RIKSDAGENS PROTOKOLL; (Riksdagens protokoll 1942:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL;

1942. Första kammaren. Nr 15.

Tisdagen den 21 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Rosander avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 230, angående
utbyte av en kronan tillhörig tomt inom Torsby municipalsamhälle.

Justerades protokollen för den 14, 15 och 18 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 135, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i
reglementet för statens pensionsanstalt m. m.; •

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
rätt för länsstyrelse att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn
förvaring av sparbanks värdehandlingar;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under
vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.;

nr 143, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidshjälp åt
vissa pensionärer vid av staten övertagna enskilda järnvägar;

nr 145, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
riksstatens tolfte huvudtitel gjorda framställning angående bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt, dels ock Kungl. Maj :ts
proposition angående dyrtidstillägg å vissa från anstalten utgående pensioner;
samt

Första kammarens protokoll 191(2. Nr l.r>.

Nr 15.

Tisdagen den 21 april 1942.

nr 146, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bestridande från
anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. av viss livränta m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 147, till Konungen i anledning av Kungl. Maurts proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937
(nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majrts proposition
nr 222, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen
den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 224, angående anslag till anordnande av skyddsrum i vissa statliga undervisningsanstalter
;

an£ående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten för budgetåret
1942/43; samt

nr 226, angående statsbidrag till lasaretts- och tuberkulossjukvårdens utbyggande
a Gotland.

Kungl, pro- Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 227, angående anvisande av medel
luusbiZTförtlU statsbl(lrag f5r uppförande av frukt- och potatislagerhus m. m.

UPfmktn^haV Herr Björck: Herr talman! De åtgärder, som i denna proposition föreslås av
potatislager- Kungl. Maj :t för att stimulera till ökad odling av vissa trädgårdsprodukter, har
hus m. m. jag ingenting att erinra mot, men jag kan inte vid detta tillfälle underlåta att
framhålla, att vilka åtgärder man än må vidtaga, så bli de utan betydelse, örn
det väsentliga åsidosattes, nämligen att tillgodose trädgårdsodlarnas såväl som
jordbrukarnas nödvändiga behov av arbetskraft. Det är framför allt till vårbruket,
som är så utomordentligt betydelsefullt, och detta måste nu omedelbart
sättas i gång. För trädgårdsodlingens vidkommande är läget för närvarande,
när det gäller arbetsfolk, bekymmersamt för att inte säga oroväckande. Jag
har i går och i dag per telefon samtalat med ett antal trädgårdsägare på olika
platser i landet, och de äro samtliga mycket bekymrade över läget. De flesta
hade ju hoppats och väntat, att de löften, som statsmakterna jämte befälhavaren
över vår krigsmakt ha givit örn hempermittering nu för vårbruket av såväl
jordbruks- som trädgårdsarbetare skulle infrias, men ännu har ingenting avhörts.
I flera fall, varav många rätt ömmande, där ägarna själva äro inkallade
och deras hustrur med den hjälp de kunna få söka hålla det hela i gång, är det
synnerligen svårt, och omöjligt synes det vara att erhålla kompetenta ersättare.
Stockholms stads och läns arbetsförmedling säger vid förfrågan, att efterfrågan
på kunnigt trädgårdsfolk är synnerligen stor och tillgången så gott som
ingen. Flera större företagare, som jag har talat med, förklara, att de antagligen
inte äro i stånd att på ett nöjaktigt sätt få i gång sina odlingar, örn de inte
snart få folk, utan riskera, att en del jord får ligga obrukad. Man har ju ifrågasatt,
och vi ha litet var observerat det i pressen, att man t. o. m. skulle odla upp
våra offentliga parker och planteringar och sätta potatis där. Men man frågar
sig^ är det inte bättre att söka inrikta sig på att i stället få den odlade jorden
besådd och brukad? Det skulle vara underligt, örn vi började bryta upp våra

Tisdagen den 21 april 1942.

Nr 15.

Kungl, proposition ang. statsbidrag för uppförande av frukt- och potatislagerhus
m. m. (Forts.)

gräsmattor och i stället finge se god trädgårds- och åkerjord ligga obrukad,
därför att arbetskraft saknas.

Jag har, herr talman, velat ge uttryck åt våra bekymmer inför läget, och jag
tillåter mig vid detta tillfälle uttala den förhoppningen, att de, som ha att besluta
i här påtalade angelägenheter, må behjärta lägets allvar och handla utan
dröjsmål.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades förevarande kungl, proposition
till jordbruksutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas det i anledning av propositionen inom
kammaren nu avgivna yttrandet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
228, angående åtgärder för utjämning av marknadspriserna å vissa förnödenheter
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Majrts proposition nr
229, med förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för arbetare m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 63—69, bankoutskottets
memorial nr 29, första lagutskottets utlåtande nr 20, andra lagutskottets
utlåtanden nr 16—21 och jordbruksutskottets utlåtanden nr 19—24.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 230.

Herr Ekströmer avlämnade en av honom och herr Nordenson undertecknad
motion, nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar
eller folkförsörjningen m. m.

Motionen bordlädes.

Herr Wohlin erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Tidningar Interpellation
och tidskrifter äro icke föremål för omsättningsskatt, och en på sin tid fram- “"ff; skatt “
förd tanke på en pappersaccis har icke förverkligats. Dessa tryckalster lämpa ^Xw/fer!
sig enligt min mening synnerligen väl för en beskattning i lämplig form, och
en ganska avsevärd skatteinkomst skulle säkerligen härigenom kunna påräknas.

Med anledning härav tillåter jag mig härmed anhålla örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framställa följande
interpellation:

1) Har herr statsrådet för avsikt att förelägga riksdagen förslag örn en på
lämpligt sätt konstruerad skatt å tidningar och tidskrifter?

2) Örn så icke skulle vara fallet, vilka äro herr statsrådets skäl för att avstå
från en sådan åtgärd?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Nr 15,

Tisdagen den 21 april 1942.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial nr 81, angående överlämnande
till särskilt utskott av vissa till statsutskottet remitterade ärenden, som
äga samband med frågan angående den fortsatta utbyggnaden och organisationen
av landets försvarskrafter.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 21 april 1942.

Här skulle antecknas, att sedan herrar deputerade den 15 januari respektive
den 4 mars 1942 beviljat stenografen hos kammaren K. E. Skarvall och kanslisten
hos kammaren T. Vide tjänstledighet tills vidare för fullgörande av militärtjänstgöring,
Skarvall och Vide efter avslutad sådan tjänstgöring inträtt
i tjänstgöring vid sina befattningar hos kammaren, Skarvall den 15 och Vide
den 18 innevarande månad.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.15 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Onsdagen den 22 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde, som
komme att hållas onsdagen den 29 innevarande månad, företaga följande val,
nämligen

dels av revisorer och revisorssuppleanter för granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning,

dels ock av valmän och suppleanter för utseende av ej mindre fullmäktige
i riksbanken och i riksgäldskontoret än även suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Detta förslag antogs.

Ordet lämnades härefter till herr andre vice talmannen, som anförde: Herr
talman! I anslutning till det av kammaren fattade beslutet får jag hemställa,
att kammaren nu måtte besluta, att antalet suppleanter för de valmän, som skola
utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret jämte suppleanter för dem,
bestämmes till tio.

Vad herr andre vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Brandt till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet framställt följande fråga:
»Kan man vid de skånska statsjärnvägama påräkna en förstärkt försvarsberedskap
emot snörika vintrar?»

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Andersson,
som meddelat, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr
Brandts berörda fråga, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Ledamoten av
denna kammare herr E. Brandt har till mig framställt denna fråga: »Kän man
vid de skånska statsjärnvägama påräkna en förstärkt försvarsberedskap mot
snörika vintrar?»

Jag kan besvara frågan jakande. De under senaste åren förstatligade, på
skånska slättbygden belägna järnvägarna hava lämnat en hel del övrigt att önska
i fråga örn snöberedskapen. En upprustning på detta område blev därför i statens
järnvägars regi en omedelbar och naturlig följd. På grund av bland annat
vunnen erfarenhet från den nu tilländalupna vintern har järnvägstyrelsen också
gått i författning om ytterligare nyanskaffningar och upprustningar på detta
område. För de skånska statsjärnvägama ha sålunda för någon tid sedan bland
annat förberedande åtgärder vidtagits för anskaffande av följande maskinella
utrustning, nämligen 7 dubbelverkande spårrensare, 1 tryckluftmanövrerad
vingplog och 1 större plog, s. k. »Amerikanare», med förstärkt stötanordning.

Därjämte har utredning igångsatts rörande frågan örn anskaffande av 1 snöslunga
med snöskrapa av modernaste typ och konstruktion.

Äng. de
skånska statsjärnvägarnas

beredskap mot
snårika vintrar.

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

A ng. viss
överenskommelse
mellan
industrikommissionen
och
Bolidens gruvaktiebolag.

Äng. de skånska statsjärnvägarnas beredskap mot snörika vintrar. (Forts.)

Härutöver anskaffas ytterligare omkring 12,000 meter snöskärmar, varjämte
omändring och förbättring utföres av 9 s. k. tenderplogar, 1 »Amerikanare» och
övrig maskinutrustning.

Med dessa förbättringar anser järnvägsstyrelsen för sin del det vara relativt
väl sörjt för snöberedskapen vid de skånska statsjärnvägarna.

Det bör dock i detta sammanhang framhållas, att det icke gives något universalmedel
mot snömassor av den katastrofala omfattning, som under senvintern
i år förekom exempelvis i Skåne, och att tillfälliga driftstörningar sålunda alltjämt
kunna uppstå. Dessa äro emellertid icke en följd av bristande organisation
eller ofullkomligheter i trafikmedlens utrustning utan bero enbart på stora naturföreteelsers
väldiga övermakt.

Herr Brandt: Herr talman! Kommunikationsministerns svar var verkligt
trösterikt för skåningarna, som likväl i någon mån iida vad deras gärningar
värda äro, d. v. s. deras fäders missgärningar, då dessa knappast unnat pilevallarna
att stå kvar och än mindre skogarna. Sådant gör man naturligtvis
inte ostraffat. Beredskapen för framtiden är således efter vad vi hört av svaret
den bästa möjliga, men beredskapen i år var säkerligen något bristfällig.

Man bade ju ändå haft ett par svåra vintrar förut — detta är den tredje
snövintern — innan det väldiga snöfall kom, som satte mig fast i Skurup.
Skåne har förut i år baft ett par ganska starka påfrestningar, så att man
borde ha varit något bättre förberedd än man var. Allra värst var det för
passagerarna på de tåg, som blevo stående på grund av snöhinder, ty passagerarna
fingo gå och vänta utan att få besked. De gingo timme efter timme,
och när de på stationen efterhörde, när tåget skulle fortsätta, svarades det
bara, att tåget går kanske i kväll. På kvällen fick man besked att det kanske
skulle gå nästa dag. Men det gick inte heller nästa dag eller dagen därpå.
På sjätte dagen lämnade jag orten, men jag tror att de andra passagerarna
fingo stanna längre. Jag har inte något att beklaga mig över, ty det var en
upplevelse att få se sitt hemland på detta sätt; då man gick på skidor och
kom upp på en kulle, befanns denna vara en översnöad bondgård, och jag
kom tillbaka till Stockholm solbränd efter en veckas skidtur i de skånska fjällen! Jag

tackar kommunikationsministern hjärtligt för hans ord och hoppas att
man ett annat år kan våga resa till sitt land igen utan risk för att bli insnöad.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
(Höres, som tillkännagivit, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Herlitz’ interpellation angående viss överenskommelse
mellan industrikommissionen och Bolidens gruvaktiebolag, och nu yttrade:
Herr talman! Med första kammarens tillstånd har herr Herlitz frågat
mig om jag är i tillfälle att lämna närmare upplysningar örn innebörden i
vissa mellan statens industrikommission och andra intressenter träffade avtal
örn utvidgning av kopparproduktionen inom landet och örn vissa därmed sammanhängande
förhållanden av ekonomisk natur samt örn jag anser det vara
riktigt att staten i den ordning som tillämpats förskaffar sig inkomster och
verkställer utgifter utan att riksdagens samtycke därtill inhämtats.

Med anledning härav får jag anföra följande:

Som ett led i strävandena att säkerställa kopparförsörjningen inom landet
upptogos på initiativ av statens industrikommission förhandlingar örn utvidning
av kopparproduktionen vid Bolidens gruvaktiebolag, vid vars anlägg -

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Äng. viss överenskommelse mellan industrikommissionen och Bolidens gruv aktiebolag.

(Forts.)

ningar den ojämförligt största delen av inom landet producerad koppar framställes.
Förhandlingarna utgingo såsom i andra fall, där fråga varit om utvidgning
av produktionen av skilda varuslag, fran tanken, att staten skulle
garantera avsättningen av produkterna till ett pris, som medgåve amortering
på kort tid av kostnaderna för produktionsökningen. Sådana avtal lia av Kungl.
Majit godkänts vid flera tillfällen och riksdagen, som genom proposition nr 2
i år beretts tillfälle att taga ställning härtill, har icke funnit anledning till erinran
häremot.

De förda förhandlingarna i nu förevarande fall resulterade i en preliminär
överenskommelse, som av Kungl. Majit godkändes den G februari 1942. Knligt
överenskommelsen skall bolaget under en tidrymd av 23 månader från avtalets
undertecknande i viss närmare angiven utsträckning öka sin framställning
av elektrolytkoppar vid bolagets fabriksanläggningar å Rönnskär samt därifrån
under denna tidsperiod tillhandahålla en viss bestämd kvantitet koppar,
i det närmaste motsvarande vad produktionskapaciteten medger. För att möjliggöra
denna ökning av kopparproduktionen har bolaget åtagit sig -— förutom
att under förenämnda tid upprätthålla den tidigare sammanlagda produktionen
av kopparmalm — att verkställa utbyggnad av vissa gruvor och
andra industriella anläggningar i och för ökad utvinning av kopparmalm.
Därjämte innefattar överenskommelsen åtaganden från bolagets sida att, för
att säkerställa malmens transport till förädlingsorten, snarast möjligt anlägga
en omkring 10 mil lång linbana med erforderlig kapacitet för utfraktning
av malmprodukterna från gruvfälten. Kronan skall äga samma rätt som
bolaget att få sina malmprodukter transporterade å linbanan. Totala kostnaderna
för de avsedda utvidgningsarbetena ha beräknats till i runt tal 15,600,000
kronor.

Som motprestation för bolagets åtaganden har staten medgivit, att priset
å de kvantiteter koppar av bolagets produktion, som enligt överenskommelsen
skola tillhandahållas under åren 1942 och 1943, får höjas så mycket, att vad
därigenom inflyter skall förslå till amortering av de förut angivna anläggningskostnaderna.
Då det givetvis är osäkert om det sålunda förhöjda priset
på koppar kan erhållas under angivna tid, därest ändrade förhållanden skulle
inträda, har staten ytterligare förbundit sig att garantera att 1943 års kopparproduktion,
dock högst 17,000 ton, skall vinna avsättning till det förhöjda
priset.

En allmän höjning av priset å råkoppar skulle blivit följden av nu angivna
förfarande, därest ej andra åtgärder vidtagits. En dylik prisförhöjning skulle
emellertid ha medfört flera icke önskvärda konsekvenser. Således skulle de
företag, som lågo inne med stora lager av koppar, ävensom övriga kopparproducenter
kunnat tillgodogöra sig oförtjänta vinster. Även priset å kopparskrot
skulle gått i höjden, då det självfallet skulle vara mycket svårt att tänka sig
någon differentiering i kopparpriset för skilda partier. En höjning av priset
för råkoppar bär därför icke varit önskvärd och borde örn möjligt undvikas.
Detta har också kunnat ske genom att vissa företag, som förädla råkoppar till
halvfabrikat, i stället medgivits lägga prisförhöjningen på vissa halvfabrikat
av koppar. Då produktionen av halvfabrikat av koppar är större än vad Bolidens
gruvaktiebolag levererar av råkoppar har man härigenom bland annat
vunnit att prishöjningen ej behövt göras så stor som örn densamma skulle ha
tagits ut på råkopparn. Genom överenskommelse med tillverkarna av ifrågavarande
halvfabrikat har ock uppnåtts, att tillverkarna förklarat sig villiga
litt inbetala do på grund av prishöjningen inflytande medlen till statens resorvförrådsnämnd,
åt vilken anförtrotts att till det av .staten medgivna högre

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Äng. viss överenskommelse mellan industrikommissionen och Bolidens gruv aktieholag.

(Forts.)

priset å råkoppar direkt från Bolidens gruvaktiebolag inköpa den kopparproduktion,
som bolaget skalig tillhandahålla under 1942 och 1943. Genom dessa
medel erhåller nämnden således möjlighet att betala den Bolidens gruvaktiebolag
tillförsäkrade prisförhöjningen å råkoppar, som således icke behöver slå
igenom på marknaden. Reservförrådsnämnden tjänstgör i detta fall som ett
statligt clearingorgan, vilket ansetts påkallat av praktiska skäl.

Det torde vara uppenbart, att något hinder ej skulle ha förelegat mot att
de företag, som nu uttaga den förut omnämnda prisförhöjningen å halvfabrikattillverkningen
och som inbetala därav härflytande medel till reservförrådsnämnden,
uppburit dessa medel direkt för Bolidens gruvaktiebolags räkning.
Vid en sådan anordning hade det givetvis icke kunnat bli tal om någon »kopparskatt»
eller att staten tillgodogjort sig några avgifter på ett sätt som är
ägnat att ingiva konstitutionella betänkligheter. Jag kan ej heller inse att läget
härutinnan ändras därigenom att en statlig myndighet av praktiska skäl införes
i händelseförloppet såsom förmedlare av in- och utbetalningar, vilka
icke tillföra, kronan någon ekonomisk vinning.

De vidtagna åtgärderna ha alltså ej inneburit annat än att den prisförhöjning,
som blivit nödvändig på grund av utvidgningen av kopparproduktionen,
av praktiska skäl lagts å vissa av koppar framställda halvfabrikat i stället
för a själva kopparen,^ samt att staten — likaledes av praktiska skäl — åtagit
oig att via reservförrådsnämnden överföra de genom prisförhöjningen influtna
medlen till den kopparproducent, som på grund av ökade anläggningskostnader
blivit berättigad därtill. Det synes mig icke finnas något fog för påståendet
att Kungl. Maj :t i detta sammanhang utövat någon beskattningsmaät,
utan de patalade anordningarna ingå som led i den folkförsörjnings- och
prisregleringspolitik som det under rådande förhållanden ankommer på Kungl
Majit att genomföra.

,.®.err talman! Jag anhåller att få framföra min tacksamhet

till herr statsrådet lör det lämnade svaret.

i ..^a? först för svaret på den första frågan om själva innebörden i det

har trallade arrangemanget, ehuru ju, som av min interpellation framgick
denna fråga för mig var av ganska underordnad betydelse. Jag är angelägen
att betona, att lika litet som jag vid''framställandet av min interpellation ville
rikta någon saklig kritik emot själva uppgörelsen som sådan, lika litet vill
jag göra det nu. Jag bär intet självständigt omdöme om åtgärdens lämplighet
men vad jag hört av sakkunniga personer, som jag har talat med, har
givit mig det intrycket att ingenting är att erinra. För egen del känner jag.

a jag nu här som vid så många föregående tillfällen kommer med en konstitutionell
kritik emot praktiska åtgärder, ett behov att säga ifrån, att det är
med verklig sympati och glädje jag ser alla möjliga sådana här friska och nya
och fordomsfna tag_ till lösande av vår folkhushållnings problem efter helt
andra riktlinjer än vi eljest äro vana vid.

Det enda som egentligen för mig har varit av intresse är den konstitutionella
iragan, och jag är tacksam även för herr statsrådets svar på den frågan, ehuru
det kanske kan vara mig tillåtet att säga, att detta svar var jämförelsevis kortt
atta t och knappast ägnat att infria de förhoppningar, som jag under en två
manäders väntan på denna utredning hade ställt mig.

i =nen t^ansa,ktl<ir! det ar f^Sa örn innebär ju två olika saker, som skola särhallas.
h ör det första har det träffats en överenskommelse med vissa tillverkare
av halvfabrikat av koppar örn att normalpriset på deras fabrikat höies
av priskontrollnämnden och att de lova att till staten inleverera den merin -

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Ang. viss överenskommelse mellan industrikommissionen och Bolidens gruv aktiebolag.

(Forts.)

komst, som de sålunda få. Detta är den ena sidan av saken. Den andra sidan
av saken är, att staten skall använda de penningar, som den sålunda får in,
till att träffa ett avtal med Bolidens gruvaktiebolag örn inköp av koppar
till väsentligt högre pris än det, till vilket staten sedan tänker sälja kopparn.
På så sätt skall Boliden kunna finansiera vissa anordningar, som äro nödvändiga
för kopparns utvinnande.

