RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1941:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1941. Andra kammaren. Nr 22.

Onsdagen den 2 april.

Kl. 11 £. m.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
Jonsson i Eskilstuna har — under framhållande att under den senaste tiden
upprepade gånger indragningar ägt rum vid Åkers krutbruk och avskedanden
i stor utsträckning därstädes förekommit -—- med kammarens tillstånd till mig
riktat en förfrågan örn anledningen härtill.

Till svar å denna förfrågan får jag anföra följande:

Det äger sin riktighet, att arbetsstyrkan vid Åkers krutbruk — från att i
november 1940 hava uppnått en maximihöjd •— under slutet av nämnda år och
under den förflutna delen av innevarande år avsevärt nedbringats. Dock överstiger
antalet vid krutbruket anställda arbetare ännu väsentligt vad som före
stormaktskrigets utbrott var normalt.

Ånledningen till att arbetsstyrkan under åren 1939 och 1940 kraftigt utökades
torde icke tarva närmare förklaring ■—- den sammanhänger helt naturligt
med den utomordentliga intensitet, varmed krigsmateriel- och kruttillverkningen
då sattes in. Att arbetsstyrkan vid krutbruket på senare tid måst nedbringas
beror på att behovet av kruttillverkning minskats i den mån som krigsreservlagren
efter hand börjat att bliva fyllda. I sin mån sammanhänger minskningen
i den erforderliga arbetsstyrkan också med att viss tillverkning vid
krutbruket ansetts böra nedläggas på grund av de erfarenheter, som Boforskatastrofen
i december 1940 gav vid handen.

Enligt vad jag inhämtat från statens ammunitionsnämnd innebära nu föreliggande
planer, att kruttillverkningen vid Åker skall under innevarande år
ytterligare minskas för att under år 1942 närma sig den tidigare fredskvantiteten.
Därest dessa planer anses böra genomföras, blir helt naturligt en ytterligare
minskning av personalen ofrånkomlig. Emellertid vill jag betona, att
någon tanke på att, såsom interpellanten synes befara, driften vid krutbruket
skall helt nedläggas, icke inom regeringen varit uppe till dryftande. För min
del är jag av den uppfattningen, att man vid ett genomförande av driftsinskränkningar
av här angivet slag har all anledning att i görligaste mån tillse,
att därmed icke följa alltför stora sociala olägenheter för den därav berörda
orten.

Till svarets kompletterande vill jag även lämna den upplysningen, att jämväl
vid övriga krutfabriker i landet tillverkningsintensiteten under senare tid
ansetts kunna minskas, med påföljd att personal styrkorna även där successivt
nedbringats.

Härpå yttrade

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack
till försvarsministern för svaret. Jag förstår mycket väl, att man icke offentli Andra

kammarens protokoll 1941. Nr 1

Svar på
interpellation.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Utgifterna
under riksstatena
femte
huvudtitel.

Svar på interpellation. (Forts.)

gen kan lämna en fullkomligt uttömmande redogörelse för produktionslaget
på ifrågavarande område. Jag är vidare fullkomligt på det klara med, att arbetsstyrkorna
vid försvarsverkets verkstäder icke kunna i längden uppehållas
vid den storlek, som de fått på grund av särskilda, allbekanta förhållanden.
Klokheten bjuder emellertid, synes det mig, att man iakttager försiktighet, då
produktionsapparaten skall krympa samman. Därför får jag anmäla min tillfredsställelse
över, att statsrådet antytt vikten utav att verkstadsnämnden, i
fortsättningen går fram med skonsamhet. Man får hoppas, att denna nämnd
för framtiden skall söka undvika, att onödig irritation uppstår. Jag tillåter
mig till slut uttala det önskemålet, att man vid de ofrånkomliga inskränkningarna
måtte i möjligaste mån taga hänsyn till de anställdas försörjningsplikt.
Jag har intet vidare att tillägga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts a kammarens bord
vilande proposition, nr 185, angående överskridande av den i kommerskollegii
avlöningsstat under anslagsposten avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
upptagna delposten till grundavlöningar m. m.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande pa bordet liggande motioner, och remitterades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr 270 av herr Falk m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 271 av herr Lindmark m. fl.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 5, angående regleringen för budgetåret
1941/42 av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen
till socialdepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Kades till handlingarna.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16.

Kades till handlingarna.

Punkterna 17—32.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Punkten 33.

Lades till handlingarna.

Punkten 34.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 35.

Lades till handlingarna.

Punkterna 36—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40.

Lades till handlingarna.

Punkterna 41 och 42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43.

Lades till handlingarna.

Punkterna 44—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48.

Lades till handlingarna.

Punkterna 49—60.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 61.

Lades till handlingarna.

Punkterna 62—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till
fortsättningsoch
repetitionskurser

för läkare.

. Punkten 72, angående motion angående anslag till fortsättnings- och repetitionskurser
för läkare.

I en inom andra kammaren av herr von Friesen väckt motion, nr 16, hade
hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret 1941/42 anvisa ett belopp av
9,000 kronor till fortsättnings- och repetitionskurser för läkare.

Utskottet hemställde, att motionen II: 16 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr von Friesen: Herr talman! I en uti denna kammare väckt motion har
jag yrkat, att ett belopp av 9,000 kronor skulle anslås till fortsättnings- och
repetitionskurser för läkare. Utskottet har icke ansett sig kunna tillstyrka denna
framställning. Utskottet hänvisar till, att en utredning pågår i ärendet. Nu behöver
man, herr talman, icke vara så gammal i denna kammare för att finna,

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Anslag till fortsättnings- och repetitionskurser för läkare. (Forts.)
att praktiskt taget alla frågor, som en motionär kan tänkas väcka motion i,
råka vara föremål för någon sorts utredning. Det är mycket bekvämt för vederbörande
utskott att på detta sätt, utan att vara alltför oartig mot motionären,
hänvisa till, att utredning pågår. Det synes mig emellertid som örn denna
fråga sedan en ganska lång tid tillbaka vore nöjaktigt utredd. Jag erinrar
örn, att liknande kurser för något över ett tiotal år sedan anordnades i.Stockholm
av en sammanslutning av akademiska lärare, Föreningen för medicinska
fortsättningskurser i Stockholm, och att ett visst antal deltagare i dessa kurser
genom myndigheternas tillmötesgående erhöllo stipendier för bevistande
av kurserna. På grund av statsfinansiella skäl avslogos under förra krisen,
år 1931, upprepade framställningar örn anslag, och på grund därav måste verksamheten
upphöra. Nu ha förnyade försök gjorts att återuppliva denna synnerligen
viktiga verksamhet. Göteborgs högskola bär i samförstånd med Sveriges
läkareförbund anordnat ett par liknande kurser. Dessa kurser lia varit
synnerligen uppskattade. Antalet ansökningar har varit så stort, att långt
ifrån alla sökande ha kunnat få deltaga. Enligt alla auktoriteters utsago ha
kurserna visat sig vara synnerligen lämpliga och fyllt ett verkligt behov. Jag
nämnde nyss, herr talman, att denna fråga syntes mig utredd. Jag hänvisar
till vad jag yttrat angående de för något tiotal år sedan anordnade kurserna.
Tanken har fortlevat hos en nämnd för medicinska fortsättningskurser, som
ägnat dessa frågor en oavlåtlig uppmärksamhet. I ett uttalande från denna
nämnd, undertecknat av dess ordförande professor Olivercrona, framhålles helt
naturligt vilken betydelse en liknande kursverksamhet skulle fa. Nämnden använder
så pass starka ord som dessa: »Under nuvarande förhållanden är det
emellertid fara värt, att den höga nivå, på vilken Sveriges läkarkår sedan
gammalt internationellt ansetts stå, kan komma att sjunka. Vad detta, innebär
för den hjälpsökande allmänheten torde ej behöva närmare framhållas.»
Det påpekas också, att i ett flertal europeiska länder liknande fortbildningskurser
blivit en statsinstitution. Pa manga hall har man, såsom till exempel i
Tyskland, gått ännu längre. Man har gått längre än vad jag anser lämpligt
för våra förhållanden. I Tyskland har man obligatoriska kurser för samtliga
läkare efter visst antal år. Det torde, herr talman, vara uppenbart, att med
»de stora landvinningar, som medicinen gjort, icke minst under de senaste tio
eller tjufö åren, det icke räcker för läkarna att endast ha tillgång till facklitteratur
för att bilda sig en uppfattning om de stora och delvis revolutionerande
erfarenheter, som vunnits på olika områden inom medicinen. Det blir nödvändigt
för dem att försöka få höra erfarna kollegers uttalanden i lorm av
föredrag och kurser och framför allt att vid olika sjukhus studera de nya behandlingsmetoderna.
, ,,

Jag har herr talman, tillåtit mig att, trots att motionen avstyrkts av ett enhälligt
statsutskott, fästa uppmärksamheten på denna synnerligen viktiga irasra
och jag uttalar den förhoppningen, att det åtminstone under bättre ekonomiska
konjunkturer skall bli möjligt att med statsmakternas stöd återupptaga
denna verksamhet, vilken torde vara av utomordentlig betydelse

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till den av mig vackta motionen.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag är fullt övertygad om, att de
synpunkter, som den ärade motionären nyss framfört, äro berättigade, och
jag tror också, att man kan förvänta, att sådana utbildnmgskurser för läkare
som han förordat, i framtiden komma att anordnas. Det anslagsbelopp, det

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Anslag till fortsättnings- och repetitionskurser för läkare. (Forts.)
här gäller, 9,000 kronor, är relativt obetydligt, särskilt i jämförelse med andra
under denna omfångsrika huvudtitel upptagna anslag. Frågan har varit föremål
för Kungl. Maj:ts behandling under hösten 1940 med anledning av en
framställning från Göteborgs högskola. Kungl. Majit har icke varit beredd
att föra fram frågan i riksdagen. Som utskottet framhållit i sitt utlåtande, är
frågan föremål för utredning genom sakkunniga. Utskottet har därför stannat
för att avstyrka bifall till motionen. I sakens nuvarande läge har utskottet,
synes det mig, haft goda skäl för denna sin ståndpunkt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan i den föredragna
punkten.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 73—77.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78.

Kades till handlingarna.

Punkterna 79—106.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 107.

Kades till handlingarna.

Punkterna 108—115.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 116. angående motion örn åtgärder för understödjande av kommu- . Understöd t

• i i -j. i ii lande av kom nåla

sjukskoterskeskolor. munala sjuk I

två likalydande motioner, väckta den ena, nr 79, inom första kammaren av sk^^e''
herr T. Ström m. fl. och den andra, nr 130, inom andra kammaren av herr Ols- s
son i Mellerud m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning angående åtgärder för understödjande
av kommunala sjukskoterskeskolor samt örn sådana förslag i frågan, vartill
utredningen kunde giva anledning.

Utskottet hemställde, att motionerna 1:79 och lii 130 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag har tillsammans med ett trettiotal
ledamöter i båda kamrarna motionerat i den fråga, som på denna punkt upptages.
I de båda likalydande motionerna hemställes örn utredning angående
åtgärder för understödjande av kommunala sjukskoterskeskolor. Detta krav
är icke något tillfälligt krav utan en frukt av en samlad erfarenhet på området.
Motionen stödes utav landstingens centrala organisation. Den har givetvis
föranletts av den omfattande bristen på sjuksköterskor. Vi anse, att
denna brist är en direkt följd utav statsmakternas åtgöranden i olika av -

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Understödjande av kommunala sjuksköterskeskolor. (Forts.)
seenden. Jag vill erinra om, att flertalet landsting tidigare hade smärre kommunala
utbildningsanstalter. Dessa anstalter måste på grund av de stegrade
fordringarna från medicinalstyrelsens sida stängas. Sedan de små utbildningsanstalterna
strypts, satte statsmakterna i gång med ett vidsträckt utvidgande
av socialvården på olika områden. Detta medförde givetvis en stark ökning
utav behovet av sköterskor. Den utbyggnad, som skett i fråga örn distriktsvård,
dispensärvård, förebyggande mödra- och barnavård o. s. v., har krävt
ett mycket betydande antal sköterskor. Utvidgningen har icke kunnat ske i
tillnärmelsevis så stor omfattning som varit avsedd. Detta har berott på, att
bristen på sköterskor lagt hinder i vägen. Den av staten genomförda arbetstidsregleringen,
mot vilken jag givetvis icke har något att invända, har också
bidragit till att behovet av sköterskor starkt stegrats.

Ifrån statsmakternas sida har man gått in för att i större utsträckning än
tidigare centralisera utbildningen av sköterskor i statens regi. Man hyste tidigare
den uppfattningen, att man med denna centraliserade utbildning skulle
kunna förse icke enbart de statliga institutionerna med sköterskor utan även
fylla det behov, som förefanns i landstingsområdena. Man kom emellertid
mycket snart underfund med, att den centrala utbildningsanstalten var i hög
grad otillräcklig. Medicinalstyrelsen beräknar själv för närvarande bristen på
sköterskor till icke mindre än omkring 2,500. Dessutom bär man då reserverat
sig för takten i utbyggandet av den sociala omvårdnaden ute i länen.
Skulle denna takt bli raskare, är det sannolikt, att bristen blir ännu större än
vad dessa beräkningar angiva.

Det visade sig alltså, att landstingen återigen mycket snart fingo gå in för
att skaffa kommunala utbildningsanstalter för sköterskorna. I dag är det
icke mindre än 11 av landets 25 landsting, som lia nödgats föranstalta örn
sådana utbildningsanstalter i landstingens regi.

Man kan knappast säga, att denna utbildning är en landstingens egen angelägenhet.
Jag vill på denna punkt anföra vad medicinalstyrelsen sagt i sin
utredning örn en statlig sköterskeskola. Där säger nämnda myndighet: »Sjuksköterskeutbildningen
bör i fråga örn understöd från statens sida jämställas
med annan yrkesutbildning.» Det är ju ett krav, som är ganska legalt och
mot vilket, såvitt jag förstår, det knappast kan göras någon rimlig invändning.

Det statliga intresset för yrkesutbildning på övriga områden har för övrigt
mycket starkt stegrats under de senare åren. Det vore därför underligt, om
man just på denna punkt, där det gäller en viss speciell yrkesutbildning, skulle
intaga en annan ståndpunkt än man gjort i fråga örn yrkesutbildning i allmänhet.

Motionen är försiktigt avfattad. Den begär icke utan vidare medel till dessa
kommunala sjuksköterskeskolor, utan den begär endast en utredning örn de
eventuella åtgärder, som på detta område kunna komma i fråga.

Det förefaller mig ganska egendomligt, att statsutskottet och dess tredje
avdelning har utan vidare avstyrkt en så rimlig begäran som örn utredning
på denna punkt. Detta avslagsyrkande kan, såvitt jag förstår, icke vara starkare
sakligt grundat.

De skäl, som anförts från utskottets sida, äro två. Det ena, säger man, är
att yrkesutbildningen av sköterskor för landstingens vidkommande är en angelägenhet,
som i så hög grad ligger i landstingens eget intresse, att de under
alla omständigheter böra bestrida densamma. Man säger vidare, att dessutom
få landstingen möjlighet att utnyttja sjuksköterskeelevernas arbetskraft,
vilket gör, att uppoffringarna överhuvud taget icke bli så stora.

Örn man håller sig till den första invändningen, där utskottet gör gällande,

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Understödjande av kommunala sjuksköterskeskolor. (Forts.)
att genom att skapa en kommunal sköterskeskola i ett landsting detta landsting
för sitt vidkommande tryggar tillgodoseendet av behovet av sköterskor,
så frågar jag, hur tillgången av sköterskor skall kunna tryggas på det sättet.
Man vill väl ändå icke från utskottets sida göra gallander att landstingen
skola kunna ha möjlighet att genomföra någon sorts flyttningsförbud för
sköterskorna, så att de, när de en gång äro utbildade i länet, skola tvingas
att stanna kvar inom detsamma. Vi känna alla till den rörlighet, som arbetskraften
överhuvud taget numera har, och vi veta, att de sköterskor, som utbildas
i dessa anstalter, lika väl som alla andra mycket snabbt söka sig till
de inrättningar, där, som man anser, fördelarna ur olika synpunkter äro större.
De gå i ganska stor utsträckning till de av staten understödda dispensärerna,
de gå till distriktsvården, de gå till den förebyggande mödra- ^och
barnavården. Jag vet, att det förekommer fall, där man från sköterskekåren
inom de olika landstingen till och med går direkt till Karolinska sjukhuset.

Det är uppenbart, att även örn ett och annat landsting har försökt att förbinda
eleverna att något år efter sin utbildning tjänstgöra inom det län, där
utbildningsanstalten är förlagd, så kan en sådan förbindelse icke förplikta till
något som helst. Den utbildade sköterskan har full frihet att efter sin utbildning
välja sitt arbetsfält, precis som andra medborgare, där hon finner
för gott. Någon möjlighet för landstingen att genom att skapa en sköterskeskola
för sitt eget vidkommande få garanti för tillgång på sköterskor, som
de under alla omständigheter ha behov av, föreligger alltså enligt mitt ^förmenande
ej. Därför kan jag icke finna, att det är befogat att göra det påstående,
som utskottet gör.

Jag vill också säga, att jag i fråga örn elevernas arbetskraft tror, att utskottet
väsentligt överdrivit betydelsen av ett utnyttjande av denna arbetskraft.
Vi veta, att inom den nu reglerade arbetstid, som gäller för eleverna
och som till och med för den första årskursen är kortare än för vanliga sköterskebiträden,
skall undervisningen också läggas in. Det är väl icke avsikten
— det hindrar för övrigt medicinalstyrelsen genom sina bestämmelser —
att arbetstiden på något sätt får inkräkta på den undervisning, som sköterskeskolorna
skola bedriva såväl i fråga örn den rent teoretiska utbildningen som
i fråga örn instruktionen av sköterskorna och dylikt, som förekommer under
de andra och tredje årskurserna.

Dessutom är det känt, att landstingen få betala viss ersättning till dessa
elever. Man kommer alltså, såvitt jag förstår, fram till, att värdet av elevernas
arbetskraft icke är tillnärmelsevis så stort som man från utskottets sida
vill göra gällande.

Det finnes för övrigt ännu ett skäl för att de kommunala sköterskeskolorna
ute i de olika länen röna stöd av statsmakterna. Det är betingat därav, att
det nuvarande tillståndet, såvitt jag förstår, i viss utsträckning gynnar bl. a.
huvudstaden på landsortslänens bekostnad. Den stora kontingent sköterskor,
som utbildas exempelvis av den centrala anstalten här i Stockholm, är i första
hand avsedd att tillgodose behovet vid de rent statliga sjukvårdsanstalterna.
Men vi känna ju till, att sköterskorna från denna utbildningsanstalt söka sig
ut även till huvudstadens kommunala sjukvårdsinrättningar och till den privata
vården. Sålunda, den stora centrala utbildningsanstalten, menar jag,
gynnar på det sättet tillgången på sköl erskor för huvudstaden i en utsträckning,
som blir till förfång för landsortslänens vidkommande.

När vi ha begärt en utredning om dessa förhållanden, så ha vi bland annat
siktat på, att det skulle vara angeläget, att man utrönte, på vilket sätt staten
lämpligast bör lämna ett bidrag till do kommunala sjuksköterskeskolorna. Yi
lia bland annat också pekat på, att det borde var angeläget att få fastslaget

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Understödjande av kommunala sjuksköterskeskolor. (Forts.)
och klarlagt, i hur stor utsträckning de elever, som utbildas i de olika länen,
söka sig över antingen till statliga inrättningar eller till län, som icke ha
sådana utbildningsanstalter. Jag förstår icke, att det finnes något rimligt
skäl att förvägra denna utredning. Kravet därpå har också, såsom jag tidigare
nämnde, landstingsförbundets stöd.

Det enda skäl, som jag egentligen kan fästa något avseende vid i statsutskottets
yttrande, är åberopandet av det statsfinansiella läget. Det är ett skäl,
som är aktningsvärt. Men det frammanar å andra sidan frågan, huruvida det
svenska samhället överhuvud taget skulle lida något förfång av örn en nödig
— märk väl nödig — utgift, som landstingen nu måste vidkännas, i någon mån
skulle bestridas av statsmedel. Det är ju i så fall endast ett överflyttande aven
utgiftspost från den ena skattsedeln till den andra. Det kan ju icke belasta
samhället hårdare, örn man väljer den ena vägen eller den andra. Huvudsaken
är, att man här träffar ett något så när riktigt avgörande, så att icke det ena
landstinget får bära tyngre utgifter för detta ändamål än som är rimligt och
skäligt.

I slutet av sitt yttrande har statsutskottet, efter att lia anfört dessa skäl
mot ett bifall till motionerna, sagt, att man förutsätter, att Kungl. Maj :t har
sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål och för riksdagen framlägger
det förslag, vartill utvecklingen på området kan föranleda. Har man
haft den goda viljan från utskottets sida, så förstår jag ingenting annat än
att man måste ha kunnat gå med på ett bifall till motionerna, örn man över
huvml taget menat, något med den sista satsen i utskottsutlåtandet. Eller är
det måhända så, att man velat blidka en och annan av motionärerna och på det
sättet försökt rida på två hästar? Man har här en känsla av att utskottet först
och främst har gått in för avslag på motionerna och bastant och rejält ställt
sig med den ena foten på avslag å dessa, men sedan velat skaffa sig ett litet
tåstöd även för den andra foten med hänvisningen till Kungl. Maj:t.

Med anförande av dessa skäl kommer jag alltså fram till den ståndpunkten
att motionens yrkande är väl grundat. Det finns ingen rimlig anledning att
avstyrka en utredning örn detta spörsmål. Jag tillåter mig därför, herr talman,
yrka bifall till den motion, som är avlämnad av undertecknad m. fl.

I detta anförande instämde herr Karlsson i Munkedal.

Herr Hagård: Herr talman! Jag är direkt medveten örn att man knappast
har något att vinna för de synpunkter, som anföras i motionen. Statsutskottet
står ju fullständigt enigt och det finnes icke ens en reservation att ansluta sig
till.

Herr Olsson i Mellerud har här varit inne på de allmänna synpunkter, som
ligga bakom motionärernas uppfattning. Jag vill nu här endast peka på några
inkonsekvenser i den allmänna inställningen till föreliggande spörsmål. Ingen
vill väl bestrida riktigheten av det påståendet att de anordningar, som träffats
för sjuksköterskeutbildningen, höra till den rena yrkesutbildningen. Principiellt
skulle sålunda frågan örn statligt stöd åt dessa skolor kunna diskuteras
under åttonde huvudtiteln i samband med anslagen till kommunernas yrkesundervisning.
Jag håller sålunda för min del före, att frågan örn den praktiska
utbildningen på detta område lämpligen skulle kunna föras in under
rubriken »verkstadsskolorna» och den teoretiska utbildningen under rubriken
»lärlingsskolorna» eller »lärlingsskolornas yrkesavdelningar». Det är knappast
något att invända häremot. Med den inställning vi de senaste decennierna
tagit till frågan örn yrkesutbildningen i allmänhet kunde man tycka, att den
saken är ganska självklar. Kommunerna ha gjort stora uppoffringar för den
kommunala yrkesundervisningen, och betydande belopp ha anslagits för att

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Understödjande av kommunala s j i1 k s k ö t e rs k esk olar. (Forts.)
skapa fram yrkesutbildning för arbetslös ungdom. Under de sista dagarna ha
vi ju fått på kamrarnas bord en proposition om centrala verkstadsskolor, enligt
vilken man skulle göra betydande utfästelser och offra betydande belopp för
yrkesutbildningen i den forin propositionen antyder. Men man vill icke göra
något för en så viktig samhällelig angelägenhet som utbildningen av befattningshavare
inom sjukvården.

Statsutskottet vill icke rent ut underkänna den i motionen uttalade meningen
örn att likställighet bör råda mellan denna yrkesutbildning och yrkesutbildning
i allmänhet. Man blandar bort det hela genom att tala om att landstingens och
här ifrågavarande städers intressen icke äro alldeles fria från egoism. Utskottet
säger att städerna och landstingen själva hava intresse av att genom egna
skolor befrämja sjuksköterskeutbildningen, då de härigenom kunna i stor utsträckning
trygga rekryteringen av sjuksköterskor till sina sjukvårdsanstalter
och vidare bli i tillfälle att utnyttja eleverna såsom arbetskraft under den praktiska
delen av utbildningstiden, d. v. s. i det rena sjukvårdsarbetet. Den senare
synpunkten kan man bortse ifrån, men den andra är mera klar och tydlig. Det
gäller för landstingen och städerna att till sig dra ny arbetskraft till detta
område. Sådana förment egoistiska synpunkter framträda dock, det måste jag
säga, nästan allestädes, då man talar om anordningar på den kommunala yrkesundervisningens
område. Ingen kommun gör väl någonting i den vägen utan att
ha det direkta syftet bakom åtgärderna att lämna biträde och hjälp åt den ungdom,
som finnes inom respektive kommuners område. Jag vill nämna, att en
inom ett västsvenskt län tidigare befintlig sjuksköterskeskola nedlades, då expansionen
inom sjukvårdsväsendet inträdde. Man komprimerade arbetstiden
varigenom behov av ytterligare arbetskraft uppstod. Jag syftar på Vänersborgs
sjuksköterskeskola. Man hade då bort kunna räkna med ingripande från den
överordnade myndighet, som närmast hade intresse av att förhindra nedläggandet
av skolan.

Jag har för min del ingen större förhoppning örn att denna motion för närvarande
skall vinna gehör. Men jag hoppas att Kungl. Maj :t, som är närmast
till att taga initiativ, bör hava intresse för saken i fortsättningen. Jag yrkar
emellertid, som den föregående talaren, bifall till motionen.

Herr Hage: Jag har känt ett särskilt behov av att som representant för ett
nordligt län och de nordliga landstingen säga några ord i föreliggande fråga.

Under tider av stor sjuksköterskebrist framträda naturligen olägenheterna
härav på ett alldeles särskilt sätt i län, som ligga långt från landets centrum.
Det är också ett faktum, att vi i Norrbottens lilli haft mycket stora svårigheter
på vissa trakter att skaffa kompetenta sjuksköterskor. Och det få vi väl även
antagligen i framtiden, särskilt örn man får utgå ifrån, att minskad arbetstid
så småningom kommer att införas vid våra sjukvårdsanstalter. Vi ha därför
ett alldeles särskilt intresse av att för vårt län söka göra något åt denna sak.
Men detta är naturligtvis icke blott ett landstingsintresse utan även ett statens
intresse. De, som gå ut ifrån dessa utbildningsanstalter, som det här är fråga
örn, stanna nämligen icke vid resp. kommuners och landstings sjukvårdsanstalter,
utan gå i många fall över till garnisonssjukhusen och till statens institutioner
av detta slag. Därför ligger det på allt sätt i statens intresse att understödja
denna utbildning av sköterskor.

Emellertid torde man ändå kunna säga, att en mycket stor del av dessa i
resp. läroanstalter utbildade sköterskor gå till lasarettsvården. Det är då att
märka, att landstingen i stort sett bära alla kostnader, när det gäller lasarettsvården.
Det fanns en gång en kommitté, den Lubeckska, som ifrågasatte örn ej
staten skulle kunna taga på sig någon del av kostnaderna även för lasaretts -

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Understödjande av kommunala sjuksköterskeskolor. (Forts.)
vården. Någon effekt av denna utredning och detta förslag på denna punkt har
dock ännu icke kunnat spåras.

Landstingen och vissa kommuner bära alltså och måste för närvarande själva
bära kostnaderna för lasarettsvården. Jag tycker därför, att det vore synnerligen
tacknämligt och rimligt, om man åtminstone till en början kunde få något
bidrag från staten till de stora kostnaderna för dessa ändamål. Nu vet jag visserligen,
att man brukar avvisa sådana här saker med att åberopa hänsyn till
den nuvarande ekonomiska situationen. Men i den situationen befinna sig även
landstingen och kommunerna. Det landsting jag tillhör har tidigare haft en sköterskeutbildning,
anordnad i Umeå. Den blev så dyrbar, att den måste läggas
ned. Örn emellertid möjligheter förefunnits att få statsbidrag för dylik verksamhet,
som för oss ter sig synnerligen nödvändig, örn man skall kunna täcka
sköterskebehovet, är det mycket möjligt, att vi fortsatt med denna verksamhet.

o Jag vågar säga, att denna fråga är synnerligen aktuell och att det bör göras
något häråt så fort som möjligt. Den Liibeekska kommitténs förslag innebar
bl. a. även, att det överhuvud taget skulle lämnas statsbidrag till den dyrbara
lasarettsverksamheten för att därigenom i viss mån åvägabringa en utjämning
av kostnaderna mellan landstingen. Så, som det nu är, drabbas ett sådant län
som Norrbotten — med dess oerhörda geografiska utsträckning och det förhållandevis
stora antal sjukvårdsanstalter, som man därför måste ha •— på ett
orimligt sätt av stora kostnader, till vilka man icke får något statsbidrag.

Från dessa utgångspunkter ber jag att få yrka bifall till motionen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det är en synnerligen otacksam
uppgift att här i kammaren försvara ett utskottsutlåtande, när utskottet
måste fatta beslut under iakttagande av statens budgetära intressen. Då får
man över sig en sådan här lång föreläsning, som herr Olsson i Mellerud nyss
hållit.

Herr Olsson i Mellerud kunde icke alls förstå de synpunkter, som utskottet
lagt på denna fråga. Han yttrade sålunda bl. a., att utskottets skäl icke kunna
vara starkt sakligt grundade o. s. v. Det är emellertid alltid så, att ett utskott
måste se frågorna ur andra synpunkter än dem, som vederbörande motionärer
föra fram. Jag skall därför söka så gott sig göra låter klargöra, hur
utskottet sett på den föreliggande frågan.

Jag vill då först erinra om, att motionärerna visserligen stannat vid att hemställa^om
en skrivelse till Kungl. Majit med begäran om en utredning angående
åtgärder för understödjande av kommunala sjuksköterskeskolor samt om
sådana förslag i frågan, vartill utredningen kunde giva anledning. Men bakgrunden
till hela frågan synes mig vara den framställning — av departementschefen
redovisad i femte huvudtiteln — som inkommit från vissa landsting i
västra Sverige, och i vilken framställning begärts bidrag till en nyinrättad
sjuksköterskeskola i Borås. Den omständigheten, att tvenne representanter
för Älvsborgs län deltagit i debatten, synes mig starkt tala för sammanhanget
mellan denna framställning och utredningskravet. Det väsentliga skälet för
utskottets avstyrkande av kravet på utredning har varit det, att då vi nu ha
ett ämbetsverk,_ till vars allmänna åliggande hör att sköta ärenden, som höra
samman med sjukvården och de sanitära förhållandena överhuvud taget inom
samhället, tillhör det också ämbetets åligganden att uppmärksamma, huruvida
tillräckligt antal utbildade sköterskor finnas, om åtgärder från samhällets sida
behöva vidtagas för att öka tillgången på sköterskor, eller om det är nödvändigt
att staten i större utsträckning än hittills bidrager till yrkesutbildningen.
Jag måste säga, att det är ganska överflödigt att skriva till Kungl. Majit
och begära att ifrågavarande ämbetsverk skall fullgöra de allmänna uppgif -

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Understödjande av kommunala sjuksköterskeskolor. (Forts.)
ter, som åligga verket. Denna inställning till saken har varit bestämmande
även för mig. Då herr Olsson i Mellerud tycker det är egendomligt, att statsutskottet
avstyrkt utredningen, och finner att denna ståndpunkt icke kan vara
sakligt grundad, vill jag svara med att säga, att jag å min sida tycker att
hans yrkande örn utredning är fullständigt överflödigt, då vi ha organ som
skola sköta örn sådana saker. Vilken av dessa ståndpunkter som är riktig
får väl herr Olsson i Mellerud och jag tvista örn. För mig är emellertid nämnda
betraktelsesätt avgörande. Vi skola för övrigt komma ihåg, att statsmakterna
under de sista åren beslutat inrätta en statens sjuksköterskeskola. Sålunda
har man från samhällets sida vidtagit speciella åtgärder för att underlätta
och stödja utbildningen av sköterskor. Jag kan med hänsyn härtill icke
anse, att herr Hagårds påstående, att staten icke vill hjälpa till för att underlätta
yrkesutbildningen på området i fråga, är riktigt. Staten har sålunda under
en tid, som icke ligger långt tillbaka, genom av mig nyss åberopat beslut
visat sitt intresse för saken.

Den förste ärade talaren i denna debatt framhöll vidare, att landstingens
kostnader för sjuksköterskeutbildningen äro avsevärda och att landstingen icke
kunna beräkna få den valuta för sina kostnader i de avseenden, som utskottet
pekar på i sitt utlåtande, emedan man inte kan tvinga en utbildad sköterska
att vara kvar inom det landstingsområde, där hon åtnjutit sin utbildning. Ja, jag
kan icke tvista örn dessa saker. Det har emellertid inom avdelningen framhållits,
att det ingalunda är en tunga för landstingen att hålla sjuksköterskeskolor.
Man har tvärtom ansett, att den nytta landstingen ha icke bara av
eleverna under utbildningstiden utan även av sköterskorna framdeles är så
avsevärd, att det ligger i landstingets intresse att ha egna sjuksköterskeskolor.
Jag har ju icke deltagit i landstingsarbetet och har därför ingen erfarenhet i
det avseendet att bygga på, men jag litar på vad erfarna landstingsmän inom
utskottet uttalat i frågan. Jag förmodar, att här står påstående mot påstående.
Den riktiga ståndpunkten ligger väl någonstans mitt emellan.

Jag anser emellertid — i det jag betonar den principiella uppfattningen,
att det är medicinalstyrelsens uppgift att taga de initiativ, som omständigheterna
kunna kräva — att det är fullständigt onödigt att i sakens nuvarande
läge skriva till Kungl. Maj :t i frågan. Det är närmast detta, som utskottet
menat, när utskottet i slutet yttrat: »Utskottet anser sig kunna utgå från
att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål och
för riksdagen framlägger det förslag, vartill utvecklingen på området må
kunna föranleda.» Jag tycker, att motionärerna där av utskottet få ett understrykande
av vad som är det väsentliga i detta avseende och att de därför
icke behöva gå längre.

Detta är, herr talman, vad som dikterat utskottets ståndpunktstagande, och
jag ber att med vad jag nu anfört få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser
mig genom den siste ärade talarens anförande ha fått belägg för min tidigare
misstanke, att det inom utskottet funnits två viljor. Det har varit en, som
velat gå motionärerna åtminstone en smula till mötes. Tack vare den har man
fått in sista satsen i motiveringen. Det har vidare varit en, som icke enbart
sagt stopp utan också slagit back.

När den föregående talaren här säger, att utredningen iir fullständigt överflödig,
är hans påstående ganska svårt att förena med den anvisning man
givit Kungl. Majit att lia uppmärksamheten riktad på saken och, om så
skulle visa sig erforderligt, vidtaga åtgärder.

Det heter någonstädes i Skriften: »Du skall icke plöja med en oxe och en

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Understödjande av kommunala sjuksköterskeskolor. (Forts.)
åsna tillsammans.» Jag skulle nästan vilja ge utskottet det rådet i detta sammanhang.
Man kan icke vilja två saker på en gång. Man måste vilja det
ena eller det andra.

Här ha vi sökt leda i bevis, att landstingen ha stora utgifter för en uppgift,
som icke är enbart en landstingsuppgift. Det kan nämligen icke skapas
garanti för att de utbildade sköterskorna sysselsättas inom landstingsområdet.
Det är alltså en riksangelägenhet. Herr Eriksson säger, att staten visat sitt
intresse genom att den startat statens sjuksköterskeskola här i Stockholm. Jag
vill emellertid erinra örn att denna skola icke fyller ens behovet för de statliga
och statsunderstödda anstalterna och ännu mindre då för de olika länens
sjukvårdsanstalter. Det är alltså ett mycket måttligt intresse staten hittills
visat för denna utbildning.

Jag vidhåller, att den utredning, som vi begärt, är ganska rimlig och väl
motiverad. Jag har litet svårt att förstå, att utskottet på denna punkt icke
kunnat lämna sitt medgivande till vad motionärerna föreslagit.

Herr Eriksson i Stockholm erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag måste be herr Olsson i Mellerud citera mina uttalanden riktigt.
Jag har icke sagt, att utredningen är överflödig. Jag har sagt, att en skrivelse
med begäran örn utredning är överflödig, därför att vi lia ett ämbetsverk,
som har till åliggande att följa denna fråga.

Herr Olsson i Mellerud, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Herr talman! Jag vill erinra den föregående talaren örn att det ämbetsverk,
som han talar om, nämligen kungl, medicinalstyrelsen, har tillstyrkt bidrag
till de kommunala sjuksköterskeskolorna.

Vidare yttrade:

Herr Isacsson: Herr talman! Jag vill endast säga ett par ord såsom replik
till herr C. P. Olsson, som går till angrepp mot tredje avdelningen därför att
den icke velat tillstyrka den motion, som han framfört i andra kammaren.
Det är kanske skäl i att tala örn, att samma motion väckts i första kammaren.
Den ledamot, som där motionerat, har deltagit i ärendets behandling på avdelningen,
men han reserverade sig icke. Det måste väl vara något skäl till att
han icke gjorde det.

Det är ju synnerligen tacknämligt, att man i västra Sverige startat en sjuksköterskeskola.
Jag tror, att den är behövlig — ja, det vet jag för övrigt —
men jag är icke säker på att det är nödvändigt att ögonblickligen begära statsbidrag.
Det är andra landsting, som under en lång följd av år drivit sådana
skolor utan att en enda gång begära statsbidrag eller ens tänka på dylikt.
Och trots herr C. P. Olssons långa förklaring örn att dessa sjuksköterskeskolor
icke äro till fördel för landstingen, kan jag vittna örn att vi för vår del
anse det för en uppenbar fördel, att vi i länets centrala sjukhus lia en sjuksköterskeskola.
Vi lia en lång erfarenhet på detta område. När herr C. P. Olsson
sedan är så vred över att vi icke vilja skriva till Kungl. Majit och begära
utredning, skulle jag vilja fråga, örn han nu vill höra på ett ögonblick: Vad
är det vi skola utreda? Sjuksköterskebristen känna vi till. Herr Olsson har
själv sagt, att det torde vara en brist på cirka 2,500 sköterskor vid detta laget.
Vad är det då vi skola utreda? Är det icke medicinalstyrelsens och
Kungl. Maj:ts solklara uppgift med sådana siffror för ögonen att taga det
initiativ, som kan. behöva tagas. Det ha vi utgått ifrån, att det är, och
med tanke på att vi på varenda punkt erinras om nödvändigheten av att un -

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Understödjande av kommunala sjuksköterskeskolor. (Forts.)
der nu rådande förhållanden hålla igen, när det gäller förslag, sorn kunna föranleda
icke absolut nödvändiga utgifter, lia vi valt vägen att icke formellt
tillstyrka motionen utan endast giva en vink till Kungl. Majit och medicinalstyrelsen
att komma med det förslag, som kan anses lämpligt. Jag tror, att
den vägen leder lika säkert till målet, och jag är övertygad om att herr C. P.
Olsson, om han tänkt sig för riktigt, skulle ha funnit, att det är att tillstyrka
motionen på ett alldeles särskilt verkningsfullt sätt.

Herr Hage: Herr talman! Med anledning av herr Erikssons i Stockholm anförande
måste jag säga, att hans motivering för att man skall avslå motionen
är ganska egendomlig. Han yttrade, att det finns ett ämbetsverk, som bevakar
frågor av detta slag och har skyldighet att göra framställning till Kungl.
Majit, örn så skulle behövas. Som svar på detta skulle jag vilja säga, att det
finns ämbetsverk inom statsförvaltningen, som ha skyldighet att bevaka frågor
av alla slag, men trots detta framföres det motioner här i riksdagen. Konsekvensen
av herr Erikssons uppfattning måste bli, att det ingen anledning
finns att väcka motioner i riksdagen och begära utredningar om saker och ting,
eftersom det finns ämbetsverk, som ansvara för att frågorna upptagas till behandling.
Jag måste säga, att en sådan inställning degraderar riksdagen och
sätter den på ett mycket lågt plan. Jag kommer, så länge jag sitter här i riksdagen,
att icke taga några hänsyn till sådant. Det är givetvis så, att ett stort
ämbetsverk, som har mycket att sköta, kan förbise en eller annan sak, och det
kan då vara lämpligt och riktigt, att folk, som sysslar med dylikt, för fram
frågan i form av en motion.

Herr Isacsson frågade, vad vi skulle utreda. Så vitt jag förstår, skola vi utreda
grunderna för hur dessa statsbidrag lämpligen böra utgå. Så har jag åtminstone
fattat motionen.

Nej, den gamla principen att skriva vackra motiveringar och sluta med en
negativ kläm kan ha effekt i vissa fall. Men jag tror likväl, att en kläm, som
står i överensstämmelse med motiveringen, har större effekt. Från den utgångspunkten
ber jag alltjämt att få yrka bifall till motionen.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Herr Isacsson frågade, vad vi skulle
utreda. Jag försökte att i mitt förra anförande klargöra den saken. Antingen
gjorde jag det dåligt eller också var herr Isacsson mindre uppmärksam. Jag
vill förutsätta det förra och skall nu försöka rekapitulera hur jag tänker mig
det hela.

Det som skall utredas är närmast, huruvida det är en speciell landstingsangelägenhet
att utbilda sjuksköterskor. Genom den väldiga utbyggnad, som
har skett av sjukvården, av dispensärverksamheten, av distriktsvården, av den
förebyggande mödra- och barnavården och av alla dessa olika grenar, som äro
statens uppgifter i lika hög grad som länens, och genom att länens sjuksköterskeskolor
få förse dessa grenar med sköterskor, kan det, enligt vårt förmenande,
behöva utredas, örn icke det finns en skälig anledning till att staten giver
dessa sjuksköterskeskolor ett visst stöd. Sjuksköterskorna övergå till en tjänst,
som i många stycken är statlig, och sjuksköterskor, som utbildas inom ett visst
län, kunna naturligtvis icke hindras att söka sin utkomst i sådana län, som
icke ha någon utbildningsanstalt. Det är närmast med hänsyn till dessa förhållanden,
som jag skulle vilja ha utrett, om det föreligger skäl för statsbidrag.
För min del har jag den uppfattningen, att sådana skäl föreligga, men
man kan ju icke få tillräckligt gehör för densamma, innan man får saken ovedersägligt
fastslagen och klarlagd.

Den erfarenhet, som jag har, en erfarenhet som jag tror också har kommit

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Bidrag till
förebyggande
mådra- och
barnavård.

Understödjande av kommunala sjuksköterskeskolor. (Forts.)
till uttryck i landstingens centrala organisations yttrande, stöder icke herr
Isacssons mening, när han påstår, att det är till fördel för landstingen att ha
sköterskeutbildningen örn hand. Med de mycket stränga krav, som medicinalstyrelsen
numera har både i fråga örn sköterskeutbildningens längd och i fråga
örn allt som behövs för organisationen av sjuksköterskeskolorna, tror jag icke
det är någon som helst affär ur landstingens synpunkt.

Vad man slutligen också skulle undersöka genom en utredning är frågan,
huruvida icke genom den hittills bedrivna centrala utbildningsmetoden huvudstaden
i någon mån profiterat på landsbygdens bekostnad.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarade herr andre vice talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Olsson i Mellerud
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt
116 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Olsson i Mellerud,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvoso95 ja
och 93 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 117—120.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 121, angående bidrag till förebyggande mödra- och barnavård.

Kungl. Maj:t hade under punkten 146 av femte huvudtiteln uti innevarande
års statsverksproposition föreslagit riksdagen att till Bidrag till förebyggande
mödra- och barnavård för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av

400,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av fru Västberg m. fl. väckt motion, nr 74, vari hemställts, »att riksdagen
måtte för utbyggnad och intensifiering av den förebyggande mödra- och
barnavården i enlighet med av medicinalstyrelsen i skrivelse den 31 augusti
1940 uppdragna riktlinjer höja det av departementschefen föreslagna anslaget
med ytterligare 115,000 kronor till 490,000 kronor samt att riksdagen måtte
utöka det för bidrag till upplysningsverksamhet på detta område av Kungl.
Majit föreslagna beloppet av högst 25,000 kronor till högst 50,000 kronor.»

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Bidrar/ till förebyggande mödra- och barnavård. (Forts.)

Utskottet hemställde, att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å motionen II: 74, måtte till Bidrag till förebyggande mödra- och
barnavård för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 400,000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Fru Västberg: Herr talman! Mina äldre kamrater i riksdagen ha uppmuntrat
mig med att försäkra, att det minst behövs domkrafter för att rubba
på ett enhälligt utlåtande från statsutskottet, då det värnar Kungl. Maj:t mot
enskilda riksdagsledamöters ansvarslösa attentat mot spa.rsamheten. Vi kunna
bara mobilisera den, medicinska sakkunskapen, det sunda förnuftet i kommunerna
samt några hundratusen undrande barnaföderskor i riket till stöd för
en begärd effektivisering av den förebyggande bärna- och mödravården! Jag
kan endast beklaga, att utskottet ansett det hårda tidsläget motivera en ståndpunkt,
som mera präglas av finansministerns förtvivlade sparsamhetsnit än
av socialministerns sociala patos, ty själv kan jag inte böja mig för den snålhet
mot barn och mödrar, som i detta fall betyder slöseri med våra bästa nationella
värden.

Tänk på att det ändock här i landet föds omkring 90,000 barn årligen av
mer eller mindre unga mödrar. Det är ett både nationellt och humanitärt intresse
att dessa barn få växa upp friska och isunda och att mödrarna få den
betryggande kontroll de behöva. Omkring 4,000 av dessa barn dö redan i
första levnadsåret samt ytterligare cirka 5,000 under de följande 4 åren, och
det lär skola vara ett par tusen barn som varje år komma till världen dödfödda.
Allt vad mödrarna till dessa barn givit av månaders oro och krafter
gå till spillo för dem och landet. Men det hemska är ju, att detta i kanske
de flesta fall icke varit nödvändigt, utan att barnen med bättre vård och större
kontroll av mödrarna skulle ha kunnat räddas. Ha vi egentligen råd i vårt
barnfattiga land att hushålla så illa med detta dyrbara material? Det är ju
också redan under de första åren av barnets tillvaro, som de största riskerna
finnas. Det är då som svaghet och sjukdom grundläggas genom felaktig skötsel.
Skulle det icke då löna sig att offra några fattiga kronor på varje spädbarn
för att slippa förlora stora slantar på dem under kanske ett helt liv.
Jag har aldrig förstått mig riktigt på den samhällsekonomi, som vårdslösar
med det dyrbara barnmaterialet endast för att spara en och annan krona för
ögonblicket. För mig är den förebyggande bärna- och mödravården nästan A
och O i ett radikalt socialvårdsarbete för barnets och familjens bästa.

Det var därför också med glädje och stora förväntningar som jag i en delegation
inom befolkningskommissionen deltog i arbetet att utforma den nuvarande
statliga organisationen för bärna- och mödravårdscentralerna. Genom
statsmakternas och kommunalmyndigheternas, men ej minst läkarnas och mödrarnas
förståelse lia vi nu på några år fått igång över 360 centraler och stationer,
som bilda ett nät över hela landet. Det är endast ett par tre län, som
ännu inte infört organisationen, och på en del andra håll är densamma inte
fullt genomförd. Man har dock kommit längst i fråga örn att realisera den
beslutade planen, när det gäller att upprätta stationer inom de olika provinsialläkardistrikten.
Jag har själv varit i tillfälle att på olika centraler i
landet konstatera med vilken glädje och trygghet mödrarna komma och uppvisa
sina barn för läkare och sköterskor samt hur tacksamt de anamma alla goda
råd de få örn hur de skola vårda sina barn på bästa sätt. Även fäderna äro
naturligtvis glada och belåtna över att dessa centraler finnas, som ger den
behövliga kontrollen och vården åt hustrurna och de små barnen.

Nu är det emellertid ett mycket starkt behov av att utbygga denna verk -

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Bidrag till förebyggande mådra- och barnavård. (Forts.)
samhet på olika sätt. På en del orter råder en så stor trängsel, att det behövs
flera centraler och flera mottagningar. Medicinalstyrelsen beräknar högst
350 barn på varje central, i Stockholm lära finnas 500 på vissa centraler. Så är
förhållandet även på andra orter. Detta gäller då framför allt de större städerna.

Men det mest aktuella behovet anmäler sig från landsbygden, där ju även
spädbarnsdödligheten är störst och avstånden längst. Yi bo ju i ett vidsträckt
och glest befolkat land, där provinsialläkardistrikten måste spänna över stora
områden. Nu äro centralerna och stationerna belägna på den ort, där läkaren
är bosatt. För att bättre tillgodose behovet i distriktens utkanter, där vi lia
de barnrika, oftast mindre bemedlade familjerna, är det nödvändigt att upprätta
ett större antal filialer. Det är ju bättre och billigare, att en läkare med
sköterska reser från centrum och håller mottagning i byarna etc. än att utkanternas
^mödrar skola färdas manga mil med dåliga kommunikationsmedel
fram och åter med sina barn för att träffa doktorn. Behovet har blivit ännu
starkare nu i krisen på grund av svårigheterna med bussarna. Men nu utgår
ju intet statsbidrag till dessa filialer, och det finns inte heller några anslag
för ändamålet. Frågan är då, örn mödrarna och barnen skola bli lidande, om
läkarna själva skola betala för att de göra ett nyttigt arbete, örn landsting
och kommuner skola betala, eller om staten skall lämna bidrag även för dessa
filialer. Det förefaller oss vara naturligare, rättvisare och tryggare, att staten
ger anslag även i detta fall.

En annan fråga av betydelse är att utsträcka kontrollen över barnen till
andra levnadsåret. I befolkningskommissionen hade vi tänkt oss en stegvis
utbyggd kontroll över alla barn, från födelsen till skolåldern, då skolan skulle
övertaga ansvaret för barnens hälsovård, men ännu så länge ha vi inte kommit
längre än till att införa spädbarnskontroll. Det är dock oerhört viktigt
att barnen kontrolleras även det andra året, när amningen upphör och många
risker hota de små. Medicinalstyrelsen har även begärt att centralernas verksamhet
skall få utvidgas på detta sätt. Alla som nu äro intresserade av vår
befolkningspolitik lia här ett utmärkt tillfälle att göra en insats. Man kan
säkerligen med en klokt anlagd propaganda övertyga de unga mödrarna örn
hur nyttigt och nödvändigt det är att deras barn få växa upp tillsamman
med syskon. Jag vill i detta sammanhang även framhålla betydelsen av en
ökad och mera effektfull upplysning genom moderna affischer, genom lämpliga
flygblad etc. som handla örn barnens hälsovård, befolkningsfrågan och
dylikt; vi ha nog ganska mycket förbisett betydelsen av en sådan propaganda
i vårt land.

tDen utvidgning och intensifiering av den förebyggande bärna- och mödravården,
som medicinalstyrelsen och motionärerna ha begärt, är sålunda mycket
starkt motiverad. Kostnaderna äro ju också mycket ringa i förhållande
till de lysande resultat man kan uppnå i fråga örn barnens hälsovård och den
lycka som detta ger i varje familj. Enligt uppgift från medicinalstyrelsen
finnas både läkare och sköterskor för den föreslagna ökningen av antalet filialer
och mottagningar, och medicinalstyrelsen bör ju bäst känna till detta. För
denna påbyggnad av verksamheten krävas alltså inte flera läkare och sköterskor,
utan intensifieringen innebär en ökad koncentration av arbetet med de
tillgängliga krafterna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till motionen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Bidrag till förebyggande mödra- och barnavård. (Forts.)

Herr Isacsson: Herr talman! Då jag i går såg en liten artikel i en Stockholmstidning,
där man under braskande rubriker talade örn att det förestår
strid om detta problem i riksdagen i morgon, undrade jag i mitt stilla sinne
varför det skulle behöva bli en ny strid om den här saken. Lika visst som
det gläder oss att höra fru Västberg tala varmt och innerligt för barnens och
mödrarnas vård, lika visst är också hela riksdagen besjälad av samma omtanke
och hyser denna känsla, och detta bevisas väl bäst därav att det ju var
åtskilliga år sedan dessa reformer beslutades, t. o. m. innan fru Västberg
tillhörde riksdagen. Det är alltså inte om detta vi behöva strida. Det är heller
inte örn pengar vi behöva strida. Det skulle emellertid ha varit önskligt att
motionärerna gjort sig underrättade om förutsättningarna för denna reforms
fullständiga utbyggande i hela vårt land, innan de begärt nya och särskilda
utvidgningar av reformen.

Utskottet har ju fått ett underbetyg i det uttalande som fru Västberg gjorde.
Hon tröstade sig emellertid med att det ser ut som örn även statsutskottet
skulle förstå dessa synpunkter. Det är glädjande att vi åtminstone få det erkännandet,
att det finns något hopp örn att vi skola fatta de här tingen. Jag
är alldeles övertygad därom, att örn fru Västberg varit i tillfälle att i utskottet
delta i realbehandlingen av dessa frågor, så skulle hon inte haft anledning
göra detta uttalande. Utskottet har naturligtvis haft vissa skäl, då det
följt Kungl. Maj :ts anvisning och sagt att för i år må detta anslag räcka.
Vi bygga detta vårt antagande på vissheten örn att vi inte lia möjlighet, på
grund av kända skäl — sköterskebrist och annat — att ute i en rad landsting
utbygga vården ens i den första, ursprungliga formen. Utom sköterskebristen
är det en annan sak man bör taga hänsyn till, nämligen provinsialläkardistriktens
stora omfattning. Provinsialläkarna påläggas på grund därav
oerhörda^ arbetsbördor, som undan för undan ökas. Det är ett gammalt
önskemål från riksdagens sida, att denna distriktsordning skall läggas örn och
distrikten göras mindre. Av kända skäl har detta blott kunnat ske i långsam
takt. I år har emellertid utskottet på nytt gjort ett försök i denna riktning
— huruvida socialministern tänker efterfölja det, vet jag inte — men vi föreslå
i varje fall en utökning med fem av det antal nya provinsialläkartjänster
Kungl. Majit föreslår.

Här ha vi således ett mycket starkt hinder i vägen för utbyggandet av
denna och även vissa andra vårdformer. Det har i utskottet meddelats, att
det ännu icke lyckats, och jag kan ifrån mitt eget landstingsområde meddela,
att vi ännu inte lyckats att fullt utbygga distriktssjukvården. En annan mycket
betydelsefull, reform finns än så länge mest på papperet, nämligen folktandvården
— vi stå i ungefär samma belägenhet med den. Det rapporteras
från åtskilliga håll, att man har klinikerna färdiga, men man får inga tandläkare.
Det är alltså en rad svårigheter vi möta ute på fältet, där vi skola levandegöra
av riksdagen beslutade reformer. Dessa lia motionärerna tydligen
förbisett. Förståelse för saken eller vilja att göra dessa reformer effektiva äi
det ingalunda brist på, men omständigheter, vilka vi ännu inte kunnat bemästra,
göra att vi mäste finna oss i en långsammare tågordning än vi annars
•Skulle lia önskat.

