RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1943:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1943. Första kammaren. Nr 16.

Lördagen den 8 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Eriksson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 225, angående vissa krigs frivilligas förmåner vid sjukdom m. m.;
nr 229, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 934) örn tjänsteplikt, m. m.;

nr 231, angående anslag till särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet; nr

232, angående inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning; samt
nr 233, angående anslag för budgetåret 1943/44 till skolöverstyrelsen.

Justerades protokollet för den 30 nästlidne april.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bilagda läkarbetyg anhåller jag örn ledighet från riksdagsarbetet.

Stockholm den 5 maj 1943.

K. G. Westman.

Att statsrådet K. G. Westman på grund av sjukdom tills; vidare är förhindrad
deltaga i riksdagsarbetet intygas härmed på heder och samvete.

Stockholm den 5 maj 1943.

H. Ohnell,

legit. läk.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 190, till Konungen i anledning av väckta motioner om viss ändring i
tuberkulosförordningen.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 192, till Konungen i anledning av väckt motion örn ändrade grunder
för kommunernas befogenhet att anslå medel till bestridande av skolbarns inackorderingskostnader.

Första kammarens protokoll 19^8. Nr 16.

Nr 16.

Lördagen den 8 maj 1943.

Interpellation
ang. vissa
missförhållanden
beträffande
verlin -läkarinstitutionen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 25B, av herr Sandén m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna;
samt

nr 254, av herrar Velander och Wistrand, i samma ämne.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 255, av herr Andersson, Elon, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn anställande av distriktsbarnmorskor
m. m.; och

nr 256, av herrar Åqvist och Sandén, i anledning av Kungl. Maurts proposition
med förslag till lag örn statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvar
or, m. m.

Föredrogs den av herr Holmström m. fl. väckta motionen, nr 257, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror, m. m.

Motionen hänvisades, såvitt den avsåg de delar av den kungl, propositionen,
som remitterats till bevillningsutskottet, till detta utskott samt i övrigt till behandling
av lagutskott.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 225, 229 och 231—233.

Herr Källman avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 258,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad organisation av det
centrala sjukhusarkivet m. m.

Motionen bordlädes.

Herr Wiklund erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! I sin år 1942
avgivna berättelse ha riksdagens revisorer under § 21, sjukledigheter och sjukvårdskostnader
inom civila statsförvaltningen, tagit upp ett spörsmål, som ur
olika synpunkter borde tilldraga sig statsmakternas intresse samt leda till
en ändring av nu gällande kungörelse angående verksläkare vid den civila statsförvaltningen.

Statsrevisorerna påpeka nämligen, att ersättningarna åt sagda verksläkare
under budgetåret 1941/42 uppgått till 1,010,000 kronor, därav 207,000 kronor
vid allmänna civilförvaltningen och 803,000 kronor vid de affärsdrivande
verken. Förstnämnda belopp motsvarar, framhålles det, i det närmaste en
tredjedel av det för ovannämnda budgetår anvisade beloppet till avlöningar åt
ordinarie provinsialläkare i hela landet.

I en särskild tabell ha revisorerna redovisat sjukvårdskostnaderna per tjänsteman
under budgetåret 1941/42, vilket givit dem anledning till en del allmänna
iakttagelser.

Sålunda säger dem tabellen, att sjukvårdskostnaderna sedan tiden för ikraftträdandet
av civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet
undergått en kontinuerlig stegring. Denna kan enligt deras mening icke förklaras
annat än genom att verksläkare anlitats i ökad omfattning. Den ringaste

Lördagen den 8 maj 1943.

Nr 16.

Interpellation ang. vissa missförhållanden beträffande verksläkarinstitutio nen.

(Forts.)

eftertanke torde också säga var oell en, att så måste bli förhållandet i fortsättningen
med nuvarande ordning på hithörande område.

Revisorerna anse därför, att möjligheterna till besparing i de hittills för
varje år stegrade sjukvårdskostnaderna böra undersökas, och de ange även
vissa utvägar, som skulle leda till det åsyftade resultatet. Redan i sin år 1941
avgivna berättelse underställde revisorerna riksdagen en redogörelse för en
verkställd utredning rörande kostnaderna för sjukhusvård åt vissa befattningshavare
i statens tjänst. Visserligen fann statsutskottet denna icke påkalla
något yttrande från utskottets sida, men åtta ledamöter anmälde dock reservation
mot detta beslut, vilket visar, att man uppmärksammat denna fråga.

Med hänsyn till de missförhållanden, som statsrevisorerna i sin sist avgivna
berättelse påtalat beträffande statstjänstemännen tillkommande förmåner under
sjukdom, är det en fråga, som tilldrager sig ett särskilt intresse: fritt läkarval
eller icke.

Visserligen är systemet fritt läkarval i princip avvisat av 1938 års riksdag,
varför införandet av en annan ordning endast skulle kunna ske efter ändringsbeslut
av riksdagen, vilket enligt min mening icke kan låta vänta på sig så
värst länge.

I sitt i december 1938 avgivna yttrande till frågan örn verksläkareinstitutionens
organisation har kungl, medicinalstyrelsen i här berörda fråga bl. a. anfört,
att systemet fritt läkarval skulle ha såväl fördelar som nackdelar. Till
de förra skulle höra, att fördelningen av patienterna bleve lämpligare och att
verksläkaren-förtroendeläkaren icke bleve satt i en mellanställning såsom dels
en statens läkare, dels en läkare för befattningshavare i statens tjänst. Men å
andra sidan skulle ett tillämpande av sagda system troligen komma att föranleda
betydligt ökade kostnader för statsverket.

I anledning av sistnämnda påpekande vill jag erinra örn de synpunkter, statsmakterna
hade på dessa frågor år 1931 och som även vunno riksdagens gillande.

Enligt sjukkasseförordningen lämna de erkända sjukkassorna sina medlemmar
förmåner i form av sjukvårdsersättning, vilka tillfredsställa långt gående
krav på läkar- och sjukhusvård. Det var därför med stor förvåning, man på
sjukkassehåll på sin tid tog del av vad som föreslogs i Kungl. Maj :ts proposition
nr 263 till 1938 års riksdag och riksdagens därpå grundade beslut.

Vad som i den nya lagstiftningen på sjukförsäkringens område år 1931 ansågs
motsvara den moderna tidens krav på en allmän och god läkar- och sjukhusvård,
frångicks alltså av statsmakterna år 1938 genom att ställa statens
tjänare i en särklass gentemot andra medborgare i här nämnt avseende. Verksläkareinstitutionens
införande omöjliggjorde för de i statens tjänst anställda att
efter fritt val anlita den läkare, de helst vilja söka vid iråkad sjukdom. Nämnda
institution har alltid förefallit sjukkassefolket att vara ett steg bakåt i utvecklingen
och rimmar illa med den uppfattning, som numera omfattas av
alla, nämligen att en sjuk människa skall lia rätt till fritt läkarval, vilken
förmån bl. a. av medlemmarna i de erkända sjukkassorna är mycket uppskattad,
ja, helt enkelt anses som en omistlig tillgång.

I samband härmed vill jag också med några ord beröra frågan, huruvida
kostnaderna för läkemedel skola bestridas av statsmedel.

Medicinalstyrelsen framhöll i sitt yttrande över i det föregående nämnd proposition,
hurusom erfarenheten visat, att rätten till fria läkemedel lätt leder
till ett överdrivet missbruk av vissa dylika medel och att därför denna rätt
i många fall medför direkt hälsoskadliga verkningar. Jag kan också meddela,
att ingen erkänd sjukkassa bestrider samtliga kostnader för läkemedel åt sina

Nr 16.

Lördagen den 8 maj 1943.

Interpellation ang. vissa missförhållanden beträffande verlcsläkarinstitulionen.
(Forts.)

medlemmar utan att sådan kassa har möjlighet att efter tillsynsmyndighetens
begivande få ersätta intill 50 % av den verkliga kostnaden, en möjlighet som
man för övrigt i ytterst ringa omfattning använt sig av. Att medicinkostnaderna
till de statsanställda gått till avsevärda belopp, ha statsrevisorerna
i sin ovannämnda berättelse uppvisat. Enligt deras mening skulle en av orsakerna
härtill vara, att farmaeevtiska specialiteter på många håll synas föreskrivas
i stället för de väsentligt billigare apoteksberedda varorna. Enligt min mening
är detta knappast en godtagbar förklaring, utan de höga medicinkostnaderna
komma med all säkerhet att uppvisa en fortsatt stegring, vilket en mera ingående
utredning också skulle komma att ge belägg för. Det ligger i själva systemet,
att så kommer att bli fallet.

Har då verksläkareinstitutionen motsvarat de förhoppningar, statsmakterna
knöto till densamma? Svaret på den frågan återfinnes med all önskvärd tydlighet
i meranämnda berättelse av statsrevisorerna. Institutionen kan, såvitt
jag förstår, icke försvaras med den: motivering, som lämnades vid dess tillskapande,
nämligen att anställandet av verksläkare vore berättigat bl. a. av det
skälet, att denna anställningsform vore en oundgänglig förutsättning för att
sjukvårdsförmånen icke komme att missbrukas samt för vinnande av nödig kontroll
över tjänstemännens sjukledigheter.

Härtill kommer, att, enligt vad jag har mig bekant, de statsanställda äro
missnöjda med meranämnda institution, varpå de rätt ofta framförda klagomålen
mot verksläkarna äro tillräckliga bevis.

Därest de statsanställda tillförsäkrats läkarvård i de erkända sjukkassorna,
hade man på ett fullt effektivt sätt vunnit garantier för att nödig kontroll ägt
rum, vilken sjukkassorna visat sig kunna fullgöra på ett tillfredsställande sätt
utan att någons rätt trädes för nära.

Under hänvisning till vad jag ovan tillåtit mig anföra, anhåller jag örn kammarens
benägna tillstånd att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att söka få de med verksläkareinstitutionen av
statsrevisorerna påtalade missförhållandena borteliminerade eller att få den
ersatt med en annan för såväl de statsanställda som för staten själv bättre anordning?
'' i

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1943/44 till museala ändamål;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till inredning och utrustning av gymnastiska centralinstitutets
nybyggnad;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å driftbudgeten
under tolfte huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret
1943/44 till allmänna indragningsstaten;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till polisradioväsendet;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt skoloch
yrkeshem m. fl.;

Lördagen den 8 maj 1943.

Nr 1«.

ar 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till telefonstationsbyggnad i Trollhättan;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående anslag för budgetåret
1943/44 till anordningar för lastning och lossning av sockerbetor vid
statens järnvägar;

nr 98, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande rundradiorörelsen
;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsverkets övertagande
av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, vilka vid
upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas m. m.;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till radiopejlingsapparatur för luftfarten; samt

nr 101, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till posthusbyggnad i Östersund;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 24, i anledning av väckt motion angående beskattning av tidningar och
tidskrifter; samt

nr 25, i anledning av väckt motion angående utredning örn allmänningsskogarnas
beskattning;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 47, i anledning av väckta motioner örn tillämpning av 1941 års allmänna
tjänstepensionsreglemente på indragen ordinarie personal vid domänverket;

nr 48, i anledning av väckt motion angående viss ändring av sparbankslagen; nr

49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående minskning av den
för riksdagen avsedda upplagan av kommitté- och sakkunnigbetänkanden;

nr 50, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande höjning
av pensionsåldern för vissa tjänstemän och arbetare i statens tjänst, m. m.;
samt

nr 51, angående användande av riksbankens vinst för år 1942; ävensom
första lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1943/44 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående garnisonspastorns
i Boden avlöningsförmåner m. m.;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket;

nr 32, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående åtgärder mot
homosexualitetens samhällsfarliga yttringar m. m.; samt

nr 33, i anledning av väckta motioner örn en revision av varumärkes- och
firmalagstiftningen.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.17 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 16.

Tisdagen den 11 maj 1943.

Tisdagen den 11 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade
dels Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 228, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940
(nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m.;

nr 230, med förslag till förordning örn rätt att använda sankarin vid tillverkning
av maltdrycker av andra klassen;

nr 234, angående ändrade pensionsbestämmelser för vissa barnmorskor,
m. m.;

nr 235, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1943/44;

nr 236, angående överskridande av viss anslagspost i envar av de för riksförsäkringsanstalten,
för länsstyrelserna, för landsfiskalerna m. fl., för poliskåren
i Boden samt för luftskyddsinspektionen fastställda avlöningsstaterna;
nr 239, med förslag till lag örn avgifter för sjöfolks pensionering, m. m.;
nr 240, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1942 (nr 459);

nr 241, angående anslag till statens hyresråd;

nr 242, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m.; samt

nr 248, med förslag till förordning angående ytterligare utsträckning av
Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen
den 7 juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin och vissa andra fettvaror, m. m.;

dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse nr 238, angående muntligt meddelande till
riksdagen i viss fråga.

Justerades protokollen för den 4 och den 5 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid universitetet i
Uppsala jämte vissa i ämnet väckta motioner;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens alkoholistanstalt
därstädes;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till vårdhem
för lättskötta sinnessjuka;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv;

Tisdagen den 11 maj 1943.

Nr 16.

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till viss kreditgivning till Finland;
samt

nr 198, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till statens intressekontor, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
225, angående vissa krigsfrivilligas förmåner vid sjukdom m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 229, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 231, angående anslag till särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 232, angående inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning; och
nr 233, angående anslag för budgetåret 1943/44 till skolöverstyrelsen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Källman m. fl.
väckta motionen, nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrad organisation av det centrala sjukhusarkivet m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 91—101, bevillningsutskottets
betänkanden nr 24 och 25, bankoutskottets utlåtanden nr
47—50 och memorial nr 51 samt första lagutskottets utlåtanden nr 29—33.

Föredrogos och bordlädes de vid sammanträdets början avlämnade kungl,
propositionerna nr 228, 230, 234—236, 239—242 och 248.

Föredrogs Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade skrivelse nr 238, angående
muntligt meddelande till riksdagen i viss fråga.

Av nämnda kungl, skrivelse inhämtades, att Kungl. Majit prövat lämpligt
att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade ordning göra riksdagen meddelande
i viss fråga av sådan beskaffenhet, som i sagda paragraf avsåges, att
Kungl. Maj :t förordnat, att meddelandet skulle framföras i första kammaren
av statsministern P. A. Hansson och i andra kammaren av ministern för utrikes
ärendena herr Gunther samt att Kungl. Maj :t bestämt, att kamrarnas sammanträden
i här avsedda fall skulle hållas inom lyckta dörrar.

Herr talmannen yttrade, att han finge tillkännagiva, att sammanträde för
mottagande av det i den kungl, skrivelsen avsedda meddelandet komme att
hållas torsdagen den 13 innevarande månad kl. 11 f. m.

På sedermera gjord proposition beslöts att ifrågavarande kungl, skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Ang. ändring
i taxeringsorganisationen
m. m.

Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till skrivelse till Konungen med
anmälan örn de ledigheter inom kammaren, som skulle fyllas innan nästa lagtima
riksdag.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

^nr 259, av herr Gustavson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa byggnadsföretag för armén och marinen m. m.; samt
nr 260, av herrar Gränebo och Persson, i samma ämne.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial nr 110, angående överlämnande
till särskilt utskott av vissa till statsutskottet remitterade ärenden,
som äga samband med frågan angående den statliga vägorganisationen m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 12 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f, m.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Sandström till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet framställt följande fråga: »År
det att förvänta, att proposition kommer att föreläggas årets riksdag angående
ändring i taxeringsorganisationen och förstärkning av landskontorens arbetskrafter
i. anslutning till det förslag, som beskattningsorganisationssakkunniga
på sin tid avgivit?»

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet Wigforss, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde besvara herr Sandströms berörda fråga,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! Herr Sandström har till mig riktat
frågan, huruvida det är att förvänta, att proposition kommer att föreläggas
årets riksdag angående ändring i taxeringsorganisationen och förstärkning av
landskontorens arbetskrafter i anslutning till det förslag, som beskattningsorganisationssakkunniga
på sin tid avgivit.

Sedan remissyttranden över de sakkunnigas förslag inkommit, har propositionsarbetet
i frågan bedrivits med ali den skyndsamhet, som omständigheterna
medgivit. Ärendets mycket omfattande natur har dock medfört, att en proposition
i ämnet beräknas kunna föreligga färdig först vid månadsskiftet. Att vid
denna sena tidpunkt framlägga ärendet för riksdagen synes mig med hänsyn
till dess omfattning och vikt knappast kunna ifrågakomma trots de starka
skäl, som tala för att taxeringsorganisationen utan dröjsmål effektiviseras.

Herr Sandström: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för kungl, finansdepartementet få framföra mitt vördsamma tack för det svar

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Ang. ändring i taxering sorganisationen m. rrv. (Forts.)
han i dag lämnat på min fråga rörande taxeringsorganisationen och förstärkningen
av landskontorens arbetskrafter.

Jag tog väl inte fel, örn jag tyckte mig i herr statsrådets svar skymta* vett
beklagande av att frågan inte syntes kunna föreläggas årets riksdag. Jag vill
i så fall tillägga, att jag givetvis också för egen del måste uppriktigt beklaga,
att denna fråga eventuellt icke kan lösas i år. Det är tyvärr så —
och det är kanske för flertalet av denna kammarens ledamöter val bekant —
att den med taxeringsarbetet sysselsatta personalen^ sedan lång tid tillbaka
brottas med en övermäktig arbetsbörda. Detta förhållande, i sig beklagligt,
har givetvis ytterligare skärpts under de gångna krisåren. Jag vill gärna med
tacksamhet annotera, att finansministern förlidet år berett denna personal en
provisorisk förstärkning. Huru välbehövlig denna än har varit, så har den
dock icke varit och icke kunnat vara tillräcklig.

Så, som förhållandena nu hava utvecklat sig, har resultatet blivit dels en
på sina håll redan konstaterad, rätt allvarlig förslitning av själva den mänskliga
arbetskraften och dels, att arbetsuppgifterna blivit ^ mer eller mindre lidande.
Det är framför allt taxeringskontrollen, som måst stå tillbaka, och
detta har ju — det vill jag här inskjuta— sin synnerligen stora ekonomiska
betydelse för det allmänna. Jag vill dessutom i detta sammanhang kanske särskilt
peka på den, låt mig säga bristfälliga kontrollen i fråga örn omsättningsskatten.

Jag förstår mycket väl finansministerns tveksamhet inför perspektivet att
genom en sent inlämnad proposition fördröja riksdagens arbete. Jag ber dock
att få till honom rikta en varm vädjan, att han i sinom tid ville till förnyat
övervägande upptaga frågan, örn icke denna, jag medger det gärna, mycket
allvarliga olägenhet, är värd att tagas, framför att uppskjuta frågans lösning
till nästa riksdag.

Häri instämde herr Anderson, Gustaf hvar.

Herr Linnér: Herr talman! Jag skall be att få på det allra kraftigaste
understryka de bekymmer, som uttalats av herr Sandström inför denna utsikt,
att icke inför denna riksdag skulle framläggas en proposition örn en
förbättring av taxeringsorganisationen. Det är verkligen så, att det inte är
för mycket sagt. Det är en verklig överansträngning på landskontoret för närvarande,
och olägenheterna därav stanna ju ingalunda hos landskontorets
tjänstemän, utan de nå också ut till hela den skattedragande allmänheten, som
är beroende av den direkta taxeringen, beroende av att den blir på ett tillfredsställande
sätt genomförd. Med den alltmer utvecklade direkta beskattningen
har det blivit allt viktigare, att taxeringen göres på ett° riktigt sätt.
Nu är det visserligen så, att man kan ha delade meningar örn åtskilliga detaljer
i det framlagda förslaget. Jag föreställer mig, att delade meningar
också på vissa punkter kommit fram i yttrandena, men det allt annat övervägande
är dock, att det blir en förstärkning av organisationen på landskontoren.
Jag vill därför endast instämma i herr Sandströms slutyttrande, däri
han hemställde till herr statsrådet att än en gång taga under övervägande,
örn det inte skulle finnas någon möjlighet att få fram en proposition redan
till denna riksdag.

Herr statsrådet Wigforss: Ja, jag är den förste att beklaga, att propositionen
inte kan bli färdig förr än jag nu förutsade. Det är ingenting, som
har försummats för att bedriva arbetet med den allra största skyndsamhet.
Men alla, som känna till detta ärende, veta hur pass invecklat det är, och under

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Äng. ändring i taxering sorganisationen m. m. (Forts.)
sådana förhållanden får det anses förklarligt, om jag inte anser det vara möjligt
att den 1 juni komma till riksdagen med en proposition, som man inte
kan begära, att riksdagen skall kunna på allvar behandla förr än fram i juli.
Det skulle endast vara på riksdagens uttryckligt uttalade önskan om att något
sådant skulle ske, som jag skulle kunna övervinna mina betänkligheter
i det fallet.

Herr Sandler: Herr talman! Jag annoterade med tillfredsställelse, att finansministern
i sitt svar sade, att det förelåg starka skäl för framläggande
nu a,v detta ärende inför riksdagen. Till vad här redan sagts har jag inte mycket
i sak att tillägga. Jag vill bara vitsorda för mitt vidkommande angelägenheten
av att denna fråga bringas till sin lösning vid en sådan tidpunkt, att
den nya ordningen kan träda i kraft den 1 januari nästkommande år. Och förutsättningen
för detta är, att frågan löses av årets innevarande lagtima riksdag.
De partiella reformer, som vi redan ha prövat på taxeringsområdet, ha
givit så goda resultat med hänsyn till både effektiviteten i taxeringen och dess
mera rättvisande resultat, att det är angeläget att kunna få fortgå på den väg,
som taxeringssakkunniga ha anvisat.

Nu vill jag bara tillägga en synpunkt. Det förefaller mig självklart, att
regeringen med hänsyn till hela det återstående arbetsprogram, som den har
tänkt sig att förelägga innevarande riksdag, har anledning att vid denna tidpunkt
taga under övervägande frågan, örn det icke blir nödvändigt att anordna
en höstsession. Örn frågan framlägges vid en tidig tidpunkt under en sådan,
så kan det önskemål tillgodoses, som för mig är det väsentliga, nämligen att
denna nya taxeringsordning bringas att träda i kraft från och med den 1 januari
nästkommande år.

Jag är väl medveten örn, att finansministern har rätt, då han antyder, att
det är en omfattande arbetsuppgift, som kommer att påläggas riksdagens bevillningsutskott
genom framläggandet av detta förslag, och det synes mig därför
naturligt, att frågan örn framläggande av detta förslag till riksdagen upptages
i närmaste sammanhang med frågan, huruvida ej även av andra anledningar
en höstsession blir nödvändig.

Jag hemställer således, att saken överväges även från denna utgångspunkt.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Finansministern yttrade här, att han ansåg,
att denna proposition knappast borde framläggas i år, för så vitt icke detta
vore ett allmänt önskemål från riksdagens sida. Jag ansåg mig då föranlåten
att begära ordet för att säga ett varnande ord mot att kasta in en så omfattande
proposition så sent som kanske i början av juni månad för att hastigt och
därmed som oftast sker hafsigt behandlas under de dagar, då riksdagens ledamöter
i allmänhet vänta på att få lämna riksdagsarbetet. Det kan icke vara
gagneligt, även om man skulle få nöja sig med den nuvarande ordningen ännu
ett år. Det tror jag dock vore att föredraga framför ett sådant forcerat arbete.

Jag ber för övrigt att få understryka vad herr Sandler nyss yttrade om angelägenheten
av att söka utfinna andra vägar, för att få frågan behandlad
under detta år, än att behandla den vid den innevarande riksdagssessionen.

I detta anförande instämde herr Velander.

Herr förste vice talmannen: Jag kan helt och fullt instämma med vad herr
Bärg, yttrade. Det skulle inte vara lämpligt att vid denna tid taga itu med
ett så omfattande och betydande arbete, där man behöver granska detaljerna
—- det är inte bara fråga örn att fatta ett principbeslut, utan frågan fordrar

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Ang. ändring i taxering sorganisationen m. m. (Forts.)
en riksdagens grundliga prövning av förslagets olika detaljer — och det skulle
taga ganska avsevärd tid och fördröja riksdagens arbete, och det tror jag
inte skulle hälsas med tillfredsställelse, utan tvärtom. En proposition av denna
omfattning bör framläggas vid en sådan tidpunkt, att riksdagen har tillräcklig
tid att pröva den i olika avseenden. Jag anser därför liksom herr Bärg, att
det vore mycket olämpligt nu. Skulle däremot regeringen finna, att det av
andra orsaker lian bli nödvändigt att samla riksdagen till en höstsession, då
skulle ju även denna fråga kunna behandlas, men det saknar jag anledning
att här ingå på ett bedömande av.

