RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1942:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

; ''>.*''< V ■. ''i ! Oo • ''lii

1942. Andra kammaren. Nr 17.

Lördagen den 2 maj.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 245, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 15
december 1939 (nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän; och
nr 248, angående hjälpåtgärder åt vissa lägenhetsinnehavare å kronomark.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 239, angående anordnande av reservstation
m. m. för telegrafverket;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 242, angående anvisande av ytterligare
medel för utlämnande av krislån;

till statsutskottet propositionen, nr 246, angående vissa anslag för budgetåret
1942/43 till läroanstalterna för blinda och dövstumma m. m.; samt

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 247, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1, 4 och 40 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr 259) örn församlingsstyrelse.

§ 3.

Föredrogos var för sig och remitterades till tredje särskilda utskottet följande
på bordet liggande motioner, nämligen:
nr 316 av herr herr Wiberg;
nr 317 av herr Wiberg m. fl.;

nr 318 av herrar Håstad och Lundberg i Hälsingborg;

nr 319 av herr Håstad m. fl.;

nr 320 av herr Lövgren;

nr 321 av herr Bladh m. fl.;

nr 322 av herr Norup m. fl.;

nr 323 av herr Svedman m. fl.;

nr 324 av herr Ryling m. fl.;

nr 325 av herr Ryling och fröken Andersson;

nr 326 av herr Lundberg i Hälsingborg;

nr 327 av herr Hansson i Rubbestad m. fl.;

nr 328 av herr Sandberg m. fl.;

nr 329 av herr Ljungberg m. fl.;

Andra hammarens protolcoll 1942. Nr 17.

Nr 17.

Lördagen den 2 maj 1942.

nr 330 av herr Åqvist;

nr 331 och 332 av herrar Björling och Sundström i Skövde;
nr 333 av herr Lindberg i Stockholm m. fl.;
nr 334—337 av herrar Lindberg i Stockholm och Cruse;
nr 338 och 339 av herr Lindberg i Stockholm m. fl.;
nr 340 och 341 av herr von Friesen;

nr 342 av herrar von Friesen och Lindberg i Stockholm;

nr 343 av herr von Friesen m. fl.;

nr 344 av herr Gustafsson i Tenhult rn. fl.;

nr 345 av herr Nilsson i Steneberg m. fl.; samt

nr 346 av herr Ekdahl.

§ 4.

Föredrogs första lagutskottets memorial, nr 32, i anledning av remiss från
kamrarna av väckta motioner örn inrättande av en hovrätt för nedre Norrland.

Efter föredragning av utskottets hemställan tillsporde herr andre vice talmannen
kammaren, örn densamma vore beredd att nu företaga ifrågavarande,
endast en gång bordlagda ärende till avgörande; och fann herr andre vice
talmannen denna fråga vara med ja besvarad. Härefter blev på av herr andre
vice talmannen därå given proposition utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 86, i anledning av väckta motioner om landets tillgodoseende med elektrisk
energi m. m.;

nr 87, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anvisande av
anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 för vissa fortifikatoriska
anordningar m. m.;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning till
stiftelsen Kronobergs regementes soldathem av visst kronan tillhörigt område; nr

89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Höllviken i Skåne;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till folktandvården jämte i ämnet väckta motioner;

nr 91, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående bidrag och lån
av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till länsnykterhetsnämnderna m. m.;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av Blekinge
kustbanor;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till iståndsättande av fjällstugorna vid färdleden Karesuando—
norska gränsen;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till luftskyddsanordningar för
vissa länsstyrelser;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bostadshus för postverkets räkning i Krylbo; och

Lördagen den 2 maj 1942.

Nr 17.

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för
statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1942/43 m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 22, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § 1 mom. och 2 § förordningen den 28 september
1928 (nr 376) örn särskild skatt å vissa lotterivinster, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 36, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag angående fortsatt
utgivning av otryckta riksdagsprotokoll;

nr 37, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande att genomföra
krisadministration vid riksdagens verk;

nr 38, i anledning av väckt motion örn gäldande av skadestånd och livränta
till värnpliktige K. H. V. Dinos änka och minderåriga dotter;

nr 39, i anledning av väckta motioner om pensionsrätt för viss i statens järnvägars
tjänst övertagen personal från Sala—Gysinge—Gävle järnväg;

nr 40, i anledning av väckt motion om tillerkännande av viss förmån åt
ordinarie tjänstemän i statens tjänst, vilka avgått från tjänsten utan rätt att
komma i åtnjutande av pension;

nr 41, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmeisel
örn centralkassor för jordbrukskredit, m. m., dels ock en i ämnet väckt
motion, utom i vad angår anslag till jordbrukets kreditkassor;

nr 42, i anledning av väckta motioner om ändring av gällande bestämmelser
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m.;

• nr t?’ j anledning av väckta motioner örn höjda årliga gratifikationer åt
vissa f. d. verkstads- oell banarbetare vid två av staten övertagna enskilda
järnvägar; och

nr 44, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens huvudkontor
;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet;

...n/ 34, 1 anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen angående
ioriarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter
vid behandlingen av frågor, som röra enskild rätt;

,.11nr 35, i anledning av väckta motioner angående skydd för markägares rätt
till skogsbär a egen mark ni. m.;

.nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
användande i vissa fall av prästlönefond m. m.;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
andrmg i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr
400) m. m.;

nrÄri anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn sträft tor överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, m. m„ dels ock
i ämnet väckta motioner;

Nr 17.

Lördagen den 2 maj 1942.

nr 39, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen örn kommission,
handelsagentur och handelsresande; och

nr 40, i anledning av väckta motioner angående revision av gällande bestämmelser
rörande beivran av upprepade förseelser mot alkohollagstiftningen;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fornminnen m. m., dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 24, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fornminnen
m. m., såvitt angår genom denna proposition framlagt förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 108 §§ expropriationslagen;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt
örn fortsatt giltighet av lagen; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj tis proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 19 december 1941 (nr 942) angående
dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete, m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj tis i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj tis proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser
örn centralkassor för jordbrukskredit m. m. jämte i ämnet väckt motion,
såvitt angår anslagsfrågor;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion örn förhindrande eller försvårande av bruket
av automatapparater för handel med sötsaker och dylikt; och

nr 3, i anledning av väckta motioner angående obligatorisk registrering av
arbetskraft i vissa åldersklasser;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
motion angående inrättande av s. k. produktionsavdelningar inom kristidsstyrelserna;
samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av
väckt motion angående rätt till tjänste- och pensionsårsberäkning för chefläkare
vid sjukstuga.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Avgåvos följande motioner, i anledning av Kungl. Maj tis proposition, nr
210, angående den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
nämligen:

nr 347 av herr Henriksson;

nr 348 av herr Andersson i Södergård m. fl.;

nr 349 av herrar Olson i Göteborg och Lundberg i Hälsingborg;

Tisdagen den 5 maj 1942.

Nr 17.

nr 350 av herrar Thorell och Wiberg; samt
nr 351 av herrar Sundqvist och Hallén.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.13 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 5 maj.

Kl. 4 e. m.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Gustaf Rosander, Målerås, på grund av sjukdom (trombosis
exstrimitat. inf.) tills vidare är oförmögen att deltaga i riksdagens arbete
intygas härmed.

Lenhovda den 2 maj 1942.

Gunnar Nilsson,
provinsialläkare.

Kammaren beviljade herr Rosander ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare från och med den 3 innevarande maj.

§ 2.

Justerades protokollen för den 28 och den 29 nästlidna april.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen nr 245, med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 248, angående hjälpåtgärder åt vissa
lägenhetsinnehavare å kronomark.

§ 4.

Föredrogos var för sig och remitterades till tredje särskilda utskottet följande
på bordet liggande motioner, nämligen:

nr 347 av herr Henriksson;

nr 348 av herr Andersson i Södergård m. fl.;

nr 349 av herrar Olson i Göteborg och Lundberg i Hälsingborg;

nr 350 av herrar Thorell och Wiberg;

nr 351 av herrar Sundqvist och Hallén.

Nr 17.

Tisdagen den ö maj 1942.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 86—97, bevillningsutskottets
betänkanden nr 20—22, bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 36—44, första lagutskottets utlåtanden nr 33—40, andra lagutskottets
utlåtanden nr 23—26, jordbruksutskottets utlåtanden nr 28 och 29, andra
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 2 och 3, andra kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5 samt andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nr 6.

§ 6.

Herr Hage erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag hemställer,
att kammaren ville besluta, att bland två gånger bordlagda ärenden å
morgondagens föredragningslista närmast efter bankoutskottets utlåtande nr
41 skola uppföras jordbruksutskottets utlåtande nr 29 och bevillningsutskottets
betänkande nr 21.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 243, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 20, 21, 23 och 30 §§ lagen
den 23 oktober 1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes;

nr 244, med förslag till lag om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
m. m.; och

nr 251, angående kostnaderna för uppförande av en hovrättsbyggnad i Göteborg.
# é:

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Nilson i Eskilstuna, som anförde: Herr talman! Sistlidne höst erhöll
undertecknad kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
rikta en fråga angående den s. k. restaurangdansen. På
denna fråga svarade statsrådet följande: »I syfte att erhålla material för denna
frågas bedömande har jag låtit igångsätta en utredning, därvid bland annat
en inom finansdepartementet upprättad promemoria i ämnet för yttrande remitterats
till samtliga länsstyrelser. Först när nämnda yttranden föreligga kunna
de av interpellanten berörda frågorna upptagas till övervägande.»

Då dessa remissvar torde ha inkommit och även bearbetats, kan det vara
önskvärt att få klarlagt i vad mån riksdagsbeslutet år 1937 angående offentlig
dans i samband med utskänkning av rusdrycker vunnit beaktande av de
tillståndsgivande myndigheterna. Ty när riksdagen gick med på en sänkning
av motboksåldern skedde det under förutsättning, även örn det inte blev inskrivet
i beslutet, att den s. k. restaurangdansen skulle beskäras ganska väsentligt.
Det torde vara skäl i att i detta sammanhang erinra örn bevillningsutskottets
enhälliga och tydliga uttalande: »Enligt utskottets mening ha ^gällande bestämmelser
i förevarande hänseende av myndigheterna på vissa håll tillämpats
på ett sätt, som kan giva anledning till befogade erinringar. För framtiden
måste det anses önskvärt, att tillstånd till dans i samband med utskänkning å
restaurang meddelas med större urskillning än som hittills skett.» Ett uttalande
som riksdagen godkände och därigenom gjorde till sitt.

Tisdagen den 5 maj 1942.

Nr 17.

Interpellation. (Forts.)

Så långt undertecknad Ilar kunnat finna synes ingen inskränkning i det stora
hela ha skett, utan man har, trots riksdagens tydligt uttalade mening, varit lika
generös som tidigare vid beviljandet av tillstånd till dans i samband med utskänkning.
Och frågan är, örn man inte på ett och annat håll varit generösare
än förut.

Att det inte är endast i nykterhetsbetonade kretsar man förvånar sig över
den hittillsvarande tillämpningen av nämnda riksdagsbeslut bevisar bland annat
följande citat ur septembernumret år 1940 av Tidskrift för systembolagen:
»Det är i sanning förvånande, att bestämmelserna örn restaurangdansen kunna
tillämpas på sätt som skett och sker. Ifrågavarande bestämmelser lia nämligen
tillkommit under sådana förhållanden, att ingen tvekan torde råda, att
det varit riksdagens mening att åstadkomma en verklig sänkning av dansfrekvensen
i samband med utskänkning ... Vad man i fråga om restaurangdansen
har anledning att kräva är onekligen i första hand en lagtillämpning, som
står i överensstämmelse med riksdagens beslut och den till grund för densamma
liggande motiveringen.»

Tillslutningen vid dessa dansaftnar är i regel så fulltalig, att ifrågavarande
restauranger ha föga möjlighet att betjäna andra gäster än dem, som kommit
för att dansa. Och då klientelet, åtminstone vad det feminina inslaget angår, till
stor del består av unga människor, ter sig denna företeelse i högsta grad oroväckande.

Man kan ifråga örn restaurangrörelsen i övrigt knappast undgå att förvånas
över att alkoholkonsumtionen alltfort intar en särställning gent emot konsumtionen
av oundgängliga livsmedel. Under det att restauranggäster måste lämna
kuponger för bröd, matfett och köttvaror, få de betydande spritkvantiteter
utöver motbokstilldelningen. På detta sätt blir det för många en dubbeltilldelning
av rusdrycker. Restauranggäster, som på grund av ungdom eller andra
orsaker sakna motbok och därmed laglig inköpsrätt av rusdrycker, kunna obehindrat
genom restaurangbesök komma över dessa drycker i ganska betydande
kvantiteter. Det kan inte vara konsekvent att å ena sidan hårt beskära åtkomsten
av oundgängliga livsmedel och å andra sidan underlätta åtkomsten
och konsumtionen av rusdrycker, som inte ur någon synpunkt kunna anses
oundgängliga. Lika inkonseqvent synes det vara att genom motbokskvantiteter
och minimiålder för erhållande av motbok söka begränsa rusdryckskonsumtionen
för de motboksberättigade och förhindra ungdom från alkoholförtäring
genom att förvägra dem motbok, samtidigt som man låter dessa båda kategorier
genom restaurangbesök göra alla försök till maximering av konsumtionen
illusoriska. Genom införande av restaurangkort å rusdrycker finge motboksinnehavaren
välja mellan att konsumera sin ranson i hemmet eller ute. Då
skulle varken god tillgång på penningar eller hög livsföring möjliggöra, såsom
nu sker, att gällande bestämmelser bli ganska betydelselösa. På samma
gång torde man ha fått ett synnerligen effektivt medel vid bekämpandet av
det alltmer tilltagande ungdomsfylleriet.

Med åberopande av vad jag ovan anfört anhåller jag härmed örn kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Har riksdagens år 1937 i samband med antagandet av nu gällande rusdrycksförsäljningsförordning
uttalade önskan örn inskränkning av den offentliga
dansen i samband med utskänkning av rusdrycker beaktats av de tillståndsgivande
myndigheterna och i så fall i vilken utsträckning?

2. Ämnar herr statsrådet, därest utredningen visar att ingen egentlig inskränkning
skett, vidtaga åtgärder flir att riksdagens ovan citerade mening
hädanefter beaktas mera än hittills?

Nr 17.

Tisdagen den 5 maj 1942.

Interpellation. (Forts.)

3. Anser herr statsrådet, att restaurangkort även å rusdrycker skulle kunna
tänkas främja folknykterheten, och överväger herr statsrådet sådana åtgärder?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till utbyte av transformator vid
Ulriksdals kungsgård m. m.;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för E. E.
Andersson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till sjömätningsändamål;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
den i avlöningsstaten för lots- och fyrstaten för budgetåret 1941/42 upptagna
anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till förvärv av en Jämtlands fältjägarregementes lägerkassa
tillhörig soldathemsbyggnad;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av vissa
haverikostnader;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till inventarier
för sjökrigsskolan;

nr 175, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare anslag
till uppförande av byggnader för flygtekniska försöksanstalten; och
nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 182, i anledning av väckt motion örn visst pensionstillskott åt änkor och
barn efter befattningshavare vid förutvarande Mora—Vänerns järnväg; och
nr 183, i anledning av väckt motion örn pension åt pastorn J. A. Rehnberg.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.15 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 250, med förslag till förordning örn visst undantag från bestämmelserna
i 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt; och
nr 254, med förslag till viss ändring i gällande tulltaxa.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Herr Persson i Tidaholm har med kammarens tillstånd frågat mig,
örn jag uppmärksammat, att vid tillsättandet av vissa inom sjukvården ledigförklarade
tjänster förekommit dolda blockader, vilka icke föregåtts av förhandlingar
i vanlig ordning. Interpellanten har vidare frågat mig, örn jag,
därest så vore förhållandet, ämnade söka åstadkomma rättelse därutinnan, så
att båda de berörda parterna förpliktades att i enlighet med gällande lagstiftning
och gängse praxis söka på förhandlingsvägen uppnå en lösning av uppkommande
tvistefrågor.

I anledning av interpellationen har jag från svenska landstingsförbundet och
Sveriges läkarförbund införskaffat uppgifter rörande de fall, då stridsåtgärder
av den art, som åsyftas i interpellationen, förekommit.

Till en början vill jag nämna, vari de i interpellationen såsom blockader betecknade
åtgärderna bestått.

Kommunala läkartjänster kungöras lediga genom annonsering i Post- och
Inrikes Tidningar. Ansökningstiden utgör i allmänhet 20 dagar från det kungörelsen
varit införd i nämnda tidning. Stundom sker annonseringen jämväl
i Sveriges läkarförbunds fackorgan Svenska läkartidningen. Även örn annonsering
ej förekommit i sistnämnda tidning, innehåller denna i notisform meddelanden
örn lediga läkartjänster. Om emellertid de villkor, som äro förenade
med viss ledig läkartjänst, synas förbundets ledning uppenbart oskäliga, vägrar
förbundet att införa beställd annons angående tjänsten eller underlåter att
intaga meddelande i tidningen örn att tjänsten är ledig. Enligt uttalande av
förbundet bör medlem av förbundet icke söka tjänst, örn vars ledigförklarande
meddelande ej införts i läkartidningen. Syftet med att meddelande icke införes
i läkartidningen örn att viss tjänst är ledig är sålunda att någon sökande
till tjänsten ej skall anmäla sig. Man torde kunna utgå från att detta syfte
såsom regel också ernås.

De uppgifter jag infordrat i anledning av interpellationen giva vid handen,
att läkarförbundet i några fall tillgripit stridsåtgärd av nu angiven art. I
andra fall har förbundet under hot om sådan stridsåtgärd hemställt örn vissa
ändringar i de utannonserade villkoren för viss befattning. Då förbundets öns -

Svar på
interpellation,.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

kemål blivit tillgodosedda har det från läkarförbundets sida planerade förfarandet
icke behövt fullföljas. Sammanlagda antalet tjänster, vid vilkas tillsättande
förevarande fråga mer eller mindre aktualiserats, överstiger icke 15.

I det yttrande svenska landstingsförbundets styrelse i anledning av interpellationen
avgivit till mig anföres, bland annat:

»Vad man från landstingshåll främst reagerat mot är, att läkarbefattningar
blockerats, utan att förhandlingar dessförinnan inletts eller ens landstingen
underrättats örn den företagna åtgärden. Detta sammanhänger i sin tur med
det av läkarförbundet tillämpade tillvägagångssättet, nämligen att först då
tjänst ledigförklaras pröva örn anställningsförhållandena äro ur förbundets
synpunkt godtagbara. Tiden är då i regel alltför knapp för att förhandlingar
skola medhinnas före ansökningstidens utgång.

Systemet leder till att den förhandlingsrätt läkarförbundet tillerkänts i regel
icke kail utnyttjas, förrän stridsåtgärd inletts. Detta förhållande synes
knappast förlika sig med förhandlingslagens anda och mening, och därest icke
rättelse i dessa hänseenden kommer till stånd, synas skäl föreligga att överväga,
huruvida det är riktigt, att en organisation får behålla sin av statlig
myndighet tillerkända förhandlingsrätt, då den ofta ej alls eller i varje fall
allt för sent utnyttjas. En ändring i nuvarande förhållanden är därför enligt
styrelsens mening påkallad.»

Såsom nämnts har jämväl Sveriges läkarförbund avgivit yttrande i anledning
av interpellationen. Förbundet har i yttrandet, som avgivits av dess verkställande
utskott, bestritt, att förbundets åtgöranden i de olika förekommande
fallen kunde betecknas som blockad, vare sig dold eller öppen. Med blockad
i detta ords hävdvunna betydelse, socialpolitiskt sett, torde nämligen enligt
förbundet avses en åtgärd i syfte att förhindra visst arbetes utförande. Förbundet
ansåge, att befattning, varom förhandlingar påginge eller förväntades
bliva upptagna, icke borde sökas, förrän de med befattningen förenade villkoren
blivit fastställda. Befattningen borde därför ej heller tillsättas med ordinarie
innehavare, förrän förhandlingarna slutförts. Förbundet hade emellertid
städse beaktat en pågående sjukvårdsverksamhets intresse och sökt på allt sätt
medverka till, att detta icke bleve lidande. Det torde enligt förbundet icke
kunna hävdas, att den egentliga sjukvården bleve lidande av att viss läkarbefattning
uppehölles genom förordnande tills vidare i stället för att besättas med
ordinarie innehavare. Förbundet yttrar vidare:

»Givet är, att en så pass ny lag som den örn förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän av maj 1940 och som ej trätt i kraft förrän med 1941 års ingång
och vilken därtill berör så ömtåliga förhållanden som denna, under de
första årens tillämpning kan bereda stora svårigheter. Innan tillräcklig erfarenhet
vunnits och en viss praxis hunnit utbilda sig, kunna naturligtvis formella
misstag begås av de parter, som beröras därav. Läkarförbundets ledning
vill emellertid för sin del, utan åsidosättande av förbundets legitima krav,
allvarligt eftersträva samförstånd med övriga parter. Det är ock dess förhoppning,
att uppkomna missförstånd och misshälligheter skola kunna utjämnas
och att ett allt bättre och av ömsesidig förståelse präglat samarbete skall kunna
i fortsättningen åvägabringas med landsting, sjukhusdirektioner och andra
berörda myndigheter.»

För egen del vill jag såsom svar på interpellationen anföra följande.

Till en början vill jag bestyrka riktigheten av läkarförbundets uttalande, att
förbundet vid de nu påtalade konflikterna icke medvetet förfarit så. att sjukvårdens
intressen skulle bliva lidande. Arbetsinställelse har sålunda ej förekommit
såsom påtryckningsmedel. Såsom jag tidigare i annat sammanhang
uttalat, kan sjukhuspersonalen med hänsyn till arten av sina arbetsuppgifter

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Svar på interpellation. (Forts.)

icke få tillgripa arbetsinställelse. I ett av de nu påtalade fallen — vilket avser
tillsättandet av läkare vid en nyinrättad mödravårdscentral — har emellertid
vikarie å tjänsten icke kunnat erhållas, varför öppnandet av centralen måst
uppskjutas. Denna situation skulle icke hava inträtt, därest förbundet ej tidigare
bedrivit en aktion i syfte att hindra tjänstens besättande.

Enligt min uppfattning bör en förening, som i likhet med läkarförbundet
har till ändamål att tillvarataga tjänstemäns intressen, icke vid hävdandet av
sina medlemmars intressen använda tillvägagångssätt, som icke kunna anses
tillåtliga för enskilda tjänstemän. En fortsatt utveckling efter de av förbundet
upptagna linjerna synes mig därför betänklig. Då förbundet torde vara
medvetet örn sin plikt att taga hänsyn till sjukvårdens intressen, synes man
emellertid för närvarande kunna intaga en avvaktande ståndpunkt. Jag ämnar
dock med uppmärksamhet följa utvecklingen på detta område.

Omständigheterna i de olika fall, som aktualiserats i förevarande sammanhang,
ha emellertid intresse även ur en annan synpunkt. Jag åsyftar därvid
det förhållandet, att stridsåtgärd företagits utan att förhandlingar mellan parterna
föregått. Granskar man ur denna synpunkt de olika fallen synes man
kunna särskilja tre olika grupper.

Den första gruppen avser fall, där förbundets blockadåtgärd vidtogs innan
lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän trädde i kraft. Ur synpunkten
av förhållandena för framtiden synes det icke behövligt att närmare
uppehålla sig vid dessa fall.

Den andra gruppen avser fall, där vederbörande kommun utan att därom
underrätta förbundet fastställt nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor
av principiell eller eljest allmän betydelse. Då förbundet gjort
anmälan örn sin önskan att utöva förhandlingsrätt gentemot kommunen, har
kommunen sålunda underlåtit att ställa sig till efterrättelse föreskriften i 7 §
lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, enligt vilken kommunalmyndighet
är skyldig att, innan den avgiver förslag till eller fastställer dylika
villkor, på lämpligt sätt bereda förhandlingsberättigad förening tillfälle att taga
kännedom örn föreliggande utkast till sådana villkor. Därest kommunen
följt denna föreskrift, hade förbundet på ett betydligt tidigare stadium än —
såsom nu blev fallet — i samband med tjänsternas ledigförklarande erhållit
kännedom om anställningsvillkoren. Man kan med tämligen stor sannolikhet
utgå från, att på förbundets framställning förhandlingar i så fall upptagits
mellan parterna och åtminstone i fråga örn vissa fall kan med säkerhet antagas,
att samförstånd mellan parterna skulle hava uppnåtts. Ehuru — såsom jag
förut uttalat — de av förbundet praktiserade stridsåtgärderna icke synas mig
godtagbara, är vederbörande kommun i nu förevarande fall icke fri från ansvar
för att förhållandena utvecklade sig hän mot konflikt. Fallen synas mig
belysa angelägenheten av att kommunen ger förhandlingsberättigad förening
del av föreslagna nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvilikör
av principiell eller eljest allmän betydelse. Jag vill i detta sammanhang
begagna tillfället att understryka mitt uttalande till statsrådsprotokollet vid
framläggandet för 1940 års lagtima riksdag av förslag till lag örn förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän, att en kommunalmyndighet vid fall av
tvekan, huruvida viss bestämmelse är av principiell eller eljest allmän betydelse,
hellre bör bereda vederbörande tjänstemannaförening tillfälle att yttra
sig än utan föreningens hörande meddela beslut i frågan.

I den tredje gruppen av fall har tjänstens ledigförklarande icke föregåtts av
något beslut om nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor
av principiell eller eljest allmän betydelse. Väl är det möjligt att beskaffenheten
av villkoren icke varit känd för förbundet innan tjänsten ledigförklara -

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

des. Men även om så varit förhållandet kan förbundets tillvägagångssätt —
även med bortseende från frågan örn själva stridsåtgärder berättigande —-icke ur synpunkten av god förhandlingssedvänja anses klanderfritt. Lagen örn
förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän föreskriver visserligen endast en
rätt för tjänstemannaförening att få förhandla. Men i överensstämmelse med
grunderna för lagen måste mot denna rättighet svara en skyldighet för föreningen
att till förverkligande av eventuella önskemål i första hand beträda
förhandlingsvägen. Den omständigheten att föreningen icke tidigare gjort sig
underrättad örn tjänstemännens anställningsvillkor, synes icke höra medföra
någon befogenhet för föreningen att förfara på annat sätt.

Efter denna redogörelse vill jag slutligen till direkt besvarande upptaga interpellantens
fråga, örn jag har för avsikt att söka få till stånd en sådan ordning,
att parterna förpliktas att söka på förhandlingsvägen uppnå en lösning
av uppkommande tvistefrågor. Jag vill i anledning härav hänvisa till läkarförbundets
förut återgivna uttalande, att tillämpningen av lagen om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän kan bereda svårigheter under de första
åren. Jag är nämligen i likhet med läkarförbundet av den uppfattningen, att
anledningen till att förhandling icke i rätt tid kommit till stånd i de i det föregående
berörda fallen mest är att söka i bristande erfarenhet. Sedan de berörda
parterna nu fått sin uppmärksamhet riktad på denna sak, torde man
hava skäl antaga, att parterna å ömse sidor skola för framtiden noga iakttaga
de legala föreskrifterna på detta område samt jämväl i övrigt söka åvägabringa
en föredömlig förhandlingsordning sig emellan. För riktigheten av
detta antagande talar den omständigheten, att samtliga av denna angelägenhet
berörda parter mötas i det gemensamma stora intresset att verka för en alltmera
förbättrad sjukvård.

Härefter yttrade:

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! Jag vill först till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet framföra ett tack för att han besvarat denna
min interpellation, och jag ber också att få uttrycka min tacksamhet för innehållet
i svaret.

Det är med särskild tillfredsställelse man konstaterar, att läkarförbundet
förklarat sig villigt att medverka till att uppnå samförstånd mellan parterna.
Jag hoppas livligt, att den förklaring i detta avseende, som läkarförbundet avgivit,
också kommer att taga sig uttryck i handling i fortsättningen.

Jag är herr statsrådet särskilt tacksam för att han utlovat att följa utvecklingen
på hithörande område, och jag delar herr statsrådets mening, att de
åtgärder, som i det påtalade stridsfält ifrån läkarförbundets sida vidtagits,
äro betänkliga. Jag tror, att det för den fortsatta utvecklingen på detta område
här i landet är nödvändigt, att man från de berörda parternas och icke
minst från läkarförbundets sida använder andra metoder än dem man hitintills
har använt.

Jag skall inskränka mig till vad jag nu yttrat, och samtidigt som jag
ännu en gång tackar för svaret ber jag få uttala den förhoppningen, att vederbörande
i fortsättningen använda sig av mera legala metoder än vad hittills
varit fallet. Jag hoppas, att man får skriva vad som förefallit på barnsjukdomarnas
konto, och hoppas att läkarförbundet inom sina led har män, som
kunna råda bot på dessa barnsjukdomar.

Herr von Friesen: Herr talman! Det är ju ett mycket intressant och viktigt
spörsmål, som herr Persson i Tidaholm har tagit upp genom sin interpellation

Onsdagen den 0 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Svar på interpellation. (Forts.)

till socialministern, vilket gärna också skall erkännas från den, som har en
något annan syn på frågan än herr Persson själv.

Då jag begärt ordet i denna debatt är det närmast såsom part i målet, i viss
mån en anklagad part. Jag tillhör Sveriges läkarförbunds centralstyrelse och
är följaktligen ansvarig för en del av de åtgärder, mot vilka klander här framförts.
Kanske det är någon, som har observerat den historiens ironi, som ligger
i att en så utpräglat borgerlig grupp av yrkesutövare som läkarna i detta år
skola behöva få anmärkningar från representanter för den gamla fackföreningsrörelsen,
ett klander, som närmast syftar till beskyllningen, att läkarna
använda sig av anarko-syndikalistiska metoder vid sina förhandlingar.

Jag skall tillåta mig att med ett par ord beröra bakgrunden till de konflikter,
som särskilt de sista åren ha förekommit mellan å ena sidan läkarförbundet
och å andra sidan sjukvårdens huvudmän. Det gäller framför allt det
utnyttjande av arbetskraften, som tidigare har ägt rum och kanske i viss mån
på ett och annat håll fortfarande förekommer. Detta har tillgått så, att för
de yngre läkarna s. k. assistentläkarbefattningar ha inrättats under motivering,
att det är fråga örn utbildningsplatser. Samtidigt med att man har inrättat
dessa har man utnyttjat de till förfogande stående läkarkrafterna på
ett sätt. som inte kan anses tillbörligt och som jag tror att fackföreningsrörelsen
under inga omständigheter skulle lia varit beredd att godtaga. Man har
använt dem som innehaft dessa platser för att bestrida nödvändiga sjukvårdsuppgifter.

Det är ju speciellt när det gäller de yngre läkarna som stridsåtgärder vidtagits.
Att dessas situation har beaktats även av riksdagen framgår av det uttalande,
som riksdagen gjorde på grundval av enskilda motioner 1938. Jag vill
erinra örn att det andra kammarens tillfälliga utskott, vars utlåtande låg till
grund för beslutet örn en utredning av de yngre läkarnas arbets- och bostadsförhållanden,
framför allt tryckte på det faktum, att den kategori av yrkesutövare
det här är fråga örn kanske har haft större utgifter för sin utbildning
än någon annan, och att det därför inte kunde anses riktigt, att de dittillsvarande
avlöningsbestämmelserna skulle äga bestånd.

Detta är den ena omständigheten, som har gjort, att man från läkarnas sida,
kanske i strid mot en viss tidigare allmän uppfattning hos läkarna, har varit
tvungen att gå till aktion i »fackföreningar». Vidare har ju, som herr statsrådet
påpekade, lagen örn förhandlingsrätt tillkommit. Detta har medfört,
att läkarnas organisation har anmält sig som intresserad part för att i likhet
med alla andra organisationer bevaka sina intressen.

På frågan om läkarförbundet tillämpar, som det uttalas i interpellationer
öppna eller dolda blockader skall jag också försöka svara. Jag vill här nämna,
att den vägledande grundsatsen för läkarförbundet har varit, att man i tveksamma
fall inte vill, att en tjänst skall tillsättas med ordinarie innehavare,
och att man under förhandlingarna vill se till, att sjukvården så vitt möjligt
upprätthålles med vikarie. Här föreligger alltså ingen som helst blockad eller
någon avsikt att utöva en blockad mot sjukvården som sådan •— ett sådant
betraktelsesätt skulle vara helt främmande för de svenska läkarna.

I ett aktuellt fall, som också berördes av herr statsrådet, har det emellertid
hänt, att en befattning icke har kunnat tillsättas. Då denna fråga har ett stort
principiellt intresse, skall jag i korthet redogöra för den. Det gäller tillsättande
av läkare vid en nyinrättad s. k. mödravårdscentral i stadsdelen Redbergslid
i Göteborg. Denna mödravårdscentral har tillkommit på initiativ av
statsmakterna. I Göteborg ha vi redan förut två sådana centraler. Syftet med
dessa är, att de skola mottaga besök av blivande mödrar, och att läkaren, som
har särskild sakkunskap på detta speciella område, skall ge de blivande mödrarna
råd och anvisningar under graviditeten. Det har ansetts från huvud -

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

mannen, i detta fall Göteborgs sjukhusdirektion, att det icke räcker med de
två hittillsvarande centralerna, utan man har velat upprätta ytterligare en
central. Läkarbefattningen där har emellertid icke tillsatts av vissa skäl. Jag
vågar emellertid i detta fall bestämt bestrida, att någon blockad, vare sig
öppen eller hemlig, från läkarförbundets sida föreligger mot denna tjänst.
Tvärtom har från förbundets sida stora ansträngningar gjorts för att förmå
de personer, som tidigare hade anmält sig som reflektanter på denna plats, att
under viss tid åtaga sig förordnandet ifråga, men de lia av personliga skäl,
som utan tvivel måste respekteras, avböjt. Det måste nämligen vara varje
befattningshavares rätt att själv pröva, huruvida han eller hon vill vidhålla en
ansökan till en tjänst.

Denna rätt har man emellertid icke velat medgiva dessa båda befattningshavare,
och sjukhusdirektionen i Göteborg har fortfarande icke tillsatt tjänsten.
Jag vill emellertid här nämna, att det dock har funnits möjlighet för sjukhusdirektionen
att få tjänsten upprätthållen tills vidare med en annan vid ett
sjukhus i Göteborg anställd läkare. Det har man inte velat reflektera på, inte
på grund av att denne läkare ville ha mera betalt än vad som stipulerats, utan
därför att han endast ville ha den ena av mottagningarna förlagd till den av
sjukhusdirektionen planerade lokalen.

Då man alltså i detta fall anklagar läkarförbundet för att som det heter
inte ha medgett, att platsen fick tillsättas, finner jag, att detta påstående är
oriktigt. Det är alltid minst två parter, när det gäller dylika förhandlingar, och
.jag tror man utan överdrift kan säga, att den andra partens förfaringssätt
— vilket också för övrigt herr statsrådet påpekade — någon gång kan ge
anledning till berättigade invändningar.

Fallet »mödravårdscentralen i Redbergslid» är såtillvida komplicerat, att
det där gäller en lönefråga, där minst tre parter äro intresserade. Det är förutom
läkarna staten, som har anslagit ett visst belopp för läkarvårdens bedrivande
och säkerligen inte är angelägen att betala mera, samt kommunen,
som har medgivit skäligheten i läkarförbundets påpekande, att befattningen
är för lågt avlönad, men ogärna själv vill betala mera utan tycker, att det kan
staten göra. Följaktligen har det blivit en konflikt av en smula invecklad natur,
men någon blockad i detta ords egentliga bemärkelse är det inte fråga örn.

Jag skall till slut komma till en fråga, som här förts på tal och som också
berördes av statsrådet i hans anförande. Det är den metod som läkarförbundet
använder sig av för att fästa sina medlemmars uppmärksamhet på de olika
tjänsternas beskaffenhet. Sedan några månader tillbaka förekommer i varje
nummer av Svenska Läkartidningen, som är ett fackorgan för Sveriges Läkarförbund
under rubriken »Offentliga underrättelser» en underrubrik »Lediga
tjänster», som hittills har haft följande ingress: »Enligt beslut av Sveriges
Läkarförbund söker ledamot av förbundet icke befattning, som icke varit under
ovanstående rubrik i Svenska Läkartidningen tillkännagiven såsom till ansökan
ledig. Uteslutning från denna förteckning av tillkännagivande örn viss
befattning sker efter beslut av förbundets centralstyrelse.» Jag är i tillfälle
att meddela, att läkarförbundets centralstyrelse vid sammanträde i söndags
beslöt att såtillvida göra en uppmjukning av denna bestämmelse, att man
i stället i ingressen sätter: »Ledamot av Sveriges läkarförbund bör icke söka

befattning som---» o. s. v. Härmed har man bestämt velat ge till känna,

att den uppfattningen är oriktig, att en så allvarlig åtgärd skulle kunna
vidtagas som att en medlem av förbundet skulle uteslutas ur fackorganisationen
om en situation skulle inträffa, att han ändå trots uppmaningen sökte en
sådan befattning. Någon som helst möjlighet att utesluta medlemmar, som
trots detta påpekande söka befattningar, har inte läkarförbundet. Någon bloc -

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Svar på interpellation. (Forts.)

kad i egentlig bemärkelse kan följaktligen icke här ifrågakomma. Men vi ha
i alla fall velat visa god vilja — det skulle jag särskilt vilja säga till min
ärade vän herr Persson i Tidaholm — och ytterligare velat göra denna uppmjukning.

Där ser herr Persson i Tidaholm och kammaren i övrigt vilken betydelse
det har, att man väcker interpellationer i riksdagen. Man kan följaktligen
härigenom i ett fall som detta bana väg för förhandlingar i syfte att mjuka
upp gällande bestämmelser på ett sådant sätt, att de önskemål, som herr
statsrådet och herr Persson i Tidaholm uttalade, skola bli tillgodosedda, nämligen
att konfliktanledningar av detta slag skola försvinna för framtiden.

Jag vill, herr talman, sluta med att här endast understryka vad herr statsrådet
sade örn läkarförbundets inställning till denna fråga, nämligen att förbundet
— jämte tillgodoseende av sina medlemmars ekonomiska intressen •—-vill göra allt för att lösa ifrågavarande spörsmål i den rätta andan, så att
inte sjukvården blir lidande. Jag slutar också med att uttala den förhoppningen,
att konfliktanledningarna så småningom skola försvinna, och att huvudmännen
och läkarna skola kunna komma överens örn sådana åtgärder, som
äro till gagn för den part, som i alla fall här har rätt att anmäla det största
intresset, nämligen den sjukvårdssökande allmänheten.

Herr Fast: Herr talman! Örn denna interpellation inte skulle ha lett till
något annat resultat, än att läkartidningen endast ändrat sitt uttryckssätt till
en uppmaning att förbundets medlemmar inte böra söka vissa tjänster, då hade
denna interpellation inte haft några som helst verkningar. Ty det är känt och
omvittnat — och intet klander däröver — att läkarnas fackförening är den
starkaste i landet. Det behöver sannerligen inte vara mer än denna antydan
om att läkarna icke böra söka tjänsten i fråga för att denna uppmaning
obrottsligt skall åtlydas. Denna ändring i uttryckssättet kommer sålunda
inte att betyda någonting i verkligheten, utan det är naturligtvis helt andra
faktorer, som bli avgörande. Därför anser jag, att den av herr von Friesen uttalade
positiva viljan till förhandling för att nå överenskommelse är det värdefullaste
resultatet av denna interpellation.

Jag begärde emellertid ordet därför att jag haft tillfälle att vara med att
klara av två av de här föreliggande fallen, vilket skedde vid förhandlingar
med lasarettsläkarföreningen såsom den direkta parten, vilken sedan i sin
tur vände sig till läkarförbundet för att få uppgörelsen godkänd. Förhandlingarna
fördes mellan landstingsförbundet och dess styrelse samt lasarettsläkarföreningen.
Jag vill i detta sammanhang passa på att säga. att jag knappast
tror, att läkarnas organisationer äro lämpade för det mycket utvecklade
förhandlingsväsende, som f. n. äger rum och måste äga rum. Framför allt
äro de inte lämpade härför med hänsyn till de centrala förhandlingar, som
allt mer och mer tyckas bli resultatet för landstingens vidkommande, då man
till denna ideella förening skjuter över centrala uppgörelser och förhandlingar.
Det finns nämligen en sådan rad av sektioner inom läkarförbundet, vilka i och
för sig även ha direkt förhandlingsrätt. Dessa sektioner äro ju ingenting annat
än avdelningar av läkarförbundet, men såväl den stora huvudorganisationen
som alla dessa sektioner ha förhandlingsrätt. Det vore ur många synpunkter
önskvärt, att man finge mera enhellighet vid förhandlingarna, så alf exempelvis
de läkare, som äro anställda vid landstingens sjukvård, hade en särskild organisation,
som vore förhandlingsberättigad. Detta hör nu emellertid måhända
lill sådant, örn vilket herr von Friesen nämnde, att det kunde bero på att det
är svårt med föret i portgången, och man får hoppas, att läkarna skola söka

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

sig fram till de organisationsformer, som också för deras egen räkning äro
de lämpligaste.

Herr von Friesen sade, att det var närmast de yngre läkarna, som saken
gällde. Han tänkte då tydligen på assistentläkarna, och han nämnde dessa
utbildningsplatser, som föranlett, att man har måst vidtaga vissa åtgärder.
Ja, jag är inte så säker på att detta håller precis streck. Vad just assistentläkarna
angår skulle jag vilja ställa den frågan: har någon varit villigare än
landstingen själva och landstingsförbunden att avveckla just de oavlönade
tjänster, som på sin tid florerade så starkt vid våra sjukhus, nämligen sådana
assistenttjänster, där man i ersättning gav läkarna endast mat och husrum,
d. v. s. fritt vivre? Uppgiften örn att denna fråga endast gällde de yngre
läkarna behöver nog i viss mån rättas, ty örn man ser på de kanske mera svårartade
konflikter, som här äro omnämnda — jag kan nämna Årjäng och
Borås — var det fråga örn lasarettsläkartjänster. Det är också verkligen betecknande,
att dessa konflikter uteslutande berodde på rena misstaget, därför
att man inte hade observerat klara fakta. När man fick tillfälle till upplysning
härom, var saken klar, och det var också mycket lätt att få dessa konflikter
ur världen.

Det är nog alldeles riktigt som herr von Friesen säger, att organisationen
är ny. Det kan se egendomligt ut att man nu på den borgerliga sidan får taga
emot förebråelser, och att det är den andra sidan, som riktar dessa förebråelser.
Jag skall villigt erkänna, att nog har fackföreningsrörelsen gjort sig
skyldig till många misstag, men man har aldrig handlat på det. sättet, att
man först har blockerat och sedan börjat förhandla, utan man har alltid förhandlat
först och därefter blockerat, när förhandlingarna icke lett till något resultat.
Jag tror, att det är just den vägen, som bör komma till användning
även i fortsättningen, när det gäller andra arbetsområden. Sker detta, är jag
övertygad örn att man också skall komma fram till resultat.

Sedan vill jag till sist endast säga, att jag tycker, att man skulle kunna
lägga bort detta förnekande av att det här är fråga örn en blockad. Personligen
tror jag nog också, att läkarna själva erkänna, att det varit fråga örn
en ganska effektiv blockad. Att sedan metoderna kunna växla, t. ex. mellan
kommunalarbetarförbundet och träindustriarbetarförbundet, som jag själv har
nöjet att tillhöra, beror ju helt och hållet på själva organisationsformen och
det inflytande, som organisationen har över sina medlemmar. Jag tror emellertid,
att det tjänar mycket litet till att söka förneka, att avsikten i varje
fall varit, att det icke skulle bli möjligt att tillsätta ledigförklarade läkarbefattningar
på det sätt, som varit avsett. Jag menar, att örn det har rått vissa
missförhållanden, men man lovat att det i fortsättningen skall, bli bättre genom
förhandlingar, är det lika bra, att man kallar läkarnas aktioner vid deras
rätta namn.

Jag vill också uttala den förhoppningen, att de förhandlingar, som hädanefter
komma att föras, skola leda till resultat, så att vi kunna komma bort
från dessa nu rådande förhållanden, som onekligen totalt i onödan skapa irritation
och en viss känsla av bitterhet, som ingalunda är till gagn för läkarkåren.
Jag har en mycket stark känsla av att vare sig det är fråga örn centrala förhandlingar
eller direkta förhandlingar med landstingen, ha svårigheterna till
uppgörelse, åtminstone i de fall som jag känner till, icke varit så synnerligen
stora, och när man träffats vid förhandlingsbordet, har man haft goda
möjligheter att förstå varandra. Om dessa förutsättningar finnas, hoppas
jag, att det skall gå bra i fortsättningen. Detta är säkerligen så mycket^nödvändigare,
som jag emotser, att vi på förhandlingsvägen komma att få behandla
problem, som äro betydligt mera svårlösta än de som vi hittills haft

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Svar på interpellation. (Forts.)

att brottas med. Herr von Friesen förstår nog vad jag i detta sammanhang
syftar på. Jag hoppas, att vi därvidlag skola nå fram till resultat utan att
behöva be statsmakterna att genom tvångsåtgärder reglera förhållanden, där
statsmakterna inte äro part i målet.

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! Det var närmast början av herr
von Friesens anförande, som föranledde mig att åter igen begära ordet. Herr
von Friesen var ju i sitt anförande synnerligen välvillig, och jag tror, att det
var av särskilt värde att få höra en representant för läkarförbundets centralstyrelse
utlova, att man skall försöka bortarbeta de misshälligheter, som hittills
varit rådande. När herr von Friesen emellertid förnekar, att det har varit
eller fortfarande är blockad vid den nyinrättade mödravårdscentralen i Göteborg,
kan jag inte dela denna herr von Friesens uppfattning. Jag skall därför
nämna några korta data örn hur förhållandena ha utvecklat sig där.

När denna nyinrättade mödravårdscentral beslutades, kungjordes läkarbefattningen
vid densamma till ansökan ledig den 29 december förra året. Vid
ansökningstidens utgång hade två läkare anmält sig som sökande till platsen.
Läkarförbundets ackordssakkunnige i Göteborg, med. doktor Lundberg, meddelade
två dagar efter ansökningstidens utgång, att de båda ansökningarna
genom läkarförbundets ingripande komme att återkallas, för den händelse icke
arvodet höjdes. Vid de överläggningar, som därpå följde, träffades med doktor
Lundberg den överenskommelsen, att läkarförbundet icke skulle uppmana sökandena
att återtaga ansökningarna, örn förordnandet finge den formen, att
läkare tills vidare endast förordnades för en tid av sex månader, samt att under
sagda tid åtgärder skulle vidtagas för att få högre arvode fastställt. Några
timmar före sjukhusdirektionens sammanträde den 19 januari 1942 för bl. a.
tillsättande av läkare vid mödravårdscentralen inkommo trots överenskommelsen
med doktor Lundberg skrivelser från båda sökandena, vari de återkallade sina
ansökningar till förordnandet, enär, som det hette, deras »uppmärksamhet riktats
på att tjänsten icke varit i Svenska Läkartidningen angiven såsom till
ansökan ledig».

Man kan ju ha delade meningar örn vad som menas med ordet blockad,
men enligt min uppfattning är väl detta en blockad, och det är t. o. m. en
synnerligen effektiv sådan, när en huvudorganisation vidtar sådana åtgärder,
att eventuella reflektanter eller sökande återkalla sina ansökningar. Inom fackföreningsrörelsen
ha vi aldrig ett ögonblick kunnat förfalla till den uppfattningen,
att det vore riktigt att vidtaga stridsåtgärder, innan förhandlingar
ha ägt rum. Det är närmast detta, herr talman, som jag finner vara ganska anmärkningsvärt
från läkarförbundets sida, att man, innan man trätt i förhandlingar
med motparten, vidtar stridsåtgärder. Jag har mig icke bekant, att
exempelvis den lägre sjukhuspersonalen någonsin vidtagit en sådan åtgärd,
och enligt mitt förmenande har man rätt att ställa större anspråk på läkarna.
De ha dock en utbildning, som borde medföra, att de skulle känna större
ansvar än folkskolebildade människor gentemot sjukvården och samhället.
Därest man inom fackföreningsrörelsen exempelvis hade tillgripit sådana metoder,
skulle jag tro, att det skulle uppstått en opinionsstorm utan like här i
landet. Jag skulle vara glad, därest man från läkarförbundets sida nu insåge,
att man varit inne på orätta vägar.

Herr voll Friesen: Herr talman! dag skall gärna ge herr Fast fullständigt
rätt uti att den organisation, som Sveriges läkarförbund har, icke är riktigt
anpassad till det nya läge, som har inträtt efter förhandlingsrättslagcns till Andra

kammarens protokoll 1942. Nr 17. 2

Nr 17.

Onsdagen den C maj 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

komst. Jag kan också meddela, att man inom läkarförbundet redan har övervägt
att skapa en annan organisation.

Jag delar också i princip herr Fasts uppfattning, att det vore lämpligt, om
man kunde förhandla mellan centrala organisationer, mellan å ena sidan läkarförbundet
och å andra sidan exempelvis landstingsförbundet, som ju utgör den
ena sammanslutningen av huvudmännen, och möjligen också de sammanslutningar,
som kunna komma att bildas av de större städernas sjukvårdsorgan.
Huruvida landstingsförbundet äger tillräcklig auktoritet för att på sina medlemmars
vägnar redan nu kunna upptaga sådana förhandlingar undandrar
sig mitt bedömande.

Yad så beträffar den fråga, som herr Persson i Tidaholm berörde örn blockad
eller icke blockad särskilt i fråga örn mödravårdscentralen i Redbergslid,
vill jag erinra örn att den tjänst, som det där var fråga örn, icke gärna kan
höra till de mest trängande sjukvårdsuppgifterna, örn vi tänka på förhållandena
ute i landet och på hur många ställen det finns med dylika mödravårdscentraler.
I Göteborg var dock tillfälle berett för dess blivande mödrar att
uppsöka endera av två redan existerande dylika centraler. Det blir ju sedan
en omdömesfråga, huruvida det kan vara nödvändigt med tre centraler. Det
är mycket möjligt, att så är förhållandet. Det kanske vore mycket bra, örn
det kunde bli fyra eller fem sådana, så att det bleve än bekvämare för de hjälpsökande.

Jag har velat klarlägga detta för att visa, att det faktum, att den nya
tjänsten ännu icke fått ordinarie innehavare, knappast kan sägas ha inverkat
menligt på legitima sjukvårdsintressen. Däremot skall jag gärna göra den
syndabekännelsen, att läkarförbundets sätt att förhandla i detta speciella fall
måhända kan ge anledning till anmärkning. Detta beror emellertid icke på
att det skulle ha funnits någon ond vilja hos förbundet utan, just som herr
Fast påpekade, på rent organisatoriska förhållanden med olika handlande organ,
dels ackordssakkunniga och dels gynekologförbundet. Det har skett en
sammanblandning av dessas befogenheter, och jag är villig erkänna, att själva
förhandlingsordningen kunde ha varit smidigare.

Jag skulle emellertid vara mycket tacksam, om det kunde göras motsvarande
syndabekännelse även från den andra sidan. Det är nämligen så, att dessa
huvudmän — jag tänker icke särskilt på landstingsförbundet, som jag icke
känner så mycket till, utan på andra huvudmän, som förekomma — ha icke
rätt att sätta änglavingar på sig, när det gäller dylika förhandlingar. Jag
skall icke, herr talman, taga upp tiden ytterligare med detta, men jag vill
erinra örn att även i herr statsrådets svar påpekades, att från de kommunala
myndigheternas sida hade icke vid alla tillfällen gjorts vad som borde göras
för att undvika konflikter. Man skall därför i detta fall icke blott ställa
läkarförbundet och dess delegater mot väggen, ty det kan mycket väl tänkas,
att det kan riktas befogade anmärkningar även mot den andra parten.

För att återgå till det speciella fallet vill jag ännu en gång påpeka, att det
fanns möjlighet, och jag tror att det fortfarande finns möjlighet, att lösa konflikten
utan att anlita de två, som ursprungligen sökte befattningen men som
nu av personliga skäl fortfarande icke vilja söka. En tredje läkare har nämligen
på vissa villkor erbjudit sig att upprätthålla befattningen. Det kan väl ändå ifrågasättas,
huruvida icke ett visst ansvar kan läggas på vederbörande huvudman,
d. v. s. sjukhusdirektionen, som icke har velat gå till mötes på den punkten.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag föranleddes närmast att begära
ordet med anledning av herr von Friesens uttalande, att här icke förelåg någon

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Svar på interpellation. (Forts.)

blockad. Vi lia i Älvsborgs län just haft ett av dessa aktuella fall med en
läkarblockad under senaste tiden. Förhållandet var, att vi skulle tillsätta en
underläkartjänst vid en sjukstuga och till denna läkartjänst avsåg man att
uppflytta en sedan två år anställd extra läkare. Vi fingo då meddelande från
läkarförbundet, att beställd annons icke kunde intagas i läkarförbundets tidning.
Läkarförbundets sekreterare anförde i skrivelsen till sjukstugans läkare,
»att centralstyrelsens verkställande utskott hade haft frågan uppe till behandling
vid sammanträde i går kväll, varvid utskottet beslöt föreslå centralstyrelsen
att icke godkänna villkoren. Följaktligen kunde tillkännagivandet om
tjänstens ledigförklarande icke intagas i läkartidningen, och därmed finge
tjänsten icke sökas av förbundets medlemmar.»

Av oss kan detta icke tolkas annat än som en klar blockad.

Det har framhållits, att man i sådana fall varit angelägen örn att tillse, att
det åtminstone skulle få tillsättas en vikarie. Samme sekreterare anför emellertid
på frågan, örn det vore möjligt få tillsätta en vikarie, att »frågan örn
huruvida vikariat å tjänsten finge sökas ännu icke var avgjord», men att densamma
torde bli föremål för avgörande senare o. s. v. Detta skedde såvitt jag
minns den 30 oktober. Den 11 november gjordes det framställning per telefon
från sjukstugans läkare, d. v. s. den presumtive underläkaren, huruvida det
kunde vara möjligt att få söka tjänsten som vikarie. Så sent som den 11 november
kunde man emellertid icke få besked, huruvida det vore möjligt få
besätta tjänsten med vikarie! Först sedan det blivit litet buller örn saken, kom
det längre fram meddelande örn att tjänsten finge besättas med vikarie.

Det går enligt mitt förmenande icke att förneka, att det är ett klart blockadförfarande,
som här förekommit, och ett förfarande, som ganska starkt påminner
örn det syndikalistiska registersystemet.

