RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1942:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1942. Första kammaren. Nr 24.

Tisdagen den 16 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet Sköld, som meddelat, Äng. svenskt
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Brandts in- delägande i
terpellation angående svenska officerares deltagande i nazistmöten m. m., er- nadltmUen
höll ordet och anförde: Herr talman! Herr Brandt har med kammarens till- m. m.
stånd till mig riktat en förfrågan, huruvida jag finner det försvarligt, att det
svenska försvarets officerare i uniform — och förresten även utan — deltager
i möten och demonstrationer, anordnade av nazistorienterade organisationer,
samt huruvida jag eventuellt är betänkt på att vidtaga åtgärder till förhindrande
av en dylik för nationalandan utmanande trafik.

Till svar på denna fråga får jag anföra följande:

I 96 a § strafflagen för krigsmakten stadgas, att den, som i militär tjänstedräkt
deltager i demonstrationståg av vad slag det vara må, belägges med disciplinstraff.
Det i stadgandet liggande förbudet att i militär tjänstedräkt deltaga
i demonstrationståg har återgivits i vederbörliga tjänstgöringsreglementen
och instruktioner. Därutöver ha allmänna bestämmelser angående militär
personals deltagande i politiska möten och demonstrationer icke utfärdats. Av
det anförda framgår, att generellt förbud sålunda föreligger för deltagande i
demonstrationståg, iförd uniform, men att dylikt förbud icke existerar i fråga
om bevistande av möte. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om lagen
den 16 juni 1906 örn förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster.
Enligt denna gäller, att om sammankomst är utsatt att äga rum
å ort, där krigsmanskap är samlat till tjänstgöring, och det på giltiga grunder
kan antagas, att vid sammankomsten skola förekomma yttranden, vilka
åsyfta att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat
mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, den på stället varande
högste befälhavaren äger förbjuda manskapet att deltaga i sammankomsten.

Denna lag äger dock, såsom av dess lydelse framgår, endast tillämpning å
manskap.

Örn, såsom interpellanten gjort gällande, till beredskapstjänst inkallade förbjudits
deltaga i förstamajmöten på Gotland, skulle dylikt förbud ha grundat
sig på sist angivna lag. I förevarande fall har varje anledning saknats att
tillämpa denna lag. Enligt vad en undersökning i saken givit vid handen är
emellertid den lämnade uppgiften icke korrekt. Vad som passerat är följande:
två krigspolismän hade beordrats till ett möte för att efterse ordningen. De
hade icke haft order att avvisa militära besökande, vilket de ej heller gjort.

Utan att därtill lia ägt befogenhet hade de emellertid yttrat till några beredskapsmän
att de icke kunde hindra dem att gå in men att namnen skulle antecknas
och att det kanske skulle medföra tråkigheter. Polismännens uppträdande
var olämpligt och bör påtalas.

Den församlingsfrihet, som sålunda förefinnes för militär personal, synes
det mig icke föreligga skäl att nu ändra. Den bör gälla utan avseende på åsikter.
Att särskilt personer i befälsställning likväl böra använda sålunda givna

Första kammarens protokoll 1942. Nr 24. 1

Nr 24.

Tisdagen den 16 juni 1942.

Äng. svenska officerares deltagande i nazistmöten m. m. (Forts.)
rättigheter med urskillning är dock uppenbart. Ett uppträdande, som omöjliggör
för en överordnad att vinna sina underlydandes förtroende, måste påverka
vederbörandes användbarhet i den militära tjänsten.

Med anledning av vad interpellanten anfört rörande militär personals deltagande
i viss begravningsakt, finner jag det förståeligt, om man från krigsmaktens
sida vill hedra minnet av en svensk värnpliktig, som stupat i krig.
Inför döden böra inrepolitiska meningsmotsättningar läggas ner. Men belt
naturligt böra från militärt håll i dylikt fall garantier på förhand utverkas för
att icke något så allmänmänskligt gripande som en begravningsakt förvandlas
till ett politiskt propagandanummer.

Herr Brandt: Herr talman! Jag är försvarsministern desto tacksammare
för hans beredvillighet att besvara min interpellation, som jag faktiskt fruktade,
att han skulle finna ämnet så pass ömtåligt, att det icke lämpade sig för
offentlig behandling. Enligt min mening är det bara bra, att man kan tala
öppet i dessa frågor.

Dess värre fick jag icke del av interpellationssvaret förrän jag kom hit
klockan elva, och då kammarens sammanträde inom lyckta dörrar pågått under
mellantiden, har jag inte baft tillfälle att skaffa allt önskvärt material
för en kommentar till svaret.

Bakgrunden till min interpellation var den, att enligt vad som bestämt uppgivits
och för övrigt fortfarande uppgives beredskapsmän på något ställe på
Gotland skulle lia förbjudits att i uniform bevista ett förstamajmöte. Som
försvarsministern säger, bör det inte komma i fråga, att man på sådant sätt
tillämpar den författning, som ger högste befälhavaren på platsen rätt att utfärda
förbud att bevista möten, vilka avse att utplåna känslorna av plikter
mot fosterlandet. Såsom vi alla veta voro de ifrågavarande mötena av den arten,
att man samlades kring regeringens neutralitetspolitik. Men samtidigt som
beredskapsmännen faktiskt hindrades att bevista dessa möten, hölls i Kronobergsparken
i Stockholm ett nazistmöte, där en del unga officerare — det var
en sju, åtta fänrikar ■—- deltogo, vilka till på köpet uppträdde på ett utmanande
och för de nationella känslorna sårande sätt genom att hälsa med en
låt oss säga för oss mycket främmande hälsning.

Vad jag med min interpellation åsyftade var endast att poängtera önskvärdheten
av en fullkomlig likhet inför lagen. Det är otillfredsställande örn officerare,
av vilka man dock kan begära en del, gå på möten av dylik karaktär,
men samtidigt vuxna beredskapsmän förbjudas att bevista förstamajmöten.

Jag är mycket tacksam för herr statsrådets upplysning, att något förbud
att bevista förstamajmöten icke utfärdats. Däremot skulle två krigspolismän
ha ingripit på ett mycket olämpligt sätt, som försvarsministern ansåg böra
påtalas. Där ha vi naturligtvis förklaringen till talet örn förbud. Jag vill härtill
endast säga, att förhållandena voro sådana, att alla människor fingo den
uppfattningen, att ett förbud var utfärdat. Den uppfattningen må ha varit
oriktig; här ha vi en mycket dunkel punkt. Jag har i dag sökt sätta mig i telefonförbindelse
med Gotland för att få saken utredd, men jag har inte lyckats
få någon förbindelse. Jag vet endast med fullkomlig visshet, att absolut
pålitliga människor ha förklarat, att de blevo hindrade att bevista mötet av
krigspolismän, som stodo utanför och sade: »Ni få inte komma in.» Försvarsministern
gav den märkliga förklaringen, att »utan att därtill ha ägt befogenhet
hade de emellertid yttrat till några beredskapsmän, att de inte kunde
hindra dem att gå in men att namnen skulle antecknas och att det kanske
skulle medföra tråkigheter». Detta hade krigspolismännen sagt icke endast till

Tisdagen den 16 juni 1942.

Nr 24.

Ang. svenska officerares deltagande i nazistmöten m. m. (Forts.)
ett par personer utan till alla. I varje fall hade den uppfattningen brett ut
sig, och efteråt hette det på hela Gotland att ett förhud var utfärdat.

Man måste spörja sig, på vad grund dessa två krigspolismän tagit sig denna
rätt att säga till ''beredskapsmännen, att det skulle bli tråkigheter efteråt,
om de ginge in. Ingen rök utan eld! Nu är det en tanke hos mig, som kan
vara riktig eller oriktig, att det visserligen inte förelegat någon skriftlig order,
men att militärbefälet möjligen låtit förstå att beredskapsmän inte borde
gå dit. Vi veta, vad det betyder, om en befälhavare säger något sådant, och
kunskapen därom kan lia spritt sig. Det är förklaringen till det hela, förmodar
jag. Följaktligen må interpellationen inte anses ha varit obefogad.

I sak instämmer jag trots formen av min interpellation med försvarsministern,
ty jag har personligen den uppfattningen, att det inte skall vara förbjudet
för någon svensk och alltså inte heller för beredskapsmän eller officerare
i uniform att gå på friluftsmöten. Men är det förbud på den ena kanten och
framför allt på den kant, som är lojal mot vår neutralitetspolitik, bör det även
vara förbud på den andra kanten.

Författningen av den 16 juni 1906 avser såsom statsrådet nämnde inte befäl
utan är endast tillämplig på manskap. Örn den högste befälhavaren på platsen
har kunnat förbjuda personer att vara närvarande vid möten, vilka avse. att
utplåna känslorna av plikter mot fosterlandet, gäller förbudet ändock icke
befäl. Vi känna till att sådana möten som de nazistiska åsyfta att utplåna
känslorna av plikter mot fosterlandet. Den publik, som samlas under nazisternas
fanor och emblem, utgöres av vad vi bruka kalla villkorliga fosterlandsförsvarare.
De sju, åtta fänrikar, som stodo och hälsade på ett, såsom jag nyss
sade, för oss främmande sätt, tillhöra givetvis den skara av fosterlandsförsvarare
som är opålitlig. Vi känna ju ett speciellt fall -— jag syftar på att
redaktör Möllman-Palmgren nyligen dömdes till sex månaders fängelse för att
han gjort ett uttalande i den riktningen, att man inte bör ta till vapen, i fall
Sveriges dras med i ett framprovocerat krig.

Inför de av mig påtalade händelserna föreföll det mig, att man borde söka
skingra den olust, som de spredo. Jag tycker, att man ännu i dag skulle kunna
ha rätt att fråga: vad har man egentligen vidtagit för åtgärder beträffande
dessa unga fänrikar, som deltogo i mötet i Kronobergsparken, och krigspolisinännen
på Gotland? Har man sagt till befälet på Gotland, att det förfarit
felaktigt, eftersom den uppfattningen var fullkomligt allmän, att ett förbud
var utfärdat, och vederbörande därigenom i realiteten hindrat beredskapsmän,
svenska arbetare och bönder i uniform, att bevista förstamajmöten?

Det är riktigt, att denna medborgarrätt, som vi önska behålla, skall användas
med urskilning. Det är så sant som i interpellationssvaret framhålles, att »ett
uppträdande, som omöjliggör för en överordnad att vinna sina underlydandes,
förtroende, måste påverka vederbörandes användbarhet i den militära tjänsten».
En stor huvudstadstidning gjorde, tydligen i samband med interpellationen,
för någon tid sedan på ledande plats ett uttalande i den riktningen, att örn
befäl infinner sig på tillställningar sådana som mötet i Kronobergsparken, ha
de därmed talat örn vad de gå för, och det blir då de överordnades sak att
tala dem till rätta. De hänvisas så att säga till sina själasörjare.

Jag har i min interpellation, låt vara blott i förbigående, erinrat om en begravning,
som hölls i Hedvig Eleonora kyrka här i Stockholm, då en i Finland
stupad svensk krigsfrivillig jordfästes. Därvid uppges det ha förekommit en
del inslag, som förryckte jordfästningens allvarliga prägel och gav den karaktären
av en nazistdemonstration. .lag delar helt den uppfattning, som herr
statsrådet härvidlag framförde, och jag anser att det är utomordentligt väl
uttryckt, då han säger, att »inför döden betra inrepolitiska meningsmotsätt -

Nr 24.

Tisdagen den 16 juni 1942.

Äng. svenska officerares deltagande i nazistmöten m. rn. (Forts.)
ningar läggas ner». Förvisso är detta riktigt, men då jordfästningen av den
stupade hjältens kamrater faktiskt utnyttjades till en demonstration, måste
jag förklara, att deras uppträdande just faller under det omdöme, som herr
statsrådet uttalar, när han säger, att »helt naturligt böra från militärt håll i
dylika fall garantier på förhand utverkas för att icke något så allmänmänskligt
gripande som en begravningsakt förvandlas till ett politiskt propagandanummer».
Jag tror, att man tryggt kan påstå, att även om denna jordfästning
icke direkt förvandlades till ett politiskt propagandanummer, fick den dock i
icke obetydlig utsträckning karaktären av nazistdemonstration.

o Vid begravningen hade några livgardister kommenderats att tjänstgöra
såsom vakt. Det må så vara. Herr statsrådet använder verkligen hovsamma ord,
då han säger, att han finner det »förståeligt, om man från krigsmaktens sida
vill hedra minnet av en svensk värnpliktig, som stupat i krig». Även jag vill
— hur innerligt jag än avskyr nazismen — hedra minnet av en sådan man
som denne finlandsfrivillige, som bragt det största offer som man kan för sin
övertygelse. Men just därför att en dylik jordfästning bör vara en samlande
svensk högtid måste jag ogilla det försök, som från arrangörernas sida gjordes
att förrycka denna karaktär. En av de utkommenderade livgardisterna skriver
följande, vilket kanske är en nyhet för försvarsministern: »Vi blev kommenderade
att paradera. Sedan vi ställt upp på linje, hördes om en stund stöveltramp
och ett 10-tal uniformsklädda nazister i blanka stövlar, blå skjortor och gula
slipsar marscherade upp på var sin sida av graven. Svenska fanan bars av en
svensk officer, finska fanan av en frivillig och nazifanan med Vasa-kärven av
samtliga nazister. Då kistan bars förbi, gjordes nazihälsningar av bl. a. en
svensk värnpliktig. Ett flertal nazital hölls, kransar och blommor kastades
ned i graven under nazihälsningar. En nazist (Lindholm?) utlovade nazismens
seger. Men där kunde också iakttas en glädjande sak: två svenska officerare
lämnade platsen redan efter det första talet, då de såg vart det bar hän. Vi
gardisten, som tvångskommenderats, häpnade över att sådan öppen nazipropaganda
tilläts.»

Det var just därför som jag i interpellationen, såsom ett mellanstick, tillät
mig att erinra örn att man borde vara skyddad mot ett utnyttjande av en begravningsakt
i politiskt demonstrationssyfte. Vi få vidare icke glömma, att
de unga nazister, som infunno sig till jordfästningen, voro klädda i uniform.
Vi lia ju ett förbud mot politiska uniformer, och eftersom polisen i vissa fall
synes lia ganska lätt för att ingripa mot demonstranter, måste man fråga sig,
varför polisen icke ingrep här, där man verkligen bröt mot uniformsförbudet.
Det gjorde man ju uppenbarligen vid denna jordfästning och vid mötet i
Kronobergsparken. Jag kan möjligen förstå, att polisen icke gärna ville ingripa
vid jordfästningen utan lät saken passera opåtalt. Men för att belysa situationen
vill jag tillägga, att dessa unga män, som voro närvarande vid jordfästningen
för att hylla sin stupade kamrat, efteråt i sin egen tidning skrivit
att de vörö beredda på att polisen skulle ingripa. De förstodo med andra ord
mycket väl att de bröto mot svensk lag. De hade med sig en lista med sina
namn och adresser för att kunna lämna den till polisen, om så skulle erfordras.
Men polisen ingrep icke!

Jag anser därför, att jag handlat riktigt, då jag här tillåtit mig att draga
iram både mötet i Kronobergsparken och jordfästningen i Hedvig Eleonora
kyrka. Även om allmänheten icke gör någon större affär av saken, tycker man
ända, att dessa händelser äro olustiga. Denna historia kan ju icke i minsta
man jämföras med inflygningarna pa västkusten och den oro och olust som
dessa vållat, men en viss oro finns det i alla fall inför sådana händelser. Jag
anser, att man har rätt att säga, att vår försvarsberedskap är så dyrbar, att

Tisdagen den 10 juni 1942.

Nr 24.

Ang. svenska officerares deltagande i nazistmöten m. m. (Forts.)
man icke i minsta mån bör bidraga till att det hos vårt folk i vapen ingjutes
den känslan, att statsmakterna tolerera sådana krafter, som syfta till att försvaga
vårt försvar.

Jag upprepar ännu en gång mina tacksägelser till herr försvarsministern.
Jag anser, att svaret är bra och tillfredsställande, och det torde i sin mån ha
bidragit till att rensa luften.

Justerades protokollen för den 10 innevarande månad.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge tillkännagiva, att gemensamma omröstningar komme att anställas
vid kamrarnas sammanträden lördagen den 20 innevarande månad kl. 11 f. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt skoloch
yrkeshem m. fl.;

nr 331, i anledning av Kungl. Marits proposition angående förvärv av fastighet
för överståthållarämbetets räkning;

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare medel
till anläggningar för elektrisk tågdrift;

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
till anslag för budgetåret 1942/43 till oförutsedda utgifter;

nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å egnahemslån
vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1942/43 till tandläkarinstitutet jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 336, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till läroanstalterna för blinda och dövstumma m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Albertssons motion, nr
292, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bostadsförsörjning för
mindre bemedlade barnrika familjer m. m.

Föredrogs den av herr Persson m. fl. väckta motionen, nr 293, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn familjebidrag åt
värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning)
m. m.

Motionen hänvisades, såvitt angick ändringar i förslaget till krigsfamiljebidragsförordningen,
till behandling av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 16 och
17, statsutskottets utlåtanden nr 4, 173—184, 187 och 188, bevillningsutskottets
betänkanden nr 34—38, första lagutskottets utlåtande nr 53, andra lag -

Nr 24.

Tisdagen den 16 juni 1942.

utskottets utlåtanden nr 38—40, jordbruksutskottets utlåtande nr 53 samt tredje
särskilda utskottets utlåtanden nr 2, 4, 5 och 7.

Ordet lämnades på begäran till herr andre vice talmannen, som yttrade:
Herr talman! Med avseende å ärendenas ordning på morgondagens föredragningslista
får jag hemställa, att kammaren måtte besluta att bland två gånger
bordlagda ärenden skall främst uppföras tredje särskilda utskottets utlåtande
nr 2 samt att övriga två gånger bordlagda ärenden skola förekomma i följande
ordning: statsutskottets utlåtande nr 173 och nr 4, särskilda utskottets utlåtanden
nr 4, 5, och 7, bevillningsutskottets betänkanden nr 34—36, första lagutskottets
utlåtande nr 53, konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, statsutskottets
utlåtanden nr 175—184 samt 187 och 188, andra lagutskottets utlåtanden nr
38—40, jordbruksutskottets utlåtande nr 53, konstitutionsutskottets utlåtande
nr 16, statsutskottets utlåtande nr 174 ävensom bevillningsutskottets betänkanden
nr 37 och 38.

Vad herr andre vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 294, av herr Nordenson m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den
17 juni 1938 (nr 370) örn särskild skatt å förmögenhet m. m.;

nr 295, av herr Lindström m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m.; och

nr 296, av herr Wagnsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.29 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr Gabrielsson anmälde, att lian åter infunnit sig vid riksdagen.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Nordenson
m. fl. väckta motionen, nr 294, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni
1938 (nr 370) örn särskild skatt å förmögenhet m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämndä motioner
:

nr 295, av herr Lindström m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m.; och
nr 296, av herr Wagnsson m. fl., i samma ämne.

Föredrogs ånyo tredje särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av delsn{m(jonen av
Kungl. Maj:ts propositioner nr 210 angående den fortsatta utbyggnaden och umdeis färorganisationen
av landets försvarskrafter samt nr 280 angående förläggnings- svarslcmfier
ort för nytt kårartilleriregemente, dels ock i ämnet väckta motioner. m■ m Genom

en den 27 mars 1942 dagtecknad proposition, nr 210, vilken överlämnats
till tredje särskilda utskottets behandling, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden,
föreslagit riksdagen att besluta, att den fortsatta utbyggnaden och
organisationen av landets försvarskrafter under budgetåren 1942/43—1946/47
skulle äga rum efter i huvudsak den plan, som av föredragande departementschefen
i anförande till statsrådsprotokollet angivits.

Till utskottet hade vidare överlämnats i anslutning till propositionen upprättade
personalförteckningar och kostnadsberäkningar ävensom vissa andra
handlingar av beskaffenhet, att redogörelse för desamma icke ansetts böra ske
till statsrådsprotokollet.

Kungl. Maj :t hade därefter i en den 8 maj 1942 dagtecknad proposition, nr
280, vilken jämväl överlämnats till behandling inom utskottet, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden,
föreslagit riksdagen att besluta, att ett i propositionen nr 210 förordat nytt
kårartilleriregemente skulle förläggas till Kristinehamn.

I anledning av propositionerna hade inom riksdagen väckts ett stort antal till
utskottet hänvisade motioner.

Utskottets nu föreliggande utlåtande var indelat i nio särskilda avdelningar,
nämligen

Avd. I. Inledning.

Avd. II. Allmänna synpunkter.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter rn. m. (Forts.)

Avd. III. Vissa för försvarsgrenarna gemensamma frågor.

Avd. IV. Försvarsväsendets högsta ledning.

Avd. V. Arméns organisation.

Avd. VI. Marinens organisation.

Avd. VII. Flygvapnets organisation.

Avd. VIII. Sammandrag av kostnadsberäkningar.

Avd. IX. Utskottets hemställan.

Envar av avdelningarna III—VII omfattade ett flertal underavdelningar
eller punkter.

Under avdelningarna II—VIII hade utskottet i motiveringsform uttalat sig
beträffande i respektive avdelningar och punkter behandlade frågor. Under avdelningen
IX hade utskottet hemställt,

1 :o) att riksdagen måtte besluta, att den fortsatta utbyggnaden och organisationen
av landets försvarskrafter under budgetåren 1942/43—1946/47 skulle
äga rum efter i huvudsak den plan, som innefattades i Kungl. Maj:ts propositioner
nr 210 och 280, med de avvikelser därifrån, som av utskottet i det föregående
angivits; samt

2 :o) att de i anledning av nämnda propositioner i riksdagen väckta motionerna
— med undantag av motionerna I: 246 av herrar Nordenson och Sandström,
II: 325 av herr Ryling och fröken Andersson, II: 330 av herr Åqvist, i vad motionen
avsåge förläggningen av den nya centrala flygverkstaden, 11:333 av
herr Lindberg i Stockholm m. fl., II: 337 av herrar Lindberg i Stockholm och
Cruse, i vad motionen rörde lönegradsplacering för arbetsförman av 2. klass
vid truppförband inom armén och för signalister vid flygflottiljer, samt II: 339
av herr Lindberg i Stockholm m. fl., vilka motioner komme att upptagas till
behandling i annat sammanhang — skulle, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under punkt 1 :o), av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Vid utlåtandet funnos fogade ett flertal reservationer.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr andre vice talmannen: Med avseende å föredragningen av tredje särskilda
utskottets^ utlåtande nr 2 får jag hemställa, att detsamma må företagas
till avgörande på det sätt, att först föredragas i den ordning, vari de i utlåtandet
förekomma, utskottets under de skilda avdelningarna och underavdelningarna
i motiveringsform gjorda uttalanden, vilka därvid må kunna efter talmannens
beprövande sammanföras i smärre grupper och vilkas text icke må
behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens ledamot begäres;
att vid behandlingen av den del av utlåtandet, varom först uppstår överläggning^
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt att sedan utlåtandet blivit
på angivet sätt genomgånget, utskottets hemställan föredrages punktvis.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

I enlighet härmed föredrogs nu

Avd. II. Allmänna synpunkter.

I fråga örn berörda avdelning hade reservationer avgivits av, utom annan,

1) herrar Andrén och Holmström, vilka ansett, att utskottets yttrande i denna
del bort hava den lydelse, reservationen visade;

2) herrar Gränebo, von Heland, Knut Petersson, Svensson i Grönvik, Bergvall
och Hansson i Rubbestad, vilka ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade avfattning, som i denna reservation angivits.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets för svar skraf ter m. m. (Forts.)

Herr voll Heland: Herr talman! Som en av huvudreservanterna tar jag mig
friheten att börja denna 1942 års försvarsdebatt.

Jag vill härvid omedelbart kraftigt framhålla, att trots motioner och reservationer
råder nu full enighet att svenska folket skall offra allt vad i dess
förmåga står för att bygga upp ett effektivt försvar. Sveriges folk är enigt i
den bestämda viljan att försvara sin frihet och självständighet. Intet förslag
föreligger således att nu offra mindre än den från olika synpunkter föreslagna
kostnadsramen. De meningsskiljaktigheter, som föreligga, gälla sålunda, hur
de anslagna medlen bäst skola användas och hur försvarsorganisationen ändamålsenligast
bör byggas upp.

En lärdom borde vi ha fått av de tre sista åren, nämligen att deHnte går att
improvisera fram ett starkt försvar. Kan det för övrigt finnas någon som ej
inser, att det vore ansvarslöst och oförlåtligt att spekulera i att vi nästa gång
ett krig utbryter skola få samma tur som denna gång att erhålla en relativt
lång nådatid för uppbyggnadsarbete av ett försummat försvar? Man kan dock
på goda grunder betvivla, att det svenska folket, så snart det åter blir fred,
kommer att vilja bära en försvarsbudget på över 755 miljoner kronor tyvärr
kanske ej ens så mycket, i all synnerhet som svenska folkets ekonomiska ställning
efter pågående världskrig måste vara synnerligen försvagad. Det bör även
erinras därom att den föreslagna organisationen är avsedd för fredsförhållanden
och att det alltså i statsbudgeten måste finnas plats för annan i stor skala
anslagskrävande statlig verksamhet. För att fortsätta förbättrandet av deras
ställning, som ha det ekonomiskt sämst i vårt land, och för att än mer stärka
den nationella sammanhållningen är det även nödvändigt att i en kommande
fredstid det sociala reformarbetet icke sättes å sido. »Försvar och rationell folkförsörjning»
måste bli den samlande linjen i framtidens Sverige.

Jag finner det synnerligen befogat att framhålla dessa synpunkter samtidigt
som jag även erinrar örn att det parti, som jag tillhör, alltid varit ett försvarsvänligt
parti. Partiet hade således ingen del i nedrustningen år 1925. I stället
lyckades vi med folkpartiet genomföra 1936 års försvarsbeslut samt vid koalitionsregeringens
bildande hösten 1936 tillförsäkra oss att den beslutade organisationen
skulle genomföras. Under nu pågående krig äro vi också fullt ense
med övriga partier örn att allt som kan och behöver offras för landets försvar
även skall offras.

Den försvarsplan, som nu kommer att beslutas av riksdagen, är emellertid
endast en utstakad ram för den framtida försvarsorganisationen och anger endast
de fredsmässiga kostnaderna, varför alltså härutöver komma de stora extra
beredskapskostnaderna. Men icke ens de angivna fredsmässiga kostnaderna, 755
miljoner kronor under uppsättningstidens fem år och därefter 650 miljoner kronor,
äro fullständiga. Kostnaderna för materielanskaffningen, särskilt för kryssarna,
äro mycket för lågt upptagna, och vidare anges blott omkring 50 procent
av de väldiga byggnadskostnaderna, resten föres på kapitalbudgeten. Ej heller
innefattas pensioneringskostnader samt kostnader för flyttning av Stockholms
garnison och örlogsstation m. m. De verkliga totalkostnaderna för försvaret
överstiga sålunda högst väsentligt de angivna. o

Svenska folkets villighet att intill gränsen för sin förmåga bära de bördor,
sorn fosterlandets försvar kräver, är nu utom diskussion, men riksdagen har
skyldighet dels att ange de verkliga kostnaderna och det ekonomiska läget, dels
att lämna sådan redogörelse att klarhet vinnes, huruvida största effekten erhålles
för kostnaderna. Utan tvivel blir den försvarskostnad, för vilken man nu
skall binda sig, av mycket allvarlig art ur ekonomisk synpunkt. För att visa
att den dock är överkomlig har anförts, att 755 miljoner kronor icke betyda
mer än 6 procent av den till 12 miljarder uppskattade nationalinkomsten. Detta

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
är dock en missvisande bild. Mera talande är att den hos enskilda personer till
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten uppgår till omkring 7 miljarder
samt att därav vid nuvarande skatteregler endast omkring 3 miljarder
framsta såsom beskattningsbar inkomst. Detta innebär, att den fredsmässiga
försvarsorganisationen skulle sluka en fjärdedel av den beskattningsbara inkomsten.
Härtill komma de synnerligen höga beredskapskostnaderna, vilkas
huvuddel nu finansieras lånevägen. Dessa ofantliga försvarslån skola dock i
framtiden amorteras.

Av detta borde var och en förstå, att saken är av allvarlig beskaffenhet och
att försvarsbördan blir både statsfinansiellt och därmed även nationalekonomiskt
i hög grad tyngande för framtiden.

Det låter.sig icke fördölja, att hur försvarsvilligt och hur villigt att göra
personliga och ekonomiska uppoffringar svenska folket än är, torde man dock
kräva att erhålla största möjliga effekt för sina uppoffringar. Bondeförbundets
önskemål beträffande den nya försvarsorganisationen är också, att en effektiv
organisation beslutas, som ej riskerar att omedelbart vid ett fredsslut raseras
i likhet med år 1925.

. Såsom riktlinjer vid en sådan försvarsorganisations genomförande angavs
i vår partimotion bl. a.: 1) Inom den begränsade kostnadsramen för försvarsväsendet
måste man utan hänsyn till gamla traditioner anslå tillgängliga medel
till de mest effektiva vapnen. 2) Försvarsorganisationen måste äga hög krigsberedskap.
3) Organisationen måste äga elasticitet och låta sig lätt anpassas
efter de senaste krigserfarenheterna. 4) Tillräcklig arbetskraft måste vid mobilisering
finnas för att klara den oumbärliga delen av folkförsörjningen.

I utskottet har man varit ense om att propositionens organisationsförslag
i stort sett varit tillfredsställande ur effektivitets- och modermseringssynpunkt,
men i några synnerligen viktiga avseenden har man haft skiljaktiga
uppfattningar. Det är visserligen önskvärt, att man lyfter försvarsfrågan över
partierna, och nu gäller tvisten ej kostnadsramen, men detta önskemål får ej
gå så långt, att nian ej har rätt att hävda särmeningar i viktiga detaljer.

Med hänsyn till de stora offer, som nu göras för försvaret, måste således
mer än någonsin kravet pa största möjliga effekt för anslagna penningmedel
uppfyllas. Det är av största vikt, att såväl redan vunna som kommande krigserfarenheter
utnyttjas i den blivande nya försvarsorganisationen. Dessa erfarenheter
peka redan nu på en utökning av de tekniska vapnen. För att i enlighet
härmed inom kostnadsramen möjliggöra ett utbyggande av de tekniska vapnen
och införande av nya moderna förband mäste den nu förordade organisationen
göras elastisk. Denna önskvärda elasticitet går lämpligast och lättast
att åstadkomma vid armén. De gångna krigsåren ha också visat, att det går
relativt lätt att bygga ut de vanliga infanteriförbanden, varemot det är synnerligen
svart, att hastigt skapa de tekniska vapnen och förbanden. Med hänsyn
härtill måste den nya organisationen lätt kunna förändras såväl kvantitativt
som till sin struktur dels genom att kadrarnas storlek kunna krympas,
dels genom att vissa förband ej definitivt bindas vid permanenta förläggningar
och byggnader. Utskottet har i vissa avseenden beaktat dessa önskemål,
och det är att hoppas att regeringen följer de uttalanden, som utskottet gjort
i dessa hänseenden.

Att skapa en elastisk arméorganisation är betydelsefullt ej enbart ur den
synpunkten att kunna göra förändringar med hänsyn till krigserfarenheten
utan kan även bliva synnerligen värdefullt för försvaret i ett annat läge.
Därest svenska folket vid en kommande fredskris skulle anse sig behöva
krympa kostnadsramen, får detta ej medföra, att organisationen, såsom skedde
vid ett tidigare dylikt tillfälle, slas sönder. En elastisk arméorganisation kan

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. ^ (Forts.)
vid ett sådant läge trots minskad kostnadsram möjliggöra bibehållandet av
det väsentligaste och viktigaste i organisationen.

Utskottet har emellertid inte i tillräcklig grad tagit hänsyn till de önskemål,
som framförts från vårt håll. En del reservationer äro därför avgivna vid
vissa punkter i utskottsutlåtandet, och jag kommer att vid dessa punkter
ytterligare ange min uppfattning.

Emellertid är det en synnerligen viktig fråga som särskilt fångat uppmärksamheten
i den offentliga debatten, nämligen kryssarfrågan, som med. hänsyn
till kryssarbyggandets ofantligt stora kostnad jämväl i hög grad inverkar
på övriga försvarets kostnadsfrågor. Spörsmålet örn uppskjutande av kryssarbygget
kanske därför lämpligen bör debatteras redan i principdiskussionen.

Ingenstädes har flygstridskrafternas inflytande medfört sådana konsekvenser
som på sjökrigföringens område.

Vid Norges ockupation kunde de överlägsna brittiska sjöstridskrafterna icke
ingripa mot de tyska sjötransporterna utanför norska kusten, emedan tyska
flygstridskrafter behärskade luftrummet över transportvägen. Riskerna för
de brittiska örlogs fartygen med avseende på hotet från luften skulle ställa
sig för stora enligt premiärminister Churchills förklaring i parlamentet.

Den efter Frankrikes sammanbrott bebådade tyska invasionen mot Storbritannien
hösten 1940 kom icke till utförande beroende pa dels att det engelska
bombflyget effektivt bekämpade det tyska transporttonnaget i franska,
belgiska och holländska hamnar, dels att det tyska flygvapnet icke kunde tillkämpa
sig luftherraväldet över Engelska kanalen. Det var således, enligt premiärminister
Churchills uttalande, de brittiska flygarnas förtjänst, att det
akuta invasionshotet mot Storbritannien den gången avlägsnades.

Samma höst insatte brittiska torped- och störtbombförband ett anfall mot
de italienska huvudsjöstridskrafterna i Tarantos hamn. Ett italienskt slagskepp
sänktes och två skadades svårt. Resultatet blev att den italienska, flottan
för lång tid framåt berövades huvudparten av sin slagkraft. I sänkningen
av det tyska slagskeppet Bismarck den 27 maj 1941 togo brittiska torpedflygförband
en verksam del. .

Ockupationen av Kreta utfördes i stort sett enbart av tyska llygstndskraiter
och lufttransporterade trupper, trots att den brittiska medelhavsflottan
befann sig i farvattnen kring ön. Ett flertal brittiska kryssare och jagare
sänktes av tyska flygplan. .......

Den 7 december 1941 öppnade japanska flygstridskrafter fientligheterna
mot U. S. A. genom ett anfall mot Stilla havsflottan i Pearl Harbor på Hawaii.
Härvid sänktes enligt japanska uppgifter tre slagskepp, två .tunga kryssare
och ett hangarfartyg. Tre slagskepp, två kryssare och två jagare skadades
svårt. Härav har U. S. A. erkänt förlusten av tre slagskepp, Arizona, Oklahoma
och Utah, varav det senare var ett målfartyg.

Katastrofen i Pearl Harbor följdes efter tre dagar av ett nytt dråpslag fran
luften mot de allierades sjöstridskrafter i Stilla havet. Då sänktes av. japanska
flygförband de båda slagskepp, som bildade kärnan i den brittiska
Singaporeeskadern. Anfallet, som utfördes av japanska bomb- och torpedflygförband
i samverkan, gav dödsstöten at teorien örn moderna slagskepps osarbarhet
gentemot flyganfall. Allt som allt insattes ett femtiotal japanska bomboch
torpedflygplan, varav endast 7 stycken förlorades. Slagskeppet Prince of
Wales var ett av världens största och starkast bepansrade örlogsfartyg. Dess
luftvärnsartilleri omfattade 16 stycken 13.2 centimeters kanoner, 32 stycken
40 millimeters automatkanoner och 16 kulsprutor. Härtill kommer det andra
sänkta slagskeppets luftvärnsartilleri.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)

I farvattnen kring Ceylon sänkte japanska störtbombplan två brittiska
10,000-tonskryssare och ett hangarfartyg, och helt nyligen ha tyska flygplan
sänkt åtminstone en tung kryssare i Norra Ishavet.

Det skulle föra för långt att mera i detalj penetrera krigshändelserna till
sjöss och flygstridskrafternas inflytande på desamma. Det ovan anförda må
vara nog, även örn åtskilliga viktiga flyginsatser lämnats ur räkningen. De
olika krigförande parternas uppgifter äro heller icke alltid fullt överensstämmande,
såsom t. ex. i fråga örn de senaste händelserna i farvattnen kring
Australien, där de i hast förstärkta anglo-amerikanska flygstridskrafterna
uppgivit sig ha sänkt ett tiotal japanska örlogsfartyg av olika storleksordning
och därmed tvingat en stor japansk invasionsarmada på väg söderut att
vända med oförrättat ärende.

Av tidningarnas skildringar av de dagliga krigshändelserna torde väl klart
framgå att enligt samstämmiga uppgifter från båda de krigförande sidorna
ha såväl striderna i Korallhavet som vid Midway icke utkämpats mellan flottstyrkor,
utan det har sänkts stora fartyg på båda sidor enbart av flygförband.
De senaste uppgifterna, som vi kunna läsa i pressen i dag, tyda ju också på
att det är flygstridskrafterna som varit avgörande vid de strider, som de
senaste dygnen pågått i Medelhavet.

Det är en betecknande och genomgående krigserfarenhet, att respekten för
fiendens kust väsentligt ökas, örn tillräckligt starka flygstridskrafter finnas i
försvaret. Härigenom minskas i första hand riskerna för invasion sjöledes,
vilket i och för sig är ett ytterst vanskligt företag.

Innan flygstridskrafter i modern betydelse funnos, spelade artillerifartygen,
d. v. s. slagskepp och kryssare, huvudrollen i försvaret mot invasion över
havet. Av krigserfarenheterna att döma har denna roll i väsentlig utsträckning
numera överflyttats på flygstridskrafterna. Den av allt att döma tilltänkta
japanska invasionen i Australien, som jag nyss omnämnde, har enligt
brittiska uppgifter förhindrats enbart genom anglo-amerikanska flygstridskrafters
ingripande. Invasionen på Java kunde å andra sidan inte hindras,
trots att bl. a. starka kryssarstyrkor funnos till förfogande. Tillräckliga flygstridskrafter
saknades nämligen som komplement i försvaret. Artillerifartygens,
betydelse som maktfaktor till sjöss inom flygstridskrafternas räckviddsområde
i vad gäller försvar mot överskeppningsföretag — den i alla avseenden
viktigaste sjökrigsoperationen — har alltså väsentligt nedgått, Härtill
kommer att luftinvasionen på Kreta öppnat en ny väg för trupptransporter
förbi och utom räckhåll för artillerifartygen och sjöstridskrafterna överhuvud
taget. Genom luften kan invasionen komma snabbare och för vårt lands vidkommande
nå längre och träffa känsligare områden än örn havet utnyttjas som
transportväg. Detta förhållande manar till eftertanke med hänsyn till att flygstridskrafter
- särskilt jaktförband — äro av primär betydelse i försvaret
mot luftinvasion.

Eftersom flyget enligt krigserfarenheterna är den viktigaste maktfaktorn
i försvaret mot invasion såväl sjöledes som luftledes och därjämte är av
väsentlig betydelse vid avvärjandet av invasion landledes. anser jag det bättre
att tillgodose behovet av flygstridskrafter än av artillerifartyg.

Överhuvud taget äro sjöstridskrafterna enligt krigserfarenheterna så utsatta
för faran fran luften, att de icke kunna uppträda i närheten av fiendens
kust under den ljusa tiden av dygnet utan att flygande luftförsvar medföres.
Med hänsyn till jaktförbandens begränsade räckvidd kunna sjöstridskrafter,
l..v^a hangarfartyg icke ingå, enligt sjömilitär sakkunskap ej avlägsna sig
för långt från egen kust. Detta inskränker särskilt våra större och dyrbarare
fartygsenheters operationsfrihet. Finnas överhuvud taget icke jaktförband

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets för sv ar sier af ter m. m. (Forts.)
avdelade för direkt oell ständigt skydd, blir deras fortbestånd ined avseende på
vårt luftstrategiska läge högst problematiskt. Yi ha ju icke något jaktskydd
och skulle inte heller få ett tillräckligt sådant ens om vi finge den sjunde jaktflottiljen
för att kunna skydda de kryssare, som föreslås i propositionen, så
vida man icke vill offra hemorten och ta bort jaktförsvar därifrån för att
skydda dessa dyrbara kryssare. Under alla omständigheter blir fartygens
operations frihet begränsad till de tillfällen då på grund av väderleksläget eller
tiden på dygnet fiendens flygstridskrafter bedömas icke kunna verka med full
kraft. I stort sett skulle då våra artillerifartyg bli hänvisade till nattliga operationer.

Torpeden är emellertid nattstridens huvudvapen, och dess bärare framför
andra äro jagaren, motortorpedbåten och ubåten. Kryssaren medför visserligen
torpeder, men dess huvudvapen är artilleriet. Under mörker, då artilleriets
verkningsmöjligheter äro nedsatta, utgör kryssaren genom sin storlek och
begränsade manöverförmåga en bättre måltavla för fiendens torpedfartyg än
mindre örlogsfartygstyper. Det tyngande pansardäcket lämnar ju intet skydd
mot torpeder. Kryssarens stridsvärde närmar sig alltså jagarens. Det artilleristiska
stöd, som kryssaren under normala siktförhållanden kan lämna, torde
icke helt kunna utnyttjas under mörker. Därför är det svårt att finna några
bärande motiv för behovet av kryssare under nattstrid i våra farvatten.

Dess användbarhet blir även i övrigt starkt begränsad till tid och rum, oavsett
kostnaderna och den materielförbrukning som stapelsättningen medför.

Med hänsyn till faran från luften och det skydd i form av flygande luftförsvar,
som fordras för denna faras begränsande, vore det meningslöst att
ifrågasätta kryssarbyggen utan att samtidigt sätta upp erforderliga för fartygens
luftförsvar avsedda jaktförband. Detta kommer emellertid att spränga
kostnadsramen.

Krigserfarenheterna torde således ge vid handen: att sjöstridskrafter i begränsade
innanhav inom räckhåll för fientliga slagkraftiga flygstridskrafter
under den ljusa delen av dygnet och under någorlunda goda siktförhållanden
äro utsatta för ett ständigt och allvarligt hot från luften, att detta hot enligt
krigserfarenheterna tillsammans med övriga i närheten av kusten verksamma
stridsmedel skapar en sådan respekt för motståndarens kust att större
anfallsföretag, t. ex. invasion över havet, blivit alltmera osannolika förrän luftherraväldet
tillkämpats, att betydelsen av artillerifartyg i våra farvatten, bl. a.
kryssare, vilka huvudsakligen fordras för att möta större anfallsföretag mot
egna kuster och under dager, därför väsentligt reduceras och slutligen att artillerifartyg
dessutom med anledning av riskerna för flyganfall huvudsakligen
äro hänvisade till operationer under mörker.

Kan någon som talar för kryssarbygget visa, att dessa punkter ej överensstämma
med krigserfarenheten? Jag ber dem, som komma att tala för utskottets
förslag, att visa att dessa av mig angivna krigserfarenheter icke äro
de riktiga.

Även våra långa vintrar med svåra isförhållanden begränsa kryssarnas användning
i vårt försvar, varjämte Öresundsförträngningen är av en viss liknande
betydelse. Såsom skäl för ett uppskov med kryssarbygget kan ytterligare
anföras, dels att de föreslagna kryssarna tidigast kunna beräknas vara
stridsfärdiga under år 1947, dels att vid sänkning av en kryssare på en gång
förloras en synnerligen stor summa pengar och stor kvantitet av svåranskaffbar
materiel. På grund av inträffade kostnadsstegringar kunna vidare de två
föreslagna kryssarna nu beräknas kosta cirka 40 miljoner kronor mer än vad
som är beräknat i propositionen, varför deras byggande kommer att spränga
kostnadsramen.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvarslcrafter m. m. (Forts.)

Ytterligare avgöranden för mitt ställningstagande till kryssarfrågan äro
emellertid följande viktiga faktorer:

Det är svårt att skaffa tillräckliga kvantiteter av vissa metaller för den
stora mängd pansar, som åtgår för krigsmaterieltillverkningen.

Då kryssarna äro ^synnerligen stora objekt, måste vid deras byggande en
stor del av dessa svåråtkomliga metaller åtgå för kryssarna till förfång för
annan tillverkning.

Järnmaterieltillverkningen är god inom landet, men åtgången för kryssarna
är stor, och inverkan härav torde, örn inte på annat sätt, inverka på den civila
byggnadsverksamheten. Krigsmaterieltillverkningen fordrar många konstruktörer
och ett synnerligen stort antal verktygsmaskiner. Ett ianspråktagande
av dessa för ett kryssarbygge måste vara till förfång för annan materieltillverkning,
även örn dessa konstruktörer och verktygsmaskiner icke skulle anses
erforderliga för vår krigsmaterielproduktion.

Så gott som samtliga sakliga skäl synas mig sålunda starkt motivera ett
uppskov med byggandet av kryssare. Skulle kommande krigserfarenheter ge
vid handen, att dylika artillerifartyg lämpligen böra ingå i en flotta, som uppträder
i trånga farvatten, anser jag att kryssarfrågan åter bör föreläggas riksdagen,
varvid även besparingar böra föreslås för andra i detta läge mindre effektiva
försvarsmedel.

Jag vet, att andra som också äro fullt övertygade örn det riktiga med ett
uppskov av kryssarbygget, inte ha en lika deciderad uppfattning angående vad
krigserfarenheten lärt beträffande artillerifartyg vid ett sådant läge som vårt
land befinner sig i.

Såsom framgår av utskottets betänkande, har ett antal ledamöter inte kunnat
dela majoritetens inställning till vissa frågor, bl. a. kryssarfrågan. Dessa reservanter
ha måhända en mer eller mindre deciderad uppfattning i detaljfrågorna,
men ha under hela utskottsbehandlingen varit fullt ense i sitt ställningstagande
till utskottsutlåtandet i huvudfrågan.

Reservanterna ha således accepterat den angivna kostnadsramen, 755 miljoner
kronor under uppbyggnadstiden och 650 miljoner kronor därefter. Denna
kostnadsram bör väl anses noga prövad, då tillkallade experter från näringslivet
m. m., försvarsutredningen, försvarsberedningen och Kungl. Majit varit
ense örn beloppet. De förslag, som i reservationen framföras från vårt håll, innebära
icke heller någon kostnadsökning för organisationen, utan vi ha föreslagit
besparingar på vissa punkter för att med andra förslag kunna effektivisera
försvaret.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att majoritetens förslag väsentligt
överskrider kostnadsramen. Majoriteten har kommit till samma uppfattning
som reservanterna, att den sjunde jaktflottiljen måste uppsättas under
femårsperioden, men man föreslår ingen besparing. Kostnadsramen överskrides
därigenom med cirka 60 miljoner kronor. Örn det välvilliga uttalandet örn ytterligare
en pansarbataljon och artilleri skall tydas såsom en utökning, ökas
kostnadsramen med ytterligare bortåt 100 miljoner kronor. Men enbart ett bifall
till propositionen spränger kostnadsramen och kommer att innebära en ökning
med 40 miljoner kronor, ty enligt lämnade uppgifter komma de båda kryssarna
att tillsammans kosta över 40 miljoner kronor mer än vad som anges i
propositionen. Reservanternas grundsyn framgår av reservationen vid denna
Punkt, och jag har här ytterligare sökt att motivera det förnuftiga i att följa
reservanterna.

Jag vill dock slutligen särskilt framhålla ett par punkter i reservationen. Vi
reservanter skriva bl. a.: »Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten
av att vid planens genomförande företräde i görligaste män lämnas åt åtgär -

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarsJcrafter m. m. (Forts.)
der, vilka medföra en snabb förstärkning av vår försvarskraft. I och för sig
motiverade åtgärder, som kunna medföra en förstärkning av försvarskraften
först under femårsperiodens senare del eller efter periodens slut, böra därför
stå tillbaka för andra, som kunna lämna snabbare resultat.»

Beträffande kryssarna framhålla vi: »Det bör i sammanhanget icke heller
förbises, att det otvivelaktigt råder delade meningar även på sakkunnigt militärt
håll örn lämpligheten av att nu fullfölja det beslutade kryssarbygget. Utskottet
vill till sist framhålla, att de i nuvarande läge starkt begränsade materialtillgångarna
i första hand böra tagas i anspråk för ändamål, som äro
ur militär synpunkt angelägnare och snabbare lämna ett tillskott till vår försvarskraft.
»

Herr talman! Fullt övertygad örn allas försvarsintresse och försvarsvilja och
utan att vilja börja en strid om försvaret måste jag i den absoluta övertygelsen
att reservanternas förslag är för försvaret och svenska folket betydligt bättre
och ändamålsenligare än utskottets, yrka bifall till den av herr Gränebo m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Andrén: Herr talman, mina herrar! Jag kan så gott först som sist
lyckönska försvarsministern till den stora framgång han haft med sin omfattande
proposition. Det som skiljer har denna gång små mått vid sidan av det
stora som förenar. Regeringen har som siffra för de årliga ordinarie försvarsutgifterna
under femårsperioden nämnt talet 755 miljoner kronor. En sådan
siffra har givetvis icke kunnat få en mera bindande argumentering — vare sig
man siktar till vårt behov av försvarsmedel under de närmaste åren eller till
vår förmåga att bära militära bördor under samma tid. Men siffran har blivit
ett heligt tal, som få velat överskrida. Nästan alla ha stannat inför herr statsrådets
magiska kritstreck. Det återstår att se örn en så statisk siffra kan hållas i
en så dynamisk tid.

Man skall icke underskatta tyngden av de militära utgifter, som stora händelser
och stora uppgifter ha lagt på oss. När denna månad är till ända, torde
de sista tre budgetårens försvarsutgifter uppgå till ungefär 5.5 miljarder kronor.
Det betyder årliga militärutgifter på över 1,800 miljoner kronor. Uppskattas
nationalinkomsten under samma tid till 12 miljarder per år, har mer än 15 procent
av vår nationalinkomst under dessa krigsår gått till försvaret. Beräknas
samtidigt övriga statsutgifter till 1,500 miljoner, kommer man till en total utgiftssumma
på 3.3 miljarder kronor, vilket motsvarar mer än 27 procent av nationalinkomsten.
Men så beräknar nu också finansministern — höga skatter till
trots — det löpande årets budgetunderskott till ungefär 2,150 miljoner kronor.

Vid sidan örn dessa siffror te sig de 755 miljonerna relativt blygsamma. Man
måste emellertid minnas, att till dem måste läggas alla de utgifter, som betingas
av beredskapen.

Hur stora våra militära utgifter än må vara, är det dock uppenbart, att det
svenska folket och de svenska statsmakterna icke skola rygga tillbaka för än
större uppoffringar, örn läget så kräver. Händelserna runt örn i världen ha lärt
oss, att den nationella friheten aldrig kan bli för dyr, att intet pris är för högt
för den. Sveriges försvarskraft begränsas i detta nu av ett litet folks begränsade
personaltillgångar, av våra begränsade industriella resurser; den vingklippes
ej av försvarsolust och nationell defaitism.

Men denna nya anda är icke en för alla tider given sak. Vi, som nyss kommit
ut ur illusionernas decennier, som upplevt hur den sista krisen med nästan
matematisk precision lett till ett nytt världskrig, vi veta hur stämningarna i försvarsfrågan
kunna växla. Kriget kom denna gång icke som en tjuv örn natten;
men ändock träffade det många nationer psykologiskt oförberedda.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvar skrafter m. rrv. (Forts.)

En levande försvarsvilja är icke något som kan köpas för pengar eller skapas
med propagandans mångsträngade instrument. Men den kan lätt fördärvas och
förspillas med en olämplig politik. Många av oss, som med bekymmer sett de
psykologiska återverkningarna av ogenerade överflygningar, ha med tillfredsställelse
tagit del av statsministerns senaste förklaring. Vi måste åter ha en
neutralitetspolitik på allvar, som på alla punkter, åt alla håll och — örn så
kräves — med alla medel är beredd att hävda rikets integritet och gränsernas
okränkbarhet. En vakthållning, som endast får skjuta varningsskott, tillfredsställer
icke beredskapsmännens krav på verklig beredskap, icke heller folkets
krav på verklig neutralitet, icke heller riksförsvarets krav på verklig trygghet.

Det är otvivelaktigt riktigt att man efter de sista årens många — stundom
skickliga — improvisationer övergår till en verklig plan för riksförsvarets utbyggnad.
Denna får emellertid icke bli så stel, så oelastisk, att den icke tillåter
ändringar med hänsyn till nya utrikespolitiska lägen, nya tekniska framsteg,
nya produktionsmöjligheter. Vi få icke så binda oss, icke så snärja in oss i våra
egna beslut, att vi icke smidigt kunna anpassa oss till nya förhållanden. Framförallt
är det av vikt, att vi så snart som möjligt uppnå största möjliga försvarskraft.
Organisationen och produktionen måste inriktas efter denna princip. När
det brinner runtom i kvarteren, då sätter man icke det egna kvarterets folk att
konstruera vattentorn eller flodsprutor, som icke kunna användas förrän örn
fyra eller fem år; då måste man framförallt tänka på sådant, som snart kan
användas. Och man sätter till alla klutar. Är det däremot mera lugna förhållanden,
kan man arbeta på längre sikt. Det förefaller mig att det kommit in
alltför mycket av fredsmentalitet i femårsplanen. Propositionens och utskottets

klämmar lämna visserligen utrymme för fria initiativ och nya friska tag _

skrivningen är däremot synnerligen detaljerad och kategorisk. Den har icke
den elasticitet, som naturligt hör hemma i en plan på så lång sikt som fem år.
På denna punkt har överbefälhavaren — närmast i anknytning till Warns utredning
sagt några kloka ord som jag tillåtit mig citera i min reservation.
Jag skulle velat ha ett »den öppna dörrens försvarsprogram» i stället för den
stränga reglering, som nu framlägges. Det är äkta svenskt att organisera i detalj.
Jag fruktar emellertid att utvecklingen — som icke alltid fogar sig efter
magistrarnas linjaler — kommer att ge oss en del bakläxor.

Avvägningen mellan olika vapenslag är alltid en besvärlig sak. De svenska
vapenslagens strider med varandra äro gudskelov de enda krig, som de svenska
vapnen varit med örn sedan ett och ett kvarts sekel. När man nu kommer fram
till ett bättre dukat bord, som ger gott armbågsutrymme åt dem alla, har det
gatt mera stillsamt till. En fast och enhetlig ledning vid huvudprogrammets
uppgörande har dessutom lugnat konkurrenterna.

Sedan sista gången en avvägning gjordes har vårt militärpolitiska läge i
grund förändrats. Förut lago vi skyddade mellan små, fredliga makter och
stora hav. Nu ha vi i väster och sydväst den europeiska kontinentens största
militärmakt till närmaste granne. En lång landgräns förbinder oss med denna
makt. I öster åter har Norden icke längre en fast gräns utan en rörlig front.
Var den fronten skall stelna till en gräns, därom veta vi ingenting. Den baltiska
barriären söder örn Finska viken är också borta. Samtidigt har flygets
oerhörda utveckling kommit Östersjöns vatten att krympa till en insjö. Sådant
ter sig i enkla drag vårt militärpolitiska läge just nu. Det är uppenbart, att
landgränserna fått större aktualitet än på mycket länge och att armén och flyget
ställts inför större uppgifter än någonsin förut. Men lägen kunna ändras och
ingen kan garantera något för framtiden. Redan därför måste vårt försvarsprogram
ha en viss elasticitet.

En sak är emellertid säker: det är flygets oerhörda betydelse. Man behöver

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
här icke peka på några speciella krigserfarenheter. Hela kriget ger här sin
tydliga och otvetydiga åskådningsundervisning. Det borde icke vara iner än
en mening därom att vi måste skapa så mycket flyg som våra resurser tillåta.
Diskussionen har främst rört den sjunde jaktflottiljen. Det torde vara uppenbart,
att denna kan uppsättas under femårsperioden, örn man bara beslutar sig
därför i god tid.

Örn flyget borde också alla försvarsintressen och alla försvarsgrenar kunna
enas. Flyget är ju försvarets säkraste öga och snabbaste vapen. Hur vårt militärpolitiska
läge än växlar, måste ett starkt flyg vara en utomordentlig tillgång.
Det stöder såväl armén som flottan. Riksgränser och strandlinjer, hav
och fästningslinjer resa inga hinder i dess väg. Det är i samma mån blixtanfallets
och blixtförsvarets vapen. Det är det rätta vapnet för stora ytor och
långa gränser, som måste värnas av små folk.

Jag skall icke gå in på några speciella krigshändelser, men när den föregående
ärade talaren kom in på Englands läge efter Dunkerque och det engelska
flygets stora insats då samt i det sammanhanget erinrade örn några ord av
Winston Churchill, skall jag tillåta mig att erinra örn ännu ett ord, som klart
och kort tillkännager hur man i England ser på flygets betydelse. Churchill
yttrade vid ett tillfälle: »Aldrig lia så många haft så få att tacka för så mycket.
» Dessa ord torde ge en fullt rättvis bild av vad flyget betyder icke bara
för England, utan för många andra folk.

För min del måste jag under alla förhållanden rösta för den sjunde jaktflottiljen.
Jag hoppas dessutom att det skall bli möjligt att uppsätta en ökad maskinpark
för vårt flyg.

Vad marinen beträffar lia meningarna särskilt varit delade i fråga örn
kryssarna. Men man skall icke överdriva dimensionerna av dessa motsättningar.
I den stora försvarsplanen på sammanlagt 3,773 miljoner ingå kryssarna
med ungefär 115 miljoner. Striden gäller alltså användningen av cirka tre
procent av de totala försvarskostnaderna. Man skulle vara mycket långt på
vägen mot systemet Helgeandsholmens Förenade Transportkompanier — förening
u. p. a. —- om man betraktade en treprocentig avvikelse från regeringens
ståndpunkt såsom en otillbörlighet eller såsom en kränkning av den nationella
samlingen. Envisas man att göra riksdagens ledamöter till en samling jaherrar,
kommer det svenska folket en gång att fråga sig, om det egentligen
behövs så många herrar av den sorten.

Det är icke heller något annat än ett uppskov, som har blivit ifrågasatt.
Antingen litar man icke på den svenska försvarsviljans beständighet, eller
också tror man icke på kryssarnas framtid, när man tar uppskovstanken så
allvarligt, som denna gång skett.

För egen del har jag icke velat föreslå ett uppskov. Jag misstänker att
andra, starkare, utomparlamentariska makter till sist komma att säga sitt avgörande
ord på denna punkt. Riksdagen har en gång, år 1940, fattat sitt beslut,
och det må ankomma på Kungl. Maj :t att äntligen ta definitiv ståndpunkt.
Det är knappast i överensstämmelse med riksdagens värdighet att nu för
tredje gången fatta beslut om saken, medan regeringen förbehåller sig rätten
och möjligheten att sedan göra som den vill. Vi minnas ännu historien med de
s. k. kustförsvarsfartygen. Först beslutade man deras byggande, så beslutade
man uppskov med byggandet — och så försvunno de helt i den svenska flottpolitikens
stora hav, där så många andra planerade fartyg kommit bort.
Samma kombination av militär och politisk sakkunskap, som den gången
enats örn kustförsvarsfartygen, är nu den varmaste förespråkaren för kryssarna.
Båtarna äro nästan i allt varandras motsatser — men kommendör Ström Första

hammarens protoholl 1DJ+2. Nr

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvarslcrafter m. m. (Forts.)
bäck levererar fermt bestickande argument än för den ena, än för den andra
lösningen av artillerifartygsfrågan.

Argumenteringen för kryssarna är kanske dock icke helt övertygande. Erfarenheten
från Atlanten •—• som är nära 350 gånger så stor som den egentliga
Östersjön — och från Medelhavet — som är tio gånger så stort — är icke helt
avgörande. I Östersjön kan man dock överallt möta ett starkt, på land baserat
flyg, medan man på Atlanten på mj-cket stora ytor icke behöver löpa sådana
risker.

Jag har ibland under dessa dagar gått och funderat på hur man tänker i de
krigförande länderna, när det gäller de stora fartygen. Jag har på sitt sätt
fått ett svar i dag. I Dagens Nyheter kan man läsa ett telegram från
Washington, som är avsänt i går och som har följande lydelse: »Enligt vad
medlemmarna av senatens marinutskott Brewster och Ellender förklara i en
intervju på tisdagen har man inom flottan beslutat sig för att koncentrera sig
på att utbygga slagkraften i luften. Framstående amiraler ha sagt dem att
man icke skall börja bygga några nya slagskepp och att de kryssare som nu
äro under byggnad skola ändras till hangarfartyg. Brewster tilläde, att detta
beslut icke inverkar på färdigbyggandet av de slagskepp som skola sjösättas
under de närmaste månaderna.»

Regeringen har utlovat en prövning av möjligheterna att förverkliga flottprogrammet
och den prövningen må enligt min mening bli avgörande. Regeringen
kan bäst bedöma, om läget är så pass lugnt, att vi kunna avstå materiel,
ingenjörer, ritare och annan arbetskraft för att skapa enheter, som bli
färdiga tidigast hösten 1946. Regeringen kan också bäst bedöma, örn våra
operationsgrupper — med kryssarna som kärna •— kunna beräknas få den tillgång
på olja, som behövs för att de natt efter natt skola kunna bevaka Östersjöns
vatten. Jag misstänker, att dessa nattliga expeditioner komma att kräva
för bägge grupperna närmare 1,000 ton olja per gång. Den nuvarande svenska
produktionen torde uppgå till 13,000 ton årligen och man torde i framtiden
kanske kunna räkna med 40, 50 eller högst 60,000 ton per år, såvida icke
regeringen avser att med hänsyn till flottans behov lägga fram en ny proposition
örn utbyggnad av våra oljeverk. Det förefaller mig dock som örn man
redan nu bort säga ifrån vad man tänker göra i denna sak. Sådana förslag böra
icke komma som en överraskning långt efteråt. Jag förutsätter också, att man
ser till att vårt flyg är så starkt, att man —- i skymningen och gryningen —
kan ge grupperna ett fullt tillfredsställande »paraply». Hur det annars går,
det kunna vi nästan gissa.

Skulle regeringen icke nu anse lämpligt att bygga kryssarna, så finns det
förvisso andra luckor att fylla i vår rustning. Krigserfarenheterna ha icke
minst understrukit vikten av ett starkt pansarvapen. På denna viktiga punkt
ha vi varit alltför långsamma, alltför dröjande. Även artilleriet, framför
allt det långskjutande tunga kanonartilleriet, kan väl behöva en förstärkning.
En svensk arméfördelning måste tyvärr räkna med en betydligt svagare artilleristisk
effekt än sina utländska motsvarigheter. Detta kan visa sig ödesdigert.

Det är stora anspråk, som nu måste ställas på det svenska folket. Sötebrödsdagarna
i folkhemmet lida mot sitt slut. Men »det befästa fattighuset»
kommer att vara oss oändligen kärt, ty det är vårt eget fria arvegods. Vi känna
väl igen det från fordom, då vårt folk var fattigt men starkt. Det är ett stycke
av mänsklighetens tragik att dess historia i så hög grad är rustningarnas och
krigens historia. Det är en olycka att allt detta skall vara nödvändigt. Men
det är upplyftande, när ett helt folk förstår, att det är nödvändigt.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Den föregående talaren har på ett
utomordentligt sätt tecknat den politiska och psykologiska bakgrunden till det
beslut, som riksdagens kamrai*nu gå att fatta. Jag har inte mycket att kommentera,
när det gäller dessa allmänna betraktelser. Jag vill bara göra den reflexionen,
att när han talade örn denna försvarsplan såsom en från riksdagens
sida strikt utformad och i detalj fastslagen försvarsordning, gjorde han sig nog
skyldig till en överdrift. Örn han tillämpat det omdömet på 1936 års försvarsordning,
hade omdömet varit obestridligen riktigt, men det är den stora skillnaden
mellan det beslut som fattades då och det beslut som skall fattas nu, att
1936 års beslut avsåg en definitiv försvarsordning, där riksdagen i detalj föreskrev,
hur försvarsmakten i dess olika delar och olika funktioner skulle vara beskaffad,
under det vi nu ha att göra med en plan för försvarets utformning, som
såvitt jag förstår just tillgodoser de önskemål, som den föregående talaren med
all rätt framställde: önskemålet örn elasticitet, örn plasticitet, om möjlighet att
anpassa en fortsatt utbyggnad av försvaret efter de erfarenheter, som det pågående
kriget och dess efterverkningar helt visst komma att ge på det ena området
efter det andra.

När vi 1936 kämpade örn försvaret, som man den gången gjorde, så var det
ju inte minst därför att det då gällde att fatta ett definitivt bindande beslut
både i fråga örn kostnadsramen, som den gången var sakrosant på helt annat
sätt än den nu är, i fråga örn avvägningen mellan försvarsgrenarna och slutligen
i fråga örn en hel del mycket betydelsefulla detaljer. Denna gång ha vi
kunnat gå till frågans behandling i en helt annan anda än den som präglade
1936 års diskussion, och jag hoppas att vi skola kunna avsluta behandlingen i
samma tecken. Från försvarsutskottet bevarar jag de bästa minnen av en genomgående
saklighet, och jag hoppas att denna saklighet icke heller i dag kommer
att brytas. Det fanns en antydan i herr von Helands anförande, som var
litet orosbådande, men jag tror inte han själv menade så värst mycket med vad
hail sade.

Nej, det har varit en genomgående strävan att behandla denna fråga sakligt.
Jag ber att få framhålla detta därför att den föregående talaren, herr Andrén,
i slutet av sitt anförande hade några i mitt tycke ganska obefogade reflexioner
örn det tryck, som skulle hava utövats på medlemmarna — förmodar jag — av
försvarsutskottet. Han talade örn riksdagens transportkompani o. s. v. Jag
har svårt att förlika denna karakteristik med mina erfarenheter från försvarsutskottet.
Det är sant att det har hållits ett och annat anförande, som både jag
och även åtskilliga socialdemokrater ha tyckt vara litet väl mycket präglat av
devot beundran för Kungl. Majit i största allmänhet och Kungl. Majit i försvarsdepartementet
i synnerhet, men samtidigt har ju från socialdemokratiskt
håll i utskottet framförts både kritik och särmeningar på så många punkter,
att jag tror att talet örn transportkompaniet denna gång saknar relevans.

Denna omständighet, att enigheten har blivit så stor och är så stor, får inte
tolkas så, att den ena eller andra parten här har fogat sig i några partidekret
och givit avkall på sina meningar. I verkligheten är det så, att vi i själva verket
alla lia stått på samma principiella grund och in i det sista ha kunnat hålla
fast vid en principiell enighet i huvudfrågorna, en enighet som hittills inte heller
brutits under denna debatt, om jag undantar en enda fråga, som jag sedan
kommer tillbaka till. Både utskottets majoritet och reservanterna äro ense om
att, liksom de båda föregående talarna gjorde, först ge ett erkännande åt försvarsministern
för hans allmänna uppläggning av propositionen. Man framhåller
att man här strävat efter att ge ett tillbörligt utrymme åt de nya vapenslagen
och ali tillgodogöra sig det pågående krigets erfarenheter. Meningarna

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvar skraf ter m. m. (Forts.)
äro delade, om man pått tillräcklickt långt, och man kan utan tvekan säga, att
man även inom utskottsmajoriteten ganska allmänt är av den uppfattningen, att
det hade varit önskvärt, att man hade kunnat mera lägga tyngdpunkten på de
moderna offensiva vapnen: på flyget, på pansarvapnet, och att man hade kunnat
få en ytterligare förstärkning av artilleriet. Detta är önskemål, örn vilka alla
förena sig. Att de icke kunnat tillgodoses i den omfattning vi skulle önskat,
beror på en hel rad av faktorer, som jag säkerligen icke behöver upprepa. De
borde val vara uppenbara för var och en som tar hänsyn till det läge, i vilket
vårt land för närvarande befinner sig, med starkt begränsade materiella tillgångar
och väsentligt nedsatta produktionsmöjligheter. Det är också klart, att
det icke är så enkelt att här göra omflyttningar mellan de olika försvarsgrenarna
som att flytta brickorna i ett spel. Det är i själva verket djupt ingripande
operationer, som här måste företagas. Örn jag skulle önska, att man i denna
förvarsplan hade gått litet radikalare fram på en del punkter och litet mindre
offrat åt den konservatism, som helt naturligt präglar de olika vapenslagens
försök att bevara det mesta möjliga, vill jag samtidigt göra det erkänandet, att
jag inser, hur utomordentligt stora svårigheterna äro och hur begränsade möjligheterna
äro att inom den korta tid som denna femårsplan omfattar kunna
åstadkomma en sådan avvägning, som på ett mera väsentligt sätt förändrar en
fredsorganisations natur. Vad som är gjort är dock ett steg i rätt riktning. Kan
man taga ett ytterligare steg under perioden, skall det göras, och i det fallet
instämmer jag helt med herr Andrén, att man bör eftersträva största möjliga
elasticitet och icke känna sig allt för hårt bunden av vare sig gjorda uttalanden
eller fattade beslut, utan först och främst se till, att försvaret i varje ögonblick
får största möjliga effektivitet och att allt som göres till dess vidare utbyggnad
^sker med hänsyn till de erfarenheter som vi komma att få göra under det
pågående kriget.

Vi ha således på den punkten varit eniga i stort. Vi ha också varit eniga i
fråga örn kostnadsramen, och detta bör kanske understrykas ännu starkare än
som gjorts i de föregående anförandena. Vi känna icke denna kostnadsram som
det magiska kritstreck, som drogs upp 1936; vi ha alla erkänt att situationer
kunna inträffa, då vi få vara beredda att överskrida denna ram, och att särskilt
under utbyggnadsperiodens första år vissa jämkningar kunna vara erforderliga
och tillrådliga, men vi ha efter den prövning, som ägnats dessa frågor
först genom förberedande överläggningar, sedan inom regeringen och slutligen
i försvarsutskottet, kommit till den uppfattningen, att det är klokt, ja nödvändigt
med hänsyn till vårt lands läge, att man dock håller fast vid en kostnadsram,
så att man icke låter önskemålen att på den ena punkten efter den andra
åstadkomma någonting bättre löpa i väg, så att vi till sist komma fram till en
organisation av en storleksordning, som vi känna på oss att vi i fortsättningen
icke kunna bära. Det gäller ju dock en försvarsorganisation som skall äga bestånd
inte bara under det pågående kriget utan också under en som vi hoppas
kommande fredsperiod. Det gäller att redan från början försöka anpassa denna
organisation sa att den kan bli bestående, att den icke skall i sig själv ha ett
incitament till upprivande. Detta fordrar bland annat elasticitet, har man sagt.
Jag vill därom endast säga. att denna elasticitet skall vara sådan, att den inte
bara innebär möjlighet till begränsningar utan också till utvidgningar, örn så
behöves. I denna form av elasticitet ligger en säkerhetsventil, en möjlighet att,
örn situationen skarpes i ena eller andra avseendet, kunna utan bundenhet vid
kostnadsramen göra utvidgningar, som anses påkallade av det förändrade läget.

Jag skall nu gå in på ett par frågor, som också höra till principfrågorna.
Jag har i största korthet berört frågan örn avvägningen mellan de olika vapengrenarna.
Fullständig enighet har rått i utskottet örn att flygets utbyggnad

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
om möjligt bör forceras, och jag skall icke göra någon annan erinran mot den
föregående talarens yttrande örn flygets stora betydelse än den att man kanske
bör vakta sig för att draga alltför snabba och alltför definitiva slutsatser.
Kriget är ännu icke slut, och de olika vapnen ha ännu icke definitivt kunnat
mäta sig med varandra på sådant sätt att man kan avgiva något slutomdöme.
Vi kunna konstatera att vad vi hittills fått uppleva pekar i den riktning, som
den föregående talaren angav, men ännu återstå kanske en del erfarenheter
att göra, och alldeles säkert vore det förhastat, kanske farligt, om vi här, när
det gäller utbyggandet av vårt försvar, skulle draga slutsatser endast av stridshandlingar
som försiggått under helt andra omständigheter än de som kunna
föreligga i vårt land. Här i Norden erbjuda sig alldeles särskilda strategiska
förutsättningar, som vi icke kunna bortse ifrån utan alltid måste hålla i minnet.
Det är mot bakgrunden av detta, som jag skulle vilja säga några ord i den
mycket omdebatterade kryssarfrågan.

Herr Andrén överraskade mig något med sitt yttrande. Jag har litet svårt
att riktigt fatta vad han avsåg. Han betonade först, att det här icke gäller
att uppriva beslutet örn kryssarna, utan det gäller ett uppskov, men hela hans
argumentering gick ut på att åtminstone starkt ifrågasätta nödvändigheten
och lämpligheten av kryssarbygget överhuvud taget. Han framställde också
en fråga, som kanske var retorisk men onekligen mycket verkningsfull, örn
riksdagen nu skall behöva för tredje gången fatta beslut, när man ändå vet
att regeringen till sist gör vad den vill, men han slutade med att förorda, att
regeringens prövning ändå skulle få bli avgörande. Jag har litet svårt att se
sammanhanget i detta, och jag frågor mig: Vad vill herr Andrén själv?

Det är ju så att riksdagen en gång har fattat ett beslut, och det har icke
från regeringens sida ifrågasatts något upphävande av detta beslut. Det är
endast en enskild motion, som ifrågasätter någonting sådant, och det är den
motionen, som det nu gäller att taga ståndpunkt till. Utskottets majoritet har
kommit till den uppfattningen, att ett upprivande av 1940 års beslut icke är
tillrådligt. Reservanterna tillstyrka icke heller direkt ett upprivande, fastän
hela argumenteringen går ut på det, utan de tillstyrka ett uppskov, och herr
Andrén har särskilt starkt understrukit, att ett sådan uppskov är det enda
han åsyftar. Men han tilläde, att det kanske till sist blir andra, starkare och
utomparlamentariska makter, som bestämma huruvida vi skola få kryssare
eller inte. Det veta vi ju alla, att över dessa makter råder varken utskottets
majoritet eller minoritet. Det är ju alldeles uppenbart, att varje försvarsbeslut
är ytterst beroende på örn utvecklingen blir sådan, att det kan infrias, och här
är det en hel råd av faktorer, som komma att inverka, men vi behöva väl inte,
när vi fatta beslut här, så särskilt starkt understryka detta, utan vad vi här
ha att taga ställning till, det är dels de föreliggande möjligheterna och argumenten
för och emot, dels huru vi se den möjliga framtida utvecklingen i fråga
om våra försvarsbehov. Det är särskilt med tanke på vad utvecklingen här i
Norden kan komma att bjuda, som jag kommit att stanna för ett avslag på
motionen örn kryssarbyggets upphävande eller uppskjutande.

Det är riktigt, som herr Andrén påpekade, att situationen just nu ger anledning
till sådana betraktelser som han uttalade. Vårt strategiska läge är just
nu sådant, att det helt säkert påkallar den största möjliga förstärkning av lantstridskrafter
och flyg. Men vad veta vi örn situationen örn fem eller sex år, när
denna försvarsplan går mot sin fullbordan? Det finns mycket som talar för
att läget i Östersjön blir sådant, att vi då lia det allra starkaste behov av en
flotta, där inte bara de lätta sjöstridskrafterna äro till finnandes, utan där
dessa ha stöd av artillerifartyg, och när våra nuvarande artillerifartyg vid
slutet av denna femårsperiod måste avföras från första linjen, framstår det

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.'')
för mig som utomordentligt angeläget, att vi göra vad vi kunna för att fortast
möjligt åter förse flottan med artillerifartyg. Det är sant, att en lekman kan
ha sina funderingar, örn just kryssaren är den lämpliga typen och örn inte
andra typer av artillerifartyg vore att föredraga både ur kostnadssynpunkt
och ur viss strategisk synpunkt, men därvidlag måste vi ju tillmäta den avgörande
betydelsen åt de uttalanden som den sjömilitära sakkunskapen kommit
med, och det är, såvitt jag kan förstå inte så, som här nyss antyddes, att denna
sakkunskap är splittrad, utan den tycks stå enig. Detta är ett argument, som
vi lekmän icke kunna undgå att taga hänsyn till. Vi kunna komma med våra
synpunkter och framhålla, att det kunde vara bättre och billigare att bygga
artillerifartyg av en annan t5^p, men när vi icke kunna få något stöd för detta
från den sjömilitära sakkunskapen, stå vi oss ganska slätt. För mig är emellertid
det avgörande, att vi veta så ytterst litet örn det kommande läget och
om de krav, som komma att ställas på vårt försvar, men vi kunna icke blunda
för den möjligheten, att situationen kan bli sådan, och att det är mycket som
talar för att den blir sådan, att vi örn fem eller sex år ha utomordentligt stort
behov av ett sjöförsvar, som har en storleksordning, kanske vida överstigande
den som denna försvarsplan konstituerar. Inför detta har jag icke kunnat förena
mig med dem som påyrka ett uppskov, utan jag anser att 1940 års beslut bör
verkställas.

I fråga örn den sjunde jaktflottiljen råder fullständig enighet, och jag anser
att man kan med mycket gott samvete rösta för densamma. Herr von Heland
har visserligen påpekat, att ett bifall till utskottets utlåtande på denna punkt
i själva verket innebär ett överskridande av kostnadsramen. Detta har ju också
Kungl. Majit varit medveten örn, men jag tror att vi alla som sysslat något
med denna fråga också kommit underfund med att det finns vissa möjligheter
att genom återhållsamhet på andra punkter — jag nämner bara en så utomordentligt
viktig sak som de militära byggnaderna -— få möjlighet att sätta
upp även den sjunde jaktflottiljen, överhuvud taget finns det ju här i denna
försvarsplan möjligheter till både utvidgningar och sammandragningar, och det
måste finnas sådana. Detta säger sig självt; det framgår av planens betydande
omfattning. I stort sett äro vi alla ense om att vi skola hålla kostnadsramen.
Den skall icke få godtyckligt överskridas. Gå vi på en punkt över den, skola
vi försöka göra inskränkningar på andra. Möjligheter till inskränkningar ha
emellertid påpekats även från militärt håll. Jag vill särskilt erinra örn vad
överbefälhavaren i detta avseende föreslagit, när han gjorde sin framställning
örn ett omedelbart beslut örn den sjunde jaktflottiljen och örn en förstärkning
av arméartilleriet.

Till sist, herr talman, endast ett par ord örn en annan viktig principfråga,
som enligt min uppfattning icke har blivit på ett tillfredsställande sätt behandlad
och ännu mindre löst av utskottet. Inte heller i Kungl. Maj :ts förslag
föreligger något försök till en verklig lösning. Jag syftar på frågan örn försvarsväsendets
högsta ledning. Här stå olika meningar starkt emot varandra.
Man kan sammanfatta dem något schablonmässigt under rubrikerna centralisering
och decentralisering. En riktning företräder den uppfattningen, som
också i huvudsak bygger på 1936 års beslut, att försvarets högsta ledning skall
byggas efter centraliseringens princip, att man hos överbefälhavaren, som nu
skall tillsättas redan i fred, och hans försvarsstab skall koncentrera det operativa
förberedelsearbetet för de skilda försvarsgrenarna. Mot denna uppfattning
står en annan, som gör gällande, att detta operativa förberedelsearbete av
praktiska skäl huvudsakligen bör decentraliseras — flyttas ut på de olika
försvarsgrenarna. Propositionen företräder en kompromisslinje, som i själva
verket varken är det ena eller det andra. Detta är enligt utskottets uppfatt -

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarshrafter m. m. (Forts.\
ning en dålig kompromiss, och jag tror att den uppfattningen är ganska allmän
bland fackmännen. Det är ju ganska ofta så med kompromisser, att de
äro dåliga; de tillfredsställa ingen. Man kan möjligen trösta sigsmed, som
departementschefen här gjort, att den ordning, som han här föreslår, i varje
fall icke avviker så värst mycket från den hittills gällande och att denna har
fungerat nödtorftigt väl. Detta är en sanning med modifikation. Den har
icke fungerat så väl som man skulle önska, och när vi nu gå mot en nyordning,
som kommer att ställa utomordentligt stora krav på försvarets ledning,
är det enligt min uppfattning ganska riskabelt att bibehålla i toppen en ordning
som icke är fullgod. I själva verket försvagar man ledningen ytterligare
enligt denna plan. Jag tror att det är angeläget, att man här håller fast vid
vad jag ville kalla för 1936 års idé: kravet på en centraliserad ledning. Detta
är så mycket mer angeläget som man nu genom tillsättandet av en överbefälhavare
redan i fred vill markera, att man går efter centraliseringens princip.
Men örn man samtidigt berövar denne överbefälhavare och försvarsstaben möjligheten
till översikt och sammanhållning då har man från början på sätt
och vis tagit bort en del av vad man vill vinna genom att tillsätta denne överbefälhavare
i fred. Hela denna anordning verkar på mig allt för .mycket som
en fredsorganisation. Man synes förbise att denna fredsorganisation på mycket
kort varsel kan behöva förvandlas till en krigsorganisation.

Denna topporganisation räcker inte inför krigets krav; den kan inte svara
mot dess påfrestningar. Det blir en splittring, som kan bli ödesdiger, och det
ligger i denna organisation också anledning till friktion mellan försvarsgrenarna,
vilket man så långt som möjligt bör undvika. Framför allt måste man
skapa klara befälsförhållanden och ordna den högsta ledningen pa sådant sätt,
att själva organisationen icke inbjuder till motsättningar och friktioner. Här
måste man nog till sist komma fram till ett val: vill man gå efter centraliseringens
eller decentraliseringens princip? Man kan icke som i propositionen
halta mellan båda. För mig står det klart, att man måste välja centraliseringsvägen,
örn man vill ha en verkligt effektiv ledning av vårt försvar. Jag
beklagar att riksdagen kommer att lämna frågan ifrån sig i sådant halvdant
skick som det nu föreslås. Det är ett svaghetstecken både från Kungl. Maj:ts
och riksdagens sida, att denna fråga icke kunnat få en tillfredsställande lösning.
_ i

Då denna nya försvarsplan skall omsättas i verklighet, beror ju allt pa
vilka män som få taga hand örn den, och i d.et avseendet skulle jag vilja rikta
en vädjan till försvarsministern att icke följa den militära konservatismens i
och för sig mycket lätt förklarliga och lätt framkomliga väg, utan taga några
djärva tag för att nu få fram de män som i alla avseenden äro skickade att
taga ansvaret för och ledningen i det jättelika arbete som ligger före för dem,
som skola bygga upp det svenska försvaret efter dessa nya linjer.

