RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1941:45)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1941. Första kammaren. Nr 45.

Måndagen den 27 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; ock dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Herr statsrådet Rosander avlämnade

dels Kungl. Maj :ts skrivelse nr 314, angående muntligt meddelande till
riksdagen ;

dels ock Kungl. Maj :ts proposition nr 315, med förslag till lag örn ändrad lydelse
av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken, m. m.

Av nämnda kungl, skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades att Kungl. Maj :t
prövat lämpligt att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade ordning göra riksdagen
meddelande av sådan beskaffenhet, som i sagda paragraf avsåges, att
Kungl. Majit förordnat ministern för utrikes ärendena Chr. E. Gunther att
i vardera kammaren framföra meddelandet samt att Kungl. Majit bestämt,
att kamrarnas sammanträden i här avsedda fall skulle hållas inom lyckta
dörrar.

Herr andre vice talmannen yttrade: I anslutning till den nu föredragna
skrivelsen får jag tillkännagiva, att plenum för mottagande av angivna meddelande
kommer att utsättas till i morgon, tisdag, kl. 2 e. m. Kl. 1.45, alltså
en kvart tidigare, hålles vanligt bordläggningssammanträde.

På sedermera gjord proposition beslöts att ifrågavarande kungl, skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Härefter föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl.
Majlis nyss avlämnade proposition nr 315.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag samt protokollet för den 20
innevarande månad.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4.04 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Första kammat-ens protokoll 1941. Nr 45.

Nr 45.

Tisdagen den 28 oktober 1941.

Tisdagen den 28 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 1.45 e. m.

Anmäldes och bordlädes första lagutskottets utlåtande nr 45, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 16 kap.
10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken, m. m.

Herr von Heland väckte en motion, nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning örn anslag till förberedande åtgärder för mottagande av evakuerad
civilbefolkning.

Motionen bordlädes.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 1.48 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 28 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.; och dess förhandlingar försiggingo
inom lyckta dörrar.

Företogs det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 314, angående muntligt meddelande
till riksdagen, avsedda ärendet.

Ordet lämnades till bans excellens herr ministern för utrikes ärendena
Gunther, vilken framförde det i den kungl, skrivelsen avsedda meddelandet.

Härefter ägde överläggning rum.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 5.50 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Företogs val av tjugufyra valmän för utseende av riksdagens militieombudsman
och hans ställföreträdare. Därvid avlämnades 91 godkända valsedlar, alla
med partibeteckning »Den gemensamma listan» och upptagande namnen på följande
personer i denna ordning:

herr	Anderberg	med 91	röster,
»	Björkman	»	91	» ,
»	Boman	»	91	» .
»	Branting	»	91	» ,
»	Eskhult	»	91	» ,
»	Granath	»	91	» ,
»	Gustavson, John,	»	91	» ,
»	Herlitz	»	91	» ,
»	Holstenson	»	91	» ,
friherre Lagerfelt	»	91	» ,
herr Linder	»	91	» .
»	Magnusson, Theodor,	»	91	» ,
»	Mannerskantz	»	91	» ,
»	Petersson, Knut,	»	91	» ,
»	Sandegård	»	91	» ,
»	Schlyter	»	91	» ,
»	von Stockenström	»	91	» ,
»	Strand	»	91	» ,
»	Tamm	»	91	» ,
»	Tjällgren	»	91	» ,
»	Undén	»	91	» ,
»	Wagnsson	»	91	» »
»	Wistrand	»	91	» ,
»	Åkerberg	»	91	»

Anställdes val av sex suppleanter för de valmän, som av kammaren fått
i uppdrag att utse riksdagens militieombudsman och hans ställföreträdare.
Därvid avlämnades 78 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma
listan» och upptagande namnen på följande personer i denna ordning: -

herr Sylwan
» Wennqvist
» Elmgren
» Andersson, Verner,

» Elowsson, Nils,

» Karlsson, Gottfrid,
sedan ordningen dem emellan blivit genom lottning bestämd

med 78 röster

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Ang. rätten
att fullfölja
talan i
Icvarstadsärenden
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr von Helands motion, nr 245,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag till förberedande åtgärder
för mottagande av evakuerad civilbefolkning.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap.
11 § rättegångsbalken, m. m.

Genom en den 24 oktober 1941 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 315, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken; 2)

lag örn ändrad lydelse av 212 och 228 §§ utsökningslagen.

Propositionen avsåg ändrade bestämmelser rörande fullföljd av talan i ärenden
angående kvarstad m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte — med förklaring att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda förslaget
till lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken
— för sin del antaga under punkten infört förslag till lag örn ändrad lydelse
av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken;

B) att det genom propositionen framlagda förslaget till lag örn ändrad lydelse
av 212 och 228 §§ utsökningslagen måtte av riksdagen antagas.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en
gång bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

Ordet begärdes därefter av

Herr Ström, Fredrik, som yttrade: Herr talman! Jag ber att, utan att nu vilja
anföra motivering, få yrka avslag å det föredragna utskottsbetänkandet.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag
å vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 464, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställanden
i utlåtande nr 45 bifölles även av andra kammaren.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther erhöll ordet Äng. Sveriges
och anförde: Herr talman! Vid ett slutet sammanträde med riksdagen har jag
haft tillfälle att lämna upplysning örn vad som förekommit på det utrikespo- w age"
litiska området, sedan riksdagen senast var samlad. Jag skall därför här inskränka
mig till att uttala mig örn våra utrikespolitiska grundlinjer, sådana de
te sig i nuvarande läge.

Det kan då till en början fastställas, att de förklaringar örn vår hållning och
våra avsikter, som tid efter annan avgivits, alltjämt äga sin fulla giltighet. Sålunda
kan jag erinra örn vad Konungen uttalade i trontalet vid öppnandet av
1940 års urtima riksdag. Han sade därvid följande: »Min utrikespolitik är oförändrad.
Min fasta vilja är att upprätthålla vänskapliga förbindelseråt alla håll.

Oförtröttat strävar Jag att hålla Mitt land utanför kriget med bevarad frihet
och självständighet. Mitt folks enighet och beslutsamhet inger Mig den bästa
förtröstan örn framgång i denna strävan.» Dessa ord skulle kunna upprepas nu.

Sveriges önskan och beslut att stå helt utanför kriget mellan stormakterna
klarlades för övrigt redan vid krigets början, och någon ändring i denna hållning
har som sagt icke ägt rum. Den har inför oss själva fått skiftande betydelse
allt eftersom kriget gripit omkring sig, men dock icke rubbats. Genom
Sovjetunionens inträde i kriget lia onekligen för oss uppkommit särskilda komplikationer.
Icke heller denna förändring i krigsläget har emellertid föranlett
oss att frångå vår ställning som stående utanför kriget mellan stormakterna.

Den noggrannaste prövning av vårt läge, våra intressen och våra möjligheter
har lett regeringen till den uppfattningen, att vi alltjämt böra fasthålla vid
denna linje, vars övergivande kan medföra de mest vittutseende konsekvenser.

Häri ligger då också, att vi även framdeles komma att vägra att låta oss indragas
i stormaktskriget, hur och till vilka fronter det än må komma att utveckla
sig. Följaktligen måste vi också avböja att företaga något, som utgör
ett deltagande i någon militär, ekonomisk eller annan aktion, som den ena krigförande
stormakten riktar mot den andra. Likaså bör det för envar stå klart, att
varje försök utifrån att tvinga oss till en avvikelse från denna linje kommer
att mötas med motstånd, örn så erfordras med väpnat motstånd.

Om denna ståndpunkt råder i stort sett enighet. Det finns dock i vårt land
små men högröstade kretsar, där man beskyller regeringen för bristande ärlighet
i fredsviljan eller också, från en motsatt utgångspunkt, ivrar för Sveriges
uppslutning på den ena krigförande partens sida. Sådana försök att påverka
opinionen måste antingen grunda sig på en fullständig felbedömning av folkviljan
och regeringens politik eller på en långt driven ansvarslöshet gentemot det
egna landet. Det kan utan vidare sägas, att dessa enstaka röster sakna varje
resonans hos svenska folket i dess helhet. De kunna på sin höjd tillerkännas rollen
av undantaget, som bekräftar regeln.

Vår önskan att hålla vårt land utanför kriget skall emellertid icke förleda oss
till misstaget att tro, att vi kunna undandra oss dess verkningar. Vi förstå, att
stora förändringar för hela världen måste framgå ur en kamp, som gäller alla
de europeiska stormakternas livsintressen. Sverige kan icke utöva något avsevärt
inflytande på hur dessa förändringar komma att te sig, men det kan icke
råda något tvivel örn att även vårt land kommer att djupt beröras av dem. Det
är redan nu den största uppgiften för svensk politik att bygga vårt land på
grundvalen av svensk tradition och svensk livssyn utan att sluta ögonen för
verkligheten omkring oss och de krav denna verklighet ställer. Dessa krav
måste beaktas, och de komma även i fortsättningen att beaktas. Vår politiska
väg utanför krigsfronterna får icke leda till vårt lands isolering utan måste
läggas så, att vi bevara sammanhanget med å ena sidan de övriga nordiska folken,
å andra sidan Europa i dess helhet.

Redan därför att vi beslutat oss för att målmedvetet fasthålla vid att icke

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
deltaga i den världsomspännande kamp, som nu rasar mellan stormakterna och
dragit de flesta andra europeiska småstater in i sina virvlar, måste vi likväl
bereda oss på att vårt lands ställning kommer att i viss mån framstå såsom isolerad
och att dess hållning blir föremål för kritik från de i kriget inblandade
makternas sida. Oavsett det missnöje, som kan uppkomma i detaljfrågor av
skilda slag, är en sådan kritik måhända ofrånkomlig ur allmänna psykologiska
grunder. Den kan riktas mot oss av den ena eller den andra av stormakterna,
som i Sveriges hållning tror sig finna bristande förståelse för betydelsen av
dess insats av alla sina krafter i syfte att uppnå resultat, som skola bli bestämmande
för världsordningen — ett företag alltså, som obestridligen måste på det
närmaste beröra även vårt land och dess framtid. Kritiken kan också komma
till synes hos något oss närstående grannfolk, som i sina svårigheter önskat
mera aktiva insatser från vår sida.

Det vore oriktigt att lämna denna kritik obeaktad. Intet europeiskt folk kan
i dag förbehålla sig rätten att endast förklara sig ointresserat av den omvälvning,
som försiggår inom vår världsdel. Svenska folket betraktar icke heller sin
ställning från en sådan utgångspunkt. Det är fullt medvetet om att tillhöra en
världsdel stadd i våldsam evolution, och när vi — trots detta, örn man så vill —
konsekvent följa våra egna politiska riktlinjer, så sker det i den ärliga övertygelsen,
att vi därmed bäst uppfylla vår skyldighet i en ödesmättad tid. Det är
självklart, att denna skyldighet för oss, liksom för alla fria folk, i första hand
riktat sig inåt, mot oss själva och vårt eget land. Men vi förmena uppriktigt, att
såväl våra nordiska grannar, ur sina särskilda synpunkter, som varje annan
makt, vilken har Europas framtida välfärd för ögonen, böra kunna giva oss det
erkännandet, att vi också efter måttet av vår förmåga uppfylla våra skyldigheter
som nordisk och europeisk nation.

