RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1942:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1942. Första kammaren. Nr 17.

Lördagen den 2 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 245, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 15
december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän;
och

nr 248, angående hjälpåtgärder åt vissa lägenhetsinnehavare å kronomark.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
239, angående anordnande av reservstation m. m. för telegrafverket.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 242, angående anvisande av ytterligare medel för utlämnande av krislån.
- : ..

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
246, angående vissa anslag för budgetåret 1942/43 till läroanstalterna för
blinda och dövstumma m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 247, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1, 4 och 40 §§
lagen den 6 juni 1930 (nr 259) örn församlingsstyrelse.

Föredrogos och hänvisades till tredje särskilda utskottet nedannämnda motioner: nr

233, av herr Gränebo m. fl.,

nr 234, av herr Gränebo m. fl.,

nr 235, av herr Keiding,

nr 236, av herr Friggeråker,

nr 237, av herr Anderson, Axel Ivar, m. fl.,

nr 238, av herr Anderson, Axel Ivar,

nr 239, av herr Nisser m. fl.,

nr 240, av herrar Mannerskantz och von Horn,
nr 241, av herr Bondeson m. fl.,
nr 242, av herr Ekströmer m. fl.,
nr 243, av herr Lindblom m. fl.,
nr 244, av herr Lindblom m. fl., samt
nr 245, av herr Ericsson, Herman, och herr Sylwan,
alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående den fortsatta utbyggnaden
och organisationen av landets försvarskrafter.

Första kammarens protokoll 194®. Nr 17.

Nr 17.

Lördagen den 2 maj 1942.

Föredrogs första lagutskottets memorial nr 32, i anledning av remiss från
kamrarna av väckta motioner om inrättande av en hovrätt för nedre Norrland.

^På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en
gång bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

På sedermera gjord proposition bifölls vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 245 och 248.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr av herrar Nordenson och Sandström, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets
försvarskrafter; samt

nr 247, av herr Ohlin, i samma ämne.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

nr 86, i anledning av väckta motioner örn landets tillgodoseende med elektrisk
energi m. m.;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 för vissa fortifikatoriska
anordningar m. m.;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning till
stiftelsen Kronobergs regementes soldathem av visst kronan tillhörigt område;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Höllviken i
Skåne;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till folktandvården jämte i ämnet väckta motioner;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag och lån
av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/1943 till länsnykterhetsnämnderna m. m;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av Blekinge
kustbanor;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till iståndsättande av fjällstugorna vid färdleden Karesuando
-—norska gränsen;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till luftskyddsanordningar för
vissa länsstyrelser;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bostadshus för postverkets räkning i Krylbo; samt

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för
statens allmänna fastighets fond för budgetåret 1942/43 m. m.;

Lördagen den 2 maj 1942.

Nr 17.

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Majlis proposition nied förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § 1 mom. och 2 § förordningen den 28 september
1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 36, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag angående fortsatt
utgivning av otryckta riksdagsprotokoll;

nr 37, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande att genomföra
krisadministration vid riksdagens verk;

nr 38, i anledning av väckt motion om gäldande av skadestånd och livränta
till värnpliktige K. H. V. Dinos änka och minderåriga dotter;

nr 39, i anledning av väckta motioner örn pensionsrätt för viss i statens
järnvägars tjänst övertagen personal från Sala—Gysinge—Gävle järnväg;

nr 40, i anledning av väckt motion örn tillerkännande av viss förmån åt ordinarie
tjänstemän i statens tjänst, vilka avgått från tjänsten utan rätt att
komma i åtnjutande av pension;

nr 41, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser
örn centralkassor för jordbrukskredit, m. m., dels ock en i ämnet väckt
motion, utom i vad angår anslag till jordbrukets kreditkassor;

nr 42, i anledning av väckta motioner örn ändring av gällande bestämmelser
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m.;

nr 43, i anledning av väckta motioner om höjda årliga gratifikationer åt
vissa f. d. verkstads- och banarbetare vid två av staten övertagna enskilda
järnvägar; samt

nr 44, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens huvudkontor; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet;

nr 34, i anledning av väckt motion örn revision av lagstiftningen angående
förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter
vid behandlingen av frågor, som röra enskild rätt;

nr 35, i anledning av väckta motioner angående skydd för markägares
rätt till skogsbär å egen mark m. m.;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
användande i vissa fall av prästlönefond m. m.;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr
400) m. m.;

nr 38, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner;

nr 39, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen örn
kommission, handelsagentur och handelsresande; samt

Nr 17.

Lördagen den 2 maj 1942.

nr 40, i anledning av väckta motioner angående revision av gällande bestämmelser
rörande beivran av upprepade förseelser mot alkohollagstiftningen;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fornminnen m. m. dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 24, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation,
dels ock Kungl. Majis proposition med förslag till lag örn fornminnen
m. m., såvitt angår genom denna proposition framlagt förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ expropriationslagen;

nr 25, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22 juni ,1939 (nr 293)
samt örn fortsatt giltighet av lagen; samt

nr 26, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 19 december 1941 (nr 942) angående
dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser
örn eentralkassor för jordbrukskredit m. m. jämte i ämnet väckt motion,
såvitt angår anslagsfrågor; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, i anledning av
väckt motion örn rätt till tjänste- och pensionsårsberäkning för chefläkare vid
sjukstuga.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 e. m.

In fidem:

G. H. Berggren.

Tisdagen den 5 maj 1942.

Nr 17.

Tisdagen den 5 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 243, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 20, 21, 23och 30 §§ lagen
den 23 oktober 1914 (nr 325) örn krigs domstolar och rättegången därstädes;

nr 244, med förslag till lag örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
m. m.; och _

nr 251, angående kostnaderna för uppförande av en hovrättsbyggnad i Göteborg.

Justerades protokollen för den 25 och den 28 nästlidne april.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till utbyte av transformator vid
Ulriksdals kungsgård m. m.;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för E. E.
Andersson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till sjömätningsändamål;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
den i avlöningsstaten för lots- och fyrstaten för budgetåret 1941/42 upptagna
anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till förvärv av en Jämtlands fältjägarregementes lägerkassa
tillhörig soldathemsbyggnad;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående gäldande av vissa
haverikostnader;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående anslag till inventarier
för sjökrigsskolan;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående ytterligare anslag
till uppförande av byggnader för flygtekniska försöksanstalten; samt
nr 184, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 182, i anledning av väckt motion om visst pensionstillskott åt änkor och
barn efter befattningshavare vid förutvarande Mora—Vänerns järnväg; och
nr 183, i anledning av väckt motion örn pension åt pastorn J. A. Rehnberg.

Nr 17.

Tisdagen den 5 maj 1942.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 245, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen
den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 248, angående hjälpåtgärder åt vissa lägenhetsinnehavare å kronomark.

Föredrogos och hänvisades till tredje särskilda utskottet nedannämnda motioner
:

nr 246, av herrar Nordenson och Sandström, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets
försvarskrafter; samt

nr 247, av herr Ohlin, i samma ämne.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 86—97, bevillningsutskottets
betänkanden nr 20—22, bankoutskottets utlåtanden nr 36—
43 och memorial nr 44, första lagutskottets utlåtanden nr 33—40, andra lagutskottets
utlåtanden nr 23—26, jordbruksutskottets utlåtanden nr 28 och 29
samt första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Majrts denna dag avlämnade propositioner
nr 243, 244 och 251.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Beträffande ärendenas ordning på morgondagens föredragningslista
hemställer jag, att kammaren måtte besluta, att jordbruksutskottets utlåtande
nr 29 och bevillningsutskottets betänkande nr 21 skola i nu angiven ordning
uppföras närmast efter bankoutskottets utlåtande nr 41.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.12 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onadaeen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Bagge avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 250, med förslag till förordning örn visst undantag från bestämmelserna
i 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt; och
nr 254, med förslag till viss ändring i gällande tulltaxa.

Justerades protokollet för den 29 nästlidne april.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 188, i anledning av väckta motioner angående ändring av förordningen
om nöjesskatt;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager
i vissa städer; samt

nr 190, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utövandet av statens
tobaksmonopol.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 243, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 20, 21, 23 och 30 §§ lagen
den 23 oktober 1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes;
samt

nr 244, med förslag till lag örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
251, angående kostnaderna för uppförande av en hovrättsbyggnad i Göteborg.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 249, ^angående
anvisande av anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1941/42 för anskaffning av vissa uppvärmningsapparater m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 86, i anledning av väckta motioner
om landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (1:5)
av herr V. Andersson m. fl. och den andra inom andra kammaren (II: 13) av
herr A. Pettersson i Dahl m. fl., hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa örn utredning och förslag i följande spörsmål:

Äng. landets
tillgodoseende
med elektrisk
energi m. m.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)

1) möjligheten av en enhetlig ledning av landets kraftförsörjning eventuellt
ett förstatligande av produktionen och tillhandahållande av elektrisk energi:

2) frågan om enhetligare taxor för elektrisk energi samt lägre pris härå för
landsbygdens folk;

3) åtgärder för ett effektivare tillgodoseende av landsbygdens behov av elektrisk
energi; samt

4) frågan om större planmässighet och enhetlighet vid utförandet av de
elektriska ledningsnäten för att därigenom bland annat åstadkomma standardisering
vid tillverkningen av elektriska apparater och utrustning.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen, i anledning av motionerna I; 5 och II: 13, måtte hos Kungl. Majit
hemställa örn utredning rörande möjligheterna att genom statens medverkan
mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdePs
försörjning med elektrisk kraft.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herrar Johan Bernhard Johansson och Danielsson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, i anledning av motionerna I: 5 och II: 13,
måtte hos Kungl. Maj :t hemställa örn utredning rörande möjligheterna att mera
planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens
försörjning med elektrisk kraft;

2:o) av herrar Bernhard Nilsson, Bäckström, Sundberg, Skoglund i Doverstorp
och Tersson i Falla, vilka ansett, att utskottets yttrande bort lyda så, som
i denna reservation angivits, och avslutas med en hemställan, att motionerna
1:5 och 11:13 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det ärende, som här föreligger,
avser en socialiseringsutredning av stora mått. Vattenfallsstyrelsen har
i sitt yttrande beräknat det i landets kraftverk hittills nedlagda kapitalet till
cirka 1.5 miljarder kronor, av vilket staten genom vattenfallsstyrelsen äger och
förvaltar ungefär en tredjedel. Därtill komma icke kända anläggningskostnader
för vissa distributionsledningar, som torde uppgå till åtskilliga hundra
miljoner.

Motionärerna och statsutskottets majoritet föreslå en utredning örn ett totalt
förstatligande av den elektriska produktionen och distributionen. Örn detta
skulle förverkligas, blir det således en affär på över 1 miljard kronor. Det förefaller
ganska egendomligt att i dessa tider igångsätta en stor och omfattande
utredning i sådant syfte.

Motionärerna framförde redan förra året i en motion sina krav på ett förstatligande
av den elektriska produktionen och distributionen. Statsutskottet remitterade
då motionen för yttrande till vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium och
svenska vattenkraftföreningen, vilka samtliga på mycket starka skäl avstyrkte
motionen. Motionen blev även så gott som enhälligt avstyrkt av statsutskottet
och av kamrarna avslagen. Det förekom endast två blanka reservationer till
statsutskottets utlåtande.

I år förnya motionärerna, herr Verner Andersson i Köpinge och herr Pettersson
i Dahl, sina motioner, vilka ha undertecknats av ett antal medlemmar av
bondeförbundet. De yrka i år bland annat utredning örn ett eventuellt förstatligande
av produktionen och tillhandahållande av elektrisk energi, men därjämte
utredning av frågan om enhetligare taxor för elektrisk energi samt lägre
pris härå för landsbygdens folk, vidare åtgärder för ett effektivare tillgodo -

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
seende av landsbygdens behov av elektrisk energi, samt slutligen utredning av
frågan om större planmässighet och enhetlighet vid utförandet av de elektriska
ledningsnäten för att därigenom bland annat åstadkomma standardisering vid
tillverkningen av elektriska apparater och utrustning. Motionärerna syfta således
till en utredning om ett förstatligande av kraftförsörjningen liksom även
vissa andra detaljspörsmål.

Även i år remitterade statsutskottet motionerna till kommerskollegium och
vattenfallsstyrelsen. Dessa myndigheters yttranden återfinnas i utskottsutlåtandet.
Båda dessa statliga myndigheter avstyrka även i år alldeles bestämt en
utredning i det syfte motionärerna föreslagit. De lämna en del upplysningar i
hithörande spörsmål, bland annat att det inom kommerskollegium pågår en utredning
örn möjligheterna att ernå enhetliga taxeformer och dylikt.

Till allmän förvåning blev det emellertid inom statsutskottet i år en stor
majoritet för en utredning örn ett förstatligande av kraftförsörjningen. Det blev
ett totalt samgående mellan den socialdemokratiska gruppens representanter
inom'' utskottet och bondeförbundets representanter, vilka således tillsammans
dikterade utskottets beslut och som således nu hemställa om en sådan utredning.
Denna omsvängning är ganska märklig, i synnerhet som förra året talesmännen
för det stora partiet bland annat i kammardebatten framhöllo, att en utredning
av socialiseringsfrågan icke kunde främja det aktuella behovet av
ökad elektrifiering. Vad som vid det tillfället kunde sägas, det kan också
sägas nu.

Det är uppenbart, att det kan finnas vissa näraliggande spörsmål, som. kunna
behöva närmare undersökas. I det avseendet ha jag och herr Danielsson i andra
kammaren i en reservation till detta utlåtande tagit upp just sådana närmare
liggande aktuella frågor, som kunna vara förtjänta av att något mera ingående
bliva belysta. Vi hemställa således örn en begränsad utredning. En dylik har
statsutskottet inte velat nöja sig med. Jag hade hoppats, att det förslag till uttalande,
som jag nu framlagt i reservationen och som är ganska utförligt motiverat,
skulle samla enighet inom utskottet. Med så mycket större förhoppning
framlade jag detta förslag, när jag läst statsutskottets enhälliga avstyrkande
förra året. Det är emellertid en total omsvängning som skett inom utskottet.
Majoriteten ville icke släppa den del i den ifrågasatta utredningen, som skulle
omfatta ett förstatligande av kraftförsörjningen.

Det är uppenbart att man måste ställa sig ytterst betänksam inför ett förstatligande
av den elektriska produktionen och distributionen, inte bara om man
har principiella skäl emot en sådan, utan även ur andra synpunkter. Örn en socialiseringsnämnd
tillsättes för utredning örn den elektriska produktionen, förefaller
det mig uppenbart, att detta kommer att medföra, att det enskilda initiativet,
som nu intresserat investerar kapital för utbyggnad av kraftverk, kommer
att anse det inte vara lönt att fortsätta med denna verksamhet, när statsmakterna
sätta i gång en stor utredning som avser att förstatliga produktionen.
Utskottets förslag kommer att verka produktionshämmande, således raka motsatsen
till vad statsutskottet avsett. De enskilda företagen komma att reagera,
och industrien, som också har betydande kraftverksanläggningar, kommer att
känna det sorn ett livsvillkor att fritt få förfoga över sin kraft.

I motionerna och i statsutskottets utlåtande göres ingen begränsning i fråga
om utredningen, utan den skall avse all produktion och distribution. Det finns
i vårt land betydande kraftverksanläggningar som ägas av kommunala inrättningar.
Jag erinrar om sydsvenska kraftbolaget och om Krångedeverken, och
det finns ett betydande antal ytterligare anläggningar. Det finns således anläggningar
som redan befinna sig i samhällets ägo, fast de äro kommunalägda.
Avser utredningen att undersöka möjligheten av förstatligande även av dessa

Nr 17.

Oasdagen den 6 maj 1912.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
anläggningar? Därpå får man inget svar. Den avser ali produktion och distribution.

Jag skall inte upptaga tiden med att referera yttrandena av de främsta
statliga myndigheter vi ha på detta område, kommerskollegium och vattenfallsstyrelsen,
vilka ange en mängd vägande skäl emot den ifrågasatta utredningen.
dag vill dock ytterligare understryka, att dessa äro våra främsta statliga
organ som finnas att tillgå, när det gäller att få ett sakkunnigt utlåtande över
ifrågavarande motioner, som här lia uttalat sig, och de avstyrka samstämmigt.
Till yttermera visso ha de genom föredragningar inför statsutskottets fjärde
avdelning ytterligare bekräftat sin avstyrkande inställning.

Är det säkert, att ett förstatligande av den elektriska produktionen och
distributionen kommer att bli till det gagn för konsumenterna som motionärerna
avse? Är det inte större risk för att ett allmänt förstatligande av den elektriska
kraften kan komma att bli ett skatteinstrument i statens hand? Man
har under debatten inom utskottet pekat på, att det ju gått så bra att förstatliga
statens järnvägar. Ja, men äro inte statens järnvägar i viss grad ett skatteinstrument?
Ha vi inte fått erfara hur taxor och biljettpriser höjas, när tiderna
bli dåliga? Kail det för övrigt vara angeläget att få enhetlighet över hela
linjen? Är det inte bättre att få den elektriska distributionen anpassad efter
de olika orternas behov och att få mera differentierade taxor, uppkomna genom
konkurrens mellan de olika företagen?

Det är ganska egendomligt att se, att såsom anhängare av denna utredning
i statsutskottets utlåtande stå antecknade representanter från Malmö stad, som
ju äger en betydande del i sydsvenska kraftbolaget. De fem städer som äga
sydsvenska kraftbolaget, vilka väl äro styrda på det mest demokratiska sätt
på vilket en kommunalförvaltning i denna tid kan vara styrd, känna ett sådant
missnöje nied den nuvarande ordningen, att de ovillkorligen vilja lia en utredning
örn ett förstatligande av den elektriska produktionen och distributionen.
Det är ganska egendomligt, att de kraftigaste rösterna inom utskottet
för en utredning om ett förstatligande, förutom från det håll jag nyss nämnde.
lia kommit från Norrland, där statens eget kraftverk är det dominerande på
området.

Det är således från ett område där statens eget kraftverk dominerar och från
ett område där de kommunalstyrda kraftverken dominera som kravet på ett
förstatligande energiskt har hävdats. Jag kan inte neka mig nöjet att fråga
örn inte det förstatligande passar, som redan skett av det kraftverk som äges
av vattenfallsstyrelsen i Ovre Norrland, eftersom man är så angelägen att
vilja ha en utredning till stånd från detta håll?

Vid behandlingen inom utskottet av detta ärende har det, såsom framgår av
utskottets utlåtande, blivit ett ytterligt nära samförstånd mellan de socialdemokratiska
ledamöterna och bondeförbundets ledamöter i fråga örn denna utredning
om förstatligande av kraftförsörjningen.

För egen del har jag, som sagt, icke kunnat vara nied örn en så vittgående
utredning, ilen jag har i alla fall, trots myndigheternas avstyrkande utlåtanden,
velat i viss mån tillmötesgå de förra året framlagda och i år upprepade
önskemålen, örn en översyn av förhållandena på detta område beträffande taxor
och taxepolitiken och beträffande möjligheterna att få den elektriska energien
utbredd i större utsträckning på landsbygden samt beträffande frågan örn en
större planmässighet och enhetlighet i fråga örn ledningsnäten och dylikt. Jag
har därför i den av mig avgivna reservationen framhållit betänkligheter emot
den stora utredningsfrågan örn ett förstatligande, men ställt mig sympatisk
till av motionärerna i övrigt framställda önskemål. Jag har funnit det lämpligt
att man genom något organ, det må vara genom en kommitté eller på sätt

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
Kungl. Maj :t eljest kan finna lämpligt, gör en begränsad utredning angående
hithörande spörsmål och de missnöjesanledningar som kunna förefinnas. Dessa
kunna sedan framläggas i det förslag som i anledning därav lämpligen kan
komma i fråga beträffande frågan örn enhetligare taxor och frågan örn enhetligheten
vid utförandet av ledningsnäten och dylikt. Jag tror, att det egentligen
är på dessa områden missnöjet främst visar sig, under det att frågan
om ett förstatligande nu framföres som ett huvudproblem. Jag tror också, att
örn man begränsar utredningen på sätt som jag i min reservation föreslagit, kan
ett resultat nås inom en ganska kort tid. Skall utredningen även omfatta ett
förstatligande, blir det en stor och på lång sikt arbetande utredning. Med
kännedom örn det svenska utredningsväsendet kan man anta, att det först och
främst kommer att göras en fullständig inventering av alla de kraftverks- och
distributionsanläggningar som finnas, varefter komma att följa åtskilliga
andra specialutredningar. Vill man vinna rättelse på områden, där rättelser
kunna vara önskvärda inom en rimlig tid, skall man begränsa utredningen på
det sätt jag och herr Danielsson i andra kammaren i vår reservation föreslagit.

Det har inom utskottet framställts yrkande örn rent avslag på de väckta
motionerna. Jag har inte kunnat alldeles förbise, att det kan finnas vissa skäl
som kunna tala för att en begränsad utredning igångsättes. Gives denna utredning
den omfattning jag har tänkt mig, kan resultatet föreligga inom en
nära liggande framtid. En sådan utredning kan få ett mycket stort värde
inte bara för avhjälpande av förefintliga brister och misshälligheter utan även
för klargörande huruvida det finns fog för alla de anmärkningar motionärerna
nu framfört och som även på annat sätt framförts. Jag har då kommit till den
uppfattningen, att det ur skilda synpunkter vore välbetänkt att taga den utredning
som vi föreslagit. Vi ha emellertid i vår reservation uteslutit frågan
örn en utredning om ett förstatligande av kraftförsörjningen. Detta är den stora
skillnaden mellan utskottsmajoritetens förslag och reservationen. Statsutskottets
majoritet vill således ha en utredning om förstatligande, under det att reservationen
tar sikte på det som är det mest nödvändiga på denna frågas
’ utredningsstadium.

Jag framlade inom utskottet detta förslag och hade, som jag tidigare nämnt,
hoppats att detsamma skulle ha samlat åtskilliga röster. Jag framlade det som
ett kompromissförslag. Jag tror att det vore välbetänkt örn kammaren ville
ta detta kompromissförslag i stället för att ge sin anslutning till majoritetens
förslag.

Av det anförda framgår, att jag icke biträder den under punkten 2) avgivna
reservationen örn avslag på motionerna.

Jag har med det sagda, herr talman, velat ange dels denna frågas stora
betydelse och dels även velat ange de skäl som för mig varit bestämmande,
när jag till detta utlåtande fogat en reservation med yrkande örn en utredning
i angivet syfte. Men jag har också, och det vill jag starkt understryka, velat
med denna reservation dels avvisa förslaget örn den socialiseringskommitté, som
statsutskottets majoritet ifrågasätter, och dels har jag velat främja vad som
kan vara till gagn för producenter och konsumenter på ifrågavarande område.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av mig och herr Danielsson
vid utlåtandet fogade reservationen.

Häri instämde herrar von Horn, Bengtsson, Svensson och Mannerskantz.

Herr Andersson, Verner: Herr talman! Vi motionärer äro naturligtvis tacksamma
för den ståndpunkt som statsutskottets majoritet intagit till denna
fråga. Vi äro det så mycket mer som vi hysa den bestämda uppfattningen, att

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
vi här stå inför frågor av en utomordentlig nationalekonomisk räckvidd och
betydelse för det fortsatta framåtskridandet inom vårt land.

Den starkt stigande kurvan för förbrukning av elektrisk energi under de senaste
årtiondena står ju i direkt relation till det samtida uppsvinget och välståndet
inom vårt land. Det måste därför vara ett samhälleligt intresse att såväl
jordbrukets som industriens och den borgerliga förbrukningens starkt ökade
behov av elektrisk energi kan så snabbt och så rationellt som möjligt bli tillgodosett.
Vi lia ju utomordentliga möjligheter i sådant avseende på grund av
den rikliga förekomsten av vattenkraft inom vårt land.

Vi motionärer ha därför ansett, att frågorna rörande vår kraftförsörjning
äro av den räckvidd och betydelse, att de borde vara föremål för en mera enhetlig
och planmässig ledning. Därmed skulle enligt vårt förmenande mycket
vara vunnet för att lägga grunden till ett fortsatt framåtskridande och för att
kunna möta eventuellt hårda tider, som troligen torde komma. Vi kunna inte
anse, att det är en lämplig ordning, att dessa vitala frågor skola vara föremål
för spekulation och för enskilt vinstintresse.

Vid utskottsutlåtandet ha fogats tvenne reservationer. Den första, undertecknad
av utskottets ärade ordförande jämte en medreservant, går i en mycket
positiv riktning. Jag tycker, att man här givit strålande skäl och bevis för behovet
av en översyn av hithörande spörsmål. Reservationen nummer två däremot
präglas av eu steril negativ inställning. Jag skulle närmast vilja något
beröra denna senare reservation, men jag vill först göra ett par påpekanden
beträffande de sakkunnigeutlåtanden, som äro refererade i statsutskottets utlåtande.

Kommerskollegium säger: »För bedömande av frågan, i vad mån landets
kraftbehov tillgodoses medelst vatten- respektive värmekraft, äro de i motionerna
angivna siffrorna — som sannolikt avse den installerade maskineffekten
— missvisande. Förbrukningen av kol och brännoljor för elektrisk kraftproduktion
bestämmes nämligen icke av maskineffekten utan av den alstrade
energimängden.» De siffror, som här åsyftas, torde väl vara de som vi i motionen
ange, när vi säga, att år 1939 producerades 929 miljoner kilowattimmar
medelst värmekraft och att därvid kan beräknas en kolförbrukning av 450,000
ton. Jag ber att få påpeka, att denna siffra, 929 miljoner kilowattimmar, är
hämtad ur officiell statistik, varför man inte torde kunna rikta någon anmärkning
mot densamma. Beräkningen av kolförbrukningen grundar sig på ett meddelande
i förra årets utskottsutlåtande från svenska kraftföreningen, där man
uppskattade åtgången för produktion av elektrisk energi till 0.5 kilogram kol
per kilowattimme. Det torde väl också vara en siffra som är riktig. Vi säga
.senare i vår motion, att vattenkraftens procentuella andel av primärkraften
har sjunkit. Från att 1922 varit 76 procent har den 1936 sjunkit till 68 procent.
Denna uppgift är hämtad ur en avhandling av docent Filip Hjulström
rörande Sveriges elektrifiering, utgiven av Uppsala universitets geografiska
institution.. Det torde väl också vara en källa, vars riktighet inte kan bestridas.

Man är inom vattenkraftsproducentkretsar mycket angelägen att framhålla,
att under de senaste åren produktionen och utbyggandet av vattenkraften fortgått
mycket snabbt och under krigsåren forcerats. Ja, det är kanske så, att
man här känner sig en smula besvärad av att vi omedelbart efter en handelsavspärrning
och därmed förenade svårigheter för kolimporten lia fått bekymmer
för vår kraftförsörjning och behövt tillgripa sådana drastiska åtgärder som
kilowattjakt och sänkning av spänningen i distributionsnäten med alla de svårigheter
som det fört med sig för konsumenterna. Man har därjämte fått lägga
upp en fullständig^ plan för ransonering av elektrisk ström. Om vi skulle vara
självförsörjande på något område, borde det väl vara i fråga örn elektrisk
ström, då vi ha så utomordentliga möjligheter på detta område i vår vatten -

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
kraft. Att nu behovet bar kunnat tillgodoses något så när, får väl i inte ringa
mån tillskrivas den omständigheten, att exportindustriens behov av ström minskats
under krigsåren. Detta har i någon mån kompenserat den annars felande
produktionen av elektrisk energi.

Nu framhåller vattenfallsstyrelsen att örn den utbyggnadstakt bibehålies,
som förelegat under de senaste tio åren, så skall hela den utbyggnadsvärdiga
tillgången av vattenkraft vara tagen i bruk år 1985. Jag gör mig frågan, varför
1985 är den ideala tidpunkten. Örn vi i vårt land skulle lia användning för
och behov av den elektriska kraften redan år 1960 eller 1970, varför då vänta
till 1985? På detta område behöver man ju inte befara någon rovdrift, såsom
i fråga örn t. ex. malm- eller kolfyndigheter, vilka ju äro begränsade till sin
myckenhet, så att en för hastig brytning kan medföra olägenheter och svårigheter
för framtiden. Yi kunna väl, mänskligt att döma, våga räkna med att
det skall flyta vatten i våra älvar i all framtid.

I reservation nr 2) upprepar man vad myndigheterna så gärna vilja framhålla,
nämligen att landsbygdens elektrifiering har gått framåt så mycket under
de senaste årtiondena. Men när man påstår detta, diskuterar man aldrig hur
denna elektrifiering genomförts. Den har i stor utsträckning begränsats till att
omfatta elektriskt ljus samt det allra mest trängande behovet av kraft för
mindre motorer. De rika möjligheter i övrigt, som den elektriska energien erbjuder
i arbetsbesparande hänseende liksom för bekvämligheten och för höjandet
av levnadsstandarden, äro i stor utsträckning alltjämt undanhållna landsbygdens
befolkning. Såsom bevis härför kan jag påpeka, att jordbrukets andel
i den totala energikonsumtionen inte utgör iner än cirka 4 procent. Det är
alltså ej mindre än 96 procent som för närvarande förbrukas av industrien
samt inom städer och samhällen. Visar icke detta, i hur ringa grad landsbygden
kunnat utnyttja den elektriska kraften? Detta beror till stor del på att vi
lia för höga strömpriser. Det är också svårigheter med överföringen, och vidare
ha vi oändamålsenliga strömtaxor, som verka hindrande på landsbygdens möjligheter
att tillgodogöra sig den elektriska energien såsom drivkraft.

På tal örn de glest bebyggda och avlägset belägna delarna av landsbygden
framhålla reservanterna följande: »Sociala skäl tala dock för att sådana bygder
så långt sig rimligen låter göra elektrifieras, för vilket viss subvention
givetvis erfordras. Huruvida och på vad sätt statsmakternas i detta avseende
redan vidtagna åtgärder böra göras mera omfattande torde lämpligen böra
upptagas till avgörande i annat sammanhang.» Man gör sig den frågan: i vilket
sammanhang skulle denna del av landsbygdens elektrifieringsfråga lämpligen
kunna behandlas örn inte just i samband med en allmän översyn av kraftförsörjningsfrågorna?
Jag tycker det borde vara alldeles självskrivet, att denna
sak tas upp av utredningen.

Reservanterna ha också pekat på de ovissa framtidsutsikterna. Det är ju
tydligt att tiderna kanske inte äro så lämpliga för planläggning för framtiden.
Men i allt detta ovissa torde väl ändå det vara visst, att vi gå hårda
tider till mötes. Vi måste räkna med en svår konkurrens folken emellan, där
man på allt sätt kommer att söka övervältra krigets ekonomiska sviter på
andra folk. Därvid är naturligtvis handelsutbytet folken emellan ett lämpligt
medel att tillgripa. I ett sådant läge synes det mig ganska naturligt och lämpligt
att i nationalekonomiskt hänseende söka ernå en självförsörjning och att
åtminstone göra vad man kail för att bli så litet beroende av andra folk som
möjligt på de områden, där man kan klara sig själv. Jag finner det märkvärdigt,
att reservanterna så litet lia uppehållit sig vid dessa nationalekonomiska
frågor. Vi lia ju dock importerat kol för ungefär 190 miljoner kronor örn året,
öven då kolpriserna voro så låga sorn under perioden före kriget. Skulle man

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
inte möjligen kunna tänka sig att spara något av denna kolförbrukning genom
att i större utsträckning anlita vår vattenkraft? Därigenom skulle man också
med avseende på vår handelsbalans nå de fördelar, sorn en mindre kolimport
naturligtvis måste innebära.

Skulle man inte såsom ett nationalekonomiskt framtidsperspektiv också kunna
tänka sig en utvidgad export av elektrisk energi? Här i Norden är det ju
endast Sverige och Norge som ha överskott av vattenkraft, medan däremot i
synnerhet Danmark och, jag skulle tro, även Finland i viss grad har behov
av att köpa elektrisk energi. Skulle man inte kunna tänka sig en utvidgning
av denna export, till gagn för dessa våra grannfolk och på samma gång till
båtnad för oss själva, i det att vi för egen räkning skulle kunna ernå motsvarande
fördelar och förmåner från deras sida. Med nutidens tekniska möjligheter
i fråga örn överföring av elektrisk ström kanske det vore möjligt att bemästra
de problem som en ökad export av elektrisk ström kan medföra.

I båda reservationerna har man också vänt sig mot statsdriften eller, som
det ju så gärna heter, socialiseringen. Jag har en känsla av att det är gamla
lördomar man här för till torgs. Vi ha ju i vår tid mycket goda erfarenheter
av statsdrift, vid våra statsjärnvägar, vid post och telegraf samt på flera andra
områden. Dessa goda erfarenheter borde rimligtvis kunna uppväga de fördomar,
som man alltjämt synes hysa. Vi jordbrukare lia de allra bästa erfarenheter
av centraliseringen och den samverkan, som vi ha kunnat ernå på det
ekonomiska området under de senaste årtiondena. Vi äro sannerligen inte rädda
för att utvidga statsdriften, da det gäller produktionen av elektrisk energi.
Denna sker ju för övrigt redan till en tredjedel genom statsdrift. Jag ber i
detta sammanhang också fa påpeka att vi i motionen som första alternativ
sätta en enhetlig ledning av frågorna rörande vår kraftförsörjning och först
i andra hand en eventuell statsdrift.

Med dessa ord, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Sundberg: Herr talman! Det är en fråga av mindre vanlig omfattning
som nu ligger på kammarens bord. Dess yttersta syftemål är att socialisera
en av våra viktigaste naturtillgångar, vattenkraften.

Vad har inträffat som aktualiserat kravet att igångsätta en väldig utredningsapparat
i denna fråga i en tid, då våra nationella ansträngningar i första
hand borde inriktas på uppgifter som sammanhänga med vår nations livsfrågor
just nu, försvaret och folkförsörjningen?

Har regeringen, med den vidare aspekt över läget den besitter, ansett påkallat
att verkställa denna utredning? — Nej! Från dess sida har intet initiativ
tagits i saken.

Har riksdagen begärt något sådant? —- Nej! Såsom herr J. B. Johansson
i sitt anförande framhöll, har riksdagen så sent som i fjol manifesterat sin
inställning till frågan genom att avslå en motion av i huvudsak samma innehåll
som utskottsmajoritetens nu föreliggande förslag.