Dessa saker skola ses var för sig. Vad jag i min interpellation sagt örn den
förstnämnda åtgärden är att den är något som åtminstone har ett mycket starkt
släkttycke med beskattning och i så måtto tangerar riksdagens rätt. Om den
andra har jag sagt, att den innebär en disposition av statens — visserligen
genom denna särskilda beskattningsåtgärd åstadkomna — medel, en disposition
av dessa medel utan att riksdagen därtill har lämnat sitt medgivande, eller
i varje fall ett avtal örn en sådan disposition, som riksdagen icke har godtagit.
Vad först angår den sistnämnda frågan, som får sägas vara den minst
betydelsefulla i diskussionen, har staten här till ett affärsföretag, Bolidens
gruvaktiebolag, givit någonting som kanske kan komma att rubriceras bara som
ett pris för den koppar, som skall levereras under de närmaste åren, men som
kanhända blir en tillgång av varaktigt värde för Bolidenbolaget, för den händelse
kopparpriset även i framtiden kommer att stå högt. Jag skall inte dröja
vid de konstitutionella synpunkterna på denna sida av saken, utan jag skall
framför allt uppehålla mig vid överenskommelsen med halvfabrikatstillverkarna,
alltså till Finspongs metallverks aktiebolag, Elektromekano och vad det
nu var för några andra.

Örn denna överenskommelse säger nu herr statsrådet ungefär så: Det här är
ju ungefär detsamma som örn t. ex. dessa fabriker, Finspongs etc., hade uppburit
medlen direkt för Bolidens räkning. Det gör ingen skillnad att en statlig
myndighet »av praktiska skäl» skjutits emellan såsom en slags förmedlare,
att staten, såsom orden folio, »åtager sig» denna förmedling. Det är sålunda
precis samma sak som om de här bolagen hade betalat direkt till Boliden;
vi behöva inte tala örn att staten är med i saken. Och en sådan transaktion,
som innebure, att Finspong etc. betalade till Boliden, kunde enligt herr statsrådets
mening icke ingiva några betänkligheter; det är »uppenbarligen» icke
något hinder för en sådan transaktion.

Jag undrar, örn ändå inte här statens roll i det hela har tecknats en aning*
blygsamt från herr statsrådets sida. Låt oss tänka oss in i saken och ställa
oss den frågan, örn det är sannolikt att utan statens mellankomst dessa bolag
skulle ha gett sig till att betala det belopp till Boliden, som erfordrades förfinansieringen
av linbanan m. m. Det är ju ganska tydligt, att så icke är fallet,
utan saken har kommit till stånd genom statens ingripande och mellankomst.

Nu är jag angelägen att på denna punkt betona, att jag har låtit mig an-:
geläget vara att undvika varje förbindelse med de privata näringsidkare, som.
saken berör, för att ieke frestas att i någon mån bli språkrör för de intressen
och synpunkter, som de kunna ha och som från min synpunkt äro alldeles ovidkommande.
Det är således utan varje sådan kännedom som jag resonerar örn
saken.

Då står det för mig för det första alldeles klart, att när vi här tala örn1
en frivillig överenskommelse, som staten har träffat med ett företag, så är
denna frivillighet ändå till ganska väsentlig del helt visst ett skon. Jag kan
inte bedöma hela sammanhanget i uppgörelsens tillkomst, men det är väl alldeles
tydligt, att det är staten, som har önskat detta arrangemang, och att.
vederbörande ha fått böja sig för denna önskan. Örn det nu inte varit något
tvång i förhållande till själva företagen, så låt oss ändå komma ihåg att det

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Äng. viss överenskommelse mellan industrikommissionen och Bolidens gruvaktiebolag.
(Forts.)

Ilar gäller en pålaga, som ju egentligen — som alla indirekta skatter — drabbar
konsumenterna, i detta fall konsumenterna av halvfabrikatet. Att det gentemot
dem är frågan örn det tvång, som ligger i beskattningens natur, kan det
ju inte råda någon som helst tvekan om. Att nu ett sådant tvång här kunnat
etableras, beror på varjehanda förhållanden, som jag inte kan i allo överblicka.
Klart är i varje fall, att ett viktigt moment i själva transaktionen är handhavandet
av prisregleringslagen. Detta, att priskontrollnämnden ger tillåtelse
till en höjning av priset utöver vad som är betingat av produktionskostnader
o. s. v., en höjning som uteslutande betingas av en önskan, att staten skall få
dessa 15 procent i sin hand för det ändamål staten vill tillgodose: Bolidens
linbanor — detta är väl ändå, det vill jag hävda, en användning av prisregleringslagen
för ett syfte, som icke är avsett. På denna väg har det, låt vara
skenbart under frivillighetens form, kommit till stånd någonting som har en
utomordentlig likhet med den typiska indirekta beskattningen: acciser, tillverkningsskatter
o. s. v.

Nu framskymtar i herr statsrådets svar. som sagt. den tanken, att örn staten
nu överhuvud taget är med i denna transaktion, så är statens medverkan dock
en bagatell, en detalj i det hela. Det är ju ungefär som örn tillverkarna av
halvfabrikat stöde i direkt förhållande till Boliden, och vi kunna inte tala
örn någon beskattning eftersom det inte blir någon vinning för kronan.

Ja, det är inte -så alldeles säkert. För min del har jag i varje fall alltid
hävdat, att en »pålaga» — som regeringsformen uttrycker sig i sin § 73 —
drabbar det svenska folket, för vilket ändamål staten än vill använda den,
alltså vare sig staten tar in medlen i sina egna kassor och använder dem till
sina egna ändamål i allmänhet, eller örn det är något speciellt intresse, som
den vill använda pengarna till. Denna tankegång kom på den tid, då riksdagen
var intresserad av konstitutionella frågor, under det förra världskriget,
till uttryck i en ganska celeber fråga. Regeringen hade nämligen då på egen
hand beslutat en s. k. sockeravgift. För vilket syfte? Jo, för ett syfte, som är
mycket besläktat med det nu ifrågavarande. Det gällde nämligen att säkerställa
sockerbetsodlingen i landet. Vissa handlande tvingades att betala en
sockeravgift till sockerbetsodlingens i landet säkerställande, och åtgärden försvarades
med att avgiften icke skaffade staten någon vinning. Från de partiers
sida, som nu utgöra en överväldigande majoritet i svenska riksdagen,
hävdades det då med bestämdhet, att man inte fick resonera på det sättet.
En beskattning blir inte mera rättfärdig därför att den göres till vissa speciella
behovs tjänst.

Det som gör att jag har tillåtit mig att ta upp denna sak är naturligtvis
icke det speciella fallet i och för sig, utan det är det att jag har en känsla av
att vi äro inne på en väg som kan föra oss mycket, mycket långt. Jag frågar
mig, och jag frågar herr statsrådet: vad finns det egentligen med de tankegångar,
som här ha legat till grund för regeringens beslut, för hinder för att
regeringen på detta vis lägger en indirekt skatt, en accis, på ungefär vilken
näring som helst, som står under statens kontroll? Och det gör ju varenda näring
för närvarande. Vad är det för hinder att man går fram på det sättet
och sålunda skär av en väsentlig del av riksdagens beskattningsmakt?

Anledningen till att vi kommit in på denna väg är naturligtvis den, att vi
röra oss med begreppet örn frivilligheten, som spelar så stor roll icke bara på
denna punkt utan i hela vår krisförvaltning. Ingen kan vara mera glad än jag
åt alla de frivilliga insatser i folkhushållningens tjänst, som göras för närvarande
— det vill jag med allt eftertryck stryka under. Men frivilligheten är av
värde och betydelse endast i den mån den verkligen är äkta, och det finns så

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Äng. viss överenskommelse mellan industrikommissionen och Bolidens gruv aktieholag.

(Forts.)

mycket s. k. frivillighet som i själva verket är sken och bländverk. Det är ju
nämligen så att företagare, organisationer och enskilda människor väl veta i
våra dagar, att staten är utrustad med en väldig arsenal av tvångsmedel av
olika slag gentemot den enskilde, som inte vill foga sig i statens önskningar.
Man kan indraga tillstånd, licenser, tilldelningar och jag vet inte vad. Ibland
hotas det kanske direkt med sådana åtgärder, ibland föras förhandlingar och
samtal i mera kordial form. Men å ömse håll har man vetskap örn detta enkla
faktum. Det är inte något ont att säga örn det, men det är pa etet sättet. Vi lia
kommit in i det läget, att medborgarna nu för tiden icke riktigt veta, när
deras plikter börja och när friheten tar slut. Vi röra oss niet! en mängd, svävande
mellanformer mellan statliga ålägganden och sådana här anmaningar
och vädjanden till frivilliga insalser. I realiteten har man kommit dithän, att
näringslivet i mycket stor utsträckning fått karaktären av ett slags statsorgan;
.man brukar t. ex. i kommissionerna tala örn näringsidkare såsom agenter
och förmedlare av den och den statliga rörelsen. Men nian försummar icke
att begagna den ur konstitutionell synpunkt betydelsefulla fiktionen, att man
här rör sig med en frivillighet. Denna frivillighet har nämligen den mycket
stora betydelsen, att riksdagen genom den ställes utanför. Ty krav, på riksdagens
medverkan uppställer regeringsformen endast i sådana fall, da det gäller
att rikta ett krav på medborgaren, då det gäller att ålägga honom någonting,
medan däremot regeringsformen ställer sig alldeles likgiltig för de saker, som
medborgarna frivilligt kunna vara så snälla att ge åt kronan.

Hur hänger detta ihop, hur har denna ordning överhuvud kunnat uppkomma?
Jo, förklaringen ligger naturligtvis, som jag antytt, i denna arsenal av
tvångsmedel, som staten har till sitt förfogande. Det beror därpå, att näringslivet
på olika punkter är beroende av statens tillstånd till det ena och det
andra, som skall företagas. Staten har befogenheter av mångahanda slag att
ingripa i deras förhållanden. För mig framstår det såsom något utomordentligt
angeläget, då sålunda myndigheterna utrustas med befogenheter av olika slag

— jag tar som exempel prisregleringslagen, importförbuden med importlicenser,
" regleringar enligt beslags förordningar, handelsregleringsförordningar o. s. v.

— att man i varje särskilt fall noga överväger, för vilket syfte myndigheterna
använda de utomordentligt vidsträckta befogenheter, som de ha till , sitt
förfogande. Principen bör vara den, att dessa ingalunda fa begagnas för vilket
syfte som helst. Men jag befarar, att den tanken lätt kan innästla sig inom
kristidskom mi »sinner och liknande myndigheter, att de kunna begagna sådana
här formellt obegränsade maktmedel för nära nog vilka syften som helst som
de vilja fullfölja, och däribland särskilt, vilket blir det ömtåligaste av allt,
för tillgodoseende av statens ekonomiska intressen. Vi lia just här ett fall,, där
prisregleringslagen är använd i sådant syfte; någ''ot liknande förekommer i sådana
fall, då t. ex. staten utfärdar ett importförbud och sedan ger importlicens
under villkor att vederbörande importör gör en eller annan ekonomisk
prestation. Sådant förekommer ju i de bekanta clearinganordningarna. Hår föreligga
enligt min mening fall, då befogenheter, som äro till för helt andra syften,
ha använts till det för dem främmande syftet att skapa ekonomisk vinning åt
staten.

På det viset föreligger det en risk för att vårt statsskick i det långa loppet
undermineras. Det vilar på att svenska folkets representanter skola ge sitt
samtycke till tvångsingripanden mot medborgarna; det iir däri svenska folkets
berömda urgamla rätt att sig självt beskatta grundar sig. Men det blir inte
någon plats för utövning av denna rättighet, ifall staten glider in på den bekväma
utvägen att inte arbeta med tvånget såsom ett medel utan i stället

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Äng. viss överenskommelse mellan industrikommissionen och Bolidens gruvaktieholag.
(Forts.)

hjälpa sig fram med de s. k. frivilliga överenskommelserna och lyckas däri
av den anledningen — här stryker jag under en mycket väsentlig punkt —
att vi nu lia att räkna med människor, som inte äro fria längre utan i allt sitt
leverne beroende av statsmyndigheterna, medan vi däremot ha en regeringsform,
som rör sig med fiktionen att det finns fria medborgare här i landet.

Jag ber, att jag icke måtte bli missförstådd. Jag har inte någon romantisk
önskan om återgång till det tidigare läget. Jag säger ingenting ont om den ordning,
vi nu ha, jag bara konstaterar dess konsekvenser i konstitutionellt hänseende.

Men låt mig nu för ett ögonblick acceptera herr statsrådets tankegång, att
det här ändå inte är något grundlagsstridigt: att man formellt hållit sig inom
grundlagens ram, att det ändå är frivillighet det gäller. Jag skulle vilja säga,
att även örn man utgår från ett sådant betraktelsesätt, kan man törhända komma
till ett annat resultat vid bedömande av den konstitutionella frågan än vad
herr statsrådet gjorde. Herr statsrådet resonerar väl på följande sätt: grundlagen
står kvar, den får gälla i de fall, som den hänför sig till; däremot får
dess regler inte någon tillämpning på det helt nya område, som vuxit upp under
krisförhållandena, området för de s. k. frivilliga överenskommelserna med
näringslivet.

Herr statsrådet känner väl sålunda icke i detta läge något behov av att ge
grundlagarna en tolkning och tillämpning i överensstämmelse med deras ursprungliga
anda, känner icke något behov att sörja för att riksdagen skall få en
maktställning, som i det nuvarande läget ungefärligen motsvarar den ställning
den haft förut, utan herr statsrådet håller sig strängt till bokstaven och säger
att det här är helt utanför grundlagens bokstav. Jag tillåter mig utveckla tankegången,
utan att påstå att den precis är herr statsrådets, därhän, att vår gamla
ärevördiga grundlag alltså må stå kvar sådan den är. Livet pulserar vid sidan
av den, men den står kvar på samma sätt som t. ex. den till synes besynnerliga
§ 75 i vår regeringsform, som talar örn hur markegångstaxor skola fastställas.
Man undrar, varför grundlagen skall sysselsätta sig med den saken. Jo, den
gör det ju därför att den var av särskild betydelse förr med hänsyn till sin inverkan
på grundskatterna. Nu står denna § 75 kvar i regeringsformen såsom
ett ärevördigt minnesmärke från en svunnen tid.

Vad jag nu fruktar är naturligtvis att vi kunna komma till en tid, då även
beskattningsparagraferna stå kvar såsom lika ärevördiga minnesmärken från en
svunnen tid.

Jag har en helt annan syn på detta problem än den herr statsrådet gav uttryck
åt. Jag menar nämligen att det just i en brytningstid, då vi komma in i
helt nya förhållanden, eftersom hela vårt närings- och samhällsliv ställes på
en annan fot än förut, är angeläget att värna och utveckla vår författnings
grundtankar, så att man, även örn man tycker att deras bokstav inte är tillämplig,
i varje fall ser till att deras anda blir gällande. I viss mån får man därvid
kanske slå in på nya banor, men det gäller att vidhålla gamla grundtankar.

Jag skall be att få åberopa vad herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
sade häromdagen i denna kammare. Han sade, att just i en kristid är
det angelägnare än någonsin för en rättsstat att lagstifta, med andra ord att se
till att rättsutvecklingen befinner sig i takt med de faktiska förhållandenas utveckling.
Annars står rätten där såsom ett rudiment, som inte mäktar så att
säga ta sig an samtidens problem. Det är precis enahanda synpunkter som jag
tillåtit mig att urgera på det konstitutionella livets område.

Jag känner ju den invändning, som ofta framkommer i sådana här sammanhang,
att det är gott och väl med dylika synpunkter, men det går inte för sig

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Äng. viss överenskommelse mellan industrikommissionen och Bolidens gruv aktieholag.

(Forts.)

att riksdagen blandar sig i allt sådant utan det måste i alla fall regeringen
sysselsätta sig med. Jag medger det, och jag medger det helt och fullt. Men
vad jag inte kan medge är, att det vore omöjligt för regeringen att reda upp
sådana här saker på förhand. Då regeringen ställes inför nya problem, då den
kommer in på den tanken att tillämpa ett nytt tillvägagångssätt såsom i detta
fall, ett tillvägagångssätt som åtminstone tangerar riksdagens rätt — så långt
kunna vi väl vara ense, herr statsrådet och jag — varför skulle inte regeringen
då kunna komma förtroendefullt till riksdagen och — icke precis lägga fram
detta avtal för att sedan avvakta riksdagens godkännande därav, ty det förstår
jag att man inte kan för riksdagen, men — tala örn för riksdagen att det i vissa
lägen blir behövligt att anordna en indirekt beskattning av vissa fabrikat för att
därmed främja vissa andra företag? Man kan lägga fram detta pa samma sätt
som man i fjol lade fram frågan örn utjämnandet av marknadspriserna på vissa
förnödenheter, den s. k. clearingen; man kan lägga fram saken generellt och be
att få ett generellt godkännande. Man kan be att riksdagen tänker sig in i saken
och ser efter, örn den har något att invända emot att man gör så och så. Nalman
fått denna fullmakt, kan man gå vidare. På så sätt kommer man först och
främst ifrån det där tråkiga och efter våra svenska begrepp så osympatiska
system, som vi ofta fått uppleva i riksdagen, att Kungl. Majit först vidtager
en sådan åtgärd, som har betingats av det utomordentliga läget, men som i
varje fall ligger långt ute på det konstitutionellt tillåtligas gränsmarker, och
sedan skaffar sig riksdagens godkännande efteråt. Så gick det till då förmalningsersättningen
för första gången infördes, så gick det till med clearingförfarandet
—- först anordnade Kungl. Majit clearing i en del fall och efteråt begärdes
riksdagens godkännande —• och så har det skett i en fråga, som riksdagen
just inte har uppmärksammat men som herr statsrådet snuddade vid i
sitt anförande, nämligen då Kungl. Majit under föregående anträffade ett
mycket stort antal avtal örn leveranser av för folkhushållningen viktiga varor,
vilka avtal, örn jag inte misstar mig, gälla många tiotal miljoner kronor. Först
sedan avtalen ingåtts har det kommit en sorts hemställan örn godkännande av
åtgärden, så tillvida nämligen att saken anmälts i statsverkspropositionen. Men
särskilt kommer man naturligtvis ifrån det system, som tycks ha varit avsett
att tillämpas i detta fall, nämligen att saken skulle skötas av regeringen helt
och hållet på egen hand utan att man brydde sig om riksdagen.

Nu lär herr statsrådet möjligen tänka att bakom dessa funderingar står en
ensam man, som tagit till sin uppgift att i denna vilda tid i alla väder slåss för
sådana där förlegade konstitutionella synpunkter; det må vara hans respektabla
hobby, det spelar ändå inte någon större politisk roll — i varje fall bryr sig
inte riksdagen örn sådana saker. Jag tror att den tanken är alldeles riktig. Såvitt
jag kunnat bedöma stämningen bland mina kamrater här i riksdagen, är
det verkligen så att det inte finns något intresse för dessa saker; det är den
nakna sanningen. Riksdagen är till freds med att arbeta i gamla invanda former;
och att en helt ny värld nu utvecklar sig vid sidan av riksdagen, där konungen
nu i stället råder på egen hand, tror jag att de flesta inte bry sig så
mycket om. Men, herr statsråd, jag ser inte heller problemet så, att det här är
fråga om två parter, som tvista om vars och ens rätt och hävda sina intressen
gentemot varandra, utan så, att vi i dessa tider skola förena oss i det gemensamma
intresset att behålla riksdagen i den ställning och det ansvar som den
har haft och alltjämt bör ha i svenskt statsliv.

För det ändamålet är det inte nog att respektera bokstaven i vår under helt
andra levnadsförhållanden tillkomna regeringsform — jag upprepar, att jag
inte vill riktigt erkänna att ens det har skett i detta fall — utan det gäller ock -

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Äng. viss överenskommelse mellan industrikommissionen och Bolidens gruvaktieholag.
(Forts.)

så att se till att riksdagen får sin skäliga andel i sådana viktiga, i folkets liv
djupt ingripande avgöranden, som påkallas av nutidens förhållanden.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Jag beklagar, att herr Herlitz
icke var tillfredsställd med den del av folkhushållningsministerns svar, som
berörde den konstitutionella sidan av detta ärende.

Herr Herlitz tycks alltjämt vilja göra gällande, att de åtgärder, som här
ha vidtagits, icke stå i full överensstämmelse med grundlagens bestämmelser
och i varje fall icke överensstämma med grundlagens anda. Jag fattade icke
fullt klart, om herr Herlitz ansåg, att den anordning, som vidtagits, verkligen
är en beskattning, men i varje fall gjorde herr Herlitz gällande, att den är en
åtgärd som står beskattningen mycket nära och som närmast är jämställd med
indirekt beskattning.

Jag kan icke för min del ansluta mig till den uppfattning, som herr Herlitz
framfört, utan jag finner, att denna åtgärd är icke endast konstitutionellt försvarlig
utan fullt tillåtlig.

