RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1941:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1941 Andra kammaren. Nr 3.

Fredagen den 17 januari.

Kl. 11 f. m.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att herr Senander i dag uppkommit och intagit
sin plats i kammaren.

§ 2.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen
av herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp propositionen, nr 29, angående åtgärder
till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter; samt

av herr statsrådet Bergquist propositionen, nr 10, med förslag till instruktioner
för riksdagens justitieombudsman och militieombudsman.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos för remiss till utskott i ett sammanhang Kungl. Maj:ts propositioner,
nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1941/42
och, nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för försvarsväsendet
m. m.

Därvid anförde:

Herr Vougt: Herr talman: Under tidigare år plägade återseendets glädje
efter en lång skilsmässa ge sin stämning åt riksdagsarbetets början i januari.
Numera saknar riksdagspremiären denna krydda. Det är några knappa veckor
sedan vi skildes efter ett i vissa avseenden ganska hårt arbete under hösten.
Finansministerns nya budget hör inte precis heller till de oemotståndliga glädjeämnena
och innebär knappast några större överraskningar. Så mycket mera
har det första sammanträffandet denna riksdag dominerats av mötet med de
52 nya ledamöter, som vår aktade ålderspresident för en vecka sedan hälsade
välkomna till denna kammare. En förnyelse med något mer än en femtedel
är kanske inte ovanligt mycket i denna kammare. Men samtidigt har det
skett en avsevärd politisk förskjutning, större och mer genomgripande än någonsin
förr i den svenska riksdagen. För första gången har en meningsriktning
en otvetydig och rymlig majoritet över de andra. Valet i höstas blev därjämte
en historisk milstolpe. Visserligen har det tidigare i ett par mindre länder
förekommit socialdemokratiska majoriteter, vunna genom fria val, men de tillhörde
ett annat tidsskede, voro små och förmådde inte sätta nämnvärda spår
efter sig.

Andra hammarens protoholl 1941. Nr 8. 1

V id remiss av
statsverkspropositionen m.

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Utan tvivel skulle valresultatet efterlämnat helt andra känslor — både av
segerglädje och av bitterhet — om detta val ägt rum i en annan tid. När
utgången nu beröres i den politiska revy, som remissdebatten av ålder utgör,
finnes det heller ingen anledning att vänta några patetiska meningsutbyten.
Örn orsakerna till det förtroende, som en och en halv miljon väljare visade det
parti, för vilket jag här har äran att tala, har mycket blivit sagt och skrivet.
För min del avstår jag gärna från alla mera invecklade tolkningsförsök. Men
tre faktorer synas mig ha fällt utslaget. Väljarna lia givit sitt erkännande åt
det satt, varpå socialdemokratiska partiet under åtta år burit sitt ansvar i
regeringsställning, och valutgången får anses vara ett klart förtroendevotum
för dess ledare, som under hela denna tid med ett kort avbrott beklätt posten
som vårt lands statsminister. Den får på samma gång anses som ett godkännande
av det samarbete med andra politiska riktningar, som inleddes redan
1933, som tog sig uttryck i koalitionsregeringen år 1936 och som på hösten
1939 fick formen av en allmän samlingsregering.

Och i sista hand blev valutgången ett resultat av väljarnas uppslutning
kring den självständighetspolitik, som Sverige framgångsrikt fört under ett
och ett halvt års krig ute i världen och som de sett med orubblig fasthet företrädd
i statsministerns person.

Det har då och då blivit sagt, att det största partiet oförtjänt dragit fördelar
av den samling, i vars tecken valet ägde rum. Därmed må vara hur
som helst, våra medtävlare örn folkets röster böra dock inte glömma bort att
dessa en och en halv miljon röster tillfallit ett parti, som steg för steg måst
arbeta sig fram, till dess det nu står i spetsen för den demokratiska samlingen
inom landet. Dess program har under många valrörelser utnyttjats för
skrämselförsök, som inte sällan lyckats, hur groteska de än varit. Under senare
år ha de. varit utan effekt, och väl är det, ty de lia inte sällan varit i
stånd att förhindra en sådan diskussion örn de mest ändamålsenliga formerna
för samhällets verksamhet och de mest rationella lösningarna på våra problem,
som kunnat vara till ledning för nationen.

De olika partierna ha nu, herr talman, låtit sina meningsskiljaktigheter
fara för att enas kring det gemensamma, det enda och avgörande, som i så
hög grad ger sin prägel åt den budget vi ha framför oss, nämligen strävandet
att med bevarad okränkt frihet föra vårt land genom krigets år. Och
likväl kan det inte bestridas, att nyanser framträda esomoftast i vårt bedömande,
kanske inte då det gäller den ena sidan av saken, nämligen våra försvarsanstalter,
men fastmera i fråga örn den andra, folkförsörjningen. Partier
uppstå inte ur tomma luften, inte heller ur idéer ovanom verkligheten, utan
ur människors behov och önskemål, sådana de framträda i olika grupper och
klasser. Den brist på ekonomisk jämlikhet, som alltjämt präglar det svenska
samhället, förmärkes mindre starkt då produktionsutvecklingen skrider framåt,
då nationalinkomsten så påtagligt ökas som fallet under de senaste decennierna
varit här i landet. Men olikheterna utjämnas icke. Inte heller bringas det
bottenskikt av mänskligt liv att försvinna, som är oförenligt med verklig demokrati.
Men de goda konjunkturernas guldregn sprider sig även till undangömda
skrymslen och vrår. Annorlunda är det då strömmen vänder, då inkomsterna
minska, produktionsvolymen pressas ihop, arbetslösheten växer och
— som i nuvarande läge — priserna stiga och de nödvändigaste varorna tryta.
Pressningen blir då alltid mest kännbar i de sämst ställda befolkningslagren.
Bristen på jämlikhet förnimmes starkare. Det är därför naturligt örn den frågan
nu ställes till oss från många hem i Sveriges land: Vad ämna ni göra för
att rätta till de sociala bristerna? Den socialdemokratiska majoriteten i andra
kammaren känner den frågan särskilt ställd till sig. Och likväl är det så, att

Fredagen den 17 januari 1941 {. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tider som de nuvarande äro föga ägnade att ta itu med djupgående ingripanden
och samhällsreformer, som kräva långsam och metodisk anpassning. Svårjgheten
att utplåna ojämnheter och rätta till skevheter framträder inte minst
i samband med en så väsentlig del av vårt produktionsliv som jordbruket.
Sveriges jordbruk har nu också haft olyckan att drabbas av en dålig skörd,
som emellertid utfallit ojämnt också den. Statsmakterna ha måst förhjälpa
jordbrukarna till förbättrade priser, inte minst för att stimulera produktionen,
men priserna bli i olika grad betungande för konsumenterna och hjälpa
producenterna i olika mån. Det finnes jordbrukare, för vilka näringen nu är
en mer lukrativ affär än kanske någonsin, andra som se sina förhoppningar
krympa att arbeta sig upp ur sin misär. Men vi måste beklagligtvis erkänna,
att tidsomständigheterna inte ge någon möjlighet för ett försök i stort att
komma till rätta med fördelningsproblemet, detta framför allt därför att produktionens
vidmakthållande är det viktigaste av allt.

Men det måste samtidigt, herr talman, åtminstone borde man kunna hoppas
det, råda enighet örn en annan sak, nämligen att statsmakterna i alla sina
avgöranden måste hålla den sociala rättfärdighetssynpunkten i ögonsikte.

I det sammanhanget må det också vara tillåtet att uttala en förhoppning.
Det skulle vara att det samarbete, som nu äger rum mellan de demokratiska
partierna i vårt land, och som främst har värnet av vår fred och vår frihet
till syfte, också skall bära spår i ökad förståelse och ökad vilja att vinna
resultat när den tid är över, som nu tvingat oss tillsammans. Tyvärr måste
det erkännas, att intrycket av obruten vilja till sammanhållning på alla håll
här i riksdagen inte förblev ogrumlat under den gångna urtiman. I mitten
av hösten inföll den uppgörelse mellan regeringen och jordbrukets organisationer,
som i produktionens intresse tillförsäkrade jordbrukarna avsevärda
prisförbättringar. Det var med en viss förvåning vi bevittnade att strax efteråt
vid behandlingen av ett par stora frågor en falang här i andra kammaren inom
det parti, som särskilt framställer sig som jordbrukets företrädare, verkade
för ändringsförslag, som togo siklö på gagn för jordbrukarna med betänklig
glömska av hänsyn till andra samhällsgrupper. Jag har inte för avsikt, herr
talman, att gå närmare in på denna sak, men jag nämner den för att ge min
ärade vän, herr Svensson i Grönvik, så mycket större anledning att avge den
förklaring å sin grupps vägnar, som han säkerligen själv anser nödvändig.

Jag vill inte heller gärna ge upphov till det missförståndet att jag i detta
sammanhang närmast skulle åsyfta den brist på lojalitet mot partiets egna
representanter både i regeringen och i utskotten, som vid dessa tillfällen trädde
i dagen. Jag avser fastmera bristen på lojalitet mot det samarbete vi enats
örn att söka upprätthålla i landets intresse. I de fall jag påtalat tycktes det
närmast vara fråga om en önskan att föra fram de egna synpunkterna i medvetandet
örn att riksdagens majoritet likväl skulle fatta beslut i den för land
och folk nödvändiga riktningen. Det kan ju tänkas att den frestelsen kan bli
ännu större sedan den socialdemokratiska riksdagsgruppen fått en majoritet,
som räcker för alla avgörande beslut.

De tilldragelser jag berört ha framkallat intrycket, att en del av bondeförbundets
ärade medlemmar här i riksdagen strävar tillbaka till den isolering,
som präglade partiets politik före krisuppgörelsen 1933. Det kan emellertid
inte vara riktigt att draga alltför vittgående slutsatser rörande de svenska jordbrukarnas
inställning av det faktum att inom en grupp här i riksdagen lusten
till isolering oell säraktioner understundom tyckes överväga. Men det måste
bestämt understrykas, att den offervillighet och den ansvarskänsla, som visas
av andra samhällsklasser, framför allt då av arbetarna, icke utan allvarliga
vådor för vår demokrati kan få besvaras med en ensidig omtanke örn sitt eget

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
på andra håll. De organiserade arbetarna ha i dagarna att godtaga en löneindexuppgörelse,
som inte motsvarar vad de förlora genom dyrtiden. Då de
godkänna den i det allmännas intresse, anse de sig lia rätt att förvänta samma
hänsyn från andra.

Det vore också en fråga att fundera över om någon part kan ha någonting
att vinna på att nu pressa sina krav för långt. Även om det skulle lyckas,
kommer en morgondag, då de olika produktionsgruppernas möjligheter att
göra sina anspråk gällande troligen ligga annorlunda till än nu.

På något håll har det sagts, att de politiska episoder jag syftar på ägnats
för mycket uppmärksamhet. För min del kan jag endast försäkra att den uppmärksamheten
inte skall slappna i framtiden. Oppositionen skall vara fri i den
svenska riksdagen, har det sagts med full rätt, låt vara att i en gemensam regeringsbildning
ligger en begränsning av lusten till opposition. Men rätten att
kritisera oppositionen är också fri, i och utanför riksdagen. Det är nödvändigt
att hålla sökarljusen riktade emot alla ansatser att otillbörligt utnyttja de
svårigheter med vilka vi kämpa, och jag kan försäkra, att strålkastarna i
fortsättningen komma att hållas tända.

Frågan om förhållandet mellan regering och riksdag har, herr talman, under
den gångna hösten flitigt dryftats. En del av pressen har levat i en oavlåtlig
ängslan för riksdagens värdighet och självständighet. Mig förefalla de bekymren
högst överdrivna. Det är sant att ett högljutt vapengny numera sällan
tränger ut från Helgeandsholmen. Vill man söka sensationer, skall man finna
dem annorstädes än i uppgörelsen mellan partierna här i riksdagen, vilket
också borde vara möjligt sådan som världen ser ut utanför våra gränser. Å
andra sidan är det inte riktigt, att riksdagens utskott numera visa mindre omsorg
i granskningen av regeringens förslag än förr i världen.

Vad behandlingen i utskotten beträffar, ligger det troligen till så, att de
enskilda utskottsledamöterna känna sig ha större handlingsfrihet sedan regeringsförslagen
redan i regeringen varit underkastade prövning ur de olika partiernas
synpunkt.

Att riksdagen skall upprätthålla sin grundlagsenliga rätt att granska regerings
förslagen i stort och smått, den saken behöver inte diskuteras från denna
plattform. Det är likaså alldeles onödigt att framhålla, att det skall ske
med allt tillbörligt ansvar. Det är en annan sak huruvida — som det också
påståtts — riksdagen i den meningen låtit sig trängas i bakgrunden, att det
inte alltid är från riksdagens forum viktiga meddelanden bekantgöras för
Sveriges folk. Det har sagts från regeringsbänken att i intet fall någon avsikt
förefunnits att eftersätta riksdagen, och för det löfte som ligger i detta besked
ha vi förtroende.

Sammanhållningen inom riksdagen är en sak, kontakten mellan regering
och riksdag en annan, men synbarligen finnes det också en tredje samarbetsfråga,
som rör regeringens inre förhållanden. Statsrådet Domö har nyligen i
en intressant artikel återgivit sina intryck från samlingsregeringens första år.
Enligt hans utsago tar regeringen kollektivt ställning till alla större frågor,
medan en viss ministerstyrelse utvecklar sig i mindre. Ärendena få då gå på
vederbörande departementschefs eget ansvar. En sådan utveckling är naturlig.
En viss grad av ministerstyrelse har i själva verket länge betraktats som
oundviklig här i landet, ehuru grundlagen inte tillåter den, och konstitutionsutskottet
erkänner den praktiskt genom att föra talan endast mot föredraganden
i de fall, då ansvar påkallas enligt någon av de tillgängliga paragraferna.
Men i detta sammanhang är det ju svårt att avgöra, om ett ärende hör till de
stora eller de mindre. Örn den saken kan oenighet tänkas uppstå mellan regering
och riksdag eller mellan partierna. Med all uppskattning av det tunga

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
arbete, som elen nuvarande tiden pålägger regeringsledamöterna, skulle jag
vilja hysa den förhoppningen, att statsrådet Domös uttalande inte får uppfattas
så att den kollektiva lojaliteten alltför mycket kommer att ges till
spillo. Riksdagens ställning vore det inte ägnat att stärka. Den blir snarare
starkare om riksdagen — ifall det blir nödvändigt — får mäta sina krafter
med regeringens i dess helhet.

Efter dessa reflexioner, herr talman, skall jag övergå till att yttra några
ord örn det budgetförslag, som i dag skall remitteras, vilket jag gör utan att
egentligen ha några råd att sända med i och för utskottsbehandlingen. Denna
budget är ju mer en stomme, en arbetsplan, än ett avslutat helt. Det lär vara
finansministern själv, som talat örn en löpande räkning. Med den halvårslånga
budgetbehandling, som förekommer i den svenska riksdagen, har det
alltid varit svårt att uppgöra riksstaten med något så när hållfasta kalkyler
ett och ett halvt år innan den budgetperiod går till ända, för vilken vi planera.
Nu äro faktorerna ovissare än någonsin. Icke ens de försvarsutgifter, som utgöra
den post, kring vilken allting annat grupperas, kunna bestämt fixeras.
Deras storlek blir beroende på omständigheter, över vilka vi inte ensamma
råda. Det enda vissa är, att vi inte kunna underlåta att planera även för utgifter
till maximum. Örn den saken råder en glädjande enighet. Svenska folkets
offervilja är storslagen då det gäller förberedelserna för värnet av vårt
oberoende. Om den börda synes tung, som de nu levande få att bära, och örn
likväl åtskilligt måste skjutas på framtiden, är det likväl ingen i ansvarig
ställning som tvekar örn detta offer. I motsatt fall kunde vi inte stå till svars
för kommande generationer.

Och trots allt vittnar budgeten om tillförsikt. Den gör det genom de försvarsanslag
vi anse nödvändiga, ty de visa vår tro på vår förmåga att_ värna landet
om krigets olycka kommer över oss. Men intrycket av tillförsikt bestämmes
också av den tydliga föresatsen att bevara den sociala standard vi här
i landet uppnått, i den mån den beror på statsmakternas åtgöranden. Socialministern
infriar nu det löfte han gav redan i höstas att föreslå riksdagen
en höjning av folkpensionerna. Detta initiativ hälsas överallt med tillfredsställelse,
och det måste förutsättas, att riksdagen kan så snabbt behandla
förslaget, att den skisserade planen för tilläggens utbetalande skall kunna
hållas.

Situationen på arbetsmarknaden har på sistone utvecklats i en hotfull riktning,
låt vara att antalet arbetslösa sprungit mindre starkt i höjden än vi
trodde oss kunna vänta vid det stora krigets början. Det är något som uppenbarligen
sammanhänger med övergången till nya yrken i samband med näringslivets
anpassning efter förändrade förhållanden. Åtskilliga tecken tyda
nu på stabiliserade konjunkturer, arbetslösheten företer samma drag som tidigare,
d. v. s. den är i avsevärd omfattning koncentrerad till de större städerna.
Byggnadsverksamhetens nästan totala förlamning har haft sina givna
följder. Socialministern har nu bebådat en tilläggs budget, till innevarande års
riksstat för arbetslöshetens bekämpande. Han har öppet tillkännagivit de svårigheter
han har att kämpa med. Jag vet mig kunna försäkra, att den grupp
jag tillhör skall ge allt det stöd den kan i den mån det kommer an på att övervinna
motstånd från enskilt håll mot förverkligandet av de statliga initiativ,
som kunna ifrågakomma.

Herr Wigforss’ finansplan stärker tillförsikten även i ett tredje avseende.
Jag syftar på den beräkning, som ger vid handen, att våra merutgifter under
innevarande tid, mätt med nationalinkomsten som värdeskala, ungefärligen
skulle motsvaras av en tillbakagång till 1930 års nivå. Hur osäker en sådan
kalkyl än kan vara, kan den inge oss förhoppningen att komma igenom dessa

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
svåra år till ett pris, som är ofantligt mycket lägre än de flesta folk nödgas
betala.

Finansministern lämnar öppet, på vilket sätt underskotten skola betalas.
Det förefaller klokt sa till vida som de metoder man kan tillgripa måste
komma att i hög grad bero på örn kriget oell avspärrningen tagit slut eller
inte, då sluträkningen skall göras upp.

Örn resultaten av departementschefernas besparingsbemödanden har det redan
uppstått en diskussion. För min del skall jag avstå från att deltaga i den.
Sannolikt komma åtskilliga motioner i dagarna att visa, hur uppskattningarna
av den rätta sparsamheten gå isär.

Det synes mig i stället befogat, herr talman, att till sist ägna några ord
åt Sveriges förhållande till yttervärlden. Vid remissdebatten för ett år sedan
pågick kriget i Finland och kastade sin skrämmande skugga över våra förhandlingar
liksom över allt dagligt liv i vårt land. Freden i mars var bitter, men den
ingav likväl hopp örn orubbad fred i Norden för en tid framåt. Händelserna
i april gäckade dessa förhoppningar. Den vapenvila, som efter två månaders
strid kom till stånd i vårt västra grannland, har skapat förhållanden utan motstycke
tidigare i Nordens historia, medan i Danmark utvecklingen varit mindre
dramatisk.

h ör oss här i Sverige står det klart, att de bestående vänskapsband, som
den främmande ockupationsmakten påstår sig åstunda, endast kan åstadkommas
genom respekt för folkets självstyrelse. Motsatsen anse vi vara inte
bara en kränkning av värden, som vi själva skatta högst av allt och som vi
komma att försvara till det yttersta för egen del, utan också en politisk oklokhet.
_ Att det skedda på intet sätt minskar utan tvärtom stärker känslan av
andlig samhörighet mellan oss och våra vänner i Danmark och Norge, den
saken bör inte förtigas från denna plattform.

För egen del Ilar Sverige tillförsäkrats respekt från de krigförande makternas
sida för sin vilja att bevara sin fred och sin självständighet. Detta
hindrar inte, att i den internationella pressdiskussionen framställts krav på en
orientering, som är oförenlig med vår självständighet. Till den neutralitet från
vår sida, som alla förklara sig villiga att hålla i helgd, hör självfallet att vi
inte kunna diskutera en nyordning, för att använda ett ofta brukat och missbrukad
ord, som utesluter en insats byggd på ett självständigt bedömande och
ett fritt handlande.

Diskussionen örn en ny ordning i Europa saknar för övrigt verkliga hållpunkter.
Det är helt i linje med Sveriges traditionella politik att söka bidraga
till en rättvis ordning, som verkligen gör skäl för namnet. Det har varit
vår strävan under de tjugo år, då förhoppningarna fästes vid samarbetet
inom Nationernas förbund för att skapa en tryggad fred och rättvisa livsvillkor
för alla stater. Arbetet för en framtida ordning kan också påräkna vår
förståelse och medverkan, så vitt den vilar på aktningen för vår egen och andra
mindre staters självständighet och rätt att leva sitt eget fria liv.

Om vår neutralitets- och självständighetspolitik står vårt folk lika enigt som
kring ansträngningarna att stärka försvarsberedskapen. Må ingen tro att vår
ställning som neutralt land avtrubbar vår medkänsla med de folk, som drabbats
av sådan förstörelse och så många namnlösa lidanden, då kriget nu glidit
in i sitt tredje år. Det är vår förhoppning att ett fritt och starkt Sverige
skall förmå göra en insats av värde, då återuppbyggandets tid en gång börjar
för Norden och för Europa.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! I en tid så full av bekymmer
och besvärligheter som den vi nu genomleva borde det finnas mycket som re -

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 8.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. rn. (Forts.)
gering och riksdag skulle ha anledning att talas vid om en dag sådan som denna.
Ser man emellertid till den kalla verkligheten finner man, att det är långt
ifrån enkelt att ordna en sådan överläggning, att den ger vad man verkligen
skulle önska. För det första möter man frågor, som visserligen äro i var mans
tankar men som inte lämpligen kunna diskuteras inför öppen ridå. För det
andra nödgas man konstatera, att mycket av det som rör sig omkring oss för
närvarande är så ovisst, att det är omöjligt att göra några bestämda uttalanden
och att det också är omöjligt att av regeringen begära de preciserade uttalanden
och bestämmelser, som man skulle haft anledning att under normala förhållanden
begära. I det läge, vari vi befinna oss, bör dagens debatt ur statsnyttans
synpunkt bli i någon mån begränsad, och jag övergår till att helt kort
säga några ord örn vad jag under nuvarande förhållanden anser särdeles betydelsefullt
för vårt land för att därutöver göra några randanmärkningar till
den avlämnade statsverkspropositionen.

Vi känna oss alla djupt tacksamma över att vårt land hitintills kunnat bevara ''
sin frihet och därtill förskonats från krigets fasor. Ingen kan dock med fog
beskylla oss för likgiltighet och att vi suttit med händerna i knät under det
år som gått och bidat det ovissa, som ödet kunde lia i beredskap åt oss. Sveriges
folk har under det gångna året bildligt talat levat ungefär som jag har
tänkt mig att nybyggarna på Amerikas prärier en gång i tiden fingo leva,
nämligen med geväret inom räckhåll. Vi lia känt. att farorna lurat på oss på
olika håll, och vi lia måst vara vaksamma. Stora ansträngningar ha gjorts
för att förbättra våra försvarsanordningar. Vi ha bedrivit en intensiv utbildning
av såväl befäl som manskap. Jag vill erinra om, hurusom försvarsministern
för en tid sedan yttrade, att det var den största utbildning som någonsin
pågått av försvarets folk i detta land. Vi ha byggt upp en hemvärnsorganisation,
som omfattar många tiotusentals personer. Vi se där folk ur alla åldrar
och alla samhällsklasser som offra så gott som varje ledig stund för att skaffa
sig den utbildning som man anser de åtaganden de gjort kräva. Därutöver söka
vi anskaffa material för försvarets räkning, och när vi se på försvarets huvudtitel
— för att inte tala örn de tilläggsstater herr Sköld ibland kommer med •—
få vi klart för oss att det inte rör sig om några småsaker. Vi ha också byggt
ut våra befästningsanordningar, och de som tillhörde andra särskilda utskottet
vid urtima riksdagen och deltogo i de resor, som utskottets ledamöter företogo
till olika delar av landet, fingo bekräftat att det pågick ett intensivt arbete.

Vi lia försökt ordna våra försörjningsanordningar inom det av stormakterna
avspärrade område, som vi befinna oss i. Regeringen kan räkna med stöd från
hela vårt folk så länge den fullföljer en utrikespolitisk kurs, som tydligt anger
vår önskan örn vänskapliga förbindelser med andra folk men på samma gång
icke döljer det värde vi sätta på vår frihet och de offer, vi äro beredda till
för att värna densamma. Det finns måhända ett fåtal medborgare här i landet
— jag hoppas de inte äro alltför många — som icke dela en sådan Uppfattning,
men man kan ifrågasätta, örn dessa äro verkliga svenskar. En del av
dem torde vara så förankrade i främmande intressen att vi ha all anledning
att hålla dem under observation. Jag tillåter mig i detta sammanhang att ge
en besia md varning till regeringen mot att vara för efterlåten gentemot sådana
människor, som kunna äventyra landets säkerhet, de må sedan lia sitt Mecka,
dit de vallfärda, i det ena eller andra väderstrecket.

Nili'' det gällt den svenska regeringens ställningstagande i frågor, som nära
berört våra nordiska grannfolk, har det vid mer än ett tillfälle hörts missljud
och undran. Sedan rysk-finska kriget upphört och det blivit möjligt att under
lugnare förhållanden bedöma Sveriges handlingssätt, lia nog många av
dessa missljud försvunnit, och kvar står en stark och levande känsla av sam -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverksprovositionen m. m. (Forts.)
hörighet mellan Finlands och Sveriges folk. En viss oklarhet kanske däremot
tyvärr ännu råder beträffande vårt förhållande i våras till det norska folket,
och uppgifter ha varit synliga på ömse sidor om Kölen, uppgifter, som ibland
ha kommit från Amerika — jag tänker då på stortingspresident Hambros uttalande
— att vi icke skulle lia varit välvilligt inställda mot Norges folk, när
det råkade i sin olyckliga belägenhet. Ja, det har till och med sports, att vi
direkt skulle ha försvårat vårt broderfolks möjligheter att försvara sitt lands
oberoende. Jag skulle djupt beklaga, om sådana misstankar mot Sverige vunne
tilltro. De kunde skapa en långvarig och svår misstro mellan två närbesläktade
folk, som leva sida vid sida. För att få belägg på att sådana beskyllningar
voro ogrundade, riktade jag för några månader sedan en fråga till hans
excellens statsministern ■— en fråga, som inte återfinns i något riksdagsprotokoll
— örn just dessa förhållanden, om Sverige under det kampen pågick i
Norge tillåtit sig något som varit till skada för Norges folk eller om Sveriges
regering på något sätt påverkat den norske konungen eller den norska regeringen
att lämna landet. Jag fick besked att så icke var fallet, och jag har
icke anledning att tro annat än att det beskedet ännu gäller.

Tiden är hård och framtiden mera oviss än någonsin. Vi skulle dock förneka
oss själva, orri vi icke påve uttryck åt den fasta förhoppningen att nordisk
kultur och nordisk frihetsanda sådan som den under århundraden hyggts upp,
till förfång för ingen men till båtnad för hela Europas kulturliv, måste överleva
denna tid, så full av politiska jordskalv.

I detta sammanhang vill jag även framhålla som min övertygelse, att det
svenska folket, i händelse bitter nöd skulle uppstå bland grannfolken, helt visst
skall visa sig villigt att till hjälp bryta en bit av sin egen kaka, även örn denna
därigenom skulle bli knappare.

Genomgår man statsverkspropositionen ser man, att försvarsministern fullföljer
utbyggnaden av vårt militära försvar på sätt som han tidigare tillkännagivit
och som ju riksdagen känner till. När jag tog del av försvarsministerns
uttalande och såg, vilka väldiga belopp han nu rör sig med, men också förstod
det energiska arbete han bedriver för att utbygga våra försvarsanordningar,
erinrade jag mig vad herr Sköld vid ett annat tillfälle yttrade här i riksdagen.
Det var när kommunisterna en gång klandrade honom för att han kommit till
en ny och som jag tyckte förnuftigare uppfattning i jordbruksfrågan. Då
svarade herr Sköld, att det var hans gamla avlagda byxor de diskuterade. Det
gällde beträffande jordbruksminister Sköld. Till herr försvarsminister Sköld
.skulle jag vilja säga: omkostymeringen är fullständig. Den går väsentligt
längre än vad den gjorde den gången, och jag skulle vilja tillägga: — Tänk
vilka fördelar för landet, om den skett några år tidigare!

Försvarsministern har i olika sammanhang skisserat en ny försvarsordning,
och den finnes också omnämnd i statsverkspropositionen. Önskvärt vore, örn
försvarsministern så fort ske kan underställde riksdagen förslag till en ordentlig
grundval för den nya försvarsorganisationen. Beträffande övningstiden
har ju regeringen helt resolut och utan vidare förelagt riksdagen en proposition,
där man sätter övningstiden till 360 dagar, däri icke inberäknade eventuella
repetitionsövningar. Jag tror detta är nödvändigt, och jag konstaterar
det med tillfredsställelse efter tider, då man inte har vågat tala örn att rucka
på övningstiden. Försvarsministern får säkerligen de anslag beviljade, som
han anser sig nödsakad begära, även örn de äro mycket stora. Men jag upprepar
vad jag tror jag sagt försvarsministern en gång tidigare: man har anledning
att hemställa till försvarsministern att han tillser, att pengarna användas
på ett klokt och förnuftigt sätt.

Det står att läsa i statsverkspropositionens översikt av det ekonomiska lä -

Fredagen den 17 januari 1941 £. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
get, att de försvarspolitiska och försörjningspolitiska synpunkterna allt mer
flyta över i varandra. Det är säkerligen riktigt, och det är en uppfattning som
vi, icke minst på det håll jag företräder, lia haft mycket länge. Därav följer,
att vi måste uppbjuda våra krafter till det yttersta icke bara på det militära
försvarets område utan också på folkförsörjningens. Allt^ eftersom avspärrningen
blir mera kännbar måste vi omsorgsfullt utnyttja våra tillgångar i råvaror
och de förädlingsmöjligheter, som finnas inom det egna landet.^ Det är
en stor fördel för vårt land att vi i tider som dessa ha en sådan tillgång som
den svenska skogen och att vi lia en jordbruksnäring, som vi dess bättre ha
tillåtit hållas uppe på en så hög produktionsnivå som den för närvarande dock
har. Vi våga nog säga, att utvecklingen av Sveriges ekonomiska liv i stort
sett artat sig gynnsammare än vad man kunnat vänta i våras efter händelserna
i Norge och Danmark.

I sin proposition nr 1 till urtima riksdagen i fjol talade finansminister Wigforss
örn risken för en stark depression med åtföljande arbetslöshet. Socialminister
Möller uppehöll sig också mycket och gärna vid dessa farhågor i sina
tal under tiden närmast föra andrakammarvalet. Denna risk synes nu ha i
någon mån minskats. I stället framgår av konjunkturinstitutets rapport, att
man kan hoppas på uppsving inom vissa grenar av företagsamheten. Inom den
på grund av avspärrningen givna ramen för vårt näringsliv ha genom förenade
ansträngningar av statsmakterna och enskilda kunnat uppnäs betydelsefulla
resultat för vår folkförsörjning. Vi äro skyldiga att ge ett varmt erkännande åt
de statliga organens oavlåtliga strävanden att utnyttja- alla möjligheter för
att trygga folkförsörjningen men också, och icke mindre, åt den energi och
orädda företagsamhet, som det enskilda näringslivet visat, när det gällt att
övervinna svårigheter, hålla produktionen i gång och bereda arbetskraften sysselsättning.
Handelsavtalen, särskilt det ts^ska, ha underlättat en anpassning
till det nya läget. — Jag skulle här vilja göra en liten parentes och säga, att
om handelsministern och folkhushållningsministern varit närvarande, skulle
jag till dem velat rikta en vädjan, huruvida vi icke möjligen skulle kunna få
veta något mera om i vilken utsträckning de handelsavtal, som slutits med
Tyskland, Italien och Ryssland, inverka på produktionen här hemma. — Särskilt
tillfredsställande är, att exporten av våra viktigaste stapelartiklar Ilar
kunnat fortgå i så pass stor utsträckning som skett. Därigenom har industriens
totala produktion kunnat hållas uppe på en nivå, som under förhandenvarande
läge måse anses vara någorlunda tillfredsställande. Den betydande minskning
i exporten, som vållats genom avspärrningen, har i viss utsträckning kompenserats
genom industriproduktionens omläggning till framställning av ersättningsvaror.
Och här stå vi säkerligen ändå endast i början av utvecklingen.

Vad beträffar byggnadsverksamheten har denna nog minskat till ungefär
hälften av förkrigsnivån beträffande industriella byggnader och till en katastrofalt
låg nivå när det gäller bostadsbyggnader. I vissa städer har emellertid
efterfrågan på bostäder ökat under den senaste tiden, och man har därför
trott, att produktionen av bostadslägenheter skulle kunna komma i gång igen.
Jag vill minnas, att man i konjunkturinstitutets redogörelse också ger uttryck
åt en sådan förhoppning. På den punkten ställer jag mig emellertid ganska
tveksam. Visserligen kunna kommunerna, och kanske även staten, subventionera
en produktion av bostadslägenheter, örn de vilja satsa skattemedel därpå.
Men de kunna lika litet som privata företagare vänta sig att få någon som helst
ränta på de nedlagda pengarna. Om man emellertid skall få i gång ej endast
en, begränsad offentlig byggnadsverksamhet utan även den privata, som hittills
har fått svara för den övervägande delen av bostadsproduktionen, måste
man ändra på produktionskostnaderna. Det går icke att bygga hus, som en -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

(last kunna upplåtas mot hyror, viika avsevärt överstiga elen nuvarande hyresnivån.
Skall byggnadsverksamheten komma i gång, måste vi kunna framställa
bostadslägenheter, vilka icke äro dyrare än att folk med begränsade inkomster
°har råd att bo i dem. Jag tror icke, att detta kan gå på annat sätt än
att vi mäste pressa tillbaka själva byggnadskostnaderna. Kanske i någon mån
också sänka kravet på standarden. Jag anser icke, att det är någon önskvärd
utveckling, långt därifrån, att vi kanske få övergå från två rum och kök såsom
minimum till ett rum och kök o. s. v., men jag befarar, att vi icke ha någon
annan väg att gå, örn vi skola få fram bostäder, som folk ha råd att
bo i. Man får kanske också räkna med att en del av den utrustning, som man
trott vara nödvändig i moderna lägenheter, kan i någon mån slopas. Vi få
även lov att tänka på möjligheten att få ned arbetskostnaderna och pressa materialpriserna.
Det senare kan till en del åstadkommas genom en standardisering.
Jag ber socialministern tänka på detta, innan han sätter i gång en statlig
byggnadsverksamhet, som visserligen bereder ett visst antal arbetstillfällen
men kanske också haller kostnaderna uppe på en nivå, som omöjliggör en
mera allmän nybyggnads- eller bostadsförbättringsverksamhet.

Till de mörka punkterna i var ekonomiska beredskap hör fjolårets felslagna
skörd. Den betyder visserligen icke, att vår livsmedelsförsörjning är direkt
hotad, men givetvis har den medfört en allvarlig försämring i hela vårt ekonomiska
liv. Vi ha fått en kanske behövlig påminnelse örn i huru hög grad
vi alla, både producenter och konsumenter, äro beroende av jordbruket och
dess produktionsresultat. För att i någon mån kompensera jordbrukarna för
det minskaae skördeutbytet ha produktpriserna måst höjas, och vi förstå, att
detta medför bekymmer för konsumenterna. Men vi hoppas, att det skall
finnas förståelse för nödvändigheten av att hålla produktionen uppe. Detta
är dock det viktigaste. Vart vi vända oss i världen eller i Europa, se vi i dessa
dagar fruktansvärda vittnesbörd örn nöd och brist. Här i Sverige behöver
ingen hungra. Vart jordbruk kan i allt väsentligt svara för vårt folks försörjning,
och vi tro och hoppas, att det skall vara möjligt för jordbruket att
trots försämrade produktionsbetingelser hålla uppe sin produktion på sådan
nivå, att vi även i fortsättningen skola kunna känna trygghet i detta avseende.
^ J''ag är övejtygad om att jordbrukets utövare skola göra vad de
förmå för att trygga livsmedelsförsörjningen vad på dem ankommer. De priser,
som betalas för jordbruksprodukterna, ligga icke heller över den allmänna
prisnivån, snarare tvärtom. Jag tillåter mig i detta sammanhang säga.
att när herr \ ougt i sitt anförande här före mig försökte åstadkomma en
liten uppgörelse med bondeförbundet, så skall jag icke inlåta mig på den,
men jag vill dock göra den lilla reflexionen, som för all del är alldeles självklar.
att en politisk meningsriktning och Sveriges jordbrukare i gemen icke
är alldeles samma sak.

Nu riktas våra förhoppningar mot del nya skördeåret. Blir utfallet av
skörden gott, betyder detjen stor lättnad i vår folkförsörjning, och det skulle
även medföra en ökning i nationalinkomsten, som nu vore synnerligen välbehövlig
för att möta de väldiga krav, som försvaret alltjämt ställer på vårt
folk.

Den väldiga miljardbudget, som vi ställas inför, och beträffande vilken det
är ytterst svårt att fa något g''repp örn var den börjar eller slutar eller hur
den skall täckas, måste ju framkalla stora farhågor. Att här börja räkna upp
de stora siffror det rör sig örn nyttar föga. Den fråga vi emellertid kunna
göra är, huruvida alla utgifterna måste vara av denna storleksordning. Den
största utgiftsökningen gäller försvarskostnaderna. På den punkten ha regering
och riksdag varit överens och haft stöd av hela folket; när det gäller att

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
i en ytterst farofylld tid värna vårt lands oberoende få vi påtaga oss långt
gående uppoffringar. Särskilda åtgärder för att trygga folkförsörjningen sluka
också mycket pengar men äro i stor utsträckning ofrånkomliga. Vissa åtgärder
beträffande folkgrupper, som sitta hårt till — jag tänker närmast på
folkpensionärerna -— äro nog också nödvändiga. Däremot är jag icke säker
på, att man till ofrånkomliga utgifter måste räkna förmalningsersättningar
och vissa andra subventioner, vilkas lämplighet och nödvändighet kunna
diskuteras.