På tal örn distriktssköterskorna vill jag nämna en synpunkt, som börjat
framföras från dem själva och från målsmännen. När den organisationen beslöts,
uttalades det farhågor för att man redan då lade på sköterskorna en
alltför stor arbetsbörda. Det har visat sig, att dessa farhågor tyvärr varit
riktiga —- det är särskilt bostadsinspektionen som i mycket hög grad irriterar
sköterskorna i deras verksamhet. Och nu skall man iägga på dem en ytterligare
arbetsbörda genom här ifrågavarande reform. Jag är rädd för att vi en

Andra hammarens protokoll 1941. Nr £2. 2

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Bidrag till förebyggande mådra- och barnavård. (Forts.)
vacker dag möta den svårigheten, att vi nödgas på något sätt antingen förminska
deras distrikt eller också avlyfta en del av deras nuvarande arbetsbörda.

Vi ha inom utskottet försökt att ganska grundligt tränga in uti alla dessa
olika förhandenvarande omständigheter. Vi ha säkerligen allesamman en önskan
att fortast möjligt göra den vård, varom det här är fråga, effektiv, men
då vi vänt oss emot motionärerna ha vi gjort detta emedan vi anse, att innan
vi börja utvidga, innan vi begära nya pengar och nya krafter för en ^byggning
av filialer i de distrikt, som redan fått en central eller flera, vilja vi
ha reformen genomförd över hela landet och i samtliga landstingsområden,
där man i flera fall ännu saknar någon sådan central. För vårt landstings
vidkommande ha vi organisationen klar på papperet, men vi lia av olika skäl
ännu inte kunnat komma längre. Vi skola under året dock göra ett försök att
starta några stycken centraler.

Det är i samband med detta också en annan sak som jag skulle vilja beröra,
och jag vänder mig därvid särskilt till socialministern. V i lia inom vårt landstingsområde
några barnavårdsstationer, som drivas av respektive samhällen
utan anslag från vare sig landstinget eller statsmakterna. Här undrar jag,
örn inte åtminstone under en övergångstid det skulle vara möjligt att, även
örn det inte är provinsialläkaren som sköter stationerna, få statsbidrag till
saken. Det är med rätt stora uppoffringar vissa samhällen driva dessa stationer,
och det råder intet tvivel örn betydelsen av dessas verksamhet.

Herr talman! Det blir väl tillfälle kanske att återkomma. Jag har nied
detta bara velat anföra de skäl som för utskottet varit avgörande, och jag
ber att få erinra örn den motion, som väckts av bl. a. fru Nordgren och fröken
Hesselgren, vari de begära utredning av å ena sidan distriktssköterskornas
arbetsuppgifter och å andra sidan distriktsbarnmorskornas tjänsteförhållanden.
Det är faktiskt på det sättet att vi lia barnmorskedistrikt, där barnmorskan
under ett år inte haft en enda förlossning. Det finns å andra sidan distriktssköterskor
som ha nästan mera arbete än de orka med. På grund av nu gällande
bestämmelser får emellertid barnmorskan inte anlitas inom den vård,
som vi här nu resonera örn. Vi ha ifrågasatt, örn det inte skulle kunna finnas
någon form för att genom en extra specialkurs göra en del av dessa arbetslösa
barnmorskor nyttiga inom mödra- och barnavården, åtminstone under en övergångstid
tills vi fått tillräckligt med distriktssköterskor. Det är enligt min
mening och så som vi i utskottet ha sett saken ett försök och en strävan att skapa
förutsättningarna först för denna reforms rationella bedrivande, som vi lia
stannat vid att förorda Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet har därvid helt naturligt
också måst ta hänsyn till vad Kungl. Maj :t har begärt, och även örn
vi lika varmt som någon annan här skulle önska större anslag både på denna
punkt och andra, tvingas vi väl ändå av kända skäl att ta någon hänsyn till
vad en ansvarig regering anser sig ha möjlighet att kunna prestera. Vi veta
av vunnen erfarenhet att de stora pengar, som vi måste punga ut med för
andra uppgifter, kunna vi inte komma ifrån, och i den mån vi kunna iakttaga
sparsamhet utan att något därmed skadas, så tror jag också att vi böra göra
det. Och det är min bestämda uppfattning att vi på detta område först måsté
få förutsättningarna klara för de olika vårdformernas utbyggande, och när de
äro klara skola vi alldeles säkert komma igen och begära pengar för att organisationen
skall bli fullt effektiv.

Med dessa ord, herr talman, ber jag för min del, med allt erkännande åt
de synpunkter som man framfört i motionen, att med hänvisning till vad jag
här yttrat få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Bidrag till förebyggande mödra- och barnavård. (Forts.)

Fru Västberg erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Till vad statsutskottets
talesman anfört vill jag anmärka ett par saker.

ö Jag tycker det är orimligt att de län, som av egen förskyllan ännu inte fått
någon förebyggande mödra- och barnavård, skola få hindra övriga län att
fullfölja planen och utbygga verksamheten.

När man talar om bristen på läkare och merarbetet för sköterskorna så har
man inte förstått vår motion. Utbyggnaden skall ju ske där läkare- och sköterskefrågan
redan är ordnad. Och örn en sköterska måste göra långa resor
till enskilda hem i distriktets utkanter, så måste väl detta ta mera tid och
kräva mera arbete än om hon och läkaren följas åt till en filial och där ta emot
besök av de mödrar och barn som söka deras hjälp.

Herr Isacsson, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Jag vill
bara till fru Västberg säga, att meningen med vårt uttalande på den här punkten
är att vi anse, att folk ute i de landstingsområden, som ännu icke ha någon
central, skulle ha svårt att förstå, att man inom vissa andra områden bygger
ut inte bara centraler utan också filialer, med därmed förenade ökade kostnader.
Det är detta jag har velat framhålla.

Härpå anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! Det är klart, att det finns anledning till
undran när man i dessa tider kommer med förslag örn höjningar av anslag, som
gå löst på cirka 140,000 kronor. Vi ha emellertid sett saken på det sättet, att
i tider av sjunkande ekonomisk standard träffas de sämst ställda hårdast, och
just beträffande denna kategori ha vi ansett, att det är en allvarlig fara för
landet, örn inte mödrarna och barnen omhändertagas på bästa möjliga sätt.

För övrigt har här anförts en hel del praktiska svårigheter för reformen.
Det förefaller undersamt att inte medicinalstyrelsen, som har begärt en väsentligt
högre summa än den i propositionen upptagna, haft vetskap om dessa praktiska
svårigheter. Medicinalstyrelsen har ansett, att en ännu större summa kunde
användas, och vi ha ingen anledning betvivla att så är fallet.

Det har talats så mycket örn — och problemet har även redan diskuterats
här —■ att man borde vidta åtgärder av befolkningspolitiska skäl. Javäl, men
vilket ^befolkningspolitiskt skäl är mera ömmande, mera ägnat att vara, jag
höll på att säga produktivt än att på bästa möjliga sätt ta hand örn de barn
som redan finnas och göra detta i så stor utsträckning som landets ekonomiska
tillgångar någonsin räcka till för? Det är alltså, mena vi, viktigt att såväl mödrar
som barn få en ordentlig vård. Men i detta sammanhang kan jag inte underlåta
— och det är närmast därför jag har begärt ordet — att betona vikten av
att mödrarna inte bara när de befinna sig i det läge det här gäller få den underbyggnad
och upplysning som är av behovet påkallad, utan att denna underbyggnad
ges på ett tillräckligt tidigt stadium. Jag skall icke gräva i det förgångna,
men jag kan ändå inte låta bli att beklaga att den motion, som faktiskt
berörde denna fråga, hemvårdsmotionen, föll för några veckor sedan. Man kan
visserligen göra massor av invändningar, man kan säga, att det är bättre att
mödrarna få denna upplysning och undervisning i det aktuella läget, men man
bör dock komma ihåg att när det gäller andra sammanhang i livet, det är av
vikt, att vederbörande från ungdomen har fått en underbyggnad, som man sedan
kan. bygga vidare på, att det med andra ord finns resonansbotten för den
upplysningsverksamhet som här är avsedd att bedrivas. Det är ju klart att
detta bara är ett skäl vid sidan örn de skäl som här föreligga, ty det är å andra
sidan alldeles uppenbart, att när mödrarna ofta inte ha denna underbyggnad

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Bidrag till förebyggande madra- och barnavård. (Forts.)
i den utsträckning som vore av nöden, är det ännu viktigare att vi nu i det aktuella
läget gripa in och göra vårt yttersta.

Herr talman! Hed dessa ord ber jag få yrka bifall till motionen.

Fru Lindqvist-Petersson: Eftersom jag tillhör den generation, där man
väl närmast kan finna föräldrarna till de barn, som beröras av de åtgärder som
här diskuteras, tycker jag mig ha en viss rätt att föra fram några synpunkter
och reflexioner inför denna fråga. Jag måste då först säga, att det var med en
känsla av besvikelse jag tog del av statsutskottets avslagsyrkande på den föreliggande
motionen örn förhöjt anslag till mödra- och barnavården.

Då denna motion har undertecknats av så gott som samtliga kvinnliga riksdagsledamöter
och av representanter för tre olika partier, måste ju detta visa
hur kvinnorna se på denna sak, att vi anse, att mödra- och barnavårdens utbyggande
är en stor och betydelsefull fråga. Man förstår naturligtvis de skäl.
som med hänvisning till det statsfinansiella läget åberopas för ett avslag på
begäran örn högre anslag. Vi veta alla att det måste sparas, och jag tror säkert,
att landets kvinnor i allmänhet fattat allvaret i den situation vi nu befinna oss
i. Vi förstå, att vi inte nu kunna påräkna sociala reformer i samma tempo som
före kriget. Jag tror man vågar säga, att kvinnorna under den tid som gått
sedan krigsutbrottet haft tillfälle att ge prov på sin offervilja, ansvarskänsla
och försvarsvilja. Jag påminner i detta sammanhang örn det civila försvarsarbete
i alla dess olika former, som utföres av kvinnoföreningarnas beredskapskommittéer
runt om i landet, liksom också örn deras erkänt goda insatser i de
bägge försvarslånekampanjerna. Ingen kan väl gärna bestrida vår förståelse
av att försvaret under nuvarande förhållanden givetvis främst måste ses tillgodo
och att på grund därav andra intressen, trots deras många gånger stora
berättigande, måste skjutas åt sidan. Men det är väl också ganska naturligt,
att vi med en sådan utveckling inför våra ögon med oro fråga oss, hur det kommer
att gå med det sociala reformarbete, som vi bara för några år sedan voro
så glada och stolta över. Och man kan omöjligt låta bli att reagera, då besparingarna
och inknappningarna komma att gå ut över barnen, som äro vår framtid,
som vi leva och arbeta för och för vilkas skull vi vilja försvara oss.

Dessa frågor kännas särskilt brännande för oss, som ännu lia våra barn i
småbarnsåldern, då de äro minst motståndskraftiga. Det är naturligt att vi på
ett särskilt sätt och med särskild förväntan ta del av sådana åtgärder, som
syfta till att våra barn i största möjliga utsträckning skola skonas från att
bli märkta av krigets och krisens påfrestningar. Det är ju alldeles självklart,
att det sociala hjälpbehovet ökas under en kris. Örn de redan existerande hjälpåtgärderna
skola få samma värde som tidigare, måste givetvis anslagen till
dem bli betydligt större; i annat fall blir ju den reella verkan en faktisk inskränkning
och nedskärning av den hjälp man tidigare lämnat. Man har då
yrkat på en höjning av anslaget till den förebyggande mödra- och barnavården
för att det skall bli möjligt att bygga ut denna vård efter de delvis ändrade
förhållanden som krisen medfört.

Jag står här visserligen som representant för ett av de tvenne landstingsområden,
som ännu sakna den förebyggande mödra- och barnavården, men det
kan naturligtvis under inga förhållanden hindra mig från att rösta för bifall
till en motion, som syftar till att bygga ut verksamheten, även om den inte f. n.
skulle komma vårt län tillgodo. Nu ha vi emellertid goda förhoppningar örn
att kunna få i gång verksamheten inom en snar framtid, och det är självklart,
att vi med stor iver vänta på den dag, då också våra minsta barn skola komma
in under en regelbunden kontroll av läkare. Men när man granskar planerna
konstaterar man genast, att verksamheten åtminstone för vårt vidkommande

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Bidrag till förebyggande mödra- och barnavård. (Forts.)
inte blir av den betydelse, som vi hade hoppats. När den skall anordnas efter
det vanliga schemat med en barnavårdsstation inom varje provinsialläkaredistrikt,
placerad på den ort, där läkaren bor, innebär det för vår del att många
av de avlägset boende familjerna inte kunna taga läkarens tjänster i anspråk.
Om jag tänker på t. ex. Mörsils provinsialläkaredistrikt, så ha de som bo i
Kall, Bonäset eller Kallrör inte mindre än 8 mil till provinsialläkaren i Mörsil.
Det är ju uteslutet att mödrarna ofta skulle kunna frakta sina små barn så
långa vägar, allra helst som vi ju ha vinter en lång tid av året och ett hårt
klimat. Jag måste därför säga, att örn vi skola ha någon verklig glädje och
nytta av denna verksamhet och örn den skall verka på ett något så när rättvist
sätt, måste systemet kunna byggas ut med filialmottagningar ute i de avlägsna
byarna. Med hänsyn därtill ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
motion nr 74.

Herr andre vice talmannen Österström: Herr talman! Det är klart att man
med en viss tvekan framträder i debatten efter det att den första ärade talarinnan
fått en sådan reprimand av statsutskottets representant, herr Isacsson,
som hon fick — i varje fall var det ju en påfallande stramhet i tonen, som
jag nödgas konstatera. Detta är dock det ena skälet till att jag begärt ordet.
Jag vill nämligen icke, att det i kammarens protokoll i dag skall bli fastslaget,
att det här är en sak, som intresserar endast kvinnorna. Den naturliga
ridderlighet, som jag har, ger mig också anledning att försöka hjälpa både
fru Västberg och hennes väninnor en liten smula.

Det andra skälet till att jag framträder är måhända icke mindre bärande.
Det är den omständigheten att jag, utan skryt sagt, kanske ändå är den ledamot
av riksdagen, som blivit mest förtrogen med vad det här är fråga om. Den
socialdemokratiska majoriteten i Västernorrlands läns landsting gjorde nämligen
för tre år sedan i ett anfall av märklig generositet mig till ordförande i
distriktsstyrelsen, och sedan har jag måst ägna mig åt denna sak på ett sätt
som gör, att jag måhända skulle kunna bidraga med några faktiska upplysningar,
vilka icke bara äro till fördel för statsutskottets handläggning i framtiden
av detta ärende utan även kanske rent av äro av intresse för de motionerande
kvinnorna och ■— om jag har djärvheten att säga det — icke heller äro
alldeles utan betydelse för Kungl. Majit, d. v. s. för socialministern. Jag föreställer
mig nämligen, att någon gång på eftersommaren komma socialministern
och statssekreteraren att säga, att »det är väl ändå bäst att vi titta efter
vad riksdagen sade, när socialdepartementets huvudtitel var före», och så skickar
man någon hygglig amanuens att läsa igenom detta riksdagsprotokoll, och
då är jag vördsamt och förbindligt tacksam, ifall även herr andre vice talmannens
i den här kammaren nu framförda synpunkter i någon mån beaktas.

Saken är nämligen den, att motionärerna ha rätt i sak. Frågan är utomordentligt
viktig. Detta vågar jag säga, sedan vi i Västernorrlands län ha lyckats
genomföra en distriktsvårdsorganisation, som kanske är mera fullkomnad
än i något annat län, och vi på detta speciella område lia erfarenheter, som
kanske äro mera omfattande än annorstädes. Vi ha nämligen mödra- och barnavårdscentral
av typ 2 i alla länets städer. Vi lia dessutom, vilket vi kanske
egentligen inte borde få lia enligt de nuvarande direktiven, ytterligare en sådan
central i Kramfors i Gudmundrå. Vi ha möjlighet att låta liven denna
femte central bestå, därför att den var tillkommen på privat initiativ innan
distriktsvårdsorganisationen var genomförd, och vi ha av nåd fått behålla den,
något som vi äro ytterligt tacksamma och glada för. Sedan ha vi byggt ut
stationer — alltså den enklaste typ, som det här resoneras örn — i alla provinsialläkaredistrikt.
, där vi lia distriktssköterskor.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Bidrag till förebyggande madra- och barnavård. (Forts.)

Det finns få områden, som det är så utomordentligt tacksamt att arbeta på
som detta, därför att resultatet ger sig ögonblickligen, icke bara i en förbättrad
barnavård utan i en massa andra avseenden. Hela distriktsvårdsorganisationen
är i mycket hög grad beroende av att detta med barnavården på ett riktigt
bra sätt slår igenom. Det är nämligen på det sättet, att vägen till hemmen
ofta och säkrast går genom barnen, och det är ingenting som är så viktigt
för distriktsvården som att vinna hemmens, d. v. s. mödrarnas förtroende. Det
kommer man lättast fram till på den här vägen, och därvid vågar jag säga,
att jag talar av erfarenhet.

Tre faktorer måste samverka på ett intimt sätt i detta sammanhang, om det
skall gå bra. För det första: fastheten i hela detta arbete med den förebyggande
mödra- och barnavården representeras av läkarna. De måste till, och
de måste vara intresserade, ty detta är alldeles utslagsgivande, det har åtminstone
jag funnit. Men nu förhåller det sig, som man väl vet, på så sätt,
att läkarutbildningen i vårt land i mycket hög grad — lyckligtvis kan man
säga men inte bara lyckligtvis — har tagit sikte på att lära läkarna att bota
sjuka. Hälsovården, och framför allt hälsokontrollen, ha icke alla läkare något
riktigt grepp eller något verkligt begrepp örn. Det har inte gått dem i
blodet, och därför händer det gång efter annan att man måste ha en älskvärd
sammanstötning med läkarna örn mödra- och barnavården. Men när man har
kommit till tals med en sådan läkare och fått honom eller henne intresserad
för saken, dröjer det icke länge förrän det blir alldeles strålande resultat av
deras insatser. Jag skulle kunna visa kammaren, och alltså dokumentera vad
jag säger, det ena brevet efter det andra från läkare, som sagt: Men ni hade
ju rätt, detta är ju någonting alldeles utmärkt, bara man kommer sig för med
det! Javisst är det så. Läkarna få ett helt annat grepp örn hela befolkningen,
när de gripa sig an nied hälsokontrollen och få se, vad den verkligen ger.

Herr Isacsson har tryckt på en väsentlig sida av saken i sitt opponenta anförande
emot motionärerna. Det är nämligen på det sättet, att vi icke ha
tjänsteläkarorganisationen utbyggd här i landet på ett tillräckligt effektivt
sätt. Jag tillät mig med ett par ord fästa socialministerns och kammarens
uppmärksamhet på detta i remissdebatten, och det kan icke nog kraftigt understrykas,
hur rätt herr Isacsson har beträffande detta missförhållande. Jag
skulle för min del vara väldigt tacksam, örn man inom finansdepartementet,
som jag förmodar driver på med piskan, när de här frågorna förekomma, nästa
gång ville vara vänlig att åtminstone icke kalla snålheten, när det gäller
utbyggnad av provinsialläkarorganisationen, för sparsamhet, ty det är ingen
sparsamhet. Det är motsatsen till sparsamhet och klar misshushållning med
pengar att icke bygga ut tjänsteläkarorganisationen i tillräcklig omfattning.
Vi få ju icke alls ut av tjänsteläkarna med de stora distrikten vad statsmakterna
med denna penninggivning avse att få ut. Det hela störtar samman och
är i någon mån, örn jag får uttrycka det onyanserat, ett av bevisen för att
svensk socialpolitik i hög grad kännetecknas av glänsande ansatser men att
tillämpningen präglas av tafatthet, som man tyvärr i så hög grad stöter på
på område efter område, en påtaglig brist på konsekvens, som kännetecknar tilllämpningen,
tveksamheten att sätta ut i livet det som är riktigt tänkt och riktigt
tecknat på papperet.

De socialhygieniska repetitionskurserna för tjänsteläkare måste bedrivas
med kraft. Det är en utmärkt sak, och det kan inte nog varmt anbefallas att
man ger pengar till detta. Okunnigheten om bedrivandet av socialhygien finns
nämligen också i mycket stor utsträckning hos våra läkare. Men det är som
jag säker, att när de fått taget örn detta, bli de i utomordentligt hög grad intresserade
och göra synnerligen värdefulla insatser. Det måste alltså finnas

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Bidrag till förebyggande mådra- och barnavård. (Forts.)
tillräckligt många läkare, det måste desslikes ställas ekonomiska resurser till
deras förfogande, så att de kunna verka i hälsovårdens tjänst, och här trycka
alltså motionärerna på en väsentlig sak i enlighet med medicinalstyrelsens inställning
och framställning.

Men då skulle jag vilja säga till motionärerna följande: Jag har funnit under
de här åren, att det räcker inte bara nied filialer till mödra- och barnavårdsstationerna
— att man skickar ut läkarna alltså. Det är visserligen sant att vad
som här föreslagits måste också göras, och vi ha genomfört det i Västernorrlands
län på landstingets bekostnad så konsekvent som det är möjligt. Det är
emellertid en annan sak, som jag skulle be socialministern tänka på, och det
är att man måste finna en anordning så att mödrarna, även örn man organiserar
sådana här filialmottagningar, få möjlighet att resa ned till läkaren. Här
tryckte den näst föregående ärade talarinnan på en mycket intressant punkt.
Hon nämnde ett distrikt i Jämtlands län, där det är oerhört svårt tack vare de
långa avstånden. Jag skall säga henne, att när ni bygga ut denna verksamhet
i Jämtlands län, måste ni under alla förhållanden se till att mödrarna få resebidrag,
så att de komma ned till stationen och till filialerna i Mörsils provinsialläkaredistrikt.
Man måste ordna med resebidrag, därför att när resan till
läkare kostar kanske 15, 20 kronor, kunna inte våra fattiga skogsarbetarhustru
komma ned med sina barn. Det finns ingen möjlighet för dem. Därför
måste man göra vården åtkomlig för dem medelst resebidrag.

Här inträffar alltså det vidunderliga, att vi vägra att ge det ytterligare belopp,
som är det mindre men som verkligen skulle göra verksamheten effektiv,
alltså möjliggöra för de sämst ställda hustrurna och mödrarna att komma fram
till läkarna. Vad är detta för system? Vi måste på något sätt komma vidare
fram på den inslagna vägen. Det är klart, att visst kunna kommunerna och
landstingen klara detta med resebidrag, örn de ha förståelse. Jag vill emellertid
säga — jag skall här nämna ett namn -—■ att det är inte alla kommuner
som ha den förståelse som vår kamrat herr Jonssons i Haverö kommun visat
för denna sak, trots att Haverö kommun har det släpigt och svårt i finansiellt
avseende. Där lyckades jag före jul träffa en uppgörelse med kommunalnämnden.
Vi gingo igenom vad det kostade att hundraprocentigt trygga varje mors
och barns tillgång till hälsokontroll inom Haverö. Vi funno, att det kostade

1,000 kronor, och så förde kommunen upp 1,000'' kronor för ändamålet i sin
budget. Det är så det skall gå till! Därmed får man ut något som man måste
lia ut, nämligen hundraprocentig hälsokontroll. Endast därmed kunna vi vara
tillfredsställda.

Den andra avgörande faktorn i mödra- och barnavården är sköterskorna.
Herr Isacsson säger — och det är ju ett tal, som man hör på ett och annat
håll — att distriktsvårdsorganisationen är omöjlig och hopplös. Det lär ha visat
sig, att distriktssköterskorna fingo för mycket att göra. Ja, var och en dömer
efter sin erfarenhet. Jag .säger ännu en gång, att i Västernorrlands län, där
vi ha byggt ut detta i högre grad än vad man gjort i något annat län, ha vi
icke denna tråkiga erfarenhet. Men det är klart, att örn man gör på ett annat
sätt än vad statsmakterna menat att man skulle göra, alltså örn man tar mycket
stora distrikt i stället för rimliga, då är det självklart att resultatet blir
otillfredsställande. Men det är inte så det skall gå till. Tar man i genomsnitt en
folkmängd av 3,000 i varje sköterskedistrikt, försäkrar jag att detta klarar
sig och det klarar sig alldeles utmärkt dessutom.

Jag vill passa på att säga, att min erfarenhet är vidare, att distriktssköterskorna
göra ett briljant arbete. De försäkra också med en mun och samstämmigt
i alla sina rapporter, att det var arbetet med barnen som framförallt
bröt vägen för den övriga distriktsvården, örn jag undantar sjukvården, som

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Bidrag till förebyggande mådra- och barnavård. (Forts.)
naturligtvis människorna alltid äro intresserade för. Det är ett otroligt tålamod,
som dessa sköterskor måste visa. Det är förståelse och det är hänsynstagande
också, men det är ett tacksamt arbete, och det finns ingen av dem
som vill komma ifrån det, när de väl fått ett visst grepp om det hela. Men jag
har varit med örn — för att ta ett exempel, som belyser detta — att en äldre
prästfru i en församling av ren okunnighet har spridit iskyla kring hela detta
arbete. Vår distriktssköterska kom och klagade att det hela var hopplöst och
omöjligt. Då får man tala med denna prästfru och få henne att begripa, att
även om hon själv haft tio barn och klarat det hela, utan hjälp av läkare och
sköterskor, så kunna ändå inte alla göra det på samma sätt som hon genom
ambition och genom ekonomiska möjligheter har kunnat göra, och så får man
reda upp det. Sedan kan det inträffa, såsom skedde en gång på senhösten, när
jag var uppe i Junsele i Västernorrlands län: Distriktssköterskan hade haft
semester, så ringde det i telefonen och hon kommer tillbaka och berättar, att
nu ringde det från en by långt inne i skogen — ty genom telegrafstyrelsens
framsynta arbete finns det telefon litet varstädes numera — det var en kolonistfamilj,
där modern i gården meddelade, har syster verkligen nu kommit,
så jag kan gå sju kilometer genom skogen med flickan och få henne omsedd
igen! Det är sådant som gör att man börjar tro på detta arbete. Eller när fabriksarbetarna
i Sundsvallsdistriktet ringa upp den ene efter den andra till centralen
i Sundsvall och säga: Vill syster komma hit ut och hjälpa mig emot
min älskvärda mamma, som håller på att göra det hela alldeles hopplöst med
ungarna, eftersom hon försöker intala min hustru att man inte behöver det som
syster hållit på att tala örn, i fråga om barnavård, men nu skola vid ta itu med
min gamla kära nior, som inte begriper detta. Det låter en smula sentimentalt,
men det är verkligen så det ligger till, och det är icke alldeles ovidkommande.

Den tredje bestämmande faktorn är landstingen, d. v. s. för närvarande distriktsvårdsstyrelserna.
Efter den genomförda lagändringen är det hälsovårdsberedningen
inom förvaltningsutskottet, som skall sköta det. Men det får icke
byråkratiseras detta arbete, det måste ges någonting av personlig kraft i fråga
örn tillämpningen, örn det skall gå bra, det måste bli ett personligt innehåll i
dessa strävanden.

Enligt de erfarenheter jag har är den bästa typen för arbetet centraler av
typ 2; där får man hundraprocentigt resultat. Men huru bör man ordna denna
hälsokontroll? Jo, man bör ordna det så, att alla mödrar komma med sina spädbarn.
Ni skola akta er -—■ jag säger detta till kvinnorna — för att driva den
satsen, att hälsokontrollen bara är avsedd för de fattiga. Vi skola ha dit hela
mödragruppen. I Västernorrlands län lia vi ordnat så, att komma icke direktörsfruarna
och disponentfruarna till centralerna med sina ungar — ja, jag
säger »ungar» därför att jag tycker det är trevligt •— utan i stället, som det
har hänt, sänder dit en barnsköterska med barnet, så säga vi till dem: Ja, det
var mycket roligt att få se ert barn här, men vi äro tacksamma att få se modem
också. Sedan komma de, ibland med en smula tvekan, men när de en gång kommit
dit, kan man vara lugn för att de gå där hela året ut. Alla skola vara med
i hälsokontrollen. Jag försäkrar socialministern, att det är en stark sak detta,
men det är det felet med dessa centraler, att man bara kan ha dem i städerna.
Vi behöva statens medgivande, som gör det möjligt att bygga ut centraler av
typ 2 även i tättbebyggda samhällen utanför städerna. Det är en sak, som
statsrådet gärna kan grubbla på till nästa riksdag.

När vi fått alla med på detta, blir det icke endast ett uttryck för social välvilja,
utan det blir en sak, som alla mödrar komma att erkänna vara något som
man verkligen bör slå vakt örn, därför att det är en så utomordentligt bra anordning.
Det är klart, att stationernas resultat blir ojämnt, beroende på för -

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Bidrag till förebyggande mödra- och barnavård. (Forts.)
hållanden, som alla förstå. Men då måste detta med resebidrag komma med
liksom den anordning, som motionärerna tryckt på, nämligen att läkarna skola
ha tillfälle att resa ut och anordna sådana där filialmottagningar. Jag är på
intet sätt tveksam om att detta är, såsom fru Västberg och andra sagt, en storartad
sak. Det finns all anledning att fortsätta därmed, och jag kan för mitt
samvetes skull — för att bli en smula patetisk -—- icke underlåta att instämma
i det yrkande om bifall till motionen, som framställts av fru Västberg.

I detta anförande instämde herrar Pettersson i Hällbacken, Hage och Hansson
i Skediga.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall för min del icke ingå i någon polemik emot det förord, som här givits åt
motionen. Det är ju klart som dagen, att det bara kan finnas ett gemensamt
önskemål, nämligen att mödra- och barnavårdsinstitutionerna ska byggas ut.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att filialer kunna upprättas redan enligt
gällande direktiv. Jag skulle antagligen icke lagt mig i denna debatt, örn det
icke varit ett yttrande av herr Österström, som uppkallade mig.

Det har genomförts en rad sociala reformer, och herr Österström säger, att
det förekommit valhänthet och tafatthet, när de nu skolat föras ut i livet. Ja,
det finns säkert fog för ett sådant uttalande. Men det är ju ändå alldeles omöjligt
att glömma, att det utbröt ett jättekrig i september 1939. Och att detta
även måste få inflytande på utbyggandet av socialvården i mångå av dess
olika förgreningar det ligger i sakens natur. Jag vill säga, att ingen skulle
vara gladare än jag, örn själva takten i utbyggnadsarbetet vore ofantligt mycket
livligare än den är på såväl detta som andra sociala områden. Men det
finns ju vissa järnhårda fakta i samband därmed, som man icke kan komma
ifrån. Jag tänker icke taga upp frågan örn dålig eller god sparsamhetspolitik,
ehuru herr Österströms anförande väl kunde ge anledning att dryfta även den
sidan av saken. Men det är naturligtvis så, att när vissa ting kräva massor av
utgifter, måste det ske en begränsning på punkter, där det enligt sakens natur
måste råda mera delade meningar örn, huruvida begränsning är god^sparsamhetspolitik
eller icke. Det enda man kan säga är, att örn man gör så, komma
statsutgifterna att bli mycket mindre, även om de goda verkningarna av detta
på det sättet skulle bli mindre.

Det är vad jag har att säga i denna sak, och jag kan icke vara annat än
tacksam för att utskottet följt Kungl. Maj:t i sitt förslag.

Herr andre vice talmannen Österström erhöll ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Med anledning av statsrådets anförande är jag angelägen
säga, att när jag talade örn tafatthet och valhänthet vid tillämpandet
av åtskilliga nytillkomna grenar i den sociala reformpolitiken, hade jag icke
därmed den ringaste tanke på att angripa statsrådet. Sedan jag förklarat detta,
tar jag emellertid icke tillbaka ett enda dugg. Men det är något helt annat än
ett angrepp på statsrådet.

Härefter anförde:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
uppfattade det icke såsom ett angrepp på mig utan bara såsom ett konstaterande
av faktum. Och emot detta konstaterar jag, att när det blir ont örn
pengar, bli också möjligheterna till utbyggande av socialvården så mycket
mindre. Det är klart, att hos landstingen och andra stora lokala enheter, som
ju ha att slutligen svara för den praktiska tillämpningen, intresset på olika håll

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Bidrag till förebyggande nodra- och barnavård. (Forts.)
är rätt olika, och att detta skulle kunna ha sin skuld i att utbyggandet går mycket
ojämnt, när man jämför olika delar av landet.

Fru Alvén: Herr talman! Det skulle ju kunna anses vara onödigt att yttra
sig mer i denna debatt efter de anföranden, som hållits dels av herr Österström
och dels av socialministern, men jag vill peka på några saker i alla fall.

Det gäller ju icke någon strid om huruvida denna angelägenhet, förebyggande
mödra- och barnavård, är berättigad eller icke. Säkerligen är varje
kvinna, även om hon råkar stå utan någon reservation till statsutskottets föreliggande
betänkande, lika varmt intresserad av utformandet av denna sak som
motionärerna själva. Men man kan som kvinna ha vissa önskemål och kanske
sangviniska förhoppningar och ändå konstatera, att det finns en gräns, där man
dock måste slå av på dessa önskemål och förhoppningar. Och det är icke underligt,
om även en kvinna måste böja sig för sakskäl, då sådana anföras. Jag
anser, att de sakskäl som här anförts äro av så vittgående art, att man måste
beakta dem.

Herr andre vipe talmannen har redan poängterat det väsentliga, som hänger
samman med själva organisationsformen, nämligen landstingens inställning
till detta. Det gör, att jag icke alls skall syssla med den saken. Men jag vill
understryka nödvändigheten av att det från riksdagens sida ges möjlighet att
utbygga distriktsorganen. Om herrarna och damerna läst femte huvudtiteln, ha
ni funnit, att den begränsning i utvidgandet av denna plan, som gjordes för
några år sedan just när krisen satte in, och som gällde provinsialläkarinstitutionens
utbyggande, den bär utskottet nu tagit upp. Man har visserligen med
hänsyn till de ekonomiska svårigheter vi nu befinna oss i icke vågat sträcka
sijg så långt som önskvärt hade varit, d. v. s. till att utbygga detta helt och
hållet, vilket^ förutsätter tillsättandet av 10 nya provinsialläkartjänster. Utskottet
har gått in för att man skulle tillsätta ytterligare 5 sådana tjänster för
att på det sättet lägga en vidgad grund för att kunna utbygga detta till att
icke bara gälla städer och stadsliknande samhällen utan även komma landsbygdens
folk till godo.

I detta sammanhang yttrade fru Disa Västberg några ord, som gjorde mig
verkligt bedrövad. Hon sade, att det icke är rättvist, att de som redan fått
sitt arbete stabiliserat skulle behöva straffas därför att icke andra fått sitt.
Det gjorde mig som landsbygdskvinna verkligen ont att höra detta, då jag
anser, att barnen äro lika mycket värda vare sig de äro födda i stad eller på
landet. Man borde väl då hellre kunna tänka sig att begränsa denna verksamhet
i städer och municipalsamhällen, där bostadsförhållandena visserligen
äro trängre men där det dock finns förebyggande mödra- och barnavård, för
att under denna kristid låta dem, som ingenting lia av detta, få en möjlighet
att komma i åtnjutande av samma förmån. Detta har gjort att jag biträtt
det förslag, som framställts örn utbyggnad av provinsialläkarkåren, vilket
ju utgör den väsentliga förutsättningen för att vi skola kunna genomföra
detta, Jag Ilar också gjort det därför att jag har sysslat med detta inom Dalarna,
som visserligen har den hittills bäst utbyggda provinsialläkarinstitutionen,
men som ändå icke i samma utsträckning lyckats genomföra denna förebyggande
mödra- och barnavård just på den grund som herr Österström talade
örn, nämligen att det icke finns sjuksköterskor tillräckligt för detta arbete.

Den som läst femte huvudtiteln och statsutskottets förevarande utlåtande
finner, att vi för en liten stund sedan med utgångspunkt från en motion, som
avgivits av fröken Hesselgren och fru Nordgren, visat på en åtgärd, som genom
statsmakternas åtgöranden kan vidtagas för att råda bot på bristen på
sjuksköterskor, som kunna effektuera detta arbete, nämligen att medicinal -

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Bidrag till förebyggande mödra- och barnavård. (Forts.)
styrelsen skall ge sin tillåtelse till att man kunde få använda barnmorskorna
i detta förebyggande mödraarbete. Även i en annan motion, som vi tidigare
behandlat oell som avgivits av herr Sundström i Vikmanshyttan m. fl., påvisas
distrikssköterskornas oerhörda arbetsbörda, som i många distrikt är
rent av överväldigande stor, och där kommer man in på frågan örn en arbetsfördelning.
Man föreslår att taga ut mesta möjliga arbete av de tjänstemannagrupper,
som finnas inom vårt sociala arbete, och att man alltså icke skall
låta barnmorskorna uppbära en lön, av vilken de icke göra sig förtjänta, och
icke utkräva mera arbete av en distriktssköterska än hon har krafter att utföra.

Detta är några av de synpunkter, som jag här velat framföra och som gjort,
att jag har böjt mig för de sakskäl, som anförts inom utskottet, emedan jag
ansett, att man icke bör bygga ut i toppen av en organisation, även om det
är aldrig så vällovligt, när man icke har grunden lagd, så att man kan bygga
stabilt hela vägen. Jag tror, att man går stadigast, örn man håller sig till
fakta i detta avseende och örn vi hjälpas åt att bygga ut detta även för landsbygden
och icke bara för städer och större samhällen. Det finns en annan
väg, varigenom man kan skapa mödracentraler, och det är den, att man låter
skolläkama taga hand örn det, men detta blir givetvis icke möjligt att åstadkomma
på andra ställen än där man har skolläkare.

Utskottet har skrivit mycket välvilligt och påvisat — vilket även socialministern
gjort —- att medicinalstyrelsen har haft möjlighet att lämna bidrag
till utökande a.v dessa stationer, där så erfordrats. Socialministern har tolkat
det så, även örn medicinalstyrelsen i sitt utlåtande varit tvekande på den
punkten. Jag tror, att vi utan olägenhet kunna bygga vidare på denna grund,
så att detta gagnar hela vårt folk, och så att största möjliga antal barn och
mödrar kunna komma i åtnjutande av denna förmån. Jag tycker, att vi gott
kunna följa utskottet, eftersom jag anser det vara nödvändigt, att vi först
och främst ha grunden till det hela lagd. Jag kan tillägga, att bland alla
Teformer, som varit föremål för behandling inom statsutskottet, ha vi även
det tillstyrkta anslaget till utökande av förlossningsanstalter och väntehem i
ödebygder, som jag anser utgöra en av de allra första åtgärderna för att en
moder skall kunna känna trygghet, då hon skall föda barn.

Jag vill med det här sagda poängtera, att jag tror, att vad statsutskottet
föreslår är den säkraste vägen för att nå en stabil grund att bygga vidare
på. Det är icke tillkommet i någon avsikt att minska ansvaret för mödrar och
barn. Och slutmeningen i utskottets utlåtande, där man fäster Kungl. Maj :ts
uppmärksamhet på att Kungl. Majit i detta spörsmål kan framlägga förslag
i motionens syfte så snart omständigheterna det medgiva, bör ju borga för
att med det sociala patos, som vår socialminister har, denna fråga icke kommer
att läggas åsido.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen lämnade för kort genmäle ordet till

Fru Västberg, som yttrade: Fru Alvén kunde lia besparat sig försöket att
få kammaren att tro, att vi motionärer mera tänkt på städernas än på landsbygdens
barn. Örn fru Alvén läst vår motion och hört på vad jag sagt lika
intresserat, som hon låter oss förstå att hon studerat femte huvudtiteln, så
borde hon ha funnit att vi med vårt förslag örn statsbidrag till även filialerna
i främsta rummet velat hjälpa just landsbygdens mödrar. Dessa lia därför
också större orsak att vara smärtsamt berörda över fru Alvéns ståndpunkt
än hon över mitt yttrande för motionen.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Bidrag till förebyggande madra- och barnavård. (Forts.)

De skäl som här anförts mot vårt yrkande äro redan bemötta i vår motion.
De bli icke mera riktiga för att de upprepas gång på gång.

Det är ju också sa att det är landstingen som ha att ta initiativ och uppgöra
plan örn den förebyggande vården, och jag kan fortfarande inte fatta
varför mera försigkomna län skola bestraffas för att ett par län ännu inte
hunnit med att ens pabörja arbetet på detta område, då man här med små
medel ändock kan utbygga och intensifiera vården där organisationen redan
finns och då detta inte kan vara till förfång för de efterblivna länen.

När man talar örn sakskäl och fakta räcker det för mig att i denna fråga
stödja mig på medicinalstyrelsens auktoritet.

Vidare anförde:

Herr Hage: Herr talman! Jag skall inskränka mig till ett mycket kort
anförande. Anledningen till att jag begärde ordet var närmast en passus i såväl
herr statsrådets som i herr Isacssons anföranden.

Bägge dessa herrar framhöllo, att man med hänsyn till nu rådande ekonomiska
förhållanden måste undvika ett ökande av anslag av detta slag i budgeten.
Men denna anslagsfråga är icke löst med en sådan negativ inställning.
Som saken nu ligger till tvingar sig ett utbyggande fram likväl inom detta område
i ett flertal län, särskilt då i de geografiskt vidsträckta länen. Detta har
patalats pa sid. 269 i femte huvudtiteln i ett uttalande av Svenska landstingsförbundets
styrelse, ett uttalande som jag själv varit med örn att formulera. I
detta uttalande säger man, att, om det icke blir några anordningar från statens
sida inom detta område, så innebär detta en ekonomisk belastning för landstingens
vidkommande, som icke förutsetts vid reformens genomförande. Med
ett ord sagt: utvecklingen i fråga örn placeringen av dessa kostnader på staten,
landstingen eller eventuellt kommunerna tar en helt annan väg än den man
egentligen tänkte sig från början, när man startade denna verksamhet. Då var
man alldeles givet inställd på att staten i stor utsträckning skulle ta på sig
dessa kostnader. Nu komma dessa ökade kostnader att drabba landstingen ock
då särskilt de landsting, som finnas i de geografiskt sett vidsträckta länen och
kanske också kommunerna i dessa. Detta är en synpunkt, som jag tycker att
man måste tillmäta en viss betydelse. Med andra ord: man lyfter icke bort från
den nationalekonomiska gemenskapen kostnaden för denna uppgift. Det hela
blir till slut endast en fråga om fördelningen av kostnaderna mellan stat och
landsting. Ty denna verksamhet tränger sig fram och får sin lösning, även örn
icke staten ger något ökat anslag. Ger emellertid staten icke något ökat anslag,
blir resultatet endast det, att kostnaderna komma att läggas på andra institutioner,
som äro ekonomiskt svagare än staten.

Jag förstår mycket väl, att som saken ligger till, kommer motionen icke att
bifallas. Men för att i alla fall understryka, hur nödvändigt ett utbyggande av
denna verksamhet är, ber jag herr talman, som representant för ett län med
den största barnadödligheten i landet, att för min del få yrka bifall till motionen.

Herr von Friesen: Herr talman! Det var ett yttrande av andre vice talmannen
rörande läkarnas inställning till detta arbete, som närmast uppkallade
mig att säga några ord.

Herr Österström yttrade bland annat något som obestridligen har en viss giltighet,
nämligen att läkarnas utbildning i socialmedicin varit ganska bristfällig.
Härtill skulle jag emellertid vilja säga, dels att under de senaste tio åren
säkerligen dessa frågor vid våra medicinska läroanstalter ägnats större upp -

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Bidrag till förebyggande madra- och barnavård. (Forts.)
märksainhet än som kanske tidigare varit förhållandet. Dels skulle jag också
vilja säga, att jag tror att det vid denna verksamhetsform mindre beror på ve•derbörandes
teoretiska kännedom örn dessa olika socialmedicinska spörsmål
än på den rent personliga fallenheten och det personliga intresset för spörsmålet
ifråga. Jag tror att hur långt vår utbildning än kommer att gå på detta
område, detta senare kommer att bli det viktigaste.

Så yttrade sig herr Österström ganska kritiskt örn, så vitt jag fattade honom
rätt, vår tjänsteläkarorganisation, där han ansåg sig kunna påvisa vissa
brister. Så tillvida vill jag ge honom och andra talare fullkomligt rätt, när
man påpekar önskvärdheten av en ytterligare uppdelning av provinsialläkardistrikten.
Varför nu detta icke kan ske i så stor utsträckning som skulle vara
betingad av medicinska hänsyn förstår var och en, nämligen att det beror på
det statsfinansiella läget. Det är också önskvärt att den uppdelning, som sker
av redan existerande distrikt och som närmast ankommer på medicinalstyrelsen,
blir så riktig och rättvis och rimlig som möjligt. Det har icke alltid varit
så helt med den saken.

Men jag tror att man kan stanna vid detta i sin kritik av den svenska tjänsteläkarorganisationen.
Vi böra nämligen komma ihåg. att den svenska provinsialläkarorganisationen
■— så synes det mig åtminstone ■— är ganska väl anpassad
efter våra speciella förhållanden. Provinsialläkarna ha en dubbel uppgift.
Dels ha de den socialmedicinska, den socialvårdande uppgiften och dels
den ingalunda minst betydelsefulla, den sjukvårdande uppgiften. Det finns
krafter i vårt land som vilja göra gällande, att man skulle bäst främja det
socialmedicinska arbetet, om man tillskapade en särskild kår av uteslutande
socialmedicinskt arbetande läkare, som icke dreve någon direkt sjukvårdande
verksamhet, alltså en kår av samma typ som förste provinsialläkarna i länen.
Jag tror icke, herr talman, att en sådan utveckling på något sätt skulle vara
önskvärd, och jag tror icke heller att man bör lägga alltför mycket av socialmedicinska
uppgifter på dessa våra tjänsteläkare. Detta måste alltid ske till
förfång för andra viktiga uppgifter, nämligen själva sjukvården, och det är
alldeles uppenbart att örn man ger läkarna för många socialmedicinska uppgifter
så måste de skjuta dem ifrån sig, då de icke kunna utföra detta arbete ordentligt
och den sjukvårdande uppgiften i allt fall måste lösas. Det rätta är
därför att man bibehåller vår nuvarande tjänsteläkarorganisation och att man
ser till att man får en förnuftig avvägning mellan de socialmedicinska och de
sjukvårdande uppgifterna.

Till slut skulle jag vilja understryka ett uttalande, som gjorts av herr Isacsson,
och liksom han hoppas jag att det föres vidare till chefen för socialdepartementet.
Herr Isacsson påpekade nämligen, efter vad det synes mig fullkomligt
riktigt, att på privat initiativ startats en hel del sådana här institutioner, som
ledas icke av de ordinarie tjänsteläkarna, d. v. s. provinsialläkarna, utan kanske
antingen av rent privatpraktiserande läkare eller också av andra tjänsteläkare,
sorn dock icke ha samma befogenheter som provinsialläkarna, men att dessa
institutioner för förebyggande bärna- och mödravård på grund av att verksamheten
icke ledcs av provinsialläkare icke kunna få något statsbidrag. Jag tycker
att detta var ett mycket viktigt och värdefullt påpekande, och jag hoppas
att det kommer att beaktas av socialministern.

Herr förste vice talmannen: Med hänsyn till mängden av ärenden på föredragningslistan
får jag uppmana talarna att strängt hålla sig till ämnet.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag skall försöka att ställa mig till efterrättelse
herr talmannens påpekande och fatta mig så kort som möjligt.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Bidrag till förebyggande mödra- och barnavård. (Forts.)

Jag vill till en början konstatera, att alla de anföranden, som hållits här i
dag, andats sympati och välvilja för själva saken, denna mödravård. Striden
står örn vi skola ha råd att utbygga den ytterligare under de nu rådande svåra
förhållandena eller icke.

Så vitt jag kan förstå äro de medel, som här begäras, av behovet påkallade.
Det hela behöver byggas ut både vad beträffar upplysningen och vad beträffar
filialer och sådana saker. Den summa som härför begärts torde icke vara
oöverkomlig.

På tal örn vad som här sagts därom, att vi icke ha tillräckligt med arbetskraft
för att kunna utbygga denna verksamhet vill jag säga, att jag för min
del tror att man har rätt när man säger, att vi genom att tidigare i dag ha
godtagit en motion örn barnmorskorna skaffat oss ytterligare arbetskraft för
detta ändamål. Jag vill i det sammanhanget också understryka, att det är av
stor vikt att statsutskottets förslag om att den här saken snarast möjligt undersökes,
också kommer till utförande. Innan resultatet av denna undersökning
kommit fram, tror jag mig emellertid kunna säga, att vi i barnmorskorna
redan nu ha en arbetskraft, som direkt kan användas för detta ändamål.
Jag tror därför icke att man kan skylla yrkandet om avslag på denna motion
på bristen på arbetskraft. Denna motion har undertecknats av nästan alla
kvinnor här i kammaren, och jag vet att alla kvinnor i kammaren med sina
sympatier följt densamma.

Herr talman! Man brukar ju säga, att vad kvinnan vill vill Gud, och därför
kommer jag för min del att rösta för bifall till motionen.

Häruti instämde fru Nordgren.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet
för att konstatera, att trots den långa debatt som här förts råder det ganska
liten meningsskiljaktighet mellan utskottet och motionärerna. Vi finna sålunda,
att utskottet icke polemiserat i sak mot motionärerna, utan att det i stället
allenast är fråga örn meningsskiljaktighet rörande den takt med vilken man
skall gå att genomföra den betydelsefulla verksamhet, som vi just nu hålla
på att bygga ut.

Vi ha, som herr Isacsson framhöll, haft att behandla en hel del medicinska
frågor i det här sammanhanget. Vi ha sålunda förehaft denna punkt dels i
samband med punkten örn provinsialläkarna, som redan tidigare behandlats,
och dels i samband med vissa andra punkter i huvudtiteln. Vi ha därvid kommit
till den uppfattningen, att det som i detta avseende just nu är mest trängande
att göra är att man försöker öka ut antalet provinsialläkardistrikt. Vi
koncentrerade sålunda våra ansträngningar på att åstadkomma ett ökat antal
provinsialläkartjänster, vilket *vi, såsom även tidigare under debatten framhållits,
ansågo vara den rätta vägen. Detta innebär icke att vi beträffande
den punkt, som vi nu behandla, ställde oss avvisande. Det hela rör sig endast
örn det tempo, i vilket denna organisation skall utbyggas. Det är min övertygelse
— en sak som också framhölls av en talarinna på Jämtlandslänsbänken
—• att anslaget för detta ändamål måste höjas för att denna sjukvård
skall kunna byggas ut. Detta kommer framdeles att kräva mycket höga kostnader.
Utskottet har emellertid trott, att för det budgetår, vars stat vi nu behandla,
man . skall kunna reda sig med det anslag, som departementschefen
föreslagit. Vi ha också i motiveringen försökt ge uttryck för denna vår uppfattning,
och jag måste säga, att de anföranden, som här hållits, icke bibringat
mig den, uppfattningen, att vi skulle ha resonerat fel på den punkten.
Det är också därför, herr talman, som jag instämmer i det yrkande, som
redan framställts örn bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Bidrag till förebyggande mådra- och barnavård. (Forts.)

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den i ämnet väckta motionen; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Fru Västberg
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt
121 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;.

Vinner Nej, har kammaren bifallit den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkten 122.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 123, angående bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård.

Kungl. Maj :t hade under punkten 148 av femte huvudtiteln uti innevarande
års statsverksproposition föreslagit riksdagen att till Bidrag till utrustning av
polikliniker för folktandvård för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag
av 100,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena, nr 27, inom första kammaren av herr Th. Nilsson
m. fl. och den andra, nr 39, inom andra kammaren av herr Karlsson i Munkedal
m. fl., däri hemställts, att riksdagen måtte till bidrag till utrustning av polikliniker
för folktandvård för budgetåret 1941/42 höja det av Kungl. Maj :t föreslagna
anslaget till 200,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen, nied bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 27 och II: 39, måtte till Bidrag till utrustning
av polikliniker för folktandvård för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag
av 100,000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Karlsson i Munkedal: Herr talman! Det dröjde länge innan beslutet
örn folktandvården kunde effektueras. Detta berodde på att det icke var någon
lätt sak att skaffa lämpliga lokaler till klinikerna. Medicinalstyrelsen ställde,
måhända också riktigt, ganska stora fordringar på dessa lokaler.

Landstingen ha nu försökt att skaffa dessa lokaler. Man har byggt nya
hus, och man har moderniserat äldre byggnader. Nu står man sålunda inför
uppgiften att utrusta och iordningställa dessa lokaler med nödig apparatur,
vartill landstingen erhålla bidrag från här ifrågavarande anslag. Men just
som lokalerna kunna tagas i bruk äventyras nu hela verksamheten genom att
anslaget inte blir tillräckligt stort. Man riskerar sålunda att igångsättandet
av denna verksamhet på många orter uppskjutes ett år, ja, kanske längre.

Bidrag till
utrustning av
polikliniker
för folktandvård.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 £. m.

Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård. (Forts.)

Det är detta som gjort att i båda kamrarna väckts motioner örn ett från 100,000
till 200,000 kronor förhöjt anslag. Medicinalstyrelsen hade ju äskat 370,000
kronor, men motionärerna ansågo att med hänsyn till det läge som för närvarande
råder kunde man icke begära så mycket, men att för att hela utvecklingen
av denna verksamhet icke skulle bli utsatt för alltför stora rubbningar
ett anslag på 200,000 kronor var väl motiverat.

Nu har utskottet sagt, att detta är en bra sak, och utskottet har sålunda,
som så ofta är fallet, ställt sig som man brukar säga välvilligt. Men härtill
har det också inskränkt sig.

Jag hegärde egentligen ordet, herr talman, för att rikta en allvarlig vädjan
till socialministern att han snarast möjligt ville reparera de skador, som
genom anslagsminskningen vållats på detta område genom att föreslå ett anslag
på en eventuell tilläggsstat och därigenom göra det möjligt för landstingen
att få bidrag till klinikutrustning i sådana lokaler, som det här är
fråga örn, eller att han, om det inte blir någon tilläggsstat, när budgeten för
1942/43 skall göras upp föreslår ett väsentligt högre anslag än han gjort för
1941/42. För att understryka vikten av att detta anslag höjes, skall jag emellertid,
herr talman, anhålla att få yrka bifall till de föreliggande motionerna,
1:27 och 11:39.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr förste
vice talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 124—133.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 134.

Lades till handlingarna.

Punkterna 135—139.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 140.

Lades till handlingarna.

Punkterna 141—156.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 157.

Lades till handlingarna.

Punkten 158.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 159 och 160.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Punkterna 161—169.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 170.

