RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1942:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1942. Färsta kammaren. Nr 22.

Lördagen den 6 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 340, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 28 juni 1941 (nr 591) örn familjebidrag åt värnpliktiga med
flera, vilka drabbats av kroppsskada;

nr 344, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;
nr 349, med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m.;
nr 359, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 17 juni 1938 (nr 370) örn särskild skatt å förmögenhet, m. m.;
nr 360, med förslag till lantarbetstidslag;

nr 361, angående beredande av sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från
Finland m. m.; samt

nr 362, angående anslag till färdigställande av Sidsjöns sjukhus i Sundsvall.

Justerades protokollen för den 30 nästlidne maj och den 2 innevarande
månad.

Herr talmaimen yttrade: Beträffande riksdagsarbetets ordnande vid midsommartiden
får jag meddela, att denna fråga varit föremål för överläggning
inom talmanskonferensen och att man därvid enats om att kamrarnas sista arbetsplena
före midsommar skola hållas lördagen den 20 juni och de första arbetsplena
efter helgen lördagen den 27 juni.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 303, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond; samt
nr 304, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn visst undantag från bestämmelserna i 5 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) örn automobilskatt.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 312, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i 4 kapitlet
vattenlagen m. m.;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, m. m.; samt

Första hammarens protokoll 19J+2. Nr 22.

Nr 22. Lördagen den 6 juni 1942.

nr 314, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 morn. förordningen den 3 juni 1938
(nr 360) örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 319, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majis proposition nr
320, angående bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 321, med förslag till förordning angående ytterligare utsträckning av Kungl.
Majis befogenhet att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7
juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin och vissa andra fettvaror, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majis proposition nr
338, angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 341, med förslag till lag örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 346, med förslag till förordning om trafikskatt.

•Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 347, angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1942/43.

Propositionen hänvisades, såvitt angick anslag under nionde huvudtiteln, till
jordbruksutskottet, i vad propositionen rörde anslag under tolfte huvudtiteln,
till bankoutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majis propositioner:

nr 351, angående försäljning av en statens järnvägar tillhörig fastighet i
Kristinehamn; och

nr 352, angående vissa anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
för budgetåret 1942/43.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Majis propositioner:

nr 353, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 30
maj 1873 (nr 31) örn rikets mynt; och

nr 354, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skjddigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m.

Föredrogs Kungl. Maj Is proposition nr 355, angående grunderna för ut-,
tagande av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1942 m. m.

Lördagen den 6 juni 1942.

Nr 22

Propositionen hänvisades, såvitt angick de procenttal, varmed bottenskatten
enligt 18 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skulle utgå
för år 1942, till bevillningsutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
356, angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1942/43.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 357, med förslag till förordning om värnskatt för budgetåret 1942/43.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
358, angående anslag till särskild ersättning för debitering av värnskatt för
budgetåret 1942/43. *

Föredrogs och hänvisades till tredje särskilda utskottet den av herr Johansson,
Johnn Bernhard, och herr Larsson, Sven, väckta motionen, nr 275, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa ytterligare med den fortsatta
utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande markförvärv.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Anderson,
Gustaf Iwar, väckta motionen, nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn bestridande av kostnaderna för domsagas kansli,
m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 340, 344, 349 och 359—362.

Herr Tersson avlämnade en av honom och herr Nilsson, Bror, undertecknad
motion, nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärarpersonalen vid de statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalterna
m. m.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen med förslag till lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm;

statsutskottets utlåtanden:

nr 153, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till läroanstalterna för blinda och dövstumma m. m.;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1942/43 till tandläkarinstitutet jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 155, i anledning av väckta motioner angående anslag till ungdomskonsulentverksamhet
m. m.;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt skoloch
yrkeshem m. fl.;

Nr 22.

Lördagen den 6 juni 1942.

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av fastighet
för Överståthållarämbetet^ räkning;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare medel
till anläggningar för elektrisk tågdrift;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag för budgetåret 1942/48 till oförutsedda utgifter; samt

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å egnahemslån
vid statens järnvägar och statens vattenfalls verk;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av väckt motion örn viss ändring av förordningen angående
försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker; samt
nr 33, i anledning av väckta motioner örn skärpning av straffet för överlåtelse
av motbokssprit till ungdom under 21 år;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 2 kap. 6 § och 6 kap. 5 § rättegångsbalken m. m.;

nr 51, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen örn
förbud mot äktenskaps ingående; samt

nr 52, i anledning av väckt motion om höjning av den i 18 kap. strafflagen
stadgade åldersgränsen;

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Ydrehammars kvarn m. m. å kronoparken Norra Kvill i Kalmar län;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till Ersättning till statens
allmänna fastighetsfond: Byggnadsstyrelsens delfond; samt

nr 52, i anledning av väckt motion örn viss ersättning åt sökandena till
Horssjöns torrläggningsföretag av år 1937;

första särskilda utskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rättegångsbalk,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 3, i anledning av väckta motioner örn inrättande av en hovrätt för Nedre
Norrland; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckt motion örn utredning av frågan, huru landsbygden
skall kunna göras delaktig av de sociala och kulturella förmåner, som
städerna bereda sina inbyggare; samt

nr 8, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i ordningsstadgan för
första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.15 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 9 juni 1942.

Nr 22.

Tisdagen den 9 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr Olsson, Karl Johan, anmälde, att han åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 3 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kostnaderna för
uppförande av en hovrättsbyggnad i Göteborg;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bidrag till driften av icke statliga skyddshem m. m.;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till vissa byggnadsarbeten vid Kronprinsessan Victorias kustsanatorium
i Barkåkra;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus, m. m.;

nr 309, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till socialstyrelsen;

nr 310, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till kontrollstyrelsen;

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till vissa statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till centrala verkstadsskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

316, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor
rörande undervisningen vid de tekniska högskolorna m. m.;

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vidgad disposition
av de till statens krigsförsäkringsnämnds förfogande ställda medlen;

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
utjämning av marknadspriserna å vissa förnödenheter;

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till förlagskapital för clearingkassan
för smörjmedel;

nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för
postverkets räkning av tomter i Östersund;

nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående revision av
tjänsteförteckningen m. m. i vad avser post- och telegrafverken samt statens
vattenfallsverk; ävensom

nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående revision av
tjänsteförteckningen m. m. i vad avser statens järnvägar.

Nr 22.

Tisdagen den 9 juni 1942.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 320, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
delaktighet i familjepensionshänseende i statens pensionsanstalt för vissa prästerliga
befattningshavare.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
340, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 28 juni 1941 (nr 591) örn familjebidrag åt värnpliktiga med flera,
vilka drabbats av kroppsskada.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majis proposition nr
344, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majis proposition
nr 349, med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Majis proposition
nr 359, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 17 juni 1938 (nr 370) örn särskild skatt å förmögenhet, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majis proposition
nr 360, med förslag till lantarbetstidslag.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majis propositioner:
nr 361, angående beredande av sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider
från Finland m. m.; samt

nr 362, angående anslag till färdigställande av Sidsjöns sjukhus i Sundsvall.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Persson och
herr Nilsson, Bror, väckta motionen, nr 277, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående lönereglering för lärarpersonalen vid de statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalterna m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 15,
statsutskottets utlåtanden nr 153—160, bevillningsutskottets betänkanden nr
32 och 33, första lagutskottets utlåtanden nr 50—52, jordbruksutskottets utlåtanden
och memorial nr 50—52, första särskilda utskottets utlåtanden nr 2
och 3 samt första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 7 och 8.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag ber att få hemställa att kammaren måtte besluta, att första tillfälliga
utskottets utlåtande nr 8, i anledning av väckta motioner örn viss ändring
i ordningsstadgan för första kammaren, sättes närmast före första särskilda
utskottets utlåtande nr 2 på morgondagens föredragningslista.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 278, av herrar Elmgren och Boman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn trafikskatt; samt

nr 279, av herr Eriksson, Bertil, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.09 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 10 juni f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herrar Elmgren
och Boman väckta motionen, nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn trafikskatt.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Eriksson,
Bertil, väckta motionen, nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, i anledning a v Äng. bildande
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående ändring av en kyrklig
i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stock'' ff^iMkholm
holm.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen med bifall till förevarande
proposition, nr 291, måtte antaga i utlåtandet infört förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260) örn församlingsstyrelse
i Stockholm.

I propositionen hade bland annat föreslagits, att de territoriella församlingarna
i Stockholm skulle bilda en kyrklig samfällighet i frågor om prästerskapets
och kyrkobetjäntes kontanta löneförmåner, örn hushållning med och vård
av den församlingarnas egendom, som vore avsedd för bestridande av nyssnämnda
löneförmåner, om byggnad och underhåll av de boställen, som anvisats
för avlöning av prästerskapet och kyrkobetjänte och icke vore bostadsboställen,
örn allmän kyrkoavgift, örn avgifter till samfälligheten samt örn beviljande
inom vissa gränser av anslag till församling för bland annat byggnad och underhåll
av kyrka med vad därtill hörde, församlingshus och bostadsboställen
för prästerskap och kyrkobetjänte.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Äng. bildande av en kyrklig samfällighet för Stockholm. (Forts.)

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt yttrande av herrar Sandegård och
Wennqvist, som ansett, att utskottet bort uttala, att uttrycket kyrkobetjänte
och liknande uttryck i såväl lagen om församlingsstyrelse i Stockholm som
i andra författningar borde utbytas mot annan tjänstetitel beträffande kyrkliga
befattningshavare överhuvud taget i överensstämmelse med vad som redan
skett inom den allmänna statsförvaltningen beträffande likartade benämningar.

Herr Engberg: Jag hade väntat, att någon från Stockholmsbänken i denna
kammare skulle taga till orda i denna fråga. När inte så sker, tar jag mig friheten
att fästa kammarens uppmärksamhet på en punkt.

Enligt det hasslerska förslaget skulle församlingarna i Stockholm få ett
tillägg till sina delegerade för varje nytt 10,000-tal invånare. I propositionen
har denna siffra höjts till 20,000. Jag har här en liten beräkning, som jag
skall be att få delge kammaren och som visar, hur det med dessa utgångspunkter
ställer sig med mandaten för de olika församlingarna.

Enligt propositionen skulle Storkyrkoförsamlingen få två delegerade och enligt
Hasslers förslag två. Klara likaledes. Kungsholmens församling skulle få
tre resp. fem, S:t Görans fyra resp. sju, Matteus fyra resp. sju, Gustav Vasa
tre resp. fyra, Adolf Fredriks två resp. tre, Johannes tre resp. fyra, Jakobs två
resp. två, Engelbrekts tre resp. fyra, Hedvig Eleonora tre resp. fyra, Oscars
fyra resp. sex, Sofia tre resp. fyra, Katarina fyra resp. sju, Maria Magdalena
tre resp. fyra, Högalids tre resp. fem, Brännkyrka fyra resp. sex, Enskede tre
resp. fem och Bromma församling fem resp. åtta.

Jag har tagit till orda beträffande denna ändring av det hasslerska förslaget
helt enkelt därför att var och en som känner Stockholmsförsamlingarnas sociala
struktur vet, att med propositionens bestämmelser blir det de stora arbetarförsamlingarna
i Stockholm, som komma att bli underrepresenterade, medan cityförsamlingarna
— om uttrycket tillåtes — komma att få full representation.
Det hasslerska förslaget, som utgick från siffran 10,000, har enligt min mening
den förtjänsten, att det gör rättvisa åt den sociala strukturen i församlingarna.
Det blir en rimligare och riktigare avvägning med hänsyn till befolkningens
sammansättning. Det är enligt min tanke icke lyckligt, att denna
ändring har företagits, och dess enda motivering, så långt jag har kunnat finna,
dess enda synliga motivering är, att det skulle bli en för stor fullmäktigeförsamling,
därest man skulle gå på den hasslerska linjen. Går man på propositionens
linje, skulle den bli hanterligare. Men det är, som var och en förstår,
en ganska viktig sak för de stora arbetarförsamlingarna i Stockholm, att man
väljer en proportionalitet, som gör rättvisa åt den sociala strukturen. Detta kan
enligt min tanke icke ske, därest man går propositionens väg, och det är därför,
herr talman, som jag har velat begagna tillfället, dels att uttala min förvåning
över att konstitutionsutskottet icke observerat denna sak, dels att från
min sida inlägga en gensaga mot att man har valt denna väg.

Jag har intet yrkande.

Herr statsrådet Bagge: Herr Engberg har lagt upp denna sak på litet för
stora linjer, tycker jag. Anledningen till att ändringen gjordes var ett rent
praktiskt övervägande. Man ville inte ha en så stor fullmäktigeförsamling. En
sådan blir inte lika effektivt arbetande som en mindre församling. På detta
sätt skulle man faktiskt ha fått en församling av Stockholms stadsfullmäktiges
typ, och det trodde jag inte var lämpligt med hänsyn till de uppgifter, som
denna fullmäktigeförsamling skulle få. Det är hela anledningen till ändringen,

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Ang. bildande av en kyrklig samfällighet för Stockholm. (Forts.)
och jag tror inte, att det blir så farliga konsekvenser därav, som herr Engberg
förutsagt.

Herr Engberg erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Jag vill fästa
uppmärksamheten på att siffermässigt kommer delegeradeförsamlingen enligt
det hasslerska förslaget inte alls upp till stadsfullmäktiges storlek, utan det
rör sig mellan 80 och 90 personer. Enligt min tanke är det mycket viktigare,
att man får en socialt riktig representation än att man'' stirrar sig blind på att
det kan vara något par tiotal mer eller mindre personer. Stockholms stadsfullmäktige
består ju av 100 ledamöter. Jag kan inte förstå, varför man här skulle
hesitera för en siffra, som ligger under 90, i all synnerhet som ju dessa delegerade
inte skulle sammanträda så ofta. Men det enligt min tanke värdefulla
i det hasslerska förslaget i motsats till propositionen ligger just i att de största
församlingarna, som egentligen borde ha delats, inte få en underrepresentation
i jämförelse med de små cityförsamlingarna i stadens centrum.

Herr statsrådet Bagge: Man kan ju ha olika syn på många saker, men nog
förefaller det, som örn 90 och 100 komma varandra bra nära.

Vidare vill jag säga, att det är en sak, som herr Engberg kanske inte uppmärksammat,
och det är att enligt propositionen får denna delegeradeförsamling
i viss mån andra uppgifter än i det ursprungliga hasslerska förslaget, och
det är mer, som stannar på de enskilda församlingarna. Dessa få i större utsträckning
själva sköta angelägenheter, som enligt det hasslerska förslaget
skulle ha tillkommit denna delegeradeförsamling. Det är också en anledning
till ändringen.

Slutligen kan jag säga, att hela förslaget är tillkommet för att man skall
försöka ordna det så, att åtminstone inte ekonomiska anledningar skola ligga i
vägen för en reglering av församlingsindelningen och en delning av de stora
församlingarna.

Herr Sandegård: Herr talman! När herr Engberg inte ställde något yrkande,
skall jag inte upptaga tiden med att närmare redogöra för vad detta förslag innebär.
Jag måste emellertid med anledning av herr Engbergs yttrande uttala
en liten förvåning över att gensägelserna mot propositionen och utskottsförslaget
voro av det slaget. Jag måste för min personliga del säga, att jag inte alls
hyser de farhågor, som framgingo av herr Engbergs anförande. Jag hade för
min del väntat helt andra invändningar i denna fråga, men då sådana inte
hörts av och då herr Engberg avstått från att göra något yrkande och herr
statsrådet för sin del på denna punkt, såvitt jag förstått, mycket klart och uttömmande
motiverat propositionen, inskränker jag mig till att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 153, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för budgetåret 1942/43 till
läroanstalterna för blinda och dövstumma m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Anslag till
tandläkarinstitutet.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 154, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag för
budgetåret 1942/43 till tandläkarinstitutet jämte i ämnet väckta motioner.

I innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under åttonde
huvudtiteln föreslagit riksdagen att dels bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga
av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den
3 januari 1942 angiven ändring i personalförteckningen för tandläkarinstitutet,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43, dels godkänna av
departementschefen angiven avlöningsstat för tandläkarinstitutet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret 1942/43, dels till Tandläkarinstitutet: Avlöningar
för budgetåret 1942/43 anvisa ett förslagsanslag av 250,200 kronor,
dels ock till Tandläkarinstitutet: Omkostnader anvisa ett förslagsanslag av
140,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom forsta kammaren av herr E. Näsström m. fl.
(I: 33) och den andra inom andra kammaren av herr K. J. Andersson i
Alfredshem m. fl. (II: 49), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t framhålla nödvändigheten av skyndsamma åtgärder
för att utöka antalet examinerade tandläkare.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga av departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari 1942 angiven ändring i
personalförteckningen för tandläkarinstitutet, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1942/43;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för tandläkarinstitutet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

c) till Tandläkarinstitutet: Avlöningar för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 250,200 kronor;

d) till Tandläkarinstitutet: Omkostnader för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 140,000 kronor
;

II. att motionerna I: 33 och II: 49 måtte anses besvarade med vad utskottet
förut i utlåtandet anfört.

I motiveringen hade utskottet bland annat uttalat, att utskottet i anslutning
till det i motionerna 1: 33 och II: 49 framställda yrkandet finge understryka
angelägenheten av att åtgärder bleve vidtagna i syfte att säkerställa tillgången
på tandläkare för folktandvårdens behov.

Herr Näsström: Jag ber att till utskottet få frambära ett tack för dess
välvilliga inställning till min motion angående utbildning av tandläkare. Vi
hoppas, att efter detta uttalande den utbildningen skall kunna ske i snabbare
takt. Folktandvården på klinikerna blir illusorisk, örn vi inte kunna få tandläkare
till dessa, men nu hoppas vi, att det skall gå med bättre takt.

Jag bär intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 155, i anledning av väckta motioner angående anslag till ungdomskonsulentverksamhet
m. m.;

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem saint skoloeh
yrkeshem m. fl.;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av fastighet
för överståthållarämbetets räkning;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare medel
till anläggningar för elektrisk tågdrift;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
om anslag för budgetåret 1942/43 till oförutsedda utgifter; samt

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å egnahemslån
vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av väckt motion om viss ändring av förordningen angående
försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker; samt

nr 33, i anledning av väckta motioner örn skärpning av straffet för överlåtelse
av motbokssprit till ungdom under 21 år.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 2 kap. 6 § och 6 kap. 5 § rättegångsbalken m. m.;

nr 51, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen örn
förbud mot äktenskaps ingående; samt

nr 52, i anledning av väckt motion örn höjning av den i 18 kap. 8 § strafflagen
stadgade åldersgränsen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av Ydrehammar kvarn
m. m. å kronoparken Norra Kvill i Kalmar län, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt. ''

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till Ersättning till statens
allmänna fastighetsfond: Byggnadsstyrelsens delfond.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 52, i anledning
av väckt motion örn viss ersättning åt sökandena till Horssjöns torrläggningsföretag
av år 1937, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 8, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i ordningsstadgan
för första kammaren, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till
rättegångsbalk.

Föredrogs ånyo första särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till rättegångsbalk, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 28 november 1941 dagtecknad proposition, nr 5, vilken hänvisats
till första särskilda utskottet, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag till rättegångsbalk.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 153, av herr Sandén;

nr 182, av herr Linder;

nr 183, av herr Siljeström m. fl.;

nr 184, av herrar Roos och Wistrand;

nr 185, av herr Velander m. fl.;

nr 186, av herr Branting m. fl.; samt

nr 187, av herrar Ahlkvist och Karl Johan Olssoti; ävensom

inom andra kammaren:

nr 158, av herrar Staxäng och Hallén;

nr 239, av herr Edberg m. fl.*

nr 240, av herr Hagberg i Malmö;

nr 242, av herrar Hyling och Hagård;

nr 243, av herrar Sefve och Hansson i Vännäsby;

nr 244, av herr Sköldin;

nr 245, av herr Sköldin;

nr 246, av herr Olsson i Mellerud;

nr 247, av herr Hall; samt

nr 248, av herr Gezelius m. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda förslaget —
måtte för sin del antaga under punkten infört förslag till rättegångsbalk;

B) att motionerna I: 153, 182, 183, 184, 185, 186 och 187 samt II: 158, 239,
240, 242, 243, 244, 245, 246, 247 och 248, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under A), icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Beträffande utskottets utlåtande i dess helhet hade reservationer anförts av,
utom annan,

1) herr Linder, som gjort vissa uttalanden rörande det föreliggande förslaget
till ny rättegångsbalk och i samband därmed hemställt örn avslag å vissa delar
av förslaget och om avlåtande till Kungl. Majit av skrivelser med hemställan
örn utredning och förslag i vissa närmare angivna hänseenden;

2) av herr Siljeström i fråga örn vissa delar av utskottets motivering.

Dessutom hade ett stort antal reservationer avgivits beträffande särskilda
stadganden i förslaget.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Schlyter: I avseende å föredragningen av första särskilda utskottets
utlåtande nr 2 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis;

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

att vid behandlingen av punkten A först föredrages utskottets förslag till
rättegångsbalk kapitelvis och, i den mån så erfordras, paragrafvis med slutbestämmelse,
ingress och rubrik sist, varefter utskottets hemställan föredrages;

att vid föredragningen av den del av förslaget, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att, därest kamrarna fatta från utskottets förslag avvikande beslut, utskottet
må äga att för riksdagen föreslå härav påkallade jämkningar;

att utskottet bemyndigas att i avseende å nummerbeteckning av kapitel och
paragrafer vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas beslut; samt

att för den händelse utskottets förslag kommer artt i en eller annan del till
utskottet återförvisas, utskottet lämnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade
behandling, i avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i
återförvisade delar.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Utskottets förslag till rättegångsbalk.

1 kap. 1 §.

Denna paragraf lydde:

Allmän underrätt är på landet och i stad, som hör till domsaga, häradsrätt
samt i annan stad rådhusrätt.

Domsaga utgör ett» tingslag; är domsaga mycket vidsträckt eller äro eljest
synnerliga skäl därtill, må i domsaga vara två eller flera tingslag. Tingslag
är häradsrättens domkrets.

Örn indelning i tingslag förordnar Konungen.

Herr Linder: Herr talman! Ingen kan påstå, att denna tid är händelsefattig.
Det inträffar ju till och med, att en utredning, som har pågått i 130 år,
nu finner sin avslutning. Jag kan inte förstå annat än att de enda, som egentligen
skulle kunna hysa någon oro däröver, skulle vara juristerna, ty det är
ju ett gammalt gott tillfälle till arbete, som går förlorat härmed. Det är emellertid
enligt min uppfattning felaktigt att så tro, ty tack vare en klok hushållning
och en stor framsynthet har det skapats en plattform för kommande
generationer av jurister att här nedlägga sitt arbete och sitt snille. Nu är ju
inte mer än två tredjedelar eller hälften av vad som fordras för en ny rättegångsbalk
slutförd, och dessutom finns det en hel mängd följdförfattningar,
som också skola göras i ordning.

Det finnes emellertid'' kanske ännu en part, som kan ha ett visst intresse av
den nya rättegångsbalken, fastän denna part, såvitt jag vet, ännu ingenting vet
örn detta; och det är det svenska folket. När detta en gång kommer att få beröring
med den nya rättegångsbalken, blir det i sanning verkligt omruskat.
Det blir inte, som det har varit under gångna tider, att sitta och skriva långa
inlagor med »sedan» och »emedan» och »enär» o. s. v., det blir - i stället att
raska på och övervinna den stora långsamheten. I stället för det gamla komma
muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Det låter, åtminstone för mig,
nästan, som örn det vore en inkallelse till beredskapstjänstgöring, som det vore
fråga örn, men iså låter det i alla fall.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Jag, som största delen av mitt liv Ilar levat bland lagar oell paragrafer
och som har fått se människors trångmål och bekymmer, svagheter och fel,
och även har fått se, vilka svårigheter de ha att ta sig fram bland dessa lagar
och paragrafer, jag måste säga, att det är med en djup känsla av såväl respekt
som oro, som jag tar till orda inför detta väldiga lagförslag. Det är inte bara
därför, att det är ett sekularverk, som det här är fråga örn, där många jurister
ha nedlagt en oerhörd möda för att komma till rätta med problemet, utan det
är också därför, att detta lagverk är så omfattande, att det ingriper på så
ofantligt många ställen i det dagliga livets förhållanden.

Det är klart att inför ett sådant lagverk är det lätt att berömma, men det
är svårare att yttra sig kritiskt örn detsamma. Det kan efter min uppfattning
anses såsom nästan orimligt att begära av en enskild riksdagsman, att han på
några månader skall kunna bilda sig en klar och bestämd mening om 59 kapitel
och 765 paragrafer.

Innan man emellertid övergår från det gamla till det nya, tycker jag, att
det finns några ord att säga. För var och en står det ju fritt att ta del — för
att nämna någonting av det senaste — av såväl processkommissionens som
processlagberedningens betänkande och jämväl den kungl, propositionen. Man
finner då på många sidor mångfaldiga uttalanden örn hur bristfällig den nuvarande
rättegångsordningen är, och av det särskilda utskottets uttalande
framgår verbotim, att behovet av en ny processlag är trängande. Detta är en
låt, som har ljudit i bortåt 30 år, och det svenska folket är nu preparerat
och tror på den, men det må ursäktas mig även i detta ögonblick, att jag i
stort sett har samma uppfattning, som jag hade år 1931, nämligen att reformen
mera är ett verk av juristerna än ett uttryck för ett folkligt krav.

Hur som helst anser jag — och det är dit jag vill komma — att det är på
sin plats att göra honnör för denna gamla rättegångsbalk, som dock •— låt vara
att den naturligtvis med tiden har fått sina pålappningär och sina ändringar
— har hållit i tvåhundra år. I dess hägn har det svenska folket tillvunnit sig
aktning och respekt över hela den civiliserade världen.

Naturligtvis är propositionen mycket stor, och det finns många bilagor till
densamma, men jag har knappast kunnat finna något enda litet fattigt erkännande
av denna sak. Det skulle möjligen vara i departementschefens yttrande
på sidan 443 i propositionen, och det finns också ett pär små ord örn betydande
förtjänster uttalade i utskottets utlåtande. Men jag vill nu ha sagt, att jag
för min del omöjligen kan instämma i det allmänna klander, som riktas mot
den nu gällande rättegångsordningen. Visst har den sina brister, det vet man
nog, och det har man fått erfara, men dess förtjänster och dess hållfasthet äro
ännu i denna dag obestridliga för var och en, som vill se opartiskt på saken.
Det är visst inte så säkert, att vad som i dag går igenom med pukor och trumpeter
också kommer att bli lika långlivat som den nuvarande rättegångsbalken.

Jag har, herr talman, till detta utskottsutlåtande avgivit en reservation, och
det är ju under sådana omständigheter skick och bruk. att man får till orda.
Hade inte så varit, skulle jag för min del helst ha velat sitta stilla, ty jag har
i min reservation sagt allt vad jag vill ha sagt örn detta utlåtande på vissa
punkter. — Därmed har jag naturligtvis inte givit avkall på, att det kan finnas
vissa ställen, där det Iean förekomma meningsskiljaktigheter och brytningar,
och till dem kunna vi ju återkomma sedermera vid de följande reservationerna.

■— Hen det finns för övrigt i den här nya rättegångsbalken åtskilliga ställen,
där. det kan vara en lämplighetsfråga, vilken linje man följer, den som Kungl.
Maj :t och utskottet ha valt eller någon annan, men när nu prövningsmännen lia
valt en viss linje, anser jag för sammanhangets skull, att det är bäst att följa
den linjen.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Jag har, herr talman, och det är känt från kammarens tidigare protokoll,
varit en motståndare till de principer, på vilka den nu förelagda rättegångsbalken
grundat sig. Jag har varit en motståndare till dessa, men jag har låtit
betänkligheterna fara och det på de skäl, som jag har angivit i min reservation.
Jag har låtit dem fara dels därför, att jag menar, att någon gång får det
ju ändå bli ett slut med detta arbete på rättegångsbalken, även örn man bara
får en bit, dels också därför, att det efter mitt förstånd inte går att få ett
bättre förslag än det som här föreligger, örn man vill välja den linje, som är
föreslagen. Slutligen bär jag också känt mig stämd för den nya rättegångsbalken
därför, att denna enligt förslaget ger domaren en solidare och bekvämare
ställning, då han går till den mycket viktiga huvudförhandlingen. Han
har större kunskap örn de mål, som han skall döma i än för närvarande, och
det är naturligtvis en utomordentligt viktig sak.

Det är emellertid, när jag står inför denna mängd av paragrafer, om vilka
jag inte precis kan säga, att allt är just som jag själv skulle ha tänkt mig det
och kanske inte heller som andra skulle ha tänkt sig det, särskilt ett skäl, som
har gjort mig omstämd.

När man ser ut över vad som har hänt med 1734 års rättegångsbalk under
dessa två århundraden, har man den stora tillfredsställelsen att kunna säga,
att när denna nya rättegångsbalk en gång kommer att drabba samman med
verkligheten, när dess innehållsrika paragrafer komma att bryta sig emot verklighetens
vanor och linjer, så blir det den nya rättegångsbalken som får dra
det kortaste strået. Rättelser komma snart nog att bliva gjorda, vare sig den
eller den beredningen eller det eller det statsrådet har den eller den meningen.

Att exempelvis söka förneka skriftlighetens betydelse eller att vilja reducera
densamma, det anser jag vara fullkomligt fåfängt i en tid, då allting flyter,
då allting ytterst är ovisst, och då människorna för sin egen säkerhets skull
med nödvändighet behöva ha några fasta hållpunkter. — Men det är självfallet,
att jag, när jag röstar för den nya rättegångsbalken, sätter en mycket
stor tillit till landets domare. Åtskilliga av de paragrafer, som skola antagas,
komma otvivelaktigt att förefalla dem verklighetsfrämmande, men jag hoppas
och tror, att deras bokstavsträldom ej skall vara så stor, att inte de förstå vad
det verkliga livet kräver av en klok och förståndig domare.

En brist i det nuvarande förslaget är, att det förbigår domstolsorganisationen.
Det må vara, som jag sagt i min reservation, att det var en klok taktisk
åtgärd att klippa bort organisationen, men sedan jag har fått se lagtexten,
undrar jag i alla fall, örn man inte kommer att få i fortsättningen rätt stort
besvär, ty det nya och det stora, som föreslås i den nya rättegångsbalken, det
är dock av den beskaffenheten, att det inte riktigt väl går ihop med den nuvarande
organisationen. Jag ser ett bevis på. att min tankeinställning är riktig,
däri, att till och med statsrådet själv måst göra vissa rubbningar i den nuvarande
organisationen. Jag tänker då i första rummet på, att statsrådet har
klippt bort en del av den gamla nämndinstitutionen, en urgammal institution
med sina tolv ledamöter — hädanefter skall det bliva nio — som sitta i nämnden,
och av dessa skola sju kunna överrösta domaren. Den förändringen är naturligtvis
i och för sig till det yttre ej så stor men enligt min uppfattning mycket
betydelsefull, ty den kommer utan tvekan att följas av en fortsättning.

En annan punkt, där statsrådet också gjort en ändring och som är en stor
nyhet, det är detta, att statsrådet har infört nämnd i rådstuvurätten. Jag har
för min del röstat för ett sådant förslag, men också med en mycket betydelsefull
ändring. Och jag är övertygad örn, att det även på detta område kommer
att bli en fortsättning.

Nu tycker jag emellertid för min del, ali då herr statsrådet varit inne på att

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

göra rubbningar i organisationen, så kunde statsrådet gärna också lia tänkt
på domarevalen och. om möjligt låtit dem falla bort. Därom har skrivits, bland
annat i den processlagproposition, som avgavs till 1931 års riksdag angående
grunderna för en ny rättegångsreform, och även av det särskilda utskott, som
då behandlade frågan. Av dessa har det skrivits så mycket örn den saken, att
jag för min personliga del tycker, att, om det hade varit möjligt för statsrådet,
så borde statsrådet ha tagit upp den frågan och låtit sig angeläget vara
att åtminstone i någon mån påbörja avskaffandet av domarevalen. Det är en
mycket ömtålig fråga. Jag har talat närmare örn den i min reservation, och
jag skall inte nu dröja vid den i vidare mån än att jag kommer att markera min
ståndpunkt.

Vad så angår kostnaderna för den nya rättegången har jag också i det avseendet
uttryckt en skiljaktig mening. Reformen kommer att medföra betydande
kostnader. Är det nu verkligen meningen att genomföra en reform av stora
mått, så bör man inte vara småsnål utan förse domstolarna med den nödiga
arbetskraften och de tekniska hjälpmedel, som äro nödvändiga för att få ett
raskt processuellt förfarande. I stället för att säga ifrån detta har man presterat
en utredning, som jag i min reservation och naturligtvis alltjämt betraktar
såsom ensidig. Herr statsrådet har velat göra gällande, att det hela är en ganska
billig sak. Utredningen har till och med varit så ensidig, att utskottet, som herr
statsrådet själv har märkt, har måst skriva visserligen försiktigt, som det
heter, men dock ganska utförligt på en annan bog än den, som statsrådet gått
på. Det är verkligen rätt intressant att se, huru gärna utskottsmajoriteten
skulle vilja se saken på samma billiga sätt som herr statsrådet, men likväl
inte vågar tala rent språk, utan svänger sig i den ena ordställningen efter den
andra, för att därmed söka bemantla sina farhågor. Och det är nog herr statsrådet
ej heller obekant, att utskottet haft rätt mycket besvär med sitt yttrande
på den punkten .Jag anser det vara ett fel att inte öppet erkänna de utgifter,
som behövas. Det är enligt min uppfattning oändligt mycket bättre att från
början tala örn, att denna rättegångsreform kostar åtskilligt med pengar, i
stället för att det efteråt skall upptäckas, att så kommer den utgiften, och så
kommer den utgiften, och till slut blir det uppenbart, att det hela har krävt
betydande utgifter. Vill det svenska folket verkligen denna rättegångsreform,
som nu beslutas, så måste också det svenska folket taga på sig de utgifter,
som därmed äro förenade. I annat fall kommer det endast att bli ett halvdant
arbete, och reformen kommer att följas av missnöje och klander under en lång
tid framåt.

Emellertid anser jag, att det mest betänkliga, som vidlåder denna rättegångsreform,
det är frågan örn / ullföljdsr ätt en till Kungl. Maj:t, till högsta domstolen,
sådan som den har föreslagits. Kärnpunkten ligger i 54 kap. 9 och
10 §§. De rättelser, som lia föreslagits av utskottet i § 10 av detta kapitel, och
som ha dragit med sig rättelse i § 9, betyda enligt min uppfattning rakt ingenting.
De äro utan någon betydelse. Fullföljdsrätten begränsas och avklippes
på ett högst betänkligt sätt. Jag kan för min del omöjligt anse det vara rätt,
att högsta domstolen skall reglera tillströmningen av mål till sig själv. Detta
sker därigenom, att alla, som så önska, visserligen få fullfölja sina mål till
högsta domstolen, men av alla fullföljda mål beräknas allenast 30 % få gå
fram till den verkliga högsta domstolen, medan 70 % avvisas och, som det
heter, stå fast. Man må nu göra invändningar mot detta och säga, att något
orättmätigt aldrig kommer att ske, utan målen komma att bedömas fullständigt
opartiskt och samvetsgrant av de tre justitieråd, som skola fälla avgörandet.
Det tror jag nog också. Det är ej därom det är fråga. Det är skenet, som så
bestämt talar emot det. Det kommer med nödvändighet att ute bland folket
uppfattas såsom misstänkt, och det blir en visa bland folket, att så går det till.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Jag anser det vidare olagligt att låta 3 justitieråd avgöra huruvida mål ha
utsikt att kunna ändras eller inte, såsom det står i det av utskottet ändrade
momentet av § 10. Vad är detta för någonting? Det innebär ju ett förhandsuttalande
örn, att här finnes det möjlighet till ändring. Det innebär, att hovrättens
dom är tvivelaktig. I grundlagen stadgas det, att ringare mål skola
avgöras av 5 justitieråd, så ock av 4, där alla 4 äro örn beslutet ense, och att
större mål skola avgöras av 7 justitieråd. Vad därutöver är, kan omöjligen
anses för något slags högsta domstolens dom. Det sista nytillagda stycket i
§ 10 är och förblir därför enligt grundlagen ovidkommande för högsta domstolens
avgörande. En sådan fastställelse, som där nämnes, står icke i överensstämmelse
nied grundlagens stadganden örn högsta domstolen. Den kan på
sin höjd anses som en kvasi-dom. När bestämmelsen tillkom örn att 3 justitieråd
skulle avgöra fullföljden för dispensmål, så var detta en åtgärd, som kunde
godtagas därför, att prövningen ansågs icke draga alltför mycken tid från de
verkliga målens avgörande, och så har också varit fallet. Enligt den utredning,
som har skett, har tillståndsprövningen för dispensmål enligt den nuvarande
regimen tarvat summa 101 timmar — ej dagar, utan man har sammanräknat
dessa timmar till att utgöra i runt tal 25 dagar för hela högsta domstolen
under hela året. Men nu, enligt den nya rättegångsbalken, sättas 3 justitieråd
att avgöra, hur många av alla mål, som fullföljas, som skola få komma under
högsta domstolens prövning. Det är enligt min mening en olaglighet. Det är att
utvidga ett förfarande, som endast avsåg ett fåtal mål, till att i stället låta en
organisation med endast 3 justitieråd avgöra alla måls öde, huruvida de få
komma till högsta domstolen eller icke. Och detta kan icke vara riktigt.

Jag vet mycket väl, att grundlagens paragrafer skola tolkas enligt sin ordalydelse,
men kommentatorer till grundlagarna ha sedan årtionden tillbaka
haft den uppfattningen, att grundlagens paragrafer ingalunda äro utan sin
andemening. Och jag vädjar för min del i detta hänseende helt enkelt till
högsta domstolens egen rättrådighet.

Jag har för min del sagt, och det står jag för, att för mig betyder rättsskyddet
för Sveriges folk oändligt mycket mer än högsta domstolens arbetsbörda.
Kan inte högsta domstolen bära den arbetsbörda, som efter lagen tillkommer
densamma,_ pa ett tillbörligt sätt, så måste lagen anvisa andra vägar
än de hittills brukliga, och jag har i min reservation -— naturligtvis med alla
de brister, som en enskild man kan lia, när han lägger fram en sådan sak —
försökt mig på att anvisa en väg, som förut visserligen är omtalad, men som
man ej har velat gå in på.

Däremot, herr talman, har jag icke tagit upp det eljest från flera håll och
även inom utskottet patalade förhållandet, att högsta domstolen för närvarande
saknar arbetsledning. Var någonstans förekommer det i det nuvarande
samhället, att det saknas arbetsledning? När denna fråga förut varit på tal,
så har den endast mötts av oförstående från högsta domstolens sida. Följden
av den daliga arbetsledningen blir, att diskussionen svämmar över sina bräddar,
och att meningarna hopa sig på ett sådant sätt, att man knappast vet,
vem eller vilka som diktera det slutliga beslutet, Det visar ingenting annat
an att diskussionen inom högsta domstolen Ilar bestått i ofruktbara meditatione?>
sorn hade kunnat besparas, ifall man haft en ordentlig arbetsledning.

Detta om detta. Så bär jag också opponerat mig mot tvångsorganiserinaen
av advokaterna. Jag förstår, att det finnes vissa kretsar här i landet som
med välbehag se, att staten i den nya rättegångsreformen tar upp ett advokatstand.
l or mili del tror jag dock, att det bland menige man kommer att väcka
ovilja, nar ce fa höra talas örn en sådan legalisering och jämväl privilegierande
av advokatstan det. Följden av den nya rättegångsreformen blir för det

Första kammarens protokoll 19Jt2 Nr 22. 2

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

första, att det kräves advokat i nära nog alla inål —- alla utom de^ enklaste.
Och för det andra komma domstolarna att få ett mindre antal mål än nu.
Människorna komma att förskräckas av alla dessa bestämmelser om, hur en
stämning skall skrivas, hur ett svaromål skall se ut, när det skrives efter ett
liknande schema. Det måste de ha hjälp med. Det förstår man genast. Och
människorna komma att förskräckas av alla dessa bestämmelser örn förberedelse
och huvudförhandling och det ena med det andra, som nu är onödigt
att räkna upp. Och vad dyrt det blir sedan! Inte bara, när det blir fråga
örn process utan även överhuvud taget, när man skall vända sig till advokater.
— För advokaterna kommer denna rättegångsreform att betyda en gyllene
tid. ■— Självfallet är också, att därigenom, att staten meddelar en viss
garantistämpel åt advokatkåren, kommer den enskilde medborgaren att anse
sin säkerhet bjuda, att han vänder sig till en av dessa legitimerade och privilegierade
advokater. För de jurister, som ej ha någon legitimation, blir det
säkert en knapp och frestande tillvaro. Deras yrkesfrihet blir en frihet, som
endast kommer att finnas på papperet. Jag har i min reservation talat om den
saken.

Det fanns på min tid i Lund en gammal professor, som sade, att han tyckte,
att det var någonting galet med juristerna. Han tyckte, att de verkade som
örn de varit uppväxta i spaljé. Ja, nu är det ju så, att vi ha en likriktad ämbetsmannakår.
Ämbetsverk måste det finnas. Och det är klart att de människor,
som skola tjänstgöra där, måste anpassa sig. Det är nödvändigt, om
det skall gå ihop. Däremot ha vi haft en vaken och fritt opererande advokatkår,
där de unga advokatjuristernas strävan har varit den att någon gång
få komma med i Sveriges advokatsamfund och på det sättet vinna en gloria.
Hädanefter kommer det, när denna lag har gått igenom, att bli någonting förflackat
och färglöst över det hela. Även dessa herrar komma att stå i spaljé,
kanske vackert blommande ibland, men det blir i alla fall inte detsamma som
det har varit. Jag kan ännu i denna stund inte förstå vad det finnes för anledning
att peka ut juristerna framför andra yrken och påtala deras fel och
brister. På alla andra områden äro naturligtvis människorna lika litet felfria.
Det kan hända olyckor med dem också, men alltjämt håller jag före, att
advokaterna ha skött sig på ett sätt, som har varit ägnat att väcka allmänhetens
förtroende, även örn det gått illa för en eller annan. I stort sett anser
jag för min del, att för var och en, som har fyllt 25 år och avlagt juridisk
examen och som har treårig tjänstgöring hos domare, länsstyrelse eller advokat,
bör detta vara tillräckligt för att han skall få utöva advokatyrket och
även få kallas för advokat ex officio, vilket icke kommer att bli fallet hädanefter.

Ja, herr talman, nu har jag sagt i huvudsak vad jag vill hava sagt, och
jag tror, att det inte är mycket att tillägga. Jag tror också, att det är rätt
fruktlöst att göra några ytterligare invändningar än de, som kunna förekomma
i sammanhang med de framlagda reservationerna. Så gott som allting i denna
sak är ju sedan, ar tillbaka förberett och tillrättalagt, och en eller annan
röst emot betyder i själva verket så oändligt litet.

Enligt min mening är riksdagen nu helt enkelt tvungen att i det läge
dit Dagan har kommit, antaga propositionen. För att nu inte vare sig herr talinen
eller andra skola tro eller tycka, att mitt anförande har varit alltför
bittert eller varit alltför vemodigt, så skall jag bara erinra örn en liten tilldragelse
som enligt vad det uppgives från trovärdigt håll har ägt rum.
Det berattas att en proposition förelåg till behandling i ett riksdagsutskott.
Under utskottsbehandlingen befanns det, att några ledamöter av utskottet
bade en betydligt avvikande mening från propositionen och försökte genom -

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

driva sin särmening. Då brast till slut den gamle ordförandens tålamod, och
han talade och säde: »Vad bråka herrarna för? Propositionen skall ju antagas
!»

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Den, som är intresserad av historiska
sammanställningar, kan fästa sin uppmärksamhet därvid, att det första
uppslaget till en reform av 1734 års rättegångsbalk föddes i den oroliga tid,
som präglades av Napoleon-krigen, och därmed sammanställa, att man nu efter
130 års arbete inom regering och riksdag känner ett starkt behov av att få denna
fråga löst under den stora krigsperiod, som vi nu genomleva, och vars motstycke
icke har förelegat under de 130 år, som förflutit sedan denna reformfråga
först togs upp, och till den dag, då den nu föres fram till lösning.

Det arbete, som ligger bakom det förslag, som nu kommit på riksdagens bord,
har ju varit inte bara tidskrävande utan mycket omsorgsfullt, och det är nog
inte utan att man kan få det intrycket, att grundligheten ibland hade blivit ett
självändamål. Känslan av att en reform är påkallad har emellertid nu blivit så
stark hos alla dem, som i första hand ha att svara för, att vårt folk erbjudes en
tillfredsställande rättegångsordning, att jag knappast behöver uppehålla mig
vid frågan örn reformens behövlighet. Det är å andra sidan lika viktigt, att,
ehuru reformarbetet har dragit långt ut pa tiden, det likväl inte har dragit så
långt ut på tiden, att reformen kommer för sent. Utan tvivel är det ett gott
vittnesbörd örn förträffligheten i 1734 års rättegångsbalk, att det svenska folket
icke har förlorat förtroende till vår därpå byggda rättegångsordning ännu
i den dag, som i dag är. Men denna lyckliga omständighet utgör naturligtvis
en stark maning till dem, som bära ansvaret, att inte låta den gamla ordningen
kvarstå så länge, att en sådan olycka komme att inträffa, som det skulle innebära,
att^ vart folk förlorade förtroendet till rättegångsordningen.

Den långa Udsutdräkt, varom jag talat, har medfört den fördelen att de
grundvalar, på vilka det nu föreliggande förslaget bygger, ha prövats under
många skiftande åskådningar och under olika politiska förhållanden och visat
sig. varaktiga och hållfasta. På det sättet har lagförslaget fått den monumentalitet,
som alltid präglar det som är höjt över det tillfälliga både i fråga om
tidsomständigheterna och de enskilda personligheternas egendomligheter. Men
jag uttrycker den förhoppningen att detta förslag, örn det nu antages, ingalunda
skall komma att vila som en död tyngd över utvecklingen i framtiden
pa rättegangs\äsendets område. Även örn detta förslag är anpassat efter nutidens
läge och även örn det kommer att innebära en grundval, på vilken man
kan ernå tillfredsställande arbetsresultat under den närmaste tiden, böra vi
akta oss för att tro att vi härigenom ha skapat en för framtiden oföränderlig
och orubblig lag. Det är i allra högsta grad önskvärt att den långvarighet, som
utmärkt detta reformarbete, inte skall verka avskräckande på det reformarbete,
som i framtiden kan visa sig vara önskvärt och behövligt inom rättegångsväsendets
område.

Den nya rättegångsbalken innesluter en oerhörd mängd olika problem, och
det är givet att det på många punkter kan och måste föreligga olika meningar
örn den bästa lösningen av dessa problem. Det är därför helt naturligt att vi
ha att emotse en långvarig debatt i riksdagens kamrar med anledning av det
nu föreliggande lagförslaget.

Principerna i förslaget äro som vi veta muntlighet, omedelbarhet och koncentration,
och jag skall för min del försöka, när jag nu talar om förslaget, att
låta mitt anförande präglas av de principer, som sålunda knäsatts i detsamma.

Innan jag gar att yttra mig i sak, känner jag emellertid ett starkt behov att
framföra den tacksamhet, som vi äro skyldiga alla dem, som nedlagt ett hän -

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

givet och samvetsgrant arbete på detta förslags tillkomst. Det skulle föra för
långt att rekapitulera detta förslags hela arhetshistoria. Jag nöjer mig med att
i minnet återkalla det förtjänstfulla verk, som utförts under förberedelsernas
senaste skede av processkommissionen, av processlagberedningen och av de lagråd,
som yttrat sig såväl när förslaget framlades i sina principer för 1931 års
riksdag som när det nu förbereddes till föreläggande för innevarande års
riksdag.