Starka röster ha höjts, både i riksdagen och kanske framför allt i pressen,
för en mera effektiv besparingsaktion inom åtskilliga områden av statsverksamheten,
och tvingande skäl tala för att vi måste söka begränsa utgifterna.
Jag tror dock, att vi efter en genomläsning av statsverkspropositionen kunna
ena oss örn, att de olika departementscheferna småprutat och gnidit på så
gott som alla anslag, men att den sammanlagda summa som sparats är liten
i proportion till hela budgeten. Vi måste göra klart för oss, att örn någon mera
avsevärd besparing skall ske, måste detta medföra, antingen en avsevärd
nedskärning av statens nuvarande förvaltningsapparat eller också att vi slopa
vissa statliga anslag helt och hålet. Vi få se, vad de herrar, som sent omsider
tillkallats och utrustats med »geddesyxan», kunna åstadkomma. Vi få
hoppas, att de kunna nå ett någorlunda gott resultat.

Man får väl tyda finansministerns icke alldeles kristallklara uttalanden
angående köpkraften, den begränsade varuförsörjningen och prisstegringstendensen
på sådant sätt, att finansministern hyser mycket starka betänkligheter
mot att vidtaga åtgärder, som kunna befaras underlätta eller påskynda
en inflatorisk utveckling. Men på samma gång synes han ha svårt att
bestämma sig för åtgärder mot inflation, i händelse dessa åtgärder skulle
återverka ofördelaktigt på arbetsmarknaden. Jag tänker i det sammanhanget
kanske mera på herr Wigforss’ uttalande i propositionen nr 1 vid urtima
riksdagen än en del av de uttalanden, som äro gjorda i den nu föreliggande
statsverkspropositionen. Det är icke svårt att förstå finansministerns bekymmer
i detta hänseende och de svårigheter som möta honom. Jag skulle dock
vilja tillråda finansministern, att han försöker använda sin mycket skickliga
framställningskonst till att göra klart för det svenska folket, att en inflation
är ett hänsynslöst sätt att försämra livsföringen för människorna, framför
allt för samhällets svagaste grupper.

Jag skall icke ånyo upprepa vad som tidigare vid olika tillfällen har sagts
örn inkonsekvenser och försummelser i vår ekonomiska politik. Men jag skulle
vilja understryka, att just i fråga örn beskattningen åtskilligt har eftersatts
till skada både för statsfinanser och för penningväsende. Jag har tillåtit mig
framhålla det tidigare, och jag upprepar det nu, att nog skulle en konsumtionsbeskattning
ha kunnat tillgripas åtskilligt tidigare. Om så hade skett,
hade underskottet i budgeten kunnat minskas med minst ett hundratal miljoner
kronor, och en viss konsumtionsbegränsning hade då också tidigare
kunnat, ske.

Vad man skulle ha önskat återfinna i propositionen vore ett försök att lägga
upp finansieringen på längre sikt. Jag erkänner visserligen, att det icke är
särdeles lätt att åstadkomma en sådan i nuvarande läge, men någon ansträngning
borde kunna ha gjorts. Finansministern har avgivit en mycket intressant
redogörelse i statsverkspropositionen angående ökningen av vår nationalinkomst.
Han finner, att den har ökat så pass avsevärt under de sista årtiondena.
för att icke tala örn de sista åren. att det finns rätt stora möjligheter
för oss att klara en ekonomisk kris. Det är glädjande, att våra ekonomiska
resurser ännu så länge äro så pass betydande som de äro. Jag tror också,

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att vi ha utsikter att reda oss under en rätt så svår kris, om bara vårt näringsliv
får möjlighet att hålla produktionen någorlunda i gång.

1941 års riksdag är nu färdig att börja sitt arbete. Vilka svårigheter den
får att brottas med innan den åtskils veta vi icke. Vi hoppas emellertid, att
de icke skola bli svårare, än att vi skola kunna bemästra dem. Vi kunna
befara, att tiden framför oss, innan freden återvänder och blir bofast i Europa,
kan komma att bjuda på stora faror och bekymmer. Och jag skulle anse det
vara ytterst felaktigt och olyckligt, örn Sveriges folk skulle få den uppfattningen,
att vårt land icke längre vore utsatt för någon fara. Ett sådant tidsläge
som det nuvarande manar till sammanhållning kring det väsentliga och
till gemensamma ansträngningar att föra det svenska statsskeppet genom
bränningarna. Efter höstens val ha socialdemokraterna ensamma majoritet i
riksdagen och kunna, örn de vilja, driva fram beslut utan hänsynstagande till
andra grupper. Den föregående ärade talaren från denna plats, herr Vougt,
började sitt anförande med att tala om de stora valframgångar, som den politiska
meningsriktning han tillhör har vunnit. Jag erkänner, att det är riktigt,
att de vunnit dessa framgångar vid höstens val. Jag skulle endast vilja
göra det tilllägget till vad herr Vougt därom anförde, att jag förstår, att han
kan vara glad att de vunnit dessa stora framgångar trots det att partiet i
stort sett övergivit sitt program och fått nalkas vad andra grupper anse vara
rätt och riktigt. Det har visat sig, att detta icke på något sätt skadat partiet
och minskat dess förtroende hos det svenska folket.

Statsministern och andra representanter för hans parti ha försäkrat, att de
icke äro så gripna av »maktens härlighet», att de anse sig kunna undvara
samarbete med andra. Statsministern gjorde dock den reservationen, att »en
riksdagsmajoritet icke kan gå så långt i hänsyn, att den icke längre skulle
kunna motsvara de rimliga förväntningar, som folkmajoriteten bakom densamma
har rätt att hysa». Jag är övertygad om att den meningsriktning jag
här i dag företräder är beredd till uppriktigt samarbete och samverkan men
dock icke hur långt som helst och på vilka villkor som helst. Hysa vi en bestämd
uppfattning i en fråga komma vi att hävda densamma, även om den
skulle stå i strid mot en stor majoritets mening.

Det har varit åtskillig diskussion om förhållandet mellan regering och riksdag
samt riksdagens möjlighet att hävda sig. Herr Vougt var också inne på
denna fråga. Jag måste säga, att det skall bli intressant att se, vad den blodförnyelse,
som 1940 års val medförde, kan komma att betyda i detta avseende.
Jag är icke alldeles säker på, att den medför några så utomordentligt betydelsefulla
ändringar. För mig är det icke huvudsaken, örn endera av statsmakterna,
regeringen eller riksdagen, kan hävda sig vid alla tillfällen på den andras
bekostnad. Vad jag anser vara väsentligt är resultatet av regeringens och
riksdagens samfällda arbete. Kunna vi säga, att det resultatet blir någorlunda
tillfredsställande, då är denna diskussion av mera teoretisk betydelse. Min
uppfattning är, att örn riksdagen finner, att den blir alltför mycket åsidosatt,
så har den stora möjligheter att tillmötesgå statsministerns önskan att ta
initiativ och försöka hävda sig. De av kammarens ledamöter, som voro närvarande
vid sista arbetsplenum under den urtima riksdagen i fjol, tror jag
funno, att det fanns stora möjligheter att säga ifrån till ett statsråd, när man
ansåg, att han kom med en proposition, som icke var tillfredsställande. Det är
icke säkert, att det svenska folket fick detta intryck, men det hänger samman
med den omständigheten, att ärendet behandlades i kammaren vid en tidpunkt,
då tidningarnas representanter icke voro lika talrikt närvarande, som de bruka
vara på förmiddagen.

Jag sammanfattar vad jag här velat framföra: Regeringen har riksdagens

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
förtroende, när den upprätthåller vänskapliga förbindelser med andra folk men
bestämt hävdar vårt folks fasta vilja att leva i nationell frihet.

Sveriges folk känner en stark samhörighet med de övriga nordiska folken.

Beträffande våra inrikespolitiska spörsmål vill jag framhålla, att vårt näringsliv
hittills har rett sig relativt bra och att vi icke ha någon anledning
till modlöshet utan med all energi böra arbeta vidare.

Våra statsutgifter ha starkt stegrats och kräva all omtanke och sparsamhet.
Vi måste allvarligt anstränga oss för att undgå en långtgående penningförsämring
och de olyckor som därmed följa.

Men det viktigaste är att först och sist behålla vilja och tro på framtiden,
att vårt land skall kunna rida ut svårigheterna och leva vidare, samt att vi
äro beredda att göra allvar av vår åldrige Konungs maningsord uppe på
rikssalen inför den samlade riksdagen: »Det är också min fasta förhoppning
att med stöd av ett enigt och beslutsamt folk alltjämt kunna bevara freden
och friheten för vårt land.»

Herr andre vice talmannen Österström: Herr talman! Med förklarlig, och
jag vill också gärna säga berättigad, stolthet förde representanten för det
socialdemokratiska partiet i vår erinran den stora seger, som vanns i andrakammarvalen
i höstas av hans parti. Hans konstaterande kan ju omöjligen bestridas,
och jag misstänker, att vi så småningom bli i tillfälle att många gånger
resonera i denna kammare om de politiska konsekvenserna av denna lägeförskjutning,
som inträffat med anledning av den socialdemokratiska valsegern.
För dagen synes det dock icke vara absolut nödvändigt att närmare analysera
de möjliga följderna och stridsfrågorna. Jag lyssnade helt naturligt — som ni
alla — med största uppmärksamhet till herr Vougts omedelbara slutsatser i det
sammanhanget, och jag tyckte, att de lyckligtvis icke voro några stridssignaler.
Den sociala omvårdnadens plikt bestrides icke av folkpartiet — andra få tala
för sig i den mån de ha lust —, detta så mycket mindre som svensk liberalism
av ålder räknat såsom en av sina väsentliga uppgifter att förverkliga en rationell,
lyftande och folkkraften berikande socialpolitik. Långt innan ordet socialism
ännu kommit över en enda människas läppar i detta land, långt innan
det fanns en enda socialdemokratisk organisation i Sverige, kämpade liberala
svenska män och kvinnor en lidelsefull kamp för de kroppsarbetande gruppernas
rätt till en människovärdig existens socialt och kulturellt. Jag konstaterar
desslikes att i vårt land icke en enda betydelsefull social reform blivit genomförd,
icke en enda, herr Vougt, som icke liberalismen har absolut avgörande
del uti. Jag har velat säga detta i anslutning till den socialdemokratiska gruppledarens
deklaration för att herr Vougt och hans vänner redan nu skola känna
sig absolut lugna för att plikten mot den sociala folkomvårdnaden icke skall
svikas av oss. Det är knappast där skiljelinjen mellan oss och socialdemokraterna
går.

Sedan ett par ord om statsverksnropositionen. Örn det finns någon sanning i
den gamla satsen, att lasternas och njutningarnas summa alltid är konstant hos
oss syndiga människor, då skulle det nog vara ganska intressant att en liten
stund vid ett visst tillfälle lia befunnit sig i finansministerns skinn. Jag skyndar
mig att lugna honom och kammaren med att säga, att det naturligtvis
icke ett ögonblick är min avsikt att beskylla herr Wigforss för lastbarhet och
njutningslystnad i vanlig simpel mening. Snarare gör han väl på oss alla intrycket
av att vara ett exemplariskt stycke asket i detta ords bästa mening.
Men just därför bör han enligt min mening i så mycket högre grad kunna
tillgodogöra sig rent intellektuella njutningars vällust och sötma. Förhåller
det sig så, då måste det för honom ha varit en sällsam och underbar stund,

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. ni

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fylld av nästan otäckt raffinerad fröjd, när lian fick sina regeringskollegers,
herrarna Bagge och Andersson, namn på det budgetförslag, som innefattas i
propositionen nr 1, vilken nu skall remitteras till vederbörande riksdagsutskott.
Man kan verkligen, örn man har en smula fantasi, så väl föreställa sig
herr Wigforss känslor i det° ögonblicket. Här har han suttit på finansministerns
plats i riksdagen och år efter år å dragande kall och ämbetets vägnar
nödgats bevittna den synen — ganska deprimerande förresten — att de borg''erliga
partiledarna lagt pannorna i djupa veck och givit uttryck på ett sorgesamt
sätt åt sina stora och. tunga bekymmer för den statsfinansiella utvecklingen
och bristen på verkliga sparsamhetstag. Allt detta har herr Wigforss
fått genomlida. Men hämndens gudinna har tydligen tyckt synd om honom
och beslutat giva honom en härlig upprättelse. Ty en vacker dag sitta alla
tre herrarna i samma regering och herr Wigforss och hans vedersakare i många
debatter skola gemensamt snickra ihop ett budgetförslag. Resultatet av deras
gemensamma ansträngningar blev alltså vad som nu föreligger. Tja! Man
kan ju reagera olika inför verket. Har man, som herr Skoglund, ett sunt och
lugnt östgötskt bondetemperament, så säger man som greven sade: Hm! För
min egen del skulle jag antagligen behöva en häftigare reaktion för att uttrycka
mina känslor, exempelvis något i stil med: O, himmel! Så mycket är
under alla° förhållanden säkert att nog är herr Wigforss hämnad. Jag tycker
dock förstas, att apparaten för hans rehabilitering* är en smula för stort tilltagen.
Kunde det icke lia räckt med något mindre än ett helt världskrig?

Jag har försökt att sätta mig in uti, hur statsråden Bagge och Andersson
hade betett sig, örn det varit deras uppgift i stället för herr Skoglunds och
mm att i dag ex officio fran denna talarstol såsom representanter för respektive
partigrupper bedöma, innehållet i den statsverksproposition och budgetuppläggning,
som de nu^själva äro medansvariga för. Men jag erkänner gärna
att jag haft en smula svart att komma till klarhet, hur de båda herrarna skulle
ha uppburit sina roller i dag. Ty vad man rimligen än kan påstå örn budgetförslaget
— återhållsamheten och sparsamheten är det väl knappast som präglar
detta märkliga aktstycke, detta i många avseenden märkliga aktstycke vill
jag tillägga. När jag förr örn åren lyssnat till diskurserna mellan herr Wigforss
och hans kritiker, har jag tyckt mig finna den skillnaden i ståndpunkterna
att.medan finansministern brukar plädera för planhushållning, mer eller
mindre, vidlyftig sadan, kämpar den blygsamme borgerlige representanten för
någonting, så enkelt och fantasilöst som hushållsplan. Men det kan väl icke
vara möjligt att denna budgetuppläggning representerar ett principiellt realiserande
av den socialistiska planhushållningens idéer — ty i så fall bli våra
allra värsta farhagor överträffade. Likaledes hoppas jag innerligen att den
s. k. finansplanen icke heller principiellt ligger till grund för den ekonomiska
skötseln av en viss gård i Rasjön. I varje fall skulle man känna den dugliga
husmodern på Rasjögården mycket ^ dåligt, om man föreställde sig, att hon
skulle vilja kalla detta för en hushållsplan i gammal hederlig mening. Får
jag tro en praktiskt taget allmän uppfattning, sådan denna kommit ”till uttryck
i kommentarerna till statsverkspropositionen, sa är detta varken budgetförslag
eller finansplan. Den innehåller varken klarhet om hur stora utgifterna
komma att bli eller skattebesked. Men om man undantar vad som fattas,
är den fullständig denna underliga plan.

. Jag skall, herr. talman, lugna kammaren i det avseendet att jag i fortsättningen
ämnar bli alldeles allvarlig och sluta med de retoriska småknepen.
Kmellertid undrar jag om icke statsverkspropositionen är en handling, vilken
man bäst karakteriserar genom att likna den vid förseglade order, som man
i kritiska tider brukar skicka nied flottan och vilka order få brytas först långt

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ute på havet, när ingen återvändo längre är möjlig. Men det är icke regeringen,
som utfärdat denna order till oss. Regeringen har själv lytt en order utan
appell, som givits av pockande yttre förhållanden. Sanningen är helt enkelt
och simpelt den att de män, vilka bära ansvaret för statsverkspropositionen
och finansplanen vid denna riksdag, icke kunna veta vad som skall inträffa.
De kunna följaktligen icke heller veta vilka offer, som måste krävas ut av
oss alla, ty härom bestämmer i väsentliga stycken varken regering eller riksdag
i nuvarande läge, även örn vi naturligtvis icke helt sakna inflytande på
vårt ödes formning. För oss svenskar gäller i mycket hög grad vad som präntats
i en liten strof:

Varifrån och varthän?

Ingen vet det.

Blott detta är visst:

Vår plikt är att kämpa
på sviktande bron.

Därför kunna de borgerliga partiledarna, som jag apostroferade och som
i egenskap^av ledamöter av statsrådet ha medansvar för statsverkspropositionens
innehåll, vara fullkomligt tröst. Vi förstå dem ganska väl liksom deras
kolleger av andra partier, ty vi äro medvetna om hela den nuvarande situationens
oerhörda ansvar, som påkallar en alldeles särskild vakthållning kring
omistliga värden. Jag och mina politiska vänner lia för visso icke lust eller
anledning att jäva de allmänna omdömen örn och synpunkter på vad läget
ålägger oss, som uttalats av de två partirepresentanter, vilka före mig i dag
befunnit sig på denna plats. Det finns ingen risk att remissdebatten skall bli
ens den svagaste avskuggning av en riksrätt, vilket faktum dock knappast
får tågås såsom något bevis för att sakliga skäl till både invändningar och
anmärkningar alldeles skulle fattas. Det är väl däremot så, att, som de båda
föregående gruppordförandena antytt, vi nu måste avstå från att processa
alltför energiskt, i fall missnöjet icke berör de mycket stora intressena och de
mycket stora värdena.

Regeringens framställning till riksdagen i den nu föreliggande propositionen
är en framställning örn fortsatt utbyggande av det svenska krigssamhället,
eller om man hellre vill uttrycka det så: det svenska krig sberedskaps samhället.
Vi lia, vilket de båda föregående talarna också konstaterat, ingen annan väg
att gå än denna att acceptera tidens hårda villkor för de folk, som vilja leva.
Mer behöver i den delen knappast sägas än att nationen är klart redobogen att,
som jag i ett annat sammanhang uttryckt det, svara tiden på dess eget brutala
språk — örn vi bli tvungna att göra så. Ingen bedömare utifrån kan misstaga sig
om vår viljas och vår förmågas realiteter sådana de avspeglas i årets statsverksproposition
i siffrorna örn vår försvarsberedskap. Betänkligheterna få
vika inför det allt dominerande och avgörande kravet att icke underlåta någonting,
som kan vara av verkligt värde för ett maximalt utnyttjande av vår försvarskraft.
Att smida denna rustning måste kosta oerhörda pengar —- och vi
veta också att det kostar pengar. Men verkliga försvarsvärden åstadkommas
ju icke bara med att betala ut pengar i obegränsad omfattning. Man kan
naturligtvis en dag komma till den punkt, då fortsatt utbyggande av rustningsapparaten
medför en faktisk försvagning av styrkan på annat håll,
som kan bli ödesdiger. Risken i nuvarande läge, då det finns en naturlig klangbotten
hos hela folket för varje militärt krav och då varje invändning mot
anspråken, även de mest lojalt präglade invändningarna, avfärdas såsom
uttryck för bristande försvarsvilja och bristande ansvarskänsla — risken med
denna godtag-vad-som-helst-inställning är dock att vi tappa balansen, därför

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att den sakliga allmänna diskussionen i alltför hög grad upphör att vara
ett starkt salt i vårt offentliga liv. Här gäller nog att man måste vara på
sin vakt mot vissa farliga tendenser. Det har i ett sammanhang, som jag skall
återkomma till, på sista tiden yppat sig sådana tendenser, som göra det berättigat
att föra denna sak på tal. Emellertid bör slås fast, att hela nationen
tvivelsutan har den meningen att det är oändligt mycket bättre att vi göra
mera för beredskapens utbyggande än vad historien en gång — vi skola hoppas
detta — säger hade varit absolut nödvändigt, bättre att göra för mycket än
att göra mindre än vad som kunde och borde ha gjorts. När man tar del av
de självanklagelser och den inre sönderslitenhet för att för litet blivit gjort i
den nationella försvarskraftens intresse, som suger musten ur några av de
olyckliga folken i Europa i dag, då är man tacksam för att Sveriges folk fått
möjlighet att bättra vad som brast och förty med lugn hädanefter kan säga
sig, att hur än våra öden länkas skall i detta avseende ingen process örn underlåtenhetens
politik behöva anställas. Vi göra vad vi kunna för att med förenade
krafter bygga ett starkt värn för friheten.

Men åter, och återigen, måste riksdagen tyvärr trycka på, hur viktigt det
är att den militära medelsdispositionen blir så väl planerad som möjligt är.
Pengarna skola dock betalas med svenskt arbete och offer av svenska medborgare,
av vilka många tillhöra ekonomiskt sett ytterst hårt pressade folkgrupper.
Detta faktum pålägger alla ett oerhört ansvar. Framför allt ha militärerna,
som disponera pengarna, detta ansvar. Redan tidigare i debatten i dag
har konstaterats, att besparingsansträngningarna fått relativt magra resultat
i riksstaten. Det har givits skäl varför så blivit fallet. De stora summorna, de
betydande beloppen, kunna sparas på de militära anslagen genom nationell och
välplanerad användning, alltså utan eftersättande av försvarets effektivitet. Den
saken är klar. Med riktig insikt härom ha statsmakterna också gått i författning
örn ordnande av en fortlöpande gransknings- och revisionsverksamhet genom den
s. k. krisrevisionen. I statsrevisorernas berättelse finns åtskilligt nämnt örn krisrevisionen.
En och annan gång skymtar i en liten tidningsnotis ett meddelande örn
att revisionen fäst uppmärksamheten på någonting och påtalat någonting, som
den anser kunnat göras bättre. Men det är faktiskt mycket sällan som allmänheten
får del av kommissionens arbete. Jag förutsätter därför att det för
kommissionens arbetsgivare — jag syftar på regeringen, som tillsatt kommissionen
— bör vara verkligen angeläget att fastställa en rimlig instruktion för
offentliggörandet av vad som förekommit. Det är klart att man vid detta offentliggörande
måste skydda vad som är militära hemligheter, men med god vilja
lärer den saken icke behöva vålla oöverstigliga hinder. Alltså förvänta vi en
fyllig redogörelse för krisrevisionens resultat. Jag misstänker nämligen att
kommissionen väl betalat sig. Icke minst i detta ögonblick, när staten vädjar
till medborgarsolidariteten i det andra stora folklånets tecken, har det synnerlig
betydelse att vi kunna hysa förtroende med avseende å penningmedlens
användning.

Jag har sett att i tidningskommentarer till budgetförslaget man på sina
håll har talat om försvarskostnaderna såsom »premien för friheten». Det går
naturligtvis an att uttrycka sig så, allra helst örn det konstateras, att detta är
den enda premie i penningar, som vi ha möjligheter att erlägga. Men komplementet
till vår försvarsorganisation och våra militära dispositioner för fredens
och frihetens bevarande är givetvis en av klokhet och gott omdöme präglad
utrikespolitik. De tu måste vara ett — försvar och utrikespolitik. Av frukten
känner man trädet. Vad vårt folk vet örn vår utrikespolitiska verksamhet, alltså
örn regeringens strävanden, berättigar otvivelaktigt till det utomordentligt
starka förtroende, som härutinnan kommer regeringen till del, och som städse

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. ( Forts.)
manifesteras. När i trontalet konstateras, att »Sveriges förhållande till främmande
makter är gott», så lyssna vi till denna deklaration på ett annat sätt än
under tider av fred. Medvetandet att kungsorden icke äro en fras men sanningen
hel och full fyller oss naturligtvis med djupaste tillfredsställelse. När denna
stormtids historia en gång blir skriven, skall det förmodligen visa sig, att vi hade
många inflytelserika vänner ute i världen, som gjort oss betydande tjänster.
Deras namn komma, åtminstone några av dem, att återfinnas i den historieskrivningen,
men så långt man kan se och överblicka, skall en särskild hedersplats
finnas för Sveriges konung och samlingsregeringen. Kanske riksdagen
också får vara med på ett hörn den gången. Resultaten av statsmakternas gemensamma
ansträngningar på det utrikespolitiska fältet äro — och därvidlag
talar jag säkerligen på alla mina vänners vägnar — ett fullgiltigt svar till de
enstaka kritiska rösterna. Det är en plikt att säga detta.

Jag kan helt instämma i vad herr Skoglund konstaterade, då han sade, att
vi vilja understryka, att regeringen praktiskt taget har hela nationen med sig
i sina strävanden att bevara vänskapen med andra folk, liksom också i vad
han uttalade med avseende å våra känslor med anledning av de andra nordiska
staternas bekymmer och prövningar. Vi hoppas innerligt, att en dag skall det
stå klart icke bara för svenskarna utan för alla, vilket värde det ändå var
icke endast för oss, att det fanns ett obrutet, starkt och fritt Sverige — en
fast punkt i det myckna, som vacklade. En dag, förr eller senare, skall freden
dock organiseras.

Då kommer man att lia behov av all den lidelsefrihet och objektivitet, som
återstår i världen. Icke någon likgiltighet! Vi lia skyldighet icke blott att
militärt rusta utan att desslikes representera sans och förnuft i denna den
skoningslösa kampens tid. Därför ser man med en smula oro, hur lätt det är
att på vissa håll vinna gehör och sympati för kopierandet av alla möjliga
förebilder utifrån. Vad jag närmast då har i tankarna är projektet örn skolungdomens
militära trimning. Jag tvivlar naturligtvis icke på att förslaget
grandas på fullt legitima motiv — saken är klar — men utan att fördjupa
mig närmare i ämnet uttalar jag den förhoppningen, att ecklesiastikministern
och regeringen med kritiska ögon ämna skärskåda saken, innan någonting
förelägges riksdagen. Nitet är nog bra, men det måste ibland tyglas. Man
förstår ju. att i mångt och åtskilligt formerna, få vika för vad som utgives
för att vara »statsnyttans intresse». Handlingskraften skapar berättigande
åt så mycket, som normalt är demokratien en styggelse. Men vad som nu
går av bara farten skall en dag pressas in i normaltillståndets trånga ram.
Det kan vara skäl, att vi ha den morgondagen i sikte i våra förehavanden.

Med avseende å de inrikespolitiska förhållandena ha både herr Vougt och
herr Skoglund en aning berört regeringens och riksdagens inbördes ställning
och samarbete. Kammaren känner till min uppfattning i detta aktuella problem,
och jag skall följa vid detta tillfälle dessa talares exempel och blott
snudda som hastigast vid saken. För egen del vidhåller jag vad jag sade
vid den urtima riksdagen förra året i detta ämne. Vad som inträffade i samband
med den debatten och efter den debatten visar, hur svårt det: är att nå
ett resultat. Lojaliteten mot det egna partiets intressen är så stor, att det
blir praktiskt nästan omöjligt att förutsättningslöst diskutera detta ofantligt
viktiga problem. Uppträder jag kritiskt mot regeringen — märk då regeringen
såsom kollektiv — så försöker man på högerhåll och på socialdemokratiskt
håll att av någon absolut sakligt obegriplig anledning vända denna
min kritik mot statsrådet Andersson. Man hör, hur det sägs: »Ha lia, det
är en spricka i folkpartiet.» På detta sätt omöjliggöres — det vågar jag

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 3. 2

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
försäkra — för riksdagspartierna att komma till tals med regeringen på det
sätt, som jag trott vara det riktiga. Jag föreställde mig nämligen, att i fråga
örn statsmakternas samarbete man icke skulle diskutera de viktigaste principiella
spörsmålen inom partigrupperna vid slutna sammanträden, utan jag
inbillade mig, att dessa frågor borde dryftas inför öppna dörrar och öppna
fönster. Men jag böjer mig för det trista faktum, att under nuvarande förhållanden
finns det mycket litet att göra åt saken i riksdagen. Det är tydligen
utifrån, genom den allmänna opinionens reagens, som en rättelse skall
kunna åstadkommas. I motsats till den ironi, som herr Vougt ägnat den allmänna
debatten i denna sak, skulle jag från denna plats vilja vädja till den
svenska pressen att icke släppa taget om denna fråga. Den är tillräckligt
viktig för att i fortsättningen dryftas. Diskussionen är lyckligtvis utanför
riksdagen i full gång — lyckligtvis säger jag. Där förstår man, att problemet
finns. En dag kommer också riksdagen att göra samma upptäckt.
För att nu icke ge möjlighet till den ringaste misstolkning av vad jag sagt,
vill jag hänvisa till att av innehållet i detta mitt anförande i dess helhet klart
torde ha framgått att jag anser, att trots allt samlingsregeringen i nuvarande
tid är ett så stort värde, att man får finna sig i att den också representerar
många bekymmer ur parlamentarisk synpunkt.

Kritiska erinringar skulle med fullt fog kunna föras vidare exempelvis i
viss mån till kristidskommissionernas verksamhet. Jag erkänner visserligen,
att herr Skoglund har rätt i sitt generella omdöme, som ju varit i hög grad
smickrande för alla de statliga organens åtgärder och ansträngningar för att
trygga vår folkförsörjning, men jag skulle också vilja komplettera hans utomordentliga
och reservationslösa betyg med att erinra örn att det också finns
skuggor i denna tavla. Smörregleringen var väl knappast någon lysande
succé. Bränsleförsörjningens historia näppeligen heller, åtminstone icke såsom
det nu utvecklar sig på den punkten. Det kan sägas, att det är lätt att
vara efterklok. Ja visst, men det kan också sägas, att vi nog äro mycket
tacksamma, örn vederbörande, som svara för vårt materiella välbefinnande -—•
eller skola vi säga befinnande — ville vara så innerligen hyggliga och lyssna
till goda råd, när de ha vårt öde i sina händer. Större tillfredsställelse skänker
det då att bevittna näringslivets tappra kamp för tryggande av landets
materiella behov trots alla de enorma svårigheter, som på grund av kända
förhållanden vuxit fram. Den solidaritet med samhället, som visats av arbetsmarknadens
parter, är också ett oskattbart värde.

Jag har försökt, herr talman, att giva uttryck åt den meningen, att vi
svenskar fylla vår plikt i nuet, både mot oss själva och omvärlden, ifall vi
parallellt med ett rimligt utbyggande och stärkande av vår militära värnkraft
också sträva att trygga den demokratiska folkstatens utveckling och
förkovran i alla avseenden. Det svenska lagsamhället väntar sedan många
år på en genomgripande processreform. Jag vill minnas, att jag och mina
närmaste politiska vänner redan för tio år sedan medverkade i sådant syfte.
Nu lär allt förberedande arbete ligga färdigt säborn grundval för ett definitivt
avgörande av denna fråga. Jag spörjer: Varför dröjer då saken? Ett
meddelande i denna fråga av justitieministern skulle säkerligen vara välkommet
för många av oss.

Därmed är jag framme vid slutorden, som jag återknyter till det socialdemokratiska
resonemang angående socialpolitiken som drevs av herr Vougt
från början. Även när det gäller allt detta, har jag tidigare tagit till orda
så många gånger här i kammaren, att min uppfattning är känd. Jag tror
alltjämt på nyttan av att satsa pengar i folkhälsa och folkkraft. Kanske är
detta alldeles särskilt viktigt i nuvarande läge. Socialdepartementets intresse

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för det folkhygieniska arbetets utveckling noterar jag också nied tacksamt
erkännande. De ökade kurserna för utbildande av distriktssköterskor äro en
högeligen angelägen sak, att stödja institutet för folkhälsan likaså oell tjänsteläkarnas
utbildning ävenledes. I detta sammanhang uttalar jag min glädje
över ecklesiastikministerns positiva uttalande om skolbarnsbespisningen. Sanningen
är på marsch. Men för att återgå till socialdepartementet så skall det
tydligen ovillkorligen finnas skönhetsfläckar i alla vackra ansikten. Det är
faktiskt omöjligt att förstå, hur den prisvärda förståelse för socialhygienens
utveckling och förkovran, som jag konstaterat, kan rimma med socialministerns
kallsinnighet mot att tillsätta nödigt antal provinsialläkare. Förhållandet
är nämligen detta, att vi icke kunna tillgodogöra oss de övriga socialhygieniska
resurserna på ett rationellt sätt, så länge luckorna i tjänsteläkareorganisationen
äro så stora, som de nu äro. Jag försäkrar socialministern

— och jag tror mig ha någon liten smula erfarenhet — att det är det allra
största slöseri att spara pengar på denna indragning. Det är verkligen en
dålig medelsanvändning i fråga örn sparsamhet. Folksolidaritet och folkkraft
äro vad vi nu behöva. Det ha alla erkänt. Det har sagts åtminstone indirekt,
men jag vill nu säga det direkt fastän med andra ord än dem, som använts av
mina riksdagskamrater, som talat före mig. Det finns ett djupt och oupplösligt
samband mellan folksolidaritet och folkkraft. Denna riksdag börjar sitt
arbete med den bestämda viljan att främja dem bägge.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den uppmärksamhet, som en föregående
talare i denna debatt ägnade bondeförbundet och mig, gör det till en
skyldighet för mig att säga några ord, då det skulle vara ogrannlaga att icke
i den mån, jag kan, försöka tillmötesgå honom med ett svar. Jag gjorde under
hans anförande den reflexionen, att det var en väsentlig skillnad mellan tonen
i vad han sade och vad som sagts i pressen och i det, som framförts av hans
partiordförande, nuvarande statsministern. Jag gjorde mig också den frågan,
huru det skulle ställa sig, örn dessa båda herrar bytte plats. Jag undrar, örn
icke i och med ett ombyte av platserna en förändring i viss mån skulle inträda
i sättet att uttrycka sig. Skulle så ej bliva fallet, ifrågasätter jag, örn under
sådana förhållanden den nuvarande samlingsregeringens fortvaro skulle kunna
äga bestånd. Det är självklart, att herr Vougt med en viss tillfredsställelse
rullade upp för kammaren den socialdemokratiska valsegern. Den är ju ett
faktum, men det är knappast nödvändigt att i detta sammanhang tala om den,
annat än örn man därmed vill konstatera maktställningen.

När herr Vougt därefter kom in på oss stackars små bondeförbundare, såg
han ned på oss från sin höga piedestal med en viss medömkan. Det vare mig
långt fjärran att i det hänseendet vilja göra mig jämbördig med herr Vougt,
men jag skulle i all ödmjukhet vilja göra den lilla erinran, att även små kuggar
i samhällsmaskineriet äro till nytta, och att det vore klokt att icke helt
nonchalera det värde, som de ha i samhällslivets funktion, och detta icke minst

— skulle jag vilja tillägga — i närvarande tid.

Gentemot herr Vougts tal om den olika mening, som gjorde sig gällande gent
emot riksdagsmajoriteten beträffande omsättningsskatten, må jag undra, om
han icke gjorde sig skyldig till en feltolkning angående motiveringen och innehållet
i den framställningen, enär han, om jag icke hörde fel, sade, att avsikten
därmed var att gagna jordbrukarna. Det förslag, som framfördes av en
del av bondeförbundets riksdagsmän bitr i kammaren, avsåg emellertid att taga
ut samma skattebelopp sorn omsättningsskatten. Det var ingen skillnad i det
hänseendet, utan man hade deri uppfattningen, att pengarna skulle inbetalas
till staten. Alltså på den punkten rådde ingen meningsskiljaktighet, utan den

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
gällde endast sättet att få in pengarna. Om jag uppfattade förslaget rätt, innebar
det, att man skulle taga ut större belopp i direkt skatt samt undvika att
belasta de svagast ställda i samhället och de stora familjerna, som alltid pressas
hårdast genom en konsumtionsbeskattning. Konsumtionsbeskattningen utgår
nämligen i förhållande till konsumtionen och icke i förhållande till bärkraften.
Jag undrar, herr Vougt, örn det icke vore anledning att tänka över huruvida
det förslaget i och för sig innebar en särskild förmån för jordbrukarna. För
några år sedan hade det kanske varit socialdemokraternas förslag.

Vad gäller vår ställning till samlingsregeringen vill jag erinra kammaren
därom, att första gången frågan örn samlingsregering bragtes på tal här i
kammaren, var det jag, som framförde förslaget. Uppenbarligen har jag sedan
dess icke ändrat uppfattning örn behovet av en samlingsregering. Jag tror,
att den har sådant värde, att vi varken nu eller såvitt man för närvarande kan
se framdeles, kunna undvara den. Den representerar så stort värde för vårt
folk både inåt och utåt, att jag tror det är nödvändigt, att den äger bestånd.
Därvid förutsätter jag dock, att medlemskapet i samlingsregeringen icke skall
innebära underkastelse utan ett fritt och obundet samarbete. Med dessa utgångspunkter
ha vi icke någon anledning önska, att samlingsregeringen som
sådan på något sätt skall förändras.

Jag har, herr talman, velat på detta sätt tillmötesgå herr Vougts önskemål
att få veta vår ställning till de spörsmål, som han i sitt anförande vidrörde,
För övrigt vill jag framhålla, att vi stå eniga kring den utrikespolitik, som
regeringen har fört till bevarande av vårt lands frihet och självständighet.
Jag understryker också behovet av åtgärderna för stärkande av vårt försvar.
Handling visar bättre än ord, vilket värde Sveriges folk sätter på sin urgamla
frihet, liksom dess eniga vilja att bära offer därför. Nödvändigheten av
att än ytterligare stärka vårt försvar sätter ju särskilt sin prägel på årets
budget.

De frågor, jäom särskilt framträda i trontalet, avse en effektiv beredskap för
att bevara vårt oberoende jämväl när det gäller folkförsörjningen. Den allt
dominerande betydelsen av dessa problem är och bör numera vara ställd över
all diskussion, och den meningsriktning, som vi företräda, har icke heller tvekat
att göra vad på den ankommer för att åvägabringa en för vårt folk lycklig
lösning därav.

Det ansvar, som påvilar oss jordbrukare för livsmedelsproduktionens tryggande
under denna allvarliga tid, gör det naturligt för oss att inför rådande
produktionssvårigheter lita till statsmakternas medverkan för skapande av
sådana betingelser, att jordbruksproduktionen icke blott kan uppehållas utan
även okas. I nuvarande läge är detta en beredskapsfråga av första ordningen,
för vilken statsmakterna icke kunna undandraga sig sin del av ansvaret.

Den starkt beskurna möjligheten att utifrån erhålla produktionsmedel av
olika slag har hårt drabbat jordbruket och jämte andra omständigheter bidragit
att fördyra och försvåra produktionen. Bristen på bensin och fotogen, liksom
knappheten i fråga örn gödningsämnen, har här haft icke önskvärda konsekvenser.

I viss mån har även brist på nödvändig arbetskraft till jordbruket verkat
produktionshämmande. Vid inkallelser till förstärkt försvarsberedskap och
vid den nu föreslagna utökningen av värnpliktsutbildningen bör denna omständighet
tagas under beaktande.

Redan under vanliga förhållanden är det importerade fodret i form av tillskottsfoder
av stort värde för många jordbrukare. I synnerhet i nuvarande
läge med reducerade inhemska fodertillgångar skulle det, icke minst för det
mindre jordbruket, vara av vital betydelse att på denna väg erhålla bättre

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
möjligheter att upprätthålla produktionen. Vikten av att öka foderproduktionen
framstår därför nu såsom en av jordbrukets främsta uppgifter.