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga hade friherre De Geer till Äng. harens
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ^ framställt en så lydande
fråga: »Är det statsrådets avsikt att vidtaga åtgärder för effektivt trädgårdar.
minskande av harens skadegörelse i fruktträdgårdar?»

Ordet lämnades till herr statsrådet Domö, som tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde besvara nämnda fråga,, och nu yttrade:
Herr talman! Herr De Geer i Hanaskog har till chefen för jordbruksdepartementet
riktat den frågan huruvida det vore statsrådets avsikt att vidtaga åtgärder
för effektivt minskande av harens skadegörelse i fruktträdgårdar. Då
det enligt gällande fördelning av departementsärendena närmast torde ankomma
på mig att besvara denna fråga, får jag med anledning av frågan anföra
följande.

I skrivelse den 9 april 1942 anmodade jag, med anledning av de betydande
skador fältharen under vintern 1941—42 åstadkommit särskilt i fruktträdgårdarna
inom vissa delar av landet, domänstyrelsen att efter hörande av svenska
jägarförbundet inkomma med yttrande och förslag till åtgärder i syfte att för
framtiden i största möjliga utsträckning förebygga dylik skadegörelse.

Domänstyrelsen inkom sedermera den 10 december 1942 med ett av jägarförbundet
upprättat förslag i ämnet. I detta förslag, vilket domänstyrelsen tillstyrkte,
förordas vissa ändringar i jaktstadgan, avseende dels upphävande av
förbudet mot nattjakt efter hare inom vissa län i egentliga fruktodlingar och
plantskolor, dels utsträckande av den i 19 § 2 mom. jaktstadgan omförmälda
tiden för fällande av hare till den 15 april, dels ock medgivande att under
hela året fälla hare inom fruktodlingar och plantskolor, som på visst effektivt
sätt inhägnats.

Då det enligt min mening kan ifrågasättas huruvida genom, detta förslag
erhålles tillräckligt skydd mot ifrågavarande skadegörelse, har jag ansett förslaget
böra bliva föremål för överarbetning och ytterligare överväganden inom
jordbruksdepartementet. Sedan detta arbete slutförts, har jag för avsikt att
förelägga Kungl. Maj:t förslag till nya bestämmelser i ämnet.

Friherre Dc Geer: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för svaret på den fråga, som jag ställt till jordbruksministern.

Jag förstår, att efter den betydande fråga, som nyss behandlats bär i kammaren,
den fråga, som jag har gjort och nu fått svar på, mäste framstå såsom
en angelägenhet av kanske mycket liten betydelse, men i de distrikt, särskilt i
södra Sverige, där man bland fruktodlingarna haft så stora skadegörelser speciellt
under de senaste stränga vintrarna, måste man kanske undra, örn. inte
från regeringens och den andra statsmaktens sida skall astadkommas någonting
till mildrande av dessa mycket allvarliga skadegörelser. Det gäller ju tusentals
fruktodlare, som fått sina odlingar kanske praktiskt taget helt förstörda.

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Äng. möjliggörande
av
svenska
affärsmäns
resor genom
Tyskland.

Äng. harens skadegörelse i fruktträdgårdar. (Forts.)

Jag hör nu av statsrådets svar, att det är meningen att komma med åtgärder,
som jag för min del tror skola bli gagneliga. Och jag ber ännu en gång att till
herr statsrådet fa framföra mitt tack för det lämnade svaret.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

244, angående anslag till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo; och

nr 246, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Gunther, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara herr Wistrands interpellation angående
möjliggörande av svenska affärsmäns resor genom Tyskland, erhöll
nu ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Wistrand
till mig framställt dessa frågor:

1) Har hans excellens fått sin uppmärksamhet riktad på fall, där svenska
affärsmän, som haft för avsikt att i legitimt affärssyfte besöka utlandet, förhindrats
därifrån genom att nödigt visum för genomresa genom Tyskland
förvägrats dem?

2) Örn så är fallet, har från utrikesdepartementets sida gjorts demarche i
syfte att svenska affärsintressen må på denna punkt bliva behörigen tillgodosedda? Till

svar härå får jag meddela följande.

På tysk sida har man under krigsåren fört en mycket restriktiv politik i
avseende å utlänningars resor icke blott till utan också genom Tyskland. Svårigheterna
därigenom uppstått för svenska medborgare, som för olika ändamål
varit nödsakade att för resa till eller från Sverige genomresa Tyskland.
Särskild uppmärksamhet hava dessa svårigheter väckt, då de drabbat svenska
affärsmän, vilka i fullt legala och för Sverige viktiga affärsintressen skolat
resa till länder bortom Tyskland.

Utrikesdepartementet har under de senaste åren i ett stort antal fall lämnat
sitt bistånd, då det gällt att utverka tyskt genomresevisum för dylika affärsresor.
Därvid har departementet dels hos härvarande tyska representation understött
ansökningar örn visum och dels genom beskickningen i Berlin gjort
framställningar i sadant syfte. I åtskilliga fall hava framställningarna lett
till resultat, men tyvärr måste det också konstateras att avslag på gjorda framställningar
lämnats i ett flertal fall, där man från svensk sida räknat med
större tillmötesgående. Vad särskilt angår de av interpellanten omnämnda
Baselmässorna, hade en grupp svenska affärsmän i början av år 1942 gjort
framställning till de tyska myndigheterna örn tillstånd att genomresa Tyskland
till mässan i april samma år. Sedan de fått avslag på framställningen,
gjordes en förnyad ansökan att med svenska och schweiziska flygplan få resa
till Schweiz. Ehuru svenska beskickningen i Berlin och enligt uppgift även
den schweiziska understödde ansökningen, lyckades man icke erhålla det begärda
tillståndet. Även beträffande innevarande års Baselmässa synes intresset
för besök ha varit stort bland svenska affärsmän, men något deltagande
från svensk sida kunde, med undantag för någon enstaka resande, icke komma
till stånd. Utrikesdepartementets bistånd har påkallats endast i ett par
fall, därvid tillstånd till genomresa erhållits.

Svårigheter hava också uppstått därigenom, att behandlingen hos tyska
vederbörande myndigheter ofta dragit så lång tid, att de uppgjorda respla -

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Ang. möjliggörande av svenska affärsmäns resor genom Tyskland. (Forts.)
nema icke kunnat fullföljas. Beskickningen i Berlin har därför vid upprepade
tillfällen gjort framställningar örn större tillmötesgående av de svenska
önskemålen, även beträffande en skyndsam behandling. Ärendet har också
varit föremål för diskussioner inom de för det svensk-tyska handelsutbytet
tillsatta regeringskommissionerna. Från tysk sida har man under senaste tiden
ställt i utsikt en skyndsammare och mera tillmötesgående behandling av svenska
framställningar örn genomresor, och en förändring till det bättre har i själva
verket också kunnat iakttagas. Vid bedömandet av dessa frågor får man
givetvis icke bortse från de särskilda förhållanden av olika slag, som måste
beaktas av en krigförande stat. Man vill dock på svensk sida livligt hoppas,
icke minst i betraktande av det välvilliga sätt varpå frågor örn viseringar för
tyska affärsmäns resor i Sverige behandlats, att det skall vara möjligt att på
ett tillfredsställande sätt tillgodose det svenska affärslivets berättigade intresse
att underhålla förbindelserna med andra länder på kontinenten. Utrikesdepartementet
kommer även i fortsättningen att med uppmärksamhet följa denna
fråga.

Herr Wistrand: Jag skall be att till hans excellens herr utrikesministern
få framföra mitt vördsamma tack för det svar han har givit på min interpellation
och också för den snabbhet, med vilken den har blivit besvarad.

Det står klart för vem som helst, att ett krigförande land vid vissa tidpunkter
har alldeles särskilda svårigheter att medgiva en resetrafik i samma omfattning
som under fredstid. Emot detta förhållande kan ingen anmärkning
riktas.

Inom svenska affärskretsar har man emellertid tidvis trott sig kunna iakttaga
en viss skillnad i fråga örn meddelande av resetillstånd till Tyskland, vilka
anses ha kunnat lättare erhållas, och i fråga örn resor genom Tyskland till
annat land, även när detta har varit neutralt. Dessa senare tillstånd ha varit
svårast att erhålla. Detta har väckt en viss oro inom affärsvärlden, och det är
också med den största tillfredsställelse, som man nu förnimmer, att herr utrikesministern
anser sig kunna konstatera inträdet av förbättrade förhållanden.
Detta är att annotera med mycket stor glädje och tillfredsställelse.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för försvarsdeparte- Äng. familje
mentet Sköld, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara bidrag till in
herr Westranäs interpellation angående familjebidrag till inkallad, som åtnjuter ka^’u^m
semesterlön, och nu yttrade: Med första kammarens tillstånd har herr Wistrand semesterlön.
frågat mig, huruvida jag avser att vidtaga sådan ändring i gällande bestämmelser
angående behovsprövning enligt krigsfamiljebidragsförordningen, att
semesterersättning, vilken utgår under militärtjänst, ej räknas såsom inkomst
vid familjebidragets bestämmande.

De nya krigsfamiljebidragsförfattningarna ha som bekant från och med den
1 mars 1943 satts i kraft i praktiskt taget full utsträckning. I interpellationen
erinras, att arbetsmarknadskommissionen i anvisningar av den 4 februari i år
angående tillämpningen av dessa författningar framhållit att, om en inkallad
beviljas semester av sin arbetsgivare under tiden för militärtjänstgöringen,
familjebidrag icke skall beviljas, enär full civil lön åtnjutes under semestertiden
och behov av familjebidrag alltså icke kan förefinnas.

Det må i anledning härav framhållas, att krigsfamiljebidragsbestämmelserna
innebära, att endast i de fall, där det föreligger behov av bidrag från statens
sida, sådant bidrag skall utgå. Den som reder sig med sina egna inkomster skall
alltså icke erhålla familjebidrag. Att fasthålla vid principen, att staten skall

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Äng. familjebidrag till inkallad, som åtnjuter semesterlön. (Forts.)
bidraga endast där behov föreligger, måste vara en rimlig ståndpunkt. Det är
ej skäligt, att staten skall utbetala bidrag samtidigt som vederbörande har sin
fulla civila lön i behåll. För att uppmuntra arbetsgivare att i sin män bidraga
till vidmakthållande av de inkallades ekonomi under inkallelsetiden har emellertid
medgivits, att 1/4 av den lön, som värnpliktig åtnjuter i sill civila anställning,
icke skall tagas i beräkning vid bestämmande av familjebidrag.

Emellertid har det visat sig, att arbetsgivare och anställda i vissa fall söka
kringgå familjebidragsförfattningarnas mening genom olika anordningar såsom
beredskapslån, förskottslön m. m. Därför har det varit nödvändigt att tillgripa
åtskilliga restriktioner vid utformningen av tillämpningsföreskrifter till krigsfamiljebidragslagstidningen
för att avsteg icke skall ske från bestämmelsernas
andemening.

Den form, i vilken en värnpliktig får behålla sin civila lön, saknar i och
för sig betydelse. Genomförandet av principen örn att hänsyn skall tagas till
den värnpliktiges inkomst kan emellertid te sig stötande i de fall, där semesterersättning
erhålles i stället för semester. Men en viss försiktighet måste iakttagas
för att ej nya möjligheter skola öppnas för kringgående av bestämmelserna.
Det är för övrigt icke nödvändigt att utbetala ersättningen just när
vederbörande är inkallad. Örn en arbetstagare icke påfordran annat står möjlighet
i de flesta fall öppen för arbetsgivaren att förlägga semestern till annan
tid än tiden för militärtjänstgöring. Då semesterlagens bestämmelser behandlades
av 1942 års riksdag, framhöll också andra lagutskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande i ämnet, att semester i regel icke bör förläggas till tid, då
arbetstagaren är inkallad till något slag av militärtjänstgöring. Det kan i detta
sammanhang erinras om att 1942 års semesterkommitté, som har till uppdrag
att verkställa översyn av semesterlagen, enligt direktiven särskilt skall beakta
förläggningen av semester under tid, då arbetstagaren fullgör militärtjänstgöring.

Vid bedömande av den av interpellanten väckta frågan bör emellertid hänsyn
också tagas till vissa andra omständigheter. En sådan är, att de till de värnpliktiga
utgående bidragen ha ökats genom att familjepenningens maximibelopp
icke oväsentligt höjts från och med den 1 juli 1942 och genom tillkomsten
av hemortslön, som från samma tidpunkt utgår till värnpliktiga med minst
90 dagars beredskapstjänstgöring. Detta gör, att flertalet av de inkallade numera
reder sig förhållandevis gott med vad som utgår till dem under tiden för
tjänstgöringen. Givetvis få alltjämt vissa värnpliktiga och då främst de bäst
avlönade i samhället vidkännas minskning i sina vanliga förmåner under tiden
för militärtjänstgöringen, men å andra sidan ha dessa i allmänhet större möjligheter
att övervinna sina svårigheter såväl på grund av sin bättre ställning
i ekonomiskt avseende som också genom att de i allmänhet kunna omedelbart
återgå till tidigare civil verksamhet. Man måste räkna med att vissa värnpliktiga
nödgas göra uppoffringar under rådande förhållanden, och statsmakterna
kunna icke hålla alla helt skadeslösa.

Det må slutligen framhållas, att hemortslönens syfte är bland annat att giva
de värnpliktiga viss gottgörelse för semester, som de kunna mista, enär ifrågavarande
inkallelsetid icke må jämställas med arbetad tid. Under längre tjänstgöringsomgångar
bruka för övrigt de värnpliktiga kunna erhålla krigsledighet.

På grund av angivna förhållanden får jag å interpellantens fråga avgiva
det svaret, att jag icke finner skäl att vidtaga åtgärder för att ändra de ifrågavarande
bestämmelserna, vilka tillkommit efter samråd med mig.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag skall be att få tacka herr försvarsministern
för interpellationssvaret. Det innehåller i sin väsentliga del ett resone -

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Ang. familjebidrag till inhallad, som åtnjuter semesterlön. (Forts.)
mang, mot vilket jag ej har på något vis vänt mig genom min interpellation.
Till stor del vill jag därför fullt instämma i vad herr statsrådet anfört. Min
fråga gällde endast, huruvida nian beträffande ersättning för semester icke
kan iakttaga ett annat förfarande än vad som nu är föreskrivet i de direktiv,
som äro lämnade till arbetsmarknadskommissionen. Det är ju så, att vi för
närvarande ha en tid, då varje arbetskraft, som finnes inom landet, behöver
användas, och vid sådant förhållande förefaller det mig anmärkningsvärt, att
man lämnar direktiv, som genom sina verkningar indirekt uppmana till att,
sedan vederbörande en gång har varit inkallad till beredskapstjänstgöring,
ytterligare bereda honom särskild ledighet för semester. Ty dithän verka dessa
direktiv. Det kan inte undgås.

Nu stöder sig herr statsrådet i det fallet på ett uttalande av andra lagutskottet,
att sin semester bör man ej gå miste örn därför, att man har varit
inkallad, och detta är naturligtvis under normala förhållanden riktigt, men
frågan är, örn man inte under en sådan situation som den nuvarande bör. sätta
främst behovet att så mycket som möjligt få arbetskraft till produktionen.
Och då är det inte obefogat, att i många fall semestern får anses vara intjänad
genom inkallelsen, vilken ju dock innebär ett mången gång uppfriskande
avbrott från den vanliga sysselsättningen. Men förutsättningen för att det
skall kunna göras är ju, att vederbörande inte går miste örn sin ersättning under
semestertiden. För min del får jag därför beklaga den ovillighet som herr
statsrådet har visat att något uppmjuka dessa bestämmelser.

Herr statsrådet framhåller emellertid i sitt interpellationssvar, att det inte
är nödvändigt att utbetala ersättning just när vederbörande är inkallad. Jag
har inte tänkt mig, att man skulle kunna lösa detta problem genom en så
enkel metod som att låta vederbörande åtnjuta semester under inkallelsetiden
men vänta med betalningen, till dess han har kommit tillbaka, eller betala den,
just innan han rycker in. Örn man genom en så enkel procedur kan ordna saken,
medger jag, att den kan komma i ett annat ljus. Men varken arbetsgivare eller
anställda ha tänkt sig möjligheten, att saken skulle kunna ordnas så lätt.
Därest det auktoritativa uttalande, som svaret innehåller, får tolkas i denna
riktning, kan saken möjligen ordnas genom ett mycket enkelt handgrepp beträffande
utbetalningen — vilket väl egentligen dock strider mot bestämmelsens
innebörd.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag vill bara säga, att jag bestrider
herr Wistrands tolkning av interpellationssvaret. Det har aldrig varit min
avsikt att säga, vad han utläser ur mina ord. Jag fäster uppmärksamheten
på att semesterlagen har två begrepp. Det ena är semester, och för semestern
utgår lön. Den ges åt alla, som ha sin anställning kvar. Det andra begreppet
är semesterersättning, som utgår till sådana personer, vilka ha slutat sin anställning
hos vederbörande arbetsgivare. För deras del finns ju varken i lag
eller avtal någonting bestämt om när ersättningen skall utbetalas under året.
För dem, som fortfarande ha anställning hos en arbetsgivare, är det självklart,
att lönen skall utgå, när semestern åtnjutes. Vad jag har åsyftat är,
att det dock är möjligt för arbetsgivaren och arbetstagaren att bestämma, när
under året semester skall åtnjutas.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Majrts propositioner:
nr 245, angående anslag till uppförande av byggnader för järn- och metallforskning,
m. m.; samt

nr 247, angående bemyndigande att förordna örn uttagande av viss tillläggstull
å druv- och stärkelsesocker m. m.

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Föredrogis och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majrts proposition
nr 228, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 14
juni 1940 (nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 230, med förslag till förordning örn rätt att använda sankarin vid
tillverkning av maltdrycker av andra klassen.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
234, angående ändrade pensionsbestämmelser för vissa barnmorskor, m. m.

Föredrogs och hänvisades till första särskilda utskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 235, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1943/44.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
236, angående överskridande av viss anslagspost i envar av de för riksförsäkringsanstalten,
för länsstyrelserna, för landsfiskalerna m. fl., för poliskåren
i Boden samt för luftskyddsinspektionen fastställda avlöningsstaterna.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
239, med förslag till lag örn avgifter för sjöfolks pensionering, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 240, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1942 (nr 459).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
241, angående anslag till statens hyresråd.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
242, angående, fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m.

. Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 248, med förslag till förordning angående ytterligare utsträckning av
Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen
den 7 juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin och vissa andra fettvaror, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 259, av herr Gustavson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa byggnadsföretag för armén och marinen m. m.; samt
nr 260, av herrar Gränebo och Persson, i samma ämne.

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Föredrogs statsutskottets memorial nr 110, angående överlämnande till särskilt
utskott av vissa till statsutskottet remitterade ärenden, som äga samband
med frågan angående den statliga vägorganisationen m. m.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en gång
bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

Sedermera bifölls på gjord proposition vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr
91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för budgetåret
1943/44 till museala ändamål, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts Anslag lill
proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till inredning och utrustning
av gymnastiska centralinstitutets nybyggnad. tetg nybygg.

I detta utlåtande hade utskottet, med tillstyrkande av Kungl. Majlis i pro- nadposition
nr 132 framlagda förslag, hemställt, att riksdagen måtte till Gymnastiska
centralinstitutet: Inredning och utrustning av institutets nybyggnad för
budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 87,000 kronor.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har begärt ordet i denna fråga inte för att
göra gällande någon avvikande mening från statsutskottets, som här är enhälligt,
utan endast för att understryka det särskilda uttalande, som statsutskottet
har gjort i samband med detta reservationsanslag till gymnastiska
centralinstitutets nybyggnad. Uttalandet gäller professorsbefattningen i kroppsövningarnas
fysiologi och hygien, som inrättades den 1 januari 1939 och som
har fått ordinarie innehavare från och med den 1 juli 1941. Denne är en dansk
vetenskapsman, som helt säkert kan betraktas som den främste experten på här
förevarande vetenskapliga område. Det beklagliga är emellertid, att fastän
centralinstitutet genom statsmakternas medverkan har fått en professor i fysiologi
och därtill en så framstående kraft, har denne för närvarande sådana
arbetsförhållanden, att varken forskningsarbetet eller undervisningen kan bedrivas
på det sätt, som skulle vara önskvärt. Denna fråga kommer givetvis att
lösas, när en gång institutets nya byggnad blir färdig och den fysiologiska
institutionen där inrymmes och får sin utrustning. Men det kommer att ta
ganska lång tid. Såsom kammaren ser, har i det nuvarande byggnadsprogrammet
denna institution inte tänkts bli färdigställd förrän våren 1946, och utrustning
skulle inte anvisas förrän budgetåret 1945/46. Man skulle alltså ännu
i åtskilliga år bli tvungen att nöja sig med de otillräckliga utrymmen och den
otillfredsställande utrustning, som för närvarande finnas i GCI:s gamla byggnad.
Utskottet har därför velat ifrågasätta, huruvida inte byggnadsprogrammet
skulle kunna medge ett tidigare färdigställande av den fysiologiska institutionen
och dess utrustning.

Det är denna antydan av utskottet, som jag med dessa få ord, herr talman,
har velat understryka, och jag hoppas, att de skola beaktas av regeringen vid
frågans vidare behandling. Det vore ytterst beklagligt, örn de dåliga arbetsförhållanden,
som för närvarande råda för den fysiologiska forskningen vid GCI,
skulle föranleda den utmärkte forskare, som vi lia lyckats förvärva hit till Sverige
i detta ämne, att söka sig tillbaka till sitt gamla verksamhetsområde i

Första kammarens protokoll 191$. Nr 16. 2

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Ang. utredning
rörande
rundradiorörelsen.

Anslag till gymnastiska centralinstitutets nybyggnad. (Forts.)
Köpenhamn. Jag har mig bekant, att en sådan risk faktiskt föreligger. Med
tanke på den vikt, som vi bruka fästa vid upprätthållande av goda internordiska
vetenskapliga relationer liksom goda internordiska förhållanden i
andra avseenden, vill jag uttala en varm förhoppning, ätt denna fråga skall
kunna lösas i den riktning, som statsutskottet här har tillåtit sig antyda.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å driftbudgeten
under tolfte huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret
1943/44 till allmänna indragningsstaten.

Punkterna 1—3.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Kades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till polisradioväsendet;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt skol- och
yrkeshem m. fl.;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till telefonstationsbyggnad i Trollhättan; samt

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående anslag för budgetåret
1943/44 till anordningar för lastning och lossning av sockerbetor vid
statens järnvägar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 98, i anledning av väckta motioner
angående utredning rörande rundradiorörelsen.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (T: 17)
av herr H. Nordenson m. fl. och den andra inom andra kammaren (II: 18)
av herr O. Holmdahl m. fl., hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla dels örn en snabb och allsidig utredning örn rundradiorörelsen,
dess framtidslinjer och aktuella behov, däribland införande av dubbelprogram,
effektivisering av kortvågssändning och anordnande av trådradio,
ävensom de spörsmål rörande större tilldelning åt Radiotjänst av licensmedlen,
som kunde uppstå i samband härmed, dels ock att resultatet av denna
utredning måtte skyndsamt framläggas för prövning av riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 17 och II: 18 måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla örn en snabb och allsidig utredning samt örn förslag rörande rundradion,
dess aktuella behov och riktlinjerna för dess framtida verksamhet.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Nilsson i Malmö, Gränebo,
Heiding, Magnusson, Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik, Lindberg i
Umeå, Hansson i Rubbestad, Andersson i Malmö, Åkerström och Barnekow,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att motionerna I: 17 och II: 18 ej måtte av
riksdagen bifallas.