Herr von Heland erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Herr Ivar Anderson påstod, att jag sagt någonting oroande, men tillika sade
han att jag troligtvis inte menade vad jag sade. Jag kan försäkra herr Ivar
Anderson, att jag menade precis alltihop vad jag anförde.

Nu vet jag inte på vilket yttrande herr Ivar Anderson syftade — örn det
eventuellt var på den del av mitt anförande, där jag talade örn de finansiella
svårigheterna. I så fall har jag här framför mig en ledare i herr Ivar Andersons
egen tidning för förra onsdagen, en mycket välskriven ledare örn normalbudgetens
jämvikt. Örn det är så att herr Ivar Anderson bär ansvaret för ledarna
i sin egen tidning, skall jag icke beskylla herr Ivar Anderson för att
inte mena vad han säger. Jag vill bara i så fall konstatera, att han menar

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvar skraf ter m. m. (Forts.)
olika vid olika tillfällen. I dag talar herr Ivar Anderson för att gå utöver
försvarets kostnadsram men i ledaren varnades för utgiftsstegringar.

Dessutom sad^e herr Ivar Anderson, att man icke skall följa krigserfarenheterna
oförbehållsamt i vårt land, som har så säregna förhållanden. Det är
just därför att vi ha dessa långa vintrar och därför att Östersjön är ett litet
innanhav som dessa särskilda förhållanden, tycker jag, göra att man ännu
mer bör följa krigserfarenheterna, när det gäller kryssarbyggena, och inte uppskjuta
att ta lärdom därav.

Herr audre vice talmannen: Det utskottsutlåtande, som här föreligger, har
ju bakom sig praktiskt taget ett enhälligt utskott. Det finns en hel del reservationer,
men de röra icke de stora principerna och de röra framför allt icke
kostnadsramen.

Det är ju .en egendomlig situation i försvarsfrågans utveckling. Försvarsfrågan
har alltid varit ett trätofrö: det har varit hand i hår och kniv på strupe,
vi ha silat mygg och sväljt kameler, de mest outrerade ståndpunkter ha ställts
emot varandra, och hela valrörelser ha förts på försvarsfrågan, varvid skillnaden
har gällt kanske något tiotal miljoner kronor. Det har varit dien mest
bullrande frågan i hela vår politik.

Jag vill erinra örn hur det var med den frågan vid 1936 års riksdag. Skillnaden
emellan de.båda förslag, som då stodo emot varandra, var, örn jag inte
minns fel, 18 miljoner kronor, och på den skillnaden fick den dåvarande regeringen
ge sig i väg.

^1 dag föreligger den största försvarsbudget, som någonsin har framlagts i
vart land. Den är betydligt större än vad någon för bara 3. 4 år sedan kunde
ha drömt örn, och nu står en hel riksdag och utan tvivel även en hel nation
bakom förslaget. Det är en egendomlig metamorfos. Det kan sägas spegla det
egendomliga läge, vari nationen befinner sig, men det är icke bara så, vågar
jag hävda. Paniken har inte drivit oss samman med gisselslag, men de senare
årens händelser ha. givit oss nya vyer, en ny sikt på försvaret, dess uppgifter
och dess ställning i nationen.

Det är inte bara vi socialdemokrater, som fått lära om. Jag vågar påstå, att
alla partier här i riksdagen och här i landet i det avseendet fått lära örn. Vi
socialdemokrater ha ju fått många gliringar för vår omvändelse. Man påpekar,
att vi ha sett fel förut, att vi ha bedrivit till och med en ansvarslös politik, och
särskilt pekar man på 1925 års nedrustning som ett stort socialdemokratiskt fiasko.
De andra ha fått rätt emot oss; de andra triumfera gentemot oss. Jag vågar
bestrida även detta. Om det har förekommit någon felsyn, har den förekemmit
hos alla partier. Herr Tryggers försvarsplan av år 1924 var präglad av samma
skevhet i uppläggningen som det socialdemokratiska förslaget 1925. Vår ställning
i dag hade militärt sett icke varit bättre, örn Tryggers förslag hade segrat
i stället för Per Albin Hanssons. Vi behöva alltså ingen särskild syndabekännelse
i dag, när vi nu acceptera en försvarsbudget på 650 miljoner kronor, åtminstone
ingen syndabekännelse i denna fråga, som icke även de andra partierna
skulle vara tvungna att underskriva. Vi lia satsat på fredens krafter, och vi
ha fått orätt. Att vi ha fått orätt sammanhänger med en utveckling av Europas
politik, som i alla tider säkerligen kommer att räknas som en av historiens
största sensationer. Och ingen kan egentligen skryta med att ha haft någon
mera utpräglad klarsyn i fråga om denna utveckling.

Det är ju en oerhörd börda, som vårt folk i dag tar på sig. Det är uppenbart,
att denna försvarsbudget kominer att bli en oerhört tyngande barlast.
Den kommer att bli hindrande icke minst här i riksdagen för vår ekonomiska
rörelsefrihet och särskilt för den sociala utveckling, som det parti jag föro -

Onsdagen den 17 juni 1942 f. rri.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
träder tiar satt på sitt program. Vi ta den risken, och vi ta den med glädje. Vi
göra det icke bara därför att läget är allvarligt, vi bekänna inte detta nya bara
med läpparna. Det är inte så att vi besluta denna nya försvarsbudget med dess
fantastiska dimensioner som ett offer för att beveka gudarna, liksom Agamemnon
offrade sin dotter för att han skulle få vind, när grekerna drogo ut
till Troja, utan vi göra det, därför att vi äro övertygade om att det är nödvändigt.

När vårt folk i dag med glädje tar på sig denna börda, sker detta därför att
det är övertygat om att det därmed bär sin egen framtid, sin egen frihet och
därmed också sin möjlighet till en fortsatt utveckling i välståndets och demokratiens
tecken.

Jag vill inte spekulera om tidslängden av denna nya ordning. Vi veta ingenting
örn hur världen kommer att se ut örn några år, vi veta ingenting örn hur
detta krig kommer att sluta. Det kan sluta med en våldsfred, som öppnar perspektiv
mot en utveckling av samma art som den, som följde på det förra
världskriget; det kan också bli ett nytt försök med Nationernas förbund och med
en organisation, som tar sikte på att genom en kooperation mellan de olika folken
söka trygga freden för eviga tider. Jag vill inte ge några bragelöften, jag
vill inte påstå, att den ordning, vi besluta i dag, skall fastlåsas för eviga tider.
Det är klart, att våra försvarsanstalter alltid komma att anpassas efter det
yttre och det inre behovet, och den synpunkten får icke heller lämnas åsido, att
försvarskraften inte bara mates med kanoner, torpeder och flygplan, utan att
även sammanhållningen inom folket, dess ekonomiska och icke minst dess moraliska
standard i det avseendet är av minst lika stor betydelse. Det är alltså
inte uteslutet, att vi örn några år kunna ta upp diskussioner igen örn våra försvarskostnader.
Men jag vågar ge uttryck åt den förvissningen, att dessa nya
försvarsdiskussioner skola föras i en annan anda än den, som har rått tidigare,
och jag tror att vi för ali framtid skola från denna tid bevara känslan av att
försvarsfrågan är av en sådan betydelse för nationen, att den bör hållas över
partistriderna som en hela folkets centrala angelägenhet.

Även om det således principiellt råder enighet om det förslag, som här föreligger,
utesluter ju detta, som jag redan nämnt, icke att det kan finnas skiljaktigheter
i detaljer.

Frågan om kryssarna kommer principövervägandena rätt nära. Det finns i den
diskussion, som föres örn detta kryssarbygge, en återklang av den gamla striden
mellan armén och flottan. Militärerna lia på denna punkt lagt ned vapnen,
men »infanteristerna» i riksdagen fortsätta kampen.

Vi socialdemokrater ha i utskottet funnit oss stå i det för oss ganska ovana
läget att vi mot en koalition ifrån praktiskt taget samtliga andra partier ha fått
försvara ett sådant militärt krav, ett krav som till och med militärerna numera
själva äro ense om. Vi ha nämligen icke velat gå med på att överkorsa det
beslut, som riksdagen tidigare har fattat i fråga örn detta kryssarbygge. Herr
von Heland bär här fört i fält en fruktansvärd attiralj av argument från det
nu pågående krigets erfarenheter. Han har bett oss, som kvarstå på det gamla
beslutet, bevisa, att dessa krigserfarenheter icke äro riktiga. Ja, vad dessa krigserfarenheter
beträffar, bör det ju understrykas, att det icke bara är fråga örn
dagens och tidens erfarenhet. Det är ett stort fel att tro, att i dag alltid skall
vara i dag. Den föregående krigshistorien lämnar det ena beviset efter det
andra på vådorna av att alltför mycket bita sig fast vid den allra sista erfarenheten.
Det berättas en lustig historia örn hur engelsmännen efter boerkriget,
som ju var ett kavallerikrig, inbillade sig, att nästa krig med nödvändighet
också måste bli ett hästkrig. Och de kommo med den förutsättningen över till
Frankrike och fingo lida det ena nederlaget efter det andra, tills de hade hun -

Nr 24.

Onsdagen dtn 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets för svar skraf ter m. m. (Forts.)
nit lära om. Likaså inbillade de sig liksom fransmännen, att det nya kriget,
som kom 1939, skulle bli ett skyttegravskrig, därför att det förra hade varit
det. Men de funno snart, att det nya kriget i stället i hög grad blev ett rörligt
krig.

_ Man får alltså icke, därför att dagens erfarenheter tala ett visst språk, envist
bita sig fast vid dessa. Jag vill inte påstå, att man inte skall ta lärdom av erfarenheterna,
men man får också räkna med att erfarenheterna kunna bli andra
i morgon än de äro i dag.

Det pågår framför allt en ständig kamp mellan olika vapenslag. Det ena
dominerar i dag och det andra dominerar i morgon. I dag har flyget företräde,
men detta utesluter icke, att man i morgon kan ha funnit ett motgift även emot
detta.

När man tar ställning till frågan örn att bygga ett så stort fartyg som en
kryssare, får man lov att i någon mån satsa på framtiden. Herr von Heland
säde, att en försvarsorganisation icke kan improviseras. Ja, det är alldeles riktigt.
Men en kryssare kan inte heller improviseras. Herr von Heland påpekade,
att dessa kryssare vore värdelösa, därför att de icke kunde bli färdiga förrän
1947. Men örn man går med på det uppskov, som han föreslår, bli de ju färdiga
ännu senare, och de kunna komma att behövas tidigare!

Trots allt vad som har sagts örn flygets dominerande betydelse enligt krigserfarenheterna,
är jag övertygad örn. att vår flotta kommer att behålla sin stora
betydelse för vårt försvar, och att den inte kan fylla sin uppgift utan att ha
tillgång till ett visst antal snabbgående artillerifartyg. Jag tänker då inte bara
på tillfällen, då vårt land dras in i ett krig, jag tänker kanske ännu mera på
den situation, som kan uppstå, när krig mellan två andra makter råder i våra
farvatten, såsom förhållandet är för närvarande. Vår sjögräns är lång och
högst ömtålig. Det är av allra största vikt just i en sådan situation att vi ha
en flotta, som kan tillvinna sig respekt. Det kan påminnas örn hur utvecklingen
var i Norge; hur de tragiska händelserna där utvecklade sig ur ideliga kränkningar
av det norska territoriet, som den norska krigsmakten icke kunde avvisa,
därför att den inte hade till sitt förfogande annat än några små obetydliga
fartyg.. Hade den haft några kryssare, är det inte uteslutet, att utvecklingen
hade blivit något annorlunda.

.Det är sant, att Malacha och allt det andra, som herr von Heland här har
erinrat örn, äro fruktansvärda erfarenheter. De ställa sjökrigets problem i en
ny och mycket grell belysning, men konsekvensen bör enligt min mening inte
bli den, som herr von Heland har dragit, att man slopar kryssarna, utan den att
man stärker det flygskydd, som vi kunna prestera för våra fartyg.

. Det. är möjligt att dessa senaste erfarenheter komma att leda till en förskjutning
inom marinerna, så att det gamla slagskeppet befinnes ha spelat ut sin
roll — det är en alltför dyrbar apparat för att utsättas för så stora risker -—
men helt säkert kommer kryssaren att bibehålla sig inom de olika marinerna,
och jag skulle tro, att den, framför allt inom den svenska marinen, har en uppgift
att fylla.

Sista ordet är nog ännu inte sagt i denna sak, och jag har åtminstone för min
del inte kunnat komma till den slutsatsen att riksdagen bör uppriva för andra
gången det beslut, som den i detta avseende har fattat.

Det är klart att här stå argument emot argument, det ena argumentet lika
hedervärt som det andra. Under alla förhållanden har jag icke såsom ledamot
av det där »transportkompaniet», som det här har talats örn, velat trycka någon
nedvärderande stämpel på deras argumentering, som lia talat för ett uppskov.
Starka skäl därför finnas i dagens erfarenheter. Framför allt har jag icke velat
påstå, att dessa herrar skulle vara behärskade av någon sämre försvarsvilja

Onsdagen den 17 juni 1942 f. ra.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvar skraf ter m. m. (Forts.)
därför att de önska ett uppskov. Jag har endast för min del, och jag talar i det
avseendet praktiskt taget för det parti, jag tillhör, velat deklarera, att enligt
vår uppfattning avgörande skäl icke lia kunnat presteras för ett uppskov i dag
med detta kryssarbygge, som ingår såsom ett mycket viktigt led i den försvarsreform,
som riksdagen nu går att besluta om. Till slut kommer härtill det formella
skäl, som herr Ivar Anderson och herr Andrén ha anfört, att det ser illa
ut örn man skulle för andra gången uppriva ett redan fattat beslut.

I fråga örn flyget skulle jag helst ha velat gå betydligt längre än propositionen
och utskottet ha gjort. Jag har inte kunnat göra detta på grund av de
tekniska skäl. som utskottet har anfört. Men jag vill understryka — och i det
avseendet ansluter jag mig helt till vad som här har sagts såväl av herr von Heland
som av herr Andrén — att den springande punkten är, att vi behöva mera
flyg och att vi behöva ett flyg, som är i främsta rummet inställt på samverkan

med vår flotta. . . .

Att den sjunde jaktflottiljen blir verklighet är min livliga förhoppning, och
det betraktar jag endast som ett första steg. Jag hoppas på en god fortsättning,
och jag vill i likhet med herr Ivar Anderson understryka, att när det gäller
denna utveckling, får den kostnadsram, som här har angivits^ och som väl
redan befinner sig på vacklande grund, icke betraktas såsom något magiskt
tal, för vilket man måste knäfalla i varje situation.

Jag antar, att den kommande diskussionen i rätt hög grad kommer att röra
sig örn vissa förläggningsfrågor. Det brukar alltid vara så vid sådana här försvarsdebatter,
att frågan örn förläggningarna upprör det mesta dammet. Det
kommer troligen att bli många debattinlägg. Eftersom jag inte kommer att pa
grund av några som helst lokalpatriotiska skäl framställa några yrkanden i
det stycket, vill jag inskränka mig till att deklarera, att jag rent principiellt
inte är nöjd med den lösning, som dessa förläggningsfrågor i många stycken
ha fått. Jag tycker att det är för mycket pulvrisering, för mycket uppdelning
på en mängd nya. små förläggningsorter. En sådan uppdelning kan naturligtvis
motiveras med att man med hänsyn till faran ifrån luften inte vill samla
för mycket på en ort, men den synpunkten kan också överdrivas. Jag vill i det
avseendet peka på att man i Tyskland tydligen inte varit rädd för att samla
försvarsanstalter i de större städerna. Det finns också andra synpunkter på
denna fråga, framför allt den att det säkerligen rent nationellt sett blir dyrare
att förlägga dessa nya förband till en mängd nya och små städer. De större
städerna lia bra mycket bättre förutsättningar att kunna ta emot sådana förläggningar;
dc lia skolor och. dc ha bostäder i stor myckenhet, vilket de mindre
städerna i allmänhet sakna, varför dessa, örn de få en sådan förläggning, måste
lägga ut mycket pengar för dylika anordningar. Det har ju meddelats i tidningarna,
att t. ex. Arboga fått lov att lägga ned 8 miljoner kronor för att ta
emot den nya centrala flygverkstaden. Visserligen är det glädjande för invånarna
i den staden att förläggningen av verkstaden dit beslutats,_ men jag tror,
att även den glädjen kan överdrivas. Det är nämligen icke riktigt säkert, att
kommunen kommer att få tillbaka dessa pengar. I allmänhet kommer det väl
att bli så. att skatterna måste höjas i stället för sänkas i dessa förläggningsstäder,
och då är ju glädjen minimal för dess invånare. Örn det någon gång i
framtiden skulle bil tal örn, vilket inte är uteslutet, att återigen dra in förband,
så veta vi från tidigare tillfällen, hur plågsamt det är att kunna göra
det, när man därmed riskerar att ruinera förläggningsstaden, särskilt när det
gäller en liten stad, vilken en sådan indragning skulle drabba. Med hänsyn
härtill hade det varit bättre, örn dessa förläggningsfrågor hade ordnats på ett
annat sätt, så att de tillgångar, som de något större städerna lia att erbjuda, därvid
hade tagits i anspråk.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvar sk raft er m. m. (Forts.)

Jag kommer, herr talman, i det stycket icke att framställa några yrkanden,
men jag anser att det för framtida läsning dock bör tagas en erinran örn detta
till protokollet.

Herr talman! Det är ett betydelsefullt beslöt, som riksdagen här går att fatta.
Jag vill ännu en gång uttala min tillfredsställelse över att detta beslut i den
situation, som råder i dag, kan fattas av en i det väsentliga enhällig riksdag,
och att nationen såsom sådan står som en man bakom detsamma. Detta beslut
kommer att ge ett starkt uttryck för nationens vilja till friheten, dess orubbliga
föresats att leva i alla tider som ett fritt folk!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Den föregående ärade talaren uttalade
förhoppningen, att försvarsdebatten i framtiden skulle föras i en annan anda
än tidigare. Jag ber att få instämma i denna förhoppning, och jag skall för
min del försöka infria densamma.

Jag är en av reservanterna och har såsom sådan begärt ordet, men jag skall
tillåta mig att börja med _att säga något örn den kungl, propositionen och örn
utskottets utlåtande och vill då genast framhålla, att jag i båda dessa framställningar
finner en stor och glädjande händelse, som berett mig den djupaste
tillfredsställelse.

Det är mycket i de gångna årens svenska politik, som har förefallit mindre
övertygande och som kommit missmod åstad. Men vid sidan örn allt det halvgangna
och haglösa har löpt en helhjärtad insats, arbetet på det svenska försvarets
stärkande, ett arbete som i den framlagda 5-årsplanen åtminstone tills
vidare finnér sin bekräftande fullbordan. Vi visste föga, när ofreden kom på
hösten 1939, hur illa beredda vi i själva verket voro. Hade vi den gången
blivit utsatta för ett anfall, hade en inkräktare skickat sina pansrade legioner
mot våra fredliga kuster, skulle vi ha varit ett lätt byte. Två eller tre
gånger har den varnande röst, örn vilken Geijer brukade tala, gått oss mycket
nära. Det är en öppen fråga, vad det egentligen var, som frälste oss från
inkräktaren örn det var vår egen styrka eller örn det var våra grannfolks
röda blod. Huru som helst, så eftertryckligt som vi har intet folk varnats, och
lyckligtvis togo vi lärdom.

Det var efter händelserna på våren 1940 som arbetet på den svenska krigsmaktens
uppbyggande på allvar började. Det blev tyst med olåten omkring
försvarsanslagen. Riksdagen ställde medel till förfogande i all den utsträckning
som Kungl. Maj :t begärde, och personliga uppoffringar utkrävdes av det
svenska folket i en utsträckning som vida övergår vad som förekom under
det förra världskriget.

Kapitalinvesteringarna i de militära anstalterna och i de militära anordningarna
ha sedan dess tagit en mycket betydande omfattning. I utskottet
nämndes vid ett tillfälle — jag vet inte, om siffran har upprepats här i dag

att vi sedan den 1 juli 1939 skulle ha offrat någonting liknande 5 miljarder
kronor på dessa ting. Huruvida alla dessa medel kommit till just den
användning, som givit den största samlade effekten, skall jag låta vara osagt.
Utskottet har ansett sig kunna intyga, att medelsanvändningen alltigenom
varit planmässig. Jag skall varken underskriva eller motsäga denna attest,
väl vetande, att i en hushållning av en sådan omfattning ett visst mått av
slöseri blir praktiskt taget oundvikligt. Vad jag vill säga är, att mot bakgrunden
av vad som hittills har offrats för militära ändamål, framstår faktiskt
femårsplanens finansproblem som överkomligt. Det kan lösas, men bördan
blir självfallet icke lätt. Genomsnittligt komma årskostnaderna för de
närmaste 5 åren att stiga till ett belopp av nära 755 miljoner kronor. Kunde

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
vi nedbringa våra försvarskostnader till detta belopp, skulle situationen faktiskt
te sig ganska ljus. Femårsplanens årskvot betecknar nämligen en väsentligt
lägre siffra för försvarskostnaderna än vad som för närvarande utgår.
Det blir emellertid inte möjligt att på detta sätt begränsa våra militärutgifter
under de närmaste fem åren till 755 miljoner kronor örn året, ty,
som vi alla veta, löpa vid sidan om femårsplanen en mängd mycket tyngande
utgifter, från vilka vi för närvarande och tills vidare icke kunnat frigöra oss.

Många anse att den organisationsplan, som framlagts i den kungl, propositionen,
är alltför vidlyftigt tilltagen. Även i denna kammare ha vid olika
tillfällen uttalats förhoppningar örn att det, när det åter blivit fred i världen,
skall bli möjligt att tämligen omedelbart nedskära försvarsbudgeten. Härvidlag
böra vi vara försiktiga. Ett varningens ord är på sin plats. Låt oss inte
knyta alltför stora förhoppningar till möjligheten att omedelbart efter freden
minska försvarsutgifterna!

Bakom oss ligger en lång fredsperiod, under vilken vi vant oss vid tämligen
lindriga försvarsutgifter. Vi hade ett skyddat läge, vi voro skilda från
kontinenten, där stormakterna brukade utkämpa sina maktstrider. Den idyllen
kommer med all säkerhet aldrig tillbaka, i varje fall inte i brådrasket. Stormaktskriget
har nu vuxit ut till ett annat format. Det täcker nu inte bara
hela kontinenten, utan hela Europa, ja, hela världen. I och med detta har
Norden fått en strategisk betydelse som den tidigare icke har haft. I nuvarande
stund är ju Norden faktiskt en hörnsten i det tyska försvaret.. Norden
är också ett område, från vilket ett hot kan utövas mot mycket viktiga sjöförbindelser.
Fyra av de krigförande stormakterna ha lärt sig att uppskatta vikten av
denna strategiska position, och det vore lättsinnigt att tro, att de i och med
att det åter blir fred i världen komma att glömma denna lärdom. Därför
måste vi också vara beredda på att varje framtida konflikt i Europa kommer
att betyda ett hot mot freden i Norden. Det hjälper oss då inte stort, örn de
olika nordiska länderna vart för sig söka hålla god grannsämja vid sina stormaktsgränser.
Det är inte därpå utan på relationerna stormakterna emellan
det beror. Den uppgift, som kommer att föreligga, är att eliminera .Norden
från stormakternas strategiska kalkyler. Detta låter sig icke göra på annat
sätt än genom att vi bygga upp en krigsmakt, på vilken vi kunna stödja vår
neutralitet och som kan bli oss ett pålitligt värn emot .yttre påtryckningar.
Det bör därför vara oss en angelägen uppgift att även i framtiden vidmakthålla
denna krigsmakt i full verkningskraft.

Det säger sig självt, att den femårsplan för försvaret, som vi här diskutera,
är ett verk av tiden och har fått sin prägel av det nuvarande tidsläget. Vi
äro ju i denna stund militärt omringade. Vi ha fått en lång landgräns att försvara,
som under 130 år har kunnat lämnas helt ur räkningen vid vara strategiska
beräkningar. Nu måste vi räkna med ett invasionshot inte bara från
sjön, utan även landledes och luftledes. Allt detta har satt sin prägel på femårsplanen,
kanske främst på så sätt, att denna blivit i hög grad armébetonad.
Armén har blivit, kan man säga, både vår första och andra försvarslinje.
Detta är ju rätt egendomligt, ty örn det är något, om vilket vi alla äro ense,
så är det därom, att uppmärksamheten i första hand bör inriktas på flygvapnets
förstärkande. Regeringen, utskottet och reservanterna äro alla ense
om att det angelägnaste just nu är att åstadkomma ett operationsdugligt flygvapen.
Tillgången på ett sådant flygvapen är själva förutsättningen för att
de övriga vapengrenarna skola kunna fylla sina uppgifter. Det är inte riktigt
att kalla flyget för ett hjälpvapen. Det blir i stället ett nyckelvapen, utan
vilket även armén är i hög grad värnlös.

I fråga örn flygvapnets fortsatta utbyggnad äro vi emellertid i hög grad

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvar skraf ler m. m. (Forts.)
bundna inte bara av de ekonomiska hänsyn, som vi alltid bli tvingade att ta,
utan även av industriens tillverkningsförmåga och av utbildningsmöjligheterna.
Därför ha vi också beträffande flygvapnet fått nöja oss med något mindre
än vad vi skulle ha önskat, och armén har kanske blivit en smula större
än vi i längden kunna hålla den, örn vi nämligen, vilket jag finner nödvändigt,
skola fortsätta med expansionen på flygvapnets område.

Vad den fortsatta utvecklingen inom flygvapnet angår, skulle jag vilja
uttala den förhoppningen, att man snarast måtte komma fram till en lösning
av den angelägna uppgiften att åstadkomma en standardtyp av flygmaskiner.
Denna standardtyp bör rimligtvis bli ett kombinerat jakt- och bombplan.
Det tunga bombplanet är statt i avveckling, och därom är endast gott
att säga, ty det passar inte för våra förhållanden. Det kommer dock att leva
kvar såsom min- och torpedplan, en flygplanstyp av vilken vårt behov sannerligen
icke är fyllt med den torpedflottilj, som ingår i regeringens och utskottets
förslag.

Vad armén beträffar, har jag i förslaget funnit mycket av intresse. Den
framlagda organisationen företer i många avseenden stora förtjänster. Man
möter där ett fast och delvis också konstruktivt grepp, som verkar förtroendeingivande.
Ett och annat pekar oförtydbart framåt. De nya och lättrörliga
operativa enheterna, pansarbrigader, cykelbrigader, motorbrigader och allt vad
de heta, ansluta sig direkt till erfarenheterna från det nu pågående kriget. I
vår brutna terräng och med vår begränsade folkkraft blir det alldeles säkert
nödvändigt att avdela även mycket små enheter för självständiga uppgifter i
krigföringen, och då är det en styrka att ha tillgång till dylika på förhand
organiserade, självförsörjande förband. Jag skulle vilja rekommendera till
övervägande den tanken, att man skall gå ännu ett steg längre och stryka ett
streck över hela den gamla indelningen i arméfördelningar för att i stället
övergå till vad man i försvarsutredningen kallar för fotbrigader. Hotet från
luften tvingar alldeles oemotståndligt fram en spridd gruppering av stridskrafterna,
och därmed följa betydande svårigheter att sammanhålla de stora
fördelningarna till enhetliga operationer under ett gemensamt befäl.

En annan detalj i den nuvarande krigföringen, som väl fallit i ögonen mer
än någon annan, är att kriget numera går i motoriseringens tecken. Det säger
sig självt, att ett sådant sakförhållande måste sätta sin färg även på vår försvarpdan.
Så har också skett. Det anmärkningsvärda är emellertid inte att vi
härvidlag gått så långt som vi gjort, utan att vi icke gått längre. Motoriseringen
har •—■ det ber jag att få framhålla för kammaren —■ enligt det föreliggande
förslaget faktiskt fått en ganska begränsad omfattning, i varje fall en mer
begränsad omfattning än vad försvarsutredningen förutsatte. Vi ha i stället
lagt huvudvikten vid uppsättandet av cykelregementen. Här är en betydelsefull
detalj) där man ^tvekat inför en alltför slavisk tillämpning av erfarenheterna
från kriget på kontinenten. I stället ha vi sökt oss fram efter en egen
linje. Vi lia fäst större avseende vid framkomligheten än vid snabbheten.
Det har ansetts alltför riskabelt att i vårt vägfattiga land i alltför stor utsträckning
göra sig beroende av fortskaffningsmedel, som äro bundna till vägarna
och som just därigenom bli mycket sårbara vid luftanfall. Man har föredragit
ett fortskaffningsmedel, som kan röra sig något så när även i terrängen,
i våra skogar, och som dessutom inte är beroende av flytande bränsle. Jag
skulle tro, att vi därvidlag valt den tryggare vägen.

Jag har, herr talman, hittills uppehållit mig vid propositionen och dess
förtjänster. Jag vill nu fortsätta med att säga några ord örn ett av de mindre
officiella huvudstyckena i denna katekes, nämligen den av herr Gränebo m. fl.
avgivna reservationen. Jag är äcklig nog att därvidlag kunna börja med en

Onsdagen den 17 juni 1942 f. na.

Nr 24.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
klargörande karakteristik, som jag funnit i en socialdemokratisk landsortstidning.
Författaren — jag har en svag misstanke, att han inte är alldeles obekant
för den talare som nyss hade ordet — påpekar till att börja med såsom något
ganska märkligt, att reservanterna nästan alla höra till de borgerliga partierna.
Det är, förklarar han, socialdemokraterna som fått slå vakt om Kungl. Majits
proposition och således även om de mycket omdebatterade kryssarna. Han sammanfattar
sedan situationen på följande sätt: »Vi socialdemokrater, som
ännu i agitationen ute i landet stämplas som försvarssabotörer, få rädda de
militära kraven mot borgerligt sabotage. Det kunde man inte tro för tre år
sedan.»

Herr talman! Det finns ädelstenar av så strålande glans, att även den mest
konstmässiga infattning skulle fördunkla deras skönhet. Jag tycker mig här
ha funnit en av dessa sällsynta dyrgripar. För den skull avstår jag från alla
kommentarer. Jag har endast velat fästa in den i kammarens protokoll.

Sedan skulle jag vilja be kammarens ledamöter att ta en titt på det s. k.
sabotaget.

Som en första punkt bland reservanternas yrkanden möta vi ju det gamla
önskemålet att en sjunde jaktflottilj måtte komma med i femårsplanen. Det
är ett yrkande, som i propositionen och utskottsbetänkandet fått formen av en
from önskan — alla hoppas att den sjunde jaktflottiljen skall komma till
stånd under femårsperioden — men som i reservationen fått form i ett praktiskt
krav. Den sjunde jaktflottiljen är här infogad i planerna och medtagen i
kostnadsberäkningarna. Jag tror, att det är riktigare att göra på det sättet.
Förutsätter man att den sjunde jaktflottiljen verkligen skall komma till stånd,
komma givetvis kostnaderna för densamma att betunga femårsplanen, och då
böra dessa kostnader också komma med i de finansiella beräkningarna. Att så
icke har skett är en svaghet i propositionen och jämväl i utskottsutlåtandet.
Man kan icke säga, att samma svaghet vidlåder reservanternas förslag.

Vad armén angår, ha reservanterna ett par enligt min mening mycket betydelsefulla
förslag till förbättringar. Ett av dessa yrkanden gäller pansartrupperna.
Vi skola såsom bekant sätta upp fyra pansarbrigader. Ett av pansarregementena
bär emellertid fått en något haltande sammansättning. Göta
pansarregemente har nämligen i propositionen blivit mindre än de övriga. Reservanterna
ha funnit, att detta är en svaghet i organisationen, och yrka därför
■att även Göta pansarregemente skall utbyggas till full styrka, d. v. s. med tre
bataljoner. Det betyder en mycket avsevärd merkostnad, men det är en merkostnad
som hänför sig till ett vapen, örn vilket man med säkerhet kan säga,
att det hör framtiden till.

Man brukar framhålla, att det i all krigföring finns två principer som
samarbeta, nämligen rörelse och eld. Vad rörligheten beträffar har ju denna i
görligaste mån blivit tillgodosedd genom den omorganisering av förbanden
som jag nyss antydde. Även eldkraften har i den nya försvarsorganisationen
blivit väsentligt förstärkt. Men förstärkningen har i stor utsträckning kommit
att hänföra sig till de lättare vapnen. Även efter femårsplanens genomförande
komma de stora förbanden att få en eldkraft, som är väsentligt underlägsen eldkraften
hos motsvarande förband i främmande arméer. Vi bli för svagt utrustade
med tungt artilleri. Vi ha för mycket av gamla modeller och för litet
av moderna tunga pjäser.

önskemålen beträffande artilleriets beväpning och utrustning äro många
och ha endast i begränsad utsträckning kunnat tillgodoses. Främst bland alla
dess.a. önskemål lia de militära talesmännen för vapnet ställt en förstärkning
av kårartilleriet. Undersökningarna i utskottet ha gott vid handen, att man i
det avseendet kan komma rätt mycket längre än vad Kungl. Majit föreslagit.

Nr 24.

Onsdagen dtn 17 juni 1942 f. ra.

Äng. organisationen av landets för sv ar skraf ter m. ni. (Forts.)

Man får då visserligen räkna med att de grövre pjäserna komma fram först
mot periodens slut, men det är dock möjligt att få fram den innan femårsperioden
är över. Det Ilar också visat sig, att de ansvariga myndigheterna trott sig
om att kunna infoga denna förstärkning, således främst av det grova kanonartilleriet,
i krigsorganisationen utan någon nämnvärd breddning av själva
basen, d. v. s. fredsorganisationen. Under sådana förhållanden kommer det hela
att röra sig huvudsakligen örn en engångskostnad, som visserligen är betydande,
men som inte kommer att föra med sig någon svårare belastning av årsbudgeten
efter femårsplanens genomförande.

I detta sammanhang skall jag be att få vidröra en omständighet, som jag
hunnit vara av intresse. Det förhåller sig för närvarande faktiskt på det sättet,
att våra tillgångar av grovt artilleri icke äro rationellt utnyttjade. Ett stort
antal _ av våra tunga kanoner höra hemma inom kustartilleriet och ha samlats
till vissa skärgårdsområden, där man murat fast kanonerna för att kunna möta
eventuella anfall från sjösidan. Nu är det emellertid högst otroligt, att dessa
batterier överhuvud taget skola komma till användning. Jag tror inte, att det
finns någon vettig krigsledning, som skickar en flotta mot dessa lättförsvarade
skärgårdsområden, vilka faktiskt ingenting annat äro än stora skärgårdsfästningar.
Man måste därför säga, att dessa batterier, samlade på det sätt som
de nu äro, representera en mycket bristfälligt utnyttjad eldkraft. Dylika fästningar
tagas numera inte från sjösidan, utan erövras de, sker det från landsidan.
Batterierna skulle bli av ofantligt mycket större värde för det samlade
försvaret, örn de fördelades på armén och flottan och gjordes rörliga. Detta hör
ju samman med frågan örn kustartilleriets omorganisation. Som bekant har
denna fråga nu blivit avgjord i annan riktning, nämligen så, att kustartilleriet
organisatoriskt skall höra samman med marinen. Jag har emellertid med en
blank reservation velat tillkännage, att jag i detta avseende har en annan mening
än Kungl. Maj :t och utskottet, en uppfattning som sammanfaller med
den,, som kommit till uttryck i herr Lövgrens i Boden motion. Jag vill tillägga,
att jag är fullt medveten örn att en omläggning av kustartilleriet i den riktning,
som jag. antytt, kommer att bli en fråga på lång sikt.

Ett bifall till reservanternas förslag utan någon annan ändring i propositionen
skulle självfallet medföra mycket väsentliga kostnadsstegringar. Hela finansplanen
skulle gå sönder. Den sjunde jaktflottiljen kostar totalt 60 miljoner
kronor i uppsättning, d. v. s. 12 miljoner kronor örn året. Den tredje pansarbataljonen
kostar sammanlagt 44 miljoner kronor, således i runt tal 9 miljoner
kronor örn året, och förstärkningen av det tunga artilleriet torde för hela femårsperioden
kosta 34 miljoner kronor, d. v. s. omkring 7 miljoner kronor årligen
under uppsättningstiden. På detta sätt kommer man upp till en total merkostnad
av omkring 138 miljoner kronor. Emellertid är det härvid huvudsakligen
fråga örn visserligen mycket betydande men dock sådana engångsutgifter, som
förfaller möjligt att inpassa inom den angivna kostnadsramen, örn man
nämligen iakttar de möjligheter till besparingar som yppa sig. Jag ber dock
att få påpeka, att reservanterna ingalunda äro skyldiga att i finansplanen finna
plats för hela denna summa på 138 miljoner kronor. I detta belopp ingå
nämligen de 60^ miljoner kronorna för den sjunde jaktflottiljen, som i själva
verket finnas bade i utskottets förslag och Kungl. Maj :ts proposition, ehuruväl
man där icke angivit något sätt att täcka kostnaden.

Reservanterna anse, att väsentliga medel kunna frigöras ur finansplanen genom
att riksdagen beslutar att uppskjuta det mycket omdiskuterade kryssarbygget.
Det finns många skäl för ett sådant uppskovsyrkande, och de allra
liesta av dem ha redan framförts i denna debatt. Jag skall därför inte trötta
kammaren med att upprepa dem. Dock skulle jag något litet vilja beröra den

Onsdagen dea 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
ankargrund, som utskottet har sökt för de nya kryssarna, nämligen den i propositionen
refererade strömbäckska utredningen.

Denna utredning har haft till syfte att försöka åtminstone i stora drag ange
den nya flottaktiken. Flottan har ju befunnit sig i den olyckliga situationen,
att den faktiskt icke har haft någon taktik. Man behöver endast läsa vad som
i det sammanhanget yttrades i samband med försvarsdiskussionen år 1936 —
jag ber att få hänvisa exempelvis till den sjömilitära reservationen vid 1935 års
försvarsbetänkande — för att komma underfund med hur fort tiden ridit i detta
avseende. Vad man finner i dessa aktstycken är vid detta laget föråldrat.
Man kan icke bygga en flottaktik på sådana principer, som där angåvos. Därför
menar jag, att den strömbäckska utredningen faktiskt betecknar ett stort
steg framåt. Den betecknar en frigörelse från den ståndpunkten, att kustflottan
är den egentliga operativa enheten för det svenska sjövapnet. Nu har man upplöst
denna enhet i mindre och rörligare enheter, man har gått över till vad som
kallas för kraftgrupper, som byggas upp kring en kryssare såsom kärna och
som i övrigt bestå av jagare och torpedbåtar. De utgöra, kan man säga, små
kustflottor i miniatyr med uppgifter, som rätt mycket påminna örn deni som
man förr tilläde kustflottan såsom helhet. Det är ett steg framåt, menar jag,
men det är ingalunda någon slutgiltig lösning av flottans taktiska problem.

Vad som genast faller i ögonen i denna utredning är två ting. För det första
är den helt och hållet kedjad vid en förutsättning, nämligen vid kryssarna. Man
förutsätter vad man skulle bevisa. Man förutsätter att det finns kryssare, medan
det kun,de ha väntats att man skulle prestera en bevisföring, som ledde
fram till att det måste finnas kryssare. För det andra är det tydligt att utredningsmannen
helt och hållet har haft sin uppmärksamhet fäst på de östra farvattnen.
Hela planen förutsätter att flottans verksamhetsområde är förlagt till
farvattnen mellan Gotland och fastlandet. Det är där man söker flottans egentliga
uppgifter. Frågar man vad flottan skall ha för uppgift att fylla exempelvis
vid ett anfall mot Skåne, får man mycket svävande svar. Det förefaller mig,
som örn man närmast hängde fast vid den uppfattning, som var den allmänna
år 1936, nämligen att flottan vid ett sådant krigsfall egentligen ingenting kunde
uträtta. Det blir arméns sak att försvara Skåne, och det blir flottans sak att
skydda den östra kusten.

Tanken att man på det sättet kan fördela försvarsuppgifterna förefaller mig
vara i hög grad oriktig. Det strider mot en av de allra viktigaste principerna
för all nutida krigföring, den att man når maximal effekt först när man kan
bringa de tre försvarsgrenarna, de tre vapnen, i intimaste samverkan och växelverkan.
Vad som skall göras, skall göras gemensamt. De självständigt verksamma
kraftgrupperna, örn vilka ordas i den strömbäckska utredningen, representera
såvitt jag förstår näppeligen det sista ordet rörande flottans nya taktik,
och det göra icke heller kryssarna när det gäller flottans nybyggnadsfråga.

Det är starkt att befara, att kryssarna i ett krig skulle bereda oss mera bekymmer
än glädje. Kommendör Strömbäck erkänner mycket öppenhjärtigt att
dessa kryssare kräva sitt eget jaktplansskydd. Och de kräva detta jaktplansskydd
icke blott på krigsskådeplatsen och under uppmarschen, utan lika mycket
på själva ankarplatsen. Vad betyder nu detta? Jo, uppenbarligen att kryssarnas
blotta existens kommer att på ett mycket olyckligt sätt begränsa krigsledningens
rörelsefrihet vid dispositionen av de tillgängliga flygstridskrafterna.
Det är därför jag med gott samvete anslutit mig till yrkandet att kryssarbyggena
skola uppskjutas.

De medel, som därigenom frigöras, synas uppgå till minst 83 och högst 115
miljoner kronor. I verkligheten torde besparingen bli än större. Det är väl be FÖrsta

kammarens protokoll 1942. Nr %4. 3

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvar skraf ter m. m. (Forts.)
kant, att man numera knappast på allvar räknar med att kunna iordningställa
dessa fartyg till en lägre kostnad än 70 miljoner kronor per styck.

Av de siffror, som jag har anfört, synes mig framgå, att reservanternas program
vilar på en fastare ekonomisk grundval än utskottets. Vad beträffar den
lucka i utskottets finansplan, som jag nyss berörde, nämligen avsaknaden av
anslag till den sjunde jaktflottiljen, ber jag att få tillägga, att utskottet på den
punkten visserligen hänvisar till framtida besparingsmöjligheter, men samtidigt
icke ger en enda anvisning på var dessa besparingar skola sökas. Till jämförelse
kan jag nämna, att reservanterna åtminstone gjort ett försök att åstadkomma
någon vägledning. I det särskilda yttrande, som av dem fogats till utskottets
utlåtande över Kungl. Maj:ts proposition nr 270. finner kammaren vissa
riktlinjer angivna för en granskning av det nya kasernbyggnadsprogrammet,
vilka synas kunna leda till väsentliga besparingar.

Herr talman, jag är vid slutet av denna långa utläggning. Det enda jag har att
tillägga är en förhopping att dagens beslut verksamt måtte bidraga till tryggandet
av landets fred och oberoende. Det försvävar mig att våra nationella
öden under den närmaste tiden återigen komma att bli på det allra intimaste
förknippade med den svenska krigsmakten. Dess svaghet har varit en av de
omständigheter, i vilka eftervärlden kommer att söka orsaken till det nordiska
statssystemets bittra öden. I den svagheten lia vi också att söka den urskuldande
förklaringen till att vi icke i allo såsom vederbort fullgjort våra neutrala
skyldigheter eller hävdat våra neutrala rättigheter. Ju mera denna svaghet
övervinnes, desto klarare framstår vår plikt att i detta avseende icke lämna
någonting ogjort. Det är tid att vi nu räta på ryggen.

Jag slutar, herr talman, med en förhoppning att den nya försvarsplanen
måtte bli den lyckosamma inledningen till och den fasta grundvalen för en nationell
politik i den frimodiga självhävdelsens tecken samt yrkar bifall till den
av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Lindström: Herr talman! Även jag vill sluta mig till dem som här
uttalat sin synnerliga tillfredsställelse över att vi nu äntligen nått nationell
enighet örn det väsentliga i vår försvarsfråga. Vägen dit har varit lång. Nu
är den tillryggalagd, och det är särskilt värt att lägga märke till att de som
tidigast stredo bittrast mot varandra på detta fält — högern och socialdemokraterna
— nu synas stå varandra allra närmast just då det gäller utformningen
av den nya försvarsplanen. Det vittnar örn det nutida svenska samhällets hållfasthet
och styrka att vi kunnat komma fram till att med samfällda krafter bygga
vidare på vårt försvar. För min personliga del finner jag en särskild glädje i
att kunna säga att när vi lia nått dit, är det i mycket hög grad därför, att den
svenska arbetarklassen och den svenska arbetarrörelsen genom sina insatser i
samhällslivet gjort själva denna nya samkänsla möjlig, gjort den till en levande
verklighet.

Vid alla tidigare försvarsbeslut ha frågorna örn kostnaderna varit dominerande.
Man har liksom mätt försvarsviljan hos olika partier i deras lust att bevilja
pengar. År 1936 voro — såsom det för övrigt redan påmints örn där —
graderingarna 130, 148 och 161 miljoner kronor. Vi veta nu, hur fiktiva dessa
gra de riri gar voro både såsom tecken på de olika partiernas försvarsvilja och
såsom grundvalar för faktiska utgifter. Det krig, som kom emellan, rumsterade
örn både med idéer och med pengar.

Nu äro vi ense örn en vid kostnadsram för femårsplanen. Men alla äro vi

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Äng.'' organisationen av landets försvar skraf ter m. m. (Forts.)
betänksamma inför de stora utgifter det här gäller. Detta, herr talman, är
också en ny känsla, att alla svenska partier äro bekymrade för vad försvaret
kostar. Där lia vi ytterligare en gemensam punkt: omsorgen för våra statsfinanser
och därmed för hela vårt ekonomiska liv gör att vi alla kräva att det skall
kunna sättas en gräns uppåt för kostnaderna och att man inom denna gräns
skall få ut det mesta möjliga av militär effektivitet. Enigheten örn att kostnadsramen
i möjligaste mån måste hållas, har emellertid på ett annat plan
skilt oss åt en smula. Vi äro icke riktigt eniga örn vilka vapen vi skola skaffa
oss inom femårsplanens kostnadsram. Den frågan är den mest betydelsefulla i
dagens debatt. Det gäller alltjämt en avvägning de olika stridsmedlen emellan.

Örn man hastigt betraktar utskottets utlåtande och reservationerna, förefaller
det som om principiell enighet om denna avvägning skulle finnas. Går man närmare
in på frågorna, upptäcker man emellertid att meningarna dela sig i detta
stycke på viktiga punkter. På vissa håll vill man i realiteten ha en annan avvägning
än den regeringen föreslagit och den utskottet för sin del har stött,
mellan å ena sidan armén och flyget och å andra sidan flottan. Formeln för
denna andra avvägning, som man på vissa punkter vill ha, lyder: uppskov till
efter denna femårsplans fullbordande med byggandet av de båda av 1940 års
riksdag beslutade lätta kryssarna.

Vad innebär nu i verkligheten denna formel? Den innebär, vågar jag påstå,
ett inhiberande. ett fullkomligt inställande av detta kryssarbygge. Örn herrarna
lia läst reservationerna på denna punkt riktigt noggrant, ha herrarna
också observerat att det går en rak tankelinje från herrar Andréns och Holmströms
reservation över mellanpartiernas och fram till herr Lindbergs i Umeå.
De båda förstnämnda reservationerna ha levererat tankarna, herr Lindberg levererar
konklusionen. Och konklusionen lyder: »Jag» — d. v. s. herr Lindberg —
»ansluter mig till uppskovsyrkandet, varvid jag emellertid förutsätter en omprövning
av frågan örn kryssarna överhuvud taget skola byggas.» Denna omprövning
kan förutsättas äga rum efter krigets slut. Örn så sker — är det någon
som tror att vi få några lätta kryssare?

Jag ber herrarna också lägga märke till att alla de, som argumenterat för
vad man kallar uppskov med kryssarbygget, i själva verket ha använt sådana
argument, att de logiskt inte kunna mena någonting annat än att man skall
uppskjuta i dag för att slopa i framtiden. Och det är den politiken som inte jag
vill vara med örn. Herr Lindberg har en förtjänst: han är uppriktig. Jag vill
naturligtvis icke sätta de övriga reservanternas vilja till uppriktighet i fråga.
Men deras förnufts list har lurat dem. Den dunkla bottensatsen i deras motiveningar
är, som sagt, att vi icke skola bygga några lätta kryssare, varken nu
eller senare.

De angivna skälen för det s. k. uppskovet äro bäst sammanfattade i mellanpartiernas
reservation. De kunna räknas till fem. För det första anföres att
kryssarna bli färdiga först efter eller vid femårsperiodens slut och att de därför
icke lia något aktuellt värde för försvaret. Kryssarna måste — det är den
andra anmärkningen — för att rätt fylla sin plats i riksförsvaret ha ett långt
kraftigare flygstöd än vårt nuvarande flygvapen kan åstadkomma. Det tredje
skälet är att örn kryssarna läggas på stapeln inom en snar framtid, hindras
färdigställandet av mindre fartygsenheter, som kunna skapas på jämförelsevis
kort tid. Ett fjärde skäl är att örn vi bygga kryssarna nu. kunna vi icke tillräckligt
utnyttja det pågående krigets erfarenheter beträffande större örlogsfartyg.
Själva huvudskälet slutligen och för det femte är att de medel, som vi
nu ha tillgängliga, främst skola användas till att färdigställa sådana vapen
överhuvud taget, som snabbt kunna tillverkas, och man pekar då, såsom här
flera gånger skett i dag, främst på en sjunde jaktflottilj. Därnäst vill man

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvar skraf ter m. m. (Forts.)
använda pengarna till ytterligare en pansarbataljon och till mera tungt artilleri
åt armén.

Jag skall i någon ringa mån granska dessa argument.

Det är alldeles uppenbart att det ytligt betraktat är riktigt att kryssarna
inte kunna vara oss till någon nytta i dag eller i morgon, kanske inte ens under
detta krig. Men man kail inte förutsätta, att livet på jorden, historien eller
samhällenas existens är slut med detta krig. Man kan inte bygga ett försvar på
så kort sikt, att man endast räknar med aktualiteterna, det som för ögonblicket
synes nödvändigt, utan man måste bygga försvaret med hänsyn till rikets
säkerhet även i framtiden. Och i det avseendet instämmer jag med herr Knut
Petersson att framtidsutsikterna överhuvud taget äro sådana, att vi också i
fortsättningen måste räkna med mycket stora ansträngningar för att upprätthålla
vårt försvar. Vi kunna inte bedöma denna fråga ur korttidssynpunkter.
Vi ha ju en lärdom att draga av vad som skedde under förra kriget. Då sattes
de s. k. F-båtarna på stapeln. De blevo inte färdiga förrän efter krigets slut,
men vi lia haft nytta av dem och vi ha nytta av dem ännu. De äro nu artilleriskeppen
i den kustflotta vi ha. Det är egendomligt att en del av dem, som i
vita mössor med flygande fanor och klingande spel i sin ungdom drogo ut för
att inför folket agitera för F-båtarna, just höra till de ivrigaste advokaterna
för en ståndpunkt som går ut på att vi skola skjuta undan byggandet av
tyngre fartyg.

Det är naturligtvis alldeles riktigt, såsom man säger, att alla sjöstridskrafter
nu för tiden måste ha ett kraftigt flygskydd, om de överhuvud taget skola
lia möjligheter att operera. På den punkten finns det ingen anledning att
diskutera. Kriget har därvidlag givit erfarenheter nog. Men vi skola inte
glömma bort — vilket man tycks göra här i argumentationen — att vi ju hålla
på och bygga upp ett större flygvapen. Vi få tre nya jaktflottiljer enligt
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag, och vi lia ytterligare en nära i sikte, då
det ju förutsattes mycket bestämt att den sjunde jaktflottiljen skall byggas så
fort som möjligt. Medan kryssarna byggas, blir således även flyget successivt
starkare. I det flyg, som nu skall nyskapas, ingår ju också en torpedflygflottilj,
som väl närmast kommer att samoperera med flottan. Jag anser
att man måste hålla detta i minnet, när man bedömer det argument, som här
med kraft förts fram, nämligen att i synnerhet de större enheterna inom flottan
inte kunna operera utan kraftigare flygstöd.

När man säger, att dessa större artillerifartyg i alltför stor utsträckning
tränga undan byggandet av mindre fartygsenheter, är detta i huvudsak ett
obevisat påstående. Man har försökt att framställa preciserade krav på flyg
och vissa armévapen i stället för kryssarna, men när det gäller de mindre
sjöstridskrafterna, kommer man endast fram med påståenden. Man har på den
punkten inte fastare formulerat sina meningar. Nu ber jag att få fästa kammarens
uppmärksamhet på att också i regeringens och utskottets förslag förutsättes
en utbyggnad, och en för våra förhållanden ganska kraftig utbyggnad
av de mindre fartygsenheterna. Denna hindras alltså inte på något sätt av
kryssarbyggena, om man får tro de utredningar som gjorts av sakkunniga
myndigheter och som accepterats av alla de övriga instanserna.

. Innan jag kommer in på frågan örn det pågående krigets lärdomar, skall
jag säga några ord örn själva den argumentationsteknik, som man har använt,
när det gällt att visa olämpligheten av kryssarbygget. Man har konstruerat
upp en motsättning med hänsyn till möjligheten att snabbt skaffa behövligt
materiel. Man säger att kryssarna lägga hinder i vägen för en sådan nyanskaffning
i tillräcklig utsträckning.

Det torde vara klart — åtminstone vann jag den klarheten under de veckor

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
vi arbetade i försvarsutskottet — att det icke kan på ett mera övertygande
sätt visas att kryssarna hindra tillkomsten av sådana vapen som snabbare
kunna tillverkas. Vi måste betänka, att vi här i landet dock ha en begränsad
produktionskapacitet och att detta i mycket hög grad gäller framställningen
av kanoner, flygmaskiner o. s. v. Jag Ilar blivit övertygad örn att man kan
få fram kryssarna utan att på något sätt spärra vägen för framställningen av
andra vapen.

Man har också anfört materialfrågan såsom ett hinder. Man säger att för
kryssarnas räkning måste tagas i anspråk sällsynt och dyrbart material, som
skulle behövas för de andra vapnen. Nu har det emellertid givits försäkringar
örn att när det gäller legeringsmetaller och annat som behövs till kryssarbygget,
har regeringen kunnat vidtaga åtgärder som säkerställa behovet därav.
Och det är den ömtåligaste och viktigaste punkten.

Herr von Heland seglade ut på alla de sju haven, och i hans kölvatten följde
herr Andrén. Avsikten med expeditionen var uppenbarligen att besöka de olika
stridsplatserna på världens hav för att där samla material, tillräckligt starkt
för att skjuta sönder eller tillintetgöra de kryssare, som jag nu förordar att vi
skola bygga.

Jag tror att de av kammarens ledamöter, som lyssnade uppmärksamt
till herrar von Helands och Andréns resonemang, fingo ett starkt intryck
av att det resonemanget var i mycket hög grad ensidigt. Det var i och för
sig inte felaktigt. Flyget har spelat en mycket stor roll i kampen mot örlogsfartyg
och i kampen mot transportflottor. Flyget har ödelagt mycket örlogsoch
handelstonnage. Det är alldeles riktigt, och det förnekar ingen. Men
örn man ser saken i stort, kommer man ändå underfund med att flyget, när
det gäller det sänkta örlogstonnaget, inte har sänkt det mesta. Den största totala
ödeläggelsen härvidlag har åstadkommits genom aktion av andra örlogsfartyg.

Jag har här en sammanställning, förd fram till 1 juni i år, beträffande de
totala förlusterna av krigsfartj^g under detta krig. Jag nämner, hur stor procent
av totalförlusten som har förorsakats av flygplan. För slagskeppen är
siffran 53.9 %. Där har alltså mer än hälften sänkts av flyg. För kryssarna
är siffran 31.8 %. På flygets konto kommer här med andra ord icke ens en tredjedel
av de totala förlusterna. Av jagare lia 35.4 % förstörts genom flyg, alltså
något mer än en tredjedel av totalförlusten. Detta betyder, mina herrar, att det
alltjämt är de flytande stridsmedlen som åstadkomma den största förstörelsen
av flytande stridsmedel. Vi få inte bortse från denna viktiga faktor. Vi skola
inte låta blända oss av att flyget har så stor effekt, utan vi få också komma
ihåg, att vad man kanske kan kalla de gamla vapnen fortfarande behålla mycket
av sina möjligheter.

Det har hänvisats till en hel del krigshändelser, som skulle belysa, hur
hjälplösa såsom stridsmedel de större övervattensfartygen i själva verket äro.
Jag skall inte ingå i någon polemik mot dessa påståenden. Jag vill endast,
till belysning av att de inte innehålla hela sanningen, meddela ett litet utdrag ur
det brittiska amiralitetets rapport den 25 mars i år rörande en sjödrabbning
i Medelhavet i närheten av Malta den 22, 23 och 24 mars.

Syftet med operationerna var att möjliggöra för en konvoj att med viktiga
sändningar ta sig fram till Malta, och detta mål kunde med framgång förverkligas.
Väderleksförhållandena på söndagen voro mycket ogynnsamma,
heter det, och man kunde icke lita på flygspaningen. Tidigt på söndagseftermiddagen
upptäcktes i norr fientliga, d. v. s. italienska, stridskrafter, bestående
av fyra kryssare. Fienden anfölls omedelbart av våra lätta kryssare och
jagare under befäl av konteramiral Vian och slogs tillbaka, utan att han

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets för svar skraf ter rn. m. (Forts.)
kunnat tillfoga vare sig konvojen, eskorten eller andra skyddande fartyg
några skador. Senare på söndagen kom emellertid amiral Yian åter i kontakt
med fienden. Denna gång bestodo de fientliga styrkorna av ett slagskepp, två
tunga kryssare och fyra andra kryssare, åtföljda av jagare. Trots det mycket
ojämna styrkeförhållandet lät Vian omedelbart sina lätta kryssare och jagare
gå till anfall för att driva bort fienden från konvojen. Under den utomordentliga
aktion, som följde, företogo våra jagare ett torpedanfall mot fienden,
varvid de närmade sig den starka fientliga eskadern på mindre än tre sjömils
håll, innan de avfyrade sina torpeder. Vid genomförandet av detta anfall
hade jagarna värdefullt stöd av de lätta kryssarna. Vid detta beslutsamma anfall
mot de kraftigt överlägsna fientliga styrkorna tillfogades fienden icke
blott stora skador, utan råkade även i förvirring och måste dra sig tillbaka
utan att komma i kontakt med vår konvoj. I rapporten heter det vidare: »Under
hela söndagen var vår konvoj liksom eskorten och täcknings fartygen föremål
för ihållande bombanfall. På eftermiddagen, då våra lätta styrkor voro
invecklade i strid med den fientliga flottan, ökade flyganfallen i intensitet,
och man beräknar att omkring 150 bombplan deltogo i deni. Inga skador eller
förluster uppstodo emellertid på något av de brittiska krigsfartygen eller konvojfartygen
vid något av dessa anfall.»

Detta är alltså vad brittiska amiralitet rapporterar örn denna sjöstrid. Jag
vill inte säga, att det går så till alla gånger, men enligt min mening utgör
detta ett klart och tydligt exempel från kriget på när lätta kryssare göra en
stor insats och då bombflyget på grund av skilda omständigheter, fastän det
är starkt engagerat, inte kan göra någon större insats. Jag tror att man härvidlag
måste ta hänsyn till olika erfarenheter också under detta krig. Örn
man gör det och inte ser saken ensidigt, skall man komma till det resultatet,
att även de nuvarande krigserfarenheterna ge oss starka skäl för att i denna
fråga följa regeringen och utskottet.

Ja, herr talman, det skulle vara mycket att tillägga i dessa frågor. Jag
vill emellertid undvika att breda ut mig om andra ting än det, som tyckes
vara den väsentliga stridsfrågan härvidlag. Jag tillhör på den punkten inte,
herr Andrén, något transportkompani; jag är ingen ja-herre. Jag handlar
av full övertygelse. Jag måste emellertid finna det anmärkningsvärt att herr
Andrén, när han tror sig vara i minoritet eller när han är i den ställningen,
alltid tar till dessa vapen mot dem, som ha en annan mening. Dessa andra
bli då ögonblickligen transportkompani och släta ja-herrar. Herr Andrén
måste vara bekajad med några underliga mindervärdighetskomplex, som då
och då måste vädras, eftersom han i en allvarlig argumentering kan tillgripa
dylika uttryck. Jag för min del fattar ståndpunkt helt och hållet efter egen
prövning, och om jag därvid följer regeringen, beror det inte på att regeringen
har lagt fram förslaget, utan därpå, att regeringen har kommit till resultat,
som jag vid närmare eftersinnande och granskning finner vara hållbara.
Också herr Andrén måste ju för övrigt i de allra flesta av dessa frågor vara
en ja-herre och en ledamot av transportkompaniet. Jag tror att vi böra avhålla
oss från ett dylikt ordval och ett sådant sätt att argumentera i våra debatter.
Då skola vi komma varandra betydligt närmare och bättre kunna tillägna
oss en saklig syn på frågorna.

Jag ber, herr talman, att få uttrycka förvissningen att det beslut, som vi
nu komma att fatta, skall bli till verkligt gagn för försvaret och därmed för
hela Sveriges rike, inte bara nu, utan också under dagar som komma.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Andrén, som yttrade:
Herr talman! Då redan ett par av kammarens ledamöter ha ägnat mina ord

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ant), organisationen av landets försvar skraf ter rn. m. (Forts.)
om transportkompanierna en viss uppmärksamhet, skall jag be att få klarlägga
vad jag verkligen har sagt. Jag är i tillfälle att göra detta med ledning
av det stenografiska protokollet i ojusterat skick, som jag alldeles nyss
har fått del av. Jag citerar ordagrant: »Striden gäller alltså användningen
av cirka tre procent av de totala försvarskostnaderna. Man skulle vara mycket
långt på vägen mot systemet Helgeandsholmens Förenade Transportkompanier
— förening u. p. a. — örn man betraktade en treprocentig avvikelse fran
regeringens ståndpunkt såsom en otillbörlighet eller såsom en kränkning av
den nationella samlingen.»

Jag ber kammarens ledamöter att observera, att detta är en rent hypotetisk
formulering. I detta uttalande ligger icke den minsta beskyllning mot någon
partiledning. Men då jag anser det viktig.t att sa långt som möjligt bevara den
nationella samlingen i försvarsfrågan, har jag velat ge den stridsfråga, det
här gäller, de rätta dimensionerna, och jag har samtidigt velat framhålla, att
man har att efter samvete och övertygelse taga ståndpunkt i dylika^frågor. Det
har icke varit min avsikt att insinuera något sorn helst tryck från partiledningarnas
sida på kammarens ledamöter. _ _ .

Med dessa ord ber jag en gång för alla att fa slippa insinuationer på denna
punkt. Jag vill tillägga, att jag å min sida är förvånad över att herr Lindström
vill påstå, att jag gång på gång skulle ha kommit in på denna sak.
Detta är inte riktigt, och därmed förfaller alltså herr Lindströms anmärkning
att jag härvidlag skulle vara bekajad med några speciella mindervärdighetskomplex.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag skulle gärna vilja taga herr
Lindströms uttalande ad notam, då han här framhöll önskemålet, att vi skulle
följa regeringen och utskottet i denna fråga. Jag skulle göra detta, örn det
gällde att inte bryta den nationella samlingen, i synnerhet som jag vill understryka
att den största tillgång vi äga vid denna frågas behandling ligger i
det herr Lindström talade örn, då han erinrade örn arbetarnas och det socialdemokratiska
partiets uppslutning omkring detta försvarsprogram. Detta är
en större tillgång än något annat vid frågans behandling.

Men, herr talman, jag kan inte se att man skadar vare sig den nationella
samlingen eller försvarsfrågans lösning, om man i en eller annan speciell punkt
för fram en avvikande mening. Det råder ingen principiell meningsskiljaktighet
örn det förslag till försvarsorganisation, som vi i dag diskutera. De meningsbrytningar,
som tidigare framträtt vid de tillfällen, da denna fråga varit
föremål för riksdagens prövning, äro nu bortskymda av allvaret i aet rådande
tidsläget. Skiljaktigheterna i det föreliggande förslaget äro icke av
större betydelse. Såväl utskottet som reservanterna, där de framfört en från
Kungl. Majlis och utskottets förslag avvikande mening, syfta ju egentligen
till samma sak. Båda ge uttryck för en bestämd vilja att skapa en organisation,
som skall göra det möjligt att på ett ändamålsenligt sätt för tryggande
av vår frihet utnyttja såväl vår levande som vår materiella värnkraft. Såväl
utskottet som reservanterna avse att i denna lör vår nationella självständighet
påfrestande tid skapa en försvarsorganisation, som fyller dessa krav. Jag
kan icke finna annat än att reservanternas förslag i dessa avseenden i ännu
högre grad än utskottets tillgodoser denna beredskap.

Det föreliggande förslaget avser att bygga en fast organisation på längre
sikt, omkring vilken vårt försvarsväsen skall ordnas och grupperas. Det är
då mycket viktigt att en sådan organisation göres ändamålsenlig, men ännu
viktigare är det att vi under denna osäkerhetens tid skaffa sådana försvarsmedel,
som inom överskådlig tid och helst inom den närmaste framtiden för -

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvar skraf ter m. m. (Forts.)
stärka var^försvarskraft oell var försvarsberedskap. Dit höra i främsta rummet
högtstående tekniska och mekaniska hjälpmedel. De senaste krigen ha ju
på många sätt visat överlägsenheten hos den armé, som haft den bästa utrustningen,
de bästa tekniska hjälpmedlen, och detta förhållande har framträtt tydligare
allteftersom den industriella utvecklingen fortskridit. Vilken betydelse
i dessa avseenden har numera icke flyget, och även pansarvapnet och det
grövre artilleriet samt annan teknisk materiel.

Flyget är ju ett vapen av jämförelsevis sent datum, men det har dock under
det pågående kriget visat sig mycket verkningsfullt, och utan flyg lär det ej
vara möjligt att med utsikt till framgång upptaga kampen mot en angripande
fiende, i synnerhet örn denne i olika avseenden är överlägsen. Flyget är nödvändigt
för att vid luftangrepp kunna avvisa fienden vid bombardemang av
större städer och samhällen. Flyget är nödvändigt för att jämte andra vapen
förhindra angrepp från en fiende, flyget behöves för att skydda flottan. Erfarenheterna
fran det nu pågående kriget lia visat, vilket verkningsfullt vapen
flyget är. Detta har redan betonats av flera talare, och jag behöver därför
icke mycket upphålla mig därvid. Jag skall endast taga ett pär exempel. Japanskt
flyg sänkte på några timmar en betydande del av den engelska och
även av den amerikanska, marinens förnämsta pansarjättar, och för några dagar
sedan har det amerikanska flyget oskadliggjort flera av den japanska
flottans slagskepp och hangarkryssare. Dessa exempel skulle kunna ytterligare
utökas. Eftersom flyget såsom vapen icke är gammalt, har det inte fått samma
utveckling som de andra vapenslagen ernått. Vi ha emellertid förutsätt^(^g^r
för att pa detta område utföra åtskilligt inom landet. Visserligen äro
vi ett litet folk, men vår industri står på en förhållndevis hög ståndpunkt,
och vi ha ravaror inom landet. Sedan tillverkningen väl kommit i gång, går
det ganska snabbt att få fram sådan materiel.

Vi behöva allt vi kunna fa av högtstående teknisk oell mekanisk materiel.
Utan sådan är utsikten att med framgång kunna försvara sig mycket förminskad.
För närvarande kunna vi icke skaffa allt vad vi skulle behöva eller som
kan befinnas önskvärt. Det är då så mycket större anledning för oss att skaffa
oss det som är mest nödvändigt och som under den närmaste tiden tillför vårt
försvarsväsen den största förstärkningen. Det skulle icke b57ggandet av de
båda kryss arna. göra. De beslutades år 1940, alltså för två år sedan, och ännu
har byggandet icke igångsatts. De skulle bli färdiga år 1946, kanske senare.
Först örn fyra ar skulle de således tillföra vår flotta och vårt försvarsväsen
någon förstärkning, men de skulle, under den tid byggnaden pågår, lägga beslag
på. en mängd nödvändigt material och ett stort antal teknisk och annan
yrkesskicklig personal, som i dessa tider vöre behövlig för andra ändamål.
Byggandet av kryssarna kommer att trängas med andra för försvaret viktiga
uppgifter, vilket torde vara obestridligt, vad som än säges av dem, som ej
vilj^a medgiva, något sådant. Den tekniska personalen är begränsad. För konstruktionsritningar,
för astadkommande av modeller och för olika uppgifter
kräves en mängd yrkeskunnigt folk, av vilka det ej finnes obegränsad tillgång.
Vi behöva nu jagare och undervattensbåtar, som kunna bli färdiga inom
icke ..allt för. avlägsen tidsrymd. Materialtillgången är också i vissa avseenden
begränsad. Är det då icke skäl att använda den, där den bäst behöves och där
den kommer till den största nyttan.

Jag har mycket övervägt, huruvida jag skulle reservera mig på denna punkt
och därigenom bidraga- till att bryta enigheten i denna fråga, som jag anser
vara mycket betydelsefull. Men da det gäller att i denna tid skapa de stridsmedel,
som bäst gagna försvaret av vart land, ha sådana betänkligheter måst

Onsdagen den 17 juni 1942 f. ni.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter ni. m. (Forts.)
vika för vad jag anser ännu viktigare, nämligen ett snabbare stärkande av
försvarskraften för att därmed, i den mån det är möjligt, trygga friheten.

Jag vill ej nu upptaga frågan, om kryssare och pansarfartyg överhuvud
skola byggas eller ej. Den diskussionen anser jag borde anstå, tills man mera
på avstånd och under lugnare förhållanden än i dag kan bedöma detta svåra
spörsmål. Striden gäller endast, huruvida man nu skall bygga kryssarna. Det
är detta jag anser att reservationen avser. Jag kan för min del icke giva den
någon annan innebörd. Visserligen har man från åtskilliga håll, och^ särskilt
gäller detta dem som fört utskottets talan, ansett att det nu gällde frågan örn
pansarbåtar eller icke pansarbåtar, kryssare eller icke kryssare, men frågeställningen
är icke denna. Även herr Ivar Anderson ^— jag fäste mig särskilt
vid hans anförande — svävade något på målet, ela han skulle taga ställning
i denna fråga. Visserligen förordade han kryssarnas byggande, men hans
uttalanden förrådde åtskillig tveksamhet.

För övrigt har knappast någon i debatten sökt gendriva den bärande tanken
i huvudreservationen, nämligen att det nu framför allt gäller att skaffa sådan
materiel som snabbare än kryssarna kan ställas till förfogande för rikets försvar.
Detta är enligt min mening den centrala punkten i denna fråga, och den
är just nu av sådan betydelse att även de, som ha en annan mening i fråga örn
själva kryssarbygget, borde på nytt överväga frågan, huruvida det inte nu vore
klokast att besluta ett uppskov med kryssarbygget.

Såväl de politiska som de militärstrategiska förhållandena förändras nu så
snabbt, att vi med nödvändighet måste inrätta oss för den närmaste framtiden.
Försvarsorganisationen bör därför vara elastisk, så att den vid behov kan
svälla ut och uppsuga hela vår försvarskraft, ^och den bör även i andra avseenden
kunna anpassa sig efter skiftande förhållanden. Detta innebär, såsom
framhålles i reservationen, att jämkningar kunna vidtagas även under femårsperiodens
lopp, liksom också att åtgärder, som kunna medföra förstärkning
av försvarskraften först under femårsperiodens senare del eller efter periodens
slut, böra stå tillbaka för andra, som kunna medföra snabbare resultat.

Det har här tidigare i debatten betonats, huru stor andel av vår nationalinkomst
försvaret nu kommer att taga i anspråk. Försvarsutgifterna kunna icke
göras huru stora som helst. Det finnes en gräns av ekonomisk art för vår
förmåga att skaffa krigsmateriel. Utgående från sådana synpunkter ha vi
reservanter sökt begränsa utgifterna på de punkter, där vi ansett det möjligt.
Vi ha sålunda ifrågasatt besparingar på de stora byggnadsföretag, som föreslås
till uppförande för försvaret och vilka beräknas uppgå till omkring 140
miljoner kronor och i fråga örn militärmusiken m. m. Engångskostnaderna för
utökningen av musikkårerna skulle bli cirka 750,000 kronor, vartill komma
engångskostnader för lokaler, för uppsättning av musikkårerna, för instrument
m. m. På flera punkter böra besparingar kunna göras för att man i dessa
tider skall kunna använda de tillgängliga medlen för ändamål, som direkt och
i högre grad tjäna det omedelbara försvarsbehovet. Vad som nu olfras pa försvarets
altare bör vara av den beskaffenhet, att ett enat folk erfar att det
offrar för landets frihet.

Herr talman! Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till den av mig
m. fl. avgivna reservationen.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! I den omvälvande lid, vali vi nu leva,
är det ganska naturligt att Sveriges läge förorsakar åtskillig oro i våra sinnen,.
Ingen kan ju veta vad som till slut skall komma ut ur den jordbävning, som
nu skakar världen. Det är självklart att vart land icke kan undgå att fa kän -

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. rn. (Forts.)
ningar av dessa händelser, och det är ganska naturligt att vi i denna situation
vilja vara vaksamma och vilja hålla oss beredda genom att på olika områden
söka förskaffa oss den styrka, som är för oss möjlig, för att vi så gott sig
göra låter skola kunna uthärda tidens stormar. Ett styrkebälte för våra strävanden
därvidlag är, därom äro vi ju alla ense, en försvarsmakt av så betydande
mått, som vi över huvud äro i stånd att åstadkomma.

När jag nu fastslår dessa kanske enkla sanningar, sker det därför att allvaret
och enigheten hos oss i denna sak framhävas av att vi i dag stå i begrepp
att besluta ett program för långtgående förstärkningar av vårt försvar. Man
säger måhända, att det^inte är mer än naturligt att vi äro eniga i denna tid,
och att vi så många gånger lia manifesterat denna vilja att skaffa Sverige
ett starkt försvar, att detta inte längre kan väcka någon uppmärksamhet. Jag
vill emellertid understryka, att vi icke tillräckligt ofta och skarpt kunna
manifestera vår vilja att vara eniga och starka.

Jag skulle för min del vilja fälla det omdömet att när vi i dag gå att fatta
ett beslut, som till sina ekonomiska konsekvenser i alla fall är ytterst genomgripande,
ett beslut som måste komma att för hela det svenska folket sätta
spår i dess livsföring,^ så kunde man möjligen ha anledning tro, att med enigheten
skulle blanda sig röster av misströstan och betänksamhet. Men så Ilar
inte skett idag. Alla äro eniga örn att dessa offer måste bäras. Det tvistas inte
örn offrens storlek. Och när vi kunna ge prov på en sådan enighet i denna sak,
innebär detta ett gott vittnesbörd örn vår vilja att framhärda, att vara vaksamma
och beredda samt att skaffa oss styrka. I den styrkan ingår som sagt
också ett militärt försvar av den mäktighet, som vi förmå genomföra. Riksdagen
står alltså inför ett beslut örn nya förstärkningar av vårt försvar. Det
är glädjande, att detta beslut sker i form av en plan för det fortsatta förstärknings
a,r betet. En sådan plan är nämligen nödvändig för att största möjliga
effektivitet skall kunna utvinnas av arbetet på förstärkandet av försvarsmakten.
Men den är också nödvändig nied hänsyn till ekonomiska konsekvens?r''0^hm^sle
ändå, trots all vår offervillighet, något så när veta varthän
vi gå, vilka förpliktelser vi ikläda oss och vilka bördor vi pålägga det svenska
folket.

Denna plan, som vi alltså nu samlat oss kring, omfattar en tid av feni år.
Det har ansetts att denna plan icke borde gälla en så lång tid. utan att man i
stället borde följa maximen att nu göra allt vad som göras kan men icke binda
sig för framtiden. Jag gillar helt naturligt denna maxim såsom pripcip. Det är
självklart, att å ena sidan vi böra göra vad vi kunna och å andra sidan att vi
icke i onödan skola binda oss för framtiden. Men man kan inte planlägga på
hur kort sikt som helst. Man utsätter sig i så fall för risken, att man icke kan
tillvarata de tekniska framstegen inom försvaret. Försvaret skulle komma att
tekniskt sacka efter, och man kap icke hålla sig i takt med utvecklingen. Jag
kan belysa detta med ett exempel: naturligtvis skulle vi kunna arbeta på kort
sikt och ärligen besluta att tillverka det antal flygplan, som industriens kapacitet
skulle möjliggöra, Men hurudana bli dessa flygplan? Det måste ju bli
de flygplan, som vi redap serietillverkat eller ha under tillverkning. Vi skulle
bli nödsakade att fortsätta nied detta. Vilja vi åstadkomma effektivare, modernare
och bättre flygplan, måste vi planlägga på längre sikt. Då räcker det
inte med en tid av tva, tre ar. Dessa fem år, som valts såsom en gräns för
denna försvarsplan, ha valts av det rent praktiska skälet, att man därigenom
kan få med inom planen en teknisk förbättring på flera olika punkter. Fem år
ha visat sig vara den minsta tidrymd, inom vilken man kan nå fram till sådana
resultat. Det är alitsa icke i avsikt att fastlåsa utvecklingen så mycket som
möjligt och binda det svenska folkets handlingsfrihet, som en tidrymd av fem

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
år har bestämts. Denria tid har helt enkelt valts på grund av att det visat sig
praktiskt erforderligt för att man skall kunna tillgodose de tekniska framstegen
i försvarsförstärkningarna.

Vi stå alltså nu inför genomförandet av denna plan. Åtskilliga vackra ord
ha yttrats örn planens tillblivelse. Det skulle mycket litet rimma med enkel
rättvisa om icke även jag här ett ögonblick uppehöll mig vid denna sak.

Jag vill uttala mitt tack till utskottet för den snabbhet, och jag kan ändå
säga grundlighet, varmed utskottet har genomarbetat materialet. Jag vet, att
utskottet inte låtit sig nöja med att bara svära på magisterns ord, utan man
har gjort förfrågningar och haft föredragningar och t. o. m. givit sig tid att
resa ut i landet för att utröna förslagets verkningar i praktiken. Det är beklagligt,
att icke utskottet och riksdagen ha fått längre tid till sitt förfogande.
Alla veta dock att allt vad som kunnat göras gjorts för att få fram en försvarsplan
inom kortast möjliga tid. Vi ville icke vänta ett år till. Det är nödvändigt
att så snart som möjligt få planmässighet över arbetet. Alla krafter
ha därför spänts, men det har inte varit möjligt att framlägga planen tidigare
än som skett. Att den ändå kunnat framläggas så tidigt, beror i oerhört hög
grad på alla dessa personer, som i olika egenskaper ha arbetat med denna sak
inom de militära staberna och inom försvarsdepartementet. Jag måste säga, att
det från dessa mina medarbetares sida nedlagts ett sådant arbete, att man
överhuvud taget icke kan göra sig en föreställning därom. Jag finner det vara
riktigt, att jag bär inför offentligheten uttalar ett tack från den svenska
staten till dessa män, som ha genomfört det arbete, vars resultat nu ligger
framför oss, ett arbete som de ha all heder av.

Jag yttrade nyss, att man helt naturligt icke skall binda sig för någonting,
som det inte är nödvändigt att man binder sig för. Det är inte mer än naturligt,
att statsmakterna behålla all möjlig rörelsefrihet inför framtiden. Jag tror
man kan säga, att utskottsförslaget, med de förutsättningar som ha förelegat,
väl tillvaratagit denna synpunkt. Den huvudreservation som vi här diskutera,
således den av herr Gränebo m. fl., fyller emellertid enligt min mening inte
samma mått. Jag stannar därvid särskilt inför reservanternas förslag örn att
riksdagen nu skall besluta tillkomsten av en sjunde jaktflottilj. Det är icke så,
att jag icke önskar denna sjunde jaktflottilj. Jag inser till fullo, att vi aldrig
kunna få ett för starkt flygvapen. Jag förstår mycket väl flygvapnets betydelse
i krigföringen. Jag har därför helt naturligt endast en önskan: att vi
skola få ett så starkt flygvapen som möjligt. När jag prövade denna fråga
i samband med föredragningen av densamma inför Kungl. Majit, kom jag till
den uppfattningen, att det är minst sagt tveksamt, örn uppsättandet av denna
jaktflottilj kan medhinnas under femårsperioden. Med utgångspunkt från att
vi icke skola i onödan binda oss, fann jag det naturligt, att jag ställde denna
jaktflottilj något på framtiden, för att icke statsmakterna skola vara bundna
i en fråga, där en sådan bundenhet icke är nödvändig. Vid 1944 års riksdag
kunna vi ha en bättre sikt över denna fråga och kunna då lättare bestämma oss
för om vi skola inrymma medel inom denna femårsperiod för en sjunde jaktflottilj
eller örn vi icke skola göra det.

I reservationen uttalar man med mycket stor bestämdhet, att denna jaktflottilj
kan hinna uppsättas under femårsperioden. Helt naturligt ha.r jag då måst
fråga mig, huruvida jag har lämnat felaktiga uppgifter i propositionen, eller om
det under utskottsbehandlingen inträffat någonting som har ställt frågan i en
annan dager. Efter att ånyo ha övervägt saken, har jag kommit till den uppfattningen,
att intetdera är fallet. Fortfarande gäller samma situation som när
propositionen avlämnades. Det är minst sagt tveksamt, örn det skulle vara möjligt
att genomföra detta projekt inom de fem år. som vi här satt upp för oss.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 i. ra.

Äng. organisationen av landets försvar skraf ter m. m. (Forts.)

Jag vet mycket väl, att man både från flygindustriens och från flygförvaltningens
sida förklarat, att enligt deras tidtabeller det skulle vara möjligt att
inte bara tillverka flygplan till denna flottilj, utan åtskilliga därutöver. Jag
vill emellertid säga, att jag har en ganska lång erfarenhet om både flygindustriens
och flygförvaltningens tidtabeller, och jag vet att av naturliga skäl dessa
planer äro mycket svåra att få att stämma med verkligheten. Det inträffar så
mångå omständigheter som göra, att beräkningarna förryckas.

