RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1941:51)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollen för den 10 och den 13 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 504, i anledning av Kungl. Majit proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till förstärkning av riksräkenskapsverkets
administration m. m.; och

nr 505, i anledning av Kungl. Majts proposition med förslag till vissa åtgärder
för främjande av hantverk och småindustri.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 240—246,
sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 6, sammansatta
banko- och andra lagutskottets utlåtande nr 1 samt andra lagutskottets utlåtande
nr 39.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 e. m.

1941.

Första kammaren. Nr 51.

Tisdagen den 16 december.

In fidem
G. H. Berggren.

Fornta kammarens protokoll UIJil. Nr 51.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Ang. den
yrkesmässiga
biltrafikens
representerande
i statens
traf ^kommission
.

Onsdagen den 17 december f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Petersson, Knut,
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet framställt
följande fråga: »Kan det påräknas, att en representant för den yrkesmässiga
biltrafiken under nuvarande för bilhanteringen brydsamma tider beredes
plats i statens trafikkommission?»

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet (Höres, som
meddelat, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Knut
Peterssons berörda fråga, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Herr Petersson
i Göteborg har frågat mig, örn det kan påräknas, att en representant för
den yrkesmässiga biltrafiken under nuvarande för bilhanteringen brydsamma
tider beredes plats i statens trafikkommission.

I anledning härav får jag anföra följande.

Det område av näringslivet, som beröres av trafikkommissionens verksamhet,
karakteriseras av det stora antal olika intressen som där göra sig gällande.
Att låta alla sådana intressen bliva representerade inom kommissionen
har, främst av organisatoriska skäl, icke ansetts böra ifrågakomma. Man har
i stället valt den vägen att till kommissionen knyta sådana krafter, som kunna
sägas ha en mera allmän överblick över och erfarenhet av de frågor, som ankomma
på kommissionen att lösa. De särskilda intressena ha däremot fått
sina företrädare inom kommissionens råd.

I detta råd ingå även representanter för den yrkesmässiga biltrafiken. Dessa
representanter få, enligt vad jag inhämtat, alltid tillfälle att vid frågor av
större räckvidd inom motorfordonstrafikens område göra sina synpunkter gällande.
På motsvarande sätt förfares vid behandlingen av frågor av större
betydelse inom andra områden av kommissionens verksamhetsfält.

I anslutning härtill vill jag nämna, att för trafikkommissionens del särskilda
sakkunniga tillkallats för utredning av vissa aktuella problem inom motorfordonstrafikens
område. Bland dessa återfinnas även företrädare för den yrkesmässiga
biltrafiken.

För min del kan jag icke finna annat än att de av frågeställaren berörda
intressena ha de möjligheter att få sina synpunkter framförda, som skäligen
kunna begäras av särskilda näringsgrenar.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Örn jag fattade statsrådet rätt, ansåg
han att det var olämpligt att enskilda näringsintressen bli direkt företrädda
inom trafikkommissionen. Det gäller alltså för honom som en princip. Jag har
svårt att finna denna princip riktig. Jag finner tvärtom, att det inte bara är
lämpligt utan till och med påkallat att enskilda näringsgrenar företrädas i
trafikkommissionen, nämligen så länge en betydande del av trafikuppgifterna
i landet ombesörjas av enskilda. Nu är järnvägsintresset, företrätt framför allt
genom ordföranden i trafikkommissionen, fullkomligt överrepresenterat både
inom kommissionen och de av kommissionen föranstaltade utredningarna. Det
är ju bra, för allt i världen, att biltrafiken blir representerad på de rådgivande
posterna. Men jag är säker på att herr statsrådet skall instämma i påståendet,
att det inflytande, som kan utövas av trafikkommissionens råd, är mycket be -

0 ii sdu gen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ang. den yrkesmässiga biltrafikens representerande i statens trafikkommission.
(Forts.)

gränsat. Såvitt jag förstår, föreläggas detta råd endast de färdigställda förslagen
— det har alltså ett slags yttranderätt, men just ingenting mer.

Jag tror således att man utan överdrift kan säga, att biltrafikintresset i
närvarande stund saknar inflytande på gestaltningen av det svenska trafikväsendet.
Detta måste jag för min del mycket beklaga, i all synnerhet som
biltrafiken under de senaste åren representerat det progressiva inslaget i det
svenska kommunikationsväsendet. Jag kan inte se annat än att det är ett mycket
berättigat önskemål från den enskilda bilnäringens sida att bli direkt företrädd
inom trafikkommissionen.

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga bade herr Andersson, Alfred,
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet framställt en
så lydande fråga: »Kan förslag till expropriation och förköpsrätt av jord,
som behövs för komplettering av ofullständiga jordbruk, förväntas till nästa
års riksdag?»

Ordet lämnades till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
Pehrsson-Bramstorp, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara nämnda fråga, och nu yttrade: Herr talman! Ledamoten
av denna kammare herr Alfred Andersson har till mig riktat följande fråga:

Kan förslag till expropriation och förköpsrätt av jord som behövs för komplettering
av ofullständiga jordbruk förväntas till nästa års riksdag?

Som svar härpå vill jag framhålla, att förslag till ny arrendelagstiftning,
vari även ingå vissa bestämmelser örn förköpsrätt, är under omprövning. Av
den nya egnahemsorganisationens verksamhet har hittills, såvitt mig är bekant,
icke framkommit något, som tyder på att det för närvarande skulle
föreligga något trängande behov av expropriationslagstiftning till stöd för
egnahemsorganens arbete för komplettering av ofullständiga jordbruk. Något
ståndpunktstagande i denna fråga har därför ännu icke skett.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet få framföra mitt tack för svaret. Men
jag måste också säga, att i viss mån var svaret en besvikelse för de mindre
jordbrukarna. De hade nämligen väntat att efter det beslut, som andra kammaren
fattade i våras genom att bifalla den motion, som då väcktes i detta
ärende, åtgärder skulle kunna vidtagas snarast möjligt.

Jag vill ur svaret i alla fall utläsa, att denna fråga inte för alltid har förts
bort från dagordningen. Ty vi kunna aldrig komma ifrån problemet örn en
rättvisare jordfördelning, och örn man överhuvud taget skall lyckas åstadkomma
en sådan, är det enligt min mening nödvändigt att ha en expropriationslag.
Måhända har en hel del den uppfattningen, att en sådan åtgärd endast
är ett de mindre jordbrukarnas intresse. Men så är det inte. Det gäller ett
hela vårt jordbruks gemensamma problem. Det lia vi många bevis för, icke
minst i den kris vi nu ha att brottas med liksom också under den kris vi
hade att brottas med på 1930-talet, då det klart och tydligt kom till synes
vilka svårigheter de mindre jordbrukarna måste dragas med, emedan de hade
ofullständiga jordbruk. Den enda lösningen är enligt min mening att snarast
möjligt se till att göra så många av dessa ofullständiga jordbruk till fullständiga^
jordbruk som det överhuvud taget är möjligt. Ty därigenom ökar man
möjligheterna för innehavarna av dem att kunna existera. De krisår, som vi
fått genomleva, ha rubbat cirklarna när det gäller de mindre jordbrukarnas

Äng. expropriation
för
komplettering
av ofullständiga
jordbruk
m. m.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Ang. praxis
vid besvarandet
av interpellationer
och
enida frågor
m. m.

Äng. expropriation för komplettering av ofullständiga jordbruk m. m.

(Forts.)

existensmöjligheter, och det var därför som vi nu hoppats att det efter den inställning,
som andra kammaren tagit i denna fråga, verkligen skulle komma
ett förslag till nästa års riksdag. Jag vill för min del hoppas, att ett förslag
i alla fall snart nog måtte komma fram.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Yad herr Andersson nu
yttrade örn att detta var ett hela jordbrukets intresse återfinnes ju i propositionen,
i vilken jag skrivit att en expropriationslag skulle tillgripas, örn så
behövdes. Men jag har här sagt, att det ännu icke framkommit några krav i
sådan riktning från det organ, som handhar dessa frågor.

Jag kan ju också från mitt eget län få åberopa en viss erfarenhet, som ger
vid handen att då det funnits möjlighet att komplettera mindre jordbruk, ha
ägare av dessa jordbruk förklarat att de inte ville ha större areal. Jag menar
alltså att det är många olika problem, som göra sig gällande, och man behöver
ju inte tillgripa större våld än nöden kräver. Man bör här inte vidtaga några
åtgärder, förrän man sett att det är nödvändigt.

Hans excellens herr statsministern Hansson, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara herr Knut Peterssons interpellation angående
praxis vid besvarandet av interpellationer och enkla frågor m. m., erhöll ordet
och anförde: Herr talman! Med första kammarens medgivande har herr Knut
Petersson till mig framställt följande frågor:

1) Är det regeringens mening, att riksdagens rätt att erhålla upplysningar
i förekommande ämnen bör få ett klart och otvetydigt uttryck i rådande
praxis vid besvarandet av enkla frågor och interpellationer?

2) Vilka äro de närmare omständigheter, som enligt regeringens uppfattning
motivera, att i riksdagen framställda spörsmål icke bliva av vederbörande
statsrådsledamot besvarade?

Den första frågan kan jag besvara med ja. Jag delar interpellantens mening,
att regel bör vara att framställda spörsmål besvaras, så snart ej särskilda omständigheter
till annat föranleda.

De omständigheter, som kunna motivera att svar icke lämnas, kan jag icke
precisera i vidare mån än genom angivandet av några av de anledningar, som
hittills motiverat uteblivna svar. Vid 1940 års riksdagar gjordes uppemot 150
interpellationer och enkla frågor. Ett 20-tal spörsmål blevo icke besvarade.
Omkring 40 procent av dessa berörde utrikespolitiska förhållanden, som regeringen
icke ansåg böra upptagas till diskussion i denna ordning. I några
fall lämnades de önskade upplysningarna genom framläggande av kungl, propositioner
eller i samband med behandlingen av dessa. I andra fall åter befunno
sig berörda ärenden i sådant läge, att upplysning örn regeringens avsikter
eller arten av eventuella åtgärder icke för tillfället kunde lämnas, varom
framställarna av spörsmål under hand fingo meddelande. I något fall
framställdes interpellation så sent, att svar icke kunde lämnas medan det
egentliga riksdagsarbetet ännu pågick. Fall har också förekommit, då utarbetat
svar icke lämnats, emedan interpellanten förklarat sig icke kunna
närvara vid dess avgivande.

Med denna redovisning anser jag mig lia besvarat även den andra av interpellanten
framställda frågan.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Örn detta svar, för vilket god sedvänja
kräver att jag tackar, kan man möjligen säga att det är något knapphändigt.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ang. praxis vid besvarandet av interpellationer och enida frågor m. m.

(Forts.)

Efter att lia tagit del av aktstycket finner jag mig i varje fall fullständigt fritagen
från misstanken att lia åsamkat kanslihuset någon som helst intellektuell
vedermöda.

Det förefaller nästan, som örn saken inte nämnvärt intresserade regeringsbänken.
Jag kan inte annat än beklaga detta. Det gäller ju^ dock. riksdagens
rätt att erhålla upplysningar, och det är ett spörsmål som, såvitt jag förstår,
är en mycket central del av förhållandet mellan regeringen och folkrepresentationen.
Det är ett spörsmål som bör ägnas all den uppmärksamhet, vilken påkallas
av omtanken örn den svenska parlamentarismens sunda utveckling.

Denna interpellation örn interpellationer var visserligen närmast föranledd
av ett nyligen inträffat fall, då två av mig framställda frågor lämnades utan
avseende. Emellertid ligger också bakom en med åren allt starkare övertygelse
örn att praxis på hithörande område inte varit tillfredsställande och att tendensen
i utvecklingen varit ännu mindre tillfredsställande. Det är inte bara så,
att denna praxis saknar nödig stadga och ger alldeles för stort utrymme åt vad
man skulle kunna kalla den ministeriella senfärdigheten, den har också fått en
alldeles påtaglig byråkratisk prägel, som hotar att göra institutet allt mindre
värdefullt som medel för den konstitutionella kontrollen.

Det har alltså försiggått en inflationsprocess på detta område, och den tiar
inte alldeles undgått riksdagens uppmärksamhet. Det var ju i en känsla av att
förhållandena inte voro fullt tillfredsställande som riksdagen för några år sedan
beslöt att komplettera interpellationsinstitutet med de s. k. enkla frågorna.
I det sammanhanget framfördes en visserligen mycket hovsam kritik gentemot
de rådande förhållandena, men en kritik, som hade en påtaglig giltighet. Bland
de med rådande praxis förknippade olägenheter, som i det sammanhanget påpekades,
underströks alldeles särskilt dröjsmålet med svarens avgivande. Detta
sammanhängde, påpekades det i vederbörande utskotts betänkande, med den
omständigheten, att man mer och mer gjort det till en vana att underkasta de
framställda spörsmålen ett mer eller mindre vidlyftigt remissförfarande. När
sedan svaren omsider kommo, hände det ofta att de egentligen ingenting annat
innehöllo än en sammanfattning av den i ämnet företagna utredningen.

Denna kritik från 1938 kan både utvidgas och ytterligare tillspetsas utan
att den förlorar någonting av sin giltighet. Jag talade nyss örn senfärdigheten
med svarens avlämnande. Den är i och för sig en stor olägenhet. Ibland ser det
ju rent av ut, som örn man samlade interpellationer på bög för att sedan avverka
dem så att säga klumpvis, och då ofta på någon av de allra mest arbetstyngda
dagarna i slutet av en riksdag. Det är kanske inte riktigt passande att
dröja för mycket just vid denna sida av saken vid ett tillfälle, då statsministern
visat cn sådan berömvärd raskhet med sitt svar. Men jag vill dock tillägga, att
syftet med interpellationerna givetvis ofta blir alldeles förfelat, örn saken inte
får dryftas, medan den ännu är aktuell och medan den ännu har kvar något
intresse för den stora allmänheten.

Värre är det emellertid, att interpellationerna så ofta överhuvud taget inte
bli besvarade. Statsministern har i sitt lilla svaromål anfört, att av de omkring
150 interpellationer och enkla frågor, som framställdes i riksdagen under fjolåret,
blevo ett tjugutal obesvarade. Det gör omkring 13 procent av det hela.
Det är i och för sig en hög siffra, men den är ändå jämförelsevis tillfredsställande,
örn man nämligen ställer den i förhållande till motsvarande siffror från
andra riksdagar eller genomsnittet för någon längre period.

Vidare ligga även i de nyss angivna klumpsiffrorna dolda en del förhållanden,
som kanske kunna påkalla litet närmare uppmärksamhet, örn jag t. ex.
säger, att i denna kammare under 1940 års lagtima riksdag väcktes 19 inter -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Ang. praxis vid besvarandet av interpellationer och enkla frågor m. m.

(Forts.)

pellationer och att av dem icke mindre än 10, alltså över hälften, lämnades utan
avseende, så ser ju det hela genast litet allvarligare ut.

Det finns, som kammarens ledamöter kanske känna till, en interpellationsstatistik
i den lilla gula bok, som vi bruka få varje år och som innehåller en
på offentligt uppdrag utarbetad redogörelse för riksdagens arbete. Siffrorna
äro, såvitt jag kunnat finna, i någon män osäkra, men man har ingen anledning
att tro annat än att de i det stora hela äro rättvisande när det gäller att få en
uppfattning örn svarsfrekvensen. Det är förklarligt att statsministern med det
knappa utrymme, som stått honom till buds i dag, inte har kunnat finna någon
plats för en fylligare redogörelse för dessa förhållanden, men jag är säker på
att han ingenting har emot, örn jag kompletterar hans uppgifter en liten smula.

Jag har roat mig med att i den där statistiken sätta ett streck mellan årtalen
1932 och 1933, och sedan har jag summerat dels nio år framåt i tiden, eller
fram till nuvarande tid, och dels nio år tillbaka. Jag har då funnit, att svarsfrekvensen
har varit alldeles avgjort sämre under den senaste nioårsperioden än
under den närmast föregående. Under åren 1933—1941 framställdes -—- statistiken
tycks gälla de lagtima riksdagarna — i första kammaren jämnt 100 interpellationer,
och av dessa blevo 43 lämnade utan svar. Andra kammaren blev
något hövligare bemött; där framställdes inalles 234 interpellationer, av vilka
65 eller 28 procent lämnades obesvarade. I medeltal lämnades under hela perioden
32 procent eller en tredjedel av interpellationerna utan avseende.

Detta innebär, som jag nämnde, en avgjord försämring i jämförelse med tiden
dessförinnan. Under de nio föregående åren framställdes i första kammaren
80 interpellationer, av vilka 15 icke blevo besvarade, och i andra kammaren
128, av vilka 19 ej fingo något svar. Procentsiffran blir i det ena fallet omkring
19 och i det andra fallet omkring 15.

Nu kan det tilläggas, att svarsfrekvensen alltid oförmånligt påverkas av regeringsskiften,
som inträffa under pågående riksdag. I själva verket står därför
1920-talet ännu bättre till boks än som framgår av siffrorna i den gula boken.

Jag menar alltså, att det fanns goda skäl att bringa denna sak på tal, allra
helst som det nu föreligger en risk att tendensen beträffande de enkla frågorna
skall bli densamma som den varit beträffande interpellationerna. Det är någonting,
som synes mig böra örn möjligt undvikas, och mina spörsmål voro framställda
bland annat just i den avsikten.

Vad nu angår svaren på de av mig framställda frågorna, är jag givetvis väl
till freds med svaret på den första frågan, medan jag däremot är ganska litet
till freds med svaret på den andra frågan. Det förefaller nästan, som örn författaren
där ansträngt sig — verkligen ansträngt sig — att åstadkomma något
riktigt obestämt, jag skulle vilja säga intetsägande. Jag är för resten inte alls
säker på att statsministern överhuvud taget har fattat innebörden i det spörsmål,
som jag formulerade. Är man väl överens örn att regeln bör vara, att
framställda frågor böra besvaras, och örn den saken äro vi ju ense, och att de
böra besvaras, så snart inga särskilda omständigheter kunna åberopas, som föranleda
till någonting annat, så blir givetvis nästa fråga, huruvida det inte är
möjligt att närmare fixera dessa särskilda omständigheter, att sammanfatta
dem antingen i några allmängiltiga regler eller åtminstone i en konsekvent och
stadigvarande praxis. Det ser ut, som om en sådan tanke hade varit statsministern
mycket främmande. Ilan anser sig kunna precisera saken endast genom
att anföra några av de omständigheter, som ha föranlett att interpellationer
icke ha blivit besvarade. Exempelsamlingen är inte märkvärdigt omfattande —
statsministern tycks ju i dag ha förälskat sig i det lilla formatet. Icke heller
kan man säga att den är särskilt upplysande. Sammanfattar man det hela,

Oasdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Äng. praxis vid besvarandet av interpellationer och enkla frågor tn. m.

(Forts.)

.skulle man närmast kunna säga, att det varit än si och än så och än litet annorlunda.
Någon vägledning för framtiden förefaller det mig icke vara att
hämta ur detta aktstycke.

Det är bara en sak, som jag tycker klart framgår av svaromålet, nämligen
att regeringen tillerkänner sig själv en mycket betydande rörelsefrihet när det
gäller att taga ställning till frågan: svara eller icke svara? Andemeningen i
det hela är tydligen, att regeringen i detta avseende anser sig ha fullt obeskuren
bestämmanderätt. Jag kan kanske erinra om att statsministern vid ett annat
tillfälle direkt anslutit sig till den uppfattningen, att statsrådets ledamöter
fullkomligt diskretionärt böra få avgöra-, huruvida de vilja svara på en framställd
interpellation eller icke.

Jag anser att en sådan uppfattning icke bör stå oemotsagd i riksdagen. Nu
finns det, som vi alla veta, icke någon grundlagsenlig rätt för statsrådsledamöterna
att lämna en interpellation utan avseende. Det finns inte heller någon
skyldighet för statsrådsledamöterna att svara, men det är ju en helt annan sak.

För min del ser jag denna sak så, att regeringen trots frånvaron av uttryckliga
bestämmelser har en allmän skyldighet att besvara framställda spörsmål.
Denna skyldighet är ingenting annat än ett korollarium till riksdagens rätt
att få upplysningar örn styrelseverksamheten. Örn det föreligger en sådan riksdagens
rätt till upplysningar — och jag vill erinra örn att statsministern själv
har talat örn en sådan — kan det självfallet icke samtidigt föreligga en rätt
för regeringen att vägra upplysningar. Jag skulle vilja säga att riksdagens
rätt till vetskap i allmänna angelägenheter är inbegripen i själva den parlamentariska
självstyrelsens idé och i hela parlamentarismens teori. Den är presumerad,
kan man säga, i varje fritt statsskick. Riksdagens delaktighet och medansvarighet
i styrelsearbetet bygger på förutsättningen att den skall lia fri
tillgång till alla sådana upplysningar, som äro nödvändiga för ett självständigt
ställningstagande i förekommande ärenden. Det får icke införas något slags
ransonering i detta hänseende. Örn riksdagen endast tillhandahålles så mycken
kunskap, som regeringen ur sin synpunkt anser lämpligt att ge, då upphör
riksdagen att vara en självständig faktor i statslivet.

Slutsatsen blir alltså, att regeringens bestämmanderätt när det gäller att
svara eller icke svara på interpellationer är begränsad av parlamentarismens
egna grundsatser. Regeringen kan icke diskretionärt välja mellan att svara och
icke svara, och dess rörelsefrihet är mera begränsad när det gäller enkla frågor
än när det gäller interpellationer. Ty självfallet kan det ofta förekomma
att en fråga val kan besvaras, men icke lämpligen debatteras.

Om man nu frågar sig, vad som kan göras för att åstadkomma en bättre ordning,
vill jag svara, att man skulle kunna tänka sig att regeringen i sådana fall,
då den lämnar ett i riksdagen framställt spörsmål utan avseende, upplyste kammaren
örn skälen för sin tystlåtenhet. En dylik deklarationsplikt skulle alldeles
säkert medföra åtskilliga fördelar och framför allt verksamt bidraga till att
skapa någon stadga i rådande praxis. Däremot förefaller det mig mycket tvivelaktigt
om man bör fortsätta med den någon gång anlitade utvägen att
lämna de begärda upplysningarna i partigrupperna i stället för i kamrarna.
Jag måste rubricera detta som en nödfallsutväg. Metoden är visserligen ur riksdagens
synpunkt så till vida att föredraga, som det är bättre att få ett svar
i enrum än att inte få något svar alls. Men man får komma ihåg, att informationen
dock är en kristidsprodukt och en ersättningsvara, som aldrig kan bli
likvärdig med den fria »offentliga upplysningen.

För det tredje skulle jag vilja framhålla, att behovet av cn strängare observans
på interpellationsväsendets område gör sig alldeles särskilt gällande un -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Äng. praxis vid besvarandet av interpellationer och enkla frågor m. m.

(Forts.)

der en tid, då man anser att själva det allmänna läget påkallar större återhållsamhet,
när det gäller att motivera framställda förslag. Man har ju länge
haft tillfälle att iakttaga, att propositionerna i många frågor ha blivit tunnare
och tunnare och att de upplysningar, som i dem lämnas, ha blivit allt
sparsammare och sparsammare. Under sådana förhållanden kan det självfallet
ofta inträffa att riksdagens ledamöter önska en fullständigare motivering
och en komplettering av propositionens upplysningar. Det förefaller mig då
vara angeläget, att en begäran om sådana upplysningar icke lämnas utan avseende.

Till sist, herr talman, vill jag bara säga, att riksdagens uppgift självfallet
inte bara är att bifalla propositioner och avslå motioner. Den har en mycket
betydelsefull opinionsbildande och opinionsförmedlande uppgift, och den uppgiften
framstår i dessa orostider som alldeles särskilt maktpåliggande. Det
offentliga meningsskifte, som är folkstyrelsens själva livsluft, bör ha sitt centrum
i folkrepresentationen. Där är dock den rätta platsen för att inhämta
och meddela upplysningar, och där är platsen att göra regeringen underkunnig
om de stämningar och de önskemål, som röra sig hos allmänheten. Den folkrepresentation,
som vill göra skäl för namnet, bör icke sluta sig inne bakom
stängda dörrar och neddragna gardiner. Den bör vända ansiktet emot allmänheten.
Den bör tänka fritt och tala öppet.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Interpellantens
missnöje med svaret bottnar tydligen, såvitt jag riktigt förstått honom, däri.
att han och jag i väsentliga punkter ha en skiljaktig uppfattning örn hur det
i sådana här ting skall förfaras.

Den första fråga, som interpellanten tagit upp, gäller frekvensen i svaren
på interpellationerna. Det är naturligtvis på så sätt en grundläggande sak,
att man från mängden av uteblivna svar kan sluta sig till, örn regeringen är
onödigt ovillig att gå riksdagen tillhanda med upplysningar. Men det är inte
så farligt som det kan låta. Jag har inte kontrollerat interpellantens senaste
uppgifter; jag har endast konstaterat att hans siffror i interpellationen kräva
korrigering. Örn jag tar t. ex. vad som förekom i detta avseende i första kammaren
under 1940 års riksdagar, så finner jag att det där framställdes inalles
31 interpellationer och 25 enkla frågor. De senare blevo alla besvarade. Av de
19 interpellationerna vid lagtima riksdagen avböjde första kammaren själv två.
som alltså icke ringö framföras till regeringen. Av de återstående 17 blevo
8 icke besvarade; 7 av dessa voro vad vi bruka kalla Lindhagensinterpellationer,
och den återstående vill jag minnas var en interpellation rörande det frivilliga
skytteväsendet, som fick sitt svar genom det förslag regeringen framlade.
Av de 12 interpellationer, som framställdes vid urtiman, avböjde kammaren
själv 3, och av de återstående 9 blev en icke besvarad. Det var en i
sista minuten av herr Lindhagen framställd interpellation örn återställande av
den s. k. vägfreden.

Inför dessa siffror skall nog kammaren vara ganska villig att medge, ari
regeringen icke har visat någon onödig ovillighet, samt kanske även att medge,
att den har visat ett ganska gott omdöme, när det gällt att taga ställning
till besvarandet av spörsmålen.

Men det återstår ju alltid spörsmålet, vilka grunder en regering bör tillämpa
i fråga örn upplysningar i riksdagen. Jag fäster kammarens uppmärksamhet
på att interpellanten gick fullkomligt bet på försöket att precisera de omständigheter,
under vilka svar icke bör lämnas. Han har själv genom sin formulering
av interpellationen medgivit ari sådana omständigheter kunna före -

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ann. praxis vid besvarandet av interpellationer och enkla frågor m. m.

(Forts.)

komma. Han kunde emellertid inte inför kammaren ge någon vägledning örn
vad lian menade, utan hamnade i ett resonemang, som, örn jag förstod honom
rätt, skulle betyda att regeringen praktiskt taget har skyldighet att svara på
alla frågor, och är det någon, som man till äventyrs inte vill besvara, skall
kammaren upplysas örn anledningen till att icke svaret kommer. Lika litet som
sålunda interpellanten kan ange de särskilda omständigheterna, kan jag göra
det. Detta är en omdömesfråga, och jag har försökt att ge någon vägledning
för vad som har varit bestämmande just genom att räkna upp de anledningar,
som gjort att regeringen under 1940 års riksdagar icke besvarat vissa framställda
spörsmål.

Nu åberopar interpellanten parlamentarismens regler. Jag antar att han
accepterar den parlamentariska praxis man tillämpar i det engelska underhuset
såsom en god utgångspunkt för bedömande av vad parlamentarismen kan
förplikta till. Det förekommer ju veckligen, för att inte säga dagligen, upplysningar
från London örn att vederbörande minister har avböjt att besvara i underhuset
framställda frågor. Även där beror det alltså på regeringens omdöme
om lämpligheten av att besvara vissa spörsmål.

Jag kan gärna medge att riksdagen kan ställa strängare krav, men ledel
inte det till att riksdagen själv får ställa strängare krav på sin egen prövning?
Om regeringen skall ha en nästan ovillkorlig skyldighet att svara, så måste
regeringen ha någon garanti för att riksdagen verkligen önskar dessa upplysningar
och att den har prövat nyttan och nödvändigheten av att de lämnas.

En sådan prövning skall förekomma, när det gäller interpellationer. Alla
veta att det inte är någon verklig prövning. Det kan hända att man .yrkar
en bordläggning, örn man tycker att en fråga är olämplig, och så kan
det bli en vägran. Men i andra kammaren är det numera nästan regel
att låta alla interpellationer gå fram till regeringens ledamöter. Detta
gör man utan tvivel just därför, att man har accepterat, att avgörandet
ligger hos regeringen, som får bedöma, örn den anser det lämpligt
att besvara interpellationerna. Vill man därvidlag ha en annan ordning, så
får riksdagen kosta på sig ett mycket noggrannare prövande av vilka frågor
som skola gå fram. Detta kan ju inte ske beträffande de enkla frågorna. Där
ha vi accepterat en annan ordning än beträffande interpellationerna. Enkla
frågor prövas överhuvud taget icke av kammaren. De gå till kansliet, och kammaren
tar så ringa befattning med själva framställandet av frågor, att skulle
händelsevis icke en fråga bli besvarad, så kommer det aldrig in i kammarens
protokoll, att den frågan har blivit framställd. Detta är kanske rätt belysande
för hur litet i detta avseende kammaren har påtagit sig att pröva.

Men varför skall det då ske en prövning?

Här talade herr Petersson vackra ord örn riksdagen, men är det inte ofta
fråga om enskilda framstötar? Jag vill nu inte alls säga någonting som kail
föranleda herr Petersson att ta till brösttonerna örn den enskilde riksdagsmannens
rätt till upplysning, men den enskilde riksdagsmannen får inte utan vidare
göra sig till talesman för den allmänna opinionen, ty det kan. mycket
väl hända att denne riksdagsman, när han framställer sin interpellation eller
sin fråga, icke alls representerar något behov hos riksdagen av att få upplysningar.
Det är mycket möjligt, att det i många fall är fråga blott om ett
högst enskilt behov. Det är också mycket antagligt, att det kan framställas
frågor .och interpellationer, därför sitt vederbörande vill visa väljarna i sin
valkrets hur vaken han är. Och det kan även hända, att det framställcs interpellationer
för att man skall få tillfälle att göra propaganda utåt landet. För
att skälla på dem, som man alltid får skälla på, kan jag taga exempelvis

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 £. m.

Äng. praxis vid besvarandet av interpellationer och enida frågor m. wi il?orts.

)

kommunisterna. När dessa framställa sina spörsmål göra de detta inte alls
därför att de känna något behov av upplysning — det kan jag ju utan vidare
utgå ifrån -— utan därför att de helt enkelt vilja använda ett tillfälle att
utnyttja interpellationsinstitutet eller frågeinstitutet för att göra ett propagandanummer
i riksdagen. För min del måste jag säga, att så länge jag sitter
i regeringen, kommer jag inte att visa någon vidare benägenhet att hjälpa till
i sådana spekulationer. Jag kommer alltid att fatta det som min uppgift att
hindra den sortens försök att utnyttja riksdagen för särskilda syften.

Redan det sagda måste ju ge vid handen att det här till sist ändå måste bli
en omdömesfråga, ett prövande i varje särskilt fall av lämpligheten. Vill inte
riksdagen åtaga sig den prövningen med verkligt allvar, så måste prövningen
i högre grad påvila regeringen.

Jag får säga, att jag icke kan finna att vad som här förekommit har visat,
att regeringen saknar vilja att gå riksdagen till mötes med alla upplysningar
av allmänt intresse. Men det skulle inte vara förenligt med regeringens ansvar
att tillåta vilken som helst enskild riksdagsman att driva ut regeringen i
en diskussion, låt oss säga om ett utrikespolitiskt spörsmål eller om något
spörsmål, där våra relationer till annan makt i så hög grad beröras, att regeringen
måste anse en offentlig diskussion vara till skada för landet. Jag kan
inte tillmötesgå interpellantens önskningar om att regeringen skall vara förpliktad
att utan vidare, mot sin egen övertygelse i fråga om lämpligheten eller
olämpligheten därav, stå till tjänst med upplysningar och medverka i offentliga
diskussioner, som ofta kunna taga den karaktären, att de icke tjäna upplysningen,
men i sina verkningar äro direkt skadliga för landets intressen.

Vill man sedan försöka fundera ut några särskilda grunder såsom utgångspunkt
för en bedömning, så skall jag gärna medverka. Men jag har det intrycket
att riksdagen har accepterat den ordning vi hittills ha tillämpat.

Jag fick en förebråelse för att icke ha nedlagt några intellektuella mödor
på mitt svar. Jag skulle ju kunna kvittera vänligheten med att säga, att även
om spörsmålet har interpellationens karaktär, äro frågorna så pass enkla, att
det inte behövs någon vidare intellektuell ansträngning för att besvara dem.
Det har varit så mycket enklare att göra detta, som ju interpellanten själv,
visserligen icke i de formulerade frågorna men i sin motivering, har angivit
den huvudprincip, som jag utan vidare har accepterat, nämligen att regeln
bör vara att framställda spörsmål besvaras, så snart icke särskilda omständigheter
till annat föranleda. Det är den ordning som jag är villig att även i
fortsättningen tillämpa. Det förefaller mig som om den, som kommer med
stora anspråk på att här representera en riksdagsopinion för en annan ordning
och på att rädda riksdagens inflytande, också skall ha förmåga att själv ge en
vägledning. Jag trodde inte att han kom till mig för att få hjälp att tänka
själv, utan för att få veta min mening.

När jag inte har lagt ned ett större arbete på utredningen, var det också
därför att jag inte ville utsätta mig för just den risken att få klander för att
man är så omständlig i sina undersökningar. Jag vill emellertid inte låta den
anmärkningen heller stå oemotsagd, Vi ha två former för framställande av
spörsmål. Den ena är interpellationerna, och den andra är de enkla frågorna.
De enkla frågorna förutsättas vara sådana, att en upplysning utan vidare kan
lämnas. Interpellationerna äro ofta av den karaktären att man för att kunna
lämna upplysningen måste göra en undersökning. Den kan ta kortare eller
längre tid, men förutsättningen för interpellationens besvarande är, att detta
skall basera sig på ett så stort antal sakupplysningar som möjligt. Det gör

Onsdagen deli 17 december 1941 f. lii.

Nr 51.

Äng. praxis vid besvarandet av interpellationer och enkla frågor m. m.

(Forts.)

litt svaren på interpellationerna fördröjas, men jag förmodar att riksdagen
inte skulle vilja utbyta dessa sakliga svar mot svar som komme tidigare, men
som vore tunnare och innehållslösa. Naturligtvis kan man dock klandra, att ett
svar dröjer länge, men det förhåller sig faktiskt så — det vet jag inte örn
herr Petersson har reda på — att särskilt departementscheferna ofta äro så
betungade av det löpande arbetet och av propositionsarbete, att de måste skjuta
åsido vissa sådana ting, som icke alldeles omedelbart kräva deras intresse.

Herr Linderot: Jag vill bara lämna en upplysning.

Då statsministern anförde kommunisternas närvaro i riksdagen som en anledning
till att regeringen i fortsättningen förbehåller sig rätten att inte svara
på interpellationer, vill jag tala örn, att jag under fem riksdagar har framställt
två interpellationer, bägge riktade till statsministern. Bägge två ha blivit besvarade,
varför jag icke har något missnöje att anmäla i det fallet.

I övrigt överlåter jag åt parlamentarismens försvarare från Göteborg att
fortsätta kampen för riksdagens rättigheter gent emot regeringen och statsministern.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Jag talade nyss örn den berömvärda
raskhet, varmed statsministern besvarat min interpellation. Efter att ha lyssnat
till statsministerns andra anförande finner jag, att jag istället måste beklaga
att han varit så rask i vändningarna, så rask nämligen att kammaren inte haft
tillfälle att i det tryckta protokollet taga del av vad interpellationen innehöll.

Hade icke så varit förhållandet, hade kammarens ledamöter bl. a. kunnat ta
del av vissa uttalanden, som statsministern gjorde den 4 december i fjol i andra
kammaren. Det skulle ha varit ett ganska intressant studium, föreställer jag
mig, för kammarens ledamöter att jämföra de uttalanden, som då gjordes, med
det anförande, som vi nyss haft tillfälle att lyssna till. Det finns intet tvivel
örn att det här skett en betydande förändring i statsministerns uppfattning örn
dessa ting under det år, som har gått. Han är i dag inne på helt andra tankegångar.
Han är inne på bl. a. den tanken att införa ett slags censur beträffande
interpellationerna i riksdagen. Han menar, att om riksdagen skall vänta
sig något större tillmötesgående från regeringens sida vid besvarandet av interpellationer
än som hittills lagts i dagen, måste den första förutsättningen vara,
att kamrarna själva gå in i en prövning av nyttan och nödvändigheten av de
begärda upplysningarna. Han utgår helt enkelt från att man inte skall behandla
interpellationerna lika. Man måste taga hänsyn till varifrån de komma och
vad de syfta till. Statsministern vill med andra ord införa diskriminerande behandling
av de olika ledamöterna. Såvitt jag förstår har han i tankarna att
göra en åtskillnad mellan de meningar, som representeras av majoriteten i riksdagen,
och de meningar, som representeras av enskilda ledamöter. Jag måste
säga, att detta är en mycket betänklig tankegång och en mycket betänklig tendens.
Skulle den omsättas i verkligheten, så lia vi här i landet infört en ny praxis
med avseende på förhållandet mellan de olika meningsgrupperna inom riksdagen
och förhållandet mellan de enskilda riksdagsledamöterna och riksdagen såsom
sådan. Rätten till upplysningar måste givetvis vara densamma för de ledamöter,
vilka representera minoriteten, som för deni, vilka representera majoriteten.
Det vöre oriktigt att förmena de förstnämnda upplysningar, som de
andra till äventyrs haft tillgång till på annat sätt än genom besvarande av i
kammaren framställda spörsmål.

Statsministern yttrade nu bl. a., att jag själv hade gått bet på uppgiften
att åstadkomma en närmare precisering av de särskilda omständigheter, som

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Ang. praxis vid besvarandet av interpellationer och enida frågor m. m.

(Forts.)

kunna föranleda att ett svar uteblir. Jag måste bekänna, herr talman, att jag
blev något förvånad över en sådan tillvitelse. Det är dock att ställa anspråken
något för högt, när man av en enskild ledamot, som i detta fall icke har någon
som helst erfarenhet, begär att han skall ange och sammanfatta de skäl, som i
dylika fall varit bestämmande för regeringen. Detta måste självfallet förbehållas
åt dem, som ha erfarenhet i saken, som lia tagit ställning till hithörande
frågor och som ha haft tillfälle att pröva, vilka särskilda omständigheter som
i de olika fallen varit bestämmande. Det var ju därför, som jag ställde frågan
till statsministern. Jag kan inte finna någon lämpligare person än statsministern
att i detta fall försöka åstadkomma en större stadga i rådande praxis;
jag vet ingen, som haft eller har en längre och mera vidsträckt erfarenhet än
han i dessa ting.

Jag förstår att den aktade f. d. ledamoten av denna kammare, herr Lindhagen,
för statsministern varit en kär tillgång i debatten. Han var kanske
mindre välsedd på den tid han själv uppträdde här i kammaren, men i dag kom
han som sagt väl till pass. Jag får också säga, att det kanske emellanåt var
litet prövande med hans många spörsmål och att han otvivelaktigt på ett mycket
avgörande sätt har påverkat statistiken för vissa år. Däremot är det alldeles
påtagligt, att han icke kan lia påverkat den statistik jag anförde beträffande
andra kammaren, och inte heller kan han på något avgörande sätt ha
spelat in beträffande den förändring, vilken, som jag tog mig friheten påvisa,
har skett sedan statsministern började sin långa ämbetsgärning. Jag vet att
det är svårt att i dessa ting komma till samstämmiga siffror, därför att de olika
källorna variera rätt mycket, men innan man påvisat att de anförda siffrorna
äro inkorrekta -— och jag angav min källa — står den slutsats fast, som jag
tillät mig att utveckla, nämligen att vi under 1930-talet haft en betydligt sämre
svarsfrekvens beträffande interpellationerna än på 1920-talet.

Statsministern hänvisade också till det engelska underhuset och påpekade
det allbekanta faktum, att det där ofta förekommer att man lämnar framkastade
spörsmål obesvarade. För att rätt kunna bedöma innebörden av ett sådant
sakförhållande bör man dock självfallet också vara underkunnig örn hur det
går till i underhuset vid sådana tillfällen. De frågor, som där lämnas obesvarade,
utgöras, såvitt jag vet, till alldeles övervägande del av sådana supplementära
frågor, som framkastas på stående fot utan att vederbörande minister har
haft tillfälle att på förhand ta del av dem och överväga möjligheten att svara.
Örn man framställer en fråga skriftligt samt sedan, när svaret kommer, kastar
fram en störtskur av nya frågor, måste det givetvis ofta inträffa, att vederbörande
minister går bet och lämnar de nya frågorna obesvarade.

Emellertid, herr talman, måste jag mycket beklaga att statsministern på den
korta tid, som förflutit sedan den 4 december i fjol, kommit in på så nya och
ur min synpunkt föga tilltalande tankegångar. Tanken på att här i kammaren
införa ett restriktionssystem på interpellationsväsendets område, utövat av majoriteten
i de båda kamrarna, förefaller mig mycket främmande, och jag hoppas
att det uppslaget i varje fall icke skall leda till några praktiska konsekvenser.
Jag tror det är bättre att vi här tillämpa den praxis, som i det stora
hela har varit rådande, nämligen att spörsmålen få gå sin laggilla gång till dem
det vederbör. Tanken på att få en sammanfattning av de skäl, som kunna anses
giltiga för underlåtenhet att svara, tycker jag inte, att man utan vidare bör
avvisa. Örn man började på det sätt som jag satt i fråga, nämligen att vederbörande
statsrådsledamot i kammaren lämnar en redogörelse för skälen till att
han icke svarar, skulle man mycket snart få en grund att bygga på. Man skulle
få ett material att arbeta vidare med. I längden tror jag inte det går att låta

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Äng. praxis vid besvarandet av interpellationer och enida frågor m. m.

(Forts.)

interpellationsväsendet på detta sätt förbli oreglerat såväl i lag som i praxis.
Jag tror att det skulle vara nyttigt att i grundlagen angiva några allmängiltiga
regler eller, örn så icke låter sig göra, åtminstone några allmänna principer.

Hans excellens kerr statsministern Hansson: Herr talman! Det tjänar bra
litet till att diskutera vad som icke kan vara annat än ett omdöme örn vad någon
annan sagt.

Jag bestrider bestämt, att det skulle finnas en motsättning mellan vad jag
yttrade vid det tillfälle, varom interpellanten i sin interpellation har erinrat,
och vad jag yttrat i dag. Vad jag sade vid det förra tillfället var helt enkelt,
att regeringen visar ingen ovillighet att lämna upplysningar. Sådana lämnas i
olika former, antingen under behandlingen av ärendena här i kammaren eller
efter interpellationer och frågor. Men jag har aldrig gått så långt, att jag har
sagt, att regeringen skall stå till tjänst med att svara på vilka frågor som
helst, även örn regeringen finner det olämpligt att svara på dem. Jag vidhåller
fortfarande den uppfattningen, att enskilda riksdagsmän ha sin fulla rätt att
framställa frågor, men de kunna icke pretendera på någon rätt att få bestämma,
vad som skall diskuteras i kammaren.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 240, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1941/42 till nybyggnader för sjökrigsskolan, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande, nr 241, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1941/42 till ersättningsbyggnad av jagare.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 336 gjorda framställning
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte till
Ersättningsbyggnad av jagare å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1941/42 under fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 16,000,000
kronor.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Jag ber om överseende för att jag
åter igen är uppe i talarstolen. Tidigare har det varit, emedan jag därtill var
nödd och tvungen. Denna gång är det så, att det föreliggande ärendet mycket
intresserar mig.

Det är mycket glädjande att riksdagen så snart blivit satt i tillfälle att besluta
örn åtgärder för att bota den reva, som olyckan på Hårsfjärden orsakat
i vår marina beredskap. Statsutskottets enhälliga tillstyrkande ger vid handen
att det råder full enighet beträffande nödvändigheten att skaffa nya fartyg
i stället för de förlorade, och detta är som sagt mycket glädjande. Samtidigt
skulle jag emellertid vilja säga, att jag finner det tråkigt att vi nu skola bli
tvungna att bygga tre nya jagare, som i vissa avseenden faktiskt icke fylla de
krav, som man numera måste ställa på dessa fartyg.

De nya jagarna bli av samma typ som de gamla stadsjagarna. Det innebär
bl. a. att de bli alldeles för svagt bestyckade. Det har länge varit känt -—• och
krigets erfarenheter tror jag bekräfta det — att våra gamla jagare mod sina
tre kanoner icke bålla måttet i fråga om beväring. Fyra kanoner måste bctrak -

Amlag till
ersättnings
byggnad ar
jagare.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Anslag till ersättning sby g g nåd av jagare. (Forts.)
tas som ett minimikrav; fem eller sex är ett önskemål, och ett fullt legitimt
önskemål. Då vi nu bli tvungna att fortsätta bygga jagare med den otillräckliga
bestyckningen, vittnar det örn en bundenhet vid gamla konstruktioner, som
är en svaghet i vårt sjöförsvar.

Nu befinna vi oss alldeles uppenbart i ett tvångsläge. Fartygen måste anskaffas.
Skall man ha flera kanoner, betyder det att deplacementet måste göras
större, och det betyder i sin tur att man måste göra nya konstruktioner,
nya ritningar, och det går inte i en handvändning. Jag tvingas därför att inskränka
mig till den förhoppningen, att vid den fortsatta nyanskaffningen av
jagare behovet av en kraftigare bestyckning blir vederbörligen tillgodosett.

Till denna förhoppning skulle jag emellertid vilja knyta dels en fråga till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, dels också vissa önskemål
i annat avseende samt, om herr talmannen tillåter, kanske också några allmänna
reflexioner.

Frågan gäller de två kryssare, örn vilka riksdagen beslutade för något år
sedan. När anslaget till dessa fartyg beviljades, ställdes det i utsikt att de
skulle bli färdiga på en överraskande kort tid, jag vill minnas på två och ett
halvt år. Emellertid har man sedan dess icke mycket hört av dessa kryssare,
och veterligen ha de ännu icke blivit satta på stapeln. Därför tänkte jag passa
på tillfället att fråga försvarsministern, örn det har kommit något emellan, örn
man blivit tveksam beträffande typen eller vad orsaken kan vara till det anmärkningsvärt
långa dröjsmålet.

_ Jag bör kanske då tillägga, att jag inte alls har någonting att invända mot
själva tanken på att bygga dessa kryssare. Jag tror att kryssarna äro ett nödvändigt
inslag i vår flotta. Man kan kanske tvista, örn de ha fått den rätta typen
eller den rätta storleken. De förefalla ju att vara i största laget, örn man
tänker på framkomligheten i våra farvatten, rörligheten o. s. v. Örn den saken
skall jag emellertid nu icke tvista.

Sedan var det ett önskemål. Det gäller någonting annat, men det sammanhänger
dock med förevarande ärende. Såvitt jag fattat det kungl, förslaget
rätt, bygger det på tanken, att man skall inte bara vidmakthålla utan också
vidare utbygga de lätta sjöstridskrafterna. Det förefaller vara en riktig metod.
Endast på det sättet bli vi i stånd att utnyttja landets utomordentligt fördelaktiga
sjöstrategiska läge. Vi lia ju en lång kuststräcka. Den brakar i allmänhet
betraktas som en belastning, men den är också en mycket värdefull
tillgång, därför att den inrymmer det ojämförligt mest fördelaktiga basområde,
över vilket någon östersjömakt disponerar. Det effektiva utnyttjandet av detta
basområde bör vara begynnelsen och änden i vår flottpolitik. Hur det sedan
skall utnyttjas, därom lia tydligen meningarna varit ganska delade. För min
del har jag den bestämda uppfattningen, att det kan effektivt utnyttjas endast
på ett sätt, nämligen genom att man fullständigar vår tillgång på lätta sjöstridskrafter.
Jag tror också att en förutsättning för att man skall kunna utnyttja
denna utomordentliga tillgång för vårt försvar är att vi frigöra oss
från en del otidsenliga begrepp och föreställningar på sjöförsvarets område.

Som bekant ha vi någonting som kallas för kustflottan. Det är en organisatorisk
enhet, som i sig inrymmer alla första linjens fartygsenheter. Man kan
säga att kustflottan är själva kardinalprincipen i hela sjöförsvaret. Försöker
man komma underfund med hur militärer uppfatta kustflottans verkningssätt
och betydelse, får man ofta intrycket just av någonting otidsenligt. Jag skulle
vilja hänvisa till den reservation som anfördes till 1930 års försvarskommissions
betänkande och i vilken de sjömilitära synpunkterna utvecklades. Där
mötte man en mycket följdriktigt utvecklad uppfattning örn det svenska sjöförsvarets
taktiska och operativa principer. Kustflottan framställdes som en

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Anslag till ersättning sbyggnad av jagare. (Forts.)
operativ enhet, uppbyggd med pansarskeppen som kärna. Den har framför allt
en uppgift, nämligen att i samlad styrka möta alla anfallsföretag, som kunna
framföras mot våra kuster. Fartygen äro beroende av varandra, och de kunna
icke lösgöras från varandra utan att enheten går sönder och utan att verkningskraften
blir lidande. Det hela bygger på en strängt genomförd centralisation, en
centralisation, som kommit till uttryck jämväl beträffande själva baseringsförhållandenas
anordnande. Vi ha för närvarande ett marint bassystem, bestående
av örlogsstationerna i Stockholm och Karlskrona samt örlogsdepåerna
i Göteborg och Hemsö. Det är det hela, Jag måste naturligtvis göra en reservation,
för den händelse vi under de senare åren ha vidtagit anordningar för att
få till stånd ändringar härvidlag, anordningar vilka i så fall icke blivit bekantgjorda
för allmänheten.

Inför dessa förhållanden frågar man sig givetvis: hur går det egentligen
med den marina beredskapen, så länge vi lia inrättat oss på detta sätt? Jag
skulle vilja säga, att det går rätt dåligt med beredskapen. Med kustflottans
huvudstyrka samlad i Stockholm och Karlskrona skulle man mycket väl kunna
tänka sig ett blixtanfall t. ex. mot Skånekusten eller mot Östgötakusten
utan att kust flottan överhuvud taget hade tid och tillfälle att ingripa. Försvarskommissionen
drog också på sin tid den logiska slutsatsen av detta förhållande,
då den uttalade, att för den händelse ett anfall skulle riktas exempelvis
mot Skånekusten, hade flottan egentligen ingen möjlighet att uträtta
något av värde för försvaret.

Örn man då frågar sig vad som möjligen kunde göras för att ändra detta
förhållande, skulle jag vilja säga, att man nog kan lära en hel del från annat
håll. Den progressiva vapengrenen just nu är flygvapnet. Det är där man gör
de nya rönen, det är där man experimenterar, och det är där man är i kontakt
med den krigiska verkligheten. Hur bär man sig nu åt i flygvapnet? Jag föreställer
mig, att så snart det blir fråga örn mobilisering, trycker man på en
knapp och våra flygflottiljer försvinna i ett slag från sina fredsförläggningar
ut till fältflygplatserna, varefter de undan för undan allt efter krigslägets växlingar
skickas till nya baser, till nya fältflygplatser. Här ha vi en princip
som förefaller mig vara tillämplig även för flottans del, nämligen den spridda
grupperingen, kombinerad med en mycket rörlig basering.

Jag skulle vilja uttala den meningen, att skall det bli något bevänt med
vår marina beredskap, måste denna princip vinna tillämpning även där. Det
betyder att kustflottan måste uppdelas på ett stort antal enheter, ett stort antal
mindre förband, vilka operera mer eller mindre självständigt. Men det betyder
också att vi redan i fredstid måste iordningställa ett stort antal sekundära
baser längs kusten, eller kanske rättare ett helt system av marinbaser.
De sekundära baserna komma givetvis att ha framför allt den uppgiften att
betjäna de lätta sjöstridskrafterna och möjliggöra deras effektiva användande.
Detta system av baser bör vara sådant, att de mindre enheterna där kunna förnya
sitt bränsleförråd och sina ammunitionsförråd. Det bör vara ordnat på det
sättet, att en jagare eller torpedbåt, varhelst den än befinner sig efter kusten,
inom en radie av några få mil, skall kunna gå in och skaffa sig det nödvändiga.
Bassystemet bör också bringas att korrespondera med flygvapnets bassystem,
eftersom man givetvis måste tänka sig att den framtida sjökrigföringen
kommer att bedrivas under den intimaste samverkan med flygvapnet. Det
bör slutligen också vara planlagt på det sättet, att våra mindre fartyg, alltså
våra jagare, torpedbåtar och ubåtar, sättas i stånd att operera inte bara i och
utanför do skärgårdsområden, som täckas av kustartilleriets kanoner, utan
också utanför de öppna kuststräckorna, där faran många gånger kanske icke
är mindre.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. in.

Anslag till ersättning sbyggnad av jagare. (Forts.)

Ja, det var dessa önskemål jag önskade framföra. Jag tror vi göra rätt i att
fortsätta med att förstärka våra lätta sjöstridskrafter, bara vi samtidigt tillförsäkra
oss en nödig rörelsefrihet. Detta sker givetvis icke genom att infoga
dessa enheter i stora förband, där deras egentliga uppgift bleve att hålla vakt
örn pansarskeppen. Det sker i stället genom att gruppera dem kring ett ändamålsenligt
utbyggt bassystem, och framför allt kanske genom att organisera
en nödig samverkan med det kustbaserade flyget.

Herr talman! Jag har intet yrkande annat än örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det är väsentligen tre punkter, som
den föregående ärade talaren har tagit upp till diskussion. Jag skall beröra
dem men vill inte göra något försök att gå honom till mötes med att väcka till
liv en stor flottdebatt här.

Den första frågan gällde jagarnas typer och bundenheten vid gamla konstruktioner.
I det avseendet vill jag endast säga, att frågan örn typerna för
kommande nyanskaffning av jagare är under utredning och att förslag i det
avseendet kommer att förelägga^ nästa års riksdag.

Det är självklart, att olika typer, både större och mindre, skola under utredningens
gång diskuteras, och riksdagen skall nog bliva i tillfälle att få ta
ståndpunkt till detta.

Jag vill endast fästa uppmärksamheten på att ju större jagare man bygger,
desto färre får man, och ju mindre man gör jagarna, desto flera får man. Det
är nämligen så, att de ekonomiska resurserna aldrig äro obegränsade; det måste
alltid finnas en gräns och det blir alltid ett vägande av de ekonomiska möjligheterna
mot behovet. Jag är fullkomligt övertygad örn att frågan örn jagarnas
typ och storlek kommer att influeras av detta övervägande, då problemet
tages upp till prövning. I detta fall har man nöjt sig med att av opportunitetsskäl
lägga fram förslag örn en jagaretyp, som närmast överensstämmer med
de nuvarande stadsjagarnas, för att dessa jagare skola kunna hinna bli färdiga
inom en tidrymd, som kan anses vara rimlig med hänsyn till flottans nuvarande
jagarebestånd.

I fråga om kryssarna vill jag gärna tillmötesgå med upplysningar. Det har
inte framkommit någon tveksamhet örn typen. Jag har närmast det intrycket,
att sjömilitärerna, allt eftersom de varit i tillfälle att intränga i principerna
för dessa kryssare, mer och mer ha fått den uppfattningen att den ifrågavarande
kryssartypen är i förhållande till storlek och kostnader en mycket överlägsen
typ. Jag skulle för min del tro att jag kan säga nu, som jag sagt förut,
att de, såsom kryssare betraktade, nog stå i spetsen för utvecklingen.

Att vi inte ha kunnat genomföra det tidsprogram för bygget, som det från
början räknades med, är ett faktum, och det är mycket beklagligt. Det visade
sig nämligen att den tidtabell för konstruktionsarbetet, som var uppgjord, icke
höll. En del av det ritningsarbete. som erfordrades, utfördes i utlandet, men
leveransen av ritningar därifrån blev ett halvt år försenad och följaktligen
sprack konstruktionstidtabellen. Under tiden har avspärrningen blivit allt starkare,
och tillgången på legeringsmetaller blivit mer och mer begränsad. När
vi då funnit, att det under alla omständigheter kommer att ta betydligt längre
tid att färdigställa dessa kryssare än vi från början räknade med, ba vi ansett
det vara bättre att använda legeringsmetallerna för andra ändamål och ha
därför med avsikt så att säga låtit kryssarbygget komma i efterhand, eftersom
det på grund av sakens natur ändå inte kan bli färdigställt inom den tid, vi
från början räknat med. Denna fråga kommer jag att framlägga under fjärde
huvudtiteln för nästa års riksdag och den kommer då under riksdagens
prövning.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Anslag till ersättning sbyggnad av jagare. (Forts.)

I det sista avsnittet av herr Peterssons tal, som ju närmast gällde frågan
örn den strategi och den taktik, som vår flotta skall tillämpa, gjordes det vissa
jämförelser med flygvapnet. Jag vill bara säga, att jag tror inte att vi bär
i riksdagen äro i stånd att denna eftermiddag ge något ordentligt svar på
dessa frågor. Det enda jag vill säga är, att hur man än konstruerar en krigsmakt,
så måste den vara så beskaffad, att den är i stånd till kraftsamling på
avgörande punkter — det kommer man aldrig ifrån, annars är det hela ganska
meningslöst. Och en kraftsamling på avgörande punkter är beroende på försvarsmedlets
rörlighet. Ingen skall tro att flygvapnet kommer att operera i
spridda enheter, utan flygvapnet kommer att göra kraftsamlingar på avgörande
punkter. Det kan från en spridd uppställning hastigt gå över till en
kraftsamling, beroende på dess stora rörlighet. Beträffande flottan har man
också att räkna med en förhållandevis stor rörlighet, som dock icke är lika
stor som flygvapnets, och detta får inverka även när det gäller att göra en
kraftsamling. Även armén mäste kunna göra sin kraftsamling, men för armén
är ju rörligheten ännu mindre.

Allt detta medför sina konsekvenser för de olika försvarsgrenarnas stridsorganisation
och operativa uppställning. Det räcker inte att bara säga, att det
gäller för oss att skaffa oss ett stort antal baser med små flottstyrkor, utspridda
efter den långa svenska kusten, utan man måste hålla i sikte just den
synpunkt, jag här understrukit, nämligen att flottan skall vara i stånd till en
kraftsamling på en avgörande punkt. Utan en sådan möjlighet kommer flottan
icke att få den betydelse för vårt försvar som är nödvändig.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutat, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 242, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till vissa brandskyddsanordningar
vid försvarsväsendet;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslagsäskanden
för försvarsändamål å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1941/42; samt

nr 244, i anledning av Kungl. Majt:s proposition angående anslag å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till försöksverksamhet för
oljeutvinning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 245, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1941/42 till beredande av sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från
Finland m. m.

I detta utlåtande hade utskottet, med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition
nr 348 framlagda förslag, hemställt, att riksdagen måtte

a) godkänna de grunder för bestridande av kostnader för sjukhusvård åt
krigsinvalider från Finland, som av departementschefen förordats i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 28 november 1941;

Första kammarens protokoll 1941. Nr 51. 2

Anslay lill
sjukhusvård
åt krigsinvalider
från
Finland m.m.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Anslag till sjukhusvård åt krigsinvalider från Finland m. m. (Forts.)

b) till Beredande av sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från Finland
m. m. å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag har självfallet intet att erinra emot
utskottets hemställan, så mycket mindre som jag själv vid ett par tidigare
riksdagar har väckt motioner, som åsyftat detsamma som föreliggande pro
position och utskottsutlåtande.

Jag har emellertid begärt ordet för att i detta sammanhang rikta en vädjan
lill statsmakterna att tänka även på Norge och det norska folket. Yi få inte
glömma, att Norden består inte blott av Sverige och Finland, utan även av
Danmark och Norge. Särskilt är det av stor vikt att vi icke glömma Norge, där
förhållandena äro mycket svåra och där folket lider i allra högsta grad under
förhållandena. Vi borde sålunda undersöka, om vi inte kunna göra något för
att lindra dessa nästan olidliga förhållanden Herr

talman! Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Äng. ytter- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 246, i anledning av Kungl. Maj :ts
nyare aktie- proposition angående anslag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/
teckning % till ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. jämte

Norrbottens ... “ .. , “ ,.

Järnverk 1 amnet vackta motioner.

Aktiebolag j en riksdagen avlåten proposition, nr 322, hade Kungl. Majit, under åbem''
m'' ropande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den
17 oktober 1941, föreslagit riksdagen att dels till Aktieteckning i Norrbottens
Järnverk Aktiebolag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 å
kapitalbudgeten, fonden för statens aktier, anvisa ett reservationsanslag av

7.000. 000 kronor, dels ock besluta, att staten genom riksgäldskontoret skulle
ställa garanti för ett förlagslån åt Norrbottens Järnverk Aktiebolag i riksbanken
till ett belopp av 3,000,000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 255,
av herr K. Wistrand m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 351, av
herrar B. Gezelius och M. Ljungberg, hade yrkats, att förevarande proposition
måtte av riksdagen avslås.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 255 och II: 351, måtte

a) till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1941/42 å kapitalbudgeten, fonden för statens aktier,
anvisa ett reservationsanslag av 7,000,000 kronor;

b) besluta, att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti för ett
förlagslån åt Norrbottens Järnverk Aktiebolag i riksbanken till ett belopp av

3.000. 000 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom andra, herrar Sundberg och Nisser, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet hort hemställa, att riksdagen, i anledning^ av Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 255 och II: 351, måtte

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. ni li?

orts.)

b) besluta, att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti för ett
förlagslån åt Norrbottens Järnverk Aktiebolag i riksbanken till ett belopp av

2,000,000 kronor.

Herr Sundberg: Herr talman! När man vid behandlingen av denna fråga
först inom avdelningen och sedan i utskottet trott sig ha framlagt starka och
talande skäl mot den föreslagna utvidgningen av Norrbottens Järnverk, och
flertalet av utskottets ledamöter underskattat eller rättare sagt inte alls velat
lystra till de gjorda invändningarna, kan det förefalla meningslöst att uppträda
här i kammaren i tanke att kammarens ledamöter skola frångå statsutskottets
förslag för att i stället ansluta sig till antingen min och herr Nissers
eller eventuellt herr Lundbergs reservation. Jag hyser inte heller en sådan
förväntan. Däremot vågar jag uttrycka en svag men dock förhoppning om att
regeringen skall beakta mina skäl, så att den betänker sig två gånger, innan
den igångsätter byggandet av de planerade thomas- och elstålverken. Regeringen
har dock överblicken över de allt mörkare möjligheterna med avseende
å vår försörjning med viktiga råmaterial, exempelvis koppar, och den har ytterst
ansvaret för ransoneringen av dessa sinande förråd, så att de viktigaste
och mest legitima behoven Wiva tillfredsställda. Vid bedömandet av detta
problem, som nu inte gäller järnverket (tackjärnsverket) i Norrbotten — dess
uppförande har riksdagen redan för två år sedan beslutat och medel för ändamålet
äro också anslagna — bör det ihågkommas, att vi inte upphjälpa vår
försörjning i fråga örn järn, varå som bekant brist råder, genom att nu anlägga
de föreslagna thomas- och elstålverken. Dessa avse endast att vidare
förädla det i järnverket tillverkade tackjärnet, en förädling, som lika bra eller
med större fördel kan ske i redan bestående verk inom landet. Då man vidare
måste ställa sig skeptisk till en sådan egenartad form av järnverksanläggning,
vars produktion varken är en stapelvara som tackjärn eller färdigprodukter,
som direkt kunna säljas på den allmänna marknaden, är frågan örn anläggandet
av dessa verk något, som enligt min mening hör normala tider till och först
då bör framläggas på riksdagens bord —- örn järnverkets styrelse finner anledning
därtill — för att bedömas med utgångspunkt från då rådande förutsättningar
och ekonomiska läge.

Beträffande tackjärnsverket däremot kail man med fog säga, att det har en
mission att fylla i dessa kristider nota bene örn man är optimistisk nog att
tro att det blir färdigt medan krisen varar. En optimism i det avseendet är
emellertid mer berättigad, örn man inskränker sig till att nu endast bygga
tackjärnsverket. Det torde då finnas större möjligheter att få detta färdigt i
så god tid, att det kan lätta den nu kännbara bristen på tackjärn och samtidigt
kan man då tillgodogöra sig de gynnsamma tackjärnspriserna under nuvarande
krisläge. Denna optimism må emellertid vara berättigad eller ej; det
måste anses klokt att gå in för byggandet av detta tackjärnsverk i det prekära
försörjningsläge i fråga örn tackjärn, vari vi nu befinna oss. Inhiberandet eller
uppskjutandet därav vore oklokt. Jag är angelägen att betona detta, därför att
många, som inte riktigt satt sig in i denna fråga, tydligen missförstått den i
ärendet föreliggande motionen och trott att dess syftemål varit att förhindra
byggandet av tackjärnsverket och sannolikt hysa samma missförstånd beträffande
syftet med de till utlåtandet fogade reservationerna. Reservanterna

2(1

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

vilja ingalunda motsätta sig tackjärnsverket. Tvärtom! Sätt i gång med det
och sätt i gång fort, men låt bli dessa thomas- och elstålverk åtminstone under
nuvarande onormala förhållanden med onormala arbets- och materialpriser,
och låt inte dem tränga in på marknaden och konkurrera örn råvarorna och den
elektriska kraften med andra säkerligen mera legitima behov!

Vare sig nu riksdagens beslut blir det ena eller andra eller ärendet återkommer
till riksdagen, anser jag mig böra och kunna uttala en förhoppning,
att denna fråga eller varje annan fråga av liknande natur för framtiden kommer
att förberedas och handläggas på sätt gammal god praxis kräver, innan
den framlägges på riksdagens bord.

Jag syftar i detta sammanhang på det anmärkningsvärda förhållandet, att
varken kommerskollegium eller jernkontoret hörts i saken. Det hela blir inte
bättre därigenom, att handlingarna i målet hemligstämplats. Härigenom hava
ledamöterna i utskottet inom vilket ingen finns, som är sakkunnig på detta
specialgebit, förhindrats konsultera på området verkligt sakkunniga personer.
Inte heller har man velat lystra till förslag om att till statsutskottet kalla upp
representanter för exempelvis jernkontoret och vattenfallsstyrelsen för att få
del av deras syn på tingen. Endast dem, örn vilka man på förhand vetat, att
de voro inställda för förslaget, har man velat höra. Man kan därför inte frigöra
sig från föreställningen, att man här på förhand gått in för saken, man
har inte velat höra några motskäl utifrån och inte ha sina cirklar rubbade.

Det kan därför med fog påstås, att, örn riksdagen nu fattar beslut i enlighet
med utskottets förslag, detta sker med förbundna ögon. Sådant är inte nyttigt
för riksdagens prestige. Det är enligt min mening bättre, att riksdagen öppet
fattar ett beslut mot sakkunskapen, än att den, såsom skett i detta fall, på allt
sätt försöker slingra sig ifrån att sakkunskapens röst blir hörd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av mig och herr Nisser avgivna
reservationen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den föregående ärade talaren
gick egentligen inte in i någon saklig diskussion av det föreliggande
ämnet. Detta utesluter emellertid icke, att det torde vara nödvändigt att något
närmare belysa detsamma.

Den föregående ärade talaren sade, att utskottet skulle, som han uttryckte
sig, med förbundna ögon Ira fattat ställning till spörsmålet och vid sitt ställningstagande
endast velat höra anhängare till propositionens förslag. Det är
en mycket allvarlig beskyllning mot utskottet för dess handläggning, som
den ärade talaren bär gör, vilket också tvingar mig att något redogöra för
själva utskottsarbetet i detta fall.

Det har inom utskottet ägnats mycken omsorg åt den föreliggande propositionens
behandling, och det har förekommit.föredragningar icke en utan två
dagar, föredragningar som pågått, vill jag minnas, under sammanlagt fem
timmar, varvid det beretts tillfälle för samtliga statsutskottsledamöter att vara
närvarande och framställa frågor. Herr Sundberg var också själv närvarande
vid dessa föredragningar och framställde frågor liksom andra inom utskottet.
Vi ha därvid i ärendet inför utskottet hört t. ex. en representant för det
av Kungl. Maj :t tillsatta bolaget, dess verkställande direktör, ävensom en
representant för industrikommissionen. Efter dessa föredragningar ha de föredragande
anmodats att skriftligen i promemorior sammanfatta sina synpunkter,
vilka promemorior de också ha avlämnat. Vi ha även bett en av dem att
skriftligen sammanfatta sina synpunkter i anledning av de likalydande i ämnet
väckta motionerna, varav den i denna kammare väckta framförts av herr

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

Wistrand. Jag erkänner gärna, att jag finner undertecknarna av denna motion
representera en sakkunskap som jag sätter mycket högt. Men emot denna
motionärernas sakkunskap står också den sakkunskap, som är representerad
inom bolagets styrelse, en sakkunskap som inte heller kan underkännas.
Jag skall gärna medge, att det är få ärenden, som ha berett åtminstone mig
personligen så mycket bekymmer som det föreliggande, icke minst med hänsyn
till de invändningar som de ärade motionärerna ha gjort. Emellertid hallag,
sedan jag åhört alla föredragningar och alla frågor och svar med anledning
därav, för egen del antecknat alla skäl, som tala emot, och alla skäl.
som tala för, och jag har därvid funnit de skäl, som tala för bifall, vara de
tyngst vägande.