I fråga örn detta arrangemang äro vi ense örn att det var lämpligt att det
vidtogs vissa åtgärder för att kopparproduktionen skulle ökas. Om vi skulle
kunna få^fram en ökning av kopparproduktionen i landet, måste det företag,
som är vår främsta kopparproducent, nedlägga mycket betydande kapitalbelopp
för utvidgning av sin verksamhet. Enligt vanliga affärsmässiga regler
är det riktigt att kapitalinvesteringar av den art, som här göras, få avskrivas
på mycket kort tid, och därför måste en särskild ersättning för de förhöjda
kostnaderna utgå till kopparproducenten. Då hade man jn alltid den väg att
gå, som låg närmast till hands, nämligen att höja kopparpriset. Örn priskontrollnämnden,
efter det att denna överenskommelse örn utvidgning av kopparproduktionen
träffats, hade slagit in på denna väg och medgivit en höjning
av kopparpriset, hade väl icke några som helst anmärkningar kunnat riktas
emot ett sådant tillvägagångssätt utan det skulle ha varit i full överensstämmelse
med den verksamhet, som priskontrollnämnden utövar, och med de principer,
. som bruka ligga till grund för priskontrollnämndens beslut. En hel del
praktiska skäl gjorde det emellertid olämpligt att i detta fall lägga prisförhöjningen
direkt på kopparn, och folkhushållningsministern har i sitt svar angivit
dessa skäl. När man därför sökte efter en annan väg för att ordna denna
prisförhöjning, .fann man det ur flera synpunkter vara lämpligt att lägga prisdillingen
pa halvfabrikaten av koppar; i stället för att lägga en prisförhöjning
på råvaran koppar, där den rätteligen borde ha lagts, lade man den
pa halvfabrikat av koppar, och eftersom hela denna prisförhöjning motiverades
med att kopparproducenten skulle få ett högre pris för sin vara, måste givetvis
den prisförhöjning, som medgavs i fråga örn halvfabrikaten, komma
kopparproducenten till godo. Då infördes här reservförrådsnämnden, som skulle
till kopparproducenten överlämna de medel, som kommo in genom prisförhöjningen.
Jag kan inte finna att detta är en beskattning eller att det ens tangerar
en beskattning.

Det är framför allt två skäl, som kunna åberopas för att det här icke är
fråga örn en. beskattning. Det är dels det skäl, som herr Herlitz här själv har
anfört, nämligen att.det är fråga om en frivillig överenskommelse. Herr Herlitz
fäste emellertid icke mycket värde vid att det var en frivillig överenskommelse,
och han talade till och med örn att staten, då den förhandlade i denna
fråga,, inte förhandlade med fria medborgare utan med personer och företag
s°m befunne sig i ett tvångsläge. Det är givet, att frivilligheten är relativ
och att den blir det i en tid som denna, då staten på betydligt starkare sätt

Onsdagon den 22 april 1942.

Nr 15.

Äng. viss överenskommelse mellan industrikommissionen och Bolidens gruv aktieholag.

(Forts.)

än eljest lägger sin liand över näringslivet, men det är dock en frivillig överenskommelse
som träffats, och vi få väl inte räkna med att enskilda medborgare
och företagare känna sig så tryckta av staten att de skulle gå med
på ungefär vad som helst. Jag är övertygad om att, därest kommissionerna
eller Kungl. Maj :t eller andra statsmyndigheter skulle försöka att på frivillighetens
väg pålägga den ena bördan efter den andra, näringslivets representanter
säkerligen skulle vara på sin vakt och vägra att gå med på sådana frivilliga
överenskommelser, som de funne innebära orimliga krav. Det finns många
vägar, på vilka de i så fall kunna göra sina synpunkter gällande, och just
detta, att det kommer till stånd en frivillig överenskommelse, är väl ett uttryck
för att parterna finna densamma vara rimlig och de i densamma innefattade
villkoren icke vara stötande.

Även om man erkänner frivillighetens relativitet, måste man alltså tillerkänna
den ett visst värde och medgiva att, i och med att en frivillig överenskommelse
träffats, båda parterna dock äro ense örn att det är ett rimligt sätt
att ordna frågan.

Vidare talar emot denna uppfattning att det skulle vara en beskattning den
omständigheten, att det här icke alls har varit fråga om att tillföra staten
några inkomster. Staten har icke träffat några överenskommelser örn prisförhöjning
på halvfabrikat av koppar för att staten skulle öka sina intäkter eller
för att staten skulle få medel för vissa utgifter. Det är överhuvud taget icke
härvidlag fråga örn statsinkomster utan det är, som jag nämnt, endast en
fråga örn att på ett lämpligt sätt placera den prisförhöjning, som visat sig
nödvändig att genomföra. Staten räknar inte med att få några som helst inkomster
av detta. Penningarna passera alltså i detta fall, av rent praktiska
skäl, genom statens händer via reservförrådsnämnden. Dessa två omständigheter
tycker jag gör att man här överhuvud taget inte kan tala örn beskattning.

Herr Herlitz framhöll emellertid, att även örn man skulle gå med på detta
resonemang och säga att, då det här gäller en frivillig överenskommelse, kanske
det inte är beskattning, skulle det dock strida emot grundlagens anda att
Kungl. Maj:t träffar sådana här uppgörelser. Jag kan icke finna att herr
Herlitz har rätt i detta påstående heller. Det strider icke mot grundlagens anda
att man gör ett sådant praktiskt arrangemang för att placera ut en prisförhöjning
på sätt som här har skett.

Herr Herlitz påpekade i något sammanhang att man har använt prisregleringslagen
för ett ändamål, som den aldrig varit avsedd för, och herr Herlitz
var i det sammanhanget inne på att man använt prisregleringslagen för att
skaffa staten pengar. Det är detta resonemang, som jag tycker är så oriktigt.
Man har överhuvud taget icke vidtagit dessa åtgärder för att skaffa staten
pengar, utan man har av praktiska skäl sagt, att den prisförhöjning på koppar,
som är nödvändig, skall läggas'' på halvfabrikat av koppar i stället för på råkopparn.

Till slut framhöll herr Herlitz, att Kungl. Maj :t borde lia gått till riksdagen
med denna fråga och inte gjort som Kungl. Majit brukar göra, nämligen först
vidtaga en åtgärd och efteråt begära riksdagens godkännande därav. I detta
fall kan jag lugna herr Herlitz. Kungl. Majit har icke någon avsikt att kornmann
riksdagen och begära dess godkännande av denna åtgiird, eftersom det
enligt vår mening icke finns någon anledning att underställa riksdagen den
frågan. Det gäller en vanlig prisförhöjning, som kanske tagit något ovanliga
former, men icke. något annat, och det finns ingen skyldighet enligt grundlagen
för Kungl. Maj :t att underställa riksdagen förslag örn åtgärder av denna
beskaffenhet.

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Ang. förbud
mot avverkning
av gamla
lövträd m. m.

Äng. viss överenskommelse mellan industrikommissionen och Bolidens gruvaktiebolag.
(Forts.)

Herr Herlitz: Herr talman! Jag skall inte fortsätta diskussionen med statsrådet
Bergquist angående det statsrättsliga och överhuvud taget rättsliga bedömandet
av de här vidtagna åtgärdernas kvalitet, redan därför att jag medger,
att man här kommer in på svåra och subtila frågor, men även därför, att jag
inte kan påräkna något intresse från kammarens sida för ett djupare inträngande
i dem.

Bara en sak vill jag stryka under, som jag håller rätt styvt på, nämligen att
det icke kan vara riktigt, då herr statsrådet säger, att detta icke är någon beskattning
av den anledningen att det här icke gäller att tillföra staten några
inkomster. Därvidlag vill jag bara under åberopande av vad jag sade i mitt
förra anförande bestämt stryka under, att meningen i regeringsformens § 73
är en annan och att det är en pålaga, örn man av folket kräver ekonomiska
prestationer, vare sig de göras till förmån för statskassan eller de gå direkt
till några enskilda intressen.

Som herr statsrådet så riktigt påpekade, var det väsentliga för mig kanske
icke här att taga upp precis en debatt örn grundlagstolkning utan att hävda
detta krav på ett, örn jag så får säga, friare tillgodoseende av konstitutionella
synpunkter. Herr statsrådet sade, att han inte kunde medgiva det riktiga i
mitt uttalande örn att åtminstone grundlagens anda krävde riksdagens medverkan
i detta fall. Jag skall kanske be att få uttrycka mig en smula tydligare.
Jag använde nog uttrycket grundlagens anda, men det är icke det väsentliga
för mig, huruvida denna åtgärd överensstämmer med, om vi så få säga, andan
i den gamla 1809 års regeringsform. Det väsentliga är att ta tiden sådan den
är, att se dess helt nya förhållanden och att sörja för att riksdagen i detta nya
läge får en plats i svenskt statsliv, som ungefärligen motsvarar den plats, som
den enligt regeringsformen hade i ett äldre tidsskede. Så ungefär skulle jag vilja
precisera min tanke.

Herr statsrådet Domö, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Fredrik Ströms interpellation angående förbud mot avverkning
av gamla lövträd m. m., erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med första
kammarens tillstånd har herr Ström till cheferna för jordbruks- och folkhushållningsdepartementen
riktat vissa frågor av följande innebörd: 1) Ha några
åtgärder vidtagits för att under rådande förhållanden skydda de naturvärden
som ligga i landets bestånd av lövträd, i synnerhet ekar, 2) Kunna dessa värden
komma att skyddas genom ett förbud mot all avverkning av ek och andra
gamla lövträd på kronojord eller genom ett allmänt förbud mot avverkning av
dylika träd över en viss storlek, 3) Kan en hemställan förväntas till vederbörande
kommissioner att uppmana till sparsamhet med avverkning av dylika
lövträd, samt 4) Planeras några åtgärder, som uppmuntra till ökat tillvaratagande
av savskalad granbark till garveriindustrien.

Då det närmast torde ankomma på mig att besvara dessa frågor får jag i anledning
härav anföra följande:

Statsmakterna ha, alltsedan de av krisförhållandena föranledda ökade vedavverkningarna
påbörjades, haft sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande
spörsmål. Bränslekommissionen Ilar såväl under förra året som i år vidtagit
åtgärder för att ekskogen skall i görligaste mån bevaras. I sådant syfte har
bränslekommissionen för vederbörande kristidsstyrelser framhållit vikten av
att avverkningen av ek följes med ständig uppmärksamhet samt anmodat styrelserna
beakta, att ålagd avverkningsskyldighet icke bör få vara anledning
till icke önskvärda ingrepp i en fastighets ekbestånd. Nedsättning av den

Onsdageu den 22 april 1942.

Nr 15.

Äng. förbud mot avverkning av gamla lövträd m. m. (Forts.)
ålagda kvantiteten bör under dylika förhållanden övervägas. Därjämte Ilar
bränslekommissionen i cirkulärskrivelse till skogsvardsstyrelserna i Götaland
och Svealand med undantag av Värmlands och Kopparbergs län i januari i ar
framhållit, att kommissionen funnit det önskvärt och påkallat, att jämväl skogsvårdsstyrelserna
följa frågan örn avverkning av ekved med uppmärksamhet,
varvid ''kommissionen bland annat hemställt, att styrelserna matte till kommissionen
inrapportera, om tendenser iakttoges, som tydde pa att ekavverkningarna
finge en omfattning, som kunde väcka farhågor för ekskogens fortbestånd.

Vidare har bränslekommissionen i februari i år till samtliga avverkningspliktiga
skogsägare i landet utsänt ett meddelande, vari kommissionen framhållit
vikten av att landets ekskogar sparas och icke bli föremål för avverkning för
bränsleändamål. Att bränslekommissionen, såsom i interpellationer anmärkts^,
utfärdat auktorisation för uppköp av ekved för garvämnesindustrien beror på
att vedvirke överhuvud taget icke får uppköpas från skogsägarna utan auktorisationsförfarande.
Auktorisationen är alitsa icke något tecken på att särskilda
anspråk ställas på ekskogarna.

Vad särskilt angår naturskyddssynpunkterna må framhållas, att skogsvårdsstyrelserna
i samförstånd med bränslekommissionen vid utstämpling av virke
taga all möjlig hänsyn till dylika synpunkter. Bränslekommissionen har uppgivit
sig lia för avsikt att vid utsändande av avverkningsbesked för nästa säsong
särskilt uppmana skogsägarna att spara dungar av äldre skog eller
vackra enstaka träd och i övrigt taga hänsyn till landskapsvårdande intressen.

Något förbud mot avverkning av ek och andra gamla lövträd torde knappast
vara lämpligt att genomföra. Naturskyddsintressena böra helst tillvaratagas
på frivillighetens väg med lämplig uppmuntran från myndigheternas och de
ideella sammanslutningarnas sida. Eventuellt bör fridlysning enligt lagen den
25 juni 1909 angående naturminnesmärkens fredande ifrågakomma. Vad beträffar
naturskyddet på kronojord torde anledning saknas att vidtaga särskilda
åtgärder, enär domänstyrelsen, som förvaltar egendomarna, sedan rätt lång tid
tillbaka ägnar stort intresse och uppmärksamhet åt naturskyddsfrågor.

Vad slutligen angår frågan örn tillvaratagande av savskalad granbark uppmuntrar
bränslekommissionen i år liksom föregående år till avverkning av savskalad
granmassaved genom att tillåta ett högre pris vid inköp av sådan ved.
I detta avseende samverkar kommissionen med garvämnesindustrien. Därjämte
har domänstyrelsen anmodat samtliga jägmästare att, i den mån avverkning av
massaved förekommer under savtiden, verka för att granbarken tillvaratages
av vederbörande huggare för garveriändamål,. varvid huggarna tillsvidare må
utan särskild avgift tillgodogöra sig barken. Även örn en ökad granbarksskörd
underlättar garvämnesindustriens råvaruförsörjning, måste dock ekveden förbliva
den huvudsakliga råvaran på grund av att enbart granbark ej är tillfyllest.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt varma
tack till herr statsrådet för det svar, han nu avgivit och som till niistan hundra
procent motsvarar de önskemål, man skulle kunna ställa på ett gynnsamt svar
i denna angelägenhet, Det är positivt och, vad som är huvudsaken, det röjer
ett intresse för denna viktiga fråga som är synnerligen glädjande.

Jag skulle vilja säga att utav de fosterländska värden som vi äga är just
den svenska naturen ett av de allra väsentligaste och yppersta, och landskapsbilden,
sådan den lever i folkets minne och fantasi, är utav en oerhörd betydelse
för att hembygdskänslan skall hållas levande genom generationerna. Det är,
som en gammal man en gång sade till mig, så, att »en gammal ek och en gammal
lönn äro en oersättlig glädjekälla för mig», litet var en gammal skomakarei

Första kammarens protokoll 19J/2. Nr 10. 2

Xr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Äng. förbud mot avverkning av gamla lövträd m. m. (Forts.)
som säde det, och jag har många gånger senare kommit ait tänka på vad
berömda filosofer ha skrivit örn de vinges rikedomar. En bygds silhuett är till
mycket stor del beroende av att inte en lövträdsvegetation eller ett enstaka
träd, som ger bygden dess karaktär, fullständigt förfares. Och våra lövängar
bilda i det fallet Sverige i miniatyr. Vårt folk har i naturen sin fantasis rötter.
Vi måste därför se till att skydda dess klenoder, och det är med stor förväntan,
som man motser, att åtgärder vidtagas i denna riktning, vilka vi kunna
förvänta efter det svar som nu har avgivits.

Det har verkligen förvånat mig, det måste jag säga, att jag efter det jag
väckt denna interpellation har fått en massa brev från håll, där jag icke beräknat
att man skulle vara intresserad för denna sak. nämligen från industriidkare,
möbelfabrikanter och hantverkare i vissa delar av Sverige, vilka påpekat
nödvändigheten av att man håller det svenska lövskogsbeståndet vid
makt. Det är salunda inte bara en ideell fråga, utan det är tydligen en stor
praktisk fråga, och jag vill ingalunda förneka, att vad statsrådet på slutet
av sitt svar säde örn att man också måste ha ekbarken för att kunna upprätthålla
garvämnesindustrien har en stor nationalekonomisk betydelse. Jag anser
visst inte, att man skall utfärda något slags allmänt förbud att tillgodogöra
sig ekskogen i vårt land, utan jag vill endast att de träd, som bilda silhuetter
i bygderna, skonas. Kan det ske på frivillighetens väg, är det, det medger jag,
så mycket bättre. Men vi ha en fornminneslag, som nu ligger på riksdagens
bord och som skall bidraga till att stärka skyddet för våra fornminnen ''och
kulturminnen. Jag antar att även naturminnen finnas av samma valör, och det
skulle sålunda kunna tänkas, att även ett förbud utöver en fridlysning skulle
kunna genomföras. Men huvudsaken är, att en anda förefinnes som den, som
genomgår statsrådets svar. Sedan den enskilde sett det allmännas intresse, tror
jag att han skall känna sin plikt i denna sak och förfara med varsam hand,
när det gäller att tillgodogöra sig en nationalekonomisk och privatekonomisk
inkomstkälla som berör vår svenska natur. Man borde utfärda den parollen, att
det borde planteras två lövträd för varje lövträd som avverkas. Då skulle vi
kunna hoppas på att lövträdsbeståndet i vårt land skulle tillväxa. Hittills har
det nog sakta avtagit, och fara är att det så småningom kommer att lida allvarligt
intrång.

Jag ber, herr talman, att ännu en gang fa tacka herr statsrådet. Jag hoppas,
att hans ord måtte falla i god jord!

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 235, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr 68)
örn statlig krigsförsäkring m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
230, angående utbyte av en kronan tillhörig tomt inom Torsby municipalsamhälle.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herrar Ekströmer
och Nordenson väckta motionen, nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar
av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Föredrogs statsutskottets memorial nr 81, angående överlämnande till särskilt
utskott av vissa till statsutskottet remitterade ärenden, som äga samband
med frågan angående den försätta utbyggnaden och organisationen av landets
försvarskrafter.

På framställning av herr talmannen beslöts att det föreliggande, endast en
gång bordlagda ärendet skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

På sedermera gjord proposition bifölls vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 231, angående anslag till vissa statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter: nr

233, angående överskridande av viss anslagspost i den för Överståthållarämbetet
fastställda avlöningsstaten; samt

nr 236, angående anslag till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation för
budgetåret 1942/43.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 63, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för budgetåret 1942/43 till
domkapitlen och stiftsnämnderna m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statens bosättningslån jämte en i ämnet väckt motion.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 180 framlagda förslag och
med avslag å motionen II: 285 godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 6 mars 1942 förordade ändrade grunder för statliga bosättningslån
;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts berörda förslag för budgetåret 1942/43 anvisa a)

å driftbudgeten under femte huvudtiteln

1) till Statens bosättningslån: Ersättning åt ortsombud ett förslagsanslag
av 27,000 kronor;

2) till Statens bosättningslån: Ersättning åt riksbanken ett förslagsanslag
av 60,000 kronor;

3) till Statens bosättningslån: Viss upplysningsverksamhet ett anslag av
15,000 kronor;

b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder till Statens bosättningslånefond
ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor.

I motionen II: 285, av herr E. Håstad m. fl., hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av ifrågavarande proposition i anslutning till vad i motionen
anförts ville uttala, att förslagsvis en fjärdedel av beviljat bosättningslån borde
avskrivas för varje barn från och med det andra, som under lånetiden fötts inom
låntagarens äktenskap, såframt ej låntagarnas ekonomiska förhållanden vore
sådana, att amorteringen för dem icke erbjöde några svårigheter.

Herr Wistrand: Herr talman! I förevarande ärende rörande statens bosättningslån
har besparingsberedningen gjort en del förslag och erinringar, som

Äng. statens
bosättningslån.

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Äng. statens bosättningslån. (Forts.)

enligt min mening böra föranleda en verklig undersökning. Utskottet Ilar emellertid,
i enlighet med departementschefens förslag, hemställt, att vad besparingsberedningen
anfört först måtte prövas av befolkningsutredningen. Häremot
är ju i och för sig inte någonting att anmärka. Dock måste jag uttala
mina farhågor för, när denna fråga kommer att behandlas inför detta forum, att
besparingssynpunkterna kunna komma rätt mycket i skymundan. Här gäller
det ju inte att göra några inskränkningar i institutets sociala verkningar —
åtminstone har besparingsberedningen inte haft någon sådan tanke. Den har
närmast syftat till åtgärder för att man skall kunna vinna en bättre kontroll
över medlens användning. För närvarande kan man säga, att det föreligger
praktiskt taget ingen kontroll alls över att medlen bli använda för det ändamål
de äro avsedda för.

Det är enligt min mening beklagligt, att man inte ansett denna fråga vara
värd en särskild utredning. Då så inte varit fallet, utan den nu kommer att
bli föremål för befolkningsutredningens undersökning, har jag endast velat
understryka, att befolkningsutredningen bör ha ögonen mycket noggrant fästade
på just dessa av mig påtalade svagheter i utformningen av detta institut.
För att det skall vinna fullt förtroende, är det nödvändigt att man inför en
verklig kontroll på medlens användning.

Herr Linnér: Herr talman! Även jag måste uttala ett beklagande över den
negativa hållning, som departementschefen och efter honom utskottet ha intagit
till en utredning om förbättrad kontroll. Jag grundar denna ståndpunkt
på de iakttagelser jag har kunnat göra såsom ordförande i mödrahjälpsnämnden.
Vid de undersökningar, som göras före mödrahjälpsansökningarnas behandling,
infordrar man upplysningar angående de sökandes ekonomiska ställning,
bland annat deras skuldsättning. Det är ganska vanligt, att det av ansökningen
och utredningen framkommer, att sökanden har ett statens bosättningslan,
t. ex. pa 800 kronor, som är ett rätt ofta förekommande belopp. När
då samtidigt från sökanden begäres mödrahjälp till sådana ting som sängutrustning
eller linne eller andra synnerligen primära artiklar, frågar man sig:
Vartill har da bosättningslånet blivit använt? När nian gör en närmare undersökning
genom barnavårdsnämnden, finner man att bosättningslånet icke
har använts pa det sätt som hade varit önskvärt.