Ha= de statliga organ, som närmast ha att företräda det allmännas intressen
på detta område, kommerskollegium och vattenfallsstyrelsen, givit till känna
någon önskan örn en utredning i den stil utskottsmajoriteten förordar? — Nej!
Tvärtom ha de såväl i. yttranden som vid föredragning inför statsutskottet
med mycket starka motiveringar bestämt avrått från en dylik utredning.

Har utbyggnaden av våra vattenfall under denna sista tid försummats, så
att man ur den synpunkten anser att riksdagen bör söka väcka till liv en ökad
verksamhet på området? — Nej! Utbyggnaden av våra vattenfall har under

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Ang. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
denna senare tid pågått i en omfattning som aldrig tillförene. Redan under
tjuguårsperioden 1916—1935 utbyggdes av vårt lands vattenkraft i genomsnitt
40,000 kilowatt per år. Under de senaste sex åren har denna siffra mer
än fördubblats och uppgår nu till drygt 90,000 kilowatt. Den kommer att ytterligare
stegras under de närmaste åren. För närvarande befinna sig nämligen
kraftverk örn sammanlagt 350,000 kilowatt under utbyggnad. Ar 1944
beräknar man att den totalt utbyggda vattenkraften i landet kommer att uppgå
till den aktningsvärda siffran av närmare 2 1/2 miljoner kilowatt. — Mot
bakgrunden av dessa siffror förefaller det egendomligt, att herr Verner Andersson
kunnat göra sådana uttalanden som vi nyss hörde. Han tillvitade därvid
även oss reservanter, att vi icke inse den nationalekonomiska betydelsen
av vattenkraftens tillgodogörande. Det finnes inga sakliga skäl för ett sådant
påstående varken i våra nu gjorda uttalanden eller vår tidigare inställning
till de konkreta fallen. Att vi kräva respekt för den enskilda äganderätten
även i fråga örn vattenkraft är en annan sak, som det må vara herr Verner
Anderssons ensak att beteckna som »gamla fördomar».

Har någon gren av vår folkhushållning, exempelvis jordbruksnäringen, som
i detta sammanhang särskilt åberopas, blivit försummad vid distributionen av
den kraft som lösgjorts vid utbyggandet av våra vattenfall? — Neji Inte
mindre än 85 procent av vår landsbygds hushåll ha för närvarande tillgång
till elektrisk kraft.

Har man förbisett att det finnes glest befolkade trakter i vårt land, som
det ekonomiskt sett inte lönar sig att elektrifiera, men vilkas bebyggare ändock
kunna ha berättigade krav att bli delaktiga av den värdefulla tillgång
som elektrisk kraft utgör? — Nej! Riksdagen har under de två senaste åren
anslagit 10 miljoner kronor till denna kulturelektrifiering, och så vitt jag vet
är det inte från något håll ifrågasatt att stoppa upp denna utveckling.

Har det måhända undgått uppmärksamheten, att en viss ojämnhet föreligger
i fråga örn krafttaxorna -—- en ojämnhet som nog åtminstone i de flesta
fall äger giltig förklaring och har varit ofrånkomlig, men som icke förty, och
med fog, kan te sig nog så bekymmersam ur konsumenternas synpunkt? —
Neji Statens eget organ, kommerskollegium, har med berömvärt förutseende
tagit initiativet till en utredning av just detta problem. När denna utredning
föreligger och kan presenteras på kamrarnas bord, har riksdagen möjlighet
att pa ett objektivt sätt bilda sig en föreställning örn dessa frågor, vilkas lösning
man nu i socialiseringens tecken vill forcera fram.

Milka frågor man än gör sig i detta sammanhang, får man, synes det mig,
inga andra svar än sådana som visa obehövligheten av den stora utredningsapparat,
som man nu vill igångsätta. Örn sakliga skäl skola gälla i riksdagen,
finns det sålunda enligt min mening ingen annan väg att gå än att följa
den reservation som är avgiven av herrar Bernhard Nilsson, Bäckström, undertecknad
m. fl.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö; Herr talman! Ffter det att representanter
för reservanterna och motionärerna nu lia haft ordet, skall jag be att något få
motivera den inställning statsutskottets majoritet har till det föreliggande
ärendet.

Först och främst skulle jag vilja säga, att när .statsutskottel Ilar galt in
lör ett sådant yrkande som här är fallet, så innebär detta, i motsats till vad
som kanske har antytts tidigare, inte på minsta vis missnöje med det sätt
varpå vattenfallsstyrelsen leder dessa ^byggnadsarbeten. Det är för oss lika

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
klart som för reservanterna, att vattenfallsstyrelsen i det avsendet är höjd över
varje tvivel. Vi äro överens örn att ledningen på detta område är mycket sakkunnig
och duglig. Vi ha också inom statsutskottets fjärde avdelning haft tillfälle
att se, vilka storartade arbeten som pågå uppe i Norrland just för att
främja tillkomsten av den elektriska energi, som landet behöver. Men vi tro,
att vattenfallsstyrelsen behöver ha ett större svängrum för sin verksamhet.
Med de möjligheter, som nu stå denna verksamhet till buds, är det enligt vår
mening svårt att komma mycket längre och att råda bot på vissa missförhållanden
som förefinnas i olika avseenden. Vi ha pekat på olikheten i fråga
örn taxorna och på åtskilliga andra spörsmål, där olikheterna äro så stora att
befolkningen i olika delar av landet många gånger är missnöjd med det sätt,
varpå distributionen skötes och priserna regleras.

Sedan jag nu har sagt detta, ber jag att få övergå till vad statsutskottets
ordförande började sitt anförande med. Han sade att det är egendomligt, att
man i dessa tider vill omsätta en miljard kronor, vilket belopp det här skulle
vara fråga örn. Ja, skulle man döma av den lätthet med vilken riksdagen tidigare
har behandlat dessa miljardfrågor, så vore ju inte detta någonting för
riksdagen ovanligt! Nu skall jag emellertid inte alls missförstå herr Johansson.
Herr Johansson menar, att detta förstatligande skulle kosta ungefär en
miljard, och det är väl riktigt, men vi äro ju långt ifrån framme där och det
kräves en grundlig utredning innan tiden för detta har kommit.

Herr Johansson förvånade sig över att statsutskottet i fjol kunde så enhälligt
avstyrka utredningskravet, men i år delvis ansluta sig till detsamma. Enligt
min mening är detta inte alls någonting förvånande. Alla dessa synpunkter
och önskemål, som återfinnas i motioner och andra framställningar, ha för oss
redan tidigare varit mycket talande, men vi ha ansett att man måhända kunde
vila på hanen. I fjol ansågo vi att man kunde se tiden an, men i år ha vi
frågat oss, varför man inte skulle kunna taga upp dessa spörsmål och göra
en utredning av dem, precis såsom herr Johansson antydde, för att se i vad
mån kraven äro berättigade. Reservanten herr Johansson och majoriteten i
statsutskottet följas åt, jag höll på att säga, ungefär hela vägen. Vi äro överens
örn att det skall ske en utredning av alla dessa olika spörsmål för att se
i vad mån kraven äro berättigade, vad de olika möjligheterna väga o. s. v.
Men när vi ha kommit så långt som till denna punkt och vilja gå ett steg
vidare, stannar herr Johansson såsom gammal motståndare till allt tal örn förstatligande.
Kammaren känner ju alltför väl herr Johanssons inställning till
exempelvis förstatligandet av de enskilda järnvägarna, och här är han en
representant som står lika säkert i dag som tidigare.

Herr Johansson frågade mig, hur jag såsom representant för Malmö stad
kan vara med örn ett förstatligande av landets kraftförsörjning. Jag skall strax
svara på den frågan, men innan dess vill jag betona, att medan herr Johansson
önskar en utredning, liksom vi, beträffande de näraliggande spörsmålen, så
vilja vi gå ett steg längre. Vi anse att det är omöjligt att komma till rätta med
förhållandena på kraftförsörjningens område, örn inte staten kan hålla denna
sak i sin egen hand. Enligt vår mening måste ett förstatligande ske, i den
mån så visar sig behövligt.

Så undrade herr Johansson hur jag såsom representant för Malmö stad kan
vara med på ett förstatligande, eftersom Malmö stad tillsammans med en del
andra skånska städer äger Sydkraft. Ja, jag är alldeles övertygad örn att
såväl Malmö som de andra städerna i Skåne, vilka äga aktiemajoriteten i
detta bolag, inte lia någonting emot att anpassa sig efter det allmänna, i den
mån detta är behövligt, för att göra distribution och produktion bättre och
förnämligare samt för den stora allmänheten mera tilltalande med hänsyn till

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
priser o. s. v. Jag tror således inte att städerna, som lia hunnit så mycket
längre på detta område, komma att göra några invändningar mot att anpassa
sig efter det allmänna intresset i landet.

Sedan har det ju sagts, av herr Sundberg tror jag, att en utredning i denna
tid möter stora svårigheter. Vattenfallsstyrelsen är också inne på detta och
säger, att beredskapstjänst och dylikt kommer att inverka på möjligheten att
ställa sakkunniga krafter till utredningsmännens förfogande. Men vi lia ju
inte heller krävt, att denna utredning skall ligga på bordet till nästa år. Vi
ha inte uttalat oss om den saken. Örn vattenfallsstyrelsen skulle ha svårigheter
därvidlag, får man väl försöka anpassa sig därefter, så att vattenfallsstyrelsens
arbeten icke komma att bli försummade eller åsidosatta.

Vi äro således ense i fråga örn de näraliggande spörsmålen, men ha blivit
oense om fortsättningen, d. v. s. i vilken mån ett förstatligande är behövligt.
Eftersom herr Johansson så starkt har tryckt på faran av ett förstatligande,
skall jag be att få göra kammaren uppmärksam på ett avsnitt av utskottets
utlåtande å sid. 7, där det heter:

»Motionärerna ha ifrågasatt, att ett förstatligande av produktionen och
distributionen av elektrisk energi bör äga rum i den mån så visar sig nödvändigt
för uppnående av större planmässighet. Utan att underskatta de
erinringar, som av vattenfallsstyrelsen och kommerskollegium riktats mot motionärernas
framställning, vill utskottet uttala sin anslutning till det med
motionerna angivna syftet, nämligen att uppnå en mera enhetlig ledning av
landetsjkraftförsörjning samt därvid också i den mån så visar sig nödvändigt
ett förstatligande av hithörande produktion och distribution.»

Detta är således sagt så försiktigt som det överhuvud taget är möjligt, och
vi ha inte heller, såsom jag förut har nämnt, begärt att det hela skall vara
färdigt till någon bestämd dag.

Jag vill också framhålla att vi se en fara i den spekulation på vattenkraftens
område, som pågår i Norrland. Herr Johansson var inte alls inne på det spörsmålet,
och det berördes inte heller av de andra talarna. Men det är med vattenfallen
i Norrland ungefär som det var med tomterna i städerna omkring 1908
och ett tiotal år därefter. De växlade ägare en fem sex gånger innan man
byggde, och hos varje ägare stannade ett visst tillägg, vilket gjorde, att de
människor, som kommo att bo på den tomten som hyresgäster, fingo betala
inte allenast hyran för huset utan också alla de vinster, som hade stannat i
de enskilda säljarnas händer.

Vi träffa ett liknande spörsmål här. Vattenfallsstyrelsen är också inne på
den saken. Vattenfallsstyrelsen säger nämligen (utskottsutlåtandets sista stycke
sid. 4) : »I det sammanhanget må emellertid påtalas den spekulation med outbyggd
vattenkraft, som bedrives på vissa håll. Örn vattenfallen byta ägare
flera gånger och varje gång med pålägg av försäljningsvinsten, måste kraften
så småningom bli fördyrad för förbrukarna.» Det är också en sak, som jag ber
de ärade reservanterna observera, och det är en mycket viktig sak. Jag tror,
att örn man skall komma någon vart med dessa spekulationer, så får allt
staten ha det hela i sin hand och vidtaga de åtgärder, som äro behövliga.

Jag skulle således helt enkelt kunna begränsa mig till dessa ord. Vi vilja
lia en större planmässighet i denna produktion. Vi tro inte såsom herr Johansson,
att produktionen därför, att man nu talar om en utredning och ett förstatligande,
skall avstanna. Jag tror, att herr Johansson i det fallet blivit påverkad
av sin principiella inställning till hela spörsmålet. Jag tror inte, att man kan
och vill låta de krafter avstanna, som äro i rörelse i Norrland för att skaffa
elektrisk kraft. Därför skulle jag tro, att det är det klokaste, örn riksdagen i dag

Första kammarens protokoll 10J/2. Nr 17. 2

Xr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi ni. m. (Forts.)
fattar beslut i enlighet med utskottsmajoritetens förslag. Därför skall jag be,
herr talman, att få yrka bifall till detta.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag har det intrycket, att denna
motion framkommit under påverkan av nu rådande svåra förhållanden beträffande
belysning och kraft. Läget är ju sådant, att det är svårigheter att förse
landet med brännoljor, och det är svårigheter också i fråga örn kraftändamål.
Detta gör, att man nu ser med större intresse på en fråga som denna än man
eljest skulle göra. Jag är tämligen övertygad om att ifall inte denna kris hade
varit, så hade motionen kanske inte kommit fram, och jag menar därför,
att denna fråga inte bör behandlas under intrycket av den nu rådande krissituationen,
utan under förutsättning av de normala förhållanden, som vi väl få
hoppas så småningom skola återkomma.

Då, frågar man sig: föreligger här under normala förhållanden ett behov av
statsingripande? Det har ju nu från alla håll vitsordats, hurusom distributionen
av elektrisk kraft gått enormt framåt, och det ser man av den befintliga
statistiken på detta område. Den har gått framåt med en fart efter förra
världskriget, som är ofantligt mycket snabbare än man tidigare kunnat beräkna.
Det är både staten och enskilda producenter, som ha fyllt behovet under
denna tid, och jag är livligt övertygad örn att därest denna utveckling får
fortgå, kommer den att leda till ett ökat utbyggande av våra vattenfall och
även till en sund och ekonomiskt lämpligt avvägd distribution av kraft.

Min erfarenhet är den, att de enskilda intressenterna ha fyllt behovet på
många håll i landet i glest bebyggda trakter, där staten inte under en nära
framtid skulle ha givit sig in på detta. Jag har en livlig erfarenhet av det
beträffande min egen bygd. Under förra världskriget utbyggdes där mellan
20 och 30 små kraftverk. De ha vart och ett sitt distributionsområde, men
konsumtionen ökades så småningom undan för undan, och det visade sig, att
de inte kunde fylla behovet. Detta föranledde ett samarbete mellan de här
kraftverken — vid den tidpunkten voro de 24 till antalet -— och statens kraftverk
i Trollhättan. Genom detta samarbete har man ernått, att dessa glest bebyggda
trakter tidigt blevo elektrifierade. Och man kan nu från dessa kraftverk
åtaga sig hur mycken energileverans som helst därför, att man har samköming
mellan kraftverken och med Trollhättan. Detta har föranlett, att den
s. k. sekundakraft, som kan produceras vid dessa små kraftverk, också kan
uttagas och bli använd såsom primakraft. Man kan åtaga sig hur mycket
som helst, och därigenom får man användning för hela sin kraftproduktion.
Jag är livligt övertygad örn att om staten varit ensam distributör av elektrisk
energi, skulle detta aldrig ha kunnat åstadkommas. Under tiden därefter har
ju denna utveckling — samarbete mellan staten och enskilda kraftverk •— utvecklats
i stor omfattning. Den försiggår nu mer och mer. Vi kunna ju tänka
på det samarbete som förekommer mellan Sydsvenska, som tidigare varit på
tal här i dag, och statens kraftverk. För närvarande pågår ett utbyggande av
vattenkraften i Nissan, och där skall det nu bli samköming mellan de stora
kraftverken och alla de kraftverk, som finnas i Nissans nedre lopp. Detta gör,
att man får behovet utfyllt på ett utomordentligt värdefullt och förtjänstfullt
sätt, och genom denna samköming kommer också kraftproduktionen att okas,
så att man av rena konkurrensskäl ävensom bärighetsskäl för kraftverken
kommer att sänka taxorna för distributionen, ty det är ju ofantligt mycket
mer värdefullt, att man får användning för den elektriska kraften än att den
skall gå till spillo.

Jagnar sålunda livligt övertygad örn att man genom ett bifall till motionen
inte når det syftemål, som motionärerna avse, utan man når det målet myc -

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Ang. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
ket säkrare genom att gå fram såsom man tidigare gjort och söka etablera samarbete
mellan statens och de enskilda kraftverken och även mellan de enskilda
kraftverken sinsemellan, så att hela kraftförsörjningsproblemet på det sättet
ordnas enhetligt. Därigenom kan också den ojämna avrinningen inom våra
vattendrag utnyttjas och fördelas över landet på ett lämpligt sätt, så att de
delar, som vid ett visst tillfälle ha brist på kraft, kunna få sådan från andra
delar av landet och tvärtom. Därigenom når man det bästa möjliga resultatet.

Beträffande frågan örn förstatligandet av de enskilda järnvägarna och den
jämförelse, som är gjord i det avseendet, vill jag erinra om att jag nar ledamot
i den kommitté, som framkom med förslaget angående förstatligande av
de enskilda järnvägarna. Oell jag är livligt övertygad örn att detta var en
lämplig och riktig åtgärd, men det är en helt annan sak. När det gäller statens
järnvägar, så är det ju fråga örn tariffer på olika banor. Det gäller varudistribution
och vår samfärdsel överhuvud taget. Det är olika tariffer, olika
zonberäkning, olika vägar för varutransporter och allt detta, som behöver rationaliseras
för att man skall komma fram till ett enhetligt och lämpligt resultat.
De behoven föreligga inte alls här på det sättet, som de göra beträffande
statens järnvägar, därför att här kan ju staten ingripa och verka reglerande i
alla fall trots det förhållandet att en del kraftverk befinna sig i enskild ägo.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till min med fleras
reservation.

Herr Heiding: Herr talman! Man har svårt att förstå det motstånd, som
reses, och den rädsla, som yppar sig inför denna utredning, som här begäres.
Kan ordet »förstatligande» vara så farofyllt, att det skall målas med så svarta
färger, som man vill göra här i dag? Utskottet har ju endast ifrågasatt, att
ett förstatligande av produktion och distribution av elektrisk energi bör äga
rum i den mån det visar sig nödvändigt för uppnåendet av större ulanmässighet.
I utskottets kläm yrkas, att riksdagen i anledning av motionerna hos
Kungl. Majit måtte hemställa örn utredning rörande möjligheterna att genom
statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt
den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft. Klämmarna äro
precis desamma, utskottets och reservanternas, med undantag för att i den
reservation, som är avgiven av herrar Johansson och Danielsson, man strukit
orden »genom statens medverkan». Det är just de orden, som nämnda..reservanter
ha varit så rädda för, men vi ha i utskottet ansett, att det är så mångå
andra frågor, som behöva ordnas. Ett förstatligande avses endast i den mån
det skulle visa sig nödvändigt. Att mera planmässigt än hittills trygga landets
försörjning med elektrisk kraft — det är väl ingen, som borde motsätta sig
detta. Jag tycker, att talet om socialisering av vattenkraften är i detta fall
ett försök att få fram en skrämmande bild av det hela. Det är ju klart, att
när man går in för en utredning, så är det många olika spörsmål, som behöva
utredas, och man bör inte haka upp sig på detta ord »förstatligande», som reservanterna
tyckas göra här i dag.

Visserligen kunna vattenfallen räknas som med jord och skog jämförbara
naturtillgångar, men beträffande vattenfallen är det i alla fall något olika.
De senare äro inte så jämnt fördelade över hela landet, och den kraft, som kan
uttagas, är av mycket varierande storleksgrad. Det är ju mycket stora vattenfall,
där man kan utvinna stora mängder elektrisk energi, men det finnes
också många mindre, där man endast kan taga ut små mängder. Emellertid
är det tydligt, att detta bör vara en fråga för hela landet. Således bör man
bedöma den i ett sammanhang. Lyse och kraft bör komma så många som möjligt
till godo. Uppe i Norrland, där det finnes värdefulla vattenfall, är det

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
många gånger så, att Jen befolkning, som bor intill dessa vattenfall, inte får
den kraft, som önskvärt vore.

Det hölls ett möte uppe i Östersund den 1 mars 1942, och där talades allmänt
örn att där rådde vissa missförhållanden. 1 det häfte, som jag Ilar här
i min hand, är det intaget ett par skrivelser från länsstyrelsen i Jämtlands
län, som äro ställda till Konungen. I den ena av dessa skrivelser säges bl. a.,
att »trots de 100-tals miljoner kilowattimmar, som komme att uttagas ur Indalsälven,
åtskilliga bygder, som vore belägna vid älven eller kring dess reglerade
källsjöar, saknade elektrisk belysning och ej heller hade utsikter att
med stöd av vattenlagen erhålla sådan eller elektrisk kraft för jordbrukets
behov utan att därför nedlägga kostnader och avgifter, som vida överstege
vederbörandes bärkraft». Detta har länsstyrelsen i jämtlands län sagt. Trots
att det finnes många vattenfall i närheten däruppe, så kan inte befolkningen
få kraft i den utsträckning, som vore önskvärd.

Även när det gäller taxor och pristariffer tror jag, att det behöver bli en
ändring. De böra göras mera likartade än vad nu är fallet. Även när det gäller
den spekulation i outbyggda vattenfall, som här framhölls av herr Johansson,
så är det klart, att där finnes mycket att göra för att få bättre förhållanden
till stånd. Det förekommer även en viss kedjehandel, och denna medför, att det
blir en kraftfördyring, som inte kan vara lämplig. En mera enhetlig ledning
skulle därvidlag kunna åstadkomma mycket, som vore till fördel för samtliga
konsumenter av elektrisk energi. Att få fullt enhetliga taxor anser jag nu för
min del inte är möjligt, men att få en bättre utjämning i detta fall, det tror
jag kan uppnås. Behovet av klara riktlinjer här ha vi också framhållit inom
utskottet. Önskvärdheten av en bättre kontroll över den allmänna kraftförsörjningen
_ har redan tidigare vitsordats av den år 1917 tillsatta elektrifieringskommittén.
Den säger i sitt 1923 avgivna betänkande, att det borde tillsättas
ett permanent råd, som skulle kunna syssla med de här frågorna. Och
det är klart, att ett sådant råd skulle kunna uträtta en hel del.

Utskottets ärade ordförande framhöll, att både kommerskollegium och vattenfallsstyrelsen
hade avstyrkt dessa motioner, och därför skulle det inte vara
lämpligt att nu begära en utredning. Vattenfallsstyrelsen har dock framhållit,
att missförhållanden förekomma i fråga örn kraftpriset. Styrelsen anförde vidare
förra året, att redan förekomsten av en statens prisregleringsnämnd för
elektrisk ström torde inverka reglerande, men framhöll tillika som ett önskemål,
att uppgifter rörande den enskilda kraften och distributionen borde insamlas
och publiceras.

o Ja, örn det sker ett sådant insamlande av uppgifter, som kommerskollegium
håller på med, så är det ju inte annat än bra, men man får säga, att det är
inte så säkert, att man vinner det önskade resultatet enbart med detta. Därför
är det tydligt, att en utredning angående de här förhållandena har möjligheter
att bättre kunna taga reda på de missförhållanden, som råda.

Utskottets ärade ordförande sade även, att det var till allmän förvåning, som
statsutskottet gick med på en utredning örn förstatligande. Ja, detta ord »förstatligande»
framhölls i herr Johanssons anförande flera gånger, och jag får
säga, att jag måste uttala min förvåning över, att man endast håller sig till
detta enda ord, när det finnes så mycket annat, som behöver utredas. Därför
tycker jag, att man inte skall göra gällande, att här gäller det att sätta i gång
med en stor socialiseringsnämnd. Ja, jag vet inte, örn en blivande utredning
behöver göra skäl för detta namn, utan man kan ju kalla den för en kommitté
eller något annat.

Att en sådan utredning som den här föreslagna skulle verka produktionshämmande,
det kan jag inte heller förstå. Örn en utredning kommer till stånd,

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Ang. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
så går väl ändå allting sin gilla gång. Den utredningen kan i vissa delar taga
både ett och två år eller kanske mer -— jag vet inte hur länge — och inte
behöver den under tiden verka hämmande på produktionen.

Sedan frågades det, örn utskottsmajoriteten ansåg, att utredningen skulle
gälla att förstatliga alla företag. Ja, det får väl den blivande utredningen
yttra sig om, och då får man taga ställning till de olika synpunkter, som
den kommer fram med. Utredningen bör bli förutsättningslös, med syfte att
se till, att man får mera enhetliga taxor och en jämnare fördelning av det
hela.

Det är icke riktigt att säga, att detta skulle behöva bli en skattekälla. Det
ligger nu inte så till beträffande den elektriska kraften. Detta är säkerligen
endast ett skrämskott, när det gäller att få fram motiv för ett avslag.

Det har sagts, att man borde vänta med att utreda denna fråga till dess
det blir mera normala förhållanden och att man inte skall sätta i gång en
utredning under intrycket av de tider, som nu äro rådande. Men jag kan inte
förstå, att det skulle vara något att vänta med. Det är ju klart, att man bör
så fort som möjligt komma fram med de förslag, som här åsyftas. Det är så
många olika spörsmål, vilka, som här förut framhållits, behöva utredas, så att
man bör se det hela i ett sammanhang och framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda.

Herr talman, jag ber med vad jag sagt att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Gärde: Herr talman! Man kan vara fullt ense med utskottet, då det
uttrycker som ett önskemål att trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens
försörjning med elektrisk kraft. Frågan är givetvis på vilka vägar
man bäst skall trygga detta syfte och vinna detta mål. Man kan inte bortse
från att utskottets utlåtande, såsom det är upplagt i den delen, är av en mycket
stor principiell räckvidd.

Jag har under min sysselsättning med uppgifter i statens tjänst under många
år haft befattning med vattenlagstiftningen, och även som vattenrättsdomare
har jag kommit dessa spörsmål ganska nära in på livet. Det må därför vara
mig tillåtet att framhålla några synpunkter på denna angelägenhet.

Frågan örn statens och det enskilda initiativets förhållande till varandra i
avseende å utnyttjandet av vårt lands vattenkraft var under årtiondena före vår
vattenlagstiftnings tillkomst 1918 föremål för ingående diskussioner och överläggningar.
Å ena sidan framfördes en, man kan säga, politisk linje, som gick
ut på, att vattenkraften borde förstatligas, socialiseras, så att man på den
punkten komme i överensstämmelse med vad förhållandet är i åtskilliga andra
länder. Å andra sidan anfördes, att vår vattenrätt vilar sedan uråldriga tider
på andra grundvalar än vad som är fallet i en del av de stora kulturländerna,
och att det för oss gällde att bygga vidare på dessa grundvalar. Givetvis måste
härvid, som också alltid har varit fallet i svensk vattenrätt, de allmänna intressena
tillerkännas en central plats och ett mycket stort utrymme, men å andra
sidan ansåg man, att detta kunde ske genom en begränsning av den enskildes
rätt, örn än icke på det sättet, att den enskildes rätt helt och hållet avskaffades.
Man kom på detta sätt fram till något, som redan har kallats det svenska systemet,
som kännetecknas av en fri tävlan och samverkan mellan det privata och
det statliga initiativet. Under detta system har nu vår vattenkraft utbyggts,
och under de tvenne sista decennierna har detta tagit särskilt stark fart med
stöd av den lagstiftning, som tillkom 1918.

Jag tror inte, att någon, som har kännedom örn utvecklingen av vår vattenkraftsindustri
och vår kraftdistribution under denna tid, kan förneka, att det

Xr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
var en lycklig linje, som riksdagen 1918 valde, och jag tror, att om vi nu i denna
tid, då bränslebrist och annan brist gör sig starkt gällande, i stort sett kunnat
på ett tillfredsställande sätt klara upp vår kraftförsörjning, så är det tack vare
detta svenska system, som kännetecknas av samverkan mellan det statliga och
det enskilda initiativet. Det enskilda initiativet har ingen möjlighet att slå ut
det statliga. Staten har sitt organ, vattenfallsstyrelsen, och sin kraftpolitik.
Men det statliga organet har heller ingen möjlighet att frigöra sig från det enskilda
initiativet som en kanske besvärlig konkurrent, utan de måste i inbördes
tävlan söka nå för landet i dess helhet bästa möjliga resultat. Det är på detta
sätt, som jag tror, att vi ha lyckats i så stor utsträckning som fallet varit intressera
kapitalet för denna verksamhet, vattenfallens utbyggande och kraftens
distribution. Man måste ju alltid komma ihåg. att på detta område är det
viktigaste av allt det produktiva intresset, intresset av att vattenkraften blir
utbyggd. Givetvis har det allmänna intresset här en mycket stark uppgift att
fylla, en mycket stark ställning att tillvarataga. För att avlägsna missförhållanden
och åstadkomma utjämning mellan de stridiga intressena i olika situationer
på detta område måste givetvis staten alltid utöva en mycket stark
kontroll. Men att denna kontroll skulle speciellt på det här området ■— i olikhet
mot vad som alltid iakttagits på andra livets områden — förutsätta, att det
enskilda initiativet helt och hållet utslås, det förefaller mig vara en alldeles
oriktig slutsats. Man vet, vad man har på detta område, och man vet, vilka
resultat som detta system verkligen har kunnat frambringa. Vattenfallsstyrelsen,
statens egen institution på detta område, har ju också på ett mycket
kraftigt sätt vitsordat de lyckliga förhållandena i detta avseende.

En utredning på detta område måste givetvis ges en mycket stor omfattning.
Den kan inte inskränka sig till vissa praktiska frågor örn taxor och därmed
sammanhängande spörsmål, utan såvitt jag kan se, måste den gå in även på
grundvalarna för vår vattenrätt, den enskilda äganderätten till vattenkraften,
ty man kan aldrig isolera frågan örn den elektriska kraftens distribution från
frågan örn dess produktion och alltså frågan örn äganderätten till kraftkällorna.

På detta område kommer denna utredning att bringa rättsliga spörsmål av
mycket svårbedömlig och ömtålig beskaffenhet i brännpunkten. Såvitt jag
kan förstå, måste den också leda till en omarbetning av vår nu gällande vattenlagstiftning
i viktiga principiella delar.

Man kan då fråga sig, om något verkligen har inträffat, som ger anledning
till att igångsätta en utredning av denna såväl rättsligt som ekonomiskt sett
djupt ingripande beskaffenhet. Vattenfallsstyrelsen har lämnat ett svar på
denna fråga, då den som en sammanfattning av sitt yttrande säger: »Såsom
sammanfattning av det anförda vill vattenfallsstyrelsen framhålla, att de i
motionerna framställda önskemålen till stor del äro tillgodosedda i sådan omfattning,
att ytterligare utredning icke kan väntas åstadkomma någon förbättring.
I andra avseenden gälla önskemålen frågor på lång sikt, vilkas behandling
icke kan undanröja de just förhandenvarande besvärligheterna —- vare sig
det av vatten- och bränslebrist vållade mindre trångmålet för hela kraftförsörjningen
eller de speciella svårigheterna för den återstående landsbygdselektrifieringen
—- och rörande vilka utredning helst bör ske under mera normala
förhållanden än de förhandenvarande. Det skulle bereda stora svårigheter
att nu starta en ny elektrifieringskommitté för behandlingen av de i motiorerna
berörda, omfattande ärendena med den knappa tillgång på sakkunnig personal,
som nu råder.» Jag vill härtill lägga, att utredningen, såvitt jag förstår,
också måste gå in på mycket invecklade och ömtåliga rättsliga spörsmål.

Man har sagt, att för ett förstatligande av vattenkraften talar särskilt den
spekulation i vattenfall, som nu förekommer. Jag undrar, på vilket område det
inte i en tid som den nuvarande förekommer spekulation. Det förekommer sådan

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Ang. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
med jordbruksfastigheter oell litet av varje. Men att förekomsten av en sådan
spekulation skulle kunna anföras som skäl för att föremålet för spekulationen
utan vidare förstatligas, har jag svårt att kunna förstå. Givetvis bör staten
ingripa mot allt osunt, som förekommer inom näringslivet och även inom vattenkraftdistributionen,
samt se till, att de allmänna intressena komma till sin
rätt, men härför stå otvivelaktigt andra och lämpligare medel staten till buds
än ett förstatligande av produktionskällorna.

Jag kan alltså, herr talman, icke ansluta mig till utskottets utredningsyrkande
på denna punkt. Givetvis har jag däremot mindre betänkligheter mot den
första reservationen, där det yrkas, att riksdagen måtte hemställa »örn utredning
rörande möjligheterna att mera planmässigt än hittills trygga landets och
särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft». Den uppgiften
bör givetvis alltid åvila statsmakterna, och örn något brister i denna
planmässighet, är det ingenting att invända mot att en utredning av detta
slag kommer till stånd.

Skulle den första reservationen icke bifallas, kommer jag att ansluta mig
till reservationen nr 2.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag delar herr Nilssons uppfattning, att
denna motion sannolikt har kommit till, därför att man just nu under krisen
känner bristen på t. ex. belysningskraft och drivkraft, som man inte kan åstadkomma
med brännoljor o. d. Jag delar också hans uppfattning, att det är en
illusion att bygga stora förhoppningar på att denna utredning skall lätta dessa
bekymmer. För det första måste utredningen helt naturligt kräva mycket lång
tid, och för det andra kräves det —• örn den leder till det resultatet, att man
skall utbygga mer vattenkraft — för utbyggnaden material, framför allt
järn, stål och koppar, på vilka vi ha en rätt betydande brist. Därför tror jag
inte, att det under kristiden kan ske någon större utbyggnad. Ser man på
problemet från kristidssynpunkt, står man mellan två alternativ båda ledsamma:
antingen att bygga med relativt liten planmässighet och kanske med
kristidsmaterial, eller att få det mycket dyrt. Och det blir en kostnad, som
folk sedan får svida för och som kan vara mycket besvärlig.