Jag har observerat, att man i diskussionen örn anläggandet av detta järnverk
och kanske även i motionen resonerat ungefär på samma sätt som vid
framläggandet av 1939 års proposition i detta ärende, då det framfördes principiella
betänkligheter emot att anlägga ett järnverk i Norrbotten, och jag bekänner
gärna, att jag vid denna tidpunkt också hyste vissa betänkligheter
däremot, fastän jag då lät min plats i det särskilda utskott, som då behandlade
frågan, intagas av en, som var på området sakkunnigare än jag själv.
1939 års riksdag godkände emellertid den då framlagda propositionen örn ett
anslag av 10 miljoner kronor för aktieteckning i det tillämnade bolaget för
drivande av detta Norrbottens järnverk. Mot detta utskottsutlåtande förekom
ingen reservation örn avslag; däremot förekom en reservation mot förfarandet
ur vissa andra synpunkter.

Nu har man möjligen i den diskussion, som pågår, sammanblandat det principiella
motstånd, som kunde resas mot förslaget 1939, med vad som kan anföras
mot det förslag, som innefattas i den nu föreliggande propositionen.
Principfrågan örn byggandet av ett järnverk i Norrbotten är nämligen avgjord
redan genom 1939 års beslut, och vad som nu föreslås gäller således den av
järnverkets styrelse såsom önskvärd föreslagna utvidgningen av järnverkets
rörelse för att uppnå en bättre räntabilitet.

Kungl. Majit har redan anvisat närmare 10 miljoner kronor av det anslagna
beloppet, bolaget är bildat, styrelse är tillsatt, verkställande direktör har antagits,
man har gjort markförvärv, det har gjorts vissa inköp av maskiner
och arbetena äro i gång. Ett bifall till den i ämnet väckta motionen om avslag
skulle i verkligheten leda till att man strypte det redan bildade företaget,
men till den saken skall jag strax återkomma. 1939 års riksdag framhöll i
sin skrivelse i ämnet att det näppeligen kunde vara lämpligt eller ens möjligt
att redan då fastslå de lämpligaste produktionsmetoderna eller företagets
storleksordning — detta vore nämligen en sak som i första hand finge prövas
av den blivande, för företagets framtid närmast ansvariga ledningen —- och
uttalade vidare, att något rörelsekapital icke ansåges för det dåvarande behövligt.
Beträffande den saken kunde man återkomma senare, vilket skett, i
den nu föreliggande propositionen.

Sedermera har styrelsen ställt sig till efterrättelse denna riksdagens skrivelse.
Den har sålunda företagit ifrågavarande undersökningar, och den har i
sin framställning till Kungl. Majit den 15 augusti 1941 redogjort för resultatet
av dessa undersökningar samt med anledning därav bl. a. uttalat, atl,
produktionen vid järnverket borde planläggas så. att samarbete med den (ivriga
svenska järnindustrien i görligaste mån befrämjades. För att få klarhet
i vilka produkter som för de svenska avnämarna kunde anses mest önskvärda,
hade bolagets verkställande direktör samarbetat med ett flertal ledande svenska
företag i järnförädlingsbralischen. vilka lämnat uppgifter i berörda avseende.

-j-j Nr 51. Onsdagen den IT december 1941 f. m.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag »t. m.

(Forts.)

Det omtalas även vissa andra detaljer i framställningen. Vad det nu gäller
att ta ställning till är således frågan om utvidgandet av driften vid järnverket.

Den föregående ärade talaren yttrade något om de kalkyler, som lia upprättats.
I det avseendet kan jag nämna, att styrelsen förklarat, att det uppenbarligen
i nuvarande tidsläge vore vanskligt att söka uppgöra bestämda kalkyler
över tillverkningskostnader respektive försäljningspris för en anläggning
som denna. Styrelsen hade emellertid funnit det angeläget att så lång!
som möjligt vore söka utröna företagets ekonomiska bärkraft. För sådant ändamål
hade beräkningar verkställts rörande ett normalår, 1936, och ett högkonjunkturår,
1941. Dessa beräkningar visade, att under förutsättning av företagets
rationella skötsel och tillvaratagande av inkomstmöjligheterna från biprodukter
tillfredsställande resultat borde kunna uppnås under en längre tidsperiod.

Den föregående ärade talaren har anmärkt på kalkylernas hemligstämplande
och på att statsutskottet inte har velat utlämna dessa kalkyler för granskning
till, som han uttryckte det, utanför utskottet stående sakkunniga. Jag vill
i det avseendet nämna, att kalkylerna ha varit tillgängliga för samtliga utskottsledamöter,
således även för den ärade talaren själv liksom för övriga
utskottsledamöter, däribland befinner sig även ett par av motionärerna.

Statsutskottet har emellertid inte velat påtaga sig ansvaret för att till
eventuella konkurrenter lämna ut hemligstämplade kalkyler över företagets
blivande driftsresultat, sådant det kunnat framkomma vid den av styrelsen
för företaget gjorda undersökningen. Det förekommer nog sällan att enskilda
företag lämna ut sina beräkningar och kalkyler till granskning av konkur
renter. Men vi lia inom utskottet sagt att vi inte lia någonting emot, om bolagets
styrelse, som bär det främsta ansvaret för bolagets skötsel, vill utlämna
kalkylerna för att låta verkställa en sådan granskning; naturligen kan
liven regeringen föranstalta örn en förnyad granskning.

Det kan emellertid upplysas att kalkylerna ha granskats, inte av någon
utanför utskottet stående under utskottsbehandlingen, men dessförinnan enligt
lämnade uppgifter av en mycket sakkunnig man. Det är givet att kalkylerna,
med den sakkunskap som rymmes inom bolagets styrelse, där verkliga
fackmän finnas, måste ha undergått en noggrann granskning, och jag kan
inte föreställa mig annat än, att regeringen före framläggandet av propositionen
också har tagit del av dessa kalkyler.

Jag nämnde att ett bifall till den av herr Wistrand väckta avslagsmotionen
skulle leda till att man praktiskt taget skulle strypa företagets fortsatta
existens. Kungl. Maj:t äskar 7 miljoner kronor. Det har nu inom utskottet
blivit upplyst att byggnadskostnadernas stegring uppgår till mellan 40 och
50 procent; man har kunnat räkna med approximativt 45 procent. Vidare
har det under utskottsbehandlingen upplysts att en transformator
m. m., som beräknas draga en kostnad av omkring 1 miljon kronor,
inte ingick i de anläggningar, till vilka det förra anslaget beviljades. Ett belopp
av approximativt 5.5 miljoner kronor av de nu begärda 7 miljonerna är
således nödvändigt för fullföljande av järnverksanläggningen. Givetvis belöper
en del av den kostnadsökning, som uppstått genom prisfördyringen, även
på den omläggning, som nu föreslås i propositionen. Den kostnadsökning, som
föranledes av den här föreslagna utvidgningen av driften, vilken avser att
tillgodogöra sig biprodukterna på ett annat och bättre sätt och därigenom
öka företagets räntabilitet, skulle emellertid enligt dessa beräkningar uppgå
till omkring 1.5 miljoner kronor. Man utvinner då som sagt en del biproduk -

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

\r 51.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

ter, däribland thomatfosfat, ett värdefullt gödningsämne, och metanol, ett av
flygvapnet eftertraktat bränsle, och framställning av göt är också en tillverkning,
som kommer att upptagas. Göt är en ersättning för det importerade
högvärdiga utländska skrotet, varpå tillgången genom avspärrningen
nu är begränsad och som dessutom i dessa tider betingar ett högt uppdrivet
pris. . . ...

Det har under föredragningen framkommit att man genom att ordna järnverkets
produktion på detta sätt når en annan och vidare kundkrets, än örn
man inriktar sig enbart på ett tackjärnverk. Vad fragan örn räntabiliteten
beträffar, kan vidare nämnas, att enbart för själva tackjärnverket erfordras
vissa kajanordningar, lyftkranar o. dyl., anläggning av spår, anskaffande
av tippvagnar och vissa andra transportmedel, vilket allt kostar åtskilligt.
Alla dessa anordningar kunna utnyttjas även för den föreslagna utvidgade
driften, och således uppnår man genom den nu föreslagna anläggningen en
ökning av räntabiliteten.

Man har pekat på de svårigheter, som skulle vållas av bristen på mangan.
Det har emellertid upplysts under föredragningarna, att bolagets styrelse har
på hand rätten till en brytning, lämpligt belägen, sorn., lämnar god tillgång
sill malm av lämplig kvalitet för en avsevärd lid framåt. Det kan tilläggas
att denna malm på grund av sin fosforhalt är mindre lämplig för andra förbrukare,
men att denna egenskap inte medför någon olägenhet vid framställning
av järn ur järnmalm, som också innehåller fosfor.

Det kan vidare framhållas att industrikommissionen, som korts i ärendet
och vars yttrande i vissa delar redovisas i propositionen, har tillstyrkt propositionen.
Och det förtjänar omnämnas vad industrikommissionen säger i
sitt yttrande, där det bl. a. anföres följande.

»Situationen på järn- och stalmarknaden vore för närvarande sadan, att
det nu avsedda tillskottet till försörjningen på området måste hälsas med tillfredsställelse,
och detta desto mera ju tidigare tillskottet kunde ställas till
förfogande. För anläggningen åtginge emellertid vissa knappa råvaror i
ganska stora kvantiteter, nämligen cement, järn, koppar och transformatorolja.
Man ställdes därför inför frågan, huruvida dylika varor i nuvarande läge
borde ställas till förfogande för denna anläggning och sålunda undandragas
andra ändamål, som eljest därmed kunde hava tillgodosetts. Med. sin allmänna
kännedom örn de arbeten, vilka ställde de största anspråken pa ifrågavarande
råvaror, funne kommissionen det emellertid befogat att, med undanskjutande
av vissa andra ändamål, tilldelning av såväl cement som järn och koppar
m. m. medgåves till en produktiv anläggning sådan som den föreslagna.»

Under föredragningarna i utskottet, där vi givetvis bett industrikommissionens
representant yttra sig även örn denna fråga, fingo vi det svaret, ^vilket
inte är obekant för den föregående ärade talare som gav regeringen rådet
att ransonera strängare med dessa varor, att kommissionen betraktar tillkomsten
av ifrågavarande anläggning som så angelägen med hänsyn till landets
försörjning med de produkter som här avses, att den sätter den erforderliga
tilldelningen av koppar, cement o. dyl. till detta järnverk framför andra angelägna
ändmål. På begäran har utskotlet också fått en förteckning över do
kvantiteter byggnadsmaterial som kunna ifrågakomma, en förteckning, som
lag har här i pulpeten. ....

Man kan förstå denna industrikommissionens uppfattning om angelägenheten
av att få denna produktion i gång under en tid som den nuvarande med
importsvårigheter och högt uppdrivna priser. Utskottet har inhämtat uppgifter
örn hur det ställer sig med varuutbytet med främmande länder pa här ifra -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. ni.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens ,Järnverk Aktiebolag m m

(Forts.)

gavarande område, och dessa visa att importen av järnvaror är betydligt störn
an exporten. Vi exportera vår malm till utlandet, där den förädlas, och sedan
återköpa vi betydande kvantiteter järn. Det har t. o. m. vissa år förekommit
att importen närmat sig tre fjärdedelar av vårt behov av ifrågavarande varor.
Det förefaller^ då, som örn järnbäralandet Sverige borde vidtaga någon åtgärd
för att fa till stand en produktion inom landet i närheten av råvarutillgångarna.
Och detta kan väl inte vara annat än till nytta för prisbildningen
på denna eftersökta och i prishänseende högt satta handelsvara.

Tidigare har man i den offentliga diskussionen sagt att det varit en ledande
tanke, när det gällt järnförädlingen, att råvaran skulle skickas dit, där
kolet finns, därför att transportkostnaderna för kolet äro mycket höga. Den
uppfattningen har emellertid förskjutits. Utskottet har haft ingående samtal
därom och framställt frågor även på den punkten. Tillvaron av elektrisk kraft
och tillgängen pa träkol göra att det nu mäste anses gå bättre i lås än förr
att transportera den kolkvantitet, som erfordras, till den trakt där malmen
tinnes, d. v. s. att anlägga ett järnverk i närheten av malmfyndigheten. Jagnämner
detta, därför att även den sidan av saken varit på tal under över
läggningarna i utskottet. Man kan också genom att taga stenkol i retur, när
man exporterar malm, nedbringa fraktkostnaderna för kolet.

Det har invänts, att den elektriska kraften inte skulle räcka till vid deri
omläggning till elektrisk drift, som nu föreslås. Utskottet uttalar ju ett visst
bekymmer för den saken. Men utskottet har också på den punkten utför!
vissa undersökningar. Vederbörande utskottsavdelning har företagit en resa
till Indalsälvens under byggnad varande kraftverk, och tillsammans med ledningen
för vattenfallsstyrelsen ha vi ingående diskuterat inte blott denna
kraftförsörjnings fråga utan även frågan örn kraftförsörjningen överhuvud taget.
Det förhåller sig på det sättet, att av de under byggnad varande kraftverksföretagen
— Kattstrupeforsén, Skogsforsen, Torpshammar och Midskogsforsén
— komma vissa i drift inom en inte alltför långt avlägsen tid.
och vid tidpunkten för ifrågavarande järnverks igångsättande, vilket beräknas
ske år 1943, torde kraftfrågan ha kommit i ett vida bättre läge än del
nuvarande. Skulle det därutöver inte förslå med kraften från Porjus, finnas
vattenfall i övre Norrland som snabbt kunna utbyggas.

Det har i de väckta motionerna talats örn att järnverksanläggningen inte
.skulle få så stor betydelse för övre Norrlands folkförsörjning. Motionärerna
lia pekat pa att anläggningskostnaderna motsvara över 100,000 kronor per anställd
arbetare. Det är klart att även denna framställning av frågan har varil
föremål för övervägande inom utskottet. Vi lia emellertid fått uppgifter som
visa att man _ bör räkna med inte blott de i själva företaget anställda utan även
dem som indirekt få sysselsättning genom verkets anläggande. Den person, som
i utskottet tillfrågades örn denna sak, ansåg att den siffra motionärerna ange
i det avseendet rätteligen borde multipliceras nied fem. Men jag vill dessutom
påpeka att det inte är enbart för att skapa arbetstillfällen i Norrbotten som
detta järnverk anlägges. utan igångsättande av detsamma har, såsom industrikommissionen
påpekat, fått en särskild angelägenhetsgrad med hänsyn till landets
försörjning med de produkter, som äro avsedda att framställas där, oell
det kan naturligtvis inte vara till skada för prisbildningen inom landet att en
viss om än ringa produktionsökning av dessa varor kommer till stånd.

De i ämnet väckta motionerna yrka, såsom jag sade. avslag på propositionen,
ett yrkande som skulle få konsekvenser, örn vilka jag har nämnt. Det har också
visat sig, såsom framgar av utskottets utlåtande, att inte ens motionärerna inom
utskottet kunnat vidhålla detta yrkande, och när de som gått på den negativa.

Onsdagen dea 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m

(Forts.)

linjen skulle framföra sina erinringar, ha de icke ens kunnat ena sig på en
linje, utan dessa fyra utskottsledamöter ha delat upp sig på tre linjer.

Herr Sundberg uttalar i sin reservation, och han sade det alldeles nyss i sitt.
anförande, att man borde vänta med den föreslagna utbyggnaden, tills normala
tider inträtt. På detta svarar industrikommissionen — och jag måste
erkänna att jag under beredningen i utskottet har kommit till samma uppfattning
som kommissionen — att företaget redan borde ha varit i gång med hän -syn till de nu rådande förhållandena. Det kan väl icke vara lämpligt ur ekonomiska
synpunkter att sätta i gång företaget i en oviss framtid, kanske efter
krigets slut då en depression inträtt, som skulle minska möjligheterna för
verkets fortbestånd, dag har fått den uppfattningen att skall järnverket igångsättas,
bör det ske så skyndsamt som möjligt för att man skall kunna få nytta
av det under den nuvarande avspärrningen. Framtiden är mycket oviss, och
när inträda de normala tider, intill vilka reservanten vill ha uppskov?

Det har anmärkts på, har jag sett, i tidningspressen och av talare, att statsutskottets
majoritet skulle ha visat en alltför stor entusiasm och gjort alltför
optimistiska beräkningar när det skrivit sitt utlåtande. Jag hänvisar då till
vissa uttalanden i utlåtandet. »Beträffande kraftfrågan skall det icke förnekas,
att denna för närvarande kan te sig vansklig», säger utskottet bl. a. Och
på sidan 8 yttrar utskottet:

»Sammanfattningsvis vill utskottet erinra örn den ovisshet, som alltid måste
råda beträffande en industriell nyanläggnings framtidsutsikter. I all synnerhet
gäller detta för ett så för konjunkturernas växlingar utsatt företag som
en jämverksanläggning, vartill i detta fall som en ytterligare ogynnsam faktor
kommer anläggningskostnadernas avsevärda stegring under den tid avsnart
uppemot ett decennium frågan övervägts.

Den utländska konkurrens Norrbottens järnverk kan möta från en med billiga
kol och med stora tillverkningsenheter arbetande utländsk industri bör
ingalunda underskattas. Häremot kan dock ställas en förmånlig tillgång pä
malm och elektrisk kraft liksom för övrigt också träkol.»

Jag vågar därför påstå att statsutskottet uttalat de betänkligheter, som kunna
resas. Ingen kan i närvarande stund bedöma framtidsutsikterna, och minst
av allt kan statsutskottet taga på sitt ansvar att garantera en viss vinst av
företagets drift. Den risken måste tagas, eftersom det ur andra synpunkter anses
nödvändigt att sätta i gång företaget. Det är en risk, som även enskilda företagare
få taga, och det har också hänt att enskilda företagare måst avskriva
betydande delar av sitt aktiekapital. Det är möjligt att detta kan bli falle!
även när det gäller detta järnverk.

En olägenhet är givetvis att verket skall byggas nu, då byggnadskostnaderna
stigit så avsevärt, och en depressionsperiod, som inträder inom ett par, tre
år, innan verket hunnit fullt utnyttja de nuvarande konjunkturerna, kan givelvis
verka försämrande på det ekonomiska resultatet. Men med hänsyn till alla
de skäl, som hopat sig för ett igångsättande, måste även den risken tagas.

Jag skall inte fördjupa mig ytterligare i detta ämne; jag har redan talat
alltför länge. Men jag bär ansett det vara nödvändigt att redogöra för de skäl.
som varit avgörande för utskottsmajoriteten, icke minst med hänsyn till den
diskussion, som fördes inom utskottet och som möjligen kommer att fortsätta
också bär i kammaren.

Herr Sundberg har inte närmare utvecklat de rent sakliga synpunkterna,
men jag har velat göra detta inlägg för att belysa vilka skäl som för mig och
för utskottsmajoriteten varit de bestämmande. Jag skall inte upptaga tiden
med ett bemötande, av den föregående ärade talarens anförande mer än pä en

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

punkt. När herr Sundberg påstår, att utskottets ståndpunktstagande har skett
med förbundna ögon, vill jag säga att det torde framgå av den av mig lämnade
redogörelsen att denna uppfattning inte är riktig. Utskottet har grundligt
prövat ärendet, och jag tillbakavisar å statsutskottes vägnar den insinuation,
som ligger i detta herr Sundbergs uttalande, såsom ogrundad och oriktig.

.Tåg yrkar, herr talman, bifall till statsutskottets hemställan.

Häri instämde herrar Carlström, Caap, Svedberg, Sven Hansson, Bäckström,
Asplund, Lindbärg och Bernhard Nilsson.

Herr Wistrand: Herr talman! När järnverket i Norrbotten beslöts, skedde
det ju, såsom statsutskottets ärade ordförande anmärkte, med synnerligen stor
tvekan på många håll. Den tveksamhet som man då lade i dagen hänförde sig
i mycket hög grad till det skäl, som den gången anfördes såsom det väsentligaste
för anläggande av ett järnverk i Norrbotten, nämligen att Norrbotten
behövde ett handtag för att kunna ge sysselsättning åt sin befolkning. Det invändes
då däremot att det skulle bli en mycket dyrbar investering.

Såsom statsutskottets ordförande själv sade. skulle anläggningen draga en
kostnad av ungefär 100,000 kronor per sysselsatt arbetare. Vidtar man nu de
utökningar, som föreslås i statsutskottets utlåtande, och investerar ytterligare
7 miljoner kronor, ökar man icke i motsvarande män arbetarantalet vid verket.
Där torde komma att sysselsättas omkring 140 arbetare, vilket motsvarar en
investering per arbetare av 125,000 kronor.

Det har roat mig att göra ett litet räkneexperiment. Vår nationalförmögenhet
uppgick år 1930 — den senaste siffra som finns tillgänglig i statistisk
årsbok — till 15 miljarder kronor. Investerar man dessa pengar efter samma
metod som tillämpas vid järnverket i Norrbotten, skulle 120,000 arbetare kunna
sysselsättas med insättande av hela vår nationalförmögenhet! Jag är gärna
med örn att, såsom statsutskottets ärade ordförande ville, femdubbla siffran
på antalet sysselsatta. Det är naturligtvis riktigt, örn man tar hänsyn till indirekt
sysselsatta samt hustrur och barn. Man kommer ändå till det resultatet
att endast en tiondel av landets befolkning skulle kunna sysselsättas med insättande
av hela vår nationalförmögenhet efter dessa grunder. När man drar
ut konsekvenserna på detta sätt, ser man vilken oerhört säregen investering
man här har gjort.

Det är därför icke förvånande att statsutskottet och Kungl. Majit nu tyckas
ha gått ut mer från andra grunder än just behovet av hjälp till Norrbotten.
Det torde vara ganska uppenbart, att om man använde dessa pengar till hjälp
ät Norrbotten — vilket jag mycket gärna för min del är med om — i en annan
form, skulle det lända denna landsända till betydligt större glädje.

Nu har det alltså sagts att ifrågavarande anläggning skulle vara till synnerligen
stort gagn för järnhanteringen. Riksdagen var ju tveksam förra gången
frågan behandlades, och därför gav den bolagets styrelse i uppdrag att undersöka
frågan örn verkets storleksordning och de närmare förhållandena beträffande
tillverkningen. Detta gjorde riksdagen, vågar jag säga, i tanke att styrelsen
skulle inkomma med förslag icke örn utökning av verket, utan snarare
örn inskränkning. Det skedde med tanke på de förslag, som hade framlagts, att
man skulle använda den billigare formen, att tillverka järnsvamp, varigenom
de svenska järnverkens behov av ett omsmältningsmaterial tämligen väl skulle
fyllas. I stället föreslås nu en utvidgning av anläggningen till en fortsättning
av produktionsprocessen. Riksdagen yttrade emellertid, då den beviljade det
första anslaget:

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

X r 51.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

»Med denna redan bestående svenska järnindustri, för vilken jernkontoret
varit en sammanhållande kraft, måste självfallet en blivande företagsledning
söka samarbete till den svenska järnindustriens och landets gemensamma bästa.
Å andra sidan böra till det nya företaget kunna knytas de förhoppningarna,
att detsamma skall kunna i sin mån bidra till att skapa fram nya förbättrade
tillverkningsmetoder.»

Hur har denna riksdagens maning egentligen följts? Med järnhanteringen
har i denna fråga icke sökts någon kontakt, men däremot skrives det i statsutskottets
utlåtande vackra och lyriska ord om att »blicken synes» av bolagsledningen
»ha varit fäst på anläggningens berättigande som ett stöd i en rationalisering
av den svenska järnindustrien efter mera moderna linjer». Det säges
också, att en »viktig faktor i den svenska järnhanteringens bättre anpassning
efter tidens krav har nu av järnverkets ledning angivits vara att kunna underlätta
de svenska vals- och stålverkens försörjning med göt och högvärdigt omsmältningsmaterial».

Bakom dessa uttalanden kan skymtas en insinuation, att den svenska järnhanteringen
skulle vara efterbliven och därför skulle behöva en sadan institution
som järnverket i Norrbotten. Detta vågar jag bestämt bestrida. Den svenska
järnhanteringen är icke förtjänt av att pa det sättet nedsvärtas i ett utskottsutlåtande.
Svensk järnhantering är kanske den industri här i landet, som under
de två sista årtiondena har genomgått den mest fulländade rationaliseringsprocess,
som någon industri har underkastat sig, och även örn denna inte är
avslutad och aldrig kan bli det, finns det sannerligen ingen anledning att annat
än i gott samförstånd med järnhanteringen själv ta upp frågan örn på vad
sätt den skall rationaliseras och bättre utbyggas efter, som man uttrycker det,
modernare linjer. På det viset som statsutskottet synes ifrågasätta ligger delinte
till.

Den svenska järnhanteringen har i synnerhet under nuvarande tid behov av
tackjärn. Ett tackjärnverk är i och för sig önskvärt; kritiken förra gången gick
framför allt ut på att tackjärnstillverkningen i Norrbotten aldrig kunde bil
lönande på grund av de speciella förhållandena där. För tackjärn finns det alltid
en marknad. Däremot finns det inte alls marknad i samma man för den
halvprodukt, som kallas för göt. Och man skall nu bygga ut verket för framställning
därav. Men det finns, mina herrar, icke i hela världen ett enda verk,
som har vågat låta sin slutprodukt stanna vid att bli göt. Sådana djur finnas
inte. Nu föreslås det, att svenska staten skall göra detta. Och hur kommer detta
sig? Jo, det beror på att göt till största delen skall användas för utvalsning.
Det fordras, att det verk, som lägger an på att sälja göt, håller väldiga lager
av olika kvaliteter och olika dimensioner. Detta drar sådana oerhörda räntekostnader,
att det aldrig ansetts vara lämpligt att göra detta. En viss liten del
av götproduktionen kan man nog räkna med att få sälja som omsmältningsmaterial
för framställning av högvärdigt verktygsstål, men det kan bara bil en
mycket liten del, en kvantitet på någonting mellan 5,000 och allra högst 10,000
ton. Det är ju för allom uppenbart, att det är ett mycket dyrt omsmältningsinaterial,
då det skall smältas örn för tredje gången. Det vanliga omsmältningsmaterialet
är tackjärn, som bara har smälts örn en gång.

Härtill komma också andra saker. Det fanns en gammal, inom Sveriges
järnhantering högt vördad bruksdisponent, Ernst Odelberg på Degerfors. Han
sade en gång: Skall man bli osams med en person, skall man .sälja göt till honom.
Varför det då? frågade han själv. Jo, därför att tackjärn kan säljas efter
analys, det är en stapelvara, och det är lätt att genom kemisk analys konstatera,
om den håller sin kvalitet eller inte, men det är inte likadant med göt.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. in.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m

(Forts.)

Det lian finnas blåsor, det kan finnas dolda inre fel, som inte komma fram an
nät än vid utvalsningen. Därför blir det vanligtvis gräl vid leveranser av göt.

Tror man, att Norrbottens järnverk genom att tillverka göt skulle öka populariteten
och de goda förbindelserna med järnhanteringen? Jag tror, att man
även ur denna synpunkt räknar alldeles fel.

Vad händer då, örn det, som jag vågar förutse, visar sig, att vad som nu
föreslås visar sig förlustbringande? Jo, då händer antagligen det, som mari
bär sett så många gånger förut vid statliga anläggningar, att när man har funnit,
att det inte går, så säger man —- alldeles som nu — att man måste utvidga,
man vill bygga valsverk, man vill bygga manufaktur, och därtill erfordras
kanske ytterligare 30—40 miljoner. När det så visar sig, att detta inte heller
bär sig på grund av fraktkostnader och geografiska förhållanden, säger man:
Nu beror det på att vi inte producera i samma storleksordning som en del eller
åtminstone ett mellansvenskt verk; vi få lov att ha större produktion. Så börjar
man bygga på nytt, uppför nya masugnar och nya elektrostålugnar, nya
valsverk för att komma upp till en mycket stor produktionskapacitet. Men då
man vunnit denna stora produktionskapacitet, är det fråga huruvida konsumtionen
inom landet överhuvud taget skall kunna suga upp detta. Det är ganska
säkert, att det gör den inte, utan då går detta direkt ut över redan existerande
företag, som också de sysselsätta arbetare. Det är alltså en mycket vansklig
sak, som man nu är inne på,

Statsutskottets ärade ordförande förklarade, att vi ha haft en så stor import,
som det gäller att kämpa emot. Ja, det är alldeles rätt, det ha vi haft,
men den har minskats, beroende på att den mellansvenska järnhanteringen nu
mera har fått kraft att möta den. För övrigt har ju importen i pengar räknat
aldrig varit större än exporten. Den har varit det i kvantitet, därför att man
importerat långt sämre och enklare valsjärn, som producerats i stora tillverkningsenheter
utomlands. Men när man åberopar detta, ger man enligt min me
ning omedvetet ett stöd åt den uppfattningen, att här kommer man att drivas
att bygga ut ett järnverk för tillverkning av valsjärn, som blir allt större och
större och kommer att kosta allt fler miljoner, då man vill löpa ifatt den ständigt
vikande räntabiliteten.

Herr Sundberg har anmärkt, att kalkylerna inte framlagts, och jag mäste
nog säga, att jag finner det anmärkningsvärt, att man inte har ansett sig ha
någon anledning att granska dessa kalkyler. Förra gången, då järnverket beslutades,
framlade man ändå kalkyler, t. o. m. i propositionen, kalkyler, som
visserligen blevo ganska illa åtgångna av det kritiska sakförståndet, men pä
den tiden var det inte fråga örn att de behövde hemlighållas. Nu har man inte
på något vis låtit sakkunskapen fä del av dessa kalkyler. Man har åberopat
konkurrensskäl. Jag vill säga, att jag tror det är första gången jernkontoret
setts ur den synpunkten. Det har hittills alltid betraktats såsom ett organ, som
staten med fullt förtroende kunde vända sig till i sådana saker, som rörde det.
Jag beklagar, örn statsmakterna numera ha en annan uppfattning.

Men om man inte velat vända sig till jernkontoret i denna sak, hade det val
inte varit omöjligt att anskaffa en sakkunnig person, som granskat kalkylerna.
Att dessa varit tillgängliga för alla medlemmar i utskottet är ju inte något
•skäl, då man ju inte kan räkna med att det inom statsutskottet finns personer,
s°m lia den erfarenheten och verkligen äro ägnade att avge ett förstaliandsomdöme
örn dessa mycket vidlyftiga kalkyler. Det får väl i allmänhet ändå gä
så till, att den, som begär pengar, får vara beredd att visa upp kalkyler för
hur dessa pengar skola användas. Det förefaller mig, att det därvid inte är helt
till fyllest, att styrelsen för det företag, som begärt pengarna, säger, att kai

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

kylerna äro riktiga. Det såvitt jag kan se enda yttrande över de ekonomiska
beräkningarna, som återgivits, är ett i propositionen åberopat uttalande av bolagets
verkställande direktör, att göten även under fredsförhållanden torde
kunna levereras till kommersiellt bärkraftiga priser. Detta har industrikommissionen
tagit upp i sitt utlåtande, och det är det enda, som sägs örn hur det
skall bli under mera normala förhållanden. Jag måste säga, att jag anser, att
detta är en mycket svag borgen och en mycket klen garanti. Ett företags chef
måste ju vara alldeles särskilt intresserad av att framställa allting i bästa
dager, så att han kan få utvidga sitt företag.

Vad motionen innehåller angående nödvändiga förutsättningar för en bärkraftig
kalkyl, har i varje fall icke vederlagts, varför det enligt min mening
måste äga ett obestritt värde.

Det är inte utan skäl, som man ställer sig mycket tveksam till den utvidgning,
som nu sker. Industrikommissionens tillstyrkande tillmäter jag inte i
detta avseende så synnerligen starkt vitsord, ty kommissionen säger ju ifrån,
att den uteslutande syftar på de förhållanden, som råda under nuvarande kristid,
och den fritar sig under hänvisning till detta yttrande helt och hållet från
att ha uttalat någon egen uppfattning örn hur det skall bli under normala förhållanden.
Men de normala förhållandena komma väl att inträda förr eller
senare, och man vågar väl hoppas, att det inte skall råda en konjunktur sådan
som den nuvarande, när detta verk tidigast kan bli färdigt, vilket ju beräknas
vara i september månad 1943. Då har detta verk helt säkert att möta en kris.
Vi, som voro med under 1920-talets första år, minnas, hur Sveriges järnhantering
hade det då. Vi veta, vad det vill säga att möta en sådan kris. Och vi
veta också, hur den gick som en stormil och orkan över en mängd investeringar,
vilka gjorts under krigsåren under hänsynstagande främst till dåvarande
krigskonjunktur.

Detta verk, sade jag, kommer antagligen inte att bli färdigt, förrän vi stå
i de normala förhållandena, eller kanske snarare under fredskris, och då ligger
det där som en felinvestering. Av statsrevisorernas berättelse, som kom i tidningarna
i går, fingo vi se, att den plan, som legat till grund för beviljande
av bidrag till ett annat av riksdagen beslutat verk, hade varit missvisande. Det
förefaller mig, som örn det hade funnits synnerligen stark orsak: att åtminstone
i detta fall se till att skaffa sig alla möjliga garantier för att icke även
denna plan är missvisande. Jag vågar hysa den uppfattningen, att dessa
garantier har man knappast sökt än mindre funnit.

Till slut skulle jag, för att gå tillbaka till frågan örn vem som har det
största intresset i detta verk, Norrbotten eller järnhanteringen, vilja säga, att
jag tror mig ha givit klart uttryck åt min uppfattning, vad beträffar järnhanteringen.
Jag skulle dock vilja tillägga, att när riksdagen sade: »Å andra
sidan böra till det nya företaget kunna knytas de förhoppningarna, att detsamma
skall kunna i sin mån bidra till att skapa fram nya förbättrade tillverkningsmetoder»,
så giver detta förslag icke heller på den punkten någonting.
Ett mera fantasilöst kopierande för att inte säga plagierande av redan
bestående företags organisation har man mycket svårt att finna. Det hade,
örn man velat fylla riksdagens önskemål örn kontakt med den tekniska utvecklingen,
funnits en möjlighet att slå ett slag för en ny metod, t. ex. den
metod, för vilken man nu är så allmänt intresserad, den Rennerfelt-Kallingska,
som dessutom hade haft den stora fördelen, att den hade varit oändligt mycket
billigare än detta ortodoxa förslag, som sannerligen inte företer någon nydaningsvilja
eller nydaningsförmåga i tekniskt hänseende.

Men örn man lämnar järnhanteringen åsido och talar örn Norrbotten, skulle

Xr 51.

Onsdagen dea 17 december 1941 f. m.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

jag vilja fråga deni, som speciellt anse sig ägnade att företräda Norrbottens
intressen och som ha manifesterat sin energi i fullföljandet av denna sin uppgift:
Är det inte så, att detta företag i själva verket blir en felinvestering för
Norrbottensintressena? Är det inte fara för att det allmännas intresse och
förmåga att träda hjälpande och bistående emellan i Norrbotten uttömmes genom
detta verk? Och är det alldeles säkert, att inte den seger, som jag är övertygad
örn att anhängarna av utbyggnaden komma att vinna i voteringen här.
till slut kommer att bli en Pyrrhusseger för de verkliga Norrbottensintressena.
vilket, herr talman, även jag skulle beklaga.

Jag ber, herr talman, att få förena mig med herr Sundberg i hans yrkande
örn bifall till hans reservation.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! När jag i statsutskottet och
här hört motståndarna till detta förslag, har jag svårt att värja mig för frågan,
varför inte vårt land i detta fall också skulle kunna försöka främja tanken
på självförsörjning. Vi ha under de senare åren hävdat denna princip
på många områden. Vi skola försöka få till stånd självförsörjning, så att vi
kunna bli oberoende av utlandet. Varför skall järnbäralandet ständigt skicka
sin malm till utlandet och få den tillbaka i förädlat skick? Varför skulle man
inte kunna tänka sig, att den skulle kunna förädlas inom landet?

I detta syfte beslöt ju också 1939 års urtima riksdag att starta ett järnverk
i Norrland. Det fanns tveksamhet på vissa ställen, det rådde kanske,
enligt vad jag kunde förstå, mindre tveksamhet örn själva saken än därför
att det inte förelåg något program. Men riksdagen begärde ett sådant. Riksdagen
sade också ifrån, att man inte kunde uttala sig om storleksordningen
av ett dylikt järnverk eller örn dess program, och anhöll, att den blivande
styrelsen skulle utreda detta och komma fram därmed. Riksdagen har nu fått
på sitt bord, vad den egentligen begärde den gången. Det är alltså ett förslag,
som riksdagen själv har begärt. Örn jag kunde förstå den tveksamhet,
som rådde den gången på grund av vad man kan kalla för bristande utredning,
kan jag då inte alls förstå avslagsyrkandena i dag. Det förslag, som
föreligger här, är nämligen betydligt stärkt av de tillägg, som ha framkommit.
Thomasverk, elstålverk och de många biprodukterna, bland dem gödningsämnen,
göra ju faktiskt förslaget väsentligt mycket starkare än örn man
hade stannat endast för tackjärnverk. Denna styrka hos förslaget tilltalar
inte på vissa håll. Man vill helt enkelt stryka bort den delen och nu gå vidare.
Man har i en motion yrkat avslag på propositionen, men under debattens
gång i statsutskottet tyckas de, som gått på avslagslinjen, kommit till den
uppfattningen, att man inte bör avslå, men man bör hindra ett godkännande
av det starka tillägg eller utvidgning, som har fogats till förslaget. Då framför
man en hel del anmärkningar både mot förslaget och mot dess behandling
i statsutskottet. Man säger t. o. m., såsom herr Sundberg gjorde, att.
till statsutskottet ha endast kallats sådana, som man på förhand visste voro
med örn detta. Det är något starkt sagt, min ärade vän herr Sundberg. Herr
Sundberg har ju varit där hela tiden. Vi hade även en gemensam föredragning
inför hela statsutskottet, och då deltog herr Nisser i den debatt, som
följde.

Jag kan för övrigt säga, att när man talar örn att endast en person uppgjort
detta förslag, så står där i alla fall en styrelse bakom, som delvis är

Onsdagen den 17 december 1041 f. m. Nr 51. 31

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

sammansatt av intressenter och sakkunniga på detta område. Därtill kan man
erinra — jag vet inte, om det är sagt förut — att en professor vid tekniska
högskolan varit med örn att granska detta förslag.

Sedan klandrar man, att detta förslag inte kunnat föreläggas jernkontoret.
Vi hade hos oss en representant för industrikommissionen, som också hör
hemma i jernkontoret. Vi sade honom, att örn han hade lust och intresse, borde
han anse sig oförhindrad att framlägga jernkontorets synpunkter på saken
också. Att direkt kalla jernkontoret tyckte vi kanske varit litet mycket, eftersom
det ju på sätt och vis var att kalla konkurrenterna upp till detta bord.

Vidare säger herr Sundberg — och ordföranden i statsutskottet var inte
inne på det — att om man inskränkte sig till att bygga tackjärnverket, skulle
man kunna få det på kortare tid, då man ju inte behövde ägna uppmärksamhet
åt de andra avdelningarna, som nu äro tillagda. Man säger tvärtom där.
att dessa verk allesammans äro oberoende av varandra, och man kan uppföra
dem samtidigt och på samma korta tid allesamman. Följaktligen inverkar
inte detta.

När nian sedan — jag måste återkomma till det —- talar örn att någon
mer sakkunskap borde anlitas, t. ex. Domnarvets sakkunskap, så vill jag tilllägga,
att verkställande direktören i Norrbottensbolaget ju i alla fall i 14
år varit anställd som direktörsassistent vid Domnarvet. Följaktligen måste
han ha haft tillfälle att lära känna dess uppfattning i de ärenden, som det
här är fråga örn.

Vidare har man sagt, att det är ett ringa antal arbetare, som här behövs.
Jag tror, att proportionsvis har antalet arbetare ökats mer än kapitalutgifterna,
när man lagt dessa 6 å 7 miljoner kronor till de första 10 miljonerna.
Även på den punkten har alltså en förbättring inträtt.

Herr Wistrand säger, att om man nu anlägger detta och det inte går, skall
man öka på med några miljoner igen, man skall bygga ett valsverk o. s. v.
Ja, den frågan är inte aktuell för dagen, men jag antar, att riksdagen får
sakligt pröva ett sådant förslag, örn det skulle komma fram en gång.

Sedan har herr Wistrand sagt, att det inte finns något företag i hela världen,
som stannat vid götproduktion. Jag skulle för min del inte alls anse det
vara ledsamt, örn Sverige bleve det enda landet där, ty örn ett sådant skapas,
behöva vi inte importera en del högklassigt skrot från utlandet för att på det
sättet fylla vårt behov. Transporterna till våra verk bleve då betydligt kortare
och kostnaderna betydligt mindre.

Jag skulle också vilja fråga, örn tillgången på handelsjärn, balkar, arineringsjärn
och sådant är tillfredsställande tryggad i landet. På den punkten
vill jag efter de föredragningar jag hört och de undersökningar jag haft tillfälle
att göra svara nej. Hedan omedelbart efter krigsutbrottet hösten 1939
gjorde sig järnbristen starkt gällande, då spekulationen fann lämpligt att
ruva på inneliggande lager och på två månader lyckades driva upp järnpriset
med icke mindre än 80 procent. I november samina år ingrepo statsmakterna
och satte stopp för stegringen, och det är ganska anmärkningsvärt att
prisutvecklingen senare gått i motsatt riktning. Örn vi t. ex. på basis av 1938
års import av balk-, plåt- och armeringsjärn, tillsammans cirka 225,000 ton,
beräkna en prisförhöjning på 80 procent, komma vi upp till en summa av i
runt tal 45 miljoner kronor, som landet fått betala i merutgift. Det förefaller
som örn dylika spekulationer icke alltid vore gagnande för landet, och det
vore nog på sin plats att staten finge ett ökat inflytande på detta område.
Det är sant att det verk, som här skulle anläggas, inte kommer att prestera
någon större produktion utan endast 54, kanske GO tusen ton, men det blir

32 Nr 51. Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

dock en början, om man bifaller förslaget. Skall man börja någonstans, skall
det val vara i ett land som vårt, där det är så gott örn järn, att man talat
örn järnbäraland.

Ja, herr talman, det har sagts åtskilligt i denna fråga, och jag har med
dessa ord endast velat ytterligare understryka och komplettera, vad statsutskottets
ordförande har framhållit. Jag vill slutligen framhålla, att frågan
är val utredd och att det i dag finnes betydligt starkare skäl för förslaget
än år 1939. Under sådana omständigheter ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herr Bäcklund.

Herr Wistrand erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr Johan
Nilsson undrade, varför vi inte skulle ta upp en tillverkning av järn själva
med den malm vi ha i Norrbotten. Det beror till ganska väsentlig del därpå,
att skola vi kunna utföra vårt synnerligen värdefulla och dyrbara verktygsstål
och högvärdig! stål, så få vi också i vissa fall vara redo att ta emot en
del mycket billigt material, som kan konkurrera här på den svenska marknaden.
Det torde i det långa loppet vara en handelspolitisk nödvändighet.

Dessutom vill jag säga, att tanken på att i någon större utsträckning använda
ett så dyrbart omsmältningsmaterial som göt i stället för skrot är ekonomiskt
fullkomligt orimlig.

Herr Nisser: Herr talman! Jag vill inte mycket förlänga debatten, men
jag vill dock gärna klarlägga en sak. Det förefaller, som örn anhängarna
av förslaget vilja ge motionärerna och reservanterna något sken av att motsätta
sig inrättandet av ett järnverk i Norrbotten. Så är ingalunda fallet, utan
motionärerna och reservanterna ha fullt lika stort intresse för denna sak
som anhängarna av utskottets förslag. Skillnaden är bara, att de vilja genomföra
planen i något andra former. Vi äro lika intresserade av landets
självförsörjning i fråga örn järn som någon annan. Det råder alltså en fullständig
enighet i den frågan, och utskottets anhängare kunna icke tillvita
reservanterna någon bristande vilja att göra landet självförsörjande.

Det är riktigt att riksdagen 1939 framhöll, att den blivande ledningen
borde komma fram med ett förslag, men riksdagen sade icke att man skulle
ta det förslaget utan prövning eller efter en prövning, som åtminstone reservanterna
icke kunna godtaga som fullgiltig. Jag vill liksom herr Wistrand understryka
vad riksdagen 1939 sade beträffande jernkontoret, att »med denna
redan bestående svenska järnindustri, för vilken jernkontoret varit en
sammanhållande kraft, mäste självfallet en blivande företagsledning söka
samarbete». Nu har såvitt känt företagets ledning icke sökt samarbete med
jernkontoret, men då borde väl i stället utskottet ha sökt ett sådant samarbete,
vilket riksdagen 1939 rekommenderade och betraktade som självklart.

Här framhölls av herr Nilsson att disponent Silverstolpe, som var inkallad
till utskottet såsom sakkunnig för industrikommissionens räkning, även är
ledamot av jernkontoret och att det hade stått honom fritt att uttala sig för
jernkontorets räkning, Jag måste säga, att hade han gjort det, så hade han
enligt min uppfattning begått ett synnerligen allvarligt fel. Därför att han
är ledamot av jernkontoret hade han icke någon fullmakt att tala å jernkontorets
vägnar, i synnerhet ! en fråga som jernkontoret icke fått sig förelagd
att yttra sig örn och som jernkontoret överhuvud icke hade tagit någon ställning
till samt kanske icke heller framdeles får tillfälle att taga ställning
till. Disponent Silverstolpe handlade fullkomligt korrekt, då han avböjde att
uttala sig för jernkontorets räkning.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

Om man nu skulle göra en summering av vad som talar för och vad som
talar emot nu föreslagna ytterligare utvidgningar, kan jag icke finna annat
än att skälen emot utbyggnaden äro mycket starka och de. tyngst vägande.
Jag vill ytterligare betona, att det icke är fråga om att hindra ett fullföljande
av det redan beslutade tack järnverket, utan det gäller endast och allenast
frågan, örn man skall fortsätta med en längre gående förädling och få
fram en halvprodukt i stället för den första råvaran, om vi nu. skola kalla
tackjärnet så. Det som talar för förslaget är givetvis, att utvidgningen skulle
bereda arbetstillfällen uppe i Norrbotten på en plats, där arbetstillfällena
naturligtvis äro synnerligen eftersökta, och att man på det sättet skulle åtminstone
i någon mån minska den arbetslöshet, som brukar råda där uppe.
Men jag vill dock påpeka, att de arbetare som skulle användas vid denna förädling
av varan kanske inte stå att finna där uppe, utan måste tagas söderifrån
från järnverk, där de förut ha skaffat sig erfarenhet på detta område,
så det kan hända att det inte blir så mycket med denna hjälp mot arbetslösheten.
Vad åter beträffar det som talar emot ett.. utbyggande, finns det ju
till en början vissa skäl som man kommer till, då man överväger örn företaget
är rimligt eller icke, utan att man direkt kan prestera några exakta
siffror. Men det finns andra saker, som man absolut kan vara. säker på. Att
ett bifall till förslaget medför större utgifter, kan ingen bestrida. En annan
sak är, att denna utbyggnad kommer att dra en hel del material. Särskilt
den nu så eftersökta kopparn kommer att användas i rätt stor utsträckning
där uppe; det blir naturligtvis järn och diverse annat också. En tredje omständighet
är att vi ju äro absolut beroende av den elektriska kraft som kan
ställas till disposition, och det är en ganska begränsad kvantitet som vattenfallsstyrelsen
här kan utfästa sig att leverera. Om man använder denna kraft
uteslutande till att framställa tackjärn, vilket ju är reservanternas önskemål,
kan man alltså få fram en större kvantitet än om man skall dela upp
kraften till såväl tackjärnstillverkning som stål- och göttillverkning. Efter
vad jag kan finna är det alltså ur försörjningssynpunkt fördelaktigare att
nu endast gå in för tackjärnstillverkning och på det sättet få en större kvantitet
än vad man annars skulle få.

Örn man dock tänker sig, att man går över till den utvidgade ^tillverkningen,
får man en synnerligen svår hantering. Det har redan framhållits av herr
Wistrand, att göten förekomma i mångå olika format. Vid Domnarvet, som
är ett grovjärnverk, har man icke mindre än 78 olika slags göt, med olika
hårdhetsgrad hos stålet och olika tillsatsämnen samt dessutom en hel del
olika format på göten. Örn man där uppe skulle tillhandahålla göt för att
finna en marknad hos hela den mellansvenska järnhanteringen, skulle man
säkerligen få hålla — jag överdriver inte — minst 500 olika sorter. Att ha
en sådan sortering blir ganska besvärligt, och det blir kostsamt att ligga med
så stora lager. Dessutom vill jag säga, att de bruk, som nu köpa göt, redan
kunna få dem från sådana verk, som lia större göttillverkning^ än som motsvarar
deras egen förbrukning, och det föreligger därför inte något behov av
en ny götproduktion för deras räkning. Det blir större svårigheter och större
kostnader vid framställning av göt än vid framställning av tackjärn.

Det har vidare sagts, att det finns en manganfyndighet där uppe, som
skulle vara synnerligen lämplig men som icke är lämplig för andra järnverk,
därför att manganen innehåller fosfat. Det tror jag kan vara riktigt. Man vet
dock icke hur rik denna fyndighet kan vara och örn den fullt läcker behovet,
men vi kunna förutsätta att den gör det. Såvitt jag kan se, förekommer det
dock ingenstädes någon beräkning över kostnaderna för ett tillgodogörande

Forsta kammarens protokoll ldhi. Nr 51. 3

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

av manganfyndigheten. Det finns ingen siffra därom, och det kanske inte
blir så alldeles billigt.

Man säger sig hysa den förhoppningen, att detta järnverk även under fredsförhållanden
skall kunna leverera sin vara till kommersiella priser. Men då
bör man hålla i minnet, att det arbetar under särskilt gynnsamma förhållanden.
J)et får ju malmen billigare än normalt, det får kraften garanterad till
ett lågt pris, det får överhuvud taget de förmåner som staten kan bereda, och
jag förmodar att det också kommer att få en mycket låg ränta på det lån
som staten nu skall lämna. Det är alltså ett verk som inte blir jämställt med
de andra företagen, och det borde ju med dessa gynnsamma förutsättningar
kanske vara möjligt att få fram en produkt som kan säljas till kommersiella
priser, men jag är för min del inte säker på att så blir förhållandet.

Jag vill sluta med att ännu en gång betona, för att icke något missförstånd
därvidlag skall kunna råda bland kammarens ledamöter, vad motionerna
och nu reservationen avse. Reservationen avser endast, att den föreslagna
ytterligare utbyggnaden av det förut beslutade järnverket icke för närvarande
skall äga rum, utan att därmed får bero tills det första verket kommer
i gång. Om man sedan finner att det visar sig lämpligt och behövligt att företaga
en utbyggnad, äro vi fullt beredda att ta upp frågan till förnyad prövning,
och jag kan redan nu försäkra, att örn det då föreligger sådana säkra
kalkyler för en nybyggnad, att man verkligen vet vart det hela tar vägen,
skola vi icke på något sätt motsätta oss en sådan utveckling.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Sundberg och mig
avgivna reservationen.

Herr Ekströmer: När frågan örn järnverket i Norrbotten förra gången behandlades,
hörde jag till dem som hyste den bestämda uppfattningen, att detta
företag under normala tider icke kunde drivas utan subventioner av ett eller
annat slag, i form av billig råvara, billig kraft etc. Denna min uppfattning
har icke förändrats i och med framläggandet av det nya projektet till utvidgningar.

Emellertid fick ju järnverket sina 10 miljoner kronor för två år sedan, och
jag erkänner gärna, att så som världsläget utvecklat sig hade det varit bra
för landet, om vi nu haft det då planerade tack järn verket. Jag frågar mig
därför, varför det icke redan har blivit färdigt. Vad har styrelsen egentligen
gjort? Ty örn det skulle finnas någon möjlighet för detta företag att åstadkomma
en någorlunda tillfredsställande amortering på anläggningskapitalet
och därmed förbättrad räntabilitet, så skulle det väl vara, örn det kunnat fullt
utnyttja den för tackjärnstillverkning synnerligen gynnsamma konjunktur,
som nu råder på grund av det alltjämt skärpta krisläget. Tecken ha ju icke
saknats till ökad knapphet på tackjärn i landet, men för närvarande råder
helt enkelt en brist på tackjärn. Detta har föranlett en mycket sträng ransonering
på denna råvara, vilket i sin tur helt enkelt kan äventyra betydande
industriers möjligheter att hålla sina verk i gång. Efter vad man kan förstå
har emellertid styrelsen tagit ganska lugnt på saken, och i stället för att beakta
vad som rörde sig på detta område har den tydligen egentligen sysslat
med att planera utvidgningar. Det hade varit bra mycket bättre, om den raskt
gripit sig an med att bygga det tackjärnsverk som från början var planerat.

Nu lia vi kommit i den situationen, att när vi som bäst behöva tackjärn, då
ha vi icke något tackjärnverk utan endast planer på ett verk, som visserligen
är betydligt mera omfattande men som — man måste observera detta alldeles
särskilt — icke kan bli färdigt förrän på två år. Vi veta ju inte hur länge

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Xr 51.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

kriget varar. Det är möjligt att järnmarknaden om två år har återtagit en
mera normal struktur, och då stå vi där med vårt dyra järnverk, vars räntabilitet
blir än mera problematisk än om vi stannat vid det först beslutade
tackjärnverket, helst som kraftfrågan tycks vara långt ifrån säkrad. Beträffande
kraftfrågan vill jag särskilt påpeka, att örn man har en begränsad tillgång
på kraft, är det väl ändå klokare att utnyttja den kraft, som finnes, till
att få fram så mycket som möjligt av en eftersökt vara i stället fö# att splittra
kraften på andra, visserligen även de behövliga, tillverkningar, varigenom
man får fram en mycket mindre kvantitet.

Det riktiga synes mig nu vara att styrelsen tillhålles att med all möjlig
skyndsamhet, jag skulle vilja säga med amerikank fart, sätta i gång med
tackjärnstillverkningen, så att vi ha någon utsikt till att åtminstone i någon
mån lindra den nu rådande bristen på tackjärn. Sedan kan det bli god tid att
fundera på utvidgningar. Det är mycket möjligt att man sedan kan komma till
sådana räntabilitetskalkyl^r, att vi här i riksdagen kunna ena oss om en utbyggnad.
Det är också möjligt att den privata företagsamheten kan finna det
gynnsamt att vidare utveckla järnhanteringen där uppe, men jag är av den
bestämda övertygelsen att både vår självförsörjning, som herr Nilsson talade
örn, och vår beredskap just nu liksom också Norrlands intressen bäst betjänades
med att vi nu hastigt kunna få fram det från början planerade tackjärnsverket
och låta de föreslagna påbyggnaderna anstå.

Herr talman! Jag yrkar sålunda avslag på utskottets hemställan och bifall
till herr Sundbergs reservation.

Herr Sundberg: Herr talman! Utskottets ärade ordförande gav mig i början
av sitt anförande en reprimand, därför att jag som han uttryckte det ej
inlåtit mig på någon saklig diskussion i frågan. I slutet av sitt anförande tilläde
han, att jag icke i så hög grad inlåtit mig på den sakliga — jag förmodar
han menade den tekniska — diskussionen, som han haft anledning att vänta
med hänsyn till mina inlägg vid ärendets tidigare behandling i statsutskottet.
Ja, att jag här i kammaren ej blivit mångordig beror endast på att jag har den
på erfarenhet grundade uppfattningen, att sedan statsutskottet tagit sitt parti
är riksdagens ställning i frågan klar och det är meningslöst att längre uppehålla
kammarens tid genom att gå in på tekniska problem. Örn man emellertid
skall hålla sig endast till den sidan av den sakliga argumenteringen, som rör
motiven för ett tillstyrkande eller avstyrkande, är jag nog förmäten att tro, att
jag anfört starkare sakskäl för min ståndpunkt än de, som pläderat för den
motsatta linjen.

Utskottets ordförande underströk vidare att jag genom mitt påpekande att
frågan fått en ensidig behandling i utskottet riktat en allvarlig beskyllning
mot statsutskottet. Ja, jag beklagar att jag måst göra detta påpekande, men
jag kan inte ta tillbaka det, ty dess riktighet är ofrånkomlig. Utskottet har
ju faktiskt endast hört den verkställande direktören i bolaget, d. v. s. den drivarnde
kraften vid förslagets tillkomst, samt en representant för industrikommissionen
som, visserligen lamt, tillstyrkt förslaget något som man på förhand
var underkunnig om. Inom avdelningen och utskottet upplystes det dock
örn att den utomstående sakkunskapen inom järnhanteringen tämligen enhälligt
ställde sig skeptisk beträffande företaget, dess bärighet och dess lämplighet. Det
måste då anses anmärkningsvärt, ja, klandervärt att man säger nej till förslaget
örn att höra representanter för denna sakkunskap. Inte ens till mitt förslag att
höra ledningen för vattenfallsstyrelsen har man velat lystra, denna ledning,
som annars och med skäl — tack vare sin skicklighet och städse ådagalagda an -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

svarskänsla — åtnjuter särskild auktoritet just inom statsutskottets fjärde
avdelning. Och dock sammanhänger frågan om utbyggnad av järnverket i
Norrbotten i eminent grad med det elektriska kraftproblemet. Kan månne orsaken
till den negativa inställningen ha varit, att man befarat att vattenfallsstyrelsens
ledning kunnat uttala ett varningens ord i fråga örn utbyggnader?
Jag vet det icke, jag bara frågar.

Sedan miste jag ytterligare uppehålla mig något vid frågan örn hemligstämplandet
med anledning av de uttalanden, som i detta sammanhang gjorts
från herrar J. B. Johanssons och Johan Nilssons sida. Jag vill då först göra
den randanmärkningen, att jag finner det skickligt manipulerat av den det
vederbör att få denna hemligstämpling till stånd. Jag syftar inte på departementschefen,
inte heller på utskottet. Det måste vara ordnat av någon annan,
som känner parlamentarismens irrgångar och, jag vill också tillägga, parlamentarismens
svagheter. Man säger, att det väl inte kan vara lämpligt, när
man bjuder ut en vara till kunder eller konkurrenter, att man samtidigt skall
lämna fram kalkyler över vad varan kostar i framställning. Men problemet
ligger inte till så här. Norrbottens järnverk har inga produkter att sälja. Örn
den tiden kommer och när den kommer, råda så helt olika förhållanden, att
de kalkyler beträffande anläggningens utförande som nu föreligga icke ha
någon som helst betydelse i fråga om järnverkets blivande offerter.

Låt oss göra tankeexperimentet, att styrelser i andra statliga verk vore lika
finurliga och lika väl kände till hur parlamentarismen understundom fungerar.
»Konfidentiellt» stämplas på förslagen till regeringen, »hemlig» på akten
till riksdagen. Då kan man nied skäl fråga: varför skall riksdagen ha med
dessa saker att skaffa, då man inte kan få dem sakkunnigt bedömda? Då skulle
ju riksdagsmännen lika gärna kunna packa sina kappsäckar och resa hem — det
kunde kanske för övrigt vara lika gott, men det är en annan historia. Örn man
emellertid håller på den ordningen, att vi riksdagsmän skola fullgöra våra
uppgifter efter sorgfällig prövning av ärendena, är det min mening, att man
bör sätta stopp för den utveckling, som man i samband med detta ärende velat
inaugurera.

För ordningens skull och för att göra rättvisa åt deni det vederbör bör
nämnas, att de representanter för järnverkets styrelse, som kunna anses som
järnhanteringens män och som föredragit detta ärende inför gruppmöte med
högern, glädjande nog förklarat sig intet lia att invända mot att kalkylerna
skulle få framläggas till sakkunnig granskning inför visst forum.

I likhet med herr Wistrand och herr Nisser vill jag något uppehålla mig vid
industrikommissionens ställning i denna fråga. Av båda talarna har påpekats,
att industrikommissionen de facto icke tagit ställning till frågan i och för sig,
utan sett på den uteslutande ur försörjningssynpunkt. Man säger, att örn styrelsens
för järnverket kalkyler och påståenden äro riktiga, om man på den angivna
korta tiden kan få verket till stånd, örn produktionskostnaderna äro riktiga
o. s. v., då vill industrikommissionen tillstyrka. Jag kan inte underlåta att
påpeka det anmärkningsvärda uti att industrikommissionen på detta sätt begränsar
sin uppgift. Även en kriskommission bör väl ändå åtminstone i någon
mån taga ställning till själva sakfrågan. Den måste väl försöka att sätta sig
in i och yttra sig örn den anser det möjligt att under rådande kristid få fram de
anläggningar som det är fråga örn. Och den måste väl — må vara med viss reservation
— i stora drag ge tillkänna sin uppfattning örn det är möjligt att komma
fram till de »kommersiella priser» från anläggningen, som det talas örn.

Utskottets ordförande berörde också mangan frågan och framhöll, att denna
fråga var på ett lyckligt sätt löst genom att man lyckats komma över fyndig -

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

heter i mellersta Sverige, som, enligt vad en annan utskottsledamot fått uppgift
om, skulle räcka i 25 år. Jag måste för min del ställa mig skeptisk på den
punkten. Jag har den uppfattningen, att även örn man hjälpligt kan klara
manganfrågan från den ifrågasatta fyndigheten under kristiden, kan man
inte när det åter blir normala förhållanden årligen frakta 8,000 ton mangan
— säkerligen av mindre god kvalité — på järnväg till Norrbotten för att sedan
draga dem samma väg tillbaka igen i förädlat skick. Man kommer nog då att
köpa bättre mangan från annat håll. För övrigt är det mycket knapphändiga
upplysningar vi fått inom utskottet hur med manganfrågan förhåller sig.

Vidare fingo vi reservanter en liten gliring av utskottets ordförande därför
att vi inte kunnat ena oss på en linje. Herr ordföranden vet mycket väl orsaken
till detta. Herr Lundberg och jag hade utarbetat var sin reservation utan kontakt
med varandra. Och med den inställning, statsutskottet kom att intaga till
frågan, lia vi ansett det utan betydelse att sammanjämka vår linje. I sak äro vi
emellertid på precis samma linje. Vi skilja oss endast åt beträffande slutsumman.
Jag har endast velat ge vad järnverkets styrelse själv begärt, och på så
sätt räknat mig fram till min slutsumma.

Herr Johan Nilsson i Malmö talade mycket lyriskt och vackert örn järnbäraland
och han frågade, om vi i nuvarande stund hade tillräcklig tillgång på handelsjärn,
balkar etc. På den frågan svarande han själv: nej. Det är alldeles
riktigt detta, herr Johan Nilsson! Men detta behov fylles icke av de thomasverk
och elstålverk som det nu är fråga örn. Det är det ständiga och stora misstaget
härvidlag. Utan det fylles av tackjärnverket, och om dess utbyggnad är
det ingen diskussion. Om den saken äro vi alla ense.

Herr Wistrand framhöll en sak, som jag vill instämma med honom i. Han
undrade örn denna investering i Norrbottens järnverk icke innebar en felinvestering
i Norrbottensintressena. Jag befarar i likhet med honom att det förhåller
sig så. Jag vill för min del betyga att jag såsom gammal Norrbottensbo
är mycket inställd på att i mesta möjliga mån söka tillgodose rimliga intressen
och krav, som därifrån kunna anmäla sig, liksom från Norrland överhuvud.
Men jag tror inte, och jag är på den linjen överens med herr Wistrand, att man
gagnar dessa intressen genom att skapa företag, som ekonomiskt inte bära sig.
Vi måste tänka på att vi ha även andra verk och andra värden i vårt land,
som inte få spolieras. Bland annat skulle svårigheter kunna uppstå för det
folk, som sedan gammalt är sysselsatt inom »järnbaraland».

Jag vill till slut framhålla att jag inte för järnbrukens talan och har någon
anledning att förhindra konkurrens. Tvärtom är det så, att jag representerar
ett företag, som köper järn. Örn det vore så, som verkställande direktören inom
bolaget i sin skönmålning vid föredragningen inom utskottet framhållit, att
de nya verkens tillkomst skulle vara ägnade att sänka de som han uttryckte
det onaturligt höga priserna på järn, skulle ingen vara gladare än jag. Men
jag hyser dessvärre den uppfattningen, att det kan komma att gå åt det andra
hållet. Då komma de industrier, som äro beroende* av järn, att få det värre
beträffande sin existens. Vi befara »inmalningstvång» av järn från Norrbottens
järnverk — ett för oss mycket allvarligt spöke.

Jag kan inte sluta mitt anförande utan att anföra en liten anekdot, som jag
nyss hörde. En högt aktad ledamot av statsutskottet — tyvärr inte bland reservanterna
— mötte en vän när han gick hem från utskottets sammanträde,
då beslutet fattats i denna fråga. Vännen sade: »Hur kan ni gå in för en så
galen idé som att bygga detta järnverk i Norrbotten?»

— »Det är inte ett järnverk», blev svaret. »Det är ett socialverk!»

Herr talman! Jag ber att få vidhålla yrkandet örn bifall till min reservation.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

Herr statsrådet Eriksson: Herr talman! Jag Ilar egentligen inte så mycket
att tillägga efter vad som redan yttrats i debatten, särskilt efter det belysande
anförande som statsutskottes ärade ordförande här hållit.

Jag tror, att det är viktigt, att man håller fast vid vad utskottsmajoriteten
inledningsvis har fastslagit i sitt utlåtande, nämligen att järnverksanläggningen
som sådan redan är beslutad genom det avgörande, som fattades vid
1939 års urtima riksdag, och att vad det nu gäller är att avgöra, hur detta järnverk
ur olika synpunkter lämpligast bör utformas.

Vad har nu inträffat sedan riksdagen 1939 fattade sitt beslut i detta ärende?
Kungl. Majit har tillsatt en styrelse på fem personer, varav fyra äro aktiva
företagsledare med stor erfarenhet, det tror jag man kan påstå, i industriella
företags ledning och skötsel. På grundval av de utredningar, som verkställts
genom styrelsens försorg, har styrelsen lagt fram ett förslag till järnverkets
organisation och utbyggnad. Nu har man klandrat, att denna styrelsens utredning
icke i alla delar blivit offentliggjord; så har exempelvis icke skett beträffande
produktionskostnadskalkyler och liknande utredningar. Dessa ha, har
man sagt, »hemligstämplats». Man har också kritiserat att utredningens och
styrelsens förslag icke remitterats i vidare utsträckning än som skett, bland
annat icke till jernkontoret.

Jag måste bekänna, att det har förvånat mig, att man ansett sig kunna
ifrågasätta, att tillverkningskostnadskalkyler och liknande utredningar rörande
detta järnverk i det läge, som nu har inträtt, skulle offentliggöras. Här gäller
det inte, som jag nyss sade, huruvida ett järnverk skall komma till stånd,
ty det har redan beslutats av riksdagen. Utan det gäller att skapa de bästa förutsättningarna
för att detta järnverk skall kunna arbeta. Järnverket skall avsätta
sina varor på marknaden på samma sätt som varje enskilt företag. Jag
måste fråga mig, när jag mottog detta förslag: Kan det då verkligen vara rimligt
att man både inåt och för utlandet publicerar de produktionskostnads- och
liknande kalkyler, som verksledningen kommit fram till? Jag har åtminstone
för min del inte kunnat tillägna mig den synen på denna fråga.

Det kan ju hända att jag därvid i någon mån har influerats av de mycket
starka önskemål, som under kristiden framkommit icke minst från industriens
sida örn vikten av att vid den statliga priskontrollen ett enskilt företags produktionsförhållanden
och tillverkningskostnader hållas hemliga. Det har i olika
sammanhang mycket starkt understrukits från näringsidkarnas sida, hur viktigt
det är att sådana förutsättningar för de enskilda företagens verksamhet
hållas skyddade för obehörig inhlick. Kan det då verkligen vara rätt att ett
företag, som skall bedriva sin verksamhet med staten som aktieägare, skall
nödgas att blotta sina tillverkningskostnader för insyn från både in- och utlandet? Jag

har inte heller för min del ansett att en remiss till jernkontoret av ärendet
i det skick, vari det nu har kommit, är påkallad. Jag har mycket stor respekt,
det säger jag uppriktigt, för denna institution. Jag hyser också den
största aktning för de framstående företagsledare inom den svenska järnhanteringen,
som bilda jernkontorets styrelse. Efter min mening var det också alldeles
naturligt, att jernkontoret bereddes tillfälle att yttra sig, innan frågan
örn detta järnverks tillkomst en gång blev prövad av riksdagen. Men sedan man
efter riksdagsbeslutet tillsatt en särskild styrelse, som är sammansatt av personer
med stor erfarenhet från det ekonomiska livets olika områden och med
stark representation av aktiva svenska industriledare, och denna styrelse har
fått övertaga det närmaste ansvaret för att riksdagens beslut örn byggande

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

av ett järnverk i Norrbotten realiseras, kan jag inte inse, att en remiss till jernkontoret
skulle lia fyllt ett rationellt syfte.

För min del har jag funnit, att styrelsen med den sakkunskap, som där finns
representerad, fullgjort sitt utredningsarbete med stor grundlighet och omsorg
och med en stark ansvarskänsla inför den svåra uppgift, som den åtagit sig.
Den av bolagsledningen verkställda utredningen har, det har framhållits här
i debatten och anmärkts även i utskottsutlåtandet, hållits tillgänglig för utskottet.
Jag utgår också från att utskottet från bolagsledningen erhållit alla
de upplysningar, som ha behövts för att utskottet skulle kunna taga ställning
till förslaget.

