RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1941:44)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1941. Första kammaren. Nr 44.

Måndagen den 20 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Herr talmannen yttrade: Hen 11 sistlidne september avled ledamoten av
denna kammare byråchefen Einar J :son Thulin. Han bevistade i år sin 18 :de
riksdag. För arbetsuppgifterna inom riksdagen ådagalade Thulin ett levande
intresse; med vakenhet och med sina omfattande kunskapers inflytande följde
han olika frågors handläggning. Såväl inom som utom riksdagen hade lian
tillvunnit sig stort förtroende och många vänner.

Vi, hans kamrater i denna kammare, tacka honom och lysa frid över hans
minne.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

Upplästes följande till kammaren ankomna utdrag av död- och begravningsbok: Att

byråchefen Johan Einar Ossian Thulin från St.äg. 245, Stocksund, i
Danderyds förs. i Stockholms län, född den 27 febr. 1883, avled i Centrallasarettet
den 11 sept. år 1941, dödsorsak: Cancer coli (Haemorrhagia intestini)
enligt attest av läkare, blev jordfäst den 17 sept. 1941 i Stockholms
norra krematorium, efterlevande makas födelseår: 1898, den avlidnes
civilstånd: gift, betygar: Stocksunds köping i Danderyds församling i Stockholms
län, adr.: Djursholm 2 den 15 okt. år 1941.

Axel Strömberg,

komminister.

På framställning av herr talmannen beslöt kammaren att till Konungen avlåta
skrivelse med anmälan örn herr Thulins frånfälle och den därigenom
inom kammaren uppkomna ledigheten, varefter ett i sådant avseende uppsatt
förslag upplästes och godkändes.

Vidare upplästes följande till kammaren inkomna skrift:

Till riksdagens första kammare.

På grund av försvagad hälsa anhåller undertecknad härmed vördsamt örn
entledigande från ledamotskapet av första kammaren.

Stockholm den 17 oktober 1941.

Viktor Larsson.

På gjord proposition godkände kammaren det hinder, som herr Viktor Larsson
åberopat till stöd för sin avsägelse av riksdagsmannabefattningen, samt
biföll den gjorda ansökningen.

På sedermera av herr talmannen gjord framställning beslöt kammaren att
till Konungen avlåta skrivelse med anmälan om den gjorda avsägelsen och

Första kammarens protokoll 1941. Nr Uh. 1

Nr 44.

Måndagen den 20 oktober 1941.

elen därigenom inom kammaren uppkomna ledigheten, varefter ett i sådant avseende
uppsatt förslag till underdånig skrivelse upplästes och godkändes.

Slutligen upplästes två till kammaren inkomna ansökningar, som jämte därvid
fogade läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av bilagda läkarintyg far jag hemställa örn ledighet fran
riksdagsarbetet under tiden den 20 oktober till och med den 1 november 1941.

Sjukhemmet Solhöjden, Berga den 17 oktober 1941.

Albert For simla.

Att riksdagsman Albert Forslund, som sedan den 3 oktober 1941 vårdas
å sjukhemmet Solhöjden i Berga, på grund av sjukdom (Spondylosis deformans
+ allmän kraftnedsättning) minst t. o. m. den 1 november 1941 är
förhindrad deltaga i riksdagsarbetet intygas härmed.

Berga den 15 oktober 1941.

Gunnar Vogelr
leg. läkare.

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till bilagda läkarintyg får jag härmed vördsamt hemställa
örn ledighet från riksdagsarbetet fr. o. m. den 20 oktober t. o. m. den
31 december 1941.

Stockholm den 18 oktober 1941.

Oskar Hagman.

Att byråchef Oskar Hagman hos kungl, socialstyrelsen till följd av Hypertonia
+ Status post vaseulär insult, varför han av mig behandlats, är fr. o. m.
den 30 september t. o. m. den 31 december oförmögen att tjänstgöra, intygas.

Stockholm den 16 september 1941.

L. Lamm,

verkslakare.

De begärda ledigheterna beviljades.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 304, med förslag till lag örn förhöjt dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag, m. m.;

nr 305, angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret

1941/42; . , . .

nr 306, med förslag till vissa åtgärder för främjande av hantverk och småindustri;
, ,

nr 307, med förslag till lag med vissa bestämmelser om dödande av handlingar
som förstörts under krig m. m.; ,

nr 308, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation;

nr 309, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 25 kap. 5 § stratl nr

310, angående anvisande av medel till låneunderstöd åt vissa fiskare,
nr 311, angående ytterligare bidrag till uppförande av brandtorn m. m.;
nr 312, angående anvisande av medel till byggande av skogsvägar m. m.,
samt

Måndagen den 20 oktober 1941.

Nr 44.

nr 313, angående anordnande av bostäder för personal vid flottans skifferoljeverk
å Kinnekulle.

De kungl, propositionerna föredrogos var för sig och blevo därvid på begäran
bordlagda.

Herr Sten erhöll på begäran ordet och yttrade: Några stora olyckshändel- Interpellation
ser ha som bekant inträffat i vårt land under den tid riksdagen icke varit inrättad»
samlad till arbete. Järnvägsolyckan i Krylbo var en erinran örn den påfrest- *dycksning
även civila verksamhetsgrenar utsättas för. Katastrofen i Hårsfjärden händelser.
var ett stort offer av ekonomiska värden och av människoliv. De olyckor som
tid efter annan drabba vårt flygvapen tilldraga sig helt naturligt uppmärksamheten.
Sa var även förhållandet med olyckan under hemvärnsfesten i
Löberöd.

Man kan naturligtvis utan vidare utgå ifrån att orsakerna till dylika olyckor
bli klarlagda, i den mån detta är möjligt. Den saken får lia sin gilla gång.

Men man är dessutom angelägen örn att åtgärder bli vidtagna, som i möjligaste
mån förhindra nya olyckor. Visserligen förstår man att riskerna äro större på
grund av vissa verksamhetsgrenars utvidgning. Det är också detta som gör att
exempelvis olyckorna inom flygvapnet icke väcka större oro än vad fallet är.