För dem inom och utom landet, som anmäla missnöje med vår hållning eller
som säga sig icke förstå Sveriges politik, kan det också vara skäl att framhålla,
att Sveriges läge närmare besett icke framstår såsom isolerat. Det kan snarare
betecknas såsom mycket komplicerat, just därför att vi direkt beröras av den
pågående världskonflikten. I denna konflikts nuvarande skede är det särskilt
två omständigheter, som framkalla dessa komplikationer, vilka i sin tur bestämma
vår utrikespolitiska kurs. Den ena, som sammanhänger med Sovjetunionens
inträde i kriget, har jag redan berört. Den andra består däri, att Sverige,
det centrala nordiska landet, befinner sig mitt emellan nordiska brödrafolk, vilkas
öden äro förknippade med vårt men som nu stå inför egna livsproblem, som
måste lösas i vitt skilda riktningar.

Vi ha med sorg bevittnat, huru Norge och Danmark, väsentligen på grund
av sitt geografiska läge, indragits i och blivit offer för kriget mellan stormakterna.
För Norges del ha olyckorna ökats genom en svårartad inre strid, vars
lösning i enlighet med norska folkets egen vilja vi måste betrakta som ett hela
Nordens intresse. Vi kunna överhuvud taget icke tänka oss en framtid för Norden,
utan att det i sin helhet återfår sin frihet. Ty för varje nordiskt folk är
friheten en livssak, som av intet annat kan uppvägas.

Medvetandet härom besjälar även vårt förhållande till Finland. Vi ha kunnat
i handling visa, hur nära Finlands frihet som nordisk stat ligger oss om
hjärtat. Det kan visserligen icke förvåna, att man från många håll, både i Finland
och Sverige, önskat se en ännu starkare aktiv insats från Sveriges sida.
Vad vinterkriget beträffar bör det dock vara tillräckligt att erinra örn att
finska regeringen givit uttryck åt sitt fulla samförstånd med den politik, som
Sverige då följde. För vår del räkna vi med att samma förståelse skall komma
att tillerkännas även den hållning, som vi i det nuvarande kriget ansett oss
böra intaga och som innebär, att vi söka bringa Finland allt det stöd vi kun -

Oasdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
na, sedan nödvändig hänsyn tagits till våra resurser och våra egna oavvisliga
intressen. Svenska folket delar de känslor, som fylla det finska folkets hjärtan,
då det nu ser framför sig möjligheten till en stabilare fred och en ökad
trygghet för sitt land. Vi äro också medvetna örn betydelsen härav även för
vårt land. Vi räkna med fortsatt obruten sammanhållning mellan Sveriges och
Finlands folk. .

Jag har här talat örn kritik mot vår hållning, även från utländsk sida. Detta
bör emellertid icke leda till den uppfattningen, att vi skulle stå på ovänskaplig
fot med någon främmande makt. Så är icke förhållandet. Den från många
trontal kända formuleringen, att rikets förhållande till främmande makter är
gott, ger ett riktigt uttryck även för vårt nuvarande läge. De erinringar, som
nu gjorts örn vår politik och vår ställning åt skilda håll, ha sålunda icke framställts
i polemiskt syfte. De ha gjorts, herr talman, för att ännu en gång klarlägga
grundlinjerna i vår politik och för att framhålla, att denna politik måste
bedömas med hänsyn till de olikartade faktorer, varav vårt läge bestämmes.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Den förklaring, som här bär lämnats
rörande regeringens utrikespolitik, innehåller ju icke några sensationella
nyheter; överhuvud taget ingenting som man icke visste förut. Den utgör en
sammanfattning av synpunkter och åsikter, som redan förut ha kommit till
uttryck. Det betyg man kan sätta på denna förklaring är, att det är en välgjord
sådan; den uttrycker på ett utmärkt sätt läget, dess komplicerade sammanhang
och de krav det ställer på hela vårt folk.

Jag har redan i höstens remissdebatt givit uttryck åt den uppfattningen, att
samling är hela vår politiks A och O. Därav följer, att även samlingen kring
regeringens neutralitetspolitik träder i förgrunden — den är nämligen själva
kärnan, hela regeringens raison d’étre.

Det säges i regeringsförklaringen, att »den noggrannaste prövning av vårt
läge, våra intressen och våra möjligheter har lett regeringen till den uppfattningen»
att fasthålla vid neutralitetslinjen. Jag är livligt övertygad om att en
sådan prövning förekommit, men man skulle nästan kunna säga, att den inte
behövt vara grundlig — neutralitetspolitiken ger sig själv. Jag säde ^ också
vid remissdebatten i torsdags, att det inte finns något alternativ till vår nuvarande
samlingsregering. I dag skulle jag också vilja säga: det finns icke heller
något alternativ till neutralitetspolitiken. I samma ögonblick vi överge denna,
äro vi ute på gungande grund. Vad följden skulle bli av ett övergivande
av denna politik vill jag inte yttra mig örn, men vi äro väl alla övertygade örn,
att följden skulle bli skada för hela vårt rike. Det skulle vara en äventyrspolitik,
omkring vilken det säkerligen icke går att samla någon större grupp av det
svenska folket. Såsom även framhålles i förklaringen, utesluter detta icke att
det utövas kritik mot regeringspolitiken även i denna del. Det är tvärtom en
mycket stark kritik, som — för att använda förklaringens ordalag -— kommer
ifrån »små men högröstade» grupper. Det egendomliga är emellertid, att dessa
grupper oftast beskylla regeringspolitiken för att brista i neutralitet, för att
den är för litet neutral. Den ena säger att vissa handlingar innebära ett partitagande
för den ena eller den andra makten. Den andra säger, att regeringens
politik är förestavad av en illa dold sympati för den ena parten.^ Dessa ståndpunkter
vederlägga ju oftast varandra, men de gå alltnog ut på ett yrkande
att en skarpare neutralitet skall iakttagas från vårt håll. I verkligheten vill
säkerligen vare sig den ena eller den andra icke mera neutralitet utan motsatsen.
Det är svenska riktningar utan osvenska sådana, som förblanda svenskheten
med sina egna sympatier för än den ena och än den andra parten, sina
egna önskedrömmar med en kall och hård verklighet.

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)

Neutraliteten är principen i vår utrikespolitik. I tillämpningen leder den ju,
som vi alla veta, till många ömtåliga anpassningsuppgifter. Ingen kan begära
att svensk politik skall vara stormaktspolitik, en ström som går med starka vågor
genom havet. Vi ha kompromissat åt olika håll, men det ha betydligt större
makter än Sverige gjort. Huvudsaken är att det finns en gräns, över vilken detta
kompromissande icke sträcker sig, en gräns, som vi — vilket också framhålles
i regeringsförklaringen — äro redo att hålla med våra liv. Det är på andra
sidan denna gräns som vår suveränitet och vår nationella handlingsfrihet upphör
att existera. Vi kunna vara försiktiga, till och med medgörliga, så länge
våra intressen kräva det eller medge det, men utöver denna klara principgräns
äro vi icke beredda att gå.

I detta sammanhang skulle jag vilja uttala den reflexionen, att det är av
nöden, att icke blott svensk utrikespolitik utan även svensk opinionsyttring inriktar
sig på en konsekvent hållning. De kunna skifta efter svårigheterna och
efter det yttre trycket, men de få icke vara instrument, som till exempel avspegla
krigslyckans växlingar. Endast örn vår linje konsekvent vidhålles och
förstås, har den utsikt att vinna respekt inom såväl som utom landet.

En viktig förutsättning för den svenska neutralitetspolitikens framgång är
att dess syften och dess metoder kunna göras begripliga för den stora massan
av vårt folk. Den kritik, som på möten och i tidningar framförts emot denna
politik, har ofta byggt på medvetna eller omedvetna missförstånd. Jag vill för
min del livligt hoppas, att de i de flesta fall ha varit omedvetna. Men problemet
blir att hålla en verklig kontakt med folkopinionen härvidlag. Det är klart, att
det lätt nog blir en slitning emellan kravet på sekretess i sådana frågor, där
full offentlighet .skulle äventyra svenska intressen, och önskemålet att hålla så
mycket som möjligt i offentlighetens ljus. Att göra den marginalen så liten
som möjligt tillhör våra allra viktigaste uppgifter. Jag skulle vilja framställa
som en lösen: Hellre något för mycket förtroende till folkopinionen än något
för litet! Det bör inte vara någon sekretess för sekretessens egen skull. Hur informationssystemet
skall utbildas, vill jag inte närmare gå in på, men det bör
naturligtvis framför allt taga sikte på riksdagen och på den svenska pressen.
Ut från dessa bör ju den verkliga kunskapen sprida sig i allt vidare kretsar till
hela vårt folk.

Det har denna sommar förekommit en ganska omfattande information från
de politiska partiernas sida, åtminstone har detta förekommit från det partis
sida som jag företräder. Jag skulle vilja säga, att det är den rätta vägen och
att den metoden bör ytterligare utvecklas. Å andra sidan bör det vara en sanning
för varje man, att en stark disciplin och en stark sammanhållning äro
förutsättningen för att det hela skall gå i lås. Man bör inte utan vidare hurra,
när en opinionsyttring sättes i scen. Man bör inte utan vidare uppfatta den som
förestavad av goda avsikter. Tvärtom bör man ha den naturliga och sunda misstänksamheten,
att man i första rummet räknar med att det finns andra avsikter,
som ligga bakom, än de som offentligen uppgivas. Personer och riktningar
som begagna.sig av den förtegenhet i vissa frågor, som inte kan undvikas, för
att sprida, misstro mot regeringen och dess politik och därigenom skapa oro
och defaitism i sinnena, böra stämplas som illojala element, även örn de uppträda
i kraft av en självtagen rätt att föra det fria ordets talan.

Jag vill, herr talman, livligt instämma i regeringsförklaringens ordalag, när
den inskärper vår orubbliga solidaritet med Nordens övriga folk. Vi stå och
falla med varandra. Ofrihet för det ena folket betyder ofrihet även för det
andra. Svensk utrikespolitik är och måste vara till nio tiondelar nordisk politik.
Vi måste vara redo att på den linjen alltid stå fast, alltid förstå och alltid

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
offra. De offer vi göra i elen tjänsten, dem göra vi i det långa loppet för oss
själva.

Min läxa, herr talman, börjar och slutar med samlingen. Den är var styrka.
Den kräver uthållighet, men den kräver också goda nerver. När det drives nervkrig
mot oss från det ena eller andra hållet, så är syftet i de flesta fall just att
spränga vår enighet. Om det lyckas, då är spelet för oss förlorat. Örn vi stå
fasta i orkanen och utan känslotänkande, men också utan att vackla upprätthålla
vår handlingsfrihet, samarbetande åt olika håll, men också beredda att
hjälpa, så göra vi en tjänst åt oss själva, men också åt Norden och hela världen,
ty ett fritt Sverige kan vara till större nytta för en stridande värld än ett
förslavat Sverige.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! När stormaktskriget på hösten
1939 utbröt, förklarade den svenska regeringen, att den ville, så långt det berodde
på dess egen vilja och förmåga, söka hålla vårt land utanför den då utbrutna
konflikten. Oavsett alla förändringar i det världspolitiska läget som sedan
dess inträffat, förändringar som i vissa fall berört oss mycket nära, har
denna inställning inte på något sätt undergått någon förskjutning utan utgör
alltjämt ledstjärnan för vårt lands utrikespolitik.

Detta framgår tydligt och klart av det anförande, hans excellens utrikesministern
i dag hållit i denna kammare. Viljan att hålla oss utanför den storpolitiska
maktkampen är i dag lika stark som den var, då denna maktkamp
tog sin början. Det har varit förenat med bekymmer att hålla en sådan kurs
under den gångna tiden, och jag är förvissad örn att svårigheterna ej bli mindre
för framtiden. Vår neutralitetspolitik har måst anpassas efter skiftande lägen,
men den har dock hittills förskonat vårt folk från att drabbas av krigets olyckor.
Detta har, även örn det icke enbart är vår egen förtjänst, vunnit allmän
uppskattning bland folket.