Jag skall nämna endast ett par exempel. I ett fall kom barnavårdsombudet
till ett hem och talade med sökanden, hustrun, om vad hon skulle behöva. Då
säde hustrun: »Jag behöver linne mycket väl.» — Ja, det var ju ett mycket
behörigt behov att täcka med mödrahjälpsmedel. Men så sade ombudet- »Ni
har ju ett väldigt fint skåp där, det är ju ett linneskåp, då har Ni väl också
unner» — Da blev hustrun litet generad och sade: »Nej, det ha vi just inte.»
— »k ar jag titta i skåpet?» frågade ombudet. Det fick hon. Då fann hon,
att skåpet, som väl kostat en 400 kronor eller något sådant, var absolut tomt
med^undantag av att det låg två hattar i det.

„1^a e^. ställe förekom samma sak. Det var en blivande moder som

sokte mödrahjälp till en sängutrustning. När barnavårdsnämndens ledamot
kom till henne, fann hon att hemmet hade en nyinköpt fin-möbel. Hon undrade
da om de inte hade använt något av bosättningslånet till sängutrustning. Det
nade de inte gjort, utan deras bäddar voro ytterst primitiva.

Jag nämner bara dessa två exempel — de skulle kunna mångfaldigas — för
att visa, att bosättmngslånen för närvarande icke alltid användas på det bästa
sattet. Jag tror snarare att det ofta går till på det viset, att det är en slags
kombination mellan ett affärsintresse att sälja dyrbara ting, där man försäk -

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Äng. statens bosättningslån. (Forts.)

rar sig om betalning genom anlitande av ett statens bosättningslan, och en
naiv fåfänga att bortsett från de verkliga behoven få uppvisa ett till det yttre
prydligt och väl utrustat hem. Man kan inte bortse ifrån, att det är sa i ganska
många fall. Man kan givetvis inte åstadkomma ett statistiskt belägg föi
detta, men jag tror att iakttagelserna äro så pass rikliga, att man får utgå
ifrån, att det är så i åtskilliga fall. Örn det nu är så, frågar man sig: Ar det
inte önskvärt att kontrollen förbättras så att pengarna komma till den användning,
för vilken de äro avsedda, nämligen en verkligt god och praktisk utrustning
till det nya hemmet?

En bättre kontroll är förvisso ett behov. Då frågar man sig vidare: Kan
inte detta behov fyllas utan någon mera ingående utredning? Skulle man inte
åtminstone kunna närma sig behovets fyllande genom ganska enkla anordningar?
För min del tror jag att man skulle kunna göra det, och det är därför
jag nu har tagit till orda. o

Jag tror inte att man kan lägga denna skärpta kontroll på riksbanken. Dess
avdelningskontor äro givetvis inte utrustade för detta. De göra säkert så
gott de kunna, men de ha inte personal att skicka ut till en verklig undersökning
och rådgivning. Därför får man nog lov att gå andra vägar.

Den naturligaste utvägen är att utnyttja ortsombuden. De ha emellertid, såvitt
jag har kunnat finna, inte ens en instruktion, som ålägger dem att lämna
de sökande verklig rådgivning. De skola infordra viss specifikation, men
verkliga, praktiska råd tror jag knappast att de äro skyldiga att giva enligt
den nuvarande instruktionen. Örn man började med att ge ortsombuden en
instruktion, enligt vilken de skola ge sökandena verkliga råd och anvisningar
om vad de bäst behöva skaffa och på vilket sätt de bäst skola skaffa de erforderliga
möblerna o. s. v., skulle redan det vara en hjälp.

En fråga i detta sammanhang är utseendet av ortsombud. Efter min uppfattning
skulle den lyckligaste organisationen vara, att kvinnliga ledamöter i
barnavårdsnämnden bleve ortsombud. Det blir ofta de som senare få ta hand
örn hemmen och hjälpa, när barnen komma. Det vore då mycket naturligt örn
de, som ofta äro erfarna husmödrar, användes såsom ortsombud.

Det är möjligt att det kan vara vissa svårigheter att nå fram till denna organisationsform,
om man inte lägger örn föreskrifterna för utseendet av ortsombud.
För min del skulle jag inte anse, att det skulle vara olämpligt, att föreskriva,
att ortsombuden skola utses av länsstyrelserna. Jag tar för givet att
länsstyrelserna skulle gå den av mig föreslagna vägen, och därigenom skulle
man kunna få en omedelbar förbättring till stånd. Vill man inte göra detta,
kan man lämna kommunerna föreskrifter att vid utseendet av ortsombuden
iaktta dessa synpunkter och särskilt uppmärksamma, att de försöka få anknytning
till barnavårdsnämnderna.

Betydelsen av att man får en god organisation kommer att okas, örn man följer
statsutskottets och departementschefens anvisning, att bosättningslån skola
fa användas även för vissa hittills icke medgivna persedlar, såsom fasta diskbänkar
eller andra likartade hushållsföremål, ty även i fråga örn. dessa föremål
är det risk för att man köper mindre praktiska eller onödigt dyrbara
saker.

Det är också en annan omständighet, som bör förebyggas, nämligen att bosätta
ngslånen användas vid avbetalningsköp. Det är en form som förekommer
men som efter min uppfattning är mycket olycklig. Det bör således föreskrivas,
att det inte är tillåtet att kombinera bosättningslån och avbetalningslån.
Detta har uppmärksammats i propositionen. Jag tror att det är en inskränkning,
som skulle kunna göras effektiv genom en tämligen enkel administrativ
föreskrift.

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

rAng. statens bosättning slån. (Forts.)

Dessa små anmärkningar, herr talman, som direkt äro hämtade ur den praktiska
erfarenheten, har jag velat föra fram i förhoppning att man, trots de
negativa uttalanden som ^departementschefen och statsutskottet ha gjort, möjligen
skulle kunna uppnå resultat med mycket enkla åtgärder. Genom dessa
åtgärder skulle man kunna nå en bättre effekt med dessa statens pengar. Den
bättre effekten betyder i detta fall, att statens pengar komma till verklig
nytta för ett antal nybildade hem.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag har haft rätt mycket att göra med riksbankens
förvaltning av bosättningslånefonden och har också haft litet att göra
med den granskning, som från olika håll har verkställts. Jag skall be att få
instämma i det påståendet, a,tt man naturligtvis kan konstatera, att många använda
dessa medel oförståndigt och att den nuvarande organisationen inte medger
någon kontroll av, huruvida en bosättningslåntagare använder sitt lån för
uppgivet ändamål, och inte heller medger någon sådan rådgivning, som den
siste ärade talaren efterlyste.

o Vad rådgivning beträffar har man dock gjort så mycket, att man till varje
lånesökande utlämnar en broschyr, som innehåller en del råd, men det är klart,
att det inte gör samma effekt som en verklig, muntlig rådgivning under en
överläggning. Detta skulle förutsätta, att man hade en organisation, som vöre
för staten mycket dyrbarare än den nuvarande ortsombudsorganisationen.

Det är naturligtvis riktigt, att riksbanken gör sig skyldig till många misstag
; den lämnar ut lan till personer, som icke ha gjort sig kända för skötsamhet,
vilket är en förutsättning, helt enkelt därför att ortsombuden inte alltid äro i
tillfälle att kontrollera vederbörandes föregående och de utsikter, som finnas
att de skola sköta sig.

De missbruk som ha förekommit äro säkert mycket färre än vad man skulle
tro, örn man fäster sig vid tidningsmeddelanden som ha förekommit. Det finns
flagranta fall av missbruk, det är inte minsta tvivel örn det. Men örn man dömer
efter återbetalningsviljan och den faktiskt verkställda återbetalningen, har
denna rörelse visat sig vara mycket mindre förlustbringande än man från början
befarade. Det visar undersökningar, som vi lia gjort.

Nu vill jag emellertid fästa uppmärksamheten på att de önskemål, som särskilt
herr Linnér har understrukit med rätt stor utförlighet, tillmötesgår man
delvis i propositionen och utskottsutlåtandet. Man begär nämligen ett anslag
på 15,000 kronor för en undersökning för bedömandet av hur man skall åstadkomma
en effektiv rådgivning och eventuellt en effektiv kontroll. Jag vill
emellertid säga, att det rör sig dock örn lån, det är ingen present, som staten
ger lånesökanden. Man får naturligtvis inte, örn man inte vill förlora viktiga
värden, alltför mycket kringskära en låntagares möjlighet att begagna lånet,

Jag skall inte närmare gå in på vad som anförts beträffande sådant som kombination
av bosättningslån och avbetalningslån, möjligheterna att för rimlig
kostnad kontrollera, att en uppgiven plan verkligen genomföres, eller möjligheterna
att motverka affärsidkarnas helt naturliga önskan att sälja så dyra
möbler som möjligt. Det är förvisso besvärliga problem.

Jag vill emellertid framhålla, att befolkningsutredningen — till vilken jag
inte hör — ägnat denna fråga mycket stor uppmärksamhet, vilket jag kommit
underfund med genom att man från olika håll inhämtat upplysningar hos riksbanken
och genom att man begärt nämnda 15,000 kronor, för vilkas användning
det föreligger en plan utarbetad. Jag tror därför, att man har utsikt att
till nästa ar få förslag till de reformer, som vid en noggrann prövning kunna
visa sig genomförbara och lämpliga.

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Ang. statens bosättningslån. (Forts.)

Herr Sundvik: Herr talman! Jag vill med den senaste talaren erinra om
att det i alla fall rör sig örn lån, som återbetalas och som löpa nied vanlig bankränta.
Örn det i vissa fall förekommer något missbruk, sköter sig det stora flertalet
låntagare på ett alldeles utomordentligt sätt. Örn det under senaste tiden
i något fall skulle ha förekommit, att man inte haft förmåga att betala igen
lånet, tror jag att det i stor utsträckning kan tillskrivas de inkallelser, som nu
ha förekommit. Det händer rätt ofta, att riksbankens avdelningskontor fråga,
örn det är riktigt, att den och den är inkallad och örn han på grund därav inte
kan sköta lånet. Jag får i likhet med den senaste talaren säga, att det inte skulle
vara lyckligt, örn man skulle omgärda bosättningslånen med alltför restriktiva
bestämmelser, allra helst som låntagarna betala vanlig bankränta på lånen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag vill med anledning
av de yttranden, som fällts örn statsutskottets utlåtande, bara erinra örn att utskottet
har till alla delar följt Kungl. Maj :ts förslag. Bestämmelserna örn bosättningslån
regleras i en kungl, kungörelse; det framgår på sidan 2 i utlåtandet.
De fall som särskilt herr Linnér pekade på ha inte varit för utskottet kända
vid utskottsbehandlingen. Hade så varit fallet, är det möjligt att vi begagnat
ett annat skrivsätt.

Emellertid vill jag med anledning av vad som här förekommit för min del
understryka önskvärdheten av att kontrollen ägnas den största uppmärksamhet
och att örn möjligt en bättre kontroll genomföres. Den omständighet, som den
siste ärade talaren pekade på, att det antal fall, där en mindre lämplig användning
av medlen har kunnat påvisas, kanske inte är så stort, undanröjer inte
kravet på att kontrollen bör vara så fullständig som möjligt. Jag vill därför begagna
tillfället att understryka, att det vore önskvärt att departementschefen
ville ägna den sidan av saken sin fortsatta uppmärksamhet vid handläggningen
av detta ärende.

Herr statsrådet Möller: Jag hade ju inte väntat att det skulle upptagas
någon debatt örn denna fråga. Eftersom jag inte hörde början av herr Linnérs
anförande, har jag inte klart för mig vari negativismen från Kungl. Maj :ts och
statsutskottets sida skulle ligga. Jag vill i fråga örn kontrollen endast säga att
örn man tänker sig att övergå till ett system, genom vilket man helt enkelt föreskriver
vad för slags möbler vederbörande skola få köpa för bosättningslånen,
förändrar man ju helt och hållet karaktären av denna verksamhet. Man avser
inte att nu gå längre än att utöka rådgivningsverksamheten bland dem som fa
bosättningslån; man har alltså börjat sia in på en väg, som borde leda till bättre
resultat än hittills.

Jag vågar inte taga ställning till det av herr Linnér förordade förslaget. Det
är emellertid lätt för länsstyrelsen i Uppsala län att göra en officiell framställning
i saken med utgångspunkt från de erfarenheter man haft där uppe.
Men jag vågar som sagt inte taga ställning till frågan, om ortsombuden skulle
vara de lämpligaste rådgivarna. Jag måste ha någon föreställning örn vilka
kostnader en sådan organisation skulle draga med sig, vilken betalning man
behövde ge ortsombuden för att de skulle bli så aktiva i sin verksamhet att de
så att säga fungerade såsom möbleringsexperter, vilkas råd varje nytt hushåll,
som erhåller ett bosättningslån, skulle vara mer eller mindre skyldigt att följa.

Däremot är det klart att om man kan finna metoder för en kontroll, vars kostnader
inte stå i orimlig proportion till syftet, finns det absolut säkert inte någon
negativ inställning därtill från min sida.

Jag har emellertid ansett att man för ögonblicket inte bör förhasta sig, då
befolkningsutredningen nu kan väntas inom relativt kort tid framlägga ett

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Krislidstillägg
åt statliga
befattningshavare
m. m.

Äng. statens bosättning slån. (Forts.)

förslag till omläggningar på alla de punkter där man anser sådana vara erforderliga.
Då får man tillfälle överväga förslag som äro mera grundligt genomtänkta
och som jag hoppas så småningom skola leda till nya beslut av statsmakterna.
Jag tycker inte att det är något orimligt i att man avvaktar dessa
förslag. Jag vet nämligen att befolkningsutredningen på ett ytterst ingående
sätt har prövat dessa frågor, ehuru utredningen ännu inte blivit färdig med
sitt förslag i ämnet.

Det är vad jag för ögonblicket har att anföra i denna sak.

Herr^ Linnér: Herr talman! Jag är mycket glad över herr statsrådets tillmötesgående
uttalande liksom över det uttalande som statsutskottets ordförande
gjorde i denna fråga.

Vad som för mig är huvudsaken här är verkligen icke att man skall kunna
exakt kontrollera att pengarna komma tillbaka utan förlust för statsverket,
utan det är att pengarna få en förnuftig användning. I det avseendet tror jag
att herr statsrådet något överdriver svårigheterna för en förståndig husmoder.
Det är dock icke fråga örn en anskaffning av den arten att en rådgivare behöver
vara möbelexpert. Det gäller ganska enkla hem, och det är ganska primitiva
behov som skola tillgodoses, örn anskaffningen sker på ett förståndigt
sätt. Jag tror att en obetydlig förändring av organisationen, varigenom man
kombinerade denna organisation med barnavårdsnämnderna, enkannerligen dessas
kvinnliga ledamöter, ganska lätt skulle kunna lösa frågan på ett mycket
billigt sätt.

Det har självfallet icke varit mili avsikt att rikta någon anmärkning mot
riksbankens kontroll, eftersom det inte är möjligt för riksbanken utan, såsom
dess talesman yttrade,_ mycket stora kostnader att genomföra en effektiv kontroll.
Jag tror därför inte att det är den vägen man har att gå, utan att organisationen
bör göras mer decentraliserad och kontrollen utövas rent kommunalt.
Då tror jag man skulle kunna komma ett ganska stort steg framåt.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statens polisskola; och

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
örn ändring av 58 § 3 mom. 7 punkten civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 (nr 8) m. m, jämte en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 67, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare
m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 97, hade Kungl. Majit, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den
27 februari 1942, föreslagit riksdagen att dels besluta, att kristillägg må utgå
under tiden fran och med andra kvartalet 1942 till och med första kvartalet
1943 enligt av departementschefen angivna grunder, dels ock bemyndiga Kungl.
Majit att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Kristidstillägg åt statliga befattningshavare m. m. (Forts.)

I en inom andra kammaren av herr K. E. Hansson i Skediga väckt motion
(II: 180) hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att rörligt lönetillägg
och kristillägg icke skulle utgå å högre belopp på lön än 5,500 kronön

Vidare hade i en likaledes inom andra kammaren av herr J. W. Mårtensson
m. fl. väckt motion (II: 268) hemställts, dels att de kristillägg överstigande
12 procent, som eventuellt komme att utgå från den 1 april 1942, endast måtte
utgå å en högsta månadslön av 600 kronor, dels ock att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att en omarbetning av grunderna för kristillläggen
måtte snarast företagas.

Utskottet, som i samband med Kungl. Maj:ts berörda förslag behandlat
nämnda motioner, motionen II: 180 dock allenast i vad densamma avsåg kns tillägg,

hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:.

»Kungl. Maj:ts förslag överensstämmer med en vid förhandlingar med statstjänstemännens
organisationer örn kristilläggens utformning träffad överenskommelse,
vilken avser en tid av ett år, räknat från den 1 april 1942. Kompensationsgraden
för levnadskostnadsstegringarna, 50 procent, har i princip
bibehållits oförändrad. Med de föreslagna uppmjukningarna i hittills gällande
kristilläggsgrunder skall kristillägg, som nu utgår med 12 procent, ökas
med 2 procent när levnadskostnadsindex uppnått talet 148 och med ytterligare
2 procent vid fortsatt stegring av nämnda tal till 152. Därefter skola ökningar
av tilläggen örn 4 procent erhållas för stegringar i. index örn 8 enheter.

I övrigt förutsättas kristilläggen skola utgå enligt samma bestämmelser som
under år 1941 och första kvartalet år 1942. Ändring föreslås sålunda icke i
grunderna för bestämmande av kristilläggsunderlaget. Beträffande befattningshavare,
som åtnjuta rörligt tillägg, innebär detta att kristillägg icke må beräknas
å den del av månadslönen som överstiger 900 kronor.

Det i motionen II: 180 framförda yrkandet innebär, att kristilläggsunderlagets
maximibelopp fastställes till omkring 458 kronor. I motionen II: 268
yrkas, att nämnda maximibelopp bestämmes till 600 kronor beträffande de
kristillägg, överstigande 12 procent, som eventuellt komma att utgå från den
1 april 1942, ävensom att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
örn en omarbetning snarast av grunderna för kristilläggen.

I anslutning till vad i motionerna anförts anser utskottet ,att man i fråga
om kompensation för av krisläget föranledd ökning i levnadskostnaderna har
anledning taga hänsyn till graden av vederbörandes förmåga att bära ökningen
genom sänkning av levnadsstandarden. Närmast bör med anledning härav -—- på
sätt redan vid 1940 års urtima riksdag ifrågasatts av andra särskilda utskottet
i dess utlåtande nr 71 — övervägas att sänka kristilläggsunderlagets maximibelopp.
En dylik åtgärd får dock enligt utskottets mening icke givas den innebörden,
att minskning inträder i utgående löneförmåner.

Utskottet tillstyrker Kungl. Majlis förevarande förslag, men vill med anledning
av de i ämnet väckta motionerna hemställa, att riksdagen hos Kungl.
Majit anhåller örn utredning rörande ändring för tiden efter den 1 april 1948
av grunderna för beräkning av kristillägg i överensstämmelse med de av utskottet
angivna synpunkterna.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

I. att riksdagen må med bifall till Kungl. Majlis förslag

a) besluta, att kristillägg må utgå under tiden från och med andra kvartalet
1942 till och med första kvartalet 1943 enligt i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 27 februari 1942 angivna grunder,

b) bemyndiga Kungl. Majit att utfärda erforderliga bestämmelser i ämne!:

II. att riksdagen må, med anledning av motionerna II: 180 och II: 268, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning beträffande ändrade grunder

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Kristidstillägg åt statliga befattningshavare m. m. (Forts.)
för kristilläggens bestämmande för tiden efter utgången av första kvartalet
1943;

lil. att motionerna II: 180 och II: 268 —• motionen II: 180 i vad den avser
kristillägg — i de delar de icke behandlats under II. här ovan, icke må vinna
riksdagens bifall.»

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Statsutskottet har i detta utlåtande
^behandlat dels Kungl. Maj:ts proposition örn kristilläggens utformning,
dels några i ämnet väckta motioner. I huvudfrågan har utskottet tillstyrkt riksdagen
att godkänna den överenskommelse som vid förhandlingar mellan statsmakterna
och. statstjänstemännens organisationer träffats angående kristilläggens
utformning. Beträffande kristilläggsunderlaget har emellertid utskottet
tillmötesgått de motionsvis framförda förslagen örn vissa modifikationer. Utskottet
har nämligen tillstyrkt en skrivelse med begäran örn utredning angående
en sänkning av kristilläggsunderlagets maximibelopp. Motiveringen för
detta ståndpunktstagande från utskottets sida är mycket knapphändig. Den består
endast i ett uttalande »att man i fråga örn kompensation för av krisläget
föranledd ökning i levnadskostnaderna har anledning taga hänsyn till graden
av vederbörandes förmåga att bära ökningen genom sänkning av levnadsstandarden».
Utskottet menar tydligen att de högre tjänstemännen ha en förmåga
att bära en sådan sänkning av levnadsstandarden som gör det möjligt för statsmakterna
att företaga en sänkning av kristilläggsunderlagets maximibelopp.