Men man vill gärna ha ett auktoritativt ord på att allt gjorts och att allt göres
på olika områden för att minska riskerna. Beträffande järnvägsolyckan tänker
man på de klagomål som ibland avhörts från personalhåll att indragning
av manskap och rationalisering av arbetet i vissa fall drivits för långt och
man frågar sig örn sådant kan lia inverkat.

Även örn vårt land och folk måste ikläda sig de offer tidsläget kräver och
även om man får vara tacksam så länge icke offer av liv utkrävas vid landets
gränser, är dock av olika anledningar särskilt förlusten av människoliv svår
att bära. Dels är läget i vår befolkningsfråga som bekant sådant att ungamänniskors
liv har dubbelt värde, dels stå människoliv och människovärde
över huvud högt hos oss.

Med hänvisning till denna korta motivering och till kända fakta anhålles
om kammarens tillstånd att till hans excellens statsministern få rikta följande
interpellation:

År regeringen i tillfälle att inför riksdagen i en eller annan form redogöra
för sina synpunkter på de olyckor som inträffat?

Är olycksfrekvensen inom någon av försvarets eller den civila verksamhetens
grenar oroväckande, i förhållande till verksamhetens nuvarande art och
omfattning?

Ha åtgärder vidtagits i syfte att i möjligaste mån begränsa riskerna för
dylika olyckor?

Är regeringen i tillfälle att åtminstone exemplifiera sina åtgärder av detta
slag?

Pa gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Herr talmannen tillkännagav, att nästa sammanträde komme att hållas torsdagen
den 23 innevarande månad med början kl. 11 f. m.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 2.12 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition
ang.
tilläggsstal till
riksstalen för
budgetåret
1941/42.

Torsdagen den 23 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr talmannen yttrade, att lian finge för kammaren tillkännagiva, att riksgäldsdirektören
med skrivelse den 15 sistlidne juli till honom överlämnat en
av den vid årets riksdag valde militieombudsmannen Sture Centerwall till riksgäldskontoret
ingiven, av läkarintyg åtföljd skrivelse av följande lydelse:

Till riksdagen.

Härmed får jag vördsamt anmäla, att jag på grund av sjukdom avsäger
mig förtroendet att vara riksdagens militieombudsman från och med den 15
juli 1941.

Stockholm den 14 juli 1941.

Sture Centerwall.

På gjord proposition lade kammaren berörda skrivelse till handlingarna.

Härefter yttrade herr talmannen: På grund av denna avsägelse har jämlikt
§ 98 regeringsformen och § 68 riksdagsordningen militieombudsmannens
ställföreträdare häradshövdingen Ivar Lamech Wieslander övertagit militieombudsmansämbetet,
och skall enligt stadgande i samma paragrafer riksdagen
förrätta nytt val av ombudsman. Efter samråd med andra kammarens talman
får jag föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde den 29
innevarande månad företaga val av valmän jämte suppleanter för utseende av
riksdagens militieombudsman och hans ställföreträdare.

Detta förslag antogs.

Föredrogs Kungl. Maj :ts proposition nr 804, med förslag till lag örn förhöjt
dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick författningsförslagen, till behandling
av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 305, angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att
säga något nämnvärt om den tilläggsstat, till vilken denna debatt knytes. Det
är knappast nödvändigt att ägna några särskilda kommentarer åt densamma.
I så fall skulle det vara i form av en fråga till finansministern om vad som
menas med hans uttryck, att denna tilläggsstat är öppen. Men jag tror inte
heller att jag har någon anledning att framställa den frågan. Finansministern
är säkert inte i dag beredd att ge något bestämt svar på den. De hemligheter,
som dölja sig bakom detta uttryckssätt, komma väl så småningom att avslöjas.
Vi veta att vi ytterligare lia att vänta avsevärda äskanden till försvaret. Nationen
är beredd att betala och riksdagen att bevilja anslag.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat lill riksstaten för budgetåret 19411-12.

(Forts.)

Det kan se ut som om det vöre en nött och inlärd läxa, om man i det sammanhanget
dock understryker vikten av att största möjliga sparsamhet iakttas.
Men detta krav kan inte höjas alltför ofta. Det är nog dess värre en allmän
föreställning, att alla försäkringar och framställningar till trots det rullas
med pengarna, framför allt på det militära området, på ett sätt som inte är
förenligt med sparsamhetens krav. Det berättas ju, kanske ofta överdrivna,
saker i den vägen örn en miljonrullning för miljonrullningens skull. Även örn
bara hälften är sant, så förefaller det som om bränslekommissionens gamla
rekord från förra kriget skulle ha blivit slaget. Jag vet mycket väl att försvarsministern
gör allt vad han kan för att stävja denna trafik, och jag tror
också det högre militärbefälet är angeläget örn att medverka till detta stävjande,
men det är ju en så uppsvälld organism att det är svårt att hålla kontroll
överallt. Jag skulle dock vilja vädja ännu en gång till försvarsministern, att
han sätter alla klutar till för att hejda den extravagans, som nog finns litet
här och var inom försvaret. Det militära har ju kanske varit undernärt i gamla
tider, men det skulle betyda en stor fara, örn den föreställningen finge makt
med åtskilliga militära myndigheter, att bladet nu har vänt sig så ^kapitalt, att
gränsen uppåt har upphört att existera. Så kan det ju inte vara. Även örn vår
syn på de militära utgifterna har undergått radikala förändringar, finns det
dock en gräns för vår förmåga att betala och till och med för vår förmåga att
låna. Om en stor del av de medel som utges användes till en sådan spatiös
extravagans eller tillåtes att rinna bort i sanden, så blir det en minskad möjlighet
att tillgodose verkliga försvarsändamål. Omvänt betyder sträng sparsamhet
inte, såsom utan tvivel ofta var fallet förr i världen, ett försvagande
utan tvärtom ett förstärkande av vår värnkraft.