Jag tänker också med tacksamhet på de insatser som gjorts från det praktiska
livets män, icke minst från ledamöter av riksdagen, vilka haft tillfälle
att följa och deltaga i arbetet på ett högst betydelsefullt sätt. Jag kan inte heller
underlåta att uttala min tacksamhet till det särskilda utskottet för det omsorgsfulla
och grundliga arbete, som utskottet nedlagt på att genomtränga de
problem, som beröras i förslaget, att ge anvisningar för den praxis, som hör
växa fram på förslagets grund, och för det utredningsarbete, som ytterligare i
vissa delar ansetts vara behövligt.

Under behandlingen av den stora frågan örn en ny rättegångsbalk har det
visat sig att särskilt frågan örn nämndens ställning i stadsdomstolarna varit
den stormvräkta udde, som visat sig mycket farlig att passera när man sökt
lotsa förslaget i hamn. För närvarande återstår, såsom man finner av utskottets
betänkande, endast den stridsfråga som berör det sätt, på vilket nämnden
bör anordnas i stadsdomstolarna. När jag hade att behandla denna fråga, gick
jag först och främst ut därifrån, att nämnd skulle förekomma i stadsdomstolarna
— det var i själva verket en sak som stod utom debatt på grund av frågans
förhistoria — men vidare utgick jag också ifrån att när man nu skulle inordna
en nämnd i rådhusrätterna borde man göra det på det sättet, att frågan örn rådhusrätternas
organisation icke blev uppriven och tvingades fram till en lösning
i detta sammanhang. Riksdagen har ju gjort ett uttalande att så icke borde
ske, och var och en som känner till hur invecklade och svårlösta de problem
äro, som sammanhänga med frågan örn en reform av stadsdomstolarna, måste
nog erkänna, att ville man ha frågan örn rättegångsbalken framdriven till en
lösning inom en överskådlig framtid, skulle man inte belasta den med att däri
införa ett ytterligare problem av denna högst kontroversiella beskaffenhet.

Det låg då närmast till hands för mig att från denna utgångspunkt framställa
det förslaget, att man i städerna skulle bibehålla den kollegiala domstolen med
tre lagfarna ledamöter och införa ett samarbete mellan denna kollegiala domstol
och nämnden i de brottmål, där nämnd skulle förekomma. För den lösningen
kunde också finnas en del sakliga skäl. Bland annat kunde man ju icke
underlåta att fästa ett visst avseende vid att nämnden, när den införes i städerna,
saknar alla traditioner och att det kanske inte kunde skada örn detta
nya institut i städerna fick växa upp under hägnet av en kollegial domstol av
lagfarna ledamöter, även örn härav naturligtvis måste följa att nämndens inflytande
inte kunde beräknas bli så stort som det skulle bli i händelse nämnden
sammanfördes med en enda lagfaren domare.

Emellertid har ju under frågans senare behandling vid sidan av den möjlighet,
som jag valde, vid flera olika tillfällen framförts en annan, och det har
just varit att i städerna skulle införas en domstol, bestående av en enda lagfaren
domare och nämnd i svårare brottmål. Det förslaget framfördes av 1928
års lagråd. Det förslaget var också det enda positiva förslag, som framfördes
vid 1931 års riksdag. Denna riksdag intog emellertid inte någon enhetlig ståndpunkt,
ty första kammaren avvisade förslaget örn nämnd i stadsdomstolarna,
medan däremot andra kammaren uttalade sig för en domstol i huvudsaklig
överensstämmelse med den konstruktion som utmärker häradsrätterna. Vid den
sista granskningen i lagrådet — den granskning som återfinnes i den nu fram -

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

lagda propositionen — framfördes också denna ståndpunkt av två av lagrådets
fyra ledamöter. Det är således klart att man inte kan avvisa den ståndpunkten
såsom ur juridisk-teknisk synpunkt ohållbar; den har knäsatts av mycket framstående
juridiska auktoriteter. Vidare har man inte kunnat undgå att även
lägga märke till att ur praktisk synpunkt har denna anordning redan blivit
prövad i en hel del städer — jag syftar på alla de städer som ligga under landsrätt.
Det gäller här städer med ett ganska betydande invånarantal, vi ha en sådan
stad som Skövde och vi ha städer sådana som Mölndal och Trollhättan, av
vilka i de senare invånarantalet går upp till 16,000 ä 17,000. Där går det för
sig att ha en domstol, bestående av häradshövding och nämnd, och några elakartade
erfarenheter av dessa domstolars verksamhet ha icke låtit höra av sig.

När det nu under utskottets behandling har visat sig att det är denna senare
lösning, som är den framkomliga vägen, har jag för min del kommit till den
slutsaten, att jag utan större betänklighet kan acceptera det förslag, som utskottet
framlagt. Jag hoppas också att det skall lyckas att övervinna de svårigheter,
som systemet utan tvivel kommer att medföra i de största städerna,
men det blir dock begränsade organisatoriska problem, som man får nedlägga
all tänkbar omsorg på att lösa. Jag är övertygad örn att det skall gå att finna
en utväg så att systemet kan komma att visa sig tillfredställande.

Jag skall inte nu till belysning upptaga många av de problem, som under
dagens lopp komma att bli föremål för meningsutbyten — det torde vara
bättre att en hel del av dessa spörsmål diskuteras vid föredragningen av de
särskilda kapitlen och paragraferna. Men jag skall tillåta mig att yttra några
ord rörande ett pär frågor av allmän räckvidd.

Därvid skall jag först och främst beröra frågan, huruvida reglerna rörande
muntlighet i utskottets förslag ha fått en tillfredsställande utformning. Jag
vill då framhålla att det naturligtvis möter mycket stora svårigheter att i de
omsorgsfullt utformade tekniska regler, som vår lagstiftning älskar, fastslå ett
formlöst förfarande. Det är givet att formlösheten är en växt, som trivs och
frodas i praktiken och som ingalunda kan få sina livsvillkor fyllda endast
genom paragrafskrivning i en lagtext. Den praxis, som man vill lia fram, är
att förhandlingarna inför rätta skola föras på ett sådant sätt, att det blir möjligt
för parterna att omedelbart bemöta varandra och att omedelbart inför
domstolen belysa de frågor, som visa sig vara omstridda och av betydelse för
målets avgörande. Det är det som är huvudsynpunkten. Och för att förverkliga
detta mål är det naturligtvis nödvändigt att tillse, att ena parten inte
föredrar en inlaga, som är skriftligt avfattad och som är av den beskaffenheten.
att man inte kan begära, att den andra parten omedelbart skall kunna
ingå i besvarande av densamma. Detta utesluter naturligtvis inte att det under
rättegången kan företes skriftligt avfattade faktiska upplysningar rörande
frågor, som domstolen måste taga ställning till. Tekniska problem och formler
kunna naturligtvis inte uppfattas muntligt, utan det är givet att man här
måste taga anteckningar till hjälp. En hel del av detta utredningsarbete har
naturligtvis undangjorts vid den förberedande behandlingen av målet, men det
kan ju tänkas att det vid huvudförhandlingen ändå kan bli nödvändigt att
beträffande sådana frågor medgiva, att skriftlig uppteckning företes parterna
emellan och inför domstolen.

Ävenså kan naturligen inte förhindras att en part. sorn håller dt anförande,
har en papperslapp på vilken han gjort minnesanteckningar. Domstolens ordförande
skulle uppenbarligen illa fatta sin ställning örn han trodde att han borde
uppträda som en magister, sorn ser till att skolpojkarna inte använda fusklappar.
En förståndig ledning av förhandlingarna kommer utan tvivel att på
grundval av vad som är föreslaget i utskottets utlåtande kunna äga rum.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Vad vidare beträffar frågan om parts inställelse är det självklart att en
följd av muntligheten och av principen om parts sanningsplikt blir att man
ålägger part att i största möjliga omfattning infinna sig inför rätta. I propositionen
och i utskottsutlåtandet har man också utgått ifrån att i underrätt
skall part i regel infinna sig: han får utebli endast försåvitt det anses
onödigt för målets behandling att han inställer sig. När det gäller frågan örn
parts inställelse i hovrätten har propositionen iakttagit en viss försiktighet.
Man har i fråga örn hovrätten och i fråga om högsta domstolen i propositionen
föreslagit den regeln, att parten skulle inkallas endast örn det var erforderligt
för målets avgörande. Utskottet har skärpt denna regel och infört
samma bestämmelse i fråga örn hovrätten som i fråga örn underrätten. Att
jag för min del icke gick så långt har berott på att jag ansåg att man, modet
nu gällde att införa en nyhet, skulle gå fram med en viss återhållsamhet.
Man kunde ju eljest framkalla en reaktion, som visserligen till stor del kunde
bero på obefogade farhågor, men som man likväl kunde anse sig lia skäl att
undvika. Jag har emellertid skaffat mig kännedom om de erfarenheter man
har från den muntliga förhandlingen vid Svea hovrätt, och jag har fått reda
på att medan det till en början var så, att de muntliga förhören där förekommo
på hovrättens initiativ, har det på senare tid blivit alltmera vanligt att de
äga rum på initiativ från parternas sida. Och parterna ha många gånger
inför hovrättens ledamöter uttryckt sin tillfredsställelse över att muntliga förhör
anordnats, så att de därigenom fått tillfälle att infinna sig vid hovrätten
och framlägga sina synpunkter.

Det har också visat sig att de ökade kostnaderna för parts inställelse i hovrätten
inte ha blivit av den betydelse, som man kunde befara. Med hänvändelse
till dem som äro oroliga för de kostnader, som en personlig inställelse
i hovrätten för muntligt förhör kan medföra, vill jag erinra örn att i propositionen
ha bestämmelserna örn ersättning för rättegångskostnader blivit
ändrade därhän att den, som har tappat i underrätten men vinner i hovrätten,
kan få ersättning för sina rättegångskostnader.

Jag kan således icke säga att den ändring, som utskottet har infört på
denna punkt, är ägnad att hos mig framkalla några särdeles allvarliga farhågor.

Vad beträffar parternas belastning genom den nya rättegångsordningen vill
jag tillåta mig att framhålla, att i underrätterna, och i häradsrätterna framför
allt, kommer säkerligen inte någon större ändring att bli märkbar för
parterna. Det är som bekant redan nu så att man vid en eller annan häradsrätt
infört en muntlig förhandling i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som föreslagits i propositionen, och det har visat sig att detta har varit till
gagn för den rättssökande allmänheten.

Jag ber också att få framhålla att det naturligtvis just ur det svenska
folkets synpunkt, med hänsyn till den rättssökande allmänhetens intresse, är
av största betydelse att i detta förslag den isolering spränges, som det skriftliga
förfarandet förut har medfört för våra domare. Det kommer nu i domarnas
verksamhet in ett livgivande element, som utan tvivel kommer att bli
av mycket stor betydelse för anknytningen av vårt rättsväsen till det folkliga
på ett annat sätt än vad tidigare varit fallet. Och därav kommer naturligtvis
också att följa ökad förståelse för vår rättsordning och ökat förtroende till de
rättsliga avgörandena. Ty det är givet, att när det förekommer ett avgörande
vid domstolarna vid en muntlig huvudförhandling, följer därav att såväl nämnden
som även allmänheten har mycket större möjlighet att följa med vad som
sker inför rätta och således även att bilda sig ett tillförlitligt omdöme om det
sätt, på vilket vår rättsordning fungerar.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

En svårighet som har uppkommit när det gällt att införa muntligheten i
rättssystemet har varit frågan örn anordnandet av förfarandet i högsta domstolen.
Man har brottats med det problemet vid olika tillfällen och övervägt
olika lösningar. Man har övervägt den lösningen att i högsta domstolen skulle
få framföras endast rättsfrågan, medan sakfrågan skulle lämnas utanför dess
prövning. Den utvägen har stängts genom riksdagens hållning, och under sådana
förhållanden har man inte kunnat finna någon annan utväg, därest man
skulle kunna få en högsta domstol som inom rimliga gränser kunde fullgöra
sin uppgift, än att åtstrama förutsättningarna för fullföljden till högsta domstolen.
Därmed har man ju inte slagit in på en alldeles ny och förut obekant
väg. Redan nu finnas bestämmelser, som förhindra fullföljandet av vissa
mål till högsta domstolen. Det finns också i nuvarande rätt ett dispensförfarande
som består däri att en avdelning av högsta domstolen, bestående av tre
justitieråd, har en löse- och bindenyckel i sin hand. Dessa regler ha icke
ansetts stå i strid med grundlagen och jag kan inte heller inse att de regler,
som meddelas i propositionen och som tillstyrkts a.v utskottet, kunna anses
innebära någonting som icke är förenligt med vår grundlags bestämmelser
om omröstning till dom i högsta domstolen. Ty en sak är att man reglerar
de förutsättningar, under vilka mål skola kunna komma upp i högsta domstolen,
och en helt annan sak är att man har regler rörande omröstningen i
högsta domstolen och domstolens domförhet när domstolen går att avdöma ett
mål.

Jag skall för närvarande icke upptaga fler problem till belysning.

Jag slutar med att konstatera, att man att döma av utskottsbehandlingen och
av den diskussion, som förts i denna stora fråga, har att räkna nied att denna
reform kommer att kunna träda ut i livet uppburen av ett allmänt förtroende
från alla deras sida, som haft intresse att taga kännedom örn vad detta förslag
innehåller. Och jag kan tillägga att jag är övertygad om att i den mån, som
vårt folk i dess breda lager får tillfälle att se och erfara, huru denna nya
rättegångsordning kommer att te sig i det levande livet, kommer också förtroendet
till den nya rättegångsordningen att bli allmänt inom hela vårt folk.

Herr Linnér: Herr talman! Jag skall be att till herr justitieministern få
framföra en lyckönskan för att det efter allt att döma blir honom förunnat att
föra detta stora lagverk i hamn. Det har ju, såsom här förut framhållits, varit
föremål för ett synnerligen långvarigt arbete. Det resirltat, som nu föreligger,
kommer säkerligen också att i de svenska domstolarnas hand sätta ett bättre
medel till rättskipningens handhavande och därigenom också gagna rättsordningen
— ett icke ringa verk i en sådan tid som den nuvarande, då man melån
någonsin tidigare får åskådningsundervisning om vad den objektiva rätten
betyder för samhället.

Att det nu går att på ett så jämförelsevis smärtfritt särtt genomföra den nya
rättegångsreformen beror efter min uppfattning till väsentlig del på den omständigheten
att vi i största utsträckning kunna bygga på den redan befintliga
svenska domstolsorganisationen. De svenska domstolarna lia visat en
ganska märklig förmåga till inre förnyelse. De lia gått ifrån de formalistiska
reglerna så långt som lagen överhuvud taget medger, de lia kunnat smälta
liela den utmordentligt stora skörd av omfattande lagförslag, som framvuxit
ur de sista årtiondenas lagstiftningsarbete, och de lia under hela denna omvälvning
behållit folkets förtroende. Tack vare detta har man kunnat bygga
reformen på den befintliga domstolsorganisationen. Jag tror, att det är behörigt
att vid detta tillfälle uttala ett erkännande till domstolarna för deras
verksamhet.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Herr statsrådet erinrade om att han icke velat ingripa i organisationen. Herr
statsrådet har därvid handlat i full överensstämmelse med det utskottsutlåtande,
som godkändes av 1931 års riksdag. I detta utlåtande uttalades nämligen,
att ändringar i domstolsorganisationen borde vidtagas endast så vitt de
vore nödvändiga för att domstolar och andra organ skulle bli i stånd att uppbära
det reformerade rättegångsförfarandet. Jag beklagar, att utskottets majoritet
liksom herr statsrådet nu på en viktig punkt gått ifrån denna ståndpunkt,
nämligen beträffande rådhusrätternas organisation vid grövre brottmål. Jag
skall tillåta mig att kritisera denna ståndpunkt ur två synpunkter, dels med
hänsyn till organisationen och dels med tanke på det föreliggande förslagets
inverkan på domstolarnas kapacitet.

Vad först organisationen beträffar, kopplar propositionen in nämnden i en
oförändrad rådhusrätt, d. v. s. en rådhusrätt, sammansatt av tre lagfarna ledamöter.
Så snart det är fråga örn brottmål, där straffarbete i två år eller
mer kan följa på brottet, skulle enligt propositionens förslag nämnd ingå i
domstolen. Beträffande bagatellmål föreslogs, att domstolen skulle bestå av
allenast en lagfaren ledamot. Man gjorde härigenom icke någon ändring i personalorganisationen.
Särskilda utskottet har på denna punkt gått mycket radikalt
till väga. Utskottet föreslår nämligen, att det i brottmål av samma kvalitet
allenast skall finnas en lagfaren domare plus nämnd. Hur kommer detta
organisatoriskt att verka? Herr statsrådet påpekade, att det skulle medföra
organisatoriska svårigheter. Jag är för min del alldeles övertygad örn att han
bär rätt i denna uppfattning och jag skall belysa detta närmare med några
siffror.

Spörsmålet sammanhänger med frågan örn hur många mål det kan komma
att röra sig örn, som skola behandlas på detta speciella och från domstolsorganisationen
i övrigt avvikande sätt. I Stockholms stad kan man beräkna, att det
blir ungefär 950 mål årligen av detta slag, i Göteborg omkring 520 och i Malmö
cirka 360. Siffrorna har jag hämtat från den statistik, som lagrådet har införskaffat.
För närvarande har man i dessa stora städer särskilda brottmålsavdelningar
för att avverka den stora brottmålsfrekvensen. Nu blir man emellertid
nödsakad att så snart det gäller mål av denna beskaffenhet, omorganisera
avdelningen. Två ledamöter få gå sin väg och en stanna kvar. Det blir därigenom
nödvändigt att uppgöra en ganska invecklad arbetsordning, som, såvitt
jag förstår, sannolikt kommer att leda till att en del av de nuvarande ledamöterna
av domstolarna i de stora städerna icke få tillräcklig sysselsättning.
Utskottet har icke på något sätt uttalat sig örn hur man skall använda de ledamöter,
som på detta sätt bli överflödiga, och har överhuvud taget icke ens
sysselsatt sig med det problemet. Det förefaller mig, som örn det hade varit
mycket naturligt, att man, innan man går till en sådan omorganisation, satt
sig i förbindelse med städernas egen organisation och inhämtat deras uppfattning
örn reformens inverkan på städernas magistrater och rådhusrätter. Detta
är nämligen en ganska komplicerad fråga. Den berör dels själva kommunalförvaltningen
i städerna, ett problem som icke är löst eller ens utrett, dels spörsmålet
örn stadsdomstolarnas förstatligande, en fråga som ju inte ens i någon
mån har varit under utredning och än mindre under prövning. Hela detta förslag
från utskottets sida har karaktären av en improvisation med improvisationens
alla svagheter. Jag beklagar, att herr statsrådet har accepterat denna
kompromiss.

Jag skall sedan något belysa reformen ur synpunkten av hur den kommer
att inverka på domstolarnas kapacitet. Utskottet betonar, att det nya rättegångsförfarandet
i kvalitativt hänseende kommer att ställa skärpta krav på
domstolarna. Jag är övertygad örn att detta är fullkomligt riktigt. Örn man

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

utgår ifrån detta faktum, är det en ganska betänklig anordning att vid de
grövsta brottmålen försvaga domstolarnas kvalitet, vilket, så vitt jag förstår,
det föreliggande förslaget kommer att leda till. Man kan inte rimligen bestrida,
att tre domare utgöra en bättre garanti än en domare för ett riktigt avgörande,
under förutsättning att de äro lika kvalificerade. Utskottets förslag medför
den märkliga konsekvensen, att man förutsätter, att en stadsdomstol behöver
en sammansättning av tre lagfarna ledamöter även i enkla tvistemål, under det
att man, då det är fråga örn grova brottmål och även mycket invecklade sådana,
förklarar, att det är onödigt att ha tre lagfarna ledamöter och att man i
sådana mål kan nöja sig med en enda lagfaren ledamot. Vi ha t. ex. dessa
många gånger ytterst invecklade konkursförbrytelser och andra svårutredda
oredlighetsbrott. Då skulle i motsats till vad som gäller vid civilmålen rådhusrätten
organiseras ned. Det förefaller mig vara ett obestridligt försvagande
av domstolens kapacitet. Geni emot detta invänder man, att denna försvagning
mer än väl uppväges av inslaget med en nämnd. Därom veta vi emellertid
ingenting för närvarande, ty vi veta icke, huruvida nämnden i städerna kommer
att fungera på samma lyckliga sätt som den gjort vid häradsrätterna.

Herr statsrådet, och jag tror även utskottet, åberopar som exempel de städer,
som nu äro lagda under landsrätt. Jag vill då påpeka, att det endast är
en av dessa städer som utgör eget tingslag. I alla de övriga städerna är det ett
blandat tingslag med både landsbygds- och stadsdistrikt. Vidare tjänstgör
nämnden i dessa häradsrätter vid alla mål, såväl civil- som brottmål, och får
därigenom en helt annan domarerfarenhet än den nämnd, som blott kommer
att tjänstgöra i grova brottmål. I de stora städerna, där målfrekvensen är så
stor, som jag nyss nämnde, blir det sannolikt otänkbart att kunna få tag i sju
eller nio nämndemän, som kunna sitta i alla dessa mål. De skulle i så fall bli
helyrkessysselsatta, vilket man ju inte önskar. Det blir därför sannolikt nödvändigt
att uppdela nämndfunktionerna på ett ganska stort antal grupper. Men
i och med detsamma sjunker självfallet också sysselsättningen för var och en
av dessa grupper och därmed även domarerfarenheten. I de mindre städerna
däremot går målfrekvensen ned till ett mycket lågt antal. Enligt samma statistik,
som jag nyss åberopade, kommer det att i de medelstora och större städerna
endast att bli mellan 40 och 50 dylika mål om året och i de mindre städerna
ett eller annat 10-tal. Det är självfallet, att sysslandet med t. ex. 10, ja,
även 30—40 mål örn året, icke ger en tillräcklig domarerfarenhet. Jag anser,
att man örn dessa nämndemän har anledning att säga vad processlagberedningen
yttrar på ett ställe, nämligen att de torde »sakna förtrogenhet med rättsskipningen».

Det är således efter min uppfattning fullkomligt ovisst, vilken nytta nämnden
kan göra i städerna. Därför är det ett otillrådligt experiment att innan
man vet något härom försvaga domstolarna på det sätt som utskottsmajoritetens
förslag innebär. Man får inte här resonera på det sättet, att ett bibehållande
av den kollegiala juristsammansättningen av rådhusrätterna medför
risken att nämndens ställning försvagas. Jag tror för min del inte mycket på
det påståendet. Jag är övertygad örn att det kommer att bli så, att nämnden
i bästa fall kommer att fylla sina speciella’ funktioner, medan de juridiska frågorna
avgöras och bedömas bäst av kollegiet. Det är mycket .sällan som skiljaktiga
meningar finnas emellan de lagfarna ledamöterna inbördes. Då man
här talar örn att man skulle riskera, att nämnden särskilt skulle intressera sig
för skiljaktigheterna mellan de lagfarna ledamöternas uppfattning, tror jag
därför, att detta är något som mycket sällan kommer att inträffa. I alla händelser
får nämnden icke bli ett självändamål. Nämnden skall vara ett inslag
i domstolen, som skall skapa möjlighet för domstolen att bättre fylla .sin funk -

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

tion såsom rättsski paro. Men man får inte för nämndens skull försvaga domstolens
sammanlagda kapacitet. Det enda viktiga är, att vi få bästa möjliga
dom s tols organi s ation.

På denna punkt, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av mig
m. fl. avgivna reservationen vid 1 kap. 11 §, G kap. 3 § samt 29 kap. 1, 3
och 6 §§.

Jag skall sedan be att få beröra ett par andra frågor av principiell innebörd.
Så vitt jag har kunnat förstå, är den största bristen i det nuvarande rättegångsförfarandet
den långsamhet, som förekommer, icke minst i underrätterna,
och den därmed sammanhängande skriftligheten, som man, framför allt i vissa
underrätter, har kommit över till. Dessa två brister sammanhänga uppenbarligen
med varandra. Man har nu velat råda bot på dessa två svagheter genom
att föra in muntlighet och omedelbarhet i rättegångsförfarandet. Hur långt
man därvid skall gå, är uppenbarligen en lämplighetsfråga. Hela förslaget utgår
ifrån att för att man skall kunna genomföra principen om muntlighet och
omedelbarhet måste rättegången klyvas i två avdelningar, ett förberedandeeller,
vid brottmål, förundersökningsförfarande och en senare avdelning, den
s. k. huvudförhandlingen. Det är framför allt vid huvudförhandlingen som
muntligheten och omedelbarheten skola lia sin plats, och huvudförhandlingen
skall utgöra grundval för domen. Det är emellertid uppenbart, att i vissa fall
kan målet vara av en sådan beskaffenhet, att man icke kan avvara skrifter.
Detta gäller framför allt vid sådana mål, som äro av rent teknisk beskaffenhet,
t. ex. patentmål eller mål som röra invecklade leveranser, där det kan
bli fråga örn en komplicerad maskin eller dylikt, och vidare mål med rättshistoriska
utredningar. Det överstiger säkerligen någon parts eller något ombuds
möjligheter att hålla all denna tekniska eller historiska materia i huvudet.
Örn vederbörande i ett dylikt mål av lagen blir hindrad att vid huvudförhandlingen
skriftligen framföra den utveckling, som han behöver, kommer
han givetvis att förlägga det mesta såväl av utvecklandet som utredningen
av sin talan till förberedelsen. Då har man emellertid brutit med den princip,
på vilken förslaget vilar, och man riskerar, att huvudförhandlingen sjunker
ned till ett sken och att det blir förberedelsen som blir huvudsaken.

När lagen nu stadgar den regeln, att vid huvudförhandling endast yrkanden
må uppläsas ur skrift och att man icke kan inge eller uppläsa skriftlig inlaga
eller annat skriftligt anförande, är detta enligt min mening med avseende
å de av mig nyss nämnda målen alltför strängt. Det kommer att medföra antingen
att huvudvikten kommer att skjutas över till förberedelsen eller att
domstolen trots lagens stadgande kommer att medge parterna att använda
skriftlig framställning. Intetdera av dessa alternativ är lyckligt. Då är det enligt
min uppfattning bättre att medge ett undantag, som kan begränsas på sådant
sätt, att man därmed icke inför några risker för den muntlighet och omedelbarhet,
som man med all rätt vill omhulda.

På denna punkt, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av mig m. fl.
avgivna reservationen vid 43 kap. 5 § och 46 kap. 5 §.

Jag skall uppehålla mig vid ytterligare en punkt, som har samband med
rättegångsförfarandet, nämligen frågan örn vittnesförhöret. Enligt propositionen
anser man, att det är önskvärt, att parterna, när de äro därtill kvalificerade,
leda vittnesförhöret. Det uttalas både av lagrådets majoritet, processlagberedningen
och departementschefen att detta tillvägagångssätt är önskvärt.
Trots detta föreslås nu den lagregeln, att rätten skall leda vittnesförhöret, men
att rätten äger att överlämna vittnesförhöret till parterna. Jag anser, att detta
är att på en väsentlig punkt äventyra det goda resultatet av muntligheten
och omedelbarheten. Domaren kan omöjligen, även örn han har tagit en mycket

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

noggrann kännedom om vad som har förekommit vid förberedelsen, vara så
kunnig örn vad vittnena vilja ha fram som parterna själva. Det är därför uppenbarligen
en fara, örn domaren skall leda vittnesförhöret utan att detta är
baserat på intyg — och intyg skola hädanefter icke förekomma •— att någon
omständighet, som borde bli föremål för vittnets uttalande, lätt kan förbigå
domaren och naturligtvis också vittnet, som ju understundom kan vara rätt passivt.
Ett dylikt förbiseende kan knappast repareras, eftersom vittnesmålets
upptagande enligt den nya rättegångsordningen får en annan karaktär än hittills.
Enligt nuvarande rättegångsordning utgöres domstolens material helt och
hållet av i protokoll avfattade vittnesmål. Nu kommer huvudvikten i underrätten
att ligga på det omedelbart muntligt upptagna och avhörda vittnesmålet,
och de anteckningar, som göras över vittnesmålet, skola för underrätten
blott ha sekundär karaktär, även örn de naturligtvis komma att bli material för
överrätterna. Om något förbigås vid vittnesförhöret, kan man visserligen begära
nytt vittnesförhör och under speciella omständigheter få ett sådant yrkande
bifallet. Först och främst är det emellertid alltid mycket osäkert, huruvida ett
nytt vittnesförhör kommer att beviljas, och för det andra är det inte säkert, att
vittnesmålet ger samma intryck vid den senare upptagningen, när man hör
vittnet örn speciella omständigheter, som kunna vara förbigångna vid det första
vittnesförhöret, som vittnesförhöret lämnade vid den första upptagningen. Det
finns här en risk för att man kan få brister i vittnesmålet, som icke kunna repareras.
Man anför gentemot detta, att man tänkt sig att domaren skall lämna
vittnesförhöret till parterna, så snart parterna äro kapabla att leda detsamma.
Jag tror, att de två ledamöterna av lagrådet på den punkten ha sett saken
mycket mer realistiskt. De framhålla, att vittnesförhörets ledning genom domaren
är ett så rotfäst förfaringssätt vid de svenska domstolarna att det torde
komma att existera under en lång tid framåt, örn man icke kastar örn lagregeln.

Det är emellertid ytterligare en omständighet, som för mig är synnerligen
viktig, nämligen att man genom denna regel att fordra att domaren skall leda
vittnesförhöret ställer alltför stora anspråk på domaren. Domaren skall då leda
vittnesförhöret, ställa de frågor till vittnet, som parterna begära, sedan han
kontrollerat att de frågor, som begäras av parterna, också äro lämpliga, eller
själv formulera frågorna. När vittnet yttrar sig, skall domaren iakttaga vittnet
och dess förmåga att redigt återge sina egna iakttagelser för att därav kunna
bedöma i vad mån vittnet har en klar och säker iakttagelseförmåga. Han skall
iakttaga, huruvida vittnet är osäkert eller svävande, för att därav kunna dra slutsatser,
om vittnet har varit utsatt för några inflytelser eller om vittnet överhuvud
taget är mindre tillförlitligt på grund av intellektuella brister eller
andra orsaker. Domaren skall vidare hålla i minnet vittnets berättelse och det
personliga intrycket av vittnet. Låt oss nu antaga, att det är fråga om ett mål
med ett tiotal vittnen eller mer. Det är alldeles bestämt att lägga på domaren
för mycket att begära, att han skall kunna fylla alla dessa funktioner.

Dessutom skall domstolen mycket snabbt, innan sessionen avslutas, lia vittnesmålet
avfattat, och detta sålunda avfattade och för vittnet föredragna vittnesmål
får icke ändras. Det vöre naturligt, örn domaren i rätt hög grad inriktade
sin uppmärksamhet på hur han skall kunna korrekt återgiva vittnesmålet i
protokollet och därmed försvagade sina andra iakttagelser.

Jag tror således, att detta innebär en avsevärd principiell försämring i det
förfarande, som processlagberedningen lågt upp. Omedelbarheten blir här på
en viktig punkt av bevisningen försvagad. Man säger då, att det skulle vara
en risk att överlämna vittnesförhörets ledning till parterna. Jag tror icke att
den risken är nämnvärd, ty risken begränsas av den omständigheten, att do -

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

maren har befogenhet att taga vittnesförhöret ifrån parten, om förhöret ledes
på ett olämpligt sätt. Jag föreställer mig, att den risken för partens ombud
är så stor, att han omedelbart kommer att rätta sig efter en mycket lindrig
varning från domaren, ifall någon sådan behöves. Ty det är klart, att för
partens hela ställning i rättegången och hans ombuds ställning i förhållande
till rätten skulle det vara ett verkligt äventyr, ifall domaren skulle se sig
nödsakad att ingripa så strängt, att han toge vittnesförhörets ledning ifrån
parten eller ombudet. Risken är därför säkerligen mycket, mycket ringa.

På grund av dessa av mig åberopade omständigheter ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av mig m. fl. vid 36 kap. 17 § avgivna reservationen.

Jag skall nu endast säga ett par ord i anledning av herr linders yttrande
om advokaterna. Samtliga som hade tillfälle att höra herr Linder observerade
säkert, att det genom hans anförande gick en underton av: »Härtill är jag nödd
och tvungen. Jag vill visserligen inte yrka avslag på detta förslag, men det
är med mycket svalt hjärta och med ganska liten tro på de lyckliga verkningarna,
som jag ser på förslaget.» Och herr Linder vände sig direkt emot förslaget
på ett par punkter. Jag skall endast taga upp den punkt, där han
talade örn advokaterna, därför att den punkten kanske har det största allmänna
intresset.

Hur är det enligt förslaget med advokaterna? Jo, man har icke föreslagit
något advokatmonopol. Man har icke ens för någon instans föreslagit, att
talan endast skall få föras av juridiskt utbildade ombud. Men man bär infört
ett särskilt kapitel, det åttonde, örn advokater, och detta innebär, att man så
att säga legitimerar ett advokatsamfund, ett samfund av juridiskt utbildade
personer, som ägna sig åt rättegångar och sammansluta sig i ett samfund. Stadgarna
för detta samfund fastställas av Konungen, och det är meningen, att
man genom denna institution skall få ett organ för självdisciplin och självkontroll.
Hela tankegången här är den, att man på detta sätt skall till den
svenska allmänhetens förfogande ställa personer, om vilka denna allmänhet
kan vara förvissad att de föra dess talan på ett riktigt och skickligt sätt.

Själva rättegångsförfarandet är redan för närvarande en ganska invecklad
sak, och det blir ingalunda enklare genom det nu föreliggande förslaget. Det
är svårt för en juridiskt icke skolad person att bedöma, vem han som rättssökande
skall vända sig till. Det innebär då en trygghet för denne rättssökande,
att det finns advokater, som genom att de tillhöra samfundet erbjuda
en viss garanti för att den rättssökande kan lita på dem. Såvitt jag förstår
har man här gått en ganska lycklig medelväg. Man har icke för närvarande
ansett sig kunna eller böra gå längre, men man har till de rättssökandes skydd
ställt en organisation, som efter all sannolikhet kommer att fungera tillfredsställande.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag beträffande
8 kap.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag ber att få förena mig i herr Linnérs lyckönskan
till justitieministern att ha lyckats driva fram denna stora fråga till
sin lösning.

Jag hörde en gång, då justitieministern här i kammaren lade upp historiken
för processreformen, hur han berättade, att för hundra år sedan, då en stor
reform av rättegångsbalken var mogen för sin lösning, det icke blev något av
det hela därför att det satt en svag justitieminister. Vi äro glada att den miva -

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

rande justitieministern Ilar visat den styrka han givit prov på; det löfte, som
låg i den kritik, han framförde mot sin föregångare för hundra år sedan, har
han på ett lysande sätt uppfyllt genom att, trots de stora svårigheter som
måste möta att i en tid sådan som denna få fram ett lagförslag av denna beskaffenhet,
dock ha fört det i hamn.

Det återstår ett litet önskemål att framföra till honom. Utskottet har givit
uttryck åt detta i sitt utlåtande och det kräver för sitt genomförande en fortsatt
användning av den styrka, som justitieministern hittills har visat. På sid. 131
i sitt utlåtande uttalar utskottet angelägenheten av att det fortsatta arbetet
på rättegångsreformen måtte fullföljas så skyndsamt som omständigheterna
medgiva. Det finns icke något behov, herr talman, av att denna lag blir vilande
i många år, innan den får träda ut i livet. Processlagberedningen är sysselsatt
med vissa följdförfattningar, som måste utarbetas och framläggas för riksdagen.
Detta behöver inte ta så mångå år. Jag ber därför att få ge uttryck åt det
särskilda utskottets förhoppning, att justitieministern ville hålla sin starka
hand över det fortsatta arbetet, så att det måtte bedrivas så skyndsamt som
möjligt.

Jag vill också uttala en lyckönskan till processlagberedningens ordförande,
herr Gärde, som i tio år burit dagens tunga och hetta. Redan såsom justitieminister
1931 lade han en fast grund för den blivande rättegångsreformen
genom att då underställa riksdagen grundlinjerna för densamma. Han har
sedan dess troget och energiskt fullföljt arbetet på den grundval, som då lades.
Han gick väl rustad till sitt värv därigenom att han såsom vattendomare hade
haft tillfälle att själv i praktiken pröva en modern rättegångsform. På grund
därav var han särskilt i stånd att ur praktiska synpunkter bedöma möjligheterna
för ett dylikt förfarandes utsträckande till de allmänna domstolarna.
Att han i detta arbete har haft den stora förmånen av alldeles exceptionellt
skickliga medhjälpare, minskar icke i någon mån hans förtjänst.

Det är också en anledning till glädje, herr talman, att få omtala och stryka
under den enighet, med vilken särskilda utskottet har gått fram för den föreliggande
reformen. Utskottets intresse för uppgiften har varit utomordentligt.
Man har dag efter dag kunnat se, hur utskottets ordinarie ledamöter från båda
kamrarna under månader troget kommit till sina poster; även suppleanterna ha
visat ett mycket stort intresse. I sista upploppet, då de definitiva besluten
skulle fattas, deltogo alla ordinarie ledamöter utom herr Karl Johan Olsson,
som på grund av sjukdom blev förhindrad. Jag har velat nämna hans namn
här på grund av den mycket värdefulla del han hade tagit i utskottets föregående
arbete. Han hade varit med örn de allra flesta av de preliminära besluten,
och det var beklagligt, att han icke fick tillfälle att sätta sitt namn under
utskottets utlåtande.

Särskilt betydelsefull är ju utskottets enhällighet, när det gäller den utomordentligt
viktiga frågan örn lekmäns deltagande i rättsskipningen och nu
speciellt örn deras deltagande i rådhusrätten.

Den svenska nämnden i häradsrätt har med rätta alltid varit mycket högt
uppskattad, och det har länge betraktats såsom en brist, att icke stadsdomstolarna
ha fått komma i åtnjutande av förmånen av samarbete med representanter
för befolkningen. Man må emellertid icke förvåna sig över att stadsdomarna
själva ha hållit på det bestående, vars förtjänster de ju själva bäst ha kunnat
uppskatta.

Det är självklart, att ett juristkollegium har ett alldeles speciellt värde, när
det gäller att tolka lag. Men i brottmålen är det inte bara fråga om lagtolkning.
Den moderna straffrätten utvecklar sig alltmer i den riktningen, att
skyddsåtgärder träda i stället för straff. Olika behandlingsformer äro möj -

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

liga både beträffande unga och gamla, och det gäller att träffa ett val mellan
dessa, där ingalunda den juridiska insikten är ensamt eller ens i övervägande
mån avgörande för ett riktigt slut. Vad det här kommer an på är i hög grad
att få tillgodogöra sig allmän människokännedom och social erfarenhet ifrån
andra skikt av befolkningen än de funktionärer, som i domstolarna äro satta att
tillämpa lagen.

Det är emellertid en utomordentligt svår fråga att avgöra, hur ett lekmannaelement
skall organiseras, och jag kan för min del ingalunda anse, att den är
definitivt löst genom den rättegångsbalk, som riksdagen nu går att antaga.
Jag kan endast betrakta den nämnd, som här föreslås införd i städernas domstolar
i de grövre brottmålen, såsom en första början. Redan den kungl, propositionen
innebär en möjlighet till utveckling. I 14 § talas det örn särskild sammansättning
av rådhusrätten i vissa mål, och vad man härvid närmast har tänkt
på torde vara en sak, som jag tror att utskottets ledamöter allmänt voro ense
örn, nämligen att det i mål, där det är fråga örn brott av ungdomliga förbrytare,
är av särskild vikt, att rådhusrätten får en sådan sammansättning att
sakkunniga lekmän från olika områden kunna medverka.

Å andra sidan är det ju alldeles klart, att de grövre brottmålen speciellt påkalla
medverkan av lekmän. De grövre brottmålen innebära med hänsyn till
de påföljder, som ådömas av domstolarna, sådana allvarliga ingrepp i den enskildes
rättssfär, att det är naturligt, att man vid sidan örn de lagkunniga vill
sätta representanter för medborgarna, för att dessa skola få sitt ord med vid
avgörandet.

Om allt detta har ju utskottet varit enigt. Det föreligger icke något enda
säryrkande örn att lekmän icke skulle deltaga i grövre brottmål. Skillnaden
mellan utskottets ståndpunkt och herr Linnérs och hans medreservanters är
den, att de ha vidhållit propositionens ståndpunkt att ge rådhusrätten sammansättningen
av ett juristkollegium och en nämnd. En ledamot av utskottet
har önskat en närmare utredning av formerna för nämndens medverkan, men
denne ledamot synes i princip ansluta sig till utskottsmajoritetens ståndpunkt,
att den juridiske domaren skall sitta ensam.

I sitt anförande nyss gjorde herr Linnér gällande att dels ur organisatorisk
synpunkt och dels med hänsyn till domstolens kapacitet den av utskottet föreslagna
anordningen icke vore lämplig. Han talade örn, hurusom i de större städerna
ett mycket betydande antal mål — i Stockholm ända upp till 950 stycken
— beräknades komma att handläggas med nämnd. Det bleve därför nödvändigt,
sade herr Linnér, att omorganisera brottmålsavdelningarna vid handläggningen
av dessa mål och det vore sannolikt, att en del av de nuvarande
ledamöterna inte skulle få tillräcklig sysselsättning, och han frågade, vartill
man skulle använda dem. Ja, det naturligaste svaret är väl det, att rådhusrätterna
icke böra ha flera ledamöter än som erfordras för domstolsgöromålens
fyllande, och man får väl därför se till att, i den mån någon reduktion av
ledamöternas antal kan genomföras, denna också kommer att vidtagas.

Emellertid torde rådhusrätterna vid handläggningen av de grövre brottmålen
alltjämt få bruk av icke allenast ordförande, utan även någon av rådmännen
eller assessorerna som torde vara lämplig att fungera såsom protokollförare.
Slutligen är det klart att, i den mån de mindre städerna finna sig icke ha tillräcklig
sysselsättning för en rådhusrätt med minimiantalet tre ledamöter, det
är en mycket lämplig anledning för deni att överväga sammanslagning med en
angränsande domsaga. De komma i det avseendet icke att avvika ifrån flera
här i dag redan omtalade medelstora städer, som ingå i domsaga.

Herr Linnér förklarade, att det hela från utskottets sida var en improvisation.
Jag vill emellertid erinra örn att vad utskottet här föreslår redan tillstyrk -

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

tes av majoriteten i 1928 års lagråd, bland vars ledamöter befann sig en av
vårt lands allra främsta processualister. Samma tanke framfördes vidare, såsom
justitieministern erinrat örn här i dag, av särskilda utskottet vid 1931 års riksdag,
och i det lagråd, som yttrat sig över den föreliggande propositionen, var
det icke mindre än två ledamöter, som tillstyrkte en anordning som i själva verket
gick längre, en anordning som innebar icke allenast en stor nämnd i de
grövre brottmålen, utan även en mindre nämnd i de medelstora målen.

Nu blir det naturligtvis en uppgift för det fortsatta arbetet på detta område
att se till, att organisationen vid stadsdomstolarna lämpar sig efter vad
riksdagen nu beslutar. De år, som återstå, innan den nya rättegångsbalken kan
träda i kraft, bli för visso tillräckliga för detta ändamål.

Gentemot de erfarenheter, som justitieministern åberopade från städer, som
redan i judieiellt avseende äro förenade med domsagor, anförde herr Linnér,
att det endast vore en stad, som nu bildar eget tingslag och som därför kari
utgöra en verklig jämförelsepunkt. Nu är det visserligen två sådana städer,
alltså dubbelt så många, men dessa två städer, Skövde och Eslöv, ha, enligt
vad utskottet har sig bekant, haft de allra bästa erfarenheter av den organisation
av domstolen, som där är genomförd efter förebild ifrån häradsrätten —
den utgör ju i själva verket en häradsrätt.

Herr Linnér sade, att det skulle bli någonting helt annat med nämnden i de
större städerna, där det nu är fråga örn att införa den. Det är dock redan nu
så, att en enda omgång nämndemän i åtskilliga domsagor icke räcker till för
fullgörande av de på nämnden ankommande göromålen, utan i ett stort antal
domsagor äro nämndemännen uppdelade på två, tre, fyra och kanske flera
grupper, därvid varje grupp sysselsättes med en viss del av målen. Man har
alltså redan gått in för att verkställa en sådan uppdelning av ett stort antal
nämndemän; senast i dag har jag till justitiedepartementet avlämnat ett tillstyrkande
yttrande från den skånska hovrätten, att i Västra Göinge domsaga
antalet nämndemän skulle få bestämmas till sådan storlek, att de kunde delas
upp på fyra avdelningar. Nu blir det icke någon principiell skillnad, ifall en
nämnd delas upp på fyra, åtta eller tolv avdelningar, därest staden är så stor,
att det behövs så många nämndemän. Det gäller att sysselsätta varje grupp
av nämnden efter enahanda principer som man sysselsätter de olika grupperna
av nämndemän i häradsrätterna. Var och en bör få så mycket att göra att
det uppstår en verklig erfarenhet hos nämndemännen vid deltagandet i rättsskipningen.
De större städerna vålla alltså icke någon svårighet i detta avseende.

Däremot kan man naturligtvis tänka sig, att i de mindre städerna en dylik
svårighet skulle kunna åberopas, att nämnden icke skulle få tillräckligt att
göra. Emellertid, herr talman, låter sig ju den saken ordna, när man finner
tiden vara mogen för en utvidgning av nämndens användning även till mindre

mål.

Vidare gjorde herr Linnér gällande, att det ur synpunkten av rättens kapacitet
vore olämpligt att utbyta två av de lagfarna ledamöterna mot en nämnd.
Han sade, att i de grövsta brottmålen försvagades domstolarnas kapacitet på
det sättet, medan så icke var fallet i de mindre målen, där man lät tre jurister
sitta och döma. Det var en underlighet, menade herr Linnér, att man utgick
ifrån ett behov av tre lagfarna ledamöter i tvistemål, men funne detta antal
onödigt i gröva brottmål. Jag har redan framhållit att, efter utskottets uppfattning,
brottmålsrättsskipningen ter sig i någon mån på annat sätt än rättsskipningen
i tvistemål. Det framhålles i utskottets utlåtande att det i brottmålen
i allmänhet förekommer juridiska frågor av enklare beskaffenhet än i
tvistemålen och att det därför i en rådhusrätt är naturligare att räkna med

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 £. in.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

medverkan av icke rättsbildade ledamöter i domstolen. Jag har också redan
förut framhållit lekmännens betydelse icke bara för bevisprövningen, varvid
lekmännen ofta kunna sitta inne med samma kapacitet som juristerna, utan
även och framför allt när det gäller bestämmandet av påföljden i brottmål. I
dessa avseenden har utskottet utgått från att sju kloka medborgare, utvalda
för detta ändamål, skulle kunna uppväga två lagfarna bisittare i domstolen
och att alltså en skicklig juristordförande tillsammans med denna större nämnd
så långt ifrån skulle innebära ett försvagande av domstolen, att det i själva
verket innebär ett förstärkande.

Jag skulle också vilja göra den motfrågan till herr Linnér: hur är det möjligt
att lovprisa våra häradsrätter så högt, som det hör till traditionen här i
landet att man skall göra, ifall man samtidigt vill underkänna en rådhusrätts
sammansättning av en skicklig jurist och en nämnd vid avgörandet av brottmål?
Man kan ju medge, att det är en egendomlighet att man behåller juristkollegiet
för de mindre målen. I det avseendet ha nog åtskilliga ledamöter inom
utskottet varit beredda att följa de två ledamöter i lagrådet, som påyrkade,
att man i de mindre brottmålen skulle begagna sig av en mindre nämnd tillsammans
med den ensamme juristordföranden. Det har emellertid av majoriteten
betraktats såsom ett alltför stort steg ut i det okända. Denna anordning
var icke på samma sätt förberedd och undersökt som den kungl, propositionens
förslag att blott använda lekmän vid sådana brottmål, där två års straffarbete
eller mer kan följa på brottet. Utskottet har därför icke ansett det tillrådligt
att för närvarande reflektera på den linjen, men det är utan minsta tvivel av
vikt att den frågan blir undersökt, huruvida icke i framtiden en utveckling av
lekmännens medverkan kan gå i den riktning, som dessa två lagrådsledamöter
påyrkat.