Lades till handlingarna.

Punkten 171.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 172.

Lades till handlingarna.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 11, angående regleringen för budgetåret
1941/42 av utgifterna under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen
till folkhushållningsdepartementet.

Sedan utskottets inledningsvis gjorda omförmälan lagts till handlingarna,
beslöt kammaren på förslag av herr förste vice talmannen, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda
punkterna endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 16 och 23—25.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående elektrifiering av banorna Hälsingborg—Hässleholm, Hälsingborg—Eslöv,
Sundsvall—Ange och Gävle—Ockelbo jämte en i ämnet
väckt motion.

Därvid yttrade: ''■

Herr Nilsson i Landskrona: Herr talman! I likhet med Kungl. Majit föreslår
nu statsutskottet i sitt här föreliggande utlåtande nr 56 bland annat, att bandelen
Hälsingborg—Eslöv, vilken har en banlängd av 45 km, skall elektrifieras.
Sedan den kungl, propositionen i detta ärende förelagts riksdagen, avlämnade
undertecknad en motion med förslag örn att även bandelen Billeberga
—Landskrona, som är direkt ansluten till bandelen Hälsingborg—Eslöv och
har en längd av endast 11 km, i ett sammanhang borde elektrifieras. Detta
förslag har emellertid inte av statsutskottet kunnat tillstyrkas, då frågan ej
varit föremål för närmare utredning av järnvägsstyrelsen.

Herr talman, jag ber i anledning av detta att få göra några erinringar. Järnvägssträckan
Landskrona—Billeberga är en del av den bana, som tidigare ägdes
av Landskrona—Eslövs jämvägsaktiebolag, och som i ekonomiskt avseende
var betydligt överlägsen den av ett annat bolag ägda samtrafikerande linjen
Hälsingborg—Billeberga. Vid försäljningen av järnvägen Landskrona—•
Eslöv uttalades från Landskrona stads sida, vilken hade aktiemajoriteten i bolaget,
den förhoppningen, att vid en eventuell elektrifiering av berörda bandelar
Landskrona—Billeberga skulle komma med, och att de direkta förbindel Andra

kammarens protokoll 1941. Nr 22. 3

Elektrifiering
av vissa
banar.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Elektrifiering av vissa banor. (Forts.)
serna skulle komma att bibehållas. Att detta icke sattes in såsom ett direkt
villkor vid försäljandet av järnvägen är beklagligt, men kan rimligtvis inte
berättiga den nuvarande ägaren, staten, att på sätt, som nu föregår, placera
den gamla huvudlinjen, som lämnat så goda resultat, till en bilinje utan nämnvärd
betydelse. Landskrona stad med sina omkring 21,000 innevånare är helt
— jag vill understryka detta — beroende av sin industri, handel och sjöfart och
på grund härav givetvis beroende av goda kommunikationer. Belysande för
trafikens omfattning är, att under tiden den 1 mars 1940—den 28 februari
1941 hade vid Landskrona station försålts 110,229 personbiljetter, varav
ej mindre än 43,052 i sådana stationsrelationer, att vederbörande resande haft
att använda sträckan Landskrona—Billeberga. Härtill kommer givetvis ett
minst lika stort antal biljetter sålda mot Landskrona såsom retur- och månadsbiljetter.
Vad beträffar godstrafiken kan nämnas, att under samma tid från
Landskrona avsänts 23,115 godsvagnar, varav över Billeberga 9,955, medan
de ankommande godsvagnarnas antal uppgår till 22,280, varav över Billeberga
10,123. Om linjen Landskrona—Billeberga icke elektrifieras samtidigt med
den övriga delen till Eslöv, torde de direkta godståg, sorn sedan många år
gå mellan Landskrona och Eslöv, ej utan vissa trafiktekniska svårigheter
kunna framföras på denna linje. Det har också hos dem, som dagligdags syssla
med trafiken, viickt stor förvåning, att bandelen Landskrona—Billeberga
ej medtagits i det här föreliggande förslaget.

Enligt vad som framgår av en utav byråingenjören i kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
C. A. Ehrlin utarbetad beräkning skulle kostnaden för
elektrifiering vid nuvarande prisläge bliva G,510,000 kronor för linjen Hälsingborg—Eslöv
och 1,662,000 kronor för linjen Landskrona—Billeberga. Den
procentuella besparingen skulle för båda praktiskt taget bliva densamma eller
1.8 procent vid ett kolpris av 25 kr. per ton och 3.5 procent vid ett kolpris av
50 kr. per ton. I anledning av detta skulle således inga motiv av ekonomisk
art föreligga, som kunna ge befogad anledning att lösrycka den här berörda
bandelen ur det stora sammanhanget.

Herr talman! Vad jag här anfört är inte ett nödrop från en stad, som ingenting
själv uträttar. Vår industri, handel och hantverk samt vår kommunala
representation — det bör sägas i detta sammanhang — lia var och en på sitt
område på ett utomordentligt sätt gjort sin insats i samhällets gemensamma
intresse för att bemästra de svåra kriser, som gång efter annan gått över vår
stad. Vid något tillfälle hade vi mellan 1,200 och 1,300 anmälda arbetslösa och
ett skatteunderlag, som nedgått med nära hälften.

Mitt inlägg i denna fråga bör endast uppfattas som en vänlig påminnelse
örn statens skyldighet att på detta område göra vad på den ankommer och inte,
såsom här är fallet, vingklippa oss i våra strävanden att hävda oss såväl utåt
som inåt. Jag förstår, herr talman, mycket väl, att ingenting är att göra åt
saken i detta nuet. Jag vill emellertid från denna plats blott vädja till järnvägsstyrelsen
och regeringen, att de måtte medverka till att få bandelen Landskrona—Billeberga
elektrifierad i samband med den här föreslagna elektrifieringen
av bandelen Hälsingborg—Eslöv, vilket torde vara till stor fördel för alla
parter. Jag hoppas, herr talman, att min vädjan inte kommer att förklinga ohörd
utan måtte leda till ett för vårt samhälle gynnsamt resultat.

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Ekdahl.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Jag har, i saknad av all lokalkännedom,
ingen möjlighet att ingå närmare på de synpunkter, som herr Nilsson i

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Elektrifiering av vissa banor. (Forts.)

Landskrona anfört såsom stöd för sitt yrkande, att bandelen Billeberga—
Landskrona bör elektrifieras. För vårt ställningstagande både på statsutskottets
fjärde avdelning och sedan i utskottet var det alldeles tillräckligt, att
denria bandel överhuvud taget icke varit föremål för någon utredning, och det
får väl betraktas såsom en ganska självfallen sak, att riksdagen icke gärna
kan vara med örn att besluta örn elektrifiering av en järnväg, utan att ett sådant
beslut föregåtts av en utredning.

Då herr Nilsson i Landskrona icke framställt något annat yrkande än det
utskottet kommit med, finns för mig icke anledning att närmare fördjupa mig
i ämnet. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag har i statsutskottet biträtt
det förslag beträffande den nu ifrågavarande motionen, som fjärde avdelningen
kommit till, och det finns ingen anledning att frångå vad utskottet sagt.
Jag vill blott i detta fall uttala den förmodan, att järnvägsstyrelsen skall låta
sig angeläget vara att verkställa den utredning, som efterlysts. Jag erinrar
härutinnan om att när statens järnvägar på sin tid övertogo Norra Sörmlands
banor lät styrelsen samtidigt som man elektrifierade den längre banan också
elektrifiera en liten banstump av ungefär den längd, som det här är fråga örn.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 57, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående statsförvärv av Karlskrona—Växjö m. fl. järnvägar
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 70 hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den
7 februari 1941, föreslagit riksdagen att dels besluta, att Karlskrona—Växjö,
Växjö—Alvesta, Växjö—Tingsryds, Växjö—Åseda—Hultsfreds och östra
.Värends järnvägar skulle på avtalade villkor förvärvas av staten och införlivas
med statens järnvägar, dels ock till Förvärv av Karlskrona—Växjö m. fl.
järnvägar för budgetåret 1941/42 å kapitalbudgeten under rubriken Statens
affärsverksfonder, Statens järnvägar, anvisa ett reservationsanslag av 7,191,000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 186,
av herr G. Velander m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 248, av
herr Janson i Frändesta m. fl. hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit uttala, att, med hänsyn till nu inträdda extraordinära ekonomiska
förhållanden, förstatligandet av de enskilda järnvägarna borde tillsvidare
anstå, detta dock icke i sådana fall där preliminära överenskommelser
rörande dylikt förstatligande redan träffats mellan järnvägsstyrelsen och
styrelsen eller ledningen för visst järnvägsföretag.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) besluta, att Karlskrona—Växjö, Växjö—Alvesta, Växjö—Tingsryds,
Växjö—Åseda—Hultsfreds och östra Värends järnvägar skulle på avtalade
villkor förvärvas av staten och införlivas med statens järnvägar;

b) till Förvärv av Karlskrona—Växjö m. fl. järnvägar för budgetåret 1941/
42 såsom kapitalinvestering i Statens affärsverksfonder, Statens järnvägar,
anvisa ett reservationsanslag av 7,191,000 kronor;

Statsförvärv
av Karlskrona—-Växjö

m. fl. järnvägar.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Statsförvärv av Karlskrona—Växjö m. fl. järnvägar. (Forts.)

II. att de i ämnet väckta motionerna I: 186 och II: 248 ej måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Sundberg och
Skoglund i Doverstorp.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! I detta ärende föreligger en av herr
Janson i Frändesta avlämnad motion, som även jag undertecknat. Ifrågavarande
motion står i ganska löst samband med propositionen nr 70, så till vida
som den icke yrkar på någon ändring av Kungl. Maj :ts förslag angående statsinlösen
av Karlskrona—Växjö järnväg eller övriga järnvägar, beträffande vilka
preliminära uppgörelser träffats, men den går ut ifrån den meningen att
statens vidare engagerande i trafikföretag liksom i annan näringsverksamhet
vid sidan av det gagn, som understundom följer ett sådant ingripande från statens
sida, drar med sig risker, som slutligen kunna komma tillsynes på skattsedlarna.
Det står skrivet några ord i motionen angående statsbanornas redovisning
av ökade kapitalinvesteringar vid övertagandet av enskilda järnvägar,
som avse att belysa denna mening. Här omtalas, hurusom i samband med den
nya uppställningen av riksstaten fr. o. m. budgetåret 1938/1939 av statsbanornas
kapital nedskrevs cirka 500 miljoner kronor, och vi uttryckte den förmodan,
att dessa nedskrivningar säkerligen också stodo i samband med förvärvet
av enskilda järnvägar. Jag anser mig oförhindrad att i detta sammanhang
med järnvägsstyrelsen som adress uttala det önskemålet, att vid dess fortsatta
uppgörande av förslag till inlösen av enskilda järnvägar redovisningen
av det däri investerade kapitalet måtte ske på ett sådant sätt, att en enhetlig
överblick vinnes över hur detta kapital i fortsättningen bliver förvaltat med
hänsyn till dess förräntning genom driftmedel eller tilläventyrs genom skattemedel.
Motionärerna ha med andra ord den uppfattningen, att statens finansiella
situation nu och en lång tid framåt helt enkelt icke medger några ytterligare
engagemang i risker, som av näringslivet måste honoreras vare sig det
sker genom höjda frakter inom trafikföretagen eller genom skatter.

När det är fråga örn de ekonomiska konsekvenserna av dessa åtgöranden,
göra både departementschefen och utskottet ett stort nummer av det sätt, på
vilket likviden skall erläggas, i det man förmenar, att ett utlämnande av statsobligationer,
inlösningsbara om tio år, skulle väsentligt minska olägenheterna
för kapital- eller lånemarknaden av genomförandet av dessa transaktioner.
Det är mycket möjligt, att inverkan på kapitalmarknaden blir ringa, men det
sammanhänger väl ej så mycket med sättet för likvidens erläggande som med
att det här ej är fråga örn nyinvestering av realkapital, att det ej är fråga örn
utgivande av medel för konsumtionsändamål. Jag kan väl förstå, att om staten
tar upp stora lån för att t. ex. motverka arbetslöshet eller på annat sätt påverka
köpkraften, så belasta dessa medel kapital- och lånemarknaden, enär de i
första hand ej äro avsedda att dit återflyta. Däremot är det svårt att förstå,
att nu förevarande transaktion skulle nämnvärt påverka kapitalmarknaden,
även om likviden skulle verkställas tidigare, då man kan räkna med ett återflytande
av medlen till den allmänna kapitalmarknaden samtidigt som de
överlämnas till de inlösta enskilda järnvägarna såsom likvid.

De ekonomiska betänkligheter, som ha föranlett motionen, äro icke heller i
första hand förknippade med betalningssättet eller med bekymmer för kapitalmarknaden
och statens beroende av denna för sin budgetbalansering utan bottna
i oro för statens allt mera vidgade engagerande i ekonomiska företag, vilket
oundgängligen medför risker för ytterligare skattebelastning, risker, som vårt

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Statsförvärv av Karlskrona—Växjö m. fl. järnvägar (Forts.)
samhällsliv med hänsyn till den ekonomiska utvecklingen helt enkelt icke har
råd att påtaga sig. Att riskerna kunna vara ganska stora framgår av det sakförhållandet,
att de ekonomiska konsekvenserna av riksdagens principbeslut år
1939 angående förstatligande av enskilda järnvägar aldrig ha utretts. Hela
frågan om järnvägsförstatligandet har i mycket stor utsträckning kommit att
bli en trossats. Jag tror icke man kan påstå, att det var strängt ekonomiska
synpunkter, som helt vägledde riksdagen, när detta beslut fattades. De vägande
invändningar ur ekonomiska synpunkter, som gjordes från flera håll i de
yttranden, som inkommo -—• bland annat från Bergslagernas järnvägar -— tala
ett annat språk. Det lyser igenom behandlingen av hela detta ärende, att det,
som jag sade, varit en trossak mer än en ekonomiskt fastlagd och kalkylerad
plan.

Jag vet icke, om kammarens ledamöter komma ihåg, hur detta ärende utvecklades.
Jag skall icke bli långrandig utan skall endast göra en helt kort sammanfattning.
Frågan aktualiserades genom en motion vid 1933 års riksdag. I anledning
av denna motion beslöt riksdagen sedermera på statsutskottets förslag,
att en utredning skulle verkställas angående förvaltnings- och driftkostnaderna
för ett sammanslaget svenskt normalspårnät. Motionen hade gått vida längre,
eftersom den syftade till en socialisering av hela vårt trafikväsende, men
riksdagen stannade som sagt vid att begära utredning av förvaltnings- och
driftkostnaderna för ett sammanslaget normalspårnät. Det blev järnvägsstyrelsen,
som utförde denna utredning, och den begränsade densamma till 41 normalspåriga
järnvägar. Sedan fortsatte 1936 års järnvägskommitté där järnvägsstyrelsen
hade slutat. Denna kommitté avgav sitt betänkande år 1938. I
detsamma hade man hissat väsentligt nya signaler, i det att man förordade ett
allmänt förstatligande av såväl normal- som smalspårnätet. Detta betänkande
åtföljdes emellertid icke av någon utredning örn förvaltnings- och driftkostnaderna.
Den enda uppgift om dessa kostnader man har föreligger i järnvägsföreningens
fusionsutredning, men någon utredning om kostnaderna för hela järnvägsnätet
i statens regi har aldrig blivit gjord.

Både departementschefen och utskottet framhålla den utomordentliga betydelsen
av järnvägsväsendets samordning särskilt vid krigstillfällen. Det är ju i
och för sig ägnat att inge en trygghetskänsla, att försvarets behov kommit att
intaga en framskjuten plats i argumenteringen för det fortsatta förstatligandet.
Denna synpunkt Ilar nämligen knappast vare sig i 1926 års kommitté eller
vid riksdagsbeslutet år 1939 skänkts något beaktande. Såsom ett led i vår försvarsberedskap
förefaller emellertid den på lång sikt ställda förstatligande
planen vara något senkommen. Dess bättre kan för detta extrema fall sörjas
för nödig effektivitet av vårt transportväsen på annat sätt. Krigets stränga
krav på effektivitet böra uppfyllas genom krigsbetonade specialåtgärder, sådana
som ligga i transportkommissionens hand och för vilka förfogandelagen
har tillkommit. Hela förstatligandeplanen är däremot anpassad efter fredsförhållanden
och avses komma att medföra fördelar just för fredsförhållanden.
Det iir sådana fördelar, som man hoppas skola taga sig uttryck i goda transportförhållanden
och billiga frakter för näringslivet. Emellertid äro dessa
framtidsmål icke så trängande för näringslivets del, att icke ett fullföljande
av förstatligandeplanen, vars framtida bärighet icke är utredd, skulle kunna
anstå under nuvarande period av utomordentligt ansträngda statsfinanser.
Statsutskottet har visserligen liksom departementschefen räknat med att med
övertagandet av särskilt inkomstgivande och därför i inlösen dyra företag
skulle tills vidare kunna anstå, men med hänsyn till statsfinanserna tala väl
minst lika starka skäl för att också de dåliga järnvägarnas statsinlösen får
tills vidare anstå.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Förvärv av
Kalmar—
Torsås järnväg.

Statsförvärv av Karlskrona—Växjö m. fl. järnvägar. (Forts.)

Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka, att kammaren måtte, med
avslag å utskottets under II gjorda hemställan, besluta att bifalla det i motionen
i andra kammaren nr 248 gjorda yrkandet.

Herr Janson i Frändesta instämde häruti.

Herr Andersson i Prästbol: Herr talman! Jag tror för min del icke, att
det kan vara särskilt givande att nu taga upp en principiell järnvägsdebatt i
denna fråga, såsom motionären här synes vilja åstadkomma. Jag skall därför
inskränka mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri. att de i ämnet väckta motionerna bifölles;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förvärv av Kalmar—Torsås järnväg jämte i ämnet väckta
motioner; och anförde därvid

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! I anledning av den kungl, propositionen
angående avtal mellan kungl, järnvägsstyrelsen och vederbörande järnvägsägare
örn övertagande av Kalmar—Torsås järnväg har jag jämte några
stycken av kammarens ledamöter väckt en motion. I den träffade överenskommelsen
ingår villkorligt, att den till den ifrågavarande banan anslutna järnvägen
Ljungbyholm—Påryd skulle nedläggas. Sistnämnda järnväg har emellertid
för den trakt, som den genomlöper, mycket stor betydelse. Det ekonomiska
livet i orten bar anpassat sig efter järnvägen och någon annan förbindelseled,
som kan fylla trafikbehovet, finns icke. Driften å järnvägen i fråga
bör därför tills vidare upprätthållas. Vi lia fördenskull i vår motion yrkat på
att innan järnvägen nedlägges sådana anordningar måtte vidtagas, att bygdens
trafikbehov blir tillgodosett. Utskottet har också på denna punkt ställt sig synnerligen
välvilligt, och jag kan icke annat än uttrycka min och de övriga motionärernas
tacksamhet häröver. Eftersom emellertid enligt vad jag erfarit ansökan
örn nedläggande av järnvägen för närvarande är föremål för Kungl.
Maj :ts prövning, har jag velat här inför kammaren påtala det stora behov, som
i dessa trakter föreligger av den nu till nedläggning föreslagna trafikleden.
Jag hoppas därför, att Kungl. Majit vid avgörandet av denna fråga kommer
att beakta vad utskottet har skrivit och således icke medge ett nedläggande av
järnvägen förrän trafikbehovet eventuellt genom byggande av landsväg blir
tillgodosett på orten ifråga.

Jag har, herr talman, icke något yrkande.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande av
Ystad—Eslövs m. fl. järnvägar; och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vägskatteutjämningsbidrag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

§ 10.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 61, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om kapitalinvesteringsanslag
å riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1, 4 och 6.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneklassplacering
för vissa lärare;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
en personlig professur vid tekniska högskolan i Stockholm för professor E.
H. W. Weibull;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss delpost i den för länsstyrelserna fastställda avlöningsstaten för budgetåret
1940/41; och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Överståthållarämbetet
för budgetåret 1941/42.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 66, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn bidrag till vägunderhållet på landet m. m.

I propositionen (nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret
1941/42 hade Kungl. Majit (sjätte huvudtiteln, punkt 7, sid. 30—
36, av det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1941) föreslagit riksdagen att dels till
Bidrag till vägunderhållet på landet m. m. för budgetåret 1941/42 anvisa ett
anslag av 47,700,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; dels
ock godkänna följande

Förslag

till

Förordning

angående statsbidrag till vägunderhåll och vinterväghållning på landet under
år 1941.

Härigenom förordnas, att utan hinder av vad i 2 § 1 mom. förordningen
den 30 juni 1936 (nr 451) angående statsbidrag till den allmänna väghållningen
i riket föreskrives, följande skall äga tillämpning:

Till vägdistrikt skall, i mån av tillgång å därtill anslagna medel, för år
1941 lämnas statsbidrag med åttiofem procent av det belopp, vartill väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen beräknar distriktets kostnad för vägunderhåll och
vinterväghållning under året skäligen böra uppgå. I fråga om ödebygdsväg
skall bidraget dock, efter i övrigt samma grunder, utgå med nittiofem procent.

Kamrarnas
skiljaktiga beslut
i fråga
om bidrag till
vägunderhållet
på landet
m. m.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till vägunderhållet på landet
m. m. (Forts.)

För tilldelning till vägdistrikten av ifrågavarande bidrag till vägunderhållet
på landet m. m. skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgöra en fördelningsplan.
över det beslut, varigenom denna fördelningsplan fastställes, må
besvär icke anföras.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband därmed hade inom riksdagens kamrar avgivits åtskilliga motioner.

Statsutskottet hade i sitt utlåtande nr 6 under punkten 7:o) hemställt, att
riksdagen, i anledning av de i ämnet väckta motionerna I: 83 och 139 samt
II: 128, 173 och 189, måtte

_ a) med avslag å Kungl. Maj :ts förslag till förordning angående statsbidrag
till vägunderhåll och vinterväghållning på landet under år 1941, besluta att
nämnda statsbidrag skulle, efter i huvudsak oförändrade grunder i övrigt, för
detta år utgå med åttiofem procent, dock att till kostnader för underhåll av
ödebygdsväg och vinterväghållning å sådan väg särskilt tilläggsbidrag med
tio procent finge lämnas;

b) till Bidrag till vägunderhållet på landet m. m. för budgetåret 1941/42
anvisa ett förslagsanslag av 47,000,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I en vid nämnda punkt av utlåtandet fogad reservation av herr Joh. Nilsson
i Malmö m. fl. hade hemställts, att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å de i ämnet väckta motionerna I: 83 och 139 samt
II: 128, 173 och 189, måtte

a) godkänna det av föredragande departementschefen framlagda förslaget
till förordning angående statsbidrag till vägunderhåll och vinterväghållning
på landet under år 1941;

b) till Bidrag till vägunderhållet på landet m. m. för budgetåret 1941/42
anvisa ett anslag av 47,700,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade första kammaren antagit
det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen,
medan andra kammaren bifallit vad utskottet hemställt.

Då de skiljaktiga beslut, vari kamrarna sålunda stannat, syntes kunna sammanjämkas
på sätt här nedan angives, hade utskottet hemställt,

att riksdagen måtte, båda kamrarna med frånträdande av sina förut i ärendet
fattade beslut, godkänna följande hemställan:

»att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och de i ämnet väckta
motionerna I: 83 och 139 samt II: 128, 173 och 189, må

a) besluta, att statsbidrag till vägunderhåll och vinterväghållning på landet
skall för år 1941 utgå med nittiofem procent beträffande ödebygdsväg och
i övrigt med åttiofem procent, under iakttagande att bidraget bestämmes till
vinterväghållningen enligt för närvarande gällande grunder och till underhållet
i övrigt enligt de av Kungl. Maj:t föreslagna grunderna;

b) till Bidrag till vinterväghållningen på landet för budgetåret 1941/42
anvisa ett förslagsanslag av 10,000,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; c)

till Bidrag till vägunderhållet på landet i övrigt m. m. för budgetåret

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till vägunderhållet på landet
m. m. (Forts.)

1941/42 anvisa ett anslag av 38,000,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.
»

Reservation hade avgivits av herrar Johan Beinhard Johansson, Bernhard
Nilsson, Heiding, Carlström, friherre De Geer, Svensson i Grönvik, Andersson
i Prästbol, Isacsson, Hansson i Rubbestad och Eriksson i Frägsta, vilka ansett,
att, då någon sammanjämkning av de skiljaktiga beslut, som av kamrarna
fattats, icke lämpligen läte sig göra, utskottet bort framlägga förslag till proposition
avseende gemensam votering i föreliggande fråga.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter finna
föreligger här ett förslag till sammanjämkning av de olika beslut, som kamrarna
fattade i fråga om bidrag till vägunderhållet på landet. Detta sammanjämkningsförslag
är från många synpunkter rätt märkligt. Andra kammaren
beslöt ju för sin del att man skulle bibehålla de förut gällande grunderna för
bidraget samt bevilja anslag för ändamålet såsom förslagsanslag. Detta anslag
upptogs därvid till 700,000 kronor lägre belopp än Kungl. Maj :t hade föreslagit,
och man ville därför ha ett reservationsanslag istället för ett fast anslag.
Det nu föreliggande sammanjämkningsförslaget är märkligt så till vida, att
man icke blott har kluvit själva beräkningsgrunderna utan också har föreslagit
ett anslag, som med 1,000,000 kronor överstiger det belopp, som andra kammaren
för sin del beslöt bevilja.

Detta är emellertid kanske icke det viktigaste i detta sammanhang, ehuru
även den saken bör uppmärksammas, utan det viktigaste är, att man i fråga
örn vintervägunderhållet föreslår bibehållande av nuvarande bidragsgrunder,
d. v. s. att bidraget skall utgå efter de verkliga kostnaderna, och för detta ändamål
vill anvisa ett särskilt anslag, som skall ha förslagsanslags natur. Jag
måste säga, att detta sätt att sammanjämka har givit till resultat något som
kan betecknas som ett underbart sammelsurium. Jag använder detta uttryck,
därför att förslaget är varken det ena eller det andra. Man må lia vilken uppfattning
som helst om de olika förslag som förelågo sista gången kammaren
behandlade denna fråga, så var dock vart och ett för sig ett redigt och genomtänkt
förslag. Det ena förslaget — propositionens — som blev första kammarens
beslut, innebar, att statsbidrag skulle utgå efter de beräknade kostnaderna
men icke bara till en del utan genomgående efter hela linjen. Andra kammarens
beslut innebar, att statsbidrag skulle utgå efter nu gällande grunder. Örn
man nu klyver detta förslag, så att man för bidrag till vintervägunderhållet bibehåller
de gamla grunderna och för bidrag till sommarvägunderhållet lägger
de beräknade kostnaderna till grund, då blir det så svårt att tillämpa dessa bestämmelser,
att jag tror, att det blir omöjligt att åstadkomma en riktig tillämpning.
Jag måste ju under sådana förhållanden understryka de svårigheter, som
skulle uppstå vid en tillämpning av de nu i sammanjämkningsförslaget förordade
grunderna. Vilket är vintervägunderhållet och vilket är sommarvägunderhållet?
Vi kunna lia stränga vintrar som börja tidigt och lia milda vintrar,
då man kan ifrågasätta, huruvida det överhuvud taget kan vara tal örn någon
vinterväghållning. Det är också en annan sak att uppmärksamma. Vi kunna
lia vinterunderhåll låt oss säga fram i april och maj i Norrbotten, under det att
sommarunderhållet börjar kanske redan i slutet av mars nere i Skåne. Skall
man då tillämpa sådana principer, att man samtidigt har vintervägunderhåll
i Norrbotten och sommarvägunderhåll t. ex. i Malmöhus lini? Jag måste säga,
att det är rent orimligt att tillämpa ett sådant system.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till vägunderhållet på landet
m. m. (Forts.)

Det är allt detta som gör, att vi icke kunnat vara med om utskottets förslag.
1 varje fall bör andra kammaren med understrykande av dessa synpunkter avslå
sammanjämkningsförslaget. Då få vi en gemensam votering, varvid riksdagens
ledamöter få votera antingen för andrå kammarens beslut, där man
håller på de gamla grunderna, att de verkliga kostnaderna skulle utgöra grunden
för statsbidraget, eller för Kungl. Maj :ts av första kammaren godtagna
förslag, där bidragen till vägunderhållet baseras på de beräknade kostnaderna.
Då vet man, efter vilka grunder man skall räkna, och då blir det inte så oklart,
som enligt detta sammanjämkningsförslag. För att reda upp den trassliga
härva, som man onödigt krånglat till, måste vi här i andra kammaren avslå
sammanjämkningsförslaget. Då få vi fram det förslag örn gemensam votering
som löser frågan. Sedan lämnas det åt ledamöterna att för sin del avgöra på
vilket förslag de vilja rösta. Vilket beslut som riksdagen då än kommer till,
blir det bättre, enklare och enhetligare än detta förslag, som är utomordentligt
komplicerat. Jag vill i detta sammanhang tillägga, att jag vill hellre gå med
på första kammarens beslut än vara med örn detta sammanjämkningsförslag.

Med understrykande av detta ber jag, herr talman, att få yrka avslag på
statsutskottets förslag till sammanjämkning i denna fråga.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Vad vi här skall resonera örn, är icke
den fråga som förelåg förra gången, då vi behandlade grunderna för bidrag
till vägunderhållet och kamrarna stannade i olika beslut. Vad vi nu ha att
göra, är att finna ett sätt att förena kamrarnas då skiljaktiga beslut. Härom
säger § 63 i riksdagsordningen: »Stanna kamrarna över någon fråga, däri
ständigt eller i dess ställe särskilt tillsatt utskott sig yttrat, uti huvudsakligen
eller till vissa delar olika beslut, då skall utskottet söka att de olika
meningarna, såvitt möjligt är, samman jämka och med förslag därom till kamrarna
inkomma.» Det är alltså, vad som skall ske, när kamrarna stanna vid
olika beslut. Då skall vederbörande utskott, här alltså statsutskottet, försöka
sammanjämka besluten och med förslag därom till kamrarna inkomma, och
det är detta förslag som här föreligger. Det förslag däremot som den föregående
ärade talaren, herr Svensson i Grönvik, framställde, alltså att avslå
detta förslag och gå till gemensam votering, innebär ett framgångssätt som
först i andra hand kan förekomma. Örn det visar sig omöjligt att sammanjämka
de skiljaktiga besluten och frågan rör pengar, då kan det förekomma
gemensam votering, men i första hand har man att söka åstadkomma en sammanjämkning.
Det är också vad som i detta fall skett.

Jag anser, att den sammanjämkningslinje som vi här lia är synnerligen väl
funnen. Den ger ungefär lika mycket åt vardera kammaren och gör det på
ett sätt som jag tror ur tekniska synpunkter är fullt tillfredsställande. Utskottet
har inte heller behövt att söka en konstlad sammanjämkningslinje nu,
därför att den linje som utskottet föreslagit förelåg i en i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition väckt motion, som här av utskottet har tagits till sammanjämkningslinje.
Herr Svensson i Grönvik ansåg, att detta var ett synnerligen
konstigt förslag i olika avseenden. Han säger, att det är varken det ena eller
det andra. Det är varken Kungl. Maj :ts förslag eller utskottets förslag, som
vi hade att strida örn förra gången. Nej, det är det inte, men det skall icke
heller vara varken det ena eller det andra, utan det skall vara en medellinje,
en sammanjämkningslinje. Det ligger i sakens natur, att det icke kan vara
varken det ena eller det andra.

Nu säger herr Svensson också, att sammanjämkningsförslaget innebär ett
anslag som med en miljon kronor överstiger det belopp som andra kamma -

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga orri bidrag till vägunderhållet på landet
m. rn. (Forts.)

rens förut fattade beslut avsåg. Ja, det är en mycket formell skillnad, som
herr Svensson i Grönvik mycket väl förstår. Det är ju så, att det beslut om
47,000,000 kronor som då förelåg gällde ett förslagsanslag, men här äro ju
de 38 miljonerna ett fast anslag och endast de 10 miljonerna ett förslagsanslag.
Man får nog därför säga, att dessa 48 miljoner kronor nu i realiteten
inte innebära ett högre belopp än det som andra kammaren beslutade förra
gången. Jag anser alltså, att de invändningar som här rests icke lia någon
reell grund för sig utan att de väsentligen äro en konstruktion.

Sedan framställde herr Svensson i Grönvik ett reellt skäl mot sammanjämkningsförslaget.
Han menade, att det icke fanns någon möjlighet att skilja
ut vintervägunderhållet och sommarvägunderhållet. Efter de upplysningar
som vi inhämtat är i själva verket bokföringen så lagd, att man har en bestämd
skillnad mellan sommarvägunderhållet och vintervägunderhållet. Det
är alltså ingen svårighet rent bokföringsmässigt. Det kan man klara ut på
kronan och öret. Det föreligger ingen svårighet att göra denna uppdelning.
Jag kan betyga, att inom det vägdistrikt som jag tillhör hade vi för ett antal
år sedan vägunderhållet på entreprenad, och vi hade en särskild uppgörelse
beträffande sommarunderhållet och en särskild uppgörelse beträffande
vinterunderhållet. Det var aldrig någon svårighet att klara ut, vad som var
vinterunderhåll och vad som var sommarunderhåll, och det lär det inte bli
här heller. Med den utveckling av kontrollen och bokföringen som skett under
de senaste åren lia vi väsentligt mycket större möjligheter nu än tidigare
att exakt angiva, vad som skall räknas till det ena och till det andra.

Då alltså det sammanjämkningsförslag som utskottet här framlagt överensstämmer
med grundlagens både bokstav och anda och då det icke finns
några som helst tekniska svårigheter i detta fall, ber jag herr talman, att få
yrka bifall till utskottets här föreliggande memorial.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Jag skall be att få helt och fullt
ansluta mig till de synpunkter som framförts av herr Persson i Falla. När
jag begärt ordet, är det därför, att herr Svensson i Grönvik använt mycket
starka ord för en karakterisering av sammanjämkningsförslaget. Han kallade
nämligen detta förslag för ett underbart sammelsurium. Jag vill för min
del säga, att detta sammanjämkningsförslag lika litet som sammanjämkningsförslag
överhuvud taget representerar någon idealisk lösning. Men statsutskottet
har befunnit sig i det predikamentet, att det måste försöka att på
bästa möjliga sätt förena de båda kamrarnas ståndpunkter, och har då icke kunnat
finna någon bättre lösning än den som rekommenderats i en motion som
väckts i riksdagen, i båda kamrarna för övrigt, av representanter för vägstyrelserna
och erfarna vägmän att tjäna som ett alternativt förslag till Kungl.
Maj :ts förslag. Det är alltså dessa motionärers linje som statsutskottet gjort
till sin och framlagt som sammanjämkningsförslag.

Det är inte lämpligt och det är inte heller min önskan att här på nytt rulla
upp den debatt som fördes, då denna, fråga realbehandlades i kammaren. Jag
ber bara att få erinra om, att vi alldeles nyss i denna kammare ansågo oss
vara tvungna att avslå en mycket starkt motiverad motion, som gick ut på
bättre vård för barn och mödrar i detta land. Vi gjorde detta av sparsamhetsskäl.
Kan det vara rimligt att man, när det gäller att lägga ned pengar på
vägar, icke skulle då också söka åtminstone i någon mån tillämpa sparsamhetskravet.
Jag anser för min del, att man bör göra detta. Sammanjämkningsförslaget
tillgodoser visserligen icke, sparsamhetssynpunkterna i den utsträckning
jag hade önskat, men då man här måste taga hänsyn till den andra meningen,

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till vägunderhållet på landet
m. m. (Forts.)

så håller jag före, att något vinner nian på detta sammanjämkningsförslag
även i sparsamhetssyfte. Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
detsamma.

Häruti instämde herr Jonsson i Eskilstuna.

Herr Andersson i Prästbol: Herr talman! Jag skall icke säga mycket i
denna fråga. Vi diskuterade den ingående, då vi avgjorde den förra gången.
Jag kan icke tänka mig, att kammarens ledamöter ha ändrat ståndpunkt sedan
dess.

Det påstods av den föregående talaren, att man skulle spara pengar genom
att ansluta sig till utskottets förslag. Jag tror ingalunda, att så blir förhållandet,
men därom kan ju delade meningar råda. Jag tror dock, att vill man
ha verklig reda och ordning i vägväsendet här i landet, skall man icke från
det ena året till det andra hoppa på sådana här experiment. Jag anser, att
den enda riktiga vägen är att nu gå till en gemensam votering, då majoriteten
får fälla sitt utslag i denna tvistefråga.

Jag har den uppfattningen, att det är onödigt att nu i detta läge upptaga
en längre debatt i spörsmålet, och jag hemställer därför om bifall till den reservation
som är fogad till det föreliggande utskottsmemorialet.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Då jag undertecknat reservationen,
tillåter jag mig säga några ord.

Herr Persson i Falla tycktes vilja göra gällande, att då vi nu diskutera
denna fråga, är det den konstitutionella sidan av saken som här skall diskuteras
och alltså inte den frågan, huruvida sammanjämkningsförslaget är det
rätta eller icke. Han tycktes vilja förmena oss att uttala vår mening örn huruvida
förslaget var av den art att det kunde accepteras. Jag anser emellertid,
att det väsentliga, när det är fråga örn en sammanjämkning, icke är, att det
står i grundlagsparagrafen, att först skall sammanjämkning ske, utan man
skall se till, att sammanjämkningsförslaget är av sådan art, att det kan accepteras.
Då måste jag säga mig, att detta sammanjämkningsförslag icke är sådant,
att det kan anses vara tillfredsställande.

Herr Svensson _ i Grönvik har synnerligen ingående karakteriserat detsamma,
och jag vill instämma i hans omdöme, att det är ett sammelsurium som
kommer att leda till mycket konstiga konsekvenser, trots att herr Lindberg i
Umeå har en annan uppfattning. Att herr Lindberg i Umeå och för övrigt alla
som stå för utskottsutlåtandet, inklusive herr Persson i Falla, kommit till det
resultat som de gjort, torde förklaras därav, att alla dessa 13 äro representanter
för städer. Herr Persson i Falla är ju därvidlag ett undantag, men han
har aldrig suttit i^en vägstyrelse och känner alltså icke till hur förhållandena
där äro. Detta må förklara det sammelsurium som utskottsmajoriteten kommit
med. Jag tror, att därest riksdagen antager detta sammanjämkningsförslag,
kommer detta att visa sig vara synnerligen olyckligt. Därför anser jag,
att andra kammaren skulle göra rätt i att avslå detsamma. Då få vi i stället
en gemensam votering om första kammarens och andra kammarens föregående
beslut. Jag har samma uppfattning som herr Svensson i Grönvik, att det är
bra mycket bättre att gå på denna linje med en gemensam votering, ty då får
man ändå veta, hur det skall vara.

Herr Svensson i Grönvik påpekade svårigheten att skilja mellan vintervägunderhåll
och sommarvägunderhåll. Herr Persson i Falla ville göra gällande,
att det inte alls var någon fara därmed. Bokföringen är så upplagd, att
det av densamma klart framgår, vilket som är sommarunderhåll och vilket

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till vägunderhållet på landet
m. m. (Forts.)

som är vinterunderliåll. Ja, det är riktigt att så är fallet. Men hur bokföringen
skötes, vilka omkostnader föras på sommarvägunderhåll och vilka på vintervägunderhåll,
det är den stora frågan. Vilka kostnader föras t. ex. vid tjällossningen
på våren på sommarunderhållet och vilka på vinterunderhållet?
Det är just på den punkten som det kommer att bli stora tvistigheter. I vissa
distrikt kanske de stora kostnader som tjällossningen för med sig föras på
sommarunderhållet, under det att dessa kostnader i andra distrikt komma
att föras på vinterunderhållet. Det kommer att bli mycket stora orättvisor
de olika distrikten emellan beträffande denna sak.

Sedan får jag säga, att det är ett förvånansvärt resultat som utskottet här
har kommit till i sitt sammanjämkningsförslag. Då vi förut fattade beslut
i denna fråga, beslöt första kammaren en anslagssumma på 47,700,000 kronor,
medan andra kammarens beslut gick ut på en summa av 47 miljoner
kronor. Båda besluten inneburo alltså en lägre summa än den som nu föreslås
i sammanjämkningsförslaget. Därtill är att märka, att första kammarens
beslut avsåg ett fast anslag och icke ett förslagsanslag. Nu har emellertid utskottet
föreslagit, inte bara att anslagsbeloppet skall ökas upp till 48 miljoner
kronor utan att därvidlag 10 miljoner kronor skola anvisas som ett förslagsanslag
som kan överskridas ganska betydligt. Att detta anslag kommer
att överskridas, det känner man redan till, därför att det är meningen med
detta förslag, att det skall avse de verkliga kostnaderna under 1940, och dessa
känner man till. De voro 13,800,000 kronor, och 85 procent därav blir ungefär
12 miljoner kronor. Beräkningen av detta anslag till 10 miljoner kronor håller
alltså icke streck.

Sedan vill jag, när herr Lindberg i Umeå betonade, att man här skall anlägga
sparsamhetssynpunkter, säga, att det var det vi gjorde, när vi förra gången
behandlade denna fråga. Vi ansågo nämligen, att reservationen, som då vann
andra kammarens bifall, var billigare än Kungl. Maj :ts förslag, och vi gingo
alltså den gången på sparsamhetslinjen. Ännu mer skäl är det att gå på denna
linje i dag, då det här blir ett betydligt mindre anslag, örn reservationen vinner
bifall. Av denna anledning ber jag, herr talman, att få yrka avslag på det
föreliggande sammanjämkningsförslaget.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Lindberg
i Umeå såsom motiv för ett bifall i sammanjämkningsförslaget anförde,
att i dag tidigare avvisats ett förslag där det gällde barnavård. Jag måste
säga, att detta,är en något underbar motivering för ett bifall till ett sammanjämkningsförslag,
som innebär att anslagsbeloppet höjes så att det överstiger
det av andra kammaren tidigare beslutade med en miljon kronor. Jag kan icke
förstå logiken i det resonemanget, att därför att vi på grund av rådande svårigheter
avslagit en framställning att skaffa medel till ett behjärtansvärt ändamål,
skola vi i detta fall bevilja mera medel, än vad Kungl. Maj :t begärt
och andra kammaren tidigare beslutat. Detta är en underbar — jag använder
fortfarande detta uttryck — sammanjämkningsmetod. Första kammaren har
beslutat ett anslag på 47,700,000 kronor och andra kammaren ett anslag på
47 miljoner kronor, och då kommer man med ett sammanjämkningsförslag,
vari föreslås ett anslag på 48 miljoner kronor. En sådan sammanjämkning,
herr Persson i Falla, talar väl ändå icke grundlagen örn.

Jag måste för min del säga, att jag icke klandrar sättet — att man försöker
(ni sammanjämkning — men jag anser, att det resultat, som man har kommit,
till. är sådant, att man inte kan godtaga det. Ett rimligt sätt att lösa
frågan är att gå till en gemensam votering. Den enda vägen för att komma

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till vägunderhållet på landet
m. to. (Forts.)

fram därtill är, att kammaren avslår detta sammanjämkningsförslag. Då återgår
ärendet till statsutskottet, och då har det att framlägga förslag till gemensam
votering. Det blir då möjligt för riksdagens ledamöter att avgiva
sitt votum antingen för det ena eller det andra förslaget. Vi behöva inte diskutera
den här saken så mycket. Besluta vi om gemensam votering, få ju alla
frihet att avgiva det votum som de anse riktigt.

Det är från dessa utgångspunkter jag anser, att det inte finns någon anledning
för andra kammaren att frångå sin förut intagna ståndpunkt och följa
sammanjämkningsförslaget. Detta bjuder ju på vissa punkter fördelar, som
inte medföljde andra kammarens beslut. Men vi böra trots detta inte gå med
på det, dels därför att det skulle uppstå svårigheter vid tillämpningen och dels
därför att det i den föreliggande situationen inte finns någon anledning att
höja anslagsbeloppet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Herr Hansson i Rubbestad vill inte alls
tala örn de konstitutionella formerna och reglerna för förening av kamrarnas
beslut. Detta förstår jag mycket väl. Ty örn han hade gjort det, hade han
varit tvungen att konstatera, att det föreliggande förslaget står i bästa överensstämmelse
med grundlagens både ord och anda. Men herr Hansson i Rubbestad
har andra synpunkter på frågan. För honom existerar överhuvud taget
inga sådana frågor, som hur man skall på ett konstitutionellt riktigt sätt
förena olika beslut. Han skall driva igenom sin vilja oavkortad och utan
minsta prutmån, det är det väsentliga för honom. Och han tror att han skall
kunna göra det genom en gemensam votering, varför han håller sig på den linjen
alldeles obekymrad om grundlagens bestämmelser. Men jag undrar ändå,
örn inte herr Hansson i Rubbestad har räknat fel. Jag misstänker, att om han
får sin vilja igenom i dag, så kan det gå som det gick i en sedelärande berättelse,
som jag lärde mig i folkskolan och som herr Hansson i Rubbestad
säkert också lärde sig, ehuru han uppenbarligen glömt bort den. Jag tänker
på berättelsen om hunden och köttstycket, vars moral ligger innesluten i orden:
den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket. Så kan det gå för
herr Hansson, örn han inte vill följa de formella regler vi lia för sammanjämkning
av skiljaktiga beslut och inte heller vill taga hänsyn till de reella skäl,
som här föreligga. Så länge vi ha ett tvåkammarsj^stem, böra vi också söka
taga tillbörlig hänsyn till de olika meningarna i kamrarnas beslut. Då besluten
inte sammanfalla, är det naturligt, att man söker finna ett medel att få en
förening till stånd. Det är detta som utskottet gjort, och utskottets linje är,
såvitt jag kan förstå, mycket väl funnen.

Herr Hansson i Rubbestad säger, att han inte tror på bokföringen. Han
tror, att man i ett vägdistrikt för på ett sätt och i ett annat vägdistrikt på
ett annat sätt, och så skulle man på det sättet komma att manipulera hit och
dit. Men herrarna ha ju förut talat örn vilken utomordentlig kontroll vägstyrelserna
ha över sig genom vägkonsulenterna i länen. Dessa passa på dem så
infamt, att de inte kunna föra en krona fel utan måste hålla sig på mattan och
föra allting rätt. Hur går detta ihop med herr Hanssons i Rubbestad resonemang
i dag? Såvitt jag kan se, går det inte ihop alls.

Jag tycker inte, att vi behöva fortsätta debatten örn var de utskottsledamöter,
som tillhöra majoriteten, höra hemma eller inte höra hemma. Var och
en bör handla efter sin uppfattning örn vad som är det sakligt riktiga, oavsett
örn han är mantalsskriven på det ena eller andra stället. Herr Hansson
i Rubbestad menar, att jag är diskvalificerad att yttra mig eller överhuvud

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till vägunderhållet på landet
m. m. (Forts.)

taget taga befattning med frågan, därför att jag inte sitter i någon vägstyrelse.
Men detta är ju något som gäller majoriteten av kammarens ledamöter.
Skulle herr Hansson i Rubbestad få sin vilja igenom, skulle vi få avträda och
lämna åt de kammarledamöter, som sitta i vägstyrelser, att besluta i frågan.
Men då skulle herr Hansson införa en ny konstitutionell ordning. Jag undrar
förresten, hur det förhåller sig med herr Hansson i Rubbestad själv. Tillhör
han någon vägstyrelse? Eller kan det vara så, att han faller för samma
diskvalifikationsgrund? Detta spelar emellertid ingen roll. Vi skola inte, när
vi fatta beslut, taga hänsyn till var vi äro bosatta, utan var och en skall handla
efter sin uppfattning örn det sakligt riktiga. Och de skäl som här anförts
mot utskottsförslaget äro så ytterligt svaga och uppkonstruerade, att det inte
finns minsta anledning att frångå detsamma.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Herr Lindmark: Herr talman! Det har sagts i debatten, att vi inte skulle
kunna på ett tillfredsställande sätt dela upp vinter- och sommarvägunderhållet
i räkenskaperna. Ehuru jag i mitt slutyrkande kommer till samma resultat som
de vilka göra denna uppfattning gällande, kan jag likväl inte verifiera riktigheten
av densamma. Det förhåller sig nämligen så, att man mycket Ami kan
uppdela vinter- och sommarvägunderhållet''. Skulle någonting brista härutinnan,
vore det ju en lämplig uppgift för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att meddela
närmare direktiv. Jag tror emellertid, att dylika direktiv inte äro erforderliga.
Vägstyrelserna och vägingenjörerna ha nämligen redan på detta område
samlat betydande erfarenheter.

Vi skola ju i dag inte debattera vilken metod för statsbidragets utgående
som i och för sig har företräde. Det gäller i stället, örn vi skola godkänna den
föreslagna sammanjämkningen eller örn vi skola låta frågan gå till gemensam
votering. Jag håller före, att statsutskottet förfarit riktigt, då utskottet först
prövat möjligheten till en sammanjämkning. Det är inte inkonstitutionel^, utan
det gäller tvärtom att först pröva problemet från den sidan. Detta utesluter
emellertid inte, att man av sakliga och reella skäl kan finna en gemensam votering
vara den riktiga utvägen. Första kammaren lär redan ha godkänt sammanjämkningsförslaget.
Örn andra kammaren avslår förslaget och alltså handlar
i konsekvens med sitt förra beslut, blir resultatet endast att frågan går till
gemensam votering. Jag vill för min del rekommendera denna utväg. Den närmaste
anledningen härtill är den, att jag inte anser att det är bra med olika
principer för statsbidragets utgående, när det gäller vägunderhållet. Det följer
ganska betydande olägenheter av att man, sedan man ett antal år tillämpat en
princip, går över till att tillämpa en ny princip. Följden kan bli, att man lurar
staten på betydande belopp. När vi behandlade frågan för några dagar sedan,
påvisade jag i ett anförande, att man under vissa givna förhållanden kan frånhända
staten betydande summor, som komma vägdistriktens kassor till godo.
Det kan viii ändå inte vara meningen att vägdistrikten skola få medel av staten,
som inte motsvaras av utfört arbete och havda utgifter. Staten bör vara
rädd örn sina pengar. För att skydda sig mot dessa konsekvenser, borde man
låta bli att bryta principerna. Den i sammanjämkningsförslaget föreslagna
delade principen är inte så farlig som den av Kungl. Majit föreslagna. Men
jag måste för min del sätta i främsta rummet den gamla principen med föregående
års verkliga kostnad som grundval. Denna princip bör tillämpas även
i fortsättningen. Det är så mycket mindre anledning att nu bryta principerna,
som vi kanske snart nog stå inför ett förstatligande av vägväsendet.

Frågan kanske för vissa ledamöter av kammaren kan förefalla svår att be -

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till vägunderhållet på landet
m. m. (Forts.)

döma. Men inte behöver man vara ordförande eller ledamot i en vägstyrelse för
att kunna taga ställning till densamma. Man behöver bara bruka sitt sunda
förnuft. Det är mig angeläget att påpeka vilka konsekvenser som de olika
principerna kunna föra med sig, och jag skall därför nu upprepa en del av
vad jag yttrade då vi senast behandlade frågan. 1939 års vägunderhållskostnader
voro förhållandevis höga, medan 1940 års kostnader på grund av myndigheternas
uppmaningar till sparsamhet i vissa distrikt i avsevärd mån nedbringats.
Detta har på vissa håll medfört, att man fått ett utomordentligt högt
statsbidrag till 1940 års kostnader. Så har exempelvis Umebygdens vägdistrikt
i Västerbotten fått omkring 161 procent i statsbidrag. Går nu Kungl. Maj:ts
förslag igenom, kommer nästa års statsbidrag att utgå efter den uppskattade
kostnaden. Det är givet, att detta uppskattade belopp inte kan stanna vid 1940
års låga kostnader, utan det kommer att ligga väsentligt mycket högre. Och
det kommer inte att bli några svårigheter för vägdistrikten att anpassa sina
verkliga utgifter efter den uppskattade kostnaden. Resultatet blir, örn vi fortfarande
hålla oss till Umebygdens vägdistrikt, att de 76 procent, som vägdistriktet
fått för mycket år 1940, kan vägdistriktet stoppa i sin egen ficka
utan att göra motsvarande arbetsprestationer. Då det synes som örn det viktigaste
i detta sammanhang är, att statens utgifter minskas så mycket som
möjligt, kan man inte underlåta att taga hänsyn till dessa konsekvenser. Och
för att undvika att staten på detta sätt luras på en massa pengar, bör man i
fortsättningen tillämpa samma princip som man tillämpat under en följd av år.
Man bör dröja med att göra ändringar, till dess statsmakterna eventuellt besluta
örn vägväsendets förstatligande.

Under åberopande av de nu anförda synpunkterna ber jag, herr talman, att
få yrka avslag på utskottets sammanjämkningsförslag.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Det föreföll av herr Perssons i
Falla yttrande, som om han fattade grundlagens bestämmelser örn sammanjämkning
så, att sammanjämkningen fick vara av vilken kvalitet som helst.
Bara man kom med en sammanjämkning, skulle all rättfärdighet vara uppfylld.
Jag har i stället den uppfattningen, att det är sammanjämkningens innebörd,
som är det väsentliga. En sammanjämkning skall ju, som herr Persson
i Falla själv framhöll, utgöra en medellinje mellan vad de båda kamrarna beslutat.
Men så är inte fallet med det här föreliggande sammanjämkningsförslaget.
I fråga örn kostnaden ligger detta över vad båda kamrarna beslutat.
Andra kammaren beslöt ett anslag örn 47 miljoner kronor och första kammaren
47.7 miljoner kronor. I ett sammanjämkningsförslag borde alltså anslaget ligga
omkring 47.35 miljoner kronor. Men här har man ökat det till 48 miljoner
kronor och dessutom gjort en del av anslaget till ett förslagsanslag. Det är
enligt mitt förmenande en sammanjämkning, som ligger utom all rim och reson.

Den sedelärande berättelse, som herr Persson i Falla påminde mig örn, minns
även jag mycket väl från skolan. Men som förhållandena här ligga till, skulle
jag vilja likna herr Persson i Falla själv vid hunden med köttstycket. Han själv
höll i det stora köttstycket och röstade för 47.7 miljoner, medan jag för min
del höll i det lilla. Nu har herr Persson i Falla ökat på till 48 miljoner, vilket
jag anser är ännu mera betänkligt. Jag tycker därför att det är all anledning
för kammaren att avslå detta förslag.

Herr Persson i Falla vill göra gällande, att uppdelningen av vinter- och sommarvägunderhållet
kommer att kontrolleras av vägingenjörerna. Men dessa
kontrollera inte direkt vad som föres på vinterunderhåll och vad som föres på
sommarunderhåll. Detta är en sak, som måste bedömas från fall till fall, och

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Xr 22.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till vägunderhållet på landet
m. m. (Forts.)

vägingenjörerna kunna ju inte springa och titta vad som föres på det ena eller
andra stället. Deras kontroll av bokföringen begränsar sig till att undersöka
vilka kostnader som kunna ifrågakomma vid beräkningen av statsbidraget.
Kontrollen går alltså ut på att förhindra att vägdistrikten orättmätigt sko sig
på statens bekostnad. Vilka kostnader som skola föras på vinterunderhåll och
vilka på sommarunderhåll få vägdistrikten själva bestämma. Och därvidlag
kommer praxis i de olika vägdistrikten att bli synnerligen olika. Det måste
bli så, det kan inte hjälpas.