Detta örn frågans mera formella behandling.

Vad den sakliga sidan beträffar förefaller det nu, som om det rådde allmän
enighet om att tackjärnsugnarna skola komma till stånd; icke minst reservanterna
synas vilja framhålla hur angeläget detta är. Det är med tanke på denna
frågas tidigare behandling endast glädjande. Emellertid har nu bolagets styrelse,
såsom nämnts förut under debatten, kommit till det resultatet, att den
bästa utformningen av detta järnverk ur rent kommersiella och ekonomiska
synpunkter vinner man, örn verket kompletteras med ett thomasverk och en
elstålugn. Detta har mycket starkt understrukits av styrelsen, som förklarat
att en dylik utbyggnad bör ske, örn man vill vinna bästa möjliga förräntning
av det kapital, som staten nu investerar i företaget. Örn verket skulle inskränkas
till tackjärnsugnar, blir enligt styrelsens mening de ekonomiska utsikterna
för verkets framtid avsevärt sämre. Industrikommissionen, vars yttrande här
flera gånger omnämnts, har mycket positivt understött styrelsens förslag ur
försörjningssynpunkt och förklarat, att icke endast tackjärnsproduktion utan
även framställning av omsmältningsmaterial är angelägen ur de synpunkter,
som industrikommissionen närmast har att företräda.

Herr Wistrand efterlyste här den anpassning av den nya anläggningen efter
den svenska järnhanteringens behov, som 1939 års urtima riksdag åsyftade.
Som här redan förut har sagts, har ju bolagsledningen sökt att åstadkomma
den anpassningen genom att verkställa en marknadsundersökning i syfte att
utröna det intresse, som kan föreligga från järnhanteringens sida. Det är just
på grundval av denna undersökning, som man kommit fram till det anläggningsprogram,
som här har framlagts. Det är också ur dessa synpunkter, som
industrikommissionen för sin del positivt tillstyrkt icke bara tackjärnsverkets
igångsättande, utan även anläggande av thomasverk och elstålugn. •

Om jag förstod herr Wistrand rätt, utgick han från ■— och jag tror att herr
Ekströmer också var inne på samma tankegång — att industrikommissionen
vid sitt ställningstagande inte beaktat någonting annat än det krisläge, som
råder för dagen, det nu aktuella prisläget. Jag har åtminstone för min del läst
industrikommissionens utlåtande på annat sätt och kommit till den uppfattningen,
att det är ett alldeles felaktigt återgivande av industrikommissionens
ställningstagande. Kommissionen framhåller, att det torde vara »ostridigt, att
den mellansvenska järnhanteringen har behov av sådant direkt ur malm utvunnet
material, som Norrbottens järnverk nu avser att framställa i de föreslagna
thomas- och elstålverken», och yttrar vidare, att den anser »utbyggnaden av
sagda verk kunna komma att utgöra ett ur försörjningssynpunkt värdefullt
komplement till den nuvarande inhemska järnindustrien». Jag tror inte, att
kommissionen, då den formulerade detta uttalande, endast eller ens förnämligast
tänkt på den just nu aktuella försörjningssituationen. Tvärtom tror jag, att
kommissionen med den sakkunskap på detta område, som dock där finns repre -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

senterad, haft i tankarna den svenska järnhanteringens utveckling på något
längre sikt.

För min del har jag efter en så noggrann genomgång av detta ärende som
varit mig möjlig kommit till det resultatet, att jag måste förorda, att förslaget
förelägges riksdagen. Och vad som har sagts av reservanterna i reservationen
och i debatten här i dag har icke vederlagt den uppfattning, som jag kommit
till beträffande styrelsens utredningsresultat.

Herr Ekströmer framhöll angelägenheten av att tackjärnsverket så fort som
möjligt skulle komma i gång med hänsyn till det behov av tackjärn, som ju
ostridigt för närvarande gör sig i mycket hög grad gällande. Han beklagade
också, att verket inte redan var i gång. Jag tror för min del, att det är styrelsens
föresats att få det i gång så fort som möjligt. Genom Kungl. Maj :ts beslut
den 16 september i år ställdes också medel till styrelsens förfogande för att
påbörja byggandet av tackjärnsverket. Men jag tror, att det är ett misstag, om
man föreställer sig att tackjärnsverkets uppförande skulle komma snabbare till
stånd, örn man nu från byggnadsprogrammet strök thomasverket och elstålugnen.
Åtminstone har denna uppfattning gjorts gällande från styrelsens sida.
Dessa båda anläggningar äro såvitt jag förstår självständiga och oberoende
av varandra.

Herr Sundberg framhöll, att Norrbottensintressena icke gagnas genom att
nu uppföra ett verk, som inte kommer att bära sig. Detta är naturligtvis fullkomligt
riktigt. Men jag vill då påpeka, att styrelsens uppfattning just är
den, att verket kommer att bära sig bättre, örn det bygges enligt det program,
som styrelsen nu har framlagt.

För min del, herr talman, ber jag att få uttala den förhoppningen, att kammaren
måtte följa utskottsmajoritetens förslag.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Sundberg, som anförde:
Herr talman! Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet framhöll
att han ansåg det klokt •—- därvid stödde han sig på uttalanden från industriens
sida — att i detta läge icke bereda möjlighet till insyn från varken in- eller
utlandet i fråga om vår industris kalkyler och inre förhållanden. På denna,
punkt kan man vara överens med honom. Jag vill endast framhålla att den
aktion, som från min sida gjorts i detta ärende när det gäller hemligstämplandet
av till detsamma hörande handlingar, enbart avsett att få förebringa
kalkylerna för sakkunnigt folk från jernkontoret, på det utskottet måtte kunna
bilda sig en uppfattning om dessa kalkylers riktighet. Detta hade icke behövt
betyda att man lämnat den insyn, allra minst från utlandets sida, som herr
statsrådet talade örn.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Endast några korta repliker
till herrar Sundberg och Wistrand.

Herr Sundberg har ägnat större delen av sina yttranden till att framhålla
den omständigheten, att kalkylerna icke ha utlämnats till granskning. Häri
har också energiskt hävdat denna ståndpunkt under hela utskottsbehandlingen.
Jag har redan tidigare framhållit, att man inte utlämnar affärshemligheter
till konkurrentföretag. Det var en mycket intressant upplysning, som herr
Sundberg slutade sitt sista anförande med, vilket kanske inte alla observerade.
Han sade, att därigenom skulle man ha kunnat få belägg för att de kalkyler
inte voro så oriktiga som sakkunniga, d. v. s. sakkunniga utanför utskottet,
hade hävdat. Herr Sundberg tycks ha träffat personer utanför utskottet, som
kunnat uttala att kalkylerna inte skulle vara hållbara. Det är dock fråga

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

om handlingar, som vi ha fått från departementet och som inte ha kunnat utlämnas
till någon. Jag vet ju att herr Sundberg har haft kalkylerna i sin
hand. Han har själv haft rätt att granska kalkylerna. I utskottet sitta också
herrar Nisser, Ekströmer och Sven Lundberg. Alla fyra äro skickliga företagsledare
och industrimän. Det skulle vara egendomligt örn inte efter den granskning,
som verkställts av bolagets styrelse på regeringens uppdrag, dessa fyra
personer tillsammans skulle ha kunnat utföra en granskning, som de kunde
anse vara tillfredsställande, utan att man ovillkorligen skulle utlämna dessa
kalkyler till konkurrenter till det blivande företaget.

Detta har jag måst säga bestämt ifrån med anledning av att herr Sundberg
så envist hävdar denna uppfattning, som nu också framförts av herr Wistrand.

Herr Sundberg vidhöll sitt yttrande örn en ensidig utskottsbehandling. Jag
bär redan tillbakavisat detta påstående. Men nu tilläde han också, att vi lia
vägrat att höra vattenfallsstyrelsen. Jag berättade för kammaren i mitt första
anförande att vederbörande avdelning av statsutskottet, till vilken herr. Sundberg
också hör, företog en resa till Indalsälven under ett par dygn tillsammans
med ledningen för vattenfallsstyrelsen, generaldirektören och .hans närmaste
män. Därunder diskuterade vi icke endast denna kraftförsörjningsfräga,
utan vi diskuterade också kraftförsörjningsfragan överhuvud taget i landet, ty
det är ett spörsmål som har intresse icke bara för statsutskottet utan långt
där utanför. Det hade stått herr Sundberg fritt såsom ledamot av avdelningen
att vara med på denna resa. Herr Sundberg kom emellertid inte. Och då han
nu står upp i kammaren och förklarar, att vi inte ha velat söka kontakt med
vattenfallsstyrelsen, måste jag på det bestämdaste bestrida att detta påstående
är riktigt.

Jag skall inte vidare ingå på herr Sundbergs tal örn mangan, ty jag berörde
den frågan redan i mitt första anförande.

Herr Wistrand riktade en anmärkning mot statsutskottet för ett uttalande,
som återfinnes på sidorna 5 och 6 i utlåtandet, där det heter, att »en viktig
faktor i den svenska järnhanteringens bättre anpassning efter tidens krav har
nu av järnverkets ledning angivits vara att kunna underlätta de.svenska valsoch
stålverkens försörjning med göt och högvärdigt omsmältningsmaterial».
Detta uttalande har herr Wistrand tolkat så att det skulle.utgöra en anmärkning
mot den svenska järnhanteringen för efterblivenhet i utvecklingen. Det
är en fullkomlig feltolkning av statsutskottets uttalande. .Det finns. ingen,
som haft någon som helst avsikt att klandra den svenska järnindustrien för
efterblivenhet. Tvärtom måste vi alla erkänna den svenska företagarverksamhetens
energi och goda företagaranda när det gällt att främja svensk industris
utveckling. Det uttalande, som där står, är^ en. kort omskrivning av industrikommissionens
uttalande, som återfinnes på sidan 9 i. propositionen, där industrikommissionen,
som ju representerar även industriell sakkunskap, yttrat
följande enligt propositionens referat: »De mellansvenska bruken baserade sm
järnframställning i hög grad på den s. k. martinprocessen, för vilken såsom
råmaterial bland annat erfordrades prima smidesjärnskrot, som under normala
tider importerades i stora kvantiteter. Detta skrot hade emellertid, sedan länge
successivt försämrats vad beträffade kvaliteten, vilket berodde pa att det allt
mer och mer uppblandades med avfallsjärn innehallande olika legeringsämnen
och föroreningar. Det torde därför vara ostridigt, att den mellansvenska järnhanteringen
hade behov av sådant direkt ur malm utvunnet material, som Norrbottens
järnverk nu avsåge att framställa i de föreslagna thomas- och elstalverken,
och då bolagets verkställande direktör uppgivit, att ifrågavarande ma -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

ferial även under fredsförliållanden torde kunna levereras till kommersiella
priser, ansåge kommissionen utbyggnaden av sagda verk kunna komma att
utgöra ett ur försörjningssynpunkt värdefullt komplement till den nuvarande
inhemska järnindustrien.»

Yi lia således byggt på ett uttalande av en statlig myndighet, som baft ärendet
på remiss.

Herr Wistrand yttrade vidare, att man vill utvidga företaget till ett valsverk.
Den frågan behöver inte nu diskuteras — det kan vara tids nog att
diskutera den, örn ett sådant förslag kommer upp.

Jag återkommer nu till herr Wistrands yttrande om att kalkylerna inte
skulle ha granskats. Jag måste upprepa, att industrikommissionen har yttrat
sig och att där sitter sakkunnigt folk, att disponent Silverstolpe på Surahammar,
som är ledamot av kommissionen, föredragit ärendet inför statsutskottet
och att dessförinnan professor Wiberg vid tekniska högskolan har
granskat kalkylerna.

Herr Wistrand anmärkte vidare på att statsutskottet använt starka uttryck.
Vi ha inte använt starkare uttryck än de avgivna yttrandena och utskottets behandling
föranleda, men örn det i detta ärende förekommit starka uttryck, så
är det i den motion, som herr Wistrand framburit i denna kammare, där det
bland annat pa ett ställe heter: »måste det ej anses såsom ansvarslöst gentemot
svenska folket, som med sina skatter får betala experimentet, att ge sig in på
ett äventyr av dessa dimensioner?» Detta och vissa andra uttalanden i motionen
torde var starka, och det har under utskottsbehandlingen kommit fram, att
flera uttalanden i motionen äro högst överdrivna.

Jag skall nöja mig med detta och endast till herr Ekströmer säga, att örn
man är rädd för att järnverket skall gå med förlust, så skall man väl inte begränsa
sig till ett tackjärnverk. ty då kan man ju vara säkrare på förlust.
Det är för att få en bättre räntabilitet, som dessa utvidgningar föreslås, och de
beräkningsgrunder som ha lagts fram lia granskats och befunnits sådana, att
vi icke kunnat annat än godtaga dem. För min egen personliga del har jag
ägnat detta ärende en ingående granskning, och mitt bedömande har sagt mig,
att jag måste stå på den sida som tillstyrker bifall.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Jag har bara begärt ordet för en replik
eller två.

Herr Sundberg anklagar statsutskottet gång på gång för att lia varit ensidigt
i sitt sätt att ordna föredragningen av detta ärende. Jag skall inte ingå på den
saken vidare. Jag skall endast upplysa örn att man kan uppfatta en föredragning
på olika sätt. Herr Sundberg har själv talat om, att han har hört en föredragning
i högergruppen, och då kanske han tillåter mig att spinna litet vidare
på den tråden.

I statsutskottet sade herr Sundberg örn denna föredragning i högergruppen
något sådant som: »Den skulle herrarna ha hört, så hade ni inte varit så säkra
på er sak i dag; ni hade då kanske inte kunnat hålla fast vid ert förslag som
ni nu göra.» Då skall jag be att få tillägga, att statsutskottets ordförande vägrade
att taga ståndpunkt i statsutskottets fjärde avdelning, när vi fem ställde
oss på bifallslinjen, utan begärde att få vänta, tills föredragningen skett inför
partigruppen. Han gick dit, och när han kom tillbaka, slöt han sig till oss,
de fem. Herr Sundberg stärktes således av den föredragningen i sin inställning
på avslag, och herr J. B. Johansson stärktes i sin uppfattning, att Kungl. Maj:ts
förslag borde bifallas. Så olika kan man uppfatta en föredragning, och det
visar att en föredragning inte kan ge allt mellan himmel och jord.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

När jag säger att vi kunna behålla våra järnprodukter hemma och förädla
dem här i landet i stället för att skicka bort dem, så svarar herr Wistrand mig
i en replik, att vi icke kunna konkurrera med utlandet. Då skulle jag nästan
vilja svara herr Wistrand: hur vet herr Wistrand det? Vi veta ingenting örn
framtiden i detta avseende, men låt oss göra ett försök! Vi ha gjort det på så
många andra områden; varför skulle vi inte kunna göra det även på detta?

Herr Wohlin: Herr talman! Den hittillsvarande diskussionen har väsentligen
bestått i en knivkastning mellan å ena sidan motionärer och reservanter
samt å andra sidan representanter för utskottet. Det må kanske vara tillåtet
att här infoga några ord från en så att säga utomstående part.

Även om man delar departementschefens uppfattning örn att tillverkningskalkylerna
i det föreliggande fallet lämpligen icke bort hava gjorts offentliga,
så kan man ändock knappast instämma i hans yttrande om överflödigheten
och olämpligheten av att i en eminent teknisk fråga som den föreliggande
höra den instans — jernkontoret — som av ålder har varit den mest sakkunniga
instansen i tekniska ärenden av denna art. Man gör även den reflexionen:
varför har, såvitt här upplysts, det sakkunniga ämbetsverket — kommerskollegium
— som i näringspolitiska frågor enligt grundlagens bud regelmässigt
bort höras, ställts utanför det viktiga ärende, som nu föreligger? Jag erinrar
om att statsrådet är ordinarie chef för detta ämbetsverk, som har en särskild
bergsbyrå och som under årtiondenas lopp har varit regeringens rådgivare i talrika
järnhanteringen berörande spörsmål. Man har hört industrikommissionen,
en kristidskommission, som alla ha den största respekt för men som i sitt yttrande
bestämt har sagt ifrån, att kommissionen behandlat och betraktat remissen
uteslutande som en remiss av frågans försörjningspolitiska sida. Kommissionen
skriver däremot bestämt ifrån sig varje ansvar för frågans bedömande
ur näringspolitiska och räntabilitetssynpunkter. Oavsett de olika uppfattningarna
örn utskottets sätt att handlägga frågan har jag av dessa skäl svårt att
förstå, att den förberedande behandlingen av ett så viktigt ärende som detta
kan vara ägnad att giva ledamöter av riksdagen, som icke själva besitta erforderlig
expertis, känslan av trygghet och förtroende vid bedömande av den kungl,
propositionen.

När man ur dessa utgångspunkter utan egen sakkunskap är nödgad att taga
ståndpunkt till detta svårbedömda ärende, har man i alla händelser klart för
sig, att ingen strid råder om den viktigaste sidan av frågan, nämligen att man
så fort som möjligt bör få en tackjärnstillverkning till stånd i övre Norrland,
och det har här från industriellt håll till och med framhållits, att denna fråga
redan har blivit väl mycket fördröjd och att man med amerikansk fart borde
se till att detta riksdagens beslut för två år tillbaka fortast möjligt blir effektuerat.
På denna väsentliga punkt råda alltså inga olika meningar. Men det
är viii mycket begärt, att vi ledamöter av riksdagen utan sakkunskap på området
skola, med den förberedande behandling, ärendet haft, och när vi höra
de få industrimännen i denna kammare praktiskt taget enstämmigt anföra en
motsatt uppfattning, förklara oss beredda att medverka till en aktieteckning
av denna betydande storlek utöver den, som är nödvändig för tackjärnverkets
snara igångsättande. Jag har den allmänna känslan — som jag självfallet
icke kan stöda på räntabilitetskalkyler eller marknadsundersökningar — att här
föreligga åtskilliga risker, som anhängarna av denna nyteckning icke ha med
erforderlig noggrannhet bedömt, och att resultatet av ett beslut örn denna
.Ytterligare nyteckning, såsom flera representanter för industrien här ha yttrat,
kan bli att hela detta företag från början kan få cn ekonomiskt ogynnsam start

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

och sedermera i fortsättningen bli ett lika stort sorgebarn, som vissa av staten
tidigare genom aktieteckning eller genom lån uppehållna industrier som bekant
ha varit.

Då den s. k. krisförlikningen för närmare tio år sedan kom till stånd, biträdde
jag i väsentliga delar denna krisuppgörelse. Men det ingick däruti även
ett anslag på 10 miljoner kronor till en lånefond för stödjande av enskild företagsamhet,
mot vilket jag då mycket bestämt opponerade mig, och jag har
sedan under de efterföljande åren alltid vänt mig mot den form av arbetslöshetspolitik,
som består i att genom aktieteckning eller lån stödja företag, örn
vilka man icke vet att de ha ekonomiskt säker grundval. Jag har gjort detta
av många skilda orsaker, överflödiga att nu relatera. Jag skulle till de ledamöter
av kamrarna, som eventuellt tänka sig en ökad utveckling av statens
verksamhet på skilda områden i framtiden, vilja ställa den frågan, örn det
från deras synpunkter kan vara klokt att medverka till beslut, som kunna
komma att medföra de allra största bakslag för deras principiella tankegångar
och, såsom det har sagts, resultera i felinvesteringar, som göra denna form av
verksamhet i framtiden mycket litet tilltalande för alla. Vad Norrland angår,
som ligger alla riksdagsmän så varmt örn hjärtat, måste det vara ytterligt
angeläget, att de genom statens medverkan skapade företagen i denna stora
landsända startas på sådant sätt, att de icke framdeles råka i allvarliga svårigheter
med därav följande ogynnsamma verkningar för Norrland självt och i
detta fall för övre Norrland. När nu så många sakkunniga hålla före, att
denna utbyggnad av tack järn verket i Norrbotten kan medföra ett sådant resultat,
böra norrlandsentusiasterna själva taga sig en tankeställare, örn det kan
vara riktigt att nu taga detta steg. Varför icke nu i en tid av knapphet på
tackjärn genomföra planen på tackjärnverket så fort som möjligt men dröja
med en ytterligare utbyggnad, tills man bättre kan överblicka framtidsperspektiven
i fråga örn avsättningen och därmed sammanhängande förhållanden?

Herr talman! Jag har, som jag nyss nämnde, ingen sakkunskap på området,
men jag anser att det är lika viktigt för bedömande av ett industriproblem som
detta att ha sakkunskapen bakom sig som det för den, som icke är sakkunnig
i jordbruksfrågor, är viktigt att vid bedömandet av sådana frågor ha sakkunskapen
inom jordbruket bakom sig. Som frågan för dagen ligger, är det omöjligt
för mig att biträda utskottets förslag, och får jag för min del yrka bifall
till den av herrar Sundberg och Nisser avgivna reservationen.

I herr Wohlins yttrande instämde herr Anderson, Axel Ivar.

Herr Sundberg: Utskottets ärade ordförande uttalade sin förvåning över
att jag skulle lia träffat personer utanför utskottet, som hyst tvivelsmål örn
bärigheten och räntabiliteten av den föreslagna utbyggnaden av Norrbottens
järnverk. Jag är å min sida förvånad över denna herr ordförandens förvåning,
ty jag har i utskottet med all den kraft och allt det eftertryck jag kunnat framhållit,
att alla de järnhanteringens män, jag träffat, samt och synnerligen
ställt sig tvivlande till företagets räntabilitet och möjligheter att existera. Det
är just med hänsyn härtill, som jag begärt tillstånd att få konsultera sakkunskapens
män genom att förebringa dem kalkylerna, men detta har kategoriskt
vägrats.

Utskottets ordförande yttrade, att det var opåkallat av mig att i detta sammanhang
anföra klagomål över att vattenfallsstyrelsen icke blivit hörd, eftersom
jag icke varit med på statsutskottets resa till Midskogsforsen i höstas. Den
resan avsåg dock ett helt annat ändamål än Norrbottens järnverk, och jag

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

är övertygad om att ingen av utskottets ledamöter vid den tiden »läst in» handlingarna
i Norrbottens järnverk, så att en fruktbärande diskussion med vattenfallsstyrelsen
då kunnat upptagas.

Vad herr Johan Nilssons yttrande beträffar, är det riktigt att jag i statsutskottet
omnämnt den föredragning, som ägt rum inom högergruppen och att
jag därvid framhöll, att denna föredragning skett på ett helt annat och enligt
mitt förmenande mera sakkunnigt och objektivt sätt än den som skedde inom
utskottet. Däremot är det inte riktigt, när han sade, att om herrarna hört
den föredragningen, skulle ni inte beslutit bygga thomasverket. Det senare
yttrandet får han stå för själv. Ty jag vet inte vilka skäl och vilka föredragningar
som skulle behövas för att förmå herr Johan Nilsson att ändra ståndpunkt,
om han en gång föresatt sig en sak.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag uppkallades åter av statsutskottets ärade
ordförande, som sade, att frågan om en utvidgning av järnverket får man
ta upp tids nog —< och det är, då den kommer. Detta visar, att jag åtminstone
inte kunnat göra fullt klart för kammaren innebörden i vad jag sagt och menat.
Innebörden är helt enkelt den, att genom en utbyggnad, som skapar ett företag,
som varken är det ena eller det andra, tvingar man in företaget på en
utveckling, som antagligen kommer att medföra ytterligare ekonomiskt ohållbara
utbyggnader, därför att i den utbyggnadsform, som nu avses, kan
järnverket inte bli bärkraftigt.

Jag vill också i detta sammanhang passa på att säga, att när utskottets
ärade ordförande påpekade några starka ord i motionen, så kände jag mig
först litet främmande, men sedan återfann jag dem. De starka orden äro ju
yttrade i anledning av ett tänkt projekt, som skulle stanna först vid en utgift
på 150 miljoner kronor. Att det skulle vara ansvarslöst att tänka sig en
sådan utgift kanske de flesta i denna kammare kunna hålla med örn, och de
starka orden voro alltså måhända inte så farliga.

Jag är mycket ledsen över att herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
har avlägsnat sig. Här har talats så mycket örn kalkylerna, att det
skulle vara synnerligen intressant att få ett svar på den frågan: har herr
handelsministern själv låtit granska dessa kalkyler? Det förefaller mig, som
örn utskottet har litat på handelsministern, handelsministern på styrelsen och
styrelsen på bolagets chef. Såvitt jag kan läsa ut ur handlingarna, är det ytterst
från honom, som alla uppgifter komma. Man får t. ex. läsa något sådant
som att industrikommissionen skriver: »Då bolagets verkställande direktör
uppgivit, att ifrågavarande material även under fredsförhållanden torde kunna
levereras till kommersiella priser», ansåge kommissionen utbyggnaden kunna
utgöra ett värdefullt tillskott till den nuvarande järnindustrien.

Herr Caap: Då jag tidigare instämt i det yttrande, som hölls av statsutskottets
ordförande, kan jag i huvudsak inskränka mig till att besvara en
fråga, som av herr Wistrand riktades till representanterna på Norrbottensbänken.
Herr Wistrand frågade: är det inte så, att detta företag innebär en
felinvestering även ur Norrbottens synpunkt, så att den seger, som förmodligen
vinnes vid voteringen, blir en Pyrrhusseger för Norrbotten?

Det är ju alldeles givet, att om man, såsom herr Wistrand, utgår ifrån
att han och reservanterna representera den enda sakkunskap som finns och
att järnverket i fortsättningen, när det on gång blivit färdigt, kommer att bli
ett ekonomiskt synnerligen dåligt företag, måste det för Norrbotten komma
att bli cn Pyrrhusseger, som eventuellt vinnes. Man jag vill erinra örn att den

Xr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. ni.

Äng. ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Forts.)

uppfattning, som styrelsens verkställande direktör Ilar framlagt i det ursprungligen
från honom härstammande förslaget, delas av styrelsens ledamöter, vilka
samtliga måste anses besitta en sådan ansvarskänsla, att de icke taga för gott
allt vad denne verkställande direktör framlägger. Men icke nog därmed; dessa
ansvariga styrelseledamöters förslag har sedermera accepterats av regeringen.
Jag vill inte liksom herr Wistrand frånkänna regeringen ansvarskänsla i detta
fall. Herr Wistrand ville utgå ifrån att statsrådet hade litat på styrelsen
och styrelsen på verkställande direktören. Detta, herr Wistrand, kan icke vara
möjligt. Till yttermera visso föreligger numera det faktum, att regeringen
har framlagt förslaget för riksdagen och att propositionen har godkänts av
statsutskottets majoritet. Icke heller statsutskottets ledamöter torde hava handlat
utan ansvar, och vi ha här hort, att det i statsutskottet förekommit föredragningar
av ett flertal sakkunniga personer. Kvar står fortfarande uppfattning
mot uppfattning, och när utskottets majoritet kommit till den uppfattningen,
att järnverket skall bliva ekonomiskt bärkraftigt, är det väl åtminstone
för Norrbottensrepresentanternas del ganska klart, att de icke säga nej till
detta järnverk.

Vid sådant förhållande och då utskottet här har funnit, att företagets bärkraft
kommer att ökas genom den utbyggnad, som är föreslagen, finner jag mig
för min del vilja förutsätta, att kammaren kommer att bifalla utskottets
förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
den hemställan, som innefattades i den av herrar Sundberg och Nisser vid
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 246, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den hemställan, som innefattas i den av herrar Sundberg
och Nisser vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sumdberg begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 24.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 6, Förslag till
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till värnpliktslag, värnpliktslag.
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 24 oktober 1941 dagtecknad proposition, nr 318, hade Kungl.

Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till värnpliktslag.

I berörda lagförslag innehöll 27 § bland annat bestämmelser angående de
värnpliktigas utbildningstid.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts tolv motioner, nämligen
motionerna

inom första kammaren:

nr	250,	av	herr	Gränebo m. fl.;
»	251,	»	»	Gränebo m. fl.;
»	252,	»	»	Lindblom m. fl.;
»	253,	»	»	Holmström m. fl.; och
»	254,	»	»	Nordenson m. fl.; samt
inom andra	kammaren:
nr	343,	av	herr	Hagberg i Malmö m. fl.;
»	344,	»	»	Hyling;
»	345,	»	»	Hyling m. fl.; Svensson i Ljungskile;
»	346,	»	»
»	347,	»	»	Jonsson i Skedsbygd m. fl.;
»	348,	»	»	Jonsson i Skedsbygd m. fl.;
»	349.	»	»	Sandberg m. fl.

Motionerna I: 252 och II: 349, vilka voro likalydande, utmynnade i en hemställan,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte avslå 27 § i
förslaget till värnpliktslag och att nuvarande bestämmelser i denna del alltså
skulle gälla.

I motionerna I: 254 och II: 345, vilka jämväl voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte med beaktande
av i motionerna anförda synpunkter i. skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning i syfte att med hänsyn till det totala krigets krav skapa
väsentligt ökade möjligheter för medborgarnas deltagande i försvarsarbetet.

Propositionen och motionerna hade hänvisats till lagutskott och tilldelats
andra lagutskottet. Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra
lagutskottet hade propositionen och motionerna hänskjutits till behandling i
sammansatt stats- och andra lagutskott, vilket utskott i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna I: 252, II: 344 och II: 349 samt
med förklarande, att riksdagen funnit viss jämkning böra vidtagas i Kungl.
Maj :ts förslag till värnpliktslag, måtte för sin del antaga under punkten infört
förslag till värnpliktslag:

B. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 254 och II: 345, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa skyndsam
utredning av frågan, om och i vad mån åläggande för svenska medborgare
borde givas att, därest skyldighet för dem att fullgöra värnplikt icke förelåge
samt försvarets behov i jämförelse med andra riksintressen det påkallade,
undergå utbildning för och deltaga i försvarsarbete, ävensom för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag Ull värnpliktslag. (Forts.)

C. att motionerna I: 250, I: 251, II: 346, II: 347 och II: 348, i den mån
de icke blivit besvarade genom vad utskottet förut i utlåtandet anfört, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

D. att motionerna I: 253 och II: 343 måtte anses besvarade genom vad utskottet
förut anfört.

Reservationer hade anförts av, utom andra,

1) herr Lindberg i Umeå, som yrkat bifall till de likalydande motionerna
I: 252 och II: 349;

2) herrar Heiding och Strindlund, vilka av angivna orsaker ansett, att utskottet
bort under A. hemställa, att riksdagen, med avslag å motionerna I: 252,
II: 344 och II: 349, måtte för sin del antaga det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget till värnpliktslag med av utskottet därvid föreslagen jämkning, att
gälla från den 1 januari 1942 till dess riksdagen i samband med beslut rörande
försvarsväsendets ordnande antagit ny värnpliktslag;

3) herrar Oscar Olsson, Boman och Linder, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava hava den ändrade lydelse, som i reservationen angivits;

4) herrar Lindberg i Umeå, Mårtensson, Lindholm, Hage, Olovson i Västerås
och Hermansson, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort lyda så, som i
denna reservation angivits, och avslutas med en hemställan,

A. ----—- (lika med utskottet);

B. att motionerna I: 254 och II: 345 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;

C. —--(lika med utskottet); samt

D. ---(lika med utskottet);

5) herrar Mårtensson och Lindholm beträffande viss del av utskottets motivering.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Norman: Herr talman! I avseende å föredragningen av sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 6 hemställes, att detsamma må
företagas till avgörande punktvis och punkten A på det sätt, att till en början
föredrages det av utskottet tillstyrkta lagförslaget paragrafvis, med slutbestämmelser
och rubrik sist, varefter utskottets hemställan föredrages; att vid
behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna må
omfatta utlåtandet i dess helhet; samt att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån, än sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Utskottets förslag till värnpliktslag.

1 §■

Henna paragraf lydde:

Svensk man är värnpliktig från och med det kalenderår under vilket han
fyller tjugu år till och med det under vilket han fyller fyrtiosju år.

Är svensk man tillika medborgare i främmande stat och har han hemvist
i den främmande staten, bestämmer Konungen, huruvida värnplikt skall
åligga honom här i riket.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Herr Heiding: Herr talman! Det stora antal reservationer, som äro fogade
till sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, vittna örn, att det
på olika punkter råder delade meningar örn de beslut, som blivit fattade i utskottet.
Jag vill emellertid först som sist betona, att det icke är någon uppkommen
försvarsovilja, som tagit sig uttryck i dessa reservationer. Försvarsandan
är den allra bästa, men det gäller att bevara denna tillgång hos vårt
folk och att ej genom förhastade och okloka beslut framskapa en ovilja inom
och mot vårt försvar. Försvaret är och måste vara en hela folkets angelägenhet,
och jag vill verkligen varna vissa personer för att framkomma med förslag,
som skola framstå som överbud över andra. Detta torde höra till en
förgången tid, men likväl saknas ej nu tendenser i den riktningen.

I den reservation, som jag varit med örn att underteckna, ha vi påvisat en del
brister, som vidlåda det framlagda förslaget till värnpliktslag.

Jag vill erinra örn att det genom den föreliggande propositionen framlagda
förslaget till värnpliktslag innefattar två huvudspörsmål, nämligen dels frågan
örn de värnpliktigas utbildning och dels frågan om en ny organisation för inskrivningsväsendet
och värnpliktsregistreringen. Såsom grundläggande bestämmelse
i fråga örn utbildningen har upptagits, att värnpliktiga i allmänhet skola
vara skyldiga att för sin utbildning tjänstgöra under sammanlagt 450 dagar.
I anslutning till frågan om utbildningen har vidare i propositionen föreslagits
upphävande av gränsen mellan beväring och landstorm samt höjning av värnpliktsålderns
övre gräns från 46 till 47 år.

Vad beträffar förslaget till ny organisation för inskrivningsväsendet och
värnpliktsregistreringen, är ju detta en given följd av riksdagens förut fattade
beslut i anledning av proposition till 1940 års riksdag. Då bemyndigades
Kungl. Majit att vidtaga erforderliga åtgärder för införande snarast möjligt
av maskinella anordningar för de värnpliktigas rullföring och redovisning
m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits i propsitionen.

På därom lämnat uppdrag lät chefen för armén utarbeta slutligt förslag till
åtgärder i saken, vilket överlämnades till Kungl. Maj :t med skrivelse den 28
december 1940. Den föreslagna organisationen innefattade en kombination av
adresseringsmaskiner och en central hålkorts anläggning, därvid adresseringsmaskinerna
avsågos skola uppställas vid truppförbanden och vissa andra formationer
och anstalter, medan hålkortsanläggningen skulle uppställas i arméstaben
och därstädes komma till användning för i huvudsak statistiska ändamål.
Då detta innebar en på väsentliga punkter avvikande organisation av
de värnpliktigas rullföring och redovisning i förhållande till det tidigare, i
propositionen till 1940 års riksdag skisserade förslaget, underställdes frågan
ånyo riksdagens prövning. Detta skedde genom proposition nr 39 till årets
riksdag.

I propositionen upptogs sålunda till närmare behandling allenast frågan om
de med det nya redovisningssystemet direkt förbundna engångskostnaderna,
frånsett kostnaderna för lokaler. Dessa kostnader beräknades till sammanlagt
2,230,000 kronor, vilket belopp Kungl. Majit föreslog riksdagen att anvisa.
Riksdagen förklarade, afl. det förebragta utredningsresultatet även för riksdagen
givit vid handen, att ett system för redovisning av de värnpliktiga,
vilket anknötes till de särskilda fredsförbanden, torde innebära påtagliga fördelar,
och fann sig därför kunna i princip bifalla fiirslaget örn den ifrågasatta
reformens genomförande i enlighet med de i propositionen angivna riktlinjerna.
På grund härav anvisade riksdagen det äskade beloppet.

Som en följd av tidigare fattade beslut ha vi sålunda inga erinringar att

Första kammarens protokoll 1941. Nr 61. 4

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

göra mot det nu framlagda förslaget till omläggning av inskrivnings- och redovisningsväsendet.

Genom beslut den 20 juni 1941 förordnade Kungl. Maj:t, att inom försvarsdepartementet
skulle i enlighet med vissa närmare angivna riktlinjer under ledning
av statssekreteraren i departementet, Wärn, företagas en utredning syftande
till uppgörande av förslag till en plan rörande den fortsatta utbyggnaden
och organisationen av landets försvarskrafter under den närmaste femårsperioden
jämte därtill hörande kostnadsberäkningar.

Utredningen, som antagit namnet 1941 års försvarsutredning, håller nu sorn
bäst på med sitt arbete. Det brukar aldrig vara vanligt att framlägga förslag,
som beröra en pågående utrednings arbetsområde, innan denna utrednings
resultat föreligger, i all synnerhet icke i så viktiga frågor som dessa och i
frågor med så stor ekonomisk räckvidd som de föreliggande. I riksdagen får
man alltid en motion avslagen, örn det kan pekas på att en utredning pågår
i en fråga, som omfattar motionens framställning. Att fatta definitivt beslut
med avseende å värnplikts frågorna, innan försvarsutredningen hunnit avsluta
sitt arbete, vore därför att gå händelserna i förväg.

Då förslag om försvarsorganisationens utformning ännu icke föreligger, saknas
alltså allt underlag för ett riktigt bedömande av värnpliktsfrågorna. Riksdagen
kan således icke obunden taga ställning till det väntade förslaget till
ny härordning. I vilken utsträckning inom den blivande härordningen behov
kommer att finnas för värnpliktiga officerare och underofficerare är icke klarlagt.
Det föreliggande förslaget ingår icke närmare på denna för befälsbehovets
tillgodoseende synnerligen viktiga fråga. Enligt värnpliktslagens
6 § kan värnpliktig, tilldelad armén eller kustartilleriet, vilken äger förutsättningar
för utbildning till officer eller underofficer, sämb värnpliktig tilldelad
flygvapnet, vilken äger förutsättningar för utbildning till underofficer, uttagas
för sådan utbildning. Det kan vara synnerligen vanskligt att gå in fölen
tvångsuttagning, och denna väg bör icke beträdas i första taget. Från mitt
partis sida har i en motion till innevarande riksdag yrkats, att man härvidlag
skulle gå fram på frivillighetens väg. Vi anse nämligen att resultatet av en
tvångsuttagning till officers- eller underofficersutbildning icke kommer att
bli lyckligt i fortsättningen. De på frivillighetens väg uttagna komma nämligen
att visa större intresse för uppgiften än de tvångsuttagna. Denna fråga
liksom frågan örn de värnpliktigas avlöning under förlängd utbildningstid behöver
ytterligare övervägas och utredas.

Frågan örn studenternas inryckningstid och därmed sammanhängande spörsmål,
vilka äro av betydelse för ståndpunktstagandet till den föreslagna värnpliktslagen,
äro för närvarande föremål för utredning. Inom utskottet ha flera
förslag diskuterats, men det har ej ansetts lämpligt att i detta fall föregripa
en pågående utredning.

Vid tilldelning av vapenslag skall för övrigt tillses, att envar värnpliktig
såvitt möjligt får fullgöra den tjänstgöring och undergå den utbildning, för
vilken han befinnes lämpligast. Var man skall således sättas på rätt plats.
Ett bättre tillvaratagande än hittills av värnpliktiga specialisters yrkeskunnighet
inom optiska, elektriska, finmekaniska och bilmekaniska facken är
således av behovet påkallat. Denna fråga måste anses vara av synnerlig vikt
för åstadkommande av bättre materialvård inom försvarsväsendet. I detta
avseende synas vissa brister förefinnas, och ett rätt tillvaratagande av sakkunskapen
är därför önskvärt. Då olika meningar äro rådande om sättet för
dessa värnpliktigas utbildning och tjänstgöring, synes en utredning i detta
avseende vara behövlig. Utskottet har även framhållit, att denna fråga är
outredd, varför slutlig ståndpunkt till densamma ej kan fattas.

Onsdagen den 17 december 1941 f. in.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

I vår reservation lia vi även erinrat om, att utskottet i anledning av motionerna
I: 254 och II: 345 hemställt, att Kungl. Majit ville låta verkställa
skyndsam utredning av frågan, örn och i vad mån åläggande för svenska män
och kvinnor bör givas att, i den mån skyldighet för dem att fullgöra värnplikt
icke föreligger samt försvarets behov i jämförelse med andra riksintressen
det påkallar, undergå utbildning för att deltaga i försvarsarbete.

Det är således fråga om försvarsarbete, som dessa män och kvinnor skulle
utföra. Därigenom möjliggjordes, enligt motionärernas mening, för ett större
antal värnpliktiga att fullgöra viss värnpliktstjänstgöring.

Därest en sådan utredning skulle få till resultat, att åtgärder i dylik riktning
böra införas, synes detta öva inflytande på bestämmelserna i värnpliktslagen.

Inom utskottet ansåg jag för min del, att då det gällde de nyssnämnda
motionerna, borde i utskottsutlåtandets motivering lia anförts, vilka synpunkter
man hade på dessa motioner, men utskottet gick in för att i skrivelse till
Kungl. Majit uttala önskvärdheten av en skyndsam utredning av frågan örn
försvarsplikten. Jag tror emellertid, att man bör gå fram med en viss försiktighet,
då det gäller förslaget om en sådan försvarsplikt, som nu i sista
stund framkommit. Jag är nämligen fullt förvissad om, att när det hädanefter
sker uttagning av värnpliktiga, kommer det att skrapas så rent som
möjligt, d. v. s. ta ut så gott som allesamman till värnplikt. Det blir då säkerligen
inte mångå kvar, och skulle det bli några över, komma de att utgöras
av sådana, som på grund av sjukdom icke kunna uttagas. Sådana personer
kunna val inte heller fullgöra någon försvarsplikt.

Vad männen beträffar, lär det därför inte bli många kvar utöver dem, som
tagas ut på den vanliga vägen till värnplikt. Och när det gäller kvinnorna,
kan det vara tveksamt, huruvida man skall ålägga dem att fullgöra en viss
försvarsplikt eller ej. Kvinnorna lia under de senaste åren visat sitt stora intresse
för att på frivillighetens väg hjälpa till på olika områden inom försvaret.
De ha också fullgjort detta arbete på sådant sätt och med sådant intresse,
att det icke givit anledning till att söka, såsom här i motionerna till
riksdagen begärts, få fastslaget, att de ovillkorligen skola utföra det arbete,
som de nu frivilligt utfört. Anledningen till att dessa motioner ha väckts,
kan möjligen vara den, att det finns en och annan kvinna, som undandragit
sig att fullgöra sådant arbete frivilligt. Det kan ju vara riktigt att sådana
fall förekommit. Men det stora flertalet kvinnor lia enligt min mening gjort
sitt bästa för att hjälpa till, och så kommer säkerligen att ske även i fortsättningen.
Man får också tänka på den kostnad det här gäller, om man skall
kalla in kvinnorna i försvarsarbete. Kvinnorna äro till antalet flera än männen,
och kostnaderna för deras inkallande och fullgörande av försvarsarbete
bli därför mycket stora. Utgifterna för staten i detta hänseende behöva dock
icke bli stora, örn, såsom nu är fallet, en del av detta försvarsarbete kan utföras
på frivillighetens väg.

Av det anförda framgår, att åtskilliga ffågor av stor betydelse äro helt
outredda eller föremål för utredning. Det må särskilt understrykas, att närmare
kännedom saknas örn de ekonomiska följderna för statsverkets vidkommande
av förslagets genomförande. Ilur kommer fördelningen av anslagen
emellan de olika försvarsgrenarna ali verkställas, huru stora anslag äro avsedda
för anskaffning och underhåll av materialier, och huru stora engångskostnader
äro beriiknade för byggnader och flygfält m. m.? Det brukar alltid
vara vanligt att en ekonomisk kalkyl föreligger samtidigt med att ett
omorganisations förslag framlugges. Riksdagen bör ju få tillfälle att säga sin
mening innan den blir bunden. Herr statsrådet och chefen för försvarsdepar -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

temeritet bör ju förstå vår inställning i detta fall. Om den nuvarande försvarsministern,
i egenskap av enbart riksdagsman, skulle ha varit med örn
att granska ett dylikt från en annan försvarsminister framlagt förslag, hade
kritik, kanske hårdare än vår, troligen anförts.

Omsorgen örn försvaret är icke en fråga för dagen, utan för framtiden. Att
skapa en ny organisation på en dålig grund, vill jag för min del ej vara med
örn.

Den nya organisationen är ju ej heller avsedd att gälla enbart under nuvarande
kritiska förhållanden. Den bör även vara avsedd att bestå under kommande
år. Med hänsyn härtill och då skäl icke föreligga att redan nu taga
slutlig ställning till värnpliktsfrågorna, synes avgörandet härutinnan böra
uppskjutas till en tidpunkt, då hithörande spörsmål i hela deras vidd kunna i
ett sammanhang bliva föremål för prövning.

När vi avlämnade vår reservation, hade vi i denna ett yrkande, som emellertid
icke ansågs lämpligt att utan ändring framställa i kammaren. Denna
förändring ha vi också vidtagit, och jag skall be att få framhålla, att jag
kommer att framställa detta yrkande, när punkten örn övergångsbestämmelserna
föredragits. Jag ber i alla fall att redan nu få uppläsa detta yrkande.
Däri hemställes, »att kammaren, med bifall till den av mig och Strindlund
avgivna reservationen, måtte, med avslag å motionerna I: 252, II: 344 och
II: 349, antaga följande förslag till

Värnpliktslag

(lika med utskottet till och med 49 §).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942, där ej annat framgår av det
följande eller Konungen förordnar, att lagen helt eller delvis skall träda i
kraft vid senare tidpunkt, samt gäller till dess beslut rörande försvarsväsendets
ordnande fattats och i samband därmed ny värnpliktslag antagits och
trätt i kraft.

Genom nya lagen---(i övrigt lika med utskottet).»

Herr talman! Jag ber således att senare få framställa detta yrkande i kammaren.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Den första ärade talaren anförde såsom
skäl för att så många reservationer till utskottsutlåtandet avgivits, att det på
många håll i det framlagda förslaget skulle behövts omsorgsfullare och grundligare
utredningar än de som föreligga. Otvivelaktigt är denna synpunkt ganska
väl motiverad, i all synnerhet när man tänker på att den värnpliktslag, örn
vilken nu förslag föreligger, är avpassad med hänsyn till en kommande försvarsordning.
Det nämndes också något beträffande de ekonomiska beräkningarna
för den försvarsorganisation, som denna värnpliktslag följaktligen skulle
utgöra en del utav, och det antyddes därvid att inga grundliga kostnadsberäkningar
vore utförda.

Det är således beträffande en försvarsordning, om vilken vi i vissa hänseenden,
och vissa avgörande hänseenden, veta ganska litet, som vi nu gå att
fatta ett, kunna vi väl säga, förberedande beslut. En sak veta vi emellertid med
bestämdhet något örn, och det är, att de personliga och ekonomiska bördor,
som påläggas svenska folket genom denna försvarsordning, äro av förut oanade
mått och att man väl för endast några år sedan skulle ha funnit det alldeles
orimligt att ett sådant förslag skulle lia presenterats för riksdagen utan. den

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

omsorgsfulla utredning, som riksdagen och svenska folket vant sig vid i fråga
örn nya försvarsorganisationer. Och ändå äro vi helt naturligt nu färdiga att
antaga denna värnpliktslag. Jag för min del har icke ett ögonblick tvekat
i detta hänseende. Det finns nämligen ett alternativ, som är skrämmande, och
det alternativet har vid något tillfälle framförts på detta sätt: örn vi inte äro
fullt beredda, så beredda som vi någonsin kunna vara, kan det hitta på att hända
att vi örn något år inte få lov att besluta några bördor för ett svenskt försvar
—- efter något år inte få lov att ha ett svenskt försvar! Utsikten att direkt
bliva överlämnad åt andras godtycke är ett allvarligt alternativ, vilket icke
utan vidare kan viftas bort i dessa dagar, och inför det alternativet förefaller
det mig helt naturligt, att Sveriges riksdag och svenska folket egentligen intet
annat val ha än att, och det så fort som möjligt, se till, att vårt försvar blir
ordnat på allra bästa och effektivaste sätt.

Svenska folket har emellertid rätt att uppställa ett villkor, när denna försvarsordning
nu skall börja på att genomföras, men detta är så mycket ovillkorligare,
och det villkoret är. att denna försvarsordning på alla punkter blir så
effektiv som möjligt och att det inte på någon punkt sölas i fråga om denna
effektivitet. Det är alltså fråga örn ett genomförande av detta effektiva försvar
omedelbart, d. v. s. så fort sig göra låter, och ingenting bör då få stå i vägen
för detta genomförande — allra minst gruppintressen, de må vara camouflerade
hur som helst, de må vara kulturcamouflerade eller ej! Alla andra hänsyn
måste vika för kraven på effektivitet i det försvar vi stå beredda att skapa,
som avser att snabbast möjligt uppnå högsta effektivitet för en full beredskap.
Örn icke detta villkor godkännes, torde det vara ganska svårt att få svenska
folket att förstå, att det är så särskilt nödvändigt att värnpliktslagen nu antages,
innan den nya försvarsordningen föreligger på riksdagens bord.

Det är således, herr talman, denna förutsättning, att alla andra hänsyn måste
vika för hänsynen till att snabbast möjligt kunna på alla punkter i vår beredskap
uppnå högsta effektivitet, som har varit bestämmande för mig, då jag till
utskottets utlåtande avgivit min reservation.

Den fråga, som det står strid om, är frågan örn det värnpliktiga befälets
utbildning. Från mina nyssnämnda utgångspunkter måste jag därför ställa
frågan på detta sätt: är det värnpliktiga befälets utbildning en huvudsak eller
en bisak i fråga om vårt försvars effektivitet? När jag förklarar, att det värnpliktiga
befälets utbildning är av grundläggande betydelse för försvarseffelttiviteten,
torde det nog vara ganska svårt för någon att motsäga mig, men
naturligtvis icke därför, att det är jag som påstår detta, utan därför att sakkunskapen
är fullkomligt enig om denna utbildnings betydelse. Den synpunkten
har tydligen varit grundläggande för utarbetandet av förslaget i denna del.

Om man således nödgas erkänna, att det värnpliktiga befälets utbildning
är av grundläggande betydelse för vår försvarsberedskaps effektivitet, borde
det, synes det mig, vara alldeles orimligt att vilja lösa denna fråga genom ett
provisorium för det närmaste året eller de närmaste åren, ett provisorium som
icke ger detta värnpliktiga befäl den utbildning, som både den militära sakkunskapen
och försvarsministern äro eniga om att önska. Det enda rimliga
skälet för att på den punkten göra en försvagning av vår försvarsberedskap
skulle vara, att det inte skulle vara lika viktigt med utbildningens effektivitet
för det värnpliktiga befäl, som utbildas nästa år eller de båda närmaste åren,
som för det värnpliktiga befäl, som utbildas senare. Men det är väl ändå ingen
av herrarna, som på allvar vågar påstå, att tiderna i världen äro sådana nästa
år och året därpå, att det kan vara likgiltigt, örn den första årgången av utbildat
värnpliktigt befäl är svagare än man såväl ifrån den mili! ära sakkunskapens
som från försvarsministerns sida finner önskvärt. Detta önskemål har

Nr 51.

Onsdagen deli 17 december 1941 f. lii.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

från försvarsutredningens sida kommit till uttryck på det sättet, att försvarsutredningen
framhåller vikten och betydelsen av att det värnpliktiga befälet
skall rycka in samtidigt med övriga värnpliktiga. Till av utredningen anförda
andra viktiga synpunkter kommer även den synpunkten, att det blivande befälet
kunde på detta sätt erhålla sin första utbildning tillsammans med det
stora flertalet värnpliktiga, varigenom de på jämlikhetens grundval kunde
förskaffa sig en inblick i truppens mentalitet, vilket vore av oskattbart värde
för deras framtida befälsutövning. Detta är försvarsutredningens uttalande,
och departementschefen ansluter sig helt till den uppfattningen.

Vilket är det alternativ till denna önskan, som utskottet här går med på? Jo,
det är, att just nästa år, det första året av den nya värnpliktslagens giltighet,
skola de, som skola bli värnpliktigt befäl, rycka in sex veckor efter den 1 april
i stället för den 1 april. Och vilka skäl anföras därför? Jo, genom en snabbutbildning
på en och en halv månad skulle den halvannan månad, som nu går
förlorad, kunna återtas, detta på grund av studenternas och de därmed jämställdas
överlägsenhet i rekrytskolan. Var ha de fått den överlägsenheten? Jo,
säger man, den ha de fått genom värntjänsten i gymnasierna. Denna treåriga
vämtjänst i gymnasierna, som är förutsedd, har ju då inte pågått ens ett år
för de studenter, som först rycka in. Och vad sade den militära sakkunskapen
beträffande värntjänsten? Den sade: värn tjänsten har sin betydelse genom den
fysiska spänstighet, som ges, och inte genom de militära övningarna, åtminstone
inte i väsentlig grad. Det komma de herrar mycket väl ihåg, som deltogo i
debatten, när det gällde genomförandet av denna värntjänst för ungdom. Jag
var en av deltagarna.

Nu tro studenterna själva, att deras snabbutbildning på sex veckor skall ersätta
de tre månader, som det annars skulle varit fråga örn. Om de och de
skolmyndigheter, som stå bakom dem, också anse, att man därigenom inte gör
skada på den synpunkten, att de på jämlikhetens grundval skulle kunna förskaffa
sig en inblick i truppens mentalitet, vet jag inte, ty det lia de ännu
inte uttalat sig örn. Men de kunna väl inte ställa sig på den ståndpunkten.
Det vore väl ändå för barockt att söka komma ifrån detta viktiga skäl för
den gemensamma inryckningen.

Som jag antydde, äro tiderna inte uppmuntrande för ett provisorium, som
på en så viktig punkt skulle skada effektiviteten i utbildningen, och man kan
då fråga: vad är det för värden, som spolieras, om sakkunskapen och försvarsministern
här få sin vilja fram, Det är, såvitt jag förstår, så gott som inga värden
eller inga värden alls. Det är inte från reservanternas sida fråga om en
omläggning av vår högre undervisning. Det är fråga om ett provisorium för
studentexamen under vårterminen 1942, ett provisorium, som inte kan vara
ödesdigert för vårt folks försvarskraft, för hävdandet av vårt folks frihet och
självständighet, vilket däremot det provisorium, som utskottet föreslår, kan
vara.

Vad behövs i fråga örn studentexamen under vårterminen? Det behövs enligt
l-egeringens förslag, att den får avläggas de sista dagarna i mars i stället för
i mitten av maj fram till början av juni. Det är vad som behövs. Och det skulle
man inte kunna ordna i en tid som denna med ett provisorium! Det finns olika
alternativ att välja på där, men svenska folket har rätt att kräva, att den saken
skall kunna ordnas, ty betydligt mindre värden stå på spel vid en provisorisk
anordning för studentexamen 1942 än vid försämrandet av det värnpliktiga
befälets utbildning under nästa år.

Här är det inte fråga örn att göra något angrepp på studenterna eller göra
det svårare för dem. Det bör, utan att det blir någon avsevärd sänkning av
deras kunskapsnivå, kunna gå för sig att avkorta vårterminens studier med

Onsdagen den 17 december 1941 £. m.

Nr 51.

Förslag lill värnpliktslag. (Forts.)

någon månad. De böra kunna läggas på ett sådant sätt, att det inte inträffar
någon katastrof.

Vad studenterna kräva är dels, att de skola få rycka in så sent som möjligt
för att få utnyttja vårterminen, dels att anordningar skola vidtas, så att de inte
gå förlustiga början av alltför många år vid universitet och högskolor. Enligt
studenternas egen uppläggning, som herrarna finna i en bilaga i slutet av utlåtandet,
skulle de ändå vara tvungna att i tre år, andra, tredje och fjärde året
efter studentexamen, vara borta från kurserna vid universitetsårets början i
september, därför att den månaden går åt till repetitionsövningar.

Nu ha emellertid, som herrarna se i den allra sista bilagan — en skrivelse
från 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen — dessa sakkunniga
lagt fram ett mycket enkelt förslag att hjälpa studenterna. De vilja
nämligen ändra på läsåret, så att studenterna i stället för att börja den 1 september
få börja den 1 oktober. På det sättet skulle då studenterna under alla
de tre år, som det här är fråga om, ifall denna omläggning sker 1943, inte
mista denna viktiga månad, som är så väsentlig för deltagande i kurserna. Det
är visserligen bara den praktiska högskolans sakkunniga, som här ha yttrat sig,
men att studenterna vid universiteten skulle få större olägenheter av att börja
läsåret den 1 oktober, när läsåret i alla fall blir lika långt, kan jag inte tänka.
Här gäller att hjälpa dem, som få ikläda sig de tunga bördorna för landets försvarsberedskap.

Sedan skall jag inte närmare gå in på skolfrågorna, men likaväl som det
enligt sakkunskapens egen mening går att låta läsåret börja en månad senare,
torde det inte vara orimligt att förutsätta, att våra skolmyndigheter fr. o. m.
hösten 1942 kunna ordna ett skolår för den högsta och kanske också ett folden
näst högsta gymnasieringen, vilket börjar ett par tre veckor tidigare än
nu. Detta är emellertid saker och ting, sorn enligt min mening skolmyndigheterna
äro skyldiga att kunna ställa till rätta, så att svenska folket inte får ett provisorium,
som i vissa fall kan bli ödesdigert. Här har regeringen varit på det
klara med, och riksdagen är säkerligen också på det klara med att provisoriska
anordningar skola undvikas, därför att tiderna äro av den arten,_ att vi inte
ha råd med sådana. Då anser jag, att riksdagen bör ge Kungl. Maj :t det rådet
att — såsom departementschefen själv hela tiden har förklarat vara det enda
riktiga i denna fråga, fastän han har funnit svårigheter på vägen — gå fram
den väg, som han anser och för oss uttryckligen förklarat vara önskvärd.

Därför kommer jag, herr talman, vid behandlingen av 27 § i värnpliktslagen
att yrka bifall till den vid detta förslag av mig och herrar Boman och Linder
avgivna reservationen.

Herr von Heland: Herr talman! Av bondeförbundsmotionen framgår att
bondeförbundsgruppen ställer sig mycket kritisk gentemot propositionen, och
motionens motivering borde egentligen ha föranlett ett avslags- eller provisoriumyrkande,
men då man i det längsta önskade bibehålla enighet i försvarsfrågorna,
utmynnade motionen endast i vissa ändringsyrkanden. Med hänvisning
till vad herr Heiding yttrade finner jag det emellertid fullt logiskt att nu
följa reservationens yrkande om provisorium. På grund av vissa tidningsskriverier
vill jag med bestämdhet hävda att riksdagen och svenska folket äro eniga
i offervillighet för Sveriges försvar under pågående världskrig. Det är emellertid
icke den saken det nu gäller, utan frågan att söka uppbygga en framtida
klok försvarsorganisation.

Det finns två enligt min mening avgörande skäl för att biträda det yrkande
herr Heiding kommer alt framställa, och jag finner det för min del egendomligt,
att inte alla, som verkligen vilja vårda vår försvarsmakt, inse detta. Jag

Nr 51.

Onsdagen ilen 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

instämmer med herr Olsson i att svenska folket måste fordra en sak, och det
är att det mest effektiva försvaret uppbygges.

För det första binda vi oss genom propositionen vid en värnpliktslag, som
på grund av stora betänkligheter från en säkerligen avsevärd majoritet endast
går att genomföra under en kritisk utrikespolitisk situation. Detta innebär, att
man skapar det för försvaret olidliga förhållandet, att försvarsfrågan kommer
att rullas upp, så fort lugnare tider inträtt. När jag resonerat med en del riksdagsmän
örn att riksdagen borde antaga lagen endast såsom ett provisorium,
har jag fått till svar detsamma som skrivits i tidningarna, nämligen att nu
skola vi vara eniga och att det är självklart att lagen endast är ett provisorium,
som vid normala utrikespolitiska förhållanden omedelbart kommer att ändras.
Det är detta, som oroar mig, just därför att jag är försvarsintresserad. Nu äro.
som sagt, alla ense örn att allt skall offras för försvaret i denna krissituation,
och härvidlag måste åtgärderna givetvis bli exceptionella och i viss mån provisoriska.
Det vore därför även önskvärt, örn man fastställde en sådan framtida
försvarsorganisation, som inte snarast raserades, och som man under den rådande
krisen kunde lägga grunden till.

. I samband därmed kommer jag in på det andra huvudskälet för mitt ställningstagande.
För mig synes det betänkligaste ligga däri, att riksdagen genom
värnpliktslagen binder sig för en gammalmodig försvarsorganisation. Av förslaget
till värnpliktslag framgår, att man alltjämt vill följa den gamla parollen
»man ur huse» och att man lägger huvudvikten vid uppsättandet av största
möjliga arméorganisation. Men icke nog därmed. Därest kostnadsramen, såsom
det sipprat^ut, redan är fixerad, går det givetvis enligt praxis på det sättet,
såsom också ett statsråd uttalade häromdagen, att örn värnpliktskostnaderna
bliva mycket stora, så får inskränkning i stället göras för materialanskaffningen,
så att kostnadsramen ej överskrides. Vi känna väl allesamman igen detta
resonemang från åren före kriget. Genom att antaga värnpliktslagen binder
sig riksdagen säkerligen också för en omodern försvarsorganisation, där truppen
har god utbildning, men saknar erforderlig förstklassig materiel. Att genomföra
en sådan organisation är enligt mitt förmenande brottsligt. All krigserfarenhet
visar vad flygherraväldet i luften och ett starkt pansarvapen betyda.
Afskicka ut Sveriges ungdom utan tillräckligt .hänsynstagande härtill
är, trots lång och god utbildning av de värnpliktiga, rena mordet.

Det är därför jag önskar att riksdagen genom ett provisoriumbeslut skall
visa sin vilja att nu göra stora offer för försvaret, men bibehålla möjligheten
att pröva hela försvarsorganisationen i ett sammanhang för att erhålla en
framtida väl avvägd och effektiv försvarsorganisation.

.Jag har ända sedan år 1936 vid upprepade tillfällen i riksdagen deklarerat
min uppfattning angående försvarsorganisationen, och jag har haft tillfredsställelsen
att se att utvecklingen givit mig rätt. Det är därför jag ber örn kammarens
tillstånd att även i dag få till riksdagens protokoll anteckna mina synpunkter,
. och jag ber herrarna vara vänliga att åtminstone något pröva värdet
av vad jag anför.

Jag kan säga till herr Olsson att jag inte är överens med honom om att det
värnpliktiga befälets utbildning är det grundläggande för försvarets effektivitet.

Vi kunna, väl till en början vara eniga om att vår krigsmakts uppgift är
att örn möjligt avskräcka en makt från att anfalla oss, att ingjuta respekt för
våra rättigheter som neutral stat och att hindra andra makter att påtvinga
oss orimliga, neutralitetsregler, t. ex. rörande sjö- och luftfart, samt att i sista
hand, örn vi trots allt bliva anfallna eller kränkta, med framgång försvara
landet eller vinna vårt mål genom att anfalla eller tillfoga fienden skada.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Förslag lill värnpliktslag. (Forts.)

Sverige anses vara ett tekniskt högtstående land, som har en relativt liten
folkmängd och alltså värdefullt folkmaterial. Den ledande principen vid utformandet
av krigsmaktens organisation bör då vara att åstadkomma den militära
kraften genom att utnyttja mekaniska stridsmedel och spara de levande.
Principen »man ur huse» med otidsenliga vapen är alltså enligt mitt förmenande
inte den riktiga.

Principiellt sett mekaniska stridsmedel äro väl 1) flygvapnet, 2) flottan och
3) arméns mekaniskt betonade delar.

Örn inga särskilda skäl tala för motsatsen, borde alltså vår försvarsordning
utformas med tyngdpunkt på i första hand flygvapnet, i andra hand flottan, i
tredje hand tekniskt betonad armé och i sista hand andra markstridskrafter.

Bakom varje krigsmakts organisatoriska utformning stå i regel sakskäl och
tradition. I vårt land har armén lång tradition, och denna har hindrat en utveckling
efter moderna principer. Sakskälen hänföra sig till landets militärgeografiska
förhållanden och de maskinella resurserna.

På frågans bedömande inverkar givetvis läget i Skandinavien vid den tidpunkt,
då försvarsordningen beräknas genomförd. Örn Norge icke är fritt,
utan besatt av annan makts trupper, föreligger större krav på armétrupper
än om Norge åter är fritt. Örn en försvarsordning skall utformas under fem
års uppsättningstid, torde man böra räkna med ett annat läge än det nuvarande.
I sådant fall måste flygvapnet erhålla en dominerande roll inom krigsmakten,
och en flotta och en rörlig armé skapas efter de ekonomiska resurserna.
Av hänsyn till det nuvarande militärpolitiska läget äga vi omfattande och
väl utbildade arméstridskrafter, och däremot har jag givetvis^ ingen erinran
att göra. Men jag vill undvika att man nu binder sig vid en stor arméorganisation,
som dels genom sina kostnader och genom utnyttjande av verkstäder
hindrar all möjlig utvidgning av flygvapnet, dels genom sin ringa elasticitet
försvårar tillskapandet av den önskvärda försvarsorganisationen.

Under alla förhållanden måste väl flygvapnet upprustas så mycket som
flygvapnets ledning anser fullt tillräckligt och som är möjligt med hänsyn
till tillgången på utbildad personal och materiel. För varje dag givas nya bevis
på hur dåligt det lönar sig att skapa en effektiv krigsmakt utan tillräckliga
flygstridskrafter.

Såsom en sammanfattning skulle jag för en ny försvarsorganisation vilja
förorda, för det första att flygvapnet upprustas under de kommande åren så
mycket och så fort som är möjligt med hänsyn till utbildning och materielanskaffning.
Flygvapnets omfattning får icke begränsas av andra hänsyn,
t. ex. kraven på en avvägning i förhållande till armén eller marinen. För det
andra bör en utvidgad flottplan fastställas och flottan sammansättas av många
små enheter och icke av ett fåtal större. Större fartyg än på 3,000 ä 4,000 ton
böra enligt min mening icke anskaffas. Kryssarna på 9,000 ton äro för dyra
med hänsyn till risken av sänkning genom flyganfall. Dessa stora kryssare
böra ersättas med torpedflyg och jaktflyg för samverkan med en flotta, bestående
av en mångfald lätta enheter, främst jagare, u-båtar och motortorpedbåtar.

För det tredje måste armén moderniseras, så att den omfattar två typer av
förband, dels pansarfördelningar för uppträdande i landskap med rikt vägnät
— Skåne, västkustlandskapen, Östergötland, Södermanland — dels jägarbrigader
för uppträdande i skogsområden med glest vägnät och under vinterförhållanden.

Enär flygvapnet tillsammans med marinen i huvudsak skall kunna avvisa
invasion över vatten, kan den egentliga armén begränsas till en jämförelsevis
liten men mycket lättrörlig och eldkraftig armé. Till stöd åt armén och till

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

skydd mot luftlandsättning bör ett förbättrat hemvärn organiseras, oell de
frivilliga försvarsorganisationerna böra på ett betydligt kraftigare sätt än hittills
stödjas av staten.

Genom en dylik utformning av krigsmakten vinnas enligt mitt förmenande
följande fördelar. Flygvapnet kan få en styrka — för 350 miljoner kronor
kunna erhållas nära 1,000 flygplan i första linjen — som innebär ett allvarligt
hot mot annan makt. Genom detta hot kunna neutralitetskränkningar,
krav som hota vår självständighet och risk för invasion undgås. Flygvapnet
är den enda försvarsgren som kan hota en annan makt, samtidigt som det är
oumbärligt för försvaret.

Landets mekaniska tillgångar tillvaratagas genom en sådan försvarsorganisation,
och den levande kraften sparas, vilket ju i och för sig är värdefullt och
varigenom dessutom de för landets inre liv nödvändiga funktionerna bättre
kunna upprätthållas. I stället för att bli »kanon- eller flygplanmat» kan arbetaren
hemma sysselsätta sig med att framställa verksamma stridsmedel, som
skötas av levande kraft i liten utsträckning — flygplan, stridsfartyg, stridsvagnar,
pansarbilar, luftvärnsvapen. Detta medför, vilket inte har uppmärksammats,
en indirekt nationalekonomisk vinst, ty en stor värnpliktsarmé drager
arbetskraft från industri och lantbruk. Till denna förlust av arbetspotential
inom landet har ej tagits tillräcklig hänsyn. Jag vill kraftigt betona att
en stor värnpliktsarmé sålunda inte endast medför den stora kostnad för staten,
som framgår av fjärde huvudtiteln, utan värnpliktstjänstgöringen innebär
dessutom en avsevärd nationalekonomisk förlust för staten genom förlorade
dagsverken i näringslivet. Därest trots allt en dylik organisationsplan förelägges
riksdagen, borde riksdagen kräva uppgift på den nämnda förlusten.

Till slut vill jag understryka att förändringar i härordningen lättast kunna
göras med den organisation jag förordar, emedan de tekniska vapnen kräva
en personal, vars storlek utgör en bråkdel av den, som fordras till en stor armé
med traditionella arméfördelningar. Man vinner alltså den elasticitet, som är
nödvändig för att kunna ge organisationen den omfattning, som riksdagen i
den föreliggande situationen anser önskvärd.

