RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1942:27

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

\

1942. Andra kammaren. Nr 27.

Onsdagen den 8 juli.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 26, den 27, den 29 och den 30 nästlidna juni.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Riksdagsman K. F. Söderdahl, som jag denna dag undersökt, är på grund
av sjukdom: Rammollitio cerebri, oförmögen att deltaga i riksdagens arbete
under minst en månad framåt. Intygas på heder och samvete.

Visby den 29 juni 1942.

Nils Carlson,

leg. läk.

Riksdagsman Gustaf Rosander från Målerås är på grund av sjukdom förhindrad
deltaga i riksdagsarbetet från och med den 6 juli tills vidare, vilket
härmed intygas.

Lenhovda den 6 .juli 1942.

G. Nilsson,

provinsialläkare.

Att ledamoten av riksdagens andra kammare, kyrkoherde Harald Hallén, varit
vårdad härstädes från den 2 juli 1942 för njursten och ännu kvarligger och
under denna tid varit och fortfarande tills vidare är till arbete oförmögen,
intygas.

Karolinska sjukhuset den 4 juli 1942.

J. Cedermark,

leg. läkare.

Att fru Hildur Alvén på grund av subakut bronchit är oförmögen till arbete
under tiden 30 juni—10 juli 1942, intygas härmed.

Stockholm den 30 juni 1942.

S. Aldevin.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Söderdahl
» Rosander
» Hallén
fru Alvén

Andra kammarens protokoll 194%.

under 13 dagar fr. o. m. den 29 juni,

» 4 » » »8 juli,

* 4 » » » 8 » och

» 11 » » »30 juni.

Nr V7. 1

2

Nr 27.

Onsdagen den 8 juli 1942.

Herr talmannen meddelade, att herr Dickson, som vid kammarens sammanträde
den 13 juni beviljats ledighet från riksdagsgöromålen tills vidare från
och med den 14 i samma månad, den 1 juli åter intagit sin plats i kammaren.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets memorial, nr 1, angående ersättning till dess tjänstemän;

konstitutionsutskottets memorial, nr 20, nied förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtanden och memorial:
nr 3, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition angående omorganisation
av domsagoförvaltningen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 4, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
bestridande av kostnaderna för domsagas kansli, m. m., dels ock en i ämnet
väckt motion; och

nr 5, angående ersättning åt av utskottet anlitat biträde;
bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för lärarpersonal vid folkhögskolor och vissa lantbruksundervisningsanstalter; nr

64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 juni 1941 (nr 591)
örn familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1873 (nr 31) örn rikets mynt;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar
i vissa delar av allmänna tjänstepensions- och familjepensionsreglementena
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till folkskolans
tjänste- och familjepensionsreglementen;

nr 68, angående ersättning till viss hos 1942 års riksdag anställd personal
vid inkallelse till militärtjänstgöring;

nr 69, i anledning av väckt motion örn pension åt vaktmästaren hos riksdagens
andra kammare E. E. Anderssons änka;

nr 70, i. anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga örn
fyllnadspension åt faktorn vid riksbankens sedeltryckeri C. H. Kullberg; och
nr 71, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn ytterligare
medel för ombyggnad av riksbankens fastighet i Göteborg;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring
i vissa delar av utlänningslagen m. m.; och

nr 61, i anledning av väckta motioner örn en översyn av straffverkställigheten
vid frihetsstraff;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 50, i anledning av väckt motion angående lagstiftning till stöd och skydd
åt nyblivna änkor;

Onsdagen den 8 juli 1942.

Nr 27.

3

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102)
örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl., m. m.;
och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
skyddsympning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 §
strafflagen för krigsmakten; samt

budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 475, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag till utredning
av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen;

från statsutskottet:

nr 423, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30 juni 1941; samt

från första lagutskottet:

nr 476, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Hagberg i Luleå, som anförde: Herr talman! Den svenska utrikespolitikens
huvudlinje -— neutralitet med bevarad självständighet — understödjes
av ett enigt folk. De som öppet eller förtäckt motarbeta denna politik vinna
ingen anslutning bland folkets breda lager. Trots de svårigheter som måste
uppstå på grund av att landet är omgivet av krigförande staters militära
maktområden har det lyckats regeringen att hittills upprätthålla officiellt
vänskapliga förbindelser med båda de krigförande blockens makter, och vårt
folk har hittills undgått krigets olyckor. Det har dock inte saknats anmärkningar
mot regeringens neutralitetspolitik från de krigförande staternas sida.
Ett särskilt ömtåligt kapitel i den svenska utrikespolitiken har varit och är
alltjämt de eftergifter som statsmakterna ansett sig tvingade att göra för att
undvika vissa befarade svårigheter för Sverige, icke minst i fråga örn import
av nödvändiga varor för det svenska folkhushållet. Hittills har av allt att
döma Tysklands motståndare sökt förstå Sveriges tvångsläge och icke ifrågasatt
dess vilja att uppträda neutralt. Inom landet har dock en vederhäftig opinion
som kritiskt betraktat vissa eftergifter blivit allt starkare. Särskilt har
allmänheten upprörts av den passivitet varmed uppenbara kränkningar av
Sveriges neutralitet mottagits, och under försommaren uppstod en massrörelse
i anledning av den neutralitetskränkande tyska flygtrafiken över Sverige.
Under senaste tiden har folket ytterligare upprörts av kränkande övergrepp
från de krigförandes sida mot svenska fiskebåtar och handelsfartyg. Man frågar
sig om icke de favörer — nu senast i fråga örn bilreparationerna — som
Sverige påtagligen ger Tyskland och dess allierade, särskilt Finland, i verkligheten
successivt eliminera neutraliteten och småningom skapa en situation,
i vilken båda de krigförande parterna betrakta Sverige som så engagerat, att

Interpellation.

4

Nr 27.

Onsdagen den 8 juli 1942.

Interpellation. (Forts.)

ingen hänsyn mera behöver tagas till de officiella proklamationerna örn neutralitet.
Att något dylikt skulle medföra fruktansvärda konsekvenser för land
och folk är självklart. Inte endast risken att indragas i kriget utan även risken
att vid fredsslutet bli ansett som icke neutralt land ligger i synfältet, då man
betraktar den nuvarande situationen. _

Det vore därför enligt min mening angeläget, att regeringen, innan riksdagen
örn några dagar åtskiljes, inför riksdagen med den kraft och verkan utåt
sorn en regeringsdeklaration inför detta forum dock mäste ha, otvetydigt klargjorde
den svenska neutralitetens verkliga innehåll, nämligen att den är en
väpnad neutralitet och att Sverige icke ämnar pruta på sin suveränitet at något
håll. Kunde regeringen därvid förklara, att inga eftergifter av tidigare art
mer komma att göras, att alla i realiteten oneutrala favörer åt krigförande
skola upphöra och att Sverige är berett att med vapenmakt hävda sin rätt att
leva sitt eget fria liv i fred och neutralitet, skulle därmed oron bland folket
stillas och eventuella missförstånd visavi främmande makter sannolikt undanröjas.
„ . 0

Med åberopande av vad jag anfört anhåller jag örn kammarens tillstånd att
till hans excellens ministern för utrikes ärendena få framställa följande spörs mål:

. o

anser regeringen att de neutralitetskränkningar som på senaste tiden förekommit
tyda på en omvärdering av den svenska neutraliteten från de krigförande
makternas sida, och i så fall

anser regeringen att en deklaration rörande de svenska statsmakternas vilja
att med vapenmakt hävda en strikt neutralitet i nuvarande situation skulle
vara till fördel för Sveriges strävan att bevara freden och den nationella oavhängigheten? Denna

anhållan bordlädes.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.11 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Nr 27.

5

Torsdagen den 9 juli.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att herr Wiberg, som vid kammarens sammanträde
den 17 juni beviljats ledighet från riksdagsgöromålen tills vidare från
och med den 18 juni, denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till . Svar P*

iTiterpeuatton.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson, som
anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd bär herr Andersson i Igelboda
till mig framställt följande frågor:

1. Är det herr statsrådets avsikt att för riksdagen framlägga förslag om att
staten övertager de förpliktelser gentemot f. d. vägarbetare, som vägdistrikten
före förstatligandet av vägväsendet påtagit sig?

2. Är det herr statsrådets avsikt att för riksdagen framlägga förslag därom,
att arbetare vid vägdistrikten, som vid vägväsendets förstatligande icke,
på grund av sin ålder, komma att övergå i statstjänst, skola komma i åtnjutande
av pension enligt grunder, som gälla för arbetare i statens tjänst, och
därvid få räkna sig till godo den tid de arbetat inom det allmänna vägväsendet?

Sedan innevarande års riksdag i princip tillstyrkt statens övertagande av
den allmänna väghållningen på landet samt i samband därmed uttalat, att reformen
borde genomföras så snart som möjligt, har jag med stöd av Kungl.

Maj :ts bemyndigande tillkallat sakkunniga för att utarbeta förslag till de författningar
samt de åtgärder i övrigt, som erfordras för omorganisationens genomförande.
De av interpellanten väckta spörsmålen komma att upptagas till
behandling av de sakkunniga. Innan dessa förebragt erforderlig utredning och
framlagt sitt förslag, är det icke möjligt att taga ställning till nämnda spörsmål.
I detta läge måste jag inskränka mig till några preliminära uttalanden
av mera allmän natur.

Det är givet, att staten vid omhändertagandet av den allmänna väghållningen
får övertaga de förpliktelser, som vägdistrikten lagligen iklätt sig såväl
gentemot personal som i andra avseenden. Av skäl, som jag skall i korthet
angiva, är det dock önskvärt, att vägdistrikten icke nu ingå några avtal
i pensionshänseende eller eljest, som bliva bindande efter statens övertagande
av vägväsendet.

Interpellationen berör i främsta rummet arbetare vid vägdistrikten. En del
av dessa torde efter övergång i statstjänst komma att bliva inordnade under
de statliga tjänste- och familjepensionsreglementena för arbetare. I princip
omfatta dock dessa reglementen endast arbetare i anställning av fortlöpande
natur. Detta innebär på förevarande område, att allenast arbetare, vilka äro
fast anställda för det permanenta underhållet, men däremot ej arbetare vid
väganläggningar, utan vidare kunna bliva delaktiga av den reguljära pensioneringen.
De av innevarande års riksdag antagna nya pensionsreglementena
öppna emellertid möjlighet för Kungl. Majit att efter särskild prövning och
under vissa förutsättningar medgiva reglementenas tillämpning även å arbe -

6

Nr 27.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

tare, som ej fylla ett fortlöpande behov av arbetskraft, örn blott behovet består
under en längre följd av år. Avsikten härmed har varit att kunna medgiva
reguljär pensionsrätt för en fast arbetarstam med stadigvarande sysselsättning
i skilda anläggningsarbeten. För pensionsreglementenas tillämpning
gälla vissa villkor bl. a. i fråga örn minimiinkomst, s. k. väntetid och levnadsålder.
Pensionsåldern är sålunda 60 år, och den som ej före denna ålder blivit
underkastad reglementena, kan icke vinna pensionsrätt.

I vad mån med stöd av dessa bestämmelser reguljär pensionsrätt kan medgivas
vägbyggnadsarbetare, är ej möjligt att nu bedöma. För arbetare, som
vinner pensionsrätt, kan Kungl. Maj :t besluta örn tillgodoråkning i viss utsträckning
av föregående anställning hos valdistrikt.

Den arbetarpersonal, som övergår i statstjänst men ej blir underkastad pensionsreglementena,
kan erhålla tjänstepension efter mera summariska grunder,
som för närvarande äro gällande bl. a. för statens järnvägars anläggningsarbetare.
Villkoret är minst 15 anställningsår. Någon viss pensionsålder är här
ej fastställd, men arbetaren måste lia nått en levnadsålder av 60 år, såvitt han
ej avgår på grund av sjukdom. Även vid tillämpningen av dessa summariska
bestämmelser kan enligt praxis öppnas möjlighet att tillgodoräkna föregående
anställningstid utom statens tjänst.

Av vad här anförts torde följa, att någon viss levnadsålder ej behöver i och
för sig utgöra hinder för övergång i statsanställning eller för erhållande av
pensionsförmån enligt de grunder, som gälla för statsanställd arbetarpersonal
och som med anpassning efter övergångs förhållanden torde kunna göras tilllämpliga
å vägpersonalen.

Interpellanten uttalar den uppfattningen, att det vore mindre lämpligt, att
vägdistrikten med användande av sina tillgångar säkerställde pension från
försäkringsanstalter för personal, som nu ej har pensionsrätt. Jag delar helt
denna mening. Över huvud är det angeläget, att vägdistrikten under den tid,
som återstår intill förstatligandets genomförande, icke onödigtvis träffa nya,
för framtiden bindande avtal eller eljest vidtaga åtgärder, som kunna binda
den blivande statliga vägorganisationen. Genom ett cirkulär den 30 juni 1942
har jag enligt Kungl. Maj:ts uppdrag fäst vägdistriktens uppmärksamhet på
dessa förhållanden. De uttalanden, som därvid gjorts om vikten av att ej utan
trängande skäl vidtaga åtgärder av nu antydd art, hava avseende även å pensionsavtal
och pensionsutfästelser. Dylika förpliktelser kunna otvivelaktigt
-—- särskilt om de regleras genom uppgörelser med försäkringsanstalter — bliva
ägnade att komplicera övergången till den nya organisationen och onödigtvis
öka det allmännas kostnader. Det är med tanke bland annat på möjligheten
av att något vägdistrikt kunde genom åtgärd av denna art åsamka staten onödiga
utgifter, som det förutsatts att särskild utdebitering skulle kunna ske
för att av vägdistriktet uttaga ersättning för dylik merkostnad. Jag hoppas
dock, att denna utväg icke skall behöva tillgripas. Det finnes grundad anledning
antaga, att såväl tjänstemanna- som arbetarpersonalens pensionsfrågor
skola vid förstatligandet kunna lösas på ett sätt, som tillfredsställer billighetens
krav, och man bör enligt min mening kunna förutsätta, att vägdistrikten
med fullt förtroende överlåta åt statsmakterna att träffa de anstalter, som
härför bliva erforderliga.

Härefter yttrade:

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för att
han besvarat denna interpellation, som ju framställdes vid en tid. då riks -

Torsdagen den 9 juli 1942.

Nr 27.

7

Svar på interpellation. (Forts.)

dagen normalt borde vara åtskild. Jag känner också tacksamhet för de klarlägganden,
som genom svaret lämnats och varigenom vägdistrikten, då de nu
gå att uppgöra stat för sitt sista verksamhetsår, erhållit viss ledning. Jag
är alldeles på det klara med, att det icke är möjligt att, så länge frågan örn
dessa detaljer ligger under utredning, avgiva någon bindande försäkring eller
förklaring, hur det skall förfaras med vägarbetarna, särskilt dem som jag
här interpellerat örn nämligen de äldre vägarbetarna. Jag känner mig tillfreds
över, att statsrådet förklarat, att dessa vägarbetare böra kunna komma
in under statens pensionsreglemente — något annat var väl heller icke att förvänta
— i den mån arbetarna komma att övergå i statens tjänst. Då statsrådet
uttalade, att enligt reglementet Kungl. Maj :t kan för arbetare, som vinner
pensionsrätt, besluta om tillgodoräknande i viss utsträckning av föregående
anställning hos vägdistrikt. vill jag gärna tolka detta uttalande på
det sättet, att Kungl. Maj :t kommer att tillgodoräkna dessa arbetare den tid
de stadigvarande varit anställda inom vägväsendet. Det är ju alldeles uppenbart,
att dessa vägarbetare, för att de skola få tillgodoräkna sig denna tjänstgöring
i vägdistrikten för åtnjutande av pension, skola ha haft sådan anställning,
att de kunna betraktas såsom fast anställda, d. v. s. i stort sett en sammanhängande
anställning.

Genom de uttalanden statsrådet gjorde framgår det också, att åldersgränsen
ej skall behöva lägga hinder i vägen för nu anställda äldre vägarbetare inom
vägväsendet att kunna övergå i statens tjänst. Det är ju uppenbart, att dessa
arbetare, som vid förstatligandet fyllt 60 år, icke kunna komma att bli delägare
i pensionskassa eller få denna reguljära pensionering. Men genom de
bestämmelser, som finnas rörande pensionering av arbetare i statens tjänst,
torde även pensionsfrågan för dem kunna ordnas. Blir pensionsfrågan ordnad
på ett sådant sätt, som det nu i regel ordnas för exempelvis anläggningsarbetare
vid statens järnvägar, som vägarbetarna närmast äro att jämföra med,
torde inga anmärkningar mot en sådan anordning kunna med skäl framställas.

Jag känner mig sålunda i stort sett tillfreds med det svar jag erhållit. Det
är endast i ett hänseende som jag fortfarande hyser en viss oro och där svaret
icke är tillräckligt klarläggande enligt mitt förmenande. Det gäller f. d. arbetare,
som redan före förstatligandet på grund av sin ålder lämnat anställning
inom vägväsendet och därvid av vägdistriktet tillerkänts viss pension
eller visst understöd. Statsrådet framhåller i interpellationssvaret, att det är
givet, att staten vid omhändertagandet av den allmänna väghållningen får
övertaga de förpliktelser, som vägdistrikten lagligen iklätt sig såväl mot personal
som i andra avseenden. Det är ju uppenbart, att de förpliktelser, som
vägdistrikten här åtagit sig gentemot äldre f. d. vägarbetare, äro tillkomna i
laga ordning genom beslut av vägstämma oell vägstyrelse, men i regel torde
dessa beslut endast vara av den art, att de medgiva understöd eller pension
tills vidare så länge vägstämman anvisar medel för understödets utbetalande.
Någon laglig rätt till pension ha sålunda dessa f. d. vägarbetare icke att åberopa
och kunna icke gentemot staten åberopa någon sådan rätt.

Jag skulle dock vilja hoppas, att statsmakterna skola finna anledning att
icke lämna dessa f. d. vägarbetare utan bistånd utan övertaga de förpliktelser
eller de åtaganden, som vägdistrikten gentemot dessa arbetare iklätt sig genom
i laga ordning tillkomna beslut. Det skulle vara värdefullt, örn på denna
punkt statsrådet även skulle kunna avgiva en lugnande förklaring. Ty bland
dessa f. d. vägarbetare, som nu uppbära understöd från vägdistrikten, förefinnes
det en viss oro, hur det skall bli med deras understöd, sedan vägdistriktcn
upphört och vägstämmorna sålunda ej längre anvisa några medel för
understöd åt deni.

8

Nr 27.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Interpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr talman! Jag vill understryka, att jag känner mig i stort sett tillfreds
med det svar, som här lämnats på de av mig framställda frågorna. Kan någon
försäkran lämnas även beträffande dessa f. d. vägarbetare, som nu uppbära
understöd, vore jag ännu mera tacksam.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Jag kan icke se, att det föreligger någon oklarhet på den punkt som
interpellanten särskilt uttalade sig örn. Den omständigheten, att ett vägdistrikt
icke kan besluta, att pension skall utgå annat än tillsvidare, kan ju ej göra, att
åtgärden i och för sig icke är lagligen grundad. Såvitt jag förstår måste säkerheten
vara lika god vare sig beslutet gäller tillsvidare eller för framtiden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets memorial nr 1, konstitutionsutskottets
memorial nr 20, sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtanden
och memorial nr 3—5, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr
63—71, första lagutskottets utlåtanden nr 60 och 61, andra lagutskottets utlåtanden
nr 48 och 50—52 samt budgetdeputerades memorial.

§ 4.

Föredrogs den av herr Hagberg i Luleå vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr ministern för utrikes ärendena, i anledning av
under den senaste tiden inträffade neutralitetskränkningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Herr Persson i Stockholm erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Den beprisade privata företagsamheten har misslyckats med uppgiften
att lösa frågan örn bränsleförsörjningen, främst beroende på att de stora
skogsbolagen lyckats tilltvinga sig sådana avtal, att arbetet i skogarna inte
ger dess utövare inkomster, som svara mot dyrtiden och det hårda arbetet. I
detta läge måste staten ingripa för att lösa frågan, därom äro såväl byggnadsindustriens
arbetare som övriga fullt ense med regeringen. Detta till trots ha
åtgärder att tillämpa tjänstepliktslagen väckt såväl oro som missnöje hos
byggnadsindustriens arbetare.

Sedan snart tre år tillbaka ha byggnadsarbetarna stått i en sämre ställning
än andra vad det gällt möjligheterna att erhålla arbete i sitt yrke. Nu har läget
ljusnat, de flesta ha på nytt erhållit arbete i den ur alla synpunkter så
nödvändiga byggnadsverksamheten, och därmed lia förhoppningar hos deni
väckts örn, att de skulle kunna reparera sin genom arbetslösheten undergrävda
ekonomi.

De nu beslutade undantagsbestämmelserna beträffande byggnadsarbetarna
innebära, att en stor del av dem få dessa sina förhoppningar grusade. De
komma att hänvisas till skogsarbete, trots att deras arbetskraft, så väl behöves
inom deras eget yrke. I ett ännu sämre läge komma de av byggnadsindustriens
arbetare, som för närvarande äro inkallade till beredskapstjänst. När de fullgjort
denna, och därefter ha ett absolut behov av de inkomster deras egentliga
yrke kan ge, finna de sig avstängda från detta och hänvisade till skogsarbete.

Torsdagen den 9 juli 1942.

Nr 27.

9

Interpellation. (Forts.)

Under sådana förhållanden måste man lia rätt att ställa frågan, huruvida
det kan överensstämma med rimlighet och rättvisa att just den yrkesgrupp,
som hittills hårdast av alla drabbats av krisen, skall bli den, som i första hand
drabbas även av undantagsåtgärder.

Arbetarna fråga sig också i allt större utsträckning, huruvida bristen på
arbetskraft verkligen är så svår, som man anger den vara. I det förhållandet
att en hel del arbeten utföras för en av de krigförande parternas räkning (tillverkning
av trähus, reparation av bilar, transporter, export av jordbruksarbetare
o. s. v.) se arbetarna i allmänhet ett bevis för, att bristen på arbetskraft
för tillgodoseende av landets egna behov inte kan, vara så svår.

När nu emellertid statsmakterna ha funnit det nödvändigt att taga en förut
så hårt pressad yrkesgrupp i anspråk för skogsarbete, borde arbetarna givetvis
hållas ekonomiskt skadeslösa för det djupa ingrepp mot deras personliga
frihet, som avstängningen från det yrke, där de genom yrkesutbildning och
bosättning ha de största utsikterna att ernå‘en dräglig existens, utgör.

Med hänvisning till vad ovan anförts anhåller jag örn andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet få rikta följande
fråga:

Vilken ekonomisk kompensation är regeringen beredd att lämna de arbetare,
som i kraft av tjänstepliktslagen avstängas från sitt yrke, avlägsnas från
sina hemorter och familjer och hänvisas till ett arbete, vilket i de flesta fall icke
möjliggör en dräglig försörjning för den arbetande och hans familj?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes andra lagutskottets utlåtande, nr 49, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.20 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

10

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Fredagen den 10 juli.

Kl. 11 f. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes till en början av herr förste
vice talmannen, varjämte undertecknad på grund av förfall för sekreteraren,
jämlikt herr förste vice talmannens förordnande, till en början tjänstgjorde
vid protokollet.

§ I Svar

på Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till

interpellation. °

Hans excellens herr statsministern Hansson, som anförde: Herr talman!
Herr Skoglund har till mig framställt tre frågor:

1) Är det regeringens avsikt att, såvitt inga oförutsedda händelser inträ ffa,
söka undvika att inkalla riksdagen till en arbetssession i höst?

2) Om höstriksdag måste hållas, ämnar regeringen i så fall söka planlägga
förberedelserna på ett sådant sätt, att riksdagens arbete inte behöver utsträckas,
såsom under föregående år varit fallet, över en längre period utan kan
koncentreras till en kortare tid?

3) Örn höstriksdag ej inkallas, är det ändock regeringens avsikt att under
tiden före nästa lagtima riksdag lämna kamrarna behövliga informationer örn
det utrikespolitiska läget eller örn vårt lands vitala försörjningsfrågor, och
under vilka former har regeringen i så fall tänkt sig dessa informationer lämpligast
ske?

Till svar å dessa frågor vill jag anföra följande.

Regeringen har vid avlämnandet av sina förslag till den samlade riksdagen
utgått ifrån, att den icke borde undanskjuta något förslag, som kunde nödvändiggöra
sammanträde med riksdagen senare under året. Huruvida ändock
frågor, som böra underställas riksdagen, kunna uppkomma före nästa riksdag,
kan jag nu icke uttala mig om.

Skulle sådana frågor uppkomma skall regeringen låta sig angeläget vara
att förbereda dem i så god tid, att riksdagens samvaro för deras behandling
icke onödigtvis förlänges.

Informationer örn det utrikespolitiska läget eller försörjningsläget kunna
tänkas ske skriftligen. Äro dessa informationer av särskild vikt, anser jag
emellertid, att de böra delgivas riksdagen vid sammanträde för att därmed
lämna tillfälle till överläggning. Konstitutionsutskottet har ju nu framlagt
förslag, som skall möjliggöra riksdagens inkallande även för meddelanden
enligt § 56 riksdagsordningen.

Härefter yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsministern
för svaret på min interpellation. Det innehåller i stort sett det besked,
som jag önskade från regeringens sida.

Jag uppfattar statsministerns uttalande i första frågan så, att regeringen
icke eftersträvar en höstriksdag. Huruvida sedan frågor av den art att de
nödvändiggöra ett höstsammanträde kunna uppkomma i en kristid, sådan
som den nuvarande, är ju omöjligt att förutsäga.

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

11

Svar på interpellation. (Forts.)

Svaret på den andra frågan innehåller ju en försäkran att regeringen, i
händelse en höstriksdag ändock måste hållas, skall låta sig angeläget vara
att förbereda frågorna i så god tid, att riksdagens samvaro för deras behandling
icke onödigtvis förlänges. Jag är övertygad örn att denna försäkran mottages
med stor tillfredsställelse av riksdagens ledamöter. Den, som var med
örn förra årets långa höstsammanträde nied dess ofta magra arbetsplena, har
säkert ingen åstundan att något liknande skall upprepas.

Av statsministerns svar på min tredje fråga framgår, att regeringen kommer
att få oomstridda möjligheter att sammankalla riksdagen även för kortare
sammanträde av mera informatori sk karaktär. Det är självklart, att riksdagen
icke vill undandraga sig sin del av ansvaret i en hård tid eller kan
åtnöja sig med att icke bli underrättad om vad som sker. Jag hoppas att ingen
försöker tyda min interpellation i annan riktning.

Mitt inledande resonemang i interpellationen angående förseningen av riksdagens
arbete i år och den oerhörda forcering, som framtvingats genom att
regeringen i slutet av maj och i början av juni bildligt talat översköljt riksdagen
nied en störtflod av propositioner, har statsministern förbigått i sitt
svar. Jag skall ej heller upptaga den saken tili behandling, utan vill inskränka
mig till att kraftigt understryka angelägenheten av att regering och
riksdag söka organisera sitt arbete på ett bättre sätt. än som skett under den
nu snart avslutade sessionen.

Herr Vougt: Herr talman! Jag kan inte underlåta begagna tillfället att
giva uttryck åt det missnöje, som jag och, därom är jag övertygad, många av
mina kammarkamrater känna över att riksdagen inte kommer att kunna avslutas
förrän strax före den 15 juli. Anledningen till missnöjet är icke i och för
sig, att det för riksdagsmännen är olägligt och obekvämt att vara kvar på
Helgeandsholmen på somöiaren, utan känslan av att vi, när vi komma till juni
månad, alltid ha att räkna med en forcering av ärendena, som icke är nyttig
för sakfrågornas behandling. Denna forcering tycks dessvärre vara oundviklig.
Det är vår skyldighet som valda ombud för Sveriges folk att skänka frågorna
en grundlig behandling. Den skyldigheten vill riksdagen icke eftersätta,
och därför vore det önskvärt örn riksdagsarbetet i framtiden organiserades
så, att denna forcering icke blir nödvändig.

Ingen av oss — därom är jag övertygad -— anser, att en höstriksdag i och
för sig är önskvärd, men man bör ha klart för sig att vad det här gäller, det
är ju att den tid, som nödvändigvis kräves av oss för att lagstiftningsarbetet
skall kunna genomföras, fördelas på det ur arbetssynpunkt lägligaste sättet.
Därför lia många förmenat, att det vore lyckligt, om man hade kunnat sluta
någon gång i juni och sammanträda till en kortare session under hösten. Höstriksdagen
är, som sagt, i och för sig icke önskvärd. Men det är viktigt, att
man organiserar arbetet på ett så rationellt sätt som möjligt. Jag vill i anslutning
till vad herr Skoglund sade uttrycka den förhoppningen, att det till
ett annat år, örn nu dessa förhållanden fortsätta, i tid kan ske ett förtroendefullt
samråd mellan regeringen och riksdagen med hänsyn till lämpliga arbetsformer.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! När jag i mitt
svar icke berörde frågan om den s. k. förseningen av årets riksdag, var det
helt och hållet därför, att jag ingenting hade att säga därom. Vi ha inom regeringen
i god tid sökt planera så, att propositionerna skulle komma riksdagen
tillhanda inom rimlig tid. Men det har visat sig att allehanda omständigheter,
såsom utredningar, besparingskommitténs översyn o. s. v., vållat förskjut -

12

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

ningar. Allt detta Ilar gjort, att man till sist ändå suttit där nied ett antal
förslag, som måste komma fram sent oell där nian haft att väga mellan örn
förslagen skulle läggas fram eller icke. I sista stund fanns det på regeringens
bord några förslag, som kunde uppskjutas till ett höstsammanträde, men vilka
icke borde ta så lång tid i anspråk, att det var anledning lägga undan dem för
att lätta denna sessions börda och därigenom nödvändiggöra en höstriksdag.
Det är mycket svårt att komma till rätta med var felet ligger. Jag skulle
tro, att vad jag ganska länge förmenat, är riktigt, nämligen att det i viss
mån råder sådan brist på arbetskraft i Kungl. Maj :ts kansli, att det arbete,
som där kräves, icke med tillräcklig snabbhet kunnat utföras.

Jag begärde egentligen ordet med anledning av herr Vougts inlägg. Han
tycktes utgå ifrån, att man utan vidare borde kunna sortera upp ärendena,
att man kunde lägga undan en del ärenden till en höstriksdag och få fram
de andra frågorna så mycket tidigare. Jag vill då först påpeka att alla sådana
frågor, som Ira inflytande på budgeten, måste komma fram under den
första samvaron med riksdagen. Av de frågor, som varit sent framlagda under
denna riksdag, äro åtskilliga av det slaget. Man skulle icke genom att
lägga undan dem kunnat åstadkomma elen förkortning av riksdagens längd,
som åstundas. Örn man skall gä, in för höstriksdag, får riksdagen taga i övervägande,
huruvida bestämmelserna för riksdagens arbetssätt överhuvud taget
äro riktiga. När en höstriksdag skall sammanträda, har man ju visserligen
utskott valda, men alla förslag skola ju behandlas enligt grundlagen. Det skall
lämnas tillbörlig motionstid o. s. v. Örn riksdagen således även, vid ett höstsammanträde
skall följa den ordningen att avvakta alla de förslag, som kunna
kombineras med Kungl. Maj:ts propositioner, måste det gå en tid av nära två
veckor, innan ett effektivt riksdagsarbete kan börja. Detta kan undanröjas
genom att redan vid den första sessionen förslag framläggas, som kunna vila
och under tiden bli föremål för motion. Allting kan då vara klart för vederbörande
utskotts behandling, när riksdagen åter sammanträder. Men då måste
den stadga, som konstitutionsutskottet nu föreslår, att man skall ändra, göras
örn igen, ty då kan man inte göra riksdagens samvaro beroende av. att
det på riksdagens bord ligger förslag från Kungl. Majit, som skola behandlas,
utan då mäste man finna en form, enligt vilken behandlingen av föreliggande
förslag från Kungl. Majit kan uppskjutas och uppehåll mellan sammanträdena
kan göras utan att sådan avlöning, som avses med det nya avlöningsreglementet,
utgår. Jag tror icke, att man skall ta saken så enkelt, som att
det endast vöre fråga om att skjuta på vissa frågor och behandla andra. Skall
man vinna rationalisering, måste hela metoden för riksdagens arbete rationaliseras.

Herr Skoglund i Doverstorp: Jag har föga att invända mot vad herr statsministern
nyss sagt. Jag skulle snarare vilja understryka, att vi icke i onödan
skola leka med tanken på en höstriksdag utan noggrant överväga, huruvida
icke ^möjlighet förefinnes att rationalisera arbetet, så att vi under normala
förhållanden kunna reda oss med en vårriksdag. Jag skulle dock i detta sammanhang
vilja framhålla, örn det icke vore värt att överväga, huruvida det
verkligen är nödvändigt att alla ärenden av mindre storleksordning skola behandlas
av riksdagen. Det här är ingen ny sak. Jag har vid tidigare tillfällen
varit inne på den saken. Regeringen och riksdagen böra gemensamt pröva om
icke avgörandet av vissa ärenden — jag tänker närmast på pensionsfrågor
och en del andra sådana frågor, som inte äro av den storleksordningen att de
för sin behandling egentligen kräva ett så stort antal ledamöter, som vi nu ha
i riksdagen — utan men för samhällsarbetet skulle kunna anförtros åt Kungl.
Majit eller eventuellt åt av Kungl. Majit anvisade myndigheter.