. ^är det gäller frågan om flygmaterielen till denna sjunde jaktflottilj, skola
vi komma ihåg en sak. Denna flottilj skulle komma att erhålla flygplan av en
typ, som ännu icke är färdig, som ännu icke Ilar provflugits. Detta jaktplan
kommer att provflygas nästa sommar. Det är av en mycket exklusiv typ, beträffande
vilken erfarenheterna äro ringa icke bara i Sverige, utan i hela världen.
Jag betraktar det såsom riktigt, att vi icke ständigt trampa på gamla
stigar, utan att vi även här i Sverige försöka att föra tekniken framåt. Jag
finner det vara berömvärt, att man här söker nya vägar, men samtidigt måste
jag säga mig, att när detta plan kommer i luften nästa sommar, kommer det
sannolikt att visa sig, att, det finns många ting som behöva ändras och rättas
till, många flej än man från början räknat med. Jag förmenar därför, att det är
högst sangvinisk att tro, att det skulle vara möjligt att få plan av denna typ
till ytterligare en jaktflottilj. Detta gällder således materielfrågan.

Den andra fråga, som uppställer sig, är huruvida det är möjligt att få personal
och överhuvud taget att organisera ytterligare en flottilj under femårsperioden.
Flygstaben säger att det skall gå, men jag vet, och det vet alla, som
suttit i utskottet, hur oerhört belastat utbildningsprogrammet på detta område
är, hur man utnyttjar lärarkrafter och anstalter till det yttersta. Det behövs
endast att den utrikespolitiska situationen kompliceras något mer än vanligt
och att vi till följd därav måste draga på en större beredskap vid flygvapnet
än vanligt, för att det skall bli nödvändigt att inställa både den ena och den
andra kursen. Då spricka dessa planer på utbildningen fullständigt, och det
går inte att komma fram till ett resultat härvidlag. Möjligheten att få till
stånd den önskvärda utökningen av flygvapnet är sålunda mycket problematisk,
hat oss därför avvakta provflygningarna nästa sommar. Då veta vi mera örn var
vi stå. Om det visar sig möjligt att genomföra denna utökning, kan Kungl.
Majit till 1944 års riksdag framlägga ett förslag därom. Kan en utökning icke
ske, behövs det icke något förslag, och då lia vi icke bundit oss, och vi lia ytterligare
någon tid på oss att bedöma situationen.

Man säger att ett sådant förfaringssätt skulle spränga kostnadsramen. Det
är klart, att det ligger någon sanning i detta, men som alla känna till har överbefälhavaren
i sitt yttrande över försvarsutredningens förslag påpekat, att det
helt säkert finnes åtskilliga besparingsmöjligheter, som icke under den korta
tid, varunder denna fråga förberetts, lia kunnat penetreras. Jag för min del
hyser också den uppfattningen, att det, när man nu kommer att gå ifrån principlinjerna
och kommer fram till detaljutformandet, skall vara möjligt att finna
områden där man kan spara. Huruvida man kan spara så mycket genom att
inskränka på byggnadsprogrammet, som man på visst håll tänker sig, är väl
ändå mera tvivelaktigt. Vi måste lia flygfält för att flygplanen skola kunna
flyga. Vi måste ha byggnader,^där personalen kan bo och äta och uppehålla sig.
Det änjju dock så, att vi ha ettårig värnplikt. Vi kunna väl ändå inte tänka oss,
att vi år efter år skola låta den ordinarie värnpliktskontingenten vara inkallad
först och främst ett ar för utbildning och kanske därefter i beredskapstjänstgöring
och hela tiden under fältmässiga förhållanden. Det tror jag inte är rimligt.
Jag tror nog, att vi bli nödsakade att bereda den manliga ungdomen någon
liten bekvämlighet under dess utbildningstid. Oavsett detta tror jag emellertid,

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landels försvarskrafter m. m. (Forts.)
att det visst kail finnas områden, där man skulle kunna spara, och jag tror också,
att ,det i byggnadspxogrammet gives saker och ting, som man skulle kunna
vänta med, örn det skulle vara nödvändigt. Jag förmenar alltså att man skulle
kunna åstadkomma besparingar på denna punkt, som skulle göra det möjligt
att lösgöra de medel, som kunna bli erforderliga för de kostnader, som inom
denna femårsperiod falla på den sjunde jaktflottiljen. Jag är nämligen övertygad
örn att det icke finnes någon möjlighet att inom denna femårsperiod helt
och hållet uppsätta denna flottilj och att använda alla de pengar, som därtill
äro beräknade.

Reservanterna vilja också utöka pansarvapnet. Det har här i dag sagts så
många ord örn pansarvapnets betydelse, att det inte är nödvändigt, att jag ytterligare
understryker detta. Jag är också övertygad örn att en ökning av pansarvapnet
kan vara till nytta. Men jag tycker ändå att man skulle fråga sig,
hur det kan komma sig att icke några högre militära myndigheter påyrkat en
utökning av försvarsberedningens förslag på denna punkt. Jag vill säga rent
ut, att både möjligheterna att öka pansarvapnet och att öka motoriseringen vid
armén ha undersökts inom försvarsutredningen. Därvidlag har man emellertid
stött på en svårighet, som vi icke ha kunnat övervinna, nämligen möjligheten
att skaffa tillräckligt antal motorfordon. Vi kunna nog göra stridsvagnar. Men
det blir inget pansarvapen endast av stridsvagnar. Det fordras ju åtskilligt
med andra fordon därutöver. Det är med hänsyn till vårt läge beträffande
gummiförsörjningen icke möjligt att skaffa dessa fordon. Alla känna ju till,
att detta är en av vårt försörjningsläges allra svåraste punkter. Vi ha helt enkelt
fått resignera och ställts inför en situation, som det inte står i vår makt
att övervinna. Det är väl ändå ganska meningslöst att fatta beslut örn att göra
en ytterligare utökning av pansarvapnet, när man ändå vet, att på avgörande
punkter organisationen icke kan genomföras. Jag menar alltså, att förslaget i
propositionen och i utskottsutlåtandet örn pansarvapnets utbyggande är ungefär
så omfattande som det är möjligt att åstadkomma med hänsyn till de råvarutillgångar
vi för närvarande ha.

Slutligen ha reservanterna även velat utöka det tunga arméartilleriet. Denna
ökning är naturligtvis lättare att genomföra. Endast i fråga örn vissa industriella
anläggningar kunna här möta svårigheter. Jag anser likväl att reservanternas
förslag, såsom det här föreligger, icke gärna bör bifallas av riksdagen.
Man kan först och främst inte, såsom någon talare här i dag gjort, påstå att
vårt arméartilleri är så förfärligt dåligt. Det är inte alls så. Vi äro icke illa
utrustade med tyngre artilleri. Vi äro ej ens illa utrustade med långskjutande
kanoner i detta arméartilleri. Man anser att kalibern är något för liten och man
vill gärna ha en grövre kaliber. Så har förslaget kommit fram, att man skall
göra en förstärkning av arméartilleriet genom att beställa en pjäs, som är
konstruerad och från början beställd för kustartilleriet. Man vill alltså utan
vidare applicera en rörlig kustartilleripjäs i armén. Jag kan inte annat än uttala
mina stora betänkligheter emot att göra detta. Jag känner av erfarenhet,
att denna pjäs visst är tämligen rörlig, men den är inte rörlig på ett sådant
sätt, att ett artilleri, bestående av dessa pjäser, med någon utsikt till framgång
skulle kunna följa med i rörliga arméoperationer. Gäller det att snabbt gå fram
med en armégrupp eller att gå tillbaka, blir det oerhört svårt att inpassa detta
artilleri i dessa rörelser. På stationära fronter, om man ligger i befästa ställningar,
där fronten håller vecka efter vecka eller månad efter månad, eller örn
det gäller att försvara en kust, kan detta ari ilion vara bra. Men jag kan inte
annat än uttala mina betänkligheter emot att utan vidare infoga det i armén
såsom en normal beståndsdel av denna. Om vårt kårartilleri, vilket mycket väl
kan vara fallet, behöver förstärkas med en långskjutande kanon av grövre kali -

Nr 24.

Olis Jagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
ber, få vi konstruera en kanon för det ändamålet. Men detta kunna vi inte
göra inom denna femårsperiod. Jag vill dessutom påpeka, att på detta område
man i rätt stor utsträckning kan ersätta detta artilleri med störtbombflyg. Här
kan alltså störtbombflyget göra en insats av ungefär samma slag som den arméartilleriet
kan göra. Jag finner det därför icke vara en så angelägen och trängande
uppgift att göra denna utökning av arméartilleriet, att jag för min del
skulle vilja förorda en sådan.

Jag har härmed försökt visa, att på tre huvudpunkter, där reservanterna föreslå
ökningar, deras förslag icke leda fram till någon större effektivitet. Den
sjunde jaktflottiljen kan med sannolikhet icke uppsättas inom femårsperioden,
förstärkningen av arméartilleriet är icke nödvändig och det möter mycket stora
svårigheter att åstadkomma en utökning av pansarvapnet.

Jag skall nu be att få övergå till den andra sidan av saken, nämligen till
det avsnitt, där reservanterna föreslå, att vi i stället för att skaffa pengar till
dessa tre moment, som jag har talat om. skulle fatta beslut att upphäva 1940
års riksdagsbeslut om att bygga de två lätta kryssarna. I realiteten är det väl
detta reservanterna syfta till, åtminstone förefaller det mig, som om argumentationen
närmast gick på denna linje. Med hänsyn till vad jag nyss anfört
kan det icke finnas någon anledning att göra detta för att lösgöra medel. Jag
kan nämligen inte se att de ändamål, vartill man skulle använda dessa pengar,
kunna komma att spela någon roll inom den femårsperiod, som vi här röra
oss med.

Man säger: vi skola inte bygga dessa kryssare, utan vi skola i stället skaffa

oss någonting, som mera snabbt och effektivt--såsom det står i reservationen

— kan öka vår försvarsstyrka, Så föreslår man en sjunde jaktflottilj, ehuru det
är ett faktum, att ingen har vågat säga, att denna flottilj kan uppsättas tidigare
än 1947, under det att kryssarna bli färdiga 1946. Det är alltså inte riktigt,
att man far någonting, som blir snabbare färdigt, örn man använder dessa pengar
till jaktflyg i stället för till kryssarna. Tvärtom använder man dem då till en
sak, som blir färdig åtminstone ett år senare. Vi hörde nyss i ett anförande, jag
tror det var av herr Knut Petersson, att en förstärkning av arméartilleriet icke
heller kan genomföras, förrän under femårsperiodens sista del. Det blir således
inte heller där någon mera snabb förstärkning. Dessa argument äro följaktligen
icke hållbara.

Sedan kommer man med ett annat argument, nämligen detta: om vi byg''ga
dessa kryssare, kommer det att bli konkurrens mellan olika försvarsändamål
rörande tillgängligt material och industriell kapacitet. Vad gäller den industriella
kapaciteten kan jag icke förneka, att i en viss trängre sektion kommer det
att bli någon konkurrens mellan försvarsändamålen, om vi samtidigt med att
yi bygga kryssarna skola göra åtskilliga andra saker. Svårigheten där är dock
icke större än att utredningarna visa, att det skall kunna genomföras. Men vad
materialet beträffar, konkurrera dessa kryssare egentligen icke med något annat
försvarsändamål. Man kan säga, att försvaret som helhet konkurrerar ganska
kraftigt med det civila behovet och att det där gäller en mycket svår avvägningsfråga.
Men om jag tar kryssarna som en sak för sig, äro de kvantiteter av
material för dessa, beträffande vilka vi ha ringa tillgång, så obetydliga i förhållande
till hela vår tillgång eller till den totala åtgången därav, att de i de
flesta fall icke spela någon roll. Det finns en punkt, där man kan säga, att örn
man fullföljer den ursprungliga planen, blir det en mycket svår konkurrens med
civila ändamål, men det har gjorts en utredning, som visar, att vi beträffande
det materialet utan att sänka kvaliteten kunna minska mäng''den till hälften.
Dessutom är det sannolikt, att vi för kryssarbygget skola kunna skaffa oss
extra kvantiteter utifrån av den metall det är fråga örn. I själva verket finns

Onsdagen den 17 juni 1942 f. ra.

Nr 24.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
det alltså förutsättningar för att nian i ganska betydande grad skall kunna
eliminera denna svårighet.

Av vad jag nu har sagt framgår, att jag för min del hyser den uppfattningen,
att det ur materialsynpunkt icke bör möta några hinder att bygga kryssarna.
Det är klart, att vi skola lägga byggnationen på ett förståndigt sätt, så att vi
icke störa materialläget i onödan, men bygget kan genomföras.

Då kan man säga: örn försvarsministern är färdig med denna sak, Ilar
kanske Kungl. Majit i verkligheten prövat frågan om materialtilldelningen.
Men det är inte så. Jag har icke velat föredraga denna fråga i regeringen,
förrän riksdagen fattat sitt beslut. Jag har icke velat på något sätt förhandsbinda
riksdagen, utan först sedan riksdagen har fattat sitt beslut, skall denna
prövning ske. Men jag kan icke sticka under stol med att jag för min del vid
min föredragning kommer att förorda, att vi nu reservera material och sätta
i gång med detta bygge.

Jag skulle kanske i detta sammanhang ett ögonblick stanna vid ett yttrande
av herr Andrén, som frågade, varifrån vi skola få olja till dessa kryssare.
Han anförde, att örn två sådana operationsgrupper, som det här är tal om,
ginge ut samtidigt och vore ute tio timmar, skulle det kräva 1.000 ton olja.
Jag känner inte grunderna för den beräkningen. Jag har efter herr Andréns
yttrande här själv gjort ett överslag. Jag tänker mig, att två fulla operationsgrupper
gå ut och äro ute i tio timmar. Under nio av dessa timmar gå de med
marschhastighet, och under en timme gå de med högsta hastighet — vi skola
nämligen komma ihåg, att man inte går med högsta hastighet annat än under
strid, och en sjöstrid räcker, som alla veta, bara några, minuter i taget. Med
denna beräkning tror jag, att jag har tagit rundligt till. Då finner jag, att
dessa två operationsgrupper förbruka 500 ton olja för ett sådant pass, alltså
ungefär halva den kvantitet, som herr Andrén här nämnde. Och jag vill påpeka,
att den mindre delen av oljan konsumeras av kryssarna och den större
delen av de andra fartygen i operationsgrupperna, fartyg som ju både herr
Andrén och de, som ha reserverat sig tillsammans med herr Gränebo, anse, att
vi skola ha. Jag skulle därför tro, att oljefrågan inte bör skrämma oss från
att skaffa oss effektiva örlogsfartyg. Jag tror, att den saken kan lösas.

Sedan kommer jag fram till huvudargumentet mot dessa kryssare — ja, det
är kanske ett komplex av argument. Det framställes så, som om speciellt dessa
kryssare vore så utsatta för fara från luften, att det helt enkelt vore hopplöst
att räkna med att ha sådana fartyg. Jag hörde med ett visst intresse på den
krigserfarenhet, som herr von Heland här lade fram. Den skymtade också hos
herr Gränebo, och den var mycket ensidig. Den visade, att i strider till sjöss
spelar flyget en mycket betydelsefull roll och ställer till mycken förödelse.
Det är alldeles riktigt, men varför talade inte herr von Heland om att Polens
flygvapen aldrig kom upp i luften, därför att det tyska flygvapnet slog sönder
det? Varför talade inte herr von Heland om att det 1940 fanns en engelsk
armé i Norge, vilken inte kunde stanna på grund av det tyska flygvapnet?
Varför talade inte herr von Heland örn att Frankrikes och Englands förenade
arméer bröto samman, därför att tyskarna hade luftherraväldet över krigsskådeplatsen
i väster? Blir inte den slutsats, men skulle dra av detta, örn man
följde herr von Helands linje, den, att man inte kan lia en flotta, inte ett flygvapen
och inte en armé, ty alltsammans blir förstört av flyg? Men jag
frågar: Finns det någon statistik, som visar, att kryssare äro särskilt utsatta
för att bli förstörda av flygvapnet? Nej, det finns såvitt jag vet inte. Jag har
inte lika moderna siffror sorn herr Lindström skaffat sig, men mina siffror
kunna kanske ändå i någon mån användas. De avse tiden fram till den 1
februari detta år. Jag har inte brytt mig örn att ta med slagskepp och

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets för sv ar skraf ter m. m. (Forts.)
hangarfartyg, utan jag har bara tagit med tre slags fartyg, nämligen lätta
kryssare, flottiljledare och jagare. En flottiljledare är, som alla känna till, en
stor jagare, varför vi kunna slå samman dem med jagarna. Denna statistik
visar, att under tiden september 1939—1 februari 1942 sänktes 16 lätta kryssare
och 128 jagare och flottiljledare. Av dessa ha 7 lätta kryssare och 41
jagare och flottiljledare sänkts av flyg. Denna statistik visar ju, att flyget
är ganska farligt för jagarna, och det är väl rätt naturligt, eftersom jagarna
äro de minst skyddade av alla fartyg. Ändå anse ju reservanterna, att vi
skola ha jagare. Man anser till och med, att vi skola öka antalet jagare på kryssarnas
bekostnad. Jag förstår inte riktigt, hur detta rimmar. Visar inte i
själva verket krigserfarenheten, att flygvapnet är farligt för allting, både för
armé, för flyg och för flotta? Det är en maktfaktor, som man icke kan undgå
att ta med i .beräkningen, och den spelar en avgörande roll. Men ha vi inte
månne kommit dithän, att vi kunna säga, att krigserfarenheterna nu börja
visa, att det finns möjligheter att eliminera flygets farliga inverkan? Tekniken
ger sådana möjligheter. Man kan bygga fartygen mera motståndskraftiga, liksom
man kan vidta åtgärder beträffande både flygvapnet och armén, som göra
dessa mera motståndskraftiga mot flyg. Man kan välja en taktik, som försvårar
flygvapnets användning, och man kan camouflera de föremål, man vill
skydda, när de icke användas. Jag hörde visserligen en talare i andra kammaren
säga, att man inte kan gömma dem, därför att det är fråga om ett överraskningsmoment,
men det är dock ett faktum, att tyskarna byggt ett slagskepp
färdigt under kriget, nämligen »Tirpitz», nere i Wilheimshaven, där
det var utsatt för engelskt .bombflyg. Och det blev färdigt. Vi veta, att två
tyska slagskepp legat borta i Brest eller någon annanstans på den franska västkusten.
De bombades jämt och samt sönder, men de gingo ändå en vacker dag för
full maskin och fullt stridsdugliga genom Engelska kanalen.

Man har kommit så långt i denna konst, att det utan minsta tvekan kan
sägas, att när örlogsfartyg behöva ligga stilla i krig, har man också medel
att ganska effektivt gömma dem för insyn från flygarna. Man kan vidare
genom att framföra flottförbanden i en taktisk enhet, där man grupperar de
olika fartygen pa ett lämpligt sätt, i mycket hög grad bryta verkan av flygtorpedanfall.
Och man kan minska flygets verkningar genom att ge fartyg,
som orka bära det, ett pansardäck, som håller emot åtminstone medelsvåra
flygbomber.

Jag menar alltså, att man inte skall överdriva saker och ting. All historisk
erfarenhet visar, att det jämt och ständigt kommer fram nya stridsmedel. De
visa sig till en början ha en häpnadsväckande verkan, men det dröjer inte länge,
förrän man har funnit motmedlen och i högsta grad lyckats neutralisera verkningarna.
Var och en kan väl ändå. se, att nu ha vi kommit en bit förbi topppunkten
av. flygvapnets överraskningsverksamhet såsom ett nytt vapen, nu
äro vi en bit på väg att finna motmedlen. Då är det egentligen något efterblivet
att säga, att man inte vågar göra den och den saken, därför att man
fruktar, att den skall vara särskilt utsatt för flygvapnet.

Reservanterna vilja i stället bygga mindre fartyg, och herr Knut Petersson
hade en taktisk teori, som jag kanske ett ögonblick får lov att ta upp till bemötande.
Såvitt jag fattade honom rätt, förde han fram ungefär samma teori
som jag har sett beskriven i den tidning, till vars medarbetarstab herr Knut
Petersson hör. Jag fattade, att finessen med det hela var, att förr hade man
en stor kustflotta, men det var fel, och nu vill man gå över till operationsgrupper,
. men det är också fel. Man skall ha många små fartyg, och dem skall
man sprida.ut efter kusterna. Jag undrar då, till vilken nytta de små fartygen
i sitt utspridda läge skola bli. Här predika vi. att det måste bli samverkan

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
mellan försvarsgrenarna, samverkan mellan flotta, flyg och armé. Samtidigt
kommer herr Knut Petersson och predikar, att det inte skall vara någon samverkan
mellan flottans fartyg. Men det måste vara samverkan mellan kustflottans
fartyg, och den nya taktik, som har framlagts i den strömbäckska utredningen,
går egentligen ut på att i stället för att som i den gamla taktiken
rada upp fartyg av samma slag och föra dem fram till strid, skapar man en
grupp, som är sammansatt av olika fartygsslag, som skola hjälpa varandra
inbördes för att komma till ett gott resultat. Den strömbäckska utredningen
har inte haft sin utgångspunkt i denna frågeställning: Vi lia nu en kryssare,
hur skola vi använda den? Nej, bakom ligger en prövning inom den militära
ledningen i Sverige, hur den sjömilitära taktiken skulle utformas. Jag skall
kanske redogöra härför litet utförligare.

Man har alltså kommit till den uppfattningen, att vi icke kunna bygga stora
fartyg. Vi kunna inte bygga slagskepp och tunga kryssare. När slagskeppen
gå över 35,000 ton och de tunga kryssarna komma upp till 15,000 ton, kunna
vi inte följa med i kapplöpningen. Vi kunna därför inte etablera någon huvudförsvarslinje
ute i vattnet. Vi måste gå tillbaka till stranden och bygga huvudförsvarslinjen
på Sverigeskeppen, på det fasta och rörliga kustartilleriet och på
arméstridskrafter.

Men detta kan ju inte medföra, att vi skola låta en eventuell motståndare
fritt husera i de vatten, som omge Sverige. Det skulle leda till de mest katastrofala
följder. Vi måste finna medel att göra det svårt för en motståndare ute
på de Sverige omgivande vattnen. Vi skola göra detta genom mineringar, men
de äro fasta; minorna ligga där de ligga, och de måste skyddas, så att de inte
svepas. Vi skola grunda försvaret på u-båtar, och dessa äro visserligen rörliga,
men de äro såsom anfalls- och stridsenheter ganska stationära. Där de lia placerat
sig, där finnas de. De kunna inte snabbt flyttas till ett annat område.
Vi skola ha flyg — torpedflyg och bombflyg — som kan övervaka vattnet och
som kan angripa en motståndare. Men när man vet, att man under fjärdedelen
av årets dagar häruppe i våra vatten icke kan använda flyg, därför att det icke
är flygväder, och när man vet, att flyget icke kan göra sig gällande under
natten, är det väl uppenbart, att det finns en lucka i sjöförsvaret, som .mäste
fyllas, och därför äro utskottsniajoriteten och reservanterna eniga om att vi
skola skaffa oss snabba torpedbärande fartyg, som fylla den luckan.

Vi grunda alltså vart försvar ute till sjöss på torpeden och på minan. Det är
också klart, att dessa snabba torpedbärande fartyg skola vara jagare och motortorpedbåtar,
men hur skola de komma fram till anfall? Ja, det kan ju hända,
att de i enstaka fall kunna lyckas att under natten smyga sig på någon motståndare
men de kunna inte utan hjälp utöva någon planmässig verksamhet. De
måste åtminstone ha möjlighet att fösa undan motståndarens jagare. Vi skola
komma ihåg, att stormakterna bygga massor av jagare. Det är deras förbrukningsartikel,
de finnas överallt. Kan man inte fösa bort dessa fartyg, kan man
inte komma fram till anfall på transportfartyg eller på större krigsfartyg. När
man da vet, att stormakternas jagare ha antingen sex 12-cm kanoner eller fem
13-cm kanoner eller kanske till och med fyra 15-cm kanoner —- det har börjat
talas örn den saken uppstår problemet: hur skola vi få bort de där jagarna
och öppna väg för våra torpedbärare?

Det bär i den militära ledningen i Sverige mycket allvarligt prövats, örn man
skulle gå över till att skapa en llottiljledare eller en större torpedjagare, större
och starkare än stormakternas jagare. Resultatet av den omprövningen blev, att
man skulle få en fartygstyp, som var så pass dyr, att vi måste pruta av på
antalet fartyg. Vi skulle vidare tå ett fartyg, som var synnerligen sårbart för
störtbombfällning. Vi skulle alltså få mindre skyddade, mindre hållfasta och

Forsta kammarens protokoll 10Jj2. Nr 2h. 4

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
färre fartyg. Därför kom man fram till att vi i stället skulle lia relativt små
jagare, som huvudsakligen vore torpedbärare och icke artillerifartyg, men att
vi skulle låta varje operationsgrupp få ett fartyg, som var starkt nog för att
kunna fösa undan motståndarnas jagare och föra fram torpedbärarna till anfall
och som samtidigt var motståndskraftigt. Det har prövats, örn vi skulle
bygga kryssare på 4,000 eller 5,000 ton, och efter många prövningar kommo
vi till slut till kryssare på 7,000 ton, som det nu är fråga om. Och varför? Jo,
därför att vi på detta fartyg kunde få en osedvanligt stor eldkraft, och vi
kunde få ett pansardäck, som håller mot medelsvåra flygbomber. Yar och en
förstår väl ändå, hur viktigt detta är. Kan en motståndares störtbombplan
komma flygande med tio 100- och 50-kg bomber och en sådan bomb är tillräcklig
för att sänka fartyget, är detta ju en stor fördel för motståndaren, men
örn han måste komma med medelsvåra bomber, varav han endast kan ta två per
plan, blir träffresultatet långt mindre och utsikterna till framgång också långt
mindre. Därför måste det vara av betydelse, att man kan få ett så pass skyddat
fartyg, som det här är fråga örn. Och när vi sätta dessa kryssare som
flottiljledare tillsammans med jagare av en mindre storlek, få vi fler fartyg än
örn vi skulle göra jagarna så stora, att de kunde mäta sig med stormakternas
jagare. Då är det både ur ekonomisk synpunkt och med hänsyn till styrkan
otvivelaktigt en fördel att gå denna väg.

Jag menar alltså, att när det nu har beslutats att bygga kryssare, så avviker
detta, icke från det program, som även reservanterna ha gått in för, nämligen
att vi skola ha snabba torpedbärande fartyg såsom grundvalen för den flotta,
som skall operera i vattnen omkring Sverige. När herr Knut Petersson säger,
att dessa operationsgrupper äro bundna till Östersjökusten, vill jag bara genmäla,
.att allt sadant mäste bli beroende pa överbefälhavarens bedömning, hur
han vill disponera stridskrafterna. Örn kommendör Strömbäck gjort sin utredning
väsentligen, för det alternativet, så utesluter det ju icke, att de användas
på annat sätt. Yi. ha prövat detta i krigsspel och på annat sätt, för att utreda,
hur. dessa operationsgrupper skulle kunna användas t. ex. för att avslå ett invasionsförsök
mot Skåne. Det visade sig, att de då voro till högst betydlig
nytta. Genom sin snabbhet och rörlighet skulle denna flotta kunna fylla den
uppgift, som 1936 års flotta icke kunde fylla.

Jag måste alltså säga, att egentligen ingenting av det, som herr Knut Petersson
när tog upp beträffande taktiken och strategien, inte varit prövat, och man
har därvid kommit till en helt annan uppfattning än den, som han här har gett
uttryck åt.

Jag tror, att man utan vidare kan säga, att det förslag, som här föreligger
bygger på krigserfarenheterna. Det tar hänsyn till den fara. som flyget utgör
även för sjöstridskrafterna, och det försöker att motverka denna fara. Det
skapar samtidigt en rörlig, slagkraftig flotta, som kail fylla sin uppgift såsorn
ett led i det svenska försvarsväsendet.

Vi behöva alltså både jagare, motortorpedbåtar och dessa kryssare, och då
ställer man sig den frågan: vilket är nu angelägnast? Skola vi bygga jagare
törst och sedan kryssare, eller tvärtom? I verkligheten ha vi ju färdiga eller
under byggnad så mångå, jagare, att det räcker till två operationsgrupper.
IJenna jagartyp är visserligen kanske inte alldeles modern, men jagarnas fart
ar tillfredsställande och likaså torpedbestyckningen. Artilleristiskt äro de kanske
något för svaga, och de ha också några andra nackdelar, men det är i alla
tall en ganska användbar jagartyp. Där lia vi alltså redan stommen till två operationsgrupper.
Men vi ha ingen flottiljledare, vi lia icke något fartyg med
samma hastighet som kan bryta väg för våra torpedbärare. Är det då inte naturligt,
att man betraktar det såsom angelägnast att nu bygga kryssarna? Det

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
är de, som behövas som grundval för den nya taktik, som jag här har talat om
och som sannerligen är värd att pröva. Den är, såvitt jag förstår, av den beskaffenheten,
att den utgör ett verkligt framsteg i vår sjömilitära taktik, inte
hara i jämförelse med våra egna förhållanden i gången tid, utan också i jämförelse
med vad som förekommer inom andra mariner. Jag tror man kan säga,
att man trevar i samma riktning på alla möjliga håll, och jag tror inte vi behöva
säga, att vi ligga efter i det avseendet.

Nu lia vi alltså här en försvarsplan, som syftar till att skapa ett modernt
försvarsväsen. Alla ha vitsordat, att planen innebär betydande framsteg i modernitet
beträffande armén och flygvapnet. Skola vi då, när vi ta denna försvarsplan,
utesluta flottan? Skola vi låta den ligga utanför, utan någon beräkning
örn hur den skall användas? Skola vi på vaga grunder låta den alltjämt
bestå av ett antal lätta fartyg utan inbördes sammanhang, utan en utarbetad
taktisk plan för användandet? Jag måste säga, att denna försvarsplan skulle
vara ganska halvgjord, örn icke kryssarna kunde anskaffas såsom det nödvändiga
komplementet till vår flotta, för att denna med hänsyn till modernitet
skall komma i nivå med de övriga försvarsgrenarna.

Till sist vill jag endast säga, att när vi nu gå att fatta beslut örn denna försvarsplan,
bör det ske med klart medvetande om att det gäller för Sverige att
vara berett att vid varje tidpunkt göra den insats, som då kräves. Vi kunna
inte bygga på spekulationer örn framtiden. Vi veta icke, vad denna bär i sitt
sköte. Vi kunna inte säga: örn två år är det fred, örn tre år är det fred. Vi kunna
inte heller säga: örn tre år står kriget på sin höjdpunkt. Vi veta ingenting
örn allt detta. Vi veta bara, att vi måste möta morgondagen sådan den kommer,
och när vi möta den, skola vi vara i stånd att möta den på bästa sätt. Så
länge vi ingenting veta om framtiden, måste vi befinna oss i största beredskap
på alla områden, även försvarets. Därav följer väl såsom en given sak, att det
är bättre, att vi bära bördor, som kanske i framtiden visa sig ha varit onödigt
tunga, än att vi nu icke vilja påtaga oss dessa bördor och det sedan visar sig,
att vi icke ha gjort vad vi kunnat. Det är detta, som gör, att vi både med stort
jämnmod och tillförsikt örn framtiden böra kunna förena oss örn att nu ta detta
stora steg framåt till förstärkning av det svenska försvarsväsendet. När vi det
göra, veta vi, att det viktigaste för oss är ändå, att vi kunna bevara Sverige som
ett självständigt land. Ty Sverige är utgångspunkten för alla våra strävanden.
Vad vi än sträva efter, så gå vi ut från Sverige. Utan detta land såsom självständigt
äro våra strävanden slut. Om vi vilja förbättra de sociala förhållandena,
örn vi vilja arbeta för fred på jorden, örn vi vilja skapa ett samhälle, som är
bättre i det eller det avseendet, så bygga vi först och främst på att vi ha en fri
arbetsplats, där vi kunna utnyttja våra krafter. Den arbetsplatsen är Sverige,
och för att bevara den finns det egentligen ingen gräns för de offer, som vi
böra ta på oss.

Herr von Heland erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag beklagar, att det enligt riksdagsreglerna endast är tillfälle att giva en kort
replik. Jag hinner dock nämna, att vi inom utskottet ha fått andra uppgifter
beträffande rnaterialmöjlighetema än dem, som herr statsrådet nu liimnat. Delta
har gällt såväl kryssarbygget som jaktflygflottiljen, och de ha lämnats av
industrikommissionens ledning, av flygindustriens ledning och av en officer
tillhöranle flygförvaltningen. Jag vill också säga, att om herr statsrådet kritiserar
endast reservationen, så har han tydligen glömt vad man skrivit i utskottet.
Ty där utgår man också ifrån att man skall ha den sjunde jaktflottiljen
under femårsperioden, och man ger Kungl. Majit fullmakt att skaffa erforderlig
material. Det är alltså ingen skillnad härvidlag. Örn det emellertid skul -

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvar skraf ter m. m. (Forts.)
le anses vara skillnad mellan utskottets förslag- och vårt beträffande önskemålet
örn den sjunde jaktflottiljen under femårsperioden, så är det väl beroende därpå,
att utskottet mera litat på sådana påståenden, som herr statsrådet Sköld lämnat
här i kammaren, under det att vi reservanter ha förlitat oss på de uppgifter,
som vi under ämbetsmannaansvar ha fått från flygindustrien, flygförvaltningen
och industrikommissionen. Vi ha givetvis ansett att fackmännen från dessa
institutioner hava bäst reda på de saker, som det här gäller.

Herr statsrådet Sköld: Jag vill endast tillägga, att jag har full kunskap
om vad som i detta avseende har förekommit inom utskottet, och jag vet också,
att från dessa myndighetspersoner, som herr von Heland åberopade, har lämnats
uppgifter under vissa förutsättningar. Dessa innebära ju bl. a., att deras
tidtabell beträffande flygplankonstruktionen håller. Av min erfarenhet vet
jag, hur svårt detta är, och jag menar därför, att dessa uppgifter få gälla för
vad de kunna, men de komma säkerligen att visa sig vara alltför sangviniska.

Herr Nilsson, Johan i Malmö: Herr talman! Även jag skulle vilja utala min
tillfredsställelse över att försvarsutskottet Ilar så enigt skilt sig ifrån sin uppgift,
som faktiskt är förhållandet.

Dagens principdebatt påminner örn den principdebatt, som fördes i försvarsutskottet.
Där uttalade alla talare, kan jag säga, ett mycket bestämt önskemål,
att den nya försvarsorganisationen måtte komma att äga en sådan elasticitet,
att den kunde krympas och utvidgas med hänsyn till olika lägen, utan att man
behövde ändra själva organisationen. Efter ett genomgående i detalj av förslaget
visade det sig emellertid snart, att detta icke i tillräcklig grad stod att vinna
beträffande avsikten att vid fredliga förhållanden minska och förbilliga organisationen.
Däremot äro utvidgningsmöjligheterna mycket stora i förslaget
till organisation, liksom utsikterna att öka kostnaderna. Man kan därför utan
överdrift säga, att inom en överskådlig gången tid det icke legat på riksdagens
bord ett förslag till försvarsorganisation, som beträffande omfång och kostnader
haft så stora utsikter att växa som det föreliggande. Många frågor stå öppna
för den närmaste framtiden. De 3,772,915,000 kronor, som den femåriga
uppsättningsperioden skall kosta, liksom den årliga kostnaden av 754,583,000
kronor, komma säkerligen att ökas med avsevärda belopp, och detta långt ifrån
allenast med hänsyn till de prisförhöjningar, som komma att inträda. Lika osäkert
torde det säkerligen också bli med de 650,427,000 kronor per budgetår,
sorn krävas efter genomförd organisation — örn organisationen nu kommer att
stå sig så länge.

Det ar därför, som majoriteten bakom de här föreliggande utlåtandena icke
utan vidare velat lyssna till vissa röster inom utskottet, som här och där sökt
öka på organisationen och redan på detta stadium spränga den beräknade
kostnadsramen.

När man läser igenom försvarspropositionen, kan ju var och en alltid komma
att stanna vid någon punkt, där en ökning kan anses nödig. Artilleriet,
pansarvapnet, flygvapnet, för att nämna några vapenslag, ha varit särskilt i
åtanke. Jag har personligen alltid hyst stora förhoppningar på flyget, men
gränsen för vad vi förmå måste ju sättas någonstans. Och då reservanterna
icke ha kunnat'' peka på en motsvarande besparing på annat håll, har majoriteten
icke kunnat följa dem, utan hänskjuter dessa frågor mera till Kungl.
Maj:ts prövning.

Det är heller icke klokt att anstränga vårt folk till yttersta gränsen. Sveriges
folk vill säkerligen offra allt för att sksMda sin frihet och sitt oberoende,
därom råder en enighet, som det skulle vara oklokt att äventyra. Så

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets för sv ar skraf t er ni. m. (Forts.)
kunde ske, i fall man ginge över den gräns, där förmågan att bära bördan
upphör. Dessa miljoner måste samlas ihop genom skatter. Man har visserligen
i början av propositionen framlagt några ekonomiska och statsfinansiella synpunkter,
som skulle klarlägga möjligheterna för vårt land att bära utgifterna
för den nu föreslagna försvarsorganisationen. Många omständigheter tyda
emellertid på att dessa i utsikt ställda tillgångar kunna bli rätt så osäkra.
Det måste därför anses vara i hög grad oklokt att gå ut över den ekonomiska
ram, som här är uppgjord. Detta så mycket mer som vissa utgifter, som
egentligen skulle tillhöra de fem uppsättningsåren, ställts på framtiden, t. ex.
vissa byggnadskostnader.

En av departementschefen gjord överslagsberäkning av byggnadskostnaderna
för arméorganisationen skulle uppgå till 122 miljoner kronor. Försvarsutredningen
hade tänkt, att detta skulle ingå i femårsplanen, men departementschefen
har upptagit endast 46 miljoner på femårsplanen och skjutit de andra
miljonerna till tiden efter de fem åren.

Det förefaller mig därför, att man får iakttaga försiktighet med våra miljoner,
så att vi kunna hinna få skattedragarna med oss. Många skattedragare
fråga säkerligen: är det meningen, att denna börda skall fortsätta även i framtiden?
Vi veta ingenting härom. Det har nyligen också sagts av försvarsministern:
vi veta ingenting örn hur utsikterna för framtiden i det avseendet
komma att gestalta sig. Och jag vill tillägga: Det beror helt enkelt på det
fredsslut, som vi hoppas skall komma en gång. När man är inne på det spörsmålet
så kommer man osökt in på 1925.

Jag måste med några ord uppehålla mig vid 1925, herr talman, eftersom
jag så ofta har hört folk be örn ursäkt för just detta år — eller rättare sagt
det beslut, som den gången fattades. Försvarsorganisationen av 1925 beräknades
av dem, som stodo för detta beslut, att stå sig i 10 år, d. v. s. man
skulle nedskriva försvarsutgifterna under den tiden. Som alla veta så stod
också det beslutet sig i dessa 10 år.

Jag kan säga, att alla partierna ju i själva verket äro eniga örn det förslag,
som här föreligger, men jag kan också tillägga, att 1925 var man också
enig örn att skriva ned utgifterna med hänsyn till vad som hade passerat
under världskriget, fastän man stannade vid olika belopp.

Kamrarna voro den gången sammansatta av två grupper, en mycket liten
grupp, som ingenting alls ville, och en annan stor grupp, som var delad i tre
större partier. Alla dessa ville nedskrivning. Den andra, som inte ville någonting,
yrkade avslag på alltsammans. När jag ser efter under dessa år, som
sedermera lia gått, så är det egentligen den lilla gruppen, som ingenting ville,
som alltid och ständigt ber örn ursäkt för 1925. 1925 gav den svenska staten
möjlighet att utveckla en social rörelse, som vårt folk har haft stor nytta av.
Dessutom hade 1925 den förtjänsten, att vi inte fortsatte med rustningarna och
skaffade alla förråd fulla av omodern materiel, som i dag hade varit obrukbar.
Alltså skapade 1925 möjligheter för vårt folk att tillgodose sina sociala
behov och skapa ett med samhället kännande folk, samtidigt som det gav
styrka åt den framtid, som vi nu i dag stå uti och där vi bygga upp ett
under enig tillslutning nytt försvarssystem.

Sedan jag har sagt detta vill jag säga ett ord till dem, som fråga hur
framtiden skall bli. Jag vill upprepa, att vi ingenting veta därom. Vi veta
ej hur kriget kommer att sluta. Om fredsslutet veta vi heller ingenting. Vi
ha vissa förhoppningar, som gå ut på att de största krigsivrarna må på ett
eller annat sätt stäckas, så att människor kunna få i lugn och ro leva sitt
liv, men annars veta vi ingenting. Jag skulle vilja säga, att denna börda, som
i dag lägges på svenska folket, blir mycket tung att bära, men den bör anses

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
vara lätt, om jag lägger den i ena vågskålen och i den andra lägger vår
frihet och vårt oberoende. Då äro offren inte för stora, men varén övertygade
örn att den tid nog kommer, då vi måste justera vad vid i dag äro färdiga
att besluta. Jag är således fullt övertygad örn att vi få ett nytt 1925 med
beaktande av de erfarenheter, vi ha vunnit under dessa tider, som ha gått.
När freden är sluten, världen ligger i spillror och vi kunna skönja konturerna
till en 25- eller 50-årig fred, vore det oklokt att inte utnyttja den pausen
till minskning av försvarsbördorna liksom vi gjorde under de 10 åren efter
1925. Det må därför också sägas till protokollet, och jag är övertygad örn
att den dag skall komma, då vi kunna åstadkomma vissa lättnader för vårt
skattetyngda folk utan att eftersätta vår säkerhet som nation.

Sedan har det talats örn de ökningar, som äro föreslagna. Jag har just på
grund av försvarsministerns anförande ingen anledning att uppehålla mig vid
dessa ökningar av artilleriet, pansartrupperna och flygvapnet. Han yttrade
nämligen i sitt anförande, att det måste lia inträffat någonting i försvarsutskottet,
eftersom sådana reservationer ha kunnat avgivas med den motivering,
som där är intagen. Jag måste säga, att det har inte alls inträffat någonting
i försvarsutskottet, som kan motivera reservationerna, som utseendet ger vid
handen. Vi lia vid flera olika tillfällen framhållit just de synpunkter, som
försvarsministern underströk beträffande t. ex. jaktflottiljen, hur ringa utsikter
det var att få fram den förr än i slutet av. 1946 eller början av 1947.
Men på den punkten ha reservanterna också svängt en liten smula. De började
med att yrka på ett uppskjutande av kryssarbygget, med tanke på att man
i stället borde skaffa vad man just nu behövde. Vi framhöllo då, att man
inte kan skaffa jaktflyget förr än vid de nyss nämnda årtalen. Men när så kryssarbygget
var beslutat, höllö reservanterna ändå fast vid dessa utökningar
av pansartrupperna och flyget. Man vill öka både pansartrupperna, flygvapnet
och artilleriet, även örn de ej kunnat få dessa ökningar justerade som det
annars hetat.

Men eftersom försvarsministern kom in på dessa saker, skall jag inte förlänga
denna principdebatt härom. Jag vill endast säga, att den lilla oenighet,
örn jag så får uttrycka mig, som antydes genom de föreliggande reservationerna,
inte är så stor som man på vissa håll synes vilja göra den. Tvärtom
är försvarsutskottet i de stora linjerna helt enigt. Om vi på några små detaljpunkter
kommit att hysa delade meningar, får varken riksdagen eller svenska
folket taga det till intäkt för att vi i utskottet skulle ha gått fram i oenighetens
tecken.

Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag
i den föredragna punkten.

Herr Holmström: Herr talman! Den föregående ärade talaren började med
några erinringar örn vad som skedde 1925. Herr andre vice talmannen Åkerberg
gjorde likadant i sitt anförande. Han förklarade, att det inte från hans och
hans meningsfränders sida behövdes någon »syndabekännelse». Jag skall, inte
tala om den snö som föll i fjol. Jag vill bara erinra örn att vid nedrustningsbeslutets
fattande 1925 antecknade sig alla högerrepresentanter i båda kamrarna
som reservanter emot beslutet. Reservationen dikterades i vardera kammaren
av högerns dåvarande ledare, Trygger och Lindman, varefter högerrepresentanterna
instämde. Det är, såvitt jag kan erinra mig, det enda tillfälle, då
man under de senaste årtiondena i kamrarna har låtit anteckna reservation mot
ett beslut.

Tredje särskilda utskottet är det fjärde försvarsutskott, som jag under min
riksdagstid haft äran att arbeta i. Detta års försvarsutskott har bjudit på myc -

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försv ar skr af ter m. m. (Forts.)
ken tillfredsställelse och glädje, om jag jämför med under vilka förhållanden
arbetet bedrevs i 1924 och 1925 års försvarsutskott och även i 1936 års. Vi ha
i år kunnat diskutera försvarsfrågan lidelsefritt och sakligt. Jag anser, att försvarsutskottets
utlåtande i år är ett stycke svensk historia, god svensk historia.
Det är ett vittnesbörd örn att vi svenskar nu äro sammangjutna i ett fast block,
ett block, vars hållfasthet en främling bör akta sig för att pröva. Vi äro eniga
i det stora beträffande den blivande försvarsorganisationen. Även jag anser
det angeläget att göra detta uttalande. Det är endast örn detaljer, som vi diskutera.
Och ingen bör taga dessa kanske långa debatter i kamrarna som ett tecken
på, att vi stå splittrade.

Debatten har hittills huvudsakligast kommit att gälla kryssarbygget. Herr
Lindström sade, att de, som i vita mössor på sin tid propagerade för byggandet
av F-båten, nu stå på den andra sidan. Ja, även jag var på den tiden med
och propagerade för F-båten. Men det var då det. Det var på den tiden, då man
för att framhålla omöjligheten av en sak begagnade uttrycket: »Har du sett
mig flyga?» Nu har flygvapnet tillkommit, och dessförinnan u-båtsvapnet. Det
var en — jag höll på att säga landsman till mig, Fabian Månsson, som då var
en ivrig opponent mot F-båten under påpekande av u-båtsvapnets tillkomst;
han talade visserligen icke örn u-båtar, utan örn »dykbåtar». Jag vill säga, att
han på visst sätt var framsynt. Därtill har nu, som jag nämnde, flygvapnet —
och ett kraftigt utvecklat sådant — tillkommit. Och det har gjort,^ att man
kanske måste omvärdera artillerifartygens betydelse, särskilt för vårt lands
vidkommande. Deras verksamhetsområde är mycket inskränkt. Det är förenat
med stora risker för dem att ute på vattnet förflytta sig från ett område till
ett annat utefter vår långa sjögräns, medan däremot flyget kan inom landet
flytta sig från Haparanda till Ystad, från ostkusten till västkusten. Och flygets
effektivitet gent emot fartygen skall jag kanske komma till sedan.

Herr Lindström menade, att herr Andrén och jag i vår reservation sagt en
sak, men menat en annan. Och även en annan talare har i dagens debatt antytt
ungefär detsamma. Herr Lindström sade, att herr Andrén och jag hade i vår
reservation framfört de tankar, som herr Elof Lindberg sedan hade dragit slutsatserna
av. Jag vill säga, att jag är mycket tveksam beträffande kryssarbygget.
och det är just anledningarna till tveksamheten, som finnas anförda i
reservationen.

Jag har redan framhållit en sak, som gör mig tveksam. Därtill komma en
del andra. En gäller kryssarnas stora behov av brännolja. Vi, som inom utskottet
tagit del av redogörelse för detta, ha säkerligen blivit ganska förvånade
över den optimistiska syn på den saken, som herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
hade. Jag beklagar, att jag nödgas säga, att jag icke kan
se på den saken så ljust, som herr statsrådet här gjorde.

Andare är jag tveksam därför, att kryssarna behöva ett så starkt skydd av
jaktflyg. Kryssarna måste ha ett »paraply», som det populärt brukar kallas,
av jaktflyg. En avsevärd del av vårt lands jaktflyg måste engageras enbart
för skyddet av kryssarna.

Andare kommer bygget att kräva material av olika slag, som undandrages
tillverkningen av andra för försvaret högst nödvändiga saker, som mycket hastigare
kunna bli färdiga än kryssarna.

Herr statsrådet förklarade, att vi hade rätt så tillvida, att pansarbygget
skulle undandraga andra för försvaret viktiga saker material. Beträffande detta
sade herr statsrådet, att det gällde någon viss »trängre sektion». Ja, men en
sådan där trängre sektion kan vara av alldeles utomordentligt stor betydelse.
Jag kan här icke beröra vad det är fråga örn, men jag skall illustrera det med
ett enkelt exempel. Låt oss tänka oss, att vi kunna bygga en hel kryssare får -

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvar skraf ter m. m. (Forts.)
dig, men inte kunna skaffa några propellrar. — då är kryssaren inte mycket
värd! — Detta är sagt endast som ett exempel, ty jag kan icke öppet säga vad
själva saken gäller. Det är överhuvud ganska svårt för oss reservanter att föra
vår talan, då vi inte öppet kunna redogöra örn allt, som vi haft att ta hänsyn
till vid bedömandet av frågan.

Med anledning av vad herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
yttrade, angående omöjligheten att upprätta den sjunde jaktflottiljen, skall jag
be att få meddela hur det förhåller sig med den saken. Statsrådet sade, att han
var minst sagt tveksam huruvida den sjunde jaktflottiljen kan komma till stånd
under femårsperioden. Den kan emellertid enligt min mening komma till stånd
under denna period. Men en av förutsättningarna för detta är, att industriens
klausul om maximikapaciteten sättes i funktion. Det har på sina håll väckt förvåning,
att detta ännu icke gjorts. Men göres det, kommer industrien upp i en
betydligt förnämligare kapacitet. Vi kunna alltså säga, att flottiljen kan uppsättas
utan någon ökning av den flygmateriel, som enligt Kungl. Maj :ts förslag
skall levereras under femårsperioden, nämligen örn förnyelsen av materielen
i en äldre jaktflottilj får anstå under en viss kortare tid. Då kan flottiljen bli
färdig våren 1945. Från personal- och organisationssynpunkt är det också visat
i den sista undersökningen, att flottiljen kan uppsättas våren 1945.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet anförde vidare, att
man kan bygga fartyg som eliminera flygets verkan. Då skulle jag vilja fråga:
komma dessa kryssare att byggas under en sådan förutsättning? Äro de
konstruerade så, att de eleminera flygets verkan?

Herr statsrådet talade i det sammanhanget om att det ständigt gkapas nya
stridsmedel och motmedel emot dem. Javäl, men det kan ju föranleda den
frågan, huruvida man nu i en sådan tid av febrilt nyskapande inom försvarstekniken
skall binda sig för stridsmedel, som bli färdiga tidigast år 1946, säkerligen
inte förrän år 1947. Detta gör mig också mycket tveksam. Herr
statsrådet redogjorde för hur nu i kriget flyget huserat bland sjöstridskrafter
och framhöll, att det inte var så många kryssare, som blivit tillintetgjorda av
flyg, men däremot ett stort antal jagare. Jag skulle tro, att proportionen
mellan de förstörda jagarna och de förstörda kryssarna icke är till kryssarnas
förmån. Då sålunda flyget har en så förödande verkan, bör man ju fråga
sig: kan det vara klokt att inom ett så litet område som ett fartyg koncentrera
så mycket av försvarsmedel och så mycket av pengar, då så stor risk
föreligger för att det skall bli tillintetgjort?

Vidare ha vi naturligtvis också att taga hänsyn till krigserfarenheterna.
Herr Lindström gav här exempel på hur det gått till vid en sjödrabbning, i
vilken sjöstridskrafterna varit varandra så in på livet, att det etablerats strid
mellan dem, varvid även flyg deltagit. Nu är emellertid frågan örn flyget
var med i någon större omfattning vid det tillfället.

De allra sista krigserfarenheterna visa dock någonting helt annat. De två
sista stora sjöslagen, som vi ha läst om i tidningarna, utkämpades i Korallhavet
och vid Midway. I båda dessa sjöslag hade sjöstridskrafterna icke ens fått
stridskänning med varandra. Vid Midway voro faktiskt inga fartyg i strid
med varandra. Hela sjöslaget utkämpades av flyg mot fartyg och flyg mot
flyg. I stort sett var situationen densamma i Korallhavet. Och dessa två allra
senaste krigserfarenheter måste väl ändå säga någonting örn den sak det här
gäller.

Herr Andrén läste nyss upp ett meddelande från Amerika, Jag skall be
att få bringa det i erinran, eftersom jag anser det vara av mycket stor betydelse.
Det innehöll att enligt vad ett par medlemmar i amerikanska senatens
marinutskott förklarat i en intervju på tisdagen har man inom flottan beslutat

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
koncentrera sig på att utbygga slagkraften i luften. Framstående amiraler ha
sagt dessa senatorer, att man icke skall börja bygga några nya slagskepp och
att de kryssare, som nu äro under byggnad, skola ändras till hangarfartyg.
När så är fallet, menar jag, att det kanske är en ofruktbar konservatism att
blunda för vad tiden har att lära och att gå till detta kryssarbygge alldeles
oreserverat.

Det är bland annat dessa förhållanden som gjort att jag gripits av tveksamhet.
Jag har emellertid i utskottet icke vågat ta på mitt ansvar att direkt
avstyrka kryssarbygget, utan jag har förenat mig med herr Andrén. Vår mening
är ju att Kungl. Majit ännu en gång skall utreda dessa saker och vid
omprövningen taga hänsyn till alla de nya förhållanden, med vilka måhända
Kungl. Majit icke på sin tid räknade, och som i varje fall då icke stodo så
klara som nu.

Herr Lindström gjorde gällande, att örn det nu blir uppskov med kryssarbygget,
så blir det inget kryssarbygge alls i framtiden. Varför inte det? En
sådan utgång kan väl endast tänkas under den förutsättningen, att krigserfarenheterna
och andra på frågan inverkande omständigheter skulle tala emot
ett kryssarbygge. Och då måste väl alla erkänna, att det var lyckligt, att
vi icke satte i gång med att bygga så dyrbara vapen. Kan det däremot visas,
att kryssarna alltjämt äro av stort värde i det moderna kriget och särskilt för
oss, ja, då behöver man inte tveka om att en gång bygga dem. Och då kunna
de byggas efter de allra färskaste krigserfarenheter.

Vid bedömandet av denna fråga har jag även tagit hänsyn till att man
hittilldags kommit ett ofantligt litet stycke på vägen med ritningarna till dessa

kryssare.

Herr talman! Det är på de här av mig anförda skälen jag
yrka bifall till herr Andréns och min reservation.

anhåller att få

Herr Larsson, Sam: Herr talman! I likhet med flera föregående talare, jag
skulle tro så gott som alla, skall även jag uttala min glädje över den stora
enighet i allt väsentligt, som kommit till uttryck i utskottets utlåtande. JDet
är enbart tillfredsställande ur alla synpunkter^ att alla de gamla stridsståndpunkterna
örn kostnadsramen och allt vad därmed sammanhänger, som förr
brukat söndra riksdagen så starkt i grupper, som stått emot varandra, nu äro
övergivna. Såvitt jag kan erinra mig är detta första gången i försvarsfrågans
genom den sorgliga splittringen oftast utomordentligt tragiska historia, . som
en sådan enighet råder inom riksdagen. Och detta är så mycket märkligare
som man ändå nu rör sig med en kostnadsram,, som ligger många gånger över
vad som någon gång tidigare ens varit under diskussion.

Den kostnadsram, som nu föreligger, rör sig för de närmaste, fem åren om
755 miljoner kronor örn året och för tiden därefter örn 650 miljoner örn året.
Utskottet är liksom departementschefen optimistiskt nog att göra "det uttalandet,
att det svenska samhället kan bära dessa kostnader. Jag tror också
för min del att det skall bli möjligt, men jag tror å andra sidan också att det
är riktigt som utskottet säger, att kostnadsramen kommer så nära gränsen
för det möjliga, att några ytterligare utgifter därutöver endast i tvingande
nödfall böra komma i fråga.

I själva verket måste man nog säga sig, att kostnadsramen redan i väsentliga
stycken är sprängd, ty sedan den uppgjordes ha betydande stegringar ägt
rum i fråga om materialkostnader, löner och annat, som sammanhänger med
det hela. Redan nu. då den kommer att sättas i verket, ligger den på ett högre
plan än det med vilket man här kalkylerat.

De oerhört stora utgiftssummor, som nu skola beviljas, synas mig kräva

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. rn. (Forts.)
att riksdagen särskilt beaktar två ting: för det första att utgiftssumman
disponeras på sådant sätt, att bästa möjliga effektivitet ernås, och för det
andra att all rimlig sparsamhet och planmässighet vid genomförandet av denna
försvarsreform och vid handhavandet av försvarets angelägenheter överhuvud
iakttas.

Till den första av dessa punkter skall jag senare återkomma med några få
ord. Vad sparsamheten och planmässigheten beträffar skulle det enligt min
mening inte ha skadat, örn utskottet givit ett kraftigt uttryck åt den bestämda
förväntan, att all möjlig sparsamhet ovillkorligen skall iakttas även inom den
militära förvaltningen. Skall det svenska folkets nyvaknade försvarsvilja
kunna upprätthållas och ytterligare stärkas, så är det enligt min mening oundgängligen
nödvändigt att folket har en stark känsla av att dessa pengar användas
på bästa möjliga sätt. Sådana historier som t. ex. Patriciaombyggnaden
för någon tid sedan och nu senast Haparandaskandalen uppe i norr, andra liknande
exempel att förtiga, äro ägnade att rubba tilliten till försvaret och minska
försvarsviljan hos folket.

o Jag_ helgdagar att jag måste uttrycka den meningen, att våra militärer tyvärr
långt ifrån alltid visat sig förstå att anlägga ekonomiska synpunkter på sitt
arbete och att planmässigt ordna detsamma. Alla som haft söner ute i beredskapstjänst
under de senaste åren ha säkert hört otaliga exempel på sådan
ekonomisk vanvård, sådant slöseri och sådan planlöshet, som förekommer vid
förbanden överallt praktiskt taget, att beredskapsfolket därigenom allvarligt
skadats i sin försvarsvilja. Här måste, och det bör också enligt mitt förmenande
i denna debatt komma till uttryck, skapas fram ett helt annat ekonomiskt sinne
även hos våra försvarsmyndigheter, en helt annan anda i fråga örn nödvändigheten
att ta vara på våra ekonomiska resurser, så att intet slöseri förekommer
med de tillgångar, som dyrt offras av folket, och en helt annan planmässighet
och ordning än den som tyvärr ofta hittills varit utmärkande för försvarsanstalterna.

Jag skall också säga några ord örn den första punkt, som jag angav, nämligen
att åtgärderna måste göras så effektiva som det är möjligt. På den punkten
kan jag fatta mig mycket kort, eftersom jag helt instämmer i de synpunkter,
som här tidigare anförts särskilt av herr Knut Petersson och delvis även av
herr Andrén. Det är enligt min mening uppenbart, eller borde åtminstone vara
det, att man skall söka snarast möjligt erhålla högsta möjliga beredskap med
bästa möjliga effektivitet. Därför är det oundgängligt att under den allra närmaste
tiden spänna alla krafter, för att nu genast, snarast möjligt, nå bästa
tänkbara resultat. För en lekman förefaller det ganska självklart, att erfarenheterna
från det nu pågående världskriget åtminstone lärt oss, att flygets,
pansarvapnets och artilleriets betydelse knappast kan överskattas. Om flottans
betydelse vågar jag inte göra något bestämt uttalande. Meningarna på denna
punkt äro delade även inom den militära sakkunskapen. Men på en punkt synes
det mig som örn man ej borde kunna ha mer än en uppfattning, och det är att
kryssarbygget utan minsta tvivel — det har icke bestritts från något håll
och icke ens av försvarsministern — kommer att taga så lång tid, att kryssarna
mänskligt att döma ej kunna bli oss till gagn under det nu pågående kriget.

Man borde också, förefaller det, kunna enas örn att ett uppskov med kryssarbygget
ger oss ökade möjligheter att vidtaga andra försvarsförstärkningar, detta
både med. hänsyn till kostnadsramen och till materieltillgången. Uppskovet
skulle möjliggöra att använda de på detta sätt under de närmaste åren lösgjorda
medlen till andra åtgärder, som utan tvivel kunna bli oss till gagn örn
olyckan, innan kryssarna överhuvud taget kunna vara färdiga, skulle komma
över oss. I den av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen har det angivits,

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m. Nr 24. 59

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
att de genom uppskovet vunna besparingarna skulle kunna ^användas till en
sjunde jaktflottilj, till förstärkning av pansarvapnet oell kårartilleriet samt
till byggande av lättare fartyg. Herr försvarsministern har nu bestritt möjligheten
av att vidtaga åtminstone en del av dessa åtgärder under den stundande
femårsperioden. Jag skall givetvis inte inlåta mig i någon diskussion med honom
om den saken, men jag tror mig kunna säga, att en mycket betydande militär
sakkunskap intar en helt annan ståndpunkt i fråga örn möjligheterna både
beträffande den sjunde jaktflottiljen och beträffande pansarvapnet. Örn kryssarbygget
skulle uppskjutas, ipnebär det att man, innan ett slutligt ståndpunktstagande
tas till frågan, huruvida kryssare skola ingå bland våra marina
stridsvapen, får tillfälle till ett ytterligare övervägande och till ett utnyttjande
av de erfarenheter, som den närmaste tidens krigföring ute i världen kan
komma att lämna oss.

Jag skulle liksom den siste ärade talaren vilja^säga till dem, som göra gällande,
att ett uppskov med kryssarbygget nu mäste betyda att ett definitivt
avgörande har skett emot kryssarbygget, att så ingalunda vare sig kan eller
bör vara fallet. Skulle ett uppskov nu, som herr Holmström anförde, leda
till att kryssarna alls icke komma att byggas, så måste det ske såsom ett
resultat av de ytterligare erfarenheter, som de närmaste åren komma att ge
oss om denna fartygstyps betydelse för vårt försvar. Och skulle, detta bli
fallet, instämmer jag helt med honom däri, att då vore det olyckligt, örn vi
nu skulle binda oss för ett bygge, som inom den närmaste tiden skulle visa, sig
vara olyckligt och olämpligt. Skulle däremot erfarenheterna stödja den. ståndpunkt.
som utskottsmajoriteten nu intar i fråga örn kryssarna, är åtminstone
jag för min del beredd att efter den erfarenhet, som sålunda senare kan komma
att vinnas, utan minsta tvekan gå med på att även denna förstärkning åt vart
försvar skall ges. Men då man vet, som här så många, gånger sagts, hur länge
det kommer att dröja innan kryssarna kunna bli färdiga, och hur oviss framtiden
står för oss, när det gäller de allra närmaste åren, så förefaller det mig
som örn de starkaste skälen skulle ligga på deras sida, som påyrka att ett
avgörande nu icke träffas örn denna i alla händelser ovissa, omdiskuterade och
osäkra punkt.

Jag skall, herr talman, icke uppehålla tiden längre. Jag skall till sist bara
ännu en gång uttala min tillfredsställelse över att försvarsfrågan nu kommer
att lösas utan spår av partipolitiska spekulationer, och min livliga förhoppning
att så måtte bli fallet även i framtiden. De mycket stora bördor, som
det svenska folket nu frivilligt tar på sina axlar för försvaret, är det bästa
tänkbara beviset för hur högt vi sätta vår frihet och hur beredda vi äro att
göra alla offer för att i vilken situation vi än månde komma till det yttersta
värna denna frihet.

I den nu föredragna punkten ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
den av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag har begärt ordet för att understryka
vad flera föregående talare betonat, att denna dag och det beslut, som kommer
att följa på denna debatt, betyder en slutlig försoning av alla motsättningar
i försvarsfrågan till samling omkring en gemensam försvarstanke till värnandet
av landets frihet. Och det är det slutliga beviset för att, såsom redan de
närmast gångna åren givit vid handen, försvaret numera icke är någon partifråga
utan en hela folkets gemensamma .angelägenhet. ,

Det skulle kanske lia funnits cn möjlighet, att denna samling kunnat ske
långt tidigare, örn de sociala frågorna hade blivit lösta tidigare genom tillmötesgående
från då maktägande samhällsskikt gentemot de rättfärdiga sociala

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets för sv ar skr af t er m. m. (Forts.)
krav, som de förorättade grupperna ställde. Då så icke skedde blev det som det
bley. Och först nu, när en var genom händelserna i världen och vår egen fara
inser vad landets frihet betyder och vad den för framtiden innebär för vårt folk,
sa har samtidigt som manga sociala motsatser utplånats också alla motsatser
omkring försvaret försvunnit. Försvaret har sålunda segrat, liksom den sociala
tanken har segrat. Men det återstår att förverkliga den kulturella tankens seger
för de breda folklagren i vida större utsträckning än vad fallet hittills har varit.
Vi måste bygga landets frihet pa ett militärt försvar, på social trygghet för
alla samhällsklasser och pa en folkets djupare kultur och karaktärsdaning. Sker
så, kan landet aldrig kuvas. Om det skulle lida nederlag i ett krig, kan det aldrig
besegras definitivt, utan det kommer, örn det bevarar sin moral, sin självaktning
och sin nationalkänsla, att åter resa sig och tillkämpa sig den förlorade
friheten åter.

Såvitt jag kan finna är det riktigt att i enlighet med den kungl, propositionen
principiellt bygga upp försvaret i etapper och planlägga det för en avsevärd
tid framåt. Det är nödvändigt, därför att försvaret hädanefter måste stå
över partierna och utanför valstriderna, och det måste planläggas på så lång
sikt, att icke en riksdag kan riva ned, vad en annan har beslutat. Det måste
sålunda vara ett medborgarförsvar, byggt på medborgarplikt och medborgarsmne.
Aro vi överens om det, tror jag att vårt folk kommer att bära den börda
som nu lägges på det, även örn den skulle uppgå till ett högre belopp än de
äskade 750 miljoner kronorna.

Jag vill på ett par punkter anmäla en viss tveksamhet gentemot den kungl,
propositionen och mot utskottets förslag. Jag tror att det skulle ha varit riktigt,
om vi hade kunnat lägga ned mer pengar på pansaret och på rörligheten
i försvaret men framför allt, örn vi kunnat lägga ned mer pengar på flyget.
För min del kommer jag att rösta för den sjunde jaktflottiljen. Jag kan icke
inse, att försvarsministerns argumentering mot denna flottilj var bärande. Det
synes mig, som örn det var den svagaste punkten i hela hans argumentering,
eftersom man måste säga sig, att det är bättre att ha sju flygflottiljer, än att
ha blott sex och sedan vänta på att man skall sätta upp den sjunde, när man
kan få den som någonting alldeles non plus ultra, men först då! Örn man skaffar
sig sju flottiljer, är det väl än,då ingenting som hindrar, att man gör allt
vad man kan för att modernisera vapnet.

I fråga örn flottan är det med mycket stor tveksamhet jag kommer att rösta
för kryssarna, inte därför att jag anser att vi inte skola ha ett starkt sjöförsvar,
utan därför att jag anser, att vi i största möjliga utsträckning böra bygga vårt
sjöförsvar på torped- och undervattensvapnen. Vi borde lägga ned alla de pengar
vi ha tillgängliga för sjöförsvaret på att ytterligare väsentligt stärka vårt undervattensförsvar
och vårt torpedförsvar. Nu vill jag emellertid inte gå mot
kryssarbygget, då det icke föreligger något förslag utarbetat för ett förstärkt
undervattens- och torpedförsvar. Men jag vill uttala den förhoppningen, att man
så småningom måtte komma ifrån tron på att det är de stora flottenheterna
som ha den avgörande betydelsen för vårt land. Det synes mig vara alldeles
patagligt, att Fabian Månssons tanke för många tiotal år sedan örn undervatten-
och torpedförsvaret fortfarande är bärkraftig.

Emellertid är det en farhåga som jag har och som jag inte vill underlåta att
understryka. Det gäller hela folkets inställning till försvaret, inte för i dag och
inte för i morgon, inte heller för i övermorgon så länge krigsfaran för oss är
akut, men kanske ändå inom en överskådbar tid. Det kail tänkas, att det uppstår
en ny våg av misstro mot försvaret och en ny tro på att man kan reda sig
med ett svagare försvar. För att motverka en sådan strömkantring i framtiden
är det framför allt av betydelse, att vår officerskår, som ju är så förtjänstfull

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
i sin gärning och som försvarsministern med rätta, vill jag tro, har prisat i dag.
slutgiltigt blir befriad från den mentalitet, som var den egentliga groddbotten
för den gamla antimilitarismen. Det var den preussiska officersandan, denna för
fosterlandet så olyckliga och fördärvbringande anda. Den lever dess värre ännu
kvar på sina håll. Den måste slutgiltigt besegras och avskaffas, ty eljest är
det fara, att ännu en gång en antimilitaristisk flodvåg väller fram inom folket.
Officerarna måste helt vinna manskapets och folkets förtroende. Politiska attityder
för ofosterländska riktningar undergräva förtroendet hos manskapet och
hos folket. Det leder så småningom till misstänksamhet mot försvaret i dess helhet
och^kan i framtiden leda till nya nedrustningsepoker. Hittills ha enligt
min mening försvarsministern och försvarsledningen i övrigt icke tillräckligt
beaktat detta förhållande och icke tillräckligt kraftigt ingripit mot särskilt de
nazistiska tendenserna inom en del av officerskåren. Detta har på många håll
redan nu vållat en icke obetydlig misstro mot försvaret. Generalerna ina tänka
på vad man kan frambesvärja, om man icke en gång för alla gör upp med sådana
tendenser.

En annan fara för försvaret är den där »lösa-skotts-mentaliteten», varmed
jag avser att vi icke hävda oss med de vapen som folket dyrt får betala utan
bara skjuta lösa skott, när våra gränser kränkas. Sådant leder till defaitism och
kommer att så småningom undergräva försvarskänslan hos folket.

För försvarstanken är även mörkläggningen av pressen en stor fara, vilket
särskilt justitieministern och utrikesministern böra beakta. Det är av vikt att
vi inte fortsätta längre på den farliga väg, man dess värre har slagit in på.

Jag vill uttala den förhoppningen, att militieombudsmannen, jämte justitieombudsmannen
riksdagens högste förtroendeämbetsman — båda högt aktade och
ansedda — måtte använda hela sin kraft och hela sitt mod till att utan någon
som helst betänksamhet arbeta på att rensa bort allt slags ogräs inom försvaret.

Det är ännu en sak, som jag skulle vilja påpeka. Den har visserligen inte
samma psykologiska betydelse som de omständigheter jag tidigare har berört,
men den har dock en utomordentlig vikt när det gäller försvarets effektivitet.
Det är den oerhörda papperskvarn som förefinnes inom försvaret och som måste
hejdas. De kommunala förvaltningarna och överhuvud alla medborgare ha erfarenhet
av denna papperskvarn. Den militära och civilmilitära byråkratismen
är säkerligen av ondo, och den bör motarbetas. Vi segra inte i ett krig. även om
vi ha de allra yppersta militära ämbetsmän, örn de endast äro goda ämbetsmän
på sina byråer. De måste framför allt vara goda officerare, och de måste även
högt uppe vara befälhavare i den bästa åldern. Nu kan man med visst fog säga
att det är oriktigt att skjuta hela skulden för pappersexercisen på militären.
Jag erkänner, att denna tillit till den byråkratiska apparaten mer än till andan
förefinnes inom hela vår förvaltning. Den visar överhuvud taget en farlig tendens
att breda ut sig. Skall papperskvarnen ytterligare växa och medborgarna
i allt större utsträckning bli underkastade densamma, kommer det att indirekt
skada även försvaret. Det finns faktiskt inte något område, där inte denna
byråkratiska apparat alltmer vinner inträde. Även inom polisstaten har den
fått en oerhörd makt. Det är någonting preussiskt över det hela, men jag tror
inte att det är det goda utan det dåliga i Preussen som vi nu börja taga efter.
Svenska folket är ett ganska individualistiskt folk med ett obändigt frihetskynne.
Örn landet bleve en kombinerad ämbetsmanna-, polis- och militärstat, skulle
detta skapa växande olust i landet och inom en ganska kort tid kraftigt förtaga
folkets omtanke örn försvaret. Man bör sålunda här framföra en varning,
när vi nu stå i begrepp att för en lång tid framåt binda oss, och med rätta binda
oss, för väldiga summor till vårt lands försvar.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.).

Slutligen skulle jag, herr talman, vilja understryka behovet av att, då nu
värnpliktstiden är så lång som den är, vårt försvar samtidigt blir en fälthögskola,
så att man, när det blir lugnare tider, kommer att begagna värnpliktstiden
även till att ge folket möjlighet till fortsatt kulturell utveckling och skolning.
Adjunkt Carl Cederblads utredningar ha ju visat, hur dåligt det i själva
verket är ställt på många håll bland de värnpliktiga med folkbildningen och
den allmänna medborgarkunskapen. Dessa brister är något som bör ingiva oss
mod att kräva reformer. Den allmänna folkbildningen bör kunna höjas genom
att tillgodoses under värnpliktsutbildningen. Man bör därvid inte glömma karaktärsdaningen.
Det är något som vi svenskar ha förbisett, och ju m^r vi låta
tiden gå utan att här vidtaga rättelse, desto mer kommer vårt samhälle och
även vårt försvar att lida därav.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till förslaget örn inrättande av en sjunde
jaktflottilj och ehuru med tveksamhet även till förslaget örn byggande av kryssarna.
I flertalet övriga punkter kommer jag att följa utskottets förslag.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag vill i likhet med ett flertal talare betyga
den stora glädje, som jag i egenskap av g-ammal försvarsvän måste känna inför
det föreliggande förslaget och den eniga vilja som lyser fram ur det, en
vilja till stora uppoffringar för att göra vårt försvar så effektivt och slagkraftigt
som möjligt. Det är också med tillfredsställelse jag konstaterar, att
meningsskiljaktigheterna äro relativt små beträffande de vägar som man bör
gå. Även på den punkt, där meningsskiljaktigheterna äro störst, nämligen i
fråga örn kryssarbygget, är skillnaden mycket ringa formellt sett. Samtliga
reservanter ha ju nöjt sig med att kräva ett uppskov med kryssarbygget.

På många håll inte minst inom vår flotta har uppskovsyrkandet uppfattats
såsom ett avslag på kryssarbygget överhuvud taget, och denna uppfattning har
också skymtat under denna debatt. Man har menat att om inte byggandet nu
kommer till stånd, blir det med största säkerhet aldrig av. Det är för mig något
oklart vad man grundar denna pessimism på. Man skulle nästan kunna
fråga, örn man har så litet förtroende för kryssarnas inneboende värde, att man
inte tror att de skulle överleva ett uppskov. Man skulle kunna tro att det är
beslutsamhetens friska hy, som har övergått i eftertankens kränka blekhet. Situationen
har emellertid i realiteten aktualiserat problemet, huruvida vi skola
ha en flotta med eller utan kryssare, och därmed i viss mån också frågan, örn
vi skola ha en flotta med eller utan artillerifartyg. Jag vill på den punkten
göra några anmärkningar av mera allmängiltig art.

Man har från sjömilitärt håll mycket starkt hävdat, att kryssarna äro fullkomligt
omistliga för flottans operationsduglighet och effektivitet. Det har
skett i alla möjliga tonarter och former.

Jag kan inte underlåta att fästa mig vid den propaganda, som har bedrivits
i en publikation vid namn Sveriges flotta. Jag fäster mig då särskilt vid en
ledande artikel i dess senaste nummer, vilket lag tror har utskickats till ett
rätt stort antal riksdagsmän med särskild uppmaning att beakta artikeln i fråga.
Där göras kryssarna till det utan jämförelse centrala vapnet i flottan, till
den främsta länken i raden av sjöförsvarets stridskrafter. Man skriver där:
»Med kryssartypen står och faller örlogsflotta^ möjlighet att bära sin anpart
av riksförsvaret», och vidare förklaras det. att örn kryssarna skulle slopas
knäcker man därmed ryggraden i sjöförsvaret. I lätt beslöjade ordalag karakteriseras
de som ifrågasätta kryssarnas lämplighet såsom pacifistiska vettvillingar.
.

Nu kan det synas mindre betydelsefullt vad som i stridsivern föres fram i
en enskild förenings publikation, men tidskriften Sveriges flotta intar en gans -

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets för sv ar skr af t er m. m. (Forts.)
ka auktoritativ ställning. Den betecknar sig själv såsom »Organ för Sveriges
flotta», och i styrelsen sitta många personer tillhörande flottan. Dess yttrande
kan inte helt negligeras.

Tankegången i den ifrågavarande artikeln innebär, att en underlåtenhet att
tillföra flottan de föreslagna kryssarna skulle vara att beröva flottan möjligheten
att överhuvud taget fylla en rimlig uppgift. Men örn man granskar de
argument som framföras för denna tankegång, finner man dem mycket allmänt
hållna och delvis av rent retorisk art. Det förekommer i artikeln att man jämför
frånvaron av kryssare med att man berövar armén allt dess artilleri o. s. v.
Med detta kan man inte låta sig nöja.

Frågan synes mig mycket allvarlig av följande skäl. Även i bästa fall
kunna de föreslagna kryssarna inte bli färdiga förrän i slutet av år 1946 och
in trim made och införlivade med flottan först ett halvår senare. Vi skola också
betänka, att frågan om deras färdigställande är en teknisk fråga. Kungl.
Maj :t har framhållit att det skall verkställas en prövning av de tekniska förutsättningarna
i sommar, och det kan ju tänkas, att det uppstår så stora svårigheter,
att det föranleder ytterligare ett uppskov på ett eller annat år. Vi
få sålunda räkna med att vår flotta skall operera utan kryssare under fem,
kanske sex eller sju år. Vi bli sålunda hänvisade till en flotta utan kryssare,
en flotta som i den nämnda agitationen betecknats såsom utan den ryggrad,
utan vilken flottan inte kan bära sin anpart av försvaret.

Man måste fråga sig, örn denna karakteristik verkligen är sann. 1941 års
försvarsutredning liksom utskottets utlåtande bygger i denna punkt på den
utredning örn flottans ersättningsbyggande, som verkställts av kommendör
Strömbäck och som betecknats såsom en taktisk-teknisk undersökning rörande
sjöförsvarets sammansättning. Sistnämnda utredning har ställts till utskottets
förfogande, och jag har begagnat tillfället att med hjälp av denna och andra
handlingar som stått till buds försöka bilda mig en uppfattning i denna fråga.

Utan att närmare ingå på förhållanden, som man inte har rätt att röja, skulle
jag vilja göra några allmänna konklusioner. Den nämnda utredningen redogör
utförligt för krigserfarenheterna beträffande olika typer av stridskrafter
och deras användning samt vilka operationsenheter som vi lämpligen böra ha
och hur de skola kunna utnyttjas. Utredningen utmynnar som bekant i förslaget
att skapa tre operativa enheter med kryssarna som kärna och kring dem
ett antal jagare och torpedbåtar. Vidare lämnar utredningen en utförlig beskrivning
på de uppgifter som enheterna kunna lösa. Tyvärr innehåller utredningen
däremot inte någon mera sammanhängande framställning av vilka uppgifter
flottan kan fylla, om kryssare icke ingå i dess sammansättning. Detta
är att beklaga, ty först med en sådan framställning får man den rätta grunden
för ett bedömande av den viktiga frågan, vilket mervärde flottan har, örn
man tillför den kryssare, och huruvida detta mervärde verkligen är värt kostnaderna.

Trots denna brist i utredningen är det emellertid möjligt att bilda sig en
uppfattning i frågan. Utredningen innehåller nämligen en hel del ganska utförliga
resonemang örn de olika stridsmedlens värde och möjligheter samt
uppgifter om vunna krigserfarenheter beträffande de olika vapnen.

Jag skulle vilja framhålla några av de slutsatser, som man kan dra av utredningen.
Till undvikande av allt missförstånd vill jag först och främst betyga,
att de föreslagna kryssarna givetvis i sitt slag äro synnerligen värdefulla
fartyg och representera ett betydande tillskott till vår flottas stridsvärde,
främst dess offensivmöjligheter. Det är klart att örn vi ha dem, kunna vi utföra
vissa aktioner och operationer, som inte äro möjliga, om vi sakna dem.
Men man får också ett mycket starkt intryck, vilket har understrukits här i

Nr 24.

Onsdagen den 1“ juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets för svar skr after m. m. (Forts.)
debatten, att deras aktionsmöjligheter begränsas av vissa mycket viktiga faktorer,
såsom isförhållanden, dagerförhållanden, tillgång till baser och flygskydd
saint nödigt bränsle.

Jag vill särskilt understryka, att man också kan av utredningen dra den
slutsatsen, att faktiska belägg saknas för den ståndpunkt som kommit till uttryck
i agitationen om flottans utomordentligt ringa värde utan kryssare. Jag
har tvärtom fått ett mycket starkt intryck av utredningen och inte minst av
de erfarenheter som skildras från, världskriget, att de övriga i flottan ingående
stridsenheterna såväl var för sig som samfällt ha ett mycket väsentligt stridsvärde.
Jag vill även gå ett stycke längre. Örn man av något skäl, exempelvis
av materielbrist, skulle bli nödsakad att eliminera något av de vapenslag som
ingå i den nu påtänkta flottan, måste ett slopande enligt min mening även med
beaktande av utredningens material i främsta rummet drabba artillerifartygen.
Vi kunna inte undvara undervattensbåtarna med deras stora möjligheter
till självständig verksamhet och deras stora aktionsradie. Vi kunna inte heller
slopa de allra mångsidigast användbara fartygen, nämligen jagarna, och
allra minst torde vi kunna slopa de av alla slag av stridskrafter främst användbara
anfallsvapnen, torpedbåtarna oell flyget.

Enligt min mening visar det erfarenhetsmaterial som är samlat i utredningen,
att även en, flotta, sammansatt av dessa nu nämnda vapenslag, har möjligheter
att fylla en mycket viktig uppgift i vårt riksförsvar. Det har synts
mig angeläget att understryka detta, just med hänsyn till att vi under en så
lång tid äro hänvisade till en flotta av denna beskaffenhet. Tendensen, att nedsättande
bedöma våra faktiska resurser är enligt min mening inte bara sakligt
ogrundad, utan den är, vad värre är, också allvarligt skadlig för vår
försvarsanda.