För min personliga del anser jag inte att nämndformen är den idealiska formen
för lekmännens medverkan vid brottmål. Den är buren av traditionen i
häradsrätterna, och traditionen hjälper ju mycket till att låta även en rätt
egenartad organisationsform behålla livskraft och arbetsduglighet. Det är
emellertid litet egendomligt, när man jämför lekmännens medverkan i domstolarna
och medborgarnas medverkan på alla andra områden inom samhällslivet,
att en grupp av minst sju lekmän skall behöva vara ense för att uppväga
rösten av en enda sakkunnig person. Vi äro vana att i utskott, nämnder,
kommittéer och överallt varje individ har sin röst, och jag tror också att utvecklingen
kommer att gå i den riktningen. För närvarande har det nog emellertid
varit nödvändigt att acceptera den gamla formen. Man har icke gjort
någon ändring beträffande häradsrätterna, och skall man nu införa lekmän
i rådhusrätterna, kan man alltid åberopa denna förebild. När man går in för
detta bör det emellertid fastslås, att det system, som innebär ett fåtal lekmäns
medverkan under individuell rösträtt, icke får vara bortglömt.

Jag vill erinra om att när man i Danmark genomförde den danska grundlagens
löfte om införandet av »nsevninger» i domstolarna och gjorde det på
det sättet, att det blev en jury i de allra grövsta brottmålen, dröjde det icke
många år, innan man fann att detta icke var en tillfredsställande ordning.
Nu mera ha »meddomsmasnd» införts i de medelsvåra och mindre målen. Jag
tror att utvecklingen kommer att gå i samma riktning i vårt samhälle, liksom
jag tror och hoppas att den utredning’, som kommer att äga rum angående särskilt
sammansättningen av rådhusrätt enligt 14 §, som jag nyss citerade, kommer
att leda till införandet av särskilda sakkunniga bisittare för vissa grupper
av mål.

I detta sammanhang ma det kanske vara tillåtet att fästa uppmärksamheten
pa att den reform, som nu genomföres — herr Linder har redan varit

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

inne på den tanken — icke innebär en total rättegångsreform, utan en partiell
sådan i det avseendet att den endast berör förfarandet, medan domstolsorganisationen
i det stora hela, bortsett från nämndens insättande vid grövre brottmål,
lämnas orubbad. Det kan inte dröja alltför länge, innan frågan om ett
förstatligande av rådhusrätterna blir aktuell. Utskottet har emellertid i detta
avseende hänvisat på att tidpunkten för upptagandet av den frågan borde bestämmas
av när det ur kommunal synpunkt blir aktuellt att rubba på magistratens
ställning i städerna.

Herr talman! De frågor, som jag nu har berört, ingå i det första kapitlet,
som nu är under behandling. De övriga frågorna tror jag, liksom några föregående
talare, bättre tagas upp vid de särskilda paragraferna, och jag skall
här icke ingå pa dem. Blott ett ord örn en av reformens grundprinciper.

Justitieministern började sitt anförande med att förklara sig vilja tillämpa
principerna örn muntlighet, omedelbarhet och koncentration, och han följde
också det förbud, som stadgas i rättegångsbalken, mot att vid en muntlig förhandling
uppläsa någon skrift, på ett mycket lysande sätt genom den muntliga
framställning han här presterade. Jag vill nu ha sagt, att den nya rättegångsbalken
icke kräver en så fulländad framställningskonst av parter eller
partsombud vid den muntliga huvudförhandlingen. Det har varit utskottets
förhoppning, att domstolarnas ordförande icke skulle på något pedantiskt
sätt komma att tillämpa den lagbestämmelse, som innehåller detta något kategoriska
förbud mot att uppläsa skrifter. Det måste, såsom justitieministern
själv papekade här, vara tillätet för parterna att begagna sig av anteckningar,
som de ha gjort, stolpar till ledning för minnet, och även sammanhängande
för mule ringar av sina tankar. Domstolens ordförande får inte lov att göra
byråkrati av lagens bestämmelser pa detta område. Det viktigaste är att någon
ny skrift ej ingives vid huvudförhandlingen.

. Jag är säker pa att vara domstolar också, när de komma till verket, skola
visa sig i stånd att sätta den nya rättegångsbalken ut i livet efter dess anda,
och det är med denna förhoppning, herr talman, jag ber att få yrka bifall till
den föredragna första paragrafen.

Herr Siljeström: Herr talman! Det lagförslag, som nu föreligger till avgörande,
torde vara det största, som riksdagen sedan tillkomsten av 1734 års
lag haft att taga ställning till. Under olika etapper har också, arbetet på detta
väldiga lagverk pågått i över 100 år. I och med att genom denna lags antagande
enligt lagens ingress förordnas, att rättegångsbalken i Sveriges rikes
lag skall ha följande lydelse,, har den sista delen av 1734 års lag upphört att
gälla.. Vad som sedan återstår av var gamla lagbok är endast spridda rester
och vittrande ruiner. Men det kan icke med rätta sägas, att vår gamla rättegångsbalk,
trots sm höga alder, var en ruin. Den stolta byggnad, som här
rests av 1734 ars framsynta lagstiftare, var ännu med de förbättringar och
moderniseringar, som skett under århundradens lopp, i fullt användbart skick
Jag kan därför icke helt ansluta mig till utskottets uttalande, att behovet, av
en rättegångsreform framträder såsom trängande och att en genomgripande
reform ar i flög grad påkallad. Jag är visserligen fullt medveten därom, att
brister vidlåda den nuvarande rättegångsordningen, men jag hyser och vågar
även uttala den uppfattningen, att dessa kunnat undanröjas och att på den
nuvarande grunden kunnat skapas ett fullt effektivt instrument för rättegangsförfarandet
utan att helt omskapa den, gamla ordningen. Jag har här
velat framföra denna min uppfattning som en enkel hyllningsgärd från en
lantdomare av 1942 till 1734 års lagverk. Att jag trots vad jag nu sagt emellertid
och utan tvekan kan ansluta mig till utskottets hemställan örn antagan Första

kammarens protokoll 19Jf2. Nr 22. a

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

de av det föreliggande förslaget, Ilar sin grund däri, att jag efter den noggranna
och omsorgsfulla prövning, som förslaget underkastats inom utskottet,
kommit till den uppfattningen, att den nya rättegångsbalken såväl till
innehåll som form är ett verk av mästarhand och väl kan tåla en jämförelse
nied det yppersta som i lagstiftningsväg framkommit i vårt land.

Örn jag sålunda utom på några mindre väsentliga punkter ansluter mig till
utskottets förslag, vill jag i detta sammanhang icke underlåta att uttala mitt
beklagande över att reformen icke erhållit en vidare omfattning och även tagit
sikte på domstolsorganisationen. Yad som nu sker är helt enkelt att man omskapar
själva förfarandet från grunden och sedan inför man det nya förfarandet
på en organisation, som är uppbyggd för en annan rättegångsordning.
Detta är ett vanskligt företag, och det kail komma att medföra att reformens
utförande i det praktiska livet möter svårigheter och misslyckanden, som endast
kunna vara till skada för reformens framgång och förtroendet till densamma.
Särskilt komma dessa svårigheter att möta beträffande underdomstolarna
på landet. Utskottet framhåller också att den nya ordningen otvivelaktigt
nödvändiggör en ganska genomgripande förändring av arbetssättet särskilt
vid häradsrätterna och att det kan ifrågasättas, örn dessa med de arbetskrafter,
som nu stå till häradshövdingarnas förfogande, i allo äro skickade
att fullgöra de uppgifter, som komma att åläggas dem. Utskottet fortsätter
också, att om det nya rättegångsförfarandet skall kunna genomföras, måste
arbetskraft i tillräckligt antal och med tillräckliga kvalifikationer ställas till
domstolarnas förfogande. När statsmakterna nu gå in för den vägen att lämna
domstolsorganisationen orubbad, vill jag uttala den förhoppningen, att
statsmakterna vid det fortsatta arbetet taga all hänsyn till och noga beakta
den av mig nu åberopade delen av utskottets utlåtande. Enligt min uppfattning
måste arbetssättet vid häradsrätterna undergå en genomgripande förändring,
som i sin tur måste medföra att även den nuvarande praktiska juristutbildningen,
framför allt den, som syftar till fostrande av blivande domare,
väsentligen omlägges. Betydligt skärpta krav komma att ställas på domaren
efter reformens genomförande, men även för alla de övriga, som skola spela
med som aktörer i det nya rättegångsdramat, framför allt då advokaterna,
komma nya och stora uppgifter att möta. Skall det hela särskilt i portgången
gå lyckligt, måste nian å ömse sidor örn domarbordet mötas med förtroende
och efter bästa förmåga hjälpas åt att komma tillrätta med svårigheterna. Jag
kan lova att landets häradshövdingar, av vilka nog många ställt sig undrande
och tveksamma inför reformen, villigt och lojalt skola fylla de ökade
anspråk, som ställas på dem, och de skola var och en i sin stad arbeta för
att reformens genomförande skall visa sig vara till lycka för vårt land.

_ En sak, som emellertid inger oss bekymmer, är frågan om nämndens ställning
i det blivande förfarandet. För mig framstår häradsnämnden som en av
grundstenarna i vår domstolsorganisation. Byggd på tusenårig tradition och
omfattad av allmänt förtroende, utgör nämndemansinstitutionen en tillgång av
oskattbart värde, som icke får förslösas eller förringas. Men för att nämnden
alltjämt skall kunna fylla sin viktiga uppgift dels som förmedlare mellan den
lagkunnige domaren och bygdens befolkning och dels såsom garant för domens
överensstämmelse med svensk och folklig rättsuppfattning är det nödvändigt,
att nämnden rekryteras bland ortens kunnigaste och mest betrodda män eller
kvinnor, bland dem befolkningen väl känner och har förtroende för och som
å sin sida äro väl förtrogna med folk och seder inom olika trakter av domsagan.
Som nämndemän måste man därför ha dem, som stå mitt uppe i dagens
liv, som tänka dagens tankar, och icke sådana, som för länge sedan lämnat
förvärvsarbetet och därmed kontakten med folk och bygd. Men med den nya

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

ordningen kominer antalet tingssammanträden att väsentligt ökas, och detta
kommer med all säkerhet att medföra svårighet att till nämndemän få personer,
vilkas tid är strängt upptagen. Visserligen utgår utskottet från att,
när rättegångsreformen en gång träder i kraft, frågan örn nämndemännens rätt
till ersättning skall vara löst, men förevarande spörsmål är ej allenast och ej
heller till huvudsaklig del ett ekonomiskt spörsmål. Det är framför allt en
organisatorisk fråga. Det är oundgängligen nödvändigt att vid det fortsatta
arbetet uppmärksamhet ägnas åt denna sak.

Utskottets utlåtande angående det nya förfarandets inverkan på processkostnaderna
kan jag icke helt biträda. Jag hyser nämligen den uppfattningen,
att det nya förfarandet kommer att medföra att part för utförande av sin
talan i stor utsträckning nödgas anlita advokat. Därtill kommer att den personliga
inställelsen i ett stort antal mål kommer att ytterligare öka de enskildas
kostnader; särskilt betungande bli dessa kostnader, då part är bosatt långt
ifrån domstolens sammanträdesort. Man måste se till, att processkostnaderna
hållas nere. men det förefaller mig, som örn utskottet icke tillbörligt beaktat
detta förhållande. Den skärpning, som utskottet föreslagit beträffande den
personliga inställelseskyldigheten i hovrätt, synes grundad på ett ytterst teoretiskt
betraktelsesätt, och utskottets förmodan, att den av inställelseplikten
föranledda kostnadsökningen ej skall bliva alltför betungande, kommer säkerligen
att jävas av den praktiska erfarenheten. Vidare har nu herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet uttalat, att erfarenheten under den nuvarande
rättegångsordningen från de muntliga förhören i Svea hovrätt skulle
tala ett annat språk. Men för det första går det inte att utan vidare överföra
erfarenheter från den nuvarande ordningen på den nya, och för det andra
skulle jag velat höra av herr statsrådet vilka det var som gärna begärde att
få inställa sig i hovrätten. Det var säkert folk, som bodde i Stockholm eller
dess närmaste omgivning, i varje fall var det nog inte bönder och småbrukare
från Dalarne och Värmland, som ville göra den långa resan bara för att få
framföra sin sak. Man måste taga i betraktande dessa dyra resor, och man
måste också komma ihåg, att det kan tänkas, att parter i bättre ekonomisk
ställning, som tycka att dessa långa resor äro besvärliga, i stor utsträckning
skulle söka undvika att begagna den processordning, som staten ställer till
förfogande, för att i stället begagna sig av extrajudiciella rättsmedel, skiljedomar
o. d. Det kan visserligen vara bra, att antalet processer minskas, men
det kan icke vara avsikten med den nya rättegångsbalken, att den skall överföra
avgörandet av rättstvister från de allmänna domstolarna till skiljedomstolar.
Jag yrkar därför, herr andre vice talman, avslag å utskottets förslag
örn sådan ändring i 11 kap. 5 §, att parts inställelseskyldighet i hovrätt göres
lika sträng som i underrätt, och bifall till den av mig samt herrar Persson
i Falla och Gezelius avgivna reservationen örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag
oförändrat i denna del.

Den fråga, örn vilken meningarna häftigast brutit sig under förarbetena
och inom utskottet, _ är den som angår införandet av en nämnd i rådhusrätt
vid behandling av vissa brottmål. Frågan är ju icke av någon större betydelse,
och något samband med den nya reformens bärande principer har den icke. Att
spörsmålet uppdrivits till en sak av stor vikt och att man i viss mån gjort det
hela till en politisk fråga kan icke bero på annat än att här insmugit sig ett
slags känslotänkande; man har tjusats av häradsnämndens nimbus och ansett
att det varit orätt att städerna icke skola få komma i åtnjutande av samma
förmån som landsbygden. Här gör man sig emellertid skyldig till en felbedömning;
nämnden i städerna kommer aldrig att få samma värde som den
gamla häradsnämnden.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Emellertid har striden icke stått så mjmket därom, huruvida nämnd skall
finnas i rådhusrätterna i vissa brottmål, utan meningarna ha brutit sig om
sättet för nämndens anknytning till rådhusrätten. Enligt propositionen skall
detta ske så, att nämnd i vissa grövre brottmål införes vid sidan av och jämte de
tre juristerna, d. v. s. det vanliga juristkollegiet skall utökas med en sju- till
niomannanämnd. Angående olämpligheten härav är jag fullt ense med utskottets
majoritet. Härom säger utskottet: Förhållandena i städerna och på
landsbygden kunna icke sägas vara så olika att de, med utgångspunkt från
att nämnd skall deltaga i brottmålsrättsskipningen, kunna motivera en olika
sammansättning av domstolarna. Det lär också svårligen kunna bestridas att
en organisation med ett juristkollegium jämte nämnd är ägnad att försvaga
nämndens ställning och minska dess betydelse. Nämndemännens möjligheter
att göra sig gällande gentemot ett i allmänhet enhälligt domarkollegium torde
bliva mindre än i häradsrätterna. Äro de lagfarna ledamöterna icke ense, föreligga
risker för att lekmännen skola inrikta sig på de spörsmål, beträffande
vilka juristerna råkat i delo, och icke tillräckligt uppmärksamma andra,
kanske viktigare frågor. Ett försvagande av nämndens betydelse i rådhusrätterna
kan med skäl befaras så småningom återverka även på häradsnämnden.

Så långt utskottet; och detta är så riktigt som det är sagt. Man skulle
ytterligare kunna tillägga, att det icke heller blir så lätt att åstadkomma den
nödvändiga kontakten mellan juristkollegiet och nämnden; risk föreligger att
i domstolen komma att uppstå två avdelningar, som, i stället för att samarbeta
och växa ut till ett organiskt helt, komma att flyta isär och under försöken
att hävda sig själva komma att försvåra, ja kanske omöjliggöra domstolens
arbete.

Nej, skall nu nämnden med i rådhusrätten, måste det ske sålunda, att endast
en lagfaren domare deltager. Här möta emellertid avsevärda svårigheter.
I de större rådhusrätterna kommer, örn man låter nämnden vara med i alla
brottmålen utom bagatellmålen, det med hänsyn till målens antal att erfordras
ett så våldsamt stort antal nämndemän, att ingen vågar reflektera på en sådan
lösning, och i de mindre och medelstora rådhusrätterna kommer arbete icke
att stå till buds för tre jurister, som dock måste finnas för civilmålen, örn
man i brottmålen låter endast en jurist deltaga. Utskottsmajoriteten har också
haft detta fullt klart för sig, och för att komma ur sitt dilemma har utskottet
tillskapat för städerna en högst besynnerlig brottmålsdomstol: för bagatellmålen
en lagfaren domare, för de medelsvåra målen tre lagfarna domare och
för de svåra målen en lagfaren domare och sju till nio nämndemän. Frånsett
det både sakligt och logiskt ogrundade i denna tredelning måste man säga
att det för allmänheten kommer att i praktiken te sig högst egendomligt och
oförklarligt. I de medelstora städerna, där man har ett visst antal brottmål
varje vecka, men dock icke så stort, att man kan fördela målen på flera dagar,
skulle alltså en brottmålssession taga sig ut på följande sätt. Först inträder
en jurist och handlägger i ensamt majestät bagatellmålen, därpå inskrida ytterligare
två jurister för att jämte den tredje, som fanns där förut, handlägga
de medelsvåra brottmålen. Efter detta träda två av juristerna ut ur domsalen
och in träda och trippa herrar och damer nämndemän för att jämte en
kvarvarande jurist döma i de svåra målen. Det hela kommer för allmänheten
att te sig som en högst lustig domaredans.

Inom utskottet ha framförts många olika förslag till frågans lösning, men
inget har sa att säga löst den gordiska knuten, och jag är övertygad örn att
utskottsmajoriteten själv är långt ifrån belåten med sitt förslag. Frågan är
med andra ord ännu icke mogen för sin lösning, och i sådant fall skall man

Onsdagen deD 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

heller icke^ handla, utan avbida tiden. Känslotänkandet får icke taga överhand
över förståndet.

Jag yrkar därför avslag på förslaget om nämnd i rådhusrätt och bifall till
den av mig vid 1 kap. 11 och 12 §§, 4 kap. 5 § och 6 kap. 3 § avgivna reservationen.

Herr Gärde: Herr talman! Jag skall börja mitt anförande med att framföra
mitt tack till utskottets ordförande för det varma erkännande, som han givit
processlagberedningen och dess ordförande. Det var av herr Schlyter såsom
statsråd, som jag mottog det förordnande att vara ordförande i processlagberedningen,
som jag efter bästa förstånd och samvete nu sökt att redovisa.
Det är mig särskilt kärt, att detta erkännande kommit ifrån min gamle vän
herr Schlyter.

Jag ber också att i detta sammanhang få i kammarens protokoll inskriven
min tacksamhet till mina medarbetare i processlagberedningen: professor Engströmer,
justitieradet Santesson och sist men icke minst revisionssekreterare
Strandberg, utskottets sekreterare. Givetvis har detta arbete varit fyllt av vedermödor,
och mången gång har man gripits av missmod och tvekan, örn det
skulle vara möjligt att överbrygga de stora åsiktsmotsättningar, som förelegat
på detta, område, men framför allt har man dock livats av tanken att kunna
göra en insats^ till vår rättsordnings bästa. Det är den tanken och det hoppet,
som ha uppehållit oss i vårt ofta svåra och tunga arbete.

När för 1931 års riksdag framlades proposition örn grunderna för en blivande
rättegångsreform, yttrades i departementschefens framställning följande:
»En reform av ett lands rättegångsväsen är i allmänhet en omfattande och i
hög grad invecklad fråga. Detta omdöme gäller ej minst det svenska rättegångsväsendet,
som på grund av sin ålder och sina traditioner kanske i högre
grad än något annat lands, med undantag av Englands, är knutet vid folkets
vanor och föreställningsliv och beträffande vilket en reform alltså icke kan
undgå att beröra viktiga intressen. Att en sådan reform icke bör genomföras
med mindre den påkallas av ett verkligt behov, ligger i öppen dag.» Sedan
fortsätter departementschefen: »Att utsträcka reformens syfte utöver den sålunda
angivna ramen av vare sig teoretiska eller andra grunder, synes med den
varsamhet, sorn lagstiftaren alltid har att ålägga sig, särskilt då det gäller
i samhällslivet. djupt ingripande spörsmål, icke böra ifrågakomma.» Det är
efter den principen, som 1931 års proposition utarbetades, och det är också
den grundtanke, som följts i det följande lagstiftningsarbetet.

o Granskar man närmare propositionen, som ju i allt väsentligt grundar sig
på processlagberedningens förslag, så skall man också finna, att det är mångt
och mycket av 1734 års rättegångsbalk, som återfinnes i den nya lagen. Man
skulle kunna säga, att det är det gamla kärnvirket från denna rättegångsbalk,
som i många punkter också bildar stommen i den nya rättegångsbalken.

Man har sagt, att den nya rättegångsbalken grundar sig på rättegångens
muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Givetvis är detta så att säga abstraktioner,
allmänna principer. Men klart är. att i vår tid kan ingen process genomföras
enbart med muntlighet. Även skriftligheten har naturligtvis ett mycket
stort utrymme. När man talar örn rättegångens muntlighet, avses den förhandling
som skall ligga omedelbart till grund för domen. Denna förhandling
måste givetvis, för att kunna leda till målet, föregås av en förberedelse, en
förberedelse, där även skriftligheten måste komma till användning och i många
fall till en mycket vidsträckt användning. På samma sätt är det givetvis ett
missförstånd, örn man tror att allt som förekommer vid huvudförhandlingen

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

skall framföras icke blott i muntlig form utan även i fritt föredrag. Självfallet
är det en massa dokument, kontrakt och andra handlingar, sakkunnigutlåtanden
o. dyl., som måste uppläsas. Det fria ordet kommer till användning,
när det gäller parters och vittnens framställningar, d. v. s. vid hörandet
av personer, som skola lämna upplysningar av ena eller andra slaget i målet
eller utveckla rättsliga synpunkter. Det är inte så, som herr Linder antydde,
att man skulle ha bortsett från den utveckling som ägt runi efter tillkomsten
av 1734 års lag och som innebär att man alltmer fått användning för skrift.
Skriften har dock på många områden kommit till en användning, som i hög
grad skjutit fördelarna av muntligheten å sido. Detta gäller, såväl rättsskipning
som förvaltning. Tegnér betecknade i ett av sina skoltal den svenska förvaltningen
såsom ett enda långt protokollsutdrag, där man trodde att man hade
med dövstumma att göra, folk som hade glömt både att höra och att tala.

Fördelarna av muntligheten ligga framförallt i att man därigenom får en
tillförlitligare grund för avgörandet. Muntligheten är intet självändamål, utan
den har sin betydelse för utredningens tillförlitlighet, för att få fram sanningen
i målet. Denna synpunkt betonades i själva verket redan vid tillkomsten
av 1734 års lag. Otvivelaktigt byggde eller avsåg 1734 års lag att i stora
delar bygga på den muntlighet, som ju sedan gammalt har sammanhört med
det svenska rättegångsväsendet Men på vissa punkter hade redan i lagen gjorts
en del undantag särskilt beträffande just sådana mål som herr Linnér också
åsyftade, nämligen mera invecklade mål. Saken skulle framföras muntligen
åtminstone i häradsrätt, örn ej sakens vidlyftighet eller beskaffenhet annorledes
fordrade. Ungefär så stadgas i en bestämmelse i 14 kap. av den, nuvarande
rättegångsbalken. Mot detta stadgande anmärktes redan vid lagens tillkomst
av en Upplandshäradshövding, att det kunde befaras leda till att
skriftligheten fick överhand i rättegången. Det uttalandet har ju ofta citerats,
men det innehåller verkligen så mycket av sanning och ställer frågorna i en
så riktig belysning att jag här ber att få läsa upp detta uttalande från år
1734. Vid debatten om 14 kap. 1 § rättegångsbalken i den då till antagande
framlagda lagen yttrade häradshövdingen Abrahamsson följande:

»Här säges, att i den första och andra instansen böra rättegångstvister
muntligen föras, men verkan därav försvinner medelst det, som efter följer,
nämligen: där sakens vikt och vidlyftighet eller andra omständigheter ej fordra,
att det skriftligen sker. Jag har uti ett inlagt memorial, som blivit remitterat
till justitiedeputationen, både tydligen och vidlyftligen anfört, att där
vidlyftigheter uti rättegångar skola förkortas och parter i deras stridigheter
till skyndsamt slut förhjälpas, måste skriftväxlingar hädanefter både i de tvenne
första instanser, jämväl i överrätterna avskaffas, och i det ställe den i forna
tider här i riket antagna, men sedermera ur bruk komna process återställas,
så att alla rättegångstvister muntligen föras, liksom ännu sker vid häradstingen,
då käranden korteligen föreställer speciem facti, tillika med sitt påstående»
etc. »Uppå vilket sätt», fortsätter han, »alla av parterna hemma upptänkta
chikaner försvinna och rättegångssaker till skyndsammare slut kunna befordras
än nu sker, då vidlyftiga skriftväxlingar i bruk äro.»

Jag tror inte, att man kan på ett bättre sätt både kritisera det skriftliga
systemets nackdelar och framhålla det muntliga systemets företräden än som
här har skett. När herr Linnér därför yrkar, att man beträffande de vidlyftigare
målen skulle i lagen göra ett undantag och där införa skriftlighet, kan
han till stöd därför åberopa samma skäl som lagkommissionen år 1734. Lagkommissionen
svarade att det är ganska naturligt att man vid sådana vidlyftiga
saker måste använda skrift. Men utvecklingen har faktiskt visat att hela
den nuvarande praxis med rättegångens skriftlighet steg för steg utbildat sig

Onsdagen den id juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

från detta lilla undantag. Det är därför mycket farligt att på den punkten göra
ett undantag.

Herr Linnér utvecklade vidare, att man hade två alternativ att välja mellan
i denna fråga, nämligen antingen att förberedelsen i dessa mera invecklade mål
finge en delvis annan karaktär än i vanliga rättegångsmål, i det att man upptog
materialet vid förberedelsen fullständigare än i andra mål, eller att man
använde skriftliga inlagor vid huvudförhandlingen. Jag måste säga att av dessa
alternativ föredrar jag att förberedelsen göres mera omständlig i de åsyftade
målen. De skrifter, som växlas vid förberedelsen, lia parterna nämligen reda
på vid huvudförhandlingen, under det att en skrift, som kommer in först vid
huvudförhandlingen från ena parten, leder till eller i varje fall lätt kan leda
till ett uppskov i målet, för att motparten skall få tillfälle att också skriftligen
bemöta vad sålunda skriftligen anförts, och på det sättet skapas ett system
sådant som det nuvarande med ömsesidiga skrifter och därav föranledda uppskov
i målet. Mig förefaller, att den utväg som processlagberedningen och
utskottet i detta fall anvisat, nämligen att förberedelsen i stället kan få göras
något utförligare och att huvudförhandlingen får koncentreras till de tvistefrågor,
som framkommit vid förberedelsen, är att föredraga.

Jag behöver inte här närmare utveckla fördelarna av den muntliga, koncentrerade
och omedelbara förhandlingen. Det förefaller mig, som inom utskottet
fullständig enighet i övrigt rått på den punkten, och inte heller i denna kammare
har framförts någon kritik mot detta system. Man har däremot framhållit,
att det muntliga förfarandet skulle bli väsentligt dyrare, särskilt för parterna,
än det nuvarande skriftliga förfarandet, framför allt därigenom att parterna
skulle nödgas att anlita ombud, advokater, i större utsträckning än nu
är fallet.

Även på den punkten kan jag gå tillbaka i tiden till tillkomsten av 1734
års lag och anföra ett uttalande av samme man, vars yttrande örn muntlighetens
betydelse jag nyss citerade. Han säger örn den nu förevarande frågan: »I
forna tider, då rättegångar blivit muntligen förda, finner man ej så mycket örn
advokater och fullmäktige. Men så snart sättet att genom skriftväxlingar föra
rättegångar blivit vid domstolarna utifrån infört, hava ock advokater följt
med.» Han hade alltså en alldeles motsatt uppfattning än herr Linder örn förhållandet
mellan skriftligt och muntligt system i avseende på behovet av ombud.

För min egen del tror jag liksom Abrahamsson år 1734, att i det stora flertalet
mål vid våra underrätter, där tvisten egentligen endast rör faktiska omständigheter,
olika meningar örn själva saksammanhanget, muntligheten underlättar
för parterna att personligen kunna utföra sin talan. Parterna känna
ju själva bäst till de faktiska omständigheter, varom tvisten rör sig. Någon
svårighet för dem att i en faktisk fråga, som på detta sätt angår dem själva,
muntligen utveckla vad de veta vara sant och riktigt tror jag inte föreligger.
Däremot måste väl den part, som kommer personligen tillstädes och själv vill
utföra sin talan, känna sig ganska illa ställd, örn motparten skulle utveckla sin
talan i en lång rättegångsskrift. Då uppkommer givetvis för honom behov att
begära uppskov och att vända sig till en advokat, för att även han skall kunna
inge en skrift, Äro båda parterna skyldiga att muntligen utveckla sin talan,
tror jag, som sagt, att den part, som har en rättfärdig sak och som vet hur det
har tillgått, mycket lätt skall kunna framföra sina synpunkter. Givetvis måste
man också därvid räkna med först och främst att målet, innan det kommer till
huvudförhandlingen, varit föremål för förberedelse och att vid denna domaren
gett parten den vägledning i fråga örn sättet för talans utförande, som domaren
kan ge utan att därmed taga någon ställning i målet. Vid denna förberedelse
kan domaren, örn han finner saken vara av mera invecklad beskaffenhet ur

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

rättslig synpunkt, ge parten det rådet att lian bör vända sig till en advokat, ty
det är givet att, då tvisten ur rättslig synpunkt är av mera invecklad beskaffenhet,
parten bör vända sig till ett skickligt och erfaret ombud. Att själv utföra
sin talan i en sådan sak överstiger partens krafter, men det gör det redan nu.
På den punkten föreligger alltså, såvitt jag förstår, ingen skärpning av förhållandena
genom det nya rättegångssättet.

Det har talats mycket örn det företräde som förslaget ger advokaterna. Nu
är det ju så, att förslaget icke inför advokatmonopol i någon instans. Parten
kan välja vilket som helst redbart, insiktsfullt och erfaret ombud som han har
förtroende till. Han behöver icke gå till en advokat. Men å andra sidan kan det
också vara av stor vikt ur partens synpunkt att han kan söka upp ett sådant ombud
inom en krets av jurister, som han vet står under en särskild, offentlig
kontroll. Det är ur den synpunkten, som i förslaget upptagits bestämmelser örn
att advokaterna äro skyldiga att vara sammanslutna i en förening som står
under offentlig kontroll. Det är alltså icke för att tillgodose något advokatintresse
som dessa bestämmelser införts, utan det är såsom en hjälp för allmänheten,
då den behöver rådgivare i juridiska ting.

Givetvis är rättsskipningens folkliga anknytning ett av de allra viktigaste
intressena, när det gäller en lagstiftning på detta område. Den är ju också en
gammal svensk tradition. Häradsrätterna äro våra folkdomstolar i egentlig
mening. Det fanns en tid, som ligger ganska långt tillbaka, då det i vårt land
fördes en strid mellan de s. k. kungsdomstolarna och folkdomstolarna. En sådan
strid fördes också i många andra länder. I allmänhet dukade folkdomstolarna
under, och rättsskipningen förstatligades i den meningen att det var den
centrala regeringsmakten som tillskapade domstolarna. Den strid mellan
kungamakt och folkmakt, som på den grundvalen fördes, har emellertid numera
endast ett historiskt intresse. Kungamakt och folkmakt stå icke längre i något
motsatsförhållande till varandra, och den striden har alltså föga intresse i detta
sammanhang. Men denna folkdomstol, häradsrätten, vilken, såsom herr Siljeström
sade, säkert har mer än tusenåriga anor, omges av traditionens glans,
och den har djupa rötter i vårt föreställningsliv. Det är klart, att denna domstol
mer än någon annan har kommit rättsskipningen att förankras i folkets
förtroende. Att rubba på den domstolsformen skulle väl knappast någon på allvar
vilja ifrågasätta, även om man givetvis inte kan neka till att också mot den
viss kritik kan riktas ur mera moderna synpunkter.

Vad beträffar rådhusrätterna, ha dessa också en ganska lång tradition bakom
sig. Rådhusrätterna voro ursprungligen även de folkdomstolar. Städernas
borgare utsågo dessa domstolar, och de ha bestått och bestå ännu i en del fall
av både lagfarna och lekmannadomare. Det har legat ganska nära till hands
att nian även beträffande denna domstolstyp sökte få en folklig anknytning.
Att denna anknytning skedde efter samma riktlinjer som vid häradsrätterna,
har ju legat nära till hands. I 1931 års proposition gick man på denna linje,
och vid 1931 års riksdag uttalade sig andra kammaren för en dylik anknytning,
under det att första kammaren — dock med mycket ringa majoritet — avslog
den saken.

Örn man nu bestämmer sig för nämnd i rådhusrätterna, kan frågan, hur denna
nämnd skall anknytas till domstolarna, vara föremål för mycket delade
meningar. Processlagberedningen liksom propositionen har intagit en ståndpunkt,
som innebär att nämnden skulle flyttas in i en tremannadomstol och
rådhusrätterna alltså skulle bibehålla sin kollegialitet. Utskottet har gått på
en annan linje och anknutit till häradsrättens organisation med en lagfaren
domare och nämnd. Beträffande båda lösningarna kan man anföra skäl för och
emot. Det ankommer där på ett vägande ur olika sypnunkter. Men jag har, så -

Onsdagen den 10 juni 1942 f. ni.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

som också departementschefen för sin del uttalat, utan större betänklighet kunnat
acceptera den lösning, som framlagts i utskottsförslaget. Jag tror att även
denna organisation skall fylla sin uppgift. Jag vill säga att jag utan tvekan
är av den, uppfattningen, att nämnd även vid rådhusrätt kommer att bliva
till nytta icke minst med hänsyn till den stora betydelsen av att rättsskipningen
verkligen får en folklig anknytning och att den blir en gemensam egendom
för vårt folk. Jag kan alltså på denna punkt ansluta mig till utskottets förslag.

Här har ytterligare talats örn vissa andra frågor, såsom örn det sätt på vilket
vittnesförhör bör ledas och örn förfarandet i högsta domstolen, men jag
skall, herr talman, inte i detta sammanhang gå in på dessa frågor, utan får
kanske återkomma därtill vid den senare behandlingen.

Herr Branting: Herr vice talman! Här har senast av herr Gärde framhållits
betydelsen av lekmännens deltagande i rättsskipningen. Jag skulle inledningsvis
vilja uttala den förhoppningen att de riksdagsmän, som betrakta sig själva
såsom lekmän i denna fråga, också måtte deltaga i debatten. Jag är nu den
sjunde juristen i denna diskussion angående en fråga som dock är av största
betydelse för hela svenska folket, och det känns i viss mån besvärande. Emellertid
skulle jag också vilja tillåta mig några allmänna anmärkningar såsom
kommentar till det beslut som vi här gå att fatta.

Det är enligt mitt sätt att se icke något tvivel om att många och uppriktiga
lovord äro på sin plats beträffande detta rättegångsverk. Det är sannerligen
ett stort och betydelsefullt lagverk som härmed förelägges riksdagen, och jag
tror att årtalet 1942 i vårt rättshistoria kommer att nämnas på samma sätt som
förut 1734.

Vad är det nu egentligen som sker med denna nya lags införande? Man har
i allmänhet framhållit lagverket såsom innebärande en genomgripande modernisering
av vår gamla rättegångspraxis. Man har då främst åsyftat den nya
rättegångsbalkens inriktning mot muntlighet, koncentration och omedelbarhet
i själva rättegångsförfarandet, varigenom alltså vår rättegångsordning kommer
att bli mera lik det förfarande, som tillämpas i andra civiliserade stater.
Herr Gärde har nyss enligt min mening med fog strukit under att beträffande
övergången i större utsträckning till muntlighet reformen i själva verket icke
innebär någonting nytt, utan snarare en återgång till något gammalt och gott.

En annan förändring, som emellertid verkligen innebär en nyhet och som jag
för min del kanske tillmäter ännu större betydelse, är den nya rättegångsordningens
tveklösa accepterande av den fria bevisprövningen med allt vad därav
följer. Jag vill tillåta mig säga några ord örn den frågan som hittills icke blivit
vidare berörd här.

För min del har jag naturligtvis inga principiella invändningar att göra mot
hela den utveckling som här äger rum, utan jag ansluter mig tvärtom till dem
som med största tillfredsställelse hälsa denna reformering, inte precis därför
att den förlänar vår rättsordning en mera modern prägel, men därför att den
torde komma att garantera både snabbare och bättre avgöranden. Man får inte
glömma att huvudsaken i alla fall är att inom så kort tidrymd som möjligt få
fram det mest rättsenliga domslutet med största möjliga hänsynstagande inom
rättsordningens ram till det materiellt riktiga.

Emellertid är det val klart att vi inte böra framställa saken så, som örn vi
tills nu skulle ha levat i något den defekta rättsordningens tillstånd, men genom
denna reform komma in i ett idealiskt stadium. Den hittillsvarande ordningen
har naturligtvis haft sina brister, i synnerhet med avseende på sin långsamhet,
men den har också haft sina förtjänster, och det nya, varmed man ju
hoppas skall följa mycket gott, blir i vissa avseenden oförnekligen ett steg ut

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

i det okända. Man kan säga, detta så mycket hellre, som det ju icke nu gäller
att hos oss införa ett system som skulle ha blivit på andra håll genomgående
prövat och befunnet gott och bättre än vårt nuvarande. De utländska moderna
rättegångsordningarna förete vissa gemensamma drag, men de befinnas allesamman
vid närmare eftersyn vara sinsemellan olika i åtskilliga avseenden,
och den nya svenska modellen kommer också att skilja sig ifrån alla de utländska
på ganska avgörande punkter. Detta förhållande beror naturligtvis på
att man vid en reform av nu ifrågavarande slag inte gärna vill vräka allt det
gamla överbord, utan på åtskilliga punkter knyter an till våra inhemska traditioner,
jag vill säga både till våra goda och våra dåliga traditioner. Allt detta
medför naturligtvis att den nya svenska rättegångslagen i viss mån blir -av nationellt
säregen karaktär och att dess genomförande på åtskilliga punkter innebär
ett ovisshetsmoment.

Om jag får säga några ord örn de principiella huvudpunkterna i förslaget,
skulle jag alltså särskilt vilja uppehålla mig vid frågan örn den fria bevisprövningen.

Den fria bevisprövningen innebär, såsom alla veta, att domstolen är befogad
att taga hänsyn till allt som förekommit i målet och som är av beskaffenhet
att kunna påverka det slutliga utslaget. Domstolen är inte bunden av några
bestämda regler som fixera den rättsliga betydelsen av de bevis eller de omständigheter
som ha förebragts. Domaren får tillmäta vittnesbevisning och
indicier den vikt, som han finner vara riktigt. Han får fästa avseende inte blott
vid vad ett vittne säger, utan även vid vilket intryck av trovärdighet som vittnesmålet
gör o. s. v. Kraven på bevisningen bli väl i princip icke mindre än
förut, men bevisningen blir ju ändå av en annan och mera obestämd karaktär.
. Kraven på domaren däremot — kraven på att domaren skall döma efter
bästa möjliga domarsamvete och domarförstånd ■—• synas snarare bliva större
än förut, just därför att domaren får så att säga en större rörelsefrihet, en
mera obunden beslutanderätt än under den strängt legala bevisprövningens tid,
vilken vi ju för övrigt redan i praxis börjat avlägsna oss ifrån.

Nu är det ju en känd sak att man i alla moderna juristkretsar betraktar införandet
av den fria bevisprövningen såsom ett stort framsteg, och man har
karakteriserat de gamla legala bevisreglerna såsom understundom väl stelbenta
och föråldrade. Jag tillhör själv för min del den juristgeneration, för
vilken dessa synpunkter lia framstått såsom ganska självklara. Men det är
rätt egendomligt att se, hur synpunkterna på även en sådan fråga som denna
kunna förändra sig i sammanhang med att samhället självt förändrar sig. Man
kan inte få ett klarare belägg för riktigheten av den gamla marxistiska eller
materialistiska historieuppfattningen att också våra tankar och idéer beträffande
mycket teoretiska och abstrakta spörsmål äro produkter av det samhälle
som vi leva i. Hela den i upplysta juristkretsar vitt utbredda övertygelsen örn
den fria bevisprövningens överlägsenhet var ju väsentligen framsprungen under
den ljusa liberala epok i Europa, när folken åtnjöto fred och när man trodde
— ganska naivt för övrigt — på en oavbrutet fortskridande utveckling fram
emot större frihet och bättre och fridfullare förhållanden på alla samhällslivets
områden. Det var i den samhällsmiljön som juristerna betraktade också frågan
örn den fria bevisprövningen. Då för tiden kunde eller ville man inte föreställa
sig annat än att domarkåren och den dömande makten alltid skulle intaga
en fullständigt opartisk och oberörd hållning gentemot de människor som
skulle dömas och gentemot de ärenden som förelågo till avgörande. Att också
domarkåren skulle dragas in i de sociala och politiska striderna, att i vissa stater
det till och med skulle betraktas såsom domarnas absoluta plikt att i dessa
strider intaga en viss bestämd och för dem såsom domare normgivande stånd -

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

punkt, att de överhuvud taget skulle taga hänsyn till någonting annat än rätten
och den fasta lagen, som i sin tur var given för att garantera den individuella
rättssäkerheten lika väl som den allmänna rättsordningen, allt detta
anade man icke under den liberala epoken.

Man hade för resten också då glömt, under vilka förhållanden de oböjliga
legala bevisreglerna tillkommit och att de på sin tid hade ett existensberättigande,
därför att de garanterade rättssäkerheten genom att skydda mot godtycke
från domarmaktens sida. Rättssäkerheten ansågs under dessa förgångna
liberala decennier inte längre behöva sådana stela regler örn vad som mäste
krävas för att full bevisning skall anses föreligga i ett mål. Reglerna örn vittnesjäv
befunnos mer eller mindre onödiga, därför att domstolarna ansågos både
kompetenta och fast beslutna att själva opartiskt skilja det falska från det
sanna i en presterad bevisning. Domarna kunde under denna period aldrig misstänkas,
menade man, för att vilja komma till något annat resultat än den rena,
objektiva sanningen.

Så var det då. Så gestaltade sig förhållandena exempelvis under vår bortgångna
kollega Eliel Löfgrens tid. Men den period, som vi leva i nu, är, såsom
alla veta, ganska annorlunda beskaffad. Själva atmosfären över rättsskipningen
har blivit en helt annan i alla stater, och nu dominerar ju också på ett
helt annat sätt än förut även vid våra svenska domstolar en kategori av brottmål
som förr i världen voro mycket sällsynta. Jag syftar på politiska mål, mål
där allehanda starka känslor äro i rörelse, mål där man förmenar att det direkt
eller indirekt gäller själva samhällets existens och där väl också den dömande
makten ofta nog har sin politiska inställning given. Man skall inte göra sig
några illusioner på detta område eller överhuvud taget. Vi ha säkert alla den
allra största aktning för den svenska domarkåren och lita naturligtvis på dess
goda vilja till fullständig objektivitet, så mycket hellre som den domarkår, vi
för närvarande ha, blivit uppfostrad i den gamla skolan, där det varit ett självklart
krav att domarna i sin domargärning måste absolut frigöra sig från
inflytelser utifrån av vad slag det vara må. Men våra domare äro naturligtvis
ändå icke mer än människor, och ingen kan begära av dem att de skola så att
säga lyfta sig själva i håret och höja sig över varje inflytande ifrån det samhälle
i vilket de själva leva.

Det är i den situationen som jag för min del bär känt en viss skepsis eller
oro i sammanhang med införandet av den fria bevisprövningen. Det finns mångå
exempel som kunna klargöra vad det här är fråga om. Jag tillåter mig för min
del att anföra ett sådant exempel som visserligen härrör från en mycket främmande
miljö, men som ändå kan ha sitt intresse.

Jag fick för fjorton, femton år sedan tillfälle att i utlandet studera, huru
den fria bevisprövningen fungerade i ett mycket uppmärksammat mål. Det var
i den stora processen mot Sacco och Vanzetti som oskyldiga dömdes till döden
för ett rånmord. Det var val icke något tvivel örn att det målets utgång i verkligheten
bestämdes av det förhållandet att dessa svarande vörö förhatliga utlänningar,
redan i den egenskapen föremål för den största misstro från domstolens
sida och dessutom ansedda såsom farliga anarkister och revolutionärer.
Jag ber att få framhålla att det i denna process inte saknades några av de
»moderna» elementen i en rättegång. Där fanns den fullständigt genomförda
muntligheten, den fria bevisprövningen, jury, direkt förhör med vittnena, parterna
hörda med sanningsplikt o. s. v. — allt för övrigt i överensstämmelse
med gammal engelsk lagstiftning. Men resultatet förvreds totalt därigenom,
att de sociala och politiska passionerna kommo med i spelet, och det hela slutade
med en fruktansvärd tragedi.

Jag är övertygad örn att om ett liknande mål på något sätt skulle komma

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

under svensk domstols prövning och handläggas efter våra gamla rättegångsregler
och bevisregler, skulle man icke behöva befara någon sådan utgång.
Jag hoppas naturligtvis att ett sådant resultat inte heller skulle bli möjligt
efter den nya ordningens genomförande men jag menar ändå, att den fria bevisprövningen
verkligen under vissa förhållanden har sina faror. Även i vårt
land förekomma i våra dagar mängder av mål mot misstänkta utlänningar,
mot utländska revolutionärer, mot kommunister, mot s. k. spioner och andra,
anklagade för brott berörande statens säkerhet. Vi hoppas naturligtvis att
situationen blir annorlunda örn en fem, sex år, när den nya rättegångsreformen
beräknas träda ut i livet. Vi hoppas att vi då skola vara på väg mot lugnare
förhållanden och tillbaka till den relativa rättskultur som i alla fall en gång
har utmärkt Europa. Men säker kan man ju inte vara.

Jag har självfallet för min del inte velat gå emot den fria bevisprövningen
eller jurysystemet i föreslagen form eller överhuvud taget den modernisering
av svensk processordning som här föreslås. Jag anser de föreslagna reformerna
vara ett framsteg. Men jag har velat klargöra såsom min uppfattning och
ståndpunkt att en oeftergivlig förutsättning för att denna rättegångsreform
verkligen skall få de goda verkningar, som vi hoppas, är, att också frihetens
och humanitetens ideal till sist komma att hävda sig i den stora kamp som
pågår ute i världen. Ju högre utvecklad en rättsordning är, desto mera kräver
den, för att kunna väl fungera, ett högt civiliserat samhälle.

Låt mig också, herr talman, framställa en anmärkning — en verklig anmärkning
enligt mitt sätt att se •— gentemot den nya rättegångsbalken. Det
tycks mig verkligen, som om de framstegsvänliga och liberala män, vilkas idéer
ha präglat detta förslag, på vissa punkter ändå icke lia kunnat undgå att taga
intryck av de långt ifrån liberala tendenser som göra sig gällande i nutiden.
Jag syftar härvid på de diverse bestämmelser i förslaget som röra frågan örn
frihetsberövande. Jag återkommer till dessa frågor i deras speciella sammanhang.
Här vill jag endast ge uttryck åt min förvåning över dessa bestämmelser
i en modern lag.