På tal om militärväsendet vill jag med tillfredsställelse konstatera, att förhållandet
mellan befäl och manskap inte numera präglas av de oupphörliga slitningar,
som gjorde sig märkbara i den gamla tiden. Det finns på ömse sidor
ett modernt sinne för att officeren och den enkle mannen i ledet bära vapen för
samma sak, för samma fosterland, och tjäna samma intresse. Denna nya anda
är inte av i dag. Den hade börjat göra insteg redan före kriget, men det skärpta
yttre trycket har ökat förståelsen och den goda viljan. Det hindrar inte, att
man ändå bör trycka på att allt måste göras för att förstärka dessa stämningar.
Det bör ske dels genom instruktioner och dels genom att vid själva befälsutbildningen
understryka hos befälet, att det bör vinnlägga sig örn ett gott förhållande,
örn en opartisk oell strängt rättvis behandling av manskapet. Officeren
är ju bara en tjänare åt samhället, inte något maktfullkomligt högre väsen.
Detta understrykande kan ske utan att kravet på disciplin efterges. Jag tror
att man snarare kan säga att det blir lättare för mannen i ledet att foga sig
efter disciplinens krav, om han är säker på att dess bud är pliktens och fosterlandets,
inte något som är förestavat av självgodhet eller fåfänga hos befälet.
A andra sidan får naturligtvis inte heller den andan vinna insteg hos manskapet,
att disciplinen är något ovidkommande. Den iir grunden för sammanhållningen
och manöverförmågan hos truppen. Även mannen i ledet bör visa
tolerans, även han bör lia sinne för atti officeren bara är en människa med alla
en människas svagheter och inte någon Gud Fader med alla fullkomligheter.

Rättvisa och opartiskhet äro ju grunden för allt förhållande inom försvaret.
Tyvärr måste det nog sägas, att på vissa områden finnes det åtskilligt, som inte
är så bra. Det förekommer en viss surdeg, som man skulle vilja ha bort. Det
brister kanske inte i fråga om förståelse, men i fråga örn kunskap. Mången
befälsperson vill så väl, men han känner inte sitt manskap och har svårt att
tränga in i dess tankevärld, varför lian ofta inte kail skilja mellan det som

Xr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42

(Forts.)

ar direkt ont och det sorn bara ser ut att vara ont. Exempel härpå saknas inte.
Jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som hänger
samman med ole åtgärder, som ha vidtagits och vidtagas för isolering av vissa
element inom försvaret, som kunde misstänkas för bristande pålitlighet. Det
är åtgärder, som utan tvivel äro nödvändiga och nyttiga, men det finns alltför
många uppgifter som lämna ett bestämt intryck av att vederbörande vid prövningen
ay dessa saker gått till väga med en slentrianmässighet, som dels motverkat
själva syftet och dels i vida kretsar inom vårt folk vållat ond blod.
Man har skurit över en karn på ett ofta upprörande och olyckligt sätt, och
man har därigenom skapat fosterlandsfientlighet i stället för att sätta en damm
för densamma. Det är bättre att inte lia något sådant institut, örn det skall
motverka sitt syfte, och jag skulle även i detta fall vilja vädja till försvarsministern
att göra en grundlig undersökning och försöka rensa upp i detta
Augiasstall.

De utrikespolitiska avgörandena, herr talman, skulle ju hållas utanför denna
debatt oell reserveras till en kommande. Tyvärr är det svårt att veta, var
utrikespolitiken börjar och var den slutar. Allt domineras av de stora avgörandena
där ute. Hänsyn till vår ställning utåt påverkar de allra minsta avgöranden
även på utrikespolitikens område. Kravet på samling och sammanhållning
bör vara A oell O i svensk politik i dag. Det är inte bara en slentrian
eller en parlamentarisk festlyrik när man säger detta. Det är en levande och
blodig verklighet. Kunna vi inte hålla vårt folk samlat örn detta, så komma
vi att stå.oss slätt. Sammanhållningen får inte bottna i någon blind auktoritetstro
utan i ett verkligt förtroende. Vi kunna inte komma ifrån kravet på sammanhållning.
Det betyder, att den enskilde får lov att avstå från det ohämmade
hävdandet ay sina egna synpunkter och intressen. Vi lia ju en demokrati och
vilja ha en fri diskussion, men en fri diskussion kan inte vara detsamma i idyllen
och när folket befinner sig vid avgrundens brant. Den som inte inser det och
inte lever därefter är en dålig medborgare och en dålig fosterlandsvän. Tyvärr
finns det mångå sådana även bland dem som gärna slå sig för sitt bröst och
beteckna sig som svenskar framför andra. Det finns ju så många som lia recept
att komma med. Tyvärr blotta dessa recept ofta mera framställarens ytlighet
och ansvarslöshet än hans förmåga att komma med en antagbar lösning.

Vi läste alla här örn dagen referat från ett sådant möte i den känslosamma
oklarhetens tecken, där det krävdes att ett par statsråd skulle lämna sina
befattningar. Örn man anser att den politik som föres är oriktig och olycklig,
bör nian framföra kritik i den formen att man kräver att andra män sättas
att föra vår politik. Men i så fall bör man rikta kritiken mot hela regeringen,
och nian bör framför allt också säga ut vad man vill ha i stället. Den som
kommer med försåtliga gliringar, lömska antydningar, till och med orättfärdiga
beskyllningar, och ett lättvindigt ryktessmideri, han utför en ofosterländsk
gärning, örn han än aldrig så menar att han handlar i det gemensammas
intresse. Framför allt bör man som sagt, när man framför en våldsam
kritik, veta vad man vill sätta i stället. Man kan kräva regeringens avgång,
men man bör då vara på det klara med hur den regim skall se ut, som skulle
efterträda den nuvarande regeringen. Det är min bestämda åsikt, att det inte
finns något rimligt alternativ till den nuvarande regeringen. Våra möjligheter
att uthärda i det svåra läge, som råder i dag, och de utan tvivel ännu svårare
påfrestningar, som vi lia att vänta, sammanhänger med möjligheten att upprätthålla
den nuvarande regimen. Därför menar jag, att det är brottsligt att
underminera dess auktoritet och sprida misstro mot den hos folket. Vi få
lov att betänka allesamman, att det är ståndaktigheten, uthålligheten, tro -