Jag har, herr talman, en mycket hög tanke örn den svenska flottans män av
olika grader såsom sjömän. Det är min övertygelse, att om ofärden skulle komma
att gå fram över oss, så skulle vi få se flottans män ge prov på mod, uthållighet,
beslutsamhet och djärvhet i en grad som icke skulle komma att stå
någon annan flottas efter. Men skall en sådan anda kunna upprätthållas, så
får inte den uppfattningen göra sig gällande, att flottan icke har redskap till
sitt förfogande, som gör det möjligt för den att fylla en viktig insats i landets
försvar. Jag har efter tagen kännedom örn denna undersökning kommit till det,
att det underkännande av en flotta utan kryssarna, som har kommit till uttryck
i agitationen, ej har sakligt underlag, och jag kan inte, herr talman, underlåta
att här gent emot det av mig påtalade skrivsättet inlägga en allvarlig
gensaga.

Det är mot bakgrunden av de slutsatser, som man sålunda kan draga ur
denna utredning, som man enligt min mening bör se frågan örn ett uppskov,
även örn man därvid räknar med att detta skulle leda till att kryssarna helt
slopades. Men man måste även anlägga andra synpunkter, såsom här också
har påpekats, nämligen frågan om materialtillgång och inte minst tidsfrågan.
Det står för mig såsom utomordentligt angeläget, att man nu tillser, att utbyggandet
av vårt försvar sker i.sådant tempo, att det tillför oss nödig materiel
så fort och snabbt som möjligt och på de punkter, där behovet framstår
som mest trängande. Av dessa skäl måste jag deklarera, att jag har mycket
stora sympatier för det yrkande som framförts i den av herr Gränebo m. fl. avgivna
reservationen. Jag anser emellertid, att upprivandet av ett beslut sådant
som det år 1940 fattade beträffande kryssarna, även om det formellt innebär
endast ett uppskov, är en så pass allvarlig åtgärd, att jag anser det
önskvärt, att ett avgörande träffas i samförstånd med den ansvariga regeringen.
Då det nu ställes en förnyad omprövning i utsikt, så kommer jag, herr

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
talman, vid denna frågas avgörande att i första hand stöda den av herrar
Andrén och Holmström avgivna reservationen men inlägger då i denna vädjan
örn en förnyad omprövning även önskan om en omprövning i sak.

Jag har således, herr talman, intet särskilt yrkande.

Herr von Horn: Herr talman! Under sitt anförande för en stund sedan
behandlade herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet bland vad han
benämnde de tre huvudpunkterna även frågan örn det tunga kanonartilleriet,
varom motionsvis förslag är avgivet. Herr statsrådet nämnde, att han icke ansåg
det i varje fall för närvarande vara nödvändigt att införa det tunga femtoncentimeters
kanonartilleriet i vår armé, och detta motiverade han bland annat
med att han fann det alltför orörligt. Herr statsrådet meddelade, att vi i
stället för detta femtoncentimeters kanonartilleri kunna använda det långskjutande
kanonartilleri, som vi hava, och där detta icke räcker till, rekommenderade
herr statsrådet störtbombplan.

Jag är fullt medveten om att vi ha långskjutande artilleri — tiocentimeters
kanoner och femtoncentimeters haubitser — men jag är inte fullt överens med
herr statsrådet, när han anser att detta är tillräckligt. Jag anser nämligen, att
dessa kanoner, som det här har talats örn, icke äro tillräckligt långskjutande.
Ty vi måste räkna med att en fiende som vill anfalla oss givetvis vid sitt anfall
skall veta att sätta in sådant artilleri mot oss, som han vet att vi sakna. I
det sammanhanget vill jag också erinra örn att vi förutom sjögränsen också ha
landgränser, och jag måste därför uttrycka även mitt tvivel örn att vi ha tillräckligt
med störtbombplan för att ersätta bristen på femtoncentimeters kanonartilleri.
Enär jag tillsammans med herrar Nisser och Björkman genom en motion
nr 239 i denna kammare väl är orsaken till att överhuvud taget en debatt
tagits upp örn denna fråga, skulle jag vilja säga några ord om den.

I motionen äskas det, att tungt femtoncentimeters kanonartilleri skall ingå i
vår armé och att en division sådant artilleri skall finnas vid varje armékår. I
motionen, vars syftemål vitsordas av såväl överbefälhavaren som chefen för
armén, utsäges bland annat till eftertanke de manande orden, att bristen på
tungt 15 cm. kanonartilleri måste anses vara den svaga länk, vilken kan åstadkomma
att hela kedjan brister.

Vid behandlingen av denna motion ha ju utskottet och även två av reservanterna
ställt sig mycket välvilliga till frågan, och utskottet säger: »Då det
dessutom förefaller vara icke fullt klarlagt, huruvida sådana utvidgningar ur
organisatorisk och industriell synpunkt kunna genomföras under femårsperioden,
vill utskottet i denna del icke göra annat uttalande än att utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj :t alltfort har sin uppmärksamhet riktad på frågan örn de
ytterligare förstärkningar av pansarvapnet och kårartilleriet som framdeles må
finnas möjliga och lämpliga att genomföra.»

Herr statsrådet sade, att han ansåg, att örn vi skola ha ett femtoncentimeters
kanonartilleri, så bör detta vara av ny modell, enär den nuvarande modellen,
som användes vid kustartilleriet, vore för otymplig. Jag är inte sakkunnig på
området och kan därför icke yttra mig så direkt i frågan. Jag har emellertid
samtalat och konfererat nied en del officerare, vilka jag anser borde vara sakkunniga
på detta område, och skall i detta sammanhang be att få föredraga för
kammaren de synpunkter, som jag fick fram under dessa diskussioner och vilka
jag alltså vill göra till mina egna.

Beträffande krigserfarenheterna kan man först och främst konstatera, att utvecklingstendensen
beträffande alla vapen går mot kaliberökning. För artilleriets
del betyder detta visserligen väsentligt ökade transportvikter, men nack Första

leammarens protokoll 1942. Nr 24.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Äng. organisationen av landets försvar skraf ler m. rrv. (Forts.)
delen härav spelar mindre roll i och med det att motorisering har införts. Genom
införandet av motoriseringen är alltså det länge kända behovet av tunga,
långskjutande kanoner vid kårartilleriet nu möjligt att tillgodose.

Under vinterkriget 1939—1940 ledo finnarna mycket av eld från ryssarnas
tunga och långskjutande artilleri. Detta kunde ryssarna gruppera utom räckhåll
för de finska vapnen, som hade för små skottvidder. Fullkomligt ostörda kunde
de ryska batterierna verka icke bara i utan även långt bakom den finska fronten.
I ledande finska militärkretsar ansågs efter vinterkrigets slut av mångaavsaknaden
av tungt långskjutande artilleri vara den mest kännbara bristen
i arméns utrustning.

I detta sammanhang vill jag påpeka, att 15 cm kanonartilleri har längre skottvidder
än det nuvarande 10 cm kanonartilleriet och de 15 cm haubitser, som
vi ha i vårt land.

Under fredsperioden efter vinterkriget underläto icke heller finnarna att avhjälpa
denna brist. De ha alltså nu skaffat sig långskjutande artilleri. Vidare
är det att märka, att alla stormakter för närvarande utrusta sina arméer med
tungt, långskjutande artilleri, och vad det innebär för den försvarande att i erforderlig
mängd sakna sådana vapen visa just bland annat finnarnas erfarenheter
från vinterkriget.

Utvecklingstendensen visar också, att de grövre pjäserna till allt större procenttal
komma att ingå i beväpningen. Att nu icke riktigt se denna sanning i
ögonen, betyder i varje fall detsamma som att ställa sig i efterhand. De tunga
kanonerna äro, som inspektören för artilleriet vid ett tillfälle har yttrat, avsedda
»att spara blod», d. v. s. på rätt sida örn fronten. Örn man läser dagens
tidningar finner man ett meddelande, vari det säges — örn nu allt är sant som
står i tidningarna lämnar jag därhän — att en stor del av det engelska pansarvapnet
i Libyen skulle ha lidit svåra förluster, men icke på grund av direkt
anfall av det tyska pansarvapnet utan fastmera på grund av att tyskarna ha
haft ett grövre pansarvärnsartilleri, 8.8 cm, vilket var för motparten okänt och
alltså visat sig vara för starkt. Även i det hänseendet visar tendensen på en
kaliberökning. I försvarsbetänkandet anger man, att vid stridshandling, där ett
avgörande sökes, är det i regel artilleriets insats, som är av utslagsgivande betydelse,
och artilleriets slagkraft är beroende på tillgången på pjäser av grövre
kaliber.

Jag skall nu bara yttra några ord örn det tunga kanonartilleriets uppgifter.
Detta har en i huvudsak tvåfaldig uppgift, nämligen för det första för bekämpning
av sjömål, och för det ändamålet ha vi för närvarande artilleri, ehuru
det undandrar sig mitt bedömande att avgöra örn det förefinnes i tillräcklig
mängd. Den andra uppgiften är att direkt samverka med armén under mer eller
mindre rörliga operationer.

Av dessa uppgifter är ju den första, d. v. s. såsom sjöfrontsartilleri, mycket
specialbetonad och kräver därför avsevärt mindre i fråga örn utbildning än den
andra, d. v. s. kårartilleriets, där givetvis utbildningsbehovet är avsevärt mycket
större, eftersom lägena ständigt växla från fall till fall.

De båda uppgifterna måste betecknas såsom lika viktiga, och ett anfall emot
Sverige under nuvarande utrikespolitiska läge måste tänkas ske över såväl landsom
sjögränser. Det är därför, synes det mig, knappast riktigt verklighetsbetonat
att som man här gjort tänka sig möjligheten att i vissa fall disponera
sjöfrontsartilleriet såsom kårartilleri. Kustartilleriet saknar dessutom möjlighet
att utbilda sina förband till rörliga operationer i samverkan med arméns
öviga truppslag.

För denna uppgifts lösande kräves det att ett tungt, långskjutande artilleri
ingår i kårartilleriet. Detta innebär intet hinder för att icke vid ett sådant kår -

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
artilleri utbildning skulle kunna ske även för bekämpande av sjöfrontsmål. För
min del skulle jag, örn jag skulle våga att i detta ärende komma med en personlig
reflexion, vilja säga att det nära nog bör vara viktigare att vi ha ett
15 cm kanonartilleri utbildat såsom ett rörligt kanonartilleri än som ett fast
sådant, eftersom det då kan användas på betydligt flera fronter och vid flera
tillfällen än det praktiskt taget fasta kanonartilleri, som nu ingår i kustartilleriet.

Jag skall inte uppehålla kammaren mycket längre, men jag skulle dock vilja
framhålla ännu en sak. Örn vi skulle råka i den olyckan att komma in i kriget
utan att ha tillräckligt långskjutande och kraftigt artilleri, ha vi endast två
möjligheter att välja mellan, antingen att dra oss tillbaka — som exempelvis
engelsmännen gjorde, när de inte kunde förhindra det italienska Abessinienkriget,
därför att artilleriet hos den italienska flottan hade längre skottvidd än vad
den engelska hade — eller också att blöda och lida för att vi inte skaffat oss
sådana långskjutande kanoner.

Nu är mitt hopp det att, eftersom utskottet så välvilligt har behandlat denna
fråga, herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet även välvilligt ville
behandla detta yttrande och ägna det den uppmärksamhet han finner vara
lämpligt. Även örn det för att tillmötesgå kravet på tungt, långskjutande artilleri
skulle erfordras en ny kanonmodell, är det kanske ingen omöjlighet att
även kunna anskaffa en sådan.

Jag vill, med andra ord, att vi, ifall Sverige eventuellt skulle komma i krig,
varken skola behöva dra oss tillbaka eller blöda över hövan, utan jag önskar,
att vi skola vara försedda med sådana vapen att vi kunna segra, även örn vi i
någon mån komma att få blöda.

Jag har bara velat säga detta, herr talman, och har för närvarande intet yrkande
att framställa.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag vill endast göra några reflexioner
med anledning av det sista anförandet.

För det första vill jag framhålla, att det inte finns någon möjlighet att jämföra
vårt läge beträffande långskjutande, tungt kanonartilleri med det läge,
som rådde i Finland under vinterkriget — därvidlag är varje jämförelse utesluten.

För det andra kan jag nämna, att jag låtit representanter för olika sidor av
den artilleristiska vetenskapen för mig redogöra för dessa ting. Jag har därvid
funnit, att arméartilleristerna och kustartilleristerna ha mycket olika uppfattning.
För min del kom jag vid min prövning av ärendet till den uppfattningen,
att det är svårare att utbilda för sjöfrontsartilleri än för markartilleri, och jag
har alltså kommit till rakt motsatt uppfattning mot herr von Horn.

För det tredje vill jag påpeka, att det är verklighetstroget att låta kustartilleriförband
samarbeta med armén. Det har skett vid åtskilliga fälttjänstövningar
och senast i vintras i Jämtland med god framgång.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:
nr 297, av herr Holmström,
nr 298, av herr Holmström m. fl.,
nr 299, av herr Holmström m. fl.,
nr 300, av herr Nordenson,

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag
för detaljhandeln, m. m.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 338, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank;

nr 339, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter för
fullmäktige i samma kontor; samt

nr 351, angående val av suppleant för en av riksdagen utsedd ledamot i styrelsen
över riksdagsbiblioteket;

dels och till riksdagens förordnanden:

nr 340, för riksbanksdirektören Ivar Rooth att vara fullmäktig i riksbanken;
nr 341, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Per Conrad Jonsson
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 342, för bankrådet herr Harald Teodor Magnusson att vara förste suppleant
för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 343, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Johan Fritjof Ekman
att vara andre suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 344, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr John Helmer
Bergvall att vara tredje suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 345, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Ernst Gustaf
Eugén Eriksson att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 346, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Torsten Emanuel
Ström att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 347, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Axel Ivar Emanuel
Osterström att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 348, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gunnar Persson
att vara förste suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 349, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Axel Wilhelm
Strand att vara andre suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 350, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustav Hjalmar
Svensson att vara tredje suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret; samt
nr 352, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Bror Adam Nilsson
att vara suppleant för en av riksdagen utsedd ledamot i riksdagsbibliotekets
styrelse.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 353, i anledning av väckt motion örn viss ändring av förordningen angående
försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker; samt
nr 354, i anledning av väckta motioner örn skärpning av straffet för överlåtelse
av motbokssprit till ungdom under 21 år.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 361, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 362, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statens intressekontor;

nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till mödrahjälpsverksamheten m. m.; samt

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

Nr 24.

ur 364, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial och utlåtande:

nr 18, med förslag till utredning av frågan örn ändrad lydelse av §§ 35 och
36 regeringsformen; samt

nr 19, över väckta motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 74,
till riksdagen angående avskiljande från aktiv stat av vissa beställningshavare
vid försvarsväsendet;

statsutskottets utlåtanden:

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde ;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m.;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till byggnadsforskning m. m.;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till uppförande av byggnad för skogsproduktforskning m. m.
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 196, i anledning av-Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av mark
för utökning av Upplands regementes övningsfält och fältskjutningsterräng
m. m.;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till bidrag till anskaffning av permitten
tlokal i Stockholm;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av vissa
ersättningar för vid jagarolyckan å Hårsfjärden förlorade enskilda tillhörigheter; nr

199, i anledning av väckta motioner om utredning rörande statsbidrag till
icke-statlig anskaffning av ambulansbilar;

nr 200, i anledning av väckta motioner om anslag till uppförande av ett
varmbadhus med simhall inom Bodens garnison;

nr 201, i anledning av väckt motion om anslag till en hjälp- och lånekassa
för svensk-amerikanare, som återvänt till Sverige;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till folkskolans
avlöningsreglemente m. m.;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag till
folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
undervisningssjukhus m. m.;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bidrag till avlöningar åt distrikts- och reservbarnmorskor
m. tn. jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 f. m.

nr 207, i anledning av väckta motioner angående dyrortsgrupperingssystemet;
samt

nr 208, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till vissa resekostnader
vid den förebyggande mödra- och barnavården m. m.;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av
6 § 2 mom. samt 7 och 31 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering,
m. m., dels ock motioner i ämnet;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 39, i anledning av väckta motioner angående vägskattebördans fördelning
mellan skattebetalarna; samt

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om trafikskatt jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn viss
panträtt i spånadslin och hampa samt lag med vissa tillfälliga bestämmelser
angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa; samt

nr 56, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till prisregleringslag,
m. m. dels ock en i ämnet väckt motion;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar; nr

42, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
hyresreglering m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 43, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän, dels ock i ämnet väckta motioner; jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 54, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Getåns vattenavledningsföretag i Hallands län, dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m.; ävensom

tredje särskilda utskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckta motioner örn utredning av frågan örn skyldighet
för icke värnpliktiga att undergå utbildning för och deltaga i försvarsarbete;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskiljande från
aktiv stat av vissa beställningshavare vid försvarsväsendet jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 8, i anledning av väckta motioner angående anslag till understöd åt privatflyget
m. m.;

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 322 angående vissa nied
den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande markförvärv
jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 328 angående vissa ytterligare
med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande
markförvärv jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.32 e. m.

In fidem

G. H. Berggren.

Onsdagen den 17 juni e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Fortsattes överläggningen angående tredje särskilda utskottets utlåtande nr Äng. orga2
avdelningen II. Allmänna synpunkter.

svarskrafter

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Sedan jag begärde ordet, m. m.
ha så många talare yttrat sig i denna fråga, att det inte är lätt att komma (Foris.)
fram med några nya synpunkter.

Jag delar deras uppfattning, som ha uttryckt sin tillfredsställelse med att
försvarsfrågan nu har lyfts över partierna och att en överenskommelse har
kunnat träffas, som i huvudsak går på propositionens linjer. Att så har kunnat
ske, är naturligen i främsta rummet beroende på tidsläget och det militärpolitiska
läge, vari vårt land för närvarande befinner sig. Det måste ytterligare
understrykas, även örn det är sagt förut, att det beslut, _ som kammaren
här går att fatta, måste och skall tolkas såsom ännu ett nytt bevis till de mångå
tidigare på den bestämda viljan hos det svenska folket att med hjälp av sitt
militära försvar bevara sin frihet och sitt lands oberoende.

Det förslag, som här föreligger, drar betydande kostnader. Skall det bli
möjligt att i fortsättningen bära dessa kostnader, är det enligt min mening en
oeftergivlig förutsättning, att vårt lands näringsliv får arbeta i full frihet
och därigenom utvecklas så, att vi därifrån kunna hämta det ekonomiska stöd,
som är nödvändigt för ett fullföljande av det beslut som kommer att fattas.

Det är det svenska näringslivet som ytterst har utgjort den grund, på vilken
vårt samhälle har byggt de tidigare årens ekonomiska utveckling och som har
lett vårt land fram till det välstånd som vi hade före kriget. De betydande
kostnader, som nu krävas, måste ju godtagas, men när vi göra det, vill jag
också understryka kravet på en god och klok hushållning med de medel som
anvisas, så att de komma till den bästa möjliga nytta och att försvaret genom
dem på bästa sätt effektiviseras. Budgetunderskott och tyngande skatter ge
oss en maning örn att det måste utövas en sträng hushållning och en effektiv
kontroll över medlens användning. Det måste göras icke minst därför, att det
är av vikt, att försvarsväsendets genomförande i praktiken enligt den nya planen
sker på ett sådant sätt, att det svenska folkets förtroende för försvaret inte
bara kan bibehållas, utan ytterligare stärkas.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarsJcrafter m. m. (Forts.)

Jag uttalar min tillfredsställelse över att det nu har framlagts en plan, visserligen
för en begränsad tid, men dock en plan, som möjliggör en bättre överblick
över de medel som anvisas till försvarsändamål. Jag delar utskottets uppfattning,
när utskottet på sid. 12 uttalar, att »i annat fall kan risk föreligga
för att överblicken över försvarsväsendets angelägenheter skymmes och att som
följd därav utvecklingen blir ensidig eller på annat sätt mindre effektiv». Det
är därför som jag måste uttala min tillfredsställelse över denna plan. Den har,
såsom utskottet uttalar, betydelse icke minst när det gäller att inom riksdagen
behandla organisationsförslag och anslag rörande försvarsväsendet.

Avvägningen mellan de olika vapenslagen inom ramen för de anslag, som
utmätas till försvarsväsendet, har tidigare varit ett gammalt stridsämne. Det
är med tillfredsställelse som jag av utskottets utlåtande finner, att i det avseendet
så stor enighet har kunnat uppnås inom utskottet, som verkligen är
fallet. Att det finns reservanter, som på vissa punkter påyrka ytterligare utbyggnad
av försvarsorganisationen, kan vara förklarligt, liksom att de finnas
som anse att artilleriet, flyget och pansarvapnet bör tillmätas en större andel.
Men jag kail inte dela den uppfattningen, att det skall ske på bekostnad av en
annan försvarsgren, nämligen flottan. Det kan inte vara riktigt att i det läge,
vari denna fråga nu har kommit efter propositionens framläggande och en
grundlig utskottsbehandling, nian här skulle taga ställning till vissa spörsmål,
som skulle rubba eller åtminstone tydas så, att det kommer att rubba den avvägning,
som har företagits mellan de olika försvarsgrenarna.

I fråga örn flottan äro meningarna mest skiljaktiga. Det gäller frågan om
kryssarna. Jag vill erinra örn att både 1924 och 1925 i samband med att 1925
års härordning genomfördes var frågan örn artillerifartyg i flottan ett ämne
som oerhört livligt diskuterades. Men då hänsköts frågan till utredning, och
1925 års flottkommitté tillsattes, som 1927 efter en ingående behandling av
frågan framlade ett enhälligt betänkande, undertecknat av vår nuvarande
statsminister såsom kommitténs ordförande. Däri föreslogs en plan för flottans
ersättningsbyggnader. I planen ingick en förstärkning av artillerifartygen.
Den planen blev emellertid inte genomförd i hela sin utsträckning. Vi
fingo visserligen det däri föreslagna hangarfartyget flygplanskryssaren Gotland,
men ett fjärde artillerifartyg, som föreslogs, bär aldrig kommit till utförande.
Inte heller 1936 löstes frågan örn artillerifartygen.

Det är fullkomligt riktigt att, såsom handlingarna utvisa, de nuvarande artillerifartygen
börja nalkas en sådan ålder, att deras ersättande är oundgängligen
nödvändigt. Några artillerifartyg lia inte byggts under de senaste tjugu
åren.

Det har diskuterats, huruvida artillerifartyg överhuvud taget böra ingå i en
flotta och särskilt i vår flotta. Jag tror att den som vill studera främmande
länders marina försvarsangelägenheter skall upptäcka, att stormakterna i kriget
och särskilt ett visst land gärna skulle se, att deras marin vore i bättre
paritet med armén. Det kanske inte godtages såsom någon i nuvarande tidsläge
användbar synpunkt, men nog spelade de marina stridskrafterna en betydande
roll och medverkade i hög grad till utslaget under förra världskriget
mellan de då kämpande makterna.

Man har under debatten pekat på de erfarenheter som under det nu pågående
kriget kunnat göras örn flottans insatser. Försvarsministern har redan i
sitt synnerligen klarläggande anförande framhållit dessa omständigheter. Jag
vill endast tillägga, att det är alldeles för tidigt att på detta stadium av den
stora kamp, som pågår, dra sådana slutsatser, att man kan ge den ena fartygstypen
företrädet framför den andra.

Herr Nordenson, åberopade en tidskrift som utdelats till riksdagens ledamö -

Onsdagen deli 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets för svar skraf ter m. m. (Forts.)
ter. Han påpekade att de uttalanden som där gjorts voro mera allmänt hållna.
Jag har också haft tillfälle taga del av denna tidskrift och även haft tillfälle
att få samråda med en på området sakkunnig, och jag har fått den bestämda
uppfattningen, att vad artilleriet är för armén och bombplanen för flyget äro
artillerifartygen för vår örlogsflotta. Man behöver ju bara tänka på uppgifterna
för vårt sjöförsvar i olika lägen och situationer. Det kan få en sådan uppgift
som att t. ex. förhindra en invasion sjöledes eller att trygga våra kuster
mot andra anfall över havet. Då lia artillerifartygen en betydande uppgift att
fylla. Under ett krigsfall kunna sådana situationer inträffa, att flottan skall
trygga våra egna förbindelser sjöledes. Även då ha artillerifartygen en stor
uppgift. Det kan inträffa sådana situationer, att det kan föreligga behov att
utföra trupptransporter sjöledes. Då lia vi också användning för våra artillerifartyg.
Det kan också erfordras samverkan mellan armén och flottan, och då
behövas likaså artillerifartyg. Och när det gäller neutralitetsvakten inom territorialgränsen
och konvojer av handelsfartyg, synes det mig uppenbart, att en
flotta, i vilken artillerifartyg ingå, är av den största betydelse.

Det har talats örn olika krigsfall, där flyget är överlägset flottan; utan att
underskatta flyget vågar jag dock påstå, att erfarenheten har visat, att under
mörker och vid inskränkt sikt blir det i främsta rummet sjöstridskrafterna som
få utföra försvarsarbetet Detta visa också erfarenheterna från det nu pågående
kriget. Såvitt jag har kunnat tillägna mig insikter på detta område, finns det
ingen flotta i världen som saknar artillerifartyg. Artilleribestyckningen, farten
och skyddet äro de egenskaper som utmärka kryssaren och som göra den till ett
nödvändigt komplement till de mindre fartygen. Departementschefen har också
gjort ett uttalande — det är citerat på sid. 9 i utskottets utlåtande — som
starkt bestyrker riktigheten av den plan, som har framlagts i fråga örn sjöförsvarets
ordnande. Han slutar där ett avsnitt av sitt uttalande med att säga, att
därest dessa fartyg icke få ingå i planen, skulle flottan därigenom bliva en
svag länk i det svenska försvarets kedja. I fortsättningen erinrar han om den
tid av 20 år som gått, sedan våra artillerifartyg senast förstärktes. Departementschefen
har, som jag nyss sade, här i kammaren på ett övertygande sätt
försvarat den ståndpunkt, som han intagit och som efter ingående beredningar
också utskottet har intagit. Det förefaller vara en trängande uppgift att tillföra
flottan dessa artillerifartyg, och det är ju inte, heller meningen, att man,
därför att man nu fullföljer planen att tillgodose flottan med artillerifartyg,
samtidigt skall minska antalet fartyg av mindre typer.

Man har här talat örn att dessa kryssare inte hinna bli färdiga förrän efter krigets
slut Ja, mina herrar, vad veta vi i denna stund örn krigets slut! Det är en
spekulation, om vilken vi ingenting veta, men vad man kan gissa sig till är, att
det inte efter kriget kommer att bli sådana tider, att vi kunna, undvara vårt
försvar och inte heller vår flotta. Även örn kriget skulle sluta inom en tid som
de optimistiska räkna med, så kunna i fortsättningen situationer uppstå, som
nödvändiggöra ett aktivt och starkt militärt försvar Då må det vara värdefullt
att ha dessa kryssare inrangerade i vår flotta.

Det kan ännu en gång erinras örn, att riksdagen redan år 1940 har beslutat
byggandet a,v dessa kryssare celi även anvisat 50 miljoner kronor för deras
påbörjande. Det vore enligt min mening en ytterst allvarlig sak att uppriva
detta en gång fattade beslut, i synnerhet som detta då sker trots att de militära
myndigheterna kraftigt tillstyrkt fullföljandet av 1940 års beslut och emot
departementschefens och regeringens efter ingående omprövningar fattade
ståndpunkter och emot den uppfattning, som det särskilda utskottet kommit till
efter att ha prövat ärendet. Det måste vara en ytterst allvarlig åtgärd att sönderbryta
den även av de militära myndigheterna gillade avvägningen mellan

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Anei. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
de olika vapenslagen. Det skulle säkerligen skapa en viss misstämning oell verka
deprimerande på flottans folk, som behöver uppmuntras i sitt hårda och
svåra arbete i stället för att nedtryckas av åtgärder, som försvaga deras möjligheter
att lösa sina uppgifter.

Örn kammaren skulle följa de reservationer, som avgivits av herr Gränebo
m. fl. och herr Andrén m. fl., vore det enligt min mening ett misstag, liksom
det har begåtts så många misstag tidigare i fråga örn ordnandet av vårt försvar.
Det var ett misstag år 1925 att överföra en tredjedel av de värnpliktiga
från värnpliktens fullgörande genom den s. k. kategoriklyvningen, det var ett
misstag att till övergångsstat överföra 9,130 personer av vårt försvars personal,
och det var ett misstag att indraga eller väsentligt beskära anslagen till
skytteväsendet. Och många andra misstag ha gjorts, även beträffande flottan.
Låt oss inte i dag begå ytterligare det misstaget att inhibera ett redan fattat
beslut i fråga örn byggandet av artillerifartyg, varigenom vi inte skulle kunna
ge flottan den förstärkning som den behöver!

_ Då denna fråga har varit huvudfrågan i principdebatten och några principiella
meningsskiljaktigheter i övrigt inte här kommit till uttryck, begränsar
jag mig, herr talman, till att med det sagda yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Nilsson, Bernhard.

Herr Mannerskantz: Herr talman! När man skall bedöma de frågor, som äro
mest aktuella i denna principdebatt, får man komma ihåg, att man inte kan
få allt vad man skulle kunna önska sig, och det har också i rätt stor utsträckning
gällt en avvägningsfråga.

Av vad herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet sade i debatten
före middagsuppehållet, drar jag för min del den slutsatsen beträffande den
sjunde jaktflottiljen — det framgår också av propositionen — att man tydligen
kan räkna med att den i sinom tid kommer till stånd, nämligen så snart
och örn det visar sig möjligt av tekniska och andra skäl att hinna med det.
Man kunde av statsrådets uttalande förstå, att han önskar detta men att han
inte på detta stadium ville utlova någonting, som han inte är säker på att
industrien och den militära apparaten förmå prestera. Jag nöjer mig med
detta uttalande, så mycket mer som jag har en stark tilltro till att herr
statsrådet för sin del verkligen vill det allra bästa för vårt lands försvar.

Detsamma kanske kommer att kunna bli fallet — örn jag uppfattade rätt —
med den ytterligare utvecklingen av pansarvapnet. Men därvidlag var det ju
mera tveksamt, huruvida det fanns möjligheter att få fram materiel, vilket
icke så mycket gällde stridsvagnar som fastmera fordon, försedda med gummihjul.
På den punkten sade statsrådet emellertid någonting som föranledde mig
att göra den reflexionen, att de militära myndigheterna icke ha föreslagit några
ökningar utöver vad propositionen innehåller i fråga örn pansarvapnet. Man
har ju också förgäves spanat efter några sådana önskemål i försvarsutredningens
förslag och i propositionen. Med den kännedom jag har om förhållandena
på det området undrar jag i alla fall, örn inte de myndigheter, som
äro ansvariga för detta vapenslag, i sitt sinne dock äro övertygade om att man
bör åstadkomma så mycket som man är i stånd till på detta område. Skälen
till att de inte ha framställt något särskilt äskande är jag inte i stånd att
med säkerhet bedöma. Men jag skulle för min del tro, att de —• såsom man
ibland säger i utskottsutlåtandena -— inte skulle motsätta sig en utvidgning.
Det är därför knappast riktigt överensstämmande med verkligheten att taga
frånvaron av längre gående äskanden till intäkt för en underlåtenhet att ytterligare
förstärka pansarvapnet, om det visar sig möjligt.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)

När man sedan kommer till 15-centimeterskanonerna, förefaller det mig, som
om statsrådet vore mera tveksam, och lian gjorde därvidlag några invändningar.
Anskaffandet av dessa kanoner var visserligen egentligen lättare än
uppsättandet av en sjunde flygflottilj och ytterligare en pansarbataljon, dock
med den reservationen, att inte något hinder uppstår från den fabriks sida,
som skall göra grovarbetet. Men jag fick det intrycket, att statsrådet hade
den uppfattningen, att det här var fråga örn en angelägenhet, som komme
efter anskaffandet av både jaktflottiljen och pansarbataljonen. För min del
har jag nästan en motsatt åsikt. Det är närmast i egenskap av infanteriofficer,
som jag är beredd att bestyrka, att omöjligheten att bekämpa ett fientligt
artilleri hör till det mest deprimerande för ett infanteriförband. Det är
visserligen sant, att vi ha en hel del 10-centimetersartilleri och 15-centimetershaubitsar.
Men det är fråga, örn det är tillräckligt. Vår 10-centimeterskanon
är inte någon fullträff. Jag vet att det finns en hel del önskemål beträffande
den. Den hade kunnat vara av en bättre typ. Framför allt lär det vara svart
att få eldrören att hålla så länge som man kalkylerat med. De grova kanonerna
ha en hel del företräden framför dem med klenare kaliber.

Herr von Horn har närmare utvecklat dessa synpunkter, men det har inte
framhållits här i dag, att de grövre kanonernas längre skottvidd på ett helt
annat sätt möjliggör lösandet av åtskilliga uppgifter, som man har ofantlig
nytta av. Det ingår i den moderna artilleritaktiken att kunna verkställa kraftiga
eldsamlingar mot verkligt farliga mål. Detta kan man inte^ åstadkomma,
med mindre skottvidden är så stor, att man kan draga sig rätt långt på sidan
örn målet men ändå nå fram till det och koncentrera elden på det. Jag tror
att det i mycket stor utsträckning har praktiserats på det nu pågående världskrigets
olika fronter. Herr statsrådet nämnde att det finska vinterkriget 1939
—1940 inte på något sätt kunde tas till intäkt för behövligheten av det grövre
kanonartilleriet. Jag skulle vilja säga, att anledningen härtill kanske just
är den, att finnarna då inte hade något sådant artilleri. .Det är inte säkert,
att det hade behövt bli någon stabiliserad front, örn finnarna hade haft ett
jämbördigt artilleri. Om man studerar i detalj den redan rätt rikhaltiga litteraturen
örn det nu pågående kriget, finner man, hur ofantligt mycket 15-centimetersartilleriet användes för uppgifter som knappast skulle kunna lösas
utan tillgång till grovt artilleri. Finnarna säga, att de ha gjort den erfarenheten,
att på ryssen faktiskt ingenting annat biter än d.e gröva kanonerna.
De vanliga 75 roma reagera ryssarna inte för. De smälla inte tillräckligt, och
det blir inte tillräcklig chockverkan. Först när man kommer till 15-centimeterskalibern,
kan man få fram avgörande verkan.

Den mindre rörligheten är naturligtvis en svaghet hos dessa pjäser, men inte
behöva de vara lika rörliga som de lättare pjäserna. Just tack vare sin större
skottvidd kunna de ställas upp i anslutning till vägarna i större utsträckning
än det vanliga fältartilleriet och behöva därför inte släpas ut i oländig terräng,
åtminstone inte regelmässigt. Man kan anföra flera andra synpunkter, men jag
skall inte taga upp tiden därmed.

överbefälhavaren, som väl dock har sysslat i den militära branschen ännu
mer än till och med försvarsministern, fäster en sådan vikt just vid det grova
artilleriet, att han för sin del har varit beredd att minska på krigsreserven
av intendenturmateriel från tre månaders reserv till två månaders för att_ få
dessa kanoner. Då denna sak varit ganska omtvistad och uppslaget inte blivit
fullföljt, men överbefälhavaren likväl satt cn sådan åtgärd i fråga, drar jag
för min del därav den slutsatsen, att han fäster en oerhört stor vikt vid dessa
grova kanoner i armén. Jag tycker nog att just det omdömet bör tillmätas
en större betydelse än de synpunkter som statsrådet här i dag har framfört.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets för svar skr af t er m. rn. (Forts.)

Jag anser visserligen att kustartilleriet bör lia ungefär det artilleri som det
nu Ilar och som är beställt för dess räkning, men därutöver borde armén tillföras
en viss mängd sådana kanoner. Inom utskottet har jag för min del framfört
ett yrkande att man tillsvidare skulle nöja sig med endast två sådana
divisioner, dels för att det inte skulle gå åt alltför mycket pengar och dels
för att man lättare skulle kunna passa in de nya divisionerna i organisationen
utan att behöva utöka den speciellt för dessa kanoners skull. Det är väl nämligen
ostridigt att det gar lättare bade att utbilda och att mobilisera två
sådana divisioner inom den nu föreslagna ramen än tre divisioner.

Nu har utskottet skrivit på ett sådant sätt att det inte lägger något hinder
i vägen för Kungl. Maj :t att, om Kungl. Maj :t finner det vara möjligt, anskaffa
15 cm artilleri, och jag uttalar för min del den förhoppningen att den möjlighet,
som utskottet här givit, också kommer att begagnas av Kungl. Maj :ts regering.
För min rent personliga del skulle jag faktiskt vilja finansiera den saken
på det sätt som överbefälhavaren har tänkt sig. Jag tycker att det är bättre
att ha ett tillräckligt antal grova kanoner och ammunition till dem än att ha
extra reserver av kalsonger och alla möjliga dylika saker som man visserligen
har nytta av, men som man kan nöja sig med något mindre reserver av utan
att det medför någon katastrof. När tiden är sådan att det gäller att rädda livet,
få väl vapnen gå före en del annan materiel, även om det är ganska besvärligt
att ha för litet därav.

Med hänsyn till det sätt, pa vilket utskottet har skrivit i denna fråga, anser
jag mig emellertid inte böra framställa något särskilt yrkande på den punkten.

Jag kommer sa till den stora tvistefrågan här, den som egentligen kan kallas
för en tvistefråga, nämligen spörsmålet om byggandet av kryssarna.

Herr Andrén nämnde att Churchill hade höjt de engelska jaktflygarna till
skyarna i en väl funnen sats. Det finns ju ingenting att invända mot den satsen,
ty den är alldeles säkert sann. Men det är ju inte sa enkelt här i världen
att därför, att en sak är sann, är en annan osann. Om jag hade tillfälle -— det
kanske herr Andrén har — att fråga Churchill, om han med denna sats menade,
att han ville tillråda det brittiska imperiet att inte utöver sitt flyg hålla
sig nied artillerifartyg, skulle han, det vågar jag nästan spå, svara, att han
inte ville avvara den engelska flottans stora, starka fartyg. Ty det är väl alldeles
visst och säkert att örn England inte haft dessa fartyg, hade England
i dag redan varit ett besegrat land. Jag tror att det är de engelska starka fartygens
befintlighet som är en av de främsta orsakerna till att England i dag
för kampen måhända alltmer framgångsrikt.

Nu tror jag för min del att vi i Sverige i ganska många avseenden lia samma
problemställning, samma läge som England. Vi lia visserligen att räkna med
ändrade förhallanden, men förhallandena kunna aldrig ändras så fundamentalt,
att^det kan vara tillrådligt för ett land som Sverige att åsidosätta sjöförsvaret
sa fullständigt som det innebär att inte alls ha några sådana fartyg •—
ty det blir ju resultatet som våga ga utanför det allra närmaste kustbandet
mer än för en kortare stund eller som kunna fullgöra konvojtjänst annat än
utefter kusterna.

I försvarsutskottet fälldes bland annat ett uttalande som jag tyckte där fann
nästan onödigt stort gensvar, nämligen att det. som vi kunna skaffa snabbast,
är det bästa. Graden av nödvändighet att skaffa en sak skulle vara beroende
av hur snabbt man kunde få den. Det ligger naturligtvis så pass mycket i detta
påstående, att man inte kan säga att det är alldeles felaktigt. Men jag är inte
säker pa att det pa långt när täcker hela sanningen. Ty vi ha kanske att vänta
de största påfrestningarna ^längre fram. Man vet inte, om vi inte ha det. Man
kan inte med säkerhet pasta att den allra närmaste tiden är den farligaste. Det

Onsdagen den 17 juni 1942 e. ni.

Nr 24.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
kan också vara så, att den farligaste påfrestningen för oss kominer om ganska
många år. Man kan inte påstå det bestämt, men det är också svårt att bevisa
motsatsen. Jag skulle förmoda att oron i världen och inte minst i den gamla
oroshärden Europa kommer att bestå, och det finns inte alls någon garanti för
att avvecklingen av detta krig kommer att ske på precis samma sätt som det förra
krigets avveckling. Det kanske inte blir något verkligt fredsslut. Det kan bli
ett slags stando, en mellanperiod, ungefär sådan som när en vulkan vilar sig
ett eller annat år. Det är inte alls osannolikt att under sådana tider andra lägen
kunna uppstå, i vilka vår flotta kommer att framstå såsom det måhända mest
omistliga. Just därför att dessa frågor äro så pass ovissa och svårbedömbara,
anser jag för min del att det skulle vara oförsvarligt att inte vårda vår flotta.
De tider i vår historia, då vi försummat vår flotta, ha i regel bringat olyckor
med sig.

Örn man nu har den uppfattningen, måste man också kräva en sådan sammansättning
av flottan att man kan få en taktiskt förnuftig användning av de
fartyg vi lia. Nu skulle jag vilja veta, hur de, som anse att vi inte skola ha
några artillerifartyg -—- jag håller med herr Rickard Lindström örn att resultatet
av ett uppskov lätt blir, att man inte kommer att bygga dem senare heller,
av olika skäl som det kanske är onödigt att precisera •— mena att ett taktiskt
uppträdande skall ske och vilken taktisk eller strategisk användning de avse
för våra lättare fartyg. Experterna kunna i varje fall inte ge en godtagbar beskrivning
på användningen av ett sjöförsvar som består enbart av lätta fartyg.
Jag tycker att det statsrådet Sköld här på förmiddagen sade angående dessa
ting var ganska väl formulerat och att det ungefär täckte vad jag i detta avseende
skulle vilja ha sagt, nämligen att här inte finns några pengar att förtjäna,
örn man skall få någon taktisk användning av fartygen, ty i så fall måste
man skaffa så många och så stora jagare, att pengarna säkerligen skulle ryka
lika friskt som ifall man bygger en eller ett par kryssare.

Man har varit mycket bekymrad över hur kvickt kryssarna skulle kunna
komma att skickas ned till havsbottnen, och man har därvidlag anfört exempel
från de senaste dagarnas och månadernas händelser på olika hav. Men man
har varit synnerligen försiktig med att draga fram sådana fall, där mycket
starka flygstridskrafter ha försökt åstadkomma allvarlig skadegörelse på örlogsfartyg,
men icke lyckats, utan det angripande flyget i stället åsamkats de
verkligt stora förlusterna — och det är ju klart att vill man bevisa en sak,
drar man inte fram bevisen för motsatsen. Även därvidlag tycker jag att chefens
för försvarsdepartementet argumentering var ganska övertygande. Ty den
bevisföring som han här bemötte skulle ju leda till den slutsatsen att vi inte
borde ha vare sig armé, flyg eller flotta.

Ett gammalt standardargument, som jag hört så länge jag intresserat mig
för den svenska försvarsfrågan, är att man inte vet, örn ett artillerifartyg är
av den riktiga typen, när fartyget blivit färdigbyggt, just därför att det tar
så lång tid att bygga det. Men det vet man inte i någon marin i världen. Det
gäller i alla tider och för alla fartyg som lia lång byggnadstid. Men det kan
ju inte rimligen vara något skäl för att man inte skulle våga sig på att bygga
artillerifartyg, örn man anser att man överhuvud taget behöver dem.

Jag tror att en aktion av samma slag som den mot Kreta inte blir så lätt
att utföra mot Sverige numera. Det är alltför många omständigheter, som
skulle försvåra en sådan kupp för att den slutgiltigt skulle kunna lyckas. Med
hänsyn till terräng- och klimatförhållanden och även lill vårt lands befolkning
tror jag inte man behöver räkna med att någon motståndare skulle våga
taga risken att försöka en invasion enbart på det sättet, utan han får nog bekväma
sig att också sätta in truppstyrkor, framförda antingen över Kölen eller

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. ni.

Äng. organisationen av landels försvar skraf ter m. m. (Forts.)
över havet. Med tanke på de svårigheter, som möta vid ett framförande av
stora truppstyrkor över Kölen, och den möjlighet som vi ha att störa sjöförbindelserna
över Skagerack och Kattegatt tror jag för min del att en fiende, som
vill nedkämpa Sverige, till slut skulle tvingas att företaga ett angrepp även
över havet. Det avskräckningsmoment, som ligger i att vi ha en flotta med en
förståndig sammansättning, är värt mycket redan det. Hela ostkusten kan väl,
så länge vi lia tillräckligt starka operationsgrupper inom flottan, hållas något
mindre besatt av landtrupper, och därigenom kan man måhända spara in mycket
mer än det man nu äskar i fråga om pansartrupper, flyg och till och med
en eller annan arméfördelning utöver Kungl. Maj:ts förslag. Så länge vår
flotta finns eller är något så när intakt, är det nämligen knappast troligt att
något större angreppsföretag kan insättas någonstans på hela ostkusten.

Jag ber nu, herr talman, att få yrka bifall till utskottsuttalandet i stort, men
jag hoppas att regeringen under de fem år, som beslutet gäller, kommer att
finna möjligheter till sådana besparingar — särskilt på byggnader, men även
andra besparingsobjekt finnas -— och lyckas skaffa så mycket material och
lösa arbetskraftsproblemet på ett sådant sätt, att samtliga av mig här berörda
önskemål kunna tillgodoses åtminstone i viss utsträckning -— detta även örn den
kostnadsram, som vi ha dragit upp, kommer att i någon mån överskridas. Jag
tror nog att det kommer att bli fallet under alla omständigheter, och det är också
det klokaste. Ty örn man nu har bestämt sig för att aldrig under några omständigheter
frivilligt ge upp, måste man göra allt vad man kan för att vi
skola få den styrka, utan vilken vi varken kunna fortleva såsom en fri nation
eller kunna vara våra nordiska grannar till den hjälp och det stöd som de säkerligen
mycket väl komma att behöva i framtiden.

Herr Andrén: Herr talman! Det är en sak som man lär sig i alla diskussioner,
och det är att det är mycket svårt att undvika missförstånd. Jag försökte
i dag i en kort replik till herr Lindström undanröja ett av dessa onödiga och,
jag kan tillägga, märkliga missförstånd. Det har kommit till min kännedom,
att man på ännu en punkt bär missförstått vad jag har sagt.

Jag råkade i mitt första anförande säga, att jag för egen del icke ville förorda
ett uppskov men att jag förmodade att detta uppskov skulle komma ändå,
framdrivet av andra, oparlamentariska krafter. Ja, mina herrar, örn man i det
sammanhanget hade tänkt på reservförrådsnämnden och industrikommissionen,
hade jag ju kunnat förstå saken. Men när man börjar misstänka mig för att
vilja mobilisera gatans eller salongernas parlament, är jag fullständigt oförstående.
Jag kan, herr talman, gott nämna dessa utomparlamentariska krafter
vid namn. De heta järn, molybden och nickel. Så enkelt var det med den saken.
Hade man blott haft någon liten vilja att förstå och en liten gnutta fantasi,
skulle man kanske ha begripit saken.

Jag framhöll i förmiddagens anförande vikten av att man icke band sig
alltför hårt, att man icke fastställde en alltför detaljerad plan, utan i stället kunde
arbeta efter en mera elastisk ordning. Då uppträdde min ärade vän på Östgötabanken
herr Ivar Anderson och gjorde gällande att den framlagda planen var
i hög grad elastisk. Ja, den är i alla fall icke mera elastisk än att överbefälhavaren
har önskat den betydligt mer elastisk, och jag skulle tro att han är en
auktoritet som duger för herr Ivar Anderson. Men jag vill även anföra ett litet
exempel. Jag ber herr Ivar Anderson slå upp utskottets utlåtande på sid. 67.
Man kan hämta exempel från många andra sidor också, men jag har nu händelsevis
stannat för detta. Där återfinnes ett referat av propositionen, och det
framhålles i reciten att det i förhållande till nuvarande personaltillgång

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
föreslagits en utökning av den aktiva militära personalen med 1 överste,
1 överstelöjtnant, 2 majorer, 26 kaptener, 20 löjtnanter, 4 förvaltare, 44
fanjunkare, 59 sergeanter, 440 furirer, 212 korpraler samt 356 vicekorpraler
och meniga, och utskottet säger att det inte har något att erinra
mot vad i propositionen under förevarande avsnitt anförts. Är inte
detta detaljer så det räcker? Jag skulle på sida efter sida kunna uppvisa
liknande ting. Det är än personalstater, som äro ganska utförliga, än löneregleringar
som gå ganska mycket i detalj. Jag tar emellertid i detta sammanhang
med tillfredsställelse fasta på försvarsministerns ord att herr statsrådet
icke ämnar känna sig alltför bunden av alla de detaljer som förekomma i
propositionen och utskottets utlåtande.

Jag ber så att få säga några ord till min ärade vän på Göteborgsbänken,
herr Lindström.

Herr Lindström är ju fullständigt kryssartroende, och jag tror mig icke örn
att kunna inplantera någon skepsis hos honom. Hans ljusa och frodiga temperament
passar uppenbart mycket bättre för tro än för skepsis. Jag skall
inte heller följa honom på hans vådliga väg från sjöslag till sjöslag i Medelhavet
i mars månad detta år. Men jag skall tillåta mig göra ett par små metodiska
invändningar mot hans resonemang.

Örn man tillåter sig att analysera sjöslag, kan man komma till precis vilka
resultat som helst, om man bara väljer rätt sjöslag. Jag är övertygad örn att
herr Lindström valde rätt sjöslag för att bevisa precis vad han ville bevisa.
Herr Lindström anförde vidare en hel del uppgifter örn fartygsförluster i främmande
mariner. Jag måste fråga herr Lindström: på vilket material bygger
denna statistik? Bygger den på tyska eller engelska rapporter, på ryska eller
italienska, på amerikanska eller japanska? Det är som bekant någon liten skillnad
på alla dessa rapporter. Men herr Lindström var så säker på sin sak, att
han till och med hade decimaler, när han angav procenttalen. Jag fraktar
emellertid —■ och det är kanske det allra värsta med denna statistik — att den
är uppgjord i marinstaben.

Sedan skall jag be att få säga några ord med anledning av statsrådet Skölds
anförande. Statsrådet Sköld gav utskottet en komplimang för dess snabba
och grundliga arbete. Vi, som lia arbetat i utskottet, äro naturligtvis mycket
tacksamma för detta erkännande, och jag ber att få returnera det genom att,
precis som jag gjorde i förmiddags, framhålla, att vi med beundran ha sett
det arbete, som fullgjorts inom försvarsdepartementet vid utarbetandet av
denna stora och märkliga proposition. Jag har icke anledning att taga tillbaka
något av det som jag yttrade om denna sak i förmiddags. Jag vill också
gärna instämma i det erkännande, som herr statsrådet gav till statssekreterare
Wärn och hans medarbetare. De ha gjort en mycket betydande insats,
som vi alla lia anledning att vara tacksamma för. Jag kan också försäkra
statsrådet, att man i utskottet, så vitt jag vet, icke har klagat över att propositionen
kommit så sent. Vi ha förstått, att den inte har kunnat framläggas
tidigare.

Emellertid var det några punkter i herr statsrådets anförande, som jag skall
tillåta mig att kommentera. I själva verket kritiserade herr statsrådet min
reservation och mitt anförande allenast på en enda punkt. Det gällde oljeförbrukningen
för de båda i Östersjön opererande flottförbanden. Jag hade av en
framstående och erfaren expert fått den uppgiften, att oljeförbrukningen skulle
uppgå till närmare 1,000 ton per expedition. Jag kan självklart inte ha någon
egen mening i denna sak. Men jag måste tillägga att jag beundrar herr statsrådet,
som på stående fot kan på egen hand räkna ut ett så komplicerat problem
som detta, hur stor oljeförbrukningen för två sådana grupper kan vara.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvar skraf ter m. m. (Forts.)

Kanske får jag ändå göra det lilla tillägget, att om man bara ökar farten
ett par knop, förändras siffrorna oerhört.

Vad beträffar anförandet i övrigt, måste jag tyvärr beklaga att herr statsrådet
inte var mera positiv i fråga örn flyget. Vid föredragningar inom utskottet
såväl av flygets representanter som av flygindustriens experter ha vi fått
den bestämda uppfattningen, att det varken ur organisations- eller produktionssynpunkt
skulle möta några som helst svårigheter att uppsätta denna
sjunde jaktflottilj. Här står uppenbarligen påstående mot påstående.

Det var emellertid en passus i herr statsrådets anförande, som gjorde mig
något betänksam och som kanske förklarar divergensen mellan påståendena.
Herr statsrådet framhöll nämligen mycket starkt, att man måste följa med
sin tid. Om man ständigt eller alltför ofta kräver nya konstruktioner, innebär
detta en mycket allvarlig rubbning av serietillverkningen och produktionen
i övrigt. På den vägen kan man, jag skall inte säga sabotera, men omöjliggöra
nästan hur många flottiljer som helst. Jag är emellertid för min del
övertygad örn, att man här på en gång måste tillgodose kvalitetens och kvantitetens
krav samt träffa en kompromiss mellan dem, och att man därvid till
sist inte skall behöva utesluta den sjunde jaktflottiljen.

I sitt resonemang örn denna sak framhöll herr statsrådet att flyget var ett
mycket farligt vapen. Det var farligt för flyget, det var farligt för flottan
och det var farligt för armén. Hade herr statsrådet fortsatt på denna väg i sin
argumentering, skulle han till sist kommit fram till den uppseendeväckande
tanken att krig överhuvud taget är farligt. Emellertid var det uppenbarligen
herr statsrådets mening att driva motståndarens argument in absurdum och
visa, att man från dessa utgångspunkter överhuvud taget inte borde ha några
vapen alls. Det är emellertid ett problem därvidlag, som jag fruktar att herr
statsrådet icke tillräckligt har beaktat. Örn man får en fullträff på en kryssare,
är detta en mycket allvarlig sak. Kryssaren är en stor och dyrbar enhet,
och förlusten av ett sådant fartyg är en ytterst allvarlig sak. Får man en
fullträff på en stridsvagn, är detta visserligen en högst beklaglig händelse,
men den är inte på långt när lika allvarlig. Och har herr statsrådet tänkt på
hur det skulle ställa sig, örn ett krig mot Sverige öppnades på det sättet,
att tvenne kryssare en morgon bleve torpederade och läge som vrak i Hårsfjärden?
Vilka skulle det svenska folkets reaktioner bli inför en sådan händelse?
Vilken effekt skulle den ha på den svenska stridsviljan? Nu vill jag
inte att herr statsrådet av denna min fråga skall draga den slutsatsen, att
jag överhuvud taget finner det orimligt att ha stora enheter. Men jag menar
att även denna synpunkt helt visst kräver beaktande vid en undersökning örn
dessa ting.

Herr statsrådet var också inne på frågan örn pansarvapnet. Han framhöll
därvidlag de svårigheter som skulle möta, när det gäller att anskaffa motorfordon
till en tredje bataljon, som man hade tänkt sig förlagd till Gröta pansarlivgarde.
Vi ha i utskottet bland annnat haft en föredragning i gummifrågan,
och vi lia inte fått intrycket, att detta problem var så allvarligt som
tycktes framgå av herr statsrådets anförande. Men det är ju möjligt att gummifrågan
på sistone har kommit i ett mera prekärt läge. Jag har emellertid
den bestämda uppfattningen, att örn man verkligen vill skapa denna tredje
bataljon, skall man säkerligen lia möjlighet att få fram däck till densamma.
I detta land finnas just nu så många avregistrerade bilar med däck, att det
inte borde vara omöjligt att förse den behövliga pansarbataljonen med det
gummi, som man där kan vinna, örn man nämligen inser att bataljonen bellö
ves.

I fråga örn artilleriet förklarade herr statsrådet, att vi icke voro illa utrus -

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
tade. Ja, vi ha inom utskottet fått en föredragning av en av rikets främsta
experter, kanske den allra främste, när det gäller artilleriet, och han hade
inte den uppfattning som herr statsrådet med sådan bestämdhet gjorde gällande.
Först och främst ansåg han, att vårt artilleri var för gammalt. Jag vill
erinra om att man i den ryktbara Riom-processen har anklagat de franska generalerna
för att deras artilleri varit från åren 1914—1918. Stora delar av
vårt artilleri bära årtalen 1902, 1906 och 1910. Herr statsrådet erkände själv
att detta artilleri så till vida var svagt, att det till alltför stor del utgjordes
av 7.5 cm pjäser. Även denna punkt påtalades av vår föredragande, och framför
allt ansåg han att vi voro otillräckligt försedda med långskjutande, tunga
kanoner. Hade han verkligen ansett det omöjligt att få fram dessa långskjutande
kanoner under den närmaste femårsperioden, skulle han väl knappast
kunnat komma på idén att önska, att utskottet skulle göra framställning
därom.

För övrigt kunde jag på många punkter instämma i vad herr statsrådet
sade. Framför allt gladde det mig, när han framhöll, att vi måste möta morgondagen
sådan den kommer och försöka hålla samman samt hålla ut. Jag
tror att detta var ett ord, som skall väcka genklang här i kammaren och långt
utanför densamma.

Slutligen kommer jag till den fråga, herr Mannerskantz nyss riktade till
mig. Han undrade om jag inte trodde, att Winston Churchill skulle önska
fler slagskepp. Jo, jag tror inte man behöver fråga honom örn den saken, om
man nu hade tillfälle att göra det, ty jag är fullständigt övertygad örn att
han skulle vilja ha många flera slagskepp — helt enkelt därför att han har
förlorat så oerhört mångå. Men jag skulle också vilja rikta en enkel fråga,
utan någon motivering, till herr Mannerskantz. Har herr Mannerskantz möjligen
observerat, att det är en viss skillnad mellan Sverige och England, det
stora brittiska imperiet, som vill härska över alla världens hav?

Herr von Heland: Herr talman! Jag hade tänkt att överlämna åt högerns
debattörer att sinsemellan göra upp, när det gäller deras olika uppfattningar.
Herr Andrén har ju också redan replikerat herr Mannerskantz. Även jag finner
mig emellertid föranlåten att ge herr Mannerskantz en replik. Han frågade,
hur vi skola kunna använda vara lättare fartyg, örn vi saknade artillerifartyg.
Det förefaller mig, som om herr Mannerskantz inte läste de dagliga
tidningarna. Jag vill rekommendera honom att göra detta, ty av tidningspressen
Damgar bl. a., att det ute på världshaven ständigt finnes ubåtar. De
aro icke åtföljda av artillerifartyg, men de göra som bekant oavlåtligen stora
insatser. Dessutom finner man av dagspressen, att det ganska ofta förekommer
strider mellan grupper av lättare övervattensfartyg och utan deltagande
av några artillerifartyg.

Jag är icke lika snabb som herr Mannerskantz att bilda mig ett omdöme örn
huruvida var flottas officerskår skulle vara i stånd att finna metoder för användningen
av lättare fartyg utan tillgång till artillerifartyg. Men jag är för
min del i motsats till herr Mannerskantz fullt övertygad örn att vår flottas
officerskår på ett utmärkt sätt skulle förstå att lösa uppgiften att utarbeta
taktiska planer för en marin, bestående av lättare övervattensfartyg, ubåtar och
en effektiv marinflygeskader trots avsaknad av artillerifartyg/

Herr Åkerberg ansåg, att inte endast torpeder och kanoner äro av betydelse
för försvaret, utan att folkets sammanhållning och ekonomiska standard
äro minst lika viktiga. Jag är fullt ense med herr Åkerberg på den punkten,
men i ett par andra hänseenden kunde jag icke dela hans uppfattning.
Herr Åkerbeig förklarade, att läget nu år sadan!, att socialdemokraterna en Första

kammarens protokoll 191$. Nr gli. c

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Atty. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
samma få försvara de kryssare, som utskottet här förordar och som enligt herr
Åkerberg enigt stödjas av den militära sakkunskapen. Det är väl dock ett
misstag, herr Åkerberg, att militären enigt står bakom förslaget om just dessa
kryssare. Jag skulle tro att den absolut övervägande delen av icke flottofficerare
skulle föredraga att få mera flyg, pansar och artilleri framför att få
dessa kryssare. Men dessutom är det tydligen så, att man inte ens inom flottan
är enig örn dessa kryssare. Jag förmodar att man i andra kammaren har läst
upp det brev, som marinchefen har måst skicka ut till flottans män för att förmå
dem att hålla tyst i denna fråga och icke deklarera sin privata uppfattning.
Detta är väl ändå ett bevis för att det inte är så helt med enigheten ens inom
flottans egen officerskår.

Herr Åkerberg anförde vidare ett exempel, som, såvitt jag förstår, slår ihjäl
hans egen argumentation. Herr Åkerberg talade örn engelsmännens konservatism
och hur denna hade varit till nackdel för dem i gångna krig. Han anförde
det välbekanta exemplet, hur engelsmännen lärde sig att uppskatta hästen
under boerkriget och voro så konservativa, att de inte heller under förra
världskriget ville släppa denna kärlek till hästen. I själva verket är det väl
så, att just herr Åkerberg delar denna engelsmännens konservatism, ty herr
Åkerberg vidhåller ju konservativt dessa kryssare utan att ta hänsyn till krigserfarenheterna,
medan man tydligen inom de allierades kretsar har insett flygets
betydelse. Vi ha ju i dagens tidningar kunnat läsa, hur man i Amerika har
deklarerat att det nu framför allt gäller att producera flygplan och hangarfartyg
i stället för stora slagskepp.

Vidare sade herr Åkerberg, att det kanske inte skulle ha gått så illa i Norge,
örn man där hade haft tillgång till kryssare. Men som jag anförde i dag på förmiddagen,
fanns ju vid detta tillfälle hela Englands flotta för hjälp åt Norge
vid den tyska invasionen. Men denna kunde, såsom premiärminister Churchill
anfört, inte ingripa, därför att Tyskland hade luftherraväldet över Nordsjön.
Här ha vi alltså ett typiskt exempel på just ett sådant fall, där kryssarna
icke kunde göra sig gällande.

Herr Åkerberg såväl som herr Rickard Lindström anförde, att avsikten är
att skaffa både flygskydd och kryssare. De poängterade också att man skall
hålla i minnet att vi nu få tre plus en, alltså fyra jaktflottiljer. Det är ju angenämt
att höra, att man inom socialdemokratiska partiet är överens örn att vi
inom femårsplanen skola ha denna ytterligare jaktflottilj. Det synes mig under
sådana förhållanden, som örn statsrådet Sköld kunde ha vänt sig inte bara till
oss reservanter, som han tydligen var missbelåten med i sin anmärkning att det
inte är möjligt att få fram det jaktskydd, som nyss har varit på tal.

Herr Åkerberg hoppades också, att denna jaktflottilj var ett första steg, och
jag är även tacksam för herr Åkerbergs uttalande i det hänseendet.

I statsrådets anförande lade jag också märke till att han i fråga örn artilleriet
uttalade, att man eventuellt skulle kunna i stället förorda ökat antal bombflottiljer.
Det är även min uppfattning att vi böra ha ytterligare minst en
bombflottilj. Enligt de uppgifter jag har fått, är det också möjligt att åstadkomma
ytterligare bombflottiljer snabbare än nya jaktflottiljer.

Herr statsrådet framförde ett tack till medhjälparna i arbetet med denna
proposition. Jag är fullt övertygad örn att det tacket är mycket berättigat, och
jag ber att få framföra min uppskattning av att herr statsrådet offentligt velat
framföra detsamma. Däremot reagerade jag inför statsrådets påstående att vi
inom utskottet icke skulle ha fått riktiga upplysningar av vederbörande ämbetsmän
och tjänstemän samt cheferna för civila företag, utan att dessa uppgifter
voro felaktiga. Jag ber örn överseende, örn jag dock alltjämt litar mera på dessa
fackmannauppgifter än på herr statsrådets egna påståenden här i kammaren.

Onsdagen den 17 juni 1042 e. m.

Nr 24.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
Det är just på industrikommissionens och flygförvaltningens uppgifter vi reservanter
bland annat stödja oss, när vi lia skrivit vår reservation särskilt i
fråga örn kryssarbygget men även i fråga om jaktflyget. Vi ha fått den uppgiften
i utskottet, och den tror jag på, att kryssarbygget faktiskt lägger vissa
binder i vägen för annan krigsmaterieltillverkning. Vidare lia vi i fråga örn
jaktflyget fått andra tidsuppgifter än deni herr statsrådet lämnade i sitt anförande.
Vi ha fått den upplysningen, att om alla flygförband i landet skola
förses med nya flygplan under femårsperioden, är det möjligt att börja leverera
flygplan till den sjunde jaktflottiljen från och med 1 april 1946. Örn man
väljer ett annat alternativ, som bygger på en viss förskjutning i omsättningen,
blir det möjligt att uppsätta denna sjunde jaktflottilj redan under år 1945.
Jag förmodar att det också är dessa uppgifter utskottets majoritet stöder sig
på, när den skrivit så positivt som den gjort om jaktflyget i sitt utlåtande.
Jag anser därför att herr statsrådets mycket ivriga kritik av vår reservation
inte var befogad.

Herr Rickard Lindström utlovade på tal om materialfrågan, att regeringen
skulle vara i stånd att skaffa fram de råvaror, som vi här i landet lida särskild
brist på. Men, herr Rickard Lindström, jag har inte hört talas om att detta
skulla ha lyckats och att vi lia tillgång på dessa material här i landet. Det är
ju en helt annan sak att tro på att vi kunna få tillgång på dessa råvaror än att
verkligen ha dem tillgängliga.

Vi reservanter ha beklagligtvis, såsom herr Holmström i sitt anförande yttrade,
en rätt svår ställning på grund av att det måste vara en viss sekretess.
Vi kunna egentligen inte säga allt vad vi skulle önska säga, när det gäller att
motivera ett uppskjutande av kryssarbygget.

Herr Andrén har i andra avseenden redan bemött statsrådet Sköld i punkten,
som jag hade antecknat, att jag skulle bemöta herr statsrådet i. Jag skall
därför inte besvära kammaren med ett upprepande. Jag kan i stort instämma
i vad herr Andrén sade i det avseendet.

Herr Rickard Lindström var vänlig nog att erkänna, att mitt resonemang om
krigserfarenheten var riktigt. Han kunde alltså inte annat än konstatera, att
mina synpunkter i mitt förra anförande voro riktiga, men han ansåg, att de
voro väl ensidiga. Han anförde, att örn man räknar alla fartygsförluster under
kriget, finner man att de flesta fartygsförlusterna inte uppstått genom flygets
åtgöranden, utan på grund av åtgärder från örlogsfartyg. Men detta herr Lindströms
påstående, som ju är fullständigt riktigt, är, örn jag förstår saken rätt,
inte ett stöd så mycket för herr Lindströms linje, utan det är snarare ett ytterligare
stöd för vår linje. Ty det är väl dock så, att dessa fartygsförluster, som
äro åstadkomna av örlogsfartyg, äro till övervägande delen orsakade av lättare
torpedutrustade fartyg, alltså u-båtar, motortorpedbåtar och jagare, och i
mindre grad bero på artillerifartygens inverkan. Vi förorda i vår resevation
just dessa lättare fartyg framför kryssarna.

Försvarsministern och herr Rickard Lindström försvarade varmt kryssarbygget,
och det är väl ingen här i kammaren som förundrade sig däröver. Det
talades bland annat örn en flottplan. Herr Lindström hade även lyckats finna
en sjöstrid, i vilken enligt engelsk uppgift — italienarna hade ju en annan —
flyget ej kunde göra sig gällande. Det är alldeles givet, att man kan hitta sådana
fall. Men jag konstaterar dock, att herr Lindström inte kunnat vederlägga
alla de uppgifter, som jag här framlagt Jag har med dessa uppgifter sökt
visa vad krigserfarenheten borde lära även oss här i vårt land.

Då jag alltså inte kunnat få något bevis för att dessa mina påståenden varit
orikliga, och då jag dessutom alltjämt ovillkorligen tror på de uppgifter,
jag har fått i utskottet, är jag alltjämt lika övertygad örn riktigheten av det

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
förslag vi framlagt i vår reservation. Jag är också lika övertygad om att. därest
riksdagen beslutar byggandet av kryssarna och därest dessa bli färdigbyggda,
de, som svara för beslutet, komma att så småningom inse sitt misstag, och
jag är rädd för att detta kan komma att gå ut över försvaret i dess helhet.

Därför, herr talman, vidhåller jag yrkandet örn bifall till herr Gränebos lii.
fl. reservation.

Herr Sandler: Jag har, herr talman, uteslutande några lekmannasynpunkter
att komma med i denna fråga, och jag förmenar, att därför icke kräves någon
särskild ursäkt. Mitt inlägg torde komma att bli kemiskt fritt från den militära
terminologi, som så många kammarledamöter behändigt och sakkunnigt
hanterat i denna debatt.

Jag tar till orda först och främst såsom en av 1925 års män. I den egenskapen
vill jag begagna tillfället — och det bör ju vara ett naturligt tillfälle i dag
•—- att uttrycka min glädje över att få medverka till 1942 års beslut. Vi ha alla
upplevat den utveckling i vårt lands historia, som kan karakteriseras av övergången
från en period med vitt utbredd försvarsnihilism i arbetar- och allmogekretsar,
genom en period av mycket hårda politiska försvarsstrider och fram
till en nära nog hundraprocentig försvarsgemenskap. I denna försvarsgemenskaps
historia har årtalet 1925 sin givna plats. På dess kreditsida torde dock
kunna uppföras, att det var den första försvarsordning, för vilken den svenska
arbetarklassens representanter togo ett positivt ansvar. Dess debetkonto är väl
bekant och omvittnat. Det bör oförbehållsamt sägas, att på debetsidan får föras,
att man i detta beslut drog alltför stora växlar både på det allmänna fredstillståndets
varaktighet och på vårt eget lands relativt skyddade läge.

Vi ha ju sedan kommit till en vändpunkt i försvarsfrågans historia. Den
dröjde länge. Jag tror inte man kan datera den till 1936. Detta år utgjorde en
etapp, särskilt såtillvida att det innebar avblåsandet av de politiska försvarsstriderna.
Materiellt tror jag emellertid, att 1936 haft mindre att betyda.
Vändpunkten tror jag, vad statsmakternas åtgöranden beträffar, kan dateras
till mars månad 1938, då det första stora materielanslaget av regeringen äskades
och av riksdagen beviljades. Vad folkmeningen beträffar, får man väl säga,
att vändpunkten är att datera ännu något senare. Jag vill närmast datera den
till den historiska vintern 1939—40, då det svenska folket genom den andliga
jordbävning, som det finska vinterkriget framkallade, fick uppleva en verklig
renässans av den nationella försvarsviljan.

Vi stå nu inför inhöstandet av den mognade frukten av denna utveckling. Vi
ha framför oss en plan för för svars vils eud cts utbyggande. Det är naturligt, att
det har rått mycken tvekan i begynnelsen, örn det var lämpligt och möjligt att
planera på någon längre sikt under nuvarande förhållanden. Jag tror att övervägandet
här har lett till ett gott resultat. Jag vill emellertid uttrycka den förhoppningen,
att denna plan icke skall uppfattas såsom en stel tvångströja för
vår försvarsapparat utan som en klädedräkt, vilken tillåter organisationen att
vara rörlig och verka efter tidens krav. Jag har i det stycket alla möjliga
sympatier för de tankar, som äro uttryckta i den av herr Andrén och herr
Holmström avgivna reservationen.

Planen kan karakteriseras, synes det mig, såsom en fredsorganisation, som
i ordets verkligt allvarliga mening är avsedd för krigsbruk, och jag tror att
bägge dessa leder behöva strykas under. Det har nog skett en radikal förändring
i tänkesättet i det hänseendet, att det gäller att ha någonting som verkligen
kan, duga i krig. Denna förändring i tänkesättet tror jag kan tillämpas
både på civila och militärer. Men det behöver nog även understrykas, att innebörden
av denna plan är en /redsmässig organisation av försvarsväsendet. Det

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
står i propositionen, och det är ytterligare med rätta understruket i utskottsutlåtande!.
Jag tror att det är mycket viktigt, att man klargör-för vårt folk denna
innebörd i beslutet. Det föll ett ord i den förste ärade talarens yttrande, som
pekar på vilka missförstånd som kunna uppkomma i detta stycke. Han talade
hypotetiskt sålunda örn det fallet, att svenska folket vill krympa organisationen
vid en fredskris. Mina herrar! Vad vi gå att besluta är inte alls vilka militära
anstalter vi skola lia under det nuvarande krigsläget. Därvidlag fordras
ju helt andra ting än det som innefattas i denna plan. Vad vi nu gå att fatta
beslut örn är vilken plan för vårt försvar som vi vilja tillämpa, därest det bleve
fred i morgon dag. Jag tror att det är mycket viktigt, att full klarhet bringas
vårt folk i detta hänseende. Det visar vilken uppfattning de svenska statsmakterna
ha beträffande framtidens olika riskmoment, och däri bör ligga en garanti
för att icke någon ny felbedömning av fredstillståndets varaktighet denna
gång sker.

Det är klart, att det är en mycket stor börda, som det här är fråga örn att
bära. Jag är inte säker på att man till fullo har genomträngt vilken innebörd
den kommer att få i det svenska folkhushållet. För det svenska folkets vidkommande
märker nian inte någon gensaga mot vad som nu företages. Jag tror att
detta har sin mycket naturliga förklaringsgrund däruti, att man i de skrämmande
exempel, som var och en har för ögonen, kan se, att även örn detta är
dyrt, är det mycket dyrare att bli ett ockuperat land. Det vet vårt folk, och
det gör, att man tar ett sådant förslag utan gensagor. Men detta uttömmer ju
ingalunda frågan örn den ekonomiska bärkraften. Jag skulle vilja säga några
ord örn denna sak.

I det första anförandet i dagens debatt framhölls, att den kostnad, det här
rör sig örn, representerar så och så mycket av vår nationella inkomst, men en
mycket väsentligt större del av vårt skatteunderlag. Det finns nämligen ett
gapande svalg emellan folkhushållets reella inkomster och vad som genom
beskattningsinstrumenten kan läggas under statens beskattning. Även örn man
medtager alla förklaringsgrunder, blir det ändå ett gap kvar, som man
inte vet, hur man skall komma över. Jag vet inte, huruvida några
nya finansministeriella trollkonster kunna överbrygga detta svalg och
därmed göra det lättare att lösa den statsfinansiella uppgiften. Även
örn det med fullt skäl kan sägas, att bördan ingalunda är för tung att
bära för det svenska ekonomiska samhället, är det emellertid klart, att detta
inte bringar ur världen de finansiella svårigheter, som en finansminister har
att lösa, då det gäller att tillgodogöra sig de faktiska resurser, som detta folkhushåll
äger.

Jag tror att såsom en konsekvens av detta besluts genomförande kommer
att följa mycket radikala omläggningar beträffande vårt beskattnings- och
taxeringsväsende, förändringar i jämförelse med vilka omsättningsskatten är
en liten obetydlig första svala. Men jag tror därjämte, att det skall komma att
visa sig vara ganska svårt att lösa problemet på beskattningens väg. Jag tror
att man måste se i ansiktet den möjligheten, att det blir nödvändigt för statsmakterna
att på ett mera direkt sätt för statens räkning förfoga över folkhushållets
personliga oell materiella resurser än man kan göra på den indirekta
väg, som beskattningen ju är. Detta är min personliga tro i detta stycke. Jag
riiknar därför med att det beslut, som nu kommer att fattas, skall lia en genomgripande
inverkan på vårt folkhushåll. Det är klart att dessa verkningar inte
behöva bli så revolutionerande, örn det bara gäller en period av fem år. Men
det är väl ingen som föreställer sig, att efter dessa fem år detta problem inte
längre står kvar. Propositionen och utskottsutlåtandct tala ju tydligt om för
oss._ att vi nu under fem år bygga ut vårt försvarsväsende för så och så stor

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av lundets försvarskrafter m. m. (Forts.)
kostnad för att det därefter skall draga en normalkostnad av 650 miljoner
kronor. Men låt oss göra det antagandet, att det svenska folket skall probera
verkningarna av detta beslut, inte under fem år, utan under ett pär decennier.
Jag föreställer mig då, att verkningarna måste bli betydande och att ett behov
kommer att framträda att med andra metoder än beskattningens tillgodogöra
sig de faktiska resurser som vårt folkhushåll äger. Vi göra det ju redan på
en mycket, mycket viktigt punkt, nämligen i fråga örn den manliga värnpliktiga
ungdomens arbetskraft. Man tanke sig vilket helt annat finansiellt
problem det skulle bli, örn vi för att förse försvarsapparaten med manlig arbetskraft
skulle köpa den i marknaden till den fria marknadens pris. Men
beträffande andra ting, som äro av väsentlig betydelse för försvaret, går man
ju den vägen, att man köper det man behöver, till det pris som det betingar
i det s. k. fria näringslivet. Man har också beträffande befälsfrågan tagit ett
steg i den förut angivna riktningen, nämligen genom tillkomsten av de värnpliktiga
officerarna. Det visar att befälsfrågan han lösas på annan väg än
genom livstidsanställning av officerare. Jag föreställer mig, att det kan komma
att uppträda ett behov av att gå väsentligt längre i detta stycke.

Jag vill ytterligare nämna en särskilt viktig sak. I fråga om de personliga
resurserna kunna vi inte anse oss lia utfört mer än halvgjort arbete, så länge
vi icke för det svenska försvarets räkning tillgodogöra oss mer än den ena
halvan av vårt folk. Kvinnornas infogande i försvarsapparaten betraktar jag
såsom ett fullföljande av det beslut, som vi i dag stå i begrepp att fatta.

Vad som gäller om de personliga resurserna tror jag kommer att gälla även
örn de materiella resurserna. Låt oss tänka oss vad som händer då freden kommer,
då importvägarna öppnas, då alla de vanliga civila behoven inrikta sin
köpkraft på det svenska näringslivet och göra sig gällande. Då få vi den hårda
konkurrens mellan civila och militära behov, varom försvarsministern gav oss
en antydan i sitt anförande. Jag tror att det är en sak att allvarligt räkna med,
och jag undrar för min del. örn man kan komma till rätta med detta problem
utan att det blir fråga örn i det fria näringslivet ganska djupt ingripande åtgärder,
både i det avseendet att den statliga verksamhetens räjong ökas och i
avseende å kontroll eller reglering av det fria produktionslivet, så att försvarets
intressen bli på ett behörigt sätt tillgodosedda. Jag kan därför tänka mig,
att herr J. B. Johansson kommer att uppleva åtskilliga överraskningar beträffande
det fria näringslivet sedan detta beslut tillämpats under något decennium.
Mig förefaller det sannolikt, att det beslut, som nu fattas, har en
mera genomgripande inverkan på vårt samhälles struktur i dessa stycken än
något förslag, som hade kunnat komma från någon socialiseringsnämnd. Mig
skrämmer naturligen inte detta, och jag föreställer mig att det inte behöver
skrämma någon, som anser rikets värn vara för mer än något annat.

Jag vill därefter säga ett ord örn det allmänna läge för vårt land, som man
tänker sig som förutsättning för denna plans genomförande. Det är mycket
naturligt att dagens debatt avtecknar sig mot bakgrunden av det aktuella
läget, och det lyser ju fram ur många anföranden i dag, att man helt naturligt
inte har så lätt att frigöra sig från det läge, som just nu råder. Det är
även uppenbart, att genomförandet av denna plan till en början — ingen kail
säga huru länge — kommer att ske under nuvarande krigsförhållanden. Men
för den framtid, som vi här bygga för, får man ju ändå räkna med ett annat
läge än det aktuella krigsläge vi ha i dag. Ingen kan ju lyfta på framtidens
förlåt, men var och en är ju berättigad att göra sig sina föreställningar därom,
kanske har man t. o. m. en viss skyldighet att söka bilda sig någon mening
därom. I varje fall ha vi nog alla såsom en underliggande förutsättning något
slags tanke örn hur framtiden kommer att te sig. Jag vill i den delen inskränka

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
mig till att säga, att då jag accepterar denna försvarsplan, utgår jag ifrån att
dess tillämpning kommer att ske i en nordisk region, där alla våra grannländer
lia betryggat respektive återfått sin frihet. Örn jag skulle lia att räkna med
ett helt annat läge, med ett konserverande av det förhållandet, att två av
Nordens länder äro besatta av främmande härsmakt och ett tredje land befinner
sig i ett permanent otrygghetstillstånd, måste jag säga mig, att de 650 miljonerna,
som man talar örn som en normalsiffra efter femårsperioden, förefalla
mig vara alltför knappt tilltagna.

Jag tror överhuvud taget inte på att dessa 650 miljoner kronor räcka till.
För min egen del Ilar jag på ett tidigare stadium i överläggningar om denna
sak uttalat mig för att man från början skulle räkna med en högre kostnadsram
för att tillgodose vissa militära önskemål, som inte nu inrymmas i planen.
Efter att lia hört försvarsministerns anförande kan jag inte med någon sakkunskap
göra gällande, att det är möjligt för vårt produktionsliv att åstadkomma
så värst mycket mera under de första fem åren. Vad som kan åstadkommas
därefter och vilka möjligheter som då finnas, är en mera öppen fråga.

Väsentligt är för mig, att om man skulle räkna med ett läge sådant som det
vi ha i dag, skulle man ha anledning att räkna med en kostnadsram, som ligger
någonstans — jag vet inte var — mellan dessa 650 miljoner kronor och de
nuvarande kostnaderna för vår försvarsberedskap.

Dessa förutsättningar äro för mig det tysta villkoret för att man skall
kunna tro, att vår försvarsfråga är på ett gott sätt ordnad genom det beslut,
som riksdagen nu går att fatta.

Jag vill även tillägga, att det för mig är en ganska väsentlig synpunkt, då
jag bildar mig ett omdöme örn denna plan, att den för mig framträder såsom
ett led i den större frågan örn Nordens bevarade fred och frihet. Jag ser i denna
svenska försvarsplan en kärna i Nordens förenade försvarskrafter. Detta gör
också, att min inställning till vissa kontroversiella ting i sista hand bestämmas
av denna synpunkt. Det gäller exempelvis den fråga, där en lekman
framför allt är tveksam, nämligen kryssarfrågan. Därvidlag är det denna synpunkt,
som för mig till sist blir den bestämmande. Med all tveksamhet, som
kan råda i typfrågan, vill jag icke bidraga till att vår flottas aktionsförmåga
sänkes på det sätt, som väl ändå med all sannolikhet sker genom ett uteslutande
av kryssarbygget.

Jag nämnde kontroversiella frågor, men jag har inte för avsikt att gå närmare
in på dessa. Jag skulle kunna föra. tveksamhetens talan en längre tid
och med åtskilliga argument just beträffande denna kryssarfråga. Men det
kan inte göra någon ledamot av kammaren glad och kan inte för någon underlätta
hans ståndpunktstagande, örn jag skulle utveckla grunderna för min tveksamhet
på den punkten. Jag får åtnöja mig med att lia gjort den deklaration
som jag har gjort.