Nu förhåller det sig, såsom kammaren erinrar sig, på det sättet att det under
en följd av år har existerat och fortfarande existerar en maximering av kristillläggen,
därigenom att kristillägg icke får beräknas å den del av månadslönen
som överstiger 900 kronor. Redan tidigare ha erinringar framställts mot denna
maximering. Man har påpekat att den innebär ett tillbakasättande av de högre
tjänstemännen som är sakligt omptiverat. Ur statsfinansiell synpunkt har denna
bestämmelse icke någon större betydelse. Samma omdöme kan med ännu större
rätt fällas örn det förslag som här tillstyrkes från utskottets sida, nämligen en
ytterligare nedskärning av det maximibelopp på vilket rörligt tillägg skall få
utgå. .Utskottet säger självt att en sådan åtgärd, som enligt utskottets mening
bör vidtagas, icke får »givas den innebörden, att minskning inträder i utgående
löneförmåner». Här gäller således att konstruera något slags spärr, en av
dessa mycket moderna spärrar som vi nu skola dragas med på alla områden,
bade pa skattelagstiftningens område och pa andra områden. Genom denna spärr
skall, man se till att inte någon minskning sker i nu utgående löneförmåner.
Det innebär en ytterligare reducering av den besparing som skulle kunna
åstadkommas genom en sänkning av underlagets maximibelopp. Men såsom
argument mot den kritik, som kan riktas mot den föreslagna anordningen, är
denna spärr ganska värdelös. Förslaget innebär ju i själva verket att en tjänsteman
som på grund av befordran eller ökad ålder blir uppflyttad i en högre
lönegrupp eller, löneklass genast får vidkännas följderna av denna ytterligare
sänkning av kristilläggsunderlagets maximibelopp.

Jag kan inte finna annat än att detta är ett nålsting mot de högre tjänstemännen.
När det här uppenbarligen rör sig om ytterligt små besparingar för
statskassan men örn en för många av de högre tjänstemännen kännbar
reducering av kristilläggen, kommer detta att uppfattas som ett nytt bevis
för den underskattning av den högre kvalificerade ämbetsmannakåren,
varpå vi tyvärr fått åtskilliga belägg i den svenska riksdagen under de
gångna åren. Jag kan inte se att detta är någonting annat än en eftergift
åt en vulgär opinion som riksdagen inte borde taga någon hänsyn till. Jag anser
att det är ett utomordentligt stort statsintresse att vi icke deklassera de högre

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Kristidstillägg åt statliga befattningshavare ira. m. (Forts.)
tjänstemännen i vårt land. De betyda för oss så mycket — de betyda faktiskt
mer i dessa tider än någonsin förut — och vi borde ägna dem en helt annan
behandling än den som kommer till uttryck i statsutskottets föreliggande utlåtande.

Nu har statsutskottet enhälligt anslutit sig till den tanke som ligger bakom
förslaget örn sänkt kompensation för de högre tjänstemännen genom att föreslå
riksdagsskrivelse örn en utredning, och det är lönlöst att här framställa något
annat yrkande. Jag har emellertid velat framföra en protest mot det sätt på vilket
statsutskottet behandlat denna fråga, och jag uttalar även den förhoppningen
att man vid den fortsatta prövningen av frågan i departementet skall taga full
hänsyn till de förhållanden soln jag här tillåtit mig peka på, nämligen de högre
tjänstemännens redan förut missgynnade ställning och deras utomordentligt
stora betydelse i vårt samhällsliv.

Häri instämde herr Sundberg.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Vid detta ärendes behandling på tredje
avdelningen framställdes ett yrkande av den ene bondeförbundsreservanten,
herr Hansson i Rubbestad, att man skulle tillämpa den föreslagna maximeiingen
omedelbart. Majoriteten inom tredje avdelningen hade en annan uppfattning
och ansåg att den överenskommelse, som träffats vid förhandlingarna
mellan finansministern och statstjänarnas organisationer, under alla förhållanden
borde respekteras under det kommande året. Utskottet delade också
avdelningsmajoritetens uppfattning i den punkten.

Det har väckts motioner i frågan, en från bondeförbundshall och en av
några socialdemokrater, herr Mårtensson i Uddevalla m. fl. Enligt bondeförbundarens
motion skulle kristilläggsunderlaget maximeras till omkring 458
kronor och enligt den mårtenssonska motionen till 600 kronor av månadslönen.
Herr Anderson säger att det är ett nålsting mot de högre statstjänarna. Det
kan ju hända att det uppfattas så på det hållet, men det finns en stor och allmän
opinion i detta land som anser att orättvisor äro begångna vid bestämmandet
av dyrtids- och kristilläggen. Om man ser på de siffror som anföras
i bondeförbundarnas reservation, finner man att en tjänsteman med 3,000 kronor
i årslön får en dyrtidskompensation av 870 kronor, medan en tjänsteman
nied en årslön av 10,800 kronor får en kompensation av 3,132 kronor. Den
senare får alltså mer i kompensation än den lägre tjänstemannen uppbär i
egentlig årslön. Man förstår liur detta uppfattas bland allmänheten ute i landet.
Det talas örn att vi skola iaktta en stramare livsföring, att vi skola hjäU
pas åt att bära bördorna i denna Svåra tid. Ja, det skulle man kunna visa i
handling att man vill göra genom att de som ha sa pass stora inkomster som
det här gäller nöjde sig med ett mindre tillägg. Det är nog nödvändigt att se
lill att de orättvisor — om man nu skall kalla det så — som eventuellt förekomma
bli undanröjda, ty annars kan man befara att^ den sammanhållning,
som vi kunnat glädja oss åt i detta land under ar som gatt, brister på ett eliel
annat sätt.

Vad har nu statsutskottet gjort? Jo, utskottet föreslår riksdagen att hemställa
till Kungl. Maj:t att företa en utredning beträffande den översta gränsen
för dyrtids- och kristilläggen och förelägga riksdagen förslag i ämnet
nästa år. Man vet ju inte vad denna utredning resulterar i, och i vart fall blir
riksdagen i tillfälle att pröva saken den dag utredningens resultat framlägges
för riksdagen. Riksdagen har även möjlighet att ändra på det förslag som
Kungl. Majit eventuellt kommer att framlägga.

»Taff ber, herr talman, att med dessa ord fa yrka bifall till statsutskottets
utlåtande.

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Kristidstillägg åt statliga befattningshavare m. m. (Forts.)

Herr Ohlin: Herr talman! Till komplettering av det uttalande som gjordes
av herr Anderson och till vilket jag i stort sett kan ansluta mig, ber jag
endast att få framhålla ett par synpunkter.

Den prisstegring som nu försiggår i Sverige är endast till en del ett resultat
av en sämre försörjning. Till en del innebär den att vi ha skruvat upp priser
och löner inom större delen av näringslivet. I den mån prisstegringen sålunda
icke är uttryck för att Sverige blivit fattigare, förefaller det svårt att motivera
att staten skulle beträffande de högre tjänstemännen — för övrigt inte
blott de allra högsta — intaga den ståndpunkten att örn priserna fortsätta att
stiga, skola dessa tjänstemän för en stor del av sin inkomst icke få någon som
helst kompensation. Denna tankegång skulle vara motiverad, örn nian fattade
prisstegringen uteslutande såsom ett resultat av att landet har blivit fattigare.
Men i den man det är fråga örn något som snarare kan betecknas såsom infla1ion,
en höjning av både inkomster och varupriser, förefaller det svårt att
motivera varför man här skulle, för en väsentlig del av inkomsten, underlåta
att ge en partiell kompensation.

Jag erinrar också, herr talman, örn att när riksdagen och regeringen här
accepterat olika uppgörelser med det svenska jordbruket örn betydande prisförhöjningar
på jordbruksprodukter, har man utgått ifrån en kompensationsprocent
som ingalunda varit sa blygsam som den vilken här är ifrågasatt för
en del av inkomsten, nämligen för närvarande 16.7 och i en nära framtid omkring
19 procent. För jordbrukets del har man utgått från en kompensationsprocent
för arbetsinkomsterna pa ungefär 32 procent. Jag har därför, herr
talman, svårt att förstå, när jag ser på den reservation som företräder den
extrema ståndpunkten, att det skall vara jordbrukarna som träda fram och
begära att. statstjänstemännen skola tryckas ett steg tillbaka med avseende på
kompensation genom kristillägg.

Jag vill vidare erinra .kammaren örn att det endast är några dagar sedan
en. uppgörelse, låt vara i denna kammare i tysthet, godkändes rörande betpnserna,
vilken innebar, att man godkände betpriser som såvitt man kan döma
av fjolårets^ erfarenhet ligga i runt tal en tredjedel över produktionskostnaderna.
Man har da i produktionskostnaderna inräknat en löneökning av ungefär den
storleksordning jag nämnde, ett 30-tal procent. Det betyder en företagarvinst,
ett dyrtidstillägg för betodlarna av mycket stora proportioner, och den som
känner någonting till betodlarna vet att många av dem ha inkomster vida
överstigande 600 kronor i månaden. De ha tydligen fått ett icke maximerat
»dyrtidstillägg» av helt andra proportioner än de bär ifrågavarande.

Jag vill peka på ännu en omständighet, nämligen att i det förslag till ändring
av krigskonjunkturskatteförordningen, som varit på remiss till en rad
myndigheter och andra, har den som utarbetat förslaget tänkt sig att man
skulle tillåta, en höjning av jämförelseinkomsten med 15 procent, d. v. s. dessa
15 procents, inkomstökning skulle icke bli föremål för krigskonjunkturbeskattning.
Regeringen har inte bundit, sig på denna punkt, men då förslaget är utskickat
på remiss, kan man utgå ifrån att finansdepartementet i varje fall inte
ao priori ställt sig. avvisande till denna tanke. Där gäller det alltså, om man
så vill,, ett »dyrtidstillägg» pa 15 procent som inte utgår på några hundra
kronor i månaden, utan i vissa fall pa manga tusentals kronor i månaden, på tiotusentals
kronor per år och för somliga bolags vidkommande på hundratusentals
kronor per år.

När det nu säges att de högre tjänstemännen ha en betydande förmåga att
bära en nedpressning av levnadsstandarden, får man inte förbise att de drabbas
mycket hårdare än de lägre tjänstemännen av den progressiva beskattningen.
Vi ha en progressiv beskattning för att det skall bli på det sättet.

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Kristidstillägg åt statliga befattningshavare in. m. (Forts.)
När nu den direkta beskattningen kraftigt skärpts, är detta mycket kännbart
för denna grupp.

Jag skall inte, herr talman, i övrigt ingå närmare i en debatt örn denna fråga.

I och för sig finns det inte så mycket att invända mot utskottets förslag om en
utredning. Jag vill endast uttala den förhoppningen att Kungl. Majit gör densamma
till en förutsättningslös utredning och att Kungl. Majit därvid noga
beaktar den behandling som statsmakterna ägnat kompensationsproblemet när
det gäller andra folkgrupper än tjänstemännen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Stämningen inom utskottet
i denna fråga var nog sådan, att om inte utskottet hade känt sig bundet
av den träffade uppgörelsen med tjänstemannaorganisationerna och velat respektera
densamma, skulle det mycket väl ha kunnat inträffa att utskottet
presenterat ett beslut efter de synpunkter, som företräddes av en viss majoritet
inom utskottet. Under diskussionen där framkommo erinringar mot det
uttrycket i propositionen, att en överenskommelse hade träffats med tjänstemannaorganisationerna.
Därvid uttalades — och det vill jag också för egen
del understryka — att den överenskommelse, som har träffats av regeringen
icke bör och icke får vara bindande för riksdagens vidkommande. Att sådana
diskussioner förekommit inom utskottet, framgår av den andra av de vid detta
utlåtande antecknade reservationerna. Den kan ju ge en liten antydan om vad
som förekommit inom utskottet i denna sak.

Vi som stå för utskottets utlåtande ha icke kunnat motsätta oss motionärernas
yrkande om utredning rörande grunderna för kristilläggen. Vi lia gjort
vårt yrkande örn utredning, därför att vi inte ville riskera ett beslut i annan
riktning utan en föregående noggrann omprövning och därför att vi givetvis
önskade respektera det avtal, som hade träffats med tjänstemannaorganisationerna.
Att dessa bestämmelser arn kristilläggen verkligen tarva en översyn,
torde vara en mycket starkt utbredd mening bland dem, som närmast syssla
med dessa ting. Det är inte, såsom herr Ivar Anderson säde. någon vulgäropinion,
som här har fällt utslaget. Det är heller icke fråga örn en underskattning
av tjänstemännens gärning, utan vi äro tvärtom alla beredda att
understryka vår uppskattning av deras verksamhet. Man kan dock inte komma
ifrån, hur detta tillägg på 15 + 14 procent, som en befattningshavare enligt
Kungl. Maj :ts förslag skall erhålla i rörligt tillägg och kristillägg, i praktiken
skulle komma att verka. Man får en anvisning om den saken på sid. 26 i den
av herrar Hansson i Rubbestad och Andersson i Södergård avgivna reservationen.

Det är också andra omständigheter som göra, att man måste försöka komma
ifrån de årligen uppträdande kraven på ändringar av underlagets maximibelopp.
Jag tänker härvid icke minst på att det finns andra områden, där man
reglerar tilläggen efter samma principer som staten, men där underlagets maximibelopp
är lägre. I vissa landsting bär man exempelvis beslutat sätta
maximibeloppet till 600 kronor, i andra har man bestämt det till 700 kronor
o. s. v. Man går därvid efter de undersökningar och omprövningar, som ha skett
med hänsyn till förhållandena på respektive orter. En blivande utredning och
därpå grundad framställning är enligt min mening högeligen önskvärd ur
synpunkten, att den kunde åvägabringa större enhetlighet på det här ifrågavarande
området.

När det talas om protester, och när herr Ivar Anderson till och med använde
ett så kraftigt uttryck som att han ville rikta en protest mot statsutskottet, ber
jag att å min sida få begagna tillfället framhålla, att man vid den blivande
utredningen örn index’ sammansättning — liksom också i sammanhang med

Xr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Kristidstillägg ut statliga befattningshavare m. m. (Forts.)
den av^ statsutskottet nu begärda utredningen — måtte beakta de protester,
som från olika båll framkommit, icke minst under årets remissdebatt och vid
senare tillfällen, mot den omständigheten att skatterna medtagas vid beräkningen
av index. Jag vill understryka dessa protester. Skatternas inräknande
i index är en sak som det anmärkes på från mångå olika håll. Detta beräkningssätt
skapar at löntagarna en förmån, som icke tillkommer andra grupper inom
vårt land, vilka icke ha sina löner indexreglerade. Det är också klart att index
stiger allt eftersom skatterna stiga, och man kan därför med ett visst berättigande
tala örn att indexberäkningen i någon mån har karaktär av att
kunna medverka till inflationen.

För min personliga del är jag gärna med på att den av statsutskottet begärda
utredningen blir förutsättningslös. Utskottet har emellertid i motiveringen
angivit den synpunkt, som bär framkommit inom utskottet i denna
sak. Att utskottet i år har skrivit så pass bestämt, att man till och med i en
särskild punkt i klämmen begär skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om
utredning, beror på att man i tidigare utlåtanden har berört dessa spörsmål i
motiveringen, men att härtill uppenbarligen icke tagits någon hänsyn. Utskottet
har alltså genom att föreslå en skrivelse i ärendet velat ge ett kraftigare uttryck
åt sin mening.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

• Hersson: Herr talman! Herr Ohlin förvånade sig över att det från

jordbrukarhåll hade kommit fram en reservation på denna punkt. Han förmenade
att jordbrukarna hade blivit kompenserade mer än de flesta. Jag hade
ändå trott att det nu var en vedertagen och av de flesta godkänd mening, att
man inte kan kräva lika stor nedsättning i levnadsstandarden för sådana
grupper i samhället, som tidigare ha stått på en särskilt låg inkomstnivå. Det
torde vara herr Ohlin såsom nationalekonom och statistiker väl bekant att
jordbrukarna i gemen här i landet ingalunda ha haft så lysande inkomster
under åren närmast före kriget och att det därför har ansetts motiverat med
en högre kompensationsgrad på den sidan. Även andra grupper i samhället
sorn vant i en liknande situation, ha ju kommit i åtnjutande av detta. Det kan
val därför inte vara riktigt att ta den olika kompensationen till utgångspunkt
lör att säga, att statstjänarna äro dåligt kompenserade.

också påpeka, att man inte kan tala örn halv kompensation i fråga
örn hela det till statstjänstemännen utgående tillägget. Vad beträffar det rörH^a
tillägget, alltså de första 15 procenten av det sammanlagda tillägget på
2y %, har man ju att räkna med tre kvarts kompensation, och det är endast
i fråga örn kristillägget, alitsa de sista 14 procenten, som man går efter linjen
halv kompensation. Såsom herr Ström anförde, är det givetvis många som
anse att dessa kompensationer, sorn de nu äro konstruerade, verka, så pass
ojämnt,, att det är rimligt att åtminstone försöka komma fram till en jämnare
fördelning.

.Tåg vill ävenledes tillägga, och det är säkerligen för kammarens ledamöter
val bekant, att den kompensation, som jordbrukarna kunna få. ju är avhängig
av örn de överhuvud taget ha någonting att sälja. Det är likaså väl bekant att
jV?. en 1 ®tora delar av vårt land de sista två åren har varit så osedvanligt
rl Jordbrukarna där i själva verket icke ha fått någon kompensation

alls. Um det sedan har blivit kompensation över medeltalet för vissa jordbrukare
i de Vfora delarna av landet, så ha de. ju ■—- för att ta ett exempel som också
herr Uhlin var inne pa — fått betala krigskonjunkturskatt, och de ha också fått
vidkännas åtskilliga andra avbränningar.

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Kristidstillägg åt statliga befattningshavare m. m. (Forts.)

Herr Ohlin: Herr talman! Alla i denna kammare äro naturligtvis överens
örn att de, som ha den minsta bärkraften, skola behandlas på ett annat sätt än
övriga grupper. Allt sedan jag blev ledamot av denna kammare, har jag
också arbetat för att just de mindre jordbrukarna skola få en förbättring av
sin ställning genom olika slag av småbrukarhjälp. Men jag vill erinra den
siste ärade talaren därom, att beträffande jordbrukarna i övrigt gör man inte
någon skillnad mellan de större jordbrukarna och de andra. Det är inte så,
att man ansträngt sig att finna ut ett system, som skulle beröva de större jordbrukarna
fördelar av de prishöjningar, som statsmakterna ha gått med på till
stor del av omtanke örn den stora skaran av mindre jordbrukare. På så sätt ha
dessa större jordbrukare kommit i åtnjutande av kompensationsinkomster till
mycket betydande belopp, som vida överträffa vad det här är fråga om.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Med anledning av herr Johan
Bernhard Johanssons anförande ber jag få säga, att jag helt instämmer i hans
önskemål att vid den kommande utredningen om de fortsatta dyrtids- och kristilläggen
också frågan örn borttagande av kompensationen för skattehöjningar
måtte tagas under övervägande. Det är ett önskemål, som flera gånger har
uttalats från riksdagens sida, och då nu herr J. B. Johansson som statsutskottets
ordförande har gjort sig till tolk därför, vill jag gärna förena mig
med honom.

Men detta är ju en sak, som ligger vid sidan av det spörsmål, som här diskuteras.
För att återföra frågan till dess, som jag tror, riktiga proportioner,
ber jag att få erinra om att man när det gäller kristilläggen inte kari och inte
bör försöka att spåra några motsättningar av den innehörd, som bland annat
herr Ström antydde, mellan de lägsta befattningshavarna och de högsta. Det
är inte alls fråga om en försämring för de lägsta tjänstemännen. Några sådana
yrkanden ha överhuvud taget icke framkommit. Vad som här har uttalats
är endast en gensaga mot denna i riksdagen upprepade gånger framträdande
tendens att vingklippa de högre befattningshavarna och försämra deras
ställning. Resultatet av en sådan politik kommer att bli en successiv nedtryckning
av detta skikt i samhället, och det kan icke ske utan allvarlig risk
för staten. Det är icke ett statsintresse, att man på detta vis gång på gång
tränger tillbaka de högre statstjänstemännen. I detta fall är det också •— det
vågar jag påstå — mest fråga örn ett nålsting. I realiteten blir det kanske
inte så stora förändringar för de flesta, men detta beslut kommer dock att
uppfattas som ett nytt vittnesbörd om att riksdagen inte uppskattar det arbete,
som dessa tjänstemän utföra, utan vill ställa dem i en särklass.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Herr Ohlin yttrade i sitt senaste
anförande bland annat, att man i samband med åtgärderna på jordbrukets
område icke har tillämpat något system för att beskära de vinster, som
de större jordbrukarna gjorde i förhållande till de mindre. Men jag vill då
säga till herr Ohlin att man — det torde för övrigt icke heller vara honom obekant
— när det gäller mjölkregleringen ju har infört ett särskilt pristillägg
för en mjölkkvantitet upp till 650 kilogram per månad och producent. Där
har man alltså särskilt sökt stödja de mindre jordbrukarna, och då det är
fråga örn en maximering, har denna reglering ungefär samma karaktär som
don, som föreslås i detta fall beträffande kristilläggen på löner. Likaså har
man i många andra avseenden sökt stödja de mindre jordbrukarna, genom subventioner,
kristidslån och hjälp av annat slag. Det är visst inte som herr Ohlin
säger, att man har underlåtit att gradera kompensationen på jordbrukets örn -

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Kristidstillägg åt statliga befattningshavare m. m. (Forts.)
råde. Man har där sökt så långt det varit möjligt stödja just de mindre jordbrukarna.