Givetvis var det från vårt håll, Älvsborgs läns landsting, angeläget att få
reda upp saken. Vi hade nyss fått ett meddelande från socialstyrelsen om att
läkarförbundet hade tillerkänts rätt som förhastande part, och då ville vi
naturligtvis däri också inlägga, att läkarförbundet även hade skyldighet att
använda denna rätt. Vi vände oss därför till socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet
och begärde, att socialstyrelsen skulle medverka till att läkarförbundet
skulle åläggas utnyttja sin förhandlingsrätt, örn de hade något otalt
med oss i saken. Läkarförbundet uppgav också vid förhandlingar med socialstyrelsen,
att man redan hade beslutat träda i förhandling med oss. Detta beslut
skulle ha fattats redan den 1 november 1941, men icke förrän den 12 mars
innevarande år kunde vi, efter upprepade påstötningar genom socialstyrelsen,
få meddelande örn att förbundet var villigt att förhandla.

I sak torde det ha varit ganska lätt att göra upp detta mellanhavande, örn
förhandlingar hade kommit till stånd. Jag har i dag fått meddelande örn att
när parterna för någon dag sedan träffades ■— alltså landstingets lönenämnd
och delegerade för läkarförbundet — dröjde det icke mer än några få timmar,
innan båda parterna voro överens om att tillstyrka ett förslag till uppgörelse.
Detta visar ju tydligt, att det icke fanns några oöverstigliga hinder för en
överenskommelse. Däremot avslöjar det en nästan ofattbar fumlighet från läkarförbundets
sida, när det gällt att ordna upp eventuella meningsskiljaktigheter
mellan förbundet oell sjukhusens huvudmän.

Lag är glad över att man nu har kommit så långt, att det föreligger ett klart
erkännande från läkarförbundets sida, att man allvarligt vill söka på förhandlingsvägen
ordna upp eventuella meningsskiljaktigheter med sjukhusens
huvudmän. Jag vill hoppas, att detta också skall visa sig i handling.

Från vårt landsting ha vi icke haft någon som helst meningsskiljaktighet
med de parter, som vi tidigare lia förhandlat med, utan vi lia alltid lyckats lösa

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

de problem, som lia förelegat, på ett för båda parterna tillfredsställande sätt.
Vi ha heller ingen som helst önskan att på ett orimligt sätt exploatera underläkarnas
arbetskraft, långt därifrån. Ep hel del av oss äro gamla fackföreningsmän,
och vi äro angelägna örn att på förhandlingsvägen söka rätta till
de eventuella meningsskiljaktigheter, som kunna uppstå, men vi begära, att
det också på andra sidan skall finnas god vilja. Det vore också önskvärt, örn
det kom till synes en smula bättre handlag än vad hittills har visats i fråga
örn att ordna upp med sjukvårdens huvudmän uppstående meningsskiljaktigheter.

En sak är jag litet tveksam örn, och det är den av herr von Friesen tillkännagivna
uppmjukningen i fråga örn tillkännagivandet av tjänster. Jag
ifrågasätter allvarligt, örn denna uppmjukning är tillräcklig. Mellan att en
medlem icke får söka tjänsten eller att han icke bör söka tjänsten kan lätt bli
en så hårfin skillnad, att jag undrar, örn det icke vore skäl att överväga, huruvida
icke detta registersystem helt och fullt kunde ersättas med ett reguljärt
avtal mellan läkarförbundet och, kanske helst, landstingsförbundet, så
att man finge ett avtal på bredare grundval än med de enskilda landstingen.
Det förefaller mig, som örn även i den formulering, som nu har godkänts av
läkarförbundet, kan insmyga sig fröet till framtida tvistigheter. Jag skulle
för min del tro, att det vöre klokt, därest man på allvar vill komma fram på
förhandlingsvägen, att gå en smula mera radikalt till väga beträffande den
uppmjukning, som nu är ifrågasatt.

I övrigt har jag endast att uttrycka min belåtenhet med interpellationssvaret.
Det innebar ett klart ställningstagande på det sätt, som vi hade hoppats,
och jag har ingenting att invända mot detsamma. Jag är också tillfredsställd
med det försök att beträda förhandlingsvägen, som läkarförbundet under sin
nye ordförandes ledning har gjort. Jag hoppas, att det skall följas av några
ytterligare steg och att vi skola kunna uppnå fullt samförstånd mellan sjukhusens
huvudmän och läkarförbundet i dessa angelägenheter.

Herr von Friesen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Beträffande underläkartjänsten vid sjukstugan i Bäckefors, som herr Olsson
i Mellerud talade örn, vill jag endast säga, att man nu kan tillämpa den
gamla satsen, att när slutet är gott är allting gott. Här ha förts förhandlingar,
och jag förmodar, att förhandlingarnas resultat, som har godkänts av vederbörande
delegerade, också kommer att godkännas av respektive huvudmän.

Anledningen till att läkarförbundet i detta speciella fall var tveksamt var i
främsta rummet den, att det här gällde tillsättandet av en underläkartjänst
vid en sjukstuga, något som såvitt jag vet knappast har någon tidigare motsvarighet,
varför villkoren kunde tänkas få prejudicerande betydelse. Jag
poängterar emellertid, och jag tror icke herr Olsson i Mellerud därvidlag skall
motsäga mig, att tjänsten i alla fall hela tiden har upprätthållits med kompetent
vikarie. Sjukvården har följaktligen icke blivit lidande, och det är ju
som sagt huvudsaken. Sedan kunna vi hålla på och tala i oändlighet om
huruvida detta skall kallas blockad eller icke blockad.

Jag vill till sist beträffande annonseringen endast säga, att det annonssystem,
som vi tillämpa, Ira vi hämtat från Danmark och från Norge på den
tid, då det ännu rådde en med våra förhållanden jämförbar rättsordning i det
sistnämnda landet. Där har man sedan många år tillämpat samma system
i betydligt strängare former. Vi tyckte därför inom läkarförbundet, att vi
hade ett ganska gott föredöme, när vi nu införde en betydligt mildare form
för vårt vidkommande.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Svar på interpellation. (Forts.)

^ Vidare yttrade:

Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet för ett kort inlägg, som
grundar sig på den erfarenhet, som jag bär fått vid sysslandet med läkarfrågor
av detta slag. Såvitt jag känner till saken, har det —• utöver vad som
här berörts av föregående talare — på vissa håll uppkommit en del irritation
och en del spänning mellan arbetsgivar- och arbetstagarsidan på detta område,
varvid det icke direkt har blivit blockad men i alla fall åtminstone har förekommit
förberedelser till blockad. Herrarna och damerna torde veta — vi
behandla för övrigt den frågan något senare i dag •— att särskilt i Norrland
och de stora länen existera mycket vidsträckta provinsialläkardistrikt. Det är
ett faktum, att provinsialläkaren i sådana distrikt icke kan sköta både den
hälsovårdande och den sjukvårdande verksamheten på det'' sätt, som han borde
göra, helt enkelt därför att han icke räcker till. Med anledning härav har man
gått in för att så småningom dela upp dessa stora distrikt. Men detta har
beklagligtvis icke fullföljts på grund av inträffade ekonomiska förhållanden.
Alltså, hela denna plan att åstadkomma en uppdelning av provinsialläkardistrikten
har nu stoppats, åtminstone till större delen. Detta har gjort, att
man inom åtminstone ett eller annat landsting kommit in på den tanken att
bredvid provinsialläkaren i ett provinsialläkardistrikt anställa en särskild
sjukstuguläkare. Nu är på mångå håll provinsialläkaren samtidigt sjukhusläkare.
Det finns ett distrikt i mitt län, där denna fråga varit aktuell. Men då
ett förslag örn en sådan reform framförts, har ett starkt motstånd mött från
provinsialläkarna. Jag har hört uppgivas, att man från respektive provinsial -läkarhåll satt sig i förbindelse med fackorganisationen för att förhindra en
sådan anordning. Vad fackorganisationen fattade för beslut i detta avseende
vet jag icke. Så mjmket är emellertid säkert, att denna sjukstuguläkarbefattning
ännu är obesatt.

Nu förstår jag mycket väl, att en provinsialläkare icke vill ha sina inkomster
minskade. Om han har 30,000 kronor i inkomst, eller kanske ännu
högre, är det klart, att han gärna vill behålla denna inkomst. Han motsätter
sig kanske då, att det tillsättes en sjukstuguläkare, d. v. s. ytterligare en läkare
inom distriktet, ty då kommer hans inkomst att något minskas. För min
del tror jag emellertid, att även örn denna inkomst minskades exempelvis ned
till 20,000 kronor, kan en läkare mycket väl klara sig. Det är icke nödvändigt,
att en läkare av detta slag skall ha ungefär lika stor inkomst som
ett statsråd eller i många fall ännu mera.

Vi måste betrakta saken så, att i denna strid med läkarnas fackliga organisation
är det nödvändigt att först se på de sjukas intressen och i mindre grad
på läkarintresset att få behålla en mycket stor inkomst. Även örn hela denna,
strid mellan dessa två intressen — d. v. s. läkarintresset att få behålla den
stora inkomsten och det stora klientelet samt landstingets intresse att åstadkomma
en tillfredsställande sjukvård särskilt inom stora distrikt — även
om denna strid, säger jag, lett till ett visst ställningstagande från läkarnas
sida, som bra nära tagit formen av något slags blockad eller försök till detta,
måste jag säga, att vi från landstingens sida icke kunna böja oss inför detta
utan måste se till att sjukvården skötes på det rätta sättet. Alltså, även om
läkarna göra motstånd mot inrättandet av befattningar av det slag, som
jag nu talat örn, och mot ett ökat antal provinsialläkardistrikt på olika ställen,
så måste sjukvårdsintresset ovillkorligen gå före läkarintresset.

Jag har passat på att peka på denna fråga, därför att även örn det, som
jag här berört, icke resulterat i blockad och även om detta icke direkt berörts
i interpellationen, så har det i alla fall ett intimt sammanhang med de
stridsfrågor, som här avhandlats.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Svar på
interpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
fäste mig vid en tankegång i herr von Friesens anförande, som jag vill fästa
uppmärksamheten på, därför att den är ganska farlig. Det rör sig örn Redbergslidsfallet.
Herr von Friesen sade •— jag förmodar närmast såsom en ursäkt
för vad som förekommit — att det redan finns två mödracentraler i
Göteborg, och att det följaktligen är sörjt för sjukvårdsintresset eller, rättare
sagt, för det rådgivande intresset på detta område, så att en tredje mödracentral
var det icke så förfärligt kinkigt med. Han uttryckte sig icke riktigt
på det sättet, men detta låg i alla fall i hans sätt att resonera. Jag vill blott
påpeka, att frågan om huru många sjukvårds- och rådgivande inrättningar
som vi skola ha i landet i alla fall icke kan få behandlas i den ordningen,
att sedan samhällets myndigheter bestämt sig för att göra en ny inrättning av
ena eller andra slaget, läkarförbundet i efterhand skall kunna pröva, huruvida
den behövs eller icke. Läkarförbundets medlemmar få i stället i samma ordning
som andra medborgare göra sin uppfattning i det avseendet gällande
och försöka få till stånd en ändrad sammansättning av den myndighet, som
har att besluta i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! I en med kammarens tillstånd avgiven interpellation
har herr von Seth till mig riktat följande frågor:

1. Har sociala försvarsberedskapskommitténs yttrande föranlett herr statsrådet
att vidtaga åtgärder för upprättande av en organisation, som tar syfte
på omskolning av krigsinvalider?

2. Är herr statsrådet i tillfälle att lämna kammaren en redogörelse för dessa
åtgärder, såvida sådana ha vidtagits?

Med sociala försvarsberedskapskommitténs yttrande åsyftar interpellanten
ett av kommittén i dess betänkande med förslag till krigspensionsförordning
m. m. gjort uttalande rörande betydelsen av s. k. arbetsvärd för krigsskadade.
Kommittén har därvid framhållit, att hjälpen till de krigsskadade i största
möjliga utsträckning borde gå ut på att inlemma dem såsom arbetande medborgare
i samhället, och att det vore av vikt, att invaliderna redan från början
genom en på medicinsk och yrkespedagogisk sakkunskap grundad arbetsterapi
inriktades på att kunna försörja sig själva. Kommittén —- som icke gått närmare
in på vilka åtgärder i åsyftad riktning som borde vidtagas — har framhållit,
att planläggningen av denna verksamhet närmast torde böra ankomma
på medicinalstyrelsen, eventuellt på pensionsstyrelsen. Slutligen har kommittén
såsom sin mening uttalat, att invalidernas utplacering i arbetsmarknaden
icke torde kunna ske utan medverkan från statens sida.

I anledning av interpellationen vill jag meddela följande.

Redan före avgivandet av nyssnämnt]a kommittébetänkande har medicinalstyrelsen
haft sin uppmärksamhet riktad på nu ifrågavarande spörsmål. Vid
planläggningen av beredskapssjukhusen ha nämligen åtta anstalter utsetts till
s. k. invalidsjukhus, d. v. s. sjukhus till vilka skulle överföras sådana skadade,
som blivit invalider och efter det egentliga sjukdomstillståndet vore i behov
av profetisk behandling och arbetsvärd. Till invalidsjukhus ha sådana anstalter
utvalts, vid vilka redan i fredstid finnes tillgång till protes- och bandageverkstäder
samt lokaler för arbetsträning och arbetsundervisning.

Det är givetvis av största betydelse, att samtliga krigsskadade redan på ett
tidigt stadium inriktas på att återgå till sitt tidigare arbete, därest detta med

Onsdagen den 6 maj 1942 £. m.

Nr 17.

Svar på interpellation. (Forts.)

hänsyn till skadornas omfattning och beskaffenhet låter sig göra. Redan i
fredstid kunna, utöver den förut omnämnda planläggningen, vissa förberedelser
vidtagas för att i händelse av krig underlätta en sådan ordning. Kungl. Majit
har därför genom beslut den 13 mars 1942 uppdragit åt medicinalstyrelsen
att verkställa ytterligare utredning örn arbetsvärd åt krigsskadade i samband
med deras vistelse å sjukhus. Utredningen skall således icke begränsas till de
s. k. invalidsjukhusen utan omfatta samtliga sjukhus. På förslag av den utredningsman,
vilken inom medicinalstyrelsen handhar nämnda utredning, har medicinalstyrelsen
föreskrivit, att vid samtliga beredskapssjukhus skola vidtagas
åtgärder för att de krigsskadade skola erhålla nyttig sysselsättning. Vidare
hava åtgärder vidtagits för organiserande av ytterligare två invalidsjukhus.

Det sammanlagda antalet vårdsplatser som står till förfogande vid de tio
invalidsjukhusen, kan, efter erfarenheterna från Finland att döma, anses fullt
betryggande.

De åtgärder på ifrågavarande område, som antingen redan vidtagits eller
äro föremål för ytterligare utredning, avse, såsom av det anförda framgår,
närmast arbetsträning och yrkesundervisning i samband med sjukhusvården
eller således den arbetsvärd, varav behov uppkommer redan under de första
månaderna efter ett krigsutbrott. Det synes mig vara mest angeläget, att denna
del av frågan i första hand blir ordnad. I fråga om många krigsskadade äro
emellertid skadorna av den omfattning och beskaffenhet, att den skadade icke
efter arbetsträning i samband med sjukhusvården skulle kunna återgå till tidigare
sysselsättning. För att i sådana fall bibringa den skadade yrkesutbildning
erfordras, att åtgärder vidtagas för hans omskolning. I regel kunna, bland
annat med hänsyn till den yrkesdifferentiering som måste äga rum, endast de
grundläggande momenten av denna omskolning ske vid sjukhusen, varemot den
fortsatta utbildningen måste äga rum annorstädes. Ehuru åtskilliga av de
praktiska frågor, som uppkomma i samband med en dylik fortsatt yrkesutbildningsverksamhet,
icke torde kunna i detalj överblickas på förhand, torde
det dock vara ur beredskapssynpunkt av synnerligt värde, att en inventering
sker av de härvid uppkommande problemen, och att vissa riktlinjer uppdragas
såväl för själva yrkesutbildningen som för den arbetsförmedlande verksamhet,
som torde bliva nödvändig för att bispringa de omskolade vid sökande av
arbetsanställning. Med hänsyn härtill har jag för avsikt att på grundval av
erfarenheter från krigförande länder inom kort låta igångsätta särskild utredning
härom.

Härpå anförde

Herr von Seth: Herr talman! Jag anhåller att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framföra mitt tack för svaret.

Det är givet, att under den nådatid, som beretts vårt land, sedan andra
världskriget utbröt, mycket förberedande arbete skett på flera områden ■—
icke blott på försvarets och folkförsörjningens utan även på andra områden —
men det är också otvetydigt, att det finns områden, där ännu mycket litet blivit
åtgjort, och det gäller frågan örn krigsinvaliderna. Örn ofärd skulle komma
även över vårt land och vi skulle få detta problem över oss, måste man säkerligen
konstatera, att mycket litet blivit gjort på detta område, och jag tror
också, att man måste konstatera, att åtgärderna från socialdepartementets sida
varit anmärkningsvärt små, och att passiviteten där varit ganska stor.

Frågan örn krigsinvaliderna ha vi här i storstaden Stockholm alldeles inför
våra ögon, när vi se dessa finska invalider, som här fått sin tillflykt, och som
vi, när vårsolen sticker fram, också få se på våra gator. Det finns en kommitté

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

med namnet »Hjälpkommittén för Finlands invalider», som arbetar med statsbidrag.
Denna kommitté har under, jag skulle vilja säga ett intimt samarbete
med medicinalstyrelsen fått erfarenheter, som giva en mycket god grund att
bygga på.

Jag skulle också, herr talman, vilja säga, att frågan örn omskolning av krigsinvaliderna
är även en fredsfråga av stor betydelse. Vid 1940 års riksdag
väcktes av herrar Andrén och Tamm i första kammaren en motion med yrkande
på utredning angående praktiska åtgärder i syfte att tillgodogöra samhället
de partiellt arbetsföras arbetskraft. Samma år väcktes även i första kammaren
en motion av herr Frändén, däri han hemställde, att riksdagen ville besluta
skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan örn vidtagande av skyndsamma åtgärder
i syfte att underlätta för vanföra personer att vinna arbetsanställning.
Sistnämnda motion behandlades av första kammarens första tillfälliga utskott,
och utskottet hemställde i sin kläm, att riksdagen ville besluta att i skrivelse
hos jvungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville gå i författning örn vidtagande
av åtgärder i syfte att underlätta för vanföra personer att vinna arbetsanställning.
Denna fråga är otvivelaktigt av mycket stor social betydelse även under
fredstid, men den har även ur beredskapssynpunkt under sådana lugna förhållanden,
som vi hoppas skola komma åter, en icke oväsentlig betydelse. Framför
allt när vi stå inför det faktum, att årsklasserna i värnpliktsåldern minskas
år efter år, är det ett samhällsintresse, att så många vapenföra och friska som
möjligt skola kunna övas i vapnens bruk. Då måste man på sådana platser,
som icke fordra full fysisk spänstighet, kunna sätta personer, som äro behäftade
med defekter i ett eller annat avseende. Det är därför nödvändigt, att åtgärder
icke blott när fara är å färde utan även under normala tider vidtagas
beträffande dessa icke arbetsföra, som ha defekter och äro invalider i ett eller
annat avseende. Till slut vill jag också peka på de stora sociala fördelar, som
man vinner av att icke utlämna dessa till sysslolöshet, utan att samhället tar
hand örn dem redan från början.

Herr statsrådet slutade med att nämna, att herr statsrådet har för avsikt
att på grundval av erfarenheter från krigförande länder inom kort låta igångsätta
en utredning beträffande denna fråga om krigsinvaliderna. Jag begagnar
därför tillfället få understryka, att jag hoppas, att denna utredning mycket
snart sättes i gång, samt att också denna utredning kommer att leda till ett
snabbt resultat, så att man även på detta område kan få vidtaga nödiga beredskapsåtgärder.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 243, med förslag till lag om ändrad lydelse av 20, 21, 23 och 30 §§
lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes;
och

nr 244, med förslag till lag örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 251, angående kostnaderna för uppförande
av en hovrättsbyggnad i Göteborg.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

§ 5.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 188, i anledning av väckta motioner angående ändring av förordningen
om nöjesskatt;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager
i vissa städer; och

nr 190, i anledning av Kungl. Marits proposition angående utövandet av
statens tohaksmonopol.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 86, i anledning av väckta motioner
örn landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (I: 5) av
herr V. Andersson m. fl. och den andra inom andra kammaren (II: 13) av herr
Pettersson i Dahl m. fl., hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte hemställa örn utredning och förslag i följande spörsmål:

1) möjligheten av en enhetlig ledning av landets kraftförsörjning eventuellt
ett förstatligande av produktionen och tillhandahållande av elektrisk
energi;

2) frågan örn enhetligare taxor för elektrisk energi samt lägre pris härå
för landsbygdens folk;

3) åtgärder för ett effektivare tillgodoseende av landsbygdens behov av
elektrisk energi; samt

4) frågan örn större planmässighet och enhetlighet vid utförandet av de
elektriska ledningsnäten för att därigenom bland annat åstadkomma standardisering
vid tillverkningen av elektriska apparater och utrustning.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av motionerna I: 5 och
II: 13, måtte hos Kungl. Majit hemställa örn utredning rörande möjligheterna
att genom statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga landets och
särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herrar Johan Bernhard Johansson och Danielsson, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen, i anledning av motionerna I: 5 och
II: 13, måtte hos Kungl. Majit hemställa örn utredning rörande möjligheterna
att mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens
försörjning med elektrisk kraft;

2:o) av herrar Bernhard Nilsson, Bäckström, Sundberg, Skoglund i Doverstorp
och Persson i Falla, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att motionerna
I: 5 och II: 13 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Danielsson: Herr talman! Såsom synes beröra dessa motioner och
detta utlåtande en mycket stor och invecklad fråga. I motionerna yrkas utredning
dels örn möjligheten av en enhetlig ledning av landets kraftförsörjning,
eventuellt ett förstatligande av produktionen och distributionen av elektrisk
kraft, dels beträffande frågan örn enhetligare taxor för elektrisk kraft och dels
örn åtgärder för ett effektivare tillgodoseende av landsbygdens behov av elektrisk
energi o. s. v. En ungefär likalydande motion var före i fjol men avstyrk -

Motioner om
landets tillgodoseende

med elektrisk
energi m. m.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Motioner örn landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
tes då, såvitt jag vill minnas, av ett enhälligt utskott, och blev även avslagen
av riksdagen. Nu har den kommit tillbaka i år, delvis efter andra riktlinjer än
i fjol. Utskottet har nu tillstyrkt 5rrkandet örn utredning, och två reservationer
äro avgivna. Den ena tillstj^rker också en utredning, medan den andra går på
rent avslag på motionerna.

Detta är, såsom jag redan nämnt, en mycket stor och invecklad fråga. Vattenfallsstyrelsen
och kommerskollegium -— de bästa auktoriteterna vi ha på
hithörande område -— ha i långa inlagor avstyrkt motionernas yrkanden speciellt
i vad det angår förstatligande av produktionen och distributionen av
elektrisk energi i riket, och de säga därvid, att en sådan utredning icke är behövlig,
att förhållandena ha förbättrats så avsevärt under senare år, att man
icke kan komma stort längre för närvarande, o. s. v. De ha framfört ganska
goda skäl för sin ståndpunkt. Utvecklingen har gått mot allt bättre och bättre
förhållanden på hithörande områden. Våra vattenfall utbyggas så fort man
hinner och så fort som den specialutbildade arbetskraften och våra koppartillgångar
det medgiva. Det finns emellertid vissa saker, som det kanske icke
skulle skada, örn statsmakterna genom en utredning ringö titta på. Detta ha
både utskottets betänkande och den reservation, som herr Johan Bernhard Johansson
och undertecknad avgivit, gått in för. I vår reservation finns en ganska
lång redogörelse; vi peka på en del faktiska förhållanden, och reservationen är
i sin motivering rätt så lik utskottsutlåtandet. De belysa, kan man säga, olika
sidor av samma sak.

Trots avstyrkandena från vattenfallsstyrelsen och kommerskollegium finns
det ändå förhållanden, som behöva utredas och förbättras. Jag hinner nu icke
gå in på dessa, men jag kan bara peka på den kedjehandel, som förekommer,
och som fördyrar konsumtionen av elektrisk kraft ute på lamdsbygden. Man
kan visa på att vattenfall uppköpas i spekulationssyfte uppe i Norrland, av
enskilda och kanske även av staten, enligt vad det upplysts. Man kan visa på
att det förekommit mångå klagomål uppifrån Norrland över att man där byggt
ut vattenfall och kraften distribueras långt bort, medan man anser, att det ur
affärssynpunkt icke är någon idé att tillgodose den närmaste landsbygdens behov
av elektrisk kraft för jordbruket och småindustrien. En hel del andra klagomål
ha också anförts, som speciellt taga sikte på förhållandena i södra Sverige.
De som äga ett utbyggt vattenfall — det må nu vara enskilda eller städer
eller kommuner — driva detta ur affärsmässiga synpunkter, och det gör också
staten, och då kan det vara litet svårt att tillgodose den avlägset liggande
landsbygdens behov. Det finnes redan nu genom koncessionsansökningarna
vissa möjligheter att tvinga vederbörande vattenfallsutbyggare att gå med
på en del saker. Jag tror, att det är en viss procent av den elektriska kraften,
som man är tvungen att avstå till den närmast liggande landsbygden. Örn det
är 10 procent, såsom jag hört uppgivas, kunde man kanhända genom vissa åtgärder
tvinga dem att öka denna procentsats till 20. En hel del sådana saker
böra nu utredas.

Utlåtandena gå så diametralt mot varandra i många fall, att det icke skulle
skada med en utredning i hithörande frågor. De som gå på avslag säga i sin
reservation, att det nuvarande tidsläget är föga lämpligt för igångsättande av
sådana utredningar. Jag tror emellertid, eftersom denna utredning måste taga
ganska avsevärd tid, att det icke skulle skada att sätta i gång den omedelbart,
så att det kunde skapas bättre möjligheter att bygga vidare på vårt kraftledningsnät
ute i bygderna. Jag har nu påvisat en hel del missförhållanden, och
då skadar det icke med en utredning. Det är ett så oerhört viktigt och vittomfattande
problem, att det ändå kommer att ta en avsevärd tid att få det utrett.
I utskottsutlåtandet och i reservationen nr 1 äro inledningarna till yrkandena

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Motioner örn landets tillgodoseende nied elektrisk energi ra. ra. (Forts.)
identiska och yrkandena i sin helhet nästan precis lika. Det är bara det, att
i utskottsutlåtandet även står »genom statens medverkan», vilket i detta sammanhang
inte torde lia någon särskild betydelse. Men vad vi inte kunnat ena
oss örn är frågan örn förstatligandet. Därom säger utskottet, att i den mån så
visar sig nödvändigt, skall ett förstatligande av hithörande produktion och
distribution ske. Att i fråga örn detta förstatligande anställa en jämförelse
mellan å ena sidan den elektriska kraftförsörjningen samt å andra sidan de
statliga verken post, järnväg och telegraf är överhuvud taget inte möjligt.
Staten äger nu en tredjedel av kraftnätet, och denna statens andel värderas till
450 miljoner kronor. Ett förstatligande av den elektriska knaftförsörjningen
skulle kräva bortåt en miljard kronor.

Det skulle även uppstå många andra svårigheter. En stor del av kraftverken
ägas ju av större industriella företag, landskommuner, städer o. s. v. Jag
är icke så säker på att de skulle vara särskilt glada åt att på detta sätt få sin
egendom förstatligad. Jag tror, att det för närvarande är bäst med den tävlan
och det samarbete som pågår. Det skulle inte skada, örn detta ytterligare utvecklades
eller örn det åtminstone finge pågå som hittills. Men frånsett detta
är det en annan invändning jag vill göra, och den anser jag vara den viktigaste.

En utredning som skall omfatta även ett förstatligande måste taga en ganska
avsevärd tid i anspråk. Då vore det bättre att begränsa utredningen till att
omfatta mera näraliggande problem. Skall man glida in på ett förstatligande,
kommer utredningen att ta en mycket lång tid, och under tiden bli de eventuella
missförhållandena inte avhjälpta. Detta är den avgörande orsaken till att jag
här icke velat gå med på att vid utredningen skall tagas med frågan örn förstatligandet.
I utlåtandet har det därför kommit fram två skilda utredningsyrkanden,
nämligen statsutskottets och det som återfinnes i reservationen nr 1.

Ur praktiska synpunkter är det mest lämpligt att igångsätta en utredning
som icke går så långt, som blir färdig i rätt tid oell som kan vara till nytta
för landsbygden, såsom här speciellt påpekats. Sedan kan man naturligtvis
säga, att det finns trakter där det blir myckefsvårt och oräntabelt att bygga ut
ledningsnätet. Yi ha mycket glest bebyggda trakter och avlägsna bygder, öar
o. s. v. Det är fråga om man kan hjälpa dem ens med ett förstatligande. Yi
kanske äro tvungna att gå en annan väg, som vi slagit in på under senare år.
Som vi torde minnas, beviljade 1940 års urtima riksdag 5 miljoner kronor och
fjolårets riksdag likaledes 5 miljoner kronor, alltså tillsammans 10 miljoner
kronor, varav ungefär hälften torde ha tagits i bruk, för att ordna den elektriska
kraftförsörjningen för sådana trakter som äro synnerligen vanlottade.
Man kanske får fortsätta på denna väg för att avhjälpa en del missförhållanden,
som man icke kan komma till rätta med på annat sätt.

Som frågan nu ligger till, vill jag med dessa få ord yrka bifall till den reservation
som är avgiven av herr Johan Bernhard Johansson och undertecknad.

I detta anförande instämde herrar Åqvist och Staxäng.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Örn jag uppfattat motionärerna
rätt, ha de föga att invända mot det sätt, varpå vårt lands vattenkraft hittills
utbyggts. I alla händelser förefaller det som örn utskottsmajoriteten skulle lia
denna uppfattning. Det sägs i utlåtandet, att man inte har något att erinra mot
utvecklingen på kraftförsörjningens område. Man erkänner, att utvecklingen
fortgått raskt och under lång tid på det hela taget tillfredsställande.

Motionärernas huvudmotiv för begäran örn utredning och förslag angående

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Motioner om landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
en enhetlig ledning av landets kraftförsörjning, eventuellt ett förstatligande av
produktionen, förefaller vara, att de äro i viss utsträckning missbelåtna med
kra^ttaxorna och med distributionen. Det är möjligt, att klagomålen i vissa fall
kunna vara berättigade. Fråga är dock, örn det inte är möjligt att komma till
rätta med ifrågavarande brister utan att tillgripa så långt gående åtgärder
som motionärerna ifrågasätta och även utskottsmajoriteten här synes
syfta till.

Jag har under ärendets behandling i utskottet inte lyckats få klart för mig,
hur långt utskottsmajoriteten i verkligheten vill gå. Vid 1941 års riksdag föreslogo
i stort sett samma motionärer som i år, att förstatligandet skulle avse endast
»framställandet och tillhandahållandet av elektrisk energi för allmänhetens
behov». I år ha motionärerna icke gjort någon sådan begränsning, och ej heller
utskottet har uttalat sig örn var en eventuell utredning bör stanna. De äro
beredda tydligen att låta den gå ut över hela detta vidsträckta område. Jag
skulle, herr talman, varit mycket tacksam, örn det hade funnits något mera
preciserat att hålla sig till för att få litet bestämdare hållpunkter för denna
diskussion. Jag tillåter mig därför att ställa ett par frågor till motionärerna, i
första hand till den som jag uppfattat vara huvudmotionär i denna fråga, herr
Pettersson i Dahl.

Är det meningen, att utredningen och eventuellt förstatligandet skall avse
jämväl de kraftverk som ägas av städer och andra kommuner. En del större städer
ha i mycket stor utsträckning sörjt för sitt kraftbehov genom att bygga egna
kraftverk. Sedan skulle jag vilja fråga: Är det meningen, att ett förstatligande
skall omfatta även de kraftverk som äro utbyggda och ägas av en rad
stora industriella företag, som alltså på sådant sätt själva sörjt för sitt kraftbehov
? Man behöver i detta fall bara erinra örn vad de stora brukskoncernerna ha
åstadkommit. Det blir nämligen ett oerhört omfång på denna affär, örn även städernas
och industriens kraftverk skola tagas med. Det är svårt att angiva några
preciserade och hållfasta siffror, men jag skulle tro, att det i så fall kommer
att röra sig örn kanske P/2 miljard. Av dessa 1 1/2 miljard kronor, som äro investerade
i anläggningar för framställande av elektrisk energi, torde omkring
en tredjedel eller en halv miljard kronor vara investerade av staten och omkring
en miljard kronor av de andra företagarna på detta område.

_ Utöver dessa siffror som jag angivit komma anläggningskostnaderna för
distributionsnätet, vilka torde få uppskattas till några hundra miljoner kronor.
Distributionsnätet äges i viss utsträckning direkt av kraftverken, men oftast är
det distributionsföreningar och förbrukare, som äga detta nät. Vattenfallsstyrelsen
säljer t. ex. oftast kraft till distributionsföreningar. Får jag då göra motionärerna
den frågan: Är det meningen, att även dessa distributionsnät skola inlösas?
Jag tror, att det är mycket viktigt att få svar på den frågan, ty vad som
förefaller vara huvudönskemålet i åtminstone en del av motionärernas förslag
är att få fram billigare kraft på landsbygden, och detta torde knappast låta sig
göra utan att man kommer över distributionsnätet och kan få distributionskostnaderna
nedbragta med bidrag från annat håll. Själva inköpet av kraft är
många gånger den minsta utgiften. Kostnaden för distributionen, som skall förmedla
kraften, är den väsentliga.

I den mycket kraftiga utbyggnad av vattenkraften som för närvarande trots
krisläget pågår deltaga enskilda och kommunala företag med ungefär hälften,
medan staten svarar för den andra hälften. Jag kan inte se något ont i detta.
Dels investera dessa enskilda företag betydande kapital, och dels uppkommer
det möjlighet till jämförelse och tävlan mellan de statsägda och enskilda företagen,
vilket utan tvivel är befruktande. De tekniska förmågorna få försöka
konkurrera om vem som kan nå fram till det bästa resultatet.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Motioner om landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)

Redan diskussionen om ett förstatligande kan enligt mitt förmenande medföra,
att en del tilltänkta kraftverksbyggnader icke igångsättas utan uppskjutas i
väntan på utredningens resultat. Följden härav kan bli, att staten i betydligt
större utsträckning måste själv forcera utbyggnader och överta distributionsuppgifter
vilket i dagens situation kan vålla svårigheter.

Jag har med stort intresse hört på överläggningarna i statsutskottet, när
denna fråga behandlades, och det förefaller mig, som örn två alldeles skilda, i
verkligheten mot varandra stridande intressen stå bakom önskemålet örn ett
eventuellt förstatligande. Det ena intresset representeras av herr Pettersson i
Dahl m. fl., vilka önska billigare kraft på landsbygden, kanske först och
främst med tanke på Sydsverige, där klagomålen över oförmånliga taxor lia
varit starkast. Så är det en annan grupp, vars talesman, såsom jag uppfattat
saken, är herr Lindberg i Umeå, vilken framför allt tänker på att få fördelaktig
industrikraft för Norrland. Herr Lindberg ser ogärna, att stora kraftmängder
föras söderut. Hans önskemål är främst, att industrien skall söka sig norrut
och bli bofast där. Då skall billig industrikraft utgöra den magnet, som
drar de industriella företagen till sig. Jag tror, att båda dessa riktningar kunna
uppnå en viss förståelse för sina önskemål utan en utredning, som tar sikte
på så långt gående åtgärder som här ifrågasatts. Kostnaderna för överföring
av kraft till södra Sverige äro en garanti för att herr Lindbergs önskan om
billiga kraftpriser i Norrland blir uppfylld. Vad herr Pettersson i Dahl beträf -far kan han säkert räkna med att utöver den förbättrade möjligheten att påverka
prissättningen, som uppstår genom att landsbygden numera i så hög grad
är elektrifierad och ökar förbrukningen, så kommer det livliga samarbete,
som f. n. pågår mellan statens vattenfallsstyrelse och enskilda större företag
att framtvinga mera likartade priser på elektrisk energi på landsbygden.

Vattenfallsstyrelsen yttrade förra året i ett remissvar till riksdagen, vill
jag minnas, att den ansåg riktigt, att det gjordes en utredning angående taxorna
och att man försökte få mindre variationer i taxorna. Riksdagen underströk
detta önskemål, och nu meddelar kommerskollegium, att man där är livligt sysselsatt
med denna utredning och hoppas, att den inom en inte alltför lång tid
skall vara färdig. Enligt mitt förmenande borde vi avvakta resultatet av denna
undersökning. Jag tror, att detta blir sådant, att det kommer att påskynda
omarbetningen av taxorna och medföra enhetliga och kanske också för landsbygden
lägre priser.

När det gäller att förse landsbygden med ljus och kraft, är det, enligt den
uppfattning som jag fått örn riksdagen, ingen här som inte är intresserad.
De icke obetydliga belopp, som ställas till förfogande för att även mera avlägset
belägna bygder skola kunna elektrifieras, vittna ju därom. Så långt min
erfarenhet sträcker sig, ha också numera såväl vattenfallsstyrelsen som välskötta
enskilda företag erkänt, att det är deras skyldighet att söka medtaga
även sådana orter, som icke ligga väl till ur distributionssynpunkt och där
man har en relativt ringa förbrukning av elektrisk energi. Jag har på olika
platser i Mellansverige sett, hur man varit ytterst angelägen örn att det inte
skulle bli någon liten ö som låg oelektrifierad och att inte en grupp människor
.skulle känna sig missbelåtna. Vi skola dock lia klart för oss, att inte alla
gårdar som äro oelektrifierade äro det på grund av oginhet från kraftleverantörens
sida, som ofta är ortens distributionsförening, och inte heller på grund
av att gårdens ägare har en svag ekonomi, utan av helt andra orsaker. När man
närmare undersöker dessa s. k. vita fläckar på kartan, kan man ibland finna,
att det är fråga örn ganska goda jordbruksbygder och örn gårdar, där icke
sådana skäl som svag ekonomi gärna kunna föreligga. Det är i stället oftast

Nr 17.

Onsdagen den 0 maj 1942 f. m.

Motioner om landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
en viss tröghet som gör sig gällande, stundom en ovilja mot att samarbeta
med grannar oell på den vägen nå resultat.

Vad jag betraktar såsom ännu angelägnare än att se till, att varje stuga,
örn den ligger aldrig så långt bort, skall bli försedd med elektriskt ljus, det är,
att landsbygdens elektrifiering och de elektriska taxorna utformas på ett så
klokt och smidigt sätt, att de verkligen befrämja den allmänna utvecklingen
på landsbygden och möjliggöra för jordbrukarna och andra att tillgodogöra sig
de tekniska framstegen. Det pågår nämligen, herr talman, ett mycket långt
gående rationaliseringsarbete även inom det svenska jordbruket, och det är
mycket som f. n. göres där. Örn människorna skola få trivsel och få möjlighet
att arbeta under goda förhållanden, ha de större behov nu än tidigare av elektrisk
kraft. I en tid, då arbetskraften är både knapp och dyr, är ju detta särskilt
angeläget. Inte annat än jag förstår, ligger denna synpunkt numera klar
för de flesta ledande kraftverksmän, och är jag inte alltför dåligt underrättad,
så är man på vattenverkshåll i full färd med att utreda och överväga, hur
man skall kunna på bästa möjliga sätt omarbeta krafttaxorna efter landsbygdens
nya behov.

Jag skulle i detta sammanhang vilja fästa uppmärksamheten på att prisförhöjningar
på den elektriska energien, i den mån de förekommit på något håll,
trots kristiden varit mycket obetydliga. Riklig tillgång på elektrisk energi till
rimliga priser gynnar inte bara jordbruket utan möjliggör också tillkomsten av
andra företag på landsbygden.

Min önskedröm, som jag vid olika tillfällen fört till torgs både i skrift och
tal bl. a. vid landskommunernas förbunds tjuguårsjubileum, är, att vi skola
förmå industrien att i större utsträckning än hittills utvandra från städerna
samt låta sin köpkraft och sin skattekraft komma även landsbygden till godo.
Vattenfallsstyrelsen är säkerligen villig, att, där inte alldeles särskilt ogynnsamma
och fördyrande omständigheter tillstöta, offerera stora kraftleveranser
även på landsbygden, och jag förmodar, att även andra kraftverk skola göra
detsamma. Det skulle möjligen kunna misstänkas, att när det gäller kraftföretag
som i stor utsträckning ägas av städer, dessa skulle önska att i första
hand gynna sig själva. Jag måste säga, att örn något sådant skulle förekomma,
kan det icke på något sätt försvaras. Jag är emellertid av den bestämda övertygelsen,
att vi ha möjlighet att komma till rätta med detta utan att förstatliga
hela landets vattenkraft.

Herr talman! Efter denna lilla redogörelse för hur jag ser på denna fråga,
skulle jag vilja sammanfatta vad jag har att anföra genom att citera, vad. vi
utskottsreservanter som stå bakom herr Bernhard Nilssons m. fl. reservation
yttrat på sid. 14 i utskottsbetänkande^ Vi säga där: »Under frivillighetens
former har redan skapats ett hela landet omspännande samarbete mellan
kraftföretagen under gemensam driftledning, varigenom kraftalstringen kunnat
rationaliseras till bästa möjliga driftekonomi. Stamlinjenätet utbygges vidare
gemensamt av intresserade parter. Även i vattenregleringsföretagen råder intimt
samarbete mellan de olika företagarna. Det på dessa sätt i olika sammanhang
bedrivna samarbetet mellan staten och de enskilda företagarna liksom
mellan de senare inbördes synes borga för att även andra åtgärder berörande
landets försörjning med elektrisk kraft skola bliva genomdiskuterade från olika
synpunkter till fromma för erhållande av rationella lösningar.»

Jag skulle så mycket mer vilja framhålla detta som den utredning, som motionärerna
och utskottet här förordat, ser ut att bli allt omfattande och° att
sakna varje slags begränsning. Särskilt betänkligt förefaller det mig att igångsätta
en utredning, då framtiden synes så oviss och då de mest dugande tekniska
krafterna äro så hart upptagna med att försöka klara oss genom krisen.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Motioner om landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
Allt detta har gjort, att vi reservanter inte kunna förorda en utredning. Vi lia
inte ens ansett oss böra biträda herr Johan Bernhard Johanssons yrkande om
en begränsad utredning. Jag tror, att det inte kan vara klokt att genom utredning
om ett förstatligande hindra eller avbryta det samarbete mellan staten
och de enskilda företagen som dock givit så gott resultat, som hjälpt både
.svenskt näringsliv och svensk landsbygd ett långt stycke framåt.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Det är ju inte första gången riksdagen
diskuterar den fråga det här gäller. Jag skulle tro, att riksdagen nästan
varje år haft att taga ställning till olika framställningar i saken, såsom motioner
örn hjälp till avlägset belägna bygders elektrifiering, interpellationer o. s. v.
Det är inte heller endast jag och andra representanter för vårt parti, som
kommit med sådana framställningar, utan jag skulle tro, att nästan samtliga
partier äro företrädda i denna kör. Man har därför anledning antaga, att det
är riktigt vad som från olika håll framhållits, nämligen att oegentligheter och
brister finnas. Riksdagen har ju också vid olika tillfällen anvisat belopp till
hjälp för avlägset belägna bygders elektrifiering m. m.

Då nu saken i alla fall åter kommit upp och man denna gång begär utredning
örn frågan i hela dess vidd, tror jag att detta har särskilda skäl.

Det har före denna riksdagsdebatt slagits alarm i en del tidningar, särskilt
på högerhåll, under framhållande av att oriktiga uppgifter lämnats i vår
motion, och man säger, att uppgifterna äro ohållbara, ovederhäftiga o. s. v.
Med anledning av detta vill jag endast säga, att de siffror och den statistik,
som redovisas i vår motion, äro hämtade dels från förra årets betänkande från
svenska vattenkraftföreningen, dels från statistisk årsbok och dels från en avhandling
av F. Hjulström örn Sveriges elektriska kraftförsörjning, utgiven av
Uppsala universitets geografiska institution. Jag skulle alltså tro, att ingen kan
säga annat än att dessa siffror äro hämtade från vederhäftiga källor, och det
bör inte kunna göras några berättigade anmärkningar mot dem.

Vad själva frågan angår, finna vi i den redovisning, som lämnas i utskottets
betänkande, även två yttranden från kommerskollegium och vattenfallstyrelsen.
Den förste talaren i debatten här, herr Danielsson, ville ju göra gällande,
att dessa myndigheter ha avstyrkt förslaget örn en utredning och sagt att det
inte föreligger några skäl för en sådan. Det kan jag gå med på. Enligt utskottsbetänkandet
säger t. ex. kommerskollegium: »Det är givet, att örn den nu
i huvudsak fullt genomförda landsbygdselektrifieringen bedömes med utgångspunkt
från teknikens nuvarande ståndpunkt, vissa brister kunna konstateras.»
Vidare säges det, att man vill »icke bestrida att i enstaka fall anmärkningar
kunna framställas». I en punkt, där det talas örn standardiseringen, säger
kommerskollegium att det delar motionärernas uppfattning.

Vi kunna också konstatera, att vattenfallsstyrelsen delvis gått med på att
det finnes vissa brister på detta område. Styrelsen talar t. ex. örn de spekulationsköp
av outbyggd vattenkraft, som den säger förekomma, och framhåller,
att detta är beklagligt, då det är alldeles tydligt, att kraftpriset ökas, örn
vattenfallen gång på gång skola byta ägare och det varje gång lägges på försäljningsvinster.
Man kan inte av detta få fram annat jin alt även vattenfallsstyrelsen
går med på att det finns vissa brister.

1 Svenska Dagbladet för gårdagen söker man i en ledare påvisa, att det
skulle vara mycket oriktigt att komma med ett sådant förslag som motionärerna
här gjort. Det är särskilt en liten bit av denna ledare, som jag skall be att
få citera, jag tycker nämligen att den är ganska betecknande. Det heter där på
ett ställe: »Sakligt sett saknar sålunda bondeförbundsmotionärernas yrkande
all grund. Av landets totala kraftförbrukning faller större delen, 75 procent,

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Motioner om landets tillgodoseende nied elektrisk energi m. rn. (Forts.)
på industrien och endast 4 procent på jordbruket. Det är då rent orimligt att
med hänsyn till jordbruket kräva ett förstatligande, som skulle kosta staten
omkring en miljard.» Det är alltså detta, som högerreservationen örn avslag
bygger på, att det, med hänsyn till att jordbruket endast konsumerar en så
liten del som 4 procent av hela kraftförbrukningen, inte skulle vara berättigat
att sätta i gång den stora utredningsapparat, som det här skulle bli fråga örn.

Det är naturligtvis riktigt, att den del av energimängden, som jordbruket
konsumerar, är ganska liten — det är väl ingen som vill bestrida detta. Men å
andra sidan måste man säga, att det är en ganska betydelsefull del det här
gäller. Vi veta också, att riksdagen vid olika tillfällen försökt jämna ut skillnader
i levnads- och utkomstförhållanden, inte minst när det gällt befolkningen
på landsbygden. Riksdagen har sålunda försökt hjälpa landsbygdsbefolkningen
på olika sätt för att underlätta och förbilliga framställningen av livsförnödenheter.
Jag tror emellertid, att ingen vill bestrida, att härvidlag just tillgången
till elektrisk kraft och det till humana priser är mycket betydelsefull för jordbruket.

Det framhålles här i olika sammanhang och även av reservanterna, att det
är en ganska liten del av landsbygden, som inte är elektrifierad, nämligen
endast 15 procent, medan övriga 85 procent skulle vara elektrifierade. Det är
möjligt att detta är riktigt, men uppgiften i och för sig säger dock inte så
mycket. Även örn en trakt är fullt elektrifierad, kunna förhållandena vara sådana,
att jordbrukarna där inte ha samma möjlighet som man har på andra
håll att tillgodogöra sig den förmån, som tillgången till elektrisk kraft utgör.
För att belysa detta skall jag be att få taga ett enda exempel, vilket är ganska
talande och till fullo visar, hur ojämn prissättningen är på elektrisk kraft.

En lantbrukare arrenderade ett jordbruk i Älvdalen 3.5 mil utanför Göteborg.
Gården hette Furholmen. Han fick då elektrisk kraft genom Älvdalens distributionsförening,
vilken i sin tur köper kraft från statens vattenfallsverk i Trollhättan,
och han betalade 4 öre per kilowattimme för kraften under sommarhalvåret
och 8 öre under vinterhalvåret. Därtill kom en garantiavgift på 240
kronor. Gården omfattade 100 hektar, alltså 200 tunnland, och lantbrukarens
sammanlagda utgifter under året för den elektriska kraft han använde för såg
och kvarn, som han drev, till tröskning, mjölkning, ja, till praktiskt taget alla
förekommande behov, utgjorde 620 kronor. Emellertid lämnade han detta arrende
och köpte en gård i Asige i mellersta Halland, förresten belägen inte så långt
från där jag själv bor. Där tar han kraft från ett företag, som heter Sämbs
kraftförening, och får betala 35 öre per kilowattimme för den elektriska belysningskraften
och 18 öre för övrig kraft. Kammarens ledamöter kunna själva
tänka sig in i vad detta innebär. Gårdarnas storlek är ungefär densamma i båda
fallen, men han kan inte nu, enligt vad han själv har sagt, använda elektrisk
kraft till annat än mjölkning och dylikt. Till tröskning, målning eller annat
sådant, som tar mer kraft, är det uteslutet att göra det, när man får betala
ett så högt pris. Ändå gå hans utgifter för denna mindre förbrukning av
elektrisk kraft till 650 kronor örn året.

Jag tycker att denna jämförelse är värd att observeras i detta sammanhang,
ty den visar, med all önskvärd tydlighet att även örn det föreligger elektrifiering,
kunna lantbrukarna ha mycket olika möjlighet att tillgodogöra sig den
elektriska kraften.

Herr Danielsson säger att det har påvisats en del kedjehandel och spekulationsköp,
som medfört olägenheter, inte bara i Norrland utan också i södra
Sverige. Därför menar herr Danielsson att en utredning bör komma till stånd,
men han vill inte vara med om att den skulle omfatta även frågan om ett
eventuellt förstatligande av en del vattenfall.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Motioner om landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)

Vidare säger herr Danielsson, att det inte är säkert, att kommuner och
enskilda bli glada åt ett förstatligande. Det är mycket möjligt, att de inte
skulle bli det. Jag skall här inte alls taga upp till diskussion, huruvida de,
som äga ett mycket räntabelt kraftverksföretag, skulle bli glada över ett eventuellt
förslag om att staten skulle övertaga deras företag. Men vad utskottet
här säger skiljer sig emellertid inte så mycket från den reservation, som är
avgiven av herrar Danielsson och J. B. Johansson. Reservanterna gå in på
problemet och konstatera, att det behövs en utredning, utom just när det gäller
frågan örn ett evetuellt förstatligande. En utredning skulle inte få snudda
vid tanken på ett eventuellt övertagande från statens sida av kraftföretagen.
Jag skulle då vilja ställa den frågan till reservanterna, örn de verkligen tro
att det är möjligt att vid en utredning örn hela detta problem undgå att snudda
vid och sålunda inte taga upp frågan örn, huruvida det inte vore nödvändigt
att staten, för att det skall bli ett riktigt grepp örn kraftförsörjningen, eventuellt
övertoge ytterligare en del kraftföretag.

Det har invänts att utredningen skulle taga alltför lång tid, om man även
toge med frågan om ett förstatligande. Det är möjligt att den då tar längre
tid, men många gånger gå ju utredningarna, såsom kammaren torde ha reda
på, så till, att man redovisar resultatet därav i olika etapper. Man gör alltså
så, om en del av utredningen anses mera brådskande, att nian först lägger
fram ett betänkande angående den saken och tar det andra efteråt. Jag föreställer
mig, att det skulle vara möjligt att gå tillväga på det sättet också här.

Herr Skoglund undrade, om vi kunde lia någonting att invända mot de
vattenkraftverk, som för närvarande finnas. Nej, det finns ju inte någon anledning
att kritisera dem, utan jag tror att vi kunna helt och fullt erkänna, att
de sköta distributionen affärsmässigt och från sin egen synpunkt alldeles
riktigt. Vi kunna emellertid inte bortse från de brister, som nu finnas, men
man kan ju inte rimligtvis begära — jag tror inte heller att herr Skoglund
vill göra det — att ett kraftbolag, som har hand örn distributionen på en
viss plats, skall tillhandahålla bygden elektrisk kraft till ett lägre pris än vad
som betingas av rent affärsmässiga grunder, utan företaget måste naturligtvis
få sköta driften på ett affärsmässigt sätt, så att den lämnar bästa möjliga
vinst.

Herr Skoglund tror emellertid att vad vi äro missbelåtna med är krafttaxorna,
vissa distributionsförhållanden o. s. v., och han anser att det skulle
vara möjligt att komma till rätta därmed utan så långt gående åtgärder som
enligt hans uppfattning här ifrågasättas.

Vidare ställde herr Skoglund vissa frågor till motionärerna. Han undrade,
om vi menade att även de kraftverk, som ägas av städer och andra kommuner
eller av industrien, skulle förstatligas. Jag tycker att en dylik fråga är alldeles
onödig. Därför att man är överens örn att hela frågan behöver utredas,
kan man naturligtvis inte nu på förhand säga vilka företag som eventuellt böra
förstatligas.

Jag anser också, att man alldeles i onödan manar fram socialiseringsspöket.
Vad har man för anledning att göra det just nu, när nian inte gjort det förut?
Alla erkänna ju — även reservanterna — att en viss socialisering redan förekommit,
då staten för närvarande äger en tredjedel av kraftföretagen. Förstatligandet
är alltså påbörjat för länge sedan, och då är det väl litet sent att
just nu komma med den tanken, att staten inte borde gå in för att förvärva
några kraftföretag.

Vad som här ifrågasättes är endast en eventuell utbyggnad av detta statens
innehav av kraftföretag eller en undersökning örn på vad sätt staten an Andra

kammarens protokoll 191/2. Nr 17. 3

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Motioner örn landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
nars skulle kunna få ett visst grepp om kraftförsörjningen oell kunna reglera
distributionen.

Nu säger man, att det skulle kosta så mycket pengar, örn staten övertoge
dessa företag. Staten äger nu en tredjedel av kraftföretagen och denna värderas,
enligt vad man sett av handlingarna, till ungefär en halv miljard, oell
alltså skulle ett övertagande av samtliga företag kosta omkring en miljard.
Det är klart, att det är rätt mycket pengar, men jag skulle tro, att det kail
vara ganska bra placerade pengar. Man har ju inte någon anledning tro, att
företagen skulle förvaltas sämre i statens ägo än i enskild. Jag tror därför inte
att det finns någon orsak att skrämma just nied tanke på kostnaderna.