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, ''proposition äng. tillciggsstat till riksstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

fastheten, som i ett sådant prov hemför segern. Vi kunna hurra för fosterlandet
i stämningsfulla ögonblick och eldas av stora och sköna tal. Det gjorde
vi exempelvis vid förstamajfesten i fjol, då vi voro överens örn att vårt tolk
var en sådan där igelkott, som rullat ihop sig i en orubblig försvarsberedskap,
och jag säger intet ont därom. Det är dock inte sådana stämningsutbrott
som fälla utslaget. Det är, för att använda ett finskt ord, sisun, som håller
i alla väder, även när mörkret ligger tjockt över folket och över sinnena, det
är segerviljan, som aldrig kapitulerar och som i stället för att i varje motgång
upphäva nödrop står kvar på barrikaden till och med när det sista hoppet
ser ut att ha slocknat. Det är, för att citera ett uttryck från annat håll, den
.sista blodsdroppen man har att sätta in som fäller utslaget, inte den första
eller den andra eller den tredje.

Enligt min mening är bevarandet av den nuvarande regeringen en sa väsentlig
förutsättning för att nationens hela kraft skall kunna sättas in i deli
försvarskampen, att jag har svårt att förstå dem, som så fanatiskt rida till
stornis mot och sabotera till och med dess handlingar. Dessa män lia faktiskt
ingenting annat att sätta i stället. Denna remissdebatt kan inte bättre
sin uppgift än genom att ge uttryck för riksdagens och hela nationens orubbliga
fasthållande vid samlingsregeringen och den politik som den har fört
och alltjämt för. Naturligtvis utesluter inte detta att nian har rätt att också
ställa krav på regeringen. Man har rätt att kräva att den själv skall söka
befästa det goda förhållandet till nationen. Det behövs mycken disciplin och
ett övermått av tillit och förtroende nedifrån, men det behövs också en gott
portion av öppenhet och förtroende uppifrån. Folket förstår lägets krav och
det vill inte ge ett finger åt sabotörerna och skadegörarna. Men man bör inte
underlåta någonting, som kan klargöra för folket att detta förtroende också
är berättigat.

I det sammanhanget skulle jag vilja säga ett pär ord örn det krav pa upplösning
av vissa från utlandet inspirerade riktningar, som rests ^ med. sadan
energi på den sista tiden. Det bör inte uppsta något missförstånd. pa den
punkten. Sverige är ett demokratiskt land. Vi betrakta den demokratiska och
medborgerliga friheten som ett högsta värde. "Vi betrakta också varje avsteg
från dess väg som ett farligt steg. Vi veta också att varje sådant steg lätt
nog kan bli ett finger, som man räcker åt den tede, med påföljd att han i
nästa veva tar hela handen. Men det handlar ju i den nuvarande diskussionen
inte örn åsikter, mer eller mindre berättigade, utan det handlar örn vart folk
och dess framtid. Liksom vi inte anse det för rådligt att begå självmord av
fruktan för döden, vilja vi inte heller sälja demokratien för principernas skull.
Demokratiens vara eller icke vara sammanhänger med möjligheten för vårt
land att upprätthålla sin nationella frihet. Och var och en, som uppträder
förrädiskt mot nationen, förråder också friheten för vårt lolk och för demokratien.

Vi ha här många exempel från andra länder att hålla för ögonen, vi ha
sett hur riktningar, som inte själva godkänna demokratiens regler, ha utnyttjat
demokratiens möjligheter för att slå under sig statens maktmedel och därefter
slå demokratien själv ur spelet. Vi vilja inte vara med om att något sadant
händer även i vårt land. Jag erkänner för min del att det, inom den
grupp jag företräder finns stor betänksamhet mot att vidtaga sådana åtgärder.
Vi vilja framför allt inte vara med örn sådana, om de inte drabba opartiskt
åt olika håll. Vi frukta också att förbudet i mycket blir ett slag i luften,
eftersom den fosterlandsfientliga propagandans främsta hjälpmedel, dess
press, inte kan undertryckas genom att riktningen själv undertryckes. Men

Nr 44.

Torsdagea den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42

(Forts.)

om vi trots allt detta kunna diskutera möjligheten av ett ingripande av detta
sa göra vi det därför att vi räkna med att nationens samling kring sina
livsintressen därigenom skall få en starkare accentuering, att det svenska för
ket därigenom inte skall ta ett steg bort ifrån demokratien utan ett steg närmare
demokratien. Vi kunna bringa ett offer av principer, men vi göra det
därför att vi anse att nationen i det läge, som råder, bör kunna kräva av alla
medborgare lojalitet, sammanhållning, ärlighet och offervilja. Den som för
egen del vill frigöra sig själv från sådana krav har också ställt sig utanför
nationen.

Herr talman! Sedan vi^sist samlades här i kamrarna har vårt läge i olika
avseenden skärpts. Vi stå alltjämt utanför kriget, men våra svårigheter bli
större och icke mindre. Pa grund av att även årets skörd kan betraktas som
felslagen har vårt försörjningsläge förvärrats. Den stundande vintern kan
utan tvivel mötas med en viss oro. Kegleringarna bli allt fler och fler och vi
ha att räkna med att det på många områden blir en mindre anpart på varje
medborgare av detta livets goda. Men det är bördor som vi måste bära. Det
vore otacksamt mot försynen att klaga, eftersom nästan alla andra folk ha
•större svårigheter att bära och mindre att äta än vi. Tvånget att ytterligare
dra till svångremmen är säkerligen den minsta faran, som hotar oss i framtiden.
Örn vi gå till verket med god vilja att bära bördorna gemensamt, böra
vi kunna lösa även dessa uppgifter utan svårigheter.

Med tillfredsställelse vill jag för min del konstatera att ränteläget i landet
har utvecklat sig i den riktning, som riksdagen genom sitt bifall till bankoutskottets
olika yrkanden i våras givit anvisning på. Det senaste statslånet, som
blev en sådan framgång, har bekräftat riktigheten av den syn på penningmarknadens
förutsättningar som i detta ställningstagande uttalades. En viss stabilisering
av ^prisläget har också kunnat förmärkas, men aktsamhet och solidarisk
vakthållning äro alltjämt särskilt påkallade på detta område.