Man har sålunda t. ex. väsentligen skärpt de nuvarande reglerna för när
häktning skall få förekomma. Det blir alltjämt möjligt att häkta ungdomar
under aderton år. Man har infört den nya regeln att en svarande skall kunna
dömas till frihetsstraff — till fängelse — även örn han aldrig hörts av rätten
i huvudförhandling, blott på polisförhör. Man har stadgat att den, som har
fått ett frihetsstraff av underrätten och klagar på det hos hovrätten för att
få mildring, då i stället kan få ett straff som måste betecknas såsom betydligt
strängare. Man har slutligen också ytterst starkt beskurit möjligheterna att
föra klagan hos högsta domstolen.

Dessa nyheter i den framlagda processlagen ha enligt min mening till själva
sitt väsen ingenting alls att göra med den processreform som är förtjänstfull
och som har fått beröm, därför att den infört koncentration, muntlighet och
omedelbarhet i vår processordning. Dessa odemokratiska reformer bakåt på
det straffrättsliga området och i fråga örn fullföljdsrätten lia synts mig utgöra
betänkliga skönhetsfläckar på det nya förslaget. De äro moderniteter i sämre
mening, och därför har jag inte heller, herr talman, kunnat oreserverat ge mitt
bifall till förslaget. Jag förstår inte att herr Gärde och justitieministern ha
velat vanpryda ett eljest så utmärkt arbete med dessa bestämmelser, vilka
liksom bryta sig ut ur den allmänna liberala mentalitet som eljest har inspirerat
till detta reformverk.

Någon anmärkning mot det sätt, på vilket advokatfrågan här har lösts, vill
jag i detta sammanhang icke framställa. Jag vågar tro att lagskrivarna i denna
punkt egentligen skulle ha velat gå betydligt längre i reformering än vad

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

som har skett, men av opportunitetsskäl och av hänsyn till vissa inrotade idéer
och föreställningar — även vanföreställningar — hos folk i allmänhet beträffande
den frågan har man valt den föreslagna konstruktionen. Förslaget är på
denna punkt en kompromiss, men jag kan för min del godtaga denna kompromiss
såsom ett provisorium, i den förvissningen att utvecklingen på detta område
ganska snart kommer att framtvinga renare och klarare linjer, till båtnad
för den rättssökande allmänheten.

I det sammanhanget vill jag också begagna tillfället att uttrycka min stora
tillfredsställelse över den föreslagna bestämmelsen angående ökad skyldighet
för part att iakttaga personlig inställelse. Det är säkerligen alldeles riktigt,
såsom herr Gärde här framhållit, att det genom denna bestämmelse i många
fall kommer att bli fullständigt onödigt med advokatbiträde; parterna komma
att kunna reda sig själva.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till förslaget i dess
helhet, men med fasthållande vid de speciella reservationer som jag har anfört
eller biträtt.

Friherre De Geer: Herr talman! Herr Branting framhöll i början av sitt
anförande att endast jurister hade uppträtt i denna debatt, och jag ber att få
följa hans anvisning att även någon lekman borde yttra sig. Jag tror emellertid
att mitt yttrande kommer att bli en besvikelse för herr Branting och väl tyvärr
också för hela kammaren, då det blir mycket kortfattat och obetydligt och
endast är grundat på den uppfattning, som en lekman kunnat bilda sig under
utskottsarbetet.

Jag har — örn jag nu får hålla mig till mina lekmannaintryck — kommit till
den uppfattningen, som jag tror ganska väl sammanfaller även med en jurists,
nämligen herr Siljeströms, att denna jag måste säga mycket stora reform icke
var så brådskande som man kanske på sina håll har velat låta påskina. Jag
har fått den uppfattningen att de gamla lagarna fungerat så bra, att det kanske
inte var alldeles nödvändigt att skynda på denna reform på det sätt som skett.
Men jag har för min del under utskottsarbetet icke velat i några viktigare
punkter söka motverka genomförandet av reformen, då jag ju måste säga mig
att jag såsom lekman kanske icke förstår alla de viktigaste grunderna till att
reformen anses brådskande.

Jag har i varje fall inte kunnat värja mig för den misstanken att den nya
rättegångsbalken kommer att medföra mycket betydande ökade kostnader,
troligtvis för staten och ganska säkert för de enskilda parterna. Jag har i
utskottet åhört stora debatter även rörande den frågan, och jag har inte blivit
övertygad om annat än att kostnaderna komma att bli mycket avsevärda. Men
det är ju möjligt att fördelarna med reformen äro så stora att man icke får
fästa sig vid dessa sannolika kostnadsökningar.

När det gäller olika detaljspörsmål vill jag inte uppehålla mig vid mer än
ett par detaljer i lagförslaget.

Jag har utan tvekan kunnat ansluta mig till den åsikten att skall man ha
nämndemän i rådhusrätt — en fullständig nyhet som dock såvitt jag förstår
kan vara till fördel i särskilda mål -— bör man icke ha mer än en lagfaren domare
och icke tre, såsom har ifrågasatts.

En liten detalj, som har vållat mycken diskussion i utskottet och som jag
förmodar kommer att tagas upp till debatt även här i kammaren, då den punkten
kommer före, är huruvida det skulle vara tillåtet att fotografera i rättssalen.
Det är ju en fråga, herr Branting, som en lekman möjligen kan lia någon
uppfattning örn.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Jag förstår mycket väl den synpunkten att det kail vara stridande mot humanitetens
krav och kan vålla en del onödiga tråkigheter för dem som äro inför
rätta, örn fotografering mera allmänt tillätes. Men jag delar deras uppfattning
som anse att man inte får gå riktigt så långt som propositionen och utskottsmajoriteten
ha gjort, och jag sympatiserar därför med den reservation
beträffande 5 kap. 9 § som avgivits av herr Siljeström. Den går ut på att fotografering
icke skall få ske, med mindre rätten finner den böra tillåtas. Jag
tycker att detta innebär en garanti för att missbruk inte skall behöva förekomma.
Jag tillåter mig för min del att rekommendera kammaren att gå den
vägen.

Såsom kammarens ledamöter möjligen observerat, har jag jämte ett par andra
ledamöter avgivit en reservation beträffande 43 kap. 5 §. Det gäller frågan
om i vilken grad muntlighet skall förekomma vid huvudförhandling. Den frågan
har ju redan berörts här i dag av justitieministern, och den gav inom utskottet
vid en tidig tidpunkt under arbetet anledning till en mycket livlig och
ingående diskussion. Såsom lekman borde jag kanske ha blivit alldeles nedtryckt
av juristernas ganska enhälliga uppfattning på den punkten. Det fanns
visserligen undantag även bland dem, men jag tror att den juridiska sakkunskapen,
om man går utanför utskottet, är ganska överens om att den formulering,
som förekommer i den kungl, propositionen och som utskottsmajoriteten i
huvudsak biträtt, är den riktiga. Jag har emellertid inte, herr talman, kunnat
bli fullt övertygad örn att muntligheten bör drivas till den yttersta grad som
här ifrågasattes.

Herr Gärde har sagt i debatten här i dag att muntligheten inte är något
självändamål. Det håller jag mycket med örn, och jag förstår också ur min
lekmannasynpunkt, att det har utomordentligt stort värde att det blir mera
muntlighet än hittills varit vanligt och, man kan nästan säga, varit möjligt.
Men jag kan icke värja mig för den farhågan att om en person som icke är
jurist — och det gäller kanske även i vissa fall juridiska biträden — och som
icke är van att stå inför rätta, skall uppträda utan större möjlighet till skriftligt
deltagande än propositionen och utskottsmajoriteten föreslå, kan han komma
i vissa svårigheter och bli så att säga handikappad i förhållande till i juridiskt
avseende mera vana och tränade personer. Utskottet har ju varit något
tveksamt på denna punkt och ändrat ett ord i den ifrågavarande paragrafen. Enligt
propositionen skulle part ej äga »åberopa» skriftlig inlaga, men utskottet
har föreslagit den formuleringen att part ej skall äga »ingiva» sådan inlaga.
Den ändringen visar en viss tveksamhet hos utskottet, meri resultatet av densamma
har enligt min mening ändå inte blivit tillfredsställande. Jag tillåter
mig för kammaren framhålla, att jag och mina båda medreservanter, som alla
tre äro lekmän, icke stå alldeles ensamma i vår uppfattning örn denna frågas
tvivelaktighet, utan att det även finns jurister som redan på ett tidigt stadium
varit tveksamma. Särskilt ha vi ansett det betydelsefullt att man inom processkommissionen
hade föreslagit ett mildare skrivsätt än det som sedan har
använts. Jag skall även be att få påpeka, att bl. a. Skånska hovrätten i sitt
yttrande i denna fråga avstyrkt en alltför renodlad muntlighet. Jag tror därför
att vi lekmän kunna ta med ett visst lugn, att vi vågat oss på att försöka
mildra den strängt genomförda muntligheten.

Jag vill framhålla, att enligt vår reservation skall till 43 kap. 5 § göras
ett tillägg, att rätten må, när särskilda skäl föranleda därtill, medgiva part,
som själv utför sin talan, att uppläsa av honom författad skrift. Vi gå alltså
inte längre i vårt yrkande än att vi föreslå, att rätten skall ha möjlighet att
medgiva för part, som själv för sin talan, att få uppläsa av honom författad
skrift. Vi ha därigenom velat ge uttryck åt den uppfattningen, att det är

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

billigt och rättvist att en part skall få lov att i något vidsträcktare grad begagna
sig av skriftliga hjälpmedel.

Jag fruktar att den enligt vår mening riktiga lydelsen av föreliggande paragraf
vid den slutliga voteringen inte vinner kammarens bifall. Det oaktat vill
jag tillåta mig, herr talman, att under denna punkt beträffande 43 kap. 5 §
jämte 46 kap. 5 § yrka bifall till den av mig, herr Persson i Falla och herr
Werner avgivna reservationen. I övrigt ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Det heter ju att vad stort sker,
sker tyst. Man får en erinran om detta, när man ser hur förstrött både kammaren
och läktarna höra på denna debatt, vilken dock beseglar en reform,
större än de flesta, som den nuvarande generationen av svenska riksdagsmän
har varit med örn att besluta.

Herr Branting uttalade en önskan örn att inte bara juristerna skulle yttra
sig när detta beslut fattades. Det är emellertid inte för att efterkomma hans
maning i det stycket som jag har begärt ordet. Jag deltog i utskottsbehandlingen
1931, när denna reform så att säga grundlädes, och jag yttrade mig
även då i debatten. Jag har läst igenom vad jag då yttrade, och jag har funnit
att min uppfattning den gången stämmer till punkt och pricka med den
jag har i dag.

Friherre De Geer varnade för de stora kostnader, som skulle följa av en
sådan ny tingens ordning på rättsväsendets område, som det här är fråga örn
att genomföra. Det är ostridigt, att det kommer att medföra ökade kostnader.
Jag anser emellertid inte att dessa kostnader äro av den storleksordning, att
man för deras skull behöver hesitera. När det gäller så stora värden som rättssäkerheten
i landet, äro även betydande kostnader att föredraga framför att
ingenting göra. Jag instämmer i ett yttrande, som någon har fällt här i dag,
att detta givetvis inte är utvecklingens sista ord. Det är inte ett definitivt beslut.
Allting talar för att detta endast är inledningen till en vidarebyggnad på
den grund, som lägges i dag. Av allt att döma tror jag, att detta framför allt
gäller det beslut, som i dag fattas beträffande advokatväsendet. I likhet med
herr Branting tror jag, att man på det området av låt mig säga folkpsykologiska
eller liknande skäl varit rädd för att ta steget fullt ut. Man har endast
tagit ett halvt steg. Det är ju känt, att advokatkåren inte är någon särskilt populär
kår. Den innehåller ju också medlemmar, som kanske som sådana inte
hedra kåren. Just därför anser jag det vara nödvändigt, att kårens anseende
höjes. De förslag, som ingå i det nu föreliggande utskottsutlåtandet liksom i
propositionen, äro ett steg i denna riktning. De innebära ett steg, som utan
tvivel påfordrar, att en ytterligare fortsättning sker i den riktningen.

Det har sagts, att advokaterna skulle bli obligatoriska i rättegången efter
detta. Utskottet tillbakavisar bestämt den uppfattningen. Däremot behöver det
väl inte råda tvivel örn att advokaten efter genomförandet av denna nya ordning
kommer att bli en ännu mera central person i processen än han varit tidigare.
Därför kommer det att ligga vikt på att vi ha goda advokater. Man
har här talat om dyra advokater. Jag anser för min del, att även på det området
är det bättre att man ger en större slant för att få ett gott ombud än att
nöja sig med en mindre kvalificerad kraft, en brännvinsadvokat, därför att
han är billigare. De billiga advokaterna kunna bli en fara för rättssäkerheten.

En fråga, som efter vad jag tror inte har berörts här i debatten och som
också berör advokaterna, är frågan örn hörandet av vittnena. Enligt utskottsutlåtandet
liksom enligt propositionen har advokaten, eller parten, rätt att
höra vittnena med domstolens medgivande. Jag har underskrivit en motion,

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

som vill utvidga denna rätt till att parten och hans advokat skola ha rätt att
höra vittnena utan att särskilt behöva inhämta domstolens medgivande. Det
kan tyckas som örn skillnaden mellan dessa båda förslag icke är så synnerligen
stor. Enligt min mening föreligger emellertid risken, att konservativa
domare, och många äro det, som helt säkert med en viss motvilja motse den
nya ordningen, skulle begagna rätten att så långt sig göra låter bibehålla de
gamla formerna. Jag tycker därför, att det hade varit mera resolut, mera låt
mig säga modernt och i överensstämmelse med den nya lagstiftningens anda,
örn utskottet i denna del hade tagit steget fullt ut.

Det är utan tvivel ett stort och betydelsefullt steg, och ett steg som tar sikte
på framtiden, som riksdagen i dag kommer att taga. Det skulle kunna förefalla
av debatten här i dag som örn det huvudsakligast var ett juristintresse att
detta steg tages. Jag anser för min del, att det inte i främsta rummet är ett
juristintresse. Som jag nyss nämnde motse säkert många jurister här i landet
den nya ordningen med en viss oro. Den kommer att ställa oerhört ökade krav
särskilt på domarna. Den bekvämlighet, som många av dessa väl ha vilat så
behagligt i, kommer efter detta inte att finnas till. Den nya ordningen är i
främsta rummet ett folkligt intresse, ett allmänhetens intresse. Det är ett demokratiskt
intresse.

Jag instämmer i de lyckönskningar, som ha riktats till justitieministern i
dag därför att han får vara med att i främsta rummet knyta sitt namn vid den
reform som beslutas. Den kommer säkert att betraktas som en av vårt tids
stora händelser av en kommande historieforskning. Den kommer att leva kvar
och påverka vårt folks liv i alla skrymslen och vrår långt efter det att åtskilligt
av det som i dag bullrar i tiden har förvandlats till grus och fallit i
glömska.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den föredragna paragrafen.

Herr Siljeström: Herr talman! Med anledning av herr andre vice talmannens
yttrande, och då han apostroferade mig som både konservativ och domare,
skulle jag vilja säga, att hans uttalande jävas därav att mitt namn återfinnes
under den reservation, som går ut på att vittnesförhöret skall överlämnas åt
parterna eller åt deras ombud.

Jag tror inte det är av någon konservatism som man inom en ganska utbredd
domaropinion ställer sig tveksam emot detta förslag, utan det är nog snarare
på den grund, att man anser att advokatkåren ännu inte är mogen för att leda
dessa förhör. För domaren är det alldeles säkert mycket bekvämare att låta
parterna leda förhöret än att domaren skall göra det själv. Men med den nya
rättegångsordningen blir det enligt min mening alldeles nödvändigt att förhöret
överlämnas åt parterna. Domaren skall ju under den muntliga förhandlingen
försöka att i sitt medvetande inmänga allt vad som har förekommit under
dagens förhandlingar för att sedan på kvällen sammanfatta det hela i en
dom. Då kan inte hans uppmärksamhet få tagas i anspråk av att han skall
tänka ut och rikta frågor till vittnena. Han bör sitta och lyssna till förhandlingen
och endast ingripa då han finner, att parternas förhör icke sker i tillbörlig
ordning.

Man kan naturligtvis hysa en tvekan inför detta system dels på grund av
det fran manga hall vitsordade förhållandet, att advokaterna ännu inte äro
mogna försatt leda vittnesförhöret och dels på grund av den risk, som erfarenheterna
från utlandet giva belägg för, nämligen risken av ett nästan till misshandel
gränsande korsförhör, alltså i likhet med det som de engelska advokaterna
utsätta parterna för. Man får även ta i betraktande, att det icke är föreskrivet,
att part skall företrädas av rättsbildad advokat, utan han skall även

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

ha rätt att själv föra sin talan. Det kan då lätt hända, att man ställs inför en
sådan situation, att å ena sidan står en part, åtföljd av en skicklig advokat,
och å andra sidan står en enkel man, som har svårt att själv föra sin talan.
Låter man då vittnesförhöret ske av parterna, måste man ju låta det ske av
bägge parterna. Man kan inte göra en åtskillnad mellan den part som är åtföljd
av den skicklige advokaten och den som för sin talan själv. Då kan det
mycket lätt inträffa, att den som själv för sin talan och inte är så framstående
i sina stycken kommer i en sämre ställning än den som är åtföljd av advokat
eller själv kan på ett bättre sätt föra sin talan.

Jag förstår mycket väl den tveksamhet, som särskilt från lantmannahåll försports
emot det system, som reservationen vill införa. Det ligger dock här i
rättens hand att ingripa och själv övertaga förhöret, örn det skulle visa sig,
att något missgrepp äger rum eller om rätten skulle finna, att parten inte är i
stånd att på ett tillfredsställande sätt föra sin talan. Jag kan försäkra dem från
jordbrukarkretsar, som äro rädda för detta system, att domaren säkerligen i
alla de fall, då han finner sådana förhållanden föreligga, verkligen begagnar
sig av sin rätt och ser till, dels att inte vittnena utsättas för pinande korsförhör
och dels att varje part får alla sina behöriga anspråk tillgodosedda.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag vill endast i korthet upplysa
om att jag inte har avsett att apostrofera herr Siljeström med mitt senaste anförande.

Herr Branting: Herr talman! Herr Siljeström talade örn risken för att
parterna eller vittnena skulle utsättas för pinande korsförhör av advokaterna
om dessa hade befogenhet att direkt förhöra dem.

Jag vill därvid endast erinra örn de möjligheter till regulativ mot missgrepp
från advokaternas sida, som lagen innehåller. Domaren kan i sådana fall ingripa.
Däremot finns det inga möjligheter att ingripa emot övergrepp och pinande
förhör från domarens sida när det gäller vittnen och parter. Tyvärr
måste man säga att praxis har visat, att sådana fall förekommit.

Efter härmed slutad överläggning godkändes den nu ifrågavarande paragrafen.

1 kap. 2—10 §§.

Godkändes.

1 kap. 11 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Rådhusrätt vare domför med tre lagfarna
domare. Ej må flera än fyra lagfarna
domare sitta i rätten. Rådhusrätt
vare dock domför med en lagfaren
domare vid måls avgörande utan
huvudförhandling samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles
i omedelbart samband med förberedelsen.
Rör mål ansvar för brott, varå
Första kammarens protokoll 1942. Nr

(i utskottets förslag:)

Rådhusrätt vare domför med tre lagfarna
domare; ej må flera än fyra lagfarna
domare sitta i rätten. I mål
örn ansvar för brott, varå kan följa
straffarbete i två år eller därutöver,
skall rådhusrätt beslå av en lagfaren
domare och nämnd; finnes, sedan
nämnd deltagit, målet ej vara av sådan
beskaffenhet, vare rätten dock
domför i den sammansättning nu sagts.

Vid måls avgörande utan huvudför22.
4

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)
(i Kungl. Maj:ts förslag:)

kan följa straffarbete i två år eller
därutöver, skall vid huvudförhandling
eller syn å stället nämnd hava säte i
rätten; finnes, sedan nämnd deltagit,
målet ej vara av beskaffenhet, som nu
nämnts, vara rätten dock domför med
nämnd.

Rådhusrätt, beträffande vilken Konungen
meddelat förordnande därom,
vare domför med en lagfaren domare,
örn målet rör allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff än
böter, och i målet ej förekommer anledning,
att målsägande finnes.

(i utskottets förslag:)

handling samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling eller
syn å stället, så ock i tvistemål vid
huvudförhandling, som hålles i omedelbart
samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock domför med en
lagfaren domare. Lag samma vare i
fråga örn huvudförhandling och syn å
stället i brottmål, örn målet rör allenast
ansvar för brott, varå icke kan
följa svårare straff än böter, och i målet
ej förekommer anledning, att målsägande
finnes.

Vid förevarande paragraf hade reservationer avgivits

1) av herrar Linnér, Bernhard Nilsson, Persson i Falla och Gezelius, vilka
av angivna orsaker hemställt, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition
oförändrad i vad den avsåge 1 kap. 11 §;

2) av herr Siljeström, vilken på anförda skäl hemställt, att paragrafen
måtte erhålla följande lydelse:

Rådhusrätt vare domför med tre lagfarna domare. Ej må flera än fyra sitta
i rätten. Rådhusrätt vare dock domför med en lagfaren domare vid måls avgörande
utan huvudförhandling samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling,
som hålles i omedelbart samband med förberedelsen.

Rådhusrätt, beträffande vilken Konungen meddelat förordnande därom, vare
domför med en lagfaren domare, örn målet rör allenast ansvar för brott, varå
icke kan följa svårare straff än böter, och i målet ej förekommer anledning,
att målsägande finnes.

Herr Siljeström: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av mig
vid 1 kap. 11 § anförda reservationen.

Häri instämde herr Herlitz.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av den
nu föredragna paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf skulle godkännas
med den lydelse, som påyrkats i den av herr Siljeström därom anförda
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Siljeström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 kap.
rättegångsbalk, röstar

11 § i första särskilda utskottets förslag till
Ja;

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Den, det ej vill, röstar

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som påyrkats
i den av herr Siljeström därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositidnen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

1 kap. 12—17 §§, 2 och 3 kap. samt 4 kap. 1 §.
Godkändes.

4 kap. 2 §.

Denna paragraf var så lydande:

President i hovrätt, hovrättsråd, häradshövding, borgmästare och rådman
utnämnas av Konungen. Revisionssekreterare utnämnes eller förordnas av
Konungen.

Örn val av borgmästare och rådman är särskilt stadgat.

X den av herr Linder beträffande utlåtandet i dess helhet avgivna reservationen
hade bland annat hemställts, att riksdagen, med avslag å andra stycket
i 4 kap. 2 §: »Örn val av borgmästare och rådmän är särskilt stadgat», ville i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning och förslag till domarvalens
avskaffande.

Herr Linder: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den under denna
punkt av mig avgivna reservationen, som återfinnes på sid. 304 i utskottets utlåtande.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av den nu ifrågavarande
paragrafen samt vidare på bifall till den av herr Linder därom anförda
reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

4 kap. 3—15 §§ samt 5 kap. 1—8 §§.
Godkändes.

5 kap. 9 §.

Denna paragraf, som var likalydande i ljungh Maj:ts och utskottets förslag,
hade följande lydelse:

På rättens ordförande ankommer att upprätthålla ordning vid rättens sammanträden
och att meddela därför nödiga föreskrifter. Han äger utvisa den
som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt så ock för undvikande
av trängsel begränsa antalet åhörare i rättssalen. Ej må fotografi tagas i rättssalen.

Tränger sig någon, som utvisats, in i rättssalen eller åtlyder någon eljest
ej tillsägelse, som meddelats till ordningens upprätthållande, äge rätten för -

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag iill rättegångsbalk. (Forts.)

ordna, att han skall omedelbart tagas i häkte och kvarhållas där, så länge
sammanträdet varar, dock ej utöver tre dagar.

Vid förevarande paragraf hade reservationer avgivits

1) av herr Siljeström, vilken med instämmande av herr Schlyter, friherre
De Geer samt herrar Mårtensson och Werner dels ansett, att utskottets motivering
vid paragrafen i fråga bort hava den lydelse, reservationen visade, dels
ock yrkat, att paragrafen måtte avfattas sålunda:

Tränger sig---— (lika med Kungl. Maj :ts förslag)---—-tre dagar.

2) av herrar Branting och Lövgren, vilka dels ansett, att utskottets motivering
vid paragrafen bort lyda så, som i denna reservation angivits, dels ock
yrkat, att paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

Tränger sig---— (lika med Kungl. Maj:ts förslag)--— tre dagar.

Herr Magnusson, Theodor: Herr talman! Jag vill uppta till behandling en
sak, som i och för sig inte berör själva rättegångsförfarandet i annan mån
än den ordning, som skall upprätthållas i själva rättssalen.

Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt, som också har antagits av utskottet,
innehåller en bestämmelse av följande lydelse: »Ej må fotografi tagas i rättssalen.
» Det har framhållits, att det är speciellt av omvårdnad örn unga brottslingar
som man vill förbjuda att fotografier av dessa införas i tidningarna;
det skulle lägga ytterligare sten på deras börda. Jag vill då säga, att pressen
själv har ålagt sig mycket stor återhållsamhet härvidlag och att det är mycket
sällan som dylika fotografier införas i tidningarna. När man inför fotografier
är det oftast av äldre, ökända brottslingar. Så var t. ex. fallet med
Salaligan, och många andra exempel skulle kunna anföras. Tidningarna äro
emellertid inte bara intresserade av att i vissa fall införa fotografier av
brottslingar, utan de vilja kanske också införa exempelvis en bild av en avgående
domare, då han sitter i rättssalen, eller de vilja kanske taga en fotografi
av en nytillträdande domare. Jag kan erinra örn att första gången presidenten
Schlyter satt i Askimstinget infördes en bild från detta tillfälle i en
Göteborgstidning. Det finns även exempel på att man för rent kulturella
ändamål velat taga en bild från en rättsförhandling. Detsamma kan vara förhållandet
ur rent historiska synpunkter. Att då stadga ett generellt förbud,
som gör det omöjligt att under några omständigheter ta en bild av en pågående
rättsförhandling, kan enligt mitt sätt att se inte vara riktigt- När, såvitt
jag vet, inte några speciella klagomål, åtminstone inte av någon större omfattning,
ha förelegat på detta område, är det obegripligt, att man har velat införa
denna bestämmelse.

Under utskottsbehandlingen har det framhållits, att förbud inte bör stadgas
endast mot fotografering utan även mot teckning. Herr Siljeström har framlagt
ett förslag till kompromiss, som ju är mycket bättre än utskottets förslag.
Han tillfogar emellertid, att fotografering eller teckning ej må äga rum
i rättssalen med mindre rätten lämnar sitt tillstånd. Örn detta förslag an -

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

tages finns det således ändå någon möjlighet till fotografering. Det riktiga
hade emellertid enligt min mening varit att inte göra någon ändring alls i
lagen på denna punkt.

Hur ter sig nu utskottets förslag i praktiken? Enligt detta förslag skall
alltså fotografering förbjudas i rättssalen, medan en tecknare kommer att
kunna sitta och teckna så mycket han vill. Resultatet kommer därför givetvis
a_tt bli, att tidningarna skicka tecknare i stället för fotografer till rättssalen.
Enligt herr Siljeströms förslag kan alltså tillstånd lämnas till fotografering
eller teckning i rättssalen. Även örn rätten skulle besluta förbud mot teckning,
kan en skicklig tecknare sätta sig i salen och ur minnet teckna en bild, som
han sedan återger i sin tidning. Tidningen kan man inte straffa utan att man
först ändrar tryckfrihetsförordningen. Det är således endast vederbörande
tecknare eller fotograf som man kan straffa.

Jag kan för min del inte förstå att man skall behöva stadga dylika förbud.
Jag kan inte hjälpa att jag ser det som ett utslag, jag tror säkerligen omedvetet,
av tidens reaktionära anda, att man skall förbjuda så mycket som möjligt
och straffa så mycket som möjligt. Just denna anda, att man skall åstadkomma
svårigheter för tidningarna och straffa dem, smyger sig fram och
fångar människorna, kanske mer eller mindre omedvetet. Jag förstår inte att
vi ens skola behöva ge ett lillfinger åt sådana tendenser, när det enligt min syn
på dessa ting är alldeles onödigt att så skall ske.

Under denna punkt föreligger en reservation av herr Branting, vari han
yrkar att bestämmelsen om att fotografi ej må tågås i rättssalen skall utgå.
Jag tycker för min del att riksdagen gjorde riktigt i att fatta ett beslut i
enlighet med denna reservation. Då bibehåller man den ordning som för närvarande
gäller. Det blir således inte förbjudet att fotografera, men givetvis
måste domaren se till att ordning och skick upprätthålles i domsalen, att inte
fotograferna på något sätt störa förhandlingarna o. dyl. En sådan ordning
upprätthålles redan nu, och man behöver inte befara att det blir någon ändring
i detta stycke.

Jag tillåter mig med dessa ord, herr talman, att yrka bifall till herr
Bräntings förslag, som innebär uteslutande av den i 5 kap. 9 § upptagna bestämmelsen
att fotografi ej må tagas i rättssalen.

Herr Siljeström: Herr talman! Denna fråga är ju en av de obetydligaste i
det stora lagkomplexet, men trots sin stora obetydlighet har den väckt upp
stora stormar inom utskottet. I knappast någon fråga ha lidelsernas vågor gått
så höga som i denna fråga.

För närvarande är det ju tillåtet att fotografera i rättssalen. Av någon anledning
har emellertid processlagberedningen ansett, att den utveckling som
har förekommit är sådan att den bör förhindras, och för den skull föreslagit
ett ovillkorligt fotograferingsförbud. Det är ju alldeles uppenbart, att det
för domaren vore mycket bekvämare örn han hade detta absoluta förbud att
bygga på. Han behövde då inte ställas inför situationer, som ibland kunna
vara en smula svåra att ta ställning till. När jag emellertid inte har velat gå
med på detta ovillkorliga fotograferingsförbud, grundar jag denna min uppfattning
på den erfarenhet jag har som domare. Det kan verkligen ofta förekomma
tillfällen då det finns fullt legitima skäl att tillåta en fotografering i
rättssalen. Herr Magnusson har nyss berört det fallet, att en domare tillträder
sitt ämbete eller att en gammal domare avgår. Men det finns ganska
mångå andra tillfällen, då fotografering bör vara tillåten. Under ett av de
första åren i min domsaga blev jag uppringd av överläraren Helger i Lidingö.
Han meddelade att han höll på att författa en lärobok i hembygds -

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

kunskap, i vilken han hade tänkt taga in en liten avdelning om hur rätten
skipas i hembygden. Han ville illustrera detta med en bild från häradsrättens
sammanträde. Jag gav honom givetvis tillstånd att fotografera sammanträdet,
och han tog en mycket trevlig bild, som nu finns i hans bok. Jag
har denna här framför mig, och kammaren kan få se örn det finns något som
helst förgripligt i denna bild från en svensk häradsrätt, som handlägger ett
enkelt testamentsmål. Förhandlingen stördes inte på något sätt, och jag märkte
inte ens när fotografien togs. Många mål tilldraga sig inom bygden ett
mycket stort intresse. Man talar om dem man och man emellan, och man läser
örn dem i tidningarna. Jag kan inte se att det kan vara något fel, att man låter
ett referat av en sådan förhandling i tidningen åtföljas av en bild från häradsrättens
sammanträde.

Det är uppenbart att det har förekommit en del missbruk med denna rätt
till fri fotografering. Vissa tidningar ha inte dragit sig för att i ganska stor
utsträckning inför allmänheten presentera bilder från mera celebra rättegångar.
Det är antagligen detta som har föranlett den reaktion, som har tagit
sig uttryck i detta förbud. På den punkten är det emellertid ganska lätt att
komma till rätta, när man lägger i domstolens hand att bestämma örn fotografering
skall få ske eller inte.

Gentemot herr Magnusson vill jag säga att det är bättre med den formulering,
som föreligger i min reservation, ty enligt denna fordras, att en framställning
skall ha gjorts till rätten örn tillstånd att få fotografera, under det
att ett bifall till herr Magnussons reservation innebär, att vem som helst kan
ställa sig i salen och fotografera, och först örn rätten finner att missbruk föreligger
eller att fotograferingen är störande, skall den ingripa. Det är bättre örn
man redan från början deklarerar, att ingen fotografering får ske eller att sådan
får ske.

Jag tror även att ett förbud som detta strider emot allmän uppfattning. Numera
ha ju fotografer trängt sig in på alla livets områden, och när riksdagen
högtidligen öppnas förekommer ju t. o. m. filmning. Man frågar sig varför
domstolarna skola vara så att säga sakrosankta, så att en tidningsman inte
skall få komma in i rättssalen med sin kamera och visa bilder från rättens
förhandlingar. Jag tror inte domstolarna äro så särskilt förtjusta över att
ställas i en sådan särställning, att fotografier inte få tagas av vad som förekommer
vid förhandlingarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Gärde: Herr talman! Herr Magnusson yttrade, att det var ett uttryck
för tidens reaktionära anda, att man hade infört fotograferingsförbud vid domstolarna
under pågående förhandlingar. Jag trodde å min sida att det var ett
uttryck för humanitet.

Det torde väl inte förekomma någon meningsskiljaktighet örn att det är i
hög grad olämpligt att personer, som råkat i den olyckan att ha begått ett brott,
ytterligare skola schavottera inför .offentligheten genom att fotografier av
dem offentliggöras i tidningarna. Även ur allmän rättsvårdssynpunkt måste
det för övrigt anses otillfredsställande, att personer på detta sätt kunna vinna
en viss herostratisk rjddbarhet och så att säga lockas till brott genom den uppmärksamhet
som rättegången medför.

Det skall inte av mig förnekas, att fall kunna förekomma, då en fotografering
bör anses tillåten, såsom då en domare tillträder sitt ämbete eller, såsom
herr Siljeström nämnde, för en framställning örn hur den svenska rättsskipningen
ter sig. I dessa fall tror jag, att man kan finna utvägar även med den ly -

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

delse, som förslaget har på denna punkt. Givetvis gäller detta ovillkorliga förbud
mot fotografering endast själva förhandlingen inför domstolen, men inte
i och för sig förbud mot att fotografera i rättssalen, då förhandling inte pågår.

Men örn man — såsom herr Siljeström gör i sin reservation —■ lämnar rätten
en befogenhet att medge fotografering, uppkommer, såsom också skedde i utskottet,
frågan i vilka fall rätten skall lämna sådant tillstånd. I diskussionen
örn denna punkt visade det sig, att meningarna gingo mycket starkt isär. Man
har därför all anledning befara, att prövningen vid de olika domstolarna komme
att leda till fullkomligt olika tillämpning. Det har synts utskottet som örn
det vore lämpligare att införa ett generellt förbud hellre än att rätten skall
upptas med prövning av dylika i och för sig ganska bagatellartade frågor. Om
man mot varandra väger å ena sidan det intresse, som påkallar att en sådan
fotografering får komma till stånd, och å andra sidan olägenheterna av en
ojämn rättstillämpning på detta område, bör det ock vara ganska uppenbart,
att olägenheterna väga tyngre och alltså till förmån för ovillkorligt förbud.
Ingen torde lida verklig skada av att ett sådant ovillkorligt förbud införes, under
det att en uppmjukning av bestämmelsen mycket väl kan leda till att fotografering
tillåtes i fall, då den kan lända till personligt men för någon människa.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag på
denna punkt.

Herr Branting: Herr talman! I denna som sagt obetydliga fråga skulle jag
närmast ha kunnat följa herr Siljeströms linje. Men i själva verket har han
i sin reservation infört ett nytt förbud genom stadgandet, att rättens tillstånd
skall fordras också beträffande teckning.

Jag vet överhuvud taget inte, varför man har upptagit denna fråga till behandling
i processlagberedningen eller varför den kommit att spela en så jämförelsevis
stor roll. Jag undrar örn inte hela förbudet härleder sig från en länge
sedan förgången tid, när man tog blixtljusfotografier genom att avbränna ett
större eller mindre fyrverkeri för att få tillräcklig belysning. Numera ske ju
dylika fotograferingar på ett nästan omärkligt sätt, varför tagningarna inte
på ringaste vis kunna störa ordningen i rättssalen.

Jag betraktar inte fotografering, teckning och dylikt från en rättegångsförhandling
såsom någonting i och för sig särskilt önskvärt. Man kan överhuvud
taget diskutera lämpligheten av referat från rättegångsförhandlingar. Men
dessa olika åtgärder ingå i alla fall såsom ett led i rättsskipningens offentlighet.
När man inte kommer på idén att förbjuda referat av vad som förekommer
inför rätta, borde det enligt min mening vara lika klart, att ett förbud
mot fotografering och teckning är omöjligt.

Jag förstår mycket väl det argument, som anföres av herr Gärde, att de
stackars människor, som ha begått ett brott och råkat inför domstol, inte ytterligare
skola behöva schavottera i pressen med sina fotografier. I verkligheten
har man emellertid kunnat träffa fullt tillfredsställande överenskommelser med
pressen för att bevara den diskretion, som i åtskilliga fall är påkallad, varvid
alltså pressen varken publicerar fotografier eller ens nämner namnen.

Denna angelägenhet låter sig alltså ordnas på frivillighetens väg, utan förbud
och utan bötesstraff. Bötesstraff stadgas på ett senare ställe, nämligen i
9 kap. 5 §, där det bland annat heter, att den, som fotograferar eller tecknar i
rättssalen »eller eljest kränker domstolens värdighet», straffas med böter. Den
reservation, som avgivits, omfattar naturligtvis också denna straffparagraf.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag Ilar ansett mig vara skyldig
att säga min mening i denna fråga. Dels är jag själv tidningsman och har sålunda
här ett klart yrkesintresse, dels har jag deltagit i utskottsbehandlingen
och förfäktat en mening, som ligger närmare propositionen än den brantingska
reservationen. Jag anser mig därför böra i korthet redogöra för de skäl, som
jag inom utskottet har anfört.

För oss tidningsmän är det självfallet ett intresse att ha så stor rörelsefrihet
som möjligt, såväl när det gäller referat som i fråga örn fotografering. Denna
önskan örn största möjliga rörelsefrihet kan ju drivas nästan hur långt som
helst. Örn vi nu hade dödsstraff här i landet, skulle det till och med kunna anses
rimligt att vi hade full frihet att fotografera även avrättningarna.

Men det är ju inte bara pressen som denna sak angår, utan den berör också
ett par andra parter, nämligen samhället som sådant och dem som stå inför
rätta. När jag använder begreppet »stå inför rätta», syftar jag självfallet på
dem, som stå åtalade för svåra brott i allmänhet. Fotografering i rättssal förekommer
i allmänhet endast när det gäller sådana brottslingar som äro häktade
för någon grövre förbrytelse.

Vad däremot den stora allmänheten beträffar, kan jag nog säga, så tidningsman
jag är, att den knappast har något intresse av att få se en eller annan
brottslings konterfej i tidningarna. De rättegångsreferat, som förekomma i
pressen, äro så utförliga att de inte lämna någonting övrigt att önska för dem,
som verkligen vilja ha detaljer.

För min del har jag många gånger tänkt, att det vore tacknämligt, örn man
något skulle kunna begränsa sensationsjournalistiken omkring vissa brottmål.
Men det är ju en tämligen hopplös tanke, ty det går inte att få till stånd någon
överenskommelse inom tidningsvärlden örn den saken, så stark som konkurrensen
är. Skulle det till äventyrs vara möjligt att få igenom en överenskommelse,
skulle den inte kunna upprätthållas. Det skulle alltid finnas en eller annan tidning,
som skulle bryta mot den.

Så mycket större skäl synes det mig då vara, att man inte utsträcker denna
sensationsjournalistik hur långt som helst. Därvidlag försiggår emellertid en
utveckling på pressens område, som gör att man blir ganska betänksam. Jag
syftar på det förhållandet att bildjournalistiken börjar tränga allt mer och mer
fram. De som schavottera inför rätta komma därför att framdeles tilldraga sig
mycket större uppmärksamhet än tidigare, när det var fråga örn vanliga tidningsreferat.

För min del har jag nog, när jag tagit ståndpunkt till denna sak, mest tänkt
på dem, som stå inför rätta. Jag medger att en hel del av dessa överhuvud taget
inte reagera inför offentlig uppmärksamhet. Jag medger också, att det finnes
brottslingar, som man gärna unnar att tömma lidandets kalk ända ned i botten.
Men jag måste på samma gång säga, att det är skillnad på brottslingar och
brottslingar. Det finns bland dessa många, som överhuvud taget aldrig lia
tänkt sig att de skulle komma i en dylik situation. Det kan vara en ren tillfällighet,
som gjort att de ha kommit i en sådan belägenhet, att de blivit häktade
för ett brott, och de kunna faktiskt, när de fått sin dom och när de schavotterat
i tidningarnas referat, ha fått ett straff som mer än väl räcker till.

Det finns emellertid, herr talman, ännu en grupp, nämligen de som sakföras
inför rätta och till sist befinnas oskyldiga. Vi ha nyligen fått uppmärksamheten
fäst på ett sådant fall, genom en anmälan till justitieombudsmannen. En
person som blivit häktad såsom misstänkt för ett brott har blivit behandlad
som om han hade varit skyldig. Det är inte utan att vi litet var ha upprörts
av detta. Inte minst hänsynen till dessa, som äro häktade men som kanske till

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

sist befinnas vara oskyldiga, synes mig bjuda att man inte tillåter vilka utväxter
som helst på detta journalistiska område.

Jag tänker härvidlag särskilt på ungdomsbrottsligheten, på dessa stackars
unga människor, som på grund av olyckliga omständigheter råkat begå brott,
kommit att åtalas eller häktas och vilka det kanske finns stora möjligheter att
återföra till ett normalt liv och göra till samhällsdugliga medmänniskor. Jag
tror, att örn det får fortgå som det har börjat på bildjournalistikens område,
måste vi till slut reagera.

Jag har, herr talman, här i min hand en av dessa nya bildtidningar, som nu
växa upp överallt i världen. Här finns ett bildreportage örn en liga av ungdomsbrottslingar,
som kallades Enköpingsligan. Rättegången med dessa ungdomar,
det är tolv pojkar och en flicka, är skildrad i bild över mer än två sidor.
Dessa fotografier ha tydligen tagits med rättens tillstånd. Det visar sig
alltså, att rätten i detta fall överhuvud taget inte har varit mån örn att på
något sätt begränsa den fotograferings verksamhet, som det här är fråga örn.

Först visas en bild av hela skaran och därunder ser man en av pojkarna -—-han ser ganska snäll ut — som heter Sven Erik Lindkvist. Han har övertalat
sin flicka att lyfta av fönsterhakarna i den affär, där hon hade anställning.
Under bilden av en annan pojke står det, att han döpts till stadens moderna
»Lasse-Maja». Han är sexton år gammal och förut straffad. Nästa pojke, som
heter Georg Johansson, har fått sju månaders straffarbete. På följande bild
ser man rättens ordförande, borgmästaren, samt en annan person och framför
dem stå två pojkar. Det är en stor halvsidesbild. Här finns vidare en annan
halvsidesbild, där landsfogden är i uniform och där för övrigt hela ligan och
rätten posera. Örn jag sedan går över till nästa sida, finns där återigen borgmästaren
poserande framför kameran. Bilden under visar en grupp pojkar,
som spelar schack på ett kafé. Det antages att kupperna ha planlagts under
kafébesök, och då skall givetvis också den plats återges, där de så att säga ha
fått uppslaget till sin brottslighet. Sedan har man placerat några av pojkarna
tillsammans med den inblandade flickan under bilden av stadens store son, den
berömde nervläkaren Ernst Westerlund, som »från sin hedersplats» blickar
ned på de unga brottslingarna. Den sista bilden visar hur två av de dömda ynglingarna
hopkopplade föras till straffängelset i Uppsala.

Herr talman! Jag är tidningsman och jag håller mycket styvt på yrkesintresset,
men jag måste säga mig att den utveckling, som här har kommit i gång,
inte kan vara till nytta för någon part, varken för tidningsvärlden och allmänheten
eller för dem, som det här ytterst gäller, nämligen de brottsliga. Jag
kan inte komma ifrån, att det finns ett visst fog för kravet att begränsa tillfällena
för den moderna bildjournalistiken att utnyttja sina möjligheter ända
till det yttersta.

Sedan blir det fråga örn på vad sätt detta skall ske och hur långt man därvidlag
skall sträcka sig. Jag skulle för min personliga del ytterst gärna ha velat
rösta för herr Siljeströms reservation. Det är ingen tvekan örn att den motsvarar
min uppfattning allra bäst. Den lämnar möjligheten öppen för rätten
att i särskilda fall — och det finns, såsom herr Siljeström sade, legitima skäl
för fotografering •—• medge undantag från förbudet.

Det är emellertid ett fel med den siljeströmska reservationen, och det gör
mig mycket betänksam. Det är risken för ett visst godtycke och en viss orättvisa
vid tillämpningen. Det kan sålunda hända att en del domstolar medge fotografering
praktiskt taget i vilken utsträckning som helst. I det nyss omnämnda
fallet ha tydligen inga som helst restriktioner funnits. I andra fall kan det åter
inträffa att rätten överhuvud taget inte medger fotografering. På det sättet

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

kan det bli obegränsad frihet att fotografera i Stockholm, men förbud i Uppsala.
I Söderhamn får man kanske fotografera, men inte i Bollnäs. I Norrköping kan
det vara tillåtet, men inte i Linköping. I Göteborg får man kanske fotografera,
men inte i Uddevalla, o. s. v. Detta är emellertid inte den största risken,
utan det är att man kanske vid samma rätt tillåter den ena tidningen att fotografera,
men den andra inte, beroende på vilken inställning domaren har till
respektive tidningar och vilken sammansättning domstolen har.

Jag beklagar mycket att reservanten inte lyckats finna en formulering av
lagtexten och motiveringen, som utesluter ett sådant godtycke och sådana orättvisor.
I det fallet skulle jag utan tvekan ha ställt mig på herr Siljeströms
ståndpunkt. Nu är jag faktiskt ganska osäker om huruvida denna reservation
ger den lösning, som jag skulle ha önskat. Jag är alltså, herr talman, tveksam,
huruvida jag kan rösta för den.

Herr Magnusson, Theodor: Herr talman! De exempel, som herr Olsson har
lämnat, är o. givetvis inte vackra, men jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att det i flera fall rörde sig örn bilder, som voro tagna utom rättssalen.
Det var ju ett konditori, och det var bilder av hur fångarna fördes till eller
från rättssalen. Det är just på detta sätt en del tidningar komma att göra
för att kringgå bestämmelsen. De komma att ta bilder utanför rättssalen och
sätta in dem i pressen.

_ Hen jag tycker inte heller det är riktigt rättvist, att ett exempel från en
bildtidning eller från den s. k. kolorerade pressen skall generaliseras att gälla
för alla tidningar i hela Sverige. Det är dock en väldig skillnad på denna
press och dagspressen. Den senare har veterligen inte visat något större intresse
för att fotografera exempelvis unga brottslingar. Tidningarna ha själva
ålagt sig mycket stränga restriktioner därvidlag.

_ Vidare är det inte heller rätt att, när man nu talar örn dessa ting. bara fästa
sig vid brottmålen och vid personer, som äro anklagade för mer eller mindre
gröva brott. Det är ju så många andra exempel, som ha framdragits under debattens^
tidigare skede. Varför skall man fullständigt nonchalera dem? Det kan naturligtvis
sägas, att det är ett lidande att bli fotograferad för den, som blivit
oskyldigt anklagad. Men det största lidandet för honom torde vara, att hans
namn blir nämnt i tidningarna. Det är däri lidandet till väsentlig del ligger,
ty det är på så ^sätt han blir beryktad. Men om man nu också kan anföra
ett eller annat sådant avskräckande exempel, som här har gjorts, är det väl
inte rimligt att för den skull med ett slag ta bort varje möjlighet till fotografering,
när den förut har varit fri, naturligtvis med domarens mer eller
mindre restriktiva ingripande.