I det av reservanterna föreslagna yttrandet hade anförts bland annat följande
:

»De principiella betänkligheter, som motionärerna framfört mot rundradions
anlitande som skattekälla, torde under normala förhållanden rätt allmänt delas.
Även andra områden av statens affärsverksamhet ha dock under sista årens
starka ansvällning av statsutgifterna måst tagas i anspråk som skattekällor.
Det ligger nära till hands att i detta avseende särskilt erinra örn att telefonavgifterna
— vilka i likhet med radiolicensavgiftema inflyta genom telegrafverket
— på sista tiden av budgetära skäl måst höjas. Vad angår radiolicensavgiften
uppgick denna, såsom i motionerna även framhålles, usprungligen till
12 kronor, vilket belopp år 1926 sänktes till 10 kronor.

Då i motionerna under hänvisning till de rikligt inflytande licensmedlen
framföres krav på en utvidgning av radioverksamheten till nya områden med
förstärkning av både dess permanent och tillfälligt anställda krafter må erinras,
att dessa krav stå i strid mot de sparsamhetssträvanden, som i övrigt för
närvarande måste göra sig gällande i ali offentlig verksamhet.

Den i stort sett lyckosamma utveckling, som den svenska rundradion undergått,
bör självfallet ej få undanskymma kraven på ett fortsatt arbete för att
kunna uppnå förbättringar i de utsända programmens sammansättning, innehåll
och framförande liksom ock en högre fulländning av de tekniska anläggningarna,
allt under iakttagande av ekonomisk varsamhet. Av de införskaffade
utlåtandena framgår emellertid, att såväl telegrafstyrelsen som aktiebolaget
radiotjänst i sitt arbete söker tillämpa dylika synpunkter. Med hänsyn
härtill kan utskottet ej för närvarande anse tillräckliga skäl föreligga för en
särskild framställning från riksdagen i dessa avseenden.»

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Det nu föreliggande ärendet
har till upphov en motion, väckt av tre representanter från högerpartiet i denna
kammare. Den avstyrktes i statsutskottets fjärde avdelning, varvid herr J.
B. Johansson uttalade avvikande mening. Den blev som synes tillstyrkt av
statsutskottet med 12 röster mot 11. Mot beslutet reserverade sig de senare. Hade
ej i statsutskottet i sista stund en suppleant kommit att träda i stället för
en ordinarie ledamot, kunde det mycket väl ha hänt, att reservanterna hade
kommit att utgöra ma joritet. Så osäker är i själva verket majoriteten.

Om någon tror. att det räder oenighet om önskan, att Radiotjänst ur alla synpunkter
måtte bli så tillfredsställande som möjligt, vill jag redan från början
framhålla, att detta icke är fallet. Vi vilja vara med örn att se till, att Radiotjänst
uppfyller alla rimliga anspråk och att företaget ständigt måtte undergå
en sådan utveckling, att allmänhetens intresse blir tillgodosett på bästa
sätt.

Det är blott utredningskravet, som delar upp oss i två jämnstarka grupper.
Vi, som stå under reservationen, anse, att för närvarande ingenting kan vinnas
genom en utredning, om man nämligen inte samtidigt skall minska på de inkomster,
som staten i denna svåra tid så väl behöver. Staten får ju tillgodogöra
sig överskottet på denna verksamhet. För 1941 uppgick detta till 6,458,944
kr. Räknar man samman överskotten under tio år, blir det 41,501,000 kr., som
överlämnats till staten härifrån. Detta resultat har ernåtts, utan att licensavgifterna
ha blivit höjda. v\.r 1925 bestämdes de till 12 k runor per apparat, men

20 Nr 16. Onsdagen den 12 maj 1943.

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
påföljande år nedsattes de till 10 kronor, ett belopp som fortfarande gäller,
trots att telegrafverket bär måst höja vissa andra avgifter. Inte heller motionärerna
vilja höja, denna avgift. Angelägnare är, säga de, att licensbetalarnas
medel komma radioverksamheten tili godo, varigenom denna bättre skulle fylla
sina uppgifter.

Motionärerna gå då igenom tre särskilda uppgifter, nämligen spörsmålen
örn dubbelprogram, förbättrad kortvågsutsändning och trådradio. Motionärerna
anse också, att frågan örn ett radions eget hus måste aktualiseras. Telegrafstyrelsen
och styrelsen för radiotjänst, som redan hålla på med försök på vissa
av de områden, som motionärerna beröra, finna även, att dessa frågor och en
del andra böra föras fram till en lösning. Men då man kommer in på vad det
skulle kosta staten och i vissa fall vad det skulle kosta lyssnarna i form av
inköp av behövliga nya mottagare, måste man för närvarande rygga tillbaka.
Det belopp av sammanlagt 41 milj. kr., som staten fått i överskott, är ett intet
mot de kostnader, som de av motionärerna omnämnda nya anordningarna
skulle draga. Jag hänvisar kammarens ärade ledamöter till sidan 12 i utlåtandet.
Där talar telegrafstyrelsen örn att den för verkställande av försök rörande
högfrekvent trådradiodistribution tagit i anspråk ett belopp av 150,000
kr., varpå styrelsen installerat försöksanläggningar på ett antal platser i
landet för anslutning av telefonabonnenter. Försöksresultaten ha varit goda,
tillägger styrelsen.

På sidan 13, andra stycket, finna vi, att styrelsen talar örn att ett försök
med ordnande av radioförhållandena på Gotland gjorts på framställning av
Konungens befallningshavande där. Försöket företogs i huvudsak enligt trådradiosystemet,
och anläggningen är avsedd att bli en försöksanläggning i stor
skala. Sedan fortsätter telegrafstyrelsen:

»Såsom framgår av vad ovan anförts, är det enligt styrelsens mening på
teknikens nuvarande ståndpunkt icke möjligt att på ett ekonomiskt tillfredsställande
sätt lösa frågan örn landets förseende med fullgod mottagning av
ett program och med dubbelprogram på annat sätt än medelst trådradio.

Detta är emellertid en lösning på mycket lång sikt och av en betydande
ekonomisk räckvidd.

Styrelsen beräknar sålunda kostnaden för endast 18,000 radiolyssnare på
Gotland till ungefär 1,800,000 kronor eller genomsnittligt cirka 100 kronor
per lyssnare. För lyssnare, som äro telefonabonnenter, beräknas kostnaden
till 60 kronor med motsvarande högre tal för de övriga lyssnarna. Underhållskostnaderna
och kostnad för programledning från fastlandet beräknas
till 150,000 kronor per år eller cirka 8 kronor per lyssnare.»

Längre ned heter det:

»För landets nuvarande lyssnarantal — 1,650,000 — skulle detta betyda,
i den mån Gotlands-förhållandena äro tillämpliga på riket i övrigt, en anläggningskostnad
av 165 miljoner kronor. Siffran kan vid första påseende
synas avskräckande. Till jämförelse kan nämnas, att landets nuvarande bestånd
av radiomottagare i inköp säkerligen representerar åtminstone dubbla
detta värde. Man torde kunna antaga, att detta bestånd omsättes under en
tidrymd av ett tiotal år. När trådradionätet utbygges, komma helt säkert
speciella mottagare i marknaden, avsedda enbart för mottagning av programmen
från trådradionätet.»

Detta gäller endast en av de detaljer, som beskrivas i telegrafstyrelsens
utlåtande. Därpå är det tal örn ett radions eget hus, som enligt telegrafstyrelsens
uppgift skulle kosta 10 milj. kr. Får blott nämnda styrelse dylikt anslag,
kommer den att fullfölja de arbeten härpå, som den delvis är inne på,

Onsdagen deli 12 maj 1943.

Nr 16.

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
i den nian dessa tänkta anläggningar i tekniskt avseende äro utexperimenterade.

Av det anförda torde emellertid framgå, att det behövs stora kapital för att
förverkliga de önskemål, som motionärerna framfört och telegrafstyrelsen tidigare
än de haft under omprövning. I stället för att diskutera frågan om nedsättning
av licensavgifterna, finge man tänka på en väsentlig höjning av dessa.
Det måste därför ur många synpunkter under krigstiden anses klokt och riktigt,
att man låter staten få överskottet på verksamheten liksom hittills och gör
de mindre förbättringar i radions verksamhet, som äro ekonomiskt överkomliga.
Någon ändring därvidlag är inte heller tänkbar, så länge kriget varar.

Jag vet, att här komma motionärerna att invända, att det inte är meningen
att göra dessa dyrbara anordningar nu, det gäller endast en utredning. Och
riksdagen har ju sin fria vilja att anta eller förkasta resultatet härav, upplystes
det i statsutskottet vid behandlingen av ärendet. Det står dock en
smula i strid med själva yrkandet i motionen, ty där talas det örn en snabb
utredning, och följaktligen ämnade de. som skrevo motionen, den gången inte
vänta, tills kriget är slut. Det är väl heller ingen, som tror, att det skall bli
penningöverflöd i vårt land, så länge kriget inte är slut och inte heller strax
därefter, då ju troligen vår ekonomiska och finansiella ställning är mycket
försvagad och man behöver alla möjliga tillgångar för att kunna reda upp
statens affärer. Någon fara för att radioverksamheten skall stå stilla tycks
inte heller vara för handen, då telegrafstyrelsen redan är inne på alla de
vägar och litet till som motionärerna vidrört. Vore det inte klokare att ställa
sig avvaktande och samla den erfarenhet under kriget som är möjlig? När
kriget en gång är slut, bör frågan kunna tagas upp. En utredningskommitté
nu kan varken skaffa pengar eller göra det möjligt att i praktisk gärning
omsätta de anordningar som alla skulle önska. En utredning nu kan endast
förorsaka sådana kostnader som icke minst motionärernas eget parti med kraft
under valrörelserna alltid fördömt.

Reservanterna ha emellertid sökt peka på en annan sida av saken, nämligen
anskaffandet av billigare radiomottagare. Försäljningen av radioapparater
bär blivit en verksamhet med synnerligen goda förtjänster för dem som
bedriva den. Det har sagts under debatten härom att man har inte mindre än
fyrtio procent i provision på apparaterna. I reservationen lia vi därför framhållit
angelägenheten av att söka få fram billigare radiomottagare. Vi anse
att man bör söka få fram ett pär allmänt användbara standardtyper .till
mycket billiga priser. Vi äro övertygade örn att om man verkligen ginge i
författning örn att skaffa lyssnarna billigare mottagningsapparater, så skulle
lyssnarna på så sätt kunna få tillbaka åtskilliga tior av de årliga licensavgifterna.

Herr talman! Med vad jag bär anfört vill jag lia sagt, att jag ingalunda
är motståndare till att de medel, som inflyta genom licensavgifterna, tillföras
radioverksamheten och utnyttjas för densamma. Jag anser emellertid att tidpunkten
just nu är .synnerligen olämplig för att gå ifrån den princip som vi
nu tillämpa, då ju staten alltför väl behöver de miljoner som överskottet hittills
har gett. Jag är således inte motståndare till de tankar, som här ha
framförts, men jag anser, att vi under den tid som ännu är kvar innan kriget
är slut icke för denna sak behöva sätta i gång en utredning som kostar pengar.
Med stöd av vad jag nu anfört ber jag därför, herr talman, att få yrka bifall
till den vid ärendet fogade reservationen.

Herr Johansson, Johan Hcrnhard: Herr talman! När den senaste ärade talaren
började sitt anförande med att omnämna, att till grund för statsutskot -

JS''r 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
tets utlåtande ligger en av tre motionärer i denna kammare väckt motion,
vill jag endast komplettera denna uppgift med att det också är en motion i
andra kammaren undertecknad av fjorton motionärer, varför det således är
sjutton av riksdagens ledamöter som i motioner pålyrkat delina utredning.
Ärendet Ilar varit föremål för en mycket omsorgsfull förberedande behandling
inom statsutskottet, och jag skall be att få närmare utveckla de synpunkter
som jag under denna beredning har kommit till.

De motioner, som blivit väckta i båda kamrarna angående en snabb och
allsidig utredning om rundradiorörelsen, dess framtidslinjer och aktuella behov,
ha allteftersom tiden lidit från motionernas väckande blivit alltmer uppmärksammade.
Det beror utan tvivel därpå att de behandla ämnen som äro
både viktiga och ytterst aktuella. Allt som oftast blåser det upp en debatt
kring den svenska radion, och det har mer än en gång funnits kritiska påpekanden
som ofta återkomma.

Motionärerna ha i sin motion tagit upp en hel del av vad som ofta återkommit
i den offentliga diskussionen. Radioverksamheten nödgas bedriva en
restriktiv utgiftspolitik, har det framhållits, som kan bliva både misslyckad
och leda till att de möjligheter i kulturens, folkbildningens, underhållningens
och undervisningens tjänst, som äro radion givna, icke få utveckla sig i tillbörlig
grad. Licensavgifterna lia icke odelat fått användas för radioverksamhetens
egen utveckling, utan de ha även blivit en skattekälla för staten. I
stället för att licensavgifterna borde användas för radions eget behov, dess
tekniska utrustning och övriga utveckling stoppar nu staten en betydande del
av dem i sin egen ficka. För närvarande torde det belopp, som går till statskassan
från licensavgifterna, utgöra cirka 7 miljoner kronor per år.

Alltsedan år 1925, då rundradion infördes i vårt land, har radioverksamheten
fått fortlöpa som ett slags provisorium. Detta provisorium har bland annat
lett till att den svenska radion minskat sändningstiden, när andra länder ha
ökat sill utsändningstid. Den ekonomiska grunden har aldrig blivit klarlagd.
Man har vägrat att närmare utreda dessa ekonomiska spörsmål, och även reservanterna
vägra att se dessa frågor i ögonen. Även örn tidsläget kräver all
möjlig sparsamhet, måste man dock också se radioverksamheten ur kulturell
synpunkt och ur lyssnarnas synpunkt. Det är dock lyssnarna som betala radioavgiften
och som få inköpa och hålla de dyrbara mottagningsapparater, örn
vilka den föregående ärade talaren nämnde.

I åtskilliga främmande länder lia licensavgifterna från början fonderats för
att tjäna sitt syfte, och radion är också på en del håll organiserad som en
självständig institution. Hos oss lyder radion under telegrafverket, ett statens
affärs drivande verk. Det var kanske ganska naturligt, att man när radioverksamheten
började på grund av dess tekniska natur kom att inplacera densamma
under telegrafverket. Men det är ett faktum, efter vad som uppgivits, att på
andra håll har radion organiserats som en självständig institution, När den nu
hos oss inorganiserats under telegrafverket, lyder radioverksamheten därmed
under kommunikationsdepartementet. I åtskilliga andra länder ligger radion
under ecklesiastikdepartementet enligt de upplysningar som jag har fått. Huruvida
den nuvarande organisationsformen hos oss skall bestå eller inte undandrager
sig mitt bedömande, men den föreslagna utredningen torde väl kunna
pröva även den sidan av saken. I varje fall förefaller det, när t, ex. statens
filmbyrå lyder under ecklesiastikdepartementet, som örn det kunde vara värt
en omprövning, huruvida radioverksamheten, denna kulturella institution, skall
lyda under ett affärsdrivande verk.

Utskottet har för belysning av ärendet infordrat utlåtanden från telegrafstyrelsen
och aktiebolaget radiotjänsts styrelse. För att inte själv behöva draga

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
upp alltför många synpunkter i debatten skall jag be att till en början få
återge en passus ur aktiebolaget radiotjänsts yttrande på sid. 15 i utskottets
utlåtande, där det framhålles: »Den ovanliga framgång och snabba utveckling''
som varit utmärkande för den svenska rundradiorörelsen och som sedan
ett par år tillbaka fört Sverige till främsta platsen i Europa i fråga örn licensantal
per tusen invånare, måste anses innebära en viss förpliktelse. Den stora
allmänhet, som lojalt betalar sin radiolicens, kan icke utan fog under normala
tider göra anspråk på att deni utveckling av radion, vilken den själv varit med
om att skapa, kan fortgå och sätta spår i en utvidgad sändningstid och en förbättring
av programmen. Även om det nuvarande krisläget med nödvändighet
begränsar expansionsmöjligheterna, är det angeläget, att allmänhetens intresse
för radion vidmakthålles och att licensbetalaren har intrycket av att radion
kan, trots tidsomständigheterna, tillmötesgå kraven på omväxlande och värdefulla
program.» I detta programmatiska uttalande av aktiebolaget radiotjänsts
styrelse kan jag helt instämma, och det går också fullständigt i linje med den
uppfattning, som statsutskottets majoritet har angivit i sitt utlåtande.

Motionärerna ha inte sett radion enbart ur ekonomiska synpunkter utan
även, och huvudsakligen, ur kultursynpunkt och ur lyssnarnas synpunkt. Det
är just också vad statsutskottets majoritet har gjort.

Vad är det nu då som kan och bör utredas? Jo, det är fyra. skilda delar av
verksamheten, den tekniska, den ekonomiska och den organisatoriska delen samt
programverksamheten. Dessa fyra frågekomplex kunna i sin tur sammanföras
i två grupper, nämligen dels sådana problem som gälla de aktuella behoven,
och dels sådana som avse framtida önskemål.

Vad de tekniska problemen angår kan en hel del inhämtas av de yttranden
som avgivits och till mika jag endast hänvisar för att inte bli för långvarig.
Jag vill dock tillägga, att det har sagts mig, att det från Gotland har gjorts
framställning örn bättre radioförhållanden. Därutöver vill jag lämna ett par
uppgifter, som kanske kunna vara belysande. Den svenska rundradion har 3,500
utsändning-stimmar per år. Danmark har 4,500 och Finland 5,000 utsändningstimmar
per år. Det måste, synes det mig, vara något fel i den tekniska utrustningen
och i organisationen, när Finland kan prestera 5,000 utsändningstimmar
och vi i Sverige endast 3,500. Finland kan också nå sina landsmän i utlandet
på betydligt längre avstånd än vad den svenska radion kan.

Vad utvecklingen i övrigt beträffar kan man hänvisa till det yttrande från
aktiebolaget radiotjänst, som är bifogat utskottets utlåtande. Av detta mycket
intressanta yttrande framgår med all tydlighet, att den blivande utredningen
får utomordentligt viktiga spörsmål till omprövning, och det understryker i
punkt efter punkt vad motionärerna framhållit både i fråga örn aktuella behov
och framtida önskemål, d. v. s. utvidgad sändningstid, trådradio, dubbelprogram
för att kunna tillmötesgå berättigade intressen av olika slag hos radions
mycket differentierade publik, anskaffandet av programombud och studiolokaler
på ett flertal platser, barn- oell ungdomsprogram samt utbyggnad av
radiotjänsts speciella bildningsverksamhet som kan komma att få ökad betydelse.
En förbättrad kortvågsutsändning kommer med all säkerhet efter kriget
att få en allt mer ökad betydelse, såväl när det gäller att upprätthålla kontakten
mellan hemlandet och utlandssvenskarna, som att genom radioutsändningar på
olika språk sprida kännedom om vårt land och dess förhållanden bland utländska
lyssnare. Att vid en sådan utredning även lokalfrågan måste underkastas
omprövning är tydligt.

Jag har under de senaste månaderna kommit i kontakt med så_ många intresserade
utom riksdagen i dessa spörsmål och även varit inbjuden till och
åhört diskussioner i dessa ämnen att jag har blivit alltmer övertygad såväl om

Nr 16.

Onsdagen elen 12 maj 1943.

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
det stora intresse bland allmänheten som om nödvändigheten att upprätta en
plan för den svenska rundradions utveckling och verksamhet. Landsortens och
landsbygdens önskemål och behov i kulturellt hänseende äro i den mån de
kunna tillgodoses med radions medverkan ännu långtifrån uppfyllda.

Till statsutskottet har inkommit en skrivelse från svenska kvinnoföreningarnas
radiokommitté — det har sagts mig att denna organisation representerar
praktiskt taget alla. eller åtminstone de flesta, kvinnoföreningarna i landet —-med hemställan örn att den begärda utredningen måtte komma till stånd. Det
har även inkommit en skrivelse från svenska författarföreningen med samma
önskemål om en utredning, varvid vissa synpunkter ha framförts. Dessa skrivelser
tar jag som ett ytterligare bevis för med vilket intresse denna fråga
uppmärksammas.

. ^u åberopar nian i yttrandena från telegrafverket och aktiebolaget radiotjänst
att den utredning, som behöver göras, kunna Radiotjänst och telegrafverket
göra själva. Jag ber att i det hänseendet få åberopa det svar på denna
passus i yttrandena som statsutskottet ger i sin motivering, där utskottet
framhåller: »De mångsidiga uppgifter i allmänhetens tjänst, som radion borde
kunna deltaga i, synes utskottet påkalla, att representanter ej endast för lyssnarna
utan även för olika religiösa, kulturella, sociala och fackliga intressen
beredas tillfälle att framföra sina synpunkter vid utformningen av de framtida
riktlinjerna för radioverksamhetens utveckling. Radioverksamheten är i
eminent grad en hela folkets angelägenhet, och uppdragandet av riktlinjerna
för densamma bör därför, enligt utskottets mening, icke förbehållas ett ämbetsverk
och ett statligt bolag. En auktoritativ och allsidig utredning under
statens medverkan synes, såsom motionärerna föreslagit, redan av dessa anledningar
vara påkallad.» Det är givet, att den fackliga erfarenhet och kännedom,
som finnes inom aktiebolaget radiotjänst, naturligtvis skall vara representerad
vid den föreslagna utredningen. Vi förmena emellertid, att man även
bör söka kontakt med representanter såväl för lyssnarna som, helt naturligt,
med det parlamentariska livets representanter. Det sistnämnda torde väl inte
vara det minst viktiga med hänsyn till de ekonomiska frågornas omprövning.

Man har också anfört, att man fruktar, att utredningen skulle bli för stor.
Det är ju inte ovillkorligen nödvändigt, att alla de representanter, som kunna
behöva beredas tillfälle att där få framföra sina synpunkter, skola ständigt
deltaga i utredningsarbetet, utan utredningen kan ju organiseras på ett
sådant sätt, att de beredas tillfälle att framföra sina synpunkter, men att själva
utredningens kärna som till slut blir den avgörande kan göras något mera
begränsad.

Från reservanternas sida har det vidare framhållits — och även herr Johan
Nilsson i Malmö har understrukit detta — att man bör taga hänsyn till vårt
nuvarande finansiella läge och kravet på sparsamhet. Detta är alldeles riktigt,
men det förhåller sig tyvärr på det sättet att sparsamhetskravet icke alltid
följes, inte ens under nuvarande kristid. Det förekommer expansion på
många områden, t. ex. när det gäller yrkesutbildningen, den tekniska forskningen
och den lägre tekniska undervisningen, där det t. o. m. anvisats förslagsanslag
som kunna överskridas. Den nya vägorganisationen, som skall
tillskapas under denna kristid, utgör ytterligare ett bevis på att man inte drar
sig, när det gäller stora, omfattande och betydelsefulla omorganisationsarbe^en-
Yar^br skulle nian då inte kunna vara med på att undersöka och utreda
de spörsmål, som gälla den svenska rundradioverksamheten, vilken ju, såsom
utskottet har sagt, är en hela folkets angelägenhet? Att radio verksamheten har
fatt en sadan omfattning att vi i vårt land per 1,000 invånare ha flera lyssnar -

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Ang. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
apparater än annorstädes visar också, att radion i vårt land fyller en uppgift
och utgör ett behov i hemmen och annorstädes. Det bör därför vara ett önskemål
inte bara att även de fattigaste hemmen må beredas tillfälle ^ att ha en
radiomottagare utan också att de program som bjudas skola vara så differentierade,
att de kunna avnjutas och tillgodogöras av alla olika lyssnare med
hänsyn till deras önskemål och intressen.

Det har ju väckts motioner örn och på annat sätt ideligen framhållits, att
man skall vidtaga beredskapsåtgärder på olika områden för att möta efterkrigsåren.
Här är en mycket betydelsefull beredskapsåtgärd som denna utredning
kan komma att få framlägga, och utredningens resultat blir därför
också av mycket stor betydelse.

Den föregående ärade talaren och även reservanterna, lägga upp saken så,
som om det här vore frågan om ett beslut att binda sig för ökade utgifter.
Jag understryker, att det här endast gäller en utredning om rundradiorörelsen,
dess framtidslinjer och aktuella behov och att ställningstagandet till utredningens
resultat ju får bli en senare fråga som alltjämt hålles öppen.