Jag har liksom herr Nilsson en erfarenhet av den utbyggnad, som skedde
under förra världskriget. Jag har lett förhandlingar för att försöka få en
överenskommelse mellan en större leverantör och fyra distributionsföreningar.
Dessa företedde praktiskt taget alla grader av besvärlighet. En hade byggt
sin anläggning för ett tillfälligt behov av kristidskaraktär. Den hade gjort
sina ledningar av kristidsmaterial och fick plocka ned dem. Den fick sina affärer
fullkomligt fördärvade, och det blev ledsamheter för de ursprungliga intressenterna.
I motsats till denna fanns det en äldre förening, som passat på
att betala hela sin skuld när — som en delägare sade — kronan var värd en
25-öring. Den föreningen hade det utomordentligt bra. Somliga av dem, som
skulle kunna ha haft nytta av dessa olika föreningar, kunde inte få komma
med. Sådant kan man kanske komma till rätta med, om man kräver, att alla
distributionsföretag skola vara öppna. Andra fingo betala 4—5 gånger så
mycket för kraften, örn de ville vara med, som de, som bodde på andra sidan
gränsen och kunde dra nytta av de lyckligare grundade distributionsföreningarna.
I regel torde erfarenheterna från förra världskrigets tid mera likna mina
än de av herr Nilsson skildrade.

Jag menar därför, att detta är en fråga, som gäller framtiden i högre grad
än nuet. Nuets bekymmer lättas inte väsentligt. Och jag tror också, att det är
en illusion, örn man tror, att man med vattenkraft skall kunna helt ersätta import
av fossilt bränsle. Vattenfallsstyrelsen har i förbigående omnämnt, att man

24 Nr 17. Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
har vissa ångkraftanläggningar, där värme för andra ändamål är huvudsaken
och elär man tar ut elektrisk energi som biprodukt. Där kan man få en kilowattimme
av ett kvarts kg kol eller — såvitt jag vet -— ännu mindre. Men vid
en vanlig ånganläggning enbart för kraftproduktion, som är fullt modern, går
det åt ungefär 3/4 kg, och på dem, som äro mycket förnäma och dyra men något
föråldrade, går det åt ett kg kol för att alstra en kilowattimme. Jag menar,
att det är en illusion att tro, att man skall kunna helt ersätta användningen av
utländskt bränsle eller bränsle överhuvud taget för kraftproduktion med elektrisk
kraft ur våra vattenfall. Det vore detsamma som att säga, att man skall
förbjuda den mest ekonomiska användningen av utländskt bränsle, som kan
komma i fråga.

Men jag skulle vilja se detta mera som ett problem för den tid, som kommer
efter kriget. Jag hoppas visserligen, att mina farhågor skola visa sig ogrundade,
men vi få väl i alla fall räkna med att vi då få att göra med någonting,
som kallas för fredskris, och denna fredskris kommer säkerligen att karakteriseras
av svårigheten att finna nyttiga arbetsobjekt för den arbetskraft, som
blir ledig ifrån det myckna krigsbetonade arbete, som nu pågår. Där tror jag
det skulle vara mycket viktigt, örn man hade gjort upp planer för en utbyggnad
av vår vattenkraft i större skala, så att man där kunde låta eljest ledig
arbetskraft göra verkligt produktivt arbete i det gemensammas tjänst.

Herr Gärde illustrerade detta behov också därmed, att han talade örn att
vår lagstiftning är ytterligt tillkrånglad på detta område. Jag uppfattade
åtminstone en detalj i hans anförande så. Det var alltså mycket ömtåliga rättsförhållanden,
man där rörde sig med, och därför har vår vattenrätt blivit så tillkrånglad
som den nu är. Jag skulle kunna tala örn ett par fall, som inträffat
i en trakt, vilken vi båda på grund av olika omständigheter känna rätt väl.
Jag har varit med örn att försöka för en kommuns räkning köpa ett vattenfall.
Ingen människa visste, vem som ägde det, fast en person, som nu uppträdde
som säljare, hade enligt sin mening hederligt köpt och betalat det. Det
hade vid skifte någon gång på 1860-talet lagts ut som impediment. Det skulle
ha hehövts en lång rättegång för att reda ut äganderätten, och vi vågade överhuvud
taget inte köpa fallet, även örn vi mycket gärna ville ha det.

De mångå bilder vi ha sett i papperen om planläggningen av Vänerns reglering
illustrera ju också, hur besvärliga sådana vattenmål äro. Om man skall
lita till enskild företagsamhet och vår nuvarande vattenrätt, kräves det utomordentligt
långa förberedelser. När vattenfallsstyrelsen står som en part jämställd
med en kommun eller en enskild köpare, blir det inte väsentligt kortare
för den. Jag menar, att man där nog bör söka komma fram på ungefär samma
sätt som man nu gör, då det gäller att lägga en nödvändig väg. Det får skapas
ett slags expropriationsinstitut, som gör det möjligt att låta tvister om
äganderätter o. d. skjutas undan. De få inte stå hindrande i vägen för en utveckling,
som allmänt anses som gagnelig.

_ Detta är således en omständighet, mina herrar, som gör, att denna utredning
måste bli rätt långvarig.

Jag känner inte till de där 24 elektriska kraftanläggningarna, som herr
Nilsson talade örn, men jag undrar örn man inte, när man tittar på dem efteråt,
kan säga, att de skulle ha blivit bättre gjorda, örn hela utbyggnaden skett i
en regi. Detta är naturligtvis inget klander mot dem, som drivit arbetet. De
gjorde sannolikt så gott de kunde och vad tidsförhållandena medgåvo, men
jag skulle tro, att en planläggning av vattenförsörjningen blir bäst, örn den
kan avse ett större område. Då man som sagt dessutom vet, att även de tekniska
förberedelserna ta lång tid, menar jag, att om en utbyggnad av vår vattenkraft
skall få betydelse till lindrande av fredskrisens verkningar, måste

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Ang. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
den vara planerad i mycket god tid, och det är ingen dag för tidigt att börja
med en sådan utredning.

Sedan kommer man till frågan, huruvida man bör lämna rum för möjligheten,
att staten tar hand om och effektivt leder detta arbete, eller örn man principiellt
skall förhindra det. Ty såvitt jag förstår, är skillnaden här den, att majoriteten
säger ifrån, att det är önskvärt, att det undersökes, huruvida staten
bör ta hand örn detta eller icke, under det man på andra håll och särskilt bland
anhängarna av den sista reservationen anser det förkastligt att överhuvud
taget låta staten få ett finger med i spelet.

Det skulle förvåna mig, örn inte herr Nilsson kan bekräfta, att till det kontrakt,
som dessa 24 lyckade vattenfallsföretag träffat med vattenfallsstyrelsen,
är en karta vidhäftad, som säger, att inom det och det området får man sälja,
och det får man inte gå utanför. I de fall, som jag känner till, har man just en
sådan anordning. Det skapas sålunda monopol på vissa områden, inom vilka
det ena eller det andra distributions företaget får arbeta. Vattenfallsstyrelsen
försöker naturligtvis få ledningsnätet så rationellt som möjligt, men det är
självklart, att om det finns ett privat företag, som har mycket god ekonomi,
och man försöker slå ihop det med ett, som har dålig ekonomi, så stöter man
på svårigheter, vilka äro välkända från alla andra därmed jämförliga företag.
Då kommer man på ena sidan örn gränsen att få en taxetyp, som till att börja
med är betydligt högre än den man har på andra sidan gränsen, där man har
ett bättre funtat distributionsföretag. Vidare ha vi en mycket växlande mängd
av taxetyper, som lia använts, delvis i rent propagandasyfte. Ett företag, som
börjar, har i regel en kapacitet, som inte med detsamma kan komma till den
bästa användning. Då försöker det göra propaganda för att få användning för
sin över skottsenergi. Man erbjuder ett fördelaktigt pris örn t. ex. 1/4 öre per
kilowattimme, för att strömmen skall ledas in i en ångpanna och på det sättet
utnyttjas för uppvärmningsändamål. Men så snart företaget inte behöver detta,
upphör helt enkelt den taxetypen.

Jag tror, att förhållandena på detta område nu äro beskaffade på ungefär
samma sätt som förhållandena voro t. ex. i telefonväsendets barndom •— men
kanske inte i ett avseende: här finns ju inte samma intresse att komma i omedelbar
förbindelse från ett distrikt till ett annat som beträffande de olika telefonområdena.
Men i stort sett är det detsamma, och jag tror, mina herrar, att
erfarenheten säger oss, att det inte var någon olycka, att under borgerlig ledning
vårt telefonväsende förstatligades. Jag tror inte, att det behöver bli någon
olycka, örn man verkligen i en utredning sådan som denna tänker på att
staten skall tillförsäkras en så effektiv ledning, att man relativt lätt kan undanröja
hinder, som nu på grund av rättsliga förhållanden eller dylikt ligga i
vägen för en relativt snabb utveckling, och så att man kan utnyttja detta till
mötande av fredskrisens svårigheter.

Jag önskar således denna utredning, örn den kommer till, ali lycka och kommer
därför att rösta för majoritetens förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Herr Johan Nilsson trodde
väl, att han riktade en allvarlig anmärkning mot mig, när han påstod, att jag
i dag står kvar vid en principiell linje, som jag tidigare förfäktat, när det har
gällt äganderättsspörsmål av denna natur. Jag tar inte alls detta såsom en anmärkning,
jag tar det såsom ett beröm. Jag står verkligen på en principiellt
klar linje, när det gäller äganderättens problem, och det berättigade i denna
linje styrktes nyss av herr Björnsson, som sade, att äganderätten inte får stå
såsom ett hinder i vägen för ett förstatligande. Denna min principiella linje
hindrar inte, att jag kan vara tillmötesgående och säga, att det inom det en -

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Ang. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
skilda initiativets berättigade område kan behöva göras förbättringar, organisationsförändringar
och påbyggnader, som kunna vara till samhällets gagn.
Detta tillmötesgående har jag visat i den av mig avgivna reservationen i den
nu föreliggande frågan.

Herr Johan Nilsson har också en klar principiell linje, så i det avseendet äro
vi ju varandra lika. Herr Johan Nilsson var emellertid på min linje förra året,
när statsutskottet enhälligt avstyrkte de föreliggande motionerna i detta ämne.
I år har herr Johan Nilsson kommit på den andra sidan. Jag förstår den ståndpunkten.
Jag förstår överhuvud taget, att när ett borgerligt parti som bondeförbundet
så energiskt som i fjol och nu i år ovillkorligen vill hävda ett socialiseringssträvande
av denna omfattning, då kan inte ett parti, som har socialiseringen
på sitt program, stå emot ett sådant erbjudande.

Herr Heiding höll ett anförande och tycktes inte ha observerat, att nästan
allt vad han talade örn utom förstatligandet ju är upptaget i min reservation
till förmån för en utredning. I denna står också nämnt örn spekulationen, och
jag har tagit upp frågan örn den kedjehandel, som bedrives på detta område.
Men herr Heiding ville bestrida mitt påstående, att enbart tillkomsten av en
statlig utredningskommitté med denna uppgift skulle verka produktionshämmande.
Jag undrar, örn inte många, som kanske eljest äro beredda att nedlägga
kapital i tillkomsten av för produktion och distribution nödiga anläggningar,
känna en viss tvekan inför den omständigheten, att staten med detta direktiv
örn ett förstatligande satt i gång denna utredning. De veta inte, om de komma
att få bedriva sin verksamhet, så att kapitalet blir räntabelt. De veta inte, örn
ett förstatligande kommer till stånd, hur stor inlösensumman skall bli och i vilket
förhållande den kommer att stå till det i företaget nedlagda kapitalet. Jag
kan inte förstå annat än att åtgärder av detta slag måste dämpa den enskilda
företagarlusten och således indirekt bli produktionshämmande.

Herr Verner Andersson påstår, att vi, som vilja motsätta oss denna utredning
om förstatligande, göra detta endast på grund av gamla fördomar, och så säger
han, att vi lia haft gagn av det förstatligande, som har skett av telegraf, telefon
och dylikt. Ja, herr Björnsson var inne på telefonen. Ett förstatligande
av telefonen har inte stött på sådana äganderättsliga och andra rättsproblem,
som herr Gärde nyss erinrade örn och som finnas på detta område. Och kan
man nu säga, att det endast är fördom att motsätta sig en socialisering, har
man så helt släppt sin gamla uppfattning, är ju steget inte så långt till förstatligande
av de återstående naturtillgångarna, jorden och skogen. Äro herrarna
beredda att också där ta steget fullt ut? Och örn en utredning kommer till
stånd örn ett förstatligande av stora delar av den svenska jorden, skulle inte
då, herr Heiding, initiativlusten för brukningen hämmas under utredningsarbetet?
Jag tror, att jag har fog för mitt påstående, att själva tillkomsten av denna
kommitté verkar produktionshämmande.

Jag har haft med detta spörsmål att göra under många dagar i statsutskottet
och dess fjärde avdelning, och där ha vi fått höra, hur trängande det är, att
det så snart som möjligt åstadkommes rättelser på en hel del områden: taxor,
distributionsnät, landsbygdens elektrifiering i olika delar och dylikt. Men nu
är det intressant att höra, att varje talare för utskottsförslaget, som har ordet,
understryker, att denna utredning kommer att ta lång tid. De första talade örn
några år, och herr Björnsson tog steget fullt ut och sade, att det är en utredning,
som tar sikte på en tidpunkt långt in i framtiden. Då kommer jag tillbaka
till vad jag sade i mitt första anförande. Min reservation tar sikte på att
utreda och örn möjligt avhjälpa de aktuella bristerna i systemet, under det att
den utredning, som statsutskottets majoritet föreslår, skall ställas långt på
framtiden. Därmed är det ju tydligt, att de aktuella spörsmålen för utskotts -

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
majorieten ha blivit en bisak. Förstatligandet har blivit huvudsaken i dagens
diskussion.

Jag trodde, att motionärerna och deras meningsfränder skulle ha velat vara
med örn ett gemensamt framgående på den väg, som jag anvisat i min reservation
och som huvudmotionären i denna kammare själv betecknade såsom positivt
inriktad. Jag trodde, att motionärerna där skulle ha beaktat en tillmötesgående
inställning och själva varit intresserade av att få till stånd en utredning,
som tog sikte på det aktuella och som kunde slutföras inom en kortare tid
och där sålunda resultat skulle kunna vinnas inom den närmaste tiden av den
framstöt, som har gjorts i detta ämne. Nej, det vill man inte. Nu vill man ha
utredningen större — man siktar nu inte på de dagsaktuella problemen, utan
man siktar långt in i framtiden. Det anger ju karaktären av detta utredningsuppdrag.

Jag har, herr talman, ingen anledning att ändra mitt yrkande, utan yrkar
fortfarande avslag på statsutskottets hemställan och bifall till min reservation.

Herr Andersson, Verner: Herr talman! Det måste ha varit en farlig motion,
som vi väckt, eftersom man ansett sig böra både i pressen och här i riksdagen
frammana det gamla socialiseringsspöket för att få bukt med den. Jag skulle
dock knappast tro att så många människor skulle ta illa vid sig, örn det.möjligen
skulle bli en utvidgning av statsdriften i fråga örn kraftproduktionen
— jag säger utvidgning, ty staten svarar ju redan för en tredjedel av denna
produktion. Vi äro sålunda på god väg härvidlag.

Sedan är jag också på det klara med att dessa problem kunna ses på olika
sätt, beroende på under vilka förhållanden man i det praktiska livet möter
dem. För dem, som lia sin erfarenhet från en storstad eller från en bruksledning,
där man på ett förmånligt sätt kan ordna sin kraftförsörjning, te sig
dessa problem på ett helt annat sätt än för oss ute på, ''landsbygden,, där man i
en liten elektrisk distributionsförening kanske fått stå sorn supplikant inför
det mäktiga kraftbolaget, när det gällt att teckna kontrakt för leveranser av
elektrisk energi. Läget blir åtskilligt annorlunda för dem, , som exempelvis i
likhet med mig bo endast några kilometer från södra Sveriges största kraftverk
och dock ha ett strömpris, som ligger betydligt över vad man för enskild
förbrukning får betala här i Stockholm. Och ändå måste Stockholm överföra
kraften åtskilliga tiotals mil, skulle jag tro.

Det har vidare antytts, att besparingen när det gäller kolimporten inte
skulle vara så mycket att räkna med. Men kan det inte tänkas, att framtiden
härvidlag kan föra med sig åtskilliga överraskningar? Skulle man inte kunna
ha anledning räkna med att de folk, som ha koltillgångarna inom sina områden,
med hänsyn till de statsfinansiella förhållandena kunna behöva ta mera
betalt för sina kol i framtiden med tanke på de ekonomiska svårigheter, som
man får att kämpa med? ilag skulle tro att man får räkna med sådana förhållanden
för framtiden.

Jag skall, herr talman, med detta endast be att få vidhålla mitt tidigare
yrkande.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! dag är herr .T. B. Johansson
mycket tacksam för att lian påminde örn långvarigheten av den utredning,
som vi här ha framfört krav om; han stödde sig på herr Björnssons uttalande,
att denna utredning kommer att draga många år. Jag blir då i tillfälle att upprepa
en sak, som jag gång på gång anfört i statsutskottet, nämligen att jag
förutsätter att kommunikationsministern, eller vem det nu blir som skall utse

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
denna kommitté, ger sådana direktiv, att utredningsarbetet så att säga delas
i två etapper, en avseende de närliggande spörsmålen och en avseende de mera
avlägset liggande. Därmed vederlägger jag också till punkt och pricka herr
J. B. Johanssons uppfattning om att de aktuella spörsmålen inte skulle intressera
oss. Det förvånar mig att han överhuvud taget kan säga någonting sådant
efter alla de försäkringar vi gjort örn att vi vilja se utredningen örn just de
aktuella spörsmålen så fort som möjligt på kammarens bord.

När herr J. B. Johansson förklarade, att han anser det vara en ära att stå
på den gamla ståndpunkten i fråga om äganderätten, skall jag visst inte förmena
honom den äran. Men jag tycker att man i detta fall bör följa med utvecklingen.
Örn herr Johansson eller jag äger stora jordområden, genom vilka
en älv går fram, så tycker jag att det är rim och reson i att vi böja oss för det
intresse, som samhället kan ha i detta sammanhang, och inte uteslutande känna
det så, som örn dessa vattenmassor vore någonting som vi skulle lia att göra
med såsom vi själva ville. Det förefaller mig att samhället här får ha ett ord
med i laget. Jag stod i fjol på den linje, som herr Johansson nu kallar för sin.
Jag ansåg, då att man kanske ett tåg skulle kunna vila på hanen, såsom jag
yttrade i ett föregående anförande. Men jag anser att de frågor, som här komma
fram, få allt större aktualitet. Och jag kan inte hjälpa att jag har den uppfattningen,
och den har för övrigt herr Johansson också beträffande en hel
del närliggande spörsmål, att om vi skola utreda denna fråga, så skola vi också
utreda den i hela dess vidd.

Jag begärde egentligen ordet i anledning av herr Gärdes yttrande, men han
blev delvis bemött av herr Björnsson. Jag kan emellertid få meddela, att jag
år 1919 eller 1920 hade tillfälle att under herr Gärdes ordförandeskap deltaga
i en kommitté, som just skulle yxa till några kapitel örn en vattenrättslag. Den
uppfattning jag fick av herr Gärde den gången var sådan, att jag var alldeles
övertygad örn att han i dag skulle kunna ansluta sig till ett utredningskrav
beträffande detta spörsmål. Vattenrättslagen är ju ingalunda någon lag, som
i allt respekterar den enskildes vilja. Den enskilde får böja sig ganska ordentligt
i en hel del fall för denna lag, som jag nu inte alls skall draga upp en
debatt örn och på det sättet gå utanför ämnet.

Herr Gärde yttrade, att även örn det förekommer spekulation, skall man
väl inte därför behöva tillgripa en sådan sak som ett förstatligande. Jag har
ju tidigare uttalat min uppfattning örn i vad män vi föreslå ett förstatligande.
Och det gäller inte endast denna detalj, utan också många andra. Hela denna
verksamhet med stat, kommun och enskilda såsom engagerade griper in i vartannat
på ett sådant sätt, att det förefaller mig vara på tiden att man i någon
mån klarar upp det hela.

Jag vet inte, örn jag förstod herr Björnsson rätt, men han var tydligen inne
på det resonemanget, att det var kristidsmaterial som vi nu skulle få använda,
ifall vi skulle utöka våra anläggningar. De anläggningar som nu göras äro väl
också avvägda med hänsyn till den materiel vi ha, och jag tror därför inte
att man för ögonblicket kan vinna så särskilt Hacket. Men man kan vinna i
framtiden. Jag känner mycket väl till den kristidsmateriel som måste användas
under förra världskriget och som man inte hade mycket glädje av. Mycket
av vad som då gjordes måste göras örn senare.

Jag har med detta endast velat säga, att man inte bör se spöken på ljusa
dagen, såsom herr Johansson gör i detta fall. Jag tror att utvecklingen i
själva verket bestämt har visat hän mot de linjer, som vi här visst inte alltför
starkt ha slagit fast, men i alla fall pekat på, likaväl som utvecklingen gått i
denna riktning vad beträffar telefon, järnvägar, post och sådant — man kan

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Ang. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
kanske till och med säga att den i ännu högre grad pekar i en sådan riktning,
då det gäller våra vattenfall.

Jag har därför inte någon anledning, herr talman, att ändra mitt yrkande.

Herr Gärde: Herr talman! Jag vill först säga några ord till herr Johan
Nilsson i Malmö.

Herr Nilsson frammanade bilden av en stor älv, omgiven på ömse sidor av
fruktbar och god jord. Varför skulle, frågade han, samhällsintresset inte kunna
lå sitt i avseende på denna älv och dess vattenkraft? Jo, visst skall samhällsintresset
ha sitt! Och samhällsintresset skall ha sitt inte bara med avseende
på älven, utan också med avseende på den goda jorden, som ligger på
ömse sidor örn älven. Men detta är i och för sig intet skäl att socialisera vare
sig jorden eller älven, därest man kan tillgodose samhällsintresset på annat sätt.
Samhällsintresset uppbäres inte bara av staten som företagare, utan av varje
enskild, som handlar i samhällets tjänst, såsom våra jordbrukare och våra näringsidkare,
och det är alls inte någon förutsättning för samhällsintressets tillgodoseende
att egendomen tillhör staten.

Herr Johan Nilsson uttalade vidare sin förvåning över att jag, som herr
Nilsson kände från ett tidigare arbete, som vi haft tillsammans, inte nu gått
på utskottets linje. Min uppfattning sedan dess har emellertid inte på något
sätt ändrats. Möjligen kan den omständigheten, att herr Nilsson fått en annan
uppfattning om mig den gången, bero på att det arbete vi hade tillsammans
gällde torrlägging av mark och dragande av kloakledningar, och jag bade inte
sä stor anledning att då utveckla mina grundsatser i fråga örn vattenkraftens
tillgodogörande. Jag har emellertid hela tiden haft samma uppfattning i detta
fall.

Jag skall vidare be att få säga några ord med anledning av herr Björnssons
inlägg. Herr Björnsson anförde två exempel, som skulle antyda behovet av en
utredning i fråga örn de rättsliga förhållandena. Det ena var ett av oss båda
känt fall, då det uppstod mycken tvist om vem som var ägare till ett vattenfall.
Jag måste göra gällande, att detta spörsmål ligger helt utanför den utredning,
varom här är fråga. Det tillhör möjligen lagberedningens utredning angående
jordabalken, men rör på intet sätt vattenlagstiftningen. Det andra fallet
var regleringen av Vänern. Herr Björnsson ville där att man skulle kunna få
ett snabbare förfarande till stånd, så att staten inte skulle behöva uppehållas i
sitt regleringsföretag på det sätt som skett. Men staten var ju där sökande till
regleringen och får då naturligen underkasta sig samma bestämmelser, som
om sökanden varit ett enskilt företag, ett bolag eller någon annan sammanslutning.
Att denna utredning måste taga lång tid och bli särskilt grundlig, berodde
ju på företagets stora omfattning och inte minst på det stora antal jordegendomar,
som äro belägna runt om Vänern. Menar nu herr Björnsson, att vattenfallsstyrelsen
i statens namn utan vidare skulle dämma upp Vänern och utsätta
alla dessa jordegendomar för översvämning utan att jordägarna samtidigt
ens hade fått sin ersättning bestämd, än mindre hade fått den till sig utbetalad?
Den nuvarande vattenlagstiftningen utgår ifrån att ersättning skall såväl
vara bestämd som utbetalad till jordägare, innan en sådan uppdämning kan
äga rum. Att den skall vara bestämd dessförinnan är ju rent av nödvändigt, ty
uppdämningen förstör i många fall den jord, som blir vattenskadad, och att
sedan uppdämningen en gång ägt rum bestämma värdet på denna jord låter sig
icke göra med någon som helst tillförlitlighet.

Örn utredningen skulle resultera i en sådan lagstiftning, förefaller det mig

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi rn. m. (Forts.)
otroligt, att herr Heiding och herr Björnsson längre skulle vilja fortsätta på
den väg, som de dock i detta fall ha slagit in på.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan och vidhålla
mitt yrkande örn bifall i första hand till den av herr J. B. Johansson avgivna
reservationen.

Herr Albertsson: Herr talman! I motionen nr 106 i denna kammare har
undertecknad yrkat, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn en utredning rörande dels insamlandet och sammanställandet av uppgifter
rörande priserna å elektrisk kraft inom landets olika delar, dels en standardisering
av taxornas form och andra vägar till en effektivisering av kontrollen över
kraftpriserna och över distributionsföretagens sätt att fullgöra sina uppgifter,
dels även frågan örn en sammanslagning av smärre distributionsföretag på
landsbygden till större mera rationella enheter».

Då denna motion av någon för mig oförklarlig anledning hänvisats till annat
utskott och ej blivit behandlad i sammanhang med detta ärende, till vilket den
hörde, ber jag att helt kort få yrka bifall till den av herr J. B. Johansson avgivna
reservationen, vilken såvitt jag förstår helt sammanfaller med det av mig
i motionen gjorda yrkandet.

Herr Heiding: Herr talman! Eftersom statsutskottets ärade ordförande
framställde en direkt fråga till mig, anser jag mig böra besvara densamma.

Herr Johansson frågade, örn jag inte trodde att ett förstatligande av jorden
— d. v. s. örn staten skulle besluta en utredning örn att övertaga den svenska
jorden — skulle detta verka produktionshämmande. Jag måste därtill svara,
att jag för det första inte alls tror att staten helt och hållet skulle vilja övertaga
den svenska jorden. Ty det ligger ju så till, att staten redan har en hel del jord,
men säljer av denna jord undan för undan. De är endast skogen, som är så att
säga mer eftersträvad av staten, men inte tror jag att staten skulle vilja ha den
svenska jorden. Örn det emellertid skulle inträffa, att riksdagen skulle fatta ett
sådant olyckligt beslut, så tror jag inte att det finns någon jordbrukare, som
därför skulle missköta sin jord. Ty meningen vore väl då att staten skulle lösa
in den svenska jorden, och då finge den, som hade skött sin jord dåligt, så
mycket mindre i ersättning. Jag tror alltså inte att ett sådant beslut skulle verka
produktionshämmande i detta fall, och på samma sätt vore det väl inom
andra områden, örn något liknande där skulle komma i fråga.

Herr Johansson framhäver ordet »förstatligande» och förklarar att förstatligandet
varit huvudsaken i dagens debatt. Men det är ju herr Johansson själv,
som gjort att det kommit dithän, att detta blivit huvudfrågan. Det är ju inte
meningen att hela detta område absolut skall förstatligas, därför att man begär
denna utredning — det har utskottet så tydligt och klart sagt ifrån, att jag inte
tycker att man vidare behöver orda någonting om denna sak. Man får se vad
utredningen kan komma fram till för resultat. Jag antar att alla de olika spörsmål,
som här skola utredas, komma att behandlas på ett sådant sätt, att det
hela kan leda till åsyftat resultat.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Det har här varit en mycket intressant
diskussion. Den belyser i hög grad en sida i den samhällsutveckling,
som vi gå fram emot. Men den belyser också vådan av att vid dryftande av
denna utveckling ställa alltför stela principer mot varandra.

Herr J. B. Johansson uppfattar tydligen ett beslut i den riktning, som statsutskottet
föreslår, såsom en spik i det borgerliga samhällets likkista. Han ser

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)
rött, när det talas om förstatligande, oell han anklagar bondeförbundet för
svek mot det borgerliga samhället, därför att det har vågat förutsätta, att ett
förstatligande skulle kunna komma till stånd. Samtidigt tnenar han, att det
är ganska naturligt, att eftersom det är fråga om en socialisering, skola vi
socialdemokrater vara med på förslaget.

Jag vill gentemot detta framhålla, att vi socialdemokrater inte vilja ha något
socialiserande för socialiserandets egen skull. Vi vilja socialisera, när det är
förenligt med samhällets och människornas intressen och när det med hänsyn
till produktionen och utvecklingen av landets produktiva krafter är nödvändigt
att socialisera. Men i andra fall ha vi ingen anledning att endast för socialiserandets
egen skull påfordra några sådana ingripanden. Vi leva ju emellertid
redan i ett samhälle, där socialiseringen eller förstatligandet fortskridit ganska
långt, och vi leva således i viss mån redan nu i ett socialistiskt samhälle.
Hur ledsen jag än måste göra herr J. B. Johansson genom att konstatera det,
har han säkert varit med örn att slå många spikar i det borgerliga samhällets
likkista genom att besluta utvecklandet av statens inflytande på produktionen
och näringslivet.

Det är uppenbart, att när det gäller nyckelområden och verksamheter, som
äro avgörande för produktionslivet i övrigt och för människornas liv och
trivsel i bygderna, måste statens medverkan bli mera kategoriskt nödvändig
eller nyttig och erforderlig än på andra områden. I fråga örn kommunikationerna
har ju den enskilda företagsamheten till en början haft en epokgörande
betydelse, men efter hand har utvecklingen glidit därhän, att det allmänna
har kommit att få ett allt större inflytande för att enligt vad vi nu kunna
förutse till slut komma att bli det enda företaget åtminstone i fråga örn järnvägsväsendet.
Kraftförsörjningen, den elektriska belysningen och allt vad
därmed sammanhänger är givetvis ett område av samma natur, där man knappast
kan igångsätta en utredning, utan att frågan örn samhällets större eller
mindre inflytande måste vara med på ett hörn.

Jag vill dock för min del erkänna, att jag inte tror på ett snart genomfört
fullständigt förstatligande på detta område. Jag tror tvärtom, att den enskilda
företagsamheten här ännu under lång tid kommer att ha en betydelsefull roll
att utföra. Man kan inte bortse från att den enskilda företagsamheten på detta
område gått i spetsen. Den har varit mer energisk, mer driftig och t. o. m. i
många avseenden mer förutseende än det allmänna. Det finns ju också så
många invecklade sammanhang att ta hänsyn till. Det finns stora företag, som
förse vidsträckta bygder med ljus och kraft och som knappast kunna förstatligas
såsom sådana. Att genomföra ett förstatligande av endast deras kraftförsörjning
kan inte heller gå för sig, emedan den har en avgörande betydelse
för företagens egen drift.

Det är således, herr talman, så många synpunkter och invecklade .sammanhang,
som man bör ta hänsyn till i detta fall, att jag för min del måste komma
till det resultatet, att ett fullständigt förstatligande är något som man visserligen
kan se vid perspektivets slut, men som man måste betrakta som en utveckling
på mycket lång sikt. Men samtidigt är det ju, som jag nyss framhöll,
uppenbart, att i en sådan här utredning måste frågan om det statliga inflytandet
vara med som ett alternativ, som man inte kan bortse ifrån.

Jag har för min del också läst statsutskottets utlåtande på detta sätt. Jag
har inte läst det så, som herr J. B. Johansson uppfattar det, som en rekommendation
av ett förstatligande till varje pris, utan endast som en rekommendation
av en utredning, där detta alternativ måste vara med, men som ingalunda behöver
föranleda ett genomförande av en sådan doktrinär socialisering, som
det kallats här, under de närmaste tiderna.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. landets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.)

Eftersom jag, herr talman, läst statsutskottets utlåtande på detta sätt, anser
jag mig även med den uppfattning beträffande förstatligandet på detta område,
som jag nu utvecklat, kunna ansluta mig till statsutskottets förslag, till vilket
jag ber att få yrka bifall.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) av herr Johansson, Johan Bernhard, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den av honom och herr Danielsson vid
utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i herr Bernhard Nilssons m. fl. vid utlåtandet anförda
reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägandeja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav herr
talmannen upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den
förestående omröstningen; och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville
till kontraproposition antaga godkännande av herr Bernhard Nilssons m. fl.
reservation.

Herr Johansson, Johan Bernhard, äskade emellertid votering jämväl örn
kontrapropositionens innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 86 antager godkännande av det förslag, som innefattas i den av
herr Bernhard Nilsson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Johan Bernhard Johanssons yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 86, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herrar Johan Bernhard
Johansson och Danielsson vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Ang. landets tillgodoseende nied elektrisk energi m. m. (Forts.)
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 46.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit, att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 87, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1941/42 för vissa fortifikatoriska anordningar
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr talmannen tillkännagav att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts. proposition angående försäljning till
stiftelsen Kronobergs regementes soldathem av visst kronan tillhörigt område;
samt

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Höllviken i Skåne.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 90, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till folktandvården
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 116, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
27 februari 1942, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för anordnande
av folktandvård;

dels ock för budgetåret 1942/43 anvisa

1) till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård ett reservationsanslag
av 100,000 kronor,

2) till Bidrag till avlöningar åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor
m. m. ett förslagsanslag av 750,000 kronor samt

3) till Lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
ett förslagsanslag av 10,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
(1:34) av herr E. Näsström m. fl. och den andra inom andra kammaren
(11:50) av herr K. J. Andersson i Alfredshem m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring av Kungl. Maj:ts kungörelse nr 358

Första kammarens protokoll 191/2. Nr 17. 3

Anslag till
folktandvården.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Ang. statsbidrag
till
anordnande
av allmänna
samlingslokaler.