Det är alldeles riktigt, såsom herr Olsson påpekade, en svaghet i den siljeströmska
reservationen, att den lämnar plats för godtycke. Det kan vara en
domare, som kanske har en viss aversion mot någon tidning. Det kan kanske
vara en domare, som principiellt är motståndare till all fotografering i rättssalen.
Tillämpningen kommer då att bli olika på olika håll.

Under dessa omständigheter vore det enligt min mening riktigare att bibehålla
den nuvarande ordningen. Det skulle alltså innebära bifall till herr
Bräntings reservation, som går ut på att man inte skall göra någon ändring
i de nu rådande förhållandena.

Jag vidhåller därför, herr talman, mitt yrkande om bifall till herr Bräntings
reservation.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Endast ett par ord. Jag ber kammarens
ärade ledamöter kontrollera i tidningen, att av de bilder, som förekomma

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

i detta reportage, äro de flesta tagna i rättssalen, däribland de allra mest uppseendeväckande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att den under behandling varande paragrafen
skulle godkännas; 2:o) att paragrafen skulle godkännas med den lydelse, som
påyrkats i den av herr Siljeström därom anförda reservationen; samt 3:o) att
kammaren skulle godkänna förevarande paragraf med den avfattning, som
förordats i herrar Bräntings och Lövgrens vid paragrafen avgivna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens lydelse vara med övervägande ja besvarad.

Herr Siljeström begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits paragrafens godkännande med den lydelse, som
påyrkats i den av honom avgivna reservationen, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner 5 kap. 9 § i första särskilda utskottets förslag till rättegångsbalk,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som påyrkats i
den av herr Siljeström därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Siljeström begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 50.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

6 och 7 kap.

Godkändes.

8 kap.

I detta kapitel, som hade rubriken »Örn advokater», var 1 § så lydande:

För riket skall finnas ett allmänt advokatsamfund. Stadgar för samfundet
fastställas av Konungen.

Advokat är den som är ledamot av samfundet.

I den av herr Linder beträffande utlåtandet i dess helhet avgivna reservationen
hade bland annat hemställts om avslag å 8 kap. »Om advokater» i den
kungl, propositionen samt att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

hemställa om utarbetande av förslag till lag örn advokater i enlighet med
av reservanten anförda synpunkter samt lämpat att införas i den nya rättegångsbalken.

Herr Linder: Herr talman! Jag skall be att få yrka avslag på 8 kap. och
bifall till reservationen örn skrivelse till Kungl. Maj :t.

Herr Schlyter: Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande av
det nu föredragna kapitlet samt vidare på bifall till den av herr Linder därom
anförda reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på kapitlets godkännande, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Linder begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 8 kap. i första särskilda utskottets förslag till rättegångsbalk,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Linder därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

9 och 10 kap. samt 11 kap. 1—l §§.

Godkändes.

11 kap. 5 §.

Denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Part skall vid huvudförhandling i
underrätt infinna sig personligen, om
hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse
för utredningen. Vid huvudförhandling
i hovrätt eller högsta domstolen
vare part skyldig att infinna
sig personligen, örn hans närvaro finnes
erforderlig för utrednjngen. I underrätt
skall part ock infinna sig personligen
vid muntlig förberedelse, örn
det kan antagas, att förberedelsen därigenom
främjas. Vid annan förhandling
än nu nämnts vare part skyldig
att infinna sig personligen, örn det finnes
erforderligt.

(i utskottets förslag:)

Part skall vid huvudförhandling i
underrätt eller hovrätt infinna sig personligen,
om hans närvaro ej kan antagas
sakna betydelse för utredningen.
Vid huvudförhandling i högsta
domstolen vare part skyldig att infinna
sig personligen, örn hans närvaro
finnes erforderlig för utredningen. I
underrätt skall part ock infinna sig
personligen vid muntlig förberedelse,
örn det kan antagas, att förberedelsen
därigenom främjas. Vid annan förhandling
än nu nämnts vare part skyldig
att infinna sig personligen, om det
finnes erforderligt.

Onsdagen den 10 juni 1942 £. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Vad nu sagts om parts skyldighet att infinna sig personligen galle ock parts
ställföreträdare. Äro flera ställföreträdare, äger rätten bestämma, vilken eller
vilka skola infinna sig. Äger part ej själv föra sin talan, vare han dock skyldig
att infinna sig personligen, örn hans närvaro finnes erforderlig för utredningen.

Är part eller ställföreträdare skyldig att infinna sig personligen, meddele
rätten förordnande därom.

Enligt en vid paragrafen avgiven reservation hade herrar Siljeström, Persson
i Falla och Gezelius yrkat, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts förslag
oförändrat i vad det avsåge 11 kap. 5 §.

Herr Siljeström: Herr talman! Jag yrkar bifall till den av mig jämte herrar
Persson i Falla och Gezelius avgivna reservationen.

Herr Schlyter: Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen, ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av den
nu ifrågavarande paragrafen enligt utskottets förslag samt vidare därpå att
nämnda paragraf skulle, i enlighet med vad som påyrkats i den av herr Siljeström
m. fl. därom anförda reservationen, godkännas med den lydelse Kungl.
Maj:t föreslagit; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på godkännande av utskottets förslag till paragrafens lydelse, sig
finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Siljeström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstnjngsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 11 kap. 5 § i första särskilda utskottets förslag till
rättegångsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

[Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, Kungl. Majit föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

12—17 kap. samt 18 kap. 1—6 §§.

Godkändes.

18 kap. 7 §.

Denna pragraf, som var likalydande i Kungl. Maj:ts och utskottets förslag,
hade följande avfattning:

Skall part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta motpartens rättegångskostnad
och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller
biträde hava genom åtgärd, som avses i 3 § första stycket, eller genom vårdslöshet
eller försummelse, som sägs i 6 §, vållat sådan kostnad, åge rätten,

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

även om yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta
kostnaden.

Enligt en vid förevarande paragraf avgiven reservation hade herr Branting
på anförda skäl yrkat, att paragrafen skulle erhålla följande lydelse:

Skall part--- — (lika med Kungl. Maj :ts förslag) —--ersätta kost naden.

_ Innan sådan kostnadsersättning ålägges parts ställföreträdare, ombud eller
biträde, skall tillfälle beredas honom att yttra sig.

I detta yrkande hade herr Gezelius instämt.

Herr Branting: Herr talman! Vid denna paragraf har jag tillåtit mig avgiva
en reservation, som går ut på ett upprätthållande av den regeln, att icke någon
skall dömas ohörd till ersättnigsskyldighet för motpartens kostnader. Enligt
paragrafen gäller ju, att ställföreträdare eller ombud för part eller biträde
till part, som av rätten finnes ha gjort sig skyldig till vissa fel eller försummelser
i rättegången, kan åläggas att jämte parten ersätta motpartens genopi
felet åsamkade rättegångskostnad. Till de fel, som sålunda ifrågakomma och
kunna åsamka ersättningsskyldighet, hör bl. a. om biträde eller ombud uteblivit
från rätten eller genom påstående eller invändning, som han bort inse
sakna fog, föranleder uppskov eller vållar kostnad för motparten. Det är att
märka, att dylik ersättningsskyldighet kan åläggas ombudet, även örn något
yrkande därom ej blivit framställt. Ersättningsskyldigheten kan sålunda
drabba ombudet såsom en fullständig överraskning. Saken behöver icke på
något sätt ha varit på tal, men när rättens dom kommer, finner han sig vara
ålagd att ersätta motparten vissa rättegångskostnader med anledning av någonting,
som förekommit i målet.

Jag finner detta stadgande mindre välbetänkt. Det förhåller sig ju på det
sättet, att rätten svårligen kan fördela ansvaret mellan parten och ombudet,
ansvaret för vad som har anförts eller underlåtits från partens eller ombudets
sida. Vad som har förekommit mellan pantén och hans ombud undandrar sig
fullständigt rättens bedömande. Det förefaller mig då fullkomligt orimligt,
att rätten skall ge sig till att göra parten och ombudet gemensamt ansvariga
utan någon närmare utredning örn hur omständigheterna ha varit, när något
visst rättegångsfel har förelupit. För den skull har jag tillåtit mig att framställa
det yrkandet, att till paragrafen fogas följande bestämmelse: »Innan
sådan kostnadsersättning ålägges parts ställföreträdare, ombud eller biträde,
skall tillfälle beredas honom att yttra sig.» Utskottet har väl ansett, att det
är ganska givet, att om sådan ersättningsskyldighet ifrågasättes av rätten en
närmare utredning därom först skall förekomma, men någon bestämmelse i
lagtexten har utskottet icke velat vara med örn.

Då jag, som sagt, anser denna fråga, som kanske också kan betecknas såsom
relativt obetydlig, i alla fall beröra den principen, att ingen må dömas
ohörd, så har jag hållit på den ståndpunkt, som här utvecklats. Jag vill framhålla
till ytterligare belysning av detta spörsmål, att det mycket väl kan förekomma,
att ett sådant beslut örn ersättning fattas i hovrätten och att någon
möjlighet att föra klagan mot beslutet icke föreligger. Sålunda kan det förekomma,
att någon dömes ohörd och sedan icke kan överklaga beslutet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av mig avgivna reservationen.

Herr Gärde: Såsom herr Branting framhållit rör den ifrågavarande bestämmelsen
skyldighet för ombud att jämte parten, d. v. s. ombudets huvud -

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

raan, ersätta motpartens rättegångskostnader i vissa fall av vårdslös eller försumlig
processföring. Det är alltså inte allenast huvudmannen utan även hans
ombud, som kan åläggas att solidariskt med huvudmannen ersätta den andra
parten hans kostnader i målet. Mot själva stadgandet i och för sig ha visserligen
i en motion framförts vissa betänkligheter, men dem har utskottet inte
funnit övertygande, och herr Branting har ej heller reserverat sig såvitt angår
domstolens befogenhet att utan yrkande ålägga ett dylikt vårdslöst ombud
ersättningsskyldighet. Frågan gäller nu uteslutande huruvida i lagtexten skall
införas uttrycklig bestämmelse örn att ombudet, innan han ålägges ersättningsskyldighet,
skall ha tillfälle att yttra sig i frågan.

Emellertid sammanhänger detta med lagförslagets tekniska utformning. Man
omnämner icke i varje särskilt fall rättens skyldighet att låta part eller annan
yttra sig över ett visst yrkande eller en särskild fråga. Det skulle då onekligen
se egendomligt ut att just i en enda paragraf införa ett sådant stadgande. Utskottet
har därför gått den vägen, att det med beaktande av själva det sakliga
innehållet i herr Bräntings anmärkning i motiven uttalat, att givetvis bör ett
sådant hörande ske, om inte särskilt hinder föreligger, t. ex. i det förhållandet
att ombudet avvikit.

Skillnaden i sak är alltså ytterst obetydlig. Det gäller närmast huruvida
rent lagtekniskt sett den ena eller andra metoden skall användas, och enligt
min mening står det i strid med den allmänna regel, som legat till grund för
detta förslags utformning att i ett speciellt fall göra ett dylikt omnämnande,
när det inte skett i andra fall.

Herr Branting: Herr Gärde gör gällande, att det skulle vara onödigt med
ett specialstadgande i detta fall, därför att enligt allmänna regler rätten skulle
vara skyldig att inhämta yttrande från part eller ombud i alla fall, när ett
yrkande örn ersättning eller annat yrkande framställts. Jag vill emellertid
fästa uppmärksamheten på den i detta fall förekommande, ganska egenartade
bestämmelsen, nämligen att ersättningsskyldighet kan åläggas part och ombud,
utan att något yrkande därom Ilar framställts! Det är denna bestämmelse, som
enligt min mening motiverar, att man också bör ha med ett klart stadgande
därom, att ersättningsskyldighet icke må åläggas någon, utan att han först
haft tillfälle att yttra sig därom.

Herr Gärde: Herr talman! En dylik situation kan föreligga också i en
hel del andra fall, där herr Branting icke har yrkat intagande av uttrycklig
bestämmelse i ämnet, t. ex. i fråga örn ansvar för rättegångsförseelse. Också
där kan rätten utan yrkande döma till ansvar.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av den
under behandling varande paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf
skulle godkännas med den lydelse, som påyrkats i den av herr Branting därom
anförda reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på paragrafens godkännande i enlighet med utskottets förslag,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 18 kap. 7 § i första särskilda utskottets förslag till
rättegångsbalk, röstar

J a;

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som påyrkats i
den av herr Branting därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som vill rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

18 kap. 8—15 §§, 19 och 20 kap. samt 21 kap. 1—8 §§.

Godkändes.

21 kap. 9 §.

Denna paragraf var i såväl Kungl. Maj :ts som utskottets förslag så lydande:

Försvarare för den som är anhållen eller häktad må ej förvägras att sammanträffa
med honom. Försvararen äge i enrum meddela sig med den, anhållne
eller häktade.; annan än advokat dock endast örn undersökningsledaren eller
åklagaren medgiver det eller rätten finner det kunna ske utan men för utredningen
eller för ordningen eller säkerheten å förvaringsplatsen.

Offentlig försvarare så ock av den misstänkte utsedd försvarare, som uppgivits
för rätten, skola kallas till huvudförhandling eller annat rättens sammanträde
för förhandling.

Reservation hade avgivits av herr Linnér, vilken på åberopade grunder hemställt,
att förevarande paragraf måtte erhålla följande lydelse:

Försvarare för den som är anhållen eller häktad må ej förvägras att sammanträffa
med honom. Försvararen äge i enrum meddela sig med den anhållne
eller häktade, örn undersökningsledaren eller åklagaren medgiver det
eller rätten finner det kunna ske utan men för utredningen eller för ordningen
eller säkerheten å förvaringsplatsen.

Offentlig försvarare---—- (lika med Kungl. Maj:ts förslag)---

för förhandling.

Herr Linnér: Herr talman! Vid denna paragraf har jag avgivit en reservation,
som går ut på att advokat skall i avseende å rätten att i enrum meddela
sig med den anhållne eller häktade likställas med annat ombud. Då det
enligt min uppfattning icke föreligger någon anledning att i detta fall göra
någon åtskillnad mellan advokat och annat ombud hemställer jag örn bifall till
reservationen.

Herr Schlyter: Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Linder: Jag skall be att få instämma med herr Linnér. Det är en
tillfällighet, att jag ej kommit med i denna reservation. Jag måste säga, att
jag finner det ganska märkligt, att man kan skriva på det sätt, som här skett,
nämligen att den, som är advokat, skall ha rätt att i enrum besöka en häktad
uteslutande på den grund, att han tillhör Sveriges advokatsamfund, medan
däremot, örn det är en annan person, som är försvarare för den häktade, han
icke får tala i enrum med denne, såvida han ej har undersökningsledarens,
åklagarens eller rättens tillstånd därtill. Det är en klasskillnad, som man här

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

infört mellan advokaten och andra försvarare. Jag kan ej inse, att det finnes
något berättigat i, att någon, därför att han tillhör Sveriges advokatsamfund,
skall ha en sådan företrädesrättighet. Liksom det nu har förordnats i 12 kap.
2 §, att alla få vara ombud, som kunna åberopa redbarhet, insikter och tidigare
verksamhet, så bör det också i nu förevarande kapitel och paragraf vara
tillstått för var och en, som är försvarare, att efter undersökningsledarens,
åklagarens eller rättens medgivande besöka den häktade, men icke någon företrädesrätt
för advokat eller annan, alltså att tolfte kapitlets bestämmelser skola
gälla även här. Jag förenar mig med herr Linnér.

Herr Schlyter: Herr talman! Herr Linder är ense med utskottet örn att
det inte går för sig att åt vilken försvarare som helst meddela en sådan rätt
att i enrum tala med en anhållen eller häktad. Det är ju också alldeles klart.
Det går inte an, att en häktad får lov att i enrum tala med en person, som
kanske under namn av försvarare i själva verket är hans medbrottsling. Frågan
är då den, om det finnes anledning att göra undantag i fråga örn advokater.

Beträffande advokaterna och deras ställning har ju herr Linder intagit en
helt annan ståndpunkt inom utskottet än utskottet i övrigt. Han har till och
med yrkat avslag på hela kapitlet örn advokatorganisationen. Detta kapitel är
tillkommet i allmänhetens intresse för att det skall finnas en institution, advokatsamfundets
styrelse, som skall vara en disciplinär myndighet över advokaterna.
Det är en mycket viktig beståndsdel i den nya rättegångsbalken, att
man på detta sätt har inordnat advokaterna under tillsyn. Det har som sagt
skett uteslutande i allmänhetens intresse.

När vi nu ha att räkna med en dylik kår, som medverkar i rättsvården,
uppstår naturligtvis frågan huruvida man i några fall med hänsyn till den tillsyn,
som denna kår är underkastad, kan bereda kårens medlemmar under deras
funktion i rättsskipningen någon särställning i förhållande till andra, som
inte äro underkastade någon dylik disciplinär tillsyn. Jag kan då nämna, att
sedan allra första begynnelsen av det trettioåriga arbetet på rättegångsreformen,
då jag för min del deltog i arbetet, har jag ständigt på advokathåll stött
på en alldeles bestämd uppfattning örn att det vore ett otillbörligt misstroende
från det allmännas sida, att inte advokaterna skulle ha rättighet att tala med
sina klienter i enrum. Det är en genomgående och fast uppfattning detta, att
det naturligtvis hör till advokaternas allra främsta skyldigheter i förhållande
till rättsordningen att inte missbruka en sådan ställning till att på något sätt
skada det allmänna, eller att på något sätt gå den tilltalade till handa, genom
att göra sig medansvariga i brottet, genom att lämna honom otillbörliga upplysningar
eller taga emot otillbörliga uppdrag. Såvitt jag kan förstå är det
tillbörligt, att man hyser det förtroendet för advokaterna, att de kunna under
fullgörandet av sin försvarargärning ha enskilda samtal med sin klient utan
att behöva ha en fångknekt sittande lyssnande till samtalet. Även örn det, som
de ha att säga till varandra, skulle kunna åhöras av vem som helst, så veta
herrarna, hur det känns ifall man har ett telefonsamtal av något förtrolig art
och det står en person i rummet och hör på. Det förrycker hela samtalet och
är generande för den som talar.

I detta fall äro som sagt advokaterna underkastade ansvar inför sin styrelse,
och likaväl som man anförtror åt polisen eller åklagaren att tala i enrum med
den häktade utan att det ovillkorligen skall vara något vittne närvarande för
att tillse, att det ej begås några tjänstefel, så anser jag, att man bör visa
advokaterna detta förtroende. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Första kammarens protokoll 191).%. Nr 8S2.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Herr Linnér: Kanske någon av herr Schlyters anförande skulle kunna få
den uppfattningen, att det här är fråga om att advokat icke skulle kunna få
träffa sin klient annat än i närvaro av någon polisman eller dylik person. Så
är inte alls förhållandet, utan skillnaden är endast den, att advokaten i likhet
med annat ombud skulle få begära tillstånd att tala med sin huvudman i enrum,
således utan närvaro av någon sådan representant. Och det är detta, som enligt
min uppfattning icke är för mycket begärt.

Herr Linder: Det är alldeles riktigt, att jag har intagit en särställning i
fråga örn advokater, men sedan nu den frågan är avgjord, har jag accepterat
kammarens beslut därutinnan. Därav bör det emellertid visst inte följa, att en
advokat skall privilegieras, och här blir han privilegierad med en särställning.
Uteslutande därför, att han tillhör det svenska advokatsamfundet, får han
lov att utan vidare tala i enrum med den häktade. Det är detta, att han är
medlem av advokatsamfundet, som gör, att han får denna förmån. Han behöver
inte begära något tillstånd. Men det är alldeles klart, som jag sagt tidigare,
att bland dessa advokater kan det komma att finnas både mycket goda och goda
och sådana, som överhuvud taget äro jämnstrukna, sådana som det inte är
något att säga örn. Men det kan också finnas dåliga advokater, och man blir
väl inte en ängel heller därför, att man kommit in i Sveriges advokatsamfund.
Jag tycker för min del, att det skall vara lika för alla ombud. De skola begära
undersökningsledarens, åklagarens eller rättens tillstånd, var och en i sin stad.

Herr Branting: Det förefaller mig, som örn denna diskussion rör sig om
frågor, som inte egentligen ha någon betydelse, eftersom, såvitt jag förstår,
häktade personer alltid komma att biträdas av advokater och praktiskt taget
icke av några andra, en ordning som väl också måste betecknas som fullkomligt
riktig. Jag kan ej föreställa mig, att nian efter den nya rättegångsordningens
införande kommer att laborera med ett alldeles nytt system, enligt vilket
häktade skola få biträden, som inte äro advokater. Det förefaller mig alldeles
otroligt.

Nu ber jag också att få fästa upmärksamheten på bestämmelsen i den
nyss antagna 5 § i samma kapitel: »Till offentlig försvarare skall förordnas
advokat, som finnes lämplig därtill.» Den nu förevarande bestämmelsen sammanhänger
enligt mitt sätt att se härmed och är en konsekvens av den ställning,
som har beretts den offentlige försvararen. Det har då icke heller gjorts
särskilt undantag för det fall, att den häktade biträdes av en advokat utan
rättens förordnande men dock naturligtvis med rättens godkännande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Gärde: Jag skall ytterligare be att få understryka vad herr Branting
sist anförde örn detta stadgandes samband med bestämmelsen om vem som
kan förordnas till offentlig försvarare. Därtill skall förordnas advokat, som
finnes lämplig. Detta i ganska nära anslutning till vad som redan nu gäller
i fråga örn biträde åt häktad. Det vore ganska egendomligt, örn rätten först
förordnade en person till offentlig försvarare åt den häktade — den förordnade
är ju då alltid advokat — och sedan den förordnade måste för att i enrum få
samråda med den misstänkte gå till rätten och begära tillstånd därtill. Denna
synpunkt bör väl rätten ha beaktat, då rätten förordnade honom till offentlig
försvarare. I stor utsträckning torde redan nu det tillkomma advokater såsom
försvarare åt häktade att i enrum få samråda med dem. Jag tror, att stadgandet
inte innebär någon alltför halsbrytande nyhet i denna punkt. Även
örn man inte har alltför stor kärlek till advokater, behöver man ju inte vara
mörkrädd för dem.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Herr Linnér: Man bör komplettera de upplysningar, som herrar Branting
och Gärde nyss ha lämnat, med andra stycket av nyssnämnda 5 §. Där står:
»Har den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon, som är behörig
därtill, skall han förordnas, örn ej hans anlitande skulle medföra avsevärt
ökade kostnader eller eljest särskilda skäl föranleda annat.» Därav följer
således, att örn den misstänkte har begärt någon bestämd advokat till försvarare,
skall denne förordnas, och då kan det vara ganska lämpligt, att rätten
sedan kan ta under omprövning, huruvida denne person, som har förordnats
på grund av en särskild begäran, också bör vara behörig att i enrum tala med
den misstänkte.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på
godkännande av den nu föredragna paragrafen samt vidare därpå att nämnda
paragraf skulle godkännas med den lydelse, som påyrkats i den av herr Linnér
därom anförda reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på godkännande av utskottets förslag till paragrafens lydelse,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Linnér begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 21 kap. 9 § i första särskilda utskottets förslag till rättegångsbalk,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som påyrkats i
den av herr Linnér därom anförda reservationen.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja -— 42;

Nej — 75.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

21 kap. 10 § samt 22 och 23 kap.

Godkändes.

24 kap. 1 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:
(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Är någon på sannolika skäl misstänkt
för brott, varå frihetsstraff kan
följa, må han häktas, örn med hänsyn
till brottets beskaffenhet, den miss -

(i utskottets förslag:)

Är någon på sannolika skäl misstänkt
för brott, varå frihetsstraff kan
följa, må han häktas, om med hänsyn
till brottets beskaffenhet, den miss -

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forte.)
(i Kungl. Maj:ts förslag:)

tänktes förhållande eller annan omständighet
skäligen kan befaras, att
han avviker eller annorledes undandrager
sig lagföring eller straff eller
genom undanröjande av bevis eller på
annat sätt försvårar sakens utredning,
eller ock anledning förekommer, att
han fortsätter sin brottsliga verksamhet.
Har den misstänkte stadigt hemvist
inom riket och kan å brottet icke
följa svårare straff än fängelse, må
fara, att han avviker, ej anses föreligga,
med mindre han gjort förberedelse
eller försök därtill.

(i utskottets förslag:)

tänktes förhållande eller annan omständighet
skäligen kan befaras, att
han avviker eller annorledes undandrager
sig lagföring eller straff eller
genom undanröjande av bevis eller på
annat sätt försvårar sakens utredning,
eller ock anledning förekommer, att
han fortsätter sin brottsliga verksamhet.
Har den misstänkte stadigt hemvist
inom riket och kan å brottet icke
följa svårare straff än fängelse, må
fara, att han avviker eller försvårar
sakens utredning, ej anses föreligga,
med mindre han gjort förberedelse el -

ler försök därtill.

Kan å brottet icke följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall häktning
ske, örn det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.

Finnes uppenbart, att den miss- Finnes sannolikt, att den misstänktänkte
kommer att dömas allenast till te kommer att dömas allenast till böböter
eller mistning av befattning på ter eller mistning av befattning på
viss tid, må häktning icke ske. viss tid, må häktning icke ske.

Enligt en vid förevarande paragraf avgiven reservation hade herrar Schlyter,
Linder, Branting, Alfred Andersson, Dahlström, Anderberg, Lövgren, Olsson i
Mellerud, Isacsson, Mårtensson och Berg dels ansett, att utskottets yttrande beträffande
paragrafen bort erhålla den lydelse, reservationen visade, dels ock
yrkat, att paragrafen skulle erhålla följande avfattning:

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå straffarbete kan följa,
må han häktas, örn med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker eller
annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande av
bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock anledning förekommer,
att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Är brottet ringare än i första stycket sägs men kan därå följa fängelse och
har den misstänkte icke stadigt hemvist inom riket, må han häktas, örn det skäligen
kan befaras, att han avviker.

Kan å brottet icke följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall häktning
ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.

Kan det antagas, att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter
eller mistning av befattning på viss tid, må häktning icke ske.

Herr Schlyter: Herr talman! Häktandet här i landet har på senare år, alltsedan
en kungl, kungörelse av 1925, som införde kontroll över häktningsbestämmelsernas
tillämpning, väsentligen nedgått. De nuvarande häktningsbestämmelserna,
som återfinnas i strafflagens promulgationsförordning, gå beträffande
de stora, viktiga grupperna av brott ut på att vid brott, varå kan
följa straffarbete, kan häktning äga rum utan några närmare villkor ifall vederbörande
icke har stadigt hemvist, och beträffande bofast person kan häktning
ske, ifall det föreligger flyktfara eller s. k. kollusionsfara, d. v. s. fara
för att han undanröjer bevisning. Vid brott, varå allenast kan följa fängelsestraff,
finns icke någon motsvarande häktningsrätt annat än beträffande person,
som icke har stadigt hemvist. Han kan häktas på grund av flyktfara.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

När denna fråga 1920 var uppe, förelåg ett sakkunnigbetänkande angående
polisundersökning och häktning i brottmål. Detta sakkunnigbetänkande innehöll
ett förslag, att beträffande bofast person skulle flyktfara utgöra häktningsskäl
även när å brottet endast kunde följa fängelsestraff. Vid lagrådsremissen
av detta betänkande borttog emellertid justitieministern denna nytillkomna
bestämmelse och remitterade frågan i det skicket, att han bibehöll
nuvarande häktningsbestämmelser i fråga örn fängelsebrott. Lagrådet hördes
över detta förslag. Det är väl inte ogrannlaga att säga, att i lagrådet satt herr
Linnér, och lagrådet lämnade förslaget utan någon erinran.

När processkommissionen senare tog upp denna fråga, införde den beträffande
flyktfaran för fast bosatt person en bestämmelse, att häktning skulle
kunna ske, örn den misstänkte avvikit eller träffat anstalt därtill. Man krävde
alltså beträffande honom en alldeles särskilt aktiv åtgärd, för att man skulle
anse flyktfara vara för handen. Däremot lämnade processkommissionen kollusionsfaran
utanför.

Processlagberedningen utvidgade häktningsskälen på det sättet, att alla
brott, varå frihetsstraff kan följa — vare sig straffarbete eller fängelse — likställdes
både i fråga örn flyktfara och i fråga örn kollusionsfara utom i det avseendet,
att beträffande bofast person skulle vid brott, varå allenast kan följa
fängelse, krävas, att han hade vidtagit förberedelse till flykt eller försök därtill.
Processlagberedningen tilläde sedan en slutbestämmelse, som återfinnes i
den kungl, propositionen, för att förebygga missbruk. Denna bestämmelse innebar,
att örn det var uppenbart, att på brottet inte kunde följa annat än böter
eller suspension, skulle häktning inte få äga rum.

Den sålunda föreslagna utvidgningen av häktningsrätten vid fängelsebrott
kommer nu — örn jag får hämta ett exempel från ett område, som är aktuellt
för kammarens ledamöter, nämligen från förmögenhetsbrotten, som vi hade
till behandling för några veckor sedan — att leda till att häktningsrätt föreligger
beträffande alla de små förmögenhetsbrotten, snatteri, bedrägligt beteende,
undandräkt o. s. v., där straffet är böter eller fängelse.

Mot kritiken av denna stora utvidgning av häktningsrätten har det invänts,
att detta inte skulle vara så farligt, därför att det är rätten som beslutar örn
häktning. På denna punkt har trots all den kritik, som riktats mot häktningsrättens
överflyttande till domstolen, utskottet varit fullständigt ense.

Emellertid finns där en annan bestämmelse, som säger, att i de fall, då rätten
äger häkta, äger polis och åklagare att anhålla och hålla vederbörande anhållen
under ett visst antal dagar. Det är till och med stadgat, att fulla häktningsskäl
inte behöva föreligga, för att en dylik rätt för polis och åklagare att
anhålla skall vara för handen.

Hädanefter kommer alltså i strid mot vad som för närvarande gäller polis
och åklagare att få en så gott som oinskränkt rätt att anhålla i fråga örn dessa
mindre brott, varpå allenast kan följa fängelse. Utskottet har dock skärpt den
säkerhetsbestämmelse, som jag nyss citerade, då det hette, att det skulle vara
uppenbart, att vederbörande skulle komma att dömas till böter, för att häktningsrätt
inte skulle vara för handen. Detta har utskottet skärpt så, att om det
är sannolikt, att det endast blir bötespåföljd, må häktning icke äga rum.

Nu har utskottet i sitt utlåtande, vari det tillstyrker den kungl, propositionen,
gjort gällande, att denna innebär ett mycket stort framsteg i förhållande
till nu gällande lagstiftning, därigenom att man har likställt bofasta och icke
bofasta personer och tagit bort den klasskillnad så att säga, som för närvarande
förekommer mellan dessa kategorier av för brott misstänkta. Men även reservationen
har borttagit den ökade häktningsrätt, som enligt nu gällande lag
föreligger beträffande icke bofast person och som innebär att det vid straff -

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. ra.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

arbetskraft inte tarvas någon som helst särskild liäktningsgrund, för att häktning
skall få äga ram. I det avseendet överensstämmer alltså reservationen med
utskottets förslag. Vidare gör verkligen utskottet en skillnad mellan bofasta
och icke bofasta, nämligen i det avseende, som jag refererade, att för bofast
person kräves, att han skall lia vidtagit förberedelse eller försök till flykt, för
att flyktfara skall anses föreligga, vilket inte kräves beträffande icke bofast.
Utskottet bar ytterligare utöver propositionen skärpt skillnaden mellan bofast
och icke bofast, i det att utskottet har krävt, att för att kollusionsfara skall
vara för handen skall också den, som bara är misstänkt för fängelsebrott och
som är bofast person, ha vidtagit förberedelse eller försök till kollusion, d. v. s.
till undanröjande av bevisning.

Vidare finns det ytterligare en skillnad mellan reservationen och utskottets
förslag beträffande den säkerhetsbestämmelse, som jag redan flera gånger har
berört. Medan propositionen säger, att det skall vara uppenbart, att böter komma
att följa på brottet i det individuella fallet, och utskottet säger, att det skall
vara sannolikt, att blott böter komma att följa, för att häktningsrätt inte skall
föreligga, så säger reservationen, att örn det kan antagas, att blott böter skola
följa, är häktningsrätt utesluten. En alldeles särskild betydelse har denna bestämmelse,
därför att den ju också blir tillämplig på polis och åklagare. När
en samvetsgrann polis- och åklagarmyndighet måste säga sig: här kan inte
följa annat än böter, det är anledning anta, att det stannar vid böter •— ela
anhåller inte polisen och åklagaren.

Reservanterna ha ansett, att det är fara för att den utvidgade häktningsrätten
i polisens ämbetsutövning kommer att utsudda skillnaden mellan straffarbetsbrott
och fängelsebrott, såsom ju också skett i paragrafens huvudbestämmelse,
och det kommer att leda till en viss likgiltighet inför frågan, huruvida
skäl till anhållande och häktning äro för handen eller inte. Reservanterna vilja
inte, såsom man motsättningsvis skulle kunna sluta sig till från utskottets motivering,
på något sätt försvaga straffrättsskipningens effektivitet, men vi
anse, att man inte bör öva större våld än nöden kräver. För närvarande föreligger
för övrigt inte någon bestämmelse, som reservanterna kunna sägas försvaga;
vi fasthålla tvärtom vid gällande bestämmelser.

Personligen har jag varit tveksam i fråga örn ett häktningsskäl, som tillkommit
såsom nytt i propositionen och som jag inte förut har berört. Där har
införts det nya häktningsskälet, att örn vederbörande kan befaras fortsätta sin
brottsliga verksamhet, skall domstolen ha rätt att häkta honom och polisen att
anhålla honom. Jag har själv i utskottet anfört ett exempel, som gjorde mig
tveksam, huruvida det kanske inte t. o. m. vid fängelsebrott kunde vara skäl
att ha en dylik häktningsrätt vid fara för fortsatt brottslig verksamhet. Jag
tog det exemplet, att en brutal man misshandlar sin hustru och polisen blir tillkallad.
Då är det ju ganska uppenbart, att samhällets organ skall ha befogenhet
att genom ett anhållande avbryta misshandeln, även örn den är så pass obetydlig,
att det inte kan bli högre straff än böter eller fängelse. Jag tvivlar
emellertid inte på att en dylik befogenhet kommer att stå polisen till buds,
även örn inte häktningsskäl införes, ty polisen har ju alltid rättighet att hindra
utförande av brott i samhället. Justitieministern har dessutom lovat att särskilt
ta upp frågan örn hustrumisshandel till utredning, och i det sammanhanget
lär nog även detta spörsmål vinna beaktande. Jag tror inte, att man
av hänsyn till detta ganska unika exempel har anledning att utvidga häktningsrätten
vid fängelsebrott till alla de obetydliga små förmögenhetsbrotten.

Detta är vad jag har att anföra till stöd för yrkandet, att vi på denna punkt
inte måtte skärpa nuvarande häktnings bestämmelser. Jag har inte hört talas
örn, vare sig från de utredande organen, inom utskottet eller eljest, att det före -

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

ligger något behov av en sådan skärpning. Då tar mitt konservativa sinne ut sin
rätt, och jag tycker, att det inte är skäl att vidta en så betydande skärpning
på det straffprocessuella området, som ett bifall till utskottets förslag skulle
innebära. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Gärde: Herr talman! Utskottets ärade ordförande slutade sitt anförande
med att säga, att han inte hade velat förorda en så betydande skärpning
i häktningsanledningarna som propositionen innebar i förhållande till gällande
rätt. Det är kanske då av visst intresse att — ehuru herr Schlyter var inne
på det — något mera konkret jämföra de olika häktningsförutsättningarna enligt
nu gällande rätt och enligt propositionen.

Nu gällande rätt uppställer ej några särskilda villkor för häktning av^den,
som begått brott, varå ej kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år.
Där är häktningen ovillkorlig; på den punkten innebär förslaget någon modifikation.
Häktning skall enligt förslaget i sådant fall inte äga rum, örn det
är uppenbart, att anledning därtill saknas. Alltså finns redan där en möjlighet
att undgå häktning även vid de svåraste brotten. Som exempel kan anföras,
att två makar beslutat gemensamt söka döden och den av dem, som verkställt
beslutet, överlever. Sådana fall kunna förekomma, då starka humanitära
skäl tala för att inte ens vid de grova brotten företa häktning. Möjligheten på
den punkten att undgå häktning öppnas alltså av förslaget i motsats till gällande
rätt.

När man sedan kommer in på de egentliga straffarbetsbrotten, d. v. s. brott
som föranleda straffarbete men dock inte äro av den svåra beskaffenhet, som
jag nyss nämnde, har gällande lag som allmän regel, att häktning må ske;
däremot angivas ej några särskilda förutsättningar. Sådana förutsättningar
finnas endast stadgade för den, som innehar ämbete eller tjänst, eller som har
fast egendom, stadigt hemvist eller yrke. Sådan person får inte häktas, örn
ej skäligen kan befaras, att han avviker, alltså att flyktfara föreligger, eller
att han genom undanröjande av bevis eller egendom hindrar sakens tillbörliga
utredning — det är s. k. kollusionsfara. Förslaget innebär på den punkten som
allmän regel, att vid dessa brott liksom vid andra brott en särskild häktningsanledning
skall föreligga för att häktning får äga rum. Som häktningsanledningar
upptar förslaget fara för att vederbörande undandrar sig lagföring genom
flykt eller genom att försvåra utredningen eller undanröja bevis. Härtill
har också lagts en tredje häktningsgrund, nämligen fara för att han fortsätter
sin brottsliga verksamhet. Man har alltså på denna punkt låtit den icke
bofaste komma i stort sett i samma ställning som den bofaste nu intar.

När man sedan kommer till fängelsebrotten, d. v. s. brott, där straffet icke
kan bli högre än fängelse, framträder denna åtskillnad mellan bofast och icke
bofast ganska starkt i gällande lag. Den bofaste kan vid fängelsebrott icke
under några förhållanden häktas, icke ens för det fall, att han faktiskt har
flytt, och givetvis ännu mindre, örn han endast gjort förberedelser till flykt
eller sökt att fly. Flyktfara hindras alltså icke på någon punkt. Överhuvud
taget kan den bofaste icke häktas. Hedan processkommissionen fann det otillfredsställande,
att en person, därför att han är bosatt, på detta sätt kan helt
och hållet undandra sig lagföring genom att fly, under det att en icke bofast
i detta fall kan häktas. Det finns såvitt jag förstår knappast någon rimlig anledning
att i detta fall behandla den, som avvikit och undandragit sig lagföring,
olika, allt eftersom han är bosatt eller icke. Har den misstänkte ådagalagt
sin avsikt att undandra sig lagföring, bör han drabbas av samma påföljd,
oavsett örn han är bosatt eller icke. Processkommissionen påpekar också att

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

gällande rätts ståndpunkt i detta fall är ohållbar och att man måste behandla
dessa fall lika. Det är visserligen sant, att processkommissionen likställde den
bofaste och icke bofaste vid fängelsebrott endast då det gäller flyktfara. Vid
kollusionsfara, d. v. s. vid risk för att vederbörande kan komma att försvåra
utredningen och undanröja bevis, hade såväl den bofaste som icke bofaste en
gynnsammare ställning än enligt vårt förslag. Inom beredningen lia vi ansett,
att en person, som söker undanröja bevis, t. ex. genom att övertala vittnen
att avgiva falsk utsaga eller förstöra viktiga handlingar, och på det sättet söker
undandraga sig en behörig rättegång, icke bör bedömas mildare än den, som
sätter sig i säkerhet på så sätt att han ger sig i väg. Ej heller i detta fall finns
anledning att göra någon åtskillnad mellan dessa båda häktningsgrunder.

Man måste i detta sammanhang även taga hänsyn till att utskottets förslag
på åtskilliga punkter innebär väsentliga lindringar i förhållande till gällande
rätt. Först och främst ha vi, såsom jag förut nämnde, att för häktning alltid
förutsattes att häktningsanledning verkligen föreligger, en prövning som alltid
ankommer på rätten. Genom att det är rätten, som handhar häktningsinstitutet,
kan man vänta sig en försiktigare användning av detsamma, även när det
gäller den förberedande åtgärden, anhållande. Vidare får ju, såsom också herr
Schlyter påpekade, häktning aldrig ske vid vare sig straffarbetsbrott eller
fängelsebrott, örn det, såsom utskottet uttrycker det, »finnes sannolikt, att den
misstänkte kommer att dömas allenast till böter eller mistning av befattning på
viss tid, må häktning icke ske». Någon uttrycklig föreskrift härom finns icke
i nu gällande rätt.

Dessutom ha vi ännu ett ytterst betydelsefullt undantag. För förebyggande
av flyktfara bör reseförbud i första hand komma till användning. Om man
anser, att den misstänktes eventuella avsikt att fly kan motvägas av reseförbud,
skall man i första hand tillgripa denna utväg och icke häktning. Örn någon
fått reseförbud, kommer häktning i fråga endast för den händelse vederbörande
bryter mot förbudet. Vidare har man särskilt för unga förbrytare i
stället för häktning infört övervakning. Detta gäller icke blott för ungdomar
under 18 år utan även för unga förbrytare över 18 år. Stadgandet härom i
24 kap. 3 § har följande lydelse: »Kan på grund av den misstänktes ungdom
eller hans sjukdom häktning antagas medföra allvarligt men för honom och
finnes sådan övervakning kunna ordnas, att skäl till hans häktning ej längre
föreligga, må han ej häktas.» Likaledes föreskrives, att »kvinna, som är havande
i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, att häktning kan
antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet, må ej häktas, med mindre
det är uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas».

Man har således på olika sätt försökt att begränsa häktningsinstitutets användning
till de konkreta fall, då det ur rättsskipningens synpunkt föreligger
ett verkligt behov att försäkra sig örn den misstänktes person för att kunna
genomföra hans lagföring. Jag tror icke, att de bestämmelser, som här föreslås,
i praktiken komma att leda till häktning i flera fall än enligt nu gällande
rätt. Jag är tvärtom övertygad örn, att det efter förslagets genomförande
kommer att bli färre häktningar än enligt nu gällande bestämmelser, beroende
på att prövningen blir omsorgsfullare och att man i lagen noggrannare angivit
förutsättningarna för att häktning skall kunna ske. Däremot har det område
inom vilket häktning kan förekomma något utvidgats. Men detta har
endast skett för fall, då någon verkligen söker att undandraga sig lagföring
eller straff genom illojalt förfarande. Hänsynen till straffrättsskipningens
effektivitet och kravet på att denna icke skall kunna åsidosättas utan påföljd
nödvändiggör, att man i sådana fall har tvångsmedel att tillgripa mot den, som
vill undandraga sig rättvisan.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till 1 § i 24 kap. i den av utskottet
föreslagna lydelsen.

Herr Schlyter: Herr talman! Den siste ärade talaren slutade med att säga,
att han icke trodde, att den nya lagstiftningen kommer att leda till häktning
i så många fler fall än vad som för närvarande äger rum. Jag tror detsamma,
herr talman, emedan jag hyser det allra största förtroende för domstolarna, när
de nu skola få hand örn häktningen.

För närvarande tillämpas häktning på ett relativt tidigt stadium, då polismyndighet
eller åklagare beslutar därom. Hädanefter blir det domstolarna, som
få hand örn häktningen, och de komma säkerligen att förfara efter lagens anda.
Det vitsordet skall jag mycket gärna ge det föreliggande förslaget att det i
många avseenden är mycket humant. Men när herr Gärde gör gällande, att
det icke kommer att bli häktning i så många fler fall än enligt nu gällande
lagstiftning, vill jag påstå, att det kommer att bli anhållanden i stället. Polis
och åklagare komma att ha friare händer att anhålla. Vare sig man kallar frihetsberövande!
för anhållande eller häktning, känns det ungefär på samma sätt
för den, som sitter i sin cell och väntar på rannsakning.

Herr Gärde anförde såsom ett argument mot mig, att de föreslagna häktningsbestämmelserna
i flera avseenden äro humanare än de nu gällande. Det
vitsordar jag mycket gärna, men det är på områden, som jag icke har diskuterat
här. Vad jag diskuterar, är det begränsade området av de fall, då någon
har begått brott, varå kan följa fängelse, och i fråga örn fängelsebrotten innebär
förslaget utan tvekan en avsevärd skärpning. Jag har t. o. m. själv redovisat
ett par av de mildringar, som herr Gärde sedermera tog upp. Bl. a. erinrar
sig nog kammaren, att jag påpekade, att vid straffarbetsbrott i allmänhet
gälla för närvarande icke några häktningsskäl beträffande personer, som
icke äro bofasta, under det att det föreliggande förslaget uppställer häktningsskäl
vid straffarbetsbrott oberoende av örn vederbörande är bofast eller icke.

Herr Gärde åberopade bland väsentliga lindringar i förslaget i förhållande
till nu gällande rätt införandet av reseförbud och övervakning såsom ersättning
för häktning i fråga örn yngre personer. Jag vitsordar riktigheten även
av dessa mildringar och jag hoppas mycket av dem. Anförandet av exemplet
med övervakning ger mig emellertid anledning att medan jag nu i alla fall
har ordet besvära kammaren med att motivera min reservation vid 3 § i samma
kapitel. Sistnämnda paragraf handlar just örn övervakning såsom en ersättning
för häktning i fråga örn minderåriga och sjuka. Här hade processlagberedningen
föreslagit en bestämmelse som innebar att den som var under 18 år icke
fick häktas, ifall man genom övervakning av honom kunde undgå häktning. Likaväl
som man genom användande av reseförbud för vuxna personer kunde förebygga
flyktfara och kollusionsfara, kunde man enligt processlagberedningens
förslag när det gäller person under 18 år ersätta häktning med övervakning.
Vad processlagberedningen sålunda föreslog är vad som innehålles i vår reservation
beträffande 3 § —■ vi fasthålla sålunda vid processlagberedningens
förslag på denna punkt.

Emellertid framkom det inom lagrådet vid behandlingen av denna paragraf
en anmärkning örn att det i vissa fall skulle kunna vara skäl att gå till häktning,
trots att man genom övervakning kunde förebygga de olika häktningsanledningarna.
Lagrådet var icke enhälligt på denna punkt, och jag kan för min
del inte följa lagrådets argumentering. Ty för mig står det alldeles solklart
att örn man inför dessa båda institut, reseförbud och övervakning, så skall man
när de bli till fyllest icke tillgripa häktning. Det är ju just syftet med de lindrigare
medlen.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Kungl. Maj :t förbättrade lagrådets förslag på det värdefulla sättet, att möjligheterna
att använda övervakning i stället för häktning utsträcktes till ungdom
överhuvud taget, utan någon begränsning till 18 år. Det heter alltså numera
i 24 kap. 3 § på följande sätt: »Kan på grund av den misstänktes ungdom
eller hans sjukdom häktning antagas medföra allvarligt men för honom och
finnes sådan övervakning kunna ordnas, att skäl till hans häktning ej längre
föreligga, må han ej häktas.» Propositionen tilläde härvid något till processlagberedningens
förslag, som inte fanns där, och det är mot detta som reservationen
vänder sig, nämligen den ytterligare förutsättning för att man skall vara
skyldig att avstå från häktning vid möjlighet att övervaka, som består i att
det skall vara styrkt att en häktning skall lända honom till men, och till och
med till »allvarligt men». Örn det icke kan styrkas, att i det individuella fallet
häktning medför allvarligt men, ja, då skall man häkta fastän det kunde
räcka med att övervaka. I detta resonemang kan jag inte följa med. Jag anser
att det alldeles särskilt när det gäller ungdomen under 18 år icke finns någon
anledning att kräva, att det skall styrkas inför domstolen, inför häktningsmyndigheten
alltså, att en ung man eller en ung kvinna skulle lida »allvarligt
men» av häktning för att man skall få lov att tillgripa det lindrigare medlet,
övervakning, som dock förutsättes till fullo motsvara vad samhället behöver
för att de olika faror, som häktningen avser att möta, skulle vara undanröjda.