När jag ser efter vilka som stå för reservationen, blir jag något förvånad,
då jag finner, att så pass många landsbygdsrepresentanter^ ha reserverat sig
mot den begärda och föreslagna utredningen. Jag ber att få citera vad statsutskottets
majoritet yttrar på sid. 7, nämligen, att »landsortens och landsbygdens
önskemål och behov i kulturellt hänseende äro, i den mån de kunna tillgodoses
med radions medverkan, ännu långt ifrån uppfyllda. Utskottet, som
redan givit uttryck åt denna åsikt i sitt utlåtande nr 115 till 1935 års riksdag,
finner det angeläget att åter uttala, att rundradion härvidlag bör sättas
i stånd att bättre än hittills lämna verksamt stöd». Hur skall detta kunna ske
om inte just genom inrättandet av dubbelprogram och utnyttjandet av de tekniska
resurser som finnas i form av trådradio och dylikt? Jag är minst sagt
förvånad över detta ställningstagande från vissa landsbygdsrepresentanters
sida, att de inte velat instämma uti detta utskottets uttalande och det slut vartill
utskottet kommit.

Herr talman! Jag ber att med åberopande av vad statsutskottet anfört i sitt
utlåtande och vad jag nu här framhållit få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Heiding: Herr talman! De som i dag tala för reservationen kanske
riskera att bli betraktade såsom motståndare till utvecklingen av radioverksamheten.
För egen del vill jag deklarera, att jag anser, att allt bör göras för
att rundradio verksamheten skall utvecklas och bli så bra som möjligt. Vi som
stå för reservationen äro emellertid av den uppfattningen, att det är alldeles
onödigt att nu gå in för en utredning, då det företogs en utredning i detta ämne
så nyligen som 1933—1935. Det har även under åren 1941 och 1942 inom aktiebolaget
radiotjänsts styrelse varit tillsatt en kommitté, som bär verkställt
en grundlig översyn över verksamheten och rationaliserat densamma. Jag kan
därför inte finna, att det kan vara lämpligt att såsom man nu föreslagit gå in
för en ny och kostsam utredning.

Det är ju alldeles uppenbart, att när man sätter i gång en sådan utredning
som man här tänkt sig, måste man räkna med att den blir dyrbar och tar lång
tid. Man riskerar också, att utvecklingen kommer att stanna av på radioverksamhetens
område under den långa tid som utredningen pågår.

När motionerna inkommo till statsutskottet, remitterades de i vederbörlig ordning
till telegrafstyrelsen och aktiebolaget radiotjänst i och för yttrande. Varken
telegrafstyrelsen eller aktiebolaget radiotjänst ha emellertid tillstyrkt en
utredning. När vi bär i riksdagen bifalla en motion, brukar det ju vara på

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
grund av de tillstyrkanden, som inkommit från de hörda instanserna. Här Ilar
intet tillstyrkande skett, men likväl har en stor del av statsutskottets ledamöter
gått in för denna utredning. Då både telegrafstyrelsen och aktiebolaget radiotjänst
förklarat, att de äro helt på samma linje som motionärerna och att man
undan för undan skall söka göra radion allt bättre, kan jag inte finna annat
än att motionärerna borde ha varit nöjda med detta. Så tycks emellertid inte
vara fallet.

Reservanterna ha i reservationen uttalat följande: »Den i stort sett lyckosamma
utveckling, som den svenska rundradion undergått, bör självfallet ej få
undanskymma kraven på ett fortsatt arbete för att kunna uppnå förbättringar
i de utsända programmens sammansättning, innehåll och framförande liksom
ock en högre fulländning av de tekniska anläggningarna, allt under iakttagande
av ekonomisk varsamhet.»

Även vi ha alltså ansett att radion bör utvecklas och att det bör bli en fortsatt
framgång för dess verksamhet.

Nu kan det naturligen anses, att alla licensinkomster skola gå till radion.
Den siste ärade talaren framhöll, att av dessa medel tar staten så mycket som
7 miljoner kronor örn året, vilka alltså gå till statskassan. Jag vill då erinra
örn att år 1941 utgjorde denna summa 6,459,000 och år 1942 6,727,000 — det
har sålunda inte gått upp till 7 miljoner. Enligt uppgifter i den tabell, som
finns intagen i utskottets utlåtande, lia i licensinkomster under åren 1932—
1942 influtit 117,628,562 kronor, och därav har staten fått 41,501,012 kronor.
Man kan sålunda inte säga annat än att mycket stora belopp gått till radioverksamheten.
Kunna förhållandena bli bättre med hänsyn till statsinkomsterna
i framtiden och man inte behöver ta så mycket av dessa medel i anspråk,
så har jag för min del ingenting emot att det lämnas mer till radioverksamheten
än vad som för närvarande sker. Det är, såsom framhållits i ett av yttrandena,
också meningen att det skall uppföras en ny byggnad för att bättre
utrymmen m. m. skola kunna ställas till förfogande för radioverksamheten.
Detta kommer att kräva rätt avsevärda kostnader — man har ju beräknat att
kostnaden för en sådan byggnad utom tomtvärdet skulle uppgå till ungefär
10 miljoner. Det är en mycket stor utgift, men när en gång denna fråga blir
utredd, är det troligt att det kommer att beviljas medel till en sådan byggnad.
Det är säkerligen ingen som vill motsätta sig någonting sådant, utan envar
vill att allt skall ordnas på bästa möjliga sätt.

. JaS finnér ett uttalande som utskottet gjort rätt anmärkningsvärt. Nederst på
sidan 7 i utskottsutlåtandet uttalar utskottet följande: »Radioverksamheten är
i eminent grad en hela folkets angelägenhet, och uppdragandet av riktlinjerna
för densamma bör därför, enligt utskottets mening, icke förbehållas ett ämbetsverk
och ett statligt bolag.»

Jag kan inte första att utskottet kunnat uttala sig så skarpt emot de institutioner,
som för närvarande lia hand örn radioverksamheten, telegrafstyrelsen
och aktiebolaget radiotjänst. Jag tycker att detta är ett alltför skarpt hugg
emot dem efter allt det arbete de nedlagt — det är ett rent misstroendevotum,
som enligt min uppfattning här blivit uttalat.

Det framhölls vidare av den siste ärade talaren, att i andra länder låg radioverksamhet.
en under ecklesiastikdepartementet. Jag vet nu inte örn det ovillkorligen
mäste anses att detta är ett bättre arrangemang. Örn det lyder under
kommunikationsdepartementet i första hand och det sedan är telegrafstyrelsen
och aktiebolaget radiotjänst, som närmast ha hand örn verksamheten, borde väl
en sådan organisation kunna fungera lika bra som en anordning efter andra
linjer. Hur man ordnat saken i Finland och Danmark är en sak för sig, oell jag
tror inte att vi böra göra några jämförelser, i all sjmnerhet inte i dessa tider.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Ang. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)

Vi böra kunna taga denna fråga något lugnare än vad såväl motionärerna
som de ledamöter som stå för statsutskottets utlåtande lia gjort. Det har uttalats
en viss förvåning över att så många av landsbygds representanterna ha
gått med på reservationen. Jag kanske får göra den reflexionen, att vi måhanda
inte ha haft så stora fordringar som dem som här från vissa håll framställts.
Vi anse att radion har fyllt en mycket stor uppgift och att den också i fortsättningen
kommer att göra det på ett förtjänstfullt sätt. I all synnerhet med
hänsyn till de riktlinjer, som telegrafstyrelsen och aktiebolaget radiotjänst ha
utstakat, tror jag att vi kunna känna oss nöjda för framtiden och att vi inte
behöva tänka på några stora utredningar.

Det är märkvärdigt att det i dessa tider skall framställas så stora krav pa
alla möjliga områden. Jag tycker att man skulle kunna se tiden an. Det framhålles
i motionerna, att man skall ta sikte på framtiden och planera för den.
Det är ju möjligt att motionärerna anse att en utredning sådan som den föreslagna
bör pågå under några år framåt och att man bör få fram ett mycket
stort och genomgripande förslag örn fyra eller fem år. Jag undrar emellertid
örn man vinner någonting på att nu sätta i gång en sådan utredning. Bättre
är väl att man får pröva sig fram under denna tid och att man senare en gang,
när lugnare förhållanden inträtt, beviljar större belopp till radioverksamheten.

Jag finner sålunda inga skäl som tala för att man nu skall kräva en dyrbar
utredning. Jag anser att man kan vänta och nöja sig med de åtgärder, som
komma att vidtagas av telegrafstyrelsen och aktiebolaget radiotjänst. Även
örn vi göra det, kan det därför inte sägas, att vi reservanter vilja motsätta oss
den utveckling, som här är tänkt. Vi äro tvärtom fullt på det klara med att en
utveckling är nödvändig även på detta område.

Herr talman! Jag ber att med stöd av vad jag bär anfört få yrka bifall till
den föreliggande reservationen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Det är ingen överdrift att säga
att de radiointresserade och riksdagen här stå som åsnan mellan hötapparna
det är svårt att veta var man skall börja att äta. Man kan inte utan vidare
säga, att man bör välja den linje, som gör den största nyttan, man får snarare
säga att man får välja den som gör den minsta skadan.

I den motion som ligger till grund för statsutskottets utlåtande uttalas
utan tvivel många tänkvärda saker. Motionen understryker med rätta den betydelse
radion har och utan tvivel i ännu högre grad kommer att få i framtiden.
Den understryker också hur nödvändigt det är att utvecklingen länkas in
i från kulturell och samhällelig synpunkt riktiga banor. Motionen reagerar också
med rätta mot det system som tillämpats och varigenom radion betraktats
som en inkomstkälla för statsverket — således som ett skatteinstrument. Detta
är enligt min uppfattning en oriktig princip. Det är av den allra största
betydelse att varje man och varje kvinna och under alla förhållanden varje
familj i detta land, hur fattig den än är, skall ha tillgång till en radioapparat.
Det får nästan betraktas som en medborgerlig rätt. Det är naturligtvis då
inte riktigt att staten lägger skatt på denna medborgerliga rätt. Det kan till
och med ifrågasättas huruvida hela systemet med licensavgifter är riktigt.
Det vore ur många synpunkter att förorda, att staten betalar kostnaderna utan
att taga ut någon särskild avgift av lyssnarna.

Det är alltså många goda saker som man konstaterar i den föreliggande
motionen. Å andra sidan är det tvivelaktigt huruvida alla dessa goda syften
kunna tillgodoses genom en utredning. Alla de önskemål, som motionen innehåller,
finnas ju redan i det program, som Radiotjänst har uppställt tor sig -—
motionen innebär helt enkelt en uppräkning av alla de önskemål, som Radio -

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

, Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
tjänst och telegrafstyrelsen själva ha redovisat. Man kan ela fråga sig vad en
utredning skall tjäna till. En riksdagsutredning beslutar man ju i allmänhet
när någonting står stilla, när någonting är felaktigt; när utvecklingen redan
är inne på riktiga vägar, brukar man inte besvära sig med att igångsätta stora
och dyrbara utredningar. Med hänsyn till detta tror jag inte att det är någon
överdrift att säga, att motionen tillhör de icke önskvärda initiativen. Det kan
naturligtvis synas tacknämligt, örn riksdagen understryker goda önskemål i
detta fall, t. ex. att radion inte skall betraktas som en inkomstkälla för staten,
utan att inkomsterna skola gå till själva verksamheten. Men det vore också
tacknämligt örn inte denna grace förbands med eller låstes fast vid en utredning
av det vittutseende slag, som detta initiativ innebär. Det finns den risken
att en sådan utredning kommer att inleda en stillaståendets period för radioverksamheten.
Så var det i viss mån under den förra utredningen — det var en
period av mycken osäkerhet, under vilken alla initiativ och ali utveckling till
stor del lågo nere.

. skulle man för övrigt syfta till med en sådan här utredning? Det talas
i motionen och ^ även i utskottsutlåtandet om att olika riktningar, religiösa och
andra, skulle fa tillfälle att göra sitt inflytande gällande i fråga örn programmens
utformning och verksamheten överhuvud taget. Om man läser detta, får
man det intrycket, att meningen är att de olika inflytandena skola mätas ut
med alnmått — de religiösa skola få ett finger med, idrotten ett, arbetarrörelsen
ett o. s. v. Jag tror inte att detta kineseri eller småknåpande är det
rätta sättet för staten att bidraga till radions effektivisering. Det rätta sättet
är att man skaffar radion en vidsynt, initiativkraftig och upplyst ledning.
Ehuru jag själv råkar vara suppleant i Radiotjänsts styrelse, vågar jag nästan
påstå, att det i detta avseende redan är väl sörjt. Det igångsattes ju på
grund av ett riksdagsbeslut för tio år sedan en utredning rörande radioverksamhetens
organisation. Dåvarande förste vice talmannen i första kammaren
Olof Olsson var ordförande och beslutet fattades på grund av en motion av
herr Wagnsson, där parollen var radions förstatligande. Man kan vara glad
över att det programmet inte genomfördes så strikt som man kanske avsåg.
Radiotjänst blev inte ett regelrätt ämbetsverk. Det finns fortfarande i detta
bolag enskilda intressenter, och de olika intressena balanseras enligt min uppfattning
på ett lyckligt sätt emot varandra och emot statens. Men staten har
å andra sidan allt det inflytande över företaget, sorn den kan önska sig.

Det är sant °att det är en smula knusslig! med pengar. Men jag tror för
min del inte pa någon sadan dår plötslig’ tvangs matning, som motionen framkallar
ett intryck av att det skulle finnas möjligheter till. Det är enligt min
uppfattning en utopi att föreställa sig att finansministern, när han fått ett
finger med i spelet, under den statsfinansiellt brydsamma tid, som nu räder,
helt plötsligt skulle kunna tvingas att släppa ifrån sig detta finger.

Radiotjänsts styrelse har inriktat sig på en utveckling steg för steg. Den
har av kommunikationsministern mjölkat ut den ena kronan efter den andra,
som blivit till den ena hundratusenlappen efter den andra. Och utvecklingen
har stegvis gått framåt. Jag tror att det är en mera fruktbärande taktik än
att begrava hela utvecklingen i en mammututredning, som den har kallats, vilken
utan tvivel under elen period då den pågår kommer att döda alla initiativ
och inhölja det hela i en dimma av osäkerhet.

Å andra sidan föreligger naturligtvis den risken, att ett avslag i enlighet
med reservanternas ståndpunkt framkallar intrycket att riksdagen delar dea
uppfattningen, att radioverksamheten skall vara ett skatteinstrument och en
inkomstkälla för statsverket. Örn det faktiskt vore en risk för att det intrycket
framkallades, skulle jag för min del rösta för utskottets förslag. Jag tror

Onsdagen den 12 maj 1940.

Nr 16.

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
emellertid inte att edet av den anledningen behöver vara nödvändigt. Jag tror
att även om riksdagen icke beslutar en utredning, är det möjligt att motivera
denna ståndpunkt i så klara ordalag, att det framgår att riksdagen icke vill
hålla igen, utan tvärtom vill skjuta på. Och den meningen kommer bäst till
uttryck, örn riksdagen avslår såväl utskottets förslag som motionen, dock utan
den motivering som reservanterna ha bundit vid sitt yrkande.

Med hänsyn till vad jag här sagt, herr talman, ber jag att få yrka avslag
på statsutskottets utlåtande.

Herr Nordenson: Herr talman! Några av de synpunkter, som framförts av
reservanterna, skall jag be att något närmare få belysa.

Reservanterna säga sig dela betänkligheterna mot rundradions anlitande
som skattekälla under normala förhållanden, men de mena att det med nuvarande
stora statsutgifter är nödvändigt att taga även statens affärsverksamhet
i anspråk som skattekälla. Därvid framhålla de särskilt som exempel
att statsmakterna höjt vissa telefonavgifter. Till detta skulle man kunna foga,
att man också höjt priserna på järnvägsbiljetter samt postportot.

Det föreligger emellertid härvidlag en alldeles bestämd skillnad. De på detta
sätt höjda avgifterna ha tillkommit som en skatt för att direkt åstadkomma
större statsinkomster. Beträffande radion föreligger däremot det förhållandet,
att man med bibehållande av den förutvarande licensavgiften genom ökad anslutning
fått en ständigt ökad inkomst. Vad det här gäller är frågan om handhavandet
av denna ökade inkomst. Det brukar ur allmän affärssynpunkt framhållas
som en sund princip, att man skall använda dylika stegrade inkomster i
första rummet till att förbättra och utveckla företaget -— tekniskt och på annat
sätt — så. att man sätter det i stånd att bättre betjäna sina kunder och tillhandahålla
en ständigt förbättrad vara. Se vi på de affärsdrivande verken, är detta en
princip som i mycket stor utsträckning tillämpas. Vi ha exempelvis inom telegrafverket
utan höjning av abonnemangsavgifterna fått en mycket starkt ökad
inkomst genom ökad spridning av telefonen, och dessa inkomster ha, enligt
min mening med full rätt, i mycket stor utsträckning använts till nya investeringar
och förbättringar av vårt ledningsnät för att bättre kunna betjäna allmänheten.

Det är detta som gör att de allt rikligare flödande radiolicensmedlen innebära
en stark förpliktelse för dem, som ha ansvaret för svensk radio, att ge
sina abonnenter allt bättre program och därmed en allt större valuta för pengarna.
Det är uppenbart att en sådan förpliktelse gäller alldeles särskilt starkt,
när det rör sig örn värden av den art, som radion har till uppgift att upprätthålla.
Nöjer man sig med att i huvudsak bara inkassera en sådan ökad inkomst,
så måste man säga sig att detta icke överensstämmer med sunda affärsprinciper.

De medel som under flera år till och med 1942 lia stått till Radiotjänsts förfogande
ha utgjort 3 kronor 10 öre per licens intill ett licensantal av 1,300,000.
Först från och med 1943 har en stegring inträtt, i det att bolaget tilldelats
ytterligare 620,000 kronor, en stegring motsvarande omkring 15 procent. Jämför
man härmed den andel av de inflytande medlen, som statsverket inkasserat,
finner man att från det sista förkrigsåret 1938 och till 1942, det sista år
som redovisats, föreligger en stegring med 92 procent. Härtill kommer att ökningen
under 1943 i tilldelning av licensmedel i övervägande grad beräknas
bli tagen i anspråk för dyrtidskompensation.

Man kan därför påstå att det knappast är en skälig del av inkomstökningen,
som gått till höjande och förbättrande av företagets- prestationer gent emot
dess kunder. Det kan i det sammanhanget förtjäna påpekas, att 1934 års radio-''

Xr 16.

Onsdagen den 12 maj 1913.

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
utredning beträffande licensmedlens användning gjorde följande uttalande:
»Licensinkomsterna böra i så stor utsträckning som möjligt gå till rundradiorörelsen
för att tillfredsställa döss egna behov, och det torde ha varit denna
synpunkt, som varit avgörande när licensavgifternas storlek bestämdes.»

Det är sålunda i full överensstämmelse med såväl tidigare intentioner som
med sunda affärsprinciper, örn man nu kräver, att Radiotjänst skall få en större
andel av licensavgifterna för att bättre kunna tillgodose allmänhetens berättigade
krav.

Detta framstår ännu tydligare, örn man tar hänsyn till vad Radiotjänst tidi Sare

och nu på senare år fått av licensmedlen i jämförelse med statsverket.

-r 1932 fick Radiotjänst 30 procent av licensmedlen, och statsverket nöjde
sig med ungefär detsamma, eller 30 procent. År 1942 har Radiotjänst fått endast
25 procent av de inflytande medlen, medan statsverket kasserat in 42 procent.
Det kan enligt min mening allvarligt ifrågasättas, örn man inte har drivit sparsamheten
på ett sätt, som går emot kundernas rimliga och berättigade anspråk.

Beträffande det fortsatta arbetet för att uppnå förbättringar i programmen
och en fortsatt högre fulländning av de tekniska anläggningarna ha reservanterna
i huvudsak hänvisat till Radiotjänsts och telegrafstyrelsens yttranden,
och jag skall därför något dröja vid dessa.

Det visar sig då,, att Radiotjänst har i fråga örn praktiskt taget alla de
önskemål, som framförts i motionerna, vitsordat det berättigade i dem och
framhållit angelägenheten av att dessa önskemål verkligen tillgodoses.

Beträffande frågan om ökade licensmedel framhåller styrelsen vikten av
»att radion förfogar över tillräckliga ekonomiska resurser för att i allt större
utsträckning kunna engagera de yppersta krafterna i svenskt kulturliv» och
vidare betydelsen av »att randradions medelstillgång är av sådan storlek, att
den tillåter experiment och prövning av nya vägar och metoder». Detta är fullt
i överensstämmelse med motionärernas synpunkter och yrkanden.

Vidare betecknas det såsom ett av Radiotjänsts allra viktigaste önskningsprogram
att åstadkomma en ökning av sändningstiden, och man framhåller,
att detta icke kan effektivt åstadkommas annat än genom att införa dubbelprogram,
och sådana böra enligt styrelsens mening »komma till stånd så snart
de tekniska förutsättningarna härför föreligga».

Ett annat önskemål är att åstadkomma ett riksprogram med inslag från hela
landet, men även här pekar man på att detta endast blir möjligt att genomföra,
om ökade medel därför tilldelas Radiotjänst.

Med avseende på efterkrigsförhållandena framhåller Radiotjänst, att radion
måste vara beredd att lämna både upplysning och underhållning i ökad omfattning,
och att man har att vänta »hastigt inträdande krav på en vittomfattande
expansion» eller, som en radioexpert uttryckte sig i en diskussion nyligen,
att vi ha att vänta en explosionsartad utveckling på detta område. Radiotjänst
säger sig ha vidtagit vissa åtgärder för mötande av de nya kraven, men framhåller
också, att det är nödvändigt, att medel stå till förfogande i största utsträckning
för ett fortsatt arbete på en dylik beredskap.

I fråga om kortvågs-utsändningen har styrelsen också anslutit sig till motionärernas
synpunkt och framhåller nödvändigheten av att åtgärder vidtagas så
att Sverige skall göra sin röst bättre hörd i etern inför utlandet.

_ Slutligen behandlar styrelsen ingående sin lokalfråga och vitsordar starkt
vikten av att snarast möjligt en radions egen byggnad åstadkommes.

_ Man finner sålunda, att Radiotjänsts styrelse faktiskt på alla punkter har
vitsordat och understrukit de önskemål, som i motionen framföras, och man
skulle då vänta sig att den slutsats styrelsen därur skall dra, skulle vara, att
yttrandet skulle utmynna i ett förordande av några åtgärder. Men det blir

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Ang. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
ingenting därav. Styrelsen nöjer sig med1 att påpeka, att de grundlinjer för
radioprogrammens aktuella och framtida expansion som framlagts i uttalandet,
äro tillräckliga som bas för en utökad programverksamhet.

Uttalandets motivering och kläm synas knappast hänga ihop. Här föreligger
uppenbarligen en dualism. Man får en känsla av att det är en hand, som
fört pennan vid avfattandet av motiveringen, och en annan som formulerat slutklämmen.

Först har tydligen representanten för vad styrelsen kallar den nödvändiga
friska företagsamheten skrivit motiveringen, och sedan har representanten för
vad den själv kallar den stundom alltför restriktiva utgiftspolitiken ryckt in
för att skriva slutklämmen.

Jag understryker detta därför att en av de föregående talarna pekade på det
anmärkningsvärda i att inte någon av de instanser, till vilka ärendet har remitterats,
har tillstyrkt detsamma, och att det under sådana omständigheter
skulle vara märkligt att statsutskottet anser sig kunna tillstyrka motionen.

Jag har, herr talman, det bestämda intrycket, att läser man Radiotjänsts
uttalande riktigt och därav drar de konsekvenser, på vilka det pekar, så innebär
det ett tillstyrkande av att några åtgärder verkligen vidtagas; man kan gott
ta detta utlåtande till intäkt för motionärernas önskemål.

Vad telegrafstyrelsens uttalande beträffar, så ger styrelsen däri en ingående
redogörelse för de tekniska problemen och uppehåller sig alldeles särskilt
vid frågan om dubbelprogram. Utlåtandet är emellertid i den punkten så till
vida ganska märkligt som det kategoriskt avvisar alla till diskussion upptagna
alternativ såsom oframkomliga. Det konstateras sålunda att det för dubbelutsändningar
på lång- och mellanvåg saknas våglängder, att kortvågsutsändningar
icke lämpa sig för utsändningar inom landet, att utsändningar med
frekvensmodulerade kortvågor anses kräva alltför dyra mottagaranordningar
och att trådradioutsändning kräver för stora kapitalutlägg — 165 miljoner
kronor flir hela landet. Jag stryker under detta resultat, därför att det är därpå
som reservanterna i så hög grad bygga sitt avstyrkande. En av reservanterna,
herr Nilsson, framhöll nyss hurusom telegrafstyrelsen hade avvisat alla de
föreslagna alternativen, och telegrafstyrelsen själv hade ju på dessa grunder
direkt avstyrkt.