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

13

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Fast: Herr talman! Vi lia inte mycket att vinna på den väg, som herr
Skoglund sist anvisade. För det första tror jag icke, att riksdagen utan vidare
är villig avhända sig rätten att behandla ärenden av mindre betydelse. Gränsen
emellan ärenden av mindre och av större betydelse är det för övrigt omöjligt
att uppdraga. För det andra försena dessa ärenden icke på något sätt riksdagsarbetet.
utan det är ärenden av helt annan natur som göra det. Vi skola
göra klart för oss, att det nuvarande tillståndet, visserligen tillspetsat på grund
av pågående krig och krisförordningar, dock i alla fall till sin väsentliga del
är ett bestående problem. Vi skola inte glömma att under de senaste 20 åren
antalet ärenden, som ingå i statsverkspropositionen, i förhållande till vad tidigare
varit fallet fördubblats, ja t. o. m. mångdubblats. Under sådana förhållanden
är det klart, att vad som kunde vara rimligt för 10 år sedan icke är rimligt
i dag, även örn vi komma över till normala förhållanden. Därför måste,
så vitt jag förstår, helt andra överväganden göras.

Hur obehagligt det än kan vara måste man allvarligt taga upp till prövning
frågan örn en fördelning av riksdagsarbetet på två perioder, så anpassade
att t. ex. en jordbrukare icke behöver vara borta under någon väsentlig del
av den tid, då han mest behövs hemma, och övriga riksdagsledamöter icke behöva
ligga i Stockholm under en tid, då det är olustigt för dem att göra det.
Att därvidlag också framkommer en rad andra problem, sådana som herr statsministern
här var inne på, det är självklart. Men det förefaller mig, som örn
tiden vore mogen för att allvarligt överväga dessa problem, utan att man därvid
behöver känna någon bundenhet beträffande vad som behöver göras för
en rationalisering och ett framkommande till en ordning, som kan anses vara
något så när tillfredsställande, något som icke kan sagås örn den nuvarande.

Vid slutet av sitt arbete i år kom också konstitutionsutskottet in på denna
fråga. Utskottet har även vidtagit vissa förberedelser, för att, därest icke initiativ
skulle komma från annat håll, kunna komma fram till ett övervägande
örn vilka åtgärder och vägar, som kunna vara erforderliga och framkomliga.
Jag har velat meddela detta i samband med denna debatt.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning
av herr Skoglunds anförande, vari han ifrågasatte, huruvida det inte vore
lämpligt att överlämna vissa mindre frågor till Kungl. Maj :ts avgörande, alltså
utan riksdagens hörande. Jag kan inte alls dela denna uppfattning utan har
tvärtom en känsla av betänksamhet gent emot alla de fullmakter, som riksdagen
enligt min mening i alltför stor utsträckning redan lämnat Kungl. Maj :t.
Jag anser att örn riksdagen skall fylla sin uppgift, den inte i onödan skall
överlåta fullmakter till Kungl. Maj :t. Och det torde inte vara så angeläget
med en besparing på riksdagssammanträden, att man för några tiotusentals
kronors skull behöver överlåta på Kungl. Majit den beslutanderätt, som bör
tillkomma riksdagen. Jag vill därför förutsätta, att riksdagen i alla de frågor,
där den nuvarande ordningen medger detta, också bevakar sina intressen och
tillser, att den får vara med vid avgörandena och inte i onödan överlämnar dylika
fullmakter till Kungl. Majit.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Jag kanske i någon mån överdriver
de farhågor jag kommit att hysa beträffande riksdagens arbetssätt under den
senaste tiden, men var och en som verkligen värdesätter deli svenska folkrepresentationen
och dess arbete har inte kunnat undgå att känna vissa bekymmer

14

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

inför de företeelser, som man kanske haft något större möjlighet att iakttaga
här uppe ifrån podiet än kanske ledamöterna nere i kammaren. Jag har nämligen
haft och har en mycket stark känsla av att detta fördröjande av riksdagens
arbete, håller på att i betänklig mån fräta sönder riksdagen och dess
ställning ute i landet.

Det förhåller sig som vi alla veta så, att för var och en som har att sörja
för ett eget företag •—- han må vara näringsidkare av ena eller andra slaget —
blir svårigheten att handha ett riksdagsmannauppdrag större, ju längre riksdagen
drar ut på tiden. Det har nyss erinrats örn svårigheterna härvidlag för
jordbrukarna. Det kan därjämte erinras örn de svårigheter, som föreligga för
exempelvis, en industriman eller likställd att överhuvud taget mottaga och
utöva ett riksdagsmannauppdrag. Och det är inte lyckligt att förtjänta, kvalificerade
män ifrån dessa håll nödgas avböja riksdagsmannauppdrag, emedan
riksdagen tar alltför mycket tid i anspråk.

Detta är en sida av saken. Örn jag vidrör en annan, kanske ännu ömtåligare,
hoppas jag kammaren inte missförstår mig. Det kan inte vara till gagn för
riksdagen och dess arbete — förhållandet är givetvis i viss mån orsakat av
det fördröjande av arbetet, som förekommit — att vid voteringar det förekommit
att inemot hälften av kammarens ledamöter varit frånvarande. Jag känner
mig skyldig påpeka detta, och man måste sörja för att det blir en ändring i
detta förhållande. Jag riktar inte någon anklagelse direkt mot någon av kammarens
ledamöter — det kan jag givetvis inte göra — jag riktar knappast heller
en anklagelse mot riksdagen enbart för detta, men jag vill påpeka ett förhållande,
vari det måste bli en ändring, örn inte så småningom riksdagens ställning
skall på ett betänkligt sätt försvagas.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Föredrogs, men bordlädes åter andra lagutskottets utlåtande nr 49.

§ 3.

Föredrogs den av herr Persson i Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda^ men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående eventuell,
ekonomisk kompensation till de arbetare, som jämlikt tjänstepliktslagen
hänvisas till visst arbete.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:

utrikesutskottets memorial, nr 1, angående ersättning till dess tjänstemän:
och

konstitutionsutskottets memorial, nr 20, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa memorial hemställt.

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

15

§ 5.

Föredrogs sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande, nr 3, i an- Omorganiaaledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation av dom- ll°anotårvåusagoförvaltningen
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. ningen m. m,

Därvid anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag kommer inte att framställa något
annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan, men jag vill vid
detta ärendes behandling framhålla vissa synpunkter för herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet, nämligen på domsagornas placering i lönehänseende.

Vi se av detta utlåtande, att domsagoutredningen har gjort upp sitt förslag
rörande dessa grupper med hänsyn till den arbetsmängd, som väntas förekomma
inom respektive domsagor. Utredningen har sagt att vid denna gruppindelning
hänsyn skall tagas icke blott till antalet mål och ärenden av olika
slag utan även till sådana faktorer, som inte kunna statistiskt angivas. Vidare
har det sagts att vid gruppindelningen också böra, såsom skett i domsagoutredningens
förslag, tagas i betraktande vissa förhållanden, som inte omedelbart
äga betydelse för arbetsbördan, t. ex. kansliortens karaktär, o. s. v.

Gå vi till utredningen för att taga del av de ärenden, som ha åvilat de olika
domsagorna, så ber jag — vilket kammaren torde ursäkta mig — att få anföra
exempel, som för mig äro närmast till hands, nämligen från den domsaga,
inom vilken jag själv är bosatt, och jämföra förhållandena där med förhållandena
inom en annan domsaga i samma län. Jag bor själv i Hallands mellersta
domsaga, och örn jag jämför den med Hallands södra domsaga, finner
jag, att Hallands södra domsaga är placerad i en lönegrupp, som ligger högre
än den för Hallands mellersta domsaga. Man har svårt att förstå denna gruppindelning,
när man tager del av ärendenas omfattning. Vare sig det gäller
besvärliga civilmål, tvister, stölder, »omedelbart medgivna civilmål», mål med
häktade eller mål under andra rubriker, finner man att det har förekommit
flera mål inom Hallands mellersta domsaga än i den södra domsagan. Vidare
är det också så, att båda dessa domsagor ha kansliort på annan plats. Hallands
södra domsaga har kansliort i Laholm och Hallands mellersta i Varberg. Det
är endast den skillnaden härvidlag, att Varberg är beläget på något längre avstånd
ifrån mellersta domsagans huvudkansliort än Laholm i förhållande till
södra domsagans kansliort, som är Halmstad. Man har därför svårt att förstå
denna löneplacering. Det enda som skiljer är tingssammanträdenas antal, vilket
är litet större i den södra än i den mellersta domsagan.

Jag har hört mig för dels hos domare, som tidigare haft befattning i dessa
domsagor, och dels hos sådana domare, som nu inneha befattning där, och de
förklara förhållandet så, att när det handlägges mål i Varberg liksom också
på kansliorten i Hallands mellersta domsaga, sitter som regel häradshövdingen
själv ting. Detta skulle medföra, att man har möjlighet att forcera ärendenas
behandling, som då inte behöver ta så lång tid. Om vi vidare se på antalet
kanslibiträden, som föreslås för de olika domsagorna, finna vi att det är exakt
detsamma för båda. Örn man däremot jämför de kanslibiträden man tidigare
haft, ha de varit något mera rättsutbildade i Hallands mellersta än i Hallands
södra domsaga. Jag menar, herr talman, med detta, att så vitt man kan bedöma,
skäl tala för att båda dessa domsagor böra placeras i samma lönegrupp.

Utskottet vill inte nu taga ställning till fördelningen av domsagorna å de
olika avlöningsgrupperna och maximiantalet domsagor i varje grupp, utan

16

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Omorganisation av domsagoförvaltningen m. m. (Forts.)
anser att ett ställningstagande därvidlag bör ske »först i samband med fastställande
av stater för budgetåret 19-13/44».

Enligt detta förslag har departementschefen viss möjlighet, på grund av
den variation som här skulle förekomma, att placera domsaga i annan lönegrupp
än den, som här är föreslagen. Alltså finns det möjlighet för Kungl.
Maj :t, örn Kungl. Maj :t finner skäl därtill, att ändra på denna placering. Det
är detta, herr talman, som jag ville till protokollet uttala för att hos herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet hemställa, att han, när det
gäller att taga slutlig ställning härvidlag, överväger saken och försöker finna
möjlighet att placera dessa båda domsagor i samma lönegrupp.

I detta anförande instämde herr Andersson i Falkenberg.

Herr Wiberg: Herr talman! I motion nr 382 i denna kammare lia framförts
önskemål, som avse viss förbättring av de juridiskt utbildade biträdenas
utbildning. Utskottet har i viss mån behandlat motionen välvilligt. Man kail
således nied tillfredsställelse notera, att hovrättsfiskalerna i fortsättningen
skulle komma att intaga ställning som extra ordinarie. Vidare Ilar utskottet
uttalat sig ganska positivt angående nödvändigheten av att inte i fortsättningen
låta yngre jurister gå oavlönade i domsagorna i avvaktan på att möjlighet
till aspirantbefattning skall stå öppen.

Å andra sidan har utskottet ställt sig fullkomligt avvisande beträffande
vissa andra önskemål; så är fallet i fråga örn tjänstgöringstidens längd. I
motionen Ilar påyrkats, att tjänstgöringstidens längd skulle maximeras till två
år, under det att utskottet i likhet med Kungl. Maj :t föreslår två och ett halvt.
Juristutbildningen är redan nu både långvarig och dyrbar, och tjänstgöringen
vid domsagorna medför en extra olust. Det är alldeles uppenbart att på grund
av den ekonomiska belastning, som utbildningen medför, de ekonomiskt mindre
väl ställda få vidkännas särskilda svårigheter när det gäller att överväga
om de skola våga sig på att välja juristyrket. Det kan inte ur modern synvinkel
anses nyttigt att ett sådant tillstånd bibehålies, och det hade säkerligen
också varit till fördel för rekryteringen av juristkåren, de blivande domarna,
örn tjänstgöringstiden hade förkortats till två år. Icke heller har utskottet
velat förorda att tingsnotarierna och tingsnotarieaspiranterna, som benämningen
i fortsättningen skall bli, placeras i lönegrad, utan fasthåller vid
arvodessystemet. Detta är också till ekonomisk olägenhet för dessa unga jurister.
Följden härav blir bland annat att tilläggsersättningen, i händelse levnadskostnaderna
fortsätta att stegras, kommer långt i efterhand.

Jag har, herr talman, med hänsyn till frågans nuvarande läge icke något
yrkande, men skulle vilja rikta en hemställan till chefen för justitiedepartementet,
att han under hand till nästa riksdag överväger, örn det inte kunde
föreligga anledning att då framlägga något förslag, som tar större hänsyn till
de i motionen framförda önskemålen än som nu skett inom utskottet.

Häruti instämde herr Ryling.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande och memorial:

nr 4, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
bestridande av kostnaderna för domsagas kansli, m. m., dels ock en i ämnet
väckt motion; och

nr 5, angående ersättning åt av utskottet anlitat biträde; samt

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

17

bankoutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för lärarpersonal vid folkhögskolor och vissa lantbruksundervisningsanstalter; nr

64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 juni 1941 (nr 591) om
familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada; och
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1873 (nr 31) örn rikets mynt.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 7.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i vissa delar av allmänna tjänstepensions-
och familjepensionsreglementena jämte en i ämnet väckt motion.

Därvid yttrade:

Herr Spångberg: Herr talman! Jag har tillsammans med två kamrater i
kammaren väckt en motion i samband med propositionen i detta ärende örn
att pensionsåldern för vagnförmän och stallförmän vid statens järnvägar skulle
sänkas till 60 år. En motion med samma yrkande väcktes föregående år, och
bankoutskottet ansåg då, att det i första hand ankom på Kungl. Majit att
framlägga förslag i frågan. Vi finna nu en upprepning av samma motivering
som i fjol. Utskottet ansåg sig emellertid i fjol kunna anföra, att enligt val
utskottet inhämtat förslag till jämkningar av pensionsåldrarna för vissa befattningshavaregrupper
torde komma att framläggas för nästkommande riksdag
— d. v. s. i år — och att i samband härmed denna fråga skulle, därest
så befunnes lämpligt, kunna tagas upp på nytt.

Regeringen har inte framlagt något sådant förslag i år, och därför ansågo
vi motionärer, att när nu ändringsförslag förelåg, det var ett passande tillfälle
att framföra detta förslag på nytt. Nu vidhåller utskottet fortfarande den
meningen, att det i första hand ankommer på Kungl. Maj :t att framlägga förslag
i ärendet. Jag vill inte bestrida att så kan vara fallet, men jag har velat
begagna tillfället att understryka det berättigade i vår motion. Det är oriktigt,
att denna befattningshavargrupp innan pension utbetalas skall behöva
uppnå 3 års högre levnadsålder än andra likställda grupper.

Jag skall inte nu upptaga tiden med ytterligare bevisföring i detta ärende,
man jag vill understryka det berättigade i att denna fråga verkligen bringas
till sin lösning i enlighet med vår motion, och jag anser att riksdagen borde
kunna taga initiativ i detta fall. Som ärendet nu ligger till, skall jag emellertid
inte ställa något yrkande utan vill allvarligt vädja till Kungl. Maj :t
att verkligen taga detta ärende under omprövning.

Ändringar %
vissa delar av
allmänna
tjänstepensions-
och
familjepensionsreglementena.

Herr Lindahl instämde häruti.

Herr Paulsen: Jag vill endast meddela att bankoutskottet inte ansåg sig ha
rättighet att blanda sig i personalfrågor. Det tillkommer uteslutande Kungl.
Majit att framlägga förslag i dessa.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Andra hammarens protokoll 191$. Nr 27.

2

18

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:
bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till folkskolans
tjänste- och familjepensionsreglementen;

nr 68, angående ersättning till viss hos 1942 års riksdag anställd personal
vid inkallelse till militärtjänstgöring;

nr 69, i anledning av väckt motion örn pension åt vaktmästaren hos riksdagens
andra kammare E. E. Anderssons änka;

nr 70, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga om
fyllnadspension åt faktorn vid riksbankens sedeltryckeri C. H. Kullberg; och
nr 71, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn ytterligare
medel för ombyggnad av riksbankens fastighet i Göteborg; samt

första lagutskottets utlåtande, nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

9.

Motioner om
en översyn av
straffverkställigheten

vid frihetsstraff.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 61, i anledning av väckta motioner
örn en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 18 i första kammaren av herr Engberg
m. fl. och nr 22 i andra kammaren av herr Nilsson i Stockholm m. fl. I motionerna,
som voro likalydande, hade hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff
i syfte att bringa denna till verklig överensstämmelse med de grundsatser,
som funnes uttryckta i 1916 års lag angående verkställighet av straffarbete
och fängelsestraff (verkställighetslagen) samt 1938 års stadga angående
vård och behandling i statens fångvårdsanstalter, under beaktande av
i motionerna anförda synpunkter, och att för riksdagen måtte framläggas de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att de förevarande motionerna, I: 18 och II: 22, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Sakkunskapen, representerad av
bland andra Svenska Fångvårds sällskap et, har lämnats tillfälle att yttra sig
över här föreliggande motioner. Sällskapet har utnyttjat tillfället till en, jag
måste säga i övermaga ordalag hållen polemik mot motionärerna, en polemik,
som utmynnar i det självsäkra påståendet, att någon ny översyn av straffverkställigheten
inte är påkallad. Den självgodhet och den förstockelse, som
går som en röd tråd genom de sakkunnigas yttrande, finner jag för min del
upprörande. Jag vill därför också söka dra mitt strå till stacken med ett annat
slags sakkunskap, nämligen som en av dem som i egenskap av straffarbetsfånge
praktiskt fått pröva de uppfostringsmetoder som det svenska rättssamhället
anser vara lämpliga.

Cellstraffet, det är ett infernaliskt påfund, ägnat att bereda den fångne
lidande långt utöver de gränser, som berövandet av friheten ju i och för sig
alltid måste medföra. Det är en strafform, där samhället gör vad det kan

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

19

Motioner örn en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
för att driva den straffade till vansinnets gräns och utöver denna gräns, och
det är ju i sanning en underlig förbättringsmetod. När fängelseporten slår
igen bakom en straffarbetsfånge, så har han ett halvt år framför sig i fullständig
isolering. Han får leva sitt liv som örn han levde det på botten av
en brunn, ty cellens beskaffenhet med sitt lilla fönster uppe under taket och
med en dörr, som liknar insidan på dörren till ett kassaskåp utan lås och utan
lister, gör att intrycket av rummet blir precis som örn man befunne sig i en
brunn. Fönstret kan endast nas genom att ställa fångpallen på den kombinerade
sängen-bordet, men den manövern för att få se en skymt av den blå
himmeln är strängeligen förbjuden och överträdelse av förbudet kan medföra
disciplinstraff. Fången skall ovillkorligen sitta på brunnens botten och där,
för att citera utredningsmannen landshövding Sven Hagströmer, gå in i sig
själv. I dörren finns det ett glittrande litet glasöga, som ibland byts ut mot
en människas till synes ilsket blängande öga, när Amktmannen kommer tassande
på sina filttofflor och behagar kasta en blick på fången. De första
månadernas promenader äro inskränkta till en halv timme per dag och då i
fånggården, som är så ordnad, att fången inte kan se någon och inte själv
kan bli sedd av någon annan än den beväpnade vakten i vakttornet.

Till dessa allmänna anordningar kommer sedan en rad andra djävulskt
ondskefullt utspekulerade finter, ägnade att göra livet odrägligt för fången.
För att nämna några exempel: Brev till nära och kära där hemma får fången
till att börja med endast skriva var fjortonde dag. Det är ju en restriktion,
som drabbar inte enbart fången utan även dem där hemma. Varför skola de
straffas? De skola väl antagligen lida för att fången skall lida med dem.
Brev från vänner och bekanta samlas på hög hos direktören för att överlämnas
till fången först den dag, när celldörren öppnas för honom — i varje fall
en hel del av breven. Under första månaden får fången inte ha en stol med
ryggstöd att sitta på. Han skall ha en pall och får luta ryggen emot den
kalla stenväggen, antagligen också för att gå in i sig själv. Under första
halvåret får fången inte besöka avträdet. Det ingår nämligen i reglementet
— i varje fall i en del fängelser — att han som ett led i statens uppfostran
skall uträtta sina naturbehov i en hink, placerad i en nisch i väggen, och
hinken töms endast en gång på dygnet. Allt är så väl ordnat, men praxis i
små detaljer är mycket olika i olika fängelser. I Gävle fängelse kom varje
kväll en överkonstapel, gick från dörr till dörr, sträckte fram handen mot den
i endast skjortan skrudade fången och sade god natt, och fången hade då
att ta emot vad som låg i överkonstapelns hand. Det var två till små kulor
hoprullade toalettpapper. Det var dygnets ranson av tillbehör till hinken i
nischen. Den där hoprullningen skedde för att papperet inte skulle bli tjänligt
att skriva på, och som ett andra säkerhetsmoment för att skrivning i cellen
inte skulle ske fick där inte finnas någon penna. Vad under sådana förhållanden
det första säkerhetsinomentet skulle tjäna till måste man nog vara
med i fångvårdssällskapet för att begripa.

Det arbete, som förelägges fången i ensamcellen, är utspekulerat enformigt.
Jag har prövat vad det vill säga att sitta i isolerad cell och knyta nät, samma
slags nät, samma knut efter knut, maska efter maska, vecka efter vecka, månad
efter månad. Ja, då går man in i sig själv, som utredningsmannen säger.

Kosthållet är säkert vetenskapligt uträknat, så att inte bristsjukdomar skola
uppstå. Men kosten är också vetenskapligt uträknad i syfte att vara så smaklös
och enformig som möjligt.

För att ta ett annat exempel: I Falu fängelse var och är antagligen fortfarande
måndagen den stora dagen. Då blir det nämligen avbrott i enformigheten
med besök i cellen. De besökande äro en vaktkonstapel och en botes -

20

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Motioner om en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
fånge, och bötesfången medför en biåslampa, vars låga får slicka den kombinerade
möbeln sängen-stolen-bordet, och då fylls cellen med en vämjelig söt
doft. Man dödar nämligen väggohyra på det sättet för att hålla väggmadammernas
bataljoner inom rimliga gränser. Doften var lika stark måndag efter
måndag. De hundrade kryp, som offrats åt lågan, ersattes nämligen snabbt
av nyinflyttade, som kommo myllrande genom fängelsets lufttrummor och ventiler.

Den s. k. själavården vid fängelserna är ett kapitel för sig. Den erfarenhet
jag har av den är att prästen allt emellanåt kom och ställde två frågor,
den första: Vem tackar er nu för att ni sitter här? — och den andra: Ni Ilar
väl en liten söt pojke hemma? Det var hans bidrag till att fången skulle gå in
i sig själv.

Fången får givetvis inte röka i fängelset, Men han får tugga tobak och
lägga in snus, fastän inte förrän en eller två månader gått. Kan någon människa
begripa, varför man skall plåga en som brukar tobak en månad eller
två, när ändå inte ett helt förbud att bruka tobak ingår i reglementet?

Huruvida fången skall få läsa en bok under söndagarna och vad han skall
läsa bestämmer prästen. Obligatoriskt finns bara två böcker tillgängliga i cellen,
nämligen nya testamentet och så en bok av en författare med det betecknande
namnet Salvén, en bok som börjar ungefär på det här sättet: Ja, nu sitter
du här, dithän gick det alltså — och därefter följa fromma ord, bibelspråk,
varningar för hemliga syndfulla handlingar i cellen i en enda skön och naiv
röra. Det är fångens andliga spis.

I lagutskottets yttrande framhålles, att det har ju ändå reformerats så mycket,
och det framhålles bland annat, att påföljden »ovärdig att i rikets tjänst
vidiare nyttjas» avskaffats. Ja, det är sant. Själva den där nämnda lagtermen
är avskaffad, men straffet finns i realiteten kvar. Varför skall man försöka
undanskymma det? Jag ådrog mig straff till följd av politiska händelser och
av politiska skäl men fick som påbröd avsked ur statstjänst efter nära nog
20 års tjänstgöring utan anmärkning, och det utan att jag blivit ådömd påföljdsstraffet
»ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas». Jag fick bli riksdagsman.
Däremot fick jag inte fortsätta att vara en hederligt arbetande stationskarl.
Det betraktar jag, inte i egenskap av riksdagsman, men i egenskap
av f. d. stationskarl som en grov förolämpning. Sådana äro straffverkställigheten
och sträffverkningarna emellertid i Sverige!

Vad jag skildrat beträffande fångvårdsförhållandena hör inte till en för
länge sedan svunnen tid. Sådan är den fångvård, som bestås fångar, såväl kriminella
som politiska. En ansvarig utgivare för en tidning, som ådöms straffarbete
— det sker ju nämligen numera —- behandlas efter samma mall som
grova kriminella brottslingar.

Jag vill sammanfattningsvis säga, att den svenska straffverkställigheten
är så utformad, att ingen fånge, ingen straffad, kan få någon som helst annan
uppfattning än att han blivit utsatt för krafter, som vilja hämnas. Förbättringsmomentet
i straffverkställigheten finns inte. Det fordras verklig karaktär
och själsstyrka för att kunna komma ut ur ett svenskt fängelse utan att vara
än sämre människa såväl moraliskt som fysiskt och psykiskt än vad den dömde
var vid den tidpunkt, då han inträdde i fängelset. Det är sanningen örn den
svenska fångvården.

Örn därför snabba åtgärder någonsin varit nödvändiga, så är det i fråga örn
straffverkställigheten, och därför vore det lyckligt örn riksdagen ville understryka
nödvändigheten av en snabb förändring genom att bifalla den av herr
Nilsson i Stockholm m. fl. väckta motionen för att på så sätt stryka under, att
den utredning, som utskottet förutsätter skall komma, den brådskar. Jag vet

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

21

Motioner örn en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
inte, om motionärerna själva ämna ta ordet och yrka bifall till sin motion. För
den händelse de inte skulle göra det, så vill jag göra det nu. Jag yrkar därför,
herr talman, bifall till motionen nr 22 i andra kammaren.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Jag ser mig föranlåten att taga
kammarens uppmärksamhet i anspråk så här i elfte timmen, men jag tvär mina
händer. Jag vill nämligen understryka, att motionen överlämnades mycket tidigt,
men ändock först nu Ilar kommit på kammarens bord. Jag anser att vissa
randanmärkningar äro på sin plats i anledning av det utlåtande, som utskottet
har avgivit.

Först några ord av erkänsla till utskottet, som ägnat motionen en mycket
ingående, för att inte säga bestickande uppmärksamhet. Bakom utlåtandet döljer
sig otvivelaktigt mycken sakkunskap och tankemöda. Motiveringen är välvillig
och medger, att förhållandena i allmänhet vid våra fängelser påkalla
ingripande. Med manlig uppriktighet medger man exempelvis, att fångvårdspersonalens
utbildnings- och rekryteringsfråga är av den allra största betydelse
icke blott för straffverkställigheten utan även för det straffrättsliga reaktionssystemets
funktion överhuvud taget. Man säger, att frågan om fångklientelets
uppdelning utgör en av kriminalpolitikens viktigaste punkter o. s. v. Ja, utskottet
sträcker sig så långt i sin välvilliga motivering, att det gör oss motionärer
alltför stor ära. Vår motion siktade nämligen icke till en fullständig omdaning
av hela straffsystemet. Avsikten var att ernå en mera omedelbar och
enkel, rent praktisk örn ock till sina verkningar djupgående reform. Jag hyser
emellertid en allvarlig fruktan för att en dylik reform, hur nödvändig och
nyttig den än kan anses vara — därom tyckas de flesta vara eniga — skjutes
till en obestämbar fjärran framtid, örn den överflyttas till strafflagsberedningens
långa och högtidliga föredragningslista.

Jag förstår måhända dem som anse, att vi skola skynda långsamt i en sådan
här angelägenhet. Vad spelar det för roll i vår brutaliserade tid, hur en
grupp självförvållat olyckliga människor behandlas! Men jag vill göra kammarens
ledamöter uppmärksamma på vad vi för övrigt anfört i motionen, att
man genom tiderna ägnat arbetet på lagarnas förändring ett utomordentligt
intresse. Betydelsefulla initiativ Ira tagits och bringats till utförande. Där har
man kunnat iakttaga en oavlåtlig verksamhet med ständigt nya landvinningar
och resultat. I fråga om själva fängelsestraffets respektive straffarbetets
utgestaltning har tiden emellertid rört sig mera långsamt. Här har ■— det
medges nästan från alla håll —• redan en eftersläpning ägt rum, som icke
bör lämnas obeaktad i längden.

Huvudtesen i utskottsutlåtandet heter strafflagberedningen. Till den återkommer
man förvisso i olika sammanhang. Motionärerna framkastade tanken
på en ändamålsenligare uppdelning av fängelseklientelet i riktning att den
stora gruppen av för sin omgivning i vedertagen mening knappast farliga
småförbrytare, hänförliga till de ekonomiskt och socialt hållningslösas kategori,
skulle brytas ut och hänvisas till öppen eller halvöppen anstaltsvård.
Utskottet refererar vad som har anförts, men kopplar sedan behändigt in i
ett helt annat spår. Det säger nämligen, att skäl kunna anföras för att dessa
brottslingar, liksom psykopater och alkoholistbrottslingar, icke böra behandlas
med tidsbestämda frihetsstraff inom det nuvarande straffsystemets ram
utan böra dömas till omhändertagande på mera obestämd tid, och den frågan
ingår i strafflagberedningens direktiv. Ja, det kan hända, men hur är det
med den sak, som framförts i motionen, nämligen frågan örn vart detta klientel
skall hänvisas, den öppna eller halvöppna anstaltsvården? Ja, den står där
som en avklippt blomma i vas, skön att beskåda men med risk att vissna och

22

Nr 27.

Fredagen deli 10 juli 1942.

Motioner om en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
dö medan strafflagberedningen utreder frågan om tidsbestämda straff eller
icke.

På samma sätt förhåller det sig med fångarbetets organisation. I motionen
upptages frågan, huruvida icke fängelseverkstäderna borde i större utsträckning
än nu förses med normal maskinell utrustning, även örn detta skulle
kräva ett sammanförande till större anstalter. I samband därmed framkastas
tanken örn icke en sådan, lönenivå skulle kunna tillämpas, som gav fången
möjlighet att inom en viss ram själv bestrida kostnaderna för sin vård. Örn
detta senare kunna givetvis delade meningar råda. Socialstyrelsen anför också,
att en fånge knappast känner behov av att med egen inkomst betala utgifterna
för sig under interneringstiden. Det må vara, men samtidigt understrykes
att det vore av stor betydelse, om fångarna i större utsträckning än vad som
nu sker finge åtnjuta ersättning för det arbete de utföra, förutsatt att de
även tillätes använda medlen till att hjälpa sina anhöriga eller eljest samla ett
startkapital, som på lämpligt sätt kunde ställas till deras förfogande vid deras
utskrivning. Ett sådant system skulle, fortfarande enligt socialstyrelsen,
vara ett viktigt hjälpmedel för fångarnas fostran och sociala återanpassning.
En utredning torde här kunna anvisa den lämpliga vägen. Örn den vill jaginte
yttra mig.

Att frågan örn fångarbetets organisation emellertid är aktuell och brännande
framgår bland annat av fångvårdspersonalens eget yttrande, i vilket
understrykes att verksamma åtgärder äro påkallade för utökande av fångarnas
arbetsmöjligheter. Särskilt korttidsfångarnas behov i detta avseende bör
bli föremål för större uppmärksamhet än tidigare. Saknaden av arbete på
ett fängelse, säger man, skapar svåra problem och utgör i realiteten för fången
en icke obetydlig skärpning av straffet. Faktum är ju, att arbetsbrist för
närvarande råder inom fängelserna. De många kristidsförbrytelserna ha kanske
medverkat därtill. För några dagar sedan såg jag för övrigt, att framstående
fångvårdsmän i pressen uttalaae sina stora bekymmer i anledning därav.
De anvisade själva vissa praktiska åtgärder för att råda bot därpå, men
inte framgick det av deras uttalande att dylika praktiska ingripanden borde
inställas i avvaktan på strafflagberedningens eventuella resultat.

I fråga om fångvårdspersonalens rekrytering önskade vi motionärer en utredning
örn reviderade utbildningsföreskrifter, strängare sovring, ändamålsenligare
omsättning av personal, vidsträcktare rätt till semester och i övrigt
förbättrade villkor. Därigenom skulle enligt vårt förmenande bättre förhållanden
kunna ernås. Alla kunna vara ense om att fångvårdspersonalen har
lika svåra som viktiga arbetsuppgifter sig förelagda. Att vara uppfostrare
för vuxna människor är sannerligen en uppgift, som ställer mycket stora anspråk
på sina utövare. Humanitet, social insikt och människokunskap äro
här väsentliga egenskaper. Fångvårdspersonalens auktoritet måste grundas
på rent personliga egenskaper, och det är kanske inte så enkelt att finna
lämpliga personer för en dylik verksamhet. En av förutsättningarna för att
locka dugligt folk till fångvården är just att anställnings- och avlöningsförhållandena
förbättras. Sveriges fångvårdsmannaförbund påtalar mycket drastiska
brister i detta avseende.

Jag understryker särskilt att kvalifikationskraven för anställning vid fångvården
böra skärpas. Även här gör utskottet ett välvilligt medgivande under
hänvisning till vad såväl motionärerna som socialstyrelsen och ''medicinalstyrelsen
anföra, men utskottet slutar med att uttala önskvärdheten av att detta
spörsmål blir föremål för en utredning i ett vidare sammanhang. Man skymtar
här återigen den obevekliga strafflagsberedningen bakom den töckniga förkunnelsen.
Jag tvivlar dock på att frågan örn fångvårdspersonalens anställ -

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

23

Motioner om en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
nings-, löne-, semester- oell andra förhållanden ingå i utredningsdirektiven
tor strafflagberedningen. Eller är det möjligen meningen att dessa direktiv
skola utvidgas? Det är emellertid en sali, som jag icke känner till.