Man hänvisar också till att det redan pågår en utredning inom kommerskollegium
och vissa vattenkraftsföretag, men jag tror knappast jag tar miste,
örn jag säger att denna utredning inte blir så allsidig som den utredning, som
här skulle komma till stånd, och det är nog otänkbart, om man verkligen skall
komma till botten med det hela, att från början släppa just den del av utredningsprojektet,
som frågan örn ett eventuellt förstatligande innebär.

Till slut endast några korta reflexioner. Vi veta ju, att staten övertagit
praktiskt taget hela vårt järnvägsnät. När det 1939 gällde att, som det då
hette, förenhetliga järnvägstrafiken, var det några från högerns sida, som
reserverade sig däremot, men man yrkade inte, såsom kammarens ledamöter
kanske minnas, från det hållet avslag på projektet i annan mån än att man
motsatte sig att de mer bärkraftiga delarna av det enskilda järnvägsnätet
skulle övergå i statens hand. Men riksdagen beslöt då i alla fall i enlighet
med det förslag örn förstatligande, som var framlagt.

Vi veta också, att staten har övertagit post och telegraf m. m., och jag tror
inte det är någon som önskar en återgång därvidlag. Den enda möjligheten att
tillgodose avlägsna bygder med post- och telefonförbindelser är väl att staten
äger det hela.

För närvarande ligger på riksdagens bord ett förslag örn förstatligande
av vårt vägväsende. Då vi ha en samlingsministär och i denna samlingsministär
sitta tre representanter för högerpartiet, är alltså även högerpartiet med
på ett eventuellt förstatligande härvidlag.

Utan att på något sätt taga ställning till elen här föreliggande frågan örn
ett förstatligande av vårt vägväsende har jag endast velat nämna dessa exempel
på att riksdagen tidigare vid olika tillfällen inte varit så rädd för tanken
på ett förstatligande, utan man har ansett att den omständigheten att staten
vore ägare till företagen i fråga skapade större möjligheter att skipa rättvisa
mellan olika delar av vårt land och mellan olika befolkningsgrupper.

Herr talman! Jag har härmed endast velat framföra några synpunkter på
frågan om vår kraftförsörjning och ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Det har under debatten här erinrats
örn att riksdagen i fjol hade att taga ställning till en motion av herr Pettersson
i Dahl m. fl. i elektrifieringsfrågan. Denna motion avstyrktes av statsutskottet
och riksdagen avslog densamma. När statsutskottet nu tillstyrkt en motion
från samma håll i samma ärende, har man i en del fall tillåtit sig att beskylla
statsutskottet för inkonsekvens.

Denna beskyllning är emellertid ogrundad. Den motion, som vi i fjol hade
att taga ställning till, sysslade främst med frågan örn en utredning örn omedelbara
åtgärder för att ersätta bensin och brännolja, på vilka det råder brist, med
elektrisk energi.

När jag här i kammaren hade att företräda statsutskottet, kunde jag påvisa,

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Motioner örn landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
att riksdagen redan beviljat 11.5 miljoner kronor för att befrämja elektrifieringen
på landsbygden och att någon utredning icke behövdes för att man i all
den utsträckning material- och arbetskrafttillgång medgav skulle få det elektriska
distributionsnätet utvidgat.

I fjolårsmotionen sysslade man också med frågan örn kraftpriserna. Beträffande
dessa yttrade jag, att i det läge, vari landet befunne sig, vore det
stora problemet icke prisfrågan utan hur man överhuvud taget skall kunna
klara kraftförsörjningen. Först i andra hand hade motionärerna begärt en förutsättningslös
omprövning av frågan örn ett förstatligande av produktionen
och distributionen av elektrisk energi. Till denna principfråga tog statsutskottet
icke ställning i fjol. Utskottet framhöll bland annat, att det här rörde sig
örn en fråga av stor ekonomisk räckvidd och att den inrymde många andra
vidlyftiga spörsmål. I debatten betonade jag som min uppfattning, att man
icke främjade det aktuella behovet av ökad elektrifiering eller berättigade krav
på taxesänkningar genom att sätta i gång en utredning med en socialiserings
väldiga perspektiv.

Den motion, som vi nu lia att taga ställning till i kammaren, står på ett helt
annat plan än fjolårsmotionen. Den för fram till diskussion frågan om landets
kraftförsörjning överhuvud taget, icke blott för dagen utan även för framtiden.
Man argumenterar för en utvidgning av det allmännas och statens inflytande
över exploateringen av krafttillgångarna, och man framhåller, att vi
här stå införrå vitala samhällsintressen, att deras tillgodoseende icke bör ligga
i händerna på företag, där de enskilda delägarnas intressen måste sättas i första
rummet och det allmännas först i andra. Motionärerna anse det vara obestridligt
att här föreligger för land och folk spörsmål av en storleksordning och
betydelse fullt jämförbar med vilket annat område som helst vilket redan är
föremål för statsdrift, t. ex. kommunikationer, telegraf, post o. s. v.

En huvudstadstidning, Svenska Dagbladet, skrev i går, att det icke kunde
förtänkas statsutskottets socialdemokrater, att de icke kunnat ställa sig kallsinniga
gentemot en argumentation av detta slag från medlemmar av bondeförbundet,
alltså ett borgerligt parti. Det var alldeles riktigt sagt. Det bör
emellertid rättvisligen erkännas, att även en representant för högern och en
representant för folkpartiet, såsom framgår av en av reservationerna till detta
betänkande, ansett, att ett visst berättigande finnes för motionärernas yrkanden
på en mera enhetlig, ledning av landets kraftförsörjning. De ha gått med
på att, i den mån det visar sig nödvändigt, ett ökat statligt inflytande över
hithörande produktion och distribution ber komma till stånd. Skillnaden mellan
herrar Johansson och Danielsson a ena sidan samt utskottsmajoriteten å den
andra är strängt taget endast den, att majoriteten menat, att skall man sätta
i gång en så vidlyftig^utredning som det här är fråga örn, får man icke rygga
för att pröva även frågan^ örn förstatligande i den omfattning, som kan visa
sig behövlig för att uppnå planmässighet i kraftförsörjningen. Ett förstatligande
är, som jag betonade redan i fjol, en fråga av utomordentligt stor ekonomisk
räckvidd. Jag tror för unn egen del icke, att staten på ganska lång tid
kan vara beredd att köpa lii alla enskilda kraftföretag och vattenfall, och utskottsmajoriteten
Ilar icke heller uttalat sig lör ett allmänt förstatligande.
Det ligger i vad utskottet säger ingenting annat än detta, att örn man här och
var i landet finner det vara nödvändigt att sammanföra kraftföretag till en
enhet under statens ledning för att uppnå den största möjliga effekt ur allmänna
synpunkter, sa skall man icke stapla upp några principiella hinder
för detta.

När jag haft alf taga ställning lill denna fråga, har jag låtit mig i första
hand ledas av vad jag skulle vilja kalla norrländska synpunkter. Herr Skoglunds
antagande i den vägen var fullständigt riktigt. Vi liro uppe i Norrland

Nr 17.

Onsdagen dea 6 maj 1942 f. m.

Motioner örn landets tillgodoseende med elektrisk energi m. rn. (Forts.)
allt annat än nöjda med det sätt, på vilket vattenkraften där uppe exploateras.
Vid denna riksdag föreligger en motion från Jämtland, vari upplyses, att den
nu pågående forcerade exploateringen av vattenkraften i detta landskap rullat
upp för de jämtländska bygderna mycket allvarliga problem. Det är alldeles
unpenbart, när man läser handlingarna i denna sak, att den nuvarande lagstiftningen
på detta område ej är tillfredsställande. Det har för övrigt understrukits
i annat sammanhang i ett uttalande från Umeå och Örnsköldsviks
rotaryklubbar, som framhålla, att kraftexporten från Norrland till södra och
mellersta Sverige visserligen ej får ske i större omfattning än att upp till 10
procent av energien reserveras för bygdens behov men att detta icke räcker
för att tillgodose uppkommande industriella kraftbehov. Det är därför icke
uteslutet, säga de båda rotaryklubbarna. att frånvaron av skyldighet att tillhandahålla
industrikraft inom bygden kan hämma Norrlands industriella utveckling.
Den största faran hotar emellertid Norrland i prisfrågan, heter
det vidare i uttalandet. Det kan sålunda befaras, att om kraftverken icke ha
skyldighet att tillhandahålla industrierna i Norrland kraft till visst på förhand
fastslaget pris, få Norrlandsintressena uppträda i konkurrens med Sydsverige.

Ju mer Norrlandskraften utbygges speciellt för överföring söderut, desto
mindre böra överföringskostnaderna dit bli per kilowattimme räknat, och desto
högre kraftpris synes Sydsverige kunna betala för kraften vid kraftverken.
Överföringen kan sålunda i det långa loppet befaras medföra en höjning av
kraftpriset i Norrland.

Men icke nog härmed. »Det torde vara sannolikt», säga rotaryklubbarna.
»att de vattenfall, som ligga bäst till och billigast kunna utbyggas, tagas i
anspråk i första hand. Detta har till följd, att ju längre utbyggnaden fortskrider,
desto dyrare blir det att utvinna ytterligare kraft, helst som utbyggnadskostnaderna
väl torde fortsätta att stiga. Finnas inga särskilda lagbestämmelser,
synes man ej kunna undgå, att en nytillkommande Norrlandsindustri
alltid måste räkna med att få betala ett pris för kraften, som är avpassat
efter kostnaderna för den senaste utbyggnaden, d. v. s. ett pris. som kan vara
avsevärt mycket högre än örn Norrland ensamt fått råda över sin kraft.»

Det är naturligtvis en omöjlig ståndpunkt — det vill jag säga även herr
Skoglund — att söka hindra kraftöverföring från Norrland, där man har de
stora vattenkraftsreserverna, till de konsumtionskraftigare delarna av landet.
Jag företräder givetvis icke denna omöjliga ståndpunkt. Men vi, som bo där
uppe, måste med beklagande konstatera, att trots den utbyggnad av vattenkraft,
som förekommit i våra bygder, och trots utomordentligt goda vinster på kraftföretagen
ha vi fortfarande väldiga områden, där man får hålla tillgodo med
elektrisk kraft från otidsenliga små kraftverk till höga priser. Och stora områden
sakna fortfarande elektrisk energi, t. o. m. bygder alldeles inpå de utbyggda
kraftkällorna. Det föresvävar mig som en realiserbar tanke, att man
på kraftförsörjningens område bör i en icke alltför avlägsen framtid komma
fram till ett system av samma slag, som det inom statens kommunikationsverk
tillämpade, nämligen att man med överskotten på de goda företagen täcker
underskotten på de dåliga. Att elektrifiera våra bygder är i våra dagar lika
nödvändigt för utvecklingens främjande som att draga fram vägar. Man får
emellertid då icke uppställa anspråket på omedelbar förräntning av i kraftledningar
investerat kapital, och man får nog också taga risken av förluster,
som få täckas av vinsterna på den övriga kraftdistributionen, vilken, åtminstone
när det gäller statens vattenfallsverk, är mycket betydande. Att anlägga
en sådan synpunkt på elektrifieringen av det norrländska inlandet är så mycket
naturligare som det är där vi lia de stora vattenkrafttillgångarna.

Det är emellertid endast av staten som man kan förvänta en avsevärdare
ekonomisk insats efter dessa linjer, och för oss i Norrland är det alltså ganska

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Motioner örn landets tillgodoseende med elektrisk energi rn. m. (Forts.)
självfallet att se staten som ledare av utvecklingen på kraftförsörjningens
område. Jag vill dock betona i detta sammanhang, att hittills har staten långt
ifrån motsvarat norrlänningarnas förväntningar på villighet att bereda väg
för kulturen genom kraftigare insatser för landsbygdselektrifieringen.

Då jag biträtt de nu föreliggande motionernas utredningskrav är det således
i förhoppning örn, att ur en utredning skall framgå förslag, som tillgodose
de önskemål jag här gjort mig till tolk för.

Det finnes ju också anledning att observera den spekulation i vattenkraft,
som pågår och som icke är önskvärd ur samhällets synpunkt. Likaså bör man
nog söka komma fram till en sådan ordning, att ej kapital förslösas genom
framdragande av flera kraftledningar än som skulle vara nödvändigt vid en
samverkan mellan de olika exploatörerna av vår vattenkraft. Det råder i detta
avseende otvivelaktigt fortfarande en del missförhållanden.

Herr Danielsson uttryckte farhågor för att det skulle taga mycket lång tid,
örn man glider in på förstatligandet, och därför, menade lian, kunde åtgärder
för en partiell förbättring av förhållandena bli fördröjda. Jag vill härtill
bara säga, att ingenting ju hindrar, att en utredningskommitté framlägger förslag
i de aktuella frågorna i den takt som frågorna bli utredda. Jag tror därför,
att herr Danielssons farhågor äro obefogade.

Herr Skoglund ställde en fråga, huruvida kommunernas och industriföretagens
kraftverk skulle överföras till staten. Jag måste härtill svara, att jag
kan icke svara på den frågan. Det var nämligen just detta som skulle utredas.
Visar det sig emellertid ofrånkomligt, att man för att åstadkomma planmässighet
i kraftförsörjningen tvingas företaga en fusion på detta område, även
innefattande sådana kraftföretag som herr Skoglund talade örn, förstår jag
icke, vad det skulle föreligga för praktiska olägenheter att göra en sådan
fusion. Herr Skoglund kanske närmare kan angiva, vari olägenheterna och
svårigheterna skulle bestå. Det kan nämligen icke bli fråga örn att man skulle
beröva kommunerna och industrierna deras kraftföretag utan att giva dem
hederligt betalt. Vi ha ju beträffande statens beredvillighet att betala hederligt
för företag, som den övertager från enskilda, att åberopa övertagandet av
de enskilda järnvägarna. Jag tror ej, att de enskilda järnvägarnas intressen i
något fall förlorat på affären.

Herr Skoglund yttrade vidare, att såväl vattenfallsstyrelsen som enskilda
kraftföretag varit angelägna att förse oelektrifierade trakter med elektrisk
energi, även örn det ej varit någon god affär eller det till och med varit förlustbringande.
Jag vill härtill säga, att man nog borde ha varit ännu något
mera angelägen än man visat sig vara. I varje fall skadar det icke att man från
riksdagens sida gör en påminnelse örn att på detta område finnes fortfarande
åtskilligt att önska.

Herr Skoglund yttrade till sist, att det ej kan finnas anledning att hindra
eller avbryta den samverkan, som inletts mellan staten och de enskilda kraftföretagen.
Jag har alldeles samma mening som herr Skoglund. Det är ur alla
synpunkter önskvärt, att denna samverkan utvidgas. Men i själva verket är det
just detta utskottet syftar till, då det intagit en positiv ställning till motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande, varunder herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Lövgren och Larsson i Östersund.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! När jag lyssnade till herr Lindberg
i Umeå, kunde jag icke underlåta att — måhända icke alldeles utan vemod —
erinra mig det anförande i denna angelägenhet, som han höll förra året unge -

Nr 17.

Onsdagen den (i maj 1942 f. m.

Motioner orri landets tillgodoseende nied elektrisk energi ni. m. (Forts.)
får vid denna tidpunkt. Det har ju här erinrats om, att vi i fjol hade att taga
ståndpunkt till ett par bondeförbundsmotioner av samma beskaffenhet som
de här föreliggande. Skillnaden i dessa framställningar är ytterst obetydlig;
den stora linjen i dem båda är alldeles densamma. Men vid förra riksdagen intog
som bekant statsutskottet en ståndpunkt diametralt motsatt den som statsutskottet
nu hävdar. Här i kammaren hade herr Lindberg i Umeå att företräda
statsutskottet och dess hemställan om avslag på de då föreliggande motionerna.
Den ärade talaren anförde: »Det är utskottets mening, att man icke
på något sätt främjar det nu aktuella behovet av ökad elektrifiering eller tillgodoser
berättigade krav på taxesänkning just nu genom att igångsätta en
utredning med en socialiserings väldiga perspektiv. Såsom förhållandena äro
får man nöja sig med att eftersträva största möjliga planmässighet med hushållningen
av landets krafttillgångar genom ett intimt samarbete med redan
existerande kraftverksföretag. Ett sådant samarbete har för övrigt redan inletts.
»

Det är rätt egendomligt att konstatera, att det anförande, som herr Skoglund
här för en stund sedan höll till förmån för reservationen, praktiskt taget
— även i fråga örn ordalagen — sammanfaller med det anförande, som herr
Lindberg i Umeå förra året höll i denna angelägenhet men från vilket hans anförande
i dag skiljer sig mycket väsentligt. Man frågar sig då helt. naturligt:
,Vad kan lia inträffat från i fjol till i år, som föranlett denna fullständigt förändrade
inställning från statsutskottets sida? Har på något sätt elektrifieringsarbetet
här i landet blivit eftersatt? Ha på något sätt priserna på energien gått
i höjden? I intetdera hänseendet tror jag man kan säga, att några som helst
olycksbådande tendenser äro för handen. Elektrifieringen fortgår ju, som var
och en väl vet, för närvarande i ett forcerat tempo. Forceringen drives i ögonblicket
kanske så starkt, att man på fackkunnigt håll börjat undra, huruvida
icke någon liten dämpare borde läggas på den takt, i vilken man arbetar på
området. Man riktar nämligen till sig helt naturligt den frågan: Hålla vi icke
på att överdimensionera hela vår apparat? Riskera vi icke att ha för stora resurser
den dag, då detta krig slutar och vi gå över till andra, mera normala
förhållanden med de vid sådana normala förhållanden föreliggande möjligheterna
till import av olja och andra drivmedel? Den kris, som inträder efter
kriget, måste naturligtvis träffa oss mycket hårt. Den kommer att ytterligare
pressa vår ekonomi. Det kanske under sådana omständigheter kan vara välbetänkt,
att man ändå med någon liten försiktighet tager på frågan örn den
fortsatta snabba elektrifieringen, en verksamhet vilken just nu med hänsyn
till ökade priser på materialier och dylikt kräver så stora investeringar.

Jag vill också erinra om något, som utskottsutlåtandet påpekar, nämligen
att av den högvärdiga kraften äro för närvarande omkring 40 procent tagna i
anspråk. Med den takt, i vilken det arbetas, kan man förutse, att 1960 ungefär
all den högvärdiga kraften är tagen i bruk. Förutsätta vi samma tempo i utvecklingen,
kan man räkna med, att omkring 1980 har man tagit ut vad som
överhuvud taget är möjligt att taga ut i fråga örn vattenkraft här i landet.
När man skådar på dessa fakta, finner man nog den uppfattningen riktig, att
vårt land för närvarande torde vara bland de länder i världen, som äro starkast
elektrifierade.

Dessa omständigheter tala icke, tycker jag, till förmån för de påståenden
i motsatt riktning, som motionärerna göra gällande. Icke heller i fråga om
energipriserna ha några olycksbådande tendenser under kriget kunnat konstateras
enligt vad ämbetsverkens yttranden givit vid handen. I varje fall är
stegringen ingalunda sådan att den står i relation till prisstegringen på andra
områden.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Motioner om landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)

Här har från den ärade motionärens sida bland annat gjorts gällande, att
den diskussion i ämnet, som ägt rum i pressen, icke skulle lia rört sig med
fullt vederhäftiga uppgifter. Det hade sagts i några av dessa tidningsartiklar
— herr Pettersson i Dahl anförde själv exempel därpå — att motionärerna
laborerade med oriktiga påståenden. Det är nog rätt, att detta blivit utsagt
i tidningsartiklar. Men dessa erinringar utgöra inga lösa påhitt. Man har hämtat
dem direkt ur utskottsutlåtandet och däri återgivna uttalanden från
kommerskollegium. Det är nämligen kommerskollegium, som på nämnt sätt
karakteriserat motionerna. För att icke någon diskussion härvidlag skall behöva
uppkomma, skall jag be få läsa upp vad kommerskollegium just i denna
ganska viktiga detalj uttalat: »För bedömande av frågan, i vad mån landets
kraftbehov tillgodoses medelst vatten-, respektive värmekraft, äro de i motionerna
angivna siffrorna — som sannolikt avse den installerade maskineffekten
— missvisande.» Där ha vi, herr Pettersson i Dahl, uttrycket »missvisande».
Det är kommerskollegium, som använt det. Kommerskollegium yttrar
vidare: »Förbrukningen av kol- och brännoljor för elektrisk kraftproduktion
bestämmes nämligen icke av maskineffekten utan av den alstrade energimängden.
En jämförelse mellan vattenkraften och värmekraften måste därför baseras
på energimängderna. Gör man detta, blir fördelningen mellan de olika
kraftkällorna en helt annan än den motionärerna angivit.»

Så långt kommerskollegium.

I motionerna har uppmärksamheten riktats på en hel del spörsmål av stort
intresse. Man har talat om den kedjehandel, som ostridigt förekommit och
alltjämt förekommer. Kedjehandel har nog förekommit i ganska stor utsträckning.
Den har varit historiskt betingad och har sammanhängt med hela utbyggnaden
av elektrifieringen här i landet, men örn man går att närmare undersöka,
hur det numera ligger till med denna kedjehandel, så finner man, att
de verkliga kraftproducenterna knappast kunna göras ansvariga för företeelsen
och den politik, som mera perifera organ fört. Fastmera har jag av
handlingarna i ärendet fått det intrycket, att det ifrån kraftproducenternas
sida nedlagts ett betydande arbete på att få kedjehandeln begränsad, att få
den, såvitt möjligt, bragt ned till rimliga dimensioner, men motståndet har
här överraskande nog mött just ifrån de enskilda föreningarnas sida. Det är de
många energiföreningarna, som sagt nej på den punkten, och det är ju rätt
egendomligt, ty de enskilda föreningarna utgöras väl just av personer, som
kunde väntas stå exempelvis huvudmotionären och hans synpunkter på denna
sak ganska nära. Å andra sidan är det ju rätt naturligt, att man inom de enskilda
föreningarna icke vill vara med om alltför stora utbyggnader eller
prissänkningar. Man har gjort ganska betydande investeringar. Man vill gärna
lia dem avskrivna inom rimlig tid.

Jag blev icke riktigt klok på herr Petterssons i Dahl ståndpunkt till det
centrala problemet: socialiseringen. Han gick i sitt resonemang rätt mycket
på sidan av denna angelägenhet. Herr Pettersson tyckte, att det var orimligt
att här draga fram vad han kallade för socialiseringsspöket, när det gäller,
att staten skall taga hand örn ett eller annat vattenfall, som han uttryckte sig.
Jag tycker att det är att taga en liten smula lätt på hela detta problem. Han
sökte emellertid att ytterligare utveckla sitt resonemang sålunda: Här äger
ju staten redan en tredjedel av kraftresurserna. Följaktligen kan det väl icke
vara fråga örn någon socialisering, örn staten går vidare på den inslagna vägen.
Staten har ju redan ett så pass starkt fotfäste på detta område. •— Jag
undrar, örn den ärade motionären är beredd att fullfölja ett sådant resonemang
på andra områden, exempelvis när det gäller jorden. Staten är som bekant
hiir i landet en mycket betydande jordägare. Jag undrar, örn herr Pettersson

Nr 17.

Onsdagen den G maj 1942 f. m.

Motioner om landets tillgodoseende nied elektrisk energi m. m. (Forts.)
i Dahl vill taga den omständigheten . till intäkt för ett sådant resonemang,
som det han använde, när det gällde vattenkraften. Det tror jag icke. Han
anförde också till stöd för sin uppfattning, att den proposition örn vägväsendets
förstatligande, som nu föreligger, framlagts av en samlingsregering, i
vilken sitta tre representanter för högerpartiet. Samlingsregeringens högermän
skulle således lia ansett sig kunna gå med på en socialisering av vägväsendet.
Ja, men herr Pettersson i Dahl, det är väl icke alls fråga örn en
socialisering av vägväsendet från statens sida! Det gäller ju endast att på
grund av vissa omständigheter överföra vägväsendet från kommunal till statlig
regi, alltså från ett avsnitt av det allmänna till ett annat avsnitt av det
allmänna. Frågan örn vägväsendets förstatligande kan varken ur denna eller
ur andra synpunkter kallas för ett socialiseringsspörsmål.

Man har även berört frågan om taxorna. Jag bestrider ingalunda, att här
kan finnas fog för erinringar i fråga örn de taxor som enskilda kraftproducenter
eller enskilda energiföreningar tillämpa. Jag tror, att mycket av det klander,
som framförts, har fog för sig, men däremot är jag icke alldeles övertygad
om att motionärerna lia rätt, när de förutsätta, att ett förstatligande
av denna verksamhet skulle betyda billigare taxor, billigare ström framförallt
åt landsbygdens folk. Hur vet man detta? Jag tycker, herr talman, att
all erfarenhet talar för att, när staten lägger sig ombord med en viss produktionsverksamhet,
det brukar bli dyrare, örn inte annat så på det sättet
att staten använder sitt nyförvärv såsom beskattningsinstrument. Jag har icke
sett, att man här i kammaren nämnvärt reagerat mot detta. Flera av våra
allra största statliga affärsföretag utnyttjas i närvarande ögonblick i mycket
hög grad av staten såsom beskattningsinstrument. Detta gäller järnvägarna,
det gäller posten. Kammaren sade för någon tid sedan ja och amen till mycket
betydande höjningar av posttaxorna. Dessa höjningar voro icke betingade
av hänsyn till postverkets drift — postverket bär sig mycket bra — utan det
var fråga om ren beskattning. Staten använder de möjligheter, staten har,
genom att staten har monopol på posten, till att lägga på skatt. På liknande
sätt har man gjort, när det gällt telegraf, telefon o. s. v. Nu få vi ju t. o. m.
vara med om att bevilja en trafikskatt. Det är ett utslag av samma tendens
från. statens sida, Yern kan garantera, att icke staten kommer att gå till väga
precis på liknande sätt, när det gäller krafttaxorna. Statens behov av pengar
kommer ju att under en mycket lång tid framåt förbliva kolossalt stort. Då
är det väl ganska naturligt, att staten också tager i anspråk alla de möjligheter,
som kunna stå till förfogande, att skaffa pengar. Jag tror alltså icke, att
det kommer att bli på det sätt, som herr Pettersson i Dahl förmenar nämligen
att man genom att socialisera kraftförsörjningen skulle få billigare
taxor. Taxesättningen kommer att i statens hand bliva mycket beroende på
vad det statsfinansiella läget förestavar.

Man har här talat örn de spekulationsköp av vattenfall, som ägt rum. Även
jag har observerat denna företeelse, och jag delar nog de farhågor, som här
ha kommit till uttryck. Jag blev litet överraskad, när jag hörde den förste
talaren här i debatten, herr Danielsson, antyda, att även staten skulle vara
ute och köpa vattenfall på spekulation. Det var en ganska egenartad situation.
A andra sidan: samtidigt som man bör med uppmärksamhet följa denna
utveckling, bör man naturligtvis icke förbise den omständigheten, att kostnaden
för själva naturkraften uppgår vid kraftverket icke till 10 % av hela produktionskostnaden.
Även om ett vattenfall har betingat ett i och för sig högt
pris, så blir denna utgiftsposts andel i totalkostnaderna efter överföring av
kraften till abonnenterna procentuellt relativt låg. Vid stadsgränsen torde den
hålla sig vid omkring 2 %, och ute på landsbygden utgör den endast, enligt

Onsdagen den 6 maj 1942 t'', ni.

Nr 17.

Motioner om landets tillgodoseende med elektrisk energi rn. m. (Forts.)
vad gjorda utredningar givit vid handen, 2 å 3 promille. Jag tror alltså, att
man icke skall överdriva betydelsen av dessa eventuellt höga priser, som betalas
vid förvärv av vattenfall, men därmed vill jag icke ha sagt, att man
icke bör nied uppmärksamhet följa denna angelägenhet.

Det skulle nog kunna vara åtskilligt att tillägga i detta ärende. Jag tänker
särskilt på den egendomliga motsättning, som föreligger mellan de båda kammarledamöter,
som hittills uppträtt såsom talesmän för utskottsmajoritetens
ståndpunkt, nämligen herr Lindberg i Umeå och herr Pettersson i Dahl. De
lia kommit fram till samma slutsats men utifrån helt olika utgångspunkter.
Herr Pettersson i Dahl strävar ju efter att få en sänkning av taxorna över
hela fältet, men herr Lindberg i Umeå, som tycks — såvitt jag förstod i
varje fall — lia något slags autarkisk uppfattning på detta område, vill söka
pressa ned de redan ganska billiga taxorna i Norrland ytterligare, för att därigenom
draga industrien till Norrland. Jag kan icke finna, att dessa två
ståndpunkter kunna förenas med varandra. I övrigt kan man ju icke heller
underlåta konstatera detta ganska intressanta faktum, att den starkaste kritiken
-— jag tänker härvid inte bara på taxesättningen — kommit dels norrifrån,
dels söderifrån. I norr domineras kraftförsörjnings verksamheten i betydande
utsträckning av statliga intressen, i söder i stor utsträckning av
kommunala och halvkommunala intressen. Under dessa omständigheter tycker
jag logiken borde bjuda att i stället för ett ytterligare förstatligande rekommendera
en fri privat verksamhet på detta område, men den slutsatsen har
man icke velat draga av föreliggande fakta.

Herr talman! Jag har icke anledning att ytterligare syssla med detta ärende.
Det enda, som jag än en gång skulle vilja understryka, det är mina, jagtror
nog jag vågar säga ganska grundade, tvivel därpå att kraftförsörjningen
här i landet skulle bli billigare därigenom, att den lades i statens hand. All
erfarenhet tyder tyvärr på, att ett rakt motsatt förhållande komme att inträda.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till den reservation, som är fogad
vid utskottets utlåtande och som är undertecknad av herr Bernhard Nilsson
med flera.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Herr Skoglund har redan erinrat örn
den utomordentliga omfattningen av den utredning, varom utskottet här hemställt.
Till grund för utskottets utlåtande ligga de likalydande motionerna
nr 5 i första kammaren och nr 13 i andra kammaren, och det måtte väl vara
ganska märkliga motioner, eftersom de kunnat åstadkomma en sådan effekt i
utskottet. Jag skall tillåta mig att litet närmare se på resonemanget i den
motion, som föreligger i tryck. Det är motionen nr 5 i första kammaren. Den
utdömer i allt väsentligt det sätt, varpå såväl statens kraftverk som enskilda
företag planerat och ordnat vår kraftförsörjning här i landet. Enligt den sakkunskap,
som talar i motionen, är det hela felkalkylerat och planlöst anordnat.
Bland annat riktar denna sakkunskap en hård kritik mot att förhållandevis
mycken elektrisk kraft produceras med kol. vilket under nuvarande förhållanden
skulle vara mycket oklokt. Det är härvid särskilt staten, som åsyftas. Det
verkar då onekligen som en kalldusch, när kommerskollegium konstaterar, vilket
herr Hagberg också erinrade om, att motionärerna förväxlat maskineffekt
och energimängd och att alltså motionen är alldeles missvisande på denna
punkt. Vattenfallsstyrelsen har kunnat upplysa om, att huvuddelen av den år
1939 alstrade ångkraften utgjorts av s. k. mottryckskraft — framför allt inom
cellulosaindustrien — vilken uttages ur den under alla omständigheter erforderliga
värmeångan, och att denna kraft blir mycket billig och knappast kail
konkurreras ut av vattenkraft. Det är uppenbart, att den med stora later upp -

Nr 17.

Onsdagen den 0 maj 1942 f. m.

Motioner örn landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
trädande sakkunskapen i motionen är alldeles otillräcklig’ för de problem, den
bär givit sig i kast med. Sakkunskapen i motionen bär fullständigt farit vilse
i dessa rent elementära ting. Kvar står dock det faktum, att statens kraftverk
alstrar en del energi vid ångcentralen i Västerås, som har till uppgift att taga
en viss toppbelastning och hjälpa till vid mycket utpräglade lågvattenstånd.
Den s. k. sakkunskap, som talar i motionen, ogillar denna anordning. Enligt
motionen bör erforderlig utjämning ske dels genom en effektivare reglering av
avrinningen i vissa vattendrag och dels genom utbyggnad av vattenfall ända
därhän, att vissa kraftanläggningars hela effekt icke skulle behöva tagas i
bruk under högvattensperioderna. Enligt denna märkliga sakkunskap skulle
staten — någon annan kan naturligtvis icke göra det — bygga en rad kraftverk
med de väldiga kostnader, dessa betinga, och sedan skulle en del turbinaggregat
i dessa kraftverk stå stilla under tider av god vattentillgång. Vattnet
skulle få gå förbi till ingen nytta. Jag kan icke finna det nödvändigt att
giva denna idé en så pompös och dyrbar begravning som den här föreslagna stora
utredningen skulle utgöra. Vattenfallsstyrelsen har ju haft motionerna på remiss
och har således haft anledning att begrunda också detta originella förslag.
Den tekniska och ekonomiska expertis, som finns representerad inom
vattenfallsstyrelsen, kan nog utan vare sig stora kostnader eller onödig tidsspillan
säga det »sov i ro», som här är på sin plats.

Motionärerna komma så in på landsbygdens elektrifiering och klaga över, att
den icke utförts efter en mera enhetlig plan och med beaktande av de rön, som
den tekniska forskningen gjort. De vilja också ha större enhetlighet beträffande
det tekniska utförandet och distributionsnätet. Ja, det där låter säga sig.
men nu förhåller det sig så, att landsbygdens elektrifiering till största delen
utförts under den förra kristiden eller strax efteråt. Utbyggnaden skedde efter
varierande system. Sedan dess har naturligtvis tekniken gått framåt, och
åtskilliga anläggningar från den tiden ära nog behäftade med vissa svagheter,
men att slopa de gamla anläggningarna förbjuder sig ofta självt av ekonomiska
skäl, och i varje fall är det icke möjligt att göra det nu. Bristen på materiel
gör det för närvarande omöjligt att bygga ut en hel del planerade nyanläggningar,
och då kan man naturligtvis icke slopa gamla anläggningar, som äro
fullt brukbara, ehuru de icke äro fullt moderna. När ett eller annat distributionsföretag
någon gång framdeles kan komma i den ställningen, att en ombyggnad
och teknisk modernisering av anläggningen kan befinnas möjlig och
lämplig att utföra, finns det utan varje tvivel också erforderlig teknisk sakkunskap.
. Att nu sätta i gång med en stor utredning är fullständigt onödigt
och onyttigt.

Att jordbruket blivit i hög grad handikappat i fråga örn elektrisk energi anse
motionärerna framgå därav, att endast cirka 4 % av landets hela energiförbrukning
kommer på jordbruket trots, som de uttrycka sig, kända svårigheter att
erhålla arbetskraft och därigenom större behov av arbetsbesparande maskinell
utrustning. Man blir verkligen förvånad, när man läser ett sådant uttalande,
och man är böjd att tro, att den som skrivit motionen icke har något begrepp om
jordbrukets arbetsprocesser överhuvud taget. Med undantag av skördens inläggning
i ladorna och delvis tröskning är jordbruksarbetet fältarbete och där kan
icke den elektriska energien komma till användning, i varje fall icke på teknikens
nuvarande ståndpunkt. Mjölkning sker visserligen med elektrisk energi
men den drar utomordentligt litet ström. I övrigt kunna icke djuren skötas med
hjälp av elektrisk kraft. Det ligger således i jordbruksarbetets art och natur att
i dylik verksamhet endast förbrukas relativt obetydliga mängder elektrisk
energi, under det att industriens kontinuerligt gående tunga arbetsmaskiner förbruka
helt andra kraftbelopp. Uttalanden av detta slag visa hur dåligt genom -

Onsdagen den 6 maj 1942 f. in.

Nr 17.

Motioner om landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
tänkt, hur slarvigt hopkommen denna motion är, som utskottet lägger till grund
för ett förslag till igångsättande av det kanske största utredningsprojekt, som
någonsin varit före i den svenska riksdagen.

Motionärerna önska en forcerad utbyggnad av befintliga vattenkrafttillgångar
för att fylla de stora kraftbehov, som just nu och för den närmaste tiden
äro för handen. Samtidigt vilja de att utbyggandet av våra vattenkrafttillgångar
skall ingå såsom ett led i en kommande arbetslöshetspolitik. Men när
läget blir sådant, att arbetslöshet inträtt i någon större omfattning, då har också
betydande mängder elektrisk kraft blivit arbetslös. Då finns det avsevärda
mängder överskottskraft, med andra ord kraftverksutbyggnaden är då större
än behovet och då lär det icke byggas flera kraftverk. Vilken uppslagsända man
än tar upp i motionerna — det finnes rätt många sådana löst framkastade —
äro de av samma slag. Det verkar, som örn motionsskrivaren skulle haft sitt
skrivbord på ett oändligt långt avstånd från de ting, varom han resonerar och
föreslår, än det ena och än det andra.

Slutligen yrka motionärerna på en översyn över de elektriska taxorna, som
de vilja ha mera enhetliga och likformiga. Att konstruera enhetspristaxor torde
dock icke vara möjligt. Taxorna måste vara avpassade efter sättet för den
elektriska energiens användning. I distributionsföretag på den rena landsbygden
kan icke gärna användas en industritaxa, och en landsbygdstaxa kan inte
användas av industrien. Men naturligtvis finns det flera krafttaxor än som
äro nödvändiga, även om detta icke är en sådan olycka som motionärerna vilja
tro. Men det finnes ett visst missnöje med krafttaxorna och vad därmed sammanhänger,
och detta missnöje är lokaliserat till särskilt vissa delar av Sydsverige.
Jag skall öppet och direkt säga, att det är Sydsvenska kraftaktiebolagets
försäljningspolitik på landsbygden, som väckt olust och missnöje i ganska
vida kretsar. Det finns kanske också några mindre företag söderöver, där
något liknande förekommer. Men för att kunna komma tillrätta därmed är det
icke alls nödvändigt att sätta i gång en sådan här mammututredning. Det finnes
redan organ till korrektiv av felaktigheter. Det är bara att taga dem i bruk.
Vid den år 1938 verkställda revisionen av gällande koncessionslagstiftning inrättades
en särskild statlig nämnd, prisregleringsnämnden för elektrisk ström,
som har att pröva taxorna ur skälighetssynpunkt. Kommerskollegium har dessutom
nu tagit upp en undersökning av de elektriska taxorna, deras konstruktion
och deras höjd, och den undersökningens resultat lär väl icke låta vänta på
sig alltför länge. För taxornas skull behöves sålunda icke den här påyrkade utredningen.

I motionerna påyrkas vidare en central ledning, som på ett helt annat sätt
än vad som nu kan bli fallet kunde överblicka och planlägga kraftförsörjningen
inom landet. Den skulle, säges det, »förhindra den påtagliga eftersläpning
i energiproduktionen i förhållande till den ökade förbrukningen som nu
äger rum», etc. Ja, den ledningen skulle då vara en över all beskrivning framsynt
och kringsynt ledning. Den skulle ha kunnat några år i förväg fastslå
att kriget skulle utbryta vid den tidpunkt det gjorde och det hade kanske varit
möjligt. Men den skulle också lia kunnat förutse tre exceptionella torkår i
följd, och det hade nog varit litet svårare. Vi måste nog ha klart för oss, att
vår förmåga att se in i framtiden är begränsad och att det med stora förskjutningar
måste uppstå vissa svårigheter. I själva verket har vår kraftförsörjning
stått sig ganska gott inför de svårigheter som krisläget medfört. Alla väsentliga
legitima behov lia kunnat tillgodoses. Men skulle vår kraftförsörjning stå
under ledning av någon sakkunnig med den sortens sakkunskap, som talar ur
motionerna, tror jag att det i detta avseende skulle vara ganska illa ställt inom
det svenska folkhushållet.

Nr 17.

Onsdagen den 0 maj 1942 f. m.

Motioner örn landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)

Herr Lindberg i Umeå hade en från motionärerna i väsentliga avseenden avvikande
motivering. Det var ur speciella Norrlandssynpunkter som han bedömde
frågan men det är rätt svårt att förstå hur herr Lindberg vill att kraftförsörjningen
skall ordnas. Hans anförande förefaller mig oklart och delvis motsägande.
Dels resonerar han utifrån synpunkten att vattenkrafttillgångarna i
Norrland böra disponeras av Norrland för dess särskilda behov, och dels vill
han frisäga sig från att vilja lägga hinder i vägen för Norrlandskraftens överförande
till att mätta konsumtionsbehovet i mellersta och södra Sverige. Hans
fruktan för att Norrland skulle få betala oskäliga priser för den elektriska
energien i fortsättningen är, tror jag, ganska ogrundad. Han yttrade att örn
Norrland finge totalt disponera sina krafttillgångar skulle Norrland icke behöva
betala ett så högt pris för elkraften, som han fruktade att det kommer
att få betala för elkraften från de kraftverk som komma att sist byggas ut.
.Tåg vet icke hur herr Lindberg tänker sig att Norrland skulle kunna få totalt
disponera sina krafttillgångar. Det är ju så, att det är svenska staten, som
disponerar de stora krafttillgångarna däruppe, och det kan väl icke vara så
att Norrbotten och Västerbotten skola få disponera dessa för sina behov. Det
måtte väl i alla fall alltjämt vara svenska staten, som får disponera dessa
krafttillgångar. Jag är övertygad om att svenska staten icke kommer att disponera
dem på ett sätt, som är oförmånligt för Norrland. Det har staten icke
gjort hittilldags och kommer säkert icke att göra heller i fortsättningen.

Den spekulation i vattenkraft, som det har talats om, och som väl har skett
i en viss utsträckning, är icke märkligare än den spekulation, som överhuvud
taget sker just nu. Den här tiden är ju sådan, att det är lockande för människor
att lägga ner pengar i sakvärden. Det är väl icke konstigare att det lägges ner
pengar i vattenkraft än i andra sakvärden. Det är visserligen icke önskligt med
sådana spekulationer, men att så sker är icke särskilt märkvärdigt. Sådana
spekulationer kunna misslyckas, liksom fallet är med andra spekulationer. Det
finns heller ingen anledning, varför den såvitt man vet mycket begränsade spekulation,
som förekommit när det gäller vattenkraften, skall giva upphov till
en utredning av detta slag.

Herr Lindberg yttrade, att det finns anledning att förekomma förstöring av
kapital genom onödiga kraftledningar, som olika företag skulle bygga. Jag
tror inte att det finnes någon risk därför. De stora överföringsledningarna, som
nu närmast komma under utförande, byggas i samverkan mellan staten och
enskilda företag. Det förekommer ett mycket intimt samarbete dels mellan de
stora enskilda företagarna och dels mellan dem å ena sidan och staten å andra
sidan, och vi kunna vara fullt övertygade om, att det bygges inga stora onödiga
ledningar numera.

Såsom ett verkligt skäl har utskottet tagit fram ett gammalt argument från
tiden 1917—1923. Jag syftar på den gamla elektrifieringskommittén, som tillsattes
1917 och som 1923 avlämnade sitt slutbetänkande, och den kommittén
föreslog då tillsättandet av ett permanent råd, som närmast var avsett för
landsbygdens elektrifiering. Det är detta förslag, som utskottet upptar såsom
ett program för denna utredning. Det är rätt märkligt, att man nu tar upp ett
20 år gammalt förslag. Det är märkligt framför allt därför, att det programmet
var föråldrat redan då det kom fram. Under åren 1917—1920 fanns det någon
mening med detta program, ty då fortgick landsbygdens elektrifiering, och då
trodde man, att det skulle vara fördelaktigt att ha ett sådant råd, som kunde
planera för landsbygdens elektrifiering. År 1923, då betänkandet avgavs, valdemia
elektrifiering i huvudsak genomförd, och då var detta förslag och program
redan föråldrat och kom då helt naturligt icke att genomföras. Nu, 20
är efteråt, tar utskottet upp detta gamla program och viftar nied det, som om

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Motioner om landets tillgodoseende nied elektrisk energi m. m. (Forts.)
det vore något för oss att tänka på. Men utskottet är icke mera säkert på det,
un att det stoppar in programmet igen, genom att säga att »utan att taga ställning
till frågan, huruvida tillsättningen av sådant av elektrifieringskommittén
angivet råd kan vara motiverad», etc. Säkrare är alltså icke utskottet, än
att det stoppar in programmet igen. Utskottet är i nödläge för motiveringen
och därför tar utskottet upp detta program och viftar med det. Jag tycker att
detta är mycket belysande för, hur det är ställt med själva grunden för utskottsförslaget.
klan bär verkligen en utomordentligt svag motivering för detta
förslag och för dess långt gående yrkanden. Sällan eller aldrig har ett förslag
stått på en så svag och bräcklig grund som detta.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den av herr Bernhard
Nilsson m. fl. avgivna reservationen, som innebär avslag å utskottets
hemställan.

Herr Nilsson i Steneberg: Herr talman! Då jag till årets riksdag väckt en
motion nr 155, som intimt sammanfaller med den fråga, som vi nu diskutera,
vill jag något erinra örn denna. Jag hemställer i motionen, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn en utredning rörande dels insamlandet
och sammanställandet av uppgifter rörande priserna å elektrisk kraft inom
landets olika delar, dels en standardisering av taxornas form och andra vägar
till en effektivisering av kontrollen över kraftpriserna och över distributionsföretagens
sätt att fullgöra sina uppgifter, dels även frågan örn en sammanslagning
av smärre distributionsföretag på landsbygden till större mera rationella
enheter». Jag förstår icke, herr talman, varför denna motion blivit hänvisad
till jordbruksutskottet, medan dessa motioner, som vi nu behandla, hänvisats
till statsutskottet. Emellertid förmenar jag, att vi icke böra taga upp
någon lång diskussion en gång till örn den saken. Jag begärde ordet endast för
att säga några ord i detta ämne.

Att det icke är bra ställt på landsbygden i elektrifieringshänseende. därom
vittna de mångå motionerna, som år efter år komma fram i frågan. Jag vill
erinra om att i min hembygd, där jag litet känner till förhållandena, finns det
allt för många små distributionsföretag som elektrifiera. Det kan icke bli någon
enhetlighet på det sättet. Det blir slitningar mellan föreningarna och mellan
dem, som vilja lia elektrifierat. Vi ha där bl. a. Sydsvenska kraftaktiebolaget,
som har ett litet område att elektrifiera, men dess elektrifieringspolitik
är sådan, att utkanterna av det givna området icke så lätt få någon kraft. De
få ofta vara utan sådan. Om vederbörande begär att få komma över till en
annan energiförening, då blir det blankt nej. Så lia vi också många små energiföreningar
i socknarna. I en del fall ha två eller tre socknar slutit sig tillsamman
och bildat sådana föreningar. Samma förhållande gäller där. Endast örn
det verkligen lönar sig sker en utbyggnad av nätet. Man hindrar även där
dem, som bo i utkanterna, att gå över till annan energiförening. Därför bli
många utan kraft, och de stå undrande över detta förhållande. Staten bidrager
ju med hjälp i viss mån till elektrifiering, men trots detta kan det hända, att
de inte ens genom sin egen förening kunna få elektrifiering till stånd.

Så ha vi de enskilda aktiebolagen, som mera, såvitt jag förstår, lägga an
på högsta möjliga utdelning. Ett av dessa bolag har delat ut fem gratisaktier
— ja, en del påstå, att det skulle röra sig örn åtta för varje aktie •— och ändå
lämnas utdelning med 10 procent å aktiekapitalet, vilket gör 50 procents utdelning,
örn man räknar med en femdubbling av aktierna. Jag skulle ej heller
brytt mig örn detta, örn de skött sin elektrifiering ordentligt, men även dessa
neka att bygga ut nätet i utkanterna av områdena. Trots att vederbörande fått
del av det anslag på 5 miljoner kronor, som riksdagen beviljade 1940, kommer

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Motioner örn landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
många gånger icke någon elektrifiering till stånd. Granska betecknande är, att
det tidigare hände ibland, att detta bolag byggde ut näten nästan ända fram
till husknutarna men icke längre, och detta motiverade de med att det var så
dyrt, att de icke ville bygga längre, utan det fick abonnenten själv göra, om
han ville. Under sådana förhållanden bör det finnas skäl för en utredning, så
att man kan få fram en förnuftig lösning av spörsmålet.

Det är ganska egendomligt att höra den uppfattningen i kammaren, där man
ju väl vet, att det är icke bra som det är, att man icke skall göra någon undersökning.
Att man icke skall gå så långt, som motionärerna med herr Pettersson
i Dahl i spetsen vilja gå, att man alltså redan nu skall tänka på att gå in
för ett förstatligande av det hela, det kan jag förstå att man drar sig för. En
sådan utredning tar för lång tid i anspråk. Jag tycker dock, att en utredning
bör göras så snart som möjligt.

Ja, herr talman, med dessa få ord ber jag att få yrka bifall till herrar Johan
Bernhard Johanssons och Danielssons reservation. Av den tycker jag att
man får ut det väsentligaste av vad jag tänkt mig.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Då jag varit med örn det förberedande
arbetet inom utskottsavdelningen skall jag be att få säga ett par ord
nu, när frågan skall avgöras i riksdagen.

Det finns ingen, som kan rikta någon anmärkning mot vare sig staten eller
de företag, som utfört kraftbyggen under de senare åren. Den takt i vilken så
skett har varit av den arten att någon berättigad anmärkning däremot icke har
kunnat göras. Jag tror ej heller man kan säga annat, än att samarbetet mellan
de stora företagen på detta område i landet varit det bästa. Dessa stora företag
ha varit samlade och äro det fortfarande i den s. k. vattenkraftsföreningen
och detta samarbete har även bl. a. bestått i kraftöverföring till olika delar
av landet; icke minst gäller detta den kraftöverföring, som kommer från Norrland
till Skåne och södra Sverige. Som ett bevis för att detta samarbete medfört
resultat vill jag endast peka på, att trots det att vi under dessa senaste tre
år haft mycket ringa nederbörd, har dock kraftförsörjningen klarat sig tämligen
bra, vilket icke skulle varit fallet, örn samarbetet inte funnits.

Man kan då fråga sig: Varför vill man vara med örn en utredning och vad
skall för övrigt denna utredning syfta till? Det är här jag tycker att man
från kritikernas sida skjutit något över målet. Det finns ett obestridligt behov
av en enhetlig ledning av kraftförsörjningen i landet beträffande planmässigheten
vid utbyggnader och även i fråga örn nya elektrifieringar. Detta är
omvittnat av alla, och det har även vattenfallsstyrelsen och kommerskollegium
medgivit. Ett 90-tal stora företag i landet äro samlade i Vattenkraftföreningen,
men det finns åtskilliga tusental — jag tror närmare 4,000 — enskilda kraftföretag,
som stå utanför detta samarbete. Det är klart att inte alla dessa nödvändigtvis
behövde vara med i en dylik samverkan, men å andra sidan kan
det vara ett allmänt intresse att utöka den krets, som bedriver ifrågavarande
samarbete. Nu finns en central driftsledning tillsatt för dessa företag som
samverka, men det är ett krisorgan. Det är endast under nuvarande tid som
detta skall fungera, men det förefinnes alldeles säkert ett behov av ett ständigt
organ för detta samarbete och även i fråga om spörsmål, som gälla enhetlighet
i olika avseenden beträffande denna verksamhet.

För åstadkommande av denna enhetlighet kan det vara nödvändigt med ett
sammanförande av företagen i större enheter, ty på många håll i landet utgöra
kraftföretagen — det visar det stora antal det här gäller — alltför små enheter
för att kunna rationellt utnyttjas. I fråga om åstadkommandet av denna,
enhetlighet förordar utskottet bl. a. »i den mån så visar sig nödvändigt ett

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Motioner om landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
förstatligande av hithörande produktion och distribution». Det är denna passus
i utskottets motivering, som närmast varit föremål för den skarpa kritiken.
Men vad som här är sagt har man gjort till huvudsak. Jag tror inte att utskottet
avsett detta med vad det här skrivit. Ett förstatligande är enligt min
uppfattning sista utvägen för skapande av den enhetlighet, varom här är fråga.
Det bör även skapas större klarhet örn de riktlinjer, efter vilka landets framtida
försörjning med elektrisk kraft skall ordnas — det kan vara uppgifter
för ett samarbete och det kan också vara uppgifter för en utredning.

De berättigade anmärkningar, som man nu kan framföra på många håll mot
det nuvarande systemet, gälla den pågående kedjehandeln, som fördyrar strömmen
för konsumenterna. Det är ett intresse även för kraftföretagen, att denna
kedjehandel upphör. Det är och bör likaså vara ett intresse för företagen på
detta område att, som utskottet föreslår, förhindra den spekulation, som på
vissa håll i landet pågått och pågår beträffande köp av vattenfall. Det är
också obestridligt ett allas intresse att man får fram en bättre standardisering
av anläggningar och materiel. Och varför inte också försöka få mer
standardisering på spänningssystemen och få bort de olikheter i dessa system,
som nu finnas inom de skilda kraftföretagen och vidare — vilket här mycket
diskuterats — även standardisera taxorna?

Det finns en mängd olika taxesystem här i landet, och det är ju klart att vi
inte kunna få taxor som äro så enkla, att de kunna gälla överallt utan några
komplement. Det förefaller nog som örn taxorna måste utformas med hänsyn
till vad de skola tillämpas på, om det är jordbruk, yrke eller hushåll etc., som
det gäller att tillgodose med elektrisk kraft. Men så mycket tror jag vi kunna
säga vara klart, att det är ett önskemål från alla håll att få mer enhetliga
system för dessa taxor än som för närvarande finnas. Kommerskollegium är
inne på samma tankegång och skall nu samla uppgifter örn de olika taxor,
som tillämpas här i landet. Det är en tidsödande undersökning, men den kan
ju för all del göras utan att någon egentlig utredning kommer till stånd. Det
skulle också kunna hända att allt vad jag bär talat örn, önskemålen att få bort
kedjehandeln, hindra spekulation, åstadkomma standardisering av anläggningar,
materiel o. s. v. och för övrigt även enhetlighet i ledningen av landets
kraftförsörjning, kan föras fram utan att riksdagen beslutar en utredning.
Men nog kunna enligt min mening alla dessa frågor bättre befrämjas om det
arbete, som på detta område redan pågår, kan få stöd av en riksdagens egen
utredning, få stöd av ett beslut från riksdagens sida, som tar sikte på en
utredning på ifrågavarande område. Det är av dessa skäl jag för min del varit
med om det utlåtande från utskottets sida, som här föreligger.

Blott ett pär ord ännu, herr talman, innan jag slutar, till den föregående
talaren, som hade vissa anmärkningar att göra mot ett kraftföretag i Skåne och
Sydsverige. Det förefaller mig tydligt och klart att vare sig det gäller statliga
eller andra kraftföretag bör man i det stora hela lägga affärsmässiga synpunkter
till grund för driften. Men det kan ju finnas skäl för avvikelser, nämligen
då det gäller ödemarksbygder och områden där en elektrifiering skulle
medföra mycket stora kostnader. Jag är övertygad örn att i den mån det varit
möjligt för vederbörande företag har det lämnat mycket stor hjälp till
landsbygdens elektrifiering, inte minst i de s. k. utkanterna. Detta företag
har även bildat en särskild fond för ändamålet, genom vilken man hjälpt
en hel mängd orter både i Halland och Skåne, som annars kanske inte kunnat
få elektrifiering.