Försvarsministern kanske invänder att det inte går att utbygga flygvapnet
på det sätt jag anser önskvärt, på grund av omöjligheten att utbilda tillräckligt
stor personal och skaffa erforderlig materiel. Jag är på det klara med att
hela organisationen icke kan bli färdig inom fem år, även örn alla resurser utnyttjas.
Detta är dock intet skäl för att man ej skall göra allt som är möjligt
för att söka skapa den önskvärda organisationen, och man bör åtminstone icke
vidtaga åtgärder, som motarbeta det syftet.

Herr talman! Det är med hänsyn till denna min inställning till frågan om
försvarsorganisationen som jag är rädd för att riksdagen skall binda sig vid
en värnpliktslag, som kommer att omöjliggöra för riksdagen att ta en sådan
ställning till frågan örn den blivande organisationen, som är önskvärd och varigenom
man, såsom herr Olsson säger, just skulle nå det viktigaste målet, nämligen
det tekniskt mest fulländade och effektivaste försvar som går att anskaffa
för de penningmedel, som ställas till förfogande. Det är därför jag kommer
att biträda det yrkande, som herr Heiding sedermera skall framställa.

Herr Lindblom: Herr talman! Då jag tillika med ett par andra ledamöter
av denna kammare väckt en motion i den fråga, som nu föreligger till behandling,
har jag begärt ordet för att få anföra några rent personliga synpunkter.

Jag är delvis förekommen av herr Heiding och kan i väsentliga delar instämma
i hans yttrande. Jag är visserligen medveten örn, att det i nuvarande läge
inte finns stora utsikter att genomdriva någon ändring i det förslag som fram -

Onsdagen den 17 december 1941 t'', m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

lagts av det sammansatta utskottet. Jag är realist i tillräckligt hög grad för
att förstå lägets tryck i olika avseenden, men jag är åtminstone ännu även
idealist i tillräcklig män för att känna en stark beklämning inför de perspektiv,
som vi nu stå inför, och jag tror att det är många som känna på samma
sätt, även örn de inte anse det opportunt att nu säga sin mening.

Hur kommer utvecklingen att gestalta sig för vårt folk, enkannerligen för
vår manliga ungdom, härefter? Ha vi råd att fortsätta i den takt vi nu slagit
in i, och hur kommer det att gå för den manliga ungdom, som nu får sina
studiemöjligheter så väsentligt förstörda? När kan man räkna med att dessa
ungdomar skola komma ut i den praktiska gärning, som skall bli deras livsverk?
Komma de inte att bli handikappade av de kvinnliga studerandena? Ja,
detta är frågor som en var gör sig inför vad som nu föreligger till avgörande.

Det förefaller, som örn det vore meningen att göra vårt land till ett permanent
militärläger. Är det då så säkert att vårt folks räddning ligger i detta?
Kan man inte riskera att landet blir ett befäst fattighus, som sedan inte har
någon kraft och några ekonomiska möjligheter att upptaga och fortsätta en
strid, örn det skulle visa sig nödvändigt att gripa till vapen mot en, anfallande
fiende?

Vad som nu föreslås torde sannolikt inte komma att ha någon större betydelse
för den kamp, som nu pågår i världen, och när, såsom vi väl ändå
hoppas, fredliga förhållanden åter inträda i världen, kan det vara en fara
för försvaret självt, om man spänt bågen för hårt. Reaktionen kommer då
att bli så mycket starkare. Helst skulle jag för min del ha sett att ett avgörande
av frågan om vår försvarsorganisation och därmed även frågan örn
värnpliktstidens längd fått ske under en något lugnare tid. Önskemål lia
emellertid framställts både i denna kammare och i medkammaren att en överblick
och samordning måtte ske, så att man kan komma ifrån det tillstånd
sorn rått de senaste två åren, då det gällt att ta ställning till det ena stora
anslaget efter det andra, utan att man kunnat få någon totalbild av försvarsväsendets
behov och kostnader i dess helhet. En utredning härom pågår, en
utredning sorn till sin sammansättning är lika ovanlig som den tid är egendomlig,
i vilken vi nu leva. Men örn man nu tillsätter en utredning för att få
en full överblick av vår försvarsordning, borde man enligt mitt förmenande
inte lia brutit ut en så väsentlig del av denna som frågan örn värnpliktstidens
längd. Något sådant har väl aldrig tidigare förekommit, då det gällt att fastställa
en ny försvarsorganisation.

Det avslagsyrkande, som föreligger i motioner och nu även i reservation till
utskottets utlåtande, tar närmast sikte på att få ett uppskov till stånd, varigenom
det skulle bli möjligt att ta ställning till frågan i dess helhet, då den
ekonomiska ramen fastställes. Är det ändå inte något egendomligt och brådstörtat
att riksdagen skall fatta beslut i en för vårt folk så oerhört viktig
fråga som denna utan att man har möjlighet att bilda sig ett omdöme om
ilo ekonomiska konsekvenserna av beslutet? Det har under hand presenterats
tänkta förslag rörande en blivande försvarsorganisation med olika ekonomiska
beräkningar. Därvid förekomma olika alternativ med en kostnadsram
varierande mellan 650 och 850 miljoner kronor. Man har skäl att
nu fråga sig efter vilket av dessa förslag det nu föreliggande värnpliktslagförslaget
är anpassat. Kan det tänkas att det nästa år, örn vi då få tillfälle
att pröva försvarsordningen i dess helhet, kommer att heta att riksdagen redan
fattat ett beslut rörande, värnpliktstidens längd, som är anpassat exempelvis
efter den högsta kostnadsramen, och att riksdagen därför får lov att antaga en
lörsvarsbudget, vilken ansluter sig lill det föregående beslutet i denna fråga?
Då arn vi där igen. Så kan det tänkas att vi fatta beslut i dag som binder

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

oss för morgondagen. Just det man, ville nå genom en utredning, samordning
och överblick sönderö rytes genom att denna viktiga del av vår försvarsord -ning, värnpliktstidens längd, utbrytes ur sitt sammanhang. Det är visserligen
möjligt att man måste räkna med den föreslagna utbildningstiden, även om ett
uppskov sker, men det har dock sin stora betydelse för anpassningen att kunna
besluta om hela försvarsordningen på en gång. Även departementschefen
medger att betydande skäl tala för att hela frågan löses i ett sammanhang,
ehuru han anser att skälen för den ordning han valt väga tyngre. Utskottet
har också yttrat sig i ungefär samma riktning, då det på sidan 50 säger:
»Även enligt utskottets mening hade det med hänsyn till det nära sambandet
mellan de genom propositionen framlagda spörsmålen samt den blivande försvarsorganisationens
utformning varit önskvärt, att samtliga hithörande frågor
kunnat lösas i ett sammanhang.» Man har emellertid uppgivit det önskemålet
och menat att skälen för frågans behandling i denna ordning voro starkare.
Framtiden får utvisa vem som har rätt i den punkten.

Jag skall inte gå in på några detaljer här, men jag vill göra ett par erinringar
med anledning av utskottsutlåtandet. På sidan 52 i utlåtandet talas om
befälsutbildningen och den kompensation som man bör ge de personer, sbm tagas
ut till befälsutbildning. Inte heller på denna punkt föreligger någon ekonomisk
utredning, utan även här får man handla enbart i god tro. Örn meningen
är att tillämpa den metoden att de som uttagas till denna tjänstgöring
skola hållas åtminstone i det närmaste skadeslösa, frågar man sig, hur detta
skall vara möjligt att ordna, då ju somliga för sitt civila arbete uppbära en
lön, som är kanske dubbelt så stor som vissa andras. Hur skall man finna en
rimlig och rättvis lösning av den frågan? Ger man alla ersättning med utgångspunkt
från den högre lönen, är det klart att det blir för mycket för den.
som har en lägre lön, och om man ger ersättningen efter den lägre lönen, bladet
för litet för den, som har en högre lön.

Här har vidare berörts frågan örn studenterna, och därvidlag uttalar utskottet
endast den förhoppningen att denna fråga skall kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt, Ja, utskottet har i många punkter, synes det mig, endast
fromma önskningar att komma med, vilka inte äro så starkt motiverade utan
i själva verket äro ganska vaga. Herr Oscar Olsson menade att han i sitt anförande
hade givit anvisning på en lösning av frågan om studenterna, men det
föreföll, som om han där förbisåg den stora grupp av studenter, som skall uttagas
för befälsutbildning.

Det är vidare en punkt i 29 §, som jag inte kan underlåta att också beröra.
Det heter därom i utskottsutlåtandet: »Vid behandlingen av förevarande paragraf
har föredragande departementschefen förklarat sig ansluta sig till dc
av rullföringsnämnden framförda skälen för en överflyttning av befattningen
med uppskovsärendena från inskrivningsnämnd till förbandscheferna.»

Jag vill säga att jag tror att det är olyckligt, örn man i alltför hög grad
utesluter det civila inflytandet när det gäller prövningen av ifrågavarande
spörsmål. Det synes mig vara en tendens i propositionen att få bort det civila
inflytandet när det gäller inskrivningsärenden. Jag är, som sagt, inte övertygad
örn att det är till vare sig de värnpliktigas eller statens bästa.

En önskan att i lugnare tempo kunna pröva vår definitiva försvarsordning
med allt vad den innebär för det civila livet och framåtskridandet synes mig
vara en sund och förklarlig ståndpunkt. Ingen lär väl kunna bestrida att en
försvarsordning av den ekonomiska omfattning, som nu ställes i utsikt, kommer
att menligt inverka på det sociala välfärdsarbetet. Och dock är detta en
så oerhört viktig förutsättning för vårt folks sunda och lugna utveckling.

Jag har, herr talman, givit uttryck åt min personliga uppfattning i en kanske

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

något vemodig tonart. Jag vill dock sluta med att säga att ingen försvarsordning
är evig. Vare sig riksdagen i dag går med på yrkandet att betrakta
lagen som ett provisorium eller ej, få vi likväl hoppas att dagar skola komma,
då vi inte skola behöva lägga så tunga bördor på vårt folk. Det beror väsentligen
på hur den nu pågående världskampen slutar. Just nu övar världsläget
sitt speciella tryck, förrycker proportioner och framkallar nya värdebestämningar,
som i regel äro relevanta för en ganska begränsad tidrymd. Vi måste få
hoppas att blommor, som trampas ned, åter skola knoppas och att fåglar, som
tystats av kanonernas dån, åter skola sjunga. Det måste bli vår än en gång.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Lindberg vid utlåtandet
fogade reservationen med beteckningen 1). Emellertid innebär även det av
ledamöter av bondeförbundet framförda yrkande, som nu närmare utformats i
den av herrar Heiding och Strindlund avgivna reservationen, samma tankegång
som den, vilken framförts i motionerna 1:252 och 11:349. Under förutsättning
att yrkandet i nämnda motioner ej vinner riksdagens bifall, kommer
jag att, örn möjlighet därtill gives, stödja herr Heidings yrkande.

Herr Pauli: Herr talman! Vi dela säkert alla den vackra förhoppning, med
vilken den föregående talaren slutade sitt anförande, att det skall bli bättre och
ljusare tider, då inte vi och andra länder skola behöva ålägga oss så tunga
försvarsbördor som för närvarande är nödvändigt. Men han har ju liksom vi
andra klart för sig, att vi inte kunna på något sätt beräkna, örn och när sådana
bättre tider stunda, och att vi därför måste handla efter det nuvarande lägets
krav.

Även örn den siste talarens yrkande närmast gick ut på uppskov med beslutet
örn en värnpliktslag, så framskymtade hos honom en allmän olust att överhuvud
taget fatta ett positivt beslut i denna sak. Jag kan inte förstå den argumentering
han använde, när han uttalade farhågor för att vi genom ett beslut som
detta skulle minska vår blivande försvarskraft. Det förefaller mig vara alldeles
för paradoxalt för att behöva närmare bemötas.

För de uppskovsyrkanden, som från annat håll ha framlagts, ha något skilda
motiveringar företetts. Herr von Heland lade upp ett helt eget försvarsprograin,
och utifrån detta program, som närmast gick ut på en mindre men rörlig armé
och en förstärkt materiell utrustning, önskade han, att vi inte skulle binda oss
för en värnpliktslag, som samtidigt band oss vid den försvarsorganisation av
annan natur än den han förordade. Jag har svårt att förstå, att ett uppskov
i vilket fall som helst kan tillmötesgå herr von Helands önskemål. Ty även om
en önskan att denna lag skall betraktas som provisorisk skulle bifallas, kommer
den i varje fall att gälla tills vidare. Och det är väl omöjligt att tänka sig, att
även örn vi satte etiketten provisorisk på denna värnpliktslag, vi skulle känna
oss oförhindrade att till våren besluta en arméorganisation, som på ett radikalt
sätt skilde sig från de grundvalar, som denna lag har lagt. Herr von Heland
tycktes anse, att det skulle vara mera »olidligt», om riksdagen nu band sig_ för
en värnpliktslag och en därav följande försvarsordning, som ändå, när krisen
är över, kanske måste ändras, än det skulle vara att från början besluta, att''
det hela skulle ha provisoriets karaktär. Vilket ju skulle innebära, att man från
början sade ifrån, att efter en kortare tid skall en ändring ske. Jag kan inte
förstå, att något skulle vara vunnet med den saken. Det vore ju att direkt inbjuda
till den ändring, som herr von Heland motsåg med så stora farhågor.

Vidare ha av herr Heiding framförts samma argument som i den av herr
Heiding och herr Strindlund framlagda reservationen, nämligen att det är så
många "frågor, som äro under utredning, att vi därför inte nu kunna besluta
något definitivt. Vi äro allesammans på det klara med, att hade vi befunnit oss

Nr 51.

Onsdagen ilen 17 december 1941 f. m.

Förslcuj lill värnpliktslag. (Forts.)

i ordinära förhållanden, så hade vi inte gått till ett sådant beslut nied så många
outredda detaljfrågor och framför allt utan den klarare överblick över de ekonomiska
konsekvenserna, som man alltid varit van att kräva i dylika fall.
Det skulle vi, som sagt, inte lia gjort under normala förhållanden; men det alett
oblidkeligt faktum, att vi icke leva under normala förhållanden. Vi kunna
icke undandraga oss att med snabbhet och beslutsamhet ta ställning till ögonblickets
krav. Vi lia inte råd att spilla en lång och dyrbar tid på att utreda,
vad vi ha råd till i fråga om försvaret. Det kan inte hjälpas, att vi beträffande
åtskilliga konsekvenser ta ett steg ut i det okända, men vi ta detta steg med
öppna ögon.

De anförda skälen för att ge detta beslut en provisorisk karaktär har jag
salunda icke kunnat finna bärande. Vi ha av erfarenheten lärt, att hur definitiva
man än har kallat den ena eller andra av de försvarsordningar, som de
svenska statsmakterna under de gångna tiderna lia beslutat, så har utvecklingen
förr eller senare gjort även dessa försvarsordningar till ganska kortlivade
provisorier. Att försvaga själva karaktären av vårt beslut genom att
säga, att detta är något, som bara gäller tills vidare och som vi så snart som
möjligt vilja ändra, anser jag dessutom innebära eu icke obetydlig risk med
avseende å det moraliska intryck, som det ingår i vår avsikt att göra, både
inåt och utåt, med detta beslut.

Sedan ha vi den av herr Oscar Olsson särskilt berörda frågan om utbildningen
av befäl och underbefäl samt den gemensamma inr.yekningstiden. Vad
utskottet på den punkten säger bör, såvitt jag kan förstå, inte rimligen kulina
ge anledning till en så förfärligt energisk polemik som herr Oscar Olssons.
Herr Lindblom fann tvärtom, att utskottet hade varit alltför platoniskt på
denna punkt, att det nöjt sig med att uttala fromma önskningar. Ja. utskottet
har inte velat göra annat än konstatera det faktum, som också offentligen har
tillkännagivits, att man i fråga om sammanjämkningen av skolans och militärutbildningens
intressen tänker gå fram med ett provisorium under de närmaste
åren för att därunder praktiskt pröva, vilken väg som är den bäst framkomliga.
Att, som herr Oscar Olsson gör, förklara, att ett sådant provisorium är oacceptabelt,
innebär att han opponerar sig inte bara mot utskottet, utan också
mot departementschefen, som offentligen har förklarat sig inte Ira något enrot
en sådan empirisk utprövning av den lämpligaste vägen.

Det är, såsom torde stå klart för alla, här inte alls fråga örn något privilegium
för enskilda. Det är att ge saken en oriktig avfattning, när man, såsom
herr Oscar Olsson, säger, att studenterna önska »uppskjuta inryckningen så
länge som möjligt». Det kan, även om herr Olsson inte menade det, ge den uppfattningen,
att de skulle önska en förkortning av sin utbildningstid. Var och
en, som läser studenternas inlaga till utskottet, förstår, att detta på intet
sätt har varit deras mening. De önska icke någon företrädesrätt. De önska, att
de precis som alla andra skola tas i anspråk i den utsträckning, som befinnes
nödvändig; men de önska också, att man ordnar det så, att utbildningen såväl
på skolans som på det militäras område blir den effektivast möjliga.

Då är frågan: är det verkligen ur båda dessa synpunkter det bästa, det mest
praktiska, det mest effektiva att förlägga inryckningstiden redan till den 1
april även för denna kategori? Man kan naturligtvis, som herr Oscar Olsson
ständigt gör, göra processen kort genom att hänvisa till den militära sakkunskapen.
Men denna riksdag har under tidernas gång inte varit van vid att
okritiskt godta varje budskap från vare sig denna eller andra auktoriteter;
den har velat pröva själv, förrän den dömt. Örn nian då, såsom har skett vid
diskussioner inom och utom utskottet, tar reda på karaktären av denna första
utbildning, så finner man, att den i mycket ringa grad är av mera speciell karak -

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

(53

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

tär och att den i stor utsträckning omfattar vad man kallar för exercis 1, överhuvud
taget den inledande, elementära utbildningen. Det bör inte vara någon
orimlighet att tänka sig, att detta skall kunna tas igen på en kortare tid av
dem, som under sin skoltid ingalunda lia varit ovana vid »drill» i olika avseenden
och vid att inhämta kunskaper.

Det är inte riktigt, som herr Olsson säger, att det inte betyder något för
kunskapsnivån, örn man tar bort en eller två månader av vårterminen. Jag skall
inte gå in på någon längre utläggning, men jag vill som exempel påminna örn
det treåriga gymnasiet, vilket för närvarande måste arbeta ytterst foreerat
under alla sina sex terminer, och för vilket förlusten av en halv termin skulle
betyda ofantligt mycket. I själva verket skulle den kanske helt enkelt göra
denna gymnasieforms fortsatta existens omöjlig.

Sedan är det frågan, hur det skall förfaras under provisoriet under förutsättning
att man prövar en forcerad utbildning av de vid ett senare datum
inryckta studenterna och likställda. Skall man sedan låta dem fortsätta såsom
slutna studentförband under hela rekrytskolan eller ej? Gör man det, så tillgodoser
man ju inte de önskemål, som även jag och övriga utskottsledamöter
ha ansett mycket behjärtansvärda, nämligen att de skulle få kännedom örn
truppens mentalitet och kunna uttagas till befälsutbildning i direkt jämförelse
med alla övriga. Men i de praktiska experiment, som företas, bör som ett viktigt
moment även ingå, att man låter studenterna efter snabbutbildningen åter ingå
i rekrytförbanden under den återstående rekrytskolan.

Jag förstår, att detta för en stor del av kammarens ledamöter kan förefalla
som en i detta stora sammanhang relativt oväsentlig punkt att tvista om. T
själva verket har utskottet här använt en så allmän formulering, att den borde
kunna tillmötesgå alla, som överhuvud taget önska, att man skall finna en
såvitt möjligt praktisk och rättvis lösning.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan, däri inbegripet den berörda delen av motiveringen.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen med förslag till förordning örn ändring i vissa delar
av förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser
angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga, m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet; *

statsutskottets utlåtanden:

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa med genomförandet
av ny organisation för värnpliktigas inskrivning och redovisning
sammanhängande frågor;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tillläggsstat
I till rilcsstaten för budgetåret 1941/42 till särskilda taxeringsundersökningar
m. m.;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ytterligare
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående kristillägg underförstå
kvartalet 1942 jämte i ämnet väckt motion; och

nr 251, i anledning av Kungl. Majlis förslag örn anslag å tilläggsstat T till

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

riksstaten för budgetåret 1941/42 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
;

bevillningsutskottets betänkan den:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december 1940 (nr 1000)
om allmän omsättningsskatt, m. m.;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet år 1942; och

nr 46, i anledning av Kungl. Marits proposition, nr 346, i vad densamma
avser förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 17
november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av
utskylder hos vissa skattskyldiga;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

_ nr 78, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § förordningen den 28 juni 1941 (nr 593)
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring; nr

80, i anledning av kanslideputerades framställning angående arvode för
utarbetande av register till riksdagens protokoll med bihang m. m. för höstsessionen
1941; och

nr 81, angående ersättning åt biträde, anlitat av bankoutskottet vid handläggning
av visst ärende; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter; och

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ytterligare
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad rör jordbruksärende.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5.03 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Fortsattes överläggningen angående 1 § i sammansatta stats- och andra lagutskottets
i utlåtande nr 6 punkten A framställda förslag till värnpliktslag.

Herr Norman: Herr talman! Jag fick det intrycket av herr Heidings anförande,
att han sökte som stöd för sin personliga tveksamhet mobilisera samtliga
reservationer som fogats till detta utskottsutlåtande. Han menade, att de
många reservationerna tydde på att det inom utskottet har rått en ganska stor
tveksamhet. Denna tveksamhet gäller, i varje fall icke i den utsträckning som
herr Heiding tycktes vilja göra gällande, den för honom avgörande frågan,
nämligen den om provisorium eller definitiv lag.

Örn jag ser på reservationerna, finner jag, örn jag börjar i slutet, en reservation
av herrar Mårtensson och Lindholm. Den gäller endast en viss del av
utskottets motivering. Jag tror, att de inte äro riktigt belåtna med vad utskottet
skrivit rörande möjligheten av annan kompensation än ekonomisk sådan
för de värnpliktiga, som nu få en så utsträckt utbildningstid. Dessa reservanter
mena, att en sådan kompensation kan tillgodogöras endast ett litet
fåtal av de värnpliktiga, nämligen dem som äro anställda i statstjänst eller
ämna söka sig till statstjänst. De kunna genom statsmakternas åtgöranden få
lättnader och förmåner, som göra att de inte bli så mycket sämre ställda än
deras icke värnpliktsskyldiga arbetskamrater. Det stora flertalet av värnpliktiga
kan, efter dessa reservanters mening, icke få sig en dylik kompensation
tillgodogjord. Reservationen syftar således endast på detta spörsmål, och
något yrkande har ju där heller icke framställts.

Så ha vi en manstark reservation av sex ledamöter i andra kammaren, till
vilka väl herr Strindlund har anslutit sig i sin särskilda reservation, vilken
upptagits som nr 7 i utskottets utlåtande. Den gäller ju utskottets förslag angående
en utredning örn en försvarsplikt i större eller mindre utsträckning för
de medborgare, som icke äro värnpliktsskyldiga. Ett ståndpunktstagande till
detta spörsmål har efter vad jag kan förstå intet som helst samband med utbildningstidens
längd. Vare sig utbildningstiden skall vara den nuvarande eller
det blir tio, tolv, femton eller tjugu månader, så ligger den frågan ungefär
lika till.

Herr Oscar Olssons och hans medreservanters uppfattning kan väl herr Heiding
knappast heller åberopa till förmån för sitt ståndpunktstagande. Då
återstå här endast tre ledamöter, som ha reservationsvägen anslutit sig till
tanken på ett provisorium. Jag kanske bör vara så välvillig, att jag räknar
herr Lindberg med. Hans yrkande går ju närmast ut nå att man skulle god-''
taga det föreliggande förslaget, med undantag av 27 §. Beträffande utbildningstidens
längd skulle nuvarande bestämmelser i stället gälla. Jag vet inte,
om det är hans mening att hans reservation skall ställas under proposition
emot utskottets förslag. I varje fall är den inte så formulerad, att den utan
vidare kan ställas upp som motförslag, utan ett bifall till de av herr Lindberg
förordade motionerna tarvar väl också särskilda beslut rörande övergångsbestämmelserna.

Det återstår alltså i dessa fall av de olika reservanterna fyra ledamöter,
som ha anslutit sig till tanken på ett provisorium. Överhuvud taget har denna

Första kammalens protokoll 1941. Nr 51. 5

Förslag till
värnpliktslag.
(Forte.)

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

fråga mycket litet diskuterats inom utskottet. Det gjordes verkligen ett yrkande,
att utskottet skulle föreslå, att värnpliktslagen skulle antagas för att
gälla endast under två år, men detta yrkande vann ingen anslutning i den
följande diskussionen, och det blev heller ingen votering om detsamma. I fråga,
om det skall bli en definitiv lag eller ett provisorium, stå alltså tjugu av
utskottets ledamöter emot fyra, som äro mera tveksamma.

I den reservation av herrar Heiding och Strindlund, som är motiverad, har
det anförts olika skäl för ett provisorium. Herr Heiding har ytterligare utvecklat
sin mening i sitt anförande här, men jag tror att han har tornat upp
allt för många skäl för ett provisorium. Han talar här örn vad det behöver
vidtagas för åtgärder för en effektivare materialvård, anknyter till vad
utskottet där har yttrat och menar att när utskottet självt anser att det
spörsmålet bör närmare utredas, är det ett skäl för att vi icke nu skola
taga en definitiv lag. Den frågan ligger ju doqk icke alls så till,
att den på något sätt påverkar ståndpunktstagandet beträffande en definitiv
lag eller ett provisorium. Från industrikommissionen har det framförts
vissa önskemål rörande en del värnpliktiga specialisters utbildning. Det har
där framhållits, att dessa unga människor kanske icke äro så helt yrkesutbildade,
när de fullgöra sin första tjänstgöring, varför det kunde vara praktiskt
att de endast finge fullgöra den till en del och sedan komma igen om några
år, när de genom ökad erfarenhet i sitt arbete blivit mera kompetenta i sin yrkesutövning.
Hur den saken skall ordnas har utskottet ansett böra bero på en
kommande utredning, en utredning som bör göras så snart som möjligt, men de
eventuella förslag, som därvidlag kunna knyta an till värnpliktslagen, beröra
icke på något sätt huvudgrunderna i denna. Det kan endast bli fråga om vissa
särbestämmelser för ett litet antal medborgare rörande tidpunkten för deras
utbildning, men man syftar icke alls till att deras utbildningstid överhuvud
taget skall bli annorlunda än för de värnpliktiga i allmänhet.

Frågan örn försvarsplikten har jag ju redan vidrört och konstaterar att den
heller icke på något sätt sammanhänger med detta spörsmål, så att den frågans
läge på något sätt behöver motivera ett uppskov med ett definitivt antagande
av en värnpliktslag.

På samma sätt är det med frågan örn studenternas inryckning. Vad som är
huvudfrågan i det spörsmålet är ju utbildningen av de värnpliktiga officerarna,
men jag tror att herr Oscar Olsson använde ett felaktigt uttryck, när
han talade om att det här var en strid örn det värnpliktiga befälets utbildning.
Det är ingenting som säger, att dessa studenter ovillkorligen skola bli värnpliktigt
befäl. Meningen är ju den, att ur hela kontingenten av värnpliktiga
skall efter en viss tids utbildning de lämpligaste befälsämnena uttagas för en
fortsatt utbildning. Huruvida det är studenter eller icke, beror således helt
och hållet på i vad mån de äro lämpliga, i vad män de äro skickliga för dessa
högre fordringar, som landet ställer på dem. Jag tror för min del, att det i
.den värnpliktiga kontingenten skall finnas en hel del som inte ha studentutbildning,
men som komma att stå sig mycket bra i konkurrensen med studenterna
i fråga örn lämpligheten för att bli värnpliktiga officerare och underofficerare.
Vi ha en hel del som ha en god skolunderbyggnad utan att vara
studenter, alla som tagit realexamen och sedan gått ut i praktisk verksamhet.
Och vi ha säkerligen en hel del kroppsarbetare, som på grund av sin läggning,
på grund av den fysiska fostran som de förvärvat i idrottsrörelsen o. s. v.,
komma att visa sig synnerligen lämpliga. Studentproblemet här är således
inte direkt en fråga örn utbildning av värnpliktiga officerare, utan det är en
praktisk fråga, som sammanhänger med det önskemål som har blivit framfört,
att samtliga värnpliktiga böra örn möjligt inrycka samtidigt och få en likar -

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

tad utbildning från början. Problemet om de värnpliktiga officerarna sammanhänger
ju mycket nära med frågan örn en demokratisk utbildning överhuvud
taget av våra officerare och den tanke, som i detta fall ligger bakom från
försvarsministerns sida, att alla som skola bli officerare, vare sig de skola bli
värnpliktiga officerare eller officerare på stat eller i reserven, skola få en rekrytutbildning
tillsammans med menige man och därefter tagas ut till fortsatt
utbildning allt efter lämplighet.

Nu tyckte herr Lindblom att utskottets skrivning rörande studenternas inryckning
och därmed sammanhängande frågor var formulerad i vaga ordalag
och innehöll mera fromma önskningar än några bestämt uttalade meningar
örn hur det borde ordnas. Det är alldeles riktigt, och det är fullt avsiktligt.
Utskottet har icke velat förorda att riksdagen skulle ge några direktiv i ett
ärende, som har karaktären att höra till Kungl. Maj:ts kommandomål. Vi ha
därför endast konstaterat, att här blir det motsättningar, här korsa olika intressen
varandra, och utskottet förutsätter att spörsmålet skall lösas på ett
sätt, som tillgodoser de olika intressena i en lämplig .avvägning mot varandra.
Skulle jag ha någon personlig önskan att framföra i detta sammanhang, skulle
det vara att denna fråga måtte kunna ordnas så, att inte studenterna skola
nödgas stå över ett år med att fullgöra sin första värnplikt. Nu har försvarsministern
räknat med att man kan provisoriskt klara denna sak för nästa år
och eventuellt något kommande år samt att man får låta det bero på de utredningar,
som väl försiggå inom den stora skolkommissionen, hur det skall bli
för framtiden. Under sådana förhållanden kan det inte vara någon som helst
angelägenhet från riksdagens sida att här göra några andra erinringar än vad
utskottet har föreslagit, att riksdagen bör uttala i detta sammanhang. Det
kan således inte vara någon som helst anledning att riksdagen här skulle vara
konungsligare än konungen själv och skriva på det sätt, som herr Oscar Olsson
och hans medreservanter lia föreslagit.

Örn jag kommer åter till frågan om provisorium eller icke, som väl blir det
stora spörsmål som kammarens ledamöter få taga ståndpunkt till, så kvarstår,
förefaller det mig, som skäl för ett provisorium endast den omständigheten, att
riksdagen under ett kommande år skall få pröva hur det skall bli med försvarsanordningarna
i fortsättningen, alltså ställas inför frågan örn den s. k. femårsplanen
i detta, sammanhang. Herr Lindblom fruktade, att riksdagen genom
att nu definitivt antaga en värnpliktslag i det skick som här föreslås skulle
binda sig, och binda sig för långt gående planer i fråga örn försvarsorganisationens
anordning. Vi ha ju, som herr Lindblom också erinrade örn, här i riksdagen
under hand blivit underrättade örn de olika överväganden, som föreligga
under utredning, örn olika alternativ, av vilka det ena eller andra kan väntas
bliva upptaget i ett förslag. Herr Lindblom fruktade, att vi med antagandet
av värnpliktslagen kanske skulle binda oss för det längst gående alternativet.
Jag har en mycket bestämd uppfattning örn att, vilket alternativ som
riksdagen ställes inför och vilka justeringar som riksdagen vill göra i ett sådant
förslag, så kommer utbildningstiden såsom den här avvägts att i varje
fall ligga i botten, så att den inte kan modereras utan blir minst så lång, som
nu är föreslaget. Visst är det en tung börda, en tung personlig börda,'' som
kommer att läggas på våra unga värnpliktiga män, men jag tror inte att vi böra
förbise, att de, som skola utgöra den levande värnkraften, genom en god
utbildning böra kunna få ett visst skydd, och ett icke så obetydligt skydd ^De
böra säkerligen ha^ betydligt lättare att ställa sig inför de uppgifter, som i farans
stund kunna åvila dem, om de verkligen känna med sig, att de lia fått en
fullgod utbildning för de krav, som fosterlandet kommer att ställa på dem.

Herr von Heland menade att det skulle vara, jag tror lian uttryckte det så

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

»rena mordet» att skicka ut väl utbildade värnpliktiga, om de saknade nödvändig
materiel. Det må vara sant. Men är det inte å andra sidan så, att det
är lika allvarligt, om landet i en sådan situation skickar ut icke fullt utbildade
värnpliktiga? Bland dessa våra medborgare, som nu i större eller mindre utsträckning
ha varit ute i beredskapstjänst, har det, efter vad jag kan förstå av
samtal med dem, mycket starkt gjort sig gällande en känsla av att det är alldeles
nödvändigt att de bli mera skickade att klara de uppgifter, som de ställas
inför, än vad de blivit genom den utbildning de fått under sin värnpliktstjänstgöring.
Den synpunkten bör icke förbigås och förbises, utan det bör kraftigt
markeras, att örn landet nu ställer stora krav på den värnpliktiga ungdomen,
så bör denna värnpliktiga ungdom också känna det som en styrka för sig själv,
att den får ökade möjligheter att reda upp besvärliga och farliga situationer,
som den kan komma i, genom att den erhåller en så grundlig utbildning som
möjligt.

Är det inte så, att detta förslag lika väl som den försvarsorganisation, som
riksdagen senare kommer att taga ställning till, ställer stora krav på oss alla,
stora krav på landet i dess helhet i form av väldiga ekonomiska bördor, stora
krav på de värnpliktiga medborgarna och stora krav på den officerskår som
skall utbilda dessa medborgare, att tiden användes på ett rätt sätt, så att de
värnpliktiga verkligen känna, att tiden utnyttjas till sådant som är nödvändigt
för dem att kunna, örn landet kommer i en farofull situation? Men är det
inte även så, att i dessa brydsamma tider ha vi allesamman en känsla av att vi
kunna med jämnmod bära de olika bördor, det olika ansvar som lägges på oss,
därför att vi alla äro fast eniga örn att göra det yttersta för att värna landets
trygghet och landets oberoende? I den andan synes mig denna värnpliktslag
böra antagas och jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets utlåtande
i dess helhet och nu närmast till den föredragna 1 §.

Herr Roos: Herr talman! Den föreliggande propositionen med förslag till
värnpliktslag har utarbetats med den skyndsamhet, som de rådande tidsförhållandena
kräva. Någon nackdel med den skyndsamma behandlingen har jag ej
kunnat iakttaga utan fungit förslaget vara väl genomtänkt. Bedömandet av det
föreliggande lagförslaget bör ske med utgångspunkt från det verkliga dagsläget
och oberoende av den principiella inställning, som man till denna fråga
intagit under en fredlig och normal tid. Jag avser givetvis härmed ej att ett
avgörande skall träffas under någon panikstämning utan bör detsamma som
alltid tagas under kallt och lugnt övervägande men med hänsyn till föreliggande
realiteter.

Landets läge har sedan stormaktskrigets utbrott i september 1939 varit
svårt och tid efter annan har det ytterligare försämrats. Den utvidgning av
kriget, som under den senaste tiden ägt rum, gör läget för framtiden svårare
och vanskligare att bedöma. Omständigheternas makt och vår bestämt uttalade
vilja om neutralitet åt alla håll samt vår önskan att bevara freden har för
oss skapat ett isolerat förhållande. Vi ha i dag endast att lita på oss själva.
Vår naturligt egoistiska inställning till fredens bevarande misstolkas gång
efter annan av de olika krigförande länderna. För oss stå landets självständighet
och frihet som de högsta värden och dessa äro vi beredda att försvara, örn
så skulle erfordras, med vapenmakt. Men för ett framgångsrikt försvar erfordras
ej blott teknisk modem utrustning utan även soldater, väl utbildade
och skickade att handhava nutidens moderna vapen. Från detta utgångsläge
måste man enligt min mening godtaga även långt gående förslag angående försvarsberedskapens
ökande och de värnpliktigas utbildning, såvida dessa förslag
grundas på militärt sakkunnigt övervägande och ej sirida mot sunt civilt
förnuft.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Mitt utgångsläge för bedömandet är sålunda ett helt annat än min ärade
partivän herr Lindbloms, som trots den bistra verkligheten och trots att ingen
ljusning för den närmaste framtiden kan skönjas dock låter ideella synpunkter
vara de avgörande.

Med avseende på utökning av värnpliktstiden innebär det föreliggande förslaget
säkerligen ett minimum, men bör väl denna utökade värnpliktstid, rätt
utnyttjad, vara ägnad att skapa ett gott soldatmateriål. Vårt folk är andligen
högt utvecklat och står säkerligen ej någon nation efter i fysisk kraft och styrka.
Detta soldatmaterial, effektivt utbildat, bör kunna giva oss en försvarsmakt,
som bör vara en god säkerhet för skyddet av vår självständighet och
frihet.

Genom den utökade värnplikten läggas stora bördor på de enskilda. Olägenheterna
äro i många fall ytterst betungande, men allt detta måste dock bäras
för uppnående av de värden av högsta art, som jag förut berört. För vissa
grupper av den värnpliktiga ungdomen, såsom studerande vid universitet,
högskolor, tekniska skolor etc., äro olägenheterna av alldeles särskild och svår
beskaffenhet. Helt naturligt böra för dessa stora grupperingar, från vilka i
synnerhet värnpliktiga underofficerare och officerare komma att uttagas, allt
göras för att mildra och såvitt möjligt lösa de svåraste olägenheterna. Jag
hänvisar till vad utskottet i denna del yttrat och jag tror att avsevärda lättnader
för de värnplikiga kunna vinnas genom förståendefullt samarbete mellan
de militära myndigheterna och representanterna för universitets- och skolväsendet.

Den i propositionen föreslagna reformen beträffande inskrivningsväsendet
och värnpliktsregistreringen är enligt min mening att hälsa med stor tillfredsställelse.
Härigenom införes förenkling av systemet och skapas större möjlighet
att inom den militära organisationen placera rätt man på rätt plats.

Jag återkommer till en enligt min mening synnerligen viktig fråga, effektiviteten
i den värnpliktiges utbildning. Att utbildningen står på ett annat och
högre plan än när jag för cirka 35 år sedan fullgjorde min värnplikt är för mig
känt. I dag får den värnpliktige på ett helt annat sätt än förr inblick i den
verkliga meningen med övningarna och förklaras för honom varför vissa handgrepp
och dylikt måste mekaniskt inläras. Trots denna förbättring i utbildningen
finnes dock säkerligen mycket att ytterligare göra.

Förståelse hos den. värnpliktige för försvaret och dess olika tekniska medel
bör skapas, så att han själv känner sig som en nyttig och nödvändig länk
i försvarsarbetet. Ett önskemål vore att man kunde omsätta vissa värnpliktigas
praktiska och tekniska erfarenheter inom det civila området till att omfatta
även skapandet och förbättrandet av försvarets tekniska utrustning. Vårt
land har förr kunnat skapa män, som genom strategiskt snille, genom nya och
förbättrade krigsmetoder varit i stånd att skapa oss ett aktat namn i historien.

Inom utskottet stå vi nästan helt eniga angående det väsentliga i lagförslaget.
Denna enighet är ett det bästa tecken för den fasthet, som erfordras i en
svår tid. Skulle det värsta hända oss, giver denna sammanhållning dock förhoppning
om en ljusare framtid.

Herr talman! Jag ber få instämma i yrkandet om bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Larsson, Sam.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Utskottets ordförande yttrade, att
det här främst gäller frågan, huruvida det föreliggande lagförslaget skall an -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Försina till värnpliktslag. (Forts.)

tagas definitivt eller som ett provisorium. Jag begärde närmast ordet för att
ange några skäl för den inställning jag har till just detta spörsmål och vill
därför även angiva, varför jag betraktar denna lag som ett provisorium och
följaktligen även kommer att rösta för den reservation, som av herr Heiding
har avgivits.

Det föreliggande förslaget till värnpliktslag synes mig i åtskilliga avseenden
vara av provisorisk karaktär. Förslaget är lösryckt ur sitt sammanhang.
Det saknar varje uppgift eller beräkning över de ekonomiska följderna. Det
har fått skjuta vissa saker på framtiden i väntan på ytterligare utredningar,
och framför allt har förslaget utarbetats och framlagts i en tid och i ett världsläge,
då det är fullkomligt omöjligt att med någon grad av bestämdhet yttra
sig örn hur det kommer att bli i framtiden. En sak är ju uppenbar, nämligen
att vad som kommer att bestämma huruvida denna lag kommer att bliva definitiv,
är hur det nu pågående kriget kommer att sluta, och därom veta vi i
dag ingenting.

Beträffande den ekonomiska sidan, d. v. s. frånvaron av några som helst
ekonomiska kalkyler, synes detta ha oroat utskottet, och utskottet har därvidlag
anfört följande: »Då de i värnpliktslagen reglerade frågorna tagas under
övervägande fristående utan samband med försvarsordningen i övrigt, kommer
nämligen underlag att saknas för bedömandet av vissa spörsmål; utskottet syftar
härutinnan närmast på avsaknaden av närmare kännedom om de ekonomiska
följderna för statsverkets- vidkommande av förslagets genomförande.»
Det förefaller således, som örn även utskottet haft vissa betänkligheter i detta
avseende. Utskottets talesman herr Oscar Olsson yttrade, örn jag fattade honom
rätt, att när det gäller värnpliktslagen och försvaret i övrigt får kostnadsfrågan
icke tillmätas någon betydelse. Det får kosta vad som helst, resonerar
tydligen herr Oscar Olsson. Ja, det förefaller verkligen så i våra dagar,
men det är inte säkert att det går an att resonera så i framtiden. Det kommer
säkerligen en dag, när den svenska riksdagen får fråga sig: Var ska vi ta’t?
Och vid den tidpunkten örn inte förr kommer denna lag att få rubbas, även örn
den i dag kallas definitiv.

För mig är det egentligen ganska oväsentligt, vilket förslag som i dag antages.
Till och med om herr Lindbergs motion skulle bli antagen, ha vi provisoriet
kvar, det kommer vi inte ifrån. Örn lagen antas enligt utskottets förslag,
blir det ett provisorium i alla fall förr eller senare. Men även om det reellt är
tämligen likgiltigt, kan jag för egen del inte finna annat än att det är ärligast
att redan i dag säga ifrån sin mening, att detta förslag med hänsyn till hela sin
karaktär och framför allt med hänsyn till tidsläget måste vara av provisorisk
art. Det är av dessa skäl, herr talman, som jag kommer att ansluta mig till
herr Heidings reservation på denna punkt.

Vidare vill jag säga ett ord också örn punkten B i utskottets utlåtande, som
behandlar motionerna nr 254 i första kammaren och 345 i andra kammaren. I
denna punkt synes det mig som örn utskottsmajoriteten i sin iver att göra allt
för att stärka försvaret gått en smula för långt, då den förordar en skrivelse
till Kungl. Maj:t i motionernas syfte. Av de män, som vid genomgången
mönstring icke kunnat användas till värnplikt i egentlig mening, torde det inte
vara särdeles många, som hädanefter skulle kunna fylla någon sådan uppgift
som motionärerna tänkt sig. Det gäller här huvudsakligen personer, som på
grund av någon sjuklighet inte kunnat fullgöra sin värnplikt. Säkerligen är
det endast en mycket ringa del av dessa, som skulle kunna utnyttjas i s. k. försvarstjänst.
Det blir väl därför i huvudsak kvinnor, som skulle utnyttjas i denia
tjänst, och jag uppfattar också motionerna så att det varit frågan örn ett
försök från motionärernas sida att begagna ett lämpligt tillfälle att enligt det

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

minsta motståndets lag få den kvinnliga värnplikten införd. Jag tror emellertid
att detta har en ytterligt liten betydelse ur försvarssynpunkt. Det har uppgivits
att bakom varje soldat i fält fordras tio man, som bakom fronten skola
förse denne soldat med utrustning av olika slag. Detta ger en ganska klar bild
i fråga om läget när det gäller vårt lands tillgång på människor. Vi skulle i
händelse av mobilisering vid krigstillstånd belt enkelt inte ha tillräckligt med
mänsklig arbetskraft att ställa bakom alla våra soldater vid fronten. Då spelar
det en mycket liten roll örn vi ha ett antal av dem så att säga enrollerade, ty
praktiskt taget varje arbetsför svensk man och kvinna får då ställa sig i försvarets
tjänst bakom soldaten vid fronten.

•Jag anser således, att inte heller detta förslag har någon reell betydelse.
Men det är å andra sidan överflödigt att i detta sammanhang taga med detta
uttalande i kammarens beslut, och på denna punkt ber jag därför, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Lindberg m. fl. avgivna reservationen.

Herr Engberg: Herr talman! Det är klart att den argumentation, som förts
i fält exempelvis av herr Heiding och hans meningsfränder, i mångå avseenden
kan te sig bestickande. Emellertid måste jag bekänna, att ju mer jag tänkt över
dessa problem, desto klarare har det blivit för mig, att vad som än kan bli
mindre här i världen, så inte är det utbildningstidens längd. Det är helt enkelt
icke möjligt med hänsyn till den tekniska utvecklingen. Livets och utvecklingens
alla områden präglas av specialiseringen. Och icke minst gäller detta militärväsendets
utveckling. Se vi tillbaka på krigsteknikens historia, nödgas vi erkänna,
att med varje nytt krig har denna specialisering drivits allt längre, och
med specialiseringen följer enligt sakens natur stegrade och skärpta krav pa
kvalifikationerna hos funktionernas utövare.

Låt oss därför inte invagga oss i den falska föreställningen att vi under överskådlig
tid skulle ha möjligheter att avkorta den utbildningstid vi i dag besluta.

Min övertygelse, herr talman, är nämligen den, att vi få räkna med en ännu
längre utbildningstid i framtiden. Ur varje krig, det har erfarenheten understrukit,
går det fram nya uppfinningar och nya specialiseringar och därmed
nya krav på utbildningen. Jag tror därför att man när man bedömer utbildningsfrågan
icke skall göra på det sättet, att man rättar utbildningen efter det
utrikespolitiska läget. .Tåg har, mina herrar, varit med i många militärpolitiska
debatter, jag har suttit i gamla försvarsrevisionen och jag har suttit i ett par
särskilda utskott, som haft militärfrågan om hand. Och är det på någon punkt,
herr talman, som jag högt och ljudligt vill säga ifrån att jag huggit grundligt
i sten, så var det då jag trodde att man kunde rätta utbildningstidens längd
efter växlande utrikespolitiska situationer. Så är det inte. Oberoende av den
utrikespolitiska situationen få vi räkna med stegrade krav på teknisk specialiserad
utbildning och därmed också tyvärr stegrade krav på utbildningstidens
längd.

Icke det utrikespolitiska läget, men väl det strängt sakliga omdömet om de
insikter och färdigheter, utbildningen måste bibringa, skall betinga utbildningstidens
längd.

.Tåg anser därför, att provisor]etanken i vad det gäller utbildningstiden är
sakligt oriktig och ohållbar, och därför kan jag inte ansluta mig till densamma.

Det är någonting helt annat med de delar av försvarsfrågan, som ännu icke
definitivt behandlats. Där finns områden, på vilka man måhända mer eller
mindre provisoriskt kan inrätta sig i framtiden. Jag vill därom ingenting spå,
ty vi se endels och profetera endels i dessa stycken. Emellertid är det på en

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

punkt, där jag funnit att utskottet i sin motivering är i hög grad inkonsekvent, en
punkt, där man enligt min mening låtit en annan samhällsverksamhets organisationsfråga
göra sig bred på försvarsfrågans bekostnad. Det är den punkt,
där man vill ha en särskild inryckningstid för studenter och likställda. Jag kan
inte förstå annat än att utskottets ståndpunktstagande måste leda dithän, att
man skjuter fram frågan örn den slutliga regleringen på detta område till dess
det har blivit några resultat av den pågående .stora skolutredningen. När de
resultaten komma och när och i vilken mån de skola lagfästas och taga mandom,
det är frågor som icke kunna besvaras. I varje fall betyder det att man
på en mycket väsentlig punkt gör ordnandet av utbildningsfrågan beroende
av till vilka resultat man kommer i ett annat organisationsspörsmål, spörsmålet
örn de svenska läroverkens slutliga organisation.

Jag vill inte, herr talman, vara med om att haka fast ordnandet av utbildningsfrågan
på skolfrågan. Jag anser för min del att det riktigaste och rimligaste
är att man löser denna fråga nu över hela linjen och att på denna punkt
skolorganisationen och skolans män få vara snälla att rätta sig efter den militära
organisationens krav. Jag kan inte neka till att det socialt ligger ofantligt
mycket berättigande i den synpunkt, som den militära sakkunskapen fört
fram på detta område. Det är något av rättrådighet i att grupperna äro likställda
och att inte vissa grupper behandlas på ett annat sätt när det gäller inryckningen.
Och jag har svårt att fatta att det skall vara någonting så krångligt
för skolmyndigheterna att sammanjämka det hela så att skolan rättar sig
efter försvarets behov.

Hur är det för närvarande, mina herrar? Jo, under den s. k. studentexamensterminen
har man dels skrivningarna, som äga rum under en bestämd vecka
över hela landet. Därefter har man de muntliga proven, som inlagts under tiden
från mitten av maj till inemot slutet av juni. Denna tid har man måst breda ut.
emedan censorerna ju inte kunna liksom vår Herre vara allestädes närvarande.
Emellertid frågar jag mig: Är det något hinder att göra en liten förskjutning
och lägga det skriftliga provet relativt tidigt i början av vårterminen och sedan
låta det muntliga provet vara färdigt med mars månads utgång? Det är ingalunda
omöjligt. Med god vilja kan den saken ordnas. Vårterminen är i våra
högre allmänna läroverk en repetitionstermin. Redan i november börjar man
repetitionerna och fullföljer dem framåt våren. Observera nu, mina herrar, att
vid vissa läroverk kommer studentexamen omkring mitten av maj, medan man
vid andra läroverk får vänta ända till midsommar. Är det någon människa som
hört någon lärare eller någon censor vitsorda, att de som komma upp i examen
på slutet, fram emot midsommar, äro duktigare än de som komma upp i början
av examensperioden vid mitten av maj? Jag har inte hört någon våga sig på
ett sådant omdöme och jag tror inte att det omdömet överhuvud på sakliga
grunder skulle kunna fällas.

Vad är det då man är rädd för? Jo, man menar att måhända skulle kunskapsmåttet
bli för litet genom att dra fram det skriftliga provet till början av vårterminen.
Jag undrar emellertid örn någon pedagog vid våra högre allmänna
läroverk skulle vilja driva den satsen i vad det gäller den skriftliga examen.
Och jag erinrar örn huru min vän lektor Pauli, som satt i en kommitté, som hade
att utreda vissa frågor beträffande studentexamens omläggning, kom till ett
enligt min mening alldeles riktigt och beaktansvärt resultat, nämligen att den
muntliga examen strängt taget är så betydelselös och med hänsyn till bildningSTesultatet
för en sådan skugg- och skentillvaro i skolans liv, att den utan
saknad kunde avskaffas. Det väsentliga är de skriftliga proven. Jag skall
emellertid inte diskutera den saken närmare. Jag konstaterar endast faktum,
att har man denna utgångspunkt och hyser man denna uppfattning, då bör det

Onsdagen den 17 december 1941 e. m. Nr 51. 73

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

inte vara alltför stor självövervinnelse att komma fram åtminstone till det resultatet,
att den muntliga examen kan komma något tidigare än vad den nu
gör, t. ex. vara överstökad till den första april.

Jag har under många år haft den meningen att så länge studentexamen finns
kvar — den bör bort, men det är en annan fråga — hade det varit rimligt att
börja vårterminen, då pojkarnas och flickornas hjärnor äro väl utvilade efter
jullovet, med att låta dem i lugn och ro få göra sina skrivningar. Sedan kunde
vid lämplig tidpunkt det muntliga provet komma.

Jag måste därför finna, herr talman, att när vi behandla en för vårt folk
så ofantligt betydelsefull fråga som utbildningstiden och den lämpliga inryckningstiden,
är det från skolans håll att komma med alltför stora pretentioner,
när man vägrar att anpassa sina förhållanden på det sättet, att det kan
bli samma inryckningstid för alla kategorier. Av det skälet, herr talman,
önskar jag rikta en verklig uppmaning till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
att i detta stycke inte släppa taget utan så långt det är
möjligt driva igenom en uppgörelse, där skolans pretentioner få maka åt sig
och där man når den gemensamma tidpunkten för inryckningen. Jag tror att
valet av den första april i detta fall inte vore någonting att Hanka och anmärka
på. Resultatet av läroverkens arbete komme att bli i stort sett detsamma som
förut. Jag är övertygad örn att varje lektor eller adjunkt, som har att sköta
förhöret och bedömningen i studentexamen, redan i skarven mellan höstterminen
och vårterminen nästan på pricken på plus eller minus vet Vad han skall ge
för betyg åt sina elever, som han känner utan och innan med deras svagheter
och förtjänster. Örn det nu blir fråga örn att gå till den definitiva bedömningen
någon månad förr eller senare, så spelar det inte alltför stor roll.

Kanske hänger redan en invändning från herr Paulis sida i luften — jag
har hört den förut och kan liksom gripa den i flykten och titta på den i förväg.
Det är den invändningen att det för skrivningen i modersmålet skulle vara så
betydelsefullt att ha hunnit repetera historiekursen. Jag ber verkligen herrarna
örn ursäkt för min respektlöshet, då jag säger, att den modermålsuppsats, vars
mogenhet berodde på huruvida man exercerat igenom Odhner-Westman eller
någonting annat i den vägen en månad mer eller mindre, den vore verkligen
inte mycket att hurra för.

Jag kan, herr talman, sålunda inte godkänna den tendens, som jag på denna
punkt finner prägla utskottets utlåtande, utan jag kommer att förena mig med
herr Oscar Olsson och stödja det yrkande han framställt.

Herr von Heland: Herr talman! Jag har ingen anledning att bemöta någon
annan talare än herr Engberg. Herr Engberg anförde att erfarenheten och
utvecklingen visa, att utbildningstiden aldrig kommer att kunna bli mindre.
Yi kunna därför, sade herr Engberg, utgå ifrån att det aldrig kan bli någon
avkortning på värnpliktstiden. För att visa hur ihåligt detta resonemang är
måste jag ta ett extremt exempel. Antag att krigserfarenheterna komma att
lära oss, att den riktigaste försvarsorganisationen vore en ren yrkesarmé med
alla möjliga specialvapen och kanske därutöver en milis. Det vore en organisation,
där folket alltså fortsatte att arbeta för att vidmakthålla folkförsörjningen
och prestera materiel åt denna yrkesarmé. Då, herr Engberg, kommer det ju
överhuvud taget inte att fordras någon utbildningstid för värnpliktiga alls!
I så fall skulle det nämligen icke finnas några värnpliktiga. Herr Engbergs
uppfattning är alltså fullständigt felaktig. Och jag vidhåller att man genom
att följa utskottet binder riksdagen före ställningstagandet till den nya försvarsorganisationen.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Herr Andrén: Herr talman! Jag ber kammarens ledamöter örn ursäkt för
att jag vågar ta upp en fråga, som redan diskuterats så mycket i dag som
frågan örn studentexamen och om studenterna och befälsutbildningen.

Jag tillåter mig i det sammanhanget att i främsta rummet vända mig emot
min ärade vän herr Oscar Olsson, som herr Engberg till trots dock varit
huvudtalaren, när det gällt denna sak. När herr Oscar Olsson talade, kunde jag
inte undgå den reflexionen, att herr Oscar Olsson måtte vara en utomordentligt
framstående populärvetenskaplig föreläsare -—• han har nämligen en förmåga
att göra sakerna enklare och klarare än de egentligen äro, som är mycket sällsynt.
Och när man hörde herr Oscar Olsson tala med så mycken iver i denna
sak, fick man nästan det intrycket, att det var värnpliktslagens väsentliga
syfte att rubba på den nuvarande studentexamen.

Så till vida har naturligtvis herr Engberg lagt upp problemet på ett mera
tilltalande sätt, som herr Engberg klart låtit förstå, att det i själva verket
är fråga örn en konflikt mellan den nuvarande skolorganisationen och den
kommande försvarsorganisationen, en konflikt och en kollision, där det självklart
finns berättigade intressen på bägge sidor. Det är ju rimligt och naturligt
att försvarets män framförallt tänkt på försvarsfrågan, liksom det också är naturligt
och riktigt att skolans män framförallt ha tänkt på skolproblemen. Utskottet
har liksom departementschefen sökt försona dessa båda intressen, och
det förefaller mig verkligen som örn detta skulle vara möjligt, utan att invänta
den stora skolutredningen och de resultat som den kan komma med — på den
punkten uttryckte ju herr Engberg sina tydliga dubier.

Studenterna ha också sagt sitt ord i denna sak, och de ha väsentligen ställt
sig på samma sida som skolans folk. Men intressantast är kanhända att observera,
vad de icke ha sagt. De ha icke på något sätt antytt, att de skulle
önska en förkortning i den långa utbildningstid, som nu väntar dem. De ha
accepterat de 810 dagarna, dessa 810 dagar som de flesta av våra studenter
komma att få tillbringa i kronans kläder, och de ha accepterat denna långa
utbildningstid utan tvekan, utan ett spår av veklagan. Man kanske kan förstå,
att de däremot ha föreslagit vissa enkla anordningar, som skulle göra det
möjligt för dem att utan onödiga personliga offer fullgöra denna sin utbildning.

Vilka äro då dessa studenter? När vi i utskottet diskuterade den fråga,
som här är före, hade man liksom på känn, att hela detta problem betraktades
såsom ett överklassproblem. Jag känner våra studenter, och jag vet att de
flesta av dem äro fattiga pojkar och fattiga flickor. Vi fingo för några år
sedan en utredning, som undertecknats av bl. a. den nuvarande universitetskanslern,
och jag skall tillåta mig att föredraga en passus ur detta utlåtande.

»De deklarerade studieskulderna stiga givetvis i stort sett med antalet närvaroterminer,
men uppvisa därjämte betydande variationer inom olika fakulteter
och bidragsklasser. Av samtliga manliga deklaranter ha 69 % i Uppsala,
74 % i Lund och 55 % i Stockholm förklarat sig vara skuldsatta.»

Vi se sålunda att det övervägande flertalet av våra studenter får dra sig
fram genom högskolor och universitet under en betungande skuldsättning, för
att sedan efter träget arbete komma fram till viktiga poster i vårt samhällsliv,
poster som de i allmänhet fylla med den äran. De ha i långa tider sörjt för
den svenska ståndscirkulationen. Denna för hela vår sociala utveckling så
oerhört betydelsefulla ståndscirkulation har gått fram på en törnbeströdd väg,
kantad av nöd och försakelser. Det förefaller mig icke rimligt att man i onödan
strör törnen på den vägen.

Herr Oscar Olsson har i denna fråga utvecklat så starka passioner att jag
inte kan underlåta att påminna om en liten replikväxling, som ägde rum här i

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

förmiddags. Det var en ärad talare på Göteborgsbänken, som gentemot statsministern
anmärkte, att statsministern gjort sig skyldig till en ganska långt
gående intellektuell sparsamhet. Någon sådan anklagelse skall jag givetvis
inte komma med i denna debatt, men jag tyckte nog att herr Oscar Olsson
visade prov på något helt annat, nämligen ett mycket långt gående emotionellt
slöseri. Med mycken styrka framhöll nämligen herr Oscar Olsson, att
det var en så väsentlig sak, att studenterna finge börja sin första tjänstgöring
redan den 1 april — »den dag värnpliktslagen fastställer», som det heter i
herr Oscar Olssons reservation. Örn herr Oscar Olsson hade studerat värnpliktslagen
lite grundligare, skulle han lia funnit, att värnpliktsla-gen icke
nämner något datum alls, således inte heller den 1 april; hela diskussionen har
emellertid förutsatt, att den första tjänstgöringen skulle börja den 1 april, och
jag antar också, att så blir fallet för den stora massan av de värnpliktiga.

Örn man då in concreto skulle se, hur problemet ställer sig, örn studenterna
skola vara färdiga med sin examen före den 1 april eller alltså senast den 31
mars, så kommer man just in på det problem, som herr Arthur Engberg i sitt
anförande nyss berört.

Då måste — enligt vad som framgår av den utredning, som skolöverstyrelsen
har gjort — anmälningarna till studentexamen ske redan föregående höst, och
studentskrivningarna måste sedan börja redan den 15 januari. De fortgå under
något mer än en vecka. Därefter skola de rättas, och först när dessa skrivningar
rättats och bedömts, kan man göra upp schemat för de muntliga proven i studentexamen.
Dessa muntliga prov i studentexamen kunna sedan börja den 20
februari för att fortgå till ungefär den 26 mars.

Yi förstå att på det viset i själva verket gymnasiets sista termin försvinner
för alla de studenter, som få sin examen framflyttad. Detta betyder, att ^repetitionsarbetet
i den högsta gymnasieringen måste börja redan under föregående
termin; det betyder framför allt att det treåriga gymnasiets kurser, som redan
nu äro mycket starkt belastade och där redan nu trängseln är mycket stor,
måste ganska grundligt förändras; det betyder nog dessutom, att man inte kan
tillgodogöra sig den nuvarande censorsinstitutionen, eftersom, såsom herr Engberg
mycket riktigt anmärkt, censorerna inte kunna vara allestädes närvarande.
För alla lärare vid våra högskolor och universitet torde det vara omöjligt
att åtaga sig censorskap under andra tider än de, som hittills gällt för den
muntliga studentexamen, d. v. s. tiden efter ungefär den 7, 8 maj.

Men en sådan omläggning av studentexamen medför även andra konsekvenser.
För dem, som inte skola fullgöra någon värnpliktstjänstgöring efter studentexamen,
kan det bli ett besvärligt problem att komma till rätta med sina arbetsuppgifter
under månaderna närmast efter examen. Det är för närvarande så
att ungefär 92 % av våra studenter vid olika högskolor och universitet söka en
t örtsaft utbildning. Av dessa äro många studentskor, andra ha kanske inte
någon värnpliktstjänstgöring att fullgöra förrän under ett kommande år: vart
skola dessa ta vägen? Skola de söka sig in vid högskolorna och universiteten,
mötas de där av de svårigheter, som måste komma sig därav att kurserna mycket
ofta ha börjat redan i september månad föregående år! Skola de vänta med
sin fortsatta utbildning till nästa termin, blir det en ganska lång tid de få gå
och vänta. Alldeles särskilt blir denna tid lång, örn, såsom herr Oscar Olsson
föreslog, höstterminen vid högskolor och universitet inte skulle börja förrän
den 1 oktober.

Men även för skolans vidkommande har den anordning, som herr Oscar. Olsson
föreslog, vissa olägenheter. Lärarna i den högsta gymnasieringen få ju en
hel rad lediga timmar och de förlora sina skrivlag i oell med det att studentklassen
och dess olika avdelningar bortfaller; högsta ringens skollokaler stå

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

ledina — man bär ingen användning för dem. Ur ekonomisk synpunkt förefaller
detta inte alldeles tilltalande, allra minst under en tid, när man i stället ivrar
för att förlänga lärarnas tjänstgöring.

Vi äro, tror jag, alla ense örn att man skall försöka vinna ett maximum av
forsvarskraft. Men kunde vi inte också enas därom, att man skall försöka vinna
detta maximum med ett minimum av civila skadeverkningar. Jag tror man
måste säga sig, att skolan också har en väsentlig uppgift, och en väsentlig uppgift
även när det gäller försvarets tjänst.

Det är ett annat studentproblem, som inte har skymtat mycket i dagens debatt
men som också är högst betydelsefullt. De studenter, som efter två års
militärutbildning komma till våra högskolor och universitet, måste naturligtvis
ha glömt ganska mycket av vad de lärt sig i sina skolor. Framför allt måste
de ha glömt ovanligt mycket av vad de lärt av språk. Här ställes inte bara studenterna
utan också högskolorna och universiteten inför nya problem, problem
som inte kunna lösas på det enkla sättet, att man i en riksdagsskrivelse dekreterar
att svårigheterna måste vika.

Åtskilliga talare ha redan föregripit den diskussion, som självklart måste
uppstå nästa år örn det då väntade härordningsförslaget. Herr von Heland har
talat örn den kommande härordningen med all den militära sakkunskap, som
man kan vänta utav en kapten. Och herr Lindblom, som ofta förvånar oss som
en pacifistisk harpolekare, koni i dag också, stilla och saktmodigt, in på problemet
örn den kommande härordningen. Jag skall inte följa dem på deras
vanskliga vägar. Jag tilltror mig icke att i nuvarande situation ge vare sig den
sittande försvarsberedningen eller den nuvarande departementschefen några
råd i denna sak.

Emellertid skall jag våga säga några ord om en annan fråga, som mera på
allvar har diskuterats i dagens debatt, och det är frågan, huruvida den föreliggande
vämpliktslagen skall få en provisorisk natur eller icke. På den punkten
ansluter jag mig helt till de synpunkter, som tidigare kommit till uttryck i
herr Engbergs sista anförande.

Alla de beslut som vi här fatta äro i viss mening provisorier; alla kunna de
ändras och alla komma de — förr eller senare — att ändras. Men kunna vi
inte komma överens örn att det i dagens allvarliga situation knappast passar
oss att leka med optimistiska framtidshägringar. Sedan mer än ett sekel har
med ett och annat återfall övningstiden ständigt blivit längre och längre. Tabellen
över övningstidens längd och över tjänsteårens antal inom den svenska
försvarsmakten kan läsas såsom en europeisk feberkurva. Det finns tyvärr i
dagens situation ingenting, ingenting alls, som säger oss, att denna feberkurva
skall falla. Det förefaller mig självklart, att vi måste taga konsekvenserna
av detta läge.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Wagnsson, Bror Nilsson och Herlitz.

Herr Ekströmer: Herr talman! Blott ett par korta anmärkningar.

I den skrivelse, som industrikommissionen inlämnat till utskottet, har kommissionen
för utnyttjande av de värnpliktiga yrkesmännens specialkunskaper
framkastat tanken på att dessas tjänstgöringstid skulle uppdelas, så att de,
efter att ha fullgjort en del av sin första tjänstgöring, skulle under några år
återgå till sitt yrke och därefter fullgöra sin tjänstgöring, sedan de blivit
mera yrkeskunniga. I utskottet ha vi föreslagit en utredning i detta avseende,
och jag vill härmed endast påpeka, att kanske de flesta av dessa yrkesmän
redan från ungdomen arbetat i sitt yrke och därför torde vara tillräckligt ut -

Onsdagen den 17 december 1041 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

bildade för att kunna fullgöra sin tjänst utan avbrott. En delad utbildning
skulle säkerligen bereda dessa värnpliktiga stora olägenheter, och jag räknar
med att utredningen skall taga hänsyn till detta förhållande.

I utskottets motivering framhålles särskilt »att ett effektivt utnyttjande
av tjänstgöringstiden ökar de värnpliktigas vilja att tillgodogöra sig utbildningen»
etc. Detta har ju fått en ganska framträdande plats i utskottsbetänkandet,
men jag tycker att det även här i kammaren bör särskilt understrykas.
Vi må betänka, att vår svenska ungdom numera i allmänhet torde stå
på en ganska hög kulturell nivå. De unga kunna skilja på gott och ont och
ha därför säkerligen en ganska utpräglad känsla för örn tiden riktigt utnyttjas
eller ej. Från olika håll i landet ha under den gångna beredskapstiden
framkommit funderingar i detta avseende, och även kanske mången gång ej
så litet berättigad kritik. Det bör därför sägas ifrån att endast det bästa är
gott nog för att den värnpliktige, som ofta känner med sig att han gör ett
verkligt offer för fosterlandet, också skall få fullt klart för sig att tjänstgöringstiden
blir på allra bästa sätt utnyttjad.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Bergman: Herr talman! I huvudsak kan jag ansluta mig till de synpunkter,
som herr Andrén på förträffligt sätt framfört beträffande studenternas
värnplikts- och studieförhållanden, ty dessa synpunkter äro mycket riktiga
och studenternas egen utredning synes i huvudsak också vara alldeles riktig.
Jag skall inte trötta kammaren med att upprepa något av vad herr Andrén
sade, men jag ber att få komplettera hans inlägg genom att gå in på ett par
särskilda frågor, som berördes av herr Engberg, men som herr Andrén inte
hade anledning att närmare befatta sig med. Att jag yttrar mig därom beror
på att jag har ganska rik erfarenhet av de detaljfrågor det här gäller, eftersom
jag dels varit med om allra minst 25 studentexamina såsom examinator
och åtminstone ett hundratal studentexamina såsom censor och alltså vet vad
jag talar om i avseende på studentexamen.

Man märker tydligt på herr Engbergs anförande, att han inte numera är
ecklesiastikminister. Sannolikt skulle han nämligen, örn han nu vore det, ställa
sig i huvudsak på den ståndpunkt, som göres gällande av studenterna själva
och som med särskild styrka och på ett mycket sakligt sätt har angivits i
Uppsala studentkårs värnpliktskommittés och de förenade studentkårernas
skrivelse, som finnes bilagd utskottets betänkande.