Det kunde kanske vara skäl att ytterligare tillägga några ord i denna sak.
Beträffande exempelvis utskottets resonemang örn enrumsstraffet och det gemensamma
straffet kan jag inom parentes säga att utskottets skrivsätt med
dess nuvarande form kan binda riksdagen för framtiden. Jag skall emellertid
inte närmare gå in på detta nu.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att motionärerna syfta till en utredning
av frågan örn behandlingen av nu sittande fångar. Yi veta fuller väl
att fångvården gradvis humaniserats i vårt land lika väl som i andra länder,
där den demokratiska synen på människan genomsyrat betraktelsesättet. Mycket
har således gjorts för att lindra livsvillkoren för dem, som genom omständigheternas
makt bringats på sned i livet. Åtskilligt skulle dock ytterligare
kunna göras för att råda bot på uppenbara felaktigheter. Sådana åtgärder
äro också under förberedelse.

Utskottets värde ordförande har förvisso nedlagt ett förtjänstfullt arbete,
en gärning för vilken han skall uppskattas och erkännas. Jag kan emellertid
icke frigöra mig från känslan av att utskottet ansett hithörande frågekomplex
vara ett för strafflagberedningen fridlyst område, vederbörligen inhägnat
med paragrafernas taggtråd eller med anslag örn att obehöriga icke aga tillträde.
Motionen aktualiserar emellertid icke någon egentlig lagstiftningsfråga.
Den vill endast relativt snart och smärtfritt genomföra en vettigare uppdelning
av straffanstalternas klientel och en bättre organisation av livet och arbetet
inom dessa anstalter. I anslutning därtill vilja vi ersätta helt slutna
anstalter med halvöppna eller öppna sådana. I stället för cellstraff önska vi
en strafform, som utan åsidosättande av oundgänglig skärpa bereder fångarna
yrkesutbildning och ökad arbetsskicklighet. Med en enkel hänvisning till
strafflagberedningen löper man emellertid risken att frågan örn fångarnas behandling
kommer att undanskjutas till ep oviss framtid. Därjämte löper man
risken att direktivens spärrhakar i vissa fall komma att lägga hinder i vägen
för den önskvärda behandlingen.

I förbigående sagt har utskottet självt opererat med två justitieministrars
direktiv. Detta är dock enligt mitt förmenande en fråga av så stor social
räckvidd, att den icke bör utsättas för ett sådant öde. Jag vill slutligen fästa
kammarens uppmärksamhet på att såväl socialstyrelsen som medicinalstyrelsen
tillstyrkt en särskild utredning.

Under hänvisning till vad jag således anfört dristar jag mig, herr talman,
hemställa örn bifall till motiouema.

I detta anförande instämde herr Sköldin, fru Johansson, herrar Edberg, Andersson
i Göteborg, Bergström, Nilsson i Kristinehamn och Hallberg, fröken
Nygren, fröken Hosén, herr Jamsson i Kalix samt fru Rönnebäck.

Herr Lindqvist: Herr talman! Det är inte alla molionärer, som kunna säga
att deras motioner blivit så grundligt och väl behandlade, som de föreliggande
motionerna blivit. Det förvånar mig inte att det gjordes så många instämmanden
i herr Nilssons i Stockholm yrkande, ty såvitt jag kan minnas är åtminstone
flertalet av dem som instämde undertecknare av motionen. Det förvånar
mig däremot att herr Nilsson, som är huvudmotionär i denna kammare,
efter att ha tagit del av vad utskottet här lagt på riksdagens bord yrkat bifall
till motionen.

Herr Nilsson klandrar utskottet för att det tagit så lång tid på sig för bolland -

24

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Motioner om en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
lingen av detta ärende. Jag erkänner att det tagit lång tid, vilket delvis visserligen
är beroende på att utskottet baft mycket annat att syssla med, men den långa
behandlingen är till stor del beroende på att vi inom utskottet ha velat granska
detta område så noga som möjligt. Vi ha ju också sänt motionen på remiss till
vissa myndigheter för deras yttranden, och flertalet av första lagutskottets
ledamöter har gjort ett besök på Långholmen för att under en, må så vara,
hastig visit ändå se något litet av hur i främsta rummet arbetslokalerna äro
ordnade där.

Här föreligger nu ett utskottsutlåtande, som med bilagor omfattar 61 sidor,
och detta vittnar örn den grundlighet, med vilken utskottet behandlat denna
fråga. Utskottet vill lika litet som motionärerna, att våra fångar skola behandlas
på ett olämpligt och brutalt sätt. Vi äro i det fallet lika humana som
motionärerna, men vi ha fattat vår ståndpunkt först efter det att vi ha varit
i tillfälle att kanske grundligare än åtminstone flertalet av motionärerna sätta
oss in i ärendet.

Åtminstone någon av denna kammares ledamöter torde ha funnit att även
en av deni, som undertecknat motionen och som suttit med i första lagutskottet,
har, när denna utredning har blivit presterad, inte kunnat fasthålla vid motionen
utan säger som utskottsledamot att vad som här förekommit icke bör
föranleda någon åtgärd i anledning av den motion, som han själv varit med om
att väcka.

Herr Nilsson sade att en specialutredning skulle leda till snabbare resultat.
För min del tror jag att resultatet därigenom varken skulle bli snabbare
eller lika gott, som det kan bli, örn strafflagberedningen får syssla med
saken.

Som kammarens ledamöter finna, kunna vi inte ordna en del av de spörsmål,
som det här är fråga om, utan att de komma att kosta mycket pengar, som
riksdagen måste anvisa. Det är tydligt att detta inte får verka avskräckande,
så att man har en dålig fångbehandling på grund av att man har ont om
pengar. Detta är visserligen viktigt, men man får i dessa dagar inte vara helt
blind för kostnaderna.

Jag vill även erinra om en reform, som riksdagen för länge sedan beslutat
och som väl alla, vilka tänkt sig in i saken, funnit böra verka mycket fördelaktigt.
Jag syftar på om vi kunde få den nya lagen örn villkorlig straffdom
i kraft, och om vi kunde få den konsulentverksamhet, som där förutsattes,
för att hjälpa de människor, som ha kommit in på brottets bana och avtjänat
straff. De som fått villkorlig dom ha visserligen icke avtjänat något straff,
men vi ha även villkorligt frigivna fångar, som böra skyddas på ett helt annat
sätt än vad nu är möjligt.

Herr Nilsson erkänner i sitt yrkande örn avslag på utskottets hemställan
samt bifall till motionerna, att motionerna ha blivit välvilligt behandlade.
Man behöver inte läsa hela utskottsutlåtandet för att inse detta, utan endast
se på vad utskottet säger till sist. Man skall då finna, att utskottet inte på något
sätt ställt sig avvisande till de reformer, som kunna vara erforderliga på detta
område. Jag tillåter mig att citera ett kort stycke i utlåtandet, där utskottet
säger att det har »funnit att vissa av de av motionärerna framlagda synpunkterna
beträffande straffverkställigheten vid frihetsstraff äro förtjänta av
närmare utredning».

Utskottet har tidigare i sitt betänkande dragit fram de olika punkterna
och talat om vad som här förekommit samt sedan sökt att belysa frågan så
långt det varit möjligt. Jag tror förvisso att riksdagen utan att ''på något
sätt visa sig »brutal» •— jag använder med avsikt det ordet, ty herr Nilsson
använde det i ett sammanhang — kan ansluta sig till vad utskottet här hemställt
örn.

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

. 25

Motioner om en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)

Jag vill ytterligare understryka, att om åtminstone vissa av undertecknarna
av den här i kammaren väckta motionen hade satt sig in i frågan på samma
sätt som de haft möjlighet till nu, när detta utskottsutlåtande föreligger, skulle
de nog ha tänkt sig för mer än en gång, innan de skrivit under motionen. Jag
vill understryka detta särskilt nu, innan dessa motionärer gå att rösta emot
det utskottsförslag, som är så välvilligt till de tankar, som de i motionen framfört.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Jag vill endast yttra ett pär ord
till förtydligande i anledning av herr Lindqvists anförande. När jag påtalade
att jag tvingats att ta kammarens uppmärksamhet i anspråk i denria riksdagens
elfte timme, var det inte därför att jag därigenom ville rikta något
klander gentemot utskottet för att utlåtandet icke förelegat tidigare i kammaren
än vad som nu skett, utan endast därför att jag på detta sätt ville klargöra
anledningen till att jag nu ansåg mig tvingad att ta kammarens tid i
anspråk vid denna sena tidpunkt.

Vad sedan beträffar välvilligheten har jag ju tidigare medgivit, att. man
från utskottets sida varit synnerligen välvillig, när det gäller formuleringen
rent formellt sett. Jag har inte heller någonsin klagat på omfånget av det
utlåtande, som här föreligger. Jag skulle nära nog vilja säga att jag skulle
vilja anföra den motsatta meningen, att välvilligheten ibland t. o. m. kan gå
för långt. Jag tänker på den gamla historien örn jungfrun, som kramades
till riddarens bröst så hårt, att hon tvingades ge upp andan. _Jag har det
intrycket att utskottet beflitat sig örn att i detta fall göra någonting liknande.
Man har varit så välvillig mot motionärerna, och gentemot de synpunkter, som
de framfört, har man egentligen inte haft något att anföra i sak. Vad man
gjort är helt enkelt att man har visat sin välvilja, men sedan har man kommit
till ett resultat, som inte står i överensstämmelse med den mall, som motionärerna
för sin del utstakat.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att utskottets värda ledamöter beflitat sig
om att sätta sig in i denna fråga. Jag har också den största respekt för att
man på ort och ställe studerat förhållandena, men jag vågar påstå att man
inte därigenom kan betraktas som absolut sakkunnig i en angelägenhet sonylenna,
att man under endast några timmar och därtill under sakkunnig fångvårdsledning
besöker ett fängelse, när man utifrån detta kanske sedan bestämmer
sitt handlande och ståndpunktstagande i denna fråga.

I detta sammanhang har man väl närmast att hänvisa till den erfarenhet,
som finns hos dem, som ofta eller ständigt sysselsätta sig med dessa ting. Beträffande
en del av de synpunkter, som framförts av motionärerna,. vill jag
hänvisa till att Sveriges fångvårdsmannaförbund särskilt understrukit riktigheten
härav. Detta gör att jag dristar mig till att draga den slutsatsen, att
motionärerna i varje fall icke i alla stycken ha varit ute i ogjort väder och
icke förskaffat sig den kännedom örn saken, som kan anses önskvärd och nödvändig,
innan man motionerar.

Herr talman! Jag har fortfarande den uppfattningen att en specialutredning
i detta fall skulle leda till snabbare och effektivare resultat än örn frågan
hänskjutes till strafflagberedningen, vilken redan förut har en arbetsbörda,
som av allt att döma måste bli synnerligen betungande. Jag anser också att
det, just med hänsyn till de förhållanden som f. n. äro rådande i de svenska
fängelserna, kan vara önskvärt att snabba åtgärder vidtagas. Detta är anledningen
till att jag fortfarande vidhåller mitt yrkande örn bifall till motionerna.

26 .

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Motioner om en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag vill gentemot herr Nilsson i Stockholm
säga, att jag inte kan erinra mig att ett utskott tidigare utsatts för kritik,
därför att det visat sig alltför välvilligt till de tankar, som motionärerna framfört.
Jag förstår verkligen inte detta. Uttalandet att vi här ha visat oss alltför
välvilliga tyder på att herr Nilsson, som är huvudmotionär, skulle lia ansett
att vi inte skulle ha ställt oss så välvilliga till de (ankar, som motionärerna
framfört.

Nu säger herr Nilsson mycket riktigt att man inte blir sakkunnig därför
att man en kort stund besöker en fångvårdsanstalt. När herr Nilsson emellertid
tvivlar på första lagutskottets sakkunskap, vill jag säga, att det inom detta
utskott finns flera personer, som lia minst lika stor sakkunskap på detta område,
som den vissa av motionärerna besitta. Att klandra utskottet för att det
i jämförelse med motionärerna inte besuttit tillräcklig sakkunskap, det kan
jag således inte finna vara riktigt.

Herr Nilsson i Stockholm erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Gentemot det sista som herr Lindqvist nu anförde vill jag endast fästa
hans uppmärksamhet på att det inte var jag som från början ifrågasatte sakkunskapen
i denna fråga. Det var endast herr Lindqvists förra uttalande örn
att motionärerna, därest de verkligen satt sig in i frågan, skulle lia betänkt
sig mer än en gång, innan de undertecknat motionen, som gjorde att jag ansåg
mig böra erinra örn att vi varit i förbindelse med personer med sakkunskap
på detta område.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på att anledningen till
att jag tog upp frågan om sakkunskapen — vilken jag själv anser i och för
sig vara ganska ovidkommande i debatten som sådan — var vad Sveriges fångvårdsmannaförbund
uttalat samt de åsikter, som fångvårdspersonalen i övrigt
givit uttryck åt.

Andare anförde:

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag hade verkligen inte väntat
att motionärerna skulle komma med ett yrkande örn avslag på utskottets hemställan
och i stället yrka bifall till motionen. Jag hör nu att skälet till motionärens
yrkande är att man inte har tillräckligt förtroende för strafflagberedningen,
och att man fruktar att strafflagberedningen på grund av arbete på
andra områden inte skall hinna med att utreda denna fråga. Dessutom förmena
motionärerna, att utskottets direktiv begränsat utredningen till endast
vissa i motionen angivna punkter. Jag vill då för de ärade motionärerna påpeka
att utskottet, om vi granska utskottets yttrande, har gått mycket längre
än motionärerna själva. Ni ha, herr Nilsson, kort och gott hemställt, att riksdagen
måtte begära en utredning om tillämpningen av 1916 års lag om straffverkställighet.
Första lagutskottet har konstaterat, inte bara att den lagen effektivt
efterleves utan även att de, som lia lagens tillämpning i sina händer,
i fråga örn humanitet sträcka sig betydligt längre än 1916 års verkställighetslag
medgiver. Utskottet har därför framhållit, att hela verkställighetslagen
bör ställas under revision — det ha inte motionärerna yrkat. De lia i stället
yrkat, att 1916 års lag skall strikt efterlevas. Ett bifall till motionärernas yrkande
skulle innebära, att icke obetydliga humanitära anordningar, som gå
utanför lagen, måste raseras.

Invändningen emot att strafflagberedningen skall handha denna utredning
förstår jag inte. Straffsystemet, som strafflagberedningen har att utreda, måste
ju stå i överensstämmelse med straffverkställigheten. I samma mån som vi
ändra själva systemet för straff, måste givetvis straffverkställigheten ändras.

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

27

Motioner orri en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
Vem är då mera skickad att göra denna utredning än strafflagberedningen,
som Ilar straffsystemets utredning örn händer? Om man gjorde den invändningen,
att det inte är så lämpligt att en stor social fråga utredes av uteslutande
jurister, skulle jag till någon del förstå det, inell strafflagberedningen
skall ju med tillhjälp av sociala och andra sakkunniga företa denna utredning.
Utskottet begär nämligen, att strafflagberedningen vid denna sin utredning
skall anlita all sakkunskap på området. Den medicinska sakkunskapen,
den sociala sakkunskapen liksom också fackkunskapen, representerad av fångvårdsmannaförbundet,
etc., skall strafflagberedningen således i sitt utredningsarbete
höra. När man vill uträtta något och komma till något resultat, så förstår
jag inte, hur man kan påstå, att inte strafflagberedningen skulle vara
skickad att lika snabbt och effektivt utreda problemet som någon civil kommission.

Och en annan sak, som förtjänar nämnas i detta sammanhang: ordföranden
i strafflagberedningen är en man, som i fråga örn straffsystem och straffverkställighet
under ett helt liv har gått i spetsen för moderna reformer. Han har
tidigare i sin egenskap av justitieminister så humaniserat cellsystemet, att han
är värd allt erkännande för detta. Hans program i fråga örn straffsystem och
det framtida arbetet för humanisering av straffverkställigheten bör icke minst
tillfredsställa motionärerna och motionens tillskyndare. Om den mannen med
sig förenar krafter från alla sociala områden, är jag övertygad örn att den
utredningen blir bättre, effektivare och slutföres snabbare än örn nian överlämnar
den åt en civil kommission. Det är skälet, herr talman, varför jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Herr Edberg: Herr talman! När jag instämde med herr Nilsson i Stock-''
holm, hade jag inte en tanke på att begära ordet i denna debatt. Ett par yttranden
av herr Hedlund i Östersund lia emellertid uppkallat mig.

Ytligt sett kan det se ut som örn utskottets och motionärernas synpunkter
sammanfölle. Utskottet säger sig ju också ha funnit, att de av motionärerna
framlagda synpunkterna beträffande straffverkställigheten vid frihetsstraff
äro förtjänta av närmare utredning. Detta är emellertid bara rent ytligt. Ser
man närmare efter finner man, att sedan utskottet i sitt utlåtande granskat
motionärernas synpunkter, sysselsätter sig utskottet i regel med något helt
annat. När det sålunda som motiv för avslag på motionen hänvisas till strafflagberedningens
utredning av frågan örn straffsystemet, vilket ju också herr
Hedlund i Östersund gjorde, kan det vara skäl i att erinra örn att motionärerna
ingalunda hysa misstroende mot strafflagberedningen. Tvärtom, vi hysa
det största förtroende för denna och för dess ordförande, hovrättspresident
Schlyter. Men man bör komma ihåg, att de för denna utredning gällande statsrådsdirektiven
av 1938 ingalunda sammanfalla med de proposer, som motionärerna
presenterat. Man rör sig alltså i resonemanget på två olika plan härvidlag.

Det är säkerligen heller inte utan skäl som såväl socialstyrelsen som medicinalstyrelsen
ansett sig böra yrka bifall till den av motionärerna begärda
utredningen. Att fångvårdsstyrelsen inte har kunnat gå med på denna utredning
är kanske tämligen förklarligt. Fångvårdsstyrelsen får väl sägas i något
högre grad än medicinalstyrelsen och socialstyrelsen tala i egen sak.

Det är klart att man kan lägga tyngdpunkten mer eller mindro starkt på
straffets olika funktioner, på det återhållande momentet, det vedergällande
eller det fostrande. Då motionärerna lagt huvudvikten vid det fostrande momentet
i straffets sociala funktion, lia de endast fullföljt en linje, som redan
erkänts i giillande svensk strafflagstiftning.

28

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Motioner om en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)

Herr Hedlund i Östersund försäkrade nyligen, att 1916 års lag effektivt
efterleves. Detsamma försäkrar också fångvårdsstyrelsen i sitt yttrande, där
det heter: »Det är icke så, som motionärerna mena, att verkställigheten ännu
icke nått fram till ett förverkligande av lagens grundsatser, den har tvärtom
i de flesta stycken redan hunnit förbi dem.» Mot detta kan man emellertid
sätta socialstyrelsens yttrande över motionerna, vari det heter: »Det lär icke
kunna bestridas, att det på detta håll alltjämt rådande systemet — liksom det
rättsliga straffsystemet överhuvud ■—• har blivit i väsentliga delar föråldrat,
örn man ser på det ur moderna sociala och kriminalpolitiska synpunkter. Det
har ofta förefallit, som om straffverkställigheten alltför mycket skulle lia inriktats
på att blott tukta och kuva den brottslige men i otillräcklig grad ha
blivit fostrande och uppbyggande. Fångvårdens klientel har förvisso också
mången gång snarare fostrats till hat och bitterhet mot samhället än till samhällsduglighet.
»

Här står alltså påstående mot påstående, å ena sidan fångvårdsstyrelsens
och herr Hedlunds, å andra sidan socialstyrelsens. Då frågar jag som Pilatus:
»Vad är sanning?» Det är klart att en lekman, som finner två officiella institutioner
tala med så skilda tungor, också måste fråga sig, vad som i detta fall
är sanning.

Enbart den omständigheten, att det är av ett icke ringa allmänt intresse att
få reda på vad som i detta fall är riktigt, borde ju motivera att en utredning
rörande verkställigheten komme till stånd. Såvitt jag förstår måste det också
framstå som högst allvarligt, när två ämbetsverk sådana som socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen anse sig böra rikta så grava anklagelser mot straffverkställigheten,
som skett i deras yttranden. Mig synes det något djärvt att
redan a priori bestrida riktigheten av dessa båda styrelsers synpunkter, som i
varje fall till 95 procent härvidlag också sammanfalla med motionärernas.

Det är naturligtvis riktigt när det hänvisas till den humanisering av den
svenska fångvården, som ägt rum under de senaste decennierna, alldeles speciellt
när det gäller cellstraffet, i vilket fall man sedan 1910 — då eelltiden
fastställdes till tre år — genom uppmjukningarna av 1916, 1921 och 1934 kommit
tämligen långt. Det stränga cellstraffet har nu nedsatts till ett kvartal
för fångar under 21 år och till ett halvår för äldre.

Det är också befogat att peka på reformer inom andra områden av fångvården,
som genomförts i humanitär riktning. Vårt land har, säges det i utlåtandet,
en den mest humanitära fångvård i hela världen. Det är också riktigt,
i varje fall tillhöra våra metoder på området säkerligen de minst inhumana.
Men skall man slå sig till ro med detta? Vårt land har tidigare visat
sig kunna bli ett föregångsland på åtskilliga områden. När den obligatoriska
svenska folkskolan för hundra år sedan infördes, gjorde sig Sverige till ett
föregångsland på folkbildningsområdet. Att vi sedan sackat några hästlängder
tillbaka, att exempelvis Amerika distanserat oss avsevärt, är en sak för sig.

Inom det sjudande sociala reformarbetet sedan trettio år, då Sverige fann
sin väg — »the middle way» — har vårt land för utlandet kommit att framstå
som ett kanske många gånger över hövan beundrat land på det sociala området.
Mig förefaller det vara en stor tanke, att vi i vårt land i en tid då vedergällningsprincipen,
primitivare än moselagens »öga för öga och tand för tand»,
gör sig bred på kontinenten, då terror och godtycke satt sig i domarsätet, skulle
kunna nå fram till en ytterligare humanisering i fråga örn skötseln av dem som
av olika skäl, med utgångspunkt från en mer eller mindre brokig motivkrets,
kommit på sned i tillvaron, så att vi äntligen skulle kunna rensa undan en del
mossbelupna atavismer, som alltjämt belasta vår straffverkställighet. Därmed
skulle vi inte bara i lagstiftningen utan också i lagarnas tillämpning kunna

Fredagen deli 10 juli 1942.

Nr 27.

29

Motioner om en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
visa, att vi anammat den upphöjda tankegången i Olaus Petris domareregel,
att »allt straff bör vara till förbättring».

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionerna.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Långt innan herr Edberg föddes,
gingo lagstiftare in för samma humanisering av straffverkställigheten, som
herr Edberg skriver program för i dag. Hela denna utveckling på området i
humaniserande syfte, herr Edberg, har försiggått långt innan herr Edberg och
jag sutto i riksdagen. Det är sålunda inte något nytt eller något revolterande
humanitärt program, herr Edberg nu rekommenderar riksdagen att följa.

Jag föreslog i första lagutskottet, att bland andra myndigheter också socialstyrelsen
skulle höras örn denna motion. Jag ville veta, vad socialstyrelsen
skulle ha att säga i fråga örn möjligheterna att kunna återbörda de människor,
som undergått frihetsstraff, till ett socialt liv igen, att ge dem arbetstillfällen,
och möjlighet att existera. Socialstyrelsen synes icke ha förstått
meningen med remissen, eftersom den inte säger ett ord örn den sak utskottet
väntat ett uttalande. Däremot finner socialstyrelsen att förhållandena i våra
fängelser böra reformeras. Man häpnar! Vad begriper socialstyrelsen örn den
saken mera än var och en av oss gör? När däremot fångvårdsstyrelsen, som
är sakkunnig och ledes av män, som äro besjälade av samma humanitära anda
som vi, herr Edberg, uttalar sig som den gör, då godtar jag fångvårdsstyrelsen
som sakkunnig, men icke socialstyrelsen.

Här råda ju inga delade meningar mellan utskottet och motionärerna. Vi
sträva alla till samma mål, nämligen att humanisera^ straffverkställigheten
och möjliggöra för dem som undergått frihetsstraff att återbördas som nyttiga
arbetare i samhället. I fråga om humaniseringen . vill .visserligen, inte jag gå
fullt så långt som en del av motionärerna sannolikt vilja gå: att t. ex. under
bravorop eskortera lagbrytare till t ängelset och vid frigivandet taga emot
dem med bravorop är en »humanism» som inte jag kan biträda. Men vad jag
vill är att vi skola göra det möjligt för de människor, som råkat ut för olycka,
att kunna resa sig igen.

Detta är lagutskottets strävan och motionärernas strävan också. Vill man
vinna något i detta syfte, är det förnuftigast att biträda utskottets hemställan.

Herr Nilson i Eskilstuna instämde häruti.

Herr Edberg, som nu erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr talman!
Herr Hedlund i Östersund underrättade mig om att det inte var något nytt
humanitärt program motionärerna presenterat. Nej, gudbevars, det är det inte,
och det har heller aldrig av motionärerna påståtts. Jag avslutade mitt anförande
nyss genom att hänvisa till Olaus Petri’ gamla domarregel, som jag
alltjämt i den punkten anser böra vaxa gällande, och detta visar tämligen val,
att vi inte ansett oss komma med några nyheter på detta område. Vad vi påyrkat
är bara en utredning om det sätt, på vilken den eftersläpande straffverkställigheten
skulle kunna bringas i närmare överensstämmelse med den gällande
lagstiftningen på området, varvid vi pekat på vissa speciella förhallanden.

Det är ju skönt att det allmänna spöstraffet och de offentliga avrättningarnas
givande folknöjen försvunnit och att svenskt rättsväsende undan för
undan humaniserats. Vad vi velat påpeka är, att man inte skall slå sig till ro
med de stora framsteg som gjorts utan vandra vidare i humanitär anda.

Härpå anförde:

30

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Motioner om en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
Herr Lindqvist: Herr talman! Det var herr Edbergs anförande, som uppkallade
mig. Jag kan inte tiga, när herr Edberg börjar tala örn att utskottet
behandlat denna fråga ytligt. Det har utskottet inte gjort, men kanske man
borde fråga sig själv, herr Edberg, örn man inte talar litet ytligt, då man stiger
upp här i kammaren och uttalar sig som herr Edberg gjort.

Herr Edberg hänvisar till de olika, myndigheter, som yttrat sig, och säger
att fångvårdsstyrelsen talar i egen sak och därför tillmäter han inte deras
yttrande någon betydelse. Men yttrandet från socialstyrelsen — bara därför
att den varit mera välvillig mot motionärerna, anser väl herr Edberg — är
någonting som man bör fästa stort avseende vid.

Herr Edberg har säkerligen för sin del läst fångvårdsstyrelsens uttalande,
men kanske inte alla kammarledamöterna gjort det. Om man får räkna med
detta, skall jag taga mig friheten att ur yttrandet i fråga citera något av
en av fångvårdsstyrelsen gjord sammanfattning. Det finns icke anledning,
herr Edberg, att klandra fångvårdsstyrelsen för att den icke skulle göra sitt
bästa. Både herr Edberg och jag känna säkerligen om icke alla så dock många
personer, som tillhöra fångvårdsstaten. Vår uppfattning är väl den, herr Edberg,
att dessa fångvårdsmän, vare sig de sitta överst i toppen eller längre
ned, äro personer, vilka äro minst lika humana som herr Edberg och jag. Att
icke fångvårdspersonalen alltid varit och ej heller nu är den bästa är väl
tydligt. Inom en stor kår finns det ju alltid de, som icke äro som nian vill
att de skola vara, men det har gjorts och göres oerhört mycket inte minst
av fångvårdspersonalen själv och fångvårdsmannaförbundet för att personalen
skall bli mera skickad för sitt värv än den tidigare varit.

Fångvårdsstyrelsen säger i sin sammanfattning av vad den förut yttrat:
»Örn straffverkställigheten skall kunna hålla jämna steg med strafflagstiftningen
erfordras i första hand tillräckliga penningmedel.» Det är nu emellertid
både herr Edbergs och min och alla andras, som tillhöra riksdagen, uppgift
att bevilja de behövliga medlen, och är det nu icke så att fångvården får
de behövliga medlen kan man icke skylla på fångvårdsstyrelsen för att icke
allt är så bra, som det''bör vara. Vidare säger fångvårdsstyrelsen: »Anslaget
till fångvården har under långa tider beviljats i njugghetens tecken. Efter
färdigställandet av centralfängelserna å Härlanda (år 1907) och i Malmö (år
1914) inträdde ett tidsskede på omkring 20 år, varunder anslag till nya fängelsebyggnader
och fängelseanläggningar beviljades i ringa omfattning.

Först på senare år har fångvården erhållit större rörelsefrihet och vidgade
utvecklingsmöjligheter.» I fortsättningen visar fångvårdsstyrelsen upp, vad
som ytterligare behövs, men jag skall icke läsa upp detta, därför att det för
för långt. Jag skall emellertid fortsätta längre ner i sammanfattningen, där
det heter: »Ur vård- och anstaltssynpunkt erfordras för den närmaste tiden
bl. a.

medel till konsulentorganisationens utbyggande i full utsträckning,
medel till uppförande av ytterligare en paviljong vid vårdanstalten å Hall,
ökat anslag till byggnads- och underhållsarbeten (bl. a. för att möjliggöra
upphuggande av cellfönster i raskare takt än hittills),

anslag till uppförande av verkstadsbyggnader vid vissa anstalter,
anslag till utbildningskurser för bevakningstjänstemän,

ökade anslag till anordnande av helöppen paviljong vid centralfängelset i
Växjö och efter hand vid andra centralfängelser.»

Så långt fångvårdsstyrelsen.

Det är icke rätt, herr Edberg, att här stiga upp och säga, att fångvårdsstyrelsen
talar i egen sak, och att man därför icke har förtroende till fångvårdsstyrelsen.
Jag vill säga — och det är en uppfattning, som jag har för -

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

31

Motioner om en översyn av straffverkställigheten viel frihetsstraff. (Forts.)
värvat efter att rätt mycket lia sysslat med sådana här saker ■—• att vi här
i Sverige lia en human fångvård. Den är icke i allo tillfredsställande, den
kan och bör bli bättre, meli för att den så skall bli fordras också att riksdagen
gör sitt bästa för att den skall få de medel, som äro erforderliga för byggandet
av anstalter och arbetslokaler o. s. v. Jag tror icke att fångvårdsstyrelsen
eller fångvårdsmannaförbundet äro förtjänta av den kritik, som herr Edberg
i sitt något ytliga betraktelsesätt givit i denna sak.

Herr Grezelius: Herr talman! Herr Edberg sökte finna en oförenlig motsättning
mellan å ena sidan utskottets och fångvårdsstyrelsens uttalanden och å
andra sidan socialstyrelsens uttalande, och på denna motsättning byggde han
upp ett anförande, som skulle kunna inge kammarens ledamöter den uppfattningen,
att här föreligger en tvist i sak, örn man skall reformera straffverkställigheten
och det straffrättsliga systemet eller icke. Detta är fullkomligt
missvisande och ägnat att leda in debatten i felaktiga fåror.

Motionärerna ha yrkat, att en utredning skulle verkställas örn en översyn
av straffverkställigheten vid frihetsstraff i syfte att bringa denna i överensstämmelse
med gällande lagstiftning på området. Det har konstaterats, att
fångvårdsmyndighetena, verkställighetsorganen, ha gått längre än vad gällande
lagstiftning rätteligen skulle medge. Det har skett en humanisering utöver
lagens ram, och man har förverkligat syftet med lagstiftningen längre
än vad lagbestämmelserna kunnat medge. Socialstyrelsen rör icke vid den
saken utan uttalar vissa önskemål örn hur man skall bringa såväl straffverkställighetsbestämmelserna
som det straffrättsliga systemet överhuvud taget
i bättre överensstämmelse med moderna, sociala och kriminalpolitiska synpunkter.

Utskottet har gått utöver motionens ram, då utskottet icke velat instämma
i detta yrkande, att man skall bringa gällande lag i tillämpning i enlighet med
dessa synpunkter, utan velat ha en vidlyftigare och längre gående utredning.
En av anledningarna till detta och den avgörande anledningen till att man
måste lägga denna utredning på strafflagberedningen är den, att frågan örn
verkställigheten av frihetsstraff är nära förbunden med frågan örn de straffrättsliga
reaktionsformernas reformering. Det går icke att bryta ut det ena
från det andra, örn man nämligen vill nå fram till ett verkligt gott slutresultat
och icke nöjer sig med att lappa på det nuvarande straffsystemet. Det är
därför herr Edbergs anförande måste bli i hög grad missvisande, när han
framställer den bilden, att utskottet skulle ha ställt sig avvisande mot tanken
på en modernisering och, så långt det nu kan anses skäligt, en humanisering
av straffverkställigheten. Syftet kan ju aldrig vara att man endast skall humanisera
straffet. Det är icke något självändamål. Syftet är att vi skola få en
modern straffreaktion, som kan göra människorna till bättre medborgare, när
de väl avtjänat de straff, som samhället alltjämt måste och anser sig böra bibehålla.
Det är därför jag, herr talman, icke kan finna annat än att ett bifall
till motionärernas yrkande innebär ett försvagande av syftet med hela denna
framstöt. Utskottet har icke velat binda sig för denna motionens snäva ram.

För min personliga del vill jag säga, att jag icke kan finna annat än att
det förebragts fullgoda skäl för att en stor del av vad motionärerna framfört,
hur välvilligt syftet än varit, har gått för långt, och, sett i stort och i sitt sammanhang,
icke kan anses vara väl övertänkt.