Jag vill sluta med den reflexionen beträffande förekomsten av de kontroversiella
punkterna i utskottsutlåtandet, att det för mig är ett glädjande tecken,
att det i denna tid finns så pass många olika meningar i denna fråga. Det har
talats så mycket örn hur glada vi äro över enigheten, att det kanske kan vara
på sin plats, att någon även säger att det är tillfredsställande att det också
finns delade meningar.

Den helige Augustinus uppställde maximen: enighet i det väsentliga, frihet
i tvivelaktiga ting oell uti allt kärlek. Det förefaller mig, som örn försvarsutskottets
utlåtande med alla dess reservationer fyller ganska höga anspråk i
detta stycke. Det visar, att detta beslut inte fattas i någon likriktningens atmosfär.
Vi anse oss lia råd att lia olika meningar i en sådan angelägenhet,
även i mycket betydelsefulla ting. Vi anse t. o. m. att. det är en styrka för

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
vår demokratiska samhällsordning, att det finns olika meningar att framföra,
som här få bryta sig mot varandra. Jag ser därför i detta försvarsutlåtande
både i det ena och det andra stycket ett vittnesbörd örn vår svenska demokratis
inre styrka. Där finns enigheten i det väsentliga, där finns också den behövliga
friheten i tvivelaktiga ting, och jag tror också det kan sägas med fullt
skäl, att alltsammans, både reservationer och majoritetens uppfattning, är genomträngt
av samma kärlek till vad försvarsministern i sitt anförande med sympatisk
skygghet för höga ord så enkelt kallade vår arbetsplats Sverige.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag kan inte vara så pessimistisk beträffande
vårt finansiella läge och våra möjligheter att bära försvarskostnaderna
som herr Sandler. Det är kostnaderna för försvarsberedskapen som göra att
våra finanser för närvarande äro ansträngda och inte så mycket de pengar, som
normala försvarsbudgeten kostar, och detta lärer väl gälla även för framtiden
vare sig det blir 850 miljoner kronor eller senare 650 miljoner kronor.

Herr Sandlers hot örn att staten skulle mer och mer övertaga produktionsmedlen
var väl mer en retorisk blomma, i varje fall tror åtminstone inte jag,
att vi därigenom lättare skola kunna bära våra försvarsbördor. Det är klart att
vi få dragas med högst betungande skatter, både direkta och indirekta, men
örn dessa klokt och förnuftigt avvägas så att inte vårt näringsliv hindras i sin
blomstring, tror jag att vi med ganska stor tillförsikt kunna se framtiden an i
finansiellt hänseende.

Beträffande punkten om försvarsväsendets högsta ledning vill jag i stort
sett instämma i vad herr Ivar Anderson sagt i sin reservation. En centralisering
tror jag är det bästa, men man kan även tänka sig att en decentralisering
kan duga. Däremot tror jag inte den nu föreslagna halvmesyren är bra, vilken
varken är det ena eller det andra. Jag kan inte tänka mig att detta system i
längden kan vara hållbart, utan att det i praktiken kommer att leda till splittring
och onödiga friktioner. Jag hoppas, att när tiderna så småningom bli lugnare,
denna fråga ånyo skall tagas under övervägande, något som ju också antytts.

Även jag skulle vilja sägra några ord örn kryssarna. Jag vill då först påminna
örn herr andre vice talmannens påstående, att hail och hans partivänner
skulle mött ett kompakt motstånd från de borgerliga partiernas sida emot detta
bygge.^ Med hänvisning till de anföranden, som från s. k. borgerligt håll här
i kväll hållits, kan ju detta påstående ganska lätt vederläggas. Den blivande
omröstningen kommer nog också visa sig bekräfta detta, och jag hoppas
att det inte kommer att spöka i några vidare kretsar.

Herr Nordenson omnämnde ett nummer av Sveriges Flotta. Jag har inte
läst detta nummer, men jag må säga, att jag inte tycker det är så farligt, örn
några överord skulle förekommit i en sådan publikation. Det vittnar kanske
om en entusiasm, som till och med kan vara berömvärd. Jag tror inte heller
att det är någon risk för att någon genom sådana skriverier skall förleda flottans
män till en ändrad uppfattning i kryssarfrågan, ty de som bäst veta detta
äro ju flottans män själva, och jag tror, att de ha givit tillräckliga och — trots
påståenden örn motsatsen ■— ganska enhälliga uttryck åt sin uppfattning.

I alla fall medgav herr Nordenson, att kryssarna vore ett värdefullt tillskott
till flottan, men han anmärkte på att de kanske inte bli färdiga inom femårsplanens
tid. Men om så vore, behövde man ju inte så mycket orda örn uppskov.
Då kom detta utan vår förskyllan eller värdighet. Men det ligger väl ändå så
till, som bär förut har påtalats, att de, som nu säga sig vilja uppskov, i grund
och botten vilja helt och hållet inhibera bygget. Men det kan jag inte vara
med om. Och man får väl ändå inte, som min högt ärade vän herr Andrén nyss

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
gjorde, försöka att i en sådan här fråga jaga npp panikstämningar, utan se
nyktert på densamma och framför allt se den på lång sikt.

Reservanterna driva nu den satsen, att det är mest angeläget att vi koncentrera
oss på sådana vapen, som snabbt kunna fås fram. Detta kan ju för all
del sägas, men det skulle vara ännu riktigare, om det verkligen vore så att
man snabbt kunde få fram dessa nya vapen, som vi alla önska, t. ex. artilleri,
pansarvagnar och flyg. Men så är ju icke förhållandet utan även dessa vapen
taga lång tid, och vi veta ingenting örn framtiden. Vi veta inte, hur det ser
ut om tre, fyra, fem, sex år, när dessa vapen kunna levereras. Som här förut
är sagt, är det kanske just då vi behöva vår flotta. Vi skola tänka på att då
äro våra gamla artillerifartyg vä! ändå definitivt ur linjen, ehuru de nu till
nöds kunna användas. Men örn kryssarna då inte äro byggda, ha vi bara våra
småbåtar att komma med. Och jag för min del är fullständigt övertygad örn
att artillerifartyg äro nödvändiga, för att flottan skall fylla sin uppgift. Jag
skulle vilja säga, att en flotta utan artillerifartyg är som den berömda igelkotten
utan taggar.

Här bär talats mycket om krigets erfarenheter både på det ena och det andra
hållet, men jag fruktar, att ingen kan överbevisa den andre örn någonting,
ty i regel veta vi bra litet örn de olika händelseförloppen. Vi veta t. ex. inte,
vilken kvalitet de sänkta kryssarna ha haft, och vi veta inte heller, vad de
ha uträttat, innan de blevo sänkta. Men vi veta_ att såvitt gamla märken stå,
kommer varje nytt vapen att efter längre eller kortare tid följas av något medel
att motverka det. Detta lia vi sett, så länge krigshistoria över huvud taget
har funnits, och jag förstår inte, varför denna utveckling just nu skulle avbrytas.
Vi ha t. ex. sett, hur minorna nu tyckas vara tämligen ofarliga för krigsfartyg,
och bomberna tyckas inte vara fullt så farliga som de voro förr. Det vore
märkvärdigt, om man inte även för torpeden, som nu synes vara det farligaste
vapnet, komme till någon lösning. Jag tror i varje fall, att det arbetas intensivt
på detta problem över hela världen. Det är klart, att man här rör sig med
hypoteser, men vi har ingenting annat att göra än att röra oss med hypoteser,
ty ingen av oss vet, som sagt, vad framtiden bär i sitt sköte.

Som jag ser saken, kvarstår att vi böra skaffa oss de vapen, som vi med
våra resurser rimligen kunna anskaffa, och att vi skola gardera oss för alla
eventualiteter, som inom överskådlig tid kunna inträffa. Det synes mig då som
en stor dårskap, om vi på sätt reservanterna föreslå försumma vår flotta, som
med vårt läge sannolikt är en av de viktigaste faktorerna i vårt försvar mot
den, som vill oss illa.

Jag skulle också vilja säga några ord örn det grova artilleriet, som herr
von Horn i sitt anförande tagit upp till belysning, liksom även herr Mannerskantz.
Jag kan ju ej tala som fackman, men något litet strå kan jag ju draga
till stacken: Jag träffade i vintras en person, som varit med på Karelska
näset under ryssarnas angrepp där under vinterkriget. Han beskrev mycket
livligt, hur fruktansvärd situationen var, när han med sina kamrater fick
ligga i sina ställningar, från morgon till kväll överösta med eld från grovt
artilleri utan möjlighet att kunna ge någonting tillbaka, därför att deras pjäser
hade för klen kaliber och icke nådde fram till fiendens ställningar.

Herr försvarsministern sade, att någon jämförelse mellan det finska vinterkriget
och ett krig mot Sverige icke är tänkbar. Jag begriper inte, vad herr
försvarsministern menar därmed. Inte annat än jag vet ha vi också fasta försvarsställningar,
och det skulle inte förvåna mig utan är väl snarare helt enkelt
självklart, att en fiende, som vill angripa oss, inte nöjer sig med mindre
än grovt artilleri. Ha vi då inte något jämbördigt vapen att försvara oss med,
bör det väl mänskligt att döma bli ett liknande händelseförlopp som på Karel -

Nr 24.

Onsdagen elen 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
ska näset. Och jag tror inte, att vi vid ett sådant tillfälle alltid lia kustartilleri
till hands. I varje fall måste ju ett kraftigt artilleritillskott vara högeligen
önskvärt. Och när man till en så pass överkomlig kostnad som det här gäller
verkligen kan få en dylik förstärkning, finner jag det ganska självklart, att
man skaffar densamma. Jag tror också efter de upplysningar, som ha lämnats
i utskottet, att det icke ligger utom möjligheternas gräns att få fram tillräcklig
mängd dylikt artilleri inom den tid, som här är föreslagen.

Beträffande pansarvagnarna kan jag inte direkt yttra mig, det ha andra
gjort före mig, men också där har jag fått den uppfattningen, att det mycket
väl går för sig att få fram en 3:dje bataljon under femårsperioden. Detsamma
gäller flyget. Jag är där icke så pessimistisk som försvarsministern, ty jag
tror, att vår industriella kapacitet så småningom växer. Yi äro ännu ganska
nya på området, det svåraste är ju att sätta i gång en flygplanstillverkning,
men allteftersom åren gå, är jag övertygad om att vi väl hinna med det program,
som här är föreslaget, och därutöver även den 7 :de jaktflottiljen, som vi
så väl behöva. Jag vill därför hoppas och tro, att när en gång dessa kryssare
bli färdiga, har herr försvarsministern ett tillräckligt jaktflyg för att skydda
dem.

Herr talman! Jag vill sålunda icke vara med örn något uppskov med kryssarbygget.
Jag vill också medverka till att fortast möjligt få fram det grova
artilleriet, vilket jag anser vara en mycket viktig sak. Givetvis vill jag också
i den mån så kan ske medverka till att få fram den föreslagna pansarbataljonen
ävensom den sjunde jaktflottiljen. Jag vill sluta, herr talman, med att
citera, vad som står i den första reservationen här, där det säges, att det är
uppenbart, att det svenska folket och de svenska statsmakterna äro beredda
att bära än större bördor, än som nu beräknats, om bevarandet av den nationella
friheten och självständigheten gör det nödvändigt.

Herr Lindström: Jag ber om herr talmannens tillåtelse att få säga några
ord — det skall inte bli synnerligen många — med anledning av några uttalanden,
som gjorts här under överläggningen, sedan jag sist hade ordet. Ett
par talare, herrar Andrén och Holmström, ha refererat till ett tidningsmeddelande
från Washington i dag, i vilket berättas, att ett par amerikanska senatorer
meddelat, att Förenta Staterna inte skola börja bygga några nya slagskepp
och att de kryssare, som nu äro under byggnad, skola ändras till hangarfartyg.
Detta beslut inverkar emellertid icke på färdigbyggandet av de
slagskepp, som skola sjösättas under de närmaste månaderna. Detta meddelande
har man ansett äga betydelse för oss, då vi skola bedöma frågan örn
byggandet av de två lätta kryssarna. Jag tror, att vad som från Washington
inberättas saknar all relevans för oss, när vi gå att avgöra den fråga, som nu
ligger framför oss. Om vi icke bygga dessa kryssare, bli vi inom kort tid utan
artillerifartyg i den svenska flottan. Amerikas förenta stater har redan förut
enligt den svenska marinkalendern för 1942 22 slagskepp färdiga. En del av
dessa ha som bekant gått under i striderna i Stilla oceanen. Förenta Staterna
ha dessutom 17 slagskepp under byggnad, och dessa påverkas icke av det
beslut, som tidningarna i dag omtala. Dessutom ha Förenta Staterna 35 tunga
kryssare över 10,000 ton, och de beröras icke heller av detta beslut av senatens
marinutskott. Förenta Staterna ha alltså redan en mycket stark flotta
av artilleribärande övervattens fartyg, och det är klart, att de befinna sig i
ett helt annat läge än vi. Jag upprepar alltså, att dessa underrättelser sakna
varje betydelse som exempel för oss.

Min lärde vän på Alvsborgsbänken är, som vi alla känna till, en mycket

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets för svar skr af ter m. m. (Forts.)
kvick karl. Han excellerade i sitt senaste anförande i denna sin kvickhet oell
trodde uppenbarligen, att han därmed skulle på ett lyckligt sätt ersätta eventuell
brist i den sakkunskap, som han dock också otvivelaktigt besitter på detta
område. Han framställde mig som en man, som har rest från sjöslag till sjöslag
för att få fram skäl för min ståndpunkt. Ja, det förefaller, som örn min
lärde vän blivit så starkt influerad av det enda sjöslag, som jag valde, att
han såg det i mångdubbel upplaga. Jag tog som sagt ett enda exempel —
jag hade kunnat välja flera -— för att belysa ensidigheten av de framställningar,
som tidigare hade gjorts, och jag vidhåller fortfarande, att detta exempel
— en rapport från det engelska amiralitetet, som jag i valda delar ordagrant
föredrog — på ett mycket kraftigt sätt understryker de synpunkter,
som jag framförde i mitt tidigare anförande. Herr Andrén frågade också, och
det var en helt och hållet retorisk fråga, varifrån jag fått den statistik, som
jag anförde, när jag försökte belysa övervattensfartygens och flygets relativa
effekt i de fall där det gällde att förstöra fartyg i drabbningar under detta
världskrig. Herr Andrén vet mycket väl, att denna statistik är kommen fran
ett ställe, som måste anses vara det mest auktoritativa i detta land, när det
gäller att presentera dylika upplysningar. Och de decimaler, som herr Andrén
— vilken kanske är mera förtjust i poesi och historia än statistik var så
rädd för, har jag också tagit från min utmärkta källa.

Under överläggningen här ha senast herr Andrén och tidigare även herr von
Heland åberopat de föredragningar av experter, som vi ha fått i tredje särskilda
utskottet, Jag har alltid föreställt mig, att det är mycket^ olämpligt
att i en riksdagsdebatt använda de expertföredragningar, som vi få i utskottet
och som i mycket hög grad basera sig på hemliga handlingar och därför
icke kunna bli allmänhetens egendom. Det är olämpligt redan därför att medlemmar
av utskottet, som betrakta dessa såsom sekreta upplysningar och
handlingar, äro förhindrade att bemöta vad som salunda framhållits. Jag
tror, att denna metod för framtiden kan bli mycket äventyrlig. Det skulle
icke förvåna mig, örn myndigheterna bleve tveksamma, när det gäller att ge
upplysningar, örn dessa användas på ett sätt, som säkerligen inte från början

var menat. .

Till herr von Heland vill jag bara säga, att mm upplysning örn tillgängen
på material ju sedermera i detalj bestyrktes av herr statsrådet. Jag tror, att
han i det avseendet fullkomligt täckte min framställning, och jag behöver
därför inte närmare ingå på den saken.

Allra sist, herr talman, vill jag säga ytterligare ett ord till herr von Heland.
Jag använde i mitt första anförande vissa siffror, just dem som herr
Andrén alluderade på, rörande orsaken till fartygsförluster under detta krig.
Herr von Heland vände en smula pa dessa siffror och antydde, att det inte
var de stora övervattensfartygen, som hade förorsakat det mesta av dessa
förluster, utan det var u-båtar och mindre torpederande fartyg. Jag bär
även härvidlag från min goda källa några uppgifter, som dock inte gå ända
fram till den .1 juni i år utan som röra tiden mellan september 1939 och den
31 januari i år. Här finns det, herr Andrén, lyckligtvis inga decimaler. Dessa
uppgifter meddela, att av de sänkta fartygen ha 28 proc. förstörts av fartygsartilleri,
8 proc. av torpeder från kryssare, jagare och motor torp edbåtar
och 11 proc. av u-båtstorpeder. Det är alltså genom, denna statistik klargjort,
att de stora artilleribärande övervattensfartygen alltjämt lia den relativt .största
andelen i de förstöringar av fartyg, som ha ägt rum under detta krig.

Jag har, herr talman, velat anföra detta, och jag yrkar alltjämt bifall till
vad utskottet i den föredragna punkten har föreslagit.

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. rn. (Forts.)

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Andrén, som yttrade:
Herr talman! Jag beklagar livligt, att jag har missförstått min ärade vän herr
Lindström pa det sättet, att jag trott, att han talade örn flera sjöslag, när det
tydligen bara var fråga örn ett. Men jag måste tillägga, att det blir ännu mycket
betänkligare, örn man drar några generella slutsatser ur bara ett sjöslag
än om man drar dem ur flera.

Till sist vill jag säga, att jag finner det högst anmärkningsvärt, att man
gör upp en statistik på det sätt, som här har skett, och tror, att denna statistik
skall kunna vara exakt. Det är inte möjligt i något land, allra minst i vårt,
att göra upp en sådan.

Herr Lindblom: Herr talman! Under den Jorda debatten bär det från flera
talare framhållits, att detta förslag till fortsatt utbyggnad av organisationen
av landets försvarskrafter är en ekonomisk fråga av mycket stor räckvidd. Och
jag tror, ^att det är på sin plats, att man alldeles särskilt understryker detta.
Aldrig någonsin tidigare ha vi rört oss med så gigantiska belopp på detta område.
Man får inte heller förgäta, att de belopp, som nu angivas, icke äro de
enda kostnaderna. Örn beredskapsinkallelserna skola fortsätta, blir detta ett
väsentligt plus, sondman inte kan undgå. Härtill kommer, att kostnadsramen
icke kan beräknas hålla. Ingen hittills uppgjord kostnadsram på detta område
har hållit, och ingen lär väl tro, att denna skulle bli ett undantag i nuvarande
läge. I det stora hela synes man vara optimistisk nog att tro, att vårt folk
har förmåga att bära dessa oerhört tunga bördor. Ja, det kanske är möjligt,
jag vill ej bestrida detta. Det beror givetvis i mycket hög grad på den ekonomiska
utvecklingen i världen och i vart eget land. Jag vill dock för min personliga
del uttala, att jag icke tror detta skall bli möjligt utan att man åsidosätter
vårt folks sociala välfärd. Jag anser därför, att kostnadsramen är tilltagen
för stor. Planen kan enligt mitt förmenande icke fullföljas utan menliga
inverkningar för vårt folks levnadsstandard och sociala framåtskridande. Nu
är det ju icke möjligt för en enskild person latt här ställa något alternativ,
vadan man får inskränka sig till endast en meningsyttring. Och jag uttalar
denna meningsyttring med så mycket större tillfredsställelse, som herr Sandler
nyss har givit . det utmärkta betyget, att just den omständigheten, att vi ha
avvikande meningar, tydligt ådagalägger vårt demokratiska sinnelag.

Jag hade haft för avsikt att yrka bifall till den framställning, som innefattas
i den av mig m. fl. undertecknade motionen. Under hand har det emellertid
upplysts, att det icke är möjligt att ställa yrkande örn bifall till en motion i
detta fall.. Det föreliggande utlåtandet har givits en sådan form, att motioner,
som icke fått någon motivering i utlåtandet eller reservationerna, inte
kunna bifallas. Det är icke någon möjlighet för riksdagens ledamöter att taga
ståndpunkt till desamma.

\ rkandet i motionen i första kammaren nr 243 och i andra kammaren nr
328 gäller ett uppskov, med kryssarbygget utan att den besparing, som detta
skulle innebära, tages i anspråk för andra ändamål. Det skulle således innebära
en viss begränsning av den nu uppgjorda kostnadsramen. Jag behöver
inte här anföra några ytterligare skäl för ett sådant uppskov. Reservanterna,
som förut ha talat, ha enligt mitt sätt att se förebragt mycket goda skäl för
uppskov. Det förefaller nästan som örn kryssarna redan skulle vara torpederade.

• s?^an försvarsministern med sin argrimentation skjutit sönder den
sjunde flygflottiljen och förslaget örn en utökning av pansarvapnet. Örn man
rn(l|,lverar uppskov med. pansarbygget med att dessa kryssare ej kunna färdigställas
inom femårsperioden och sedan försvarsministern förklarar, att den

Onsdagen dea 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets för svar skr af ter rn. m. (Forts.)
sjunde jaktflottiljen icke kan bli färdig förrän 1947 och likaså den ökning i
pansarvapnet, varom reservanterna framställt yrkande — ja, då kan man ju
ha skäl att ställa sig frågande inför både det ena och det andra. Troligen hinner
inte någotdera av dessa förslag förverkligas under femårsperioden. Med
den deklaration, som sålunda har lämnats av herr statsrådet rörande den utsikt,
som föreligger till att förverkliga den del av reservanternas yrkande, som
går ut på en utökning, aPser jag mig kunna, herr talman, yrka bifall till den
reservation, som anförts av herr Gränebo m. fl., emedan jag med ledning av
dessa yttranden drar den slutsatsen, att ett uppskov med kryssarbygget förmodligen
icke kommer att innebära, att vi under den femårsperiod, som det här
är fråga örn, behöva taga ståndpunkt till det, som reservanterna i övrigt ha
föreslagit som ett utökande av förslaget.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Det måste vara rätt länge sedan vi i
svenska riksdagen hade en försvars debatt sådan som den i dag. Är det egentligen
inte första gången, som en debatt i detta ämne förlupit som dagens debatt
har gjort?

Om man söker efter den röda tråden i meningsskiftet, undrar jag, om man
inte kommer att finna den i den djupa bejakelsen av våra nationella förpliktelser
och av den svenska försvarsviljan. Man kan säga, att här ha varit skilda
meningar, men en håg och ett sinne. Och det synes mig, hur än voteringarna i
kväll komma att utfalla, vara ett vackert resultat av dagens meningsskiften.

Jag lyssnade nyss till ett anförande, som intresserade mig inte minst därför,
att det löpte på sidan örn de linjer, som tidigare följts. Det var det anförande,
som nyss hölls från Gävleborgsbänken. Jag delar inte de konklusioner, till vilka
den ärade talaren kom, men jag vill säga, att skulle det vara så, att det beslut,
som idag kommer att fattas, leder fram till de konsekvenser som han antydde
beträffande den svenska folkhushållningen och dess framtida organisation skall
jag för min del inte blekna. För mig framstår det som det enda nödvändiga,
att landet blir frälsat. Sedan få vi taga de verkningar, som kunna komma av
våra åtgöranden.

Jag begärde dock inte ordet för att tala örn detta, utan för att säga ett par
ord dels örn det anförande, som tidigt på förmiddagen hölls av herr Åkerberg,
och dels om ett anförande från statsrådsbänken.

Det föreföll mig, som om samtliga de talare, som i dag ha talat för utskottets
sak, svävade en smula på målet, som om det fattades rätt mycket i den hjärtats
övertygelse, som man skulle ha väntat sig i så pass viktiga ting. Vad herr
Åkerberg beträffar, undrade man ibland, örn han talade för eller örn han talade
emot utskottets sak. Han yttrade bl. a., att här stöde argument mot argument,
och det ena kunde vara lika bra som det andra. Har man inte större respekt för
det egna argumentet, måste det vara skralt med övertygelsen. Han talade också
örn vårt lands långa sjögräns och menade, att skall man försvara en så lång
gräns, då måste man lia stora fartyg och starkt artilleri. Kan det verkligen lia
undgått herr Åkerberg, att den långa Atlantkusten från de franska hamnarna
och upp till Nordkap i denna stund framgångsrikt försvaras utan hjälp av ett
enda stort fartyg, utan hjälp av ett enda artillerifartyg? Det är en sak, som jag
tycker man borde lia i minnet, när man i denna kammare så tvärsäkert påstår,
att artillerifartyg äro nödvändiga för det svenska sjöförsvaret.

Herr Åkerberg gjorde också gällande, att konsekvensen av reservanternas invändningar
mot detta fartygsbygge vore, att vi måste skaffa oss mera flyg.
Det är en sak. som kail sägas, det vill jag inte bestrida, men det egendomliga
iir dock, att när reservanterna sedan komma och föreslå, att vi skola foga in en

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
sjunde jaktflottilj i femårsplanen, då säger herr Åkerberg: Nej, den skall vi
inte ha. Vi veta inte, om den kan komma till stånd. Låt oss därför först vänta
och se vad som kan uträttas vid fabrikerna och hur vi skola finansiera denna
sjunde jaktflottilj. Konsekvensen av detta förefaller mig vara, att herr Åkerberg
är rätt inkonsekvent. Till sist samlade sig dock detta fjärilsfladder omkring
någonting ganska gripbart och lättfattligt. Herr Åkerberg slutade nämligen
sin argumentation med påståendet, att om vi nu återigen riva upp ett
redan fattat beslut, så ser det dock rätt illa ut! Alltså: Vi måste taga kryssarna
därför, att motsatsen skulle se illa ut. Det är konvenansen upphöjd till
politisk kardinalprincip!

Efter detta skulle jag vilja säga ett par ord till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet. Herr statsrådet hade ett långt och intressant anförande.
Det var ganska kategoriskt i formen, det var ganska kritiskt gentemot
reservanterna, och jag var dock med detta anförande väl tillfreds. Jag har nämligen
kommit underfund med att ju mera kategorisk, som herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet är, ju mera tvärsäkra påståendena falla, desto
fortare kommer han att ändra mening. Jag skall be att få belysa detta med att
erinra om en liten episod från hösten 1939. Vi hade då fattat ett beslut örn att
bygga pansarskepp, de s. k. kustförsvarsfartygen. I andra kammaren hade
väckts en motion av herr Barnekow m. fl. örn att detta pansarbygge skulle
uppskjutas därför, att det fanns mera angelägna ting att uträtta just då. Här
i kammaren talade jag så gott jag förstod för den där motionen, och jag blev
då bemött av statsrådet Sköld. Han började sitt anförande på det här sättet:
»Jag kan inte underlåta att här säga, att ett bifall till den motion, för vilken
herr Knut Petersson nyss talade, otvivelaktigt skulle komma att medföra så
oöverskådliga konsekvenser för Sveriges flottpolitik i framtiden, att jag för
min del icke kan annat än varna härför.» Det dröjde inte så värst länge, innan
herr statsrådet för riksdagen framlade ett förslag örn att pansarbygget skulle
uppskjutas.

Det där yttrandet, från vilket jag nyss citerade en mening, innehöll i övrigt
en hel del intressanta teser. Jag skall be att få återge ett par. Talaren kom bl. a.
in på frågan om nödvändigheten att bygga jagare. Det var då tal örn att öka
just den delen av våra sjöstridskrafter. Han yttrade bland annat: »Jag tror således
för min del icke, att det skulle vara till nytta för den svenska flottans
slagkraft, örn man nu under pressen av en viss panik dreve fram ett beslut
örn byggande av jagare, vilket måste komma att snedvrida ersättningsbyggandet.
Jag har mycket svårt att tänka mig, att vi här i Sverige skulle kunna godtaga
ett så stort antal jagare av typen Malmö i kustflottan som 16.»

Herr talman, jag undrar örn vi nu inte kommit därhän. Vi lia visserligen differentierat
jagaretypen, men om jag ej är alldeles fel underrättad, så komma
vi att i femårsplanen få ett antal jagare, som rätt betydligt överstiger den
nämnda siffran av 16. Vi komma att få sammanlagt 20 i linjen och 8 i reserven.
Utvecklingen har även på detta område motsagt de teser, herr statsrådet
framställde på hösten 1939.

Med hänsyn till detta måste jag säga, att jag inte tar så förfärligt allvarligt
på de påståenden, som följde i herr statsrådets anförande. Han sysslade med
reservationen och med de yrkanden, som där framställts. Han sysslade alltså
bl. a. med det tunga artilleriet, och han framställde då två frågor. Den första
var, örn detta artilleri överhuvud taget var nödvändigt (det är nu tal om det
tunga kanonartilleriet). På det kom det ett rätt negativt svar. Herr statsrådet
yttrade bl. a.: »Vårt arméartilleri är inte dåligt. Vi äro inte dåligt utrustade
med tunga kanoner.» Och längre fram yttrade han helt kategoriskt: »Det tunga
kanonartilleriet är ej nödvändigt.» Det slog mig, när jag hörde detta, att det

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Xr 24.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
där inte riktigt stämde med vad vi hade hort i utskottet. Och så ville jag försöka
få klarhet i saken. Jag satte mig i förbindelse med en militär myndighet,
som jag trodde hade reda på saken, och svaret blev en hänvisning till handlingarna:
överbefälhavaren har ju på det skarpaste framhållit behovet av just
detta artilleri. Och det tillädes: »Det finnes ingen militär myndighet, som i
detta hänseende har motsagt överbefälhavaren.»

Från samma myndighet, och jag tror inte, att statsrådet är i stånd att finna
en bättre sakkunskap, när det gäller bedömandet av denna fråga örn det tunga
artilleriets nödvändighet, fick jag också svar på den andra frågan i herr statsrådets
anförande, örn de kanoner, som för närvarande tillverkas i Bofors för
kustartilleriets räkning, äro användbara för arméns räkning. Departementschefen
yttrade, att nu vill man applicera en rörlig kustartilleripjäs på armén,
och fortsatte: »Denna pjäs kan visserligen flyttas, men den är inte rörlig på
det sättet, att den kan följa med en trupp.» Därför måste man konstruera en
ny kanon för armén, och han fortsatte med förklaringen att det är bättre att
skaffa sig störtbombare än 15-centimeters kanonartilleri. Det där intresserade
mig också. Hos den militära myndighet, som jag var i förbindelse med, fick
jag emellertid beskedet, att det är fråga örn samma pjäs! Den har samma draganordningar,
den har samma rörlighet. En beställning av denna pjäs för arméns
räkning kommer icke att medföra någon som helst försening i leveranserna.
De löpa i en serie.

Ja, så var det med det. I fortsättningen fingo vi höra, att det är minst sagt
tveksamt, örn den sjunde jaktflottiljen kan komma till stånd under femårsperioden.
Längre fram tillspetsades uttalandet en smula, och orden folio så här:
»Ingen har vågat påstå, att den sjunde jaktflottiljen kan uppsättas före 1947.»
Förlåt mig, men just detta ha dock alla de militära och civila myndigheter, som
utskottet tillfrågat, påstått. Jag kan inte påminna mig, att någon av de experter,
som i utskottet tillfrågades, hade en annan uppfattning än att det var
möjligt att uppsätta den sjunde jaktflottiljen under femårsperioden. Den kan
uppsättas antingen 1945, örn man väljer att sammansätta den av tillgängliga
reservflygplan, eller år 1946, om man väljer att uppsätta den av nytillkomna
flygplan. Det är alldeles riktigt, att örn man väljer det senare alternativet,
måste man räkna med flygplan, som för närvarande inte finnas, som ännu äro
under konstruktion, och som inte kommit längre än att man nästa sommar
kommer att provflyga dem. Men det är ingenting ovanligt. Provflygningar
ingå som ett normalt led i tillverkningen av nya flygplan, och man har
numera så stor erfarenhet örn den tid, som åtgår för att i massproduktion framställa
nya flygplanstyper, att man med mycket stor säkerhet kan beräkna den
tid, som åtgår från det att man har typen konstruerad på papperet, och till den
tidpunkt, då serietillverkningen kan börja.

Ja, jag har uppehållit mig vid detta därför, att jag tyckte det var riktigt,
att man konfronterade med varandra de upplysningar, som förekommit i
utskottet, och dem, som lämnats från regeringsbänken. De ha ju inte stämt med
varandra, men för att kammaren skall ha tillfälle att taga del av båda, ville
jag nämna vad som blivit upplyst i utskottet.

Jag skulle kunna fortsätta med vad herr statsrådet sade angående pansarbataljonen,
men i det ämnet har ju en föregående talare sagt ungefär vad som står
att säga. Till vad herr Andrén anförde skulle jag bara vilja lägga det att man
naturligtvis skulle kunna tänka sig en annan väg för uppsättande av denna
tredje pansarbataljon vid Göta livgarde, och det är den, att man en smula tunnar
ut motorfordon sbeståndet vid de övriga pansarregementena. Det blir naturligtvis
en viss försvagning av dessa förband, men det förhåller sig så, tror
jag, att samtliga militära myndigheter äro ense örn att man vinner mera med

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen ar landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
en tredje stridsvagnsbataljon än man förlorar genom att tunna ut beståndet av
motorfordonen i de övriga pansarregementena.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet ser många hinder i vägen
för reservanternas yrkanden. Hen lian ser inga hinder i vägen för byggandet
av de föreslagna kryssarna. Till detta har jag just ingenting att säga.
Hin enda reflexion är den, att otvivelaktigt representera kryssarna den svåraste
uppgiften, den mest komplicerade krigsapparaten. Både beträffande materialförsörjning
och konstruktion ligga dessa kryssare på ett helt annat plan. De
representera större svårigheter än något av de övriga tillskott till försvarsorganisationen,
som ifrågasatts i reservanternas yrkanden.

_ Herr talman, jag ber att få vidhålla det yrkande, som jag tidigare ställt örn
bifall till herr Gränebos reservation.

Herr statsrådet Sköld: När man sitter och lyssnar till herr Knut Peterssons
parafras över ens eget tal, måste man ju antingen fråga sig, örn man har stått
här och pratat utan att veta, vad man har sagt, eller också undra, hur det står
till med herr Knut Peterssons förmåga och vilja att referera. Han har här —
jag tar bara fram ett par exempel — försökt lägga i min mun, att jag skulle
ha sagt, att arméartilleriet icke vore nödvändigt. Jag är övertygad om, att
när herr Knut Petersson kommer till mitt stenografiska referat, så skall han
finna, att han tagit ut en lösryckt sats, som inte ger rättvisa åt vad jag sagt.
Jag har icke yttrat någonting örn nödvändigheten i och för sig. Jag har bara
velat säga, att detta var en sak, som icke var så angelägen som de övriga
önskemålen. Jag skall strax återkomma till detta. Sedan påstår herr Petersson,
att jag har sagt, att dessa kustartilleripjäser icke äro användbara för
arméns räkning. Det finnes ingen möjlighet till att jag har sagt detta. Jag har
sagt, att de äro mindre lämpliga därför. I propositionen har jag lagt upp saken
så, att de förband av dessa pjäser, som komma att ingå i kustartilleriet,
de skola samövas med armén, liksom de skola samövas med flottan, och de
skola av överbefälhavaren krigsplaceras, antingen för försvaret av en viss
kuststräcka eller också vid en viss armékår. Jag är för min del alldeles övertygad
örn, att när mina ord föreligga i utskrift, så skall det visa sig, att det inte
har varit sådana kategoriska omdömen, som herr Knut Petersson här vill göra
gällande.

Jag vill något ytterligare uppehålla mig vid detta artilleri. Det är ju i alla
fall på det sättet, att vad det här är fråga örn representerar en ganska liten del
av den svenska arméns artilleri. Ja, den är ju till och med så liten, att herrar
reservanter tänka sig kunna sätta upp detta artilleri utan att därtill skaffa
något fredsförbund. Jag menar, att man inte skall överdriva betydelsen av denna
sak, och jag mäste för min del bestämt reagera, när herr Andrén här gjorde
gällande i ett tidigare anförande, att en expert på artilleri hade för honom
förklarat, att överhuvud taget vore hela vår arméartillerimateriel så gammal,
att den borde ersättas. Ja, jag kunde inte annat än fatta det på detta sätt.
I verkligheten är det ju sa, att vårt arméartilleri är eller kommer med genomförande
av denna försvarsplan att bli så modernt, att praktiskt taget
varje pjäs är anskaffad efter 1936. För närvarande kan jag säga utan vidare,
att hela vårt kårartilleri och den utökning av detta, som skall komma
till stånd genom uppsättande av A 9, består helt och hållet av pjäser, som ha
tillverkats efter 1936. Och det är ju dock så, att detta kårartilleri representerar
två hela artilleriregementen, under det att vad man här tänker sig är en liten
utökning, som inte skall vara större än vad man tror skola kunna rymmas
utan uppsättande av ett nytt förband.

Vad jag har velat göra gällande är, att vårt kårartilleri icke är dåligt, icke

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

Ang. organisationen av landets försvarslcrafter m. m. (Forts.)
är litet. Vi lia långskjutande kanoner i en helt annan utsträckning än vad
finnarna hade under sitt vinterkrig, varför en jämförelse mellan oss och det
finska läget 1939 icke kan göras. Det är därför jag för min del har^sagt, att
det icke kan vara nödvändigt att just nu vidtaga denna åtgärd, så mycket
mer, som jag vidhåller, att de föreslagna pjäserna icke äro de lämpligaste för
sitt ändamål. Det är ju dock på det sättet, att det icke finnes i våra gränstrakter
många broar, som de kunna passera. De äro så breda i sin gång på
väg, att det är många vägar i gränstrakterna, som icke tillåta, att fordon möta
dessa pjäser. De äro praktiskt taget mera otympliga att forsla än de 21-centimeters
mycket större pjäser, som vi ha beställt för kustartilleriet. Där är
varje börda icke tyngre, och bredden är icke så stor. Jag menar därför, att
det kan inte hjälpas — och jag har själv sett dessa pjäser i samverkan med
armén — att vid mycket snabbt förlöpande operationer det blir omöjligt att få
dessa pjäser att följa med vare sig fram eller tillbaka, och det är inte bara
min privata mening. Den saken har jag diskuterat med åtskilliga militärer,
som varit med och sett detta på fältmanövrerna, och som kommit till samma
resultat. Jag menar därför, att man gott kan vänta något med detta. Det är
överhuvud taget vad jag i denna sak har velat säga.

Jag ville också nu, när jag har ordet, yttra några ord till herr von Heland.
Det är icke rätt att påstå, att det icke skulle vara en mycket utbredd mening
inom flottan, att dessa kryssare böra byggas. Det där lilla ordet som undföll
herr von Heland örn att det »gått ut en order» till flottans personal om
att man där inte skulle få ha olika meningar, är en mycket stor överdrift.
Jag känner mycket väl till saken. Chefen för marinen har skrivit till sina
officerare och förklarat, att de icke böra ange någon mening i flottfrågan förrän
de fått taga del av den strömbäckska utredningen. Han känner ju mycket
väl till att det finns många politiker och andra, som gärna vilja ha officerare
av olika grader att uttala en oförgriplig mening örn försvaret, på det att de
frågande genom anonyma experter skola kunna få belägg för sina egna önskemål.
Det är ganska naturligt, att när nian efter långa utredningar arbetat
sig fram till en ny taktisk linje, så vill chefen för marinen poängtera för
sina officerare, att de böra vänta med att fälla omdömen örn flottans sammansättning
tills de tagit del av dessa utredningar. Ingenting annat har förekommit.
Och jag vill för min del tillägga, att var och en som känner chefen
för marinen vet att det är den mannen fullkomligt främmande att försöka
skapa fram någon slags tvångsåsikt bland flottans officerare. Och det har
överhuvud taget aldrig varit sed på det stället.

Herr von Heland yttrade vidare, att det uppgivits, att byggandet av kryssarna
skulle komma att lägga stora hinder i vägen för annan krigstillverkning.
Jag vill därtill endast säga, att jag under maj månad hade en stor konferens
med representanter för industrikommissionen, flygförvaltningen, marinförvaltningen,
arméförvaltningen och Bofors rörande byggandet av kryssarna.
Alla de olika intressena fingo komma med sina synpunkter, och det konstaterades
att det icke förelåg någon konkurrens dessa olika myndigheter
emellan på denna punkt, ehuruväl det samtidigt konstaterades, att det beträffande
vissa industriella sektioner så att säga rådde en viss trängsel. Men
det fanns en plan uppgjord, som visade att den trängseln skulle kunna undvikas,
utan att det blev någon konkurrens mellan försvarsgrenarna, men som
väl, det medger jag, komme att medföra ett visst intrång på den civila tillverkningen.

Jag måste för min del göra gällande, att när jag har detta så klart i mitt
medvetande och har varit med örn att uppleva, hurusom de olika intressena
fått bryta sig mot varandra och bur de olika tillverkningsprojekten dragits

Första hammarens protokoll lOJ^S. Nr %h. 7

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
fram och vägts och placerats in i programmet, så kan jag inte gå med på
att man vidhåller uppfattningen att kryssarna skulle komma att lägga hinder
i vägen för annan krigsmaterieltillverkning.

Tillsist skall jag säga några ord också om flygflottiljen. Det har yttrats av
herr Knut Petersson, att experter uttalat, att denna flottilj skulle kunna uppsättas
år 1945, om man tar plan ur våra reserver, och år 1946, örn man skall ha nya
plan. Jag har inte förrän i dag hört talas örn detta projekt, att man alltså i stället
för att följa en uppgjord plan, där flygmaterielen i en flottilj vid en viss
tidpunkt övergår till reserven, skulle förlänga planens livslängd och i stället
insätta de nya flygplanen i en ny flottilj. Jag måste för min del erinra örn att
detta nu ingenting annat betyder än att man ökar den fasta organisationen,
utan att därtill ha fått några nya flygplan. Man ökar organisationen, man uttunnar
flygplansbeståndet, men man skapar därigenom motsatsen till den ordning,
som utskottet självt anser skulle vara önskvärd att komma fram till, nämligen
att få en krigsorganisation för flygvapnet, som icke var direkt anpassad
på flygflottiljerna. Jag kan för min del icke se att man skulle kunna vinna någon
försvarskraft genom att göra någonting sådant.

Icke heller är siffran den 1 april 1946 en siffra, som jag känner till. Saken
är dock den, att jag från flygförvaltningen fått klart besked på papper med
namnunderskrifter under tjänstemannaansvar örn huru denna tillverkning kan
komma att förlöpa, örn alla förutsättningar vore uppfyllda. Och i dessa uppgifter
är 1947 det år, då dessa flygplan komma till stånd. Det har icke, såvitt
jag vet, gjorts något ansvarigt uttalande, som strider mot detta. Har det gjorts,
måste det ha skett under hand såsom ett önskeuttalande, ty det har icke förekommit
någonting beträffande våra industrier, när det gäller dessa projekts
genomförande, sorn. kan ge anledning att tro, att ett snabbare förfarande skulle
vara möjligt. Och jag kan inte låta bli att fästa uppmärksamheten på att här
är faktiskt mycket önsketänkande igång. Man vill ha beslut örn en sjunde jaktflottilj.
Det är många som räkna med, att får man inte ett beslut nu, så får
man det aldrig. Jag kan naturligtvis förstå, att man inom flygvapnet och till
och med inom flygindustrien kan ha ett intresse av att ett sådant bindande
kommer till stånd, men jag kan inte förstå att riksdagen skulle ha något behov
av att binda sig själv. Det är dock riksdagen som både nu och i framtiden beslutar
vad som här skall ske. Och det finns därför knappast någon anledning
för den att falla offer för ett sådant önsketänkande.

Jag vill dock för min del betona, att ingen skall missuppfatta vad jag nu
sagt på det sättet, att jag till varje pris vill hindra uppsättandet av en sjunde
jaktflottilj före år 1947 och kanske ännu hellre skulle se att den kom till stånd
senare. Den ståndpunkten har jag icke intagit. Jag har endast sagt, att såvitt
jag nu kan bedöma, finns det små möjligheter för att denna flygflottilj skall
kunna, uppsättas inom femårsperioden. Skulle det visa sig, att mina farhågor
äro oriktiga, kan detta rättas till vid 1944 års riksdag, och flygflottiljen kan
komma till precis lika bra efter ett beslut då som nu. Och för min del är jag
naturligtvis av den meningen, att örn det verkligen visar sig, att denna flygflottilj
kan komma till stånd och bli färdig 1947 eller 1946 eller ännu tidigare,
så har jag ingenting emot någonting sådant. Jag har endast hävdat den meningen
att det icke finns någon anledning att i dag binda sig för denna sak.

Jag blev också något överraskad, när herr Knut Petersson tyckte, att man
skulle åstadkomma en ökning i pansarvapnet genom att tunna ut de övriga
pansarförbanden. Det är också en tendens, som jag anser stå i strid med riksdagens
intressen. Det kan icke vara riksdagens och statsmakternas intresse att
bara skapa en stor och bred organisation, men inte ha materiel eller personal
att fylla ut denna organisation med. Det betyder ju att man binder sig på för -

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m. Nr 24. 99

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
liand för fasta kostnader, beträffande vilka man inte vet, om de i framtiden
kunna tas i anspråk. Jag kan inte inse att detta är en lämplig ståndpunkt att
intaga i dag.

Till sist skall jag yttra några ord också örn det påstående, som herr Knut
Petersson här fällde örn att ju mera kategoriskt jag uttalar mig, desto snabbare
skulle jag komma fram till en ändrad mening, och följaktligen vore det bara
fördelaktigt från herr Peterssons synpunkt, att jag hade uttalat mig så kategoriskt
som jag i dag gjort. Jag tycker nog att det exempel han anförde var
något illa valt. För det första är det väl ändå ganska naturligt att man år 1939
på våren, innan världskriget hade brutit ut, hade den uppfattningen att man
icke i onödan skulle forcera byggandet av stadsjagare, eftersom vi ansågo att
den jagaren hade vissa nackdelar och att vi borde försöka komma fram till en
ny typ- Det är en ganska naturlig sak att det för en fredsanskaffning var viktigare
att försöka komma fram till en ny typ än att forcera byggandet av stadsjagare.
Men så kom ett världskrig emellan, som tvingade oss att gå ifrån våra
fredsvanor, när det gällde att bygga fartyg. Vi kunde inte fullfölja någon på
längre sikt liggande ersättningsplan. Vi måste så snabbt som möjligt skaffa
oss de fartyg vi kunde. Det fanns då ingen möjlighet för oss att göra på något
annat sätt än att skaffa jagare, som redan voro konstruerade. Det var därför
ingenting som stod i motsats till mitt tidigare handlingssätt, då vi gingo att
bygga dessa jagare, även örn det ur fredsmässig synpunkt inte var så rationellt.
Och det vill jag säga till herr Knut Petersson att örn det, innan jag kommer
fram till ett nytt bedömande i de frågor, som vi här i dag diskuterat, skulle
inträffa någon så omstörtande händelse som utbrottet av ett världskrig, som
fallet var 1939, så svarar jag inte för att jag inte kommer att ändra mening örn
igen. Det kanske rentav inte är så onaturligt att man gör det i en sådan situation.
Jag skulle för min del bara vilja uttala en förhoppning att stora omstörtande
händelser även kunde ha den inverkan på herr Knut Petersson, att också
han ibland kunde ändra mening!

Herr Petersson, Knut, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Jag
skall, herr talman, bli mycket kortfattad. Jag vill bara påpeka att det yttrande
av statsrådet Sköld, som jag hänsyftade på, icke fälldes på våren 1939. Det
fälldes i denna kammare onsdagen den 1 november 1939. Något världskrig har
alltså inte »kommit emellan».

Herr Ohlin: Herr talman! Herr Sandler uttryckte nyss sin tillfredsställelse
över att här i riksdagen rådde åtminstone i någon mån delade meningar i den
viktiga fråga, som är under behandling. Jag skall be att få anmäla mig såsom
en, den där i väsentliga stycken har en från både den kungl, propositionen,
utskottsmajoriteten och utskottsminoriteterna avvikande mening.

Femårsplanen har tolkats såsom en kraftåtgärd för förstärkning av det
svenska försvaret. Av skäl som jag skall anföra tror jag man har anledning
att befara, att den vad de allra närmaste åren beträffar kan komma att betyda,
att arbetet med försvarets stärkande bedrives i långsammare takt än hittills.

Jag ber att få peka på några siffror, som knappast synas mig ha erhållit
tillräckligt beaktande. Under innevarande finansår 1941—1942 beräknas de
sammanlagda försvarsutgifterna enligt den redovisade finansplanen komma
att uppgå till 2,510 miljoner kronor. Denna siffra innefattar vissa utgifter
för den löpande försvarsberedskapen på 825 miljoner kronor, vilka utgifter
ju äro en sak för sig. Örn man drar ifrån dessa 825 miljoner, återstår det försvarsutgifter
av annat slag på 1,685 miljoner kronor. Det förefaller, med en
reservation som jag strax skall komma till, som örn man .skulle kunna säga

100

Nr 24.

Onsdagen deri 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
att det närmast är denna siffra på 1,685 miljoner, som man bör jämföra med
försvarsplanens utgifter på 755 miljoner årligen. Visserligen förutses nu att i
fråga örn anskaffningen skall under femårsplanen en viss koncentration ske till
de allra närmaste åren, så att man torde kunna uppskatta utgifterna under de
närmaste två åren icke till 755, utan kanske 850 eller 900 miljoner örn året.
Men mot denna siffra stå under innevarande finansår utgifter ■— efter fråndrag
av de löpande försvarsberedskapsutgifterna — på ungefär 1,685 miljoner
kronor. Här föreligger alltså, så långt dessa siffror visa, en betydande minskning.
När försvarsministern antydde att femårsplanen innebär en försvarsförstärkning,
mycket nära intill gränsen av produktionsmöjligheterna, så har
jag svårt att inse att detta påstående riktigt kan förenas med nyss angivna
siffror. Och i själva verket strider ju försvarsministerns påstående också mot
det antagandet, att man kan koncentrera anskaffningen under femårsplanen i
viss mån till denna periods första del. Ty i den mån en sådan koncentration
är möjlig, innebär den ju att under den senare delen av femårsperioden kommer
produktionskapaciteten icke att tagas fullt i anspråk.

Jag kan för övrigt tillägga att jag vid samtal med industrimän, chefer för
företag som levererat materiel av ifrågavarande slag till försvaret, vid flera
tillfällen erhållit den upplysningen, att nu håller det på att tunna av med beställningarna,
nu komma vi inte alls under de närmaste åren att få så stora
order för militära ändamål som vi haft under de senaste två åren.

För övrigt måste man erinra örn att det finns möjligheter till import av
krigsmateriel. Riksdagen har i annat sammanhang informerats örn att en sådan
import icke förefaller vara utesluten.

Nu kan mot hela detta resonemang möjligen invändas, att utom de löpande
beredskapsutgifterna på 825 miljoner finns det någonting som kallas engångsutgifter
för försvaret, och dessa engångsutgifter uppgå till ungefär 880
miljoner kronor. Frågan blir därför, och det är ett spörsmål som förefaller
mig alltjämt vara mycket oklart: I vilken utsträckning är det meningen att
vid sidan av femårsplanen skall förekomma icke blott, såsom självklart är, i
mån av behov utgifter för den löpande beredskapen, utan dessutom även s. k.
engångsutgifter?

Vad äro f. ö. dessa engångsutgifter, som i år uppgå till ungefär 880 miljoner?
Jo, det är utgifter för befästningsanläggningar, anskaffning av viss flygmateriel,
tygmateriel för armén för närmare 400 miljoner, gevär till det frivilliga
skytteväsendet och mycket annat. Det förefaller som örn detta åtminstone till
en del vore samma slag av utgifter, som förekommer inom femårsplanen, fastän
de nu förekomma som någonting helt extra ordinärt, eller s. k. engångsutgifter.
Yad är egentligen den principiella skillnaden mellan de anskaffningar, som
förekomma inom femårsplanen, och de anskaffningar, som ske under rubriken
engångskostnader?

Finns det ingen någorlunda skarp gräns mellan dem, och tillåter man i framtiden
nya s. k. engångsanskaffningsanslag på kanske hundratals miljoner kronor
per år, så blir ju i själva verket femårsplanens siffra, det heliga talet 755,
av ganska litet intresse för ett bedömande av de framtida svenska försvarsutgifterna.
— Jag understryker ännu en gång, att jag naturligtvis har hållit
utgifterna för den löpande beredskapen utanför detta resonemang.

Jag kan därför, herr talman, inte riktigt förstå, när utskottsmajoriteten liksom
också utskottets olika reservantgrupper hysa en sådan oerhörd respekt
för siffran 755 miljoner, utan att man synes ha klargjort i vilken utsträckning
man vid sidan av dessa utgifter kan ha engångsanskaffningar av ungefär samma
slag som de utgifter, som ligga innanför planen. — Skulle det vara så att
kriget fortsätter länge ännu och därför även dessa engångsutgifter fortsätta,

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

101

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
så komma väl förutsättningarna för femårsplanens anskaffningar att vara
annorlunda än om under de närmaste åren dylika utgifter för engångsanskaffning
av befästningar, tygmateriel för armén, utrustning av försvarsväsendets
fabriker m. m. komma att vara relativt obetydliga.

Jag måste, herr talman, närmast komma till den slutsatsen, att det inte är
meningen att engångsutgifter vidare skola förekomma av det slag, som finns
i femårsplanen. Ty eljest blir femårsplanens slutsiffra av mycket ringa intresse
och eljest blir den uppmärksamhet, som man här fäster vid siffran 755, föga
motiverad. Men om denna min tolkning är riktig — ja, då blir slutsatsen att
de samlade för svar sutgifterna, exklusive utgifterna för den löpande försvarsberedskapen,
komma att nedgå till föga mer än hälften av vad de uppgått till
linder innevarande finansår. I och för sig vore det ju ingalunda ovälkommet
örn försvarsutgifterna kunde så starkt begränsas. Man skall bara inte tro, att
femårsplanen under alla omständigheter betyder''ett lika omfattande arbete
på försvarets stärkande som det, vilket bedrives för närvarande, innan femårsplanen
sättes i kraft! Utan i själva verket kommer här nu att inträda en
högst betydande minskning, som det förefaller mig att varken den kungl,
propositionen eller utskottet riktigt klargjort för kammaren.

Herr Sandler gladde mig med ett annat påpekande, nämligen att detta är en
fredsplan, alltså närmast en plan för förstärkning av försvaret med tanke på
en kommande fredssituation. Jag har tillåtit mig att framhålla detsamma i
en motion. Det innebär att man inriktar arbetet nu under de närmaste åren
icke på kort sikt, som hittills, utan på lång sikt. Man tar god tid på sig. Det
är naturligtvis mycket bra i och för sig, man kan då göra det rationellare —
under förutsättning att man är alldeles säker på att man verkligen har god
tid på sig.

Men det kan riktas två anmärkningar mot detta sätt att lägga upp problemet.
Först och främst tala väl starka skäl för antagandet, att de politiska
riskerna för vårt land komma att vara större under de allra närmaste åren
än längre fram. Och i så fall bör tyngdpunkten i arbetet läggas på ett omedelbart
förstärkande av försvaret. Skulle det gå så olyckligt att Sverige kommer
i krig t. ex. år 1944, får man nog anledning att ångra, örn man tagit alltför
god tid på sig, i stället för att inrikta sig på att få till stånd ett så starkt
försvar som möjligt till denna tidpunkt. Det förefaller uppenbart att både
frågan örn utbildning av personal, anskaffning av materiel, uppförande av
byggnader och mycket annat kommer att läggas annorlunda till rätta, örn man
inriktar sig på att förstärka försvaret hastigt, än örn man tar god tid på sig.
Jag har talat med en del militärer och fått ganska klart besked. Man har sagt
att det är uppenbart, att om man måste vara fort färdig, får man lägga det
hela annorlunda än om man tar god tid på sig. Det torde vara uppenbart att
de anstalter, som på två år hinna utföras inom ramen av en långsiktig plan,
icke kunna vara lika omedelbart effektiva som de anstalter, vilka hinna vidtagas
på samma tid, örn man inriktar sig på försvarets största möjliga omedelbara
förstärkande. Bland annat har man ju möjlighet att räkna inte endast
med den inhemska produktionen, utan även med cn tänkbar tillförsel utifrån
t. ex. av flygmaskiner. Man kan inte vara säker på att vi kunna köpa flygmaskiner
från utlandet, men man kan inte heller vara säker på att vi icke
kunna göra det. När jag hör diskussionen mellan herr försvarsministern, herr
Knut Pelersson och andra örn möjligheten att uppsätta den sjunde jaktflottiljen,
kan jag inte undgå den reflexionen, att samtliga talare här bygga på ett
antagande, att det är säkert, att vi icke kunna skaffa några flygmaskiner från
utlandet. Den andra möjligheten räknar man tydligen inte med. När försvarsministern
yttrar, att han för sin del gärna skall vara med örn att uppsätta

102

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. to. (Forts.)
den sjunde jaktflottiljen, om det visar sig, att man inom landet kan fabricera
erforderlig materiel, skulle jag vilja tillägga den frågan: Äro herr försvarsministern^
och utskottsmajoriteten benägna att besluta örn denna sjunde jaktflottilj,
så snart det eventuellt föreligger en möjlighet att inköpa flygmateriel
från utlandet?

Den -andra och sista invändningen som jag har att rikta emot uppläggningen
av femårsplanen är, att man inte gjort något allvarligt försök att
undgå att binda svenska folket för utgifter efter krigets slut. Försvarsministern
uttalade nyss, att örn det inträffar en sådan omständighet som ett nytt
världskrig, ^ skall han vara benägen och beredd att ändra mening. Jag skulle
då vilja fråga: Örn det inträffar en sådan omständighet som att ett världskrig
slutar, är herr försvarsministern då också benägen att ändra mening?

Förutsättningarna kunna komma att bli helt andra än de, varmed man
nu räknar. Jag ansluter mig visserligen till herr Knut Petersson och andra
talare som sagt, att vi inte få utgå ifrån som säkert att vi efter det nu pågående
kriget kunna företaga någon mera avsevärd minskning av våra försvarskrafter.
Men det torde i alla -fall även från den utgångspunkten vara
ett önskemål, att vi lia största möjliga elasticitet bl. a. i fråga örn personalorganisationen,
i den mån detta är förenligt med effektiviteten. Frågan örn
prövandet av sådana anställningsformer som i betydande utsträckning ha kommit
till användning i andra länders krigsmakt har icke på allvar, förefaller
det mig av de tryckta dokumenten att döma, upptagits här i landet. Vidare
bör man väl i tveksamma fall föredraga att anskaffa sådan materiel som kan
anskaffas relativt snabbt, men som sedan den väl en gång är anskaffad inte
binder landet för stora årliga krigsutgifter, örn jag så får säga. Detta sista
är ett skäl för den ökade anskaffning av stridsvagnar, som herr Gränebo
och andra reservanter föreslagit. Stridsvagnarna äro visserligen mycket dyra
i anskaffning, men relativt billiga i årliga kostnader därefter.

Det förefaller mig, herr talman, som om tillgodoseendet av de båda krav,
som jag nu pekat på, inte alls skulle hindra att man planerar på längre sikt.
fem år, eller tio år, örn man så vill. Men det leder till den slutsatsen, att man
bör 1m en plan för största möjliga förstärkning av försvaret under de närmaste
2—3 åren. Sedan kan man gärna lägga därtill en plan både för ytterligare
2—3 år eller 7—8 å,r, örn man så vill. Kärnpunkten i den motion, som jag har
tillåtit mig att avgiva, är ingalunda, att vi skola planera blott för 2—3 år,
som utskottet tycks ha fattat den, utan att man skall inrikta arbetet på största
möjliga förstärkning under de allra närmaste 2—3 åren och icke därvid låta
i väsentlig grad hindra sig av planeringen på längre sikt, utan göra denna
sedan såsom ett tillägg.

Jag befarar, herr talman, att den femårsplan, som ligger till grund för det
beslut, som kammaren nu torde komma att fatta, kan komma att utgöra ett
hinder för snabbast möjliga förstärkning av vårt försvar med fullt utnyttjande
av de inhemska produktionsmöjligheterna och eventuella tillfällen till import
från°utlandet under de närmaste 2—3 åren. Det förefaller mig, *;om om man
också kan säga, att denna plan i något för hög grad binder oss för framtiden.
Då den av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen är den som i
viss mån, låt vara inte helt och hållet, tillmötesgår de synpunkter, som jag
här har anfört, kommer jag att stödja denna reservation.

Herr audre vice talmannen: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för
ett par tillrättalägganden.

Jag framhöll i mitt förra anförande, att örn Norge hade haft kryssare år
1940, hade det kanske gått bättre än det gjorde. Gentemot detta påpekade herr

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

103

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
von, Heland, att Norge hade de engelska kryssarna, och han frågade, varför
man inte använde dem. Detta verkar goddag yxskaft. Jag sade, att örn Norge
hade haft kryssare för att beivra de övergrepp och kränkningar av norskt territorium,
som förekommo ifrån båda de stridande parterna, hade dessa kanske
inte brakat tillsammans på norskt territorium, utan den stormen hade kanske
kunnat avvärjas. Gentemot detta säger herr von Heland, att Norge hade ju
de engelska kryssarna. De hade väl i alla fall inte de engelska kryssarna för
att med dem beivra övergrepp ifrån engelsk sida åtminstone.

Herr von Heland påstår vidare, att jag är lika konservativ som engelsmännen,
som inbillade sig att världskriget skulle bli ett hästkrig. Jag vill i stället
hävda, att det är herr von Heland som är konservativ i denna sak. Hans fanatiska
motstånd mot dessa kryssare är en direkt fortsättning på den lika envetna
politik som hans partivän, herr Janne Nilsson, förde i 1930 års försvarskommission.
Herr Janne Nilsson lade då i kraft av den utslagsröst, som han hade,
sin näve på bordet och sade: »Örn de stora fartygen få ni inte tala — allt annat
få ni prata örn!» Denna politik är tydligen traditionspolitik inom det parti, herr
von Heland företräder, och det är den som han här fullföljer. Jag däremot har
ändrat mig sedan den gången. Världskriget har omstämt mig. Följaktligen
är det herr von Heland som är konservativ och icke jag.

Herr Ekströmer påstår, att jag sagt, att vi socialdemokrater funnit oss ställda
mot en kompakt koalition av de andra partierna i utskottet. Detta uttryck
»kompakt» är herr Ekströmers egen uppfinning. Jag talade örn att vi funnit
oss ställda mot en koalition av medlemmar från samtliga andra partier, och att
vi gjort detta har ju denna debatt visat.

Herr Knut Petersson förklarade, att jag hade sagt nej till den sjunde jaktflottiljen.
De som hörde mitt första anförande torde erinra sig, att jag tvärtom
framhöll att jag hade en livlig förhoppning örn att den skulle komma till stånd
och inte bara den ensam, utan att den skall efterföljas av flera.

Herr Knut Petersson anmärkte också på att jag åberopat något så löjligt
som att man skulle vidhålla ett en gång fattat beslut. Jag erinrar örn att jag i
det avseendet är i sällskap med herr Andrén, som herr Knut Petersson i dag
har kamperat tillsammans med. Men medan detta var herr Andréns enda argument
för att icke yrka på ett upphävande av beslutet örn kryssarbygget, var
det för mig endast ett fullständigande argument bland många.

Till sist sade herr Knut Petersson, att när han hörde mitt anförande, begrep
han inte riktigt, örn jag talade för eller emot det föreliggande förslaget. Jag
skulle ha sagt, att här stå argument mot argument, och det ena är lika bra som
det andra. Jag ber att få erinra örn att jag sade, att det ena argumentet är
lika hedervärt som det andra. Det är en viss skillnad på att ett argument är
bra och att det är hedervärt. I det ena fallet rör man sig på det moraliska
området och i det andra fallet på det rent sakliga området. Jag gjorde detta uttalande
med anledning av att herr Andrén hade känt sig på något sätt prickad.
Han menade, att han och den grupp som han här sällskapat med på grund av
sin opposition mot denna punkt i den kungl, propositionen betraktades såsom
sämre försvarsvänner eller något i den stilen. Jag gav med anledning av detta
ett erkännande åt deras bevekelsegrunder, som hade uppträtt emot propositionen
i denna del. Jag framhöll, att deras argument voro lika hedervärda som
våra. Detta är icke detsamma som att det kan vara hugget som stucket vilket
man beslutar. Jag vågar trots allt även hävda att herr Knut Peterssons argument
äro hedervärda, fastän de nog i det sista anförandet voro en smula skruvade.

Herr voll Heland: Herr talman! Jag vet intin örn det var någon insinuation
mot oss reservanter, när herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet ari -

104

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
märkte, att vissa politiker rädfrågat anonyma militärer. Herr statsrådet sade
vidare, att de uppgifter, som vi inhämtat på dylikt håll, kunde vara grundade
endast på önskemål ifrån flygvapnet eller flygindustrien. Det är inte alls så
som herr statsrådet tror, utan de uppgifter, som vi stödja oss på, ha lämnats
av ämbets- och tjänstemän samt av chefer för industriföretag under sittande utskott.
I fråga om jaktflygflottiljerna lämnades uppgifterna av en representant
för flygförvaltningen och chefen för flygindustrien. De hade t. o. m. mycket
noggranna tabeller, som de satt upp på väggarna i utskottet och på vilka man
kunde se, när de olika flottiljerna skulle få sina flygplan. Det är ett faktum,
att örn alla flygflottiljerna skulle få sina plan under femårsperioden, skulle
enligt denna framställning den sjunde flottiljen kunna få sina flygplan från
och med den 1 april 1946. Inom parentes vill jag nämna, att en bombflottilj skulle
man kunna få fram betydligt tidigare.

Det var emellertid glädjande, att herr statsrådet anförde, att örn det visar sig
att det går att få fram en sjunde jaktflottilj, har han ingenting emot detta.
Men herr statsrådet förklarade dessutom, att då kunde ju beslut därom fattas
vid 1944 års riksdag. Det är just detta som jag tror inte är lämpligt. Representanten
för flygförvaltningen och chefen för flygindustrien påpekade nämligen
i utskottet, att för att man skall kunna få fram den sjunde jaktflottiljen
vid den av mig nyss nämnda tidpunkten, måste de erhålla besked omedelbart,
ty förberedelserna ta så lång tid. I andra länder brukar man räkna med att
få fram ett nytt plan först tre år efter beställningen. I vilket fall som helst
måste det bli svårare att få fram denna flygflottilj, örn man väntar med beslutet
till 1944 års riksdag. Man kan omöjliggöra uppsättandet under femårsperioden.

Då alla äro intresserade av att få fram den sjunde jaktflottiljen under femårsperioden
— utskottet vill ju det, och även herr statsrådet har förklarat, att
han önskar det -— synes det mig vara ganska egendomligt, att vi icke skulle
kunna fatta ett beslut härom redan i år. Därför ämnar jag också, när vi komma
till denna punkt, yrka bifall till reservationen i detta avseende.

Herr Linnér: Herr talman! Endast några ord i anledning av herr Sandlers
mycket intressanta anförande.

Herr Sandler gjorde, örn jag fattade honom rätt, i slutet av sitt anförande
gällande, att den föreliggande propositionen och försvarsplanen skulle innebära
en så allvarlig belastning av det svenska samhällets ekonomi, att denna belastning
endast kunde bäras genom tvångsingripanden, som man icke har
fullt gjort klart för sig, när man nu går att fatta detta beslut. Jag tror, att
det vore ganska olyckligt, om den svenska riksdagen, när den fattar beslutet,
utginge ifrån en sådan förutsättning. Flera stormakter ha som bekant satt
sitt näringsliv under hårda ingripanden. De ha därigenom åstadkommit en
upprustning av sin försvarskraft, som säkerligen icke eljest skulle ha uppnåtts.
Men de lia också efter allt att döma på den vägen förlorat värden, som
för oss åtminstone kännas omistliga, eller vilkas förlust man i varje fall icke
tar annat än i verkligt nödfall. När den föreliggande propositionen planlagts,
har man också utgått från en helt annan förutsättning, nämligen att propositionens
utgifter skulle kunna bäras av ett fritt näringsliv. Jag anser, att det
vore olyckligt, örn man tänkte sig, att medan man under freden bereder sig
att värna folkets frihet, skulle man behöva offra en väsentlig del av frihetens
innehåll. Skulle det mot förmodan visa sig nödvändigt, vili jag för min del
förklara, att jag tror, att även det offret kommer att bäras av det svenska
folket. Men det skall icke begäras, förrän det verkligen är nödvändigt.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

105

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. rn. (Forts.)

Herr Holmström: Herr talman! Jag har en bestämd känsla av att jag icke
gagnar min sak genom att vid denna långt framskridna tidpunkt hålla något
längre anförande. Jag skall därför inte göra detta. Men det är ett pär saker,
som jag skall be att i korthet få säga några ord om.

Man har från ett par håll här i kammaren mot oss, som uttalat tveksamhet
beträffande kryssarbygget, använt ordalag, som kunna sammanfattas i Hagan:
skola vi ha en flotta eller icke? Het är att förenkla problemet oerhört.
Yi vilja lia en flotta, men en sådan flotta örn vilken vi kunna ha en säker
uppfattning att den är fullt modern och byggd med hänsynstagande till erfarenheterna
från det nu pågående kriget. Vi vilja ha en flotta, som är byggd
så, att den icke hindrar utvecklingen och tillkomsten av vapen i vårt land,
som äro av mycket stor betydelse för hela försvaret, främst flyget och pansartrupperna,
och som är byggd även med iakttagande av en del andra förhållanden,
som jag behandlade i mitt anförande på förmiddagen.

Sedan kanske jag får säga några ord örn de krigserfarenheter, som man
här åberopat. Herr Rickard Lindström talade örn ett sjöslag — herr Andrén
antydde att detta var valt med en viss omsorg. Jag har i dag talat örn dubbelt
så många sjöslag som herr Lindström — jag Ilar nämligen talat örn två
och därtill mycket aktuella sådana. Jag ber att få erinra örn att jag i mitt
anförande på förmiddagen framhöll, att de sista stora sjöslagen i Korallhavet
och vid Midway utkämpades utan att sjöstridskrafterna hade kommit i strid
med varandra. Sjöslagen utkämpades helt och hållet av flygel. Det är, anser
jag, en krigserfarenhet, som talar ganska tydligt örn bebovet av ett starkt
flyg och om de stora riskerna av att samla stora försvarsmedel i ett enda
fartyg. o

Det var emellertid, herr talman, för att föreslå en ändring i reservationen,
som jag närmast begärde ordet. På sid. 195, rad 9 uppifrån, står följande
mening: »Då det icke är möjligt att nu taga ställning till alla dessa faktorer,
torde det då få ankomma på Kungl. Majit att efter den prövning, som Kungl.
Majit utlovat, taga ställning till dessa frågor.» Därefter bör tilläggas följande
ord: »och återkomma till riksdagen med förslag». En del ledamöter av kammaren
ha nämligen förklarat, att de ämna rösta för denna reservation men
gärna vilja ha detta tillägg. Det anses, i synnerhet efter herr statsrådets och
chefens för försvarsdepartementet anförande i förmiddags, att reservationen
skulle hänga i luften, örn icke detta tillägg gjordes. Jag anhåller därför, herr
talman, att få föreslå denna ändring.

Herr Sandler: Jag noterar med tillfredsställelse, att både herr Knut Petersson
och herr Linnér uttryckligen lia förklarat, att örn den eventualitet skulle
inträffa, varom jag talade, beträffande verkningarna av det beslut, som kammaren
går att fatta, äro de båda beredda att acceptera en sådan konsekvens,
även örn de icke hålla den för sannolik. Å min sida vill jag endast tillfoga
att självfallet utgöra mina förmodanden örn dc sannolika verkningarna för
mig icke något skäl till mitt ståndpunktstagande.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den nu ifrågavarande avdelningen yrkats 1 :o) att utskottets yttrande
skulle godkännas; 2 :o) att kammaren skulle godkänna den av herr Gränebo
m. fl. därom anförda reservationen; samt 3:o) av herr Holmström, att
kammaren skulle godkänna den av herr Andrén och honom i fråga om förevarande
avdelning avgivna reservationen, dock med den ändring, att näst efter de
å sid. 195 råd 11 uppifrån i det tryckta utlåtandet förekommande orden »dessa
frågor» tilladtes orden »och återkomma till riksdagen med förslag».

106

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets yttrande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr von Heland hegärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de både återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av herr Gränebos m. fl. reservation.

Herr Holmström äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående tredje särskilda
utskottets utlåtande nr 2 avdelningen II. Allmänna synpunkter antager godkännande
av herr Gränebos m. fl. därom anförda reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Holmströms under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner tredje särskilda utskottets yttrande i utlåtande nr 2
under avdelningen II. Allmänna synpunkter, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej; ''

Vinner Nej, godkännes den av herr Gränebo m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen
förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr von Heland begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 51.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

107

Ang. organisationen av landets försvar skraf ter m. m. (Forts.)

Avd. III. Vissa för försvarsgrenarna gemensamma frågor.

Punkten A.

Utskottets yttranden godkändes.

Punkten B. Vissa gemensamma anslags- och avlöningsfrågor.

Punkten B a. Grunder för beräkning av avlöning skostnader.

Utskottets yttrande godkändes.

Punkten B b. Personalstaternas konstruktion m. m.

I de likalydande motionerna I: 234 av herr Gränebo m. fl. och II: 322 av
herr Norup m. fl. hade hemställts örn utredning angående möjligheterna att begränsa
tvångsuttagningen av värnpliktiga för utbildning till officerare och underofficerare
genom utnyttjande i större utsträckning än hittills av fast anställt
manskap för bestridande av plutonchefs- och motsvarande befattningar i
krigsorganisationen.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten yttrat bland annat:

»Utskottét finner sig---icke kunna förorda bifall till vad i motioner na

I: 234 och II: 322 yrkats rörande utredning angående möjligheterna att begränsa
tvångsuttagningen av värnpliktiga för utbildning till officerare och underofficerare.
»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Gränebo, von Heland,
Knut Petersson, Svensson i Grönvik, Bergvall och Hansson i Rubbestad ansett,
att det nu återgivna stycket i utskottets yttrande bort ersättas av följande:

»Det torde icke kunna förnekas, att fast anställt manskap, som genomgått
treårig utbildning till underbefäl och därefter fullgjort praktisk underbefälstjänst
under ett eller flera år, i större utsträckning än som för närvarande är
fallet och jämväl synes förutsättas i försvarspropositionen bör kunna tagas i
anspråk för högre tjänsteuppgifter än dem, som åvila underbefäl i krigsorganisationen.
Genom att under den fortsatta anställningen bereda fast anställt
underbefäl, som avser att avgå från aktiv stat, möjlighet att komplettera sin
utbildning genom att de kommenderas till särskilt organiserade underofficersoch
officerskurser torde de kunna i väsentligt större utsträckning tagas i anspråk
för underofficers- och officersuppgifter i krigsorganisationen. För underbefälsuppgifterna
torde värnpliktigt underbefäl i stället för f. d. fast anställt
underbefäl kunna tagas i anspråk utan att ifrågavarande värnpliktiga
därför behöva påläggas en förlängd utbildningstid.

Därest bär antydda förslag kunna realiseras, skulle möjlighet föreligga att
begränsa tvångsuttagningen av värnpliktiga för utbildning till officerare och
underofficerare, något som i och för sig är ett allmänt önskemål, då den frivilliga
vägen måste vara att föredraga.

Utskottet får sålunda i anledning av de väckta motionerna I: 234 och II: 322
föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning i ovan
berörda ämne.»

Herr von Heland: Herr talman! Jag besvärar nu kammaren i ett ärende,
som måhända dock kunde intressera, fastän det är sent på kvällen.

För att fylla befälsbehovet under förstärkt försvarsberedskap har konstituering
av värnpliktiga i stor utsträckning ägt rum. Särskilt gäller detta värnpliktiga,
tillhörande klass B, vilka på grund av den högre utbildning de äga,

108

Xr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafier m. m. (Forts.)
jämfört med övriga värnpliktiga, lia större förutsättningar att tjänstgöra i befälsställning.
Deli konstituerade personalen av värnpliktiga, klass B, kan hänföras
till tvenne grupper. Den ena är värnpliktiga med specialutbildning, läkare,
ingenjörer, intendenter m. fl., vilka konstituerats till viss grad eller
tjänsteställning såsom läkare, ingenjörer och intendenter m. m. Den andra
gruppen, och den ojämförligt största, har konstituerats till viss grad för att
fylla det rent militära behovet. Mot konstitueringen av den första gruppen
kunna inga bärande invändningar göras. Det senare slaget av konstituering
medför däremot, att värnpliktiga med mycket ringa kvalifikationer hastigt
uppflyttas till befäl och i de flesta fall bliva överordnade sina tidigare lärare
bland stampersonalen och i en hel del fall även få direkt befälsrätt över dessa.

Den värnpliktiga personalens jämförelsevis ringa militära utbildning, rutin
och erfarenhet har givetvis kommit till synes. Att tjänstens behöriga gång under
denna tid tillfredsställande kunnat upprätthållas utan större friktioner torde
vara stampersonalens förtjänst. Man frågar sig då, varför icke stampersonalen
kommit i fråga för konstituering. Bedömes konstitueringsfrågan såsom
den rätteligen bör bedömas, torde det vara ostridigt, att underofficerare och
underofficersutbildat manskap med långvarig utbildning och mångårig rutinerande
tjänstgöring i första hand borde utnyttjas som befäl och de värnpliktiga
först i andra hand ifrågakomma härför.

Hur som helst så ha de hittills verkställda konstitueringarna visat, att stamanställda,
vilka kvalifikationer de än besitta för tjänsten, icke ansetts böra
ifrågakomma för konstituering till officer, medan det för civil personal i värnpliktsåldern
tycks ha gått ganska lätt att efter inkallelse erhålla officers grad
eller motsvarande tjänsteställning, även om de militära meriterna varit mer än
tillbörligt svaga. Denna personals grundläggande militära utbildning har huvudsakligast
meddelats av underofficerare och underbefäl. Sedermera ha de
värnpliktiga efter konstituering till officerare blivit överordnade och i en del
fall ha de även fått taga direkt befäl över sina tidigare lärare. Man får inte
förvåna sig över att stampersonalen, som under större delen av sitt liv ägnat
sig åt den militära tjänsten, känner sig tillbakasatt gentemot de värnpliktiga.
Det kan icke var till nytta för försvaret, örn personalen på detta sätt förmärker
att mannamån bedrives. Att dessa förhållanden väckt ond blod bland underofficerarna
och underbefälet är icke förvånansvärt, men man reagerar även
bland officerarna. Dagens Nyheters militärskribent, överste K. A. Bratt, skriver
härom bland annat: »Det är märkvärdigt att ''systemet’ trots krig runt
omkring oss skulle vara så stelt, att en soldat i ledet, ett underbefäl o. s. v. ej,
utan alla formaliteter, skall kunna tas i bruk och få sköta en större sak som
han kan sköta, därför att hel- och halvoduglingar ibland ha galonerna eller ränderna.
Knappast kan det finnas något, som skulle göra så gott från den ena
ändan till den andra som ett omedelbart avpolletterande av folk av den här avsedda
sorten, och örn i deras ställe andra krigskonstituerades uppåt så långt anledning
därtill förefunnes. Om så hade skett från början, skulle mycket mummel
i leden och mycket av det tråkiga man måst höra aldrig behövt höras.»

Frågan är i dag lika aktuell som då den förstärkta försvarsberedskapen påbjöds
i september 1939, ty vad har egentligen under mellantiden hänt? Hundratal
efter hundratal av värnpliktiga amatörsoldater —■ om än företrädesvis inom
B-klasskiktet — ha snabbutbildats för befälsuppgifter och guldgalonerats efter
kortast möjliga prövotid, och andra hundratal ha utbildats för att beklädas
med de mindre pråliga underofficersvinklarna. Å andra sidan ha tusenden och
åter tusenden fast och f. d. fast anställda kvarhållits eller inkallats till tjänstgöring
för att i blygsamma undebefälsbefattningar dra sitt strå till stacken
för att säkerställa effektiviteten inom de lägre enheterna eller möjligen för att

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

109

Ang. organisationen av landets försvarsfcrafter m. m. (Forty.)
beklädas med underofficersuppgifter. Av amatörsoldaterna har det blivit amatörbefäl
— yrkessoldaterna äro fortfarande i stort bara yrkessoldater.

Denna ordning kan säkerligen det fast anställda manskapet aldrig finna
tillfredsställande. Ingen i manskapsledet betvivlar väl nödvändigheten av att
utbilda befäl för den ökade mobiliseringskadern, men ingen kan finna det rationellt,
att tillgången på fast och f. d. fast anställt manskap med flerårig utbildning,
som alltid framhävts såsom ytterst betydelsefull för försvaret och
ibland också för individen själv, skall förbli i huvudsak outnyttjad. Denna
tillgång, som dock även kvantitativt är mycket betydande, bör enligt det fast
anställda manskapets egen uppfattning ha kunnat tillvaratagas på ett betydligt
bättre sätt. ,

Det synes ej heller enligt utskottets förslag och tidigare riksdagsbeslut i
framtiden bliva bättre i dessa avseenden. Befälsutbildningen för mobiliseringskadern
lägges delvis örn, men den kommer av allt att döma att uteslutande
inriktas på de värnpliktiga. Från officersaspirants- och plutonchef sskolor
komma årligen att utexamineras betydande mängder värnpliktiga, avsedda
för officers- och underofficersuppgifter i mobiliseringskadern. Den fast anställda
manskapskadern nära nog fördubblas, den genomsnittliga tjänstetiden
förlänges och utbildningen rationaliseras, men i fråga örn kunskapernas och
färdigheternas utnyttjande för mera kvalificerade uppgifter lär man i allt väsentligt
komma att stå kvar på dagens nivå.

Expertisen räknar i 1941 års försvarsutredning nied en fullgod och fulltalig
manskapsrekrytering med en bra utbildad, arbetsvillig och ansvarskännande
underbefälskader och en därur rekryterad utmärkt underofficerskader.

Örn man ej ordnar bättre förhållanden för dem, som söka fast anställning,
kan dock befaras ett kraftigt bakslag för manskapsrekryteringen.

Från mitt parti ha vi alltid yrkat — vilket även är fallet i årets partimotion
— att det fast anställda manskapets civilanställningsfrågor bringas till en
tillfredsställande lösning. Utskottet understryker också, att den bebådade utredningen
i ämnet snarast kommer till stånd, och förutsätter, att de åtgärder
i förevarande hänseenden, till vilka utredningen må komma att giva anledning,
utan uppskov bringas till genomförande. Man får sålunda hoppas, att
denna fråga äntligen löses.