Anslag till folktandvården. (Forts.)

av den 3 juni 1938 angående statsbidrag till folktandvården, att kommun,
som ordnat skol- eller folktandvården, måtte i likhet med stad som ej deltoge
i landsting erhålla statsbidrag med 4 kronor per behandlat barn i den ålder,
som avsåges i kungörelsen, till dess vederbörande landsting hade ordnat folktandvården.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

a) godkänna de ändrade grunder för anordnande av folktandvård, vilka
förordats i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 27 februari 1942;

b) för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa

1) till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård ett reservationsanslag
av 100,000 kronor;

2) till Bidrag till avlöningar åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor
m. m. ett förslagsanslag av 750,000 kronor;

3) _ till Lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
ett förslagsanslag av 10,000 kronor;

II. att motionerna 1:34 och 11:50 icke måtte vinna riksdagens bifall.

Herr Näsström: Herr talman! Jag får beklaga, att utskottet ej ansett sig
kunna förorda en ändring av principerna, vad det gäller statens bidrag för
folktandvården.

Enligt nu gällande normer kan en mer eller mindre rik storstad få statsbidrag
för detta ändamål, under det att en fattig landskommun eller mindre
stad inte har möjlighet att få statsbidrag, örn inte vederbörande landsting gått
in för att ordna folktandvård inom sitt område. Detta i sin tur kan ju bero
på flera orsaker; kanske oftast på att landstinget inte anser sig ha råd att
genomföra folktandvård. Kommunerna ha stora svårigheter att ordna folktandvården
och även skoltandvården dels på grund av svag ekonomi och dels
på grund av bristen på tandläkare.

Då jag emellertid förstår, att det inte är någon mening med att nu yrka bifall
till motionerna, framställer jag, herr talman, intet yrkande. Jag vill bara
beklaga, att utskottet inte har tagit hänsyn till de verkliga förhållandena.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 91, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna
samlingslokaler jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 118, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för
den 13 februari 1942, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementschefen förordade grunder för bidrag och lån
av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokalerj
dels ock för budgetåret 1942/43 anvisa

a) under femte huvudtiteln till Bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler
ett reservationsanslag av 1,500,000 kronor;

b) å kapitalbudgeten under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd
till Lån för anordnande av allmänna samlingslokaler ett reservationsanslag av
likaledes 1,500,000 kronor.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Äng. statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts.)

I samband med Kungl. Maj:ts förslag hade utskottet till behandling föreliaft
följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (I: 62)
av herr G. Tamm och den andra inom andra kammaren (11:97) av herr G.
Nilsson i Göingegården m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit ville begära sådan ändring av kungörelsen den 6 mars 1936
angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet, att såsom villkor
för statsbidrags erhållande vid uppförande av skolbyggnader även uppställdes
skyldighet för skoldistrikt att i den utsträckning, som Kungl. Maj :t ägde närmare
angiva, upplåta skolbyggnad för ortens frivilliga bildningsverksamhet
och likartad fostrande verksamhet bland ungdomen;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (I: 208)
av herr K. Wistrand m. fl. och den andra inom andra kammaren (II: 280) av
herr T. V. Lundell m. fl., vari hemställts, att riksdagen i nuvarande läge måtte
avslå förevarande proposition;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (I: 216)
av herr Gustaf Karlsson m. fl. och den andra inom andra kammaren (II: 290)
av herr G. E. Andersson i Södergård m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid
bifall till propositionen nr 118 måtte uttala sig för att de olika folkrörelsernas
lokalföreningar såvitt möjligt med stöd av kommun i regel borde taga initiativ
till lokalfrågans lösning samt ställa sig som företagare samt att de synpunkter,
som i övrigt anförts i motionen, måtte beaktas vid utfärdande av
bestämmelser för i propositionen föreslagen verksamhet;

dels ock en inom andra kammaren av herr G. Skoglund i Umeå m. fl. väckt
motion (11:281), vari hemställts, att riksdagen ville för budgetåret 1942/43
anvisa

a) under femte huvudtiteln till Bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler
ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor;

b) å kapitalbudgeten under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd
till Lån för anordnande av allmänna samlingslokaler ett reservationsanslag å
likaledes 2,500,000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) i anledning av motionerna 1: 62 och II: 97 hos Kungl. Maj :t anhålla, att
såsom villkor för statsbidrag till uppförande av skolbyggnader måtte uppställas
skyldighet för skoldistrikt att i den utsträckning, som Kungl. Majit
ägde närmare angiva, upplåta skolbyggnad för ortens frivilliga bildningsverksamhet
och liknande fostrande verksamhet bland ungdomen;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och i anledning av motionerna I: 216
och 11:290 godkänna de grunder för bidrag och lån av statsmedel för anordnande
av allmänna samlingslokaler, som utskottet förordat;

c) med bifall till Kungl. Majlis förslag och med avslag å motionerna I: 208,
11:280 och 11:281 för budgetåret 1942/43 såsom reservationsanslag anvisa

1) till Bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler å driftbudgeten
under femte huvudtiteln 1,500,000 kronor;

2) till Lån för anordnande av allmänna samlingslokaler å kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd 1,500,000 kronor.

Reservationer hade anmälts av, utom andra,

1 :o) herrar Björkman, Ekströmer och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att
utskottet bort med bifall till motionerna I: 208 och II: 280 avslå Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag;

2 :o) av herr Gustaf Karlsson, som likväl ej antytt sin åsikt.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts.)

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis med iakttagande att punkterna b) och c) behandlades i
ett sammanhang.

Punkten a).

Herr Björkman: Herr talman! Vid detta ärende har jag jämte andra ledamöter
av statsutskottet fogat en reservation. I själva saken ha vi ingen annan
inställning än utskottet i övrigt, men vi ha ansett, att man i nuvarande kritiska
läge borde avhålla sig från utgifter, som inte äro oundgängligen nödvändiga,
särskilt när det som i detta fall gäller en utgift för byggnader, som man under
mera normala ekonomiska förhållanden ansett sig kunna vara förutan.

Den kungl, propositionen i detta ärende grundar sig på en sakkunnigutredning
av år 1937, som utmynnade i ett förslag till kungörelse örn bidrag och
lån av statsmedel till uppförande av allmänna samlingslokaler. 1939 remitterades
förslaget för jdtrande till samtliga länsstyrelser, Överståthållarämbetet,
en del ämbetsverk, städer och landskommuner samt ungdomsorganisationer
m. fl. Av remissyttrandena framgår, att Överståthållarämbetet och fem länsstyrelser
avstyrkt förslaget, medan övriga länsstyrelser och institutioner ställt
sig mera gynnsamma till själva saken. Men så gott som samstämmigt lia samtliga
de hörda myndigheterna och institutionerna hänvisat till tidsläget och
framhållit, att med igångsättande av verksamheten borde anstå, tills mera normala
tider inträda.

Dessa yttranden avgåvos hösten 1939. Vårt ekonomiska läge har sedan dess
inte förbättrats. Statsskulden har ökat från 2,600 miljoner kronor vid utgången
av år 1939 till mellan 6 och 7 miljarder kronor i närvarande stund och fortsätter
alltjämt att stiga. Budgeten kan inte tillnärmelsevis balanseras, och nya
skatter måste tillgripas. Under dylika förhållanden måste ett uppskov med
verksamheten vara starkt motiverat. Jag har därtill den uppfattningen, att då
skatterna äro så tyngande som nu är förhållandet, bör man vara försiktig med
utgifter, som icke kunna anses absolut nödvändiga, så att inte skattedragarna
ges anledning till klander mot riksdagens sätt att använda de medel, vilka
de med uppoffring av egna bekvämligheter och genom sänkt levnadsstandard
fått avstå till det allmänna.

En annan återhållande faktor borde även knappheten på byggnadsmaterial
vara. Det kan inte vara riktigt att framskapa en konkurrens därom med den
ur social synpunkt långt viktigare bostadsproduktionen. Detta har även av departementschefen
anförts i propositionen, och den synpunkten, anser jag, borde
starkt beaktas. Vidare komma dessa byggnader att med nuvarande materialpriser
betinga ett alltför högt pris, varför svårigheter säkert komma att uppstå
för föreningarna att förränta och amortera dem. Detta kan lätt leda till skada
för föreningslivet i stället för att, som man nu vill, hjälpa det, ty att dragas
med ekonomiska bekymmer måste ju medföra svårigheter.

För övrigt ha vi nog andra och mera närliggande problem på t. ex. undervisningens
område. Jag tänker här på våra folkhögskolor, som inte alls äro
utbyggda till den omfattning, som denna undervisningsform förtjänar, och
vilka säkert på ett bättre sätt gagna ungdomen än här ifrågasatta åtgärder.

Den utformning, som statsutskottet givit sitt yttrande beträffande huvudmannaskapet
för dessa lokaler, det vill säga att föreningarna själva skola
handha vården och förvaltningen, kan näppeligen vara tillfredsställande. Jag
tror också, att man därmed räcker ett finger åt den nöjesindustri, som man
eljest under den senaste tiden så gärna och så ivrigt velat bekämpa.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av mig avgivna reservationen.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Äng. statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts.)

Herr Wistrand: Herr talman! Det är nog icke utan en viss oro, som man på
många håll ute i landet betraktar den optimism, som ännu i huvudsak präglar
regeringens och riksdagens behandling av budgetfrågor. Yi bedragas av ett
penningflöde, som är helt konstlat och som innerst inne ingenting annat betyder
än att redan befintliga tillgångar lösgöras och realiseras, varigenom
fördöljes den ytterligt bräckliga grundval, på vilken hela vår budget för närvarande
är uppbyggd. Visst är det så, att vissa grundläggande fakta blivit
framförda i riksdagsdiskussionen, men de lia icke vunnit det beaktande, som
de äro värda. I en tid, ela det inte finns täckning i form av statsinkomster ens
för de löpande behoven, måste det framför allt iakttas den allra största varsamhet
beträffande tillskapandet av nya behov, som äro ägnade att ytterligare
försvåra det allmännas möjligheter att balansera sina inkomster och utgifter.

Man får icke ett klarare begrepp örn statsverkets ställning än om man fasthåller
ett mycket enkelt faktum, som borde vara bekant på ett helt annat sätt
än vad det är. Detta faktum är: statsutgifterna överstiga i denna stund antagligen
hela den inkomst, som är beskattningsbar till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Skulle vi i detta ögonblick söka finansiera budgeten med
löpande inkomster, skulle alltså hela vårt folks inkomst intill de skattefria
avdragen tas i anspråk för de statliga utgifterna. Yi skulle få leva på de
inkomstfria avdragen och på dem betala våra kommunala utgifter och landstingskostnader.
Det är enligt min mening en situation, som klarare än några
utläggningar målar allvaret i det läge, som vi nu befinna oss i. Yi leva i denna
stund såsom stat den hetsade gäldenärens oroliga liv, vilken dövar de dagliga
bekymren genom oupphörliga upplåningar — en metod som i detta nu måste
anlitas och som icke kan undvikas. Vi måste finna oss i den. även örn vi ha
fullt klart för oss, att den icke betyder någonting annat än att vi på framtiden
uppskjuta bördor, som i detta ögonblick ha blivit oss övermäktiga. Men därför
få vi icke vid något tillfälle glömma, att vi just genom denna metod för varje
dag bli allt fattigare och att vi få allt svårare att på ett tillfredsställande
sätt fylla de behov, som vi redan ha åtagit oss att täcka och som vi antagligen
icke kunna komma att gå i land med att bära i fortsättningen, i varje
fall icke utan ett det allra hårdaste skattetryck, som måste gripa djupare och
djupare ned, örn det skall medföra inkomster till statsverket.

Detta är den enkla sanningen, som det gäller att se i ögonen och som ingen
lär komma ifrån. Den måste också enligt min uppfattning bilda bakgrunden
till bedömandet av den anslagsfråga, som nu här skall behandlas.

Då nu möjligheterna för oss att för framtiden kunna fylla alla de behov,
som man under årens lopp vant sig att se tillgodosedda genom bidrag av det
allmänna, synas så tvivelaktiga, måste varje nytt krav på statskassan göras
till föremål för den allra strängaste granskning och översyn. I det läget frågar
man sig givetvis: Är nu det ändamål, som det här är fråga örn, nämligen att
skaffa samlingslokaler, av sådan natur att det obönhörligen kräver alf, bli
tillgodosett och tillgodosett just nu i detta, jag kan ju ändå med skäl säga,
förtvivlade läge? För min del har jag mycket svårt att åt denna fråga kunna
ge en angelägenhetsgrad, som nödvändiggör nya utgifter för statsverket, allra
helst som — såsom den föregående talaren framhöll — den allmänna knappheten
på byggnadsmaterial icke gärna torde för ögonblicket överhuvud taget
möjliggöra en större byggnadsverksamhet för andra ändamål än för bostäder
och sådana byggnader, som äro nödvändiga för den viktiga produktionsapparatens
bibehållande och eventuellt liven utökning. Att man icke räknat med
en större sådan byggnadsverksamhet för dessa samlingslokaler, visa också de
relativt; låga summor, som föreslagits och som ju i sig själva icke kunna ligga
sorn underlag för någon allmännare verksamhet att skaffa sådana lokaler.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts.)

Vad är det då som har föranlett, att man trots detta läge ändock föreslår
utgifter på i detta ögonblick tre miljoner kronor för detta ändamål? Statsutskottet
motiverar anslagskravet med att det »icka minst i allvarliga kristider
är betydelsefullt, att medborgarna i ett land med demokratiskt statsskick
ej av brist på samlingslokaler hämmas i sina möjligheter att överväga och
dryfta de krävande spörsmål, som då ständigt anmäla sig». Det är alldeles
givet, att sådana överväganden skola kunna äga rum, och att bryta en lans
för detta är egentligen att slåss med väderkvarnar. Ser man emellertid litet
närmare på statsutskottets motivering och försöker att finna grunden för den,
stannar man inför vissa tydningssvårigheter. Skall statsutskottets utlåtande
tydas så, att vi ännu icke lia nått ett demokratiskt styrelsesätt, därför att
bristen på samlingslokaler verkar hämmande på samhällsskickets funktioner?
Äro de möjligheter, som förefinnas i form av skol- och andra lokaler och deras
användande för detta ändamål, verkligen tillvaratagna? Arbetar demokratien
i vårt land verkligen under så otillfredsställande och obekväma former,
att den ännu icke har nått den grad av effektivitet, som är nödvändig
för att den skall kunna sägas fylla sitt ändamål? Jag ställer den frågan, herr
talman. Och örn den besvaras nekande, örn det alltså här gäller ett av demokratiens
grundvärden, som ännu icke blivit tillgodosett och som därför
även under de mest pressande yttre förhållanden måste räddas åt vårt folk,
gör jag en ny fråga: Är det verkligen så, att demokratien skall kunna vinna
sin fulla livskraft endast under förutsättning av ekonomiskt understöd från
det allmännas sida?

Det var, herr talman, förvisso icke på den vägen, som demokratien gjorde
sitt genombrott här i landet, och jag vågar säga, att hade den sökt den vägen,
hade den aldrig nått sin mål. Det var på ansträngningarnas väg och under
motstånd som den gick fram och växte sig stark. Och vad den icke minst
hade att kämpa emot var bristen på samlingslokaler. Men de tillkomna och

skapades i alla fall. Icke med stöd av statsmyndigheter och genom anslag,

som lätt kunde förvärvas genom besittningen av en voteringsmajoritet. Det
var andra metoder som användes, mindre bekväma men mera härdande. Det
var fattigt folk, arbetande mot knappa avlöningar och med en lång arbetstid,
som målmedvetet och länge lade slant till slant för att skapa sina samlingslokaler
och ofta även efter en lång och tröttande arbetsdag åtog sig ännu
några strävsamma arbetstimmar för att medverka vid det nödvändiga husbygget.
På det sättet växte runt örn i vårt svenska land upp en råd av
samlingshus, först missions- och frikyrkolokaler, där menige man samlades
för att höra Guds ord predikas under de former som de satte högt, och sedan
raden av folkets hus, som haft en sådan betydelse icke minst för vår arbetarklass.
Det blev ofta fula och konstlösa lokaler, men de voro skapade av en

tro som försatte berg. Mången såg ned på dem, men måste i alla fall icke vi
alla, även vi som vid deras tillkomst kanske sågo dem med motvilja eller likgiltighet.
betrakta dem som rörande minnen av en stor folkrörelse, som efter
egna linjer med egen kraft gick att i grunden omdana ett samhälle.

Har den kraften nu sinat ut? Är det så med demokratien som med så mycket
annat mänskligt, att när allt fallit den till, börjar redan märgen täras
och styrkan försvinna? Kan den nuvarande generationen och vad som rör
sig inom den icke av egen kraft åstadkomma vad den gångna kunde under
långt knappare förhållanden och med långt mindre resurser? Måste verkligen
stödet ifrån staten vara förutsättningen? Det är ett bräckligt stöd, ty redan
det, att det begäres, är ett svaghetstecken. ett bevis att de andliga resurserna
hota att sina. Statsbidrag kunna aldrig ersätta de styrkekällor, som ligga i
gemensamma ansträngningar att nå ett gemensamt mål.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Ant), statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts.)

Staten är i denna dag betungad, och staten har svårigheter. Det vilar på oss
att tillse, att de i detta ögonblick icke lättsinnigt ökas. Om den gångna generationens
kraft att skapa av egna medel icke längre är för handen, torde
under alla omständigheter skadan icke vara alltför stor, örn tillkomsten av
nya samlingslokaler ännu några år skulle fördröjas. Man kan samlas under
enklare och mera primitiva förhållanden. Det har gått hittills på många orter,
och det kan gå ännu en tid. Kanske är för övrigt vad vi dessa dagar innerst
inne mest behöva icke ännu större möjligheter till sammanträden och
föreningsliv på gott och ont. Ligger icke en stor del av tidens onda mest i
hemlivets förfall, ett förfall som vi i dessa dagar på så många sätt se uppenbaras?
Även denna synpunkt kan vara värd en flyktig eftertanke, innan föreningslivets
främjande konstitueras som en av det moderna samhällets högsta
och förnämsta uppgifter. Örn vi vilja leva, nödgas nog även vi i detta fall gå
vägen tillbaka till de källor, som lia varit livgivande för våra fäder.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den av herr Björkman m. fl. avgivna
reservationen.

I detta anförande instämde herr Velander.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Då den proposition, som nu avhandlas,
framlades, tillät jag mig i anledning därav tillsammans med tio andra ledamöter
av denna kammare att väcka en motion, och jag har till det föreliggande utskottsutlåtandet
fogat en reservation utan att närmare angiva dess innebörd.
Av dessa anledningar ber jag att få ta tiden i anspråk några minuter för att
ur några synpunkter belysa den föreliggande frågan.

Innan jag går in på detta, känner jag mig emellertid manad — och jag tror
mig här kunna tala på de svenska folkrörelsernas, i varje fall på de lokalägande
folkrörelsernas vägnar — att tacka socialministern för att han för riksdagen
framlagt denna proposition. Jag framför detta tack så mycket hellre som jag
har den uppfattningen, att socialministern har lagt fram denna proposition icke
blott å dragande kall och ämbetets vägnar, utan därför att statsrådet hyser verkligt
intresse för att i föreliggande hänseende stödja de svenska folkrörelserna.

Jag skulle i anslutning till vad herr Wistrand yttrat vilja säga, att det finns
värden i detta land, som måste stödjas, värden som icke alltid kunna mätas i
pengar. Det trodde jag att herr Wistrand var underkunnig örn.

I det följande skall jag söka att med några exempel belysa vad det innebär,
örn det allmänna skulle skänka ett stöd åt de folkrörelser, som under ett halvt
sekel har gjort vårt land mycket stora tjänster genom att skaffa samlingslokaler.
Det är mycket riktigt så, som herr Wistrand säger, att dessa rörelser
ha utfört ett mycket uppoffrande arbete icke bara för att tjäna de olika föreningarnas
syften. Det har nämligen ej endast varit fråga örn att skaffa föreningarna
själva lokaler, utan mycket ofta, särskilt under de senare åren, ha
dessa lokalutrymmen även tjänat direkt samhälliga intressen, och detta är enligt
vår mening ett tillräckligt motiv för att samhället också skall ge denna
rörelse ekonomiskt stöd. Det har, säde jag, under mer än ett halvt sekel utförts
ett betydande arbete på detta område; jag vill därvidlag bara erinra om landsorganisationens
insats. Intill år 1939 hade landsorganisationen utlånat till föreningar,
som ville bygga egna lokaler, omkring 5 miljoner kronor. Av detta belopp
ha föreningarna återbetalat 2.5 miljoner kronor. Direkt avskrivet vid denna
tidpunkt var ett belopp av omkring 315,000 kronor. Efter 1939 har avskrivningen
varit mycket större, varför jag skulle tro, att det belopp, som man på
detta sätt direkt skänkt efter för att åstadkomma möjligheter för smärre, fattiga
föreningar att uppföra lokaler, närmar sig en halv miljon kronor. Jag vill
dessutom bringa i erinran de betydande insatser, som alltfort göras på detta

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts.)
område. Jag skall inte länge uppehålla tiden, men jag skulle vilja taga upp ett
enda exempel härpå och tar då som exempel staden Uppsala, vars arbetare lia
satsat omkring en halv miljon kronor av sina sparade slantar, lagt 25-öring till
25-öring och på det sättet fått ihop eller förbundit sig att betala denna betydande
summa för att uppföra en lokal, som jämväl skall tjäna Uppsala stads
intressen och även tjäna kulturell verksamhet i denna stad i form av teater —
jag syftar nämligen på den teaterlokal, som man skall inrätta i detta nya folkets
hus. Det hade nämligen blivit ofantligt mycket dyrare, om Uppsala stad
skulle ha byggt ett hus enbart för teater. Nu har man emellertid genom samarbete
och sparsamhet å ömse sidor lyckats åstadkomma fasta och färdiga planer
på ett folkets hus med en teaterlokal, vilket man ju får anse vara en uppgift
som staten ekonomiskt bör stödja. Med det belopp, som jag hoppas kommer
att bli tillgängligt efter riksdagsbeslutet i dag, tror jag dock för min personliga
del inte att det är sannolikt, att Uppsala eller andra liknande platser kan
få något med därav, eftersom det kommer att bli för ont om slantarna för
att hjälpa andra än sådana, herr Wistrand, där tron finns kvar men de ekonomiska
möjligheterna saknas, således avlägset liggande landsbygdskommuner,
där fattiga människor behöva en samlingslokal. Det är framför allt där som
man kan räcka en hjälpande hand, och är icke detta i denna tid en samhällsuppgift
av mycket stora mått? För min del måste jag säga att så är fallet.

Nu har herr Björkman såsom talesman för en av reservationerna sagt, att vi
skulle med byggandet av dessa samlingslokaler gå i vägen för ett bostadsbyggande.
Ja, jag måste ju öppet erkänna, att bostadsbyggandet är ett angelägnare
behov än byggandet av samlingslokaler, hur angeläget detta sistnämnda
än är. Men det hindrar inte, att det är lämpligt att nu anvisa det för byggande
av samlingslokaler ifrågasatta beloppet, eftersom det finns många orter här i
landet, där man har behov av samlingslokaler och där man inte har några svårigheter
att få fram det byggnadsmaterial som därtill erfordras. Det är just
för sådana orter som dem jag förut antytt, som väl i första hand det statliga
ekonomiska stödet skulle komma i fråga, och därför bör inte vad som har anförts
vare sig från herr Wistrands eller från reservanten herr Björkmans sida
vara något hinder för att anslaget beviljas.

Det var en annan punkt i herr Björkmans anförande, som jag också ville beröra,
nämligen då han sade, att om nu staten beredde möjlighet att lämna föreningarna
ekonomiska bidrag, räckte man därvid ett finger åt nöjesindustrien.
Varför tillåter man överhuvud taget nöjestillställningar i våra samlingslokaler,
i våra folkets hus, i ordenshusen och i bygdegårdarna ute på landsbygden?
Jo, helt enkelt därför, att dessa lokaler måste finansieras på detta sätt. De upplåtas
således icke till nöjestillställningar för nöjenas egen skull, utan man tillgriper
denna utväg av nödtvång för att kunna klara finanserna, och då måste
det väl vara en god gärning enligt min mening, om samhället lämnar ekonomiskt
stöd för att sanera på detta område vad som mycket väl, det erkänner jag, behöver
saneras. Det är att se för grunt på spörsmålet, örn man påstår, att man
här räcker ett finger åt nöjesindustrien genom att bevilja detta anslag. Det är
tvärtom så, att man härigenom bereder föreningarna möjlighet att sanera nöjesindustrien.

Jag hade tänkt att icke polemisera i denna sak, och jag hade hoppats, att
ett beslut skulle kunna fattas i enighetens tecken. Med vad jag nu yttrat har
jag därför bara velat antyda, att det inte är någon fara för att man uppmuntrar
denna nöjesindustri genom att bevilja det ifrågasatta anslaget.

Jag vill nu i fortsättningen gå över till att säga något örn innehållet i utskottets
utlåtande, vilket har föranlett mig att till utlåtandet foga en blank reservation.
Det är särskilt vid tre punkter, som jag vill uppehålla mig. Den

Onsdagen den (j maj 1942.

Xr 17.

Atif/, statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts.)
första gäller frågan om att kombinera en samlingslokal med lokaler för andra
uppgifter. Utskottet säger, att man bör särskilt ta hänsyn till denna kombinationsmöjlighet,
när det finns behov av gymnastiklokaler, och att man skall
försöka åstadkomma en kombination »därest detta icke medför särskilda olägenheter».

Nu vill jag med den erfarenhet jag har på detta område påstå, att en sådan
kombination kommer att medföra framför allt ekonomiska olägenheter. En samlingslokal
blir mycket dyrare i uppförande — det kan inte undvikas — örn
man skall försöka att i den inrymma även en gymnastiklokal och man förlorar
dessutom ganska mycket ur ren trevnadssynpunkt på en sådan kombination.
Är det på något område, som kommunerna eller skoldistrikten skulle kunna
tillmötesgå kravet på lokaler, så skulle det vara just genom att upplåta skolornas
gymnastiklokaler för allmänna gymnastikövningar. Jag tillhör inte dem,
som anse, att skolorna skola eller kunna upplåtas för kreti och pleti, men jag
anser, att man mycket väl skulle kunna upplåta just gymnastiklokalerna utan
några större olägenheter. Då jag sålunda hävdar, att det kommer att fördyra
hela verksamheten, om man driver denna kombinationstanke alltför hårt, skulle
jag här bara vilja råda till att man ginge fram med varsamhet. Därför hade jag
velat att utskottet på ett bestämdare sätt hade uttalat sig om de särskilda olägenheter
av ekonomisk natur, som följa med en sådan lokalkombination.

Härefter vill jag säga några ord i vad jag för min del betraktar som huvudfrågan
och som var huvudfrågan i den motion, som jag tillsammans med mina
medmotionärer framlade.

Jag avser därmed frågan örn kommunernas rätt, så att säga, att ta initiativ
och ställa sig som företagare vid tillkomsten av samlingslokaler. I motionen lia
vi hävdat, att den förutsättning, som herr statsrådet här Ilar angivit, att kommunerna
i allmänhet böra taga initiativet och böra ställa sig som företagare
vid tillkomsten av samlingslokaler, kommer att medföra att verksamhetens
igångsättande blir väsentligt försenad och att verksamheten inte får någon
nämnvärd omfattning. Erfarenheten visar, att kommunerna lia litet svårt för
att komma i gång, och för övrigt äro våra kommuner så överhopade nied uppgifter,
alldeles särskilt med sådana av mera kristidsbetonad art, att^de säkerligen
inte kunna och inte heller komma att ta initiativet till lokalfragans lösning,
såvida det icke ålägges dem i lag och de bli tvungna därtill — men den
saken har ingen tänkt på och det vill väl ingen vara med örn. Därför ha
vi i motionen sagt, att i regel föreningarna böra taga initiativet i dessa frågor.
Detta vore bra även från den synpunkten sett, att nian då skulle knyta föreningslivet
till lokalen, man skulle uppmuntra människornas intresse för föreningsliv
och få ett livaktigare intresse runt örn denna lokal för dess vård och
förvaltning.

Utskottet har sagt att det anser de synpunkter, som lia anförts i motionen,
»värda beaktande», men man får inte någon riktig klarhet örn i vilken grad
motionen skall beaktas. Jag vill därför här direkt ställa en fråga till utskottets
talesman: menar nu utskottet, att kommunerna och föreningarna skola vara
likaberättigade, när det gäller att ta initiativ och att ställa sig som företagare
för att tillskapa samlingslokaler? Är detta innebörden i utskottets uttalande,
så avviker min mening inte från utskottets, utan då anser jag den ståndpunkten
vara slarkt sakligt motiverad, ehuru jag i motionen har anfört, att föreningarna
i regel borde ställa sig såsom företagare, och jag tänker därför inte
driva denna min mening vidare. Ett klarläggande av utskottets åsikt på den
punkten tror jag skulle vara till gagn för den framtida verksamheten och för
det hela.

Slutligen vill jag säga något i frågan örn den byggnadstekniska granskningen,
vilken fråga också utskottet har varit inne på. Motionärerna ha ansett,

Nr 17.

Onsdagen den (i maj 1942.

Äng. statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts.)
att hela verksamheten bör göras smidig och enkel och så litet byråkratisk som
möjligt, och vi ha hemställt att man vid utformandet av reglerna för denna
verksamhet skall taga hänsyn till att organisationen bör bli så smidig som
möjligt. Den kontroll, som byggnadsstyrelsen skulle få över denna verksamhet,
skulle enligt vår mening bli onödigt tung och byråkratisk, varför vi ansett
det lämpligare att en eller flera på dessa områden erfarna arkitekter finge göra
sin erfarenhet gällande i den nämnd, som är ifrågasatt och som inom departementet
närmast skulle handha verksamheten. På det sättet skulle man kanske
få till stånd en smidigare organisation för det hela. Och endast när det gällde
större företag, skulle man enligt vår mening sålunda besvära byggnadsstyrelsen.

Herr talman! Jag skall inskränka mig till de synpunkter jag nu berört, ehuru
umnet därmed ingalunda är uttömt. Jag tar emellertid så mycken hänsyn till
det statsfinansiella läget att jag, ehuru jag är medveten örn att den summa
det här gäller är liten, ändå inte kommer att framställa yrkande örn något
högre belopp, vilket jag icke heller gjort i motionen, och syftet med min reservation
och mitt anförande här har närmast varit, att de synpunkter, som jag här
bär framfört, skola vinna beaktande, då reglerna för verksamheten skola närmare
utformas. Jag har, herr talman, därför intet annat yrkande att framställa
än vad utskottet här har hemställt.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Såsom framgår av utskottets
närvarandeförteckning har jag icke deltagit i detta ärendes behandling
inom utskottet, av den anledningen att jag varit tvungen att då vara borta för
andra uppgifter. Hade jag varit närvarande, hade jag emellertid också stått
som reservant tillsammans med herr Björkman m. fl. Jag delar nämligen de
synpunkter, som herr Wistrand framfört i sin motion och nu senast i sitt
anförande.

Det går inte att i dessa tider komma förbi de statsfinansiella synpunkterna.
Vi närma oss mer och mer den tidpunkt, när ett noggrannare aktgivande på de
statsfinansiella spörsmålen obönhörligen måste ske. Man diskuterar här och
anslår medel precis som för åtskilliga år sedan under fredligare och bättre
förhållanden utan att aktgiva på anslagens inbördes samband och sambandet
med tidsläget.

Det är också en annan sak, som jag ber att i detta sammanhang få påpeka.
I propositionen nr 221 angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion
_m. m. redovisas industrikommissionens utlåtande rörande materialförsörjningsläget,
transportkapaciteten, arbetskraftsförsörjningen, byggnadskostnadsutvecklingen
och dylikt, och i anledning av denna industrikommissionens
mycket pessimistiska redogörelse yttrar departementschefen — samme
departementschef som står för det nu här ifrågavarande förslaget örn anslaget
till samlingslokaler — bland annat i fråga örn materialförsörjningsläget, att
»da bostadsbyggandet nu ryckt upp i en mycket hög angelägenhetsklass böra
vidare från statens sida vidtagas åtgärder, som syfta till att giva bostadsbyggandet
en relativt ökad andel av ifrågavarande knappa förnödenheter;
möjligt är att vissa, för andra än bostadsändamål avsedda byggnadsföretag
måste tills vidare uppskjutas». Och han fortsätter: »Därest denna möjlighet
hålles öppen samt vidare en omsorgsfull granskning och planläggning av alla
statliga och övriga byggnadsföretag kommer till stånd torde man emellertid ha
anledning antaga, att det mest nödvändiga bostadsbyggandets behov skall
kunna säkras.»

Här redovisas så tydligt som helst den materialbrist, som förefinnes för
byggnadsverksamheten, och det understrykes vilken angelägenhetsklass bostadsbyggandet
står i ävensom nödvändigheten av att iakttaga återhållsamhet

Onsdagen den G maj 1942.

Nr 17.

Äng. statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts.)
i fråga om allmänna och offentliga byggnadsföretag. Kommer man i propositionen
fram till punkten om transportkapaciteten, finner man, att herr statsrådet
säger, att de tillgängliga transportmedlen torde vara tillräckliga för att
medgiva den oundgängliga utökningen av bostadsproduktionen. Det är således
även på detta område ett hinder, som gör att man måste begränsa sig.

Kommer man över till frågan om arbetskraftsförsörjningen, så säger departementschefen
därom i den nyssnämnda propositionen, att »en betydande
lägesförändrmg» bar »sedan dess inträtt» — därmed avses förra året, då det
ju rådde en viss arbetslöshet bland byggnadsarbetarna. Han fortsätter: »Den
dediga’ arbetarstammen har sålunda — såsom i promemorian framhållits
avsevärt krympt samman.» Längre ned på samma sida säger statsrådet: »Genom
att inskränka eller uppskjuta byggnadsverksamhet av lägre angelägenhetsgrad
torde emellertid möjlighet föreligga att erhålla det extra tillskott av byggnadsarbetskraft
som må komma att erfordras för att säkra bostadsproduktionens
behov.» o

Det förefaller, efter dessa pessimistiska uttalanden fran departementschefen,
när det gäller att få i gång bostadsbyggandet, som örn det kunde ha varit
välbetänkt att uppskjuta framläggandet av den proposition, som nu avser^ att
anvisa medel till byggandet av samlingslokaler. Ty det är uppenbart att såväl
materialbristen, transportkapacitetens begränsning som arbetskraftsförhållandena
äro moment av avgörande betydelse för denna byggnadsverksamhet. Därtill
kommer ju också den allmänna fördyring, som det nuvarande krisläget har
medfört i fråga örn byggnadskostnader. Har man kunnat klara sig fram ända
till år 1942 med ordnandet av de offentliga lokalerna utan statens medverkan,
så kunde det. förefaller det mig, även under denna kristid ha fått ansta därmed,
till dess man närmare kunnat överblicka såväl de finansiella möjligheterna
som de moment, örn vilka jag nyss talat och vilka omnämnas i propositionen
nr 221.