Herr talman! Jag ansluter mig till yrkandet om bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! dag skall icke inlåta mig i någon
tävlan örn vem som lägger i dagen den största humaniteten och den största

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Motioner om en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
människovänligheten. Jag är övertygad om, att herr Hedlunds i Östersund
hjärta klappar lika varmt som mitt eget. Vad jag i detta sammanhang velat
framhålla är att motionärerna, när de icke ansett sig kunna vara helt belåtna
med det utlåtande utskottet kommit med, detta helt enkelt beror på praktiska
skäl och en fruktan för att de direktiv, som skulle föreläggas strafflagberedningen
att arbeta efter, måhända icke komma att täcka vad motionärerna
egentligen syftat till. Jag vill bara nämna som ett exempel, att här talas örn,
att småförbrytarna skulle hänvisas till halvöppna eller öppna anstalter. Utskottet
talar i det sammanhanget om frågan om huruvida de skola ha tidsbestämda
straff eller icke. Ingen av utskottets talesmän har gett oss något
besked örn, huruvida strafflagberedningens direktiv kunna omfatta motionärernas
önskemål i det avseendet. Jag kan anföra ett annat exempel. Vi lia tagit
upp frågan om fångvårdspersonalens rekrytering, anställning och semestervillkor
och dylikt. Från utskottets sida har man hänvisat till att dessa frågor
böra tagas upp till utredning i ett vidare sammanhang. Men örn detta ingår
i de direktiv, som gälla för strafflagberedningen i denna fråga, ha vi icke fått
något besked. Herr Hedlund i Östersund har alldeles rätt när han säger, att
utskottet i visst avseende gått längre än motionärerna. Ja, jag sade redan i
mitt inledningsanförande, att utskottet gått längre än vad vi motionärer hade
önskat. Vi hade nämligen icke tänkt oss en lagstiftning i vidare bemärkelse,
utan vi syftade till att man relativt snart och smärtfritt skulle kunna genomföra
en vettigare uppdelning av straffanstalternas klientel och en bättre organisation
av livet och arbetet inom dessa anstalter, och i anslutning härtill
ville vi ersätta slutna anstalter med halvöppna och öppna sådana. Nu finner
herr Hedlund i Östersund detta vara märkligt, när nian vill gå ännu längre
från utskottets sida och liksom inlänka detta i det mycket omfattande arbete,
som strafflagberedningen har sig förelagt. Jag måste säga herr Hedlund i
Östersund, att jag tycker mig spåra vargklorna bakom fårahuden, ty vad vi
syftat till äro i själva verket snabba åtgärder för att hjälpa det nuvarande
fångklientelet. Vi lia en känsla av att, örn man hänskjuter denna fråga till
strafflagberedningen, sorn har så mycket annat sig anförtrott, så blir resultatet
bara det att frågan kommer att skjutas på framtiden.

Jag vill icke anlägga några moraliska synpunkter på frågan och låta dem
bli en skiljelinje mellan vad utskottet syftar till och vad motionärerna syfta
till. Jag vill bara understryka, att när vi motionärer framhållit önskvärdheten
av en särskild utredning, har detta skett för att man så snart som möjligt
skulle komma tillrätta med vissa aktuella missförhållanden. Vi frukta, med
andra ord, att våra farhågor komma att besannas, därest riksdagen nu följer
utskottets förslag och därmed uppskjuter frågans lösning på ett orimligt och
mindre önskvärt sätt.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! När första lagutskottet stannade
vid att begära att strafflagberedningen skulle ta hand örn denna fråga förutsatte
lagutskottet, att strafflagberedningen vid sin behandling av ärendet
dels på grund av Kungl. Maj:ts tidigare direktiv och dels på grund av utskottets
direktiv skulle utreda frågan i hela dess vidd.

Herr Nilsson i Stockholm fruktar att om nu denna sak skulle begränsas
till enbart en fråga örn en justering av vissa paragrafer, så skulle den icke få
sin lösning så effektivt som örn man hänsköte den till en särskild utredning,
som finge till uppgift att ta hand örn alla hithörande spörsmål. Men, herr Nilsson
i Stockholm, i er motion begära ni ju bland annat en utredning örn straffets
funktion. Detta är emellertid ett problem, som sannerligen icke löses på
en vecka av den som får frågan örn hand. Jag tror, herr Nilsson i Stockholm,

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

33

Motioner om en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff. (Forts.)
att vi alla här i riksdagen sträva efter att få till stånd rättelse i de brister,
som eventuellt kunna föreligga i själva straffverkställighetssystemet, och att
frågan vinner mest på att, såsom första lagutskottet föreslagit, hänskjutas
till strafflagberedningens prövning. Yi få dock komma ihåg vilket framsteg
det innebär att strafflagberedningen, som på grund av tidsförhållandena tidigare
skilts från uppdraget att utreda frågan örn straffverkställigheten, nu
genom första lagutskottets åtgärd, örn densamma blir riksdagens beslut, får
Kungl. Maj:ts uppdrag att omedelbart ta itu med behandlingen av detta spörsmål.
Detta är ett steg framåt av sa pass stor betydelse, att såväl herr Niisson
i Stockholm som övriga motionärer böra kunna vara belåtna. Jag upprepar än
en gång, att frågan vinner mest på att riksdagen nu följer första lagutskottets
förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Nilsson i Stockholm
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottetk berörda hemställan,
bifallit de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

§ 10.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 5 juni 1942 dagtecknad proposition, nr 360, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna'' protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lantarbetstidslag.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle 4 § 1 mom. lantarbetstidslagen hava
följande lydelse:

4 §•

. 1 morn. Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 1), må arbetsgivare
icke använda arbetare under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar
samt för arbetsvecka

Andra kammarens protokoll 1942. Nr 27. 3

Förslag till
lantarbetetidslag.

34

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

linder januari, februari och december 41 timmar,

under mars, oktober och november 46 timmar samt

under tiden april—september 54 timmar.

Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag:

a) För varje brukningsdel må en arbetare, som i regel användes till såväl
djurskötsel som annat arbete (arbetare med blandat arbete), användas till
arbete under januari, februari och december högst 47 timmar för arbetsvecka
samt under mars, oktober och november högst 52 timmar för arbetsvecka.

Vad nu sagts galle ock den, som ersätter arbetare med blandat arbete under
ledighet.

b) För arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel (djurskötare),
samt för arbetare, som under minst en vecka ersätter djurskötare, må arbetstiden
icke överstiga för dygn nio timmar och för två arbetsveckor i följd
108 timmar.

För att ersätta djurskötare under kortare tid än en vecka må annan arbetare
användas till djurskötsel utöver den i första stycket angivna tiden för
arbetsvecka, dock att den sammanlagda arbetstiden icke må överstiga 54 timmar
för arbetsvecka.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 282 av herr Mannerskantz m. fl. och nr 288 av
herrar Löfvander och Elofsson, Gustaf.

I motionen I: 283*hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att 4 § 1
mom. a) lantarbetstidslagen gåves följande lydelse:

»För varje brukningsdel må arbetstiden för en arbetare, som i regel användes
till såväl djurskötsel som annat arbete (arbetare med blandat arbete),
utgöra för dygn högst 10 timmar samt för två arbetsveckor i följd under
januari, februari och december högst 94 timmar, under mars, oktober och
november högst 104 timmar och under tiden april—september högst 108
timmar.

Yad nu sagts gälle ock den, som ersätter arbetare med blandat arbete under
ledighet.»

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda
förslag till lantarbetstidslag; samt

B. att motionerna I: 282 och I: 283 måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A. hemställt.

Reservation hade avgivits av herrar Tamm, Löfvander, Wistrand, Hallagård
och von Seth, vilka ansett, att utskottet bort, med tillstyrkande av motionen
I: 283, hemställa, att 4 § 1 mom. lantarbetstidslagen måtte erhålla följande
lydelse:

4 §.

1 mom. Till arbete,---lika med Kungl. Maj:ts förslag -— — —

följande undantag:

a) För varje brukningsdel må arbetstiden för en arbetare, som i regel användes
till såväl djurskötsel som annat arbete (arbetare med blandat arbete),
utgöra för dygn högst 10 timmar samt för två arbetsveckor i följd under

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

35

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

januari, februari och december högst 94 timmar, under mars, oktober och
november högst 104 timmar och under tiden april—september högst 108
timmar.

Yad nu sagts — ---lika med Kungl. Maj :ts förslag--— timmar för

arbetsvecka.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Hallagård: Herr talman! Som reservant ber jag att med några ord få
motivera varför jag icke helt kunnat ansluta mig till det föreliggande utskottsförslaget.

Andra lagutskottets förslag innebär tillstyrkande i oförändrat skick av
Kungl. Maj :ts proposition örn lantarbetstidslag, trots att det föreligger starka
skäl för att beräkna arbetstiden för arbetare med s. k. blandat arbete efter 2-veckorsperioder. I förslagets 4 § har Kungl. Maj :t, på förslag av arbetsrådets
majoritet, föreskrivit, att arbetare med blandat arbete i regel skall användas
till arbete per arbetsvecka i stället för tvåveckorsperiod. Vi reservanter ha
emellertid tillåtit oss föreslå, med stöd av reservanternas i arbetsrådet uttalande
och av yttranden från olika myndigheter såsom lantbruksstyrelsen och Sveriges
lantbruksförbund, att arbetstiden beträffande blandat arbete skall beräknas
efter tvåveckorsperioder. Detta har även föreslagits i motionen nr
283 i första kammaren. Utskottets majoritet har icke ansett sig böra tillstyrka
detta berättigade krav utan har som sin mening framhållit, att den nu gällande
ordningen med beräkningen av arbetstiden i förhållande till under sommarhalvåret
enveckasperioder ur praktisk synpunkt icke anses tillfredsställande.
Utskottet åberopar sig på vad arbetsrådet framhållit, nämligen att det
är bättre att arbetstiden begränsas på samma sätt för hela året, antingen för
vecka eller för tvåveckorsperiod. Ur den synpunkten hade utskottet lika väl
kunnat med hänsyn till praktisk och lämplig synpunkt gå in för det senare.
Men utskottet anser det ur enhetlighetens synpunkt lämpligast att arbetstiden
för arbetare med blandat arbete liksom beträffande jordbruksarbetare i allmänhet
beräknas för vecka, och utskottet fortsätter: »Då den av Kungl. Majit
föreslagna ordinarie arbetstiden för vecka — vilken för mars, oktober och november
överstiger den nu gällande — synes tillräcklig ur angiven synpunkt,
får utskottet, med avstyrkande av motionernas ändringsyrkanden, ansluta sig
till Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt.» Som framgår av sid. 9 i utskottsutlåtandet
har arbetsrådet för sin del anfört bland annat, att den för vecka
utsträckta ordinarie arbetstiden i de allra flesta fall är tillräcklig, och att det
av både principiella och praktiska skäl skulle vara att föredraga att beräkna
arbetstiden för vecka och anser det icke vara erforderligt att bibehålla nuvarande
bestämmelse, som onödigt komplicerar lagtexten. Alltså utgår man från
principiella och juridiska synpunkter till stöd för införandet av veckoperiod
i fråga om blandat arbete.

Två reservanter i arbetsrådet anföra emellertid, att under hela den tid, som
djurskötseln varit lagligen reglerad, har det stått klart för såväl statsmakterna
som parterna på arbetsmarknaden att arbetstiden för blandat arbete lämpligen
bör beräknas för två veckor i följd och att något bärande skäl för arbetstidens
beräknande per vecka ej heller nu anförts. Enligt reservanternas
inom arbetsrådet mening innebär arbetstidens beräknande per tvåveckorsperiod
en avsevärd förenkling och tillika att man även i fråga om arbetsperioderna
jämställer arbetare med blandat arbete med de egentliga djurskötarna som ha
minst en fridag varannan vecka. Vidare ber jag att få erinra om, att enligt
såväl kollektivavtal som praxis arbetare med blandat arbete erhålla en fridag

36

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

varje period. Varje period omfattar alltså 13 arbetsdagar och en. fridag. Om
arbetstiden anvisas för tvåveckorsperiod, kan densamma fördelas på de 13 arbetsdagarna.
Men örn arbetstiden fastställes enligt Kungl. Maj:ts förslag, kommer
anvisning att ske för veckoperiod, varav följden blir antingen att man i
vecka, då fridag infaller, får avstå från den arbetstid, som belöper på fridag,
eller också att man på arbetsdagarna i en dylik vecka får uttaga längre arbetstid
än på arbetsdagarna i vecka utan fridag. Det förstnämnda alternativet
innebär att man under exempelvis december—februari i den ena veckan kan
taga ut de medgivna 47 timmarna, medan man i påföljande vecka, örn fridag
då anvisas på söckendag, kan taga ut blott 40 timmar. Det sistnämnda alternativet,
som förutsätter s. k. hoppande arbetstid, saknar vid jordbruket praktiskt
intresse. Anvisandet av arbetstid per vecka innebär alltså i verkligheten
att en del av den medgivna arbetstiden icke kan uttagas. Då det under hela
den tid, då djurskötseln varit reglerad, stått klart för såväl statsmakterna som
parterna på arbetsmarknaden, att arbetstiden för blandat arbete lämpligen bör
beräknas efter två veckor i följd, synes det vara riktigt att även i fortsättningen
få göra detta. Därför hade man kunnat förvänta, att utskottet visat
förståelse för den saken och ändrat Kungl. Maj:ts förslag till 4 §, detta så
mycket mer som det bör vara nödvändigt att anpassa arbetstidslagen efter de
förhållanden, som i verkligheten råda.

1 den kungl, propositionen utgår departementschefen från, att för blandat
arbete under vintern behöves en arbetstid, som är något längre än den som
medgivits för egentliga jordbruksarbetare. Men nu medför ju Kungl. Maj :ts
förslag att denna arbetstid anvisas så, att den delvis icke kan uttagas. Det är
detta som är anmärkningsvärt, vadan det finus bärande skäl för en hemställan
att riksdagen måtte bifalla den reservation, som av oss bifogats utskottets
förslag.

Utgår man från hur det förhåller sig i verkligheten med arbetsförhållandena
på jordbrukets område, icke minst med hänsyn till nuvarande krisförhållanden,
då beredskapsåtgärderna medföra stor brist på lämplig arbetskraft för
jordbruket, måste man säga, att det synes oklokt att gå in för veckoperioder
för arbetare med blandat arbete, detta så mycket mer som det ur praktiska
synpunkter är lämpligare att beräkna tvåveckorsperioder. _

Statsrådet och chefen för socialdepartementet har för sin del ansett sig böra
giva sin anslutning till den mening, som arbetsrådets majoritet givit uttryck
åt, och därför utan särskild motivering tillstyrkt veckoarbete även för blandat
arbete. Det förefaller nästan som om statsrådet icke skulle haft något att
invända mot ett tillämpande av tvåveckorsperioder, men han har icke velat
motsätta sig kravet från den sida, som begärt att få beräkna arbetstiden i angivna
fall med endast en vecka i följd.

För min del skulle jag vilja tillåta mig förutsätta att flera av oss här i
riksdagen väl känna till hur besvärligt det är att på grund av rådande förhållanden
erhålla tillräcklig arbetskraft till jordbruket, och att jordbrukarna
i många fall knappast ha möjlighet att hinna utföra ens det nödvändigaste arbetet
för sin produktion samt att kunna bärga skörden. Under sådana förhållanden
synes det icke vara lämpligt att irritera med sådana ändringar i arbetstidslagen,
som icke kunna utnyttjas i fråga örn. däri medgiven arbetstid.
I tider, då man klagar över för liten produktion av livsmedel och att man icke
anskaffar tillräckligt med bränsle, kan det ingalunda vara riktigt att göra på
det sättet.

Givetvis bör man så långt möjligt söka tillgodose berättigade krav från
lantarbetarnas sida. Det har man ju även försökt göra, men det kan inte bortses
ifrån, att det är nödvändigt att anpassa arbetstidslagen för jordbruket efter

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

37

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

de förhållanden, som nu råda, och efter vad läget kräver. Lantarbetarna ha
nog för sin del förståelse för vad situationen kräver av elfvar i samhället, och
de ha säkerligen inte något att erinia, örn riksdagen nu skulle godkänna det
förslag, som vi reservanter föreslagit.

Jag ber därför, herr talman, att ur praktiska lämplighetssynpunkter få tillstyrka
bifall till reservationen.

Herrar Gustafsson i Lekåsa och Pettersson i Rosta instämde häruti.

Herr Hage: Herr talman! Utan att i någon större utsträckning gå in på
några detaljer skall jag be att få yrka bifall till utskottets förslag. Jag skall
vid detta yrkande dock foga några allmänna reflexioner, som för mig ha varit
avgörande, när jag fattat denna ståndpunkt örn bifall till utskottsmajoritetens
yrkande.

Örn man jämför de olika arbetstidslagarna, tror jag nog, att man kan peka
på att depna arbetstidslag för lantarbetarna på en hel del punkter avviker från
arbetstidslagar i allmänhet till nackdel för arbetarna. Detta är kanske motiverat
med hänsyn till jordbrukets speciella förhållanden, och man har ju även
från lantarbetarsidan ansett sig böra gå med på detta, just med hänsyn till
de speciella förhållanden, som gälla för jordbruket. Jag måste emellertid säga,
att man därvidlag bör se till att man från lagstiftningens sida inte går längre
i eftergifter än vad som anses vara nödvändigt. Här har arbetsrådets majoritet
endast med undantag för arbetsgivarrepresentanterna — alltså inräknat
även de opartiska medlemmarna i rådet — ansett, att man kan medgiva längre
arbetstid m. m., endast när det gäller djurskötarna. Detta är tillräckligt för
mig, och jag anser att man icke bör gå längre. Ingen kan väl påstå annat än
att omdömet från de opartiska medlemmar, som från det allmännas sida sitta
i arbetsrådet, bör tillmätas en mycket stor vikt. Detta är för mig avgörande
härvidlag. Lantarbetarna anse — såvitt jag förstår och så långt vi kunnat utröna
— att örn man nu skulle gå fram på reservanternas linje, skulle detta
från arbetarnas utgångspunkter innebära en betydande nackdel. När då arbetsrådets
majoritet säger, att man icke behöver gå längre än till detta medgivande,
som här har gjorts, tycker man, att den som sitter i utskottet har all
anledning att fästa avseende vid dessa uttalanden.

Nu torde också den arbetstid, som på detta sätt utmätes med hänsyn till
vecka, vara mera lätthanterlig, åtminstone i allmänhet, och mera praktisk även
ur vissa andra synpunkter än den arbetstid, som utmätes efter tvåveckorsperiod.

Jag vill inskränka mig till detta och från den utgångspunkten yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Holm: Herr förste vice talman! I det föreliggande utskottsutlåtandet
har behandlats Kungl. Maj :ts proposition nr 360 med förslag till lantarbetstidslag.
I anledning av denna proposition har det väckts två motioner, båda
i första kammaren, nämligen nr 282 och 283. Motionen nr 283 riktar sig
uteslutande mot 4 § 1 mom. a) i lagförslaget, som har följande lydelse: »För
varje brukningsdel må en arbetare, som i regel användes till såväl djurskötsel
som annat arbete (arbetare med blandat arbete), användas till arbete under
januari, februari och december högst 47 timmar för arbetsvecka samt under
mars, oktober och november högst 52 timmar för arbetsvecka.» Detta förslag
innebär en ändring av nu gällande lag i så måtto, att det blir en enhetlig
veckoperiod för hela året, mot nuvarande tvåveckorsperioder för vinterhalvåret
och enveckorsperioder för sommarhalvåret.

38

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

Det är mot detta som motionärerna vända sig. De vilja nämligen — som
framgår av motionens kläm •— Ira tvåveckorsperioder för liela året. Vid ett
hastigt påseende låter d^tta nog så bestickande, men benar man upp frågan,
gör man den häpnadsväckande upptäckten, att man här är inne på en väg
som, om den vunne riksdagens bifall, skulle låsa fast här ifrågasatta arbetare
så att de, så långt året är, inte skulle få någon verklig fridag. Motionärerna
säga nämligen i sin motion: »Enligt såväl kollektivavtal som praxis erhålla
arbetare med blandat arbete en fridag varannan vecka. Varje tvåveckorsperiod
omfattar alltså 13 arbetsdagar och 1 fridag. Örn arbetstiden anvisas för tvåveckorsperiod,
kan densamma fördelas på de 13 arbetsdagarna. Örn arbetstiden
däremot anvisas för veckoperiod, blir följden antingen att man i vecka, då fridag
infaller, får avstå från den arbetstid, som belöper på fridagen, eller också
får man på arbetsdagarna i dylik vecka uttaga längre arbetstid än på arbetsdagarna
i vecka utan fridag. Det förstnämnda alternativet innebär att man
under exempelvis december—februari i den ena veckan kan taga ut de medgivna
47 timmarna, medan man i påföljande vecka, örn fridag då anvisas på
en söckendag, kan taga ut blott 40 timmar. Det sistnämnda alternativet, som
förutsätter en s. k. hoppande arbetstid, saknar vid jordbruket praktiskt intresse.
Anvisandet av arbetstid per vecka innebär alltså i realiteten att en del
av den medgivna arbetstiden icke kan uttagas.»

Den springande punkten hos motionärerna är, så vitt jag kan förstå, att man
med enveckasperioder inte kan få ut mer än 40 timmar under den vecka, då
fridag skall utgå. Med tvåveckorsperioder kan man däremot dela in tiden så
att samma arbetare får utföra hela den sammanlagda arbetstiden, vilket ju
i realiteten måste innebära, att han aldrig kommer i åtnjutande av någon
fridag, utan endast får tillbaka förut inarbetad tid. En fridag bör väl ändå
i rimlighetens namn vara ett legalt avbrott i arbetstiden, således en ledighet
som vederbörande inte är skyldig att ersätta med utsträckt arbetsprestation.

Läser man vidare i motionen, finner man följande. »I sin proposition utgår
departementschefen från att arbetare med blandat arbete vintertiden behöver
en arbetstid, som är något längre än den, som medgives för egentliga jordbruksarbetare.
Men — och detta är det anmärkningsvärda ■— denna arbetstid
anvisas på sådant sätt att den delvis ej kan uttagas. Eli dylik anordning, innebärande
att mari ger med ena handen och tar tillbaka med den andra, måste
betecknas som meningslös. Då man konstaterat behovet av utökad arbetstid
och anvisat sådan, bör densamma naturligtvis också anvisas på sådant sätt
att den kan uttagas.»

Till detta vill jag säga: Hur ha herrarna läst det föreliggande lagförslaget?
Förevarande punkt a) sista meningen lyder nämligen: »Vad nu sagts gälle
ock den, som ersätter arbetare med blandat arbete under ledighet.» Därmed
menas ■— om jag förstår lagen rätt — att ersättaren är skyldig fullgöra arbete
samma tid under den andres ledighet, som eljest skulle ankommit på denne.
Örn motionärerna finge sin vilja igenom med tvåveckorsperioder, komme däremot
det förhållandet att inträffa, att när man på de 13 dagarna har plockat ut
fulla arbetstiden för perioden, och arbetaren skall lia ledighet, låt oss säga
en helgdag, eftersom de komma att utgöra flertalet, kommer ju den medgivna
tiden att utsträckas med den arbetstid, som ersättaren får utföra. Den ordinarie
tiden är ju redan fördelad på de 13 dagarna, och detta kommer att innebära,
att under den vecka, då ledighetsdag inträffar, blir arbetstiden längre
än under vecka utan ledighetsdag — ett förhållande som ju måste betecknas
som fullständigt orimligt. Detta är ju heller inte lagens mening.

Jag vill även fästa uppmärksamheten på att till den här medgivna utsträckta
arbetstiden kominer den i § 7 mom. 1 tillåtna förberedelse- och av -

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

39

Förslag till lantarbetstidslag. (Fort?.)

slutnings arbets tiden om 7 timmar per vecka ock som även tages ut av bär
påtalade arbetargrupp. Vid beräkningen av arbetsvecka måste vi därför lägga
dessa 7 förberedelse- och avslutningstimmar till den ordinarie arbetstiden.
Man gör då den upptäckten att denna arbetargrupp har den inom jordbruket
längsta arbetstiden. Vi komma nämligen till följande resultat. Med detta tilllägg
örn 7 timmar blir högsta antalet arbetstimmar per vecka, örn 47-timmars
vecka är tillämplig, 54 timmar, örn perioden omfattar 52 timmar, 59 timmar,
samt om 54-timmarsperioden är i tillämpning, 61 timmar. Per år blir detta
3,040 timmar. Jämför man med djurskötarna, stannar deras arbetstid vid omkring
2,810 timmar per år, och jämför man med övriga utearbetare, stannar
deras ordinarie arbetstid jämte normalt förekommande arbete enligt § 7 1 mom.
■— förberedelse- och avslutningstid således inräknat •— vid omkring 2,600—
2,700 timmar per år.

Herr förste vice talman! Man måste vara bra underligt funtad, örn man inte
på det kraftigaste skulle reagera mot följderna av vad ett bifall till denna
reservation skulle innebära.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang något beröra även motionen
i första kammaren nr 282. Motionärerna där äro inne på samma tongångar
som motionärerna i motionen nr 283 — endast med den skillnaden att de förstnämnda
ha lyckats komma ett par oktaver högre. De vilja göra gällande att
lagen under den tid den varit i tillämpning åstadkommit betydande olägenheter
för jordbruket. Man återfinner på första sidan i motionen: »Det synes
icke lida något tvivel örn att en markerad försämring av jordbrukets allmänna
standard inträtt och alltjämt pågår.» Sedan fortsätta motionärerna: »Många
av de arbeten, som icke äro av löpande natur men som örn de eftersättas få
ogynnsamma verkningar i framtiden, medhinnas nu ej alltid. Varje timmes
arbete som saknas går ut över arbeten, som även örn de icke för dagen äro
absolut ofrånkomliga dock lia en för hela jordbruksnivån nyttig verkan. Aven
rent nödvändiga arbeten hava under senaste åren blivit ogjorda eller för sent
utförda, och detta gäller icke blott jordbruket utan även den delen av skogsbruket
som faller under lagen, ----.»

Det är således lagen som är orsaken till svårigheterna. När man emellertid
har kommit igenom den egentliga klagolåten och fram till motionens kläm,
föreslås där en utökning av arbetstiden med sammanlagt c:a 50 timmar per
man och år. Får man detta genomfört skall nog, anser man, vad som nu är
på väg att spolieras i någon mån kunna räddas.

Inför en sådan argumentering gör man sig den frågan: Ställer då inte
lagen erforderlig tid till förfogande? Man finner i lagens 7 § mom. 2 följande:
»Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i § 6 med hänsyn till särskilt
förhållande påkallat att använda arbetare till arbete å övertid, vare därtill
berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra arbetsveckor och 200 timmar
under en tidrymd av 12 månader i följd.»

Jag vill i detta sammanhang fästa kammarens uppmärksamhet på att våren
1940 igångsattes en aktion för att få lantarbetstidslagen suspenderad.
Man ville göra gällande att lagen utgjorde ett så pass allvarligt hinder att
bela vårsådden äventyrades. Statsmakterna gingo med på en suspendering och
medgåvo att arbetstiden utökades från 54 till 60 timmar i veckan. Senare företogs
en undersökning omfattande tiden 17 april—15 juni, i akt och mening
att få fastslaget hur detta medgivande till lagens tillfälliga suspendering hade
verkat i praktiken. Undersökningen omfattade södra och mellersta Sverige,
och uppgifter inhämtades från 5,313 gårdar. Antalet arbetare utgjorde
29,694. Av dessa 5,313 gårdar hade 1,665 eller 31.3 % arbetat med utsträckt
arbetstid. Det antal gårdar, som uttagit den medgivna tiden av 60 timmar

40

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

per vecka, var 492 eller 9.3 %. Antalet arbetare å gårdar med utsträckt arbetstid
var 11,250 eller 37.9 %, och antalet arbetare, som arbetat på utsträckt
tid, var 7,819 eller 26.3 %. Dessa siffror tala ett så tydligt språk, att vidare
kommentarer äro överflödiga. Denna utredning resulterade också, som vi veta,
i att, när förslag 1941 väcktes örn förnyad suspendering av lagen, blev detta
icke heller bifallet.

Våren 1941 igångsattes en undersökning för att få i någon mån klarlagt
i hur stor utsträckning den i § 7 mom. 2 medgivna övertiden hade anlitats.
Under den för undersökningen valda tidpunkten infalla tre fyraveckorsperioder,
och under varje sådan period får enligt lantarbetstidslagen uttagas högst
48 timmars övertidsarbete för varje arbetare. Den första fyraveckorsperioden
slutar den 20 april, och den tredje perioden börjar den 19 maj. I medeltal ger
således lagen möjlighet att uttaga 12 övertidstimmar per arbetare och vecka.
Resultatet visar dock, att i medeltal endast 4.4 timmar per arbetare och vecka
uttagits. Undersökningen omfattar 4,280 egendomar med en sammanlagd arbetsstyrka
på 30,168 man. Örn man då tager ett stickprov på den brådaste
tiden, tvåveckorsperioden 27/4—10/s, visar det sig, att 17.9 procent av egendomarna
redovisade övertid och att 9.4 procent av arbetarna under samma
tid arbetat på övertid. Om man beräknar att en fjärdedel av arbetarna
äro djurskötare, vilka endast undantagsvis kunna användas i utearbete,
har av den för vårbruket disponibla arbetsstyrkan endast 12.6 procent
använts till övertidsarbete under denna bråda tid. Det torde observeras, att
medeltalet 4.4 övertidstimmar per vecka och ''arbetare endast avser de arbetare,
som verkligen utfört övertidsarbete. Slår man ut dessa timmar på hela
arbetarantalet vid de undersökta egendomarna blir resultatet endast 0.3 övertidstimmar
per arbetare och vecka.

Vad beträffar de i § 7 mom. 3 berörda 100 timmarna, som arbetsrådet äger
a.tt bevilja utöver de i mom. 2 medgivna 200 timmarna, hade enligt uppgift
från arbetsrådet ingen framställning gjorts om tillstånd att utnyttja desamma.
Härav framgår nied all önskvärd tydlighet, att den tid lagen ställer
till förfogande räcker mer än väl, och ändå föreligger en motion, i vilken man
gör gällande att den är otillräcklig. Man får en stark känsla av att motionärerna
inte tillfyllest satt sig in i lagens mening, eller att klagolåten så gått
dem i blodet, att de måste klaga oaktat de inte lia något att klaga över. Personligen
har jag den uppfattningen, att örn man utgår från det senare kommer
man sanningen närmast.

Herr förste vice talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan, vilket ju är detsamma som bifall till den kungl, propositionen.

I detta anförande instämde herr Falle.

Herr Barnekow: Herr förste vice talman! Då jag var frånvarande vid detta
ärendes justering kom mitt namn icke att stå bland reservanterna, där det
var meningen att det skulle lia stått. Jag hade endast tänkt nämna detta, men
jag kan inte underlåta att säga ytterligare några ord.

Herr Hage stödde sig i sitt försvar för utskottsutlåtandet uteslutande på
majoriteten inom arbetsrådet. Detta är ju alltid på sätt och vis en stark ståndpunkt.
Men om man ser den i ljuset av den debatt, som ägde rum inom utskottet,
tror jag att detta möjligen försvagar denna ställning en smula. Jag
tror att man i alla fall kan våga slå fast, att herr Hage anser, att det antal
arbetstimmar, som räknas med i det kungl, förslaget och i utskottets förslag,
är det riktiga. Vi kunna således vara överens örn, att det antal arbetstimmar,
som anses vara maximum eller minimum, vilket man vill, är det rätta.

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

41

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

Herr Holm sysselsatte sig enligt min mening väl mycket med några motioner,
som icke blivit bifallna inom utskottet och som reservanterna delvis inte
heller velat gå med på. Denna lilla diskussion får väl stå för motionärernas
och herr Holms egen räkning.

I övrigt förstår jag inte riktigt herr Holms inställning. Även han går, örn
jag fattade honom rätt, ut ifrån samma ståndpunkt som herr Hage, nämligen
att vi skola ha det antal arbetstimmar, som är upptaget i propositionen och i
utskottets förslag. Nu få vi komma ihåg, att den punkt i arbetstidslagen det
här gäller avser icke de större jordbruken utan endast de minsta jordbruken.
Vid de större jordbruken lia vi inte alls att kämpa med de svårigheter som
här varit på tal. Vi ha där särskilda kreatursskötare, varför vi klara oss någorlunda
tillfredsställande. Men vid de minsta jordbruken, vilka falla under
arbetstidslagen, har man det sannerligen inte lätt. Den jordbrukare, som sitter
på ett sådant jordbruk, får nog sätta in en avsevärt längre arbetstid än som
är föreskriven i lagen. Men den saken kan inte hjälpas. Har han tagit på sig ett
sådant jordbruk, får han väl också lov att sköta det.

Såväl reservanterna som utskottsmajoriteten äro överens örn, att antalet arbetstimmar
för dessa arbetare med blandat arbete skall vara det fastslagna.
Reservanterna bestrida emellertid, att det blir möjligt att uttaga detta antal
arbetstimmar med en indelning av arbetstiden på enveckasperioder. Jag tycker
det är ganska egendomligt att säga, att så och så många arbetstimmar
skola dessa arbetare göra under normal arbetstid och vad därutöver är skolade
lia övertidsersättning för, och gå ut ifrån en indelning i perioder på en
vecka i stället för tvåveckorsperioder, som gör det omöjligt att uttaga detta
antal timmar i ordinarie arbetstid. I stället få dessa mindre jordbrukare nu
taga ut dessa timmar i övertid och betala övertidsersättning för dem. Det är
alldeles klart, att detta, som herr Holm nämnde, kan vara en fördel för lantarbetarna.
Det är tydligt att de på så sätt få betalt för en del av sin ordinarie
arbetstid i form av övertidsersättning, men detta är väl ändå inte meningen.