Herr Engberg förklarade, att han ansåg att studentexamen skulle avskaffas.
Det är en mening som han redan som ecklesiastikminister gjorde gällande, och
den saken hör ju inte hit, ty det var ju dock inte då hans mening att avskaffa
själva undervisningen. Han anser också, att vad utskottet här säger egentligen
innebär, att man skulle nödgas vänta med det definitiva ordnandet av dessa
saker, till dess den stora skolutredningen blev färdig — »örn den blir färdig»,
som han sade. Jag tror att han misstar sig i det avseendet, ty — och det
tror jag att man kan säga med stor sannolikhet, ja, med säkerhet — denna
skolutredning, vad den än kan leda till för resultat, inte kommer den att utmynna
i en förkortning av tiden för gymnasieutbildningen vars otillfredsställande
resultat så starkt kritiserats från universitetshåll. Vad som kan rationaliseras
är framför allt den opraktiska studiegång, som förekommer på ett
tidigare .stadium av utbildningen, där i åtskilligt förbättringar kunna ske i
avseende å de praktiska sidorna oell anknytningen lill folkskolan, med bibehållande
av nuvarande möjligheter för dem, som icke kunna begagna sig av
den mera praktiska tidigare anknytningen. Herr Engberg förklarade att den
sista terminen i gymnasiet, vårterminen, är tämligen värdelös för de blivande

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

studenterna, och han trodde sig inte kunna få tag i någon censor, som skulle
kunna vittna, att de studenter, som hade haft litet längre tid på sig före studentexamen
skulle vara bättre rustade än de, som kommit till examen tidigare
under terminen. Längsta tidsskillnaden är för närvarande cirka en månad,
men då studenterna själva vilja ha värnpliktsinryckningen förlagd till den 15
maj, så spelar den nuvarande tidsskillnaden mellan mitten av maj och mitten
av juni ingen roll för vad vi nu diskutera. Men eftersom herr Engberg trodde,
att censorerna hade den erfarenheten, att det inte varit någon nytta med ytterligare
en månads förberedelse till studentexamen, får jag deklarera, att jag
har en alldeles motsatt erfarenhet just från min censorstid. De examinander
sorn fått sin studentexamen förlagd till juni månad hava, det kan man ganska
bestämt påstå, i många avseenden varit bättre förberedda än de, som avlagt
studentexamen i mitten av maj. Just den tid, då man väntar på studentexamen,
är den tid då abiturienterna på gymnasiet äro flitigast. Man må beklaga att
förhållandet skall vara sådant, men det är faktiskt så.

Jag skall ge herr Engberg rätt i en sak. Han sade nämligen, att man inte
skall fästa sig vid den invändning, som någon skulle ha gjort, att det vore
nödvändigt att abiturienterna repeterade igenom hela historien för att kunna
skriva en bra svensk uppsats. Studentskrivningarna i svenska bedömas numera
icke huvudsakligen efter vederbörandes historiska kunskaper. För det första
få abiturienterna numera alltid mycket flera ämnen att välja på än de historiska
och för det andra — även örn de skriva över ett historiskt ämne —
bedömas icke uppsatserna väsentligen efter däri ingående historiska faktas
felaktighet eller riktighet, utan man tar huvudsakligen hänsyn till vederbörandes
framställningsförmåga. Historiekunskaperna redovisas och bedömas
vid den muntliga prövningen.

Herr Engberg ansåg, att man skulle kunna arrangera hela den skriftliga
prövningen på ett långt tidigare stadium än nu. Det skulle möjligen kunna
gå för sig med den svenska uppsatsen, men med de övriga skrivningarna, som
förutsätta säkra kunskaper i främmande språk samt matematik och fysik,
är det något helt annat. Det torde därför inte vara lätt att på ett tidigare stadium
anordna en studentexamen, som vore lika värdefull som om den komme
på ett senare stadium med undantag, som sagt, för den svenska uppsatsen.

Herr Engberg anförde också och det ligger nog åtskilligt i det att det skriftliga
provet är ett huvudprov. Men han förbiser därvid, att det icke för alla
ämnen i studentexamen ges några skriftliga prov. I sådana ämnen måste utgången
bero på den prövning, som på annat sätt anställes, och det är
klart att ju längre tid vederbörande har på sig att förbereda sig, desto bättre
kunskaper får han. Det är något som förefaller mig fullkomligt axiomatiskt.

Jag vill också erinra örn en annan sak, som var och en som har erfarenhet av
gymnasieundervisning väl känner till, och det är att vårterminen, den sista terminen
på gymnasiet, visst icke uteslutande är ägnad åt repetitioner. Det finns
åtskilliga delar av kursen som man inte kunnat hinna med förut, och som man
får gå igenom under denna vårtermin.

Studenterna ha, som jag förut antsMde, rätt i vad de säga i sin nyssnämnda
framställning, och det är så mycket mer värt att beakta vad de säga, som de
på flera ställen i sin framställning tydligt sagt ifrån, att det inte på något
sätt är deras mening att vilja undandraga sig några av de bördor, som försvaret
ställer på dem likaväl som på andra; de vilja endast att man inte skall
göra deras ställning ogynnsammare än andras. Jag kan således icke ansluta
mig till herr Engbergs mening örn att man borde förkasta vad som står i utskottets
utlåtande i här berörda punkt. Man skulle till och med ha kunnat önska
att det hade blivit ännu mer positivt utformat än det nu är. Jag förstår dock

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

att man inte nu kan komma längre, och jag tror mig också veta att de, som
det närmast gäller, bli relativt tillfredsställda, örn utskottets förslag i detta
avseende bifalles. Där ges i alla fall anvisningar i rätt riktning i avseende å
den fortsatta behandlingen av denna sak.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det var egentligen för en replik till
sammansatta utskottets ordförande som jag begärde ordet, och jag skall koncentrera
mig på den saken. Naturligtvis är jag ganska litet berörd av de älskvärdheter
örn mina personliga brister eller förtjänster i intellektuellt och
emotionellt hänseende, som herr Andrén uppehöll sig vid, och jag kan bara
gratulera honom till hans ständigt dokumenterade överlägsenhet på detta område.
Däremot är jag honom mycket tacksam för hans påpekande av det skrivfel,
som influtit i min reservation och som återfinnes å sid. 74, tionde raden
uppifrån, sista ordet, »fastställer». Det skulle naturligtvis stå »värnpliktslagen
förutsätter» men där står ordet »fastställer». Herr Andrén var själv älskvärd
nog att påpeka, att det naturligtvis skulle vara »förutsätter». Därför ber jag,
herr talman, att i detta sammanhang få å sid..74, tionde raden uppifrån, ändra
ordet »fastställer» till »förutsätter», och att detta innefattas i mitt föregående
yrkande.

Vad herr Andrén anförde i sak var naturligt nog för mig något dunkelt. Det
anfördes emot mig, att studenterna inte begärt personliga lättnader. Jag tror
att varken jag eller någon annan påstått något sådant. Jag har bara påvisat
de lättnader, som studenterna skulle få genom de anvisningar som de tekniskt
sakkunniga givit i sitt uttalande. Vad de betungande skuldsättningarna beträffar
räcka inte heller mina intellektuella gåvor till för att förstå, hur de skulle
kunna avhjälpas genom en inryckning den 15 maj i stället för den 1 april, men
det är ju möjligt att det kan finnas något för mig fördolt sammanhang i det
hänseendet.

Vad vidare riskerna av en sådan anordning- beträffar, fingo vi av herr
Andrén reda på att studenterna inte kunde använda tiden att studera på, ifall
de inte finge gå i skolan även under april månad och under de första veckorna
av maj månad, samt att gymnasielektorerna inte kunde använda sin arbetstid,
därför att de inte finge sitta i klassrummen. Likaså skulle vi förlora pengar
på att högsta ringens salar skulle stå tomma. Jag får säga att sådana skäl, när
det gäller en sak, på vilken vårt folks värnkraft kan bli lidande i dessa tider,
inte ha vidare stor betydelse såsom argument.

Utskottets ordförande liksom tidigare herr Pauli riktade vissa anmärkningar
mot mitt anförande på grund av att jag inte längre ville lia någon kategoriklyvning
mellan studenter och gemene man, men i det fallet är jag ju i gott sällskap
med försvarsministern och med försvarsutredningen. Utskottets ordförande
förklarade slutligen, att jag var i gott sällskap med honom också! Det
är möjligt att jag, såsom herr Norman antydde, gjorde mig skyldig till en
felsägning och talade om att »studenterna» skulle bli värnpliktigt befäl. Jag
tror att jag sade studenter och likställda vid något tillfälle i mitt anförande,
men det kan hända att jag glömde bort »och likställda» vid något annat tillfälle.
Men, herr Norman, det är väl inte fråga örn att de »likställda» skola inrycka
den 15 maj? De likställda skola ju inrycka den 1 april. Det förutsättes.
fast det inte står i lagen. Det är väl inte herr Normans mening, att det skall
bli någon kategoriklyvning även inom det värnpliktiga befälet, så att några
skola rycka in den 1 april och några den 15 maj?

Det skulle väl vara på den punkten, jag gjorde mig skyldig till någon »emotionell»
överdrift, när jag så starkt poängterade betydelsen av att det inte bleve

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

en sådan kategoriklyvning, vilket ju också i någon mån underströks även av
utskottets ärade ordförande, betydelsen av, som försvarsutredningen och försvarsministern
påpekat, att alla få gemensam inryckningsdag just för att det
värnpliktiga befälet då på jämställd fot i utbildningen skall bättre lära känna
mentaliteten hos sina kamrater, som de senare skola föra befäl över. Ingen av
talarna har tagit upp den saken till behandling. Det ser inte ut som om herrarna
vore benägna att förneka att jag har rätt på den punkten. Det har talats
om så mycket annat, men inte örn huvudsaken, som ligger till grund för min
reservation. Jag skulle vara mycket road att höra, vad herrarna egentligen
lia för sakliga invändningar emot det resonemanget. Ha herrarna inga sådana invändningar,
så står jag för att det är upprörande, örn man utan sakliga skäl
på en väsentlig punkt försvagar effektiviteten av den försvarsordning, som vi
nu göra början till genom värnpliktslagens antagande.

Jag har således, herr talman, med undantag av rättandet av skrivfelet icke
någon anledning att frånträda den reservation, som jag har avgivit.

Herr Pauli: Herr talman! Jag tror det är ganska viktigt, att kammaren
klargör för sig, vad det egentligen är för skillnad mellan den ståndpunkt som
företrädes av utskottet och den ståndpunkt som med en sådan utomordentlig
iver förfäktas av herr Oscar Olsson och som fått ett något förvånande instämmande
av förre ecklesiastikministern Arthur Engberg. Skillnaden mellan dessa
ståndpunkter är helt enkelt den, att utskottet inte har, som det möjligtvis kunde
framgå av de nämnda herrarnas anföranden, principiellt motsatt sig möjligheten
av en gemensam inryckning; men det har önskat att under de år, under
vilka försvarsministern ställt i utsikt ett provisorium, en praktisk prövning
skall äga rum av de olika möjligheter som finnas att ordna saken i samband
med en senare inryckningsdag. Utskottet har uttalat sin förhoppning, att man
efter en sådan prövning på grundval av de under provisoriet vunna erfarenheterna
skall kunna finna en lösning, som kan anses tillfredsställande såväl ur
undervisningsväsendets synpunkt som med hänsyn till de militära önskemålen
örn befäls- och underbefälsutbildningens anordnande. Utskottet vill alltså .ha
en saklig prövning av faktorer, som vi på förhand icke kunna veta något bestämt
om.

Vad vilja då herr Oscar Olsson och herr Engberg? De vilja att man icke
skall förorda någon saklig prövning, utan säga, att här skall utan vidare redan
nu i vår den 1 april undervisningen klippas av i mitten av gymnasiernas sista
termin, och därmed basta. När man invänder, att det är orimligt att inte gå
experimentellt och empiriskt fram inför ett så kraftigt, hittills ganska exempellöst
ingripande i vårt undervisningsväsen på en så ömtålig punkt som gymnasiestudiernas
avslutning, då talas det örn att man uppställer »stora pretentioner
från skolans sida». Jag kan inte förstå ett sådant uttryckssätt. Det är ju
dock inte skolan, som i detta fall har tagit det så att säga aggressiva steget.
Skolan står här i en defensiv ställning. Man vill försöka att med iakttagande
av alla berättigade önskemål från det militära hållet likväl åstadkomma så
litet skada som möjligt på vårt undervisningsväsen. Detta är en ståndpunkt,
vars rimlighet och billighet man tycker att en före detta ecklesiastikminister,
som under sin långa ämbetstid visat stort och fruktbart intresse för vårt undervisningsväsen,
skulle kunna förstå och behjärta på ett bättre sätt än som tycktes
framlysa ur herr Engbergs anförande.

Jag skall inte ingå på någon diskussion med herr Engberg angående studentexamens
anordnande. Det är alldeles riktigt, som han erinrade örn, att jag
såsom medarbetare i en utredning för några år sedan pekade på att det väsentliga
momentet i studentexamen ä# den skriftliga delen och att den muntliga

Onsdagen den 17 december 1911 e. in.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

delen är av mindre vikt. Men jag ger herr Bergman rätt i att detta är en sak,
som icke hör direkt ihop med den föreliggande frågan — frågan huruvida
man nu till våren ögonblickligen skall sätta i verket den gemensamma inryckningstiden,
eller örn man skall vila på hanen och pröva saken. Det är det som
tvisten gäller, och med den saken har studentexamens reformering icke något
direkt att göra.

Det kan erinras örn att det finns en hel del av abiturienterna, som icke skola
rycka in till militärtjänstgöring: dels de icke vapendugliga, dels alla de kvinnliga
lärjungarna. Dessa utgöra icke den mindre delen, utan sammanlagt över
50 procent. Man bör väl taga någon hänsyn även till hur deras skolgång gestaltar
sig och inte utan vidare säga: här är det klippt, ni andra få sköta er bäst
ni kan.

Vi ha dock ingen anledning att tappa besinningen i detta läge. Vi vilja alla
gå in för den största möjliga förstärkning av vårt försvarsväsen, men vi böra
inte hemfalla åt någon sorts — jag ber herrarna ursäkta uttrycket — hysteri,
som gör att vi blunda för och lämna ur räkningen andra berättigade synpunkter.

Jag vill instämma i det uttalande som herr Andrén gjorde, när han sade, att
vad vi önska är »ett maximum av försvarskraft, vunnet med ett minimum av
civila skadeverkningar». Det anser jag vara en riktig sammanfattning av utskottets
önskemål på denna punkt. Jag anser för övrigt, att denna fråga i betraktande
av sin betydelse har fått en oproportionerligt framskjuten plats i
denna debatt. Men det har skett av anledningar som i varje fall icke ligga på
utskottets sida.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag vill för min del deklarera, att
jag icke har någon anledning till erinran emot utskottets förslag till ny värnpliktslag
eller mot den motivering, som finns knuten till den. Det kan ju visserligen
vara sant, att utskottet särskilt beträffande studenternas värnpliktstid
har tänjt medgörligheten ytterligare ett stycke, men å andra sidan finner
jag det skäligt, att vi nu skapa en övergångstid och under den tiden försöka
pröva oss fram och jämka till rätta för att på det sättet komma fram till ett
resultat, som ger utbildningen av värnpliktiga och värnpliktigt befäl den rätta
grunden utan att i onödan förstöra andra värden. Men självklart är ju, att det
inte bara fordras anpassning och prövningsvillighet ifrån försvarsväsendets
sida, utan också från skolväsendets, och jag har ingen anledning att tänka annat
än att man från båda hållen skall försöka jämka sig fram till ett hållbart
resultat.

Jag skulle i denna debatt härutöver endast vilja säga, att det är ju självklart,
att jag helst hade velat vänta att föreslå Kungl. Majit framläggandet
av en ny värnpliktslag till samma tidpunkt, då en ny plan för våra försvarsförstärkningar
under den närmaste tiden skall föreläggas riksdagen. Jag har
fullkomligt klart för mig, att värnpliktslagen innebär ett föregripande av denna
plan och att det hade varit i högsta grad önskligt, att man hade kunnat få
bedöma dessa frågor i ett sammanhang. Att jag emellertid har funnit mig
nödsakad att frångå min ursprungliga och riktiga ståndpunkt, beror på rent
praktiska skäl. Alla känna ju till, att vårt inskrivnings- och registreringsväsen
för värnpliktiga har varit mycket efterblivet och att det finnes svagheter
på detta område, som måste avhjälpas snart. Det finns t. ex. ingen möjlighet
att kontrollera beredskapsbördans fördelning på olika värnpliktiga på ett fullgott
sätt förr än man kommer fram till ett nytt redovisningssystem. Nu har
det turat sig så väl, att vi äro färdiga att genomföra denna reform från den 1
januari. En lycklig omständighet var t. ex._, att bokföringsmaskinerna kommo
med den sista svenska båt som släpptes in till Petsamo. Vi kunna genomföra

Första kammarens protokoll 1941. Nr 91. 6

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1911 e. ra.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

reformen, och den bör genomföras. För detta fordras nya bestämmelser av
värnpliktslags natur och en ny inskrivningsförordning. Man har allvarligt
prövat tanken på att lägga fram ett förslag till provisorisk lagstiftning, men
detta har visat sig vara omöjligt, och vi ha stannat för att det måste göras en
ny värnpliktslag. Då var det min tanke att komma med en värnpliktslag utan
bestämmelser örn övningstiden och låta övningstiden lösas provisoriskt till
nästa riksdag. Men när man då övervägde vilken övningstid man skulle bestämma
för 1941 års klass, örn den skulle lia några repetitionsövningar på hösten
1942, örn det t. ex. är fred i världen då, vilket det ju visserligen inte finns
någon anledning att tro, hur det värnpliktiga befälet skulle utbildas, hur fackmännens
utbildning skulle läggas o. s. v.; när vi sågo på allt detta, kommo vi
till det resultatet, att det inte fanns någon möjlighet att klara saken utan en
ny, sammanhängande värnpliktslag, och därför fingo vi taga steget fullt ut
och göra det som inte är så bra: lägga fram denna lag som en isolerad sak
för sig.

Under sådana omständigheter förstår nog kammaren, att det har övervägts
mycket noga, örn inte denna lag kunde få formen av en provisorisk lag, men
uppriktigt sagt kunde vi inte finna något datum, vid vilket vi kunde föreslå
att denna provisoriska lag skulle upphöra att gälla. Det gick inte; det hängde
för intimt samman med kommande ting. Jag behöver väl inte brodera vidare
på detta tema, ty riktigheten av denna uppfattning lia ju herr Heiding och
herr Strindlund visat genom den reservation, som de nu försöka få kammaren
att antaga. I den reservationen föreslås en promulgationsbestämmelse som man
aldrig har sett maken till i en svensk lag. Man föreslår att riksdagen skall
antaga en lag, som skall träda i kraft den 1 januari eller vid den senare tidpunkt,
som Kungl. Majit kan bestämma, och gälla till en obestämd tid i framtiden,
då dels riksdagen skall ha beslutat en ny försvarsordning, dels i samband
därmed en ny värnpliktslag skall vara antagen — och ha tratt i kraft,
antar jag. En sådan bestämmelse blir ju en juridisk nullitet. Den fordrar ju
två självständiga statsmakters medverkan för att den skall kunna genomföras,
och den kan icke betyda mera än om det i motiveringen statt, att riksdagen
förutsätter att värnpliktslagen på nytt framlägges för nästa års riksdag.
Jag kan inte tro annat än att reservanterna också funnit, att det är förenat med
så stora praktiska svårigheter att ha en provisorisk lag, att de ha Uppgivit
hoppet och därför kommit med ett förslag, som i verkligheten inte innebär
någon reell lösning av den uppgift, sorn de hade satt sig före.

Jag tror alltså, att det inte finns något annat att göra, örn man vill befrämja
en sund utveckling, än att bifalla det framlagda förslaget till värnpliktslag.
och jag tror att kammaren kan göra detta utan för stor tvekan. Det har här
frågats om kostnaderna, och det är klart, att det i dag inte kan ges någon hållfast
beräkning, men riksdagen har redan detta år beslutat en fjärde huvudtitel,
i vilken kostnaderna för ettårig första tjänstgöring ha blivit beräknade,
och där har man ju en grund att stå på, som visar en del, så att man inte behöver
alldeles famla i mörker. Och när herr Lindblom här har framställt den
frågan, huruvida denna värnpliktstid, som här är föreslagen, hänför sig till
det eller det eller det alternativet i den pågående försvarsutredningen, så vill
jag bara svara, att det har icke i något alternativ räknats med en lägre tjänstgöringstid
än den som här är föreslagen, så att i det avseendet har det icke
skett något föregripande av den kommande försvarsutredningen.

Jag tror inte heller att man behöver säga, att denna lag innebär stadfästande
av en omodern försvarsordning, som herr von Heland tycktes vilja göra
gällande. Han säde nämligen tidigare här i dag, att principen »man ur huse»
för en försvarsordning, den är i våra dagar så gruvligt omodern, så att man

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

kan inte reflektera på den. När lian yttrade detta, frågade jag mig: Vilket
land av de som nu äro indragna i det stora kriget Ilar icke tillämpat principen
»man ur huse»? De som inte lyckats redan nu att få ut varje man ur huset
i kriget, göra för närvarande de våldsammaste ansträngningar för att komma
fram till detta mål. Det förefaller mig som örn den principen tvärtom i dag
har en skrämmande aktualitet, måste betraktas som högst modern och i realiteten
är ofrånkomlig. Jag tror att vi varken ur reella eller psykologiska synpunkter
kunna tänka oss något annat just nu än att låta varje vapenför svensk
man få utbildning i vapen och låta den utbildningen bli så bra som vi överhuvud
äro i stånd att ge. Därför tror jag inte vi kunna säga, att denna värnpliktslag
representerar någonting som ur försvarssynpunkt kan betraktas som
omodernt.

Herr Heiding: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
framhöll, att han helst skulle ha önskat vänta med att framlägga denna
lag till dess försvarsutredningen blir färdig med sitt förslag, men att praktiska
skäl talade emot. Det var ju nödvändigt att lagen lades fram, förnatt
frågan om befälets och fackmännens utbildning med mera skulle kunna få sin
lösning. Herr statsrådet Uttalade, att det förslag som vi framlagt i vår reservation
var något som riksdagen inte hade sett maken till, men jag undrar örn
riksdagen sett maken till detta förslag till värnpliktslag, så illa utrett som det
är, och där bristerna komma till synes på så många olika ställen. Örn man ser
på de punkter som vi ha framhållit i reservationen, så blir denna brist på utredning
starkt framträdande, och jag undrar örn något förslag på länge har
blivit framlagt här i riksdagen, där den ekonomiska utredningen vilar på så
dåligt underlag som här. Man vet ju inte alls, var det kommer att sluta.

Det är rätt betecknande, när herr Pauli i sitt anförande sade, att man skall
taga ställning till ögonblickets krav. Kanske kommer herr Pauli att säga precis
detsamma örn ett par år. Man vet ju inte, hur förhållandena äro då, men örn
vi lia fred och vi även då skola taga ställning till vad som hänt för ögonblicket,
skola vi då skära ned hela denna organisation, som nu föreslås. Kan
det vara lämpligt att hoppa från det ena till det andra, när man skall genomföra
ett så viktigt förslag som detta? Man vill bara få ett förslag genomfört
utan tanke på vilka konsekvenser det kan få, för framtiden. Jag tycker det är
något egendomligt att resonera på det sättet. Jag framhöll i mitt första anförande,
att som jag ser saken bör försvarsfrågan kunna lösas inte endast för
stunden utan även för framtiden. Jag vill inte vara med om att hoppa fram
och tillbaka; jag anser att man skall bygga på en grund som håller för framtiden.

Utskottets ärade ordförande ansåg, att jag hade kommit fram med allt för
många skäl för att vänta med att antaga en lag, som vore avsedd att gälla för
framtiden. Han ansåg att många av de punkter, jag nämnde, inte alls hörde
till lagen. Frågan örn yrkesspecialisterna ansåg han t. ex. inte ha med värnpliktslagen
att göra. Jag undrar ändå, örn man kan säga det. Han säde också
att frågan örn försvarsplikten inte har något med värnpliktslagen att göra. I
det fallet är det fråga om en motion, till vilken utskottet har yrkat bifall i
form av en begäran örn utredning. Men skulle man genomföra ett sådant
förslag, så skulle väl detta medföra ändringar i vissa stycken av lagen. Om
kvinnorna här i landet skola åläggas en viss försvarsplikt, är det väl nödvändigt,
att bestämmelserna därom införas i värnpliktslagen, och utskottets
ärade ordförande kan väl inte förneka, att detta skulle påverka lagen. Det är
nog således på det sättet, att en hel del av de frågor som jag berörde ha en
viss inverkan för de frågor som ligga, under behandling.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Utskottets ärade ordförande ville framhålla för kammaren, att det endast
var fyra ledamöter av utskottet, som han räknade upp, som kunde tänkas ansluta
sig till det yrkande som vi hade gjort. Ja, vi äro ju inte mer än två.
som anslutit oss till reservationen — herr Strindlund och jag -— sedan får
utskottets ordförande själv räkna efter, vilka av utskottets ledamöter som
kunna tänkas rösta med vår reservation i detta fall.

Sedan skall jag bara be att få säga några ord till herr Engberg. Herr Engberg
nämnde en gång om att herr Engberg hade huggit i sten, menjag undrar
örn inte herr Engberg högg ordentligt i sten även den här gången, då herr Engberg
framförde vissa synpunkter på reservationen. Herr Engberg säde då,
att man skulle rätta utbildningstiden efter den utrikespolitiska situationen och
talade rätt mycket örn utbildningstiden i samband med vår reservation. Jag
vet inte om herr Engberg läst reservationen, men vi ha inte talat något om utbildningstiden
i reservationen. Vi ha framhållit vissa andra synpunkter men
inte något av det som herr Engberg i det fallet talade om.

Herr Engberg talade också om att det skulle vara nödvändigt med en viss
specialisering, och herr Oscar Olsson var också inne på att man skulle göra
försvaret så bra och så effektivt som möjligt. Ja, det ha inte vi motsatt oss.
Vi vilja också ha ett försvar och ha det så bra som möjligt, men vi vilja ha ett
försvar som man kan bygga på. Det får inte nu läggas upp en försvarsplan,
som endast gäller för stunden, utan den skall också gälla för framtiden.

Herr Engberg: Jag skall be att få uttala min förvåning över den tolkning,
som den siste ärade talaren gav åt mitt anförande. Jag hade ju sagt gent emot
den ärade reservanten, att just därför, att utvecklingen präglas av specialisering,
kan jag inte biträda tanken på att övningstidens förlängning göres till
ett provisorium. Jag har hävdat, att det visat sig olyckligt att, som vi förut
gjort här i landet, rätta övningstiden efter vårt bedömande av det tillfälliga utrikespolitiska
läget. X det fallet har alitsa den ärade talaren varit utsatt för ett
missförstånd.

När jag nu begärde ordet, var det emellertid av två anledningar. Den ena är,
att jag skulle vilja framställa en fråga, som jag kan adressera till utskottets
talesman, herr Pauli: Är han beredd att i fråga om abiturienterna föregripa
den kommande skolutredningens resultat beträffande gymnasiets organisation?

Den andra anledningen till att jag begärt ordet är, att jag skulle vilja göra
en hemställan. När jag studerar katalogerna för sista klassen i läroverken, får
jag det intrycket, att det övervägande flertalet elever är i åldersklasserna 17—19
år. De, som under det kalenderår de avlägga studentexamen bli 20 år och sålunda
falla under lagens första paragraf, skulle alltså vara relativt få. Hur
många procent de utgöra, vågar jag inte säga, men så mycket torde jag kunna
säga utan att göra mig skyldig till en överdrift, att de utgöra en ringa del.
Det är alltså inte en så stor grupp, som man här gör väsen av; Då kan man
undra, om det inte vore en framkomlig väg att låta dem, som så att säga befinna
sig i själva skarven oell fylla 20 ar det ar de bil studenter, vid behov
få uppskov med militärtjänsten i stället för att operera med tva mryckningstider
och två utbildningsschemata. . .

Jag skulle vilja hemställa till regeringen och herr försvarsministern att undersöka,
örn man inte kan gå den vägen i stället för att tillgripa denna kategoriklyvning,
som -—- det måste jag upprepa — förefaller mig alldeles omotiverad.

Herr Undén: I fråga om herr Oscar Olssons reservation, som senast diskuterats
av herr Engberg, ber jag att helt få instämma i de synpunkter, som herrar
Andrén och Pauli här framfört. Jag kan inte frigöra mig från det intrycket,

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

att herr Oscar Olsson och i någon mån även herr Engberg vilja taga värnpliktslagen
till förevändning för en av dem på andra skäl önskad revision av studentexamen.
Det är ju möjligt, att denna är i behov av en revision, men det
vore väl ändå olyckligt, örn denna skulle improviseras under trycket av en bestämmelse,
att från den 1 april nästa år skulle studentexamen avläggas på helt
annan tid än förut — något som skulle praktiskt taget spoliera hela den sista
terminen i gymnasiet. Och jag kan inte tro, att man kan jäva den grundsats,
som herr Andrén framförde, då han yttrade, att man bör söka genomföra ett
förslag med minsta möjliga civila skadeverkningar. Det har framgått av den
mycket värdefulla och innehållsrika framställning, som har ingivits från studenthåll
och som har bifogats utskottets utlåtande., att det mycket väl går att
förena rimlig hänsyn till skolintresset och studenternas intressen med försvarsintresset.

Jag begärde emellertid närmast ordet för att säga ett par ord örn det s. k.
kompensationsproblemet, d. v. s. möjligheten för vissa grupper av dem, som
fullgöra militärtjänstgöring, att i en eller annan form få tillgodoräkna sig
denna tjänstetid i civila befattningar. Denna fråga har behandlats i en motion,
som anföres i utskottets utlåtande, och det hänvisas till att spörsmålet är under
utredning inom finansdepartementet. Detta är riktigt, men det är ju inte alldeles
säkert, att frågan kommer tillbaka till riksdagen, ty det är möjligt, att
åtgärderna bli av sådan art, att de inte kräva något riksdagsbeslut för sitt genomförande.
Jag tror därför, att det kan vara skäl att säga några ord örn dessa
frågor.

I den nämnda motionen anges en intressant metod, varigenom man kan i
vissa fall successivt tillgodoräkna sig den förlorade tjänstetiden efter värnpliktstidens
slut. Man tänker sig alltså, att man så att säga skall tjäna in den
militära tjänstetiden under ett antal år i den civila anställningen. Men motionärerna
ha inte berört själva det grundläggande problemet, huruvida någon
kompensation kan ges i sådana fall, då tjänstetiden inte spelar någon avgörande
roll inom förvaltningen.

Här föreligga åtminstone tre skilda problem. Ett spörsmål är att tillgodoräkna
sig tjänstetid för uppflyttning i löneklass. Där är problemet skäligen enkelt,
och såvitt jag vet har det också genomförts i den största utsträckning, att
de, som ha en befattning på stat, där det går att tillgodoräkna sig tjänstetid
för uppflyttning i löneklass, få tillgodoräkna sig den tid de fullgöra militärtjänstgöring.

Men sedan kvarstår två andra problem. Det ena är spörsmålet örn meriter för
befordran, och det andra är frågan örn meriter vid inträde i den statliga förvaltningen.

När det gäller befordran av dem, som redan ha fatt anställning, då de kallas
ut till militärtjänstgöring, spelar ju tiden inom vissa områden en avgörande
roll, men på andra håll spelar den alls inte någon sådan roll, utan befordran
till högre tjänst bestämmes efter skicklighet. Det tas inte någon nämnvärd hänsyn
till själva tjänstetidens längd. Emellertid finns det stora områden, där
tjänstetidens längd har betydelse.

Så mycket vanskligare är emellertid spörsmålet, när det gäller inträde i förvaltningen
på olika befattningar. Där är det väl mycket sällsynt, att någon viss
tjänstetid spelar en direkt roll. Vid inträdet tas hänsyn till vederbörandes examensmeriter
och duglighet på de olika områden, som kunna vara av vikt för
den befattning, vederbörande söker, men någon tjänstgöring under viss bestämd
tid har inte i och för sig betydelse. Där är det alltså mycket vanskligt
att säga, bur man skall överhuvud taget kunna ge någon kompensation, och
det bekymmersammaste är, att just den kategorien kanske blir den största. De

Nr 51.

Onsdajjefl den 17 december 1941 e. lii.

Förslag, till värnpliktslag. (Forts.)

flesta kallas ut, redan innan de lia vunnit inträde i den statliga förvaltningen,
åtminstone under mera normala tider.

Sedan kommer spörsmålet örn den kommunala förvaltningen och slutligen
frågan om möjligheten att ge någon kompensation inom det privata näringslivet
eller vid privata anställningar.

Jag har inte något program att komma med här, jag skulle bara vilja uttala
den förhoppningen, att alla dessa frågor undersökas så konkret som möjligt och
att man därvid söker tillgodogöra sig den erfarenhet eller de synpunkter, som
finnas inom olika kategorier, inte minst bland dessa kretsar själva, alltså både
i tjänstemanna- och i studentkretsar, samt att man i den mån man sträcker
sig ut över andra områden också där söker komma i kontakt med de kretsar,
vilkas intressen det här närmast gäller. Det visar sig ibland, att man på vissa
områden i alla fall kan tillmäta tjänstetiden en särskild betydelse, så att den
alltså kan bli en extra poäng även när det gäller inträde i befattning.

Jag menar sålunda, att örn det bara skickas ut allmänna direktiv, att vederbörande
myndigheter i största möjliga mån skola beakta betydelsen av att de,
som fullgjort militär tjänstgöring, också få tillgodoräkna sig detta i förvaltningen,
då löser man inte det här problemet. Det behövs undersökningar på
olika områden, och det behövs, tror jag, mycket precisa direktiv till de beslutande
instanserna, örn man skall komma till något verkligt resultat i denna
fråga.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än bifall till utskottets utlåtande.

Herr von Heland: Herr talman! Med anledning av statsrådet Skölds anförande
önskar jag påpeka, att jag redan i mitt första yttrande hemställde att
få med spärrad stil intaget i protokollet, att vi givetvis äro fullt ense här i
riksdagen örn att offra allt, som går att offra för försvaret i nuvarande tid.
iVi i bondeförbundet ha ju alltid visat vår försvarsvilja. Men vi, som gå in för
provisoriet, tänka inte endast för stunden, utan vi önska, att man nu kunde
lägga grunden till en försvarsorganisation, som kunde stå sig även i s. k. normala
tider. Därför skulle jag, herr talman, önska giira en fråga till försvarsministern.

Anser verkligen herr statsrådet, att en försvarsorganisation med föreslagen
värnpliktstid skall kunna stå sig utan att bli ändrad örn två år, ifall vi då ha
fred igen och kanske just då börjat uppbygga denna organisation? Jag är tyvärr
inte så förhoppningsfull. Jag har på känn, att då kommer omedelbart tvisten
örn försvarets kostnadsram och värnpliktstidens längd igen. Därför har
jag den uppfattningen, att man måste pröva allt i ett sammanhang i syfte att
nå största effektivitet hos den organisation, som uppbyggs, och man bör även
om möjligt bygga upp en organisation med största, elasticitet.

Jag framförde mina synpunkter, kanske väl extremt, för att stryka under,
att det var detta jag menade. Jag anser, att man med denna värnpliktslag binder
sig för en kommande tid, så att man får svårare att då nå denna effektiva
försvarsorganisation inom den begränsade kostnadsram, som kommer att fastställas
och vilken kostnadsram, så snart det blir fred, säkerligen ytterligare
kommer att begränsas.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Herr von Heland frågade mig, örn
jag anser, att den värnpliktslag, som här föreligger, är så beskaffad, att den
kan efterlevas, även örn vi efter två år befinna oss i en värld i fred. På detta
svarar jag, att det har jag icke den minsta aning om. Jag vill här bara understryka,
att denna värnpliktslag, liksom den plan till försvarsväsendets stärkande,
som är under utarbetande, icke har till syfte att lösa försvarsfrågan för

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslug till värnplikt slag. (Forts.)

en framtid, om vilken vi intet veta, utan avsikten är att skapa en plan och ett
system för de försvarsförstärkningar, som vi nu måste genomföra. Det är nämligen
bara tomt- prat, när man säger: Låt oss nu göra, vad vi kunna för att förbättra
vårt försvar i dag, men låt oss inte binda oss för framtiden! Vi kunna
inte göra någonting för att förstärka vårt försvar i dag, som icke binder oss
för framtiden. Örn vi bygga kaserner, örn vi beställa flygplan, om vi anställa
officerare, så får det konsekvenser för framtiden. Därför kan icke ett uppbyggnadsarbete
inom försvaret ske, utan att det finns en plan bakom. Utan en sådan
plan är det hela meningslöst. Det är självklart, att bakom vad vi hittills ha
gjort har det legat planer. Så t. ex. för arméns del: först arbetade vi för att
ersätta 1939 års krigsorganisation med 1940 års. Därefter inriktade vi oss på
att genomföra en ny krigsorganisation, som vi kallade 1941 års och som trädde
i kraft den 1 augusti detta år. Nu inrikta vi oss på att komma till en ny krigsorganisation,
som vi kalla 1943 års. Bakom den måste det ligga en plan. Denna
plan utarbetas nu fullständigt, och orsaken till att den skall föreläggas riksdagen
är, att i planen för försvarets stärkande skall icke bara regeringen och
den militära ledningen ha del, utan även riksdagen. Det är det enda sätt, på
Vilket riksdagen skall kunna få en överblick över vad riksdagens beslut i försvarsfrågan
innebär.

Planen syftar alltså till att systematisera vårt försvarsarbete under denna
kris. Den kan icke läggas upp för ett år i taget, ty hur vi göra, griper den framåt
i tiden. Därför måste vi ha en gräns, och vi ha sagt: låt oss försöka att få
en plan för fem år! Men jag vägrar bestämt att säga, att denna plan kommer
att vara den tidsenliga, när världskriget är över. För mig får den tiden bära
sin börda. Nu gäller det att se till att få den styrka vi kunna skaffa oss för att
motstå denna tids påfrestningar. Det är denna värnpliktslag till för, och det
kommer den plan att vara till för, som förelägges nästa riksdag. Något försök
att bedöma framtiden ligger varken i denna värnpliktslag eller i nämnda plan.
Men därför att man inte vet någonting om framtiden — och det vet varken
herr von Heland eller jag — får man icke avstå från att nu arbeta så systematiskt
man kan.

Eftersom jag nu har ordet, vill jag också tala litet med herr Heiding. Han
följde en mycket naturlig taktik; på mitt lilla angrepp svarade han med anfall.
Jag hade gjort vissa anmärkningar mot hans reservation, han svarade med
en salva mot min proposition. Det föreligger dock en skillnad. När jag förklarade,
att en sådan promulgationsbestämmelse som den herr Heiding här
föreslår, aldrig varit förelagd den svenska riksdagen, då stöder jag mig på ett
faktum, men när herr Heiding förklarar, att min proposition är mycket dålig,
så stöder herr Heiding sig bara på sitt eget omdöme.

När jag närmare försökte att få tåg i herr Heidings omdöme i reservationen,
så fann jag, att det inte var så starkt grundat. Det är fem anmärkningar, som
framställas emot propositionen, av vilka de fyra första icke lia någonting att
göra med värnpliktslagens formulering och där, såvitt jag förstår, beslut i den
ena eller andra riktningen icke kommer att ändra lagens formulering.

Den första anmärkningen är, att man inte vet, vad detta kostar. Jag har
svarat därpå, att eftersom riksdagen redan har beslutat en huvudtitel, i vilken
kostnaden för den ettåriga värnplikten är framräknad, saknar riksdagen icke
alla hållpunkter för att få en föreställning örn delta. Och herr Heiding, som
sitter i utskottet, tror jag har fått ännu mer upplysningar — jag vill inte säga
precisa, ty det kan nog inte lämnas nu, men i alla fall uppgifter, som äro tillnärmelsevis
riktiga.

Den andra anmärkningen är, att det behövliga antalet värnpliktiga officerare
och underofficerare icke klarlagts. Det är en sak, som aldrig kommer att offent -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

ligt omtalas, därför att det skulle vara att i hög grad blotta omfattningen avvår
krigsorganisation, och jag tror därför, att det alltid kommer att bli så, att
endast utskottet får upplysning därom. Jag är övertygad örn att herr Heiding
även på den punkten, har fått ganska noggranna upplysningar, örn han åhört
de föredragningar, som enligt vad jag vet ha förekommit i utskottet.

För det tredje anmärkes det på att icke de värnpliktigas avlöning under den
förlängda tjänstgöringen för befälsutbildning är klar. Men det kan ju inte
vara någon anmärkning mot vämpliktslagen, och örn regeringen blir i stånd att
förelägga nästa års riksdag ett förslag i detta avseende, som kan vara beslutat
före den 1 april, så har det icke hänt någon olycka. Därför tror jag, att vi
kunna vänta med den anmärkningen till då. Ty herr Heiding menar väl aldrig,
att summan för dessa avlöningar skulle bli av den storleksordningen, att den
skulle påverka vårt handlande? I så fall tror jag herr Heiding misstar sig.

För det fjärde är det fråga örn de värnpliktiga studenternas inryckningstid.
Den skulle inte vara fastställd. Ja, jag har ju sagt i propositionen, och det vidhåller
jag, att under en övergångstid blir denna inryckning bestämd till ungefär
den 15 maj, men jag påpekar, att detta är en fråga, som ligger under
Kungl. Maj:ts avgörande och som inte riksdagen har att besluta om.

_ För det femte slutligen anmärkes det på att frågan om de värnpliktiga specialisterna
inte är utredd. Det medger jag. Där är det en lucka. Den saken är
inte medhunnen. Men beträffande värnpliktslagen får den frågans lösning, såvitt
jag förstår, ingen annan konsekvens än att vi få lägga fram en proposition,
i vilken vi föreslå, att lagen ändras genom tillägg av två ord. Dessutom kan
den frågan icke bli aktuell före den 1 oktober 1942. Jag tror därför, att denna
lilla oväsentliga sak skall kunna lösas i god tid utan att det blir några som
helst svårigheter.

Jag finner absolut av detta, att herr Heidings uppfattning om propositionens
dålighet är i högsta grad överdriven. Hans omdöme skiljer sig i detta hänseende
ofantligt från mitt, ty när jag hade läst igenom propositionen för sista
gången, innan den skulle lämnas till riksdagen, sade jag till mig själv: det här
är en rätt så bra proposition.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr voll Heland, som anförde:
Herr statsrådet anför, att utan en plan är det meningslöst med uppbyggnadsarbete
för försvaret. Ja, det förstår jag fullständigt, men värnpliktstiden
måste väl vara en avgörande del i denna plan, och det är ju just därför,
soln vi önska, att hela planen behandlas i ett sammanhang. Och herr statsrådet
må. ursäkta mig, om jag säger, att om man så gör. är det just att arbeta
systematiskt.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det var herr Undéns något dystra misstanke,
att jag liksom herr Engberg skulle ta frågan örn det värnpliktiga befälets
utbildning till förevändning för att föra fram ett önskemål om studentexamens
avskaffande, som föranledde mig att begära ordet.

Det^är en ganska ful misstanke, speciellt när den kommer från ett så sakligt
håll som herr Undén, men det finns en omständighet, som kan förklara
denna misstanke, och den omständigheten skulle då vara, att herr Undén tydligen
inte har läst Kungl. Maj:ts proposition. Ty hade han det gjort, skulle
det inte ha fallit honom in att insinuera något så fult. Herr Undén kan se,
vad jag syftar på, i utskottsutlåtandet nederst sid. 52 och överst sid. 53, men
jag föredrar att läsa upp precis vad där står i propositionen, så att herr Undén
kan bli övertygad örn att det var en orättvis misstanke han framförde. Det
är departementschefens uttalande jag här citerar. Departementschefen säger:

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

»Enligt min mening är det av största vikt, att de värnpliktiga såvitt möjligt
samtidigt och under likartade förhållanden fullgöra sin värnplikt.» Sedan följer
den del av hans uttalande, som jag refererat i reservationen, och slutligen
säger departementschefen också att en särskild utbildning av lämpliga studenter
och med dem likställda måste »te sig såsom olämplig och för utbildningsarbetet
störande». Kungl. Maj:ts proposition, inte minst departementschefens
eget direkta omdöme om dessa saker, är följaktligen en så tillräcklig
grund att stå på, att det för den, som har läst propositionen,
borde vara ganska omöjligt att taga sin tillflykt till någon underförstådd
motivering vid vårt instämmande i vad departementschefen har sagt.
Av vad han har sagt framgår det ytterligt tydligt vad det är han vill, och det är
endast detta vi så starkt ha understrukit, även sedan departementschefen —
han förklarar ju i dag att utskottet i sin skrivning tänjt hans uttalande längre
än han själv avsett — gjort vissa medgivanden.

Jag vill till sist fästa herr Undéns uppmärksamhet på att departementschefen
slutar detta sitt uttalande med att säga, att den undersökning rörande
detta skolorganisatoriska spörsmål som pågår »innefattar även möjligheterna
att genom provisoriska åtgärder komma till rätta med dessa organisatoriska
svårigheter redan under nästkommande kalenderår», således under år 1942.
Den tänjning, som departementschefen nu finner sig i, är således något som
står i direkt strid mot hans uppfattning, när han skrev propositionen. Departementschefens
godtagande av denna tänjning kunde ju inte inverka på vårt
ståndpunktstagande, innan vi hade reda på den, och följaktligen torde i den
omständigheten ligga ytterligare ett bevis på att ett tillflyktstagande till en
sådan misstanke, som den herr Undén gjorde sig skyldig till, är oberättigat.

Beträffande herr Undéns uttalanden om vad som bör göras för att den tyngre
börda, som läggs på studenterna i detta fall, skall få sin kompensation, finns
ingen meningsskiljaktighet mellan honom och mig. Om herr Undén läst reservationen,
har han sett, att jag just har tagit upp de synpunkterna på ungefär
det sätt han önskade att det skulle ske.

Herr Pauli: Herr talman! Det är inte för att tävla med min ärade vän herr
Oscar Olsson i outtröttlighet som jag ännu en gång begärt ordet, utan det är
därför, att min andra ärade vän här i debatten, herr Engberg, riktat en direkt
fråga till mig och dessutom gjort ett påpekande, också riktat till mig.

.Tåg skall ta upp det senare först.

Herr Engberg ville påpeka, att det är en ytterst ringa procent av abiturienterna
som skall rycka in och att man därför inte behöver taga så stor hänsyn
till dem. Jag är i tillfälle att meddela att enligt den föredragning, som
skedde från skolöverstyrelsens sida inom det sammansatta utskottet, utgör den
del av abiturienterna, som är avsedd att rycka in, 45 procent av samtliga eller,
örn man, såsom herr Engberg tycktes mena, bortser från de underåriga — vilka
givetvis också kunna och bruka rycka in vid den tiden — 34 procent. Det är
alltså riktigt som herr Engberg säger, att det icke är fråga örn någon majoritet.
Men dessa abiturienter utgöra dock åtminstone en dryg tredjedel, och
räknar man med 45 procent, vilket är den riktigare siffran härvidlag, närmar
man sig hälften. Jag har redan förut tillåtit mig framhålla, att det blir över
hälften, som icke berörs av inryckningen, och att man är skyldig att också
taga hänsyn till deras fortsatta studiearbete. Ingendera kategorien kan lämnas
ur räkningen.

Vidare riktade herr Engberg den frågan till mig, örn jag anser att riksdagen
bör vara beredd att på den punkt, som nu är på tal, föregripa skolutredningens
resultat i fråga örn gymnasiets organisation. På det kan jag

Nr 51.

Onsdagen (ten 17 december 1941 e. ni.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

egentligen endast svara, att frågan förefaller mig Vara ställd till fel adress.
Den bör väl närmast Ställas till statsrådet Bagge, som enligt vad propositionen
upplyser, har hand om utredningen av detta spörsmål från undervisningsväsendets
synpunkt. Men jag vill ändå säga det, att jag inte kan finna att det
är fråga om något föregripande av skolutredningens resultat i stort, utan endast
örn en speciell undersökning på denna punkt och en av omständigheterna
nödvändiggjord delreform. Jag vill påminna om att herr Engberg själv såsom
ecklesiastikminister mer än en gång har visat, hur nyttigt det kan vara att
i erforderliga fall företaga delreformer.

Till herr Oscar Olsson vill jag slutligen säga, att han själv nödgats konstatera,
att alla hans ansträngningar att rekrytera försvarsministern för sin mera
omedgörliga ståndpunkt i fråga örn inryckningstiden och skolan icke fått något
instämmande från försvarsministern. Han konstaterade detta med beklagande.
Jag väntade emellertid förgäves på att herr Oscar Olsson också skulle draga
vad som synes vara en rimlig konsekvens av denna hans upptäckt — nämligen
att taga tillbaka yrkandet örn bifall till sin reservation.

Herr Heiding: Herr talman! Herr statsrådet Sköld uttalade att han vid
genomläsandet av propositionen för sista gången hade funnit att den var mycket
bra. Men jag får ju säga att det var herr statsrådets eget omdöme. Andra
omdömen ha ju fällts örn propositionen, som gått ut på att den inte är så bra.
Jag har i varje fall kommit till den uppfattningen att propositionen, saknar alla
ekonomiska beräkningar och en hel del annat, som borde ha funnits i densamma.

Det har här framhållits, att kammaren inte borde gå med på reservationen
men, om kammaren bifaller reservationen, har kammaren därmed sagt att den
Önskar få ett nytt förslag, sedan försvarsutredningen fått göra alla beräkningar
och framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Herr Mannerskantz: Jag skulle endast vilja ställa en liten fråga till min
vän och kollega på Södermanlandslänsbänken.

Är det i egenskap av officer eller i egenskap av agrarpolitiker han framträder,
när han förordar att vi skola ha en liten yrkesarmé, som skulle praktiskt
taget onödiggöra militärutbildning av vår ungdom i övrigt? Jag kan nämligen
knappast förstå, att det går att förena den militära skepelsen med det ståndpunktstagandet,
och jag skulle finna det ganska naturligt, örn han nästa gång
han får anledning att taga på sig kaptensuniformen hajade till en smula.

Slutligen vill jag i anledning av hans sista uttalande angående viljan att
göra det mesta för försvaret, säga att gärningar i alla fall äro någonting mer
än ord.

Efter härmed slutad överläggning godkändes den nu föredragna paragrafen.

2— 26 §§.

Godkändes.

27 §.

Denna paragraf var indelad i särskilda, med 1 A—E, 2 och 3 A—F betecknade
moment, av vilka mom. 1 A hade följande avfattning:

I den mån ej nedan under punkterna B, C och D annorlunda föreskrives,
skola följande bestämmelser gälla i fråga om utbildningstiden för värnpliktiga.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Värnpliktig är skyldig att, på sätt Konungen närmare förordnar, för sin
utbildning tjänstgöra under sammanlagt fyrahundrafemtio dagar, däri inberäknat
tid för i vederbörlig ordning anbefallda Övningsuppehåll.

Där ej Konungen beträffande värnpliktiga avsedda för handräckningstjänst
annat bestämmer, skall tjänstgöringen fullgöras i följande ordning:

a) av armén eller kustartilleriet tilldelad värnpliktig:

med en första tjänstgöring örn trehundrasextio dagar före utgången av
andra året efter inskrivningsåret, vilken tjänstgöring fullgöres i en följd eller
i två omgångar,

med två repetitionsövningar örn vardera trettio dagar, den första före utgången
av tredje året och den andra före utgången av åttonde året efter inskrivningsåret,
samt

med en efterutbildningsövning örn trettio dagar före utgången av adertonde
året efter inskrivningsåret;

b) av flottan tilldelad värnpliktig:

antingen i en följd med början under inskrivningsåret eller nästföljande
år

eller ock

med en första tjänstgöring örn fyrahundratjugu dagar, som tager sin början
under inskrivningsåret eller nästföljande år, samt

med en efterutbildningsövning örn trettio dagar före utgången av adertonde
året efter inskrivningsåret; ävensom

c) av flygvapnet tilldelad värnpliktig:

med en första tjänstgöring om trehundrasextio dagar, som tager sin början
under inskrivningsåret eller nästföljande år,

med en repetitionsövning örn sextio dagar eller två repetitionsövningar örn
vardera trettio dagar före utgången av åttonde året efter inskrivningsåret,
samt

med en efterutbildningsövning örn trettio dagar före utgången av adertonde
året efter inskrivningsåret.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Med hänvisning till de skäl jag tidigare
under principdebatten har utvecklat ber jag att beträffande motiveringen till
27 § få yrka bifall till den formulering som återfinnes i den av mig m. fl. vid
utlåtandet fogade reservationen med den förändringen att ordet »fastställer»
utbytes mot »förutsätter».

Herr Lindblom: Beträffande ifrågavarande paragraf ber jag att få yrka
bifall till motionerna 1:252 och 11:349, vilket innebär att 27 § i det föreliggande
förslaget ersättes med 27 § i nu gällande lag, cl. v. s. lagen av den 80
juni 1936.

Provisoriet av den 7 mars 1941 får då givetvis genom särskilt beslut förlängas,
örn så anses nödvändigt, likaså de korrigeringar företagas i övergångsbestämmelserna,
som kunna behövas.

Jag ber att få säga endast ett par ord till. Jag framställer detta yrkande av
två skäl. För det första har jag ingen anledning att vilja ge rullföringsbestäm -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

melserna i inskrivningsförordningen karaktären av provisorium. För det andra
anser jag mitt förslag mera konsekvent, då regeringen har möjlighet att återkomma
med en proposition i detta ämne, när hela försvarsordningen förelägges
riksdagen.

Herr Norman: Jag hemställer om bifall till paragrafen sådan den föreligger
i utskottets förslag och likaså till utskottets motivering i den punkt, beträffande
vilken herr Oscar Olsson framställt ett särskilt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den nu ifrågavarande paragrafen yrkats dels att densamma
skulle godkännas enligt utskottets förslag, dels ock, av herr Lindblom, att
paragrafen skulle erhålla samma lydelse som 27 § i nu gällande värnpliktslag.
Dessutom hade i fråga örn utskottets motivering framställts olika yrkanden,
till vilka herr talmannen ville återkomma efteråt, örn anledning därtill
gåves.

Därefter gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets förslag
till paragrafens lydelse samt vidare i enlighet med herr Lindbloms yrkande;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets å sid. 52 och 53 i det tryckta utlåtandet gjorda uttalanden angående
en enhetlig organisation av utbildningen skulle godkännas, dels ock att
kammaren skulle godkänna den av herr Oscar Olsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i motsvarande del med den av herr Oscar Olsson angivna
rättelsen.

Vid sedermera enligt berörda yrkanden gjorda propositioner godkändes utskottets
uttalanden.

28—49 §§.

Godkändes.

Slutbestämmelserna.

Första stycket av dessa bestämmelser var så lydande:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942, där ej annat framgår av det
följande eller Konungen förordnar, att lagen helt eller delvis skall träda i
kraft vid senare tidpunkt.

Herr Heiding: Under åberopande av vad som förut anförts ber jag att få
yrka, att kammaren, med bifall till den av mig och herr Strindlund avgivna
reservationen, måtte, med avslag å motionerna 1:252, 11:344 och 11:349, antaga
följande förslag till

»Värnpliktslag (lika med utskottet till och med 49 §).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942, där ej annat framgår av det följande
eller Konungen förordnar, att lagen helt eller delvis skall träda i kraft
vid senare tidpunkt, samt gäller till dess beslut rörande försvarsväsendets ordnande
fattats och i samband därmed ny värnpliktslag antagits och trätt i
kraft.

Genom den nya lagen--—- (i övrigt lika med utskottet).»

Herr Norman: Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att slutbestämmelserna skulle godkännas enligt utskottets
förslag, dels ock, av herr Heiding, att nämnda bestämmelser skulle
godkännas med den ändring, att första stycket avfattades sålunda:

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på slutbestämmelsernas godkännande
enligt utskottets förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Heiding begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner slutbestämmelserna i sammansatta stats- och andra lagutskottets
i utlåtande nr 6 framställda förslag till värnpliktslag, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, godkännas slutbestämmelserna med den ändring, som under
överläggningen påyrkats av herr Heiding.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Bifölls i vad den ej kunde anses besvarad genom kammarens föregående
beslut.

Punkten B.

Såsom förut anförts hade utskottet i förevarande punkt hemställt, att riksdagen,
i anledning av motionerna I: 254 och II: 345, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa skyndsam utredning
av frågan, örn och i vad mån åläggande för svenska medborgare borde
givas att, därest skyldighet för dem att fullgöra värnplikt icke förelåge samt
försvarets behov i jämförelse med andra riksintressen det påkallade, undergå
utbildning för och deltaga i försvarsarbete, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Enligt den av herr Lindberg i Umeå m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
hade reservanterna ansett, att utskottet bort under B hemställa, att motionerna
I: 254 och II: 345 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag yrkar bifall till den av herr
Lindberg m. fl. vid denna punkt fogade reservationen.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Ang. cissa
ändringar i
olycksfalls försäkringslagen

m. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Herr Norman: Jag hemställer om bifall till utskottets förslag och till den
motivering, som utskottet knutit till denna punkt.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna punkten B i den av herr Lindberg i Umeå m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Funkterna C och D.

Vad utskottet hemställt bifölls.

. Föredrogs ånyo sammansatta banko- och andra lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

A. att riksdagen, med bifall till Kungl. Majda proposition nr 316 samt med
avslag å motionerna I: 248 och II: 342, måtte

dels antaga genom propositionen framlagda förslag till

1. lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
örn försäkring för olycksfall i arbete,

2. förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni
1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

3. förordning angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m. samt

4. förordning angående dyrtidstillägg å vissa förmåner enligt förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring,

dels ock medgiva,

att Kungl. Maj :t åt värnpliktiga, som under tiden från och med den 1 september
1939 till 1940 års utgång drabbats av olycksfall eller sjukdom och som
till följd därav vore berättigade till sjukpenning eller livränta enligt förordningen
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
finge för tiden från och med den 1 januari 1942 till och med den 31 december
1943 bevilja sådan dyrtidskompensation, att sammanlagt 30 procents
dyrtidstillägg å nämnda förmåner utginge,

att Kungl. Maj :t åt personer, som efter 1941 års ingång drabbats av olycksfall
eller sjukdom och som till följd därav vore berättigade till sjukpenning
eller livränta enligt förordningen om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl. eller förordningen örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl., finge för tiden från och med den 1 januari 1942
till och med den 31 december 1943 bevilja sådan dyrtidskompensation, att beloppen
av nämnda förmåner uppginge till vad som skulle hava utgått, därest
den i förordningarna fastställda maximigränsen för arbetsinkomst höjts med
30 procent,

Onsdagen den 17 december 1941 e. m, Nr 51. . 95

Äng. vissa ändringar i olycksfallsförsäkring slagen m. m. (Forts.)

att å första halvåret 1942 belöpande kostnader för dyrtidstillägg jämlikt
förordningen angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen örn
försäkring för olycksfall i arbete, m. in. finge, i fall då livräntan utginge av
statsmedel, belasta de för budgetåret 1941/42 beviljade förslagsanslag, från
vilka respektive livräntor utginge, samt eljest det under tolfte huvudtiteln uppförda,
för samma budgetår beviljade förslagsanslaget till Statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete,

att å första halvåret 1942 belöpande kostnader för dyrtidstillägg jämlikt
förordningen angående dyrtidstillägg å vissa förmåner enligt förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, ävensom för dyrtidskompensation, som Kungl.. Majit
enligt vad i det föregående hemställts kunde komma att bevilja värnpliktiga,
finge belasta det under tolfte huvudtiteln uppförda, för budgetåret 1941/42
beviljade förslagsanslaget till Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,

samt att å första halvåret 1942 belöpande dyrtidskompensation, som Kungl.
Majit enligt vad i det föregående hemställts kunde komma att bevilja tvångsarbetare
m. fl. samt fångar m. fl., finge belasta det under tolfte huvudtiteln
uppförda, för budgetåret 1941/42 beviljade förslagsanslaget till Statsverket
åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete;

B. att motionerna I: 249 och II: 350, i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet förut i utlåtandet anfört, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

I motionen I: 248, av herr Wistrand m. fl., hade yrkats, att riksdagen måtte
avslå propositionen.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Holmgren, Nordborg
och Wistrand på åberopade grunder föreslagit riksdagen att besluta,

att Kungl. Maj:ts förslag till ändring av 6 § lagen angående ändring i vissa
delar av lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete och 6 §
förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, i vad den avsåge höjning av sjukpenningen för
de fem lägsta inkomstgrupperna, skulle avslås; samt

att icke bifalla förslaget till förordning angående dyrtidstillägg åt vissa
livräntetagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

Herr Wistrand: Herr talman! Utskottets utlåtande har icke kunnat biträdas
av mig och två andra ledamöter av det sammansatta utskottet. Meningsskiljaktigheterna
gälla två punkter.

Ilen ena punkten rör Kungl. Maj:ts av utskottet godkända förslag till höjning
av sjukpenningen för de lägsta inkomstklasserna. Denna höjning kan ju
i och för sig anses mycket önskvärd, men den innebär dock ett frångående av
en princip, som hittills har följts när det gäller den obligatoriska olycksfallsersättningen
och som det synes mig vara ganska ödesdigert att upphäva, nämligen
att sjukpenningen skall motsvara ungefär två tredjedelar av den inkomst,
varom vederbörande har gått miste. Rubbar man på denna princip, uppstår
mycket lätt en fara för överförsäkring, och denna fara ökas i alldeles särskilt
hög grad beträffande just ifrågavarande grupper, beroende på att det mycket
ofta gäller personer, som icke ha arbetsförtjänst under vanliga förhållanden.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Äng. vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen m. m. (Forts.)

Det är ofta fråga om ungdomar, barn eller överåriga, vilka tillfälligt ha utfört
ett arbete och för vilka det därför naturligtvis kan föreligga en ganska stor
frestelse att vid olycksfall sträcka ut sjukdomen längre än eljest skulle vara
möjligt. Detta förhållande har också nied ganska stor skärpa påtalats för utskottet
i en skrivelse, som ingivits av de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen.

Den andra fråga, vari vi inte kunnat enas med utskottets övriga ledamöter,
gällef det statliga dyrtidstillägget på de livräntor som utgå. Reservanterna äro
visst icke på något sätt okänsliga för den svåra belägenhet, vari en hel del livräntetagare
ha kommit. Men det förefaller mig, som örn den form, som här
har föreslagits, icke är den lämpliga för en hjälp åt dessa livräntetagare. Först
och främst är det ju så, att dessa livräntors belopp beräknats i förhållande till
en lönenivå, som varit mycket skiftande, och i vissa fall, t. ex. när de äro
beräknade på inkomster, som utgingo under åren 1919, 1920 och 1921, rör
man sig med en lönenivå, som är avsevärt högre än den nuvarande och som
t. o. m. genomsnittligt torde lia överstigit den med omkring 20 procent. Det fastställdes
visserligen då ett maximum för det belopp, varpå livränta kunde beräknas,
något som motverkade detta förhållande. Kvar står i alla fall det
faktum, att dessa livräntor, på vilka man nu begär dyrtidstillägg, i en del
fall äro högre än de som skulle utgå, om olycksfallet hade inträffat nu, då ju
något dyrtidstillägg inte skulle ifrågakomma.

Den viktigaste synpunkten förefaller mig emellertid vara av principiell art
och sådan, att man icke kan bortse därifrån. Det är denna: skall staten verkligen
taga på sig att ingripa supplerande på ersättningar, som utgå på grund av ett
enskilt försäkringsavtal, vilket det ju i alla fall är fråga örn när det gäller den
obligatoriska sjukförsäkringen? Man skulle därigenom avlägsna sig från den
princip, som varit helt och hållet grundläggande för denna försäkring, och
man skulle skapa ännu en ny form av statshjälp, en statshjälp som skulle utgå
i fall, som många gånger kunna vara mindre ömmande än när det gäller andra
former av försäkring, där väl staten i alla fall aldrig kan tänkas komma att
inträda som garant för att realvärdet av försäkringssumman skall få uppbäras.

Det är synpunkter, som mina medreservanter och jag lia ansett det vara nödvändigt
att framföra i detta sammanhang, icke därför att vi icke förstå de
bekymmer, som livräntetagarna kunna ha i dessa tider, men därför att vi anse
att denna fråga icke bör lösas på det sätt som här föreslagits, utan att man
måste på ett eller annat sätt finna en väg, som medger en individuell prövning
av de föreliggande fallen.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till reservationen.

Herr Carlsson, Olof: Herr talman! Frågan örn en förbättrad lagstiftning
på detta område har vid olika tillfällen varit föremål för riksdagens handläggning
och beslut. På en enhällig hemställan av andra lagutskottet beslutade 1937
års riksdag att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en allsidig utredning rörande
en förbättrad lagstiftning örn försäkring för olycksfall i arbete.

I en ganska fyllig motivering — den återfinnes i andra lagutskottets utlåtande
nr 36 för år 1937 — hade utskottet pekat på vissa önskvärda ändringar
och förbättringar. Särskilt underströks behovet av en höjning av de sjukpenningar
och livräntor, som utgå till de lägre inkomsttagarna. Sjukpenningen
utgår t. ex. för denna kategori med 1 krona, 1 krona 50 öre, 2 kronor och 2
kronor 50 öre per dag. Vidare uttalade utskottet att större hänsyn borde tagas
till den skadades försörjningsförhållanden, t. ex. då den skadade vårdas på
sjukvårdsinrättning, i vilket fall tidigare ■— jag vill minnas till i juni i år —
skedde avdrag med upp till halva sjukpenningen. Utskottet uttalade också ett

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Äng. vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen m. m. (Forts.)
önskemål örn att de s. k. halvinvalidas ställning måtte genom en lagändring
förbättras.

Detta är några exempel på de önskemål, som framfördes av 1937 års riksdag.
Hela frågan hänsköts sålunda till en utredning. På grund av tidsläget har emellertid
den utredning, som på riksdagens begäran av Kungl. Majit sedermera
sattes i gång, inte lett till resultat. Utredningen avsåg en revision och en
översyn av nu gällande lag.

På framställning av landsorganisationen har Kungl. Maj :t, utan att avvakta
slutförandet av den för närvarande vilande utredningen, i den föreliggande propositionen
upptagit några av de mera trängande önskemål örn lagändring, som
utskottet uttalade i sitt utlåtande år 1937, t. ex. en höjning av ersättningen i
de lägsta ersättningsklasserna. Med hänsyn till den stigande lönenivån har
maximilönen, på vilken ersättning får beräknas, höjts från 3,000 till 3,900 kronor.
Vidare föreslås en höjning av begravningshjälpen från 100 till 250 kronor.
Skälig hänsyn skall också tagas till försörjningsproblemet i de fall, då den
skadade eller sjuke är intagen på sjukvårdsanstalt. Med hänsyn till den inträdda
stegringen av levnadskostnaderna, som medfört en sänkning av ersättningarnas
realvärde, har i propositionen föreslagits ett tillägg med 15 och i vissa fall 30
procent såsom ett provisorium under två år.

Att dessa förbättringar äro berättigade, tycker jag bör stå klart för alla utan
någon vidlyftigare motivering. Det är lätt att förstå att det i dessa tider inte
är möjligt för en invalid eller en sjuk att reda sig med en sjukpenning på 1
krona eller upp till 2 kronor 50 öre, eller näraliggande låga belopp. I dessa fall
måste det allmänna ändå träda emellan i form av fattigvård eller på annat
sätt. Ligger den sjuke eller skadade på sjukhus, avdrages upp till hälften av
sjukpenningen. Dock bör nämnas att sedan juni månad tillämpas härvidlag
en bestämmelse, enligt vilken hänsyn tages till gifta och familjeförsörjare.

Reservanterna ha yrkat avslag på såväl förslaget örn lagändring som förslaget
örn en provisorisk förbättring i form av dyrtidstillägg. I fråga örn höjningen
av ersättningarna till de fem lägsta inkomstklasserna anföres, att detta
skulle leda till överförsäkring och strida mot principen att med två tredjedelar
ersätta den skadade för den förlorade arbetsförtjänsten, som ligger till grund
för sociallagstiftningen. Herr Wistrand åberopade härvidlag de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens inlaga till utskottet. Dessa ha emellertid inte anfört
denna synpunkt så starkt mer än beträffande de två lägsta klasserna. När det
gäller övriga klasser ha dessa försäkringsbolag inte framställt något särskilt
yrkande. Såsom jag förut nämnde, äro emellertid dessa sjukpenningar så låga,
att det inte kan bli tal om någon överförsäkring. Det har gjorts gällande att
man här har att göra med äldre personer, som äro pensionerade och som gå i
tillfälligt arbete och därigenom komma i åtnjutande av sjukpenning. Det finns
emellertid säkert även andra tillfälliga arbetare, t. ex. i skogs- och lantbruk,
som befinna sig i ett sådant lågt inkomstläge.