Däremot kan invändas, att styrelsen enligt min mening inte uttömmande har
diskuterat de tekniska möjligheter, som finnas för införande av dubbelprogram.
Den bär nämligen behandlat frågan från den utgångspunkten att utsändningen
med dubbelprograni med en gång skulle göras hundraprocentigt
effektiv, hundraprocentigt tillgänglig för alla lyssnare i landet.

Det är emellertid uppenbart, att det inte är nödvändigt att gå fram på
det viset att man omedelbart ställer så höga krav. Man kan dock mycket väl
nöja sig med att från början ordna det så att det nya programmet blir tillgängligt
för en del av lyssnarna, låt oss säga 60—70 procent av dem, och
att de tekniska förutsättningarna sedan successivt utbyggas för att göra utsändningen
tillgänglig över hela landet. Härför finns det möjligheiter, som
telegrafverket inte har tagit upp till behandling. Det finns den möjligheten,
att man inrättar smärre regionala utsändarstationer i jämförelsevis stort antal,
strödda ut över landet, vilka kunna ombesörja utsändningen över mindre
områden, och att vid sidan av dessa successivt installeras trådradio. Därvid
är det att märka, att det torde finnas ali utsikt att kunna för trådradioutsändning
begagna såväl telefon- som belysningsledningar, vilket innebär möjlighet
att nå ett mycket stort antal av lyssnarna även på landsbygden.

Sker det tekniska utbyggandet för dubbelprograms utsändande på detta sätt
successivt, så böra kostnaderna ingalunda bli så överväldigande. Det har re -

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
dan framhållits, att man för Gotland kan åstadkomma detta för en kostnad av
1,800,000 kronor, och i utlåtandet förekommer också en uppgift örn att detta
för de tre städerna Stockholm, Göteborg och Malmö kan åstadkommas för
omkring 2 miljoner kronor. Detta är ju siffror av en helt annan storleksordning
än de 165 miljoner kronor, som man här har visat på.

Det är också att märka, att trådradion har mycket stora fördelar framför
den andra radion, i så måtto att den möjliggör användandet av enklare och
billigare mottagare, vilket också medför en i det närmaste stömingsfri mottagning.
Man torde dessutom i framtiden per trådradio kunna sända ut två
parallella program samtidigt. Detta måste vara en så betydande förmån för
licensinnehavarna att man kan ifrågasätta, huruvida icke en något högre
licensavgift skulle kunna uttagas av dem, som få trådradio, och i så fall skulle
ju detta betyda en viss ökad inkomst, som hjälp vid förräntningen av utgifterna.
Det är angeläget att man bär detta för ögonen just med tanke på den
argumentering, som bär har förts.

Herr Nilsson strök under de, som han sade, enorma kostnaderna, och framhöll
att det totala belopp, som under de senaste tio åren influtit till statskassan
från Radiotjänst, rörde sig örn 41 miljoner kronor, medan kostnaden
varit 165 miljoner kronor, och han ville därmed, som sagt, understryka hur
orimligt det var att nu begära införandet av trådradio. Det är inte orimligt,
om man gör det successivt och kombinerar det med dessa regionala utsändningar.

Jag vill också i detta sammanhang framhålla, att man här rör sig på ett
av de, man kan säga, mera jungfruliga områdena av tekniken, där ständigt
nya upptäkter och uppfinningar göras och där nya möjligheter ständigt yppa
sig. Vi böra då inte förhålla oss alltför passiva utan pröva oss fram och undersöka
vad som kan åstadkommas. Det är först genom att själva experimentera
och pröva oss fram som vi till fullo kunna följa med och utnyttja
de resultat, som framkomma inom teknik och vetenskap runt om i världen.
Man kan här lika litet som på andra områden slå sig till ro.

Det har framhållits här såsom något märkligt, att motionärerna, som tillhöra
de grupper, som eljest vilja driva hård sparsamhet, ha ansett sig kunna
komma med detta yrkande om ökade utgifter, men det är inte här fråga örn
att slösa med pengarna, utan vad man vill åstadkomma är att licensbetalarjna
få så skälig valuta som möjligt och så god kundtjänst som möjligt för sina
pengar.

o Det har också sagts, att man på detta sätt kunde få en alltför stor och
långvarig utredning. Jag kan inte se, varför detta skulle vara nödvändigt.
Det kan nämligen mycket väl tänkas, att en mindre kommitté tillsättes, vilken
sedan genom att inkalla representanter för olika riktningar gör sig underrättad
örn önskemålen beträffande radion och därefter tar ställning till på
vad sätt och i vad mån dessa skola tillgodoses. Det behöver därför inte alls
bli vad herr andre vice talmannen kallade något kineseri. Överhuvud taget
tror jag inte man skall tänka sig, att en sådan utredning skall gå i detalj
-—• i varje fall bör den inte sikta på att statsmakterna bär skola ingripa i
detalj utan vad den bör åstadkomma är ett uppdragande av de riktlinjer,
efter vilka man bör arbeta, och av riktlinjerna för Radiotjänsts medelstilldelning
och. medelsan vändning. Just därvidlag, måste man säga sig, har riksdagen
verkligen intressen att bevaka,.

Det är med hänsyn till de många enligt min mening ännu icke tillräckligt
belysta och undersökta aktuella problem, som beröra radion och dess framtida
utveckling, och med hänsyn till radioverksamhetens utomordentliga betydelse

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr IB.

Anij. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
såväl ur kulturell synpunkt som ur upplysningssynpunkt som jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Den siste ärade talaren gjorde
gällande, att aktiebolaget radiotjänsts styrelse och även telegrafstyrelsen i
stort sett understrukit vad motionärerna framhållit om att en utredning skulle
behöva vidtagas för förbättring av radions ställning här i landet. Men det är
väl i alla fall att läsa innehållet i deras yttranden på ett egendomligt sätt.

Styrelserna ha visserligen understrukit, att de förbättringar, som motionärerna
hemställt örn, vore i många avseenden behövliga och nödvändiga och att
de ville för sin del genomföra dessa så långt som möjligt. Men deras yttranden
utmynna ju i att de anse, att en utredning för närvarande icke är av behovet
påkallad, och att det kan ifrågasättas, örn en sådan skulle befrämja radions
utveckling just nu.

Det är ungefär samma ståndpunkt, som reservanterna ha intagit till denna
fråga. Vi önska, att radion alltfort skall gå en lycklig utveckling till mötes
och att den skall få sådana arbetsförhållanden och få sådant stöd, att den skall
kunna fylla sin uppgift och att svenska folket så långt som möjligt skall bli
tillfredsställt med densamma. Men för detta behövs det ju inte en stor utredning,
som skulle låsa fast utvecklingen på detta område under den tid utredningen
pågår. Men man får väl i varje fall hoppas, att, även örn det skulle
beslutas en utredning, det inte blir såsom ofta är fallet då det gäller parlamentariska
utredningar, en utredning som skulle kunna betecknas såsom en
mammututredning. Men radion är ett område, där det ännu alltjämt fortgår en
rastlös utveckling, i synnerhet på det tekniska området, som jag tror knappast
skulle befrämjas genom utredning av en parlamentarisk kommitté. För att
radion skall vinna framsteg och förbliva populär fordras det, att man oavlåtligen
följer och tillgodogör sig de tekniska framstegen på området och att
programmen givas ett sådant innehåll, att de ge en god valuta. Det är ungefär
på det sättet som vi reservanter lia sett på frågan.

Nu ha emellertid motionärerna och även utskottets majoritet särskilt starkt
fäst sig vid att det behövs mera pengar för att främja radions utveckling och
att det går för stor del av licensmedlen till statsverket. Ja, men örn man nu
anser det nödigt, att Radiotjänst får behålla mer av de licensavgifter, som
inflyta, är det ju inte nödvändigt att för den skull tillsätta en stor utredning,
utan Radiotjänst får väl då framlägga ett program. Detta må sedan prövas
av vederbörande, och man må se till, att Radiotjänst får vidtaga sådana reformer
och utbyggnader, som för radions utveckling befinnas nödiga. Men för
detta behövs heller inte någon utredning. Och det är ungefär den inställning,
som såväl Radiotjänsts styrelse som telegrafstyrelsen haft till dessa frågor.

Det är givet, att radion bör vara tillgänglig för den stora allmänheten i den
utsträckning som det är möjligt, men vi ha ju inte anledning att klaga i det
avseendet. Redan nu betalas licensavgifter för över 1,600,000 apparater, och
örn man förutsätter, att minst tre personer avlyssna varje apparat, skulle över
ö miljoner av svenska folket lia tillfälle att avlyssna radion, och det är ju ett
antal som i förhållande till folkmängden knappast något annat land kan visa
motsvarighet till. I det avseendet kan man således icke säga annat, än att
radion har utvecklats. Och beträffande licensavgifternas storlek är det nog
inte heller någon, som klagar (iver att de äro för höga. Skulle det bli någon
krona över per licens, som tillfaller statsverket, är det väl under dessa kristider,
då staten har behov av så mycket pengar, ändå mycket välkommet.

Men vad som egentligen för den mindre bemedlade delen av befolkningen
är mera ekonomiskt kännbart vid anskaffning av radio är utgiften för radio Första

kammarens protokoll 19^8. Nr JO. ;;

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Äng. utredning rörande rundradior arel sen. (Forts.)
apparaten. Kunde statsverket göra något för att få fram en i olika avseenden
utmärkt standardapparat till lågt pris, är jag säker på att detta skulle av den
stora allmänheten hälsas med mycket stor tillfredsställelse, och jag tror att
man har mindre ekonomisk känning av den lilla licensavgiften på 10 kronor,
som betalas varje år och för vilken man dock kan få lyssna till så många rikhaltiga
och goda program, än av anskaffning av radioanparat.

Vad som under denna tid egentligen har verkat återhållande och hämmande
på radions utveckling i tekniskt hänseende är ju dels den minskade tillgången
på materiel, varom i handlingarna talas, och dels i viss mån kanske den
begränsa de^ tillgången på pengar. Örn kriget tar slut, är det väl sannolikt, att
det även på detta område blir bättre tillgång på medel och att man då kan
bättre än nu tillgodose radion, men det behövs inte någon utredning för den
skull heller.

Kontentan^av vad jag här har sagt är alltså, att jag vill bidra till radions
utveckling, så att den kan fylla sin uppgift på bästa sätt, men jag anser icke.
att den bättre främjas genom ett bifall till utskottets hemställan än genom
att man låter Radiotjänst arbeta ostörd och ger företaget den uppmuntran som
det behöver för att få arbetsro och arbetsglädje.

Utskottets ärade ordförande tog ju nära nog till storsläggan, då han sade,
att på varje punkt i dessa yttranden underströks vad utskottet hade framhållit.
medan reservanterna kritiserades, och han undrade, hur det kom sig,
att så många landsbygdsrepresentanter hade ställt sig försiktiga och ville
gå sparsamhetsvägen i stället för att begära en utredning, som kanske skulle
innebära kostnader. Då får jag säga, att jag tror, att även örn man följer reservanterna,
kommer man att lika bra tillgodose de lyssnare ute på den svenska
landsbygden, som kunna glädja sig åt att lia en radioapparat, som örn man
följer utskottets flertal, och jag tror att man främjar detta syfte bäst, åtminstone
under den närmaste tiden, om man följer reservanterna. Ty hur det än
går, kommer väl utredningen att medföra en viss stiltje i fråga örn utvecklingen
på detta område, och jag kan inte som utskottets ärade ordförade se,
att en utredning här skulle vara att jämställa med en ekonomisk beredskapsåtgärd,
som vi skulle få ta till vid krigets slut. Så får man nog inte betrakta
denna fråga, ty det är, tror jag, en alltför haltande jämförelse, och jag ber,
herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

•t''3

Herr Johansson, Lennart: Herr talman! I det yttrande, som Radiotjänsts
styrelse lämnat över motionerna i riksdagen angående en snabb och allsidig
utredning örn rundradiorörelsen, dess framtidslinjer och aktuella behov, ha
framförts mångå önskemål om förbättringar av radioverksamheten, blott det
ställes nödiga medel till styrelsens förfogande.

Det är ju riktigt, som där framhålles, att det borde ligga i det allmännas
intresse att radioverksamheten, som under krisen fått nya och betydelsefulla
uppgifter att fylla, kan upprätthållas i minst samma utsträckning som nu och
att programmens allmänna standard inte undergår en försämring.

Det talas och skrives ofta örn tråkigheten på landsbygden och örn ungdomens
flykt fran landet till städerna. För att råda bot på detta bör något göras från
det allmännas sida. Radion är ju en god och billig förströelse, örn programmen
bli omväxlande och innehållsrika. Det räcker inte bara med att skaffa nya
grammofonskivor och att ofta utsända grammofonmusik i stor utsträckning.

För att programmen skola kunna bli omväxlande och bra fordras ju, att
Radiotjänst erhåller tillräckligt med penningmedel, och detta kan ju ske, örn
licensavgifterna lämnas mera obeskurna till Radiotjänsts förfogande.

Det kan ej vara riktigt, att staten skall direkt tillföra statskassan mer än

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

An(j. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)

40 procent av de influtna licensavgifterna; det blir ju då en extra beskattning
på en del av det svenska folket, vilken oftast drabbar fattiga människor på
landsbygden. På landsbygden har radion en mycket stor uppgift att fylla, och
det gäller i särskilt hög grad avlägsna och isolerade ställen, där folk sällan
kommer i beröring med andra människor än sina grannar.

Reservanterna lia i den reservation, som finnes fogad vid utlåtandet, som
skäl för sitt ståndpunktstagande anfört, att på grund av de senaste årens starka
ansvällning av statsutgifterna kan det vara försvarbart att anlita rundradion
som skattekälla, och jämfört dessa avgifter med telefonavgifterna. Denna jämförelse
torde ej vara riktig. Telegrafverket är ju liksom post och järnvägar
ett statens affärsdrivande verk och bör alltså drivas så, att det lämnar ett
visst överskott. Tillfredsställandet av lyssnarnas berättigade intressen bör
vara en angelägenhet, som ej bör förbises, alldenstund det finnes medel till
förfogande och dessa äro avsedda för detta ändamål.

De talare, som här ha uttalat sig emot en utredning, ha som skäl anfört, att
tiden icke är mogen för en dylik utredning och att den skulle kosta mycket
pengar. Det har också anförts, att Radiotjänst behöver en ny byggnad och att
dennas uppförande skulle draga särskilt stora kostnader. Ja, om så är fallet,
är det nu hög tid, att en utredning kommer till stånd örn dessa angelägenheter,
och pengar kunna ju under tiden avsättas av de medel, som nu direkt ingå till
statskassan, så att man samlar en fond för detta ändamål.

Med dessa ord, herr talman, har jag velat ge min åsikt till känna, vilken
jag tror delas av det stora flertalet radiolyssnare på landsbygden, och jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! Det var intressant att lyssna till den siste ärade
talarens inlägg, därför att man fick det intrycket, att han verkligen kan anses
tala på den svenska landsbygdens vägnar, och de synpunkter, som han framförde,
tror jag äro mycket beaktansvärda. Emellertid får man av denna debatt
liksom av den, som jag åhört i statsutskottet, det intrycket, att det i stort sett
inte förefinns några större skillnader i betraktelsesätt och ståndpunkt mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna. Man förklarar sig från båda hållen, även
reservanternas, önska en fortsatt kraftig och tidsenlig utveckling av den svenska
rundradions verksamhet, och man förklarar sig också på båda hållen önska,
att man vid främjandet av denna utveckling skall gå fram såvitt möjligt med
ekonomisk varsamhet. Man är vidare på båda hållen överens om att det inte
kan komma i fråga att nu omedelbart föra fram till förverkligande tanken på
att låta en väsentligt större del av licensavgifterna gå till Radiotjänsts verksamhet.
Hur det skall bli i framtiden, är ju en annan sak.

I stort sett är man alltså överens. Man vill att radion skall förbättras, man
vill att våra kortvågssändningar skola göras mera effektiva, man vill att Sveriges
stämma skall kunna göra sig bättre hörd ute i världen i det stora eterkriget.
Och man torde också överallt vara övertygad, att om detta är önskvärt
just nu, kommer det att vara ännu mera önskvärt, när kriget är slut, då det
inte bara gäller att för olika förhandlingar komma i kontakt med andra länder
utan också att rent konkurrensmässigt göra sig gällande på olika områden.
Det är följaktligen inte i fråga örn de mål man vill uppnå, som oenighet råder;
det är endast örn huruvida det för uppnåendet av dessa mål är lämpligt att
nu begära en utredning.

Jag måste säga, att jag finner de skäl. som lia anförts mot en sådan utredning,
föga övertygande. Skälen äro huvudsakligen av två slag. Det ena är att,
som jag tror herr Heiding uttryckte det, det vore olämpligt att avgiva ett
»misstroendevotum» mot telegrafstyrelsen och Radiotjänst genom att ifråga -

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
sätta något annat än att de ensamma kunna beakta alla tänkbara synpunkter
och föra utvecklingen ^framåt. Beträffande den synpunkten vill jag säga, att
jag inte tror det är någon av dem, som här önska en utredning, som därmed
har avsett att rikta den allra minsta udd emot telegrafstyrelsen och Radiotjänst.
Vi lia det intrycket av de remissyttranden som avgivits, särskilt av
Radiotjänst, att man där är fullt på det klara med vad som är önskvärt i utvecklingshänseende
och att man vill göra vad man kan för att gå vidare. Men
inte är det att ge ett misstroendevotum åt aktiebolaget radiotjänst och åt
kungliga ämbetsverket telegrafstyrelsen, örn man tänker sig, att det skulle
beredas utrymme även för andra synpunkter än dem, som inom det så att säga
professionella området äro de givna och naturliga. Jag tycker det är ganska
förvånande att^höra representanter för olika partier, bland annat bondeförbundet,
så helt frånkänna lekmannasynpunkterna och riksdagens eller riksdagsmännens
eventuella insatser i ett sådant här arbete all betydelse. Det förefaller
mig, som örn herr förste vice talmannen var särskilt skräckslagen vid tanken
på att det skulle kunna bli något större parlamentariskt inslag i en dylik
utredning. Jag skulle vilja fråga, örn riksdagen verkligen är förtjänt av ett
sådant misstroendevotum. Det tror jag inte man kan göra gällande.

Hur sedan denna utredning skall gestaltas, får ju bli Kungl. Majlis sak
att avgöra. Inte är det bestämt på förhand, att det skall bli en mammututredning,
såsom man frikostigt bär ställt i utsikt från reservanternas håll. Jag
har inte sett, att det alls ifrågasatts från motionärernas och utskottets sida,
att det skulle bli någon så vidlyftig uppsättning i denna kommitté, och herr
Nordenson antydde nyss ett rent tekniskt tillvägagångssätt härvidlag: man
skulle kunna ge kommittén en ganska begränsad omfattning i fråga örn antalet
medlemmar, men ge den tillfälle att tillkalla och höra folk som kunna
framföra synpunkter från olika områden.

Vi äro därmed inne på deli andra huvudinvändningen mot en utredning, och
det är, att en utredning skulle så långt ifrån vara gagnelig för det avsedda
syftet, att den tvärtom skulle lamslå utvecklingen under hela den tid den sutte.
Det var alldeles särskilt herr andre vice talmannen, som utvecklade sin kända
pittoreska vältalighet för att varna oss för dessa faror. Han använde t. ex. uttrycket,
att det skulle bli »en dödens och stillaståendets period». Man skulle
genom en utredning »döda alla initiativ» och »inhölja det hela i en dimma av
osäkerhet». Jag ger allt erkännande åt den talekonst, som här utvecklats, men.
jag kan inte finna, att den Ilar något verkligt sakligt underlag. Tyvärr har det
nog inträffat ibland, att under den tid en kommitté har hållit på att utreda en
sak, man känt sig liksom förpliktad att låta allting stå stilla på ifrågavarande
område. Men jag kan inte tänka mig att detta är någonting naturnödvändigt
eller att man, därför att en utredning arbetade på att draga upp framtidens
verksamhetslinjer för den svenska rundradion, verkligen skulle behöva
underlåta att på enskilda punkter sörja för de förbättringar, som de rent aktuella
förhållandena möjliggöra och motivera. Jag tycker att dessa skrämskott
äro överdrivna, och jag får säga, att nog skulle saken skötas bra dåligt, örn
dessa farhågor skulle besannas.

Man skulle kunna tillägga en tredje farhåga, som har framställts i fråga
örn utredningen, en farhåga som jag dock tycker är rätt besynnerlig. Det bär
framskymtat hos några talare, att örn man röstar för att denna utredning skall
igångsättas, så sviker man sparsamhetens sak; då ger man sig slöseriet i våld.
Det är märkvärdigt, att man kan förutsätta någonting sådant. En undersökning
innebär väl inte, att man på något sätt binder sig för några svindlande
utgifter; den innebär bara att man ser efter vad som bör göras och kan göras
och för vilka kostnader detta kan göras. Sedan utredningen väl är gjord, kom -

Onsdagen den 12 maj 1943. Nr 16. 31

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
iner saken tillbaka till riksdagen. Då ha ju dessa räddhågade riksdagsledamöter
all möjlighet att stoppa de ansatser till penningrullning, som de eventuellt
skulle kunna upptäcka.

Jag har, herr talman, sålunda icke kunnat finna, att de argument, som ha
framställts mot en utredning, äro vägande. När jag nu kommer att yrka bifall
till utskottets hemställan, så gör jag det i den förhoppningen, att utredningen,
örn den kommer till stånd, skall anordnas på sådant sätt, att den inte
infriar farhågorna om ett momentant hejdande av utvecklingen på detta område,
och att denna utredning skall skötas så, att man verkligen försöker
få saken belyst från alla sådana håll, där man inte bara har intresse av vår
radios utveckling utan också har värdefulla bidrag att ge till undersökningen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan
.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag har varit mycket tveksam, huruvida
jag skulle för min del välja utskottets väg eller rent avslag — reservanternas
linje kail jag under inga förhållanden acceptera.

Det är särskilt ett par saker här, som det är av vikt att fästa sig vid. Jag
vill först och främst understryka, att rundradion är vårt största universitet,
vår största och viktigaste läroanstalt, och att, såsom nu sker, göra den till en
affärsrörelse och ett skatteobjekt, det tycker jag är något som vi måste hejda.
Radion håller för närvarande på att allt mer förvandlas till en affärsrörelse
ungefär som de bolag, vilka i Amerika lia hand örn radion, och till en skattekälla,
som svenska staten och regeringen icke sköta på det sätt, som våra grundlagar
föreskriva, när det gäller skatter. Det är även orimligt, att staten skall
tjäna pengar på en stor bildningsanstalt; då skulle staten också kunna lägga
sig till med en del av elevavgifterna vid läroverk och skolor, om de kunde
trissas upp så, att de bleve en inkomstkälla för staten, överhuvud taget är det
något mycket kränkande i hela den utveckling, som har ägt ruin, att man
helt enkelt lägger embargo på en del av de bildningssökande radiolyssnarnas
avgifter och använder dem för andra ändamål. Om man hade velat beskatta
svenska folket, skulle nian ha gått en helt annan väg, men detta är en orimlig
väg, och det vill jag understryka gent emot reservanterna, som synas vilja
hålla på en sådan linje.