Jag vill erinra örn — fastän det inte direkt hör dit — att inom utskottet
från reservanthåll framkastades ett förslag om att gå med på en sänkning
av den ordinarie arbetstiden, om utskottsmajoriteten ville gå med på tvåveckorsperioder.
Detta förslag vann likväl icke anslutning. Detta säger väl
något örn att det inte är fråga om att arbetstiden är för lång, utan att det
är fråga örn att lantarbetarna vilja lia övertidsersättning för en del av den
ordinarie arbetstiden. Jag kan inte finna, att det ligger någon rimlighet i detta.
I alla arbetstidslagar och framför allt i lantarbetstidslagen räknas det ju med
att vissa timmar skola tagas ut i ordinarie tid och att för vad därutöver är
skall övertidsersättning betalas. Det kan därför icke vara någon mening i att
fastställa ett visst antal timmar för dessa arbetare med blandat arbete, när
man inte vet om dessa tiinmar kunna tagas ut. De mindre jordbrukarna kunna
i varje fall inte uttaga denna arbetstid med mindre än att de få en tvåveckorsperiod
att ta ut dem på. Det är ur denna synpunkt som jag finner det orimligt
att bifalla propositionen och utskottets förslag.

Jag yrkar därför, herr förste vice talman, bifall till reservationen.

Herr Hage erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
När den föregående talaren yttrade, att det här gäller att tillgodose de
mindre jordbruken, kan man mycket väl förstå, att en del av kammarens ledamöter
tycka, att det är skäl att göra vad man kan för att tillmötesgå dessa
jordbrukares intressen.

Men nu vill jag påminna om, att lagen avser jordbruk med minst tre arbetare.
Åtminstone uppe i Norrland tycka vi ■—- med utgångspunkt från våra

42

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

förhållanden.— att detta är ganska stora jordbruk. Jag tror alltså, att själva
begreppet mindre jordbruk enligt allmän svensk uppfattning är litet missvisande
i detta fall, då lagstiftningen i alla fall endast kommer att avse jordbruk,
som ha minst tre arbetare. Örn ett sådant jordbruk i något fall skulle få
betala övertidsersättning, enligt vad den föregående talaren upplyste örn, tror
jag inte, att detta skulle ruinera detta jordbruk.

Härefter yttrade

. Herr von Seth: Herr talman! När herr Holm i sitt anförande berörde de
i detta ämne väckta motionerna nr 282 och 283 i första kammaren, sade herr
Holm att de motionärer, som undertecknat motionen nr 282, hade spelat ett
pär oktaver högre än. undertecknarna av motionen nr 283. För min del, herr
talman, skulle jag vilja säga, att när herr Holm spelade över detta anförande
i gar kväll har han tydligen anlitat en hel orkester. Denna orkester hade ingalunda
behövt spela i andra kammarens plenisal, då, de motionärer, som väckt
dessa bada ^motioner, befinna sig i första kammaren.

®f1nna är ju inte alls av så vidlyftiga proportioner, som herr Holm har

iörsökt att blåsa upp dea till. Herr Barnekow påpekade också mycket riktigt,
att när lantarbetstidslagen behandlades i utskottet, var det något mildare toner
som gjorde sig hörda från herr Holms sida. Jag skulle nästan vilja säga,
att tonerna i varje fall voro falska, därför att de voro inte med sanningen
överens stämmande.

I den avgivna reservationen är det endast fråga örn 4 § 1 morn., som rör de
arbetare som användas till blandat arbete, d. v. s. sådana arbetare som använda^
till så,väl djurskötsel som annat lantbruksarbete. Beträffande dessa har
i lagstiftningen tidigare medgivits, att deras arbetstid har fått räknas i fjortondagsperioder
i stället för enveckasperioder, som enligt lagen gälla för andra
arbetare. Det har förut i debatten nämnts, att detta varit för att tillgodose
det mindre jordbruket. Jag vill. alldeles särskilt understryka detta. Herr Barnekow
betonade ju, att man vid de större jordbruken måste lia extra folk,
som kunna rycka in på fridagar och utföra det arbete det här gäller. Vid de
jordbruken har man inte råa att ordinärt hålla extra folk för dessa
arbeten, utan de mäste utföras av arbetare, som annars äro sysselsatta på
andra områden inom jordbruket, vilka i lagen kallas arbetare med blandat
arbete.

Detta är ingen stor stridsfråga, herr talman, men det är en fråga, som är
av mycket stor betydelse för det mindre jordbruket. Nu skulle jag vilja vädja
till. kammarledamöterna att på den korta tid, som nu står till buds, sätta sig
in i vilka svårigheter ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag kommer att medföra
för det mindre jordbruket. Jag skall inte anslå några högre tonér och tala
örn jordbrukets nödläge. Jag tror emellertid att kammaren fuller väl förstår,
att i dessa tider bör man inte lägga ytterligare bördor på jordbruket.

Jag hemställer, herr talman, att kammaren måtte bifalla den till utskottsutlåtandet
av herr Tamm m. fl. fogade reservationen.

Herr Holm, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Jag skulle till herr von Seth vilja säga, när han ondgör sig över att
jag här i denna kammare behandlat motioner, som väckts i första kammaren,
att. det väl ändå är så att man har rätt att yttra sig över motioner, oavsett
i vilken kammare de äro väckta. Jag är nämligen förhindrad att lia ordet i
första kammaren, vilket herr von Seth självklart känner till. Följaktligen har
jag ingenting annat att göra än att i denna kammare säga vad jag tänker,
även örn motionen är väckt i första kammaren.

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

43

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

Vidare anförde:

Herr Jansson i Hällefors: Herr talman! Efter herr Barnekows anförande
tycker jag att denna fråga letts in mera på det ekonomiska området. Han
säger här att det inte är möjligt att begränsa lagen i fråga om det blandade
arbetet till att avse enveckorsperioder i stället för tidigare tvåveckorsperioder,
emedan det skulle bli omöjligt för de mindre jordbrukarna att ta ut den arbetstid,
som lagen sålunda medgivit. Jag har fattat honom så att han därmed vill
framhålla, att dessa mindre jordbrukare då tvingas till att använda sig av
den övriga övertiden, d. v. s. de 7 timmarna i veckan, som äro medgivna, varför
de skulle få betala en särskild övertidsersättning. När man för in frågan på
denna linje, bör man väl också vara medveten örn vilken ersättning som utgår
för dessa timmar per vecka i särskild tid, som lagen här föreskriver. Det
föreligger ju en överenskommelse mellan organisationerna på detta område av
innehåll att arbetare med blandat arbete per år erhåller 85 kronor i ersättning
för en arbetstid som per år utgör 124 timmar. Det är således en timersättning
med endast 63 öre. Örn man jämför denna ersättning med den timlön, som f. n.
utgår, nämligen 95 öre, framstår den som oerhört låg. Jag hävdar därför den
bestämda uppfattningen, att även örn dessa mindre jordbrukare i någon mån
skulle nödgas använda sig av vanlig övertid och sålunda betala den i avtalet
stipulerade övertidsersättningen, kunna de i detta hänseende icke komma i en
ekonomiskt sett sämre ställning än övriga jordbrukare. Örn man tar de siffror,
som herr Holm nämnde, nämligen att arbetstiden i full utsträckning för arbetare
med blandat arbete utgör för år räknat över 3,000 timmar mot att den
för vanliga djurskötare begränsas till 2,800 timmar, förstår man att det här
är fråga örn en arbetargrupp, som har en enligt lagen fastslagen skyldighet
att ha en betydligt längre arbetstid per år än andra lantarbetare. Man kunde
då med fullt fog hävda att man här bör gå med på den begränsning av tidsberäknjngen
till en vecka, som utskottet har föreslagit.

Det är även en annan fråga, som åtminstone för mig har varit bestämmande,
när jag tagit ställning till hela frågan inom utskottet, nämligen möjligheten
att öva en direkt och effektiv kontroll över den arbetstid, som tas ut. Det
har från lantarbetarförbundets sida hävdats att man med tvåveckorsperioder
icke kan öva en direkt och effektiv kontroll över denna arbetstid, då det i vissa
fall är svårt för lantarbetaren själv att veta, när hans tvåveckorsperiod börjar
och slutar under det löpande året. Vi lia inom utskottet även haft den uppfattningen
— i varje fall har jag haft den —- att örn en jordbrukare under
sommarhalvåret kan klara sig med 54 arbetstimmar per vecka utan att lia
denna övertid till förfogande, bör det också vara möjligt för samma jordbrukare
att under exempelvis mars, oktober och november klara sig med 52 timmar
i veckan, när han får ta ut denna övertid.

Det har sålunda varit dessa synpunkter, som också framburits av arbetsrådet,
vilka varit avgörande för majoriteten inom utskottet, när vi lia lagt fram
detta förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Barnekow erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Jansson i Hällefors erkände ju faktiskt riktigheten av vad jag
sade att det här inte är fråga örn att ta ut den ordinarie arbetstid, som är fastslagen.
Han sade ju att om enveckasperioden bleve tillämplig, kunde nog dessa
mindre jordbrukare orka med att betala den i avtalet stipulerade övertidsersättningen.
Detta visar att herr Jansson anser, att det blir fråga örn övertidsbetalning
i stället för att ta ut den ordinarie arbetstiden mot vanlig betalning.

44

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

Vidare säger herr Jansson att den ersättning om 85 kronor, som dessa »blandade»
arbetare få, därför att de ha längre arbetstid än andra, är för låg. Detta
är en sak, som jag inte direkt kan yttra mig örn. Dock vill jag säga att de
flesta säkert känna till att det vid sådana arbeten går förlorad ganska mycken
arbetstid. Ombytet av arbete medför att arbetet naturligtvis inte blir lika intensivt
som då en arbetare har ihållande arbete. Då arbetaren går från det
ena arbetet till det andra, måste han få tillfälle att vila sig, och därigenom
spills det ganska mycken arbetstid.

Det frågades slutligen under utskottsbehandlingen — jag tror förresten att
det var herr Jansson själv, som framställde denna fråga — varför man under
vinterhalvåret inte kunde reda sig med en kortare arbetstid, när man kan reda
sig med en så kort arbetstid under sommaren. Vi böra då ha i minnet att dessa
mindre jordbrukare under sommartiden kunna ha sina kreatur ute på bete,
och då behövs det inte lika mycket arbete för att sköta kreaturen som när de,
då de under vintern stå inne, skola utfodras samt i övrigt skötas örn på olika
sätt.

Härpå yttrade:

Herr Liedberg: Herr talman! En del inlägg i denna debatt ha uppkallat
mig, därför att det förefaller mig, som om en del påståenden, som där gjorts,
knappast böra få stå oemotsagda. Med all aktning för herrar Holms och Janssons
sakkunskap förefaller det som örn de knappast hade uppfattat vad reservationen
rör sig om. Den rör sig inte örn huruvida 52, 54 eller 47 timmar
i veckan eller motsvarande under en 14-dagarsperiod i och för sig äro tillräckliga
eller ej. Reservationen rör sig i stället om huruvida man, med sammanförande
av ett visst timantal per vecka samtidigt som man anser det nödvändigt
att lia vägen öppen för att lägga en fridag nar f jortonde dag, kan åstadkomma
en förnuftig uppdelning av arbetstiden med jämnt antal arbetstimmar
per dag. Reservationen rör sig med andra ord om att undvika att ha ett visst
antal arbetstimmar den vecka då fridag utgår och ett annat antal under den
vecka då fridag icke utgår.

Det är kanske nödvändigt att göra en liten återblick rörande utvecklingen på
detta område. Lagstiftningen började ju, som kammarens ledamöter torde erinra
sig, med en reglering av arbetstiden för s. k. utearbete. Sedan kom 1937
en reglering jämväl av djurskötararbetet. Man fann emellertid snart att det
fanns en kategori, som inte direkt föll varken under ute- eller djurskötararbete
och som stod mitt emellan dessa grupper. Man fann också att denna kategori
i allmänhet tillhörde de medelstora eller åtminstone — med undantag för Norrland
■— de s. k. mindre jordbruken. För denna kategoris fullgörande av sina
uppgifter erfordrades ett större timantal än för det direkta utearbetet, ett timantal
som kom att ligga ungefär mitt emellan utearbetarens och den med kreatursskötsel
helt sysselsatte. Det blev då ett provisorium, där man i kollektivavtalet
kom överens örn möjligheten att ordna arbetstiden för arbetare med
s. k. blandat arbete, men man hade ingen motsvarighet i den dåvarande lagen
till detta, utan man fick gå dispensvägen, som i mycket stor utsträckning anlitades.
Dispenser beviljades också undantagslöst av arbetsrådet. Hösten 1938
utarbetade arbetsrådet ett förslag. Arbetsrådet var anmodat att avge yttrande
rörande ändring av lantarbetstidslagen, och då föreslog arbetsrådet att
för arbetare med blandat arbete skulle arbetsperioden beräknas för en tvåveckorsperiod.
1939 års sakkunniga föreslogo en jämkning, så att dessa arbetares
arbetstid skulle motsvara dels utearbetarens räknat för vecka och dels
ett visst tillägg, olika under olika perioder, under vinter, höst och vår respek -

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

45

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

tive medelvinter, ett visst tillägg beräknat per 14-dagarsperiod. Detta var en
ganska besynnerlig anordning, vilken gällt ända till nu oell alltjämt gäller.
Denna anordning går naturligtvis att tillämpa, men den är som sagt en besynnerlig
sådan, där man samtidigt måste räkna med dels en veckoarbetstid och
dels en 14-dagarsarbetstid. Detta har föranlett svårigheter och missförstånd på
sina håll.

Ur saklig synpunkt sett är det icke något tvivel därom, att örn jag har en
arbetsperiod, som omfattar 14 dagar, varunder det skall utgå en fridag, och
örn jag vill ha samma arbetstid på de övriga veckodagarna •— i alla händelser
vardagarna — låter det sig inte ordnas på annat sätt än att arbetsperioden
motsvarar den period, under vilken fritiden skall infalla.

Nu förefaller det nog som örn herr Holm hade en annan uppfattning om lagändringens
syfte. Jag förbigår nu, att herr Holm icke ansåg reservanterna
begripa saken, och jag förbigår ävenledes, att herr Holm ansåg sig kunna
ådagalägga sin speciella sakkunskap genom att tala örn en mängd denna fråga
ovidkommande saker. Jag skall enbart hålla mig till herr Holms uppfattning
örn vad lagändringen innebär. Herr Holm sade, att örn man skulle följa reservanterna,
låser man fast arbetarna och de få ingen verklig fridag. Jag vet
ju icke vad herr Holm anser örn de avtalsstadgade 27 fridagarna per år, av
vilka ett visst antal skall vara vardagar. Örn herr Holm anser, att lagändringen
skulle innebära, att det skall vara en fridag per vecka, är hans argumentering
begriplig, men örn så icke är fallet, förefaller det, som örn herr
Holm voro inne på den tankegången, att örn man har räknat med en viss arbetstid,
låt oss säga 52 timmar i veckan, för ett visst arbete men detta timantal
icke kan tagas ut av arbetaren, så är det bara rätt och riktigt. Då får
arbetsgivaren tillkalla en annan arbetare, som fullgör återstoden av timantalet
mot övertidsersättning eller eljest, eller också får vederbörande arbetare själv
göra det mot övertidsersättning. Menar herr Holm verkligen, att örn man har
utmätt en arbetstid av 52 timmar för en viss arbetare sysselsatt med ett visst
arbete, så skall lagen, samtidigt med att detta fastslås, omöjliggöra, att de
52 timmarna kunna tagas ut av arbetaren i fråga? Jag kan icke förstå logiken
i herr Holms resonemang. Jag kan i alla händelser icke fatta det på annat sätt,
än att herr Holm menade detta, vilket väl knappast kan vara en rimlig ordning.

Det finns ingen som helst möjlighet att anordna arbetstiden efter detta lagförslag
annat än med hoppande arbetstid. Förutsatt att det blir en fridag
var fjortonde dag, blir det under den vecka, då fridag ges, en längre arbetstid
på de återstående sex dagarna än under en vecka utan fridag, då arbetstiden
slås ut på sju dagar.

Nu är detta ju icke att fatta så, att en arbetare med blandat arbete arbetar
lika mycket både socken- och helgdagar. Han är dels sysselsatt med vissa
utearbeten, dels sysselsatt med djurskötsel, vilken sistnämnda icke tar en
mans hela arbetskraft i anspråk. Under sön- och helgdagar, då utearbete icke
pågår, inskränker sig hans arbete till att sköta de djur, som han vanligen
sköter, d. v. s. han får då offra de två eller tre timmar eller vad det i allmänhet
kan vara, som han på vardagar måste ägna åt detta arbete vid sidan
örn utearbetet. Det finns som sagt ingen möjlighet att ordna detta utan hoppande
arbetstid, såvida icke arbetsgivaren antingen skall avstå från att taga
ut den arbetstid av vederbörande arbetare, som han avtalsmässigt är berättigad
att uttaga, eller skall betala övertidsersättning för en arbetstid, som
faktiskt ingår i avtalets ordinarie tid.

Nu är ju att märka, att kollektivavtalet, som ansluter sig till lagen, räknar
med vissa timantal för olika arbetare, på vilken arbetstid lönen tili ve -

46

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

derbörancle arbetare är grundad. Om man alltså har ett avtal, där lönan är
beräknad efter en viss arbetstid, men lagen omöjliggör ett uttagande av denna
arbetstid, får man ju ett ganska absurt förhållande.

Jag förstår ju mycket väl, att med den politiska maktfördelning, som
finns här i riksdagen, och med hänsyn till vilka partier som ställt sig bakom
utskottsförslaget är det naturligtvis omöjligt att åstadkomma någon ändring,
men jag måste säga, att förslaget efter min uppfattning innebär ett uppenbart
våldförande på ett förnuftigt anordnande av arbetstiden och fritiden inbördes
i enlighet med vanliga kollektivavtalsprinciper.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag hade icke tänkt begära ordet
i denna debatt, men den fråga, som här diskuteras, är av den art, att man
icke kan vara alldeles tyst, när man har haft så många års erfarenhet som
jag just beträffande ladugårdsskötares arbete. Det finns kanske ingen arbetargrupp,
som får börja sitt arbete så tidigt på dagen som just denna grupp,
och det finns ingen arbetargrupp, som under vintern måste ha så lång arbetstid
som just dessa ladugårdsskötare, samtidigt som de ha ett mycket ansvarsfullt
arbete.

Jag har för min del alltid reagerat mot särlagar, och det gör jag även i detta
fall, då det gäller dessa arbetare med blandat arbete. Yi ha snart kommit
till den punkten, där det icke finns några, som vilja taga detta arbete. Vi
kunna stifta en lag men vi kunna icke få någon, som utför arbetet.

Vad beträffar övertidsersättning och sådant, skola väl icke dessa stackars
arbetare betala den. Vi böra i stället vara överens örn att samhället skall betala
produktionen. Man talar örn att tiden skall beräknas per fjorton dagar
och man fäster så stort avseende just vid denna tid. Det är väl emellertid
på samma sätt med alla grupper, att man icke kan taga ut precis den bestämda
arbetstiden per vecka. Det inträffar ju ofta något vid sidan.

Jag beklagar, att man i riksdagen i dag skall diskutera just denna grupp
av människor, när det snart icke finns någon, som vill åtaga sig detta arbete.
Vad utskottet här har föreslagit tycker jag icke skulle behöva möta
motstånd. Vad vi kunna diskutera är som sagt frågan örn ersättningen för
produktionen, men det hör ju icke till denna fråga. För egen del har jag den
glädjen att snart kanske kunna få medaljera två av mina karlar — så länge
Ira de varit hos mig — men annars vet jag från min hemtrakt, och det är
likadant överallt, att det icke finns arbetskraft att få. Jag undrar därför,
örn det icke borde vara riksdagens uppgift att se till att alla arbetargrupper
i samhället, det må vara industriarbetare eller byggnadsarbetare eller jordbruksarbetare,
kunna få lika mycket betalt och lika lång arbetstid, och att
man även i andra avseenden följer ungefär samma principer.

Lantarbetstidslagen ger ju möjlighet att taga ut längre arbetstid under
sommaren och kortare arbetstid under vintern. För min del har jag icke heller
hört några klagomål, när det har begärts övertid för att slå med slåttermaskin
på natten eller för att så på vårarna, men det kostar givetvis litet
pengar. Ja, kära vänner, jag har varit arbetsrättare i många år men har aldrig
velat begära övertid utan att betala för det. För min del var jag tacksam,
när lantarbetstidslagen antogs. Som befallningsman på en stor gård under nio
år kunde jag se hur arbetarna vid ett tegelbruk i närheten åkte hem på lördagarna
och voro fria, medan mina karlar på denna stora gård på 600 tunnland
fingo gå till sju på kvällen alla dagar och även lördagar. Jag måste
säga, att det känns hårt, att en arbetargrupp inom livsmedelsproduktionen på
detta sätt skall arbeta under sådana förhållanden och med sådana ekonomiska
förutsättningar, att de skola stå i en särklass i fråga örn lång arbetstid

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

47

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

o. s. v. Det är just på grund härav, som landsbygden Ilar avfolkats och fortfarande
avfolkas. Nej, låt oss hellre gemensamt gå in för att söka ställa alla
lika och ge dem lika mycket betalt. Vi böra diskutera här i riksdagen, örn
icke jordbruket skulle kunna få så pass betalt för sin produktion, att det kan
betala några timmars övertid, örn så skulle erfordras.

Jag har endast velat anföra detta till dagens protokoll, ty jag beklagar,
att vi här skola diskutera örn denna arbetargrupp, som har det hårdaste arbetet
inom jordbruksnäringen: ladugårdsskötarna.

Protokollföringen övertogs nu av kammarens sekreterare, kammarrättsrådet
S. Norrman.

In fidem
Gunnar Brittk.

Herr Holm: Herr talman! Såvitt jag fattade rätt ville herr Liedberg göra
gällande, att jag skulle ha låtit förstå, att det skulle bli en fridag per vecka.
Det har jag aldrig gjort gällande. Jag beklagar, örn herr Liedberg uppfattade
det så. Jag sade, att jag är medveten örn att denna arbetargrupp har 27
fridagar per år enligt avtalet, och att av dessa 7 dagar skola vara söckendagar.
Detta föranledde mig att tala örn en helgdag som fridag, eftersom det största
antalet fridagar är helgdagar. Jag sade, att på en tvåveckorsperiod blir det 13
arbetsdagar och dessutom en helgdag. Jag påpekade, att på dessa 13 arbetsdagar
kan man taga ut 94 timmar med påföljd, att arbetstiden för den ersättare,
som skall fullgöra arbetet under den fjortonde dagen, kommer som ett
plus, eftersom den ordinarie tiden redan blivit utplockad. Lagen säger icke,
att det skall vara samma arbetare, utan säger att det skall vara en arbetare.
Det tillägges i 4 § 1 mom. under a) sista meningen: »Vad nu sagts galle ock
den, som ersätter arbetare med blandat arbete under ledighet.» Tiden faller
alltså under dessa 47 timmar i veckan.

Herr Barnekow gjorde gällande, att lagändringen skulle vålla svårigheter
för det mindre jordbruket. I lagens 1 § säges emellertid, att lagen endast gäller,
örn man använder minst tre arbetare, och även när det är minst tre arbetare
angivas i punkterna a)—f) en hel del undantag från lagens bestämmelser.
Med jordbrukets nuvarande mekanisering kan man icke räkna sådana
jordbruk, som ha så pass många arbetare som tre, till de mindre jordbruken.
Jag tror därför, att man gott kan lämna de mindre jordbruken utanför denna
diskussion, ty de skola icke falla under lagen.

Herr Jansson i Hällefors: Herr talman! Herr Liedberg och övriga, som ha
talat för reservationen, ha uttryckt sig så, som örn de hade den uppfattningen,
att om lagen såsom här är fallet föreskriver, att man exempelvis under
januari, februari och december skall ha en arbetstid av 47 timmar per vecka
och under mars, oktober och november 52 timmar per vecka, skulle det på
grund härav vara alldeles nödvändigt att taga ut denna arbetstid av lantarbetarna.
Jag tillåter mig hävda en annan uppfattning. Det står dock i lagen
högst 47 timmar och högst 52 timmar per vecka. Örn man därigenom, att man
anger tiden till vecka i stället för till fjorton dagar, i något fall icke skulle
kunna taga ut hela denna arbetstid, kan det, såvitt jag förstår, icke på något
sätt strida mot lagens bestämmelser.

Jag vill ännu en gång hänvisa till vad jag tidigare sade, att när man i avtalet
träffat överenskommelse örn en timlön för ifrågavarande merarbete av 63
öre per timme, medan motsvarande timlön för lantarbetare är 95 öre, så ligger

48

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

väl däri underförstått, att man i vissa tall icke kan taga ut liela denna tid.
I annat fall skulle väl denna disproportion i kollektivavtalet under årens
lopp lia rättats till. Denna överenskommelse träffades nämligen år 1936 eller
år 1937 och gäller fortfarande. Jag menar alltså, att även om vissa jordbrukare,
som jag förut sade, i stället för att kunna taga ut hela den bestämda arbetstiden
under en vecka nödgas betala övertidsersättning för den tid, under vilken
han måste använda lantarbetare till detta arbete, så komma dessa jordbrukare
icke därför i en ekonomiskt sämre ställning än andra. I annat fall måste
man från reservanternas sida hävda den uppfattningen, att denna speciella
lantarbetargrupp skall hållas i arbete över 3,000 timmar på året, medan för
andra arbetare t. ex. djurskötare arbetstiden är begränsad till något över
2,800 timmar och för övriga lantarbetare är betydligt mindre. Det är väl icke
lagstiftarnas mening, att denna arbetargrupp, som man på de mindre gårdarna
nödgas använda till blandat arbete, skall i genomsnitt lia en längre arbetstid
än andra arbetare. Härtill komma också andra olägenheter, som man åberopat.

Herr Liedberg hänvisade också till arbetsrådets tidigare inställning till
denna fråga, men då är det väl också logiskt, om vi från vår sida hänvisa till
arbetsrådets inställning för dagen. De tre opartiska ledamöterna av arbetsrådet
uttala sig i detta fall för en tidsbegränsning per arbetsvecka i stället för
per fjorton dagar. Jag förutsätter mycket bestämt, att denna fråga ventilerats
inom arbetsrådet på ett sådant sätt, att arbetsrådets opartiska ledamöter blivit
övertygade örn nödvändigheten av denna begränsning för att kunna öva en
riktig kontroll över denna arbetstid. Detta förhållande kommer man icke ifrån,
hur man än, resonerar om denna sak.

Till sist skulle jag vilja säga, att herr Hansson i Skediga förekom mig, då
han yttrade, att man skulle undvika att företaga en särlagstiftning för jordbruket,
som ytterligare skulle medverka till landsbygdens avfolkning och till
att det blev svårare att få lantarbetare. Jag har för min del funnit det märkvärdigt,
att det parti, som här alltid talar örn landsbygdens avfolkning, nu^så
bestämt gått in för en särlagstiftning, som måste vara synnerligen oförmånlig
för en hel del arbetare ute på landsbygden.

Herr Liedberg: Herr talman! Herr Jansson i Hällefors hänvisade till arbetsrådets
uttalande, och det gjorde också herr Hage. Naturligtvis kan man
göra hänvisning till vemi man vill, örn man bygger sitt resonemang på auktoritetstro
— från herr Hages sida anfördes icke något annat argument — men
jag för min personliga del söker i alla händelser att anlägga uteslutande sakliga
synpunkter på denna fråga. Herr Jansson säger, att örn denna lagstiftning
medger ett uttagande av 47 eller 52 timmar av en arbetare per vecka,
menas väl icke därmed, att dessa arbetstimmar nödvändigt skola tagas ut.
Nej, herr Jansson, det är alldeles givet, och det är egentligen för enkelt för
att behöva sägas. Herr Jansson kan säkert i vårt land hitta arbetare med halvtid,
med 30-timmarsvecka och vad som helst i den vägen. Det finns lyckligtvis
ännu många utrymmen för olika sorters enskilda överenskommelser inom
lagstiftningens ram. Men herr Jansson vet väl ända, att det timantal, vilket,
såsom lagen säger, högst får uttagas, är avpassat efter vad som anses normalt
för fullgoda arbetare; och att det också är det timantal, som ligger till grund
för kollektivavtalen, kan väl herr Jansson knappast sväva i okunnighet örn.
Örn det gäller en timavlönad arbetare, kan saken vara relativt likgiltig, därför
att han får betalt för den timme, han arbetar, och icke för den timme, han
icke arbetar. Då är det från arbetsgivarsidan likgiltigt ur ren utbetalningssynpunkt,
örn han får flera eller färre timmar. Han betalar blott för de tim -

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

49

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

inar, arbetaren har sitt arbete. Då bortser jag från den sidan av saken, huruvida
det arbete, som nödvändigt måste utföras, blir utfört eller icke. Men när
det gäller dessa kategorier är avlöningen vanligen fotad på antingen årslön
eller månadslön. Vidare är det alldeles tydligt, att örn avtalet bygger på ett
uttag^av visst normalt timantal, men lagstiftningen samtidigt omöjliggör eller
försvårar detta uttag, da rimmar det knappast ur varken principiella eller
praktiska synpunkter.

Herr Jansson var inne på samma sak som herr Holm förnöjt kammaren med
ett pal gånger, att det är väl icke meningen, att det skall tagas ut mera av
dessa arbetare än av andra. Mina herrar, vem vill överhuvud taget påstå, att
.•m skall ske? Är det verkligen så, att nian här tager ut mer av dessa arbetare
än av andra; Herrarna ina val veta, att en kreatursskötare har längre arbetstid.
Jag menar emellertid,^ att det här icke rör sig örn huruvida dessa arbetare
med blandat arbete såsom kreatursskötare oell utearbetare ha så och så
lang arbetstid, och örn den i och för sig är rimlig, utan det är här fråga örn
huruvida arbetstiden skall beräknas på enveckasperioder eller tvåveckorsperioeler.
Detta är, ärade kammarledamöter, deli fråga, varom vi nu tvista.

Herr Holm har vidare sagt, att naturligtvis kan man plocka ut 47 eller
52 timmar. Förvisso kan man göra det. Det är klart, att jag kan plocka
ut 47 timmar i en vecka, delade på sex dag ar eller delade på sju dagar. Det låter
sig naturligtvis göras, men det later sig icke göras med en lika arbetstid per
dag! Ivan herr Holm tala örn för mig, hur det skall göras, vore jag honom
synnerligen tacksam. I sa fall mäste man, såsom vi sagt, och såsom man påstått
både i reservationen och i de uttalanden, som avstyrkt denna lagformulering,
laborera med hoppande arbetstid, där nian den ena veckan har en arbetstid
på låt oss säga 8 timmar och den andra veckan en arbetstid på låt oss säga
7 timmar. Siffrorna äro kanske icke exakta, men det blir ungefär någonting
sådant, och detta är icke ändamålsenligt, ty det är precis samma arbete, som
i ederbörande skola utföra saväl den ena veckan som den andra veckan. Här
har man icke velat slå ihop de 52 timmarna till 104 timmar och tillåta en
förnuftig uppdelning av arbetstiden på låt oss säga 13 dagar och en fridag.
Detta har man icke velat tillåta, utan det skall bindas till 52 eller 47 timmar
eller överhuvud taget en veckas arbetstid. Samtidigt erkänner nu herr Holm,
att det ingalunda är meningen att framtvinga en fridag per vecka! Här kommer
man just fram till ett enligt mitt förmenande fullständigt ologiskt resonemang.
Man säger, att det mke är meningen att framtvinga en fridag i veckan
utan att det kan tänkas, såsom kollektivavtalet förutsätter, en fridag per 14
dagar eller 27 fridagar per år, men likaväl låser man fast arbetstiden till
veckan.

Jag förstår mycket väl, att örn det kan vara till någon fördel för lantarbetareförbundet,
måste den ligga däri, att man räknar med att eftersom det
-å sällan gar att ordna en hoppande arbetstid, blir det den lägsta arbetstiden,
som blir gällande såväl för den ena veckan, då det icke är nödvändigt, som
den andra veckan, da det är nödvändigt. Därigenom tjänar man in dessa timmar,
d. v. s. de timmar som man har kollektivavlöning för, men slipper göra
något, eller också tvingas arbetsgivaren, örn arbetet likväl måste utföras, att
pa annat sätt åstadkomma detta, och då givetvis i allmänhet mot övertidsersättning.
Denne fjortonde dagens arbetare hör, herr Holm, icke hit. Jag trodde
verkligen, att herr Holm ilven i det hänseendet, beträffande den fjortonde
dagen, då vi tala örn en tvåveckorsperiod, blandat ihop begreppen. Har herr
Holm icke gjort det, är det blott en angenäm överraskning för mig. Detsamma
jäller det resonemang, som jag tyckte, att herr Holm förde, då lian på tal

Andra hammarens protokoll 19^2. Nr 87. 4

50

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

om fritiden sade, att den fritid som hittills erhållits icke skulle ^vara någon
egentlig fritid, utan att man genom denna lagändring skulle söka åstadkomma
en ytterligare fritid. Är det också feluppfattat fran min sida, noterar jag det
med nöje. Protokollet får ju visa, örn jag hört fel. .Tåg hoppas, att jag åtminstone
kan läsa rätt.