Jag ville bara säga detta med anledning av de anmärkningar, som riktades
mot företaget i fråga. T övrigt, herr talman, ber jag få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Nr 17.

Onsdagen dea 6 maj 1942 f. m.

Motioner om landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)

Herr Carlström: Herr talman! Herr Persson i Falla var ju rätt elak, då han
uttalade sig om utskottets motivering. Han menade nämligen att den var
ganska svag, och det var därför med stort intresse jag lyssnade på den senaste
ärade talarens anförande, då han gick in för att försvara utskottet.

Herr Andersson i Malmö började med att säga att någon berättigad anmärkning
inte kan riktas mot vare sig statens eller de enskilda företagens sätt att
ordna de här frågorna. Men han tilläde genast att här ändå förefanns ett absolut
behov av enhetlig ledning, och strax därpå kom han också till det resultatet,
att sista utvägen var ett förstatligande, ty det var nog det rejälaste. Av detta
resonemang får man ju en stark känsla av att bakom detta utredningsförslag
ligger just den tanken, att man åsyftar ett förstatligande så snart som möjligt.

Den som varit med någon längre tid här i riksdagen har fått vara med örn
åtskilligt. Jag erinrar mig att för tio, femton år sedan man här ideligen talade
örn hur illa vattenfallsstyrelsen behandlade det folk på landsbygden, som
man hade byggt ut elektrifieringen åt. Och det var en viss riksdagsman, numera
död, som jag tror levde ganska högt på den saken. Det fanns alltså ett
mycket stort intresse på det hållet för att hålla efter vattenfallsstyrelsen och
visa, att den inte behandlade sina kunder på långt när så hyggligt som enskilda
företagare. Nu är det ju möjligt att vattenfallsstyrelsen bar bättrat sig; och
att det finns vissa enskilda företag, som inom sina områden tillämpa taxor, som
kanske inte äro så särdeles lyckade och som kunna vara ganska ogina i vissa
fall, vill jag inte förneka. Men att för den skull gå in för en utredning med det
tydliga syftet att staten till slut skall ta hand om hela saken tycker jag ändå
är att gå litet för långt. Herr Pettersson i Dahl påpekade, att skillnaden egentligen
inte är så stor mellan utskottets hemställan och yrkandet i herrar Johanssons
och Danielssons reservation. Men det är på det sättet, att klämmarna
äro ganska lika utom att det i utskottets kläm heter, att kraftförsörjningen bör
tryggas »genom statens medverkan».

Jag vill nu inte på något sätt tala örn socialisering och skrämma, som herr
Pettersson i Dahl sade, för den saken. Vi ha ju på skilda områden gått in för
att staten måste vara med i större utsträckning än tidigare, men då herr Pettersson
påpekade, att vi ha järnvägarna som förstatligas, vi lia telegraf och telefon
o. s. v., kan man i varje fall inte på långa mil när jämföra de två sistnämnda
slagen av verksamhet med elektrifieringen. Och jag vill betona, att
örn staten från början skulle haft ledningen av elektrifieringen örn hand, då
hade vi här i landet i närvarande stund varit i ett läge. där många, många saknat
elektrisk energi. Det har varit det enskilda initiativet, som i mycket stor
utsträckning medverkat till att även landsbygden blivit elektrifierad, och detta
har ofta skett under mycket starkt motstånd från vissa håll. Det finns nog
ännu en del människor som sitter i mörker och klagar över detta men som ofta
visat sig ogina, när det gällt att försöka bidra till att elektrifieringen skulle
vinna utbredning på orten. Jag tror därför att man får ge det vitsordet, att
det enskilda initiativet verkligen har sökt driva fram saken på ett sätt, som
inte staten ensam skulle ha kunnat göra.

Nu kan man ju medge att vi kommit så långt, att det uppstått en smula oreda
och ojämnhet i de enskilda företagens taxor, och då bär staten rätta till
detta, menar man. Jag har ingenting emot att här göres en utredning i stil
med den som herrar Johan Bernhard Johansson och Danielsson föreslagit, ty
det är uppenbart att här kan finnas vissa problem, som kunna vara i behov
av att undersökas och läggas till rätta, men jag tror inte att man för den skull
behöver ta till den där åtgärden att staten i sista hand skall ta hand örn elektrifieringen.

När man talar örn standardisering av taxor, materiel o. s. v., kan man ju

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Motioner om landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
inte gärna begära, att samma taxor skola tillämpas inom alla områden här i
landet, oavsett var de ligga. Det måste naturligtvis vara de lokala förhållandena,
hur långt man bor från den trakt, där stora ledningsnätet går fram etc.,
som här spela in. Och i fråga om materielen så blir väl i dessa tider ingenting
utbyggt ens örn staten skall gripa in, ty det finns ju inte koppar att bygga ut
näten med. Nu får man alltså använda andra ledningar, även om de äro mycket
dåliga; det gjorde man under förra kriget i ganska stor utsträckning, och
sedan har man fått byta ut dem. I nödens tid får man nöja sig med ett sämre
material, d. v. s. för detta ändamål använda järntråd, och därvidlag kan staten
tydligen inte på nuvarande stadium åstadkomma någon förändring. När vi en
gång komma tillbaka till normala förhållanden och det åter finns koppartråd i
marknaden, är det uppenbart att ingen gärna använder undermåligt material.

Jag vill som sagt, herr talman, inte motsätta mig att en utredning kommer
till stånd, men jag vill inte vara med örn att nu yrka på att staten i sista hand
skall bringa ordning på detta område genom övertagande av det hela. Frånsett
att det kommer att bli en mycket dyrbar historia är det väl tämligen uppenbart,
att den är synnerligen svår att genomföra. Hemma i vår by ha vi
uppgjort med Sävsjö samhälle örn taxorna för vår elektrifiering, och Sävsjö
köper energien av Smålands kraftaktiebolag. Om man kallar det för kedjehandel
eller inte spelar ingen roll. Det kan ju vara möjligt att samhället söker
förtjäna en liten smula på oss, som bo runt örn i bygden, men örn nu staten
skulle rätta till detta måste staten väl också hjälpa samhället med ekonomien
på något sätt, då det eljest skulle förlora den inkomst det nu har beträffande
kraftdistributionen till bygden omkring.

Herr talman! Jag har med dessa ord velat ansluta mig till den reservation,
som här framförts av herrar Johan Bernhard Johansson och Danielsson, till
vilken jag således ber att få yrka bifall.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Endast ett par korta kommentarer
med anledning av herr Hagbergs i Malmö och herr Perssons i Falla anföranden.

Vad först herr Hagberg beträffar påvisade han, att utbyggnaden av de
elektriska näten gått ganska fort och att vi för närvarande ha utbyggt 40
procent av vattenkraften och att 1980 eller 1985 hela vattenkraften skulle
vara utnyttjad. Just därför är det ju ändå större skäl, enligt min uppfattning,
att en utredning så fort som möjligt kommer i gång.

Herr Hagberg yttrade vidare att staten skulle ha en möjlighet att taga in
inkomster, örn staten ägde vattenfallen, och han hänvisade till att det har staten
gjort i andra fall, t. ex. i fråga örn lokalporton m. m. Ja, men man kan då exempelvis
erinra om att riksdagen, för att skaffa staten inkomster, beslutat pålägga
en s. k. omsättningsskatt på praktiskt taget vilka varor som helst, så det skälet
är inte något skäl. Ar det så att staten vill pålägga distributionen av elektrisk
kraft någon extra taxa för att få inkomster, kan staten göra detta oberoende
av huruvida staten äger företagen eller ej.

Vad sedan gäller herr Persson i Falla var det ju en mycket kraftig salva han
avlossade, och som motionär skulle man kanske tycka att man blivit fullständigt
avlivad. Herr Persson säger att denna motion är framförd med stora later
och bygger på egendomlig sakkunskap, att den är dåligt genomtänkt, slarvigt
hopkommen o. s. v. Man kan inte annat än göra den reflexionen, att den som
gör dylika påståenden måste själv stå på ett alldeles utomordentligt högt plan
och vara alldeles särskilt sakkunnig.

Jag kan icke tänka mig, att många av deni som hörde herr Perssons i Falla
anförande fingo det intrycket, att det var så utomordentligt väl genomtänkt och

Andra kammarens protokoll 19J/2- Nr 17. 4

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f, m.

Motioner om landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
präglat av stor sakkunskap. Tvärtom var det förenat med stora later och
präglat av egenkärlek, och det fattades mycket i att det var ordentligt genomtänkt.
Jag tror icke, att man kan säga, att herr Perssons stora anförande låg
på ett högt plan.

Vad sedan beträffar påståendet, att motionen skulle ha byggt på felaktiga
uppgifter angående den energimängd, som alstras av ångkraften, så äro siffrorna
tagna direkt från statistisk årsbok. Jag förutsätter därför, att de äro riktiga.
Jag skall be att i det sammanhanget få citera ett uttalande av Svenska
vattenkraftföreningen, åberopat i statsutskottets utlåtande nr 106 vid 1941 års
riksdag: »De svenska vattenkraftverken producera för närvarande cirka 8.5
miljarder kilowattimmar per år. Energien användes i form av kraft, ljus och
värme. För att i moderna ångkraftverk respektive värmeanläggningar alstra
samma energimängd skulle erfordras minst 4.5 miljoner ton kol.» Jag föreställer
mig, som sagt, att siffrorna äro riktiga.

Sedan säger herr Persson i Falla, att vad vi anfört örn svårigheterna för
jordbrukarna att erhålla arbetskraft och deras därigenom stora behov av arbetsbesparande
maskinell utrustning kan ingen jordbrukare skriva under på,
som har kännedom örn jordbrukets behov av arbetskraft. Han menar, att den
maskinella elektriska drivkraften för jordbrukets del spelar en förhållandevis
liten roll, då man ute på fälten icke kan använda elektrisk kraft etc. Jag försökte
i mitt förra anförande som hastigast påvisa, att ingenting underlättar
jordbruksarbetet så som den elektriska maskinkraften. Jag vet icke i vad mån
herr Persson i Falla deltager i praktiskt jordbruk, men jag föreställer mig, att
han icke är helt främmande därför. Kanske jordbruken i Närke icke ha samma
behov av maskinell utrustning som jordbruken i andra delar av landet, t. ex.
i Halland. Men vad jordbruken beträffar, är det tydligt.och klart påvisat, att
de framför allt behöva tillgång till elektricitet till motorer för att underlätta
arbetet. Vid maskinmjölkning anser herr Persson i Falla, att det går åt mycket
litet elektrisk maskinkraft -— må så vara men det behövs elektrisk kraft för
våra hydroforer, våra hissar, tröskning, målning och till arbeten av alla möjliga
slag. Detta underlättar lantbruket så mycket, att jag anser, att det icke behöver
spillas många ord på den saken. Som jordbrukare kan jag, herr Persson i Falla,
mycket väl stå för vad vi uttalat i det hänseendet. Däremot tror jag, att det
blir litet besvärligt för herr Persson i Falla att få jordbrukarna att tro, att
de icke ha så stort behov av maskinell kraft, som åstadkommes genom elektriska
motorer.

Andare förklarar herr Persson i Falla, att vi komma med ett 20 år gammalt
yrkande, och att den kommitté, som sysslade med saken år 1917, på grund av
vissa omständigheter blev förbjuden att fortsätta sitt arbete. Ja, vi ha just
framhållit i vår motion, att det var skada, att kommittén icke fick fullfölja
arbetet. Men är det så, att utredningen började för 20 år sedan, är det icke så
oberättigat, att den nu blir fortsatt.

Jag vill slutligen säga till herr Persson i Falla, att jag hoppas, att om han
kommer upp mer i debatten, han presterar mera vederhäftiga påståenden och
vinnlägger sig örn högre sakkunskap än han gjorde förra gången han var uppe
i debatten.

Vad sedan beträffar herr Anderssons i Malmö anförande — herr Andersson
delar ju utskottets ståndpunkt, och oss emellan är väl därför icke så mycket att
säga ■— så är det alldeles klart, att för städer sådana som Malmö, som herr
Andersson representerar, föreligger icke samma behov av en utredning som
för landsbygden. Men örn jag icke är fel underrättad, är Malmö stad också
stor intressent i sydsvenska kraftaktiebolaget.

När det gäller skillnaden mellan utskottet och den första reservationen vill
jag påpeka, att jag i mitt förra anförande framhöll, att det icke skiljer så

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Motioner örn landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
mycket. Det är bara den skillnaden, att utskottet icke absolut avvisar möjligheten
att staten kan få träda in som intressent, ifall en utredning skulle visa,
att det blir nödvändigt, medan reservationen hävdar, att det hela skall utredas
men att man icke får inrikta sig just på ett eventuellt förstatligande på ett eller
annat sätt.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Herr Lindberg i Umeå ställde
till mig den frågan, vilka praktiska olägenheter som skulle förorsakas genom
ett förstatligande av industriernas kraftverk.

Jag vill på det svara, att herr Lindberg vet lika väl som jag, att det finns
stora företag här i landet, som sysselsätta tusentals arbetare och som under
långa tider och med stora uppoffringar byggt upp egna kraftverk, att deras
industrier härigenom förses med elektrisk energi på ett för dem ändamålsenligt
sätt, och att dessa företag säkerligen skulle räkna det som en olägenhet,
örn de måste gå till staten och köpa kraft. Det tror jag säkerligen att
herr Lindberg och jag kunna vara överens om. Det finns också andra sammanslutningar
än enskilda industriföretag, som äga kraftverk, och för dem torde
förhållandet vara likartat. Dessutom bör man komma ihåg att som det nu är,
måste dock staten tävla med enskilda företag och tillämpa affärsmässiga metoder,
vilket man emellertid kan befara kommer att upphöra, när denna möjlighet
ifrån enskilda att deltaga i konkurrensen örn utbyggnaden av vattenkraften
inte längre föreligger.

I övrigt vill jag bara konstatera, att det svar, som jag fick av herr Pettersson
i Dahl, inte var så särskilt upplysande. Han säger, att han kan inte ge något
närmare besked, men han är tydligen inställd på att »i statens ägo överföra
så mycket som möjligt av naturrikedomarna». Däremot framgick det av både
herr Lindbergs i Umeå och herr Anderssons i Malmö anföranden, att de, som
i detta fall borde vara de mest övertygade, nog ha betydligt större betänkligheter
än herr Pettersson och, örn jag fattade rätt, gjorde reservationer och
förklaringar, varför de i dag vidhöllo ett sådant här yrkande.

Jag vet, herr talman, att det inte tjänar något till att förlänga denna debatt.
Jag skall inte heller göra det utan jag instämmer i det av herr Persson
i Falla gjorda yrkandet om bifall till den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Med anledning av herr Petterssons
i Dahl sista anförande skall jag be att få yttra några ord. Jag skall försöka
lägga mitt anförande på ett så högt plan som möjligt, så att herr Pettersson
i Dahl ur den synpunkten icke skall få anledning till några erinringar.

Herr Pettersson i Dahl verifierade riktigheten av de siffror jag nämnde i
fråga örn takten för elektrifieringsarbetet i landet. Jag påpekade, att vi redan
nu till 40 % utnyttjade den högvärdiga kraften. Jag erinrade örn att år
1960 komma vi att ha helt utnyttjat den högvärdiga kraften och att 1980—
1985 komma vi att lia tagit i anspråk all den vattenkraft, som kommer att
stå till förfogande i vårt land. Dessa av mig lämnade sifferuppgiftej voro
alltså riktiga. Men herr Pettersson i Dahl ansåg, att de talade till förmån
för motionärernas ståndpunkt och för deras utredningsyrkande. Det har jag
mycket svårt att. fatta. Ty vad är det motionärerna syfta till bl. a. vid sidan
av det stora socialiseringskravet? Jo, motionärerna syfta till — och det ha
de mycket starkt understrukit — en så snabb elektrifiering av hela landet
sorn möjligt. Denna synpunkt framkommer i punkt 3) av deras yrkanden i
motionen, där de hemställa om utredning och förslag rörande åtgärder för

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Motioner om landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
ett effektivare tillgodoseende av landsbygdens behov av elektrisk energi. Detta
tillgodoseende har skett i den utomordentligt snabba takt, som jag meddelat.
Det har skett så raskt, att numera landsbygdens behov till 85 % är tillgodosett
— den siffran har också verifierats av herr Pettersson i Dahl. Det återstår
emellertid 15 %, det medgiver jag gärna. Denna återstod av 15 % är emellertid
ett ganska besvärligt kapitel, ty därvidlag är det fråga örn en mycket spridd
bebyggelse, och herr Pettersson i Dahl och jag äro säkert ense om att det måste
bli en ganska kostbar historia att komma till rätta med just de återstående 15
procenten. Jag bär emellertid den uppfattningen, att man kanske icke helt får
anlägga affärsmässiga synpunkter på saken. Man får nog därvidlag tillämpa
samma synpunkter som när det gällt vissa järnvägar. Man bygger kulturbanor,
och jag tänker mig, att man i viss utsträckning måste, så långt resurserna medgiva,
gå in för kulturelektrifiering. Men för att klara detta behöver man icke
taga till storsläggan, som man här gjort, och kräva en stor socialiseringsutredning.
Vi hade ju för länge sedan en sådan ■— det har redan erinrats örn
den — men den avlivades, örn jag icke missminner mig, vid den thor sonska
kommittéslakten. Det är icke omöjligt, att samma öde en gång kan komma att
vederfaras den socialiseringsutredning, som man nu är i färd med att sätta
i gång.

Med stort intresse lyssnade jag till herr Nilssons i Steneberg anförande.
Han var inne på en detalj i detta problem, som jag tycker är mycket intressant,
en detalj som kanske icke blivit föremål för den allsidiga belysning,
som den kunde ha krävt. Herr Nilsson talade örn den verksamhet, som många
små energiföreningar utöva i landet, och framhöll, hur de både driva upp
priserna och förhindra elektrifieringen. Jag gjorde en liten antydan redan i
mitt anförande för en stund sedan i den riktningen, och jag är glad, att jag
fått riktigheten av min uppfattning bestyrkt genom herr Nilssons anförande.
Men dessa faktorer -—■ uppdrivandet av priserna och förhindrandet av elektrifieringen
— vill man på vissa håll — bl. a. den riktning herr Pettersson i
Dahl företräder — icke tillmäta någon betydelse. Han ville icke gå in på den
saken utan menade, att den väsentliga skulden, därest nu någon sådan är
för handen, borde läggas hos de stora kraftproducenterna. Jag tror icke, att
det är riktigt att se saken på det sättet. Fastmera är det nog så — herr Carlström
berörde det just — att man inom dessa många tusentals små energiföreningar
icke visat det intresse för elektrifieringen, som man kunde ha räknat
med. Man har skaffat sig sitt lilla nät, det hela går ganska bra, och man
vill icke utvidga nätet. Jag tycker, att det är tråkigt, att sådana förhållanden
skola vara för handen, men det är ju i stor utsträckning folk, som står herr
Pettersson i Dahl nära, som bestämmer i alla dessa små föreningar, och jag
tänker mig, att han icke skulle sakna möjligheter att komma till rätta med
denna mentalitet, så att en något rimligare ordning kunde komma till stånd.

Till slut skulle jag vilja göra endast ännu en liten erinran. Alla här äro
vi väl tämligen överens örn att elektrifieringen bör fortgå — och fortgå i den
takt, som är möjlig under nuvarande förhållanden ■— även örn vi litet till
mans kunna göra vissa ekonomiska erinringar. Man använder nu i stor utsträckning
exempelvis ersättingsmaterial, man kan icke disponera koppar i den
omfattning, som man skulle önska o. s. v. Detta betyder ju, att nät, som utbyggas
under sådana förhållanden och med ianspråktagande av dylikt material,
icke kunna stå någon längre tid ertan måste ganska snart förnyas och
utrustas med mera högvärdigt material. Det blir ju en betydande kostnad,
som man dock kanske får taga med hänsyn till nu rådande förhållanden.
Men. som sagt, alla äro vi tämligen överens örn att elektrifieringen bör fortskrida
ungefär i den takt den nu har. Men då frågar jag mig: kan det tän -

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Motioner om landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
kas, att det utredningsbeslut, som andra kammaren nu kommer att fatta —
därom råder ju ingen tvekan ■— ytterligare befrämjar denna snabba elektrifiering
av landet. Jag har nog det intrycket, att effekten av beslutet kanske
kommer att bli den rakt motsatta. Ty hur kommer man att resonera nu ute
bland kraftalstrings- och energiföreningarna, när man ser, att riksdagen beslutar
en stor utredning om socialisering över hela fältet •— ty det är ju
detta riksdagen kommer att besluta? Jo, man kommer bl. a. givetvis att säga
sig, att det icke tjänar något till att fortsätta det omfattande arbete, som
man börjat med, när man i alla fall icke vet, hur det kan komma att ställa
sig i framtiden med äganderätten till anläggningarna. En vacker dag kanske
staten lägger beslag på frukterna av arbetet. Jag är icke säker på att sådana
tankar icke snabbt kunna komma att uppstå bland dem ute i landet, som
hittills med mycken framgång intresserat sig för elektrifieringen. Jag tror, att
dessa människor kunna komma att gripas av missmod — sannolikheten härför
är icke ringa — och då har riksdagen med sitt utredningsbeslut kommit att
orsaka någonting, som är raka motsatsen till vad riksdagen tänkt sig.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till den av herr Bernhard
Nilsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag vill rätta ett missförstånd från
herr Petterssons i Dahl sida.

Han polemiserade mot mig på det sättet, som örn jag sagt att jordbruket
inte skulle behöva elektrisk kraft och elektriska maskiner. Jag har aldrig haft
någon sådan mening, ty naturligtvis kan jordbruket behöva detta i mycket
stor utsträckning, men även med den mest fullständiga elektrifiering av jordbruket
är själva arten av jordbrukets arbetsprocesser dock sådan, att den använda
energimängden blir relativt liten, i varje fall i jämförelse med industrien,
och det var det som jag uttryckte, när jag pekade på uttalandet i motionen,
där det heter följande: »Att jordbruket av olika omständigheter i hög grad
blivit handikappat i fråga örn utnyttjandet av elektrifieringens möjligheter
framgår även där av att endast cirka 4 % av landets hela energiförbrukning
kommer på jordbruket.»

Dessa 4 % anse motionärerna vara något onormalt litet. Det är inte onormalt,
det är ganska normalt på grund av jordbrukets naturliga arbetsläge och förhållanden.
Det var det som jag ville framhålla men som herr Pettersson i Dahl
inte kunde uppfatta ordentligt.

Sedan vill jag framhålla, att det är rätt egendomligt att detta krav på utredning
örn socialisering av vattenkrafttillgångar och elektrifieringsföretag
framkommit nu. Jag kommer mycket väl ihåg, och det kanske är åtskilliga
andra som komma ihåg, vad som försiggick imder 1920-talet. Vi hade då
mycket besvärliga förhållanden beträffande en jordbrukselektrifiering, som
började i stort sett under förra kriget och åren närmast därefter, och som
utbyggts till oerhört uppdrivna kostnader. Dessa elektrifieringsföretag voro
i allmänhet skuldsatta långt över de verkliga värdena. Så kom depressionen
i början på 1920-talet, och dessa företag hade en oerhört tung börda att bära.
Men inte bara det. De hade också oerhört höga taxor att betala. När jag 1922
kom till ett sådant företag, hade vi att betala till staten en tre gånger så hög
energitaxa som vi ha att betala i dag och dessutom oerhörda skulder att
amortera.

Det var då som jag här i riksdagen och åtskilliga med mig försökte att få
litet rimligare landsbygdstaxor ifrån statens kraftverks sida. Vi lyckades
aldrig vinna gehör från majoriteten i denna kammare eller över huvud taget
i riksdagen, men jag tror att aktionerna, som fördes ett antal år, dock hade

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 1. m.

Motioner om landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
en viss nytta med sig. Krafttaxorna sänktes nämligen så småningom, och numera
ha vi kommit ned till taxor från statens vattenkraftverk, som jag tycker
äro ganska rimliga. Naturligtvis vore det bra, örn de vore ännu lägre,
men vi kunna inte begära att just i detta tidsläge få lägre taxor, då vi ju ha
höga kolkostnader, stigande index och sådant, som fördyrar kraftproduktionen.
Kanske vi kunna hoppas att en gång i framtiden möjligen få ett lägre energipris,
men för närvarande kunna vi inte begära att få det. Men just nu, då ju
dock förhållandena för landsbygden lia blivit väsentligt bättre beträffande den
elektriska strömmens användning över huvud taget, då komma dessa våldsamma
klagomål med krav på socialisering av vattenkraften för att göra den
billigare. Jag har svårt att förstå gången av det hela, varför man var så motvillig
att göra något till landsbygdselektrifieringens hjälp under 1920-talet och
varför man är så intensivt intresserad av att vidtaga åtgärder nu, åtgärder,
som förefalla ganska dimmiga men som uppenbarligen syfta mycket långt.
Jag erinrar mig då vad som försiggick under det förra kriget, och jag tror
detta är en parallell till det kraftspel som nu är i gång. Under det förra kriget
var det som vi veta brist på lysoljor på drivmedel till brännoljemotorer och
åtskilligt annat. Då var inte heller jordbrukets elektrifiering genomförd i
någon större utsträckning. Det var då åtskilliga här i riksdagen som fingo
för sig, att de skulle göra något storverk. De skulle göra något nytt och stort,
och de motionerade örn att staten skulle vidtaga mycket kraftiga och omedelbart
verkande åtgärder för jordbrukets elektrifiering. Dessa initiativ ledde till
det resultatet, att jordbrukselektrifieringen sattes i gång mitt under brinnande
krig, då det inte fanns ordentlig materiel, då kostnaderna voro fullkomligt
fantastiska, då det inte fanns kunniga arbetare i tillräcklig utsträckning och
då man inte kunde i lugn och ro utarbeta tekniska planer. Det hela kom att
gå ganska mycket på hafs, men på det sättet sattes landsbygdens elektrifiering
i gång under förra kriget. Man tappade'' huvudet. Det var en kristidsföreteelse,
att det sattes i gång på det sättet. Men det blev i stort sett inte färdigt
förrän kriget var slut och man hade tillgång till lysolja och allt annat, så att
behovet var då inte så trängande. Då först började företagen bli färdigbyggda,
när det inte var så bråttom längre. Då stod man där med sina nybyggda företag
i större eller mindre utsträckning utförda med lågvärdig ersättningsmateriel,
och man stod med en oerhörd skuldbörda att förränta och amortera.
Sedan hade man att under många år betala kostnader, som voro alldeles orimliga
under den jordbrukets depressionstid, som koni efter kriget. Vad det ovisa
nit, som då svämmade över i riksdagen, kostade jordbruket kan inte tillnärmelsevis
beräknas, men det var oerhörda summor.

Nu är man åter igen i kriget och krisen. Nu tappar folk också huvudet. Nu
måste det också göras någonting, nu måste man visa, att man har initiativ och
verkligen kan företaga radikala åtgärder. Så motioneras det, och så kommer
man med förslag örn utredningar, och så tror man sig ha gjort något väldigt
duktigt. Ja, det kan hända, att det också leder till något, men sannerligen
det leder till något som är klokt och förståndigt. Det tror jag inte att det
gör. Få vi verkligen ut något av detta på det sätt som motionerna i frågan
anvisa så kunna herrarna vara ganska övertygade om att det kommer surt
efter liksom det gjorde förra gången.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Endast några korta ord. Vad beträffar
det herr Hagberg i Malmö nämnde örn den återstående delen av landsbygden,
som icke var elektrifierad, vill jag framhålla, att jag påvisade i mitt
första anförande, att man icke bara får se saken rent procentuellt utan också

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Motioner örn landets tillgodoseende nied elektrisk energi m. m. (Forts.)
måste taga hänsyn till på vilka villkor vederbörande få köpa sin elektriska
energi. Jag erinrade om en lantbrukare i en ort utanför Göteborg, som hade
varit i tillfälle att under flera år köpa elektrisk energi för 4 öre per kilowattimme
under sommarmånaderna och 8 öre under vintermånaderna, men som sedan
lämnade sitt jordbruk och flyttade till en skogsbygd i mellersta Halland och
där fick köpa den elektriska kraften för 35 öre per kilowattimme för ljuset och
18 öre per kilowattimme för elektrisk kraft i övrigt. Jag ville med detta visa

— jag upprepar det, herr talman — att man icke bara får läsa statistiken utan
också måste se efter, hur behovet är tillgodosett på vissa ställen i jämförelse
med andra.

Herr Hagberg säger, att vi ville lägga skulden på de stora kraftbolagen. Det
ha vi icke gjort. Vi vilja icke lägga skulden någonstans, utan vi anse, att det
föreligger bristande planmässighet på detta område. Det är detta, som är orsaken
till att förhållandena äro så ojämna som de äro. Jag sade redan i mitt
första anförande, att man icke kan lägga kraftbolagen till last, att de försöka
sköta sin distribution så ekonomiskt riktigt som möjligt.

Vidare menar herr Hagberg, att det i de små distributionsföreningarna skulle
finnas folk, som står mig nära och att jag skulle ha viss möjlighet att utöva inflytande
därvidlag. Men hur skall det vara möjligt för en liten distributionsförening
att sälja billig kraft, när den i sin tur får köpa kraften från en större
distributionsförening eller har byggt ett eget kraftverk, som ställt sig förhållandevis
dyrt? Det är otänkbart, att denna lilla distributionsförening då skall
kunna distribuera kraften billigt.

Vidare heter det, att utredningen —■ om nu den kommer till stånd — skulle
på något sätt komma att väcka missmod hos kraftbolagen, så att de hädanefter
skulle bli återhållsamma. Jag får säga, att jag icke tror så mycket på den
saken. Spöken av sådant slag har man hotat nied här i riksdagen vid otaliga
tillfällen, när det gällt frågan om statens ingripande på det ena eller det andra
området. Vi kunna väl vara överens örn att trots alla varningar och trots alla
olycksprofetior drives det svenska näringslivet för fullt. Ingen har nog anledning
att klaga. Såväl de enskilda företagen som de allmänna inrättningarna
fullgöra säkerligen sina uopgifter.

Herr Persson i Falla säger, att man icke har anledning att beklaga sig över
de taxor, som statens vattenfallsverk har. Det har jag heller icke gjort. Jag
har tvärtom påvisat, att örn man bor på ett sådant ställe, att man kan få taga
sin kraft från statens vattenfallsverk, har man en gynnad ställning. Nu har ju
herr Persson i Falla tydligen kraft från ett socialiserat vattenfall. Han är
alltså särskilt gynnad, och då förstår jag mycket väl, att han icke har anledning
att klaga.

Så talar herr Persson i Falla om att människorna under förra kriget tappade
huvudet och satte igång olika företag mitt under brinnande krig. Ja, det
gjorde de, det är visst och sant. och många blevo ruinerade på kuppen. De som
kommo in i styrelserna för kraftbolagen fingo stå för hela förlusten, och många
gjorde konkurs. Men just detta bevisar det planlösa i det hela och behovet av
planmässighet. Det är givetvis nödvändigt, att en plan i god tid utarbetas.
Det är ingen som tror här, att i och med att en utredning blir igångsatt elektrifieringen
omedelbart kan ske. Jag tror tvärtom, att det tager ganska lång
tid, innan man kommer till slutresultat. Men vad som framför allt behövs är

— och det har herr Perssons i Falla yttrande gett belägg för — en väl utarbetad
plan. och vi ha i motionen framhållit, att mera enhetlighet är av nöden
när det gäller frågan örn den elektriska distributionen.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herrar

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Motioner örn landets tillgodoseende med elektrisk energi m. ni. (Forts.)
Johan Bernhard Johansson och Danielsson avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna,
likaledes vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Danielsson
begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den under 3:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen äskades votering
av herr Danielsson, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 86 antager bifall till den av herr Bernhard
Nilsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

"Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till den av herrar Johan Bernhard Johansson och Danielsson avgivna,
likaledes vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
till kontraproposition i huvudvoteringen antagit den under 3:o) angivna
propositionen. I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande
voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 86, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 7.

Avlämnades följande propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Bagge propositionerna:

nr 255, angående nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m.; och

nr 256, angående vissa frågor rörande undervisningen vid de tekniska högskolorna
m. m.; samt

av herr statsrådet Bergquist propositionen, nr 249, angående anvisande av
anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 för anskaffning
av vissa uppvärmningsapparater m. m.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 för vissa fortifikatoriska
anordningar m. m.;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning till
stiftelsen Kronobergs regementes soldathem av visst kronan tillhörigt område;
och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Höllviken i
Skåne.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts Anslag till
proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till folktandvården jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 116 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 27 februari 1942, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för anordnande
av folktandvård;

dels ock för budgetåret 1942/43 anvisa

1) till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård ett reservationsanslag
av 100,000 kronor,

2) till Bidrag till avlöningar åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor
m. m. ett förslagsanslag av 750,000 kronor, samt

3) till Lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
ett förslagsanslag av 10,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första
kammaren (1:34) av herr E. Näsström m. fl. och den andra inom andra
kammaren (11:50) av herr Andersson i Alfredshem m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring av Kungl. Maj:ts kungörelse nr
358 av den 3 juni 1938, angående statsbidrag till folktandvården, att kommun,
som ordnat skol- eller folktandvården, måtte i likhet med stad som ej
deltager i landsting erhålla statsbidrag med 4 kronor per behandlat barn i
den ålder som avsåges i kungörelsen, till dess vederbörande landsting hade
ordnat folktandvården.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag

a) godkänna de ändrade grunder för anordnande av folktandvård, vilka
förordats i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 27 februari 1942;

b) för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa

1) till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård ett reservationsanslag
av 100,000 kronor;

2) till /Bidrag till avlöningar åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor
m. m. ett förslagsanslag av 750,000 kronor;

3) till Lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
ett förslagsanslag av 10,000 kronor;

II. att motionerna I: 34 och II: 50 icke måtte vinna riksdagens bifall.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Anslag till folktandvården. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Andersson i Alfredshem: Herr talman! När 1938 års riksdag behandlade
frågan örn folktandvården och beslöt statsbidrag till samma vård, väntade
man sig att utvecklingen skulle gå snabbt och att vården i fråga den dag som
i dag är skulle ha varit organiserad inom ganska stora delar av vårt land. Så
har emellertid icke blivit fallet. Takten i själva organisationsarbetet är långsam
och orsakerna härtill många. En orsak är givetvis bristen på tandläkare,
en annan landstingens dåliga ekonomi. Härtill kommer måhända den omständigheten
att man inom vissa landsting icke är så intresserad för saken, som
man borde vara.

Under de år som gått har man emellertid kunnat konstatera, att en hel del
intresse visats från kommunernas sida för i första hand en ordnad skoltandvård
och i andra hand en förbättrad folktandvård. Detta initiativ från kommunernas
sida har tagit sig olika uttryck. För att ge riksdagens andra kammare
ett exempel på hur en kommun i mitt hemlän eller närmare angivet hur
den kommun, där jag bor, har ordnat det hela, skall jag be att få anföra följande.

Redan 1936 beslutade Själevads kommun i Västernorrlands län att starta
folktandvård med egen klinik och två tandläkare. Kliniken i fråga var sålunda
i verksamhet två år förr än riksdagen beslutade statsbidrag till folktandvården.
Det hela har åsamkat kommunen i fråga dryga kostnader. De
kommunala myndigheterna i min hemtrakt äro därför nu givetvis mycket bekymrade.
Såsom läget för närvarande ter sig, då krisapparaten tar en allt
större del av kommunens inkomster, måste de kommunala myndigheterna överväga
varje möjlighet att dra in på sådant, som rimligen kan sparas. De sammanlagda
utgifter, som Själevads kommuns tandklinik dragit under tiden den
27 juli 1936—den 30 september 1941, uppgå till 160,218 kronor 40 öre. Denna
summa är ju stor, och vi ha heller icke kunnat lita till att vården skulle kunna
bekostas med enbart kommunala bidrag. Därför ha vi måst ordna vår folktandvård
på det sättet, att skolbarnens tandvård fått tagas så att säga i etapper
och barnen fått vänta på sin tandvård mer än önskligt varit. Vi lia med
andra ord måst utvidga skoltandv arden till en folktandvård för att på det sättet
kunna ekonomisera hela verksamheten, och vi ha på det sättet under nyssnämnda
tid fått in 112.981 kronor 25 öre. Bristen, 47,237 kronor 15 öre, har
kommunen fått täcka. I och för sig är summan med tanke på att kommunen
har 11,500 invånare måhända icke så stor, särskilt örn man betänker, att under
samina tid cirka 3,600 skolbarn behandlats och att kostnaden för barn och
år uppgått till cirka 13 kronor. Skulle vården på kliniken ha betalats enligt
den taxa, som fastställts i enlighet med bestämmelserna i riksdagsbeslutet,
skulle varje barn ha dragit en kostnad av eirka 40 kronor per år. Vi ha inom
kommunen övervägt hela denna fråga, och jag och några med mig ha ansett,
att förhållandet som sådant innebär en orättvisa. Därför har också i årets riksdag
väckts en motion, vari hemställts örn viss ändring i fråga om statsbidragets
utgående. Enligt kungl, kungörelsen den 3 juli 1938 utgår statsbidraget till
landsting dels till hjälp att betala löner till distriktstandläkare och distriktssköterskor
och dels i form av bidrag till bekostande av utrustning. Städer, som
stå utanför landstingen och som ha ordnad folktandvård, kunna få bidrag
till skoltandvård med 4 kronor för barn. I vår motion har framhållits, att
det borde vara både lämpligt och rättvist att varje kommun, som själv ordnat
sin tandvård, finge samma statsbidrag. En del kommuner ha ordnat sin tandvård
på det sättet att man kommit överens med de privatpraktiserande tandläkarna
på orten om skoltandvård till ett visst pris. Det finns emellertid

Onsdagen den G maj 1942 f. m.

Nr 17.

Anslag till folktandvården. (Forts.)

icke några fastställda regler för prissättningen, och jag är heller icke beredd
att lämna några uppgifter i det avseendet. Med tanke på den avsevärda tid
som kommer att förflyta innan landstingen kunna åstadkomma en för vårt
land nödvändig och fullständig tandvård, hade man kunnat förvänta såsom
skäligt och riktigt att utskottet vid sin prövning av motionen kommit till det
resultatet att utskottet biträtt de i densamma framställda yrkandena. Utskottet
säger emellertid kort och gott: »Vidkommande det i motionerna I: 34 och II: 50
framställda förslaget örn statsbidrag till vissa kommuner för av dem ordnad
tandvård vill utskottet framhålla, att enligt nu gällande grunder landstingen
och städerna utanför landstingen skola vara huvudmän för folktandvården. Ett
avsteg från nämnda princip är utskottet icke berett att förorda.» Ja, man kan
ju diskutera frågan vem som skall vara huvudman i här ifrågavarande avseende,
örn det skall vara exempelvis Västernorrlands läns landsting, som överhuvud
taget icke har ekonomisk möjlighet att kunna ordna denna sale, eller
örn det skall vara Själevads kommun, som dock två år före det riksdagen
beslutade detta statsbidrag själv hade ordnat sin folktandvård.

Herr talman! Jag bär följt ärendets behandling och vet, att i första kammaren
icke ställdes något yrkande örn bifall till motionen. Emellertid dristar
jag mig att yrka bifall till vår motion, som går ut på att kommun, som ordnat
skol- eller folktandvården, måtte i likhet med stad, som ej deltar i landsting,
erhålla statsbidrag med 4 kronor per behandlat barn i den ålder, som avses
i kungörelsen den 3 juni 1938, till dess vederbörande landsting har ordnat
folktandvården.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! När riksdagen på sin tid fattade
beslut örn statsunderstöd åt den ordnade folktandvården, var en bärande princip,
att det hela skulle ordnas genom försorg dels av landstingen och dels av
de städer, som icke delta i landsting. Det var redan vid den tidpunkten för
statsmakterna känt, att åtskilliga kommuner, såsom den siste ärade talaren
pekat på, redan ordnat sin tandvård, huvudsakligen då skoltandvården. Men
det oaktat ville man icke bryta sönder systemet som sådant beträffande statsbidragets
utgående, och man förutsatte således, att landstingen skulle vara
huvudmän. Det är därför ganska självfallet, att när statsutskottet nu i samband
med Kungl. Maj :ts förslag rörande folktandvården även haft att ta
ställning till den motion, till vilken nyss yrkats bifall, utskottet icke kunnat
vara berett att förorda ett avsteg från den princip, som en gång fastställts.

Den ärade talaren framhöll för övrigt, att första kammaren redan fattat
sitt beslut, utan att något yrkande om bifall till motionen framställts. Jag
föreställer mig nu, att även andra kammaren i det avseendet är beredd att
följa statsutskottets förslag, till vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Lindén: Herr talman! Det föreliggande utskottsförslaget ter sig nog
bra på papperet, men den organisation, som här finns skisserad, har icke
varit möjlig att genomföra. Jag tror att den skildring herr Andersson i Alfredshem
hade att ge icke begränsar sig till allenast de delar av Sverige, som han
känner till, utan att den tämligen genomgående kan avse landet i dess helhet.

Inom det landstingsområde, som jag tillhör, hade vi sålunda redan före folk1
andvårdens organiserande en skoltandvård. Där hade vi sålunda fullständig
skoltandvård redan 1936, medan landstingsområdenas tandvård, såsom nämnt,
organiserades först 1938. Denna organisation börjar emellertid nu raseras, detta
bl. a. beroende därpå att landstinget funnit det vara synnerligen angeläget
att så snabbt som möjligt söka föra frågan örn folktandvården i hamn. Jag

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Anslag till folktandvården. (Forts.)

hänvisar i det avseendet, till uppgiften i den kungl, propositionen, där man
räknar med ett behov av 170 distriktstandläkare. Samtidigt antecknar emellertid
statsrådet, att vid den tidpunkt, varom fråga nu är, voro 32 tjänster
vakanta, d. v. s. att 32 tandvårdskliniker, i vilka investerats betydande skattemedel.
voro färdigställda utan att kunna tagas i bruk därför att tandläkare
saknades. I februari i år stodo 37 fullt utrustade folktandvårdskliniker i landet
utan tandläkare och följaktligen utan möjlighet att fylla någon uppgift.
Mig förefaller det som örn just dessa förhållanden borde ha kunnat ge anledning
till ett kraftigare och mera förutseende ingripande från statens sida, så
att icke dessa folktandvårdskliniker i en framtid komma att stå tomma.

Man räknar ju med att det nuvarande antalet praktiserande tandläkare i
vårt land uppgår till 2,300. Härtill kommer att det behövs 1,000 tandläkare
för en fullt utbyggd folktandvård och något hundratal tandläkare för den militära
tandvården. Detta skulle innebära att man lågt räknat behöver 3,400
tandläkare i vårt land. Jag vill minnas att jag sett den siffran att, örn man,
såsom det föreslagits i den kungl, propositionen, utökade tandläkarinstitutets
kapacitet till 120 examinander för år, skulle vi ha ett tillräckligt antal tandläkare
i vårt land först år 1957. Under tiden pågår emellertid utbyggandet
av vår folktandvårds organisation.

Det förefaller mig som örn frågan örn bristen på tandläkare i någon mån
snuddade vid en fråga, som tidigare i dag berörts i en interpellationsdebatt.
Vidare har jag åtminstone gjort den erfarenheten, att den goda tillgången
på tandläkartjänster skapar en nonchalans, vilken för mitt eget landstings
vidkommande medfört att det där finns distriktstandsköterskor men ingentandläkare.
Dessa distriktstandsköterskor tillsattes nämligen vid en tidpunkt,
då det även fanns tandläkare. I ett fall tillträdde emellertid tandläkaren aldrig
sin plats, i ett annat fall kom han men stannade endast två dagar, då han
lockades över till ett annat landsting, som måhända bjöd honom bättre ekonomiska
villkor eller bättre lokala förhållanden.

Vad jag nu kommer att säga kanske icke direkt har samband med det föreliggande
utskottsförslaget. Men jag skulle vilja fråga, örn det icke vore lämpligt
att så fort som möjligt ta upp till omprövning medicinalstyrelsens olika förslag
i fråga örn möjligheterna att tillgodose landstingens behov av tandläkare.

Jag har uppmärksammat, att medicinalstyrelsen för avhjälpande av nu rådande
brist på tandläkare, örn jag nu inskränker mig till detta, föreslagit dels
införandet av ett antal studiestipendier, förslagsvis 30, som skulle utgå till
studerande vid tandläkarinstitutet med visst belopp — medicinalstyrelsen har
föreslagit 1,000 kronor under ett visst antal år, högst 4 •— förenade med skyldighet
för vederbörande stipendiat att under motsvarande antal år binda sig
för tjänst vid folktandvården. Vidare Ilar medicinalstyrelsen föreslagit inrättandet
av ett antal civila tandläkarstipendiatbefattningar, förslagsvis 30, ungefär
av samma karaktär som våra nuvarnde civila läkar- och veterinärstipendiatsbefattningar.
Vidare har man, örn också med viss tvekan, föreslagit
att för erhållande av legitimation efter avlagd examen skulle erfordras tjänstgöring
på distriktspoliklinik under exempelvis 1 år. Detta innebär ju att
varje tandläkarstuderande, som avlagt examen, skulle tillföras folktandvården
under låt mig säga ett år, innan han fick sin legitimation. Därigenom skulle
folktandvårdsklinikerna också tillföras nödvändig arbetskraft. Frågan blir
bara om det hela kan anses som ett otillbörligt ingrepp i vederbörandes rätt
att omedelbart efter examen skaffa sig egen praktik och därmed förenade inkomster.
Man har från tandläkarhåll sagt mig, att en tandläkare på grund
av sin dyrbara utbildning icke kan tjänstgöra vid ett landstings klinik utan
att den nyexaminerade tandläkaren omedelbart måste skaffa sig större inkomst

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Anslag till folktandvården. (Forts.)

än vad en dylik klinik kan bjuda. Emellertid har man på tandläkarhåll också
öppet sagt mig, att örn man vill lia en tandläkare, som sanerat sina affärer och
tagit ut det bästa av sin arbetskraft, så får man honom vid 40, 45, 50 och 55 års
ålder. Faktum är också att när det uppenbarar sig en sökande,, så har det i
ganska stor utsträckning varit fråga örn en person, som redan tagit ut det bästaav
sin arbetskraft. Man kan ju å ena sidan säga, att det i och för sig icke är riktigt
att ålägga människor att på detta sätt fullgöra en tvångstjänstgöring,
men å andra sidan finns det ju ingen medicine licentiat här i landet, som med
någon förhoppning örn att en gång kunna få en egen tjänst kan undvika att
tjänstgöra som underläkare eller göra sjukhuspraktik. Jag tänker i det sammanhanget
också på en hel mängd statstjänstemän, som måste börja med en
tillfällig anställning för att sedan arbeta sig upp till extra, extra ordinarie
och ordinarie befattning. I det förslag, som nu föreligger till folkskolans avlöningsreglemente,
har man heller icke ryggat tillbaka för ett förslag som
går ut på att den, som tagit examen vid ett seminarium, skall ha en sammanlagd
tjänstgöringstid av ett år eller under inga förhållanden förr än två år
efter examen skall äga rätt att söka extra ordinarie befattning.

I vad mån det kan vara ett ingrepp att bestämma något dylikt, när det
gäller tandläkarkåren, vill jag låta vara osagt, och därom kunna ju delade
meningar råda, men för mig åtminstone framstår det såsom ytterst angeläget
att statsmakterna verkligen se till, att våra folktandvårdskliniker bli icke bara
ett monument över landstingens initiativkraft och deras möjligheter att få fram
pengar till nya socialvårdande anordningar utan också verkligt effektivt arbetande
socialvårdande institutioner.

Herr talman! Jag har icke något yrkande, men jag skulle bli glad, örn detta
lilla anförande kunde föranleda utskottet att vid sin behandling av propositionen
örn tandläkarinstitutet ta en smula allvarligt just på denna detalj, och
örn Kungl. Maj:t så snart som möjligt ville tillvarataga de möjligheter, som
finnas för att man skall kunna komma tillrätta med detta svåra men för landstingen
mycket viktiga problem.

Herr Hage: Herr talman! Jag har också begärt ordet för att sjunga på
ungefärligen samma visa som de två föregående talarna. Men jag representerar
ett län, örn vilket man kan säga, att folktandvården där icke gått framåt utan
gått tillbaka, ett län, som har blivit oerhört dåligt ställt beträffande möjligheterna
att åstadkomma den folktandvård, som riksdagen en gång beslutade
sig för. Det är nämligen så, att i vårt län hade vi planerat cirka ett fyrtiotal
folktandläkarplatser, och vi lyckades så småningom få två av dessa platser
tillsatta. Men efter någon tid — tämligen nyligen för övrigt — inträffade, att
dessa två folktandläkare, som förresten voro gifta med varandra samt voro
placerade ganska nära varandra, och av vilka den ene var inspektör för den
andra, sade upp sig. De hade antagligen fått bättre erbjudande söderut, och
nu ha vi noll platser besatta av de fyrtio. Alltså stå vi sämre till boks än något
annat län i landet. Men det är ganska naturligt, att folk, som äro födda söderut
och ha sina rötter där, inte gärna taga platser däruppe i övre Norrland, när man
inte kan locka dem med bättre förmåner. Någon har sagt, att skulle man kunna
garantera en inkomst av 20,000 kronor eller något ditåt skulle vi möjligen
kunna få sökande. Men ett landsting som vårt, som har den högsta landstingsskatten
i landet, kan ju inte gärna ge sig in på sådant, och följden blir, att vi
för närvarande stå där utan att någon enda av våra planerade platser äro tillsatta
med innehavare. Jag hade med anledning därav tänkt väcka en interpellation
och fråga socialministern, vad man skulle göra däråt, men då denna de -

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Anslag till folktandvården. (Forts.)

batt rullats upp i sammanhang med detta utskottsutlåtande, har jag passat på
att föra fram denna fråga.

För min del tycker jag, att det nu vore mycket angeläget att så fort som
möjligt försöka göra något av de förslag till lösande av denna brist på tandläkare,
som nu äro framlagda. Det borde väl ändå vara möjligt att åstadkomma
stipendier och förbinda dessa stipendiers utdelande med villkoret att de som
få dessa stipendier åtaga sig att under vissa år, sedan de tagit sin examen, bli
placerade där staten fordrar, att de skola placeras. På det sättet skulle väl en
del av dessa åtminstone under en viss tid kunna placeras i övre Norrland. Blir
det icke en sådan placering på det sättet, komma vi — såvitt jag förstår —
aldrig eller åtminstone icke under flera, flera år framåt att i det län jag representerar
kunna bygga upp någon folktandvård.

I det sammanhanget vill jag säga, att vi även hade tänkt oss en annan utväg.
Det är veterligt — åtminstone har jag hört det uppgivas — att det existerar
i utlandet en del tandläkare, som gärna vilja söka platser i Sverige. En
kvinnlig sådan hade vi lyckats efter mycket sökande och annonserande få upp
till Överkalix. Men då sade militärmyndigheterna att det inte var tillåtet för en
utländsk medborgare att vara placerad däruppe. Följden blev, att denna kvinna

— trots att hon inte alls, såvitt jag förstår, hade några politiska intentioner eller
sysslade med spioneri eller något sådant eller ens kunde misstänkas för detta

— måste ge sig i väg efter kort tid, och så förlorade vi den tandläkaren. Som
sagt, det påstås, att det lär existera en del utländska tandläkare, icke minst
kvinnliga, som äro villiga att taga emot dessa folktandvårdsbefattningar, och
jag tror, att dessa äro ungefärligen lika kvalificerade som våra svenska tandläkare,
vare sig de äro manliga eller kvinnliga.

Jag skulle alltså vilja understryka — det är ju beklagligt, att socialiministern
icke längre är inne i kammaren, men jag hoppas i alla fall, att det jag
framfört kommer till hans kännedom — att så fort som möjligt något göres av
vad jag ovan ifrågasatt, alltså antingen att stipendier utdelas med ovannämnda
villkor, eller att undersökning verkställes, örn det är möjligt att få några utländska
tandläkare hit. Som saken nu ligger tänkte jag icke göra något yrkande.
Jag skall alltså inskränka mig till att rikta en vördsam franiställning till socialministern
att i synnerhet när det gäller det län, där man har särskilt svårt
att besätta dessa platser, göra något vare sig på ena eller andra vägen. Därvidlag
skulle man väl också kunna tänka sig, att tandläkarinstitutet utvidgades
med ett betydligt större antal platser. Jag vet icke, örn den nuvarande organisationen
medger detta. Men, så vitt jag förstår, förhåller det sig så, att med den
utökning, som man nu lär vara inställd på, kommer icke behovet av tandläkare
att täckas, och i så fall blir det särskilt de nordligaste länen, dit man icke gärna
söker, som bli hårdast drabbade.

Herr Erlander: Herr talman! Jag ville bara med anledning av de två senaste
inläggen i debatten påpeka, att det förslag till åtgärder för hävande av
tandläkarbristen, som här har efterlysts, har ju i dagarna kommit in från medicinalstyrelsen
och är för närvarande föremål för Kungl. Maj :ts prövning och
kommer också, föreställer jag mig, att föranleda en proposition. Det är emellertid
sent lidet, och huruvida förslaget kommer att föreläggas årets riksdag,
vigar jag icke uttala mig om. Jag har så mycket mindre möjlighet att uttala
mig örn utsikterna att få fram proposition vid årets riksdag eftersom ärendet
icke beredes i socialdepartementet.

Till herr Andersson i Alfredshem skulle jag vilja säga, att den sparsamhet,
som vi ha nödgats iakttaga med alla anslag på socialhuvudtiteln, har gjort,
att vi ha behandlat folktandvården snålt. Det är icke så, att våra icke-landstingsstäder
lia ett statsbidrag till sin folktandvård, vilket man möjligen kan

Onsdagen den 6 maj 1942 f. ni.

Nr 17.