Jag har på grund av sysslande med ungdomsbrottsligheten haft en särskild
anledning att begagna detta tillfälle att hävda processlagberedningens ursprungliga,
utmärkta förslag örn att häktning av ungdom under 18 år inte skall
få äga rum när övervakning är till fyllest. I fråga om strafformer och skyddsåtgärder
som höra samman med ungdomsbrottsligheten ha de mest framskridna,
med oss besläktade rättssystemen, särskilt det engelska., slagit in på en strävan
att alldeles avhålla sig från att begagna de egentliga fängelserna när det
är fråga örn ungdom under 18 år. Strax före krigets utbrott framlades i engelska
parlamentet »Criminal Justiee Bill», ett mycket framstående lagförslag,
som gick ut på att tillgodose kraven på andra former och ingripanden mot ungdomen
än häktning och fängelse. Under intrycket av vad man kunnat inhämta
på detta område har jag trott att det kunde vara skäl att försöka hävda processlagberedningens
förslag rörande häktning av minderårig. Jag ämnar därför,
herr talman, när vi komma till 3 § yrka bifall till reservationen under
denna punkt.

Vad beträffar den nu föredragna punkten ber jag att få vidhålla mitt yrkande
örn bifall till reservationen beträffande 1 §, varvid jag kan upplysa örn
att andra kammaren med 100 röster mot 81 bifallit denna reservation.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Jag skall naturligtvis endast yttra
mig om den paragraf, som nu är föredragen, och inte till diskussion upptaga
3 §, som inte är föredragen men om vilken den siste ärade talaren uttalade
sig mycket utförligt. Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på att
den meningsskiljaktighet, som förekommit mellan utskottet och herr Schlyter
jämte hans medreservanter, endast rör sig örn häktningsrätten med avseende på
brott, på vilka kan följa fängelsestraff men icke straffarbete. Den text, som
reservanterna lia föreslagit, lider enligt min uppfattning av den påtagliga olägenheten,
att det enligt reservanterna blir uteslutet att företaga häktning mot
en person, som har begått ett brott varpå endast fängelsestraff kan följa, även
om det är klart att denna person beger sig på flykt och även om det är klart
att han undanröjer bevis. Han får ändå inte häktas, därest han är bofast. Det
är ett privilegium för bofasta, som förefaller mig vara överdrivet. Nu är det
sant att reseförbud kan utfärdas och att detta kan vara ett hinder för honom

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

att bege sig på flyende fot. Men reseförbud kan inte vara till någon hjälp
när det gäller att hindra en person att undanröja bevis. Och likaså får en
person som är åtalad för misshandel, t. ex. av hustru, om på brottet kan
följa lindrigare straff än straffarbete —■ det är fråga om fängelseåror alltså
— icke häktas för att förhindra att han fortsätter denna misshandel. Det
är att gå väl långt, förefaller det mig, i skyddet av den personliga säkerheten.

Det är ju sant att andra kammaren har bifallit reservationen, men jag vill
verkligen hemställa till herrar reservanter och alla som sympatisera med dem
i denna kammare, huruvida det ändå inte vore skäl att första kammaren bifaller
utskottets förslag för att det på det sättet sammanjämkningsvis må kunna
finnas en möjlighet att taga den av reservanterna föreslagna lagtexten under
förnyad omprövning.

Jag tror verkligen att örn man förelägger lagrådet en text sådan som denna,
kommer det att visa sig att den är ägnad att framkalla åtskilliga betänkligheter
ur teknisk synpunkt. Jag vädjar därför till kammaren att i syfte att få
till stånd en tillfredsställande sammanjämkning bifalla utskottets förslag.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 280, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts propositioner nr 338, angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel,
och nr 356, angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1942/43;

nr 281, av herrar Helgesson och Löfgren, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;

nr 282, av herr Mannerskantz m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lantarbetstidslag;

nr 283, av herr Löfvander och herr Elofsson, Gustaf, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag; samt

nr 284, av herr von Heland m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Herr Schlyter erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Det har Interpellation
tilldragit sig stor uppmärksamhet att lärarkollegiet vid ett av våra allmänna ?m uVPlysläroverk
från läroverket förvisat en nittonårig kvinnlig elev på grund av hen- het \ ff.0i0rna
nes havandeskap och därigenom avbrutit hennes examen. Barnets fader, en äng. barnakamrat
vid skolan, uppsköt faderskapets erkännande tills han avlagt sin stu- vårdslagstiftdentexamen
och räddade därigenom denna. mngen.

Ett antal läkare i auktoritativ ställning lia inlagt sin protest mot lärarkollegiets
åtgärd. De anföra att örn rektor samrått med barnavårdsnämnden, han
skulle fått veta hur samhällets barnavårdande organ handlägga ett fall som
detta. Den väntande modern hade då erhållit hjälp i stället för att utsättas för
en bannlysning, som minskar hennes möjligheter att fullgöra sina skyldigheter
mot barnet.

Allvarligt är, säga läkarna, att den inställning åt vilken kollegiet med undantag
av en reservant givit uttryck är en huvudsaklig grund till ett stort
antal aborter hos unga kvinnor. Den är därför i nuvarande situation samhällsvådlig.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Interpellation om upplysningsverksamhet i skolorna ang. barnavårdslagstiftningen.
(Forts.)

Det svenska samhället, som ser sin tillvaro hotad genom nedgången i antalet
födda barn, fortsätta läkarna, utreder för närvarande som bäst hur aborterna
skola motverkas. De båda ungdomar som haft för avsikt att tillsammans grunda
ett hem för sitt barn borde i väntan på detta kunnat påräknat förståelse för
sina svårigheter.

Då jag i likhet med de åberopade läkarna håller före att den mentalitet, som
kommit till uttryck i läroverkskollegiets överdrivet stränga reaktion mot den
unga modern, bär en stor del av ansvaret för den samhällsolycka aborterna utgöra,
ber jag örn kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framställa denna fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga någon åtgärd för att sprida upplysning
i våra undervisningsanstalter i fråga örn bamavårdslagstiftningens mål
och medel?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och godkändes andra särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 325, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förstatligande av den allmänna väghållningen på landet.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 326, angående åstadkommande av en undervisnings- och upplysningsfilm,
belysande regeringens och riksdagens arbetsförhållanden; samt
nr 327, angående förbättrad ungdomsvård samt återupprättande av kommunernas
medinflytande i fråga örn nöjeslivets art och omfattning i kommunerna
m. m.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 328, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2 kap. 6 § och 6 kap. 5 § rättegångsbalken m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 50 hifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande kapitalinvesteringar för budgetåret 1942/43 i försvarsväsendets
fastighetsfond;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa markförvärv
för lantförsvaret;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av vissa
brandskadeersättningar m. m.;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte av en
kronan tillhörig tomt inom Torsby municipalsamhälle;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av ett
kronan tillhörigt område i Boden;

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till granskningsnämnden
för vissa patentansökningar m. m.;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit jämte en i ämnet väckt motion;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statens intressekontor;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till mödrabjälpsverksamheten m. m.;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till främjande
av sommarvistelse på landet för barn från städer och andra tättbebyggda
samhällen jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till registrering av motorfordon; samt

bankoutskottets memorial:

nr 54, angående ersättning åt biträden, anlitade av bankoutskottet vid behandling
av vissa ärenden;

nr 55, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 49, i anledning av väckta motioner örn tilläggspension
åt materialförvaltaren J. L. Mårtensson; och

nr 56, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.26 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag lill
rättegångsbalk.

(Forts.)

Onsdagen den 10 juni e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Fortsattes överläggningen angående 24 kap. 1 § i första särskilda utskottets
i utlåtande nr 2 framställda förslag till rättegångsbalk.

Herr Linder: Herr talman! Jag får erkänna, att jag nästan blev förskräckt
vid den ordduell, som fördes emellan herr Schlyter och herr Gärde. Det föreföll
mig, som örn de båda herrarna hade blivit så lärda, att det var knappt, att
man kunde förstå någonting. Kammaren består ju inte bara av jurister, utan
den består ju också av människor som kanske ha rätt svårt att finna sig till
rätta bland alla lagar och paragrafer, som finnas, och naturligtvis inte minst
uti detta väldiga lagverk.

Herr Gärde sade exempelvis beträffande häktningen, att han tyckte, att
man hade överdrivit, när man lade så stor vikt vid, att vederbörande hade fast
bostad. Jag tycker, att detta är någonting fullkomligt märkvärdigt. Det är ju
just det, som är det eftersträvandsvärda för de flesta människor i samhället,
att de ha en fast bostad. Man kan väl knappast påstå, att det är en överdrift,
när man talar örn att en person icke skall kunna häktas annat än på ganska
extraordinära skäl, om han är bofast. Däremot lade herr Gärde stor vikt vid
det förhållandet, att den, som råkade ut för rättvisans klor, försöker att undanröja
bevis; då var herr Gärde genast färdig att lägga vantarna på honom.

Jag får för min del säga, att jag undrar, örn inte det vore skäl i att överge
alla dessa teoretiska spekulationer och i stället hålla sig till den rent praktiska
verkligheten. Förhållandet är ju för närvarande, att häktning äger runi egentligen
endast, när det är fråga örn straffarbete, men i det nya förslaget, vilket
som jag sade i mitt förra anförande har en tendens till stränghet, som jag
tycker är onödig, förekommer en bestämmelse, att örn någon är på sannolika
skäl misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa, må han under vissa angivna
förutsättningar häktas. Man har alltså här gått in för en häktningsrätt,
när det gäller frihetsstraff. Men frihetsstraff inbegriper i sig inte bara straffarbete,
utan även fängelse. Jag kan inte finna, att utvecklingen har gått i den
riktningen, att vi ha anledning att häkta redan när det gäller fängelse. Jag
tycker att de gamla bestämmelserna, att häktning kan ske, när det gäller
straffarbete, kunna vara fullt tillräckliga.

Nu säger herr Gärde, att efter denna bestämmelse örn att häktning kan ske,
örn det är fråga örn frihetsstraff, följer en inskränkning: »örn med hänsyn till
brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet
skäligen kan befaras etc.». Detta, säger herr Gärde, Iean i sig innebära, att man
icke behöver bii häktad även för ett mycket grovt brott. Då säger jag: Jag undrar,
örn inte herr Gärde har låtit föra sig för långt av sina teoretiska spekulationer,
ty när det gäller ett grovt brott, skulle det väl vara bra märkvärdigt,
örn inte åklagarmyndigheten till sin egen säkerhet lade hand på den misstänkte,
och även när frågan sedermera skall underställas rättens prövning, kommer
naturligtvis åklagarmakten att göra vad den kan för att bevisa, att det är

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

lämpligt, att personen skall häktas. Det blir inte på det sättet i det praktiska
livet, att människor som gjort ett grovt brott få gå lösa. I det exempel, som herr
Gärde tog, då två makar gemensamt sökt döden och den ene har tagit den
andre av daga men själv misslyckats, är det inte så, att den som lever kvar,
får gå lös och ledig. Nej, vi ha att alltjämt röra oss med fotterna på marken
utan några teoretiska spekulationer. — Jag ser hela denna sak på det sättet:
Vi ha ingen som helst anledning att sänka graderna för häktning, utan vi böra
låta häktningen fortfarande vara vad den nu är och alltså stanna vid att man
må häkta, örn det gäller straffarbete. — Jag kan inte alls finna, att någon utsträckning
av bestämmelsen under nuvarande förhållanden är påkallad. Jag
förstår mycket väl, att tiden kan färga av sig; att man får strängare tänkesätt
på grund av allt som händer och sker. Ur den synpunkten kan jag begripa, att
en sådan här bestämmelse om frihetsstraff kommer till, men annars kan jag
inte förstå vad som skett i det svenska samhället för att vi skola gå in för en
sådan linje. När jag läser tidningen i dessa dagar, ser jag emellertid, att det
finns tendenser i det svenska samhället till polisterror.

Jag tycker att riksdagens första kammare skall följa den andra och antaga
reservationen. Det är den enda linje, som är riktig för närvarande. Vi ha icke
behov av strängare linjer i detta samhälle, och jag yrkar alltså bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Anderberg och Branting.

Herr Siljeström: När herr Linder talar örn att samhället är utsatt för polisterror,
blandar han väl in saker, som inte lia med denna fråga att skaffa, ty
herr Linder vet lika väl som jag, att enligt det föreliggande förslaget tillkommer
häktningsrätten de svenska domstolarna, och herr Linder känner de svenska
domstolarna lika väl som jag och vet lika väl som jag att där inte finns någon
som helst anledning att misstänka polisterror. De svenska domstolarna skola
nog, även med den makt de här skulle få, se till, att den enskildes rättssäkerhet
väl tillvaratages. Herr Linder vet själv, att de svenska domstolarna icke komma
att missbruka den rätt, som utskottet vill ge dem, då de pröva frågan om
häktning när det kan misstänkas, att en person söker avvika eller undanröja
bevisning, även örn icke straffarbete kan följa på brottet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Linder: De svenska domstolarna skulle nog här få en ganska svår
uppgift. I de flesta fall kunna de väl knappast annat än följa av åklagaren
framlagd bevisning. Har åklagaren anhållit och yrkat häktning, misstänker
jag att domaren med eller mot sin vilja befinner sig i det predikamentet, att
han har svårt för att jäva åklagarmakten. Han måste då hålla sig till det
strängare förfarandet, vilket jag förstår, att herr Siljeström ville tala för. Men
det vill inte jag.

Herr Branting: När herr Siljeström vädjade till vår respekt för de svenska
domstolarna i detta sammanhang, så glömde han vad redan herr Schlyter påpekade,
nämligen att en betydelsefull konsekvens av den nu ifrågavarande häktningsbestämmelsen
är den därmed följande möjligheten till anhållande. Beträffande
anhållandena vet ju herr Siljeström lika väl som jag, att det inte
är domstolarna som ha hand örn kontrollen, utan att den handhas av andra
myndigheter.

Eftersom jag kom att begära ordet, vill jag också fästa uppmärksamheten
på ett argument, som herr Gärde anförde till förmån för propositionen. Han

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

erinrade om de nya bestämmelser angående övervakning och reseförbud som
införts och förmenade att existensen av dessa bestämmelser kommer att verka
därhän, att häktning mindre ofta kommer att tillgripas. Jag tror att man kan
resonera på ett motsatt sätt: just därför att de nya bestämmelserna örn övervakning
och reseförbud tillkommit, finns det ännu mindre anledning än förut
att skärpa de nuvarande häktningsbestämmelserna.

Herr Gärde: Herr talman! Jag skulle gärna vilja ställa en fråga till herrar
Linder och Branting i detta sammanhang.

Örn en person, icke är bofast, så kan han häktas, örn skälig anledning föreligger,
att han avviker, men är han bofast och har han avvikit, kan han enligt
reservationen icke häktas. Kan detta anses vara rim och reson?

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu ifrågavarande
paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf skulle godkännas
med den lydelse, som påyrkats i den av herr Schlyter m. fl. därom anförda
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schlyter begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 24 kap. 1 § i första särskilda utskottets förslag till
rättegångsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som påyrkats i
den av herr Schlyter m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Ja — 46;

Nej — 48.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

24 kap. 2 §.

Godkändes.

24 kap. 3 §.

Denna paragraf lydde:

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, att häktning
kan antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet, må ej häktas,
med mindre det är uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas.
Vill den misstänkte ej underkasta sig övervakning, som nu nämnts, skall häktning
ske.

Att reseförbud må träda i stället för häktning, stadgas i 25 kap.

Vid förevarande paragraf hade reservation anförts av herrar Schlyter, Linder,
Branting, Alfred Andersson, Dahlström, Anderberg, Hedlund i Östersund,
Olsson i Mellerud, Isacsson och Berg, vilka dels ansett, att utskottets yttrande
beträffande paragrafen bort erhålla den lydelse, som i reservationen angivits,
dels ock yrkat, att paragrafen skulle avfattas sålunda:

Kan på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häktning antagas
medföra allvarligt men för honom och finnes sådan övervakning kunna
ordnas, att skäl till hans häktning ej längre föreligga, må han ej häktas. Den
som är under aderton år må ej häktas, med mindre det är uppenbart, att betryggande
övervakning ej kan ordnas. Lag samma vare beträffande kvinna, som är
havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, att häktning
kan antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet. Vill den misstänkte
ej underkasta sig övervakning, som nu nämnts, skall häktning ske.

Att reseförbud må träda i stället för häktning, stadgas i 25 kap.

Herr Schlyter: Herr talman! Redan före middagen hade jag anledning att
i samband med 1 kap. 1 § lägga fram vad frågan gällde i 3 §. Jag skall icke
upprepa det, utan blott erinra kammarens ledamöter örn innebörden av de två
förslag, som stå emot varandra.

Meningsskiljaktighet råder endast beträffande dem som äro under 18 år.
Den kungl, propositionen innebär, att för att man skall få lov att begagna
sig av institutet betryggande övervakning till undvikande av häktning skall
det styrkas, att den som är under 18 år skulle taga allvarlig skada av häktningen,
under det att enligt reservationen gäller, att så snart någon är under
18 år och man kan genom betryggande övervakning undvika häktning, så skall
man begagna sig av den betryggande övervakningen på samma sätt som man
beträffande vuxna skall begagna sig av reseförbudet, när detta är tillräckligt,
för att undvika häktning.

Det förefaller mig, att frågeställningen är så klar, att det icke skulle behöva
vara någon tvekan örn besvarandet av detta spörsmål.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Linnér: Herr talman! Tyvärr kan jag inte dela herr Schlyters uppfattning,
att frågan är så enkel, och jag kan inte heller dela hans uppfattning
om tolkningen av innebörden i Kungl. Maj :ts proposition. Det är på det sättet,
att enligt Kungl. Maj:ts proposition kan en ung människa häktas, örn man
icke har anledning antaga, att en häktning skulle medföra allvarligt men för
honom. Herr Schlyter lägger nu för andra gången en särskilt stark vikt på
dessa ord: »det skall styrkas att det uppstår allvarligt men». Lagen använder
icke detta uttryck, utan lagen överlämnar denna fråga till rättens skön, och
rätten kommer da att taga hänsyn till alla de personliga omständigheter beträffande
den unga människan, som rätten har fått för sig framlagda.

Det är två speciella omständigheter, som tala emot denna absoluta åldersgräns,
som herr Schlyter påyrkar. Det ena är det skäl som framförts av lagrådet,
nämligen att det kan tänkas, att det här är fråga örn en ung person
under 18 år, som redan har undergått frihetsstraff, och då är det ganska liten

Första kammarens protokoll 10Jt2. Nr £S. 6

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

mening med att utgå ifrån att det skall vara ett absolut binder att häkta en
sådan person. Det andra är, att det i verkligheten icke föreligger en sådan absolut
gräns vid adertonårsåldern. Det är känt för var och en som sysslat något
med dessa ting, att graden av brottslighet, graden av förhärdelse icke har någon
fix gräns vid 18 års ålder, utan att gränsen är flytande. Jag bara tar ett
exempel: i det fall som herr Karl Johan Olsson förevisade i bild, var en av
de i brottslighet mest framskridna under 18 år.

Jag tror därför, att det är ett väsentligt bättre lagbud, som departementschefen
här har föreslagit, när han överlämnar prövning till rätten i stället
för att enligt reservanterna prövningen skall vara beroende på en fixerad
åldersgräns.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag har lyssnat mycket noga till herr Linnér
för att få någon förklaring på varför man skall häkta en ung person, nålman
genom betryggande övervakning kan uppnå samma resultat som avsågs
med häktningen. Varför fordras det inte för att man skall få lov att använda
reseförbud i fråga om vuxna, att det skall kunna antagas, att den vuxne personen
skulle taga allvarligt men av häktningen? Jag förstår inte att faran för
allvarligt men kan spela någon som helst roll i detta fall, när det gäller ett
straffprocessuellt tvångsmedel för att förhindra fara för flykt eller kollusion.
örn betryggande säkerhet kan vinnas genom ett ringare medel. Varför skall
man då fordra, att det dessutom skall kunna antagas, att vederbörande skall
lida allvarligt men av häktningen? Det är ju ingen mening med häktningen,
ifall samma resultat kan uppnås genom det mindre ingripande medlet, och då
herr Linnér talar örn åldersgränsen 18 år, så måste man påpeka, att det naturligtvis
inte behöver vara något hinder för att även de, som äro över 18 år,
skola bli delaktiga av denna fördel. Tack vare justitieministerns ändring av
denna paragraf i förhållande till lagrådsmajoritetens förslag komma de också
i stor utsträckning att bli det. Jag har redan på förmiddagen i dag erkänt, att
propositionen i detta avseende innebär en avsevärd förbättring. Men jag har
mycket svårt att förstå, att man inte kan nöja sig med processuella synpunkter
beträffande dem, som äro under 18 år.

Herr Linder: Det är klart, att 18 år är ingen fix gräns för, örn man begår
brott eller inte begår brott. Men man skall väl inte häkta barn; det är ju orimligt.
Vi ha väl alla själva en gång varit unga, och vi veta, hur lätt vi i vår
ungdom kunde begå ett fel, som kanske tangerade strafflagen. Har det inte
varit bäst i alla fall, att vi kommo undan? Örn det nu är så, att en ungmänniska
händelsevis har begått ett brott och man kan slippa ifrån att häkta
honom, är inte det då det bästa? Är inte en adertonåring alltför känslig för att
sättas i ett fängelse med fångknektar, celler o. s. v. och bli behandlad som en
vanlig brottsling? Bör inte samhället ändå dröja en stund inför denna ungdomsålder
och hejda sig i sitt straffuppsåt och undersöka, örn det inte finns
möjlighet att förvara den unge på annat sätt?

Jag kan inte finna, att det finns någon skälig anledning att här gå strängt
fram. Visst kan en adertonåring ibland vara en lymmel, men han kan bli en
bättre människa med tiden. Blir han bättre därför att han blir häktad och
hårt behandlad? Det tror jag ingalunda. Jag förmenar, att samhället har en
viss förpliktelse emot ungdomen. Det är inte säkert, att man förbättrar de
unga med straff och celler o. s. v., utan det är bättre att man tar varsamt
hand örn dem, så får man se vad det kan bli av dem. Varför inför samhället
ungdomsfängelser, skyddsuppfostran och allt sådant där, örn det inte vill ta

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

hand om ungdomen? Naturligtvis kan det finnas förhärdade adertonåringar,
men vad gör det, örn en sådan händelsevis skulle slippa undan, när det finns
hundratals andra ungdomar, som bli skonade genom att samhället har den
principen, att man skall försöka varsamt behandla ungdomen?

Herr talman! Jag måste rösta för reservationen.

Herr Linnér: Herr Schlyter och herr Linder använde uttrycket »man skall
häkta». Det är inte alls på det sättet enligt lagrummet, utan det är så, att
man skall pröva individuellt, huruvida man skall häkta eller icke, men man
är vid denna prövning icke bunden av adertonårsgränsen.

Herr Linder: Herr talman! Herr Linnér vill överlämna åt rätten att pröva,
örn häktning skall ske, men jag vill, att den lagstiftande församlingen skall
redan på detta stadium säga: »Nej, en sådan lagbestämmelse behöva vi inte.
iVi ha andra linjer, som vi tänka gå efter. Det är inte alls meningen att överlämna
det här till rätten. Det bedöma vi själva.»

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på godkännande
av den under behandling varande paragrafen samt vidare på paragrafens godkännande
med den lydelse, som påyrkats i den av herr Schlyter m. fl. därom
anförda reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande i enlighet med utskottets förslag, sig
finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schlyter begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 24 kap. 3 § i första särskilda utskottets förslag till
rättegångsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som påyrkats i
den av herr Schlyter m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.

24 kap. 4—20 §§.
Godkändes.

24 kap. 21 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

(i Kungl. Maj.ts förslag:)

Dömes den häktade för brottet, pröve
rätten enligt de i detta kapitel angivna
grunderna, huruvida han skall i
häkte avbida, att domen vinner laga

(i utskottets förslag:)

Dömes den misstänkte för brottet enil
nr han häktad, pröve rätten enligt de
i detta kapitel angivna grunderna, huruvida
lian skall i häkte avbida, att

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

kraft. Är den misstänkte å fri fot, må domen vinner laga kraft; är den missrätten
förordna, att han skall häktas, tänkte å fri fot, må rätten förordna,

Avsåg åtalet brott, varå frihetsstraff att han skall häktas.
kan följa, må rätten, ehuru den misstänkte
ej dömes för brottet, förordna,
att den som är häktad skall i häkte
avbida, att domen vinner laga kraft,
örn med hänsyn till åtalets fullföljande
synnerliga skäl föreligga, att han förblir
häktad, till dess frågan därom
prövats av högre rätt.

Enligt en vid paragrafen avgiven reservation hade herr Linnér med instämmande
av herrar Gärde, Eskhult, Bernhard Nilsson, Lindqvist, Persson i Falla,
Hedlund i Östersund, Byberg, Mosesson och Werner dels ansett, att utskottets
motivering bort lyda så, som i reservationen angivits, dels ock yrkat, att at
paragrafen skulle givas följande lydelse:

Dömes den---(lika med utskottets förslag) ---- — skall häktas.

Avsåg åtalet brott, varå straffarbete kan följa, må rätten, ehuru den misstänkte
ej dömes för brottet, förordna, att den som är häktad skall i häkte avbida,
att domen vinner laga kraft, örn med hänsyn till atalets fullföljande synnerliga
skäl föreligga, att han förblir häktad, till dess frågan därom prövats av högre
rätt.

Herr Linnér: Vid denna paragraf har jag jämte ett flertal andra ledamöter
av utskottet avgivit en reservation. Innebörden i denna reservation är
att vi hemställa örn bifall till propositionen med en viss lindring.

I propositionen har föreslagits möjlighet för en domstol att, örn domstolen
finner ett åtal icke kunna bifallas på grund av bristande bevisning, förordna
att den, som är häktad, skall i häkte avbida att domen vinner laga kraft, örn
synnerliga skäl föreligga, att han förblir häktad. Vad man här syftar pa, är
sådana fall, där man anser att det ligger i rättssäkerhetens intresse, att den
tilltalade icke skall kunna försätta sig utom rättvisans räckvidd. Man tänker
här särskilt på sådana fall, där den häktade kan avvika, kanske till utlandet,
så att det blir omöjligt för åklagaren att fullfölja sin talan, liksom också på
sådana fall, då det finns möjlighet att bevisningen kan kompletteras av åklagaren
och rätten har anledning att antaga, att, örn den tilltalade försättes på
fri fot, han omedelbart kommer att undanröja den bevisning, efter vilken åklagaren
är på spår.

För att bereda möjlighet för fullföljd av åklagarens talan ha reservanterna
liksom Kungl. Majit ansett, att det bör finnas tillfälle för rätten att förordna
om den tilltalades kvarhållande i häkte. Man kan inte. såsom man hax
gjort ifrån utskottsmajoritetens sida, lita till att en ny häktning skall före*
bygga avvikande eller undanröjande av bevisning. Denna nya häktning, sedan
den tilltalade av en lägre instans har förklarats icke kunna fällas, kan endast
beslutas av högre rätt. Det förutsättes således, att åklagaren inför denna högre
rätt skall förebringa bevisning, och detta kommer ju med nödvändighet att taga
en sådan tid, att i de fall, man här syftar på, en sådan åtgärd med ganska stor
visshet blir illusorisk.

På grund härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid 24 kap.
21 § fogade reservationen.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Herr Schlyter: Herr talman! De båda förut diskuterade häktningsparagraferna
lia gällt praktiskt betydelsefulla fall, som komma i tillämpning så gott
som dagligen. Det fall det nu är fråga örn är däremot någonting ytterligt ovanligt.
Under de fyrtio år jag varit ledamot av domstol, har jag icke i någon instans
någon enda gång haft att göra med ett sådant fall som här förutsättes,
d. v. s. att domstol, som frikänner en tilltalad, skulle anse behövligt att i samma
beslut förordna att denne skall kvarbliva i häktet.

Då och då har man läst i tidningarna om sådana fall, och för varje gång jag
sett en dylik uppgift har jag gjort den reflexionen — förlåt att jag nämner
det här: »Det var en svag domare.» Det beror inte på något verkligt behov, när
domstolarna på detta sätt i samma ögonblick så att säga frikänna med den ena
handen och utfärda häktningsorder med den andra. Orsaken är en obeslutsamhet,
en rädsla för att taga ansvar, en känsla av att detta vågar sig inte häradsrätten
— eller rådhusrätten — på, utan det är bäst att låta vederbörande
sitta fängslad, tills hovrätten har prövat saken och godkänt att han frigives.
Det kan t. o. m. förekomma fall, då underrätten i denna ängslan låter en person
sitta häktad, fastän åklagaren aldrig fullföljer målet. Den frikände har måst
kvarbliva i häkte de tjugo dagarna, eller längre tid i vissa län, innan utslaget
vunnit laga kraft och han fått lämna fängelset.

Jag har alltid funnit detta stötande. Härom året förbjöds domstolarna att i
grövre brottmål vidare begagna det där gamla utslaget av legaliserad obeslutsamhet,
att ställa målet på framtiden. Den gången beslöt riksdagen att domstolarna
antingen skulle fria eller fälla, och det borde då ha varit en konsekvens
att i detta fall taga bort domstolarnas rätt att låta de frikända kvarstanna i
häkte. Detta skedde inte då, men nu har inom utskottet den ståndpunkten verkligen
vunnit majoritet, att ett frikännande också skall innebära ett försättande
på fri fot.

Skulle verkligen i något mycket sällsynt undantagsfall fara föreligga, att
den frikände kan komma att fly, eller också fara för att underrätten inte redan
tagit vara på all bevisning, utan den frikände efter försättandet på fri fot undanröjer
sådan, förmodar jag att åklagaren noga övervakar detta och genast
klagar i hovrätten samt vid minsta tecken till att den frikände vill fly eller
undanröja bevisning begagnar sin lagliga rätt att anhålla honom och sedan hos
överrätten begär att få honom häktad.

Jag kan inte finna något som helst behov av denna paragraf, utan ber att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Gärde: Herr talman! Innan den misstänkte fälles, skall det givetvis
föreligga fullt övertygande bevis mot honom, men när den misstänkte frikännes,
kunna förhållandena vara mycket olikartade. Det kan ligga så till, att rätten
har vunnit en fast övertygelse örn att den åtalade är oskyldig, men detta
är ju långt ifrån alltid fallet. Det kan vara så, att sannolika skäl eller t. o. m.
synnerliga skäl alltjämt kvarstå, ehuru domstolen icke har funnit bevisningen
så övertygande, att den kunnat gå till ett fällande. I dessa fall är det ju fråga
örn lägre rätts dom. Det frikännande, som domstolen meddelar, kan emellertid
överklagas av åklagaren, och vid målets fortsatta behandling kunna så omständigheter
komma i dagen, varigenom den förut kanske nästan fulla bevisningen
mot den tilltalade blir fullständig, så att högre rätt kommer att fälla honom.

Det stadgande, som här är i fråga, avser just att vid särskilt svåra brott
och då det finnes anledning antaga att ali bevisning i målet ännu ej har framkommit,
lämna möjlighet för underrätten att även vid ett frikännande utslag
meddela beslut örn att en tilltalad skall kvarstanna i häkte, tills det friande

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

utslaget vunnit laga kraft eller till dess, om talan fullföljes, högre rätt förordnar
annorledes.

Jag är inte riktigt av samma uppfattnnig som utskottets ärade ordförande
på denna punkt. Jag tror tvärtom att det särskilt vid svåra och svåratredda
brott inte sällan kan förekomma just att en tilltalad, som vet med sig att han
har begått brottet, så snart han försättes på fri fot söker undanröja de spår av
sin brottslighet, som ännu inte kommit i åklagarens händer, eller, örn han har
möjlighet därtill, att avvika, eventuellt till utlandet. Ur rättsskipningens synpunkt
förefaller det mig alltså föreligga ett behov av en befogenhet att kvarhålla
en person, som är synnerligen starkt misstänkt, under de angivna förhållandena.

Herr Schlyter har hänvisat till att åklagaren bör anhålla den tilltalade, då
det visar sig tecken till att flykt- eller kollusionsfara föreligger. Men även örn
åklagaren skulle ha formell befogenhet i detta avseende, tror jag för min del
inte att denna utväg kan bli av någon praktisk betydelse, sedan rätten har försatt
den tilltalade på fri fot. Skulle för övrigt åklagaren använda denna utväg
i större omfattning, förefaller mig detta leda till en minskad rättstrygghet för
en frikänd i jämförelse med den av propositionen och utskottet anvisade utvägen,
då det lägges i rättens hand att pröva denna ömtåliga fråga.

Jag är ense med utskottets ordförande örn att användning av detta lagrum
inte kan ifrågakomma annat än i undantagsfall. Men det har förekommit exempel
på att en frikännande dom i underrätt i fråga örn vissa svårutredda brott
kan komma att avlösas av en fällande dom i överrätten, särskilt i fall då det
varit stora svårigheter för åklagaren att redan i underrätt komma all utredning
på spåren. Och även örn man här ger åklagaren rätten att anhålla, måste en
viss mellantid förflyta. Meningen är ju inte att åklagaren skall anhålla den frikände
och av rätten frigivne omedelbart efter domens avkunnande. Det kommer
alltså att förflyta en viss mellantid och under denna kan den tilltalade mycket
väl ha hunnit förverkliga sin avsikt att undanröja bevisningen och eventuellt
även avvika. Denna bestämmelse förefaller mig alltså ha en praktisk betydelse
just med hänsyn till rättsskipningens effektivitet vid de verkligt svåra brotten.

Jag ber därför, herr talman, att få förena mig i det yrkande, som redan har
framställts av herr Linnér, örn bifall till reservationen på denna punkt.

Herr Siljeström: Herr talman! Denna bestämmelse är enligt min mening
en av de mest osympatiska i förslaget. Den finnes redan i gällande rätt, och
jag kan fullt instämma med herr Schlyter, då han säger att det endast är svaga
domare som begagna sig av denna rätt. Har domstolen kommit till det resultatet,
att vederbörande inte kan fällas till ansvar, skall domstolen också ge honom
fri. Man skall inte låta honom sitta på något slags penitens och avtjäna en del
av straffet.

Detta påminner mig om en episod under min domarverksamhet. Vi hade inför
oss en brottsling, som vi inte kunde fälla till ansvar, emedan tillräcklig bevisning
saknades. Man hade nog på känn att vederbörande var skyldig, men
bevisningen var inte tillräcklig. Då var det en nämndeman som föreslog, att vi
skulle kunna ge honom ett lägre straff. Det tyckte han var lämpligt, när man
inte hade full bevisning. Det är på ungefär samma sätt i detta fall. Då rätten
finner att den tilltalade måste frikännas, men inte är riktigt säker på sin sak,
låter man honom sitta häktad, tills tiden har gått ut. Jag anser det inte värdigt,
att svenska domstolar skola vara så tveksamma i sina utslag, att de i ena
ögonblicket säga: »Ni är fri», och i nästa ögonblick: »Ni får sitta kvar i fängelset.
»

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Herr Gärde: Herr talman! Jag skall inte uppehålla kammaren länge, men
så enkelt som herr Siljeström framställde det, ligger saken faktiskt inte till.
Det är inte så, att domaren saknar en bestämd uppfattning örn Tiur han skall
döma i målet och att han därför så att säga såsom en räddningsplanka anlitar
denna utväg. Det är inte heller så, att han överhuvud taget vill ge den tilltalade
något slags straff bara därför att denne är misstänkt men inte kunnat Fällas.
Det är helt andra och viktigare samhällsintressen som detta stadgande avser att
tillgodose.

Herr Linder: Herr talman! Det förefaller mig som örn vi, när det gäller
detta stadgande, liksom glömma bort, att vi äro i färd med att besluta en ny
rättegångsbalk. Genom denna nya rättegångsbalk ges ju åt polisen en mycket
större möjlighet än tidigare att hålla en människa fängslad och att fullkomligt
genomtränga allt vad han har gjort. — Den fria bevisprövningen ökar dessutom
domstolens möjligheter att på ett helt annat sätt än tidigare genomskåda
en tilltalad och få fullständig klarhet örn allt vad han har gjort i saken. Tror
verkligen kammaren, att man kan tänka sig så många fall, där både undanröjande
av spåren efter brottet och flyktförsök etc. skulle kunna riskeras i fråga
örn en människa, som har suttit häktad och varit genomspejad från hjässan till
fotabjället många gånger örn, och sedan allt vad hon gjort och allt vad hon
äger, har kommit under polisens ögon, utan att domstolen ändå har kunnat
komma till annat resultat än att vederbörande måste friges? Det är helt enkelt
orimligt att måla upp sådana risker.

Nu vill jag inte själv tillmäta detta alltför stor betydelse. Saken fean ju ligga
till på ett annat sätt. Men när jag i utskottet hörde detta tal örn flyktfaran,
sade jag: »Nå, men för allt i världen, låt honom resa, så slippa vi ju fö’ och kia’
honom under tiden, och han kommer aldrig mer tillbaka!» — Men det är, som
örn herr Gärde inte kunde släppa stackaren, utan den sista blodsdroppen skall
kramas ur honom, innan han får lov att gå sin väg. Det kan jag inte vara med
örn, utan jag måste rösta för bifall till utskottets förslag.

Herr Gärde: Kunde man se straffrättsskipningen så enkelt som herr Linder
här gör, då han vill låta brottslingarna löpa för att vi skola slippa ifrån att
sörja för deras uppehälle, vore det ju inte svårt att uppnå tillfredsställande
resultat på detta område. Men jag trodde inte saken låg fullt så enkelt till,
utan att det också fanns ett samhällsintresse av att de, som begått brott, bli
lagförda och befordrade till straff. Men anlägger man herr Linders synpunkt,
medger jag gärna att man kan släppa efter på kraven.

Herr Linder: Herr talman! Jag skulle vilja råda herr Giirde att försöka se
saken enkelt. Herr Gärde ser tydligen inte skogen för bara träd. För herr
Gärde är det endast fråga örn att befordra till straff, och därmed är herr Gärdes
samvete tillfredsställt. Sådana synpunkter kan inte jag vara med örn.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på
godkännande av den nu föredragna paragrafen samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som påyrkats i den av herr Linnér därom
anförda reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på godkännande av utskottets förslag till paragrafens lydelse,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Linnér begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Den, som godkänner 24 kap. 21 § i första särskilda utskottets förslag till
rättegångsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Néj, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som påyrkats i
den av herr Linnér därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar aV herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

24 kap. 22—24 §§, 25—30 kap. samt 31 kap. 1—4 §§.

Godkändes.

31 kap. 5 §.

Denna paragraf var i såväl Kungl. Maj :ts som utskottets förslag så lydande:

Skall enskild part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta rättegångskostnad
och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde
eller av honom utsedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 § andra
stycket, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 4 §, vållat sådan
kostnad, äge rätten, även örn yrkande därom ej framställts, förplikta honom
att jämte parten ersätta kostnaden.

Vid förevarande paragraf hade reservation anmälts av herrar Branting och
Gezelius, vilka yrkat, att paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

Skall enskild — — — (lika med Kungl. Maj :ts förslag)--— ersätta

kostnaden.

Innan sådan kostnadsersättning ålägges parts ställföreträdare, ombud, biträde
eller försvarare, skall tillfälle beredas honom att yttra sig.

Herr Branting: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av mig
och herr Gezelius i detta sammanhang framställda reservationen. Det gäller
samma fråga som förut har behandlats, att part eller ombud skall äga rätt att
bliva hörd, innan han ålägges ersätta motpartens rättegångskostnader.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr Gärde: Herr talman! Kammaren har förut avslagit ett fullkomligt
likartat yrkande vid en tidigare paragraf. I anslutning till detta kammarens
beslut yrkar jag bifall till utskottets förslag i den nu förevarande paragrafen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av den under behandling
varande paragrafen samt vidare på paragrafens godkännande med den
Lidelse, som påyrkats i den av herrar Branting och Gezelius därom anförda
reservationen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

31 kap. 6—12 §§, 32—35 kap. samt 36 kap. 1—12 §§.

Godkändes.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

36 kap. 13 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

(i Kungl. May.ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Ed eller försäkran må ej avläggas av

1. den som är under femton år;

2. den som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten finnes sakna erforderlig insikt örn betydelsen av ed eller
försäkran; eller

3. den som dömts för mened eller 3. den som dömts för mened^ eller

står under åtal för sådant brott. står under allmänt åtal för sådant

brott.

Ej heller må i brottmål ed eller försäkran avläggas av någon den tilltalade
närstående, som avses i 3 §.

Reservation hade anförts av herr Mosessm, vilken med instämmande av herrar
Schlyter, Branting, Alfred Andersson, Anderberg, Lindqvist, Olsson i Mellerud,
Isacsson, Mårtensson och Berg dels ansett, att utskottets yttrande vid
förevarande paragraf bort lyda så, som i reservationen angivits, dels ock yrkat,
att paragrafen skulle erhålla följande avfattning:

Ed eller försäkran —--(lika med Kungl. Maj :ts förslag) —--för säkran;

eller

3. den som står under allmänt åtal för mened.

Ej heller — — — (lika med Kungl. Maj :ts förslag)--—• avses i 3 §.

Herr Branting: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herrar
Mosesson och Schlyter samt mig m. fl. anförda reservationen, vilken innebär
att ur tredje momentet måtte uteslutas de ord, vilka förbjuda den, som blivit
dömd för mened, att vittna i mål.

Reservanten herr Mosesson har framhållit, att det måste synas oskäligt att
en människa, som en gång under sitt liv har fått denna straffdom över sig,
sedan under sin återstående livstid skall vara diskvalificerad såsom vittne. Man
måste erkänna, att denna påföljd bra mycket påminner om den gamla, numera
avskaffade bestämmelsen örn förlust för alltid av medborgerligt förtroende.

Till denna synpunkt kommer att man numera, i och med den nya rättegångsreformen,
har accepterat den fria bevisprövningens princip. En av anledningarna
till att den, som en gång blivit dömd för mened, icke ansetts böra höras
såsom vittne, har varit, att man icke skulle kunna ha tilltro till en sådan person.
Den nya rättegångsordningen har ju överhuvud taget avskaffat de gamla
vittnesjäven och lagt i domstolens hand att pröva ett vittnes trovärdighet, oavsett
i vilket förhållande vittnet kunde antas stå till part eller till saken. På samma
sätt förmenar jag, att domstolen även bör äga full frihet att såsom vittne
i ett mål höra en person, vilken en gång har blivit dömd för mened, oavsett denna
omständighet. Domstolen bör icke undandragas den möjlighet till upplysningar
i saken, som en sådan person kan lämna, och han bör i sin tur tala under
samma ansvar som de personer, vilka i övrigt höras såsom vittnen i målet.
Det förefaller mig rätt egendomligt med en sådan ordning, att örn flera personer
kunna lämna upplysningar i ett mål och om bland dem finnes någon, som
förut har varit dömd enligt 13 kap. strafflagen, denna person liksom skall intaga
en privilegierad ställning och kunna lämna sina upplysningar i målet
utan att riskera ansvar för falska uppgifter.

Med dessa korta ord vill jag alltså yrka bifall till den av herr Mosesson
m. fl. anförda reservationen.

Nr 22.

Oasdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Herr Gärde: Herr talman! Det är kanske inte riktigt så, som herr Branting
framställer saken. Den som har dömts för mened eller står under åtal för
mened kan enligt propositionen visserligen höras såsom vittne, men han får
inte bekräfta sin utsaga med ed eller försäkran. Herr Mosessons reservation
går däremot ut på, att endast den som står under allmänt åtal för mened, inte
skall få avlägga ed eller försäkran. Skillnaden är, att bägge diskvalifikationsgrunderna
för avläggande av ed och försäkran upptagas i propositionen, vilken
alltså jämställer den, som står under allmänt åtal för mened, med den, som
redan blivit dömd för mened, under det att herr Mosesson bibehåller endast
den ena av dessa grunder, nämligen att den, som står under allmänt åtal för
mened, icke skall få avlägga vittnesed eller försäkran under den tid åtalet mot
honom äger rum. Men då dom fallit, eventuellt en fällande dom, varigenom den
åtalade alltså dömes för mened, skulle han omedelbart få lov att avlägga sådan
ed eller försäkran.

Jag har haft stora sympatier för den tankegång, som bär upp herr Mosessons
reservation, men jag har inte kunnat godtaga den konsekvens, som består
i att man gör en skillnad mellan den, som står under allmänt åtal för mened,
och den, som dömts för brottet, på så sätt att den, som står under allmänt åtal
för mened, utestänges från ed eller försäkran, under det att den, som dömts
för brottet, har rättighet att avlägga sådan ed eller försäkran och detta t. o. m.
omedelbart efter domen. Den ännu obestyrkta misstanken örn mened blir här
grund för diskvalifikation, under det att själva den fällande domen icke leder
till sådan diskvalifikation, utan tvärtom återställer den dömdes förmåga att
avlägga ed eller försäkran. Ur rent rättslig synpunkt har jag inte kunnat
smälta denna inkonsekvens. Jag skulle därför hellre ha sett att hela detta stadgande
hade uteslutits. Denna tanke har emellertid icke vunnit någon nämnvärd
anslutning i utskottet, och under sådana förhållanden har jag ansett mig nödsakad
att biträda utskottets ståndpunkt, vilken jag ur rent rättsliga synpunkter
föredrager framför den uppdelning av diskvalifikationsgrunderna, som herr
Mosesson har gjort i sin reservation.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Engberg: Herr talman! Det är kanske vanskligt för en lekman att
ta till orda i denna speciella juristdebatt. Men jag kan inte hjälpa, att jag tycker
mig mycket väl förstå den motivering, som herr Mosesson har förebragt. Antag,
mina herrar, att en person för länge sedan begått mened och dömts därför,
men att han, sedan han undergått sitt straff, genomgått en personlig kris, en
moralisk, kanske religiös kris, som för honom har betytt, att han ser frågan örn
sannfärdighet eller osannfärdighet i ett helt annat ljus. Nog måste jag säga, att
det vore orimligt, enligt mitt sätt att se, att för all framtid diskvalificera en
sådan person bara därför att han en gång har dömts för mened. Det är dock
en annan sak, örn han står under allmänt åtal för mened, ty då svävar ju misstanken
över honom och frågan örn menedsansvar är ännu outredd.

Jag måste alltså ur dessa lekmannasynpunkter be att få instämma i det yrkande,
som framställts av herr Branting.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag kan helt instämma i vad
herr Engberg senast yttrat. Därutöver skulle jag vilja säga, att det förefaller
mig, som örn såväl propositionens och utskottets förslag som reservationens yrkande
lida av den inkonsekvensen, att de strida mot den princip örn fri bevisprövning,
som har fastslagits i både propositionen och utskottets förslag. När
såsom nu ifrågasatts, några jävsanmärkningar icke skola få framställas, utan
t. ex. anhöriga till parterna skola kunna höras i ett mål, kan jag inte se, att

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

det finns någon anledning att göra ett undantag för den som har begått mened.
Såsom redan herr Engberg har framhållit, får man väl anta, att den som har
dömts för mened en gång bör ha blivit bränd så pass, att han inte begår mened
en gång till. Ur den synpunkten sett skulle det inte finnas anledning att undantaga
honom från möjligheten att bli hörd som vittne även på ed. Och den, som
står under åtal för sådant brott och således inte ännu har blivit fälld, är inte
brottsling i lagens mening. Han är alltså inte i den situationen, att han kan
anses diskvalificerad att höras på ed såsom vittne vid en domstol.

Jag har därför kommit till den slutsatsen, att den bästa är den ståndpunkt,
som herr Gärde enligt vad lian nyss försäkrade från början hade ansett vara
den riktiga, fastän lian inte i utskottet vunnit gehör för den. Jag tycker att
den är så förnuftig, att den bör komma till uttryck i kammaren.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på såväl utskottets förslag
på denna punkt som på reservationen.

Herr Gärde: Herr talman! Jag skall be att få förena mig med herr Åkerberg
i hans yrkande.