I vår partimotion yrkas även att, för att öka elasticiteten, man skall minska
antalet beställningar för högre officerare och, för att bibehålla samma befordringsmöjligheter
för kompaniofficerarna, ersätta ett antal beställningar för
löjtnanter och fänrikar med underofficersbeställningar. Utskottet har tillstyrkt
även detta önskemål. Även örn uttalandet icke är så kraftigt som jag hade
önskat, utgår jag ifrån att Kungl. Majit i kommande statförslag tar hänsyn
till riksdagens önskemål. Detta skulle även förbättra underbefälets ställning.

Den av oss önskade elasticiteten i organisationen skulle i detta fall vinnas
genom att placera dessa underofficerare som extra ordinarie. Utskottet har biträtt
vårt önskemål i detta hänseende genom att vid punkten angående »möjligheter
att åstadkomma elasticitet i personalorganisationen» yttra: »Utskottet
vill därför förutsätta, att den i propositionen i utsikt ställda utredningen
rörande utvidgad tillämpning av extra ordinarie anställningsform inom försvarsväsendets
aktiva kadrar snarast kommer till stånd.» Jag framför min stora
tillfredsställelse med att önskemålen i våra motioner i här relaterade hänseenden
i så hög grad beaktats, och förutsätter givetvis att regeringen helt beaktar
dylika riksdagsuttalanden.

I vår motion I: 294 anföra vi. att det med hänsyn till olika omständigheter
— jag kanske kommer att redogöra härför i annat sammanhang — är riktigt,
att man så långt som möjligt undviker att ålägga värnpliktiga förlängd tjänst -

Ilo

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
göring för utbildning till officerare och underofficerare. Betydligt lämpligare
är enligt vår uppfattning att i högre grad än hittills utnyttja det fast anställda
underbefälet. Detta önskemål har icke beaktats av utskottet, men stämmer
överens med de synpunkter jag nu anfört. I vår motion framhålla vi sålunda,
att furirer med flera års praktisk tjänstgöring såsom underbefäl måste vara
väl lämpade att vid mobiliserade förband placeras i plutonchefs- och motsvarande
befattningar. Den tjänstoutin de förvärvat måste väl kunna mäta sig med
de kunskaper, som den värnpliktige officeren och underofficeren kunnat inhämta
under sin utbildningstid.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till den av herr Gränebo m. fl. till betänkandet
fogade reservationen. ,

I detta anförande instämde herr Löfvander och herr Petersson, Emil.

Herr Andrén: Jag hoppas kammaren tillåter, att jag fattar mig mycket
kort.

Yrkandet i den föreliggande reservationen omfattar egentligen två yrkanden.
Det första innebär, att det fast anställda manskapet, efter viss utbildning, i
större utsträckning än som för närvarande är fallet skall kunna »tagas i anspråk
för högre tjänsteuppgifter än dem, som åvila underbefäl i krigsorganisationen».

Vad detta yrkande beträffar har, såsom den föregående ärade talaren anmärkt,
utskottet endast såtillvida gått motionärerna till mötes, att det tänkt
sig att vissa beställningar för löjtnanter och fänrikar skulle ersättas med underofficersbeställningar.
Utskottet har emellertid gjort den icke oväsentliga,
reservationen, att detta system icke far medföra några »skadliga verkningar
i fråga örn befälstillgången i krigsorganisationen». Jag hoppas, att ingen har
något att invända emot denna reservation.

Vad det andra yrkandet beträffar, innehåller det, att man skall skapa en
möjlighet att »begränsa tvångsuttagningen av värnpliktiga för utbildning till
officerare och underofficerare».

Jag vill då erinra kammaren om att riksdagen så sent som i december 1941
efter en mycket grundlig utredning och lång debatt tog ståndpunkt till denna
sak. Det skulle onekligen se mycket egendomligt ut, örn riksdagen redan nu
vöre beredd att uppriva sitt beslut. Örn jag inte missminner mig, räknade man
vid utredningen förra hösten med att ungefär 8 procent av värnpliktskontingenten
skulle uttagas för sådan vidare utbildning. Tror verkligen herr von
Heland att det skulle vara möjligt att i någon nämnvärd utsträckning begränsa
denna tvångsuttagning genom att anlita det fast anställda manskapet på det
sätt som motionärerna tänkt sig?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

n..-®err Heland: Herr talman! Även örn herr Andrén icke anser, att den
föreslagna ändringen kan ha sa stor inverkan för de värnpliktiga, synes den
ock vara rättvis ur underbefälets och det underofficersutbildade underbefälets
synpunkt. Denna gång synes det alltså mest vara fråga örn rättvisa
emot det stamanställda manskapet, sa att detta icke skall bli förbigånget av
värnpliktiga, som efter att en kort tid ha utbildats av de stamanställda skulle
kunna gå förbi dem i graderna och bli värnpliktiga underofficerare och officerare.
Detta kan inte vara rätt emot vår underbefälskår.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet med de
därunder förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av utskottets
yttrande i den under behandling varande punkten samt vidare därpå att

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

lil

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
nämnda yttrande skulle godkännas med den ändring, som förordats i den av
herr Gränebo m. fl. därom anförda reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på godkännande av utskottets yttrande
oförändrat, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr von Heland begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner tredje särskilda utskottets yttrande i utlåtande nr 2 under
avdelningen III punkten B b. Personalstaternas konstruktion m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda yttrande med den ändring, som förordats i
den av herr Gränebo m. fl. därom anförda reservationen.

Punkterna B c och C—E.

Utskottets yttranden godkändes.

Avd. IV. Försvarsväsendets högsta ledning.

Punkterna A och B.

Utskottets yttranden godkändes.

Punkten C. Försvarsstaben.

Enligt departementschefens förslag skulle vid försvarsstaben finnas 2 sektionschefer,
överstar (kommendörer) på försvarsstabens stat i lönegraden Oa 6,
varjämte viss personal beräknats till förfogande för chefen för försvarsstaben
och sektionscheferna, avsedd bland annat för att säkerställa ett kontinuerligt
samband med försvarsgrensledningarna och förvaltningarna.

Herrar Mannerskantz och von Horn hade i motionen I: 240 och herr Wiberg
i den likalydande motionen 11:316 hemställt, att riksdagen måtte besluta
dels att den ene av sektionscheferna i försvarsstaben skulle placeras i lönegraden
Oa 6, Ob 1 eller Ob 2, dels att fyra detaljchefsbefattningar vid utrikesoch
inrikesavdelningarna skulle upptagas å försvarsstabens stat i lönegraden
Oa 4 eller Oa 3.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört bland annat följande:

»Vidkommande personalorganisationen vid försvarsstaben kan utskottet i
huvudsak biträda vad i propositionen föreslagits. Mot det för försvarsstaben
beräknade personalbehovet och de föreslagna lönegradsplaceringarna har utskottet
intet att erinra, men vill i likhet med departementschefen understryka
vikten av att alla möjligheter bliva tillvaratagna att, sedan normala fredsförhållanden
inträtt, reducera organisationen. Överförandet till försvarsstabens
stat av militärassistenter och försvarsattachéer finner utskottet lämpligt. I
syfte att undvika olägenheterna med successionsförordnanden vill utskottet

112

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets för svar skr after m. m. (Forts.)
förorda, att chefen för försvarsstaben samt försvarsattachéerna, vilka i propositionen
föreslagits skola från försvarsstabens avlöningsanslag åtnjuta arvoden
i angivna lönegrader, i stället uppföras med lön i samma lönegrader på
försvarsstabens stat. De i motionerna I: 240 och II: 316 yrkade ändringarna
i personalorganisationen bär utskottet icke funnit sig böra tillstyrka.»

Herr Mannerskantz: Herr talman! Under denna punkt behandlas en motion,
som är väckt av mig och herr von Horn och som rör några befattningshavare
inom försvarsstaben. Det är i två avseenden vi föreslå ändring i propositionens
förslag.

Först och främst begära vi, att den ena av sektionscheferna i försvarsstaben
skall placeras i lönegraden Oa 6, Ob 1 eller Ob 2. Detta sammanhänger med att
den ene av dessa sektionschefer kommer att tjänstgöra såsom souschef vid
försvarsstaben. Yi anse det då vara orimligt att icke möjliggöra att i befattningen
ifråga skall kunna placeras en tillräckligt kvalificerad officer i lönegraden
Ob 1 eller Ob 2, vilket skulle bli svårt att göra enligt propositionen och
enligt utskottets förslag.

Vårt andra förslag gäller detaljchefsbefattningarna vid utrikes- och inrikesavdelningarna,
alltså underrättelseavdelningarna. Det är så att dessa avdelningar
nog tidigare här i Sverige ha varit ganska försummade. Men under
krigets lopp har där organiserats upp ett ganska framstående underrättelseväsen.
Tjänsten vid dessa avdelningar kräver, att officerare, som kommenderas
dit, böra kunna bibehållas länge i sina befattningar, ty dels är det
inte alla, som lämpa sig just för detta slags arbete, och dels är det svårt för
vederbörande att byta befattning, sedan de väl blivit invanda i detta arbete.
Man kan emellertid knappast få tillräckligt dugliga personer till dessa platser,
örn de veta, att de inte kunna bli befordrade, exempelvis till majorsbeställning
efter ett visst antal år, och det kommer säkerligen tjänsten att bli i hög grad
lidande på.

Då arbetet där gäller till exempel en så pass viktig sak som att man därigenom
kan i god tid få förhandsvarningar, så att man inte blir så att säga
tagen på sängen, anser jag detta spörsmål vara icke alldeles oviktigt. Med
hänsyn härtill ber jag att få yrka, att sista meningen i utskottets yttrande i
denna punkt, där motionerna nu utan motivering avslås, ersättes med en annan
mening. Sista meningen i utskottets yttrande lyder: »De i motionerna 1: 240
och II: 316 yrkade ändringarna i personalorganisationen har utskottet icke funnit
sig böra tillstyrka.» Någon motivering förekommer ej. Jag hemställer, herr
talman, att sista meningen i utskottets utlåtande utbytes mot följande: I anledning
av motionerna I: 240 och II: 316 vill utskottet förorda, dels att den ene
av sektionscheferna i försvarsstaben placeras i lönegraden Oa 6, Ob 1 eller
Ob 2 och dels att fyra detaljchefsbefattningar vid utrikes och inrikes avdelningarna
upptagas å försvarsstabens stat i lönegraden Oa 4 eller Oa 3.

Herr Andrén: Herr talman! Jag skall be att i all korthet få yrka bifall
till utskottets förslag. Jag tror inte att det är rimligt att man utan någon som
helst utredning antager ett förslag sådant som det nu framställda.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den nu föredragna punkten yrkats dels att utskottets yttrande
skulle godkännas, dels ock, av herr Mannerskantz, att utskottets yttrande skulle
godkännas med den ändring, att den däri förekommande meningen »De i
motionerna I: 240 och II: 316 yrkade ändringarna i personalorganisationen har
utskottet icke funnit sig böra tillstyrka» utbyttes mot följande: »I anledning

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

113

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
av motionerna I: 240 och II: 316 vili utskottet förorda dels att den ene av sektionscheferna
i försvarsstaben placeras i lönegraden Oa 6, Ob 1 eller Ob 2 och
dels att fyra detaljchefsbefattningar vid utrikes- och inrikesavdelningarna upptagas
å försvarsstabens stat i lönegraden Oa 4 eller Oa 3.»

Därefter gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets yttrande oförändrat vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten D.

Utskottets yttrande godkändes.

Avd. V. Arméns organisation.

Punkten I. Krigsorganisationen.

Under denna punkt hade utskottet yttrat:

»Såsom redan inledningsvis anmärkts, hava motionsvis framförts vissa förslag
rörande utökning och förstärkning av arméns organisation utöver vad av
departementschefen föreslagits. De i motionerna framlagda förslagen komma
att närmare behandlas i samband med de avsnitt av arméns fredsorganisation,
som därav beröras. Enär utskottet, enligt vad i andra sammanhang anföres,
icke för närvarande kan förorda någon ytterligare utökning av arméorganisationen,
finner sig utskottet kunna biträda vad departementschefen under förevarande
avsnitt anfört.»

Reservation hade avgivits av herrar Gränebo, von Heland, Knut Petersson,
Svensson i Grönvik, Bergvall och Hansson i Rubbestad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:

»Såsom redan inledningsvis anförts har utskottet i anslutning till väckta
motioner föreslagit viss utökning av arméns krigsorganisation i förhållande
till det av departementschefen framlagda förslaget, nämligen i vad gäller
pansartrupperna och artilleriet. I övrigt har utskottet funnit sig böra biträda,
vad departementschefen under förevarande avsnitt anfört.»

Herr förste vice talmannen: Herr talman! I denna punkt har jag tillsammans
med flera andra ledamöter av utskottet avgivit en reservation, i vilken
vi föreslagit en viss utökning av arméns krigsorganisation i förhållande till
det av departementschefen framlagda och sedan av utskottet tillstyrkta förslaget.

Med anledning av det beslut, som kammaren redan vid den första voteringen
har fattat, finna vi emellertid nu icke skäl föreligga att framställa något
yrkande örn bifall till reservationen på denna punkt. För att inte mera upptaga
kammarens tid skall jag inte heller i följande punkter där reservationer
av samma reservanter föreligga, som äga samband med den, förut avgjorda
frågan, framställa yrkanden örn bifall till desamma, men den mening och den
uppfattning, som vi framfört i reservationen och som från vår sida kommit till
uttryck även i dagens principdebatt, den ha vi allt fortfarande, och vi hoppas,
att försvarsministern skall ta den hänsyn därtill som förhållandena påkalla.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, godkändes vad utskottet
under förevarande punkt yttrat.

Första kammarens protokoll 19^2. Nr 2b.

114

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

rAng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)

Punkten II. Fredsorganisationen. A. Arméns ledande organ. 1. Arméstaben
och arméinspektionen.

Punkterna II A 1 a och II A 1 b.

Utskottets yttranden godkändes.

Punkten II A 1 c. Arméinspektionen.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle truppslagsinspektörerna och underhållsinspektören
upptagas på arméinspektionens stat i lönegraden Ob 2.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten anfört bland annat:

»Utskottet biträder vad i propositionen föreslagits rörande arméinspektionens
organisation med den avvikelsen, att utskottet, i likhet med vad därom
yrkats i motionen II: 348, finner det lämpligt, att truppslagsinspektörerna i
personalförteckningen uppföras i löpegraden Ob 2 eller Ob 1. Utskottet anser
nämligen i likhet med chefen för andra arméfördelningen och 1942 års försvarsberedning,
att därigenom vinnes en vidgad rekryteringsbas med ökade
möjligheter att besätta inspektörsbeställningarna med därtill lämpliga officerare.
»

Reservation hade anförts av herrar Törnkvist, Johan Nilsson i Malmö, Boman,
Vougt, Ward och Lindholm, vilka ansett, att det nyss återgivna stycket
i utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

»Utskottet biträder vad i propositionen föreslagits rörande arméinspektionens
organisation och truppslagsinspektörernas löneställning, varav följer att
utskottet icke kan tillstyrka det i motionen II: 348 gjorda yrkandet, att truppslagsinspektörerna
skulle uppföras i lönegraden Ob 2 eller Ob 1.»

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Kungl. Majit har i denna
punkt föreslagit, att truppslagsinspektörernas löner skulle bestämmas så, att
de lage en grad över lönen för dem, som de skola inspektera. Detta har utskottet
avstyrkt i så måtto att det har föreslagits, att man kan tillämpa någondera
av lönegraderna Ob 2 eller Ob 1 och att avgörandet därvidlag skulle lämnas
till Kungl. Majit.

Jag är övertygad örn att örn en sådan fråga kommer till Kungl. Majit, så
avgöres den på det sätt som i propositionen angivits, men vi ha ansett oss
böra reservera oss till förmån för vad Kungl. Majit i det avseendet har föreslagit,
eftersom vi finna det naturligt att inspektören skall placeras i en lönegrad
över den i vilken den befinner sig, som han skall inspektera.

Jag ber att få yrka bifall till den av herr Törnkvist m. fl. avgivna reservationen.

Herr Andrén: Jag skall be att för min del få yrka bifall till utskottets
förslag.

Utskottet har ansett, att man genom den anordning, som utskottet har tänkt
sig, får en vidgad rekryteringsbas och framför allt att man på så sätt har
möjlighet att besätta de poster det här gäller med yngre, duktiga officerare.
Det är med tanke härpå som jag ansett mig kunna vara med örn detta
yrkande.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag är inte i stånd att fatta meningen
med utskottets förslag, och jag kan inte heller inse, att det argument, som herr
Andrén här framför, är hållbart.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

115

Ang. organisationen av landets försvar skraf ter m. m. (Forts.)

Här gäller det en inspektör, som skall ha inspektionsrätt över regementscheferna.
Dessa äro placerade i lönegraden Ob 1. Örn man skulle utse en inspektör
och placera denne i lönegraden Ob 1, betydde det att han i rullan komme
att stå efter de äldre regementscheferna, och jag kan inte förstå, att han
skulle kunna upprätthålla sin auktoritet gentemot gamla regementschefer under
sådana omständigheter.

Utskottet säger, att man får en större rekryteringsbas, örn man följer utskottets
förslag. Det får man ingalunda. Faktum är att vi ha som rekryteringsbas
hela arméns officerskår. Örn vi t. ex. skulle finna, att en major vore den lämpligaste
som inspektör, vad finns det då för anledning att denne skulle stå i annan
lönegrad än en annan lämplig inspektör? Örn vi behöva ett kansliråd i
Kungl. Maj :ts kansli och anse, att en andre kanslisekreterare är den därtill bäst
skickade, så utnämna vi väl inte honom till förste kanslisekreterare med kansliråds
befogenhet utan vi utnämna honom till kansliråd. Örn en person i lönegraden
Oa 6 eller Oa 5 skulle bli inspektör för något av truppslagen, varför skall
han då, därför att han är yngre, sättas i en lägre lönegrad än de andra inspektörerna?
Jag tycker tvärtom, att utskottets förslag, om det får någon verkan,
måste leda till att man begränsar urvalet så, att man inte kan till inspektör utse
någon yngre, eftersom man får ge denne en tjänsteställning som gör det omöjligt
för honom att utöva sin inspektörsbefogenhet.

Jag tycker för min del att detta utskottets uttalande är mycket olustigt. Jag
står nämligen i den situationen att jag tänker föreslå såsom truppslagsinspektör
en person, som icke nu är placerad i lönegraden Ob 1. Men jag kan inte nu
ta på mitt ansvar att samtidigt med utnämningen till truppslagsinspektör föreslå
honom till lönegraden Ob 1, utan jag kommer att föreslå honom till lönegraden
Ob 2, oavsett vad riksdagen här nu uttalar. Därför tycker jag att det är
högst obehagligt, att riksdagen på detta sätt skall motverka vad man åsyftar,
vilket faktiskt skulle bli fallet.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! dag har i utskottet deltagit i beslutet
i denna punkt, men jag måste säga ■— och det hade jag tänkt säga, även
örn icke försvarsministern yttrat sig ■— att jag vid närmare eftertanke kommit
till den uppfattningen, att utskottet här har begått ett fel. Man har icke tillräckligt
beaktat nödvändigheten av att så långt det är möjligt skapa klara befälsförhållanden.
Det är, som herr statsrådet nyss framhöll, motsatsen till en sådan
klarhet, som åstadkommes, örn den rekommendation, som riksdagen här på utskottets
förslag skulle göra, komme att effektueras. Jag tror inte att beslutet
— det framgår ju också av yttrandet från statsrådsbänken — komme att ha
någon påföljd, men jag har för min del velat säga ifrån — med full vetskap örn
att jag därmed erkänner att jag inte har satt mig in i saken tillräckligt under
utskottsbehandlingen — att jag lät alltför starkt påverka mig av talet örn att
kunna vidga basen för rekryteringen av truppslagsinspektörerna och att man
inte i onödan skulle tillskapa onödigt höga beställningar. Mot detta står dock
den synpunkt, som jag nu vill framhålla, nämligen nödvändigheten av att så
långt möjligt är skapa klara befälsförhållanden.

Om det blir votering på denna punkt, kommer jag således att här rösta för
propositionen.

Häri instämde herr Lindström.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av utskottets
yttrande under nu ifrågavarande punkt samt vidare därpå att nämnda
yttrande skulle godkännas med den ändring, som förordats i den av herr Törn -

116

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets för sv ar skr af t er m. m. (Forts.)
kvist m. fl. därom anförda reservationen; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna II A 2, II B och II C.

Utskottets yttranden godkändes.

Punkten II D. Lägre truppförhand m. m.

Punkterna II D 1 och D 2.

Utskottets yttranden godkändes.

Pimkten II D 3. Kavalleriet.

Under denna punkt hade utskottet yttrat:

»Utskottet biträder departementschefens förslag, att vissa delar av kavalleriets
truppförband skola överföras till de nyorganiserade pansartrupperna och
att utbildningen vid kavalleriregementena därefter skall avse allenast ryttaroch
cykeltjänst. Vad som i propositionen i övrigt anförts rörande kavalleriet
bar icke heller föranlett erinran från utskottets sida. Utskottet vill emellertid
framhålla som sin mening, att omorganisationen av Norrlands dragonregemente
icke bör genomföras under nuvarande försvarsberedskap.»

Reservationer hade anmälts

1) av herr Törnkvist, som med instämmande av herrar Andrén, Johan
Nilsson i Malmö, Berling, Lindström, Boman, Vougt, Ward, Bergvall och Andersson
i Malmö ansett, att sista satsen i utskottets yttrande bort utgå;

2) av herr Holmström, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Holmström: Herr talman! I denna punkt har jag till utskottsutlåtandet
antecknat en blank reservation. Den innebär kort och gott att sista meningen
i utskottets yttrande, som lyder: »Utskottet vill emellerid framhålla som sin
mening, att omorganisationen av Norrlands dragonregemente icke bör genomföras
under nuvarande försvarsberedskap», bör utgå.

Det är nämligen ur organisationssynpunkt omöjligt att följa den meningen,
och därför anhåller jag att få yrka avslag på denna del av utskottets utlåtande.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag anser mig också böra understryka
det olämpliga i detta utskottets yttrande.

Jag förstår att man från utskottets sida menar ungefär så här: man bör inte,
så länge krisen varar, ta ifrån Norrland de pansarbilar, som för närvarande
finnas placerade på Norrlands dragonregemente. Men å andra sidan kan man
väl ha det förtroendet till överbefälhavaren, att han, så länge krisen pågår, ser
till att vi i de olika delarna av landet ha de stridsmedel till förfogande, som
kunna behövas. Det kan inte finnas minsta anledning att tro, att överbefälhavaren
skulle vidtaga dispositioner för att försvaga försvaret av övre Norrland.
Under sådan omständigheter kan det väl inte vara lämpligt, att utskottet
här så att säga förhindrar en omläggning av arméorganisationen efter de planer,
som nu komma att göras upp med anledning av riksdagsbeslutet i dag.

Jag får därför personligen som min mening säga, att det ifrågavarande uttalandet
icke kan vara till någon nytta utan måste leda till svårigheter.

Herr Andrén: Herr talman! Jag har i en reservation anslutit mig till just
samma yrkande som herr Holmström nu framställde, och jag ber att få yrka
bifall till hans förslag.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

117

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Några av utskottets ledamöter
ha i denna punkt avgivit en reservation, vari de yrka, att den sista meningen i
utskottets yttrande måtte utgå. Som herr statsrådet redan omnämnt, innebär
den meningen i yttrandet, att omorganisationen av Norrlands dragonregemente
icke bör genomföras under nuvarande försvarsberedskap. Reservanterna ha
ansett, att man i detta fall liksom i andra sådana frågor bör överlämna avgörandet
till den militära ledningen. Den ifrågavarande meningen i utskottets
yttrande kom att bli påhängd detsamma på grund av de ständiga framställningarna
därom, och jag tror inte att det var så allvarligt menat som det
egentligen kom att bli.

Jag yrkar således bifall till den reservation, som har framställts av herr
Törnkvist med instämmande av flera andra av utskottets ledamöter.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder endast
yrkats, av herr Holmström, att vad utskottet i den under behandling varande
punkten yttrat skulle godkännas med den ändring, som förordats i den
av herr Törnkvist därom anförda reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets yttrande
oförändrat samt vidare enligt herr Holmströms yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkten II D 4. Pansartrupperna.

Under denna punkt hade utskottet anfört bland annat följande:

»I fråga örn den föreslagna förläggningen av Skånska pansarregementet
finner sig utskottet böra uttala vissa betänkligheter, i det att utskottet av
skäl, som anförts av 1942 års försvarsberedning och som i viss mån av departementschefen
erkänts såsom riktiga, finner det förenat med avgjorda olägenheter
att förlägga nämnda pansarregemente i dess helhet till Hälsingborg.
Utan att uttala någon bestämd mening angående regementets förläggning förr
utsätter utskottet, att Kungl. Maj:t tager frågan under förnyat övervägande,
innan åtgärder vidtagas, som definitivt binda hela Skånska pansarregementet
till Hälsingborg.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Törnkvist, Akerberg,
Johan Nilsson i Malmö, Herling, Lindström, Gustaf Karlsson, Boman, Vougt,
Ward, Andersson i Malmö, Lindholm och Nilsson i Kristinehamn ansett, att
utskottets yttrande bort i vissa angivna delar hava den ändrade lydelse, reservationen
visade.

I det av reservanterna förordade yttrandet hade det nyss återgivna stycket
avfattats sålunda:

»I fråga örn den föreslagna förläggningen av Skånska pansarregementet
finner utskottet i likhet med departementschefen det av ekonomiska skäl icke
kunna ifrågakomma att förlägga regementet till annan ort än Hälsingborg.
Med hänvisning till vad departementschefen anfört anser utskottet, att regementet
bör i sin helhet förläggas till Hälsingborg.»

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Kungl. Majit har i denna punkt
föreslagit, att Skånska pansarregementet skulle förläggas till Hälsingborg,
men utskottet har i detta avseende gjort vissa uttalanden, som flera av oss
icke kunna godkänna. På sid. 60 säger utskottet, att utskottet i fråga örn den
föreslagna förläggningen av Skånska pan,sarregementet finner sig böra uttala
vissa betänkligheter, i det att utskottet av skäl, som anförts av 1942 års försvarsberedning
och som i viss mån av departementschefen erkänts såsom riktiga,

118

Nr 24.

Ons-dagen den 17 juni 1942 e. m.

rAng. organisationen av landets försvarsJcrafter m. m. (Forts.)
finner det förenat med avsevärda olägenheter att förlägga nämnda pansarregemente
i dess helhet till Hälsingborg. Utan att uttala någon bestämd mening
angående regementets förläggning förutsätter utskottet, att Kungl. Maj :t tager
frågan under förnyat övervägande, innan åtgärder vidtagas, som definitivt
binda hela Skånska pansarregementet till Hälsingborg.

Emot detta anföra vi i en reservation på sid. 20, att utskottet enligt vår mening
bort göra följande uttalande: »I fråga örn den föreslagna förläggningen av
Skånska pansarregementet finner utskottet i likhet med departementschefen
det av ekonomiska skäl icke kunna ifrågakomma att förlägga regementet till
annan ort än Hälsingborg. Med hänvisning till vad departementschefen anfört
anser utskottet, att regementet bör i sin helhet förläggas till Hälsingborg.»

Denna förläggning har ganska utförligt motiverats i propositionen av Kungl.
Maj :t, som anser att vissa ekonomiska fördelar vinnas genom att förlägga
truppen där. Nu vet jag vad utskottets talesman kommer att säga. Han säger
att Hälsingborg ligger så långt ute vid kusten, att det icke är bra att ha ett
sådant regemente där. Jag undrar verkligen hur det skulle gå, örn vi skulle
följa de anvisningarna och börja evakuera de platser som ligga närmare kusten.
Vi få väl inte förfara på det sättet, utan försöka göra dem starka, så att de
kunna mottaga de stötar, som eventuellt skulle komma från andra håll i ofredstider.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den vid punkten av mig
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Andrén: Herr talman! Det är ett mycket moderat yrkande, som
utskottet här i mycket modest form har framställt. Utskottet har icke begärt
annat än att Kungl. Maj :t skall taga frågan angående förläggningen av detta
pansarregemente under förnyat övervägande, innan åtgärder vidtagas, som
definitivt binda hela regementet till Hälsingborg.

Jag tror man kan säga, att frågan örn pansarregementenas förläggning icke
har fått en i allo lycklig lösning. I hela Norrland finnas inga pansartrupper
alls, men i Stor-Stockholm, om jag dit får räkna Järvafältet och Strängnäs,
finns det två. I södra Sverige finns det ett regemente, nämligen i Hälsingborg,
och det är det jag nu skall tala örn.

Det är uppenbart, att Hälsingborg är en militärt sett mycket utsatt plats.
Där finns ingen skärgård, varifrån varsel skulle kunna givas, om flyganfall
komme över gränsen. Vi fingo i försvarsberedningen en föredragning av en
högre officer i Hälsingborg, som kunde berätta, hur den 9 april en grupp på
sexton stora bombplan gick norrut genom Öresund. Han visste inte, örn flottiljen
skulle ta av åt väster eller åt öster, men han förstod, att örn flottiljen
gick fram över Hälsingborg, skulle han icke hinna ned till kaserngården,
innan denna låg i grus och spillror. Det var en mycket dramatisk skildring,
och vi blevo allesammans övertygade örn att en sådan förläggning icke borde
få ske. Jag kan tillägga, att för den händelse Danmark skulle befinna sig i en
främmande makts händer, är det ingenting som hindrar att artilleri köres fram
på Hälsingörssidan och lägger kasernerna med den dyrbara materielen som
förvaras i tillhörande garage fullständigt i aska. Och det är mycket stora
värden, som det är fråga om. Jag skulle tro att materielen i ett pansarregemente
är värd ungefär 100 miljoner kronor. Ur militär synpunkt förefaller det alltså
inte vara riktigt motiverat att förlägga denna dyrbara materiel till Hälsingborg.

Man kanske kan tillägga att övningsterrängen utanför Hälsingborg inte heller
är den allra bästa för pansartrupper. Ur ekonomiska synpunkter kan man också
göra invändningar. Det är väl ändå ganska orimligt, att denna dyrbara skånska

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

119

Ang. organisationen av landets för sv ar skraf ter m. m. (Forts.)
jord skall bökas upp av dessa tunga stridsvagnar. Om övningsfältet däremot
skall förläggas till en annan plats, betyder det att stridsvagnarna få ganska
långa vägar att fara. De bli själva förslitna, vägarnas slitas och drivmedel
förbrukas i mycket stor utsträckning. Under sådana förhållanden har det förefallit
utskottet, att utskottet i varje fall skulle kunna motivera den mycket
rimliga önskan, som här blivit uttryckt.

Nu kan man möjligtvis säga, att Kungl. Majit redan har uttalat sig angående
denna sak och avvisat försvarsberedningens förslag, väsentligen med
hänsyn till vissa ekonomiska förhållanden. Kungl. Maj :t har emellertid haft
så kort tid på sig efter det att försvarsberedningen framställde sitt förslag, att
någon verklig ekonomisk utredning om dessa saker knappast hunnit förekomma.

Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! När det gäller en sådan förläggningsfråga
som denna, får man ju taga hänsyn till två ting, två slag av synpunkter:
å ena sidan till fredsförhållanden, å andra sidan till mobiliseringsförhållanden.
Det kan naturligtvis utan vidare sägas, att förläggningen av detta regemente
till Hälsingborg icke är idealisk ur mobiliseringssynpunkt, men jag vill fästa
uppmärksamheten på att det här ju endast gäller frågan örn regementets fredsförläggning
till Hälsingborg. Det är ju meningen att pröva, örn man icke kan
ordna vid mobiliseringsutrustningen på något annat sätt. Men när det gäller
fredssynpunkterna är det ju dock så att det i Hälsingborg finns stora, väl
bibehållna kaserner, som säkerligen representera ett värde av 15 miljoner kronor.
Det är inte billigt att bygga kaserner nu.

Omändringen av ett kavalleriregementes byggnader för ett pansarregemente
är ju också fördelaktig därför att det finns stora stallar, som kunna omändras
till verkstäder, garage och sådant. Skall man förlägga detta regemente någon
annanstans, får man alltså vara beredd på att satsa en summa på låt oss säga
15 miljoner kronor. Kanske man från reservanternas sida tänker sig, att det
skulle vara någon delad förläggning, men då blir ju hela inställningen bara en
halvhet så att säga.

Det finns dessutom en synpunkt, som man måste beakta, när det gäller förläggningen
av ett pansarregemente: man bör förlägga dessa regementen till
delar av landet, där det finns god tillgång till arbetare i mekanisk industri och
framför allt ett mycket rikt transportväsen med mycken motorkunnig personal,
ty det är just ur dessa kategorier, som man skall rekrytera dessa pansarregementen.
Därför kan man icke utan betydande olägenheter ur rekryteringssynpunkt
placera dessa regementen i vilka delar av landet som helst, och jag vill
säga, att det kommer att bli förenat med mycket stora svårigheter att förlägga
ett sådant regemente t. ex. till Norrland med hänsyn till den mycket svagt utvecklade
mekaniska industrien där och de stora svårigheter det skulle möta att
rekrytera personalen. Yi ha ju mött dessa svårigheter redan när det gäller att
rekrytera en flygflottilj i Norrland.

Jag tror därför att kammaren nog bör tänka sig för mer än en gång, innan
kammaren bestämmer sig för att här göra en utgift, som mycket litet rimmar
med den allmänna ståndpunkt, utskottet intagit, att man inte skall vidtaga
onödiga byggnadsföretag.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Det bör kanske sägas några
ord om Ljungbyhed, som man från reservanthåll hade tänkt sig som förläggningsplats.
I propositionen refereras följande yttrande därom av chefen för

120

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
flygvapnet och flygförvaltningen: »Som skäl för ifrågavarande förläggning
anförde beredningen bland annat, att Ljungbyhedstrakten erbjöde god övningsterräng
för pansarförband. De fält, beredningen torde åsyfta, måste emellertid
allt framgent, liksom nu, helt disponeras av flygkrigsskolan för landningsövn,
ingar och nödlandningar. Vid flygning med det stora antalet elever vid
flygkrigsskolan skulle riskerna för större haverier vid nödlandning bliva ökade,
örn flygarna (särskilt eleverna) vid sidan av andra svårigheter skulla ha
att taga hänsyn till på fälten uppträdande stridsvagnar.» På ett annat ställe säges
t. ex.: »Det strede mot de primära grundsatserna för militära anordningar att
anhopa värdefulla anläggningar och förråd. Även ur brandfaresynpunkt i fredstid
vore en dylik anhopning olämplig.»

Vad nu herr.Andréns uppgift beträffar, att denna skånska jord skulle vara
för god till övningsplats, vill jag bara upplysa, att herr Andrén i det fallet icke
är konsekvent, ty han är i ett annat sammanhang beredd att lägga en flygflottilj
på fet mark, medan han vill undvika den magra mark, som vi där föreslå.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Herr Andrén: Den siste ärade talaren torde observera, att jag hade två
olika skäl, när jag ansåg att Hälsingborgs förläggningen inte var riktigt lämplig.
Det ena skälet var att jag ansåg förläggningen ur militär synpunkt icke
vara tillfredsställande, och det andra skälet var det ekonomiska.

Jag vill tillägga, att den föregående ärade talaren gjorde sig skyldig till ett
misstag, då han trodde att försvarsberedningen tänkt sig en förläggning till
Ljungbyhed. Beredningen hade i stället föreslagit Herrevadsklosters gård, som
också äges av staten, som förläggningsplats för en viss del av pansarregementet.
ii. «,

Vad statsrådet Skölds anförande beträffar är jag tacksam för-erkännandet,
att Hälsingborg icke är någon idealisk förläggningsplats ur mobiliseringssynpunkt.
Så snabbt som övergången mellan krig och fred för närvarande sker är
det emellertid, mycket viktigt, att man tar hänsyn till hur en förläggningsplats
är beskaffad just ur mobiliseringssynpunkt. Herr statsrådet har också gjort sig
skyldig till ett misstag, då herr statsrådet trodde att det var fråga örn att kassera
kasernerna i Hälsingborg och inte begagna dem. Det sägs uttryckligen i
utlåtandet, att Kungl. Maj :t bör överväga örn det är lämpligt att binda hela
Skånska pansarregementet nere i Hälsingborg. Vad man tänkt sig är närmast,
att infanteridelen av pansarregementet skulle ligga i kasernerna i Hälsingborg
och att dessa på det sättet skulle kunna till fullo utnyttjas, under det att själva
pansardelen, örn jag får begagna ett kort och populärt uttryckssätt, skulle
vara förlagd på annan plats, utan att utskottet på något sätt bundit sig på
denna punkt.

Statsrådet Sköld ansåg, att kammaren borde tänka sig för, innan kammaren
tog ställning i denna sak. Utskottet har inte begärt någonting annat än att
Kungl. Majit skall tänka ett litet tag, innan ett definitivt beslut fattas.

Herr von Heland: Herr talman! Jag vill i detta fall beklaga, att försvarsministern
inte vill pröva ärendet en gång till. Försvarsministern erkänner ju
själv, att platsen är olämplig ur mobiliseringssynpunkt, och jag fick inte fullt
klart för mig, örn statsrådet var övertygad örn att den ur alla synpunkter var
idealisk under fredsförhållanden. Enligt mitt förmenande är den icke idealisk
under fredsförhållanden.

Med risk att statsrådet kritiserar att man åberopar anonyma militärer måste
jag dock anföra, att vid resonemang med officerare, som äro förlagda till Häl -

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

121

Ang. organisationen av landets för sv ar skr af ter m. m. (Forts.)
singberg, samma uppfattning kommit till synes, att Hälsingborg icke ens är
en lämplig fredsförläggningsplats för pansarförband. Jag anser det därför
önskvärt, att statsrådet prövar frågan en gång till. Det finns dock möjligheter
att förlägga regementet på annat sätt i den landsända där man anser att regementet
bör ligga. Eventuellt kan man tänka sig några förband som byta förläggning.
Det finns ju andra förläggningsplatser med kaserner och även med
baracker, där förband redan nu ligga.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bondeson: Herr talman! På första sidorna i utskottsutlåtandet står
bland annat:. »I anledning av proposition nr 210 hava inom riksdagen väckts
följande sextio motioner, nämligen inom första kammaren» bl. a. nr 230 som
väckts av mig. Denna korta motions innehåll slutade med en hemställan att
riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 210 måtte för
sin del beakta de stora möjligheter, som finnas i Landskrona för militära förbands
eller institutioners förläggande till denna ort.

Jag har förgäves granskat det förnämt utarbetade utlåtandet, men kan jag
ej någonstädes finna att ett ord nämnts örn min motion. Ej ens numret å motionen
har angivits. Orsaken härtill vet jag ej. Jag får väl betrakta det som
»melodien som kom bort».

När ingenting omnämnts örn motionen, så vill jag dock ej helt misströsta, ty
sannolikt skall det vid ett närmare utformande av planen för förläggningen av
Skånska pansarregementet komma i dagen, att Landskrona ej är någon dålig
förläggningsplats utan tvärtom.

Utskottet säger i sitt utlåtande beträffande Skånska pansarregementets förläggning
följande: »I fråga örn den föreslagna förläggningen av Skånska pansarregementet
finner sig utskottet böra uttala vissa betänkligheter, i det att
utskottet av skäl, som anförts av 1942 års försvarsberedning och som i viss
mån av departementschefen erkänts såsom riktiga, finner det förenat med avgjorda
olägenheter att förlägga nämnda pansarregemente i dess helhet till Hälsingborg.
Utan att uttala någon bestämd mening angående regementets förläggning
förutsätter utskottet, att Kungl. Maj :t tager frågan under förnyat
övervägande innan åtgärder vidtagas, som definitivt binda hela Skånska pansarregementet
till Hälsingborg. Utskottet vill slutligen understryka vikten av
att pansartruppernas behov av personal för materielvården på ett fullt tillfredsställande
sätt tillgodoses.»

Beträffande platsen så kan Landskrona av många skäl anses vara bättre än
Hälsingborg. Kring Hälsingborg finnas förnäma lantbruk med god och dyrbar
jord, med förutsättning för goda och rika skördar. Så finnes också inpå
dörren inom Landskrona stads hank och stör, men endast några kilometer söder
örn Landskrona finnes terräng som ur jordbrukssynpunkt är mindervärdig,
nämligen jordarna kring Saxtorp. Där i Saxtorp äger Landskrona stad jordområden
som kunna få disponeras. Det finnes mark att utöka Landskrona stads
jordområden, tror jag, till mycket förmånligare priser än kring Hälsingborg.
Terrängområden skola sannolikt ej saknas, och beträffande provkörning av
pansarvagnar så är enligt erfarenhet Saxtorpsområdet bra härför. Jordområdets
belägenhet vid stranden av Lundåkrabukten, som erbjuder ett utmärkt kultång,
möjliggör skolskjutningar i stor utsträckning. Sanddynerna vid stranden
äro också lämpade för övningskörslor med pansarvagnar.

Utskottet har, som jag tidigare anfört, velat understryka vikten av att
pansartruppernas behov av personal för materielvården på ett fullt tillfredsställande
sätt tillgodoses. En förläggning av pansarregementet till husarernas
kasernctablissemang i Hälsingborg nödvändiggör uppförande därstädes av en

122

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
reparationsverkstad för pansarvagnar. Kostnaden härför lär vara kalkylerad
till c:a IV2 miljon kronor. Som bekant tillverkas örn ej alla så dock de flesta
av våra pansar- och stridsvagnar hos Landsverk i Landskrona. Bolagets verkstäder
voro förr belägna inom stadens planlagda område bredvid järnvägsstationen
men flyttades för åtskilliga år sedan över till hamnområdet söder om
staden. Det gamla verkstadskomplexet har sedan stått obegagnat, till dess att
detsamma på sista tiden i sammanhang med den forcerade pansar- och stridsvagnsproduktionen
ändrats till specialverkstad för svetsning och slutmontering.
Med relativt mycket små kostnader kan verkstaden, när den forcerade
tillverkningen avstannar, ändras till en för försvarets behov fullt tillräcklig
reparationsverkstad för pansarvagnar. Till dess att så sker är Landsverks
kapacitet för utförande av ett pansarvagnsförbands nödvändiga reparationer
fullt tillräcklig å fabrikskomplexet på hamnområdet.

Inom det gamla, av vallgravar omgivna citadellet i Landskrona, som senast
varit tvångsarbetsanstalt för kvinnor, finnas en mängd för olika ändamål
uppförda byggnader, som till största delen mycket väl lämpa sig för försvarets
behov. De flesta äro fullt moderniserade. Under den förflutna tioårsperioden
har på desamma och för nybyggnader nedlagts c:a en miljon
kronor. Bland andra byggnader finnes en större fullt modern tvättinrättning
med tillhörande utrymmen. Dess produktion har under senaste året varit en
miljon kilogram vanligt tvättgods och 150,000 kilogram kemiskt tvättgods.
En modern tvättinrättning för armén finnes således redan färdig. De lokaliteter,
som äro belägna inom själva citadellområdet, äro inneslutna av fästningsvallar
och en bred vallgrav. Men även utanför detta område äger kronan
värdefulla byggnader och tomtområden i omedelbar närhet till citadellet.
Av det gamla kasernområdet bär en stor kasern, ett tyghus och en utmärkt
gymnastikbyggnad sålts till Landskrona stad, men ett stort område med ett
ridhus och två stallbyggnader i gott skick finnes kvar. Kasernen, tyghuset
och gymnastikbyggnaden torde säkerligen kunna återköpas från staden. Slutligen
äger kronan också det gamla fortifikationsbostället, ett solitt och väl
underhållet tvåvånings stenhus.

Summerar man de olika möjligheter, som kronan har för att vid en militärförläggning
just av pansarförband tillgodogöra sig redan befintliga, kronan
tillhöriga byggnader och jordområden, synes det uppenbart att stora besparingar
kunna göras.

Jag tillåter mig, herr talman, att med mitt anförda visa på Landskrona
som en ur många synpunkter lämplig plats för förläggning av en del av pansarregementet.
En samverkan mellan hela Skånska pansarregementet, fördelat
på Hälsingborg och Landskrona, ligger också inom möjligheternas gräns,
enär avståndet städerna emellan endast är 20—25 km.

Till sist tillåter jag mig, herr talman, att hos Kungl. Maj :t erinra örn, att
örn det ej skulle synas lämpligt att förlägga en del av pansarregementet till
Landskrona, så finnas där redan många kronan tillhöriga byggnader och institutioner,
som böra för inbesparande av utgifter kunna komma till lämplig
användning för annat ändamål.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av utskottets
yttrande under nu förevarande punkt samt vidare därpå att nämnda
yttrande skulle godkännas med den ändring, som förordats i den av herr
Törnkvist m. fl. därom anförda reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på godkännande av utskottets yttrande
oförändrat, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

123

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)

Herr Nilsson, Johan, i Malmö begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner tredje särskilda utskottets yttrande i utlåtande nr 2
under avdelningen V punkten II D 4. Pansartrupperna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda yttrande med den ändring, som förordats i
den av herr Törnkvist m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Berling begärde rösträkning verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 45.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten II D 5. Artilleriet.

Enligt propositionen nr 210 avsågs artilleriet skola dels minskas genom utbrytning
av samtliga luftvärnsartilleriförband, vilka föreslagits sammanförda
till ett särskilt truppslag, luftvärnet, dels ökas genom uppsättande av ett nytt
kårartilleriregemente, erforderligt på grund av kårartilleriets utökning i krigsorganisationen.

I motionen I: 239 hade herr Nisser m. fl. hemställt, att riksdagen måtte
besluta, utom annat, att tungt 15 cm kanonartilleri skulle ingå i armén.

Utskottet, som i allt väsentligt tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag, hade beträffande
motionen I: 239 yttrat:

»Såsom redan inledningsvis anförts, har utskottet icke ansett sig kunna biträda
det i motionen I: 239 framlagda förslaget örn ytterligare utökning och
förstärkning av artilleriet, men har utskottet förutsatt, att Kungl. Maj :t alltfort
har sin uppmärksamhet riktad på frågan om de ytterligare förstärkningar
av kårartilleriet som framdeles må finnas möjliga och lämpliga att genomföra.
»

Reservation hade avgivits av, utom andra, herrar Andrén och Holmström,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade. I det av reservanterna förordade yttrandet hade bland annat
uttalats, att utskottet under viss förutsättning funne sig böra föreslå en utökning
av kårartilleriets krigsorganisation med ett antal 15 cm kanoner i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som föreslagits i motionen I: 239.

Herr Andrén: Herr talman! Med hänvisning till den debatt, som tidigare i
dag ägt rum, ber jag att få yrka bifall till den av herr Holmström och mig
på denna punkt avgivna reservationen.

124

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

rAng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Med åberopande av den debatt,
som tidigare förts på denna punkt, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
i ^enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först
på godkännande av utskottets yttrande under den nu föredragna punkten samt
vidare på godkännande av den av herrar Andrén och Holmström därom anförda
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på godkännande av utskottets yttrande, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andrén begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner tredje särskilda utskottets yttrande i utlåtande nr 2
under avdelningen V punkten II D 5. Artilleriet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herrar Andrén och Holmström därom anförda
reservationen.

Punk terna II D 6—II D 10.

Utskottets yttranden godkändes.

Punkten II D 11. Fortifikationskåren.

Departementschefen hade anfört, att han icke vore beredd att — såsom av
försvarsutredningen föreslagits -—■ för närvarande framlägga förslag örn någon
mera avsevärd utökning av fortifikationskåren.

Herr Holmström hade i motionen 1: 232 hemställt, att riksdagen måtte
vidtaga sådana ändringar i fråga örn fortifikationskårens personalsammansättning,
att den komme att i alla delar erhålla den utformning, som 1941 års
försvarsutredning föreslagit.

Utskottet hade under den nu ifrågavarande punkten anfört:

»I likhet med departementschefen anser utskottet, att med en mera avsevärd
utökning av fortifikationskåren bör anstå i avvaktan på det förslag som
kan bliva resultatet av 1941 års förvaltningsutredning i denna del. Utskottet
biträder därför nu det föreliggande förslaget i fråga örn kårens organisation,
varav följer, att motionen I: 232 enligt utskottets mening icke bör föranleda
till någon åtgärd.»

Reservation hade anmälts av herr Holmström, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:

»Utskottet finner, att erfarenheterna från beredskapstiden visat, att en.del
befästningsarbeten icke kunnat planläggas och ledas på ett lämpligt och

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

125

Ang. organisationen av landets för sv ar skr after m. m. (Forts.)
ekonomiskt sätt på grund av otillräcklig tillgång på fortifikationsofficerare.
Då det måste vara en trängande nödvändighet att utan dröjsmål öka antalet
fortifikationsofficerare till det av försvarsutredningen föreslagna, anser utskottet
i anslutning till motionen 1: 232, att fortifikationskåren skall hava den
personalsammansättning, som föreslagits av 1941 års försvarsutredning.»

Herr Holmström: Herr talman! Jag har till denna punkt av utskottets utlåtande
fogat en reservation, där jag i anslutning till en av mig väckt motion
framhåller den trängande nödvändigheten av att utan dröjsmål antalet fortifikationsofficerare
ökas till det av försvarsutredningen föreslagna. I statsrevisionsarbetet
har jag gjort den erfarenheten, att en hel del befästningsarbeten,
som gjorts under beredskapstiden, inte ha varit planlagda och inte heller ha
i allo utförts på ett lämpligt sätt. Det har ju varit åtskillig kritik gentemot
dessa befästningsarbeten inte minst beträffande kostnaderna. Anledningen till
missförhållandena är ytterst den, att vi ha ett alldeles för litet antal fortifikationsofficerare.
År 1936 strökos de tre fortifikationsofficerstjänster i fortifikationsstyrelsen,
som voro avsedda för utarbetandet av planer för befästningsarbeten
vid mobilisering.

Jag anser att det är nödvändigt att omedelbart rätta till detta. Dessutom vill
jag tillägga, att ett mycket aktuellt fall likaså visar — som numera är känt
åtminstone här i kammaren — att det råder brist på fortifikationsofficerare.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till min reservation på denna
punkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den under behandling varande punkten annat yrkande ej förekommit,
än att kammaren skulle godkänna den av herr Holmström därom anförda
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets yttrande
under förevarande punkt samt vidare enligt herr Holmströms yrkande; och
förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna II D 12—II D 16.

Utskottets yttranden godkändes.

Punkten II D 17. Armémusiken.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland annat en uppflyttning av samtliga musikkårer
av typ III till typ II samt inrättande av två nya musikkårer av typ
II, nämligen dels i enlighet med försvarsutredningens förslag vid Svea artilleriregemente,
dels vid det föreslagna nya kårartilleriregementet.

I motionen 1: 245 av herr Ericsson, lierman, och herr Sylivan samt den likalydande
motionen II: 321 av herr Bladh m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte uttala sig för att en musikkår skulle uppsättas vid Skånska luftvärnskåren
i Malmö.

Herr Andersson i Södergård m. fl. hade däremot i motionen II: 348 förklarat
sig hålla före, att riksdagen borde avslå Kungl. Maj :ts förslag i vad detsamma
avsåge en utvidgning av musikorganisationen vid försvarsväsendet.

Utskottet hade under den nu föredragna punkten yttrat:

»Utskottet delar den i propositionen uttalade uppfattningen, att musikkårerna
av typ III icke äro tillräckligt stora för att, särskilt vid förfall för någon

126 Nr 24. Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
bland personalen, kunna tillfredsställande fylla sin uppgift. Utskottet har därför
intet att erinra mot att dessa musikkårer i viss mån förstärkas. Utskottet
anser sig emellertid icke kunna förorda en så avsevärd utökning av ifrågavarande
kårer, som i propositionen förutsatts, utan personalförstärkningen torde
kunna begränsas till 1 musikfanjunkare och 1 musikelev vid varje kår. Musikkårerna
av denna typ komma därigenom att erhålla samma personalsammansättning
som de i propositionen föreslagna musikkårerna vid Gotlands kustartillerikår
och Göteborgs örlogsdepå. De arméförband som enligt utskottets
mening böra erhålla musikkårer av den sålunda förstärkta typ III äro till en
början Livregementet till häst, Göta artilleriregemente, Smålands artilleriregemente,
Bergslagens artilleriregemente, Karlsborgs luftvärnsregemente samt
Skånska, trängkåren. Därutöver vill utskottet föreslå, att musikkårer av samma
typ inrättas jämväl vid Skånska luftvärnskåren och Sundsvalls luftvärnskår.
Musikkåren vid Skånska pansarregementet (förutvarande Skånska kavalleriregementet)
torde i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag böra uppflyttas till
typ II för att därmed bli likställd med musikkårerna vid Södermanlands och
Skaraborgs pansarregementen. Vad beträffar Kungl. Maj :ts förslag att nyupprätta
en musikkår jämväl vid Svea artilleriregemente anser sig utskottet, med
hänsyn till den avsevärda tillgång på militärmusik som ändock kommer att finnas
inom Stockholms garnison, böra avstyrka propositionen i denna del.

Mot vad departementschefen i övrigt anfört beträffande armémusiken har
utskottet intet att erinra.

Vad sålunda anförts innebär, att utskottet tillstyrker bifall till motionerna
!•'' 245 och II: 321 men avstyrker motionen II: 348 i förevarande hänseende.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Andrén, Gränebo, von Heland, Svensson i Grönvik, Bergvall
och Hansson i Rubbestad, som ansett, att utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:

»Med.hänsyn till de därmed förenade kostnaderna finner sig utskottet icke
kunna tillstyrka den avsevärda utökning av musikorganisationen vid armén,
som av departementschefen föreslagits. Utskottet finner sig allenast kunna
tillstyrka uppsättandet av en ny musikkår vid armén, nämligen vid det nya
artilleriregementet, vilket enligt Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag
skall förläggas till Kristinehamn. Departementschefens förslag örn uppsättande
av ny musikkår vid Svea artilleriregemente avstyrkes sålunda av utskottet.
Vidkommande den föreslagna ökningen av de nuvarande musikkårerna
av typ lil till typ II, innebärande att var och en av dessa kårer skulle
ökas från 18 till 26 man, finner utskottet en så väsentlig utökning icke vara
erforderlig. Utskottet vill i stället föreslå, att var och en av dessa kårer ökas
med 1 musikfanjunkare (styckjunkare) och 1 musikelev, varigenom kårerna i
fråga komma att erhålla samma styrka som musikkåren vid Karlskrona kustartilleriregemente.
Jämväl den föreslagna musikkåren vid det nya artilleriregementet
torde böra erhålla musikkår av den förbättrade typen III.

Av vad utskottet sålunda anfört framgår, att utskottet avstyrker motionerna
I: 245 och II: 321, vari hemställts att musikkår skall uppsättas vid Skånska
luftvärnskåren i Malmö.

Motionen II: 348, i vad den gäller armémusiken, torde få anses besvarad med
vad utskottet ovan anfört.»

2) av herrar Lindström och Holmström, som ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla följande avfattning:

»Utskottet delar den i propositionen uttalade uppfattningen, att musikkårerna
av typ III icke äro tillräckligt stora för att, särskilt vid förfall för någon

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m. Nr 24. 127

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
bland personalen, kunna tillfredsställande fylla sin uppgift. Utskottet finner
sålunda i likhet med departementschefen, att ifrågavarande musikkårer böra
uppflyttas till typ II, d. v. s. kårernas numerär bör ökas från 18 till 26 man.

Kungl. Maj :ts förslag att nyuppsätta en musikkår vid Svea artilleriregemente
och vid det nya artilleriregementet, vilket enligt Kungl. Maj:ts av utskottet
tillstyrkta förslag skulle förläggas till Kristinehamn, föranleder icke någon
erinran från utskottets sida. Utskottet finner nämligen erforderligt, att antalet
musikkårer i Stockholm ökas med hänsyn till den för de nuvarande musikkårerna
i huvudstaden mycket krävande garnisonstjänsten.

Däremot kan utskottet icke, såsom i motionerna I: 245 och II: 321 yrkats,
tillstyrka att en musikkår skulle uppsättas vid Skånska luftvärnskåren i Malmö.

Vad departementschefen i övrigt anfört beträffande armémusiken föranleder
icke till något utskottets uttalande.

Av vad utskottet sålunda anfört framgår, att utskottet avstyrker motionen
11:348, i vad den avser armémusiken.»

Herr Lindström: Herr talman! Vi åhörde nyss ett anförande av herr
Bondeson, där han på ett mycket energiskt sätt förfäktade rent lokala synpunkter
på ett förläggningsärende. En sådan lokalpatriotism i försvarsfrågor
har framträtt på många olika sätt under de förhandlingar, som ha föregått
detta utskottsutlåtande. Sådana synpunkter ha också gjort sig gällande i frågan
örn musiken, både armémusiken och flygvapnets musik.

Utskottsmajoriteten har slagit sönder Kungl. Maj:ts förslag ! denna fråga
på ett sätt som jag tycker är synnerligen beklagligt. Kungl. Maj :t föreslog, att
sex av de gamla musikkårerna av typ III skulle flyttas, upp till typ II, d. v. s.
att de skulle ökas från 18 till 26 man. Det framhålles i den kungl, propositionen,
att de gamla musikkårerna voro alldeles otillräckliga, när det gällde att
på ett tillfredsställande sätt utföra musik. Det har också mångå gånger här i
kamrarna väckts motioner örn utökning av personalantalet i musikkårer av typ
III. Nu har som sagt Kungl. Maj :t velat tillmötesgå dessa i allra högsta grad
önskvärda synpunkter.

Vissa av de förband, som nu skola nyuppsättas, ha enligt regeringens förslag
icke tilldelats musikkårer. Till dessa förband höra Skånska luftvärnskåren och
Sundsvalls luftvärnskår. Åtminstone i någon av dessa orter har man nu ivrat för
att få en musikkår. För att tillmötesgå det önskemålet har utskottet föreslagit
en minskning av antalet av de i musikkårer av typ II ingående^ musikerna till
20 man, d. v. s. återinfört typ III i en något förbättrad form. På det sättet har
man fått musikpersonal över, och med denna vill man upprätta en musikkår
på 20 man vid luftvärnskåren i Malmö och en vid luftvärnskåren i Sundsvall.
Vidare vill utskottet ta bort den musikkår, som enligt regeringens förslag skulle
förläggas till Svea artilleriregemente, A 1, och i realiteten överflytta den till
Bråvalla flygflottilj, F 13, som har sin förläggning i Norrköping. Det ansågs
nämligen, att Norrköping är en stad, som bör ha militärmusik.

Jag tycker, herr talman, att detta rumsterande i den musikorganisation, som
regeringen har föreslagit, icke på något sätt är lyckligt eller lämpligt. Jag är
övertygad örn att det skulle ha varit bättre, om de förband, som enligt propositionens
förslag icke skola få någon musikkår, fått vänta en tid, lika väl som
exempelvis de nya flygflottiljerna F 10, Skånska flygflottiljen i Malmö, och
F 15, Hälsinge flygflottilj i Söderhamn, få vänta både enligt regenngens och
utskottets förslag. Man skulle då kunna förutsätta, att när de en gång få en
musikkår, skulle den bli av en bättre typ än den som man nu genom detta plotter
har kommit fram till. o .

Många andra omständigheter skulle kunna anföras, men då jag inte vid denna

128

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
sena timma vill uppta kammarens tid längre, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den av herr Holmström och mig vid utskottets utlåtande på denna
punkt fogade reservationen, som alltså innebär ett bifall till vad Kungl. Maj:t
här har föreslagit.

I herr Lindströms yttrande instämde herrar Fredrik Ström, Heuman, Sandler
och Holmström.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Utskottet har på denna punkt inte
velat följa Kungl. Majit, utan anser att man bör spara något på musiken. I den
vid utlåtandet fogade reservationen, som även jag biträtt, syftas i viss mån till
en förstärkning av de nuvarande mindre musikkårerna, men vi reservanter vilja
gå försiktigare fram än utskottsmajoriteten. Vi vilja ej vara med örn att inrätta
så många nya musikkårer, som här föreslås. Vi anse att här är ett område där
man kan spara något utan att musiklivet eller försvaret därför blir lidande. Vi
äro även av den uppfattningen, att den musikkår som skall uppsättas vid det
nya artilleriregementet bör få nöja sig med samma antal musiker som vid andra
nyinrättade musikkårer.

Jag skall vid denna sena timma, herr talman, med dessa ord yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Det är riktigt som herr Lindström°
anförde att Kungl. Maj :t hade förlagt musikkårerna på ett sådant sätt,
att några platser blevo utan musikkår. Inom utskottet ha vi därför försökt
oss på en kompromiss, varigenom vi minskat de största musikkårerna från 26
till 20 man och i stället inrättat nya musikkårer på de platser, som enligt
Kungl. Maj:ts förslag saknade musikkår..

Var och en som vet vad musik betyder på förläggningarna kan säkerligen
inte ha något att invända mot denna kompromiss. Personligen är jag ledsen
över att man har minskat kårernas storlek, men vi få väl hoppas, att vi så
småningom skola kunna öka antalet, örn det blir råd till det. Eljest äro vi
vana här i landet, att regementsmusik skall utföras av stora orkestrar, som
verkligen förmå göra sig gällande. Vi veta, att regementsmusiken har en stimulerande
verkan på både soldaterna och det allmänna försvarsintresset. Den
är därför av betydelse inte bara ur nöjessynpunkt utan även för försvaret såsom
^sådant. Jag tror att det ligger stor propaganda i att allmänheten då och
då får göra bekantskap med dessa musikkårer.

Med hänsyn härtill ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Andrén: Herr talman! Det är inte med lätt hjärta och inte med någon
entusiasm som jag ber att få säga några ord till förmån för reducerade musikkårer.
Jag misstänker emellertid, att en hel del av kammarens ledamöter inte
gjort sig någon uppfattning örn vad de olika förslagen betyda ekonomiskt sett.
Jag vill därför erinra örn att enbart de årliga lönekostnaderna för militärmusiken
— jag talar då inte bara örn armémusiken utan också örn marinens och
flygets ''musik — enligt den kungl, propositionen skulle uppgå till 2,288,000
kronor. Utskottets förslag innebär en reduktion av denna kostnad med 17,000
kronor,^ och den av mig och herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen en besparing
på 313,000 kronor. Efter denna reducering skulle kostnaden uppgå till
1,974,000 kronor.

Jag tror verkligen att tiderna äro sådana, att vi måste betrakta frågor sådana
som denna även ur ekonomisk synpunkt. Kanhända kan man i viss ut -

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

129

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
sträckning begagna radiomusik, och kanhända är det också möjligt för förband,
som sakna egen musikkår, att vid högtidliga tillfällen få låna ett annat
förbands musikkår.

Det är inte nödvändigt att ha musikkårer av de större typerna. Om en musikkår
såsom det föreslagits okas från 18 till 20 man, torde det vara fullt tillräckligt.
Jag skulle tro, att när kammarens ledamöter njuta av militärmusik
på Hasselbacken eller på något annat ställe, få herrarna nöja sig med betydligt
mindre orkestrar än på 26 man.

På dessa grunder ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av mig och
herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen.

Häri instämde herr Anderson, Axel Ivar.

Herr Berling: Herr talman! Den föreliggande frågan visar, hur man kan
gå från den ena ytterligheten till den andra. Då försvaret år 1925 skars ned,
blev även militärmusiken nedrustad. Vi fingo då fyra typer av musikkårer.
Den fjärde typen bestod av 8 man och 3 elever eller sammanlagt 11 personer.
Det är klart att det inte var försvarligt att nedskära militärmusiken så kraftigt
som skedde. När 1936 års försvarsbeslut kom till, försvann typ IV, och till
den gruppen hörande musikkårer uppflyttades till typ III, som bestod av musikkårer
med 11 man och 7 elever eller sammanlagt 18 man.

Nu har Kungl. Maj:t föreslagit, att typ III skall försvinna och att det
endast skulle bli två typer, typ I och typ II. Det skulle betyda, att vi endast
skulle ha orkestrar på 40 och 26 man. Det är alldeles uppenbart, att musiken
blir eller i varje fall kan bli bättre, ju större orkestern är, men därmed är det
inte sagt, att en tjugumannaorkester — utskottsförslaget innebär ju en ökning
av antalet i en musikkår av typ III med två man — presterar dålig musik.
Örn man år 1936 erbjudit militärmusikdirektörerna tjugumannaorkestrar,
är jag övertygad örn att de med tacksamhet skulle ha tagit emot dem.

Jag tycker att man bör gå litet försiktigt fram, såsom här tidigare antytts.
Det är mycket lätt att öka personalen i musikkårerna i framtiden, örn man
skulle anse det önskvärt och örn man skulle ha råd till det.

För min del anser jag, att man bör nöja sig med det förslag som utskottet
har framlagt och varigenom också de förband, som enligt propositionen inte
skulle ha någon musikkår, skulle få det.

Jag tror att jag är lika intresserad för musiklivet som herr Lindström och
de som instämma med honom. Det finns emellertid en annan gren av musiklivet
än militärmusiken, som man skulle tillgodose samtidigt som man utvidgade
militärmusiken. Jag tänker på den statsunderstödda orkesterverksamhet, som
förekommer på åtskilliga platser i vårt land, såsom i Gävle, Norrköping och
Hälsingborg och på några andra platser. Dessa orkestrar arbeta under synnerligen
besvärliga ekonomiska förhållanden. Gång efter annan göra de framställningar
till statsmakterna om att få ekonomiskt stöd, men de ha svårt att
få någon hjälp. Det förefaller mig som örn det i framtiden kommer att bli ännu
svårare att vinna gehör för framställningar från det hållet, örn riksdagen nu
skulle visa sig flott och bifalla vad Kungl. Maj:t här föreslagit.

Jag tror att riksdagen med gott samvete kan antaga det föreliggande utskottsförslaget,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till detsamma.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! När man diskuterar sådana spörsmål
som dem vi i dag syssla med, är det helt naturligt, att en viss portion lokalpatriotism
måste göra sig gällande. Det får därför förlåtas mig, att jag på
den förevarande punkten blivit lokalpatriot. Vi få nu en luftvärnskår i Malmö

Första kammarens protokoll 19^2. Nr S4. 9

130

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets för svar skraf ter m. m. (Forts.)
i stället för det verkligt flotta kavalleriregemente, vi hade före år 1925. Sedan
dess ha vi inte haft något militärt förband förlagt till staden. Nu har det
emellertid föreslagits, att luftvärnskåren inte skulle få någon musikkår.

När man är lokalpatriot, tycker jag att man borde vara det med litet måtta.
Herr Lindström ville ha ytterligare en musikkår i Stockholm, där man förut
har relativt gott örn musikkårer, och han ville dessutom ha dem större än vad
de äro, inte bara i Stockholm utan även på en del andra platser.

Får man en musikkår på 20 man, kan man mycket väl klara sig med det,
tills det blir lugnare tider, då man kan öka dessa tjugumannakårer till 26 eller
eventuellt 28 man. Jag finner utskottets förslag mycket väl avvägt. Stockholm
kan klara sig med flottans musikkår och de andra musikkårer som finnas där,
till dess man får råd att öka antalet. Man kan minska det antal beställningshavare,
som Kungl. Maj :t har föreslagit, och bilda en del nya musikkårer och
förlägga dem till orter, som annars skulle bli utan musikkår.

Jag delar givetvis herr Lindströms uppfattning, att ju större en musikkår
är, desto bättre musik kan den prestera, men man får inte göra det hela dyrbarare
än man har råd till, och det är bättre att ha någonting än ingenting.
Därför anser jag att det bara är en gärd av rättvisa att ge de samhällen en
liten musikkår, som enligt propositionen skulle bli utan någon sådan.

Det är stora summor som Malmö stads invånare komma att få betala för den
försvarsplan som vi i dag besluta. Vi komma naturligtvis att göra det med
samma glada humör som stockholmarna och andra, men nog anse vi, att det vore
rättvist örn vi utom den lilla luftvärnskåren även finge en liten musikkår.

Ett annat och större skäl är musiklivets höjande i vår stad. Vi behöva en
del nya stämmor i vår orkester, som denna musikkår skulle kunna ge oss.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt föreliggande yrkanden propositioner,
dels på godkännande av utskottets yttrande under nu ifrågavarande
punkt, dels på godkännande av den av herr Andrén m. fl. vid punkten avgivna
reservationen, dels ock på godkännande av herrar Lindströms och Holmströms
därom anförda reservation; och förklarades den förstnämnda propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna II D 18, II D 19 och II E.

Utskottets yttranden godkändes.

Punkten II F. Rekrytering.

Punkterna II F 1 och II F 2.

Utskottets yttranden godkändes.

Punkten II F 3. Rekrytering av arméns reservpersonal.

I likhet med försvarsutredningen hade departementschefen föreslagit, att
personalkategorien landstormsofficerare skulle utgå ur organisationen och att
därvid de landstormsofficerare, som befunne sig i värnpliktsåldern, skulle överföras
till värnpliktiga officerare, medan de som överskridit denna ålder skulle
kunna anställas såsom reservofficerare, i båda fallen under förutsättning att
de ansåges därtill utan tvekan lämpliga. Departementschefen hade däremot
icke kunnat tillstyrka det från flera håll framförda förslaget, att jämväl landstormsofficerare
i värnpliktsåldern skulle kunna överföras till reservofficerare.

I de likalydande motionerna I: 237 av herr Anderson, Axel Ivar, m. fl. och
II: 319 av herr Håstad m. fl. hade hemställts, att riksdagen vid behandling av

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

131

Äng. organisationen av landets för sv ar skr af ter m. m. (Forts.)
propositionen måtte beträffande de hittillsvarande landstormsofficerarnas ställning
beakta vissa i motionen närmare angivna önskemål, främst att anställning
såsom reservofficer jämväl måtte medgivas landstormsofficerare i värnpliktsåldern,
så framt de vore väl lämpliga och kvalificerade, samt att landstormsofficerare
och värnpliktiga officerare, vilka utnämndes till reservofficerare,
erhölle en efter tjänstetiden såsom reservofficer beräknad pension jämte erforderligt
utrustningsbidrag.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten anfört:

»Utskottet ansluter sig till vad i Kungl. Maj:ts proposition föreslagits beträffande
rekryteringen av arméns reservpersonal. Med hänsyn bland annat till
de olägenheter ur organisatorisk synpunkt, som skulle uppkomma vid bifall till
motionerna 1:237 och 11:319, kan utskottet nämligen icke tillstyrka dessa
motioner.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herr Axel Ivar Anderson
med instämmande av herrar Andrén, Lindström, Knut Petersson och Ward
ansett, att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

»I fråga örn rekryteringen av arméns reservofficerare finner utskottet skäl
tala för det i de likalydande motionerna I: 237 och II: 319 framställda förslaget,
att vissa landstormsofficerare i värnpliktsåldern i samband med nämnda
personalkategoris avskaffande böra beredas möjligheter att vinna anställning
såsom reservofficerare. Det bör nämligen enligt utskottets uppfattning icke förbises,
att åtskilliga landstormsofficerare genom deltagande i utbildningskurser
och under längre tids beredskapstjänstgöring förvärvat sådana militära kunskaper
och färdigheter, att de måste anses besitta i stort sett samma kvalifikationer
som reservofficerarna i allmänhet. Utskottet får på grund härav i anledning
av motionerna föreslå, att landstormsofficerare i värnpliktsåldern efter
ansökan beredas tillfälle genomgå särskilt anordnad prövning för vinnande av
anställning såsom reservofficerare och att de landstormsofficerare, som godkännas
vid denna prövning, förordnas till reservofficerare med bibehållande av
samma tjänstegrad som den, vilken de senast innehaft såsom landstormsofficerare.

Beträffande pensions- och utrustningsbidrag till dessa reservofficerare förutsätter
utskottet, att dessa förmåner skola utgå med belopp, som — jämfört
med vad som tillkommer i vanlig ordning utnämnda reservofficerare — står i
proportion till den tjänstetid de kunna räkna från och med dagen för sin utnämning
till reservofficerare och intill den dag, då de i egenskap av reservofficerare
bliva berättigade till kapitaliserad pension för reservofficer.

I övrigt ansluter sig utskottet till vad i Kungl. Maj :ts proposition föreslagits
beträffande rekryteringen av arméns reservpersonal.»

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Departementschefen har föreslagit,
att personalkategorien landstormsofficerare skall utgå ur den nya organisationen
och att de landstormsofficerare, som äro i värnpliktsåldern, skola överföras
till värnpliktiga officerare, under det att de, som överskridit värnpliktsåldern,
skola kunna anställas såsom reservofficerare. Han har inte velat upptaga
det från flera håll framförda förslaget, att jämväl landstormsofficerare i
värnpliktsåldern skulle kunna överföras till reservofficerskategorien. På denna
punkt har arméchefon gjort ett mycket bestämt uttalande i motsatt riktning.
Han anser det av flera skäl och inte minst av psykologiska skäl olämpligt,
att inga landstormsofficerare i värnpliktsåldern kunna få anställning såsom
reservofficerare, även örn de visat sig synnerligen lämpliga därtill, och
att dylik anställning endast erbjudes landstormsofficerare över värnpliktsål -

132

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e, m.

Äng. organisationen av landets för svar skr af ter m. m. (Forts.)
elern. Skälet till att landstormsofficerare över värnpliktsåldern böra kunna
vinna anställning såsom reservofficerare är, att dessa officerare i annat fall
icke skulle kunna få disponeras av de militära myndigheterna. Med full rätt
har arméehefen påpekat att en sådan åtgärd och en sådan motivering måste
utlösa ogynnsamma reflexioner hos landstormsofficerarna. Så har också blivit
fallet.

Jag har tillika med några medlemmar av denna kammare väckt en motion,
som emellertid icke har vunnit bifall inom utskottet. Men i en reservation har
jag tillsammans med några andra av utskottets ledamöter reserverat mig till
förmån för bifall till motionen i sådant avseende att landstormsofficerare i
värnpliktsåldern efter ansökan böra beredas tillfälle genomgå särskilt anordnad
prövning för vinnande av anställning såsom reservofficerare, och att de
landstormsofficerare, som godkännas vid denna prövning, förordnas till reservofficerare
med bibehållande av samma tjänstegrad som den, vilken de senast
innehaft såsom landstormsofficerare.

Även med denna inskränkning anse vi att yrkandet skulle tillfredsställa ett
sakligt behov. Det skulle vittna örn uppskattning av landstormsofficerarnas
insats, och det skulle vara värdefullt när det gäller att i fortsättningen taga
vara på alla frivilliga krafter för försvaret. Jag beklagar att man på vissa
håll inom armén och försvarets ledning ser så ogint på landstormsofficerskåren.
Jag vet inte vilka skäl som ligga bakom detta, men det är ganska uppenbart
att man här på vissa håll har en skev inställning som jag mycket beklagar,
då jag tror att den i fortsättningen kommer att skada det frivilliga arbetet för
försvaret.

Jag ber, herr talman, att med dessa korta ord få yrka bifall till den reservation
som jag avgivit.

I detta anförande instämde herrar Knut Petersson, Herlitz, Sandström och
Lindström.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av utskottets
yttrande under den nu föredragna punkten samt vidare på godkännande
av den av herr Axel Ivar Anderson därom anförda reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på godkännande
av utskottets yttrande, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Anderson, Axel Ivar, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner tredje särskilda utskottets yttrande i utlåtande nr 2 under
avdelningen V punkten II F 3. Rekrytering, av arméns reservpersonal,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Axel Ivar Anderson därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda upp -

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

133

Ant), organisationen av landets för svar skraf ter m. rn. (Forts.)
maningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna II G—II J samt III och IV.

Utskottets yttranden godkändes.

Avd. VI. Marinens organisation.

Utskottets yttranden godkändes.

Avd. VII. Flygvapnets organisation.

Punkten I.

Utskottets yttrande godkändes.

Punkten II. Fr ed sorganisationen.

Punkterna II A—II C.

Utskottets yttranden godkändes.

Punkten II D. Flygförhand. 1. Indelning i förhand, förlaggningsylatser
m. m.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland annat, att en nyuppsatt jaktflottilj,
F 15, skulle förläggas till Söderhamn och benämnas Hälsinge flygflottilj.

I de likalydande motionerna I: 226 av herrar Gabrielsson och Bäckström
samt II: 306 av herrar Skoglund i Umeå och Hansson i Vännäsby hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att en nyuppsatt jaktflottilj, F 15, skulle
förläggas till Umeå och benämnas Västerbottens flygflottilj.

Utskottet hade under den nu ifrågavarande punkten yttrat:

»Utskottet, som delar departementschefens uppfattning, att i landets försvarskrafter
måste ingå ett starkt och slagkraftigt flygvapen samt att den i propositionen
föreslagna utökningen är att anse som ett minimiprogram, har redan
under avsnittet Allmänna synpunkter upptagit till behandling frågan örn
en förstärkning av flygvapnet utöver vad som i propositionen föreslagits. Utskottet
har därvid anslutit sig till departementschefens uppfattning, att, därest
så med hänsyn till utbildnings- och andra organisatoriska förhållanden visar
sig möjligt, en sjunde jaktflottilj skall uppsättas under femårsperioden. Utskottet
räknar sålunda med att denna sjunde jaktflottilj kommer att ingå i
flygvapenorganisationen. Därvid har utskottet också understrukit angelägenheten
av att riksdagen senast år 1944 får sig förelagt förslag i frågan. Utskottet,
som saknar anledning att i förevarande sammanhang beröra de motionsvis
framförda förslagen örn ytterligare utökning av flygvapnet, utgår i enlighet
med det anförda för närvarande från den omfattning av flygvapnet, som i
propositionen nr 210 föreslagits.

Utskottet förordar alltså, att — utöver nu befintliga eller beslutade flygflottiljer
-—- ytterligare tre jaktflottiljer, en bombflottilj samt en torped- och
minflottilj skola tillkomma under femårsperioden. Mot de i propositionen nr
210 föreslagna förläggningsplatserna för de nytillkommande jakt- och torpedflottiljerna
ävensom benämningarna å dessa har utskottet intet att erinra.

134

Nr 24.

Ons-dagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)

Såsom av den i propositionen återgivna utredningen rörande förläggningen av
Hälsinge flygflottilj (F 15) framgår, är den föreslagna förläggningsplatsen
vid Söderhamn behäftad med vissa olägenheter. Utskottet har emellertid efter
ytterligare undersökningar funnit, att den i propositionen sålunda förordade
förläggningsplatsen måste anses vara den ur olika synpunkter lämpligaste. Av
det anförda framgår, att utskottet finner sig böra avstyrka motionerna I: 226
och II: 306.

Med avseende på förläggningsplats för den föreslagna bombflottiljen (F 14)
vill utskottet erinra örn att departemenschefen i proposition nr 328 — efter
redogörelse för vissa med Halmstads stad förda förhandlingar rörande förläggningsfrågan
— framhållit, att möjligheterna att med Halmstads stad träffa
annan och för det allmänna lämpligare uppgörelse borde ytterligare undersökas.
Det borde ankomma på Kungl. Majit att efter ytterligare granskning
av denna förläggningsfråga träffa det avgörande, vartill granskningen gåve
anledning. Skulle det härvid visa sig, att en förläggning av flottiljen till annan
plats än Halmstad eller dess närhet vore att förorda, borde emellertid
frågan ånyo underställas riksdagen. Utskottet har intet att erinra mot vad
departementschefen sålunda anfört.

Utskottet finner den i propositionen nr 328 föreslagna platsen för nuvarande
Tionde flygflottiljens (F 10) förläggning, Barkåkra invid Ängelholm, vara
för ändamålet lämplig. Ängelholm torde därvid böra fastställas som förläggningsort.
Utskottet har intet att erinra mot att flottiljens benämning i samband
därmed ändras till Skånska flygflottiljen.

Med de förläggningsplatser, som flygflottiljerna med det av utskottet förordade
förslaget komma att erhålla, finner utskottet de i propositionen föreslagna
förläggningsplatserna för eskaderstaberna vara lämpligt valda, varför
desamma av utskottet förordas.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Andrén, von Heland, Ekströmer, Knut Petersson, Lindberg
i Umeå och Hansson i Rubbestad, vilka ansett, att andra stycket av utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:

»Utskottet förordar alltså — — — (= utskottet)---intet att erinra

annat än i vad avser flygflottiljen F 15. Cheferna för flygvapnet och flygstaben
samt överbefälhavarna ha föreslagit att jaktflygflottiljen F 15 måtte
förläggas till Umeå, enär möjligheterna att åstadkomma ett fullt tillfredsställande
flygfält äro bättre i Umeå än i Söderhamn. Beträffande flygfältet i
Söderhamn ha chefen för flygvapnet och flygförvaltningen efter företagna
rekognosceringar framhållit, att detta flygfält är med hänsyn till omgivande
terräng mindre lämpligt beläget. Nödlandningsmöjligheter finnas icke, vartill
kommer att fria inflygningsriktningar endast kunna erhållas från öster samt
inom en mycket begränsad sektor i nordväst. Med för närvarande i bruk varande
flygplantyper kan erhållas ett godtagbart, ehuru icke särskilt lämpligt
flygfält. Sett mot bakgrunden av den utveckling, som flygmaterielen med
största sannolikhet inom en mycket snar framtid kan förutses gå till mötes,
ha chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ansett, att det är synnerligen
tveksamt huruvida fältet i framtiden blir tillfyllest. Med åberopande av vad
vederbörande militära myndigheter sålunda anfört anser utskottet, att jaktflottiljen
F 15 skall förläggas till Umeå och benämnas Västerbottens flygflottilj.
»

2) av herrar Andrén, Gränebo, von Heland, Holmström, Knut Petersson,
Svensson i Grönvik, Bergvall och Hansson i Rubbestad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava följande lydelse, därvid dock herrar Andrén, von

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

135

Ang. organisationen av landets för svar skr af t er m. m. (Forts.)
Heland, Petersson och Hansson i Rubbestad icke biträtt vad nedan anföres i
fråga om förläggning av F 15 till Söderhamn:

»Utskottet, som delar departementschefens uppfattning, att i iandets försvarskrafter
måste ingå ett starkt och slagkraftigt flygvapen samt att den i
propositionen föreslagna utökningen är att anse som ett minimiprogram, har
redan under avsnittet Allmänna synpunkter upptagit till behandling frågan
örn en förstärkning av flygvapnet utöver vad i propositionen föreslagits och
därvid yrkat, att — utöver vad departementschefen nu funnit sig böra föreslå
— jämväl en sjunde jaktflottilj skall uppsättas under femårsperioden. Utskottet
får i förevarande sammanhang i anledning av de motionsvis framförda
förslagen örn ytterligare utökning av flygvapnet erinra örn, att utskottet
under rubriken Allmänna synpunkter förordat en undersökning av möjligheterna
att utan ytterligare ökning av antalet fredsförband vidga flygvapnets
krigsorganisation.