Herr Persson i Falla undrar, örn jag tillhör någon vägstyrelse. Om det förbättrar
saken, kan jag upplysa örn att jag är ledamot av en vägstyrelse. Kanske
herr Persson i Falla efter elen upplysningen tar litet mera hänsyn till vad jag
säger.

Herr Lindahl: Herr talman! Det är knappt att man vågar begära ordet i
den här frågan, enär min kamrat på länsbänken råkar i ett så fruktansvärt
fighthumör, så snart vägfrågorna föras på tal. Då jag emellertid icke hade
ordet under den långa debatt, som hölls i denna fråga för någon tid sedan, så
tillåter jag mig att vid detta tillfälle säga några ord. Jag tycker för min del,
att utskottet icke i tillräcklig grad tagit hänsyn till andra kammarens inställning.
Andra kammaren fattade sitt beslut med stor majoritet. Den »förlikning»,
som utskottet erbjuder, förefaller mig skäligen mager. Om utskottet
i dag skulle segra här i kammaren, vilket jag hoppas, att utskottet icke kommer
att göra, så beklagar jag synnerligen livligt, att kammaren icke förra
gången biföll den vid utskottets utlåtande fogade reservationen, d. v. s. Kungl.
Maj:ts proposition. Av två onda ting bör man välja det minst onda. Jag frågar
nu, örn icke detta sammanjämkningsförslag, som i själva verket är en
ganska urvattnad kompromiss, i fall det antages, kommer att föranleda en
hel del krångel för vägväsendet här i landet. Den högre makt, som nu skall
sköta klassificeringen av de olika arbeten, vilka gå under beteckningen vinterväghållning
och sommarvägunderhåll, kommer att få det ganska svårt att
någotsånär skipa rättvisa. Arbetena för sommarvägunderhåll och vinterväghållning
»gå i själva verket i varandra», och det är mycket svårt att skilja på,
vad som är sommarvägunderhåll och vad som är vinterväghållning. Skola vi
komma dithän, att vägdistrikten mäste hålla sig med särskilda sommarbilar
och särskilda vinterbilar? Det kanske blir resultatet, örn utskottets förslag
bifalles. Man frågar sig vidare: hur skall det bli med sådana arbeten, som i
själva verket avse vinterväghållning, men som utföres sommartid? Antag, att
en stenlägg väg börjar »gå i vågor», beroende på att under vägbanan finnes
ett s. k. tjälskjutande jordlager. Detta jordlager kan icke avlägsnas annat än
på sommaren, men arbetet med dess bortskaffande är ett typiskt vinterväghållningsarbete.
Åtskilliga andra exempel skulle kunna anföras. Jag anser,
att både Kungl. Maj:ts förslag och utskottets tidigare förslag äro bättre än
det nu av utskottet framlagda sammanjämkningsförslaget.

Man talar om lands- och stadsintresse. Redaktören för en huvudstadstidning,
framskjuten ledamot av statsutskottet, har i sin tidning vid upprepade
i infallen förklarat, att de, som icke första det fina i utskottets förslag, sakna
förnuft. För min del har jag icke någon överdriven respekt för de synpunkter
på detta utpräglade landsortsproblem, som strömma ut ifrån ett storstadsfönster.

Jag ber att med dessa ord, herr talman, få instämma i yrkandet örn avslag
på utskottets förslag. Jag yrkar således bifall till reservationen.

Andra kammarens protokoll 1941. Nr S2. 4

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till vägunderhållet på landet
ni. m. (Forts.)

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! De ledamöter av kammaren, som här
talat för reservationen, ha ju, såsom vi allesammans hört, förklarat, att de
anse, att de nu gällande grunderna för statsbidrag till vägunderhållet böra
bibehållas även i fortsättningen. Jag vill då påpeka, att, örn den meningen
skulle segra, att vi skola ha en gemensam votering, och örn i denna gemensamma
votering de herrar, som jag här syftar på, få sin ståndpunkt i sakfrågan
igenom, så komma icke de nuvarande grunderna för statsbidrag till vägunderhållet
att oförändrat gälla. Det förhåller sig nämligen så — som man nu
tycks ha glömt — att fjolårets riksdag beslöt, att statsbidrag skulle utgå med
75 % av kostnaden för vägunderhållet. Här föreligger icke något förslag örn
statsbidrag med 75 %. Det föreligger ett förslag, att statsbidraget skall bli
85 % och alltså höjas med 10 %. Man bör således icke tala örn de gamla grunderna.
Det är fråga örn att tillämpa de gamla principerna, men det är icke
fråga örn, att de gamla grunderna i full utsträckning skola gälla.

Vad är det som motiverat Kungl. Maj:ts förslag och det nu föreliggande
sammanjämkningsförslaget? Motivet är att vi, även när det gäller kostnaderna
för vägunderhållet, måste försöka att iakttaga största möjliga sparsamhet.
Det har nämligen inträffat någonting alldeles nytt, som vi måste beakta, när
vi behandla en sådan fråga som denna. Tidigare betalades alla kostnader för
vägarna med bilskattemedel. Bilskattemedlen uppgingo år 1938 till något
över 130 miljoner kronor. Icke ett öre av skattemedel behövde användas för
vägunderhållet. Även i fjol hade man rätt god tillgång på bilskattemedel.
Man hade 55 miljoner kronor i automobilskattefonden. Nu äro dessa 55 miljoner
kronor slut. Det finns inga pengar i bilskattefonden. Man räknar med
att under nästa budgetår få in endast 25 miljoner kronor i automobilskattemedel.
Detta betyder, örn Kungl. Maj :ts förslag går igenom, att 65 miljoner
kronor komma att belasta skattebudgeten.

Nu förmena de herrar, som opponera sig emot detta sammanjämkningsförslag,
att vi icke skola tveka inför en utgift på skattebudgeten av 65 miljoner.
Det kan i framtiden gärna få bli 75 miljoner kronor, 100 miljoner kronor eller
ännu mera. Det är detta, som vi icke kunna vara med om. Vi anse det rimligt
och sunt, att man försöker att spara i största möjliga utsträckning även på
detta område.

Herr Svensson i Grönvik kom med det egendomliga uttalandet, att utskottets
förslag icke vittnar örn någon önskan att iakttaga sparsamhet, eftersom
utskottet uppskattar medelsbehovet till 48 miljoner kronor, under det att herr
Svensson i Grönvik och hans meningsfränder uppskatta mcdelsbehovet till 47
miljoner kronor. Hela kammaren vet emellertid, att 47 miljoner kronor är ett
förslagsanslag, som kan komma att överskridas. Även om kostnaderna icke
skulle gå upp till mycket högre belopp i år, så är det väl intet tvivel om att,
örn det nuvarande systemet skall fortbestå, minskningen i bilskattemedlen
kommer att medföra, att det belopp, som måste uttagas av skattebetalarna,
kommer att väsentligen ökas.

Jag vill slutligen uttala min stora förvåning över herr Lindmarks i Drängsmarkby
anförande. Herr Lindmark slutade sitt anförande med att yrka avslag
på sammanjämkningsförslaget efter en motivering, vari han visst påvisade
svårigheterna att skilja på kostnader för vinterväghållning och sommarvägunderhåll.
Det må icke förtänkas mig, att jag blev en smula överraskad.
Sammanjämkningsförslaget överensstämmer ju till punkt och pricka med det
förslag, som framställts i en av herr Lindmark väckt motion.- Under de debatter,
som förts i statsutskottets fjärde avdelning, ha vi kommit till det resultatet,
att det icke är omöjligt att skilja på kostnaderna för vinterväghållning

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till vägunderhållet på landet
m. m. (Forts.)

och sommarvägunderhåll. För år 1940 är kostnaden för vinterväghållningen redan
känd. Den uppgår till 13,800,000 kronor. Hur skulle man kunna få fram
den siffran, örn det varit omöjligt att skilja på kostnader för vinterväghållning
och sommarvägunderhåll? Jag tror, att det även i fortsättningen skall visa
sig möjligt att skilja på dessa kostnader. Kräves det införande av något nytt
bokföringssystem eller andra åtgärder, så föreställer jag mig, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med vägstyrelsema och eventuellt även
med herr Lindmark skall kunna klara saken på ett tillfredsställande sätt.

Herr Carlström: Herr talman! Jag deltog icke i debatten vid den »allmänna
vägstämma», som hölls här i kammaren i dag fjorton dagar sen. Att döma av
det anförande, som herr Hansson i Rubbestad nyss höll, så menade han. att
den, som icke vore ledamot i vägstyrelse, icke borde yttra sig i sådana
frågor som denna. Trots detta skall jag bedja att få säga några ord. Herr
Hansson i Rubbestad har framhållit sparsamhetssynpunkterna. Även jag brukar
ju ofta förfäkta dylika synpunkter. Jag känner mig dock litet fundersam,
då jag får höra, att huvudmotivet för att icke bifalla sammanjämkningsförslaget
skulle vara, att man borde iakttaga sparsamhet. Det är väl ingenting, som
hindrar — jag tror, att herr Lindberg också var inne på detta — att vägstyrelserna
detta år på egen risk väsentligt öka sina utgifter i förhoppning att
nästa år få ersättning örn det gamla systemet bibehålies. När jag hör detta
tal örn sparsamhet, kommer jag att tänka på bibelordet: »händerna äro Esaus,
men rösten Jakobs».

Det är också en annan sak, som är ägnad att väcka undran. Då vi diskuterade
denna fråga förra gången, sades det, att det vore omöjligt att beräkna
kostnaderna för vinterväghållningen tidigt på året. Det var ett av huvudskälen,
varför man icke ville gå med på regeringens förslag. Sammanjämkningsförslaget
går ut på att statsbidrag till vinterväghållningskostnaderna skall
utgå efter hittillsvarande grunder, men att Kungl. Maj :ts förslag skall bifallas
beträffande övriga underhållskostnader. Det förefaller, som om man på visst
håll ansåge, att vägstämmoombuden här i kammaren borde ha hand om förståndet,
och att kammarens övriga ledamöter borde rätta sig efter dem, även örn
deras argumentering icke förefölle hållbar. Förra gången röstade jag för regeringens
förslag. Denna gång kommer jag att rösta för utskottets samman-,
jämkningsförslag. Jag vill icke uttala mig örn, huruvida sammanjämkningsförslaget
är bättre eller sämre än Kungl. Majlis förslag. För mig avgörande
har varit dels att jag anser, att tiderna nu äro sådana, att icke allt kan få förbliva
vid det gamla, dels också att jag anser, att det är en oriktig princip, att
en myndighet skall bestämma om utgifter, som en annan myndighet får betala.
Den principen brukar ju icke tillämpas på andra områden här i landet,
men från vägstyrelsehåll har det antytts, att principen ifråga skulle vara
utomordentligt bra. Jag har för all del en stor respekt för vägstyrelsema, men
inte är den så stor, att jag kan tillägna mig den uppfattningen, att det endast
äro de, som böra ha rätt att träffa ett avgörande. Sammanjämkningsförslaget
borde, om viljan vore god, kunna tillfredsställa även vägstyrelsernas ledamöter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av
min ärade länskamrat herr Lindahls något onyanserade anförande. Han ville
göra gällande, att sammanjämkningsförslaget vore en urvattnad kompromiss,
sorn han uttryckte sig. Framförallt skulle det icke finnas någon möjlighet att
skilja på sommarvägunderhåll och vinterväghållning. Arbetena för sommar -

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 £. m.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till vägunderhållet på landet
m. m. (Forts.)

vägunderhåll och vinterväghållningen »ginge i varandra». Jag vill då ånyo
erinra om, att i vårt gemensamma vägdistrikt vi för några år sedan hade vägunderhållet
upplåtet på entreprenad, därvid särskilda kostnadsberäkningar gjordes
för sommarvägunderhållet och vinterväghållningen: det förekom aldrig den
minsta friktion. Det gick alldeles utmärkt. Herr Lindahl är dock ursäktad, örn
han icke känner till detta. Det var före hans tid. Han är nämligen så »färsk»
på detta område, att han icke var med då, och hans erfarenhet på detta område
måste väl därför vara rätt begränsad. Örn man tränger in i detta problem
med litet mera lugn, än herr Lindahl visade, tror jag, att man skall komma till
en rakt motsatt uppfattning mot den han nyss gav uttryck åt.

Det har varit mycken palaver örn beloppen, 48 miljoner, 47.7 miljoner och
47 miljoner. Herr Hansson i Rubbestad hade icke ord nog starka för att uttrycka
sin häpnad över, att man nu skulle gå med på ett högre belopp än vardera
kammaren beslutade förra gången. Jag tror icke, att herr Hansson i Rubbestad
i själ och hjärta är så förvånad, som han ger sig sken av. Jag tror nog, att han
rätt väl begriper detta. Det skulle vi nog få höra, örn han ville tala fritt ur
hjärtat. Saken är ju den, att förra gången gällde det dels ett förslagsanslag på
47 miljoner kronor och dels ett fast anslag på 47.7 miljoner kronor. Sammanjämkningsförslaget
upptager 48 miljoner kronor, därav 38 miljoner kronor
fast anslag och 10 miljoner kronor, för vinterväghållningen, förslagsanslag.
Örn man har litet grand begrepp örn vad orden förslagsanslag och fast anslag
betyda, så behöver man icke känna sig så förbryllad som herr Hansson i Rubbestad
påstod sig vara. Det är alldeles uppenbart, att man befinner sig på den
ekonomiskt sett säkrare sidan, örn man bifaller sammanjämkningsförslaget. För
övrigt är det ju egendomligt, att herr Hansson i Rubbestad och hans vördade
partichef, herr Svensson i Grönvik, m. fl. förra gången klagade över, att vägdistrikten
skulle få för litet pengar. Örn Kungl. Maj:ts förslag antogs, skulle
det uppstå svåra situationer för länsstyrelserna. I dag däremot har man en
panisk förskräckelse för att man, om sammanjämkningsförslaget bifalles, skall
få för mycket pengar. Man slår ifrån sig med bägge händerna och tycker, att
det är alldeles fasligt, vad det blir många miljoner. Nu behöver man inte alls
så mycket pengar som det föreföll förra gången. Jag tycker verkligen, att det
sätt, varpå herrarna argumentera, är obegripligt. Det finns icke ett spår av
sammanhang och konsekvens i detta resonemang.

Jag lämnar nu frågans materiella innebörd för att kasta en blick på dess
konstitutionella sida, som herr Hansson i Rubbestad naturligtvis inte alls vill
tala om. Båda kamrarna ha lika behörighet och myndighet i alla frågor.^När
kamrarna stanna i olika beslut, så skall vederbörande utskott försöka få till
stånd en sammanjämkning, som åt vardera sidan giver ungefär lika mycket.
Man skall, såvitt möjligt är, följa en medellinje. En sådan linje har man i detta
fall lyckats finna, och det är detta, som jag tycker bör vara avgörande. Denna
sammanjämkning ger åt vardera sidan ungefär lika mycket, och därför böra vi
antaga sammanjämkningsförslaget. Det står i bästa överensstämmelse såväl
med författningens anda som dess bokstav. Några tekniska svårigheter uppstå
icke, örn frågan löses efter sammanjämkningsförslagets linjer.

Herr Lindahl erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Eftersom herr Persson i Falla vill föra över kampen till hemmaplan, så får
jag upplysa kammaren örn att hur grön jag än må vara på vägväsendets område,
så är jag likafullt ordförande i det vägdistrikt, vars vägstämma herr
Persson i Falla icke tillhör. Jag vill icke påstå, att det är herr Perssons i
Falla utomordentliga sakkunskap, som har drivit det dithän, att sockenborna

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till vägunderhållet på landet
m. m. (Forts.)

icke ansett, att han bör vara ombud vid vägs tumman, men kammaren kan ju
göra sig en föreställning om, hur saken förhåller sig. Jag föreställer mig, att
herr Persson i Falla släpar på vissa komplex, när det gäller vägväsendet. Han
brukar ju i vanliga fall vara en rätt hygglig karl att ha att göra med, men
han blir ofantligt hård, så fort det gäller diskussioner örn vägväsendets organisation
och särskilt då det gäller det egna vägdistriktet.

Herr Persson i Falla, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, yttrade:
Herr talman! Jag förstår inte, hur herr Lindahl kan hålla ett anförande, där
han inte med ett enda ord berör den fråga som behandlas, utan i stället mot
mig riktar en rad personliga tillvitelser och sanningslösa påståenden. Den omständigheten,
att jag icke numera är vägombud, beror icke alls på att jag skulle
av mina sockenbor blivit avsatt, som herr Lindahl ville få kammaren att tro,
utan därpå att jag vid senaste valet bestämt avsade mig förnyat uppdrag,
vilket jag tror att han vet förut. Sedan lång tid tillbaka voro inom Hallsbergs
socken de två vägombuden, jag och en annan, bägge från högerpartiet. Emellertid
gjorde vid den senaste vägstämman det socialdemokratiska partiet anspråk
på att få en av platserna. Det var ju fullkomligt riktigt ur vanliga
proportionalitetssynpunkter: socialdemokraterna voro det största partiet, och
det fanns ingen rimlig anledning att motsätta sig deras begäran, som vi voro
eniga örn att tillmötesgå. Något av de förutvarande ombuden måste under
sådana förhållanden träda tillbaka, och då jag av riksdagsarbetet och andra
uppdrag ofta de senare åren varit förhindrad att deltaga i stämmorna, ansåg
jag det självklart att jag skulle sluta, och då jag föreslogs till återval sade jag
nej därtill. Min kamrat som ombud hade inga hinder för att deltaga i stämmorna,
och då han därtill var en utomordentligt lämplig och väl kvalificerad
nian yrkade jag på att han skulle återväljas, vilket också skedde.

Jag tycker, att det var från olika håll fullt korrekt handlat. Herr Lindahls
utläggningar örn mina s. k. komplex, att jag skulle sakna förtroende
inom min hemkommun och blivit avsatt som vägstämmoombud etc., få stå
för herr Lindahls räkning och kunna endast ha något värde som ett bidrag till
hans egen karakteristik.

Vidare anförde:

Herr Lindmark: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Lindberg i Umeå
kom med en serie av oriktiga uttalanden i denna fråga. Jag skall be att få
säga några ord med anledning av detta. Det är ju en relativt stor fråga.

Herr Lindberg fäste sig vid uttrycket, att vi skulle återgå till de gamla
grunderna — det var vårt uttryck —■ och yttrade med förklarat anlete, att
de gamla grunderna äro fjolårets grunder med 75 procents bidrag. Det var
icke detta som vi kallade den gamla formen. De gamla grunderna är vad
som rådde många år före 1940.

Herr Lindberg upplyste örn, att det är ett betydande belopp som det gäller
att beräkna statsbidraget på: han nämnde 65 miljoner kronor. Icke förty har
herr Lindberg utan reservation varit med örn följande formulering i utskottets
utlåtande: »Enligt numera tillgängliga uppgifter uppgingo vägunderhållskostnaderna
under år 1940 till i runt tal 56 miljoner kronor.» Herr Lindberg har
tydligen kastat örn de två första siffrorna och sagt 65 miljoner kronor.

Det är icke nog bara med det. Det råkar bli precis samma belopp som
Kungl. Maj :t upptagit i statsverkspropositionen, och i följd av detta blir det
precis samma krav på statskassan, hur vi än besluta i denna fråga, vare sig
statsverkspropositionen segrar eller utskottets tidigare givna förslag segrar.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till vägunderhållet vå landet
m. m. (Forts.)

Herr Lindberg talade om för oss, att nu räcka icke bilskattemedlen längre,
utan det blir skattebetalarnas medel, som skola stå emellan: därför skola vi
vara extra sparsamma. Jag har redan påvisat, att det är ingen extra sparsamhet.
Vilket beslut vi än fatta i dag, räcka icke bilskattemedlen till, utan
det är naturligtvis skattebetalarna, som. skola träda till.

Herr Lindberg säger också, att jag tidigare i mitt förra anförande talat örn
den stora svårigheten att skilja vinter- och sommarunderhållet. Vad jag sagt
är den rena, rama motsatsen! Jag påvisade, att de, som framhållit svårigheterna,
hade icke talat riktigt. Det är tvärtom en mycket lätt sak att skilja
dem åt. Skulle något vägdistrikt falla för frestelsen att vilja överföra till
vinterväghållningen sådant, som ganska självklart annars borde höra till sommarunderhållet,
har vägingenjören — det praktiseras i ganska stor utsträckning
— i sin hand att överföra till rätta kolumnen de belopp, som äro felaktigt
förda, Den anmärkningen faller således fullkomligt till marken.

Slutligen säger herr Lindberg, att det är min motion, som här blivit bifallen,
för den händelse sammanjämkningen går igenom, och att jag därför
ej borde tala mot sammanjämkningen. Det ger mig anledning att något litet
tala örn vad motionen innehöll: det är två alternativ.

Det märkliga är, att när andra kammaren förra gången tog ställning till
denna fråga, biföll den mitt första alternativ; i dag genom sammanjämkningsförslaget
bifalles mitt andra alternativ. Faktiskt ha båda bifallits; men blott
det ena kan gälla.

Jag satte som första alternativ den gamla anordningen -— jag hoppas, att
herr Lindberg ursäktar mig uttrycket »gamla» —• sålunda att statsbidraget
i det fallet skulle grundas på den verkliga kostnaden föregående år. Det fick
första platsen. Men skulle statsutskottet och riksdagen icke vilja gå in för
detta, tog jag något, som var mindre lämpligt men icke farligt, nämligen
att man gjorde en åtskillnad mellan sommarvägunderhållet och vinterväghållningen
och gjorde anslaget för vinterväghållningen till förslagsanslag. Det är
det alternativet, som utskottet gjort till sammanjämkningsförslag.

Med andra ord: jag vill gruppera detta på följande sätt: Kungl. Maj:ts
förslag är det sämsta. Mitt alternativ nr 2 i motionen är det därnäst bästa,
men det bästa är, att den gamla ordningen får gälla. Det får intet inflytande
å statsutgifterna för 1941 i annan mening än att det belopp, som upptagits
i statsverkspropositionen, blir detsamma.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande om avslag.

Herr Lindberg i Umeå erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag nödgas emot herr Lindmark säga, att jag måste i stort sett vidhålla
vad jag sade i mitt förra anförande. Det är dock ett faktum, att för
sista året — det var det jag talade om — har statsbidraget utgått med 75
procent på vägunderhållskostnaden och icke med 85 procent.

När jag talade om 65 miljoner kronor, som skulle komma på skattebudgeten
—• det heter visserligen budgetutjämningsfonden men innebär i verkligheten
skattebudgeten — talade jag ej örn vägunderhållskostnaden utan örn kostnaden
för vägväsendet, som beräknas totalt till 90 miljoner kronor. Då bilskattemedlen
beräknas inbringa 25 miljoner kronor, komma sålunda 65 miljoner kronor
ur den så kallade budgetutjämningsfonden, d. v. s. i realiteten av skattemedel.

Det är alldeles riktigt som herr Lindmark säger, att han haft två alternativ:
ett de gamla grunderna och ett, som nu framlägges i sammanjämkningsförslaget.
Sedan det första alternativet fallit i första kammaren, accepterade ut -

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till vägunderhållet på landet
m. m. (Forts.)

skottet herr Lindmarks andra alternativ. Jag trodde verkligen, att herr Lindmark
i nuvarande läge skulle komma att hålla på sitt andra alternativ. Nu
gör jag det i varje fall för hans räkning.

Slutligen vill jag säga, att i ett avseende hade jag fel, nämligen när jag
sade att herr Lindmark påvisat svårigheterna att skilja på vinter- och sommarvägunderhåll.
Jag beklagar, att jag missuppfattade herr Lindmark. Herr Lindmark
har deklarerat, att denna svårighet ej finns, vilket alltså är en bekräftelse
på den uppfattning statsutskottets majoritet företräder.

Herr Lindmark, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr
talman! Örn jag också har missuppfattat herr Lindberg på en punkt, har han
missuppfattat mig på fem punkter. Det tycker jag är en proportion, som åtminstone
är för mig ganska gynnsam.

Yad herr Lindberg sade örn dessa 65 miljoner kronor är riktigt. Men det låg
väl ändå någon mening bakom den anförda siffran. Det var i varje fall meningen
att påvisa den stora ansträngning som statskassan skulle få genom dagens
eventuella avslag på sammanjämkningen. Jag har redan påvisat, att det
påverkar icke summorna med ett enda öre, och vi kunna därför icke fästa avseende
vid herr Lindbergs senaste anförande.

Härefter yttrade:

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag skulle vilja till dels herr
Lindberg och dels de herrar, som alltjämt vidhålla, att sparsamhetsåtgärderna
avse dessa 85 procent på det uppskattade underhållet, säga nästan detsamma
som jag sade, när jag deltog i debatten vid frågans avgörande sist, att det icke
är den sparsamhet, som herrarna göra gällande, att det blir. Ty vill ni spara,
mina herrar, är ni icke inne på rätt väg.

Hade man velat undvika den svårighet och åstadkomma sparsamhet, som
man åberopar som ett av de starkaste skälen att gå pa det uppskattade vägunderhållet,
och samtidigt också få mindre statsutgifter, hade man kunnat komma
med 75 procent för kommande budgetår liksom man gjorde i fjol. Då hade
man fått dessa 25 procent eller 10 procent mer på vägdistrikten, liksom man
givetvis också hade fått en ytterligare sporre på vägdistrikten att söka spara.

Jag vill säga, herr talman, att jag skulle finna denna väg mera tilltalande och
acceptabel än det förslag, som nu föreligger. Jag vill först som sist säga, att de
argument, som herrarna komma med under betoning av sparsamhetsskäl, äro rätt
så verklighetsfrämmande. Det blir i själva verket på det sättet, att i vissa stycken
håller det, men på ett flertal områden blir det orättvisa, därför att det finnes
icke människor funtade med det sjätte eller sjunde sinne, som kan säga, att
vägunderhållet kostar så och så mycket i det och det avseendet kommande år.
Det är väl icke riksdagens mening, att vi här skola spekulera i denna ovissa
beräkning.

Nu vill jag tillägga, att jag har fått den uppfattningen, att genom denna
kompromiss -—- sammanjämkning kallas det ju — som träffats, har man dragit
ut de värsta gifttänderna ur det förra förslaget. Men jag kan icke komma ifrån,
att det kommer att bli mycket stora svårigheter och också giva möjligheter
för en del vägdistrikt att jag vill icke säga manipulera men dock att vid övergången
från vinter- till sommarvägunderhållet kanske lägga det än på det ena
sättet och än på det andra sättet. Det torde med andra ord bli mycket svårt för
dessa vägdistrikt att tillämpa enhetliga bestämmelser. Det är icke heller säkert,
att vägingenjörerna se lika på saken i olika delar av landet.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till vägunderhållet på landet
m. m. (Forts.)

Jag tycker egentligen, herr talman, att dessa bestämmelser, som vi nu komma
in på i sammanjämkningen, äro något böjliga, örn jag får använda uttrycket,
och att de sakna ryggrad.

Jag^liar fattat det så, att den statsutskottets majoritet, som dikterat beslutet,
när frågan återkommit, bar ansett, att man skulle gå in på denna linje, då den
vore mera acceptabel än den, som förelåg i den reservation, som tidigare frambärs
av de ledamöter, som nu bilda majoriteten. Men jag måste säga, herr talman,
att jag skulle vara ledsen, örn icke andra kammaren vidbleve sitt förra
beslut. Det är den rena, riktiga och kloka linjen. Där har man möjligheter att
gå efter de grunder, som äro vedertagna och prövade och som av de olika vägdistrikten,
såvitt jag vet, överallt befunnits vara de rättvisaste och riktigaste.
Jag kan icke finna annat än att de böra bibehållas.

Herr Persson i Falla deklarerade sin uppfattning örn detta samt meddelade,
att lian icke är ombud i något vägdistrikt mera, därför att det från hans vägdistrikt
var en annan alldeles ovanligt duktig och skicklig man, som satt som
ledamot i hans ställe och därför att socialdemokraterna togo ett mandat. Jag
har försökt att taga reda på i vad mån denne man baft samma uppfattning som
herr Persson i Falla. Det bär jag icke fått klarhet i. Men sannolikt kan han icke
dela herr Perssons i Falla uppfattning, har det sagts mig.

Jag har å andra sidan, herr talman, av vad som förevarit i denna fråga funnit,
att man bland annat sagt på följande sätt: Vi från städerna, som icke tillhöra
vägdistrikt, ha väl intet intresse av att gynna vägdistrikten. Herr talman!
Jag fattar det på det sättet, att det, som i dag i denna fråga framföres
i reservationen, är det rättvisa och riktiga. Min inställning har varit och kommer
att bli, att skulle det föreligga ett förslag rättvist och riktigt -— även örn
det endast gynnade storstäderna och icke alls landsbygdens intressen •— skulle
jag ändå giva det min röst. Åtminstone har min inställning och strävan alltid
varit sådan. Jag kommer också att göra det nu.

Det finnes ingen anledning att frångå de gamla bestämmelserna att statsbidraget
skall utgå på de verkliga underhållskostnaderna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Nilsson i Steneberg.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Lindberg
i sitt anförande frammanade hotet, att det gäller skattebetalarnas medel,
därför att bilskattemedlen icke räcka. Jag måste göra samma erinran som
jag gjorde mot hans föregående anförande, där han gjorde en jämförelse mellan
de anslag, som vi tidigare i dag behandlat. Just med hänsyn till omtanken
om skattebetalarnas medel tror jag icke, att det är anledning att gå på
en annan linje i det hänseendet.

Beträffande det resonemang han i övrigt hade angående grunderna, då han
talade örn, att det var 75 procent som beslutades förra året och nu 85 procent,
tror jag icke., att vi behöva diskutera den saken, ty på den punkten lia alla samma
uppfattning. Det har icke varit olika meningar om bifall till Kungl. Maj :ts
förslag på denna punkt.

Jag vill erinra herr Persson i Falla, som framhöll, att jag förra gången då
denna fråga behandlades ansåg, att icke anslaget räckte till, därom att jag
även då hade den uppfattningen, att den gången var utskottets förslag i realiteten
billigare än reservationens. Örn herr Persson i Falla försöker taga reda
på vad jag sade, kan han komma underfund med att jag vid det tillfället sade
ungefär vad jag nu antytt.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bidrag till vägunderhållet på landet
m. m. (Forts.)

Herr Carlström ansåg det förra gången ligga linder sin värdighet att deltaga
i denna vägstämma. Nu ansåg lian sig lia en viss moralisk skyldighet
att giva kammarens ledamöter en moralläxa, hur de skola handla i dylika
fall. I det hänseendet ställde han upp sparsamheten som ett moment. Jag måste
fråga: Vad hade han för motiv för att nu använda detta sitt sparsamhetspatos?
Intet! För min del gör jag gällande, att när det gäller sparsamhet har jag
också en känsla för den saken. Jag tror, att man skall komma underfund med
att vilket annat beslut riksdagen än fattar och i varje fall örn riksdagen fattar
beslut i överensstämmelse med sammanjämknings förslaget, så kommer det
att för riksdagen bli dyrare än örn den gått den vägen, som andra kammaren
tidigare beslutat sig för.

Det är dessa reflexioner, herr talman, som jag ansett mig böra göra. Jag
tror, att det icke är någonting i denna debatt, som har sakligt motbevisat de synpunkter,
som jag i mitt förra anförande angav. Ej heller tror jag, att det på
grund av det resonemang, som förts från olika talare, är anledning för andra
kammaren att ändra mening.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till mitt förra yrkande om avslag
på sammanjämkningen.

Herr Carlström: Jag väntade mig detta av herr Svensson i Grönvik. Han
uppträder här med sådan bastant självsäkerhet och anser tydligen att varje
annan, som uppträtt i debatten och hyst en annan mening än han, bör diskvalificeras
därför att han inte begriper saken — eller eventuellt inte är vägstyrelseledamot.
Jag hade den känslan förra gången vid diskuterade denna sak,
att det låg till på det sättet. Det är monopol här i kammaren på vägvisdomen,
och den ha herrar Svensson i Grönvik, Hansson i Rubbestad och andra anammat,
och vi andra skola helst sitta och höra underdånigt på deras ord. Vi skola
inte ens få avstå från att yttra oss ena gången eller få uppträda den andra.
Men det göra vi i alla fall, herr Svensson i Grönvik.

Vad beträffar de sakliga skälen lyckas inte herr Svensson att med sin dimbildning
i avseende på sparsamheten övertyga någon av kammarens ledamöter.
Saken är den, att vi som sitta i vägstyrelsen, resonerar han, vi ha hand
örn förståndet och därför skall det bli på det sätt vi vill. Att kunna ändra på
detta är ungefär lika lönlöst som att komma till någon liten kommun i småkommunlänen
och säga: Ni skola slå er tillsammans med andra församlingar
för att få skapliga kommunalutskylder. Nej, så länge de gamla sockenpamparna
finnas kvar, slår man inte tillsamman en enda socken. »Allt blir vid det
gamla — så länge det är vi som bestämma.»

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den förra propositionen. Herr Svensson i Grönvik begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande memorial nr 66, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn bidrag till vägunderhållet på landet
m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 106 ja och 98 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 13.

Motioner av- Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 9, i anledning av väckta moseendefor-
tioner avseende förordningen örn allmän omsättningsskatt.

ordningen om

allmän om- Till bevillningsutskottet hade hänvisats tretton inom riksdagen väckta mo sättningsskatt.

t!oner avseende förordningen örn allmän omsättningsskatt.

I de likalydande motionerna nr 98 i första kammaren av herr Linderot och
nr 90 i andra kammaren av herr Senander to. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta avskaffa omsättningsskatten»;

Utskottet hemställde,

1) '' att de likalydande motionerna I: 98 och II: 90, örn avskaffande av omsättningsskatten,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna nr 53 och 149 i första
kammaren samt nr 89, 194 och 196 i andra kammaren, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning örn ändring av
förordningen örn allmän omsättningsskatt i de delar, som berörts i detta betänkande,
och därvid beakta vad i betänkandet anförts samt snarast möjligt
för årets riksdag framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

3) att de likalydande motionerna I: 97 och II: 135, angående viss ändring
i förordningen örn allmän omsättningsskatt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

4) att motionen I: 148, angående viss ändring i förordningen örn allmän
omsättningsskatt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

5) att motionen II: 195, örn viss ändring i förordningen om allmän omsättningsskatt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

6) att motionen II: 197, om förbud mot offentliggörande av anteckningar
i omsättningsskattelängden rörande de skattskyldigas omsättningar och taxeringar,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

7) att motionen II: 198, om viss ändring i förordningen örn allmän omsättningsskatt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Henriksson: Herr talman! Det innebär väl ingen överdrift örn jag
påstår, att det var med rätt utbredda olustkänslor som vi här i kammaren den
11 december 1940 antogo det då föreliggande förslaget till förordning örn
allmän omsättningsskatt. En del av oss kände måhända olust inför själva
skatteprincipen. Den måste dock accepteras i det rådande statsfinansiella läget.
Jag och många med mig kände i främsta rummet olust inför den utformning
som skatten hade erhållit: hela rader med undantagsvaror, skatt på skatten,
dold skatt o. s. v.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Motioner avseende förordningen orri allmän omsättningsskatt. (Forts.)

De rent tekniska bristerna voro också uppenbara. Finansdepartementets nya
telning var beklagansvärt ofullgången när den släpptes ut i livet, och den
skönhetsbehandling som första särskilda utskottet efter två månaders träget
arbete lyckats åstadkomma var långt ifrån tillfyllest för att avhjälpa skavankerna.
Utskottet var heller inte belåtet, det sade bestämt ifrån i sitt betänkande,
att det framlagda förslaget brast i klarhet och lämnade rum för
stor tvekan rörande bestämmelsernas rätta innebörd. Utskottsmajoriteten ville
dock inte dra ut konsekvenserna av denna sin uppfattning. Det framställdes
inom utskottet yrkande på en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om omedelbart
fortsatt överarbetande av förordningen, men detta yrkande måste
framföras till riksdagen genom reservation. Riksdagen följde tyvärr utskottsmajoriteten,
och gentemot reservanterna framhöll man att det inte var behövligt
med någon skrivelse, ty man var övertygad örn att Kungl. Maj :t i ^alla
fall skulle vidtaga åtgärder för att rätta till de förefintliga bristerna. Några
initiativ i den riktningen har dock Kungl. Majit inte tagit trots att svårigheterna
blivit nära nog olidliga både för de företag och de myndigheter som
skola tillämpa förordningens bestämmelser. Kristiden medför i alla fall sådana
belastningar och svårigheter både för företagare och myndigheter, att det sannerligen
inte kan vara lämpligt att därtill sätta dem att gissa gåtor.

Jag tillhörde förra året reservanterna inom första särskilda utskottet, och
jag är i år motionär och har därför anledning att med tillfredsställelse notera,
att ett enhälligt bevillningsutskott nu föreslår en skrivelse till regeringen med
begäran örn en översyn av bestämmelserna i omsättningsskatteförordningen.
Bevillningsutskottet tar främst sikte på det rådande osäkerhetstillståndet i
fråga örn skattepliktens avgränsning och förmenar, att man snarast möjligt
måste komma till rätta härmed. Arrangemanget med den centrala omsättningsskattenämnden
och dess befogenheter har visat sig otillräckligt då det gällt
att ge de skattskyldiga vägledning rörande deras skatteplikt, och detta förutsades
för övrigt redan i höstas.

Jag skall inte fördjupa mig i detta avsnitt, ty det finns redovisat i utskottets
betänkande. Här ha nu också förelegat vissa motioner till behandling,
vari yrkats på utökning av antalet skattefria varor. Bevillningsutskottet har
här intagit samma principiella position, kan jag säga, som första särskilda
utskottet förra året och säger, att »i likhet med första särskilda utskottet finner
utskottet det av praktiska skäl vara angeläget, att antalet skattefria varuslag
begränsas till ;så få varor som möjligt», och avstyrker av den anledningen
bifall till de framförda motionerna.

Den här frågan har nyligen på ett annat sätt fått en överraskande aktualitet.
I det förslag till förordning som Kungl. Majit framlade i höstas, fanns
det i andra paragrafen ett moment som löd: »Kungl. Maj :t äger förordna de
ytterligare undantag från skatteplikt beträffande särskilda varor oller varugrupper»,
och i en motion yrkade jag för min del avslag på detta moment.
Motiveringen till detta avslagsyrkande var tvåfaldig. För det första ansåg
jag det principiellt och konstitutionellt oriktigt att riksdagen frånhänder sig
beslutanderätten rörande skattepliktens omfattning. För det andra hade ,ja_g
den bestämda ståndpunkten att undantagsvarorna borde hållas vid ett minimum
med hänsyn både till kontrollen och arbetsbelastningen på de skattskyldiga.
Mitt yrkande hade också sympatier i utskottet. Jag skulle vilja säga
stora sympatier. Men efter åtskillig diskussion enades man emellertid örn att
låta bestämmelsen kvarstå. Jag gav också för min del med mig på den punkten
med hänsyn till utskottets skrivning. Så här heter det i första särskilda
utskottets utlåtande nr 10, sid. 26: »Enligt 2 § 2 mom. i förslaget skall
Kungl. Maj :t äga förordna örn ytterligare undantag från skatteplikt beträf -

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
tande särskilda varor eller varugrupper. I motionen II: 32 har hemställts, att
detta stadgande måtte utgå. Till motivering av stadgandet har departementschefen
anfört, att han ansett detsamma icke gärna kunna undvaras i en lagstiftning
sådan som denna, vars verkningar äro lika vittgående som svåröverskådliga.
Av detta uttalande drar utskottet den slutsatsen, att ifrågavarande
bemyndigande är avsett att begagnas endast för sådana nu oförutsedda fall,
aå alldeles särskilt starka skäl tala därför och då omständigheterna icke medgiva
frågans^ hänsk,lutande till riksdagen. Under förutsättning, att bemyndigandet
erhåller denna snäva uttolkning, anser utskottet stadgandet kunna
och böra kvarstå.»

Ja, vad har nu hänt! Jo, Kungl. Majit har behagat att fullständigt nonchalera
denna riksdagens klart uttalade önskan och göra det mitt under pågåendet
riksdag. Med stöd av det här nyssnämnda momentet har Kungl. Maj :t utfärdat
en förordning, som trädde i kraft i går, den 1 april alltså, och enligt vilken
de skattefria varornas skara utökas med följande: medel för betning av
utsäde, s. k. A. I. V.-vätska avsedd för konservering av foder, bakteriekulturer
till växter, saltsten samt hösalt. Vidare kalciumkarbid, takpapp och annan
impregnerad byggnadspapp, tjära och tjärolja av alla slag, asfalt, bitumenmattor,
isoleringsmattor, reveteringsmattor och reveteringsväv. Det är att märka,
att flera, av de här nyss nämnda nya undantagsvarorna varit föremål för diskussion
inför första särskilda utskottet i höstas. Vad karbid beträffar framställdes
inom utskottet ett yrkande örn att den varan skulle uppföras på listan
för skattefria varor. °Det yrkandet avslogs av utskottet. Varorna hösalt, papp
och tjära vörö föremål för diskussion i samband med frågan om principen för
gränsdragningen mellan butikshandelsvara och icke butikshandelsvara.

Man var inom utskottet medveten örn att en utsträckning av undantagsvarorna
skulle försvåra kontrollen och öka arbetsbördan för handeln. Första
särskilda utskottet yttrade örn den saken följande: »Ju flera undantag som
medgivas, desto större bliva besvärligheterna för handeln och svårigheterna
att utöva kontroll över beskattningen. Från åtskilliga handelsorganisationers
sida ha dessa synpunkter starkt understrukits, och från vissa håll har till och
med ifrågasatts, örn det överhuvud taget skall bliva möjligt för detaljhandlarna
^att fylla funktionen som uppbördsorgan, därest systemet med undantag
bibehålies.» Vidare ^yttrar första särskilda utskottet: »Utskottet anser alltså
att vissa livsmedel åtminstone för närvarande böra undantagas från beskattningen,
men finner å andra sidan angeläget att dessa undantag icke nu ytterligare
utökas.» Utskottet hade samma princip i ögonsikte, när det gällde att
(Ira gränsen mellan butikshandelsvaror och icke butikshandelsvaror. För att
icke butikshandeln skulle diskrimineras öppnade utskottet en möjlighet att
sälja icke. butikshandelsvaror i butikerna utan att skatt behövde uttagas. När
utskottet i sitt betänkande hade redovisat för denna justering fortsatte utskottet:
»I övrigt anser sig utskottet här endast böra framhålla, att det av samma
skäl, som. föranlett utskottet att föreslå den nyss omnämnda kompletteringen
av 2 §,. givetvis är angeläget, att alla varor som i någon mera betydande utsträckning
försäljas i butik — låt vara endast inom lanthandeln eller eljest
inom någon mera begränsad del av butikshandeln — också bliva förklarade
för butikshandelsvaror.» När detta skrevs hade utskottet både tjära, papp och
hösalt och många andra stora artiklar inom lanthandeln och järnhandeln i
åtanke.

Inom handeln ansåg man detta utskottets uttalande synnerligen värdefullt
med hänsyn till att bestämmelserna i övrigt gåvo mer än nog av arbete med
bokföring och kontroll. Nu har Kungl. Maj :t strukit ett streck över hela den -

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
na mödosamt uppbyggda avvägning av olika intressen, som då gjordes inom
första särskilda utskottet, och Kungl. Maj :t negligerade fullständigt gränserna
för det bemyndigande som riksdagen med tvekan givit. Jag vill än en gång
upprepa att utskottet av vad som Kungl. Majit anfört drog den slutsatsen att
bemyndigandet var avsett att begagnas endast för sådana nu oförutsedda fall,
då alldeles särskilt starka skäl tala därför och då omständigheterna icke medgiva
frågans hänskjutande till riksdagen. Icke i något avseende berättigade
den fullmakten, så vitt jag begriper, till den åtgärd som vidtagits, och jag
säger, att jag avvaktar med rätt stort intresse hur riksdagen, närmast dess
konstitutionsutskott, kommer att reagera inför denna icke oväsentliga principfråga.
Genom vad som nu skett är, såvitt jag förstår, gärdet upprivet. Man
har här från utskottets sida försökt hålla igen gentemot alla de krav, som var
och en från sina utgångspunkter rest på nya och nya undantag. Alla komma
ihåg vilken stor packe motioner vi hade i höstas, och i vilka man yrkade på
undantag för det och undantag för det. Nu har Kungl. Maj :t alltså t. o. m.
medgivit undantag för varor, som utskottet förra året icke ansåg böra höra
till undantagen. Nu ha vi varit ganska övertygade örn att vi få långa rader
igen med framställningar örn nya undantag. Jag måste säga, att jag är ganska
orolig för den utveckling, som kan komma efter detta.

Ja. herr talman, till slut skall jag endast med ett par ord motivera, varför
jag accepterat avstyrkandet av två av mina fyra motioner. Den ena av dessa
två rörde frågan om huruvida återbäring och kassarabatt, som lämnas i affärerna,
skulle inräknas i säljarens vederlag eller icke. Den motionen väcktes,
därför att innan motionstiden var utgången, hade man icke lyckats få någon
klarhet örn hur den saken skulle tolkas, och de sakkunniga på det området
voro, så vitt jag förstår, av delade meningar. Sedermera har i formuläret till
deklarationen en punkt upptagits, där avdrag medgivits för kassarabatt och
återbäring, och således har den frågan redan blivit löst, jag måste dock säga
på ett sätt, som icke giver full klarhet. I motionen yrkade jag på att sådan
kassarabatt och återbäring, som bestämts på förhand, som alltså kan sägas vara
en del av köpeavtalet och icke på något sätt kunde anses ingå i vederlaget,
skulle få dras av. Det kunde ju däremot vara problematiskt, huruvida en återbäring,
som utgår av vinstmedel, skulle få dragas av. Utskottet påpekar detta
och anser att Kungl. Maj :t skall ägna den saken uppmärksamhet.

Den andra motionen, som utskottet också avstyrkt, rörde ett yrkande om att
anteckningar i omsättningsskattelängden icke skulle bli offentlig handling.
Jag har i motionen hänvisat till att det i förordningen säges ifrån att deklarationsuppgifterna
icke få vara offentliga handlingar. Därav följer, anser jag,
att omsättningsskattelängden, i den mån det rör omsättningssiffror, icke bör
vara offentlig handling. Nu kan det kanske vara litet diskutabelt vilket utskott,
som bör behandla en sådan fråga — örn det skulle vara bevillningsutskottet
eller konstitutionsutskottet. Frågan har nu lösts så, att man påpekar
saken och förmenar att Kungl. Majit bör ägna frågan uppmärksamhet, när formuläret
för omsättningsskattelängden skall utarbetas.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare behandlingen av förevarande betänkande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till klockan 7.30
c. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Interpellation.

§ 14.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Gustafsson i Lekåsa, som anförde: Herr talman! Nuvarande allvarliga
läge motiverar otvivelaktigt inkallelserna av värnpliktiga och landstormsmän
till beredskapstjänst. Vårt lands lojala och fosterländskt sinnade jordbruksfolk
vill förvisso icke heller att vad som är nödvändigt i sådant hänseende
skall eftersättas. En annan sak är att livsmedelsförsörjningen och såsom en
viktig del därav jordbruksproduktionen är av stor betydelse även ur försvarsberedskapens
synpunkt. Örn exempelvis sådd och skörd äventyras, kan detta
.medföra att vårt lands möjlighet att bevara oberoende och handlingsfrihet i
förhållande till utlandet väsentligen förminskas.

Man skänker gärna sitt erkännande åt statsmakternas goda vilja att i möjligaste
utsträckning tillse att för jordbruket nödvändig arbetskraft, som utkallats
till beredskapstjänst under för näring bråd tid, hempermitteras. Däremot
kan kanske icke alltid samma erkännande ges åt myndigheternas förmåga
att tekniskt lösa problemen och deras praktiska handlag därmed. Intrycket
från föregående år är i alltför många fall att resultaten ingalunda fullt
motsvarade de. goda föresatserna och de offentligen kungjorda avsikterna. Det
är att hoppas att till det snart förestående vårbruket i år mera tillfredsställande
resultat ernås.

Faktum är dock att i många fall personer som behövdes hemma och borde
ha hemsänts icke alls erhöllo permission samt att i många trakter de permitterade
kommo hem först när den brådaste tiden var över. Sådant är otvivelaktigt
ägnat att väcka berättigad irritation.

En annan sak vill jag särskilt peka på. Den gruppering av till beredskapstjänst
inkallade ävensom sådana som kunna förväntas bli inkallade därtill med
hänsyn till huru väl de behövdes hemma vid jordbruken i olika klasser, vidlådes
obestridligt av många bristfälligheter. Kristidsstyrelsernas och nämndernas
verksamhet i detta hänseende föreföll nog mången gång^att vara behäftad
med påtagliga ojämnheter. Man får väl förutsätta att från början beräknades
huru många som med hänsyn till försvarets behov kunde hemsändas
och att örn i vissa fall permittering icke skedde detta medförde att icke den sålunda
beräknade möjligheten till lättnad åt jordbruket fullt utnyttjades.

En alltför snäv avgränsning exempelvis av A-klassare — sådana som i
första hand borde komma i fråga för hempermittering •— kunde därför medföra
icke önskvärda konsekvenser. Sålunda inträffar i vissa av mig kända fall
att i en mindre socken kanske bara en enda placerades i A-klass samt att denne
sedan inte blev mobiliserad. På grund av den alltför snäva grupperingen kundo
detta leda till att därför från denna socken ingen alls blev hemsänd, medan
flera väl behövde det. Med vad jag anfört vill jag ingalunda säga, att icke den
det gällde synnerligen väl motsvarade anspråken på dem som i första hand
böra hemsändas. Men även andra borde enligt min bestämda uppfattning dessutom
kunna ha erhållit motsvarande gradering.

Under åberopande av de anförda synpunkterna ber jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa
följande frågor:

1) Vill statsrådet i folkförsörjningens intresse medverka till att vid inkallelse
till beredskapstjänst under för jordbruket bråd tid sådana militära enheter
såvitt möjligt icke beröras, som i största utsträckning rekryteras från
den jordbrukande befolkningen?

2) Kunna vi hoppas på ett smidigare permitteringssystem, så att de inom
jordbruket verksamma som kunna permitteras till vårarbetena hemsändas i
för de olika landsdelarna lämplig tid ävensom att den ur försvarets synpunkt

Onsdagen den 2 april 1941 f. m.

Nr 22.

Interpellation. (Forts.)

möjliga permitteringen icke i de olika fallen beskäres genom för snäv behovsgradering? Denna

anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 15.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
en kronan tillhörig fastighet i Jokkmokks socken;

nr 143, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till vissa
undersökningar på jordbrukets område; och

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till understöd åt fiskare.

§ 16.

Herr Andersson i Igelboda avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 159, med förslag
om ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.46 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Motioner avseende
förordningen
on
allmän omsättningsskatt.

(Forts.)

Onsdagen den 2 april.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning bevillningsutskottets betänkande,
nr 9, i anledning av väckta motioner avseende förordningen örn allmän
omsättningsskatt; och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet
.till

Herr Sellander, som anförde: Herr talman! Jag vet, att jag kommer att
tala för döva öron, när jag nu drager en lans för den motion, som jag och
mina meningsfränder i kammaren väckt och som går ut på slopande av omsättningsskatten,
men jag vill i trots härav säga ett par ord.

Under den korta tid, som omsättningsskatten verkat, har det bekräftats,
att den kritik, som levererades vid lagens tillkomst, alltigenom var berättigad.
Omsättningsskatten har visat sig vara en skattepålaga, som med hela sin
tyngd drabbar de fattigaste i landet. Liksom ali annan indirekt beskattning
betyder den däremot en klar fördel för bolagen och de större inkomsttagarna,
vilka genom omsättningsskatten och andra indirekta skatter befrias från en
kraftigare direkt beskattning. Skatten har t. o. m. verkat hårdare i praktiken
för de stora massorna än vad man kunde förutsätta vid dess tillkomst. Det
har nämligen visat sig, att icke bara staten utan också många mindre samvetsömma
affärsmän passat på att under skydd av omsättningsskattelagen skinna
konsumenterna. Dessa affärsmän ha sålunda använt omsättningsskatten som
täckmantel för att skaffa sig en extra vinst. Jag skulle tro, att det icke
ligger någon större överdrift i påståendet, att denna vinst närmar sig storleken
av det belopp, som staten tager ut genom skatten. För vår del beräknade
vi, då skatten kom till, att den skulle fördyra levnadskostnaderna för
exempelvis en familj på sju personer med i runt tal 230 kronor om året.
Sedan lagen nu tillämpats en tid, kan man fastslå, att den verkliga fördyringen
är betydligt större. Man kan inför detta ha rätt att ställa frågan:
Var det för att möjliggöra denna dubbla utplundring av konsumenterna, som
lagens tillskyndare så frenetiskt kämpade för att skatten skulle vara osynlig?
Omsättningsskatten är enligt vår uppfattning en synnerligen raffinerad
metod för en effektiv beskattning av de små inkomsttagarna. Det är ju också
klart för alla, att ingen skatt har mottagits med så stark förbittring bland
de breda lagren inom folket som just omsättningsskatten. De talrika protestuttalanden,
som gjorts inom fackföreningsrörelsen och inom många husmodersförsamlingar,
äro ju tillräckliga bevis för stämningen hos det arbetande folket.
När vi därför kräva, att omsättningsskatten skall slopas, anse vi oss
ha bakom detta krav den stora majoriteten av det svenska folket.

Mot detta krav från vår sida invändes, att staten måste ha medel till sina
utgifter, de stora utgifter, som i avsevärd omfattning äro en följd av krisen,
och att man icke egentligen kan på annat sätt anskaffa medlen än genom en

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
hård beskattning också av konsumenternas stora massa. Vi ha för vår del
tidigare förklarat, att rustningsslöseriet måste begränsas, om icke land och
folk skola fullkomligt ruineras. Vi lia också visat på en väg till finansiering
av de stora statsutgifterna, en annan väg än att pressa massorna. Den
vägen är att klämma efter bolagen och de större inkomsttagarna. De väldiga
vinster, som bolagen nu redovisa, vittna vältaligt örn att kupongklipparna icke
bära några andra bördor än möjligen de bördor, som representeras av de stora
dividenderna. Det är också på tiden, att vi äntligen få en ordentlig förmögenhetsbeskattning.
Det är ju ett faktum, att förmögenheterna i det väsentliga
äro fullständigt oantastade. Gentemot detta vårt krav har man rest den invändningen,
att en förmögenhetsbeskattning är detsamma som en konfiskation.
Därtill svara vi utan vidare, att vi äro anhängare av en förmögenhetskonfiskation.
Vi anse, att de som icke dragit sig för att konfiskera fattigt
folks knappa inkomster icke borde vara så betänksamma, när det gäller att
genomföra konfiskation av förmögenheterna.