Herr Linnér: Herr talman! Herr Åkerberg talade örn att utskottets förslag
skulle strida mot den fria bevisprövningens princip. Det förhåller sig inte alls
på det sättet. Enligt förslaget kan en menedare höras, men han kan inte höras
på ed eller försäkran, och sedan har rätten möjlighet att pröva sanningsvärdet
av hans utsaga. Hatten finner kanske då, att den har lika stort värde som en
utsaga av ett vittne som hörts på ed. Därmed faller också efter min uppfattning
herr Engbergs anmärkning. Örn rätten har sig bekant, att förhållandet är
sådant, som herr Engberg beskrev beträffande en person som höres inför rätten,
har rätten fullkomlig frihet och skyldighet att tillerkänna denne persons
utsaga fullt bevisvärde till skillnad mot vad som nu gäller. Därigenom kvarstår
ingenting annat än den skillnaden, att en menedare icke får bekräfta sin utsaga
med ed eller försäkran och därigenom inte heller blir underkastad straffansvar.

Jag skulle också vilja fråga: tycker ändå inte herr Engberg och de, som
förena sig med honom, att det är en ganska orimlig konsekvens att i enlighet
med reservationen icke låta den, som står under åtal för mened och som kanske
blir frikänd, vilket man på detta stadium inte vet något om, avlägga ed, men
att däremot låta den, som är dömd för mened och således verkligen har visat
ringaktning för edens innebörd, trots detta avlägga ed?

För min del skulle jag haft benägenhet att gå på den linjen att införa ett
slags preskription av en menedares uteslutning. Emellertid tror jag inte att
det låter sig göra att i detta sammanhang införa en sådan bestämmelse, utan
det måste ske i samband med den revision, som nu pågår av strafflagens 13
kap. Därför tror jag att man för närvarande inte har något annat att göra beträffande
den förevarande 13 §• än att hålla sig till utskottets förslag, till vilket
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag har i utskottet talat för den mening, som
framförts av herr andre vice talmannen och till vilken nu även herr Gärde har
anslutit sig. Jag ansåg, att hela detta moment borde utgå. Jag betraktar det
som en ren anakronism, och det är alldeles oförklarligt, att det kunnat slinka
med i förslaget till ny rättegångsbalk.

Vi ha här i riksdagen för en del år sedan helt och hållet tagit bort den påföljd,
som ersatte påföljden förlust av medborgerligt förtroende och som ådömdes
för några år framåt på bestämd tid, och för vilken alltså gällde en preskrip -

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 c. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

tionstid sådan som herr Linnér nyss talade om. Riksdagen fann utan meningsskiljaktighet
denna påföljd böra försvinna. Här har man nu i stället bibehållit
en påföljd för hela livet för en person, som kanske i sin tidiga ungdom av missriktad
solidaritet eller av andra icke alltid så föraktliga motiv har kommit att
begå ett brott mot menedskapitlet.

Jag har vid flera tillfällen i fängelserna träffat på personer dömda för mened,
om vilka fångvårdsmyndigheterna ha givit de allra bästa vitsord. Det har
framgått av handlingarna, att de under press, av någon överordnad, arbetsgivare
eller dylik eller för att skydda någon kamrat ha, utan att fullt inse betydelsen
av sin handling, gjort sig skyldiga till en osannfärdig uppgift inför
domstolen. Så länge de ännu gingo i skolan, betraktades det som hörande till
pojkmoralen att tiga med sådant, som kunde sätta en kamrat i fara.

Domstolen bedömer sådant enligt lagen med rätta strängt. Det är alldeles
nödvändigt att upprätthålla vittnenas sanningsplikt. Men därför behöver man
inte sätta en klick på en person för hela livet, så att denne, som kan ha blivit
en ärlig och trovärdig medborgare, var gång han skall höras inför domstol,
i strid med vad som i övrigt gäller i fråga om brottslingars återvinnande till
samhället, skall stämplas med ett: »Nej, du har en gång i din ungdom begått
mened, så du får inte höras på ed.» Jag finner detta till den grad oriktigt, att
jag endast kan beteckna det som en ren blunder att förslaget kommit med.

Eftersom det yrkandet framkommit, att hela punkt 3 skall utgå, och herr
Gärde instämt däri, ansluter jag mig till det yrkandet. Anledningen till att
vi som från början hade denna mening förenade oss med herr Mosesson var
den, att vi voro i minoritet i utskottet och gärna ville komma till en gemensam
lösning, men herr Mosesson höll på sin linje. "Vi kunde också medge, att det låg
någon reson i att man avstod från att höra den, som stod under allmänt åtal
för mened, medan åtalet ännu pågick. Hindret var dock av högst övergående
natur; då målet var slut, var också hindret för honom att höras som vittne
undanröjt. Men jag går hellre med på herr Åkerbergs yrkande, i vilket jag
alltså, herr talman, förenar mig.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Den förevarande paragrafen är
naturligtvis en mycket tvivelaktig lagbestämmelse. Andra kammaren har nu
bifallit herr Mosessons reservation, men för min del skulle jag, därest denna
kammare inte vill följa utskottet, föredraga, att momentet helt och hållet ströks
och att kammaren alltså bifölle herr Åkerbergs yrkande.

Herr Siljeström; Herr talman! Jag tror inte att det kan vara lyckligt, örn
man, när man vill »återbörda en människa till samhället», som herr Schlyter
säger, sätter honom i den situationen att han råkar i precis samma frestelse
att begå samma brott som han en gång tidigare begått. Om en kassör förskingrat
pengar och avtjänat straffet, vill man ju återbörda honom till samhället,
men man sätter honom inte till att genast förvalta kassor, utan låter
honom syssla med något annat. I det fall det nu gäller, har man velat hindra
en människa, som visat sig svika det förtroende man sätter till honom, när
han på ed givit en falsk utsaga, från att utsättas för den risken att en gång
till ställas inför den frestelse han visat sig inte kunna motstå. Därför har
man uppställt den regeln: »Ni får höras som vittne liksom varje annan svensk
medborgare, men vi överlämna inte åt er att med ed bekräfta riktigheten av
er utsaga.»

Jag måste säga, att det är ganska osympatiskt att gå den väg, som herr
andre vice talmannen föreslagit, ty det skulle mycket väl kunna inträffa, att
en person i ett mål står tilltalad för mened för att i nästa mål höras som vittne

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

på ed. Jag tror att vem som helst skulle reagera mot ett sådant förfarande. Man
skulle göra dessa människor en större tjänst, örn man upprätthåller detta krav
på, jag vill säga anständighet, att en menedare får vittna men att han inte får
avlägga eden. Jag tror inte att det är en anakronism. Det är en klar reaktion
mot en ganska föraktlig överträdelse av lagen.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Det är alldeles klart, att det kan
vara skillnad på menedare och menedare, och man bör väl ändå försöka bilda
sig en uppfattning örn under vilka förhållanden mened en eller annan gång
kan begås.

Jag tillät mig i utskottet redogöra för ett fall, som inträffat i en häradsrätt
nere i Skåne, och jag tillåter mig, herr talman, att göra det även här för att
belysa min inställning till denna fråga. Det är nu rätt många år sedan det
inträffade. Det var ett par unga människor, en pojke och en flicka, anställda
hos en lantbrukare. En höst skulle denne köpa grus i en grustäkt hos en
annan lantbrukare. I denna grustäkt var också en hög s. k. slagen skärv. Lantbrukaren
körde dit i skymningen. I stället för grus tog han skärv men jämnade
över lasset med grus. Hans mening var givetvis att köra direkt ut till sin väglott
på kvällen, men det var för mörkt, så han kunde inte göra det. Lasset stod
kvar hemma på gården under natten. På kvällen hade de två ungdomarna varit
ute och händelsevis tittat på lasset och kommit underfund med vad det innehöll.
Det var skärv med ett litet tunt lager grus. Oktober månad kom, och de två
flyttade därifrån till en annan plats. Så blev det process örn grusköpet. Hela
värdet, som det gällde, var sju kronor, men lantbrukaren i fråga ville försöka
skydda sig. Han går över till dessa två unga människor, det var vid jultiden, bjuler
dem var sin slant, inte direkt som ersättning för att de skulle vittna falskt,
utan han tar som motivering, att han tyckt så bra örn dem i tjänsten, och han
framhöll att deras lön hos honom var ganska liten, och därför vill han ge
dem en liten honnör i form av en julklapp. Samtidigt säger han till dem: »Nu
kan det hända, att ni bli kallade som vittnen angående det där lasset. Det är
bara en bagatell, det gäller inte mer än sju kronor, så ni kan gärna säga, att
det var grus.» De blevo också kallade som vittnen, och det var ganska klart
för domaren att det inte stod rätt till, när de ställdes inför hans frågor. De
hade vid sin sida svaranden, som inte tog ögonen ifrån dem ett ögonblick. De
stodo där och visste inte, hur de skulle göra. Men de togo risken och vittnade
falskt och fingo ett hårt straff.

År det någon som tror annat än att dessa två unga människor, knappt fyllda
tjugu år, örn de en gång till skulle komma in som vittnen vid en domstol,
skulle bli de allra bästa sanningsvittnen som kunde uppletas? De ha fått en
så stark minnesbeta genom vad de gjort i sin ungdom, att de skulle akta sig
för att göra det en gång till.

Det kan inte vara rätt att sätta en stämpel på människor, som de sedan skola
bära i hela sitt liv, allra helst när det gäller så unga människor som dessa.
Man bör förstå dem och ge dem den rätt som de enligt min mening böra lia som
medborgare. När de avtjänat sitt straff, böra de betraktas som fullgoda medborgare
och få lov att vittna på ed i mål.

Jag kunde inte undgå att lyssna på herr Siljeström, när han sade att det
inte finns någonting som människor och främst då en nämnd reagera så starkt
emot som mened och menedare. I det avseendet skulle jag kunna säga, att
reaktionen hos den domare och den nämnd, som hade att behandla det av mig
relaterade fallet, var mycket stark — men icke på det sätt herr Siljeström avsåg
-— men lagen måste lia sin gång. De båda ungdomarna måste dömas, men
rätten hade på känn, att de voro tubbade.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Det bör vara nog sagt om detta. Min inställning till det nämnda fallet Ilar
gjort, att jag står på reservanternas sida i denna punkt.

Med dessa ord yrkar jag, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Engberg: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet än en gång.
när jag hörde _på herr Siljeström, därför att det föreföll mig vara en så orimlig
och hård, jag höll på att säga gammaltestamentlig uppfattning, som gick
igenom hans anförande.

Det är ju ändock på det sättet, att den moderna straffrätten, såvitt en lekman
kan bedöma, beflitar sig örn att ta till ögonmärke att återföra den brottslige
i samhällslivet, räta upp honom och resa upp honom och göra honom till
en god och duglig medborgare.

Örn en man i unga år utan att närmare ha reflekterat över vad eden innebär
och vad det är som ligger bakom formuleringen och utan att lia gjort
sig förtrogen med det rent religiösa och moraliska som ligger bakom eden och
det absolut förpliktande i den, alltså i ovetskap örn allt detta har svurit falskt,
men sedan har fått sitt straff och därefter har reflekterat och kommit att i
moraliskt och religiöst avseende se eden med andra ögon, då frågar man sig:
Är det rim och reson och i överensstämmelse med vanlig kristen åskådning
att man skall tilldöma en sådan person ett slags evigt straff, bestående däri,
att han inte mera skall kunna höras på ed? Antag att han, sedan han hörts
på ed en andra gång, skulle befinnas ha svurit falskt igen. Ja, det blir så
mycket värre för honom själv. Jag är inte jurist, men jag föreställer mig, att
om man andra resan begår mened, blir det väl ett mycket värre straff.

Jag fäste mig vid en annan sak. Det var en ärad talare, som menade att
en sådan person, som en gång dömts för mened, ändå skulle duga som vittne.
Man kan höra honom, men vad har han för värde som vittne? Örn man går
ut från,, att han inte är trovärdig och att han inte kan höras på ed. blir det
väl ändå ett sekunda vittne, som man då för i fält.

Jag måste säga att även jag skulle vara tilltalad av den, jag höll på att
säga klarare, mera logiska linje, som herr andre vice talmannen presenterade,
och örn vilken såväl herr Gärde som herr Schlyter förenade sig. Men jag har
å andra sidan inte kunnat komma ifrån, att för mig som lekman ligger det
någonting rimligt i att, örn man håller på att utreda, huruvida en person begått
mened och denne står under allmänt åtal därför, vila på hanen. Det är
visst i den romerska rätten som det heter, att var och en skall betraktas som
hederlig karl, tills motsatsen bevisats. Det må vara sant, men för praktiskt
bondförstånd, örn jag så får säga, ligger det nära till hands att resonera
på detta sätt: Här står nu Andersson under allmänt åtal för mened, varför
vi kunna vila på hanen och låta honom slippa svära, tills saken är utklarad.
Det är så jag ser det, och det är därför som jag vidhåller vad jag sade i mitt
förra anförande, nämligen att jag förstår herr Mosessons reservation. Den är
mänsklig och den är förnuftig och riktig.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Även jag begärde ordet med
anledning av herr Siljeströms anförande. Jag tycker hans ståndpunkt inte bara
var gammaltestamentlig, utan även primitiv.

Örn jag förstod honom rätt, beskyllde han herr Schlyter för att med sin ståndpunkt
vilja hålla menedama om ryggen. Den anklagelsen faller väl också på
oss andra, som i det avseendet ha motsatt oss den gammaltestamentliga ståndpunkt.
som herr Siljeström intagit. Jag tror att vem som helst som hört på
debatten har fått klart för sig att vi. som lia motsatt oss den ståndpunkten,
inte på något sätt lia velat hålla menedare örn ryggen. Det finns ju andra för -

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

brytare än menedare. Mördare och förskingrare och allehanda andra skurkar
skola ju både enligt propositionens och utskottets förslag ha rätt att vittna
inför rätta och höras på ed. Varför skulle menedare sättas i särklass? Det
skall vara fri bevisprövning. Varför inte draga konsekvenserna fullt ut?

Nu menade herr Siljeström, att man inte skall utsätta en människa för risken
av ett återfall i ett brott, som han en gång har begått. Jag tycker att
även den ståndpunkten är oriktig i detta sammanhang. Den förutsätter, att
en människa skall vara alldeles särskilt disponerad för en viss sorts brott.
Den som begått mened en gång skulle således ha gjort det, därför att han
var särskilt fallen för den sortens felsteg, den som mördat skulle vara särskilt
fallen för att mörda o. s. v. Så är det naturligtvis inte. Den, som kommer in
på brottets bana, har kanske vissa karaktärssvagheter. Det är kanske en tillfällighet
att han begår ett visst brott och inte ett annat.'' Ger man sig in på
att i en sådan paragraf försöka skilja agnarna från säden, tror jag därför,
att man skulle få specificera bra mycket noggrannare än som här bär skett.
Det är en ologisk ståndpunkt som utskottet och herr Siljeström intagit.

När nu justitieministern har förklarat att han föredrar den ståndpunkt som
innefattas i mitt förslag örn avslag på hela den förevarande punkten framför
den mosessonska reservationen, som andra kammaren har antagit, hemställer
jag, huruvida inte kammaren skulle kunna enas örn att avslå såväl utskottets
förslag som reservationen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
den nu ifrågavarande paragrafen yrkats

l:o) att densamma skulle godkännas;

2:o), av herr andre vice talmannen, att paragrafen skulle godkännas med
den ändring, att mom. 3 i första stycket utelämnades, eller således att paragrafen
erhölle följande lydelse:

Ed eller försäkran må ej avläggas av

1. den som är under femton år; eller

2. den som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten finnes sakna erforderlig insikt om betydelsen av ed eller
försäkran.

Ej heller må i brottmål ed eller försäkran avläggas av någon den tilltalade
närstående, som avses i 3 §.

samt

3:o) att paragrafen skulle godkännas med den lydelse, som påyrkats i den
av herr Mosesson därom anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till herr andre vice talmannens
yrkande vara med övervägande ja besvarad.

Herr Linnér begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av utskottets förslag till paragrafens lydelse,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 3fi kap. 13 § i första särskilda utskottets förslag till
rättegångsbalk med den ändring, som under överläggningen påyrkats av herr
andre vice talmannen, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets förslag i denna del oförändrat.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

36 kap. 14—16 §§.

Godkändes.

36 kap. 17 §.

Denna paragraf lydde i såväl Kungl. Maj:ts som utskottets förslag:

Vittne höres av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av parterna;
härvid höres vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter
av motparten.

Vittnet bör uppmanas att i ett sammanhang avgiva sin berättelse. Sedan
denna avgivits, må rätten och parterna ställa frågor till vittnet. Vittnet bör,
örn det ej framgår av vittnets berättelse, tillfrågas, huru vittnet erhållit kännedom
örn det, varom vittnet yttrat sig.

Frågor, vilka genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande
inbjuda till visst svar, må ej ställas, med mindre särskilda skäl föranleda
därtill. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som
äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

Enligt en vid paragrafen avgiven reservation hade herr Linnér, med instämmande
av herrar Schlyter, Branting, Siljeström, Hedlund i Östersund, Lövgren,
Mosesson och Gezelius dels ansett, att utskottets motivering bort erhålla den
lydelse, reservationen visade, dels ock yrkat, att paragrafen skulle avfattas
sålunda:

Vittne höres av parterna, om ej rätten finner hinder däremot; härvid höres
vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten.
I annat fall höres vittne av rätten.

Vittnet bör---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---- yttrat sig.

Frågor, vilka---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---eljest

otillbörliga.

Herr Schlyter: Den som före middagspausen i dag åhörde herr Linnérs anförande,
i vilket han även gick in på frågan örn denna paragraf, borde enligt
min uppfattning ha blivit övertygad örn det riktiga i den ståndpunkt, som
han där hävdade.

Örn kammarens ledamöter jämföra de båda formuleringarna av paragrafen,
skola de finna, att skillnaden mellan dem icke är så stor. I den kungl, propositionen
och utskottets förslag heter det: »Vittne höres av rätten. Med rättens
tillstånd må dock vittne höras av parterna; härvid höres vittnet först av
den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten.» I herr Linnérs
reservation, vilken stödes på en mening, som med stor bestämdhet framförts
av två ledamöter av lagrådet, heter det: »Vittne höres av parterna, örn ej
rätten finner hinder däremot; härvid höres vittnet först av den part, som åberopat
vittnet, och därefter av motparten. I annat fall höres vittne av rätten.»

Det praktiska resultatet av båda dessa formuleringar pr att rätten har fullständigt
fria händer att bestämma, hur den vill lägga vittnesförhöret, men

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

såsom paragrafen är avfattad i herr Linnérs reservation, har liksom presumtionen
blivit för att rätten skall överlåta vittnesförhöret åt parterna.

Nu jrpptogs denna fråga även av en annan talare på förmiddagen i dag,
herr Siljeström, som gjorde gällande att ledningen principiellt borde ligga i
händerna på. rätten, om jag inte missminner mig. Och jag tror det var han som
drog fram såsom ett avskräckande exempel de historier, som vi läsa både i tidningar
och i engelska romaner, örn det korsförhör för vilket vittnen i England
gemenligen utsättas av parternas advokater. Jag undrar, örn det finns någon
som tror att svenska domstolar skulle tolerera någonting sådant. Det ligger
inte för oss att lata en person, därför att han är inkallad såsom vittne på
den ena partens begäran, bli utsatt för hundsfotterande av den andra partens
advokat. Oavsett örn rätten har börjat med förhöret och sedan överlåtit åt en
advokat att framställa frågor eller rätten låtit advokaten börja och ställt sig
själv i bakgrunden, är jag alldeles säker på att både herr Siljeström och jag
och vilken annan ordförande i rätten som helst kommer att vaka över vittnets
intresse och se till, att det inte blir någon snedvridning av vittnesförhöret.
Men just såsom domare.—- och jag säger detta på grund av egen erfarenhet,
ty jag. har under den tid jag satt i häradsrätt regelbundet försökt tillämpa
den principen att överlämna åt parterna att höra vittnena i första hand -—
håller jag på att det skall vara en rättighet för oss att få sitta och lyssna till
den bevisning, som genom parternas handhavande av bevismedlen kan föreläggas
rätten. Det är för domstolen mycket bättre att få hålla sig litet i bakgrunden,
att kunna sitta och noggrant överväga frågor och svar och objektivt
bedöma vad som där kommer fram. Detta är för oss en mycket förmånligare
ställning än örn vi skola från början kliva in som en poliskommissarie
i ett förhör och ständigt vara den agerande, ständigt framkasta en fråga, som
vi skola ha ett svar på, ständigt löpa risken att parterna eller vittnena få
en uppfattning av att vi såsom domare ha en viss inställning — det röja vi
förr eller senare genom att på det sättet ständigt vara i elden.

Jag vill utbedja mig kammarens benägna beaktande av dessa synpunkter.
Jag tror att det är till rättsskipningens båtnad, att domaren på det sättet
håller sig litet i bakgrunden för att sedan med så mycket större pondus kunna
verkställa prövningen av den förebragta bevisningen.

Jag yrkar bifall, herr talman, till herr Linnérs reservation.

I herr Schlyters yttrande instämde herr andre vice talmannen.

Herr Siljeström: Jag blev något förvånad över herr Schlyters uttalande,
ty jag säde väl med anledning av herr Åkerbergs yttrande i dag ganska tydligt
att jag principiellt anser att vittnena böra höras av parterna. Jag åberopade
exemplet med de pinande korsförhören för att framhålla, att sådant icke
behöver befaras inför svenska domstolar. Sådant kunna vi nog komma till
rätta med här.

Örn herr Schlyter velat ägna utskottets utlåtande litet större uppmärksamhet,
skulle han ha funnit att mitt namn står ganska nära hans eget bland dem,
som instämt i herr Linnérs reservation. De äro endast skilda åt av herr Bräntings.

Jag har således ingenting annat att tillägga än att jag ber att få instämma
i herr Schlyters anförande.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag ber herr Siljeström örn ursäkt för mitt
misstag och är glad över att han intar denna ståndpunkt. Jag finner det vara

Första kammarens protokoll 10Jt2. Nr 22. 7

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

ett ytterligare stöd för reservationen, att en så erfaren häradshövding som herr
Siljeström delar denna mening.

Herr Gärde: Såsom utskottets ordförande påpekade, föreligger inte någon
stor skillnad i sak mellan utskottets och reservanternas ståndpunkter i detta
fall. I utskottets förslag ställes vittnesförhöret, lett av rätten, i första rummet,
men med rättens tillstånd kan förhöret få övertagas av parterna, under det att
enligt reservationen vittnet skall höras av parterna, såvida rätten inte finner
hinder däremot. I båda fallen blir det alltså föremål för prövning från rättens
sida, huruvida vittnesförhöret skall ske genom rätten eller genom parterna.

Frågan örn huruvida vittnesförhör lämpligen bör ledas genom rätten eller
genom parterna har livligt diskuterats både bland teoretici och bland praktiska
jurister, och otvivelaktigt ha båda systemen sina förtjänster och sina olägenheter.
Klart är nämligen att hörande av vittne genom parterna förutsätter att
båda parterna äro företrädda av kunniga och erfarna ombud. Vittnesförhöret
kräver i hög grad sin teknik och sin särskilda erfarenhet för att kunna leda till
ett gott resultat. Örn parterna i det avseendet icke äro fullt jämställda, bli lätt
de upplysningar, som man får fram av vittnesmålet, ensidiga. Ligger den ena
sidans ombud över i skicklighet i det avseendet, komma i främsta rummet de
fakta fram, som gagna hans huvudman, under det att den andra sidans representant,
som är svagare i denna konst, kommer till ett sämre resultat ur sin
synpunkt sett. Förutsättningen för att förhör genom parterna skall leda till
ett tillfredsställande resultat är nämligen, att det förhör, som ena parten företar
med vittnet, kan kompletteras av ett förhör, lett av den andra parten.
I realiteten företagas alltså två vittnesförhör med samma person, ett av kärandens
ombud och ett av svarandens ombud, och själva vittnesmålet är sammanfogat
av dessa båda halvor.

Utskottet har för sin del ansett att prövningen av huruvida ett vittnesförhör
genom parterna är lämpligt bör läggas i rättens hand, med en kanske något
vidare marginal än som förordas i reservationen. Särskilt under en övergångstid
förefaller det vara av vikt att man här går fram med försiktighet. Målet
är ju, vilken metod man än använder, att erhålla en så tillförlitlig vittnesutsaga
som möjligt, och det förefaller, som örn domstolen vore bäst i stånd att
bedöma den saken. Jag tror nog inte att konservatismen på denna punkt skall
leda till att inte partförhöret, när lämpliga förutsättningar finnas därför, så
småningom arbetar sig fram. Att detta sker så småningom förefaller mig inte
vara något fel, då nian måste ställa ganska stora krav på att förutsättningar
verkligen föreligga för att förhöret skall kunna leda till ett lyckligt resultat.

Vad som är av särskilt stor vikt vid vittnesförhöret är att vittnet får tillfälle
att ge en såvitt möjligt opåverkad och sammanhängande berättelse över
vad vittnet har iakttagit. Erfarenheten har nog visat, att förhör genom parterna
lätt utvecklar sig till att så att säga eliminera bort denna del av vittnesförhöret
och att det i stället tenderar till att bli en sammanställning av
vissa konkreta frågor, på vilka vittnet har att svara ja eller nej. Den vittnespsykologiska
forskningen har kommit till det resultatet, att vittnesmål, som
avlagts efter detta schema, äro mindre värda ur sanningssynpunkt än de spontana
utsagorna. Att få fram en spontan utsaga av vittnet med minsta möjliga
ledning kräver mycket stor takt och erfarenhet, och man kan inte vänta att
denna vana och erfarenhet är för handen hos vilka ombud som helst.

Jag tror således att det är att tillråda att på detta område gå fram med en
viss försiktighet, och det är därför, herr talman, som jag, utan att i principfrågan
ha någon annan ståndpunkt än utskottets ordförande, ber att få yrka
bifall till utskottets förslag på denna punkt.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Herr Linnér: Jag tror nog att det i realiteten är något större skillnad mellan
de båda förslagen än som kanske framgår av formuleringen.

Det är nog så, som de två ledamöterna i lagrådet sagt, att all sannolikhet
talar för att den inrotade vanan vid att domaren leder vittnesförhöret kommer
att under en lång tid framåt föranleda att förhöret, trots den möjlighet, som
17 § i utskottets avfattning ger rätten att överlämna förhöret till parterna, fortfarande
kommer att ledas av domaren.

Örn man utgår från detta, har man således att fråga sig: vilkendera ordningen
ger det bästa resultatet? Vi reservanter ha kommit till den uppfattningen
att det bästa resultatet, den mest tillförlitliga utsagan kommer fram
genom att förhöret ledes av parterna. Det är klart att den risk kan föreligga,
som herr Gärde talade örn, nämligen att förhöret blir sönderhackat och att
det därigenom ger ett mindre riktigt intryck, men det är ju sådant som domaren
skall söka förhindra. Finner han att förhöret ledes på ett felaktigt sätt,
har han att rätta den, som leder förhöret, eller att själv övertaga ledningen.

Men den efter min uppfattning kanske allra viktigaste synpunkten i detta
fall är att ett ledande av vittnesförhöret i många fall kommer att ställa alltför
stora anspråk på domaren, när han samtidigt skall fylla så många andra
funktioner. Han skall dels leda vittnesförhöret på ett riktigt sätt, dels iakttaga
vittnets sätt att yttra sig och att uppträda och den därigenom ådagalagda
större eller mindre tillförlitligheten, han skall i sitt minne magasinera
detta^intryck, och han skall vidare vara kapabel att omedelbart avfatta vittnesmålet
i skrift och justera detta vittnesmål på ett definitivt sätt. Alla dessa
funktioner på en gång ställa säkerligen så stora anspråk på domaren, att hans
eget intryck, det omedelbara intrycket som skall vara det avgörande av vittnesbevisningen,
blir så mycket försvagat att vittnesbevisningen därigenom sjunker
i värde.

Detta är ett av de viktigaste skälen till att jag, herr talman, reserverat mig,
och jag ber att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Utskottets ärade ordförande såg
ju denna fråga ur domarens synpunkt. Han framhöll att det för domaren måste
vara .fördelaktigt och tilltalande att han icke behöver leda vittnesförhöret, utan
får sitta och åhöra det drama som utspelas inför honom.

Jag skulle vilja se saken ur parternas synpunkt.

Det är dock så att inom vida kretsar av vårt folk råder en oro för att den
enkle mannen, när hail kommer inför rätta, skall bli alldeles för mycket beroende
av advokaterna och att således hans självverksamhet skall förlamas. Jag
tror den farhågan är obefogad, när det gäller frågan, huruvida parten själv
skall kunna i den muntliga processen framställa sina synpunkter och meddela
sina upplysningar. Det kan han säkert göra alldeles utmärkt, och det kan han
göra bättre och mera på egen hand i den muntliga processen än i den skriftliga.
En helt annan situation uppstår, om han inför rätta också skall leda ett vittnesförhör.
Kan han då känna att han kan reda sig på egen hand? Kan han,
när han vet vilken uppgift som väntar honom, verkligen säga sig att han kan
umbära en advokat till sin hjälp? Låt oss tänka oss, att parten är en enkel man
och att det är socialt sett mycket högtstående vittnen, som äro inkallade. Kail
man då verkligen tänka sig att denne enkle man skall kunna med bortseende
trän sociala och även intellektuella skiljaktigheter helt övervinna sin för en
svensk naturliga blygsamhet och verkligen framställa sådana frågor till motpartens
vittnen, att allt det blir fullt belyst som bör utredas i målet? Jag är
övertygad om att t. o. m. våra advokater ännu ha så litet träning, att det är
högst få advokater som komma att kunna leda ett vittnesförhör enligt den mo -

100

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m,

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

derna vittnespsykologiens fordringar. Så. mycket mindre kan en vanlig blyg
svensk göra det. Därför förefaller det mig, som örn man inte kan underlåta
att tillerkänna domaren en ledande ställning i detta avseende.

Nu har herr Linnér som sitt förnämsta argument mot utskottets förslag, som
ju går i den riktningen, sagt att genomföres den ordningen, kommer den inrotade
vanan att domaren själv leder vittnesförhöret att resultera i att han inte
släpper fram parterna. Men om herr Linnér gav akt på herr Schlyters argumentation
och herr Linnér betraktar utskottets ärade ordförande såsom en
tillförlitlig exponent för stämningen bland domarkåren, bör ju herr Linnér i
herr Schlyters uttalande finna en garanti för att domaren kommer att släppa
fram parterna till att framställa frågor till vittnet. Jag är för min del övertygad
örn att den nya anda, som präglar den nya rättegångsreformen, kommer
att medföra att domaren ger parterna fria händer i detta avseende, när de
äro företrädda av ombud som verkligen kunna sköta saken eller när parterna
själva äro socialt och intellektuellt något så när jämställda. Men jag tror att
man ännu så länge bör även i lagtexten tillmäta domaren den ledande ställning
som ligger däri, att han primärt tar hand örn saken.

Herr Branting: Herr talman! Både som motionär och som biträdande reservant
i detta ärende har jag ju klargjort min ståndpunkt och skall därför inte
mycket ytterligare utveckla den.

Med anledning av justitieministerns yttrande vill jag emellertid gärna erkänna
riktigheten av att advokaterna naturligtvis inte i nuvarande stund över
lag torde vara mogna att leda vittnesförhören med parterna. Det förhåller sig
utan tvivel så — jag är säker på att justitieministern är överens med mig därom
— att den nya rättegångsordningen inte bara på advokaterna, utan även
på domarna och kanske också på åklagarna, kommer att ställa krav, som de
måhända inte i denna stund äro kompetenta att uppfylla. Men man får tänka
sig att vederbörande deltagare i rättegången så småningom bli förtrogna med
dess nya former och lära sig vad som behövs.

Herr statsrådet framhöll att man också kan tänka sig fall, där socialt enkla
parter skulle finna det svårt att själva leda vittnesförhöret och där en bestämmelse,
som ålade dem en sådan förpliktelse, sålunda skulle vara till men för
dem. Emellertid föreligger ju även enligt reservationen en möjlighet för domaren
att leda förhöret i sådana fall.

Jag vill för min del ytterligare framhålla endast ett par synpunkter till på
denna mångdebatterade fråga.

Den nya rättegångsordningens bestämmelser örn protokollföring och örn hela
sättet att handlägga ett mål komma enligt min mening att föranleda att domarna
icke äga den kännedom örn målet som kräves för att tillfyllestgörande kunna
leda ett vittnesförhör. Det kommer ju inte att bli brukligt eller ens tillåtet att
nu förhjälpa domarna till ledningen av vittnesförhöret genom att advokaterna
till dem överlämna skriftliga promemorior angående vad vittnesförhöret lämpligen
bör omfatta, utan domaren skall med den ringa kännedom örn saken som
han äger, innan den muntligen förekommit, leda vittnesförhöret. Detta kan inte
rimligtvis vara någon åtråvärd situation för honom. Redan i nuvarande lägeuppstå
understundom ganska pinsamma situationer, då ett vittnesförhör ledes
av en domare, som inte är inne i saken och som därför framställer sina frågor
på ett sätt, som kanske åstadkommer en viss förvirring och som verkar främmande
både för vittnena och parterna. Detta förhållande måste, fruktar jag,
prononceras ytterligare, ifall man icke i den blivande muntliga processen låter
vittnesförhören ledas av de sakkunniga parterna.

Jag tillåter mig också att framhålla att i vår nuvarande rättegångsbalk i

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m

Nr 22.

101

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

alla fall inte gälla några formella stadganden som ålägga domaren att leda
vittnesförhöret. Det ligger, det vill jag gärna erkänna, i den nuvarande rättegångsordningens
natur att så sker, men det är i alla fall inte direkt utsagt i
rättegångsbalken. Ett faktum är ju att det svenska rättslivet för närvarande
befinner sig i en utveckling som leder bort från den gamla praxis att vittnesförhören
ledas av domaren. Det är i denna sig utvecklande situation som nu
den nya, moderna processlagen skulle komma med ett formellt huvudstadgande,
att vittnesförhöret skall ledas av rätten.

Herr Gärde gör nu en anmärkning som jag tillåter mig att svara på. Det är
givet att det finns möjligheter för domaren, såsom herr Gärde påpekar, att överlämna
vittnesförhöret till parterna. Men huvudstadgandet, det principiellt avgörande
stadgandet, blir dock enligt utskotts förslaget att vittnesförhöret skall
ledas av rätten. Detta innebär enligt mitt sätt att se uppenbarligen ett steg
bakåt.

Slutligen vill jag också framhålla en synpunkt beträffande omedelbarheten.
Det betonas ju från alla håll att ett den nya processen kännetecknande företräde
är just det omedelbara, spontana framläggandet av saken. Det är
klart att ett vittnesförhör som ledes av en domare, vilken måhända inte är
riktigt inne i saken, blir till men just för omedelbarbeten. Vittnets svar komma
spontant på frågor av den som känner till saken. Den, som är inne i sakan,
kan hämta ut ur vittnet vad han vet, men däremot kommer vittnet att
känna sig besvärat och främmande och ge långt ifrån omedelbara svar på frågor
av domaren, vilken som sagt står mer eller mindre främmande för saken.

Av dessa skäl och för övrigt på de grunder, som förut blivit anförda, ber
även jag att få yrka bifall till herr Linnérs reservation.

Häri instämde herr Sandström.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag vill gärna erkänna, att jag
haft stora sympatier för det förslag som reservanterna framfcrt. Under den
preliminära utskottsbehandlingen har jag dock röstat för utskottsmajoritetens
linje. Jag skall med några få ord be att få klargöra varför jag gjort det.

Enligt min mening förutsätter, som herr Gärde redan sagt, förhörsledningens
överlämnande till parterna, att parterna äro jämställda med varandra. En
sådan jämställdhet kommer inte att förefinnas enligt den rättegångsbalk vi
nu äro i färd att antaga. Såvitt jag kan se förutsätter den anordning, som
reservanterna föreslagit, att advokattvånget genomföres. För min del har
jag inte kunnat acceptera advokattvånget, och jag har ansett konsekvensen
bjuda, att jag inte heller accepterar detta förslag. Jag har självfallet också
den uppfattningen, att när riksdagen sagt nej till advokattvånget, kan riksdagen
inte gärna acceptera den reservation som föreligger beträffande förhörsledningen.
Det synes mig nämligen självklart, att så länge som man upprätthåller
rätten för den rättssökande eller den som eljest förekommer vid rätten
att själv föra sin talan eller anlita en lekman, kommer det att bli en sådan
brist på jämställdhet mellan parterna, att det rimligen inte går att upprätthålla
en förhörsmetod liknande den som förekommer i andra länder.

Det förslag som Kungl. Maj :t och utskottet stannat för medger i varje fall
domaren möjlighet att lämna förhörsledningen åt parterna, när lian finner parterna
vara jämställda med varandra. I annat fall kan han behålla den själv.
Det sägs, att det inte i händelse av reservationens godkännande finns någon
som helst risk för missförhållanden på detta område här i landet. Det skulle
aldrig kunna tänkas, att man här i landet skulle kunna få korsförhör av det
slag, som förekommer i utlandet och som skildrats i press och litteratur. Jag

102

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

skulle tro, att det i allmänhet inte ligger för svensken med korsförhör av
detta slag. Men det finns säkerligen en och annan svensk domare, som kommer
att släppa ifrån sig litet för mycket av ledningen, om det utan vidare fastslås
i lagstiftningen, att förhörsledningen skall i princip ligga hos parterna
själva. Jag har då ansett det vara tryggast att åtminstone som en övergångsform
ta den anordning, som är föreslagen i propositionen och som utskottet
också stannat för. Det kan hända att det så småningom kan utbilda sig en
praxis på allt fler och fler håll här i landet, som kan leda till att man över
lag får en annan ordning. Så länge emellertid förhållandena äro som de för närvarande
äro, och så länge vi inte vilja införa advokattvånget och därmed införa
jämställdhet mellan parterna, anser jag försiktigheten bjuda att inte
heller acceptera denna reservation. Jag kommer därför för min del att rösta
för utskottets förslag.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! När man lyssnar till denna debatt,
gör man den reflexionen, att här endast talas örn parterna och domarna. Det
talas inte örn vittnena och deras ställning i en rättegång. Under den rätt långa
tid som jag har varit nämndeman, har jag många gånger upprörts över att
parter och ombud eller biträden åt parter lia skött vittnesförhör på ett sådant
sätt, att det har varit fullständigt upprörande. Frågor framställas till vittnena
i en sådan form, att man lägger svaret i munnen på dem. Domaren får
då ofta avbryta den part som gör detta. Vidare framställas frågor, som inte
vittnena kunna begripa eller besvara. Därför är det enligt min mening av
utomordentlig vikt, att domaren i första hand övervakar vittnesförhöret, så
att vittnena bli säkerställda för sådana missbruk av förhörsrätten.

Utskottsmajoritetens förslag innebär en sådan garanti. Det primära i detta
förslag är att domaren skall leda vittnesförhöret. Men han kan även överlåta
det åt parterna. Enligt min uppfattning måste parterna, för den händelse'' det
anförtros dem att leda vittnesförhöret, göra detta på ett sådant sätt, att inte
domaren finner sig föranlåten att begagna sin primära rätt att förhöra vittnena.
Jag är livligt övertygad örn att utvecklingen kommer att gå i den riktningen,
att vittnesförhöret kommer att överflyttas på parterna i alla de fall,
då parterna lämpligen böra få höra vittnena. Särskilt med tanke på domarnas
ökade arbetsbörda och de synpunkter, som herr Linnér nyss framhöll angående
domarnas ställning i den nya rättegångsordningen, blir det nödvändigt
att domaren överlåter förhöret åt parterna. Domaren bör emellertid vara skyldig
att grundligt övervaka att inte några övergrepp ske mot vittnena. Detta
gäller särskilt vittnen, som kanske aldrig tidigare uppträtt inför rätta. De
äro därför ganska bortkomna, och en part som är hänsynslös kan utnyttja
en sådan situation till skada för själva vittnesförhöret och naturligtvis även
till nackdel för vittnena och vittnesförhörets resultat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Schlyter: Herr talman! Justitieministern gjorde mig en alltför stor
ära, när han angav mig såsom exponent för domarekåren. Jag har varit med
örn ett flertal diskussioner om föreliggande spörsmål, och det har varit mycket
sällsynt, att någon domare har delat min mening. I allmänhet äro domarna
invuxna i sina gamla vanor och ha den föreställningen, att det inte är möjligt
med något annat system än att de själva leda förhöret. Detta må också
vara en ursäkt till att jag nyss såsom självklart utgick från, att herr Siljeström
hade en annan mening än jag.

Justitieministern sade, att jag sett denna fråga ur domarens synpunkt. Det
kunde låta som örn det var någon bekvämlighetssynpunkt för mig såsom

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

103

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

domare. Jag har sett den ur domstolens, ur rättsskipningens synpunkt. Jag
menade, att domaren intar en ställning, som ger större garantier för ett slutligt
riktigt objektivt avgörande av målet, örn han inte engagerar sig för mycket
i vittnesförhören.

Jag har hört ett mycket stort antal vittnesförhör i många olika länder. Då
har jag stått på allmänhetens sida och gjort mina reflexioner över det sätt
varpå förhöret letts. Jag har därvid utan undantag känt mig tilltalad av en
sådan förhörsledning, vid vilken domaren har hållit sig i bakgrunden. Man
har fått större förtroende för domstolen. Man har fått en känsla av att domaren
verkligen hinner överväga vad som förekommer, när han inte själv blandar
sig så mycket i förhandlingen.

Herr Karl Johan Olsson säger, att han med all sympati för reservanternas
ståndpunkt dock har stannat för utskottets linje, emedan han förmenar, att
parterna inte äro jämställda med varandra örn den ena parten är företrädd av
advokat och den andra icke. Det skulle då inte -kunna bli något tillfredsställande
vittnesförhör. Jag vill gentemot detta endast säga, att det inte står i
den paragraf, som herr Linnér föreslagit, att i dylika fall domaren skall låta
parterna leda förhöret. Har den ena parten en övervikt på grund av att han
är företrädd av en advokat, medan den andra parten för sin talan själv, skall
domaren kunna biträda den part, som är utan advokat, med vittnesförhöret
för att på så sätt komplettera den ojämnhet, som uppstår genom att han låter
den närvarande advokaten förhöra vittnet å sin parts vägnar. Örn domaren
icke anser sig kunna på nu angivet sätt helt tillvarataga den ensamma partens
intressen och sålunda inte anser förutsättningar för en jämvikt vara för handen,
bör han enligt min mening anse hinder föreligga att överlåta vittnesförhöret
åt advokaten. Då bör domaren redan från början själv ta ledningen
av förhöret.

Utskottets förslag innebär inte någon garanti emot en dylik ojämnhet. Utskottets
förslag uppställer inga villkor för att domaren skall ha lov att överlämna
vittnesförhöret åt parterna. Enligt utskottets förslag, till vilket herr
Karl Johan Olsson tillstyrkt bifall, kan domaren i denna situation enligt
utskottets förslag, liksom enligt herr Linnérs förslag, låta advokaten leda
förhöret. I det avseendet föreligger således ingen skillnad mellan de båda
förslagen.

Naturligtvis delar jag den mening, som framförts av herr Nilsson, att
domaren städse skall stå på sin vakt och tillse att icke någon orätt vederfares
någon. Med den starka benägenhet, som domstolarna ha att stanna vid den
gamla ordningen, tror jag emellertid, att de, även örn enligt lagen vittnesförhöret
principalt skall ledas av parterna, komma att tillse att de vid behov
leda detta själva.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Utskottets ärade ordförande varnade
för att domaren skulle få engagera sig för mycket i vittnesförhöret. Under
sådana omständigheter kunde det misstänkas, att han inte var riktigt opartisk.

Vi ha emellertid sedan gammalt haft denna metod i vårt land. Vårt folk är
vant vid att domaren genom att leda vittnesförhöret försöker att på ett objektivt
sätt få fram sanningen. Jag vet inte att denna metod har misslyckats i
vårt land. Jag vet inte att domarna här ha blivit misstänkta för att vid ledningen
av vittnesförhören förlora sin objektivitet. Det är naturligtvis ytterst svårt
för domaren, när parterna komma inför rätta, att på förhand veta huruvida
hos båda parterna finnas tillräckliga förutsättningar för att de skola kunna
anförtros vittnesförhör. Domaren måste därvidlag iakttaga stor försiktig -

104

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. ra.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

het. Har domaren, som reservanterna föreslå, släppt parterna lösa oell anförtrott
åt dem att leda vittnesförhöret, är det naturligtvis ännu mycket svårare
för honom att avbryta parterna och återtaga ledningen av förhöret. Det är klart,
att han gör detta ytterst ogärna.

Jag tror att utskottets metod kommer att leda till att förhandlingarna inför
rätta komma att ske på ett sådant sätt, att allmänheten får det intrycket,
att sanningen kommer i dagen vid förhandlingarna inför rätten och att det
inte öppnas något tillfälle för den ena parten att göra sin överlägsenhet i socialt
eller intellektuellt avseende gällande på den andra partens bekostnad.

Vi måste taga hänsyn till vårt folks lynne och till vårt folks vana eller
ovana vid offentligt framträdande. Vi kunna inte utan vidare tillämpa de erfarenheter,
som man kan få från utländska studieresor, på ordnandet av denna
fråga i vårt land.

Herr Branting yttrade, att han ofta upplevat, att en domare, som inte alls
varit insatt i målet, lett vittnesförhandlingarna på ett otillfredsställande sätt.
Herr Branting var övertygad om att parterna skulle ha gjort det bättre, naturligtvis
under förutsättning att de voro företrädda av skickliga advokater. Nu
kommer emellertid domaren att enligt den nya rättegångsordningen på ett
helt annat sätt vara insatt i målet än vad han förut har varit. Målet kommer
nu före i huvudförhandlingen efter en förberedande förhandling, då domaren
har haft tillfälle att studera målet. Nu kommer således den anmärkningen att
bortfalla, som man ofta har gjort, att domarna inte haft reda på målet, att
de vid ett tillfälle ha hört ett vittne och vid ett annat tillfälle ett annat vittne
och att saken inte blir tillräckligt utredd enär domaren inte fått tillfälle att
skarpt ställa vittnesutsagorna mot varandra.

Herr Linnér yttrade, att det skulle bli så mycket lättare för domaren att
bilda sig en uppfattning örn sanningen i parternas uppgifter, örn parterna skötte
vittnesförhandlingarna, än örn domaren själv gjorde det. Jag är inte alldeles
säker på det, ty örn domaren har ledningen, kan han ju själv formulera problemen.
Han kan se till att han får exakta svar just på de frågor, som han
anser vara verkligt relevanta för målet. Det kan ju rent av vara en mindre
ansträngande andlig sysselsättning för honom än att med ledning av de frågor
parterna ha uppställt försöka att lägga ihop det pussel, som skall innehålla
lösningen av problemet.

Jag ser det problem som vi nu diskutera, frågan örn ledningen av vittnesförhöret,
i främsta rummet som en fråga av kolossalt intresse för den stora
rättssökande allmänheten. Jag är övertygad örn att det kommer att väcka mycken
oro ibland den svenska allmänheten, om man får veta, att man, när man
går inför domstolen, skall vara beredd att inte bara själv klart och tydligt
utveckla sina fakta och sina synpunkter utan även vara beredd att ta hand
örn vittnesförhöret.

Herr Linder: Herr talman! Jag har egentligen blivit förekommen dels av
vad herr Bernhard Nilsson här i afton sagt och dels av vad herr justitieministern
anfört. Jag kan helt och hållet instämma med dem.