Vad som gör mig tveksam, det är. att vi faktiskt under de senare åren haft
en så utomordentligt god ledning för Radiotjänst och en sådan enastående kulturell
utveckling av vårt största folkuniversitet under doktor Dymling och
även nu under doktor Hugo och deras medarbetare, och jag vill inte att det
skall bli det ringaste sken av att riksdagen är missnöjd med det sätt, varpå
ledningen Ilar skött sin uppgift, då denna ledning i stället förtjänar vårt allra
.största lovord. Det finns ett. undantag som kan kritiseras, och det är att meddelandena
från T. T. under senare år varit, så knapphändiga och delvis på
visst sätt dimbildande, men det är en annan historia, som har politiska aspekter
och som jag inte skall gå in på. Det är emellertid en utmärkt ledning för
Radiotjänst, och vi lia haft utmärkta kulturella program. Jag har ofta lyssnat
på olika länders utsändningar, och jag anser att det inte finns något
land i världen, som lian trivia med oss i fråga örn radioprogrammen, ty våra
stå på en alldeles enastående hög nivå. Låt oss därför, vi som komma att rösta
för en utredning — ty jag kommer att göra det, örn också med tvekan — se
till, att vi icke göra det i någon annan avsikt än att möjliggöra för den goda
ledningen att ytterligare utveckla och fullända den svenska radion genom att
den får disponera en större del av de inflytande licensavgifterna.

Sedan är det en sak. som jag tror att radioledningen måste beakta, vare

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Äng. utredning rörande rundradior orets en. (Forts.)
sig den skall sortera under kommunikationsdepartementet eller ecklesiastikdepartementet
och vare sig telegrafverket i fortsättningen skall lia liand örn
ledningen eller inte. Det är, att man måste följa med den tekniska utvecklingen
och skaffa Radiotjänst de tekniska resurser, de lokaler och de möjligheter
i övrigt, som erfordras för att fullända detta vårt utomordentliga folkuniversitet.

Jag vill inte lägga mig i debatten örn huruvida Radiotjänst bör flyttas till
ett annat departement; jag antar att det råder någon samverkan mellan chefen
för ecklesiastikdepartementet och chefen för kommunikationsdepartementet i
dessa frågor. Jag skulle emellertid vilja anse, att Radiotjänst som folkuniversitet
egentligen självklart borde sortera under ecklesiastikdepartementet,
men jag vill inte att denna fråga skall inta så stor plats, att därigenom det
väsentliga undanskymmes.

Det borde också skapas möjligheter för Radiotjänst att ge bättre betalning
åt de medverkande. Det har skett en viss successiv förbättring under de senare
åren, men vi äro ännu långt ifrån vad som är en anständig ersättning; det
betalas alltför låga honorar på alla områden i förhållande till det arbete, som
lägges ned för att kunna prestera vad detta folkuniversitet behöver. Radiotjänst
och telegrafverket böra erhålla väsentligt ökad tilldelning för att kunna
möjliggöra en bättre betalning till sina medverkande på alla områden, det må
vara vetenskapsmän, föredragshållare, skådespelare, författare, musiker eller
andra.

Det är också en annan sak, som är av vikt men som jag själv inte kan fälla
något omdöme om utan vill framföra som ett önskemål och som bör undersökas
— det må gå med voteringen hur det vill. Det är, att sjömän ofta kommit till
mig och sagt, att de inte höra den svenska radion ute på de fjärran haven, och
svensk-amerikanarna säga detsamma. De kunna inte följa det svenska programmet,
och det måste väl bero på att vi lia allt för svaga avsändare, allt för
dålig teknisk utrustning. Vi ha ju i Amerika och ute på världshaven en väsentlig
del av det svenska folket. Här synes det mig att vi måste se till, att vi icke
för andra statsändamål konfiskera lyssnarnas avgifter och därigenom omöjliggöra
att utveckla apparaterna så, att svenska lyssnare verkligen kunna få del
av folkuniversitetets prestationer.

Det är alldeles särskilt en sak, som har gjort mig betänksam mot avslagslinjen.
Annars skulle jag kanske lia anslutit mig till den linjen, inte därför att
jag inte hundraprocentigt gillar motionärernas synpunkter, utan därför att
jag är rädd för att man kan komma att begagna en utredning, särskilt örn den
tar lång tid, till att under tiden icke ge Radiotjänst de ökade tilldelningar, som
Radiotjänst behöver för att kunna fullfölja sin gärning. Vad som gör att jag
måste ansluta mig till förslaget örn utredning, är reservanternas motivering,
som är inte bara reaktionär, utan rent utvecklingsfientlig. De säga nämligen:
»Då i motionerna under hänvisning till de rikligt inflytande licensmedlen framföres
krav på en utvidgning av radioverksamheten till nya områden med förstärkning
av både dess permanent och tillfälligt anställda krafter må erinras,
att dessa krav stå i strid mot de sparsamhetssträvanden, som i övrigt för närvarande
måste göra sig gällande i all offentlig verksamhet.» Detta är ju någonting
orimligt, när man tänker på att det är verksamhetens medel, man vill
lägga beslag på, och att de, som inbetalt dem, ha gjort detta för att få full
valuta för sina egna medel. Hur kan man då skriva på detta sätt? Hur kan
man jämföra avgifterna för radiolicenser med postavgifter, telefonavgifter och
jämföra radion med en vanlig affärsrörelse? Det är ju någonting orimligt. Det
enda man kan jämföra dessa avgifter med är terminsavgifterna vid skolor,
musikanstalter och andra läroanstalter. Man kan inte jämföra dem med statens

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Ang. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
af färsdrivande verks taxor. Jag är mycket rädd för att om detta uttalande blir
godkänt, ha vi rest en väldig sten i vägen för framtiden för hela radioverksamhetens
utveckling. Då komma finansministrar och regeringar och statsutskott
med eller utan en annan majoritet än nu att taga fasta på detta uttalande
och göra det till en för alla tider gällande absolut oundkomlig riktlinje, som
man måste följa. Det är mycket beklagligt, att reservanterna ha kunnat prestera
någonting sådant, ty det gör att många icke kunna följa dem.

Herr förste vice talmannen säger, att vi skola väl inte vara så förfärligt ängsliga,
örn det blir någon krona över till staten. Någon krona! När det tages
miljoner från licensavgifterna utan rätt — ty vi lia inte rätt att genom staten
taga vad licensinnehavarna ge för att få goda program — och man sedan säger,
att det gäller någon krona, då tycker jag det ändå är att gå för långt.

Jag fick inte riktigt klart för mig vad herr andre vice talmannens yrkande
innebar. Han ville inte ansluta sig till statsutskottets förslag, och han ville på
grund av motiveringen inte ansluta sig till reservanternas förslag, och det förstår
jag. Det är ju möjligt, att herr andre vice talmannen tänkte sig ett avslag
utan varje motivering och att diskussionen skulle få utgöra svar på frågan.
Emellertid vill jag för min del dock rösta för statsutskottets förslag, med hänsyn
till att det innebär en positiv linje, och i förhoppning örn att den utredning,
som då skulle komma, blir av begränsad art, att den blir kortvarig till tiden
och att den kommer att handhavas endast av ett par personer, som få tillkalla
sakkunniga, men att man under alla förhållanden undviker en mammututredning,
som tar åratal i anspråk.

I den förhoppningen ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Det var ett par punkter i herr
J. B. Johanssons anförande som gåvo mig anledning att på nytt begära ordet.

Herr J. B. Johansson sade att styrelsen för Radiotjänst på jså_ gott som
varje rad i sitt yttrande understryker vad motionärerna framhållit. Därtill
vill jag anmärka, att Radiotjänst skulle uppträda synnerligen egendomligt,
om Radiotjänst inte gillade vad vederbörande själv varit inne på. Motionärerna
ha nämligen nämnt alla sådana punkter. Man kan val inte. tänka sig,
att Radiotjänst skulle ogilla vad som redan föreslagits därifrån och som vederbörande
försökt att verkställa. Herr Johansson glömmer emellertid att
upplysa att nämnda styrelse ansett utredningen onödig.

Kravet på sparsamhet respektera vi alla, förklarade herr Johansson, men
sparsamhet iakttas inte alltid här i riksdagen. Örn det är riktigt, att sparsamhet
inte alltid iakttages, förstår jag ändå inte, varför det förhållandet
skulle föranleda, latt vi i ytterligare ett fall gjorde oss skyldiga till ickesparsamhet
genom att begära denna nya utredning.

Herr Johansson sade vidare, att det här inte gäller utgifter, det gäller en
utredning. Men örn denna utredning skall kunna åstadkomma någonting, måste
detta ju leda till utgifter, och det är dessa utgifter som staten för närvarande
inte har råd till.

Herr Ströms anförande var verkligen synnerligen intressant. Han började
med att säga att han inte visste, örn han skulle yrka rent avslag eller bifall
till utskottets utlåtande. Han ogillade i varje fall utskottsutlåtandet till en
del, men han slutade med alf säga att lian önskade en begränsad utredning. Att
han inte kunde ansluta sig till reservanternas förslag berodde på dettas reaktionära
inställning till spörsmålet. Reservanterna ha endast, herr Ström,
konstaterat den sparsamhet, som gjort sig gällande på alla andra områden,
och ansett att när staten förra året fick ett tillskott på 6 miljoner kronor av

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
radio] icensmedel, vore det inte något brott, om staten använde dem till att
täcka en del andra utgifter, vilka ju äro både stora ock många. Men vi ka
inte tänkt oss, kerr Ström, att denna ordning skulle bli permanent. Vi ha ansett
att den bör tillämpas under kriget, men sedermera bör frågan örn licensmedlens
användning med rätta tagas upp till prövning. Detta framhålles ju
också i reservationen, där det t. ex. i andra stycket heter: »De principiella
betänkligheter, som motionärerna framfört mot rundradions anlitande som
skattekälla, torde under normala förhållanden rätt allmänt delas.» Den uppfattningen
ansluta vi^oss således till, men vi anse inte att rätta ögonblicket
just nu är inne att frångå den hittills tillämpade ordningen.

Herr Wiklund: Herr talman! Efter herr Paulis inlägg i dagens debatt skall
jag inskränka mig till att framföra ett önskemål som statsutskottet berört i
utlåtandet nederst på sid. 7. Statsutskottet säger elär:

»De mångsidiga uppgifter i allmänhetens tjänst, som radion borde kunna
deltaga i, synes utskottet’ påkalla, att representanter ej endast för lyssnarna
utan även för olika religiösa, kulturella, sociala och fackliga intressen beredas
tillfälle att framföra sina synpunkter vid utformningen av de framtida riktlinjerna
för radioverksamhetens utveckling.»

Det är ett känt faktum, att man tar mycket liten hänsyn till de stora folkrörelserna
vid uppgörandet av radioprogrammen. Vid olika tillfällen ha också
till Radiotjänst framförts önskemål örn att större utrymme i programmen
skulle ägnas åt folkrörelserna. Dessa framställningar ha emellertid nästan
inte alls beaktats. Jag vill därför nu, herr talman, göra mig till språkrör för
dessa stora folkliga rörelser; jag tänker därvid särskilt på de stora sociala
folkrörelserna. Radion skulle här ha en dubbel uppgift att fylla. Dels skulle
den kunna informera radiolyssnarna om vår sociala lagstiftning överhuvud
taget och på det sättet väcka större intresse för denna utomordentliga lagstiftning
hos stora massor av vart folk. Dels skulle genom radion kunna meddelas
undervisning i hur de ifrågavarande lagarna skola tillämpas i det praktiska
livet. Örn en utredning nu kommer till stånd, böra de av mig här i korthet
framförda synpunkterna beaktas. Jag hoppas livligt, att just de sociala frågorna
i framtiden skola få ett större utrymme i radioprogrammen än vad nu är
fallet.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att det inte är så länge sedan man
i Social-Demokraten framförde kritik mot att tillräckligt utrymme inte hade
ägnats de stora folkrörelserna i radioprogrammen, och från det håll jag representerar
instämmer man av fullaste hjärta i denna kritik.

Jag tror inte att pleil utredning, som jag bär vill tillstyrka, behöver bli så
ofantligt stor oell så vittgående och taga så lång tid som vissa talare här ha
befarat. Jag tror att man med god vilja kan under utredningens gång uträtta
mycket på den väg som statsutskottet här förordar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande, och jag hoppas innerligt att de sociala frågorna i framtiden måtte
få ett betydligt större utrymme i radioprogrammen än hittills har varit fallet.

Herr Holmström: Herr talman! Herr Johan Nilsson menade tydligen i sitt
första anförande att det inte var så mycket bevänt med den föreliggande motiorien,
eftersom den var undertecknad av endast tre ledamöter av kammaren,
vilka till på köpet äro högermän. Jag har motionerat rätt mycket i mina dagar.
Men jag har aldrig haft det intrycket, att det är mängden av undertecknare
som ger en motion dess värde. Jag har trott att det var innehållet. Den gamla
satsen »ensam är stark» har kunnat visa sig gälla även då det är fråga om

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
motioner i riksdagen. I detta sammanhang vill jag säga, att jag i allra högsta
grad förvånar mig över att det är så många undertecknare av reservationen.

Eftersom jag är en av de tre motionärerna, ber jag att få säga ytterligare
några ord. Statsutskottets ärade ordförande, motionären herr Nordenson och
herr Pauli ha redan så utförligt och klart talat för motionen och särskilt
uppehållit sig vid frågan örn de ekonomiska konsekvenserna av ett bifall till
densamma, att mera väl inte behöver sägas därom. Jag skall därför yttra
mig endast örn en detalj.

I motionen säges rörande radioprogrammen: »Även landsortens insatser,
exempelvis genom orkesterföreningarna, erhölle därigenom vidgade möjligheter.
» I sitt yttrande över motionen säger Radiotjänst: »Styrelsen hyser den
uppfattningen, att det är till fördel för riksprogrammet, att de medverkande
komma från olika delar av landet, och en särskild sektion har under år 1942
bildats, avsedd att omhänderha dessa frågor.»

Detta uttalande kommer att glädja mångå ute i landsorten. Jag vet att man
i Radiotjänsts ledning är intresserad av att bereda de statsunderstödda orkestrarna
i landsorten ökade möjligheter att framträda i radio, och det har också
på senaste tiden ordnats ett ökat antal utsändningar för dem. Men det återstår
en hel del, innan de komma upp i samma antal utsändningar som före kriget.
Jag skall här inte gå in på frågan örn vilken utomordentligt stor betydelse en
sådan utveckling skulle ha i flera hänseenden för ifrågavarande orkestrar och
även för radiolyssnarna i hela landet, som skulle få mera omväxling i de musikaliska
prestationerna. I landsorten ha vi nog någon gång det intrycket att
de, som medverka i radioutsändningama här ifrån Stockholm, särskilt när det
gäller musiken, äro jäktade och ansträngda. Jag tror, att det skulle vara nyttigt
med litet mera ro för dem.

Jag vet, att de statsunderstödda orkesterföreningarna i landsorten äro mycket
glada och tacksamma över den förståelse, som visats dem från Radiotjänsts
sida, och de hoppas att det skall bli en lycklig fortsättning på denna väg.

Det är bland annat för att detta skall bli möjligt som jag nu yrkar bifall
till utskottets hemställan. Enligt vad jag nyss hörde, har andra kammaren med
mycket stor majoritet bifallit utskottets hemställan, och det lär väl inte vara
förenligt med första kammarens värdighet att vara sämre.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Holmström påpekade att jag i början av mitt första anförande
nämnde, att det endast var tre ledamöter som hade underskrivit motionen,
och han trodde att jag däri såg en svaghet. Jag vill till herr Holmström
säga, att han alldeles har missförstått mig. Jag endast refererade förhållandet
i början av anförandet vad det gäller denna kammare utan att anse det nödigt
att nämna samma motion i lnedkammaren. Jag har aldrig tyckt örn motioner i
form av masspetitioner. Jag tror att motioner, väckta^av en, två eller tre ledamöter,
äro lika starka som de masspetitioner, som då och då förekomma här
i kamrarna. Deras styrka eller svaghet beror mera på deras innehåll.

Herr Forslund: Herr talman! Vi befinna oss i en egendomlig situation vid
behandlingen av föreliggande ärende. Det har nämligen inte yppats något
egentligt missnöje med de institutioner, som svara för radioverksamheten,
vare sig med telegrafstyrelsen eller med Radiotjänst. Såväl motionärerna som
utskottet skriva endast erkännsamma och tacksamma ord örn båda dessa institutioner.
Ändå yrkas här på en utredning, och denna är av ett sådant slag, att
man knappast får något som helst begrepp om vad det är som åsyftas.

Det föreligger inga framställningar från vederbörande i Radiotjänst eller

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
telegrafstyrelsen vilka inte ha, bifallits av Kungl. Majit, Det är Kungl. Majit
som har att besluta i dessa ting, och i den mån Kungl. Majit inte anser sig
ha befogenhet, går Kungl. Majit till riksdagen med förslag. Vi ha här i riksdagen
gång efter annan beviljat medel till utbyggnad av anläggningar för
radioutsändning.

Nu föreligger här en motion som, det måste jag säga, inte går på djupet med
frågan på det sätt som jag väntade mig, när jag såg vilka ledamöter som ha
undertecknat den. Man återfinner där inte heller den sparsamhetsiver, som
tagit sig uttryck i så många yttranden framför allt från herr Nordensons sida.
Jag är förvånad över att man här framställer yrkanden, som. motiveras med
att vi böra lägga ned en större del av de influtna medlen på något, som man
egentligen inte kan fixera, utan att man kan åberopa några särskilda skäl
därför.

De erinringar, som motionärerna gjort, gälla framför allt sådana problem,
som den myndighet, vilken har ansvaret för den tekniska utvecklingen, sedan
åratal tillbaka haft sin uppmärksamhet fäst vid och arbetat med, men som
man ännu inte funnit möjligt att lösa. Med anledning av motionen har ju anförts
enligt min mening fullt vägande skäl för att telegrafstyrelsen hittills
inte utvidgat verksamheten på det sätt, som den under andra förhållanden skulle
ha velat göra. Man åberopar därvid de internationella överenskommelserna och
de tekniska svårigheter, som uppstått till följd av krisen. Motionärerna, ha tagit
upp frågan örn anordnande av trådradio. Det. spörsmålet var uppe till behandling
i telegrafstyrelsen redan för fem, sex år sedan, och man fann då, att
man borde ställa sig avvaktande och se tiden an.

Vad den ekonomiska sidan av saken angår, har man här påstått, att stater)
lägger sig till med pengar, som den egentligen inte borde få lägga beslag på.
Därvid tycker jag inte att man ger en tillräckligt klar bild av de verkliga förhållandena,
då det gäller den valuta, som licensbetalama kunna ha rätt att kräva
för sina avgifter. Det är ju ändå så, att när motionärerna beräkna, hur stor
del av de influtna licensmedlen som använts till radioverksamheten, ha de inte
däri inräknat de belopp, som årligen eller gång efter annan beviljats av riksdagen
till anläggningar, som användas vid radioutsändningarna, och som utgått
i form av direkta statsanslag.

Telegrafstyrelsen beräknar att en trådradioanläggning för hela landet av det
slag, som nu skall prövas på Gotland, skulle draga en kostnad av 165 miljoner
kronor. Örn man därtill lägger övriga kostnader, som den tekniska utvecklingen
drar med sig, kommer man sannolikt upp i ett belopp av 200 miljoner kronor
i nya anläggningskostnader. Jag frågar mig vad det finns för rimlig anledning
till att inte pa dessa 200 miljoner kronor beräkna en vanlig förräntning
för telegrafverkets del. En sådan bör ju täckas med licensmedel, ty man
skall väl inte minska telegrafverkets inkomster med ett belopp, som motsvarar
förräntningen av dessa stora investeringar.

I motionen påstås att endast 26 procent av licensavgifterna gå till Radiotjänst
och 42 procent till staten. Vart ha då de återstående 32 procenten tagit
vägen? Jo, de redovisas under rubrikerna »kostnader för den tekniska organisationen»
och »reserverade medel hos telegrafstyrelsen». Jag måste säga att
även dessa belopp böra räknas in i vad som rimligen bör tagas ut av licensmedel.
Det egendomliga med denna verksamhet är, att telegrafverket finansierar
hela den tekniska utrustningen och den stora personal, som erfordras
för dennas skötsel, under det att Radiotjänst använder sina anslag endast för
själva programverksamheten. Om man skall få en riktig uppfattning örn hur
stor del av licensmedlen som användes till radioverksamheten, får man alltså
inte räkna endast med det belopp, som Radiotjänst nu erhåller, utan med det

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
belopp som Radiotjänst skulle få, om detta bolag självständigt dreve hela
verksamheten. Det tycker jag är ganska självklart. Yi ha inte heller fått
någon uppgift på hur mycket pengar som egentligen lagts ned på anläggningar
för radioverksamheten.

Herr Nordenson säde, att det anslag, som Radiotjänst fått, inte ökats på
mycket lång tid. Jag vill då påminna örn att den uppgörelse, som träffades
år 1938 mellan Kungl. Majt och Radiotjänst rörande det högsta antal licenser
för vilket man fick tillgodoräkna sig licensmedel, var avsedd att gälla
under ett antal år framåt. Herr Nordensons statistiska beräkningar utgöra
därför inte någon riktig utgångspunkt för vad som härvidlag kan vara rimligt.
Jag vill också fästa uppmärksamheten på att man sannolikt inte längre
kan räkna med någon nämnvärd ökning av licens antalet, utan man får utgå
från att inkomsterna komma att bli ungefär oförändrade. När man vet,
hur mycket som återstår att göra i tekniskt avseende, synes det mig vara
omotiverat att här så kraftigt påtala, att staten skulle taga för stor del av
licensmedlen. I stället är det väl så, att de summor, som man under de gångna
åren sparat in och som gått till statens kassa, inte räcka långt, när nian en
gång blir i tillfälle att verkställa den tekniska utbyggnaden. Den inbesparade
summan kommer i själva verket inte att räcka ens till en fjärdedel av
kostnaderna härför. Det är oriktigt att säga, som herr Ström gjorde, att staten
här lägger beslag på oerhört .stora belopp. Vad som skett är endast, att
man så att säga fonderat en del medel som skola satsas på radioverksamheten,
så fort förhållandena bli sådana, att man kan utföra en teknisk utbyggnad.

Eftersom jag har fullständigt förtroende för telegrafstyrelsen och vet, att
den genom sin tjänsteman, som är medlem av Radiotjänsts styrelse, nedlägger
ett mycket intensivt arbete på att hålla denna verksamhet så tip-top som
möjligt, synes det mig vara alldeles onödigt att från riksdagens sida begära
en utredning hos Kungl. Majit, i synnerhet som man har så svårt att fixera
vad den skall röra sig om. Radiotjänsts verksamhet har också skötts på ett
sådant sätt att man, såsom herr Ström sade, har orsak att ge dess ledning ett
erkännande. Man skall inte heller glömma att till dess förfogande står en stor
grupp personer, som skola ge Radiotjänst råd och anvisningar såsom sakkunniga
på skilda områden.

Jag har med dessa ord, herr talman, försökt klarlägga, att varken motionen
eller utskottets utlåtande ger en klar bild av förhållandena på detta område.
Jag är därtill inte alls beredd att gå med på att det är rimligt att^ staten
skall avstå från den del av licensmedlen, som den hittills tagit upp såsom
en inkomst i budgeten, och att dessa pengar i stället skola förbrukas av Radiotjänst
genom en utvidgning av dess programverksamhet. Dessa pengar böra,
såsom jag redan antytt, betraktas såsom en sparad reserv vilken så småningom
skall tagas i anspråk för en utbyggnad. Jag tror för övrigt inte att Radiotjänst
är satt på svältkost. Jag tror heller inte att de, som medverka i Radiotjänst,
såväl personal sorn tillfälligt engagerade, äro satta på svältkost. Några
sådana skäl kunna inte åberopas för ökade anslag, och under sådana förhål
landen anser jag att det är tämligen överflödigt med en utredning.