Det förestår nu vissa ömtåliga avgöranden — jag syftar på fastställandet
av jordbrukets priser och lönesättningen inom jordbruk och industri. Jag vill
för min del inte förorda något principrytteri. Rätthaveri på detta område
skulle vara det sämsta av allt. Ä andra sidan får man inte släppa ur sikte
att de mödosamt uppbyggda positionerna på olika områden lätt nog kunna spolieras,
örn man tillåter en väsentlig rubbning på någon punkt. Kommer prissystemet
ut på gild och rubbas alla märken, så inledes en utveckling som ingalunda,
behöver bli till fördel för den part som givit upphov till en sådan utveckling.
Alla dessa frågor böra bedömas sakligt med strängt utrangerande
av alla demagogiska element. Jag vill för min del med tillfredsställelse inregistrera
ett pär uttalanden från extremt håll på detta område, som vittna
örn att en viss tillnyktring och en viss avspänning börjat göra sig gällande.
Om vi fasthålla vid hänsynen till det helas väl och vid synpunkten att detta
av alla kräver offer och medgivanden, så böra även dessa svåra och ömtåliga
avgöranden klaras upp på _ ett sätt, som främjar våra möjligheter att bära
Sverige fritt fram genom tidens oerhörda påfrestningar.

Herr talman! Jag ber att få förorda att den proposition, till vilken denna
debatt är knuten, måtte remitteras till vederbörande utskott.

Herr Johansson. Johan Bernhard: Herr talman! Den tilläggsstat I till riksstaten
och de övriga propositioner, som i dag skola remitteras till vederbörande
utskott, ge icke ^heller mig någon särskild anledning att på förhand upptaga
någon mera ingående diskussion därom. Detta i synnerhet som det icke vare
sig i tilläggsstaten eller övriga propositioner förekommer några särskilda ut -

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

talanden om statens tillstånd oell behov, som pläga förekomma i en vid lagtima
riksdags början avlämnad statsverksproposition. Vad i de nu avlämnade propositionerna
begäres i fråga örn anslag avse ändamål, som synas ofrånkomliga.
Men då tillstånd lämnats att yttra sig även utanför dessa ämnen, vill jag begagna
tillfället därtill.

Vi äro tacksamma över att trots oron ute i världen kunna samlas igen för
att i gemensam strävan söka bidraga till lösningen av alla de svåra problem,
som det hittills förunnats oss att få dryfta och avgöra som självständigt folk.
Stormaktskriget visar inga tecken att avmattas, och hotande utvecklingstendenser
visa sig över hela världen. Vi kunna frukta, att detta krig blir ej endast
större och mera förhärjande, utan även långvarigare än det förra. Men
den som tvehågsen och nedslagen skulle lägga armarna i kors i stum förväntan
på att drabbas av något ödets slag, den skulle föga f j*lla sin uppgift i dagens
Sverige. Den svenska riksdagen bär alltjämt inför folket ansvaret för riket i
lika hög grad som regeringen. Ingen kan undslippa den bördan — och ingen
-våll göra det.

Arbetet inom Kungl. Maj :ts kansli och i regeringen innebär närmast en förberedelse
för den kommande riksdagen, men så mycket har inträffat, att även
denna fortsättning på 1941 års lagtima riksdag i sig får karaktären av något
självständigt.

Utvecklingen på det utrikespolitiska området gör det nödvändigt, att riksdagen
erhåller informationer örn vårt lands läge, och detta lär ju också komma
att äga nini. Detta är förvisso en grannlaga uppgift, men riksdagens stöd
för Sveriges ställningstagande i sådana frågor är enligt min uppfattning en
ofrånkomlig förutsättning för att riksdagen ej skall förlora sin betydelse.
Detta är svårt, eftersom förhållandena äro av sådan natur, att de ej lämpa sig
för öppen diskussion, vilken i och för sig skulle vara önskvärd, icke minst för
att rensa luften ute i landet från rykten och feberaktiga hjärnors allt annat
än sunda inflytande. Jag har således nu ingen anledning att närmare ingå .på
de utrikespolitiska förhållandena, då särskilt plenum därför, enligt uppgift,
kommer att hållas. Jag vill emellertid redan nu för undvikande av missförstånd
säga att den neutralitetspolitik, som regeringen fört i syfte att hålla vårt
land utanför storkriget och i syfte att bevara vår frihet, har vår anslutning
och vårt fulla förtroende.

Den oro, som på många sätt spårats i den allmänna opinionen under senaste
tid, har förvärrats genom tillvaron av ett kommunistiskt parti och .vissa, ligor
som enligt verkställda polisutredningar bedrivit malmedveten spioneri- och
sabotageverksamhet och därigenom störa rikets säkerhet. Att organisationer av
sådan natur fortfarande få existera framstår, särskilt i en tid som denna, för
den allmänna opinionen allt mera som en anomali.

Jag förutsätter emellertid att utvecklingen nu fortskridit så långt, att denna
fråga icke längre kan undgå att bliva föremål för regeringens synnerliga
uppmärksamhet och de förslag till riksdagen, vartill detta missförhållande
måste föranleda.

Emellertid finnas mångå andra viktiga och för vårt samhällsliv ingripande
frågor. Det finnes anledning att med oro och bekymmer följa den ekonomiska
utvecklingen och särskilt den hastiga takt i vilken våra statsfinanser utsättas
för påfrestningar genom en utgiftspolitik, som ej är tillräckligt återhållsam.
För närvarande pågår utarbetandet av Kungl. Maj :ts proposition nr 1 till 1942
års lagtima riksdag. Redan nu må det tillåtas uppställa den fordran att detta
arbete innevarande år skall bedrivas så, att det förslag som framlägges för
riksdagen visar avsevärda besparingar på alla de punkter där besparingar

Nr 44.