Sveriges folk har enigt samlats kring en sådan politik. Alla som känna sitt
ansvar för allvaret i det nuvarande läget måste avhålla sig från att företaga
något som bidrager till att äventyra upprätthållandet av denna politik. Viljan
hos vårt folk att upprätthålla neutraliteten och att hålla oss utanför det nu
pågående kriget är säkert lika fast som viljan att försvara oss, örn vi bli angripna
eller örn man söker tvinga oss att lämna den väg, som vi anse vara den
för oss riktiga. Någon förändring har icke inträtt i det avseendet. Svenska
folket står alltjämt samlat omkring den politik, som av regeringen forts. De
enstaka röster, som höjts i annan riktning, äro endast uttryck för spridda meningar
och äro icke i något avseende representativa för svensk opinion. Men de
kunna dock åstadkomma mycken skada. Framför allt gäller det. att behålla
huvudet kallt och icke låta sig ledas utav stämningar eller föregivna sympatier.
Härav följer icke, att vi skola stå ointresserade inför vad som sker elier
inför våra nordiska grannländers svåra belägenhet. Sverige beröres likaväl som
andra länder av de omvälvningar som nu äga rum i Europa. Hur denna del av
världen för framtiden kommer att organiseras, berör även oss och blir av väsentlig
betydelse för vårt lands framtid. Vår uppmärksamhet måste därför oavlåtligt
riktas på att följa denna förändring och inrätta oss så som det bäst gagnar
vår svenska tradition, vår svenska livssyn, så att vårt land alltfort må
kunna stå fast på den historiska grunden.

Jag har icke anledning att närmare ingå på dessa förhållanden. Utrikesministern
har klart belyst vår inställning i detta avseende liksom även vår inställning
till våra nordiska grannländer. Jag vill endast här betona, att det
bör vara vår vilja att så långt i vår förmåga står lämna dessa våra grannlän -

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
der allt det stöd och ali den hjälp som vi kunna ge. Vi hoppas att de, när kriget
en gång är slut, skola återfå sin frihet, ty, som utrikesministern uttryckte
det i sitt anförande: friheten är för varje nordiskt folk en livssak, som av intet
annat kan uppvägas.

Jag hade redan i remissdebatten tillfälle att konstatera, huru stormaktskriget
kommit in i ett skede, där motsättningarna ytterligare skärpts. Påfrestningarna
för vårt land hava därigenom blivit ännu mera kännbara och riskerna ännu
större för att vi skulle kunna dragas in i denna maktkamp. Vi ha därför all
anledning att giva akt på vårt läge, så att vi icke själva företaga oss något som
minskar våra möjligheter att hålla oss utanför konflikten. Vi kunna ju i varje
fall icke inverka på utgången av den nuvarande kampen.

Det är naturligt, att mycket av vad som nu sker i världen upprör våra
känslor. I en farlig tid som denna skulle det dock vara oklokt att endast låta
känslorna tala. Förnuftets röst hör få göra sig hörd, och vi måste med kallt
huvud bedöma förhållandena. Vårt mål är att bevara landets frihet och oberoende.
Då böra vi också se till, att vi icke genom mindre väl övertänkta uttalanden
eller överilade handlingar försvåra våra utsikter att nå detta mål eller försvåra
för utrikesledningen att följa den kurs som vi anse i nuvarande läge är
den riktiga.

Efter den klara och objektiva redogörelse för läget, som lämnats av hans excellens
utrikesministern i denna kammare, har jag ingen anledning att ytterligare
ingå på dessa frågor, utan jag vill ännu en gång uttala min anslutning
till de synpunkter som framgingo av hans anförande. Jag uttalar tillika den
förhoppningen, att denna kurs alltfort skall kunna följas, och jag vet att denna
mening har förankring hos flertalet bland Sveriges folk.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Under gårdagens plenum
inför lyckta dörrar redogjorde hans excellens utrikesministern detaljerat för de
olika beslut, regeringen fattat i utrikespolitiska frågor sedan riksdagen åtskildes
i juni. I dag ha vi av utrikesministern fått höra en deklaration angående
de stora riktlinjerna i svensk utrikespolitik.

Betydelsen av de upplysningar, vi i går erhöllo, ligger kanske främst däri,
att vi ledamöter av riksdagen med gott samvete kunna garantera det svenska
folket, att den i dag avgivna allmänna deklarationen om vår utrikespolitik
överensstämmer med de faktiska förhållandena. Jag tror det är angeläget, att
det även från riksdagens sida sker en otvetydig deklaration, att intet inträffat,
som betytt eller medfört en ändring av principerna för vår politik. Ej heller
har regeringen eller utrikesministern träffat några avgöranden, som avvikit
från vår en gång för alla fattade föresats att fullfölja en klar och öppen,
uteslutande av vårt lands freds- och självständighetsvilja betingad neutralitetspolitik.
Med fredsvilja mena vi ej endast att vi söka undvika att bliva indragna
i stormaktskriget, utan även att vi avse att ej blanda oss däri vare sig
på eget eller andras initiativ.

Denna strävan att bevara och skydda vår neutralitet har karakteriserat regeringens
handlingar, och den stödes av riksdagen, och den utan gensägelse
största delen av vårt folk.

Eftersom vissa små grupper driva en propaganda, som medvetet söker att
misstänkliggöra vår neutralitets vil ja eller regeringens handlingar ej endast inom
landet utan även i utlandets ögon, anser jag mig här böra säga, att dessa
personer medvetet eller omedvetet utsprida rykten och osannfärdiga påståenden.
I den mån de därutöver påstå, att vårt land skulle önska engagera sig i
stormaktskriget, är detta lika felaktigt. Dessa grupper sakna varje som helst
inflytande på vår utrikespolitik eller inrikespolitiska utveckling.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Ang. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)

Det förhållandet att en sådan propaganda dock kan bedrivas, visar emellertid,
att man där saknar både vilja till och förståelse för behovet att tänka kallt
och klart i utrikespolitiska frågor. Många förblindas av förutfattade meningar
och sympatier, så att de ej längre förmå skilja mellan vad som kräves i
Sveriges intresse och vad som synes tilldragande ur andra staters synpunkt.

De högljudda herrar, som driva sina kampanjer mot en av dem själva vanställd
bild av vår utrikespolitik, ledas uppenbarligen därtill av en fanatisk lust
att misstänkliggöra och vantolka, av en farlig benägenhet för önsketänkande
och en förklarlig men oförsvarlig lust att lufta sina asikter pa offentliga möten.
Då man inom dylika kretsar ej dragit sig för att rikta personliga attacker
mot vår utrikesminister vill jag härmed å min partigrupps vägnar betyga att
vi helt lita på excellensen Giinthers vilja att genomdriva de syften vi fastställt
och tillkännagivit såsom normerande för vår utrikespolitik.

Läget ute i världen tvingar oss att alltjämt vidmakthålla en respektingivande
neutralitetsvakt vid våra gränser. Vad många en gång ej förstodo, det veta
vi alla i dag: mellan vårt folk och kriget står en mur av stål, betong och
svenska män i full beredskap. I skydd därav ämna vi fasthålla vid den fredsvig
som sedan länge varit särmärket i vårt lands utrikespolitik. .Våra, beredskapsmän
skola vara övertygade örn att vi ej bakom deras rygg svika vara löften,
så att de förgäves stått på sin post. Det är enligt min mening utomordentligt
viktigt att det klargöres för dem, att deras plikttrogna utförande av tjänsten
och vidmakthållandet av deras stridsmoral och vaksamhet är den främsta
förutsättningen för att vi överhuvud skola vara i stånd att föra en självständig
utrikespolitik.

Det måste stå klart för envar att vårt lands läge ej är lätt och att det fordras
stor takt och skicklighet för att leda oss vid sidan om de värsta blindskären.

Såsom centrum i den nordiska statsgruppen känner .Sverige.en varm sympati
för sina brödrafolk. Deras historia har under långa tider varit densamma som
vår, vi ha gemensamt bedrivit ett kulturarbete oberoende av alla gränser, och
vi ha träffats och dryftat nordiska angelägenheter så länge, att _vi nordiska
folk voro den kanske mest harmoniskt samarbetande gruppen av självständiga
stater i Europa. Den nordiska samhörigheten och solidariteten är för ^oss svenskar
ej ett tomt sken. utan en andlig realitet, som helt naturligt måste utöva
ett stort inflytande på våra handlingar. Vårt ståndpunktstagande till vart och
ett av broderfolken i denna svåra tid är helt betingat av att banden mellan de
nordiska staterna ej få brytas. Vi betrakta Norden som en enhet, och vår hjälp
och vårt stöd åt broderfolken är i varje enskilt fall endast ett uttryck för
en internordisk politik, som ej har syften eller bör tillmätas avsikter utom de
nordiska ländernas krets.

Vi önska innerligt att vi med tiden skola kunna återupptaga vårt goda och
förtroendefulla samarbete i ett fritt och enigt Norden. Niir freden kommer kan
ett självständigt Sverige vara ett gott stöd i våra grannars återuppbyggnadsarbete.
Sådan hjälp ha vi redan givit efter bästa förmåga, och Sveriges folk
skall även i fortsättningen giva sådant bistånd.

Varje folk har sitt kynne, och dess traditioner visa en väg, som vanligen löper
för sig själv vid sidan av alla andra. Sverige har ej stängt sig ute från
strömningar och tänkesätt runt omkring. Men alltid ha dessa intryck utifrån
ändrats eller omskapats efter våra vanor och tänkesätt. Vår uppgift är att
söka lindra krigens verkningar och att efter fattig förmåga arbeta för fred och
samförstånd. För att fylla en sådan uppgift fordras dock att vi bevara freden
för vårt eget land — ty kriget skapar endast bitterhet och hat..

I dessa dagar står det oss klarare än någonsin förr att eniga vi sta, men

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
söndrade vi falla. Enigheten gjorde oss till ett folk och enigheten fordras för
att bevara vart folk fritt och oberoende. Vi anse vår enighet vara så stor, att
vi kunna tillåta ett fritt meningsutbyte inom landet mellan oliktänkande. Vi
kunna göra detta, emedan vi veta att de utslagsgivande kretsarna tänka och
nandia som ansvarskännande svenska medborgare. Funnes ej den grunden, då
vöre allt vårt arbete förgäves.

Jag har i detta sammanhang kommit att erinra mig Gustav Vasas avskedstal
till ständerna, däri han bl. a. yttrade följande ord:

Jag vet nog, sade lian, att de svenske äro snara till att samtycka, sena till
att utrannsaka. Jag kan, ock grant förutse, att många villoandar framdeles
varda uppkommande. Därföre beder och förmanar jag eder: hållen eder hårt
vid Guds ord och förkasten vad därmed icke överepsstämmer. Varén överheten
hörsamme, sinsemellan enige!

Gustav Vasa visste hur svårt det var att ena och befria ett folk. Låt oss
därför icke glömma hans varningsord!

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Jag vill allenast helt kort deklarera min
fulla anslutning till det uttalande hans excellens utrikesministern nyss gjort.
På mig gjorde detta uttalande ett särskilt sympatiskt intryck, därför att det
syntes pa ett bade klart och öppet sätt giva uttryck åt den svenska ståndpunkten
i utrikespolitiska frågor. Hans excellens förklarade att varje försök
att förmå _oss att avvika från den svenska neutralitetspolitiken skall mötas
med motstånd, örn så erfordras med väpnat motstånd.