Höst- och vårvete har i jämförelse med iskörderesultaten under senaste årtionde
knappt gett två tredjedelar och rågen mindre än tre fjärdedels skörd, och
tillgången på halm har blivit därefter. Även korn och havre ha gett dålig
skörd, och höskörden Ilar blivit föga mer än 60 procent av den så kallade
normalskörden under senaste årtionde. Nedslaktningen av kreatursbesättningarna
har redan tagit stor omfattning. Detta kommer av allt att döma att
fortsätta, och även nedgången i fråga örn ungdjuren kommer att bli stor. Vad
majsens totala bortfallande betyder i fråga örn fläskproduktionen behöver jag
under sådana förhållanden knappast antyda.

Foderbristen medför också andra märkbara förändringar i vår produktion.
Framför allt gäller detta produktionen av mjölk. Enligt en verkställd beräkning
har man kommit fram till att minskningen skulle stanna vid för närvarande
omkring 25 procent. Teoretiskt kan en kalkyl, grundad enbart på fodertillgången
med beräknad rationell användning av fodret, siffermässigt komma
till relativt höga produktionsresultat. I verkligheten söka emellertid jordbrukarna
att i möjligaste mån behålla sina djur, och en proportionsvis större
del av fodret åtgår givetvis härvid såsom underhållsfoder än örn fodret utnyttjades
till att driva fram en större avkastning med färre djur.

Här anförda faktorer beröra försörjningsläget för landet i sin helhet. För
de olika bygderna är dock skördeutfallet mycket ojämnt. Svårast har kanske
missväxten drabbat Gotland samt Öland och vissa delar av Kalmar län. Men
även på andra trakter i landet med saluöverskott under normala år har skörden
slagit mer eller mindre fel. Så är exempelvis förhållandet i Mellansverige och
vissa delar av Norrland. Effektiva åtgärder för att här lämna hjälp äro ur
produktionens synpunkt nödvändiga.

På tal om den felslagna foderskörden må inom parentes erinras örn en annan
konsekvens, som berör bränsleförsörjningen. Det är uppenbart, att på grund
av foderbristen fara kan föreligga för vår försörjning med vedbränsle, då nuvarande
vedpriser icke kunna bära de genom foderbristen stegrade omkostnaderna
för vedens utforsling ur skogarna.

Att skördeutfallet nödvändiggör statliga åtgärder även i fråga örn fodret är
uppenbart. Det måste tyvärr dock konstateras, att åtgärderna kommit för sent.
Att nu reglera användningen av en foderskörd, som under så pass lång tid av
ägarna fritt disponerats och kanske redan förbrukats, medför givetvis ökade
svårigheter. Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att framhålla nödvändigheten
av att statsmakterna vid alla tillfällen noga följa det verkliga försörjningsläget
för att i tid kunna vidtaga nödiga åtgärder.

Att såsom skett grunda leveransålägganden på den officiella jordbruksstatistiken
är en orimlighet. Vi känna ju till hur den statistiken kommer till, nämligen
från uppgifter, som lämnas av hushållningssällskapens ombud ute i
bygderna. Dessa uppgifter lämnas dels preliminärt på heisten, dels definitivt
i slutet av januari. Såvitt jag har kunnat taga reda på saken, grunda sig dessa
»preliminära» leveransålägganden endast på de preliminära uppgifter, som ha
lämnats av hushållningssällskapens ombud. Jag måste emellertid säga, att
den leveransplikt, som det möjligen kan finnas fog för, härigenom har fastställts
på mycket lösa grunder. Detta är så mycket mer anmärkningsvärt, som jordbrukarna
ha avgivit deklarationer. Såvitt man kan förstå, har man emellertid
icke tagit nämnvärd hänsyn till dessa. Jordbruksstatistiken bygger ju på medeltalsberäkningar
för respektive socknar, och dessa kunna icke, i synnerhet
under sådana förhållanden som förra året, vara riktiga, eftersom det förekommit
väldiga fluktuationer. En gård kan lia fått relativt god skörd, under det

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att en annan, som ligger icke långt därifrån, kan lia fått en väsentligt mycket
mindre, en nästan till missväxt gränsande skörd. Denna första uppmaning till
leveranser har därför, skulle jag vilja säga, verkat mycket litet uppmuntrande
på jordbrukarna att fullgöra sin leveransplikt. Det hade till och med varit
bättre att icke alls komma med sådana preliminära leveransålägganden utan
att i stället bygga dessa på den verkliga tillgången efter de upplysningar, som
förut inhämtats av jordbrukarna, alltså på de verkliga tröskningsresultaten.
Inom jordbrukarkretsar har man kanske något missförstått leveransåläggandenas
betydelse och har trott, att man varit ovillkorligen skyldig att ställa sig
dem till efterrättelse. När dylika cirkulär och uppgifter komma ut till jordbrukarna,
se de kanske icke så noga på de möjligheter som finnas att erhålla
rättelse. ° Jag tror, att det varit lyckligt, örn man hade använt en annan metod
för att få fram de leveranser av överskott på foderspannmål, som nödvändigtvis
behövas för andra ändamål och andra trakter, där man icke nu har den nödvändiga
tillgången på foder.

Med det sagda har jag velat framhålla, att det primära nu måste vara att
främja produktionen av för folkhushållet betydelsefulla förnödenheter. Detta
gäller framför allt livsmedelsförsörjningen och jordbruket.

För jordbrukets del kan man gå fram på olika vägar för att öka produktionen.
Ett sätt vore att underlätta torrläggningen av lämpliga jordar, varigenom
man på kort tid skulle kunna få fram skördar av ganska stor betydelse,
i synnerhet under nuvarande förhållanden. Även andra former av jordförbättringar
måste i nuvarande läge tagas under övervägande och så långt som möjligt
åvägabringas.

Trontalet hänvisar till betydelsen av åtgärder på längre sikt. I detta sammanhang
kommer man ovillkorligen att tänka på vad egnahemsutredningen tog
upp såsom en^ mycket viktig del av sitt betänkande, nämligen en komplettering
av de mångå i landet befintliga ofullständiga jordbruken. Detta möter
givetvis olika svårigheter, som egnahemsnämnderna måste försöka övervinna.
Jag måste emellertid för min del säga, att örn det skall bli möjligt för egnahemsnämnderna
att fylla sin uppgift icke blott i detta utan även i andra avseenden,
är det mycket viktigt, att de kunna disponera icke blott lånemedel utan
även premielånemedel. Den nuvarande författningen ger visserligen möjlighet
till ökad tilldelning av premielån, men på grund av bristande tillgång på dessa
medel har det i verkligheten blivit minskad tilldelning av sådana lån. Jag
vill särskilt understryka detta, ty den mindre tillgången på premielånemedel
nu jämfört med den tid, då hushållningssällskapen hade hand örn egnahemslånerörelsen,
kan annars lätt ge den lånesökande allmänheten den uppfattningen,
att förhållandena på detta område blivit försämrade, sedan staten fått hand
örn låneverksamheten. Jag tror, att denna sak har sådan betydelse, att man
bör ägna den all den uppmärksamhet, som i detta fall är av behovet påkallad.

Men jag återgår till frågan örn de ofullständiga jordbruken. Otvivelaktigt är
strukturen av vårt land sådan, att det aldrig kan lyckas oss att få alla ofullständiga
jordbruk kompletterade. Man måste därför självklart icke blott genom
förbättrade jordbrukspriser ge dessa småbrukare större möjligheter att
existera, utan man måste också söka .skaffa dem andra arbetstillfällen. Vi
veta ju, att det för dem är nödvändigt att så att säga ha något bredvid. De
behöva få arbete utanför jordbruket. Det räcker icke blott med de höjda priserna,
utan de måste också få andra möjligheter.

I detta sammanhang vill jag erinra om att jag tidigare har fört på tal de
värden, som skulle kunna ernås, örn förslaget till verkstadsskolor bleve förverkligat.
Genom sådana skolor skulle arbetskraften inom småbruket kunna
erhålla en utbildning, som gjorde den yrkes- och hantverkskunnig, vilket skulle

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bli till nytta icke blott för vederbörande själva utan även för hela den bygd
de tillböra.

För de avlägsna bygdernas folk är icke minst i dessa tider tillgången på
elektriskt ljus och elektrisk kraft av största betydelse. Jag tar särskilt upp
den frågan därför att den är så betydelsefull och man ute i bygderna nu mer
än någonsin följer den med uppmärksamhet. Visserligen lämnade den urtima
riksdagen anslag för detta ändamål, men innan man kan få bidrag, skola kostnaderna
uppgå till så höga belopp, att vederbörande redan dessförinnan saknar
möjlighet att åstadkomma något. Den hjälp, som har lämnats, är därför icke
tillräckligt effektiv. Jag hoppas emellertid, att det genom den frihet, som riksdagen
lämnade regeringen att avgöra dessa frågor från fall till fall, skall bli
möjligt att lämna bidrag även i de fall, då kostnaderna äro lägre än den generellt
fastställda gränsen.

En annan fråga, som jag i detta sammanhang anser mig böra beröra, gäller
de enskilda vägarna. Vi veta ju, att bristen pa elektriskt ljus är störst ute
i periferien, i skogarna med de långa avstånden, därför att kostnaderna där
bli alltför höga. I sådana trakter uppträder också en annan svårighet, nämligen
brist på vägar. Vi ha i varje fall fått löfte örn att det av statsmedel skall
lämnas visst bidrag till byggande och underhåll av sådana enskilda vägar. I
årets statsverksproposition omnämnes, att förra året inkommit ansökningar
örn statsbidrag till enskilda vägar med en beräknad byggnadskostnad av 8
miljoner kronor, och att sedan dess inkommit ytterligare ett hundratal nya
ansökningar. Det visar det stora behov, som föreligger. Jag vill därför uttala
den förhoppningen, att riksdagen genom beslut skall kunna åstadkomma, att
man i större utsträckning än i propositionen förutsättes skall kunna komma
dessa till hjälp. Jag vill understryka värdet av att det finns vägar. Sådana
minska icke blott de svårigheter, som ortsbefolkningen själv möter, utan de ha
också en annan betydelse, som jag icke vill underlåta att trycka på. Därigenom
att man hjälper vederbörande att bygga mera enskilda vägar ökas nämligen
också möjligheten att få fram bränsle. I närvarande stund bör väl icke
minst den synpunkten tagas med i betraktande, när man bedömer värdet av det
allmännas hjälp till de enskilda vägarna.

Men ej blott det produktiva arbetet bör stimuleras och uppmärksammas. Isar
vi gingo från riksdagens högtidliga öppnande var det^någon vid min sida, som
sade, att ljuspunkten i trontalet är den ökade hjälpen at folkpensionärerna. Det
är riktigt, att man icke glömmer bort dessa gamla, dessa som troget ha fyllt
sin uppgift inom produktionen. Det synes mig därför vara fullt riktigt, att åtgärder
vidtagas för att deras förhållanden icke skola försämras. Den skärpta
konsumtionsbeskattning, som genomfördes vid föregående riksdag, och de stegrade
levnadskostnaderna synas även medföra ökad skyldighet för det allmänna
att tänka på dessa gamla. Den allmänna prisstegringen företer emellertid
en sådan likformighet de olika orterna emellan, att det kan ifrågasättas,
huruvida, det när det gäller dessa tillägg finns fog för en gradering efter

^På^al örn önskvärdheten att utveckla vårt jordbruk bör med all kraft betonas,
att örn det skall vara möjligt att inte bara underhålla utan även komplettera
och rationalisera jordbrukets byggnadsbestånd för att såmedelst underlätta
arbetet och skapa trevnad i lanthemmen, krävas ej blott kunniga yrkesmän
på detta område utan även att byggnadskostnaderna hållas inom rimliga
gränser. Jag vill i detta sammanhang erinra örn de av den senaste urtima riksdagen
gjorda uttalandena, av innebörd att de nuvarande byggnadskostnaderna
kunna förräntas varken av jordbruket eller av de hyror som det arbetande folket
har råd att betala. Förutsättningen för att byggnadsverksamheten skall

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kunna fortsättas är, att den fördyring och irritation, som det s. k. mätningssystemet
framkallar, i synnerhet på landsbygden, undanröjes. Jag tror, att
man skall taga detta under mycket allvarligt övervägande, ty annars kommer
byggnadsverksamheten givetvis icke att kunna få den utvidgning som man nu
möjligen tänker på och som inom loppet av någon tid kan bli alldeles nödvändig.

Den föreliggande statsverkspropositionen präglas, som jag redan berört,
starkt av tidens allvar. I detta läge måste samhället kräva, att alla efter förmåga
göra sitt för att hjälpa till med att bära de bördor tiden pålägger. Det
är härvid självklart, att Sveriges jordbrukare äro villiga att bära sin skäliga
andel. Men det synes vara av synnerlig vikt, att dessa bördor avvägas så, att
rimlig hänsyn tages till försörjningsbördan och till skattekraften.

I fråga örn budgetens balanserande gör finansministern det uttalandet, att
en viss balans under vissa förutsättningar skulle kunna åvägabringas. Men,
säger han, detta kan ske, »örn utgifterna för regleringsåtgärder främst på
jordbrukets område kunna hållas inom de i riksstaten beräknade beloppen».
Jag citerar, och jag gör det just därför att finansministern tryckt på detta.
Jag vill hoppas, att det icke är med avsikt som han särskilt trycker på anslagen
till jordbruket utan att han endast anför dessa som ett exempel på svårigheten
att i detta fall göra beräkningar.

I detta sammanhang skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på ett förhållande
som kan valla ett visst missförstånd. Vi ha ju anslag under nionde
huvudtiteln som enligt mitt förmenande mera höra hemma på den femte huvudtiteln,
därför att de avse att bringa ned prisläget på livsmedel, så att det
skall bil lättare för konsumenterna att kunna köpa desamma. Dessa anslag
ha ofta en benämning — det har tidigare från denna plats nämnts ordet förmalningsavgifter
som gör, att tolk tror, att de belopp som i detta fall redovisas
i budgeten innebära en direkt subvention åt jordbruket. Så är ingalunda
fallet, utan de avse, som jag nyss nämnde, att underlätta för konsumenterna
att skaffa sig dessa livsmedel. Det vore kanske skäl i att man just med anledning
av det av.mig citerade uttalandet av finansministern — det är därför
jag nämner detta i detta sammanhang — på den punkten gjorde klart, att det
här icke föreligger något direkt jordbruksintresse i annan mån, än att man
kan betrakta detta som en avsättningsfråga. Här är det tydligen andra intressen
sorn nu göra sig gällande. Det är alltså fråga om att jordbruket skall
kunna producera så stora kvantiteter livsmedel som det överhuvud taget är
möjligt för att fylla det svenska folkets behov av livsmedel.

När finansministern har talat örn budgeten, har han i detta sammanhang
räknat med ^ de möjligheter som finnäs för svenska folket att bära de bördor
som här ifrågasättas. Han har räknat på en ökad nationalinkomst. Då måste
jag för min del fråga, om finansministern grundar inkomstberäkningen på
den i den uppgjorda promemorian förekommande ekonomiska kalkjden och
undersökningen angående folkets bärkraft. Örn så är fallet, måste jag ju
säga, °att jag icke är så övertygad örn beräkningens hållbarhet. Vid första genomgången
äro ju beräkningar mer eller mindre hållbara. Det måste alltid bli
så. När man, som finansministern gör, räknar med att om nationalinkomsten
ökas så och så mycket under den och den tiden, så skall det svenska folket
med denna ökade nationalinkomst bidraga till att ge staten skatt eller lån. Då
finns ju här en viss osäkerhetsmarginal. Det är på detta område självfallet,
liksom på andra områden, mycket svårt att på förhand kunna exakt beräkna
någonting. Det är antaganden. Men jag tror, att örn man bläddrar igenom
statsverkspropositionen och ser på utvecklingen, kan man icke undgå allvarliga
bekymmer, och därav följer ju med naturnödvändighet, vill jag säga, att vi

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
måste icke bara räkna på möjligheter att få ökade anslag, utan att vi också
måste mycket allvarligt beflita oss om effektiva sparsamhetsåtgärder.

Jag skall icke nämna så många möjligheter på detta område. Jag kan ju
i annat sammanhang föra fram förslag i detta avseende. Men jag kan icke
underlåta att nämna, att det väckte min uppmärksamhet, när jag gick igenom
siffrorna under elfte huvudtiteln och fann det, i förhållande till omfattningen
av verksamheten, stora belopp som löner och arvoden representera i denna
huvudtitel. När riksdagen förra året skrev till Kungl. Majit i detta ämne, så
gjorde vi en allvarlig vädjan. Jag vill då särskilt rikta uppmärksamheten på
de arvoden och löner som bestämmas av Kungl. Maj :t. Jag undrar, örn man
allvarligt övervägt grunderna för dessa arvoden. Jag skall icke här nämna
några siffror. Det är ju lätt att gå till huvudtiteln och där finna dem. Emellertid
måste jag uttala, att jag finner grunderna för dessa arvoden något
egendomliga. Jag förstår ju, att man vid startandet av dessa kommissioner
ville ha duktigt folk, och vill man ha duktigt folk, måste man ju också betala
dem åtminstone de löner som de redan inneha. Men jag finner det underligt,
att de anställda skola lia dels ersättning för mistade löneförmåner, dels en viss
ersättning för merkostnaden för bostad i Stockholm och dessutom särskilda
arvoden. Jag vill icke ingå på något bedömande av beloppens storlek. Men då
det nu icke tycks vara fråga om något tillfälligt utan något som kommer att
fortsätta, då tror jag, att det vore önskvärt, att det bleve någon ändring på
denna punkt, så att vi finge möjligheter att bättre bedöma storleken av de
belopp som härvidlag utgå.

Jag vill här tillägga en sak. När vi kräva, att alla svenska medborgare
verkligen skola bära sin del av bördorna, så vore det kanske icke förmätet att
begära, att högt uppsatta personer med stora inkomster också göra en uppoffring
genom att icke kräva alltför höga löner.

Jag har icke kunnat underlåta att i detta sammanhang peka på detta förhållande.
För min del är jag övertygad örn att vi i fortsättningen måste göra
allt vad vi kunna för att begränsa utgifterna på varje område. Även örn de
belopp, som vi kunna spara, i förhållande till den miljardbudget som vi ha
framför oss icke spela så stor roll, så måste vi dock visa svenska folket, att
riksdagen vill göra begränsningar på alla områden där begränsningar äro
möjliga.

Herr Vougt, som för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr talman! Jag
Ilar begärt ordet omedelbart för att förklara, att herr Svensson i Grönvik
grundligt missförstått mitt anförande i den punkt som avsåg jordbruket och
bondeförbundet. Han ville giva intryck av att jag talat som representant för
ett stort parti som högmodigt ser ner på ett litet. Den tankegång, som jag
försökt ge uttryck åt och som jag hoppas kom fram bättre än som framgår
av herr Svenssons i Grönvik tolkning av mitt uttalande, var tvärtom den,
att intet parti kunde undandraga sig det gemensamma ansvaret, därför att
det var mindre än de andra, alltså fullständigt samma tankegång som kom
fram i herr Svenssons i Grönvik anförande, när lian sade, att alla partier äro
lika värdefulla, vare sig de äro små eller stora.

Nu skall jag icke upptaga någon tvist örn omsättningsskatten. Jag får
möjligen tillfälle att återkomma till den. Jag ber till sist att få uttala min
tillfredsställelse med herr Svenssons i Grönvik deklaration i sak.

Härefter anförde:

Hans excellens herr statsministern Hallsson: Herr talman! Vad som yttrats
i dag ger mig icke någon särskild anledning att uppträda i debatten. Jag

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
har icke heller någon avsikt att bidraga till kommenterandet av statsverkspropositionen.
När jag ändå tar till orda, är det för att på en kort stund
göra ett par inkasseringar och understrykningar.

Vad som här av representanter för samtliga de i regeringen representerade
partierna sagts rörande vår utrikespolitik innebär ingenting nytt. Det kan
dock ha sitt värde att nian på detta sätt understryker den fasta föresats som
finnes hos hela det svenska folket att till det yttersta bevara sin frihet och
skapa sig de nödvändiga medlen för att, om det gäller, hävda denna frihet.
Hos den stora delen av det svenska folket finnes säkerligen ingen tvekan på
den punkten. Men det har på sina håll i pressen förekommit försök att skapa
en viss misstro till hållfastheten i den svenska ståndpunkten. Jag tänker
därvid naturligtvis icke på kverulanterna i Göteborg och Eskilstuna. Utan
jag tänker på uttalanden gjorda i avsikt att stimulera fastheten men i sådan
form att de kunna vara ägnade att skapa misstro. När man t. ex. i en stor
Stockholmstidning tar upp frågan huruvida ordningen mellan orden »freden»
och »friheten» i trontalet möjligen kan ha någon politisk mening, så måste
detta ute bland allmänheten väcka den föreställningen att man till och med
på ett sådant håll tvivlar på fastheten i den svenska kursen. De där orden
ha aldrig, såvitt jag kan erinra mig, förekommit i annan ordning. Det är ju
så, att vår strävan avser att bevara freden. Hela vår neutralitetspolitik måste
innebära, att vi vilja tillvarataga alla de rimliga möjligheter som finnas för
att hålla vårt land utanför kriget. Men den omständigheten att man betonar
bevarandet av freden som den stora uppgiften, kan ju aldrig betyda, att man
menar en fred under vilka betingelser som helst. Det har alltid varit klart,
att den fred vi åstunda är en fred förenlig med vår frihet och vår självständighet.
Det har aldrig brustit i understrykandet av detta. Det är nyttigt att
det understrukits ytterligare här i dag, och jag hälsar detta med tillfredsställelse.

För övrigt har jag icke någon anledning att gå in på utrikespolitiska frågor.
Förhållandet till främmande makter är gott, och så långt på oss ankommer
skola vi göra allt för att bevara detta goda förhållande. Vi hoppas alla,
att möjligheter skola öppnas till ett nytt samarbete över hela Norden. När
herr Skoglund i dag har erinrat om en fråga som ställdes vid ett slutet riksdagssammanträde
rörande den svenska regeringens åtgärder i samband med
kriget i Norge, så vill jag gärna använda tillfället att understryka vad jag
redan då sade, nämligen att från vår sida icke förekommit någonting som kan
giva anledning till det klander rörande vårt förhållande till Norge, som på
visst håll framkommit. Jag har emellertid klart för mig, att liksom det under
en viss period av den finsk-ryska konflikten inom en del kretsar i Finland
uppstod missförstånd rörande svensk vilja och svensk hållning, så måste
vi, under de förhållanden som nu råda, även i andra fall finna oss i att icke
alltid kunna klara upp sådant som bör uppklaras för att den goda samförståndsandan
icke skall lida skada. Vi nödgas avvakta de bättre tiderna för
att åter bringa samman det som nu är skilt.

Jag vill även understryka vad som här yttrats örn det inrikespolitiska läget.
Jag inkasserar med tillfredsställelse partirepresentanternas villighet till
fortsatt samverkan. Det var klart redan omedelbart efter höstens val, att
man inom partierna hyste den meningen att valutgången icke borde störande
påverka det samarbete inom regeringen som dessförinnan hade etablerats. När
det i dag understrykes, att det förändrade parlamentariska styrkeförhållandet
icke kommer att påverka viljan inom de olika partierna till fortsatt sammanhållning,
är det endast anledning att med glädje konstatera detta. Jag
har ingen anledning att gå in på en diskussion om förhållandet mellan parti -

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (i1 orts.)
erna av elen art som här delvis har uppkommit. Det må väl närmast bli partiledarnas
sak att klara av detta. Jag förutsätter, att den vilja till samarbete,
som finnes, även kommer att medföra en god förståelse partierna emellan
och ett gott förhållande mellan riksdagen och den regering, för vilken
samtliga partier bära ansvar. Något nytt yttrande örn riksdagens och regeringens
ställning till varandra känner jag icke behov av att göra. Men när
herr Skoglund här uttryckte saken så, att huvudsaken icke vore örn den ena
eller den andra av dessa mäktiga parter kunde hävda sig på den andras bekostnad,
hoppas jag att detta var ett dåligt uttryck för en riktig tanke. Det
kan aldrig få bli det förhållandet att den ena av statsmakterna strävar efter
att hävda sig på den andras bekostnad. Hela förhållandet mellan riksdag och
regering måste bygga på en gemensam känsla av# båda statsmakternas betydelse
och att det icke gäller en strid mellan dessa makter utan ett samarbete
till det helas gagn. Detta samarbete utesluter enligt mitt förmenande icke fri
diskussion och öppen kritik, som kan förekomma både från riksdagen mot
regeringen och vice versa. Den folksolidaritet, som en av talarna så starkt
framhävde, bör ju komma till synes i särskilt hög grad där folkets representanter
äro församlade. Och det bör bli en gemensam uppgift för regering och
riksdag att på bästa sätt förverkliga den känsla av sammanhållning som råder
inom det svenska folket och som ger oss vår styrka.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Nu lia både regeringen och dess
talesmän i riksdagen haft ordet, och det var väl ingen som väntade att det
skulle föreligga några större dissonanser. Innan jag går in på själva huvudfrågorna,
skall jag göra ett par kommentarer till det som förekommit här i dag.

Först några reflexioner i anledning av herr Vougts konstaterande av att
socialdemokratien nu erövrat makten i riksdagen. Det borde ju vara så, att
örn denna maktställning skulle taga sig uttryck i en politik, som överensstämde
med det segrande partiets program, skulle, bildligt talat, begravningsklockorna
ringa över det borgerliga samhällssystemet. Men när man lyssnade
till de borgerligas talesmän -—- jag tänker då närmast på högerns representant
herr Skoglund — kunde man genast göra den iakttagelsen, att det icke var
i någon begravningsstämning, som regeringens förslag granskades. Högern är,
alldeles oavsett de förändringar som riksdagens sammansättning undergått,
lika optimistisk på sin gamla småfolksfientliga linje som den varit tidigare.
När herr Skoglund talar örn att tiden är sådan, att de som ha två rum och
kök böra inställa sig på att övergå till ett rum och kök, kan jag inte undgå
att göra den reflexionen, att detta uttalande dock inte är adresserat till herr
Skoglunds och högerpartiets väljare. Ty det lär knappast finnas någon politiskt
normalt funtad människa som röstar med högern och som har mindre än
fyra rum och kök. Herr Skoglunds uttalande kan alltså icke vara adresserat
till högerpartiets medlemmar och sympatisörer, utan det riktar sig mot dem
som redan förut har det så dåligt ställt, att de icke gärna kunna få det sämre
utan att tryckas ned på en nivå, som till och med herr Skoglund, örn han ville
vara uppriktig, skulle anse omänsklig.

Jag skulle också vilja säga till herr Skoglund, att när han så högljutt varnar
för inflation och begär att regeringen skall vidtaga åtgärder för att förhindra
dylik, borde han också föreslå några sådana åtgärder. Det finns endast
två ting som kunna göras, örn man verkligen vill undfly inflationens förbannelse.
För det första måste man minska de nuvarande panikrustningarna, och

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för det andra måste man genomföra en effektiv beskattning av förmögenheterna.
Men herr Skoglund och hans parti reflektera naturligtvis inte på någon
av dessa utvägar. Det enda han hade att rekommendera var ju konsumtionsskatter,
alltså skatter på de fattigaste i vårt land. Detta visar alldeles
tillräckligt hur mycket allvar det är i hans varning mot inflation.

Folkpartiets talesman har en viss förmåga att finna blomstersmyckade uttryck
för ganska triviala ting. Han talade till exempel örn »näringslivets
tappra kamp». Nog är det väl så, att man kunde finna ett betydligt lämpligare
uttryck för denna strävan att skrapa ihop så mycket guld som möjligt.
Att kampen inte varit så värst offerfylld och heroisk komma säkert taxeringarna
att utvisa.

Regeringen ställer riksdagen inför en mängd sensationella och upprörande
ekonomiska perspektiv. Den vill fortsätta panikrustningarna. Den förutser för
detta år ett budgetunderskott på 1.7 miljarder kronor, trots de många och
tunga skatterna. Dess linje innebär, att vi nästa år komma att ha en statsskuld
på 6 miljarder kronor, vilket betyder att bara räntorna komma att sluka
hälften av de skatteinkomster som staten hade i början av förra decenniet.
Den lovar, att de för de fattiga och barnrika familjerna ödeläggande prisstegringarna
skola fortsätta. Den hoppas visserligen, att industriens hjul skola
rulla under kommande år, men den uttalar samtidigt sin fruktan för en ekonomisk
kris, och den anger som ett särdrag för det nuvarande tillståndet, att
»de försvarspolitiska och de försörjningspolitiska synpunkterna flyta alltmer
över i varandra».

Det kunde vara frestande att ingå på de statsekonomiska liksom valutakonsekvenserna
av den nuvarande politiken, men jag har redan tidigare berört
dessa. Jag vill nöja mig med att fastslå, att regeringen, som försöker skrämma
arbetarna att godkänna lönesänkningar med hot örn inflation, utgör inflationens
verkliga organisatör. Ännu för några få år sedan vände sig regeringens
socialdemokratiska ledamöter mot en försvarsordning, som skulle kosta
148 miljoner kronor örn året, med den motiveringen, att detta skulle omöjliggöra
allt socialt reformarbete och överstiga landets bärkraft. Nu föreslår den
riksdagen att lägga ut nära den tjugodubblå summan per år, samtidigt som
den kommer med en försvarsordning, som måste permanenta gigantiska utgifter
för improduktiva militära ändamål. Nu är det inte fråga om det finnes
pengar, man bara lånar till höger och vänster, och lyckas man inte låna tillräckligt,
är man tydligen beredd att genom en ökning -av sedelpressarnas tempo
genomföra en tvångsbeskattning genom inflation. Den som önskar den
svenska statens bankrutt och undergång, kan ju inte gärna tänka sig ett effektivare
redskap därför än den nu sittande regeringen.

Rustningspolitiken är för närvarande en centralfråga för vårt land. Kan
man inte åstadkomma en betydande begränsning av rustningarna, och för det
behövs tydligen för närvarande en hel revolution, komma vi snart att befinna
oss i både ekonomisk kris och en långt gående inflations kaos.

Vi kunna för vår del icke stillatigande finna oss i att priserna oavbrutet
stiga och folkets existensvillkor försämras. Det finnes inga orubbliga lagar
som nödvändiggöra detta. Regeringen har själv strax före krigsutbrottet föreslagit
riksdagen en maximiprislag. I stället för att utnyttja denna, placerar
regeringen den svenska storfinansens direktörer i priskontrollnämnden, i
industrikommissionen och i alla andra krisorgan. Det enda den vinner därpå.
örn det nu skall kallas en vinst, är den oavlåtliga prisstegringen och att den
åtminstone får »sakkunniga» redogörelser för dess »nödvändighet». Vi anse
för vår del, att regering och riksdag böra sätta in alla krafter på att göra
slut på de nuvarande ödeläggande prisstegringarna.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Regeringen tycks vara bergtagen av den galna uppfattningen, att de militära
rustningarna skulle innebära en ekonomisk stimulans. Visserligen stimuleras
den verksamhet som äges och förvaltas av dödens köpmän, rustningsindustrien,
men det är till priset av att annan produktiv värdeskapande verksamhet
lamslås. Tack vare rustningarna har man lyckats lamslå praktiskt
taget hela bostadsproduktionen. Tack vare samma rustningar undergräver
man marknadens köpkraft, så att, när rustningsbehovet börjar vara tillfredsställt
och produktionen åter kan omställas för civilt bruk, kommer densamma
att bromsas upp i brist på en köpkraftig marknad. Tack vare samma rustningar
ha vi 100,000-tals arbetslösa, och skulle man upphöra med den förstärkta
beredskapen finge vi minst 100,000 till, en stormvåg av arbetslöshet
för att citera socialministern. När man talar örn rustningarna som konjunkturstimulans,
erinrar jag mig Maxim Gorkijs roliga novell örn mönsterfabriken.
Den hade alla tekniska finesser, löpande band och Taylor-system. Och när
Gorkij hade vandrat igenom den sinnrika anläggningen, frågade han vad
fabriken egentligen tillverkade. Svaret blev, att den tillverkade skyltar på vilka
det stod: hissen är obrukbar. Liknelsen är naturligtvis inte fullständig —
det är ju för övrigt aldrig en liknelse — ty i det fallet gällde det ju ändå
inte att ytterligare desorganisera en redan desorganiserad verksamhet, så sorn
fallet är med rustningsproduktionen. De nuvarande rustningarna fräta som
vitriol på marknadens konsumtionskraft och utgöra ytterst ett hot mot själva
livskraften hos folket.

Ibland finner man hos det socialdemokratiska regeringsorganet, även efter
den så kallade ansiktslyftningen, ett och annat förnuftigt ord. Vi ha överflöd
på arbetstillfällen, vi ha pengar disponibla, vi lia ledig arbetskraft, det
är dårskap att vi inte skola kunna sätta i gång verksamheten, skriver sålunda
Social-Demokraten. Det är som en gammal mö, som begråter sin ungdoms
förlorade och outnyttjade möjligheter. Ty visserligen finns det tillräckligt
med allt, med undantag av viljan och modet att sätta i gång arbetet. Men när
det saknas, återstår ju bara för den tidning, som vill vara »mer för familjen»
och som i vart fall ger familjen mera skådespel parallellt med de minskade
brödransonerna, att övergå från att tala politik till att predika moral. Det är
viljan som saknas, viljan att genomföra en sådan förändring av politiken
som sätter alla de lediga armarna i verksamhet och räddar det svenska folket
från att sjunka ned i den yttersta misär. Men örn man ville en annan politik,
så skulle man också upphöra med att predika standardsänkningens falska
lärosatser för arbetarna och än mera upphöra med att medverka till denna
standardsänkningspolitik, samtidigt som kapitalisterna skära guld med täljknivar.
Örn vi utnyttjat våra resurser, sade en byråchef för en tid sedan,
skulle vi redan 1940 kunnat öka nationalinkomsten med 4 miljarder kronor.
Men man gör icke detta. Det passar icke storfinansens intresse. Man föredrar
den motsatta vägen, att försämra villkoren för det arbetande folket, att
frammana stagnation och kris på skilda områden.

När jag ändå är inne på ekonomien, vill jag också säga ett par ord örn
jordbruket. Det har ställts i förgrunden genom krisen inom bondeförbundet, en
kris som naturligtvis ytterst har ekonomiska orsaker. Del är tillräckligt att
veta, att fyra femtedelar av Sveriges jordbrukare bara ha en tredjedel av
den odlade jorden, att åtminstone hälften av de svenska jordbrukarna snarast
förlorar på prisstegringarna, att läget bara blir hopplösare och hopplösare för
den svenska småbrukaren, för att förstå anledningen till att en massa bondeförbundare
exempelvis revolterar mot omsättningsskatten och att det är oro
i bondeleden.

Det föreföll mig, som örn regeringen begrep, varom det rörde sig, när den i

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mars 1938 tillsatte den stora jordbruksutreaningen och gav densamma många
goda direktiv. Men denna utredning har regeringen i största tysthet avlivat,
sedan den kostat staten 75,000 kronor. Den passade visserligen på i november
i fjol, när valkraschen för bondeförbundet gav ett uttryck för det dova raseri
som jäser på landsbygden, att som ett slags kompensation tillsätta en ny
sakkunnigkommitté med uppdrag att enbart utreda frågan örn jordbrukets
skuldsättning. Men detta är ju bara en liten detalj, låt vara att den är
viktig.

Regeringen motiverade sitt upprörande beslut med sparsamhetsskäl. Det är
möjligt, att regeringen tror härpå. Men i så fall bör den i praktisk handling
spara, där man kan spara. För att nu bara hålla oss till kommittéväsendet
vill jag erinra örn att samma regering, eller i huvudsak samma regering, som
1938 ansåg jordbruksutredningen vara så viktig, att den vidtog åtgärder för
att forcera densamma och sedan använde kriget som motiv för att helt avbryta
samma utredning, den låter fortfarande sådana sakkunnigutredningar som »utredningen
rörande ändring av gällande bestämmelser i fråga om prästutbildningen»,
vidare »1940 års arkivsakkunniga», »evangelieboksrevisionen», »överarbetningen
av förslag till revision av den svenska kyrkohandboken», »ortnamnskommittén»
och »sakkunniga för utredning rörande prästerskapets familjepensionering»
o. s. v. arbeta vidare. Jag kan ju förstå, att den nuvarande
ecklesiastikministern, som anser, att Wallenberg skall ha sitt, också tycker, att
Gud skall ha sitt, men jag hävdar, att de svenska böndernas stora massa också
skall ha sitt och att detta är en långt viktigare krisfråga än frågan örn prästernas
utbildning m. m.

Man igenkänner med tillfredsställelse trontalets »Sveriges förhållande till
främmande makter är gott». Det vore ju ändå bättre, örn man kunde säga, att
främmande makters förhållande till Sverige är gott. Den svenska riksdagen är
nog tämligen enig örn att Sverige skall genomföra en neutral politik, och var
och en inser, att detta kan medföra vissa svårigheter. Men ingen kan övertyga
mig om nödvändigheten för regeringen att exempelvis låta den japanska regeringen
blanda sig i Ny Dags redigering. Lika litet kan man övertyga mig om
nödvändigheten att ge en viss nästan officiell sanktion åt en propagandaverksamhet,
som jag förmodar tar sig uttryck i vissa praktiska ting, vars förutsättning
är krig mellan våra båda stormaktsgrannar, Sovjetunionen och
Tyskland. Jag tänker här mindre på doktor Per Engdahl, som i tidskriften
»Vägen framåt» fordrat, att svenska armén skulle överskrida gränsen och
besätta hela Finland samt tillsammans med finska armén utgöra ett bålverk
mot öster. Allvarligare synes det mig vara, när en återvald medlem av utrikesutskottet
kan prestera följande i sin tidning: »En verklig nationell förnyelse,
som utlöser de krafter i folksjälen vilka länge slumrat och dövats av välfärdspolitikens
sövande tal, kan dock icke vinnas annat än genom en positiv utrikespolitisk
målsättning, som av hela folket kräver vilja till handling och
offer. Vad som i dessa dagar skett i Finland, har icke på något sätt minskat
Sveriges skyldigheter att medverka till tryggande av Finlands ställning som
Nordens bålverk mot öster.» Sedan kommer klimax: »Starka skäl tala för att
ett klart och bestämt ställningstagande från svensk sida så långt ifrån skulle
missförstås av de övriga östersjömakterna» — säkert icke! — »att det tvärtom
skulle betraktas som det naturliga uttrycket för den nordiska gemenskap varom,
så mycket ordats. Här har Sverige en uppgift, där historisk tradition» ■— jag
undrar om det är Gustav IV Adolfs misslyckande som leker författaren i
hågen — »och dagens politiska krav otvetydigt utpeka vägen för vår utrikespolitik.
» Nu vet man alltså, var denne medlem av utrikesutskottet har sin
själ. Det skulle kanske icke vara så dumt, om regeringen i denna remissdebatt

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
litet närmare klarade ut vad som är anledningen till dess, enligt nämnde utrikesutskottsledamot,
»ängsliga försiktighet och obenägenhet att förverkliga
Nordens andliga samhörighet även i den militära realiteten, vilket är det enda
pansar som duger i prövningens stund». Det skulle inte heller vara så illa
om statsministern eller försvarsministern tog ställning till denne utrikesexperts
huvudtes, att Finland, icke Norge och Danmark, är »den mest utsatta nordiska
grannen».