Om nian intar en sådan ståndpunkt, är det därmed inte sagt, att man icke
kan ha sympati för strävandena att åstadkomma sådana samlingslokaler. Visst
är det önskvärt och behövligt på många håll, att samlingslokaler finnas, men
det ena är vad man önskar och vad man vill, och det andra är att dessa önskningar
måste inpassas i det läge, som den nuvarande kristiden har skapat och
som vecka efter vecka skärpes med därav betingade ändrade förhållanden.

Jag har. herr talman, velat framhålla detta, och jag hemställer därför örn
bifall till den av herr Björkman avgivna reservationen.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag lyssnade med mycket stort intresse
till herr Wistrand® lovsång över den tid, då de folkliga rörelserna med
ytterst små medel till sitt förfogande i sin entusiasm för vissa strävanden skapade
sina samlingslokaler utan något särskilt samhällsstöd. Jag bara gjorde
den reflexionen, att även örn så skett, kan det väl knappast vara ett idealtillstånd,
att man skall skapa lokaler, som äro, såsom dessa oftast varit, i hög
grad mindervärdiga eller att man skall pålägga elem, som bilda föreningar,
att under alla omständigheter liven med de allra största uppoffringar sörja
för tillgodoseendet av sina lokalbehov. Det var ett tillstånd, tillåt mig säga,
mycket värdigt det samhälle, som vi skulle kunna kalla det fördemokratiska,
men jag kan för min del inte därför erkänna, att den slutsatsen är riktig, att
det är ett tillstånd som följaktligen bör bevaras.

Jag skall icke i övrigt utveckla motiveringen närmare — det bär gjorts i
propositionen och i statsutskottets utlåtande — men jag medger, att, jag under
åtskilliga år snarast har haft den uppfattningen, att det i ett demokratiskt
samhälle förutsättes, att medborgarna skola kunna samlas till överläggningar

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts.)
i allehanda samhällsangelägenheter och att de skola kunna samlas i tillräckligt
stort antal för att icke eventuella beslut skola få den karaktären, att det
egentligen beror på vem som först besätter bänkarna i en lokal, hur besluten i
eventuella tvistefrågor skola komma att utfalla.. Jag har därför närmast ansett,
att det i demokratiens samhälle är en samhällsangelägenhet av första ordningen
att samhället skall sörja för att medborgarna få tillfälle att samlas —
i ett land med vårt klimat även inomhus under den tid, då väderleken inte tilllåter
några överläggningar under bär himmel. Jag skulle kunna utveckla denna
fråga närmare, örn så vore påkallat, men jag tror inte att det kail vara behövligt.

I fråga örn arbetskrafttillgången oell materialtillgången vill jag fästa uppmärksamheten
på att det i departementschefsanförandet särskilt understrykes,
att örn det visar sig, att tillgången på byggnadsmaterial icke skulle räcka
till täckande av alla slags byggnadsbehov, företräde skall ges åt de mest angelägna,
dit jag då i första hand räknar bostadsbyggandet. Detta vill med
andra ord säga, att frågan om beviljandet av statsbidrag till sådana samlingslokaler,
örn vilka det kan komma förslag, skall vägas emot andra byggnadsbehov,
som anmäla sig, och detta är en av anledningarna till att beslutanderätten
har lagts i Kungl. Maj:ts hand, under det utredningsmännen för sin del
hade tänkt sig, att den skulle läggas hos statens byggnadslånebyrå.

Jag erkänner att det var ett äkta tonfall i de bekymmer för statsfinanserna,
som uttalades av ett pär talare här och icke minst av herr Wistrand, och det
är ju klart, att man icke har rättighet att nu bortse ifrån de statsfinansiella
hänsynen. Men det är ju alltid så, då beslut skola fattas örn statsutgifter, att
nian väger emot vartannat ändamålets betydelse och de utgifter som man
vill låta samhället betala för ändamålet, och tyvärr komma vi människor sällan
till riktigt samma resultat, då vi skola avväga, huruvida ett ändamål verkligen
har sådant värde, att man anser sig kunna även i bekymmersamma tider
offra samhällets _ pengar därpå eller icke. Jag bara konstaterar, att i statsutskottet
ha åtminstone representanterna för tre av de partier, som äro representerade
där, för sin del tydligen sagt sig, att samlingslokalerna ha det värdet
ur allmän synpunkt, att man får låta alltför stora statsfinansiella betänkligheter
träda i bakgrunden. Det rör sig ju för närvarande inte heller örn alltför
våldsamt tilltagna belopp. De tre riksdagspartiernas representanter i utskottet
lia tydligen funnit, att ändamålet är tillräckligt välmotiverat för att man
inte skall vägra det samhällets stöd, och även det parti, herr Wistrand representerar
här i kammaren, har ju i statsutskottet i varje fall icke enat sig örn
att avslagslinjen vore den riktiga. Två representanter för samma parti ha ju
tydligen anslutit sig till majoriteten i utskottet och praktiskt taget då också
till Kungl. Maj:ts proposition i ämnet.

Att jag för mili del har ansett, att man inte nu skulle ytterligare uppskjuta
avgörandet i denna sak, beror på två omständigheter. Den ena är, att de statsfinansiella
skälen otvivelaktigt kunna komma att åberopas åtminstone under
de närmaste tio åren med kanske icke fullt lika stor styrka som i dag men i
alla fall med mycket stor styrka, eftersom ju de nuvarande försvarsutgifternas
återbetalning kommer att medföra en ganska betydande eftersläpning. Dessutom
veta vi ju alla, att vi komma att binda oss för försvarsutgifter av en otroligt
mycket högre storleksordning än vi under förkrigstiden ansågo oss behöva
räkna med. Det ena skälet är alltså, att ett uppskov på grund av denna
statsfinansiella motivering rimligtvis måste bli ett mycket långt uppskov.

Det andra skälet är, att sedan man har lyckats med mer eller mindre goda
meri ofta^ säkerligen ganska goda skäl upparbeta den föreställningen, att vi
utsätta var ungdom för en moralisk förfallsperiod närmast på grund av den

Oasdagen den C maj 1942.

Nr 17.

Äng. statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts.)
nöjesindustri, som spekulerar i ungdomens intressen även för mycket tvivelaktiga
nöjen, åtminstone för vissa ungdomsgrupper kanske till och med för
framtiden direkt skadliga nöjen, så har jag även sagt mig, att om man verkligen
tycker att man spårar ett samhällsont, kan man ju inte hålla på med att
bara deklamera om detta, utan man bör även försöka göra någonting, som
har praktisk betydelse för det ondas bekämpande. Det är klart att jag inte
vågar åtaga mig någon garanti för att alla nöjen som komma att bjudas i
dessa samlingslokaler, bli av högsta klass. Herr Björkman var ju rädd för att
man rent av skulle förleda ytterligare grupper av ungdom att hålla till godo
med en nöjesindustri, som är under all kritik .Men jag utgår ifrån att det i
sådana lokaler, som uppföras av samhället eller i varje fall med samhällets
medverkan, kommer att uppställas krav på att de nöjen, som där bjudas, åtminstone
äro fullt tolerabla ur allmän kultursynpunkt. Och vad som nu anmärkas
på, förmodligen av goda skäl, är att man, särskilt på landsbygden,
inte kan erbjuda ungdomen ett rimligt utrymme för föreningsliv eller för
den kulturverksamhet, som man gärna vill försöka leda ungdomen in i men
icke kan åstadkomma utan tillgång till lokaler.

Det är dessa två skäl och dessutom, som ett tredje, riksdagsskrivelsen från
i fjol, som gjort att jag för min del ansett, att man inte längre kan uppskjuta
denna sak.

Herr talman! För att inte alltför mycket förlänga debatten, skall jag begränsa
mig till detta yttrande. Jag tillåter mig därför nu hemställa, att kammaren
måtte följa utskottet.

Överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Bagge att avlämna kungl, propositioner.

Herr statsrådet Bagge avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 255, angående nedläggande av högre lärarinneseminariet m. m.; och
nr 256^ angående vissa frågor rörande undervisningen vid de tekniska högskolorna
m. m.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 91 punk- Äng. statsten
a). bidrag till

anordnande

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Efter herr statsrådets anförande kan jag ^samling™
begränsa mig till att vända mig emot den punkt i herr Wistrands yttrande,lokaler m. m.
som rörde angreppet på och misstänkliggörandet av de demokratiska folk- (Forts.)
rörelserna och vad därmed står i sammanhang. Jag har samma respekt som
herr statsrådet för de statsfinansiella svårigheterna, men efter hans anförande
kan jag alldeles bortse ifrån dem.

Herr Wistrand fann sig föranlåten att framställa två frågor, på vilka han
ville ha svar. Den första av dessa frågor var, örn det är så, att vi inte ha nått
fram till demokratien här i vårt land därför att lokalsvårigheterna lia, varit
så stora eller därför att lokalerna ha varit så dåliga, örn vi således inte kunna
vinna demokratien utan att ställa bättre lokaler till förfogande? Den andra
frågan var: Ifall det nu skulle vara så. att dessa bättre och rymligare lokaler
måste till för att demokratien skall vinnas, kan icke detta ske utan statsunderstöd?
Har inte demokratien och de demokratiska folkrörelserna gått fram
ansträngningarnas viig? Är det inte den, som har fört till segrarna, är det
inte dessa ansträngningar, som också ha åstadkommit att så pass goda samlingslokaler
lia skapats som faktiskt skett? Det var härdande metoder, sade

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts.)
herr Wistrand, och han ägnade en nästan sentimental ton åt de rörande minnen,
som stego upp i honom, när han tänkte på dessa stora och ädla verk.

Dessa härdande metoder på den tiden, herr Wistrand, åstadkommo en hel
del bitterhet här i samhället, och jag tror att herr Wistrand en gång har talat
åtskilliga hårda ord örn klasshat i samband med de strider, som demokratien
måste kämpa. Det är möjligt att denna bitterhet i stor utsträckning skärptes
just på grund av orättfärdigheten hos dem som makten hade över lokalerna
på den tiden och som, när de kunde, hjälpte till att stänga dem för folkföreningarna
och för de demokratiska folkrörelserna överhuvud taget. Den där
sentimentaliteten i herr Wistrands anförande tror jag för övrigt ganska litet
på, ty sedan kom det en fråga, örn märgen tärdes bort, när de demokratiska
målen hade vunnits, örn det, när makten hade vunnits, var slut med den egna
kraften, så att man måste vädja till staten örn understöd.

Det brukar kallas för ett misstänkliggörande, när man angriper en rörelse
med sådana metoder. Den nödvändiga borgfreden i all ära, men man skall inte
från det ena hållet bara begära den och samtidigt undergräva den med sådana
insinuationer.

Sedan kom också på ett utomordentligt vackert sätt anklagelsen mot folkföreningarna
i fråga örn hemmets undergrävande. Undergräves hemmet genom
ett fattigt hemliv eller undergräves det genom ett rikt hemliv? Herr Wistrand
har tydligen inte någon erfarenhet att tala om i fråga örn folkföreningarnas
insats varken då det gäller de sociala eller de ideella intressena och deras stärkande,
deras rotande eller deras utbredning även i hemmen tack vare folkföreningarnas
arbete.

Det är på det sättet, tvärt emot vad herr Wistrand här försökt insinuera, att
folkföreningarna, inte minst de ideella folkföreningarna, äro kraftfullare nu
än någonsin, även örn herr Wistrand har svårt att förstå detta, även örn de —
i synnerhet på den svenska landsbygden — inte äro ekonomiskt bärkraftiga i
den utsträckning som önskvärt vore. Herr Wistrand har rätt i att vi bli fattigare
och fattigare för var dag som går. Det bli folkföreningarna också. Den
beredskap, som svenska folket nu har, den demokrati vi nu ha att glädja oss
över och som vi i alla läger äro stolta över, den demokratien och den beredskapen
är till stor del folkföreningarnas förtjänst, och det är allt skäl att
komma ihåg, att denna beredskap bör bevaras och uppehållas under de svåra
tider som komma till och med efter en eventuell fred. Det är därför nödvändigt,
att behovet av samlingslokaler tillgodoses, och detta är ett angeläget krav
just nu, vilket också herr statsrådet framhävde i sitt anförande.

Det finns väl ingen större kraftkälla bär i landet för den medborgerliga
bildningen än just folkföreningarna. Det trodde jag var allmänt känt ända tills
jag nu hörde denna insinuation om folkföreningarnas undergrävande inflytande
på hemmen. Denna kraftkälla ha vi inte råd att försumma under tider som dessa.

När man här talar örn allmänhetens understöd, skulle jag vilja fråga: Vems
pengar är det här fråga om? Är det inte svenska folkets pengar, är det inte
de fattigas pengar, folkföreningarnas pengar lika väl som aktiebolagens och
andras, vilka här i synnerhet göra sig till tolk för de statsfinansiella bekymren?
Det är inte alls fråga örn något fattigunderstöd, som här begäres i den
kungl, propositionen, utan det är ett allmänt medborgerligt krav av allra
högsta vikt och betydelse för bevarandet av vårt folks kraft i de hårda tider,
som nu äro inne och som länge komma att råda i världen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Strand: Herr talman! Jag har för min del intet emot att instämma
i de synpunkter som den förste ärade talaren här har anfört beträffande nöd -

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Äng. statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts.)
vändigheten av att i nuvarande tid iakttaga sparsamhet oell begränsa utgifterna
till det absolut nödvändiga, så mycket mindre som man dagligen framhåller
vikten av såväl enskild som samfälld sparsamhet till förmån för vårt försvar.
Jag kan emellertid icke dela hans uppfattning om att det skulle finnas anledning
att tänka sig, att just dessa anslag till bidrag och till lån kunde anstå
tills vidare och följaktligen rubriceras såsom onödiga. Jag kan därför inte
heller dela herr Wistrands oro inför de nya krav, som kommit till synes i propositionen
nr 118.

Det är icke något nytt behov, som har uppkommit. Det är möjligt att det
är nytt i denna församling, men behovet av samlingslokaler har varit rådande
i varje fall under hela detta århundrade. Det har till nöds fått tillgodoses på
andra vägar, men resultatet har icke blivit tillfredsställande. Det är tyvärr
fortfarande på det sättet, att idéerna icke ha fått sin bostadsfråga löst på ett
tillfredsställande sätt, och man kan inte uppskjuta den saken hur länge som
helst.

Herr Wistrands ord angående den kamp, som fördes för, låt oss säga, ett
femtiotal år sedan äro nog riktiga, och de kanske skulle ha gjort sig alldeles
utmärkt exempelvis, då en Folkets husförening firade femtioårsjubileum i sin
gamla lokal, som förstrött lutade sig antingen åt höger eller åt vänster, beroende
på från vilket håll vinden kom. De lokaler, som byggdes upp under den
tid, då den gamla kampandan var till finnandes, byggdes närmast för att man
skulle lia någonstans att samlas för att överlägga örn de åtgärder, som skulle
vidtagas för att störta det gamla samhället i gruset och bygga upp ett nytt.
Nu är det inte fråga örn något sådant längre; vi äro väl allesammans överens
örn att det har byggts upp ett nytt samhälle under det gångna halvseklet, och
det gäller nu frågan om att anskaffa lokaler åt olika organisationer, som bildats
under den gångna tiden. Yi lia kämpat för demokratien, och vi ha fått
den, men då skola vi väl inte fortsätta att kämpa på samma sätt som tidigare.
Nu kunna vi väl ställa det kravet på demokratien, att den ger oss lokaler, där
vi kunna hålla våra överläggningar örn åtgärder, som skola vidtagas, icke
emot samhället utan för samhället. Det är sådana frågor, som numera äro de
övervägande i samtliga våra organisationer. Det är statens och kommunernas
angelägenheter, som behandlas såsom huvudfrågor vid dessa sammankomster.

Det är möjligt, att våra fackföreningar kunna samlas i ganska primitiva lokaler.
Det är möjligt, att våra förnämsta partiorganisationer kunna samlas på
hotellen på sådana platser, där det finns hotell, men vår ungdom hör inte
hemma på sådana ställen. Den måste ha lokaler, där den kan samlas för studier,
och för nöjen också — gärna sådana nöjen, som vi kunna tolerera även
ifrån riksdagshåll — men det är sådana lokaler som saknas, framför allt studielokaler.

Jag är icke övertygad örn att denna fråga kan lösas på ett tillfredsställande
sätt genom att man uttalar att skolorna i största möjliga utsträckning skola
ställas till förfogande för sådana ändamål. Skollokalerna äro icke lämpliga för
den vuxna befolkningen. Skolbänkarna äro gjorda för barn; där kan inte gärna
äldre folk bekvämt sitta. Det är möjligt att man kan ordna detta genom extra
möbler, som kunna sättas in i skollokalerna för studiesammankomster, men skollokalerna
kunna inte gärna användas för möten och andra dylika sammanträden.
Det måste åstadkommas någonting annat, och jag tycker att man utan vidare
har rätt att fordra, att samhället numera hjälper till att åstadkomma trivsamma
lokaler, där sådana saknas. Våra äldre lokaler, de må vara byggda av
godtemplarorganisationer eller byggda som folkets hus, äro på många håll förbrukade
och behöva ersättas med något nytt. Medlemmarna i dessa olika föreningar
äro inte villiga att på samma sätt som förr upptaga en offerkampanj

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts.)
för att åstadkomma nya lokaler. De räkna med rätta med att man numera kan
tå ett mera allmänt stöd för en sådan verksamhet, och ett sådant krav är berättigat.

Jag tycker inte att man behöver resignera inför frågan örn de belopp det
här är tal örn. Det är föreslaget i propositionen 1.5 miljoner kronor som bidrag
och 1.5 miljoner kronor såsom lån. Man måste nog konstatera, att det är blygsamma
belopp, när det gäller ett så vittomfattande verksamhetsområde som det
bär är fråga örn, men man kanske kan nöja sig med detta, om man tar fasta
på departementschefens uttalande, att det är fråga örn en början under nästa
budgetår och att verksamheten måhända måste begränsas med hänsyn till tillgången
på byggnadsmaterial och möjligen också på arbetskraft. Eljest lära
nog tre miljoner kronor per år för detta ändamål visa sig vara alltför knappt
tilltagna. Jag tycker inte att man behöver tveka inför storleken av detta belopp,
då vi säkerligen inom den närmaste framtiden komma att ta ståndpunkt
till frågan örn vårt försvar och alldeles säkert också besluta en försvarsplan,
sorn går ut på att vi inom de närmaste fem åren skola offra 3,800 miljoner för
det ändamålet. Örn vi under samma tidsperiod, alltså fem år, skulle offra 15
miljoner för att stärka den inre fronten — det anser jag nämligen kommer att
göras, örn vi skapa ändamålsenliga lokaler åt sådana olika organisationer — är
detta säkerligen något som Sverige har råd med även i nuvarande tid.

Herr talman! Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att
besvara en fråga, som herr Karlsson i Munkedal ställde. Herr Karlsson i
Munkedal har tillsammans med några andra kammarledamöter väckt en motion,
vari han hemställt, att riksdagen ville uttala sig för att de olika folkrörelsernas
lokalföreningar i regel borde taga initiativet till lokalfrågans lösning samt
ställa sig som företagare. Utskottet har icke kunnat undgå att finna motionärens
synpunkt värd beaktande. Det är på denna punkt herr Karlsson nu vill ha
ett förtydligande.

I regel blir det ju så, att dessa organisationer komma att söka sig till de
kommunala myndigheterna för att där upptaga ett resonemang med dem örn huruvida
man i orten skall åstadkomma en samlingslokal. Finns det då intresse
hos de kommunala institutionerna, är det inget hinder för att initiativet tages
från deras sida. Skulle denna initiativkraft saknas, böra ju organisationerna ha
rätt att taga initiativet. Utskottet menar alltså, att det här finns möjlighet för
båda parter att uppträda såsom initiativtagare. Inom avdelningen voro vi, när
vi behandlade denna fråga, av den uppfattningen, att initiativet kan i lika stor
eller ännu större utsträckning ligga hos organisationerna som hos kommunerna.

Medan jag bär ordet vill jag, herr talman, också säga några ord till reservanten
herr Björkman. Herr Strand har redan talat om storleken av det belopp det
här gäller och örn att det är fråga örn ett årsbidrag på en och en halv miljon
kronor — den andra delen av anslaget skall ju utgå såsom lån. Det kan väl inte
på något sätt rubba det statsfinansiella läget, om man skulle bifalla propositionen
och för nästa budgetår ställa ett dylikt belopp till förfogande för detta ändamål.
Det statsbidrag, som skall utgå till de organisationer, som eventuellt
tänka sig bygga samlingslokaler, är maximerat till 25 procent, resten få föreningarna
eller kommunerna själva bidraga med. Örn en sådan byggnadsverksamhet
skulle sättas i gång. skulle det betyda, att det för byggnadsarbetarna
skapades rätt goda arbetstillfällen, varvid kommuner och enskilda skulle bidraga
med 75 procent av kostnaderna.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Onsdagen den C maj 1942.

Nr 17.

Äng. statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts.)

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna b) och c).

Herr Björkman: Herr talman! I fråga om dessa punkter ber jag att få yrka
bifall till min reservation i anslutning till motionerna nr 208 här och nr 280 i
medkammaren.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i dessa punkter.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i
de under behandling varande punkterna hemställt samt vidare på avslag därå;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till länsnykterhetsnämnderna m. m.;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av Blekinge
kustbanor;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till iståndsättande av fjällstugorna vid färdleden Karesuando—-norska gränsen;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till luftskyddsanordningar för
vissa länsstyrelser;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bostadshus för postverkets räkning i Krylbo; samt

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till stat för statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret 1942/43 m. m.

iVad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I detta betänkande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition, nr 85, icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas samt med avslag å de likalydande motionerna
1:209 av herr Sylwan m. fl. samt II: 278 av herr Ericsson i Kinna m. fl. ävensom
motionen 1:201 av herr Wohlin,

1) antaga under punkten infört förslag till ändringar i den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan;

2) besluta, att förordningen den 12 juni 1936 (nr 293) med ytterligare tilllägg
till gällande tulltaxa skulle upphöra att gälla samt att såsom ytterligare
tillägg till gällande tulltaxa vid införsel från utlandet av varor av under denna
punkt angivna slag skulle utöver tull,, som stadgades i tulltaxan, utgå tillläggstull
på sätt under punkten sades;

Första kammarens protokoll 191/2. Nr 17. 4

Äng. vissa
ändringar i
tulltaxan

m. m.

Nr 17.

Onsdagen den G maj 1942.

Äng. vissa ändringar i tulltaxan m. m. (Forts.)

3) förklara, att de i det föregående omförmälda ändringarna skulle träda i
kraft å dag, som Kungl. Maj :t bestämde.

I de likalydande motionerna nr 209 i första kammaren av herr Sylwan m. fl.
och nr 278 i andra kammaren av herr Ericsson i Kinna m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 85.

I motionen nr 201 i första kammaren av herr Wohlin hade likaledes hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 85.

Herr Wohlin: Herr talman! Kungl. Maj:ts förevarande proposition, som
nu blivit av bevillningsutskottet behandlad, innefattar icke någon rubbning i
tullsatserna å konstsilkegarn och icke heller i avseende å den inhemska accisen
å tillverkning av sådant garn. Den berör följaktligen icke den av aktiebolaget
Svenskt konstsilke i Borås bedrivna tillverkningen av konstsilkegarn. Propositionen
innefattar emellertid en del mycket betydande tullnedsättningar för
praktiskt taget alla färdiga produkter av långfibrigt konstsilke, såsom vävnader,
kläder och andra sömnadsarbeten, alla slag av strumpstolsarbeten och ett
antal andra varor av detta material.

Man torde kunna säga att ingen revision av tulltaxan på textilområdet under
de senaste två årtiondena med avseende å sin omfattning kan jämföras med
den föreliggande, som berör icke mindre än ett trettiotal statistiska nummer i
den i anslutning till tulltaxan utfärdade statistiska varuförteckningen. Visserligen
ha under årens lopp vissa ändringar och jämkningar ägt rum på olika
punkter av tulltaxan i avseende å textilvaror, såsom i samband med det svensktyska
handelsavtalet år 1926, i samband med Sveriges handelsavtal med Storbritannien
och Norra Irland år 1933 och även eljest, men samtliga dessa under
årens lopp vidtagna förändringar kunna på intet sätt jämföras med den mycket
radikala omgestaltning av tulltaxan på det förevarande området som nu är
förelagd riksdagens prövning.

De tullsatser varom här är fråga infördes år 1922, örn jag icke missminner
mig på förslag av en socialdemokratisk finansminister; på den punkten kan
lag dock misstaga mig efter så många år. De genomfördes väsentligen såsom
finanstullar. De varor, örn vilka nu är fråga, betraktades helt naturligt på den
tiden såsom artiklar av en viss lyxbetonad karaktär, och då behov förelåg att
öka statens inkomster fann man det naturligt att åsätta sådana varor förhållandevis
höga tullsatser. Dessa finanstullar — örn jag nu får kalla dem så —
ha under de gångna tjugu åren tillfört statsverket sammanlagt mycket betydande
inkomster som ju kommit svenska staten till godo för bestridande av de
mångfaldiga viktiga utgifter som under dessa årtionden anmält sig och som
under det föregående årtiondet gjort sig gällande i ständigt stegrad grad.

Emellertid lia samma tullar otvivelaktigt under de gångna båda årtiondena
även i hög grad verkat såsom uppfostringstullar, och under skyddet av dessa
tullsatser har utvecklats en mycket betydande och respektabel gren av den
svenska textilindustrien; en bransch inom textilindustrien som omfattar icke
mindre än ett hundratal medelstora och större företag med ett sammanlagt arbetarantal
som är mycket avsevärt och dessutom ett sjuttiotal mindre tillverkningsställen
— antingen i form av fabriksdrift eller i form av hemarbete —
med ett sammanlagt arbetarantal upp emot tiotusen, företrädesvis kvinnor som
på detta sätt fått sysselsättning, bl. a. i den mån de gått miste örn arbete vid
nedlagda tändsticksfabriker. Denna svenska konstsilkeindustri har under dessa
årtionden så utvecklats att den före krigets utbrott tillgodosåg ungefär nio tiondelar
av vårt lands förbrukning av de''varor som det nu är fråga örn, samtidigt
som denna förbrukning under dessa årtionden mycket väsentligt ökats, själv -

Onsdagen den G maj 1942.

Nr 17.

Äng. vissa ändringar i tulltaxan m. m. (Forts.)
fallet beroende på att varor av detta slag i allt högre grad förlorat sin ursprungliga
karaktär av lyxvaror och, om de också icke kunna betraktas såsom
nödvändighetsvaror i samma bemärkelse som varor av ull, bomull eller lin, likväl
kommit till en mycket vidsträckt användning inom praktiskt taget alla
samhällslager.

Nu kan man visserligen säga att ifrågavarande tullsatser varit relativt höga,
men de ha likväl icke under denna långa tid utgjort något nämnvärt hinder för
en i kvantitet och värde ständigt stigande import av konstsilkevaror med åtföljande
stegrade statsinkomster. Frånsett vissa utredningar under förra hälften
av 1920-talet har någon ändring i dessa tullsatser icke heller bragts allvarligt
på tal förrän 1938 års tulltaxerevision diskuterade frågan örn en sänkning
av dessa tullsatser. Men revisionen framlade ingalunda något förslag i denna
riktning, och statsrådet och chefen för finansdepartementet utvecklade för ungefär
två år sedan, då han behandlade denna fråga, på ett mycket klart sätt de
bestämda skäl som enligt hans mening vid dåvarande tidpunkt talade emot en
förändring av dessa tullsatser. Statsrådet förklarade bl. a. i en kungl, proposition,
som berörde tullfrågorna, vid 1940 års riksdag att den svenska industrien
på förevarande område tillgodosåge •— vilket jag nyss erinrade örn — omkring
nio tiondelar av landets förbrukning och att industrien icke ägde möjlighet att
i mera avsevärd mån utnyttja tullarna i skyddssyfte; vidare att importvarorna
visserligen drabbades av tullarnas hela kraft, men att dessa varor i avsevärd
grad utgjordes av modebetonade artiklar av viss lyxkaraktär, för vilka tullbelastningen,
såsom statsrådet uttryckte saken, ofta vore av jämförelsevis underordnad
betydelse. Ytterligare tillfogades i statsrådets anförande att tullarna
icke lade större hinder i vägen för importen, vilket framginge av att införseln
visade en så gott som oavbruten stegring, och slutligen -— och etet var helt naturligt
från finansministerns sida — förklarades att någon allmän nedsättning
av dessa ur statsfinansiell synpunkt viktiga tullar uppenbarligen icke kunde
komma i fråga.

Nu bär en proposition framlagts som i hela sin gestaltning och till hela sitt
innehåll diametralt strider mot den motivering som för två år sedan av statsrådet
sålunda anfördes. Den föreslagna taxerevisionen har väckt den mest allvarliga
oro såväl inom industrien som bland representanter för vederbörande arbetargrupper.
Den har bestämt avstyrkts av textilrådet och av en rad andra
sammanslutningar vilkas inlagor omnämnas i utskottets betänkande. Den bär
också givit anledning till massmotioner i båda kamrarna bakom vilka står, örn
jag icke missminner mig, ett femtiotal av bada kamrarnas ledamöter tillhörande
.skilda politiska partier och i varje fall representerande såväl industriens som
arbetargruppernas intressen.

Såsom skäl för denna oro anföres i korthet — anförandena i riksdagen få i
dessa tider icke bli alltför långa — att på grund av den nuvarande relativt
stärka spänningen mellan tullen a garnet och tullarna a de färdiga artiklarna
hittills icke förelegat någon särskild anledning för exportländerna, d. v.^s. de
främmande länder som exportera till oss, att ensidigt inrikta exporten på färdigfabrikaten.
Helt annorlunda, framhålles det bl. a. i textilrådets uttalande,
blir förhållandet efter de föreslagna nedsät.tningarnas genomförande. Det kommer
då att ligga i de främmande exportländernas intresse att för egen produktion
reservera konstsilkegarnet och att i stället öka utförseln av färdiga varor
därav, varigenom manufaktureringsarbetet förbehålles det egna landet. Då
produktionsvolymen i nuvarande läge knappast torde kunna utvidgas, blir resultatet
endast att införseln av färdiga konstsilkevaror kommer att okas, medan
i fråga örn garnet införseln minskas. Därigenom inträder icke, såsom det
heter i propositionens motivering, någon förbättring i vårt försörjningsläge.

Nr 17.

Onsdagen den G maj 1942.

Äng. vissa ändringar i tulltaxan m. m. (Forts.)

Snarare uppstår en försämring så till vicia att allmänheten i stället för prisbilliga
konstsilkevaror av svensk tillverkning får inköpa dyrare utländska produkter
av mer eller mindre lyxbetonad karaktär. Från industriens sida hänvisas
vidare till den svaga räntabiliteten hos ett stort antal av de företag varom
det nu är fråga. I nuvarande läge med knapphet på ylle och bomull utgör
den ransoneringsfria konstsilkeproduktionen ofta ett kompletterande stöd till
ylle- och bomullsindustrien, vilket stöd genom de förevarande tullnedsättningarna
avsevärt försvagas. Det föreligger enligt vederhäftiga yttranden som kommit
utskottet till handa fara för ytterligare driftsinskränkningar inom textilindustrien,
ja, för åtskilliga företags vidkommande kan det bli fråga örn företagens
fortsatta tillvaro.

Om jag nu skall söka med några ord sammanfatta, hur jag själv ser denna
sak, kan jag uttrycka det sålunda. Antingen kommer på grund av nu rådande
förhållanden på den europeiska kontinenten — för att använda propositionens
uttryck — någon nämnvärd ökning av importen av konstsilkevaror icke till
stånd efter taxerevisionen. Så länge ett sådant tillstånd varar, hotas visserligen
icke industrien, men det blir likväl en inkomstminskning för staten, och
framför allt är hela revisionen under sådana förhållanden fullkomligt meningslös
såväl för oss som för de utländska leverantörerna. Eller också — och
det är säkerligen meningen från utländsk sida ■— kommer importen förr eller
senare att successivt ökas, och då inträda successivt i stegrad grad de följder
för industrien som jag nyss i korthet berört. Huruvida tullinkomsterna
under en sådan utvecklingsperiod bli större eller mindre än de nuvarande undandrar
sig bedömande; det är i förevarande sammanhang för mig icke någon
avgörande fråga.

Jag fäster uppmärksamheten på den egendomliga och korta behandling,
som detta viktiga tullärende, det viktigaste enligt min uppfattning på de senaste
tjugu åren, fått under utskottsbehandlingen. På den tid jag tillhörde
bevillningsutskottet var det regel, att avgörandet av varje tullfråga, vare sig
det gällde en tullförhöjning eller en tullsänkning, föregicks av en omsorgsfull
och ingående undersökning av räntabiliteten inom den berörda industrien och
tullarnas höjd i förhållande till manufaktureringskostnaderna jämte en rad
andra på tullfrågan inverkande omständigheter. Tullfrågorna behandlades
på 1920-talet och ännu långt in på 1930-talet i bevillningsutskottet med den
största omsorg. Jag kan knappast säga att den behandling, som denna tullfråga
fått, ur industriell skyddssynpunkt fyller måttet med tanke på den utredning,
som dylika frågor traditionsenligt brukat underkastas i den svenska
riksdagen.