Jag är viss örn att hela vart folk står samlat i stödet åt samlingsregeringen,
da den hävdar var självständighet till det yttersta, och regeringen kan förvisso
räkna med livlig anslutning från alla ansvarskännande kretsar, då den
avvisar pockande krav på att avvika från neutralitetslinjen.

En lika livlig anslutning kan regeringen helt säkert påräkna, när den strävar
efter att så långt sig göra låter bringa stöd och hjälp åt våra nordiska
brödrafolk, vilka tyvärr blivit så hårt drabbade av krigets olyckor. Att för
framtiden söka ena ater Nordens fria folk har allas vår anslutning.

. Nu sorn tidigare må det från mina utgångspunkter vara tillräckligt att till
sist uttrycka tillfredsställelse över den nationella samlingen och uttala förhoppningen
örn att det skall bli regeringen möjligt att hävda Sveriges livsintressen
och att bevara vår neutralitet.

Herr Brandt: Herr talman! Efter de högtidliga deklarationer, som här ha
avgivits och i vilka självfallet hela kammaren instämmer, tillåter jag mig att
säga några ord utan att i minsta mån bryta den nationella samling, som är
livsviktig för vårt folk.

Jag ber först att även i dag få beröra tryckfrihetsfrågan, eftersom denna
fråga fått sin udd genom de utrikespolitiska förhållandena och endast genom
dessa. Den är därför på sitt sätt en utrikespolitisk fråga, och man har rätt
att behandla den även vid ett så solent tillfälle som detta.

. Statsrådet Westman förklarade i remissdebatten i förra veckan att han —
vilket för övrigt är självfallet — vid sitt ingripande mot pressen inte handlar
på, eget bevåg utan i samråd med utrikesdepartementet. De senaste konfiskationerna
ha väckt betydligt uppseende, naturligtvis till följd av den utrikespolitiska
bakgrunden. Det gäller inte minst i fråga örn Eskilstuna-Kuriren,
vars ledande artikel för den 17 oktober, Det nya Europa, sannolikt föranlett
ingripandet. Detta vet jag givetvis icke med visshet, då anledningen icke
bekantgjorts. Ifrågavarande ledare är både till form och innehåll oklanderlig,
för att använda ett mycket svagt uttryck, ty i mina ögon är den både for -

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Ang. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
mellt och reellt briljant. Den ger utan varje tvivel uttryck för vad liela svenska
folket känner i sitt hjärta med undantag endast för en liten klick potentiella
fosterlandssvikare. Det är således påtagligen inte fråga örn något
brottsligt eller eljest förgripligt -—- det är inte heller någon som påstått det
— utan det är fråga örn sådana uttalanden som utrikesdepartementet och
justitiedepartementet möjligen anse vara ägnade att skapa missförstånd med
främmande makt. Jag tillåter mig att återge några få rader, som kanske äro
de skarpaste i hela artikeln. Artikeln skulle förtjäna att uppläsas in extenso
och tagas till dagens protokoll. Dessa rader lyda: »Den nyordning, som nazismen
utlovat och som de andligen neutrala prisa och tillbedja och uppmana
oss att acceptera, är redan ett faktum. Men det är lika obestridligt att den
möjliggjorts endast genom att dess målsmän ställt människovärdet på avskrivning.
Sedan Europa realiserat denna, den dyrbaraste och mest omistliga
av alla sina tillgångar, är det förvisso vordet nytt och något helt annat
än vad det varit.»

Herr talman! Får sådant icke skrivas för att varje missnöje eller »missförstånd»
skall undvikas, så måste pressen helt enkelt tvingas till tystnad eller
likriktas. Det är ett oting —- jag har sagt det förut, men det kan icke
nog ofta upprepas — att regeringen tar ansvaret för pressens uttalanden, och
det står klart i strid med principerna inte endast för tryckfriheten, utan även
för hela vårt demokratiska samhällsskick. Vi måste på det allra djupaste beklaga
att utrikesministern, vars ord vunnit sådan genklang i våra hjärtan i
dag, såsom dock skedde bl. a. i en tryckfrihetsdebatt i denna kammare uttryckligen
förklarat sig i detta avseende hysa en mening, som flertalet svenskar
torde betrakta såsom förenlig endast med en totalitär statsuppfattning.
Excellensen Gunther har självfallet en annan syn på saken.

Regeringen anser sig tydligen ha befogenhet att avgöra vad som bör och
icke bör få skrivas. Men varje frimodigt ord i tal eller skrift, örn än så behärskat
och hovsamt, kan i denna tid vara ägnat att väcka missnöje och missförstånd.
Regeringens ledamöter torde själva ha konstaterat detta, eftersom
utländsk press livligt ogillat vissa deras uttalanden. Jag erinrar örn utländsk
kritik av statsråden Westman, Bagge och Andersson. Hela svenska folket
står emellertid bakom dessa regeringsledamöter i de uttalanden av dem, som
kritiserats utifrån, liksom det står bakom regeringen i dess strävan att upprätthålla
vår neutralitet. Här råder förvisso en kompakt svensk samling.

Det finns ingen anledning att dölja att vi svenskar absolut icke äro med på
någon annan nyorientering än en sådan som bygger på gammal grund, den
västerländskt kristna. Denna grund uppbär de livsvärden, som vi kalla omistliga
och om vilka vi ordat så mycket i denna tid, då vi talat för den svenska
linjen. Dessa livsvärden äro frihet i alla dess former och rätt, inte minst
rätten. Det var därför att vår rättskänsla så djupt sårades som en viss händelse
i Norge för inte så länge sedan åstadkom en sadan oerhörd upprördhet,
ja upphetsning, även i Sverige. De ord som fälldes vid Landsorganisationens
kongress vid detta tillfälle voro ett spontant uttryck för ett helt folks indignation.
Lönade det sig verkligen att söka undertrycka den riktiga lydelsen av
ordförandens korta uttalande? Här sitter fullt av folk nere i salen och uppe
på läktarna som sannolikt inte känner denna, lydelse. Det var med anledning
av arkebuseringarna i Norge som landsorganisationens ordförande yttrade ungefär
följande: »Jag avstår från att ge uttryck åt den känsla av avsky, som vi
erfara inför detta brott.» T Tidningarnas Telegrambyrås återgivande hette
det: »Jag avstår från att gc uttryck åt vad vi känna inför detta.» När jag
läste det."kom jag att tänka på Emsdepeschen. Den riktiga ordalydelsen återgavs
emellertid både i engelsk och tysk radio och i utländsk press. Vad vann

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
man då med att försöka hindra den rätta lydelsen att bli känd av svenska medborgare?
Yern bär ansvaret för denna förvanskning av ett frimodigt uttalande,
fullkomligt på sin plats i det ögonblick då det fälldes? Jag förmodar, men
jag kan ju misstaga mig, att utrikesdepartementet i sista hand är ansvarigt
därför. Jag antar detta bl. a. därför att utrikesministern tidigare tillåtit sig
att censurera, eller hur jag skall uttrycka mig, det fria ordet i denna kammare,
att ingripa för att förhindra att vad som vid ett visst tillfälle sades här
skulle nå offentligheten genom pressen. Jag åsyftar härmed naturligtvis censureringen
av herr Wagnssons ord i en interpellationsdebatt rörande sockerhjälpen
till Norge, då han erinrade örn att Norges sak av alla svenskar kändes
och erfors såsom vår sak och att vi kände det bittert att iakttaga brutaliseringen
av det offentliga livet i vårt broderland. Orden folio så. De kommo
emellertid inte ut till pressen, helt enkelt därför, örn jag inte är alldeles felaktigt
underrättad, att utrikesministern själv ingrep och förhindrade publiceringen.
Det gav oss en verkligt otäck förkänsla av vad som en gång kan
komma. Den förkänslan borde en svensk utrikesminister icke ha ingivit sitt
folk.

Jag vill till slut återge några ord av en kristtroende man, en biskop — varken
i Sverige eller i Norge —• som säkert uttalar vad alla kristna känna i sitt
hjärta, även örn inte alla våga säga det. Dessa ord lyda: »Människorna glömma
sin dödliga svaghet, sin begränsning och även sin värdighet som mänskliga
varelser då de utelämna Gud vid sin ''nyordning’, och då de försöka avsätta Kristus.
Denna rasfanatism och hedniska diktatur, som är stolt över sin mekaniserade
styrka, har sammansvurit sig för att sätta upp en förvrängd gud och
en föregiven övermänniska som allmän laggivare. Herrefolkets nordiska blod
förklaras vara det högsta, och mindre folk måste nu böja sig i stoftet och underkasta
sig härskarrasens ledare, ty han proklameras som ett förkroppsligande
av all makt och all rätt.»

Jag säger utan ringaste tvekan: alla kristna utan undantag känna så i sitt
hjärta, även örn de inte kunna, inte få säga det öppet. Även Sveriges folk,
tror jag, vill stå på kristen grund. Har det inte förstått det förr, så förstår
det nu, att med kristendomen står och faller Västerlandet och västerländsk
kultur. Sveriges folk avvisar säkerligen varje nyorientering, som inte låter
sig förenas med kristendomen. Jag upprepar med glädje de ord, som herr J.
B. Johansson citerade — han talade visserligen på sitt partis vägnar, men
man kan härvidlag våga tala på hela kristenhetens: »Hållen eder hårt vid
Guds ord och förkasten vad därmed icke överensstämmer.» Göra vi det. så
gå vi inte med på någon nyorientering annat än på gammal grund.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det är inte min
avsikt att upptaga någon diskussion med herr Brandt, men då han vill ha ett
besked örn vem sorn bar ansvaret för en viss åtgärd och för att göra slut på de
försök som gjorts från andra håll att skjuta kolleger i förgrunden när det gäller
det ansvaret, vill jag meddela kammaren att jag bär ansvaret. Det var på
min hemställan som herr Lindberg medgav att referatet av hans uttalande vid
landsorganisationens kongress skulle ändras.

Herr Linderot: Herr talman! När inte endast Europa, utan hela världen
befinner sig i stöpsleven och då politik, framför allt utrikespolitik, uttryckes i
ordet krig, är det alldeles självklart att vårt lilla land icke kan bedriva utrikespolitik
oavhängigt av de omedelbart på Sveriges läge inverkande förhållandena
runt omkring oss.

Jag anser att den förklaring regeringen genom utrikesministern har avgivit

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Ang. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
i dag innehåller något nytt, och jag polemiserar därvid mot herr Åkerberg,
som påstod att det inte fanns något nytt att höra i regeringsförklaringen. Vad
var det som var nytt? Jo, först och främst att i en officiell förklaring från regeringen,
framförd av landets utrikesminister, uttrycktes den meningen att
Norges styrelseskick skall avgöras av ett fritt norskt folk enligt dess eget
skön. Jag kan inte citera ordagrant, men detta var innebörden av utrikesministerns
ord. Något sådant har icke tidigare sagts av en ansvarig regeringsmedlem.
Jag undrar örn det inte bör tolkas så, att den svenska regeringen har flyttat
fram sina positioner gentemot vissa stormaktsanspråk i Europa, att denna
svenska regeringens formulering rörande Norge uttrycker en uppstramning
av den svenska utrikespolitiken, som av svenska folket säkerligen hälsas med
synnerlig tillfredsställelse. I varje fall är jag böjd för att lägga en dylik innebörd
i regeringsförklaringen i motsats till herr Åkerberg, och jag skulle vara
bedrövad örn jag i det fallet hade orätt.