Herr Sandegård: Herr talman! dag djärves begagna tillfället att uttrycka
ett önskemål i fråga örn vår utmärkta radios program, som jag menar kan
ha fog för sig. Det gäller den del av radions upplysningsverksamhet, sorn tills
vidare praktiskt taget inte existerar — jag menar den religiösa upplysningen.
Det är sörjt för behovet av andakt och uppbyggelse, från söndagens högmässa
och aftonsång till helgmålsringningen nied tillhörande vackra uppläsning —

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
jag ville nästan också ta nied vardagarnas utsändning klockan tolv. Vad de
religiösa utsändningarna i allmänhet angår, kan man kanske säga, att de
mindre äro anlagda på det bästa möjliga än att ge en provkarta på vad detta
land rymmer av skiftande religiösa smakriktningar, från statskyrkan till Filadelfia.
Men örn på något område inom samhällslivet saklig och vederhäftig
upplysning är av nöden, är det val ändå på det religiösa området. Okunnigheten
är förklarlig pa detta område, men jag skall inte gå in på orsakerna därtill.
Vid stiftsmötet här i Stockholm denna vecka påtalades från åtskilliga
håll denna okunnighet, och det gjordes till och med gällande, att denna var
en av orsakerna till ett moraliskt förfall hos folket, som målades i ganska mörka
färger. Biskopen fann visst anledning efterlysa åtminstone någon nyansering
av detta omdöme, och.jag tror att det nog är nödvändigt. Man kan väl snarare
förvåna sig över att i dag det svenska folket rent moraliskt står så högt
som det verkligen gör. Emellertid ifrågasatte en bemärkt talare såsom botemedel
mot detta ponerade moraliska förfall bland annat ökad respekt för
bibelns samlingar, och man förnam även här udden mot den stackars vetenskapen,
som lär vara farlig för denna auktoritet. Det är väl ändå inte så, att
vetenskapen och inte heller den teologiska vetenskapen undergräver någon auktoritet
som vi behöva, inen okunnigheten gör det.

''lag skulle alltså i första hand vilja efterlysa radiokurser i bibelkunskap,
inte da och da utan en fortsatt sammanhängande föreläsningsserie i sådan
kunskap. Våra teologiska lärare vid universiteten stå helt visst gärna till tjänst.
Kyrkan tog härom, året initiativet -— jag tror för resten att det var ärkebiskopen
— till kurser i församlingarna genom sin s. k. bibelvecka. Man fortsätter
här och var i församlingarna med regelbundna sådana kurser och föreläsningsserier,
och somliga präster använda också andra tillfällen för detta ändamål,
men de nå inte de människor, som framför allt skulle både behöva och också
vara glada åt en sådan upplysning.

Svensk kyrkotidning, som är prästernas organ, anser det nödvändigt att
varje vecka, ge — prästerskapet till tjänst — en historisk och vetenskaplig analys
av söndagens^ texter till bättre förstående av dem. Man skall inte föreställa
sig att inte också kyrkans lekmän och lekmän i allmänhet skulle både behöva
och med tillfredsställelse hälsa motsvarande anordning för dem genom radion,
men det skulle inte vara strövis någon gång då och då, utan regelbundet, låt
oss säga en halvtimme i veckan på bestämd dag och tid.

Jag har velat påtala detta, därför att här rör det sig inte örn en oväsentlig
detalj i radioprogrammet utan örn ett tillvaratagande i kristen tros och kristen
kulturs .tjänst av detta utomordentliga instrument för vad man kallar folkupplysning.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.
''

^Herr Nordenson: Herr talman! Herr Forslund förklarade, att han var förvånad
över att motionärerna och särskilt jag inte gått grundligare in på denna
sak. Jag måste nog i någon mån returnera repliken till honom. Jag var förvånad
över det sätt, varpå han behandlade min argumentering.

Han nämnde, att Hagan örn trådradio ingående har behandlats av telegrafstyrelsen.
Det är ju riktigt. Därefter berörde han vad det skulle kosta, och
framhöll, att själva installationen skulle gå på 165 miljoner kronor, och därtill
skulle komma ytterligare en del kostnader, varigenom den sammanlagda
kostnaden skulle uppgå till in emot 200 miljoner kronor. Men det är ju just
på den punkten, som jag har gjort min starkaste invändning mot telegrafstyrelsen.
då jag hävdar, att telegrafstyrelsen helt och hållet, har förbisett möj -

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

.4)1.7. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
ligheten att komma fram genom en kombination av olika tekniska resurser.
Vi behöva inte införa trådradio över hela landet för att kunna utsända dubbelprogram.
Vi kunna även använda regionala stationer. Självfallet kan frågan
också lösas successivt, och man kail även tänka sig, att man kan erhålla vissa
inkomster.

Sedan var herr Forslund inne på frågan om medlens fördelning. Jag pekade
på att medan 30 procent därav gingo till statsverket och 30 procent till Radiotjänst
för en del år sedan, äro motsvarande procenttal nu 42 respektive 25.
Herr Forslund menade, att jag glömt bort de medel, som gå till telegrafstyrelsen.
Det har jag visst inte gjort. Det är ett riktigt påpekande, att medel gå
till telegrafstyrelsen för tekniska ändamål, men det kvarstår, att man väsentligt
har ökat det belopp, som går till statsverket, nämligen från 30 till 42
procent, och dessa medel ha i huvudsak tagits från den andel, som tidigare har
gått till programverksamheten.

Vidare berörde herr Forslund frågan om sparsamheten. Jag vill då understryka,
att det här inte är fråga om sparsamhet eller icke sparsamhet, utan
det är fråga om, huruvida man på ett tillfredsställande sätt tillgodoser de
personer, som betala licensavgifter, så att de få en skälig valuta med hänsyn
till de stora belopp, som inflyta. Enligt min mening har detta inte direkt att
göra med frågan örn sparsamhet med statens medel.

_ Herr förste vice talmannen gjorde gällande, att jag skulle ha sagt att Radiotjänst
tillstyrkt en utredning. Det har jag inte påstått, men jag har gjort
gällande, att den motivering, som Radiotjänst har givit för sin ståndpunkt, i
själva verket är av en sådan beskaffenhet, att den i högsta grad kan tagas
till intäkt för vår hemställan örn en utredning. Radiotjänst har på alla punkter
vittnat örn det berättigade i de önskemål, som motionärerna ha framfört,
och i förhållande till denna motivering framstår klämmen i en ytterligt egendomlig
dager, ty där säger ju Radiotjänst enbart, att de grundlinjer, som de
skisserat upp i sitt utlåtande, kunna vara tillräckliga såsom basis för den vidare
programutvecklingen. Det är enligt min mening ett ytterligt magert resultat
av ett yttrande, som pekar i en helt annan riktning, och jag kan inte
värja mig från att här måste föreligga en viss olikhet i uppfattningen inom
den krets som arbetar inom Radiotjänst. Det är uppenbart att de, som syssla
med programtjänsten, lia en bestämd önskan att få mera medel till sin disposition,
under det att man från annat håll har drivit en hård restriktiv utgiftspolitik.
Jag har ett intryck av att man på alla händer i Radiotjänst har uträttat
ett mycket gott och intresserat arbete, men det föreligger tydligen olika
inställning i frågan, och jag måste säga, att jag är betänksam gentemot vissa
verkningar av en mera hård och återhållsam politik.

Jag vill i det sammanhanget påpeka en sak som förefaller ganska egendomlig.
Såvitt jag har kunnat finna, har Kungl. Majit bestämt, att Radiotjänst
från och med år 1938 skall få till sitt förfogande 3.10 kronor per licens intill
ett antal av 1,300,000 licenser. Det betyder att från 1938 årligen stått till
förfogande 4,030,000 kronor. Ser man närmare efter, finner man att från och
med åren 1938—1939 har Radiotjänst inte tagit i anspråk alla de medel, som
ha stått till förfogande, utan det finns en skillnad mellan de medel, som Kungl.
Majit anvisat, och de medel som kommit till användning. Man är inte alltför
djärv i sina gissningar, om man antar att de, som svara för programmen och
vilja göra det bästa möjliga av dem, inte skulle ha någonting emot att använda
samtliga till buds stående medel för sin verksamhet. Det måste således
ha varit från annat håll i ledningen som den politiken drivits, att man inte
ens skulle utnyttja tillgängliga medel. Jag kan inte på något annat sätt förklara,
att medel blivit över. Det rör sig örn ganska stora belopp. Man skulle

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
ju kunna förstå det, om det varit så, att Radiotjänst hade rätt att, om medel
sparats in under ett år, få förfoga över dem under ett annat år, därför att
det kan mycket väl hända, att man planlägger arbetet för året mycket försiktigt
och därför inte behöver anlita alla medlen. Men då borde man ha rätt att
använda dem ett annat år. Så är inte fallet, utan enligt bestämmelserna måste
Radiotjänst inbetala samtliga de medel, som äro sparade. Såvitt jag kail
förstå av papperen, har sålunda staten fått mera medel än vad till och med
Kungl. Majit från början har tänkt sig. Jag anser därför att det kan finnas
anledning att närmare undersöka dessa förhållanden.

Jag vill^ ännu en gång understryka, att jag tror att detta säkerligen inte
skett av något bristande intresse för Radiotjänst. Jag är fullt övertygad örn
att samtliga, som arbetat inom Radiotjänst, dess ledning och tjänstemän av
alla grader, lia ett brinnande intresse för arbetet, men det förefaller, som örn
här vissa krafter lia drivit en väl restriktiv politik. Man kan i det sammanhanget
ifrågasätta, örn det intima samband som råder mellan Radiotjänst och
telegrafverket är så alldeles lyckligt. Jag ifrågasätter, om det inte skulle
finnas skäl för att Radiotjänsts ledning ställes mera fristående från telegrafverket,
därför att Radiotjänst har att tillgodose uppgifter som äro mera omfattande,
både ideella och tekniska.

Jag har dragit fram dessa saker, därför att de enligt min mening visa, att
här föreligga problem av en sådan beskaffenhet, att det kunde vara av intresse
att få dem närmare belysta. Om man lämnar alltsammans åt vederbörande
verks ledningar, skulle kanske problemen inte bli lika ingående prövade.
Detta är för mig ett mycket starkt skäl för att man här bör igångsätta en utredning,
och jag understryker än en gång, att det inte finns någon anledning
att tänka sig, att man här skulle behöva tillsätta en mammututredning. Man
skulle mycket väl kunna göra en liten utredning, som tar upp dessa saker, och
örn den begränsar sig till de stora principiella linjerna, kan utredningen slutföras
i så god tid, att man inte behöver lägga någon död hand på Radiotjänst»
verksamhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Forslund: Herr talman! Jag vill endast säga att jag inte ett ögonblick
tror på att telegrafstyrelsen är okunnig om de åtgärder, som herr Nordenson
framfört såsom lämpliga när det gäller att inrätta trådanläggningar för radioverksamheten.
Jag är tämligen övertygad örn att med hänsyn till det stora och
levande intresse, som telegrafstyrelsen har visat under dessa många år och allt
fortfarande visar, det inte behöves någon utredning, speciellt då med tanke på
trådradion.

Dessutom vill jag än en gång säga att herr Nordensons resonemang om de
3.10 kronor per licens, som gå till programverksamheten, inte är så riktigt,
eftersom detta endast är en del av den verksamhet, som bedrives. Om Radiotjänst
vöre fristående, skulle siffran fördubblas med hänsyn till driftskostnaderna,
vilka nu finansieras genom telegrafverket. Då blir siffran en helt annan,
än om man tar så enkelt på problemet som herr Nordenson gör.

Hur beslutet än utfaller, har jag för min del velat medverka till att man
åtminstone försöker lägga till rätta frågan så mycket som möjligt, så att det
inte skall kunna sägas, att här är ett beslut fattat under den förutsättningen,
att Radiotjänst egentligen behandlas illa från statens sida, när det faktiskt är
på det sättet, att inga framställningar från Radiotjänst ha gjorts till Kungl.
Maj :t utan att man i stort sett har fått som man har velat.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Äng. utredning rörande rundradiorörelsen. (Forts.)
utskottet hemställt skulle bifallas; 2 :o) att kammaren skulle godkänna den vid
utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o) att utskottets hemställan skulle
avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö begärde votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition därvid antagits godkännande av den vid utlåtandet avgivna
reservationen, uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 98, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Johan, i Malmö begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 47.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 237, angående förvärv för statens vattenfallsverks räkning av viss vattenrätt
i Skellefte älv;

nr 250, angående skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m.;
nr 251, angående ytterligare utgifter för försvarsändamål å tilläggsstat till
riksstaten för budgetåret 1942/43; samt

nr 252, med förslag till lag örn villkorlig frigivning m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till radiopejlingsapparatur för luftfarten; samt

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till posthusbyggnad i Östersund.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 16.

Onsdaeen den 12 mai 1943.

Örn ökade,
pensionsförtnåner
för indragen
personal
vid
domänverket.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 24, i anledning av väckt motion angående beskattning av tidningar och
tidskrifter; samt

nr 25, i anledning av väckt motion angående utredning örn allmänningsskogarnas
beskattning.

,Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 47, i anledning av väckta motioner
örn tillämpning av 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente på indragen
ordinarie personal vid domänverket.

I två inom riksdagen väckta likalydande motioner, nr 172 i första kammaren
av herr Sundberg m. fl. och nr 192 i andra kammaren av herr Thorell m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte föreslå Kungl. Maj :t sådant förtydligande
i Kungl. Maj:ts reglemente angående tjänstepension för befattningshavare i
statens tjänst den 30 december 1941 (nr 1008), att reglementet skulle äga tillämpning
jämväl på indragen ordinarie personal vid domänverket.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner T: 172 och II: 192 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Sundberg: Herr talman! Det är en beklämmande känsla, som griper
mig och som jag föreställer mig måste gripa en var som med utgångspunkt från
rättvisa och billighet följer studiet av den fråga, vars slutfas föreligger i
bankoutskottets utlåtande nr 47. Det enkla sammanhanget i denna tragiska
historia är följande.

I slutet av 1920-talet komrno de ansvariga skogliga myndigheterna till insikt
örn att man svårt felbedömt läget under förra världskriget med avseende
på behovet av högre och lägre utbildad skogspersonal. Felbedömningen gällde
visserligen inte dåvarande krisläge. I det läge, vari man då befann sig — liksom
i nuvarande krisläge — voro förhållandena sådana, att skogen och skogliga
organ sögo till sig praktiskt taget all skogspersonal, som man kunde få utexaminerad
från skogshögskolan och skogsskolorna. Det aktuella behovet var eå
stort, att man ansåg sig böra gå in för väsentligt utökade kurser vid de skogliga
läroanstalterna. Härigenom lockades skaror av unga män att ge sig in på
skogsmannabanan trots den långa och dyrbara utbildning, som särskilt jägmästarna
måste underkasta sig. Men så kom den av alla så efterlängtade, välsignade
freden. Högkonjunkturen slog örn i lågkonjunktur. Bränslekommissionen och
andra skogliga organ, som inrättats för kristidsändamål, avvecklades. Därmed
stodo hela skaror inom skogsfolkets led arbetslösa. En hel del av dessa gingo
över till andra yrken, andra emigrerade och fingo finna sig i det bittra ödet att
se sina bästa år tillspillogivna och sina kostnader för sin skogliga utbildning
utgivna till ingen nytta. Även när lågkonjunkturen så småningom vek och normala
förhållanden inträdde, befanns det att en så stor överbefolkning alltjämt
rådde på skogsmannabanan, att man stod inför en allvarlig stagnation med avseende
på rekryteringsmöjlighetema till banan. Efter att förut ha trängts örn
platserna vid skogshögskolan och skogsskolorna sökte sig de unga männen till
andra mera lockande yrken.

Inför detta läge krävdes det krafttag, och sådana vidtogos också. Geddesyxan
sattes i gång i form av en tvångsvis företagen överföring på indragningsstat
av befattningshavare av såväl högre som lägre grad inom domänverket.
Det blev i själva verket ett tvångsavskedande i stor stil (ett relativt fåtal, som

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Örn ökade ''pensionsförmåner för indragen personal vid domänverket. (Forts.)
hade goda ekonomiska resurser avgick dock frivilligt). Det var givetvis ett hårt
ingrepp i de enskilda individernas liv och förhållanden, som därmed skedde,
men i det tvångsläge man befann sig i var det ju ur det allmännas synpunkt
ingenting annat att göra. Frågan är emellertid om det var befogat att gå så
bryskt tillväga som i själva verket skedde. Var det t. ex. nödvändigt att låta
dessa befattningshavare finna sig i sådana lägre avlöningsförmåner som framkommo
genom att beräkna deras lön efter en billigare ort än den, där de haft
sin tjänstgöring och alltjämt kvarbodde? Och var det rättvist att beskära
dem rätten till fri läkarvård, som gällande avlöningsreglemente faktiskt tillskrev
deni? Och vidare: Är det riktigt och staten värdigt att, sedan man tillfogat
en stor grupp av medborgare ett så hårt slag som i detta fall skett, beröva dessa
stackars människor möjligheten att kompensera den ekonomiska förlust, de
lidit genom statens åtgöranden? Så är emellertid praktiskt taget fallet genom
en bestämmelse, som utformats för dem bland de indragna, som lyckats skaffa
sig ett uppdrag av fast eller tillfällig natur. Bestämmelsens innehåll är ungefärligen
den, att örn summan av avlöningsförmånerna av indragningsstaten
och inkomsterna av den nya anställningen för visst kalenderår överstiger den avlöning,
befattningshavaren omedelbart före avflyttning till indragningsstat
åtnjutit för nämnda år, skall han vara skyldig att avstå två tredjedelar av det
överskjutande beloppet, dock högst avlöningsförmånerna å indragningsstaten.

Det ser nästan ut, som örn statsmakterna inte blott ställde sig likgiltiga för
människornas öden, så snart de lämnat statstjänsten, utan till och med sökte
göra allt för att motarbeta dem vid deras fortsatta försvårade kamp för tillvaron.
Befattningshavarna på indragningsstat hade nu ingenting annat att göra
än att försöka dra sig fram på sina reducerade löneförmåner, varvid dock är
att märka, att de voro skyldiga att utbetala lika stora pensionsavgälder som
•sina i tjänst varande kamrater. Detta var också riktigt med utgångspunkt från
den förutsättning, som då förelåg, att de, när de en gång blevo pensionsmässiga,
skulle åtnjuta samma pensionsförmåner som de i tjänst varande.

Men när sedan nu för något år sedan några av dessa på indragningsstat blevo
pensionsberättigade och jämförde sina pensionsförmåner med dem, som utgingo
till dem, som varit i aktiv tjänst, visade det sig att de inte åtnjöto lika
stora pensionsförmåner. Vad var nu orsaken härtill? Den bottnade däri, att det
år 1939 och 1940 utfärdats nya avlöningsförfattningar, som tillförsäkrade den
i tjänst varande personalen vissa avlöningsförmåner. Dessa förbättrade förmåner
tilldelade man dock icke personalen på indragningsstat. Där begick man
enligt mitt förmenande den första orättvisan mot dessa människor, ty de skäl,
som kunde göras gällande för att höja lönen för de i aktiv tjänst varande, ägde
nied samma styrka giltighet även för dem på indragningsstat.

Det drastiska vid behandlingen av denna fråga är att man motiverar vad jag
vill kalla orättvisan nummer två — att man inte utbetalar samma pension till
personal på indragningsstat som till annan personal — just med orättvisan
nr 1. Eftersom dessa personer pä indragningsstat icke fått komma i åtnjutande
av de år 1939 och 1940 förbättrade löneförmånerna, så resonerar man helt
kallt och hjärtlöst att då böra de heller inte få åtnjuta de förbättrade pensionsförmåner.
som äro en följd av löneregleringarna.

Jag kan inte annat än känna mig upprörd över att staten på detta sätt vill
behandla människor, sorn genom statens eget ingripande och utan varje som
helst förvållande från deras sida försatts i så svåra förhållanden i Hvof, som
bär skett.

Min motion är icke, herr talman, en okynnesmotion. Den bygger på en princip,
som borde för statsmakterna vara ledande — principen örn rättvisa och bil -

Första kammarens prnfnl-nll 1Nr lii. I

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Örn ökade pensionsförmåner för indragen personal vid domänverket. (Forts.)
lighet. Härav spårar man intet i det utlåtande, som statskontoret avgivit i detta
ärende, men det är man ju van vid från denna byråkratiska institution. Inte
heller spårar man mycket av samma sak från utskottets sida, örn man inte
möjligen skall göra undantag för den lilla punkten i slutet av utskottsutlåtandet,
som lyder: »Därest emellertid statsmakterna framdeles skulle komma att
besluta om en mera omfattande pensionsförbättring, synas enligt utskottets mening
i samband därmed jämväl pensionsförhållandena för personalen å domänverkets
indragningsstat böra regleras.» Jag anser nu inte att detta uttalande är
så värst mycket värt. Jag ser däri närmast ett uttryck för bankoutskottets sjuka
samvete i denna sak.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till min motion.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag har inom utskottet hört till
de få, som velat gå motionärerna till mötes. Jag är därför kanske inte lämplig
att här föra utskottets talan gentemot de hårda ord, som herr Sundberg
riktat mot utskottet. Han talar bland annat om utskottets sjuka samvete. Jag
vill emellertid säga ett pär ord för att motivera det ståndpunktstagande som
utskottet kommit till.

Jag har inte inom utskottet lyckats få något gehör för de synpunkter Ingdar
framfört. Detta beror i viss mån på att domänstyrelsen, som ju närmast
skulle bevaka dessa pensionärers intressen, inte har kunnat träda in för deras
sak, men det beror också på en annan omständighet. Frågan örn en pensionsförbättring
för äldre pensionärer har ju varit på tapeten under mångå
år. I år föreligga i detta ämne dels motioner och dels en kungl, proposition,
vilken emellertid inte sträcker sig längre än till att sätta en gräns för höjningen
av de äldre pensionärernas pension till 2,626 kronor. De pensioner det
här är fråga örn skulle ju falla utanför den ram som är föreslagen för dessa
pensionärer, som ju utan tvivel befinna sig i en långt mera nödställd belägenhet
än flertalet av dem, som beröras av den föreliggande motionens yrkande.
Utskottet har därför inte heller i denna del ansett sig kunna tillstyrka någon
ändring. Motionen går ju ut på att dessa pensioner skola utmätas på grundval
av 1941 års pensionsreglemente. Enligt detta reglemente skulle pensionerna
höjas, men endast för dem som kommit i åtnjutande av de löneregleringar,
som strax därförut hade kommit i tillämpning. Dessa löneregleringar
ha naturligtvis inte fått tillämpning på den här ifrågavarande personalen, som
ju varit på övergångsstat. Därav följer att det nya pensionsreglementet givetvis
inte heller blir tillämpligt på denna personal. Man har inom utskottet ansett,
att om man skulle göra ett undantag för dessa domänverkets gamla funktionärer,
skulle man öppna vägen för liknande krav från praktiskt taget alla
gamla pensionärer.

Då utskottet i det stora sammanhanget i likhet nied regeringen inte har
velat gå längre än som skett, har det ansetts, att denna fråga för närvarande
inte skulle kunna lösas på det sätt motionärerna föreslagit. Det enda jag
har kunnat utverka i utskottet är just det uttalande, som herr Sundberg här
citerat, nämligen att örn riksdagen som man hoppas under ett kommande år
skulle kunna genomföra en allmän reglering av de äldre pensionärernas pensionsförhållanden
i ungefärlig överensstämmelse med vad som gäller för nyare
pensionärer, skulle denna reglering även omfatta den på övergångsstat förut
befintliga personalen hos domänverket. Detta uttalande är inte uttryck för
något sjukt samvete, åtminstone inte hos mig, utan det är väl snarare en koncession,
som utskottet beslutat för att i någon mån gå mig till mötes. Jag tror
att det är det bästa man för närvarande kan komma fram till, och jag har
inte velat reservera mig i detta ärende. Jag tror inte dessa gamla pensionärer

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Om ökade pensionsförmåner för indragen personal vid domänverket. (Forts.)
skulle få någon hjälp därigenom. Genom det uttalande som bankoutskottet gjort
har det ställts i utsikt för dem att, inom en som vi hoppas inte alltför avlägsen
framtid, kunna få sina krav tillgodosedda.

Med denna motivering ber jag, herr talman, att få ansluta mig till utskottets
yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om viss
ändring i
sparbankslagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion II: 74 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Leander, Paulsen,
Hall, Åndersson i Munkaljungby och Ericsson i Kinna ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, som i. reservationen angivits, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 74, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till sådan ändring
i sparbankslagen, att huvudmännens rätt att omvälja sig själva avskaffades
och ersattes med valrätt för insättare eller allmänna korporationer.

Herr Leander: Herr talman! Då jag är ensam reservant i denna kammare,
skall jag be att med några ord få motivera min och mina medreservanters
.ståndpunkt.

Den motion, som gett anledning till bankoutskottets föreliggande utlåtande
och till vilken vi reservanter intagit en mera positiv ställning än utskottets
majoritet, utmynnar i en hemställan att riksdagen hos Kungl. Majit måtte anhålla
om förslag till sådan ändring i gällande sparbankslag att huvudmannens
rätt att omvälja sig själva avskaffas och ersättes med en sådan valordning att
huvudmännen utses av kommunala organ och landsting.