Jag behöver endast taga ett exempel för att tillräckligt belysa, huru man
förfarit. Under det statistiska numret för andra strumpstolsarbeten än strumpor
falla ett stort antal trikåvaror för herrar och damer. Före 1922 var tullsatsen
för dessa artiklar 9 kronor per kilogram. Nu föreslås i utskottets betänkande
en tullsats av 12 kronor per kilogram. Silkeaccisen å 3 kronor och
den däremot svarande höjningen av tullen å konstsilkegarn med 3 kronor ha
emellertid tillkommit under mellantiden och reducerat tullskyddet med 3 kronor,
så att tullen för alla- dessa artiklar efter den nu föreslagna nedsättningen
blir nominellt lika med den tull på 9 kronor, som fanns före 1922. Men härtill
kommer ytterligare, att dessa artiklar före 1922 tulltaxerades med inberäkning
av visst emballage, medan de nu tulltaxeras netto. Det betyder att
den tullsats, som nu föreslagits på denna punkt, är lägre än tullsatsen var
före 1922. Örn man då betänker, att den bär berörda industrien —- det är
företrädesvis den mindre industrien, som jag för en stund sedan omnämnde,
med ett sammanlagt arbetarantal av bortåt tio tusen, fördelade på ett sjuttio -

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Ang. vissa ändringar i tulltaxan rn. m. (Forts.)
tal olika tillverkningsställen — under de senaste tjugu åren liksom alla svenska
industrier Ilar kunnat giva sina arbetare oell arbeterskor successivt ökade
löner, samtidigt som den i övrigt fått vidkännas ökade omkostnader, framstår
det som mycket besynnerligt, att man på detta sätt river och sliter i tulltaxan
och nedsätter en tullsats till ett lägre belopp än före .1922 års förhöjning.
Detta endast såsom ett exempel, kanske det mest pregnanta i den långa
rad av spörsmål som här uppställa sig.

För samtliga konstsilkevaror gäller, att tullsatserna efter krigsutbrottet,
på grund av varornas stegrade värden såväl vid den inhemska tillverkningen
som vid import, sjunkit högst väsentligt, örn man räknar dem i förhållande till
varuvärdena, och ingalunda, som i propositionen säges, utgöra något nämnvärt
hinder mot vår försörjning av dylika varor. För övrigt, vad är det som
brister i vår textilförsörjning? Det är självfallet i första rummet ull och
bomull, ullgarn och bomullsgarn samt vävnader och färdiga artiklar av ull
och bomull, liksom av lin. Vad som brister i vår försörjning är icke i första
rummet artiklar av konstsilke.

Sammanfattningsvis måste jag säga, att alla svenska intressen såvitt jag
förstår tala emot den nu föreslagna revisionen. Det är mig fullkomligt obekant
att, såsom i propositionen säges, under senaste tiden allt starkare
önskemål framkommit om en nedsättning av dessa tullsatser, försåvitt man
därvid åsyftar önskemål från vederbörande intresserade svenska kretsar. Industrien
är emot en nedsättning, dess arbetare likaså, importörerna ha ej på
åratal gjort sig påminta och lika litet konsumenterna. Vår textilförsörjning
karakteriseras för närvarande av brist på ylle- och bomullsvaror, medan konstsilkevaror
äro ransoneringsfria —• det säger mycket. Ur statsfinansiell synpunkt
finns i dag ännu mindre skäl att vidtaga en åtgärd av denna natur än
för två år sedan, då den bestämt avvisades av finansministern. Ur tullteknisk
synpunkt slutligen har denna fråga ingen annan betydelse än att vissa
olägenheter uppstå. Det är ett helt annat spörsmål, som varit aktuellt under
det gångna årtiondet och där utländska och svenska tulltekniska intressen i
viss mån sammanfallit, nämligen frågan om tullbehandlingen av artiklar
med inblandning av cellull, d. v. s. kortfibrigt konstsilke, en fråga varom nu
alls icke är tal.

Det är väl också alldeles uppenbart, mina herrar, att framläggandet för
1942 års riksdag av denna proposition med förslag, vilka, enligt vad jagnyss
erinrade örn, så sent som för två år sedan betraktades såsom uteslutna,
föranletts av från utländskt håll framförda önskemål och gjorda krav. I propositionen
talas örn, som jag också nyss nämnde, »den europeiska kontinenten»,
och man får sålunda icke veta, från vilket utländskt håll dessa önskemål
och krav ha framställts. Men det förefaller mig — med den allmänna
kännedom örn importen av dessa varor som jag ilar oell i övrigt med hänsyn
till vad som är allmänt känt — som om härmed i främsta rummet avses Tyska
riket. Det torde vara så, att denna tulltaxerevision framtvingats på begäran
från detta håll. Nu har det väl ändå under årtionden varit en allmän regel
i svensk handelspolitik, att man från .svensk sida icke lämnat tullkoncessioner
åt ett främmande land utan att detta i fråga örn sina egna tullar vidtagit
nedsättningar, som kommit den svenska exporten till godo. Frågan är
då, vilka motprestationer som i förevarande fall utlovats från det främmande
landets sida. Något svar på denna fråga lämnas icke alls i propositionen, vars
hela motivering är ytterligt egendomlig; jag skulle vara frestad att här använda
ett ord, som emellertid icke är parlamentariskt tillåtet. Först i utskottets
utlåtande får man veta, att den ifrågavarande taxerevisionen »skulle
kunna vara ägnad att underlätta införseln av vissa i rådande försörjnings -

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. vissa ändringar i tulltaxan rn. m. (Forts.)
läge särskilt behövliga råvaror». Jag får härmed till utskottets ärade ordförande,
min gamle vän herr Bärg i Katrineholm, rikta en direkt fråga, vad
som är innebörden i detta utskottets uttalande. Vad är det för särskilt viktiga
råvaror vi få i kompensation för dessa svenska tullkoncessioner? Och
föreligger det bindande utfästelser, att vi verkligen få dessa råvaror? På
dessa frågor förväntar jag ett bestämt besked, ty riksdagen har rätt att vid
avgörandet av en handelspolitisk fråga få bedöma eftergifter och motprestationer
i ett sammanhang.

Blir svaret på dessa frågor icke tillfredsställande, måste jag sluta med att
säga, att den handelspolitiska uppgörelse, som eventuellt kan ligga bakom
den förevarande tulltaxerevisionen, enligt min personliga mening icke är av
den natur, som brukar träffas av en i politiskt och ekonomiskt avseende fri
och oberoende stat.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Örn inte av annat skäl kunna de direkta
frågor, som herr Wohlin riktade till mig. påkalla, att jag yttrar mig. Herr
Wohlin, som länge har varit ledamot av bevillningsutskottet, känner väl de
arbetsmetoder som tillämpas i utskottet. Han har liksom jag under många
år deltagit i utskottsarbetet och varit med om att tillskapa uttalanden av samma
natur och innebörd som det han nyss citerade ur utskottsutlåtandet, i klar
vetskap örn att det icke alltid lämpar sig att inför en öppen riksdag och således
inför allmänheten framlägga alla de ting, som sammanhänga med handelsavtal.
Det är sålunda icke av okunnighet som herr Wohlin har framställt
dessa frågor, utan där bakom ligga andra skäl, örn vilka jag inte vill fälla
något omdöme, därför att det inte, för att tala med herr Wohlin, lämpar sig
i parlamentariskt språk. Det är en alldeles onödig omväg att rikta denna fråga
till utskottets ordförande, när finansministern är närvarande. Det är en säkrare
källa att ösa ur, och det lönar sig bättre än att försöka piska mig ut på
ett område, där herr Wohlin tror, att jag skulle vara lättare fångad.

I fråga örn arbetsmetoderna i utskottet nu och under herr Wohlins tid vill
jag säga, att någon egentlig skillnad knappast råder. Jag har suttit i detta
utskott i fler år än herr Wohlin och har således varit i tillfälle att lära känna
dess arbetsmetoder. Nu liksom under herr Wohlins utskottstid, och inte mindre
än då, har man försökt att tränga in i de ofantligt besvärliga spörsmål, som
under nuvarande tider föreligga vid behandlingen av sådana frågor som den
nu förevarande. Skillnaden mellan då och nu är, att då hade man principiella
linjer att följa, och man behövde knappast taga hänsyn till annat än de allmänt
ekonomiska förhållanden, som rådde i landet, och den konkurrens, som
under de fredliga förhållandena rådde med utlandet. Herr Wohlin har sig väl
ändå bekant, att vi nu leva under andra förhållanden än vi gjorde på den
tiden.

Jag är övertygad örn att den kraftiga ändringen av gällande tullsatser icke
skulle hava föreslagits, försåvitt inte starka skäl hade förelegat därtill. Men
jag tror att herr Wohlin tar alldeles fel beträffande verkningarna inom landet
av en sådan tullsänkning som den föreslagna. Vid de överläggningar som
lia skett inom utskottet, lika väl som vid de förhandlingar som ha ägt runi
med förespråkare för de berörda intressenterna, d. v. s. industriföretagare och
talesmän för arbetarna, ha icke -—• och det är väl sakens kärna —- egentliga
farhågor framhållits för rubbningar i de industriella förhållandena i nuvarande
läge, utan för rubbningar som man kan vänta sig skola uppstå, när det
en gång blir fred i världen och man åter kan påräkna en import, som kan
spela någon roll i konkurrensavseende. För närvarande är ju något sådant så
gott som uteslutet. Visserligen har man i propositionen anfört, att man genom

Onsdagen deli G maj 1942.

Nr 17.

Äng. vissa ändringar i tulltaxan m. m. (Forts.)
en tullsänkning kanske skulle lia utsikt att främja importen av vissa varor,
men det torde vara synnerligen ovisst. Försöket kan vara vällovligt nied den
brist på vissa varor .som nu råder i landet, men det är ytterst tvivelaktigt,
huruvida tullsänkningen kan lända till något sadant resultat. Men länder den
inte till något resultat, rubbar den å andra sidan inte heller de ekonomiska
förhållanden, varunder industrien arbetar.

Det är emellertid riktigt att, som herr Wohlin sade, en fara kan uppsta, örn
det blir fredliga förhållanden oell importen undan för undan kommer att öka.
Liksom departementschefen har inte heller utskottet varit okunnigt örn detta,
och därför har det också i utskottsbetänkandet skrivits följande: »Så länge
importmöjligheterna äro så begränsade som för närvarande är fallet, torde
emellertid en måttlig sänkning av tullarna icke spela någon större roll ur
skyddssynpunkt. Möjligen kan i detta avseende läget komma att ändras, näi
efter krigets slut de utländska konkurrentindustrierna ater kunnari full utsträckning
återupptaga exporten på den svenska marknaden. I sådant fall
bör dock självfallet intet hinder möta att vid lämpligt tillfälle åter höja tullarna,
därest detta skulle visa sig erforderligt.» I den mån det kan tillmätas
något värde, vill jag inför kammaren anföra, att utskottet i detta uttryck har
nedlagt ett verkligt allvar. Örn och när den dag kommer, da. det visar sig, att
tullsänkningen är till verkligt men för den svenska industrien, torde man lia
friare händer än man nu Ilar vid regleringen av ifrågavarande tullsatser.

Herr Wohlin nämnde inte — jag hörde uppmärksamt på honom något
örn de jämkningar uppåt på de mest känsliga punkterna, som utskottet har
gjort i ''förhållande till vad som föreslagits i den kungl, propositionen. Just på
dessa punkter, det gällde väsentligen strumpstolsarbeten,. lia överläggningar
hållits med företrädarna för industrien, och det har lett till ett resultat, som
redovisas i utskottsbetänkandet och som man från företagarhåll.har förklarat
sig kunna tåla under nuvarande förhållanden. Även de som motionsledes eller
eljest varit talesmän för arbetarna ha givit sin anslutning härtill. Detta har
resulterat i att vi inom utskottet ha kunnat sammanjämka meningarna, och få
en enig linje. Jag föreställer mig att några invändningar mot utskottsbetänkandet
icke skola göras från industriens representanter i kamrarna.

De jämkningar, som i utskottet ha gjorts, ha skett .under sakkunnig ledning
i samförstånd med departementet. Detta har varit nödvändigt, för att
inte en ändring av Kungl. Maj:ts förslag pa en punkt — t. ex. höjningen av
tullsatsen på konstsilkestrumpor från 16 till 20 kronor per kilogram — skulle
få menliga verkningar på andra punkter, då ju det ena är intimt invävt med
det andra.

Örn inte de berörda industrierna ansett sig kunna fördraga ändringarna,
föreställer jag mig, att det icke skulle ha varit möjligt att talesmännen i utskottet
för dessa industrier biträtt ett enhälligt beslut i utskottet. Med hänsyn
till omständigheterna får man låta sig nöja och inrikta sig på att med
vaksamhet följa, hur det ställer sig med importen under den närmaste tiden,
och vara beredd att göra de jämkningar, som man alltid får göra, då omständigheterna
det påkalla.

När jag nu inte har velat svara på herr Wohlins direkta frågor, vilka viktiga
råvaror, som man förväntar att få in i landet genom de s. k. eftergifter
i tullavseende, som man har gjort, och huruvida det föreligger ett bestämt
avtal, som tryggar denna import, har herr Wohlin på förhand förklarat detta
vara icke tillfredsställande. Jag skulle vilja vädja till herr Wohlin att avlyfta
den domen från mig och i stället lägga den på finansministern. Jag föreställer
mig, att det svar som jag skulle kunna ge heller inte värdesättes lika
högt som det herr statsrådet själv kan avge.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. vissa ändringar i tulltaxan m. m. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att med detta inlägg få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet Wigforss: Visserligen har herr Wohlin inte riktat sin
fråga till mig, men jag förmodar att den indirekt ändå var avsedd för mig,
och jag skall icke undandra mig att svara på den enda punkt, där jag behöver
tillägga någonting utöver vad utskottets ordförande har sagt.

Det hade kanske varit ännu bättre, örn handelsministern kunnat lämna svaret,
eftersom han i första hand har ansvaret för förhandlingarna, men jag
har i alla händelser varit med om deni så mycket att jag både känner till
vad som försiggått därunder och har min fulla del av ansvaret. Jag går nämligen
ut ifrån att det herr Wohlin yttrade före slutet egentligen endast var
tänkt såsom en inledning, och såsom någonting som skulle spänna uppmärksamheten,
till den klimax med vilken han avslutade sitt anförande.

Jag tror att örn man ser saken såsom en vanlig tullfråga, kan den inte sägas
spela den roll, som herr Wohlin befarade, under de år som vi nu närmast ha
att räkna med. I det avseendet tror jag att herr Burgs anförande gav en tillräcklig
förklaring. Men man kan fråga sig, varför man överhuvud taget vidtar
rubbningar i tullsatser under en tid som den nuvarande.

Det är alldeles uppenbart att så inte skulle ha skett, örn rubbningarna inte
varit föranledda av det som vi bruka kalla våra förhandlingar med länder
med vilka vi stå i handelsutbyte och som vi äro beroende av i fråga om tillförsel
av varor. Det är ju så — och det vet herr Wohlin lika bra som jag ■—•
att länderna i det nuvarande läget inte sträva efter att bli av med så mycket
varor som möjligt till andra, länder och sålunda kräva att få fördelar genom
att deras varor slippa in i andra länder, utan i grund och botten äro alla gripna
av en skräck för varubrist och göra allt vad de kunna för att få in varor
i landet. Detta har också varit, kan man säga, det väsentliga spörsmålet vid
de senaste förhandlingarna, där frågan örn konstsilketullarna har spelat en
roll.

Jag känner herr Wohlin sedan ganska länge, och vi lia haft ett mycket gott
samarbete. Jag, lika väl som hela kammaren, känner hans lidelsefulla temperament,
och vi känna också hans starka fosterländska patos. Vi kanske därför
inte behöva missuppfatta de ord varmed han slutade sitt anförande. Jag
kan emellertid försäkra honom att den som följt förhandlingarna med vår
stora granne i söder vet att de svenska intressena ha tillvaratagits på ett
sätt som man kanske inte skulle ha kunnat vänta när man vet hur utomordentligt
starkt ekonomiskt beroende vårt svenska näringsliv är av tillförseln
söderifrån. Vi leva ju under fullkomligt exceptionella förhållanden, där både
den svenska exporten söderut och i minst lika hög grad den svenska importen
söderifrån är av verkligt livsviktig betydelse för oss. Trots det ha vi såvitt jag
förstår fullt ut kunnat tillvarataga de svenska intressena utan att förhandlingarna
på något sätt varit präglade av vad man skulle kunna kalla den
brist på balans i politiskt hänseende som föreligger. Det har varit rent ekonomiska
förhandlingar, där var och en försökt tillvarataga sina intressen, och
i dessa förhandlingar har det, när det gällt att nå fram till ett tillfredsställande
resultat, spelat en roll, att man skulle vidtaga vissa lättnader i fråga
örn importen från Tyskland av de varor varom här är tal. Jag tror att herr
Wohlin under sådana förhållanden förstår lika bra som någon annan att det
inte varit tal örn att tillförsäkra sig en viss mängd av en viss råvara, utan
att tullnedsättningen har gått in som ett led i hela den stora balans, där det
har gällt vår import av utländska varor, vilken, jag vill inte säga skulle lia
omöjliggjorts, men varom i alla händelser en uppgörelse skulle i allra högsta

Onsdagen den 0 maj 1912.

Nr 17.

Ang. vissa ändringar i tulltaxan m. m. (Forts.)
graci lia försvårats, om vi inte å vår sida varit villiga att på denna punkt låta
tala med oss.

Jag tror sålunda att jag vågar försäkra att herr Wohlin, även om han deltoge
i beslutet, skulle kunna gå från detta beslut med högburet huvud såsom
en fullkomligt självständig svensk.

Herr Wohlin: Med anledning av utskottets uttalande att tullsänkningarna
skulle kunna vara ägnade att underlätta införseln av vissa särskilt behövliga
råvaror anhöll jag att få veta, örn det var några speciella nödvändighetsvaror
som utgjorde kompensationen. Jag riktade min fråga till herr Bärg i Katrineholm,
eftersom i propositionen ingenting nämnes örn dessa saker, utan man
först i bevillningsutskottets betänkande får läsa därom. Därför var den naturliga
adressen herr Bärg i Katrineholm. Nu får jag av statsrådet i allmänna
ordalag veta att detta medgivande skett för att säkerställa och utveckla varuutbytet
med vårt stora grannland i söder.

Jag måste då tillägga att jag är en varm och livlig anhängare av en utveckling
av detta varuutbyte, liksom när det gäller det svenska varuutbytet
med andra länder i världen. Jag har med tillfredsställelse sett att det svensktyska
varuutbytet under den tid clearingen varit gällande utvecklat sig så
pass storartat som det faktiskt har gjort, en sak som exempelvis framgår av
exportföreningens nye verkställande direktörs anförande vid föreningens senaste
årsstämma. Men jag får å andra sidan säga att örn clearingen mellan
dessa båda länder för närvarande är så beskaffad som alla veta att den är,
så kan det icke rimligen inverka på den balansen, örn man sänker ett trettiotal
tullsatser inom konstsilkebransclien, ty i ena fallet rör det sig örn en differens
på 100 miljoner kronor och mera, och här är det dock endast fråga örn några
miljoner. Med hänsyn härtill finner jag det nu gjorda medgivandet från svensk
sida absolut obegripligt, och det blir för mig ännu mer oförståeligt när jag
får höra att det icke varit fråga om några bestämda utfästelser rörande för
Sverige viktiga främmande råvaror.

Jag vill slutligen tillägga, att jag alltid betraktat Sverige såsom ett land
som skall på en gång uppbära ett stort och livskraftigt jordbruk och föda en
stor jordbrukarebefolkning och samtidigt vara ett industriellt land som skickar
ut sina kvalitetsprodukter över världen och som bör vara självförsörjande på de
för vårt folk viktigaste områdena. Jag är en gammal entusiast för Sverige
såsom varande på en gång ett stort agrarland och ett stort industriland. Det
är en tanke som jag icke vill släppa under de år som komma. Men jag spårar
i denna proposition och i den uppgörelse som ligger bakom densamma egentligen
för första gången vissa tendenser som sammanfalla med vad man ute i
världen och särskilt på visst håll kallat för Europas ekonomiska Neuordnung.
Örn denna ekonomiska nyordning för de små självständiga, ekonomiskt och
kulturellt högt utvecklade nationerna innebär att de skulle successivt förlora
sina färdigindustrier och sin högt utvecklade färdigfabrikation oell sjunka ned
till leverantörer av halvfabrikat och råvaror åt främmande stormakter som
skulle tillgodogöra sig manufaktureringskostnaderna och allt vad därmed sammanhänger,
då skulle Sverige sjunka tillbaka i ett ekonomiskt tillstånd som
motsvarade förhållandena för femtio ä sextio år sedan. Då vore våra industriidkares
storartade arbete under den gångna mansåldern till väsentlig del spolierat.
En sådan framtid tänker jag mig icke för Sveriges vidkommande, och
eftersom den proposition, som här föreligger, för mig framstår såsom ett uttryck
för dylika tendenser, bar jag velat på det mest bestämda sätt protestera
mot densamma.

Jag yrkar avslag på utskottets förslag.

Nr 17.

Onsdagen den G maj 1942.

Äng. vissa ändringar i tulltaxan m. m. (Forts.)

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag
å vad utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 22, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § 1 mom. och 2 § förordningen den 28 september 1928 (nr
376) örn särskild skatt å vissa lotterivinster, m. m., bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag angående
fortsatt utgivning av otryckta riksdagsprotokoll;

nr 37, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande att genomföra
krisadministration vid riksdagens verk;

nr 38, i anledning av väckt motion örn gäldande av skadestånd och livränta
till värnpliktige K. H. V. Dinos änka och minderåriga dotter;

nr 39, i anledning av väckta motioner örn pensionsrätt för viss i statens järnvägars
tjänst övertagen personal från Sala—Gysinge—Gävle järnväg;

nr 40, i anledning av väckt motion örn tillerkännande av viss förmån åt ordinarie
tjänstemän i statens tjänst, vilka avgått från tjänsten utan rätt att
komma i åtnjutande av pension; samt

nr 41, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser
örn centralkassor för jordbrukskredit m. m., dels ock en i ämnet väckt motion,
utom i vad angår anslag till jordbrukets kreditkassor.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

_ Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av
1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser örn centralkassor
för jordbrukskredit m. m. jämte i ämnet väckt motion, såvitt angår anslagsfrågor,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Äng. beskatt- Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 21, i anledning av
leUeToch täé- Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av kornel
föreningar munalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m. jämte i ämnet väckta
m. m. motioner.

I en den 6 mars 1942 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 134, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) samt

2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Onsdagen den B maj 1942.

Nr 17.

Äng. beskattningen av stiftelser och ideella föreningar m. m. (Forts.)

Med det av Kungl. Majit framlagda förslaget åsyftades att åstadkomma
större klarhet i bestämmelserna örn skattefrihet för stiftelser och ideella föreningar
m. m.

I Kungl. Majlis förslag till förordning angående ändring i vissa delar av
förordningen den 28 september 1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
var 15 § så lydande:

Till grund för beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatt skall läggas
sammanlagda beloppet av den skattskyldiges taxerade inkomst samt en
etthundradedel av hans och i förekommande fall hans omyndiga barns skattepliktiga
förmögenhet. För ekonomisk förening skall dock till grund för skattens
beräkning läggas den taxerade inkomsten och en tvåhundradedel av den
förmögenhet, för vilken föreningen är skattskyldig. Är någon skattskyldig
allenast för inkomst eller allenast för förmögenhet, skall till grund för skattens
beräkning läggas inkomsten eller den del av förmögenheten som nyss
sagts.

Det sålunda ---—• kronor, bortfaller.

• Till utskottets behandling hade jämväl hänvisats två i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) motionen nr 286 i andra kammaren av herr Henriksson, vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition måtte besluta, att
15 § i förordningen den 28 september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
måtte erhålla följande lydelse:

Till grund för beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatt skall läggas
sammanlagda beloppet av den skattskyldiges taxerade inkomst samt en etthundradedel
av hans och i förekommande fall hans omyndiga barns skattepliktiga
förmögenhet. Är någon skattskyldig allenast för inkomst eller allenast
för förmögenhet, skall till grund för skattens beräkning läggas inkomsten
eller den del av förmögenheten som nyss sagts.

Det sålunda ■— --kronor, bortfaller.

2) motionen nr 287 i andra kammaren av herrar Larsson i_ Karlstad och
Hansson i Vännäsby, vari hemställts, att riksdagen ville för sin del besluta,
att såväl Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund som ock i vårt land
verksamma djurskyddsföreningar av enahanda struktur som riksförbundet
måtte förklaras fritagna från skattskyldighet till stat och kommun.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts proposition nr 134
icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas samt med avslag å motionerna
II: 286 och II: 287, antaga vid propositionen fogade förslag till

I) lag örn ändring av vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar, att 29 § 3 mom. samt anvisningarna till
31 och 53 §§ erhölle den ändrade lydelse, som under punkten angivits;

II) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation hade herrar Velander, Lagerfelt,
Sandström, Lundell samt Olsson i Göteborg ansett, att det till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet för ekonomiska föreningar
liksom för andra skattskyldiga bort utgöra det sammanlagda beloppet av den
skattskyldiges taxerade inkomst samt en etthundradedel av hans skattepliktiga
förmögenhet. Inkomstskatteförordningens 15 § hade sålunda enligt reservanternas
mening bort bibehållas oförändrad.

Nr 17.

Onsdagen den G maj 1942.

Äng. beskattningen av stiftelser och ideella föreningar m. m. (Forts.)

På framställning av herr talmannen beslöts att förevarande betänkande
skulle företagas till avgörande punktvis.

Punkten I.

Herr Karlsson, Osear Gottfrid: Herr talman! dag bär begärt ordet på denna
punkt endast för att till protokollet få uttala den förvissningen, att till sjukvårdsinrättningar,
vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte och vilka liksom
tidigare skola komma i åtnjutande av skattefrihet, skola, liksom hittills har
skett, räknas alkoholistanstalter. Det är inte klart utsagt, men jag har utgått
från att så även i fortsättningen kommer att vara fallet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkten II.

Herr Velander: Herr talman! Reservationen under denna punkt tar sikte
på de ekonomiska föreningarnas förmögenhetsbeskattning och då närmast det
förhållandet, att förmögenlietsandelen föreslagits skola utgöra en tvåhundradedel
eller sålunda hälften mot vad som i andra fall av förmögenhetsbeskattning
skall läggas till grund för denna.

Principen örn att de ekonomiska föreningarna själva skola utgöra skatt för
den del av förmögenheten, som deras medlemmar eller andelsägare icke ha
att svara för, må vara i och för sig riktig. Den eftersättes emellertid för närvarande
i mycket stor utsträckning. Medlem av sådan förening, som utträder
ur föreningen, äger författningsmässigt icke att utbekomma större andel av
föreningens behållna tillgångar än vad som motsvarar hans insats jämte eventuellt
beslutad vinstutdelning. Även denna rätt kan vara begränsad eller helt
eliminerad på grund av bestämmelser i stadgarna. Vidare finnas för åtskilliga
ekonomiska föreningar föreskrifter i stadgarna därom att vid förenings
upplösning endast den del av föreningens tillgångar, som motsvarar insatserna,
må återbetalas till medlemmarna. Detta är förhållandet beträffande exempelvis
de till kooperativa förbundet hörande föreningarna. Medlemmarna i
dessa föreningar kunna sålunda, så länge dessa stadgar äro gällande, icke ens
vid förenings upplösning erhålla större del av dess förmögenhet än som motsvarar
insatserna. Insatserna kunna därför näppeligen vid någon tidpunkt
uppskattas till högre värde än maximum deras nominella belopp. Föreningens
förmögenhet eller behållna tillgångar utöver insatskapitalet undgå således för
närvarande förmögenhetsbeskattning. Detta förhållande har man nu äntligen
funnit icke kunna längre få fortbestå. Det föreslås därför, att den del av de
ekonomiska föreningarnas förmögenhet, som icke beskattas hos medlemmarna,
i stället skall beskattas hos föreningarna själva. Men man går därvid ut ifrån,
såsom jag redan antytt, att andelen av förmögenheten, som skall upptagas till
beskattning hos föreningarna, skall utgöra en tvåhundradedel i stället för vad
som i andra fall av förmögenhetsbeskattning är regelmässigt gällande, nämligen
en hundradedel.

Denna differentiering, som ju bryter sönder enhetligheten i förmögenhetsbeskattningen,
har framstått för reservanterna såsom i hög grad subjektiv och
godtycklig.

Propositionen utgår emellertid ifrån att, örn man icke inläte sig på denna
differentiering, skulle förmögenhetsbeskattningen hos föreningarna bli väsentligt
hårdare än örn medlemmarna finge utgöra skatt för förenings förmögenhet.
Detta antagande grundas därpå, att grundbeloppet för de juridiska personerna
är satt till tio procent av det beskattningsbara beloppet, och det byg -

Onsdagen den G maj 1942.

Nr 17.

Äng. beskattningen av stiftelser och ideella föreningar m. m. (Forts.)
jrer vidare på den förmodan, att ägarna av andelarna.eller insatserna i de ekonomiska
föreningarna skulle befinna sig i sådana, inkomstlagen, att skatteprocenten
för dem skulle komma att ligga väsentligt lägre. Det kan bända,
att det ligger någonting i denna tankegång. Man bortser emellertid därvid från
en liel del omständigheter. Man kan sålunda fråga sig, hur förmögenheten, nälden
skall beskattas hos föreningarna, kommer att värdesättas. Förmodligen
kommer den att uppskattas på det sättet, att man tar bokyärdena med undantag
möjligen för det fall, att i balansräkningen ingå aktier i andra företag,
då någon jämkning kan ske. När det gäller uppskattningen, av aktiebolagens
förmögenhet eller behållna tillgångar för beskattning hos aktieägarna, går man
dock till väga på ett helt annat och effektivare sätt. Då är man intresserad
av de dolda reserverna, förefintlig good-will och andra på räntabiliteten inverkande
faktorer. När man vidare talar örn förmögenhetsbeskattningen hos
de ekonomiska föreningarna, är det icke heller fråga örn den särskilda förmögenhetsskatten.
De ekonomiska föreningarna bli nämligen helt fritagna från
denna. Vidare kan i detta sammanhang erinras därom att. på grund av gällande
skattelagstiftning de kooperativa föreningarna äro i tillfälle att verkställa
utdelning till medlemmarna av sin behållna vinst på sådant sätt, att denna
vinst icke blir beskattad hos föreningarna. Man kan även peka.på ett sådant
förhållande, som att i samband med de år 1938 vidtagna ändringarna i förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt en väsentligt skärpt beskattning
över hela linjen genomfördes, med undantag allenast för de ekonomiska
föreningarna, vilkas beskattning väsentligt minskades på grund av att
densamma gjordes proportionell i stället för progressiv. Man kan även peka
på skatteförmågan. Det är väl anledning utgå ifrån att de ekonomiska föreningarna
ofta ha den bärkraften, att man när det gäller att avväga deras
skattebörda, icke behöver snegla på den inkomstnivå, på vilken många av andelsägarna
måhända befinna sig.

Jag vill ock rikta uppmärksamheten på en annan sak i detta sammanhang.
Exempel från producentkooperationen ge vid handen, att på grund av den
ordning, som kammaren och riksdagen måhända nu kommer att besluta, denna
producentkooperation icke kommer att lämna några mera betydande bidrag till
förmögenhetsbeskattningen. Vi kunna tänka oss en sådan förening, ägare till
ett spannmålslagerhus eller annat. Dess verksamhet har gått bra. Den har
samlat en betydande förmögenhet. Insatserna i föreningen lyda kanske å fem
kronor och deras antal motsvarar antalet hektar jord, som representeras av de
olika delägarna. Förmögenheten uppgår i alla fall till 30, 40 eller 50 kronor
per insats. Örn en medlem utträder, ur föreningen får han i bästa fall icke
mer för insats än de fem kronorna. Överlåter han fastigheten och medlemskapet
på den grund upphör, får han icke heller mer än fem kronor per insats.
Om han avlider och av den anledningen icke längre kommer att tillhöra föreningen,
går det på samma sätt. Hans rättsinnehavare kunna nog icke tillgodogöra
sig iner än högst de fem kronorna per insats, örn, såsom bär förutsatts,
vid föreningens upplösning tillgångarna i deras helhet skola enligt stadgarna
fördelas mellan andelsägarna, blir läget faktiskt det, att dessa under föreningens
bestånd komma att i förmögenhetsavseendo skatta för insatsernas nominella
belopp, men föreningens förmögenhet därutöver blir obeskattad.

Det förefaller sålunda som om den likställighet med aktiebolagen som här,
efter vad man uttryckligen anför, eftersträvats, blir en ren chimär. Den avsedda
beskattningen stannar i många fall på papperet. Förslaget kan av denna
och andra anledningar icke sägas lösa de spörsmål nian bär givit sig in pä.
De måste anmäla sig till omprövning snarast möjligt, örn riksdagen nu fattar
beslut i överensstämmelse med propositionen och utskottets förslag är detta

Nr 17.

Onsdagen den 0 maj 1942.

Äng. beskattningen av stiftelser och ideella föreningar m. m. (Forts.)
att beklaga och det även av den anledningen, att det ekonomiska livet i allt
större utsträckning kläder sig i de ekonomiska föreningarnas form. Föreliggande
spörsmål äro av sådan vikt, att man hade bort taga något allvarligare
på dem än vad som faktiskt skett.

I anslutning till den vid utskottets betänkande fogade reservationen får jag
alltså, herr talman, hemställa att ur förslaget på denna punkt § 15 måtte helt
utgå och att i ingressen till punkten orden »15 §» även måtte uteslutas.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Det var många anmärkningar som den
ärade reservanten anförde mot utskottets förslag. Om dessa anmärkningar är
kanske inte så särskilt mycket att säga. Jag tror att örn man ville kosta på
sig besväret att göra jämförelser i vår skattelagstiftning mellan hur skatten
drabbar den ena eller andra under skiftande förhållanden, skulle man kunna
skriva en hel bok örn dessa ting.

Jag skulle för min del tro, att det nu föreliggande förslaget söker i möjligaste
mån åstadkomma likställighet mellan de juridiska personer, som benämnas
bolag, och de juridiska personer, som benämnas föreningar.

Frågan örn de kooperativa föreningarnas beskattning är jn en gammal och
lång lidandets historia. Det fanns en tid då dessa kooperativa föreningar sågos
med mycket oblida blickar i vida skikt av vårt folk. Dess bättre har ju en
annan syn på tingen så småningom vuxit fram. Beskattningsproblemet har
emellertid ständigt vållat många besvärligheter.