Det råder, såsom här också sagts av partiernas ledare i kammaren, säkerligen
icke delade meningar i landet örn det som utrikesministern kallade grundlinjen
för vår utrikespolitik, nämligen att hålla Sverige utanför kriget med.bevarande
av vår nationella frihet. Med hänsyn därtill har regeringen faktiskt
en tacksam uppgift bland alla de otacksamma som den har att syssla med. Ty
örn denna grundlinje kan som sagt icke allvarligen diskuteras. Vare sig den
ena eller andra riktningen i övrigt framträder i politiken, torde ingen i detta
land lia utsikt att vinna anhängare bland folket för någon annan åsikt i det
avseendet. Sedan gå givetvis åsikterna isär beträffande frågan huruvida regeringen
vid det dagliga handläggandet av de utrikespolitiska problemen också i
praktiken följer denna grundlinje på det bästa sättet. Det är därom man kan
tvista. Och jag vill säga att det är otillbörligt av exempelvis herr Johansson
i Fredrikslund att örn de s. k. högröstade grupperna påstå att deras kritik mot
regeringen endast uttrycker illvilja. Det är inte riktigt. Jag för mm del befinner
mig i den behagliga positionen att icke tillhöra någon av de grupper herr
Johansson här talade örn, eftersom det kommunistiska partiet framträtt med
en sådan återhållsamhet och moderation i utrikespolitiska angelägenheter att
det icke kan räknas till de högröstade grupper, som påstås av illvilja söka
komma regeringen till livs. .

Det förekommer emellertid en kritik mot regeringen som man vill avfärda
såsom illvillig, den som utövas av Handelstidningskretsarna och Trots Ålltkretsarna.
Naturligtvis representera inte dessa kretsar det stora flertalet av
Sveriges folk, men de representera utan tvivel betydligt större grupper av
svenska folket än man här försöker göra gällande. Herrarna torde erinra sig
att dessa grupper av något varierande kulör, som fran olika utgångspunkter
kritisera konkreta regeringshandlingar, icke på något sätt vilja underkänna
den nämnda grundlinjen i svensk utrikespolitik, bevarandet av freden och friheten,
utan att frågan gäller huruvida regeringens politik i alla hänseenden befrämjar
dessa strävanden.

Jag skall tillåta mig att med några få ord ta upp ett pär konkreta fall tor
att visa, att man verkligen kan diskutera vissa regeringsåtgärder.

I utrikesministerns exposé i dag förekom rörande Finland en sats.. som jag
kan ta som utgångspunkt för att bedöma vissa konkreta gärningar i utrikespolitiken.
Utrikesministern sade, att vi här i Sverige åro beredda att hjälpa
Finland, så långt våra resurser och våra intressen medge, och regeringen bär
visat detta i sin utrikespolitik. Där kom återigen in en något .ny ion för officiella
regeringsförklaringar: Sverige vill hjälpa Finland, så långt, det kan
vara förmånligt ur Sveriges intresse. Men i den allmänna uppfattningen örn
svensk utrikespolitik i förhållande lill Finland har introsseståndpunkten med

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
stor förkärlek utsuddats, och man har rört sig med känslotänkande. känsloargument
och kommit fram till känsloståndpunkter, som icke ha varit nyttiga
för Sverige och Sveriges folk. Jag vill därför kursivera herr utrikesministerns
uttalande, att det är de svenska intressena, som avgöra Sveriges Finlandspolitik.

När landets statsminister i ett föredrag i somras talade om nordisk samhörighet
och speciellt gav uttryck för en viss uppfattning örn Sveriges förhållande
till Finland, väckte detta Tätt stor uppmärksamhet. Varför? Jo därför
att statsministern uttalade, att vår samhörighet med Finland är orubblig i alla
politikens växlingar. Icke heller detta är ordagrant citerat, jag söker hara återge
tankegången i statsministerns yttrande.

Nu är det ju så, att landets statsminister får tala med bunden tunga i utrikespolitiska
ting, icke minst från offentliga talarstolar. Örn man icke hade insikt
örn att han måste tala med bunden tunga, skulle han icke kunna vara statsminister.
Men jag tror, att statsministern här försökte låsa sig vid — jag vet
inte, vad jag skall säga — en geografisk ståndpunkt i stället för en politisk.
Vårt förhållande till Finland kan icke vara naturhetonat, det kan inte avgöras
av att vi gränsa till Finland i norr, det kan inte ens vara endast historiskt betonat,
utan det måste vara helt betonat av Sveriges intressen i det aktuella
läge, som råder i världen och som gäller för Sverige och Finland. Sverige har
givit råd åt Finlands folk. Jag skall inte ta upp diskussion därom, jag vet, att
då röra vi oss på plan, där återigen känsloskälen kanske komma att dominera.
Sverige — jag säger inte svenska regeringen, utan Sverige — har givit råd,
som jag för min del har ansett icke ha varit nyttiga. Jag anser, att örn Sverige
har givit råd en gång, så kan Sverige i sin Finlandspolitik ge råd en gång till.
Då borde man ge uttryck för en önskan, att Finlands folk så snart som möjligt
frigör sig från krigsdeltagande och återgår till fredligt uppbyggande. Jag tror
inte, att vi skola utgå från tesen, att Sveriges öde ovillkorligt sammanhänger
med Finlands, och framför allt kunna vi icke skilja våra uppfattningar örn
Finland från den politik, som föres där. Under inga förhållanden få vi, som
jag nyss sade, ersätta politik med geografi. Skola vi ge uttryck för någnoting
örn Finland, skola vi sålunda göra det i enlighet med vad jag nyss sade.

Jag tror också, att det vore tillbörligt att säga i riksdagen i dag, att Sverige
icke känner sig trakterat av att den finska pressen tar sig ton och uppträder
såsom magister och vill föreskriva Sveriges statsmakter, vad som skall göras i
inrikespolitiska angelägenheter. Jag har haft tvingande anledning under senare
tid att diskutera med den finska pressen, som tillåtit sig att påstå, att
Finland har inte bara rättighet utan nästan skyldighet att vara med och dirigera
de svenska statsmakternas inrikespolitik. Mot detta bör man från svenskt
håll, alldeles oavsett vilken sak det gäller och oavsett vilken mening, som företrädes
från finskt håll, säga ifrån, att den finska pressen bör ha tillräcklig
sysselsättning med att intressera sig för de inre förhållandena i Finland och
gott kan överlåta åt Sverige och svenskarna att ordna sin inrikespolitik.

Landets statsminister har också gjort ett annat yttrande av utrikespolitisk
karaktär, vilket blivit föremål för diskussion i pressen. Vid ett möte med tidningsmän
uttalade statsministern sitt beklagande i någon form av att Island
bär blivit ockuperat. Då ryckte man ut från flera håll och kritiserade statsministern
för att han överhuvud taget kände någon oro över Islands öde —
Island, som har det så utomordentligt förspänt, att det blivit ockuperat först av
England och sedan av Amerika. Det är alltså särskilt lyckligt lottat, det är
rentav dubbelockuperat, och det skall man inte uttala något beklagande av!
Det tas som fjäsk för Tyskland, att statsministern uttalade ett dylikt beklagande.
Jag vill begagna tillfället att ta upp detta utrikespolitiska betraktelsesätt
till en liten granskning.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)

Det kan väl Ilända, att man kan resonera så, att skall ett litet land ockuperas,
så är det bättre, att det ockuperas av England eller av Amerika än av
Tyskland. Det finns ju emellertid de, som tycka, att det är mycket bättre att
bli ockuperad av Tyskland än av England eller Amerika. Skall man uttala
någon mening örn en ockupation, så tror jag, att man får lov att göra som landets
statsminister gjort, vilket så starkt kritiserats. Jag tror, att man skall beklaga
det. En ockupation, vare sig av Tyskland, av Amerika eller av England,
är vad vi här i Sverige vilja undvika. Därför vill jag begagna tillfället här i
dag att lägga in en gensaga mot det betraktelsesätt, som innebär, att örn man
skall yttra sig örn Island, skall man inte beklaga, att det är ockuperat. Där
tar sig den »betingade nationella friheten» uttryck, den uppfattning, som inte
är så noga med den nationella friheten, för den händelse Amerika eller England
vill upphäva den. Jag anser, att Sveriges folk skall vara lika noga örn
sin nationella frihet, alldeles oavsett vem som hotar den.

Jag hade noterat frågan örn censuren över LO-chefen Lindbergs yttrande.
Trots att statsministern har påtagit sig ansvaret därför, kan jag inte hjälpa,
att jag icke förstår, hur det skall kunna gagna Sveriges ställning till främmande
makter, att en sådan censur utövas över yttranden, fällda av personer
i församlingar, som icke ha officiell statlig karaktär. Jag har den känslan,
att stats- och utrikesministrarna åta sig ett alltför drygt personligt ansvar
för enskildas yttranden här i landet i tal och skrift, ett ansvar, som det blir
såväl stats- som utrikesministern svårt att uppbära gentemot främmande makters
mer eller mindre pockande krav på censur. Jag tror, att det vore bättre,
örn de främsta styresmännen i landet hänvisade till den demokratiska frihet,
som råder här, och sade, att den svenska regeringen icke ville åta sig ansvaret
för varje enskild persons yttranden. Man skulle hänvisa de klagande främmande
sändebuden till detta svenska förhållande. Detta skulle enligt min mening
göra det lättare för de högsta ansvariga styresmännen i Sveriga att gentemot
utlandet företräda en självständig politik.

Jag har icke mycket att tillägga. Grundfrågan är ju bevarande av freden
men icke på bekostnad av friheten, och i den mån regeringen gör sitt bästa
under avlyssnande av folkets röst i detta hänseende, har regeringen understöd
av Sveriges folk.

Det är klart, att vi kunna diskutera utrikesminister Giinthers person. Han
har gjorts till föremål för en speciell förtroendedeklaration från högerns talesman
här i dag. Jag har icke förstått, när man från vissa kretsar, exempelvis
Handelstidningskretsarna, velat göra utrikesministern personligen ansvarig
tor politiken och föreslagit, att man skulle byta på utrikesministerposten och
sätta dit en annan person. Jag har icke förstått den politiska klokskapen i
denna kritik, ty jag har hela tiden utgått från att regeringen i sin helhet svarar
för utrikespolitiken. Det kan inte vara på annat sätt. Kan man då få en
skickligare företrädare än herr Gunther, så har jag för min del ingenting emot
det, men jag tvivlar på att ett personbyte i och för sig spelar någon avgörande
roll.

Jag tror, att kritiken mot utrikesministern härvidlag icke minst utgår från
det högst olyckliga sätt, på vilket han uppträtt i tryckfrihetsfrågan, särskilt
här i kammaren. Från detta enligt min mening olyckliga sätt, på vilket utrikesministern
ingrep i tryckfrihetsfrågorna, bedömer man hans kapacitet överhuvud
taget. För min personliga del saknar jag naturligtvis varje anledning
eller möjlighet ali yttra mig örn utrikesministerns kapacitet, och det intresserar
mig icke i annan mån än att jag hoppas, att regeringen såsom kollektiv
betraktad skaffar sig utrikesministrar, som personligen äro kapabla att sköta

Första kammarens protokoll 1941. Nr 45. 2

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
ämbetet. Det väsentliga är alltså, vilken politik man genomför och inte vem
som genomför den.