Den erfarenhet, jag har från min verksamhet, ger vid handen, att vittnena
i allmänhet äro betydligt tafatta. De ha svårt för att yttra sig. De bli lätt förvirrade,
och endast den omständigheten, att man talar lugnt och sansat med
dem gör, att man så småningom kan få reda på vad saken gäller. Jag tror, att
vittnena, om de skola ställas i ett korsdrag mellan ett par advokater, komma
att veta varken ut eller in till slut, ty advokaternas verksamhet går ju i själva
verket ut på att få vittnena att tala till förmån för den part, vederbörande
advokat företräder. Allt tal örn att endast sanningen skall sägas o. s. v. är ju

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

10&

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

gott och bra. Advokaten på den ena sidan har emellertid sin syn på saken
och advokaten på den andra sidan har sin syn på saken.

Jag tror att domaren ännu så länge har folkets förtroende, och jag tror att
han kommer att ha det även i fortsättningen i stor utsträckning. Hur mycket
än beslutas örn att advokaterna skola tillhöra Svenska advokatsamfundet
o. s. v. har inte folket ännu kommit därhän, att det tycker särskilt mycket om
advokaterna och hyllar sig till dessa, åtminstone inte i sin ställning av vittnen.

Jag tror, att det är riktigast att låta domaren leda vittnesförhöret och att
inte ställa honom i andra planet. Det är en stor förtjänst hos det förslag som
nu ligger före, kommet redan i den kungl, propositionen, att det ger möjlighet
för rätten att, för den händelse rätten känner advokaterna från tidigare tillfällen
i rätten och känner deras uppträdande, örn den så vill, lämna förhöret
med vittnena åt dessa advokater. Domaren kan ju också bedöma vittnets Herson.
Han skall som det heter iakttaga vederbörande, och fysionomist som han
ansetts vara, jag tror att det var av herr Linnér vi fingo höra detta, kan han
bilda sig en föreställning om, huruvida det lämpar sig, att förhöret överlämnas
åt advokaterna. Tills vidare anser jag emellertid, att det är riktigast att rätten
får ha övertaget i rättegången. Det är visserligen sant, och det kan herr
Schlyter ha anledning att säga, att det har den alltin haft. Men det är ändå
klart, att örn parterna skola börja leda förhöret, är rätten skjuten liksom litet
grand i bakgrunden. Just med hänsyn till vittnesförhöret tror jag inte, detta
är lämpligt. Man säger att det aldrig här i landet kan bli en sådan ordning som
i England. Framstående processualister ha omvittnat, att i England vittnena
formligen läggas på sträckbänken. Så kan det aldrig bli här, säger man. Ja
hur vet man det? Åren gå, och advokaterna bli alltmer tränade och få allt
större färdighet, och till slut kanske vi få en sådan ordning även här i landet,
örn vi inte se upp med dem.

Jag för min del kan inte finna annat än att det är klokast att följa den kungl,
propositionen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Det har här anförts såsom ett
argument emot reservationen, att man med den föreslagna ordningen skulle
kunna komma därhän, att parterna inte bleve likställda vid vittnesförhöret.
Örn en part på ena sidan kommer med en högt kvalificerad advokat och den
andra parten inställer sig i sin civila enkelhet, skulle den senare vara så underlägsen,
att rättssäkerheten därigenom komme att äventyras.

Jag vill fråga, huruvida en sådan kasus är utesluten med den ordning, som
utskottet föreslår. Man kan ju även där tänka sig det fallet, att den ena parten
har advokat, medan den andra uppträder på egen hand, samt att advokaten
hemställer örn att få höra vittnena. Det står ingenting i lagparagraferna om
de förutsättningar, som skola föreligga för att en domare skall vägra parterna
att höra vittnena. Det heter, att med rättens tillstånd skall det kunna ske.
Här förutsättes alltså en framställning från parterna, och jag antar att rätten
strängt taget inte kan säga nej till en sådan framställning från en av parterna,
som är utrustad med den sakkunskap och skicklighet som erfordras för ett
sådant vittnesförhör. Domaren får viii då också överlåta åt den andra parten
att med sin klena utrustning höra vittnena. Eller också får han själv påtaga
sig att vid vittnesförhöret vara talesman för den part, som ligger under.

Men den anordningen kan ju ske lika bra på det sätt, som förutsättes i reservationen.
Jag instämmer med utskottets ärade ordförande i att det givetvis
bör vara domstolens sak att se till, att en likställighet, kvalitativt och sakligt,
förefinnes mellan parterna i detta avseende.

106

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Jag anser i likhet med herr Branting, att den i reservationen föreslagna anordningen
är en given konsekvens av den nyordning, som här föreslås. När
en huvudförhandling börjar, kan domaren naturligtvis ha »luktat på målet
och fått en viss uppfattning, men han känner antagligen inte till det på långt
när så bra som parterna. Hans begrepp klarna så småningom under förhandlingens
gång. Örn han skall åläggas att från början leda förhöret, finnes väl
den risken att han i förtid engagerar sig på den ena eller andra sidan på ett
sätt som strider mot hans skyldighet att intaga en opartisk och objektiv ställning
till målet. Parterna äro alltså mera insatta i målet vid förhandlingens
början och även under dess förlopp, och de lia därför större förutsättningar
än domaren att sköta förhören med vittnena. Detta betyder naturligtvis inte.
att man ställer domaren i andra planet. Det innebär endast att man ställer
honom där han skall stå — såsom den verklige ledaren av förhandlingen —
och att man alltså, i strid med vad herr Linder här påstod, stärker förtroendet
till honom.

Det kan ju förefalla som om det skulle vara egalt, örn man går den ena eller
andra vägen. Man kan säga att resultatet skulle bli detsamma på båda vägarna.
Men som jag framhöll i principdebatten, och det har också understrukits
av herr Linnér, finnes den risken att konservativa domare, och de flesta domare
höra kanske till den kategorien, skola begagna rätten att avgöra, huruvida
vittnena skola höras av parterna eller inte, såsom ett motiv för att så
långt sig göra låter, och i strid mot andan i den nya rättegångsordningen, behålla
de gamla formerna. Jag anser för min del, att detta är en av de viktigaste
punkterna i det förslag som här föreligger. Örn beslutet här fattas i enlighet .
med _ reservationen, betraktar jag detta såsom ett insegel på att rättegångsordningen
har fått ett nytt innehåll och inte bara en ny dräkt.

Därför ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Branting: Herr talman! Jag har så småningom låtit provocera mig av
herr Linder att säga ett ord till försvar för dessa advokater, som man här så
mycket talar örn och som, mycket riktigt, inte äro populära, vilket ju har
framgått av vissa beslut, som förut fattats i kammaren.

Jag vet verkligen inte vad advokatkåren har förbrutit för att man här från
så många håll skall anse sig berättigad att tala örn den på det sätt som sker.
Inom svenska folket finnes förvisso en misstro mot ett antal yrkesutövare,
som ha begagnat advokattiteln och många gånger gjort vad på dem ankommit
för att misskreditera yrket. Men varje strävan att försöka få fram en väl
utbildad och högtstående advokatkår mötes med motstånd av exempelvis herr
Linder, som däri ser något slags monopolsträvande. Det är fullkomligt oberättigat
att lägga upp saken på detta sätt.

Såsom herr Linder nyss uttryckte sig måste man faktiskt fråga sig, vad
advokaterna egentligen ha inför rätta att göra? De ställa ju bara till med
svårigheter och rackartyg! De söka inte sanningen, de sträva inte att få fram
någonting som kan tjäna till utredning i målet! De tyckas bara vara till för
att göra det hela svårt för både domstolen och parterna ■—- så menade herr
Linder! Denna propaganda mot advokaterna är enligt min mening orättvis, och
jag är övertygad om, att örn herr Linder vill gå till sin egen erfarenhet såsom
domare, lär han väl knappast därur kunna hämta stöd för de åsikter, som han
här gör sig till tolk för.

Jag begärde ordet i en sakfråga av annan art. Det rör sig örn spörsmålet
huruvida domaren efter rättegångsreformen kommer att vara mera informerad
örn målet än han är enligt den nuvarande ordningen. Herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet har hävdat den ståndpunkten. Jag förmodar

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

107

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

att lian menar att de bestämmelser, som finnas i processlagen angående förberedelsen,
liksom i fråga om stämningens utförlighet och dylikt, skola sätta
domaren i stånd att bättre än förut veta vad saken rör sig örn. I det avseendet
kan man, förefaller det mig, både ge herr justitieministern rätt och även ge
mig rätt, när jag hävdar en avvikande ståndpunkt. Det är alldeles riktigt, att
bestämmelserna i lagen ålägga parterna att under förberedelsen exempelvis
»uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt
bevis», överhuvud taget ser jag saken så, att förberedelsen avser att klarlägga
tvistepunkterna i målet; de relevanta påståendena och fakta som anföras
från olika håll skola fram redan då. Kunskapen härom blir givetvis till förmån
för domaren. Han kommer därmed att få klarhet om själva skelettet i den
blivande processen.

Men detta är en sak, mina herrar, och en helt annan sak är att veta vad ett
vittne har att berätta. Parten har uppgivit att han vill styrka ett visst relevant
faktum med det eller det vittnet. Javäl, detta vet domaren. Men hur
detta skall gå till, hur vittnet har gjort sina iakttagelser, varför man skall
ha tilltro till vittnets berättelse, o. s. v. — det framgår naturligtvis inte av
förberedelsen. Dessa omständigheter kunna inte framgå av förberedelsen, ty i
vittnesmålet kommer man in på det levande livets förhållanden, som alltid äro
skiftande och rika och naturligtvis inte kunna anges på förhand, utan komma
fram först i och med vittnesmålet. Av denna anledning menar jag, att det likväl
är riktigt märtag gör gällande, att domaren kommer att stå ganska främmande
inför saken så snart det gäller att leda ett vittnesförhör.

Herr Linder: Herr talman!. När herr Branting vänder sig mot mig beträffande
advokaterna, siar han, in öppna dörrar. Jag har nämligen, både i den
motion, jag har väckt, och i det anförande jag tidigare hållit, trätt in just för
advokaternas oberoende ställning. Jag har opponerat både mot deras disciplinerande
och mot kontrollen över dem. Jag har alltså ingenting att i det avseendet
förebrå mig.

Men, herr Branting, jag vill inte, att advokaterna skola topprida domstolarna
eller samhället.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på godkännande av
den nu föredragna paragrafen samt vidare därpå, att nämnda paragraf skulle
godkännas med den lydelse, som påyrkats i den av herr Linnér därom anförda
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Dem som godkänner 36 kap. 17 § i första särskilda utskottets förslag till
rättegångsbalk, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som påyrkats i
den av herr Linnér därom anförda reservationen.

108

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Branting begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej •— 35.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

36 kap. 18—21 §§.

Godkändes.

36 kap. 22 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

I fråga örn vittne, som avses i 13 § första stycket 1 eller 2, skola reglerna
i 20 och 21 §§ ej tillämpas; sådant vittne må dock hämtas till rätten.

Avstår den som åberopat vittne från vittnets hörande eller kommer eljest
frågan därom att förfalla, må ej därefter enligt 20 eller 21 § straff ådömas
vittnet eller tvångsmedel användas mot honom.

Herr Schlyter: Herr talman! I enlighet med ett tidigare fattat beslut böra
orden »1 eller 2» efter »i 13 § första stycket» utgå, så att hänvisning i denna
paragraf allenast sker till »första stycket».

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, beslöt kammaren, i enlighet
med herr Schlyters därom gjorda yrkande, godkänna den under behandling
varande paragrafen med den ändring, att början avfattades sålunda: »I fråga
örn vittne, som avses i 13 § första stycket, skola» etc.

36 kap. 23—25 §§, 37—42 kap. samt 43 kap. 1—4 §§.

Godkändes.

43 kap. 5 §.

Denna paragraf var så lydande:

Förhandlingen skall vara muntlig. Part äge ej ingiva eller uppläsa skriftlig
inlaga eller annat skriftligt anförande; yrkande må dock uppläsas ur skrift.

Vid förevarande paragraf hade reservationer avgivits 1) av herr Linnér,
vilken med instämmande av herr Siljeström på anförda skäl hemställt, att
paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

Förhandlingen skall —--(lika med utskottets förslag)----ur

skrift.

För utredning av fråga av teknisk natur eller vars bedömande eljest kräver
särskild fackkunskap äge med rättens tillstånd part åberopa av honom ingiven
skrift; skriften skall uppläsas.

2) av friherre De Geer samt herrar Persson i Falla och Werner, vilka dels
ansett, att åt utskottets motivering bort i viss angiven del givas den ändrade
avfattning, reservationen visade, dels ock yrkat, att paragrafen skulle erhålla
följande lydelse:

Förhandlingen skall vara muntlig. Yrkande må uppläsas ur skrift, men
eljest må part ej ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt an -

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

109

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

förande. När särskilda skäl föranleda därtill, må dock rätten medgiva part,
som själv utför sin talan, att uppläsa av honom författad skrift.

Herr Linnér: Herr talman! På grund av vad jag tidigare under dagens debatt
har anfört, ber jag få yrka bifall till den av mig och herr Siljeström avgivna
reservationen,.

Herr Schlyter: Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Friherre De Geer: Herr talman! Jag har tidigare under dagens debatt haft
tillfälle att uttala min uppfattning i denna fråga. Jag anhåller nu, herr talman,
att få yrka bifall till den av mig jämte herrar Persson i Falla och Werner
avlämnade reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, dels på godkännande
av den nu ifrågavarande paragrafen enligt utskottets förslag, dels på paragrafens
godkännande med den lydelse, som förordats i den av herr Linnér därom
avgivna reservationen, dels ock därpå att paragrafen skulle godkännas med den
avfattning, som påyrkats i friherre De Geers m. fl. därom anförda reservation;
och förklarades den förstnämnda propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

43 kap. 6—13 §§, 44 och 45 kap. samt 46 kap. 1—14 §§.

Godkändes.

46 kap. 15 §.

Denna paragraf hade i såväl Kungl. Maj:ts som utskottets förslag följande
lydelse:

Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller
kommer han tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom att infinna
sig personligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna, att han
skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må, örn saken finnes kunna
nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit
tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

Har den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits honom, och finnes saken
kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den
tilltalade uteblivit, även örn kallelse ej delgivits honom.

Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

Reservation hade avgivits av herr Branting, som på åberopade grunder hemställt,
att förevarande paragraf måtte avfattas sålunda:

Uteblir den — ---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---senare dag.

Kan a brottet icke följa svårare straff än fängelse, må, örn saken finnes
kunna nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit
tillstädes allenast genom ombud. Ilar den tilltalade uteblivit, må ock målet
avgöras utan hinder därav; dock må ej i sådant fall svårare straff ån böter
ådömas.

Har den---(lika med Kungl. Maj :ts förslag) —--delgivits ho nom.

Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

Ilo

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Herr Branting: Herr talman! Vid denna paragraf har jag tillåtit mig avgiva
en reservation. I paragrafens andra stycke avhandlas det fallet, att dea
tilltalade uteblir från rättegångstillfälle för huvudförhandling och inte heller
inställt sig genom ombud. Om i detta fall å brottet icke kan följa svårare straff
än fängelse, får målet avgöras utan hinder av hans frånvaro, förutsatt att
målet finnes nöjaktigt kunna utredas.

Jag vill, liksom i min reservation, understryka, att detta innebär en avvikelse
från gällande rätt. Enligt gällande rätt kan en person icke ådömas frihetsstraff,
därest han icke har blivit hörd av rätten. .Rätten har möjlighet att
kalla honom, att låta hämta honom, att förelägga honom vid vite att komma
tillstädes, och att på det sättet föranstalta örn hans hörande. Men man dömer
icke för närvarande en person till frihetsstraff, utan att han hörts av rätten.

I processlagberedningens motivering till denna del har anförts följande: »I
mål rörande mindre brott skulle stundom kravet på obligatorisk inställelse
medföra betydande olägenheter. Dessa bliva särskilt stora i en rättegångsordning,
som bygger på stark koncentration av förfarandet. Ä andra sidan
minskas betänkligheterna mot att dom meddelas utan den tilltalades närvaro,
därest han vid förundersökningen erhåller möjlighet att taga del av det mot
honom förebragta materialet. Kan i mål, varom nu är fråga fullständig utredning
vinnas utan hinder av den tilltalades frånvaro, bör alltså förhandling
kunna hållas och målet avgöras.»

I själva verket håller sig icke lagtexten till denna motivering. Lagtexten
kräver icke att målet skall vara fullständigt utrett för att dom skall kunna
fällas. Lagtexten förutsätter allenast att målet har blivit »nöjaktigt» utrett.
I motiveringen talas endast örn »mål rörande mindre brott». Man skulle tro att
det rörde sig örn obetydliga mål, varå blott böter kunna följa såsom straff, men
i själva verket rör det sig örn brott varå frihetsstraff kan följa.

Grundprincipen i den nya rättegångsordningen är ju, att blott vad som förekommer
vid huvudförhandlingen skall anses ha betydelse för domen. Men i detta
fall bortser man plötsligen från det förhållandet, att svaranden i ett brottmål
överhuvud taget infe alls har visat sig vid huvudförhandlingen, vare sig
personligen eller genom ombud, och dömer honom enbart på grundval av den
framlagda polisutredningen.

Jag kan för min del icke — åtminstone icke godvilligt — vara med örn en
sådan bestämmelse. Jag har därför föreslagit en uppmjukning av paragrafen,
som går ut på att den tilltalade kan dömas även till frihetsstraff, örn han infinner
sig genom ombud, men örn han varken infinner sig personligen eller
genom ombud, skall han åtminstone icke kunna dömas till mera än böter.
Han skall icke kunna åläggas frihetsstraff.

Det är till denna reservation som jag härmed, herr talman, tillåter mig att
yrka bifall.

Herr Schlyter: Herr talman! Teoretiskt har herr Branting givetvis rätt i
vad han har sagt. Jag kan emellertid inte tänka mig att paragrafen kommer
att tillämpas på något annat sätt än just det, som herr Branting här har förordat.
Herr Branting åberopade motiven., och de äro givetvis en ledning vid
paragrafens tolkning.

I själva verket har jag uppfattat denna bestämmelse såsom tillkommen mest
i den tilltalades eget intresse. Det är ju med nuvarande rättegångsordningen
inte ovanligt att en tilltalad, för att slippa kostnader och en besvärlig inställelse,
skriver på stämningen att han erkänner förseelsen och underkastar sig
ansvar enligt lag. Detta kan innebära en risk för den tilltalade, ifall domstolen
skulle vilja överrumpla honom med en påföljd, som han rakt inte har förutsett.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

lil

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Då man här öppnar möjlighet för domstolen att i fråga örn brott, varå fängelse
kan följa, avdöma målet även i partens utevaro, har man naturligtvis inte
tänkt att rätten verkligen skulle döma till fängelsestraff. De mål, där fängelse
är det strängaste straffet, avse ju i allmänhet helt ringa förseelser, som inte
leda till annan påföljd än böter.

Jag tror alltså inte det finnes någon grund för herr Bräntings farhågor att
paragrafen skulle komma att tillämpas på ett annat sätt än som är avsett.
Därför anser jag mig kunna tillstyrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt föreliggande
yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu föredragna paragrafen
enligt utskottets förslag samt vidare därpå att nämnda paragraf skulle
godkännas med den lydelse, som påyrkats i den av herr Branting därom anförda
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på godkännande av utskottets förslag till paragrafens lydelse, sig
anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 46 kap. 15 § i första särskilda utskottets förslag till
rättegångsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som påyrkats i
den av herr Branting därom anförda reservationen.

46 kap. 16 §, 47—50 kap. samt 51 kap. 1—24 §§.

Godkändes.

51 kap. 25 §.

Denna paragraf lydde:

Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av
åklagare föres till hans förmån, döma till straff, som är att anse såsom svårare
än det, vartill underrätten dömt. Har den tilltalade av underrätten dömts
till frihetsstraff, äge hovrätten döma till ungdomsfängelse eller förvaring eller
internering i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd eller förordna om
villkorligt anstånd med straffs ådömande. Har underrätten dömt till ungdomsfängelse
eller skyddsåtgärd eller meddelat förordnande, som nu sagts, äge hovrätten
döma till annan påföljd. Är hovrätten beträffande frågan, huruvida den
tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet är fri från straff, av annan mening
än underrätten, äge hovrätten göra den ändring i domen, som föranledes
därav.

Enligt en vid paragrafen avgiven reservation hade herr Branting med instämmande
av herr Gezelius på anförda skäl yrkat, att förevarande paragraf
skulle erhålla följande lydelse:

112

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av
åklagare föres till hans förmån, döma till straff, som är att anse såsom svårare
än det, vartill underrätten dömt. Har den tilltalade av underrätten dömts
till frihetsstraff, åge hovrätten förordna om villkorligt anstånd med straffs
ådömande. Har underrätten dömt till ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd eller
meddelat förordnande, som nu sagts, åge hovrätten döma till annan påföljd.
Är hovrätten beträffande frågan, huruvida den tilltalade på grund av
sin sinnesbeskaffenhet är fri från straff, av annan mening än underrätten,
åge hovrätten göra den ändring i domen, som föranledes därav.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Jag ber om överseende för att
jag kanske väl mycket upptar kammarens tid. Men örn man fullföljer en viss
principlinje, såsom jag gör i detta fall, är det vissa frågor som komma igen i
olika sammanhang, och det gör att jag måste hävda min ståndpunkt i varje
fall, där dessa frågor förekomma.

Min reservation gäller här det s. k. reformatio in pejus d. v. s. att en person,
som klagar över en underrätts utslag i ett brottmål, inte på sin egen klagan
skall kunna ådömas ett strängare straff än det hail redan har fått. Denna
princip är ju godtagen i svensk rätt, och den fastslås även i första meningen
av föreliggande paragraf, där det i utskottets förslag heter: »Ej må hovrätten
i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åklagare föres till hans
förmån, döma till straff, som är att anse såsom svårare än det, vartill underrätten
dömt.» Här fastslås alltså principen. Men sedan följer i paragrafen en
”bestämmelse, som för vissa fall medför ett direkt avsteg från den sålunda
proklamerade huvudregeln. Det heter nämligen: »Har den tilltalade av underrätten
dömts till frihetsstraff, äge hovrätten döma till ungdomsfängelse eller
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd eller
förordna örn villkorligt anstånd med straffs ådömande.»

Här gäller det ju två olika reaktionsformer med anledning av ett begånget
brott. I ena fallet är det fråga örn ett tidsbegränsat frihetsstraff, och gentemot
detta står en påföljd av sådan beskaffenhet som här nämnes: ungdomsfängelse
eller internering i säkerhetsanstalt. Jag erkänner gärna, att det kan vara
ganska svårt in concreto att göra en direkt jämförelse mellan dessa två olika
reaktionsformer så att man utan vidare kan säga, om den ena strafformen
är strängare eller mindre sträng än den andra. I sådana speciella fall måste
därför måhända regeln örn förbud mot reformatio in pejus bli något oklar.

I praktiken kan emellertid följden av det nu givna stadgandet bli exempelvis
att en ung människa, som har dömts till ett bestämt, kortare frihetsstraff
— ett par, tre månaders fängelse eller straffarbete — och klagar hos hovrätten,
till sin egen förskräckelse får en dom, enligt vilken han — i stället för
sitt frihetsstraff — skall intagas i ungdomsfängelse på obestämd tid, där han
kan kvarhållas upp till fyra år. Den obestämda uppfostringstiden på ungdomsfängelserna
har ju sin särskilda motivering, men det är ingen tvekan om att
just obestämdheten i straffets långvarighet för de dömda är en omständighet,
som gör påföljden särskilt tung att fördraga. Jag för min del hyser inte någon
tvekan örn att en person, som från att ha varit ådömd ett bestämt, kortare
frihetsstraff, på detta sätt klagar sig till ungdomsfängelse, själv anser, att
han har fått ett strängare straff. Jag vet mycket väl att särskilt de, som varit
verksamma för införande av dessa reaktionsformer, närmast ungdomsfängelse,
hävda att dessa icke äro att betrakta såsom »straff» i vanlig mening. I
ett fall som detta kanske man till och med gör gällande, att hovrätten i själva
verket har befriat vederbörande från straff och i stället givit honom ungdoms -

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

113

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

fängelse, vilket inte räknas såsom straff. Så tänker och känner emellertid
inte den dömde; han tycker att han har klagat sig till ett strängare straff.

Gäller detta — att någon sålunda kan komma att klaga sig till ett strängare
straff — i fråga om ungdomar, så kommer det naturligtvis i ännu högre grad
att gälla beträffande de s. k. 5:6-orna, d. v. s. personer, som anses mindre tillräkneliga
och som på grund därav fått nedsatt straff i underrätten. Örn en
såda,n klagar hos hovrätten för att få strafflindring, kan hädanefter hovrätten
i stället säga: »Nej, min vän, ni skall inte få de där månadernas fängelse
eller straffarbete, ni skall i stället interneras på obetämd tid i en säkerhetsanstalt.
» En s. k. återfallsförbrytare, som tycker att han har blivit väl strängt
bedömd av underrätten och försöker få litet mildare straff, kan i hovrätten få
det beskedet att han i stället skall interneras på en säkerhetsanstalt, kanske
i realiteten på livstid!

Denna nyordning är enligt mitt sätt att se ganska upprörande. I varje fall
är det en alldeles bestämd inkonsekvens, när man börjar så ståtligt i paragrafen
med att förklara, att hovrätten på den tilltalades egen talan inte må
kunna skärpa straff, men sedan fortsätter paragrafen på ett sätt, som i alla
fall möjliggör väsentliga straff skärpningar. Jag tror att denna paragraf kommer
att spela en ganska stor roll i praktiken, och jag vill därför tillåta mig
att fästa kammarens särskilda uppmärksamhet vid densamma.

Kanske jag också får framhålla en annan synpunkt, som, låt vara att den är
litet yrkesbetonad, i alla fall kan vara värd att nämna. Jag föreställer mig
det fallet, att någon har blivit dömd av underrätten till ett bestämt frihetsstraff.
Han har haft sin försvarare, sitt rättegångsbiträde, och så frågar han
denne: »Nå, skall jag överklaga utslaget?» Då måste biträdet kanske svara
honom: »Örn ni överklagar, så riskerar ni att i stället komma på en interneringsanstalt.
» Är det fråga örn en ungdomsförbrytare, måste försvararen ge
beskedet, att klaganden riskerar att komma i ungdomsfängelse. Detta kommer
naturligtvis att avskräcka vederbörande från att klaga.

Detta sätt att i brottmål skrämma de dömda från att anföra besvär, är ett
nytt påhitt, som jag inte kan godkänna. Jag kan inte se någon annan förklaring
till bestämmelsen i denna paragraf, än att de jurister som fört fram institutionerna
ungdomsfängelse och internering i säkerhetsanstalt, ha en så
varm uppskattning av dessa institut, att de inte kunna förmå sig till att medge,
att det i alla fall blir en försämring för den dömde, örn han får sitt begränsade
frihetsstraff förändrat till internering eller ungdomsfängelse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den föreliggande reservationen.

Herr Gärde: Herr talman! Det är inte alldeles så som herr Branting gjorde
gällande, att förslaget på denna punkt innehåller någon större nyhet. Den
till sina konturer mycket obestämda regeln om nalia reformatio in pejus torde
redan tidigare ha av domstolarna tillämpats i viss utsträckning. Särskilt ha i
val mellan olika reaktionsformer domstolarna ansett sig äga en viss frihet.
Sålunda torde exempel ej saknas att en person, som dömts till straffarbete
och klagat över domen, av högre rätt fått straffet utbytt mot internering.

Herr Branting åsyftade väl närmast då han talade om upphovsmännen
till instituten ungdomsfängelse och internering i säkerhetsanstalt, utskottets
ordförande herr Schlyter. Jag mäste fritaga honom från ansvaret för formuleringen
av denna paragraf. T de delar varom nu är fråga har den utgått
från processlagberedningen, och den har i viss mån stött sig på den rättstillämpning,
som redan nu föreligger på denna punkt. 1 detta sammanhang
må erinras, att regeln örn milla reformatio in pejus upphävts i det nya förslaget
till förmån för den tilltalade. Örn åklagaren fullföljer talan under yr Första

kammarens protokoll 19^2. Nr <S2. 8

114

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

leande om högre straff för en tilltalad, som av underrätten har fällts, kan
den tilltalade trots att han icke har fullföljt talan, erhålla nedsatt straff eller
fritagas från ansvar, vilket är en olikhet mot vad nu gäller.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Branting: Herr talman! Jag begärde endast ordet för att helt enkelt
bestrida herr Gärdes påstående, att denna sak är klar, enligt praxis. Jag vet
att det föreligger i något fall en dom av högsta domstolen, som möjligen
skulle kunna åberopas såsom ett visst stöd, för herr Gärdes påstående, men i
processlagberedningens utredning erkännes, att saken är omstridd och oklar.
Det heter i betänkandet: »En enligt gällande rätt i viss mån omstridd fråga
är, huruvida i brottmål reformatio in pejus är tillåten, d. v. s. huruvida, då
part i syfte att erhålla ett för honom fördelaktigare avgörande fullföljt talan
mot lägre rätts dom, högre rätt äger meddela en dom, som är för parten
ogynnsammare än den överklagade domen.»

Det skulle föra för långt att inför kammaren läsa upp processlagberedningens
vidlyftiga motivering på denna punkt, men jag tror att herr Gärde,
när han ser närmare efter, skall finna, att saken ingalunda ligger så klar
till som han nyss gjorde gällande.

När nu emellertid den principen hävdas i den förevarande paragrafens
första mening, att straff icke må av överrätten förändras till den tilltalades
nackdel, på hans klagan, så förmenar jag -— oavsett örn praxis på detta
område förut varit något osäker och vacklande eller inte — att regeln med
förbud mot reformatio in pejus bör tillämpas klart och fullt ut.

Överläggingen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på godkännande av den under behandling
varande paragrafen samt vidare på paragrafens godkännande med den lydelse,
som påyrkats i den av herr Branting därom anförda reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

51 kap. 26—31 §§, 52 och 53 kap. samt 54 kap. 1—8 §§.

Godkändes.

54 kap. 9 §.

54 kap. 9 och 10 §§ i förslaget till rättegångsbalk hade följande avfattning:
(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

9 §.

Talan mot hovrätts dom eller slutliga
beslut i mål eller ärende, som
väckts vid underrätt, må ej komma under
högsta domstolens prövning, med
mindre högsta domstolen meddelat
parten tillstånd därtill.

Talan mot hovrätts dom eller slutliga
beslut i mål eller ärende, som
väckts vid underrätt, må ej i vidare
mån än som framgår av 10 § komma
under högsta domstolens prövning, med
mindre högsta domstolen meddelat parten
tillstånd därtill.

Vad nu sagts gäde ej talan, som i mål örn allmänt åtal föres av justitiekanslern
eller riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.

10 §.

Prövningstillstånd må meddelas allenast

1. örn för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt,

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

115

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning
eljest skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller

2. orri med hänsyn till omständig- 2. örn anledning förekommer till
heterna i målet skäl förekomma till så- ändring i det slut, vartill hovrätten
dan prövning. kommit, eller elfest med hänsyn till

omständigheterna i målet skäl förekomma
till talans prövning.

Meddelas ej prövningstillstånd, skall
hovrättens dom eller slutliga beslut std
fast; erinran därom skall intagas i
högsta domstolens beslut.

I den av herr Linder beträffande utlåtandet i dess helhet avgivna reservationen
hade bland annat hemställts, att riksdagen, med avslag å 54 kap. 9 §
och 10 § 2 enligt dessas lydelse såväl enligt kungl, förslaget som utskottets
förslag ävensom å det av utskottet tillagda nya stycket i 10 §, ville i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa örn en skyndsam, allsidig och förutsättningslös utredning
angående fullföljdsrätten till högsta domstolen samt om framläggande
av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, lämpat att infogas i den
nya rättegångsbalken.

Vid 3 kap. 6 och 7 §§ hade reservation anförts av herr Branting, som av
angivna orsaker hemställt dels att riksdagen måtte avslå stadgandena i 3 kap.
6 § första stycket och 7 § samt i 54 kap. 9, 10, 11, 12 och 13 §§,

dels ock att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville för riksdagen framlägga nytt förslag rörande fullföljdsrätten till
högsta domstolen.

Herr Linder; Herr talman! Under åberopande av vad jag tidigare i dag anfört
och innehållet i min reservation på sid. 307 i utlåtandet ber jag att få
3?rka avslag på såväl 9 som 10 §§ i det förevarande kapitlet.

Herr Branting: Herr talman! Jag ber att få instämma i herr Linders yrkande.
Här står nu kammaren inför en synnerligen viktig bestämmelse, nämligen
huvudstadgandet angående reglerna för fullföljd av talan från hovrätt
till högsta domstolen. Det är ju möjligt att någon vill göra gällande, att när
kammaren i förmiddags godkände bestämmelserna i 3 kap. 6 och 7 §§, skulle
man icke nu kunna behandla den föreliggande frågan. Jag vill emellertid framhålla,
att de då godkända paragraferna voro av rent teknisk natur, under det
att vi här stå inför de principiella bestämmelserna angående fullföljdsrätten.

Till vad herr Linder bär anfört i denna fråga vill jag knyta några ord.
Örn man överhuvud taget såsom i svensk rätt har ett treinstanssystem och örn
man hävdar den uppfattningen, att den av högsta domstolen skipade rätten
erbjuder de högsta^ garantierna för ett gott resultat, måste det ju vara motbjudande
att inte låta alla rättssökande, som så önska, gå den långa vägen till
kungs. Redan mot de gällande bestämmelserna örn summa revisibilis o. s. v.
kunde därför ur principiella synpunkter allvarliga betänkligheter resas. Men
vi veta, att dessa bestämmelser tillkommit för att i viss mån begränsa tillflödet
av mål till högsta domstolen och minska dess arbetsbörda. Man har kunnat
linna sig i dessa bestämmelser därför, att de ha givit objektiva regler, som
medfört att vissa smärre mal icke beböva belasta högsta domstolens arbetsbord.

116

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Den nu föreslagna fullföljdsanordningen Ilar emellertid det principiella felet,
att den icke reglerar måltillförseln till högsta domstolen efter objektivt klara
regler, lika för alla, utan i stället lägger i domstolens egen hand att öppna eller
sluta slussarna för tillströmningen av mål. Jag delar herr Linders motvilja
mot den anordningen, att tre justitieråd skola avgöra huruvida anledning förekommer
till ändring i hovrätts dom, utan att likväl döma i saken. Det är ju en
ganska egendomlig personlighetsklyvning, som man här förutsätter hos denna
prövningsinstans i högsta domstolen. Justitieråden i fråga ställas inför den
frågan, huruvida de själva jämte ytterligare ett par kolleger, örn de skulle döma
i saken, skulle göra en ändring eller inte i hovrättens dom. En sådan ^anordning
förekommer inte på något annat område, såvitt jag vet. Man må föreställa
sig, hur egendomlig en sådan regel skulle vara t. ex. beträffande administrativa
besvärsmål, för att få klart för sig, vad det här gäller. Man kan tänka
sig hur det skulle vara, om man ibland skulle ha möjlighet att hos Konungen
överklaga Konungens befallningshavandes beslut i någon fråga men ibland
inte, beroende på i fall några herrar i det ena eller andra departementet hade
anledning anta, att det skulle bli ändring i saken ^eller inte. _ ..

Jag har tillåtit mig att i min reservation nämna några av de lösningar för begränsandet
av högsta domstolens arbetsbörda, som kunna förekomma. En utväg
är att man företar en försiktig utökning av justitierådens antal, en annan är
att organisera arbetet i högsta domstolen bättre. En tredje metod är naturligtvis
den att man ändrar regeringsformen. Dess bestämmelser angående högsta
domstolens domförhet innehålla ju, att högsta domstolen icke ma avkunna dom
utan att fem justitieråd delta i beslutet eller fyra, när de äro ense. Örn.man nu
ändrar regeringsformens ifrågavarande bestämmelse, så att tre justitieråd få
möjlighet att avkunna en rättsgiltig dom genom att enhälligt fastställa en hovrättsdom,
skulle en sådan regel knappast kunna möta några verkliga betänkligheter.
I så fall fick man en verklig högstadomstolsdom i alla de 70 procent av
fullföljda mål, där man nu avser att, i stället för dom, endast meddela ett avslag
på en fullföljdsansökan. Det vore väsentligen att föredra, att.högsta domstolen
i dessa fall meddelade en rättskraftig och auktoritativ dom i stället för detta
konstiga mellanting, som det vägrade prövningstillståndet kommer att utgöra.

Jag erinrar också om att man på detta sätt får två olika slags fastställelse
av hovrätternas domar. Man får en sorts fastställande. som. består i att en
domför högsta domstol har prövat hovrättens dom och kommit till det slutet,
att hovrättens dom skall stå fast. Men så får man också ett fastställande, som
ser ut på det sättet, att en icke domför avdelning i högsta domstolen har prövat
ansökan örn rätten att få saken undersökt av högsta domstolen, men avslagit
denna ansökan, varför hovrättens dom står fast. Det blir ett mera kvalificerat
fastställande av hovrätts dom och ett mindre kvalificerat.

I realiteten måste det bli på det sättet, att den part, som söker prövningstillstånd
hos högsta domstolen, måste i sin prövningsansökan lägga upp hela
målet på samma sätt som han för närvarande måste göra, när han anför besvär
eller söker revision. Han måste utveckla sin talan med hela den vidlyftighet
som kräves för att högsta domstolen skall kunna bedöma, huruvida.. skäl till
omprövning av saken föreligga eller inte. Detta blir i framtiden sa mycket
iner nödvändigt, som protokollen i målet komma att vara mycket kortfattade,
och i varje fall icke innehålla någonting angående parternas syn på det rättsliga
läget i saken. Protokollen komma inte att ge tillfyllestgörande ledning
för bedömande av frågan om prövningstillstånd bör meddelas eller inte. Sålunda
blir det i verkligheten nästan ingen skillnad alls emellan en ansökan om prövningstillstånd
och det nuvarande besvärs- eller revisionssystemet, vare sig
beträffande innehållet eller beträffande kostnaderna. Parten och hans ombud

Onsdagen den 10 juni 1942 e. ni.

Nr 22.

117

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

1a göra sig lika mycket besvär, och parten ådrar sig lika mycket kostnader som
nu, men sedan får han ändå icke någon dom från högsta domstolen, utan i 70
procent av fallen får han bara det beskedet, att högsta domstolen inte har
prövat hans sak! Att detta är en otillfredsställande ordning synes mig ligga i
öppen dag.

Jag kan inte underlåta att se denna fråga också i sammanhang med den
fortgående ökningen av antalet hovrätter. Nu äro vi uppe i sex hovrätter. Det
betyder således sex olika slutinstanser för en mängd mål, som för närvarande
kunna få ett samlande bedömande i högsta domstolen. Det synes mig klart,
att ju mer hovrätternas antal sväller ut, desto mer ökar behovet av en överinstans.

Herr talman! Här lia vi enligt mitt sätt att se en av de allra viktigaste
punkterna i den föreliggande rättegångsreformen. Man har här lagt fram ett
förslag till lösning av det problemet, hur man skall begränsa högsta domstolens
arbetsbörda. I det avseendet är förslaget mycket effektivt. Det kommer att
alldeles oerhört begränsa högsta domstolens arbetsbörda. Men frågan har ju
andra aspekter än denna! Det gäller väl här någonting mer än att bara begränsa
högsta domstolens arbetsbörda, det gäller hela frågan örn möjligheten att få
en sak prövad av högsta domstolen. Och i det avseendet finner jag inte, att man
har funnit på en lycklig lösning.

Jag har därför tillåtit mig att reservationsvis yrka en skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran örn nytt förslag beträffande fullföljdsrätten till högsta
domstolen. Jag ber att få yrka bifall till denna reservation, herr talman, med
den lilla ändringen att de i reservationen angivna paragraferna i tredje kapitlet
utgå.

Herr Schlyter: Herr talman! Vid alla diskuterade åtgärder för att halla
högsta domstolens arbetsmängd inom sådana gränser, att domstolen blir skickad
att fullgöra sin viktiga uppgift att vara en vårdare av rättsenheten i landet,
äro alltid större eller mindre olägenheter häftade, och det är mycket
lätt att visa upp dessa. Man måste emellertid vid diskussionen av dem alltid
se till, vad. som ligger i den andra vågskålen, vad man har att välja emellan.
Vidtar man inte dessa åtgärder, återstår det alternativet att fortsätta och öka
högsta domstolens numerär till den grad, att domstolen inte längre blir funktionsduglig.
Herr Branting har inte med ett enda ord gatt in pa detta senare
spörsmål eller försökt ge anvisning på någon annan åtgärd än den nu föreslagna,
som skulle kunna ha en liknande effekt.

Härtill kommer den rent formella synpunkt, som herr Branting själv erinrade
örn i början av sitt anförande, att kammaren förut i dag har godkänt ett par
paragrafer i tredje kapitlet, som stå i sådant intimt samband med de nu föredragna
paragraferna, att man antingen måste upphäva dem alla eller också
inte avskaffa någon av dem. Man kan alltså säga, att första^kammaren redan
har tagit ståndpunkt till denna sak genom att godkänna de ifrågavarande sjätte
och sjunde paragraferna i tredje kapitlet.

På de skäl, som jag nu har anfört, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Branting: Jag ber att lii ändra mitt yrkande till ett enkelt instämmande
i herr Linders reservation, vilken i sak är av samma innebörd som
min.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
i avseende på den nu ifrågavarande paragrafen yrkats dels att densamma
skulle godkännas, dels ock, av herr Linder, att riksdagen, med avslag å 54

118

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Örn landsbygdens
delaktighet
i
städernas
kulturella förmåner
m. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

kap. 9 § enligt dennas lydelse såväl enligt kungl, förslaget som utskottets
förslag, ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn en skyndsam, allsidig
och förutsättningslös utredning angående fullföljdsrätten till högsta domstolen
samt örn framläggande av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda,
lämpat att infogas i den nya rättegångsbalken.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på paragrafens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 54 kap. 9 § i första särskilda utskottets förslag till
rättegångsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Linders yrkande i ämnet.

övriga delar av utskottets förslag till rättegångsbalk.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslaget.

Punkten B.

Kammaren beslöt, att de i ämnet väckta motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom kammarens föregående beslut, icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid förnyad föredragning av första särskilda utskottets utlåtande nr 3, i
anledning av väckta motioner örn inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr
7, i anledning av väckt motion örn utredning av frågan, huru landsbygden skall
kunna göras delaktig av de sociala och kulturella förmåner, som städerna bereda
sina inbyggare.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 11, hade herr Ivar Persson m. fl. hemställt, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning av frågan, huru^
landsbygden skulle kunna göras delaktig av de sociala och kulturella förmaner,
som städerna, och alldeles särskilt de större, beredde sina inbyggare.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

119

Örn landsbygdens delaktighet i städernas kulturella förmåner m. m. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionen 1:11 icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Persson, som dock ej antytt sin mening.

Herr Persson: Herr talman! Då jag vid detta utlåtande har fogat en reservation
och även är motionär i saken, skall jag be att få klarlägga min
ståndpunkt.

Jag hade givetvis önskat, att den begärda utredningen skulle komma till
stånd, och utskottet har ju också i viss mån ställt sig förstående till motionen.
En del av utskottets motivering pekar egentligen hän mot ett tillstyrkande av
densamma, och utskottet erkänner också utan tvekan, att inte allt är bra
på detta vidsträckta område. Flera av de yttranden, som vi ha fått från olika
myndigheter och föreningar om denna sak, ha också varit synnerligen positiva
och även kommit med ganska beaktansvärda uppslag, så till exempel
yttrandet från lantbruksstyrelsen, som ju måste anses mycket tungt vägande
i detta sammanhang.

Utskottet tycks emellertid mena, att vissa nu arbetande utredningar äro till
fyllest för att lösa även dessa problem. Jag menar för min del, att så inte
är fallet, ty dessa utredningar äro ingalunda direkt inriktade på just de saker,
som vi med vår motion vilja ha belysta. Några av dem komma troligen att
resultera i åtgärder, som gå i den av oss önskade riktningen, men ingalunda
alla.

Utskottet har uppehållit sig vid skolutredningen. Det är klart, att denna
kan komma med åtskilligt beaktansvärt här, men jag tror inte, att det blir tillräckligt
ur våra synpunkter. Jag tänker särskilt på att det fria bildningsarbetét
på landsbygden säkerligen är i behov av och bör komma i åtnjutande
av betydligt mera uppmuntran än hittills, men det är väl knappast troligt, att
skolutredningen kommer med någonting i den vägen. Och ser jag på yrkesundervisningen,
såsom den är ordnad såväl när det gäller jordbrukets yrkesundervisning
som i fråga om annan yrkesundervisning på landsbygden, så är
där mycket afgöra,. och jag kan inte tänka mig, att skolutredningen därvidlag
kommer med någonting.

Utskottet säger, att allt vad som rimligen kan göras också bör göras. Det
är ett mycket tänjbart uttryck. Jag menar för min del, att mycket behöver
göras pa detta område. Vi mäste vara beredda att verkligen offra mycket för
att fa de sociala och kulturella förhållandena på landsbygden någorlunda tillfredsställande
ordnade, och jag är övertygad örn att de offer, som vi kunna få
bringa därvidlag, komma att löna sig mångfaldigt. Det är nämligen enligt
motionärernas mening synnerligen viktigt att söka hejda flykten från landsbygden.
Jag erinrar i detta sammanhang örn att en stor stockholmstidning
för någon vecka sedan med synbart gillande avtryckte ett yttrande av en aktad
ledamot av denna kammare, sorn sade, att storstäderna äro verkliga förbränningsugnar
för vårt folkmaterial. Örn nian har den uppfattningen — och det tror jag
att många ha — borde nian väl kunna vara med örn att ta i ganska ordentligt
på detta område.

Vi önska en kartläggning av alla dessa spörsmål, en inventering av alla tänkbara
uppslag, ett samordnande av planerade åtgärder, eventuellt med redan
vidtagna dylika, allt med klar inriktning på att tillgodose den hittills missgynnade
befolkning av alla grupper, som har sitt hemvist och sin näring på den
svenska landsbygden.

Flera av de nu arbetande utredningarna, som utskottet har hänvisat till, äro
ingalunda inriktade på detta. Även om vissa goda förslag, såsom utskottet

120

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Örn landsbygdens delaktighet i städernas kulturella förmåner m. m. (Forts.)
tydligen väntar, skulle komma från dessa utredningar, kan jag inte inse, att
den av oss begärda utredningen skulle omöjliggöra för de nu arbetande att
komma fram med goda förslag och verkligen få dessa beaktade. Å andra sidan
är det väl inte sagt, att örn den av oss begärda utredningen kommer till stånd,
den skall bli färdig med hela sin uppgift, innan den kan lämna fram ett eller
annat förslag. Jag menar därför, att partiella reformer, som utskottet har gått
in för, kunna åstadkommas även efter det av oss förordade systemet. Det behöver
inte alls bli något fördröjande. För mig ligger saken i stället så till,
att vi inte ha råd att vänta med att sätta i gång en utredning på detta område.
Det kan inte förnekas, att den kommer att ta en viss tid, och då är det väl
i alla fall rimligt att sätta i gång den så snart som möjligt. Inte minst befolkningspolitiska
skäl tala för detta.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att det synes mig egendomligt, att utskottet
inte har tagit upp befolkningskommissionen bland de nu arbetande utredningar,
av vilka man kunde vänta sig någonting för detta syfte. Jag får nämligen
säga, att detta är den utredning, av vilken jag å min sida verkligen väntar, att
den skall komma med någonting positivt även för den sak, som jag här har
motionerat örn. Men därmed är ingalunda sagt, att ens den utredningen omspänner
hela det område, som vi lia åsyftat med motionen.

Vad utskottet säger örn dyrortsgrupperingen, kan jag fullt instämma i. Vi
ha aldrig tänkt oss, att den skulle stoppas in i denna utredning, utan det är en
fråga av sådan räckvidd, att den måste lösas för sig själv.

Herr talman! Av det anförda framgår, att jag för min del finner denna
utredning synnerligen nödvändig, men i det läge som saken nu har kommit -—
andra kammaren har ju redan avslagit en likalydande motion — avstår jag i
alla fall från att göra något yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.09 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

422247