Vad sedan beträffar utskottets uttalande, synes det mig vara starka skäl
för att man, örn dyrtiden skulle fortsätta, verkligen prövar behovet och undersöker,
huruvida inte en ändring av grunderna för beräkningen av kristilllägg
vore möjlig i de avseenden, som utskottet här har angivit i anslutning till
motionärens hemställan. Att utskottet inte kunde gå längre, har ju berott
på den överenskommelse, som var träffad mellan statsrådet och löntagareorganisationerna.

Herro Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! När här anmärkes, att
önskemålet om skattepostens utrensning ur index ligger vid sidan örn den nu
behandlade frågan, så kan ju detta rent formellt vara riktigt. Men faktiskt
förhåller det sig så, att när löneproblemet här diskuteras, bör man beakta alla
pa fragan inverkande faktorer. Jag tror det skulle vara mycket klokt, örn
tjänstemannaorganisationerna själva ville medverka till att undanröja det överallt^
kritiserade förhållandet att skatteposten för närvarande ingår i index. Het
är ju dock så, att^opinionen härvidlag växer sig starkare och starkare, och
till slut kan den mahända komma att utlösas i åtgärder, som äro mindre önskvärda.
I reservationen påpekas ju, att statstjänstemännen redan ha en kompensation
av 29 procent på lönen. Jag skall inte ingå på det. Man kan också
peka pa huru manga de äro här i landet, som till och med inte ha någon kompensation
alls. Man kan nämna arvodestagare, personer som ha livräntor av
något slag o. s. v. ^ Vid utredningen av detta problem bör man enligt min mening
beakta alla på frågan inverkande omständigheter, och den bör alltså även
ställas i samband med en utredning örn sammansättningen av index.

Heir Ohlin: Herr talman! Jag tillåter mig med anledning av förste vice
talmannens påpekande tillägga, att det speciella producentbidraget på mjölk
är en fråga, rörande vilken jag vid flera tillfällen har framburit motioner. Det
är en sak som har mitt särskilda intresse, och jag trodde att jag med en mening
i mitt förra yttrande hade gjort en hänvisning därtill. Man kan också
nämna att det finns en begränsning av arealbidragen för brödsäd. Men i stort
sett kan man nog säga att priserna och inkomsterna icke differentieras för medelstora
och mycket stora jordbrukare. Jag tillät mig hänvisa till betpriserna
såsom ett exempel, där en mycket hög tilläggsinkomst har tillfallit jordbrukarna
under fjolåret, oberoende av örn deras jordbruk äro större eller mindre,
oberoende av örn det blir fråga örn några hundra kronor eller några tiotal kronor
per månad i extra inkomst. Jag förstår väl att det är produktionshänsyn,
som ha varit den verkliga motiveringen härför, och jag vänder mig inte i dag
mot den politik som statsmakterna ha fört. Jag har endast velat påpeka, att
örn statsmakterna föra en viss politik med avseende på inkomstförändringarna
för vissa grupper, har nian anledning att beakta detta när det gäller inkoms-''
terna för andra grupper.

Med anledning av det uttalande som nu sist gjordes av herr J. B. Johansson
vill jag framhålla, att dessa tillägg på 29 procent, som man talar örn, inte
äro kompensation för prisstegringen efter krigsutbrottet, utan de bestå till betydande
del av kompensation för prisstegring som ägt rum före kriget. I den
mån man här diskuterar tjänstemännens ställning och jämför med andra folkgruppers
inkomstökning efter krigsutbrottet, får man alltså komma ihåg att
tjänstemännens kompensationsprocent är vida mindre än den här nämnda 29
procent.

Efter det att statsutskottets ordförande här har uttalat, att han önskar en all -

Onsdagen den 22 april 1942. Nr lo. 33

Kristidstillägg åt statliga befattningshavare m. m. (Forts.)
sirlig och, så vitt jag fattade, i det väsentliga förutsättningslös utredning, har
lag för unn del ingen anledning, herr talman, att säga annat än att en utredning
av den typ, som statsutskottets ordförande tänker^sig, väl inte kan göra
skada och den skulle möjligen rent av kunna vara till någon nytta,

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 237, angående
anslag till radiostation vid Norrköpings flygplats.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts Anslag tili
proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till ny posthusbyggnad i nyb^iaå
Borås rn. m. Borås m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Marits i proposition nr 90 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Majit att godkänna ett såsom bilaga till statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 27 februari 1942 fogat avtal rörande
försäljning av postverkets fastigheter i kvarteret Iris i Borås m. m. med
rätt för Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i avtalet, som av departementschefen
angivits;

b) till Posthusbyggnad i Borås för budgetåret 1942/43 å kapitalbudgeten under
rubriken Statens affärsverksfonder, Postverket, anvisa ett reservationsanslag
av 965,000 kronor.

Herr Björck: Herr talman! I motiveringen till detta utlåtande uttalar utskottet
sin betänksamhet mot departementschefens förslag att flytta entréerna
till trapphusen från huvudfasaden vid Torggatan till sidogatorna Hallbergsrespektive
Holmsgatorna. o , .

Med den kännedom jag har örn de lokala förhållandena i detta fall ber jag
att få säga, att denna förändring är fördelaktigare framförallt för posthuset
och dess lokaler än om entréerna skulle placeras viel Torggatan. Förändringen
är ju också tillstyrkt av byggnadsstyrelsen och civila byggnadsutredningen.

För de kontorslokaler i de övre våningarna, som äro avsedda att uthyras, torde
denna förändring ej spela någon särskild roll. I övrigt ber jag få instämma med
utskottet, när det förutsätter att vissa detaljspörsmål kunna omprövas i samband
med byggnadsritningarnas utarbetande.

Till sist vill jag uttala min tillfredsställelse över att denna byggnadsfråga
nu äntligen står inför sin lösning. Vi hoppas i Borås av flera skäl att inga
hinder nu skola möta, utan att man omedelbart kan sätta i gång arbetet, inte
minst på grund av att vi lia ganska stor arbetslöshet inom byggnadsfacket i Borås.
Ur den synpunkten räkna vi med detta bygge som ett välbehövligt tillskott
till arbetstillfällena.

I övrigt ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 69, i anledning av
väckt motion om taxorna på månadsbil.jetter inom statens järnvägars lokaltrafik,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Första kammarens protokoll 19^2. Nr 15.

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets memorial nr 29, angående
användande av riksbankens vinst för år 1941 m. m., bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från kyrkofonden för
övertalig personal vid domänverket, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Eöredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar;

* anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 juni 1937 (nr 348) örn krigsförsäkring för
ombord å fartyg tjänstgörande personer, m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) örn skyldighet att bortföra
varuförråd, m. m. ;

*Lr i anledning av väckt motion angående ändringar i lagen örn fastighetsbildning
i stad och förordningen med närmare föreskrifter örn fastighetsregister
för stad;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillstånd till skatteköp
av den av aktiebolaget Västergötlands förenade kalkindustrier innehavda
kronolägenheten Carlsfors nr 2, en äng, i Bergs socken av Skaraborgs län; samt

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser
örn arbetsförmedling.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

•nr anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser angående nötboskapsaveln, dels ock i ämnet väckt
motion ;

• nJ 1 anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder för stödjande
av odlingen av matärter och bruna bönor; samt

n i '' anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
mark fran vissa kronoegendomar m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning
av vissa lektorsprebendefastigheter.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Marits proposition angående försäljning av vissa allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheter, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 24, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anvisande av medel till byggande av skogsvägar
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 6 mars 1942 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 178, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor.

I detta samband hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1:56 av herr
Näsström m. fl. samt II: 47 av herr Andersson i Alfredshem m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om
att mom. 6 i kungörelsen den 28 mars 1941 örn ändring i vissa delar av kungörelsen
den 16 september 1933 (nr 549) angående statsbidrag till vissa väg- och
flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo måtte erhålla den ändrade lydelse,
som i motionen angivits.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å
skogar i enskild ägo för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor;

B. att de likalydande motionerna I: 56 och II: 47 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Vad slutligen angår de i ämnet väckta motionerna örn sådan jämkning av
grunderna för beräkningen av statsbidrag till ifrågavarande vägbyggnadsarbeten
att bidragsbeloppet kan ökas från nu högst 50 till 75 procent av den beräknade
kostnaden för företaget, får utskottet erinra örn att gällande grunder
bestämdes vid fjolårets riksdag. Enligt vad utskottet kunnat finna synes tillräcklig
anledning icke föreligga att nu vidtaga ändring härutinnan, även örn
vissa skäl härför kunna åberopas särskilt vad beträffar de mindre skogsägarna.
Med avseende på vägar för mindre skogsområden synes det utskottet lämpligt,
att vederbörande myndigheter — skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna —
söka verka för att skogsägarna, där så befinnes möjligt, förena sig om vägbyggandet.
»

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Tjällgren, Svedberg, Ericsson
i Sörsjön, Mäler och Jonsson i Fjäle, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen må till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å
skogar i enskild ägo för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor;

B. att de likalydande motionerna I: 56 och II: 47 måtte anses besvarade med
vad utskottet i den av reservanterna förordade motiveringen anfört.

Anslag lill
byggande av
skogsvägar
m. m.

Xr 15.

Onsdagen den 22 april 1942

Anslag till huggande av skogsvägar m. m. (Forts.)

I berörda motivering hade det nyss återgivna stycket avfattats sålunda:

»Vad slutligen angår de i ämnet väckta motionerna örn sådan jämkning av
grunderna för beräkningen av statsbidrag till ifrågavarande vägbyggnadsarbcten
att bidragsbeloppet kan ökas från nu högst 50 till 75 procent av den beräknade
kostnaden för företaget, finner utskottet liksom motionärerna icke skäl
att nu föreslå någon ändring i det tidigare såsom regel bestämda beloppet eller
25 procent av nyssnämnda kostnad. Med hänsyn till behovet att för folkhushållet
göra även svårtillgängliga skogsmarker och skogsbestånd användbara
vill emellertid utskottet ansluta sig till motionärernas förslag, att bidraget,
som nu är maximerat till 50 procent, skall kunna, då särskilda skäl därtill
åro, höjas till 75 procent. Utskottet förutser nämligen att med den tidigare bestämda
maximeringen vissa skogsvägar, vilka skulle medgiva tillvaratagandet
även av svårbelägna virkeskvantiteter, aldrig komma till utförande. I nuvarande
allvarliga försörjningsläge kan därigenom uttag av gagnvirke inom bättre
belägna skogsområden till bränsleändamål befaras få en sådan omfattning
att våra framtida virkestillgångar väsentligt nedsättas.»

Herr Tjällgren: Herr talman! Som framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet,
ha jag och fyra andra utskottsledamöter låtit anteckna reservation
med yrkande örn viss ändring i utskottets hemställan.

Detta yrkande grundar sig på två likalydande motioner, en från vardera
kammaren, som utskottet i detta ärende haft till behandling. T dessa motioner
hemställes örn viss ändring i nu gällande bestämmelser rörande högsta statsbidrag
till utförande av skogsvägsbyggnader. Vi ha i reservationen inte direkt
anslutit oss till motionerna. Dessa gå ut på viss ändring i nu gällande kungörelser,
vilka innehålla bestämmelser rörande statsbidraget i fråga, medan vi
i reservation hemställt örn sådan jämkning av grunderna för beräkningen av
statsbidrag till ifrågavarande vägbyggnadsarbeten, att bidragsbeloppet kan
ökas från nu högst 50 till högst 75 procent av den beräknade kostnaden för
liela företaget.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att här icke har yrkats någon ändring
av själva den regelmässiga bidragsprocenten, vilken ,m är 25 procent av totalkostnaden,
utan endast ändring av högsta bidragsprocenten, som för närvarande
är 50 procent. Därest vår reservation skulle bifallas av riksdagen, innebär
det alltså inte att statsbidraget överlag skulle utgå med 75 procent. Det är
ingalunda avsikten, utan så högt bidrag skulle beviljas endast i undantagsfall.
Det har ju visat sig att det trots de nu utgående statsbidragen är mycket
svårt för mindre skogsägare att utföra sådana smärre vägbyggnadsarbeten.
Låt mig anföra ett exempel. Vi kunna anta att det gäller att bygga en skogsväg,
som är exempelvis 10 kilometer lång. Åtminstone i det fallet att man
tänker befara denna väg med virkestransporter sommartid har jag svårt att
tänka mig, att det skulle vara möjligt att bygga denna väg till ett pris understigande
5 kronor per meter. Denna skogsväg skulle då betinga den enligt min
mening avsevärda kostnaden av 50,000 kronor. Örn det är exempelvis fem
.skogsägare som gemensamt utföra denna vägbyggnad, skulle det komma 10,000
kronor på dem vardera, oavsett statsbidraget. I den händelse statsbidrag skulle
utgå med för närvarande högsta möjliga belopp, alltså 50 procent, skulle detta
företag i alla fall kosta var och en av skogsägarna 5,000 kronor. Jag är övertygad
om att det inte blir möjligt för dessa små skogsägare, med hänsyn till
nu gällande rotvärde å skog och framför allt med hänsyn till awerkningskostnaderna,
att taga ut från sina skogsmarker det belopp, som efter den gjorda
beräkningen skulle motsvara kostnaden för dem att bygga skogsvägen.
Detta är knappast möjligt, även örn statsbidraget skulle bestämmas till sjuttio -

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Anslag till byggande av skogsvägar m. m. (Forts.)
fem procent. Meli även om vi anta, att så skulle bli förhållandet, skulle det
ändå återstå ett belopp av 2,500 kronor att betala för varje skogsägare. Jag
har även i det fallet, som jag nyss antydde, svårt att förstå att dessa skogsägare
skulle kunna få ut av sin skogsareal ett belopp, som skulle täcka deras
kostnader för byggande av skogsvägen.

Jag anser därför, att det vore rimligt och rättvist att göra denna undantagsbestämmelse.
Kungl. Majit skall ju i varje särskilt fall pröva bidragsbehovet.
.Tåg tror inte det skulle vara någon risk att gå med på saken, ty detta
anslag tillgodoser ,]u två, olika ändamål. Dels är det avsett att främja skogs
vården och dels, vilket kanske är det viktigaste, avser det att i nuvarande alivarliga
försörjningsläge åstadkomma att nödigt bränsle tillvaratages även i
mera avlägset belägna skogar, vilket ju är — örn jag får använda uttrycket -

en brännande fråga. . ...

Örn man inte kan öka statsbidraget på sätt som i motionerna föreslagits till
vilket vi i reservationen yrkat bifall, är jag rädd för att det ganska snart korniner
att visa sig svårt att fa fram erforderligt virke för bränsleändamal fran

skogarna. „ .. ,

Då jag vet att en av motionärerna, och kanske även någon ytterligare, kommer
att närmare utveckla skälen för motionen, skall jag inte längre, herr talman,
uppehålla mig vid frågan, utan jag inskränker mig till att yrka bifall
till den av mig m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Granath: Herr talman! Både utskottet och reservanterna föreslå ett
anslagsbelopp av 3,000,000 kronor. Det är emellertid påtagligt, att därest man
ökar högsta bidragsbeloppet från femtio till sjuttiofem procent, kommer ett
bifall till reservationen att medföra att det bygges färre vägar an vad tallet
skulle bli om utskottets förslag bifalles.

Enligt vad skogsstyrelsen beräknar föreligga även med nu gallande bestämmelser
ansökningar örn bidrag till ett belopp, med förvaltningskostnaderna inräknade,
av 4,500,000 kronor. Med hänsyn till de statsfinansiella lörhallandena
har departementschefen emellertid inte ansett sig kunna föreslå mer an
3 000,000 kronor. Örn man då i enlighet med motionerna ökar högsta bidragsbeloppet
från femtio till sjuttiofem procent, är det, såsom jag sade i början av
mitt anförande, klart att det ger till resultat färre vägar, än örn man foijer

propositionen. , , ,, , ,

Jaff ber med dessa ord, herr talman, att fa yrka bifall till utskottets Förslag.

Herr Sundberg: Herr talman! Departementschefen har i sitt yttrande till
statsrådsprotokollet anfört starkt vägande skäl för det anslag till väg- och
flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo varom nu är fråga. Jag tillåter inig
att särskilt understryka den passus i yttrandet, där det sägs, att det saväl
ur skogliga synpunkter som med tanke pa skogsindustriens framtida råvaruförsörjning
är mindre välbetänkt att i större utsträckning utnyttja för industrien
värdefullt virke såsom vedbränsle. I stället bör, säger departementschefen,
ett ytterligare utbyggande av skogsvägnätet eftersträvas för att göra
avlägset liggande skogsområden tillgängliga för vedavverkning, varigenom riskerna
för överavverkning i de ur transportsynpunkt bättre belägna skogarna

undvikas. . . ■ ,

Denna tanke är riktig ur såväl den enskildes som ur nationalekonomisk synpunkt.
Ett slöseri med våra värdefulla gagnvirkestillgångar genom att upphugga
dessa i nuvarande läge till ved bör självfallet undvikas, då detta äi
möjligt genom att utbygga vägnätet till områden, där det finns vedbränslen som
kunna tillgodogöras.

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Anslag till byggande av skogsvägar m. m. (Forts.)

Reservanterna ha för sin del kraftigt understrukit denna synpunkt och med
utgångspunkt från denna yrkat på att högsta bidragsbeloppet skall höjas från
nuvarande femtio procent till sjuttiofem procent av den beräknade kostnaden
för vägföretaget. Jag skall inte inlåta mig på diskussion angående det yrkande,
varj reservanternas argumentering utmynnar. Däremot vill jag framhålla,
att tiden snart synes mig mogen för att frångå den glidande skala, so.m
pa sistone tillämpats beträffande tilldelningen av detta väganslag.

Enligt de nu gällande bestämmelserna skall skogsvårdsstyrelsen till en hemmansägare
utdela tjugufem procent, till en annan trettiofem eller upp till
femtio procent av den beräknade kostnaden. Skogsstyrelsen har utfärdat vissa
direktiv, angivande efter vilka, grunder denna olika bidragsprocent skall utq-å.
Aven med det bästa och redligaste uppsåt att söka följa dessa direktiv och
även med den ärligaste vilja till objektivitet och noggrannhet från en skogsvårdsstyrelses
sida tror jag mig kunna försäkra att det icke finns några möjligheter
att rättvist avväga bidragsprocenten. Men den skogsägande allmänheten
bär dock rätt att kräva att bli behandlad på ett rättvist och objektivt
sätt från det allmännas sida. Jag kan förstå och gilla de skäl, som från början
lago till grund för denna glidande skala. Dessa torde ha varit att å ena sidan
+ + uS-T ny^ga vägföretag i gång och å andra sidan förhindra alltför stora
statsbidrag till väganläggningar i sådana fall, då skogsområdena vörö så rikt
bestockade och så gynnsamt belägna, att det lönade sig relativt väl att anlägga
en väg även med ett lågt väganslag. De vägbyggnadsföretag, som med
hjälp av statsanslag under de senaste åren igångsatts, lia emellertid lett till
att det praktiskt taget inte längre finns några sådana väglösa områden. På
bolagsskogarna och större enskilda skogar vörö de åsyftade områdena i stor
utsträckning redan tidigare utbyggda med vägnät, men jag skulle som sagt
tro att numera även de mindre skogsägarnas väl belägna och väl bestockade
skogsområden äro i stort sett utbyggda med vägar.

Tiden synes mig därför inne att beträffande detta väganslag tillämpa samma
princip som gäller i fråga örn de flesta andra områden av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, nämligen fixa och på förhand givna bidragsprocent.

Jag hemställer för den skull till jordbruksministern, att när denna fråga
nästa gång blir aktuell, han måtte framkomma med förslag örn dessa fasta
procentsatser i väggdrag, som jag här efterlyst. Jag tror att detta är ett
allmänt önskemål från skogsvårdsstyrelsehåll, och jag är övertygad om att
det, vad det lider, också kommer att bli ett lika allmänt önskemål från skogsägarehåll.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Örn man skulle lia behandlat denna fråga
praktiskt, skulle man inte under 1930-talet lia upphört nied denna vägbyggnadsverksamhet
eller, i den män den bedrevs, ha bedrivit den i alltför liten
omfattning. Jag vill därför inte påstå, att man skulle lia behövt anslå stora
medel för ändamålet. Genom organisatoriska anordningar hade man säkert
kunnat förmå många fler skogsägare än hittills varit fallet att anlägga skogsvägar.

Det är en stor olägenhet att just nu behöva använda arbetskraften till att
bygga vagar. Viktigast är för närvarande, att nian har arbetskraft till att
hugga virke. Jag sätter verkligen i fråga, örn inte bristen på arbetskraft är
det största hindret för att få fram virke. Det hade varit mycket bättre, om man
hade bedrivit vägbyggnadsverksamheten tidigare, när överskottet på arbetskraft
var det brännande problemet. Då hade man inte just nu behövt använda

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Anslag till byggande av skogsvägar m. m. (Forts.)
dagsverken till byggande av vägar, utan nian bade kunnat sätta in hela kraften
på huggandet och framkörandet av virket.

Detta är en av orsakerna till att jag anser, att det skulle vara orätt att ga
på reservanternas linje, varigenom man möjliggör en så hög bidragsprocent
som sjuttiofem procent, ty även örn vissa skogsvägar bli så .pass långa och
dyrbara att anlägga, att vederbörande skogsägare inte kan få arbetet räntabelt
med mindre man har en så hög bidragsprocent, vill jag säga, att man i
varje fall inte nu bör kosta på arbetskraft för dessa vägbyggnad sarbeten, när
sådan fattas på annat håll.