Torsdagen dea 23 oktober 1941.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

kunna åstadkommas. Därmed syftar jag ingalunda till att man skall försämra
möjligheterna för elem, som ha det sämst i samhället eller äro hårt pressade
av kristiden. Men jag menar att vi här i vårt land på många områden ha vant
oss vid att anse en viss, mycket hög standard såsom ofrånkomlig. Det är alltid
svårt att frivilligt underkasta sig eller andra en standardsänkning, men nödvändigheten
av att hålla nere våra statsutgifter borde göra det möjligt afpressa
fram besparingar på olika områden. Detta fordrar emellertid en radikal
omvärdering, inte endast av den omfattning statens verksamhet på olika områden
skall ha och den form denna skall ges, utan även av uppfattningen hur
mycket staten skall omfördela medborgarna emellan och hur mycket staten
skall kräva i motprestation av de medborgare, som bliva föremål för statens
omsorger. Att t. ex. å ena sidan anvisa mjmket stora belopp för arbetspolitiska
åtgärder och under samma tidsperiod ha svårigheter att anskaffa arbetare i
våra, skogar eller på våra betfält går inte riktigt ihop. Efter vad uppgifter i
tidningarna förmäla vill det emellertid synas som örn arbetsmarknadskommissionen
numera gör allvarliga försök att komma till rätta med dessa svårlösta
men angelägna omflyttningsproblem.

Det har ju stått mycken diskussion örn vi här i landet för närvarande ha
inflation eller ej. Oberoende av vilken innebörd man ger åt ordet inflation, så
är det ofrånkomligt att prisnivån alltsedan krigsutbrottet har stigit myckel
kraftigt, att våra statsutgifter ha stigit, att vårt näringsliv arbetar mindre
effektivt på grund av bristande tillförsel på råvaror av olika slag och att därigenom
det utbyte vi få av vårt samlade arbete är avsevärt mycket mindre än
under fredstiden. Den upplåningspolitik, som bedrives, är värd allt erkännande,
men det måste återigen påpekas att vad man framför allt bör komma åt är de
enskilda medborgarnas nysparade medel. Det är visserligen mycket bra att
man genom statslånen binder de medel, som frigjorts genom lagerrealisationer,
vilket torde vara en av anledningarna till den rikliga penningtillgången just
nu. Men när kriget är slut, blir situationen en helt annan och kan medföra nya
bekymmer. Man lever, synes det mig, i en felaktig föreställning, örn man tror
att en fortsatt upplåning av sådana medel skall förmå påverka prisnivåns utveckling.
Så länge lagren tömmas, uppstår ingeli fara för en disproportion
mellan penningmängd och varumängd. Men när lagren äro slut och de enskilda
ej längre kunna finna tillräckligt mycket varor att köpa för de löner de erhålla-,
då framträder konkurrensen mellan olika köpare örn de allt knappare varorna
och driver upp priserna. Det är då jobberiet, det är då gulascheriet verkligen
kommer fram, och det är vid den tidpunkten statsmakterna få det svårast
att reda upp situationen och att hejda en avsevärd stegring av prisnivån.
Det är därför min absoluta uppfattning, att en statsdirigerad utgiftspolitik för
mindre nyttiga eller mindre pressande uppgifter i denna stund icke får finansieras
lånevägen. Sådana utgifter, som måste göras för att höja vår produktionsförmåga,
för att stärka vårt försvar, sådana utgifter, som vi anse ofrånkomliga
på grund av att deras ändamål är ofrånkomligt, dem måste vi göra
under alla omständigheter. Men de onödiga, de lyxbetonade utgifterna, dem
lia vi ingen anledning att göra, och vi ha absolut ingen anledning att göra dem
med lånta pengar.

Det bär alltid varit så att man vid den lagtima riksdagens slut, då samtliga
utgifter lia bestämts, lätt börjar en kritik av den statliga utgiftspolitiken,
hå skedde även i våras vid fastställandet av stats regleringen för budgetåret.
1941/42. Det är mycket lovvärt att man så småningom gripes av eftertankens
kränka blekhet, men det vore mycket bättre om själva det förberedande budgetarbetet
under hösten uppe i Kungl. Maj tis kansli kunde färgas så, att det

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret Will 42.

(Foits.)

fick beslutsamhetens friska hy, men i motsatt riktning och med motsatt syfte i
förhållande till vad denna friska beslutsamhet under tidigare, lyckligare, den
gyllene välfärdspolitikens år hade som innebörd. Sparsamhetsinitiativet skall
utgå från regeringen, och även örn miljonerna ha blivit till tiotals miljoner pä
vissa poster, så finns det därför ingen anledning att godtaga alla utgifter av
mindre storleksordning utan en mycket omsorgsfull prövning.

I nuvarande läge är det ofrånkomligt att våra näringar som producera vad
som är nödvändigast för vår fortsatta existens ha så goda produktionsbetingelser
som möjligt. Genom att vi söka kompensera olika grupper för de svårigheter
dessa åsamkas genom prisstegringarna medverka vi fullkomligt medvetet
till en långsamt skeende prisstegring, men vi _ ha ansett här i landet
att den politiken är bättre än de hårda regler om prisstopp som vissa andra
länder tillämpa. Den kompensation vi ge är emellertid inte fullständig, och
den bör icke på något område vara fullständig. Bördorna skola rättvist fördelas
men lika väl som man kan försäkra sig mot hårda slag av ödet, som
ensidigt drabbar några få, så måste samhället i nuvarande läge vara berett
att ingripa för att t. ex. kompensera våra jordbrukare, då skörden blir ^mycket
under medelmåttan. Även örn vi ekonomiskt hjälpa varandra i ett sådant
läge, vill väl ändå ingen påstå att jordbrukarna liksom andra samhällsgrupper
ej fått bära en viss självrisk och själva taga på^ sig en del av de förluster,
som uppstått genom den dåliga grödan detta år och genom prisstegringarna
på jordbrukets förnödenheter.