Sedermera ha reservanterna yrkat avslag på de dyrtidstillägg, som föreslås
skola utgå av statsmedel, emedan detta skulle strida emot försäkringens principer.
Jag vill erinra örn att vi, i vad det gäller 1901 års lag, tidigare varit
med örn att bevilja sådana tillägg till de utgående livräntorna. Och nog är det
väl så, att i ett tidsläge som detta får man, även örn det måhända skulle bryta
mot några principer, laga efter lägligheten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Norman: Herr talman! Efter herr Olof Carlssons anförande har jag
inte mycket att tillägga. Jag vill dock påpeka, att frågan om höjning av sjukpenningens
storlek i de lägre grupperna har riksdagen intresserat sig för unjder

Första kammarens protokoll 1941. Nr 51. 7

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Ang. vissa ändringar i olt/cks falls försäkring slagen m. m. (Forts.)
hela 1930-talet. Det har gång på gång motionerats i frågan, och andra lagutskottet
har behandlat motionerna och ställt sig rätt välvilligt i motiveringarna,
dock utan att taga positiv ståndpunkt förrän 1937, då andra lagutskottet
förordade en utredning örn bland annat detta spörsmål. Utskottet var då enhälligt
i sin hemställan, och bland deltagarna i ärendets handläggning befann
sig också herr Wistrand. Herr Wistrand har således i detta fall blivit mera
betänksam nu. när förslaget kommer fram, än han var, när framställningen
gjordes från riksdagen örn en omprövning av dessa spörsmål.

Vad beträffar frågan örn dyrtidskompensation för vissa livräntetagare, har
herr Wistrand erinrat örn att det finns en del livräntetagare, som ha sin livränta
grundad på betydligt större inkomstbelopp än vad som nu gäller. Argumenteringen
i reservationen förlorar en stor del av sitt värde, då man beänker
att de fingo sin livränta, när de hade relativt höga inkomster efter förra världskrigets
slut, men då livräntan inte beräknades på mer än en maximiinkomst
av 2,400 kronor. Det högsta belopp, som dessa livräntetagare således kunna,
uppbära, är 1,600 kronor. Örn det då skulle utgå ett litet dyrtidstillägg på
dessa belopp, kan det inte vara annat än av betydelse för dessa människor, som
ha full livränta och alltså äro helt arbetsoföra — de behöva detta tillägg för
sin försörjning.

De skäl, som herr Wistrand här anfört och som också återfinnas i reservationen,
ha utskottets ledamöter haft tillfälle att pröva vid utskottsbehandlingen,
men vi ha inte kunnat komma till något annat resultat än vad som är föreslaget
i den kungl, propositionen. Och det är att märka att även örn det här
föreligger en principiellt sett ganska betänksam sak, ifall man ser det ur rent
formella synpunkter, är det ju endast ett provisorium, som förslaget avser i
fråga örn dyrtidstilläggen, och det syftar till att ge hjälp åt människor, som
till den övervägande delen varit helt beroende av sin arbetsinkomst men som
fått sina möjligheter att skaffa sig arbetsinkomst minskade på grund av olycksfall
i arbetet. Det synes mig, som örn riksdagen i detta fall inte skulle behöva
pröva de principiella synpunkterna strängare än att denna avvikelse såsom
ett provisorium under dessa brydsamma tider kan godtagas.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! I denna sena timme skall jag inskränka
mig till att säga några få ord. Jag kan dock inte underlåta att fästa uppmärksamheten
vid att den ståndpunkt, som reservanterna nu intaga, är en helt
annan än den, som föreligger i deras avslagsmotion. I denna yrkades avslag
på hela propositionen; nu har man stannat vid att yrka avslag på höjningen
av de små inkomstgruppernas sjukpenning samt på dyrtidstilläggen. medan
man däremot gått med både på maximigränsens höjning i fråga örn arbetsförtjänsten
och i fråga örn hela det tillägg, som är avsett för militärerna.

Det är enligt min mening glädjande att de ha kommit till denna uppfattning,
ty hela det resonemang, som föres i motionen i fråga om försäkringstekniska
grunder m. m., gäller ju inte alls i fråga örn militärerna och inte heller
i fråga örn vissa andra delar av propositionen. Det gäller huvudsakligen i
fråga om dyrtidstilläggen.

Frågan örn de små inkomsttagarnas sjukpenning är, som utskottets ordförande
nyss framhöll, en fråga som riksdagen sedan länge ägnat uppmärksamhet,
och det är uppenbart att ersättningsbeloppen ha varit för små även i förhållande
till de ringa inkomstbeloppen. Med den erfarenhet jag har vill jag
bestämt betvivla, att man riskerar någon överförsäkring, när man höjer beloppen
på det sätt som här föreslagits. De komma dock ingenstädes att gå
upp till samma inkomst som före olycksfallet. Det kommer att skilja mindre

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Ang. vissa ändringar i olycksfallsförsäkring slag en m. m. (Forts.)
än vad som nu gäller och fortfarande kommer att gälla i fråga om de högre
inkomstgrupperna, men det är endast en naturlig sak, när det är fråga om folk
med så låga inkomster.

Jag tror inte heller att man kan göra gällande att man genom detta steg
rubbar grunderna, såsom visst herr Wistrand sade, för hela denna försäkring.
Att bestämmelsen örn de två tredjedelarna av arbetsförtjänsten såsom
maximigräns för sjukpenningen skulle vara en så fundamental beståndsdel i
försäkringen, att en höjning inom de lägsta inkomstklasserna skulle medföra,
att hela försäkringssystemet rubbades, förefaller mig vara en högst betydlig
överdrift.

Jag skall emellertid inte längre uppehålla mig vid detta, utan i stället
framföra ett par andra synpunkter, som synas mig vara av betydelse i detta
sammanhang. Det står i utskottets hemställan, för övrigt i överensstämmelse
med propositionen, att riksdagen skulle giva Kungl. Majit rätt att åt värnpliktiga,
som under tiden från den 1 september 1939 till 1940 års utgång
drabbades av olycksfall eller sjukdom, utanordna visst särskilt dyrtidstillägg.
Jag utgår i anslutning till propositionens motivering ifrån, att man därmed
icke menar, att detta dyrtidstillägg skulle utgå endast åt värnpliktiga, utan
även åt värnpliktigas efterlevande, för den händelse olycksfallet medfört döden.
Det torde vara ganska klart, att statsrådet varit av den uppfattningen, men då
utskottet inte särskilt har uppmärksammat denna sak och då det kan uppstå
en tvekan vid tillämpningen, skulle jag vara tacksam, örn socialministern ville
bestyrka den uppfattning, som jag här uttalat, nämligen att det tillägg, som
skall kunna utgå till värnpliktiga, uppenbarligen också skall kunna utgå till
värnpliktigs efterlevande.

Vidare skall jag i fråga örn ett par detaljspörsmål, som kunna vara av betydelse,
uttala en viss tvekan, huruvida man här nått det allra bästa resultatet.
Det ena gäller vad som är sagt i fråga örn tidpunkten för dyrtidstilläggets
utgående. Det är nämligen så stadgat, att de, som drabbas av olycksfall under
år 1941, icke skola få något dyrtidstillägg. Man utgår då ifrån att de under
detta år ha fått en sådan förhöjning av sin arbetsförtjänst, att de för den skull
icke behöva det. Då kommer det egendomliga förhållandet att inträffa för
vissa grupper, att om en person t. ex. har en inkomst av 3,900 kronor och
drabbas av ett olycksfall i december 1940, får han dyrtidstillägg med 15 procent.
Har han samma inkomst i januari 1941 och då drabbas av olycksfall, får
han ingenting alls. Har han samma inkomst i januari 1942, får han vid olycksfall
räkna ersättning på hela beloppet, 3,900 kronor, medan han i januari
1941 får räkna blott på högst 3,000 kronor. Där blir en övergångsbesvärlighet,
som jag ville påpeka, men det är nog ingenting att göra åt den saken.
Det blir gärna så vid en övergång, men det kommer att vålla många klagomål,
och det kommer att vålla massor av skrivelser och hemställanden beträffande
1941 års årgång. Det skulle kanske ha varit bättre, örn man hade satt
gränsen för det hela till 1942 års ingång och låtit även 1941 års skadade få del
av dyrtidstillägget.

En annan sale är ett uttalande av statsrådet om att dyrtidstillägg, för den
händelse flera olycksfall inträffat, skall utgå endast om varje särskilt olycksfall
har medfört minst 30 procents invaliditet. Hiir kan en verklig orättvisa
ske. Det är nämligen icke alls ovanligt, att en person, som en gång råkat ut
för ett olycksfall vilket medfört exempelvis 25 procents invaliditet — det är
fallet, örn han förlorar ett öga — sedan skadas på nytt på sådant sätt, att
han åter igen drabbas av 25 procents invaliditet. Det blir då tillsammans 50
procents invaliditet, men han får ingenting, medan däremot den som har 30
procents invaliditet får dyrtidstillägg. Detta iir särskilt förargligt därför, att

100

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Äng. vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen m. m. (Forts.)
vid de dyrtidstillägg, som utgått till försäkrade enligt 1901 års lag, beträffande
vilka ett sådant uttalande om sammanslagning av livräntor icke förekommit,
riksförsäkringsanstalten har lagt den sammanlagda invaliditetsprocenten
till grund.

En annan, mycket liten sak, som det hade varit önskvärt att man kunnat få
ett uttalande örn, är huruvida i begreppet livränta även skall ingå vad som
brukar kallas för protestillägg. Det är nämligen så, att de som erhålla proteser
få ett årligt särskilt tillägg till livräntan. För min del skulle jag anse att det
vore mycket olämpligt, örn det utginge dyrtidstillägg på dessa protestillägg,
ty så fort proteserna utgå från vanföreanstalten ersätter ju staten kostnaderna
med två tredjedelar, och det blir alltså en mycket liten del som faller på
försäkringen. Därför är det inte nödvändigt att betala ut något särskilt procenttillägg
i detta fall. Ibland kan det gälla endast några få kronor örn året,
men därigenom fördyras administrationen och ökas arbetet. Detta är emellertid
icke av någon alltför stor betydelse, och jag har endast velat omnämna saken
i detta sammanhang.

Det är uppenbart, såsom också utskottets ordförande erkände, att frågan örn
dyrtidstillägg på denna försäkring i viss mån strider mot principerna för en
försäkring av detta slag. Men det är ändå inte alldeles riktigt, när herr Wistrand
vill utan vidare jämställa denna försäkring med den frivilliga försäkringen.
Det göres gällande, vill jag minnas, i reservationen, att även försäkringstagare
i det senare fallet kunna göra anspråk på att staten på samma
sätt skulle träda in och lämna dyrtidstillägg. Här är det dock fråga örn en
obligatorisk försäkring. Skillnaden mellan denna och den frivilliga försäkringen
är så pass stor, att dyrtidstilläggen på denna punkt torde vara väl försvarliga.
Jag har den uppfattningen, att det förslag, som här framlagts och som
tillstyrkts av utskottet, i stort sett är av den beskaffenhet, att det uppfyller
synnerligen behjärtansvärda önskemål, och jag ber för min del att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall tillåta mig att uppläsa ett
par rader ur propositionen, där det står så här: »Dyrtidskompensation till de
värnpliktiga samt i förekommande fall deras efterlevande synes mig därför
böra lämnas enligt det andra alternativet, d. v. s. på det sätt, att dyrtidstilllägg
förklaras skola utgå å sjukpenning och livränta.» Då utskottet icke har
gjort någon invändning, brukar ett sådant uttalande alltid betraktas som riksdagens
och regeringens gemensamma uppfattning. Jag tror, att den fråga herr
Larsson här ställde är utan vidare klar.

Örn det verkligen förhåller sig så, vilket jag inte på rak arm vågar säga, att
den som genom två efter varandra följande olycksfall ådragit sig en invaliditet
överstigande 30 procent skulle bli utan dyrtidstillägg, så strider det ju mot
hela andan i förslaget. Jag skall låta mig angeläget vara att det rättas vid
nästa lagtima riksdag, ty det är fullkomligt orimligt, om texten verkligen måste
tolkas på sådant sätt.

Jag har i övrigt inte för min del anledning att ta upp en principdebatt örn
frivillig försäkring och obligatorisk försäkring och örn man bör utbetala dyrtidstillägg
eller ej, liksom icke heller i fråga om sjukpenningen. I senare fallet
har jag ju samma mening, som riksdagen tidigare har uttalat. I själva verket
har riksdagen sedan flera år beställt denna förhöjning för de lägsta inkomstgrupperna,
vilket enligt min mening är en mycket behjärtansvärd justering,
som det gläder mig, att man vid denna riksdag äntligen kan effektuera.

Herr talman! Jag tillåter mig uttala den förhoppningen, att kammaren skall
bifalla utskottets förslag.

Ousdagf-n den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

101

Ang. vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen m. m. (Forts.)

Herr Wistrand: Herr talman! I anledning av herr Larssons yttrande vill
jag endast påpeka, att det anmärkningsvärda i att man frånträder den tidigare
principen i olycksfallsförsäkringslagen med styrka hävdats i den skrivelse,
som ingivits till utskottet från de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.

I övrigt vill jag förena mig med de talare, som framhållit att behovet av
dyrtidstillägg är synnerligen behjärtansvärt. Det har jag icke velat bestrida,
men jag har ansett, att jag för att rädda min själ också måst framföra principiella
synpunkter, som i längden icke kunna förbigås.

Något mer bär jag icke att tillägga i denna diskussion.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
det nu föredragna utlåtandet yrkats dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock, av herr Wistrand, att utskottets hemställan skulle bifallas med
de ändringar, som förordats i den av herr Holmgren m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan oförändrad vara med övervägande
ja besvarad. _

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande, nr 39, i anledning
av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 506, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 39 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes sammansatta stats- och andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 507, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ris proposition
med förslag till värnpliktslag, dels ock i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställanden
i utlåtande nr 6 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes sammansatta banko- och andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 508, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ris proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni
1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställanden
i utlåtande nr 1 bifölles även av andra kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10.68 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

102

Nr 51.

Fredagen den 19 december 1941.

Fredagen den 19 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 507, till Konungen i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till värnpliktslag, dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 509, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till nybyggnader för sjökrigsskolan; nr

510, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till ersättningsbyggnad av
jagare;

nr 511, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till vissa brandskyddsanordningar
vid försvarsväsendet;

nr 512, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslagsäskanden
för försvarsändamål å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1941/42;

nr 513, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
I till rikstaten för budgetåret 1941/42 till försöksverksamhet för oljeutvinning;
samt

nr 514, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till beredande av sjukhusvård
i Sverige åt krigsinvalider från Finland m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 23, statsutskottets
utlåtanden nr 247—251, bevillningsutskottets betänkanden nr 44—-46, bankoutskottets utlåtanden nr 78—80 och memorial nr 81 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 89 och 90.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial nr 252, angående tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Beträffande
ärendenas ordning på morgondagens föredragningslista hemställer jag, att
kammaren måtte besluta, att konstitutionsutskottets utlåtande nr 23 skall uppföras
näst efter bevillningsutskottets betänkande nr 46 samt att statsutskottets
nyss bordlagda memorial nr 252 skall uppföras sist på föredragningslistan.

Vad herr andre vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.06 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

103

Lördagen den 20 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 521, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till ytterligare aktieteckning
i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Schlyter till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet framställt följande frågor:

»1. Anser herr statsrådet det lämpligt, att eftersökandet av asociala samhällselement
tager sådana former som generella polisrazzior å offentliga restauranger? 2.

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga några åtgärder med anledning
av lösdriverilagstiftningskommitténs av socialstyrelsen i väsentliga delar tillstyrkta
förslag till lag om arbetsfostran?»

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet Möller, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Schlyters
berörda frågor, erhöll ordet och anförde: Herr Schlyter har till mig framställt
två frågor. Den första gäller, om jag anser det lämpligt att eftersökandet av
asociala samhällselement tager sådana former som generella polisrazzior å offentliga
restauranger. Med anledning av den frågan vill jag anföra följande.

Den för upprätthållande av ordningen i samhället nödvändiga verksamhet,
som består i efterspaning av asociala och kriminella element, måste enligt min
mening utföras så, att det undvikes, att allmänna medborgerliga rättigheter och
intressen trädas för nära. Med hänsyn härtill kan jag lämna det svaret å den
första frågan, att jag finner den metod för efterspaning, som består i polisrazzior
å offentliga restauranger, tillåtlig endast i sådana fall, där andra åtgärder
i angivet syfte kunna beräknas bliva ineffektiva eller eljest alldeles
särskilda omständigheter föreligga.

Yad det nu aktuella fallet beträffar, nämligen razzian å hotell Atlantic, som
uppenbarligen framkallat frågan, har polismyndigheten upplyst bland annat
följande.

Verkställda undersökningar hade ådagalagt, att hotell Atlantic varit ett
tillhåll för åtskilliga skumma element. Restaurangen i fråga skulle snarare
kunna anses vara en nöjeslokal än en restaurang. Lokalen hade hållits öppen
för lunchservering men, under senaste året, i övrigt endast sådana dagar, då
offentlig dans varit tillåten där. Mot ordningen och nykterheten i lokalen samt
publikens uppträdande hade riktats grava anmärkningar. Ett slutligt omdöme
örn lämpligheten av razzian å hotell Atlantic är jag icke beredd att fälla utan
ytterligare prövning av omständigheterna i samband med razzian.

Den på senaste tid starkt ökade brottsligheten och tillväxten av asocialt betonade
samhällselement samt den förefintliga bristen på tillräcklig personal
för bedrivande av effektivt spaningsarbete har föranlett, att polismyndigheterna
ansett sig böra använda metoden att verkställa razzior, då fråga varit örn
sådana offentliga lokaler, å vilka enligt vad erfarenheten visat, ljusskygga ele -

Ang. polisrazzior
d
offentliga
restauranger

m. m.

104

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Äng. polisrazzior å offentliga restauranger m. m. (Forts.)
merit hålla till. Sådana razzior hava ofta lett till avslöjande av brottsliga ligor
samt anträffande av efterlysta personer och utlänningar utan erforderliga legitimationshandlingar.

Herr Schlyter har vidare frågat, örn jag har för avsikt att vidtaga några
åtgärder med anledning av lösdriverilagstiftningskommittéms av socialstyrelsen
i väsentliga delar tillstyrkta förslag till lag om arbetsfostran. I anledning
härav må erinras, att alla äro ense örn att gällande lösdriverilagstiftning är
otidsenlig och att en omgestaltning av densamma måste vidtagas. Beträffande
innehållet i och utformningen av den nya lagstiftning, som bör tillskapas, äro
emellertid meningarna i flera viktiga hänseenden mycket delade. 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté
framlade — efter att tidigare vid olika tidpunkter
hava stannat för skilda förslag till lösning av de föreliggande spörsmålen —
i augusti 1939 ett betänkande med förslag till lag örn arbetsfostran jämte åtskilliga
andra i samband därmed stående författningar. Över betänkandet infordrades
yttranden från ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.
Särskilt i två hänseenden, nämligen i fråga örn vilken myndighet som skall
utgöra första instans vid lösdrivares behandling samt rörande vilken myndighet
som skall vara dömande i lösdrivarmål rönte kommitténs förslag starkt motstånd.
Flera myndigheter, bland andra också socialstyrelsen, som herr Sehlyter
särskilt hänvisat till, förklarade, att med hänsyn till den kostnadsökning för
statsverket, som ett antagande av kommitténs förslag skulle föranleda, ett genomförande
därav, vare sig i oförändrat skick eller med föreslagna ändringar,
icke borde ifrågakomma i nuvarande stats finansiella läge. Från några håll,
bl. a. även socialstyrelsen, ifrågasattes emellertid vissa provisoriska, ej nämnvärt
kostnadskrävande åtgärder. Jag har min uppmärksamhet riktad på frågan,
örn och i vad mån sådana åtgärder för närvarande kunna och böra vidtagas.
Viss utredning härom pågår. Något bestämt besked, huruvida resultat därav
kommer att föreläggas nästa års riksdag, kan jag emellertid för närvarande
icke lämna.

Herr Schlyter: Jag tackar vördsamt för socialministerns så gott som omgående
svar på mina frågor.

Ämnet hade bättre lämpat sig för en interpellation. Då det på grund av den
långt framskridna riksdagstiden inte var möjligt att interpellera, berättigar
inte socialministerns svar till att nu uppta någon interpellationsdebatt i kammaren.

En sådan debatt är icke heller vare sig erforderlig eller lämplig, sedan riksdagens
justitieombudsman med berömvärd påpasslighet tagit upp saken till
utredning.

Denna utredning kommer uppenbarligen att omfatta frågan örn håde lagligheten
och lämpligheten av de sensationella former polisen givit sitt ingripande
i det fall, som utgjort anledningen till mina frågor. Genom utredningen torde
även komma att klarläggas, hur det varit möjligt att polisen beviljat så rikliga
dansaftnar, med tillträde för allmänheten, åt en restaurang mot vilken nu så
grava anmärkningar framförts.

Örn det skulle vara så, att polisen trott sig med de metoder som påtalats kunna
bidraga till lösningen av frågan örn prostitutionens bekämpande, så har jag
med min andra fråga velat erinra därom, att det ankommer på statsmakterna
a.tt besluta örn de lagliga vägarna för läsningen av detta oerhört svårlösta sociala
problem — man må sedan sympatisera aldrig så mycket med polisens
goda uppsåt att sanera Stockholms nöjesliv.

_ Vid den utredning som föregått lösdriverilagstiftningskommitténs förslag
till lagstiftning på detta område har det varit ett nöje att kunna konstatera

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

105

Äng. polisrazzior å offentliga restauranger m. m. (Forts.)
det goda omdöme som sedan länge utmärkt de beslutande organen inom Stockholms
polisledning vid tillämpningen av nu gällande lösdrivarlag. Skulle det
nu vara meningen att inaugurera en ny praxis, är detta allenast ett ytterligare
skäl till de många tidigare framförda att skyndsamt för riksdagen framlägga
förslag till ny lösdrivarlag, värdig en rättsstat.

Ordet lämnades till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
Sköld, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Fredrik Ströms interpellation angående de s. k. arbetslägren och
nu yttrade: Med kammarens tillstånd har herr Fredrik Ström till mig riktat
vissa frågor rörande uppsättande vid försvarsmakten av särskilda arbetskompanier.
Den första frågan gäller nämnda åtgärds laglighet. Såsom svar härpå
vill jag anföra följande.

I krigsorganisationen ingående förband fastställas enligt gällande värnpliktslag
av Konungen. Placering av värnpliktiga vid dessa förband verkställes av
de militära myndigheterna enligt fastställd ordning. Bland i krigsorganisationen
ingående förband finnas också ett antal arbetskompanier, avsedda för utförande
av för försvarets behov erforderliga arbeten, bl. a. vägarbeten. Det är
vissa av dessa arbetskompanier, som blivit uppsatta under nu rådande förstärkt
försvarsberedskap. Placeringen av såväl befäl som meniga vid dessa förband
har skett enligt gällande föreskrifter. Så vitt jag kan finna, har icke någon
myndighet överskridit sin lagliga befogenhet.

Vad som kan diskuteras torde därför icke vara åtgärdernas laglighet men
väl deras lämplighet. Detta kan ske i samband med besvarande av interpellantens
andra och tredje frågor, till vilka jag nu övergår. Jag vill därvid till en
början erinra örn det svar, som av mig den 13 juni 1940 lämnades i andra kammaren
på en interpellation i samma ämne av herr Brädefors. I detta svar meddelade
jag, att med regeringens vetskap inkallelse till visst arbetskompani skett
av sådana personer, »-yilka med skäl kunnat misstänkas för att bland trupperna
driva en agitation till försvagande av försvarsviljan eller som gjort sig skyldiga
till spridande av oriktiga eller oroande rykten».

Överförande av vissa personer till särskilda arbetskompanier enligt dessa
principer har ägt rum under hela den tid, förstärkt försvarsberedskap varit
rådande. Antalet på detta sätt överförda värnpliktiga har växlat under olika
tider. Emellertid ha icke alla dylika personer behandlats på detta sätt. Understundom
ha värnpliktiga blivit hemförlovade på grund av disciplinupplösande
verksamhet eller icke inkallats, ehuru så borde ha skett, på grund av befarad
dylik verksamhet efter inryckningen till beredskapstjänstgöring. Sistnämnda
förfarande har givetvis varit högst olämpligt, enär dylika personer därigenom
försatts i ett för dem gynnsammare läge än andra värnpliktiga. Från och med
juli månad i år har därför ifrågavarande problem blivit behandlat på ett mera
systematiskt sätt, vilket torde vara anledningen till att det ånyo kommit att
tilldraga sig ökad uppmärksamhet.

Den princip för särskild inkallelse till arbetskompani, som jag nyss berört,
har numera preciserats till att gälla för andan eller sammanhållningen inom
truppförbanden menlig agitation och ryktessmideri, som kan antagas vara ett
led i en organiserad verksamhet, konstaterad genom den värnpliktiges medlemskap
i organisation, i vars syfte det uppenbarligen ingår att bedriva dylik
verksamhet. Mera individuell kverulans tages alltså icke i betraktande. Denna
koncentrering av intresset till medlemsskapet i vissa sammanslutningar har helt
naturligt sammanhang med de omständigheter, som framkommit i åtskilliga
sabotage- och spionerirättegångar och som tyda på att hos medlemmar i vissa

Äng. de 8. k.
arbetslägren.

106

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Äng. de s. k. arbetslägren. (Forts.)

politiska organisationer föreligger benägenhet att söka vinna framgång för egna
politiska syften medelst olagliga medel.

Enligt gällande direktiv skall numera så förfaras, att sådana värnpliktiga,
som på grund av sin ledande ställning inom ytterlighetspartierna kunna anses
predisponerade till att bedriva en disciplinupplösande verksamhet eller av liknande
anledning icke kunna vara önskvärda vid truppförband eller i viktiga
staber samt andra värnpliktiga, vilka visa sig olämpliga vid truppförband och
vilkas uppträdande har samband med deras politiska inställning, efter inkallelse
i tur med övriga värnpliktiga överflyttas till tjänstgöring av mera periferisk
natur. Det kan icke vara lämpligt att sammanföra folk med extrema och skarpt
motsatta politiska uppfattningar till samma plats. Endast från det kommunistiska
hållet komma emellertid så många värnpliktiga av här avsett slag, att de
räcka till uppsättande av förband av fastställd organisation. Därför äro för
närvarande de särskilda arbetskompanierna uteslutande rekryterade med kommunister.
Från annat håll härstammande få tills vidare omhändertagas i mera
individuell ordning. Skulle behov uppstå komma arbetskompanier även för sistnämnda
kategorier att uppsättas.

Under höstens lopp har jag mottagit åtskilliga klagomål från enskilda värnpliktiga
rörande deras placering vid arbetskompani. Detta har givit mig anledning
att låta verkställa granskning av dessa kompaniers rekrytering. Därvid
har kommit i dagen, att i åtskilliga fall placeringen skett på för svaga grunder.
Rättelser ske undan för undan, och jag har anledning antaga, att berättigade
klagomål därefter skola förekomma ganska sparsamt.

Med detta anser jag de framställda frågorna besvarade.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag ber först att få framföra ett tack
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet för att han besvarat interpellationen
och för att han också låtit mig i förväg ta del av svaret.

Utgångspunkten för mig, då jag framställde denna interpellation, var intresset
för att försvaret icke skulle taga någon skada i det allmänna folkmedvetandet
därigenom, att olämpliga, oriktiga eller orättvisa tillvägagångssätt användas.
Sådant kan skada det nödvändiga och levande försvarsintresset särskilt
i en tid av fara för vårt land, då vi lägga ned miljarder varje år på att tillgodose
försvarets nödvändiga behov. Frågan gäller alltså, örn försvarets intressen på
bästa sätt tillvaratagas genom det förfarande som tillämpas beträffande de
militära arbetskompanierna.

Det är självklart att den militära disciplinen måste upprätthållas och att alla
lagliga och lämpliga åtgärder, som tjäna detta ändamål, också äro påkallade
och nödvändiga. I det avseendet är jag således fullkomligt ense med herr statsrådet.
Jag har emellertid den uppfattningen, att det sätt på vilket man nu söker
bekämpa de kommunistiska och nazistiska åskådningarna och meningsyttringarna
inom militärväsendet icke är lämpligt. Jag tror att dessa metoder
motverka sitt eget syfte, och jag tror att de hos allmänheten skapa missförstånd
och allvarligt missnöje, dels på den grund, att det icke är möjligt att rannsaka
hjärtan och njurar endast genom ett förfaringssätt, sådant som det tillämpade,
och dels därför att uppenbara misstag inte bara i enstaka, utan i många fall
ha begåtts, när det gällt att överflytta värnpliktiga från militärkompanier till
arbetskompanier.

Jag har först framställt frågan, örn dessa åtgärder äro lagliga. Det anses nu
vara lagligt att förfara på sätt som sker, emedan bland i krigsorganisationen
ingående förband nämnes även ett antal arbetskompanier, avsedda bl. a. för
vägarbeten, och då, såsom herr statsrådet sade, vissa av dessa arbetskompanier
blivit uppsatta under nu rådande förstärkt försvarsberedskap. Jag frågar mig

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

107

Äng. de s. k. arbe!slägren. (Forts.)

emellertid, örn inte allmänheten får en felaktig uppfattning örn dessa arbetskompaniers
natur och uppgifter, då kompanierna förläggas fjärran från trakter,
där militära intressen kunna tänkas föreligga. Det har uppgivits för mig —
det vore glädjande, om herr statsrådet kunde dementera det — att vissa av de
vägarbeten, varmed arbetskompanier sysselsättas för närvarande, äro avsedda
att bli färdiga örn tio eller femton år och att dessa arbeten anvisats av domänstyrelsen.
Örn detta skulle vara riktigt, kan jag icke finna att det är något
tvingande militärt skäl som påkallat skapandet av arbetskompanierna.

Herr statsrådet förklarade vidare, att placeringen av såväl befäl som meniga
vid dessa förband har skett enligt gällande föreskrifter. Jag kan dock inte
tänka mig att det finns sådana föreskrifter utfärdade — i varje fall äro de för
mig okända liksom, efter vad jag förmodar, för riksdagens flertal — att vissa
för politiskt misshagliga åsikter misstänkta eller, såsom det heter i interpellationssvaret,
»predisponerade» skola sammanföras i särskilda, till fjärran ödetrakter
förlagda förband. Jag anser att § 16 regeringsformen, enligt vilken
Konungen ingen från ort till annan må förvisa, här äger tillämpning och att
myndigheterna icke ha rätt att på detta sätt utan rent militära skäl förflytta
någon medborgare från en ort till en annan. Reuterskiöld säger i sin kommentar
till § 16, att den är den svenska rättens magna charta, som avser att hindra
godtycke i förvaltningen. Jag tror att uttagandet av soldater till arbetskompanierna
av politiska skäl kan ge anledning till godtycke, örn det icke är fotat
på laglig, rättslig prövning, utan det endast är ett subjektivt grundat ingrepp
av en militär eller civil befattningshavare, vilken kan ha avgivit en rapport örn
någon person, som han allenast misstänker.

Det synes mig vara av alldeles särskilt stor vikt — därom tror jag att herr
statsrådet är ense med mig — att man i tider som dessa upprätthåller lagen
och rätten såsom grundvalar för samhällets åtgärder och icke låter godtycket i
någon form råda. Godtycket kan, även örn det naturligtvis inte är avsikten,
dock komma att spela en avsevärd roll, när man, såsom här sker, icke förvisar
eller kommenderar på grund av fällda domar, utan på grund av en viss mening,
som man har örn den eller den personen och hans politiska åskådning eller
befarade politiska verksamhet.

Skulle åtgärden emellertid, såsom herr statsrådet anser, vara laglig, så återstår
i varje fall att bedöma, om den är lämplig.

Jag kan för min del inte finna att den här påtalade metoden är lämplig, då
det gäller att nå det syfte herr statsrådet avser. Jag anser att samhället med
den allra största kraft och effektivitet bör taga upp till bemötande, gendrivande
och vederläggande de kommunistiska och nazistiska samhällsåskådningarna
och den verksamhet som i det sammanhanget utövas. Det är av vikt att detta
sker även inom försvarsväsendet. Hur skall nu detta lämpligast gå till?

Det har förvånat mig mycket att statsmakterna, som ha radion till sitt förfogande,
icke begagna denna mer än som sker för att sprida objektiv, saklig
upplysning örn ytterlighetsriktningarnas politiska verksamhet och om deras
uppträdande vid många tillfällen. Jag tror också att informationsstyrelsen,
vars åtgärder jag ibland icke kunnat gilla, här skulle ha en uppgift att fylla
genom att söka på övertygelsens väg och med användande av upplysningens
medel vinna människor, som hittills haft en felaktig och skadlig inställning till
vissa samhällsfrågor. Det är en metod av en helt annan effekt än dessa tvångsmedel,
som man nu anlitar och som ofta måste präglas av mänskliga misstag
och av godtycke.

Det är ju vidare sa. att vi lia en i .slör!; sett alldeles utmärkt officerskår och
likaledes en utmärkt underofficerskår. När vårt folk nu har kommit fram till
den uppfattningen, att vi ha en god, pålitlig och vårt statsskick uppriktigt

108

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941

Äng. de s. k. arbetslägren. (Forts.)

hängiven officers- och underofficerskår, är det givet att man icke bör sätta en
sådan uppfattning hos folket på spel genom att vidtaga åtgärder, som måste
leda till att den gamla antimilitaristiska andan åter flammar upp. Jag har varit
inbjuden till en rad möten för att såsom riksdagsman förklara, varför dessa
arbetskompanier kommit till stånd. Man tror nämligen ute bland folket, att
det är riksdagen som har beslutat därom. Det har varit både upplyftande och
beklämmande att deltaga i sådana möten, upplyftande därför att alla förklarat
sig vilja försvara vårt land. Men man har sagt att dessa metoder äro djupt
olyckliga och undergräva möjligheterna att effektivt arbeta för vårt försvar.
Det är något att tänka på att man inte skall förspilla detta stora, goda som har
uppnåtts under de senare åren.

Jag måste säga att även herr statsrådets formulering kan ge anledning till
missförstånd, ehuru han säkerligen icke avsett det. Statsrådet sade exempelvis
att inkallelse till arbetskompani skett av sådana personer »vilka med skäl kunnat
misstänkas för att bland trupperna driva en agitation till försvagande av
försvarsviljan». Det upplystes vid ett möte där jag var närvarande att en ledamot
av det socialdemokratiska ungdomsförbundets distriktsstyrelse varit kommenderad
till arbetskompani under flera månader. Flera medlemmar av socialdemokratiska
ungdomsförbundet ha skickats till arbetskompanier. Det har
meddelats mig, att en framstående styrelseledamot i en fackförening, tillhörande
det socialdemokratiska partiet, varit kommenderat till ett sådant. Det har
också uppgivits för mig att en religiös pacifist kommit dit. Det vore mycket
önskvärt att dessa uppgifter kunde dementeras. När man hör vilka kautschukartade
formuleringar som här föreligga — »vilka med skäl kunnat misstänkas»
—■ har man dock anledning att tro att personer, som kanske endast fällt ett
kritiskt ord örn någon militär åtgärd, blivit på detta sätt misstänkta och skickade
till arbetskompanierna. Detta öde drabbar också dem, som »gjort sig skyldiga
till spridande av oriktiga eller oroande rykten». Detta ryktessmideri är ju
en följd av mörkläggningen, den tunga handen över pressen. Finge man i pressen
tala örn allt såsom det är, skulle inga rykten behöva uppstå och alla tråkigheter
till följd av ryktessmideriet undvikas. Vad menas för övrigt med oriktiga,
eller oroande rykten? Det kanske anses vara ett mycket oroande rykte, örn man
säger att det undergräver försvarsviljan att dessa arbetskompanier finnas till?

Herr statsrådet talade vidare örn åtgärder på grund av befarad disciplinupplösande
verksamhet. Man behöver alltså icke ha utövat sådan skadlig verksamhet,
utan det räcker med att det befaras, att man kan göra det. Är detta förenligt
med svensk rätt och lag, som vi alltid lia slagit vakt örn? Nej, detta är godtycke
och icke rätt och lag, och det skadar vårt land och vår försvarsmakt i ali-''
ra högsta grad. Jag hemställer till försvarsministern, att han ville allvarligt
eftertänka, örn man icke här är inne på orätta vägar och örn man icke med andra
medel kan nå sitt syfte.

Jag har från biblioteket tagit fram förre högerledaren Tryggers tal vid 1916
års remissdebatt. Det var min första riksdag, och jag hade ett minne av att
han den gången talade om rätten såsom grundvalen för samhällslivet. Talet
är för långt att läsa upp, men jag ber herrarna att studera detta dokument,
där den dåvarande svenske högerledaren talar om rätten och lagen såsom den
enda och yttersta grundvalen för vår både inre och yttre politik.

En annan fråga är vidare vad som menas med agitation till försvagande av
försvarsviljan. Det är självklart att man inte ett ögonblick bör tolerera att
det bedrives något slags verksamhet mot försvaret inom någon av dess grenar.
Men man kan ju ha delade meningar örn det berättigade i en viss åtgärd, eller
t. ex. örn vi böra ha mera flyg eller större flotta eller bättre kustartilleri
etc. Örn de värnpliktiga även samtala örn sådana problem, är det ett bevis

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

109

Ane/, de s. k. arbeislägren. (Forts.)

på ett levande intresse, och sådant får icke uppfattas såsom något slags agitation.
Det är icke något som försvagar försvarsviljan.

De nu gällande principerna för uttagande av värnpliktiga till arbetskompanier,
sådana som herr statsrådet har angivit dem, äro således mångtydiga
och kautschukartade och böra, örn man nu skall bibehålla hela detta olyckliga
system, i varje fall omarbetas och noga preciseras. Och framför allt bör var
och en som tilldelas ett sådant kompani dömas dessförinnan. Har han begått
en olaglighet enligt krigsmaktens bestämmelser eller enligt den civila lagen,
så åtala honom och döm honom, men han skall ha en dom, innan man förfar
på ett sätt, som verkar som om han finge ett straff. Och det uppfattas såsom
ett straff, att man blir kommenderad till dessa arbetskompanier, som också
allmänt kallas straffkompanier. Dessa regler böra i varje fall göras mycket
mer precisa och inte så kautschukartade som nu är fallet.

Vidare måste jag fråga mig: Vilka organisationer åsyftas? Vi veta, att man
åsyftar kommunister, ty i svaret säger herr statsrådet, att hittills är det endast
kommunister, som ha skickats till rena arbetskompanier, och samtliga sådana
bestå av kommunister. Inom parentes måste jag fråga: Hur många äro dessa
kompanier? Är det en hel liten armé? Jag tror, att det är mycket olyckligt
att ha dessa kommunister, örn de nu äro så farliga som här förutsättes, samlade
i dessa förband, även om de äro förlagda till vad de kommenderade själva
kalla det svenska Sibirien. Det är olyckligt. Jag tror. att man skulle kunna
göra, inte alla men många av dessa till goda försvarsvänner, men nu gör man
dem för tid och evighet till samhällets och landets fiender. Detta kan icke
vara riktigt, detta är en felaktig väg, mina herrar, en olycklig väg!

Men vilka andra partier är det? Åsyftas herr Lindholms nazistparti? Ledaren
för detta har ju nyligen fått en befordran, inte till ett arbetskompani,
utan han har befordrats från en grad till en högre, detta ehuru det ju vid
överläggningen örn partiförbud var en enstämmig mening örn att i varje fall
hans parti borde drabbas av ett dylikt förbud, örn det skulle genomföras.

Nu säger försvarsministern, att dessa andra ytterlighetsanhängare sticker
man in här och där på andra håll. Ja, men då bli de ju agitatorer. Det är
ju att rentav sätta in nazistiska agitatorer i dessa kompanier. Detta visar, att
det inte går att komma fram den vägen. Man måste försöka övertyga dem,
sätta dem i studiecirklar med försvarsministern och andra såsom lärare. Då
kunna vi säkerligen få goda samhällsmedlemmar både av kommunister och nazister,
åtminstone åtskilliga av dem. Men örn vi förfara som nu, göra vi ont
värre.

Håknäs Svensk opposition, räknas herr Flygs parti, räknas Nationella förbundet
och dessas medlemmar till dem, som man icke direkt sticker in i arbetskompanier
men dock låter inta en särskild ställning? Eller finns det ingen
prövning alls på dessa punkter? Jag fick härom dagen en tidning mig tillsänd,
där det stod, att styrelsen för landstormens frivilliga förbund eller edsförbund
—- jag kommer inte ihåg, vilket det är ■— hade beslutat, att anhängare
av kommunismen icke skulle kunna vinna inträde. I fråga om andra ytterlighetsriktningar
skulle det bero på särskild prövning. Jag tror icke, att
svenska folket gör någon skillnad mellan kommunister och nazister, de må
vara av vilka schatteringar och åskådningar som helst. Men svenska folket
har en känsla av att här väges med olika mått och att här förfares mildare
mot nazister än mot kommunister, och det är detta, som upprör folket på det
allra högsta. Det har varit det mest framträdande draget på möten, som jag
har inbjudits till, att man sagt, att det ändå är för galet, att kommunisterna
skickas till arbetskompanier, medan man låter nazisterna gå kvar och bedriva
sin verksamhet.

Ilo

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Ant/, de s. k. arbetslägren. (Forts.)

Det kan råda tvekan om vilka som äro flest här i landet, kommunisterna
eller nazisterna. Av herr statsrådets svar skulle det se ut, som örn kommunisterna
vore mångå, många fler och mycket, mycket farligare. Jag tror, att
de äro ungefär lika många. Det är bara det, att nazisterna förmå att camouflera
sig på ett helt annat sätt än kommunisterna. Sedan är det också möjligt,
att det finns nazister på sådana platser, att man inte anser det vara opportunt
att ta itu med dem — jag menar naturligtvis inte, att herr statsrådet skulle
tänka så, jag vet, att han skulle ta itu med dem, men många andra kunna anse,
att det inte är klokt att det göra.

Jag är emellertid, det kan jag säga, belåten med svaret så till vida, att herr
statsrådet intygar, att placering i dessa arbetskompanier i många fall har skett
på för svaga grunder. Det är just vad allmänheten tänker, och jag har också
velat understryka här, att det har skett på alldeles för svaga och otillräckliga
grunder, och det har vållat mycket stort missnöje i hela landet. Det torde
icke vara herr statsrådet obekant, att denna fråga diskuteras på mångfaldiga
arbetarmöten i vårt land och på sammanträden av olika slag.

Jag är också mycket tacksam för att herr statsrådet understryker, att rättelser
ske undan för undan. Det vill jag ta fasta på, och jag hoppas, att dessa
rättelser skola bli så många, att här slutligen inte återstår något av arbetskompanierna.
Jag tror, att man kan reducera de misstänkta mycket väsentligt,
örn man bedriver en upplysningsverksamhet av det rätta slaget.

Då kommer jag slutligen fram till att vi i vårt svenska försvarsväsen kanske
också skulle bereda ökat utrymme för fosterländsk verksamhet, skapa en fälthögskola,
något som kan ge, inte en negativ utan en positiv behållning, något
som kan ge en klar bild av läget i samhället, av allt som göres i vårt land för
de olika medborgarna, av vårt svenska kulturarv, vår rätt och våra lagar, av
allt sådant, som är av så ofantlig betydelse såsom motvikt mot alla samhällsupplösande
tendenser.

_ Om herr. statsrådet bara ett ögonblick skulle vilja fundera på denna positiva
väg i stället för den negativa, som man nu har slagit in på, skulle jag
vara särskilt tacksam.

Jag vill till sist understryka vikten av att nian icke på något som helst sätt
genom okloka åtgärder vidgar klyftan mellan befälet och manskapet eller ger
de inkallade den ringaste känsla av att de äro underkastade godtyckliga förfaringssätt.
Örn det inte sker, tror jag, att den starka försvarsvilja, som lever
hos vårt folk, skall ytterligare växa, och vi skola få en försvarsmakt så stark,
att herr statsrådet kan vara helt och fullt tillfreds med densamma.

Herr Linderot: Herr talman! Samma fråga var i går föremål för diskussion
i andra kammaren, och där framfördes från kommunistiska partiet genom herrar
Hagberg i Luleå och Persson i Stockholm våra synpunkter på statsmakternas
åtgärder rörande dessa arbetskompanier och den försvarspolitiska inställning,
som herr försvarsministern företräder i sitt interpellationssvar. Vidare
har ju interpellanten i dag, herr Ström, här ganska detaljerat kritiserat
både den försvarspolitiska linje, dessa arbetskompanier uttrycka, och de faktiska
åtgärder, som ha resulterat i grundandet av arbetskompanierna. Det är
därför självklart, att jag kommer att fatta mig synnerligen kort i mitt inlägg
i denna interpellationsdebatt. Jag anser det icke vara nödvändigt att i första
kammaren upprepa, vad som redan har anförts i andra kammaren i samma
fråga. Vidare behöver jag självfallet icke heller upprepa något av vad herr
Ström sagt, till vilket jag i vissa stycken helt och fullt ansluter mig.

Jag har begärt ordet därför att jag ville utöver vad som tidigare har sagts
i denna fråga beröra den försvarspolitiska ståndpunkt, som jag anser vara det

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

lil

Ane/, de s. k. arbet sid g ren. (Forts.)

centrala i hela denna fråga. Man kan nämligen inte bestrida försvarsministern
eller de militära myndigheterna rätten att på sätt de finna nödvändigt och
riktigt draga försorg om en tillräcklig disciplin inom armén, tillförlitlighet inom
officerskåren och bland manskapet. Det vore ju tämligen lättsinnigt av de
militära myndigheterna, örn de uteslutande lade rent försvarstekniska synpunkter
på frågan örn försvarsväsendets organisering och ledning. Och jag tror
inte, att försvarsministern behöver ådraga sig någon kritik för alla de välbetänkta
och riktiga åtgärder, som till äventyrs kunna komma att företagas för
att stärka den militära disciplinen, manskapets och officerskårens, tillförlitlighet.
Men det är nättopp därom diskussionen står; det gäller, huruvida försvarsministern
och vederbörande militärmyndigheter i detta fall ha vidtagit riktiga
åtgärder och örn dessa äro ägnade att stärka försvaret eller till äventyrs
att försvaga det. Jag instämmer därvid helt med herr Ström. Dessa åtgärder
äro tyvärr ägnade att försvaga försvarsmakten. Jag skulle bli förvånad, örn
inte innerst inne försvarsministern själv i dag åtminstone till dels hade samma
uppfattning. Ty när man ser på fakta i dessa fall, finner man, att det är på
tämligen löjliga grunder man har kommenderat folk till dessa arbetskompanier.
Det är grunder, som bland alla de människor, som få reda på det, måste
verka upplösande på försvarsviljan, alltså måste skada folkets strävan att bevara
och försvara den nationella friheten och oavhängigheten.

Den kärnfråga, som emellertid tydligen ligger bakom försvarsministerns utformande
i interpellationssvaret av att det kommunistiska partiet är det enda,,
som kan leverera tillräckligt antal mannar till arbetskompanierna, denna kärnfråga
vill jag belysa med ett par ord. Man utgår sedan en tid ifrån, att varje
kommunistiskt sinnad medborgare är motståndare till att försvara Sveriges
nationella frihet och oavhängighet och att uppträda inom försvarsmakten som
god soldat eller befälhavare. Denna uppfattning grundar man på att det kommunistiska
partiet under det finsk-ryska kriget 1939—1940 ganska allmänt
karakteriserades såsom landsförrädiskt. Ur detta härleder sig hela den försvarspolitiska
synpunkt, som hos försvarsministern ligger till grund för de
åsikter, han har fört fram i interpellationssvaret om att arbetskompanier av
denna art böra upprättas. I verkligheten var det ju inte 1939 fråga örn huruvida
Sverige skulle försvaras eller inte, utan det rörde sig örn två olika uppfattningar,
huruvida Sverige skulle engagera sig i det finsk-ryska kriget, för
att försvara den nationella oavhängigheten. Därom förelågo två skilda meningar
och kanske också flera schatteringar däremellan. Men vad som gjorde, att
det kommunistiska partiet då tyvärr också av ett mycket stort antal av riksdagens
ledamöter betraktades såsom ett farligt och landsförrädiskt parti, var,
att det icke delade den rådande uppfattningen örn vilken fara som hotade Sverige.
Vi företrädde den meningen, att Sverige löpte en synnerligen stor fara, att
Sveriges nationella frihet och oavhängighet kunde förspillas. örn de svenska
statsmakterna engagerade sig i detta krig. Det var alltså den uppfattning,,
varom striderna stodo. De, som voro av en annan mening, företrädde den »enda
riktiga» synpunkten.

Jag undrar, örn inte försvarsministern skulle kunna vara överens med mig
örn att från denna utgångspunkt kan man icke fortsätta att i evighet betrakta
varje kommunistiskt sinnad såsom en motståndare eller såsom en farlig person,
när det gäller Sveriges frihet och oavhängighet. Örn man vill säga, att det
finns sådana kommunister, som äro farliga för Sveriges oavhängighet, för den
svenska försvarsmakten, så måste man väl ■— som herr Ström redan har sagt
— konkret påvisa detta och i varje särskilt fall döma vederbörande för hanshandlingar.
Men att säga, att själva åskådningen, såsom herr försvarsministern
säger, »predisponera^) till att man måste dömas till arbetskompanier, det

112

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Äng. de s. k. arbetslägren. (Forts.)

är oriktigt. Deri ståndpunkten för till orimligheter och kan icke upprätthållas.
Det visar sig ju också i praxis, att det icke går att upprätthålla denna försvarsministerns
ståndpunkt inom försvarsväsendet. Då förefaller det mig, som örn
allt skäl kunde föreligga för försvarsministern att ännu en gång övertänka denna
ståndpunkt. Ty jag har en gång tidigare sagt här, och jag kan upprepa
det nu: det finns tiotusentals kommunister verksamma inom det svenska försvarsväsendet,
men det finns ju bara några dussin i dessa arbetskompanier.
Försvarsministerns föreställning om predisposition medför alltså icke någon
egentlig praktisk verksamhet inom försvarsväsendet, och då förstår jag inte
logiken i det hela. Om försvarsministern verkligen följde den linje, han här
formulerat som sin, skulle arbetskompanierna omfatta minst 10,000, 20,000
man.

Jag behöver inte upprepa vad jag vid feni, sex eller kanske tio tillfällen
har sagt här i riksdagen, att hela föreställningen om att den kommunistiska
åskådningen predisponerar till fientlighet eller i varje fall likgiltighet mot
nationens frihet och oavhängighet, hela denna föreställning är grundfalsk.
Man kan betrakta kommunismen såsom en fullkomligt oriktig idé, man kan
betrakta den såsom ur alla synpunkter fördömlig, men man kan inte säga att
den predisponerar till likgiltighet för den nationella friheten och oavhängigheten.
Örn man går till skrifterna — och det måste man väl också göra — finns
i den moderna litteraturen och samhällsvetenskapen icke någon så klar utformning
av nationens betydelse och värde, av nödvändigheten att kämpa för
nationens fria existens, som den Stalin har givit i sitt arbete örn nationen.
Denna negligerar man. Det finns inte klarare och otvetydigare uttalanden här i
riksdagen örn villigheten att deltaga i försvaret av Sveriges nationella oavhängighet
än de, som vi lia gjort från det kommunistiska partiet. »Men», säger
man, »det är bedrägeri; vi tro inte vad ni säga. Ni stå här och ljuga, därför
att ni vilja vara legala.»

Men tro ni, att ni kunna göra politik, örn ni a priori utgå från att de, sötna
ha andra åsikter, äro bedragare? Det går inte. Ni motsäga er även där, och herr
försvarsministern motsäger sig återigen, när han a priori utgår ifrån att det,
som kommunisterna härvidlag säga, är oriktigt. Ty vore det oriktigt, varför
tvekar då samhället att dra konsekvenserna? Att man nu skjutit undan partiförbudet
tills vidare, säges bero på lämplighetsskäl. Ja, jag vill inte försöka
tolka de innersta meningarna hos herrar ledamöter av den svenska regeringen,
men jag undrar, örn det inte ändå finns åtminstone inkluderad i denna ståndpunkt
en liten tanke på att det kanske principen är oriktigt att upplösa det
kommunistiska partiet, att det ändå kanske inom en demokrati vore lämpligare
att gå den väg herr Ström i dag företrätt, att diskutera utifrån den förutsättningen,
att det ändå möjligen finns någon ärlig kommunist också. Jag undrar,
örn det är förmätet att räkna med att statsmakterna och andra skulle utgå från
att det möjligen finns en ärlig mening hos dem, som företräda kommunistiska
synpunkter.

Gör man det, kommer man till en annan ståndpunkt även beträffande dessa
arbetskompanier. Då faller försvarsministerns plattform sönder och samman,
och han kommer att nödgas gå in för en likvidering av arbetskompanierna.
Någon annan logisk ståndpunkt kan man inte komma till. Har man inte den
meningen, får man återgå till att alla kommunister böra buras in i händelse
av fara.

Det är inte så, att vi äro villkorliga anhängare av den nationella friheten,
men vi ha en annan uppfattning örn hur man skapar betingelserna för att säkrast
försvara den nationella friheten. Vi ha bl. a. den meningen, att förutsättningen
framför allt är en inre frihet, ty utan inre frihet i landet får för alla

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

113

Äng. de s. k. arbetslägren. (Forts.)

de människor, som känna sig sakna en inre frihet, den nationella friheten ett
mindre värde eller kanske intet värde alls. Därför vilja vi att man ideligen
skall stärka känslan av inre frihet för varje enskild medborgare och därigenom
stärka försvarsviljan.

Jag har, herr talman, med detta mitt inlägg velat bidraga till att örn möjligt
klara ut några av de på grund av inrotad vana upprätthållna missuppfattningarna
örn vad kommunistiskt sinnade medborgare kunna spela för roll i den
nuvarande situationen för strävandena att bevara Sveriges nationella frihet och
oavhängighet. Det är uteslutande för att positivt dra ett strå till stacken jag
sålunda har talat. Jag har inte så stora förhoppningar örn att någon genomgripande
omvärdering i dessa spörsmål kommer att äga rum, i varje fall inte
omedelbart, men jag kommer aldrig att underlåta att försöka dra mitt strå till
stacken för att en sådan omvärdering skall komma att ske. Ty vi kunna icke
tänka oss att hundratusentals fullmyndiga svenska medborgare skulle gå omkring
här i landet, inom försvarsväsendet eller utom detsamma, med bestämd
föresats att använda alla tillfällen till att undergräva försvarsmakten och möjligheterna
för bevarandet av Sveriges nationella frihet. Därför kan man inte
upprätthålla den nuvarande grundvalen för den svenska politiken, utan måste
upphöra med de, jag kan säga ibland ganska ansvarslösa resonemang som föras,
då man helt och hållet underlåter att taga hänsyn till vilka konsekvenser
dessa resonemang måste leda till.

Trots att jag inte går in på detaljfrågorna rörande dessa läger, har jag ändå
med detta anförande velat bidraga till ett uppklarande av begrepp, som nu äro
alltför dunkla, och jag hoppas i likhet med interpellanten, herr Ström, att försvarsministern
ännu en gång överväger, huruvida icke en upplösning av de läger,
som ha tillkommit på här angivna grunder, ur försvarsmaktens synpunkt
vore det förmånligaste och bästa.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag har begärt ordet för att rikta
några repliker till herr Ström, men jag kanske får börja med det lilla svaret
till herr Linderot, att de flesta människor i detta land nog se på kommunisterna
på det sättet, att det kommunistiska partiet står i lydnadsskyldighet gentemot
en internationell organisation, vilken i sin tur står i ett mycket nära förhållande
till en utländsk stat. Det är den ena sidan av saken. Den andra är den, att kommunister
i hela världen, skulle man kunna säga, ha intagit mycket tvetydiga
ståndpunkter till andra länders frihetsstrid. Det finns exempel både i öster och
väster och söder på det förhållandet, att kommunister ha varit mycket ljumma
inför och ibland till och med motverkat det egna landets frihetskamp för sitt
nationella oberoende. Vi ha dessutom funnit av de sympatier och de sympatiyttringar,
som de svenska kommunisterna ha lagt i dagen inför utländska företeelser
av denna art, att själva principen örn nationens frihet icke har en odelad
anslutning från det kommunistiska partiet.

Detta gör att vi äro misstrogna mot det kommunistiska partiet, och det är
därför iag för min egen del måste säga, att jag kan betrakta kommunisterna
endast såsom villkorliga fosterlandsförsvarare. Det är detta, som i all korthet
sagt gör, att vi ha misstroende mot kommunisterna, och ifall herr Linderot nu
besitter en ärlig vilja att avlägsna detta misstroende, så kommer det nog med
hänsyn till kommunisternas föregående att bli ett tungt arbete och ett långt
arbete att häva detta misstroende. Vi få nog se litet mer substantiella tecken på
en annan inställning, innan detta misstroende kan hävas. Men detta är en sak
vid sidan av vad det nu är fråga örn. Det kanske kan ha sin betydelse ändå
för den mycket mindre fråga, som vi här diskutera.

Första kammarens protokoll 1941. Nr 51. 8

114

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Äng. de s. k. arbetslägren. (Forts.)

Jag går in på herr Ströms anförande. Herr Ström nämnde att arbetskompanierna
ha skapat oro i landet. Ja, jag har ju följt detta så noga ända sedan början
av september, att jag alltför väl vet, att det har drivits en mycket väl organiserad
kommunistisk verksamhet för att skapa oro omkring denna sak. Man
har gjort vad man kunnat för att göra politik av den, och visst har jag också
funnit att åtskilliga utanför kommunisternas led ha lockats att dela denna oro.
Jag måste emellertid uttala mitt stora beklagande av att kommunisterna även
ha lyckats få herr Ström att bli orolig. Det hade jag för min del egentligen
inte väntat.

Man kan inte i dessa tider, det tror jag att herr Ström förstår, bära fram
på torgen allting som hänför sig till försvarsväsendet och hithörande frågor.
Jag skall emellertid bara ge några upplysningar här, som jag tror i viss mån
skola kunna visa att herr Ströms farhågor äro alldeles överdrivna. Det finns
för närvarande två dylika arbetskompanier uppsatta. Det finns inga som helst
planer på att man skall uppsätta några flera. Man har icke behov därav.

Herr Ström säger, att på den andra sidan, bland dem, som vi populärt bruka
kalla för nazister, finns det lika många. Örn man håller sig till de människor
som äro organiserade — och det är ju otroligt svårt att veta, var man skall dra
gränsen, så snart man går utanför de organiserades krets — är det emellertid
ett faktum att kommunisterna ha betydligt flera organiserade än antalet organiserade
på den andra sidan.

När herr Ström hänvisar till att jag i mitt interpellationssvar angivit, att
det inte finns några av de andra ytterlighets riktningarna i kompanierna, så
vill jag i detta sammanhang påpeka, att jag sagt: för närvarande. Det betyder
att vi haft sådana tidigare, och att vi ha gjort den erfarenheten, att det
inte är lyckligt att lia folk av så vitt skilda uppfattningar sammanförda. Därför
ha vi gått ifrån denna praxis och kommit till den ordning som jag angivit
i mitt interpellationssvar. Vad angår de andra, den nazistiska sidan, bli de
aldrig så många, att vi kunna skapa ett förband av dem. Herr Ström säger,
att vi göra saken värre genom att sticka in dem här och där. Men det förstår
väl ändå herr Ström, att det inom försvarsväsendet finns sådana befattningar,
som jag i mitt svar kallade för periferiska och där man kan sätta folk att
göra sin beredskapstjänst utan att de där bli i tillfälle att göra någon skada.
Men vi ha inte så många enstaka befattningar att sätta folk på, att det räcker,
och därför ha vi nödgats att gå till uppsättande av dessa arbetskompanier.

Vidare säger ju herr Ström, att vi mäta med olika mått. Jag kan naturligtvis
inte svara för hela det stora försvarsväsendet, men nog tror jag att det
föreligger en strävan att mäta med lika mått och behandla likartade företeelser
på samma sätt. När herr Ström kommer och säger att chefen för det
svensk-socialistiska partiet plivit befordrad, tar han det som ett exempel på
att vi icke följa våra principer. Men det är icke något exempel på det. För min
del har jag bestämt vägrat att vidtaga åtgärder, som icke äro lagliga. Jag
vill lia en laglig grund för alla mina handlingar, det må gälla kommunister
eller nazister. Nu är det en sådan ordning, att en person, som tillhör försvarsväsendets
reserv, ju inte kan tagas därifrån utan laga dom och rannsakan.
Örn han uppfyller de föreskrifter, som gällande författningar uppställa,
får han automatiskt sin befordran, och så har skett i detta fall. Han har fått
sin befordran i tur, när hans meriter berättigat därtill enligt gällande bestämmelser.
Han har icke förbigått någon, som man velat göra gällande på något
ställe. Men vi få väl ändå ha klart för oss att detta är en sak, och en annan
sak är frågan om krigsplaceringen. Den omständigheten att en person får
en högre grad, medför ju inte, att han får en krigsplacering som sätter honom

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

115

Any. de s. k. ark et slä g ren. (Forts.)

i stånd att göra det svenska försvarsväsendet någon skada. Hela den fråga
vi här diskutera är icke frågan om fredsförhållanden eller de normala organisatoriska
tingen, utan allt vad vi i detta sammanhang diskutera är frågan
örn människors krigsplacering, och beträffande krigsplaceringen är jag för
min del övertygad örn att det här icke förekommer någon ensidighet i betraktelsesättet.

När herr Ström vidare klagar över att direktiven äro mångtydiga och
kautschukartade, vill jag bara säga, att när man skall ge ett kort referat av
direktiven i ett interpellationssvar, kunna de naturligtvis icke utformas med
en tillräckligt juridisk ackuratess. Direktiven äro mycket längre. Jag varken
kan eller vill läsa upp dem här. Men jag vill för min del påstå, att nu äro
dessa direktiv så fasta till sin konsistens, att jag inte tror att de komma att
leda till vare sig kautschuk eller mångtydighet.

Jag är naturligtvis den förste att beklaga, att denna sak icke hela tiden
skötts med den omsikt och det allvar som erfordrats för att man skulle slippa
en del utväxter, som ha givit anledning till dessa ramaskrin. Det har här visst
förekommit saker och ting som inte varit rimliga, men de ha rättats till, och
sådant bör inte kunna ske efter de nuvarande direktiven.

Det har inte varit någon ledamot av en socialdemokratiska ungdomsförbundets
distriktsstyrelse inkallad till arbetskompani under den tid vi egentligen
diskutera här. Men jag känner ju väl till vad det är fråga örn. Det hände
verkligen i början av år 1940, alltså för snart två år sedan, att en sådan person
av misstag blev placerad och vistades någon vecka på det då existerande
arbetskompaniet. Jag kan inte för min del garantera, att det inte under 1940
kan ha förekommit sådana fall, som det herr Ström här pekade på, alltså
beträffande religiösa pacifister och den där socialdemokratiska styrelseledamoten
i den framstående fackföreningen, men att sådant icke har förekommit
under det sista halvåret detta år kan jag garantera, ty jag har ordentligt gått
igenom rullorna i de arbetskompanier som existera. Men naturligtvis har jag
också där funnit åtskilliga, som inte borde vara där. Jag har faktiskt hittat
en socialdemokratisk ungdomsklubbist, det har jag verkligen gjort, som hade
kommit . dit av misstag. Men för övrigt vill jag nu säga, att vid närmare
granskning av de fall, som ha burits fram, har det ofta visat sig, att de upplysningar
örn personerna, som ha lämnats offentligt i pressen, ha varit i högsta
grad färgade.

Jag vill komplettera vad jag har sagt örn direktiven till att klargöra, att det
hädanefter icke får förekomma, att en person, som tillhör ett ytterlighetsparti,
endast av den anledningen tages bort från den ordinarie krigsplaceringen, utan
det måste dessutom finnas ett kriterium på att han är farlig eller i varje fall
i allra högsta grad obekväm i de ordinarie förbanden, för att man skall få vidtaga
en sådan åtgärd.

Med detta kommer jag nu över till den springande punkten, nämligen frågan
om lagligheten. Jag blev litet bekymrad, när jag hörde herr Ströms djupa brösttoner
om laga dom och rättvisa, då till och med regeringsformen kom fram till
påseende — »Konungen må ingen från ort till annan förvisa». Att åberopa
detta lagrum visar en verklig brist på förståelse för vad saken gäller. Här
ligger det till på följande sätt. Det inkallas folk till beredskap. Så kommer
det in en person, som, låt mig säga, kommer att tillhöra besättningen på ett
fartyg eller det och det tältlaget i ett arméförband. Så börjar han att föra
till torgs den uppfattningen, att det bästa för Sverige egentligen vore att komma
i nära förbund med t. ex. Sovjetunionen och bli en del av den stora Sovjetunionen.
Visserligen, talar man örn en självständig stat, men i alla fall tycker
man att det kan vara lämpligt, att det sker på samma sätt med Sverige

116

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Äng. de s. k. urbetslägren. (Forts.)

som med Estland, Lettland och Litauen. Å andra sidan kan det komma en person,
som för till torgs den meningen, att det är en alldeles oriktig politik,
som Sverige för, och att det i stället borde ansluta sig till den nya stora europeiska
nyordningen o. s. v. Förstår inte envar — jag tar nu bara denna sida
av saken, men det finns andra sidor också -— vilken inverkan detta tal medför
i en sådan begränsad och trång krets? Det skapas en hetsig stämning, en
stämning av fiendskap inom förbandet. Hela atmosfären blir förgiftad, och det
har ju inträffat åtskilliga sådana fall som att exempelvis en kommunistisk
sjukvårdsfurir kastats ut från andra våningen i en kasern, därför att hans
kamrater blevo uppretade på honom för hans sätt att tala om Sverige.

Vad har nu detta lett till? Jo, det har lett till att man icke kunnat ha dessa
människor i förbandet. Vad har man gjort? Jo, i sin nöd har man hemförlovat
dem och icke inkallat dem. Men hur går det, örn dessa människor skola slippa
bemdskapstjänst? Alla andra skola bära sin tunga börda, men dessa skulle
slippa sin beredskapstjänst! Det finns ju ingen möjlighet att privilegiera dem.
Vad är det då som vi ha gjort? Vi ha i vanlig tur och ordning kallat dem in
till beredskapstjänst, men vi lia icke placerat dem på deras gamla truppförband,
utan vi ha placerat dem på dessa särskilda arbetskompanier. Dessa kompanier
finnas i krigsorganisationen. De skola finnas även vid mobilisering, och deras
uppgifter äro angivna. De uppgifter, som de äro satta till i dag, äro sådana
ting, som ingå i våra försvarsplaner, och vi kunna väl ha militära intressen
att bevaka även en bit från gränsen, herr Ström. Att de inte ligga framme vid
en gräns, betyder väl inte, att det inte finnes ett strategiskt intresse. Denna sak
är undersökt. Det har visat sig att de uppgifter, som dessa kompanier ha satts
till, finnas i vår försvarsplan, och därför äro arbetskompanierna även ur den
synpunkten i sin fulla ordning.

Jag medger dock gärna, att det sätt som här har tillgripits för att lösa
dessa försvarsuppgifter är relativt ineffektivt. Men det bli ofta dessa militära
föranstaltningar på det civila området, och jag vill naturligtvis inte bestrida
att igångsättandet av arbetena på detta sätt i någon mån sammanhänger med
att vi måste sätta dessa människor till någon tjänstgöring.

Ha då dessa personer blivit »från ort till annan förvisade»? Nej, inte mer
än vilken annan svensk beredskapsman som helst. De ha placerats i ödemarken,
säger man. Men det finns hundra tusen svenska värnpliktiga i beredskapstjänst,
som gjort sin tjänst i långt värre ödemarker och under mycket svårare
klimatiska och sociala förhållanden, örn jag så får uttrycka saken, än dem
det här gäller. Dessa personer kallas in som andra värnpliktiga, de få inte göra
längre tjänst än andra värnpliktiga, de få samma lön, samma permission, samina
mat. Det finns inte någonting i detta system som kan kallas för straff. Det
är icke straff. Det är en försiktighetsåtgärd, som man från statens sida vidtar
i fullkomligt laga ordning. Det innebär icke något straff annat än på det
sättet, att den enskilde naturligtvis inför sitt eget samvete kan känna det misstroende,
som på detta sätt uttalas mot honom, såsom ett straff. Men det är val
ett annat slag av straff än det man här syftar på, antar jag, och ett slag av
straff som vi egentligen inte kunna göra någonting åt.

Jag kan därför för min del inte förstå, hur man kan resonera, som örn det
här gällde koncentrationsläger, internering eller förvisning av folk från ort
till annan,. Här blir ingen internerad. En sådan person får göra sin beredskapstjänst
samma antal dagar som han annars skulle få göra. Han får inte göra
det under svårare förhållanden än andra och inte i en mera påfrestande omgivning
än de flesta andra beredskapsman. Det finns ingen anledning att kalla
detta för straff och göra gällande att ingenting sådant skulle få ske utan efter
laga dom och rannsakan. Det hela ligger inte på detta plan, utan det är, som
jag redan sagt, ingenting annat än, en försiktighetsåtgärd.

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

117

Äng. de s. 1c. arbetslägren. (Forts.)

Jag tycker inte om att vi skola behöva vidtaga sådana åtgärder. Jag beklagar
det djupt. Men orsaken ligger ju i dessa ideologiska strömningar, som vi
fått in i vårt land och som äro till skada för det svenska samhällets styrka.