Jag har, herr talman, velat göra dessa kommentarer — så vill jag kalla det
— i den allmänna debatten örn utrikespolitiken, och jag uttalar den förhoppningen,
att landets utrikespolitik i fortsättningen kommer att befrämja inte
bara svenska folkets framtida frihet från allt förtryck utan också kommer
att gagna alla undertryckta folk i Europa och andra världsdelar. Jag är inte
neutral i stormaktskriget, jag är i allra högsta grad oneutral. Jag vill ovillkorligen
nederlag för en viss maktgrupp, men jag har därmed inte sagt, att
jag kämpar för seger åt en annan maktgrupp.

Jag vill uttrycka min och mitt partis uppfattning i. utrikespolitiken så,
att den svenska statsstyrelsen i den situation, vari landet befinner sig, måste
söka återgå till den neutralitet, som tidigare varit vägledande för landets politik,
från vilken i vissa fall ha gjorts avsteg, som kunna bli ödesdigra. Landets
utrikespolitik bör följa grundlinjen fred och bevarad nationell frihet. Någon
annan formel för denna politik än neutralitet kan icke finnas. Men jag
och den riktning jag talar för mena, att det icke är vare sig omöjligt eller ens
ologiskt att i denna uppfattning örn landets utrikespolitik inbygga de enskilda
personernas och gruppernas strävan att understödja vad de rent subjektivt anse
vara en strävan för friheten för alla folk. Folken skola avgöra, hur kriget
skall sluta, och icke styresmännen. Det är riktpunkten för vår uppfattning
örn utrikespolitiken.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag vill för min del understryka, att
neutraliteten är vår väg, som vi måste vandra, men det skall vara den fasta,
lika och orubbliga neutraliteten, så att vi icke från tid till annan glida bort
från den hävdvunna neutraliteten till någonting, som icke är den hela och fulla
neutraliteten, ty då öppna sig genast avgrunder för vårt land och folk. Det
är enligt mitt förmenande icke så — och massor av svenskar ha den känslan,
den uppfattningen, den meningen — att vi alltid ha hållit denna absolut strikta
och fasta neutralitet. Den nationella samlingen i landet är nödvändig, och
jag kan icke gilla dem, som hysa en annan mening än att vi måste hålla samman,
men denna nationella samling lider stort avbräck, örn man icke håller den
fasta, starka och orubbliga neutraliteten utan går ifrån den av opportunistiska
skäl.

Man klandrar här grupper, som hålla möten — jag vet inte, vilka grupper
det är; herr Linderot har ju nyss svurit sig fri. Jag har verkligen inte varit
på dessa möten och kan sålunda inte säga, vad nian där yttrat, men jag har
talat med många andra människor från skilda samhällskretsar, och jag har varit
på många andra möten, där man sakligt diskuterat dessa frågor, och jag
har funnit, att man ingenting bättre begär än att få sluta upp omkring regeringen.
Man begär ingenting bättre än att få sluta upp omkring neutraliteten,
den nationella samlingen, men man hyser starka betänkligheter mot avvikelserna
från neutralitetens väg och vill, att man skall återgå till en strikt neutralitet.
Jag anser det vara ganska viktigt, att det blir klarlagt, att det icke är
någonting annat man begär. Då kan man, såvitt jag har kunnat första, mycket
lätt vinna den nationella samlingen. Jag vill säga min vän herr Johaneson i
Fredrikslund, att jag inte tror, att det hos dessa kretsar, som på möten ha utövat
en viss kritik mot regeringen, finns någon annan känsla än den, att man
ingenting hellre vill och begär än att få sluta upp omkring regeringen, i den
mån den håller den strikta neutraliteten.

Jag har tidigare i denna kammare som min mening sagt -— och jag vet, att
många hysa samma uppfattning — att medgivandet åt en av de krigförande

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
stormakterna att transportera trupper och krigsmateriel genom vårt land —
särskilt när man, tidigare hade vägrat en annan maktgrupp att transportera
trupper genom landet — var olyckligt för vårt rike och för Nordens frihet
samt stod i strid med en verklig neutralitet. Det är sadant, som upprör allmänheten
och folket. Det är sådant folket inte kan förstå, därför att det är rätttänkande.
Folket är uppfostrat att följa rättfärdighetens bud och lagar, och
det kan icke förstå, vad som kan motivera, att man kallar det för neutralitet
att släppa främmande trupper igenom vårt land till ett annat krigförande land.

Jag anser för min del sådana medgivanden oförenliga med en neutralitet i
anda och sanning, och jag anser, att transporterna av stormaktstrupper genom
vårt land från en punkt i ett grannland till en annan punkt i samma grannland
voro och äro oförenliga med en sann neutralitet. Den, som kan säga, att detta
är verklig neutralitet, den förstår jag inte. Hur skulle vi själva känna det, om
vi vore i detta grannlands läge och grannlandet gjorde på samma sätt som vi
nu göra? Yi behöva bara tänka oss in i den situationen för att förstå, att ett
sådant medgivande omöjligt kan förenas med en sann neutralitet.

Jag är inte heller av den, uppfattningen, att vi behandla Norge och Finland
lika — jag talar då om det fria, lagliga Norge. Jag tror inte, att jag här behöver
förklara, att jag med varje fiber i min själ står på Finlands sida. Jag
fick ju för två år sedan uppbära mycket klander även från regeringens sida,
när jag så ivrigt försökte kämpa för Finlands rätt och intressen, därför att de
sammanföllo med Sveriges. Det strider inte mot denna min, uppfattning om
vår skyldighet mot Finland, när jag säger, att vi ha precis samma skyldighet
mot det lagliga, fria Norge, vårt broderland sedan ännu längre tillbaka i
hedenhös än t. o. m. Finland, och ett land, som varit förenat med vårt i union
i hundra år. Jag anser, att vi böra behandla Finland och Norge lika, och då vi
stå på Finlands sida i dess kamp mot en erövrare, måste vi därför stå på Norges
sida i precis samma utsträckning, när Norge för sin kamp mot en erövrare.
Göra vi icke detta, förlora vi grunden, på vilken vi stå. Då spränga vi
sönder Norden. Då skapa vi stora och svåra problem för framtiden, som vi
själva inte behöva bekymra oss örn, men som våra efterkommande skola få det
besvärligt att lösa. Därför strider det mot allt som är förenligt med rätt och
samvete, såsom vi ha uppfattat saken som kristna, som socialister, som demokrater,
såsom vi ha lärt i Bräntings skola, att vi skulle behandla Norge på ett
annat sätt än Finland. Vi måste vara lika inställda mot det fria Norge som
mot det fria Finland. Just den omständigheten, att man på många håll försökt
lägga en dämpare på våra sympatier för Norge och uttrycken för dem,
har i vårt land vållat mycken, besvikelse hos stora lager både av arbetare, bönder
och borgare, och därför måste jag säga att varje åtgärd som får ett sken
av att Sverige på något sätt skulle falla undan, när några makter, vilka det än
må vara, från söder eller väster eller öster eller var som helst, vända sig mot
det fria Norge, är i strid med vårt folks rättskänsla och vilja.

Herr talman! Jag anser också att konvojering av främmande trupper och
krigsmateriel genom våra farleder icke kan vara fullt förenlig med en riktig
tolkning av neutraliteten. Det är visserligen sant att man kan tolka neutraliteten
på många sätt, men jag kari inte förstå att man kan anses förhålla sig
neutral, örn man konvo.jerar utländska fartyg med trupper och krigsmateriel
för krigsändamål genom våra egna farleder. Det kan icke det svenska folket
förstå, och det kommer aldrig att kunna förstå det. Diplomaterna må förstå
det och försvara det hur mycket som helst, den allmänna rättskänslan, rättsmedvetandet,
reser sig däremot. Jag tror att mycket skulle vara vunnet för den
nationella enigheten, om man kunde undvika sådana ingrepp i den verkliga
neutraliteten. Nu vill jag inte förneka att regeringen, att stats- och utrikes -

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
ministrarna ha mycket stora svårigheter att brottas med. Det är mycket enklare
att som vi stå här och kritisera regeringsmedlemmarna än att vara i deras
ställning. Rätt bör naturligtvis vara rätt. Men det är en sak, och en annan sak
är att man måste hålla sig till verkligt stränga riktlinjer oell principer, örn
man skall undvika sådana missförstånd och feltolkningar, som man kanske på
sina håll gör sig skyldig till. Jag anser, att de icke böra klandras, som hävda
en sträng neutralitet. Det äro i själva verket på den gamla svenska linjen, och
de förstå icke den nya svenska linjen. Det är hela saken.

Jag vill också säga, att förskottering av krediter av varje slag åt en krigförande
stormakt, det må vara den ena eller andra, är förkastlig och kan uppfattas
som ett gynnande av den ena parten på den andras bekostnad. Jag bortser
helt från faran för inflation och sådant. Jag bortser helt från vad exemplen
från andra länder kunna komma oss att tänka på i detta sammanhang. Jag
fruktar framför allt, att neutraliteten här kan lida ett intrång, som kan bli
farligt för vårt land, örn vi icke hålla fast vid att icke lämna några förskott
eller krediter åt de krigförande stormakterna.

När nu alla partiledarna klaga över kritiken mot regeringen på möten och i
tidningar, glömma de bort att en av de springande punkterna härvidlag är, att
det svenska folket känner sig hotat till just de rättigheter och skyldigheter,
som äro kärnan i den demokrati, för vilken det offrat de väldiga utgifterna
till vårt försvar och för vilken de äro beredda att offra inte bara sina penningar
utan offra liv och blod. Det svenska folket kommer att följa Per Albin
Hansson till nittionio procent, om lian för att skydda landets frihet ger order
att vi skola tillgripa alla de medel som vårt land äger. Det är icke fråga örn
annat än att här ligger själva kärnpunkten. Rubba icke på dessa fri- och rättigheter,
som äro den demokratiska statens grundvalar! Om man förbjuder
tryckfriheten och inför censur på alla möjliga synliga och osynliga sätt, om
man använder det konfiskeringsinstitut, som vi här för några dagar sedan ingående
belyst, örn man slår in på vägar som antasta församlingsfriheten och
föreningsfriheten, då är jag övertygad örn att vi en gång komma till den punkten,
att det svenska folket säger sig: varför skola vi lägga ned alla dessa väldiga
utgifter för vårt försvar, örn man i förväg har gett upp själva grundvalen
för den demokrati och den inre frihet, för vilken vi vilja slåss till sista
blodsdroppen? Örn regeringen kunde göra något för att hindra den olyckliga
utveckling, på vilken man år inne genom detta ständiga tummande på den inre
friheten •— ty det är ett faktum att Sveriges frihet, den inre friheten, stycke för
stycke glider undan genom dessa åtgärder — örn man kunde göra något för
att stoppa denna utveckling, skulle mycket vara vunnet. Det gäller alltså att
visa fasthet mot alla utländska krav, som beröra vår självbestämningsrätt och
vårt oberoende, och det lika vare sig det gäller den ena maktgruppen eller den
andra, det ena landet eller det andra. Att den ena parten är mera hänsynslös
och ofta går fram utan att taga hänsyn till vad ett fritt folk och ett fritt land
kräver och tänker, bör icke föranleda oss att ge efter, utan fastmer bör vårt
motstånd hårdna. Ju starkare påtryckningarna eventuellt kunna vara, desto
starkare måste motståndet vara. Detta, motstånd finnes hos folket inom alla lager,
och finns det även hos dem som leda folket, är det icke möjligt att bryta
detta motstånd.