Herr talman! Det har talats örn att genom en räntesänkning åstadkomma
en sänkning av den allmänna prisnivån eller i varje fall i vissa avseenden
en prissänkning. För min del tror jag, att utsikterna att nå ett sådant resultat
genom en räntesänkning äro mycket problematiska. Däremot betyder ett slopande
av omsättningsskatten, att man kan åstadkomma en säker och omedelbar
sänkning av prisnivån till gagn för folkets stora massor. Därför, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den motion, som avgivits av mig och mina
partikamrater.

Härefter yttrade:

Herr Thorell: Herr talman! Då jag begärt ordet är det icke för att ingå
i någon polemik mot föregående talare, utan jag skall gå in på en detalj, som,
vad jag vet, icke tidigare i dag berörts.

Vid denna tid förrättas det runt örn ute i landet ett stort antal auktioner.
Det kan vara hos jordbrukare, som sluta med sina jordbruk, eller hos dödsbon,
som realisera tillgångarna i boet. Jag har både från dem som hålla auktionerna
— auktionisterna — och från de personer, som realisera sina tillgångar, fått
förfrågningar, huruvida omsättningsskatt i dylika fall skall utgå eller icke.
Jag har hänvisat vederbörande till omsättningsskattenämnden, då jag på min
egen förfrågan där icke fått något besked. Så sent som för några timmar sedan
förfrågade jag mig hos nämnden, örn man nu kommit till klarhet i hur författningarna
skola tolkas och örn omsättningsskatt skall utgå, men jag fick till
svar, att ännu ingenting var bestämt därom.

Denna ovisshet har vållat mycket stora svårigheter. En auktion, som hölls
4 mil härifrån för en tid sedan, fördröjdes ett par tre timmar bara fördenskull.
Man vågade icke sätta i gång, därför att man icke var klar på saken. Auktionisten
förklarade, att lian icke kunde lägga på omsättningsskatt, örn han
icke på förhand hade talat örn för kunderna, att så skulle ske.

Emellertid tycks man vilja tolka författningarna på det sättet, att örn ägaren
till lösöret själv håller auktionen och sålunda icke anlitar en auktionist, skall
ingen omsättningsskatt utgå. Skall däremot en kommissionär —- såsom uttrycket
heter -—- förrätta auktionen, en person som bedriver sin rörelse yrkesmässigt,
måste omsättningsskatt erliiggas. Jag ber först att få påpeka, att det är
ganska egendomligt, att det icke är varans natur som är avgörande. Här har
Jet kommit in ett helt nytt moment, frågan vem som säljer varan. Jag kan
icke förstå, att detta kan vara riktigt. När andra särskilda utskottet förra året
skrev i saken, tog man upp vissa exempel. Bl. a. sades det, att örn en antikvi Andra

lcarnmarens protokoll 1941. Nr 5

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
tetsaffär samlar upp varor från olika håll och håller auktion, skall omsättningsskatt
utgå. Man kan väl knappast säga, att det finns någon likhet mellan
försäljningen i en antikvitetsaffär och den försäljning, som sker då en jordbrukare
hemma på sin gård realiserar sitt lösöre.

Nu har bevillningsutskottet tagit upp frågan och föreslagit, att den skall
utredas ■—• jag har själv varit med om behandlingen för övrigt. Jag skulle
gärna vilja ge några tips örn hur saken bör ordnas. Det vore val ändå riktigt,
att det som gäller för ägaren också skall gälla för kommissionären och att
skatt således ej skall utgå, då det annars är stor risk för att det kommer att
fuskas härvidlag och träffas uppgörelser mellan kommissionärerna och ägarna
för att kringgå bestämmelserna.

Detta var en av de detaljer, som jag ville beröra. Så var det ännu en, och
den rör tillämpningen av lagen när jordbruksmaskiner, bilar eller andra saker
säljas och använda varor tagas i utbyte — antingen det nu är varor av samma
slag eller andra slags varor. F.n av de största maskinfirmorna i vårt län har
skrivit till mig och påpekat de egendomliga situationer, som kunna uppstå.
En jordbrukare, som köper t. ex. en ny skördemaskin och lämnar sin gamla i
utbyte, får betala omsättningsskatt på hela köpesumman för den nya maskinen.
Då går alltså den gamla maskinen tillbaka till firman och försäljes till
en annan jordbrukare, i vanliga fall någon som har det sämre ekonomiskt ställt.
Det tages då ut omsättningsskatt på nytt. Nu kan någon säga, att den kostnaden
får affärsmannen betala. Men alla, som känna till förhållandena, inse
säkert, att den siste köparen säkerligen får på det ena eller det andra sättet
betala omsättningsskatt även han. Jag skulle vara mycket glad, herr talman,
örn under den fortsatta debatten här någon ville vara vänlig att påvisa något
annat fall, där dubbelbeskattning i fråga örn omsättningsskatt sker. Jag har
hittills icke sett något annat, men kanske har jag icke varit tillräckligt uppmärksam
på saken. I det exempel jag nämnde föreligger en klar och tydlig
dubbelbeskattning. Jag skall med hänsyn till att vi ha mycket arbete kvar i
kväll icke trötta kammaren med att draga fram fler av de exempel, som den
ifrågavarande firman anfört.

Då nu vissa frågor i samband med omsättningsskatten skola tågås under
omprövning, har jag velat, herr talman, få dessa synpunkter till protokollet.
Jag hoppas, att utredningen tager hänsyn till de förhållanden jag nämnt och
kommer med bättre förslag. För närvarande är omsättningsskattelagen och
dess tolkning icke klar och rättvis i de detaljer jag här berört.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det finns enligt min uppfattning ingen
anledning att nu återigen taga upp en mera omfattande debatt örn omsättningsskattens
vara eller icke vara. Det råder i dag precis samma förhållanden
som när vi i höstas nödgades godtaga denna skatteform, och då är det ju tämligen
meningslöst att börja debattera skattens upphävande.

Jag skulle för övrigt till herr Senander vilja säga, att vi ''befinna oss val
nu i det läget, att det praktiskt taget icke finns något land, som icke bygger
en väsentlig del av inkomsterna på omsättningsskatt. Jag tror icke, att herr
Senander, om han vill göra en studiefärd även österut, skulle alltför länge
behöva sväva i okunnighet örn att man också där rätt väsentligt bygger på en
sådan skatt.

Det förvånar mig, latt herr Senander talade örn att han räknat ut, att en
arbetarfamilj måste betala betydligt mer än 240 kronor i omsättningsskatt örn
året. Om jag icke räknar fel i hastigheten måste det betyda — vi hålla oss
till 250 kronor för jämnhetens skull — att familjen köper skattelagda varor
för 5,000 kronor. Även örn herr Senander skulle ha rätt i sitt uttalande örn

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
att man har tagit väsentligt mera än vad skatten betingar och även örn jag
säger, att det rör sig örn för 4,000 kronor skattepliktiga varor, kan jag icke,
örn jag räknar med alla möjliga utgifter, de vanliga skatterna, alla utgifter
för skattefria varor, hyror o. s. v. komma till annat resultat än att den som
betalar en omsättningsskatt av denna storlek måste röra sig med en inkomst,
som ligger någonstans mellan 7,000 och 9,000 kronor.

Förvånansvärt är det också, att herr Senander fullkomligt har förbisett det
uttalande angående förmögenhetsbeskattning som ett instrument för betalande
av de ökade skulder, som staten tvingas göra i detta läge, vilket riksdagen
gjorde vid 1940 års riksdag i samband med beslutet örn omläggningen av värnskatten.
Det uttalandet står ännu i dag, och jag skulle tänka mig, att riksdagen
icke är mindre benägen att vidhålla detta sitt uttalande den dag som
i dag är.

Jag skulle sedan vilja säga angående de av herr Thorell här framförda
synpunkterna, att särskilt när det gäller auktionerna har utskottet uttalat
att det är nödvändigt att vinna större klarhet i saken än vad som för närvarande
råder.

I fråga örn de synpunkter, som här framfördes av herr Henriksson, så kan
jag inte på något sätt finna att vi hade kommit längre, örn riksdagen hade
bifallit herr Henrikssons reservation i december, än vi ha kommit nu, därför
att riksdagen biföll utskottsförslaget. Det är ju ingen obekant, att första
särskilda utskottet lade ned mycket arbete för att finna en annan konstruktion
än den, som man slutligen enligt det kungliga förslaget nödgades stanna
vid. Nu har man haft längre tid på sig. Han har haft möjlighet att tillgodogöra
sig den erfarenhet, som har vunnits under dessa månader, och det
har stärkt bevillningsutskottet, som ju i stort sett är detsamma som första
särskilda utskottet vid urtima riksdagen, i dess uppfattning att man här måste
söka sig fram på vägar, som på ett tidigare stadium, än som kan ske med de
vanliga skattedomstolarna, kunna skapa klarhet inte bara på punkten örn
butikshandelsvaror utan även i spörsmålet örn skattläggning eller icke skattläggning.
Det är just de fall, där man svävar i okunnighet örn skatten skall
åvila en vara eller inte, och kanske att den inte skall åvila varan men handlanden
ändå uttagit skatt, som givetvis inte kan återbetalas till dem, som erlagt
den i små portioner, det är just i dessa fall det är nödvändigt att få
klarhet.

Det som är den svåra punkten här är givetvis att man måste söka undvika
att få till stånd konflikter emellan den nämnd, som har handhaft tolkningen
av omsättnings.skatteförordningen på de punkter den har fått sig anförtrodd,
och de ordinarie skattedomstolarna. Här har nu från skilda håll lagts fram
en mångfald av synpunkter på detta problem. Kammarrätten har bland annat
framhållit, att man skulle kunna åstadkomma någon sorts hälftenbruk mellan
kammarrätten och centrala omsättningsskattenämnden. Jag skulle vilja starkt
understryka vad utskottet säger särskilt på en punkt i sitt utlåtande, att det
har ifrågasatts örn man inte helt enkelt kunde flytta in omsättningsskattenämnden
i kammarrätten, göra tvenne byråer i kammarrätten, som handha
dessa ting och få dem knäckta på det mest lämpliga sättet på en gång och
därigenom också undvika alla, konflikter i fortsättningen mellan centrala omsättningsskattenämnden
och de ordinarie skattedomstolarna.

Sedan skall jag inte yttra mig om den kritik, som herr Henriksson riktade
mot Kungl. Maj:t, närmast finansministern, för vad han skulle lia låtit komma
sig till last när det gällde utfärdandet av den sista förordningen. Det ankommer
inte på bevillningsutskottet att göra någon tolkning av dessa ting.
Kungl. Maj:t får väl svara i den ordning som iir föreskriven, när nu herr

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
Henriksson har hotat med konstitutionsutskottet såsom det svärd, som nu
hänger över Kungl. Maj :ts regering och närmast finansministern. Det finns
icke anledning vare sig för mig eller för bevillningsutskottet att lägga oss i
denna tvist ■—■ den får ha sin gång — och örn inte den lyckas så får väl herr
Henriksson söka sak med Kungl. Majit på sätt han finner lämpligt.

Jag vill, herr talman, med anförande av dessa synpunkter och med uttalande
av den förhoppningen att det skall vara möjligt, såsom utskottet
hemställer om, att snarast möjligt under innevarande riksdag från Kungl.
Majit få ett överarbetat förslag i dessa avseenden, hemställa örn bifall till
vad bevillningsutskottet har föreslagit.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav först
propositioner beträffande utskottets hemställan under punkten 1), nämligen
dels på bifall till utskottets berörda hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till de likalydande motionerna I: 98 och 11:90; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

På därå framställd proposition biföll kammaren härefter vad utskottet under
punkterna 2)—7) hemställt.

§ 2.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 10, i anledning av väckta
motioner örn åtgärder till förebyggande av att landets jordbrukare vid nedslagning
av djurbesättningar till följd av foderbrist m. m. nödgas utgiva direkt
skatt till det allmänna för den i anledning därav uppburna valutan.

Därvid anförde:

Herr Lundell: Herr talman! Jag har till detta bevillningsutskottets betänkande
fogat en blank reservation, och jag vill tillåta mig att ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk ett par minuter för att klargöra, vad som ligger
bakom denna reservation.

I det ärende det här är fråga örn — alltså hur man skall förfara med beskattning
av sådana inkomster, som lia uppkommit för en lantbrukare, när
han sålt kreatur på grund av foderbrist — ha inom länsstyrelserna lämnats
vissa anvisningar, som stå refererade nedtill på sidan 2 i betänkandet. Där
står det, att anvisningarna »ha därvid i regel varit av i huvudsak följande
innehåll».

»Vid bestämmande av gränsen mellan löpande försäljning, d. v. s. normal
omsättning av kreatur, och realisation borde i fråga örn större och medelstora
kreatursbesättningar i allmänhet räknas med V5 av besättningen såsom normal
omsättning. Försäljningssumman för denna del borde inräknas i inkomsten av
jordbruksfastighet, örn nedslagning ägt rum i större omfattning än som motsvarar
V5 av besättningen, borde frågan om beskattningen av inkomsten av
den försålda överskjutande delen av besättningen bedömas enligt reglerna för
beskattning av realisationsvinst.» Så står det slutligen, att i fråga om mindre
jordbruk borde frågan, huruvida normal eller onormal nedslaktning föreligger,
bedömas från fall till fall.

Se vi sedan på vad utskottet självt säger skola vi finna, att utskottet rekommenderar
de här anvisningarna, som lämnats inom länen, till efterföljd. I
nedre delen av sidan 3 står följande sats: »Det torde kunna förväntas, att
sagda anvisningar, därest de beaktas av beskattningsnämnderna, skola bidraga
till en såvitt möjligt enhetlig tillämpning av bestämmelserna samt leda
till ett för de skattskyldiga tillfredsställande resultat.» Detta uttalande från

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

Åtgärder till förebyggande av att landets jordbrukare vid nedslaktning av

djurbesättningar till följd av foderbrist m. m. nödgas utgiva direkt skatt

för den i anledning därav uppburna valutan. (Forts.)
utskottets sida är ju i stort sett en rekommendation att tillämpa de lämnade
anvisningarna, fastän man ju naturligtvis inte kan säga att det är en direkt
föreskrift eller ett påbud att anvisningarna äro de enda som få tillämpas. .

Kan man nu anse, att de anvisningar, som jag här relaterat, äro i allo tillfredsställande
och rättvisa gentemot lantbrukaren-skattedragaren? Efter min
mening kan man inte anse att de äro alldeles rättvisa eller tillfredsställande.
Låt oss anta som ett exempel, att vi ha en lantbrukare, som har 20 kor i början
av beskattningsåret i fråga, och antag att han sedan säljer 4 kor under
beskattningsåret. Det är 1/5 av besättningen. Men antag sedan, att han genom
naturlig tillväxt, alltså genom ungdjur, kvigor, kalvar, får ett tillskott av nya
kor till samma antal. Då har han i slutet av beskattningsåret fortfarande 20
kor. Han har sålt 4 och fått in 4 nya genom naturlig tillväxt.

Om förhållandet har varit detta, är det enligt min uppfattning fullt naturligt
och riktigt att han bör i sin jordbruksbilaga upptaga som intäkt likviden
för de 4 kor han sålt. Men antag att förhållandet är annorlunda på det sättet,
att han har sålt dessa 4 kor på grund av foderbrist. Han har då säkerligen
också på grund av foderbrist inskränkt sin ungdjurshållning, och låt oss antaga
att resultatet blivit, att han inte har fått in några nya kor som ha kalvat,
I slutet av året har han då 16 kor emot 20 i början på året. Örn vi då för
enkelhetens skull antaga, att hans ungdjursbestånd är detsamma i slutet av
året som i början, alltså likvärdigt — identiskt är det naturligtvis inte — då
har man alltså den skillnaden mellan början och slutet av året, att i början
hade han 20 kor och i slutet 16. Under sådana förhållanden synes det mig
rättvist och riktigt, att han inte skall behöva upptaga som inkomst likviden
för dessa 4 kor, som han sålt. Jag menar att man måste göra en distinktion
mellan dessa två fall, då han visserligen sålt lika många, djur i båda fallen
men har en mindre besättning i ena fallet än i det andra vid beskattningsårets
slut. — Det är nu klart, att om han inte i detta senare fall, då besättningen reducerats,
behöver upptaga som intäkt likviden för de djur han sålt, får han naturligtvis
inte heller framdeles, ifall han skulle köpa igen ett motsvarande
antal djur, dra av den utgiften såsom en utgift på jordbruksbilagan,^och det
vare sig detta nya inköp sker under samma år eller det sker under något följande
år.

Jag vill framhålla, att det tänkesätt som jag här anfört såsom det riktiga,
överensstämmer också med vad som skulle komma att beräknas, ifall vederbörande
lantbrukare deklarerade efter bokföring på ett affärsmässigt sätt. Då
skulle den inkomst han fått genom försäljning av de 4 djuren i det senare
fallet neutraliseras av en minskning av hans inventerade kreatursbesättning i
slutet av året.

Däremot blir det ju på ett annat sätt, om man följer de rekommendationer
som bevillningsutskottet här mer eller mindre livligt rekommenderar till efterföljd.
Där gör man ju icke någon skillnad mellan de två fall, som jag här
schematiskt uppvisat. Där menar man, att beskattningsmyndiglieterna skola
i båda dessa fall förfara på samma sätt. Där är det avgörande, hur stor del
av det ingående djurbeståndet han har sålt, och man tar icke hänsyn till örn
hans besättning därigenom har minskat eller förblivit oförändrad.

Nu frågar kanske någon, hur det kommer sig, när jag har denna skiljaktiga
uppfattning från utskottet, att jag inte givit den till känna i en klart formulerad
reservation utan endast avgivit en blank reservation. Det har jag gjort
därför att jag inte är övertygad örn att en befrielse för lantbrukarna att upptaga
som intäkt likviden för de försålda djuren skulle i allmänhet vara för -

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Upphävande
av gällande
dyrortsgruppering
av de
skattefria familjeavdragen

vid statlig beskattning.

Åtgärder till förebyggande av att landets jordbrukare vid nedslaktning av
djurbesättningar till följd av foderbrist m. m. nödgas utgiva direkt skatt
för den i anledning därav uppburna valutan. (Forts.)
delaktig för lantbrukarna. Det är nämligen så, att den lantbrukare, som har
sålt djur under hösten på grund av foderbrist, söker i synnerligen många fall
köpa igen ett motsvarande antal djur till sommaren och betet, och man kan
vara säker på att han får betala mera för de djur han köper nu än vad han
fick för dem han sålde i höstas. Då är det för honom fördelaktigast att uppta
som intäkt likviden för de djur han har sålt och då i stället få göra avdrag
för de djur han köper igen på våren. Detta förhållande är anledningen till
att jag inte har ansett det vara så nödvändigt att direkt i text i en reservation
utlägga min. uppfattning örn det förfarande, som jag anser skulle vara det
formellt riktiga. Jag har därför nöjt mig med denna blanka reservation.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag kunde nöja mig med ett enkelt
yrkande örn bifall till utskottets hemställan. Jag vill emellertid i detta sammanhang
påpeka, att man naturligtvis alltid kan diskutera vad som är den
fullständiga rättvisan eller inte och anse, att det resultat, till vilket utskottet
kommit, inte innehåller den fullständiga rättvisan. De övriga 19 ledamöterna
i utskottet anse det vara tämligen rättvist, och det förmäles att motionärerna
äro tämligen nöjda med den rättvisa, som man försökt åstadkomma.

Utskottet har ju inte velat följa denna schablon, som håller ett gott stycke,
utan utskottet har därtill också sagt, att anvisningarna naturligtvis icke få
utgöra hinder för tillämpning i särskilda fall av annan beräkningsgrund i
fråga om en skattskyldigs normala omsättning, och för att komma ytterligare
ett steg mot rättvisan har man ansett att taxeringsnämndernas beslut böra
närmare prövas av prövningsnämnderna. I en del avseenden förväntar man, att
taxeringsnämnderna skola göra anteckningar i sina protokoll angående dessa
ärenden för att prövningsnämnderna så mycket lättare skola finna dem och
komma till rätta med dem. Jag tror att det är ett försök, som här göres, att i
en svår tid av billighetsskäl åstadkomma ett så rättvist resultat som möjligt,

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 11, i anledning av väckta
motioner örn upphävande av gällande dyrortsgruppering av de skattefria familjeavdragen
vid statlig beskattning.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 151 i
första kammaren av herr Löfvander m. fl. och nr 138 i andra kammaren av
herr Pettersson i Norregård m. fl., hade hemställts, »att riksdagen med upphävande
av gällande ortsgruppering utav de skattefria familjeavdragen måtte
besluta att vid statlig beskattning lika familjeavdrag tillämpas i enlighet med
för ortsgrupp I nu gällande bestämmelser».

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna I: 151 av herr Löfvander
m. fl. och 11:138 av herr Pettersson i Norregård m. fl., örn upphävande av
gällande dyrortsgruppering av de skattefria familjeavdragen vid statlig beskattning,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Sköldén och Hammarlund, som ansett, att utskottet, med bifall
till de likalydande motionerna I: 151 och II: 138, bort hemställa, att riksdagen

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

Upphävande av gällande dyrortsgruppering av de skattefria familjeavdra gen

vid statlig beskattning. (Forts.)

med upphävande av gällande ortsgruppering utav de skattefria familjeavdragen
måtte besluta att vid statlig beskattning lika familjeavdrag tillämpas i
enlighet med för ortsgrupp I nu gällande bestämmelser;

2) av herrar Elon Andersson och Hagberg i Malmö, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hammarlund: Herr talman! Som reservant i detta ärende skall jag
be att få säga några ord.

Man har vid behandlingen av denna motion i bevillningsutskottets andra
avdelning ansett att frågan inte var av den storleksordning, att man nu borde
bifalla motionärernas yrkande. Jag anser emellertid, att frågan ur landsbygdens
synpunkt är av så stor betydelse, att den icke bör negligeras, något som
motionens många underskrifter även visa. Man bör enligt vår mening icke
dröja med att rätta till det som är vrångt i samhället. I landsorten vinner den
uppfattningen terräng för varje dag som går, att dyrortsgrupperingen är omotiverad
och orättvis och att den dess förr ju hellre bör avskaffas.

Att systemet med dyrortsgruppering starkt påskyndar den pågående folkoch
kapitalvandringen till storstäderna torde näppeligen kunna förnekas.

Man bar i utskottets betänkande nämnt, att levnadsomkostnaderna jiven under
normala förhållanden variera något på olika orter i riket — något som
jag icke vill förneka — och man anser att en nöjaktig lösning av den föreliggande
frågan icke kan komma till stånd genom ett införande av endast en
ortsgrupp. Men då nu levnadsomkostnaderna utvecklas att bli så gott som ensartade
över hela landet, vad står då kvar som underlag för denna ortsgruppering? Då

vi häromdagen behandlade lagutskottets uttalande angående pensionerna,
yttrade en ärad talare ifrån en storstad, att jordbrukarnas ekonomiska
organisationer medverkat till, att man praktiskt taget hade samma priser på
jordbrukets förnödenheter i stad och på landsbygd, med andra ord att naturahushållningen
ersatts med penninghushållningen. Då nu staten ransonerat en
mängd varor, tillämpas inte annat än jag vet samma prissättning såväl i staden
som på landsbygden. Kläderna äro ju i allmänhet konfektionsarbete. De
äro av fabriken åsätta samma pris, vare sig de köpas i Skåne, i Stockholm eller
uppe i Norrland.

Det man hänger upp sig på är som bekant hyrorna. Men enligt min erfarenhet
släppa icke fabrikanterna av byggnadsmateriel, badkar, tvättställ, vattenledningsrör
etc. ut olika katalogpriser för stad och för landsbygd. Tvärtom.
Köper jag hundra badkar på en gång, så får jag dem billigare per styck, än
örn jag köper bara ett åt gången — och de större husen byggas nu en gång i
storstäderna.

Sedan talar man örn, att tomterna äro så dyra i städerna. Men detta elimineras
genom att man bygger upp till hundra eldstäder på samma tomt under
samma tak. Annat är det med husbyggaren på landsbygden och hans enfamiljshus.
Skillnaden mellan arbetslönerna i stad och på land är som vi alla
veta mycket ringa. Men rekvirerar jag på landet arbetskraft ifrån staden,
t. ex. en rörläggare eller en elektriker, så får jag betala den lön som gäller i
staden och dessutom reseersättning. Och modernitetor som mätningar och dylikt
ha vi också infört på landsbygden och få betala för dem.

Man realiserar i staden, man slumpar bort kött, möbler, kläder och alla förnödenheter
i de s. k. dyrortssamhällena till billiga priser, och landsortsbon i
sin billiga ort skickar bud med bussar, han cyklar eller åker tåg in till dyrorterna
för att köpa dyrortens billigare varor. Ja, ni får ursäkta, mitt herrskap,

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Upphävande av gällande dy röds gruppering av de skattefria familjeavdragen
vid statlig beskattning. (Forts.)

att folket, på landsbygden drar på mun åt socialstyrelsens oell riksdagens sakkunskap
i dessa frågor.

Det måste vara något fel i hela systemet, anser man ute på landsbygden,
ett fel, som bör rättas till ju fortare desto hellre. Folk diskuterar dessa frågor
ute på landsbygden och föreningar bildas. Nu kanske man kan säga, att
det är fråga örn föreningar av kroniskt missnöjda, av personer, som äro missnöjda
med allt och alla. Nej, det är i stället fråga om duktigt, laglydigt folk,
som undrar över att det kan gå till på detta sätt.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Sköldén och mig själv.

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Då jag jämte tretton medmotionärer
i denna kammare väckt en motion, som behandlats i föreliggande utskottsutlåtande,
^ ber jag att få ta kammarens tid i anspråk en liten stund för
att erinra örn några synpunkter, som medverkat till att frågan även i år kommit
inför riksdagen.

De statliga ingrepp, sorn härvidlag skett, ha, som den föregående talaren
också omnämnde, gjort att prisläget blivit något så när lika i de olika orterna.
De ha till och med verkat därhän att på vissa mindre orter prisläget för en del
konsumtionsvaror stigit.

Genom den allt högre skattebördan, som nu pålägges av statsmakterna
— särskilt då den procentuellt höga värnskatten — är det helt naturligt att
dessa avdrag göra att den orättvisa i beskattningen, som förut rått de olika
ortsgrupperna emellan, blivit allt mera framträdande. På sätt och vis kan
man säga, att den ur skatteteknisk synpunkt mindre bärkraftiga delen av folket,
som bor på landsbygden, får lämna ett dyrortsbidrag till dem som bo i
s. k. högre dyrorter eller i de större samhällena. Enligt min mening borde de,
som bo i en högre dyrortsgrupp och som sålunda fått kompensation för en
löneminskning, vara mera bärkraftiga i fråga om skattebetalningen.

Utskottet har vid behandlingen av frågan sagt, att det i likhet med motionärerna
tycker, att, denna skattegruppering icke är tillfredsställande. Jag förstår
att utskottet så måste tycka, ty rättvis är denna gruppering förvisso icke.
Man hade emellertid under dessa förhållanden kunnat förvänta, att utskottet
skulle ha kunnat komma till ett positivt resultat. Utskottet tar sig emellertid
nu före att citera vad andra lagutskottet yttrat i ett tidigare utlåtande angående
dyrortsgraderingen i dess helhet, nämligen att detta spörsmål icke bör
tågås upp till närmare övervägande, förrän de nuvarande prisförhållandena
nått en .större stabilitet, så att erforderliga ekonomiska undersökningar på
längre sikt kunna verkställas. Med detta uttalande tycks utskottet känna sig
till freds. Enligt min mening är det nödvändigt med en översyn av hela dyrortsgraderingen.
Det är rätt naturligt att frågan kommer att ta rätt lång tid.
Men det problem, som det här särskilt gäller och som vållar så stora orättvisor,
kan med fördel brytas ut ur detta större sammanhang.

Bland befolkningen på landsbygden har kravet på en ändring i detta avseende.
för vart år. som gått blivit allt starkare. Med landsbygdens folk menar
jag i detta fall icke bara bondebefolkningen, ty denna orättvisa drabbar icke
bara denna grupp utan kanske i lika hög grad de mindre städernas befolkning,
som får skatta för sin inkomst efter samma grunder, som gälla för de
lägsta dyrortsgrupperna. Härtill kommer en kategori, som drabbas ännu hårdare
av dessa bestämmelser, nämligen de som bo i municipalsamhällena. Dessa
få ju betala särskild skatt till sin kommun, och de drabbas sålunda i ännu
högre grad av detta orättvisa system.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

Upphävande av gällande dyrorts gruppering av de skattefria f amiljeavdra gen

vid statlig beskattning. (Forts.)

Jag är viss om, att om människorna på landsbygden vore mera införstådda
i hur detta skattesystem verkar, skulle detta krav från landsbygdens sida göra
sig än mera gällande. Många äro emellertid de, som icke riktigt satt sig in i,
hur dessa avdrag verka på skatten, och som lia svårt nog att förstå frågan som
sådan. Det är ju dock så, att de minsta inkomsttagarna såväl i städer som på
landsbygd icke alltid kunna utnyttja de höga avdrag, som enligt skatteförfattningarna
stå dem till buds. Det fordras en viss inkomst för att till fullo
kunna utnyttja dessa avdrag. En familj exempelvis här i Stockholm, bestående
av man och hustru samt fyra barn och med en inkomst på cirka 4,000 kronor,
skulle, även örn Stockholm befunne sig i lägsta ortsgruppen såsom jag föreslagit,
sedan de allmänna avdragen gjorts, icke kunna utnyttja dessa avdrag till
fullo. I lägsta ortsgruppen, I, är nämligen grundavdraget 3,520 kronor, och
därtill kommer bankningsmetoden. För att en sådan familj med nu gällande
avdrag i Stockholm skall kunna få skatta måste den ha en inkomst på mellan
5—6,000 kronor, innan avdraget till fullo kunnat utnyttjas. Alltså är det icke
de mindre inkomsttagarna, vilka, såsom motståndarna till motionen velat göra
gällande, skulle drabbas av denna ändring i avdragsrätten. Jag har för övrigt
i en hel rad Stockholmstidningar sett uppgivet, att ett bifall till denna motion
skulle innebära ett försvårande av försörjningen för en mängd familjer med
många barn. Men detta visar sig icke vara riktigt, örn allmänheten får objektiv
upplysning i frågan. Vissa politiska tidningar på landsbygden förtiga också
saken, därför att de.t är en ömtålig fråga för dem att röra vid. Vi kunna för
övrigt ta ett annat exempel, t. ex. en familjeförsörjare här i Stockholm med en
taxerad inkomst av 9,000 kronor, vilket belopp med hänsyn till de allmänna
avdragen motsvarar en verklig inkomst av mellan 10—11,000 kronor. Han kommer
i dyrort V undan med 1,540 kronor lägre skatt, än om han bott i lägsta
dyrort. Det är helt naturligt att en så oerhört stor skillnad i fråga om skatterna
mellan inkomsttagare av enahanda storleksordning måste irritera dem som
bo på landsbygden, låt vara att vi på landsbygden icke ha så många med så
höga inkomster.

Med de anförda exemplen har jag velat visa, att skattebetalarna på landsbygden
i högre grad än skattebetalarna i städerna få hjälpa till med att tillfredsställa
statens behov av skatter. Men icke nog med detta. De som bo på
landsbygden ha också i allmänhet betydligt större kommunalskatter än stadsborna.
Det finns ju landskommuner, som ha oerhört tryckande kommunalskatter,
för att nu icke särskilt tala om de förut nämnda municipalsamhällena med
deras extra skatt. Härtill kommer emellertid att på många dyrorter de sammanlagda
skatterna bli mycket låga. Här i Stockholm kunna vi räkna med nära
25 skattekronor per huvud räknat, medan landskommunerna lia 5 till 10 kronor.
Det är alltså helt naturligt att Stockholm med sina stora inkomsttagare
kan hålla sin kommunalskatt betydligt nere. Vi lia ju i dag bevittnat hurusom
riksdagen försöker vältra ytterligare skatter på landsbygden. Jag tänker nu
närmast på vägfrågan. Man får nästan en känsla av att storstadsrepresentanterna
här i riksdagen söka åt sig bevara de förmåner, som denna skattelagstiftning
givit dem, genom att lägga band även på de ledamöter av riksdagen,
vilka representera landsbygden och som sålunda speciellt skulle bevaka landsbygdens
intressen i detta fall. Jag förstår detta i fråga örn första kammaren,
som med det valsystem, som numera finns, väljes inom ett tiotal distrikt, för
att representera landsbygden, men som till stor del består av stadsrepresentan1er.
Hela frågan blir härigenom litet snedvriden. Den folkvalda andra kammaren
tycker jag emellertid skulle inta en annan ställning lill dessa frågor.

dag har, herr talman, ännu ett exempel, som visar att denna skattegruppering

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Upphävande av gällande dyrortsgruppering av de skattefria familjeavdragen
vid statlig beskattning. (Forts.)

måste bort. Det har nämligen visat sig, att de lokala taxeringsnämnderna icke
observerat den skillnad i fråga örn dyrorterna, som skattemyndigheterna,
d. v. s. länsstyrelserna i samråd med vederbörande taxeringsombud, bestämt beträffande
det fria vivret. I Stockholm har sålunda fastställts, att det fria vivret
borde beräknas till 600 kronor för år. Detta gäller alltså högsta dyrort, V.
I Jönköping, ortsgrupp III, har samma förmån satts till 700 kronor per man
och 650 kronor för kvinna, alltså ett högre värde å den s. k. billigare orten än
å den dyrare. Tack vare det högre skatteunderlaget kan man alltså även här i
Stockholm medge en viss skattelindring. För landskommunerna, exempelvis
i Jönköpings län, som jag känner bäst till, och i städerna där, som tillhöra
lägsta ortsgrupp I, äro dessa värden satta till 575 kronor, alltså endast 25
kronor lägre i Stockholm eller i högsta dyrort.

Det är därför icke att förvåna sig över, att ungdomarna lämna landsbygden
och bege sig till städerna, där de kunna få det bättre i alla avseenden, icke
minst då det gäller att komma i åtnjutande av en lägre taxering än den på
landsbygden. Landsbygdskommunerna måste som sagt försöka få upp sitt skatteunderlag,
och därför ta de upp vivret till högre belopp än man finner sig föranlåten
göra i städerna.

Det ser emellertid ut som örn det skulle vara omöjligt att kunna få en ändring
till stånd i ett system, som visat sig vara oriktigt. Vi lia annars här i dag
ändrat på gamla principer som fungerat bra, t. ex. utgående vägunderhållet,
men när det gäller att få en ändring till stånd på detta område som fungerar
illa, visar det sig att det finns en stark opinion för bibehållandet av en orättvis
förmån, som man en gång fått. Det är helt naturligt vår strävan att härvidlag
åstadkomma full rättvisa genom tillskapandet av en för alla lika dyrortsgradering.
Vi veta emellertid, att det på skatteområdet icke går att få någon
full rättvisa. Men nog tycker jag, att det skall gå att få till stånd en betydligt
bättre avvägning av skattebördorna än den förhandenvarande.

Nu säger emellertid utskottet, att under rådande förhållanden kan det icke
tillstyrka motionerna i fråga. »Under rådande förhållanden» har det sagts förut
under detta krig. Vi veta icke hur länge detta krig kan komma att räcka. Kanhända
kan det räcka fem år, kanhända längre. Vi måste därför protestera
emot ett sådant slagord som det nu av utskottet använda, när det gäller en
orättvisa sådan som den här påvisade.

Utskottet har ju till en början yttrat sig mycket välvilligt örn motionerna,
men jag vet icke örn icke detta välvilliga uttalande allenast är tillkommet för
att dölja tankarna och för att få frågan skjuten på framtiden. Jag tror emellertid
för min del att de som streta emot göra klokt uti att nu ta upp den till prövning
och avgörande, innan opinionen för en ändring växer dem över huvudet. Jag
hoppas därför att kammaren skall biträda det förslag, som framförts i den av
herrar Sköldén och Hammarlund avgivna reservationen, som sammanfaller
med motionen, till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag har vid detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation. Med denna avser jag givetvis icke att markera något
avståndstagande från den kläm, till vilken utskottet här kommit fram. Jag
anser det nämligen alldeles uppenbart, att utskottet icke kunnat framställa
något annat yrkande än det, som här är förhanden. Ty, herr talman, vad är
det motionärerna kräva? Jo, motionärerna önska utan vidare, att riksdagen skall
upphäva skattegrupperingen. Riksdagen brukar ju icke fatta beslut i viktiga
frågor — och detta är ju en mycket betydelsefull angelägenhet — utan före -

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

Upphävande av pallande dyrorts gruppering av de skattefria familjeavdra gen

vid statlig beskattning. (Forts.)

gående utredning. Jag föreställer mig därför, att riksdagen icke heller i dag
är sinnad att frångå denna förnuftiga ordning.

Vad sedan motiveringen beträffar kan jag, herr talman, icke underlåta att
an en gång ge uttryck åt det beklagande, som jag framförde, när vi senast
diskuterade ett avsnitt av detta problem, nämligen att riksdagens arbetsordning
är sådan att ett spörsmål av denna beskaffenhet skall behöva serveras
kammaren i tre olika omgångar.

Vi ha bär ett knippe av motioner, som syssla med olika sidor av dyrortsproblemet.
En av dessa motioner har varit hänvisad till andra lagutskottet och
bär redan avgjorts. En annan ligger nu på kammarens bord, och ytterligare
något senare komma ett par framställningar, som remitterats till statsutskottet.
En dylik splittring av arbetsmaterialet kan icke annat än, såvitt jag förstår,
avsevärt försvåra ett enhetligt bedömande av hela spörsmålet.

Denna splittring har också i sin mån satt sin prägel på det föreliggande
utskottsutlåtandet. Det har helt säkert icke undgått kammarens ledamöter att
bevillningsutskottet i viss mån ansett sig bundet av det ståndpunktstagande,
som kamrarna för ett par veckor sedan intogo, när vi diskuterade de dyrortsgraderade
folkpensionerna. Vid detta tillfälle följde ju kamrarna andra lagutskottets
förslag, ehuru en ganska betydande minoritet hade en annan mening.
Nu är det vidare så, att örn riksdagen träffat ett avgörande, så är den ju i allmänhet
icke villig att frångå denna uppfattning under samma riksdag. Bevillningsutskottets
utlåtande ligger också därför i viss mån i linje med vad andra
lagutskottet förut anfört. Därutöver har emellertid bevillningsutskottet velat
ge uttryck åt sin mening i ärendet, så långt det nu går. Bevillningsutskottet har
ju tidigare haft anledning syssla med dessa ting. Det skedde så sent som förra
året, då man fann, att nu gällande ordning icke var tillfredsställande, och man
förutsatte, att en översyn av grunderna för skattegrupperingen skulle komma
att äga rum så snart det lämpligen kunde ske. Denna sin ståndpunkt från i fjol
har bevillningsutskottet nu ytterligare understrukit och därmed säkerligen
givit uttryck åt en uppfattning, som är ganska allmän här i kamrarna.

Utskottet har emellertid gått ett steg längre och skiljer sig kanske därvidlag
något litet från andra lagutskottet. Utskottet har, enligt vad det förmäler i
slutet av sin motivering, »icke förbisett, att förhållandena kunna komma att
utveckla sig så, att en provisorisk lösning beträffande skattegrupperingen blir
nödvändig i avvaktan på en blivande slutlig reform». Jag anser det påkallat
att understryka denna sats i utskottets utlåtande, ty det är alldeles säkert så,
som jag tillät mig anföra, då vi senast hade frågan uppe, att riksdagen icke
hura länge som helst kan skjuta ifrån sig detta spörsmål. När vi för ett par
veckor sedan diskuterade saken, höll min kollega här på fyrstadsbänken, statssekreterare
Erlander i socialdepartementet, ett anförande, i vilket han gav till
känna, så vitt jag fattade honom rätt, att man inom socialdepartementet med
uppmärksamhet följer denna fråga, och att man där var beredd att, så snart
sig göra låter, komma fram med förslag ägnade att leda till en bättre sakernas
ordning. Jag hoppas, att denna åstundan inom departementet alltjämt är densamma,
och att den örn möjligt också kommer att tillväxa i styrka, ty det är
ostridig! så, att i hela detta stora problemkomplex föreligger en ganska betydande
irritation.

Men, herr talman, denna irritation är ingalunda begränsad till landsbygden.
Jag förstår väl, att den där kanske starkare ger sig till känna, ty man förnimmer
måhända de ändrade förhållandena starkare där. Man kan icke underlåta
konstatera den fortgående utjämningen i levnadskostnaderna mellan stad
och land. Huru långt den fortskridit är ju litet svårt att säga på basis av det

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Upphävande av gällande dyrortsgruppering av de skattefria famil]eavdragen
vid statlig beskattning. (Forts.)

material, som föreligger, men det vore ju meningen försöka precisera detta så
småningom. Att vara så tvärsäker i omdömet örn utjämningsprocessens hittillsvarande
förlopp, som ett pär talare varit här i kväll, är väl knappast tillrådligt.
Men vi skola icke vara blinda för att i detta ärende föreligger en irritation också
på dyrorterna, där man nog på sina håll har den uppfattningen, att den agitation
i ärendet, som bedrives på landsbygden, i viss utsträckning rör sig med överdrifter.
När förhållandena ligga till på det sättet, tycker jag det bör vara i
båda parternas intresse, att en allsidig och förutsättningslös utredning, som
det heter, i dessa ting snarast möjligt kommer till stånd, så att man får se, i
vad mån missnöjet på landsbygden är berättigat och i vad mån irritationen på
dyrorterna har någon grund i verkligheten. Nu kan det icke vara någon mening
i att i kväll taga upp en stor debatt i detta spörsmål. När statsutskottet kommer
med sitt yttrande örn de återstående motionerna, föreligger, så vitt jag
förstår, ett bättre tillfälle för ett sådant meningsutbyte.

Jag har med vad jag här sagt endast ännu en gång velat uttrycka min mening,
att man här får försöka komma fram till en sådan ordning, som är ägnad att
stilla den oro, som på många håll förefinnes i dyrortsfrågan. Jag har, herr
talman, intet yrkande.

Herr Pettersson i Norregård, som för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Herr talman! Jag förstår ju herr Hagbergs inställning, och jag måste med
tacksamhet notera, att han är positiv i det fallet. Men jag förstår också hans
försiktighet — han är ju dock storstadsbo -— då han säger, att riksdagen icke
i dag kan fatta något beslut. Detsamma sades i fjol, när vi bara yrkade på
en skrivelse till Kungl. Majit i ärendet. Jag tror icke, att det vore omöjligt
för riksdagen att nu fatta ett beslut i denna fråga; vi ha inte begärt upphävande
av hela förordningen, utan endast en ändring av graderingen däri
som ökar skatteunderlaget, och det kan riksdagen mycket väl omedelbart besluta.

Härefter yttrade

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det är sant, att det kan råda delade
meningar örn den skattegruppsindelning, som vi nu ha. Jag förråder ingen
hemlighet, när jag säger, att 1936 års skattekommitté mycket allvarligt övervägde,
om man skulle övergå till en gruppindelning, som upptog tre i stället
för såsom nu fem ortsgrupper. Man stannade emellertid på grund av många
förhållanden vid att bibehålla den gruppindelning man hade. Och när man
därtill föreslog de väsentligt förhöjda orts- och familjeavdrag, som genomfördes
vid 1938 års riksdag, så är det väl ingen av kammarens ledamöter, som
svävar i okunnighet om, att en av de starkast verkande faktorerna vid höjningen
av dessa belopp var rent befolkningspolitiska synpunkter. Jag förråder
icke alls någon hemlighet, örn jag säger, att jag själv tillhörde dem som
voro tveksamma, under det att det var sådana, som hysa en i politiskt avseende
helt annan uppfattning än jag, som slutligen övertygade mig om att
man ur icke minst befolkningspolitiska synpunkter måste gå denna väg.

Jag erkänner, att det låg någonting i dessa synpunkter. Jag erkänner, att
dessa avdrag säkert hava verkat gott för de stora familjerna i vårt land och
givit dem en hjälp, som de hava behövt. Men i och med att jag konstaterar
detta, så är jag icke blind för en annan sak. Jag framhöll i december i fjol,
när vi diskuterade ett visst nytt system att sätta i stället för förslaget till
omsättningsskatt, att det icke gick an att försöka tala örn en direkt beskattning
såsom ersättning för omsättningsskatten, örn man samtidigt till exempel av

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

Upphävande av gällande dyrorts gruppering av de skattefria familjeavdra gen

vid statlig beskattning. (Forts.)

olika omständigheter tvingades att skära ned orts- och familjeavdragen rätt
väsentligt. Man måste befinna sig i en väsentligt svårare tid än den, i vilken
vi nu befinna oss, örn man skall gå till den ytterligheten.

Jag är emellertid icke blind för att ett sådant läge kan uppstå. Och utskottet
säger ju, såsom herr Hagberg nyss betonade, att det kan tänkas, att
man i ett visst läge kan nödgas gå till en provisorisk lösning av detta problem.
Men jag tror, att det icke är att börja i den rätta ändan, örn man börjar med
att skära ned familje- och ortsavdragen vid beskattningen. Dessa avdrag måste
följa den allmänna dyrortsgrupperingen i landet, visserligen icke fullt men
dock i någon mån. Jag hyser sålunda, herr talman, den uppfattningen, att
örn man skall börja avveckla ortsgrupperingen, bör man börja med lönerna,
där det, om jag icke minns fel, finns åtta eller nio grupper. Det är där den
stora undersökningen örn levnadskostnaderna skall sätta in. När den en gång
väl är avslutad och riksdagen fattat beslut på den punkten, då kommer automatiskt
att följa en omprövning av indelningen i skattegrupper. Såvitt jag
förstår måste det vara den riktiga vägen att gå, och icke att börja i precis
den motsatta ändan, så att man först pressar ned de avdrag, som skola ges
de stora familjerna, som skola ges åt dem som i detta avseende ha det svårast.
Man måste börja med det som är det grundläggande, och det är den stora
dyrortsgrupperingen. Först sedan den är avklarad skall man börja med detta,
därest nu icke ett nödtillstånd, som ingen kan övervinna på annat sätt, tvingar
oss till att ytterligare belasta de stora familjerna. Det reserverar jag mig
för. Men annars bör man enligt min mening gå till väga på detta sätt.

Jag skulle, liksom bevillningsutskottet gjorde i fjol, kunna ansluta mig till
den kritik, som riktats emot dyrortsgrupperingen på många och väsentliga
punkter, men jag vinner ingenting med att tala örn det i detta sammanhang.
Det är nog så, som herr Hagberg här anmärkte, att denna diskussion skall
föras vid den rätta tidpunkten, och det är när vi lia att pröva det utlåtande
i saken, som är att vänta från statsutskottet. Då kunna vi kanske bli i tillfälle
att lufta våra känslor och göra våra anmärkningar och driva fram de
synpunkter, som måhända leda till en undersökning av alla dessa förhållanden.
Men att börja med att gripa in här och på sätt som motionärerna föreslagit
utan vidare stryka ett streck över de fyra ortsgrupperna, det är enligt
min mening att straffa dem i samhället, som ha det svårast och som sist borde
vara de som skulle bära ytterligare bördor.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr Pettersson i Norregård erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Med anledning av att herr Olsson i Gävle yttrade, att det till grund
för dyrortsgrupperingen förra gången hade legat befolkningspolitiska synpunkter,
vill jag bara säga, att jag tror, att vi göra klokt i att beakta dessa
synpunkter även för landsbygdens vidkommande. Det bidrager icke att öka
nativiteten på landsbygden, att den är hårdare skattebelagd än städerna. Jag
skulle gärna ha bidragit till att vi höjt avdragen ytterligare för alla, men statsfinanserna
tillåta icke detta. Jag tror, att det vore mycket klokt, örn vi beaktade
befolkningssynpunkter och rättvisa, liven när det gäller landsbygden.

Vidare yttrade:

Herr Lundell: Herr talman! Det framlades ju i fjol från bondeförbundshåll
cn motion av i huvudsak samma innehåll och yrkande, som här framlagts i
år. Det utskottsbetänkande, som i fjol avgavs i anledning av den motionen, bevillningsutskottets
betänkande nr 30, var efter mitt förmenande icke tillfreds -

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Upphävande av gällande dyr orts gruppering av de skattefria familjeavdragen
vid statlig beskattning. (Forts.)

ställande, oell därför tillät jag mig att till detta betänkandet foga ett särskilt
yttrande. Jag hade den uppfattningen, att utskottsmajoriteten i stort sett bade
precis samma uppfattning som jag i saken men icke uttryckt det på ett så
klart sätt, att det med full tydlighet framgick, huru man tänkt sig det hela.
Från bondeförbundshåll fogades till betänkandet en reservation av ungefär
samma realinnehåll som den, som är fogad vid detta betänkande.

Den uppfattning jag hade i fjol i detta ärende har jag givetvis kvar fortfarande.
Jag har emellertid icke ansett det nödvändigt att i år återupprepa
det särskilda yttrande, som jag i fjol fogade till betänkandet, och detta av den
anledningen att vad utskottsmajoriteten här uttalat är betydligt klarare och
bättre än det som uttalades i fjol. Jag är därför mera tillfredsställd med den
formulering, som utskottsbetänkandet i år har fått. Dock anser jag nog, att
där finns en och annan brist. Man ser icke klart vad utskottet tänkt sig, när
det frågar, »huruvida en dyrortsgruppering i olika hänseenden överhuvud taget
bör bibehållas eller icke». Däri ligger icke något uttalande örn att man
tvivlar på att den är rättvis. Där kan likaväl ligga en tanke, att man av
andra grunder än rättvisegrunder skulle vara benägen att eventuellt avskaffa
dyrortsgrupperingen.

Vidare står det mot slutet av samma stycke, att utskottet har »icke förbisett,
att förhållandena kunna komma att utveckla sig så, att en provisorisk
lösning beträffande skattegrupperingen blir nödvändig i avvaktan på en blivande
slutlig reform». Jag har förgäves inom utskottet försökt få ordet »skattegrupperingen»
utbytt emot ett riktigare uttryck. Det som utskottet här vill
säga är, att en provisorisk lösning av frågan örn de statliga ortsavdragens höjd
kan tänkas bli nödvändig. Det är dock två olika saker. Själva skattegrupperingen
är ju en förordning, som innehåller alla kommuners inordnande i fem
olika dyrortsgrupper. Det är en sak; där står ingenting om skatteavdragens
höjd, det står i inkomstskatteförordningen. Det är där det är fråga örn en
ändring. När nu alla i utskottet lia klart för sig, att det är på det sättet, så
förstår jag inte, varför man icke kan skriva detta också, men det har varit
fullkomligt omöjligt att få vare sig andra avdelningen eller utskottet att rucka
på detta uttryck, fastän jag icke hört någon, som egentligen kunnat påstå,
att det är riktigt det som nu står där. I stället för ordet »skattegrupperingen»
på tredje raden från slutet av utskottets motivering borde enligt min mening
stå »de statliga ortsavdragens höjd».

Sedan jag hört vad herrar Hammarlund och Pettersson i Norregård här sagt,
vill jag säga, att jag i realiteten, i själva sakfrågan, är av precis samma uppfattning
som de, nämligen att dyrortsgraderingarna såsom de nu äro genomförda
i lönegruppering, skattegruppering och pensionsgruppering, äro i hög
grad orättvisa. Jag har anmärkt på den saken här i kammaren tidigare, tror
jag, än det anmärkts från något annat håll. Jag tror, att det var år 1933 eller
1934 som jag började anmärka på den saken. Men även om jag nu har samma
uppfattning i sakfrågan som dessa talare från bondeförbundet, så har jag icke
den uppfattningen, att man kan gå fram lika enkelt och kortfattat som de här
föreslå. Det tillvägagångssätt, som jag skulle anse vara det lämpliga och riktiga,
har i år blivit intaget i en motion, som är framburen i denna kammare av
herr von Seth och har nummer 175. Den bär blivit hänvisad till statsutskottet
och kommer väl i tidens fullbordan att komma före här i kammaren. När detta
blir, har jag efter förfrågan hos en ärad ledamot i statsutskottet icke lyckats
få någon klarhet i. -— Det är, såsom det redan påpekats av herr Hagberg i
Malmö, ganska egendomligt, att denna fråga örn rättvisa och orättvisa i dyrortsgrupperingen
skall före tre gånger i kammaren, en gång från andra lagut -

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

Upphävande av gällande dyrortsgruppering av de skattefria familjeavdra gen

vid statlig beskattning. (Forts.)

skottet, en gång från bevillningsutskottet och en gång från statsutskottet. Det
vore lämpligare, örn man slog sig tillsammans och tog en riktig generalvädring
från alla tre utskotten på en gång.

Vad som här skrivits i en av herr von Seth framburen motion anser jag vara
så riktigt, att jag skall tillåta mig att i korthet läsa upp själva huvudpunkterna.
Där sägs det, att »utredning rörande de för olika orter gällande levnadskostnaderna
bör, därest ej krigs- eller andra onormala förhållanden göra
det olämpligt, föreligga färdig i god tid före utgången av 1942». Det kan
hända, att det icke lyckas år 1942. Vi veta icke, hur länge kriget varar, och
örn det kan sluta före utgången av år 1943 en gång. Det står vidare: »Härvid
bör tillses, att de nyttigheter och tjänster, som å olika orter prissättas, äro
med varandra fullt jämngoda, varvid å jämförelse mellan bostadsförmåner i
stad och på landsbygd särskild omsorg behöver nedläggas.» Om jag sedan
läser det för denna debatt väsentliga, heter det vidare: »Därest levnadskostnaderna
å olika orter efter en sådan efter rationella grunder verkställd utredning
visa endast obetydliga skillnader, bör skattegrupperingen upphöra och
ortsavdrag framdeles utgå med lika belopp för alla kommuner. I sådant fall
är det naturligt, att även lönegrupperingen och grupperingen av folkpensionernas
tilläggspensioner för framtiden upphöra;---därest åter levnads kostnaderna

å olika orter efter ifrågavarande utredning visa betydande skillnader,
skall ny skattegruppering äga rum (eventuellt med färre ortsgrupper)
med bestämmande av såväl de kommunala som de statliga ortsavdragens höjd
i de olika ortsgrupperna i nära anslutning till utredningsresultatet.» Här är i
korthet angiven den uppfattning, som jag hade i denna fråga för ett år sedan.
Den uppfattningen hade jag för fem år sedan, och den uppfattningen kommer
jag säkerligen att ha fem år härefter, då jag hoppas, att denna sak för länge
sedan hunnit bli genomförd.