Vi ha en högerprofessor, en stöttepelare i ecklesiastikministerns parti, som
i en artikel uttalat sig för en helt ny nordism i stället för den gamla, som han
kallar för »bankettnordismen». Han skisserar i artikeln en förbundsstat som
den enda hållbara organisationsformen mellan Sverige och Finland och uppställer
följande huvudpunkter:

1) Gemensam krigsmakt, innebärande gemensam utbildning, beväpning, befälsföring
och dito övningar,

2) Gemensamma organ för utrikespolitiken,

3) Gemensamt tullväsende (tullunion),

4) Gemensamt penningväsende,

_ 5) . Eventuellt gemensamt post-, telegraf- och telefonväsende samt kommunikationsväsende,

6) Gemensam arbetsmarknad,

7) Förbundsregering, bestående av de olika ländernas stats- och utrikesministrar,
samt

8) Förbundsdag.

Det är som synes ett helt erövringsprogram för ett Sverige, vilket som tack
för hjälpen i fjol skulle uppsluka Finland. Det skulle inte skada, örn högerns
talesmän här passade på att ta ställning till denne professors program. I detta
sammanhang skulle de också kunna avverka högerns ledare i Stockholm — han
blev för kort tid sedan ledare sedan han karakteriserat den nuvarande statsministern
som landsförrädare eller något i den stilen. Denne har ungefär samtidigt
som den nyss citerade professorn skrivit en artikel i Svenska Dagbladet,
där han efter att lia understrukit att »näringspolitiska synpunkter, nationalitet,
kultur, tradition och gemensamma ideal äro samhällsskapande och statsbildande
faktorer, varav vi människor ha att ta konsekvenserna», frågar »Varför
skola vi icke kunna — när nu så många olika faktorer stödja en sådan utveckling
övervinna tveksamheten inför en intimare ekonomisk samordning
mot en vidare bakgrund, som vår historiska gemenskap med Finland och vårt
obestridliga beroende av Finlands öde klart tecknar?»

Mina exempel kunde kompletteras, men det är inte nödvändigt. De avslöja
ganska bra den mentalitet, som frodas i de kretsar, där man mest högljutt
sjöng »Vår Gud är oss en väldig borg» och »Finlands sak är vår» under föregående
vinter. Det är precis samma politiska slughuvuden som ville driva
Sverige ut i krig och nu tydligen hoppas på tysk, respektive engelsk välsignelse
för en svensk erövring av Finland. Den verksamhet som dessa krafter bedriva
både i pressen och i praktiken skapar onödiga svårigheter för en regering, som
verkligen vill bevara neutraliteten och hålla vänskap med andra länder, alldeles
oavsett dessas ideologier. De tala örn »nordism», dessa herrar. Bland alla
politiska slagord kan man i det sammanhanget inte gärna tänka sig något mer
diffust än »nordism», lika meningslöst som exempelvis »europeism». De tala
om västerländsk kultur, örn frihet och demokrati, men de tänka bara på dividender.
Dessa herrar spekulera i att pakten mellan Sovjetunionen och Tyskland
skall söndertrasas och att krigets krafter skola lössläppas även mellan dessa
väldiga folk. Måste inte vi som svenska medborgare och boende i Sverige erkänna,
att denna pakt har räddat freden åt Sverige? Måste vi inte säga oss,

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att någon större olycka kunde inte inträffa för Sverige än om dessa våra båda
stormaktsgrannar skulle komma i krig med varandra?

Jag har velat understryka detta. Det är både känslotänkande och krasst
profittänkande från andra kretsar, som försvårar en verkligt saklig inriktning
av den svenska utrikespolitiken. Jag antar, att det är detta som har en
skuld i att man ännu icke kommit längre i fråga örn handelsutbytet med Sovjetunionen.

Och ännu mindre lia Sverige och svenskarna någon anledning att spekulera
i ett framtida svenskt eller svensk-finskt krig mot Sovjetunionen. Utanför
våra kuster rasar krig mellan tvenne stormakter, och allt talar för att det
kommer att bli långvarigt och kommer att utvidgas. Sverige kan icke ta
ställning i detta krig för någondera sidan. Men Sverige känner redan att
hälften av den svenska handeln med utlandet har stoppat på grund av kriget,
som hotar att lamslå en stor del av den produktiva verksamheten och äventyra
folkförsörjningen. För oss måste det ju framstå som en lycka, att vår
tredje stormaktsgranne håller sig utanför detta krig och därmed stärker vår
egen neutrala position, varjämte möjlighet öppnas för oss både att finna avsättningsmarknad
för svenska varor och en leverantör av viktiga förnödenheter.
Jag tycker detta är ett så självklart svenskt intresse, att de som försöka
provocera till ovänskap och framtida krig med Sovjetunionen skulle behandlas
som landsförrädare eller i varje fall inspärras som sinnesförvirrade.

Regeringens åtgärder för att kringskära yttrande- och tryckfriheten ha
skapat en mycket stor oro ute i landet, och t. o. m. borgerliga kritiker börja
erinra örn att det finns något som heter regeringsformens 16 §, tillkommen
den 6 juni 1809 och ännu officiellt gällande. Där heter det bl. a.: »Konungen
bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda;
ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig frihet och
välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, ingen avhända eller avhända
låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning,
Sveriges lag och laga stadgar föreskriva; ingens fred i dess hus störa
eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa . . .» etc.

Jag har valt denna grundregel för svenska regeringars handlingssätt som
utgångspunkt för några kommentarer till vissa ting. som aktualiserats under
det verksamhetsår som redovisats i regeringens redogörelse för vad sig i rikets
styrelse tilldragit. Jag talar i namn av ett parti, som utsatts för »vrångvisa
och orätt», vars medlemmar utsatts för fördärvliga attacker »till liv, ära, personlig
frihet och välfärd» utan att vara lagligen »förvunna» eller dömda och
utan att ha brutit mot Sveriges rikes lag, ett parti, vars medlemmars fred i
deras hus störts genom en polisrazzia utan någon svensk motsvarighet, ett
parti, vars medlemmar förvisats från ort till annan eller som berövats sin
frihet med regeringens medgivande.

Liksom man alltid talar mest örn fred före ett krig. föredrar regeringen att
tala örn demokrati medan den genomför diktatur. Denna riksdag har sammansatts
efter ett val, där de fyra stora samregerande partierna monopoliserat
åt sig alla opinionsbildande medel: pressen, radion, filmen och möteslokalerna,
ja, där man t. o. m. trots bränslebristen medgav särskild bensintilldelning
åt de bussar, som skulle frakta folk från landsbygden för att höra enskilda
statsråd. Man har skrudat sig i patriotismens och demokratiens kläder
och ställde som den gemensamma uppgiften att krossa den enda befintliga organiserade
oppositionen, det kommunistiska partiet. Oss hade man, bildligt
talat, ställt utanför lagen. I strid mot en 130-årig grundlag hade man med
transportförbud stängt den kommunistiska pressens väg ut över landet. Man
hade för denna grundlagskränkning åberopat en av de kapitalistiska press -

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
monopolen tillsatt nämnd, för övrigt med representanter för den kolorerade
veckopressen, som den moraliska rättfärdighetens gudom, en nämnd som funnit
den kommunistiska pressen »sårande för allmän anständighet». Man hade
med ett jätteuppbåd av poliser brutit sig in i de kommunistiska organisationernas
lokaler och i ett tusental svenska arbetares hem för att söka efter bevis
för en föregiven landsförrädisk verksamhet. Man fann naturligtvis inga sådana
bevis, inte ens anledning till det minsta lilla åtal eller förräderiprocess.
Ett sådant fiasko är nog, med kännedom om det lilla som behövdes för förräderiprocessen
1916, minst sagt snöpligt. Man kunde naturligtvis inte heller
finna något, därför att Sveriges arbetare och det kommunistiska partiet såsom
ett svenskt arbetarparti betraktar försvaret av det svenska folkets frihet
såsom en av sina viktigaste uppgifter. Men man nådde målet: att åsätta den
kommunistiska rörelsen och dess medlemmar skylten som misstänkta och göra
dem fågelfria i den klappjakt som reaktionen igångsatte.

Med regeringens ansträngningar för att genom stränga tryckfrihetsdomar,
indragningar, transportförbud, polisrazzior etc. sätta kriminalitetens hallstämpel
på vår rörelse var det ju inte att undra på om domaren Lynchs skaror
skulle uppväckas ur sin passivitet. Högtstående män organiserade med hjälp
av stora penningmedel konspirativa juntor, av vilka den mest bekanta är den
som leddes av numera vansinnigförklarade stadsfiskalen i Luleå. Man ville
arbeta med lagliga medel, sade man, och ansåg det vara lagligt att i samarbete
nied militärmyndigheterna upprätta ett särskilt koncentrationsläger . . .

Här avbröts talaren genom klubbslag av herr förste vice talmannen, som yttrade:
Jag ber att få uppmana talaren att icke gå för långt i sina beskyllningar
mot personer och sammanslutningar.

Herr Hagberg i Luleå fortsatte: Jag har ju inte nämnt namn på några personer
och talar om vad regeringen tillstått, och det brukar vara praxis i en
remissdebatt och att man alltså har rättighet att göra det här. Eller är det icke
så, herr talman?

Man organiserade dessa kommittéer, som sade sig vilja arbeta med lagliga
medel, och man ansåg det vara lagligt att etablera samarbete med. militärmyndigheterna
och upprätta ett koncentrationsläger, i vilket man inspärrar
ett halvt tusental kommunister och andra radikala arbetare. Man ansåg det
lagligt att organisera annonsbojkott med de gruvligste hotelser mot de näringsutövare,
som ville annonsera i den kommunistiska pressen. Man ansåg det
vara lagligt att försöka i samförstånd med vissa storföretagare avstänga de
kommunistiska tidningarna från papper och arbetsmaterial, ja, t. o. m. driva
dem i konkurs och att, när inte detta hjälpte, försöka få regeringen att tvångsrekvirera
de kommunistiska tryckerierna.

När dessa krafter voro inne på sådana vägar och regeringen tolererade, detta,
kunde det ju inte förvåna, örn enskilda brushuvuden ansågo sig vara i samförstånd
med statsmakterna, när de natten till den 3 mars trängde in i Norrskensflammans
hus, sprängde maskinerna och brände ned huset jämte fem
levande människor, därav två barn. Först då ingrep regeringen. Den tillsatte
en särskild utredning av, jag måste säga det, okvalificerat folk och utlovade
10,000 kronor i belöning åt den som kunde lämna uppgifter, vilka, ledde till
att de ansvariga förbrytarna avslöjades. Det står ingenting i regeringens berättelse,
huruvida dessa pengar ha utbetalats, men däremot vet hela svenska
folket, att de som dömts för den avskyvärda ogärningen fått högst två års
straffarbete, alf de friats från mordbrand och morden och att regeringen tydligen
slår sig till ro utan att försöka bringa klarhet i frågan. Det är också en
sida av den svenska demokratien och av regeringsmaktens utövning.

Ett annat exempel. Man har brist på officerare i den svenska armén — i

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 3. 3

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
varje fall motiverades det förhållandet i pressen, att man låtit folk tjänstgöra
som officerare, vilka nu avslöjats som spioner och som man kunde ha anledning
misstänka för att ha ett annat Vaterland, med officersbristen. Men man
inspärrar svenska arbetarpojkar, som höljt sig med ära som officerare i den
spanska folkarméns kamp för demokratien, på ett särskilt fartyg, som inte
är något annat än en politisk koncentrationsgalär. Dit skickas de utan dom
och rannsakan, bara på misstanken att lia kommunistiska åsikter.

Eller ytterligare ett exempel. Man har upprättat koncentrationsläger i
Långmora och Smedsbo, där man inspärrar politiska flyktingar, som trott sig
finna en asyl i folkhemmet Sverige. De som komma dit kunna låta hoppet fara.
Såvitt jag vet är det bara några socialdemokrater som lössläppts. sedan Baltikums
folk störtat de fascistiska regimerna. Dessa baltiska, frihetskämpar behövdes
i de nya ledningarna för de baltiska folken. Lettlands gamle socialdemokratiske
ledare, Ancis Rudewitz, tillhörde dem som fick vandra raka
vägen från svenska regeringens koncentrationsläger till ledningen för den lettiska
republiken.

Men de som stanna kvar i dessa koncentrationsläger äro hänvisade åt det
fullkomliga godtycket. Jag måste brännmärka som en skandal för Sverige
när en politisk flykting, därför att han råkat bryta mot husstadgan på Långmora,
utan dom och rannsakan på föreståndarens order inspärras på två månader
i fängelset i Falun. Jag vägrar att tro, förrän det blivit bekräftat, att
regeringen givit direktiv som innebära, att internerad på Smedsbo utan vidare
kan berövas sin månadslön, örn han råkat resa sig från bordet litet tidigare
än föreståndaren själv. När emellertid sådant kan försiggå, visar det ändå hur
långt det administrativa godtycket utvecklats i vårt land. Jag har en kamrat
som i hela sitt liv, sedan han blev vuxen, tjänat statens järnvägar, erhållit
guldmedalj för lång och trogen tjänst och även tillhört den svenska riksdagen,
men som utan vidare deporterades från sin hembygd, från sin familj och från
den miljö han vuxit in i. Och flera gamla statstjänare, som ha bara ett eller
två år kvar tills de skola ha pension, ha behandlats på samma sätt. Dessa statliga
förföljelser ha grenat ut sig över hela landet. Enskilda kapitalister ha
inte velat vara sämre. Svartprickningarna och åsiktsförföljelserna från arbetarrörelsens
barndom lia återuppstått.

Även den reformistiska arbetarrörelsen Ilar dragits, in i samma djungel av
reaktion. Arbetarklassens fackliga organisationer lia av den högsta ledningen
fått direktiv, enligt vilka i realiteten endast socialdemokrater kunna kandidera
till styrelser och förtroendeuppdrag. Jesuiterordens gamla bekännelseformulär,
»Härmed avsvär jag mig bruket av mitt förnuft», kommer till heders. Man kan
inte gärna tänka sig ett lämpligare dokument för att illustrera den andliga
mörkläggningen anno 1940 i konungariket Sverige än det uttalande, som föregående
år antogs av Göteborgs metallarbetarfackförenings representantskap,
där det förklarades att vi ta avstånd från allt som Sovjetunionen hittills gjort
och från allt som den kommer att göra i fortsättningen, alldeles oavsett hur
den förändrar sin politik.

Jag skulle också vilja anhålla örn att det blir slut på det hittillsvarande polisspioneriet.
När man 1918 kom underfund med att polisen spionerade på
Hjalmar Bräntings telefon, blev det ett väldigt oväsen i vårt land. Men nu
avlyssnas alla våra telefonsamtal och nu genomsnokas alla våra brev. Ett brev
från min riksdagskamrat Senander till mig. som innehöll en enkel fullmakt,
behövde för några månader sedan sex dagar för att Unga vägen från Göteborg
till Stockholm. En kommunistiskt sinnad arbetare i Landafors öppnade för
en tid sedan sitt postfack och fann där ett brev, adresserat till kriminalkommissarie
Crispinsson i Gävle. Han förstod att något misstag var begånget

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
i julbrådskan och räknade ut att kuvertet säkerligen innehöll hans egna brev.
I vittnens närvaro undersökte han därför det öppnade kuvertet och fann tre
brev — naturligtvis adresserade till honom själv. Jag känner till fall, när
brev som skulle befordras en halvtimmes väg hållit på en vecka för att nå bestämmelseorten.
Det svenska postväsendet, som förr med rätta varit berömt
för sin effektivitet och snabbhet, desorganiseras av detta vidriga spionerande på
privatpost. Det är på tiden att en ändring sker. Ty inte kommer man att
upptäcka något landsförräderi genom att snoka i svenska arbetares korrespondens.

All denna reaktion, alla regeringens antidemokratiska åtgärder har man motiverat
med kriget. Det är bara tjugofem år sedan det rådde ett lika förödande
och omfattande krig. Visserligen skymfades socialdemokratien då, liksom
den tidigare borgerlige statsministern Staaff, som landsförrädare av de krigsaktivistiska
äventyrarna, men den dåvarande högerregeringen passade sig ändå
för att kompromettera sig så som den nuvarande. Om några av de nu regerande
partierna skulle ha utsatts för de förföljelser, som jag nyss givit några detaljer
av, skulle de i valet ha ramlat sönder som korthus. Bondeförbundet kraschade
ju samman betänkligt, och folkpartiet liksom högern har heller ingen anledning
att rosa marknaden trots sina propagandamonopol och sin extra bensintilldelning.
Det parti jag representerar ökade trots dessa förföljelser sitt inflytande
bland väljarna.

Jag kräver i dessa väljares namn men också i namn av den växande demokratiska
opinionen, att det blir slut på den hittillsvarande repressaliepolitiken, att
den svenska grundlagens bestämmelser skola gälla för den kommunistiska pressen
liksom för den övriga pressen, att regeringen i enlighet med regeringsformens
16 § ser till att hederliga svenska medborgare skyddas till liv, ära, personlig
frihet och välfärd, som det står. Jag kräver med andra ord demokratiska
fri- och rättigheter även för dem som tänka annorlunda än den för tillfället
sittande regeringen. I enlighet med denna uppfattning kan jag naturligtvis
inte godkänna de många lagförslag som regeringen framlagt om prolongation
av tidigare genomförda provisoriska undantagslagar: lagen örn suspension av
åttatimmarslagen, örn suspension av arbetarskyddslagarna, lagen örn tjänsteplikt,
lagen örn förbud mot vissa sammanslutningar och transportförbudslagen,
för att nu nämna de viktigaste.

Man har sagt att den nuvarande regeringen erhållit förtroendevotum i valet.
I verkligheten ha de borgerliga partierna lidit nederlag i valet. Ett parti, det
socialdemokratiska, som förstått att stödja sig på de proletära massorganisationerna,
har vunnit en valseger, men den är i många avseenden ett uttrj^ck för
massornas illusion att det är Per Albin Hansson ''sorn räddat freden. Så mycket
är väl i alla fall säkert, att dessa massor icke ha röstat för sänkt levnadsstandard,
för attatimmarsdagens slopande och den svenska demokratiens gravsättning,
som regeringen begär fullmakter flir, lika litet som de röstat för överlämnandet
av den administrativa makten åt storfinansen genom krisorganen.
Dessa massors kärlek till storfinansens parti är säkerligen inte större i dag än
tidigare. En koalition mellan arbetarklassen och överklassen är i det långa loppet
en lika verklighetsfrämmande företeelse som vänskap mellan vargen och
lammet. Ty klasskampens betingelser kvarstå, liksom motsättningarna mellan
rik och fattig, arbetsgivare och arbetare, hyresvärd och hyresgäst. Man kan
drömma sig bort från dessa motsättningar, men de finnas diir ändå. Man kan
fjättra dem tillfälligt med en koalitionsregerings och Saltsjöbadsöverenskommelsers
fjättrar, men de komma en dag att spränga dessa fjättrar.

Örn de som valts av det arbetande folket vilja bevaka dess intressen, måste de
bryta det nuvarande klassamarbetet och skapa en regering, stödd på de ar betan -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
de massorna och deras organisationer, en kampregering mot storfinansen och
mot krigsaktivisterna, en regering som ställer som sin främsta uppgift att
bevaka de arbetande, de värdeskapande massornas ekonomiska och politiska intressen.

Herr talman! Det behövs enligt min mening rättning vänster i svensk politik,
och det har jag velat ge uttryck för.

Herr von Seth: Herr talman! Den kommunistiske representanten från Norrbotten
har upptagit kammarens tid en lång stund. Han har mycket lätt för
att tala och ännu lättare för att handskas med sanningen. Jag skall icke närmare
ingå på hans långa utläggning. Men då han i början av sitt anförande
gick till angrepp mot herr Skoglund och de väljare, som representera hans parti,
påstod han, att herr Skoglunds parti rekryterades uteslutande av människor,
som hade råd att lia bostäder på fyra rum och därutöver. Jag tror, att var
och en erkänner, att dylika bostäder hyra nog icke människorna, såvida de ej
befinna sig i den ekonomiska situationen, att de ha en inkomst på cirka 10,000
kronor. Jag har i riksdagsbiblioteket lånat Statistisk årsbok för 1940 och på
sidan 317 funnit en statistik, som avhandlar svenska folkets förmögenhetsförhållanden.
Där finner jag, att om man summerar ihop samtliga landets innebyggare
med 10,000 kronor och därutöver i inkomst, kommer man upp till
35,894. När man vet, att högern vid föregående val samlat något över 500,000
röster, torde var och en finna, att detta som så mycket annat, som herr Hagberg
säger, är ett ganska vårdslöst handskande med sanningen.

Inför nödvändigheten att stärka vår försvarsberedskap i den alltjämt oroliga
tid, som vi leva i, fordras det ju givetvis, att åt den ungdom, som skall fullgöra
sin värntjänst, gives en fullgod och allsidig utbildning. För min del får
jag säga, att det förslag, som försvarsministern framlagt angående förlängd
utbildningstid, hälsas med gillande av alla ansvarskännande medborgare. Den
ungdom, som redan varit i försvarets tjänst, har länge insett, att den nuvarande
utbildningstiden varit alltför kort. Och dagens svenska ungdom kommer
säkerligen, i den mån den är ansvarskännande, att godtaga såväl detta offer,
och sålunda utan knot underkasta sig denna långa utbildningstid, som andra
offer för att vi skola kunna bevara vår frihet, vårt oberoende och vår fred.

Det är emellertid en sak, som jag gärna skulle vilja bringa i statsrådets och
regeringens åtanke. Det är att, även örn de till långvarig militärtjänst inkallade
med stort jämnmod burit de uppoffringar, som de fått göra under fullgörandet
av sina plikter mot fosterlandet, har det, dock varit vissa orättvisor
förknippade med tjänstgöringstidens längd och annat. Visserligen ha ansträngningar
gjorts för att få en utjämning i detta stycke, men resultatet har
ännu icke blivit påtagligt. Sålunda äga kvinnor samt de män. vilka av olika
anledningar icke inkallats till något slags militärtjänst, markanta fördelar
vid civila befattningars besättande framför manliga kamrater, som legat i kronans
kläder. De lia under de senares militärtjänstgöring ofta blivit i tillfälle
att skaffa sig fördelar såväl vad .studier som tjänstetid beträffar. En kompensation
i den ena eller andra formen för de inkallade är på sin plats.

Jag erkänner mer än gärna, att problemet är mycket svårlöst. Det är emellertid
av vikt, att den ungdom, som i dag ligger inkallad, när fredliga tider en
gång komma, ej skall behöva dragas med årslånga svårigheter i sin civila
verksamhet på grund av de uppoffringar den gjort under militärtjänstgöringen.
Problemet är, som jag nyss påpekade, svårlöst men tor sig givetvis allt
mera besvärliga former ju längre världskriget varar. Alla goda krafter måste
därför medverka till att få en lösning till stånd på detta område.

Ett annat problem, som den långa värntjänstgöringen för med sig, är_ fritidens
rätta utnyttjande. Beaktansvärda insatser ha gjorts. Försvarsminis -

Fredagen den 17 januari 1041 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tern talade vid remissdebatten här i augusti månad örn en utökad soldat- och
manskapsvård. Härom är ingenting annat än gott att säga, fastän det nog
återstår mycket att göra även på detta område.

En företeelse, som efter den nyligen timade sorgliga händelsen på Sibyllegatan,
då en konstapel vid Svea artilleriregemente blev skjuten till döds, har
kommit i strålkastarljuset, är spritmissbruket bland militären. Jag vill, herr
talman, understryka, att förhållandena i detta avseende på sina håll icke äro
som de borde vara. Jag tvekar ej att säga, att befälet —• även örn detta är
undantagsfall — i några fall föregått med mindre föredömliga exempel och
att det är ett oeftergivligt krav, att de strängaste straff utmätas för dylika
förseelser. Jag säger icke denna sak för att rikta något klander mot befälskåren
som sådan — jag tillhör själv densamma — utan jag säger det därför,
att jag vet, att inom befälskåren själv finnas starka krafter i rörelse för att
motarbeta detta spritmissbruk. Jag anser, att det här bör sägas ifrån, att alla
krafter böra söka bidraga till att stävja detta.

Bland manskapet förekommer fylleri i förläggningarna i alltför stor utsträckning.
Men det är många gånger ytterst svårt för befälet att komma till
rätta med dessa missförhållanden, då den värnpliktiga ungdomen redan före
vämpliktsåldern hemfallit åt alkoholmissbruk. Att det existerar ett sådant
ungdomsfylleri är oomtvistligt. Den ursäkten är föga trösterik, att detta
tidigare haft större omfattning än nu.

Här gäller det att finna det ondas rot och rycka upp den. Det är givetvis
klart, att fylleri kan vara uttryck för en snedvriden livsglädje, som det gäller
att vrida rätt igen. Det är i allmänhet ytterst svårt att komma till rätta på
detta område. Jag skulle i detta sammanhang vilja erinra örn hemmens stora
betydelse. Andan hos ett folk i vapen, hos dess armé och marin beror på goda
seder och disciplin. Disciplinen kan ej upprätthållas utan tränat och fullgott
befäl. Det har under de gångna krigsåren från visst håll riktats klander mot
att befälet icke varit tillräckligt utbildat. Det har kommit sig därav, att vi
under de år, som föregått den 1 september 1939. icke lia fått tillräckliga_anslag
för befälets utbildning och övning. De brister, som förekommit, bero icke
på fel hos befälet, utan de bero på att de under fredsförhållandena förut icke
fått arbeta under sådana förhållanden som nu äro rådande. Därför hälsa vi
också med glädje försvarsministerns och statsmakternas beslut att avsevärt
utöka de aktiva befälskadrerna.

Vad man emellertid måste bli betänksam mot är att inom vissa kretsar i vårt
land och dessutom från vissa tidningsorgans, sida man i många fall. när det
gäller disciplinstraff för förseelser inom krigsmakten, tar ställning för den
dömde och i många fall ger sig in på skriverier, som gå ut på att man skulle
vilja lossa på den fasta disciplinens band.

Vi ha i vårt land för närvarande kommit i någon stiltje. Det är givetvis
klart, att den långa bevakningstjänsten på många håll blir tämligen enahanda
och intresselös. Sådant sätter folkets tålamod på prov. Entusiasmen minska,s.
Därför måste det konstateras, att ett sådant labilt läge ur ganska färö fullt för
den inre tjänsten.

Världskrigets oroscentra befinna sig för tillfället långt borta från våra
gränser. Den gastkramning, som vi kände förra året vid denna tid, har släppt
sitt grepp, och svensken har i alltför många fall låtit den gamla sorglösheten
komma för mycket fram. Vår neutralitetsvakt måste fostras i.den andan, att
den när som helst skall kunna träda i funktion och göra sin plikt.

Enligt en artikel, som jag läst i en gårdagstidning, har Kungl. Maj:! gjort
en ändring i ett krigshovrättsutslag. I sitt utslag har Kungl. Maj :t avsevärt
nedsatt strafftiden för en landstormsfurir, som av krigsrätten vid 1 15 dömts

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 £. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för uppmaning till ohörsamhet mot befälet. Av de handlingar, som hittills
kommit till offentligheten, verkar det som örn Kungl. Majit här slagit in på
farliga vägar. Jag har alldeles nyss läst André Maurois’ bok om Frankrikes
tragedi, i vilken författaren, själv fransman och stor patriot, klart och ovedersägligt
konstaterar, att andan och disciplinen i den franska armén efter en
tålamodsprövande vinter i Maginotlinjens, som man då trodde, ointagliga fort
totalt brutit samman på grund av släpphänthet, vällevnad och folkfrontsmentalitetens
politiska intriger.

T vårt land böra vi taga lärdom av denna stora tragedi. Statsmakterna
måste med alla till buds stående medel upprätthålla manstukt och disciplin
bland vår militär. Krigslagarna .måste upprätthållas och få icke under vare
sig allvarliga eller lugna tider på något sätt eftersättas. Samtidigt må vi
också se till, att. den demokrati, som vi alla riktiga svenskar äro beredda att
försvara, icke blir någon skendemokrati, utan att vi strängt hålla på lag och
på rätt.

Tyvärr lia helt nyss i reklamanordningarna kring statsrådinnan Else KleenMöller
i samband med hennes efter laga dom avtjänade fängelsestraff ingått
offentliga möten, vid vilka huvudparten uppträdde i sällskap med Sveriges
förutvarande utrikesminister. Förmodligen tro sig vederbörande därmed gagna
den rättsordning, mot vilken de rikta sin kritik. Högst betänkligt är, att framstående
svenska, ämbetsmän — herr Sandler är ju överdirektör — anse sig
oförhindrade att figurera i en aktion, som knappast kan bidraga till rättsordningens
auktoritet och hos menige man i varje fall framkallar underliga
reflexioner — särskilt i dessa tider, då det kanske mer än någonsin tillförene
talas och skrives örn vårt svenska samhälle som ett rättens och lagens
samhälle. Fråga är emellertid, örn icke det svenska rättsväsendets auktoritet
skadas av den omdömeslösa hållningen från dem, som under pomp och ståt
slutit upp vid statsrådinnans sida.

»Land skall med lag byggas.» Den satsen är i dag lika omistlig som fordom.
Rättsväsendet utgör en av grundpelarna i vårt demokratiska samhälle.
Rättsordningens auktoritet måste hävdas. Och de, som sättas att döma eller
att handhava lagarnas efterlevnad, få icke smädas, därför att de med oväld
hävdat allas likhet inför lagen.

Man må uttrycka den bestämda förhoppningen, att denna — jag använder
ordet — skandal icke vidare skall försvaras av ansvariga kretsar eller ansvarig
press. För min personliga del anser jag det som ett demokratiens renlighetskrav,
att detta fått sägas vid årets remissdebatt.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag har varit tveksam,
örn jag, utöver det som jag tidigare har avsett att härifrån uttala, även
skulle rikta några ord gentemot en föregående talare här från denna plats,
och jag har varit så mycket mera tveksam som jag, efter det som nyss skedde
ifrån talmansplatsen, skulle kunna sägas vara i någon mån jävig. Men de
gensagor, som jag här kommer att resa, hade tagit form i mitt medvetande,
innan denna episod utspelades.

Herr Hagberg i Luleå, vilken såvitt jag kan se icke nu är närvarande i
kammaren, hade i början av sitt anförande i viss mån lagt örn taktiken från
i fjol och uppträdde nu rent av som vårt finska broderfolks försvarare och
riddare. Det är väl ingen, som tar honom på allvar i den attityden — liksom
ej heller då han talar om, att de människor, vilka provocera krig mot Sovjet —
om nu sådana finnas — borde inspärras såsom landsförrädare eller som sinnesförvirrade.

Fredagen den 17 januari 1941 f. in.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Hagberg har i sitt uppträdande sannerligen icke ens ursäkten att vara
sinnesförvirrad, även om han, följande den av honom citerade jesuitiska maningen,
i vissa hänseenden och vid vissa tillfällen avsvurit sitt förnuft.

Jag tror ej heller, att hans attityd att tala såsom den svenska arbetarklassens
talesman eller att spela martyr för egen del eller för kommunisterna gör något
starkare intryck. Men då han talade örn personer, vilka kunna misstänkas
»ha ett annat Vaterland», tillåter jag mig säga, att herr Hagberg i Luleå
och hans likasinnade kunna icke blott misstänkas ha ett annat Vaterland utan
synas också faktiskt ha det. Men de lia icke dragit konsekvensen därav och
tagit sin tillflykt till det mönsterland, som väl enligt herr Hagbergs i Luleå
utsago skulle vara så mycket bättre än vårt eget fosterland. Detta örn den
saken.

Jag kan icke hjälpa, att jag nödgas att med några ord också vidröra en sak,
som var föremål för uttalande av den närmast föregående talaren, herr von
Seth. Det är med uppriktig glädje nationellt sinnade medborgare hälsa den
nyvaknade och tvivelsutan i flertalet fall äkta nationella inställningen bland
vida kretsar bland vårt folk, där man tidigare varit rätt oförstående inför
våra stora nationella värden. Vi ha också med glädje hälsat att nationella
symboler som den svenska flaggan och den svenska nationalsången blivit alltmer
en hela svenska folkets egendom. Men jag skulle göra mig skyldig till
omanlig försagdhet och ringaktning inför dessa värden, örn jag icke allvarligt
reagerade mot det sätt, varpå sådana symboler nyligen ha utnyttjats, såsom
skedde vid tisdagens konserthusmöte. När detta möte inleddes med Carolus
flex och avslutades med »Du gamla, du fria», måste man finna att dessa nationella
symboler vid det tillfället nog blivit missbrukade. Även örn man fullt
förstår intresset hos den eller dem, som kommit i konflikt med rättsordningen,
att rentvå sig från vad denne anser vara orättvis lag och lagtillämpning, måste
man rätt allvarligt betvivla det goda omdömet hos personer och sammanslutningar,
vilka på sätt, som här påtalats, medverka. Man kunde ha hoppats,_ att
det kända men beklagliga och ej utan framgång samt med stora ekonomiska
resurser drivna undermineringsarbete mot vår all aktning värda svenska rättsordning,
vilket från visst håll bedrivits inom och utom pressen, bl. a. också vid
offentliga möten, skulle få vara en visserligen beklaglig men isolerad företeelse.
Allra minst hade man väntat sig likartad agitation iscensatt med den
medverkan och på sätt som nyligen skett.

Förstår man då icke eller vill man icke förstå, att man på detta sätt underminerar
grundvalarna för »vår vapenlösa trygghet», rättsordningen, dubbelt
värdefulla i en tid som denna, då hotet utifrån är starkare och än mera ödesmättat
än någonsin tillförne.

Det är svårt att som försvar godtaga sådana uttalanden, som^ att rättsordningen
ingalunda befästes genom att uppenbara brister kvarstå och att ett
arbete för bortopererande av dessa brister tvärtom gagnar rättsordningen och
befäster rättssamhället. Vi ha svårt att erkänna, att bakom dessa aktioner
ligga odiskutabla rättskrav och att de i saken lagförda, som allra minst lära
kunna betraktas såsom ojäviga vittnen, och en del till deras hjälp tagna krafter,
äro besjälade av en verkligt objektiv rättslidelse.

Det är mig, som jag antytt, icke angenämt att behöva utsäga detta, men det är
dock ord, som jag känner mig driven att uttala vid detta tillfälle och från
denna plats.

Tider av trångmål och betryck kännetecknas måhända mer än andra av föresatser
och paroller, ofta bestickande väl formulerade. Mellan dem och deras
förverkligande i levande livet är emellertid allt för ofta ett svalg befäst. Så
har även tidens bekymmer utlöst cn lid rad slagord såsom »moralisk upprust -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ning», »stramare livsföring» m. m. allt bra och välbehövligt, men ack, ännu så
fjärran. Jag åsyftar icke att här stå som en moralpredikant blott gentemot
andra —- må det tillåtas mig deklarera, att jag anser, att vi alla böra i lika
mån gå in för allvarlig självprövning.

Men skulle icke ■—- mina damer och herrar — en något »stramare livsföring»
vara på sin plats? Jag lägger icke häri kravet på någon sorts asketism, men
kunde ändå icke ett minskat nöjeskonto och kostnaden i stället insatt i produktiv
verksamhet till exempel i försvarslånet eller annat, vara en både för den
enskilde och för samhället nyttig rationalisering? Skulle ej ett något mindre
rikhaltigt eller t. o. m. uteslutet smörgåsbord vara mest i stil med tidens anda
och krav? Måhända skulle också något mer än som hittills varit fallet kunna
sparas från det ännu relativt »feta» året till det eller de »magra år» som
stunda -—- man må blott hoppas, att det icke må bli ända till »sju magra år».
Med hänsyn till återuppbyggande m. m. efter all förstörelse i världen kanske
man har anledning befara att antalet sådana år kommer att bli ännu större.

Man har i samband med talet om moralisk upprustning även, och kanske ej
utan fog, påtalat det sedliga tillståndet vid våra militära förläggningar. Givet
är att lösbrytandet ur den vanliga ordnade miljön och anhopningen av män på
särskilda platser, där de dessutom stundom sakna tillräcklig sysselsättning,
medför allvarlig moralisk påfrestning, särskilt för våra dagars människor,
som mindre än andra fostrats eller fostra sig själva till självtukt. En allvarligare
inställning från hemmen, en hemmens samverkan gentemot de moraliska
och sedliga problemen, en hemmens moraliska upprustning, är säkerligen mer
än någonsin påkallad och skulle bli ej minst vår ungdom till gagn utan att på
minsta sätt inskränka på sann livsglädje och sund frihet. Hur många föräldrar
och fostrare se ej nu sitt arbete och sin moraliska vilja grusas, därför att en
modern tidsanda griper de unga och för dem in på avvägar. Men vad är tidsandan
annat än de levande människornas inställning till livsproblemen — en
allmännare sund livsinställning hos oss skulle också skapa en tidsanda av annan
och bättre art.

Vi skola ej bortse från goda uttryck i tidens ansikte, men vi äro skyldiga
vaksam iakttagelse gentemot avigsidorna. Jag kommer härvid osökt in på ett
problem, som för några år sedan stod i förgrunden i den allmänna diskussionen,
ett problem, som föranledde riksdagsbeslut och vidlyftig utredning samt
omfattande och dyrbara sociala hjälpåtgärder. Jag syftar på vårt lands befolkningsfråga.

Jag tillhörde som bekant befolkningskommittén, jag biträdde huvudparten
av de förslag, som framlades om hjälp till familj, till barnaföderskor och till
barn, men jag hävdade samtidigt och hävdar fortfarande, att kommittén, statsmakterna
och vårt folk i stort sett gått förbi frågans kärnpunkt, som jag tillåtit
mig formulera sålunda: det är viljan att leva framför viljan att leva gott, som
måste teckna vårt folks livslinje. Så har tyvärr ej blivit fallet. Visserligen
har i så måtto inställningen till föräldraskapet blivit annorlunda och bättre,
att den gravida kvinnan mötes med mera aktning än tillförne och som regel
undslipper förut ej sällsynt hån och skämt — men hur är det med föräldraansvaret,
ansvaret mot framtidens svenska folk?

Jag kan förstå den, som inför tidens nöd — dock allvarligast och hårdast
erfaren utanför vårt lands gränser — genom bomber, brand och svält — frågar
sig om meningen uti att sätta barn till världen. Men har detta ingen förnuftig
mening, då Ilar mänskligheten ej heller någon framtid, då återstår blott
Ragnarök. Men så höves det allra minst oss svenskar att tänka och handla.
Jag vet också av egen, icke ringa erfarenhet, att det är ojämförligt mycket
brydsammare och mera kostsamt att nu sörja för en stor familj än i t. ex.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mili egen barndom eller för blott fyrtio å femtio år tillbaka. När det visserligen
var trångt i stugan och smått om brödbitarna, men när barnen som regel
sörjde för sig själva, så snart de slutat hos skolläraren och prästen, då
var, trots allt, problemet med den stora familjen enklare. Jag har emellertid
å andra sidan sett tillräckligt för att inse, att bekymren stundom kunna vara
lika stora i enbarns- eller nollbarnsfamiljen som i flerbarnsfamiljen.