Ett annat skäl till att jag inte kan biträda reservationen är det, som herr
Granath har framhållit, nämligen att man för samma antal kronor faktiskt
får ett mindre antal vägar byggda, örn man av de anslagna statsmedlen offrar
en högre procent än om man offrar en lägre. Man bör inte heller ytterligare
fördärva människornas mentalitet, så att de till slut anse sig inte kunna kosta
på någonting eller göra någonting själva. Det har dock förr i tiden utförts
arbeten här i landet utan statsbidrag, men numera sker väl detta alltmera
sällan. Jag tror dock att de arbeten, som utfördes på den tiden, kommit till
lika stor välsignelse som de, som nu utföras med statsbidrag. En orsak till
att man anser sig behöva gå upp till ett så högt belopp som 3,000.000 kronor
är nog att söka i det förhållandet, att man skämt bort människorna med statsbidrag,
varför de nästan aldrig vilja företa sig någonting förrän de få stats ''

A vienna anledning sympatiserar jag i ganska hög grad med den andra reservationen,
i vilken hemställes att beloppet skall begränsas. Jag gör det dels
därför att arbetskraften behövs för huggande av virke och dels därför att vi
väl måste försöka komma tillbaka till att människor göra någonting själva
och finansiera företaget med egen drift. o

Med framhållande av dessa synpunkter ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag, även örn jag, för den händelse utskottet hade velat ena sig
om ett lägre anslagsbelopp, inte skulle ha gjort alltför starka invändningar
däremot.

Herr Engberg: Herr talman! Den siste ärade talaren hade i sitt anförande
ml passus, som onekligen är tänkvärd och som skulle kunna ge anledning till
diverse betraktelser, nämligen förkastelsedomen över tendensen att överhuvud
taget ge statsstöd för alla möjliga ändamål. Redan i dagens debatt har en
fråga figurerat — det gällde stödet åt betodlingen — i vilken jag är övertj -gad örn att den ärade talaren intager en rakt motsatt position. Jag är säker
på att han inte har någon som helst invändning att göra mot^det stegrade statsstöd
som undan för undan givits betodlarna. Detta tyder på, att, när det gäller
olika landsändars behov, synpunkterna förskjutas åtskilligt allt efter den
geografiska plattform, örn jag så får uttrycka mig, från vilken man talar.

Föreliggande fråga är onekligen, i varje fall för de norrländska bönderna,
en mycket betydelsefull fråga. Jag känner förhållandena i mitt eget län.. Vid
årsskiftet hade jag nämligen genom länsjägmästaren låtit undersöka i vilken
omfattning enskilda skogsägare i vanliga bönders gestalt hade begärt statsbidrag
för byggande av skogsvägar. Resultatet var, herr talman, i högsta
grad nedslående. Det visade sig, att det var bolagen som hållit sig framme
och uppträtt som supplikanter, medan det för de vanliga bönderna helt enkelt
inte funnits någon möjlighet att själva bidraga med så mycket som behövdes
för att kunna sätta i gång ett vägbyggnadsföretag.

Grundbeloppet för bidrag utgör för närvarande tjugufem procent av kostnaden
för vägföretaget, vilket belopp emellertid i särskilda fall kan höjas till

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1042.

''Anslag till byggande av skogsvägar m. m. (Forts.)
femtio procent. Vi kunna då tänka oss det fallet, att en hemmansägare vill
bygga en väg. Han får då i bästa tänkbara fall bidrag till kostnaderna med
femtio procent. Vi antaga att vägen kostar 8,000 kronor. Han skall således
själv betala 4,000 kronor. Det sager sig självt, att detta blir svårt för de
flesta, och följden blir att de hesitera.

Jag vill för att inte bli missförstådd säga ifrån, att vid tilldelandet av ett
stöd som detta hänsyn givetvis måste tagas till om möjligt alla på frågan inverkande
faktorer. Det är ur den synpunkten, som jag icke kan dela herr
Sundbergs uppfattning örn att man kan ta bort den glidande skalan. Jag har
tvärtom den meningen, att oavsett örn grundbeloppet utgår med tjugufem procent
eller om det till äventyrs skulle vara någon annan procentsats, bör därpå
hyggås en glidande skala, och detta, herr talman, av följande skäl. Därest anläggandet
av skogsvägen tillför den enskilde anläggaren en så betydande vinmng,
att han sa att säga far beloppet inbetalt på ett eller två år, är det inte
rimligt, att lian skall lia samma bidragsprocent som den, som får mycket
ifrare att förränta sin väg och som kanske får hålla på många år, innan han
latt den något så när förräntad. Sunda förnuftet säger, att här måste göras
en distinktion. Men därtill kommer, herr talman, den speciella situation som
nPj r^''c’er> nämligen bränslesituationen. Det ges enskilda skogsvägar, sorn ur
allmännyttans synpunkt, alltså ur synpunkten av nödvändigheten att tillgodose
bränslemarknadens behov utan att angripa gagnvirkesbeståndet, fylla ett så
behjärtansvärt ändamål, att det kunde vara rimligt att ge en bidragsprocent,
som ligger ganska högt.

Jag vill påpeka vikten av att gagnvirket skonas överallt i landet. Ju mindre
veabränsle man kan frambringa i Norrland, dess mer hotas värdefulla gagnvirkes
bestånd i mellersta och södra Sverige. Det blir helt naturligt fråga om
en geografisk förskjutning söderut av exploateringen för bränslebehov, i den
man som Norrland icke kan leverera de kvantiteter som nian begärt. För Norrands
vidkommande ha vi stora bestånd av klent virke, »bakskogarna» som de
populärt bruka benämnas. Det är i den rådande bränslesituationen myckel
viktigt, att dessa skogar kunna utnyttjas, så att gagnvirkesbeståndet kail skonas
Men^ darior är just skogsvägen en huvudförutsättning.

„ ^ ogsvårdsstyrelsen har att vid beviljande av anslag pröva varje särskilt
tall och taga reda på de särskilda förhållanden som råda samt bilda sig ett
omdöme örn den rimliga^ räntabiliteten av den ena eller den andra väganläggDen
skall till på köpet bedöma vad en dylik väg kan vara värd ur den
allmänna bränsleanskaffningens synpunkt. När vi således lia denna individuella
provningsmöjlighet, varför skall man då sätta gränsen för bidrag vid
emtio procent. Varför inte medge möjlighet att ge bidrag upp till sjuttiofem
procent av kostnaden för företaget?

Mm ärade vän herr Granath menade, att med så stora bidrag kommer resultatet
att bil ett sa mycket färre antal väganläggningar. Jag vågar försäkra,
att detta betraktelsesätt måste vara oriktigt, ty de undantagsfall som kunna
komma att statueras, där man går upp till sjuttiofem procent, bli enligt sakens
natur mycket fa. Det blir givetvis sådana fall, då den enskildes båtnad av
loretaget liksom räntabiliteten på detsamma äro mycket små men då det ur
bransieanskaffmngssynpunkt är i högsta grad önskvärt att väganläggningen
kommer till stånd.

• lnte vara betjänta med den tingens ordning, att det är bolagen som

i detta iall gagnera på en anordning, som verkligen borde vara ägnad att
iijaipa bönderna och de mindre skogsägarna, vilka emellertid med den nuvarande
bidragsbestämmelsen mestadels bli ställda utanför. Detta är, herr talman,
det taktiska läget i det län jag har äran representera i denna kammare.

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Anslag till byggande av skogsvägar m. m. (Forts.)

Om man ser på situationen i Västernorrlands län sådan den ter sig i dag pa
detta område, finner man, att det väsentligen är bolagen som kunnat halla sig
framme, medan detta av ekonomiska skäl inte varit möjligt tor de mindre
skogsägarna.

Utskottet har i sitt utlåtande hänvisat till att det ju finns möjlighet att sammanslå
sig och bilda föreningar. Det är alldeles riktigt, och detta bör givetvis
uppmuntras. Det kan då göras kollektiva framställningar fran dylika särskilt
bildade föreningars sida. Men lägg märke till, att det dock åligger den
enskilde skogsägaren, även örn han är med i föreningen, att betala sin anpart.
Läget är för mångå av dessa mindre skogsägare sadant. att denna kan bil betungande
nog, såvida inte bidragsprocenten höjes. . . „ „

Jag kail sålunda, herr talman, icke se någon som helst risk i att ga pa den
linje som reservanterna förorda, att man alltså i särskilda tali kan ta bidrag
med ända upp till sjuttiofem procent av kostnaderna för ett vägföretag.

För övrigt vill jag, herr talman, tillägga, att denna fråga örn skogsvagarna
hör till de allra viktigaste i ett land. där så väsentliga kapitaltillgangar aro
investerade just i skogen och skogsmarkerna. Skogsvägarna betyda ju inte
bara att man får fram bränslet. De utgöra ett led också i-den allmänna skogsvården,
liksom de utgöra ett led i skogsbrandskyddet. De utgöra overhuvu
taget en kommunikation i skogarna, som medger en utökning av arbetssasongen
för arbetarna o. s. v. Denna fråga är med andra ord en central fråga for
hela skogsvården, i vad det gäller både dess kulturella sida och dess ekono 1111

Jag anser därför, herr talman, att det vore riktigt och välbetänkt att i detta
fall följa reservanterna. Jag måste säga, att när man utan diskussion gang pa
gång är med örn att öka statsstödet åt en annan landsända, som gör anspråk pa
subvention för sin odling, kan det väl också finnas skäl att någon gang tänka
på den landsända, som får vara med och bära kostnaderna för regleringar pa
annat håll, men som tyvärr, herr talman, fått så liten återbäring ännu, att det
finns mångå räkningar att driva in.

Jag hemställer om bifall till reservationen.

I herr Engbergs yttrande instämde herrar Svedberg, Gillström, Edin, Näsström,
Söderkvist och Näslund.

Herr Eriksson, Carl: Herr talman! Jag får erkänna att jag har mycket svårt
att förstå den tankegång, som föresvävat reservanterna i deras ställningståg^!-de. På vilken geografisk plattform man än befinner sig, för att citera herr langberg,
måste man väl helt enkelt efterlysa trollkonster för att kunna hävda paståendet,
att en höjning av bidragsprocenten till sjuttiofem procent örn anslaget
fortfarande är begränsat till 3,000,000 kronor, icke skulle inverka menligt
på det syfte man föreger sig vilja gagna, nämligen att i dessa tider söka tai
fram mera virke för bränsleförbrukningen. Örn motionärerna haft någon mening
med sin motion och reservanterna menat detsamma, så måste de självfallet avse,
att några skola komma i åtnjutande av dessa 75 A i bidrag. Jag antar, att reservanterna
vilja gagna så många som möjligt, men vilja de gagna mångå, 1 örminska
de, med var oell en, som de vilja gagna, möjligheten att nå det syfte de

säga sig vilja nå. „ ...

En annan sak bör man inte heller alldeles glömma bort, da man gar att nai
taga ställning, och det är bidragsprocentens storleksordning i förhållande till
statens bidrag på andra områden. Det är svart att leta fram ett motsvarande
fall där staten i bidrag sträcker sig så långt som till 75 %. Man är vida blygsammare
på andra områden. Man håller sig i regel omkring 25 %. Här tyckas

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Anslag till byggande av skogsvägar m. m. (Forts.)
i alla fall anspråken vara ställda nära nog så högt. att man bara har att vänta,
att nästa motion kommer att innebära, att staten helt skall bekosta dessa skogsvägar.

Ytterligare en omständighet, som man ej bör bortse från, är givetvis det förhållandet
av en skogsväg, då den har kommit till, gagnar inte bara vid ett
tillfälle, utan att skogsägaren har under en lång följd av år nytta av vägen
då det gäller att uttaga virke av skogsbeståndet inom området.

Det förefaller mig, som örn första kammaren hade allt skäl att betänka sig.
då den går att taga ställning till denna fråga. Det förefaller, som om Kungl.
Maj :t och jordbruksutskottets flertal gått den rätta vägen, då de föreslagit, att
man skulle hålla sig till de femtio procenten, och jag skall be, herr talman, att
tå yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz: Den ärade länschefen i Vesternorrlands län gjorde sig
ledan i första meningen av sitt anförande skyldig till uttalanden, som inneburo
Iva felaktigheter. För det första utgick han från att det här vore ett alldeles
utpräglat Norrlandsanslag. Jag vill då säga att i detta anslags barndom — de
törsta arén, då det kommit till — tror jag nog, att det mest användes just nere
i sydligare landsändar,, särskilt i Smaland, och fortfarande finnas där mycket
stora områden — även i Småland är det nämligen gott örn mil —• som äro svåråtkomliga
för avverkning. Därför är det inte riktigt att säga, att man inte
längre tänker på andra landsändar, när man inte har nytta av anslaget själv.
Det län jag representerar har kanske inte i fullt samma utsträckning men dock
i betydande omfattning behov av skogsvägars utbyggande, och det skulle ur
den synpunkten vara oklokt av mig ur valtaktisk synpunkt att hålla det anförande
jag nyss .höll, men jag anser, att det icke var det, och även örn det
varit det, skulle jag ändå säga som jag sagt, ty folket behövs nu för andra,
arbeten än till att bygga väga*r. Vi se ju också, att statsmakterna ha inställt så
gott som alla vägbyggen i övrigt.

Den andra saken, som var felaktig, var den, att landshövding Engberg här
ville låta påskina, att jag var mer angelägen, att det skulle ges stöd åt sådana
näringar, där jag själv kunde vara intresserad. Jag vill då framhålla, att jag
bär hår i denna kammare under många år framfört synpunkter, som jag sedan
i hemorten fått kämpa rätt mycket för att försvara. Så var fallet, när det gällde
en hel massa bidrag av den arten, att de utgå direkt till t. ex. en jordbrukare
eller vilken näringsföretagare som helst. Jag har framhållit, att man därvidlag
skall vara varsam, och det har jag fatt höra av manga hundra gånger ute i valrörelsen
och i min hembygd och även här i kammaren. Men jag är inte så förskräckligt
rädd därför, ty det är nog ändå riktigast att man talar för det man
helst vill tillråda och. anser vara det riktigaste. När det gäller sockerbetsodlingen,
som landshövding Engberg särskilt nämnde, vill jag säga, att även i den
Hagan har jag tagit den positionen, att jag så sent som i fjol sade, att som den
saken lag till, Enge jag lov att finna mig i tvångsåtgärder, och även beträffande
den Hagan har jag fått mer än nog av arbete för att lägga saken till rätta. Jag
tycker således, att herr Engberg bort vända sig till en annan person i fråga om
dessa ty jag anser det inte fullt rättvist att här apostrofera mig.

När det. sedan gäller själva den här föreliggande frågan, så är det väl inte
heller riktigt, som herr Engberg säger, att den, som har stor möjlighet att få
de har. kostnaderna amorterade på ett eller ett par år, bör ha mindre bidrag. Han
skall inte lia något bidrag alls, om man följer bestämmelserna. Det skall inte
vara sa, att ett företag, som förräntar sig väl och snabbt, skall lia något bidrag,
och det är nog inte heller författningens mening.

Man bör vara litet restriktiv för att få pengarna att bättre räcka till där de

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Anslag till byggande av skogsvägar m. m. (Forts.)
verkligen behövas. Oell det är det jag skulle vilja rekommendera att man gör
i mycket stor utsträckning, ty då kan man sammanlagt få mera vägar byggda
för den insats, som staten gör.

Herr Sundberg: Herr Engberg yttrade, att när det nu är sa, att vi ba en
skogsstyrelse — eller kanske menade lian en skogsvårdsstyrelse — som kan
rättvist fördela dessa bidragsprocent, varför skola vi då stanna vid de 50 procenten.
Men, det är just Imri svårigheten ligger, vi lia ingen skogsvårdsstyrelse,
inte ens den i Västernorrlands län, som kan absolut rättvist fördela dessa ^vägbidragsmedel
mellan de olika hemmansägarna. Det torde mera sällan gå att
rättvist klassificera den ene hemmansägaren att vara värd exempelvis 30 %
och den andre 35 eller 40 % i bidrag, hur noggrant och objektivt man än försöker
att gå till grunden med frågan. Det går lätt att skilja, låt oss säga, bolag
och enskilda bönder åt men icke dessa senare sinsemellan. Därför tror jag, att
den enda möjligheten att få denna fråga löst till både den skogsägande allmänhetens
och till det allmännas fördel är att gå in för en fast bidragsprocent,
sedan nu den första väg!) yggo ad s p e ri o de n är över och därmed den egentliga
motiveringen för den glidande skalan bortfallit.

Det var beklagligt att höra, att uppe i landshövding Engbergs län detta
anslag i så liten utsträckning använts av bönderna. Jag vill emellertid vittna
örn, att i andra landsdelar lantbrukarna i mycket stor utsträckning begagna
sig av detta väganslag. Med hänsyn till de reflexioner, som herr^Engberg knöt
lill detta problem, vill jag framhålla, att syftet med detta anslag är att stimulera
till vägbyggande för att i denna kristid, då vi hotas av bränslebrist,
få fram ved men däremot icke att understödja vare sig bolag eller bönder.
Det får väl därför ändå anses lyckligt för Västernorrlands län, att bolagen
där utnyttjat den möjlighet, som stått till buds att bygga vägar, när nu bönderna
inte ha gjort det.

I övrigt instämmer jag i vad herr Engberg sade örn den stora betydelsen av
detta väganslag. Jag delar helt och fullt hans uppfattning på den punkten.
Jag tror, att herr Mannerskantz för sin del underskattar denna frågas betydelse.
Dessa skogsvägar äro något helt annat än de landsvägar, vilkas byggande
skulle binda arbetskraft i alltför hög grad och kunna amorteras endast på lång
sikt. Det är faktiskt så, att de skogsvägar, som byggts de senare åren, varit till
en ovärderlig hjälp, när det gällt att få fram vart vedbränsle i dessa transportsvårigheternas
tider. Inte minst tack vare dem ha vi pa ett tämligen gott sätt
kunnat klara oss öVer denna svåra vinter.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag begärde ordet huvudsakligen för att
vända mig mot en passus i herr Sundbergs första anförande. Jag vill inom
parentes säga, att jag beklagar, att jag måste^ vända mig mot herr Sundberg,
ty jag brukar ofta lyssna med stort intresse på vad han har att säga, och ofta
delar jag hans mening. Men i det här fallet kan jag absolut inte dela hans uppfattning.
Han yttrade nämligen, att han ville göra en hemställan till jordbruksministern
örn att denne för ett kommande ar måtte föreslå ett fixerat anslag
för det här ändamålet och alltså taga bort den glidande skalan. Jag kan absolut
inte vara med om att detta skall stå oemotsagt i kammarens protokoll, och
jag skulle för min del såsom motvikt till herr Sundbergs önskan vilja vädja till
herr jordbruksministern örn att han må fortsätta på den här inslagna vägen
och örn möjligt föreslå ett höjt statsbidrag med hänsyn till vad vi nu här lia
äskat.

Jag skulle sedan vilja säga till herr Granath — trots att ett bemötande redan
kommit från herr Engberg — att när herr Granath säger det väl är bättre

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Anslag till byggande ar skogsvägar m. m. (Forts.)
att ha 50 % som högsta bidrag, så att det blir flera vägar byggda, än att höja
maximibidraget till 75 %, då det endast skulle bli få vägar byggda, så är ju
inte meningen, att 75 procents bidrag skall vara regel, utan det skall gälla endast
i vissa undantagsfall. Därför har man ju också inte gått in för att höja
själva beloppet, 3 miljoner kronor, ehuru den tanken framfördes i utskottet.
Det har inte ansetts nödvändigt.

Jag skulle för övrigt vilja svara herr Mannerskantz i anledning av hans
yttrande, att staten gått in för att inställa vissa vägbyggen. Ja, det är ju riktigt,
men här gäller det vägar, som äro avsedda för ett visst särskilt ändamål,
och inställer man dessa vägbyggen, så är jag rädd för, att man kanske inte får
fram det bränsle, som nu behöves inom hela landet.

Jag vill alltså med dessa ord, herr talman, vidhålla mitt yrkande.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag har inte varit med vid behandlingen
av detta ärende i utskottet, men örn jag varit det, hade jag utan tvivel
gått på majoritetens linje, ehuru inte därför, att jag skulle missunna fattiga
norrlandsbönder bidrag på upp till 75 %. Jag är visst inte motståndare därtill.
Jag skulle gärna unna dem ett sådant bidrag, örn tiderna vore sådana, att
man kunde slösa med pengar hur som helst. Men här är det ju dock fråga örn
ett stöd på ända upp till 50 %, något som väl inte i något annat fall har lämnats
här i riksdagen.

Inte vet jag, hur många av Norrlands bönder som äro fattiga eller rika. Det
har jag ingen aning om. Jag överlämnar åt norrlänningarna själva att taga
reda på den saken. Men jag har på känn, att dessa norrlandsbönder, som äro
skogsägare, lia så stora kapital i skogen, att de 50 % de själva skulle prestera,
för dem inte betyda så mycket när det gäller byggandet av en sådan väg. Man
skall nämligen betänka, att en väg byggs inte bara för en kort tid. Man bygger
på lång sikt, och då menar jag, att man får räkna med en ganska lång tids
amortering av de pengar, som här nedläggas. Gör man detta, då är säkerligen
procenttalet, utslaget per ar, inte så förfärligt stort och kan enligt min mening
inte vara så avskräckande.