Herr talman! Vi måste ju besinna att vi stå ansvariga för ett tusenårigt
rike, som har en historia, större och märkligare än många andra länders, och
att vi icke äga att förvalta detta rike efter behag, utan lia skyldighet att lämna
det i arv i orubbat tillstånd med samma frihet som när vår generation tillträdde.
Vi ha sålunda att tänka på att vi äro skyldiga att till kommande generationer
lämna vårt svenska frihetsarv orubbat på alla områden. Det kan en -

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
dast ske, herr talman, om det finns kraft, mod, vilja och frihetskänsla hos alla,
från den högste till den lägste i riket, hos alla, på vilken post vi än må sitta.
Kunna vi inge åt vårt folk, varenda arbetare och bonde och borgare och de
höga ämbetsmännen, denna känsla, denna insikt, denna förnuftiga mening, så
är jag övertygad örn att det icke kommer att vara den ringaste tvedräkt i detta
land, utan då skulle vi stå som en mur omkring regeringen, och vi skulle stå
som en mur emot varje yttre våld, som kunde tänkas komma oss emot.

Herr Sandler: Herr talman! Hetta är ju den första offentliga debatt i utrikespolitiska
angelägenheter, som ägt rum i riksdagen efter den stora scenförändringen
i Europa den 22 juni. En kort blick tillbaka kan ju därför vara
till nytta, då det gäller att fixera var vi nu stå.

Den tysk-ryska pakten av augusti—september 1939 vilken, för att citera
ordagrant, »för ali framtid» uteslöt varje anlitande av våld de båda makterna
emellan var därmed överkorsad. I Sveriges historia har det läge, som betecknas
av en sådan pakt, brukat kallas för Tilsitkonjunkturen. Denna Tilsitkonjunktur
är nu alltså slut, och det är ett faktum av fundamental betydelse för
nordeuropeiska stater. Det är numera inte längre någon otillbörlig frispråkighet
att tala örn denna politiska konstellations tillfälliga karaktär, och informationsstyrelsen
behöver inte längre driva sin försiktighet därhän, som den
gjorde en gång med sin beryktade gråa lapp, att icke beröra det politiska läget
vid Östersjön. Det nazistiska Tilsit blev väsentligt kortare i sin tillvaro än det
förra århundradets napoleonska. Det har nu passerats, men det kommer att
stå outplånligt kvar i historien vad det innebar för de nordiska staterna. Att
det är en för Norden ödesdiger konjunktur, fingo vi ju besked om förra århundradet,
då dess frukt var klyvningen av den svensk-finska riksenheten. Nu är
det dokumentariskt visat, att pakten redan från början utlämnade Finland jämsides
med de baltiska länderna åt Moskvas intressesfär. Det var uteslutande
Finlands eget sega försvar som avvände, att dess öde blev detsamma som de
baltiska ländernas, men Finland stympades svårt av Moskvafreden, och Sveriges
ställning försvagades genom den allvarligt. Vad den freden var värd som
fred bestyrker Finlands blåvita bok på alla sina blad. Ett halvt år efter densamma
begärde ju också Sojvet att ännu en gång få begagna paktens fria händer
mot Finland. Det blev då nej enligt vad som blivit upplyst efter det nya
krigsutbrottet. Detta nej uttrycktes i oktober 1940 i kommunikén från Berlin
sålunda: »Meningsutbytet försiggick i en atmosfär av ömsesidigt förtroende
och ledde till ömsesidigt samförstånd i alla viktiga frågor, som intressera
Tyskland och Sovjetunionen.» Tre korta veckor skilja den 13 mars och den 9
april. Paktens andra kontrahent besätter Danmark och Norge. Nordens temporära
splittring är fullbordad, och Sverige är inspärrat. I historien skall denna
period förvisso komma att inskrivas såsom för Norden ''sällsport ödesdiger.

Genom de efter det tysk-ryska krigsutbrottet tillgängliga dokumenten, alldeles
särskilt det svenska utrikesdepartementets dokument, har ljus också fallit
över gjorda ansatser inom Norden, närmast Sverige och Finland, att åstadkomma
ett försvars- och utrikespolitiskt samgående. Vi veta nu att dessa ansatser
icke konvenerade någondera av paktens bägge parter. Den ene meddelade
att sådant innebar en likvidering av freden i Moskva, den andre att det var
inopportunt. Sedan den 22 juni är pakten förbytt i ett »korståg mot bolsjevismen».
Låt oss tänka oss att, denna paroll om korståget mot bolsjevismen hade
utfärdats under Finlands vinterkrig! Det är ganska visst att korståget da hade
hemfallit under samma omdöme som den svensk-finska gemenskapen, nämligen
att vara »inopportunt». Att det däremot nu ur politiska synpunkter, som icke

Xr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
äro våra, blivit opportunt, bör icke kunna få Sverige att lystra oell gå utanför
råmärkena för sin egen politik.

Jag menar alitsa att elen i sina olika möjligheter för Norden farligaste konjunkturen
av alla, vår historias Tilsitkonjunktur, nu är passerad, och detta är,
menar jag, ett viktigt faktum. Men allt är relativt. Det kvarstår svåra verkningar
av densamma, och det är sannerligen ingen riskfri tillvaro att leva som
vårt land i skuggan av det tysk-ryska kriget, sammansmält som det är med
storkriget i övrigt. I öster befinner sig ju Finland ånyo i krig med Sovjet, med
tyska trupper som vapenbröder i Nordfinland, och väster örn oss ha vi det
ockuperade Norge alltjämt i krigstillstånd med Tyskland. Se vi, hur det är i
norr och söder, konstatera vi i norr ett ockuperat Nordnorge och i söder det
ockuperade Danmark. Nu är läget sådant att vart och ett av de nordiska rikena
måste finna sin egen väg. Av detta läge utlösas ganska naturligt vissa centrifugal
krafter inom Norden, och örn den risk detta innebär måste vi vara
medvetna. Dess viktigare är det ju då att svensk politik tillvaratar alla sammanhållande
krafter. Jag tror icke att det bäst sker genom förmaningar om
hur de andra skola sig förhålla, om den väg de böra gå och vid vilket vägskäl
de böra stanna. Ytterst, tror jag, få vi nog förtrösta på att det är folkens egen
djupaste instinkt och tidens hårda läxa, som skall leda dem alla till att se sitt
framtida väl och sin trygghet i Nordens sammanhållning. Det har talats så
mycket om den saken här i dag, men jag tillåter mig ändå att lägga ett par
ord till. Någon talare använde örn den nordiska solidariteten uttrycket »en
andlig realitet». Herr talman! Jag hoppas att vi skola uppleva den tid, då vi
kunna tala örn den solidariteten såsom en realitet, utan adjektiv.

För oss bör det vara ett politiskt axiom att Finlands trygghet är Sveriges,
men likaså Norges och Danmarks, en trygghet som ju blott kan grundas på en
återvunnen frihet. Yi lia, menar jag, i stort som smått att tillägna oss förståelse
för de olika lagen, som grannarna nu befinna sig i, och i vårt görande låta
dem förstå att vår inställning är lika vänskaplig mot dem alla. Här på svensk
mark böra de också känna, att de verkligen äro bland vänner. Jag tror att det
behöver sägas, särskilt i fråga örn stormdrivna norrmän. Jag såg i pressen —
jag talar här om både stort och smått — att regeringen nyss har avslagit en
hemställan från skolöverstyrelsen om folkhögskolestipendier för, som det hette,
»vissa utländska medborgare», jag förmodar ungdom från våra grannländer,
vid Brunnsviks, Tärna, Mora och Vindelns folkhögskolor. Jag reagerade verkligen
både emot uttrycket-»utländska medborgare» och mot själva saken, avslaget.
Örn detta nu är sparsamhet, vill jag säga att sådan småsnålhet är ingen
god sådd.

En större sak är det naturligen, hur man här i landet behandlar de möjligheter
till livsmedelshjälp, som Sverige överhuvud taget kail bestå. Jag tror att
det är av mycken vikt att en sådan ges med full paritet mellan Finland och
Norge, såvitt på svenska myndigheter ankommer. Det blir under alla förhållanden
en väsentlig materiell skillnad ändå. Vi nalkas en hungervinter i bägge
länderna, och det finska kriget skärper livsmedelslaget icke blott i Finland
utan automatiskt även i Norge, som får avstå livsmedel till sin erövrares
trupper.

Viktigast av allt i detta läge är nog dock att vi för egen del bevara vårt
fulla politiska oberoende och icke taga några engagemang, varigenom vi enrolleras
i maktkampen och därmed eo ipso slita av vänskapsbanden med en
eller flera av våra närmaste grannar. Den beredskap, vari det svenska folket
står, skulle därigenom förfela en av sina väsentligaste uppgifter.

Det framhölls i herr utrikesministerns anförande, att vårt land helt naturligt
icke kan vara ointresserat av vad som sker i världen -—■ herr utrikesminis -

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
tern sade »i Europa», men jag tror att vi kunna utvidga det till »i världen».
Herr utrikesministerns anförande var i denna del kanske mera konturlöst än
i andra delar av anförandet. Det var ju en självklar sak, som utsädes, att vi
inte kunna vara likgiltiga för hur det kommer att gå. Jag tror det är möjligt
att konkretisera det, i varje fall i ett hänseende, och jag skulle vilja göra det
genom en anslutning till ett uttalande av Finlands president. Presidenten Ryti
har om den nya ordningen sagt, att hail som finne och nordbo önskar att den
skall bli en sådan, som skänker småstaterna säkerhet. Jag tror att det är en
konkret formulering av vårt intresse för den framtida ordningen i världen, som
även vi kunna göra till vårt motto.

Spekulationerna rörande storkrigets vidare förlopp kunna vi väl lämna därhän.
Men jag tror ändå att det är klokt att inrätta sig efter en synpunkt, nämligen
att efter kriget och de revolutionära skakningar, som därmed kunna följa, kommer
det nog i alla fall att finnas i världen både ett Tyskland, ett Ryssland, ett
England och ett Amerika, med vilka Sverige har att upprätthålla politiska och
kommersiella förbindelser. Och jag tillåter mig att understryka, eftersom det
varit så mycket tal örn Europa, att Sveriges förbindelser icke varit begränsade
och icke för framtiden kunna begränsas till Europa.

Vidare tror jag att klart och oföränderligt kvarstår Sveriges intresse av att
vara närmast omgivet av och närmast umgås med fria nordiska broderstater.
Vare sig vi se vårt läge i en vidare eller i en trängre omkrets, blir slutsatsen
då den, att det mer än någonsin är klart att Sveriges självständighet och framtida
trygghet säkrast uppehålles genom att vi med lugn och fasthet framhärda
på den oberoendets väg, som är kärnan i vår neutralitetspolitik. Meningsbrytningar,
som varit eller kunna komma örn denna politiks tillämpning, böra efter
min mening icke få fördunkla själva huvudlinjen.