Anslay till folktandvården. (Forts.)

tro, när nian läser gällande kungörelse om statsbidrag till folktandvården. I
stället är det för närvarande av icke-landstingsstäderna endast Gävle, som
kommer i åtnjutande av de där 4 kronorna, som kerr Andersson i Alfredshem
talade örn. Beträffande de andra städerna begärdes i proposition till 1940 års
riksdag tillstånd att få pröva ansökningar till folktandvården och bifalla eller
avslå allt efter situationen i olika fall. Anledningen till att vi ha tvingats att
företaga denna åtgärd har varit, att vi ansett, att de knappa resurser, som för
närvarande stå till vårt förfogande, ha fått användas till utbyggande av
folktandvården, varför man måst vara försiktig att lämna bidrag till orter,
där redan tandvården är ordnad. Det är mycket beklagligt, att det förhåller
sig på det sättet. Det betyder ju, att kommunerna få bära bördor litet längre än
vad som var avsikten, när reformen genomfördes, men jag kan försäkra, att
så fort vår rörelsefrihet blir större, komma vi att bevaka folktandvårdens intresse.
Därmed följer dock icke, att vi anse, att den väg som herr Andersson
i Alfredshem rekommenderade överhuvud taget är lämplig, utan den linje,
som vi enligt min mening få gå, är att bibehålla landstingen och icke-landstingsstäderna
som huvudmän för folktandvården men ge dem så pass stort
stöd. att de få möjligheter att bygga ut folktandvården. Jag tror, att det är
en rimligare väg än a,tt ge sig in på något, som dock kan betyda ett sönderbrytande
av organisationen.

Herr Andersson i Alfredshem: Herr talman! Enligt de upplysningar vi fått
av herr Erlander, är det faktiskt på det sättet, att av de städer, som enligt vad
kungörelsen säger skulle erhålla dessa fyra kronor per barn, är det endast
Gävle stad, som fått sådant statsbidrag, medan beträffande övriga sådana städer
frågan prövas från fall till fall.

Man kan med säkerhet fastslå, att de län som ha en så hög skatt som
fyra kronor 3(3 öre per skattekrona icke kunna på lång tid framöver tänkas
kunna ordna någonting för tandvården. De, som bo inom dessa län, skulle således
få vara med örn att betala för tandvården genom skatt till staten men
ha icke någon som helst möjlighet att få tillbaka i form av tandvård något av
de pengar som de ge ut. Den sparsamhet, som här talas om, förstår jag mycket
väl, .men frågan är dock, örn det är riktigt, att man driver sparsamheten så
väldigt långt på denna punkt. Det är väl dock en folkberedskap av allra största
vikt, och jag tror, att det gäller inte enbart för oss att skaffa kanoner, utan
vi skola väl ha män bakom kanonerna, och därtill behövs friskt och starkt folk,
som kan äta kronans brödkaka.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, att de i ämnet väckta motionerna bifolles; och
biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 91, i anledning av Kungl Maj och lån

proposition angående bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna av statsmedel
samlingslokaler jämte i ämnet väckta motioner. for, anord-f

nande av all I

propositionen nr 118 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt ut- män7ul sendrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 13 februari 1942, före- ltn''Js,okaltrslagit
riksdagen att

dels godkänna av departementschefen förordade grunder för bidrag och lån
av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler;

Nr 17.

Onsdagen, den 6 maj 1942 £. m.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

dels ock för budgetåret 1942/43 anvisa

a) under femte huvudtiteln till Bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler
ett reservationsanslag av 1,500,000 kronor;

b) å kapitalbudgeten under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd
till Lån för anordnande av allmänna samlingslokaler ett reservationsanslag av
likaledes 1,500,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag hade utskottet till behandling förehaft
följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (1: 62)
av herr G. Tamm och den andra inom andra kammaren (II: 97) av herr Nilsson
i Göingegården m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville begära sådan ändring av kungörelsen den 6 mars 1936 angående
statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet att såsom villkor för statsbidrags
erhållande vid uppförande av skolbyggnader även måtte uppställas skyldighet
för skoldistrikt att i den utsträckning, som Kungl. Maj :t ägde närmare
angiva, upplåta skolbyggnad för ortens frivilliga bildningsverksamhet och likartad
fostrande verksamhet bland ungdomen;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (1: 208)
av herr K. Wistrand m. fl. och den andra inom andra kammaren (11:280) av
herr Lundell m. fl., vari hemställts, att riksdagen i nuvarande läge måtte avslå
förevarande proposition;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (I: 216)
av herr Gustaf Karlsson m. fl. och den andra inom andra kammaren (II: 290)
av herr Andersson i Södergård m. fl., vari hemställts att riksdagen vid bifall
till propositionen nr 118 måtte uttala sig för att de olika folkrörelsernas lokalföreningar
såvitt möjligt med stöd av kommun i regel borde taga initiativ till
lokalfrågans lösning samt ställa sig som företagare samt att de synpunkter som
i övrigt anförts i motionen måtte beaktas vid utfärdande av bestämmelser för
i propositionen föreslagen verksamhet;

dels ock en inom andra kammaren av herr Skoglund i Umeå m. fl. väckt
motion (11:281), vari hemställts, att riksdagen ville för budgetåret 1942/43
anvisa

a) under femte huvudtiteln till Bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler
ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor;

b) å kapitalbudgeten under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd
till Lån för anordnande av allmänna samlingslokaler ett reservationsanslag å
likaledes 2,500,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) i anledning av motionerna I: 62 och II: 97 hos Kungl. Maj:t anhålla att
såsom villkor för statsbidrag till uppförande av skolbyggnader uppställes skyldighet
för skoldistrikt att i den utsträckning, som Kungl. Maj :t äger närmare
angiva, upplåta skolbyggnad för ortens frivilliga bildningsverksamhet och
liknande fostrande verksamhet bland ungdomen;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och i anledning av motionerna
I: 216 och II: 290 godkänna de grunder för bidrag och lån av statsmedel för
anordnande av allmänna samlingslokaler, som utskottet förordat;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 208,
II: 280 och II: 281 för budgetåret 1942/43 såsom reservationsanslag anvisa

1) till Bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler å driftbudgeten
under femte huvudtiteln 1,500,000 kronor;

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

2) Till Lån för anordnande av allmänna samlingslokaler å kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd 1,500,000 kronor.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herrar Björkman, Ekströmer och Eriksson i Frägsta, vilka ansett,
att utskottet hort med bifall till motionerna I: 208 och II: 280 avslå Kungl.
Maj:ts ifrågavarande förslag;

2:o) av herrar Lindberg i Umeå och Åkerström, vilka med instämmande i
övrigt i utskottets yttrande och hemställan ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionen II: 281; samt

3:o) av herr Gustaf Karlsson, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! Då jag står som reservant för avslag
i denna fråga, vill jag taga kammarens öra litet i anspråk och med några
ord framlägga min uppfattning örn saken. Utan att ifrågasätta det riktiga eller
icke i att staten skall engagera sig i en verksamhet av den art, som här avses,
kan jag icke komma ifrån, att det dock är en fråga, som icke är av den angelägenhetsgrad,
att den nu bör drivas fram till ett avgörande. Jag tänker då närmast
på den ekonomiska situationen. Jag tror säkert, att det också skulle verka
underligt för en stor allmänhet, som eventuellt uppmärksammar den här saken,
att riksdagen nu anser, att den kan kosta på sig ett anslag av den här storleksordningen
till detta ändamål, som väl icke får anses vara av absolut vital
betydelse för vårt samhällsliv, och att man kan göra det i dessa tider, då staten
måste upplåna miljarder för att finansiera sin verksamhet. Dessutom är ju både
det direkta och indirekta skattetrycket drivet till en sådan höjd, att man kan
ifrågasätta, örn man överhuvud taget tål mera. Jag vill även erinra örn att i
remissvaren från länsstyrelserna ha de flesta gått på den linjen, att även örn
de ansett, att frågan kan vara värd ett övervägande i tider, då det var något
så när hyggligt med ekonomien i landet, så har så gott som samtliga
ställt sig avvisande mot att under denna brydsamma tid anslå medel
till detta ändamål. Det är således strängt ekonomiska synpunkter, som även
remissinstanserna ha lagt på frågan. Jag tycker, att även riksdagen bör lyssna
till sådana yttranden. Yi skola dock lägga märke till att dessa yttranden avgåvos
år 1939, och det har dock inträffat åtskilligt framför allt i fråga örn
den ekonomiska situationen i landet sedan den tiden, som gör, att vi nu borde
vara litet betänksamma i denna sak. Lägger man därtill förhållandena på byggnadsmarknaden
såväl vad det gäller medel som kanske framför allt material och
arbetskraft, tycker jag nog, att även därvidlag bör betänksamheten bli stor. Dessutom
är det en sak, som jag har tänkt på i detta sammanhang, nämligen att ett
genomförande av detta förslag otvivelaktigt kommer att lägga rätt stora bördor
på de kommuner ute i landet, som komma i åtnjutande av den eventuella välsignelse,
som dessa samlingslokaler komma att utgöra. Det måste bli statsmakternas
fordran, att kommunerna skola bli huvudmän för dessa företag, helt enkelt
därför att dessa byggnader bli rätt dyrbara och därför måste de underhållas
och hållas med bränsle och där måste även vaktmästare vara anställda. Det
blir således indirekt en åtgärd ifrån statens sida, som i viss utsträckning kommer
att belasta kommunernas ekonomi. Jag skulle vilja säga, att örn det verkligen
är på det sättet, att vi ha tillgång till medel, och örn det för övrigt finns
betingelser för byggnadsverksamheten närmast på landsbygden, som det här
ifrågasättes, är jag av den absoluta övertygelsen, att vi åstadkomma mycket

Andra kammarens protokoll 19J/3. Nr 17. 5

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

större nytta och välsignelse, om vi satsa dessa pengar till, låt oss säga, bostadsförbättringar
på den svenska landsbygden. Enligt min mening skulle folk ute
i bygderna otvivelaktigt uppskatta en sådan åtgärd på ett helt annat sätt än
man kanske kommer att uppskatta att få en tämligen pampig föreningslokal.
Jag vill därmed säga. att man bör även ur den synpunkten väga behoven något
emot varandra.

Jag skall inte alls upptaga tiden nied någon längre utläggning av min ståndpunkt,
utan jag vill bara understryka, att det ovillkorligen är riksdagens skyldighet
att i ekonomiskt brydsamma tider icke engagera statsmakterna i utgifter,
som icke äro oundgängligen nödvändiga. Med dessa ord, herr talman, har
jag velat ange min uppfattning och ber jag att få yrka bifall till herr Björkmans
reservation.

Herr Andersson i Södergård: Herr talman! När frågan örn statsbidrag till
samlingslokaler framfördes här i riksdagen motionsvis med begäran örn utredning,
blev den ju som bekant först avslagen och sedan bifallen, och när den utredning,
som igångsattes, blev färdig med sitt förslag, hade ju redan krisen
inträtt. Det var därför icke så underligt, att, i början av det stora världskriget,
de då hörda myndigheterna ställde sig litet betänksamma inför alla nya utgifter,
men när vi så småningom kommo fram till 1941 års riksdag, så begärde
riksdagen, att ett förslag skulle föreläggas riksdagen angående statsbidrag till
samlingslokaler. Då var statsutskottet enigt, icke ens herr Eriksson i Frägsta
var emot det, och riksdagen gick också enhälligt in för den skrivelsen till Kungl.
Maj :t, och det är den, som nu har effektuerats i den kungl, propositionen.

När man sedan sätter detta i samband med högerns motion i fråga örn ungdomsvården
och där finner, hur motionärerna bland annat utan att på något
sätt vända sig mot den här propositionen örn samlingslokaler endast sagt att
då »proposition örn samlingslokaler annonserats, sakna vi anledning att i detta
sammanhang ingå på detta utomordentligt viktiga problem i dess helhet», så
tycker jag för min del, att det är en ganska underlig helomvändning högerns
reservanter här ha gjort. Ty det måste vi väl ändå alla vara eniga örn att första
villkoret för att det skall kunna bedrivas effektivt föreningsarbete är, att det
finns lokal, där föreningarna kunna samlas. Örn man inte sörjer för detta, är
allt vackert tal örn förståelse för föreningslivet och dess betydelse, icke minst
i närvarande kristid, bara ett tomt ord. Var och en, som närmare känner till
samlingslokalbeståndet i landet i dess helhet, vet, att det visserligen icke finns
så få samlingslokaler, om man räknar alla i landet, ty det är en väldig massa,
men de äro små, otillfredsställande och olämpligt placerade i mycket stor utsträckning.
De samlingslokaler, som skulle tillkomma med statens hjälp, skulle
däremot placeras på central plats, sä att de kunna utnyttjas av ortens hela föreningsliv.
Därför måste det bli en rationalisering, örn man skall uppnå bättre
förhållanden härvidlag, och då måste givetvis en del av de gamla dåliga samlingslokalerna
överges och man får antingen bygga till en lokal som finnes på
lämplig plats eller också bygga en ny.

Säkert är att var och en, som verkligen uppskattar det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet och framför allt ungdomsrörelserna och deras stora
betydelse, inte kan avfärda frågan om statsbidrag till samlingslokaler med
vackert talesätt och ett påpekande, att pengarna behöva användas för något
annat ändamål och att folk i annat fall skulle få en underlig uppfattning. Vid
det här laget har säkerligen majoriteten av svenska folket fått en mycket
stadgad uppfattning om att föreningslivet, både det ideella och annat föreningsliv,
är av en utomordentligt stor betydelse för vårt folk och att det

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

verkligen är en tillgång i dessa tider, att vi lia framför allt ungdomsorganisationerna,
som med sin stora tillslutning kunna på mångahanda sätt vara till
nytta och hjälp i de uppgifter, som vi nu ställas inför.

När herr Eriksson i Frägsta säger att det är en fråga som icke är av dea
angelägenhetsgrad, att den nu bör ifrågakomma till lösning, vill jag till detta
genmäla, att är det någonting som är angeläget ur samhällets synpunkt, så
måste detta att hjälpa de föreningar, som inte själva kunna komma till rätta
med exempelvis de ekonomiska problemen i samband med lokalfrågans lösning,
vara en samhällets angelägna uppgift att hjälpa dem i ekonomiskt avseende.
Det är just i tider som dessa som det ställs stora krav på föreningslivet ur
samhällets synpunkt, och då måste också samhället vara berett att hjälpa föreningarna,
så att de kunna fylla sin uppgift.

Då herr Eriksson vidare påstår att folk skulle få en underlig uppfattning,
örn riksdagen använde pengar på detta sätt -— han återkom senare härtill och
sade att folk ute i bygderna skulle bli mycket betänksamma, om det exempelvis
lämnades ett litet anslag till byggande av en samlingslokal, där denna är synnerligen
behövlig — är jag övertygad om att det inte alls är många bland
folket i den bygden som skulle bli betänksamma. De känna säkerligen i stället
glädje över att de lyckats förverkliga en gammal tanke örn lämplig lokal, där
ortens olika föreningar i frid och sämja kunna hålla sina möten på olika dagar,
och inte som förr, då det var strid mellan föreningarna och de som eventuellt
hade en liten lokal höllö den stängd för andra. Det är nämligen ett av villkoren
för statsbidrag, att lokalen skall upplåtas lika för alla organisationer.

Herr Eriksson i Frägsta anser vidare att det måste vara kommunerna, som
skola bli företagare. Jag anser det inte alls riktigt, att man här säger ett
»måste». Vi inom utredningen ansågo — örn man så skall säga av vissa artighetsskäl
■— att vi borde sätta kommunerna främst. Men vi voro klart medvetna
örn att skall detta uppbyggande och sanerande av samlingslokalbeståndet
bär i landet verkligen genomföras, kan man inte lita uteslutande till kommunerna,
utan man måste lita främst till de föreningar, som inom samhällena
kunna bilda en ekonomisk förening, där kommunen naturligtvis gärna kan
vara medlem.

I båda kamrarna har det ju också väckts en motion, vari dessa synpunkter
understrukits och utskottet har heller inte förbigått dem, fastän jag som motionär
i andra kammaren helst hade sett, att utskottet skrivit något mera positivt.
Av utlåtandet framgår dock, att utskottet tycks luta åt den uppfattningen,
att kommuner och föreningar böra vara ungefär jämställda i detta
avseende. Alltså, kan kommunen taga initiativet, är det bra, men örn inte
kommunen vill det och föreningarna kunna göra det, äro de naturligtvis lika
berättigade som en kommun till ett bidrag från staten för ordnande av lokalfrågan.
Att det skulle på något sätt bli sämre örn föreningarna ordna saken
kan jag inte finna, ty det kommer alltjämt att utövas en noggrann kontroll
över hur de sköta lokalerna, åtminstone så länge som de inte ha återbetalat de
lån de fått från staten till hjälp för byggnadernas åstadkommande. Jag kan
därför inte finna, att några av de invändningar som herr Eriksson i Frägsta
har gjort ha någon betydelse.

Vad som här måste vara det avgörande är frågan, huruvida föreningslivet
behöver denna hjälp från staten, och på den frågan är jag övertygad örn att
majoriteten här svarar ja. Föreningslivet behöver denna hjälp. Sedan gäller
det formerna för hjälpens lämnande. Där har man dessa två vägar att följa:
antingen ett bidrag till kommunerna på i regel 25 procent av kostnaderna -—
visst inte alltid, men det kan gå upp till det beloppet — och i särskilt ömmande

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 1. m.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

fall, då kommunernas skattetryck är mycket högt. kan hjälpen uppgå till 40
procent, eller också att den ekonomiska föreningen i samhället, gärna med
kommunen som medlem, svarar för saken. I det senare fallet kan ett lån
lämnas på i bästa fall 50 procent, varav hälften skall förräntas och hälften får
stå som räntefritt lån.

Det har till detta utskottsutlåtande även fogats en annan reservation än den
herr Eriksson i Frägsta gjort sig till talesman för, nämligen av herr Lindberg
i Umeå och herr Åkerström, vilken syftar till att det skulle beviljas ett större
anslag, nämligen 2J/2 miljoner kr., i bidrag och samma summa i form av lån,
alltså 5 miljoner kr. tillsamman. Det vore givetvis ur föreningslivets synpunkt
önskvärt, örn denna reservation bleve bifallen, men så långt fram på året vi
nu hunnit innan denna fråga löses och med hänsyn till de rådande förhållandena
på byggnadsmarknaden tror jag inte det är nödvändigt, att det beviljas
större anslag än det som utskottet och Kungl. Maj :t här stannat för.

Med dessa ord, herr talman, ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kilbom: Herr talman! Så långt ifrån att den allmänhet, som känner
till hithörande frågor och är berörd av deni, skulle känna sig förvånad över
ett bifall till utskottets förslag, är man i stället säkerligen tacksam mot regeringen
— och närmast socialministern — för att den tagit upp denna fråga.
Men därtill kommer, vilket herr Eriksson i Frägsta måhända förbiser, att riksdagen
föregående år uttryckligen begärde, att ett sådant här förslag skulle
läggas fram, därvid fullföljande linjen från ett tidigare beslut, som resulterade
i tillsättandet av den kommitté, vars förslag ju ligger till grund för propositionen.

I övrigt måste jag säga att jag finner de högermäns ståndpunkt rätt egendomlig,
vilka reservera sig för avslagslinjen. Man gör det å ena sidan under
djupa och högaktningsfulla bugningar för de offer som bringats för att åstadkomma
hittills befintliga lokaler, men å andra sidan säger man i nästa ögonblick
att det ekonomiska läget nödvändiggör största återhållsamhet alldenstund
det gäller nytt anslag. Frågan örn var man skall vara återhållsam bottnar kanske
i den politiska inställningen. Det finns ändå frågor, där riksdagen lämnat
anslag, men där utan hänsyn till den politiska inställningen borde kunnat sägas
: Här kan sparas. Det var inte en halvtimme sedan, herr Eriksson i Frägsta,
som denna kammare beslöt att bevilja bortåt ett par hundra tusen kronor till
reparation av Amiralitetskyrkan i Karlskrona. Jag undrar ändå, örn man inte
med god vilja skulle kunna erkänna, att riksdagen måhända kunde ha dröjt
med det anslaget till dess att kriget upphört eller i varje fall ett par, tre år till.
Jag hörde inte att herr Eriksson i Frägsta då hade någon invändning att göra,
då lika litet som i en del andra anslagsfrågor. Tycka inte herrarna också att
det är rätt underligt, att riksdagen örn kanske en månad kommer att enhälligt
besluta utgifter, som för fem år framåt pålägga det svenska folket bördor på
3 miljarder 800 miljoner kronor? Jag har inte sett att man från det håll herr
Eriksson företräder framfört någon motion, yrkande på att man skall spara
något på någon punkt härvidlag. År det inte så att man här framför i och för sig
riktig omsorg örn den stats finansiella situationen för att täcka sin ovillighet
att lämna något bidrag till samlingslokalerna?

Men herrarna äro tämligen ensamma. Jag erinrar om att landsorganisationen
lämnat till lån 5 miljoner för detta ändamål, att den med föregående års utgång
skrivit av — alltså skänkt — till lokala organisationer säkerligen bra
nära en halv miljon kronor. Att vederbörande låntagare varit livligt intresse -

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

rade av sin verksamhet och med stora uppoffringar försökt sköta sina lokaler
framgår därav, att de återbetalat cirka 21/2 miljoner kronor av dessa lån.

Men därtill, vad ha inte arbetarna givit på respektive platser! Jag skall räkna
upp bara några få. I Uppsala lia arbetarna med 15 eller 20 öre i bidrag per
vecka — jag kan inte ange siffran exakt —• t. o. m. föregående års slut satsat
över 500,000 kronor. I Kvarnsveden, där de stå i begrepp att bygga, ha de
satsat 70,000 kronor. I Hälsingborg har man för någon månad sedan för tio
år framåt beslutat en uttaxering i fackföreningarna som, örn jag inte nu minns
fel, ger 60,000 kronor örn året. I Malmö har man fattat ett liknande beslut, som
ger över 100,000 kronor, och i Trelleborg har man satsat 67,000 kronor. I Sala
Ilar man satsat 16,000 kronor till och med föregående års utgång. Vill herr
Eriksson ändå inte vara vänlig medge, att dessa årligen bringade offer, varje
vecka återkommande ■— jag kunde räkna upp en råd andra platser — vittna
om ett behov av samlingslokaler, som är synnerligen stort? Och observera, det
behovet söka arbetarna på de anförda platserna och de som stå i samma klass
fylla genom egna insatser. Det finns många andra platser där man icke bar
möjlighet att samlas ens för ett studiecirkelsammanträde — underligt nog emedan
skolnämnden under ledning av herr Erikssons i Frägsta meningsfränder
— jag kan stå till tjänst med namn — vägrar tillträde. Jag vet mycket väl att
ett stort antal kommuner, där högern har inflytande, äro precis lika intresserade
för denna fråga som trots några andra, representerande andra partier,
men det finns tillräckligt många motsatta fall som bevisa behovet av statens
stöd.

Jag vill emellertid också nämna en annan part, vars uppträdande vittnar
om en helt annan förståelse härvidlag än vissa högermäns, och det är en del
arbetsgivare. Dessa ha under de senaste åren inte bara hjälpt vederbörande
lokalägande organisationer med ritningar och genom att låta någon av sina
ingenjörer granska kostnadsberäkningar — de ha direkt bidragit med anslag:
i Morgongåva, i Skutskär, i Hofors, i Höganäs-Billesholm. Inom parentes var
det så dåligt där -— platsen heter Nyvång -— att arbetarna funderade på att
sälja sin lokal, de kunde inte behålla den. De talade örn för arbetsgivaren hur
det var — och denne lade ut 4,000 kronor till att reparera lokalen. Yxsjöberg,
Kristineberg — jag skulle kunna fortsätta uppräkningen med en hel del
andra platser, där det varit likadant. När arbetsgivarna, som på respektive
platser känna situationen, uppträda på det sättet, tror jag inte att man skall
komma och påstå, att det inte är ett trängande behov som här är förhanden.

Jag vågar också påstå, att denna verksamhet är till gagn inte bara för de
direkt berörda föreningarna och arbetarna av olika grupperingar utan även för
samhället i sin helhet. Jag skall för det senare anföra det senaste exemplet, jag
kan också här stå till tjänst med flera.

I Uppsala har man sedan många år diskuterat frågan örn byggande av en teater.
Man har ingen teaterlokal där, man måste hålla till i universitetets aula;
alla som sysslat något med teater veta, att detta är långt ifrån tillfredsställande.

Stadsfullmäktigekommittéer lia utrett frågan och en sådan kom senast till
den uppfattningen, verifierad av sakkunskap, att byggande av en fristående
teater skulle kosta minst 1,250,000 kr. Tack vare att Uppsala arbetare på sätt
jag förut nämnt satsat och alltjämt satsa pengar, gick det att lösa frågan på ett
helt annat sätt. Den blivande teatern kostar Uppsala stad ingenting, örn jag
undantar hyran.

Stadsfullmäktige tillsatte för någon månad sedan en kommitté för att underhandla
med Folkets husstyrelsen och man enades om ett förslag, som stadsfullmäktige
nyligen biföll, innebärande att staden lämnar ett lån på 330,000

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

kr. till samma ränta som den själv får betala, varefter föreningen uppför en
teaterlokal enligt tekniska och andra grunder, som stadsfullmäktige godkänt.
För denna betalar staden en hyra på 35,000 kr. per år. Herrarna kunna kanske
räkna ut vad det skulle ha blivit för ränta på ett utlägg av 1,250,000 kr. Det
hade blivit en ränta på cirka 50,000 kr. Därtill hade de årliga underhållskostnaderna
för byggnaden enligt all erfarenhet gått till 50,000 ä 60,000 kr. Ha
Uppsala skattebetalare månne anledning att vara tillfredsställda med den lösning,
som teaterbyggnadsfrågan i staden kunnat erhålla på grund av arbetarnas
förtänksamhet och stadsfullmäktiges förstånd att ordna saken utan hänsyn
till prestigesynpunkter på ekonomiskt klokaste sätt?

Jag skulle därmed kunna sluta. Jag vill emellertid ställa ett par frågor till
utskottet, vars utlåtande jag dock i stort sett finner välbetänkt. Jag vill sätta
frågetecken för planerna på kombination av samlingslokaler och andra lokaler,
exempelvis gymnastiklokaler. Jag är själv sedan mina pojkår intresserad av och
utövar gymnastik. Jag tror således det är nyttigt med gymnastiklokaler, men
man skall inte rationalisera för mycket. En gymnastiklokal kräver enligt gymnastikfolkets
uppfattning en takhöjd av över 5 meter, en samlingslokal kräver
en takhöjd av 3.20 meter. Härtill kommer att en gymnastiklokal ju förutsätter
en del attiraljer, som svårligen låta sig förenas med de anspråk, örn också
blygsamma, man har på en samlingslokal. Under alla förhållanden vet var och
en, som praktiskt sökt lösa denna fråga, att det blir mycket dyrare att kombinera
en gymnastiklokal med en samlingslokal, örn jag då bortser ifrån att det
under alla omständigheter inte blir så trivsamt och ändamålsenligt för någondera
parten. På vissa platser tror jag nu emellertid att det ändå är nödvändigt
med en kombination men vill dock säga, att den kan endast genomföras till
avsevärt högre kostnader och, örn man vill taga hänsyn till trivsamhetssynpunkten,
genom att gymnastikfolket skriver av på de anspråk, man som regel
ställer på en gymnastiklokal. Demonstrationskök ha också blivit föreslagna,
och för all del, kan detta förenas med en vanlig samlingslokal, må det vara
hänt. Man får emellertid inte glömma bort att ett demonstrationskök blir av
en helt annan storleksordning och framför allt av en mycket större kostnadsordning
än de kök man har i en samlingslokal. Sålunda skulle ett dylikt demonstrationskök
— för att nu inte tala örn ett skolkök — exempelvis ha fri
tillgång till spisen på tre sidor, och de personer, som syssla med denna sak,
veta ju att detta är ett helt annat problem än det man ställs inför i en liten
samlingslokal. Det är nämligen också att märka att de lokaler, där ett demonstrationskök
är särskilt behövligt, d. v. s. på platser där sådant kök inte
finns i skolan eller annorstädes, hänföra sig till de mindre platserna. ■—- Vidare
har det föreslagits att man skulle kombinera samlingslokalerna med exempelvis
badhus och tvättstuga. Detta problem håller man på att lösa på en del platser
i Norrbotten, Västergötland o. s. v. — men, mina damer och herrar, man skall
inte vara främmande för att det inte är så lätt att praktiskt genomföra, som det
är att skriva örn det. Tekniskt är det inte så enkelt att genomföra isolering av
de rörledningar och de värmeanläggningar, som behövas för en tvättstuga eller
en badstuga, så att dessa inte förrosta i hela huset genom att fukten sprides
uppåt. Och dock är denna kombination kanske lättast att genomföra av alla
nämnda. Dock vill jag örn dessa tre olika kombinationer säga, att jag tror att
man får försöka sig på någon av dem på en del håll. Jag har velat framföra
mina synpunkter som en varning för att man inte skall ställa alltför stora förhoppningar,
ty då blir resultatet, att samlingslokalerna bli lidande på saken.

Vad sedan det kommunala initiativet beträffar tror jag att det är rätt vanskligt
att binda sig för att kommunen främst skall stå för saken, ty jag har den

Onsdagen den 0 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

erfarenheten — och jag tror att den kan verifieras från flera håll — att man
riskerar lättare att få dyrare byggnader och dyrare förvaltning, örn en kommun
skall stå i spetsen, än om en ekonomisk förening, naturligtvis omslutande
samtliga intressen och riktningar på vederbörande plats, står för bägge delarna.
Därtill kommer att i särskilt de små kommunerna är den kommunala
apparaten, skulle jag tro, redan så pass överansträngd av arbete, att man
får räkna med att dessa kommuner svårligen kunna åtaga sig denna nya uppgift,
som härvidlag skulle föreläggas dem. Vidare är det ju också andra omständigheter,
som skulle tala för en viss tveksamhet på denna punkt. Jag
skulle emellertid gärna vilja lia en förklaring av utskottets ärade talesman,
örn man inte med sitt skrivsätt avser, att de ekonomiska föreningarna — alltjämt
omslutande samtliga intressen och grupper samt med kommunens medverkan
och kontroll genom exempelvis en revisor — böra få stå likvärdiga
med kommunerna åtminstone som initiativtagare. För mig är detta en fråga
av stor praktisk betydelse.

Jag är särskilt tillfredsställd över att utskottet givit på hand, att den erfarenhet,
som finns i byggnadstekniskt avseende, skall kunna användas i fortsättningen.
Jag skulle gärna vilja framhålla, att vilken granskningsform det
nu än blir, må man se till att det blir smidighet och verkligt snabb behandling,
så att föreningarnas framställningar i ena eller andra avseendet inte
drunkna i byråkrati och försenas, försvåras och fördyras genom ett ekonomiskt
betraktelsesätt, som måhända kunde passa för statliga och kommunala
miljonbyggen, ja t. o. m. för enskilda sådana, men som inte passar, då det
gäller att skapa en liten samlingslokal för 30—50,000 kronor, eller vad det
kan röra sig örn.

Jag måste till sist, herr talman, reagera mot att man framställer detta
anslag som någon sorts gåva. Jag har infordrat statistiska uppgifter från en
hel del av våra föreningar om vad de enbart under föregående år ha betalt
i skatter. Jag har fått svar från 88 föreningar, och det visar sig att dessa
— de äro ett genomsnitt i storleksordning — i kommunal-, krono- och nöjesskatt
under 1941 lia betalat nära 350,000 kronor, eller noga räknat 348,200
kronor. Då jag vet att enbart folketshusföreningarna till antalet äro mer än
750, kommer jag således enbart under föregående år upp till en sannolik skattebetalning
från endast dessa föreningar på cirka 3 miljoner kronor. Jag tror inte
att man under dylika omständigheter skall framställa saken, som örn det vore
en gåva, som man nu kastar åt några, som inte själva orka att föra saken
vidare. De siffror, jag har anfört i fråga örn arbetarvärldens insatser, vilka
siffror säkerligen också ungefär stämma i fråga örn nykterhetsrörelsens och
bondeungdomens samt för övrigt även de äldre jordbrukarnas insatser, visa att
det förhåller sig på rakt motsatt sätt.

Genomförandet av detta förslag är en beredskapsåtgärd. Vill man verkligen
stärka den andliga beredskapen, och tillmäter man överhuvud taget vårt föreningsliv
möjligheter att skapa tillfällen för medborgarna att samlas till överläggningar
örn de saker, som intressera dem, då tror jag att man gör landet
och folket en tjänst genom att bereda ökade möjligheter härför genom bifall
åtminstone till utskottets förslag.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag har känt glädje och tacksamhet
över att lia varit i tillfälle att inom statsutskottet deltaga i handläggningen
av detta ärende. Det är ju också ganska självklart att man, när man
under mer än fyra årtionden deltagit i det folkliga organisationsarbetet, kän -

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

ner en sådan glädje och tacksamhet. Det är också därför att jag anser, att det
förslag, som nu föreligger rörande samhällets stöd till samlingslokalerna, innebär
ett erkännande från samhällets sida, att dessa folkliga rörelser, för vilka
samlingslokalerna tjäna som ett arbetsfält och en arbetsmöjlighet, i alla fall
betyda så oändligt mycket för vårt samhälle. Hittills ha organisationerna
själva haft att sörja för sitt lokalbehov, och det har alldeles nyss här i kammaren
framhållits vilka stora uppoffringar, som i detta avseende gjorts från
de intresserades sida. Jag skall därför inte ytterligare uppehålla mig vid den
saken. Jag betraktar det emellertid som ganska självklart, att även samhället,
staten, i detta avseende nu bör träda till.

När den förste ärade talaren i denna debatt hade ordet, framhöll han såsom
ett huvudskäl, att den fråga, som vi nu behandla, icke var av den angelägenhetsgrad,
att den nu borde bringas till lösning. Herr talman! Det är ju på det
sättet, att vi se dessa frågor ur olika synpunkter i dessa avseenden. För mig
framstår denna fråga såsom en av de mest angelägna, som vi måste lösa i den
nuvarande situationen. I den debatt, som vi förde alldeles före detta ärende,
var det en talare, som avslutade debatten med att säga, att vi i nuvarande
tid behöva inte bara kanoner, utan vi behöva också män bakom kanonerna.
Mina damer och herrar! Jag tycker att denna sats även passar väl in på det
nu föreliggande ärendet. Jag har nämligen en känsla av att vad som avsevärt
bidragit till att vårt folk med bibehållen jämvikt kunnat genomleva den brydsamma
tid, som vi nu uppleva, särskilt det senaste årets svårigheter i och för
sig, är just existensen av fria folkliga organisationer. Då uppstår alltid den
situationen, att dessa organisationer behöva ett arbetsfält, nämligen samlingslokaler.
Det största hinder, som ligger i vägen för organisationerna, består
just i svårigheterna att lösa lokalfrågan. Det är därför, synes det mig, ur
det allmännas intresse angeläget, att man lättar på organisationernas bekymmer
i detta hänseende. Jag måste således komma till en fullständigt motsatt
uppfattning till den, som herr Eriksson i Frägsta hade rörande angelägenhetsgraden
och tidpunkten för att bringa denna fråga till sin lösning. Som jag
förut sade betraktar jag det som synnerligen angeläget, att man just nu åstadkommer
praktiska resultat i detta avseende. Samme talare framhöll också, att
medborgarna ute i landet skulle bli förvånade, örn riksdagen nu trots hänsynen
till den brydsamma ekonomiska situationen påtager sig dessa kostnader.
Även i detta avseende har jag en alldeles motsatt uppfattning. Medborgarna
skulle tvärtom säkerligen bli synnerligen förvånade, örn riksdagen i nuvarande
läge icke skulle bifalla statsutskottets förslag. Den ärade talaren är också
säkerligen övertygad örn att riksdagen kommer att följa statsutskottet.

Egentligen förstår jag inte det motstånd, som den grupp, vilken den ärade
talaren politiskt företräder, har rest i denna fråga. I första kammaren var
det en debatt örn denna sak, som jag själv visserligen inte var i tillfälle att
höra, men som, enligt vad man sagt mig, var ganska aggressiv mot utskottets
förslag. Jag var inne i första kammaren endast ett ögonblick, och då höll —
med den tyngd som han alltid har inom riksdagsarbetet — statsutskottets
högt ärade ordförande ett anförande, vari han talade mot utskottsförslaget.
Första kammaren biföll emellertid statsutskottets förslag utan votering. Jag
tycker att detta säger åtskilligt i den förevarande situationen, och detta gör,
herr talman, att jag inte skall hålla något längre anförande i denna fråga.
Jag betraktar nämligen frågan som ganska klar, och sedan en av kammarens
ledamöter, som själv deltagit i utredningsarbetet, ganska utförligt uppehållit
sig vid det, som talar för ett bifall till utskottets förslag, skall jag inte upprepa
detta, utan jag kan låta mig nöja med vad jag hittills anfört. Jag slutar

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

denna del av mitt anförande med att säga, som jag sade förut, att jag betraktar
denna fråga som högst angelägen, och att jag är glad över att jag nu kan vara
förvissad om att riksdagen i dag kommer att fatta ett positivt beslut i denna
fråga, ett beslut, som för övrigt står i god överensstämmelse med den enhälliga
framställning till Kungl. Majit örn ett förslag i detta ärende, som fjolårets
riksdag gjorde.

Den siste ärade talaren, herr Kilbom, ställde ett par frågor till mig såsom
talesman för utskottet, vilka frågor han ville ha belysta, och jag känner
mig skyldig att besvara dem. Herr Kilbom satte, som han uttryckte sig, ett
frågetecken för den samordning av lokalbehoven, varom såväl departementschefen
som utskottet har talat, då man avser att kombinera behovet av allmänna
samlingslokaler av olika slag med behovet av byggnader för andra ändamål.
Den ärade talaren exemplifierade detta genom att nämna gymnastiksalar, aemonstrationskök
samt badhus och tvättstugor. I detta avseende har utskottet
inte sagt någonting annat än att »det synes utskottet välbetänkt, att på de
orter, där behov av gymnastiklokaler föreligger, man vid anordnande av samlingslokaler
söker förena tillgodoseendet av de båda lokalbehoven, därest detta
icke medför särskilda olägenheter». Det är ju självklart, att örn man kan påvisa,
att det blir olägenheter härav, skall man inte göra detta sammanförande,
men kan det ske utan olägenheter iför båda de intresserade parterna, synes det
vara ett ekonomiskt intresse att åstadkomma denna samordning. Jag förutsätter
emellertid, att den nämnd, som är avsedd att handha den organisatoriska
ledningen av detta arbete, kommer att sorgfälligt pröva just dessa förhållanden.
Jag tror också att man i detta avseende har exempel från andra länder,
där man med goda resultat har kunnat få en lösning av frågan örn samlingslokalernas
samordning exempelvis med gymnastiklokaler. Men jag tror att vi
tryggt kunna lämna prövningen av denna fråga till den kommande utredningen.

Den andra frågan, som herr Kilbom riktade till mig, var hur man inom
utskottet ställde sig till samarbete mellan kommunerna och de organisationer,
som äro intresserade av en lösning av frågan om samlingslokalerna. 1 detta
avseende har utskottet haft att ta ställning till de synpunkter, som äro framförda
i motioner i båda kamrarna och som äro tryckta under nr 216 i första
samt under nr 290 i andra kammaren. Motionärerna ha där framhållit att de
förutsätta, »att samtliga fackliga, politiska och ideella samt övriga med dem
jämförliga föreningar på en ort sammansluta sig i en ekonomisk förening eller
bilda ett aktiebolag, vilken sammanslutning har att uppföra och driva den
allmänna samlingslokalen, på sätt som gällande reglemente föreskriver». Gentemot
detta har utskottet sagt: »Utskottet har icke kunnat undgå att finna
motionärernas synpunkter värda beaktande.» För oss, som uro vana att se olika
formuleringar i statsutskottets utlåtande, betyder ju denna i all sin knapphändighet
en anslutning till den motivering, som framförts i motionen. Utskottet
säger sedan längre fram i utlåtandet: »Kungl. Majit torde dock böra
vara obunden att i varje särskilt fall efter omständigheterna pröva frågan om
huvudmannaskapet till en ifrågasatt samlingslokal.» Utskottet har alltså inte
heller i detta avseende volut lämna alltför snäva direktiv, utan utskottet avser
med denna formulering, att den nämnd, som skall handha verksamheten, skall
lia ganska fria händer att pröva det hela, oell att Kungl. Maj :t alltså skall
komma fram till ett gott och tillfredsställande resultat för de organisationers
intressen, som skola bruka samlingslokalerna.

Jag ber således, herr talman, att med vad jag nu anfört få yrka bifall till
utskottets hemställan i det utlåtande, som nu är föremål för behandling.

Nr 17.

Onsdagen den G maj 1942 f. m.

Interpellation.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

Som tiden nu var långt framskriden ock flera talare anmält sig, beslöt kammaren
på förslag av herr talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen av
förevarande ärende ävensom av övriga ärenden på föredragningslistan till kl.
7.30 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat anslag bomme att fortsättas.

§ 11.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Ericsson i Sörsjön, som yttrade: Herr talman! Under flera föregående
riksdagar har i anledning av väckta motioner frågan örn beviljande av
odlingsbidrag till innehavare av arbetarsmåbruk varit föremål för behandling.
Den år 1939 gjorda framställningen blev såtillvida beaktad, att riksdagen på
förslag av jordbruksutskottet förutsatte, att Kungl. Maj:t skulle låta verkställa
en utredning i ämnet samt vidtaga därav betingade åtgärder. Förenämnda
uttalande förefaller emellertid ej ha blivit uppmärksammat av Kungl. Maj :t,
ty det konstaterades, att under det år, som förflöt, tills riksdagen återupptog
sitt arbete år 1940, hade varken utredning eller eljest några åtgärder till frågans
realiserande förekommit. På grund härav gjordes motionsledes ytterligare
framställning, men någon åtgärd i anledning av motionen ansågs icke då nödvändig
med hänsyn till det året dessförinnan gjorda uttalandet. Med detta
besked måste motionärerna låta sig nöja i tanke på att utarbetat förslag i ämnet
skulle komma att föreligga till 1941 års riksdag, men det visade sig tyvärr,
att icke heller då hade något åtgjorts till frågans lösning. Det ansågs
därför nödvändigt att även vid sistnämnda riksdag motionsvägen göra en förnyad
framstöt, och ledde denna till att riksdagen på förslag av jordbruksutskottet
uttalade, att den tidigare anbefallda utredningen rörande odlingsbidrag
till arbetarsmåbrukslåntagare skulle skyndsamt verkställas. Sedan detta uttalande
örn skyndsam utredning antogs, har ytterligare ett år förflutit och
innevarande års lagtima riksdag har varit samlad fyra månader, utan att något
förslag framkommit. Enligt i fjol givna upplysningar, hade utredningsuppgiften
rörande det spörsmål varom nu är fråga överlämnats till egnahemsstyrelsen,
men då det här rör sig örn en mycket enkel sak, är det för undertecknad
ganska oförståeligt, att så lång tid skulle behöva förflyta, innan den s. k. utredningen
verkställts. Det långa dröjsmålet föranleder mig emellertid draga
den slutsatsen, att det måhända är meningen att frågan örn odlingsbidrag till
arbetarsmåbrukare skall förbli vilande, till dess att egnahemsstyrelsen eventuellt
örn något år verkställt en planerad översyn av de bestämmelser, som
gälla för olika grenar av egnahems- och därmed jämförlig verksamhet. Det
föreligger emellertid ingen anledning att kombinera frågan om odlingsbidrag
med andra spörsmål inom egnahemsverksamheten, som måhända tarva mera
ingående utredningar. Odlingsbidragsfrågan kan nämligen lösas omedelbart
utan tillgripande av några komplicerade utredningsåtgärder. Såsom jag tidigare
vid flera tillfällen framhållit, torde frågan kunna lösas tillfredsställande
,på så sätt, att arbetarsmåbrukslåntagare medges rätt till odlingsbidrag i enlighet
med de bestämmelser, som gälla för innehavare av ofullständiga jordbruk.
Angeläget är emellertid att omedelbara åtgärder vidtagas. De flesta arbetarsmåbrukslåntagarna
ha ännu icke på grund av bristande medelstillgång
kunnat fullgöra den nyodling, som de vid arbetarsmåbrukslånets erhållande
åtagit sig utföra under viss bestämd tid. På grund härav äro de nödsakade att
begära uppskov med odlingsskyldighetens fullgörande det ena året efter det
andra. När så är fallet, kunna de heller icke tillgodogöra sig den ökade möjlighet
till en bättre försörjning, som skulle realiseras genom egen livsmedelspro -

Onsdagen den 6 maj 1942 f. m.

Nr 17.

Interpellation. (Forts.)

duktion i viss omfattning, vilket var huvudmotivet för arbetarsmåbruksverksamhetens
tillkomst.

Under hänvisning till vad jag har anfört anhåller jag örn andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få framställa
följande interpellation:

Är det herr statsrådets mening att under innevarande års lagtima riksdag
framlägga förslag angående odlingsbidrag åt arhetarsmåbrukslåntagare?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 232,
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § 2 mom. samt 7 och 31 §§
lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering, m. m., nämligen:
nr 352 av herr Senander m. fl.;
nr 353 av herr Hallagård m. fl.; och
nr 354 av herr Mattsson m. fl.

Vidare avlämnade herr Hagberg i Luleå en av honom m. fl. undertecknad
motion* nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 211, angående
fortsatt statsgaranti för exportkredit.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.02 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Bidrag och lån
av statsmedel
för anordnande
av allmänna
samlingslokaler.

(Forts.)

Onsdagen den 6 maj.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt behandling statsutskottets
utlåtande, nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler jämte i
ämnet väckta motioner; och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning
ordet till

Herr Åkerström, som anförde: Herr förste vice talman! Det har redan under
denna debatt framhållits, hurusom den proposition som nu föreligger till behandling
är resultatet av en riksdagsskrivelse år 1941. Det är också ganska
allmänt känt, att man redan under fjolåret väntade en proposition angående
statsbidrag för anskaffande av samlingslokaler. Då kom ingen sådan proposition,
och detta föranledde motionären att göra en framstöt. Resultatet blev
som sagt en riksdagsskrivelse, och den har nu lett till föreliggande förslag.

Jag är en av dem som här ha antecknat sig för en reservation, som går ut
på att för detta ändamål skall anvisas samma summa som upptages i statsverkspropositionen
och som lyder på 5 miljoner kronor. Jag tillhör dem som ha
den uppfattningen, att man nu borde lämna detta belopp av 5 miljoner kronor,
icke minst därför att det icke förelåg någon proposition i fjol. Man kan ju
fråga sig, huruvida man icke vid den tidpunkt, när statsverkspropositionen
fastställdes och detta belopp på 5 miljoner kronor angavs, också från regeringens
sida var betänkt på att i den särskilda proposition, som sedan skulle komma,
förorda samma anslagsbelopp. Vad som kan lia inträffat under mellantiden
och vad som gjort, att propositionen nr 118 inte går på ett högre anslag
än 3 miljoner kronor, kanske vi kunna gissa oss till, men det undandrar sig
vårt bedömande.

Nu ha vi ju fått besked om att icke alla av utskottets ledamöter kunnat intaga
en positiv inställning till denna fråga. Jag för min del skulle önska, att
kammaren ville biträda herr Lindbergs och min reservation, vari yrkas på ett
anslag av 5 miljoner kronor, och därmed ge det bästa och det mest välförtjänta
svaret på herr Erikssons i Frägsta m. fl. framträdande här. Dessa reservanter
ha yrkat avslag på den föreliggande propositionen. I anledning härav och i anledning
av att herr Eriksson i Frägsta uppträtt här i kammaren och talat till
förmån för denna avslagsreservation, ber jag att få erinra örn att det har avgivits
en motion här i kammaren, nr 95, av herr Hyling m. fl. Herr Eriksson
i Frägsta är också en av dem som undertecknat denna motion, vilken sysslar
med frågan örn åtgärder för att förbättra ungdomens nöjesliv. Man har där
även fört på tal frågan örn att skaffa ett kommunalt organ, som skulle ha sig
förelagt vissa uppgifter. Bland dessa uppgifter skulle då vara för det första
att verka för lokalfrågans lösning, eventuellt förvalta eller ha överinseende
över ungdomens lokaler, och för det andra att tillse, att andra möjligheter för
ungdomens sunda utveckling, gymnastik och idrott, bibliotek, frivillig studie -

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Nr 17.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslohaler.

(Forts.)

verksamhet av såväl teoretisk som praktisk art, finnas o. s. v. Man säger vidare:
»Då proposition om samlingslokaler annonserats, sakna vi anledning att i detta
sammanhang ingå på detta utomordentligt viktiga problem i dess helhet». Sedan
för man även på tal frågan om skolhusens betydelse i detta fall, att de
skulle i viss utsträckning kunna användas för angivet ändamål. Här har man
sålunda från herr Erikssons i Frägsta m. fl. sida bundit sig för en ståndpunkt,
som går ut på samma sak som nu bjuds i propositionen. Men när samma önskemål
som angivits i motionen nr 95 framföres av socialministern i en proposition,
då framträder man och yrkar avslag på alltsammans. Jag har redan betonat,
att jag anser, att det lämpligaste svaret på detta framträdande av herr
Eriksson i Frägsta m. fl. vore att bifalla den reservation som är avgiven av
herr Lindberg och mig, vilket innebär detsamma som ett bifall till den i andra
kammaren avgivna motionen nr 281.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till den av herr Lindberg
och mig till förevarande utskottsutlåtande fogade reservationen.

Vidare yttrade:

Herr Lundell: Herr talman! Jag har, som de ärade kammarledamöterna
kanske hunnit märka, framburit en avslagsmotion i detta ärende. Jag har gjort
det tillsammans med några kamrater i kammaren. Jag kallar den för avslagsmotion,
men det kanske icke är det alldeles rätta namnet. Om man läser igenom
motionen, kan man finna, att den snarare är en uppskovsmotion än en avslagsmotion.
Den går alltså ut på att framhålla, att det nu icke är den lämpligaste
tiden att gå in för byggandet av samlingslokaler på landsbygden.

Det förhåller sig ju så, att den största delen av både våra medel, vårt material
och vår arbetskraft nu är engagerad för upprustningen, för upprätthållandet
av försvaret och dessutom också för folkförsörjningen samt borde i fråga
örn folkförsörjningen kanske i högre grad än nu är fallet vara inriktad på livsmedelsförsörjningen.
När det är knapphet på både medel, material och folk,
är det icke den lämpligaste tiden att ta på sig en sådan här oviktig uppgift som
att bygga samlingslokaler på landsbygden. Skall det byggas på landsbygden
—• och jag är mycket för att detta skall göras, och i den ringa mån jag har
något inflytande försöker jag att ordna med sådan byggnadsverksamhet ■—
skall det i första hand gälla bostäder.

Det väckte ju mycken uppmärksamhet för några år sedan, när Sveriges
landsbygd stämplades såsom Lort-Sverige. Det blir icke någon bättring i denna
betygsättning genom att man bygger några pompösa samlingslokaler, utan det
behöver byggas ordentliga bostäder. Alla som leva på landsbygden veta, att
där ligger medelstandarden . i fråga örn bostäder ofantligt mycket efter medelstandarden
på bostäder i städerna. Finns det aliså något över, sedan vi
nedlagt våra omsorger på vårt försvar och vår folkförsörjning, så behöver det
väl närmast sättas in på byggande av bostäder på landsbygden.

Vi äro ju inte alldeles utan samlingslokaler på en hel del håll, kanske på de
flesta, håll. Man kan väl i icke så ringa utsträckning använda våra skolhus.
Det finns ju en motion här, som är tillstyrkt av utskottet och som går ut på att
man för framtiden skall se till, att man får använda skollokaler för det ändamål
för vilket man här vill bygga nya särskilda lokaler. Man har också kommunalrum,
som kunna användas och även användas för sådana här ändamål.
Åtminstone förekommer det i den socken där jag hör hemma, att kommunalrummet
i många fall upplåtits åt ungdomen för schackspel och andra sådana
sysselsättningar. Sedan finns också på landsbygden utom dessa skollokaler
och kommunalrum ett inte så litet antal lokaler, som äro uteslutande samlingslokaler,
byggda kanske tidigare av godtemplarorden men sedan också av åt -

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

skilliga andra sammanslutningar oell på många håll av byggnadsföreningar,
som hyra ut dem till dem som behöva lokaler för olika tillställningar. Jag menar,
att har det kunnat byggas samlingslokaler förut utan statens mellankomst,
så går det nog att fortsätta därmed tills vidare, fastän jag får säga, att det
är inte mera lämpligt att bygga samlingslokaler utan än med statens hjälp i
dessa tider, när medel, material och arbetskraft behövas för andra ändamål.
Vad man nu spar, kan man använda, när detta krig en gång tagit slut och man
får mera normal tillgång till det som behövs för ett bygge. Jag vill särskilt
påpeka svårigheten att göra elektriska installationer i byggnader som uppföras
under nuvarande förhållanden. Det kan också bli ganska stora svårigheter i
fråga om värmeledningsinstallation, kanske även i fråga örn vattenledningar
och mera i den stilen.

Jag har med rätt stor uppmärksamhet hört på dem som hittills yttrat sig
i denna fråga och talat för utskottsmajoritetens ståndpunkt. En av dem var
herr Andersson i Södergård, som ju är en av utredningsmännen i denna fråga.
Att han önskar, att saken fullföljes, är klart. Bland annat sade lian, att den
som uppskattade det frivilliga studiearbetet måste önska, att dessa samlingslokaler
komma till stånd. Ja, jag har sysslat en del med studier både tidigare
och nu, men jag är icke säker på att det arbete, som bedrives i studiecirklar,
är det mest fruktbringande. Jag tror, att det som bedrives av individen ensam,
alltså självstudier, är det som ger det mest bestående resultatet. För att ungdomen
skall vara frestad att driva studier på egen hand är det naturligtvis
önskvärt, att de ha bostäder där de kunna vara något så när ostörda.

Herr Kilbom talade ganska länge för saken, och man märkte, att han här
riktigt kommit in på sin mammas gata. Hans argumentering var emellertid
i vissa avseenden rätt egendomlig. Han sade bl. a. —■ han sade mycket annat
också — att kan man anslå miljarder för försvaret, så kan man också anslå
en eller annan miljon, i detta fall tre miljoner, till samlingslokaler. Man kail
ju kanske resonera på detta sätt, men jag tycker icke, att det är det mest naturliga
sättet att resonera. Jag skulle snarare vilja säga, att örn man anslår
miljarder till ett ändamål, är det mycket lämpligt att vara återhållsam i fråga
örn andra ändamål. Det är min uppfattning, baserad på självstudier, att detta
är det lämpligaste resonemanget. När kriget en gång blir avvecklat och även
dessa forcerade anslag och ansträngningar för försvar och folkförsörjning lättat,
då kan det vara lämpligt att plocka fram sådana här saker. Vi skola förstå,
att det då blir en stor påkänning för hela landet, och man kan förvänta en
kris liknande den som kom efter det förra krigets slut. En massa personer bli
då utan sysselsättning och en massa material får ingen användning. Då falla
priserna, då kan det vara lämpligt att sätta i gång med sådant här. Örn man
ser saken ur ren arbetslöshetssynpunkt, tycker jag, att det skulle vara mycket
lämpligt att då ha sådana här saker att ta till. Jag är alltså icke motståndare
till förslaget i och för sig, men jag är motståndare till att man skall realisera
det i en tid, då våra tillgångar i alla avseenden äro så hårt ansträngda som nu.