Jag tror alltså, att vilka Norrlandsbönder som helst, som äro skogsägare
och ha någorlunda värdefull skog, skola kunna prestera de ytterligare 50 procent,
som behövas för att bygga skogsvägar där uppe.

Herr Tjällgren tog ett exempel, som skulle belysa, hur dyrt det vore att
bygga vägar. Man kunde inte bygga vägar där uppe i skogarna under 5 kronor
per meter. Ja, det är väl inte meningen att bygga autostrador. Jag har
varit med på en resa i Norrland och befarit dessa s. k. enkronasvägar, där man
mycket bra kunde fara fram med både bussar och bilar. Det gick mycket bra.
Den vägen hade inte kostat med än 1 krona per meter örn jag är rätt underrättad.
Örn det nu blir dubbelt så dyrt att bygga, så får man ju räkna med
2 kronor per meter. Då tycker jag, att man väl bör kunna vara nöjd åtminstone
en tid framåt, allra helst som dessa bestämmelser, som vi nu resonera om, ju
inte äro mer än ett år gamla. Och då menar jag, att man väl knappast på denna
korta tidrymd har kunnat skaffa sig tillräckligt underlag för det krav, som
man nu reser från det hållet. Jag förmodar, att det skulle behövas ännu ett år
för att få de erfarenheter, som verkligen äro av nöden för ett korrekt bedömande
av detta ärende.

Herr talman, jag skall också be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Engberg: Jag skall först be att få säga några ord om den glidande
skalan.

Det är alldeles uppenbart, att för sådana fall, där en väg förräntar sig bra,

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Anslag till byggande av skogsvägar m. m. (Forts.)
hör det ej givas något bidrag alls. På den punkten kan jag förena mig med herr
Mannerskantz. Men hur är det, herr talman, med den nuvarande ordningen i
fråga örn detta reservationsanslag, som står till förfogande? Jo, i den män som
ansökningar ha gjorts, få vederbörande även örn båtnaden för den enskilde av
vägen är stor, dock 25 % i bidrag. Den glidande skalan torde givetvis också
usträckas på det sättet, att man går ner till det nolläge, som herr Mannerskantz
ansåg vara önskvärt. Det har jag inte det minsta emot, utan tvärtom. Men vad
jag har velat hävda, när jag hållit på den glidande skalan, det är att man skall
ha möjlighet att laga efter lägligheten och, med avvägande mot vartannat av
å ena sidan den enskildes intresse och båtnad av väganläggningen och å andra
sidan det allmännas intresse av bränsleförsörjningens tillgodoseende, giva den
bidragsprocent, som i varje särskilt fall kan anses rimlig och skälig. Och det
är sannerligen inte på det sättet, att det skulle bli regel, att man gåve 75 % i
bidrag, men man finge en möjlighet att uti de fall, då byggandet av en väg
skulle tillföra marknaden mera vedbränsle och göra att mindre anspråk ställdes
på gagnvirket, laga efter lägligheten.

Jag tror för övrigt, att min ärade vän herr Andersson har en något egendomlig
uppfattning örn förmögenhetsförhållandena bland hemmansägarna i
Västernorrlands län. Jag tror vi skola akta oss för att jämföra dem med hemmansägarna
exempelvis i Skåne. Det är tyvärr pa det sättet, att i Västernorrlands
län befinna sig de, som kallas hemmansägare, i många fall i en mycket
mycket svår situation. Jag erinrar därom, att det för dem gäller att få arbete
vid sidan av sitt lilla jordbruk, att trängas örn arbetstillfällena vid flottning,
vid hyggen och även vid vägarbeten. Och det är stor skuldsättning bland jordbrukarna,
därom finnes inte minsta tvivel. Den enda möjlighet som star dem
till buds för att kunna utnyttja ett bränslevirkesbestånd, som ligger i en bakskog,
är att kunna få hjälp till en väganläggning, som gör, att de kunna nå
fram till bakskogen och exploatera den. Men jag tror inte, att man kan föra
ett resonemang sådant som herr Andersson gjorde, om att en norrländsk hemmansägare,
såsom han uttryckte sig, nog kan vara med och betala 50 % själv.
Det är inte en så enkel sak, ty det är för många av dem hart när omöjligt. Det
bästa beviset härför är ju, att man inte har kunnat få de vanliga hemmansägarna
i Västernorrlands län att anmäla sig som sökande av dessa bidrag •
därför att det inte varit ekonomiskt möjligt för dem att själva betala återstoden.
o .

Jag vill för övrigt säga, att när jag förde på tal olikställigheten mellan
landsändarna, så menade jag ingalunda, att frågan örn skogsvägarna är bara
en Norrlandsfråga, men jag har rätt att säga, att den i detta fall är i eminent
mening en Norrlandsfråga, just därför, att där ha vi de sortiment, som lämpar
sig för bränsle. Där ha vi möjligheter att få fram bränslekvantiteter, som inte
kunna komma fram, därest man från det allmännas sida inte ger ett handtag
till anläggning av skogsvägar. Och det kan inte vara en riktig och rimlig ordning,
att det skall vara bolagen i första hand, som skola ha nytta av statsstödet,
utan det rimliga och riktiga måste väl anses vara, att bönderna, de små skogsägarna
skola ihågkommas före bolagen i sådana här fall. Men med den nuvarande
bidragsordningen sker det tyvärr ej.

Därför kan jag inte, herr talman, med bästa vilja i världen känna mig övertygad
av den argumentation, som har förts i fält emot reservanternas uppfattning,
och därför vidhåller jag mitt yrkande.

Herr statsrådet Pclirsson-Hramstorp: Herr talman! Då förslag om bidrag till
byggande av skogsvägar förelädes 1941 års riksdag, ville man genom förbättrande
av vägnätet dels åstadkomma bättre skogsvård, dels kunna från skogarna

4G Nr 15. Onsdagen den 22 april 1942.

Anslag till byggande av skogsvägar m. ni. (Forts.)
ta ut virke och bränsle lättare än tidigare. Promemorian örn detta förslag remitterades
till de olika länsstyrelserna i landet, det kom in yttranden, och där
diskuterades olika förslag och olika maximibelopp. Jag kan här nämna, att
länsstyrelsen i Västernorrlands län i sin framställning ansåg, att anslaget borde
begränsas till högst 50 procent. Jag hörde nyss, att herr Engberg sade, att med
detta system för tilldelningen fa inte bönderna, som man egentligen hade tänkt,
bidrag till sina skogsvägar. Någon sådan anmärkning har jag inte hört från
skogsstyrelsen, som närmast har att pröva saken. Skogsstyrelsen har under
utarbetande ett förslag, enligt vilket man skall kunna göra en vidsträcktare
differentiering än tidigare. Örn man sålunda beträffande en väganläggning kail
påvisa, att den på mycket kort tid betalar sig, är det inte rimligt, att staten
skall betala ens 25 procent — i varje fall bör staten inte betala över detta belopp.
Men örn förräntningen och amorteringen tar längre tid, är det riktigt, att
staten skall lämna större bidrag, detta med tanke på bränsleförsörjningen och
skogsvården. Följaktligen blir där en möjlighet att reglera saken.

Några.berättigade anmärkningar mot skötseln av bidragsdifferentieringen synas
mig inte ha kommit till jordbruksdepartementets kännedom. Förslaget innebar,
att man i större utsträckning skulle ge de ekonomiskt mindre bärkraftiga
skogsägarna möjlighet att förbättra sitt vägnät, och för att inte staten skulle
betala allt, har man samtidigt berett vederbörande möjlighet att erhålla lån.
Örn man skulle gå upp till ett statsbidrag på 75 procent och samtidigt ge lån
till 20 procent, blir det sammanlagda understödet 95 procent. Vederbörande
skulle då själv endast behöva satsa 5 procent, ehuru de naturligtvis så småningom
skulle betala tillbaka lånet. Jag ansåg dock, särskilt efter myndigheternas
yttranden i fragan, innan den förelädes 1941 års riksdag, att hade vederbörande
möjlighet att erhålla 20 procent i lån, borde 50 procent i bidrag vara
maximum.

Herr Näslund: Herr talman! Jag uppkallades av att herr Andersson i Bussjö
berättade,, att han hade akt på s. k. enkronasvägar i Norrland, som vore
byggda för en^ krona metern. Det är en stor villfarelse, som min vän herr Andersson
pa Skanebänken skattar at, örn han tror, att s. k. enkronasvägar kunna
utföras för en krona metern. De ha fått namnet enkronasvägar, därför att länsstyrelsen
i Västerbottens län på sin tid utverkade bidrag för dessa vägars anläggande
av en krona per meter. Det finns måhända en och annan sandhed däruppe,
där man har kunnat röja väg för en kostnad, som inte alltför mycket
överstiger^en krona per meter, men jag'' kan försäkra herr Andersson i Bussjö,
att man får minst femdubbla detta belopp för att komma upp till den verkliga
byggnadskostnaden för en skogsväg, som är användbar för sitt ändamål. Då
börjar man komma sanningen ganska nära. Örn man så beaktar de stora avstånden
i de norrländska skogarna, är det självklart, att för de mindre skogsägarna
blir en insats av 50 procent i en väganläggning en mycket betydande kostnad,
så betydande, att den ifrågasatta skogsvägen överhuvud taget aldrig kommer
till stånd. Vill man, att detta vägnät skall utvecklas på ett sådant sätt, att man
kan få det mesta möjliga av våra skogsprodukter till användning särskilt under
kristid, får man också lov att se till, att de skogsägare, som anlägga dessa vägar,
få så stort bidrag, att vägföretagen kunna komma till stånd.

Jag kan, när jag nu har fått ordet, tillägga, att jag tror, att det differentierade
bidragssystemet är ändamålsenligt. Det ger rum för en behovsprövning,
som utan tvekan är att rekommendera.

Herr statsrådet påpekar, att när promemorian var ute på remiss, uttalade åtskilliga
länsstyrelser, att bidragsprocenten borde sättas till högst 50. Det är
nog riktigt, och man kan också förstå de länsstyrelser, som ville vara försiktiga.

Onsilagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Anslag till byggande av skogsvägar m. m. (Forts.)
när man nu skulle införa bidrag till en ny vägtyp. Men, herr talman, mina herrar,
det har ju gått några år sedan dess. Mångå sådana här vägföretag äro planlagda,
och under denna tid har man vunnit en hel del erfarenheter. Det är
dessa, som lia gjort, att motionerna väckts, och jag föreställer mig, att de också
ha föresvävat reservanterna, när de yrkat på att bidragsprocenten skall
kunna höjas ända upp till 75 procent.

Örn riksdagen skulle vilja gå med på reservanternas förslag här, förutsätter
jag givetvis, att behovsprövningen skulle bli mycket samvetsgrann och att
den högsta bidragsprocenten skulle tillämpas för enskilda skogsägare, endast
i de fall där ett vägföretag annars icke komme till stånd.

Jag skall till sist bara understryka vad jag sagt, att vill man, att detta
vägnät skall utvecklas, så att vi skola kunna tillgodogöra oss vad som finns i de
norrländska skogarna, har man ingen annan linje att följa än att höja bidragsprocenten.
Gör man inte detta, kommer det alltjämt att finnas stora områden,
som äro fullständigt oåtkomliga för de ekonomiskt mindre bärkraftiga enskilda
skogsägarna, och under sådana förhållanden tvekar jag inte att rösta för reservationen,
till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast med anledningav
herr Engbergs yttrande, att bestämmelserna äro sådana att ett bidrag på
25 procent skulle utgå till skogsägarna under alla förhållanden. Det är inte så.
I de direktiv, som äro utfärdade från skogsstyrelsen, gäller som första regel,
att statsbidrag ej må utgå till vägföretag, som kunna förväntas komma till
utförande även utan bidrag, d. v. s. örn en väg ekonomiskt lönar sig så väl,
att den betalar sig på mycket kort tid. Skogsvårdsstyrelsen bör alltså icke här
lämna något bidrag alls till skogsägaren, om den följer de direktiv, som äro
givna.

Herr Engberg återkom till sin argumentering om bönderna och bolagen,
men jag upprepar, att han glömmer syftet med detta anslag. Det är ju till för
att i nuvarande läge försöka få fram så mycket vedbränsle som möjligt. Kunna
vi alltså få fram mera ved ur en hemmansägares skog än ur ett bolags,
skall vägen på hemmansägarens skog byggas först. Är förhållandet det motsatta,
skall bolagets vägbygge gå före.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet nämnde, att han
ingenting hört om några missförhållanden eller klagomål med avseende på
den glidande skalan, och det är mycket förklarligt, helt enkelt av den anledningen,
att bönderna ute i landet inte mera allmänt känna till saken. Hemmansägaren
Andersson som fått 40 procent i bidrag vet ännu inte örn, att hans granne
hemmansägare Pettersson fått 50. Bestämmelserna i åsyftade avseende ha ju
först på senare tid förts ut i den praktiska tillämpningen. Men när saken blir
mera allmänt bekant, befarar jag att alla komma att låta höra av sig, som
inte fått den högsta bidragsprocenten.

Fortfarande tror jag därför, att det fasta anslaget är det enda riktiga, men
sätt det gärna högre i en kristid som denna och sänk det, när normala förhållanden
åter inträda!

Herr Engberg: Jag råkar just ha i min hand den framställning, som Västernorrlands
länsstyrelse gjorde i fråga örn skogsvägarna. Den hemställde, att
grundbeloppet måtte höjas oell regelmässigt bli 50 procent i stället för 25.
Det är den ståndpunkt, som länsstyrelsen i Västernorrlands län företrätt i denna
fråga. Denna ståndpunkt fixerades efter en konferens, där statssekreteraren
i jordbruksdepartementet var närvarande. Vi anhöllo alltså, att bidraget regelmässigt
måtte bli 50 procent, och vi motiverade det med att vi ansågo detta

Nr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Arning till byggande av skogsvägar m. m. (Forts.)
vara ett väsentligt led i skogsvården, och eftersom för skogsvårdande uppgifter
ginge ut en bidragsprocent av 50, funno vi det vara rimligt att så
skedde även i detta fall. Nu blev det inte så, och det gällde att se efter, hurudan
verkan varit sedan kungörelsen trädde i kraft i juni 1941. Därför bad
jag länsjägmästaren i mitt län att lämna mig en redogörelse för hur det hade
verkat. Den redogörelsen begagnade jag i årets remissdebatt, och jag framhöll
då, att med de stora krav, som nu ha ställts från statens bränslekommission
alldeles särskilt på Västernorrlands län örn bränsleanskaffning, har det
visat sig, att dessa bidrag bli alldeles för njugga. Jag återkom då till samma
tanke, att man borde lia ett grundbidrag på 50 procent. Det är den ståndpunkt,
som länsstyrelsen för sin del har företrätt i frågan.

Jag vill också säga till herr Sundberg, att när han talar om det där direktivet,
må han bemärka, att det skall tillämpas, då det är en kö av sökande.
Men så länge detta reservationsanslag räcker, gå bidrag ut och ges till åtskilliga,
som borde kamma noll men som nu få bidrag, därför att det finns pengar
kvar att dela ut. Så ligger det till.

Herr Andersson, Alfred: Jag skulle vilja tacka herr Näslund för den lektion,
lian var vänlig ge mig örn enkronasvägarna. Det är möjligt, att jag är
oriktigt underrättad, men när vi kommo upp till lappbyarna, var det välvilliga
norrlänningar, som upplyste örn att den och den vägsträckan inte ens
kostat en krona metern i anläggning, men väl hade andra kostat väsentligt
iner. Jag menade då, att har man kunnat bygga vägar, där vissa sträckor
kostade bara en krona metern, kan man nog bygga vägar i Norrlands skogar
till ett lägre pris än 5 kronor metern. — Jag tycker inte. att man i debatten
skall göra alltför stora överdrifter. Det gagnar inte saken.

Herr Engberg har så vackert talat om dessa bakskogar, som ligga långt avsides,
men som i och för sig äro mycket värdefulla, fast de inte nu kunna
utnyttjas. Då menar jag: äro dessa skogar så värdefulla, bör det väl ligga i
sakens natur, att ägaren till dem gör allt för att prestera de 50 procenten,
så att han kan komma fram till dessa värdefulla skogar och utnyttja dem. På
ett tiotal år skulle han väl mycket väl hinna med att både förränta och amortera
det belopp, han måste skaffa. Jag upprepar ännu en gång, att 50 procent
enligt min mening är ett mycket stort statsbidrag, och så långt som till
75 procent kan jag för min del icke i närvarande stund vara nied örn att gå.

Nu har herr Engberg i minst tre omgångar talat örn att det är de stora
mäktiga bolagen däruppe, som ta lejonparten av denna förmån. Ja, hur är det
då ställt i det verk, som har att utdela detta bidrag? Det måtte vara illa
ställt där, tycker jag, örn man år efter år kan ge dessa mäktiga bolag en förmån
framför de, såsom man säger, fattiga Norrlandsbönderna. Att det inte
blivit kraftig opposition från Norrlandshåll förrän just i dag, förvånar mig.
örn det varit sa illa ställt pa detta område, som herr Engberg såsom landshövding
däruppe här påstår. Då tycker jag, att herr Engberg såsom hövding
i det länet och med den stora förmåga han har bör kunna göra en mycket
värdefull påminnelse på det håll, där man har att syssla med dessa ting. för
att ernå största möjliga rättvisa och kunna ge största möjliga hjälp åt de’fattiga
Norrlandsbönder, som äro skogsägare.

o Herr Näsström: Herr talman! Utöver vad herr Engberg sagt ber jag att
få tillägga några ord. Jag instämmer i allt vad han yttrat men ber dessutom
att få anföra några synpunkter.

När de kommunala myndigheterna tillsammans med de skogliga nu skgla
ålägga skogsägarna att avverka en viss vedkvantitet, komma de i en mycket

Onsdagen den 22 april 1942.

Nr 15.

Anslag till byggande av skogsvägar m. m. (Forts.)
svår ställning. Vi veta, att under de tre sista åren Ilar det skett en stor överavverkning
på närbelägna skiften, hemskiften, som vi kalla dem. När vi nu
skola ålägga skogsägarna att avverka en viss kvantitet, veta vi också, att en
stor del därav måste tas ut på mera avlägset belägna skiften, fjällskiften, som
vi kalla dem. Då är frågan, örn vi kunna ålägga dessa skogsägare att ta ut
den där vedmängden på sådana skiften, när vi själva veta, att det inte finns
några vägar, som man kan komma dit på och på vilka man kan komma därifrån
med virket. Man bör komma ihåg, att det under de sista åren har skett
en stor överavverkning på de närbelägna skiftena.

De, som hade tillfälle att för ett par timmar sedan höra statsrådet Domös
interpellationssvar i andra kammaren i en närbesläktad fråga, Engö ovillkorligen
den uppfattningen, att det är bekymmersamt att få fram tillräckliga
mängder både av ved och av gagni virke. Då undrar jag, örn inte dessa skogsvägar
äro det bästa medlet att öka mängderna ved och gagnvirke.

Herr Mannerskantz säger: »Nu skola vi hugga ved, nu är det inte tid att
bygga vägar.» Det är naturligtvis i viss mån riktigt, men vi skola väl ändå
inte hugga ved och låta den ligga kvar i de längre bort belägna^ skiftena. Vi
skola väl i alla fall ta vara på den. När en skogsägare har så långt till sina
skiften, att han inte kan köra sträckan mer än en gång per dag — en vända,
som det heter på fackspråket — förstår man, att det blir en mycket dyrbar
ved. Men kan man få ordentliga vägar, som man kan använda lastbilar eller
traktorer på, kan man få fram även denna ved till ett hyggligt pris.

Här har anmärkts på att statsbidragen till dessa vägar bli för stora, men
det är kanske skäl i att erinra örn att dessa vägar också fordra underhåll. Saken
är inte klar bara med att man har byggt vägen, och man kan inte sedan
i ail framtid utan vidare draga nytta av den, utan den kostar också i drift.
Vägarna fordra ett ganska kraftigt underhåll, om man skall kunna göra sig
någon nytta av dem.

Det anmärktes också, jag vill minnas av herr Sundberg,_ att det borde vara
ett fixt bidrag. Detta uttalande förvånar mig mycket, ty just från det hållet
har man alltid gått in för behovsprövning. Varför skulle det inte vara behovsprövning
även på det område det här gäller?

Vi anse i likhet med herr Engberg, att behovsprövning är ytterst nödvändig,
när det gäller dessa bidrag. När de små fattiga skogsägarna nu ha avverkat
det virke, som finns tillgängligt på nära håll, och bli tvingade att ge sig
ut mera i periferien, behöva de denna hjälp, och de inte bara behöva den —
de behöva den snart.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Tjällgren in. fl.
avlämnade reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet,
! det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av herr Tjällgren m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 24,
röstar

Ja:

Första kammarens protokoll I!JJi A r 15.

Xr 15.

Onsdagen den 22 april 1942.

Anslag till byggande av skogsvägar m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Tjällgren m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Näsström begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och hefunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 41.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 231, 233 och 235—237.

Anmäldes statsutskotets förslag till riksdagens skrivelse, nr 148, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställanden
i utlåtande nr 67 bifölles även av andra kammaren.

Herr Gabrielsson avlämnade en av honom och herr Bäckström undertecknad
motion, nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den fortsatta
utbygganden och organisationen av landets försvarskrafter.

Motionen bordlädes.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.48 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421646