Detta får dock ej undanskymma, att de föräldrar, som påtaga sig fostran av
flera barn, påtaga sig en större börda — detta gäller ej minst modern —
och att man rättvisligen måste kräva större lättnader för dessa och däremot
svarande bördor lagda på dem, som leva sitt liv obekymrade örn vårt folks
regeneration men med kanske desto större omsorg örn egen bekvämlighet och
njutning. Ty det måste utsägas: det är bekvämlighet, som i ytterst omfattande
mån dikterar barnbegränsningen, där man visserligen utlöser moderskaps-
och föräldrakänslan i tillkomsten av ett barn, för att, särskilt om detta
råkar bli en flicka, tillåta ännu ett att se dagens ljus i hopp, att detta skall
bli av motsatta könet, men därefter också undandrar sig ytterligare föräldraplikter.
Ofta ingriper man så i naturens ordning, att många, som ville bli mödrar,
förlora möjligheten att fullgöra denna kvinnans höga, jag vill för min
del säga högsta funktion.

Det är föga mening att tala om vårt fria, härliga land, örn vårt rika land
m. m., örn det i en framtid kommer att bebos av ett släkte, som självviljande
förtvinar, vars rum obönhörligen och med en naturlags ofrånkomlighet kommer
att intagas av andra folk. Statistiken visar, att vi, trots viss förbättring
av födelsetalet, likväl ej ha ett nöjaktigt sådant ens för bibehållande av befolkningsnumerären
vid nuvarande siffra. Hur blir det då, när kanske inom
kort, kanske på grund av ofrånkomliga omständigheter en vida stramare livsföring
påtvingas oss? Kommer då en ytterligare barnbegränsning —- ledande
till katastrof — att genomföras? Men ett är säkert: vi lia trots perspektivet
örn knappare levnadsstandard likväl möjligheter till en försörjning, som väl
tillåter oss betydligt höjda födelsetal. Jag efterlyser, i den mån min stämma
höres och kan något betyda, samhällets rationellt ordnade stöd åt familjeförsörjaren,
så att denne verkligen känner stödet, jag efterlyser samhällets krav
gentemot den, som undandrar sig försörjningsplikten, jag vill slutligen rikta
en allvarlig maning till vårt folk örn en i detta stycke som i andra långt mer
ansvarsmedveten livsinställning.

Jag har tidigare berört våra inkallelser till beredskapstjänst och vill ett
ögonblick stanna vid de offer, som därigenom avkrävas vår manliga ungdom,
ej omotiverat att i detta sammanhang beröra, då de inkallades svårigheter kunna
både i nuet och framtiden påverka även familjebildningen. Jag undantager
givetvis den, som på grund av kroppslig defekt befriats från värnplikten och
som därigenom har minskade möjligheter till samhällelig offergärning, men
jag tänker på de talrika män, som befriats från värntjänsten, utan att i minsta
mån vara handikappade i sin övriga gärning, men som nu vunnit en alldeles
oförtjänt förmån i arbetet för sin försörjning gentemot de vapenföra.

Så länge extra inkallelser voro okända och övningstiden var relativt kort
och kunde fullgöras väsentligen under ferietid, var bördan mindre; när nu beredskapstjänstgöringen
tillkommit och den ordinarie övningstiden kommer att
kräva ett helt år, vilket betyder minst ett år senare examina och inträde i
tjänst, respektive lika lång förskjutning i tillträdande av löneklasser i befordran
och i tjänstår, måste problemet ägnas full uppmärksamhet och en
rättvis lösning. Likalönsprincipen må vara berättigad eller icke, därom gagnar
nu icke att tvista, men det kan å andra sidan icke förnekas, att den genom
kvinnornas frihet från värnplikten de facto medfört, att kvinnorna i lönehän -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
seende blivit förmånligare ställda än männen, emedan inget försenande avbrott
inträder i deras studier och ett års tidigare inträde i tjänst följaktligen
kan påräknas. Beaktas bör därjämte, att för kroppsarbetarna ofta ett olägligt
avbrott uppstår i arbetet och att tendenser t. o. m. inom statens inrättningar
yppats att företrädesvis anställa värnpliktsfri personal.

Frågan måste finna en lösning, och jag riktar mig alldeles särskilt till
vederbörande inom regeringen med en maning att i samband med utarbetande
av förslag till ny försvarsordning upptaga detta spörsmål till allvarlig och
ingående prövning. Genom viss kompensation vid lönetursberäkning kan exempelvis
i rätt stor utsträckning rättvisa skapas, men även andra åtgärder
torde böra övervägas. Frågan kan synas svårlöst, men den är av den art att
den bör lösas och lösas snart. Den är enligt min mening ingalunda olöslig.

Herr Lundstedt: Herr talman! Ehuru vårt land icke deltager i kampen
för demokratiens bestånd i Europa, ha vi dock visat oss beredda att göra
snart sagt hur stora offer som helst för att stå rustade mot den eller de främmande
makter, som till äventyrs skulle vilja försöka ställa oss i beroende av
en antidemokratisk regim. Hela denna dyrbara beredskap kan dock ha vidtagits
helt och hållet förgäves, om vår demokrati får fräta upp sig själv inifrån
och gå under såsom ett lättfånget byte för defaitism och antidemokratiska
olustkänslor. Vad det här framför allt gäller att uppehålla och stärka
är den demokratiska andan. Själva nerven i denna utgöres av känslan för
sanning och rätt såsom dominerande krafter i samhällslivet. Örn dessa krafter
remplaceras av godtycke och maktfullkomlighet, då blir talet örn vår demokrati
till skorrande fraser i den lyhördes öron och kommer hos mången
att utlösa stämningar av likgiltighet för statsregimen. I en kulturell artikel
lästes helt nyligen, att rättfärdighetskänslan blivit en del av folkkaraktären
i Norden. Sviktade rättssäkerheten, så vore detta ett tecken på att allt sviktade.
Tyvärr synes den demokratiska andan i vårt land icke vara så vaken
och levande, som efter dylika uttalanden kunde förväntas.

Jag skall i det följande belysa detta påstående. Jag är glad att jag har
tillfälle att göra denna belysning, ty den bildar delvis, i sak örn ock icke i
form, en polemik mot slutet av herr von Seths anförande. Herr von Seths
uppfattning är icke hållbar, om han tror, att ett rättsväsende stärkes därigenom,
att man söker smussla med misstagen inom detsamma, eller om han
tror, att domstolarnas auktoritet kan upprätthållas genom osaklighet, d. v. s.
med osanna argumentationer.

Inom vår lagstiftning synes man ofta sila mygg och svälja antidemokratiska
kameler. I det prisvärda syftet att förbättra domaraspiranternas praktiska
utbildning åstadkom man för en del år sedan tyvärr något helt annat,
nämligen deras regelrätta byråkratisering. — På det stora, för den enskildes
frihet ödesdigra område, där rätten tagit psykiatrien i sin tjänst, har det s. k.
demokratiska reformarbetet mångenstädes blott medfört en byråkratisk skärpning
av de frihetsfientliga förhållandena. — Försöken till humanisering av
strafflagen och vad därmed står i samband skulle överhuvud ha utmynnat i
vida gynnsammare resultat för människorna, örn man icke visat en bornerad
ringaktning för genomgripande rättsvetenskapliga utredningar, vilkas hållbarhet
icke med sakliga grunder kunnat bestridas. — Och hur förhåller det
sig väl med vår mångbesjungna tryckfrihet? Glider inte denna in på avvägar
av antidemokratisk art?

I fråga om respekten för gällande lagar har jag en ganska nedslående erfarenhet
från det område, som ligger mig närmast, det akademiska befordringsväsendet.
När maktlystnad eller andra ovidkommande intressen här sätta

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
in med kraft, taga de ofta hem spelet på bekostnad av respekten för gällande
rättsprinciper. Hannes Sköld utgjorde ett fall, som för några år sedan upprörde
de flesta av oss. Jag skulle ytterligare kunna angiva en lång rad av
bevis för riktigheten i mitt nyss gjorda påstående. Emellertid har man i behandlingen
av tillsättningen av den lediga observatorsbefattningen i Uppsala
ett aktuellt exempel på vad jag åsyftar. Detta ärende har jag så mycket
större anledning erinra örn, som ett aktstycke i detsamma distribuerats till
riksdagens ledamöter. Det är en ganska utbredd mening i initierade kretsar,
att i dessa akademiska frågor, när vissa intressen komma med, godtycket råder
i stället för demokratiska grundsatser. Förhåller det sig på liknande sätt
inom andra grenar av förvaltningen — varom jag ej har någon erfarenhet för
att kunna döma —• då är man inne på för demokratien, särskilt i dessa tider,
ytterst farliga vägar.

Under min verksamhet har jag också kommit i kontakt med åtskilliga rättegångar,
ägnade att väcka olustkänslor ur demokratisk synpunkt. Förräderimålet
ligger visserligen numera långt tillbaka. Men jag kan nämna sådana
namn i tiden därefter som Hammarbysaken, d. v. s. det tio år efter mordet
igångsatta rättsliga så att säga gyckelspelet, Marsjömålet och Mannbyaffären.
Och vi lia alla under det nästförflutna året sett, hurusom en sällsynt modig
kvinna, vilken gjort det till en av sina livsuppgifter att väcka samhället till
känsla av förpliktelse mot dess sämst lottade olycksbarn, i gengäld för denna
sin stora gärning har lönats med tvenne straffdomar. Utifrån en av humanitet
och rättssäkerhetshänsyn verkligen genomsyrad demokratisk anda synes
det mig uteslutet att kunna godtaga någon av dessa domar.

Herr talmannen avbröt här talaren genom klubbslag och yttrade: Jag får
uppmana talaren att icke här utöva kritik beträffande tillsättandet av tjänstemän,
ej heller rikta kritik mot fällda domar.

Herr Lundstedt fortsatte: Herr talman! Självfallet respekterar jag herr talmannens
inställning, och det kan ej komma i fråga från min sida att ingå på
någon antikritik däremot. Icke desto mindre är jag rädd för att herr talmannen
möjligen missförstått mina ord. i varje fall syftet med mina ord. Jag har verkligen
varit synnerligen angelägen om att formulera mina uttalanden så, att de
icke skulle kunna väcka herr talmannens anstöt. Jag kritiserar icke domstolarnas
handlingssätt. Vad jag velat säga var detta, att hur än lagen är formulerad
-— jag ber, att herr talmannen ville godtaga denna min förklaring — synas de
fällda domarna icke ur synpunkten av en demokrati, som är besjälad av humanitet
och rättssäkerhetshänsyn, kunna godtagas. T varje fall har jag icke
med mina ord åsyftat någon kritik ■— även om sådan kritik vore motiverad

— mot domstolarnas handlingssätt. Vad den ena av de nämnda affärerna
angår, föreligger för övrigt ännu icke ens en lagakraftvunnen dom. Beträffande
själva aktionen i detta fall —- alltså talar jag nu icke örn någon dom

— vill jag säga, att jag tror, att den varit direkt onyttig för samhället. Jag
tror, att den varit ägnad att avhålla personer, som eljest därtill kunnat känna
sig kallade, från utövande av den sociala kritik, utan vilken vi så småningom
skulle hemfalla under ämbetsdiktaturens välde.

Det finns emellertid en rättsaffär, som mera än någon annan, såvitt jag förstår,
misskrediterat och alltjämt misskrediterar det svenska rättsväsendet och
därmed också den svenska demokratien. Det är, herr talman, så mycket större
anledning att här beröra denna sak, som den blivit föremål för ett regeringsbeslut
den 20 sistlidne december, ett beslut, som jag dock icke skall upptaga
till bedömande. Men lika sant som det är, att respekten för lagarna och dom -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
stolsväsendets omutlighet utgör själva nerven i en demokrati, som ännu ej råkat
på fall, lika sant är det, att det tillhör ett parlamentariskt ombud att träda
fram och höja ett varningens ord, när han övertygats örn, att tecknen tyda på,
att det icke är så helt med rättvisans opartiskhet i landet och att risk föreligger
för, att förtroendet för dem, som ha hand örn lagarnas tillämpning, skall
råka på glid. Det förutsattes alltid en viss portion av mod, när man icke tjuter
med ulvarna utan försöker framlägga saksammanhang och sanningar, vilka
äro mindre behagliga för dem, som det vederbör och som lyckats få ulvahopen
på sin sida. Men man har aldrig beskyllt mig för att sakna mod. Och sannerligen,
i detta fall, behöver jag utveckla allt vad jag äger därav. Jag känner
mig stå inför en jury — närmast den svenska riksdagen, i andra hand det
svenska folket —■ en jury, bearbetad av fientliga krafter i pressen och inom
byråkratien genom mängder av än vrängda än försåtliga framställningar.
Det är nu icke fråga om den svarandepart, som dömdes i Högbroforsmålet.
Herr talmannen kan känna sig fullkomligt trygg. Jag har ej den ringaste avsikt
— tvärtom — att utmana klubban. Jag skall överhuvud taget icke ingå
på någon som helst kritik av domen ifråga. Den är till fullo utförd, för längesedan.
Det är det landsfördärvliga efterspelet till domen genom det falska försvaret
för densamma, varå strålkastaren nu framför allt bör riktas. Försöken
av en man, som oskyldigt dömts, att vinna rättvisa med hjälp av en rättsvetenskapsmans
insatser ha i själva verket lett till en slags anklagelseprocess
mot vetenskapsmannen ifråga. Ty det är dennes utredningar, som direkt eller
indirekt föranlett dessa skilda aktioner från byråkratiens sida — på våren
1937 och hösten 1940 — aktioner vilka utmynnat i påståenden, att dessa utredningar
varit sakligt ohållbara och till sitt syfte ansvarslösa, aktioner av
vilka den första åtföljts av en stor del av den svenska pressens ogillande av
vetenskapsmannens handlingssätt, ofta under grovt förolämpande insinuationer,
vilka upprepade gånger t. o. m. sökt sig fram i riksdagens kamrar.

Förvisso bilda dessa aktioner icke en process av vanligt slag. Anklagelsen
utmynnar icke i yrkande på straff. Det är icke heller fråga örn en sådan vanära,
som följer med straffet. Vad man vill frånkänna den anklagade är hans
anseende för vederhäftighet och hans förmåga av sund rättskänsla, allt innefattande
den största skymf, som kan riktas mot en rättsvetenskapsman. Och
det är ju också tydligt: hade han i denna rättssak gått fram i ogjort väder;
förhölle det sig verkligen så, att Högbroforsdomen vore lagligen grundad, trots
allt vad han under dessa mer än sex år fört fram emot densamma och emot
dess försvarares argumentationer, då vore han icke värdig att inneha det ämbete
han förvaltar, och icke heller värdig det förtroende, som befolkningen i
hans län har visat honom under en lång följd av år.

Också i denna säregna anklagelseprocess försvinner emellertid intresset för
den anklagades person. Ur det allmännas synpunkt knyter sig intresset helt
och hållet till arten av materialet för anklagelsen. Detta material har sammanbragts
genom det ena försöket efter det andra att missleda allmänhetens
uppmärksamhet och omdöme, att göra svart till vitt, att vränga våra lagar,
att uppmobilisera en press, som i brist på sakliga argument för sin fientliga inställning
icke kunnat repliera på andra argument än sådana, som bäst karakteriseras
genom lynchjustisens begrepp.

Gällde det vid förintandet av denna säregna anklagelse blott den anklagades
person, funnes ingen brådska. Upprättelsens stund kommer förr eller senare,
örn blott den demokratiska andan får behålla livet i Sverige. Därom kan
intet tvivel råda. Men så mycket angelägnare är det för denna andas egen
skull, att den oskyldigt dömde varder rehabiliterad. Denna rehabilitering utgör
nämligen enda sättet att utplåna den fläck, som här numera satts på

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
svensk demokrati. Och den omständigheten, att min egen rehabilitering blir
en följd därav, får icke hindra mig att såsom svar på dessa offentliga aktioner
nu inför riksdagen och svenska folket rikta en rekonventionstalan mot de byråkratiens
män och dessas handgångna hjälpare inom rättsvetenskap och dagspress,
som icke aktat för rov att med sina namn eller med sina gärningar eller
med både sina namn och sina gärningar söka hallstämpla uppenbara förvrängningar
av lagarna, såsom innebure dessa förvrängningar lagarnas rättrådiga
tolkning. De, som sålunda agerat, ha numera drivits dithän, att de nödgats
bygga hela sin argumentation på en rättsuppfattning, så stupid att envar med
förnuftet i behåll måste begripa, icke blott att den står i rak strid med lagen,
utan jämväl att dess allmänna tillämpning bleve destruktiv för det allmänna,
produktions- och omsättningslivet, kort sagt för hela samhällsekonomien. För
att dock vindicera skenbar auktoritet åt denna fördärvliga rättsuppfattning
har man lyckats engagera landets samtliga tre sträffrättsprofessorer. Man
skulle ej kunnat tro. att en sådan vetenskapsman sedermera visat sig icke ha
haft någon verklig kunskap om det han yttrat sig om, eller, låt vara anonymt,
förut i samma sak på det mest energiska och tveklösa sätt gått in för den dömdes
fullständiga ansvarsfrihet. Finge man tro justitiekanslerns framställning,
skall han därvid dock hava handlat mot sin personliga övertygelse. I vad
mån detta kan hjälpa upp auktoriteten överlämnar jag till envars eget bedömande.
Icke heller skulle man kunna tro, om det icke framginge av handlingarna,
att dessa herrar varken undersökt saksammanhanget eller prövat
bevismaterialet.

Så ser alltså detta triumvirat av rättssakkunniga ut. Jag har så pass detaljerat
uppehållit mig vid denna underliga expertis, enär det möjligen skulle
kunna befaras, att principen för dess tillkomst är besläktad med något, som
förekommit i statsrevisorernas sista berättelse. Jag syftar på den uppfattning.
som bär ifrågasatts, nämligen att exempelvis en universitetsprofessor i
juridik borde vara lagligen förhindrad att åtaga sig uppdraget att tillhandagå
den enskilde med vetenskaplig utredning i dennes rättstvist med kronan.
Denna uppfattning är föga genomtänkt. Sannolikt bottnar den i den verklighetsfrämmande
föreställningen, att staten vore någonting annat än blott och
bart en organisation av de enskilda individerna.

Man kunde nu möjligen, som sagt, befara, att samarbetet mellan justitiekansler!
och de tre straffrättsprofessorerna förestavats av samma ytliga tänkesätt.
Liksom en universitetsprofessor icke skulle ha rätt att tala sanning,
om staten därav kunde skadas, så skulle han vara förpliktad att tala osanning,
örn staten därav kunde gagnas! Detta att, när det förmenta statsintresset så
kräver, å ena sidan vara förbjuden att offentligen befrämja sanningen och å
andra sidan vara förpliktad att offentligen befrämja lögnen -— detta är en
nära nog exakt karakterisering av nutida antidemokratiska regimer, under
vilka namn de än må uppträda.

Lägger man emellertid nu till, vad som skedde genom justitiekanslerns utlåtande
i höstas, hela den föregående offentliga kampanjen, i vilken man med
en dessförinnan näppeligen skådad hänsynslöshet demonstrerat sin likgiltighet
för lagars innehåll och för ofrånkomliga sakskäl, och beaktar man därvid jämväl
det sensationella men misslyckade försök att försvara domen, som för fyra
år sedan etablerades av en domare, understödd av presidenter och andra dignitärer
-—- så torde det påståendet icke kunna betraktas som överdrivet, att en
mera cynisk och cn rättsväsendets grundförutsättningar värre infekterande
rättsskandal än denna aldrig utspelats hos en demokratisk nation.

Herr talmannen avbröt här ånyo genom klubbslag talaren och yttrade: Jag
uppmanar talaren ännu en gång att icke utöva kritik mot fällda domar. Örn ta -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
laren icke rättar sig efter denna uppmaning, kominer han icke vidare att erhålla
ordet vid detta plenum.

Herr Lundstedt fortsatte: Herr talman! Jag kan verkligen icke finna, att
jag kritiserat några domar. Emellertid, jag understryker: hänsynen till den
dömde, vilka lidanden han än måst utstå genom det oförskyllda straffet och
dess biverkningar; och hänsynen till den, som för honom trätt in, vilka offentliga
förolämpningar han än måst tåla för att han sökt hävda sanning och rätt
i denna sak — dessa hänsyn väga fjäderlätt i jämförelse med vad som här ur
statsnyttans synpunkt måste betraktas som kärnpunkten och som kortast kan
uttryckas så, att sanningen offentligen och öppet undanträngts av sin motsats
och att denna, sanningens motsats, uppehälles genom maktmissbruk, som
trätt i rättsgrundsatsens ställe. Jag bär alldeles icke någon dom i sikte utan
endast och allenast den öppna orättrådighetskampanj, som utgjort efterspelet
till domen i fråga. Denna har jag, som förut sagts, icke haft den ringaste
avsikt att kritisera.

Örn icke i detta fall — där massor av vårt folk i skilda delar av landet lia
genomskådat den kris, vari vårt rättsväsende genom denna sak har råkat — örn
icke i detta fall sanning och rätt bringas till seger över de brutala dunkelkrafterna,
så skola de olycksdigra konsekvenserna därav fortplanta sig på ett sätt,
som varje ansvarskännande människa med förståelse för rättsväsendets betydelse
för ett demokratiskt samhällsliv måste rygga tillbaka för. Icke blott att
det redan nu vacklande förtroendet för vår rättsskipning kommer att ytterligare
försvagas genom denna manifestering av godtycke och halvsanningar i rättrådighetens
ställe; icke blott att denna förut antydda, för hela vår samhällsekonomi
fördärvbringande rättsuppfattning för framtiden skall vara prejudicerande
för domstolarna. Utan dessa själva skola, om det går så som jag befarar,
vinna ökad näring för godtycke och maktfullkomlighet i medvetandet
örn att de äro mäktigare än Sveriges folk och de lagar, som detta folk har stiftat.
Å andra sidan: avgår sanningen, det vill här säga respekten för lagarna,
med seger, då har slutligen det svenska rättsväsendet gått stärkt ur denna strid,
som då trots allt icke varit förgäves. Viljen I verkligen icke giva Eder medverkan
till vinnande av detta mål? Detta är en vädjan. Det är, herr talman,
icke minst för denna vädjans skull, som jag i dag har tagit till orda.

Herr Lindmark: Herr talman! I skrivelse till den 1939 församlade urtima
riksdagens första särskilda utskott framförde det årets riksdagsrevisorer vissa
önskemål rörande anordnandet av en särskild kontroll över de kostnader, som
föranleddes av försvarsberedskapen och i övrigt vidtagna krisåtgärder. l''å
grund härav framhöll riksdagen i sin skrivelse till Konungen den 13 december
1939 lämpligheten av att omedelbara åtgärder vidtoges för ernående av
snabbt verkande kontroll över de utgifter, som direkt föranleddes av de av
den nuvarande krisen framkallade åtgärderna på olika områden, och uttalade
även, att detta sannolikt bäst skulle kunna tillgodoses genom ett särskilt
revisions- och kontrollorgan. Detta organ skulle verka för att de synnerligen
betydande belopp, som anvisades för särskilda krisåtgärder på olika områden,
i den praktiska tillämpningen bleve till bästa gagn. Krisrevisionens arbete
skulle sålunda omfatta såväl försvarsutgifterna som andra av krisen föranledda
kostnader och med huvuduppgift att granska ändamålsenligheten
vid medelsanvändningen.

Under februari månad förra året tillsatte Kungl. Maj:t krisrevisionen och
utfärdade instruktion för densamma. 1940 års riksdags revisorer ha vid sitt
granskningsarbete kunnat konstatera, att de av försvarsmyndigheterna vid -

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tagna förvaltningsåtgärderna icke i alla hänseenden uppfyllt den fordran på
ekonomisk omtanke oell sparsamhet, som skäligen bör uppställas för handhavandet
av statens medel. Detta Ilar varit förhållandet särskilt i krisens början
och vid de inträffade skärpningarna i det politiska läget, då de militära förvaltningsorganen
ställts inför uppgifter, vilka i betraktande av de vidtagna
försvarsåtgärdernas omfattning ställt mycket stora krav på vederbörande
tjänstemäns organisationsförmåga och förutseende. Det kan inte förnekas, att
nu nämnda förhållande, som den stora allmänheten även i viss grad kunnat
konstatera, verkat oroande och ingivit tvivel på, huruvida vederbörande myndigheter
voro sina uppgifter på ifrågavarande område vuxna. Det gällde ju
statens medel, alltså skattebetalarnas, deras egna ofta svårförvärvade penningmedel.

De av krisrevisionen framlagda förslagen och vidtagna åtgärderna för att
åvägabringa bättre organisering, där den har visat sig vara mindre tillfredsställande,
och åstadkomma besparingar och rationaliseringar lia visat sig val
ägnade att tillgodose statsintresset. Genom sin fortlöpande verksamhet och
sina relativt fria arbetsformer ha de skapat möjlighet att snabbt ingripa och
åstadkomma ändringar i fall, då i olika avseenden icke ändamålsenliga förvaltningsåtgärder
vidtagits av myndigheterna. Betydande förbättring har sålunda
kunnat konstateras, och tidigare stundom otroliga föranstaltningar, tydande på
bristande ekonomiskt sinne, torde nu ha upphört. Icke förty, trots de stora förbättringarna,
bör krisrevisionen med blott ökad skärpa och påpasslighet fullfölja
sitt nyttiga arbete och därmed skapa det lugn och förtroende för handhavandet av
beviljade anslag för försvaret och övriga krisåtgärder, som allmänheten har
rätt att fordra. >

Ett område, som krisrevisionen knappast ansett sig äga befogenhet att
kontrollera eller kan kontrollera, gäller nykterhetstillståndet vid våra militära
förläggningsplatser bland de till beredskapstjänst inkallade. Redan ha tvenne
talare berört den saken i dagens debatt, herrar von Seth och förste vice talmannen.
Detta är en angelägenhet av högsta vikt, som icke nog mycket kan
understrykas. Förhållandet vid dessa förläggningsplatser synes vara mycket
olika. Från många förläggningar rapporteras att tillståndet varit gott. I andra
förläggningar däremot har onykterhet förekommit i oroväckande grad. Detta
omdöme gäller både manskap och befäl. Företrädesvis synes det påtalade spritmissbruket
lia förekommit vid landstormsförläggningar. Hemvändande landstormsmän
ha haft att berätta om upprörande fall av spritmissbruk. Som
redan framhållits — och detta bör ytterligare betonas — gäller detta omdöme
icke generellt. Men redan detta att i denna allvarliga tid med hastigt inträffade
kritiska situationer vid ett antal förläggningar spritmissbruk kunnat upprepade
gånger förekomma, är ägnat att inge medborgarna oro och bekymmer.
Det måste vara befälets sak att övervaka att god ordning och nykterhet råder
i förläggningarna. En första förutsättning härför är givetvis att befälet självt
föregår med gott exempel. Med tanke på den utomordentliga betydelsen av att
de, som ha att hålla vakt vid landets gränser med uppgift att hindra inkräktare
att komma in i landet, äro i högsta spänst och vakenhet, kan det icke nog
framhållas kravet på att spritmissbruk icke får förekomma bland dem. Det
gläder mig att försvarsministern är i tillfälle att vara med och höra dessa påpekanden.

Med hänsyn till den allt mer ökade knappheten på livsmedel och fodermedel
borde snart övervägas, örn icke strängare restriktiva åtgärder för begränsning
av konsumtionen av alkoholhaltiga drycker nu böra vidtagas. Under förra
världskriget vidtogos redan 1914 restriktiva åtgärder, vilka senare allt mer
skärptes. Sålunda förbjöds brännvinstillverkning med undantag för mindre

Nr 8.

Fredagen den 17 januari 1941 f. ra.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)
kvantiteter, som framkommo såsom biprodukter vid pressjästberedning, vilka
torde räckt att då fylla den tekniska industriens och vetenskapens behov. Korntilldelningen
till bryggerierna inskränktes, så att extrakthalten och som följd
därav även alkoholhalten i hög grad nedsattes. I ett interpellationssvar år 1918
betecknade dåvarande finansministern Thorsson verkningarna av restriktionerna
vara att förlikna vid ett totalt rusdrycksförbud. Några olägenheter av de
vidtagna åtgärderna kunde icke iakttagas. De voro tvärt örn genomgående
goda.

För närvarande gäller det att alla åtgärder vidtagas för säkerställande av
vår livsmedelsförsörjning, och örn man samtidigt även vinner att spritmissbruket
vid våra förläggningar, där sådant förekommer, helt upphör, är det så
mycket bättre.

Jag vill sluta med att framhålla önskvärdheten av att regeringen agnar
dessa av mig framförda synpunkter det intresse och vidtager de åtgärder, som
tidsläget och sakens egen vikt kräver. Det gäller vår försörjning, vår värnkraft
och kan gälla vårt folks frihet och oberoende.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag hade givetvis inte i morse
begärt ordet för att bemöta professor Lundstedts anförande i dag, men det anförande
han höll ger mig anledning säga, att aldrig har talmannen rest sig
så i hela sin längd som han gjort i dag, när han hotade fråntaga honom ordet.

Jag har aldrig kunnat förstå, att en rättslärd tillåter sig att år efter år i
riksdagen ta upp till kritik fällda domar, som i laga ordning äro prövade. Jag
reagerade redan då emot att inte talmannen vid dessa tillfällen använde klubban,
men nu håller jag herr talmannen räkning därför att så skedde i dag.

Jag begärde emellertid ordet för en fråga, som står i nära samband med
herr Lundstedts domarekritik. Med varje år ökar kritiken -— ovederhäftig,
för allt i världen — mot våra domstolar. Men alltmer höjas också vederhäftiga
röster för rättegångsväsendets omorganisation. 1931 antog riksdagen grunderna
för en ny rättegångsreform. Alla voro eniga om att denna reform med
det första skulle genomföras. Juridiska sammanslutningar krävde reformen,
och inte minst lekmännen krävde att denna reform skulle komma till stånd.
Riksdagen antog enhälligt grunderna för en reformering av rättegångsbalken
och tilläde mycket bestämt, att riksdagen förväntade att med det första den
frågan skulle få sin lösning.

Det har nu gått tio år sedan dess, och processlagberedningen har sedan två
år tillbaka haft sitt förslag till ny rättegångsbalk färdigt. Denna lagstiftning
till ny rättegångsbalk har lagrådet givit sin enhälliga anslutning och tillika
liksom riksdagen 1931 förutsatt, ja, lagrådet har krävt, att lagstiftningen
skulle komma till stånd utan dröjsmål.

Det är, herr talman, konstaterat, att vårt rättegångsväsende inte är tillfredsställande.
Men det är inte riktigt att öva den kritik mot domstolsväsendet, som
herr Lundstedt gör. Han tycks förutsätta, att vår domarekår inte är kvalificerad
för sin uppgift och att den är bunden av byråkrati. Han tycks likaså
förutsätta, att vår domarekår inte med oväld sköter sitt ämbete. Det är felaktigt,
ja oförsynt, att ens antyda sådant. Men rättegångsförfarandet är inte
tillfredsställande. Vi ha konstaterat, att den reform, som grundar sig på muntlighet
i förfarandet och snabbare handläggning av ärendena, icke minst påyrkats
av lekmän inom riksdagen. Det är beklämmande att behöva ana att proposition
örn en ny rättegångsordning inte skulle komma innevarande riksdag.
Vi ha väntat den tidigare, och nu, när den ligger alldeles färdig att läggas
fram, hade man hoppats att Kungl. Maj:t skulle ha förebådat proposition.
Innebär tystnaden från regeringen att ingen proposition kommer?

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Processlagberedningens förslag kommer inte med några revolterande nyheter.
I hundra år ha riksdagen och regeringen varit angelägna örn att undanröja
alla brister, som vidlåda rättegångsordningen, brister, som ha uppkommit på
grund av utvecklingens egen lag. Men som en röd tråd genom alla partiella
reformer går att man bygger på den rättsuppfattning och rättsordning, som
har urgammal hävd i det svenska samhället.

Visst är det svårt att i en tid som denna påtaga sig reformer, som kanske
kosta pengar. Men när det gäller att bevara tilltron till det svenska rättegångsväsendet
och att giva det den kärna det behöver, kan det inte hjälpas örn det
blir offer av pengar. Det kan inte vara annat än ekonomiska skäl, som möjligen
skulle avhålla regeringen från att nu lägga fram en proposition. Men
inte ens sådana skäl äro bärande. En reform kan beslutas i år, men den träder
inte i kraft förrän örn något år. Det blir därför under den närmaste tiden ingen
egentlig utgift att tala örn. Och skulle man, när reformen träder i kraft, börja
resonera om ekonomiska ting, så ger reformen i utbyte så stora ekonomiska fördelar,
att de kontanter staten får ge ut inte betyda något i jämförelse därmed.
Den kommande rättegångsreformen kommer att så förbilliga rättegången både
för staten och de enskilda, att man inte får rygga tillbaka för att genomföra
den. Det vore beklagligt, örn regeringen redan bestämt sig för att inte komma
med en proposition vid denna riksdag, och jag tillåter mig att till herr justitieministern
rikta frågan: är det verkligen avsikten, att den inte nu skall läggas
fram?

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Den föregående ärade talaren har berört en fråga av sådana dimensioner, att
den väl kan kallas sekular. Den är sekular ur den synpunkten, att den har en
mer än hundra år gammal historia. Den är också sekular så till vida, som dess
verkningar helt säkert komma att göra sig gällande ett århundrade framåt i
tiden. När Sverige gick ut ur den stora omstörtningstid i Europa, som motsvarar
den tid i vilken vi nu leva, den napoleonska tiden, beslöt man att göra
en storstilad reform av vårt rättsväsende i syfte att anpassa vårt samhällsliv
efter den nya tiden. I detta arbete ingick också bemödandet att åstadkomma
en ny rättegångsbalk, som skulle träda i stället för rättegångsbalken i 1734 års
lag. Hela detta arbete — utarbetandet av en ny rättegångsbalk däri inbegripet
— led skeppsbrott för jämnt hundra år sedan, vid 1840 års riksdag, på grund
av bristande handlingskraft hos den då sittande regeringen. Man sökte nästan
omedelbart efter katastrofen samla spillrorna. Man upptog även arbetet på att
få en ny rättegångsbalk till stånd. Jag tänker icke nu följa gången av detta
arbete, som bedrivits i skiftande former och av olika beredningar, ett arbete som
kostat stora summor. Som bekant — den föregående ärade talaren erinrade
därom — framlades efter långvariga förberedelser frågan för 1931 års riksdag,
som fastslog sin ståndpunkt till huvudgrunderna för den blivande rättegångsreformen
och uttalade sig för att arbetet på densamma skulle fortsätta,
så att ett i detalj utarbetat förslag skulle kunna framläggas för riksdagen.
Processlagberedningen, som fick ärendet om hand, lade för två år sedan fram
sitt förslag.

Jag skall nu nämnda några ord om hur detta förslag behandlats inom justitiedepartementet
och lämna redogörelse för mina åtgöranden och min ståndpunkt
till den fråga, som den ärade talaren framställde. För att förhindra,
att obeslutsamhetens dammlager skulle bigga sig över frågan, tillgrep justitiedepartementet
inte den vanliga utvägen att remittera förslaget för skriflliga
yttranden från ett stort antal myndigheter. I så fall hade remisstiden måst
sättas mycket lång, då förslaget var oerhört omfattande. T stället bestämdes,

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 8. 4

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att intresserade fackmän, både inom och utom riksdagen, skulle inbjudas till
överläggningar inför justitieministern för att de skulle kunna muntligt få
framföra sina synpunkter på förslaget och sin kritik av detsamma. Så skedde
också under förra hälften av 1939. Så fort lagrådet blivit färdigt med sitt
arbete i fråga örn de propositioner, som skulle framläggas för 1939 års riksdag,
remitterades processlagberedningens stora lagförslag, åtföljt av protokoll
över de yttranden, som muntligen avgivits inför justitieministern, till lagrådet.
Efter en jämförelsevis mycket rask behandling av saken avgav lagrådet sitt utlåtande.
Det skedde för två månader sedan. Ärendet upptogs härefter omedelbart
till behandling inom justitiedepartementet, och det har nu fortskridit så
långt, att en proposition blir färdig inom utgången av denna månad. Justitiedepartementet
har sålunda gjort allt vad som skäligen kan begäras för att ge
detta ärende en så snabb behandling som möjligt, och departementet har bragt
frågan i det läget, att det ur rättslig synpunkt inte finns något som helst hinder
för att förslag i god tid skall kunna föreläggas denna riksdag.

Som den ärade talaren framhöll, råder det, framför allt bland dem som äro
verksamma inom det svenska rättegångsväsendet, en önskan att få en förändring
av våra rättegångsregler till stånd, och för min del känner jag plikten
mot rättsvården innebära, att det är min skyldighet att påyrka, att den tunga
sten, som nu med oändlig möda har rullats upp för den långa branten, inte
skall få ramla ned igen och kanske rulla ända till dalens djup.

Det finns, såsom den ärade talaren antydde, vissa betänkligheter mot att
lösa en så stor fråga under denna tid av ekonomiskt osäkerhetstillstånd. Men
det är ju på det sättet, att de ekonomiska verkningarna av en rättegångsreform
icke kunna göra sig gällande omedelbart. Reformen kan säkerligen inte träda
ut i det praktiska livet förrän ungefär om fyra år. Det förhåller sig därtill
lyckligtvis så, att ur ekonomisk synpunkt är den en mycket blygsam fråga.
Dess ekonomiska verkningar äro, skulle man kunna säga, mikroskopiska. Sedd
ur synpunkten av att den är ett led i svenska folkets bemödanden att hålla vårt
rättegångsväsende i sådant skick, att vårt folk beredes största möjliga rättvisa,
är reformen däremot av den allra största betydelse.

Intresset för denna fråga uppbäres inte av en allmän misstro mot vårt rättegångsväsende
bland den stora allmänheten. Frågan har i stället kommit upp
sa, att ue som ha att handha rättvisans skipande i vart land, i främsta rummet
domarkåren, känt ett behov att få en bättre arbetsordning, som kan leda
dem till att känna större säkerhet att träffa det rätta, när det gäller att avkunna
domar. Dömandet är ju i många fall ytterligt svårt. Livet är så oändligt
skiftande, och parternas intressen stå ofta mot varandra i oväntade motsättningar.
Det föreligger mångå gånger stora svårigheter att bedöma riktigheten
av parternas påståenden pa olika punkter. För den som verkligen känner
till de svårigheter, som domstolarna kämpa med, ter det sig självklart, att de
önska bli befriade från en del band, som binda domaren, när det gäller bevisprövningen,
_ och att få till stånd en rättegångsordning, som ger domaren möjlighet
att direkt och omedelbart bilda sig ett omdöme om hur saken ligger till.
Muntligheten och omedelbarheten äro därför också grundprinciper i det nya
rättegångsförslaget.