Det är naturligtvis utomordentligt svårt att avväga den rättvisa kompensationen
för en sådan näring som jordbruket med dess ytterst invecklade produktionsbetingelser
och varierande produktionsresultat på olika orter under
samma år. Den ene anser att han kanske ej får så hög kompensation, den
andre tiger still därför att han fått mer än han kanske hade hoppats på. Men
även örn några av Sveriges jordbrukare skulle anse att de blivit orättvist eller
hårt behandlade, är jag övertygad örn att de i allmänhet icke tänka sig att
begagna sådana påtryckningsmedel för att få sina krav genomförda som t ex.
produktionsstrejk. De långtgående resolutionskravens män representera enligt
min mening icke den stora starka strömmen inom svensk bondevärld, de representera
det lätta skummet på ytan som alltid gör att havet ser vredgat ut.
Ytterlighetskrav öka motståndet och skada den goda sak som kan uttryckas
med orden: rättvisa åt jordbruket. Men dessa bedriva trots allt en agitation,
som i ett annat läge kan medföra avsevärda svårigheter och framför allt kan
ta bort lusten, arbetsviljan, arbetsglädjen i det arbete, som Sveriges jordbrukare
utföra. Vi måste komma ihåg att den ena gruppen aldrig kail varn helt
oberoende eller göra sig helt oberoende av den andra. Samhället bygger på gemensamt
arbete, och realinkomsterna bero inte bara på vad nian själv producerar
utan också på vad man kan få i utbyte för det man producerar. Kapplöpningen
mellan olika grupper resulterar bara i att alla få det dyrare, inell knappast''
någon får det bättre. _ .

Ett erkännande vill jag här gärna giva åt såväl jordbrukets som övriga
organisationer för det stöd och den hjälp som de giva at de statliga myndigheterna
i deras arbete, när det gäller att bemästra svårigheterna.

T Sveriges nuvarande läge är det ingenting som är viktigare än att bibehålla
den sammanhållning och elen gemensamma strävan att hålla vårt land och
vårt folk utanför det stora kriget. Det är därför det är så oerhört viktigt att
man icke här i landet försummar sammanhållningen även på elen inre ekonomiska
fronten, på produktionsfronten, ty i ett krigsläge har man inte att
välja mellan smör eller kanoner. Tyvärr behöver man både smör och kanoner.

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

\ i måste dessutom komma ihåg att möjligheterna för regering och riksdag
att fullfölja vår oberoende neutralitetspolitik till stor del hänger på om svenska
folket förmår bibehålla fattningen och de goda nerver man på det hela
taget har visat under dessa besvärliga år. Men nerverna skola aldrig få vara
så goda att omdömet och vaksamheten förslappas, och sammanhållningen får
aldrig vara sadan att ingen kritik skulle få finnas eller inga skiljaktiga meningar
tillåtas. Lojal kritik, lojal opposition äro ofrånkomliga i ett samhälle
som vill vara fritt. Men illojal kritik riktad mot samhällets bestånd, avseende
att genomföra åtgärder, som strida mot vårt kynne och vårt nuvarande samhällsskick,
kan ej ses med samma ögon. Vi måste vara på vår vakt mot dessa
professionella missnöjesspridare, bråkmakare och sabotörer av vår inre sammanhållning.
När det gäller våra viktigaste värden, våra viktigaste uppgifter,
då måste Sveriges regering, Sveriges riksdag och Sveriges folk stå eniga
på samma linje, på den svenska linjen.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än örn remiss till vederbörande
utskott.

oHerr förste vice talmannen: Herr talman! Vårt läge har under den nu pågående
kampen mellan stormakterna blivit alltmer bekymmersamt. Denna maktkamp
berör oss mycket nära, och genom händelsernas utveckling ha svårigheterna
under den senaste tiden ytterligare ökats. Det är därför synnerligen
viktigt att. det svenska folket alltjämt kan samlas kring det mål för vår
utrikespolitik, som hittills uppställts. Det är av utomordentlig betydelse att
sammanhållningen kan upprätthållas. Stormaktskriget har kommit in i ett
skede, i vilket motsättningarna ytterligare skärpts och kampviljan hårdnat.
Påfrestningarna för vårt land bli därigenom mera kännbara och därför måste
nationens samlade kraft inriktas på att bevara vår självständighet och vårt
oberoende. Det isolerade läge, vari vi nu befinna oss, hänvisar oss också till
att uteslutande lita till oss själva.

Det rader nog också i stort sett enighet örn denna linje, örn den svenska linjen.
De enstaka röster som försports och som särskilt den förste talaren i denna
debatt omnämnde få nog anses såsom en ropandes röst och som ett uttryck
för enskilt eller personligt missnöje. I stort sett är det säkerligen icke mycket
som skiljer den svenska nationen för närvarande. Jag vet dock inte örn jag
därvid fullt kan följa andre vice talmannen, herr Åkerberg, att vi på ett sådant
sätt skola sluta upp omkring regeringen, att vi inte objektivt skulle
bedöma dess handlingar. Därmed tror jag inte att vi gagna regeringen
och ej heller vart folk eller vart land. Även i ett sådant läge som det nuvarande
är det nödvändigt att se kallt pa saker och förhållanden, och det tror
jag att vi alla i längden även må bäst av.

Jämte tillgodoseendet av vår yttre säkerhet utgör folkförsörjningen vårt viktigaste
samhällsproblem. Detta påkallar alltjämt vår oavlåtliga uppmärksamhet
och våra samfällda ansträngningar. Lika viktigt som det är att upprätthålla
en militär beredskap, lika viktigt är det att hela folkhushållet hålles i
ständig beredskap för att övervinna de svårigheter, folkförsörjningen har att
brottas med. Läget för vår livsmedelsförsörjning har försämrats, det veta vi
alla. Förra årets skörd var dålig och detta års skörd har blivit än sämre. När
nu vintern stundar, ha vi bakom oss två års delvis felslagna skördar och vad
vissa delar av landet beträffar till och med tre, och de tidigare upplagda reservförråden
äro nu till största delen förbrukade. Det är nu en angelägenhet av yttersta
vikt för alla samhällsgrupper, att landets samlade krafter anspännas för

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Xr 41.