När därför skattekommittén framlade sitt förslag i avsikt att fylla ut den
lucka i beskattningsavseende, som otvivelaktigt fanns i fråga örn de kooperativa
föreningarna, kände vi oss litet var till freds. Enighet rådde också, oavsett
olika synpunkter på föreliggande spörsmål, bland kommitténs ledamöter.
Kungl. Maj :t har även format ett förslag i enlighet därmed.

Det är klart, att det kan sägas sticka i ögonen, att man vid beräknande av
de beskattningsbara beloppen i en kooperativ förening icke räknar med samma
procenttal som i övrigt utan bara räknar med en tvåhundradedel av förmögenheten
i stället för en hundradedel. Vi ha emellertid i det förberedande arbetet
varit överens örn att örn man räknade med samma procentsats som vid övrig
beskattning, nämligen med en hundradedel av förmögenheten, skulle man med
skäl kunna säga, att skatten drabbade en förening hårdare än den drabbade
ett bolag eller dess intressenter. Huruvida en tvåhundradedel kan vara den
absolut riktiga procentsatsen är inte lätt att säga, men man kommer utan tvivel
närmare likställigheten örn man tar en tvåhundradedel än örn man tar en
hundradedel av förmögenheten till beskattningsbar inkomst.

För min del tycker jag, att man skulle ha vunnit åtskilligt örn man hade
kunnat, utan för mycket jämmer, sluta upp kring det föreliggande förslaget
och anse, åtminstone för någon tid framåt, såsom när det gäller beskattning
i allmänhet, frågan örn de kooperativa föreningarnas beskattning avgjord på
sätt som här föreslås. Jag föreställer mig, att kammaren inte har något större
intresse av att påta i de minsta detaljer i fråga örn jämförelser, som herr Veländers
anförande skulle kunna ge anledning till. Det är för övrigt inte så lätt
att komma till rätta med det virrvarr som alltid uppstår, när man kommer in
på beskattningens område.

Jag^ tycker för min del, att man, när det gäller föreliggande spörsmål, från
alla håll ansträngt sig att komma fram till ett resultat, som man skulle kunna
godtaga.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Utöver detta vill jag bara i fråga om vad herr Gottfrid Karlsson yttrade
rörande alkoholistanstalterna lia till protokollet antecknat, att jag liksom han

Onsdagen den G maj 1942.

Nr 17.

Äng. beskattningen av stiftelser och ideella föreningar m. m. (Forts.)
känner mig förvissad örn att den nya ordningen icke kommer att innebära
någon ändring i alkoholistanstalternas ställning mot vad nu råder.

Herr Sjödahl: Herr talman! I föreliggande förslag bär man från beskattning
principiellt undantagit vad man betraktar som en i hög grad allmännyttig
verksamhet. Nu kan det naturligtvis råda mycket delade meningar örn vad som
kan betraktas som en i hög grad allmännyttig verksamhet. Det är väl inte
många personer som skulle kunna bestämt rubricera vad som borde undantagas
från beskattning i ett sådant fall.

I det framlagda förslaget har praktiskt taget från beskattning undantagits
vad som förr kallades fromma stiftelser och likaså sådan verksamhet som är
undervisande eller understödjande för vetenskaplig forskning.

Jag vill inte resa några invändningar på denna punkt. Men det är ändå att
beklaga, att flertalet av de fonder, som finnas till kommunala myndigheters
förfogande i större eller mindre utsträckning i vårt land, äro skattskyldiga,
vilket försvårar för kommunerna att uppfylla den donatorernas vilja, som
legat bakom givandet av dessa fonder. Den tolkning av de gamla skattelagarna,
som regeringsrätten givit, kommer att betyda och har redan medfört ett
bakslag för kommunernas verksamhet på en hel del viktiga områden. Det är
att beklaga, men jag kan för min del icke komma ifrån att i en situation som
den nu rådande, då både enskilda och företag i skattehänseende pressas synnerligen
hårt, måste man gå med på den beskattning, som kommer att drabba
dessa allmänna fonder.

Jag vill tillika fästa kammarens uppmärksamhet på vissa saker i samband
med detta spörsmål. Kommittén har, i samband med att den behandlade frågan
om olika stiftelsers och donationsfonders skattskyldighet, i fråga örn sådana
stiftelser, som avse att främja konst och litteratur, skrivit, att för dessa inte
tillräckliga skäl föreligga för befrielse från skatt. Kommittén har således tagit
mycket löst på denna sak. Man kan säga, att i och med att kommittén blott
säger, att det icke föreligger tillräckliga skäl för att undantaga stiftelser och
donationer för främjande av konst och litteratur från skattskyldighet, har den
angivit, att den inte orkar framställa en motivering som är bindande på denna
punkt.

Vad beträffar departementschefens yttrande finner man, att departementschefen
inte direkt nämner frågan örn konsten och litteraturen utan inskränker
sig till frågan om konsten. Departementschefen skriver i propositionen: »Vad
teaterkonsten, musiken och de bildande konsterna beträffar utövas de väl icke
alltid på sådant sätt att uppmuntran från det allmännas sida i form av skattebefrielse
kan anses befogad.»

Jag vill villigt erkänna, att inte alltid dessa inrättningar utövas på ett sådant
sätt, att de förtjäna befrielse från skatt. Men i realiteten är det väl ändå
så, att om en stiftelse inrättats för ett dylikt ändamål, måste man nog utgå
ifrån att den är inriktad på sådan verksamhet som staten anser sig vara skyldig
att i viss utsträckning stödja. Dessa stiftelser och fonder för främjande av teater,
musik och bildande konster stödja således en i hög grad allmännyttig verksamhet.

Departementschefen har som allmän regel uppställt, att skattefrihet skall
beviljas för sådan verksamhet som så gott som undantagslöst förtjänar allmänt
stöd. Denna karakteristik träffar också de stiftelser och donationer, som avse
att befrämja teaterkonsten, musiken och de bildande konsterna.

Man kail dock förstå, att nian på grund av det skattepolitiska läget icke Ilar
kunnat undandraga så särskilt många områden från beskattning. Jag vill

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. beskattningen av stiftelser och ideella föreningar m. m. (Forts.)
emellertid i det sammanhanget fästa kammarens och framför allt vederbörande
ministrars uppmärksamhet på att utskottet ansett sig kunna skriva, att när
det allmännas stöd kan anses påkallat, det synes lämpligare att sådant stöd
lämnas i form av anslag till verksamheten.

När på grund av denna ökade beskattning möjligheterna att understödja
teater, musik och konst, och varför inte även litteratur, minskas, kommer det
att ligga på vederbörande myndigheters ansvar, närmast ecklesiastikministerns
men även finansministerns, att se till att de hål man gör i de summor, som
eljest skulle gå till understöd av denna verksamhet, i viss utsträckning komma
att fyllas av de anslagsbeviljande myndigheterna. När fonderna beskattas,
kommer ansvaret för dessa viktiga verksamheters bedrivande att i hög grad
överflyttas på myndigheterna. Jag skulle vilja erinra närmast ecklesiastikministern
och finansministern örn det gamla latinska uttrycket videant consules.

Jag har, herr talman, som frågan för närvarande ligger till inget annat yrkande
än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Telander: Herr talman! Till vad jag nyss anförde vill jag endast
foga den meningen, att den föreslagna formen för de ekonomiska föreningarnas
förmögenhetsbeskattning är sådan, att andra vägar därför måste sökas. Av
de antydningar, som från min sida gjordes, torde med tydlighet framgå, att
någon likställighet med beskattningen av aktiebolagens förmögenhet eller behållna
tillgångar icke ernås. Det blir måhända nödvändigt att överväga möjligheten
att lägga förmögenhetsbeskattningen helt och hållet hos föreningarna,
örn man vill skapa en verklig ordning på detta område.

Det synes mig också som örn 1936 års statsskattekommitté inte har fördjupat
sig särskilt mycket i dessa ting. Kommitténs betänkande innehåller på
denna punkt ganska litet. Om kommittén tagit mera allvarligt på hithörande
spörsmål, förefaller det som örn den borde ha kunnat komma fram till en
annan ordning än den, som nu i stort sett har upptagits i propositionen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder yrkats dels att vad utskottet i den under behandling varande punkten
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Velander, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring i förslaget till förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen den 28 september 1928 (nr 373) örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, att 15 § utelämnades samt att därav föranledd
jämkning vidtoges i ingressen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition :

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 21
punkten II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Velanders under överläggningen gjorda yrkande.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och .memorial:

nr 42, i anledning av väckta motioner örn ändring av gällande bestämmelser
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m.;

nr 43, i anledning av väckta motioner örn höjda årliga gratifikationer åt vissa
f. d. verkstads- och banarbetare vid två av staten övertagna enskilda järnvägar;
samt

nr 44, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens huvudkontor.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet;

nr 35, i anledning av väckta motioner angående skydd för markägares rätt
till skogsbär å egen mark m. m.;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
användande i vissa fall av prästlönefond m. m.; samt

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr
400) m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning av dels Lagförslag’ örn

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn straff för överträdelser av slra[f f°r över~
• S.. n ,, • j i i ■ .. , .. i , ,• trädelser av

vissa ransoneringsioriattnmgar, m. m., dels ock i amnet vackla motioner. vissa ransone.

Genom en den 6 mars 1942 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition, ringsförfatinr
172, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagitningar m'' m"
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar; samt

2) lag örn förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor.

Det förstnämnda lagförslaget avsåg att möjliggöra en skärpning av straffen
för vissa brott mot ransoneringsförfattningarna.

Förslaget till lag örn förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor
upptog bestämmelse att, då en handlande i väsentlig mån åsidosatte ransonerings-
eller prisbestämmelse, som meddelats beträffande ransonerad vara, förbud
skulle kunna meddelas för honom att idka handel med sådan vara och
eventuellt även andra ransonerade varor. Befogenheten att meddela dylikt förbud
skulle enligt förslaget efter Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkomma central
kristidsmyndighet.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen inom riksdagen väckta motioner, nämligen
Första kammarens protokoll 19Jf2. Nr 17.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Lagförslag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar
m. m. (Forts.)

inom första kammaren nr 217 av herr Herlitz och nr 218 av herr Nordenson
samt inom andra kammaren nr 288 av herr Henriksson.

I motionen I: 217 hade hemställts att riksdagen i anledning av förevarande
proposition ville

1) för sin del besluta sådant tillägg till lagen örn regeringsrätten 2 § 14 :o),
att mål örn förbud mot vidare utövande av handel med ransonerad vara eller
örn vägrad återkallelse av sådant förbud skulle tillhöra regeringsrättens upptagande
och avgörande, samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning angående vidgad rätt
att påfordra inlösning av varor, som ägaren genom ransoneringsförfattningar
eller med stöd av sådana förbjudits att förfoga över, och örn framläggande för
riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I motionen I: 218 hade hemställts, att riksdagen, under förklaring att det genom
propositionen framlagda förslaget till lag örn förbud i vissa fall mot handel
med ransonerade varor icke kunde oförändrat antagas, måtte för sin del
däri vidtaga sådana ändringar,

att befogenhet att meddela i förslaget avsett förbud att saluhålla eller försälja
eller annorledes överlåta ransonerad vara endast tillädes de allmänna
domstolarna samt

att sådant förbud finge meddelas i samband med avkunnande av dom, varigenom
handelsidkare dömdes till ansvar för brott mot ransonerings- eller prisbestämmelse,
såframt han genom detta brott jämte eventuella tidigare liknande
brott finge anses hava i väsentlig mån åsidosatt dylik bestämmelse.

I motionen II: 288 hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen av propositionen
måtte vidtaga sådana ändringar i förslaget till lag örn förbud i vissa
fall mot handel nied ransonerade varor, att vissa i motionen anförda synpunkter
beaktades.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen ville antaga det i propositionen framlagda förslaget till
lag örn straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar;

B) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget till lag örn förbud i
vissa fall mot handel med ransonerade varor — måtte för sin del antaga under
punkten infört förslag till lag i ämnet;

C) att riksdagen måtte, i anledning av det i propositionen framlagda förslaget
till lag örn förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor samt
med bifall i denna del till motionen I: 217, för sin del antaga följande förslag
till

lag

angående ändrad lydelse av 2 § 14:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 14 :o) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts
regeringsrätt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14:o) mål örn inmutning---och pensionat;

mål örn förbud mot vidare utövande av handel med ransonerad vara eller
örn vägrad återkallelse av sådant förbud;

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Lagförslag örn straff för överträdelser av vissa ransonerings för fattningar

m. m. (Forts.)

mål om beslut av tillsynsmyndighet över registrerade understödsföreningar
---andra personalstiftelser;

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

D) att de i ärendet väckta motionerna, i vad de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under B) eller C), icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

1 § i förslaget till lag örn förbud i vissa fall mot handel med ransonerade
varor lydde:

(i Kungl. Maj.ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Har Konungen i anledning av rådande utomordentliga förhållanden genom
särskild författning förordnat, att vara icke må försäljas eller eljest överlåtas
annat än i den ordning, som i författningen angives, eller i den ordning och
under de villkor vederbörande centrala kristidsmyndighet bestämmer, må efter
Konungens bemyndigande den centrala kristidsmyndigheten, därest någon som
idkar handel med den sålunda ransonerade varan i väsentlig mån åsidosätter av
Konungen eller av kristidsmyndighet beträffande varan meddelad ransoneringseller
prisbestämmelse, meddela förbud för honom att saluhålla eller försälja
eller annorledes överlåta sådan vara ävensom, i den mån myndigheten finner
särskilda förhållanden därtill föranleda, övriga till myndighetens verksamhetsområde
hörande ransonerade varor.

Förbud må ej meddelas i annat fall
än då åtal blivit väckt för gärning å
vilken förbudet grundas. Varder åtalet
ogillat eller fällande utslag upphävt av
högre rätt, skall förbudet omedelbart
hävas av kristidsmyndigheten.

Har central kristidsmyndighet meddelat förbud enligt första stycket, må
annan central kristidsmyndighet som -erhållit i samma stycke avsett bemyndigande,
i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda, utsträcka förbudet
att gälla jämväl ransonerade varor hörande till sistnämnda myndighets
verksamhetsområde.

Förbud, varom i denna paragraf förmäles, skall delgivas vederbörande i
den ordning, som angående delgivning av stämning är stadgad.

Herr Nordenson: Herr talman! Den föreliggande propositionen innehåller
två olika lagförslag; det ena avser införande av vissa sträffskärpningar för
överträdelser av ransoneringsförfattningar, och det andra förslaget innebär,
att de centrala kristidsmyndigheterna — d. v. s. kommissionerna -—- skola
kunna få bemyndigande av Kungl. Majit att förbjuda en näringsidkare att
driva handel nied ransonerade varor, ifall han »i väsentlig mån åsidosätter
av Konungen eller av kristidsmyndighet beträffande varan meddelad ransonerings-
eller prisbestämmelse».

I nuvarande brydsamma försörjningsläge är det naturligt att vi söka tillse,
att gällande ransonerings- och prisbestämmelser så noga som möjligt efterlevas.
Härvidlag lia staten och den stora massan av lojala företagare liksom
allmänheten självfallet alldeles identiska intressen. Ingen bör tillåtas att driva
sin näring på sådant sätt, att han tillskansar sig obehöriga förmåner på sina

Nr 17.

Onsdagen den G maj 1942.

Lagförslag om straff för överträdelser av vissa ransonering sfär fattningar
m. m. (Forts.)

kollegers och på konsumenternas bekostnad. När därför Kungl. Maj:t nu föreslår
vissa straffskärpningar för överträdelser av ransoneringsförfattningarna
och dessutom vill bereda möjlighet att helt stoppa illojala företagare i deras
verksamhet medelst ett handelsförbud, kan man enligt min mening inte med fog
motsätta sig åtgärder i denna riktning.

Men även om jag således i princip anser en skärpt lagstiftning under nuvarande
förhållanden motiverad, måste jag ställa mig ytterligt betänksam till
den form, som propositionen har givit bestämmelserna örn detta handelsförbud.
Dessa betänkligheter äro av både principiell och praktisk art. Jag skall inte
ingå på principfrågorna, ehuru det skulle kunna vara av stort intresse. Jag tror
det skulle föra något för långt. Däremot vill jag understryka några av de
mera praktiska skälen. Ett handelsförbud av det slag, som här föreslås, kan
medföra så utomordentligt hårda verkningar för den drabbade, att dessa bli
vida allvarligare än det straff, som kan komma att ådömas honom även med
de nu föreslagna skärpta bestämmelserna. Ett dylikt förbud kan även på
ganska kort tid verka hart när ruinerande på ett företag. Vidare måste man
betänka, att det icke bara är företagaren själv som beröres. Förbudet kan också
komma att drabba de hos honom anställda genom att de bli berövade sitt
arbete, vilket ju då sker utan någon som helst skuld från deras sida. Det är
sålunda ytterst angeläget att här skapa nödiga garantier för rättssäkerheten.

Jag har därför motionsvis framfört det yrkandet, att handelsförbud icke
skall få meddelas av kristidsmyndigheterna, utan endast av domstolarna. Vidare
har jag hemställt, att handelsförbud endast bör ifrågakomma, ifall vederbörande
företagare dömes till ansvar för brott mot ransonerings- eller prisbestämmelse.
Vid dessa yrkanden har jag utgått från den uppfattningen, att
endast domstolarna äro fullt kvalificerade att utreda och avgöra den viktiga
och svårbedömliga frågan, örn ett handelsförbud är motiverat. Kommissionerna
äro som bekant tillskapade för helt andra ändamål.

T sitt utlåtande har nu första lagutskottet å sid. 18 framhållit, att »jämväl
utskottet har hyst betänkligheter mot att lägga så vidsträckta befogenheter i
kristidsmyndigheternas händer», som lagförslaget örn handelsförbud innebär.
Utskottet säger sig därvid ha fäst särskild vikt vid att förutsättningarna för
rätten att meddela förbud äro tämligen obestämt angivna i lagförslaget. På
dessa skäl har utskottet, sid. 22 nederst, förordat den ändringen i lagförslaget,
att förbud ej må meddelas i annat fall än då åtal blivit väckt för gärning, på
vilken förbudet grundas. Blir åtalet ogillat, i underrätten eller av högre
instans, skall förbudet enligt utskottets förslag omedelbart hävas. •— Dessutom
har utskottet i anledning av en annan motion föreslagit, att då handelsförbud
meddelas, skall beslutet härom kunna överklagas hos regeringsrätten. Enligt
propositionen skulle klagomål avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

De ändringar i propositionen, som utskottet sålunda har föreslagit, äro utan
tvivel värdefulla ur näringslivets synpunkt. Risken att en näringsidkare utan
tillräckliga skäl drabbas av handelsförbud har med dessa ändringar väsentligt
minskats. Innan ett sådant förbud kan meddelas, måste nämligen en grundlig
undersökning av omständigheterna i samband med den påstådda överträdelsen
ha ägt rum genom vederbörande polismyndighet, och det är klart att kristidsmyndigheterna
på det viset få ett vida mera omfattande material att gå efter,
då det gäller för dem att ta ställning till frågan, örn handelsförbud bör meddelas
eller icke.

Men även med utskottets förslag till bestämmelser kvarstå alltjämt vissa
ganska allvarliga betänkligheter. Hur grundligt och samvetsgrant en polisundersökning
än sker, kan den ändå inte ge en tillförlitlig fingervisning om

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Lagförslag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar

m. m. (Forts.)

huruvida den misstänkte och åtalade näringsidkaren också kommer att fällas
till ansvar för det brott, för vilket han är åtalad. Det är mycket möjligt att
hans sak kommer i ett bättre läge under domstolsförhandlingarna än som tyckes
framgå av polisrapporten i saken. Exempelvis föreställer jag mig att det
kan bli mycket svårt att redan under polisförhöret med säkerhet utröna, om
näringsidkaren bör göras ansvarig för fel eller försummelse, som någon hos
honom anställd person gjort sig skyldig till. Sådana fall kunna ju mycket lätt
komma att inträffa, och de äro särskilt ömtåliga.

Jag vill också understryka, att det nu av utskottet föreslagna förfarandet
kan leda till ganska egendomliga konsekvenser. En företagare, som blir åtalad
för brott mot en ransoneringsförfattning och i anledning därav omedelbart får
ett handelsförbud på halsen, blir kanske sedan helt frikänd av domstolen. Det
är gott och väl att förbudet då omedelbart skall hävas, men vem ersätter företagaren
— och hans anställda — för de ekonomiska förluster, som förbudet
under tiden har åsamkat dem? Man kan också fråga sig hur det skall bli möjligt
att ersätta den ideella skada, som företagets goda namn och anseende
ovillkorligen lider genom ett handelsförbud. Företaget blir i allmänhetens och
kollegers ögon »prickat» — och detta även örn förbudet efter överklagande
skulle upphävas. Bättre trygghet på denna punkt skulle enligt min mening
kunnat vinnas genom att som villkor för handelsförbudet fordra fällande dom
i första instans. Jag har i min motion krävt laemkraftvunnen dom, men det är
klart att detta kan innebära ett mycket långt dröjsmål med ärendets avgörande
och i viss mån göra ett förbud ineffektivt. Men örn man nöjer sig med
fällande dom i första instans som grund för förbudet, skulle ju detta,uppskov
i högsta grad förkortas, på samma gång som man onekligen vinner mycket
i fråga om rättssäkerhetens tryggande.

Jag vill i korthet vidröra en annan synpunkt i samband med detta förbud,
nämligen hur det kan väntas bli tillämpat i praktiken gent emot olika företagare.
På denna punkt uttalar departementschefen å sid. 21 i propositionen,
att handelsförbud — såsom naturligt är •— skall kunna riktas både mot handelsföretag
och industrier. Departementschefen tillägger emellertid, att »praktiska
skäl» föranleda, att stadgandet i fråga endast i undantagsfall torde kunna
tillämpas mot industriföretag. Av hänsyn till folkförsörjningen torde det i regel
inte bli möjligt att stoppa ett producerande företag medelst handelsförbud.
Detta är enligt min mening en alldeles riktig synpunkt, men just därigenom
framträder så mycket tydligare lagens stränghet mot övriga företagare, d. v. s.
närmast rena handelsidkare och kanske en del mindre tillverkare. Man kan
sålunda här förutse en ojämnhet i tillämpningen, som är allt annat än tilltalande.

De synpunkter, herr talman, som jag här har tillåtit mig anföra, ha gjort
att jag alltjämt hyser betänkligheter mot förslaget även i utskottets formulering,
trots de förbättringar som detta innebär i förhållande till Kungl. Maj:ts
förslag. I det läge, som frågan har, vill jag emellertid icke göra något särskilt
yrkande. Däremot vill jag här uttala en livlig förhoppning och en mycket allvarlig
vädjan till våra kristidsmyndigheter att grundligt besinna, vilket utomordentligt
hårt verkande vapen som här är avsett att sättas i deras händer, ett
vapen med så enastående hårda verkningar att det måste handhavas med den
allra största försiktighet. Här mer än någonsin gäller det att tillämpa regeln
att i tveksamma fall hellre fria än fälla. Det gäller också att vid förbudets tilllämpning
taga alla möjliga hänsyn. Jag tänker då icke blott på de mera formella
omständigheter, som äro av betydelse för avgörandet, utan framför allt,
såsom jag redan förut har påpekat, på de sociala verkningarna av förbudet.

Nr 17.

Onsdagen den 0 maj 1912.

Lagförslag örn straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar
m. rn. (Forts.)

I det läge vari frågan nu befinner sig har jag, herr talman, icke något särskilt
yrkande att framställa.

Herr Gärde: Herr talman! I det uttalande, som herr Nordenson sist gjorde,
kan jag mycket väl instämma.

Däremot måste jag säga att de skäl, som föranlett utskottet att avvika från
motionen i vad herr Nordenson där påyrkat domstolsbehandling av dessa frågor,
enligt min mening äro mycket starka. Dessa frågor om handelsförbud
kräva ju en ganska skyndsam handläggning, så att ett ingripande skall kunna
äga rum omedelbart. Örn sådant förbud, såsom föreslås i motionen, skulle få
meddelas först i samband med en lagakraftvunnen dom eller, såsom herr Nordenson
nu har ändrat sin ståndpunkt till, en fällande dom i första instans,
skulle ju detta medföra- ganska långt uppskov med avgörandet av en dylik
fråga.

Enligt Kungl. Maj:ts proposition vinnes dessutom en central handläggning
av dessa frågor och därmed enhetlighet i tillämpningen. Örn det i stället skulle
anförtros åt landets alla underrätter, som ju överstiga flera hundra, att avgöra
dessa frågor, så kan man befara att tillämpningen komme att bli ganska
ojämn. Att dessa frågor sedermera skola dragas genom alla instanserna, eventuellt
upp till högsta domstolen, skulle ju vålla ytterligare osäkerhet och tidsutdräkt.

Den ökade säkerhet, som motionären har åsyftat, förefaller mig vara tillgodosedd,
så vitt det är möjligt, genom bestämmelsen att förbud icke får
meddelas förrän åtal är väckt och att, örn frikännande dom meddelas, förbudet
genast skall hävas, vilket också skall ske då underrätts fällande utslag beträffande
den förseelse, som ligger till grund för handelsförbudet, upphäves av
högre rätt. Utskottet har dessutom föreslagit den ändringen i Kungl. Maj:ts
proposition, såsom också herr Nordenson påpekade, att frågor av detta slag
skola i andra instans prövas av regeringsrätten.

Man kan väl förstå, att dessa bestämmelser ur näringslivets synpunkt kunna
framstå såsom hårda. Jag är emellertid övertygad om att de för den lojala
näringsverksamheten icke behöva leda till någon irritation eller oro eller medföra
olägenheter. Såsom herr Nordenson själv påpekade och erkände, är det
däremot ett allmänt intresse att på detta område stoppa de illojala näringsidkarna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Herlitz: Herr talman! Då jag begärt ordet vid behandlingen av detta
utlåtande, är det inte för att uppehålla mig vid den fråga, som de föregående
ärade talarna ha behandlat. Jag avser en annan fråga i det föreliggande betänkandet.
Under punkten D) har utskottet bland annat avstyrkt en av mig
i motion gjord hemställan örn utredning angående vidgad rätt att påfordra
inlösning av varor, som ägaren genom ransoneringsförfattningar eller med
stöd av sådana förbjudits att förfoga över. Örn den saken skall jag be att få
säga några ord.

Som bekant förekommer i stor utsträckning någonting som kallas för beslag
och som äger rum med stöd av förfogandelagen. Dessa beslag innebära,
såsom var man vet, att ägaren av en vara är förhindrad att fritt förfoga över
densamma. Lagstiftaren har emellertid haft klart för sig, att detta förfarande
innebär ett mycket allvarligt och kännbart ingrepp i äganderätten.
Därför har lagstiftaren också stipulerat i förfogandelagen, att ägaren av en
under beslag lagd vara har rätt att inom en viss tid få varan inlöst av staten

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Lagförslag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar

m. m. (Forts.)

enligt de i förfogandelagen bestämda reglerna och till belopp, som ytterst
avgöras av riksvärderingsnämnden.

Nn förhåller det sig emellertid så, att sedan några år tillbaka företagas,
utan stöd av förfogandelagen, oberoende av och vid sidan av densamma, i
mycket stor utsträckning en sorts åtgärder, som man har brukat ge det sammanfattande
namnet handelsregleringar. Dessa handelsregleringar innebära,
precis som beslaget, ett förbud för ägaren att förfoga över de av regleringen
drabbade varorna. Det är ett förbud, som i varje fall kan vara och ofta är
lika kännbart som beslaget; det är alltså fråga om ett lika svårt ingrepp i
äganderätten. Det märkliga är emellertid, att med dessa handelsregleringar
icke följer någon rätt för ägaren att få sina varor inlösta av det allmänna.

Att jag har fört denna sak på tal i sammanhang med detta lagstiftningsärende,
beror på att det nu berörda förhållandet framstår i en alldeles särskilt
bjärt belysning då man ser det i sammanhang med 3 § i den lag örn
förbud, som kammaren just nu går att antaga. Denna paragraf säger nämligen
ifrån att en person, som har, om jag får säga det kort, burit sig illa åt
vid tillämpningen av ransoneringsförfattningarna och alltså drabbats av ett
förbud, har en laglig rätt att få sin vara inlöst. Under sådana förhållanden
måste det framstå som ganska egendomligt, att en fullt lojal näringsidkare
eller varuägare av annat slag — det kan vara en jordägare, en industriidkare
o. s. v. — som drabbas av en handelsreglering, icke skall ha motsvarande
rätt. Det är därför som jag i detta sammanhang har hemställt örn en utredning,
huruvida icke en vidgad rätt till inlösning av varor skulle kunna stipuleras.

Mot denna min hemställan har utskottet anfört tre skäl, som jag skall be
att få upptaga i tur och ordning. För det första säger utskottet, att frågan
icke har något omedelbart samband med den nu föreslagna lagen. Den invändningen
vill jag inte diskutera närmare. Den har naturligtvis åtskilligt
som talar för sig. Vidare säger utskottet, att frågan är av synnerligen vittutseende
beskaffenhet och inrymmer åtskilliga svårlösta spörsmål. Denna motivering
är jag tacksam för. Den synes mig understryka nödvändigheten av
en utredning. För det tredje säger utskottet, att något praktiskt behov av
cn reglering enligt dess mening knappast har gjort sig gällande. Vid den
punkten ber jag att få uppehålla mig något utförligare, eftersom jag inte kan
låta den stå alldeles oemotsagd.

Jag vill gärna tro att de svårigheter, som jag här tänker på, i stor utsträckning
kringgås eller undanröjas genom allehanda regleringsanordningar, och
att förluster för sådana varuägare, som tvingas ligga inne med en vara utan
att få försälja den eller eljest förfoga över den på vanligt sätt, ofta kunna
förebyggas under hand av kommissionerna på ena eller andra sättet. Men
det lär dock näppeligen kunna bestridas, att så ingalunda alltid varit fallet.
Jag har satt mig i förbindelse med personer, som känna till förhållandena
inom köpmannavärlden, oell jag har frun dem mottagit en del uppgifter, som
jag antar äro fullt riktiga och som kanske kunna tjäna till att konkret belysa
vad saken gäller. Man har t. ex. åberopat, att s. k. försäljningsstopp för ärter,
bönor och torkad frukt inträdde i juli 1941. Det dröjde sedan månader,
innan dessa varor åter fingo säljas, och under den tiden ledo givetvis handlandena
kännbara förluster. Någonting liknande skedde i fråga örn fotogen
under krigets första skede, då försäljningen av den varan blev praktiskt taget
omöjliggjord för många detaljister. Man har också åberopat en del andra
exempel, men jag skall inte trötta kammaren med ali, räkna upp dem. .Tåg
skulle nästan tro, att man på kommissionshåll inte riktigt vill underskriva

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Lagförslag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsför fattning ar
m. m. (Forts.)

utskottets uttalande om att något behov av en reglering knappast har gjort
sig gällande. Jag antar att man på kommissionshåll har kännedom om dessa
olägenheter, då jag har mig bekant att de i flera fall ha föranlett framställningar.

Men jag tror också att de, som råkat ut för detta, i många fall verkligen
ha tegat stilla. Varför ha de tegat? Skall man helt enkelt med utskottet säga,
att något behov av ersättning för denna vara, som de inte få förfoga över,
knappast har uppstått? Sammanhanget är val snarare, att vederbörande lojalt
ha fogat sig i vad som skett. De lia kanske tänkt, att man får finna sig
i sådant under krig. De lia tagit det såsom ett ofrånkomligt öde och aldrig
tänkt sig att någonting skulle kunna göras åt saken. Därvidlag tror jag, att
de i^ mycket stor utsträckning lia påverkats av ett ganska anmärkningsvärt
förhållande, som jag till min stora förvåning har stött på, nämligen att man
inom intresserade kretsar faktiskt tycks sväva i den allra största okunnighet
örn att beslaget har den rättsverkan, som jag nyss talade om. Det torde
med andra ord vara en okänd sak i vida kretsar bland de jordbrukare och
näringsidkare av olika slag, som beröras av beslagen, att ägaren har rätt
att påfordra inlösning av beslaglagda varor. Under sådana förhållanden är
det ganska naturligt, att man inte har gjort några invändningar mot att under
handelsreglering lagda varor icke bli inlösta.

Sådana här förhållanden bör lagstiftningen enligt min mening beakta även
örn det inte har uppträtt något »behov» i form av klagomål av det ena eller
andra slaget. Jag har naturligtvis fullkomligt klart för mig, att man inte
kan lösa frågan genom en schematisk regel, så att man säger, att var och en,
som inte kommit åt att sälja sina varor, strax skall ha ersättning till fulla
värdet. Naturligtvis är saken mycket mera komplicerad än så. Men jag menar,
att det inte heller är någon allvarlig lösning av det svåra problemet, om
man säger, att vi stryka i det här fallet utan ersättning över ägarens äganderätt,
eller rättare sagt: vi stryka över alla de befogenheter, som ligga i
hans äganderätt. Enligt min tanke kan lagstiftaren inte gärna undandraga
sig att försöka genom en för ändamålet avpassad lagstiftning på ett såvitt
möjligt rättvist sätt fördela de förluster och bördor, som kristiden för med sig.
Problemet örn ersättning för sådana förluster har dykt upp i åtskilliga sammanhang,
som jag inte här skall erinra örn. Här tyckes mig emellertid ett av
de mest flagranta fallen föreligga, eftersom det här just är fråga örn ett
omedelbart ingrepp i äganderätten.

Jag har, herr talman, velat på detta sätt stryka under den betydelse, som
efter min tanke spörsmålet har, men jag gör intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen örn
kommission, handelsagentur och handelsresande; samt

nr 40, i anledning av väckta motioner angående revision av gällande bestämmelser
rörande beivran av upprepade förseelser mot alkohollagstiftningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande andra lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till
lag om fornminnen m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Punkterna A—C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten D.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation, dels ock
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fornminnen m. m., såvitt
angår genom denna proposition framlagt förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 och 108 §§ expropriationslagen, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning av Kungl. Äng. vissa
Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av allmänna ängringar i
förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt örn fortsatt giltighet av aljogånddagen
lagen. OT. m Genom

en den 6 mars 1942 dagtecknad proposition, nr 173, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändring
i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) samt om
fortsatt giltighet av lagen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.

Reservation hade anmälts av herr Wistrand, som dock ej antytt sin mening.

Herr Wistrand: Vid detta utskottsutlåtande har jag avgivit en reservation.