Herr talman! Jag kan icke finna, att några sakliga argument antoris som
jäva mitt påstående, men det är klart, att en majoritet kan bestämma vad den
vill. Jag ber trots allt, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Falk: Herr talman! Jag uppkallades i debatten av två påståenden,
som kommit från reservanternas sida. Reservanterna påstå, att de driva detta
krav örn tvåveckorsperioder för arbetare med blandat arbete med tanke pa de
mindre jordbrukarna. De större jordbrukarna klara sig mycket bra, men de
mindre jordbrukarna skulle komma i en mycket svår ställning, örn denna lagstiftning
skulle antagas. Jag vill da upplysa örn att dessa arbetare med blandat
arbete äro i de allra flesta fall sådana, som tidigare varit stallfodrare.
Hu bar man gått ifrån systemet med särskilda stallfodrare och bär en man,
som utfodrar hästarna och samtidigt är körkarl. Dessa kallas numera för arbetare
med blandat arbete. Det har gått så långt på grund av rationalisering och
maskindrift, att det vid gårdar på över 300 tunnland icke finns lia£>on> sorn
sköter hästarna, utan att man har dessa arbetare med blandat arbete. Man kan
väl icke påstå, att dessa 300-tunnlandsgardar äro småbruk, som det gäller särskilt
att slå vakt om med denna lag. De mindre jordbruken på 50, 75 a 100
tunnland tror jag icke kunna få någon svårighet för att lägga arbetstiden tor
dessa arbetare per vecka. Tvärtom skulle det till och med underlätta anställandet
av arbetskraft. Det är nämligen ett faktum, att enligt de nuvarande
bestämmelserna bar arbetstiden för dessa arbetare med blandat arbete blivit
så lång, att ingen velat åtaga sig en sådan plats. Man drar sig för att taga
en sådan anställning på grund av den långa arbetstiden. Är det nu sant, att
jordbruket lider av en fruktansvärd brist på arbetskraft,. borde delina lagstiftning
vara ett steg i rätt riktning att avhjälpa denna brist. _

Jag vill också vända mig mot det påståendet från reservanternas sida, att det
med enveckasperioder skulle vara omöjligt för lantbrukarna att kunna effektivt
utnyttja den arbetstid, som avses. Så blir det givetvis, om man skall bestämma
arbetstiden till 7 dagar, men lagen förbjuder väl icke, att man tar ut
de 6 timmar, som det här är fråga örn, på veckans 6 söckendagar. Örn dessa
arbetare, som samtidigt äro körkarlar och stallfodrare, endast lia en timme
per dag för att på morgonen verkställa utfodring av hästarna och på kvällen
skötseln av stallet, torde dessa 6 timmar tillfullo gå åt på söckendagarna. På
söndagarna klarar man sig mycket bra antingen genom ersättare eller genom
att betala ett par timmars övertidsarbete till ordinarie ställföreträdare.

Jag förmenar, att de svårigheter, vilka här målats upp och skola träffa
jordbruket, icke äro av den art att de föranleda mig till annat än att rösta för
utskottets förslag.

Herr Holin: Herr talman! Då mina resonemang endast tyckas krångla till
saken för herr Liedberg, skall jag för mili del icke yttra något vidare beträffande
frågan om tvåveckorsperioder med 13 arbetsdagar och en fridag, utan
vill endast läsa upp vad som i detta hänseende säges i motionen nr 283 i första
kammaren: »Varje tvaveckorsperiod omfattar alitsa 13 arbetsdagar och 1 fridag.
Örn arbetstiden anvisas för tvaveckorsperiod, kail densamma fördelas på
de 13 arbetsdagarna.» Detta står i motionen.

Fredagen den 10 juli 1942.

Nr 27.

51

.. ... Förslag till lantarbets lidslag. (Forts.)

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemstaHan med den ändring däri, att 4 § 1 mom. lantarbetstidslagen skulle
erhålla den lydelse, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:

. nr ,50.> i anledning av väckt motion angående lagstiftning till stöd och skydd
at nyblivna änkor;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) örn
olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl., m. m.; och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
skyddsympmng inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 §
strafflagen för krigsmakten.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Föredrogs budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare;
och biföll kammaren deputerades däri gjorda hemställan.

Till bordläggning anmäldes:

andra lagutskottets memorial:

nr 46, angående ersättning åt hovrättsassessorn H. Zetterberg, vilken inom
andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor; och

nr 47, angående ersättning åt hovrättsassessorn O. A. Bergholtz, vilken
inom andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor.

§ 14.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 484, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande; samt

från bankoutskottet:

nr 478, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för lärarpersonal vid folkhögskolor och vissa lantbruksu
ndervisningsans falter;

nr 479, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 juni 1941 (nr 591)
om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada;

nr 480, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1873 (nr 31) örn rikets mynt;

nr 481, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar
i vissa delar av allmänna tjänstepensions- och famil.jepensionsreglementena
jämte en i ämnet väckt motion; och

52

Nr 27.

Fredagen den 10 juli 1942.

nr 482, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till folkskolans
tjänste- och familjepensionsreglementen.

Vidare anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 483, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lant M

nr S486, i inledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) örn
olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m fl, m m.; och

nr 487, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
skyddsympning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 §
strafflagen för krigsmakten.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget
nr 483, att utskottets hemställanden i utlåtande nr 48, angående förslaget nr
486, att utskottets hemställan i utlåtande nr 51 samt, angående förslaget nr
487’ att utskottets hemställan i utlåtande nr 52 bifölles även av första kammaren.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.40 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördalen den 11 juli 1942.

Nr 27.

53

Lördagen den 11 juli.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
som anförde: Herr talman! Herr Ekdahl har till mig framställt den frågan,
örn det vore med min kännedom och mitt samtycke som strejkbrytare användas
vid byggnadsarbete å Tomarps kungsgård.

Till svar härå vill jag meddela, att jag icke haft kännedom örn att byggnadsarbete
pågick vid Tomarps kungsgård förrän herr Ekdahl meddelade det
per telefon torsdagen den 9 dennes. Vid förfrågan hos domänstyrelsen har
meddelats, att arbetet med färdigställande av de byggnader, som påbörjats i
styrelsens egen regi, bortackorderats till en byggmästare mot en fast angiven
summa, beräknad efter gällande timlön inom byggnadsfacket. Det är enligt
min mening beklagligt, att icke någon form hittills kunnat finnas för ett arbetsavtal
gällande bebyggelse vid jordbruket.

Härpå yttrade

Herr Ekdahl: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet för hans synnerliga tillmötesgående
med detta rekordsnabba svar. Jag är också mycket tacksam för att därigenom
ges tillfälle till offentligt noterande av en ljuspunkt i denna annars
tråkiga affär: herr Bramstorps departement har således intet haft att skaffa
med strejkbrytarvärvningen till byggnadsarbetet å Tomarps kungsgård.

Vid ett samtal med mig i denna fråga framhöll jordbruksministern, att domänstyrelsen
såväl som andra statens affärsdrivande verk måste handla under
en tillräcklig rörelsefrihet. Det är en princip, som vem som helst måste gå med
på. Men med visst förbehåll: rörelsefriheten bör hålla sig inom vissa —- örn jagså
får uttrycka mig — anständighetsgränser, som utvecklingen för länge sedan
stakat ut. Då jag anser, att det brister mycket i detta avseende i förevarande
fall, ber jag få motivera denna min uppfattning. Eftersom det omöjligt
kunnat ges tid till att få svar på en interpellation med den därmed följande
mera vidsträckta yttrandefriheten, ber jag talmannen och mina ärade kamrater
i kammaren örn överseende, då jag tillåter mig att ta några fler minuter
i anspråk, än frågeinstitutet i normala fall anses berättiga till.

Jag skall nu inte alls gå in på någon historisk tillbakablick över utvecklingen
i Tomarpsaffären. Jag nöjer mig med att i korthet rekapitulera händelseförloppet
ungefär en månad tillbaka.

Domänstyrelsens jordbruksbyrås byggnadskontor — jag ber att i fortsättningen
få använda den mera korta titeln byggnadskontoret —■ hade vid den
tiden fått in svar på sitt utbjudande på entreprenad av fullbordandet av stathusbyggena,
färdigställandet av det påbörjade häststallet och nyuppförande
av ladugård vid Tomarps kungsgård. Ett anbud från en byggmästarfirma, Bröderna
Andersson i Ejungbyhed, hade byggnadskontoret funnit så bra, att firmacheferna
anmodades komma upp till verket för överläggningar. De reste upp

Svar på fråga.

54

Nr 27.

Lördagen ilen 11 juli 1942.

Svar på fråga. (Forts.)

ilen 9 juni. Förhandlingarna lia tydligen tett sig hoppingivande. Ty den 11
juni avlät byggnadskontoret en skrivelse av följande innehåll:

»Åberopande Edert besök översändes härmed förslag till entreprenadkontrakt.
Något interpellationssvar avlämnades inte i går. och enligt förljudande
kommer det inte förrän på tisdag, då kommittéutredningen även väntas föreligga.
Så snart nödiga beslut från statsmakternas sida föreligga oell vi bli oförhindrade
att teckna avtal, återkommer jag.»

Sedan hände just ingenting hör- och synbart förrän i söndags eftermiddag.
(leii 5 dennes alltså, då Tomarp invaderades av en trupp strejkbrytare, 17 man,
norrlänningar, tillhörande »Arbetets frihet» och i tjänst hos en byggmästare
i Hudiksvall, vilken sedan många år nied en energi, som varit värd en bättre
sak, förbittrat läget på byggnadsverksamhetens område i Hudiksvallstrakten
genom sina ständiga strider med de organiserade byggnadsarbetarna där uppe.

Medan strejkbrytarkontingenten var på väg ned till Tomarp, avkopplades
bröderna Andersson i Ljungbyhed från affären nied en skrivelse från byggnadskontoret,
daterad den 3 juli, där det säges i sak följande:

»Sedan nu utredningen angående byggnadsverksamheten på landet föreligger,
har frågan angående bebyggelse vid Tomarp dryftats inom domänstyrelsen
och har därvid beslut fattats örn att i år icke nybygga ladugård och svinhus
niell försöka genom arbetsfrihet få de påbörjade arbetena slutförda mot
timlön. Jag beklagar, att jag besvärat Eder att komma upp till Stockholm, men
frågan låg vid det tillfället annorlunda till.»

Jag har vid besök å Tomarp i torsdags kväll från säkraste källa erfarit, att
vad man nu har förhoppning örn att hinna bygga, är endast ett ganska klent
provisorium. Det gick nämligen icke att få så många »arbetsvilliga» från Norrland,
som man ville ha. Det är nätt och jämnt man räknar nied att få tak över
huvudet på djuren, innan vintern träder in, och att få grödan under tak inom
rimlig tid. Hade däremot bröderna Andersson fått arbeta efter det kontrakt, som
byggnadskontoret själv upprättat och vilket av bröderna Andersson undertecknades
och återställdes den 13 juni, så hade arbetet varit i gång den 15 juni, alltså
tre veckor tidigare än nu. Firman Andersson hade låtit 60 man, vid våra
byggen därnere tränad arbetskraft, hugga in med detsamma. Vederbörande
garantera, att hela djurbesättningen i så fall kunnat stallas för vintern senast
den 1 oktober, och att samtliga arbeten därute skulle varit slutförda före detta
års utgång.

Det är inte lätt att av byggnadskontorets skrivelse av den 3 juli läsa ut, vad
som inträffat sedan skrivelsen av den 11 juni avläts, och som förmått byggnadskontoret
att dels avstå från att få arbetet ordentligt utfört i rimlig tid,
dels häva ett så gott som färdigt entreprenadkonrakt, dels finna sig böra utmana
hela Sveriges organiserade arbetarvärld och dem som förstå oell sympatisera
med denna genom att låta en trupp strejkbrytare fara nära hundratalet mil för
att i bästa fall hinna nied ett skralt provisorium vid återuppbyggandet av (leii
nedbrunna kungsgården.

Den 11 juni talar byggnadskontoret örn att så snart statsmakternas beslut föreligger
och kontoret känner sig oförhindrat att teckna avtal, så skall saken bli
klar. Vilka statsmakternas beslut väntade nian på? Och varför kände man sig
inte åtminstone omkring den 16 juni »oförhindrad att teckna avtal»? — Herr
Bramstorps departement har ju inte ingripit. Riksdagen Ilar ingenting sagt,
som hindrade, snarare tvärtom. Det kan inte ens vara timlönen, som stått omistlig
för byggnadskontoret. Det förekom nämligen i vintras, att tillfälliga skogsarbetare
måste arbeta mot ackord vid Tomarp och under så vidriga förhållanden
■— meterdjup snö, där träden döko ner och försvunno, när de fälldes —- att
det inte blev mer än cirka tre kronor per dag i arbetsförtjänst. Det återstår

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

55

Svar på fråga. (Forts.)

således knappast annat att gissa på än något slags sidoinflytande, som i lindrigaste
fall kan betraktas såsom ovidkommande.

Min rekapitulation av händelseförloppet sedan en månad tillbaka är härmed
färdig, och jag skall sluta med ett par korta kommentarer.

Sedan mer än ett decennium har praktiskt taget icke en arbetsgivare av något
så när modern läggning och med en rörelse av nämnvärd omfattning ansett
det tidsenligt att anställa strejkbrytare. Han har underlåtit detta, t. o. m.
när hans arbetare gått i strejk för nytt avtal och högre avlöning. Det skulle
ännu mindre falla honom in att tillgripa en sådan utväg, om hans arbetare bara
begärde att få arbeta efter gällande avtal. Och det är ju detta och ingenting annat,
som de organiserade byggnadsarbetarna nere i min hemtrakt begärt. På
alla håll har man under dessa hårda år sökt undvika sådant, som verkar i onödan
utmanande. Man har velat stärka den inre fronten genom att söka förstå
och respektera hävdvunna rättigheter. Man talar örn nödvändigheten av att alla,
som ha särskilda förutsättningar härför, hålla sig redo att gå ut i skogarna och
hugga ved för vårt vinterbehov. Samtidigt som det är tal örn att eventuellt
tvångsförflytta skånska byggnadsarbetare, som aldrig arbetat i en skog, upp
till Norrland förflyttar domänstyrelsens jordbruksbyrås byggnadskontor norrlänningar
ner till Skåne och skulle flyttat ännu flera, örn det bara gått för sig.

Jag vill, herr talman, nied dessa mina slutreflexioner ha sagt, att medan
praktiskt taget vilken privat arbetsgivare som helst förstår vad tidsanda och
utveckling kräva, så står detta synbarligen inte klart för domänstyrelsens jordbruksbyrås
byggnadskontor. Det förefaller nödvändigt med något ingripande
uppifrån för att det skall bli annorlunda. Det är i så fall mycket hög tid, att
detta ingripande kommer.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som yttrade: Herr
talman! Herr Persson i Stockholm har i en interpellation ställt följande fråga
till mig: »Vilken ekonomisk kompensation är regeringen beredd att lämna de
arbetare, som i kraft av tjänstepliktslagen avstängas från sitt yrke, avlägsnas
från sina hemorter och familjer och hänvisas till ett arbete, vilket i de flesta
fall icke möjliggör en dräglig försörjning för den arbetande och hans familj?»

Jag skall ta mig friheten att vid besvarandet av denna interpellation lämna
en liten redogörelse för vad som utgör bakgrunden till den kungörelse om arbetsförmedlingstvång
inom byggnadsindustrien, som är utfärdad.

När vi i regeringen skulle pröva frågan om vilken byggnadsverksamhet man
kunde vänta skulle uppstå på grund av riksdagens beslut dels i de bostadssociala
frågorna och dels i fråga örn tertiärlån och tilläggslån, funno vi, att vi
icke hade en tillräcklig översikt och framför allt icke någon tillräcklig kontroll
över vissa delar av vår byggnadsmarknad. Eftersom man sedan länge
har vetat, att det kunde uppstå brist på materiel, innebar detta en lucka i regeringens
möjligheter att reglera byggandet för olika ändamål, vilket skulle
kunna medföra, att byggen som icke vore nödvändiga och kanske icke ens
angelägna utan vilka mycket väl kunde uppskjutas, komme att konsumera
byggnadsmaterial till förfång för en sådan byggnadsverksamhet som var absolut
nödvändig, bland annat det bostadsbyggande som statsmakterna enat sig
örn att man borde söka få till stånd.

Svar på
interpellation.

56

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vi hade kontroll över en mycket stor del av byggnadsmarknaden. Den kommunala
byggnadsverksamheten hade vi kontroll över, på grund av att de allra
flesta kommuner måste söka tillstånd av finansdepartementet till att upptaga
lån för sin, byggnadsverksamhet. Uppförandet av statliga byggnader, även försvarets
byggnader, hade regeringen, det säger sig självt, helt i sin hand. I fråga
örn bostadsbyggandet hade vi kontroll över alla sådana byggen, till vilka
vederbörande byggherre begär tertiärlån eller tilläggslån. Vi hade vidare kontroll
över alla sådana byggen på landsbygden, som förutsätta statsbidrag eller
statslån, alltså bostadsförbättringar på landsbygden, byggandet av lantarbetarebostäder
och byggande av egnahem, samt över vissa andra byggen, såsom
gödselvårdsanläggningar, till vilka statsbidrag utgår och vilka kanske i viss
grad konkurrera örn det byggnadsmaterial som finns.

Vi sökte finna utvägar för att skaffa oss möjlighet att kontrollera även den
del av byggnadsverksamheten, som dittills legat utanför kontroll. Det var
vissa kommunala byggen, till vilka etet inte begärts lånetillstånd, det var vissa
bostadsbyggen, där byggherren icke ansåg sig vara i behov av tertiärlån
eller tilläggslån, men det var framför allt industribyggen, som representera en
mycket betydande byggnadsvolym i vårt land.

Det första uppslag som vi diskuterade var att lägga beslag på något av det
byggnadsmaterial, varpå det rådde knapphet, exempelvis rör eller något dylikt.
En undersökning visade emellertid, att detta skulle ha medfört mångå besvärligheter,
som man helst ville undslippa. Då uppkom den tanken, att vi genom
att tillgripa arbetsförmedlingstvånget skulle åtminstone efter någon tid
kunna ha i vår hand att förklara, att det och det bygget kunde uppskjutas,
att det icke var så nödvändigt som andra byggen. Yi måste se till, att byggnadsmaterialet
framför allt kom den alldeles nödvändiga byggnadsverksamheten
till godo, och detta kunde ske genom att man vägrade att förmedla arbetare
till sådana arbeten, som man ansåg kunde uppskjutas.

Jag kan meddela, hur vi från vår sida tänkt oss att kunna utnyttja de
kontrollmöjligheter, som vi skulle skaffa oss. Vi räknade med, att det i höst
skulle uppstå bostadsbrist i ett mycket stort antal städer, kanske i alla landets
städer, och i en mängd industrisamhällen. När nian gjorde en inventering
av pågående bostadsbyggen den 1 juni i år, visade det sig emellertid, att man
på vissa platser hade kommit upp i en volym, som gjorde det önskvärt, att
man icke under denna sommar satte i gång ytterligare nya bostadsbyggen. Jag
kan som ett exempel ta Malmö stad. Där skulle de bostadsbyggen, som pågingo
den 1 juni och som beräknades vara klara till den 1 oktober, väl fylla
det behov — visserligen ett minimalt sådant — som man ansåg behövde fyllas.
När då ifrån Malmö komma nya ansökningar örn tertiärlån och tilläggslån
för stödjande av nya byggen, så säger statens byggnadslånebyrå. som Ilai''
att pröva behovet av dessa bostadsbyggen, att vederbörande kunna få tertiärlån
och tilläggslån, men byrån föreskriver samtidigt, att de byggen som dessa
lån avse icke få påbörjas förrän t. ex. efter den 1 oktober.

När det gäller byggnadsverksamhet över vilken man inte haft kontroll
det kan vara en industribyggnad som bedömes icke vara så nödvändig att
uppföra just nu — kan man nu vägra att förmedla arbetare dit. Man säger till
vederbörande: Ni skola få bygga senare på året, och då skall det ställas arbetskraft
till förfogande.

Man får på detta sätt möjlighet både att på ett ändamålsenligt och rationellt
sätt utnyttja det material, som är tillgängligt och som icke räcker till
alla byggen, samt att från statens sida på ett helt annat sätt än tidigare verka
för en säsongutjämning inom byggnadsindustrien. Man har aldrig tänkt, att
arbetsförmedlingstvånget skulle utnyttjas på det sättet, att nödvändiga bygg -

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

57

Svar på interpellation. (Forts.)

nader eller till och med byggnader, som endast vore angelägna, icke skulle få
komma till stånd nu, bara därför att man ville lia ut arbetarna i skogarna.
Det är tvärtom så, att alla nödvändiga och med all säkerhet även alla angelägna
byggnader komma att utföras utan någon tidsutdräkt trots arbetsförmedlingstvånget.
De komma att utföras, så långt som materialbehovet kan
tillfredsställas. Jag vill här slå fast, att sådan har avsikten varit.

Det har diskuterats ett tredje alternativ, som på sitt sätt var det mest sympatiska,
nämligen att man skulle införa licenstvång för all byggnadsverksamhet
tills vidare, till dess arbetskraft- och materialfrågorna blivit tillfredsställande
lösta. Detta kunde man emellertid icke göra, på grund av att ärendet
kom till behandling på ett relativt sent stadium. Man hade nämligen icke i
början av detta år tänkt sig, att byggvolymen skulle bli för stor. Man hade
tvärtom räknat med att byggvolymen under alla omständigheter skulle komma
att bli för liten detta år. Detta gjorde, att när ärendet var moget för ett
avgörande, var tiden så långt framskriden, att man måste tillgripa något förfaringssätt,
där Kungl. Maj :t ensam kunde bestämma. Licenstvånget kunde
nämligen icke genomföras utan en lagstiftning, som krävde riksdagens medverkan.
Det är icke alldeles uteslutet, att man kommer att övergå till den
metoden, men jag kan inte säga, att det är säkert. Man får se, hur arbetsförmedlingstvånget
verkar.

Det finns ett annat mycket vägande skäl för att man bör skaffa sig kontroll
över hela byggnadsverksamheten i landet. Man har gjort upp med vederbörande
byggnadsfackförbund, att man skulle sörja för att en tredjedel av arbetsstyrkan
vid varje bygge skulle bestå av arbetare, som voro minst 50 år gamla.
Man ville alltså skaffa en viss företrädesrätt till byggnadsarbete under denna
tid för gamla byggnadsarbetare, vilka icke kunna väntas övergå till något
annat näringsfång. Örn man nu icke hade fått kontroll över industribyggen,
hade följden blivit den, att t. ex. bostadsbyggandet hade blivit överbefolkat
med gamla byggnadsarbetare, och att det mest angelägna byggandet alltså
hade kommit i sämre läge än andra byggen, sorn kunnat fritt rekvirera sin
arbetskraft och därför kunnat sysselsätta bara yngre och begärligare arbetskraft.
Även ett sådant motiv skulle egentligen varit tillräckligt för att man
skulle slå in på den väg som man här har gjort.

Detta är en kort redogörelse för hur vi tänkt oss detta problem ordnat.
Vi ha alltså, när dessa bestämmelser utfärdades, inte haft som utgångspunkt,
att detta vore en arbetsmarknadsfråga, fastän regleringen kommit att ske via
arbetsmarknaden. Det hindrar icke, att åtgärderna äro motiverade även ur
arbetsmarknadssynpunkt. Jag skall här endast hänvisa till vad som många
gånger är meddelat, nämligen att det föreligger en brist på skogsarbetare
denna sommar. Jag vill emellertid samtidigt påpeka, att örn man behöver skogsarbetare,
är det omöjligt att låta byggnadsindustrien pågå som den själv vill
och konsumera hur mycket arbetskraft som helst-. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att en byggnadsverksamhet, som får breda ut sig efter eget behag
— om den kan det på grund av material tillgång och sådant — kan mycket
lätt dra till sig stora skaror av arbetare, som förut icke varit sysselsatta med
byggnadsverksamhet, därför att en hel del arbeten som utföras vid byggen
icke kräva någon yrkesutbildning. Där kan alltså en mängd grovarbetare få
sysselsättning.

Alla dessa skill gjorde, att man som sagt ansåg, att det var icke blott önskvärt
utan nödvändigt att erhålla den kontroll som jag talat örn. Det betyder
icke, att någon nu sysselsatt byggnadsarbetare kommer att avskedas från sitt
arbete. Men det betyder, att när lian är färdig med sitt arbete vid ett bygge
och vill byta arbetsplats, då måste vederbörande byggmästare ta honom ge -

58

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942.

Svar på .interpellation. (Forts.)

liom arbetsförmedlingen. Då finns naturligtvis alltid den möjligheten, att arbetsförmedlingen
säger: det och det bygget är icke nödvändigt, dit förmedla
vi icke för närvarande någon byggnadsarbetare.

Jag skall säga ett pär ord örn vilka byggen, som under alla omständigheter
komma att erhålla arbetskraft i tillräcklig utsträckning, och hur man vid
dessa försöker att få en tredjedel av arbetsstyrkan att utgöras av äldre byggnadsarbetare.
Skyddsrumsbyggen komma att förses med arbetskraft utan någon
svårighet. Alla de bostadsbyggnader som statens lånebyggnadsbyrå vid sin
behovsprövning funnit det vara nödvändigt att uppföra för att motverka uppkomsten
av bostadsbrist komma att få sin arbetskraft, likaså alla de byggen
lill vilka egnahemsstyrelsen lämnat lån eller bidrag av något slag. Där kommer
praktiskt taget ingen begränsning att ske. Uppförandet av pensionärshem,
epidemisjukhus, hem för kroniskt sjuka och vårdhem för lättskötta sinnessjuka
komma också att få den arbetskraft de behöva. Vidare kommer arbetskraft
att ställas till förfogande för utförande av gödselvårdsanläggning och
siloanläggning för beredande av ensilagefoder, uppförande av uppsamlingseller
centrallagerhus för frukt, potatis eller köksväxter, anläggande av kueller
hampberedningsanstalt, utförande av företag, vartill beviljats bidrag ur
anslaget till främjande av landsbygdens elektrifiering, samt statliga oljelagringsanläggningar
etc. Det är en hel rad av arbeten, som utan vidare komma
att få sitt arbetskraftsbehov fyllt.

Arbetskraften ställes till förfogande genom arbetsförmedlingarna, men dessa
lia order att förmedla denna arbetskraft mellan de olika arbetena. Detta gör,
att vi kunna vara tämligen förvissade örn — för såvitt inte ett tu tre en
materialbrist uppstår, som utgör ett definitivt hinder för färdigställande av
byggnaderna — att vi komma att få en byggnadsvolym i år, som ungefär motsvarar
det mål som uppställts, nämligen 50 procent av den byggnadsverksamhet
som förekom 1939, särskilt vad bostadsbyggande beträffar. Det gäller alltså
här icke något himmelsskriande intrång i byggnadsarbetarnas möjligheter
att erhålla arbete inom sitt yrke. Det ligger emellertid i sakens^ natur, att örn
man nu menar, att femtio procent av bostadsbyggandet under år 1939, vilket
är detsamma som ett bostadsbyggande av samma storleksordning som år 1930,
är ungefär vad som behövs, så följer därav, att det för närvarande är önskvärt
att det sker en avgång av arbetare inom byggnadsindustrien till andra
arbetsområden. I den mån man kan justera örn arbetsmarknaden, så att detta
önskemål även blir tillgodosett, har man enligt min mening gjort både arbetarna
och samhället en tjänst och icke en otjänst.

Sedan jag lämnat dessa upplysningar, skall jag be att få besvara den till
mig ställda frågan. Jag kan nu inte fullt besvara den på grund av att beslut
ännu inte fattats på vissa punkter. När arbetskraft överflyttas till för folkförsörjningen
viktiga arbetsområden — det gäller alltså här i huvudsak skogsarbete
— erhåller den arbetare, som flyttas från sitt gamla arbete och tar
arbete i skogen, ett förflyttningsbidrag på 1:50 under 180 dagar, dock minst
10 dagar. Vidare erhåller han ett familjetillägg i ortsgrupp I — en dyrortsgruppering
är här genomförd -— på 1:50 per dag för hustru och 60 öre för
varje barn eller adoptivbarn under sexton år. i ortsgrupp TT för hustru 1:75
samt 80 öre för varje barn eller adoptivbarn under sexton år och i ortsgrupp
TIT 2 kronor för hustru och 1 krona för barn eller adoptivbarn under sexton
år. De två nyssnämnda bidragsformerna, flyttningsbidrag och familjetilllägg,
komma enligt gällande regler utan vidare att tillämpas på byggnadsarbetare,
som antaga skogsarbete.

Dessutom finns det någonting som heter »extra förflyttningsbidrag». Rörande
detta ha bestämmelser ännu icke utfärdats för byggnadsarbetarnas vid -

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

59

Svar på interpellation. (Forts.)

kommande, oell jag vill därför icke på förhand uttala mig örn hur stort det
kommer att bli. Enligt de föreskrifter, som hittills meddelats, utgår det till
arbetare som gått ut i skogen och lämnat anställning inom pappers-, sågverks-,
trävaru-, järn-, skeppsvarvs- och verkstadsindustrierna med 2 kronor per dag.
inom dessa båda senare industrier i Stockholm och Göteborg med 2: 50 kronor
per dag. Det finnes ingen anledning att tro, att byggnadsarbetarna skulle
behandlas sämre än de nu nämnda arbetargrupperna.

Detta är alltså vad jag har att nämna i detta avseende. Jag skall nu endast
tillägga, att det arbetsförmedlingstvång, som är infört, i vissa fall kan innebära,
att en byggnadsarbetare icke erhåller byggnadsarbete, men det innebär
icke något tvång för honom att gå ut i skogen. Det är klart att det innebär
en påtryckning, eftersom han inte kan få arbete inom sitt eget fack, men
något tvång att antaga skogsarbete föreligger icke. Det kapitel i tjänstepliktslagen
som innebär tvång att taga ett bestämt arbete är icke satt i kraft. Det
är endast bestämmelsen om arbetsförmedlingstvång, varigenom företräde ges åt
vissa arbeten, som är satt i kraft. När jag understryker att ett sådant tvång
inte föreligger, vill jag naturligtvis inte, att byggnadsarbetarna skola uppfatta
detta så, att jag inte tycker att denna sak är så viktig.

Det är självfallet av yttersta vikt att byggnadsarbetare, som äro vana vid
friluftsarbete och som säkerligen ha lättare än de allra flesta att kvickt lära
upp sig till skogsarbetare, gå ut och arbeta i skogarna. Ty skulle vår bränsleförsörjning
inte klaras till vintern, komma vi att stå inför konsekvenser för
det svenska samhället, som ingen ansvarig person skulle kunna anse vara rimliga.
Jag för min del har den uppfattningen, att vi i detta skogrika land icke
rimligen kunna tolerera, att det uppstår en bränslebrist, som kan skada hela
vår produktionsvolym inom industrien i allmänhet, och som dessutom medför,
att åtminstone stadsbefolkningen kommer att få frysa i vinter. Någonting sådant
bör man icke finna sig i, och därför måste till slut alla de åtgärder tillgripas,
som äro nödvändiga för att lösa vår bränsleförsörjningsfråga. Det är
på detta område fortfarande fråga om full frivillighet. Det är emellertid klart,
att örn de förhoppningar man har på ett frivilligt åtagande inte skulle komma
att infrias, så måste även andra åtgärder övervägas. Jag tror, att regeringens
hela sätt att behandla dessa ting visar, att den icke vill tillgripa någon tvångsåtgärd,
såvitt icke den absoluta nöden står för dörren.

Härefter anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att till socialministern få
framföra ett tack för svaret på min interpellation. Jag tror, att detta svar
säkert för de allra flesta var en mycket stor överraskning, ty i den offentliga
pressdebatt, som har ägt. rum efter det att tjänstepliktslagen börjat tillämpas
mot byggnadsarbetarna, har det aldrig någonsin nämnts något om att avsikten
skulle vara någonting annat än att tvinga byggnadsindustriens arbetare ut i
skogarna. Nu framställer socialministern åtgärden såsom mera förestavad av
att man önskade reglera byggnadsproduktionen genom att tillämpa tjänstepliktslagen
gentemot byggnadsarbetarna. Nog har regeringen andra medel till
förfogande för att reglera byggnadsverksamheten. Socialministern nämnde
själv de möjligheter, som stå regeringen till buds såsom anslags- och kreditgivare,
möjligheterna att lägga beslag på byggnadsmaterial, och de möjligheter
regeringen har genom sin kontroll över städernas och kommunernas lånepolitik.

Men regeringen har alltså endast prövat de håda alternativen att endera
lägga beslag på byggnadsmaterial eller på arbetskraft för att reglera bygg -

60

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

nadsverksamheten, och nian valde därvid att lägga beslag på arbetskraften,
d. v. s. på människorna. Det är det reella innehållet i den åtgärd, som vidtagits.
Jag måste säga, att någon liknande åtgärd aldrig tidigare tillämpats
inom krispolitiken. Man kunde ju lämpligen endast göra det tankeexperimentet,
att motsvarande åtgärd skulle vidtagas mot grosshandlarnas grupp i
landet i syfte att avskilja de överflödiga bland dessa. Vilket herrans oväsen
skulle det då inte bli!