Jag tycker för min del, herrar Hammarlund och Pettersson i Norregård —
jag tror förresten att ni också finna det så -— att innebörden av vad jag här
läst upp är riktigt och att man i en så för hela landet genomgripande fråga,
som det här gäller, icke gärna kan fatta beslut annat än efter en grundlig utredning,
så att man icke begår några nya orättvisor åt annat håll, när man gör
en ändring av hittillsvarande förhållanden.

Sedan sägs dessutom, att bevillningsutskottet ställer i utsikt eller framhåller
åtminstone såsom tänkbart, att »förhållandena kunna komma att utveckla sig
så att en provisorisk lösning beträffande skattegrupneringen» — läs nu icke
»skattegrupperingen» utan läs »de statliga ortsavdragens höjd», ty det har utskottet
menat fastän det säger något annat — »blir nödvändig i avvaktan på
en blivande slutlig reform». Jag tror, att man från alla håll borde kunna
låta sig nöja med detta och finna det vara det enda riktiga och rimliga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Arnemark: Herr talman! Jag hade kanske bort spara med att blanda
mig i debatten örn dyrortsgrupperingen, till dess vi fått upp den i nästa omgång
d. v. s. i samband med lönesättningen — ett ärende, som vi vänta så
småningom från statsutskottet. Jag kan emellertid icke undgå att reagera mot
det talesätt, som ideligen återkommer och som utgör motivet för de motioner,
som väckts i dyrortsgrupperingsfrågan i olika avseenden, nämligen talet om
att en utjämning skett i fråga örn levnadskostnaderna, som i stort sett skulle
gjort dessa kostnader lika över hela vårt land. Herr Hagberg i Malmö nämnde
i detta sammanhang ordet överdrift, och jag skulle vilja säga, att här röra
vi oss med en våldsam överdrift, när vi påstå detta. Reservanten från utskot -

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Upphävande av gällande dyrorts gruppering av de skattefria familjeavdragen
vid statlig beskattning. (Forts.)

tet, herr Hammarlund, återkommer med samma motiv, då lian uttrycker saken
så, att levnadskostnaderna blivit ensartade över hela riket. Huvudmotionären,
herr Pettersson i Norregård, uttalade som sin mening, att levnadskostnaderna
blivit något så när lika på olika orter. Detta är — det vill jag fortfarande
påstå -— en mycket stor överdrift.

Jag skall icke förneka, att i fråga örn våra livsmedelspriser utvecklingen
har gått dithän, att ett större antal varor än tidigare fått, vad jag skulle vilja
kalla, likriktade priser, och att de följaktligen äro i det närmaste lika över
hela vårt land. Detta kan vara ett motiv för en översyn över våra dyrortsgrupperingar
på olika områden, men dessa levnadskostnadsförskjutningar äro
verkligen icke så genomgripande, att de kunna utgöra skäl för att gå till
storms mot dyrortsgrupperingssystemets princip, nämligen att det skall vara
en gradering och en anpassning efter de olika orternas levnadskostnader.

Det finns nämligen alltjämt en levnadskostnadspost, mina damer och herrar,
som ensam sörjer för att i stort sett den gamla olikheten orterna emellan
kvarstår, och det är kostnaden för bostäderna. Jag vill icke komma med några
hemmagjorda kalkyler i fråga om levnadskostnadernas utveckling utan skall
hålla mig endast till posten bostadshyran, och då ber jag att få anföra några
siffror från Sociala meddelanden nr 2 för år 1941, vari redovisas socialstyrelsens
senaste hyresräkning, baserad på hyresåret hösten 1939 — hösten
1940. Tar man del av denna redovisning, som är gjord efter de anvisningar,
som 1938 års lönekommitté på sin tid lämnade och som riksdagen ställde sig
bakom, när den godtog lönekommitténs förslag i fråga örn det civila avlöningsreglementet,
finner man, att denna är gjord på ett sådant sätt, som, såvitt
jag kan förstå, måste tillfredsställa alla. Man gör här jämförelser mellan
likartade bostadslägenheter på olika orter. Det är icke någon klumpredovisning,
utan den delar upp de olika kvalitetskategorierna och redovisar därefter
resultatet från de olika orterna. Motionärerna ha i sina motioner talat om en
familj på sex personer, som har så och så stora olikheter i fråga örn skattefria
avdrag. Jag utgår ifrån att en familj av den storleken behöver åtminstone
tre rum och kök för att bo människovärdigt. Då finner man av socialstyrelsens
hyresräkning, att en sådan bostad med värme — jag tar den med värme,
därför att det är den mest vanliga typ, som förekommer i marknaden — kostade
i Stockholm hösten 1939 i medelhyra 1,948 kronor. Gå vi till Göteborg, kostar
samma slags bostadslägenhet 1,612 kronor. Gå vi till Jönköpings län, där
huvudmotionären i denna kammare är bosatt, finna vi, att i Eksjö — jag tar
Eksjö med avsikt, därför att Eksjö är så att säga den vagga, där rörelsen
»Rättvisa åt landsorten» sett dagens ljus — kostade samma slags lägenhet 902
kronor. Det är skillnad, herr Pettersson i Norregård, på 1,948 kronor i Stockholm
och 902 kronor i Eksjö. Vi kunna taga några andra småstäder i Jönköpings
län. I Huskvarna kostade en sådan lägenhet 845 kronor, i Nässjö 959 kronor,
i Gränna 897 kronor, i landskommunen Anderstorp 484 kronor o. s. v.

Det ligger därför i öppen dag, att det fortfarande existerar en klar och påtagbar
skillnad i fråga örn de totala levnadskostnaderna, även om kostnaderna
för livsmedelsposten skulle närma sig varandra på olika orter — en skillnad,
som åtminstone i det allra närmaste fortfarande fullt ut motiverar den gamla
skillnad, som gjordes dyrorterna emellan, när den sista dyrortsgrupperingen
verkställdes.

Jag skall, herr talman, nu icke fördjupa mig ytterligare i detta ämne. Jag
har velat för kammaren draga dessa siffror för att belysa denna sak beträffande
en av de viktigaste levnadskostnadsposterna. Vi veta, att i Stockholm slukar
bostadshyran för den stora massan medborgare 25 ä 30 procent av hela års -

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

Upphävande av gällande dyrortsgruppering av de skattefria familjeavdra gen

vid statlig beskattning. (Forts.)

inkomsten. Det är alltså Ilar icke fråga örn någon liten post. Och det är en
ofrånkomlig post. Med det exempel, som motionärerna talat om, och varmed
de velat belysa den nuvarande skattegrupperingens orättvisa, komma de fram
till att denna familj på man, hustru och fyra barn i ortsgrupp I skulle få ett
avdrag på 3,520 kronor, medan i den högsta ortsgruppen motsvarande familj
skulle åtnjuta ett avdrag på 4,040 kronor — alltså en skillnad på 1,120 kronor.
Herr Pettersson i Norregård! Skillnaden mellan Stockholmshyran och Eksjöhyran
motsvarar ungefär detta skillnadsbelopp, så att, när man börjar studera
saken litet närmare, kanske man ändå kommer underfund med att det nuvarande
systemet i grund och botten icke är så orättvist, som motionärerna och reservanterna
sökt ådagalägga. Det ligger i sakens natur, att man, när man skall
beskatta människorna, icke skall stirra sig blind på den nominella inkomsten,
utan att man, såsom f. n. sker, främst tar sikte på realinkomsten. Den skillnad
i nominell inkomst som existerar kan man uttrycka som så, att 4,000 kronor
i Eksjö äro ungefär lika mycket värda som 5,200 ä 5,300 kronor i Stockholm.
Detta förklarar, varför det måste anses rättvist och billigt med de större skattefria
avdragen å dyrare orter, ty då tar man sikte, såsom jag nyss uttryckte
saken, på realinkomsten och icke på den nominella inkomsten, något som är
nödvändigt ifall man överhuvud taget vill åstadkomma en rättvis beskattning.

Herr talman! Med detta är min ställning klar, och jag är glad över att bevillningsutskottet
kommit till det slut, som det här gjort, nämligen att avstyrka
motionerna. Jag har den uppfattningen, att ett bifall till motionerna skulle
medföra mycket stora orättvisor, något som vi undgå, örn vi tills vidare finna
oss med de små ojämnheter, som måhända finnas orterna emellan, och som
böra rättas till, när vi komma till sådana tider, då priserna icke flyta i den
omfattning, som de för närvarande göra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan, men jag
vill tillägga beträffande utskottets motivering, att jag nog tycker, att utskottet
bockat sig alltför mycket för motionärerna.

Herr Hagberg i Malmö, som för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr
talman! Det statistiska material, som den siste ärade talaren anförde beträffande
det aktuella hyresläget på olika orter, är givetvis alldeles riktigt, och
mot detsamma kan ingen erinran framställas. Jag vill emellertid fästa kammarens
uppmärksamhet på att detta material belyser på intet sätt den fortgående
utjämningen i levnadskostnaderna mellan stad och land, och det är dock
detta spörsmål, som utgör, kärnpunkten i det problem, som vi här diskutera.

Härpå yttrade:

Herr Carlström: Herr talman! Jämte några kamrater i denna kammare har
jag avgivit en motion, som berör problemet i större omfattning, och då vi väl,
såsom åtskilliga talare sagt, längre fram komma att behandla detta problem
i annat sammanhang med anledning av ett utlåtande från statsutskottet, vill
jag nu icke gå in på någon vidare debatt i denna fråga utan endast deklarera,
att jag tycker det är något egendomligt, att fastän herr Lundell var rätt så
belåten med utlåtandet, visar det sig, att herr Arnemark var också ganska
belåten. Detta vittnar egentligen icke örn att utskottet här ger så mycket för
den, som vill, att någonting skall ske. Jlag tycker för min del, herr Lundell,
att utskottet ger mycket mindre än i fjol, ty då sade utskottet: »Utskottet förutsätter
emellertid, att en översyn av grunderna för skattegrupperingen kommer
att äga rum, så snart detta lämpligen kan ske, samt att därvid tagas un Andra

kammarens protokoll 1941. Nr 22. 6

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Upphävande av gällande dyrortsgruppering av de skattefria familjeavdragen
vid statlig beskattning. (Forts.)

der övervägande alla de förhållanden, som böra beaktas i förevarande sammanhang.
» Fastän nu motionärerna icke begärt en utredning utan gått direkt
på en ändring i fråga örn avdragen, när det gäller skatterna, finner emellertid
utskottet i likhet med andra lagutskottet härförleden frågan örn ortsgrupperingens
berättigande icke för närvarande böra göras till föremål för utredning.
Alltså vill man icke heller en utredning för närvarande. Den sista meningen
i utlåtandet ger förvisso något avkall — det skulle kunna vara möjligt
att få till stånd en mera provisorisk sådan åtminstone — men det lovar ju icke
så synnerligen mycket. Jag finner sålunda, att utskottet i år nästan ställt sig
mera avvisande än i fjol, trots att jag tror, att litet var har på känn, att opinionen
i bygderna mot detta system växer år efter år.

Vi ha i vår motion icke tagit upp detta problem örn avdrag isolerat, när det
gäller beskattningen, utan vi ha sökt komma fram till att få en utredning över
hela fältet, alltså även i fråga om dyrortsgrupperingen, när det gäller lönerna.
Jag tror det vara nödvändigt, och jag gläder mig verkligen åt att utskottets
talesman, herr Olsson i Gävle, var inne på samma sak, då han sade, att han
för sin del ansåg, att man måste börja i fråga om dyrortsgrupperingen, då det
gällde lönerna, och sedan försöka att i fråga örn skatteavdragen komma fram
till något resultat. Vi motionärer från vår sida ha icke begärt, att man skall
jämna ut det hela utan försökt precisera det så, att man skulle skära ned såväl
antalet dyrortsgrupper som antalet ortsgrupper, som gälla skatteavdragen.

Herr Arnemark var inne på hyresposten, och jag skall icke närmare gå in på
den saken utan nöja mig med att säga, att det är alldeles riktigt, att hyrorna
icke äro lika höga i Eksjö som i Stockholm, men det är ändå så, att de två
omständigheter, som inverka, när det gäller dessa ting — dels avdrag för
skatter och dels högre löner — synas obilliga för dem som bo på de »lägre»
orterna och irritera folk ute i bygderna ganska mycket. Jag har för övrigt
talat med en tjänsteman, som bott på en billigare ort och även i Stockholm, och
han säde, att Stockholm hade ändå så många fördelar i skilda avseenden, att
även örn hyran är 1,000 kronor högre där för en tjänsteman, som har 5,000
kronor, bodde han mycket hellre i Stockholm än i Hälsingborg eller på någon
annan »billigare» ort. Detta ger också vid handen, att man icke får tillmäta
hyreskostnaden alltför avgörande betydelse, när man ger sig in på detta problem.
Skulle för övrigt ökningen av byggnadskostnaderna på landsbygden
fortgå i samma takt som hittills, komma vi snart upp till samma hyror där
som i städerna. Jag menar emellertid, att det finns ingen anledning nu — det
tro väl icke motionärerna eller reservanten själva — att tänka sig i dag komma
fram till det beslut, motionen syftar till.

Jag har, herr talman, sålunda icke någon avsikt att framställa något yrkande,
men jag vill ha sagt, att örn man på vissa håll tänker, att det även på
detta område skall få bli vid det gamla, tror jag icke. att det går så värst
länge till.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag tror, att jag skall kunna tillmötesgå
herr talmannen och koncentrera vad jag ämnar säga.

Jag vill ansluta mig till vad någon talare i debatten sade, nämligen att det
hade varit naturligare, om alla de frågor, som gälla dyrortsgruppering, på en
gång hade blivit föremål för diskussion. När vi vid det ena tillfället behandla
dyrortsgrupperingen i avseende på skatten, vid det andra exempelvis i fråga
örn lönerna o. s. v., kan det inte hjälpas, att det måste bli en upprepning. Delfinns
emellertid en för oss alla gemensam utgångspunkt för denna diskussion,
och det är, att det inte är bra som det är och att vi alla vilja ha en ändring till

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

Upphävande av gällande dyrortsgruppering av de skattefria familjeavdra gen

vid statlig beskattning. (Forts.)

stånd. Det återstår bara att klargöra, när och hur en sådan ändring skall kunna
genomföras.

Jag vill poängtera, att detta är en mycket omfattande fråga, ty en blivande
ny dyrortsgruppering måste komma att omfatta icke blott skatterna utan även
lönegrupperingen och pensionsgrupperingen, och hela denna rad av avtal, som
äro träffade inom industriens och det enskilda näringslivets område, komma
också att beröras. Vi måste då vara medvetna om att vad som skall göras, skall
göras grundligt och så rättvist som överhuvud taget är möjligt.

Jag begärde ordet, herr talman, närmast på grund av att någon talare — jag
tror att det var motionären eller en av reservanterna — fällde det mycket tvärsäkra
uttalandet, att nu äro levnadskostnaderna lika i stad och på landsbygd
och alltså lika stora över liela vårt land. Jag tror att man skall vara litet försiktig,
innan man fäller sådana tvärsäkra påståenden. Jag vet, att det har
företagits en utredning rörande dyrortsgrupperingen i vårt land av 1936 års
lönekommitté. Denna kommitté hade också från början den uppfattningen, att
den jordbrukspolitik i utjämnande riktning, som staten förde, hade åstadkommit
en nivellering av levnadskostnaderna på de olika platserna. För att undersöka
detta förhållande företog kommittén en mycket grundlig utredning på denna
punkt. Därvid visade det sig emellertid, att trots denna statliga jordbrukspolitik
fanns det vitt skilda prislägen på många orter här i landet. Lönekommittén
måste med anledning härav i stället för att förenkla systemet med dyrortsgrupperingen
gå den motsatta vägen och företaga en utbyggnad av detta system
för att komma rättvisan sa nära som möjligt, ty detta är väl ändå huvudsyftet
med det hela.

Jag vill med anledning av vad som nyss uttalades av herr Arnemark nämna,
att denna utrednings principiella riktlinjer godkändes av 1938 års riksdag. Det
var meningen, att den dyrortsgruppering, som trädde i kraft 1935, .skulle upphöra
1940, och vi skulle då för detta år få en ny dyrortsgruppering efter de
nya riktlinjerna. Tyvärr har prisläget omöjliggjort detta. Priserna på alla slags
förnödenheter äro synnerligen skiftande och alltför ostadiga för att man överhuvud
taget nu skulle kunna företaga nya grupperingar, byggda på kostnadskalkyler,
ty det skulle ^säkerligen visa sig slå i hög grad fel i framtiden, om
man skulle bygga en sådan gruppering på nuvarande tids kostnader.

Om det skall anses innebära en rättvisa att slopa dyrortsgrupperingen i
fråga örn skatterna och liknande ting, skulle detta gälla även i fråga om dyrortsgrupperingen
på andra områden. Det är riktigt att dyrortsgrupperingen inte
är bra som den är. Men jag är alldeles övertygad örn att ett slopande av densamma
kommer att medföra orättvisor på andra båll, vilka äro av en helt
annan storleksordning än vad vi nu ha att röra oss med. Det gäller enligt min
mening att komma till rätta med detta problem, innan några ändringar företagas.
Motionärerna ha föreslagit, att den nuvarande grupperingen helt enkelt
skall slopas och vid statlig beskattning lika familjeavdrag tillämpas i enlighet
med för ortsgrupp I nu gällande bestämmelser. Det är tydligt och klart,
vad ett slopande av nu gällande dyrortsgruppering och tillämpning av ett enhetligt
system på grundval av bestämmelserna för dyrortsgrupp I kommer att
betyda för de små inkomsttagarna i de högre dyrortsgrupperna. Det kommer
inte att innebära så mycket för dem som sitta med stora inkomster, men dem,
som i denna skattetyngda tid ha små inkomster, kommer en sådan omläggning
att drabba hårt.

Jag skall som jag sade i början av mitt anförande tillmiitesgå talmannen
och inte förlänga debatten och ber därför att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Upphävande av gällande dyrortsgruppering av de skattefria familjeavdragen
vid statlig beskattning. (Forts.)

Herr Lundell erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman! Jag
vet inte, om jag missuppfattade herr Carlströms yttrande nyss, men jag tyckte
mig i hans anförande höra ett beklagande av att man ifrån andra lagutskottets
och bevillningsutskottets sida sköt frågan örn en utredning av dessa förhållanden
på framtiden. Jag kan inte tänka mig att man kan göra på annat
sätt. Menar herr Carlström, att man skulle ge sig till att göra en undersökning
örn levnadskostnaderna under de förhållanden som nu äro rådande? Det
vore väl ganska meningslöst. En sådan undersökning får man väl ändå uppskjuta
tills fredliga förhållanden ha inträtt och priserna ha kommit i ett nytt
och någorlunda fast jämviktsläge.

Härefter anförde:

Herr Sandberg: Herr talman! Endast en kort deklaration. Då jag har deltagit
i detta ärendes behandling i utskottet, vill jag säga, att jag inte kunnat
finna ett bifall till motionen vara rimligt. Jag vill emellertid understryka en
sats, som flera gånger tidigare har berörts, nämligen utskottets uttalande, att
utskottet »icke förbisett, att förhållandena kunna komma att utveckla sig så,
att en provisorisk lösning beträffande skattegrupperingen blir nödvändig i avvaktan
på en blivande slutlig reform». Även med beaktande av att skattegrupperingen
inte är det primära i fråga örn dyrortsgrupperingen, anser jag
att det avsnitt av frågan det här gäller kan behöva upptagas till prövning
även om man inte kan lösa dyrortsgrupperingsfrågan i hela dess vidd. Jag
tror för övrigt att tiden nog får anses vara inne för en reglering, låt vara
provisorisk, av hela dyrortsgrupperingsfrågan. Den nuvarande skillnaden mellan
dyrorterna, i såväl löne- som pensions- och skattehänseende, är icke motiverad.

Herr Hansson i Hubbestad: Herr talman! I likhet med de föregående talarna
skall även jag försöka fatta mig mycket kort, detta så mycket hellre
som vi få anledning att syssla med denna fråga på nytt, när statsutskottet
avgivit sitt utlåtande över motionerna i ärendet.

Då emellertid herr Olsson i Gävle och flera andra talare ha gjort gällande,
att denna fråga icke går att lösa annat än i samband med den stora dyrortsgrupperingsfrågan
angående lönerna, måste jag säga, att jag i denna punkt
har en helt annan uppfattning. Dyrortsgrupperingen och lönesättningen äro
avvägda på ett sådant sätt, att alla befattningshavare på en viss dyrort kompenseras
för de ökade levnadskostnaderna genom de löner de erhålla. Sedan
få de dessutom en extra favör genom denna dyrortsgruppering i fråga örn
skatterna, som kommer som ett tillägg till vad de förut haft. Det är detta
som är synnerligen orättvist.

För att bevisa denna sak skall jag använda de siffror, som nyss nämndes
av herr Arnemark. Han sade, att levnadskostnaderna i stort sett voro lika
för hela landet. 1936 års lönekommitté konstaterade, som herr Andersson i
Malmö nyss betonade, att det inte var så stor skillnad på levnadskostnaderna
utan att den väsentliga skillnaden låg i hyreskostnaderna. Herr Arnemark
sade, att i Eksjö är hyran för tre rum och kök ungefär 900 kronor och i
Stockholm omkring 1,900 kronor, alltså en skillnad på 1,000 kronor. Men
vilken lön har en tjänsteman, t. ex. en folkskollärare i 15 :e löneklassen, på
dessa båda platser? I Eksjö har han 5,451 kronor i grundlön men i Stockholm
6,816 kronor, alltså i runt tal 1,400 kronor mer. Han får alltså kompensation
för den ökade hyreskostnaden och dessutom omkring 400 kronor

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

Upphävande av gällande dyrorts gruppering av de skattefria familjeavdra gen

vid statlig beskattning. (Forts.)

över. Därtill får han även det extra skatteavdraget, som är större än i Eksjö.
Det är detta som är den största orättvisan.

Jag vill säga, att vill man ha rättvisa, behöver man inte vänta på en utredning.
Här behövs ingen utredning, här föreligger en klar och tydlig orättvisa,
som är uppenbar för envar. Det är därför på tiden att avskaffa densamma
och icke fortfara med ett sådant orättvist system. Detta kunna vi
besluta redan nu.

På dessa grunder, herr talman, ber jag att få yrka bifall till motionen.

Herr Cruse: Herr talman! Denna dyrortsgruppering skall ju grunda sig
på de verkliga levnadsomkostnaderna på varje ort. Den dyrortsgruppering,
som vi nu ha för de statsanställda, bygger på en utredning, som socialstyrelsen
gjorde för fem eller sex år sedan. Av denna utredning framgick det, att
skillnaden i levnadsomkostnader mellan den lägsta och den högsta dyrortsgruppen
låg mellan 40 och 50 procent. I fråga örn kollektivavtal är löneskillnaden
mellan dessa båda dyrortsgrupper cirka 20 till 25 procent. Detta
visar, att det skett en utjämning på detta område.

Jag vill emellertid varna kollegerna från bondeförbundet att alltför mycket
söka försvåra förhållandena på dyrorterna och alltför mycket söka utmana de
svårast ställda här i samhället, som ni göra gång på gång. Det är inte bara
Stockholm det gäller, utan det är också en Norrlandsfråga, ty många Norrlandsorter
äro i dyrortsavseende fullt jämställda med Stockholm. Det är på
dessa orter, där de högsta nominella lönerna utgå, som dyrtiden trycker hårdast
och missnöjet i första hand kommer till uttryck. Jag tror därför att det
är klokt att något dämpa ned dessa utmaningar mot de grupper, som nu bli
hårdast pressade av dyrtiden.

Herr Arnemark: Herr talman! Jag vill endast bemöta det påstående, som
herr Hansson i Rubbestad kom med, att löntagarna i dyrorterna äro kompenserade
på två sätt. Nej, det äro de inte. Herr Hansson i Rubbestad stirrar sig
blind på den nominella lönen. Men tänk efter litet närmare, herr Hansson i
Rubbestad, hur det ställer sig med den där folkskolläraren i 15 :e löneklassen
i Eksjö respektive Stockholm. Jag tror att de siffror, herr Hansson anförde,
skilja sig litet från verkligheten, beträffande Eksjölönen, men örn herr Hansson
drar ifrån de stadgade bevillningsfria avdragen för de bägge fallen skall
herr Hansson finna, att båda dessa tjänstemän — som sig bör — bli ungefär
lika skattskyldiga till staten. Det är det som är det rättvisa och fina med det
nuvarande systemet, att det tar hänsyn till reallönen och icke till den nominella
lönen.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag berörde endast de fasta lönerna,
som äro fastställda i lönereglementet, när jag gjorde min jämförelse,
och fick fram en skillnad på cirka 1,400 kronor i det nämnda fallet mellan
Eksjö och Stockholm. Jag berörde då inte alls det större tillskott den ene får
på grund av det rörliga tillägget och på grund av kristillägget, vilket gör att
skillnaden blir ännu större. Om till exempel en person i den löneklass jag
nämnde har omkring 5,000 kronor i Eksjö och 0,400 kronor i Stockholm, är
det klart, att den som bor i Stockholm får större avdrag på sin lön. Då blir
det belopp, som han skall skatta för, betydligt mindre än vad det blir för den
som bor i Eksjö och som får mycket mindre avdrag. Detta säger sig självt.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

U pphävande av gällande dyr orts gruppering av de skattefria familjeavdragen
vid statlig beskattning. (Forts.)

Herr Arnemark: Herr talman! Jag ber om ursäkt, herr talman, men jag
skall be att få påpeka för herr Hansson i Rubbestad, att såväl det rörliga tilllägget
som det nya kristillägget utgå proportionellt lika på olika fasta lönebelopp,
varför det icke genom tillägg av dem blir någon inbördes förskjutning
i fråga om reallönen.

Herr Hallsson i Rubbestad: Herr talman! Just därför att dessa tillägg utgå
proportionellt lika bli de större på de dyrare orterna med de högre lönerna.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den av herrar Sköldén och Hammarlund avgivna, vid betänkandet
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Pettersson
i Norregård begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 11, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den åv herrar Sköldén och Hammarlund avgivna, vid betänkandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Pettersson i Norregård,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 148 ja
och 27 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta,

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning i vissa
fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för åtnjutande av
tullfrihet; och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 42 § 6 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379);samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av framställningar angående ersättning till vissa personer
i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 124 angående pension åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 144 angående pension åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillämpning i vissa
fall av familjepensionsreglementet för lärare vid högre kommunala skolor å
lärare vid dylik skola, som förflyttas till befattning såsom folkskollärare; och
nr 33, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om årligt
understöd åt sedeltryekaren K. G. Heimsoths änka.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden och utlåtanden hemställt.

§ 5.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 34, i anledning av väckt motion örn
pension eller avskedsersättning åt växelstationsföreståndare, som entledigas
till följd av växelstations automat]sering.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 141, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning, hade herr Hällgren jämte fyra av kammarens
övriga ledamöter hemställt, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte göra framställning örn att till växelstationsföreståndare vid station med
minst 20 abonnenter, som entledigats eller kommer att entledigas till följd av
växelstations automatisering och som efter uppnådda 18 års ålder under minst
10 år innehaft anställning såsom föreståndare eller biträde vid växelstation,
skall utgå antingen pension — därest vederbörande uppnått en ålder av 50 år
samt, om anställningen fått fortgå, skulle vid uppnådda 55 års ålder kunnat
uppvisa 15 anställningsår — med de belopp och på de villkor i övrigt, som
angivas i kungl, kungörelsen den 7 december 1934 angående pensionering av
viss arbetarpersonal i statens tjänst (S. F. nr 585/1934)

eller eljest avskedsersättning beräknad efter 8 kronor för varje full månad
vederbörande varit anställd; samt

att till växelstationsföreståndare vid station med mindre än 20 abonnenter,
som entledigas till följd av växelstationens automatisering och sorn efter uppnådda
18 års ålder innehaft anställning som föreståndare eller biträde vid
växelstation, skall utgå avskedsersättning efter sådana grunder att vid en
tjänstetid av 10 men ej 15 år utgår 25 kr., vid 15 men ej 20 år 37: 50 kr., vid
20 år och därutöver 50 kr. för varje vid stationen befintligt abonnemang, dock
lägst 100 kr.»

Utskottet hemställde, att förevarande motion 11:141 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Leander och Paulsen, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 141, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att till växelstationsföreståndare
vid station med mindre än 20 abonnenter, som entledigades till följd
av växelstationens automatisering och som efter uppnådda 18 års ålder innehaft
anställning som föreståndare eller biträde vid växelstation, skulle utgå
avskedsersättning vid en tjänstetid av 10 men ej 15 år med 25 kronor, vid en
tjänstetid av 15 men ej 20 år med 37 kronor 50 öre samt vid en tjänstetid av
20 år och därutöver med 50 kronor, allt för varje vid stationen befintligt abonnemang,
dock med lägst 100 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; odh anförde därvid:

Herr Paulsen: Herr talman! Efter hand som telegrafverket automatiserar
sina växelstationer, bli ju en hel del människor lediga från sina anställ -

Pension dier
avskedsersättning
åt växelstationsföreståndare,
som
entledigas till
följd av växelstations
automatisering.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Pension eller av skedser sättning åt växelstationsföreståndare, som entledigas
till följd av växelstations automatisering. (Forts.)
ningar. En del av dessa befattningshavare erhålla antingen pension eller
engångsersättning, men det är en annan kategori som icke får någonting,
och det är växelstationsföreståndare vid stationer nied ett mindre
antal abonnenter än 20. Nu kan man ju tycka, att detta är ett så litet
antal, att det icke är mycket att bekymra sig örn de människor som ha en
syssla där det endast gäller att passa upp färre abonnenter än 20. Utskottet
anser ju också, att det är en bisyssla som det icke är mycket att bry sig om.
Men vi skola inte glömma, att dessa människor, som ha att sköta dessa växelstationer,
bo inte i storstäderna eller i industricentra utan i en ödebygd, där det
icke kan samlas upp större antal abonnenter än 20. De lia en liten biförtjänst, ett
litet hantverk eller annat vid sidan av sin syssla. Det betyder oerhört mycket
för dessa människor att mista denna syssla. Det vore därför enligt min mening
inte mer än riktigt att även de finge en engångsersättning, lika såväl som de,
som ha större växelstationer.

Jag har reserverat mig till förmån härför, och jag tror också, att kammarens
ledamöter, om de tänka på saken en smula, finna det riktigt och bifalla
min reservation, till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Det kan ju råda någon tvekan örn
huruvida staten skall lämna ersättning till personer som haft en bisyssla i
statens tjänst, liksom det alltid skall vara diskussion om huruvida man skall
lämna ersättning till sådana som endast en kort tid varit i statens tjänst. Under
det senaste årtiondet har emellertid såväl riksdagen som statens verk inte
haft några större svårigheter att ena sig om vissa grunder, som nog kunna
betraktas som tämligen skäliga. I detta fall lia på telegrafstyrelsens och statskontorets
förslag alla som haft en sådan befattning hos telegrafverket, att
den varit deras huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla, fått antingen
pension eller engångsersättning, allt eftersom telefonstationerna lia automatiserats.
Endast de som haft sådana sysslor som kunna betecknas som rena bisysslor
ha ställts utanför.

Jag tvivlar icke alls på att bland dem finns många människor som kunna
behöva en slant. Det är en oerhörd mängd människor här i landet som ha det
så ställt, att de mycket väl kunna behöva få en slant av staten. Men om utskottet
ändå inte kunnat gå med på detta förslag, beror det ju framför allt
därpå, att det blir en rätt ohållbar situation, om staten skall ge ersättning åt
alla som mer eller mindre lösligt varit knutna till någon statlig sysselsättning
under en kortare eller längre tid, när en sådan arbetsanställning förloras. Man
kan icke gå hur långt som helst på den vägen. Någonstans måste gränsen
sättas. Utskottet är övertygat örn att den gränsdragning som man här gjort
åtminstone inte kan anses vara särskilt hård och att staten nog får anses ha
gjort sin skyldighet med vad som här redan har blivit åtgjort.

Såsom utskottet har formulerat sitt utlåtande, där det yrkas avslag på motionen,
finns det ingenting som hindrar, att Kungl. Maj :t kan taga upp särskilt
ömmande fall till behandling och där ge någon ersättning. Om man
bifaller utskottets förslag, äro sålunda ändå icke alla möjligheter stängda
för de personer det här är fråga örn att kunna få en mindre ersättning, när de
fått lämna sitt arbete.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag vill bara säga till herr Gustavson, att det
många gånger under årens lopp förekommit, att riksdagen har beviljat engångsersättning
i sådana fall som dessa. Jag vill nämna sockerkontrollörerna.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

Pension eller av skedser sättning åt växelstationsföreståndare, som entledigas
till följd av växelstations antomatisering. (Forts.)

De hade en tillfällighetssyssla. Det har förekommit många sådana fall där vi
givit en ersättning åt människor i liknande predikament som dessa. De som
det här är fråga örn ha säkert lika stort behov av understöd som många andra
vilka fått ett sådant.

Herr Hällgren: Herr talman! Jag har i den motion som det här är fråga
örn velat medverka till att rikta riksdagens uppmärksamhet på ett samhällsproblem
som vi framdeles komma att få ta litet allvarligare på. Det gäller
den pågående rationaliseringen. Ofta har denna fråga diskuterats i riksdagen,
och särskilt från socialdemokratiskt håll har det riktats en kritik gentemot
det privata näringslivet, exempelvis industrien, för dess rationaliseringsåtgärder,
som åstadkomma arbetslöshet med åtföljande otrygghet m. m. bland
de förut anställda. Men här vidtager staten själv vid ett av sina företag en mycket
effektiv rationalisering, under det att man tar mycket liten hänsyn till de
människor gom mista den syssla de förut haft vid detta företag.

När utskottets talesman säger, att det aldrig kan bli tal om att staten har
några förpliktelser mot dem som ha bisysslor, så ber jag att få tillrättalägga
detta litet genom att peka på vad som står på sidan 9 i utskottsutlåtande!,
där utskottet säger, att enligt av telegrafstyrelsen lämnade uppgifter utgjorde
vid utgången av 1938 antalet växelstationer med 35 eller flera abonnenter
1,753, med mellan 20 och 34 abonnenter 552 samt med mindre än 20^ abonnenter
2,822. Då nu riksräkenskapsverket meddelat, att man för budgetåret 1941/
1942 kan räkna med en inkomst för telegrafverket på 36 miljoner kronor, så
äro dessa, som jag här räknat upp enligt utskottsutlåtandet, arbetsmyrorna
som hjälpt till att framskapa detta resultat för telegrafverket. Vad sedan beträffar
dessa 2,822 föreståndare vid stationer med mindre än 20 abonnenter, så
är det ju på det sättet, att dessa äro anställda med kontrakt, ^där bestämmelserna
föreskrivits av telegrafverket men där arvodet till föreståndarna betalas
av abonnenterna. I regel utgår ingen ersättning för lokal. Deras inkomst brukar
uppgå till 20, 25 ä 30 kronor per abonnent och år. Om man multiplicerar
denna inkomst med antalet abonnenter, kommer man upp till en inkomst på
400 eller 500 kronor per år. Men då är det också föreskrivet, att de skola vara
skyldiga att tjänstgöra vid denna växelstation från klockan 7 på morgonen
till 9 på kvällen sommartiden, d. v. s. 14 timmar per dygn, eller också på
söndagar och under viss vintertid från klockan 8 på morgonen till klockan
8 på kvällen, d. v. s. 12 timmar. Nu säger man, att de kunna utföra annat
arbete under tiden. Ja, visserligen, men de måste dock, när någon abonnent
behagar ringa eller något samtal kommer från annat håll, passa växelbordet
under denna tid. Det är icke sådant som man i vanliga fall kallar för en bisyssla.

Jag skall inte redogöra mer härför. Jag skulle vilja säga örn utskottsutlåtandet,
att det är ganska välvilligt hållet. Utskottet vill till och med tumma
litet på de föreskrifter som Kungl. Majit utfärdat beträffande ersättningen
till växelstationsföreståndare, d. v. s. växelstationsföreståndare vid stationer
med 20—34 abonnenter och vid stationer med 35 abonnenter och däröver. Vad
utskottet däremot av principiella skäl icke vill rubba på, det är tjänstårsberäkningen.
Det är ju så med oss som komma hit till riksdagen, att vi lägga oss till
med vissa principer som förut ha tillämpats, och dem söker man sedan slå
vakt örn. Här har telegrafstyrelsen föreslagit, att om man har tio tjänsteår
och automatiseringen gjort, att man icke kunnat få 15 tjänsteår, som är förutsättningen
för att erhålla pension, då skulle likväl ersättning utgå. Men så
långt har icke bankoutskottet velat sträcka sig. Det hade dock funnits en våg

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Pension eller avskedsersättning åt växelstationsföreståndare, som entledigas
till följd av växelstations automatisering. (Forts.)
att gå, nämligen att i stället för pension eller understöd till sådana föreståndare
lämna dem en engångsersättning. Det vore också det lämpligaste sättet
att gå till väga på, när det gäller stationer med mindre antal abonnenter än 20.

Nu tycker jag inte, att liela frågan blir fullgiltig löst genom reservanternas
förslag, men jag yrkar likväl bifall till reservationen såsom en demonstration
för en annan uppfattning än elen bankoutskottet här har framfört. Jag
tror alltså inte, att frågan är löst i och med detta utan att den återkommer.
Jag skulle också vilja tro, att örn frågan en gång återkommer, till och med
bankoutskottet skall kunna lägga en annan syn på detta spörsmål. Det är en
ganska ringa utgift för statsverket det här är fråga örn, men örn dessa människor
jag tänker särskilt på föreståndarna vid mindre stationer — finge
någon ersättning för det mångåriga arbete de utfört till samhällets och telegrafverkets
bästa, då skulle därmed lämnas bevis på en humanitet som jag tycker
att samhället i detta fall är skyldigt att visa dessa människor.

I detta anförande instämde fröken Hesselgren och fru Nordgren.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag vill bringa i erinran, att här sitta vi
ganska manga som voro med för 12, 15 år sedan och beslöto, att riksdagen
skulle bevilja pension åt de regementspastorer som hade haft sina tjänster
som bisysslor men som blevo av med dem vid den indragning av regementen
som då skedde. De fingo en årlig pension, men här är det dock endast fråga
om ett ringa engångsbelopp. Jag kommer att rösta med reservanterna.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag ber att få säga ett par ord,
då jag är en av motionärerna. Jag vill ansluta mig till vad här förut sagts beträffande
den skyldighet som man anser bör åligga staten såsom företagare
vid rationaliseringar, nämligen att taga den största möjliga hänsyn till de anställda.
Vi ville gärna, att staten skulle visa ett gott föredöme, när det gäller
liknande fall inom det enskilda näringslivet, på den privata arbetsmarknadens
område. Det är bara på några punkter, som jag vill komplettera vad förut sagts
från motionärernas håll.

Jag vill erinra örn att när dessa människor erhålla avsked på grund av
automatiseringen, ha de i många fall kommit till den åldern, då det är mycket
svårt för dem att erhålla sysselsättning på den privata arbetsmarknaden. Det
är ett skäl bland andra som talar för att man skall taga den största möjliga
hänsyn till denna grupp av anställda.

Jag begärde emellertid också ordet för att understryka ett par synpunkter
som utskottet varit inne på och där utskottet, såsom herr Hällgren mycket riktigt
anmärkte, har varit tillmötesgående mot motionärerna. Det är i två avseenden.
Det ena gäller växelstationer med mellan 20 och 34 abonnenter, då årligt
understöd enligt givna direktiv icke skulle lämnas. Där uttalar utskottet, att
i de fall där vederbörande haft sin huvudsakliga sysselsättning vid denna anställning,
är avskedsersättning icke en tillräcklig gottgörelse, utan att där
skulle ett årligt understöd kunna vara motiverat. Sålunda i vissa fall ett årligt
understöd även till växelstationsföreståndare vid stationer med mellan 20 och 34
abonnenter. Det är det ena fallet.

Det andra gäller ett visst hänsynstagande till stationsföreståndare vid stationer
med mindre än 20 abonnenter. Beträffande stationer med mellan 20 och
34 abonnenter tillämpas alltså i allmänhet enligt reglerna endast avskedsersättning,
men vid stationer med mindre än 20 abonnenter lämnas enligt dessa regler
ingen avskedsersättning. Utskottet har emellertid uttalat, att arbetet vid dylika

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

Pension eller avskedsersättning åt växelstationsföreståndare, som entledigas
till följd av växelstations automatisering. (Forts.)
mindre stationer kan vara så krävande, att det ger full sysselsättning. I sådana
fall skulle, anser utskottet, vederbörande, i detta fall telegrafstyrelsen och
regeringen, lia möjlighet att ge en avskedsersättning. Det är dessa två fall, som
herr Gustavson ansåg vara sådana ömmande fall där hänsyn skulle tagas, även
örn reglerna icke strikt följdes. Emellertid ha reservanterna och även motionärerna
gått något längre, då de ifrågasatt, att avskedsersättning skulle lämnas,
även örn vederbörande växelstationsföreståndare icke haft en anställningstid
av 15 år utan den endast uppgått till 10 år. När utskottets talesman här
nämner örn ömmande fall, vet jag icke, örn man i någon mån kan räkna med en
prövning från telegrafstyrelsens och regeringens sida, där anställningstiden
varit 10—15 år men där ömmande fall föreligga. Jag hoppas emellertid, att telegrafstyrelsen
och regeringen äga fria händer i sådana fall.

Emellertid anser jag i likhet med övriga motionärer, att det hade varit bättre
med mera bestämda regler för den ifrågasatta avskedsersättningen, och dessa
bestämda regler finnas angivna såväl i motionen som i reservationen. Det är
därför som jag för min del också vill yrka bifall till reservationen.

Herr Björklund: Herr talman! Jag förmodar, att ingen i denna kammare
som känner mig tror, att jag har något emot att dessa människor som det här
är fråga örn skulle få en ersättning. Jag kan emellertid icke underlåta att påpeka,
att örn man slår in på den väg som motionärerna varit inne på och som
utskottet i någon mån snuddar vid, måste detta ovillkorligen föra med sig vissa
konsekvenser. Jag erinrar om att under åren 1920, 1921 och 1922 avskedade man
vid statens järnvägar både familjeförsörjare och andra som varit i statens
tjänst under en tidrymd av upp till 8 å 10 år, utan att det en enda gång gjordes
något påpekande örn att dessa människor borde få någon ersättning för den
långa tjänstetid de haft, då de, märk väl, dag efter dag arbetat och haft sin
fulla försörjning vid järnvägen. Nu är man här inne på en annan väg, och för
all del, mitt goda hjärta säger mig, att jag också borde vara med, men jag
kan inte, därför att örn man beslutar detta, så blir konsekvensen därav den,
att örn staten anställer tillfällig personal i större eller mindre omfattning, så
skall staten, i den mån som denna personal blir överflödig i statens tjänst, vara
ersättningsskyldig till denna personal, när den befriar sig från densamma. Det
är en oerhörd skillnad, mina herrar, mellan förhållandena i det enskilda näringslivet
och omständigheterna i här föreliggande fall. Jag betonar ännu en gång,
att jag inte på minsta sätt missunnar dessa människor att få en liten ersättning.
Men jag tycker, att det bör vara någon reda och konsekvens i statens sätt
att behandla sina anställda. Man har här utan att överhuvud taget resonera
örn någon slags kompensation avpoletterat familjeförsörjare och andra, som
tjänstgjort dagligen i 8—10 år. Man bör då med rätt gott samvete kunna
avskeda sådana, som endast haft det ifrågavarande arbetet som bisyssla. De
lia ju inte haft sådan ersättning för arbetet, att de kunnat leva på densamma.
Går man in för ett bifall till motionen, har man knäsatt en princip, som för
framtiden kan ha ganska obehagliga konsekvenser.

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Det iir här inte fråga örn att utan
kompensation skilja människor från deras huvudsakliga sysselsättning. Det
är fråga örn människor som haft annat arbete som sin huvudsakliga sysselsättning;
det som lagus från dem har endast varit en bisyssla. Möjligen gäller
inte detta samtliga fall. Det kan förekomma fall, då växelstationsföreståndaren
är en person, som kommit till sådan ålder, att han normalt inte utför
något arbete. Det var emellertid en synpunkt som herr Andersson i Malmö

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Pension eller avskedsersättning åt växelstationsföreståndare, som entledigas
till följd av växelstations automatis ering. (Forts.)
framförde och som jag är angelägen att man inte blandar samman med den
nu föreliggande frågan. Det gäller samhällets ställning till frågan örn ersättning
åt rationaliseringens offer i allmänhet. Om vi skola utvidga debatten
att omfatta alla dessa vidlyftiga problem, vet jag inte var det skall sluta. Det
måste väl ändå medges, att det är en väsentlig skillnad mellan att lägga ned
industrier i rationaliseringssyfte, varigenom människorna berövas sina huvudsakliga
sysselsättningar och tvingas att söka nytt arbete på annan ort,
vilket inte alltid kan ske utan att det förflyter en ganska lång tid av arbetslöshet,
och att draga in en lågt avlönad bisyssla. Örn staten skulle nödgas
restlöst tillämpa den principen, att den inte utan pension eller engångsersättning
kunde släppa ifrån sig en människa, som den i någon form och under
någon tid tagit i anspråk, skulle statens verksamhet på många områden stelna
till på ett sätt, som vore ur både ekonomiska och sociala synpunkter i
högsta grad betänkligt. Staten driver ju en så omfattande verksamhet, att det
är nödvändigt att den använder sig både av personer som äro heltidsanställda
under kortare tid och av sådana som inneha bisysslor under längre eller kortare
tid. När den ekonomiska utvecklingen eller andra förhållanden gjort deras
tjänster överflödiga, måste de lämna sina befattningar. Örn staten vid
igångsättandet av varje företag måste tänka på att för livstiden sörja för de
anställda, befarar jag att ali statens verksamhet skulle bli dubbelt så dyrbar
som den enskilda. Det går inte att hävda dylika synpunkter, när det gäller
anställningar av denna natur. Man kommer då till resultat, som äro alldeles
orimliga. Jag vill därför på det bestämdaste varna för att draga in dessa synpunkter
i debatten.

Herr Hällgren: Herr talman! Även om staten gick ganska hårdhänt fram
åren 1921 och 1922, iså har dock staten sedan dess anlagt mera humanitära
synpunkter på hithörande problem. Jag vill minnas, att herr Björklund var
med år 1935, då vi gingo in för att staten skulle sörja för dem som bli arbetslösa
den gång gruvdriften vid Boliden lägges ned. Det exemplet har jag
brukat skryta med, när det varit fråga om ''statens rätt att behandla sina
arbetare.

Herr Björklund ''säger, att den kategori människor det här är fråga örn bör
anses som tillfälligt anställd personal. Grentemot detta vill jag utöver vad som
förut nämnts beträffande föreståndarnas arbetstid, framhålla, att de äro anställda
med fleråriga, i regel minst femåriga kontrakt. Man kan alltså inte
säga, att det är ett tillfälligt anställningsförhållande.

Jag vill ytterligare framhålla, att det här gäller den kategori av telegrafverkets
personal, som i regel haft minst betalt för sitt arbete. Såsom framgår
av en bilaga till motionen, lia telefonisterna vid centralstationerna i städerna
genom sin organisation — jag kan säga, att det står även en organisation
bakom motionen — fått till stånd en överenskommelse med telegrafverket,
som innebär, att om en telefonist inte får en ordinarie plats efter fem års
tjänstgöring utan får avsked, skall hon få en avskedsersättning från telegrafverket
örn minst 500 kronor. Detta är ju ett prejudikat, som man bör taga
hänsyn till. Jag har i min motion inte velat gå längre än att pension eller
avskedsersättning skulle utgå därest vederbörande innehaft anställningen under
minst tio år och skulle ha uppnått en tjänstetid av femton år, därest inte
automatiseringen gjort dem arbetslösa. Det finns emellertid, som jag nämnde,
kategorier av telegrafverkets personal, sorn ha bättre betalt än dem motionen
gäller och som genom kollektivavtal tillförsäkrat sig mycket större förmåner
än som begäras i motionen.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

Pension eller avskedsersättning åt växelstationsföreståndare, som entledigas
till följd av växelstations automatisering. (Forts.)

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Björklund talar örn i statens tjänst tillfälligt
anställda personer oell jämför dessa med de människor som det här är
fråga om. Det finns emellertid inte den ringaste möjlighet att göra en sådan
jämförelse. Det är här inte fråga örn tillfälligt anställda personer. De ha varit
anställda i många år, och de ha gjorts arbetslösa genom av-staten vidtagna
åtgärder. Det är alltså en himmelsvid skillnad mellan dessa människor och
dem som herr Björklund talar om.

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Ett i debatten ofta förekommande
uttryck har varit att det här gäller personer, som äro anställda i statens
tjänst. Jag vill emellertid påpeka, att detta inte är fallet i fråga örn en
stor del av dessa människor. De äro i stor utsträckning anställda av abonnenterna.
Men även när det föreligger kontrakt mellan telegrafverket och den
som skall sköta växelstationen, kan man många gånger ifrågasätta, örn det
kan anses som ett anställningsförhållande. Hur ser det nämligen ut i många
fall? Jo, ofta äro de små växelstationerna inredda i ett litet rum bredvid köket
i en bondgård. Den som skrivit på kontraktet är bondgårdens ägare, medan
det är hembiträdet ute i köket som sköter växelstationen. Om nu växelstationen
dragés in, vem är det då egentligen som skulle ha ersättningen? Ja, det
är väl hembiträdet. Men hon kanske har flyttat från gården, så att hon inte
kan få någon ersättning. Den som får ersättningen är bonden, som aldrig
skött stationen.

Jag skall inte fortsätta uppräkningen av alla de orimligheter, som skulle
följa av ett bifall till reservationen. Det finns många andra sådana orimligheter.
Jag tror att de exempel jag dragit fram äro tillräckliga för att visa,
att staten i detta fall inte kan göra mer än den gjort.

Herr Paulsen: Ja, herr talman, jag ville bara säga, att det där exemplet
med bondgården spökade även i utskottet. Jag trodde inte, att herr Gustavson
skulle komma med det här i kammaren. Det är mycket sällsynt, att sådana
fall förekomma. Det har påpekats, att det kunde förekomma dylika fall, men
vi ha ingen garanti för att de verkligen förekomma.

Herr Björklund: Herr talman! Jag måste vidhålla gentemot herr Paulsen
och herr Hällgren, att det här är fråga örn tillfälligt anställda personer. Den
ringa ersättning de haft för sitt arbete visar, att de haft en mycket liten arbetsuppgift
att fylla. Jag har förut sagt, att jag inte på något sätt missunnar
dessa människor att eventuellt få ersättning. Men jag påpekar ånyo, att man
tidigare avskedat heltidsanställda personer, som varit familjeförsörjare, utan
att giva dem någon som helst ersättning.

Man säger nu. att när det är staten själv som rationaliserar, bör staten vidtaga
kompensationsåtgärder, som man inte anser rimligt att fordra av det privata
näringslivet. Det är en betänklig brist på konsekvens. Örn man tillåter
det privata näringslivet att rationalisera bäst det vill, bör väl också staten •—
örn man nu anser att staten bör i någon mån driva affärsverksamhet — få lov
att rationalisera.

Man skulle kunna lägga många andra synpunkter på denna fråga än dem
jag framfört, men jag skall inte uppehålla debatten längre. För mig får kammaren
gärna bifalla motionen. Jag skall vara så neutral, att jag skall avstå
från att rösta. Men jag har velat peka på de konsekvenser för framtiden som
ett bifall till motionen kan få. Det kan vara skäl att fästa uppmärksamheten
på dessa redan nu.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Ändrade tillsättningsoch
avlöningsbestämmelser

för kyrkomusiker
m. m.

Pension eller av skedsersättning åt växelstationsföreståndare, som entledigas
till följd av växelstations automatisering. (Forts.)

Herr Nilsson i Landskrona: Herr talman! När denna fråga behandlades i
bankoutskottet, framhölls det, att vissa felaktigheter förekommit vid tillämpningen
av de utfärdade bestämmelserna örn ersättning till växelstationsföreståndare,
som entledigas till följd av automatiseringen. Utskottet har i sin motivering
bland annat yttrat: »Vad beträffar de jämkningar i tillämpningen av
dessa bestämmelser, som utskottet funnit lämpligen böra komma till stånd,
haller utskottet före, att dessa jämkningar kunna genomföras utan ändring av
bestämmelserna.» I anslutning till denna motivering har utskottet kommit
fram till sin hemställan. Men jag vill framhålla, att minoriteten inom utskottet,
som var ganska stor, hade ett helt annat förslag till hemställan. Minoriteten
ville inte ansluta sig till reservationens förslag, utan röstade för följande förslag
till hemställan, nämligen, »att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 141, må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
taga under övervägande vad utskottet ovan anfört i fråga om tillämpningen
av 1940 års bestämmelser om ersättning till växelstationsföreståndare, som
entledigas till följd av växelstations automatisering». I detta förslag till hemställan
preciserades alltså inte önskemålen, utan man yrkade endast på en
mjukare tillämpning av gällande bestämmelser. Jag hörde till den minoritet,
som röstade för detta förslag, och jag kan, då proposition nu kommer att givas,
inte ansluta mig till reservationen.

^överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) örn förbud i vissa
fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande i
vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prästs avlöning
under tjänstledighet i vissa fall m. m.;

nr 27, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i häst- och fordonsanskaffningslagen;
och

nr 28, i anledning av väckta motioner örn ändring i 39 a § lagen den 22 juni
1911 örn ekonomiska föreningar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 7.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av väckta motioner
örn ändrade tillsättnings- och avlöningsbestämmelser för kyrkomusiker
m. m.; och anförde därvid

Herr Hyling: Herr talman! Den fråga, som behandlas i detta utskottsutlåtande,
brukar ju gå under benämningen »klockarfrågan». Det är en fråga,

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

Ändrade tillsättnings- och avlöning sbestämmelser för kyrkomusiker m. m.

(Forts.)

som behandlats och debatterats i riksdagen vid flera olika tillfällen. Att frågan
behöver nå en lösning är också utskottet ganska enhälligt om vid detta tillfälle.
Det finnes ganska mångå anledningar, som tyda på att frågan bör komma
ur världen.