Jagnar icke velat biträda slutet, enär jag ansett det vara synnerligen angeläget
att få denna fråga behandlad av utskottet och riksdagen i samband med
det förslag till lagstiftning örn vanhävd, som föreligger färdigt.

Det föreliggande förslaget har varit föremål för mycket vägande anmärkningar
från lagrådets sida, vilket särskilt betonat faran för fastighetskrediten
av dess antagande.

Jag tror inte, att det tjänar mycket till att gå närmare in på dessa saker.

Jag ville endast deklarera varför jag inte har biträtt utskottets förslag, under
beklagande, att det ej lämnats någon möjlighet att åstadkomma ett lagförslag,
som på ett enligt min uppfattning mera tillfredsställande sätt tillvaratagit
alla intressen i denna fråga.

Herr Norman: Ja, vi voro nog ganska eniga inom utskottet i den uppfattningen,
att det varit lämpligt att få handlägga de här två sakerna, som herr
Wistrand talat örn, på en gång. Men på grund av särskilda omständigheter
ville vi inte taga på vårt ansvar att uppskjuta det nu föreliggande lagförslagets
antagande. Inom utskottet fingo vi sådana informationer beträffande den
Gömmande vanhävdslagen, att vi utan några större betänkligheter kunde be -

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. vissa ändringar i allmänna förfogandelagen m. m. (Forts.)
handla det nu föreliggande förslaget för sig, då det säkerligen inte hade blivit
annat resultat, om förslagen hade handlagts samtidigt, än att, örn ändringar
komme att föreslås från riksdagens sida, detta nog bleve fallet beträffande
den väntade lagstiftningen och inte denna.

Jag hemställer örn bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 19 december 1941 (nr 942) angående dyrtidstillägg
åt vissa livräntetagare enligt lagen örn försäkring för olycksfall i
arbete, m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 4—7.

Kades till handlingarna.

Punkten 8.

Utskottels hemställan bifölls.

Punkten 9.

Kades till handlingarna.

Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 11 och 12.

Kades till handlingarna.

Punkterna 13 och 14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 15 och 16.

Kades till handlingarna.

Punkterna 17 och 18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 19 och 20.

Kades till handlingarna.

Onsdagen den G maj 1942.

Nr 17.

Punkten 21.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 22.

kades till handlingarna.

Punkterna 23 och 24.

,Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

kades till handlingarna.

Punkten 26.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27.

kades till handlingarna.

Punkten 28.

Med tillstyrkande av Kungl. Marits i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till Jordfonden för budgetåret
1942/43 anvisa ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Mannerskantz, von Stockenström,
Carlström och Lundbom, vilka ansett, att utskottets motivering bort
hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts framställning till jordfonden
för budgetåret 1942/43 anvisa ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Under denna punkt och den följande ha
fyra utskottsledamöter avgivit en reservation, som går ut på att man skulle
inställa nybyggandet av arrendeegnahem så länge nuvarande förhållanden
äro rådande. Detta är principiellt en rätt betydelsefull sak och dessutom även
finansiellt sett. Jag hade tänkt att något så när fylligt redogöra för den här
saken, men jag tycker, att det är synd att göra det just nu, då det ser ut att
inte bli kvällsplenum, och jag skall därför fatta mig mycket kort.

Det är huvudsakligast två skäl, som ha legat till grund för vårt ställningstagande.
Det ena är att byggnadskostnaderna stigit så ofantligt, som de gjort,
och det andra är, att man kan inställa denna verksamhet utan att det är till
förfång för några, som redan nu ha blivit berörda därav. Det är något annat
att upphöra med denna rörelse än att draga in ett redan förut utgående anslag.

När den här rörelsen började kostade det ungefär 12,000 kronor att bygga
upp ett arrendeegnahem. Då var det möjligt att utarrendera dem för ganska överkomliga
arrenden, och ändå fick statsverket en ränta på omkring 4 °/°. För
närvarande kostar uppbyggandet ungefär 27,000 eller sannolikt mer, och även
arrendena äro enligt min mening väl höga för att innehavarna, som ofta äro
nybörjare, skola kunna klara sig. Då blir ändå förräntningen till statsverket
inte mer än ungefär 1 %. Jag tycker därför, att det vore välbetänkt att upphöra
med denna nyetableringsverksamhet, så länge byggnadskostnaderna äro
av den storleksordning, som de faktiskt äro i dag. Blir det en bestående och
effektiv ändring till det bättre, då skall jag för min del inte heller vara sen
att bidraga till att den här verksamheten kommer igen, men inte förr.

Den andra synpunkten är den, att man kan spara på den här 28:de punk -

Anslag till
jordfonden.

Nr 17.

Onsdagen den 0 maj 1942.

Anslag till jordfonden. (Forts.)

ten 500,000 kronor och på den nästa 500,000, summa 1 miljon kronor. Och
det är en besparing, som jag anser vara av den storleksordningen, att den
faktiskt betyder något, Vi ha förut i dag, herr talman, haft ett sådant ärende.
Det ansågs där, att 3 miljoner inte betydde så mycket. Man sade, att på det
området måste man i alla fall göra det, som föreslagits. Det blir det ena efter
det andra! Här ha vi samma dag ytterligare ett sådant tillfälle att spara.

Följden av att man går på reservationen blir ju inte någonting annat än
att man inte nyetablerar flera arrendeegnahem under en tid, då byggnadskostnaderna
äro så höga och statsverkets kassa är så ansträngd. Här är verkligen

ett tillfälle, då man kan spara utan någon nämnvärd olägenhet, och den, som

inte vill göra detta, den menar jag har ej någon riktig vilja till att spara.

Det finnes dessutom ett ytterligare skäl, som man kan kalla för åtminstone
ett halvt skäl. Den här verksamheten hittills har betraktats som en försöksverksamhet,
och nu är det ju så, att de här försöken ha slagit ojämnt ut.

I vissa fall har det nog gått tämligen väl, men i ett stort antal fall är det

inte idealiskt, och därför tycker jag, att även ur denna synpunkt borde
man låta detta försök, som nu gjorts på en 280 gårdar, få gå litet längre
innan man skapar ytterligare flera.

Detta sista skäl betraktar jag som sagt inte för närvarande som ett huvudskäl,
utan huvudskälen äro byggnadskostnaderna och statsverkets finansiella
ställning. Under hänvisning till detta, herr talman, skall jag be att få yrka bifall
till reservationen, som betyder, att detta anslag skall utgå med blott
500,000 kronor. I nästa punkt kommer jag att yrka, att anslaget skall helt
strykas.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Den framstöt herr Mannerskantz
här gjort i denna fråga och de synpunkter han anlagt på densamma äro inga
direkta nyheter. Under alla dessa år, då jordbruksutskottet har haft att taga
ställning till frågan, har man på visst håll haft litet svårt att dölja sitt misshag
över denna arrendeegnahemsverksamhet. Emellertid har herr Mannerskantz
och med honom liktänkande nu ansett tidsläget vara sådant, att ett avslag på
det av Kungl. Majit begärda anslaget för i år till denna verksamhet vore
det enda riktiga.

Jag hade väntat, att herr Mannerskantz litet mera fylligt skulle försvara
sin reservation. Det har han inte gjort, med hänsyn till att tiden är långt
framskriden och att detta plenum inte skall fortsätta i kväll. Det blev en
missräkning även för mig, ty jag hade tänkt att här tala örn en del saker,
som äro förknippade med denna arrendeverksamhet, en hel del saker, som
man från visst håll alltid inom utskottet vid behandlingen av denna fråga
har tagit upp gentemot denna verksamhet. Jag hade nämligen väntat, att
herr Mannerskantz liksom annars örn åren skulle gått in på det förmenta
missnöje, som skulle vara att finna ute bland dessa arrendeegnahemmare. Det
gjorde han inte nu, men däremot har han så mycket starkare tidigare örn åren vid
utskottsbehandlingen tryckt på denna punkt. Det är byggnadskostnaderna,
som för herr Mannerskantz äro det huvudsakliga skälet för ett avbrytande av
denna verksamhet. Och jag må säga, att på den punkten delar jag herr Mannerskantz’
uppfattning. Jag är där på samma linje som han. Nu kan ju den
invändningen göras, att detta avsnitt, byggnadsverksamheten på landsbygden,
är ett problem för sig och icke direkt hör samman med den fråga vi nu behandla,
men indirekt gör den väl ändå detta, eftersom herr Mannerskantz i
sin motion har berört saken. Jag skall inte onödigtvis taga upp denna fråga
till behandling, men jag kan i alla fall inte underlåta att säga, att byggnadskostnaderna
spela en ofantligt stor roll även när det gäller skapandet av arrén -

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Anslag lill jordfonden. (Forts.)

deegnahem. Jag skulle lia lust att taga två fall som exempel. Jag hoppas, att
herr talmannen medgiver mig detta trots den långt framskridna tiden.

Jag skulle kunna rada upp fall efter fall som exempel till stöd för min
uppfattning och mina påståenden, men jag skall som sagt bara taga fram
två fall. Det ena är ganska gammalt. Det är ungefär sju år gammalt, men
det belyser en hel del, i varje fall de metoder, som det byggnadsförbund, som
finnes här i vårt land, tillämpade just vid den tidpunkt, när städernas folk
så att säga lade beslag på landsbygden.

Det var en småbrukare hemma i en av mina grannkommuner, som hade eina
gränser ända intill Ystads stad, och vilken efter 25 års slit och släp, sparsamhet
och försakelse ansåg sig kunna bygga sig en ordentlig bostad. Han lät rita ett
hus, bjöd ut det på entreprenad, och det var en landsortsbyggmästare, som fick
arbetet, ganska naturligt för resten. Hedan från första dagen, när de satte spaden
i jorden för att gräva till grund, kom det representanter från murarna i
Ystad. De hade ingenting att anmärka den första tiden. De läto dem gräva och
gjuta grund och börja mura på väggarna. Då var det tid att komma fram med
vad man hade på hjärtat. De frågade först hur mycket dessa arbetare hade
i betalning. Ja, det fingo de besked om. »Nej», sade man, »det passar oss inte.
Ni lia att följa vårt avtal, våra prislistor. Det är ackord det här, och huset
skall mätas.» Det betydde en merkostnad för denne småbrukare av omkring
2,000 kronor, örn inte frågan hade kunnat ordnas upp som den till sist ändå
gjordes. Hur det gick till skall jag här inte orda örn.

Nu ligger saken här till på det viset, att detta byggnadsförbund utan vidare,
utan. att fråga landsbygdens folk örn det ville vara med på en sådan sakernas
ordning, delat upp landsbygden i räjonger och zoner, som örn den hörde till städerna
och de större samhällena. Rena rama diktaturförsök enligt min mening, en
självtagen rätt, som varken kan eller får tolereras, ett förmynderskap, som
landsbygdens folk inte har något som helst behov av. Det har gått dit hän, att
örn man nu skall bygga hus, så måste man vara kapitalist. Skall man kunna
reparera husen, måste man ha en ganska god ekonomisk ställning, annars får det
vara.

Det andra exemplet är nytt för dagen, kan jag säga, och jag kan inte neka
mig nöjet att taga det just i samband med behandlingen av denna egnahemsarrendefråga.
Det är uppgifter, som jag fick när jag var hemma sist. En småbrukare
i min egen kommun, som har ett 16 tunnlands lantbruk, behövde lägga
nytt tak. på ett av sina gamla hus. Materialet skulle vara korrugerad eternit.
Det tog jämnt två dagar för två arbetare att lägga på detta tak, och som betalning
för detta arbete erhöllo de efter mätning 198 kronor, således nära femtio
kronor per man och dag. Är det underligt, att folk reagerar ute på landsbygden
gentemot detta? Och det är inte alls konstigt, att man nu från det håll, där man
hitintills ingalunda har sett på arrendeegnahemsverksamheten med allt för blida
ögon, nu med tacksamhet har anammat detta vapen, som från detta byggnadsförbunds
sida välvilligt blivit placerat i deras händer. Och att det skulle utnyttjas.
det förvånar mig inte alls.

Jag skall ej onödigtvis förlänga denna debatt, men jag kan inte underlåta
att säga, att denna arrendeegnahemsverksamhet enligt min mening har en
ganska stor betydelse. Den har inte endast en social betydelse, utan den har
också en mycket stor psykologisk betydelse. Ty vetskapen örn och känslan av
att här ha statsmakterna i och med denna verksamhet skapat möjlighet för obemedlade
och .mindre bemedlade bland landsbygdens folk att en gång kunna få
ett .lantbruk i egen regi gör, att dessa människor med längtan och åtrå se efter
möjligheten att kunna få ett sådant litet lantbruk.

Jag Inar ju mycket väl märkt under årens lopp vid behandlingen av denna fråga,
hurusom man från särskilt de största jordbrukarnas sida visat sin avoghet

Nr 17.

Onsdagen den G maj 1942.

Anslag till jordfonden. (Forts.)

gentemot detta och helst önskat, att denna verksamhet för alltid måtte läggas
ned. Herr Mannerskantz har varit ytterst försiktig vid behandlingen av denna
fråga i utskottet och ännu mera försiktig nu i sitt korta anförande, men det
står i deras reservation ett ord, som jag inte har kunnat undgå att fästa mig vid.
Det står, att åtminstone så länge nuvarande förhållanden råda bör verksamheten
läggas ned! Jag har genom detta ord fått bekräftelse på min tidigare uppfattning,
att herr Mannerskantz och med honom liktänkande innerst inne önska
och mena, att denna verksamhet helst för alltid måtte läggas ned. För min del
har jag en helt annan uppfattning. Jag tillåter mig därför i all korthet uttala
den förhoppningen, att när det krig, som nu rasar, en gång tagit slut •—- ty en
gång måste det ju sluta •— och normala förhållanden åter inträtt, denna arrendeegnahemsverksamhet
då icke endast måtte fullföljas utan att den också måtte
få lov att skjuta fart och utvidgas till glädje och gagn icke endast för dem,
som ha den turen att bli innehavare av ett sådant lantbruk, utan också till glädje
och gagn och prydnad för vår landsbygd. För min del kan jag knappast se någon
vackrare tavla på den skånska slätten än den jag ser nere på Glimmingehus
med dessa fina och propra små bondehem, 18 eller 20 till antalet.

Jag är verkligen förvånad över att man från visst håll gör attacker mot
denna verksamhet och försöker få den bort. Den utgör enda möjligheten för
obemedlade och mindre bemedlade att kunna få ett eget litet lantbruk.

Man var vid behandlingen av denna fråga inom utskottet angelägen att framhålla,
att om man slopade denna verksamhet och i stället koncentrerade sig på
egnahemsrörelsen och utvidgade denna, så skulle man vinna mycket, mycket mer
än vad man vinner genom arrendeegnahemsverksamheten, och det skulle vara
litet tryggare, därför att egnahemsverksamheten är mera räntabel. Ja det beror
ju på hur man ser på denna fråga, men vi skola aldrig glömma bort, att
det är en ganska väsentlig skillnad mellan dessa tvenne verksamhetsgrenar.
Den, som skall bli egnahemmare, måste ha ett visst kapital, en liten ekonomisk
ryggrad, örn han överhuvud taget skall kunna komma i fråga som egnahemmare.
Det behöves icke för den, som skall bli arrendeegnahemmare. Han behöver
praktiskt taget intet kapital alls. Han behöver endast styrka, att han är
lämplig just för ett sådant arrendeegnahem. Och den skara, som kan anses lämplig
som arrendeegnahemmare, den är ingalunda liten. Tvärtom är den mycket,
mycket stor. Vi räkna dit praktiskt taget hela den mindre jordbrukarekårens
ungdom, som utan tvivel är både lämplig och berättigad, — lämplig, därför
att den har vuxit upp i ett småbrukarehem och alltså är väl förtrogen med
skötseln av ett sådant, och berättigad, därför att i regel dessa människor äro
obemedlade eller mindre bemedlade. Så nog finns det aspiranter till dessa arrendeegnahem!
Jag har ju också tidigare någon gång här i kammaren sagt,
att hela lantarbetarkåren, åtminstone det stora flertalet av dem, också är lämplig
och berättigad till dessa arrendeegnahem.

Ja, herr talman, jag skall inte fortsätta med detta, men jag har velat ha
sagt, att det är byggnadskostnaderna, som även när det gäller arrendeegnahemsverksamheten
spela en mycket, mycket stor roll, varför jag innerligt gärna
önskar, att en annan sakernas ordning på det här området må kunna åstadkommas.
Ja jag ser det helt enkelt som en tvingande nödvändighet.

Herr talman! Jag skall med dessa ord be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstoip: Herr talman! Som framgår av såväl
propositionen som utskottsbetänkandet, har egnahemsstyrelsen till jordfonden
äskat två miljoner kronor. I propositionen har detta prutats ned till en miljon.
Detta har skett, därför att jag delar deras uppfattning, som mena, att man

Onsdagen den 6 maj 1942.

Nr 17.

Anslag till jordfonden. (Forts.)

får gå försiktigt fram viel denna tid, då anläggningskostnaderna för fastigheter
äro höga. Men å andra sidan kan jag inte bortse från de skäl, som egnahemsstyrelsen
har anfört, nämligen att den skall försöka hålla den byggnadsarbetarkår,
som den har anställd, i verksamhet. Man har nämligen lyckats anställa
en kår av byggnadsarbetare, som driva detta arbete enligt särskilt anställningsavtal,
och örn verksamheten inte får fortsätta i viss utsträckning,
får man naturligtvis avskeda folket. Detta är ett skäl till att jag har ansett,
att man borde begära hälften av det belopp, som egnahemsstyrelsen bär hemställt
om.

Vad sedan beträffar punkt 29. som gäller arrendeegnahemsfonden, har man
begärt 1,500,000 kronor, vilket har prutats till 500,000. Örn man har kronoegendomar,
på vilka nybyggnad är erforderlig men som på grund av topografiska
förhållanden eller av annat skäl inte böra drivas i nuvarande storlek
utan lämpligen kunna styckas till mindre fastigheter, då är det nödvändigt,
att egnahemsstyrelsen har ett visst kapital för att kunna bebygga dem, i
stället för att de skola bebyggas på nytt och brukas i samma storlek som tidigare.

Jag menar, att redan den prutning, som företagits i departementet, visar,
att vi vilja följa den linje, som framfördes, redan då egnahemspropositionen
lades fram, d. v. s. vara försiktiga med anläggningskostnaderna, örn det blir
exceptionellt dyrt, som det ju är nu. Det är inte allenast arbetslönerna utan
också materialpriserna, som stigit i väsentlig grad. Följaktligen tror jag, att
det är riktigt, att egnahemsstyrelsen får dessa belopp, som utskottet har hemställt
örn, för att kunna driva verksamheten i mindre omfattning.

Herr von Stockenström: Herr talman! De två första ärade talarna ha vinnlagt
sig örn att inte hålla så fylliga anföranden som de eljest skulle lia gjort.
Jag vill emellertid hålla särskilt herr Andersson räkning för att hans anförande
i alla fall blev så fylligt som det blev, ty det har egentligen gett ett
mycket gott stöd åt den uppfattning, som reservanterna uttalat, och jag trodde
under större delen av herr Anderssons anförande, att han skulle komma att
yrka bifall till reservationen. Han anförde nämligen en del exempel från sin
egen erfarenhet på vilka svårigheter man har, när det gäller att bygga på landsbygden,
vilka oerhört ökade kostnader, som äro förknippade därmed, och han
gick t. o. m. så långt, att han sade, att för att kunna bygga på landsbygden
måste man vara kapitalist.

De, som skola få arrendeegnahem, äro ju alldeles obemedlade. Herr Andersson
sade också, att de ha intet kapital alls. En egnahemsbyggare skall åtminstone
lia något att släppa till själv. Det är alltså konstaterat, att för att kunna
bygga på landsbygden måste man vara kapitalist. Här gäller det en grupp
personer, som inte alls ha något kapital. Då måste den stora kapitalisten rycka
in, nämligen staten, och det är ju just sådant som läget är. Det är alldeles riktigt
tecknat av herr Andersson. Byggnadskostnaderna ha kommit upp till^ en
svindlande höjd, jämfört med när denna verksamhet började, och skola vi hålla
den i gång, kräves det stora uppoffringar från statens sida.

Nu vill jag säga, att jag inte alls hör till dem, som tidigare talat emot eller
på annat sätt ställt sig oförstående till arrendeegnahemsverksamheten. Jag har
ansett den som ett led i de jordpolitiska åtgärder av social natur, som staten
sedan många år tillbaka vidtar. Men jag vill säga, att försöken kanske hittills
inte alltid slagit så väl ut. Det har begåtts en del fel vid byggnadernas uppförande.
Jag skulle kunna berätta ett ganska sorgligt exempel från min egen
hembygd, där t. o. m. hälsovårdsnämnden fick lov att ingripa, därför att byggnaderna,
som hade uppförts på ett par arrendeegnahem, inte voro väl gjorda

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Anslag till jordfonden. (Forts.)

utan av så pass dålig beskaffenhet, att en snar rättelse måste påkallas. När
sådant behövs, bär det gått ganska långt. Och det gällde likväl nya hus. Men
bortsett från detta har jag ansett, att denna verksamhet har en uppgift att
fylla. Den utgör ett led i de sociala jordpolitiska åtgärder, som staten vidtar.
Men i det nuvarande läget har jag av de skäl, som herr Andersson anfört,
ansett, att i första hand en begränsning av denna verksamhet och kanske t. o. m.
ett uppehåll däri under en tid framåt borde komma till stånd. Även andra,
som tidigare ha varit intresserade av denna verksamhet, ha kommit till samma
uppfattning. En partivän till herr Alfred Andersson, som för övrigt sedan flera
år tillhör en av våra egnahemsnämnder, har i utskottet kommit till sammal
uppfattning som herr Mannerskantz och jag, och hans namn återfinnes också
under reservationen.

Herr talman! Nu har mitt anförande blivit även det något fylligare än jag
tänkt. Jag ber bara att få yrka bifall till reservationen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag skulle inte lia tagit till orda, örn inte
herr Alfred Andersson nästan gjort sig skyldig till provokation. När han sade,
att det var de stora godsägarna, som uttalat missnöje med arrendeegnahemsverksamheten,
så antar jag, att de flesta här trodde,- att han menade mig. Jag
vill påstå, att jag aldrig har visat sådant missnöje, vare sig i jordbruksutskottet
eller här i kammaren, som han ville göra gällande att vissa större jordbrukare
hade gjort. Jag vet inte, vilka han därvidlag menar. Det finns inte sä
gott örn större jordbrukare, vare sig här i kammaren eller i landet. Det enda, som
har förekommit, är, att vi ha sagt, att det skall bli så god regi som möjligt
på detta och att det inte får gå upp till vilken kostnad som helst, ty då skall
man börja se efter, örn man inte kan göra ändringar för att vinna förbättringar.
En sådan kritik gör en dylik sak mycket mer nytta än örn man baralåter
allting rulla och bli hur tokigt som helst. Den åsikten kommer jag att
förfäkta ganska länge, herr Alfred Andersson.

Sedan säger jag som herr von Stockenström, att det var en felaktig slutsats
herr Andersson drog. Örn byggnadskostnadernas höjd är ett starkt skäl
för reservanterna, har herr Andersson formulerat det så pass pregnant och
uppenbart, att slutsatsen borde ha blivit: låt den saken bli ordnad först. Jag
tror, att det hade varit klokt att så göra.

Det mest vägande skäl för anslaget, som jag tycker har framförts här nu,
är det, som kom från herr statsrådets sida, att det finns en byggnadsarbetarkår,
som egnahemsstyrelsen brukat använda till sådana här arbeten. Men jag skulle
inte tänka mig, att det är den minsta svårighet att omedelbart få den placerad
i arbete för enskildas eller för domänverkets räkning, som kanske då och
då behöver bygga någon gård på kronans egendomar. Det vore inte någon större
svårighet att ordna ett sådant samarbete. Jag anser alltså, att det skälet inte
får vara avgörande, när det gäller statsfinanserna. Dessutom bör man väl akta
sig litet för att använda kronogårdar på det sättet, att man styckar upp dem,
örn detta inte är absolut betingat av de geografiska förhållandena.

Jag tycker, att det vore riktigt, om första kammaren i dag ville visa åtminstone
någon skymt av sparsamhetsvilja, vilket det finns möjlighet till här utan
att göra något ohägn. Därför vidhåller jag mitt yrkande.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Endast ett par ord! Jag vill säga
ett tack till herr Mannerskantz för hans ändrade inställning sedan vi talade
örn frågan i utskottet. Jag har tidigare sagt, att herr Mannerskantz i dag varit
ytterst försiktig, men i utskottet var det inte samma tonarter, herr Mannerskantz.
När vi i detta sammanhang talade om småbruk överhuvud taget, vill

Oliada acil den 6 maj 1942.

Nr 17.

Anslag till jordfonden. (Forts.)

jag minnas, att herr Mannerskantz fällde det yttrandet, att vissa av småbruken
knappast ha något berättigande, utan man bör i stället lägga ned dem,
lägga jorden under storbruken eller också bygga upp större enheter. Nu menar
kanske herr Mannerskantz inte så allvarligt med detta, men jag tog fasta på
hans yttrande nu, att han för framtiden inte skall ha någonting emot denna
arrendeegnahemsverksamhet. Då tror jag vi skola kunna samarbeta i fortsättningen,
när det blir andra förhållanden, för att skapa fram nya arrendeegnahem
och därmed också nya bondehem, som skola bli en prydnad vid sidan om
de stora herrgårdarna.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Mannerskantz m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 28
punkten 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Mannerskantz
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Punkten 29.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Arrendeegnaliemsfonden för
budgetåret 1942/43 anvisa ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

I detta samband hade utskottet till behandling förehaft en inom första kammaren
väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 72, av herr Mannerskantz, vari
hemställts, att riksdagen måtte avslå framställningen örn anvisande av anslag
till arrendeegnaliemsfonden för budgetåret 1942/43.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten hemställt, att riksdagen
måtte med avslag å motionen I: 72, till Arrendeegnaliemsfonden för budgetåret
1942/43 anvisa ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Mannerskantz, von
Stockenström, Carlström och Lundbom ansett, att utskottets motivering hort
hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, nied bifall till motionen I: 72, avslå Kungl. Majda
förevarande framställning.

Herr Mannerskantz: dag ber att få yrka bifall till reservationen.

Första kammarens protokoll 19Jf2. Nr 17. G

Anslag till
arrendeegnahemsfonden.

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Ang. sjukstugulåkares

rätt till tjänstårsberåkning m.

Anslag till arrendeegnahems fonden. (Forts.)

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den nu föredragna punkten endast yrkats, att kammaren skulle
godkänna den av herr Mannerskantz m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 30.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6,
i anledning av väckt motion om rätt till tjänste- och pensionsårsberäkning för
chefläkare vid sjukstuga.

I en inom riksdagens första kammare väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 68, hade herr Carlström hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte låta
utreda, huruvida, i vilken mån och på vilket sätt åtgärder borde och kunde
vidtagas, så att läkare, som antoges till chefläkare vid sjukstuga, som regel
erhölle rätt till tjänste- och pensionsårsberäkning efter ungefärligen samma
grunder, som gällde för civila läkare med tjänsteårs rätt, även örn nämnda
sjukstuguläkare icke innehade annan befattning, som berättigade till nämnda
förmån.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Carlström; Såsom motionär i denna fråga ber jag att få yttra några
ord. I motionen hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida, i vilken mån och på
vilket sätt åtgärder böra och kunna vidtagas, så att läkare, som antages till
chefsläkare vid sjukstuga, som regel erhåller rätt till tjänste- och pensionsårsberäkning
efter ungefärligen samma grunder som gälla för civila läkare med
tjänsteår sr ätt, även örn nämnda sjukstuguläkare icke innehar annan befattning,
som berättigar till nämnda förmån.

Såsom framhålles i motiveringen äro i en del glest bebodda trakter i vårt
land, särskilt uppe i Norrland och speciellt i Norrbotten, anordningarna för
hälso- och sjukvården icke tillfredsställande ordnade. Det beror ju på den omständigheten,
att provinsialläkardistrikten som regel äro mycket stora, och i
en del fall förekommer det också, att provinsialläkaren utom den egentliga
sjukvården inom distriktet har att handha skötseln av en sjukstuga. Detta gör.
att sjukvården inte medhinnes på ett tillfredsställande sätt. örn det nu kunde
ordnas så, som riksdagen en gång har tänkt sig, att dessa stora provinsialläkardistrikt
kunde uppdelas och göras mindre, skulle givetvis förhållandena
betydligt förbättras. På grund av de nu inträdda statsfinansiella svårigheterna
har ju den saken blivit tills vidare lagd på hyllan.

I åtminstone en del provinsialläkardistrikt, där det förekommer sjukstugor,
som äro något så när stora, skulle ett förbättrat förhållande kunna ernås på
det sättet, att det bleve en självständig läkare för sjukstugan, en läkare som
sålunda icke samtidigt vore provinsialläkare. Inom Norrbottens landsting förekommer
det åtminstone i ett fall en sådan där sjukstuga, där man tänkt sig

Onsdagen den ö maj 1942.

Nr 17.

Äng. sjuks tu gu / ä ka res rätt till tjänstårsberäkning m. m. (Forts.)
anordna läkarbefattningen på antytt sätt. Men nu uppstår svårigheten att få
någon kompetent sökande till chefsläkarbefattning vid en dylik sjukstuga,
därför att läkaren inte får räkna sig till godo tjänsteårs- och pensionsrätt. Vi
motionärer yrka nu, att det åtminstone skulle göras en utredning, huruvida
det inte skulle kunna ordnas så, att en dylik chefsläkare för en sjukstuga
skulle kunna få räkna tjänstår och få pensionsrätt. Det tillfälliga utskottet,
som handlagt denna fråga, Ilar avstyrkt motionen, under det att andra kammarens
tredje tillfälliga utskott, som haft en likalydande motion till behandling,
har tillstyrkt, vad motionärerna hemställt.

_ Denna fråga har varit på remiss för inhämtande av yttranden dels hos pensionsstyrelsen,
dels hos -medicinalstyrelsen, dels hos landstingsförbundet och
landskommunernas förbund, och åtminstone det sistnämnda har för sin del tillstyrkt,
vad motionärerna här lia begärt.

Jag skall inte längre uppehålla mig vid frågan, utan jag vill bara särskilt
understryka, vad jag redan sagt, att det verkligen förekommer mycket stora
besvärligheter med sjukvården, särskilt uppe i Norrbotten, och det skulle givetvis
bli någon förbättring, om man, där det förekommer sjukstugor, kunde få
en särskild läkare, som skötte om dessa, så att inte som nu provinsialläkaren
samtidigt får sköta också sjukstugan. Det går givetvis, om sjukstugan har mycket
liten beläggning, t. ex. 8—10 patienter, och då kan det kanske t. o. m. vara
en fördel, men när sjukstugorna bli större, kommer det att inverka menligt. Det
blir för mycket för provinsialläkarna att sköta om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen, vilket är detsamma
som vad tredje tillfälliga utskottet i andra kammaren har hemställt örn.

I herr Carlströms yttrande instämde herrar Sven Hansson, Asplund, Nils
Olsson, Brandt och Bror Nilsson.

Herr Ekströmer: Med anledning av den siste talarens anförande vill jag
påpeka, vad som också står i utskottsreciten, att riksdagen i år har uttalat sig
för att provinsialläkardistrikten skola ökas i antal. Det förelåg från början
ett förslag, att omkring 180 nya ordinarie provinsialläkardistrikt skulle inrättas.
Detta har av statsfinansiella skäl ännu inte bringats i verkställighet,
men i år har som sagt riksdagen sagt ifrån, att den förutsätter, att behovet
av ytterligare tjänsteläkare undersökes av Kungl. Maj:t och att förslag förelägges
redan nästa års riksdag örn den utökning av antalet ordinarie tjänster,
vartill undersökningen kan föranleda. Det synes mig, som om detta riksdagens
uttalande slog undan skälen för att nu göra en ändring i de bestämmelser,
som finnas beträffande sjukstuguläkarna. Jag skulle tänka mig, att de
stora distrikten i Norrland så småningom komma att delas upp i mindre distrikt,
och då förfaller ju hela frågan.

Herr Carlström nämnde efter vad jag kunde höra, att frågan egentligen rörde
endast ett enda fall. Då får jag säga, att när de myndigheter som närmast
äro intresserade, nämligen medicinalstyrelsen och statens pensionsanstalt, lia
avstyrkt motionen, kan man inte gärna ge sig på att göra en så vittgående förändring
som här föreslås.

Jag hemställer därför, att vi se tiden an, till dess vi få se, hur det går med
de nya provinsialläkardistrikten. Jag skulle tänka mig, att nästa års riksdag
ordnar denna fråga så, att man i Norrland kommer att bli tillfredsställd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den

Nr 17.

Onsdagen den 6 maj 1942.

Äng. sjukstuguläkares rätt till t jäns tårs b erä k ning m. m. (Forts.)
i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Carlström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt i
sitt utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 249, 250 och 254—256.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 248, av herr Linderot, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied
förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § 2 mom. samt 7 och 31 §§ lagen
den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering, m. m.; och
nr 249, av herr Löfvander m. fl., i samma ämne.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder
för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret 1942/43;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
till särskild prästerlig verksamhet utom riket;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående _i vissa
fall från krav om återbäring av utanordna!, tillskott ur kyrkofonden till gäldande
av prästlönekostnader;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.; samt

Onsdagen den 0 maj 1942.

Nr 17.

nr 191, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av strafflagen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/43 till undervisning i meteorologi vid Stockholms högskola;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till avlöningar vid musikaliska akademien; samt

nr 187, i anledning av väckta motioner angående ytterligare utredning rörande
löneplaceringen för de vetenskapligt utbildade tjänstemännen vid statens
arkiv, bibliotek och museer.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
användande i vissa fall av prästlönefond m. m.;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr
400) m. m.; samt

nr 194, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag
örn straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
192, att utskottets hemställan i utlåtande nr 36, vidkommande förslaget nr 193,
att utskottets hemställan i utlåtande nr 37 samt, i fråga örn förslaget nr 194,
att utskottets hemställanden i utlåtande nr 38 bifölles även av andra kammaren.

Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till skrivelse till Konungen med
anmälan örn de ledigheter inom kammaren, som skulle fyllas innan nästa lagtima
riksdag.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.03 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.