Socialministerns svar innehöll en redogörelse för de förmåner, som redan
nu utgå till arbetare från andra yrken, som sändas på skogsarbete. Det förhåller
sig i alla fall så, att trots dessa förmåner blir det ekonomiska läget för
de arbetare som sändas till skogen, i varje fall från städerna, sådant, att de
faktiskt med skräck se mot en sådan eventualitet, att de skulle tvingas att
resa ut på skogsarbete. I varje fall är förhållandet sådant särskilt här i
Stockholm. Nu säger socialministern, att ännu föreligger icke något egentligt
tvång; man endast hindrar byggnadsindustriens arbetare från att få arbete i
sitt yrke. Ja, i realiteten är detta ett fruktansvärt tvång. De praktiska verkningarna
av den företagna åtgärden komma att bli tvång för de byggnadsindustriarbetare,
som avstängas från sitt yrke, att ge sig ut i skogen på grund
av att de icke lia några andra utkomstmöjligheter.

Jag vill långt ifrån klandra regeringen för att den vidtager åtgärder i syfte
att lösa bränslefrågan. Tvärtom, regeringen skulle ju vara klandervärd örn
den underlät att vidtaga sådana åtgärder. Det är ju nämligen en hela folkets
verkligt gemensamma intressefråga, som här måste lösas. Men av detta faktum
följer, att de offer och de mödor lösningen av denna fråga kräver också måste
i görligaste mån bli en gemensam angelägenhet; i varje fall måste de ekonomiska
offer, som frågans lösning kräver, bårås av alla i mån av vars och
ens ekonomiska bärkraft. Ingen torde väl kunna bestrida, att vårt lands
arbetare redan visat en beundransvärd offervilja, när det. gäller att ta på sig
bördor, som angivits såsom nödvändiga för landets och folkets frihet och välfärd.
Arbetarna ha nöjt sig med en lönekompensation som medfört, att deras
levnadsstandard stadigt sjunkit, allteftersom priserna på livsmedel och andra
förnödenheter stigit. De lia uthärdat inkallelserna till militärtjänst utan knot,
trots att dessa undergrävt hemmens ekonomi. Jag vågar påstå, herr socialminister,
att trots att arbetarna och övriga små inkomsttagare blivit hårdast
pressade av krispålagorna, så ha dessa säkerligen hittills inte berett regeringen
en tiondel av de bekymmer i skatter och prisfrågor, som exempelvis betodlare,
godsägare och storföretag inom industrien gjort. Arbetarna komma
också säkerligen i fortsättningen att villigt tillhandahålla sin enda egendom,
nämligen sin arbetskraft, för att vårt folk skall kunna skyddas mot kölden
under kommande vinter, dock endast under ett förbehåll, nämligen att de icke
behöva konstatera, att de ekonomiskt starka tillåtas att för egen ekonomisk
vinnings och bekvämlighets skull profitera på de arbetare, som i kraft av
tjänstepliktslagen kunna göras till praktiskt taget livegna under staten. Arbetarna
komma säkerligen inte att så långt som helst låta de besuttna profitera
på deras offervilja för det gemensamma bästa.

Skogsarbetet ger även sina vana ordinarie utövare en mycket knapp bärgning.
Därtill har erfarenheten redan visat, att de skogsarbetare, som bo i skogstrakterna,
bättre kunna passa de bästa arbetstillfällena, skaffa sig den bästa
skogen att avverka och utvälja de bästa arbetsgivarna, nämligen de mindre
skogsägarna, som i allmänhet betala mycket bättre löner än storbolagen och
domänstyrelsen. De icke yrkesvana. arbetarna komma alltså att hänvisas till
storbolagen och domänstyrelsen. Vi fingo ju nyss ett ypperligt belägg på den
mentalitet, som råder inom denna sistnämnda statliga institution genom det

Lördagen den 11 juli 1912.

Nr 27.

öl

Svar på interpellation. (Forts.)

interpellationssvar, som nyss lämnades av jordbruksministern. Till redan nämnda
nackdelar kommer ytterligare, att de icke yrkesvana skola försörja familjer,
bosatta i dyrorter, med ett arbete, i vilket de inte äro och, vad det gäller de
äldre arbetarna, aldrig kunna bli verkligt yrkesskickliga.

Det är alltså stora offer man kräver av byggnadsindustriens arbetare. Jag
syftade därför i min interpellation till att få ställa den frågan: Vilka motsvarande
offer krävas av skogsbolagens intressenter? Man kanske vill svara: Mot
dem och deras egendom tillämpa vi vid behov avverkningslagen. Ja, det kan
nian visserligen göra, men då betalar man bra. Mot arbetarna och deras egendom,
arbetskraften, börjar man tillämpa tjänstepliktslagen. Jag vågar påstå,
att man underbetalar detta egendomsbeslag. Man kräver alltså större offer
av dem som genom sitt arbete skola rädda vårt folk undan kölden än av dem
bland folket, som kunna njuta frukterna av en arbetsfri inkomst i stora våningar,
som skola värmas upp genom den tvångsavverkade veden. Däri ligger
en orättvisa och en missnöjesanledning som måste avskaffas. Ty kan man med
lagens hjälp lägga beslag på en medborgargrupps kroppar, då måste man också
med lagens hjälp från dem som äro ekonomiskt bärkraftiga kunna förskaffa
sig de medel, som äro erforderliga för att de för tjänstepliktslagen utsatta skola
kunna hållas ekonomiskt skadeslösa. Detta sker för närvarande icke. Arbetets
resultat kommer också att i stor utsträckning bli beroende på att nämnda sida
av saken löses på tillfredsställande sätt.

Vi ha ofta hört storföretagens representanter tala örn nödvändigheten av
ekonomisk stimulans. Jag hoppas, att de icke ha någonting emot, att deras egna
teorier överföras på föreliggande fråga, därför att för arbetarna är den ekonomiska
stimulansen liktydig med tillgodoseende av deras egna och de anhörigas
mest trängande behov av mat, kläder, tak över huvudet och annat. När man
emellertid valt ut byggnadsindustriens arbetare som objekt för tjänsteplikten,
är det också en annan fråga, som socialministern berörde och som behöver diskuteras,
nämligen frågan, örn de bostadsbehövandes intressen kunna bli tillräckligt
tillgodosedda, örn man lägger beslag på en del av byggnadsindustriens
arbetskraft för skogsarbetet. Socialministern säger visserligen, att ingen nödvändig
byggnation skall stoppas. Men det är redan nu så, att byggnadsföretagarna
klaga över brist på arbetskraft. Bli byggnadsindustriens arbetare icke
tillräckligt ekonomiskt kompenserade, komma säkerligen många av dem att
i skräck för tjänstepliktslagen fortast möjligt övergå till andra yrken, och på
det sättet kommer man att ytterligare decimera denna byggnadsarbetarekår,
som man försäkrar redan är till fullo upptagen. Någon nyrekrytering till kåren
kan det under sådana förhållanden icke bli. Därtill kommer, att det blir
svårt för privata företagare att börja planera byggen, där de komma att leva
i ett sådant ovisshetstillstånd beträffande möjligheterna att få arbetskraft, som
tillämpningen av tjänstepliktslagen kommer att medföra.

Man frågar sig under sådana förhållanden, huruvida man ej kunnat spara
in dagsverken på andra områden än enbart genom att ingripa mot byggnadsindustrien
och anläggningsarbetena. Hur kan man å ena sidan låta tusentals
och åter tusentals dagsverken förstöras, till och med till skadliga och farliga
ändamål genom att de tjäna den ena krigförande parten, exempelvis genom att
tillåta tusentals jordbruksarbetare att resa till ett krigförande lands hjälp, när
tjänstepliktslagen samtidigt måste tillgripas för att tillförsäkra det svenska
skogs- och jordbruket arbetskraft? Varför skola tusentals dagsverken gå till
spillo i vårt land genom att arbetarna sysselsättas med reparationer på krigförande
makts stridsvagnar, samtidigt sorn man med lock och pock söker förmå
andra inom metallindustrien arbetande att draga till skogarna? Även detta
hade varit intressant att få svar på i samband mod det problem jag genom mia
interpellation velat rulla upp.

62

Nr 27.

Lördagen den li juli 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
har för min del ansett, att jag borde svara på interpellationen. elium jag av
herr Perssons senaste anförande förstår, att den egentligen tillhör okynnesinterpellationernas
kategori. Jag har ansett mig böra svara just därför, att det
förefaller som om större delen av den svenska tidningspressen icke hade någon
kännedom om vad det verkliga syftet är med detta arbetsförmedlingstvång.

Jag skall icke upprepa vad jag sagt förut. Jag vill bara till det utsökt demagogiska
anförande, som interpellanten nyss hållit, göra den reflexionen, att
ett arbetsförmedlingstvång i Sverige ju i alla fall på intet sätt kan jämföras
med åtgärder för att tvinga arbetarna till visst arbete uti talarens eget andliga
fädernesland. Det skulle intressera mig att veta, vilka byggnadsarbetare som
på grund av detta arbetsförmedlingstvång »beslagtagits» av staten. Jag bara
tar upp denna enda glosa för att belysa det sakliga värdet av det anförande,
som vi nyss lyssnade till.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Socialministern frågar, vilka arbetare
som blivit beslagtagna genom de ifrågavarande åtgärderna. Jag vågar
påstå, att varje arbetare, som utsättes för denna åtgärd från statens sida att
hindra honom från att arbeta i sitt eget yrke, trots att arbetstillfällen finnas,
därigenom på sitt sätt blir beslagtagen; hans arbetskraft blir beslagtagen för
att användas i skogsarbete eller jordbruksarbete. Att detta är syftet med den
åtgärd, som här kritiseras, ja det är vad som framställts från såväl myndigheterna
som i pressen intill denna dag.

Socialministern karakteriserade mitt anförande som ett okynnesanförande
och min interpellation som en okynnesinterpellation. Vad finnes det för något
i mina bemärkanden, som kan betecknas såsom okynnes? Socialministern och
jag kunna lia olika uppfattningar i de frågor det här gäller, men något som
syftar till okynne har icke varit drivkraften för mig, när jag framställt denna
interpellation och icke heller när jag hållit det anförande jag här hållit.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag skall icke direkt lägga mig i den interpellationsdebatt,
som här ägt rum, men jag kan ej underlåta att göra ett par
anmärkningar i anledning av densamma. Jag vill då alldeles särskilt anknyta
till ett pär företeelser, som kunnat iakttagas också i- annat sammanhang.

När man hör alla dessa klagomål över ökat statligt tvång i dessa tider, från
olika håll för övrigt, förefaller det mig, som om detta skulle vittna örn, att
man litet tänkt igenom, vilka näringsekonomiska perspektiv vi gå igenom, och
vilka konsekvenser det medför, att olika samhällskategorier få ökad hjälp av
staten.

Härom dagen helig ett anförande någonstädes i landet — det har hållits
många liknande, liksom det skrivits artiklar på det temat, som antagligen
kommer att under den kommande valrörelsen upprepas många gånger — där
det begärdes garantier för ett fritt näringsliv. Det är mycket bra, det
där med ett fritt näringsliv. Men man tillägger »när krisen tar slut och
vi återgå till normala förhållanden». Varför just bara då? Varför skulle
icke det fria näringslivet få klara sig bäst det kan också under de svåra
tider, som vi för närvarande genomleva? Det är liten smula bristande allvar,
då man å ena sidan under dåliga tider för industrien och näringslivet
överhuvud begär statens hjälp, så fort man kommer i svårigheter, men så snart
dessa svårigheter äro över säger man: »Var så god och drag tillbaka edert
ingripande, nu skall dét vara ett fritt näringsliv.» Jag kan icke hjälpa, att
det synes mig, som om man i vissa arbetarkretsar dåligt tänkt igenom att
allting har två sidor. Man har, synes det mig, icke bara rätt att begära sta -

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

03

Svar på interpellation. (Forts.)

tens och samhällets ingripande och hjälp för den händelse man anser sig kunna
få sitta kvar vid alla de liberal-kapitalistiska anordningar, som voro för
handen mer eller mindre under tider, då samhället icke ingrep och hjälpte. Ty
det är alldeles klart, att när samhället hjälper till i alla olika avseenden,
måste detta medföra den konsekvensen, att samhället också får försöka medverka
till en omorganisation av näringslivet, så att det blir effektivare och
bättre fungerande i olika avseenden.

Dessa reflexioner har jag gjort mer än en gång under de sista månaderna.
Jag tror, att man i alla kretsar har anledning att taga sig en funderare över.
huruvida icke ens egen ståndpunkt försvagas, örn man säger: »Det där vilja vi
ha, men vi vilja icke ha några som helst konsekvenser av den förändrade ekonomiska
organisation, som detta, att vi få det, måste komma att medföra.»
Jag tror, att debatten om de ekonomiska förändringarna, som väl komma att
tränga sig fram efter kriget med större tydlighet än nu, skulle vinna både i
fråga örn klarhet och i fråga örn resultaten, för den händelse man på alla
håll komme ihåg, att vi kunna icke bara fordra och begära att få någonting,
utan vi måste också taga vissa konsekvenser. Saken har med andra ord tvenne
sidor. Jag tror, att herr Persson i Stockholm skulle befrukta diskussionen örn
det speciella ämne, som han berörde, genom att understryka också den saken.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Moller: Jag vill bara till
herr Perssons sista anförande påpeka, att jag hoppas, att han någonstädes kan
skaffa sig undervisning om vad ordet »beslag» betyder.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! När herr Kilbom kom till sina
slutsatser om de industrier och företag, som under den nuvarande krisen begärt
statens hjälp, ber jag att få komma med en liten reflexion. Är det icke, herr
Kilbom, i stället så, att det för närvarande är staten, som måste av de svenska
företagarna, av den svenska industrien och av det svenska jordbruket begära,
att de i den allra största möjliga utsträckning ställa sig till samhällets
och folkförsörjningens tjänst? Jag tror ej, herr Kilbom, att den utveckling,
som vi vilja ha i detta land och som går ut på att skapa bättre och rikare
folkförsörjning, i framtiden kommer att gå den väg, som herr Kilbom skisserade.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag undrar, örn ej herr Skoglund tillräknar sig
sämre minne än han har, månne. Jag undrar just, herr Skoglund, hur det skulle
ha varit för industrien, för den händelse t. ex. staten icke beslutat dessa stora
försvarsutgifter. Skulle herr Skoglund möjligen kunna tänka sig, att dessa
försvarsutgifter medföra många ökade beställningar för herr Skoglunds industri?
Mig förefaller det nämligen alldeles naturligt.

Men därtill en annan sak. Vi behöva icke precis begränsa temat till detta år
eller de år, som inträffat sedan 1939. Minns jag icke alldeles galet, herr Skoglund,
voro både han och jag med i början av 1930-talet, då såvitt jag vet några
industrier och representanter för näringslivet stodo bonande vid statens
kassa och —- riktigt och naturligt — fingo hjälp. Sålunda, jag har bara velal
säga, att är det så, att man i nödtider från den ena eller andra gruppen i staten
och samhället begär ingripande och ekonomisk hjälp, skall man ej ögonblickligen,
så fort man tror sig kunna klara sig själv, säga: »Bort med händerna!»
Vi få se det hela på litet längre sikt. Då tror jag, att det blir bättre
resultat av det hela.

Herr Persson i Stockholm: Socialministern hoppades, att jag skulle tillägna
mig vetskap örn vad ett beslag kan betyda. Jag vet icke, örn jag fattat rätt.

64

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

men jag definierar ordet så häri beslag betyder, att den, som bär makt därtill,
tager vad lian anser sig vilja hava och brukar det på sätt honom själv
lyster. De praktiska verkningarna för de byggnads- och industriarbetare, som
råkat under tjänstepliktslagens här ifrågavarande bestämmelser, bli gentemot
staten just dessa. Därför anser jag mig ha rätt att använda uttrycket.

Det är för övrigt en sak, som jag ej kom i håg att beröra i min förra replik.
När socialministern efter att lia karakteriserat min interpellation som en okynnesinterpellation
själv väljer att tala på det sätt han gjorde och säger, att
från Sverige kan man icke exportera arbetskraft till herr Perssons andliga
fosterland, så frågar jag: till vilkens andliga fosterland är det man exporterar
arbetskraft, när man skickar folk till Hitlers land?

Herr Skoglund i Doverstorp: Jag skulle endast vilja ställa den frågan, herr
talman, huruvida man får betrakta herr Kilbom såsom officiell talesman för det
socialdemokratiska partiet, d. v. s. örn detta är den näringspolitik det tänkt sig
efter kriget eller icke.

Herr Kilbom: Jag trodde, att i denna kammare varje ledamot hade rätt att
tala örn sin mening. Det är uppenbart, att det gäller icke enligt herr Skoglunds
uppfattning; han talar tydligen bara för högerpartiet. Det är mycket
tacksamt att notera detta. Ty då har man konstaterat, att högerns mening örn
dessa ting är, att i nödtider skola industrien och näringslivet få hjälp av
staten, men då staten och samhället befinner sig i svårigheter och behöver
hjälp skola industrien och näringslivet göra precis som de vilja.

Herr Thorell: Herr talman! Jag konstaterar, att herr Kilbom måtte kommit
på avvägar i fråga örn det diskussionsinlägg han gjorde. Han tyckes vilja
lägga frågan på det sättet, att det här är storindustrien och kapitalisterna,
som begärt, att de åtgärder som nu diskuteras skulle vidtagas. Det måtte väl
vara fullkomligt felaktigt, herr Kilbom. Icke har väl industrien något som
helst intresse av att byggnadsindustrien inskränkes till hälften av vad den
skulle vara under normala tider. Den har tvärtom intresse av att det ingripande,
som här kommit till stånd, icke skett, därför att då hade den fått tillverka
mera och leverera mera än den nu får.

En annan sak är frågan: Vad är det som är syftet med denna åtgärd? Jo,
herr Kilbom har hört socialministern nyss klart och tydligt påpeka, att huvudsyftet
är, att städernas och samhällenas, framför allt storstädernas, befolkning
icke skall behöva frysa i vinter. Det är icke en åtgärd som industrien
begärt direkt. Även örn industrien har intresse av att folket icke behöver
frysa, är det icke något som angår den ekonomiskt och som den har ekonomisk
vinning av. Herr Kilbom måste fullständigt ha missuppfattat Jemm
fråga.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 3.

Föredrogs andra lagutskottets memorial, nr 46, angående ersättning åt hovrättsassessorn
H. Zetterberg, vilken inom andra lagutskottet biträtt vid behandlingen
av vissa frågor.

Herr talmannen tillsporde kammaren, örn densamma vore beredd att nu företaga
ifrågavarande, endast en gång bordlagda ärende till avgörande; och fann
herr talmannen denna fråga vara med ja besvarad.

Härefter blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

65

§ 4.

Föredrogs andra lagutskottets memorial, nr 47, angående ersättning åt hovrättsassessorn
O. A. Bergholtz, vilken inom andra lagutskottet biträtt vid behandlingen
av vissa frågor.

Herr talmannen tillsporde kammaren, örn densamma vore beredd att nu företaga
ifrågavarande, endast en gång bordlagda ärende till avgörande; och fann
herr talmannen denna fråga vara med ja besvarad.

Kammaren biföll härefter utskottets hemställan.

§ 5.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 juni 1942 dagtecknad proposition, nr 349, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1. arbetstidslag för detaljhandeln,

2. lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
örn arbetstidens begränsning samt

3. butikstängningslag.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft fjorton
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner.

I de likalydande motionerna 1:300 av herr Nordenson och 11:439 av herr
Henriksson m. fl. hade yrkats vissa ändringar i förslaget till arbetstidslag.

I motionerna I: 299 av herr Holmström m. fl. och II: 441 av herr andre vice
talmannen Österström m. fl., vilka motioner voro likalydande, hade yrkats
vissa ändringar i förslaget till butikstängningslag.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda
förslag till

1) arbetstidslag för detaljhandeln; och

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn
arbetstidens begränsning;

B. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda
förslag till butikstängningslag icke kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga av utskottet framlagt förslag till butikstängningslag;

C. att motionerna 1:300 och 11:439 måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A. hemställt;

D. att motionerna 1:297, 1:298, 1:299, 11:431, 11:438, 11:440 och II:
441 måtte anses besvarade genom vad utskottet under B. hemställt;

E. att motionerna I: 295, I: 296, II: 435 och II: 436, i den mån de icke blivit
besvarade genom vad utskottet under B. hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt

F. att motionen II: 434, i den mån den icke kunde anses beaktad genom
vad utskottet i sin motivering anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Andra kammarens protokoll 1942. Nr 27. 5

Förslag tiU
arbetstidslag
för detaljhandeln,

m. m.

66

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m. (Forts.)

Reservation hade beträffande förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln
avgivits av herrar Tamm och Wistrand samt fröken Andersson, vilka

dels hemställt, att 4 § i arbetstidslagen för detaljhandeln måtte erhålla i reservationen
angiven lydelse,

dels ock föreslagit, att 8 § i samma lagförslag måtte utgå samt däremot
svarande ändring beträffande paragrafnumreringen vidtagas.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Fröken Hesselgren, som anförde: Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande nr 49 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis;

att punkten A. föredrages på det sätt, att de båda av utskottet därunder
framlagda lagförslagen föredragas vart för sig, förslaget till arbetstidslag för
detaljhandeln paragrafvis med slutbestämmelse, ingress och rubrik sist, varefter
och sedan båda lagförslagen blivit genomgångna utskottets hemställan
i punkten A. föredrages;

att punkten B. föredrages på det sätt, att det av utskottet därunder framlagda
förslaget till butikstängningslag föredrages paragrafvis med slutbestämmelser,
ingress och rubrik sist, varefter utskottets beträffande lagförslaget i
punkten B. gjorda hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A.

1) Utskottets förslag till arbetstidslag för detaljhandeln.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Herr Henriksson: Herr talman! Den nu gällande arbetstidslagen för detaljhandeln
trädde som bekant i kraft den 1 januari 1940, alltså några månader
efter krigsutbrottet. Lagen genomfördes sålunda vid en från handelns synpunkt
mycket olämplig och olycklig tidpunkt. Krigets krisverkningar hade
redan då börjat göra sig märkbara, och sedan dess lia svårigheterna för handelns
vidkommande skärpts för varje dag som gått. Jag behöver väl, herr talman,
knappast här åter närmare redovisa, hur ransoneringar, omsättningsskatt
m. m. fort med sig en betydande ökning i handelns arbetsbörda och kostnadsbörda
utan att statsmakterna vid sina prisreglerande åtgärder velat medgiva en
rimlig kompensation i form av marginalökningar. Möjligen skulle man ju med
anledning av det anförande herr Kilbom nyss höll, behöva gå in på en närmare
redogörelse för dessa frågor. Det torde väl näppeligen vara handeln, som har
begärt att bli belastad med alla dessa funktioner i samhällets tjänst. Handeln
har funnit sig i allt detta och försökt att på ett lojalt sätt tillmötesgå de krav,
som statsmakterna ha uppställt, men den där ömsesidigheten har inte riktigt
kommit till uttryck därvidlag, så att staten givit en rimlig kompensation för
den ökade arbetsbelastningen. Det har ju under denna kris i många olika
sammanhang från högre ort talats örn att vi böra dela krisbördorna. Det kan
väl inte vara ägnat att förvåna, örn man från detaljhandelns sida frågar sig,
när denna goda regel skall bringas i tillämpning i fråga örn handelns kris -

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

67

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m. (Forts.)
bördor. Inom vida kretsar bland detaljhandelns utövare hade man hyst vissa
förhoppningar om, att statsmakterna i nu rådande exceptionella läge skulle
suspendera arbetstidslagen, åtminstone så länge som kriget och det av kriget
framkallade krisläget varade. Då framställningar i denna riktning avvisats
av statsmakterna, borde åtminstone vissa uppmjukningar -av lagen vidtagas.
En sådan uppmjukning synes desto mera motiverad som regering och riksdag
vid den nu gällande lagens antagande 1939 till köpmännens nackdel avsevärt
skärpte bestämmelserna jämfört med det förslag, som framlagts av 1935 års
arbetstidsutredning och som utgjorde utgångspunkten för 1939 års proposition.
Det förslaget hade ju alla parter gillat.

Jag skall här endast beröra fyra punkter i det nu föreliggande förslaget till
arbetstidslag, beträffande vilka jag i motionen nr 439 yrkat på ändringar.

Den första punkten, gäller definitionen av begreppet »befattningshavare i
överordnad ställning» i 2 § b). Det går ej att tolka detta begrepp på enahanda
sätt som inom industrien. Arbetsförhållandena inom detaljhandeln äro väsensskilda.
Inom detaljhandeln intager en befattningshavare i ledande ställning
icke samma position utanför det arbete, som övriga anställda utföra, som inom
industrien. Aven företagaren själv deltager i de anställdas arbete. Man arbetar
tillsammans som kamrater. Det finns ju nödvändigtvis inom detaljhandeln
personer, som intaga förmansställning och som ha ansvar för arbetets ledande
och företagets drift. Framför allt gäller detta butiksföreståndare. Det synes
mig därför vara riktigt, att åtminstone butiksföreståndare undantagas från
lagens tillämpning. Man bör enligt min mening för att markera detta förhållande
il 2 § b) efter ordett företagsledare sätta in ordet butiksföreståndare.

I 4 § i denna lag bibehålies den nu gällande regeln örn att arbetstiden skall
utgöra 48 timmar per kalendervecka. Jag vill här erinra därom att 1935 års
arbetstidsutredning, i vilken saväl arbetsgivare som arbetstagare voro representerade,
enhälligt föreslog, att arbetstiden situlle utgöra 48 timmar per vecka i
genomsnitt för varje attaveckors period. Denna möjlighet till en smidigare anpassning
av arbetstiden efter handelns speciella förhållanden skars av dåvarande
departementschefen bort i propositionen till 1939 års riksdag. Riksdagen
biföll propositionen, trots att vägande invändningar gjorts av representanter
för handeln. Jag vill också i detta sammanhang påpeka, hur arbetsförhållandena
inom handeln skilja sig ifrån dem, som råda inom industrien. Det är en
annan rytm i arbetet, som far lov att anpassa sig efter konsumenternas vanor
och önskningar, efter variationer inom veckan och efter säsongerna. Arbetsbelastningen
inom detaljhandeln är alitsa ganska ojämn. Det förefaller därför
ur dessa synpunkter mycket val motiverat, att det skapas möjlighet för
handeln att smidigare anpassa arbetstiden efter arbetets rytm. Jag har tillåtit
ling att motionsvägen påyrka, att genomsnittsberäkningen''skulle gälla en trettonveckors
period. En liknande framställning gjordes vid 1939 års riksdag.

. vid nu förevarande utskottsutlåtande fogad reservation har man emellertid
stannat förren period av åtta veckor. Det är samma förslag, som fram 193,

J ars. sakkunnigebetänkande. Jag vill därför i denna punkt yrka
bil ali till reservationen.

I detta sammanhang vill jag nämna, att departementschefen i propositionen
papekat, att man i det riksavtal, som vid lagens ikraftträdande fanns mellan
handelns arbetsgivareorganisation och Svenska handelsarbetareförbundet icke
hade någon sådan period, utan avtalet innehöll bestämmelse därom, att arbetstiden
skulle utgöra 48 timmar per arbetsvecka. Jag vill fästa uppmärksamheten
pa att denna fråga mäste ses mot bakgrunden av en annan bestämmelse
i detta avtal, en bestämmelse som var av mycket stor betydelse för handelns
utövare och som möjliggjorde anpassning. I avtalet föreskrevs: »Sorn Övertid

68

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m. (Forts.)
räknas ej expediering av kunder, som äro inne i affären vid stängningstiden
men ej hunnit expedieras, ej heller den tid, som åtgår för den dagliga städningen
och iordningställandet av affärslokalen, till vilka göromål även räknas
redovisning av kassa samt skötseln av färska varor.» Enligt riksavtalet utgick
vidare icke övertidsersättning för arbete med julskyltning samt års- och halvårsinventering.
Någon tidsbegränsning för uttagande av arbete utöver den,. att
arbetstiden icke fick överstiga 48 timmar per vecka, var icke stipulerad i riksavtalet.
År 1939 drog man in alla de nyssnämnda särskilda slagen av arbete
under lagen och stipulerade, att övertidsersättning skulle utgå för sådana arbeten.
Det är därför, menar jag. ännu mera betydelsefullt att man får möjlighet
till smidigare anpassning genom att tillåta genomsnittsberäkning under en
längre period.

I 8 § av lagförslaget har upptagits en bestämmelse örn att ersättning skall
utgå för övertidsarbete. Det är en bestämmelse, som icke återfinnes i den allmänna
arbetstidslagen, i lantarbetstidslagen eller i någon annan nu existerande
arbetstidslag. Det har alltid tidigare varit en princip på arbetsmarknaden, att
parterna skola få sköta lönesättningen själva, och att statsmakterna icke skola
blanda sig i saken. Utskottet har i denna del lämnat propositionen utan erinran.
Jag har för min del mycket svårt att finna annat än att en sådan regel
som denna, vilken strider emot tidigare praxis, skulle kunna vara nödvändig
eller lämplig. Den torde varken vara lämplig ur de anställdas synpunkt eller
ur arbetsgivarnas synpunkt, och det synes vara det enda riktiga att paragrafen
får utgå ur lagen och att man överlämnar till parterna att avtalsvägen
komma överens örn ersättning för övertidsarbete.

Samma är förhållandet beträffande 9 §, där det talas örn rasternas anordnande.
Även frågan om rasternas anordnande är en sådan fråga, som bör överlämnas
åt parterna att lösa. Till belysning av rådande förhållanden skall jag
tillåta mig att citera en passus i handelns arbetsgivareorganisations yttrande
över 1941 års arbetstids- och butikstängningssakkunnigas betänkande. Det
heter där: »Arbetet i detaljaffärerna är av mångskiftande art. Det växlar efter
bransch och ort, efter kundkretsens sammansättning och efter tiderna på året.
Men ett drag är i stort sett gemensamt: principaler och medhjälpare gå sida
vid sida i arbetet, och mellan dem utvecklas mera personliga relationer än mellan
chefer och anställda i ett storindustriellt företag. För trivseln på arbetsplatsen
är det därför nödvändigt, att köpmannen och hans personal i görligaste
mån söka anpassa sig efter varandras individuella önskemål. Icke minst gäller
detta beträffande ett sådant spörsmål som rasternas anordnande, vilket behandlas
i 9 §. Det är vår bestämda övertygelse, att denna angelägenhet regleras
vida bättre av parterna än medelst lagstadganden. Parterna kunna vid rasternas
förläggning och fördelning taga hänsyn till förhållandena i varje särskilt
fall i fråga örn avståndet till den anställdes hem, kundfrekvensens växlingar
olika dagar, personalens intresse av längre sammanhängande ledighet
viss veckodag o. s. v. Det är visserligen riktigt, att arbetsgivare och arbetstagare
kunna erhålla arbetsrådets dispens att organisera rasterna på annat sätt
än lagen stipulerar, därest de så önska. Men varför skall överhuvud myndighets
tillstånd erfordras härför? Ingens intressen trädas för nära, örn köpmännen
och deras medhjälpare fritt få ordna rasterna efter vad de själva finna
mest ändamålsenligt.» Jag tycker, att den motiveringen är bärande för ett yrkande
att även denna paragraf skall utgå ur lagförslaget.

Jag skall sedan, herr talman, också tillåta mig att med några ord beröra butikstängningslagen.
Det förslag, som framlagts av 1941 års arbetstids- och butikstängningssakkunniga,
som hade till uppgift att överarbeta den dittills gällande
lagen på åtskilliga punkter, innebar förbättringar jämfört med nu gäl -

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

69

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m. (Forts.)
lande lag. I stort sett har Kungl. Maj :t följt de sakkunnigas förslag, men på ett
par betydelsefulla punkter ha avvikelser skett. De sakkunniga hade föreslagit
en centralisering av handläggningen utav vissa frågor rörande butikstängningslagen.
Det gäller här för idet första bestämmelserna om lagens tillämpningsområde,
för det andra fastställande av beslut rörande kommunala avvikelser och
för det tredje beviljandet av tillstånd till annan affärstid än den vanliga. Som
beslutande myndighet beträffande dessa frågor hade de sakkunniga föreslagit
arbetsrådet. Motiveringen för de sakkunnigas förslag var följande. Enligt
hittills gällande ordning ha vi haft ett mycket betydande antal myndigheter,
som handlagt dessa ärenden. Det har därför blivit en mycket stor ojämnhet viel
tillämpningen, en ojämnhet som framkallat stor irritation och föranlett olägenheter
av skilda slag. De sakkunniga, som på denna punkt voro eniga, förmenade,
att man skulle kunna få en mera enhetlig tillämpning, om handläggningen
av dessa frågor centraliserades. Vad beträffar elen fråga, som rör lagens tillämpningsområde,
har också Kungl. Majit följt de sakkunnigas förslag och alltså
föreslagit, att dessa ärenden skola handläggas av arbetsrådet.

På de två andra punkterna avviker propositionen ifrån sakkunnigeförslaget.
Kungl. Majit stannar vid att lägga ärenden angående tillstånd till annan affärstid
än den vanliga under länsstyrelserna. Man ville icke taga steget att nu
genomföra en centralisering. I motionen nr 441, som även jag underskrivit, yrkas,
att lagen skall ändras i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag på
dessa punkter.