Jag kan inte heller se någon annan väg. Herr Ströms metod att man skulle
kunna upphäva detta onda genom att använda radio och studiecirklar och allting,
tror jag inte på. Jag tror inte, herr Ström, även om jag skulle kunna •—
vilket egentligen är orimligt — ägna någon tid åt en studiecirkel, att jag
ändå skulle kunna rå på det onda. Och när jag nu har den känslan, att jag
inte kan det, får herr Ström förlåta, örn jag känner mig nödsakad att hålla
mig till denna väg, som visserligen är osympatisk —- det medger jag gärna
-— men som, om den brukas med förstånd, vilket jag hoppas hädanefter skall
ske, icke heller skall bli till någon verklig skada.

Herr Branting: Herr talman! Jag tror att herr statsrådet är något illa
informerad, örn han föreställer sig, att det uteslutande skulle vara en frukt av
kommunistisk propaganda att en viss oro uppstått kring denna fråga. Jag är
för min del övertygad örn att det är många här i landet, som inte alls låtit
sig påverkas av denna förmenta eller verkliga propaganda, men som ändå förnummit
en känsla av obehag och kanske i vissa fall indignation, när de först
hörde talas om dessa s. k. arbetsläger. Hela arrangemanget är ju alldeles oförenligt
med vår vanliga föreställning om hur det går till att fullgöra den medborgerliga
militära plikten. De flesta, som gjort sin värnplikt, ha säkerligen
också chockerats av den tanken, att somliga av kamraterna »i lumpen», som
man säger, plötsligt böra betraktas som särskilt misstänkta individer, som
skola utstötas ur kamratkretsen och isoleras liksom smittobärande inom något
slags mer eller mindre verklig taggtråd.

Bakom hela detta nyinförda arrangemang ligger, synes det mig, en misstro
mot den sunda reaktion gentemot dåliga kamrater, som finns bland de värnpliktiga.
Jag tror inte att de värnpliktiga själva äro så särskilt tacksamma
för det »skydd», som på detta sätt skulle beredas dem. Jag vågar påstå att
min egen erfarenhet på detta område ger vid handen — och jag tror att de
allra flesta lia en liknande, erfarenhet — att de värnpliktiga själva äro kapabla
att taga hand örn sådana kamrater, som uppenbarligen gå omkring och
sprida missnöje eller eljest visa illvillig illojalitet emot tjänsten.

Jag vill också tillåta mig att i detta sammanhang påminna om, att jag, när
vi här i riksdagen behandlade den nya redaktionen av 8 kap. strafflagen, för
mili del framförde tanken, att några bestämmelser borde finnas mot s. k. defaitistisk
propaganda. Det ansågs inte av nöden på den tiden. Men i själva
verket är det väl just emot en sådan verksamhet, som de militära myndigheterna
förmena sig böra inskrida, genom de nu påtalade lägrens inrättande, utan
direkt stöd av lag.

_ Jag vill inte med herr försvarsministern inleda någon mera ingående diskussion
örn huruvida han har rätt eller inte i sitt påstående, att vissa bestämmelser
i värnpliktslagen möjliggöra en organisation av den sorts arbetsläger varom
här är fråga. Jag tror emellertid att det knappast är lyckligt att försöka dölja
realiteterna bakom värnpliktslagens bestämmelser om möjligheten att inrätta
vissa arbetskompanier. Hade det, mina herrar, varit fråga örn att i värnpliktslagen
införa bestämmelser, som direkt syfta på vad det här nu är fråga örn,
förefaller det naturligt att vi, när vi diskutera värnpliktslagen, åtminstone hade
snuddat vid denna fråga. Vi lia dock alldeles nyligen i riksdagen haft
långa debatter örn den nya värnpliktslagen, men ingen människa kom då på
den idén att där förekommer någon bestämmelse, som möjliggör det arrangemang
som här är påtalat. Inte heller var det i detta sammanhang angeläget

118

Nr 51.

Lördagen dea 20 deceaiber 1941.

Äng. de s. k. urbetslägren. (Forts.)

för herr försvarsministern att klargöra situationen och tala om, att genom vissa
utfärdade direktiv förekommande bestämmelser angående arbetskompanier
skola tolkas på sätt som här sker.

Jag vidhåller min ståndpunkt att det är olyckligt, örn medborgerliga rättigheter
skola ligga liksom oskyddade inför ett visst godtycke från myndigheternas
sida, i stället för att ifrågakommande ingrepp skola klart begränsas av
lagbestämmelser, som också garantera ett formellt processuellt förfarande, vilket
framtvingar en tillfredsställande prövning av de enskilda fallen.

Enligt mitt sätt att se är allmän vapentjänst icke endast en plikt, utan också
en medborgerlig rättighet, varöver man icke mer eller mindre godtyckligt
kan förfoga.

Nu har herr statsrådet i detta sammanhang också velat förneka, att några
slags degraderingar ha förekommit i och med förflyttningen till arbetskompani.
Men det förhåller sig väl ändå så, att en förflyttning till »de suspektas läger»
i realiteten har karaktären av ett slags degradering, eller i varje fall en nedflyttning
i en extra låg klass inom den militära ordningen.

Jag vill deklarera som min uppfattning, att vad som här berörts icke är någon
oviktig eller obetydlig fråga. Den är tvärtom så betydelsefull, att jag
för min del skulle ha ts^ckt att det varit naturligt, om den blivit behandlad
av regeringen i dess helhet och icke avgjorts av försvarsministern ensam som
en militär fackfråga.

För övrigt har hela detta problem, hur man skall behandla politiskt oppositionella
element i en armé, varit aktuellt i olika länder under olika tider, och
man kan konstatera att det i andra stater ingalunda lösts på samma sätt som
här. Jag vet åtminstone en stat, där man i stället betraktat saken på det sättet
örn jag nu i en hast kan klart redogöra för tankegången att kriget är en
så allvarlig sak och krigsmans skyldigheter så gående på liv och död, att mellan
alla soldater, oavsett deras militära grad, föreligger en alldeles särskild
jämnställdhet. Ty de utsätta sig ju alla för samma fara och man kräver
av dem alla samma svåra pliktuppfyllelse. I allvarets stund får man se,
hur de förhålla sig — man får se, huruvida de »inför fienden sig manligt och
väl förhålla» eller icke! Göra de icke detta, bliva de naturligtvis hastigt och
effektivt ställda åt sidan. Men de som väl uppfylla sina soldatplikter, ha rättighet
att behandlas och betraktas som goda soldater och goda kamrater i armén
oavsett sin ideologiska inställning.

Detta betraktelsesätt är enligt min uppfattning det enda på vilket man kan
bygga en slagkraftig demokratisk armé. Däremot är det säkerligen meningslöst
och skadligt att försöka frampressa något slags ideologisk likriktning inom
krigsmakten genom sådana åtgärder, som här påtalats, och genom utpekandet
av medlemmarna av de s. k. ytterlighetspartierna såsom på förhand misstänkta
för att inte fullgöra sin soldatplikt.

Jag slutar med att beklaga herr försvarsministerns deklaration, att han inte kan
finna någon annan väg att gå än den, på vilken han nu slagit in. Jag skulle ändå
vilja instämma i den förhoppning, som uttalats av herr Fredrik Ström, att
diskussionen här i kammaren måtte få till resultat att arbetslägren avskaffas.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten nämnvärt,
utan endast be att få göra ett par påpekanden.

Herr statsrådet antog att jag hade blivit orolig på grund av den kommunistiska
propagandan rörande denna sak, Nej, det har jag verkligen inte blivit.
Jag tror nämligen inte alls, att den har sådan betydelse, som man tycks
vilja tillmäta den. Men jag har blivit mycket påverkad av att socialdemokrater
i mycket stor utsträckning kommit till mig och frågat, örn det är rimligt att

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

119

Ang. de s. k. arbetslägren. (Forts.)

vi skola ge våra motståndare ett sådant agitationsmedel i händerna, som dessa
arbetskompanier utgöra och vilket användes på ett sådant sätt att det skadar
försvaret. Just den omständigheten, att jag håller på vårt försvar i så hög
grad och anser att vårt land befinner sig i mycket stor fara, har för mig varit
bestämmande, och jag har därför velat avlägsna alla de möjligheter, som föreligga
och som kunna skada vårt försvar.

Jag vill också erinra örn att det inte var någon kommunist, som första
gången tog upp denna fråga i riksdagen i år, utan det var denna kammares
värderade andre vice talman, herr Åkerberg, som i remissdebatten mycket utförligt
gick in på denna sak och med ungefärligen samma utgångspunkter som
jag hemställde, att man måtte vidtaga åtgärder till rättelse. Sedan ha möten
hållits, icke kommunistiska utan socialdemokratiska möten och fackföreningsmöten,
där dessa frågor tagits upp, och jag antar att herr försvarsministern
inte gärna tror, att kommunister uppträda i dessa socialdemokratiska organisationer
och där lyckas ställa till någon oro. Det är alltså i verkligheten så,
att det är socialdemokrater, icke minst de unga i värnpliktsåldern, som ha
samma uppfattning som den jag här sökt företräda. Och de vilja inte låta
kommunisterna ha kvar detta argument emot försvaret och emot riksdagen och
emot regeringen.

Jag skall nu inte alls gå in på det mera örn juridiska spetsfundigheter, tycker
jag, erinrande resonemanget rörande befordringen av nazister inom armén.
Jag skall i dag lämna den saken åt sidan.

Jag vill uttala min glädje över att herr statsrådet ytterligare understryker,
att denna sak hittills inte har blivit bra skött och att det begåtts många fel.
Vi kunna vara tacksamma över att detta har erkänts. Jag skall inte heller gå
in på någon ytterligare tolkning av § 16 i regeringsformen. Det jag anfört av
en grundlagstolkare, nämligen Reuterskiöld, skulle jag kunna anföra också
ur andra grundlagstolkares skrifter, nämligen att bestämmelsen om att man
icke må någon från ort till annan förvisa är en spärr mot godtycket, den administrativa
godtyckligheten. Och det tror jag alla kunna vara ense om.

Att det här är fråga örn i varje fall ett moraliskt straff, därom kunna vi
icke heller ha delade meningar. Så känna vederbörande det, så uppfattar allmänheten
det, sedan må juristerna eller militärerna uppfatta det efter sitt
huvud. För övrigt hörde vi ju att den jurist, som nyss hade ordet, hade samma
uppfattning som jag, att detta är ett moraliskt straff. Ett sådant känns
kanske många gånger mycket värre än ett straff på någon dag eller vecka
eller månad på grund av någon begången förseelse.

Jag skall villigt medge att herr statsrådet har rätt, då han säger, att försiktighetsåtgärder
av samhället måste iakttagas. Jag tillhör själv en styrelse,
där vi måst vidtaga försiktighetsåtgärder. Men vi lia verkligen inte förfarit
på sådant sätt, som här har skett, utan vi ha valt andra medel.

Nu lovar herr statsrådet, att detta förfaringssätt skall brukas med förstånd.
Jag är övertygad om att han, när han givit detta löfte, också kommer
att hålla det. Jag vill även tro att han, om han inte ser sig i stånd att hålla
löftet, skall ta sig en funderare över örn det inte vore lika gott att tillgripa en
annan metod. Jag skulle därutöver vilja hemställa, att militieombudsmannen
liksom herr statsrådet följer dessa saker med stor uppmärksamhet och ingriper
var och närhelst han finner att det är påkallat med hänsyn till de plikter, som
han av riksdagen är satt att handha. Jag tror att det är av största vikt att
justitieombudsmannen och militieombudsmannen i dessa dagar icke hemfalla
åt den uppfattningen, att de, därför att landet är i svårigheter, icke kunna gå
så strängt till väga som eljest, när det gäller att inskrida mot missförhållan -

120

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Anslag till
särskilda
t axeringsundersökningar
m. m.

Äng. de s. k. arbetslägren. (Forts.)

den. Jag tror fastmer att det är nödvändigare nu än någonsin att dessa riksdagens
ombudsmän gent emot felgrepp inom förvaltningen utöva sin tillsynsmyndighet
med all den skärpa, som är påkallad.

Jag vill till sist blott tillägga en sak med anledning av ett exempel som herr
statsrådet anförde. Vare sig den furir, som kastades ut genom ett fönster i
andra våningen, var kommunist eller nazist, så skulle inte han lia förvisats till
arbetsläger, utan de, som kastade ut honom och brukade våld, skulle ha åtalats
och ställts inför rätta, ty de voro de verkliga lagbrytarna. Man kan inte
resonera på något annat sätt utan att såra lagen och rätten.

Herr Linderot: Herr talman! Endast ett pär ord med anledning av försvarsministerns
replik till mig.

Jag finner försvarsministerns yttrande sympatiskt ur två synpunkter, dels
för att han öppet och klart anger, vilka grunder som förefinnas för hans betraktelsesätt
när det gäller kommunisterna, och dels att han framfört dessa
sina synpunkter så fritt från all småskuren arrogans, som annars tyvärr är
så vanlig i sådana här diskussioner.

Men i övrigt kan jag inte godkänna det resonemang, som går ut på att
kommunistiska partiet, som tillhör en international, vars ledning ligger i en
stormakts huvudstad, därför kan betraktas som stående i ett synnerligen starkt
beroendeförhållande till denna stormakt. Detta kan man inte taga såsom skäl
för den behandling av kommunistiskt sinnade värnpliktiga, som denna diskussion
rör. Ty hur skulle det gå för försvarsministern själv, om man skulle
lägga ett sådant betraktelsesätt på frågan örn folks internationalistiska åskådningar
och eventuella anslutning till internationella organisationer? Försvarsministern
tillhör ju själv en international, vars ledning ligger i en krigförande
makts huvudstad, och säkerligen påverkas denna internationals ledning i viss
mån i sitt ståndpunktstagande av att organisationen har sitt säte i huvudstaden
i en krigförande stormakt. Kommer det nu någon annan försvarsminister
till styret för det svenska försvarsväsendet, som har en annan politisk
åskådning än den nuvarande försvarsministern, så kan han med citerande av
statsrådet Skölds uttalande förvisa herr Sköld själv till ett arbetsläger eller
arbetskompani.

Jag har alltså med detta velat påvisa det orimliga i att från sådana utgångspunkter
försvara de åtgärder det här rör sig örn. I övrigt, herr talman,
har jag ingenting att tillägga. Jag har inte tänkt mig att påverka försvarsministern
i kommunistisk riktning, utan jag har velat deltaga i debatten endast
för att förfäkta vad som ur den borgerliga demokratiens och det svenska
försvarets synpunkt enligt min mening skulle vara förmånligt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 247, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa med genomförandet av ny organisation
för värnpliktigas inskrivning och redovisning sammanhängande frågor,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 248, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1941/42 till särskilda taxeringsundersökningar m. m.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i proposition nr 351 framlagda förslag hade
utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte till Särskilda
taxeringsundersökningar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42
under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 300,000 kronor.

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

121

Anslag till särskilda taxering sunder sökning ar m. m. (Forts.)

Herr Nordenson: Herr talman! Jag har ingenting att i sak invända mot
det föreliggande förslaget, men jag skulle till det vilja knyta ett litet önskemål.

Förslaget innebär dels en förstärkning av landskontoren, för vilket begäres
ett anslag av 150,000 kronor, och vidare en förstärkning av skattemyndigheterna
för vidtagande av bokgranskning, till vilket för första halvåret 1942 begäres
ett anslag av 300,000 kronor.

Det är klart att man vid anskaffandet av så mycket ny arbetskraft måste
vända sig även till relativt otränade personer utan den erfarenhet, som är önskvärd.
Man måste därför också räkna med att det lätt kan uppstå en del friktioner
mellan skattemyndigheterna och de skattskyldiga. Detta har också understrukits
av utskottet i motiveringen, där det framhålles, att »ett insiktsfullt
utövande av denna kontroll är angeläget även för undvikande av konflikter
mellan taxeringsmyndigheter och skattskyldiga, och att, i den mån yngre eller
eljest oerfaren personal kommer att anlitas, denna bör ställas under erfaren
ledning».

Våra skattelagar ha nu blivit så utomordentligt komplicerade, att det är
ytterst svårt för den skattskyldige att tolka bestämmelserna i dem. Alldeles
särskilt är detta fallet med de skatter, som på sista tiden genomförts — jag
tänker särskilt på omsättningsskatten, och det är ju meningen att denna granskning
av rörelseidkarnas deklarationer även skall omfatta detta område.

Uppenbart är också, att när man tar upp en bokgranskning, kommer en anmärkning
lätt att få en karaktär av moralisk förebråelse mot den skattskyldige,
och det är därför synnerligen angeläget, att den göres på ett försiktigt
och taktfull sätt. Man måste räkna med, när det gäller en sådan skärft som
omsättningsskatten, att ett mycket stort antal fall, där anmärkningar kunna
göras, helt enkelt bero på bristande kunskap örn skattebestämmelsen, som ju
är utomordentligt svårtolkad.

Jag tror därför att det är angeläget att man i anslutning till detta beslut
även utfärdar vissa instruktioner för de personer, som skola handha denna
verksamhet. Jag skulle vilja uttala det önskemålet, att detta beslut måtte
åtföljas av en instruktion från finansministern till de myndigheter, som skola
ha saken örn hand, med anvisningar örn det sätt, varpå dessa ärenden skola
handläggas, och att man framför allt tillser, att åtgärder icke vidtagas utan
att de ledande skattemyndigheterna åtminstone få pröva de särskilda fallen.

Med detta önskemål ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Sandström: Herr talman! Den framställda frågan är ju obestridligen
en sådan, som det närmast tillkommer finansministern att besvara. Då den
emellertid berör ett område, som inte är mig fullkomligt främmande, kanske
det kan tillåtas mig att för egen del säga några ord.

Jag är, herr talman, fullkomligt ense med den ärade talaren i vad han här
uttalat örn nödvändigheten av ett friktionsfritt arbete när det gäller denna
bokföringsgranskning. Jag är också fullkomligt ense med honom örn att det
måste finnas klara instruktioner för dessa taxeringsrevisorer, om jag nu får
använda denna hävdvunna benämning. Angående formerna för sådana instruktioners
utfärdande kan jag ju inte närmare uttala mig; det kan därvid tänkas
olika möjligheter. Men det är naturligtvis mycket angeläget att understryka,
att det för de befattningshavare, för vilkas anställande medel nu begäres, liksom
för alla andra, som syssla med taxering, endast får finnas en ledande princip,
nämligen att all taxering skall bliva riktig och rättvis. Det får därvid
icke förekomma något ensidigt fullföljande a,v statens intressen — intresset

122

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Anslag till särskilda taxering sundersökning ar m. m. (Forts.)
skall i stället vara att tillgodose det riktiga och det rätta! Därför skola taxeringsrevisorerna
naturligtvis också vidtaga rättelser till den skattskyldiges förmån,
om han upptäcker felaktigheter av denna art.

Jag skall inte längre uppehålla tiden, men jag vill tillägga, att denna enkla
och för mig alldeles självklara princip hava vi tillämpat i Stockholm liksom
i flertalet län, som jag känner till. Jag gjorde en undersökning här örn året av
deklarationerna och det visade sig, att i tio procent av fallen hade man nedsatt
taxeringarna, i det man rättat felaktigheter, som begåtts av de skattskyldiga.
På samma sätt skall naturligtvis också i nu förevarande fall förfaras.

Det är inte otänkbart att jag får något att göra med utbildningen av den
personal, varom nu varit fråga, och jag kan försäkra min ärade vän herr
Nordenson, liksom kammarens ledamöter i övrigt, att jag även därvidlag kommer
att hålla på denna princip såsom en självklar och ofrånkomlig förutsättning
för alla taxeringstjänstemäns arbete.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 249, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa ytterligare
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till
ekonomibyggnader
vid
Sundbo
yrkeshem.

Punkten 2.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Ekonomibyggnader vid Sundbo
yrkeshem å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 anvisa ett
reservationsanslag av 90,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten anfort:

»I likhet med departementschefen anser utskottet angeläget, att yrkeshemmet
Sundbo snarast erhåller nya ekonomibyggnader i stället för de nyligen nedbrunna.
Vidkommande kostnadsförslaget förefaller det utskottet som örn vissa
däri upptagna poster borde kunna nedbringas. Under förutsättning att förslaget
i detta syfte underkastas förnyad prövning, har utskottet dock funnit
sig böra tillstyrka den föreslagna medelsanvisningen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa, att riksdagen måtte
till Ekonomibyggnader vid Sundbo yrkeshem å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag av 90,000 kronor.»

Herr Mannerskantz: Herr talman! På denna punkt begäres ett anslag av
90,000 kronor för att uppföra ekonomibyggnader på en gård örn 35 hektar
jord. Jag har närmast begärt ordet för att påpeka det orimligt höga beloppet
för detta ändamål och sambandet med de avtal som hittills ha varit rådande på
landsbygden vid byggnadsföretag där. Jag förmodar att de avgivna anbuden
äro baserade på de avtalen, men det är märkvärdigt, att det inte varit möjligt
att få någon ändring i dessa, då de nu varit föremål för förhandlingar under
hela höstens lopp. Örn en jordbrukare hade en gård på 35 hektar och skulle
bygga en ekonomibyggnad, så vore det ju fullkomligt omöjligt för honom att
anskaffa 90,000 kronor till ett sådant bygge. Det är ett fullständigt prohibi -

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

123

Anslag till ekonomibyggnader vid Sundbo yrkeshem. (Forts.)
tivt pris, och den jordbrukare som gjorde sig skyldig till en sådan ekonomisk
oförnuftighet, skulle säkerligen betraktas som mindre tillräknelig. Men oförnuftigheten
måste ju betraktas som lika stor för statens del, ty man måste
uppehålla det kravet, att statens affärsverksamhet skall skötas efter sunda ekonomiska
grunder, även den.

Det hade väl varit möjligt i detta fall att låta bli att bygga upp denna ekonomibyggnad
och arrendera ut jorden till någon jordbrukare i grannskapet, som
har ekonomibyggnader. Det förefaller åtminstone som örn det skulle finnas
sådana jordbrukare i närheten, då man läser i propositionen, att kreaturen äro
utackorderade på gårdar i grannskapet. I annat fall hade man väl kunnat
vänta med att bygga, tills man kunnat få det gjort för en billigare kostnad.
Statsministern är tyvärr inte närvarande nu, men han kan ju möjligtvis läsa
det i protokollet, örn jag säger att en sådan här kostnad säkerligen svarar mot
ett sockerbetspris på åtminstone 10 kronor per deciton. På det området gjorde
man ju väldiga ingripanden i form av lagar och då rörde det sig örn ett pris
av 4.10; jag kan inte förstå annat än att det vore rättvist, om man också hade
ögonen på de förhållanden, på vilka detta lilla fall är ett så eklatant bevis.

Jag har egentligen tagit till orda för att fästa uppmärksamheten vid detta
skolexempel på vart de rådande förhållandena leda. Då jag har ganska liten
förhoppning örn att ett avslagsyrkande skulle vinna kammarens bifall och
under sådana omständigheter inte vill åstadkomma ohägn för dem som inte
äro inne i salen genom att tvinga dem att komma hit, skall jag, herr talman,
icke framställa något yrkande, men jag skulle vilja uttala den förhoppningen,
att inte dessa medel i sin helhet användas till detta ändamål, utan att man
försöker ordna det så, att inte på långt när hela detta belopp behöver tagas i
bruk. Det skulle vara en ekonomisk oförnuftighet, som aldrig kan betala sig
i längden, att lägga ut dessa pengar. Detta är ju en jordbruksgård, vars förhållanden
man kan bedöma, och anslaget uppgår till över 2,750 kronor per
hektar, vilket väl är mycket, mycket mer än det normala taxeringsvärdet på
sådana gårdar.

Med hänsyn till vad jag nyss anfört skall jag, herr talman, inte ställa något
yrkande.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Då jag deltagit i behandlingen
av detta ärende på avdelningen i utskottet, ber jag att få framhålla, att när
tredje avdelningen behandlade denna fråga, framfördes där ungefär liknande
synpunkter som de som herr Mannerskantz här har uttalat; dock nämndes
det inte någonting om sockerbetspriser och dylikt, det ligger ju något på sidan
örn ämnet. Avdelningen och sedermera även utskottet kom till det resultatet,
att en del poster föreföllo höga, men det är ju ett faktum, att detta yrkeshem
står alldeles utan ekonomibyggnader, eftersom dessa ha brunnit ned, och vi
ansågo det uteslutet att dröja så länge med nybyggnaden, att nian kunde avvakta
en lämpligare tidpunkt.

Vidare ber jag att få fästa herr Mannerskantz’ uppmärksamhet på utskottets
motivering. Jag hoppas herr Mannerskantz verkligen har läst den. Det står
här: »Vidkommande kostnadsförslaget förefaller det utskottet som örn vissa
däri upptagna poster borde kunna nedbringas. Under förutsättning att förslaget
i detta syfte underkastas förnyad prövning, har utskottet dock funnit sig
böra tillstyrka den föreslagna medelsanvisningen.» Det är väl en rätt kraftig
motivering i den riktning som herr Mannerskantz själv vill ha; jag tycker inte
man kan komma mycket längre i knorr vid beviljande av ett anslag.

Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

124

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Ang. vissa
ändringar i
omsättningsshatteförordningen
m. m,

Ansiag till ekonomibyggnader vid Sundbo yrkeshem. (Forts.)

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kristillägg under
första kvartalet 1942 jämte i ämnet väckt motion; samt

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1941/42 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 44, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående ändring i vissa
delar av förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt,
m. m.

I detta betänkande hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 342,
antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december
1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt samt

2) förordning angående beräkningen av allmän omsättningsskatt i vissa
fall.

Herr Franzon: Herr talman! Det var ju i december månad förra året, närmare
bestämt den 11 december, som riksdagen beslöt att antaga denna förordning
örn omsättningsskatt. Utskottet yttrade då, att man förutsatte, att
Kungl. Majit noggrant skulle följa utvecklingen på området, och finansministern
lovade i sitt anförande att om omständigheterna skulle visa, att ändringar
skulle ge bättre resultat än de då beslutade bestämmelserna, kunde han försäkra
riksdagen, att dessa ändringar skulle föreläggas riksdagen utan att
riksdagen begärt dem.

Nu är ju det första redovisningsåret snart slut, och jag utgår ifrån att de
erfarenheter som regeringen fått medfört detta ändrade lagförslag. Jag skulle
emellertid gärna vilja till riksdagens protokoll få fästa en vädjan ungefär i
samma stil som herr Nordenson gjorde i en annan fråga tidigare i dag. När
beskattningsmyndigheterna gå till sitt värv att kontrollera att omsättningsskatten
influtit och affärsmännen rätt fullgjort sin redovisningsskyldighet,
kommer man säkerligen att vinna större erfarenhet än man hittills kunnat. Jag
tänker då närmast på det förhållandet, att omsättningsskattenämnden säkerligen
har förklarat ett betydligt större antal varor icke vara butikshandelsvaror
än det särskilda utskottet förutsatte. Jag hänvisar till anvisningarna
till den lagparagraf, där vissa exempel äro upptagna. Detta har ju medfört,
vilket man kanske också befarade inom utskottet, att varje detaljhandel har
både skattepliktiga och icke skattepliktiga varor att redovisa. Säkerligen är
det så, att man icke tar ut skatt på de varor, som förklarats icke vara butikshandelsvaror,
även om lagens 1 § a) föreskriver att man skall taga ut skatt

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

125

Ang. vissa ändringar i omsättning sskatteförordning en m. m. (Forts.)
på alla varor. Utskottet gjorde också ett tillägg till 2 §, att varje detaljhandlare
som hade ordnad bokföring kunde hos länsstyrelsen begära tillstånd att
slippa erlägga skatt på varor som icke vore butikshandelsvaror. Jag tror mig
veta, herr talman, att det är många affärsmän, som ha förbisett detta och
icke begärt länsstyrelsens tillstånd. Det har tillämpats olika i olika län. I vissa
län har jag försport, att affärsmännens organisationer kollektivt begärt sådan
lindring; på andra håll ha affärsmännen själva fått gå till länsstyrelserna
med en sådan begäran. Jag är rädd för att beskattningsmyndigheterna nu
skola finna, att i ett flertal fall detaljhandlarna icke ha begärt sådant tillstånd,
och följaktligen kunna kräva ut skatt även för icke butikshandelsvaror
därför att affärsmännen förbisett att göra denna anhållan.

Jag tillät mig i den förra debatten att å affärsmännens och även allmänhetens
vägnar uttala, att de säkerligen komma att befinnas bra och förstående
för denna omsättningsskatt. Enligt tillgängliga uppgifter har ju också
under det första halvåret i år influtit nära 94 miljoner kronor, således nära
hälften av det belopp som man förutsatte, när lagen antogs. Detta är ett storartat
resultat just med hänsyn till att så många varor förklarats icke vara
butikshandelsvaror och skatt således icke har utgått. Min vädjan skulle vara,
att när beskattningsmyndigheterna träda i funktion, de icke endast bli dömande
och utkrävande myndigheter utan även, i den mån de kunna och den
tillgängliga arbetskraften tillåter det, rådgivande myndigheter. Det är klart
att alla fall, då man medvetet underlåtit att redovisa skatt, skola påtalas,
men många ha kanske gjort omedvetna misstag och äro villiga att göra sitt
hästa. Om man ger de råd och anvisningar, som äro behövliga för att skatten
i fortsättningen skall inflyta med samma belopp som hittills, tror jag att man
därigenom skulle vinna mycket.

Jag har velat säga detta därför att jag har den uppfattningen, att man
kan fortsätta på den inslagna vägen och icke behöver finna någon annan fonn
för omsättningsskattens uttagande, men det är också behövligt att även i fortsättningen
bygga på de erfarenheter som kunna göras.

Med denna utvidgning av frågan ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Häri instämde herr Andersson, Emil, och herr Petersson, Emil.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande betänkandet hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet år 1942; samt

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 346, i vad densamma
avser förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 17
november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av
utskylder hos vissa skattskyldiga.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med

126

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till
nya pensionsreglementen

m. m.

särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga,
m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 14 november 1941 dagtecknad proposition nr 339, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels godkänna vid propositionen fogade förslag till

1) reglemente angående tjänstepension för befattningshavare i statens tjänst
(allmänna tjänstepensionsreglementet) samt

2) reglemente angående familjepension för efterlevande till befattningshavare
i statens tjänst (allmänna familjepensionsreglementet);

dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i propositionen anförts utfärda bestämmelser

örn tillämpning av allmänna tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet
i vissa fall å tjänstemän avgångna med pension enligt
civila eller militära tjänstepensionsreglementet,

örn pensionstillägg åt vissa tjänstemän avgångna med pension enligt civila
eller militära tjänstepensionsreglementet,

om förhöjda pensioner för vissa rikstelefonister, å vilka allmänna tjänstepensionsreglementet
erhölle tillämpning, samt

örn reglering av pensionsrätten för lärare, å vilka allmänna tjänstepensionsreglementet
erhölle tillämpning och som före reglementets ikraftträdande innehaft
rektorsförordnande;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t

att förordna örn utbyte av rätt till uppskjuten livränta enligt civila eller militära
tjänstepensionsreglementet mot förtidslivränta,

att, där tjänstepension eller familjepension enligt annan pensionsförfattning
än allmänna tjänstepensionsreglementet eller allmänna familjepensionsreglementet
sammanträffade med förmån enligt något av dessa reglementen, medgiva
undantag från de bestämmelser angående sammanträffande av förmåner,
som kunde finnas meddelade i den andra pensionsförfattningen, samt

att utfärda de övergångsbestämmelser, vilka kunde visa sig erforderliga
utöver de övergångsstadganden, som innefattades i allmänna tjänstepensionsreglementet
och allmänna familjepensionsreglementet;

dels ock medgiva, att beträffande sådan förste postexpeditör och postexpeditör
samt förste telegrafexpeditör och telegrafexpeditör, vilken enligt riksdagens
beslut personligen i lönehänseende placerats i lönegrad närmast högre
än den, till vilken vederbörande befattning hörde, finge vid tillämpning av
allmänna tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet
lända till efterrättelse det tjänstepensionsunderlag respektive familjepensionsunderlag
och det tjänstepensionsavdrag respektive familjepensionsavdrag, som

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

127

Förslag till nya pensioner eglementen m. m. (Forts.)
jämlikt reglementena gällde för den lönegrad, enligt vilken vederbörandes avlöning
utginge.

I samband med ifrågavarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 256, av herr Wistrand m. fl.;

nr 257, av herrar Wagnsson och Wennqvist;

nr 258, av herr Ericsson, Herman, m. fl.; samt

nr 259, av herr Ericsson, Herman;

inom. andra kammaren:

nr 352, av herr Hansson i Rubbestad m. fl.j
nr 353, av herr Lindahl m. fl.;
nr 354, av herr Spångberg m. fl.;
nr 355, av herrar Nolin och Persson i Falla; samt
nr 356, av herr Lindén.

I de likalydande motionerna I: 256 av herr Wistrand m. fl. samt II: 355 av
herrar Nolin och Persson i Falla hade hemställts, att riksdagen, med beaktande
av ej endast den befolkningsutveckling, som med växande tyngd krävde ökade
arbetsinsatser, utan även det rådande statsfinansiella läget, måtte i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa örn utredning angående en höjning av nuvarande
pensionsåldrar för statstjänstemän.

I de likalydande motionerna 1: 258 av herrar Ericsson, Herman, m. fl. samt
II: 353 av herr Lindahl m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
maskinbiträde i loktjänst skulle få »som tjänstepensionsavdrag och tjänstepensionsunderlag
räkna 7 lönegraden».

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
måtte

1) för sin del godkänna vid utlåtandet såsom bilaga A fogat, såsom utskottets
förslag betecknat förslag till allmänt tjänstepensionsreglemente;

2) för sin del godkänna vid utlåtandet såsom bilaga B fogat, såsom utskottets
förslag betecknat förslag till allmänt familjepensionsreglemente;

3) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
propositionen anförts utfärda bestämmelser

om tillämpning av allmänna tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet
i vissa fall å tjänstemän avgångna med pension enligt civila
eller militära tjänstepensionsreglementet,

örn pensionstillägg åt vissa tjänstemän avgångna med pension enligt civila
eller militära tjänstepensionsreglementet,

örn förhöjda pensioner för vissa rikstelefonister, å vilka allmänna tjänstepensionsreglementet
erhölle tillämpniug, samt

om reglering av pensionsrätten för lärare, å vilka allmänna tjänstepensionsreglementet
erhölle tillämpning och som före reglementets ikraftträdande innehaft
rektorsförordnande;

128

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag lill nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)

4) bemyndiga Kungl. Maj :t

att förordna om utbyte av rätt till uppskjuten livränta enligt civila eller
militära tjänstepensionsreglementet mot förtidslivränta,

att, där tjänstepension eller familjepension enligt annan pensionsförfattning
än allmänna tjänstepensionsreglementet eller allmänna familjepensionsreglementet
sammanträffade med förmån enligt något av dessa reglementen, medgiva
undantag från, de bestämmelser angående sammanträffande av förmåner, som
kunde finnas meddelade i den andra pensionsförfattningen, samt

att utfärda de övergångsbestämmelser, vilka kunde visa sig erforderliga utöver
de övergångsstadganden, som innefattades i allmäima tjänstepensionsreglementet
och allmänna familjepensionsreglementet;

5) medgiva, att beträffande sådan förste postexpeditör och postexpeditör
samt förste telegrafexpeditör och telegrafexpeditör, vilken enligt riksdagens beslut
personligen i lönehäpseende placerats i lönegrad närmast högre än den, till
vilken vederbörande befattning hörde, finge vid tillämpning av allmänna tjänstepensionsreglementet
och allmänna familjepensionsreglementet lända till efterrättelse
det tjänstepensionsunderlag respektive familjepensionsunderlag och
det tjänstepensionsavdrag respektive familjepensionsavdrag, som jämlikt reglementena
gällde för den lönegrad, enligt vilken vederbörandes avlöning utginge; B)

att motionerna I: 256, 257, 258 och 259 samt II: 353, 354, 355 och 356
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

C) att motionen II: 352, i den mån den icke besvarats genom vad utskottet
under punkten A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Holmgren, Nordborg och von Horn, vilka av angivna orsaker
ansett, att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts proposition nr 339 som
motionerna I: 257, 258 och 259 samt II: 352, 353, 354 och 356; samt

b) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna 1:256
och II: 355, i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning angående en
höjning av nuvarande pensionsåldrar för statstjänstemän;

2) av herrar Albertsson och Hilding, vilka, med instämmande i vad utskottet
i övrigt anfört, ansett, att yttrandet i anledning av motionerna 1:256 och
11:355 bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med anledning av motionerna I: 256 och II: 355
i skrivelse till Kungl. Majit begära, att skyndsam utredning måtte verkställas
angående lämpligheten och möjligheten att höja pensionsåldern för befattningshavare
i statens tjänst och för sådana, vilka visserligen icke vore statsanställda
men till vilkas avlöning statsbidrag utginge och vilkas löne- och pensionsförhållanden
reglerades på likartat sätt, samt att för riksdagen måtte framläggas
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

3) av herr Sundberg, som under hänvisning till innehållet i motionerna
1:258 och 11:353 yrkat vissa i reservationen angivna ändringar i 36 § allmänna
tjänstepensionsreglementet och 24 § allmänna familjepensionsreglementet,
innebärande att för befattning såsom maskinbiträde i loktjänst skulle till -

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

129

Förslag till nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)
lämpas de tjänstepensionsavdrag och tjänstepensionsunderlag, som enligt 7 §
2 mom. och 16 § 2 mom. gällde för lönegraden A 7;

4) av herrar Bodin och Westman, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

På framställning av herr talmannan beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A 1.

Herr Nordborg: Herr talman! I en vid utskottsutlåtandet fogad reservation
ha högerrepresentanterna i utskottet yrkat avslag på den förevarande propositionen.
Avslagsyrkandet grundar sig på den omständigheten, att propositionen
blivit framlagd så sent, att en mera ingående granskning av denna viktiga
och vittomfattande fråga icke varit möjlig. Litet var ha vi nog haft erfarenhet
av att de nuvarande pensionsbestämmelserna äro mycket invecklade och svårfattliga.
Samma är förhållandet med det nya förslaget, vilket är helt naturligt,
då det byggts upp på gällande bestämmelser. Då sakkunnigbetänkandet
omfattar 435 sidor och propositionen, i vilken valda delar av betänkandet hava
intagits, 272, så förstår man, att den tid som stått utskottet till buds varit
allt för kort. Även örn utskottet skulle ha varit sammansatt av idel experter,
vilket ingalunda varit fallet, så hade tiden ändå varit för knapp för en ingående
översyn av detta viktiga och vittomfattande förslag.

X detta sammanhang vill jag också framhålla, att det för en lekman synes
önskvärt, att vårt pensionssystem rationaliseras. Jag tillåter mig därför uttala
den förhoppningen, att vid en kommande revision måtte undersökas, huruvida
möjlighet förefinnes för genomförande av ett enklare system. Från den
privata pensionsverksamheten och även från utländsk lagstiftning kanske några
uppslag därvidlag kunna hämtas.

Det synes lia blivit en kutym, att viktiga och svårbedömda frågor framläggas
så sent under riksdagarna, att en saklig granskning av desamma måste
ske på rekordtid. Detta har icke endast inom riksdagen utan även inom vidare
kretsar väckt en uppmärksamhet, som skadar riksdagens prestige. Även
om man är anhängare av en stark regeringsmakt, så måste vi riksdagsmän,
oavsett vilket parti vi tillhöra, hålla på riksdagens obeskurna granskningsrätt
av de förslag som Kungl. Majit framlägger.

Som skäl för att frågan måste avgöras redan vid denna riksdag har antoris,
att örn propositionen framlagts vid kommande riksdag, så skulle avgörandet
i riksdagen ha kommit så sent — det har sagts i april månad _ att

reglementet icke hade kunnat träda i kraft den X juli 1942. Häremot kan man
invända, att örn propositionen hade framlagts vid riksdagens början, så skulle
vederbörande utskott genast lia blivit tilldelat en arbetsuppgift under den vanliga
dödperioden som brukar inträda efter riksdagens öppnande. Riksdagens
beslut hade då kunnat komma i så god tid, att bestämmelsernas ikrafträdande
neri 1 juli icke hade äventyrats.

Det finns emellertid även skäl, som tala för ett längre anstånd med reformen.
dieden för finansdepartementet har i sitt anförande till statsrådsprotokollet
antori, att han framdeles kommer att förelägga riksdagen vissa förslag
sedan erlorderliga utredningar verkställts. Bland dessa spörsmål kunna nämnas:
revision av bestämmelserna örn tjänste- och familjepension för arbetare i
statens tjänst, vissa professors- m. fl. befattningars inplacering i civila avlöningsregJementet
och disponibilitetsanordning beträffande bestiillningshavare
vid lörsvarsväsendet. Den i utsikt ställda lösningen av frågan örn ändring i

Första kammarens protokoll 1941. Nr 51. q

130

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)
pensionsbestämmelserna för reservstatspersonalen vid försvarsväsendet kunde
även i sådant fall komma under bedömande samtidigt med pensionslagstiftningen
för försvarsväsendet i övrigt. Enligt vad utskottet anfört torde även
förslag till jämkningar i pensionsåldrarna för vissa befattningshavaregrupper
komma att framläggas för nästa års riksdag. Även örn det nu är så att något
av dessa förslag, eller en del av dem, av någon anledning icke anses böra införlivas
i de allmänna pensionsbestämmelserna, så hade det väl ändå varit mycket
värdefullt, örn man hade fått se alla dessa pensionsfrågor i ett sammanhang,
ty det är ju så, att örn man bestämmer för en grupp, kommer detta beslut
sedan lätt att verka prejudicerande, när man skall träffa avgörande för
andra grupper. Under väntan på pensionsfrågornas lösning i ett sammanhang
hade man mycket väl kunnat tillgodose tjänstemännen genom provisoriska
bestämmelser såsom för närvarande är fallet.

På grund av de skäl som nu anförts ha vi höger reservanter ansett, att utskottet
icke bort taga på sitt ansvar att tillstyrka riksdagen att nu sakligt taga
ståndpunkt till Kungl. Maj :ts förslag.

I samma reservation biträdas även de likalydande motionerna nr 256 i första
kammaren av herr Wistrand m. fl. och nr 355 i andra kammaren av herrar
Nolin och Persson i Falla. I dessa motioner hemställes örn utredning angående
höjning av nuvarande åldrar för statstjänstemän. Då jag förmodar att inlägg
komma att göras från motionärerna i denna fråga, inskränker jag mig till ett
framhållande av att den begärda utredningen bör komma till stånd, helst som
ett förslag till jämkningar i pensionsåldrarna förväntas bliva framlagt för
nästkommande riksdag.

Herr talman! I anslutning till vad jag nu anfört tillåter jag mig framställa
det yrkandet, att högerreservationen måtte av kammaren bifallas. Detta innebär 1)

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 339, samt

2) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna nr 256 i
första kammaren och 355 i andra kammaren, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning angående en höjning av nuvarande pensionsåldrar för
statst j äns temän.

I detta anförande instämde herrar von Horn, Nisser, Johan Bernhard Johansson
och Emil Andersson, friherre Lagerfelt samt herr Bondeson.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Det föreliggande förslaget till
nytt pensionsreglemente är resultatet av en rätt lång utredning, och detta
framläggande infriar mycket heta önskningar inte bara ifrån befattningshavarnas
utan även ifrån statsmaktens egen sida. Syftet med förslaget är i
första rummet att bereda en anpassning till de nya löner, som riksdagen har
beslutat under några av de senare åren, men därjämte föreligger ett önskemål
att vinna en större enhetlighet i de olika pensionsbestämmelser som finnas.
Vi ha ju hittills haft det civila pensionsreglementet, som har omfattat större
delen av de civila tjänstemännen, så ha vi haft ett militärt pensionsreglemente
och dessutom åtskilliga andra. Detta har nu sammanfattats i ett reglemente,
varigenom man framför allt får en helt annan och bättre överskådlighet i denna
vidsträckta flora av bestämmelser och reglementen.

Herr Nordborg har nu yrkat avslag på det hela å högerreservanternas vägnar,
och lian har som motivering för detta yrkande framhållit bland annat, att propositionen
har kommit fram så sent, att man enligt hans uppfattning inte haft
tillfälle att tränga djupare in i den labyrint som döljer sig i propositionen. Jag

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

131

Förslag till nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)
tror att detta är ett orättvist omdöme. Jag lämnar därhän, huruvida denna
riksdag har blivit ^fördröjd genom propositionens framläggande, men man kan
inte med fog påstå, att inte bankoutskottet har kunnat ägna propositionen en
omsorgsfull och genomträngande behandling. Vi ha fått åhöra mycket ingående
föredragningar inför utskottet av två experter, som lia deltagit i utredningen,
och även utskottet självt har ägnat fragan stor omsorg och många timmars
behandling. Visserligen är det så, att bestämmelserna i alla slags pensionsreglementen
äro mycket invecklade, men dessa invecklade bestämmelser återfinnas
dock huvudsakligast i de paragrafer, som handla örn tämligen underordnade
detaljbestämmelser; de stora principerna, som det väl främst gäller här,
äro skäligen enkla.

Den fråga, som det främst har stått strid örn här, har varit frågan om pensionernas
anpassning efter lönerna. Det har förekommit klagomål från befattningshavarnas
sida över att pensionerna inte liksom lönerna äro graderade efter
dyrhetsförhållandena på olika platser, utan att vederbörande lia fått samma
pension vare sig han har bott i dyrorter som Stockholm eller Kiruna eller bott
ute på landsbygden eller i mindre städer, där levnadskostnaderna äro väsentligt
lägre. Det har därför varit en önskan hos befattningshavarna, att man skulle
gradera även pensionerna, och den sakkunnigeutredning, som pågått, har haft
att ta‘ställning till denna fråga. Den har icke kunnat gå befattningshavarnas
önskningar till mötes i detta fall, men den har däremot föreslagit en allmän
höjning av pensionsbeloppen, så att pensionerna, i stället för att såsom nu har
varit förhållandet, beräknat på lönen i lägsta dyrort, alltså A-ort, skulle beräknas
på lönen i C-ort, vilket alltså medför en höjning med två dyrortsgrader.
Både ur befattningshavarnas och -statens synpunkt vore det mycket fördelaktigt,
örn denna stridsfråga, som har rört upp -så mycket damm, äntligen bringades
till en lösning. Jag förutsätter också nu, att det blir en lösning eftersom
detta förslag från regeringens sida bär framkommit efter förhandlingar mellan
sakkunniga och regeringen å ena sidan -samt befattningshavarnas organisationer
a den andra. Förslaget har godtagits av båda parterna, och från befattningshavarnas
sida har det inte heller genom någon motion till riksdagen begärts
någon ändring i det stycket. Jag förutsätter alltså, att denna stridsyxa nu har
grävts ned och att, åtminstone för de närmaste årtiondena framåt, denna motsättning
kan anses avvecklad.

Härefter övergår jag till tjänstepensionsavdragen. Det har i utskottet diskuterats
huruvida man skulle kunna helt och hållet avskaffa dessa avgifter från
betattningshavarnas sida for täckande av viss del av pensionen. Det kan mahanda
synas likgiltigt, hur man räknar i det avseendet; ger man befattningshavaren
lägre lön och låter staten bekosta hela pensionen, eller ger man befattningshavaren
högre lön och låter honom i större eller mindre grad bidraga
till pensionen, kommer det på ett ut. Det avgörande därvid blir givetvis i första
tallet den standard, man anser att befattningshavarna skola ha. Strängt taget

.iu pensionen ändå en intjänad del av lönen. Å andra sidan kan det vara
åtskilligt, framfor allt psykologiska synpunkter, som tala för att man bibehåller
denna avgift. Befattningshavaren får därigenom en känsla av att han
själv ar med och betalar sm pension, och allmänheten kan inte heller lia så
stor anledning att klaga, örn han gör det. Med hänsyn till detta kan det ju synas
tämligen ovidkommande att resonera örn med hur slör del befattningshavaren
bidrar till pensionen genom dessa avdrag.

Man Ilar ju tidigare utgått från att det skulle vara en tredjedel av pensionen,
som skulle täckas genom avdragen, men så småningom, dels på grund
av sänkningen av pensionsåldrarna och dels på grund av ändrade ränteberäkningar
och sadan t, har man kommit ned till afl det för närvarande inte är mer

132 Xr 51. Lördagen deli 20 december 1941.

Förslag lill nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)
än 16 procent av pensionen, som befattningshavarna täcka genom dessa avgifter.

Propositionen innebär en höjning med 25 procent av dessa avgifter, men man
kommer därigenom inte upp högre i alla fall än till 19 procents täckning. I
en motion från bondeförbundet har man påyrkat en höjning med 50 procent
av avgifterna. Utskottet har för sin del icke kunnat biträda detta förslag
framför allt med hänsyn till att, örn det bifalles, hela den löneförhöjning, som
beviljats av riksdagen under de senaste åren, skulle komma att ätas upp genom
denna höjning av pensionsavdraget. Det kan ju framför allt synas vara
olämpligt under denna tid, då den kompensation, som staten efter, hand beviljar
sina befattningshavare för den fortgående dyrtidsstegringen, ju inte på
långt när täcker hela denna stegring. Å. andra sidan har utskottet icke heller
kunnat tillmötesgå de motioner, som ha velat bibehålla den begränsning, som
har funnits förut, av tiden för dessa pensionsavdrags utgående. Det har ju varit
en gräns satt vid 30 år. Nu innehåller propositionen den bestämmelsen, att
denna gräns skulle upphävas och att pensionsavdragen skulle utgå, så länge
befattningshavarna stå kvar i tjänst. Det har i skrivelsen till bankoutskottet
påpekats, att detta innebär en stor börda för många befattningshavare; det
skulle finnas befattningshavare, som därigenom skulle tvingas att vidkännas
tjänstepensionsavdrag under bortåt 20 år utöver den tid, de skulle ha varit
tvungna att betala dessa avdrag enligt nu gällande bestämmelser. Det kan ju
tyckas i enstaka fall vara hårt, men genomsnittligt sett är det nog så att
bördan inte blir så stor, och med hänsyn till vad som sagts rörande avdragens
storlek kan man väl anse, att örn det ena innebär en fördel för befattningshavarna,
så innebär det andra en börda. Utskottet har salomoniskt ställt sig
på den ståndpunkten att det ena tar ut det andra.

Detta är de stora frågor, som ha framförts i propositionen och som utskottet
har haft att ta ställning till.

Jag vill icke gå med på påståendet att detta innebär några djupgående
mysterier, som bankoutskottets ledamöter inte skulle lia kunnat tränga in J
under den tid, vi ha haft på oss för att behandla motionen. Jag vill inte påstå,
att jag i fråga örn förmåga att fatta höjer mig över herr Nordborg. Men
jag har ändå kunnat efter behandlingen av ärendet med gott samvete säga
till mig själv, att nu begriper jag det här, nu har jag tagit ställning till frågan
på sakliga och förståndsmässiga skäl.

Herr Nordborg har emellertid också sagt, att propositionen bör visas tillbaka
till regeringen för att denna skulle bli i tillfälle att samtidigt behandla olika
andra frågor som ha med pensioneringen att göra. Bl. a. har det meddelats, att
förslag örn pensionering av arbetare i statens tjänst skulle framläggas för
nästa riksdag, sedan riksdagen i år hade fattat ståndpunkt.till det nu föreliggande
reglementet. Ja, jag ser inte någon större svårighet i att gå till väga
på det sättet. Å andra sidan kan jag icke heller se att det är någon särskild
anledning att skjuta tillbaka detta reglemente nu, därför att man vill ha arbetarpensionerna
upp i det sammanhanget. Det är riktigt, att lösningen av den
svårare frågan ger sig själv, örn man har tagit ställning till denna,^ och det
tycker jag är en rationell klyvning, som riksdagen inte behöver ha någon anledning
att ogilla.

Men det finns även ett annat spörsmål, som kommer upp i detta sammanhang,
och det är frågan örn tillrättaläggandet av de gamla pensionerna. Det
har ju förts en jag vill inte säga bullrande men dock rätt ingående agitation
från gamla pensionärers sida för att beloppen av deras förmåner borde höjas
med hänsyn till de vittgående förändringar i penningvärdet,, som skett icke
bara under kriget utan långt dessförinnan, och det har ställts i utsikt en prov -

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

133

Förslag till nya pensionar eglemtnten m. m. (Forts.)
ning av detta spörsmål från finansministerns sida. Skulle man nu skjuta undan
detta reglemente, kommer även den frågan att skjutas undan ad calendas
graecas, ty det torde man kunna vara ense om att frågan om de äldre pensionerna
är en sak för sig, som inte gärna kan prövas i det här sammanhanget.
Här är det fråga om ett pensionsreglemente, som rör de nu levande
befattningshavarna och deras verkliga förmåner. Frågan örn de gamla, som
blivit pensionerade en gång, är en ren penningvärdesfråga och bör prövas i
sitt särskilda sammanhang men kan inte tagas upp förrän riksdagen fattat
ståndpunkt till det nu föreliggande betänkandet.

Hed hänsyn härtill anser jag de skäl, som har anförts för ett avslag å propositionen,
framför allt när nu propositionen föreligger och utskottet har prövat
den, icke vara på något sätt giltiga.

Herr Nordborg sade sig vilja ha ett enklare pensioneringssystem. Det är
sant, att det finns, såsom jag nyss sade, en del labyrinter i det nuvarande systemet,
men det är inte lätt att åstadkomma en utluftning i dessa labyrinter.
Alla de många invecklade bestämmelserna äro naturligtvis resultatet av årtiondens
kompromissande, förhandlande och övervägande i riksdagen, i underhandlingskommittéer,
sakkunnigutredningar och i departement. Han kan gott
säga att det är svårt att förstå det som säges i en del paragrafer i dessa
reglementen; man måste ha konkreta exempel av en expert för att kunna begripa
vad som menas. Hen med förlov sagt är det väl samma förhållande
även på andra lagstiftningsområden, nämligen att man har svårt att förstå
en lagparagraf utan att ha en sakkunnig, som klarar upp den för en. Juristerna
påstå, att de begripa detta mycket bättre, när det är skrivet på det kurialmässiga
sätt, som i allmänhet förekommer i lagstiftningen; en vanlig civil
tycker, att det blir mycket svårare. Hen det är ju strängt taget juristerna
och experterna, som skola pröva bestämmelserna, så att man får kanske böja
sig för deras auktoritet i det avseendet.

Skulle man därför utgå från den förutsättningen att man vill ha en tydligare
text, kommer man in på hela spörsmålet örn vilket språk, som skall användas
vid avfattningen av våra lagar; örn man överhuvud taget kan lära
våra experter, jurister och kanslister och allt vad de heta, att skriva ett begripligt
språk. Jag har för min del inte några stora förhoppningar i den vägen.
Under alla förhållanden är det ju så, att denna otydlighet är begränsad
till tämligen underordnade detaljbestämmelser, örn vilka det icke har stått någon
strid i utskottet.

En fråga, som propositionen har snuddat vid mycket lätt, har ju tagits upp
av motionärer och även av reservanterna — det är frågan örn pensionsåldrarna.

I en bondeförbundsmotion Ilar man påyrkat en generell höjning av pensionsåldern
med två år. I högermotionen har man yrkat på utredning om saken.
Högerreservanterna i utskottet lia anslutit sig till denna senare ståndpunkt,
vilket även reservanten från folkpartiet gjort, under det att bondeförbundsreservanterna
ha avgivit en blank reservation. Jag förmodar, att innebörden i
denna sistnämnda reservation är ungefär densamma som i högerreservationen.
Jag vägrar dock att tro, att det finns någon, vad man skulle kunna kalla, borgerlig
enighet i fråga örn att man nu prompt skall antingen direkt höja pensionsåldern
eller börja utreda frågan örn dessa pensionsåldrar. Det råder,
skulle jag tro, bland myndigheterna, alltså bland chefer och andra inom ämbetsverken,
som pröva pensionsbestämmelserna och frågorna örn en befattningshavares
avgång, en ganska enhällig uppfattning örn att pensionsåldrarna icke
åro för laga utan snarare tvärtom. Han har en mycket sorglig erfarenhet av
att en befattningshavares kvarstannande, sedan han börjat bli till åren, är en
olägenhet för verket och nedsättande för dess arbetskraft. År 1934 prövades

134

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)
jn denna sak i sitt sammanhang av riksdagen. Då vidtogs en genomgående
sänkning av pensionsåldrarna. Det som gav anledning till denna åtgärd var
ju bl. a. den arbetslöshetskris, som rådde icke bara i vårt land utan i hela
världen. Ungdomsarbetslösheten var ett spörsmål, som då gnagde på sinnena
och som ett av medlen för att åstadkomma större möjligheter för de yngre att
komma in i det samhälleliga arbetet rekommenderades en sänkning av pensionsåldrarna.
Det var dock inte bara detta som var skälet, utan därtill kom
också ett önskemål icke minst från ämbetsverkens och de statliga institutionernas
sida att åstadkomma en effektivisering av arbetet. Sedan den tiden har
ju, som vi alla veta, vår befolkningsutveckling börjat oroa oss. Man ser nu
fram emot en utveckling, som leder till att de äldre årsklasserna bli, relativt
sett, allt större och större och de yngre allt mindre och mindre, varvid årsklasserna,
schematiskt sett, så småningom skulle komma att Ausa bilden av en uppoch
nedvänd kon, där ett allt för ringa antal av arbetande människor skulle
bära upp en jätteformation av äldre, icke arbetande människor. Detta är utan
tvivel ett ömtåligt spörsmål, som bör på det allvarligaste prövas av statsmakterna.
Därför tror jag att jag gott kan ställa mig på den ståndpunkten att vi
på allvar få ta oss an detta spörsmål förr eller senare.

Å andra sidan är läget för en sådan prövning just i dag knappast det lämpliga.
För det första har 1934 års bestämmelse ännu icke hunnit till fullo genomföras.
Eftersom det 1934 gällde att ändra på villkoren för massor av befattningshavare,
som voro i tjänst, blev det nödvändigt att införa tämligen
långt ingripande övergångsbestämmelser. Regeringen hade redan i propositionen
föreslagit en del sådana övergångsbestämmelser och under de mycket
långvariga förhandlingarna i bankoutskottet ■— de pågingo den gången under
IV2 månad — fingo vi lov att ytterligare yxa till sådana övergångsbestämmelser.
Dessa bestämmelser ha alltså ännu icke hunnit helt och hållit genomföras,
men jag tror att man kan räkna med att det hela skall vara avvecklat under
år 1943 så att man därefter kan rent förutsättningslöst gå till en ny prövning.
Det kan dock inte vara lämpligt att man varken på rak arm eller förberedelseaus
inställer sig för en ny ordning, innan den gamla har hunnit slutföras. Därtill
kommer nu också att vi för närvarande ju leva under förhållanden, som
äro ytterligt osäkra. Vi veta inte, hur det krig, som nu pågår, kommer att
sluta; vi veta inte, vilka förhållanden det kommer att resultera i. Vi kunna
räkna med att det kommer att efterföljas av betydande konvulsioner, både utrikespolitiska
och inrikespolitiska, men vi veta icke, som sagt, hur gestaltningen
av dessa förhållanden kommer att te sig; vi veta icke, örn detta krig kan
efterföljas av en lika jättelik arbetslöshet framför allt för ungdomen som den,
som följde i det förra krigets spår.

Även örn jag rent principiellt ställer mig på den ståndpunkten, att staten bör
förbehålla sig rätt att genomföra den revision av pensionsåldrarna, som är betingad
av befolkningsutvecklingen, anser jag icke att det är befogat att igångsätta
denna utredning i det ytterst labila och osäkra läge, som är rådande i
dag, där man kan se fram emot en fullständigt oberäknelig utAmckling, vilken
kan gå likaAml åt det ena som åt det andra hållet.

Med hänsyn till detta, herr talman, ber jag dels att få yrka bifall till utskottets
utlåtande i fråga om den kungl, propositionen och dels att få yrka
avslag på det förslag, som herr Nordborg här framställt, såväl i fråga örn
själva reglementet som i fråga om utredningen rörande pensionsåldrarna.

Jag vill bara tillägga, att utskottet för sin del har så när som beträffande
några oväsentliga saker helt anslutit sig till propositionens j^rkanden utom
i en enda punkt, där en större avAukelse från propositionen har skett och den
gäller tjänstepensionsreglementet. Regeringen har därvid föreslagit, att det

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

135

Förslag till nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)
rörliga tillägget skall beräknas på en maximipension av 600 kronor per månad,
medan åtminstone utskottets majoritet för sin del har ställt sig på den ståndpunkt,
som de sakkunniga ha kommit till, nämligen att föreslå ett maximibelopp
av endast 500 kronor. Det är den enda mera väsentliga ändring i fråga
örn propositionen, som utskottet föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr andre vice talmannens yttrande instämde herr Granath.

Herr Wistrand: Herr talman! Bankoutskottets ärade ordförande talade
något örn en borgerlig ståndpunkt i denna sak. Jag har mycket svårt att föreställa
mig att man i denna fråga skulle behöva dela upp synpunkterna i borgerliga
och icke borgerliga, och örn utskottets ärade ordförande hade läst igenom
de i ärendet väckta motionerna med samma noggrannhet och omsorg som
herr ordföranden ägnat åt själva den kungl, propositionen, skulle herr ordföranden
hava funnit, att det bland undertecknarna till motionerna förekommer
icke uteslutande borgerliga undertecknare utan åtminstone även en medlem från
herr ordförandens eget parti. Jag tror att vi lia all anledning att på denna pensionsfråga
lägga rent sakliga synpunkter, och jag förstår för min del icke, hur
det egentligen finns någon möjlighet att kunna få in någon politik i denna sak,
örn man vill se den riktigt.

1934 års beslut i pensionsfrågan fattades ju under känslan av, såsom herr
ordföranden också har meddelat, en mycket stark ungdomsarbetslöshet. Utgångsläget
är emellertid nu i hög grad förändrat. Jag skulle knappast för min
del tro att det beslut, som då fattades, egentligen något nämnvärt motverkade
ungdomsarbetslösheten. Alldeles klart är det emellertid att det var felaktigt
med hänsyn till den befolkningsutveckling, som redan då var alldeles tydlig.
Man kan icke, såsom herr ordföranden också själv sade, i framtiden lägga försörjningsbördan
på ett mycket litet, tunt skikt av befolkningen och låta den
försörjda delen i samhället bli större än vad som är alldeles nödvändigt, utan
det måste här ske en hel omändring i tänkesätt, en omändring som också är för
fullt på väg. När man har den uppfattningen, att det måste ske en ändring i
pensionsbestämmelserna med hänsyn till befolkningsutvecklingen samt att det
enda tänkbara därvid är att åstadkomma en förlängning av den tid, under vilken
människan får arbeta och tjäna i det allmännas eller det enskildas tjänst,
förstår jag icke, hur man verkligen kan ta på sitt ansvar att mycket länge till
skjuta undan denna sak. Jag hör icke till dem — och det göra icke heller mina
medmotionärer —, som anse att denna fråga är så enkel att man endast behöver
fatta beslut örn att generellt höja pensionsåldern med så och så många år,
utan det är förvisso ganska många saker som måste beaktas i detta sammanhang.

Ett av de ting, som man kanske också måste taga under övervägande och undersöka,
är huruvida man icke även för statsverket på ett eller annat sätt kan
sörja för en partiell övergång från tjänsten till pensionsstadiet. Man kan t. ex.
tänka sig att en läroverkslärare får arbeta någon tid under de sista åren med ett
mindre antal undervisningstimmar än förut eller någonting i den stilen. Det
finns en rad av sådana frågor, som böra undersökas och klarläggas, innan problemet
kan lösas i sin helhet. Men att frågan måste finna sin lösning är uppenbart,
och att denna lösning också kommer att kräva så mycket undersökningsarbete
att man gott kan sätta i gång det redan nu, finner jag lika uppenbart.

Härtill kommer en annan sak som man ingalunda bör bortse ifrån. Den tidiga
pensioneringen har ju icke varit utan sina statsekonomiska och statsfinansiella
följder. Tvärtom. Om pensionsåldern nu höjes till vad den var före

136

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)

1934 års beslut, skulle staten på det sättet, icke omedelbart utan först 1950.
återfå ett belopp av 10 ä 11 miljoner kronor, som den för närvarande ger ut
för detta ändamål. Även ur denna synpunkt är det mycket betydelsefullt att
man nu sätter i gång med en utredning av frågan.

Jag hemställer till kammaren att besluta att man nu skall gå till denna undersökning.
Jag kan icke finna att de skäl, som ha anförts emot att den skulle
företagas nu, äro bärande. Tvärtom är det nog så att förhållandena ur övergångssynpunkt
för närvarande ligga bättre till än tidigare. En mycket stor del
av ungdomen är för närvarande sysselsatt i militärtjänst och kommer med den
nya härordningen att bli det även normalt. Det är alltså icke antagligt att de
svårigheter, som förefunnos år 1934, komma att uppstå ens under en fredskris.

Jag hemställer därför, herr talman, örn bifall till den av mig och en del andra
ledamöter i ämnet väckta motionen.

Häri instämde herrar Tamm, och Gärde.

Herr Wohlin: Herr talman! De av herr Nordborg vid debattens början
framförda erinringarna mot att den förevarande propositionen framlagts vid
denna sena tidpunkt av innevarande riksdag synas mig ingalunda sakna fog.
Jag kan knappast finna att vad herr ordföranden i utskottet häremot anfört är
ägnat att förtaga verkan av herr Nordborgs erinran. Ett ytterligare bevis feidet
befogade i detta påpekande ligger däruti, att denna fråga nu avgöres här
i kammaren några dagar före jul, därvid knappt en tredjedel av kammarens ledamöter
är i rummet närvarande, regeringsbänken står tom och icke ens några
experter från departementen synas på de stolar de i vanliga fall bruka intaga.

Det är emellertid en väsentlig punkt i det framlagda betänkandet som föranlett
mig att begära ordet, nämligen den i motionerna och i reservationerna
framför allt berörda frågan örn pensionsålderns eventuella höjning. Alla torde
erinra sig de motiv som voro för Kungl. Maj:t och riksdagsmajoriteten vägledande,
då pensionsåldern för sju eller åtta år sedan sänktes med vissa år, olika
för olika kategorier av befattningshavare. Såsom här förut anförts, levde man
då under intrycket av den stora ungdomsarbetslösheten några år tidigare, och
det är givet att dessa intryck gjorde sig starkt gällande hos riksdagens ledamöter
vid dåvarande tidpunkt. Även örn ungdomsarbetslöshetens spöke, när
man ser framåt i tiden, icke kan te sig fullt så skrämmande som då, och detta
speciella motiv för pensionsålderns sänkning sålunda icke nu har samma bärkraft,
kvarstå nog likväl alltjämt åtskilliga andra skäl av en viss styrka till
förmån för den sänkta pensionsålder som då genomfördes. Jag tror nämligen
knappast att man befolkningspolitiskt kan taga saken fullt så enkelt som herr
Wistrand gjorde i sitt anförande. Man bör ju sträva efter att låta yngre befattningshavare
inom statliga och kommunala verk och inrättningar så långt det
är möjligt få den tryggade ställning, som ordinarietjänst medför, och, i mån
av förtjänst och skicklighet, befordran till fortsatta högre tjänster. I den mån
dessa befattningshavare i de produktiva åldrarna av sitt liv därjämte bildat familj
och iklätt sig försörjningsplikt, är det uppenbarligen ett intresse, att dessa
befordringar icke alltför mycket fördröjas genom att de äldre grupperna av
befattningshavare kvarsitta alltför länge. Det kan även göras gällande att för
ganska stora grupper inom förvaltningen den fysiska rörligheten och spänstigheten
utgör en avgörande faktor för vederbörandes tjänsteutövning, och det
ligger ju i sakens natur att en person som kommit upp i 60-årsåldern icke äger
samma fysiska spänstighet som en yngre person.

Problemet är sålunda ganska komplicerat. Men även med erkännande av des -

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

137

Förslag till nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)
sa synpunkter, som man icke bör undertrycka, måste man nog å andra sidan
erkänna, att erfarenheterna under de år som gått sedan pensionsåldern sänktes
klarlagt åtskilliga olägenheter av den nedskärning som då ägde rum. Det
är otvivelaktigt på det sättet, såsom reservanter och motionärer framhållit, att
många fall finnas, där tjänstemän i olika grader med stor fördel skulle lia kunnat
tjäna det allmännas intressen även upp till den gamla högre pensionsåldern
och där staten såsom arbetsgivare gått miste örn mycken duglighet, mycken erfarenhet
och mycken arbetsvitalitet hos personer som genom att få kvarstanna
i tjänst hade kunnat göra ganska betydande fortsatta insatser.

Sålunda har pensionsålderns sänkning varit en åtgärd på gott och ont, och det
gäller att i dagens situation bedöma, hur man nu skall förfara.

Jag anser att det finns en omständighet som bör vara för kammaren och riksdagen
ganska avgörande när det gäller att taga ståndpunkt till detta ämne; en
omständighet som icke förut berörts under denna debatt men som torde vara
för de flesta väl känd.