Det föreligger inte hos vårt folk något tvivel om att våra domare med oväld
och opartiskhet söka utöva sitt ansvarsfulla värv. Det är ett tecken på denna
deras strävan efter oväld och opartiskhet, på deras önskan att komma till riktiga
avgöranden,
till formerna nu vilja få till stånd en arbetsordning, som gör det möjligt för
dem att komma fram till sa rättvisa beslut, som det står i mänsklig makt att
åstadkomma.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Regeringen har ännu inte träffat avgörande, huruvida denna fråga kommer
att föreläggas den nu samlade riksdagen eller inte. Man kan emellertid inte
härav draga den pessimistiska slutsats, som den ärade talaren gjorde, då han
menade, att det redan var avgjort, att propositionen inte skulle framläggas.
Tvärtom är det min livliga förhoppning, att så skall ske. Jag kan naturligtvis
inte utlova det bestämt, eftersom regeringen inte fattat ståndpunkt till saken
ännu, men det skulle enligt min mening vara mycket lyckligt, om regeringen
och riksdagen, trots dessa tiders vanskligheter, kunde samla sig till ett storverk
som detta att nu åstadkomma en ny rättegångsbalk och därmed visa, att
vi för vår del äro beredda att fullfölja det arbete, som sedan urminnes tider på
folklig grund ägt rum i vårt land: arbetet på att bereda alla medborgare största
möjlighet att få åtnjuta rättvisa.

Herr Hedlund i Östersund, som för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr
talman! Jag tror, att jag vågar göra det uttalandet, att örn justitieministern
fullföljer saken med samma energi, som han hittills ådagalagt, skall han ha
hela andra kammarens erkännande.

Vidare anförde

Herr Persson i Falla: Herr talman! Den nuvarande tidens bekymmer hänföra
sig inte minst till statens finanshushållning. Den höjd, till vilken statens
utgifter stigit, och den därmed följande stegringen av skattebelastningen måste
mana till allvarlig eftertanke, huruvida på olika områden en god statshushållning
är rådande. Betänksamheten kan endast bli starkare därav, att kommande
budgetårs verkliga utgifter förutses komma att växa i en utsträckning,
som knappast ens kan approximativt beräknas, och att budgeten till betydande
del mäste balanseras med lånade medel — så långt det nu överhuvud
går att låna, varom man inte i dag kan yttra sig med någon säkerhet. Försvarslånet
gick ju bra, och det nya lånet synes också lia fått en god start, men
lånebehovet är ju så stort, att man visserligen kan hoppas men inte med någon
säkerhet förutsäga, att behovet kan i fortsättningen fyllas på detta sätt.

Finansministern synes dock betrakta läget och utvecklingen med en viss
optimism. Han tror, att frågan om möjligheten att skaffa pengar nog kan
lösas, och företagna undersökningar skulle också ge vid handen, att nationalinkomsten
under det senaste årtiondet vuxit med omkring 2 miljarder eller
ungefär statsutgifternas ökade omfattning. Den allmänna levnadsstandarden
skulle sålunda kunna hålla sig på en, som finansministern säger, »ganska
välkänd nivå». Här anmäler sig dock ett visst tvivel, och det av följande
skäl. Nationalinkomstens tillväxt under 1930-talet har skett under en starkt
markerad högkonjunktur med fria handelsförbindelser och livlig efterfrågan
av våra stora exportartiklar på världsmarknaden. Nu är läget, som vi alla
veta, radikalt förändrat. Vi äro avstängda från världsmarknaden och väsentligen
hänvisade till begränsade bytesaffärer på den europeiska kontinenten.
''Även örn vi under de nio månader detta tillstånd varat lyckats hålla oss
ekonomiskt bättre uppe än vi första tiden kanske trodde skulle vara möjligt,
kan man väl ändå knappast i fortsättningen, så länge detta läge varar, räkna
med samma höga nationalinkomst som 1938 och 1939. Att förutsäga den ekonomiska
utvecklingen under dessa ovissa förhållanden hör väl till det mest
vanskliga, men nog torde man hålla sig på säker mark. örn man räknar med
en temporär betydande minskning av nationalinkomsten.

Emellertid vill jag inte klandra finansministern för att han söker se optimistiskt
på de ekonomiska och statsfinansiella möjligheterna. Det torde väl

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
helt enkelt vara nödvändigt att i hans ställning vara optimist. Men även optimismen
kan ha sina faror, och det kan säkert inte vara olämpligt att vid
ett tillfälle som detta peka på någon eller några av de vanskligheter, som nu
förefinnas och som under vissa förhållanden kunna aktualiseras och bli både
stora och farliga.

Jag noterar med tillfredsställelse, att finansministern uppmärksammat den
fara, som en hotande inflation innebär. Det skulle vara lugnande, om man
kunde vara förvissad örn att den faran inte skall förbises, när statsåtgärder
kunna komma att övervägas, som kunna ha med sig betydande inflatoriskaverkningar.
I statsverkspropositionen skymtar ett väldigt, men ännu inte utformat
program för statliga byggnadsarbeten, avsedda att ge ersättning för
att det enskilda initiativet delvis dragit sig tillbaka. Det problem, som här
framträder, är av deli beskaffenhet, att det förtjänar att ses och övervägas
från olika synpunkter. Att riskerna för en inflatorisk köpkraftsstegring genom
stora statliga byggnadsanslag äro omedelbart för handen erkännes oförbehållsamt
av finansministern, men han menar, att arbetslöshets- och produktionspolitiska
intressen böra väga tyngre än de statsfinansiella och penningpolitiska
intressena. Härom måste nog meningarna vara delade, och det lär väl inte
vara möjligt att fastslå vare sig den ena eller den andra meningen såsom den
absolut riktiga. Jag är dock övertygad örn att en lössläppt inflation har så
ödeläggande verkningar i olika hänseenden, att varje åtgärd, som aktualiserar
den faran, bör såvitt möjligt hållas tillbaka.

Men frågan om stora statliga byggnadsanslag har också andra sidor, som
förtjäna allvarligt beaktande. Vi känna alla den särskilda lönepolitik, som
utveckat sig inom byggnadsindustrien och som i många fall tagit former, som
närmast kunna betecknas såsom utpressning. Genom omständigheternas makt
har detta resulterat i kostnader för husbyggande, som inte ha motsvarighet
på något annat arbetsområde i landet och som nu gjort det praktiskt taget
omöjligt för arbetare med normala inkomster att skaffa sig ett eget hem eller
betala hyran för en liten lägenhet i ett nybyggt hus. Jag erinrar om den
illustration till dessa förhållanden, som för endast ett par månader sedan
gavs vid behandlingen av två kungl, propositioner örn anslag till byggande av
bostäder åt statens egna arbetare och befattningshavare i Motala och Såtenäs
och varom riksdagen då hade en del ganska kraftiga ord att säga.^ Att i dagens
läge de fördyrade materialkostnaderna också ha sin andel i svårigheterna
att på ett ekonomiskt försvarligt sätt tillgodose behovet av bostäder är ju
klart, men den primära orsaken ligger utan tvekan i de mätningsregler och
ackordstariffer, som driva arbetskostnaderna upp till en så orimlig höjd och
som nu av vederbörande organisationer pressas fram landet runt från övre
Norrland till sydligaste Skåne för att ge en viss grupp i samhället en ekonomiskt
privilegierad ställning på de andras bekostnad.

De andra ha ju skiftande förhållanden, men hur de i viss utsträckning ha
det kan klargöras av en ärad kammarledamot på Kronobergsbänken, en man,
som genom sin verksamhet väl känner till och har ett visst ansvar för en
kooperativ glasindustri och dess arbetare i Småland. Han kan berätta om hur
dessa arbetare i åratal utan hjälp utifrån fått kämpa en nästan hopplös kamp
för sitt företags och sin egen existens med veckoförtjänster, som byggnadsindustriens
arbetare knappast skulle hålla till godo med för en dag, och hur
de sökt tillvarataga alla möjligheter bredvid för att hålla sig uppe under
vidriga förhållanden. Detta är alltså den motsatta sidan av svenskt arbetsliv,
och den är anmärkningsvärd genom den energi, anpassningsvilja och vilja att
med egna ansträngningar under svåra villkor klara sig fram, som dessa arbetare
visa.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Det är uppenbart, att Ilar har mellan olika arbetsområden uppkommit en
olikställighet i arbetsvillkor, i löneanspråk och krav på andra gruppers och
på samhällets ekonomi, som är av den art och omfattning, att den inte kan
få fortfara och ännu mindre växa och förstoras på sätt som nu sker. Det kan
inte vara förenligt med statens folkvårdande uppgift att med sina åtgärder
bidraga till att konservera ett sådant samhällsskadligt tillstånd.^ Det kan inte
heller vara rimligt, att statens medel mot arbetslösheten skall pa ett visst område
tillgodogöras efter mätningsregler och ackordstariffer, som delvis ge
timlöner på upp till mellan 7 och 8 kronor, lika mycket eller mer än vad en
stor del arbetare och bönder ute i landet få vara nöjda med som dagsförtjänst.
När byggnadsindustriens fackorganisationer vilja vara med örn att ställa sig
i löneparitet med andra under vanliga villkor arbetande grupper, da lär det
också både i stad och på land komma att finnas arbetstillfällen, som av kostnadsskäl
nu inte kunna sättas i verket, och då torde statliga hjälpåtgä.rder pa
detta område endast i mera begränsad omfattning kunna bli erforderliga. De
hjälpåtgärder, som vid sådant förhållande möjligen kunna bli nödvändiga, lära
väl då inte komma att vålla större meningsskiljaktigheten. \ afl som emellertid
inte får eftergivas är, att då en grupp gör anspråk pa samhällets stöd och
omvårdnad, måste den också visa hänsyn till andra och till det hela.

De stora och ofrånkomliga offer, som nu krävas för vår yttre trygghet, ha
aktualiserat frågan örn en strängare hushållning i statens _ civila verksamhet.
En särskild beredning för undersökning av besparingsmöjligheterna i statsverksamheten
har ju också tillsatts och börjat sitt arbete. Man finner hven
nu på olika huvudtitlar en strävan att beskära och pruta ned anslag till olika
ändamål. Det har inte gått att på det sättet åstadkomma några i detta sammanhang
betydande resultat, men man får ju ge sitt^ erkännande även at^smasparandet;
många bäckar små kunna ju göra en stor å. Men har tror jag ända,
att om man skall komma till resultat av verklig betydelse, mäste man gripa
sig an med även de stora och besvärliga sakerna, utgifter som tidigare blivit
förankrade vid politiska ståndpunkter. Med tillfredsställelse finner man också,
att i direktiven för besparings sakkunnigas arbete klart utsäges, att beredningen
skall ingå på en prövning även av bidrags- och understödsverksamhetens
politiska innebörd. Det är att hoppas, att denna anvisning icke skall bil
en tom gest, utan att finansministern och hans besparingsmän skola ga tili
verket med beslutsam vilja att, obundna av tidigare ståndpunkter och beslut,
grundligt och utifrån rationella grunder ompröva värdet och betydelsen av
olika stora utgiftssummor.

I detta sammanhang vill jag peka på endast en stor utgiftspost, den subvention
till mjölets förbilligande, som kallas förmalningsersättning och som ute i
landet tilldragit sig synnerlig uppmärksamhet. Det vax ju icke länge sedan
vi diskuterade ämnet, men det förtjänar att betraktas också vid denna remissdebatt
En sådan generell subvention för att åt alla konsumenter, även de välsituerade,
hålla ett lägre pris än som annars skulle utgå, måste rimligtvis
grunda sig på en föreställning, att den vara det gäller, här alltså spannmålen,
skulle stå i ett pris, som vore oskäligt högt i förhållande till priset pa andra
varor och nyttigheter. Det är mycket svårt att göra jämförelser mellan helt
olika ting, men jag tror, att praktiska människor, som ha kännedom örn den
insats av kapital och arbete, som ligger bakom och mäste till för produktionen,
icke gärna kunna påslå, att ett spannmålspris av såsom nu 27 öre per kilogram
skulle vara orimligt högt i förhållande till priset på andra nyttigheter. Den
säkraste bedömningsgrunden får man genom att jämföra prisen pa olika nyttigheter
vid vissa tidigare mera normala tidpunkter och nu. Det är svart, att
under de senaste årtiondenas krig och priser finna sådana normala tider med

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
relativ jämvikt; den mest fasta utgångspunkten får nian viel tiden före det
stora kriget, som började hösten 1914. En annan tid med någorlunda gott jämviktsläge
var 1925, ehuru jordbrukets produkter då ansågos vara relativt dåligt
betalda.

Örn vi alltså göra en jämförelse mellan dessa tidpunkter och nuvarande tid
beträffande prisnivån pa vete, de totala levnadskostnaderna oell arbetslönerna
inom industri, hantverk, handel och transportväsen, allmän tjänst m. m., framgå
följande indexsiffror. Priset på vete steg från en bassiffra av 100 under
åren 1907—1913 till 147 år 1925 och till 159 den 1 november 1940, vilket läge
alltjämt gäller. Levnadskostnadsindex hade från 1914 till 1925 stigit till 176
och vid senaste årsskiftet till 204. Löneindex för de arbetarkategorier jag
nyss nämnde hade från 1914 till 1925 stigit till 216 och år 1940 till 260. Stegringen
har fortgått, särskilt under senare delen av året, och enligt en i socialstyrelsen
utförd approximativ beräkning skulle detta indextal för närvarande
ligga vid 267. Även den som ställer sig skeptisk till statistiska jämförelseserier
måste nog erkänna, att inte har spannmålspriset stigit starkare än andra
varor och nyttigheter, utan det har tvärtom kommit ett gott stycke efter. Man
jämföre t. ex. veteprisets stegring från 1925 till nu med 12 enheter och levnadskostnadsindex
stegring med 28 enheter samt löneindex’ stegring med 44
enheter enligt 1940 års officiella siffror eller, örn man räknar fram till nu,
51 enheter. Det måste då framstå såsom mycket egendomligt, att en generell
statssubvention sätter in just här.

Ilie i landet har man haft mycket svårt att förstå denna anordning, som
vackt både förvåning och löje, och man har därav dragit en del mindre förmånliga
slutsatser örn statshushållningen i allmänhet. Ingen kan heller undgå att
se den brist på konsekvens, som visar sig i att samtidigt med att statsmakterna
anse nödvändigt att pålägga en besvärlig omsättningsskatt för att fylla
statens trängande behov av pengar och samtidigt generellt fördyra levnadskostnaderna,
så skola 34 miljoner kronor slås ut för att subventionera en viss
konsumtion, som i förhållande till andra förnödenheter måste sägas vara jämförelsevis
billig. Jag tror icke det är lyckligt, att folket ute i landet får anledning
till fortsatta betraktelser över sådana underligheter, ty därmed sjunker
respekten för landets styresmän. Jag hoppas, att denna anordning måtte
tagas under förnyad omprövning under det kommande besparingsarbetet. Jag
hoppas också, att man skall ha vilja och kurage att till ny och förutsättningslös
omprövning upptaga andra måhända politiskt betonade stora statsutgifter
av tvivelaktigt värde.

Jag kanske även far säga några ord med anledning av de reflexioner, som
herr andre vice talmannen Österström knöt till krisrevisionens verksamhet.
Herr Osterström efterlyste resultatet av krisrevisionens arbete. Han hade
visserligen då och då i tidningarna sett en del redogörelser för dess förehavanden
men icke så som han önskade. Han ville veta mera och få nya och intressanta
redogörelser. Denna vetgirighet kan måhända vara naturlig för en
pressman, men jag tror, att även herr Österström måste inse, att icke allt revisionens
arbetsmateriel är av sådan natur, att det kan läggas fram för offentligheten.
Överhuvud måste publicitet kring pågående undersökningar ofta
vara olämplig. I vad mån de slutliga resultaten och framställningarna kunna
ges offentlighet mäste bedömas i varje särskilt fall för sig. Jag vill icke
yttra mig örn huruvida man varit för restriktiv eller icke vid detta bedömande.
Att det skulle vara olämpligt att publicera alla revisionens framställningar,
hoppas jag att även herr Österström är på det klara med, men en betydande
del av dessa framställningar äro offentliga handlingar och tillgängliga för intresserade,
varav också pressen fortlöpande begagnar sig. örn det ändå icke i

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tidningarna förekommit så mycket av pikanta interiörer eller sensationella avslöjanden,
så är detta kanske ingen större olycka. Det kan också hända, att
de för framtiden måhända betydelsefullaste resultaten icke väcka så stort
publikintresse utan tämligen oförmärkta gå allmänheten förbi även när sådana
framställningar läsas i tidningarna. Vad som är av verklig betydelse i detta
sammanhang är väl, att läckage ur statskassan kan avhjälpas eller förekommas,
icke att det serveras mer eller mindre sensationellt materiel till publicering
i pressen.

Men jag upprepar, att alla framställningar, som icke prövas vara av icke
offentlig natur, stå till förfogande på samma sätt som i andra statsinstitutioner.
Några generella regler beträffande vad som skall vara offentligt eller
icke lär det väl vara omöjligt att uppställa, utan det måste väl bero på prövning
i varje särskilt fall. Örn sedan regeringen anser lämpligt att ge offentlighet
åt krisrevisionens framställningar i större omfattning, kan den ju göra det.
Och örn riksdagen eller dess utskott önskar närmare informationer, så torde
detta ej möta några hinder. Så skedde ju då under senaste urtiman krisrevisionens
ordförande lämnade vederbörande utskott en ganska ingående redogörelse
för revisionens verksamhet.

Jag vet icke, örn herr andre vice talmannen är fullt tillfreds med de upplysningar
jag lämnat. Jag kan ju endast tala såsom enskild ledamot och säga
min personliga mening och ingenting annat.

Herr andre vice talmannen Österström erhöll ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Herr Persson i Falla visste icke örn jag var nöjd med
hans förklaring som enskild ledamot av krisrevisionen. Jag kan omedelbart
berätta för honom, att jag icke alls är nöjd med förklaringen.

Jag vet icke vad han menade med sitt upprepade tal örn att jag krävde pikanterier
eller sensationer. Det är oförklarligt, att herr Persson i Falla kunde
använda det uttrycket minst tre gånger i sitt anförande.

Jag har begärt att få veta vad som överhuvud taget kan berättas örn krisrevisionens
arbete. Och därmed jämnt.

Härpå anförde

Herr Gezelius: Herr talman! Herr Hedlund i Östersund fäste i sitt anförande
nyss uppmärksamheten på en aktuell lagstiftningsfråga, nämligen den väntadet
rättegångsreformen. Herr justitieministern knöt an till detta herr Hedlunds
yttrande i ett anförande, som förtjänar synnerlig uppmärksamhet.

Då jag på grund av min verksamhet månhända med ett visst fog kan sägas
representera den rättssökande allmänhetens intressen i denna sak, har jag icke
velat underlåta att i det här sammanhanget och i anslutning till herr justitieministerns
och herr Hedlunds anföranden framföra några synpunkter på frågan.
Av naturliga skäl låter det sig givetvis icke göra att ägna saken den
ingående granskning, som den på grund av sin stora betydelse väl förtjänar,
utan jag måste tyvärr nöja mig med några korta erinringar.

Behovet av en ändring är, såsom förut framhållits, vitsordat av alla. Senast
i november 1938 fäste lagrådet på nytt uppmärksamheten på behovet av att
arbetet med en ny processordning finge fortgå utan dröjsmål. Från den rättssökande
allmänhetens synpunkt är detta också ett trängande krav. Vår nuvarande
rättegångsordning lider av väsentliga brister, som drabba den rättssökande
allmänheten mycket hårdare än vad som i allmänhet erkännes och
långt mer än som är försvarligt och rimligt. Vad allmänheten har rätt att
fordra är framför allt säkerhet och snabbhet i rättsskipningen, nämligen i den

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
meningen att man i processen kan nå fram till en så fullständig och riktig
bild som möjligt av det saksammanhang, sorn skall ligga till grund för domstolarnas
bedömande. Dessa krav äro med den nuvarande rättegångsordningen
icke i tillfredsställande grad tillgodosedda. Underrättsprocessen utvecklar sig.
för att ta ett exempel, för närvarande i regel sålunda: sedan käranden instämt
sin motpart, svaranden, till domstol, mötas parterna inför rätta. Vid detta tillfälle
äro med den nuvarande ordningen ståndpunkterna parterna emellan i regel
icke klarlagda. Käranden har visserligen i den skriftliga stämningsansökningen
angivit sitt yrkande, men han saknar regelmässigt kännedom örn motpartens
ståndpunkt och invändningar. Käranden anser sig därför icke skyldig
eller finner det icke lämpligt •— bl. a. av kostnadsskäl — att förebringa sin
bevisning, förr än han fått svarandens ståndpunkt klarlagd. Därav föranledes
uppskov med målet för att bereda käranden tillfälle att framlägga sin bevisning.
Sedan denna framlagts, söker och erhåller i regel svaranden uppskov för
att förebringa sin eventuella motbevisning. På detta sätt blir, särskilt i krävande
mål, handläggningen uppdelad på en rad sammanträden, ofta med lång
tids mellanrum mellan förhandlingarna, och bevisningen föres godtyckligt in
i rättegången. Härigenom försvåras i hög grad ett för rättssäkerheten så väsentligt
moment som bevisprövningen, vägandet av bevisen mot varandra. Den
domare, som bär upptagit bevisningen, är ofta icke samme man, som vid en
senare tidpunkt har att med ledning endast av de ofta ofullständiga protokollen
avgöra saken. Den dömande kommer därför ofta att sakna en fullständig,
överskådlig och verkligheten motsvarande bild av det rättsrelevanta saksammanhanget.
Kravet på rättssäkerhet innebär dock, att den dömande skall äga
en sådan grund för sitt bedömande.

Det förhållandet, att vår underrättsprocess för närvarande saknar nödig
koncentration, innebär, sett ur allmänhetens synpunkt, icke endast att rättssäkerheten
på sätt som nyss angivits äventyras, utan även faror i andra avseenden.
Sålunda medför det nuvarande systemet med de upprepade uppskoven
och det godtyckliga och splittrade införandet av bevisningen i förhandlingarna
ett fördyrande av processen för parterna. Det innebär också ofta risk
för att resultatet av rättegången blir illusoriskt. Den kan nämligen ofta —
och det är kanske regel — vara av ett väsentligt intresse för en part att nå ett
snabbt avgörande. Han är beroende av rättegångens resultat och kan vara beroende
också av att motparten hindras vidtaga dispositioner, som göra verkningarna
av domen illusoriska.

Även på ett annat betydelsefullt område är snabb ändring av förhållandena
påkallad. Detta gäller vår bevisningsrätt. Kravet på största möjliga garanti
för ett materiellt riktigt bedömande påkallar, att domstolen i högre grad
än nu är fallet medges fri bevisprövning. Under nuvarande förhållanden är
domstolen avskuren från utnyttjandet av värdefulla beviskällor. Detta är
uppenbarligen ur rättssäkerhetens synpunkt icke tillfredsställande. Mellan den
fria bevisprövningen och en reformering av den nuvarande förhandlingsordningen
finns ett oavisligt samband. En fri bevisprövning kräver för att kunna
utnyttjas och fylla sin uppgift ett muntligt koncentrerat förfarande.

Jag har anfört detta för att visa hur starkt behovet är av en ändring i vår
nuvarande rättegångsordning. Mycket vore att tillägga även i fråga örn vissa
andra föråldrade bestämmelser i vår rättegångsbalk, men jag skall nöja mig
med att summera, att det ur allmänhetens synpunkt synes mig vara ett oavisligt
krav att de bärande grundtankarna i lagberedningens förslag, på sätt
herr justitieministern nyss betonade, nämligen rättsförhandlingens muntlighet
och koncentration samt bevisprövningens omedelbarhet, snabbast möjligt realiseras.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m. Nr 3. 57

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag har svårt att finna något skäl varför reformarbetet icke skulle kunna
ofördröjligen fortsättas. Herr justitieministern har nyss bekräftat, att förslaget
innan denna månads utgång kan tänkas föreligga färdigt.

Det är visserligen sant att ett genomförande av reformen kan medföra icke
oväsentliga kostnader, men det är lika uppenbart, såsom också herr justitieministern
framhöll, att dessa kostnader uppvägas , av avsevärda besparingar
och förbättringar. Vad det nu närmast gäller är icke ett omedelbart ikraftträdande
eller ett beslut örn tidpunkten härför, utan ett antagande av lagberedningens
förslag avser nu endast att göra det möjligt att omedelbart igångsätta
arbetet med övergångsbestämmelserna och följdförfattningarna, ett arbete som
antagligen kommer att överspänna flera år. Antagandet skulle också göra det
möjligt för domare och advokater och naturligtvis också i viss utsträckning
för allmänheten att i god tid före ikraftträdandet kunna tillägna sig de nya
rättsreglerna

Vad som i allmänhetens intresse bör förhindras är att arbetet med den nya
rättegångsordningen avstannar. Därför ligger det ett väsentligt intresse i att
detta lagförslag framlägges vid årets riksdag.

Den frågan uppställer sig också för mig, örn ekonomiska skäl av en storleksordning,
som icke nu är angiven, men dock av den art eller beskaffenhet
skulle kunna föreligga, att desamma enbart skulle kunna motivera att man
icke omedelbart bör gå tillmötes ett allmänhetens krav på något för vårt lagsamhälle
så väsentligt som ett tillgodoseende av krav, uppställda i rättssäkerhetens
intresse. _ .

Av herr justitieministerns anförande fick jag den uppfattningen, att han
för sin del med all kraft kommer att gå in för ett framläggande av förslaget
till detta års riksdag. Ja, man fick av början av bans anförande den uppfattningen,
att förslaget med säkerhet skulle komma att framläggas. Skulle detta
icke bli regeringens beslut, så synes det mig uppenbart, att riksdagen efter
den debatt som förekommit i dag bör få tillfälle att ta del av de skäl, sönå föranlett
regeringen till ett sådant ståndpunktstagande. Här föreligger, i själva
verket endast en verkställighetsåtgärd av ett tidigare riksdagsbeslut i frågan.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare debatten rörande förevarande propositioner till kl. 7.30 e. m.,
då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 4.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 13, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

§ 5.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:
herr von Friesen:

nr 14, örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet;
nr 15, angående viss ökad befogenhet för de kommunala folkskoleinspektörerna;
och

nr 16, örn anslag till fortsättnings- och repetitionskurser för läkare;
herrar Lindberg i Stockholm och Lindahl, nr 17, örn rätten till övertidsersättning
för försvarsväsendets civila icke-ordinarie tjänstemän;

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

herrar Larsson i Östersund och Nilsson i Kristinehamn, nr 18, angående statens
övertagande av större del av kostnaderna för hemvärnsmännens utrustning; fru

Johansson m. fl., nr 19, angående den skolhygieniska verksamheten och
läkarvården vid rikets folkskolor m. m.;

herr Persson i Stockholm m. fl., nr 20, om höjning av dagavlöningen till
vissa värnpliktiga m. fl.;
herrar Witsell och Lindén:

nr 21, örn begränsning av rätten till avdrag enligt skattelagstiftningen för
avgift till viss pensionsförsäkring; och

nr 22, angående statens övertagande .av den privata försäkringsverksamheten; herr

Witsell, nr 23, angående indragning till staten av vissa opåräknade
vinster för försäkringsbolagen;

herr von Friesen, nr 24, angående viss ändring i förordningen örn erkända
sjukkassor;

herr Witsell, nr 25, angående rätten till i bankinrättning innestående kapital,
vars ägare är okänd;

herrar Liedberg och Norup, nr 26, örn ändring av 39 a § i lagen örn ekonomiska
föreningar;

herr Norup m. fl., nr 27, örn anslag till bidrag till Sveriges utsädesföreninn;
herr Norup, nr 28, örn anslag till modernisering av mangårdsbyggnaden vid
Ugerups försöksgård;
herr Nolin m. fl.:

nr 29, örn anslag till jordbrukarungdomens förbund; och
nr 30, om anslag för bidrag till kurser för klubbledare inom jordbrukarungdomens
förbund;

herr von Seth m. fl., nr 31, örn anslag till bidrag till hushållningssällskapen;
herr Karlsson i Granebo, nr 32, örn stadgande av rätt för vägstyrelse att utse
snöplogfogde; samt

herr Hagberg i Luleå m. fl., nr 33, angående utredning om småjordbrukets
problem.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,40 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Fredagen den 17 januari.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr förste vice talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj :ts Vid remiss av
propositioner, nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budget- statsverjcsåret
1941/42 och, nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för för- propositionen
svarsväsendet m. m. nu komme att fortsättas; och lämnades enligt förut skedd '' ‘
anteckning ordet till or

Herr Hansson i Skediga, som anförde: Herr förste vice talman! Den stora,
kanske mest brännbara frågan för vårt land är vår livsmedelsförsörjning. Lösningen
av den frågan synes också vara så pass osäker, att vi icke kunna veta,
örn vi icke en dag ha verklig brist i landet. Nu kunna vi emellertid med glädje
konstatera, att vi trots all ransonering kunna äta oss mätta och att det finns
möjlighet för vårt land att försörja sig. Hur framtiden därutinnan kommer
att ställa sig blir ju en stor fråga för vårt land. Såsom gammal jordbrukare
får jag för egen del säga, att jag många gånger har undrat över att vi icke
bättre taga vara på våra oerhörda resurser vad gäller odling. Det finns icke
blott ett tiotusental utan många tiotusentals hektar jord i vårt land, som är
av god beskaffenhet och som skulle kunna lämna mycket rikligt både av foder
och livsmedel. En uppodling av denna mark skulle också ge arbete med
dikning o. s. v., och samtidigt skulle man kanske kunna fylla det länge kända
behovet att utöka de ofullständiga jordbruk, som vi ha i hundratusental.

Dessa ofullständiga jordbruk ha ju många gånger varit på tal. Örn vi skulle
torrlägga all denna jord, skulle den frågan säkerligen kunna lösas mycket
lätt.

När det gäller jordbruket tycks detsamma många gånger anses vara till
enbart för dess egna utövare. Så är emellertid icke fallet. Jordbruket är lika
väl som alla andra företag en gren av vårt lands stora näringsliv. Man har
emellertid sett otaliga bevis på att man har svårt att fatta vikten av jordbruksnäringen.
Jordbruksnäringen har under de senaste årens debatter örn
jordbruksfrågorna icke mötts med den förståelse, som man kunde ha väntat,
utan har behandlats mera som ett styvbarn. Man kan också få se märkvärdiga
uttalanden om denna näring. Jag skall be att få citera ett uttalande av en
nationalekonom, professor Cassel, som kan vara betecknande för hur man på
vissa håll i vårt land ser på jordbruksnäringen och dess problem. Citatet är
hämtat från en artikel, som för några år sedan stod att läsa i en tidning, som
heter Sunt förnuft. Jag har för min del svårt att tro, att det är rätta namnet,
när en sådan artikel kunnat tagas in. Han säger där:

»För närvarande hålla vi här i landet på med att driva upp jordbrukets
produktion utöver det inhemska behovet med påföljd att överskottsproduktionen
måste exporteras till utlandet till pris, som icke täcka kostnaderna. Ett

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sådant understödssystem innebär uppenbarligen en utomordentlig belastning
icke blott av skattebetalarna utan också av den stora massan av konsumenter.
Med alla dessa uppoffringar når man ingenting annat än en snedvridning
av landets ekonomiska utveckling. Förr eller senare måste ändå läget
bli ohållbart, men då kommer man att finna det utomordentligt svårt att inskränka
näringar, som man på understödsvägen drivit upp till ett onaturligt
omfång. Gentemot hela detta understödssystem gäller det att vinna gehör för
den sanningen, att näringarna äro till för samhället och icke samhället för
näringarna. Samhällets väl är bäst tjänat av de näringar, som bära sig, och
det är en orimlig princip att ta medel från dessa näringar för att ge till dem,
som icke bära sig.»

Jag har många gånger, när jag läst denna artikel, undrat, hur lärdomen
kan skapa fram sådana resultat. Jag skulle vilja se, hur det skulle se ut i
vårt land i dag, örn vi icke haft de resurser att falla tillbaka på, som legat
i de tidigare goda skördarna, och den beredskap, som detta har givit just vårt
lands livsmedelsförsörjning.

En annan professor, professor Osvald, som var med i den kungl, kommitté,
som skulle utreda frågan örn vårt lands försörjning under en avspärrning,
meddelade i ett föredrag i Uppsala, att kommittén kommit till det resultatet,
att vi med en medelgod skörd skulle kunna försörja oss nöjaktigt, men att
det, örn vi icke fingo så pass stor skörd, måste uppstå knapphet. Jämför
man detta uttalande med professor Gassels, förvånar man sig över att den
förre kan dryfta jordbruksnäringen på sådant sätt, som han gjort. Man borde
verkligen ha klart för sig, att jordbruket är en näringsgren av betydelse för
hela vårt samhälle.

Hur framtiden kommer att ställa sig för jordbruket är den fråga, som vi
kanske mest av allt borde dryfta. Man möter här den stora frågan om landsbygdens
avfolkning. Vad skall det bli för förhållanden på landsbygden, när
ungdomen undan för undan drar sig från landsbygden till städerna? Det
finns i dag gårdar, där det icke finns någon kvinnlig arbetskraft, sedan
hustrun i hemmet fallit bort, utan där sönerna på gården få tura örn att laga
maten. Jag tycker, att framtiden för jordbruksnäringen därför ser rätt dyster
ut. Frågan örn hur vi skola kunna finna en lösning av problemet att behålla
ungdomen kvar vid jordbruket tycker jag är något, som våra politici och fackliga
ledare borde diskutera i enrum. Den nuvarande utvecklingen är säkerligen
en olycka för landet. Städerna bli överbefolkade och få arbetslöshet, medan
det råder brist på arbetskraft ute på landsbygden. Detta måste vara något
avvita, som på något sätt måste rättas till.

Vad är då orsaken till att landsbygden avfolkas? Ja, den frågan tycker
jag, att vi böra diskutera i riksdagen, ty den borde vi förstå allesammans. Vi
ha exempelvis stiftat en lag om semester, men hur skall en småbrukarhustru
i vårt land kunna få semester? Det finns ingen, som tager hennes plats, utan
hon får gå där år ut och år in utan att kunna få någon lättnad. Semesterlagen
kan icke tillgodogöras för sådana som han, utan de få fortsätta sitt
tunga arbete till dess de en vacker dag tröttna för alltid. Författaren Viksten
läste för något år sedan upp en dikt på Skansen, och jag ber om ursäkt, att
jag citerar en bit av denna dikt: »Man stiftar lag om arbetstid, semestertågen
ilar förbi ett enkelt bondehem, där hustrun aldrig vilar. Hon tänker på sin
arbetsdag, att armens kraft är tömd, men tåget rusar vidare, semesterfolket
smilar och hustrun griper an igen och vet, att hon är glömd.»

Jag vill framhålla, att det är fullt klart, att de unga dra sig för att stanna
kvar på landsbygden, när de se detta tunga arbete. Här måste vidtagas
sådana åtgärder, som både socialt och ekonomiskt kunna lyfta landsbygden.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Hur ha vi det exempelvis bara med det elektriska ljuset på landsbygden? Det
finns hundratusentals hem i vår tid, som icke ha något som helst ljus. Hur är
det med telefon på landsbygden? Finns det sådan? Man har kanske långa vägar
att gå, innan man kommer till ett hem, där det finns telefon. Här i staden
finns däremot telefon på vartenda kontor, och här i riksdagen finns det
ju telefon i vartenda rum. Även de äro människor, som bo ute i avkrokarna
av vårt land, och böra ha telefon. Det är statsmakternas skyldighet att försöka
lösa dessa frågor. Och hur är det med vägarna? Det finns massor av gårdar,
som ligga avlägset från väg. De ha icke någon väg, på vilken de kunna
nå fram till de allmänna vägarna på ett hyggligt vis.

Allt detta är naturligtvis en orsak till att landsbygden allt mer och mer
avfolkas. Jag är emellertid säker på att om vi gemensamt försöka lyfta landsbygden
till sådan social standard, att den bättre skulle överensstämma med
tidens utveckling, så skulle vi icke längre behöva befara denna avfolkning
från landsbygden. Hur man än ser på landsbygden, så finns där något stort
och värdefullt. Jordbruket är ett yrke och en näringsgren, som skapar en viss
trevnad, men denna trevnad är nu icke vad den skulle vara, och därför går det
också tillbaka på det sätt, som nu sker.

Vad skulle man å andra sidan vinna, om man kunde hindra avfolkningen
från landsbygden? Jo, då skulle arbetslösheten i städerna kanske icke bli så
stor. Kunde man hålla ungdomen kvar på landsbygden, -skulle man få en
lämpligare fördelning mellan stad och land.

En sak, som jag också många gånger har förvånat mig över, när det gällt
statsmakterna och lagstiftningen, har varit dyrortsgrupperingen. Jag har
själv bott på landsbygden i hela mitt liv, och jag är säker på att dyraste ort
i vårt land är den del, som ligger längst bort, fastän det nu räknas som billigaste
ort. Anledningen härtill är, mina kamrater här i kammaren, att varje
det minsta krav på det socialekonomiska området har fått vika åt sidan. Därför
blir det billigaste ort. men i rättvisans namn måste man säga, att det
verkliga förhållandet är det motsatta.

Jag har velat säga dessa ord och skall nu icke upptaga tiden längre.

Vidare yttrade:

Herr Kilbom: Herr talman! Det har förekommit i dagens debatt ett par
händelser, som göra, att man blir tveksam, örn man överhuvud taget skall taga
till ordet. Ett yttrande fälldes av en man, som i detta ögonblick har en sådan
ställning här i kammaren, att jag är högst tveksam, huruvida jag kan polemisera
mot honom. Då jag gör det ändå, riktar jag mig mot ledamoten av andra
kammaren herr Magnusson i Skövde och icke mot kammarens förste vice talman.

Herr Magnusson i Skövde förklarade under förmiddagens debatt, att den nationella
symbolen, den svenska flaggan, samt svensk sång och svenska musikstycken
vanhelgades i en propaganda, som enligt hans förmenande var i högsta
grad både omotiverad och sakligt oriktig. Jag lyssnade spänt för att få reda
på var detta förekommit. Det enda tillfälle, han kunde anföra, var mötet på
konserthuset, där man med svenska flaggan som dekoration omkring talarstolen
och med en svensk marsch såsom inledningsnummer och en sång om Sverige
såsom avslutningsnummer kritiserade en enligt mötesarrangörernas och
mötesdeltagarnas mening oriktig rättsordning. Man krävde med andra ord —
kan man tänka sig något så upprörande — med svenska flaggan såsom bakgrund
och med avsjungande av en svensk sång rättvisa i Sverige. Herr Magnusson
i Skövde, högermannen, tyckte, att det var något alldeles otroligt.