Utskottet förordar alltså, att -—- utöver nu befintliga eller beslutade flygflottiljer
— ytterligare fyra jaktflottiljer, en bombflottilj samt en torped- och
minflottilj skola tillkomma under femårsperioden. Mot de i propositionen nr
210 föreslagna förläggningsplatserna för de enligt departementschefens förslag
nytillkommande jakt- och torpedflottiljerna ävensom benämningarna å
dessa har utskottet intet att erinra. Rörande förläggningsplats för och benämning
å den sjunde jaktflottiljen torde Kungl. Majit sedermera böra förelägga
riksdagen förslag. Såsom av den i propositionen återgivna utredningen
rörande förläggningen av Hälsinge flygflottilj (F 15) framgår, är den föreslagna
förläggningsplatsen vid Söderhamn behäftad med vissa olägenheter. Utskottet
har emellertid efter ytterligare undersökningar funnit, att den i propositionen
sålunda förordade förläggningsplatsen måste givas företräde. Av
det anförda framgår, att utskottet finner sig böra avstyrka motionerna I: 226
och II: 306.

Med avseende på förläggningsplats för den föreslagna bombflottiljen (F
14) vill utskottet erinra örn att departementschefen i proposition nr 328 -—
efter redogörelse för vissa med Halmstads stad förda förhandlingar rörande
förläggningsfrågan — framhållit, att möjligheterna att med Halmstads stad
träffa annan och för det allmänna lämpligare uppgörelse borde ytterligare undersökas.
Det borde ankomma på Kungl. Majit att efter ytterligare granskning
av denna förläggningsfråga träffa det avgörande, vartill granskningen
gåve anledning. Skulle det härvid visa sig, att en förläggning av flottiljen till
annan plats än Halmstad eller dess närhet vore att förorda, borde emellertid
frågan ånyo underställas riksdagen. Utskottet har intet att erinra mot vad
departementschefen sålunda anfört.

Utskottet finner den i propositionen nr 328 föreslagna förläggningsplatsen
för nuvarande Tionde flygflottiljen (F 10) lämplig och har intet att erinra mot
att densammas benämning i samband därmed ändras till Skånska flygflottiljen.

Mot de i propositionen föreslagna förläggningsplatserna för eskaderstaberna
har utskottet intet att erinra.»

Herr von Heland: Med hänvisning till den tidigare förda diskussionen ber
jag att få yrka bifall till reservation nr 2 av herrar Andrén m. fl.

Dessutom, herr talman, yrkar jag bifall till reservationen beträffande frågan
om förläggningsplats för flygflottiljen F 15.

Det föreligger i den frågan två alternativ, nämligen att flottiljen skall förläggas
antingen vid Umeå eller vid Söderhamn. Utskottsmajoriteten har förordat
en förläggning vid Söderhamn, och såsom huvudskäl härför har man
anfört de sociala synpunkterna och mindre tagit hänsyn till de rent militära.

136

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)

Vad de militära synpunkterna beträffar är det. enligt uppgift som jag fått i
utskottet, flygstabschefens uppfattning att Söderhamnsförläggningen medför
större risker för flygarna. Örn jag har förstått saken rätt, är flygledningen
egentligen inte intresserad av någondera av dessa förläggningsplatser, men
när den skall välja mellan dessa två, förklarar den att Umeå ur flygsäkerhetssynpunkt
är att föredraga. Då jag anser att man i en förläggningsfråga sådan
som denna framför allt måste taga hänsyn till de militära synpunkterna, i synnerhet
som det gäller livet för dem som äro uppe och flyga, synes det mig
att man bör förorda Umeå såsom förläggningsplats.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till bägge dessa reservationer.-

I herr von Helands .yttrande instämde herr Bäckström och herr Johanson,
Karl August.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Frågan om flygflottiljen F 15
bör förläggas till Umeå eller till Söderhamn har varit föremål för åtskilliga
överläggningar, och man gick till och med så långt i sin noggrannhet att man
slutligen skickade upp en delegation för att se på båda platserna. Sedan delegationen
kommit tillbaka, skriver utskottet: »Såsom av den i propositionen
återgivna utredningen rörande förläggningen av Hälsinge flygflottilj (F 15)
framgår, är den föreslagna förläggningsplatsen vid Söderhamn behäftad med
vissa olägenheter. Utskottet har emellertid efter ytterligare undersökningar
funnit, att den i propositionen sålunda förordade förläggningsplatsen måste
anses vara den ur olika synpunkter lämpligaste. Av det anförda framgår, att
utskottet finner sig böra avstyrka de motioner som hade en annan mening.»

Herr Andrén sade tidigare att han inte var hågad att lägga ett regemente
på jord som var i god form. Nu har han tillfälle att lägga denna flygflottilj
på Söderhamnsområdet som är ofruktbart och olämpligt för jordbruk. Departementschefen
säger också i sitt yttrande att det är fruktbar jord på området
vid Umeå och att de jordbrukare, som måste avstå den, ha svårt att få ersättning
i form av jord på annat håll. Jag undrar därför, örn inte den rätta platsen
således är Söderhamn.

Herr Andrén sade någon gång i utskottet ungefär vad herr von Heland säger
nu, nämligen att man ju bör se till att flygarna inte ramla ned och mista livet.
Herr Andrén fällde ett sådant yttrande. Detta gjorde att man undersökte båda
platserna, varvid man således fann att de båda äro lämpliga. Jag var inte
själv med i delegationen, och kan således inte personligen yttra mig om saken
eller göra några utfästelser, men enligt vad delegationsmedlemmarna sagt är
Söderhamnsfältet lika bra att landa på som Umeåfältet. Det finns små bergknallar
i närheten av Umeåfältet också, och följaktligen är det ingen skillnad
mellan de båda fälten i det avseendet. De äro, som någon sade, tämligen likvärdiga.
När man då därtill finner att Söderhamnsfältet är lämpligt med hänsyn
till jordens beskaffenhet, har jag inte dragit mig för att ansluta mig till vad
utskottet föreslagit, och jag yrkar bifall till dess hemställan.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att
meddela att jag på denna punkt kommer att rösta för den reservation, i vilken
påyrkas beslut om uppsättande av den sjunde jaktflottiljen.

Jag kan göra detta i full överensstämmelse med den hållning jag i övrigt
intagit i utskottet, av två skäl. Dels har, såvitt jag kunnat finna, på ett övertygande
sätt visats, i motsats till vad under diskussionen här gjorts gällande,
att det finns möjligheter både ur teknisk synpunkt och med hänsyn till personalförhållandena
att uppsätta denna flygflottilj under femårsperioden. Dels
har statsrådet här senast i dag meddelat, att även han anser det vara möjligt
att uppsätta denna flottilj inom den ekonomiska ram som Ilar är uppdragen.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

137

Äng. organisationen av landels för svar skr af ter m. m. (Forts.)

Under sådana förhållanden anser jag mig kunna, utan att därmed frångå
mitt ställningstagande till den föreliggande planen i allmänhet, rösta för
ett omedelbart beslut om den sjunde jaktflottiljen.

Herr Andrén: I likhet med den föregående ärade talaren ber jag att få
yrka bifall först och främst till reservation nr 2 av mig och herr Gränebo m. fl.
i vad mån den avser uppsättande av den sjunde jaktflottiljen.

Vad sedan angår frågan örn förläggningen av flygflottiljen F 15 ber jag
att få erinra örn att flygvapnets myndigheter naturligtvis icke äro entusiastiska
för någondera av de förläggningsplatser som föreslagits, Umeå och Söderhamn.
Men vid föredragning i utskottet ha vi fått mycket bestämda varningar i fråga
örn Söderhamn. Vad som kan anföras till förmån för Söderhamn är vissa sociala
skäl. Men, mina herrar, skattekronor och andra liknande ting vissna, när man
skall köpa sådana förmåner till priset av havererade flygplan och spillda människoliv.
Det är onekligen på det sättet att inflygningsmöjligheterna äro sämre
i Söderhamn än i Umeå.

Nu har herr Johan Nilsson på nytt erinrat örn att jag i samband med frågan
om förläggningen av pansarregementet talade örn myllan i Skåne. Jag får
återigen påminna herr Johan Nilsson om att jag i det sammanhanget anförde
två olika skäl. Det ena var det militära, och det andra var det ekonomiska.
När militära och ekonomiska skäl peka i samma riktning, anser jag mig ha
en bestämd indikation för mitt ställningstagande. I detta^ fall förefaller det
mig, som örn de militära skälen talade så bestämt för Umeå att jag icke anser
mig kunna taga ett annat ställningstagande på mitt ansvar än att förorda att
flygflottiljen förlägges till Umeå.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet av
den siste ärade talarens yttrande.

Det framgick ju av detta att herr Andrén hade den meningen att förläggningen
av flygflottiljen till Söderhamn skulle medföra särskilt stora risker
för den flygande personalen. Jag måste för min del beteckna detta såsom
överord. Det är inte tal örn annat än att det finns minst lika dåliga, ja, nian
kan säga sämre inflygningsmöjligheter vid åtskilliga av flygvapnets flygfält
än fallet skulle bli vid Söderliamnsfältet.

För övrigt har detta argument örn de dåliga inflygningsmöjligheterna tillkommit
under riksdagsbehandlingen. Det framfördes aldrig i de handlingar
som lågo till grund för den kungl, propositionen. Där anförde man i stället att
det var ont örn nödlandningsmöjligheter i Söderhamnstrakten. När jag såg det
argumentet, måste jag för min del säga mig att det dock icke är sämre nödlandningsmöjligheter
där än t. ex. i Jämtland där vi ha en flygflottilj och där
olyckstillbud icke förekommit i sådan omfattning att det avviker från vad
som gäller på andra ställen. Den omständigheten kan alltså icke medföra så
stora olägenheter.

Det finns emellertid en annan olägenhet som är förenad med en förläggning
till Umeå. Det är nämligen så att man icke kan rekrytera en flygflottilj i
Norrland med värnpliktiga enbart från Norrland. Det finns icke tillräckligt
många specialister där, utan man måste i mycket stor utsträckning rekrytera
den flygflottiljen från trakter söderut, och det innebär att örn flygflottiljen
förlägges till Umeå, blir det svårare att mobilisera den än örn den låg i Söderhamn.
Följaktligen kan man säga att ur den synpunkten de militära skälen
tala för Söderhamn.

Ser man så på vad som bär kallats de sociala skälen, får man val ändå medge
att det ligger till på det sättet att man genom Umeåförläggningen skulle

138

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. ra.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
taga åkern ifrån sextio hemmansägare. Det kan väl hända att dessa hemmansägare
vilja sälja, örn de få bra betalt, men det ter sig onekligen ganska underligt
att man plötsligt skall lägga ned ett stort antal självständiga jordbruk.
I Söderhamn behöver man icke göra våld på något liknande.

Vidare kan man säga att ett socialt skäl till att flottiljen bör förläggas till
Söderhamn är att det icke förut finns några stora statsinstitutioner i den
staden. I Umeå har man ett infanteriregemente, ett kavalleriregemente och en
hovrätt. Det kan väl ändå sättas i fråga, om det är så lämpligt att hopa
statsinrättningar till denna överväldigande mängd i en så pass liten stad som
Umeå.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag trodde att vi inte skulle
behöva diskutera frågan örn den sjunde jaktflottiljen mera i kväll. Jag nödgas
emellertid nu säga vad jag inte ville besvära kammaren med under den
föregående principdebatten, nämligen att de uttalanden som de sakkunniga
föredragandena gjorde i försvarsutskottet här pressats mycket hårt och till
mera än vad de innehöllo av de herrar som vilja använda dem såsom motivering
för sina ståndpunkter. Såvitt jag kan finna överensstämma de uppgifter,
som försvarsministern här lämnade, ungefär med de uttalanden som gjordes av
dessa föredragande. Därför anser jag mig kunna säga att man har pressat
dem väl hårt.

Sedan ber jag att få påpeka att när herrarna i början av debatten talade
örn den sjunde jaktflottiljen, menade de att den skulle uppsättas i stället för
igångsättande av kryssarbygget. De motiverade detta med att vi borde inrikta
oss på det som vi just nu behöva, nämligen en förstärkning av flygvapnet. Nu
äro herrarna nöjda, örn de få flottiljen år 1946 eller 1947, men tidigare hette
det i alla motiveringar att vi borde beställa sådana saker som vi just nu behöva.
Är detta att skaffa vad man nu behöver, när man inte får flottiljen
förrän år 1946?

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på den reservation som återfinnes
på sid. 212 i utskottets utlåtande och som är undertecknad av herrar Andrén,
Gränebo m. fl. •—• en del av dessa utskottsledamöter vilja inte vara med om
hela reservationen, utan ansluta sig endast till en del — och vidhåller mitt
yrkande örn bifall till utskottets förslag.

Herr Holmström: Herr talman! Det har till riksdagens ledamöter per post
utsänts en promemoria. Den är anonym, men var och en vet ju varifrån den
kommer. För att kunna fatta mig kort skall jag nu följa denna promemorias
uppställning i mitt anförande. Jag anser att det är nödvändigt att det, som
står där, klaras upp, i synnerhet som jag därvid kan anknyta till vad som
sagts i debatten här.

I punkt 1) i promemorian står det: »Under ärendets beredning lia hela tiden
de militära skälen talat för Umeå. Försvarsutredningen förordade Umeå. Chefen
för flygvapnet har avgivit ett klart förord för Umeå. Chefen för flygstaben
har likaledes oförbehållsamt uttalas sig för Umeå.»

Ja, det är alldeles riktigt. Och jag har under utskottsbehandlingen fått
det intrycket — jag kan inte hjälpa det — att det för dessa flygmyndigheter
blivit någon slags prestigesak att få sin vilja igenom i detta fall och att man
därför gått till en del överdrifter. Till sådana överdrifter räknar jag det, som
herr Andrén nyss här anförde. Men jag skall återkomma till det senare för
att inte nu gå ifrån ordningen i promemorian.

Där står det vidare: »Flygfältet vid Umeå kommer — såsom framgår av
chefens för flygvapnet och flygförvaltningens yttrande — med lämplig drä -

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

139

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
Kering och efter anordnande av startbanor sannolikt att bliva bättre än övriga
i frågan framförda alternativ.»

Detta meddelande tyder på att den tidigare utredningen icke varit fullständig.
När flygchefen och flygstabschefen m. fl. förordade Umeå, hade det
nämligen inte gjorts någon geologisk undersökning. Sedan en sådan gjorts, visade
det sig, att det är omöjligt för flygplan att under vissa tider av året landa
och starta där. I dessa marker bar mången norrlandsdragon ridit ned sig
i gyttjan, och där kunna flygplan givetvis icke starta eller landa; de skulle
kullbyttera. För att nu råda bot på denna brist har man i sista stund tillgripit
utvägen att föreslå konstgjorda start- och landningsbanor, vilket skulle medföra
en kostnad på icke mindre än 1,200,000 kronor.

Här föreligger alltså en mycket viktig omständighet, som kommit till synes
först sedan de militära myndigheterna avgivit sitt förord för Umeå. Och det
är ingalunda av ringa betydelse.

I promemorian heter det vidare: »Utrymmena vid Umeå-alternativet medgiva
framtida utvecklingsmöjligheter, vilket icke är fallet med alternativet
Söderhamn.»

Det är inte sant, ty utredningen har visat att Söderhamnsfältets utvecklingsmöjligheter
i en riktning äro fullt tillfredsställande — det kan utsträckas
intill 3,000 meter — och i den riktning, som går ungefär vinkelrätt däremot,
kan också en utvidgning ske, jag vill minnas upp till åtminstone 300
meter. Dessa utvecklingsmöjligheter för Söderhamnsfältet kunna karakteriseras
såsom fullt tillfredsställande.

Vidare står det i promemorian att »samövningsmöjligheter föreligga i Umeå
med förband ur armén, vilket i varje fall ur dessa truppförbands synpunkt är
synnerligen önskvärt». Ja, naturligtvis äro samövningar önskvärda, men möjlighet
därtill finnes även vid en förläggning till Söderhamn, ty på tio minuters
flygväg från Söderhamn ligger staden Gävle med Hälsinge regemente. Där finnes
alltså tillfälle till samövningar. För Hälsinge regemente äro samövningar
nied andra vapenslag starkt av behovet påkallade, ty detta regemente ligger ensamt,
medan i Umeå finnes, såsom statsrådet nyss nämnde, både infanteri- och
kavalleriregemente. Där finnas alltså redan nu rikliga tillfällen till samövningar.
Vid Hälsinge regemente är det däremot, som jag nyss nämnde, ett starkt
behov av möjligheter till samövning med andra förband. Härigenom kan skapas
större omväxling i övningarna och därmed också större intresse för dessa.
Denna synpunkt örn samövningsmöjligheterna talar alltså ett mycket klart
språk till förmån just för Söderhamn,

Sedan kommer jag till frågan om flygsäkerheten. Därvidlag förefaller det mig
som örn herr Andrén ville skrämma upp kammaren, när han talade örn spillda
människoliv och havererade maskiner. Det var en sådan skräckmålning, som
också presterades i utskottet. Men när delegationen från utskottet konfronterades
med förhållandena på platserna i Umeå och Söderhamn, reducerades faran
avsevärt. Vid ett därpå följande sammanträde i utskottet, när flygstabschefen
var närvarande, kunde också skräckmålningen högst betydligt korrigeras. Jag
kan inte se annat än att denna detalj måste lia blivit otillräckligt genomtänkt.
Jag har här två kartor i skala 1: 100,000, av vilka den ena gäller Söderhamn
och den andra Umeå. På dessa kartor äro alla höjder på mer än 30 meter över
havet inringade med rött. Vid Söderhamn finnes summa fem höjder av detta
slag i närheten av flygfältet. På kartan för Umeå är det däremot inte mindre
jin nitton sådana höjder, vilka ligga, skulle jag kunna säga, nästan såsom en
fortgördel kring flygfältet. De, som äro intresserade därav, kunna få studera
dessa kartor. Jag vill endast göra det påpekandet att höjdsiffrorna inte sirö
direkt jämförbara, därför att fältet i Umeå ligger tio meter över havet, medan

140

Xr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
fältet i Söderhamn ligger tjugo meter över havet. Siffrorna för Umeåhöjderna
skola alltså ökas med tio för att de skola bli direkt jämförbara och illustrera
höjdförhållandena kring fälten.

Örn det alltså kan ligga något gynnsammare till i fråga örn landnings- och
startmöjligheterna på Umeåfältet, måste förhållandet vara det rakt motsatta i
fråga örn inflygningsmöjligheterna till fälten. Ty när dessa höjder ligga i moln
så att flygarna icke se dem — och det är inte några små höjder det är fråga
om vid Umeåfältet — äro ju riskerna utomordentligt stora för att flygplanen
skola törna emot dessa höjder. Den, som studerar kartan, måste få ett bestämt
intryck av att inflygningsmöjligheterna vid Umeå äro, jag höll på att säga —
om jag skall följa herr Andrén och måla med starka färger — avskräckande.

Jag erinrar örn att i Umeåpromemorian endast talas örn inflygulingsmöiligheterna.

_ Vidare^ säges i samma P. M. att även nödlandningsmöjligheterna äro bättre
vid Umeåalternativet. Inte heller den saken torde vara särskilt noggrant undersökt.
Förhållandet är nämligen det att det redan finnes ett färdigställt mellanlandningsfält
icke fullt två mil från Söderhamn. Det är mitt regementes
gamla övningsplats, där jag i min ungdom har fällt många svettdloppar. Det. är
nu inrättat till mellanlandningsfält och är sålunda väl lämpat för nödlandningar.

Sedan, ä,r det också nödvändigt att ta hänsyn till kostnadsfrågan. Men den
har man icke talat örn i denna promemoria. Ekonomiskt sett låg emellertid
Umeå från början något bättre till, men sedan tillkommo start- och landningsbanorna,
som jag talat om. Därigenom har slutsumman för Umeå blivit
3.394,000 kronor, medan den för Söderhamn är något lägre, eller 3,318.000.
Men dessutom måste hansjon tagas till att Umeå är en dyrare ort. Byggnadsarbetena
bli dyrare i Umeå på grund av bestämmelserna i arbetsavtalen. Också
driften måste bli dyrare i Umeå, eftersom lönerna där äro högre än i Söderhamn,
som är en lägre dyrort. Dessutom är Umeå kallort, varför kallortstillägg
måste utgå där.

Vidare förhåller det sig så, som herr statsrådet nyss omnämnde, att denna
flygflottilj icke kommer att rekryteras från den del av landet som ligger i närheten
av Umeå, utan från de sydligare delarna. Statsrådet pekade på att mobiliseringen
av flygförbandet alltså skulle försvåras örn det vore förlagt i Umeå.
Och detta, mina herrar, måste väl anses vara ett militärt argument av första
ordningen, i synnerhet när det gäller ett flygförband. Med hänsyn till förbandets
rekryteringsområde skulle en förläggning till Umeå under fredsförhållanden
medföra mycket besvärligare resor och högre resekostnader för alla dem, som
skola rycka in till och ut från tjänstgöring, för permittenter o. s. v.

Jag skall inte mycket längre besvära kammaren, herr talman. Enligt den
formulering, som från sakkunnigt håll givits, är Söderhamn ur militär synpunkt
godtagbart, men därtill kommer att en hel del sociala skäl, som jag
inte nu skall ingå på, tala för Söderhamn.

Herr statsrådet uttalade att det inte kan vara lämpligt att på en, enda plats
sammandraga en mängd statliga institutioner. Det finnes alltså redan i Umeå
inte endast ett infanteri- och ett kavalleriregemente, utan även en, länsstyrelse
och en hovrätt. Det kan bli för mycket av det goda där uppe. Man bör enligt
min mening låta även den sydligare delen av Norrland få ett truppförband. Detta
är från flera synpunkter viktigt.

Örn jag till slut får säga några ord örn en annan mycket viktig omständighet,
så vill jag beröra frågan från folkförsörjningssynpunkt. Statsrådet meddelade
i sitt anförande, att genom en anläggning vid Umeå över ett sextiotal jordbrukare
måste gå ifrån sina gårdar. Enligt vad som uppgivits, skall flygfältet

Onsdagen den 17 juni 1942 e. lii.

Nr 24.

141

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
i Umeå förläggas på ett område med den överhuvud taget bördigaste västerbottniska
jorden. Kan det verkligen från folkförsörjningens synpunkt vara riktigt
att på detta sätt förstöra en så givande jord i dessa jordbruksfattiga trakter?
Den mark, som är avsedd för flygfältet i Söderhamn, är bevuxen med skog.
Men den är så mindervärdig, att det inte är stor idé att låta den stå Örn
den däremot nu avverkas, kan den just i dessa bränslebristens tider ge ett ej
oväsentligt tillskott till vedförsörjningen. Det är väl ändå egendomligt, att när
man som bäst behöver jordbruksprodukter, skall en utmärkt god åkerjord användas
till flygfält, och när man som bäst behöver bränsle, skall därtill lämplig
och i övrigt mindervärdig skog stå orörd.

Ja, herr talman, det är många och starka skäl som tala till förmån för
Söderhamn, och jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andrén: Herr talman! Kammarens ledamöter torde förstå, att Söderhamns
sak måste ligga mycket illa till, när det anses nödigt att tala så länge
till försvar för densamma. Jag tror inte den föregående ärade talaren, som är
en mycket skicklig parlamentariker, skulle anfört så många skäl om han inte
varit övertygad örn att varje särskilt skäl var ganska svagt.

Då det har varit delade meningar om vad som förekommit i utskottet, skall
jag tillåta mig att föredraga en punkt i det officiella uttalandet, givet i de officiella
aktstyckenas försiktiga och diskreta ton, men det torde ändå säga en
hel del. Uttalandet förekommer på sid. 629 i propositionen och har följande
lydelse:

»I detta sammanhang finge chefen för flygvapnet och flygförvaltningen meddela,
att förnyad rekognoscering vid Söderhamn verkställts. Vid den grundliga
rekognoscering, som nu medhunnits, hade befunnits, att det ifrågasatta flygfältet
vore med hänsyn till omgivande terräng ur flygsäkerhetssynpunkt mindre
lämpligt beläget. Nödlandningsmöjligheter funnes icke, vartill komme, att fria
inflygningsriktningar endast kunde erhållas från öster samt inom en mycket
begränsad sektor i nordväst. Med för närvarande i bruk varande flygplantyper
kunde erhållas ett godtagbart, ehuru icke särskilt lämpligt flygfält. Sett mot
bakgrunden av den utveckling, som flygmaterielen med största sannolikhet
inom en mycket snar framtid kunde förutses gå till mötes, ansåge emellertid
chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, att det vore synnerligen tveksamt,
huruvida fältet i framtiden bleve tillfyllest.»

Jag tycker verkligen att det är orimligt, att vi skola lägga ned stora kostnader
på ett flygfält, örn vilket man inte vet huruvida det i framtiden kan begagnas.
När herr Holmström nämnde att det vid flygfältet i Umeå skulle finnas
ett större antal höga punkter än vid flygfältet i Söderhamn, borde han väl
samtidigt ha talat om, att han vad Umeåfältet beträffar dragit en mycket vidare
cirkel än beträffande fältet i Söderhamn och på så sätt fått in en hel råd
nya punkter. Dessa toppar i don stora cirkelns periferi spela emellertid en
ganska ringa roll när det gäller inflygning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till de reservationer, som anse att
flygfältet bör förläggas till Umeå.

Herr von Heland: Herr talman! Trots herr Holmströms långa och mångå
bevisföringar kan jag inte följa honom. Jag har redan deklarerat, att när den
militära sakkunskapen, alltså flygsakkunskapen, säger, att det_ är större risker
förenade med flygfältets förläggande till Söderhamn, kan jag inte ta på
mitt ansvar att rösta för Söderhamn. Det kan inte vara något skäl att göra detta,
därför att det finns, såsom statsrådet sade, sämre inflygningsmöjligheter för

142

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets för sv ar skraf t er rn. m. (Forts.)
andra flygförläggningar. Detta kan inte vara ett skäl för att ta ytterligare en
förläggning som har dåliga inflygningsmöjligheter.

Beträffande den sjunde jaktflottiljen säde herr Johan Nilsson, att reservanterna
hade pressat uttalandena i utskottet för mycket. Jag förstår inte hur herr
Johan Nilsson kan påstå detta, ty de som i utskottet föredrogo ärendet hade
med sig, som jag förut sagt, en tabell — jag vet inte örn den tillhörde flygförvaltningen
eller flygindustrien — på vilken man kunde följa flygplanstillverkningens
förlopp. Jag ställde då frågan till dem: när kan den sjunde jaktflottiljen
vara klar? Det var väl ingen pressning. De sago efter på tabellen och deklarerade
därefter, att den skulle kunna börja få sina flygplan redan i april
1946. Enligt ett annat alternativ, då en förskjutning av planen skulle äga rum,
skulle man kunna vara färdig redan 1945. Det kan väl inte bli fråga örn någon
pressning, när det finns en, tabell att gå efter. Det var på denna punkt jag
ville replikera herr Johan Nilsson.

Jag vill framhålla ytterligare en sak, vilken jag tycker, att de som nu röstat
igenom kryssarna böra betänka, nämligen att alla, även den sjömilitära sakkunskapen,
säga, att det behövs ett »paraply» för dessa kryssare. Skola vi nu
få dessa kryssare, kunna ni väl inte låta dem vara utan detta paraply. Ni kunna
väl inte begära, att behövliga jaktplan skola tagas från hemorten för att bli
paraply för dessa kryssare, som ni ha beslutat örn, utan ni måste väl då skaffa
det flyg, som behövs för att skydda kryssarna. Jag tycker detta är en logisk
följd av edert tidigare beslut.

Jag vill framhålla en sak, som jag omnämnt redan en gång tidigare. Sakkunskapen
har sagt, att man i god tid vill lia reda på om den nya flottiljen skall
uppsättas för att den skall kunna vara färdig till 1946. Som jag anfört har det
från flygindustriens håll sagts, att man i normala tider behöver ha reda på det
tre år i förväg. Är man inställd på denna nya jaktflottilj, bör man väl också
kunna besluta om uppsättandet av den.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Jag ber örn överseende för att
jag uppehåller tiden. Jag vill bara säga några ord med anledning av herr
Holmströms anförande. I detta lämnade han enligt min mening felaktiga uppgifter
örn Röbäcksslätten.

Umeå stad ligger endast tre mil från min hemort, och jag har således åtskilliga
gånger varit på denna slätt, Jag har aldrig, herr Holmström, hört talas
örn att några dragoner ridit ner sig på Röbäcksslätten i den omfattning som
herr Holmström velat göra gällande. Herr Holmströms framställning av höjden
på kullarna var felaktigt upplagd. Röbäcksslätten är en mycket vacker slätt
och lämpar sig mycket bra som flygfält. Vi ha ett mycket bra mellanlandningsfält
i Vännäs, som kan tjänstgöra som nödlandningsplats. Det är endast tre mil
på järnvägen och inte fullt så långt fågelvägen från detta flygfält till det som
är avsett att förläggas till Umeå.

Örn inte herr Holmström känner till det förut, vill jag erinra herr Holmström
örn att det var på denna slätt som den svensk-finska hären upplöstes år
1809. Det finns en minnessten i Umeå stad, som omvittnar detta, och alltså var
slätten användbar för militära ändamål redan på den tiden.

Det har sagts så mycket örn de båda platsernas fördelar och nackdelar, men
kvar står dock det faktum, att flyget självt nog helst önskat, att flygfältet
skulle komma att förläggas till Umeå.

Jag har förvånat mig över ytterligare en sak, som vid två särskilda tillfällen
framhållits. Departementschefen klagade över att rekryteringsförhållandena
för flygets räkning voro så oerhört dåliga i Norrland. Jag undrar örn
rekryteringsförhållandena där verkligen äro så dåliga. Norrlänningarna äro ett

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Nr 24.

143

Ang. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
bra folk, och jag tror de lämpa sig för flygning örn de få den utbildning landets
unga män i övrigt få. Jag har ingen anledning att kläda skott för vare sig
Umeå landskommun eller Umeå stad, men jag måste säga, att det för vårt vidkommande
är helt naturligt att anse, att Röbäcksslätten utanför Umeå är den
mest lämpliga för detta ändamål.

Jag ber till sist få upplysa herr Holmström örn att den anonyma skrivelse,
som han här citerat, är utskickad av Umeå sockens kommunalnämnd.

Herr Holmström: Herr talman! Jag blev beskylld av herr Andrén för att
ha kommit med något nära liknande ett falsarium. Men så är inte fallet. Jag
talade inte örn fawdmwfirsmöjligheterna och om höjder i fältens omedelbara närhet.
Jag talade örn m/Z^gwmgsmöjligheterna. Och det var just inflygningsmöjligheterna,
som berördes i den till riksdagsmännen utsända Umeåpromemorian.
När det gäller inflygningsmöjlighetema spela höjder en stor roll, även örn de
inte ligga alldeles i fältets omedelbara närhet. Flygfältet i Umeå har emellertid
även en del höjder i sin omedelbara närhet.

Jag ville endast ha dessa förhållanden tillrättalagda. Jag skall inte besvära
vidare, men jag vill säga, att jag tror, att jag inte talade så mycket längre än
vad herr Andrén eller herr von Heland gjorde.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den under behandling varande punkten yrkats l:o) att utskottets
yttrande skulle godkännas; 2:o), av herr von Heland, att kammaren
skulle godkänna de av herr Andrén m. fl. därom anförda, med 1 och 2 betecknade
reservationerna, dock med den ändring i den senare reservationen, att
de tre sista meningarna i andra stycket utelämnades; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna den av herr Andrén m. fl. avgivna, med 2 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets yttrande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr von Heland begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner tredje särskilda utskottets yttrande i utlåtande nr 2
under avdelningen VII punkten II D 1. Indelning i förband, förläggningsplatser
m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej bifalles herr von Helands yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda upp.
maningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vunhterna II D 2—II D 4, II E—II L samt III och IV.

Utskottets yttranden godkändes.

144

Nr 24.

Onsdagen den 17 juni 1942 e. m.

Äng. organisationen av landets försvarskrafter m. m. (Forts.)
Avd. VIII.

Utskottets yttrande godkändes.

Utskottets hemställan.

Bifölls i vad den ej besvarats genom kammarens föregående beslut.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Justerades ett ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1.56 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

145

Torsdagen den 18 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades protokollet för den 12 innevarande månad.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 297, av herr Holmström, .
nr 298, av herr Holmström m. fl.,
nr 299, av herr Holmström m. fl., samt
nr 300, av herr Nordenson,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag
för detaljhandeln, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 18 och
utlåtande nr 19, statsutskottets utlåtanden nr 189, 190 och 192—208, sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2 samt bevillningsutskottets
betänkande nr 39.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn trafikskatt jämte i ämnet
väckta motioner.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en
gång bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

På därefter gjord proposition bifölls vad utskottet i det nu föredragna betänkandet
hemställt.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets utlåtande nr 57, första lagutskottets
utlåtanden nr 54—56, andra lagutskottets utlåtanden nr 41—43,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 54 och 55 samt tredje särskilda utskottets
utlåtanden nr 3, 6 och 8—10.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 173, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Första Tcammarens protokoll 19)$. Nr Hk.

146

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43 under riksstatens
fjärde huvudtitel, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 7 och 8.

Lades till handlingarna.

Punkten 9.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Punkterna 11—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Punkterna 16 och 17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkterna 19 och 20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Lades till handlingarna.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24. 147

Punkterna 22—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Punkten 29.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 30.

Lades till handlingarna.

Punkterna 31—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34.

I enlighet med Kungl. Marits i ämnet framlagda förslag hade utskottet i
förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till Munderingsutrustning
för budgetåret 1942/43 anvisa ett reservationsanslag av 16,900,000 kronor.

Herr von Heland: Herr talman! Nu för tiden är det ju inte populärt att tala
örn sparsamhet när det gäller försvarsmakten. Då och då kommer det dock
fram, att ett visst slöseri äger rum. Vid denna punkt har jag känt mig föranlåten
att göra påpekande örn ett sådant fall, där en order från försvarsministern
skulle kunna föranleda större sparsamhet med pengar och material.

Det har ju alltid varit populärt i vårt land att titt och tätt ändra uniformsmodellerna.
Tidigare hade vi för arméns vidkommande den s. k. m/23. Därefter
följde m/37, och sedan kom m/39. I fråga örn 1939 års modell gåvos icke omedelbart
klara order örn hur den skulle användas, och redan detta åsamkade icke
minst befälet onödiga utgifter. Till att börja med fanns icke någon mössa
fastställd till 1939 års uniformsmodell. Man tillät då att 1923 års mössa
skulle få användas till m/39, och detta gick mycket bra. Sedan hittade man på
denna nya »kuskmössa», som ju mottogs med särskilt stor förtjusning av
landstormsofficerarna, därför att de på detta sätt sågo ut som riktiga officerare.

Följden blev emellertid, att många skaffade sig denna nya mössa, och bara
den saken synes mig ha varit en tämligen onödig åtgärd. I andra länder har
man ju tvingats att inskränka på galoner och andra finesser för att spara på
de knappa tillgångarna av textilvaror och annat material för uniformerna. Hos
oss tar man inte någon sådan hänsyn. Sedan den nya mössan införts fick man
till att börja med fortfarande använda mössa m/23 till 1939 års uniform. Men
förra året kom helt plötsligt en order som kort och gott förbjöd användningen
av denna äldre mössa, som redan under ett par år utan olägenhet kunnat användas
till den nya uniformsmodellen. Det synes mig slösaktigt, att man i
dessa tider tillskapar nya modeller på uniformsplaggen. Men även örn man
gör detta, är det ju ändå inte nödvändigt med en sådan ordergivning, att folk
tvingas skaffa sig dessa nya modeller. Allra minst är det enligt mia mening
motiverat, att man fastställer sådana order som förbjuda militärerna att slita
ut de plagg, som det tidigare har gått an att bära till de nya modellerna.

Detta kan ju tyckas vara en bagatell, och är det kanske också. Jag har endast
velat anföra det såsom ett exempel på ett onödigt slöseri med pengar och

Anslag till
munderingsutrustning.

148

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Anslag till mundering sutrustning. (Forts.)
material. Jag vädjar till försvarsministern, att han tillåter at£ man åtminstone
kan få slita ut de mössor m/23, som man tidigare har kunnat använda till
modell 1939.

Herr talman! Jag har intet yrkande. Jag har endast velat göra detta påpekande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 35—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40.

Lades till handlingarna.

Punkterna 41—45. ''

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46.

Lades till handlingarna.

Punkten 47.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 48.

Lades till handlingarna.

Punkten 49.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 50.

Lades till handlingarna.

Punkterna 51—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Lades till handlingarna.

Punkterna 59 och 60.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 61.

Lades till handlingarna.

Punkterna 62 och 63.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64.

Lades till handlingarna.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

149

Punkterna 65—80.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81.

Lades till handlingarna.

Punkterna 82—85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86.

Lades till handlingarna.

Punkterna 87 och 88.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89.

Lades till handlingarna.

Punkterna 90—95.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 96.

Lades till handlingarna.

Punkterna 97 och 98.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 99.

Lades till handlingarna.

Punkterna 100—109.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 110 och lil.

Lades till handlingarna.

Punkten 112.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 113.

Lades till handlingarna.

Punkterna 114—121.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 122.

Lades till handlingarna.

Punkterna 123—125.

Vad utskottet hemställt bifölls.

150

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Punkten 126.

Lades till handlingarna.

Punkterna 127—131.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 132.

Lades till handlingarna.

Punkterna 133 och 134.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 135.

Lades till handlingarna.

Punkterna 136 och 137.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 138 och 139.

Lades till handlingarna.

Punkterna 140—143.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 144.

Lades till handlingarna.

Punkterna 145—147.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 148.

Lades till handlingarna.

Punkterna 149—157.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 158.

Lades till handlingarna.

Punkten 159.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande tredje särskilda utskottets
utlåtande nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner angående vissa
avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1942/43 och angående de värnpliktigas avlöning m. m. jämte i dessa ämnen
väckta motioner.

Torsdagen den 18 juni 1942. Nr 24. 151

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 8 maj 1942 angivna grunder utfärda
bestämmelser örn placering i löneklass och beräknande av tid för uppflyttning
till högre löneklass för personal, som i anslutning till föreliggande
förslag örn befälskadrarnas utökning kunde komma att överflyttas från övergångsstat,
reservstat och reserv till officers- och underofficersbeställningar
på aktiv stat vid försvarsväsendet;

b) medgiva, att anställning å civilanställningsstat enligt av Kungl. Maj:t
meddelade närmare bestämmelser finge under budgetåret 1942/43 medgivas
manskap, som avgått från beställning på aktiv stat med utgången av anställningsåren
1938/39—1940/41 och därvid varit berättigade till anställning å civilanställningsstat
men som på grund av rådande förhållanden måst i särskild
ordning tagas i anspråk för miltärtjänstgöring och till följd därav icke kunnat
beredas anställning å dylik stat, ävensom manskap, som i omedelbar anslutning
till anställning på aktiv stat innehaft anställning över stat och som i övrigt
uppfyllde fordringarna för anställning på civilanställningsstat;

c) för budgetåret 1942/43 med de ändringar, som utskottet förut under
punkten föreslagit, fastställa de personalförteckningar för ordinarie tjänstemän
samt för pensionerad personal i arvodesbefattning vid armén ävensom
den förteckning å arvoden och övriga ersättningar utöver lön till ordinarie
tjänstemän vid armén, vilka i särskild ordning till riksdagen överlämnats, dock
att Kungl. Majit skulle äga i nämnda förteckningar vidtaga de smärre ändringar,
som kunde visa sig erforderliga;

d) besluta, att motionen II: 364 skulle anses besvarad med vad utskottet
under punkten anfört;

e) bemyndiga Kungl. Majit att med avseende å de av riksdagen fastställda
personalförteckningarna meddela ej mindre särskilda föreskrifter av i huvudsak
samma innehåll som innefattades i de särskilda bestämmelser, som genom
Kungl. Maj :ts beslut den 6 juni 1941 fastställts att lända till efterrättelse
för tillämpningen av arméns personalförteckningar budgetåret 1941/42, än även
de särskilda föreskrifter, som kunde visa sig erforderliga i samband med genomförandet
av den i propositionen nr 210 förordade fortsatta utbyggnaden
och organisationen av landets försvarskrafter under budgetåren 1942/43-—1946/
47 ävensom av en omorganisation av fästningspolisen i Boden;

f) med bifall till Kungl. Majits förslag samt med avslag å motionerna
lii 337, i vad den avsåge personal vid armén, och lii 339, i vad den avsåge
årsarvoden till hemvärnsområdesbefälhavare, godkänna under punkten införd
avlöningsstat för arméns anslag till avlöningar till aktiv personal m. fl., att
tillämpas under budgetåret 1942/43;

g) till Avlöningar till aktiv personal m. fl. för budgetåret 1942/43 anvisa
ett förslagsanslag av 59,450,000 kronor.

Äng. arméns
avlöningsanslag.

152

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Ang. vissa
kapitalinvesteringar
i
försvarsväsen■
dets fastighetsfond.

Äng. arméns avlöning sanslag. (Forts.)

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Med hänsyn till det beslut,
som i går fattades beträffande truppslagsinspektörernas lönegradsplacering,
blir andra stycket på sid. 37 i detta utlåtande onödigt. Jag ber därför, herr
talman, att få hemställa att andra stycket på sid. 37 helt måtte utgå.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder endast yrkats, av herr Nilsson, Johan, i Malmö, att vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt skulle bifallas med den ändring i utskottets
motivering, att fjärde stycket därav (d. v. s. andra stycket å sid. 37
i det tryckta utlåtandet) utlämnades.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av utskottets motivering samt vidare enligt herr Johan
Nilssons i Malmö yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 10—49.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo tredje särskilda utskottets utlåtande nr 5, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 270 angående vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets
fastighetsfond ävensom i anledning därav väckta motioner.

I en den 24 april 1942 dagtecknad proposition, nr 270, vilken överlämnats
till tredje särskilda utskottets behandling, hade Kungl, Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden,
föreslagit riksdagen att såsom kapitalinvesteringar i försvarsväsendets
fastighetsfond till Vissa byggnadsarbeten m. m. anvisa följande reservationsanslag,
nämligen

dels å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42
under arméförvaltningens delfond 4,800,000 kronor,
under marinförvaltningens delfond 950,000 kronor,
under flygförvaltningens delfond 2,500,000 kronor,
dels ock å riksstaten för budgetåret 1942/43
under arméförvaltningens delfond 40,000,000 kronor,
under marinförvaltningens delfond 9,350,000 kronor,
under flygförvaltningens delfond 40,700,000 kronor.

Till utskottet hade jämväl överlämnats två i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

dels en inom första kammaren av herr Petersson, Emil, väckt motion (nr
253), vari hemställts, att riksdagen måtte i samband med beviljande av medel
för ordnande av sjömansskolans och Karlskrona kustartilleriregementes förläggningslokaler
m. m. anhålla, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta örn ytterligare
utredning rörande förläggningslokalernas m. m. disposition, samt bemyndiga
Kungl. Majit att disponera medlen för ifrågavarande förläggningsfrågors
ordnande på annat sätt än som i propositionen förutsatts;

dels ock en inom andra kammaren av herrar Ekdahl och Andersson i Munkal
jungby väckt motion (nr 365), i vilken föreslagits, att riksdagen skulle hemställa
till Kungl. Majit att snarast möjligt taga under övervägande åtgärder
för tillgodoseende av bostadsbehovet i fråga örn vid krigsflygskolan anställd
personal i även manskapsgrad samt till krigsflygskolan knuten civilmilitär
och civil personal.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

153

Ang. vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighets fond. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1 :o) att riksdagen såsom kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond
till Vissa byggnadsarbeten m. m. måtte anvisa följande reservationsanslag,
nämligen

a) å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42
under arméförvaltningens delfond 4,750,000 kronor,
under marinförvaltningens delfond 950,000 kronor,
under flygförvaltningens delfond 2,500,000 kronor,

b) å riksstaten för budgetåret 1942/43

under arméförvaltningens delfond 40,000,000 kronor,
under marinförvaltningens delfond 9,350,000 kronor,
under flygförvaltningens delfond 40,700,000 kronor,

2:o) att motionerna I: 253 och II: 365 skulle, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i det föregående anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd,

I motiveringen hade utskottet under rubriken »Allmänna synpunkter» anfört:
»I sitt utlåtande nr 2, i anledning av försvarspropositionen m. m., har utskottet
vid behandlingen av de förslag till byggnadsarbeten, som framlagts
i nämnda proposition, anfört, att utskottet med avseende på byggnadsfrågorna
mindre än måhända i andra föreliggande frågor kunnat taga en bestämd ställning.
Emellertid har utskottet i berörda utlåtande förutsatt, att största möjliga
sparsamhet iakttages vid byggnadsprogrammets förverkligande och att
i sådant syfte vissa av utskottet anförda synpunkter beaktas samt att endast
de byggnadsåtgärder, som äro ur militär synpunkt oundgängligen nödvändiga,
komma till utförande under femårsperioden.

Icke heller det i förevarande proposition framlagda materialet med därtill
hörande, till utskottet i särskild ordning överlämnade handlingar har gjort
det möjligt för utskottet att underkasta de olika byggnadsprojekten någon ingående
granskning. Såsom i propositionen framhållits, föreligga nämligen i
allmänhet ännu icke detaljerade program för de olika byggnadsföretagen, och
utskottet bär alltså vid prövningen av de föreliggande förslagen saknat säkra
hållpunkter såväl med hänsyn till byggnadsföretagens omfattning som beträffande
de framlagda kostnadsberäkningarna. Med hänsyn till vikten av att de
för krigsmaktens förstärkande och utbyggnad erforderliga byggnadsföretagen
snarast kunna igångsättas, torde emellertid anslag för desamma redan nu böra
beviljas. Utskottet anser sig därför böra i princip tillstyrka det i förevarande
proposition framlagda byggnadsprogrammet, därvid utskottet förutsätter, att
de av utskottet i dess utlåtande nr 2 anförda synpunkterna vinna beaktande.
Utskottet vill i detta sammanhang jämväl understryka vad departementschefen
framhållit därom, att rådande brist på arbetskraft och byggnadsmaieriel
gör det nödvändigt att avväga olika aktuella byggnadsföretag mot varandra
samt att det vid en sådan avvägning kan yppa sig anledning att tills vidare
uppskjuta även vissa arbeten, vilka i propositionen föreslagits till utförande.
Med hänsyn till vad i det föregående anförts rörande avsaknaden av detaljerade
byggnadsprogram och säkra kostnadsberäkningar, torde det vara påkallat att,
såsom i propositionen förutsatts, Kungl. Majit skall äga inom ramen för av
riksdagen anvisade medel vidtaga sådana jämkningar i de för de olika företagen
i förevarande sammanhang beräknade beloppen, som vid den kommande
granskningen kunna visa sig erforderliga. I enlighet med vad departementschefen
anfört utgår utskottet därvid från att endast i tvingande fall byggnadsvolymen
eller byggnadsstandarden ökas utöver vad som förutsatts i för -

154

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Äng. vissa kapitalinvesteringar i för sv ars väsendets fastighets fond. (Forts.)
svarsutredningens förslag. Utskottet förutsätter vidare, att Kungl. Majit vid
framläggandet av anslagsäskanden för byggnadsarbeten för budgetåret 1943/
44 skall vara i stånd att förebringa mera fullständiga utredningar rörande de
olika byggnadsföretagen än som nu varit möjligt.

Under åberopande av det anförda har utskottet intet att erinra mot vad i
förevarande proposition anförts under avsnittet Allmänna synpunkter.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Gränebo, von Heland,
Knut Petersson, Svensson i Grönvik, Bergvall och Hansson i Kubbestad
ansett, att utskottets utlåtande under rubriken Allmänna synpunkter bort hava
följande lydelse:

»I sitt utlåtande---(= utskottet)---under femårsperioden.

Det i förevarande proposition framlagda materialet med därtill hörande, till
utskottet i särskild ordning överlämnade handlingar har emellertid icke gjort
det möjligt för utskottet att underkasta de olika byggnadsprojekten någon ingående
granskning. Några detaljerade program för de olika byggnadsföretagen
ha icke förelegat, och utskottet har alltså vid prövningen av de föreliggande
förslagen saknat säkra hållpunkter för ett bedömande av byggnadsföretagens
omfattning och de framlagda kostnadsberäkningarna. Med hänsyn
till vikten av att åtminstone vissa av de för krigsmaktens förstärkande och
utbyggnad erforderliga byggnadsföretagen snarast kunna igångsättas, torde
emellertid anslag för desamma redan nu böra beviljas. Utskottet anser därför,
utan att taga ställning till de särskilda företagen, att det i propositionen framlagda
byggnadsprogrammet i stort sett kan tillstyrkas, men understryker samtidigt
att vid den särskilda granskning, som utskottet förutsatt skola äga rum,
uppmärksamheten inriktas på vissa enligt utskottets mening mindre angelägna
företag. Det bör härvid göras till regel att inga kostsamma anordningar av
varaktig beskaffenhet utföras innan full klarhet vunnits om den lämpligaste
förläggningsplatsen. Ur sådan synpunkt ifrågasätter utskottet bl. a., i likhet
med reservanterna i militära byggnadsutredningeii, örn icke det föreslagna kasernetablissemanget
för Norrbottens regementes jägarbataljon i Kiruna bör
uppskjutas. Krigsarkivets nybyggnadsfråga, som lämpligen synes böra upptagas
till behandling i samband med riksarkivets, har enligt utskottets mening
icke sådant omedelbart samband med den nya försvarsorganisationen att en
lösning påkallas i detta sammanhang. Likaledes synes kunna ifrågasättas, huruvida
icke i nuvarande situation med uppförande av mässbyggnader åtminstone
vid förband i större orter kan anstå. Beträffande ordnandet av sjömansskolans
och kustartilleriregementets förläggningar i Karlskrona har utskottet
uppmärksammat ett motionsledes framlagt förslag till ändrad disposition av
nu befintliga försvarsväsendet tillhöriga byggnader, som synes medföra väsentligt
mindre kostnader än de av Kungl. Maj :t förutsatta. Likaså anser utskottet,
att en förlängning av Oscarsdockan icke är erforderlig, därest de beslutade
kryssarna icke komma till utförande. Även ytterligare begränsningar
i_ byggnadsprogrammet äro, utan större militära olägenheter, säkerligen möjliga.
Utskottet vill slutligen understryka, att vid rådande brist på arbetskraft
och byggnadsmaterial det är nödvändigt att väga mot varandra ej blott militära
byggnadsföretag utan även militära mot civila, och att på grund härav
ytterligare uppskov kunna bliva nödvändiga.

Med hänsyn till vad i det föregående anförts rörande avsaknaden av detaljerade
byggnadsprogram och säkra kostnadsberäkningar, torde det vara påkallat
att Kungl. Maj :t skall äga inom ramen för av riksdagen anvisade medel
vidtaga sådana jämkningar i de för de olika företagen i förevarande sammanhang
beräknade beloppen, som vid den kommande granskningen kunna visa

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

155

Ang. vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond. (Forts.)
sig påkallade. Utskottet utgår därvid från att någon utvidgning av de framlagda
planerna endast kommer i fråga där sådant visar sig oundgängligen
nödvändigt. Utskottet förutsätter vidare, att Kungl. Majit vid framläggande
av anslagsäskanden för byggnadsarbeten för budgetåret 1943/44 skall förebringa
mera fullständiga utredningar rörande de olika byggnadsföretagen än
som nu varit möjligt.

I övrigt har utskottet intet att erinra mot vad i förevarande proposition anförts
under avsnittet Allmänna synpunkter.»

Herr Petersson, Emil: Herr talman! I en motion har jag föreslagit, att de
för marinmyndigheterna tillgängliga byggnaderna i Karlskrona skulle disponeras
något annorlunda än propositionen förutsätter. Jag är tacksam över att
utskottet så välvilligt, som skett, behandlat motionen. Även örn utskottet icke
ansett sig böra tillstyrka särskild utredning, har det dock förordat, att fortsatt
uppmärksamhet ägnas frågan, och uttalat, att Kungl. Majit må vidtaga de
ändringar i byggnadsprogrammet, som befinnas lämpliga. Jag vill tolka detta
uttalande såsom en rekommendation till försvarsministern att ytterligare överväga
spörsmålet, innan arbetet sättes i gång.

Några reservanter i utskottet ha understrukit betydelsen av ett övervägande
särskilt med hänsyn till kostnaderna, för vilket uttalande jag är synnerligen
tacksam.

Väl vet jag, att detta ärende blott är en detalj i ett väldigt komplex av
stora frågor, men det är likväl icke utan betydelse, och jag vill i detta avseende
erinra örn några sakförhållanden.

De nuvarande kustartillerikasernernas område är trångt och saknar utvecklingsmöjligheter
med hänsyn till läge och tomtförhållanden. Örn därtill, såsom
föreslagits, en stor exercishall kommer att uppföras, blir utrymmet ännu mindre.
Hedan nu måste en öppen plats ute i staden, amiralitetsslätten, användas för
en del övningar. Expeditions-, förläggnings- och skollokalerna äro ävenledes
otillräckliga, likaså mässlokalerna, örn man ens kan kalla dem så. Musikkåren
är inrymd i ett enda litet rum, och sjukavdelningen består av endast två rum
med 22 sängar samt ett behandlingsrum. Behovet av förrådslokaler är icke på
långt när fyllt. Varmbadsinrättning finnes visserligen men däremot icke tillgång
till friluftsbad.

Jag upprepar, att behövliga lokaler eller utvidgningar icke kunna åstadkommas
på nuvarande plats, och ett nödtorftigt upphjälpande av förläggningsförhållandena
där blir ingen lösning för framtiden.

Örn däremot kustartilleriregementet förlägges till förutvarande grenadjärregementets
kasern vid Gräsvik, skulle stora och bestående fördelar vinnas.
Till denna kasern hör en stor och rymlig gård med möjligheter till övningar
av olika slag. Såväl skjutbana som korthållsbana finnes i närheten, brygga
och förtö.jningsplats för båtar likaså, och nya sådana kunna anordnas med
tillfredsställande bottendjup, möjliggörande bedrivande av mintjänst i begränsad
omfattning och båttjänst av olika slag.

Till infanterikasernerna hör särskild kanslibyggnad, vilken torde bli tillräcklig
för kustartilleriregementets behov. Då f. d. ingenjörskasernen är ämnad
att användas för kustartilleriförsvarsstaben, kommer den tämligen nära regementet.
n

I infanterikasernerna torde plats kunna beredas för samtliga kompanier,
örn en barack uppföres. Förläggningen rymmer omkring 2,000 man; kustartillerikasernerna
endast omkring 600. Till etablissemanget hör också en
rymlig matsal för omkring 1,100 man och övriga erforderliga ekonomibyggnader.
Vidare finns en relativt ny gymnastiksal, en officersmäss och en stor

156

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Äng. vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond. (Forts.)
-underofficersmäss, den senare i egen byggnad, samt särskild musikpaviljong
och särskilt sjukhus i två våningar med ett trettiotal sängar.

Som en allmän fördel för infanterikasernerna med hänsyn till möjligheten att
utnyttja dem för kustartilleriets behov må vidare framhållas, att de äro belägna
dels i omedelbar närhet av det av kustartilleriets befälspersonal i allt
större utsträckning bebodda villaområdet Bergåsa, ävensom intill ett område,
som nu håller på att bebyggas, samt i närheten av Oskarsvärn med dess förråd.

Slutligen skall nämnas, att i Gräsvikskomplexet med dess bergsplatåer fullträffsäkra
skyddsrum vid behov kunna inredas för svårersättlig eller oersättlig
materiel, ävensom för personal. De nuvarande kustartillerikasernerna utgöra
ett med varvet gemensamt bombmål. Då det kan förutsättas, att en eventuell
flygverksamhet mot varvet kommer att bli livlig, blir det sannolikt omöjligt
att under krigsförhållanden utnyttja kustartillerikasernerna. Däremot kunna
de lämpligen användas för en skola, som vid krigstillfälle upplöses eller förflyttas
och sålunda icke behöver kvarbliva i kasernerna vid mobilisering.

Flottans sjömansskola, som är avsedd att förläggas till f. d. grenadjärregementets
kasern, kunde i stället få övertaga kustartilleriets nuvarande kaserner.
Örn så bleve fallet, skulle avsevärda fördelar vinnas för kustartilleriet, utan
att sjömansskolans intressen åsidosättas. Både militära och ekonomiska skäl
tala för denna anordning. Betydande belopp för nybyggnader och omändringar
skulle därigenom sparas, sannolikt bortåt en miljon kronor.

Herr talman! Jag är medveten örn att det icke nu går att få riksdagen med
på den. utredning i detta syfte, som jag föreslagit, men jag vädjar till försvarsministern,
som får fria händer också i detta avseende, att beakta de här
framförda synpunkterna.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Det är ett betydande belopp
som äskas för nybyggnadsarbeten vid försvaret. För detta och nästkommande
budgetår äskas inte mindre än sammanlagt 141,350,000 kronor för investeringar
i försvarsväsendets fastighetsfond. Det har för utskottet icke förelegat några
detaljerade byggnadsförslag, och det har därför icke varit möjligt för utskottet
att ingå på någon närmare prövning av de olika bj^ggnadsföretagen i och för
sig, utan man har fått nöja sig med att göra ett allmänt uttalande om att ytterligare
omprövning bör komma till stånd innan arbetena sättas i gång, och
att de mindre angelägna företagen få stå tillbaka för de i första hand nödvändiga.
Likaså bör uppmärksamhet ägnas åt att inte staten genom omfattande
byggnadsverksamhet på olika platser, onödigt tillspetsar konkurrensen med den
privata byggnadsverksamheten, vilken därigenom till förfång för näringslivet
och bostadsbyggandet kan komma att lida intrång.

Det kan även med skäl ifrågasättas, huruvida icke vissa besparingar beträffande
de föreslagna byggnadsföretagen kunna göras. I en reservation till
detta utskottsutlåtande, för vilken svara sex av utskottets ledamöter, framhållas
dessa allmänna besparingssynpunkter och därtill ifrågasättes, huruvida
icke vissa av dessa byggnadsföretag tillsvidare skulle kunna anstå. När vi nu
gå att utvidga försvarsväsendet i den omfattning, som i går beslutades, är det
icke ur vägen att se till att sparsamhet iakttages på de områden där så är möjligt.
I vissa fall — såsom i anskaffandet av materiel för att tillgodose kraven
på försvarets effektivitet — har det ju inte varit möjligt att spara. Meli i dessa
fall bör ju icke försvarets effektivitet bli lidande örn man, där så ske kan, begränsar
kostnaderna. Det kan ju sålunda ifrågasättas, örn det är nödvändigt
att för närvarande uppföra mässbyggnader vid regementen, som äro belägna i
de större städerna. Detta kunde anstå, tills vad som är mera angeläget är anskaffat.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

157

Ang. vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond. (Forts.)

Vidare kan ifrågasättas, huruvida vissa etablissemang böra utföras på det
sätt, som här är föreslaget. Den föregående ärade talaren påvisade ju möjligheterna
att ordna förläggningarna för kustartilleriregementet och sjömansskolan
i Karlskrona på ett billigare och mera ändamålsenligt sätt. Man har även
skäl att ställa frågan örn det föreslagna kasernetablissemanget för Norrbottens
regementes jägarbataljon bör förläggas i Kiruna, och likaså kan det ifrågasättas
om den planerade nybyggnaden för krigsarkivet bör komma till utförande
just nu, när så många andra angelägna uppgifter vänta på detta område.
Reservanterna ha uttalat, att krigsarkivets nybyggnadsfråga lämpligen bör
upptagas till behandling i samband med den väntade ombyggnaden och omorganisationen
av riksarkivet.

Med hänsyn till vad jag nu har framhållit, herr talman, skall jag be att
få yrka bifall till den reservation, som är avgiven vid detta utlåtande och vari
hemställes örn tillgodoseende av dessa allmänna synpunkter.

Herr Holmström: Herr talman! En hel del av det som anföres i reservationen
återfinnes också i utskottets utlåtande, fastän formulerat på ett mjukare
sätt. Jag vill här endast fästa uppmärksamheten vid en sak, som förordas i
reservationen, och som herr förste vice talmannen särskilt omnämnde, nämligen
att utförandet av det föreslagna kasernetablissemanget för Norrbottens regementes
jägarbataljon i Kiruna borde uppskjutas. Reservanternas mening är att
truppen i stället skall förläggas i baracker.

Det går väl för sig att i baracker förlägga trupp, som redan är utbildad
och som inkallas till beredskapstjänst eller efterutbildning under en mer eller
mindre lång tid. Däremot anser jag det synnerligen olämpligt med baracker
såsom förläggning för värnpliktiga, som rycka in för att undergå sin första
utbildning. Förläggning i baracker erbjuder icke tillräckligt goda hygieniska
förhållanden och inte heller den trivsel, som är önskvärd för de värnpliktiga,
som ha att under en lång tid fullgöra sin första tjänstgöring. Det är flera skäl,
som tala emot en sådan förläggning.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr voll Heland: Herr talman! Riksdagens under natten fattade beslut i
försvarsfrågan innefattar även sådana åtgärder som komma att spränga kostnadsramen,
såvida man inte kan åstadkomma besparingar på någon punkt.
Kostnadsramen har automatiskt sprängts redan därigenom, att kryssarna bli
dyrare än som är angivet i propositionen. Men därtill kommer också den sjunde
jaktflottiljen, som riksdagen uttalat skall komma till stånd under femårsperioden.
Även om man bortser från fördyringen av kryssarna, ha vi här att räkna
med en fördyring på cirka 60 miljoner kronor. Jag misstänker att ännu större
överskridanden av kostnadsramen bli nödvändiga, när de beslutade förslagen
skola genomföras.

Man var ju också allmänt av den uppfattningen, att besparingar borde åstadkommas
på andra områden. Jag har dock ännu icke hört någon utskottrepresentant,
som kunnat ange var dessa besparingar skola göras. Emellertid borde
det just i fråga örn byggnaderna vara möjligt att ernå någon besparing. Nu
har utskottet, och det är mycket glädjande att vi fingo in detta i utskottsutlåtandct,
på ett par punkter uttalat sådana önskemål. Bland annat har man skrivit,
att inga andra byggnadsföretag böra utföras än sådan som äro ur militär
synpunkt oundgängligen nödvändiga, och dessutom har man hänvisat till svårigheterna
med arbetskraft och byggnadsmaterial. Detta säges emellertid i
mera allmänna ordalag, och det är enligt min mening inte ett tillräckligt kraf -

158

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Äng. vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighets fond. (Forts.)
tigt uttalande med hänsyn till att riksdagen nu har biträtt utskottsförslaget,
som spränger kostnadsramen.

Däremot är reservationen kraftigare formulerad. Man uttalar sig visserligen
inte direkt för att så och så mycket skall sparas på den eller den punkten,
utan hänvisar till sådana förläggningsplatser, där man inom utskottet kunnat
vara i tvivelsmål örn huruvida inte vissa anläggningskostnader skulle kunna
sparas. Jag vill fråga herr Holmström, som talade örn Kirunaförläggningen
— och eftersom jag såg att försvarsministern begärde ordet, kan jag ställa
samma fråga till honom — om man verkligen skulle ha förlagt en jägarbataljon
i Kiruna, därest vi nu hade haft en sådan landgräns åt väster, alltså
mot Norge, som före det pågående världskriget? Jag finner detta mycket tvivelaktigt.
Örn man inte är absolut övertygad örn att detta är rätta förläggningsplatsen
under, som jag kallar det, normala förhållanden, kan det icke
anses lämpligt att där bygga fasta kaserner för jägarbataljonen. Åtminstone
borde detta tagas under omprövning, icke minst ur strategisk synpunkt. Jag
har nämligen den uppfattningen att man, örn det blir fred och normala gränser
igen, kommer att finna denna förläggning av jägarbataljonen ur militär
synpunkt opraktisk. Såvitt jag kan förstå, finnas i Norrland betydligt lämpligare
platser för förläggning och utbildning av en jägarbataljon.

Vad beträffar förläggningsplatserna på Gotland, är jag inte säker på att
nian efter kriget kommer att anse att så många förband fredsmässigt böra
vara förlagda där. Jag undrar örn inte Gotlands strategiska läge helt har
förändrats exempelvis genom möjligheten till luftlandsättningar. Flygets utveckling
har gjort det lättare än tidigare att föra över trupper till Gotland,
och det blir kanske därför inte lika nödvändigt i fortsättningen att utbilda
och förlägga värnpliktiga från fastlandet på Gotland. Ur denna synpunkt
skulle det alltså bli utrymmen lediga på Gotland efter kriget, därest man nu
bygger för alla de förband, som man har tänkt sig förlagda på Gotland. Gotland
är ju en fullständig militärö. Baracker finnas i varje by. Jag har själv
tjänstgjort där och prövat förhållandena. Somliga baracker äro dåliga, andra
äro bättre. Jag ifrågasätter emellertid, med hänsyn till behovet av sparsamhet
och bristen på materiel, örn man icke skulle kunna överväga möjligheterna att
blott provisoriskt förlägga vissa förband på Gotland.

De här berörda spörsmålen kunna naturligtvis betraktas som hugskott av
en enskild riksdagsman, som inte har kunnat studera dessa ting i detalj. Men
jag undrar örn försvarsministern själv har kunnat pröva dessa frågor i detalj,
när utskottet har fått propositionerna på detta sätt och utan att det varit möjligt
att göra en så grundlig prövning, som riksdagen är van vid.

Det synes mig alltså befogat att riksdagen i detta fall gör ett något kraftigare
uttalande än som föreslås av utskottet, och jag ber att till en del få instämma
i de synpunkter, som nyss angåvos av herr Emil Petersson om Karlskronaförläggningen.
Örn man har den uppfattningen att förläggningen i Karlskrona
skulle kunna ske förnuftigare än som nu är föreslaget, skulle den saken
främjas genom ett stöd åt reservationen, eftersom den är iskriven mera bestämt
i det hänseendet. Jag har i fråga örn Karlskronaförläggningen den bestämda
uppfattningen att förslagen icke äro de bästa. Jag stöder uppfattningen
örn att andra förslag äro fördelaktigare på informationer, som jag har
fått från en statens ämbetsman, vilken har med byggnadsverksamheten att
skaffa.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Ingen kan vara mer ledsen än jag
över att dessa byggnadsfrågor icke ha kunnat framläggas för riksdagen i

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

159

Äng. vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond. (Forts.)
fullständigt utrett skick. Det borde otvivelaktigt ha varit så. Men jag tror
också att var oell en, som vill tänka sig in i situationen, förstår att detta helt
enkelt icke har stått i mänsklig makt. Skall man kunna genomföra den försvarsordning,
som beslöts i natt här i kammaren, lär det icke vara möjligt
att undgå att sätta i gång med utförandet av detta byggnadsprogram. Jag
vill dock understryka vad utskottet och reservanterna säga, nämligen att all
sparsamhet bör iakttagas. Detta är alldeles självklart, och nog skall man
inom regeringen göra vad som göras kan för att onödiga utgifter skola undvikas.

Jag vill också omtala, att regeringen redan sedan åtskillig tid tillbaka börjat
organisera en verksamhet för att kunna väga olika byggnadsändamåls behövlighet
emot varandra. Ett sådant vägande kommer även att ske beträffande
åtminstone vissa av de föreslagna militärbyggnaderna — det kommer
utan tvivel att i varje särskilt fall prövas, örn man behöver bygga en mässbyggnad
eller en gymnastiksal eller icke. Yi komma att begränsa byggnationen
från början till vad som är strängt nödvändigt, varvid jag emellertid
måste ansluta mig till vad herr Holmström här yttrat rörande nödvändigheten
att nyinryckta rekryter med ett års utbildning framför sig få förläggningsmöjligheter,
som icke leda till att deras hälsa i onödan äventyras.

Jag vågar alltså försäkra att från regeringens sida allt skall göras för att
tillmötesgå de allmänna sparsamhetskrav, som utskottet framställt, och för att
få till stånd det vägande av olika byggnadsföretags nödvändighet mot. varandra,
varom önskemål uttalats i slutet av reservationen. Men reservationen
är väl ändå en smula olämplig att lägga till grund för ett riksdagens beslut.
Den tar fram några exempel och liksom pekar ut dessa såsom just typen för
sådant som man kan spara. Jag tror emellertid inte att man kan spara på
dessa punkter. Jag skall mycket gärna låta ett nytt övervägande ske beträffande
förhållandena i Karlskrona, det finns ingen anledning varför inte denna
sak skulle prövas ordentligt. Men när herr von Heland frågade, om man
verkligen skulle ha lagt en jägarbataljon i Kiruna örn det icke varit för . det
nu rådande strategiska läget, skulle jag nästan vilja svara: Ja, det tror jag!
Med hänsyn till det .påbörjande av en armékrigsorganisation, som nu sker,
med hänsyn till att vi räkna med att jägarförband skola ingå i denna organisation
och nied hänsyn till att man funnit det nödvändigt under alla strategiska
förhållanden, att vissa jägarförband få utbildning i krigföring i fjällen,
skulle det mycket förvåna mig örn man vore i stånd att uppsöka någon
förläggningsplats, som bättre motsvarar dessa krav än Kiruna. Det torde faktiskt
bli mycket svårt att finna en förläggning, som mera direkt ansluter sig
till behovet.

Beträffande det andra exemplet i reservationen, krigsarkivet, vill jag fästa
uppmärksamheten på att frågan örn ny byggnad för krigsarkivet icke prövats
av regeringen såsom en militär byggnadsfråga, utan såsom en civil byggnadsfråga.
Den har också prövats utifrån den förutsättningen, att dylika företag
skola vi örn möjligt nu låta bli att utföra — jag har ju skjutit på den. år från
år just med hänsyn till att jag funnit att det icke är en sak, som man i onödan
bör utföra under sådana tider som dessa. Men man har kommit i ett nödläge,
där hela verksamheten riskeras. Arkivalierna äro för närvarande lagrade på
ett sådant sätt, att situationen är fullkomligt ohållbar. Utredningen har klart
visat, att det inte är lämpligt att koppla samman denna fråga med riksarkivets
byggnadsfråga, och finansministern och andra ledamöter av regeringen,
som haft att göra med prövningen av detta ärende, lia kommit till det resultatet
att trots allt, som talar däremot, kunde regeringen, icke undgå att. lägga
fram förslag. Detta förslag är framlagt i ett fullständigt utarbetat skick —

160

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Äng. vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond. (Forts.)
denna fråga står sålunda inte alls i nivå med de andra byggnadsföretagen.

Jag skulle därför som min mening vilja uttala, att reservationen inte på
något sätt kommer att underlätta besparingsarbetet. Den ger fingervisningar,
som jag tror icke gå i stil med vad som här är själva huvudsyftet, nämligen
att iakttaga sparsamhet och åstadkomma en avvägning mellan olika slag av
byggnadsföretag.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag har också mycket stora
sympatier för den tendens, som ligger bakom reservationen. Då jag begärde
ordet för en stund sedan var det för att framställa några anmärkningar och
synpunkter, som emellertid nu på ett så klargörande sätt framlagts av herr
statsrådet, att jag kan inskränka mig till att hänvisa till vad han yttrat. Jag
har liksom han fått min uppmärksamhet fäst vid ett par detaljyrkanden i reservationen,
som vila på alldeles för lös grund. Och resultatet av detta blir, när
man sedan går vidare och undersöker vad som ligger bakom, att man får ett
intryck av att reservationen, hur välmenande den än är, dock icke sakligt är
tillräckligt grundad för att bli utgångspunkt för ett riksdagsbeslut. Vi kunna
inte göra mera i närvarande stund än att uttala den mest bestämda önskan att
vid utförandet av detta vidlyftiga program skall iakttagas största möjliga sparsamhet.

Beträffande krigsarkivet ber jag att få tillägga, att ett uppenbart fel förekommer
i reservationen, då där yttras att denna fråga icke har något sammanhang
med den nya försvarsorganisationen. Det har den i grund och botten icke,
som herr statsrådet här redan sagt, men det föreligger ett indirekt sammanhang.
Det förhåller sig nämligen så att försvarsstaben behöver taga i anspråk
betydligt vidgade lokaler, och därigenom blir krigsarkivet tvunget att avstå
från de lokaler, som det för närvarande disponerar i stabsbyggnaden. Man har,
som herr statsrådet också framhållit, kommit i ett sådant nödläge, att något
måste göras för att snarast möjligt lösa denna byggnadsfråga.

Det har inom utskottet praktiskt taget rått fullständig enighet örn att man
vid utförandet av detta stora program måste iakttaga största möjliga sparsamhet.
Och jag måste beklaga att det förslag, som förelagts riksdagen, såsom herr
statsrådet också medgav, icke varit så utformat att det kunnat ge ett intryck
av att alla besparingsmöjligheter blivit tillräckligt beaktade. Det är därför med
stor tillfredsställelse vi nu taga fasta på herr statsrådets förklaring, att i fortsättningen
en bearbetning av dessa byggnadsfrågor kommer att ske med hänsyn
tagen, bland annat till de önkemål, som från riksdagens sida uttalas. Men det
räcker inte bara med allmänna önskemål. Det måste på alla håll inom de militära
och civila myndigheterna visas en bestämd vilja att inte gå längre än vad
som är absolut nödvändigt. Man kan inte undgå att få en, känsla av att det på
vissa håll finns en tendens att utnyttja den rådande situationen så att man tar
till något mer än vad som är strängt nödvändigt.

Det är detta vi velat säga ifrån. Och jag tror att vi på den punkten varit
fullständigt eniga inom utskottet.

Herr förste vice talmannen: Herr statsrådet har här gjort en erinran emot
att reservanterna pekat på vissa punkter, där de anse att vissa möjligheter till
besparingar skulle finnas. Han förklarade, att detta påpekande inte underlättar
besparings strävandena eller ett allmänt prövande av byggnadsföretagens nödvändighet.

Jag medger att vi inte haft tillfälle att grundligt pröva, på vilka punkter
besparingar kunna göras, och vi ha ju även mera allmänt i reservationen yttrat

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

161

Äng. vissa kapitalinvesteringar i försvarsvusendets fastighetsfond. (Forts.)
oss om denna sak. Vi ha emellertid velat åtminstone på några punkter ge någon
anvisning örn att vi ifrågasätta, huruvida inte där besparingar kunde göras.
Örn vi inte hade utpekat någon enda sådan punkt, känner jag herr statsrådet
illa örn inte herr statsrådet just skulle ha invänt: »Här tala herrarna så vackert
örn att ni vilja ha besparingar. Nu ha ni ju prövat förslaget, men inte på en
enda punkt lia ni kunnat komma med några anvisningar örn var besparingar
skulle kunna ske!»

Jag är alldeles förvissad örn att en sådan invändning skulle ha riktats emot
oss, om vi inte kunnat peka på några punkter där besparingar kunde ske.

Nu har herr statsrådet uttalat att herr statsrådet skall göra besparingar, där
de kunna göras. Jag är fullt övertygad om allvaret i denna deklaration och
hyser även tilltro till herr statsrådets förmåga, när herr statsrådet vill genomföra
någonting, att se till att sparsamhet iakttages. Dock anser jag i nuvarande
läge och med hänsyn till den stora utgiftssumma, som vi här ha att taga ställning
till och icke kunnat ingående pröva, att det till och med vore på sin plats
att riksdagen gör det allmänna uttalande, som vi föreslagit. Jag finner därför
inte någon anledning att ta åt mig den kritik, som statsrådet riktat emot oss
för att vi peka på vissa speciella punkter, där vi anse att man kunde vara mera
sparsam.

Herr von Heland: Herr talman! Det är ju allmänt känt att det i riksdagen
från alla håll ständigt talas om att man vill spara. Men, det är också på det
sättet, att varje gång man visar på någon direkt punkt, där det skulle kunna
sparas, så stöter det alltid på patrull hos någon. Då känner man sig alltid på
något håll illa berörd, och då försöker den, som känner sig illa berörd, att få
upp en stämning emot detta besparingsförslag.

I reservationen är det endast vissa uppslag, som man kommit fram med. Och
de äro inte alldeles lösliga. Ty exempelvis när det gäller jägarbataljonen i
Kiruna stöda vi reservanter oss på den militära byggnadsutredningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt nied godkännande av utskottets
motivering samt vidare på bifall till utskottets hemställan med den
ändring i motiveringen, som förordats i den av herr Gränebo m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr von Heland begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller tredje särskilda utskottets i utlåtande nr 5 gjorda hemställan
med godkännande av utskottets motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Gränebo m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter sär FÖrsta

kammarens protokoll 19J/2. Nr #4. 11

162

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Förordningsförslag
om
krigslconiunktifskatt.

Ang. vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond. (Forts.)
skilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr von Heland begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 39.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av tredje särskilda utskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl Maj:ts propositioner nr 279 angående anvisande
av medel för vissa byggnadsföretag å Järvafältet samt nr 309 angående
ordnande av Göta pansarlivgardes förläggning å Järvafältet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande
att vidtaga ändring i gällande reglering beträffande användningen av inom
landet framställd sprit; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet
år 1942 i fråga örn taxeringsförfarandet år 1943.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 36, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt
för år 1942, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 15 maj 1942 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 287, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1942 samt

2) förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller
köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Till utskottets behandling hade överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen: _

1) de likalydande motionerna nr 271 i första kammaren av friherre BeckFriis
m. fl. och nr 392 i andra kammaren av herr Karlsson i Granebo m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 272 i första kammaren av herr Bernhard
Nilsson och herr Bondeson samt nr 393 i andra kammaren av herr Janson i
Frändesta m. fl.,

3) de likalydande motionerna nr 273 i första kammaren av herr hundberg

m. fl. och nr 394 i andra kammaren av herrar Lundberg i Hälsingborg och
Olson i Göteborg samt .

4) motionen nr 386 i andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile m. il.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

163

Förordning sförslag om krig skonen n klar skatt. (Forts.)
Till behandling i samband med förevarande proposition hade utskottet funnit
lämpligt upptaga följande under motionstiden vid riksdagens början
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

1) motionen nr 42 i andra kammaren av herr Åqvist, .

2) motionen nr 186 i andra kammaren av herr Hansson i Skediga och

3) motionen nr 230 i andra kammaren av herr Lundell.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 287 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,

1) antaga under punkten infört förslag till förordning om krigskonjunkturskatt
för år 1942;

2) antaga under punkten infört förslag till förordning med särskilda bestämmelser
beträffande taxering för inkomst år 1943 av ersättning på grund
av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg;

B) att följande motioner, nämligen:

väckta inom första kammaren:
nr 271 av friherre Beck-Friis m. fl.,

» 272 » herr Bernhard Nilsson och herr Bondeson,

» 273 » herr Sundberg m. fl.,
väckta inom andra kammaren:
nr 42 av herr Åqvist,

» 186 » herr Hansson i Skediga,

» 230 » herr Lundell,

» 386 » herr Svensson i Ljungskile m. fl.,

» 392 » herr Karlsson i Granebo m. fl.,

» 393 » herr Janson i Frändesta m. fl. samt
» 394 » herrar Lundberg i Hälsingborg och Olson i Göteborg,
måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut

anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Beträffande förslaget i dess helhet hade reservation avgivits av herr Lundell,
som av angivna orsaker hemställt, att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 287.

Vid utlåtandet funnos fogade särskilda yttranden av, utom annan,

1) herrar Egnell och Jonsson i Skedsbygd;

2) herr Velander, som bland annat gjort vissa uttalanden angående krigskonjunkturbeskattning
av inkomst av skogsbruk;

3) friherre Lagerfelt och herr Bengtsson, som instämt i det av herr Velander
avgivna yttrandet, såvitt detsamma avsåge krigskonjunkturbeskattning
av inkomst av skogsbruk.

Rörande sättet för betänkandets föredragning yttrade

Herr Bärg, Johan: Herr talman! I avseende å föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 36 får jag hemställa, att detsamma må företagas
till avgörande punktvis och punkten A 1 på det sätt, att till en början
föredrages det av utskottet däri framställda förordningsförslaget paragrafvis
och, där så erfordras, momentvis, med iakttagande att de vid förslaget fogade
anvisningarna behandlas i sammanhang med de paragrafer, vartill de höra, samt
att promulgationsstadgande, ingress och rubrik förekomma sist, varefter utskottets
hemställan föredrages; att vid behandling av den paragraf, varom först
uppstår överläggning, denna må omfatta betänkandet i dess helhet; samt att

164

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Förordnings förslag om krig skon junk tur skatt. (Forts.)
författningstext ej må behöva uppläsas i vidare män, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A 1.

U tskottets förordnings förslag.

1 §■

Denna paragraf lydde:

För inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och
kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller
dessförinnan rådande krigskonjunktur, skall i den omfattning och på det
sätt nedan stadgas för år 1942 erläggas krigskonjunkturskatt till staten.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Som herrarna ha behagat finna föreligger
nu ett omarbetat förslag till krigskonjunkturskatt. I detta har man strävat
efter att åstadkomma vissa ändringar och vissa förtydliganden och tillgodose
åtskilliga önskemål, som från olika håll ha framställts. Redan under tidigare
år ha sådana önskemål framställts, som man först nu har ansett sig kunna
taga hänsyn till.

Det främsta av de önskemålen gällde, att hänsyn borde tagas till försämring
av penningvärdet. Dessa önskemål ha tillgodosetts genom det s. k. utjämningsavdraget
och vissa andra anordningar med liknande syfte. Utjämningsavdraget
har visserligen av departementschefen närmast motiverats på det sättet,
att krigskonjunkturskatten är en skatt på ökning av inkomst och att, örn en
längre tid förgår från den tidpunkt, då ökningen ägde rum, själva motiven
för skatten bli svagare, varför en viss utjämning mellan de skattskyldiga är
på sin plats. Denna motivering har utskottet visserligen godkänt, vilket dock
inte hindrar att när riksdagen förut ställt i utsikt hänsynstagande till den
ökade prisnivån, detta nu måste anses ha skett.