Som det nu är skall ju en tredjedel av huvudmännen enligt lag utses av
kommunala organ, under det att huvudmännen till de två tredjedelarna omvälja
och komplettera sig själva. Denna ordning synes vara allt annat än demokratisk,
men ändå vill man ju så ofta göra gällande att sparbankerna äro
folkets banker. Det torde vara få institutioner av folklig karaktär, där allmänheten
har så litet att säga till örn. som i fråga, örn sparbankernas ledning och
förvaltning. Huvudmännen och därmed styrelseledamöterna utses inom en
mycket begränsad krots, de välja som sagt örn sig själva och kunna även utse

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 48, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av sparbankslagen.

I en till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisad, inom andra
kammaren under nr 74 väckt motion hade herrar Svensson i Alingsås och Forsberg
hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla örn
förslag till sådan ändring av 1923 års sparbankslag, att huvudmännens rätt att
omvälja sig själva avskaffades och ersattes med en valordning i huvudsaklig
överensstämmelse med den i motionen angivna.

Motionärernas förslag innebar, att huvudmännen skulle utses av de kommunala
organen — landstingen samt de kommunala stämmorna och^ fullmäktigeinstitutionerna
— inom respektive sparbankers verksamhetsområden.

Nr Ifi.

Onsdagen den 12 mai 1943.

Örn viss ändring i sparbankslagen. (Forts.)
nya ledamöter. De stanna dessutom oftast kvar långt utöver den ålder, som
inom andra verksamhetsområden anses vara både giltigt och tvingande skäl
för avgång. Ingen torde våga påstå, att arbetseffekti vite ten härigenom första rkes
eller ens hålles på den nivå som får anses möjlig med yngre krafter.

Frågan är i och för sig inte ny. Den behandlades i riksdagen senast år 1937.
Bankoutskottet förklarade då i ett på denna punkt enhälligt utlåtande, att man
inte ville ställa sig avvisande till en utredning, men ansåg att denna borde ske
i samband nied den blivande revisionen av sparbankslagstiftningen. Enligt utskottets
mening gäller det vid en sådan utredning — jag citerar här bankoutskottets
utlåtande 1937 nr 65, sid. 28 — »att. utfinna regler, som örn möjligt
bättre än de nuvarande kunna fylla sin uppgift att tillgodose de olika intressen
— det allmännas, insättarnas och låntagarnas — som beröras av sparbankerna.
—---I främsta rummet synes härvid böra i anslutning till syftet

med motionen II: 526 beaktas frågan om ökad möjlighet för representation i
sparbankernas olika organ av de stora grupperna av småsparare.» Detta angående
representationens underlag och utformning.

T fråga örn de framförda kraven på åldersbegränsning anför utskottet bland
annat: »Endast i sällsynta undantagsfall torde styrelseledamot böra få kvarstå
efter fyllda 70 år. De uppgifter rörande den höga levnadsåldern hos styrelseledamöter
i vissa sparbanker, som lämnats i motionen, giva utskottet anledning
uttala angelägenheten av att sparbankerna ägna större uppmärksamhet åt denna
fråga än som hittills synes hava skett.» Så långt utskottets utlåtande 1937.

I det föreliggande utlåtandet framhåller bankoutskottet att vad som 1937
anfördes^ alltjämt äger giltighet. Utvecklingen har. säger utskottet, sedan dess
i viss män gått i den riktning motionen avsåg, och även i fråga örn åldersbegränsningen
kan man enligt utskottet notera vissa resultat. Här frestas man
dock att sätta citationstecken omkring ordet »vissa», eftersom man har kunnat
konstatera att det fortfarande finnes sparbanksstyrelser, där flera av ledamöterna
äro mellan 80 och 90 år gamla, och detta trots att sparbanksinspektionen
uppmanat sparbankerna att observera denna angelägenhet. Bankoutskottet
anser visserligen att förhållandena nu lika litet som 1937 äro tillfredsställande,
men begränsar sig till att framhålla angelägenheten av att frågan örn ändring
i bestämmelserna örn val av huvudmän göres till föremål för utredning,
dock först i samband med en allmän revision av sparbankslagen.

Örn behovet av en utredning äro således utskottets majoritet och reservanterna
eniga, ja jag kanske till och med vågar säga fullt eniga. Vi reservanter
kunna emellertid inte finna att tempot i utvecklingen fram mot nödvändiga
bättre förhållanden varit vad man haft anledning och rätt att vänta efter utskottets
och riksdagens uttalande år 1937. och därför anse vi ett ingripande
lagstiftningsvägen mer än väl motiverat. Vi veta för närvarande ingenting örn
när den revision av sparbankslagen kommer till stånd, som skulle upptaga
även dessa frågor till prövning. Efter vad jag har mig bekant, torde en sådan
revision ännu så länge inte vara påtänkt inom någon angiven tid.

Av allt att döma torde dessa förhållanden inte heller genom initiativ från
sparbankernas eget håll bli föremål för någon större reformiver. Sparbanksföreningens
styrelse synes ju anse, att nuvarande valordning är tillfredsställande
och att någon ändring av densamma inte är påkallad. Man är ju kanske
medveten örn att argumenteringen inte är till fyllest, men vill då särskilt understryka
faran för en politisering av sparbankerna genom att valrätten när
det gäller huvudmän skulle överlämnas till de kommunala organen. Det är ju
inte förste, gången detta tal om politisering kommit fram då det gällt att motarbeta
någonting som man inte har sympatier för.

Vi reservanter vilja nu inte göra gällande, att den i motionen föreslagna

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 1«.

Örn viss ändring i sparbankslagen. (Forts.)
valordningen genom kommunala organ är den enda riktiga eller möjliga, men
vad vi våga påstå är att den nuvarande ordningen, varigenom huvudmännen
välja sig själva, inte är tidsenlig eller demokratisk. Enligt vår mening garanterar
den inte heller det sociala intresse och den effektivitet, som synas önskvärda.
Det torde också finnas andra frågor som måhända borde bli föremal
för en utredning, vilken kanske kunde ske i sammanhang härmed.

Den utredning, som vi här ha påyrkat, kan och bör alltså komma till stånd
oberoende av revisionen av sparbankslagen, och jag skall därför, herr talman,
be att få yrka bifall till reservationen. Dock skall jag be att få ändra yrkandet
dithän, att det hemställes om valrätt endast för allmänna korporationer,
d. v. s. att orden »insättare eller» å sista raden i klämmen skola utgå.

Herr audre vice talmannen: Herr talman! Det råder ju nästan fullständig
överensstämmelse mellan utskottet och reservanterna beträffande det spörsmål
det här är fråga örn. Utskottet medger, att de förhållanden som påtalas inte
äro tillfredsställande, och uppfattningarna örn i vilken riktning utvecklingen
bör gå och vilka lösningar, som böra prövas, äro rätt sammanstämmande^.
Utskottet har ju en gång, nämligen år 1937, gjort ett uttalande i frågan och då
påpekat nödvändigheten av en revision av sparbankslagen i de delar som här
beröras. Utskottet har inte velat upprepa sitt tidigare gjorda uttalande, utan
har endast i största allmänhet erinrat örn det.

Sparbanksinspektionen har i sitt utlåtande över motionen framhållit, att en
allmän revision av sparbankslagen inte kan låta vänta på sig någon längre
lid, och det är givetvis på sin plats, att den fråga det här är tal örn bör upptagas
till utredning och prövning i samband med en sådan revision. Frågan påskyndas
inte genom att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit begär en särskild
utredning. Den kan knappast komma upp till avgörande annat än i samband
med den stora revisionen av sparbankslagen. Man vinner alltså inte någonting
genom att gå reservanterna till mötes och skriva till Kungl. Majit.
Frågan kommer upp i den naturliga ordningen och vid den tid då Kungl.
Maj :t finner anledning att ta upp den, och enligt sparbanksinspektionen kom -mer det att ske inom en mycket näraliggande framtid.

.Tåg tycker således att det inte finns någon anledning att besvära Kungl.
Majit med någon skrivelse i detta ärende, varför jag hemställer örn att kammaren
måtte bifalla utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder yrkats
dels att vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt skulle bifallas,
dels ock, av herr Leander, att riksdagen, i anledning av förevarande
motion IT: 74, skulle i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och
förslag till sådan ändring i sparbankslagen, att huvudmännens rätt att omvälja
sig själva avskaffades och ersattes med valrätt för allmänna korporationer.

.Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 49, i anledning av Kungl. Majits proposition angående minskning av den
för riksdagen avsedda upplagan av kommitté- och sakkunnigbetänkanden;
nr 50, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande höjning

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

av pensionsåldern för vissa tjänstemän och arbetare i statens tjänst, m. ni.;
samt

nr 51, angående användande av riksbankens vinst för år 1942.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1943/44 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående garnisonspastorns
i Boden avlöningsförmåner m. m.;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket;

nr 32, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående åtgärder mot
homosexualitetens samhällsfarliga yttringar m. m.; samt

nr 33, i. anledning av väckta motioner örn en revision av varumärkes- och
f i r lii al a gs ti f tnin gen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

k öredrogos och bordlädes Kungl. Majlis denna dag avlämnade propositioner
nr 237, 244—247 och 250—252.

Herr Andersson, Gunnar, väckte en motion, nr 261, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet
berörande anslagsfrågor.

Motionen bordlädes.

Interpellation Herr Pauli erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag anhåller
äng. rekvisi- örn kammarens tillstånd att få framställa följande interpellation.
liljevalch? Sedan den 28 november 1939 bär Liljevalchs konsthalls byggnad varit rekvi ko

litt hall. rerad till förläggningslokal för manskap tillhörande Stockholms örlogsstation.

Konsthallen har därmed under avsevärt mer än tre års tid varit urståndsatt,
att fylla sin för det svenska kulturlivet ingalunda oviktiga uppgift. Såvitt
känt är konsthallen den enda kulturellt verksamma institution i riket, vars
funktioner under så lång tid ha måst inställas på grund av militära dispositioner.
Det bör härvid även beaktas, att konsthallens byggnad icke har tillkommit
på det .allmännas bekostnad utan genom en donation av en enskild man.
sorn därmed velat ge ett stöd åt den svenska konsten och den konstnärliga allni
(inbildningen i landet. Dess nuvarande användning utgör alltså ett radikalt
åsidosättande av en framliden donators syften.

Konsthallens styrelse fann det fullt naturligt och berättigat, att konsthallens
byggnad under den hösten 1939 plötsligt påkommande bristen på inkvarteringsutrymme
togs i anspråk för att tillgodose ett tillfälligt behov, men den
kunde icke förutse, att byggnaden skulle komma att förvandlas till en för lång
framtid permanent kasern till följd av de marina myndigheternas underlåtenhet
att sörja för anskaffandet av andra och lämpligare inkvartering\slokaler. T
syfte att ater fa konsthallen ställd till förfogande för det ändamål den är avsedd
att tjäna har konsthallens styrelse avlåtit skrivelser dels till chefen för
marinen den 18 maj 1942, dels till statsrådet och chefen för försvarsdeparte -

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Interpellation ang. rekvisitionen av Liljevalchs konsthall. (Forts.)
melite!, elen 3 juni samma år, dels också till statens krisrevision elen 18 januari
1943. Dessa skrivelser lia dock icke lett till någon åtgärd i av styrelsen åsyftad
riktning.

I det svar, som statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 20 augusti
1942 avgav på styrelsens nyssnämnda hänvändelse, åberopades yttranden,
som i frågan avgivits av vederbörande marina myndigheter. I dessa hade
gjorts gällande, att den barackförläggning på Skeppsholmen, vilken av styrelsen,
bland annat, ifrågasatts såsom ersättning för den provisoriska förläggningen
i Liljevalchs konsthall, icke läte sig ordna med hänsyn dels till kostnaderna,
dels till att plats för barackerna svårligen kunde beredas utan förstörande
av stora delar av trädbeståndet å Skeppsholmen. Andra utvägar att tillgodose
förläggningsförhållandena för Stockholms örlogsstations manskap hade
i detta sammanhang prövats, men icke befunnits tillfredsställande, heter
det vidare i statsrådets svarsskrivelse. Statsrådet sage därför icke någon möjlighet
att för närvarande frigöra konsthallen, utan det syntes nödvändigt att
ilen tills vidare finge disponeras för förläggning av örlogsstationens personal.

Frågan örn konsthallens fortsatta användning såsom förläggningslokal torde
emellertid icke kunna anses tillräckligt belyst genom denna hänvisning till
vissa, av de marina myndigheterna framhållna svårigheter beträffande förläggningens
ordnande på annat sätt. Dels synas invändningar kunna göras mot
dessa myndigheters uppfattning i nämnda spörsmål, dels synes frågan böra
betraktas även ur andra synpunkter, vilka delvis äro av principiellt vägande
natur.

Hit hör i främsta rummet rättssynpunkten. Enligt regeringsformen § 74 och
därpå grundad gällande rekvisitionslagstift.ning får rekvisition tillgripas blott
för att fylla »sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka icke kunna på
annat sätt med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses». Då stormaktskriget utbröt,
befann sig Stockholms örlogsstation otvivelaktigt i en situation, som rättfärdigade
ett rekvisitionsförfarande för fyllande av dess oundgängliga behov
av förläggningsutrymme. Men för ett vidmakthållande av rekvisitionen år efter
år fordras enligt regeringsformen icke blott att behovet är »oundgängligt»,
utan även att det »icke kan på annat sätt tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet».
Några ansträngningar från stationschefens sida att ställa sig lagen
till efterrättelse genom att med tillräcklig skyndsamhet .skaffa förläggningsutrymme
på annat sätt, exempelvis genom köp eller hyresavtal, lia veterligen
icke gjorts. Den grundlagsenliga skyldighet, sorn härutinnan åligger honom,
kan icke anses försatt ur kraft genom ett praktiskt direktiv av 1942 års försvarsberedning
om att endast oundgängligen nödvändiga ny- och ombyggnader
böra utföras inom örlogsstationens nuvarande område, så länge frågan örn örlogsbasens
förflyttning till annan ort icke blivit löst. Det torde få anses uppenbart
att marinmyndigheternas förfarande, att fylla permanenta behov genom
rekvisition utan att samtidigt söka andra utvägar att fylla desamma, svårligen
kan förenas med grundlagens ord och mening.

Att inga allvarliga försök ha gjorts afl, på annai sätt ordna förläggningsfrågan,
framgår lil. a. av eif av marinchefen åberopat yttrande av chefen för
ostkustens marindistrikt. Av dennes skrivelse, daterad den 25 juli 1942, inhämtas,
att örlogsstationen faktiskt disponerar mark för uppförande av baracker,
dels på Skeppsholmen, där utan förstörande av trädbeståndet utrymme
kan anskaffas åt 1 baracker, dels på flottan tillhörigt område i konsthallens
närmaste omgivning med plats för C> ä 7 baracker, vilka 10 n 11 baracker lill
summans motsvara konsthallens förläggningskapaeilet. Det seinue området har
varit uthyrt genom kontrakt som utlöpte deri 1 oktober 1912. Efter att lia av
handlat frågor örn ytterligare byggnader för andra ändamål samt kostnaderna

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Interpellation ang. rekvisitionen av Liljevalchs konsthall. (Forts.)
härför, vilka här icke behöva beröras, yttrade befälhavande amiralen i slutet
av nämnda skrivelse: »Ehuru jag- anser denna lösning innebära stora fördelar
ur utbildnings- och allmän fostringssynpunkt och ägnad att underlätta ordnandet
av örlogsstationens lokalfrågor under innevarande övergångsperiod till
den nya organisationen samt val motsvara därmed förenade kostnader, Ilar jag
dock med hänsyn till bl. a. det svävande läge, vari örlogsstationens organisationsfrågor
befinna sig, icke funnit anledning att nu utreda densamma i ekonomiskt
eller andra avseenden.»

Anledningen till att .sålunda icke ens några förberedande åtgärder vidtagits
för den förläggning i flyttbara baracker å örlogsstationen tillhörigt område,
vars möjlighet här tydligt angives, har i befälhavande amiralens yttrande endast
antytts. Den kan med större tydlighet utläsas ur marinchefens tillägg
till nämnda yttrande, där det heter: »Ett återlämnande av konsthallen synes
tyvärr icke bliva möjligt förrän efter den av chefen för försvarsdepartementet
förebådade förnyade utredningen angående förflyttning av Stockholms örlogsbas.
» Då det först är de på en dylik utredning grundade praktiska åtgärderna,
som kunna ändra något i örlogsstationens behov av förläggningsutrymme, torde
man lia all anledning att på grund av detta uttalande befara, att konsthallen
icke med de marina myndigheternas medgivande skall få disponera sin byggnad
förr än i den ovissa framtid, då Stockholms örlogsstation eventuellt hunnit
förflyttas från stadens hamnområde till den plats i skärgården, som genom den
förnyade utredningen kan komma att bestämmas.

Detta perspektiv ställer den ur grundlagssynpunkt anmärkningsvärda förlängningen
av rekvisitionen i ännu skarpare belysning.

Till dessa invändningar mot förfarandet komma även ekonomiska synpunkter.
Det nuvarande arrangemanget är i ekonomiskt avseende synnerligen ofördelaktigt
såväl för staten som för konsthallen. Konsthallens byggnad är enligt
experters uttalanden som förläggningslokal icke blott i flera hänseenden olämplig,
utan även särdeles oekonomisk ur värmeteknisk synpunkt, Uppvärmningen
av ett tiotal baracker, .sammanlagt motsvarande konsthallens förläggningskapacitet,
anses böra bli minst 10,000 kr. billigare per år än den nuvarande
kostnaden för konsthallens uppvärmning. Anskaffandet av baracker, vilket
torde kunna ske betydligt billigare än vad befälhavande amiralen kalkylerat,
örn upphandling av byggnadsmaterialet skedde genom arméförvaltningens bemedling,
har beräknats draga en verklig kostnad, som skulle motsvara föga
iner än två års hyra för konsthallen. Härtill kommer, att konsthallens byggnad,
vilken enligt uppgjort besiktningsinstrument på sin tid avlämnades till örlogs,
stationen i gott skick, under de gångna tre åren varit utsatt för hård nötning,
ovarsam behandling, i vissa avseenden rent av för uppsåtlig skadegörelse. Kostnaden
för en reparation — vilken i närvarande stund torde böra uppskattas
till minst 100,000 kr. ankommer det otvivelaktigt på örlogsstationen att
bära.

För konsthallen har den från örlogsstationen hittills uppburna ersättningen
icke varit tillräcklig för de löpande utgifter, som åligga konsthallen, trots att
dess rörelse för närvarande är nedlagd. Förlusten, som uppgår till flera tusen
kronor, har måst täckas genom anlitande av räntemedel från Liljevalchs konsthalls
fond, vilka varit avsedda att stödja konsthallens utställningsverksainhet.

Den långvariga »ockupationen» av konsthallen är till det största förfång
för det svenska konstlivet, som den Liljevalchska donationen velat tjäna. Konstnärerna.
måste avstå från de stora representativa utställningar, vilka betyda så
mycket både för dem och för landets konstliv överhuvud, och konstnärerna ute
i landet ha förlorat möjligheten till samlingsutställningar i huvudstaden. Konsthallen
har även förhindrats att spela sin tidigare viktiga roll för Sveriges in -

Onsdagen den 12 maj 1943.

Nr 16.

Interpellation ang. rekvisitionen av Liljevalchs konsthall. (Forts.)
sats i det internordiska konstliv, som det trots rådande internationella förhållanden
böra vara vårt lands uppgift att stödja och uppmuntra. Olika svenska
konstnärssammanslutningar ha vid flera tillfällen i anslutning till styrelsens
framställningar vädjat till statsmakterna att åter frigiva konsthallen för dess
egentliga ändamål. Senast har Konstnärernas riksorganisation vid sitt årsmöte
den 28 april gjort ett energiskt uttalande i denna riktning.

De ovan anförda synpunkterna, vilka i huvudsak utgöra en samimftifattning
av vad konsthallens styrelse och intendent i olika skrivelser a.ndragit, innebära
dels att rättsgrunden för den under så lång tid vidmakthållna rekvisitionen
synes i hög grad tvivelaktig, dels att statens kostnader för rekvisitionen icke
stå i rimligt förhållande till kostnaderna för motsvarande, på annat sätt anskaffat
förläggningsutrymme, dels att konsthallen icke desto mindre genom
rekvisitionen åsamkas avsevärd ekonomisk förlust, dels även att rekvisitionens
vidmakthållande innebär ett åsidosättande av den framlidne donatorns vilja
samt av de kulturella intressen, som konsthallen har att tjäna.

Med hänvisning till det sålunda anförda tillåter jag mig att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet framställa följande frågor:

1) Delar herr statsrådet den av de marina myndigheterna tillkännagivna
uppfattningen, att konsthallens disponerande »tills vidare» för förläggning av
örlogsstationens personal bör anses liktydigt med att rekvisitionen skall fortsättas
ända till dess förnyad utredning ägt rum angående förflyttning av
Stockholms örlogsbas?

2) Örn så icke är fallet, anser sig herr statsrådet oförhindrad att med snaraste
låta utreda frågan örn beredandet av andra förläggningsmöjligheter åt
den i konsthallen inrymda örlogspersonalen?

3) Är det herr statsrådets avsikt att snarast möjligt utfärda sådana föreskrifter
och anvisningar, att konsthallens byggnad efter vederbörlig, av statsverket
bekostad reparation åter ställes till förfogande för det ändamål, som den
är avsedd att tjäna?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ordet lämnades på begäran till herr Wistrand, sorn anförde: Herr talman!
Under de senare åren hava stora och dyrbara lagerhus uppförts för lagring av
spannmål. Möjligheterna för uppförande av sådana lagerbyggnader hava väsäntligt
underlättats genom att lån beviljats ur den särskilda spannmålslagerhusfonden.
Särskilda föreskrifter örn sättet för uppförandet av spannmålslagerhusen
hava icke funnits. Icke mindre än 70—80 procent av de spannmålslagerhus,
som uppförts under de senast förflutna åren för lånemedel ur spannmålslagerhusfonden,
hava byggts av trä.

Att sistnämnda förhållande icke kan vara tillfredsställande torde ligga i öppen
dag. Svenska brandskyddsintressen huva också sökt tillse, att vid nybyggnad
av större spannmålslagerhus brännbart byggnadsmaterial i möjligaste mån
undvekes.

Föregående år skulle ett större spannmålslagerhus med silos, allt i trä, uppföras
i Köping. Även i detta fall gjordes försök att få nödiga brandskyddsanordningar
iakttagna, dock utan resultat. Först efter det att byggnadsföretaget
i det närmaste färdigställts gjordes ansökan örn erhållande av statliga lånemedel.
I avgivet remissvar fann byggnadsstyrelsen det anmärkningsvärt, att
låneansökan icke ingivits förrän byggnadsarbetet fortskridit så långt, att eventuella
erinringar mot byggnadssättet icke kunde beaktas, och avstyrkte framställningen
örn lån under anförande av att nödiga brandsäkerhetsföreskrifter

Interpellation
örn brandskyddssynpunktens
beaktande
vid
uppförandet
av lagerhus.

Första kammarens protokoll 19Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 12 maj 1943.

Interpellation om brandskyddssynpunktens beaktande vid uppförandet av
lagerhus. (Forts.)

icke iakttagits. Lantbruksstyrelsen har endast med tvekan tillstyrkt ansökningen.

Under åberopande av vad som sålunda framhållits anhåller jag örn första
kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande frågor:

1) Anser statsrådet det vara tillfredsställande, att statliga lånemedel tillhandahållas
för finansiering av sådana under byggnad varande eller redan uppförda
spannmålslagerhus, vilka ur brandskyddsteknisk synpunkt otvivelaktigt
äro av otillfredsställande beskaffenhet?

2) Örn så icke är fallet, har statsrådet vidtagit åtgärder i syfte att skapa
garantier för att för folkförsörjningen nödvändiga lagerbyggnader uppföras
på ett ur brandskyddssynpunkt betryggande sätt?

3) Örn det sistnämnda icke skulle vara fallet, avser statsrådet att med det
snaraste vidtaga sådana åtgärder?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.42 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431815