Till slut skall jag beröra bestämmelserna i 11 § 3 mom. Där är det ju framför
allt fråga örn kiosker samt om frukt- och konfektyraffärer. Dessa typer av
försäljningsställen skola kunna hållas öppna på kvällarna till klockan 22. Härvid
ha meningarna sedan länge varit delade, framför allt ifråga örn varusortimentet.
Jag vill erinra örn att jag när denna fråga diskuterades år 1939 medverkade
till att de butiker, som inskränkte sig till att föra samma varor, som
tillhandahållas i kioskerna, skulle likaväl som kioskerna få hållas öppna till
klockan 22. Det är ju svårt att förstå, varför vissa varor å ett försäljningsställe
skola få säljas under längre tid på dagen än i ett annat slags lokaler. Jag stred
för denna uppfattning år 1939, och den vann då riksdagens gillande. Det är
emellertid min bestämda åsikt, att örn man av sociala eller andra skäl förvägrar
större delen av detaljhandeln att sälja efter ett visst klockslag, så skall man
vara mycket restriktiv, när det gäller de varuslag, beträffande vilka man tillåter
försäljning under utsträckt tid. Eljest riskerar man, att orättvisor uppkomma.
I den föreliggande propositionen har Kungl. Maj :t vidtagit en utökning
av det tillåtna varusortimentet. Utökningen gäller produkter av svensk
frukt. Det är ett ganska obestämt begrepp, skulle jag nästan vilja säga. Det
kan innefatta åtskilliga varor, och det är icke så förvånansvärt, örn man inom
handelsvärlden i övrigt anser, att det är en farlig väg regeringen föreslagit
riksdagen att beträda. Utskottet har varit ännu mera generöst och föreslagit,
att även kex, fikon och dadlar skola få säljas under utsträckt tid. I motionen nr
440 yrkas, att det tillägg, som Kungl. Maj :t föreslagit till denna paragraf,
skall utgå. Andra lagutskottet har så långt ifrån velat följa motionärernas förslag,
att utskottet till och med gått längre än Kungl. Maj :t.

Det är två skäl, som gjort mig mycket betänksam på denna punkt. Jag beklagar,
att andra lagutskottet icke varit lika betänksamt. Först och främst anser
jag, att man, örn man giir undantag från en regel, bör snävt begränsa undantagen.
För det andra håller jag för troligt, att örn vi nu bifalla utskottets
förslag, så komma vi örn tre år, när lagen åter skall diskuteras, att få en ny
önskelista från dessa grupper av handlande. Tillhörde jag själv någon av dessa
kategorier av affärsmän, skulle jag naturligtvis arbeta för en utökning av det

70

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m. (Forts.)
tillåtna varusortimentet. Jag finner det ingalunda onaturligt, att nian på det
hållet anstränger sig för att få en utvidgning till stånd, men om man ser saken
objektivt och därvid betraktar detaljhandeln som en enhetlig verksamhet, kan
den väg utskottet föreslagit icke anses vara riktig.

Ja, herr talman, i den uppbrottsstämning, som kammaren befinner sig, skall
jag inte fortsätta längre. Jag har blott velat göra dessa erinringar och påpekanden
och skall sedan tillåta mig att under de särskilda paragraferna återkomma
med yrkanden.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Uppbrottsstämningen är tydligen så stor,
att man knappast kan behöva ta upp någon större debatt, men jag måste i alla
fall svara på vissa av de saker, som här påtalats.

Det har ju inte yrkats att lagen skulle avskrivas, men det har talats örn att
detta borde ha varit den rätta vägen. Då vill jag påpeka, att just det faktum
att man ännu en gång föreslagit den som provisorium visar, att man vill gå
fram med en viss försiktighet, och även den siste ärade talaren har erkänt, att
när man nu tar upp frågan, efter det första provisoriet, har dock en hel del
förbättringar gjorts.

Jag skall nu taga upp några av de punkter, som framhållits här. Den första
punkten, som den ärade talaren vände sig emot, var frågan örn företagsledare,
och där vill jag säga, att det är naturligtvis i alla lagar en mycket vansklig
sak, var man skall draga gränsen mellan dem, som naturligt måste stå utanför,
därför att de äro ledare, och de som inte äro det. Såvitt jag förstår har arbetsrådet
här gått en mycket förståndig väg. Det är ju ett problem, som vi prövat
i en hel del andra lagar, och här tycker jag att man fått fram något mycket
speciellt för denna typ av arbete,-när man, som arbetsledare räknar den, som
har att göra inköp, verkställa nrisberäkningar, utbetala avlöningar eller som
har direkt med folket att göra, även om personen i fråga deltar i själva arbetet.
När det gäller de andra arbetstidslagarna tillämpar man en mycket snävare
gräns, en person som i väsentlig mån deltager i arbetet, räknas under alla
förhållanden komma in under lagen. Här åter har dragits, såvitt jag förstår,
en ganska vid gräns, och de referat som man har från de tillstånd, som givits
av arbetsrådet, tyda på att arbetsrådet här har gått på en klok medelväg.

Vad sedan, beträffar kravet om de 13 veckorna så måste jag säga, att det
skulle komma att medföra ganska stora svårigheter med bokföring av arbetstiden,
örn man normalt skulle göra en genomsnittsberäkning på en så lång tid
som 13 veckor. Att man emellertid inom detta område, liksom även inom industrien,
har behov av en variation av arbetstiden är alldeles riktigt, och det
har även arbetsrådet i mycket hög grad tagit ad notam. Jag har här en redogörelse
för av arbetsrådet lämnade dispenser under denna tid, vari Nordin
påvisar att rådet givit sådana dispenser på 4 och 8 veckor. Man har även givit
företagen en ganska lång genomsnittstid på sommaren mot att de på vintern
ha en motsvarande kortare tid. Det finns således inom lagens nuvarande
område så pass stora möjligheter att tillåta variationer, att jag tror det vore
olyckligt att i själva lagtexen föra in en så utomordentligt löslig paragraf
som det skulle bli, örn man normalt skulle gå så långt som till en genomsnittsberäkning
på 8 eller 13 veckor. 5 § ger arbetsrådet dessutom en mycket stor
handlingsfrihet i detta avseende.

Så var det frågap örn övertidsbetalning och om rasterna. På den punkten hade
utskottet förra gången en annan inställning. Utskottet var då mycket betänksamt
emot att föra in övertidsbetalning, men jag tror inte det är rätt, som
den ärade talaren sade, att det icke förekommit förut i någon annan arbetstidslag,
ty det förekommer faktiskt i sjöarbetstidslagen, och det förekommer i

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

71

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m. (Forts.)
en arbetstidslagarna mycket närstående lag, nämligen semesterlagen. Här har
man emellertid icke gått på den internationella vägen, som definitivt bestämmer
viss övertidsbetalning, 25 procent eller något sådant, utan säger bara att
det skall lämpas övertidsbetalning. Man bär gått till mötes de krav, som
förra gången ställdes från utskottets sida, nämligen att det skulle finnas en
viss möjlighet att genomsnittsberäkna denna övertidsbetalning och även en viss
möjlighet att utbyta den mot ledighet. Detta gör att jag, som förra gången
var mycket tveksam och hörde till dem som begärde att få in den där övergångsbestämmelsen,
nu kan säga mig, att man här har så pass stora möjligheter,
att svårigheten med det förberedande och avslutande arbete, som herr
Henriksson talade örn, kan lösas med de bestämmelser, som nu finnas införda
i lagen. Arbetsrådet har visat mycket stor förståelse för just den saken, och
den har också tagits upp i de sakkunnigas förslag och i propositionen.

Vad rasterna beträffar så var även där utskottet förra året inn,e på samma
linje som herr Henriksson, inte så att man ville ha bort rastbestämmelsen helt
och hållet men man ville lia den uppmjukad. Det har Kungl. Maj:t detta år
tillgodosett, för det första genom den praktiska åtgärden att i själva paragrafen
införa en definition på vad som menas med semester till skillnad från ledighet.
Detta kommer att bli lill mycket stor hjälp i det praktiska livet. Vidare
har man tagit upp möjligheten att kunna få taga en halvtimmes rast i stället
för en hel timme, som förut var det enda gällande. Slutligen står kvar den
möjlighet, som arbetsrådet haft hela tiden och som arbetsrådet i mycket stor
utsträckning använt sig av, nämligen att godtaga andra rastanordningar än
dessa.

Ja g kan således inte förstå annat än att dessa fyra punkter, sorn röra arbetstidslagen,
på ett tillfredsställande sätt tillgodosetts i det nu framlagda
lagförslaget, och jag hoppas att man under den kommande treårsperioden skall
kunna göra ytterligare de erfarenheter, som äro behövliga, innan man fastställer
lagen definitivt. Jag har fått det intrycket, att arbetsrådet har sina ögon
öppna för de speciella svårigheter, som tillhöra detta yrke. Det är ju ett nytt
område man beträtt, när man givit sig in på handeln, men å andra sidan måste
man ju säga, att man inte kan särställa detta yrke gentemot andra. De arbetstagare,
som finnas inom detta yrke, måste ha samma rättigheter som de
arbetstagare, som finnas inom industri, jordbruk och sjöfart och som fått sin
arbetstid lagstadgad. Jag hoppas och tror, att den kommande perioden skall
visa, att de förbättringar, som gjorts, också skola komma handelns folk till
godo.

Sedan lia vi då butikstängningslagen. Det blir ett slags underligt samröre,
ty dessa båda lagar höra ihop på ett sätt men äro varandra i många avseenden
ganska olika. Där har den ärade talaren framfört två synpunkter. Av
dessa är den ena av principiell art, den rör nämligen vem som skall lia hand
örn utfärdandet av tillståndsbevis. Jag tror nog det är klokt att arbetsrådet
får även med denna lag att göra. Det bär inte varit roligt under den tid som
gått, att endast domstolarna här haft avgörandet. Man behöver en central myndighet,
och meningarna ha gått isär endast beträffande hur mycket man skulle
lägga under denna centrala myndighet. De sakkunniga lia för sin del menat,
att arUetsrådet borde taga hand örn det hela. Örn man går till Kungl.
Majds proposition så ser nian där, vilken lång rad av betänkligheter som lia
framkommit gentemot att man skulle lägga sådana detaljer under arbetsrådet
som att bestämma, örn en korvgubbe skall få stå där eller där, eller om en kiosk
skall placeras på det eller det stället. Att lägga ett sådant tillstånd centralt
måsto bli både dyrbarare och mera opraktiskt. Därför har utskottet efter en
ganska genomgående diskussion helt anslutit sig till Kungl. Majit, som har

72

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m. (Forts.)
lagt denna övervakning på länsstyrelserna. Genom att lägga den på länsstyrelserna
och icke enbart på de kommunala myndigheterna har Kungl. Majit
så till vida gått till mötes de sakkunniga, att det har blivit en viss centralisering,
nämligen inom varje län. Jag tror att det vore i hög grad oklokt att med
en gång gå över ifrån att det är kommunerna, som ensamma bestämma, till att
ge det helt och hållet till en central myndighet, placerad i Stockholm. Det vore
inte nyttigt att få en sådan likriktning beträffande dessa sakerna, som det
skulle bli, örn det skulle vara en central myndighet, som skulle bestämma örn
allt. Jag tror därför att det är en klok väg som här har följts.

Vad sedan detaljerna i 11 § beträffar, så kan man naturligtvis lia olika
åsikter örn dem. Ordföranden i utskottet har efter alla de uppvaktningar, som
vi haft från olika håll i den här saken, sagt: Alla ha rätt. Utskottet kunde naturligtvis
ej nöja sig med att alla ha rätt, vi ha måst gå fram på någon väg.
Vi ha då gått den vägen, att vi tänkt mest på de svagaste här, nämligen
kioskerna. Deras möjligheter till försäljning ha genom importsvårigheter och
varubrist blivit betydligt minskade, och därför har man gått med på det varutillskott,
som Kungl. Maj :t här föreslagit, nämligen produkter av svensk frukt.
Jag tror inte att detta är så farligt som man målat upp för sig. Jag tror inte
det är någon risk att här skulle bli någon större handel med alla möjliga
fruktkonserver och att man sedan skulle gå vidare på den inslagna vägen. Det
ligger i kioskernas egen natur, att de inte kunna ha några större förråd. Det
är ju, som herr Henriksson påpekat, egentligen fruktbodarna det kommer att
gälla. Men då vill jag i detta sammanhang framhålla, att det ju är länsstyrelserna,
som på förslag av kommunerna skola tillåta eller icke tillåta sådant
öppethållande som här avses, och det är ju ganska typiskt att här i Stockholm
finns mig veterligt inte en enda fruktbod, som har tillstånd att hålla öppet
utöver eljest medgiven tid. Jag vet inte, örn det finns någon i Malmö, men
däremot vet jag att det finns sådana i Göteborg. Det kan således inte vara
något så stort avbräck för detaljhandlarna, örn det kommer litet fruktmos ut
den vägen, att man därför skulle förbjuda denna vara. Jag tror inte man
behöver riskera, att denna väg kommer att mycket vidare beträdas. Jag vill
bara för den ärade talaren framhålla, att det förra gången ju förekom en
kolossal agitation för att få tobaken fri för kioskerna. Där var verkligen utskottet
då så ömhjärtat, att det för sin del föreslog tillmötesgående i viss utsträckning.
Detta avslog riksdagen, och Kungl. Majit har inte heller denna
gång tagit upp saken. Vad man varit mest angelägen om, nämligen tobaken,
är således fortfarande icke tillåtet för kioskerna att föra.

Vad beträffar kex och dylikt så är det ju sådana detaljer, att det knappast
lönar sig att tala örn dem. Att till mandlar och dadlar, som förut voro fria,
fogats fikon och russin, beror därpå, att de varuslagen äro så lika till karaktär
och användning. Det är sådant som sportfolk köper, när de äro ute. därför
att det i viss mån motsvarar mat. Det är så pass mycket socker i dessa frukter,
att förtärande därav ger en viss känsla av att man har ätit mat, och det är
nyttigare att man skaffar sig sådant än att man köper karameller. Att kex
kommit med beror på, att det finns i handeln en hel del kex, som var tillåten
förut, nämligen sådan kex, över vilken var dragen en liten chokladhinna. Var
det icke någon chokladhinna över den, fick den inte säljas. Då menar man att
det vore klokare att helt medtaga även kex.

Ja, herr talman, jag skall inte uppehålla mig längre vid alla dessa detaljer.
Jag vill bara som slutord säga, att jag tror att vi kunna vara ganska nöjda
med det förslag, som här kommit fram. Skulle det vara så, att det hakar på
någon punkt, har man ju möjlighet att, när frågan nästa gång kommer fram
för riksdagen, vilket blir redan om tre år, använda den erfarenhet, som tre -

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

73

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m. (Forts.)
årsperioden givit, på samma sätt som man denna gång använt den erfarenhet,
som den gångna perioden har givit. Det är därför med stort lugn, herr talman,
som jag för min del yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Henriksson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Det är ju litet förbryllande, när andra lagutskottet kommer
till den uppfattningen, att alla ha rätt, och man undrar då, hur andra lagutskottet
kommer fram till sina slutsatser, när man har den uppfattningen, att
alla ha rätt. Man har i alla fall fattat en ståndpunkt, och fröken Hesselgren
ville förmena det, att man tagit hänsyn till de svagaste, alltså kioskerna. Då
vill jag erinra örn att det är inte kioskerna, som begärt detta, utan butikerna,
och i det fallet menar jag att det är en fara att man kommer på glid.

Sedan ett par ord om arbetstidslagen. Fröken Hesselgren sade, att beträffande
butiksföreståndare hade man fått en tolkning av vad som därmed menas,
och meddelade, att det var sådana som verkställa kalkyleringar, inköp
och dylikt. Jag vill emellertid påpeka den betydande särställning, som en
butiksföreståndare har vid t. ex. filialsystem, där inköp, kalkyleringar, prissättning
och dylikt verkställas centralt men där varje butiksföreståndare har
att svara för butikens försäljning, personal, lager och sådant inom hans område.
Det är därför mycket betydelsefullt att den kategorien kommer med i
denna undantagsbestämmelse.

Sedan sade fröken Hesselgren, att hon ansåg att de här fyra punkterna,
som jag framhållit, voro tillfredsställande tillgodosedda. Jag har ju litet
svårt att se detta, ty på vissa punkter har det inte blivit något tillgodoseende
alls.

Sedan ett ord beträffande centraliseringen. Fröken Hesselgren förmenar,
att det är inte nyttigt med likriktning. Men det är just detta, att det i gränsområdena
kan uppstå en förfärlig massa otrevligheter och irritationer, som
gjort, att på grundval av de erfarenheter, som gjorts under de tre åren, alla
parter, som deltogo i 1941 års utredning, kommit till den uppfattningen, att
man skulle lia en centralisering. Då ansåg man alltså att likriktning var behövlig.

Fröken Hesselgren, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag sade aldrig att utskottet hade kommit till det
resultatet att alla hade rätt. Jag sade, att inför alla de uppvaktningar, som
vi fått, hade ordföranden till slut i sin förtvivlan sagt: »Ja, alla ha rätt.» Men
när vi i utskottet kommo till realbehandlingen, försökte vi, det kan jag försäkra,
verkligen att så noggrant som möjligt följa vålt bästa förstånd och
avgöra, hur vi skulle lägga tungan på vågen.

i

Härefter yttrade:

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Som motionär måste jag bekänna,
att jag känner mig ganska tillfredsställd med det resultat, som utskottet kommit
till vid behandlingen av vår motion; vad vi eftersträvat i densamma har
utskottet i mycket stor utsträckning beaktat. Jag vill i detta sammanhang
påpeka, att jag ser detta spörsmål inte bara som en intressefråga för affärsmännen
utan som en fråga, som jämväl rör konsumenterna, i vilkas intresse
det ju ligger att detaljhandeln inte insnöres i alltför byråkratiska former.

Jag begärde ordet närmast för att något beröra ett yrkande i vår motion,
nämligen att utskottet skulle göra en tolkning beträffande bestämmelserna
för tillståndsmyndigheterna i fråga om konfektyraffärernas öppethållande.

74

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, ra. ra. (Forts.)

Härvidlag förekomma ganska stora olikheter. »I Göteborg med flera andra
städer ha kioskerna» — vilket vi anföra i motionen — »liksom butikerna medgivits
försäljning till kl. 22 dagligen, alltså även sön- och helgdagar, I Stockholm
däremot liksom på vissa andra platser har kioskhandeln i större utsträckning
givits tillstånd att under hela den i lagen tillåtna tiden, d. v. s.
till kl. 22, dagligen idka försäljning, men butikshandeln i Stockholm i intet
fall givits tillstånd att bedriva försäljning längre än till kl. 20 vardagar samt
helgdagar och helgdagsaftnar kortare tid samt på en hel del andra platser
längst till kl. 20, i enstaka fall till kl. 21.»

Det var för att nå likställighet härvidlag som vi i motionen hade hemställt
till utskottet, att det på något sätt skulle ha gjort en tolkning av bestämmelserna,
såsom en anvisning till tillståndsmyndigheterna, så att man skulle
kunna få ett mera jämnt öppethållande av affärerna över hela landet. Jag
finner nämligen inga skäl för olika stängningstider. Utskottet har som sagt
vägrat gå med på detta, och nu är det ingenting att göra åt saken. Man får
väl anse att det blir en uppgift för vederbörande handelsorganisationer att
påverka myndigheterna för att ett bättre sakernas tillstånd må komma till
stånd.

Det är således en önskan örn erhållande av likformighet på området, som
jag med detta anförande velat understryka. I övrigt, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets förslag.

Herr Hage: Herr talman! Med anledning av herr Nilssons i Göteborg anförande
skulle jag vilja påminna örn det faktum, att de lokala förhållandena
kunna vara något olika, vilket kan motivera att man på olika platser på olika
sätt tillämpar de bestämmelser, herr Nilsson berörde. Behovet av den eller den
varan kan vara mera framträdande på den ena platsen än på den andra. Det
anfördes exempelvis i utskottet, när man talade om frukten, att behovet av att
hålla frukt till salu i kiosker exempelvis kan vara mycket större på en plats
som ligger långt uppe i Norrland än på en plats söderut, och därför tycker jag,
att det är ganska rimligt, att vederbörande myndigheter skola kunna tolka
dessa bestämmelser på olika sätt på olika platser.

Det var egentligen inte för att tala örn detta jag nu begärde ordet, utan det
var främst därför att jag ville deklarera, att jag, ehuru jag befinner mig bland
utskottsmajoriteten och således inte har avgivit någon reservation, likväl på
en del punkter har yrkat på en ändring av lagstiftningen, som jag velat ha
något annorlunda beskaffad än vad utskottet gått in för. Jag skall emellertid
inte nu i detalj ge mig in på den saken, men jag kan exempelvis påpeka, att
jag fann det yrkande rimligt, som gjordes i en motion örn att man skulle tilllåta
försäljning av fotograferingsfilm i kioskerna. Ett tillgodoseende av detta
önskemål hade inneburit en praktisk anordning, tycker jag. Nu tillåtes denna
försäljning i vissa s. k. trafikkiosker, men jag tror, att man har behov av
sådan tillåtelse även på annat håll; jag ansåg dock inte, att det fanns någon
anledning att reservera mig på den punkten. När det gäller försäljning av
cigarrer i kiosker har jag också varit av annan uppfattning än den, som kommit
till uttryck från utskottets sida.

Det är emellertid särskilt en sak, som jag betraktar som en skönhetsfläck
i det beslut, som nu kommer att fattas — ehuru jag inte heller här reserverat
mig -— och det är att inte herr statsrådet definitivt tagit ståndpunkt till frågan
örn den generella stängningen av butiker kl. 18. Man har ju frivilligt
genomfört en sådan stängning på många håll, och jag tror att utvecklingen går
i den riktningen. Det är ett intresse, som särskilt berör de affärs anställda. Jag

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

75

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m. (Forts.)
tycker det är ganska förståeligt, om dessa affärsanställda säga, att när andra
människor i stor utsträckning sluta sitt arbete vid denna tid eller kanske ännu
tidigare, så är det orimligt, att vi skola stå i butikerna till kl. 19 och dessutom
vara skyldiga att arbeta ännu längre för avslutningsarbetet. Visserligen
får man kanske övertidsersättning för detta, men vederbörande kunna ofta
inte lämna sitt arbete förrän framåt kl. 19.30 eller kanske kl. 20.

Nu vet jag att det på en hel del platser finnes en husmodersopinion emot
en tidigare butiksstängning. Men jag förvånar mig över detta, ty på åtskilliga
andra platser,^ där man frivilligt genomfört 18-stängningen och där det
säkerligen.också från början förefunnits samma opinion från husmödrarna, har
denna givit med . sig; man har funnit sig och tyckt, att man kunde klara
saken med en tidigare stängning. Jag hoppas emellertid, att den opinion, som
framvuxit på detta område och som resulterat i 18-stängningen — trots att
lagen inte stadgar något örn detta utan tillåter öppethållande till kl. 19 — så
småningom skall bli så stark, att en allmän 18-stängning genomföres här i
landet.

Jag blev litet ledsen när herr Henriksson framförde den uppfattningen, att
den arbetstidslag, som så småningom och efter mycket bekymmer genomförts
för de butiksanställda, borde suspenderas. Vad finns det då för skäl egentligen
för en suspendering av just denna lag? Det har inte krävts suspendering
av några arbetstidslagar inom andra områden. Det finns såvitt jag kan förstå
icke några skäl, som tala för, att just på detta område arbetsgivaren skall
tillgodoses på ett särskilt sätt. Örn man framhåller, att arbetsgivaren inom
detta område har en mängd tråkigheter med kortsystem och dylikt, så är det
ju ett bekant förhållande, att nästan alla arbetsgivare och alla svenska medborgare
överhuvud taget i nuvarande situation få ta på sig en mängd bördor
och besvärligheter.

I övrigt har jag anslutit mig till utskottets förslag, och örn jag skulle referera
varför jag gjort det, skulle detta referat i huvudsak överensstämma med
vad som här redan yttrats av fröken Hesselgren. När det gäller övertidsbetalning
— jag minns inte om fröken Hesselgren berörde den frågan — har
jag tillstyrkt bestämmelserna dels örn fastställande av bestämda raster och
dels örn övertidsbetalning. Det för mig mest avgörande härvidlag har varit
det förhållandet, att de butiksanställda inte äro så starkt organiserade, åtminstone
inte genomsnittligt, som arbetstagare äro inom en hel del andra områden.
När det. existerar mycket starka organisationer på arbetstagarnas sida,
är det väl troligt, att sådana problem som raster och betalning för övertidsarbete
redas upp förhandlingsvägen. Men när det existerar en svagare organisation
på arbetstagaresidan, finns det anledning för staten och det allmänna
att inskrida och att ersätta den kraft — som en organisation eljest skulle
kunna lägga i dagen — med en lagstiftning. Så har jag sett på den saken.

Jag vill till detta lägga, att det, såvitt jag kan förstå, är ett jordbrukarintresse,
som tillgodoses genom tillåtelsen att i kiosker försälja svensk frukt. Nu såg
jag visserligen en opinionsskrivelse, där man påstod, att uttrycket »produkter
av svensk frukt» skulle kunna utnyttjas (inda därhän, att man t. o. m. sålde
blåbärssoppa i kioskerna. På detta var det emellertid någon förståndig människa
som svarade, att hälsovårdsmyndigheterna ögonblickligen skulle slå ned
på det, örn någon kioskägare hittade på något så tokigt. Så man kan nog säga,
att ett sådant argument inte är mycket vårt.

Jag skall inskränka mig till detta, herr talman. Trots att jag som sagt skulle
vilja ha ändringar på en hel del punkter, skall jag, som saken nu ligger till,
yrka bifall till utskottets förslag.

76

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m. (Forts.)

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Jag kanske uttryckte mig något
oklart. Min erinran gällde inte de olika stängningstiderna på de olika platserna
i landet så mycket som det förhållandet, att det tillämpas olika stängningstider
i fråga örn kioskerna och konfektyraffärerna. Därvidlag har i motionen
anförts som ett exempel, att här i Stockholm få kioskerna ha öppet till
kl. 22, medan butikshandeln, konfektyraffärerna således, måste stänga redan
kl. 20. Det är ett sådant förhållande, som jag inte kan finna någon mening uti.
Motionen syftade just till att man skulle påpeka för myndigheterna det rimliga
i bestämmelser om samma stängningstid för såväl kioskerna som konfektyraffärerna.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Herr Nilsson talade mycket förståndigt
örn det nödvändiga uti att ha möjlighet till variation när det gäller varorna.
Men jag tror att det också måste finnas möjlighet för de lokala myndigheterna
att variera stängningstiden. Då man här i Stockholm tillämpat en stängningstid
för fruktbutikerna och en annan för kioskerna, måste detta bero på något
speciellt lokalt intresse, ty på andra håll har man inte förfarit på samma sätt
Jag tror att en viss frihet, än så länge åtminstone, är nödvändig på detta område.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag kunde inte uppfatta mer än ett par
punkter i herr Hages anförande. Dessa fäste jag mig dock vid.

Herr Hage berörde yrkandena under 8 och 9 paragraferna, alltså örn övertidsbetalning
och raster, oeh sade, att man inom handeln inte hade organisationer,
som skulle kunna reda upp dessa frågor. Jag tillåter mig hävda en
motsatt uppfattning, att det inom handelns område finns stora och goda och
starka organisationer för både den ena och den andra partén, vilka mycket väl
kunna reda upp sådana här spörsmål. Och jag är övertygad örn att de skulle
göra det mycket smidigare och anpassa sig efter förhållandena betydligt bättre
än vad skulle bli fallet genom fastställande av lagbestämmelser, vilket kan
bevisas därutav att det riksavtal, som förelåg innan riksdagen antog lagen
1939, var mycket bättre än den lag som då kom till stånd. I avtalet hade man
på grundval av erfarenheterna anpassat sig efter handelns förhållanden och
uppnått vissa resultat. Jag tycker alltså, att man skulle ha låtit dessa parter
i görligaste mån fortsätta med detta förtroendefulla samarbete, eftersom de
båda väl känna de speciella förhållanden, som råda inom handeln, vilket tydligen
inte är fallet på många andra håll, när man skall bedöma sådana här
frågor.

I fråga örn den svenska frukten, som herr Hage också var inne på, måste
jag säga att jag tycker det verkar argumentnöd, när herr Hage säger att det
även är ett jordbrukareintresse, att man i kioskerna mellan kl. 7 och 10 på kvällen
får sälja produkter av svensk frukt. Från denna utgångspunkt kan man
ju, som jag förut sade, få listan betydligt utvidgad och rent av påstå, att det
är i högsta grad nödvändigt för det svenska jordbruket att man i kioskerna
säljer havregryn, bröd och mjölk och allt möjligt mellan kl. 7 och 10 på kvällen.
Det är en sådan utveckling som jag anser orimlig, när nu statsmakterna
av sociala skäl säga ifrån till den överväldigande delen av butikshandeln, att
här får ni inte sälja varor längre än till kl. 7 på kvällen, var så god att slå
igen butiken och gå hem! Då skall man inte samtidigt slå upp portarna på ett
annat håll och låta varuströmmen gå nya vägar. Det blir ingen likhet inför
lagen på det sättet.

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

77

i ,

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Det är sant att det existerar organisationer bland
de affärsanställda, men samtidigt äro de affärsanställda på en del håll inte
i större utsträckning organiserade. De äro åtminstone inte organiserade i samma
omfattning som en hel del andra arbetstagaregrupper.

När man saluhåller frukt i kiosker, som hålla öppet längre, blir följden den,
att det säljes en större mängd frukt än som annars skulle blivit fallet, vilket
är till fördel för svenskt jordbruk. Men dessutom är att märka, att frukt och
produkter av frukt särskilt kunna inrangeras bland dessa s. k. impulsvaror,
som omnämnas i detta sammanhang och som särskilt lämpa sig för försäljning
från kiosk.

Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.

2 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Henriksson: Herr talman! Beträffande 2 § tillåter jag mig yrka, att
utskottets förslag till lydelse av paragrafen godkännes med den ändringen,
att i b) efter »företagsledare» insättes ordet butiksföreståndare, så att denna
sats kommer att lyda: företagsledare, butiksföreståndare eller annan befattningshavare
i överordnad ställning.

Fröken Hesselgren: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av 2 § arbetstidslag för detaljhandeln i den av
utskottet föreslagna lydelsen dels ock på godkännande av den lydelse av
samma paragraf, som under överläggningen föreslagits av herr Henriksson; och
godkände kammaren den av utskottet föreslagna lydelsen.

3 §.

Godkändes.

4 § föredrogs. Därvid anförde:

Herr Henriksson: Jag tillåter mig yrka bifall till den vid denna paragraf
fogade reservationen.

Fröken Hesselgren: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på godkännande av utskottets förevarande förslag
till lydelse av 4 § i arbetstidslag för detaljhandeln dels ock på godkännande
av den lydelse av nämnda paragraf, som föreslagits i den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med ja besvarad. Herr Henriksson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner andra lagutskottets förevarande
förslag till lydelse av 4 § i arbetstidslag för detaljhandeln, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av nämnda paragraf, som
föreslagits i den vid utskottets utlåtande nr 49 fogade reservationen.

78

Nr 27.

Lördagen den 11 juli 1942.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren godkänt paragrafen i den av utskottet föreslagna lydelsen.

5-7 §§.

Godkändes.

Sedan 8 § föredragits, anförde:

Herr Henriksson: Jag tillåter mig yrka, att 8 § måtte utgå ur förslaget.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av utskottets förslag till lydelse av 8 § dels ock på bifall till det av herr
Henriksson under överläggningen framställda yrkandet; och blev utskottets
förslag till lydelse av paragrafen av kammaren godkänt.

Övriga delar av förevarande lagförslag.

Godkändes.

2) Utskottets förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16
maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn lagförslagen fattade
beslut.

Punkten B.

Utskottets förslag till butikstängning slag.

1-7 §§.

Godkändes.

8 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Henriksson: Herr talman! Jag ber beträffande denna paragraf att få
yrka bifall till motionen 11:441.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 8 § butiksstängningslagen
dels ock på godkännande av den lydelse av samma paragraf, som
föreslagits i motionerna 1:299 och 11:441; och godkände kammaren den av
utskottet föreslagna lydelsen av förevarande paragraf.

9 och 10 §§.
Godkändes.

Lördagen den 11 juli 1942.

Nr 27.

79

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m. (Forts.)

11 § föredrogs, varvid yttrade:

Herr Henriksson: Herr talman! Jag ber beträffande denna paragraf att få
yrka, att utskottets förslag till lydelse av paragrafen godkännes med den
ändringen, att i 3 mom. under punkterna 1, 2 och 6 följande ord utgå ur
förslaget, kex, fikon, dadlar, russin, produkter av svensk frukt.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag oförändrat.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
pa godkännande av utskottets förslag till lydelse av 11 § butikstängningslagen
dels ock på godkännande av den lydelse av samma paragraf, som under överläggningen
föreslagits av herr Henriksson; och godkände kammaren den av
utskottet föreslagna lydelsen av paragrafen.

Övriga delar av förevarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten B.

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga om lagförslaget fattade
beslut.

Punkterna C.—F.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från första lagutskottet:

nr 477, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av utlänningslagen m. m.;

från andra lagutskottet:

nr 485, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag
för detaljhandeln, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt

från sammansatta stats- och första lagutskottet:

nr 488, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation
av domsagoförvaltningen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; och

nr 489, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
bestridande av kostnaderna för domsagas kansli, m. m., dels ock en i ämnet
väckt motion.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Härmed får jag pa grund av aldersskäl vördsamt avsäga mig ledamotskapet
av riksdagens andra kammare.

Stockholm den 10 juli 1942.

And. Hilding.

80

Nr 27.

Torsdagen den 16 juli 1942.

Kammaren beslöt, med godkännande av den gjorda avsägelsen, att örn den
härigenom inom kammaren uppkomna ledigheten jämlikt § 28 riksdagsordningen
hos Konungen göra anmälan; och blev ett i sådant avseende på förhand
uppsatt skrivelseförslag, som nu upplästes, av kammaren godkänt.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.23 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Torsdagen den 16 juli.

Kl. 3 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice tal

§ 1.

Justerades protokollen för den 8, den 9, den 10 och den 11 innevarande juli.

§ 2.

Justerades protokollet för denna dag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.05 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

422605