Som förhållandena äro nu måste man inse det ohållbara i att kostnaderna
för avlöning åt landets organister drabba församlingarna synnerligen ojämnt.
Det finnes vissa församlingar i landet, som få betala sin organist med en uttaxering
av 95 öre per skattekrona och ändå endast kunna lämna en blygsam
lön på 300 kronor örn året. En del av församlingarna, icke minst städernas
församlingar, behöva i vissa fall icke lämna mer av sitt skatteunderlag än ett
öre och därunder per skattekrona. Det borde alltså vara ganska självklart, att
de skattetyngda landsbygdsförsamlingarna skulle i detta fall kunna vara med
örn att erhålla en skatteutjämning. En möjlighet härtill vore, örn denna avlöning
till landets organister kunde läggas exempelvis på kyrkofonden.
o Samtidigt som. man skärpt kraven på våra organister och deras examination,
låter man en sådan viktig fråga som denna ligga oreglerad. Det har visat sig,
att genom att denna fråga icke blivit löst ett allt mindre och mindre antal
examinander anmäler sig för att erhålla kvalifikation för att kunna tjänstgöra
som organister. Detta kan enligt min uppfattning småningom få svåra följder,
när det gäller rekryteringen av organisterna. Detta i sin tur kan bli till ganska
stor skada för hela gudstjänstlivet, där kyrkomusiken intager en stor plats.

Nu säger emellertid utskottet följande: »Utskottet finner goda skäl tala för
att den av motionärerna förordade utredningen bör komma till stånd så snart
omständigheterna ^medgiva det, men anser dock att riksdagen med hänsyn till
tidsläget bör avstå från att nu taga ett initiativ i denna riktning.»

Jag kommer, herr talman, icke att ställa något yrkande. Men jag vill vid
detta tillfälle uttala den förhoppningen, att Kungl. Majit snarast möjligt tar
initiativet till utredning av denna fråga, så att densamma kommer att bli löst.
Jag tror, att det blir till båtnad för framtiden.

Herr talman! Jag har icke något yrkande att framställa.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående ändringar i lagen den 4 oktober 1940
(nr 851) med vissa bestämmelser örn livförsäkring m. m. vid krig; och blev
utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 9.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Därvid anförde:

Herr Ljungberg: Herr talman! T den motion i detta ärende, som väckts av
åtskilliga kammarledamöter och som jag haft äran framlämna, ha några synpunkter
framhållits, framför allt i vad beträffar tillsynsorganen och deras
uppgift. Vi ha vänt oss mot den dualism och jag vågar säga snålhet, som i
detta avseende kännetecknar propositionen. Jag skall nu ej upptaga tiden med
att i detalj påvisa dessa förhållanden. Jag kan så mycket hellre avstå därifrån.

Förslag till
lag om ändring
i vissa delar
av vattenlagen
m. m.

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen m. m. (Forts.)
som det förefaller mig, att utskottet i stort sett Ilar delat motionärernas synpunkter.

I utlåtandet säges sålunda, att det inom utskottet uttalats starka sympatier
för en förstärkning av den centrala tillsynen. Det synes i första hand ha varit
den tvekan, som i olika yttranden yppats om formen och organisationen av
den utvidgade centrala tillsynen, som nu har avhållit utskottet från att beträda
en i förhållande till motionen mera positiv linje.

Jag är tacksam för detta utskottets uttalande. Jag anser mig på grund därav
ha rätt att hysa den förhoppningen, att riksdagen inom en icke alltför avlägsen
framtid skall få mottaga förslag i denna riktning från Kungl. Maj:t.
Jag tror emellertid, att det är av vikt, att man då håller i minnet, att det är
en teknisk uppgift att finna själva botemedlet mot vattenföroreningar och att
man icke bör förväxla diagnosen med botemedlet.

Till slut vill jag säga några ord örn hälsovårdsnämndernas ställning i gränsfallen
mellan enklare och svårare förorenings fall. Om det tillskapas en central
tillsynsmyndighet med tillräckliga arbetskrafter, tror jag, att denna gränsdragning
ger sig själv. Tillsynsmyndigheten får dessa fall, och myndigheten
får samråda med de lokala hälsovårdsnämnderna även i tveksamma fall. Arbetsfördelningen
dem emellan ger sig utan vidare åtminstone någorlunda.

Då i själva verket utskottets principiella uttalande i väsentliga delar utgör
en bekräftelse på riktigheten av de synpunkter, som angivits i motionen, trots
att de icke kommit till uttryck i utskottets hemställan, vill jag, herr talman,
icke framställa något yrkande.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag kunde kanske åtnöjas med vad utskottet
har uttalat och vad herr Ljungberg härtill har anfört, men jag kan likväl
icke underlåta att beröra åtminstone ett eller ett par av de uttalanden, som äro
gjorda. Jag fäster mig då i första hand vid det, som är refererat i utskottets
utlåtande på sidan 55, där departementschefen bland annat rörande eventuell
inskränkning i beslutanderätten, när det gäller åtgärder mot förorening av
avloppsvatten, sagt, att för en sådan inskränkning i beslutanderätten — som
han anser pricipiellt böra kunna diskuteras — måste starka praktiska skäl
kunna åberopas. Han anser att sådana praktiska skäl icke ha kunnat åberopas
och icke heller några missbruk.

Det må så vara, att missbruk icke har i större utsträckning förekommit och
att inga större klagomål framförts, därför att man naturligtvis har sökt att
komma till rätta med förhållandena genom ömsesidiga överenskommelser. Men
det är ju hittills så, att det är ganska mångå myndigheter som ha med dessa
frågors avgöranden att göra — jag kan räkna upp dem, så att kammaren kan
göra sig ett begrepp örn hur många det är. Det kan ju ha intresse för dem,
som icke speciellt satt sig in i frågan. Det är fisketillsynsmyndigheten, det är
hälsovårdsmyndigheterna, det är länsstyrelsen och det är tjänsteläkaren på
orten. När alltså någon av dessa myndigheter gjort anmärkning och det från
hälsovårdsnämndens sida pålagts ett företag att vidtaga vissa åtgärder, har
man åtminstone haft länsstyrelsen att hänvända sig till såsom överinstans. Man
har därmed åtminstone kunnat få en någorlunda grundlig prövning av saken.
Varför har man behövt kunna draga denna prövning under denna instans?
Naturligtvis icke därför, att hälsovårdsmyndigheterna i och för sig velat åstadkomma
något ohägn, i alla händelser större än nöden krävde; men man har
haft behov av denna instans därför att hälsovårdsnämnderna i mycket ringa
utsträckning och i allmänhet nästan icke alls ha tillgång till den tekniska sakkunskap,
som fordras för att kunna giva nödiga råd och anvisningar örn de
åtgärder, som böra vidtagas.

Onsdagen den 2 april 1941 e. ni.

Nr 22.

Förslag till lag orri ändring i vissa delar av vattenlagen m. m. (Forts.)

Å andra sidan ha teknikens framsteg på detta område, när det gäller att
åstadkomma anordningar för rening av avloppsvatten, varit snabba.

Nu bär man att emotse en vidgad tillämpning av lagen, och med den vidgade
tillämpningen av lagen komma många kommuner, som hittills icke haft
dessa problem att brottas med, att bli ställda inför att vidtaga åtgärder eller
ålägga vidtagande av åtgärder. Det kommer många gånger att röra sig örn
stora problem och stora summor.

Det hade då varit i allra högsta grad av behovet påkallat, att man haft en
sakkunnig myndighet att vända sig till. Jag har från min egen erfarenhet åtskilliga
fall där man saknat en dylik, där hälsovårdsmyndigheten konstaterat
vissa missförhållanden, där hälsovårdsmyndigheten har pålagt vidtagande av
förbättring men där hälsovårdsmyndigheten på intet sätt kunnat giva några
råd eller anvisningar om, hur den förbättringen eller dessa åtgärder skulle se
ut. Man har vänt sig till länsstyrelsen. Eventuellt har man överklagat ett beslut,
som man ansett ogenomförbart. Man har lika litet där kunnat få del av
någon sakkunskap. Man har ibland kunnat få en dylik hos fisketillsyningsmyndigheten,
i den mån den varit tillgänglig för att lösa ett sådant problem.
Man har — jag tänker nu på industriella företag i landsorten såsom ett slakteri
eller ett mejeri -—ställts inför ett åläggande, där man vid förfrågan, huruvida
saken skulle bli bra och man skulle anses lia uppfyllt sina skyldigheter
efter vidtagandet av de anbefallda åtgärderna, fått svaret: Det kunna vi icke
sägandet beror på hur det kommer att verka; och kanske ni komma att få
nytt åläggande efter en tid igen.

Detta kan icke vara tillfredsställande. Det kan under sådana förhållanden
ej vara bra, att hälsovårdsmyndigheterna, hälovårdsnämnderna tillmätas ett
i ännu större utsträckning definitivt avgörande än hittills. Det skulle innebära,
att till och. med en industri, låt oss säga ett slakteri eller ett mejeri, som i
åratal bedrivit sin verksamhet och vars verksamhet förlagts till samhället i
fullt samförstånd med samhällets myndigheter, helt plötsligt av denna hälsovårdsnämnd
kan förbjudas att fortsätta sin drift utan egentlig möjlighet att
vare sig få detta kanske, icke tillräckligt sakligt motiverade beslut ens prövat
eller få de nödiga anvisningarna till olägenheternas avhjälpande.

Jag är visserligen tacksam för utskottets utlåtande i den del, vari det ändå
andas, någonting av positivitet i fråga om dessa saker, men jag Iean icke känna
mig tillfredsställd. Jag måste för min del anföra, att det kan överhuvud taget
icke bli som det bör vara pä detta område, förrän en verkligt central och sakkunnig''
myndighet tillskapas, som icke bara har att pröva utan även att meddela
råd och anvisningar!

Jag hoppas, att denna fråga blir beaktad av Kungl. Majit. Blir den icke det,
är saken ej heller väl löst.

Herr Hage: Herr talman! Det framkommer ju dels av den föregående talarens,
anförande och dels av de väckta motionerna, att man har tänkt sig den
möjligheten, att utskottet skulle under utskottsbehandlingen lia kunnat omarbeta
propositionen på sådant sätt, att särskilt denna centrala myndighet,
som det är fråga örn, skulle komma till stånd. Nu skulle givetvis detta och en
del andra saker, som yttrades i diskussionen, lia medfört en betydande omarbetning
av propositionen. Det veta nog de ärade damerna och herrarna, att det
är mera sällan som man i ett utskott vågar sig på en så pass vidlyftig omarbetning
som här begärts. Sedan kommer därtill, att andra lagutskottet är intet
statsutskott eller jordbruksutskott, och organisationsfrågor falla ju över
huvud här i riksdagen antingen under statsutskottets eller under jordbruksutskottets
domvärjo.

Andra kammarens protokoll 1041. Nr

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Införande av
högertrafik.

Ändrade tillsättnings- och avlöning sbestämmelser för kyrkomusiker m. m.

Från den utgångspunkten har utskottet inskränkt sig till att göra vissa sympatiska
uttalanden för ett och annat av detta, som framförts i motionen, men
tillika sagt, att denna sak, som nu framlagts i propositionen, är så pass
brådskande, att man kan icke gärna uppskjuta den.

Skulle man gå på den linje, som motionärerna upptagit, hade det nog varit
nödvändigt, såvitt jag förstår, att avslå propositionen och begära en utredning
till nästa år och få en ny proposition. Men under behandlingen i utskottet
har verkligen framkommit en del förhållanden, som tyda på att denna sak
är brådskande. Det har inträffat en massa fall av vattenföroreningar, som
visat detta. Då har utskottet icke ansett sig lia anledning att gå den vägen
som motionärerna begärt, utan det har gått den väg, som framgår av utskottets
utlåtande.

Jag skall från den utgångspunkten yrka bifall till utskottets förslag. Jag
vill passa på att i detta sammanhang säga — det kanske icke damerna och
herrarna lia beaktat — att detta utlåtande är på sätt och vis en kuriositet i riksdagens
historia. Det är nämligen första gången i den svenska riksdagens historia
som det förekommer ett utskottsutlåtande, där sammansättningen av
andrakammarhalvan till sin majoritet utgöres av kvinnliga riksdagsledamöter.
Det är alltså nästan en epok. Det är visserligen sant, att detta är knutet till ett
utlåtande, som kanske icke är så intressant. Men det är ju icke damernas fel.
Men det är i alla fall intressant att påpeka detta.

Herr talman! Jag skall som sagt be att med denna utgångspunkt få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag har tillåtit mig att konstatera, att omarbetningen
icke är tillfredsställande. Utskottets ärade talesman påpekade, att
saken är brådskande, och han motiverade därmed ett beslut, som, såvitt jag
förstår honom rätt, han icke påstått vara i allo tillfredsställande. Jag vill för
min del säga, att det förhållandet, att saken är brådskande, kan ej vara skäl till
att åstadkomma en otillfredsställande ordning.

.Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av väckta motioner
örn införande av högertrafik.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 110 i första
kammaren av herr Nisser m. fl. och nr 214 i andra kammaren av herr Lundell.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen ville
besluta sådan ändring av vägtrafikstadgans kap. 3, att högertrafik infördes
i Sverige hösten 1942 eller senast våren 1943.

Utskottet hemställde, att motionerna I: 110 och II: 214 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lundell: Herr talman! Frågan om övergång till högertrafik bär ju
på de senaste åren åtskilliga gånger varit före i denna kammare. Nu har ärendet
avancerat därigenom, att riksdagen för ett par år sedan skrev till Kungl,
Maj:t och begärde en utredning och framläggande för riksdagen av det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Det är 1939 års högertrafikkommitté,
som har avgivit sitt betänkande. I det betänkandet har det föreslagits

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

Införande av högertrafik. (Forts.)

övergång till högertrafik i Sverige våren 1943. Därvid Ilar högertrafikkommittén
huvudsakligen fäst sig vid önskvärdheten av att vi i Sverige komma
att tillämpa sådana regler för trafiken, som förekomma på de allra flesta
håll i andra länder. Det har diskuterats något i detta kommittéutlåtande, huruvida
det skulle vara lämpligt att övergå till högertrafik under en tid med minskad
biltrafik som den nuvarande eller örn det skulle ske under en sådan tid,
då trafiken är som livligast.

För min del vill jag säga, att det är alldeles klart för mig, att det skulle
vara lämpligast att göra en sådan övergång under en tid, då trafiken är i hög
grad reducerad som för närvarande. Det kan icke innebära någon särskild våda
att sedan undan för undan, i den mån vi få in motorbränsle igen, bilar bliva
satta i trafik. Deras förare få så småningom vänja sig vid att köra högertrafik.
Dessförinnan bliva ju för övrigt i alla fall alla människor på en gång
tvungna att finna sig i att gå i högertrafik. Alla få på en gång vänja sig vid
högertrafiken.

I den motion, som väckts i denna kammare av mig och i första kammaren
av herr Nisser, framhålles, att det icke i första hand är omtanke om de relativt
fåtaliga bilister, som resa ifrån Sverige till utlandet eller från utlandet
till Sverige, som har föranlett vårt ståndpunktstagande, utan det är tanken
på cyklister och fotgängare. Det är ju för varje år åtminstone under
fredliga förhållanden ett alltmera växande antal turister från Sverige, som
begiva sig till utlandet, till fots eller cyklande. Även de som stanna kvar
här i landet äro utsatta för faran av felkörningar ifrån utländska bilisters sida.
Risken är ju större för fotgängaren än för den utländske bilisten, som ju sitter
i ett motståndskraftigt skal.

Man har ibland, när man opponerat sig mot förslaget örn övergång till högertrafik,
pekat på de rätt avsevärda kostnader övergången skulle medföra. Kostnaderna
skulle naturligtvis bliva rätt höga, men jämför man dem med de statsutgifter,
som vi för närvarande laborera med, får man lov att erkänna, att
det icke rör sig örn mera betydande belopp. Därtill kommer ju, att man har
en viss arbetslöshet att räkna med. Det planeras ju rätt vidlyftiga arbeten
för att bekämpa arbetslösheten. Det kan väl då vara ganska lämpligt att
att koppla in även de arbeten, som erfordras för en övergång till högertrafik,
i det sammanhanget. Det heter i motionen: »De genom omläggning
till högertrafik erforderliga arbetena kunde då lämpligen användas för motverkande
av arbetslösheten. Flyttning av vägmärken och varningstavlor representerar
över hela landet fördelade arbeten, och ändring av bussar kunde giva
verkstäderna ett välkommet arbetstillskott, när monteringen av gengasaggregat
börjar avtaga.»

^Jag skall icke beröra denna fråga mera ingående, men jag vill framhålla,
på sätt jag gjort ett par gånger förut här i kammaren att det väl knappast
finnes någon — utom möjligen herr Paulsen, som står här bredvid — som
tror att en övergång till högertrafik aldrig skall komma till stånd i vårt land.
Jag tror för övrigt knappast, att ens herr Paulsen intager en sådan ståndpunkt.
Var och en har nog klart för sig, att en övergång förr eller senare
måste ske. Det blir dyrare ju längre man väntar. Kostnaderna för den förändring,
som man ändå till sist måste genomföra, bliva större. Under sådana
förhållanden kan det icke vara praktisk politik att för varje gång denna sak
kommer före skjuta den åt sidan. Vi böra ju ändå besinna, att man har
högertrafik till sjöss och högertrafik i luften samt att man till lands har
högertrafik i de allra flesta länder. Det är knappast mer än Sverige och
England, som fortfarande ha vänstertrafik. I Japan och något annat avlägset
land har man visst också vänstertrafik såvitt icke någon ändring skett under

100

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Införande av högertrafik. (Forts.)

senare år. Vi lia ingen direkt biltrafik mellan Sverige och England eller
mellan Sverige och Japan. Nämnda främmande länder äro ju i detta avseende
konservativa, men vi lia ingen anledning att följa deras exempel. Vi måste
en gång genomföra en förändring. Låt oss därför göra det så snart som
möjligt. Utskottet konstaterar att kommittén förordat, att — därest ej ur
statsfinansiella synpunkter eller av andra skäl, som undandraga sig kommitténs
bedömande, hinder möter — beslut fattas örn införande av högertrafik
i vårt land i enlighet med av kommittén förordade riktlinjer. Utskottet tilllägger:
»Över de sakkunnigas betänkande hava yttranden inhämtats från ett
flertal myndigheter och sammanslutningar.»

Slutligen yttrar utskottet: »Frågan, huruvida högertrafik skall införas i
vårt land, är för närvarande efter verkställd utredning föremål för Kungl.
Maj:ts prövning. Med hänsyn härtill anser utskottet, att riksdagen icke nu
bör taga ställning till denna fråga.» Men riksdagen bär ju i alla fall skrivit
till Kungl. Maj:t tidigare och begärt utredning samt hemställt örn framläggande
av de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Det vore önskvärt
att man ifrån regeringshåll finge en förklaring, vilka avsikter regeringen
har på den punkten och om regeringen av någon anledning, som för vanliga
medlemmar av riksdagen är fördold, icke för närvarande vill effektuera, vad
riksdagen tidigare har begärt. Skulle det nu så vara, att regeringen icke vill
uttala sig på denna punkt, så bör det beaktas, att beslut i en sådan lagfråga
som denna fattas av regering och riksdag gemensamt. Vill regeringen icke säga
sin mening, så är det ju icke något absolut hinder mot att riksdagen säger sin.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Den föregående ärade talaren efterlyste regeringens ståndpunkt till
frågan örn införande av högertrafik. Jag har ingenting emot att här meddela,
hur saken för närvarande ligger till. Regeringen har beslutat att icke i år
förelägga riksdagen förslag i ärendet. I de inkomna remissyttrandena har man
kunnat spåra en ganska positiv inriktning. Flertalet hörda myndigheter ha
uttalat sig för införande av högertrafik, men det har också rests mycket starka
betänkligheter emot att införa högertrafik just nu. Särskilt har överbefälhavaren
poängterat, att det icke gärna kunde vara rimligt att genomföra en i
trafikhänseende så genomgripande omläggning i det osäkra läge, som nu är
för handen. Påståendet, att det just nu skulle vara särskilt lämpligt att övergå
från vänsterkörning till högerkörning, därför att trafiken är inskränkt, bemötes
alltså från militärt håll med hänvisning till att det skulle vara en mycket
dålig beredskapsåtgärd att vidtaga en trafikomläggning, när man icke vet,
örn icke under tiden armén till äventyrs måste ställas på krigsfot. Jag föreställer
mig, att den föregående talaren med de militära insikter, han har, förstår
att de skäl mot en omläggning, som anförts från militärt håll, av regeringen
måste tillerkännas en utomordentligt stor betydelse. Regeringens hållning
har dessutom bestämts av statsfinansiella hänsyn. Arrangemanget skulle
enligt kommitténs förslag kosta 16 miljoner kronor, varav staten skulle bidraga
med omkring 14 miljoner kronor. Man måste väl ändå erkänna, att det
finns andra ändamål, som det är mera nödvändigt att tillgodose i dessa tider.

Som motiv för en övergång till högertrafik har, bland annat av den föregående
ärade talaren, åberopats, att det ur arbetslöshetssynpunkt skulle vara
förmånligt att nu övergå till högertrafik. Så är icke förhållandet. Saken är
nämligen den, att det mesta av de arbeten, som skulle behöva utföras vid en
övergång från vänstertrafik till högertrafik, består i omändring av omnibusparken
och eventuellt ombyggnad av spårvagnarna. Det gäller speciella ar -

Onsdagen deli 2 april 1941 e. in.

Xr 22.

101

Införande av högertrafik. (Forts.)

beten, som endast kunna utföras vid karosseri- och andra för dylik specialtillverkning
uppförda verkstäder. Inom verkstadsindustrien har för övrigt icke
rått och befaras icke någon arbetslöshet. Övriga arbeten, som skulle behöva
utföras, äro av så ringa omfattning, att de ur arbetslöshetssynpunkt varken
göra till eller ifrån. Allra minst torde de arrangemang, som behöva vidtagas
för flyttande av vägmärken och vägvisare, lia någon betydelse ur arbetslöshetssynpunkt.
De måste nämligen vidtagas på mycket kort tid, och arbetena
lämpa sig därför icke för arbetslösa.

Regeringen har icke principiellt fattat ståndpunkt i frågan örn övergång
till högertrafik, men regeringen anser det oundgängligen nödvändigt att vänta
med sitt ståndpunktstagande, till dess det framtida läget kan bättre överblickas.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Frågan örn införande av högertrafik
har ju mycket klarnat, sedan de sakkunniga, som tillsatts för detta ärendes
utredning, framlagt ett betänkande, i vilket de förordat, att vi skola övergå
till högertrafik. Detta betänkande har varit ute på remiss. Flertalet av de
myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig i detta spörsmål, har yrkat
på en omläggning av trafiken i antydd riktning. I riksdagen har denna fråga
varit föremål för prövning åtskilliga gånger, och jag är fullt på det klara med,
att det kommer att bliva mycket svårt att övertyga den nyvalda riksdagen
örn nödvändigheten av att vi anpassa våra trafikregler efter vad som gäller
i de flesta övriga länder. Jag vill även denna gång understryka betydelsen av
det faktum, att ju längre vi vänta med att taga itu med denna fråga, desto
dyrbarare blir det att genomföra en övergång. 1934 års vägtrafiksakkunniga
lia uttalat sig för övergång till högertrafik. De sakkunniga beräknade kostnaderna
för övergången till 8 å 10 miljoner kronor. De sakkunniga, som nu
yttrat sig, ha beräknat kostnaderna för en omläggning till 15 miljoner kronor.
Varén förvissade örn, att ju längre vi dröja, desto mer komma kostnaderna att
ökas. Den största utgiftsposten blir den, som avser ombyggnad av omnibusparken.
Den beräknas av de sakkunniga till 10.3 miljoner kronor. För omläggning
av spårvagnstrafiken beräknas åtgå 3.7 miljoner kronor. I sitt till kommunikationsdepartementet
avgivna remissvar har Svenska spårvägs-, bussoch
förortsbaneföreningen, ett huvudsakligen kommunalt företag, som, efter
vad jag förmodar, har den största omnibusparken här i landet, hävdat precis
samma uppfattning, som kommit till uttryck i övriga remissvar, nämligen
att det ur linjetrafikens synpunkt såväl för den reguljära omnibustrafiken som
för spårvägstrafiken är ganska egalt, om man bibehåller de nuvarande körreglerna
eller går över till högertrafik. När det gäller nybeställningar av bussar,
har man emellertid i nuvarande ovissa läge önskat att få besked om när
statsmakterna ämna taga itu med lösningen av denna fråga. Jag kan ju icke
bestrida, att det ligger något i de synpunkter, som statsrådet gav uttryck för
i sitt svar. Man bör icke se denna fråga enbart som en kostnadsfråga. Det är
klart, att den nuvarande tidpunkten med hänsyn till den låga trafikfrekvensen
iir lämplig för en omläggning av trafiken. Nämnda förening påpekar i detta
sammanhang, att så länge man icke kan få besked om, när statsmakterna ämna
fatta beslut i frågan, så måste man vid nybeställningar anskaffa omnibusar,
som äro konstruerade så, att de något så när lätt kunna omändras. Härav förorsakas
en merkostnad av omkring 1,000 kronor per omnibus. Det är dessa
synpunkter, som jag har velat erinra örn. Jag tillåter mig att fästa statsrådets
uppmärksamhet på angelägenheten av att man, för att undvika onödiga kostnader
vid förnyandet av omnibusparken. så snart som möjligt får ett något
så när klart besked från regeringen.

102

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Införande av högertrafik. (Forts.)

Herr Hage: Vi äro flera stycken i detta utskott som deklarerat, att vi lia
sympatier för en övergång till högertrafik. Men trots detta ha vi blivit eniga
i utskottet örn att denna gång inte ta någon ståndpunkt till saken. Det förekom
ingen diskussion i utskottet, vi blevo eniga utan vidare örn det utlåtande
som här föreligger, och det beror på att här dock är så tydligt och klart bevisat,
att denna fråga är föremål för vederbörande statsråds bearbetning. Gäller
det nu frågan örn när den lämpliga tidpunkten för en övergång är inne,
skulle jag tro att komunikationsministern, med hänsyn till alla de acta som nu
föreligga inom kommunikationsdepartementet, väl är den som har de största
förutsättningarna — efter att lia genomläst alla dessa olika handlingar, remisssvar
och utlåtanden — för att kunna bedöma vilken den lämpliga tidpunkten
är för reformens genomförande.

Detta är ungefärligen de synpunkter som enat utskottet och som resulterat
i denna avstyrkande hemställan, till vilken jag för min del ber att få yrka
bifall.

Herr Paulsen: Det är ganska egendomligt vad vissa saker kan bita sig
in i människors sinnen. När det för några år sedan började talas örn högertrafiken
var det ingen som ville lyssna på saken, men ju mer det gnoddes
in i folks medvetande, ju flera ville vara med örn det. Nu har herr Lundell
också fastnat för saken, och han är tydligen mycket stark i tron. Men det
är inte säkert att det går som herr Lundell tror, att vi tvunget skola få högertrafik.
Även om man är stark i tron, kan tron komma på skam. Jag tror
för min del inte att vi komma att få högertrafik ännu på många år.

Herr Nilsson i Göteborg talar örn att vi »nödgas» lägga om till högertrafik.
(Vern i all världen nödgar oss? Är det inte människors eget påhitt detta, är
det någon som »nödgar» oss till att kasta ut 15 miljoner — kanske blir det
30 miljoner också — i en tid som denna, när vi lia bättre användning för
pengarna? Det blir så dyrt att ändra örn vagnarna, säger herr Nilsson. Bevare
oss väl, men vi få väl ändra vagnarna då, örn så skulle behövas.

Nu har regeringen lyckligtvis sagt sitt ord, och det är förståndigt. Jag är
belåten med det så länge.

Herr Lundell: Herr talman! Jag ber att få tacka för det omgående svar
som chefen för kommunikationsdepartementet här gav på min korta fråga.
Men liksom vid andra frågor har jag nog större anledning tacka för att
svaret gavs än för innehållet i detsamma.

Herr statsrådet sade att han inte i år avsåg att lägga fram något förslag
i ärendet. Han angav att det fanns starka remissyttranden för införande av
högertrafik, men också vissa starka remissyttranden mot en sådan övergång.
Tyvärr uttalade statsrådet inte själv vad han anser i ärendet och ställde inte
heller i utsikt att han, när detta år gått till ända, skulle komma med något
förslag. Det är ju mycket försiktigt, men det vore nog önskvärt, bl. a. på de
grunder som herr Nilsson i Göteborg här utförligt redogjort för, örn man för
produktion av nya transportmedel finge veta, örn man för framtiden bör inrikta
sig på att framställa materiel för högertrafik eller örn vi fortfarande
skola behöva dras med vänstertrafik.

Statsrådet hänvisade till överbefälhavarens uppfattning. Den fordrar naturligtvis
det största avseende, men det förefaller mig som örn Ö.B., örn
han har denna uppfattning, åtskilligt underskattade honom underställd personals
förmåga att snabbt tillägna sig en övergång till högertrafik, örn sådan
påbjödes. Jag skulle inte tro att det en vecka efter det att ett sådant påbud och

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

103

Införande av högertrafik. (Forts.)

motsvarande order hade utfärdats skulle behöva förekomma några felkörningar
från krigsmaktens chaufförer eller några misstag från ryttare eller
kuskar eller från personal till fots. Om det går att genomföra en sådan där
övergång på en vecka, lär det väl finnas möjlighet att välja den veckan på
sådant sätt, att nian kan vara skäligen säker på att det under den tiden inte
igångsattes något militärt företag emot vårt land.

Skulle en omläggning uppskjutas tills det blir fullkomligt lugn i världen,
tills det nuvarande kriget har upphört, få vi räkna med att med freden kommer
också möjligheten att importera bensin, då kommer biltrafiken i gång —
men då lia vi också försuttit den gynnsammaste tiden för en övergång till
högertrafiken.

Herr talman! Jag tror nog att överbefälhavaren kan låta jämka på sin
uppfattning i denna sak. Jag ber att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till
motionen.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 11.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 12 april 1940
(nr 199) örn skyldighet att avverka ved till avsalu; och anförde därvid:

Herr Barnekow: Herr talman! Jag har varit med om utskottsbehandlingen
av detta ärende. Jag har inte fogat någon reservation till utlåtandet och kommer
inte heller nu att framställa något annat yrkande än örn bifall till utskottets
förslag. Utskottet har skrivit en mycket kort motivering. Het var så
att inom utskottet påtalades en hel del olika förhållanden i sammanhanget och
flera åsikter gjorde sig gällande, men utskottet ansåg sig inte kunna plocka
upp alla dessa olika meningar i sin motivering, och vi kommo därför överens
örn att inte taga med något alls därav.

Het påpekande jag här vill göra är att vi nu stå inför utsikten att redan
nästa höst i stor utsträckning för vedavverkningen få ta i bruk även vad vi
kalla gagnvirke. Hen ved som skall levereras av de olika skogsägarna måste
ju beräknas efter den skogsmassa, som respektive skogsägare ha. En skogsägare
som har vad man anser vara en normal skog måste leverera mer än en
som inte har mer än hälften av normal skogstillgång per hektar. Nu är det
emellertid ofta så, att den som har den största kubikmassan örn jag så får
säga på sin egendom i allmänhet också har den mest välskötta skogen. Hen
som har den mindre kubikmassan har mindre väl skött skog, och dessutom
är den i allmänhet sådan, att den inte passar för något annat ändamål än
till avverkning som ved. Nu måste även den som har den prima skogen och
har skött sina gallringar väl leverera till bränslekommissionen, örn vi skola
få tillräckligt med ved, och därom är ingenting att säga. Men det är litet hårt
för honom att få släppa till sin prima skog till ved och han förlorar givetvis
på det. Vi veta ju att avverkning skall bedrivas i enlighet med principerna
för god skogsvård. Men det är inte god skogsvård att även avverka timmerträd
till ved.

Nu har detta redan i viss mån beaktats, såtillvida att inom de distrikt i
landet, där det finns barrskog — d. v. s. på de flesta håll —- lia skogsägarna

Förslag till
lag om fortsatt
giltighet ao
lagen om skyldighet
alt avverka
ved lill
avsalu.

104

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. in.

Förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen om skyldighet att avverka
ved till av salu. (Forts.)

tillåtits avverka sin skog i form av props, och delina props Ilar då fått svara
mot viss kvantitet ved, som de varit skyldiga att avverka. För denna props
få de då, örn den behövs till ved och det gör den, ett högre pris. Men vi ha
inte kommit därhän ännu, att detta även gäller ägarna av lövskog. Örn vi
t. ex. tänka på våra sydligaste landskap, där boken på sina håll är förhärskande,
förstår var och en att den nuvarande ordningen kan innebära en oerhörd
förlust för en lövskogsägare, som skött sin skog väl och kanske bara har
vackra, fina stammar, för vilka han kan få ett högt pris örn han säljer virket
till stock eller kubb, som det heter, för tillverkning av drittelstav och dylikt.
Men för närvarande har han ingen annan möjlighet än att hugga denna prima
skog till ved. Hittills under det gångna året har det inte inträffat mer än i
mycket få fall, att så behövt ske, men jag fruktar på grund av vad jag hört
från skogsägare med välskött egendom, att förhållandena komma att bli något
annorlunda till nästa höst.

Jag har som sagt intet yrkande men har blott velat påpeka detta förhållande
och understryka önskemålet från skogsägarnas sida att, om detta är
möjligt, en ägare av prima lövskog i någon mån skall kunna bli förskonad
från leverans av ved, eller, om han inte kan bli det, att vederbörande statsråd
tager i övervägande, huruvida det inte kan ordnas på samma sätt för lövskogsägarna
som för barrskogsägarna, att de få leverera varan i den form,
i vilken den kan säljas på annat sätt, och sedan få den inlöst som ved.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! I Kungl. Maj:ts förslag här står:
»Enligt lagen åligger det ägare av skogsmark samt innehavare av avverkningsrätt
att avverka ved till avsalu till den myckenhet och enligt de föreskrifter»,
som vederbörande kristidsstyrelse bestämmer. Underlåter ägaren detta, blir det
tvångsutsyning. Även denna bestämmelse har utskottet bifallit. När man läser
detta, måste man fråga sig: Vad blir det för pris på denna ved? Det är ju
något som man tycker skulle vara med i detta sammanhang, men det blir nu en
sak som riksdagen senare bestämmer liksom även krigskonjunkturskatten. Resultatet
blir emellertid, att skogarna komma att stå glesa och tomma, och någon
egentlig behållning blir det inte sedan man tagit ut vad som skall tagas ut.

Jag har ingenting att yrka i denna fråga, men när man sitter och lyssnar
till en debatt som denna i dag får man vid flera tillfällen den uppfattningen,
att det är de s. k. billiga orterna som så att säga få sitta emellan för att man
skall få det litet bättre i de där dyrorterna. Man kan klart och tydligt konstatera,
att genom lagen örn tvång tages först priset, sedan skatten och så blir
det slut med alltsammans, det blir ingen behållning kvar. Jag tycker att systemet
är litet underligt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av Kungl. Majlis
proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar i lagen den 12
april 1935 (nr 105) örn bekämpande av smittsamma hjusdjurssjukdomar (epizootilag);
och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

105

§ 13.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avsättande till nationalpark av det s. k. Muddusområdet
i Norrbottens län.

I en till riksdagen den 7 februari 1941 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 62, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att såsom nationalpark finge avsättas det s. k. Muddusområdet
i Gällivare och Jokkmokks socknar av Norrbottens län, omfattande en areal
av omkring 49,975 hektar.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lövgren: Herr talman, mina damer och herrar! Jag beklagar att
jag hade ledighet från riksdagsgöromålen när denna proposition framlades. I
annat fall skulle jag ha väckt en motion med yrkande örn avslag på densamma.
Jag är ingen motståndare till naturskydd i och för sig, men jag menar ändå
att det skall finnas någon rim och reson och måtta även i fråga örn naturskydd.

Här föreslår man att ett område inom Gällivare och Jokkmokks socknar på
49,975 hektar skall avsättas till nationalpark. Och örn det hade gått fullkomligt
enligt naturskyddsföreningens önskan, skulle man lia föranstaltat om
förflyttning till lämplig ort av de år 1931 till området inflyttade Karesuandolapparna,
som ha rätt till renbetesmarker i dessa trakter. Nu har ju länsstyrelsen
i Norrbottens län slagit vakt örn dessa lapparnas intressen, och jag begagnar
tillfället att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få
framföra ett tack för att han där följde länsstyrelsen och behöll lapparna vid
deras rättighet till renbete, skogsfång och jakt inom detta område.

Enligt mitt sätt att se är det ganska orimligt, det som man här begär från
naturskyddets sida. Det framhålles från naturskyddet, att bevarandet av representativa
och såvitt möjligt orörda områden av vårt lands olika landskapstyper
är dess uppgift, och det må vara. Men örn man går till nästa sida i propositionen
och läser domänstyrelsens utlåtande, får man veta, att på området
finns det i genomsnitt 25 kubikmeter per hektar, eller i runt tal 740,000 kubikmeter
till stor del rötskadad och torr skog i på grund av de stora avstånden
dåligt avsättningsläge, i medeltal 9 kilometer från flottled. Nu kan man ju säga,
att den avlägsna belägenheten och det stora avståndet till flottled gör, att området
inte kan taxeringsvärderas till mer än 217,500 kronor, vilket är ett relativt
litet belopp. Men med nutida möjligheter att under vintern anordna traktortåg
finns det intet skäl, varför dessa 740,000 kbm skog skulle vara värda endast
217,500 kronor, utan jag är övertygad örn att det i nuvarande stund skulle
gå att få ut det tiodubbla beloppet för denna rötskadade och torra skog. Det
skulle alltså röra sig örn ett par miljoner kronor i stället för de 217,500 kronor,
som naturskyddsföreningen talar om.

Och örn det är så att skogen är rötskadad och torr, måste jag ställa mig den
frågan: är detta någonting att bevara åt eftervärlden, och vad har väl skogsvetenskapen
att hämta där? Jag blev uppriktigt sagt ganska förvånad, när jag
under skogsveckan hörde en framstående representant för skogsindustrien så
emfatiskt reklamera för denna avsättning till nationalpark, ty jag är övertygad
om att örn det hade rört ett område, som den enskilda industrien här i landet
ägt, hade man inte varit så frikostig som vad man nu ville vara, när det gällde
att flagga för ett naturskyddsintresse på det allmännas bekostnad och på

Avsättande
till nationalpark
av det
i. k. Moddus
området i
,Norrbottens
län.

106

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Avsättande till nationalpark av det s. k. Muddusområdet i Norrbottens län.

(Forts.)

bekostnad av befolkningen uppe i dessa mest missgynnade trakter av vårt land.
Jag kan inte inse, att det finns någon rim och reson i att man skall avsätta
dessa 49,975 hektar till nationalpark och förbjuda invånarna inom det inte alls
så avlägsna samhället Porjus och det visserligen litet längre bort belägna samhället
Gällivare att pa detta område idka jakt och fiske, i den mån de ha
möjlighet därtill. Skogen är rötskadad och torr och kommer att försvinna, men
skulle där ändå vara någonting att hämta för skogsvetenskapen, kan ju naturskyddsföreningen
begära att få avsatt ett område på låt oss säga 500 hektar
för bedrivandet av vetenskapliga studier. Men vad finns det för rim och reson
i att avsätta ett område på 50,000 hektar för detta ändamål?

Jag ber kammarens ledamöter att följa mig, när jag yrkar avslag på jordbruksutskottets
framställning, ty jag är övertygad örn att det är det rimligaste
man kan göra i detta sammanhang. Under nuvarande förhållanden och med
nuvarande priser kan man få ut ett miljonvärde ur skogen på detta område,
och det sker ingen skada genom att man exploaterar det naturvärde den representerar.
Örn skogsvetenskapsmännen här nere i Stockholm vilja fara upp
och studera orörd skog av detta slag, kunna de, som sagt, begära att få avsatt
ett område på 500 eller 1,000 hektar, övriga 49,000 hektar kan mänskligheten
få lov att använda på det sätt, som är rimligt och förnuftigt med hänsyn till
olika tider och olika konjunkturer.

o Man talar örn att det också vore meningen att skydda faunan på detta område,
björn, lo, älg och örn. Men björn, lo och örn stanna inte där längre än
lapparna med sina renar stanna. När lapparna flytta med sina renar, ha vilddjuren
ingenting att äta, och då försvinna också de därifrån.

^ örn naturskyddsfolket får lov att råda, blir det snart på det sättet att vi
få hela den lapska befolkningen att försörja, ty vetenskapsmännen komma att
vilja avsätta hela Lappland till naturskyddsområden, så att samhällena däruppe,
Kiruna, Gällivare och Malmberget, skulle bli små isolerade öar runtom
omgivna av naturskyddsområden, som inte få beträdas av människofot. Det får
väl vara någon måtta och gräns härvidlag. Avsätt gärna små områden på 500
eller 1,000 hektar — det är ganska stora områden ur mellansvensk synpunkt
och fullt tillräckliga för ändamålet ■— till naturskyddsområden, men gör inte
ett sådant våld på naturen som det skulle vara att här bifalla jordbruksutskottets
hemställan.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan, och jag
hoppas att kammaren följer mig, trots att det är ett enhälligt jordbruksutskott,
som står bakom betänkandet.

I detta anförande instämde herrar Hage och Gavelin.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Även örn jag kan medge, att det
ligger något i herr Lövgrens uppfattning, kan jag dock icke finna annat än
att herr Lövgren färgläde den föreliggande frågan i betydande grad.

Det har från vetenskapsakademien och Svenska naturskyddsföreningen framställts
begäran örn att ifrågavarande område skulle avsättas till nationalpark.
Detta har tillstyrkts av myndigheterna, och den proposition i ärendet, som
departementschefen framlagt, har jordbruksutskottet för sin del ansett sig böra
tillstyrka.

Det gäller här ett område, som till betydande del utgöres av impediment.
Herr Lövgren talar örn de 49,975 hektar som området omfattar, men herr
Lövgren nämner intet örn att av denna totala areal utgöras 1,201 hektar av

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

107

Avsättande till nationalpark av det s. k. Muddusområdet i Norrbottens län.

(Forts.)

vatten och 19,156 hektar av sankmark. Av den återstående arealen, som i
och för sig är mycket stor, torde en betydande del utgöras av impediment, berg
och dylikt.

Vad skogstillgångarna beträffar, ha dessa, såsom herr Lövgren mycket riktigt
erinrat om, för hela området uppskattats till 740,000 kbm, vilket skulle
utgöra ett medeltal av 25 kbm per hektar. Hela området, alltså både den
växande skogen och marken, är nu fastighetstaxerat till 200,000 kronor. Även
örn man är så flott i sitt beräkningssätt, att man utgår från att marken saknar
ett enda öres värde och slår ut hela taxeringsvärdet på skogen, blir det inte
mer än 37 öre per kbm — jag vill inte bestrida att också detta är en tillgång.
Herr Lövgren menade, att värdet var mångdubbelt större — han talade örn
det tiodubbla. Örn så är fallet, kan jag inte finna annat än att dessa betryckta
och fattiga Norrlandskommuner måste ha försummat att uppskatta
skogsvärdet till ens tillnärmelsevis dess riktiga belopp, vilket jag dock har
svårt föreställa mig. Jag nödgas därför åtminstone tills vidare utgå från
att skogstillgångarna där äro av den karaktären, att deras värde är synnerligen
litet, och är värdet det som taxeringssiffrorna ange, är man snubblande
nära den gräns då skogen inte är värd mer än själva avverknings- och utdrivningskostnaderna.

Jag undrar därför, herr Lövgren, örn det inte är väl optimistiskt att säga,
att man av detta område snart nog skulle kunna utvinna miljonvärden. Gör
man sig ett begrepp örn avverknings möjligheterna när det gäller dessa svårföryngrade
skogar, som inte få huggas ned rubb och stubb — sker så, är
skogen utan tvekan förstörd — utan där avverkningen måste ske efter skogliga
principer, d. v. s. ungefär den årliga tillväxten uttagas, skall man finna,
att det inte är så höga belopp, som årligen kunna utvinnas från detta område.

Även örn det blir fråga om rätt betydande belopp, som kunna räknas i
tusentals kronor per år, kunna dessa dock inte i och för sig ha någon större
betydelse när det gäller Norrlands försörjningsmöjligheter.

Det är sant att detta område, som dock till betydande del utgöres av impediment,
i hektar räknat förefaller stort. Men om man jämför det med den
totala arealen av de områden, som förut avsatts till nationalparker, bli inte
proportionerna så överdrivet stora som man vid ett hastigt påseende skulle
kunna tycka.

Jag kan sålunda inte finna, att ett avsättande av detta område till nationalpark,
vilket tvivelsutan skulle lia ett betydande värde ur vetenskapliga och
naturskyddssynpunkter -— kanske också ur turistsynpunkt — kan ha något
större inflytande när det gäller Norrlands folkförsörjning. Skulle jag ha kunnat
övertygas örn det, skulle även jag lia känt mig betänksam, men, som saken
nu ligger till, synes det mig, som örn andra kammaren utan betänkligheter
skulle kunna biträda utskottets förslag, till vilket jag yrkar bifall.

Herr Lövgren: Herr talman! Gentemot den siste ärade talaren ber jag få
anföra, att dessa 700,000 kbm skog, även örn de ligga ogynnsamt till, i varje
fall äro värda mer än 37 öre per kbm. Med de möjligheter, som man nu har
att vintertid anordna motortransporter av virket fram till avsättningsplatsen,
kan man få ut mera av skogen. Det är obestridligt att det är mera pengar
i detta än vad som synes av propositionen.

Man talar här om värdet ur vetenskaplig synpunkt att detta område reserveras.
Men örn ett par professorer från skogshögskolan resa upp under några
vackra sommardagar och tälta på området och se efter, hur barkborrarna härjat

108

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Avsättande till nationalpark av det s. k. Moddus området i Norrbottens län.

(Forts.)

i (leii. torra och rötskadade skogen, och sedan fara hem och skriva en vetenskaplig
avhandling om den saken, kunna de då inte ha lika stor nytta av området,
örn de ha 500 eller 1,000 hektar att studera på, som örn de ha de 29,618
hektar fastmark, som det här gäller?

^ Och varför skall riksdagen för all framtid binda sig för att på detta område
ha två personer, som vakta att inga människor röra sig fritt där och jaga
och fiska och nyttja området på ett förnuftsenlig! sätt? Denna sak kommer
att kosta pengar för staten. Avlönandet av två personer, som vakta området,
går säkert till sex, sju tusen kronor om året, och därtill komma utgifterna
för vetenskapsmännens studier, som nog uppgå till tre, fyra tusen kronor. På
detta sätt ådraga vi oss faktiskt en kostnad på ungefär 10,000 kronor örn
året för all framtid i stället för att göra området nyttigt för samhället.

Låt gärna vetenskapsmännen komma tillbaka och begära att få 1,000 hektar
av området för all tid framåt — det kan jag vara med örn att avsätta till detta
ändamål -— men 50,000 hektar är på tok för mycket.

Jag tycker att andra kammaren skall följa mig i detta fall.

Herr Andersson i Löbbo: Jag skall be att få göra en replik till herr Lövgren.

Han menar tydligen att vetenskapligt arbete inte har något värde, ty han
säde att de pengar, som gå till avlöning åt forskare och tillsyningsmän för
nationalparker, voro bortkastade. Den uppfattningen får stå för herr Lövgrens
egen räkning. Jag måste bestämt göra gällande att den skogsvetenskapliga
forskningen tvivelsutan har en mycket stor uppgift att fjella.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag såväl därå
som på Kungl. Maj :ts förslag i ämnet; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Lövgren
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

^ Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Andersson i Löbbo, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 62 ja och
85 nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså avslagit såväl utskottets hemställan som Kungl.
Majda förslag i ämnet.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

109

§ 14.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar
örn anslag till kapitalinvesteringar jämte i ämnet väckta motioner.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen,

beträffande
jordbruksdepartementet

gjorda framställningar
örn
anslag till
kapitalinvesteringar.

Punkterna 8—10.

Lades till handlingarna.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12, angående jordbrukets maskinlånefond. Jordbrukets

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten
12 av kapitalbudgeten (bil. 5) föreslagit riksdagen att till Jordbrukets maskinlånefond
för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag av 1,700,000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 57
av herr Andersson, Emil, m. fl. samt II: 63 av herr Staxäng m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta,

dels att anslaget till Jordbrukets maskinlånefond för budgetåret 1941/42
skulle upptagas till 1,900,000 kronor,

dels att erforderlig ändring av gällande författning för ifrågavarande lånefond
skulle vidtagas för tillgodoseende av de synpunkter, som i motionerna anförts.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt avslag å motionerna 1:57 och 11:63, till Jordbrukets maskinlånefond
för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag av 1,700,000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Staxäng: Herr talman! Jag beklagar, att jag vid denna sena timme
tar kammarens tid i anspråk, men kanske kammaren kan hålla mig räkning
för att jag, när vi för en stund sedan behandlade ett annat ärende, där jag
var motionär, inte störde kammaren med något anförande.

På den nu föreliggande punkten har jag jämte några andra ledamöter av
denna kammare ävensom ett par ledamöter av första kammaren väckt en motion,
där vi begärt en utvidgning av jordbrukets maskinlånefonds verksamhet.
Denna lånefond har ju på sin tid tillkommit för att genom lån och bidrag
ge särskilt det mindre jordbruket möjlighet att rationalisera sitt arbete. När
denna lånefond bildades genom riksdagens beslut, begränsade man långivningen
till att endast avse maskininköp i sådana fall, där maskinerna skulle
användas gemensamt för flera jordbruk. Denna verksamhet har varit till
mycket stor nytta. Särskilt skulle jag vilja peka på de inköp av traktorer, som

Ilo

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Jordbrukets maskinlånefond. (Forts.)

ägt ruin för det mindre jordbruket oell sorn varit av mycket stor betydelse,
och samma goda resultat bär också uppnåtts beträffande inköp av bindare.
Jag vill dock i sistnämnda avseende framhålla, att örn nian önskar trevnad
och god vänskap på landsbygden, är det inte tillrådligt att för många förena
sig om inköp av självbindare. Det förefinnes ofta en viss nervositet under
skördetiden, och det är därför önskvärt, att inte alltför många förena sig örn en
dylik maskin. För inköp av tröskverk tror jag däremot inte att denna lånefonds
verksamhet har varit av någon banbrytande betydelse. Jordbrukarna ha hittills
genom kollektiva sammanslutningar i stor utsträckning ordnat denna sak.
För min del ställer jag mig inte alls avog mot att lånefonden får användas
även för inköp av tröskverk, men som jag nyss framhöll har verksamheten
på detta område inte haft samma betydelse som när det gäller inköp av andra
maskiner.

Trots den betydelse, som denna lånefond hittills haft, förefinnes dock en
brist när det gäller att för det mindre jordbruket åstadkomma en nödvändig
rationalisering av arbetet. Det finns nämligen maskiner, som icke kunna inköpas
för gemensamt bruk. Det finns arbeten, som särskilt för det mindre
jordbruket äro särskilt betungande, men beträffande vilka en rationalisering
inte är möjlig på samma sätt som vid ett större jordbruk, nämligen arbetet
med intagning av skörden och mjölkningen. Därför tillät jag mig jämte en
del andra motionärer förra året att begära en utvidgning av denna lånefonds
verksamhet, så att man för inköp av fläktar, hissanordningar och mjölkningsmaskiner
skulle kunna bevilja lån ur denna fond även när inköpet icke skedde
för gemensamt bruk. Riksdagen kunde då icke bifalla motionärernas hemställan,
och jag underlät vid det tillfället att tala för bifall till motionen av det
skådet, att beträffande särskilt fläktar för intagning av skörden dessa maskiner
kunde användas även för gemensamt bruk, och under sådana omständigheter
fanns det möjlighet att anlita lånefonden. Hissanordningar för transport
av säd och hö kunna också i rätt stor utsträckning ersättas med fläktar,
och därför har jag detta år begränsat motionens hemställan till att endast
omfatta mjölkningsmaskinanläggningar.

Den utvidgning av lånefondens verksamhet med avseende å dessa maskiner,
som jag hemställt örn, grundar sig därpå att just detta arbete för det mindre
jordbruket är särskilt betungande. Det mindre jordbruket har ju inte möjlighet
att anställa särskild ladugårdspersonal för mjölkningen, utan husmodern
får bära en stor anpart av detta arbete. Vidare har jag på begäran fått upplysningar
från mjölkningsmaskinfirmor, att just det mindre jordbruket —•
jordbruk med sex till tolv kor — numera visar en stark stegring i fråga om
inköp av mjölkningsmaskinanläggningar, då däremot de större jordbruken i
stor utsträckning redan lia rationaliserat detta arbete genom användande av
mjölkningsmaskiner. Vidare framhölls, att man måst begränsa avbetalningsvillkoren,
så att de numera få omfatta endast en tidrymd av ett år mot en
avbetalningstid förut av omkring två år. Då därtill kommer, att en mjölkningsmaskinanläggning
för ett mindre jordbruk kostar omkring 1,000 kronor,
det blir en för betungande utbetalning för ett dylikt jordbruk, varigenom
en rationalisering hämmas och inte kan komma till stånd under nuvarande tider.

Det finns således rätt starka skäl för att man här gör denna utvidgning av
lånefondens verksamhet. Man kan då fråga sig, varför jordbruksutskottet på
detta ganska kalla, expeditionella sätt har avfärdat denna rimliga begäran.
Utskottet hänvisar helt strikt till sin ställning förra året och säger på följande
sätt: »Enär utskottet icke fann tillräckliga skäl anförda för en utvidgning
av lånerörelsen till att gälla även sådana maskinella anordningar för
jordbruksdrift, vilka icke kunna komma till gemensam användning, som nyss

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

lil

Jordbrukets maskinlånefond. (Forts.)

sagts, ansåg sig följaktligen utskottet icke kunna biträda vad dåvarande motionärer
föreslagit i nämnda syfte. Sin sålunda angivna ståndpunkt i frågan
har utskottet icke funnit anledning att nu frångå.»

Jag vet mycket väl, att utskottets talesman här kommer att anföra kanske
en del principiella betänkligheter, men jag vill då på förhand framhålla, att
huvudprincipen i denna fråga är, att staten genom en lånefond medverkar till
det mindre jordbrukets rationalisering, och denna princip är fastslagen i
och med att lånefonden inrättades. En andrahandsprincip — örn jag så får
kalla det — är, örn denna hjälp skall ges endast för inköp av maskiner för
gemensamt bruk, såsom nu är fallet, eller örn en utvidgning till maskiner för
eget behov är möjlig att genomföra. När motionärerna begärt, att denna utvidgning
av lånerörelsen skall begränsas till ett enda slag av maskininköp
på ett område, där det mindre jordbruket har svårt att rationalisera sitt arbete,
tycker jag att en utvidgning härvidlag inte skulle vara omöjlig utan
ganska rimlig. Jag skulle nästan vilja fråga: vilket skäl skulle månne kunna
rubba utskottet i denna sak? Sociala skäl, som här förefinnas, tyckas inte
vara tillfyllest. Jag kan inte finna annat än att här saknas icke skäl för att
göra denna utvidgning. Vad som här tydligen fattas är bättre vilja från utskottets
sida.

Jag tillåter mig, herr talman, att med dessa ord yrka bifall till den i
ämnet väckta motionen.