I skrivelse den 23 april 1940 uttalade sig riksdagen — som lämnade utan
bifall i vissa motioner framlagda förslag beträffande ändrad pensionsålder -—
för att en vidgad tillämpning av bestämmelserna om anstånd med avsked ur
tjänst efter uppnådd pensionsålder måtte komma till stånd, varefter riksdagen
motiverade denna sin framställning på sätt jag nu icke skall taga upp liden
med att närmare beröra. Med anledning av denna riksdagsskrivelse utfärdade
Kungl. Majit den 31 maj 1940 ett cirkulär till statsmyndigheterna angående
vidgad tillämpning av gällande bestämmelser örn anstånd för viss civil personal
med avsked ur tjänst efter uppnådd pensionsålder, i vilket cirkulär
Kungl. Majit skriver, att Kungl. Majit vill för behörigt iakttagande såvitt angår
civila tjänstemän m. fl. fästa vederbörande myndigheters uppmärksamhet
på vad riksdagen sålunda anfört beträffande vidgad tillämpning av gällande
bestämmelser örn anstånd med avsked ur tjänst efter uppnådd pensionsålder,
varefter följer ett återupprepande av vissa i riksdagsskrivelsen anförda motiv
för denna åtgärd.

Vad har nu blivit följden av detta Kungl. Majits cirkulär? Jo, vederbörande
statsmyndigheter ha på grund av cirkuläret fått ett bemyndigande att med avseende
på sådana tjänster, där de själva äga rätt att bevilja avsked, pröva
uppkommande framställningar örn tillstånd att kvarstå i tjänst utöver den i
författningen fastställda pensionsåldern. När det gäller tjänster, i fråga örn
vilka Kungl. Majit har att bevilja avsked, gå sådana ärenden till Kungl. Majit
i respektive departement. Jag har nu den uppfattningen att detta provisorium
— även i cirkuläret betecknas det såsom ett provisorium — i längden är ohållbart
och att betydligt fastare och mera preciserade regler måste genomföras
på detta område. Som det för närvarande är ställt, har alltså varje verksmyndighet
att själv efter innehållet i cirkuläret söka bedöma, örn förutsättningarna
för uppskov med avgång ur tjänst i det enskilda fallet föreligga.
Det är uppenbart, att olika verksmyndigheter därvid måste komma att anlägga
olika synpunkter och sålunda komma till olika resultat, med påföljd att en
betydande inkonsekvens inom statsförvaltningen i dess helhet uppstår. Därtill
kommer ytterligare att då frågor örn anstånd med avsked för sådana befattningshavare,
beträffande vilka Kungl. Maj :t fattar beslut, avgöras inom olika
departement, bli icke heller de spörsmål som gå till Kungl. Maj :t behandlade
enhetligt efter en viss princip, utan där uppstår också en betydande ojämnhet.
Dessa förhållanden bli ej heller på ett tillfredsställande sätt reglerade genom
det nya pensionsreglementet.

Jag menar nu att när situationen är sådan, så kan det väl icke vara lämpligt
att avvisa ett yrkande örn en utredning rörande frågan örn pensionsåldern

138

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslåg lill nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)
i dess helhet, varvid i sådant sammanhang spörsmålet örn anstånd med avsked
självfallet måste utgöra en integrerande och viktig del och där det gäller att
finna en förnuftig lösning för framtiden av denna sak i dess helhet. Det nämndes
av herr Nordborg att det försports att ett förslag till jämkning i fråga örn
pensionsåldrarna skulle vara att vänta till nästkommande års riksdag. Jag
kan emellertid icke finna att detta rykte, som jag tidigare icke kände till, bör
betaga riksdagen viljan att själv understryka denna oklara frågas betydelse
samt att hemställa om en utredning i ämnet.

Med hänsyn till dessa omständigheter, herr talman, anser jag det visserligen
knappast möjligt att yrka avslag på den kungl, propositionen, men jag
finner den av herrar Albertsson och Hilding vid betänkandet fogade reservationen
innefatta en ganska god motivering för en riksdagsskrivelse angående
en skyndsam utredning beträffande pensionsåldrarna, och jag tycker att denna
motivering, såsom den är skriven, ger sådan rättvisa åt de olika synpunkter,
som kunna anläggas på frågan örn pensionsåldrarna, att den borde kunna accepteras
av ett mycket stort antal av riksdagens ledamöter. Jag finner således
för min del anledning att yrka bifall till den av herrar Albertsson och Hilding
vid betänkandet fogade reservationen. Men jag anser att spörsmålet örn
pensionsåldern är så viktigt att, därest denna reservation vid voteringen skulle
komma att slås ut och huvudvoteringen följaktligen stå mellan å ena sidan
utskottets hemställan och å den andra sidan punkten b) i herr Holmgrens m. fl.
reservation, denna sistnämnda reservation bättre täcker mina synpunkter på
hela ämnet än utskottets förslag.

Herr Albertsson: Herr talman! Jag kan visserligen helt instämma i vad
högerreservanterna anfört i fråga örn den knappa tid bankoutskottet haft till
sitt förfogande för behandling av den föreliggande kungl, propositionen, och
jag tror att olustkänslorna voro ganska allmänna bland utskottets ledamöter
med anledning av den brådska, med vilken ärendet måste behandlas. Men att
på grund härav yrka avslag på hela propositionen kan jag ändå inte gå med
på, ehuru det verkligen finns åtskilliga punkter i propositionen som man önskat
få annorlunda utformade.

Nog hade det exempelvis ur statsfinansiell synpunkt varit önskvärt att bl. a.
de utgående pensionsavdragen, d. v. s. den anställdes eget årliga bidrag till
hans pensionering, hade höjts ytterligare några procent. Enligt hittillsvarande
bestämmelser har detta avdrag, såsom sakkunnigutlåtandet upplyser, endast
utgått med i medeltal cirka 16 procent. Det har i propositionen höjts till cirka
19 procent. Jag föreställer mig att de ledamöter av kammaren, vilka icke äro
statstjänstemän, i likhet med mig bli överraskade över att höra att det finns
en stor tjänstemannagrupp, vilken hittills ej själv bidragit med mer än 6 procent
till sin pension, medan den grupp, som erlagt mest, i alla fall ej bidragit
med mer än mellan 25 och 30 procent.

En ändring i rätt riktning sker visserligen enligt det nu föreliggande förslaget,
men nog hade det varit önskvärt att man på en gång tagit steget fullt
ut och låtit samtliga pensionsberättigade få bidraga med en tredjedel eller åtminstone
med 30 procent i stället för 19. Det torde dock vara tänkbart att det
ekonomiska läget snart nog tvingar statsmakterna till att taga även den frågan
under förnyad omprövning.

Jag ber, herr talman, att sedan få stanna vid en annan fråga, varom jag
hoppas att meningarna äro mindre delade, åtminstone inom tjänstemannagruppen,
nämligen frågan örn pensionsålderns höjande. Den frågan var föremål för
en mycket livlig debatt i denna kammare under 1940 års riksdag, varför jag
ej skall upptaga kammarens tid med att redogöra för alla de ekonomiska

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

139

Förslag till nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)
och sociala skäl som kunna anföras för kravet på en utredning av densamma.
De motiv, som lågo till grund för 1934 års beslut, ha i varje fall nu bortfallit,
därom äro vi ju alla ense. Det nuvarande läget på arbetsmarknaden
visar till fullo, att de hade rätt som år 1940 begärde utredning av frågan i
syfte att få till stånd en ändring. Jag ber att blott helt kort få framhålla
att de sociala skälen för en återgång till högre pensionsålder avsevärt vunnit
i. styrka sedan frågan den gången behandlades. En alltmer bestämd tendens
till minskning av de lägre åldersklassernas numerär gör sig statistiskt märkbar
i vår tid. Ungdomsarbetslösheten har praktiskt taget försvunnit och efterträtts
av brist på yngre arbetskraft på en hel del arbetsområden. Samtidigt
föreligger en relativ ökning av antalet åldringar, som så småningom kommer
att starkt stegra försörjningsbördorna för de produktiva åldersklasserna. Utvecklingen
går med hastiga steg mot ett läge, där det på var tredje person i
aktiv åldersgrupp föreligger försörjningsplikt för en åldring. Därför anse vi
reservanter liksom motionärerna, att det bör givas möjlighet för de produktiva
grupperna att ytterligare ett par år få fortsätta med sitt arbete, och att man
bör undvika det slöseri med arbetskraft och pengar som det innebär att avkoppla
och pensionera arbetsdugliga personer.

Till alla de skäl som hittills framförts för en förändring av 1934 års beslut
har just nu kommit ännu ett, vilket inte förut har påpekats här i dag.
Jag tänker då på onsdagens beslut örn värnpliktstidens förlängning. På grund
av detta beslut komma möjligheterna för de unga att tillträda platser i det
civila samhällsmaskineriet att framflyttas ett eller två år, och då borde det
väl höra till de kompensationer, om vilka den kungl, propositionen talade och
örn vilkas berättigande vi alla säkert äro ense, att deras möjligheter till arbete
förlängdes så att säga i den andra ändan av tjänstetiden ett motsvarande
antal år. Detta vore för övrigt inte endast ett enskilt intresse, utan framför
allt ett statsintresse.

På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall dels till utskottets
hemställan och dels till punkt b) i den av herr Holmgren m. fl. avgivna reservationen,
då min egen reservation av formella skäl inte kan ställas under
proposition.

Herr statsrådet Wigforss: Jag har tyvärr inte varit i tillfälle att lyssna
till debatten i denna kammare, eftersom debatten började tidigare i andra
kammaren och band mig där, men jag förmodar att de synpunkter, som framförts
på frågan här, äro desamma som anförts av reservanterna och som
kommit fram i medkammaren. Jag skall inte taga upp tiden mer än en ganska
kort stund för att på ett pär punkter klargöra den ståndpunkt som regeringen
i detta fall har intagit.

Först och främst måste jag svara på anklagelsen att ha framlagt propositionen
alldeles för sent för riksdagen, som därigenom skulle ha satts ur stånd
att sakligt bedöma propositionen.

Det är klart att det hade varit önskvärt att man redan vid höstriksdagens
början hade kunnat lägga fram förslaget. Men det är en arbetsfråga. Det har
inte varit möjligt att bli färdig förrän vid den tidpunkt då propositionen
framlades, och det gällde då att avgöra, örn man skulle lägga fram förslaget
till denna riksdag eller vänta till den nästa. Därvid har jag inte kunnat underlåta
att fästa ett visst avseende vid det faktum att om man har en höstriksdag,
är det väl även från kamrarnas synpunkt önskvärt att man under den
höstriksdagen avverkar så mycket som överhuvud taget är möjligt för att därigenom
minska den följande lagtima riksdagens arbetsbörda. Var och en vet
att propositionerna inte alltid hinna behandlas med större grundlighet vid den

140

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)
lagtima riksdagen, även om det formellt ser ut som örn där skulle lia förelegat
längre tid för utskottsarbetet.

Under sådana förhållanden ansåg jag det vara önskvärt att redan nu framlägga
förslaget, och jag gjorde det utan större betänkande, eftersom jag ju
visste att propositionen väsentligen anslöt sig till det förslag, som lagts fram
av de sakkunniga, och det betänkandet länge förelegat. Det hade alltså inte
varit någon svårighet för ledamöterna av bankoutskottet, som nu klaga över
den korta tiden, att mycket grundligt sätta sig in i alla de spörsmål, som i
denna proposition äro berörda. Det hade inte varit nödvändigt att vänta därmed
till dess propositionen framlades eller ännu mindre till dess utskottet tog
upp den till behandling.

Jag är så mycket mindre böjd för att följa dessa talares resonemang örn det
önskvärda i att uppskjuta framläggandet av propositionen, när jag ser vilka
frågor de önska att man samtidigt skulle ha lagt fram för riksdagen till avgörande.
Man vill att samtidigt också skulle ha framlagts förslag till arbetar -pensionering och dessutom i några andra, mindre frågor. Jag kan försäkra
att hur snabbt man än försöker arbeta med dessa andra frågor, är det uteslutet
att få färdig en proposition örn de sakerna förrän ett gott stycke in på
nästa riksdag. Jag misstänker sålunda att örn man skulle ha väntat till dess
alla de frågorna kunde tagas upp, skulle det ha blivit en forcering i slutet av
nästa lagtima riksdag, som inte hade satt kamrarna i bättre tillfälle att grundligt
studera frågan. Jag misstänker dessutom — och det är kanske det allra
allvarligaste •—- att örn man hade väntat kanske ganska långt fram under
nästa riksdag, skulle det inte ha varit möjligt att få alla de författningar färdiga
eller göra det förberedande arbete, som är nödvändigt för att de nya
pensionsbestämmelserna skulle kunna träda i kraft den 1 juli 1943, och det
hade betytt ett ytterligare uppskov med denna tyvärr alltför länge fördröjda
fråga. Man kan ju ändå inte neka till att de statstjänstemän, som fått sin lönereglering,
ha anledning att vänta, att frågan örn pensioneringen skall lösas i
någorlunda rask följd därefter. För varje år som går växer det problem, som
redan vid denna riksdag har varit svårt att lösa, nämligen frågan örn retroaktiviteten,
som ju också föranlett invändningar.

Jag menar sålunda att vilken vikt man än vill tillmäta anmärkningen att
propositionen har kommit sent, tror jag man skall finna, örn man överväger
alla sidor av saken, att det var bättre att denna riksdag fick behandla propositionen
än att man skulle ha väntat till den nästa.

Den andra fråga, som egentligen har föranlett diskussion, är den om pensionsåldrarna.
Vad den frågan beträffar är det naturligtvis så att den sänkning
av pensionsåldern, som genomfördes år 1934, inte kan sägas representera
den enda rimliga sakliga avvägningen av dessa åldrar. När det gäller frågan
örn vid vilken tid en tjänsteman rimligen bör ha skyldighet att avgå, kunna
alltid delade meningar finnas, och att justeringar åt ena eller andra hållet
kunna befinnas lämpliga är jag den siste att förneka. Men vad jag däremot
tror att man har skäl att förneka är att det vore önskvärt att pensionsåldrarna
överhuvud taget höjdes. Det utredningsyrkande, som framförts, går direkt ut
på att riksdagen skall uttala sin anslutning till den uppfattningen att tjänstemännen
i regel böra stanna kvar utöver den nu lagstadgade åldern.

Redan år 1934 var ju beträffande en stor del av dessa tjänstemän det avgörande
argumentet för en sänkning av pensionsåldern, att det faktiskt icke
skulle vara till fördel för statsverket med en så hög pensionsålder med låt mig
säga 67 år. Man sänkte den till 65 år av rent sakliga skäl, och jag är inte
säker på att de som nu vänta att man skall vinna besparingar för statsverket

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

141

Förslåg till nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)
genom en höjning av pensionsåldern, verkligen skulle få rätt om man generellt
tillät tjänstemännen att stanna kvar till 67 års ålder. Att det finns många
undantag, känna vi till, men när det gäller frågan örn en generell regel, vet
var och en att det är ofantligt mycket lättare att lia en lägre pensionsålder
stadgad men tillåta befattningshavare att stanna kvar längre i vissa fall, än
att ha en högre pensionsålder och försöka finna former, varigenom man kunde
avlägsna sådana tjänstemän som man tycker inte längre fylla tjänsten på ett
effektivt sätt. När det gäller sänkningen från 63 till 60 år är det klart att
man inte överallt kan anföra lika starka sakliga skäl därför. Men vissa representanter
för de yrken det här gäller ha framfört så pass vägande skäl —
bl. a. ha de talat örn det ansträngande utearbetet — att det förefaller mig
som örn det inte gärna skulle vara möjligt för riksdagen att i en hastig vändning
säga att den är övertygad örn t. ex. att en stationskarl inte bör gå vid 60
års ålder, utan bör stanna kvar till 63 års ålder eller någon annan ålder. Det
kräver en undersökning i varje särskilt fall, som jag inte ser något hinder
för att den skall komma till stånd.

Jag vill för övrigt erinra om att det inte är riktigt att det under de förflutna
åren endast skett sänkningar av pensionsåldern. En högst betydande
grupp av dem som nu äro avlönade av staten, nämligen folkskollärarna, har
fått sin pensionsålder höjd från 60 till 63 år. Örn någon här skulle säga, att
det inte finns någon anledning varför en folkskollärare skall avgå vid 63 års
ålder, när lärarna vid högre skolor stanna till 65 år, kan jag mycket väl förstå
det argumentet. Det är mycket möjligt att man där skall genomföra en höjning,
men den är då motiverad av de speciella förhållandena_ i dessa fall och
har ingenting att göra med en önskan om en generell höjning av pensionsåldern
för alla. Nu säger man emellertid -— och det kanske jag också bör
taga upp till bemötande — att denna sänkning av pensionsåldrarna genomfördes
vid en tidpunkt, då man inte hade uppmärksammat den ogynnsamma
befolkningsutvecklingen och då man sålunda inte kunde ta hänsyn till den
ökning av de arbetsföra åldrarnas försörjningsbörda, som så småningom inträder
genom att dessa arbetsföra åldrar minska i numerär i förhållande till
de yngre och de äldre.

Jag vågar säga, att fastän den offentliga uppmärksamheten kanske först
något senare väcktes för detta spörsmål, var det inte okänt för dem, som sysslade
med pensionsfrågorna tidigare. 1928 års arbetslöshetsutredning, där för
övrigt ett par av den nuvarande regeringens ledamöter voro med, lade klart och
tydligt fram prognosen för vår befolkningsutveckling under de närmaste årtiondena.
Det var således inte någon okänd sak. Att vid 1934 års riksdagsbeslut
frågan om sysselsättningen för de nya åldersklasserna och alltså svårigheten
att komma fram på arbetsmarknaden spelade en roll skall jag inte förneka, men
i den mån det spelade en roll är frågan, örn förhållandena verkligen ha ändrat
sig så, att vi nu lia anledning att säga, att det är mycket brådskande att öka
arbetstiden för de arbetsföra åldrarna, eftersom de inte längre äro lika stora
som tidigare. Det är nämligen inte pa det sättet, att de arbetsföra aldrarna
redan ha minskats i storlek, och det är inte ens riktigt, att de komma att
minskas under den närmaste tiden. Jag har här de sista siffrorna från den nu
sittande befolkningsutredningen, och det kan kanske lia sitt intresse att nämna
dem. Om man tar de arbetsföra åldrarna, inte som man vanligtvis brukar från
15 år till 65 utan låt mig säga från 20 till 65 — det förändrar för resten inte
saken — så hörde år 1940 619 personer på 1.000 till dem. Detta tal beräknas
ha stigit år 1950 från 619 till 627. och ännu 1960 torde det bli 617, d. v. s. praktiskt
taget samma siffra som nu. Om man alltså på detta skall bygga sin uppfattning
om det önskvärda att höja pensionsåldrarna, för att därigenom ta ut

142

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)
mer arbete av de arbetsföra åldrarna, så kommer inte detta problem att inträda
under 1940-talet, utan först kanske någon gång rätt långt in på 1950-talet.

Jag säger inte detta för att underskatta betydelsen av att vad vi nu kalla
för de pensionerade eller de äldre åldersklasserna kan få utföra nyttigt arbete.
Jag kan i detta sammanhang gärna uttrycka den personliga meningen, att jag
anser frågan om vad som kan göras för att bereda folk, som kommer i de högre
åldersklasserna eller rentav bli pensionerade, möjlighet att finna en sysselsättning,
som kan bidra till samhällets försörjning eller bärgning och välstånd, vara
synnerligen viktig. Det är inte lika klart, att den skall lösas på det sättet, att
man höjer den ålder, vid vilken man skall avgå från sitt vanliga yrke. Men
under sådana förhållanden inträder det först ganska långt fram i tiden någon
förändring i denna fråga — i den mån den överhuvud taget spelar någon roll
vid bedömandet av pensionsåldrarna.

Jag vill gärna tillägga, att det vöre önskvärt, örn hela denna fråga inte
behövde spela någon roll vid diskussionen örn pensionsåldern. Det tar ju nämligen
då gärna den formen, att man skall hålla pensionsåldern låg för att på
det sättet göra det möjligt för de nytillträdande åldersklasserna att få arbete.
Annars få de gå arbetslösa. Det är naturligtvis ett tecken på ett mycket illa
organiserat samhälle, örn det inte är möjligt att bereda alla dem, som vilja
arbeta, möjlighet att göra nytta.

Under sådana förhållanden frågar man sig, vilken anledning man har att
anse frågan örn att höja pensionsåldrarna så trängande, att den bör tas upp till
omedelbar och hastig utredning. Det kan inte vara svårigheten att verkligen
tillgodose det behov av arbetskraft, som i fortsättningen kan finnas under det
närmaste årtiondet. I den nya pensionslagen finns, som ni säkert redan hört
under denna debatt, en bestämmelse örn att myndigheten själv kan ge anstånd
med avskedstagande ett år och att Kungl. Maj :t kan ytterligare utsträcka detta
ett eller två år. Man kan alltså höja pensionsåldern praktiskt taget upp till tre
år. Läget är för närvarande det, och detta gör, att jag inte kan anse denna
utredning så trängande, att när man har att bedöma ansökningar örn att få stå
kvar i tjänst, får man lov att vara mycket restriktiv. Det är faktiskt på det
sättet, att varje gång man ger tillstånd för någon, som har nått pensionsåldern,
att stanna kvar, så betyder det, att man hindrar någon av de yngre att komma
fram och göra den tjänst, som han är utbildad för. I detta fall ligger frågan
örn pensionsåldern på samma sätt som frågan örn att utsträcka arbetstiden för
tjänstemän. Jag förmodar, att alla de närvarande under den sista tiden ha
sett, vilket uppseende det har väckt, att man inom den sittande besparingsberedningen
har föreslagit att utsträcka arbetstiden för lärare vid högre undervisningsanstalter
med en högst ringa procent och vilka protester som ha kommit
däremot och jag vill säga vilka berättigade farhågor det har väckt bland
dem, som nätt och jämnt kommit in på banan eller som hålla på att förbereda
sig till den. Det är dessa omständigheter, som göra, att frågan örn att utsträcka
arbetstiden för de arbetsföra inte är av trängande karaktär. Men örn den skulle
visa sig bli det, örn vi låt mig säga oväntat inom en kort framtid, inom något
eller några år skulle finna, att landet har behov av deras arbetskraft, att vi
inte ha råd att undvara deras arbetskraft, som äro 65 år, utan de skola få fortsätta
till 66 eller 67, att vi inte ha råd att låta en stationskarl avgå vid 60 års
ålder, utan han skall få stanna till 61, 62, 63 år —- ja då ligger det redan nu
i myndigheternas och Kungl. Maj :ts hand att göra alla de praktiska uppmjukningar
i avskedstaganderegeln, som äro nödvändiga. Och jag tror jag kan försäkra
kammaren, att det behövdes bara ett enda ord från en allmän opinion, som
tar sig uttryck här i kamrarna, att nu är tiden inne för att lätta på den där
restriktiva tillämpningen av rätten att stå kvar i tjänst, det behövdes bara en

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

143

Förslag till nya pensionsreglementen rn. m. (Forts.)
enda vink från kamrarna, för att Kungl. Maj :t skulle foga sig därefter och
vidta alla de åtgärder, sorn göra det möjligt att utnyttja arbetskraften inte
bara ett utan två eller tre år ytterligare.

Jag tror under sådana förhållanden, att det inte föreligger något behov av
en dylik utredning, och jag tror, att kamrarna på denna punkt ganska lugnt
kunna följa utskotts majoriteten.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Det råder bland de statstjänargrupper,
som få förmånen av detta reglemente, stor tillfredsställelse med det
arbete, som de sakkunniga lia utfört, och det råder också tillfredsställelse över
att departementschefen har lagt fram förslaget, så att det provisorium, som har
rått, kan bli ändrat och ersatt med mera varaktiga bestämmelser. Denna tillfredsställelse
är särskilt stark bland de pensionärsgrupper, som fått avsked,
sedan de nya avlöningsbestämmelserna trädde i kraft, och det är därför inte
för att kritisera det framlagda förslaget, som jag har begärt ordet, utan det
är bara för att få säga några ord på ett par punkter, där det finns små befattningshavargrupper,
som anse sig vara litet orättvist behandlade.

Det gäller först en liten grupp av 80 stycken vagnförmän och stallförmän,
som nu ha en pensionsålder av 63 år men som anse, att de borde jämställas med
den stora gruppen av stationsförman, som lia en pensionsålder på 60 år. De lia
ungefär samma arbetsuppgifter, stallförmännen visserligen i huvudsak inomhus,
så att det synes inte råda tvivel örn att de borde ha samma pensionsålder. Nu
har emellertid utskottet, som har behandlat saken, ställt i utsikt, att det skulle
komma en utredning på denna punkt till ett följande år, och jag är därför beträffande
den av mig väckta motionen örn pensionsåldrarna för dessa grupper
tillfreds med utskottets uttalande och har på den punkten intet yrkande.

Medan jag är inne på pensionsåldern, får jag kanske ändå säga ett par ord med
anledning av den motion, som väckts av herr Wistrand m. fl. Jag är alldeles
övertygad om att pensionsåldrarnas sänkning har verkat synnerligen tillfredsställande
för det verk, som jag bäst känner till, nämligen statens järnvägar. I
detta verk fordras framför allt, att rörligheten och spänstigheten hos personalen
är i toppklass. Yi lia den stora massan av lägre personal eller ytterpersonal
ute i växlingstjänst och på de stora magasinen, och framför allt i växlingstjänsten,
är det ju en oavvislig nödvändighet, att personalen har rörlighet
och spänst, så att den, kan fullgöra detta arbete med precision. Verket har vidtagit
besparingar, som jag tror varit betydelsefulla, och man har fått yngre
personal att röra sig med. I december månad 1920 fanns det enligt den tillgängliga
statistiken 5,513 bankm vid statens järnvägar, och för underhåll och
drift därav gick det åt 33,805 personer. Den sista statistik jag sett är för
december 1939, och då var banlängden 8,061 km, nion antalet personer har
sjunkit till 29,997. Jag är alldeles övertygad örn att detta har kunnat ske delvis
därför att man har fått yngre personal att röra sig med. Sjukdagarna ha
kunnat inskränkas avsevärt. Statistiken visar, att sjukdagarna för de högre åldrarna,
mellan 60 och 63 år, voro betydligt fler än för den yngre personalen.
Detta och många andra orsaker ha samverkat, och jag är övertygad örn att det
verk, som jag själv tillhör, har haft nytta av att pensionsåldern sänktes.

Jag vet inte, örn herr Wistrand i den besparing han har räknat fram tagit
med besparingen på lönekontot. Det är ju ett faktum, att genom att man har
fått så mycket mer ungt folk, som börjar i de lägre löneklasserna — de gå som
tillfälliga, extra och extraordinarie och uppnå inte ilen högsta lönen förrän
efter 15 år — uppstår det en rätt avsevärd besparing på lönekontot. Hur stor
denna besparing är, kan man ju inte säga, mea i värjo fall är jag övertygad örn
att där har uppstått en rätt god besparing för statsbanorna.

144

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)

Med de bestämmelser, som nu komma att gälla i det nya pensionsreglementet,
är jag övertygad örn att respektive verksstyrelser, som här ha rätt att behålla
personal över pensionsåldern, komma att pröva varje särskilt fall på
det sätt, som vederbörande styrelse finner vara för verket bäst och lämpligast.
Jag är alltså övertyrgad örn att de bestämmelser, som nu äro föreslagna här,
kunna komma att leda till att man får en övergångsperiod, innan man behöver
ändra på dessa bestämmelser.

Jag ber alltså att på den punkten få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan är det bara en liten fråga till, och den rör maskinbiträdena. Här har
man nu föreslagit, att lokomotivförare och lokomotiveldare med hänsyn till
loktjänstpenningarna skulle få pension en lönegrad högre än de haft lön efter
under sin, tjänstgöringstid. Maskinbiträdena äro däremot undantagna från denna
förmån. På denna punkt ha de sakkunniga gjort en mycket grundlig utredning,
av vilken det framgår, att loktjänstpengarna datera sig så långt tillbaka
i tiden som till 1860- och 1870-talen och att de då kommo till framför allt för
att sporra lokpersonalen till att åta sig hårdare och flitigare tjänstgöring. De
kommo också från början upp i oljebesparande och kanske även bränslebesparande
syfte. Men så småningom ha dessa loktjänstpengar mist en del av detta
syfte och i stället kommit att räknas som en rörlig del av lokpersonalens lön.
Man kan alltså säga, att lokpersonalens lön består av dels en fast del enligt
den lönegrad, i vilken vederbörande är placerad, dels en rörlig del, som påverkas
av det antal km lokpersopalen kör m. m. Denna rörliga del har man
också på senare tid betraktat som en löneförmån. Örn nian 1919, när man såvitt
jag minns först började erkänna, att denna del mist karaktären av flitpengar
eller vad jag skall kalla dem och i stället blivit en rörlig del av lönen,
hade tagit bort loktjänstpengarna och i stället givit uteslutande fasta löner
till den dåvarande lokpersonalen, som ju bara bestod av lokförare och lokeldare,
hade lokförarna troligen blivit placerade i fjortonde lönegraden och eldarna åtminstone
i åttonde, kanske nionde. Då undrar jag, hur man skulle ha gjort
1933, när elektrifieringen hade fortgått så långt, att man ansåg, att en lokeldare
i sjunde lönegraden på ett elektrolok var överkvalificerad, och i besparingssyfte
införde en ny kategori av tjänstemän, som skulle placeras i sjätte lönegraden,
nämligen maskinbiträden i loktjänst? Det fanns maskinbiträden förut,
men de voro sysselsatta i ban- och trafikavdelningen med andra arbeten. Men
maskinbiträdena i loktjänst kommo inte till förrän 1933. Om lokföraren då hade
varit i fjortonde lönegraden och lokeldaren i åttopde, är jag nästan övertygad
örn att man inte hade kunnat sätta maskinbiträdena i lägre lönegrad än den
sjunde. Ty ha dessa pengar mist karaktären av flitpengar för lokförare och
lokeldare, så ha de naturligtvis också så sent som 1933 gjort det för maskinbiträdena.
Även för dessa måste de betraktas såsom en rörlig del av lönen.

Det är detta, som de 336 maskinbiträden vi ha i maskinavdelningen tycka
är orättvist, och det är därför som jag har väckt en motion örn att de skulle få
hänföras till sjunde lönegraden, i pensionshänseende. Förutom dessa 336 maskinbiträden
vid maskinavdelningen finns det 12 vid trafikavdelnigen och 37 vid
banavdelningen. De sistnämpda köra de små dressiner, som banmästarna och
baningenjörerna äro ute och resa med, och de 12 på trafikavdelningen äro föreståndare
för gasverk och andra saker och ha arbetsuppgifter helt skilda från
maskinavdelningens maskinbiträden.

Det är därför jag, herr talman, väckt en motion. Med den motivering jag här
och i motionen sagt, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven vid utskottsbetänkandet av herr Abel Sundberg.

I detta anförande instämde herr Bäcklund.

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

145

Förslag till nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)

Herr Bergman: Herr talman! Den i dag behandlade frågan om pensionsåldern
äger ju ett mycket stort kulturintresse, och den har spelat en roll under
olika tider på olika sätt. Det är intressant att iaktta, vad man sade örn människors
prestationsålder på t. ex. Linnés tid. Linné har i anteckningarna till
sina föreläsningar i Uppsala angående hälso- och sjukdomsförhållanden yttrat,
att i allmänhet visade det sig under hans läkartid i Stockholm — han
var nämligen läkare här några år, innan han blev professor i Uppsala — att
vid ungefär 63 år blevo de flesta män i Stockholm fullkomligt odugliga till
arbete. Då var det slut med dem.

När Tegnér hade gått in i sitt sextiotredje år —- det var dock så sent som
1845 —■ skrev han tili en av sina vänner, att han hade inträtt i »magnus annus
climactericus», som han kallar det med ett citat av ett linnéskt uttryck och
sannolikt med tanke just på Linnés erfarenheter. Han säger, att han kände
sig nära döden. Han dog ju också följande året. På hans tid var det således
också så, att mången kunde känna sig slut när man kommit ett stycke in på
60-talet i sin levnadsålder. Det berodde till stor del på de äldre tidernas levnadssätt
och den dåliga hygien, som då var rådande, bostädernas sämre beskaffenhet
och mycket annat; i synnerhet företedde stadslivet större skadlighet för
hälsan. Det fanns då inte alls sådana hälsofrämjande anordningar som man nu
lyckligtvis har i våra städer och som gjort dem hälsosammare än de voro på
den tiden. Särskilt i Stockholm var det ju mycket dåligt, icke minst med avseende
på dess oerhörda rikedom på krogar.

Men mot mitten av 1800-talet började en storartad uppryckning i avseende
på svenska folkets hälsotillstånd. Kort förut hade ju också den svenska gymnastiken
tagit sin början, nykterhetsrörelsen hade sin första glansperiod o. s. v.
Verkningarna av allt detta, av den stigande hygienen, den förbättrade hälsovården
och sjukvården o. s. v. märktes mer och mer under senare hälften av
1800-talet. Medellivslängden har ju stigit alldeles oerhört i Sverige, såsom vi
alla veta. Sverige hör till de länder, där medellivslängden stigit på det mest
fenomenala sätt i jämförelse med ganska många andra länder. Till stor del
har detta ju berott på att spädbarnsdödligheten försvunnit. Den var på sin tid
ofantligt stor och påverkade statistiken för medellivslängden, så att man kanske
fick en oriktig föreställning örn de kraftfulla åldrarnas livsinöjligheter.
Man får alltså inte ta medellivslängden alldeles siffermässigt som ett bevis
på att svenska folkets hälsotillstånd förbättrats lika mycket som medellivslängden
statistiskt sett. Men även med den reduktion som med hänsyn härtill
bör göras, har dock även de vuxnas livslängd förbättrats i mycket stor utsträckning,
och detta inverkar naturligtvis också på den fråga det här gäller,
nämligen folks arbetsduglighet i de högre åldrarna. Numera äro män mellan
60 och 70 år långt arbetsdugligare än folk i den åldern förr i världen.

För min del är jag av den övertygelsen, att 1934 års bestämmelser örn sänkning
av pensionsåldern voro ett misstag. Det har redan förut under diskussionen
här med all rätt påpekats, att riksdagen då framför allt påverkades
av den stora ungdomsarbetslösheten och svårigheten för yngre krafter att i
rimlig tid få ordinarie plats. Detta utgjorde själva huvudsynpunkten den
gången. Men detta gällde ju dock en temporär företeelse, som inte bort läggas
till grand för en under lång framtid gällande pensionsordning. Den saken borde
på något sätt lia ordnats genom provisoriska anordningar. Här bär ju också
påpekats, att förhållandena i det avseendet nu äro annorlunda.

Jag kan därför inte anse annat än att motionen här, som ocks;!, jag varit
med om att underteckna, utgår från riktiga förutsättningar. Men då situationen
nu är sådan, att man väl inte har möjlighet att få ett omedelbart bifall

Första kammarens protokoll 1941. Nr 51. 10

146

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Föralau lill nya pensionsreglenienten m. m. (Forts.)
till motionen, kan jag vara med om mili partivän herr Albertsson förslag, som
ju innebär, att man i alla fall skall få en ordenlig utredning örn denna sak.

Finansministern har särskilt hänvisat till att man numera har möjlighet att
förlänga tjänstetiden ända till tre år, och det föreföll, som örn han menade,
att det skulle lösa frågan. Jag ber då att få erinra örn att detta ju endast
gäller sådana tjänstemän och ämbetsmän, som själva vilja fortsätta, men det
kan finnas åtskilliga, som med största nöje ta emot en pension, när de ännu
äro i sin nästan bästa arbetsålder, för att sedan kunna åtaga sig en väl avlönad
befattning på enskilt håll. Detta måste anses innebära ett slöseri från statens
sida, men så länge man bär de nu gällande pensionsbestämmelserna, har ju
samhället inte någon rättighet att tvinga vederbörande att mot hans vilja
tjänstgöra längre. Vad herr statsrådet sagt löser sålunda inte alls frågan,
fastän det i visst avseende kan innebära någon förbättring.

Jag ber således, med hänvisning till vad jag här har anfört, att få ansluta
mig till det yrkande, som framställts av herr Albertsson.

Herr Bodin, Gunnar: Herr talman! Jag har antecknat en blank reservation
för en motion i andra kammaren av herr Hansson i Hubbestad. Motionen har
till en viss del blivit godtagen av utskottet, nämligen i fråga örn det rörliga
tilläggets nedsättning från 600 till 500 kronor, medan de övriga ändringar,
som föreslagits av herr Hansson, avslagits av utskottet.

Utskottet har gått med på en höjning av tjänstepensionsavdraget med i genomsnitt
25 %, men detta förefaller att vara något snävt tilltaget, då bestämmelser
örn bidragspliktens upphörande efter 30 avdragsår nu borttagits. De
tjänstemän, som blivit underkastade de 1939 och 1940 utfärdade nya avlöningsbestämmelserna
men avgått ur tjänst före pensionsregleringens ikraftträdande,
få ett tillägg av 10 kronor för månad. Dessa tjänstemän ha genom nya löneregleringar
fått sina löneförmåner höjda, och de lia inte fått vidkännas pensionsavdrag.
Därför anser jag, att en extra ersättning genom tillägg å pensionen
förefaller omotiverad, när både statskontoret och lantbruksstyrelsen
inte kunnat tillstyrka det föreliggande förslaget.

Det har vidare i motionen nr 352 yrkats, att en förhöjning i familjepensionsavdragen
med 10 % skulle företas. Enligt nu gällande bestämmelser beräknas
staten bidraga med ett fast belopp av 120 kronor för varje befattningshavare
samt med familjepensionens rörliga del. Men med hänsyn till vad som tillämpats
för familjepensionen förefaller det något egendomligt, att förhöjningen
av familjepensionsunderlagen ej förknippats med motsvarande ökning av familjepensionsavdragen,
så att den huvudsakliga kostnaden därigenom skulle
kunna täckas.

Man kan även ifrågasätta, örn de olika personalgruppernas pensionsåldrar
äro riktigt avvägda. När dessa fastställdes torde det delvis ha berott på de
svårigheter, som då förelågo att avskaffa arbetslösheten för de yngre åldersklasserna.
Hur än förhållandena i framtiden komma att bli, så är det nog
nödvändigt att bereda sig på att taga de äldres arbetskraft i anspråk så långt
som det är möjligt.

Jag har intet yrkande.

Herr Wennqvist: Herr talman! Jag skulle kunna vara frestad att instämma
i den reservation, som yrkat att propositionen nu skulle avslås för
att ett förslag i frågan skulle återkomma vid ett senare tillfälle efter ett ytterligare
övervägande inom regeringen. Propositionen erbjuder dock, såvitt
jag kunnat finna efter ett rätt noggrant genomläsande, så stora fördelar och
medför en så pass nödvändig avlösning av tidigare förhållanden — vilket ju

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

147

Förslag till nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)
också °herr statsrådet och chefen för finansdepartementet betygat — att jag
inte vagar taga på mitt ringa ansvar att instämma i de tre reservanterna herrar
Holmgrens, Nordborgs och von Horns yrkande under punkt 1.

Jag vill emellertid begagna detta tillfälle, herr talman, att såsom min personliga
uppfattning framföra den åsikten, att hela det nuvarande statspensionsväsendet
borde omläggas. Detta är enligt min mening förhållandet beträffande
både tjänstepensionerna och familjepensionerna. Man hör ju ganska ofta
sägas^ — åtminstone få vi statstjänstemän det till livs då och då — att vi ha
det så väldigt bra, därför att staten betalar våra pensioner. Icke blott våra
egna, utan även de pensioner, som våra efterlevande skola uppbära.

Det må vara sant att tjänstepensionerna till ganska stor del bekostas av
statsverket. För närvarande är det ju i genomsnitt allenast 17 procent av det
uppskattade värdet av själva tjänstepensionerna, som betalas av pensionstagare.
själva. Men jag ser för min del den saken ur mera juridisk synpunkt,
i det jag anser att denna anordning så att säga ingår i kontraktet mellan statsverket
å ena sidan och tjänstemannen å andra sidan, när han en gång inträdde
i statstjänsten.

Vad beträffar alltså tjänstepensionen, skulle jag i alla fall för min del helst
se en sådan utveckling, att den med i anslutning härtill ökade löneförmåner
omskapades till en egen pension, så länge vederbörande är i livet, och att det
vidare skulle vara tillfälle till ett kapitalutfall vid dödsfall örn jag får använda
det uttrycket i den mån pensionstagaren själv så att säga icke hunnit
äta upp de avgifter som han själv har inbetalat. Då en tjänsteman dör, exempelvis
ett eller annat år före sin pensionsålder, har ju, med nuvarande pensionssystem,
varken han själv eller, vilket här är viktigare, de efterlevande någon
som helst tillfredsställelse av alla de tjänstepensionsavgifter som han inbetalat.
Vad vidare familjepensionerna beträffar, torde det väl för var och en
vara klart, att det nya ekonomiska tillstånd, som inträder vid en familjeförsörjares
bortgång, medför synnerligen stora svårigheter för den efterlevande
familjen, örn den icke eljest förfogar över mycket starka ekonomiska kraftkällor.
Därför, och då familjepensionerna såvitt jag förstår äro uträknade
efter rent försäkringstekniska grunder utom möjligen i vad avser dyrtidstilllägg
och kristillägg etc., borde enligt min uppfattning dessa familjepensioner
förhöjas med omkring 40 % liksom också de nu därför gäldade avgifterna.

Bägge dessa frågor, herr talman, ha enligt min uppfattning synnerligen stor
betydelse även i socialt hänseende. Det har ju många gånger klagats över att
vi i större eller mindre utsträckning blivit ett folk av understödstagare. Men
om så är förhållandet, skulle val en ändring i dessa bägge hänseenden, alltså
beträffande såväl tjänstepensionerna som familjepensionerna, vara i hög grad
ägnad att borttaga den egenskapen hos tjänstemännen och deras efterlevande.
Skulle det nu av den orsaken yrkas så att säga en återremiss till Kungl. Maj :ts
regering, så skulle emellertid frågan örn ett definitivt antagande av de nya
pensionslagarna komma att fördröjas så väsentligt, att jag för min del icke
heller av denna anledning vågat tillstyrka ett bifall till vad de tre av mig
nyss nämnda reservanterna föreslagit under punkten a) i sin hemställan.

Till punkt b) i denna reservation skulle jag däremot för min del beträffande
frågan örn pensionsålderns framflyttning vilja säga, att det här ju icke gäller
små summor för statsverket. Jag kan i detta sammanhang ge en upplysning,
som kanske kan vara av intresse för herr Herman Ericsson. Han har frågat,
huruvida i de beräknade besparingarna också ingår den besparing, som göres,
då en äldre funktionär i en högre löneklass avgår och ersättes i succession på
olika poster, sist av en ung extra ordinarie, i lägsta graden, dock med det
tillägg som ges vid uppfattning från en lägre lönegrad till en högre. Jag

148

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till nya pensionsreglemenien m. m. (Forts.)
har själv gjort en liten undersökning på denna punkt beträffande mitt eget
verk. Jag kan då tala om att proportionen där blivit ungefär följande.
Den rena besparingen i själva pensionerna för postverket — jag tror att förhållandet
kan vara ungefär detsamma inom de andra verken, åtminstone inom
våra kära systerverk, de s. k. kommunikations verken eller af färsdrivande verken
— skulle komma alf gå till något över 1 miljon kronor för år. Nu går den
där besparingen vid yngre funktionärers inryckning på de lediga platserna i
succession till ungefär 200,000 kronor örn året. Där ha vi alltså förhållandet
800,000 till 1 miljon, eller tvärtom om man så vill. Därmed tror jag mig alltså
ha besvarat den av herr Ericsson framställda frågan.

I övrigt skulle jag vilja säga, att jag för min del inte kan instämma med
honom. Jag är också statstjänare, och jag hoppas att herr Ericsson vill räkna
mig som god kollega i statstjänsten som helhet betraktad. Jag kan i alla fall
inte säga, att jag med någon tillfredsställelse sett den nedsättning i pensionsåldern
som genomfördes år 1934. Det är ju möjligt att statens järnvägar i vissa
fall kunna ha andra krav på sina arbetare. Jag medger gärna att det kan vara
mera kraftprövande att utföra en ansträngande växeltjänst och mycket annat
än att t. ex. vara brevbärare, hur högt jag för min del än sätter det sistnämnda
yrket. Men jag har för min del. en ganska stark erfarenhet av hur denna
pensionsålderns tillbakafljdtning hos oss inverkat i praktiken. Det är så många
gånger jag inom trängre kretsar inom detta hus har varit i tillfälle att tala
örn hur man stått inför mig, då jag setat som postal distriktschef, och tiggt
och bett: »Kan Ni inte hjälpa oss att få stå kvar? Vi känna oss så friska
och krya, och det ha vi även bevis på från våra förmän. Varför skola vi nödgas
gå, när vi äro friska och fortfarande kunna utföra vårt arbete?» Man har
här uppvisat läkarbetyg, men det har inte hjälpt.

Nu har herr statsrådet och chefen för finansdepartementet och flera andra
här framhållit, att det ju redan är möjligt för vederbörande att få anstånd med
avskedet. Ja, det må vara sant, men jag kan försäkra er, mina herrar, att så
gör man icke åtminstone inom det verk som jag har äran tillhöra. Där har
man på den senare tiden så gott som undantagslöst eller i allt fall med mycket
få undantag ställt sig avvisande mot en dylik framskjutning av pensionsålderns
inträdande. Det har sagts mig, att detta till stor del grundar sig på
ett prejudikat från Kungl. Maj:ts regering. Jag har icke varit i tillfälle att
taga del av detta prejudikat i och för sig och än mindre av de skäl för sin
ståndpunkt man kunnat ha inom Kungl. Maj :ts departement. Men i allt fall
är så förhållandet.

Man har också från verksstyrelsehåll för mig framhållit — det vill jag säga
särskilt med anledning av herr finansministerns uttalande — att man finner
det vara mycket lättare att tillämpa sådana föreskrifter beträffande pensionsålderns
inträdande som utgå från maximiåldern än sådana som utgå. från minimiåldern.
Vederbörande styrelse ställes nämligen i senare fallet i det tråkiga
predikamentet att ibland nödgas säga ett nej, som. vederbörande. alltså
betraktar som ett underbetyg beträffande kanske både tjänstgöringsskicklighet
och kanske även förmodat hälsotillstånd. M. a. o. ett dåligt avgångsbetyg,
vilket man icke anser sig förtjäna, och det väcker både vemod och förargelse.
Nu tror jag för min del att det också kan uppstå olägenheter med den motsatta
anordningen, men de äro dock mindre, när man stadgar en maximiålder
än när man utgår från minimiåldern.

Jag får på sätt och vis be herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
örn ursäkt för att jag uppträder i denna fråga. Herr statsrådet, som visst
inte nu är närvarande, har nämligen satt mig som en ringa ledamot av den
s. k. besparingsberedningens postala delegation. Jag vill för min del säga, att

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

149

Förslag till nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)
det i främsta rummet är just av den orsaken som jag här har tagit till orda
i dag. Jag önskar då understryka vad som redan anförts i debatten av herr
Wistrand. Jag tycker att 800,000 kronor örn året enbart för exempelvis postverket
och 10 miljoner kronor årligen i besparing dock inte är så litet i dessa
tider, då man med ljus och lykta söker finna besparingsmöjligheter och nya
skattekällor. De summor, det nu gäller, skulle då inbesparas på ett sätt, som
bleve föga kännbart i jämförelse med de metoder, som kanske eljest måste användas
för att pressa fram samma belopp. Man kanske då får gå vägar som
bli mycket obehagligare än örn man anlitar den här anvisade utvägen.

Det är också ett par andra saker, som jag skulle vilja särskilt betona. Vad
beträffar förhållandet mellan numerären hos de olika befolkningsårgångarna,
är det mycket riktigt, som det sagts förut, att de svåra tiderna, då antalet försörjande
komma i sådan disproportion till antalet försörjda, som tidigare berörts,
efter våra beräkningar visserligen icke förväntas inträffa förrän om
tjugu år framåt. Detta dock under förutsättning, herr talman, att vi ha ungefär
så lugna tider, som vi hoppats, under de närmaste åren. Men det kan dock
komma omständigheter, som mot vår egen vilja förskjuta detta förhållande så,
att vi få en dylik disproportion betydligt tidigare. Jag skulle då i likhet med
en ärad föregående talare vilja fråga, örn det icke vore skäl att redan nu ta
upp frågan örn en förskjutning av pensionsåldern. Jag tycker också att det,
visserligen inte precis från regeringshåll men dock från propositionsanhängarnas
håll, har framskymtat många skäl för att rätt snart taga upp denna
fråga.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet försäkrade, att han i
detta avseende skulle beakta den allra minsta vink — som uttrycket föll sig
— från riksdagens sida. Ja, jag undrar, örn inte vi, som ha velat se på denna
sak strängt ekonomiskt och med fullt lika starkt ansvar som de, som ha talat
emot en förändring, gärna skulle vilja se att herr statsrådet finge vara vänlig
att beakta den vinken redan nu.

Det är, herr talman, i alla fall rätt egendomligt, att det redan under föregående
århundrade förelåg ett förslag örn att pensionsåldern skulle sättas till
70 år. Jag behöver ju inte gå in på den historiska utveckling, som här har ägt
rum. Den angives ju så klart i propositionen, att det är onödigt att nu tynga
debatten med dessa detaljer. Men kanske jag kan få påpeka att man har en
högre pensionsålder i våra bägge grannländer, Danmark och Norge, efter vad
de sist inkomna underrättelserna givit vid handen. Jag har mina uppgifter beträffande
Danmark så pass sent som för cirka en månad sedan, medan det
icke varit tillfälle för mig att få underrättelser härom från Norge senare än
för något år sedan. Där är i alla fall pensionsålderns maximum 70 år med tillfälle
för envar, som önskar — åtminstone i samma verk som det jag tillhör —
att stå kvar till det året. Jag frågar, om det egentligen finns någon anledning
att ha någon skillnad i detta fall mellan de tre nordiska länderna.

Pensionsåldern har varit skiftande. Det har sagts från olika håll >att en del
äro utslitna redan vid 65 eller 07 års ålder och kanske vid ännu tidigare år.
Det kan vara sant. Det beror givetvis på vilket arbete man Ilar, naturligtvis
också på vederbörandes kroppskonstitution och hälsa, det erkänner jag gärna.
Men när jag står här, ser jag framför mig en aktad och ärad ordförande i riksdagens
bevillningsutskott. Vi veta av kyrkböckerna, eller matriklarna, som vi
ha litet närmare till hands, vilken ålder han uppnått. Jag skulle vilja göra
samma reverenta bugning för ordföranden i statsutskottet, som nästa år lär
fylla 65. När man ser dessa båda herrar, lärer väl ingen på allvar vilja påstå
att någon av dem, örn de vore i statstjänst, verkligen på grund av nedsatt
förmåga skulle behöva gå in i pensionsåldern.

150

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)

Nu gäller frågan här bland annat just denna åldersfråga. Det är dock nu
inte fråga om ett direkt och omedelbart beslut av riksdagen. Och då det har
begärts en utredning i frågan, skall man då behöva sätta sig emot en sådan
utredning? Det finns, anser jag, intet skäl för detta.

Det är en annan synpunkt, som här kommit fram, nämligen befordringssynpunkten.
Jag är statstjänsteman själv, men jag måste säga ifrån, att det
vore oberättigat av statstjänstemannen att lägga denna synpunkt i vågskålen.
Så egoistisk får man inte vara, när det gäller det allmännas väl och de ekonomiska
värden, som stå på spel. Det är ju här fråga örn ungefärligen 10 miljoner
kronor örn året. Vidare har det också sagts, att det är en arbetslöshetsfråga.
Jag har inte varit i tillfälle att inhämta upplysningar örn hur det ställer sig
för hela riket i detta avseende, men jag skall fortfarande be att få åberopa
den lilla del av riket och statsförvaltningen, som postverket utgör. Jag har
låtit en fullt sakkunnig och opartisk person göra upp en beräkning. Av den
framgår, att vi inom detta verk under de tre närmast följande åren kunna räkna
med en avgång av omkring 400 pensionärer. Alltså skulle vi rent teoretiskt
kunna förvägra 400 aspiranter anställning, vilka under två ä tre år finge
vänta ett år var på att bli antagna. Vad får statsverket betala för detta? Jo,
det får naturligtvis betala belöpande andel av vad vi eljest tjänat in. Och den
ökade utgiften uppgår per person och år för dessa aspiranter -—• aspiranter,
som jag skulle vilja kalla dem —- till 4,500 kronor. Jag skulle vilja fråga, örn
det verkligen kan vara riktigt att man för att hålla en plats såsom nyanställd
funktionär öppen i postverket skall behöva betala 4,500 kronor för person och
år. Och jag antar, eftersom vi nu ha gemensamma avlöningsbestämmelser
inom de olika statsverken och i rätt hög grad även gemensamma eller varandra
mycket snarliknande arbetsförhållanden i övrigt, att det proportionsvis ställer
sig på ungefär samma sätt i dessa. Jag skulle också vilja framhålla ett
allmänt känt faktum, att arbetsföra pensionärer i mycket stor utsträckning
skaffa sig sysselsättning och arbetsförtjänst i konkurrens med andra. Därigenom
motverka de givetvis just det ändamål, som avsetts med den tidiga pensioneringen,
nämligen att bereda andra samhällsmedlemmar arbete och inkomst.

Örn man alltså här väger den ena nackdelen mot den andra och den ena fördelen
mot den andra, måste man väl i all rimlighets namn åtminstone kunna
kosta på sig en omedelbar undersökning av denna sak. Jag har ingen möjlighet
att förstå, varför man nu skall sätta sig emot en sådan begäran. Det gäller
i alla fall mycket stora ekonomiska intressen. För min ringa del, herr talman,
kan jag såsom en av de yngsta noviserna i denna kammare icke taga någonting
sådant på mitt ansvar. Jag ber därför för min del att få yrka bifall
till vad de tre reservanterna Holmgren, Nordborg och von Horn anfört i sin
slutkläm under punkten b).

Herr Nordborg: Herr talman! Vid behandlingen av detta utskottsutlåtande
är det särskilt två ting, som jag skulle vilja framhålla. Det är först och främst,
att propositioner böra läggas fram i tid, så att vi inte skola behöva sitta och
besluta i stora frågor i sista stund i en glest besatt kammare, vartill kommer,
att utskottet inte kunnat få tillräckligt rådrum för att fatta väl övervägda beslut.
Det andra är, att man vid en framtida revision av pensionsbestämmelserna
bör försöka få fram ett enklare system. Utskottets ärade ordförande har
härvidlag, tycker jag, i själva verket kommit in på samma linje som jag. Han
har medgivit, att dessa bestämmelser utgöra »en hel flora», och även sagt att
det finns irrgångar, som man har svårt att hitta i. I utskottet kallade jag hela

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

151

Förslag lill riga pensionsreglementen m. m. (Forts.)
propositionen för en Djungelbok. Det är mycket svårt att komma till rätta
med vad den innehåller. Vidare sade också herr ordföranden, att expertis är
nödvändig för att man skall kunna tolka dessa invecklade bestämmelser, men
på samma gång sade han också, att han inte trodde att vederbörande kunna
lära sig att skriva ett förståeligt språk. Icke desto mindre framhöll han i samma
andedrag, att vi böra antaga detta förslag, då frågan har varit behandlad
i departementet under flera år, och därför borde förslaget i alla fall vara någonting,
som man kan lita på.

Efter utskottsordförandens deklaration tycks det emellertid inte vara någon
egentlig merit att frågan har varit föremål för ett departements kalfatring, då
man kommit fram med någonting, som måste tolkas av experter, och således
är obegripligt för dem, som skola åtnjuta förmånerna av bestämmelserna.

Ytterligare vill jag tillägga, att utskottet antagit detta förslag efter en
blixtföredragning, som mest påminner örn då man på en biograf skall försöka
läsa den svenska texten på en utländsk film, som rullas fram på kortast möjliga
tid — särskilt kan härvidlag filmen »Borta med vinden» tjäna som exempel
på den föredragning vi i detta fall hade i utskottet.

Jämför man den tid, som Kungl. Maj:t haft på sig för att komma fram
med detta förslag, så finns det ingen rimlig proportion mellan denna och den
tid, som utskottet ansetts behöva för sin granskning. Kungl. Maj :t fick de
sakkunnigas förslag den 14 mars 1941. Utskottet fick förslaget den 22 november.
Härvid bör observeras, att Kungl. Maj :t, som haft tillgång till den bästa
expertis, som står att få, ändå behövt en så anmärkningsvärt lång tid för att
komma fram med sitt förslag, trots att Kungl. Majit i själva verket gjort
mycket få ändringar i de sakkunnigas förslag. Jag kan då inte förstå, hur man
kan begära, att ett utskott på så kort tid skall kunna taga ståndpunkt, helst
som utskottets ledamöter inte äro experter av den kapacitet, som Kungl. Majit
förfogar över. Jag måste göra gällande, att en utskottsbehandling på tolv och
en halv timmar inte kan förhjälpa ledamöterna till att få så synnerligen stor
kännedom om ett så vidlyftigt förslag, som det föreliggande.

Herr talman! Jag måste därför fortfarande vidhålla mitt yrkande om avslag
på Kungl. Majlis proposition.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Endast ett par ord!

Jag har någon gång förut i kammaren blivit utpekad såsom ett bevis för
hur obehövligt det kan vara att ha en låg pensionsålder för statstjänarna, och
min vitalitet har prisats. Jag är ju den ärade talaren på Göteborgsbänken synnerligen
förbunden för att även han velat kosta på sig denna artighet, och jag
bugar mig djupt. Jag vet inte, örn herr Wennqvist känner till, att också jag
varit statstjänare i något över 40 år och att jag därför bör känna förhållandena
litet grand vid det verk, som jag tjänat så länge. Dessutom har jag rätt
god kännedom örn den arbetskraft, som fordras för att sitta i riksdagen. Är
det nu så, att herr Wennqvist och de andra ärade kamraterna tycka, att jag
ännu fyller en uppgift i riksdagen, så gläder det mig. Men i statstjänst skulle
jag vara komplett oduglig. Det är inte detsamma att gå här och valla och att
stå upp i kammaren och prata som att göra en påkostande och gagnelig gärning
inom ett statsverk, där man har anspråk på att en gagnelig gärning skall
göras.

Det förvånar mig en smula att en chef för en avdelning i ett statsverk, som
herr Wennqvist nu ilr, ser så försonligt på denna sak. Kanske jag dock kan
förstå det, ty med all aktning för de kvalifikationer i fysiskt och annat avseende,
som postpersonalen, och jag syftar här på brevbärarna, måste ha, så
äro dessa kvalifikationer dock icke jämförliga med vad som fordras för många

152

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till nya pensimsreglementen m. m. (Forts.)
av statstjänarna vid t. ex. statens järnvägar. Ja, det hjälper inte, om herr
Wennqvist skakar på huvudet. Brevbäraryrket kräver naturligtvis sin man,
och det är tungt att trampa i trapporna, men det är inte detsamma som att
ränna ute på bangårdarna på nätterna i snö och yra i ett forcerat arbete eller
att dra kärrorna på godsmagasinen eller att, som banvakterna få, göra en
hård tjänst även i det mest ogynnsamma väder — särskilt gäller detta personal
som skall fullgöra nattjänst. Jag känner ganska väl till allt detta.

Man tror nu här att utskottets ståndpunkt skall ogillas av den äldre personalen.
Jag kan ju, herr talman, få illustrera detta tal nied några, få ord.
Medan järnvägsmannaförbundet, vars styrelse jag tillhört i många år, ännu
var ungt, fanns det en väldig majoritet för att få en kortare tjänstetid. Allteftersom
ombuden vid kongresserna mogna till i ålder, började oron för att
man skulle få sluta sin tjänst för tidigt göra sig gällande, och på den sista
kongressen, som jag deltog i och där denna fråga var före, blev det en rösts
majoritet för ett förslag att gå in till Kungl. Majit och begära längre tjänstetid.

Jag känner ytterst få fall, då en befattningshavare, som nått pensionsåldern,
inte tyckt, att han gärna borde kunna få gå kvar ännu ett par, tre år,
Men man glömmer bort, att det ofta är på det sättet vad beträffar de mera
krävande tjänsterna, att man går till en läkare och får ett intyg på att man
måste ha lindrigare tjänst, att man inte tål vid nattjänstgöring och dylikt. Då
får man uppbära sin lön, men en yngre kraft får göra det arbete, som två ta
betalning för. Detta är inte någonting sällsynt.

Jag har, herr talman, med detta korta inlägg ytterligare velat fästa uppmärksamheten
på att de siffror, som man räknar fram i besparingsavseende
på papperet, ofta kunna vara missvisande.

Herr Wohlin: Herr talman! I mitt förra anförande syftade jag till att
göra rättvisa såväl åt de synpunkter, som anförts till förmån för bibehållandet
av den nuvarande pensionsåldern, som även åt uppfattningen, att en höjning
av pensionsåldern skulle vara önskvärd. Jag framhöll samtidigt, att det
hela är ett komplicerat problem, och jag har sålunda icke stuckit under stol
med sakens vanskligheter. Men jag har tillåtit mig erinra örn att de nuvarande
föreskrifterna om anstånds beviljande utöver den fastställda pensionsåldern
äro av sådan natur, att det är svårt att få fram likformig tillämpning
av dessa bestämmelser olika grenar av statsförvaltningen emellan och måhända
även hos Kungl. Majit själv. Detta sista påpekande anser jag vara
ganska viktigt, och att det icke berördes av herr statsrådet, hade sin naturliga
grund i den omständigheten, att herr statsrådet vid det tillfället, då det gjordes,
icke var närvarande i kammaren.

Jag kan inte finna annat än att dessa förhållanden, som ingalunda skulle
bli avhjälpta genom den föreslagna nya lagens antagande, tala till förmån
för att problemkomplexet örn pensionsåldern göres till föremål för en skyndsam
och förutsättningslös utredning, vilket yrkande enligt min mening borde
kunna biträdas även av dem, som luta åt den uppfattningen, att den nuvarande
pensionsåldern i stora drag bör bibehållas. Ty det är uppenbart, att det finns
talrika fall, vilket de nuvarande anståndsansökningama utvisa, då denna pensionsålder
skulle behöva återigen ökas.

När det nu har sagts, att Kungl. Majit arbetar med vissa utredningar angående
jämkningar i de nuvarande pensionsåldrarna, kan väl detta ändock
icke vara en anledning för riksdagen att vid detta tillfälle säga nej till ett på
så goda grunder framställt yrkande örn utredning av den fråga, som här föreligger.
Det förefaller mig vara ganska betänkligt, örn riksdagen skulle

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

153

Förslag till nya pensionsreqlementen rrv. m. (Forts.)
skjuta ifrån sig hela detta problem genom ett bleklagt nej till utredningsyrkandet.

Med anledning av att jag från talmanspresidiet fått veta att den kläm, som
innefattas i herrar Albertssons och Hildings reservation, är av den natur,
att proposition icke kan göras på densamma, ber jag att få ändra mitt tidigare
framställda yrkande och i likhet med herr Wennqvist yrka bifall till punkten
b) i den av herrar Holmgren m. fl. vid betänkandet fogade reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den nu föredragna punkten förekommit följande yrkande: 1 :o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr Ericsson, Herman, att
utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring i 36 § pensionsreglementet,
som påyrkats i den av herr Sundberg vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att utskottets hemställan skulle avslås.

Därjämte hade, fortsatte herr talmannen, under överläggningen framställts
yrkanden beträffande den i de likalydande motionerna I: 256 och II: 355 ävensom
i punkten b) i den av herr Holmgren m. fl. avgivna reservationen berörda
frågan örn avlåtande av en skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan örn utredning
angående en höjning av nuvarande pensionsåldrar för statstjänstemän,
vilka yrkanden emellertid icke hänförde sig till den nu ifrågavarande punkten
utan finge ånyo framställas vid föredragningen av punkten B av utskottets
hemställan.

Herr talmannen anförde vidare, att propositioner komme att göras särskilt
beträffande utskottets hemställan, utom såvitt anginge 36 § i förslaget till
tjänstepensionsreglemente, och särskilt angående samma hemställan, i vad den
rörde nämnda paragraf.

Sedermera gjordes till en början propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å utskottets hemställan, utom såvitt anginge 36 § i förslaget
till tjänstepensionsreglemente; och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Därefter yttrade herr talmannen, att sedan på grund av kammarens nu fattade
beslut yrkandet örn avslag å utskottets hemställan finge anses förfallet,
även såvitt anginge 36 § i förslaget till tjänstepensionsreglemente, kvarstode
i fråga örn utskottets hemställan, i vad den rörde sagda paragraf, dels yrkandet
örn bifall till berörda hemställan och dels det av herr Herman Ericsson
framställda yrkandet.

Vid sedermera enligt dessa båda yrkanden gjorda propositioner bifölls utskottets
hemställan.

Punkterna A 2—A 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B.

Herr Nordborg: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionerna
nr 256 i första kammaren och nr 355 i andra kammaren.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt

154

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till nya pensionsreglementen m. m. (Forts.)
samt vidare därpå att kammaren skulle, med bifall till motionerna I: 256 och
II: 355, i övrigt bifalla utskottets hemställan; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan oförändrad,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nordborg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 78 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna I: 256 och II: 355 och bifalles i övrigt utskottets
hemställan.

Då emellertid herr Nordborg begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

J a — 51;

Nej — 35.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten C.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) örn
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;

nr 80, i anledning av kanslideputerades framställning angående arvode för
utarbetande av register till riksdagens protokoll med bihang m. m. för höstsessionen
1941; samt

nr 81, angående ersättning åt biträde, anlitat av bankoutskottet vid handläggning
av visst ärende.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter; och

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ytterligare
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad rör jordbruksärende.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

155

Föredrogs statsutskottets memorial nr 252, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1941/42.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en
gång bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

På härefter gjord proposition bifölls vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 515, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen
den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning
av utskylder hos vissa skattskyldiga, m. m., i vad propositionen hänvisats
till konstitutionsutskottet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 516, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa med genomförandet
av ny organisation för värnpliktigas inskrivning och redovisning sammanhängande
frågor;

nr 517, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till särskilda taxeringsundersökningar
m. m.;

nr 518, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ytterligare
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 519, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kristillägg under
första kvartalet 1942;

nr 520, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1941/42 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
samt

nr 522, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 523, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december 1940 (nr 1000)
om allmän omsättningsskatt, m. m.;

nr 524, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet år 1942; samt

nr 525, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 346, i vad densamma
avser förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 17
november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av
utskylder hos vissa skattskyldiga.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 527, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ytterligare utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad
rör jordbruksärende.

156

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 529, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 4 § förordningen den 28 juni 1941
(nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.53 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 30 december 1941.

Nr 51.

157

Tisdagen den 30 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11.30 f. m.

Justerades protokollen för den 16, 17, 19 och 20 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 526, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 528, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till Sveriges riksdags
beslut å innevarande lagtima riksmöte.

Justerades protokollsutdrag för denna dag.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther avlämnade
Kungl. Ma.j:ts skrivelse, nr 353, angående förordnande av statsrådsledamöter
att uppläsa Kungl. Maj:ts beslut om avslutande av innevarande års lagtima
riksdag.

Av nämnda kungl, skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades bland annat, att
Kungl. Maj :t förordnat hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
Gunther att i första kammaren uppläsa Kungl. Maj :ts öppna brev i ämnet.

Med anledning härav lämnades ordet till hans excellens herr mipistern för
utrikes ärendena Gunther, som i enlighet med det honom givna uppdraget uppläste
Kungl. Maj :ts öppna brev nr 354, enligt vilket innevarande års lagtima
riksdag skulle avslutas denna dag.

Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad yttrade: Mina herrar! Sveriges riksdag
har i år varit samlad under ovanligt lång tid. Men det är inte underligt att så
varit förhållandet. Det ännu ytterligt bekymmersamma läget i världen påkallar
vår ständiga uppmärksamhet. Även örn vi hava en regeringsmakt som åtnjuter
allmänt förtroende och som av riksdagen erhåller vittgående fullmakter,
är läget så pass allvarligt och oberäkneligt, att riksdagen måste vara inställd
på ständig beredskap att med Konung och regering deltaga i rådslag, beslut och
ansvar. När vi i dag avsluta årets riksdag, återstår inte lång tid, tills vi grundlagsenligt
åter skola samlas.

158

Nr 51.

Tisdagen den 30 december 1941.

Den nuvarande ordningen giver oss vetskap cm att det finnes kamrater, som
icke återkomma till nästa riksdag, och jag vill till dessa å allas vägnar uttala
ett varmt tack för den tid som vi haft förmånen av att med dem samarbeta.

Talmannen har åter anledning att framföra ett vördsamt och hjärtligt tack
för förtroende och älskvärd välvilja, som kommit honom till godo från kammarens
ledamöter; och jag vill nu sluta med att till eder alla framföra tillönskan
örn ett lyckosamt gott nytt år.

Detta tal besvarades av herr Bärg, Johan, i följande ordalag: Innan sista
klubbslaget faller vid årets riksdag, ber jag att till eder, herr talman, få framföra
kammarkamraternas vördsamma och varmt kända tack för det sätt och
den skicklighet, varmed ni lett kammarens förhandlingar. Men det är icke allenast
denna tekniska skicklighet, vi värdesätta, utan den oväld och den kamratliga
anda, som alltid visats oss, kammarens ledamöter, och det överseende,
som många gånger behövts och ständigt kommer oss till del.

Vi önska, herr talman, eder ett gott slut på det snart tilländalupna året, och
så bönfalla vi örn ett bättre kommande år för eder och för oss alla.

Detta mitt uttalade tack omfattar jämväl herr talmannens medhjälpare, de
båda vice talmännen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.37 f. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

414695