Till sist skulle jag vilja ifrågasätta, om man inte överdriver fördelarna av
att nu få statens hjälp till detta.

När jag nu ser herr Kilbom här, skulle jag vilja säga en annan sak. Han
tänkte tala så mycket örn hur viktigt det var vad som föreslogs i propositionen,
men under en mycket stor del av sitt anförande framhöll han, hur bra det
går att uppföra sådana här lokaler utan statens hjälp. Han uppehöll sig
mycket utförligt vid Uppsala teaterbyggnadsfråga, och han kom även med
exempel från andra håll och visade, att en massa organisationer klara denna
fråga mycket bra utan statens hjälp, och att de klarat den tidigare också. Jag

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Nr 17.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

tycker, att herr Ivilboms anförande i den delen snarare utgjorde en motivering
för att statsstödet var obehövligt än för att det var så trängande nödvändigt.

Jag sade, att jag har det intrycket, att man överdriver nyttan av statshjälp
i detta fall. Det är, såvitt jag förstår, icke fråga om något annat än att man
skulle få 25 procent av byggnadskostnaderna från staten, d. v. s. det är meningen
att man skulle få 50 procent, men hälften därav eller 25 procent skulle
amorteras, visserligen under beräkning av en måttlig ränta, men ändock amorteras.
Någon så stor fördel blir det inte med denna del av förslaget. De sista
25 procenten skulle emellertid möjligen komma att avskrivas. Alltså skulle
man i bästa fall av statsmedel få, låt mig säga, en gåva på 25 procent av
byggnadskostnaderna. Det kan väl ändå inte vara avgörande för om ett bygge
skall komma till stånd eller inte. Tänk sedan, herr Kilbom och andra förespråkare
för detta förslag, som nu skall forceras fram: Är det alldeles säkert,
när det skall byggas under överinseende av staten, att det inte blir 25 eller
50 procent dyrare, därför att staten fordrar kanske en storlek på lokalen, som
icke är behövlig, och kanske en standard i fråga om utförandet, som icke heller
är behövlig. Man vet ju, att när staten skall bygga eller det skall byggas
under statens överinseende, det blir vissa bestämmelser, som kanske rent sakligt
eller affärsmässigt sett inte skirlie vara nödvändiga för att man skulle
få en byggnad av fullt tillfredsställande användbarhet för det ändamål, som
det är fråga om. Alltså får man 25 procent av staten, men bygget blir sedan
kanske 25 eller 50 procent dyrare än det annars skulle blivit. Herr Kilbom
kan ju lämpligen ta detta som ett exempel i en studiecirkel och låta dem där
räkna ut, hur stor vinsten då blir för dessa ungdomsorganisationer.

Jag ber, herr talman, att med stöd av vad jag sagt få yrka bifall till den
motion jag avgivit eller bifall till den reservation, som här är fogad till det
föreliggande utlåtandet och avgiven av herr Björkman''m. fl.

Herr Hyling: Herr talman! Den fråga, som vi debattera i dag, utgör ju en
liten del av de stora ungdomsfrågor, som vi få tillfälle att debattera här vid
ett senare tillfälle.

Jag har tillsammans med en hel del partikamrater i denna kammare väckt
en motion i ungdomsfrågorna, och i denna motion ha vi bl. a. pekat på nödvändigheten
av att hjälpa ungdomen att skaffa sig nöjen och förströelser, som äro
värdigare än de, som nu bjudas ungdomen. Vi lia därvid uppställt en sats om
att den hjälp, som bör lämnas ungdomen, skall vara en hjälp till självhjälp.
När jag nu i dag går att taga ställning till frågan örn byggandet av samlingslokaler,
måste jag för min del utan tvekan anse, att åstadkommandet av dylika
lokaler just skulle vara en sådan hjälp till självhjälp för ungdomen, som åsyftas
i den motion jag har framlämnat.

Nu sägs det här från några håll, att det redan finns så gott om lokaler, och jag
har också i något fall hört framkastas den mycket fåvitska frågan, vad de samlingslokaler
det här gäller egentligen skulle tjäna till. Jag skulle därför vilja
stanna inför några punkter, som belysa värdet av dessa samlingslokaler.

Jag tänker då först på studiearbetet. Ju mer vi kunna intressera vår ungdom
för att deltaga i studiearbete, ju större möjligheter har man att räkna med
att den generation, som i en framtid skall kunna taga i arv efter oss vad som
nu planlägges här i landet, skall kunna fullfölja våra strävanden på ett riktigt
sätt. Vidare måste man räkna med att det bestånd av samlingslokaler, som
nu finnes, inte överallt i bygderna upplåtas till vilka organisationer som helst.
Man kan också peka på ofantligt många samlingslokaler, som dragas med sådana
ekonomiska svårigheter, att de måste upplåtas för sådant som river ned
allt det som man tidigare byggt upp eller som man syftat lill att bygga upp.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

Hur många lokaler finns det inte, där man för att kunna finansiera det liela
tvingas medverka till en permanent nöjesindustri, och lördag efter lördag, söndag
efter söndag upplåtas lokalerna för allehanda tingel-tangel, som ungdomen
kanske lägger ned en stor del av sin veckolön på? På detta sätt finansierar
ungdomen en lokal, som enligt min uppfattning gör större skada än nytta genom
att man i utbyte endast får dåliga nöjen.

När det kan sägas, att studieintresset inte är så förfärligt stort här i landet,
beror detta delvis på att det saknas lokaler. Jag vet av egen erfarenhet, när
det gäller den organisation, som jag har äran att stå såsom ledare för, nämligen
högerns ungdomsrörelse, att på flera ställen, där vi ha lokalavdelningar, äro
dessa praktiskt taget utestängda från möjligheten att få en samlingslokal.
Herr Kilbom kommer nu omedelbart att säga, att detta aldrig kan vara riktigt,
ty folketshuslokalerna upplåtas överallt även åt ungsvenskarna, om de vilja
använda sig av dem. Jag tror nog, att herr Kilbom delvis har rätt i detta, ty
på senare år ha dessa lokaler upplåtits även åt vår organisation.

Vad nu studieintresset beträffar, finns det här i landet 800,000 ungdomar
anslutna till organisationer, som på sitt program ha studiearbete. Att inte alla
dessa 800,000 ungdomar studera är ganska självklart, men det är dock en rätt
stor procent av dem, som deltaga i studiearbetet. Herr Lundell rekommenderade
för sin del självstudier såsom synnerligen värdefullt. Det är klart, att
självstudier äro mycket bra, men de passa huvudsakligen de unga människor,
som verkligen vilja studera. Hur många ungdomar finns det emellertid inte,
som varken vilja eller kunna studera men som lära sig konsten i kamraters sällskap?
En modern studiecirkel arbetar ju inte på det sättet att var och en sitter
och studerar för sig själv, utan man tillämpar den metoden att deltagarna skola
försöka hjälpa varandra till rätta. Örn det är någon, som inte har klart för sig,
hur en viss fråga skall lösas, taga de andra deltagarna i cirkeln upp saken, och
så ger man varandra tips örn, hur det hela skall gå till.

En sak i herr Kilboms resonemang, som jag inte riktigt förstod, var att han
sade, att man inte borde kombinera dessa samlingslokaler med gymnastiklokaler.
Jag måste för min del säga, att skola vi få byggen av denna typ ute på
landsbygden, få vi på inga villkor underlåta att i samband därmed ordna gymnastiklokaler.
Jag tror inte alls det är nödvändigt, att lokalerna ha den takhöjd,
som herr Kilbom talade örn, utan man kan nog på landsbygden ordna det
hela betydligt enklare och med mindre takhöjd och ändå få lokaler, där man
kan utöva gymnastikverksamhet. För närvarande ha vi ju över tusentalet gymmastikavdelningar
här i landet, men när man ser de svårigheter, som dessa i
många fall ha att brottas med på landsbygden, blir man förvånad över att det
kunnat upprätthållas ett sådant intresse för saken. Jag har själv sett, hurusom
man vissa tider fått inrymma sig i ett gammalt magasin, som varit kallt
och oändamålsenligt, men intresset för gymnastiken har ändå kunnat hållas
uppe, vilket givetvis är tacknämligt, då det här gäller en verksamhet, som är
till stort gagn.

Därför hoppas jag innerligt, att när frågan örn samlingslokalerna en gång
skall föras ut i det praktiska livet, Kungl. Maj:t för sin del klart och tydligt
kommer att göra det förbehållet för utlämnande av bidrag av statsmedel, att
bygget i fråga skall kombineras med gymnastiklokaler.

Det har talats örn -—- herr Lundell gjorde det också — att det finns skollokaler,
som man kan använda såsom samlingslokaler. Jag har själv varit med
och motionerat örn att skollokalerna böra upplåtas för detta ändamål, men jag
måste säga, såsom även departementschefen gjort i den kungl, propositionen,
att alla skollokaler äro inte lämpliga därför. Jag tror också att alla förstå

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Nr 17.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

mig, om jag säger, att man helt enkelt inte kan begära, att i de skolor, där
lärarbostaden är sammankopplad med skollokalerna, dessa senare skola upplåtas
kväll efter kväll för olika ändamål, ty detta måste verka störande på läraren
i hans bostad. Därför måste ett utnyttjande av skollokalerna vara av
mera övergående natur.

Jag kan också vittna örn, att när en skollokal upplåtes t. ex. för ett föredrag,
är det mycket sällan som de, som sitta i bänkarna och höra på, kunna hålla sig
lugna, utan man vill gärna titta i pulpeterna, och så river man kanske örn där,
vilket också för besvär med sig för dem, som arbeta i skolan.

Jag skulle sedan, herr talman, vilja något litet beröra frågan örn det sätt,
varpå denna verksamhet skall organiseras.

Jag vill då från början säga ifrån, att jag anser det icke lämpligt, att enbart
folkrörelserna skola utgöra den andra parten visavi staten. Jag tror i
stället, att man för att få någon rätsida på denna sak måste ha ungdomen med.
Ungdomen bör få en ganska stor bestämmanderätt härvidlag, fastän det är
klart, att kontrollen måste bli effektiv. Det finns nämligen en fara härvidlag,
som vi inte få blunda för, och det är att de lokaler, som på detta sätt komma
till stånd, annars kunna bli lokaler, som ungdomen själv inte får offra någonting
för, och när ungdomen får någonting gratis, har den många gånger — liksom
även gamla människor — inte samma kärlek till saken, som örn den själv
fått offra någonting för den. Jag tror därför att det är nödvändigt, att man
på ett eller annat sätt försöker fordra någon motprestation från ungdomens
sida för att dessa lokaler ställas till dess förfogande.

Som en liten parentes skulle jag vilja framhålla, att det är inte bara ungdomen,
som nu behöver lokaler. Många av de organisationer, som inrymmas
inom det civila försvarsväsendet, äro också i dag utan tak över huvudet. Vi ha
där lottarörelsen, det civila luftskyddet, landstormsrörelsen och även skytterörelsen,
som kunna behöva lokaler. Lägger jag till detta, att hemvärnet numera
är en organisation, som finnes i alla socknar ute i landet och som även den är
i behov av föreningshus, torde det vara klart, att de samlingslokaler, som vi nu
gå att besluta örn, komma att fylla ett mycket stort behov.

Vidare vill jag något komma in på frågan örn de rådgivande organ, som
statsrådet i propositionen har kalkylerat med. Det heter på sid. 35 i propositionen
att »till ledamöter av nämnden böra därför utses representanter för föreningslivet,
väl förtrogna med samlingslokalfrågor. Därjämte bör lämplig representant
finnas för tillgodoseendet av de intressen, som kommunerna hava i
samband med anordnandet av samlingslokaler.» På den punkten skulle jag velat
ha litet klarare utsagt i utskottsutlåtandet vad som egentligen menas. Detta
med tanke på vad som skulle kunna hända, örn denna sak lägges i Kungl. Maj :ts
hand utan att någonting sagts örn, hur man önskar få det hela utformat.

Det står, att i denna nämnd, som alltså närmast skulle motsvara fritidsnämnden
men som i stället för att såsom denna sortera under handelsdepartementet
skulle sortera under socialdepartementet, skola sitta personer, väl förtrogna med
samlingslokalfrågor. Vilka personer kan man då räkna med komma att få säte
och stämma i denna nämnd? Jo, det blir givetvis representanter för de organisationer,
som nu ha sitt lokalbehov relativt väl fyllt överallt i landet eller åtminstone
på många ställen. Jag är övertygad örn att i denna nämnd kommer
att sitta en representant för folketshusrörelsen, och det skulle inte alls förvåna
mig, örn det blir herr Kilbom. Vidare tror jag, att vi där få se en representant
för I.O.G.T.-rörelsen.

Vad kommer då detta att betyda? Jag vill inte påstå, att dessa herrar närmast

Andra kammarens protokoll 10h''l. Nr 17. 6

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

komma att taga sikte på en sanering av det byggnadsbestånd, som de stå såsom
talesmän för, men något sådant ligger ju nära till hands. Det är nämligen ofta
så nu för tiden, att de organisationer, som kanske på grund av att de ännu inte
ha så lång livslängd inte ha kunnat komma upp till samma numerär som vissa
stora rörelser, komma så att säga bort i hanteringen. Jag skulle kunna peka på
många sådana exempel. Se t. ex. bara på folkberedskapen — jag kommer bär in
på en nämnd, herr talman — där olika politiska ungdomsrörelser tvingas att
låta sig företrädas av en representant för en stor politisk ungdomsrörelse. Det
kan inte vara någonting, som är till båtnad för vårt politiska liv.

Lika rädd är jag för att den nämnd det här gälier, om den blir sammansatt
så som ifrågasatts, huvudsakligen kommer att taga sikte på att få till stånd
en sanering av de lokaler, som finnas.

Därmed har jag inte sagt. att jag är motståndare till all sådan sanering,
ty det kan finnas lämpliga lokaler, som behöva saneras, och detta kan då mycket
väl ske med anlitande av de medel, som här stå till förfogande. Men det
måste då uttryckligen sägas ifrån, att när staten bidrager med ett visst belopp
få lokalerna icke endast betraktas såsom enskilda föreningslokaler, utan alla
de organisationer, som vilja använda sig av dem, böra också få tillfälle att
göra det.

Det är också en annan sida av saken, som behöver skärskådas litet i detta
sammanhang. Göra vi det tankeexperimentet, att det i en socken finns två lokaler,
varav I.O.G.T. har en och folketshusrörelsen en, och det blir fråga örn
att sanera en av dem, frågar man sig vilken av dem, som skall komma i fråga
här och alltså premieras framför de andra. Det kan föreligga risk för att den
lokal, som sålunda blir premierad genom medel till sanering, kan slå ut den
andra lokalen i konkurrensen, så att den senare antingen helt får inställa rörelsen
och den byggnadsförening eller enskild som äger den, gör konkurs, eller
också tvingas, på grund av att de icke kunna få någon ekonomisk hjälp från
staten, att finansiera sin verksamhet genom permanent nöjesindustri, detta
kanske i ännu större utsträckning än tidigare varit fallet. På så sätt har man
alltså inte åstadkommit någon nytta med dessa bidrag. Frågan örn sanering är
således inte så förfärligt enkel, utan den bör nog undersökas ur olika synpunkter,
innan man fattar ett slutgiltigt avgörande.

Det har här av flera talare framkastats det påståendet, att högern för sin del
gått emot projektet örn samlingslokaler. Jag tycker inte att man, därför att
enskilda högermän ansett sig för närvarande inte kunna vara med örn byggandet
av dessa lokaler, skall göra ett sådant kollektivt uttalande. Det finns inom
högerpartiet delade meningar i denna sak. Det finns en stor grupp, som går
på den linje, som jag här talat för, medan andra ledamöter på grund av statsfinansiella
skäl inte anse tiden nu lämplig för den ifrågasatta åtgärden. Jag
förstår reservanterna, när de komma med ekonomiska skäl. Jag förstår dem
däremot mindre, när de komma med sådana skäl som att ytterligare samlingslokaler
inte äro behövliga.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja säga. att om man kan hjälpa ungdomen
att skaffa sig kunskaper i samhällsgagneliga frågor genom ett effektivt
studiearbete och få den väl förtrogen med föreningslivets olika detaljer, så vet
man också, att denna ungdom är bättre rustad än eljest att upptaga arbete för
framtiden, vare sig det gäller kommunala eller andra ting. Jag tror därför, att
när vi i dag gå att investera en ganska stor summa pengar i det företag det
här gäller, är det inte bara till hjälp för ungdomen, utan jag är också övertygad
örn att det kapital, som vi satsa, kommer att underlätta en verksamhet,
som blir till stort gagn för vår land för framtiden.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Nr 17.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Sundqvist, Håstad, Lundh, Lanson i Frändesta,
Thorell, von Seth, Hagård och Hansson i Vännäsby.

Herr Svedman: Herr talman! Jag erkänner gärna behovet av samlingslokaler
på Sveriges landsbygd; i städerna tror jag icke, att något behov föreligger.
Men ute på landet medger jag, att det mångenstädes är ett önskemål
att få dessa samlingslokaler. Jag är emellertid icke fullt övertygad om att
frågan, som den nu ligger till, är fullmogen. Jag hade önskat — framför allt
när nian kombinerar detta förslag med den s. k. ungdomsfrågan och ungdomsvården
— att från ungdomen själv manifesterats och markerats ett livligare
och starkare intresse än vad som skett. Hur ha de samlingslokaler på sin tid
kommit till, som nu finnas? När frikyrkorörelsen började här i landet, byggde
den sina lokaler, missionshus och kapell. Så kom nykterhetsrörelsen och uppförde
ordenshus och skaffade sig logelokaler. Till slut kom arbetarrörelsen med
sina folkets hus. Ingenstädes lia statsmakterna genom någon kungl, proposition
behövt framträda med sitt stöd.

När idrottsrörelsen hade stadgat sig, lyckades den rätt snart att få sina
boningar säkrade. Idrottsbanor och idrottshus uppfördes visserligen med hjälp
av det allmänna, men här har ungdomen tagit hand om problemet och manifesterat
ett starkt intresse, förenat med offervilja och hänförelse liksom tidigare
frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen.

Nu däremot ha prestationer tydligen ersatts med pretentioner. Det är det
som jag tycker är mycket betänkligt ur frågans egen framtida synpunkt. Jag
håller med herr Nyling, att det man får serverat åt sig och utan ansträngning
kommer i besittning av, uppskattar nian icke; man vårdar och aktar det icke
så som det man genom eget arbete, intresse och offervilja förvärvar sig.

Det är den sidan av saken jag fäst mig vid. Annars har frågan kommit i
vanlig ordning, den ordning, i vilken ett socialt spörsmål skall komma. Man
kastar upp problemet på diskussionsplanet, tillkallar sakkunniga, och så i
sinom tid framlägges det en kungl, proposition •— eftersom ingenting här i
landet numera kan företagas utan statens hjälp och ekonomiska stöd.

En sak till: hurudana skola lokalerna vara till sin inredning, användning
och syfte? Herrar Kilbom och Nyling äro båda ivriga anhängare av förslaget
men tyckas icke vara överens beträffande den saken. Hur skola samlingslokalerna
te sig? Vilket program skola de fylla vid användningen, o. s. v.?
En del vill ha föreläsnings- och bibliotekslokaler. Andra vilja ha biografer,
förmodligen även danslokaler. Andra åter vilja ha yrkesskolor och undervisningslokaler
för hushållslära. Så finnes det de, som vilja ha gymnastiklokaler
och badhus. Givetvis kan man ej få allt detta på en gång. Hos dem, som icke
få som de vilja, slappnar intresset förmodligen rätt snart. Därför skulle jag
tro, att denna fråga skulle vinna på en förnyad prövning och större mognad
helst i en tid som denna, då man icke kommer ifrån den statsfinansiella sidan,
örn man nämligen känner ansvar för statens framtida ekonomiska väl och ve.

Och så en sak till! Det finnes redan nu samlingslokaler, som under den
kalla tiden av året ha måst stängas på grund av bränsletillgångens knapphet.
Att under .sådana förhållanden skapa nya torde vara föga välbetänkt.

Jag kommer ej att med min röst motsätta mig förslaget, men jag har
velat anföra dessa synpunkter, därför att jag tror, att örn man uppmärksammar
dem, då den administrativa delen av frågan kommer att fortsättningsvis
genomföras, så gör man alldeles säkert frågan en tjänst.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Bidraq och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

Herr Hallén: Herr talman! Då jag varit ordförande för de sakkunniga,
som utarbetat det förslag det nu är fråga om, har jag dristat mig begära
ordet för att säga några ord i själva saken. Det är glädjande att konstatera,
att när detta förslag gick ut på remiss över landet rönte det allmän anslutning
från alla de myndigheter och parter, som yttrade sig. De enda betänkligheter
man framförde var hänsyn till det nuvarande tidsläget och de ekonomiska möjligheterna.

Även här i kammaren i dag torde man kunna säga, att inga egentliga sakliga
invändningar rests mot den princip, som ligger till grund för detta förslag,
utan det har varit mera opportunitetsbetonade betänkligheter, som från
några talesmän kommit till synes. Jag tror också man kan säga, att detta
förslag är baserat på ett ganska grundligt material. Vi gjorde en rundfråga
icke bara till alla rikets borgerliga och kyrkliga kommuner, alltså bortåt
5,000, utan också till över 20,000-talet av föreningar och organisationer. Vi
fingo en bild både av vad man kan kalla »Förenings-Sverige» och, örn man så
vill, även »Samlingslokal-Sverige». Vi fingo se vad som fanns och vad som
brast. Vi funno, att över 400 kommuner sakna varje som helst samlingslokal.
Vi funno också, att fastän det finnes ett lokalbestånd på bortåt 6,500 samlingslokaler
i riket, är deras tillstånd i allmänhet ganska svagt. Att det är ett trängande
behov som föreligger, därom vittna tusental av föreningar, stora och små,
som skrevo och framförde sina klagomål och önskemål, och sådana framställningar
komma mig alltfort tillhanda.

Emellertid kunde jag märka i herr Ivilboms yttrande, att örn han också
naturligtvis delar det resultat, till vilket utskottet kommit, har han vissa betänkligheter,
som jag tycker klinga litet egendomligt. En talare har redan
påpekat herr Kilboms tvehågsenhet, huruvida det var lämpligt att kombinera
dessa samlingslokaler exempelvis med gymnastiklokaler. Han ville sätta ett
frågetecken för lämpligheten av detta. Jag vill säga tvärtom. Den som sett
exempelvis, hur man på modernt sätt kan montera upp gymnastikattiralj och
sådant i salarna och montera in dem i tak och väggar, så att lokalen fullständigt
ser ut som en verkligt förnämlig samlingslokal, tvekar icke, att det är
en lämplig anordning, som säkerligen även ur ekonomisk synpunkt vore rationell.
Jag tror också, att om man kombinerar dessa byggen, där det finnes
behov därav, med skolkök, demonstrationskök och badstuga, så är detta särskilt
på landsbygden klokt och lämpligt.

I kommittén gjorde vi en utredning örn hur människor ute i bygderna, som
vaket observerade de resurser som bjudas, skulle kunna från fyra eller fem
håll erhålla bidrag av allmänna medel till byggande; av sådana lokaler. Det är
de statsmedel, som här äro ifrågasatta, det är tipsmedel, lotterimedel och anslag
från pensionsstyrelsen till badstuguanläggningar, som ofta kunna läggas
i källarvåningar, och sådant, och det är bidrag från åttonde huvudtiteln, när
det gäller skolskökslokaler och demonstrationslokaler. Ja, även örn man vill
förlägga kommunbibliotek till sådana lokaler och ha för allmänheten dagligen
upplåtet läsrum eller läsestuga, får man ytterligare bidrag. Jag menar ej, att
man skall kombinera detta överallt. Men det finnes hundratals kommuner, där
detta är både rationellt och ekonomiskt lämpligt att genomföra.

Herr Kilbom yppade en viss misstro mot vad man kan kalla den kommunala
linjen i detta förslag. Han menade, att örn kommunen skall taga- initiativ
till tillskapandet av dessa erforderliga lokaler, kan det bli mycket dyrt. Det
kan man naturligtvis säga. Man brukar ju säga, att det är mycket dyrt när
staten bygger. Men jag tycker, herr Kilbom, att åtminstone vi socialdemokrater
skola icke vara de första att betona, att örn det allmänna engagerar sig i

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Nr 17.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

praktiska arbetsuppgifter blir etet för dyrt. Det är icke som att bygga i Stockholm.
Man skall ju icke gå för timpenning, utan det blir en byggmästare som
får bygga på entreprenad. Då bli de ekonomiska synpunkterna säkert tillgodosedda.
Skall kommunen, om det är den som bygger, bära 75 procent av byggnadskostnaden,
ser den nog till, att den största möjliga sparsamhet iakttages.

Jag tror också, herr talman, att det kan vara en viss styrka i detta fall att
det är de kommunala myndigheterna som taga initiativet. Därigenom engagerar
sig kommunen på särskilt sätt för ortens föreningsliv och frivilliga bildnings
verksamhet. Och en sida, som icke är alldeles att förbise, är att i den
mån dessa lokaler skola bereda möjligheter för nöjen och förströelse få kommunens
ledande män och krafter på detta sätt kontroll över vad som förehaves
på dessa offentliga lokaler.

Jag tror också, att vi alla äro ense örn, att man genom dessa anordningar
kommer att kunna skänka landet ett stort antal värdefulla och goda lokaler
för föreningslivet. De bli icke, som herr Lundell sade, pompösa; tvärtom, de
kunna bli nog så enkla. Men det har dock skett så många framsteg både av
teknisk och annan art, när det gäller att bygga sådana lokaler, att det blir
faktiskt en vinst, örn verkligt hemtrevliga och smakfulla lokaler kunna erhållas
i byggnaderna. Jag hör icke till dem, som överdriva den bättre miljöns
betydelse. Men vi, som talat på tusentals platser i gamla, enkla lokaler, vi ha
minnen. Vi minnas de stora högtidsstunderna, men vi minnas också huru otidsenliga,
smutsiga, smaklösa, dåligt ventilerade och dåligt uppvärmda lokaler
kunna skapa känsla av oordning och vantrivsel. I stället har man sett redan nu,
hur på många håll, där man åstadkommit samlingslokaler, folkets hus, ordenslokaler
och andra, smakfullt och stilenligt inredda, miljön påverkat publiken.
Här ser man faktiskt ett exempel på miljöns goda inverkan. Det är redan omvittnat
både av herr Ryling och av andra, hur betydelsefullt det är att vår
ungdom kan få ett hemvist på sin fritid för allehanda sysselsättningar. Att
lokalerna komma att lia en stor positiv, ja, en rent moralisk uppgift att fylla,
örn den saken är det nog ingen tvekan, och det äro vi alla ense örn.

Det nämndes av en talare, att det hänt många gånger förr i tiden, att nian
av bekymmer för att amortera sina fattiga lokaler tillgripit tillställningar och
nöjesanordningar, som till sin art faktiskt stodo i strid med det syfte, för
vilket lokalen kommit till stånd. Det kan ej nekas till, att det funnits lokaler,
där det varit präktiga entusiaster som skapat dem och drömt ljusa drömmar
örn att de skulle bli en högborg för ideellt arbete i bygden; men efter kanske
några årtionden lia de överflyglats av andra krafter, och den lokal de drömde
så vackert om har förlorat mycket av respekt och anseende. Det har kunnat
inträffa på mer än ett ställe i landet, det veta vi. Därför äro vi också övertygade
om att när det allmänna erbjuder en viss form av hjälp måste det minska
amorteringsbekymren för dem, som skapa de nya lokalerna, och därmed också
minska frestelsen att med sämre nöjen finansiera byggena,

Jag tror, att det är överdrivna farhågor, då man menar, att örn icke ungdomen
får vara med och offra tillräckligt för att skapa dessa lokaler utan får
dem gratis, sätter den icke värde på dem. Det är dock meningen att vederbörande
kommun eller enskilda organisation skall prestera lejonparten av kostnaderna.
Nog får man vädja till de enskildas entusiasm och offervilja lika
mycket som förut.

Herr talman! Jag nämnde ett ord om de gamla samlingslokalerna i vårt
land. Jag gör det därför att jag själv talat på över tusentalet sådana platser i
landet, och många andra i kammaren lia också gjort det i de gångna åren.
Yi minnas huru lokalerna sago ut. De voro ofta nog sfi torftiga. Jag minnes

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

den allra mest primitiva formen. Fet var de där ladliknande byggnaderna,
där det icke fanns något vindfång och där man hade ingången på den ena
långväggen. Folk fick hänga kläderna på långväggen var man kom åt. I
bakgrunden tronade den stora kaminen, som sotade ner hela byggnaden. Får
rådde en infernalisk värme, under det att den plats, där talaren uppehöll sig,
var mera polarartad. Yi veta hur lokalen såg ut. Fet fanns ofta i fonden en
mycket enkel målning av någon bygdemålare, där antingen dryckenskapens
elände eller andra deviser voro framställda naivt och barnsligt men rörande
på sitt sätt. På väggen hängde bilder. Jag minnes den tid då man såg bilder
av Edvard Wawrinsky och andra ledande goodtemplare i vårt land. såsom den
gamle Kvarnzelius och den store nykterhetstalaren H. F. Berg. Får hängde
ofta ett I. O. G. T:s ordensbrev. Så kom den tid, då det fanns förstoringar av
Hjalmar Branting. Carl Lindhagen och andra. Fet var enkla lokaler, ofta
torftiga, där mycket stod i motsättning till allt vad hygien, smakfullhet och
ändamålsenlighet heter. Men där arbetade och rörde sig människor, som besjälades
av en god anda. Fe lokalerna blevo ofta ljushärdar för bygden. Fe
krafter, som där fingo tak över huvudet, ha säkerligen gjort de mest betydelsefulla
dagsverken för den sociala och kulturella omvandling, som försiggår i
landet. Man kan icke uttala någon bättre önskan än att de nya lokaler, som
med det allmännas stöd komma till stånd i våra bygder, en gång. när de
också tjänat ut, må bli förtjänta av ett lika gott eftermäle som de gamla
faktiskt äro förtjänta av.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Landskrona: Herr talman! Fet är med visst intresse man
kan åhöra denna diskussion, som i mångt och mycket baserar sig på uteslutande
tro. Om man har, som en del av oss. i decennier handhaft förvaltningen
av samlingslokaler, kan man icke annat än med tillfredsställelse se det föreliggande
förslaget.. Fet kunna vi göra, trots att de flesta icke ha någon som
helst möjlighet att få stöd eller kanske rent av icke behöva detsamma. Vi veta
emellertid, som förut sagts, att det finnes många ställen i vårt land, där man
behöver stöd. Fet är samhällets plikt att bisträcka.

Fet blev för oss förvånansvärt att höra, att vissa grupper kunde lia något
att erinra, när man har dessa svårigheter, som faktiskt finnas ute i bygderna.
Vi utgå emellertid från att det mer och mer skall utveckla sig dithän, som
det gjort t. ex. i min hembygd. Vi tycka i dag, att då arbetarklassen med stora
uppoffringar skapat fram ändamålsenliga lokaler, kan vilken samhällsgrupp
som helst ha nytta av dessa. Vi finna i våra samlingslokaler beredskap smäll -niskor, som lia sina sammanträden; hemvärnet har möten; Röda korset har
kurser; och husmodersföreningar och andra samhällsgagnande organisationer
ha faktiskt nytta av dessa.

Vad jag begärde ordet för var den passus, som säger, att det är bäst att
kommunen tar initiativet för att bygga sådana lokaler. Jag tror emellertid,
att det är något att taga vara på, om vi sätta de folkliga rörelserna i spetsen
för byggandet av samlingslokaler. Vi ha .nämligen konstaterat, att det ej är
så lätt för personer, som äro bundna av reglementen och direktiv, att handhava
dessa. Våra samlingslokaler måste nämligen vara tillgängliga och hyras ut
för en ytterst liten penning, om de ideella organisationerna verkligen skola få
den nytta, som är menad. Jag tror därför, herr talman, att man icke får för
mycket hålla på att man skall lia kommunen såsom huvudman, då det gäller
att anvisa lokaler. Fet är ofta, för att icke säga mycket ofta, så, att det beror
på vem som är föreståndare för företaget, huruvida de ideella organisatio -

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Nr 17.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

nema verkligen kunna utveckla sig i önskad riktning. Min erfarenhet är faktiskt
den, att man måste gå till väga från fall till fall. Jag tror, att ingen tagit
skada av detta.

Våra samlingslokaler äro numera sådana, att man gott kan beteckna dem
som rena medborgarhus. Jag tror till och med, att man kan säga. att det är kulturens
hemvist, där alla samhällssolidariska medborgare faktiskt kunna hålla
råd och diskutera sina gemensamma angelägenheter. Jag tror därför, att det
ej är någon fara utan tvärtom en lycka, örn man kan engagera organisationerna
för detta så mycket som möjligt.

Det var någon här, som anförde, att det skulle vara rent av en fara, ifall
man toge sakkunnigt folk. Man anförde, att det vore ofta personer, som vöre
engagerade i nuvarande samlingslokaler. Jag tror, att all erfarenhet talar
i alla fall för att ute i våra folketshusföreningar och med dem likställda
har ali tanke på äganderätten praktiskt taget försvunnit. Det stora intresset
går ut på att tillfredsställa organisationerna, så att de få lokaler efter behovet.

Jag ber därför, herr talman, att till sist få uttala som min uppfattning, att
man icke, i första hand åtminstone, skall engagera kommunerna utan att man
i första hand bör engagera de olika organisationer, som finnas, och i görligaste
mån stödja dem. Göra vi detta skola vi säkerligen efter några år komma fram
till full förståelse och finna, att vi icke ha på något sätt kommit in på fel linje.
Det är min uppfattning.

Herr talman! Jag ber till slut få ansluta mig till den reservation, som föreligger
och som avgivits av herrar Lindberg i Umeå och Åkerström.

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! Det förvånar mig egentligen, att
denna debatt svällt ut så oerhört som den gjort. Jag vill ytterligare understryka
motiven för min framställning och vad jag anförde i mitt första inlägg.
Min motivering var helt enkelt den, att jag anser, att statsmakterna böra
taga hänsyn till de ekonomiska förhållandena, när det gäller att bedöma de
olika anslagskraven. Jag kommer då till den slutsatsen, att det behov, som det
nu gäller att tillgodose, icke är av den storleksordning och den angelägenhetsgrad,
att det är så oerhört brådskande.

Här fick jag svar utav många talare, som strängt taget icke bemötte mig i
sak, utan i stället med en massa mycket starka känsloutbrott. Mig veterligt
har ingen, icke ens jag, bestritt, att det behövs samlingslokaler här i landet.
Diskussionen rör sig, åtminstone såsom jag ser saken, örn frågan: Är det nödvändigt
att nu forcera detta? Vi ha dock kunnat passera det s. k. demokratiska
genombrottet, vi ha sett en massa föreningar och folkrörelser växa fram och få
luft under vingarna, fullständigt utan att det utgått statsunderstöd till byggande
av samlingslokaler. Men nu, när våra ideella och ekonomiska föreningar,
våra folkrörelser befinna sig i en lovande utveckling, då anser man, att statsmakterna
ovillkorligen måste rycka in. Det är uteslutande den nyss antydda
synpunkten, som varit för mig avgörande.

Vidare tycker jag, att det är mycket oegentligt av herrarna att angripa hela
högerpartiet. Jag var ju i utskottet ensam reservant från andra kammaren.
Dessutom har ju herr Hyling nu talat för en diametralt motsatt åskådning.
Det är väl i alla fall även nu för tiden i andra kammaren så, att en enskild
riksdagsman kan få följa sin egen uppfattning i en fråga som denna. Jag vet
knappast, om det finus någon anledning att ingå i detaljerat svaromål på de
angrepp, som riktats emot mig av olika talare. Frågan är, om icke en del av dem
bevisat för mycket. Jag vill bara med några ord fästa uppmärksamheten på

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

herr Kilboms första inlägg, som bars upp av verkligt patos. Han påtalade
bland annat, att jag icke skulle röjt något sparsamhetsnit, när det gällt att taga
ställning till våra försvarsutgifter. Den dagen, den sorgen, herr Kilbom! Kär
propositionen örn försvaret skall behandlas, står det både herr Kilbom och mig
fritt att säga ja eller nej till Kungl. Maj:ts anslagsäskanden. Vidare talade herr
Kilbom örn anslaget till reparation av Amiralitetskyrkan i Karlskrona. Det
gällde därvid statsegendom, som tarvade underhåll. Det var fråga örn ett anslag
på 200,000 kronor för att underhålla vad staten redan ägde. Herr Kilbom
talade örn så oerhört mycket pengar, som lagts ned på anskaffande av samlingslokaler.
Det där känna vi till allesammans. Jag anser, att samlingslokalerna
ha en stor uppgift att fylla, och jag finner det mycket tilltalande, att
svenska folket är villigt att göra stora uppoffringar för ideella ändamål. Även
arbetsgivarna ha, såsom herr Kilbom också framhöll, visat prov på förståelse,
när det gällt anskaffande av samlingslokaler. Detta bestyrker ytterligare min
uppfattning, att det är fråga örn en folkrörelse, som befinner sig på stark
frammarsch, men huruvida det nu därför är anledning att lämna statligt bistånd
kan ifrågasättas. Vidare talade herr Kilbom örn den stora skattebörda,
som åvilade skattebetalarna, särskilt arbetarna i en viss trakt. De betalade så
och så mycket i skatt, sade herr Kilbom. Sådant känna vi ju alla till, och jag
underströk också i mitt första anförande, att skattetrycket för närvarande är
oerhört tungt, mep detta borde väl snarare tala för att icke låta de hårt tryckta
skattebetalarna få vidkännas ännu större skattebörda genom att bevilja sådana
anslag som det nu ifrågavarande. Vore det så, att skattebetalarna skulle ha
rätt att ställa krav på staten i proportion till den skatt, som de betalade, så
skulle väl en miljonär, som har en mycket stor skatt, ha rätt att kräva mycket
stora ansträngningar från statsmakternas sida till sin individuella favör. Detta
blir konsekvensen av herr Kilboms resonemang på den punkten.

Det har ifrån många håll talats örn angelägenhetsgraden. Jag har ett mycket
starkt stöd för min åsikt ifrån den svenska statsförvaltningens sida, då jag
säger, att angelägenhetsgraden icke är så stor. Örn herrarna och damerna behagade
titta i propositionen, som redovisar uttalanden ifrån länsstyrelsehåll.
så skola ni finna, att så gott som allesammans klart och tydligt uttalat den
övertygelsen, att staten bör vänta med denna utgift, tills vi fått litet bättre tider.
Jag framhöll, att det vore klokare att använda pengarna till att understödja
byggnadsverksamheten på den svenska landsbygden.

Jag tänkte icke. belamra riksdagens protokoll med citat ifrån ärendets förberedande
behandling, men med anledning av de många starkt känslobetonade
argument, som framförts från motsidan, vill jag läsa upp, vad byggnadslånebyrån
yttrat: »Byggnadslånebyrån anser, utan att underrätta den stora kulturella,
betydelsen av att allmänna samlingslokaler finnas tillgängliga i erforderlig
utsträckning, att anskaffning av sådana lokaler med stöd av statsmedel
hör till sådan verksamhet, som bör anstå, tills mera normala förhållanden
inträtt. Byrån håller före att statens stöd åt byggnadsverksamheten väsentligen
bör avse bostadsproduktion för att vinna — förutom den arbetsmarknadspolitiska
effekten — ökad möjlighet att tillgodose behovet av bostäder
till skäliga priser. Byrån finner det så mycket mera angeläget att icke nu
binda statsmedel, som byrån befarar, att kommunerna under rådande förhållanden
näppeligen inrikta sin verksamhet på att bygga samlingslokaler och
att vidare svårigheten för enskilda sammanslutningar att anskaffa det kapital,
som erfordras utöver statligt lån, kommer att lägga hämsko på verksamheten
med påföljd, att medlen till stor del icke tagas i anspråk och arbetsmarknaden
blott i ringa mån främjas. Då byggnadslånebyrån vågar utgå från att

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Nr 17.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

förslaget icke nu anses böra bliva förverkligat, torde det icke vara nödvändigt
för byrån att yttra sig över förslagets enskildheter.»

Jag vill lägga kammaren på hjärtat, att detta uttalande gjorts av en ansvarig
myndighet. Stockholms stad har också sagt några ord i frågan: »Samlingslokalfrågor
synas till sin natur vara utpräglat lokala angelägenheter, vilkas
lösande bör ankomma på enskilda sammanslutningar eller personer eller på
vederbörande ortsmyndigheter. Att göra tillhandahållandet därav till en offentlig
förvaltningsuppgift med åtföljande statskontroll är varken påkallat
eller ens lämpligt. För övrigt torde det numera föreligga angelägnare uppgifter
för stat och kommun än förevarande, örn en försvinnande högkonjunktursmentalitet
vittnande projekt.» Jag tycker, att även detta uttalande bör tillmätas
ett visst värde, och framför allt anser jag, att det ger mig ett stöd i min
uppfattning.

Herr Åkerström ansåg, att han avfyrade en sjusärdeles salva mot mig, när
han konstaterade, att jag råkat skriva under en motion med en mycket vid syftning,
en motion i vilken man siktade till att få en utredning till stånd om vår
ungdomsvård. Det står icke någonting i motionen om någon utredning angående
samlingslokalerna, därför att man väntade sig en proposition i ärendet,
man tryckte emellertid på, att det kunde befinnas nödvändigt att taga i
anspråk skolor och andra redan befintliga lokaler. Det är väl icke så fruktansvärt
inkonsekvent att å ena sidan i en motion hänvisa till en kommande proposition
i ärendet och å andra sidan, när denna proposition föreligger, yrka avslag
på densamma, örn man anser sig hava fog för ett avslagsyrkande.

Det har, som jag redan framhållit, kommit en god portion känslotänkande
fram i denna debatt. Herr Hallén framhöll motsättningen mellan herr Kilboms
och herr Kylings ståndpunkter. Denna motsättning, som kommit till synes
redan vid frågans behandling i riksdagen, tycker jag varslar örn, att det icke
kommer att bliva så förfärligt lätt att förena de olika intressena, när det
gäller att broderligt dela anslaget. Den ene tycker si och den andre så, och
det kan bli mycken rivalitet. Somliga vilja ha gymnastiksalar, andra vilja
ha skolkök etc., etc. Detta varslar också om, att det icke kommer att bliva
fråga örn små företag härvidlag. Kostnaderna komma kanske att uppgå till
75,000 å 100,000 kronor per enhet. Det är kanske i känsla härav, som socialministern
yttrat: »Någon möjlighet att med säkerhet bedöma i vilken utsträckning
statens ekonomiska medverkan kommer att krävas för samlingslokalfrågans
lösande föreligger icke.» Det var ett mycket förståndigt och försiktigt
uttalande, som det otvivelaktigt kan bli bra att ha, för att krypa bakom,
i synnerhet om utvecklingen på detta område skulle bliva sådan, som signalerats
i flera av dagens inlägg.

Jag skall, som sagt, icke förlänga debatten. Jag vill endast ytterligare uttrycka
min förvåning över att man rivit upp sina känslor på detta sätt. Saken
är ju egentligen klar. Utskottsförslaget går otvivelaktigt igenom. Det förefaller
mig, som om de herrar, vilka särskilt intresserat sig för denna sak. vore
mycket angelägna om att visa världen, enkannerligen vårt land. hur oerhört
intresserade de äro av att man skall få dessa samlingslokaler. Jag vill dock
framhålla, att jag, såsom jag lagt upp denna fråga, icke blivit sakligt bemött.
Jag har icke heller blivit övertygad örn, att det står så förfärligt mycket att
vinna genom att driva fram detta just nu. Otvivelaktigt är det så, som herr
Lundell sade, att ett bifall till förslaget skulle komma att medföra en fördyring
av kostnaderna för uppförande av samlingslokaler. Det skulle bliva en standardhöjning,
som icke kommunerna och ännu mindre föreningarna skulle
anse sig ha råd till. De skulle därför icke komma att söka statsbidrag till

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1912 e. m.

Bidrag och lån ar statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

samlingslokaler. Vi skola icke göra oss några större förhoppningar om. att vi
på detta sätt skola kunna lösa lokalfrågan ute på den enkla landsbygden, ty
där är icke föreningslivet, rent ekonomiskt sett. så starkt, att föreningarna lia
råd att engagera sig efter de linjer, som här signalerats.

Jag anser fortfarande, att jag icke är så fruktansvärt reaktionär. Lägg
märke till, att jag överhuvud taget icke sagt, att det icke skall finnas samlingslokaler.
Jag har heller icke sagt, att staten icke skulle kunna träda
emellan vid något tillfälle, men jag har ifrågasatt, örn det i dagens läge är
nödvändigt att bevilja detta anslag. Härvid har jag stöd ifrån ansvariga myndigheter
i landet.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Under denna långa debatt bär det
gjorts många kraftiga uttalanden örn behovet av samlingslokaler på landsbygden.
Det gäller här en sanning med modifikation. Vi alla, som i någon mån
gjort oss förtrogna med förhållandena, veta, att det på somliga håll råder verklig
brist på lokaler och framför allt på trevliga och ändamålsenliga sådana,
under det att det på ej få platser finns ett överflöd på samlingslokaler, av vilka
en del användas ytterst sällan, och att om man i tid hade rationellt ordnat anskaffandet
av samlingslokaler, så skulle ytterst få platser ha befunnit sig i det
nödläge, varom dagens debatt burit vittne.

Jag har, herr talman, icke begärt ordet för att yrka avslag på utskottets hemställan.
Jag kommer att med min röst biträda bifallsyrkandet, men jag kan
icke, även örn det kommer att framkalla gensagor, underlåta att påpeka, att örn
offerviljan stått i proportion till den ofta högt deklarerade idealiteten och verksamhetslusten
för den sak det här gäller, skulle oändligt många lokalfrågor
kunnat lösas bättre än som hittills skett, och man hade icke behövt ropa så
högt på statsbidrag. Man har i alltför stor utsträckning lagt affärssynpunkter
på sina lokalfrågor, vilket medfört allt annat än trevliga konsekvenser. I stället
för att lägga mankön till och för lösande av sin lokalfråga offra allt, som
man offrar för sitt hem, har man velat göra lokalerna självunderhållande, och
så ha dörrarna fått stå öppna för litet av varje, blott man fått inkomster. För
en kort tid sedan hörde jag berättas, hurusom på en plats några unga, säkerligen
ganska obemedlade personer, för kanske 30 ä 35 år sedan lyckades åstadkomma
en ganska bra lokal för sin ideella förening. Man lånade några tusen kronor
mot borgen o. s. v. Under den långa tid, som därefter förflutit, ha de en gång
unga medlemmarna hunnit bli gamla, hunnit bli förtroendemän och mer eller
mindre välbesuttna, men skulden på lokalen står kvar. Det ligger i öppen dag,
att det varit en småsak för dessa personer, som i sin ungdom anskaffat denna
lokal, att under årens lopp klara av skulden och göra sig till verkliga ägare
av lokalen.

Herr Svedman vidrörde en sak, som jag också tänkt nämna. Jag syftar på
de många tusen frikyrkliga lokalerna i vårt land, som uppförts av i allmänhet
ganska obemedlade människor. De som skaffat dessa lokaler ha känt något
liknande för sin lokal, som man känner för sitt hem, och sökt och lyckats genom
otroliga offer icke blott underhålla och i många fall tid efter annan modernisera
lokalen utan också oavlåtligt nedbringa skuldbeloppet. Många mena
kanske, att detta exempel är illa valt. Det kan jag icke medgiva. Det gäller
samma befolkningskategorier. människor som leva under likartade ekonomiska
förhållanden. Det måste vara därför att vederbörande icke haft samma syn på
spörsmålet som resultatet blivit så väsentligt olika. Det är farligt, när understödstagarandan
griper ett folk. Denna debatt vittnar, enligt min mening, i
likhet med en debatt, som hållits tidigare i dag, om att denna anda håller på

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Xr 17.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

att erövra och förlama vårt folk. När staten skall göra allt för att stödja
alla företag, förlamas initiativets låga, som annars kunde lysa och värma.

Herr talman! Jag begärde egentligen icke ordet för att säga detta. Jag vill
i detta sammanhang bringa i erinran, att man, då riksdagen efter vad jag förmodar
med stor majoritet kommer att som första åtgärd anslå sammanlagt
3 miljoner kronor till lokalbygget, när tiden kommer bör se till, att dessa lokaler
bliva verkliga bildningscentraler och kulturhärdar i bygderna. Det ligger
snubblande nära till hands att befara, att de somligstädes kunna bliva
pesthärdar. Jag är glad över att departementschefen i propositionen framhållit,
att det är viktigt, att en olämplig användning av dessa lokaler förhindras.
Det ligger stor makt uppå att så pass fasta och klara bestämmelser meddelas
i samband med beviljande av understöd och lån, att icke vad slags nöjesliv som
helst understödjes med skattemedel. Att det bör beredas rum åt ett sunt nöjesliv
är uppenbart, men marknaden är så full av profitörer på nöjesdetaljens område,
och dessa profitörer ha en sällsynt förmåga att dupera folk, med resultat
att dessa allmänna lokaler i stor utsträckning utnyttjas för att bereda folk en
förströelse av sådant slag. att man kan säga, att den sista villan blir värre än
den första. Meningarna om vad som är förädlande förströelse äro ju ofantligt
delade, och på den punkten är en diskussion absolut ofruktsam i detta sammanhang.
men det finns givetvis vissa linjer, örn vilka vi icke behöva diskutera.
Låt oss hålla oss till dessa linjer.

Herr talman! Då ingen vidrört denna fråga, har jag känt det påkallat att
föra den på tal, innan kammaren i kväll bifaller utskottsförslaget.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Utskottet gör i sitt utlåtande
ett uttalande, som i viss utsträckning avviker från och ändrar, vad departementschefen
anfört i propositionen. Den ändring, som utskottet vidtagit, betraktar
jag icke som en förbättring utan snarare som motsatsen. Departementschefen
har ansett önskvärt, att »de kommunala myndigheterna toge initiativ
till lokalfrågans lösning och att kommunen så vitt möjligt ställde sig som företagare,
varvid ett samarbete mellan de kommunala myndigheterna och representanter
för de i orten verkande föreningarna givetvis borde komma till stånd».
Mot detta uttalande åberopar nu utskottet, vad i motionerna I: 216 och II: 290
framhålles, nämligen att i stället folkrörelsernas lokala organ själva som regel
böra taga initiativet och under samarbete med kommunen ställa sig som företagare.
Utskottet säger sig icke ha kunnat undgå att finna motionärernas synpunkter
värda beaktande.

Jag ställer mig frågande på denna punkt, bl. a. av den anledningen att även
örn dessa stora folkrörelser vilja hålla sin verksamhet på ett högt plan, ligger
det en fara i att många enskilda lokalföreningar ibland kunna falla för frestelsen
att, för att förtjäna en slant att användas till det ena eller det andra ändamålet.
upplåta lokalerna till sådant, som är föga värdigt, med andra ord till
sådant som föga överensstämmer med vad man skulle önska att dessa lokaler
användas till.

Siom jag ser saken, tror jag det vore tryggare om departementschefens uttalande
hade fått kvarstå oförändrat. Jag skall icke komma med något yrkande,
men jag vill skicka med den hälsningen, att de myndigheter, som skola onihänderhava
och utfärda direktiv för denna verksamhet, böra noga se till att
dessa lokaler icke, som en ärad talare nyss yttrade, upplåtas till sådant som
river ned i stället för att bygga upp. De få icke bli ett hemvist för någon sorts
tredjeklassbasarer eller danstillställningar.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

Vad behovet av samlingslokaler på landsbygden beträffar, har det ordats så
mycket därom, att jag icke behöver uppehålla mig därvid. Ben som kommer
från en stor och vidsträckt landsbygdskommun vet, att det föreligger verkligt
behov av samlingslokaler för både ideellt föreningsliv och bildningsverksamhet
och för jordbrukarnas ekonomiska organisationer. Även för de politiska
organisationerna kan det många gånger vara bekymmersamt att få tak över
huvudet.

Jag förstår så väl dem, som äro betänksamma gentemot detta förslag på
grund av det ekonomiska läge, som landet befinner sig i, och som undra, örn vi
icke hellre böra vänta med detta nya anslag, tills krisen är över och vi bättre
kunna överblicka den ekonomiska situationen. Jag måste dock, herr talman, för
min del säga, att jag betraktar detta som ett så pass lovvärt ändamål, att när nu
Kungl. Maj:t ruckat en bit nedåt på det anslag, som tidigare signalerats i
statsverkspropositionen, har jag för min del icke hjärta att gå emot förslaget,
utan jag kommer att rösta för det. Jag tror också att åskilliga av mina meningsfränder
i kammaren komma att göra det.

Det har sagts mig, att man i debatten tidigare talat örn högerns stora oförståelse
just för detta ändamål. Jag vill energiskt tillbakavisa sådana påståenden.
Det finns skilda uppfattningar örn vad vi ha råd till under den krissituation,
som vi för närvarande befinna oss i. Men jag tror, att vi alla vilja hjälpa
till att åstadkomma en lösning på problemet örn samlingslokalerna, så att det
blir så goda möjligheter i den här vägen, som det låter sig göra, icke minst för
den svenska ungdomen.

I detta anförande instämde herrar Holmdahl, Karlsson i Granebo, Liedberg
och Wiberg.

Herr Kilbom: Herr talman! Kammaren är säkert för länge sedan färdig
att fatta beslut i saken, och jag skall tillåta mig endast ett par repliker.

Jag hälsar med stor tillfredsställelse den — jag vet inte hur jag skall säga
för att inte vara elak — frontförändring, som inträffat efter middagen. Ingen
har sagt, herr Skoglund, att högern som parti är motståndare till förslaget.
Det har endast påpekats från flera håll före middagen att en del högermän
äro motståndare till förslaget, här som i första kammaren.

Här har yttrats bekymmer över, att man skulle använda en del byggnadsmaterialier,
som behövas till andra ändamål. Men statsrådet har dock klart
uttalat, att byggnadsmaterielen skall användas där den bäst behöves, och bostadsproduktionen
går ju därvidlag i första hand. Det förefaller mig, som om
herrarna också borde ha litet förtroende för — det är första gången jag hör motsatsen
— industrikommissionen. Den har ju litet att säga till örn, när det gäller
tilldelningen av exempelvis järn och elektrisk materiel o. s. v. Jag tror icke,
att industrikommissionen i fortsättningen kommer att ändra den politik, som
den härvidlag hittills har fört. Men därtill kommer, som också utskottet klart
säger, att Kungl. Maj:t ju har avgörandet i sista hand av till vilka ändamål
pengarna skola användas. Herrarna ha ju själva representanter i regeringen
och ha således i någon mån möjlighet att öva inflytande på den politik, som
därvidlag föres.