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Det är uppenbart, att herr Magnusson i Skövde är i sin fulla rätt att hävda,
att de, som arrangerat konserthusmötet, och de, som förorsakat detsamma, misstagit
sig i sin uppfattning om_ svensk rättsskipning. Det förefaller mig emellertid,
sorn örn herr Magnusson i Skövde och alla de, som i dag stödja den nationella
enigheten, borde akta sig för att söka monopolisera den svenska flaggan
och svenskhetens olika symbolika för sina speciella intressen, ty, herr Magnusson
i Skövde, högerns uppfattning angående svensk rättsskipning, angående
olika domar och angående kritik av vissa rättsförhållanden, exempelvis i fråga
om barn, som intagits på s. k. skyddshem, är icke allmän svensk uppfattning.
Idet är, herr talman,_ ingenting mer och ingenting mindre än upprörande att
hora, att man ögonblicket efter det man deklarerat något sådant säger »vi som
a_ro riktiga svenskar», såsom en partivän till herr Magnusson i Skövde tillät
sig yttra. Jag kan icke från juridiska utgångspunkter avgöra, huruvida fru
JLlse Kleen och f. d. utrikesminister Sandler eller arrangörerna av konserthusmötet
i alla. avseenden lia rätt i den kritik, som de rikta mot svenskt rättsväsende.
Jag kan icke heller juridiskt avgöra, huruvida de domar, som mer
eller mindre legat till grund för både konserthusmötet och de skriverier, som
förekomma omkring detsamma, varit riktiga. Jag är icke heller tillräckligt
förmäten att fälla ens ett omdöme örn den saken, mycket mindre då att åberopa
något monopol på svenska flaggan såsom skydd för min uppfattning.
Vad jag emellertid vet, herr talman, är, att det finns tusentals människor i
detta land, som anse sig styrkta i sina tvivel på den juridiska byråkratisinens
ofelbarhet. Herr Magnusson i Skövde borde åtminstone i vår tid då vi ändå
ha en samlingsregering, och då det är av vitalt intresse för vårt land att inför
de påfrestningar, som vi måhända förr än vi tro kunna komma att ställas inför,
vara eniga, ställa sig den frågan: Blir det bättre här i landet, för den händelse
de, som anse, att rättstillståndet på den ena eller andra punkten icke är
hallbart, framträdde utan den svenska flaggan och under avsjungande av
andra sånger än svenska? Blir icke följden av den intolerans — för att icke
använda ett ännu kraftigare uttryck — som kommit till uttryck i de anföranden,
som pa förmiddagen höllos av tva ledamöter här i kammaren, herrar von
Seth och Magnusson i Skövde, att folk kräver rättvisa under andra symboler
än de svenskar

.Man talar örn »riktiga svenskar». Jag har några gånger hävdat den meningen,
att ju mer man tar i sm mun uttrycket riktiga svenskar, ju mindre
korrespondera ens gärningar både här och i det dagliga livet med vad man i
det avseendet måhända kan ha rätt att begära.

Kammarens ledamöter tj eka kanhända, att jag blivit upprörd över en bagatell,
såsom någon uttryckte sig, som icke borde förekommit i remissdebatten.
Gärna det! Men det kan tänkas, att den satsen rinnér en i minnet efter alla
dessa enighetsdeklarationer från vissa håll, att därav hjärtat är fullt talar
munnen. Andra kammarens förste vice talman är icke någon vem som helst.
Han, om någon, borde genom sitt uppträdande här i kammaren ge uttryck åt
den nationella enighet, som håller därför att den är tolerant. Jag har, herr
talman, icke yttrat mig under debatterna under de senaste urtima och lagtima
riksdagarna angående vissa förhållanden inom vår rättsvård. Jag har merendels
befunnit mig pa den sidan, som ansett att dessa saker icke varit så klara
soln professor Lundstedt gjort gällande. Men då det i första kammaren, örn
jag icke misstager mig, under den föregående lagtima riksdagen med anledning
av den nu omtalade saken förkunnades: heder åt den kvinnan, som trots allt
som passerat vagar sia vakt örn dem, som äro intagna på våra barnhem och
våra skyddshem, då har jag ett livligt behov av att här i dag säga ett tiofalt

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
heder åt henne, och detta utan att jag kan uttala mig om huruvida hon hade
rätt i varje punkt.

I remissdebatten har den av regeringen förda sparsamhetspolitiken varit
föremål för några yttranden. Jag behöver väl icke vittna örn att jag är intresserad
av all sund och naturlig sparsamhet. Var och en av oss försöker
val dock lägga in i uttrycket något eller utnyttja det efter sin politiska inställning.
Sparsamhet, som icke förhindrar produktivt arbete och som icke
medför en begränsning i våra strävanden att utnyttja våra naturrikedomar
för en långt större förädling av våra produkter, all dylik sparsamhet vill jag
hälsa med tillfredsställelse. Men den sparsamhet, som sätter stopp även för
anslag, vilka lia till uppgift att skapa bättre arbetstillfällen i landet, att
bättre tillgodogöra sig svensk mark, svensk skog, svenska berg och svenska
vatten, den sparsamheten är fördömlig ur samhällets synpunkt.

Efter dessa allmänna reflexioner kan jag måhända få yttra mig örn ett par
speciella saker. På förmiddagen har man här i debatten efterlyst riksdagens
krisrevision. Jag skall be att få instämma i denna efterlysning men från rakt
motsatta utgångspunkter. Det är utmärkt, att riksdagens krisrevision finns
och fungerar. Enbart tillsättandet av densamma är ett gott betyg för regeringen,
som följde statsrevisorernas förslag. Men har den icke fått ensidig
instruktion? Den har blott att se till att ingenting skall slösas bort. Det
borde dock också vara en uppgift för den att se till att rättvisa vederfares
dem, som nu få sitta emellan under de tråkiga tider, vi befinna oss i. Enligt
lag av år 1928 ha statens myndigheter rätt att rekvirera bl. a. offentliga lokaler,
vilket också skett under de gångna perioderna, för olika militära behov.
Det är emellertid ofattbart, att det icke blivit mera liv om dessa rekvisitioner
och deras fullföljande. Krisrevisionen har, såvitt jag icke sett galet, med
rätta kritiserat några fall, där det någon gång gällt inköp av cyklar eller rekvisition
av lokal för kvarter åt befälet o. s. v. Revisionen har dock icke sagt ett
ord, då ägarna till folkrörelsens samlingslokaler i realiteten blivit utan ersättning
eller mångå månader fått vänta på de fattiga kronor, som höga vederbörande
slutligen ansett, att de borde få. Jag skall nämna några fall.

På en plats nere i Småland, en stor järnvägsknut, rekvirerade den militära
myndigheten förra sommaren icke blott vederbörande Folkets hus utan, såvitt
jag vet, större delen av parken med tillhörande område. Ifrågavarande område
användes av de militära myndigheterna från den 15 april till den 12 juni. Det
var Älmhult, det gäller. Ersättning utdömdes av den lokala värderingsnämnden
allenast för halva tiden. Detta beslut överklagades hos riksvärderingsnämnden,
och genom försvarsministerns förmedling fick jag tillfälle att svara
för föreningen. Där dömdes att ersättning skulle utgå med 15 kronor om dagen,
vilket utgjorde något över 600 kronor — i verkligheten har dock föreningen
fått endast något över 400 kronor. Föreningen kunde dock med papper visa,
icke blott att dess utgifter vida överstigit detta belopp, utan att dess förluster
ännu mera överstigit beloppet. Det dröjde, örn jag icke minns alldeles fel, fyra
månader, innan man fick saken inför riksvärderingsnämnden. Vederbörande
i denna nämnd meddelade mig, att man hört sig för hos den lokala värderingsnämnden
och att dess sekreterare sagt, att papperen kommit bort. Sådant kan
ju inträffa, men under tiden, som papperen voro borta, fick styrelsen för detta
fattiga arbetareföretag, som icke kunnat betala sina räntor och icke heller
sina amorteringar, göra en växel på 500 kronor för att hålla de största svårigheterna
borta.

Jag vill omedelbart säga, innan jag nämner ett par andra exempel, att ingen
av kammarens ledamöter skall tro, att detta är en anklagelse mot försvars -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
ministern. Det vore orimligt, om jag skulle rikta en sådan anklagelse mot honom,
för det första av det skälet, att lian har annat att göra i dessa tider, för
det andra också därför att vi genom hans medverkan fått svara för föreningen
inför riksvärderingsnämnden och för det tredje av det skälet, att jag verkligen
tillrått vederbörande förenings styrelse — det fanns nämligen ingen annan
framkomlig väg att söka hjälpa den — att vända sig direkt till försvarsministern
för att få rättelse. Men då jag medger detta inför kammaren, måste
jag tillägga den reflexionen; vart bär det hän, örn man måste rekommendera
alla dem, som komma med sådana här klagomål, att vända sig direkt till försvarsministern?
De myndigheter, som äro tillsatta, måste väl ändå själva försöka
ordna hithörande saker rättvist.

Jag har här ett annat fall. Det gäller en plats — också det en stor järnvägsknut
— intill den norska gränsen, där man rekvirerat en samlingslokal •— i
detta fall en biograflokal. Man träffade överenskommelse örn ersättning för
lokalen under den tid, den var tagen i bruk. Men när man återfick den, visade
det sig, att stolarna voro i ett sådant tillstånd, att man måste skicka dem
till en sakkunnig person för att genom värdering beräkna vad reparationen
skulle kosta. Denne förklarade då, att det skulle kosta 3 kronor styck, och
man undersökte så örn detta var ett oskäligt pris. Såsom kanske några av herrarna
veta kosta biograf stolar flera gånger den summan, och man kom till
det resultatet att priset var mycket billigt. Då vände man sig till vederbörande
militära myndighet, men där var det icke möjligt at få något svar. Styrelsens
representant gick så direkt till översten, och han svarade: »Jag rekvirerar
lokalen.» Punkt och slut!

Jag har ett tredje fall som är nog så intressant för den inställning vissa
myndigheter ha. Det gäller här Storvik. Här rekvirerade man under förra sommaren
utrymmen ända till den 1 juli. Vederbörande lokalstyrelse styrkte med
en mängd intyg, att den förlust, de haft under denna tid, uppgick till 4,500
kronor. Man begärde ingen hyra för lokaliteterna eller för området i fråga.
Den lokala värderingsnämnden fastställde i detta fall en ersättning, som skulle
utgå med 1,000 kronor mindre än som begärdes. Vad gjorde då kronans
ombud? Jo, kronans ombud länsassessor Klerck vid länsstyrelsen i Gävle förklarade,
att han icke vore nöjd med detta beslut, utan bomme att överklaga
detsamma, då han ansåg, att det icke skulle utgå någon ersättning.

Jag skulle, herr talman, från många andra områden kunna anföra liknande
eller ungefär liknande fall. Jag har emellertid icke anfört detta, för att
kammaren skall få den uppfattningen, att det överallt är likadant. På många
ställen ha de militära myndigheterna — uppenbarligen beroende på vederbörande
intendent eller någon annan befälsperson eller på lokala värderingsnämnden
— fastställt ett rimligt och rättvist ersättningsbelopp. Men det finns
också många fall, där det synes vara hopplöst att komma till rättvisa. Att man
företer intyg från platsens myndighetspersoner och sakkunniga människor
betyder ingenting. När man icke kan komma ifrån det hela tycks man utgå
ifrån att man skall draga ut på tiden för att trötta ut klagandena.

Jag vill tillägga ännu en gång, att vad jag här anfört icke får uppfattas
såsom ett klagomål mot försvarsministern. Jag har blott velat belysa, huru
svårt det kan vara under nuvarande förhållanden. Icke blott folketshusföreningar,
godtemplarorden, bondeförbundet och N. T. O. utan även folkhögskolor
kunna framlägga precis samma erfarenhet, som jag härvidlag framlagt.
Jag tror mig kunna peka på en av orsakerna härtill, nämligen den otillfredsställande
sammansättning av en del värderingsnämnder, som tydligen är för
handen. Jag vill icke yttra mig om deras förmåga att fastställa ersättning
för mjölk, skörd, gödsel, diken och sådant, niell jag vågar utan att därmed

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
förolämpa någon ifrågasätta vederbörandes lämplighet, deras sakkunskap,
kanske t. o. m. deras vilja att fastställa rättvis och rimlig ersättning för samlingslokaler,
folkhögskolor eller vad det kan vara för något.

Jag skull gärna se, och jag tror, att man på håll, där berättigad irritation
råder, skulle bli mycket glad, för den händelse härvidlag kunde ges några
allmänna riktlinjer, som efterföljdes. Av allt att döma efterföljas nämligen
icke de bestämmelser, som finnas.

Om någon av kammarens ledamöter sitter och tänker, att detta är väl ändå
en bagatell, så har han naturligtvis rätt mot bakgrund av läget ute i världen,
men i ett samhälle, där man har en samlingslokal och där det finns några
föreningar från låt oss säga en grisuppfödarförening till en, jag höll på att
säga mera materiellt betonad förening, fackförening eller vad det nu är, är
vad jag här berört stora frågor. Det är av betydelse att vederbörande kunna
komma in i sin lokal och åtminstone slippa skriva på växlar för att klara
upp affärerna, till dess herrar militära befälhavare äntligen finna för gott att
också officiellt skilja sig från lokalen.

När jag är inne på kapitlet örn samlingslokaler, vill jag på det livligaste
beklaga, att icke statsverkspropositionen utlovar något förslag örn stöd åt
samlingslokaler. Den föregående ärade talaren klagade över alla de omständigheter,
som jagade ungdomen från landsbygden. Han talade med all rätt
örn att småbrukarhustrurna icke kunna få någon semester. När få arbetarhustrurna
semester, herr Hansson? Han talade om att det var brist på telefon
och på elektrisk belysning. Han tog till litet i överkant förstås, men det vänjer
han sig väl så småningom av med. Han klagade på den väldigt orättvisa
dyrortsgrupperingen o. s. v., men han glömde en sak, nämligen att det på
landsbygden mångenstädes icke finns någon plats, där ungdomen kan samlas.
Vi ha tagit initiativet till att försöka organisera ett samarbete mellan alla de
organisationer i landet, som äga samlingslokaler, bondeförbundet och S. L. U.,
J. U. F., nationaltemplarorden, goodtemplarorden, folketshusföreningar o. s. v.
Det finns under dessa huvudorganisationers större eller mindre ledning ungefär
2,500 samlingslokaler, av vilka många befinna sig i ett mycket bedrövligt
skick. I denna församling av nästan uteslutande vältalare behöver jag väl
icke vittna örn den saken. Angår det nu samhället, hur dessa lokaler se ut?
Angår det samhället, om det över huvud taget finns lokaler ute i bygderna?
Ja, jag tycker, att det gör det. Det förefaller mig, som örn folkrörelserna i
ett demokratiskt samhälle hade en stor uppgift att fylla, men folkrörelserna
kunna knappast arbeta och existera utan samlingslokaler. Det är därför icke
heller orimligt, att man begär litet understöd och hjälp från samhället.

Jag fann häromdagen i en tidning en artikel, där det talades örn att 92
idrottsföreningar skulle få anslag av tipsmedel. Frölunda socken skulle få
60,000 kronor till en ny idrottsplats och så undan för undan. Det gällde en
hel rad idrottsanläggningar runt örn i landet, som skulle erhålla bidrag med
tillsammans 801,200 kronor. Vare det mig fjärran, herr talman, att på något
sätt vara avundsjuk på idrottsrörelsen. All den hjälp idrottsrörelsen behöver
skall den lia, ty det spelar stor roll, hur vårt lands ungdom är fysiskt. Jag
har emellertid inbillat mig, att i vårt land spelar det en icke mindre roll,
hur vårt lands ungdom är andligt. Är det så, att staten och samhället anser
det vara en plikt att hjälpa till vid ungdomens och det uppväxande släktets
fysiska fostran, bör det också vara en plikt att på alla områden hjälpa till
med dess andliga fostran. Folkrörelserna spela härvidlag en mycket, mycket
stor roll. Var skola de samlas, örn de icke ha några lokaler?

Jag ser här bland andra, som skola få anslag, olika idrottsföreningar i Väs Andra

hammarens protokoll 1941. Nr 8. 5

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lerbotten. Också de få det med varm hand för mitt vidkommande. Dorotea
idrottsplatsförening skall få 15,000 kronor, Granö idrottsförening 5,000 kronor,
idrottsföreningen Kamraterna i Hällnäs 2,000 kronor, Lycksele idrottsplatsförening
25,000 kronor, Skellefteå idrottsplatsförening 21,000 kronor.
Det var bara två månader sedan, som genom svenska pressen gick en liten
notis, att nätt upp i detta Västerbotten hade man sålt ett f. d. folkets bus,
på vilket arbetarna lagt ned 20,000 kronor, för 250 kronor på exekutiv auktion,
och det skulle nu apteras till ett cirkelsågverk. Jag tycker icke, herr
talman, att det är riktigt lämpligt avvägt, när sådant förekommer.

Man klagar, delvis med rätta, över att landsbygdsungdomen lämnar landsbygden.
Men är det så märkvärdigt? Vart skola de taga vägen på sin fritid?
Vistas ute på landsvägarna? Jag fick ett brev från Ångermanland, då vi bildade
den förut omnämnda samarbetskommittén, och man skrev där, att i vår
by ha vi ingen samlingslokal. Vi ha en arbetarkommun, en ungdomsklubb och
vi ha studiecirkel. Förut ha vi hållit till i olika hem. I skolan få vi icke hålla
till. Nu ha vi lagt ned studiecirkeln. Ni kunna med all rätt invända, att detta
i stort sett är ett undantag. Ja, gudskelov, men det är dock icke något enstaka,
fall.

Nyligen samlades i närheten av Stockholm ett antal studieledare. De framhöllo,
att ungdomsfrågan i mycket är en fråga örn samlingslokaler, trevliga,
glada, ljusa lokaler, där man kan samlas billigt. Jag ger dem alldeles rätt,
och jag ber att få vädja till dem inom exempelvis bondeförbundet, som klaga
över att landsbygden avfolkas, att mindre klaga och mera handla för att få
behålla ungdomen. Till handlandet hör också, att man försöker se till, att det
betalas rimliga löner.

Jag har icke så mycket att tillägga. Jag skulle bara vilja uttrycka det
önskemålet, att man örn möjligt från regeringens sida litet hårdhäntare sade
till vederbörande krisorgan att ingripa mot alla individer, företag och faktorer
som medverka till prisstegringen. Jag har hört åtskilliga redogörelser
för det arbete som utföres för att förhindra prisstegring, men jag har varje
gång haft det bestämda intrycket, att det icke skulle skada med litet snabbare
och gärna litet kraftigare ingripande, gärna inför öppen ridå inför svenska
folket. Jag tror, att detta alldeles särskilt kan sägas med anledning av
situationen på bränslemarknaden och delvis, men också endast delvis, med anledning
av situationen på livsmedelsmarknaden. Det är ingen tvekan om att
det råder eller börjar framträda missnöje, och det vore både oriktigt och
oklokt att genom underlåtenhet eller svaghet låta detta utveckla sig.

Jag skulle också i största allmänhet vilja uttrycka det önskemålet, att allt
som kan göras, göres för att påskynda de arbetsanskaffande åtgärderna. Jag
har aldrig delat deras mening som lia räknat med att vi skulle få en fruktansvärd
kris. Men det hindrar icke, att jag anser det nödvändigt, att man
vidtager ännu kraftigare åtgärder för att få igång arbeten baserade på svenska
råvaror och på en långt starkare förädling av dessa.

Då jag är inne på detta kapitel, vill jag tillägga en sak som icke här förut
berörts men som, såvitt jag fattat rätt, ofta framträder i finansministerns
yttranden och gärningar, nämligen att man icke skall förbise räntornas roll.
då det gäller både arbets- och prisläget. Det var någon talare som på förmiddagen
sade, att vi måste se till, att vi sänka lönerna och materialpriserna
för att få igång byggnadsverksamheten. Ja, gärna för mig, förutsatt att det
förstnämnda icke innebär någon försämring av årslönerna för byggnadsarbetarna,
ty det förefaller mig, som örn statistiken visade, att detta icke är motiverat.
Men varför glömma, herr talman, räntornas roll i fråga om byggnads -

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 8.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
verksamheten? Måhända äro kammarens ledamöter suggererade av de räntor
som staten bjuder för sina lån — i så fall alldeles oriktigt.

Det pågår sedan tämligen lång tid — naturligtvis efter krigets och krisens
utbrott — en medveten strävan från penninginstituten att driva upp räntan,
en strävan som för övrigt tyvärr i mycket stor utsträckning lyckats. När man
t. ex. söker binda ränteläget på fastighetsmarknaden för tio år i fråga örn
bottenlån vid 5 procent — ja det har till och med förekommit fall med 51/2 procent
— så gör man en samhällsskadlig gärning. Vårt prisläge låses fast vid
en högre nivå än den som vi tänkt oss skulle hållas. Jag anser det nödvändigt,
att riksdagen och statens myndigheter observera hithörande förhållanden. Jag
skulle vilja vädja till finansministern, i den mån mina ord kunna nå honom,
att göra allt möjligt för att undvika och förhindra en dylik utveckling. Jag
kan icke tänka mig annat, än att han i fråga örn detta samhällsintresse har
riksdagen bakom sig.

Jag har, herr talman, med detta icke velat rikta någon kritik emot regeringen.
Den som på sin fritid är ute i landet och träffar folk — för mitt vidkommande
företrädesvis arbetare — den vet nog, som jag förut sade, att man
kan märka ett spirande missnöje med de i allmänhetens tycke alltför starkt
stegrade livsmedelspriserna. I kraft av mitt intresse för ett samarbete mellan
bondeförbundet och arbetarna skulle jag f. ö. också vilja vädja till bönderna
att icke glömma bort, att när det gäller att köpa och sälja, är det icke bara
producenterna som ha att bestämma utan att konsumenterna också reagera.
Emellertid när man efter dessa missnöjesyttringar diskuterar med folk och
söker få reda på, hur de vilja ha det, så säga de — åtminstone har jag hört
dessa ord: ja, det är nog tråkigt att allt blir så dyrt, men när det kommer
till kritan, lia vi det nog ändå bättre än alla andra folk i Europa, och är det
bara så, att regeringen kan skydda oss från att komma med i kriget, så skall
vi ge den allt det stöd vi överhuvud taget kunna åstadkomma. Jag tror, att
detta utan varje förhävelse är den stora svenska allmänhetens uppfattning.
Jag skulle gärna vilja säga till herr Hagberg på Luleåbänken, att örn han inbillar
sig, att det finns någon annan mening hos 99.99 % av Sveriges folk, då
har han grundligt misstagit sig.

Personligen vill jag tillägga, att jag anser, att den nuvarande regeringen
är det naturliga uttrycket för den situation, vari vi råkat utan att vara ansvariga
därför, och att det är en plikt för oss här i riksdagen att hjälpa regeringen
i den svåra tid, vari vi nu befinna oss. Den sista reflexionen gjorde jag också
under urtiman en viss kväll — den har det ju erinrats örn här i dag förut -—
då man sade, att det framlades dåligt förberedda propositioner. Vi ha dock
icke en regering och departement tilltagna för en riksdag som arbetar tio månader
örn året. Det förefaller mig att vi under den riksdag, som nu har börjat,
borde erinra oss detta men icke glömma bort svårigheterna också för regeringen.
Jag skänker regeringen allt det förtroende den nuvarande situationen
motiverar, övertygad om att örn den brister sönder, stå vi måhända i en situation
, vars konsekvenser ingen av oss kan överblicka.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Den föregående ärade talarens kraftiga salva rörande tillämpningen av rekvisitions-
och förfoganderättslagarna föranleder mig till några reflexioner.

Det var nog försiktigast från herr Kilboms sida att göra som han gjorde,
att icke vilja tillmäta mig personligen något ansvar för vad som i detta avseende
har förekommit. Men jag skulle vilja säga, att samma försiktighet hade
bjudit honom att icke använda så starka ord i detta avseende gentemot de mili -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tära myndigheterna som han här gjorde. Det är nämligen så, att rekvisitionsförfarandet
grundar sig på av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt stiftade
lagar, lagar som även herr Kilbom har sitt ansvar för. I dessa lagar finnes
det detaljerat föreskrivet, hur det skall förfaras vid rekvisition eller förfogande
av egendom, hur ersättningar skola utgå, vem som skall bestämma ersättningarna
o. s. v. Bedömandet av ersättningarna skall läggas i händerna på lokala
värderingsnämnder. Dessa nämnder äro domstolar. De utses företrädesvis
av civila myndigheter. De fälla sina domar, och den som icke är nöjd därmed
klagar i laga ordning hos riksvärderingsnämnden, som är högsta domstol i dessa
mål. Regeringen har icke någon befogenhet att ingripa i detta rättsförfarande,
och det har icke heller de militära myndigheterna.

Det är ju alldeles självklart, att det vid dessa domars fällande kan finnas
tveksamma fall, där det kan vara svårt att komma till rimliga och riktiga ersättningar,
och i fråga om sådana företag som de av herr Kilbom här berörda,
folkets hus och folkparker, som driva en viss verksamhet i form av biografrörelse
och kanske annan nöjes verksamhet under sommaren, är det givetvis
oerhört svårt att komma till ett rättvist bedömande av den ersättning som bör
utgå för det militära förfogandet över en sådan plats. Det förvånar mig icke,
att det därvid kan fällas domar, som de enskilda kontrahenterna kunna känna
sig missbelåtna med. Men jag skulle för min del vilja säga, att det lika ofta
och kanske ännu oftare förekommer, att det fälls domar som kronan kunde ha
anledning att vara mycket missnöjd med. Ja, jag skulle vilja påstå, att det är
icke ovanligt, att kvartersvärdar och andra, som få lämna tjänster och förnödenheter
till kronan, genom dessa lagar försöka på sitt sätt att sko sig på kronans
bekostnad. Jag menar alltså, att det är ganska naturligt, att det med
en sådan lagstiftning icke kan vara möjligt att i alla fall träffa den absoluta
rättvisan. Ibland kanske kronan slipper för lindrigt undan, ibland kanske
kronan får betala för mycket.

_ För min del vill jag emellertid deklarera, att denna lagstiftning har visat
sig vara behäftad med mycket stora brister. Man kan icke alls vara nöjd med
denna lagstiftning. Det är ju en lagstiftning som tillkommit i fredstid, utan
att man haft annat än teoretiska beräkningar över vad som kunde komma att
inträffa. Det är givet, att när denna lagstiftning blir tillämpad i praktiken,
det skall visa sig, att den har skavanker. Det kommer därför inom de allra
närmaste dagarna att sättas i gång en omarbetning av hela detta lagstiftningskomplex
under beaktande av de erfarenheter som det gångna året har givit oss.

Jag nämnde i början av min replik här, att det icke var försiktigt av herr
Kilbom att anklaga de militära myndigheterna, därför att, som jag här påpekat,
de militära myndigheterna icke ha någon del i avgörandet av dessa ersättningsfrågor,
när de blivit föremål för domstolsförfarande. Man kan naturligtvis
säga, att de militära myndigheterna kunde genom överenskommelse
träffa ett avtal, som tillfredsställde den andra parten, så att det icke behövdes
något rättsförfarande. Men a andra sidan far väl herr Kilbom, som med sådan
bravur avlade specimen som högste ombudsman för sin företagsverksamhet,
medgiva, att det är de militära befattningshavarnas plikt att vid dessa uppgörelser
försöka tillvarataga kronans intresse. Jag kan för min del omöjligt
klandra den länsstyrelsetjänsteman i Gävleborgs län som icke förklarade s?g
nöjd med en lokal värderingsnämnds beslut. Om han ansåg, att ersättningen
bestämts för högt, var det ju hans skyldighet att anföra klagomål däröver hos
riksvärderingsnämnden. Jag menar alltså, att man icke får anklaga personer
som äro satta att tillvarataga kronans intressen för att de icke äro tillräckligt
generösa, när man har tillgång till ett domstolsförfarande, som skall döma,
vad här rätt kan vara.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag anser alltså, att det enda man kan tillvita de militära myndigheterna och
befattningshavarna — i detta avseende är väl det åtminstone det väsentligaste
— det är, att man kanske icke alltid har expedierat besluten tillräckligt hastigt,
att ersättningarna icke ha utbetalats i tillräckligt god tid. Det är beklagligt,
att sådant förekommit, men det kan i någon mån förklaras av den oerhörda
mängd av ersättningsärenden och andra utbetalningsmål som förekommit, varigenom
den militära förvaltningsapparaten blivit överbelastad. Sedan är det
klart, att det förekommit individuella fall, där militärer visat sig ogina, onödigt
sträva och uppträtt onödigt bryskt. Det är ju beklagligt, att sådant har
förekommit, men jag tror icke, att man kan taga detta som ett allmängiltigt
uttryck för de militära myndigheternas förfarande. Men som sagt den lagstiftning
som gäller är behäftad med brister, och detta bör rättas till. Arbetet
härpå skall upptagas inom den allra närmaste tiden.

Herr Kilbom, som för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr talman!
Jag skulle kunna förklara mig fullkomligt tillfredsställd med försvarsministerns
senaste förklaring. Jag tror också, att örn det blir en verkligt objektiv
översyn över ifrågavarande lagstiftning och den leder till resultat, och det bör
den väl göra, är det icke mera att säga örn denna sak. Jag har emellertid sagt
till alla som tillfrågat mig eller till dem som jag kommit i kontakt med: ni få
icke begära för mycket, ni måste styrka alla edra krav med verifikationer och
intyg o. s. v. Jag tror att örn man undersöker saken, skall man i fråga om
lokalägande eller parkägande organisationer icke kunna visa upp något fall
där det begärts i stort sett för mycket.

Jag anklagar icke de militära myndigheterna därför att de tillvaratagit kronans
rätt, och jag bestrider icke på något sätt, att det förekommit fall vid
rekvisition, då man försökt sko sig. Men jag bestrider kategoriskt, att det finns
något fall där det kan bevisas, att en lokalägande förening begärt för mycket.
Däremot har detta väl varit fallet med enskilda, hotellägare och många andra.
Örn det funnes vilja och förstånd hos alla militära myndigheter, intendenterna
t. ex., att göra upp, örn de kände hithörande område och visste, vad det är för
värden som det rör sig örn och vad det är för värden som kunna gå förlorade,
skulle många fall aldrig komma ens till de lokala värderingsnämnderna, ännu
mindre till riksvärderingsnämnden. Trots att herr statsrådet var nog vänlig
att hjälpa oss att komma till riksvärderingsnämnden, ha. vi bara dragit ett fall
inför den. Vad beträffar det anförda fallet i Gävleborgs län vill jag säga, att
vederbörande uppenbarligen har för princip att bestrida alla krav, hur rättvisa
de än äro.

Härefter anförde:

Herr Carlström: Herr talman! Det var en händelse som kanske kan tydas
som en tanke, då herr Vougt började sitt anförande här i dag med att påminna
örn var majoriteten nu är till finnandes i Sveriges riksdag. Och även örn han
sedan mycket starkt underströk det fortsatta samarbetets betydelse i denna tid
och herr statsministern senare i sitt anförande konstaterade partiernas »rätt
till fri diskussion och öppen kritik», så kan det dock inte hjälpas, att man känner
med sig att man måste vara en smula försiktig, då man yttrar sig i vissa
frågor, även om dessa för dagen inte ha mera markerad partipolitisk innebörd.

Jag har inte heller begärt ordet i denna debatt för att mästra regeringen, och
jag skulle för övrigt inte lia begärt ordet alls i dag, örn inte en del anföranden
här i kammaren givit mig anledning därtill. De flesta talarna ha visserligen
använt detta tillfälle för att inte bara ge goda råd åt regeringen och för att

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tala moral till folket ute i landet, men en sak som man inte allt för mycket
uppehållit sig vid är själva budgetläget, en fråga som eljest brukar vara en
av de främsta vid remissdebatter under vanliga fall. Ingen har i själva verket
vågat sig närmare in på denna. Här har man nämligen att röra sig med sådana
för vårt lands vidkommande rent astronomiska tal, att nog litet var känner
en viss yrsel vid berörandet av ämnet. Detta kan nu inte heller förvåna, men
(vad som i stället kan väcka en smula förvåning är — och det är detta som kommit
mig att begära ordet — att i samma andedrag som nian med en lätt gest
eller en retorisk vändning går denna fråga förbi, så tar man upp talet om
sparsamhet.

Såväl i denna kammare som i medkammaren har en del talare varit inne på
denna sak och därvid uttryckt sin förhoppning örn att den nu omsider tillsatta
besparingskommittén skall taga till »geddesyxan» och rumstera örn ordentligt
på statens utgiftskonto. Det skulle inte vara oävet — då nu både regeringen
och folket fått en del råd örn hur det bör handlas — örn även dessa besparingssakkunniga
finge några tips örn vad det nu är som folket och riksdagen vill ha
bort i budgeten och som kan ge verkliga besparingar.

Men vad är det nu som skall sparas? Det får förmodligen inte gälla den
sociala välfärden. Det får inte gälla de statsanställdas löner. Det får inte
gälla jordbrukets livsmedelspriser. Inte heller vårt undervisningsväsende. Och
inte vårt rättsväsende, det ha vi ju hört tydligt omvittnas här i dag. Herr Skoglund
talade visserligen i sitt anförande örn en nedskärning av statens hela förvaltningsapparat,
men man kan inte kasta ut ordinarie tjänstemän och arbetare,
och även örn det på detta område kan sparas en del genom rationaliseringsåtgärder,
vilket besparingssakkunniga. säkerligen komma att undersöka,_ så rör
det sig ingalunda här örn mångfalden av miljoner. Inför de tusental miljoner,
som budgeten nu rör sig örn, är det inte så mycket att trösta sig med örn man
på vissa områden skulle kunna spara någon miljon. För övrigt håller vårt folk
på att tappa sinnet för siffrornas valör, och man hör såväl inom som utom riksdagen
vissa funderingar över örn det är lönt att tala örn sparsamhet såsom nu
pengarna rulla. Då jag nu en dag efter riksdagens öppnande vägrade att
skriva på en motion, som gällde förhöjning av ett anslag på nionde huvudtiteln,
fick jag med detsamma det beskedet: vad betyder ett pär tiotal tusen kronor
i en tvåmiljardersbudget? Och det ligger naturligtvis nära till hands att resonera
på det sättet.

Men spara måste vi ju, säger man. Ja visst! Är bara regering och riksdag
med ordentligt på noterna, så skall nog besparingssakkunniga prestera ett ordentligt
sparprogram framöver. Men jag har ganska liten tro på att vi bli
vänligt bemötta då vi komma med detsamma. Och jag skall tillåta mig att uttrycka
den meningen, att örn det verkligen skall bli sanning av sagan örn sparsamhet,
så är det bäst att vi komma överens om den saken här i riksdagen innan
vi besluta om nya och ökade utgifter. Titta på några av huvudtitlarna, t. ex.
femte och åttonde, hur de ha förkovrat sig bara sedan 1935 och tills nu! Men
detta ha vi alla gladeligen varit med om, och vissa tongångar här i dag vittna
örn att man ännu inte känner sig tillfredsställd. Att gå tillbaka är inte så lätt,
och det gör man i varje fall inte förrän rena nöden tvingar därtill .

Om vi emellertid nu rädas för hur det skall utveckla sig med statens finanser
framöver och vi äro övertygade örn att sparsamhet är av nöden, så kan jag
inte finna annat än att vi i någon mån också måste hålla oss till herr Sköld.
Försvarsministern har emellertid hela folket med i vad han nu än föreslår, och
naturligtvis vågar inte heller jag mästra honom i hans åtgöranden. Men jag
skulle ändå vilja framhålla önskvärdheten av, att vid uppgörandet av den nya
försvarsplanen, som nu lär vara i görningen, han ville tillse, att denna inte blir

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en klädnad, som vi snart igen äro färdiga med att byta. Det skulle nämligen
kunna tänkas att den bleve så tung att vi inte i längden kunna bära den eller
vid behov röra oss i densamma. Denna sista synpunkt kan inte vara minst
viktig, ty det fordras inte bara pengar för att rusta sig till försvar. Det måste
också finnas resurser, om oell när försvaret skall tillgripas.

Slutligen vill jag, då en del talare här i dag ha sagt vad de vänta av nya
förslag från regeringen, framföra den hälsningen ute från landets bygder, att
det också finnes saker, som man inte väntar. Säkerligen väntar man inte några
mindre nödtvungna reformer, t. ex. omläggning till högertrafik, under det
ekonomiska läge som nu råder. Låt oss slippa ifrån onödiga nymodigheter,
som kosta pengar, så länge vi nu litet var syssla med att teckna på försvarslån
och med all flit betala den ena nya skatten efter den andra. Och jag skulle
till sist ännu en gång vilja råda regeringen och riksdagen att medan nu de
skilda revisions- och besparingskommittéerna hålla på att se till vad som kan
sparas av utgifter, som vi redan påtagit oss, här gå före med gott exempel.
Det kommer att stärka modet och lusten hos dem att göra sitt yttersta.

De båda sista talarna före försvarsministern tyckas emellertid ha den uppfattningen,
att vi här i landet kunna ha samma anspråk och krav i skilda avseenden,
som vi haft tidigare. Jag säde redan i en debatt i urtiman, att jag
tror att örn vi verkligen vilja komma igenom denna mödosamma tid, så gäller
det inte bara att hålla samman, då det är fråga örn att besluta örn utgifter,
utan det gäller också att hålla samman, när det är fråga om att försöka begränsa
utgifterna. Örn vi icke ha detta klart för oss, kommer allt tal örn sparsamhet
i fortsättningen endast att bli en gest.

Herr talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr förste vice talmannen Magnusson erhöll ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Herr Kilbom har riktat gensagor mot mitt anförande
under förmiddagens debatt. Jag önskar icke upptaga någon ytterligare debatt
om vad jag i inledningen av mitt anförande yttrade, detta icke av fruktan
utan därför att jag anser det vara mindre lämpligt. Men då herr Kilbom säger,
att han icke kan avgöra, huruvida Else Kleen, Sandler m. fl. haft rätt i sin
kritik av vårt rättsväsen, då måste jag säga, att i så fall saknar han också förutsättningar
att avgöra, att jag haft orätt i mitt omdöme.

Härpå anförde:

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag hade egentligen icke tänkt
uppträda i denna remissdebatt och kommer därför nu att fatta mig ganska
kort. Det var ett yttrande av den förste talaren i debatten, herr Vougt, som
föranlett mig att säga ett par ord. Han kritiserade bondeförbundets ställning
i en viss fråga vid slutet av urtima riksdagen. I sin tidning har han mångfaldiga
gånger opponerat sig mot bondeförbundet i samma fråga, och därvid
särskilt pekat på mig personligen. Det är därför jag känner mig pliktig att
yttra några ord.