Häruti instämde herr Paidsen.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Herr Staxäng förstår inte, varför
utskottet vidhåller den uppfattning, som utskottet intog föregående år. Det
är beroende därpå, herr Staxäng, att då utskottet inte fann tillräckliga skäl
för bifall till en liknande motion 1940, så kan utskottet inte heller finna det
innevarande år.

Den utredning, som föregick beslutet om inrättande av jordbrukets maskinlånefond,
undersökte problemet, huruvida lån även skulle kunna utlämnas till
enskilda jordbrukare. Utredningen koni emellertid till det resultatet, att den
icke kunde föreslå utlåning till enskilda jordbrukare, och fondens användning
har följaktligen blivit den, att lån utlämnas enbart till sammanslutningar eller
till enskilda personer, som utlåna maskinerna till andra jordbrukare. Lånefondens
karaktär är följaktligen en lånefond för gemensam maskindrift. Den är
aldrig från början avsedd att vara en lånefond för enskilda jordbrukare. Örn
man nu skulle gå med på ett förslag örn att i sådana fall, som herr Staxäng
talar för, utlämna lån för exempelvis inköp av mjölkningsmaskiner, så skulle
detta tvivelsutan medföra att medelsanvisningen skulle behöva bli avsevärt
större än vad fallet nu är. Vad det skulle innebära i ekonomiskt hänseende,
örn enskilda jordbrukare finge låna för inköp av mjölkningsmaskiner, vilket
kapitalbelopp som då ytterligare skulle behöva tillföras fonden, vet jag inte
— det kan jag inte beräkna — men säkert skulle det erfordras ett synnerligen
betydande tillskott.

Herr talmannen gav för några timmar sedan en anmaning till kammarens
ledamöter att om möjligt söka fatta sig kort. Jag skall med anledning av
denna anmaning be att med inskränkning till vad jag nu anfört få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Staxäng: Herr talman! Utskottets talesman åberopar den utredning,
som gjordes innan denna lånefond inrättades av riksdagen. Jag har tagit del
av vad utredningen säger i denna sak. Jag vill först minna örn, att i den

112

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Jordbrukets maskinlånefond. (Forts.)

motion, som föranledde denna utredning, begärdes just att även dessa maskiner
och särskilt då mjölkningsmaskiner skulle omfattas av hjälpåtgärder i detta
syfte från statens sida. När jag tog del av utredningen och där sökte efter de
skäl, som utredningen eventuellt hade haft, då den frångick motionens hemställan,
så fann jag inte ett enda sådant skäl. Det är möjligt, att det här i
kammaren kan komma några muntliga upplysningar örn den saken. Men jag
kommer fram till den frågan: Även örn utredningen vid det tillfället inte kunnat
föreslå en hjälpåtgärd även för maskininköp för eget bruk, så hindrar väl
inte det riksdagen att göra en sådan utvidgning, om den finner att en rationalisering
genom en hjälpåtgärd från statens sida just på detta område är
nödvändig för det mindre jordbruket. Jag skulle finna en sådan sak ganska
naturlig.

Jag hade väntat att få höra från utskottets talesman något örn de principiella
synpunkterna även i övrigt. Studerar man detta betänkande med alla
dess punkter, får man det intrycket, att utskottet — för att använda ett drastiskt
uttryck — vispar med principerna precis som det behagar och som det
lämpar sig. Vi komma ganska snart till en annan lånefond, nämligen för s. k.
grästorkar. När det gäller denna lånefond saknas det inte vilja att anslå medel,
trots att det redan beviljade anslaget inte på långt när gått åt, och det föreligger
heller icke något hinder, såvitt jag kan se, för enskilda personer att för
eget bruk anlita lånefonden.

Herr Andersson i i Löbbo säger, att pengarna icke skulle räcka till, örn man
gjorde denna utvidgning. Men man kan väl i viss mån införa en behovsprövning!
När det gäller bidrag till täckdikning finns redan en viss behovsprövning,
varvid man gallrar ansökningarna och alltså får det anslag, som står till buds,
att i någon mån räcka till.

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Eftersom den siste ärade talaren
kom in på en motion, som väcktes 1937, och den därefter följande utredningen,
tvingas jag att säga några ord.

Jag väckte nämligen motionen 1937, och jag har också sedan varit med i den
utredning, som kom till stånd. I denna motion voro mycket riktigt även dessa
mjölkningsmaskiner medtagna, men det visade sig under utredningen, att det
var omöjligt att fullfölja denna linje. Man fann, att därest nian skulle gå in
för att på ifrågasatt sätt hålla enskilda jordbrukare med maskinutrustning,
detta skulle, även örn man genomförde en viss behovsprövning, föra synnerligen
långt och få långtgående konsekvenser, varför utredningen enhälligt
beslöt sig för att inte fullfölja den linjen. Fastän jag varit motionär just på
den punkten, fann jag mig böra ansluta mig till utredningens uppfattning.
Därför har jag också, herr talman, i utskottet biträtt utskottets förslag.

Herr Staxäng: Herr talman! Jag vill gentemot den siste ärade talaren säga,
att några särskilt bärande konkreta skäl emot att man här från statsmakternas
sida gav ett handtag åt det mindre jordbruket för att rationalisera detta mjölkningsarbete,
anförde han inte. Visserligen framhölls generellt, att staten inte
kan förse den enskilde jordbrukaren med maskiner, men då man har klart för
sig det faktum, att det är lättare för det mindre jordbruket att kollektivt skaffa
sig ett tröskverk än att på egen hand inköpa en mjölkningsmaskinanläggning,
så anser jag för min del, att man inte alltför hårt får hålla på principen utan
medverka till att staten i de mest ömmande fallen ger ett handtag och vidtar
nödiga ändringar av ifrågavarande låneverksamhet.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan, dels ock på bifall till de

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

113

Jordbrukets maskinlånefond. (Forts.)

likalydande motionerna 1:57 och 11:63; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Punkten 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 17 och 18.

Lades till handlingarna.

Punkterna 19 och 20.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 21-—23.

Lades till handlingarna.

Punkten 24.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 25, angående lån för anskaffande av grästorkar m. m. Lån för (in under

punkt 25 av kapitalbudgeten uti innevarande års statsverksproposi- 8^äe£orhvr>
tion hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till Lån för anskaffande av m. m.
grästorkar m. m. för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag av
2,000,000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1:44 av herr
Andersson, Alfred, m. fl. och 11:51 av herr Svensson i Ljungskile m. fl., vari
hemställts, att nuvarande lånemaximum för grästorkningsanläggningar måtte
bibehållas samt att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts begäran örn ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor för anskaffande av grästorkar m. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna 1:44 och II: 51, till Lån för anskaffande
av grästorkar m. m. för budgetaret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor.

Vid punkten hade fogats reservation av herrar Carl Eriksson, Alfred Andersson
och Karlsson i Munkedal, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

..." riksdagen matte i anledning av Kungl. Ma,j:ts framställning till Lån
för anskaffande av grästorkar m. m. för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag
av 1,000,000 kronor;

B. att motionerna 1:44 och II: 51 måtte anses besvarade med vad reservanterna
anfört och hemställt.

Andra kammarens protokoll 1941. Nr

114

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Lån för anskaffande av grästorkar ra. ra. (Forts.)

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Karlsson i Munkedal: Herr talman! På denna punkt gäller det dels
ett anslag på 2 miljoner kronor till lån för anskaffande av grästorkar, dels
ett uttalande från riksdagens sida om ändrade grunder för dessa lån.

Som kammarens ledamöter finna, anvisade urtima riksdagen 1939 på tillläggsstat
2 miljoner kronor för detta ändamål. Av detta belopp ha, såvitt
handlingarna utvisa, använts 34,000 kronor. Nu anse några inom utskottet,
som lia reserverat sig på denna punkt — herr Carl Eriksson m. fl. — att då
det finns rätt mycket pengar tillgängliga för ändamålet och då det under
alla förhållanden måste vara diskutabelt med dessa grästorkar, det icke skulle
behöva anvisas ett så stort belopp som det föreslagna, änskönt beloppet endast
avser utlåning och således inte direkt är bidrag. Vid sådant förhållande
och då pengarna ju i alla fall skola anvisas, anse reservanterna, att det borde
kunna räcka med 1 miljon kronor och att i konsekvens därmed den begränsning
av lånemöjligheterna skulle finnas kvar, som nu gäller.

Med hänsyn till den sena timmen skall jag icke ytterligare utveckla ämnet,
ehuru det kunde vara lockande. Jag inskränker mig, herr talman, till att
yrka bifall till den vid punkten fogade, av herr Carl Eriksson m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag kan i stort sett nöja mig
med att instämma i vad herr Karlsson i Munkedal anfört. När man läser
vad som framhålles i motiveringen till den kungl, propositionen, måste man
säga, att den är ganska svävande. Man har ingen klar uppfattning om hur
mycket pengar, som kunna gå åt. Erfarenheten har närmast visat, att man

1 nuvarande situation icke kan driva fram denna verksamhet. De medel, som
beviljats, finnas i stort sett kvar orörda. Trots detta vill man lägga 2 miljoner
till de 2 miljoner, som förut finnas. Örn man jämför motiveringen och
förslaget på denna punkt med vad som förekommer under åtskilliga andra
punkter, kommer man till det resultatet, att man härvidlag varit alldeles för
frikostig. Jag tror icke, att man träder något berättigat intresse för nära,
ifall man nu på nattkröken sparar 1 miljon kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Det gäller ju här ett anslag till lån
för anskaffande av grästorkar m. m. Vid naturlig torkning av gräs beräknas
det, att minst 20 ä 25 % av näringsvärdet i form av äggvita gå förlorade.
Vid artificiell torkning kan denna förlustprocent nedbringas till högst 5 %.
Det är tydligt, att funnes det möjlighet att i större utsträckning åstadkomma
artificiell torkning av gräs under nuvarande foderbrist, skulle detta vara av
oerhört stor betydelse.

Det är riktigt, såsom de båda föregående talarna anmärkt, att det belopp,
som förut ställts till förfogande, i ringa utsträckning har tagits i anspråk.
Orsaken därtill torde vara dels den, att den mänskliga trögheten i detta fall
liksom alltid gjort sig gällande, dels den, att det ekonomiska utbytet av
konstgjord grästorkning icke är så synnerligen stort. Då fördelen ur ekonomisk
synpunkt icke är så betydande, är det självfallet, att om det skall komma
någon större verksamhet i gång, erfordras lån från det allmännas sida.

Det spelar kanske icke så stor roll, örn vi i dag bevilja 1 miljon eller bevilja

2 miljoner kronor. Vi veta icke, huruvida det blir en större eller en mindre
del av den beviljade summan, som kan behöva tagas i anspråk. Jag medgiver,
att de nuvarande bränsleförhållandena icke inbjuda till användning av

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

115

Lån för anskaffande av grästorkar m. m. (Forts.)
grästorkar, men skulle det vara så, att förutsättningar för en betydligt utvidgad
användning av grästorkningsmaskiner likväl äro tillfinnandes, är jag
övertygad om att i nuvarande krissituation är det belopp, som föreslås, väl
använda penningar. Det torkade gräset kan nämligen närmast betecknas som
koncentrerat kraftfoder, och varje utvinning av nya näringsmedel måste självfallet
nu vara i högsta grad önskvärd.

Även örn jag alltså medgiver, att jag icke vet i vilken utsträckning medlen
kunna komma till användning, synes det mig dock synnerligen välbetänkt,
att riksdagen i detta fall ställer det anslag till förfogande, som Kungl.
Maj:t begärt. Är det så, att lånemedlen icke tagas i anspråk, finnas pengarna
ju kvar, och ingen skada är skedd.

Jag ber med detta, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag tror icke, att det kan bli någon stor användning
av dessa grästorkar. När man ser, att av det anslag, som beviljades
föregående år, praktiskt taget ingenting tagits i bruk, varför skall man
då anslå en så stor summa även innevarande år? Men detta är typiskt för
utskotten i dessa tider! En motion, den må vara aldrig så väl grundad, slås
ihjäl, men kommer ett förslag från Kungl. Majit, är man färdig att sluka
alltihop.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag tycker, att herr Anderssons
i Löbbo anförande horde närmast lia resulterat i ett avslagsyrkande. Även
herr Andersson erkänner ju, att man icke vet, örn dessa pengar behövas, att
man icke kan vitsorda, att verksamheten är ekonomisk, och att erfarenheten
icke har bekräftat, att pengar behövt tagas i anspråk. Allting talar väl för
att man här kan begränsa anslaget utan att träda något intresse för nära,
och då bjuder konsekvensen, att man skär ned anslaget.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp:
Herr talman! Denna lånefond har tillkommit såsom en åtgärd för att trygga
försörjningen. Om det blir svårare att importera äggviterikt foder, är det
viktigt, att man kan genom torkning tillvarataga gräset på ett bättre sätt.
Det är icke, som herr Svensson i Ljungskile säde, på det sättet, att det icke
blir ekonomiskt. Med de priser, som för närvarande gälla på importerat äggviterikt
kraftfoder, är det ekonomiskt att torka gräs.

Herr Svensson yttrade, att motiveringen var svävande. Det är ju icke alla,
som äro lika säkra på sin sak. Jag kan icke veta -—- och ingen annan heller
— vilken efterfrågan det kan bli på pengar i detta fall, men jag tycker icke,
att det är riktigt att i en tid som den nuvarande göra det svårt att erhålla
lån, ifall man vill anskaffa grästorkningsanläggningar och därmed på ett
bättre sätt tillvarataga värdefullt foder, som skall ersätta sådant som man
icke kan anskaffa.

Vi fa också komma ihåg, att det icke är endast grästorkningsanläggningar
det här gäller utan även, med den ändring, som företagits efter första beslutet,
lån för uppförande av siloanläggningar. Denna utvidgning gjordes ju för
att de mindre jordbrukare, som ville uppföra dylika anläggningar och därmed
bättre tillvarataga äggvitan i fodret, skulle kunna få tillfälle härtill.
Ingen vet örn det erfordras 1 eller 2 miljoner för att tillgodose behovet, men
jag tycker, att det är bättre att vara på den säkra sidan.

116

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Lån för anskaffande av grästorkar m. m. (Forts.)

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag yttrade mig icke alls på det
sätt herr Svensson i Ljungskile påstod. Jag sade, att jag icke visste, huruvida
medlen skulle komma till användning. Det vet jag verkligen icke. Men jag
gjorde gällande, att för den, händelse det skulle visa sig möjligt att i större utsträckning
få till stånd grästorkningsanläggningar, detta vore av mycket stor
betydelse i nuvarande krissituation. Ingen olycka har skett ur stats finansiell
synpunkt sett, om pengarna icke komma till användning. Det viktigaste härvidlag
är, att vi medverka till att på ett bekvämt och ändamålsenligt sätt kunna
åstadkomma en utökning av vår kraftfoderförsörjning. Varje ansträngning
i det hänseendet är utan tvekan av stor vikt och betydelse.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag erkänner gärna, att om
man kunde åstadkomma en kraftig ökning av vår kraftfoderförsörjning och
framför allt kunde bidraga till lösandet av äggviteproblemet, vore det värt att
göra uppoffringar härför. Men när det är på det sättet, att det har förbrukats
inalles 34.500 kronor sedan anslaget beviljades år 1939, och då man vet, att
arbetsförhållandena äro svåra, att bränslekostnaderna stiga och att man ändå
har kvar 3 miljoner kronor till denna saks realiserande — ja, då tror jag, att
man, kan säga, att man redan är på den säkra sidan.

Herr Karlsson i Munkedal: Herr talman! Det har på något sätt bjudit reservanterna
emot att på denna punkt ställa pengar till förfogande, pengar som
kanske icke komma att gå åt, medan man på många andra punkter får snåla
och spara, även pär det gäller låneanslag för behov, som äro betydligt starkare
än det föreliggande. Skall det vara någon mening med dessa grästorkar och
skall det bli möjligt att göra dem ekonomiskt bäriga, måste de placeras på områden,
där jorden är bördig och där sålunda jordbrukarna i regel torde vara
tämligen väl ekonomiskt situerade. För dessa skulle man alltså ställa pengar
till förfogande, pengar, som kanske icke gå åt. Reservanternas sunda förnuft
säger, att här Iean man utan någon som helst våda spara 1 miljon kronor.

Det är givet, att man kan ställa den fråga statsrådet här ställde: vem vet,
om det går åt 1 miljon kronor? Nej, det är klart, att det vet man inte. Men vi
anse. att man kan härvidlag spara 1 miljon. Av de för ett och halvt ar sedan
anvisade 2 miljonerna äro ju endast 34,000 kronor använda.

Jag vill vidare erinra därom, att man på driftsbudgeten anvisat 200,000
kronor såsom ränteförlust på just denna låneverksamhet. Då säger oss vårt
sunda förnuft, att kan man minska lånevolymen, är det icke alldeles utsiktslöst
att kunna spara något på de 200,000 kronor, som anvisats på driftsbudgeten.
Detta tycka vi reservanter är en tacknämlig uppgift, då vi fortfarande
tro, att det kan göras utan någon som helst skada för jordbruket och för folkförsörjningen,
som det nu så ofta heter.

Jag skulle kunna anföra ytterligare skäl för att kammaren härvidlag bör
följa reservationen, men jag vill icke upptaga tiden längre.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile erkände
i sitt sista anförande, att vore det bara så, att pengarna komme till användning,
skulle det även enligt herr Svenssons mening vara av stor betydelse. Då
vill jag ställa den frågan till honom: kan herr Svensson vara så tvärsäker på
att förhållandena icke komma att ändras? Är den omständigheten, att lånemedlen
tills dato icke i större utsträckning tagits i anspråk, något bevis för att icke
i framtiden motsatsen kan inträffa? Skulle herr Svensson då icke vilja medverka
till att vi i dag ställa så stort belopp till förfogande, att vi gardera oss

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

117

Lån för anskaffande av grästorkar m. m. (Forts.)
mot anslagsbrist, för den händelse den enligt bådas vår uppfattning lyckliga
omständigheten skulle inträffa, att det blir möjligt att realisera den stora och
värdefulla uppgiften?

Herr Pettersson i Dabi: Herr talman! Herr Karlsson i Munkedal sade, att
grästorkarna måste förläggas till tämligen goda jordbruksbygder, ty annars
vöre det icke ekonomiskt lönande att anlägga dem. Vidare menade han, att de
jordbrukare, som skulle lia anläggningarna, då också voro ekonomiskt så välsituerade,
att de kunde klara sig utan dessa lån. Hur kan herr Karlsson veta,
att de jordbrukare, som ha bättre jordar, äro välsituerade? Jag tycker tvärtom,
att erfarenheten visar, att ju bättre jordarna äro, dess större äro skulderna på
jordbruken. Jordens beskaffenhet bevisar praktiskt taget ingenting i detta
avseende.

Sedan framhöllo både herr Svensson i Ljungskile, herr Karlsson i Munkedal
och herr Paulsen, att man icke har någon klar uppfattning örn huruvida lånen
verkligen komma att utnyttjas och att nian därför, då man icke vet detta, icke
borde anvisa så mycket pengar. Jag skulle vilja fråga herrarna: hur mångå
gånger har icke riksdagen anvisat pengar utan att veta, örn de skulle gå åt
eller icke?. Detta anslag får väl ses ur den synpunkten, att det som så mycket
annat är i viss mån en försvarsberedskapsåtgärd. Det är, herr Karlsson i
Munkedal, en åtgärd för att göra oss självförsörjande. När vi en gång förra
året här i riksdagen debatterade ett tämligen stort anslag — det var på 5
miljoner kronor — för exploatering av en mosse i Kristianstads län, anfördes
det fran vissa håll, att man icke skulle resa något motstånd mot saken, eftersom
det var ett experiment och man måste söka sig fram för att så småningom
kunna bli självförsörjande på alla områden. Det är sak samma bär också. Mina
herrar!^ Ni skola icke vara så självsäkra. Det kan hända mycket, innan pengarna
gå åt. Kanske komma ni att ångra er, örn ni nu sätta spärr för denna sak.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Jag har svårt att förstå, varför
herr Svensson i Ljungskile så kraftigt talar emot detta anslag. Det är ett anslag
till jordbrukets fromma, det kunna vi väl i alla fall vara ense örn. Såvitt
jag begriper, kan det icke gå bättre ur jordbrukets och hela folkförsörjningens
synpunkt än att dessa 2 miljoner verkligen komma till användning. Det är givet,
att örn vi skulle få fram grästorknings- och siloanläggningar till belopp
motsvarande detta belopp, skulle det verkligen ha en icke ringa betydelse för
vår foderäggviteförsörjning. Herr Svensson vet lika bra som jag, att det är
på den punkten, som det kan komma att knipa ganska allvarligt. Det skulle
vara. till stor nytta, örn vi kunde skarva till våra foderkakor med detta högvärdiga,
äggviterika foder.

När herr Karlsson i Munkedal här söker att i detta sammanhang konstruera,
upp ett motsatsförhållande mellan små och stora jordar, är jag icke alls med
på noterna. Både i småbrukarnas ladugårdar och i de större jordbrukarnas
ladugårdar behövs det väl äggviterikt foder. Jag förstår icke, varför grästorkarna
skulle behöva utnyttjas just på bördiga områden. Det är väl snarare
sa, att det är på de mindre bördiga jordbruken man bedriver foderväxtodling
i förhållandevis större omfattning och det är där anläggningarna skola användas.

Vidare är det förutsatt, att man skall kunna bilda föreningar för utnyttjande
av grästorkar. Det är alltså icke förbehållet några större jordbrukare eller
bolag att använda dessa pengar. Herr Karlsson kail åka hein till Bohuslän

118

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Lån för anskaffande av grästorkar ni. m. (Forts.)
och söka sätta i gång en sådan förening. Det tror jag förresten vore en tacknämligare
gärning för jordbruket än att söka stjälpa detta anslag.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Herr Andersson i Löbbo frågar,
örn jag kan vara så säker på att icke dessa pengar behövas. Ja, en sådan
fråga kan man ju ställa i vilket sammanhang som helst, beträffande vilka
summor som helst och i fråga örn snart sagt vilket ändamål som helst. Man
kan emellertid ■—- örn man ser på vad som här hänt och på de föreliggande
omständigheterna —• säga, att alla sannolika skäl tala för att detta stora anslag
icke behövs.

Det är väl ändå icke meningen, att man skall bevilja anslag bara därför
att man vill tillgodose varje än så avlägsen teoretisk möjlighet att pengarna
skola komma att gå åt. Beviljar man anslag på det sättet, tar man bort varje
maximigräns i fråga örn lånens storlek, då finns det ju anledning att begrunda
även den statsfinansiella sidan av saken — i vart fall om man skall fortsätta
på andra områden på samma sätt som här.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Det sista av herr Svenssons i Ljungskile anförande kunde jag
icke förstå, såvida det nu icke innebar, att denna fråga icke prövats tillräckligt,
och att man därför borde löpa vissa risker.

Herr Svensson i Ljungskile erkände emellertid nyss, att det vore av mycket
stort värde, örn detta kunde få en ännu större utbredning. Jag skulle vilja
hemställa till dem, som ha gott örn tid att skriva i dagspressen, att de även
ville upplysa allmänheten örn vilket stort värde detta har. Detta vore säkerligen
ur folkförsörjningssynpunkt bättre än att man nu försöker minska anslaget
så att tillräckliga medel kanske icke stå till förfogande, när de behövas.

Jag är övertygad örn, att det i så fall skulle finnas de, som med rätta
skulle kunna rikta anmärkning mot jordbruksdepartementet för att man icke
på det hållet genom tillräckliga bidrag främjat denna verksamhets utveckling.
Enligt min mening är det mera fog för den anmärkningen än för den, att för
mycket pengar eventuellt funnits tillgängliga.

Härtill kommer emellertid att även siloanläggningarna kunna få del av
dessa lån. Skulle lånen icke gå åt, herr Karlsson i Munkedal, då gå icke heller
de medel åt, som påförts driftsbudgeten. Pengarna tas sålunda icke i anspråk
utan tillföras statskassan, utan att staten behöver lida någon förlust. Det
hela är en beredskapsåtgärd som så många andra.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile angav
som ett bärande skäl för sitt ståndpunkstagande att det icke gått åt mer än

34,000 kronor av detta anslag.

Förhållandet är nu det att dessa grästorkar äro en tämligen ny sak. Och
som tidigare är sagt äro de i viss mån ett experiment. Försöken igångsattes
så sent som 1939, och som vi veta äro människorna i allmänhet tämligen konservativa.
De hoppa icke så lätt på allt nytt, utan de vilja gärna pröva sig
fram. Jag tror nog, att herr Svensson i Ljungskile vet, att jordbrukarna äro
lika konservativa i fråga örn nyheter som han själv i detta avseende.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag skulle vilja erinra herr
statsrådet örn, att det finns andra anslag än dessa, som äro viktiga för folkförsörjningen,
t. ex. anslaget till bidrag för förstärkning av ofullständiga jordbruk.
Detta är ju en verksamhet, som står direkt i livsmedelsproduktionens
tjänst. I det fallet finnas inneliggande ansökningar till belopp av över fem

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

119

Lån för anskaffande av grästorkar m. m. (Forts.)
miljoner kronor, medan anslaget i fråga tillåter en tilldelning av bidrag med
endast halva detta belopp. Här finnas, efter vad man fått veta, inga inneliggande
låneansökningar, men likväl begäres ett i mycket hög grad ökat anslagsbelopp.

Gentemot herr Pettersson i Dahl skulle jag vilja säga, att örn människornas
konservatism gjort att efterfrågan begränsats till 34,000 kronor under det
första året, så är det troligt att konservatismen håller i sig, så att tre miljoner
kronor komma att räcka det andra året.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag kan ju säga den siste ärade talaren, att även om lånesumman
hittills är begränsad till 34,000 kronor, så ha torkanläggningar för åtskilligt
större belopp kommit till utförande i vårt land. Även örn alltså anläggningar
tillkommit utan lån från staten därför att pengar kunnat skaffas
på ann^t sätt, kan lånebehovet hastigt utvecklas.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan, dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkt
25 :o) av utskottets förevarade utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den

vid punkten fogade reservationen.

Vimkterna 26—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av väckt motion
om anslag till odlingsbidrag åt arbetarsmåbrukslåntagare; och anförde därvid

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att
försöka förmå kammaren att medverka till någon ändring i det utlåtande, som
utskottet här kommit med, utan endast för att rikta några ord till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet.

Utskottet hänvisar här till det förhållandet, att frågan örn odlingsbidrag
till arbetarsmåbrukslåntagare överlämnats till egnahemsstyrelsen för utredning.
Utskottet säger också, att denna utredning bör bedrivas så skyndsamt
som möjligt. Jag är givetvis tacksam för att herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet expedierat den tidigare begärda utredningen i förevarande
fråga, och givetvis är jag tacksam mot utskottet för att det sagt, att
denna utredning bör bedrivas så skyndsamt som möjligt. För min del vill jag

Anslag lill
odlingsbidrag
åt arbetarsmåbrukslånta gart.

120

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Tillskapande
av en institution
med
auktoriserade
mätningsman
m. m.

Anslag till odlingsbidrag åt arbetarsmåbrukslåntagare. (Forts.)
emellertid säga, att någon utredning om den sak, som det här är fråga örn,
egentligen icke är nödvändig. Jag kan ju bara hänvisa till det förhållandet
att vi sedan ett flertal år tillbaka ha bestämmelser rörande statsbidrag till nyodling
m. m. å ofullständiga jordbruk. Det är onödigt att göra den här saken
mera vidlyftig och invecklad än den egentligen är. Enligt min mening kan
frågan lösas både praktiskt och ändamålsenligt därigenom att man låter arbetarsmåbrukslåntagarna
erhålla rätt till odlingsbidrag utan återbetalningsskyldighet
i enlighet med de bestämmelser, som nu äro gällande för innehavare av
ofullständiga jordbruk. Örn man förfar på detta sätt, blir frågan örn odlingsbidrag
åt arbetarsmåbrukslåntagare löst utan vidare, och jag hemställer därför
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, örn han icke
skulle vilja vara villig att taga de av mig anförda synpunkterna under övervägande
skyndsammast möjligt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond; och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för bidrag
till jorddelningsförrättningar m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 17.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i anledning
av väckt motion örn tillskapande av en institution med auktoriserade
mätningsmän m. m.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 230, hade herrar Sandberg och Svensson i Ljungskile hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Ma,j:t göra framställning örn
utredning rörande tillskapandet av en institution med auktoriserade mätningsmän
m..m., ävensom örn framläggande för riksdagen snarast möjligt av de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att motionen II: 230 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Johnsson i Kastanjegården.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Som kammaren finner har
jag till detta utskottsutlåtande fogat en blank reservation. Detta har skett
framför allt därför att jag icke kunnat finna att utskottet fäst tillbörlig vikt
vid det nuvarande mätningsmannaväsendets olyckliga verkningar.

^Utskottet har avstyrkt bifall till motionen — vilket med hänvisning till pågående
prövning av byggnadssakkunnigas förslag naturligtvis, örn man så
vill, kan försvaras — men därjämte uttalar sig utskottet på sådant sätt örn
mätningsmannaväsendet, att sakfrågan helt och hållet skjutes i bakgrunden.
Det är mot detta jag måste vända mig.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

121

Tillskapande av en institution med auktoriserade mätningsman m. m.

(Forts.)

Min erfarenhet är i varje fall den, och den delas av massor av människor
i alla delar av landet, att den känsla av rättslöshet som den måste känna,
vilken nu går åstad att bygga, den känslan hindrar i mycket stor omfattning
en utveckling av byggnadsverksamheten. Denna rättslöshetskänsla, denna
den enskildes, jag skulle nästan vilja säga vanmakt inför fackföreningarnas
mäktiga mätningsmän, är i praktiken sådan att man helst så länge som
möjligt undviker någon byggnadsverksamhet.

Utskottet talar om arbetsdomstolen och riksskiljenämnden. Detta är med
förlov sagt ingen tröst för den som känner var skon klämmer i detta fall.
Vad motionen avser är ju att trygga en smula rätt åt den enskilde medborgare
som vill bygga. Men tvist kan icke, så vitt jag förstår, av någon enskild
dragas inför arbetsdomstolen. Detta är ju avgörande, men dessutom är det
väl ändå icke så, att vanligt folk, som planerar ett litet bygge, i sina kalkyler
tar med möjligheten att kunna processa med fackföreningarna inför
arbetsdomstolen i Stockholm och riksskiljenämnden. Tror man detta, då felbedömer
man läget ganska ordentligt, det vill jag säga.

Nej, förhållandet är detta, att så länge mätningsmännen äro enväldiga gent
emot småfolket, som behöver bygga någonting åt sig, så länge drar sig allmänheten
i hög grad för att sätta i gång byggen. Mätningsmannaväsendet,
sådant det nu är, är så impopulärt i de vidaste kretsar att det i hög grad
lägger hämsko på en sund utveckling på byggnadsmarknaden och stryper
företagsamheten.

Herr talman! Jag bär velat anföra detta, som jag anser måste klart och
utan omsvep sägas ut i detta sammanhang.

Herr Sandberg: Herr talman! Trots den sena timmen ber jag att få ta kammarens
tid i anspråk några ögonblick.

Den motion, som här föreligger, syftar ju till åstadkommande av en sådan
ordning beträffande mätningsförfarandet inom byggnadsverksamheten att båda
parterna skola bli likvärdigt representerade. Så är i många fall för närvarande
icke förhållandet.

Jag kan instämma i vad den föregående ärade talaren nyss anförde i fråga
örn olägenheterna på detta område. Utskottet yttrar sig nu som örn det bär
gällde en anordning, som framför allt eller i huvudsak vore avsedd att nedbringa
byggnadskostnaderna på landsbygden. Motionen berör visserligen också
den saken, men frågan örn mätningen är icke enbart en landsbygdsfråga
utan har avseende å byggnadsverksamheten överhuvud taget. I fråga örn förhållandena
på landsbygden vill jag dock gärna i det här sammanhanget framhålla,
att jag delar den uppfattning, som framkommit i byggnadskostnadssakkunnigas
utlåtande, nämligen att det är nödvändigt att en organisation tillskapas
för landsbygdens arbetsgivare, vilken kan hävda deras intressen och ingå avtal
med den andra parten. Tydligt är också att, örn och i den mån ackordssystemet
kommer till användning på landsbygden, prislistor måste upprättas som
passa för landsbygdens förhållanden, enkannerligen med tanke på lantmannabyggnaderna
och deras konstruktion. Detta måste betraktas som ett oeftergivligt
villkor. Nu förordar man för övrigt timlön för byggnadsarbete på
landsbygden. Jag skall icke vidare gå in på denna sak. Jag tror emellertid,
att även örn man kan åstadkomma för landsbygden lämpliga kollektivavtal,
en anordning med auktoriserade mätningsmän kan ha cn uppgift att fylla även
på landsbygden, örn den nämligen får en lämplig utformning.

Mätningsförfarandet har hittills ingalunda varit i allo tillfredsställande.
Detta framhålles eller medgives också i en del av de över motionen avgivna

122

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Tillskapande av en institution nied auktoriserade mätningsman ni. m.

(Forts.)

yttrandena. Riksförbundet landsbygdens folk framhåller med hänvisning till
byggnadskostnadssakkunnigas betänkande, att det av byggnadsarbetareförbundet
lanserade ackordssystemet mött stark oppositionen, som föranletts av påtagliga
övergrepp, och socialstyrelsen påpekar, att oorganiserade byggnadsföretagare
och tillfälliga byggherrar ofta sakna tillgång till sakkunskap
i fråga om aekordsprislistornas tillämpning och att de därför bliva — såsom
i motionen framhållits — ej sällan nödsakade att förlita sig på motpartens
avgörande. Detta kan ju icke vara tillfredsställande förhållanden. Här finns
tydligen ett behov av sakkunskap, en sakkunskap, som kan tjäna båda parterna.

Svenska byggnadsindustriarbetarförbundet framhåller sålunda, att fördelen
med sakkunniga mätningsmän är påtaglig för arbetsgivare, som sakna skyddet
av en organisation med av organisationen upprättade kollektivavtal. Och
även landsorganisationen säger, att det icke skall bestridas, att särskilt jordbrukare
och egnahemsbyggare på landsbygden i många fall kunna vara i behov
av sakkunnigt biträde vid mätningen.

o Olika meningar lia emellertid gjort sig gällande örn bästa sättet att kunna
nå ett gott resultat. Man har ju i flera fall kommit fram till ett avstyrkande
utlåtande, även örn man, såsom jag visat, haft åtskilliga erkännande ord att
säga. Utskottet framhåller nu bl. a., att ett införande av auktoriserade mätningsmän
skulle innebära ett sönderbrytande av nuvarande ordning, vilken
ordning innebär att tvister om ersättningar enligt avtal avgöras av skiljenämnd
eller av arbetsdomstolen. Den auktoriserade mätningsmannen skulle
då få den domsrätt som nu tillkommer nämnden och arbetsdomstolen. Den
långt framskridna tidell förbjuder mig att ingå på något närmare resonemang
örn den saken. Jag vill emellertid erinra örn att i motionen förutsatts, att
användandet av auktoriserade mätningsmän skulle vara beroende på ena eller
båda parternas önskan. Och för det fall en kommande utredning skulle visa,
att det hela lämpligen bör ordnas så att en auktoriserad mätningsman endast
användes efter bägge parternas överenskommelse, och det alltså är fråga örn
en frivillig sak, kan man väl icke ha så mycket att erinra emot att vederbörande
mätningsman får den domsrätt, som i annat fall komme att utövas av
de nyss nämnda organen.

Utskottet säger vidare, att om mätningsmans avgörande skulle begränsas till
fall, som falla utanför nämnda myndigheters, d. v. s. arbetsdomstolens och riksskiljenämndens,
behörighetsområde, synes dessa mätningsmäns avgörande icke
kunna få någon praktisk betydelse. Jag vet inte riktigt vad utskottet syftar
på, om utskottet anser, att antalet fall skulle vara ringa, eller om utskottet
menar, att man måhända från arbetarsidan skulle söka hindra, att anordningen
med auktoriserade mätningsmän kommer till användning antingen
genom särskilda avtal mot detta eller genom att kräva kollektivavtal. Jag
tycker dock, att det inte borde anses omöjligt, att en institution med auktoriserade
mätningsmän kunde tillvinna sig det förtroende, att parterna ofta frivilligt
komme överens om att begagna sig av denna. Det skulle säkert i många
fall synas parterna rimligt, att så skedde, och därigenom skulle den nuvarande
bristen, att ena parten saknar tillgång på sakkunnig hjälp, vara undanröjd.

Utskottet anför för övrigt, att hela komplexet om byggnadsverksamhetens
organisation är föremål för statsmakternas prövning, och man menar, att då
måste man också beakta den sak vi fört på tal i vår motion. Det är ju av värde
att konstatera, att utskottet anser, att även denna sak skall tagas i beaktande
vid den fortsatta prövningen av byggnadsverksamhetens organisation. Jag
kan emellertid å andra sidan icke se, att detta förhållande, att byggnadsverk -

Onsdagen den 2 april 1941 e. ni.

Nr 22.

123

Tillskapande av en institution nied auktoriserade mätningsmän m. m.

(Forts.)

samhetens organisation är föremål för statsmakternas prövning, bör hindra,
att man genom att skriva till Kungl. Maj:t särskilt understryker önskvärdheten
av att den här ifrågavarande saken ytterligare utredes och omprövas.

Det är många detaljer, som man här skulle vilja gå in på, men det skall jag
på grund av den sena timmen icke göra. Jag vill bara erinra örn att i alla
fall sådana myndigheter som egnahemsstyrelsen och byggnadsstyrelsen äro
bland dem, som ha tillstyrkt en utredning i motionens syfte, och byggnadsstyrelsen
har därvid antytt en enligt dess mening lämplig utformning av anordningen.
Även landsorganisationen säger, att den har ingenting emot auktoriserade
mätningsmän, som frivilligt anlitas gemensamt av båda parterna.

Jag vill, herr talman, betona, att den sak, det här är fråga om, är av mycket
stor vikt, och den är värd att närmare prövas genom en utredning. Jag ber
alltså att få yrka bifall till motionen.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Jag skall villigt medge, att motionen
vid ytligt genomläsande därav verkar i och för sig ganska bestickande.
Med anledning av vad herr Johnsson i Kastanjegården anförde, nämligen att
det på sina håll i landet finns en ganska utbredd olustkänsla inför den rättslöshet,
som enligt hans förmenande skulle råda på detta område på grund av
de enväldiga mätningsmännens uppträdande, så måste jag säga, att det kanske
ligger någonting i påståendet, att så skulle vara fallet. Fråga är emellertid,
om man inte där har gjort sig skyldig till en felsyn och en begreppsförvirring,
i det att det nog i första hand är mot ackordssystemet som sådant man reagerar
och mindre mot själva mätnings förfarandet i och för sig, även örn det
är mätningsmannen, som genom omständigheternas makt befinna sig i skottgluggen.

Motionärernas motivering kan, som sagt, möjligen anses bestickande. Men
inför sakkunskapens tunga artilleri, som har mobiliserats av de instanser som
haft frågan på remiss, måste man dagtinga. Av dessa instanser lia flera olika
skäl anförts mot den i motionen ifrågasatta utredningen.

Motionärerna åsyfta, enligt vad jag kan förstå,. på förbilligande av byggnadskostnaderna
på landsbygden, vilket i och för sig är ett legitimt önskemål.
Det är bara frågan örn man uppnår syftet med de föreslagna åtgärderna.
Ackordssystemet, hävda många, är roten till det onda. Men i hur stor utsträckning
förekommer detta ackordssystem? Motionärerna påstå, att det så
gott som undantagslöst tillämpas. Det torde emellertid vara en lindrig överdrift.
Byggnadskostnadssakkunniga ha nämligen i sitt betänkande lämnat
statistiska uppgifter angående ackordsarbetets relativa, förekomst för murare,
träarbetare och grovarbetare, och dessa uppgifter ge vid handen, att ackordssystemets
andel av den redovisade totala arbetstiden visserligen varierar högst
avsevärt —- det skall erkännas — inom de olika facken och på de olika orterna,
men att i stort sett antalet ackordstimmar för de tre egentliga byggnadsfacken
inte uppgår till hälften av hela antalet arbetstimmar. Statistiken, som
inom parentes sagt svenska byggnadsindustriförbundet svarar för, avser emellertid
förhållandena i större städer och i tätt bebyggda samhällen. Det ger
anledning att antaga, att ackordsarbetet i övriga delar av landet inte på långa
vägar har vunnit så stor tillämpning som i dessa tätt bebyggda samhällen.

Beträffande ackordssystemets fördelar och nackdelar så har utskottet inte
ansett sig lia någon anledning att yttra sig däröver. Yi veta, att det praktiseras
på många håll inom arbetslivet. Vi veta också, att. det är ett system,
som från början har framdrivits av arbetsgivarparten, oell i allmänhet är man
tillfreds därmed. Nu ha emellertid byggnadskostnadssakkunniga på grund av

124

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Tillskapande av en institution med auktoriserade mätning smån m m

(Forts.)

vissa stora omkostnader och därmed förbundna olägenheter krävt överenskommelse
om tillämpning av timlön vid byggnadsarbete på landsbygden tills vidare.
Det är klart, att det är en utväg, och man kan naturligtvis tänka sig
översyn av nu gällande prissättning, och man kan kanske också tänka sig en
omredigering av nu gällande prislistor. Men det måste i det sammanhanget
vara en felsyn att, även om mätningsförfarandet är behäftat med vissa brister,
tro att en reformering, av detsamma skulle åstadkomma avsevärd sänkning av
nämnda omkostnader. Det är ju, herr Sandberg, i själva verket att kräva att
ett golv skall sopas, när man i grund och botten önskar en omläggning av detsamma.
Man borde kunna visa åtminstone ett enda fall, där övergrepp skett.
Så är emellertid inte förhållandet. Endast allmänna påståenden lia gjorts.
Det är möjligt att övergrepp ha ägt rum. Det är en sak, som vi inte haft
möjlighet att kontrollera, men vi lia, som sagt, inte erhållit ett enda exempel
att Peka pa. Det är riktigt, som här sagts, att R. L. F. i sitt yttrande gjort
gällande, att påtagliga övergrepp lia ägt rum. Emellertid, herr Sandberg,
skall jag i det^sammanhanget be att få erinra örn att R. L. F. slutat med att
yrka avslag pa motionen med motivering, att man ser vissa möjligheter att
genom organisationerna själva ordna det bättre på denna del av arbetsmarknaden
än som tidigare varit fallet. Vi äro eniga örn, att det uppenbarligen
är av stor vikt, att uppmätning vid ackordsarbete kommer att ske rättvist
och betryggande. Det kan emellertid ske redan nu nied organisationernas hjälp.
Gentemot detta kan kanske den invändningen göras, att de oorganiserade arbetsgivarna,
de enskilda byggherrarna, inte anlita sådana mätningsmän. Men
av vilket skäl? Av kostnadsskäl, tror jag. Frågan är, örn de slippa dessa
kostnader genom den föreslagna anordningen.

Det är klart, att mot en anordning med opartiska auktoriserade mätningsmän
inom ^byggnadsindustrien finns i och för sig ingenting att erinra, men den
får inte någon större betydelse, för så vitt inte mätningsmännen erhålla rättslig
fullmakt. Det är också detta motionärerna önskat. De ha sagt, att uppmätningens
resultat genom lagbestämmelser bör göras bindande. Men vilka konsekvenser
skulle en sådan ordning komma att leda till? Det skulle bli konsekvenser,
som äro oförenliga med de principer, sorn för närvarande äro rådande
med nuvarande arbetsrätt. Den enskilde mätningsmannen skulle, som vi
ha patalat i vårt utlåtande, fa en domsrätt, som hittills endast utövats av domstol
och skiljenämnd. Frånsett, att ett dylikt förfarande skulle stöta på många
praktiska svårigheter, skulle säkerligen ett sådant summariskt domstolsförfarande
icke stå i överensstämmelse med rådande svenska rättstraditioner. Det
är ur den synpunkten, sorn det hela är ytterst betänkligt. Herr Sandberg var
inte riktigt på det klara med vad vi mena med uttalandet i slutet av vårt
utlåtande beträffande mätningsinstitutionens möjligheter att utöva någon större
betydelse, därest inte mätningsmännen erhölle rättslig fullmakt. Därmed avses,
herr Sandberg, att därest mätningsmännen inte hade en sådan auktoritet, så
skulle deras verksamhet i själva verket bli betydelselös, därför att den oorganiserade
byggmästaren visserligen kunde anlita en auktoriserad mätningsman,
men örn det bleve tvist örn mätningsförfarandet, komme han ändock att stå
i den situationen, att tvisten skulle gå vidare till arbetsdomstolen eller rikaskiljenämnden,
och då hade han i själva verket inte vunnit något på det hela.

Herr Sandberg nämnde byggnadsstyrelsen och dess uttalande. Jag vill understryka,
att byggnadsstyrelsen visserligen i allmänna ordalag givit sin tillstyrkan
till motionen, men endast under förutsättning att de här berörda parterna
skulle visa sig villiga att godtaga en sådan ordning. Nu ha emellertid
dessa parter i själva verket visat en mycket stor ovilja. Jag kan nämna, att

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

125

Tillskapande av en institution med auktoriserade mätningsmän m. m.

(Forts.)

bland de avstyrkande befinna sig för det första socialstyrelsen och därjämte
praktiskt taget alla de parter, som ha med denna verksamhet att göra. Sålunda
avst.yrkes motionen av Sveriges lantbruksförbund, landsorganisationen, riksförbundet
landsbygdens folk, svenska arbetsgivareföreningen, svenska byggnadsindustriförbundet
och samverkande byggnadsfackförbunden. Parterna lia
sålunda i detta sammanhang visat sig ytterst kallsinniga.

Därtill kommer slutligen, som vi anfört i vårt utlåtande, den utredning,
som just nu pågår och som gäller byggnadsverksamhetens organisation och
rationalisering. Herr Sandberg undrar vad vi mena med den saken. Vi mena,
att man där kommer att taga upp just det problem, som, enligt vad jag tror,
herr Sandberg velat komma åt, men som han med den motion, som han framlagt,
i själva verket icke kommer åt.

Herr talman! Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets förslag
om avstyrkande.

Herr Liedberg: Herr talman! Det ligger något beaktansvärt i motionen,
bland annat därför att den i alla händelser pekar på ett förhållande, som inte
är tillfredsställande. Jag kan varken vitsorda eller förneka huruvida det
har begåtts felaktigheter, när det gällt mätningsförfarandet. Men jag kan
vitsorda, att mätningssystemet innebär i närvarande stund i manga fall ett
sådant kineseri, att ofta varken byggherrar, byggmästare eller ens arbetare
behärska eller förstå det, utan det är mätningsmannen ensam som kan det.
Att detta skapar irritation och otrevnad säger sig självt. Herr Johnsson i
Kastanjegården har påtalat mätningssystemets olyckliga inverkan beträffande
byggnadsverksamheten på landsbygden, eller rättare sagt, han har påtalat, att
utskottet inte tillräckligt beaktat detta. Med anledning därav vill jag säga,
att det knappast torde ha ålegat utskottet att i samband med denna motions
behandling så mycket sysselsätta sig med den saken. Emellertid bör det vara
tillåtet att i denna debatt säga, att mätningssystemet och ackordssystemet i sin
nuvarande tillämpning verkar i allra högsta grad ödeläggande på byggnadsverksamheten
på landsbygden. Det må vara, att det kanske förhåller sig så,
som herr Nilsson i Stockholm säger, nämligen att det är ett system som från
början knäsatts av arbetsgivarparten — det känner jag inte så noga till — men
så mycket vet jag, att det i närvarande stund i de flesta fall är arbetarparten,
som påfordrar det. Jag tror, att skola vi få sunda förhållanden i byggnadsverksamheten
på landsbygden och framför allt få i gång denna verksamhet på
sådant sätt, som är nödvändigt för landsbygden och för hela landet, måste
här reformeras och det ganska kraftigt. Ett bifall till motionen skulle lätt
kunna skapa intrycket, att man därmed har ställt allt till rätta. Jag tror, att
det är bättre att förenkla proceduren vid byggen på landsbygden, särskilt när
det gäller mindre byggen. Det är enligt min mening en bättre väg att gå fram på!

Herr Lundell: Herr talman! Jag hade inte alls tänkt lägga mig i debatten,
men då jag av inläggen från flera håll funnit, att kunskapen örn det verkliga
läget på detta område är mycket bristfällig, vill jag säga ett par ord. Av dem,
som haft ordet i denna fråga, är det, såvitt jag kan finna, icke någon mer än
herr Nilsson i Stockholm som talat örn hur saken verkligen ligger till. Jag får
lov att säga, att jag är mycket förvånad över denna framstöt mot mätningsmännen.
Jag finner det alldeles missriktat att klandra fackföreningarnas mätningsmän.
Jag har aldrig hört någon anklagelse mot att de skulle mäta falskt,
utan de mäta efter de avtalade ackordstaxorna.

Skall det göras någon framstöt här, skall den göras mot ackordstaxorna, som

126

Nr 22.

Onsdagen den 2 april 1941 e. lii.

Tillskapande av en institution med auktoriserade mät nina smän w. m.

(Forts.)

herr Nilsson i Stockholm har framhållit. Mot dem är naturligtvis en framstöt
i allra högsta grad befogad, örn man vill åstadkomma lägre byggnadskostnader,
och den är efter mitt förmenande så mycket mer befogad som dessa ackordstaxor
ju intaga en särställning bland alla ackordstaxor, som förekomma i olika
fack. På ackord kan man arbeta i vilket fack som helst, fastän man kanske inte
har så detaljerade taxor, som man fått i byggnadsfacket. Dessa ackordstaxor
i byggnadsfacket intaga en särställning så till vida, att det alltid eller åtminstone
i 99 procent av fallen blir dyrare för byggherren vid ackordsarbete.
Det är sällsynt, att det inte blir ackordsöverskott. Dessa ackordstaxor äro utarbetade
på sådant sätt att de inte stå i naturligt sammanhang med timlönerna.
En ackordstaxa bör göras på sådant sätt, att arbetaren tjänar mer, när han
arbetar efter ackordstaxa än med timlön, men samtidigt bör den vara så gjord,
att även arbetet per styck för arbetsgivaren blir billigare. Annars är det ingen
mening för honom att vara med på en sådan ackordstaxa. Inom verkstadsindustrien
är det naturligtvis alltid på det sättet.

Att det nu har blivit rådande så onaturliga ackordstaxor inom byggnadsindustrien
beror ju därpå, att arbetsgivarna inom denna industri icke ha ansett
sig ha någon avgörande anledning att göra motstånd mot det starka trycket
från arbetarsidan. Byggmästaren har ju kunnat taga ut merkostnaden av husköparen,
som i sin tur kunnat taga ut den av hyresgästerna. Såvitt jag vet är
det ett enastående förhållande här i Skandinavien, att man har så högt liggande
ackordstaxor inom byggnadsfacken. Åtminstone i åtskilliga länder i Europa
avlönas byggnadsarbetarna på ungefär samma nivå som arbetarna inom
andra fack. Här i Sverige ligga emellertid lönerna på sådan nivå, att arbetarna,
om de hade arbete hela året örn, skulle få ungefär tredubbelt mot arbetare
i andra fack. Vad som skall ändras är därför ackordstaxorna.

Vad herr Nilsson i Stockholm yttrade var kanske icke alltigenom riktigt
eller välgrundat. Han påstod, att ackordsarbete’ förekommer i så liten omfattning.
I städer och samhällen uppgick det endast till hälften av antalet arbetstimmar,
och på landsbygden utgjorde ackordsarbetet en säkerligen ännu mindre
andel. Den siffran kan nog i och för sig själv vara riktig, men anledningen till
detta förhållande är ju, att det är så dyrt att bygga nytt och att man därför
föredrar att reparera det gamla i det längsta. Vid reparationer tillämpas emellertid
som regel icke ackordstaxor. Reparationer gå alltså efter timpenning,
men nybyggnader efter ackord. Örn man genom olämpliga ackordstaxor åstadkommer,
att arbetet blir för dyrt, så minskas ju benägenheten att utföra nybyggnader.
Särskilt på landsbygden, där man tämligen nsdigen har börjat
praktisera dessa ackord, verka de fullständigt prohibitivt mot nybyggnader.
Därför blir ackordsarbete ganska sällsynt på landsbygden i jämförelse med
arbete mot timpenning. Detta förhållande kan emellertid tydligen icke anföras
såsom argument för att ackordstaxorna bibehållas oförändrade, i det de skulle
lia så liten betydelse på landsbygden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan, vilken ju
är alldeles riktig.

Herr Sandberg: Herr talman! Med anledning av vad bland annat her- Lundell
nu senast yttrade vill jag erinra om att jag i början av mitt förra anförande
mycket bestämt betonade, att särskilt vad gällde förhållandena på landsbygden
den mest angelägna åtgärden var att skapa en förhandlingsduglig organisation
och att få till stånd en reformering av de ackordstaxor, som där gälla.
Jag har för min del icke alls uttalat mig mot varje användande av ackordssystemet.
Det tror jag icke man kan göra. Örn man exempelvis läser vad bygg -

Onsdagen den 2 april 1941 e. m.

Nr 22.

127

Tillskapande av en institution nied auktoriserade mätningsmän m. m.

(Forts.)

nadskostnadssakkunniga ha anfört skall nian finna, att där lämnas en del
verkligt groteska exempel på till vilka kostnader de nu gällande ackordsprislistorna
ha lett, då det gällt att utföra vissa arbeten för lantmannabyggnader.

Jag är angelägen örn att understryka detta, för att man icke möjligen skall
tro, att jag har en annan uppfattning beträffande de åtgärder, som närmast
böra komma i fråga för landsbygdens vidkommande, då det gäller byggnadsverksamheten,
än den uppfattning, som åtskilliga talare, här nyss fört fram.
Vi motionärer ha emellertid förmenat, att det likväl icke skulle vara ur vägen
att undersöka, örn det finns någon väg att underlätta tillgången på sakkunskap
för parterna, när det gäller byggnadsverksamheten, enkannerligen då kanske
närmast för arbetsgivarparten.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 18.

Till bordläggning anmäldes jordbruksutskottets utlåtande, nr 24, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående skyldighet
att i vissa fall verkställa odling av sockerbetor jämte i ämnet väckta motioner.

§ 19.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fullföljande
av universitetsbibliotekets i Uppsala örn- och tillbyggnad m. m.; och

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare bidrag
för budgetåret 1940/41 till nedbringande i vissa fall av avgifterna till
ljus- och vedkassan vid allmänna läroverk; samt

från bevillningsutskottet:

nr 147, i anledning av väckta motioner avseende förordningen örn allmän
omsättningsskatt;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning i
vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för åtnjutande
av tullfrihet; och

nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 42 § 6 mom. taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379).

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.39 på natten.

In fidem
Sune Norrman.