Herr Lundell beskyllde mig för att tala mycket länge. Jag talade i 17 minuter
och herr Lundell i 14 minuter. Den lilla skillnaden fanns oss emellan —
utom den på 3 minuter — att jag sade någonting på de 17 minuterna, medan
herr Lundell i sak ingenting sade på sina 14 minuter. Herr Lundell ansåg, att
det ju finnes skolor och sådant att ta sin tillflykt till. Ja, herr Lundell, 3 till 5

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Xr 17.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

mil utanför Stockholm ser det ut så här. I Hacksta socken, 5 mil från Uppsala,
begärdes för icke så lång tid sedan tillstånd för en socialdemokratisk talare
att få hålla möte i sockenstugan med förevisande av film. Svaret blev utan
vidare nej. Vad har man då att göra? Man har då två möjligheter öppna. Den
ena är att hålla till och visa filmen i ett båtskjul. Den andra är att dröja till
hösten, då det blir mörkt, då man kan sätta upp duken mot ett par mörka träd
och visa filmen ute. I Västra Ryd har man till nöds fått hålla möten i skolan.
Kyrkoherden och andra ha emellertid nu gått in för att förhindra detta under
den säkerligen mycket allvarliga motiveringen att risk förefinnes för att — golvet
skall nötas ut. Så ha vi Håtuna, där arbetarna få hålla till i korridoren i
Tjursta skola. Örn herr Lundell eller någon annan intresserad på upplandsbänken
ville undersöka dessa saker, vore det bra.

När det ser ut så 3 till 5 mil utanför Stockholm, några mil utanför Uppsala
universitetsstad, då undrar jag, örn icke herrarna inse, att vi kunna leta
upp åtskilliga liknande exempel i andra kommuner. Till deni som tala så mycket
örn, att det är nödvändigt att stoppa flykten från landsbygden, skulle man
i detta sammanhang kunna ställa frågan: Tro herrarna, att ni lyckas därmed,
om ni icke bereder landsbygdens ungdom någon plats, där de kunna samlas
under sin fritid? Sådana möjligheter lia de icke nu. Herr Hallén har skrivborssakkunnigt
erinrat örn, att det finnes 400 kommuner i landet, där den möjligheten
fattas. Jag ber att få från praktiska utgångspunkter verifiera saken.

Jag vill säga till herr Hyling, att jag var mycket glad över hans anförande,
och stora delar av detsamma kunde jag helt och fullt instämma i. Jag vill
emellertid säga, att ingen Ilar bestritt, att man bör försöka kombinera samlingslokalerna
med gymnastiklokaler, samlingslokalsbygge med demonstrationsskolkök
eller vad man vill kalla det för eller samlingslokaler med badstuga
och tvättstuga. Men vad som sagts, är detta, att det blir mycket dyrare att kombinera
samlingslokaler med gymnastiklokaler för den händelse särskilt gymnastikmännen
hålla på kravet på 51/2 meter i tak i gymnastiki okalen, när det
icke behövs mer än 3.20 meter i tak i samlingslokalerna. Jag tillät mig diskutera
den saken med några gymnastikmän i ledande ställning. Jag frågade deni.
örn de icke kunde frångå detta krav, men härtill svarade de nej. Det går icke,
sade de. Jag tycker inte, att det är klokt att förtiga de svårigheter, som möta
på grund av de olika kombinationsplaner. som härvidlag framkommit. Kanske
får jag också i all stillhet erinra herr Hallén örn, att han på sin tid var ordförande
i en kommitté, sorn., skulle undersöka behovet av samlingslokaler, närmast
med anledning av att det icke fanns några lokaler där folkrörelserna
kunde samlas till sina möten, och den saken — därom tror jag att herr Hallén
är ense med mig — bör väl i fortsättningen vara den huvudsakliga utgångspunkten.

Sedan frågade herr Kyling, hur det skulle bli om det i nämnden kom in en
sådan som Kilbom. Ja, tänk vilken riksolycka! Skulle vi emellertid inte, herr
Kyling, kunna överlåta åt Kungl. Majit att utse nämnden. Men förresten, det
kan ju tänkas, att man bör gå till väga i detta som i en del andra fall, låta de
folkrörelser, högerns ungdomsförbund måhända inräknat, som beröras av saken,
de som ha .större erfarenhet, föreslå de personer som skola väljas. För mitt
vidkommande har jag förtroende för att Kungl. Maj :t ser till, att det blir representanter
för de organisationer som ha erfarenhet av frågans läge.

Man frågar också, hur det skall bli i kommuner, där det finns tre lokalägande
föreningar. Ja. vi lia försökt åstadkomma en lösning även av den frågan.
Det har sålunda påbörjats ett samarbete mellan folketshusföreningarna,
I. O. G. T., d. v. s. godtemplarna. nationalgodtemplarna, bondeförbundet och

Nr 17.

Onsdagen den 0 maj 1942 e. m

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

dess ungdomsförbund för att söka lösa dylika problem. Vi anse, att det är
meningslöst att lia tre samlingslokaler i en fandskommun, som kanske har
1,500 invånare. Alla dessa lokaler kunna icke underhållas. Då försöka vi få
dem att gå tillsammans och samsas örn en lokal. Det blir givetvis svårt på
vissa platser att få vederbörande därtill. Jag tror emellertid, att det kommer
att gå, i varje fall går det bättre genom fria förhandlingar och genom att
samla dem i en ekonomisk förening, än örn de skulle kommenderas och kontrolleras
av några i en kommunal ledning, som icke lia tid eller kanske inte ens
anse att kommunerna lia möjlighet att lösa denna sak.

Jag tycker herr Svedman var litet orättvis, och det kanske han erkänner.
Han talade örn att prestationer numera ersatts av pretentioner. Ingenting kan
företagas utan att staten lämnar stöd o. s. v. Jag undrar just örn herr Svedman
vid närmare eftertanke vill stå för sådana yttranden. Han frågade bekymrat,
hur dessa lokaler skola fungera. Jo, de skola fungera så, att de bli ett
medel till högre kulturellt liv bland de breda folklagren. Till gagn för den demokratiska
utvecklingen, till gagn för ett fritt Sverige under folkstyrelsens
egid. Så skall det fungera, herr Svedman, och det gör det bäst genom att vederbörande
själva med samhällets stöd få sköta om saken.

Till sist, herr talman, måste jag endast beklaga herr Eriksson i Frägsta;
han hade så bråttom att han läste litet fel innantill, när han skulle citera
Stockholms stads yttrande i denna fråga. Stockholms stads yttrande återfinnes
på sid. 19 i den kungl, propositionen, och där heter det: »Stadsfullmäktige
beslöto utan omröstning med bifall till stadskollegiets hemställan — med överlämnande
av fastighetskontorets utlåtande — förklara sig icke hava något
att erinra mot förslaget.» Det är vad Stockholms stad har sagt, herr Eriksson
i Frägsta. Men sedan finns det fem reservanter i stadskollegiet. vilka herr
Eriksson i hastigheten upphöjde till Stockholms stads myndigheter — det är
säkerligen hans egna meningsfränder — och de säga så här: »Samlingslokalfrågor
synas till sin natur vara utpräglat lokala angelägenheter, vilkas lösande
bör ankomma på enskilda, sammanslutningar eller personer eller på vederbörande
ortsmyndigheter.» Reservanterna biträda alltså den mening som herr
Eriksson företrädde här i dag. Jag kan dock inte finna att det är riktigt av
herr Eriksson att försöka stärka sin ståndpunkt genom att göra minoriteten
till majoritet, Stockholms stad har gått på Kungl. Maj :ts linje och uttalat sig
för förslaget.

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! Jag beklagar att jag läste fel. Jag
vill emellertid påpeka, att ett yttrande från fem reservanter i ansvarig ställning
även bör ha sin betydelse.

Jag begärde emellertid ordet på grund av att herr Kilbom i början av sitt sista
anförande säde, att detta är en angelägenhet som går att flytta över till Kungl.
Maj :t. som har möjlighet att avvakta och se, om det blir dåligt med byggnadsmaterial
eller arbetskraft. Utskottet säger dock — det kanske inte herr Kilbom
riktigt har läst — att det är just nu som dessa samlingslokaler skola uppföras
och att det är i anledning av kristiden detta skall ske. På sid. 22, i
första stycket av utskottets motivering, säges det nämligen, att frågan örn statligt
stöd »trots det ansträngda statsfinansiella läget utan ytterligare dröjsmål
bör upptagas till lösning». Utskottet säger sig sålunda icke kunna dela
den i motionerna I: 208 och II: 280 uttalade uppfattningen att därmed borde
tills vidare anstå. Utskottets uttalande sammanfaller ju med innebörden av den
riksdagsskrivelse, som beslöts i fjol. Jag ville alltså fästa herr Kilboms uppmärksamhet
på att det gäller åtgärder, som enligt det beslut vi nu stå i be -

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Nr 17.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samling slokaler.

(Forts.)

grepp att fatta måste verkställas med det snaraste. Det är därom striden
egentligen har stått hela dagen, och därför är det onödigt att blåsa upp denna
fråga till så stora proportioner som den fått.

Herr Lundell: Herr talman! dag vill endast komma med några korta repliker
rörande ett par saker som lia sagts sedan jag hade ordet förra gången.

Jag vill då först vända mig till min ärade partikamrat herr Ryling och påminna
honom örn en sak, som jag nog kanske påmint honom om förut. Han
sade att många lokaler tvingas att finansiera sina utgifter genom tingel-tangel
eller hur uttrycket föll. Nu skulle jag vilja fråga honom: Kan man säga att
detta förhållande i någon nämnvärd grad kail väntas försvinna därigenom att
staten skulle släppa till 25 procent av byggnadskostnaderna, i synnerhet örn
det går som man har anledning att misstänka, nämligen att bygget, när byggnadsstyrelsen
skall titta på det. blir minst 25 procent storslagnare och kostbarare
än som från början beräknats?

Sedan är det väl inte bara fråga om byggnadskostnaderna för en sådan här
lokal. Det gäller väl också underhåll av byggnaderna; en vaktmästare skall
väl anställas, antar jag, och vidare kräves det väl bränsle och elektriskt ljus.
Det behövs säkerligen inkomster för att täcka alla dessa kostnader. Gentemot
de övriga 75 procenten av byggnadskostnaderna och de underhållskostnader
som tillkomma väga väl inte de 25 procent, som staten skulle släppa till, så
mycket att man kan säga, att det befriar dem som komma att använda, dessa
byggnader från allt besvär med finansieringen. De kanske behöva anordna både
tingel-tangel och annat för att klara finanserna.

Jag har redan i mitt första anförande talat örn bristen på material. Jag skall
inte tillägga så mycket mera örn denna sak, ty man bär ju den tron, att detta
förhållande skall regleras av de statliga kommissionerna på så sätt. att endast
i den mån det finnes material över, sedan industriens och bostadsbyggandets
behov blivit tillgodosedda, skulle någonting få disponeras för dessa lokaler.
Jag vill då uttala en undran, när man tror det skall bli några kopparledningar
i dessa hus. Det kan väl inte bli under kriget. Skall man nu sätta in
kristidsledningar och sedan plocka bort dem? Det kommer då att uppstå samma
tråkigheter med dessa ledningar som med dem man satte in under förra kriget.
När skall man vidare få någon linolja till att måla dessa hus? Det har jag
också litet svårt att förstå. Eller skall det klaras utan linolja? Men det är
svårt att skaffa även surrogat för den varan.

Sedan vill jag säga, att jag blev mycket betänksam, när jag hörde herr
Nilssons i Landskrona yttrande. Han sade, att de som ha handhaft sådana
här lokaler i många herrans år veta, att det nuvarande beståndet behöver stöd.
Han menar med andra ord. att dessa lokaler behöva snyggas upp en hel del.
Jag skulle vilja beteckna herr Nilssons yttrande som en inkörsport till det tillstånd
som kommer att råda i framtiden — det kommer nog att bli så att dessa
lokaler även framdeles behöva stöd. Det är nog icke blott frågan örn att staten
skall sätta till dessa 25 procent från början, utan sedan skall det väl genom
ett nytt institut ordnas så, att staten, när dessa byggnader bli litet förfallna,
får sätta in en slant igen. Då kanske man kan ordna hela underhållet av dessa
byggnader på så sätt att man gör en litet grundligare renovering vart tionde
år och att staten får sätta till pengarna. Jag tänker mig att det går den vägen.
Det kräves förvisso inte några småsummor på en hel del håll för att underhålla
dessa byggnader, i synnerhet när man vet att föreningarna själva icke få några
ökade finansieringsmöjligheter utöver vad de förut haft.

Sedan vill jag ytterligare beröra en sak, som jag har försökt att privatim

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

få litet informationer örn hos utredningens ordförande, och det är frågan,
huruvida någonting av vad som föreslagits egentligen kominer landsbygden
till godo. När jag åhörde herr Kilboms första anförande, gjorde jag i vetskap
örn vad som är herr Kilboms speciella skötebarn den reflexionen, att herr Kilbom
med glädje hälsar att man kunde få medel att snygga upp en hel del byggnader
i Folkets parker landet över, och därnäst finnes det väl även folketshusbyggnader
litet här och var som kunna behöva förbättras. Kommer det inte
.Att bli så, att villigheten att släppa till de egna medel som behövas huvudsakligen
kommer att vara tillfinnandes i städerna och möjligtvis i andra större
samhällen? Jag är övertygad om detta, och därför komma de anslagna medlen
att huvudsakligen gå till städer och större samhällen. På landsbygden blir det
likadant som det har varit förut. När detta blir förhållandet men det däremot
blir bättre i städer och större samhällen, bli ju nöjena ännu mera än nu koncentrerade
till dessa platser och ungdomen kommer att ännu mera än nu dragas
till städerna och fabrikssamhällena ifrån landsbygden. Det är en utveckling
som jag för min del inte är tilltalad av. Jag tror inte, att det är så bråttom
med den här saken utan att man gott kan vänta med den tills kriget är över, då
det, som jag sade, blir bättre tillgång på prima material till billigt pris och då
man också har att ta hand örn all den arbetskraft som hotas av arbetslöshet, när
fredskrisen kommer.

Jag skall till slut endast säga ett par speciella ord till herr Kilbom. Han
yttrade, att jag hade talat 14 minuter men ingenting sagt. Då vet jag inte,
varför herr Kilbom behövt bemöta mig, örn jag inte sagt någonting, men det
gjorde lian trots detta. Herr Kilbom anförde, att man på grund av lokalbrist
inte kunnat visa film i en socken utanför Stockholm vid något tillfälle och att
arbetarna i Västra Ryds socken av samma skäl knappast kunnat hålla något
möte utan i stället fått hålla till i korridoren i skolhuset. Är det nu säkert,
herr Kilbom, att dessa socknar få några samlingslokaler, örn detta förslag går
igenom i dag? Det kan ju hända att förhållandena örn tio år äro likadana, och
då får herr Kilbom ändå stå i korridoren i samma socknar. Det fordras ju
nämligen åtskillig god vilja från vederbörande kommuns egen sida för att ett
sådant lokalbygge skall komma till stånd. Det får lov att satsas litet pengar,
och har kommunen förut inte velat lia några samlingslokaler, är det inte säkert
att den här slanten, som nu kommer ifrån staten, stimulerar den och framskapar
en fullständig sinnesändring.

Jag ber, herr talman, med stöd av vad jag nu och i mitt förra anförande
sagt, att få yrka bifall till reservationen. Saken brådskar inte och kan endast
vinna på att man tar den litet försiktigt.

Herr Hyling: Herr talman! Herr Lundell riktade en fråga till mig av ungefär
följande innehåll: blir det inte lika nödvändigt att finansiera en sådan samlingslokal
genom en viss nöjesindustri även sedan detta förslag gått igenom?

Jag måste säga, herr talman, att jag har haft en väldigt stor respekt för
herr Lundell som ekonomisk tänkare. Han brukar alltid komma fram med
så klartänkta kalkyler, när det gäller ekonomiska problem. Jag är verkligen
förvånad över att han den här gången skjutit fullkomligt över målet.

Det måtte väl vara ganska klart att, örn en lokal tidigare har haft inteckningar
upp till hundra procent men staten nu hjälper till med 25 procent av
byggnadskostnaderna, det bara av den anledningen borde vara lättare att
finansiera bygget. Vidare har förut en enda organisation haft denna fråga
örn hand. Nu blir det många organisationer som skola hjälpa till, vartill kommer
det bistånd som kommunen lämnar. Under sådana förhållanden måste det

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Nr 17.

Bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

(Forts.)

givetvis bli lättare att finansiera ett sådant bygge utan att ta sin tillit till den
nöjesindustri,, som man här talat örn. Det kommer väl att bli på det sättet,
örn jag fattat hela saken rätt, att staten väl i viss mån kommer att förbinda
utlånandet av pengarna med det villkoret, att inte vad som helst får förehas
i lokalerna. Åtminstone har jag för min del utgått ifrån att så skulle bli
fallet.

Jag ber herr Lundell örn ursäkt för att jag har fått min höga tanke örn
herr Lundells ekonomiska geni i någon mån rubbad, ehuru inte i så hög
grad. Det kanske bara är så, att herr Lundell glömt räknestickan hemma
efter middagen.

Till sist, herr talman, skulle jag endast vilja framhålla, att herr Lundell
i sitt anförande även slagit omkull mycket av vad han tidigare sagt. I sitt
senaste anförande talade herr Lundell flera gånger om att det inte finns
tillräckligt med material; det finns ingen koppartråd och ingen linolja. Ja,
men då är saken klar; när dessa ting saknas kan det inte bli något bygge.
Under sådana förhållanden äro inte pengarna bortkastade, och då har man
möjlighet att disponera dessa pengar vid ett kommande tillfälle, då tillgången
på material är bättre.

Herr talman! Jag har ingen anledning till annat än att vidhålla mitt tidigare
yrkande örn bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) avslag å utskottets hemställan
och bifall i stället till den av herr Björkman m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; samt 3:o) bifall till den reservation, som vid
utlåtandet fogats av herrar Lindberg i Umeå och Åkerström; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till länsnykterhetsnämnderna m. m.;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av Blekinge
kustbanor;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till iståndsättande av fjällstugorna vid färdleden Karesuando—
norska gränsen;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till luftskyddsanordningar för
vissa länsstyrelser;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bostadshus för postverkets räkning i Krylbo; och

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för
statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1942/43 m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § 1 mom. och 2 § förordningen den 28 september
1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster, m. m.

Andra kammarens protokoll 1942. Nr 17.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

bankoutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag angående fortsatt
utgivning av otryckta riksdagsprotokoll;

nr 37, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande att genomföra
krisadministration vid riksdagens verk;

nr 38, i anledning av väckt motion örn gäldande av skadestånd och livränta
till värnpliktige K. H. V. Dinos änka och minderåriga dotter;

nr 39, i anledning av väckta motioner örn pensionsrätt för viss i statens
järnvägars tjänst övertagen personal från Sala—Gysinge—Gävle järnväg;

nr 40, i anledning av väckt motion om tillerkännande av viss förmån åt
ordinarie tjänstemän i statens tjänst, vilka avgått från tjänsten utan rätt att
komma i åtnjutande av pension; och

nr 41* i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser
örn centralkassor för jordbrukskredit, m. m., dels ock en i ämnet väckt
motion, utom i vad angår anslag till jordbrukets kreditkassor; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936
(nr 373) med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit m. m.
jämte i ämnet väckt motion, såvitt angår anslagsfrågor.

Kamiparen biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 3.

Förslag till lag Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 21, i anledning av Kungl.
orri ändring i Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunal”TommuM™
skattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m. jämte i ämnet väckta moskattelagen,
tioner.

I en den 6 mars 1942 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 134, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), samt

2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Enligt Kungl. $faj:ts förslag skulle 15 § förordningen angående ändring i
vissa delar av förordningen den 28 september 1928 (nr 373) örn statlig inkomst
och förmögenhetsskatt hava följande lydelse:

15 §.

Till grund för beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatt skall läggas
sammanlagda beloppet av den skattskyldiges taxerade inkomst samt en
etthundradedel av hans och i förekommande fall hans omyndiga barns skattepliktiga
förmögenhet. För ekonomisk förening skall dock till grund för skattens
beräkning läggas den taxerade inkomsten och en tvåhundradedel av den
förmögenhet, för vilken föreningen är skattskyldig. Är någon skattskyldig
allenast för inkomst eller allenast för förmögenhet, skall till grund för skattens
beräkning läggas inkomsten eller den del av förmögenheten som nyss
sagts.

Det sålunda — ---kronor, bortfaller.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Nr 17.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m.

(Forts.)

Till utskottets behandling hade jämväl hänvisats två i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen motionen nr 286 i andra kammaren av herr
Henriksson och motionen nr 287 i andra kammaren av herrar Larsson i Karlstad
och Hansson i Vännäsby.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.
Maj:ts proposition nr 134 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas samt
med avslag å motionerna 11:286 och 11:287, antaga vid propositionen fogade
förslag till

I) lag örn ändring av vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar, att 29 § 3 mom. samt anvisningarna till
31 och 53 §§ skulle erhålla av utskottet föreslagen lydelse;

II) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Reservation hade avgivits av herrar Velander, Lagerfelt, Sandström, Lundell
samt Olson i Göteborg, vilka ansett, att det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade beloppet för ekonomiska föreningar liksom för andra skattskyldiga
bort utgöra det sammanlagda beloppet av den skattskyldiges taxerade
inkomst samt en etthundradedel av hans skattepliktiga förmögenhet. Inkomstskatteförordningens
15 § hade sålunda bort bibehållas oförändrad.

Därjämte hade vid utskottets betänkande fogats ett särskilt yttrande av
herr Lundell.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Lundell: Herr talman! Jag nödgas taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk för en liten utredning av en fråga av helt annan beskaffenhet än
den, som nyss har föranlett så lång debatt här. Det är bara ett särskilt avsnitt
av det föreliggande betänkandet som föranleder mig att begära ordet. Jag är
överens med Kungl. Maj:t och utskottet angående vad som bär förekommer
i betänkandet utom i vad det rör beskattning av ekonomiska föreningar. I
den angelägenheten har till betänkandet fogats en reservation av herr Velander
m. fl., och den reservationen har även jag understött. Dessutom har jag tillåtit
mig att till betänkandet foga ett särskilt yttrande avsett för genomläsning
av den som är intresserad av dessa frågor.

Beskattningen av ekonomiska föreningar har tidigare föranlett ganska
mycket meningsmotsättningar i vårt land, och den lösning, som denna beskattning
fick år 1938, när man överförde de ekonomiska föreningarna från
att beskattas efter samma skala som fysiska personer till att beskattas på
samma sätt som aktiebolag, var ju bara ett provisorium i avvaktan på att 1936
års skattekommitté skulle behandla saken på allvar. Sedan har det kommit ett
betänkande i detta ämne från 1936 års skattekommitté, och det är de där
framlagda förslagen, som upptagits i propositionen och nu kommit inför kammaren
i bevillningsutskottets betänkande nr 21.

Man konstaterar genast, att den gamla stridsfrågan örn beskattningen av
ekonomiska föreningar behandlats ytterst lättvindigt av de sakkunniga. Det
kanske jag törs säga, även örn herr Adolv Olsson sitter här och, såvitt jag vet,
deltagit i kommittébetänkandets utformning. Jag vill ytterligare en gång upprepa,
att det är ett synnerligen lättvindigt avklarande av en så komplicerad
sak. som de sakkunniga här försökt sig på. En sådan här sak, som i 10, 20,
30 år föranlett upprepade överläggningar mellan skatteintresserade och långa

100

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Förslag till lag orri ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m.

(Forts.)

utredningar, den klara de här storartade kapaciteterna av på fem sidor i
detta betänkande. Och detta avklarande går naturligtvis till på det sättet, att
de inte alls klara av saken. De bortse helt från de överläggningar, som varit
förut, och endast hänvisa till de betänkanden, där denna fråga varit under
debatt. Med den hänvisningen skjuta de saken ifrån sig och säga med en lättvindig
vändning, att detta är numera inte något problem. Det är ett egendomligt
sätt att lösa stora problem genom att säga, att de inte finnas.

Det är i fråga örn dessa ekonomiska föreningar närmast två olika saker det
här gäller, nämligen dels beskattningen av deras inkomst och dels beskattningen
av deras förmögenhet. Stridsfrågan i fråga om beskattning av inkomsten
har ju varit, hur man skulle beskatta sådan utdelning av vinstmedel,
som inte sker i förhållande till innehavda andelar, utan sker efter grunden
hur mycket vederbörande andelsägare har köpt av föreningen eller sålt till den
eller båda delarna under det tidsavsnitt, som redovisningen omfattar. Det
har framlagts det ena förslaget efter det andra under gångna år för att få
en tillfredsställande lösning på denna fråga. Jag kan kanske peka på något
av dem.. Ett förslag, som mycket debatterats, var att man skulle räkna som
skattepliktig inkomst 8 % av föreningens årsomsättning. Ett annat ‘förslag,
som bär debatterats tidigare, har varit att man skulle låta inkomstskatten
drabba inte bara det som utdelades på andelarna utan också hälften av det som
utdelades efter grunden inköpta eller försålda varor. Det kan naturligtvis
framföras en mängd olika förslag, om vilka man kan tycka, att det ena kan
vara. bättre och rättvisare än det andra. Då kunde man ju ha tyckt, att utredningen
skulle ha kommit till ett slut på dessa stridigheter och kommit med
ett sådant förslag. Men nu gör man den enkla lösningen att man säger, att
man har »den bestämda uppfattningen, att med hänsyn till den utveckling, som
rabattsystemet numera fatt även inom den privata handeln, någon privilegierad
ställning för den kooperativa verksamheten icke kan i detta hänseende
anses förefinnas». Därmed är hela problemet löst. Problemet finns inte vidare.

Jag vet inte, örn ledamöterna i skattekommittén ha suttit i ledningen för
kooperativa företag. Jag misstänker, att en del har gjort det. Fråga är sedan,
örn de också suttit i ledningen för företag av annan art, t. ex. aktiebolag. Det
kanske inte är så säkert att samma personer gjort det. Men är det personer,
som suttit både i den ena och den andra sortens ledning, måste de väl ha ett
mycket livligt intryck av, att man beträffande ett aktiebolag måste beskatta
allting, som överhuvud taget, delas ut till delägarna, under det att man inom
ett kooperativt företag kan dela ut så gott som rubb och stubb av överskottet
efter vederbörande delägares inköp och försäljningar och därmed åstadkomma
att ingen nämnvärd skatt drabbar den ekonomiska föreningen på grund av
dess inkomst. Jag kan inte förstå, hur någon kan komma och säga, örn han
har erfarenhet av bade det ena och det andra, att det finns ingen olikhet
mellan, som man bär säger, rabattsystemet inom den privata handeln och
inom den kooperativa verksamheten. Hans samvete måste, örn han varit med
örn båda dessa saker, säga honom, att det är en kolossal skillnad mellan vad
som tillåtes i det ena fallet utan beskattning och vad som tillåtes i det andra.

Jag skall emellertid inte uppehålla mig vidare vid den saken. Skattekommittén
har visserligen skjutit den ifrån sig, och Kungl. Maj :t har sedan också
skjutit den ifrån sig, men finns det något sinne för jämlikhet och rättvisa
kvar i landet kunna herrarna i skattekommittén vara övertygade örn, att den
bär saken är inte död med detta utan kommer igen tills den får en skaplig
lösning eller tills det möjligtvis är så, att alla äro så intresserade i kooperativa
företag, att de mena, att det är vi som ha majoritet och vi bestämma

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Nr 17.

101

Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m.

(Forts.)

att den rörelseform vi vilja gynna skall vara skattefri. Det är ju tänkbart naturligtvis
även den lösningen.

Sedan skall jag något beröra den andra frågan, beskattningen av ekonomiska
föreningars förmögenhet. Åt denna har skattekommittén givit en viss
lösning, som emellertid är bristfällig inte bara till sitt reella innehåll utan
också, och kanske det för ögonblicket får anses vara ett lika svårt fel, till sitt
formella innehåll. Det reella innehållet är nu detta, som skattekommittén hade
tänkt sig, att den del av föreningens förmögenhet, som inte beskattas hos andelsägarna,
skulle beskattas hos föreningen. Men den skulle inte jämställas med
inkomsten genom att divideras med 100, utan man skulle i stället vara mera
tillmötesgående här och dividera med 200 innan man summerade förmögenhetsdelen
och inkomstdelen. Detta därför att, som man sade, dessa andelar huvudsakligen
ligga hos mindre bemedlade, och skulle hela förmögenheten beskattas
hos andelsägarna, bleve det efter lägre skattesatser, som man komme närmast
örn man vid beskattning hos föreningen använde koefficienten 1/20o i stället för
1/10o- Ja, det resonemanget är i sig självt naturligtvis i viss mån hållbart, men
man glömmer ju, att denna förmögenhet beskattas dock icke hos andelsägarna.
Man föreslår icke, att den skall beskattas hos andelsägarna, utan föreslår att
den skall beskattas hos föreningen, och det är ju möjligt och skulle väl ligga
ganska nära till hands att den i så fall, när den beskattas hos en förening, som
är ett mycket skattekraftigare objekt än en liten delägare, beskattas hårdare
än örn den skulle beskattas hos delägarna. Jag finner, att ett sådant resonemang
örn skattekraften har så pass mycket att säga och brukar i liknande fall
tillmätas så stor vikt, att man borde ha tänkt därpå och bibehållit a/ioo här.
Det är ju dessutom så, att när man har a/ioo i fråga örn fysiska personers taxerade
belopp och har Vion i fråga örn ideella föreningars taxerade belopp, varför
skall man då här föra in 1/20o i fråga om de ekonomiska föreningarna. Man tycker,
att det är inte hållbart motiverat. Den reservation, som här är knuten till
betänkandet, tar också sikte på denna sak och föreslår, att man för förmögenhetsdelen
även i fråga örn ekonomiska föreningar skall ha samma koefficient
som annars, d. v. s. a/ioo Sedan

kommer jag till den tredje anmärkningen, och det rör den lucka eller
kanske rättare sagt de luckor, som under behandlingen hos Kungl. Majit insmugit
sig i detta förslag och som göra det rätt betänkligt att man antar en
lag med sådana brister. Enligt kommittébetänkandet hade man tänkt sig att
hos andelsägaren skulle beskattas andelens eller insatsens nominella värde och
hos föreningen skulle beskattas återstoden av föreningens förmögenhet, och
det är ju ett rimligt resonemang. Där finns ju ingen lucka. Ena delen beskattas
hos delägarna och den andra hos föreningen. Sedan kan man ju resonera örn,
huruvida det skall vara V200 eller 1/10o, när man avstår från att beskatta den
lille delägaren och i stället beskatta förmögenheten hos den skattekraftiga föreningen.

Men när nu detta varit hos Kungl. Majit har av grunder, som jag inte närmare
behöver gå in på, därför att det är en sak för sig, kommit in den formulering,
som nu finns i förslaget till inkomstskatteförordningens 10 och 12 §§.
Där är det så, att propositionen har tagit ut så att säga till särskild behandling
i lagtexten endast vissa ekonomiska föreningar, nämligen som var och en
kan sc sådana föreningar, vilkas behållna tillgångar vid likvidation endast
delvis skola skiftas mellan delägarna. Det är ju det som står i 10 § och likaså
i 12 § i den ny tillsatta punkten c) under första momentet. Nu säger propositionen
örn de här företagen, att hos andelsägaren skall beskattas den del av
föreningens förmögenhet,, som vid likvidation skulle ha fallit på andelen, och

102

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m.

(Forts.)

sedan står det, att Lös föreningen skall beskattas den del av föreningens förmögenhet,
som vid likvidation ej skulle skiftas mellan medlemmarna. Ja, där
är en lucka gjord. Enligt mitt förmenande finns det två luckor i detta lagförslag.
Detta är den mindre vådliga, örn jag så får säga, nämligen att det inte
här är parallella uttryck. Här står det att på andelarna skall beskattas vadi
som skulle fallit på andelarna, örn föreningen trätt i likvidation, och hos föreningen
skall beskattas — inte det som inte skulle falla på andelarna utan
det som ej skulle skiftas mellan delägarna. Det är ju inte uttryck, som korrespondera
emot varandra. Det kan nämligen finnas en tredje del, som skiftas
mellan medlemmarna men ej på andelarna, alltså en del av förmögenheten, som
skiftas mellan medlemmarna men ändock inte skiftas på andelarna, och det är
en mycket vanlig sak. Det är det normala enligt föreningslagen. Enligt den
gäller att örn det inte finns några särskilda bestämmelser örn hur likvidationen
skall gå till, så skall det först delas ut på andelarna vad som är inbetalt,
men sedan skall återstoden skiftas efter huvudtalet. Alltså, där finns en del
som skiftas mellan medlemmarna men inte på andelarna, och skiftas den inte
efter huvudtalet, så kan det hända att den skiftas efter verkställda köp och/
eller försäljningar eller någon annan grund. Hur skall den delen av förmögenheten
bli beskattad? Det står ingenting härom, och den undslipper väl all
beskattning, såvitt jag kan läsa lagtext tillräckligt kritiskt. Jag förstår inte,
varför man haft två olika uttryck i texten. På det ena stället talar man örn det
som skulle fallit på andelen, och i andra fallet borde man ju sagt det som
inte fallit på andelen, men man säger i stället det som ej skulle skiftas mellan
medlemmarna, och det uppstår en lucka på det sättet.

Men vi lia en lucka nr 2, som är betydligt större. Hur är det meningen, att
det skall gå med föreningar, vilkas behållna tillgångar vid likvidation helt
skola skiftas bland medlemmarna? De falla tydligen icke under någon av beskrivningarna
i 10 och 12 §§, ty där talas endast örn de fall, då tillgångarna
endast delvis skola skiftas mellan medlemmarna. Men antag, att tillgångarna
skola helt skiftas 1 Nu kommer kanske någon och säger, att detta icke förekommer.
Men det är det vanliga i producentkooperationen, att vid likvidation
skiftas allting mellan medlemmarna. Först få andelarna sitt, och sedan skiftas
resten. — Det kan ju hända, att det först utgår något belopp för något
särskilt ändamål, men sedan skiftas allt mellan medlemmarna. — Det fallet
står icke alls omnämnt här. Det skulle betyda, att hela producentkooperationen
skulle stå utanför lagstiftningen om beskattning av förmögenhet, Läser
man emellertid kommittébetänkandet, finner man, att meningen är, att dessa
ekonomiska föreningar, vilkas förmögenhet helt skall skiftas bland medlemmarna,
skola beskattas enligt den generella regel, som är uppställd i värderingsparagrafen
i inkomstskatteförordningen, där sista meningen lyder: »Övrig
lösegendom upptages till det värde, som den kan anses hava betingat vid
försäljning under normala förhållanden.» Efter denna punkt är det, såvitt jag
förstår kommittébetänkandets mening, som dessa ekonomiska föreningar, som
jag sist talat örn, skola behandlas — och man får väl anse. att detta är meningen
också enligt propositionen. Men kommer det hela då att gå ihop? Eftersom
ingenting skall beskattas hos föreningarna enligt den föreslagna avfattningen
av 12 §, måste ju avsikten vara, att hela föreningsförmögenheten skall
beskattas hos andelsägarna, Detta kan nog vara en riktig tankegång i vissa
fall. Vi ha t. ex. mejeriföreningarna. I den mån deras ekonomi förbättras, så
att de äga en del tillgångar utöver de ursprungliga insatserna, brukar det väl
vara så, att andelarnas värde stiger över det nominella och att de kunna säljas
och köpas i den fria handeln ungefär till det pris, som motsvarar vad av föreningens
förmögenhet faller på dessa andelar. Medlemmarna kanske lia betalat

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Nr 17.

103

Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m.

(Forts.)

in 5 kronor per ko eller per hektar. \Tärdet av andelarna har sedan stigit, så att
det finns en förmögenhet icke av 5 kronor per andel utan av 70 kronor per
andel. Då säljas och köpas andelarna också till ett pris av 70 kronor, och i
så fall bli de rättvist värderade efter sista satsen i 10 _§. Men det finns många
andra fall, då det icke alls går på det sättet. Det finns mångå föreningar,
där det är så beskaffat, att den som utträder ur föreningen, flyttar ifrån orten
o. s. v., icke kan få ut mer än andelens nominella värde. Detta är ju föreningslagens
huvudregel. Står det ingenting särskilt bestämt i föreningsstadgarna,
skall det vara på det sättet. I ett dylikt fall är det väl otänkbart, att andelen
i fria handeln skulle värderas till exempelvis 70 kronor, örn 5 kronor utgör
det nominella beloppet. Dessutom är det nog i en del föreningar så, att den
som blir medlem i föreningen, även örn han blir det på ett senare stadium,
får betala endast andelens nominella belopp. Detta bibehålies alltså för nytillträdande
medlemmar. Jag känner till föreningar, där sådant förekommit och
alltjämt förekommer. Fastän alltså föreningens egendom, fördelad på andelarna,
belöper sig till kanske 35 ä 40 kronor per andel, kan vem som helst
ändå skaffa sig delägarskap i föreningen, förutsatt att han sysselsätter sig
med en viss produktion, genom att betala det ursprungliga beloppet av 5
kronor. Det är klart, att i ett sådant fall kan marknadsvärdet av andelarna
ännu mindre stiga utöver det nominella. För dessa föreningar kommer en värdering
enligt sista satsen i värdesättningsparagrafen i inkomstskatteförordningen
att leda till, att andelarna icke kunna värderas högre än till nominella
värdet. Yar skall återstoden av föreningens förmögenhet beskattas? Ja, efter
lagförslaget här blir den icke beskattad alls. Där iir den stora luckan. För
hela producentkooperationen gäller alltså, i den mån föreningarna lia det ställt
så, att vid medlemmarnas inträde och utträde beräkningen sker efter parivärdet
av andelarna — ja. vid utträde kunna de ibland icke få något alls —
att föreningarna icke skulle komma att alls beskattas för den förmögenhet,
som föreningen förvärvat utöver de ursprungliga insatserna. Det är klart, att
sådana luckor icke böra finnas i ett lagförslag, och jag får säga, att det är
mycket beklagligt, att icke lagrådet, som ju när det gäller andra lagar skall
se till, att det icke blir några luckor, också verkställer en liknande granskning
i fråga örn skattelagarna. Det är icke säkert, att man märker en sak sådan
som denna under förslagets mycket korta och flyktiga passerande genom bevillningsutskottet.
Och även örn någon enstaka ledamot märker den. kan han
kanske icke förmå de andra ledamöterna att inse, att det förhåller sig så.

Det riktiga här skulle egentligen vara, att det bleve en återremiss till utskottet,
för att man skulle få dessa luckor tilltäppta. De funnos, . som jag
nämnde, icke i kommittéförslaget, men de ha kommit till vid behandlingen.hos
Kungl. Majit och genom de förändringar, som Kungl. Majit gjort i kommittéförslaget.
Då borde det hela rättas till, innan förslaget går vidare. Men jag
har icke den uppfattningen, att det skulle löna sig med ett återremissyrkande.
Gången får väl bli den, att kammaren med stor majoritet tager lagförslaget,
att man vid nästa taxering finner, att många ekonomiska föreningar få 80
å 90 % av sin förmögenhet undantagna från förmögenhetsbeskattning, att det
blir ett nytt förslag från Kungl. Majit, vari man täpper till luckan, och att
bevillningsutskottet och riksdagen taga detta förslag. Men ett förslag från mig
tager man säkert icke.

Jag skall icke upplaga kammarens tid längre med detta. Det är klart, att
hela denna sak rörande de luckor jag talat örn, vilka man icke märker annat
än vid en någorlunda noggrann finläsning av förslaget, kunna icke kammarledamöterna.
genom en kort redogörelse från min sida sätta sig in i. Jag kan
ju därför icke vänta, alf det skall kunna bli någon återremiss av förslaget.

104

Nr 17.

Onsdagen den C maj 1942 e. m.

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m.

(Forts.)

Innan jag slutar vill jag nämna litet om ytterligare en punkt, vilken jag
berört i det särskilda yttrande, som jag fogat till utskottsbetänkandet. Jag
anser, att när man nu skulle åstadkomma något definitivt i fråga örn beskattningen
av de ekonomiska föreningarna, borde man icke ha bortsett ifrån att vi
1938 gåvo de ekonomiska föreningarna en mycket stor skattelättnad, något som
då ansågs^ vara bara ett provisorium. Jag säger i yttrandet, att propositionen
bortser från att 1938 års skattelagar inneburo betydande skärpningar av beskattningen
för alla slag. av skattskyldiga utom just för de ekonomiska föreningarna,
för vilka de inneburo en betydande och för de största och mest
skattekraftiga föreningarna mycket stor lättnad. Denna olikformighet i behandlingen
1938 uppväges ej i nämnvärd omfattning av Kungl. Maj :ts nu
framlagda förslag örn beskattning av överskjutande delar av föreningsförmögenheten.
Det var så, att när denna sak togs år 1938, man räknade med, vill
jag minnas, att de ekonomiska föreningarna i gemen fingo en skattesänkning
örn cirka 25 %, örn man utgick från läget vid tiden för de tidigare skattelagarnas
tillämpning. Detta har verkat mycket kraftigt och kraftigast på de största
ekonomiska föreningarna. Jag kan kanske tillåta mig att nämna några siffror
från Kooperativa förbundet — jag vill dock påpeka, att de siffror, som jag
här nämner, icke äro renodlade, ty några renodlade siffror får man icke fram
ur Kooperativa förbundets berättelser i detta avseende; man får endast de
totala skattebeloppen för de olika åren, vari ingå också kommunalskatter och
andra icke statliga skatter. Förbundet betalade 1937 i skatter 1,493,000 kronor.
Sedan har summan sjunkit undan för undan. År 1940 betalades 998,000 kronor.
Alltså har det från år 1937 till 1940 blivit en minskning från cirka llh
miljon kronor till ungefär 1 miljon kronor. Detta gäller, som jag nämnde,
bade statliga och kommunala skatter sammanlagt. Dessa minskade skattebelopp
har man fått trots att företagets nettoinkomst under samma tid stigit
från 3,449,000 kronor till 4,526,000 kronor och trots att, som vi veta, under
denna tid statens skattesatser sannerligen icke undergått någon lindring. Nu
äro ju siffrorna, jag upprepar det, icke renodlade, och vinstsiffrorna korrespondera
icke direkt med skattesiffrorna på grund av skatternas eftersläpning efter
inkomsten, men vi se i alla fall, att det blivit en betydande skattesänkning
samtidigt som nettoinkomsten har stigit och statens beskattningsåtgärder blivit
kolossalt mycket kraftigare. Detta visar, att det icke var någon liten gåva de
största ekonomiska föreningarna fingo genom 1938 års skattelagar.

Herr talman! Som jag redan har sagt, har jag icke för avsikt att trots de
brister, som vidlåda detta skatteförslag — jag får säga, att en del av bristerna
blev jag varse först efter det att förslaget lämnat utskottet — yrka återremiss
av detsamma till utskottet, utan jag vill nöja mig med att yrka bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen. Nu är det tekniska utformandet där
kanske icke fullt klart. Reservanterna yrka emellertid, att den förändring,
som man föreslagit i inkomstskatteförordningens 15 §, icke skall komma till
stånd. Det är väl tekniskt riktigare, att jag yrkar, att ur utskottsförslaget
under punkt II — alltså den del som rör förordningen örn statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt — 15 § skall utgå. Det innebär ju, att det icke skulle
ske någon förändring av denna paragraf. I anslutning därtill bör 15 § också
tagas bort ur lagförslagets ingress.

På grund av förfall för sekreteraren övertogs nu protokollsföringen, jämlikt
herr talmannens bestämmande, av tjänstemannen hos kammaren sekreteraren G.
Brittin

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. lii.

Nr 17.

105

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m.

(Forts.)

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Den reservation, som är fogad vid
detta utskottsbetänkande, riktar sig, såsom av herr Lundells anförande framgick,
mot propositionen och utskottets förslag i den del desamma inrymma åt
ekonomiska föreningar en lindrigare .beskattning av förmögenhet än åt andra
skattskyldiga. Fastän tiden är långt framskriden, skall jag be att med några
korta ord få lämna en orientering i fråga örn de synpunkter, som föranlett
mig att ansluta mig till denna reservation.

Utskottet erkänner att det i fråga om ekonomiska föreningars förmögenhetsbeskattning
föreligger en bristfällighet i beskattningsreglerna. Att så är
fallet är också tydligt, när man vet, att en viss del av dessa föreningars förmögenhet
icke kommer att bli beskattad vare sig hos föreningen eller hos delägarna.
Örn man principiellt går in för att ekonomiska samfälligheters förmögenhet
skall beskattas hos delägarna genom beskattning av deras andelar
eller deras aktier, är en bestämd förutsättning för denna skatteform att den
ekonomiska föreningens hela förmögenhet återfinnes i andelarna. Om så icke
är fallet, till exempel då andelarna upptagas till ett bestämt värde, som är
begränsat till det inbetalda beloppet eller på annat sätt, och dessutom i föreningen
på grund av vinstavsättningar finns ett samlat kapital, kommer detta
samlade, av vinstmedel härrörande kapital att förbli obeskattat. Det är ju klart
att detta kan betecknas som en bristfällighet, ja, en så klar bristfällighet att
dess rättande icke bör föranleda att rättelsen åtföljes av kompensation i någon
form som örn den innebure ett offer. Det finns vissa tecken, som tyda på
att man inom den verksamhet, där man tidigare åtnjutit fördelen av det hittillsvarande
beskattningssystemet, velat betrakta medgivandet att ändra detta
som ett offer, vilket på något sätt skulle kompenseras.

Nu säges i propositionen, att ett konsekvent genomförande av likställighet
med aktiebolagen kräver beskattandet av denna förmögenhetsdel. Jag tycker
ju för min del att man knappast behöver blanda in aktiebolagen i det här sammanhanget,
utan att man mycket väl skulle kunna säga, att vanlig enkel rättvisa
kräver att en förmögenhet, som hittills nndgått beskattning, måste bli beskattad.
De kooperativa föreningarna själva ha ju också vidgått det berättigade
häri, och full enighet råder sålunda örn att den del av föreningarnas förmögenhet,
som icke blir beskattad hos delägarna, bör beskattas hos föreningarna. Härigenom
uppkommer en avvikelse från aktiebolagens förmögenhetsbeskattning,
som ju i sin helhet läggs på aktieägarna. Beträffande här nämnda förmögenhetsdel
komma de ekonomiska föreningarna sålunda att likställas med andra
förmögenhetsägare, som ha att erlägga skatt å förmögenhet. Detta förefaller
vara rätt naturligt, Något annat är ju icke möjligt, men när man då skall jämföra
dessa ekonomiska föreningar med andra förmögenhetsägare drar man icke
ut konsekvenserna, utan man medger en lindring i beskattningsavseende av
denna kvarvarande förmögenhetsdel i förhållande till vad andra skattskyldiga
få betala.

Även förmögenhetsskatten utgår ju i form av en inkomstskatt genom att Vioo
av förmögenheten beskattas såsom inkomst. Ett aktiebolag, som självt icke har
någon förmögenhet, får sålunda sin förmögenhet beskattad hos aktieägarna i
form av detta inkomsttillskott, som kommer att beskattas efter progressiva regler.
Likaså få de ekonomiska föreningarna den del av förmögenheten, som representeras
av andelarna, beskattad på enahanda sätt, under det att resten, som
skall beskattas hos föreningarna, borde -— örn jämförelsen fullföljes med övriga
förmögenhetsägare — beskattas såsom inkomst efter den proportionella skatt,
som gäller för ekonomiska föreningar, nämligen 10 procent.

På rätt oklara grunder föreslås nu i propositionen, att de ekonomiska för -

10G

Nr 17.

Onsdagen den fi maj 1942 e. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. rn.

(Forts.)

eningarna för denna hittills obeskattade förmögenhetsdel skola få räkna med
en skattesats av fem procent i stället för 10 procent, eller som saken utformats
för underlättande av taxeringsarbetet, att tillägg skall göras till inkomster
med (boo av förmögenheten i stället för V100. För denna skattelindring anföres
en ganska egenartad motivering. Den sägs vara gjord för åstadkommandet
av likställighet med aktiebolagen. Beskattningen av den hittills obeskattade
förmögenhetsdelen hos föreningarna bör icke bli högre, säger man, än
vad fallet skulle ha varit, örn medlemmarna fått skatta för ifrågavarande
förmögenhet, som sker med aktieägarna i ett aktiebolag. Man menar att andelsägarna
i ekonomiska föreningar i allmänhet äro små inkomsttagare med en skatteprocent
som är mindre än 10 procent, och att beskattningen av förmögenheten i
föreningens hand därför blir större än om delägarna besuttit den som sin
egendom och skattat för sina andelar. Ja, detta låter rätt obestridligt fastän
man ju kan göra den reflexionen att det icke finns något underlag för påståendet.
Det är väl rätt lösa grunder att lagstifta på med denna utgångspunkt,
som på intet sätt stötts av någon utredning. Det är ju att lagstifta på en höft.

Men man gör sig också frågan: vad är det för märkvärdigt i detta att denna
förmögenhetsdel blir beskattad något starkare i föreningens hand än örn den
skulle beskattas genom delägarna? Är det icke en i vårt skattesystem helt
vedertagen uppfattning att kapital, i synnerhet örn det är vinstmedel, samlat
hos en samfällighet, har större skattekraft än örn det befinner sig fördelat
hos enskilda. Herr Lundell har varit inne på den saken, och jag skall endast
komplettera med några ytterligare synpunkter.

Hela denna princip örn större skattekraft, som man nu alldeles tappar bort,
utgör ju en av vårt skattesystems grundpelare, som varit så fundamental att
man ansett den kunna motivera den från andra synpunkter så oformliga och
orättvisa beskattning, som aktiebolagens dubbelbeskattning utgör. Det är ju en
beskattning, varigenom denna företagsform belastats med en skattebörda, som
trotsar ali jämförelse med andra verksamhetsformer. Detta gör att det klingar
litet främmande, örn man hävdar den meningen, att man vill vidtaga lindringar
i andra företagsformers beskattning för att åstadkomma likställighet
med aktiebolagen. Dubbelbeskattningen av aktiebolagen är en oformlighet.
Man måste väl, örn man icke är insatt i dessa skattemysterier, förundra sig
över att några personer, som sammanslutit sig för att driva en rörelse och
för detta ändamål bildat ett aktiebolag, för resultatet av sin rörelse beskattas
två gånger, under det att samma personer, örn de driva samma rörelse i form
av ett enkelt bolag eller ekonomisk förening, bli beskattade bara en gång. Det
enda som kunnat motivera aktiebolagsformens direkta missgynnande såsom
skett har varit den större skattekraft, som förmenats uppkomma genom kapitals
och vinsters samlande hos en opersonlig samfällighet. Stick i stäv mot
denna princip begär man nu att den bos en ekonomisk förening samlade förmögenheten
icke skall anses bärkraftigare än örn de fattiga delägarna besutte
densamma i form av andelar, utan skall beskattas efter regler lindrigare än
dem som i övrigt gälla. Man strävar sålunda efter att på en punkt åstadkomma
likställighet med aktiebolagen, medan det på andra väsentliga punkter icke
finns någon likställighet.

Öm nu detta förslag blir riksdagens beslut, får nog ändå Kooperativa förbundet
icke begära att riksdagen instämmer i vad förbundet i sitt yttrande anfört,
nämligen att härmed skulle ha klart ådagalagts, att kooperationen icke åtnjuter
några skatteprivilegier. Beslutet blir fastmer ett ytterligare bevis för
att den förnämliga, välskötta kooperativa rörelsen alltjämt intar sin särställning
som av statsmakterna särskilt omhuldad och privilegierad. Jag har i

Onsdagen den 0 maj 1942 e. m.

Nr 17.

107

Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m.

(Forts.)

grund och botten ingenting emot, att den för vårt land betydelsefulla verksamhet,
som av de kooperativa föreningarna bedrives, i skatteavseende åtnjuter
de fördelar, som äro möjliga, men jag skulle gärna se att aktiebolagen,
som bedriva minst lika betydelsefull verksamhet, finge se sina skattefrågor
behandlade med samma varsamhet. Då nu detta icke är fallet anser jag det
vara ett uttryck för rättvisa att de ekonomiska föreningarna vid förmögenhetsbeskattningen
behandlas såsom andra skattskyldiga, och detta, herr talman,
är det motiv, som jag velat anföra för min anslutning till reservationen,
till vilken jag ber att få yrka bifall så som herr Lundell närmare preciserat
densamma.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Huvuddelen av den kungl, proposition,
som nu behandlas i bevillningsutskottets betänkande, rör ju frågan örn en omprövning
av stiftelsernas skattefrihet. Detta är ju ett sedan gammalt mycket
omdebatterat problem, som man nu söker komma till rätta med och skaffa en
någorlunda rimlig lösning. Det hela betyder en åtsnävning av skattefriheten.
Jag skulle i det här sammanhanget särskilt vilja understryka vad utskottet
säger på sid. 12 i sitt betänkande, nämligen att det är angeläget att det snarast
möjligt upplägges ett register över våra stiftelser, så att man kan få en
verklig kontroll över dem och se till att stiftelser, som icke äro berättigade
till skattefrihet, få bidraga med skatt till stat och kommun. Detta är så
mycket mera nödvändigt i tider som dessa, då skattebördan växer på alla håll.

Utskottet har också på alla dessa punkter varit enigt, och bortsett från vad
herr Lundell anfört i sitt särskilda yttrande, till vilket jag sedermera skall be
att med några ord få återkomma, är det ju egentligen endast på en enda punkt,
där det råder tvist mellan utskottsmajoritet och högerreservanter. Man bär
från dessa reservanters sida vänt sig mot skattekommitténs av Kungl. Maj :t
upptagna förslag, att de ekonomiska föreningarnas förmögenhet skall upptagas
icke till V100 utan till 1/aoo. Utskottet har liksom Kungl. Majit understrukit,
att detta är en fullkomligt ny beskattning. Detta är en sak, som man
upptäckt, då man ägnat uppmärksamhet åt de ekonomiska föreningarnas beskattning,
och man har då ansett sig kunna gå fram på denna väg och beskatta
den förmögenhet, som således aldrig kan komma att beskattas hos de
enskilda medlemmarna i de ekonomiska föreningarna.