Vad först beträffar frågan om bondeförbundets medverkan i regeringen vill
jag säga, att jag, då denna fråga varit uppe vid bondeförbundets förhandlingar,
varit en av dem som varit mest verksamma för att bondeförbundet skulle
biträda vid samverkan i regeringen. Men då jag har haft den uppfattningen,
att det vore till lycka för vårt land örn vi finge en samlingsregering, har jag
utgått från, att icke därmed varje medlem av riksdagen skulle vara bunden i
sin handlingsfrihet. Har han i någon fråga en avvikande mening, skall han
få göra den gällande, örn han grundar sin uppfattning på sakliga skäl. Jag

Nr 3.

Fredagen lien 17 januari 1941 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (''Forts.'')
anser, att då vi ha ett demokratiskt samhällssystem, skall också varje medlem
av riksdagen ha rätt att framföra sina synpunkter och göra sina yrkanden.
Det märkliga har också inträffat, att vid ett par tillfällen socialdemokrater
gått emot kungl, propositioner. Jag skall endast erinra örn några fall. Då
propositionen örn standardisering av mjölken framlades, gingo socialdemokraterna
eller åtminstone flertalet av dem emot propositionen. Socialdemokraternas
majoritet gick också emot en annan proposition — framlagd av en
bondeförbundare, herr Westman — nämligen då det gällde tillsättande vid
krigsfall av styrelser för ideella föreningar. Men aldrig föll det oss bondeförbundare
in att därför sätta en pekpinne för socialdemokraterna och säga,
att här är en samlingsregering, som man måste lyda. Vi ansågo, att de fingo
handla fritt efter sin övertygelse. Och det anser jag vara det enda riktiga
med det samhällsskick som vi äga. Vad beträffar omsättningsskatten, så vill
jag säga, att den ståndpunkt som bondeförbundets majoritet intog i den frågan,
kunna vi med gott samvete försvara, icke bara för vårt eget partis vidkommande
utan även örn man ser till hela landets bästa. Vår ståndpunkt går
ju ut på att skona de sämst ställda, de som ha de minsta inkomsterna och de
största försörjningsbördorna, och i stället lägga denna tunga skatt på de mest
bärkraftiga, de stora inkomsttagarna. Jag tror, att den ståndpunkten gillas
av folket ute i bygderna, och därför skämmas vi inte för den.

Herr Vougt berörde också den uppgörelse som i slutet på föregående år
träffades med jordbrukarna, och man kunde i hans tonfall märka en viss missunnsamhet
mot jordbrukarna då det gällde det stöd de fått. Jag vill då erinra örn
att dessa stödåtgärder vidtogos för att giva jordbrukarna kompensation för det
dåliga skörderesultat, som flertalet av dem råkat ut för. Ser man på konjunkturinstitutets
berättelse över det ekonomiska läget, finner man att det är ungefär
hälften av inkomstminskningen som kompenserats genom dessa stödåtgärder.
Man har alltså icke fått kompensation i sådan utsträckning att man bibehållits
vid den gamla inkomstnivån, utan man har fått nöja sig med betydligt
mindre. Under sådana omständigheter är det ju helt naturligt, att vi, då det gäller
stödåtgärder för andra grupper i samhället, taga vara på vår rätt och anse
att även dessa böra vara med och bära en viss del av bördorna som drabbat hela
samhället. Av en bilaga till statsverkspropositionen framgår, att av den samlade
nationalinkomsten kommer på jordbrukarna blott en sjundedel, medan
jordbrukets utövare utgöra ungefär en tredjedel av befolkningen. Jordbrukarna
äro alltså, trots de stödåtgärder som vidtagits, betydligt eftersatta i förhållande
till andra grupper i samhället. Jag vill säga till en annan kammarledamot
på Skånebänken, att denna statistik icke kan bero på felaktiga deklarationer
av jordbrukarna, såsom han velat göra gällande i sin tidning. Ty
konjunkturinstitutet bygger sina beräkningar icke endast på deklarationerna
utan har gått efter hela nettoförsäljningen. Trots detta har man fått ett så
magert resultat.

Det har i debatten talats örn att man skall försöka hindra inflation. Även
vi jordbrukare vilja medverka till förhindrande av inflation. Men jag vill framhålla,
att denna hindras inte enbart genom att priserna på jordbruksprodukter
hållas nere. Det finnes en hel del andra omständigheter som medverka till
inflation. Herr Kilbom nämnde nyss ränteläget, och jag vill understryka
detta. Stegringen av ränteläget är någonting som man kan bekämpa, och den
grupp jag företräder kommer att medverka därvid.

Då vi strax före jul behandlade frågan om ändrade regler för indexberäkningen,
framhöll jag att man bör försöka åstadkomma så rättvisa regler som
möjligt härvidlag. Indexberäkningen spejar en betydande roll för arbetskostnaderna
i detta land, sedan man genomfört ramavtal för snart sagt alla in -

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
komsttagare. Därför förordade jag att den kommitté, som man tänkte sig
skulle biträda socialstyrelsen vid dessa utredningar, skulle få så opartisk sammansättning
som möjligt, alltså att man icke valde sådana personer som framför
allt voro berörda av dessa indexberäkningar. Jag tänkte då på tjänstemännen.
Man svarade mig då, att det är mycket svårt att få sådana personer
som icke på ena eller andra sättet beröras av indexberäkningarna. Man pekade
på, att även arbetsgivarna äro berörda av desamma. Man tänkte sig då förmodligen,
att när regeringen sedermera skulle tillsätta ledamöterna i ^denna
kommitté även arbetsgivareparten skulle bliva representerad. . Men så blev
icke fallet. Det är endast tjänstemannaorganisationer som blivit företrädda.
Jag har därför för min del inte så särskilt stort förtroende för den indexsättning
som kommer att följa.

Ser man nu litet närmare på den budget som är framlagd, finner man att
av den sparsamhet, örn vilken man i dessa kritiska tider borde lägga sig vinn,
inte finns så värst mycket. Man finner visserligen en redogörelse av finansministern
örn vilka åtgärder i besparingssyfte han tänkt sig, men jag tror, att
om man vill komma till något resultat, duger det inte att låta sparsamheten
bliva bara en läpparnas bekännelse, utan den måste även föras ut i det praktiska
livet. Ser man på försvarshuvudtiteln, är det inte utan att man baxnar
inför de stora utgifterna. När man ser att försvarsministern föreslår en utbildningstid
av ett år förutom repetitionsövningar, förstår man att en tung
börda kommer att läggas på det svenska folket. Detta gäller särskilt vara
unga. män. Jag måste i detta sammanhang säga — även örn jag riskerar att
strålkastaren på Skånebänken kommer att explodera — att det hade varit
önskvärt att man utmätt en något högre avlöning åt våra värnpliktiga. Det''
är visserligen sant, att det kostar mycket pengar, men då man vet vilken, betydelse
det har för de värnpliktigas vilja att försvara sitt land, att de icke
ställas i alltför dåliga villkor, måste man förstå att det skulle vara väl^ använda
pengar. Jag tror, att det skulle vara möjligt att på andra områden
spara in så mycket att det bleve pengar över till att giva de värnpliktiga något
högre avlöning.

En sak, som jag tror, att hela Sveriges riksdag och hela svenska, folket äro
nöjda med, då de läst den kungl, propositionen, är förslaget örn höjda pensioner
åt svenska folket. Men jag vill uttala den meningen, att den svenska landsbygdens
folk varit mera glatt, örn dessa tillägg varit lika stora för landsbygdens
folk som för städernas. Vi från bondeförbundshåll ha alltid bekämpat
dyrortsväsendet såsom någonting oriktigt både då det gällt dyrortsgrupperingen
i lönehänseende och då det gällt dyrortsgrupperingen i fråga örn skatteavdragen.
Denna vår kamp komma vi heller icke att släppa, utan vi komma
att fortsätta med densamma till dess det blir drägligare förhållanden för landsbygdens
folk.

Då man i försvarspropositionen bebådar åtgärder för arbetslöshetens bekämpande,
vågar jag försäkra, att det parti jag tillhör kommer att vara villigt att
hjälpa de arbetslösa så långt det är möjligt. Men jag skulle vilja förutskicka,
att man därvid önskar, att de arbetslösa kunna användas för nyttiga ändamål
så långt det är möjligt. Då man nu gör denna försvarsberedskap, sorn är oundgängligen
nödvändig, tycker jag, att man därvid hör kunna anlita sa manga
arbetslösa, som ha utbildning för att utföra denna beredskapstjänst. Dessutom
anser jag, att örn man skall anslå medel för arbetslösheten, skall det vara
för nyttiga ändamål, som kunna främja produktionen, framför allt avdikningar
och dylikt, för att skapa produktivt jordbruk..

Jag nämnde för en stund sedan, att man bör vidtaga kraftiga besparingsåtgärder
i det finansiella läge, som vi för närvarande ha. Jag tror också, att

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
det kan° vara nödvändigt. Da vi före jul behandlade förmalmngsersättningarna,
påpekade jag det orimliga i att man i samband med omsättningsskatten
a ena sidan tog ut pengar av det stora flertalet av folket men å andra sidan
lämnade bidrag för att därmed öka köpkraften. Jag ansåg, att detta var irrationellt
och föga lämpligt.

I dag ha vi i denna remissdebatt hört flera talare, som varit av samma åsikt.
Jag tror verkligen, att pa denna punkt skulle det kunna gå att spara åtskilligt.

Dessutom vill jag säga, att reglerna för smörrabatten äro av den art, att
enligt min mening många skulle kunna undvara dessa rabatter utan att ändå
bli nödlidande.

. Jag och mitt parti vilja gärna hjälpa dem, som äro i stor nöd och lia det dåligt,
så att de slippa vara lidande. Men däremot kunna vi ej vara med om
att lämna ut bidrag till sådana, som kanske ha 5,000, 6,000 eller 7,000 kronor i
inkomst. Dessa ^tycker jag skulle kunna reda sig utan bidrag. På det sättet
skulle man också kunna spara en hel del.

Villkoren för moderskapspenningen, som nu utgår enligt ganska generösa
regler, där även sådana, som lia 7,000. till och med 8,000 kronor i inkomst,
kunna få^ denna moderskapspenning, tycker jag också är en sak, som går att
reglera på bättre sätt, så att de, som äro i behov därav, kunna få denna hjälp,
men icke de, som ej behöva densamma.

Det, som för närvarande kanske för vårt samhälle är av den största betydelsen,
är att skapa betingelser för att vår livsmedelsproduktion hålles i gång,
så att nödiga livsmedel skapas för det svenska samhället. Jag vill därför
vädja till regeringen, att när den skall överlägga örn åtgärder för stimulerande
av produktionen på jordbrukets område, man gör detta på ett sätt, som
verkar så, att man frambringar den största möjliga produktion.

_ Jag skulle också i detta sammanhang vilja säga, att då livsmedelskommissionen,
som fått regeringens fullmakt att ordna med vissa regleringsåtgärder,
vidtager sina åtgärder, böra dess åtgärder och dess påbud vara så förnuftiga
som möjligt och basera sig på verkliga fakta, så att icke fallet blir detsamma
som med det påbud, som nyligen skedde angående foderransonering, där jordbrukarna
ålades att skörda mångdubbelt mer än vad de producerat. Många
lingö alltså lämna mer än vad de hade.

Sådana förordningar väcka ingen tilltro till de styrande myndigheterna utan
tvärtom: det måste ses till att tilltron till de styrande, som är nödvändig i dessa
tider, icke undanryckes.

Jag är medveten örn, att det ställes stora krav på landets jordbrukare; men
jag vet också, att landets jordbrukare komma att, såvitt på dem beror, göra
allt vad de kunna för att trygga den produktion, som är nödvändig. Men vi
fordra naturligtvis också att icke bara jordbrukarna skola bära bördor utan
att dessa bördor fördelas på alla. När jag uttalar detta, vill jag också uttala
den förhoppningen, att Sveriges jordbrukare även här i riksdagen få bli bemötta
som fria medborgare, då vi befinna oss i ett demokratiskt samhälle, och
detta även örn vi skulle i vissa frågor hysa en annan uppfattning än den, som
förefinnes hos de maktägande.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Det är med stor tvekan jag begär
ordet i en remissdebatt, i all synnerhet efter den överhalning vi från det parti
jag tillhör fick av^herr Vougt och kanhända också efter uttalandet av herr
Kilbom, när herr Kilbom sade, att vi litet var, när vi uppträda, hålla valtal.
Örn jag hörde herr Kilboms uttalande riktigt, sade han som replik till herr

Fredagen den 17 januari 1941 e. m. Nr 3. 75

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Hansson i Skediga, när denne klagat över, att landsbygdens ungdom och° folk
ville draga sig från landsbygden till städerna: »Giv deni riktiga löner, så fly
de icke landsbygden!» Jag tror, att jag uppfattade herr Kilboms anförande
riktigt. Att på detta sätt kasta ut en sats här, att ger man dem bara ordentligt
betalt, stanna de nog på landsbygden, är lätt. Men det är ett råd otänkbart
att följa, ehuruväl vi kunna säga som arbetsgivare och som ^lantbrukare, att
vi önska ingenting hellre än att kunna giva våra arbetare så mycket betalt,
att vi i detta fall hade någon rimlig möjlighet att konkurrera med de arbetstillfällen,
som finnas i städer och samhällen.

Flera talare ha berört såväl den uppgörelse, som träffats mellan statens
representanter och jordbrukarna, såväl som de uppgörelser, som träffats mellan
arbetsgivare och arbetare. Det har sagts å ena sidan, att vi lantbrukare
få kanske för mycket betalt eller att vi äro grundligt kompenserade; å andra
sidan har framhållits, att vi lia icke fått tillräckligt. Vidare har framhållits
— jag tror det var herr Vougt som gjorde detta först— att arbetarna icke
äro kompenserade mer än till 50 procent för den dyrtid, som nu kommit på
grund av kriget. _ _

Nu kan man naturligtvis lia olika uppfattning örn detta. Det kanske icke
är någon anledning att draga upp en lång strid örn denna sak. Men jag vill i
alla fall endast göra den erinran, att frågan örn kompensationen på grund av
dyrtiden, huruvida det blir full kompensation, huruvida det blir 75 procents
kompensation eller 50 procents, sammanhänger väl med andra förhållanden.
Örn det är så som vi väl få antaga, att många söka ändra sin livsföring och
söka rätta sig efter omständigheterna och kanske köpa andra billigare förnödenheter
än tidigare, blir icke levnadskostnadernas stegring ^så stor. Då tror
jag också ur den synpunkten, att det kan vara så, att de få mera än denna
50 procents respektive 75 procents kompensation för dyrtiden.

Det var emellertid icke för detta som jag begärde ordet, utan det var för
låssa speciella saker, som gjort sig kännbara eller påminta i den trakt jag
kommer ifrån. Här har förut berörts leveranserna av fodersäd. Det har tidigare
framhållits, senast av den förre talaren, att de förordningar, som komma
från livsmedelskommissionen, äro ganska otydliga och svåra att efterleva och
ofta komma ut litet hastigt o. s. v. I detta fall gör jag endast den lilla erinran,
att det vore verkligen önskvärt, örn det kunde komma litet mera restriktiva
bestämmelser från livsmedelskommissionen. Jag skall gärna erkänna, att
det kan vara svårigheter, ja oerhörda svårigheter, som livsmedelskommissionen
har att kämpa med. Men jag har i min hand en bestämmelse från livsmedelskommissionen
till kristidsnämnderna. Den gäller tilldelning av fodersäd
till de jordbrukare, som ha mera än 10 hektar. De, som litet grand syssla med
detta, ha tagit reda på, att det är vissa bestämmelser, som gälla tilldelningen.
Det är vissa kilogram per svin, det är vissa kilogram per häst, ko eller höns
o. s. v. Så kommer det en annan bestämmelse, som säger, att vidare få kristidsnämnderna
utan avseende å storleken av vederbörandes åkerareal bevilja tilldelning
av fodersäd i sådana fall. där behov av fodersäd för nyssnämnda tid
oundgängligen måste tillgodoses.

Nu är det klart, att det kan vara svårt att säga att det skall vara vissa
bestämmelser också för detta fall. Man kan naturligtvis anföra, att^det måste
ligga i kristidsnämndernas hand. Men det är detta jag vill peka på. Det kan
förorsaka oerhörda svårigheter för kristidsnämnderna, ty det är klart, att vem
det vara må, då han begär tilldelning, för sin del anser, att den är oundgängligen
nödvändig.

Jag skulle särskilt med hänsyn till att här i kammaren finnes ett par verksamma
ledamöter av livsmedelskommissionen vilja framhålla önskvärdheten

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
av att det bleve klarare bestämmelser, när de skickas ut till kristidsnämnderna.

Vidare har det papekats bär i debatten — jag tror det var herr Svensson i
Grönvik, som i första hand tog upp detta — att det är oerhört viktigt att
den elektriska energi, som anskaffas för landsbygdens folk, kan erhållas på
rimliga villkor. Det erinrades i detta sammanhang, att urtima riksdagen anvisat
5,000,000 kronor till framdragande av elektriska ledningar, och vidare
1,500,000 kronor till installationer o. s. v. Därmed skulle den elektriska energien
bli mera tillgänglig för landsbygdens folk. Men det är en annan sak, som
jag vill fästa uppmärksamheten på och som jag tror, att det icke är så många
ay kammarens ledamöter som tänkt pa. Det är de stora variationerna i priset
på kilowattimme eller på den elektriska energi, som vi förbruka. Det gäller
nämligen icke bara att draga fram elektriska ledningar och installationer.
Det gäller också att betala den elektriska energien. Det finnes t. ex. priser,
som variera mellan 5 öre i de allra gynnsammast ställda orterna och högre
belopp. Örn jag tar exempel från vårt län, är det billigaste pris jag känner
till 5 öre. Men sedan går det upp till 12 öre, 18 öre, 25 öre, 36 öre och 40
öre. Det mest markanta är, att det billigaste priset 5 öre gäller på D-ort, en
tämligen hög dyrort, medan priset 40 öre gäller å billigaste ort eller A-ort.
Detta är ett eklatant exmpel på, hur oriktigt denna dyrortsindelning, såsom
också tidigare omtalats i debatten, egentligen kan verka.

Nu är det också, såsom kammaren mycket väl har reda på, så, att denna
elektriska kraftförbrukning, framdragandet av elektrisk energi, tilldelningen
av densamma o. s. v. har varit föremal för otaliga behandlingar i riksdagen.
Det är många av kammarens ledamöter, som ha motionsledes, genom interpellationer
o. s. v. fört dessa frågor på tal. Frågan är, hur det rimligtvis
skall vara möjligt att fa rättvisa till stand här. Jag skulle för min del knappast
tro, att genom detta lappande hit och dit med anslag till framdragande
av elektriska ledningar, hjälp till installationer eller på annat sätt vi kunna
komma till botten med detta problem. Jag tror, att det ligger så till, att skall
£et verkligen bli någon rättelse här och skola vi kunna ordna med dessa förhallanden
på ett riktigt sätt, så måste staten ingripa riktigt ordentligt.

skulle, herr talman, vilja starkt ifrågasätta, örn icke detta är en angelägenhet,
som verkligen borde förstatligas lika väl som mycket annat. Det
framhålles med all rätt från förbrukarna i orterna, att våra vattenfall och
det vatten, som rinner i dessa, böra vara en allas egendom. Kan det verkligen
vara riktigt och kan det vara förenligt med full rättvisa, att de, som ha makten,
alltså de som för penningar köpt rätten till vissa vattenfall oell anlagt
dessa stora kraftverk, genom detta också få koncession på respektive bygd
och bli suveräna och få göra som de vilja? Jag tror, att det vore en verklig
angelägenhet, som riksdagen borde taga upp, om det icke vore möjligt att förstatliga
våra vattenfall och förstatliga hela den elektriska distributionen.

Man har i debatten efterlyst lagförslag, som ligga hos Kungl. Majit. Det
har påpekats, att det vore önskvärt, örn de komme fram. Det är särskilt en
viss lagstiftningsfråga, där jag också vill rikta en vädjan till Kungl. Majit,
huruvida icke Kungl. Maj :t skulle vilja taga upp denna fråga snarast och
lägga den på kammarens bord. Jag har för fem år sedan tillsammans med
en del medmotionärer fört fram frågan i riksdagen. Jag har motionerat örn
en allmän revision av den s. k. nyttjanderättslagen, med ett annat ord benämnd
arrendelagen. Riksdagen ansåg, att detta var riktigt. Det blev tillsatt
en utredningskommitté. Denna kom omsider fram med sitt förslag och överlämnade
det till Kungl. Majit. Örn jag ej är fel underrättad, har det också
varit föremål för överarbetning i departementet, men sedan har det fått bero.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Det Ilar sagts mig, att det icke kommer fram, därför att linder sådana förhållanden,
som n,u råda, är det ej lämpligt att framlägga detta lagförslag.

Jag vill icke alls diskutera tiden, huruvida den är lämplig eller ej. Vad jag
vill framhålla är, att, genom att detta lagförslag ligger, kanske det skapar en
viss irritation såväl från arrendatorernas som från jordägarnas sida, därför
att de icke veta, hur detta nya lagförslag kan komma att se ut. Det är klart,
att därigenom bli de icke så angelägna örn att träffa nya avtal och örn så sker
på ganska kort tid. Jag tror därför, att det vore önskvärt, att detta lagförslag
så fort som möjligt kommer fram och örn möjligt redan vid innevarande års
riksdag.

Det är endast dessa reflexioner till dagens debatt, som jag, herr talman,
velat framföra.

Herr Mosesson: Herr talman! Det är icke angenämt att nödgas angripa en
kamrat, som har den vanan eller ovanan att avlägsna sig omedelbart efter
de yttranden, som uppkalla en, men vad skall jag göra, då herr Lundstedt har
denna ovana?

Kan det tänkas ett bättre bevis för, hur ofullkomligt vårt tänkande är än
det faktum, att herr Lundstedt bekänner sig till demokratien och friheten och
säger sig genom det inlägg, han gjorde i förmiddagens debatt, lia velat komma
den hotade demokratien till undsättning, medan åtskilliga andra, och jag är
en av dem, av kärlek till samma demokrati och samma frihet måste anse honom
och hans sympatisörer vara demokratiens likbärare. Med vad jag nu sagt,
har jag icke velat misstänkliggöra herr Lundstedts syfte. Det må vara lovvärt.
Jag anser, att det är en plikt att icke tyst beklaga utan öppet reagera
emot hans skriftställeri och hans muntliga argumentation. Om vi oavbrutet gå
österut, komma vi icke åt väster, bara därför att vi säga, att vi vilja åt väster.
Vår fria författning gagnas icke av att man undergräver grundvalarna för densamma.
För egen del betraktar jag det som en förutsättning för rättssäkerhet,
frihet och kultur, att vi ha en fri press, som ohämmad får röra sig inom det
tillbörligas råmärken, att våra blivande ämbetsmän och domare icke under sin
utbildning likriktas utan fritt konfronteras med olika åsikter och få bilda sig
en självständig uppfattning örn vad som är rätt och lämpligt i teoretiska och
praktiska frågor, att icke som villkor för anställning i allmän tjänst fordras
bekännelse till en viss skola eller ett visst parti, och att ämbets- och tjänstemän
i sin verksamhet inom samhället icke förpliktas att tala och rösta äldre
eller högre befattningshavare till behag utan fritt få motivera sina vota och
såsom föredragande eller bisittare få sin mening antecknad till protokollet.
Alla veta vi, att dessa garantier för rättssäkerheten och för bevarande av personlig
frihet finnas i vårt land. Naturligtvis har var och en av oss insett den
fara för självständigheten, som kan ligga däri, att en underordnad person så
kan vänja sig vid att lyssna till sin husbondes röst, att han icke är tillräckligt
självständig, då han når en sådan ålder, att han på eget ansvar får handlägga
ärenden och fatta beslut, men i den mån staten kan göra något för att garantera
personlighetens rätt och för att värna sig emot likriktningens faror, så
har detta gjorts. Envar av oss vet, att ämbetsverk och domstolar icke äro
några kopior av varandra. Jag förstår icke, herr talman, hur vårt samhälle
skall bete sig för att bättre garantera frihet, personlighet och rätt än som
skett. Jag har också med glädje förnummit, att regeringar av olika politisk
kulör uttryckt sin tillfredsställelse med vår ämbetsmannakår och våra domare.
jVi ha också över dem satt granskande myndigheter. Påvisbara missgrepp beivras.
Pressen, som jag redan talat om, är minsann också vaksam.

Jag anar, att det för den, som •— efter att ha verkställt anbefalld utredning

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
och efter att ha handlagt en angelägenhet under ämbetsmannaansvar — inför
offentlig myndighet framlagt allt sitt material, måste kännas oerhört bittert,
att en rättslärd man och en ungdomens fostrare från andra kammarens
talarstol beskyller honom för okunnighet och kväljer dom. Talmannens klubbslag
torde vara bevis nog för mitt påståendes riktighet, och detta påståendes
riktighet motbevisas icke av herr Lundstedts skruvade förklaringar.

Som ledamot av konstitutionsutskottet begärde jag vid den sista lagtima riksdagen
in handlingarna i ett utnämningsärende, som herr Lundstedt alluderade
på. Jag visste väl örn den uppmärksamhet, detta ärende hade tilldragit sig.
Jag läste in handlingarna i ärendet och sökte komma till en säker uppfattning
örn, huruvida orätt hade blivit begången. Jag har nämligen lärt mig att skilja
på fall, där beslutet berott på en omdömesfråga, och sådana fall, där uppenbara
rättskränkningar förekommit. Jag kom till den åsikten, att skäl till anmärkning
icke fanns.

Enda förklaringen till herr Lundstedts uppträdande måste vara, att herr
Lundstedt, i olikhet mot vetenskapsmän i allmänhet och enkelt folk som jag,
icke räknar med möjligheten, att en sak kan förhålla sig annorlunda än han
säger. Ju oftare han blir motsagd, desto ivrigare ropar han: byråkrati! Jag har
läst herr Lundstedts skrifter och åtskilligt annat i ett omtalat mål. Jag har ju
ingen juridisk bildning och kan sålunda icke yttra mig örn den rättsliga sidan
av saken. Andra ha gjort det och under ämbetsansvar sagt sin mening. Tretton
ledamöter av Högsta domstolen ha prövat ärendet och ytterligare sju komma
väl snart med ett yttrande i frågan. Jag vet givetvis ingenting örn det resultat,
till vilket de sistnämnda skola komma, men jag förmodar, att herr Lundstedt
icke kommer att visa en större veneration för dem, som i framtiden komma
till en uppfattning, som står i strid emot den, för vilken han satt sin vetenskapliga
ära i pant, än den han beskärt dem, som redan förut kommit till annat
resultat än han. Dessa män må vara för vettigt folk i vårt land människor
med heder och kunnighet, vad betyder det för denne vår kamrat, som är självvald
överdomare? Jag är fylld av djup smärta över att oförvitliga ämbetsmän
och domare, som icke bett örn att få handlägga ett ärende, utan som anbefallts
att handlägga det och som handlat efter landets lag och efter bästa förstånd
och samvete, skola vara fågelfria inför denne min kammarkamrat. Mot honom
personligen hyser jag icke den ringaste ovilja, men jag betecknar det såsom
ovärdigt, att han från denna plats anställer klappjakt på personer, som
icke ha rätt att bär försvara sig. Herr Lundstedt må angripa mig och mina
kamrater för vad vi yttrat, men låt oss åtminstone i andra kammaren slippa
äreröriga uttalanden. Sådana böra vi undvika, örn vi vilja bevara anständigheten
och skydda landets demokrati.

Herr Lundstedt vädjade till oss såsom julman. Såsom en enkel medlem av
hans jury ber jag honom hövligt men bestämt, att icke, som han gjorde i förmiddagens
debatt, inför denna kammare uppträda i den flerdubbla rollen av
svarande, av advokat, av åklagare och av domare.

Herr Vougt: Herr talman! Det är med en viss tvekan, jag tar till orda så
här sent, men jag anser nödvändigt ägna några ord åt det anförande, som herr
Hansson i Rubbestad nyss höll. Jag vill nämligen icke gärna framkalla den
föreställningen, att jag på något sätt skulle vilja förkväva någons självständighet
eller frihet eller att jag skulle vilja vända mig emot oppositionen, i
den mån oppositionen grundar sig på verkligt friska, sunda och starka faktorer
inom folket. Vad jag berörde i förmiddags, var emellertid någonting
i viss mån annat. Nu säger herr Hansson i Rubbestad, att han vid olika tillfällen
verkat för regeringssamverkan, men, tillägger han, var och en kan ju

Fredagen den 17 .januari 1941 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av stat sv er k s vropo si t io nen m. m. (Forts.)
icke vara bunden. Det låter ju som allmän princip mycket förnuftigt och
riktigt, men för ett rätt bedömande måste man gå tillbaka till det konkreta
fallet. Hur var läget i frågan om omsättningsskatten? Läget var sådant,
att efter mycken, ganska orolig diskussion i pressen och bland allmänheten
regeringen hade beslutat framlägga ett förslag till allmän omsättningsskatt,
som skulle komma att belasta konsumenterna ganska hårt. Sedan proposition
i ämnet framlagts i riksdagen, väckte herr Hansson i Rubbestad och, efter
vad jag vill minnas, några av hans kamrater en motion, däri såsom ett alternativ
framlades förslag örn införande av en direkt skatt av en ny form.
Denna motion prövades mycket omsorgsfullt av utskottet. Som ni, mina damer
och herrar, erinra er, sysslade utskottet med frågan örn omsättningsskatten
i två månaders tid. Jag fick den uppfattningen, att därvid även herr
Hanssons i Rubbestad uppslag prövades mycket noga. Det underkändes av utskottet.
Bland dem, som förklarade sig icke kunna förorda det uppslag som herr
Hansson i Rubbestad hade kommit med, befunno sig hans egna partivänner
inom utskottet. Icke desto mindre samlade herr Hanssons i Rubbestad linje
vid behandlingen här i kammaren i sista stund en majoritet inom bondeförbundsgruppen.

Jag skall något litet beröra själva sakfrågan. Herr Hansson i Rubbestad
gör nämligen gällande, att han kommit med ett förslag, som i själva verket
för de fattigaste människorna i landet skulle inneburit en mindre hård beskattning.
än omsättningsskatten. Nu är det emellertid så, att den av herr Hansson
i Rubbestad föreslagna direkta skatten — detta var något egendomligt
och alldeles nytt — skulle drabbat den taxerade inkomsten. Det är alldeles
uppenbart, och detta är säkerligen herr Hansson i Rubbestad villig att erkänna,
att skatten icke alls eller endast mycket lindrigt skulle drabbat skattskyldiga,
bosatta å orter, tillhörande de lägre ortsgrupperna, under det att
den skulle mycket hårt drabbat dem, -som bott å orter, vilka tillhörde ortsgrupperna
III—Ak Detta, förslag vilade för övrigt på en helt ny skatteprincip.
Utskottet ansåg sig icke kunna i en handvändning vid slutet av urtima
riksdagen föreslå riksdagen att införa en sådan nyhet. I detta sammanhang
förklarade herr Hansson i Rubbestad, att man enligt hans åsikt skulle kunna
åstadkomma besparingar genom att minska statens utgifter. Så till exempel
skulle man genom att slopa förmalningsersät bringen kunna spara 34,000,000
kronor. Jag kanske får med några ord erinra om vad som i det sammanhanget
yttrades av finansministern, -sorn var minst lika indignerad över herr Hanssons
i Rubbestad uppträdande, som herr Hansson i Rubbestad i dag är över
mitt. Herr Wigforss säger: »Det var en sak i.herr Hanssons i Rubbestad yttrande,
som förvånade mig ännu mera, och det var det starka understrykandet
av att man icke skall lägga bördor, sorn.icke taga hänsyn till bärkraften. Det
hade. varit lämpligare, örn detta kommit fram, innan den stora uppgörelsen
med jordbrukarna kommit till -stand, en uppgörelse, som i största utsträckning
innebar, att man med tillhjälp av prissättningen hjälper alla, oberoende av
deras ekonomiska ställning. När herr Hansson i Rubbestad tillfogade, att
man borde kunna få en del av dessa pengar genom att taga bort den subvention,
genom vilken vi försöka mildra höjningarna av jordbrukspriserna för
människorna, genom att göra mjöl och bröd billigare, skall jag alldeles låta
bil att göra några kommentarer alls.» Herr Hansson i Rubbestad får ursäkta
mig, att jag säger, att det klander emot denna politik, som sedermera framkommit,
varit ett. eko av den irritation, som många här i kammaren kände.
Da uppkommer fräsan: år en sadan plötslig omsvängning inom en grupp förenlig
med lojalitet mot samlingsregeringen? Det är klart, att en av alla godkänd
moralkodex flir dylika fall kan man omöjligt konstruera fram. Men jag

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skulle vilja rekommendera herr Hansson i Rubbestad att taga under övervägande,
hur det skulle gå, om socialdemokraterna, som utgöra kammarens flertal,
ofta gjorde på det viset. Det skulle ju betyda, att man, rätt som det är,
kunde vänta, att ett viktigt regeringsförslag folie under bordet, därför att den
socialdemokratiska riksdagsgruppen i sista minuten vägrade. Små grupper
ha visat benägenhet att göra extraturer, när de vetat, att deras hållning icke
kunnat lia någon inverkan på riksdagens beslut. Jag har ansett mig böra varna
herr Hansson i Rubbestad för dylika extraturer. Jag upprepar, vad jag i
förmiddags sade till herr Svensson i Grönvik, när han talade om, att jag,
som representant för ett stort parti, med ett visst högmod såg ned på ett litet
parti. Jag anser mig böra, närmast för den grupp, herr Hansson i Rubbestad
representerar, framhålla, att vi alla, stora och små, böra sträva efter samma
mål, nämligen efter att bibehålla enigheten. Jag kunde likaväl ha vänt mig
till herr Hansson i Rubbestad personligen. Det var ju vid det av mig tidigare
åsyftade tillfället i december förra året icke nödvändigt, att han framställde
yrkande örn bifall till den av honom väckta motionen. Herr Hansson
i Rubbestad erinrade i detta sammanhang örn, att den socialdemokratiska riksdagsgruppens
majoritet bragte regeringens förslag örn mjölkstandardisering
på fall. Jag vill framhålla, att frågan om mjölkstandardiseringen var en
oändligt mycket mindre fråga än frågan örn omsättningsskatten. För övrigt
framfördes förslaget örn mjölkstandardisering icke av jordbruksministern
Pehrsson-Bramstorp utan av socialminister Möller, och det var följaktligen
han, som fick bakläxa av den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Herr
Hansson i Rubbestad vädjade till folksolidariteten. Jag är mycket glad
över det. Är det så, att jag missförstått hans avsikter, är det så, att någon
tagit allt för hårda ord i pennan, och att herr Hansson i Rubbestad och andra
övriga medlemmar av bondeförbundsgruppen äro besjälade av samma önskan
som vi andra att göra det bästa möjliga, så försäkrar jag, att det i varje
fall icke blir jag, som i framtiden kommer att söka störa sämjan.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag begagnar tillfället att uttala
ett tack till herr Vougt för hans löfte att bättra sig. Jag deklarerade, då jag
talade från talarstolen, att hela bondeförbundet har den uppfattningen, att
samförståndet såvitt möjligt bör bevaras. Men det är klart, att detta icke får
ske på vilka villkor som helst. Örn vi finna en lösning av en fråga vara fördelaktigare
än en lösning, som förordas av en annan partigrupp, så anse vi
oss ha rätt att framföra vår mening. Herr Vougt beklagade, att jag framfört
yrkande örn att man i stället för omsättningsskatten skulle införa en
ny, direkt skatt. Det ligger mig varmt örn hjärtat att skydda de små i samhället,
som komma att drabbas synnerligen hårt av omsättningsskatten. Införandet
av omsättningsskatten medför stora svårigheter bland annat med hänsyn
till kontrollen. Jag ansåg, att det vore mycket bättre med en direkt skatt
än en omsättningsskatt. Den av mig förordade direkta skatten hade visserligen
kanske drabbat många redaktörer och andra stora inkomsttagare hårdare
än omsättningsskatten, men den hade varit lindrigare för små inkomsttagare
med många barn. Därför kunde jag icke underlåta att förorda den direkta
skatten.

Herr Vougt: Herr talman! Efter det sus av munterhet, som nyss drog
igenom kammaren, avstår jag från att replikera.

Vidare yttrades ej. Ifrågavarande propositioner hänvisades till statsutskottet,
varjämte propositionen nr 1 hänvisades, såvitt den avsåg pensionsväsendet

t t*

• • »

« (»I

< l X

, * i

i • m -

u.rjr .

iv''-i .;.

» * .. . . -

ur.''\ jv -\vii «

t J ''..>.

.''. ih X \W

t ■'' v;)!/ ! ■ ••*>?''} iJ.M) '' ''•• i'' "V r .* •! -sif ''t»> ■'' ■'']’

•f c,/._ :> »

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

herr Mattsson	under	4 dagar fr.	o. m.	den	18	jan.,
»	Wallén		2		>	>	18	2>
	Olsson i Kullenbergstorp	>	2	»	>	>	19
	Andersson i Göteborg	)	3			»	21
	Gezelius	>	5	»		»	18
*	Bergström	>	4	>	>	>	18
	Sundström i Vikmanshyttan	$	3	>			18
9	Lindén	»	9		>	y>	20
>	Holm		4			■»	18	>
	Bladh	>	6		i	>	23
>	Barnekow		8			»	20	*
>	Larsson i Östersund	>	o O		>		19
	Nilsson i Kristinehamn		2	>	»	jt	20	i*
>	Rigberg		4	*		>	18
>	Lindberg i Umeå	>	3		>		18	>
	Törnkvist	>	6		v	>	22	b
	Hagberg i Luleå	>	4				17	»
>	Nilsson i Spånstad		2		>		19
>	Norup		6		»	»	20	»
	Karlsson i Granebo	»	4	»	>	»	20	»
	Hagård	»	3	*	»	»	20
	Larsson i Mörlanda	2>	7				21
7>	Söderdahl	>	4				22
>	Rosander	>	2		>		20
	Witzell	>	4	>	>		21
>	Svensson i Grönvik		2		>		20
»	Hallberg		4	»	>	)	18
	Nolin		5		>	>*	21
	Mäler	>	b	>	»	>	19	>
>	Pettersson i Hällbacken		3	*		»	19	>
	Gustavson i Västerås		3	»	»	>	18	»
>	Olovson i Västerås	»	3	*	>		18
	Lindahl i Laxå	»	3	>	»	>	18	>
*	Jansson i Hällefors	>	4	3>	>		18
	Berg		3			»	20	»
fru	Linderoth-Andersson	>	6		>	J	20	>

Kammareas ledamöter åtskildes härefter kl. 9.47 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet K. Å. Norstedt & Söner*

410384