Utjämningsavdraget, som i regel utgör 15 procent av 1937 och 1938 års
medelinkomst, den s. k. jämförelseinkomsten, har beträffande aktiebolagen
maximerats enligt ungefär den tankegången att i detta särskilda hänseende
såsom jämförelseinkomst ej godkännes mer än 12 procent av bolagets arbetande
kapital. D. v. s. till grund för beräkning av utjämningsbidraget får inte
läggas ett större belopp. Denna begränsning skulle dock ej gälla för en jämförelseinkomst
intill 50,000 kronor. Skall avdraget verka utjämnande, kan
man ju tycka att det saknas anledning att alltför mycket öka förmånerna för
ett bolag, som redan 1937 och 1938 hade det mer än väl ställt och nu varje år
på nytt drar fördel av sin höga jämförelseinkomst. Syftet med utjämningsavdraget
framgår för resten desto tydligare därigenom att det alltid får räknas
till minst 15 procent av merinkomsten, vilket betyder att företag med en
jämförelsevis sämre jämförelseinkomst få sin ställning förbättrad.

Det har uppgivits att man hos myndigheter som sysslat med krigskonjunkturskatten
kommit till den uppfattningen, att de ojämna jämförelseinkomsterna
varit krigskonjunkturskattens mest iögonfallande svaghet. Redan förra året
gjorde bevillningsutskottet vissa uttalanden som syftade till en justering uppåt
av de sämsta jämförelseinkomsterna. Nu ha både av skatteberedningen och
departementschefen gjorts ytterligare uttalanden i samma riktning, och dessa
uttalanden har utskottet i år understrukit. Det har nog också klagats över att
man hos olika prövningsnämnder rätt olika bedömt sannolikhetsbevisning örn
s. k. naturlig utveckling, d. v. s. sådan argumentering som avsett att göra

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

165

Förordnings förslag örn krin ^konjunktur skatt. (Forts.)
det sannolikt att företagen skulle gått framåt även om det inte blivit krig.
Aven i den punkten lia gjorts vissa uttalanden, av vilka det otvetydigt framgår
att man skall nöja sig med en god sannolikhetsbevisning och inte kräva en
bevisning som är närapå bindande, över huvud har utskottet mycket tydligt
givit till känna sin uppfattning att taxeringsmyndigheterna böra söka hjälpa
de skattskyldiga till rätta, så att de icke på grund av bristande kännedom örn
de möjligheter som stå dem till buds skola behöva lida rättsförluster. Lagstiftningen
örn krigskonjunkturskatt är enligt sin natur så invecklad, att man
icke får begära för mycket av den enkle skattskyldige beträffande hans möjligheter
att förstå bestämmelserna. I rättvisans namn bör nog emellertid sägas
ifrån att det torde vara nära nog ogörligt att utan grov schablonisering förenkla
en skatt, som måste taga hänsyn till ändringar av dolda reserver, olika
metoder för lagervärderingar och andra sådana förhållanden, som väl endast
räkenskapsspecialister fullt behärska.

Bland andra krav på reformer som brukat framställas har ett gällt rätten
att mot ett års inkomstökning kvitta ett annat års inkomstminskning. Man
har menat, att det vore riktigt att betrakta hela krigskonjunkturtiden såsom en
enda sammanhängande period. Redan förra året togs ett stort steg i den riktningen
genom att medge rätt att få skatten påförd provisorisk, örn vinsten avsatts
till s. k. kostnadsutjämningsfond, och sedermera få den restituerad, örn
fonden ett senare år användes för omkostnader. Denna anordning har nu i propositionen
utvecklats och påbyggts, och utskottet har tagit ett ytterligare steg
i tillmötesgående riktning. Även i det fall då någon först haft inkomstminskning
år 1940 och sedermera inkomstökning 1941 kan enligt årets förslag avräkning
mellan de båda åren ske, vilket således är en annan betydelsefull
nyhet.

Vidare ber jag att få erinra örn de förslag, som avse att från krigskonjunkturbeskattningen
avskilja ett antal mindre inkomsttagare. Man har satt en så
att säga dubbel gräns. Ingen enskild person skall krigskonjunkturbeskattas
som ej vid den vanliga statsbeskattningen kommer upp till ett taxerat belopp
överstigande 6.000 kronor, och jämförelseinkomsten skall alltid utgöra minst
3,000 kronor. Den sista bestämmelsen innebär, att just den inkomst, som skall
krigskonjunkturbeskattas, måste uppgå till åtminstone 6,500 kronor, ty utom
jämförelseinkomsten, 3,000 kronor, gå 500 kronor bort genom utjämningsavdrag
och avrundning och 3,000 kronor genom det s. k. skattefria bottenavdraget.
I motioner har yrkats, att 6,000-kronorsgränsen skall höjas till 8,000 kronor,
men bevillningsutskottet har ansett, att det i propositionen framlagda
förslaget — för vilket jag nyss redogjorde — går tillräckligt långt. Då dessa
föreskrifter gälla även jordbruk, torde det vara tydligt, att det inte blir många
av vår stora jordbruksbefolkning som träffas av skatten.

Beträffande jordbruket innebär för resten årets förslag, utom bestämmelserna
örn jämförelseinkomst och utjämningsavdrag, egentligen endast att den
förenklade schablonmetod för inkomstberäkningen, som benämndes bruttometoden,
avskaffats, vilket ju har skett i överensstämmelse nied önskemål från
jordbrukarhåll.

Vad slutligen skogsbruket angår, medför ju propositionen en avsevärd befrielse
utöver vad som borde följa ur ren beskattningssynpunkt. Enligt eljest
gällande bestämmelser skulle kanske 15 ä 20 procent av vad man får för avverkningen,
med avdrag av 3,000 kronor, beskattas. Vi antaga t. ex. att det
gäller en avverkning om 30,000 kronor och att 20 procent därav, d. v. s. 6,000
kronor, egentligen skulle beskattas, dock efter avdrag av 3,000 kronor. Nu
är det emellertid så ordnat, att i direkt syfte att stimulera till avverkningar
ett särskilt avdrag får göras med 5 procent av bruttointäkten, som var 30,000

166

Nr 24.

Torsdagen den IS juni 1942.

Förordningsförslag örn krig skonjunktur skatt. (Forts.)
kronor, d. v. s. med 1,500 kronor. Till sist återstår då att beskatta 4,500 kronor,
d. v. s. efter 3,000-kronorsavdraget 1,500 kronor, varav skatten netto
blir ungefär en tredjedel eller omkring 500 kronor. Är det så att hela avverkningen
är i förhållande till skogsegendomens värde mycket stor, så att den
väsentligen överstiger ett års avkastning, faller troligen skatten bort helt och
hållet, ty reglerna äro så skrivna, att de i förhållande till avkastningens storlek
större avverkningarna direkt gynnas för att örn möjligt fä fram ökat intresse
för stora avverkningar med hänsyn till den rådande bränslesituationen.
I slutet av bevillningsutskottets betänkande finnas några av en fackman utarbetade
exempel, som visa, hur det hela fungerar.

Örn herrarna vilja besvära sig med att se något på dessa exempel, ge de ju
en mycket tydlig bild av hur skonsamt man gått fram vid beskattningen av
skogsbruket. Det måste ju vara fråga örn ganska stora avverkningar för att
det skall bli någon skatt alls. Endast örn vederbörande haft inkomstökning
å jordbruk, kan det anses troligt, att det blir krigskonjunkturbeskattning vid
t. ex. en avverkning understigande omkring 20,000 kronor, och vid större avverkningar
blir skatten dock ganska blygsam. I det av exemplen, där skatten
blir högst, är det fråga örn en avverkning på över 1 miljon kronor, men skatten
stannar vid omkring 29,000 kronor.

Som herrarna finna av utlåtandet äro till detsamma fogade åtskilliga särskilda
yttranden. Dessa utmynna icke i några särskilda yrkanden, men de belysa
dock hur man från olika håll ser på denna skatt. Där beröras också ett par
av de motioner som väckts i fråga om skogsbrukets beskattning.. Av dessa yttranden
och vad som anföres i utskottets betänkande framgår, att skogsbeskattningen
sådan den har praktiserats hittills icke givit mycket i statsintäkter. I
de norrländska länen har ju trots de stora avverkningarna praktiskt taget
icke förekommit någon som helst skatt av denna art. Icke desto mindre har
man i det faktum att denna skatt finns till sett en fara för att skogsägarna
av rädsla att drabbas av en skatt, som i verkligheten inte på långt när når
dem, skulle avstå från att företaga önskvärda avverkningar. Detta är, säger
man, ett psykologiskt moment som icke får underskattas. Utskottet anser,
vilket kraftigt understrukits, att man genom propaganda borde beflita sig örn
att göra klart för skogsägarna hur ofarlig, örn jag så får säga, denna skatt
i de allra flesta fall är, så att de icke av fruktan för att drabbas av något,
som kanske aldrig når dem, avstå från att fullgöra en så samhällsnyttig gärning
som att bidraga till vår bränsleförsörjning.

Man kan kanske med ett visst berättigande fråga: vad tjänar det då till
att dräs med en skatt, som ger så litet, om man har grundade skäl att antaga
att den verkar hämmande på vår bränsleanskaffning? Det kanske icke är så
lätt att ge ett för alla godtagbart svar på den frågan, men det finns i alla
fall andra psykologiska moment än de som jag nyss vidrörde och som kunna
verka i hämmande riktning när det gäller bränsleanskaffningen. Det kan
nämligen tänkas avverkningar eller försäljningar av den beskaffenheten, att
det skulle te sig ganska oriktigt, örn någon krigskonjunkturskatt därvid icke
skulle uttagas, samtidigt som denna beskattning i fråga örn rörelse drabbar
så pass kraftigt som den ändå gör. Att helt generellt undantaga en så stor
näringsgren som skogsbruket från den princip, som i övrigt ligger till grund
för krigskonjunkturskattens uttagande, skulle kanske kunna framkalla en
misstämning, som icke vore samhällsnyttig. Jag tror icke att det skulle främja
medborgarnas tilltro till att de behandlas med jämlikhet och rättvisa vid
beskattningen, örn det ute i landet sprede sig den uppfattningen, att statsmakterna
avsiktligt ha undantagit hela skogsbruket från skyldigheten att betala
någon sorn helst krigskonjunkturskatt, även om man vore medveten örn att

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

167

Förordningsförslag om k rias k o njun k turs katt. (Forts.)
det icke skulle medföra några större inkomstbelopp för staten örn skogsbruket
verkligen fullgjorde denna skyldighet. För min del tror jag att ganska
starka skäl tala för att man ändå bör beskatta även detta näringsområde,
särskilt om man i så hög grad som man gjort beflitar sig örn att se till att
denna beskattning icke på något sätt kommer att verka oskälig.

Herr talman! Det är dessa synpunkter som ha varit vägledande för utskottet,
och med anförande av dem ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Velander: Herr talman! Jag skall avstå från att syssla med de lättnader
och jämkningar i det nuvarande förslaget i förhållande till den gällande
krigskonjunkturskatteförordningen, som bevillningsutskottets ärade ordförande
här antydde. I den mån dessa lättnader och jämkningar innebära reella
eftergifter till förmån för den skattskyldige noteras de givetvis med. tacksamhet.
De mest betydelsefulla lättnaderna ligga emellertid enligt mitt förmenande
däri att man nu starkt betonat, att alltför stora krav icke få ställas på
bevisningen å den skattskyldiges sida och att beskattningsmyndigheterna icke
få anlägga alltför fiskaliska synpunkter. Mina reflexioner i övrigt skola ansluta
sig till det av mig vid utskottsbetänkandet fogade särskilda yttrandet..

I detta yttrande beröres till en början frågan örn krigskonjunkturbeskattning
av inkomst av skogsbruk. Jag har därvid kommit till det resultatet, att en
dylik beskattning icke längre bör ifrågakomma. Motiven härför äro icke av
principiell art. Jag är beredd att utan vidare medge, att kravet på likställighet
mellan olika förvärvskällor i beskattningshänseende närmast leder fram
till att icke heller skogsbruket skall undantagas från krigskonjunkturbeskattning.
Huvudsynpunkten för mig är emellertid det nära sambandet särskilt i nuvarande
läge mellan denna beskattning och angelägenheten av att på allt sätt
söka befordra landets bränsleförsörjning och skogsindustriernas förseende med
nödiga råvaror. Därtill kommer en synpunkt, som ju också utskottets ärade
ordförande berörde, nämligen att skogsbrukets krigskonjunkturbeskattning
icke kan påräknas lämna något nämnvärt tillskott till statsverkets inkomster.
För år 1941 exempelvis erlades icke ett öre i krigskonjunkturskatt av skogsbruket
inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
alltså fyra av våra egentliga skogslän. För Gävleborgs län synes resultatet, örn
man tar hänsyn till bottenavdraget å 3,000 kronor, i stort sett ha varit detsamma.
Man kan således inte påstå, att det här gäller en beskattningsform, som
kommit att belasta det norrländska skogsbruket. För hela landet lämnade
krigskonjunkturskatten för skogsbrukets vidkommande en avkastning på cirka
en miljon kronor. Med hänsyn till den vidgade avdragsrätt, som i den nu föreliggande
propositionen förutsättes, torde avkastningen för år 1942, för den
händelse propositionen godkännes, komma att bli ytterst minimal, även örn man
utgår ifrån att skatteunderlaget med hänsyn till prisstegring och avverkningarnas
omfattning kan komma att väsentligt ökas i jämförelse med 1941 års.

I propositionen förekomma inga som helst antydningar örn vad krigskonjunkturskatten
i fråga örn skogsbruket beräknas ge. Förmodligen har det varit
svårt att verkställa dylika beräkningar, och de lia kanske också från departementschefens
synpunkt befunnits överflödiga. Den frågan måste dock inställa
sig, huruvida det icke redan med hänsyn till den blivande avkastningens
utomordentligt blygsamma omfattning kunde vara motiverat att i fråga örn
skogsbruket avskaffa denna skatteform, som dock för sin tillämpning ostridigt
kräver en invecklad teknisk apparat samt omfattande utredningar och arbete
ifrån den skattskyldiges sida och vars slutliga resultat, hur det än utfaller, regelmässigt
måste bli synnerligen irrationellt och mycket ojämnt olika skatt -

168

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Förordning sförslag om krig skonjunktur skatt. (Forts.)
skyldiga emellan. Det förefaller också som om man till stöd för bibehållande
av en krigskonjunkturbeskattning av skogsbruket icke kari åberopa synpunkter
som sammanhänga med spörsmålen örn en önskvärd prisstabilisering och
ett upprätthållande så långt möjligt av ett stabilt penningvärde.

Emellertid synes man nu på de flesta håll vara ense om att krigskonjunkturbeskattningen
av skogsbruket i betydande utsträckning verkat återhållande på
avverkningarna i våra skogar. Även örn detta, såsom departementschefen förutsätter,
kan antagas lia i stor utsträckning haft sin grund i felaktiga föreställningar
om beskattningens innebörd och storlek, utgör det dock en mycket
allvarlig sak. Bränslekommissionen, industrikommissionen och priskontrollnämnden
ha, såsom känt, redan i början av året i en gemensam framställning
till Kungl. Maj :t uttalat allvarliga farhågor för krigskonjunkturskattens återhållande.
verkningar i detta hänseende, en uppfattning som mycket starkt understrukits
i avgivna yttranden över denna framställning. För innevarande
avverkningsår komma avverkningarna säkerligen att mycket väsentligt understiga
de kvantiteter, varpå försörjningsplanen beträffande bränsle och råvaror
för skogsindustrierna grundats. Jag skall icke närmare ingå på dessa ting;
de äro kanske i någon mån ömtåliga. Jag vill endast konstatera, att föreliggande
uppgifter, varom ingen här i kammaren behöver vara i okunnighet, rent
siffermässigt markera ett synnerligen allvarligt läge för landets försörjning
med dessa livsviktiga förnödenheter. När så är fallet, synes det åtminstone
mig, som örn det knappast skulle vara någon mening med att fördjupa sig i en
diskussion örn i vilken omfattning krigskonjunkturbeskattningen bidragit till
uppkomsten av detta läge eller hur den lämpligen bör omläggas för att den i
fortsättningen skall stimulera till ökade avverkningar. Då krigskonjunkturskatten
i pengar räknat icke ger något att tala om och då dess skadeverkningar
på detta område knappast av någon bestridas, måste en diskussion om principer,
mer eller mindre allmängiltiga, träda i bakgrunden. Det går säkerligen
icke heller att övertyga skogsägaren örn att det av statliga organ bestämda
priset på den ved. som han ålägges att uttaga i sin skog och som i många fall
icke lämnar honom något netto, skulle inrymma en typisk krigskonjunkturvinst.
en ur samhällets synpunkt icke önskvärd inkomst, som man, för att
tala med utskottet, måste ur rättvisesynpunkt göra till föremål för en betydande
särbeskattning. Skogsägaren vet emellertid, att skatten finnes, och han
vet, att elen uppbäres av dylika tankegångar. Han anar kanske, att denna skatt
nu eller i framtiden kan komma att träffa honom med tämligen stor tyngd. Han
frågar sig måhända även, hur finansministern kommer att utforma krigskonjunkturbeskattningen
år 1943. Det blir ju avgörande för huruvida avverkningarna
under detta år komma att bli föremål för krigskonjunkturbeskattning
eller icke. Krigskonjunkturbeskattningen utgör således för skogsägaren
en risk, och det må förlåtas honom, örn han icke alltid äger eller kan äga full
klarhet om dess reella innebörd.

Med detta har jag endast velat antyda de psykologiska moment, vari man
ju säger att krigskonjunkturskattens oförmånliga återverkningar på skogsägarens
benägenhet att företaga avverkningar regelmässigt bottna. Dessa återverkningar
äro med mitt sätt att se knappast någon teoretisk spekulation. De
utgöra en praktisk realitet, med vilken man bör räkna, en realitet som nog lär
kunna omvittnas av dem, som ute i landets olika delar erhållit en närmare kännedom
örn den inställning, som skogsägarna företräda, och de tankar, som de
föra till torgs. Skogsägarna börja nog att bli i någon män trötta på det klander,
som understundom riktas mot dem, och på den mångfald av föreskrifter
och tvångsregler, som undan för undan se dagen. De vilja icke i det långa
loppet låta sig kommenderas. De önska förtroende och hänsyn, och örn de

Torsdagen den 18 juni 1942.

>ir 24.

16»

Förordning sförslag om krig skonjunktur skatt. (Forts.)
mötas därmed, det vill åtminstone jag förutsätta, äro de också beredda till
samarbete.

Utskottets ärade ordförande sökte uppvisa, att det även i fråga om stora avverkningar
dock blev en mycket ringa krigskonjunkturskatt, som vederbörande
kunde drabbas av. Man kan då fråga: är det så absolut nödvändigt att företagare
av dessa stora avverkningar, vilka förmodligen också äro stora inkomsttagare,
skola göras till föremål för en särbeskattning i krigskonjunkturskattens
form för att de skola föranledas att utgöra en skälig och lämplig tribut till det
allmänna? På sid. 64 i utskottets betänkande finns återgiven en tabell, som förtjänar
särskild uppmärksamhet. I den mån det varit mig möjligt har jag sökt
att kontrollera de siffror, som där anges. De äro efter allt att döma riktiga. Örn
det nu, såsom utskottets ordförande utgick ifrån, är fråga örn en stor skogsägare
—- han talade örn en miljonavverkning — förutsätter jag att det också
är fråga örn en stor inkomsttagare. Låt oss antaga att denne inkomsttagare i
vanliga fall har en inkomst av 60,000 kronor. För varje ökning av inkomsten
över 60,000 kronor till 100,000 kronor får han med en viss antagen kommunalskatt
för den del av inkomsten, som ligger över 60,000 kronor, betala 69 procent
i direkt skatt. Skulle det vara fråga om en inkomst på över 100,000 kronor,
blir det en beskattning av 84 procent. Men låt oss också se, hur saken ställer
sig för mindre inkomsttagare. Örn vi sålunda ha en inkomsttagare, som normalt
har 3,000 kronors inkomst, och denne lyckas höja sin inkomst med 1,000,
2,000 eller 3,000 kronor, kommer den direkta beskattningen på ökningen av
denna ringa inkomst att belöpa sig till 30 procent. Skulle det vara fråga örn en
inkomsttagare, som normalt har 10,000 kronor i inkomst, och han lyckas förvärva
en merinkomst av 2,000 kronor, bli dessa 2,000 kronor beskattade med 39
procent. Skalan eller progressionen stiger sålunda mycket kraftigt. Jag skall
icke återge ytterligare exempel. Det förefaller mig emellertid som om man icke
utan vidare bör utgå ifrån att man för att komma fram till en även ur fiskaliska
synpunkter mycket tillfredsställande beskattning behöver tillgripa krigskonjunkturbeskattningen.

Utskottets ärade ordförande förklarade, att man ur psykologiska synpunkter
icke kunde underlåta att taga med även denna förvärvskälla, skogsbruket, vid
krigskonjunkturbeskattningen, då för motsatt fall andra skattskyldiga skulle
känna sig orättvist behandlade. Gentemot detta vill jag säga, att, örn dessa
andra skattskyldiga ha klart för sig, att krigskonjunkturskatten i fråga örn
skogsbruket, såsom jag påpekat, ger mycket litet i statsinkomster, medan dess
blotta existens rent psykologiskt medför uppenbara svårigheter för vår försörjning
med mycket viktiga råvaror, då äro dessa andra skattskyldiga föremål
för en villfarelse av samma art som de skogsägare, som icke drabbas av krigskonjunkturskatten,
men som av rädsla för densamma icke våga anstränga sig
till det yttersta för att, såvitt på dem må ankomma, fullgöra erforderliga avverkningar.
Det är för övrigt för mig en öppen fråga, om man överhuvud taget
kan tillvita landets skogsägare något sådant som att de under nu löpande avverkningsår
icke gjort sitt allra yttersta. Jag tror, att de lia gjort så gott de
kunnat med hänsyn till tillgången på arbetskraft och transportmedel. Men det
gäller ju, såsom vi alla veta, icke bara att få fram de virkeskvantiteter, som
man skäligen kan ålägga dem att taga ut ur sina skogar, utan att i största möjliga
utsträckning stimulera dem till att utöver dessa tvångsvis ålagda avverkningar
anstränga sig för att åstadkomma åtskilligt därtill. Jag skulle tro, att
detta är förutsättningen för att vi på ett nöjaktigt sätt skola kunna tillgodose
vår bränsleförsörjning under det år som stundar, örn detta nu överhuvud taget
låter sig göra.

Beträffande innehållet i övrigt i mitt till utskottsbetänkandet fogade ytt -

170

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Förordnings förslag oni krig skonjunk turskatt. (Forts.)
rande skall jag fatta mig kort. I fråga om begränsningen av utjämningsavdraget
för juridisk person med en jämförelseinkomst överstigande 50,000 kronor
till att omfatta 15 procent å allenast den del av jämförelseinkomsten, som ej
överstiger 12 procent av eget kapital i förvärvskällan, måste jag säga, att jag
icke har kunnat frigöra mig från det intrycket, att denna reduktionsregel eller
spärr är tillkommen helt ur fiskaliska synpunkter. Man har efter tidigare utfästelser
icke kunnat underlåta att tillmötesgå kravet på hänsyn till penningvärdets
försämring, och man har kommit fram till att man kanske icke kunde
stanna vid lägre procenttal för jämförelseinkomsten än 15 procent. Detta har
alltså måst bliva den allmänna regeln. Sedan har man emellertid satt sig ned
och funderat över vad som ur rent fiskaliska synpunkter komme att bli resultatet
därav. Resultatet skulle då, har man funnit, beträffande de större inkomsterna
resp. de större företagen bli sådant, att krigskonjunkturskattens avkastning
skulle komma att nedgå i mycket stor utsträckning. Den kanske skulle
komma att nedgå med 50 ä 60 procent av vad som skulle inflyta, örn man överhuvud
taget icke inläte sig på någon spärregel. Jag reserverar mig dock i fråga
örn procenttalet, det kan hända, att siffran icke är fullständigt exakt; jag har i
alla fall fått den uppfattningen, att det skulle röra sig örn någonting ditåt.
Jag anser i varje fall, att man icke får anlägga fiskaliska synpunkter, när det
gäller en beskattningsform som krigskonjunkturskatten, på sådant sätt att
principen, att fiktiva vinster icke skola beskattas, eftersättes.

Jag skall emellertid, herr talman, icke vidare fördjupa mig i dessa ting utan
inskränker mig utöver det sagda till att hänvisa till de yttranden, som avgivits
av näringslivets organisationer och som finnas redovisade i propositionen. Jag
ansluter mig sålunda i stort sett till de synpunkter, som framkommit i dessa
yttranden. Det är därför också uppenbart, att jag icke kan dela utskottets uppfattning
att genom förslaget full och önskvärd hänsyn tagits till principen örn
att fiktiva vinster icke böra beskattas.

Att räntesatsen vid restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt
skall nedsättas från nu gällande 3 procent till 21/2 procent har jämväl synts
mig opåkallat. Förskjutningarna i ränteläget sedan år 1941, örn nu sådana förekommit,
hava näppeligen motiverat ett aktualiserande av en diskussion därom
för närvarande. För övrigt torde väl, såsom redan från annat håll anförts, kunna
sägas, att en provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, i den mån den blir
föremål för restitution, kan betraktas såsom ett lån till staten, löpande på obestämd
tid. Räntan å ett sådant lån borde då sättas i relation till exempelvis
räntefoten å statens obligationslån och icke till räntan vid mer eller mindre
kortfristiga placeringar, där kapitalägaren som regel när som helst kan förfoga
över sitt kapital.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till dessa reflexioner och avser jag
att vid föredragning av de olika paragraferna i författningsförslaget ställa särskilda
yrkanden beträffande lagtextens formulering.

Herr statsrådet Wigforss: Jag tror inte att kammaren väntar eller önskar
någon stor debatt örn grundtankarna i krigskonjunkturskatten. Den är ju inte
någon ny skatt; det som kan sägas för och emot den har sagts många gånger,
och jag förmodar att de olika meningsriktningarna icke lyckas övertyga varandra.
Det enda man med bestämdhet vågar säga är att de ändringar i krigskonjunkturskatten,
som ha gjorts både förra året och i år, i grund och botten
äro tillmötesgående emot den opinion, som mycket starkt har understrukit de
ogynnsamma verkningarna av krigskonjunkturbeskattningen. Att denna till
sist i sin nuvarande form måste framstå som en kompromiss emellan dessa olika
riktningar, det är självklart, och det är som en sådan kompromiss, som man

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

171

Förordningsförslag örn krig skonjunk tur skatt. (Forts.)
ifrån regeringens sida hade väntat, att den skulle kunna godtagas, och att man
inte genom att riva upp meningsmotsättningen skulle på vissa punkter motverka
kompromissens syfte.

Det är ju alldeles självklart, att herr Velander har rätt, när han påpekar de
mycket höga skattesatser, som för närvarande tagas ut av alla enskilda, och
med de beslut som riksdagen just i dessa dagar håller på att fatta, är det väl
ingen som väntar annat än att dessa mycket höga skattesatser komma att få
äga bestånd. Men man kan inte med erinring örn dessa höga skattesatser och att
dessa stiga för varje skikt av högre inkomst komma ifrån den skillnad som
fortfarande finns emellan personer som lia sina inkomster oförändrade eller
kanske till och med försämrade på grund av krisen och personer som ha fått
sina inkomster starkt ökade på grund av krigskonjunkturen. Jag tror inte det
är möjligt att ta ur den stora allmänheten den känslan, att den som har fått en
stark inkomstökning på grund av krigskonjunkturen har lättare att betala en
större del av denna inkomstökning än den som har sin inkomst oförändrad, och
det är ju den jämförelsen, som man måste göra; det är hela motiveringen för
krigskonjunkturskatten. Det är ju inte bara i vårt eget land, som det finns en
sådan skatt, utan vi se ju att i hela världen den meningen segrat ■— som visserligen
alldeles avviker från herr Velanders — att i grund och botten äro krigsvinster
icke berättigade, de borde inte finnas, och i den mån som man verkligen
kan draga in dem till det allmänna, gör man inte annat än vad som är
riktigt.

Det är klart att svårigheten att faställa vad som är krigsvinst inte är liten,
men man vågar nog påstå, att den svenska krigskonjunkturskatten har gått
längre än på något annat håll för att se till att inte vad som skulle kunna
kallas fiktiva vinster bli beskattade. Tyvärr talar jag utan någon mycket ingående
kännedom örn andra länders bestämmelser, men på grund av de referat jag
fått av dem har jag det intrycket. Man har genom den provisoriska skattepåföringen,
genom bestämmelserna örn fondering o. s. v. gjort det möjligt att undslippa
det som vi under det förra stora kriget verkligen hade att beklaga oss
över. Jag tycker därför inte heller att hela frågan om krigskonjunkturskatten
skulle behöva föranleda någon större diskussion.

Den punkt som särskilt har tagits upp och som jag anser mest ömtålig är
frågan örn skogsbruket. Jag skulle gärna vilja försöka hindra en diskussion
på den punkten, som jag tror skulle vara skadlig. Det är klart att på den punkten
stå också dessa låt mig säga litet känslomässiga uppfattningar emot varandra.
Jag kan mycket väl förstå den skogsägare som tycker att när han skall
ta ut av sin skog mer än han brukar göra och mer än han kanske skulle önska
göra, så är det hårt om han skall betala skatt för den merinkomst, han får på
detta sätt.

Lägg märke till att det endast är fråga örn merinkomsten på grund av att
varje kubikmeter ger en ökad vinst, inte örn merinkomsten på grund av att han
tar ut flera kubikmeter. Jag hoppas att inte det missförståndet förefinnes, att
en skogsägare får betala en sådan där oproportionerligt hög skatt på grund av
att han tar ut mer än vanligt. Det är endast på den högre vinsten på varje kubikmeter
som man tar skatt.

Jag kan, som sagt, mycket väl förstå den uppfattningen hos skogsägarna,
ilven örn jag känner fall, där de sagt att det första årets uttag sannerligen icke
varit till skada för deras skogshantering, utan snarare varit en mycket välkommen
hjälp, men å andra sidan få vi icke glömma, att den stora allmänheten
icke är skogsägare, utan den stora allmänheten har ingen, annan väsentlig beröring
med skogen än att den köper veden, och den tycker inte att veden är billig.
Jag tror tvärtom att man har en allmän uppfattning, att veden kanske är

172

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Förordnings förslag om krig skonjunktur skatt. (Forts.)
dyrare än den hade behövt vara. Att man i det läget skulle säga, att just de som
lia att tillhandahålla denna mycket, mycket dyrare vara skola behandlas på ett
särskilt hänsynsfullt sätt, det tror jag inte kommer att begripas. Men på grund
av att dessa olika meningar stå emot varandra, har förslaget i regeringens proposition,
såsom väl alla torde lia lagt märke till, blivit vad jag skulle vilja kalla
ett försök att komma fram till en samförståndslösning, där båda sidorna fått
jämka på sina ståndpunkter i en gemensam övertygelse om att vilka meningsskiljaktigheter
som än finnas bland dem som närmare ha sysslat med denna
skatt, så äro de av mycket, mycket underordnad betydelse i jämförelse med vad
jag skulle vilja kalla de missförstånd beträffande hela skatten som förefinnas
inte minst kanske bland skogsägare, den överdrivna föreställning som finns om
olägenheterna för skogsägarna av denna skatt. Därför har det förefallit vara
ett mycket stort gemensamt intresse, att man skulle komma fram till en sådan
samförståndslösning, att man med gott samvete kunde från alla sidor säga till
skogsägarna, att de ha fått så högst betydande lättnader, en sådan favör, att
det icke finns någon anledning för dem att vara bekymrade. Jag tror det vöre
ledsamt, om ^diskussionen här i dag skulle taga en sådan form, att det goda
syftet för vår bränsleförsörjning med de lättnader i krigskonjunkturbeskattningen
som vidtagits skulle gå förlorade. Då finge man säga, att de som ha
givit med vig längre i fråga om lättnader än de egentligen skulle anse vara skäligt
lia gjort dessa uppoffringar utan någon nytta och att inte heller de som
skulle lia önskat större lättnader, men som lia jämkat sig åt andra sidan, vinna
det syfte som de ha trott sig kunna vinna genom denna överenskommelse.

Jag kan ju bara uttala önskemål ; jag förstår att var och en känner sig skyldig
att följa sitt samvete och göra så kraftiga attacker som man önskar emot beskattningen
av skogsbruket, men jag vill gärna vid början av denna debatt understryka,
att det finns en synpunkt på denna fråga örn skogsbeskattningen,
som gör att det icke är önskvärt, att motsättningarna blåsas upp till betydligt
mycket större proportioner än de i verkligheten ha.

Friherre Lagerfelt: Herr talman! Blott några ord för att motivera varför
jag instämt med herr Velander i hans yttrande till det betänkande, som nu är
före.

När det gäller avverkning av skog i nuvarande affärsläge, kan man i stort
sett skilja på två slag av avverkningar: sådan avverkning, som ägaren företar
frivilligt, och sådan avverkning, som han företar av tvång efter anmaning av
bränslekommissionen.

Jag erkänner gärna, att den inkomst, jordägaren har av den frivilliga skogsförsäljningen,
är lika värd att betala krigskonjunkturskatt för som någon annan
ökad inkomst, men förhållandet är enligt min mening annorlunda i fråga
örn den inkomst, skogsägaren har av sådan skog, som han säljer av tvång.

Det är givet, att alla måste hjälpas åt för landets bränsleförsörjning i dessa
tider. För att^ jordbruk, som är lyckligt nog att ha sin goda tillgång på skog
och kanske något mer än vad själva gården behöver, varifrån således då och
då kan göras någon liten försäljning av skog, är emellertid tvångsuttagning
av bränsle en farofylld hantering. Under några år kan det gå an att avverka
sådana sortiment, som i stor utsträckning inte äro lämpliga till annat än bränsle,
såsom vi nu få göra, och jag erkänner, att man får rätt bra betalt för veden.
Men den inkomst, som man får på den tvångsuttagna bränsleveden, är ett
tveeggat svärd. En sådan skogsegendom, som den jag nyss skildrade, har att
emotse, att efter några år dess tillgång på bränslesortiment är i huvudsak uttömd.
Ägaren står då inför valet att antingen kontant köpa sitt bränsle och
bekosta frakt därför eller att till bränsle hugga upp sådana sortiment, som

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

173

Förordningsförslag om krigskonjunkturskatt. (Forts.)
äro vida mer värda än att huggas till bränsle och brännas upp hemma på gården.

Det är inför en sådan framtidsutsikt som jag anser, att skyldigheten att
betala krigskonjunkturskatt för den inkomst, som den tvångsuttagna delen ger,
icke kännes tilltalande, och det är därför som jag anser, att denne skogsägare
borde befrias från att erlägga krigskonjunkturskatt för sådan vedförsäljning.

Häri instämde herr Bengtsson.

Herr Aronsson: Herr talman! Åtskilliga betänkligheter kunna nog anföras
i fråga örn olika detaljer i det här föreliggande förslaget. Av största vikt äro
dock de erinringar, som riktats mot att krigskonjunkturskatt uttages på skogsbruket
under nuvarande förhållanden. Sådant är enligt min uppfattning stötande
för rättskänslan och har redan visat skadeverkningar beträffande vår
bränsleförsörjning. Någon menar kanske, att med nuvarande vedpriser få jordbrukarna
in stora pengar, och då är det bara rättvist att de få skatta grundligt.
I tider som dessa ha emellertid skatterna måst skruvas upp högst avsevärt,
och örn folk får betala kanske 70 procent eller mera i skatt, kail det ju
inte vara så värst lockande att avverka skog till ved och virke.

När staten först sätter normalpriser, som kanske kunna förefalla rätt höga,
men varifrån dock skola avräknas väsentligt höjda avverknings- och transportkostnader,
uppgives det att detta skett i avsikt att locka till avverkning.
Och de, som inte vilja låta sig locka, vill man skrämma med åläggande och
tvång, och nu på sistone med risk av vite, som en krisinstitution skall utdöma.
När man så fått jordbrukarna att avverka, kommer man och pålägger
skatter, som örn det vore rena jobbarvinster, på dem man förmått eller tvingat
att avverka skog.

Sådant är inte bara stötande för rättskänslan, det är även skadligt för bränsleförsörjningen,
och alla myndigheter — till och med statsrådet Domö i sin
proposition beträffande tvångsawerkning — ha intygat, att jordbrukarna varit
lojala och över lag gjort så gott de kunnat, när det gällt att få fram ved.
Men lika säkert är att detta system — att först locka med priser och sedan ta
ifrån bonden pengarna genom denna oskäliga skatt — av många kommer att
uppfattas som falskhet och helt säkert kommer att skada den goda viljan, som
trots allt ändå finnes kvar hos våra jordbrukare och skogsägare.

Statsmakterna veta, att läget är allvarligt och att mycket beror av hur det
skall lyckas att genomföra vedprogrammet. Utskottet säger, att extra ordinära
åtgärder kunna anses påkallade för att befordra detta. Regeringen har som
nämnts kommit med förslag om nya tvångsåtgärder. Att vidtaga sådana, sedan
man genom olämpliga beskattningsåtgärder kanske ohjälpligt skadat den
goda viljan, vittnar enligt min uppfattning örn övertro på tvång och makt
och underskattande av andra enligt min mening bättre och lättare framkomliga
vägar. Och ännu lia, som nämnts, jordbrukarna icke brustit i god vilja.

Man hänvisar kanske till statens aldrig sinande behov av pengar, men
detta argument har utskottet gjort sitt bästa för att slå ihjäl i det här sammanhanget.
Man försäkrar ju, att krigskonjunkturskatten på skog kommer
att hållas inom så snäva gränser, att vedavverkningen icke därav kommer att
hållas tillbaka, ett förhållande som dock enligt mitt förmenande redan har
inträtt.

Nog komma vedavverkarna att få svårt att tro dessa försäkringar örn att
det inte är meningen att ta ifrån dem slantarna. Vanligt sunt förnuft säger
ju, att man beslutar en skatt för att få in pengar. Men är det nu så. att krigskonjunkturskatten
på skog inte kommer att ge några pengar — vad skall den
då vara bra för?

174

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Förordningsförslag om k ri g s k onjun k tur sk att. (Forts.)

Skogsuttag i en omfattning varom nn är fråga äro sannerligen inte för
skogsägarna i någon nämnvärd grad inkomster i vanlig mening, utan snarare
äro dessa att rubricera såsom en kapitalomflyttning. Örn landets intresse kräver
dessa jätteavverkningar, som ofta komma att drabba betydande skogsvårdsvärden
och som avse att till vedbränsle använda även bättre sortiment,
då är det knappast ansvarskännande att äventyra vedproduktionen genom
denna säkerligen okloka och, som det uppges, för statsverket föga inbringande
beskattningsåtgärd.

Det skulle vara ett bevis på realistisk uppfattning och saklighet, örn riksdagen
i anslutning till de synpunkter, som anförts av herrar Egnell, Jonsson
i Skedsbygd och Velander i deras särskilda yttranden, ville uttala sig för att
inkomst av skogsbruk undantages från krigskonjunkturbeskattningen.

Herr talman! Medveten om det lönlösa uti att yrka bifall till de av herrar
friherre Beck-Friis i denna och Karlsson i Granebo i andra kammaren väckta
motionerna, nödgas jag stanna vid ett instämmande i de av herrar Egnell,
Jonsson i Skedsbygd och Velander avgivna särskilda yttrandena, det sistnämnda
såvitt det avser krigskon junkturbeskattning av inkomst från skogsbruk.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! De två senaste talarna lia överhuvud
taget sysslat med krigskonjunkturbeskattningen på avverkningen av skog. Då
jag har att särskilt ägna mig åt detta område, vill jag här yttra några ord
örn det nu föreliggande förslaget.

Redan när man från början införde krigskonjunkturskatten, stod det klart,
att denna beskattningsform i vad den gällde inkomster av skogsbruk berörde
ett känsligt område, allra helst som man stod inför nödvändigheten att företaga
stora avverkningar för att klara bränsleförsörjningen. Emellertid gjordes
redan från början anordningarna med skatten sådana, att inkomst från skogsbruk
taxerades på ett särskilt sätt och därigenom blev relativt lindrigt beskattad.
Det visade sig ju också, att den för 1940 års inkomst taxerade merinkomsten
av skogsbruk vid taxeringen 1941 icke uppgick till mer än 4.2
miljoner kronor, under det att hela den till krigskonjunkturskatt taxerade
merinkomsten utgjorde i runt tal 148 miljoner kronor. Av de 4.2 miljoner
kronor, som utgjorde merinkomst av skogsbruk, voro 1.6 miljoner kronor uttagna
från juridiska och 2.6 miljoner kronor från fysiska personer och därmed
jämställda. Då för denna sistnämnda grupp, som omfattar det största antalet
awerkare, 3,000-kronorsavdraget gäller, har detta medfört en mycket stor
reducering i den beskattningsbara merinkomsten. Man kan därför räkna med,
som jag tror att även herr Melander omnämnde, att man för skogsbrukets
del inte kommer upp till mer än ungefär en miljon kronor i krigskonjunkturskatt.

Självfallet är den skattetyngd, som på detta sätt drabbar skogsinkomst,
inte särskilt stor, örn man tänker på den stora mängd skatteskjddiga som det
här gäller. Emellertid har det förekommit åtskillig diskussion örn denna skatt
och örn behovet av att få bort den. Den misstämning och misstänksamhet, som
råder i skogsägarkretsar emot krigskonjunkturskatten, borde man nu i stort sett
kunna få bort, då det nu föreliggande förslaget till krigskonjunkturskatteförordning
innebär mycket betydande lättnader för skogsinkomster, större än vad
som kanske framgår vid en ytlig granskning.

Ur de synpunkter jag har att företräda, när det gäller bränsleförsörjningen,
skulle jag givetvis helst ha sett, att man bade kunnat ta bort hela denna skatt,
men det ansågs inom regeringen likaväl nu, som när skatten för skogsbruk
infördes förra året, att det icke är möjligt ur rättvisesynpunkt att helt undan -

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

175

Förordnings förslag om krig skonjunktur skatt. (Forts.)
taga inkomst av skogsbruk. Jag vill emellertid ännu en gång understryka, att
den nu genomförda lättnaden är så betydande att någon återhållsamhet i fråga
örn avverkningarna inte borde vara att befara, ifall skogsägarna verkligen
sätta sig in i saken och taga reda på hur skatten verkar, och jag skulle därför
vilja anhålla om benägen hjälp från alla, som ha att verka på detta område,
att ge upplysning örn hur skatten utgår, hur den träffar ifrågavarande inkomster
och vilken ringa belastning den innebär.

Om det är så, som herr Velander sade, att det inte erlagts någon krigskonjunkturskatt
ifrån Norrland, måste man väl antaga att den inte heller kan
ha någon återhållande verkan, när det gäller skogsavverkningen i Norrland.
Men det är i alla fall viktigt att det även där upplyses örn hur det verkligen
förhåller sig med denna skatt.

Baron Lagerfelt talade örn att man skulle kunna skilja på två olika slags
inkomster, nämligen dels sådan från den frivilliga avverkningen och dels sådan
från den ålagda avverkningen. Det är ju ett bestickande resonemang att det
inte skulle vara rimligt att betala krigskonjunkturskatt för en inkomst, som
härledde sig från en produktionspliktig vara, för vilken staten själv hade
bestämt priset. Men det förekommer även på många andra områden, att krigskonjunkturskatt
utgår på merinkomst av produktion av prisreglerade produkter.
Det kan t. ex. hända att en verkstad, som har gjort upp med staten örn
att för dess räkning tillverka vissa produkter, varvid priskontrollnämnden liksom
när det gäller skogen har varit med örn att kontrollera och avväga priset,
icke förty också måste, örn det uppstår vinst på tillverkningen, räkna in
denna vinst vid beräknandet av merinkomsten av rörelsen, fastän denna verkstad
mycket väl kan lia befunnit sig i det läget att den hade velat tillverka
något helt annat än just denna produkt. Ur rättvisesynpunkt är det därför
mycket svårt att komma fram till att skogsavverkningen skall vara helt undantagen
från krigskonjunktursbeskattning. Detta har gjort, att jag, trots den
uppfattning jag förut antydde, har biträtt förslaget örn bibehållande av en
reducerad skatt från skogsbruk. Men man bör söka åstadkomma upplysning
om skattens verkliga innebörd, vilket såväl jag som finansministern anser vara
av stor betydelse för att det hela skall verka på rätt sätt.

Det är klart att man aldrig tycker om att betala skatt — jag förstår detta
så innerligt väl. Men nu är läget det, att vi ju veta att vi måste betala skatt,
och därest inkomsten på grund av kriget är större än eljest, få vi förlika oss
med att vi måste skatta för merinkomst, även när det gäller inkomst av skogen,
ifall den uppgår till mera betydande belopp.

Herr Aronsson sade att det frestade hårt på skogsägarnas goda vilja att
avverka skog i den utsträckning läget nu kräver. Jag förstår full väl detta.
och det är klart att många skogsägare efter flera års ansträngningar och
besvärligheter gärna skulle se, örn de kunde slippa större avverkningar. Men
vårt läge är ju nu sådant att alla, för att vi skola kunna klara ut svårigheterna,
inom de olika samhällsgrupperna måste anspänna sig till det yttersta
och vara med örn saker, som de under vanliga förhållanden eljest icke skulle
lia funnit sig i. Niir det gäller skogen, måste vi lita till skogsägarnas lojalitet
för att kunna klara vår folkhushållning och speciellt då vår bränsleförsörjning.
Det är allmän samhällssolidaritet och ansvarskänsla, som vi måste bygga
på. Det får inte vara tomma fraser, som vi röra oss med, utan det gäller att
i dessa situationer verkligen visa prov på en sådan ansvarskänsla, och dess
bättre har detta ju visat sig gå bra i stort sett även med skogsavverkningen.
På en eller annan punkt har det ju gnisslat, men jag hoppas, att det skall
kunna gå bra även i fortsättningen. Därför instämmer jag i finansministerns
vädjan att låta såväl diskussionen här som våra åtgärder, när vi framträda

176

Nr 24.

Torsdagen den IS juni 1942.

Förordnings förslag örn krig skonjunktur skatt. (Forts.)
offentligt inför allmänheten och skogsägarna, ta intryck av detta behov av
objektivitet och samhörighetskänsla.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag skall icke ingå på någon närmare
granskning av det föreliggande förslaget. Jag tror i likhet med herr finansministern,
att det inte vidare lönar sig att ventilera skälen för och emot denna
skatt. Jag tror också att näringslivets synpunkter på denna fråga äro tillräckligt
väl kända, utan att jag behöver göra min röst hörd.

Jag vill ta upp till litet närmare belysning en annan sida av detta problem,
nämligen frågan örn tillkomsten och hela handläggningen av denna skatt. Jag
måste därvid understryka att ett mycket stort fel vidlåder den, nämligen det
ständigt återkommande dröjsmålet med skatteförslagens framläggande, som
medfört att hela denna skatt fått något av traska-patrullo över sig. Den har
alltid blivit beslutad långt efter det att det beskattningsår har utgått, för vilket
den skall tillämpas.

Jag skall be att få erinra örn en del data ända från denna skatts tillkomst
och till nu.

Hedan på våren 1939 erhöll professor Lindahl i egenskap av sakkunnig i
uppdrag att upprätta ett förslag till beredskapslag, en krisskatt som den då
kallades, och hans promemoria framlades den 15 september. Därefter diskuterades
frågan örn en krigskonjunkturskatt ganska livligt under hösten 1939,
och särskilt diskuterades frågan, huruvida man skulle tillämpa den på de sista
fyra månaderna under det året. Men det kom ju inte något förslag därom,
förrän skatteberedningens promemoria framlades i januari månad 1940.

Ungefär i samband därmed tillkallade finansministern sex sakkunniga för
att överlägga örn skattens utformning. Det dröjde emellertid ända till urtiman
1940, tills en proposition i frågan kom fram. Den lades på riksdagens bord
den 1 augusti, och dess behandling ansågs då vara mycket brådskande, enär
man avsåg, att deklarationerna skulle inlämnas senast den 20 september.
Hiksdagen behandlade propositionen med, såvitt jag kan förstå, mycket berömvärd
snabbhet, så att utskottets utlåtande blev färdigt redan den 13 augusti
och författningen därefter kunde utfärdas omkring den 20 augusti. Men därmed
hade man lämnat de skattskyldiga endast en månads respit för att tillämpa
denna utomordentligt svåra och, det kan man våga säga, tillkrånglade författning.

Det kan förtjäna nämnas, att kungörelsen örn tillämpningsföreskrifterna utkom
från trycket först den 6 september, och på vissa håll i landet kom den
kungörelse, som meddelade, var blanketterna stodo att få, så sent som omkring
den 13 september. Man måste säga, att detta ställde de skattskyldiga i en
mycket besvärlig position.

Frågan örn krigskonjunkturskatt för 1940 dröjde ganska långt in på år 1941.
Skatteberedningens promemoria framlades den 6 februari, och propositionen
med anledning därav avlämnades till riksdagen den 7 mars. Bevillningsutskottet
avlämnade sitt betänkande den 23 maj och detta behandlades sedan av
riksdagen i slutet av maj månad. Deklarationstiden var då bestämd till den
15 juli. De skattskyldiga fingo sålunda något längre tid på sig den gången,
men även då kom hela förordningen sent till allmänhetens kännedom — den
lämnade trycket först den 11 juni, och tillämpningsföreskrifterna utfärdades
den 30 juni. Det kan förtjäna nämnas, att den förordning, som innebar medgivande
örn provisorisk påföring, lämnade trycket den 15 juli, alltså samma
dag som deklarationerna skulle vara avlämnade! Jag tycker, att man kunde
haft anledning att efter detta vänta sig att få förslag örn krigskonjunkturskatt
för 1941 något tidigare på året än som förut skett, men det dröjde rätt

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

177

Förordning sf orsing örn krig skonpunktur skatt. (Forts.)
långt in på år 1942, innan förslaget koni. Skatteberedningens promemoria kom
den 17 mars, och den proposition, som vi nu behandla, avlämnades på riksdagens
bord den 20 maj i år. Utskottets utlåtande är dagtecknat, vill jag minnas,
den 11 juni. Vi lia i dag den 18 juni, och det kommer naturligtvis att
dröja ännu någon tid, innan alla kungörelser och föreskrifter blivit utfärdade.
De skattskyldiga få sålunda även i år mycket kort tid på sig, eftersom deklarationerna
nu skola vara avlämnade den 1 augusti. Jag vill stryka under, att
dessa långa och ständigt återkommande dröjsmål med frågans handläggning
måste ha ganska allvarliga och menliga verkningar på olika håll. Det har
blivit en stark forcering för riksdagen, men jag måste verkligen för min del
säga, att riksdagen har gjort vad rimligtvis på den har ankommit i fråga örn
snabbhet vid frågans behandling. Såsom framgår av de data, jag nämnde,
var ärendet behandlat på mindre än 14 dagar i augusti 1940 och på omkring
tre veckor nu i år. Svårast äro naturligtvis verkningarna för de skattskyldiga.
Det är ju alldeles uppenbart att det för den skattskyldige måste vara
utomordentligt betungande att på den korta tid som här står tili buds göra
en deklaration, som är av helt annan art än den vanliga och som är så utomordentligt
ingående och tillkrånglad som denna. Vad som också är betänkligt
är att de ständiga ändringarna medföra att man inte utan vidare kan antecipera
förordningen och göra sin deklaration efter den föregående deklarationens
mönster. Man måste avvakta förordningen för att få reda på alla de ändringar,
som ha tillkommit; och hur omfattande dessa ändringar ha varit, framgår väl
därav att propositionerna i detta ärende till omfånget snarare lia blivit större
''för varje gång, fastän vi veta, att andra propositioner rörande förlängningar av
kristidslagar ofta äro ytterst kortfattade och kunna vara det, därför att ändringarna
icke blivit så stora.

En annan olägenhet för den skattskyldige är att förordningen kommer efter
det att bokslutsåret är till ända och bokslutet uppgjort. Detta innebär en mycket
stor svårighet att tillvarata de möjligheter som erbjuda sig för honom till
lättnader. De ändringar som ha vidtagits ha i stor utsträckning inneburit lättnader,
men de ha förutsatt, att man skulle bygga på bokslutet, och detta vållar
mycket stora svårigheter för den skattskyldige.

Man måste därför fråga sig: vad är anledningen till detta dröjsmål? Det
beror naturligtvis på att denna lag har blivit så utomordentligt invecklad och
blir det mer och mer för varje år. Man frågar sig då vad orsaken till detta är.
Vill man ge en välvillig tolkning, är det den, att man här strävat efter en
ökad rättvisa och velat bereda näringslivet vissa lättnader. Jag vill understryka,
att jag anser att de personer som lia sysslat med utformningen av denna
lag lia lågt ned ett berömvärt arbete i sin strävan att tillgodose en stor del av
de önskningar som framkommit. Men den riktiga förklaringen till att lagen
blivit så invecklad synes mig ligga däri att skatten är så utomordentligt rigorös.
Man, har här från början tagit till så höga skattesatser, att man sedan funnit
att skatten i många avseenden drabbar alldeles för hårt, och då har man för
att icke åstadkomma skadeverkningar på näringslivet tvungits att vidtaga de
lättnader, som jag förut här omnämnt. Men detta gör att bestämmelserna lia
blivit så krångliga och svåra att bedöma vid överklagande, att jag tror man
måste säga att vi ha kommit rätt nära bristningsgränsen i detta avseende. Det
är inte en god ordning att lagstifta på detta sätt. Vi måste sträva efter att få
enklare lagar, och det går såvitt jag förstår i detta fall endast genom att göra
skatten mindre rigorös, detta särskilt när det gäller de lägre merinkomstbeloppen.
Det är beträffande dessa det är angelägnast att sc till att man icke drabbar
orättvist, eftersom det är svårast att urskilja örn en låg merinkomst är be Forsta

kammarens protokoll 19!$. Nr 2h. 12

178

]\r 24.

Torsdagen den IS juni 1942.

Förordningsförslag om k ri g s ko nimi k tur skatt. (Forts.)
tingad av krigsförhållandena, medan sannolikheten är större, när det gäller de
mycket höga merinkomstbeloppen.

Vidare har detta dröjsmål medfört mycket stora svårigheter för myndigheterna.
Det har vållat att deras arbete blivit utomordentligt betungande. Föreskrifterna
ha blivit så pass svåra att tillämpa, inte minst på grund av de ständiga
äpdringarna, att tiden helt enkelt inte räckt tili och tillämpningen icke blivit
vad man från lagstiftarnas sida har avsett. Flera av de uppmjukningsregler
som efter hand ha införts ha i själva verket stannat på papperet. Skattemyndigheterna
ha trots sin säkerligen mycket goda vilja helt enkelt icke haft tid
att tillämpa dem. Många av dessa bestämmelser förutsätta ganska ingående
resonemang med de skattskyldiga, och det har icke funnits tid till detta, utan
det har blivit en helt summarisk behandling av deklarationerna, och man har
exempelvis kommit att behandla bevisreglema betydligt strängare än vad avsikten
har varit från lagstiftarnas sida, något som dess bättre också har påtalats
i bevillningsutskottets senaste yttrande. Skatten har på grund av det sätt,
på vilket den från myndigheternas sida tillämpats, i mycket hög grad förlorat
den karaktär, man önskade ge den, nämligen av en skatt på den av kriget betingade
mervinsten, och övergått till att i stor utsträckning bli en merinkomstskatt
på det sätt som på många håll har befarats och förutsetts vid dess tillkomst.
Men det är uppenbart, att örn den får den karaktären, så bli de höga
skattesatserna desto mer betänkliga.

Inför allt detta måste man fråga sig, örn vi kunna fortsätta på denna väg.
För min del måste jag deklarera, att jag tror att ögonblicket nu är inne att
taga i övervägande, huruvida icke denna skatt måste radikalt stöpas örn. För
min personliga del skulle jag naturligtvis helst se att den försvunne, och jag
tror det finns rätt starka skäl för att slopa skatten med hänsyn till att förhållandena
i någon mån kunna sägas ha stabiliserats, så att möjligheterna till vinster
icke äro desamma som i början av kriget, framför allt därför att vi ha en
mycket ingående priskontroll, vilken utgör en synnerligen stark spärr emot av
kriget betingade merinkomster. Men örn denna skatt skall bibehållas, så måste
man här tillgodose vissa önskemål, särskilt att bestämmelserna framläggas i så
god tid, att den skattskyldige dels får tillräcklig tid att deklarera och framför
allt kan ta hänsyn till bestämmelserna vid uppgörande av sina räkenskaper och
avfattandet av bokslutet.

Göres lagen mindre rigorös, så kan man också skriva den efter betydligt enklare
linjer, och därigenom skulle man till en början, vinna lättnader för skattemyndigheterna,
vilket torde vara hart när nödvändigt. Vi lia sett, hur betungande
de för närvarande äro och hurusom vi blivit nödsakade att bevilja dem
väsentligt ökade arbetskrafter. Men det skulle framför allt naturligtvis bli en
lättnad för de skattskyldiga, och detta skulle enligt min uppfattning taga bort
mycket av den irritation, som så ofta påtalats och som enligt min mening är
den allvarligaste olägenheten, därför att det är den som verkar produktionshämmande.
Jag tror att man på det sättet skulle kunna få bort den ständiga
diskussionen, och de ständiga klagomålen över denna skatt, som nu ha pågått
i åratal.

Jag tillåter mig därför, herr talman, rikta till finansministern en allvarlig
vädjan att upptaga denna fråga till omprövning efter nya linjer och söka i möjligaste
mån tillgodose de önskemål, som jag här har framfört.

Herr Ekströmer: Herr talman! Herr finansministern och flera andra talare
ha varit angelägna att framhålla, att denna skatt när det gäller skogsbruk i
själva verket är mycket oskadlig och att den kommer att ge mycket litet från
denna inkomstkälla. Givetvis måste det vara tacknämligt för skogsägarna att

Torsdagen ilen 18 juni 1942.

Xr 24.

179

Förordningsförslag om krigskonjunkturskatt. (Forts.)
höra, att nu ordningen kommit till skogen, liksom det varit välkommet för de
andra näringsidkare, som tidigare erhållit lättnad i eller befrielse från denna
skatt. Men detta, att den ena näringen efter den andra erhåller lättnad eller
befrielse, när situationen har blivit sådan, att det är nödvändigt att få fram
produkter från denna näring, tycker jag ger anledning att fundera över örn
verkligen denna skatt kan vara lämplig i nu rådande tider.

Nu gäller lättnaderna veden, men eftersom veden och de andra varor, som
förut medgivna lättnader ha avsett, näppeligen följa några särskilda ekonomiska
lagar, så synes det mig, att statsmakterna, när de göra dessa eftergifter,
åtminstone indirekt ha erkänt, att när man verkligen har behov av
produktionsökning av en vara, då går det inte att ha denna skatt kvar, utan
då måste den borttagas eller lindras. Eller omvänt: man erkänner, att skatten
hindrar ett optimum av produktion.

Men medger man då inte samtidigt, att hela skatten är olämplig? Det är
väl inte bara ved och torv och vissa industriprodukter, som det nu är nödvändigt
att få fram. utan vad vi behöva är en allmän uppblomstring av hela vårt
näringsliv. Jag läste häromdagen en artikel av professor Cassel beträffande
våra statsfinanser. Han påpekade att vi ha kommit så långt nu, att till och
med en del av värnskatten får användas till de så kallade normala utgifterna.
I går i försvarsdebatten fäste jag mig vid herr Sandlers uttalande beträffande
våra statsfinanser. Örn jag hörde rätt, rekommenderade han ganska radikala
åtgärder för att svenska folket skulle kunna bära de alltjämt stegrade statsutgifterna.
Men de flesta här i landet, åtminstone näringslivets män, ha ett
annat recept för detta, och det är en ständigt ökad produktion och en ökad livlighet
i handel och vandel. Örn man då fortsätter att utkräva denna skatt, som
man själv åtminstone indirekt erkänner vara till hinder för uppblomstringen
av näringslivet, synes det åtminstone mig, att man handlar ganska oförnuftigt,
och vi höra ju också nu av finansministern, att denna skatt utkräves mera av
psykologiska skäl — man kan väl omskriva uttrycket till känsloskäl — och
icke så mycket av fiskaliska, vilket icke gör saken bättre. Därför att en skatt
under förra kriget med dess ohejdade jobberi och gulascheri var lämplig och
nödvändig, är det väl inte säkert att den passar nu, när vi ha en ordnad
priskontroll och då dessutom, som jag väl vågar säga, mentaliteten inom
folket är en helt annan än under förra kriget.

Det skulle vara mycket att säga i denna sak, men herr finansministern har
ju framhållit att det inte behövs, och jag vet att vad jag säger här blott blir en
ropandes röst i öknen. Jag skall därför inte uppehålla debatten, men jag tror
att övervägande delen av de människor här i landet, som syssla med industri,
handel och köpenskap, är fullständigt enig med mig, när jag nu tillåter mig
att yrka avslag på Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Velander: Herr talman! Det har här beträffande skogsbruket i visst
sammanhang talats örn mervinst och att mycket betydande lättnader medges
för att denna mervinst icke skall i full utsträckning läggas under beskattning.
I ett av de senaste meddelandena från konjunkturinstitutet finns cn utredning
angående bl. a. rotvärdet i kronor per kubikmeter pannved för södra och mellersta
Sverige, för norra Sverige och för hela riket. För norra Sverige, d. v. s.
de fyra nordligaste länen beräknades i december 1941 denna ved representera
ett rotvärde av 83 öre per kubikmeter. Jag skulle vilja fråga, om det är någon
av herrarna här i kammaren, som anser, att det är påkallat att genom någon
särbeskattning komma åt detta blygsamma nettorotvärde, och detta alldeles
oavsett vad nettorotvärdet kunde uppskattas till vid tiden för krigsutbrottet.
I anslutning härtill skulle jag också vilja säga, att när det här talas om

180

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Förordnings förslag om krig skonjunktur skatt. (Forts.)
lättnader, avses därmed de olika avdrag som föreslås för skogsbrukets vidkommande.
I fråga örn Norrland skulle enligt nyss åberopade utredning nettorotvärdet
per kubikmeter pannved före kriget lia utgjort minus 13 öre. Det
betyder, såvitt jag förstår, att det allmänna utjämningsavdraget örn 15 procent
av jämförelseinkomsten icke kommer skogsbruket till godo, i den mån skogsbruket
icke haft. att uppvisa något nettorotvärde före kriget. Jag medger oförbehållsamt,
att de båda övriga avdrag, som enligt förslaget tillkomma skogsbruket:
avdraget på bruttoinkomsten och avdraget för överavverkning, äro
mycket betydande, men när man talar härom, skall man icke glömma bort,
att det allmänna utjämningsavdraget i många sammanhang icke kommer skogsägarna
till del.

Man bör också komma ihåg, när man talar örn lättnaderna för skogsbruket,
att den övre gränsen för dessa lättnader, under förutsättning av konstant skatteunderlag,
representeras av den där miljonen kronor i avkastning, som krigskonjunkturskatten
för skogsbrukets del har givit för år 1941.

Sedan anfördes det från något håll, att i allmänhet hade man den inställningen,
att veden vore dj^rare än den borde vara. Jag är också på det klara med den
saken, men det sammanhänger med att man måst tillgripa exempelvis massaved
hos skogsindustrierna, och jag tänker mig att detta skett kanske till priser
tre gånger så höga eller mera än dem skogsägaren fått åtminstone i Norrland,
när han levererat veden fritt bilväg eller vid järnvägsstation. Jag menar alltså,
att man icke skall kasta skulden på skogsägaren för dessa höga vedpriser, som
sammanhänga med naturliga förhållanden. Det är ju klart-, att när en industriägare
plockar ut massaved från sina upplag, kapar den, lastar den på järnvägsvagn
och skickar den vidare, måste det bli ett högt pris.

. Jag skulle också till sist vilja säga, att jag självfallet önskar, att herr
finansministern skall nå syftet med de lättnader, som han avsett att tillförsäkra
skogsägarna, när det gäller krigskonjunkturskatten, syftet nämligen
att uppnå avverkningar i största möjliga utsträckning. Jag måste visserligen
alltjämt ställa mig tveksam till huruvida det är den lämpliga metoden, att
organisera en omfattande och kanske dyrbar propaganda för att eliminera de
hämmande psykologiska verkningarna av denna skatt i stället för att avskaffa
själva anledningen till den felaktiga inställning, som må förefinnas hos skogsägarna,
men jag för min del — det önskar jag understryka ännu en gång —
vill oförbehållsamt ansluta mig till förhoppningen, att finansministern måtte
nå det av honom angivna syftet.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Herr Velander talade senast om den propaganda
eller upplysning, som man från åtskilliga håll har ansett behövlig. För
min del vill jag, örn detta förslag blir antaget, vädja till finansministern och
till statsrådet Domö, som har så mycket att göra med anskaffningen av vedbränsle,
att det icke endast blir tomma ord, detta tal örn att man skall försöka
klargöra för människorna innebörden av den blivande lagen, utan att detta
verkligen blir något av. Ty är det något allvar i talet örn en obefogad fruktan
för skatten, så skulle det väl vara möjligt att göra klart för människorna, att
denna fruktan verkligen är obefogad, vilket den också i allt väsentligt är.

_ Därutöver vill jag, herr talman, endast nämna en reflexion, som jag gjorde
vid. herr Ekströmers anförande. Herr Ekströmer drog den ur hans synpunktlogiska
slutsatsen, att om man erkänt nödvändigheten av att mildra skatten för
att få fram de nyttigheter som vi vänta att få ur skogarna, så hade man erkänt,
att upprätthållandet av en sådan beskattning måste vika inför denna
nödvändighet, och han ansåg att man borde sträcka konsekvenserna även till
andra näringar, om vilkas beskattning det nu inte har statt någon större strid.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

181

Förordnings förslag om krig skonjunktur skatt. (Forts.)

Då kan jag ju fortsätta på den tråden och säga, att nästa steg måste ju bli, att
man också släpper priskontrollen, ty den är väl en ännu större black örn foten
på dem som vilja göra goda vinster än krigskonjunkturskatten är. Skatten modifierar
ju dock i väsentlig mån skattekravet efter de mervinster som ha uppstått.
I utskottet ha vi nu förgäves frågat oss, med vilka verkligt samhällsnyttiga
näringar man med nuvarande tillgång på råvaror och lämplig arbetskraft
skulle kunna utöka företagens kapacitet eller skapa nya företag till samhällets
nytta, och vi ha som sagt förgäves väntat på ett svar på den frågan. Företrädarna
för dessa synpunkter ha erkänt att det kanske inte för närvarande finns
så stora utsikter till en sådan ökad verksamhet, men att det möjligen framdeles
skulle komma att bli fallet. Då svarar jag att i så fall få vi inrätta oss
efter tidsförhållandena sådana de komma att te sig.

Jag vill även betyga att man inom utskottet anlagt den synpunkt på detta
spörsmål som herr statsrådet Domö också utvecklade, nämligen att man framför
allt inte skulle göra saken till en öppen stridsfråga mellan olika meningar.
Att blåsa upp detta spörsmål till en sådan fråga skulle otvivelaktigt åstadkomma
större skada än den man befarat att den inneboende fruktan för skatten
skulle vålla. Därför förvånade det mig i någon mån att herr Velander slutade
sitt anförande med ett yrkande, då man från samma håll i utskottet har
nöjt sig med att endast avge särskilda yttranden till betänkandet för att klarlägga
vilken syn man har på dessa ting. Det kan icke vara gagneligt, såvitt
jag förstår, att debatten här kommer att ges färgen av att det finns en minoritet
som förfäktar rättvisekrav, medan majoriteten föreslår orimligheter och
framställer krav på samhällsåtgärder som sträcka sig över det resonligas gräns.
Hela utskottsbetänkandet och även, tycker jag, de särskilda yttrandena andas
så mycket av förståelse för klokskapen i att vara hänsynsfull och försiktig i
detta fall, att denna syn borde ha sträckt sig längre än endast till utskottsbetänkandet.

Herr Mannerskantz: Herr talman! När det från statsrådsbänken vädjas
till dem som ha möjlighet att komma i kontakt med skogsägarna, att upplysa
dessa örn hur ofarlig skatten är, vill jag säga att vi alldeles säkert komma att
göra det och att vi redan börjat göra det. Jag vill här anmäla att Sveriges
skogsägarföreningar sedan lång tid tillbaka ha gjort allt vad de kunnat för
att uppmuntra till avverkning av bränsle och även av massaved o. dyl. Man
har från det hållet icke på något sätt försökt att framställa skatten såsom
skadegörande eller såsom ett hämmande moment.

Men örn vi nu också komma ut bland folk och försöka förklara dessa konstifika
historier — ty det få de väl ändå anses vara — kunna vi svårligen lyckas
förklara detaljerna, ty sådant hör inte folk på, det är det alldeles för »fint»
för. De måste tro en på ens ord, när man säger att detta inte är så farligt, och
det iir väl en del som gör det också.

Jag vill emellertid påpeka, att det inte iir enbart förefintligheten av denna
skatt som kan synas folk vara ett hinder för att man skulle hugga mer än man
är skyldig till, utan det finns även andra omständigheter som verka i samma
riktning. Ovilligheten i detta fall sammanhänger med att ett stort antal av
jordägarna och skogsägarna här i landet faktiskt äro litet trötta på den ton
som allmänt begagnas av dem som äro ute och jaga efter dem på alla möjliga
sätt, dels med hjälp av tvångslagar, dels genom uttalanden i de politiska
instanserna och dels genom uttalanden i samvaron de olika samhällsgrupperna
emellan. Man har sagt litet för ofta här i landet, att jordbrukarna
liro ett obstinat och ganska bovaktigt släkte i största allmänhet.
Det iir inte så. De allra flesta jordbrukare arbeta mycket hårdare än de flesta

182

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Förordnings förslag om lerig skonjunktur skatt. (Forts.)
andra människor Ilar i landet. De arbeta troget och göra allt vad de kunna,
och de ha aldrig begärt något tack heller. Men de få det faktiskt litet för sällan
här i landet. Jag tror inte att det går till riktigt på det sättet i andra
länder. Jag ser då och då i utländska tidningar •— senast i finska — uttalanden
som jag tycker att man har saknat i detta land. Delvis kan jag förstå att
sådant inte förekommer här, eftersom jag vet att denna njugga inställning
finnes även på högsta ort i vårt land — jag menar då naturligtvis inte
högre än inom regeringen. Det har fällts uttalanden som inte kunna vara vidare
uppmuntrande för jordbrukarna och skogsägarna, och i dessa kretsar får
man lätt en viss uppfattning om vad folk anser örn dem. Det gör att de kanske
bli trumpnare och trumpnare. Ett bättre resultat än av att tala om för
skogsägarna hur ofarlig krigskonjunkturskatten är kunde man nog nå, örn
man mera allmänt gjorde litet erkännsammare uttalanden och använde en angenämare
ton överhuvud taget gentemot den kategori som det här gäller.

Det har sagts under diskussionen här att när det nu uttagits så litet krigskonjunkturskatt
från skogsbruket, borde väl det förhållandet utgöra ett bevis
för att skatten verkligen är ofarlig. Jag tror emellertid att den omständigheten
snarast är ett bevis för att vederbörande ha aktat sig och förebyggt att
det blev så stora inkomster. Så har man nog gjort på många håll.

Jag tror att det riktigaste vore att inte använda alltför mycket tvång. Jag
tror att flera skulle hugga utöver sin nuvarande kvantitet, om inte tvångslagen
överhuvud taget funnes. Något sådant experiment ha vi inte gjort, och jag
kan alltså inte bevisa att det skulle bli så, men jag känner böndernas mentalitet
rätt väl.

I det hela har jag samma uppfattning som herr Ekströmer, och jag ber att
få ansluta mig till hans yrkande.

Herr Egnell: Jag skall inte mycket förlänga debatten, och jag hade icke
tänkt att begära ordet men jag anser att frågan kommit i ett nytt läge genom
att herr Ekströmer yrkade avslag på hela förslaget. Jag kan inte gå med
på detta.

Mina synpunkter har jag ju framhållit i ett särskilt yttrande till betänkandet.
Det anföres där bland annat: »Men även örn beträffande skogsbruket ganska
stora lättnader i beskattningshänseende genomförts, är det att befara att beskattningen
av den merinkomst, som bokföringsmässigt kan uppstå, kan komma
att verka hämmande på en ur folkförsörjningssynpunkt önskvärd skogsavverkning.
Särskilt i vissa delar av landet har skogskapitalet genom de senaste
årens avverkningar, grundade på åläggande från statsmakterna, tagits
ganska hårt i anspråk.»

Nu misstänker jag att inkomsterna i framtiden komma att öka genom
tvångsa v verkningen. Det är nämligen så, åtminstone i våra bygder i mellersta
Sverige och nedåt slättbygden, att man har tagit av ungskogarna för gallring,
vilket ju också är nyttigt. Men jag skulle tro att de nu i de allra flesta fall äro
genomgångna. Där finns alltså inte någonting mer att få. Då vi i fortsättningen
bli ålagda att avverka ved, ha vi ingenting annat att taga till än större
och mogen skog. Av denna tar man då timmer till byggnadsvirke och dylikt.
Det är klart att det blir större inkomster av detta, och denna merinkomst
drabbas av krigskonjunkturskatten. Det har visserligen sagts att skatten inte
kommer att uttagas annat än på den kvantitet som överstiger vad man förut
avverkat, men även byggnadsvirket har stigit i pris, och det kommer tydligen
att inverka på krigskonjunkturskatten.

Nu sade friherre Lagerfelt att det skulle delas upp så, att vi skulle slippa
krigskonjunkturskatt på den del som vi tvångsavverka, men inte på den andra.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

183

Förordnings förslag örn krig skonjunktur skatt. (Forts.)
Det anser jag inte vara riktigt, ty båda dessa slags avverkningar måste ju ske
samtidigt. Jag anser också att det skulle vara lyckligast, örn vi sluppe ifrån
skatten helt och hållet.

Nu tycker jag, att det kommit fram så många olika synpunkter i debatten
här i dag, att det bästa vore, örn vi finge försöka arbeta samman dem i utskottet
och att frågan på nytt upptoges till behandling där.

Jag yrkar därför, herr talman, att ärendet återremitteras till utskottet.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu förevarande paragrafen yrkats l:o) att densamma skulle godkännas;
2:o) att paragrafen skulle avslås; samt 3:o) att paragrafen skulle visas
åter till utskottet.

Sedermera gjordes till en början propositioner, först på bifall till det framställda
återremissyrkandet samt vidare på avslag därå; och förklarades den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Därefter gjordes propositioner, först på godkännande av samt vidare på
avslag å den under behandling varande paragrafen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

2 § 1 mom.

Detta moment hade följande avfattning:

Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti 1939
uppkommen inkomstökning hänförlig till

a) inkomst av rörelse;

b) inkomst av jordbruk;

c) inkomst av skogsbruk;

d) inkomst av annan fastighet;

e) inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst
av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått
från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, samt inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan
jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet; samt

f) inkomst av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom;

allt under förutsättning att inkomsten är skattepliktig enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller är av beskaffenhet som i
nästa stycke sägs.

I inkomst av rörelse inräknas vid tillämpning av denna förordning intäkt
genom avyttring av sådana för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda
maskiner eller andra inventarier, som icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
hänföras till byggnad, så ock ersättning på grund av försäkring av dylika
tillgångar, även örn intäkten eller ersättningen ej är skattepliktig enligt nämnda
förordning eller intäkten enligt densamma hänföres till intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet.

Herr Velander: Herr talman! I anslutning till mitt första yttrande hemställer
jag, att i förevarande moment av 2 § orden »c) inkomst av skogsbruk»
måtte utgå.

Herr Harg, Johan: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats dels att det nu ifrågavarande momentet skulle godkännas,

184

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Förordnings för slag örn krig skonjunktur skatt. (Forts.)
dels ock, av herr Velander, att momentet skulle godkännas med den ändring,
att punkten c) utelämnades och de följande punkterna erhölle därav föranledd
ändrad bokstavsbeteckning.

Därefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden: och
förklarades propositionen på momentets godkännande enligt utskottets förslag
vara med övervägande ja besvarad.

2 § 2 mom. samt 3 §.

Godkändes.

4 § jämte därtill hörande anvisningar.

I denna paragraf voro 4 och 6 mom. så lydande:

4 mom. Kan skattskyldig visa, att i den uppskattade merinkomsten av viss
förvärvskälla ingår belopp, varmed dold förkrigsreserv under beskattningsåret
minskats, skall merinkomsten i motsvarande mån anses ej hava berott
på förhållanden som omförmälas i 1 §. Såsom dold förkrigsreserv anses härvid
belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid utgången av augusti 1939
översteg dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde
vid nämnda tidpunkt.

I övrigt skall uppskattad merinkomst antagas hava berott på förhållanden
som omförmälas i 1 §, där ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägger, att inkomstökningen helt eller delvis skulle hava uppkommit
oberoende av sådana förhållanden.

Uppskattad inkomstminskning skall antagas hava berott på förhållanden
som omförmälas i 1 §, i den mån det ej framgår såsom sannolikt att inkomstminskningen
ej berott på sådana förhållanden.

6 mom. Utjämningsavdrag fastställes för varje förvärvskälla för sig,

såvitt den skattskyldige är fysisk person, till femton procent av jämförelseinkomsten,
och

såvitt den skattskyldige är juridisk person, örn jämförelseinkomsten ej överstiger
50,000 kronor, till femton procent av denna, och, örn jämförelseinkomsten
är högre, till femton procent av den del av jämförelseinkomsten, som ej överstiger
tolv procent av eget kapital i förvärvskällan vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, men minst 7,500 kronor,

dock för såväl fysisk som juridisk person till minst femton procent av den
merinkomst av förvärvskällan som återstår efter tillämpning av 4 mom.

Herr Velander: Herr talman! Jag ber att få hemställa, att kammaren
måtte besluta, att 4 § 6 morn. skall erhålla följande lydelse:

»Utjämningsavdrag fastställes för varje förvärvskälla för sig och utgör
femton procent av jämförelseinkomsten, dock minst femton procent av den''
merinkomst av förvärvskällan, som återstår efter tillämpning av 4 mom.»

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på nu föredragna paragraf och anvisningar yrkats dels att desamma
skulle godkännas enligt utskottets förslag, dels ock, av herr Velander,
att förslaget i denna del skulle godkännas med den ändring, att paragrafens 6
mom. erhölle följande lydelse:

Utjämningsavdrag fastställes för varje förvärvskälla för sig och utgör fem -

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

185

För ordnings för slag om krigskonjunkturskatt. (Forts.)
ton procent av jämförelseinkomsten, dock minst femton procent av den merinkomst
av förvärvskällan, som återstår efter tillämpning av 4 mom.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets förslag i nu förevarande del vara
med övervägande ja besvarad.

5—22 §§ jämte till dessa paragrafer hörande anvisningar.

Godkändes.

23 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Å erlagd, provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, som enligt 21 § restitueras,
utgår ränta med två och en halv procent, dock ej i den mån fråga är örn
restitution enligt 21 § c).

Åtnjuter skattskyldig uppskov enligt 22 § 1 mom. med erläggande av krigskonjunkturskatt,
är han pliktig att å det skattebelopp som slutligen fastställes
betala ränta från den dag, då skatten enligt eljest gällande föreskrifter senast
skolat erläggas, efter räntefot som av Kungl. Maj:t bestämmes.

Herr Velander: Herr talman! Jag ber att få hemställa, att i 23 § första
stycket orden »två och en halv procent» måtte ersättas med orden »tre procent».

Herr Bärg, Johan: Herr talman! dag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på godkännande av den
under behandling varande paragrafen samt vidare därpå att paragrafen skulle
godkännas med den ändring, att de i första stycket förekommande orden »två
och en halv procent» utbyttes mot »tre procent»; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Övriga delar av ifrågavarande förordningsförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å förordningsförslaget.

Punkterna A 2 och B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren måtte besluta, att å morgondagens föredragningslista
bland två gånger bordlagda ärenden skola uppföras först andra
Första hammarens protokoll 1942. Nr 24. 13

186

Nr 24.

Torsdagen den 18 juni 1942.

lagutskottets utlåtande nr 42 samt därefter första lagutskottets utlåtande nr 53,
konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, ''bankoutskottets utlåtande nr 57, första
lagutskottets utlåtanden nr 54—56, tredje särskilda utskottets utlåtanden nr 3,
6 och 8—10, statsutskottets utlåtanden nr 175—184, 187—190, 192—208,
sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2, andra lagutskottets
utlåtanden nr 38—41 och 43, jordbruksutskottets utlåtanden nr 53—55,
konstitutionsutskottets utlåtanden nr 16, 18 och 19, statsutskottets utlåtande
nr 174 samt bevillningsutskottets betänkanden nr 37—^39.

Yad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande kapitalinvesteringar för budgetåret 1942/43 i försvarsväsendets
fastighetsfond;

nr 356, i anledning av Kungl. Majjts proposition angående vissa markförvärv
för lantförsvaret;

nr 357, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av vissa
brandskadeersättningar m. m.;

nr 358, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utbyte av en kronan
tillhörig tomt inom Torsby municipalsamhälle;

nr 359, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljning av
ett kronan tillhörigt område i Boden;

nr 360, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till granskningsnämnden
för vissa patentansökningar m. m.; samt

nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till registrering av motorfordon.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 367,
till Konungen i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
örn krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställanden
i betänkande nr 36 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 368, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning örn trafikskatt.

Upplästes och lades till handlingarna följande från justitiedepartementet
ankomna

Protokoll hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 18 juni 1942.

Till justitiedepartementet hade den 18 juni 1942 från länsstyrelsen i Södermanlands
län inkommit fullmakt för folkskolinspektören Gustaf Fahlander,
Eskilstuna, vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av
riksdagens första kammaren i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Torsdagen den 18 juni 1942.

Nr 24.

187

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

G. Danielson.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av olycksfall i arbete; och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för pension
till vissa tjänstemän och arbetare, som vid statens övertagande av enskilt
företag eller i samband med dylikt företags nedläggande m. m. övergått i statens
järnvägars tjänst.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.25 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.