Jag skulle gentemot herr Olsson i Göteborg vilja säga, att vi i detta sammanhang
icke få glömma, att det härvidlag är fråga örn en förmögenhetsskatt
och att man således i detta sammanhang icke kan tala örn bolagens dubbelbeskattning,
ty i fråga om förmögenheten gäller ju där varken dubbel eller
enkel beskattning. När skattekommittén sökte sig fram efter denna linje
skedde detta med samma motivering, som bevillningsutskottet här anfört, nämligen
att om man stannade vid 1/ioo skulle man därigenom komma att drabba
dessa människor hårdare, än örn denna skatt skulle tågås ut hos den enskilde
delägaren. Då man icke ville begå denna orättvisa, sökte man sig fram efter
en linje, där det genom ett skatteuttag skulle bli ungefär samma förhållande
som om denna förmögenhetsskatt hade uttagits hos de enskilda delägarna. På
så sätt kom man till V2»». Nu är det ju klart att man kan hysa delade meningar
örn hundradelen eller tvåhundradelen, och hundradelen är ju intet heligt tal.
När vi sist ändrade från Vno till Vinö diskuterade vi ju mycket denna sak. Det
fanns ju f. ö. ett kungl, förslag, som gick ut på att man skulle flytta från
Vno till V200. Det var närmast av praktiska skäl som man överhuvud taget be -

108

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m.

(Forts.)

höll någon av dessa delar och icke skapade en helt frigjord förmögenhetsskatt.
Dessa synpunkter, som lia stöd såväl i skattekommitténs förslag som i den
kungl, propositionen och nu i bevillningsutskottets betänkande, måtte anses
vara de, som i det nuvarande läget äro de riktigaste. Det är möjligt, att vi
härvidlag en gång kunna komma till ett annat resultat. Jag vill ännu en gång
starkt stryka under, att detta är en ny skatteform. Det är en uttagning av
förmögenheten hos de ekonomiska föreningarna, vilka vi genom 1938 års skattereform
jämställde med aktiebolagen.

_ Jag förmenar ingalunda herr Lundell att här lia en egen mycket självständig
mening örn dessa problem, men jag skulle gärna önska att han, när han
får denna ställning, ville ge andra precis samma rätt. Jag känner mig icke
kränkt, och jag tror icke heller att någon annan av 1936 års skattekommittés
övriga ledamöter känner sig kränkt av herr Lundells tal örn ytlighet och ofullständighet.
Vi dela ju i så fall äran med Kungl. Majit att lia förebringat, såsom
herr Lundell säger, en mycket bristfällig motivering för vårt ställningstagande.
Man borde ju kunna diskutera dessa saker utan att behöva tillvita
den, som har en annan mening än man själv, fullkomlig brist på kunskaper örn
dessa ting, ytlighet o. s. v.

Vad som i detta sammanhang närmast gläder mig är att när herr Lundell
med ifrågavarande motivering ånyo söker aktualisera den s. k. rabattfrågan
han står ensam och har övergivits av sina partivänner i bevillningsutskottet.
Herr Lundell ina anse de skäl, som skattekommittén och Kungl. Majit ha
givit för att man betraktar denna fråga såsom varande löst, mindre värdefulla.
Herr Lundell må föra ett aldrig så teoretiskt resonemang örn att frågan alltjämt
pockar på en lösning eller, som herr Lundell sade, att den kommer igen.
Jag skulle bara häremot vilja anföra den lilla praktiska synpunkten, att skattekommitténs
resonemang dock haj visat sig under hela remissförfarandet och
under alla debatterna om dessa ting ha avkopplat de gamla paradhästarna i
denna strid mellan kooperationen och den privata handeln. Det är dock, förefaller
det mig, ett praktiskt resultat som har uppnåtts, vilket, örn det icke
betyder den slutliga lösningen av detta problem, dock betyder ett avsevärt
steg framåt på vägen.

Herr Lundell ha-r ansett sig kunna göra gällande, att skattekommittén tydligen
icke har haft någon erfarenhet om dessa ting, när det rör de
ekonomiska föreningarna, och herr Lundell vände sig särskilt till mig, och
jag var ju också en ledamot, men bara en enda ledamot i skattekommittén.
Det fanns, herr Lundell, folk i denna skattekommitté, som säkert representera
det allmänna ekonomiska livet, näringslivet och handeln minst lika bra
som herr Lundell, och jag ber att få säga, att hans omdöme i dessa avseenden,
när han uttalat sig sa hart, det träffar, lika väl som det träffar den minoritet
av socialdemokrater, som fanns i skattekommittén, den majoritet av borgerliga,
som fanns i denna skattekommitté. Det träffar också den skatteexpert,
som herr Lundells eget parti hade satt in i denna kommitté, ty kommittén
var pa alla dessa punkter fullkomligt enig. Jag menar, att man ju bör kunna
resonera om. dessa ting utan att behöva säga, att den och den begriper ingenting
av näringslivet, den eller den begriper ingenting av det eller det, även
örn det är en man, sorn, för att taga ett exempel ifrån skattekommittén, har
betydande försänkningar i svensk industri och svenskt näringsliv. En av ledamöterna
i kommittén stod ju också industriförbundet synnerligen nära.

Men herr Lundell har gått ett steg till. Han har här i debatten riktat synnerligen
grava anmärkningar på ett par punkter emot det här föreliggande
förslaget. Jag är icke beredd, det säger jag ärligt och uppriktigt, att påstå,

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Nr 17.

109

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av kornrnunalskattelagen, rn. m.

(Forts.)

att herr Lundell har orätt, ty i dessa ting kräves det dock, att nian ägnar dem
större uppmärksamhet än att bara diskutera dem i en kammardebatt. Det är
sådant, som man ju skall diskutera i utskottet. Herr Lundell har suttit vid
utskottets bord och tillsammans med utskottets övriga 19 ledamöter diskuterat
den kungl, propositionen. På de punkter, där herr Lundell i dag upptäckt
dessa stora luckor och riktade så grava anmärkningar, är jag icke beredd
att säga, att han har fel, ty han känner kanske bäst bland utskottets ledamöter
jordbruksproduktionens ekonomiska föreningar. Men vad jag gör anspråk på
och vad bevillningsutskottet har rätt att göra anspråk på är, att herr Lundell
lägger sin sakkunskap och sina upptäckter på bevillningsutskottets bord, så
att det får pröva dem, ty annars är det ju överhuvud taget omöjligt att åstadkomma
några resultat.

Nu säger herr Lundell, att man skulle återremittera bevillningsutskottets
betänkande. Det är bara ett fel i detta resonemang. Första kammaren har fattat
beslut, och således skulle en återremiss bli fullkomligt verkningslös. Jag tror,
att om herr Lundell i stället för att ställa ett sådant återremissyrkande här i
kammaren hade lagt fram allt detta på bevillningsutskottets bord, så att man
kunnat diskutera jordbrukskooperationens problem i dessa båda fall, där herr
Lundell har påpekat uppenbara luckor, så hade det varit möjligt för utskottet
att antingen göra dessa erinringar eller också skriva någonting till Kungl.
Maj:t på dessa punkter. Det har icke skett. Jag erkänner, att jag känner
jordbrukskooperationen för litet, för att jag skall kunna våga mig på att på
rak arm taga ställning till dessa ting.

Då det, så vitt jag förstår, i det läge vari vi befinna oss överhuvud taget
icke är möjligt att ställa annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i dess helhet. Men,
herr talman, jag nödgas strjdra under en sak mycket starkt, och då jag ser att
det finns ett statsråd på statsrådsbänken, skulle jag vilja hemställa, att Kungl.
Maj :t närmast i anledning av vad som här har förekommit, måtte taga upp till
allvarlig prövning de anmärkningar herr Lundell i fråga örn jordbrukskooperationen
här har framfört, undersöka dem mycket noga och örn det visar sig
vara riktigt, vad som herr Lundell här har framhållit, se till att dessa luckor
bli täckta till nästkommande riksdag. Jag anser detta vara så mycket mera
angeläget som den utomordentligt goda information herr Lundell har givit
alla dem, som skulle kunna lia nytta av luckorna, gör, att det, örn dessa luckor
finnas, är oundgängligen nödvändigt att de stängas till så snart som det är
möjligt. Med dessa erinringar hemställer jag, herr talman, örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Sandberg: Herr talman! Det är inte min mening att deltaga i debatten
angående det avsnitt av det föreliggande betänkandet, som hittills varit
föremål för överläggning i kammaren. Jag har ju anslutit mig till den mening
i den hittills diskuterade frågan, som företrädes av utskottets majoritet.

Jag har i stället begärt ordet för att få tillfälle att understryka en annan
punkt i utskottets betänkande. Det är ju så, att i detta betänkande har behandlats
en hel rad av skatteproblem, och beträffande ett av dessa önskade jag
dels uttala min tillfredsställelse med vad utskottet har anfört och dels starkt
understryka de önskemål, som utskottet framhållit. Jag avser frågan örn beskattningen
av de frikyrkliga sammanslutningarna. Jag skall icke gå in på
de framställningar, som i detta hänseende ha gjorts ifrån vederbörligt håll.
Jag vill endast erinra örn att 1936 års skattckommitté ansett billighetsskäl
tala för en förmånligare ställning i beskattningshänseende för åtminstone vissa

Ilo

Nr 17.

Onsdagen den 0 maj 1942 e. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m.

(Forts.)

frikyrkliga sammanslutningar. Varken kommittén, departementschefen eller
utskottet har emellertid nu kunnat göra något åt denna skattefråga, även örn
den goda viljan synes vara för handen i ganska hög grad. Man har icke kunnat
göra någonting åt saken därför att vissa problem, som sammanhänga med densamma,
behöva ytterligare utredas. Man måste nämligen ställa vissa krav på
de sammanslutningar, sorn kunna tänkas bli föremål för lindrigare beskattning.
De frågor, som därvid uppkomma, har kommittén icke ansett falla inom
området för sitt arbete utan hänvisat till den av riksdagen 1938 begärda utredningen
om de fria religiösa sammanslutningarnas rättsliga ställning. Man
kan mycket val förstå denna kommitténs ståndpunkt, men man måste beklaga
dröjsmålet med den åsyftade utredningen, och det var denna sak jag ville
betona.

Nyligen behandlades bär i riksdagen en fråga, som också hade sammanhang
med den utredning, som jag här talar om, nämligen frågan örn upplåtande
av kyrka vid begravning i annan än den svenska kyrkans ordning.
Vid det tillfället blev det bland annat klart, att det var mycket önskvärt, att
den redan 1938 begärda utredningen snarast komme till stånd. Nu har i det
här föreliggande betänkandet redovisats en skattefråga av icke ringa vikt,
utan att man ändå kan göra någonting åt saken, därför att det icke blivit
något av den åsyftade utredningen. Den nu föreliggande skattefrågan utgör
alltså ännu ett starkt skäl för att utredningen örn de frikyrkliga samfundens
rättsliga ställning icke längre förhalas.

Örn chefen för finansdepartementet hade varit närvarande, hade jag tänkt
begagna tillfället att till honom rikta en vädjan i denna fråga. Emellertid
finnas andra ledamöter av regeringen närvarande, och jag vill till den kraft
och verkan det hava kan hemställa, att denna fråga måtte beaktas, och jag
vill göra det genom att citera vad utskottet säger i slutet på det stycke, som
står överst på sidan 13. Utskottet säger nämligen: »Utskottet liksom kommittén
anser önskvärt, att frågan örn de frikyrkliga sammanslutningarnas ställning
i ^beskattningshänseende tages under övervägande, och vill för sin del framhålla
angelägenheten av att den sålunda ifrågasatta utredningen (det är den
av mig tidigare nämnda 1938 begärda utredningen) utan dröjsmål igångsättes.
»

Herr Henriksson: Herr talman! Under de år jag suttit i riksdagen har
jag vid skilda tillfällen genom motioner och genom anföranden i kammaren sökt
hävda det rättvisa i att olika företagsformer skulle i görligaste män likställas
i beskattningshänseende. Debatterna rörande olika företagsformers ställning
i beskattningshänseende hade ju börjat åtskilliga år innan jag kom in i riksdagen.
Det påpekades ju också av herr Lundell, att det sedan många år tillbaka
har varit strider i dessa frågor. Det har alltid varit ett mycket hårt
motstånd mot ett rubbande av de skatteprivilegier, som de ekonomiska föreningarna
ha haft jämfört med andra företagsformer, och jag föreställer mig att i
främsta rummet har det varit den konsumentkooperativa företagsformen, som
man velat slå vakt om. Det motståndet förefaller mig desto mera anmärkningsvärt,
som man framför allt ifrån konsumentkooperativa rörelsens sida alltid
bär velat göra gällande, att den som företagsform är så märkvärdigt effektiv.
Det talet bär man till och med vid något tillfälle kunnat få höra här i riksdagen
ifrån statsrådsbänken. Jag tycker, att detta tal förefaller något ihåligt,
örn det måste vara på det sättet, att rörelsen för sina framgångar behöver en
privilegierad ställning jämfört med andra företag. De senaste åren lia huvudsakligen
två spörsmål varit på dagordningen för en lösning, nämligen frågan

Onsdagen den 0 maj 1942 e. lii.

Nr 17.

Ill

Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m.

(Forts.)

om återbäringens beskattning och frågan om beskattningen av det hittills obeskattade
fondkapitalet. När hela skattefrågan var uppe vid 1938 års riksdag,
så hade jag i en motion tagit sikte på dessa båda spörsmål. Vid det tillfället
avfärdades den motionen från bevillningsutskottets sida genom att hänskjutas
till skattekommittén, och som bekant har ju sedan skattekommittén kommit
med sitt betänkande. Jag måste också för min del säga, att när jag första
gången läste det, var jag rätt förvånad över att innehållet föreföll mig ganska
magert.

Vad nu den här kapitalbeskattningen beträffar, som det ju i dag närmast
är fråga örn, så har jag för min del också nu väckt en motion med yrkande om
att den beskattade förmögenhetsdelen skulle vara en hundradel, såsom fallet
är beträffande övriga skattskyldiga. Jag skall inte på den punkten ingå på
alla de skäl, som ha anförts både av herr Lundell och herr Olson i Göteborg.
Jag tycker bara, att när utskottet har anfört, att utskottet anser för egen del
de i propositionen föreslagna förändringarna i fråga om beskattningen av ekonomiska
föreningars förmögenhet väl motiverade, så måste jag för min del
säga, att jag har icke funnit någon egentlig motivering alls. I skattekommitténs
betänkande rör man sig med ett mycket löst antagande, och man presterar
icke alls någon utredning eller något försök till närmare bevisföring varför
man har fastnat för denna tvåhundradel. Kungl. Majit accepterar och lägger
fram förslag härom. Som jag nämnde nyss, skall jag icke upprepa argumenten,
som ha framförts förut, men jag måste i alla fall framhålla, att jag
för min del icke kan finna, att förslaget skulle vara väl motiverat, som utskottet
här framhåller. På denna punkt vill jag för min del, herr talman, instämma
i det yrkande som framfördes av herr Lundell, alltså att 15 § i förslaget
utgår, och att man alltså på den punkten bibehåller den nuvarande ordningen.

Jag skall till slut säga ett par ord även örn det andra avsnittet. Herr Olsson
i Gävle sade, att i den där rabattfrågan har herr Lundell blivit övergiven av
alla sina vänner, och att man har under remisstiden avkopplat alla de gamla
paradhästarna, eller hur det nu var herr Olsson i Gävle uttryckte sig. Det
torde väl dock inte vara på det sättet att denna fråga är helt avkopplad, ty de
problem, som föreligga, finnas kvar, även om jag vill hålla med örn att de ur
praktiska synpunkter kanske äro mindre framträdande nu än vad de tidigare
varit. Herr Olsson i Gävle må gärna inhösta detta yttrande. Jag vill emellertid
påpeka att grundprincipen i vårt svenska beskattningsväsende är, att vinstmedel
skola beskattas. Om representanter för en kooperativ rörelse säga, att
den återbäring, som lämnats till kunderna eller medlemmarna, är den vinst,
som delas ut, då är det fråga om vinstmedel. Då måste enligt min uppfattning
dessa vinstmedel beskattas. Nu har det emellertid blivit på det sättet, att åtskilliga
stora konsumentkooperativa föreningar, bland dem Stockholm med
omnejd, i stället övergått till att bestämma denna återbäring ett år på förhand.
Då får den samma karaktär som en privat köpmans kassarabatter. Det
blir nämligen en del av köpeavtalet, som redan iir klart för köparen, när affären
avslutas. Då har alltså det man i detta fall kallar flir återbäring precis
samma karaktär, juridiskt och skattetekniskt, som den enskilda handelns återbäring.
Men det finns dock fortfarande en hel del kooperativa föreningar, som
bestämma återbäringen i efterskott och betrakta den sinn ett vinstmedel. Jag
vill erinra örn att det på sista tiden i Konsumentbladet, eller »Vi» som det
numera heter, har påpekats, att man har gått emot styrelsens föreslagna höjd
på återbäringen och gått in för högre återbäring. Detta är såvitt jag förstår
en disposition av vinstmedel, och när det gått till på det sättet, böra sådana

112

iNr 17.

Onsdagen den G maj 1942 e. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m.

(Forts.)

vinstmedel beskattas. Jag menar alltså med detta, att antingen skall man inom
den kooperativa rörelsen klart tala örn att det Ilar är en omkostnad, som man
bestämmer på visst sätt, d. v. s. en kassarabatt, som utgår till konsumenterna,
men då skall man låta bli att tala örn att man ger tillbaka vinst, ty då är det
endast en kassarabatt, eller också skall man fortfarande för konsumenterna
framhålla, att man lämnar dem vinsten på rörelsen, men då skall man också
betala skatt på vinsten. Det är alltså denna skillnad som jag vill stryka under,
och principdebatten på den punkten torde icke kunna avskrivas på det sätt
som skattekommittén här gjort.

Herr talman! Jag har tidigare framställt yrkande på denna punkt.

Herr Ericsson i Åtvidaberg: Herr talman! Idrottens skattefråga har diskuterats
gång efter annan, utan att man vunnit den förståelse, som jag tycker
att idrotten är berättigad till. Ej heller denna gången lia vi mött något ljusare
resultat. Visserligen omförmäles under departementschefens yttrande på sid.
48 i propositionen att »Idrottsrörelsen synes lämpligen böra erhålla det allmännas
stöd i annan form än genom en förmån, som skulle komma de olika
sammanslutningarna till godo i allt större omfattning, ju bättre ekonomi de
redan hade». Denna deklaration örn att idrotten är förtjänt av allmänt stöd är
ju tacknämlig att läsa, och man skall också villigt erkänna, att under många
år före kriget ett väsentligt stöd kom idrottsrörelsen till godo. Men detta stöd
kom via en helt ny inkomstkälla, nämligen tippningen. Emellertid har man
fått finna sig i att även detta stöd i stort sett nu dragits in; man har t. o. m.
villigt funnit sig häri i nuvarande nervösa läge. Men vad man inom idrottsrörelsen
absolut väntar sig är, att när freden en gång kommer, skall inte
ursprungliga avsikten med tipsmedlens användning, nämligen att huvudsakligen
användas till anläggningar för fysisk fostran, naggas i kanten.

Även om man alltså tacksamt noterar ovannämnda deklaration örn att idrotten
är förtjänt av allmänt stöd, är man icke lika tacksam, när man finner,
att idrottens egentliga beskattningsproblem ej heller nu göras till föremål för
någon som helst tillrättaläggning. I motsats till vanliga företag får idrotten
ur skattesynpunkt inte räkna verksamhetsområdet på samma sätt som annars
är vanligt. Det är vissa utgifter, som höra helt samman med idrottsföreningarnas
årsverksamhet, men som icke äro avdragsberättigade. Under sådana förhållanden
är det inte att undra på, att dessa bortåt en halv miljon svenska
ungdomar reagera mot detta, som de tycka, märkvärdiga beskattningssätt.
Idrottens avsikt är ju endast att fostra vårt folk till ett starkt folk, och f. n.
har detta även ur beredskapssynpunkt mycket att betyda. Det är då ej heller
att förvåna sig över, att denna stora grupp av svenska medborgare väntar sig,
att vederbörande skall ägna skälig uppmärksamhet åt just det som omförmäles
på sid. 17 i den nu förevarande propositionen om en motion, som väcktes
för några år sedan, och beträffande vilken bevillningsutskottet den gången
sade att »ifrågavarande spörsmål borde bliva föremål för en mera ingående
undersökning än den utskottet kunnat verkställa samt förväntade, att de för
utredningen rörande den kommunala beskattningen tillsatta sakkunniga komme
att ägna uppmärksamhet åt förevarande spörsmål». Man väntar sig alltså inom
idrottsrörelsen, att detta uttalande inte får dö bort.

Jag skall, herr talman, vid detta tillfälle inte fördjupa mig mera i frågan.
Jag har endast velat anmäla den förvåning, vi känna inför det sätt, på vilket
vår beskattningsfråga handlägges. Jag skall också knyta den förhoppningen
till det sagda, att vad som förekommer i det senast gjorda citatet måtte av
vederbörande beaktas.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Nr 17.

113

Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m.

(Forts.)

Herr Gezelius: Herr talman! Jag skall be att få instämma i vad herr
Ericsson i Åtvidaberg här anfört. I denna sena timme skall jag begränsa mig
till att endast ytterligare understryka vad han nämnde i sitt anförande, nämligen
vikten av att i första hand frågan örn beskattningen av de sammanslutningar,
som bedriva icke professionell idrott, och i andra hand frågan
örn bestämmandet av den inkomst å deras verksamhet, som må anses som beskattningsbar,
göres till föremål för en ingående prövning av den utredning
rörande den kommunala beskattningen, som nu arbetar. Den riksdagens hemställan,
som måste anses vara innesluten i det av herr Ericsson i Åtvidaberg
åberopade betänkandet av bevillningsutskottet 1936, synes icke kunna lämnas
utan avseende. Departementschefen har anfört, såsom herr Ericsson också erinrade
om, att det stöd, som en frihet från beskattning skulle anses innebära,
borde kunna lämnas i annan form. Detta synes innebära, att departementschefen
är beredd att lämna den svenska idrottsrörelsen ett ökat understöd i
form av kontanta bidrag. Emellertid kunna, enligt min uppfattning, verkningarna
av en — örn man nu inkluderar nöjesskatten — mycket ökad beskattning
inte på ett riktigt och effektivt sätt hävas genom ett ökat kontantbidrag.
Det är nämligen icke likgiltigt i vilken form och med vilken verkan
stödet lämnas, även örn stödet stundom skulle vara av mindre storleksordning.
Enligt min mening kan man inte överskatta betydelsen av att statsmakterna
på allt sätt stödja den svenska idrottsorganisationen och dess 450,000 aktiva
medlemmar i deras samhällsgagnande verksamhet. Det är inte av mindre betydelse
att detta stöd lämnas på ett för rörelsens verksamhet effektivt, riktigt
och lämpligt sätt.

Herr Hansson i Vännäsby: Herr talman! Jag har begärt ordet för att
yttra några ord örn gränsdragningen av skattefrihet för ideella föreningar.

Som vi veta finns det en föreningsverksamhet här i landet, som avser att
skydda djuren, nämligen djurskyddsföreningarnas verksamhet. I den gränsdragning,
som Kungl. Maj :t i propositionen och sedan utskottet föreslå med
avseende å skattefrihet, förekommer inte denna verksamhet upptagen bland
de ideella föreningar, som föreslås till skattefrihet. Jag och en annan medmotionär
här i kammaren ha inte kunnat vara nöjda med detta förhållande,
och vi ha därför väckt en motion, vari vi påpekat den nytta och den betydliga
sociala verksamhet, som dessa föreningar utöva, samt hemställt att det skulle
upptagas till prövning, örn inte även dessa föreningar borde få åtnjuta den
skattefrihet, som i övrigt föreslås beträffande ideell verksamhet. Djurskyddsföreningarna
äro ju i och för sig helt närstående till de barmhärtighetsinrättningar,
som föreslås till skattefrihet. Med hänsyn till den stora nytta, som
de uträtta ifråga om att bevaka djurens vård, så att obarmhärtighet ej får
utövas i någon större utsträckning, samt med hänsyn jämväl till att dessa föreningar
i övrigt medverka till att beivra de orättfärdigheter, som begås på
detta område, ansågo vi motionärer det vara rätt och riktigt, att även dessa
föreningar skulle få komma i åtnjutande av den skattefrihet, som föreslås i
vissa avseenden. Därför kunde vi inte underlåta att väcka en motion i frågan.

Nu har utskottet inte tagit upp detta till närmare prövning utan endast
kort och gott understrukit och tillstyrkt det förslag, som Kungl. Maj :t framfört
i propositionen, och sålunda inte tagit den minsta hänsyn till vår motion.
Utskottet säger visserligen ett stycke fram i betänkandet, att om det skulle
behövas stöd från det allmännas sida för dylik verksamhet, kan det och bör
det ske på annat sätt genom stöd i form av anslag av statens medel. Detta

Andra kammarens protokoll 191fS. Nr 17. 8

114

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Förslag till lag otti ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, ni. m.

(Forts.)

är väl ändå en dålig utväg för och en ganska klen och begränsad behandling
av en så viktig sak som den jag här påtalat. Det var därför som jag inte
kunde underlåta att begära ordet för att påpeka just dessa omständigheter
och framhålla, att den verksamhet, som här i landet hedrives av djurskyddsförbunden
och djurskyddsföreningarna, får en mycket dålig uppskattning genom
det betänkande, som här föreligger. Vi veta att denna föreningsverksamhet
huvudsakligen upprätthålles genom medlemsavgifter från intresserade
medlemmar i de olika lokalföreningarna, och föreningarnas inkomster äro sålunda
ganska begränsade. Då nu djurskyddsföreningarna inte kunde upptagas
bland de föreningar, som åtnjuta skattefrihet, begränsas deras verksamhet
därigenom att en del av deras inkomster gå åt till deras skatter.

Jag har med dessa ord velat understryka, att en mera rättvis behandling
borde ha framkommit gentemot denna verksamhet, men jag kan naturligtvis,
såsom läget ligger till, inte ställa något yrkande, utan jag bär endast vid
frågans behandling velat anföra några synpunkter till riksdagens protokoll.

Herr Lundell: Herr talman! Jag vill bara säga några korta ord, ganska
korta åtminstone, till herr Olsson i Gävle med anledning av de invändningar,
eller förmaningar kanske jag kan kalla det, som han kom med i sitt sista anförande.

Vad först angår inkomst- och förmögenhetsbeskattningen av de föreningar
det här gäller, fällde herr Olsson i Gävle ett yttrande som stötte mig litet. Han
sade att hos bolag finnes varken enkel eller dubbel beskattning av förmögenheter.
Det är väl inte så rätt att formulera saken på det viset. — Då skulle väl
herr Olsson lika väl kunna säga, att hos bolag finnes ingen dubbelbeskattning
av inkomster; så brukar man i alla fall säga i vanliga fall, och då är det underförstått,
att ena gången sker beskattningen hos själva bolaget och andra
gången hos den som lyfter utdelningen. — Man får väl snarare säga, att hos
bolag förekommer enkel beskattning av förmögenheten och att den inte är
förlagd till bolaget utan till aktieägaren. Då blir det ju likställighet även
formellt. Det blir en enkel beskattning även av föreningarnas förmögenhet, örn
vi taga detta förslag men under förutsättning att de luckor då icke finnas i
detsamma, vilka jag anser nu vara förhanden.

Herr Olsson i Gävle var litet förtörnad över att jag underkänt skatteutredningens
sätt att arbeta och menade att jag fick ha min mening för mig och att
skatteutredningen hade lika god rätt att ha sin mening och att den vore lika
mycket värd. Det skall jag inte bestrida, men jag skulle i alla fall först vilja
vara övertygad örn att de som ha suttit i denna utredning verkligen ha haft
en genomtänkt uppfattning i saken. Det är denna som man inte kan upptäcka,
när man- läser utredningens betänkande. Olyckan är väl den, förstår jag, att
i utredningen ha suttit somliga som ha haft god insikt i aktiebolags ekonomiska
förvaltning och andra som haft god kännedom örn de ekonomiska föreningarnas
ekonomiska förhållanden men ingen som tagit sig för att jämföra förhållandena
inom aktiebolagen med förhållandena inom de ekonomiska föreningarna,
alltså som haft tillräckliga erfarenheter från båda hållen. Jag vill upprepa
vad jag nyss sade att ingen som känner till den ekonomiska verkligheten
på båda hållen — detta kan jag med säkerhet påstå — kan läsa vad som står
i utredningens betänkande som slutkläm örn beskattningen av inkomsten utan
att skratta. Jag syftar på den mening som lyder: »Kommittén har emellertid
den bestämda uppfattningen, att med hänsyn till den utveckling, som rabattsystemet
numera fått även inom den privata handeln, någon privilegierad ställ -

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Nr 17.

115

Förslag till lag orri ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m.

(Forts.)

ning för den kooperativa verksamheten icke kan i detta hänseende anses förefinnas.
»

Sedan skall jag beröra dessa luckor som finnas i inkomstskatteförordningen
i den avfattning som den fått vid behandlingen hos Kungl. Maj :t. Herr Olsson
i Gävle beklagade att jag inte hade fört fram denna sak i utskottet. Ja, herr
Olsson, det förhåller sig tyvärr så, att man inte kan fästa uppmärksamheten
på en sak förrän man upptäcker den själv. Den ena luckan, den största av
dem, märkte jag när jag skrev reservationen, och därför berörde jag den i det
särskilda yttrande, som finnes fogat till betänkandet. Det näst sista stycket
i detta handlar just örn denna lucka. Man hade ju då inom utskottspresidiet,
om man varit intresserad, kunnat taga upp saken till behandling. Den andra
luckan upptäckte jag först efter reservationstidens utgång. Det är ju naturligtvis
beklagligt, att jag inte var tillräckligt uppmärksam under behandlingen
av ärendet i utskottet, men där sitta ju även en hel del andra, och man får
väl säga, att någon skuld faller väl också på dem för att saken inte upptäckts
inom utskottet.

Dessutom vet ju herr Olsson lika väl som jag att behandlingen av sådana här
saker sker mycket summariskt inom bevillningsutskottet. Jag vet inte hur
det förhåller sig i andra utskott, men i bevillningsutskottet blir det ju gärna
så, att man vill att ärendena skola behandlas fort och inte ta någon nämnvärd
tid. Anmärkningar mötas med största misstänksamhet, och det är inte så lätt
att få dem upptagna till någon mera ingående behandling. Dessutom är man,
när man läser lagtexter, inte van vid att man skall behöva göra en jämförande
granskning av de olika stadgandena och se efter om de passa ihop med varandra
— man räknar med att detta skall lagrådet ha gjort. Man tänker emellertid
inte på att i detta fall är det ingen som har gjort någon sådan granskning
utan man läser varje bestämmelse för sig och väger dem inte så mycket
mot varandra. Dessutom förhöll det sig så, att de bestämmelser som finnas
i utredningens betänkande alldeles utmärkt passade ihop. Det var inget fel
på dem, men under behandlingen hos Kungl. Majit ha vissa ändringar tillkommit,
som förefalla mig vara gjorda med något vårdslös hand.

Nu har jag bara sagt min uppfattning örn den här saken i kammaren. Det
kan ju hända att vad jag sagt är fel. Det kan ju också hända -— och det
kanske är det troligaste — att skattemyndigheterna kunna hitta på någon
tolkning eller tillämpning av bestämmelserna som gör att man kan kringgå
dessa luckor. Jag vet inte hur det skall gå till, men man kan ju alltid tolka
en föreskrift på det sättet som örn den inte alls funnits till. Det är inte så
ovanligt att man med litet vårdslöst stiftade lagar får använda ett sådant tillvägagångssätt.
Jag har i alla fall när jag nu har den uppfattningen, att dessa
luckor förefinnas, tyckt att det varit bättre att meddela den uppfattning jag
kommit till än att förtiga den. Det är som jag redan antytt inte så säkert, att
om jag hade påpekat dessa bristande motsvarigheter inom utskottet, detta
skulle ha lett till en förändring av texten. Därtill fordras dock att åtminstone
hälften av utskottets ledamöter ge sig tid att fundera på denna sak, inte en
timme utan minst en dag. ty de som inte känna förhållandena på detta område
förut kunna ju inte på en kort stund dra igenom hela den exempelsamling
som behöver genomgås för att få en överblick över förhållandena, utan man
behöver ge sig rätt god tid till detta. Jag är inte alldeles säker på att man hade
varit hågad härtill.

Herr talman! Jag har samma yrkande som förut, alltså att § 15 skall utgå
ur förslaget till ändring av inkomst- och förmögenhetsskatteförordningen, så
att det inte blir någon ändring i denna paragraf.

116

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m.

(Forts.)

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag Ilar en känsla av att tonen i herr
Lundells sista anförande var en liten smula mildare och mindre förhävelsefull
än i det första, och det gläder mig i rikligt mått. Ty då hörja vi i alla fall att
få en plattform, där vi kunna resonera med varandra i sak.

Jag skulle vilja säga till herr Lundell, att det går ju an att göra gällande,
att man inte tror att utskottets övriga ledamöter skulle ha funderat på herr
Lundells uppslag. Herr Lundell har väl inte glömt — så länge sedan är det
inte sedan vi behandlade denna proposition — att det fanns vissa av herr Lundells
partivänner som hade en del funderingar i syfte att åstadkomma en ökad
klarhet i bestämmelserna. Vi gjorde oss inom utskottet besvär icke blott med
att undersöka deras förslag utan vi funderade i flera dagar och sökte utvägar
att göra omformuleringar och skapa ytterligare klarhet till gagn för det hela.
Det kan ju därför vara möjligt, herr Lundell, örn herr Lundell hade gjort sina
kamrater uppmärksamma på saken, att herr Lundell hade kunnat få prövat
huruvida dessa luckor funnes. Jag säger öppet och ärligt, att i ett av de fall
herr Lundell nämnde -— jag är inte beredd att säga örn han har rätt eller fel;
det kan vara vilket som helst på den punkten — hade det varit angeläget att
få saken prövad.

Nu hoppas jag, såsom jag sade i mitt förra anförande, att Kungl. Majit
verkligen undersöker dessa ting, så att örn det finnes en lucka i lagen denna
verkligen också blir tillstoppad. Detta är så mycket nödvändigare, sedan
herr Lundell givit oss fullständiga informationer örn hur man kan komma
undan.

Sedan skulle jag vilja säga, att förutsättningen för allt arbete i detta hus är
ju att man kan ha så pass mycket förståelse för varandra och arbeta efter någorlunda
samma former, att ett resultat skall kunna uppnås. För mig brukar
resultatet spela en avgörande roll. Det har det gjort i utskottet och det har det
gjort i skattekommittén. Det har det säkert även gjort för de flesta av herr Lundells
partivänner, ty annars skulle man inte uppnå alla dessa resultat, som
praktiskt åstadkommas genom kompromisser. Det skulle glädja mig oerhört örn
vinningen av denna debatt bleve att herr Lundell ville tillägna sig ungefär
samma arbetsformer som de övriga ledamöterna i bevillningsutskottet, vare sig
de tillhöra hans eget parti eller något av''de andra partierna.

Sedan skulle jag i detta sammanhang vilja säga till herr Henriksson, att
det är klart att man kan hålla på att principiellt diskutera dessa rabatter, om
det är vinst eller återbäring eller vad det är. Jag skulle vilja säga, att jag
tycker inte att det principiellt spelar så förfärligt stor roll. Nu när frågan,
vilket herr Henriksson medgav, praktiskt är löst, är detta huvudsaken. Då
kunna vi ägna vårt arbete åt annat än lönlösa strider örn dessa principer.

I fråga örn vad herr Ericsson i Åtvidaberg och herr Hansson i Vännäsby
här ha anfört skulle jag bara vilja säga, att jag har ingenting emot att stödja
vare sig idrottsrörelsen eller djurskyddsföreningarna. Men detta skall icke ske
genom skattebefrielse; det finns andra vägar att göra detta. Nu ha vi snävat
till bestämmelserna om skattebefrielse för att få en plattform, som ger oss möjlighet
att få fram ett någorlunda rimligt och rättvist resultat. Jag medger att
förutom de fall, där skattebefrielse enligt utskottets förslag skulle komma att
tillämpas, finns det många olika områden och rörelser — utskottet nämner en
del av dem i sitt betänkande — som äro värda statsstöd. Då få vi ta upp denna
sak till prövning och ge dem detta stöd. Beträffande idrottsrörelsen är jag övertygad
örn att denna kommer att ha väsentligt mycket större nytta av ett statsstöd
lämnat på annat sätt än i form av skattebefrielse.

Jag har, herr talman, ingenting annat att anföra i den här föreliggande frå -

Onsdagen den 6 maj 1942 e. m.

Nr 17.

117

Förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen, m. m.

(Forts.)

gan. Jag vidhåller det yrkande jag gjorde i mitt förra anförande, alltså om bifall
till bevillningsutskottets hemställan i dess helhet.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, som innefattades i det
av herr Lundell under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundell begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som innefattas i det av herr Lundell under överläggningen framställda
yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 4.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till undervisning i meteorologi vid Stockholms högskola;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till avlöningar vid musikaliska akademien; och

nr 187, i anledning av väckta motioner angående ytterligare utredning rörande
löneplaceringen för de vetenskapligt utbildade tjänstemännen vid statens
arkiv, bibliotek och museer.

Vidare anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder för
dyrtidstillägg åt präster för budgetåret 1942/43;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
till särskild prästerlig verksamhet utom riket;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall från krav om återbäring av utanordnat tillskott ur kyrkofonden till gäldande
av prästlönekostnader;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.; och

118

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1942

nr 191, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av strafflagen m. m.. dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.55 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 9 maj.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen.

§ I Justerades

protokollen för den 2 och den 5 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 253, angående gäldande av vissa brandskadeersättningar m. m.;

nr 257, med förslag till lag örn ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152)
med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens;

nr 260, angående vissa anslag till socialstyrelsen;

nr 261, angående förstärkning av femte huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;

nr 262, angående anslag till kontrollstyrelsen;

nr 264, angående förvärv för postverkets räkning av tomter i Östersund;

nr 266, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1942/43;

nr 270, angående vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond;
och

nr 273, angående delaktighet i familjepensionshänseende i statens pensionsanstalt
för vissa prästerliga befattningshavare.

Kammaren beslöt att genast remittera propositionen nr 257 till behandling
av lagutskott och propositionen nr 261 till statsutskottet.

De övriga propositionerna bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 249, angående anvisande av anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 för anskaffning av vissa
uppvärmningsapparater m. m.;

Lördagen den 9 maj 1942.

Nr 17.

119

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 250, med förslag till förordning om visst undantag från bestämmelserna
i 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt; och
nr 254, med förslag till viss ändring i gällande tulltaxa; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 255, angående nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m.; och
nr 256, angående vissa frågor rörande undervisningen vid de tekniska högskolorna
m. m.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 352 av herr Senander m. fl.;
nr 353 av herr Hallagård m. fl.; och
nr 354 av herr Mattsson m. fl.; samt

till statsutskottet motionen nr 355 av herr Hagberg i Luleå m. fl.

Herr andre vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Henriksson, som anförde: Herr talman! Det förslag till allmän omsättningsskatt,
som Kungl. Majit föreläde 1940 års urtima riksdag, var på
åtskilliga punkter otillfredsställande genomtänkt och genomarbetat. I sitt utlåtande
över förslaget framhöll också första särskilda utskottet, att det i åtskilliga
hänseenden brast i klarhet och lämnade rum för stor tvekan beträffande
bestämmelsernas rätta innebörd. På den relativt begränsade tid, som
stod utskottet till buds vid prövningen, var det ej heller möjligt för utskottet
att fullständigt genomtänka verkningarna av förslagets alla detaljer. Utskottet
måste begränsa, sig till att justera de mest framträdande bristerna och framhöll
i anslutning härtill följande: »Med hänsyn till lagstiftningens stora
räckvidd är det emellertid uppenbarligen icke möjligt att ens tillnärmelsevis
kunna förutse de mångskiftande komplikationer som kunna uppkomma
vid beskattningens tillämpning, och utskottet är därför fullt medvetet
örn att en mångfald spörsmål — däribland även frågor av stor principiell
betydelse — måste överlämnas till lösning i praxis. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj :t uppmärksamt följer utvecklingen på området och därvid
genom lämpliga åtgärder bland annat verkar för en såvitt möjligt enhetlig
rättstillämpning.» Utskottet framhöll vidare, att »i den mån erfarenhet
vinnes örn de med den nya beskattningsformen förknippade problemen, bör
det också bliva möjligt att senare genomföra de förbättringar i beskattningen,
som kunna finnas påkallade».

Utskottet visade särskilt intresse för att beskattningsreglerna ej skulle få sådana
verkningar, att varorna gingo nya vägar och förändrade handelns struktur.
I sitt betänkande strök utskottet särskilt under att det »funnit angeläget
att söka undvika en diskriminerande behandling av butiksförsäljningen».

Under den tid, som nu gått sedan omsättningsskatteförordningen trädde i
kraft, ha beskattningsreglernas verkningar allt tydligare framträtt. Varorna
fram till konsumenterna på nya vägar, där minsta skattemotstånd är
tillfinnandes. Staten går därvid miste örn beräknade skatteintäkter och butikshandeln
går miste om försäljning, som förut kommit den till del. Det synes därför
vara angeläget, att beskattningsreglerna revideras på sådant sätt, att viss

Interpellation.

120

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1942.

Interpellation. (Forts.)

vara behandlas lika i beskattningshänseende vare sig den går den ena eller den
andra vägen till samma köpare.

Jag skall tillåta mig att anföra ett belysande exempel, som berör flera av omsättningsskatteförordningens
mer eller mindre konstruerade begreppsbestämningar.

En byggmästare betraktas ej i omsättningsskatteförordningens mening såsom
producent utan såsom konsument av de materialier, han inköper för husbyggen.
Härav följer, att omsättningsskatt skall uttagas, då byggmästaren inköper »butikshandelsvaror».
Det har tidigare varit regel, att byggmästarna inköpt byggnadssmide,
beslag o. dyl. från järnhandeln. Sedan omsättningsskatteförordningen
trädde i kraft, har emellertid järnhandeln förlorat alltmera av denna
icke oväsentliga försäljning. Varför? Jo, byggmästarna köpa numera dörrar,
fönster och annan inredning med erforderliga beslag påsatta. Producenterna
av byggnadsinredningar äro producenter även i omsättningsskatteförordningens
mening, och de ha därför rätt att inköpa butikshandelsvaror utan att erlägga
omsättningsskatt. De byggnadsinredningar dessa producenter leverera äro »icke
butikshandelsvaror» och följaktligen undantagna från omsättningsskatt, och
detta gäller vare sig de levereras med eller utan beslag. Dessa beskattningsregler
ha fått den verkan, att byggnadssmide, beslag o. dyl., som förut gått från
fabrikanten via järnhandeln till byggmästaren, numera gå från fabrikanten via
producenten av byggnadsinredningar till samma byggmästare. Järnhandeln har
förlorat sin försäljningsmöjlighet och staten har förlorat omsättningsskatten.
Den sistnämnda verkan torde väl i dessa tider icke vara den minst betydelsefulla.
Örn en viss varugrupp förklarats vara »butikshandelsvaror» och en viss
grupp förbrukare av dessa varor för »konsumenter», då ha statsmakterna räknat
med att få ut omsättningsskatt vid försäljning till dessa förbrukare. Staten
torde också lia behov av dessa skatteintäkter. Men örn staten skall få ut skatt,
måste skattereglerna vara så utformade, att de ej kunna kringgås.

Då Kungl. Maj:ts proposition örn allmän omsättningsskatt behandlades av
riksdagen, tillät jag mig att motionsvägen yrka, att beskattningen skulle anknytas
till begreppet detaljhandel (sålunda försäljning till konsument) i stället
för till begreppet butik. Erfarenheten har nu också visat, att uppdelningen
mellan skattebelagda »butikshandelsvaror» och skattefria »icke butikshandelsvaror»
är otillfredsställande och fått icke önskvärda verkningar. Detta styrker
mig i den uppfattningen, att frågan om beskattningens anknytning till detaljhandelsbegreppet
hade varit förtjänt av en närmare prövning.

I varje fall torde en utveckling i den riktning, jag i det föregående exemplifierat,
böra förebyggas på det ena eller det andra sättet. Frågan synes mig
vara av sådan betydelse både ur statens och handelns synpunkt, att Kungl.
Majit snarast bör upptaga den till omprövning. Det kan till och med ifrågasättas,
örn ej tidpunkten nu är kommen att verkställa en omprövning av omsättningsskattens
hela konstruktion med sikte på att genomföra en i verklig
mening allmän omsättningsskatt.

I detta sammanhang vill jag också beröra ett näraliggande problem, nämligen
varuskattens verkningar i visst avseende. Enligt 3 § 2 mom. förordningen örn
varuskatt stadgas, att »beskattningsvärdet för vara, som tillverkas inom riket,
är lika med det pris, tillverkaren i allmänhet betingar sig för varan vid försäljning
till detaljhandlare eller, i fall där försäljning till detaljhandare icke
bedrives, det pris tillverkaren kan antagas hava betingat sig, därest sådan försäljning
skett». Vad importerad vara beträffar stadgas i 3 § 3 morn., att beskattningsvärdet
är lika med varans värde, beräknat enligt i § tulltaxeförordningen,
med tillägg av den å varan belöpande tullen. Denna olikartade skatteberäkning
har visat sig anmärkningsvärt premiera importvaror på den in -

Lördagen den 9 maj 1942.

Nr 17.

121

Interpellation. (Forts.)

hemska tillverkningens bekostnad. Regeln innebär ju, att skatten för en importvara
utgår på partihandelns inköpspris (d. v. s. självkostnadspris), under
det att det inhemska fabrikatet belastas med en skatt beräknad på partihandelns
utför sållning spris. Följden härav har blivit, att svenska fabriker, som
exempelvis till partihandeln kunnat offerera tekniska artiklar till 30 % lägre
pris än importvärdet för motsvarande vara, ändock ej kunnat vara med i konkurrensen.
Den högre skattebelastningen har nämligen till större delen utjämnat
prisskillnaden. En dylik diskriminering av svensk produktion förefaller
mig olämplig. Beskattningsvärdet för den importerade varan bör beräknas enligt
motsvarande regler, som gälla för den inom landet tillverkade varan. Det
förefaller mig, som örn formuleringen i 2 § 2 mom. kan användas med utbyte
av ordet »tillverkaren» med ordet »importören».

Med hänvisning till vad jag här anfört anhåller jag örn kammarens tillstånd,
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Är herr statsrådet beredd att nu taga initiativ till en omprövning av omsättningsskattens
hela konstruktion och omfattning?

2. Örn så ej skulle vara fallet, är herr statsrådet då beredd att föranstalta
örn en sådan revision av förordningen örn allmän omsättningsskatt, att de av
mig i interpellationens motivering berörda ogynnsamma verkningarna elimineras? 3.

Är herr statsrådet beredd att för riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring i förordningen örn varuskatt, att importerad vara i beskattningshänseende
likställes med inom landet tillverkad vara?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr tal-Interpellation.
man! Enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 502, daterat den 28 november
1941, ha jordbrukarna utlovats en tilldelning av fosfat, motsvarande 80
procent av den kvantitet fosfat, som av jordbrukaren förbrukades under gödselåret
1940—41. Ansökan örn dylik tilldelning skulle göras hos vederbörande
kristidsnämnd senast den 31 januari i år. Kristidsnämnden hade att efter vederbörlig
granskning av ansökan utställa inköpsbevis med kuponger. Utom
den tilldelning, som ägde rum enligt ovan angivna grundregel, kunde genom
ansökan hos vederbörande kristidsstyrelse erhållas extra tilldelning, dels örn
fosfat inköpts i relativt ringa omfattning eller icke alls under gödselåret 1940—

41, och dels för anläggning av kultiverade betesängar. Vidare meddelades
i samma cirkulär, att blandgödselmedel för blommor och trädgårdsväxter fick
försäljas fritt under förutsättning, att den salufördes i originalförpackningar
örn högst 25 kg, samt att tillverkarens namn angåves å förpackningen.

I ett cirkulär nr 662, daterat den 24 februari i år, lämnas vissa kompletterande
bestämmelser. Bland annat meddelas, att vid inköp av trädgårdsgödselblandningar
skall för varje fullt tiotal kilogram erhållas 5 kg kalksalpeter
utan hinder av andra bestämmelser örn tilldelning av kvävegödselmedel. Kalksalpeter
skulle för detta ändamål tillhandahållas i förpackningar örn 5 kg.

I ett brev från Svenska superfosfat försäljningsaktiebolaget till dess återförsäljare,
daterat den 11 mars, erinras örn dessa möjligheter att fritt försälja trädgårdsgödsel
(TG) och kalksalpeter. Det heter bl. a. i detta brev:

»Vi sända Eder separat ett antal flygblad, innehållande råd beträffande användningen
av TG och kalksalpeter vid trädgårdsodling. Vi bedja Eder utdela
dessa till Sdra köpare av TG och samtidigt fästa dessas uppmärksamhet på

Andra kammarens protokoll 19J/.2. Nr 17. 9

122

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1942.

Interpellation. (Forts.)

möjligheten av att erhålla kalksalpeter. Yi sända Eder gärna flera ex. av
flygbladet och på begäran även broschyren ’Köksväxtodling’, som eljest gratis
tillhandahålles av Livsmedelskommissionen, Artillerigatan 42, Stockholm.»

Med den stora omfattning, som trädgårds- och koloniodlingarna nn ha, och
med den reklam, som i olika former bedrives härför, synes det sannolikt, att
mycket stora mängder konstgödsel förbrukas på detta sätt.

Allt som under höstens och vinterns lopp meddelades från myndigheternas
sida gav alltså vid handen, att man hade frågan örn tilldelning av konstgödsel
väl i sin hand. Den lantbrukare, som ordnat med inköpsbevis, hade därför ingen
anledning att betvivla, att konstgödselmedel skulle finnas tillgängliga i vanlig
ordning.

Den 21 april vidarebefordrade Svenska superfosfat försäljningsaktiebolaget
till sina kunder följande skrivelse från statens livsmedelskommission:

»På grund av de transportsvårigheter, som för närvarande förefinnas, samtidigt
som efterfrågan på konstgödselmedel under sista tiden starkt ökat, är,
enligt vad Ni uppgivit, en viss förskjutning med avseende å superfosfatdistributionen
nödvändig. Därjämte tillkommer den omständigheten, att av olika
anledningar tilldelningen till jordbruket av superfosfat blivit större, än man
från början avsett. Även detta förhållande påkallar särskilda åtgärder. Statens
livsmedelskommission får med anledning av det inträdda läget föreskriva följande.

1. Leveranstiden för tilldelat superfosfat utsträckes till och med den 15
juni 1942.

2. . Under tiden 23 april—15 maj 1942 må till förbrukare, som ännu icke
uttagit denna tilldelade myckenheter superfosfat, utlämnas superfosfat, endast
svarande mot hälften av innehavda superfosfatkuponger. Å resterande kuponger
lämnas tilldelning först under tiden 16 maj—15 juni 1942.

3. Till central- och återförsäljare av superfosfat må som regel tillsvidare
totalt utlämnas högst 80 procent av omsättningen under gödselåret 1940—41.

4. För att distributionen av superfosfat icke onödigtvis skall ytterligare
störas, torde direkta hämtningar per bil vid fabrik undvikas tillsvidare.

Slutligen får kommissionen anhålla, att Ni omgående måtte underrätta samtliga
central- och återförsäljare om förestående.

Stockholm den 21 april 1942.

Statens Livsmedelskommission
Sektionen för spannmål och fodermedel m. m.

Erik Karlsson.»

Resultatet av detta blir, att många jordbrukare, trots den i god tid upplagda
ransoneringsplanen, bliva helt utan superfosfat för vårsådden. Denna
överraskande händelseutveckling innebär inte bara att en väsentlig förutsättning
för en god skörd rubbas, utan den leder också till betydande orättvisor
olika jordbrukare och olika landsdelar emellan.

Med stöd av det ovan anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få rikta följande
frågor:

Varpå beror det, att man först vid mitten av april kom till klarhet örn att
superfosfat inte kunde distribueras enligt den plan, som utarbetats?

Vilka åtgärder ha vidtagits för att begränsa skadeverkningarna av det inträffade? Denna

anhållan blev av kammaren bifallen.

Lördagen den 9 maj 1942.

Nr 17.

123

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets memorial och utlåtande:

nr 8, med föranledande av första kammarens återremiss av utskottets utlåtande
nr 7 i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för utseende av
suppleant för landstingsman; och

nr 9, i anledning av väckta motioner om rätt för kommun att anslå medel
till hemvärnets verksamhet.

statsutskottets utlåtanden:

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till folk- och småskoleseminarier m. m. jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till förlagskapital för inköp av förnödenheter, m. m.;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för främjande av vedproduktionen, m. m.;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag för budgetåret 1942/43 till allmänna
indragningsstaten;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till Häradsrätterna: Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner; nr

103, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående överståthållarämbetets
organisation m. m.;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
angående ändring i vissa delar av allmänna resereglemente! den 27 juni 1929
(nr 210) jämte i ämnet väckta motioner;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för riksförsäkringsanstalten fastställda avlöningsstaten; nr

106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för landsfogdarna m. fl. fastställda avlöningsstaten;
och

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande kapitalinvesteringar för budgetåret 1942/43 i statens allmänna
fastighetsfond, i vad propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 23, i anledning av väckt motion örn undantagande av krigsmaktens tjänsteliundar
från skatteplikt enligt hundskatteförordningen; och

nr 24, i anledning av väckt motion örn viss utsträckning av rätten till barnavdrag
i beskattningsavseende;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i sjöarbetstidslagen;
nr 28, i anledning av väckta motioner angående expropriation och förköpsrätt
av jord för komplettering av ofullständiga jordbruk;

nr 29, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen om semester;
och

nr 30, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i epidemilagen;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av väckt motion angående allmän revision av gällande
f iskerilagstiftning;

124

Nr 17.

Lördagen den 9 maj 1942.

nr 31, i anledning av väckt motion om ersättning åt personer, som av hänsyn
till det allmännas intressen hindras från att torrlägga sin mark;

nr 32, i anledning av väckt motion angående vallfröodlingens främjande i
Norrland;

nr 33, i anledning av väckta motioner örn vissa kontrollföreskrifter beträffande
tillverkning och försäljning av s. k. konsthonung;

nr 34, i anledning av väckt motion örn åtgärder till främjande av den svenska
ullproduktionen;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
lektorsprebendefastigheter i Växjö;

nr 36, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å lån
från egnahemslånefonden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å ogulden
köpeskilling för viss kronoegendom;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändring av 3 § förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser
rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m.;

^ nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av en
lånefond för bevattningsanläggningar m. m.; och

nr 40, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anvisande av ytterligare
medel för utlämnande av krislån.

§ 8.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till undersökningar
rörande vissa möjligheter att framställa äggvitehaltiga fodermedel;
och

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser
örn centralkassor för jordbrukskredit m. m., såvitt angår anslagsfrågor.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Avgå vos följande motioner, nämligen av:

fröken Andersson to. fl., nr 356, angående pensionsåldern för vissa tjänstemän
vid riksdagens verk; och

herr Persson i Stockholm to. fl., nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 245, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen
den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till
sjömän.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.27 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421798