Herr von Heland: Herr talman! Måhända skulle man nonchalera vad herr
Brandt anför i utrikespolitiska frågor. Jag tror dock att det är nödvändigt, att
herr Brandts anförande vid denna utrikespolitiska debatt bemötes, ty dels tillhör
han ett av de partier, som samarbeta under en svår utrikespolitisk situation,
dels var han nog förmäten att tala å hela svenska folkets vägnar. Min bestämda
uppfattning, herr talman, är att svenska folket ej står bakom herr
Brandt och andra aggressiva folkledare och redaktörer samt att svenska folket
med undantag för ett fåtal personer beklagar att sådana som herr Brandt skola
kunna försvåra regeringens utrikespolitik.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Om hans excellens herr utrikesministerns
deklaration har jag ingenting annat att säga än att den på ett riktigt sätt
täcker en hel del av vad de flesta av oss anse. överhuvud taget är det svårt att
att bilda sig en säker uppfattning örn hur man bör förhålla sig till de olika
emellanåt uppdykande utrikespolitiska frågorna. Jag för min del är inte så djärv
som herr Fredrik Ström, att jag vågar säga att man ovillkorligen alltid skall
ledas av en enda princip, den strikta neutraliteten. Jag har rätt stor respekt för
svårigheter, som kunna uppträda på ens väg, och när man då inte kan vara i
besittning av do fullständiga informationer, som regeringen kan få, vill jag för
min del inte åtaga mig att fälla någon dom över den ena eller den andra åtgärden,
ty här spela cn hel del omständigheter in, som man inte känner till, och när
man inte kan ha en överblick över det hela. är det faktiskt förmätet att sätta
sig till doms över vad regeringen har gjort. Jag tycker att det kan vara riktigt
att, detta säges ut här i kammaren, och denna beskyllning kan man rikta mot ett
antal ganska högröstade människor här i Sverige, som äro så säkra på, hur det

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. Sveriges utrikes politiska läge. (Forts.)
skulle handlas i det ena eller andra fallet, trots de ofullständiga informationer,
som de faktiskt lia.

En sak tycker jag att man mäste taga ställning till här i dag, och det är frågan,
huruvida det kan vara riktigt att de ideologiska känslorna skola vara så
gott som allena avgörande för gestaltningen av vår utrikespolitik. Det är väl
nämligen så, att örn man har en ideologisk inställning, som föranleder till ett
ganska partiskt ställningstagande i det stora kriget, så är det därför inte alltid
säkert att man gagnar vad man vill gagna genom att handla så som ens känslor
fresta en till att göra. Vilja och mod, som herr Fredrik Ström talade örn, äro
knappast tillräckliga. Här måste också förstånd komma till. Det är kombinationen
av de tre egenskaperna och icke bara av de två första, som faktiskt skall
kunna förhjälpa oss till att fylla vår funktion i framtiden bättre än örn vi rusa
åstad och göra sådana saker, som måhända förhindra oss att spela någon roll
alls, när det stora avgörandet i makternas kamp ändå till slut kommer.

Det är särskilt ett avsnitt av de utrikespolitiska spörsmålen, som föranlett
mig att begära ordet, och det gäller en sak, som intresserar en mycket betydande
del av Sveriges invånare. Det är förhållandet till Finland. Jag tycker att det
skulle vara bra om man kunde åstadkomma den prestationen, som ligger i att
frikoppla sympatierna för eller emot i det stora kriget från den finska frågan
och betrakta Finlands kamp såsom någonting för sig, vilket den enligt finska
regeringsledamöters uttalanden också är. Finland för ett försvarskrig, alldeles
oavsett att det rent taktiskt och strategiskt nu bedriver anfallsoperationer. Den
gräns, som finnarna vilja skapa åt sig, kan väl knappast sägas var ett uttryck
för erövringslystnad, utan kampen föres för att skaffa Finland en bättre möjlighet
att i framtiden försvara sitt land än vad Stolbovagränsen och ännu mindre
gränsen av den 13 mars 1940 gav. Jag skulle tro att Finland bedömer situationen
rätt, när det vill skaffa sig gynnsammare betingelser för framtiden. Och
i varje fall tycker jag inte att det är riktigt, när man här i Sverige — våra ansvariga
myndigheter göra det icke, men det finns andra som göra det — mästrar
Finland för att det intagit den ståndpunkten. Faktum är, att Finland har visat
sig ha en mycket säker blick för vad som är dess historiska fara seklerna igenom.
Den faran, herr talman, anser jag också vara vår historiska fara. Och med
en sådan historisk fara menar jag då den fara, som består under oöverskådliga tider
och alldeles oavsett andra händelser, som samtidigt kunna inträffa. Jag tror
att det är en huvudlinje i vårt historiska handlande att betrakta den fara, som
är Finlands historiska fara, också som vår. Det vore mycket farligt och skadligt
för framtiden örn vi gjorde oss skyldiga till samma historiska felbedömning
och felaktiga, handlande som då Finland kämpade för sin frihet åren 1917 och
1918. Verkningarna av den historiska felbedömning, som jag då anser att vi
gjorde, ha vi ännu inte kommit undan och det är väl inte säkert att vi komma
att göra det på lång tid ännu. Vi lia vissa möjligheter att sona detta vårt fel
i nuvarande tid på ett sådant sätt, att det kanske kan avlägsna de skadeverkningar,
som då åstadkommos.

Det har här sagts, att det är felaktigt att tillåta transport av trupper och
krigsmateriel genom Sverige till Finland. Jag måste tillkännagiva att jag är
av en annan uppfattning. Som jag ser det, och som jag vet att många andra se
det, hade det inte varit så farligt, örn trupptransiteringen kunnat ske i ännu
större omfattning, medan den pågick. Ty vi veta alla, att även örn Finland
haft stor framgång i själva de militära operationerna, har landet oändligt svårt
att vara av med en så stor del av sin manliga befolkning, som fallet nu är. Finland
bär en så stor del av sin manliga befolkning under fanorna, att örn samma
proportion skulle tillämpas på svenska förhållanden, skulle det bli fråga örn
cirka 950,000 man. Landets näringsliv måste ju lida våldsam skada av att un -

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Ang. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
der lång tid nödgas avvara praktiskt taget hela den arbetsföra delen av befolkningen.
Hade finnarna kunnat vinna vad de vilja få till stånd, nämligen den
gräns, som de anse vara riktig, på en kortare tid än vad de nu kunnat och som
de ännu inte lyckats med, hade detta faktiskt varit till mycket stor hjälp för
Finlands försörjningsförhållanden och för dess möjligheter att hålla näringslivet
i gång.

Därför har jag på denna punkt inte samma åsikt som den ärade talaren på
Stockholmsbänken. Jag anser att man inte alltid kan låta den rena och strikta
neutralitetslinjen obönhörligt få vara avgörande. Man gör då ogagn åt den sak,
som vi båda för ett och ett halvt år sedan ansågo vara självklar, men som i dag
inte tycks vara självklar för den talare, som jag nu nämnde.

Herr talman! Jag har med dessa ord endast velat resa en gensaga dels emot
dem, som icke särskilja Finlands kamp ifrån den maktkamp, som pågår ute i
världen i övrigt, och dels emot dem, som anse sig vara kapabla att bättre än
landets regering bedöma, hur de olika utrikespolitiska svårigheterna skola bemästras.
Jag tycker att det är riktigt att vid ett sådant tillfälle som detta de
olika åsikterna komma fram, så att regeringen kan förstå, att den har ett betslande
medhåll från det svenska folkets representanter, när det gäller det sätt,
på vilket den skött vår utrikespolitik, även om man som jag kan tycka, att denna
politik kunde ha varit ännu något gynnsammare med avseende på hjälpen
till Finland.

Herr Undén: Herr talman! En offentlig debatt om utrikespolitiken har
knappast varit növändig för att klarlägga utåt. att riksdag och regering stå
samlade om neutraliteten. Sverige står här på samma linje som under det förra
världskriget. Neutralitetspolitiken omfattas av en allmän folkmening, som är
grundad på en djup övertygelse. Det finns hos den stora, breda allmänheten,
oavsett personliga åsikter och sympatier, ingen tanke på att någon annan politik
skulle kunna ifrågakomma i förhållande till stormaktskonflikten.

Detta är inte någon konjunkturmässig politik. Vi ledas inte av några sluga
beräkningar örn de framtida vinster, som neutralitetslinjen skall inbringa oss
vid krigets slut. Allt tal i utländska tidningar om att vi en gång i framtiden
ämna hålla oss framme för att profitera av krigets utgång vittnar örn djup
okunnighet rörande det svenska folkets mentalitet. Vi ha inga sådana aspirationer.
Våra förhoppningar på framtiden gå ut på, när de äro som djärvast,
att krigets fruktansvärda lidanden och det därur framvuxna folkhatet inte
skall helt omöjliggöra uppbyggandet av en värld, där fria folk leva i fred vid
varandras sida såsom medborgarna i en rättsstat. Vi frestas inte av gyckelbilder
örn ökad makt och rikedom på andras bekostnad eller örn exploatering av främmande
områden. Vi ha bäst spelrum för vår verksamhetslust och vår ärelystnad
i en värld, som är inrättad för fredlig och fri sammanlevnad och tävlan
mellan alla folk och där ingen nation traktar efter andras nationella liv eller
egendom.

Kriget har i sitt nuvarande skede nära nog fått karaktären av ett religionskrig.
Fienden blir inkarnationen av allt ont. Ett utomstående folk, som inte
åtminstone moraliskt sluter upp i kampen mot de otrogna, blir gärna i propagandan
utmålat som ett förstockat folk. Vi veta detta av erfarenhet. Sådant
klander liksom andra yttringar av missnöje med Sveriges neutralitet få vi ta
med jämnmod, såsom vi tidigare gjort, överhuvud måste vi i denna tid av ovissa
framtidsutsikter och mångahanda faror vara i hög grad fatalister. Vi få hålla
en så stadig kurs vi kunna och med bibehållen fattning möta det okända. Vår
förstockelse bör för övrigt även i andras ögon lia sina goda sidor. Den innebär

Första kammarens protokoll 1941. Nr 45. 3

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. Sveriges utrikespolitiska läge. (Forts.)
stabilitet. Ingen främmande stat behöver befara några oberäkneliga kastningar
i vår politiska kurs. Den enda omkastning som kan tänkas är den som inträffar,
om vi bli angripna.

Herr Elofsson, Gustaf, avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 246, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn förhöjt
dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.
Motionen bordlädes.

Justerades protokollsutdrag för denna dag samt protokollet för den 23 innevarande
månad.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 1.50 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 1 november 1941.

Nr 45.

Lördagen deli 1 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 316, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17
juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m.;

nr 317, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom.
lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska
anläggningar, m. m.;

nr 318, med förslag till värnpliktslag;
nr 319, angående anskaffning av tygmateriel m. m.; samt
nr 320, angående vissa åtgärder för bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur.

Justerades protokollen för den 27 och den 28 nästlidne oktober.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av bilagda läkarintyg får jag vördsamt hemställa örn ledighet
från riksdagsarbetet under november månad.

Berga den 31 okt. 1941.

Albert Forslund.

Att riksdagsman Albert Forslund, som vårdas å sjukhemmet Solhöjden, fortfarande
på grund av sjukdom (Spondylosis deformans + allmän kraftnedsättning)
minst t. o. m. den 30 nov. 1941 är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet
intygas härmed.

Berga den 30 oktober 1941.

Gunnar Vogel,
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Elofsson,
Gustaf, m. fl. väckta motionen, nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn förhöjt dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag, m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner nr
316—320 hänvisades desamma, nr 316, såvitt angick förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för

Nr 45.

Lördagen den 1 november 1941.

olycksfall i arbete, till behandling av lagutskott samt i övrigt till bankoutskottet,
nr 317 och 318 till behandling av lagutskott, nr 319 till statsutskottet
samt nr 320 till jordbruksutskottet.

Herr Branting väckte en motion, nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen.

Motionen hänvisades till behandling av lagutskott.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 29 oktober 1941.

På därom gjorda ansökningar beviljade herrar deputerade vaktmästarna hos
kammaren G. H. Eriksson och K. Swenson för tjänstgöring hos 1941 års allmänna
kyrkomöte tjänstledighet vid deras vaktmästarbefattningar hos kammaren,
räknat fr. o. m. den 25 innevarande oktober, tills vidare, så länge deras
tjänstgöring hos kyrkomötet varade.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.07 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
4um 2

Slockholm 1941.