Kungl, proposition äng. tilläggssiat till riks stat en för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

att säkerställa vårt folks försörjning. Jag kan därför, herr talman, icke underlåta
att vid detta tillfälle något mera uppehålla mig vid det problemet.

När vi nu. kunna konstatera, att vår livsmedelsförsörjning befinner sig i ett
ganska ansträngt läge, kan det kanske inte vara omotiverat att erinra örn vad
som tidigare många gånger, inte minst i denna kammare, sagts från lantmannahåll
om vikten av att ej försumma vår livsmedelsförsörjnings olika problem. Vår
beredskap kunde lia varit bättre, örn statsmakterna i tid beaktat dessa varningar.

Den skörd som i år inbärgats ligger långt under medelskörd och är även väsentligt
svagare än den som erhölls under förra året. Vetet bar i medeltal för
hela landet i år givit en mycket svag skörd, som i flera län närmar sig missväxt.
Även rågen har givit under medelmåttan. Enligt de officiella rapporterna
beräknas brödsädesskörden sålunda i år vara tio procent lägre än den var
år 1940, ett år som dock var synnerligen dåligt, och beträffande vårsäden har
även en sänkning inträtt för samtliga sädesslag med undantag för korn. Skörden
av hö från vall beräknas utgöra två tredjedelar av fjolårets i och för sig
svaga skörd. Brödsädestillgången är sålunda icke stor, och betingelserna för
den animaliska produktionen äro heller icke lysande.

Ransoneringssystemet har ju måst utbyggas, så att det kommit att omfatta
allt flera av för folkförsörjningen betydelsefulla förnödenheter. För genomförandet
av ransoneringarna har skapats ett flertal krisinstitutioner med omfattande
personal. Kommissionsväsendets ansvällning gör det befogat att uttrycka
det önskemålet, att det inte måtte stelna i byråkratiska former. Kommissionernas
ledning och personal få inte förlora kontakten med det levande livets realiteter.
Praktisk erfarenhet, förtrogenhet med näringslivets problem och god omdömesförmåga
måste krävas av dem.

Det ligger i sakens natur att kommissionernas intresse i första hand inriktas
på att fördela de tillgängliga varumängderna. För den skull får man dock inte
glömma bort, att produktionen är det primära. Örn produktionen icke uppehälles
i tillräcklig omfattning, krympa de varumängder ihop, som man har att
ransonera. De priser som fastställas för de olika varorna ha därvid en ganska
stor betydelse.

Prissättningen på årets skörd av brödsäd har utformats fran synpunkten av
att man ville befrämja produktionen. Som en konsekvens härav infördes systemet
med arealtillägg. Man ställer sig dock frågande inför begränsningen av
detta tillägg. Vill man att en sådan åtgärd som införandet av arealtillägg utan
hämningar skall verka produktionsbefrämjande, är begränsningen av densamma
icke ändamålsenlig.

Ej heller prissättningen på fodersäd är att förorda, örn man utgår från den
synpunkten, att priset skall verka befrämjande på produktionen. Fastän produktionskostnaderna
ökat och årets skörd, utom vad beträffar korn, är mindre
än förra årets, ha priserna på fodersäd dock sänkts. Detta måste givetvis väcka
missmod hos producenterna och befrämjar icke en ökad produktion. ^

Våra tillgångar på foder till kreaturen äro som bekant mycket små, och därför
skulle det ha varit önskvärt, att sådant ersättningsfoder som vass och dylikt
bättre tillvaratagits. Så har emellertid icke varit fallet. Vassen, för vilken
det reklamerades så mycket, blev i alltför ringa grad skördad. Det saknades arbetskraft
på landsbygden för att få detta arbete utfört i rätt tid. Här gick mycket
relativt gott foder förlorat. Staten borde genom sina organ i större utsträckning
ha tagit hand om insamlandet av vass.

Vi ha i betblasten även ett mycket gott kreatursfoder, och det är synnerligen
viktigt, att den icke får förfaras genom brist på arbetskraft.

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition äng. tillägg sstat lill riksstaten för budgetåret 1.941/42.

(Forts.)

I detta sammanhang må det tillåtas mig att uttala min tillfredsställelse över
att sockerbetsodlingen fått en så stor omfattning i år. Sockerbetorna synas lova
att ge en god skörd, och detta är så mycket mer glädjande som skörden i övrigt
blivit så klen. Sockerbetorna ge icke endast socker, utan de lämna också ett
gott kreatursfoder, vilket är dubbelt värdefullt, då fodertillgångarna i övrigt
så väsentligt krympt ihop.

. Frågan örn priset å jordbrukets produkter är tillika en ömtålig fråga. Å ena
sidan önska ju konsumenterna erhålla så billiga varor som möjligt, och finansministern
ser nog i varje prisökning en viss fara för inflation, och å andra sidan
skapa de nu för jordbrukarna försämrade produktionsbetingelserna med
svag skörd, minskad tillgång på kraftfoder och förhöjda priser på förnödenheter
m. m. ett visst missmod, kanske i vissa fall misstro mot statsmakternas
vilja att tillmäta dessa förhållanden den betydelse som de hava. Även örn priserna
icke kunna sättas så högt, att de kompensera en felslagen skörd, så förväntar
nog lantmannen nu, att vid prissättningen å de animaliska produkterna
i överensstämmelse med riksdagens uttalande vid behandlingen av jordbrukspropositionen
under förra delen av denna riksdag produktionskostnaderna såvitt
möjligt bli täckta.

Kommissionernas uppgifter äro både besvärliga och grannlaga, och i stort sett
lia de dock lyckats bra därmed, även örn det i något avseende har gnisslat.
Beträffande äggransoneringen synes emellertid ingen vara belåten. Konsumenterna
klaga och producenterna anse prisen olämpligt avvägda. Principen att i
första hand dirigera den spannmål som finns till folkförsörjningen kan nog
vara riktig, men hönsen leva ju inte enbart av säd. Den mindre jordbrukaren
kan genom användande av avfall och annat erhålla foder till sina höns, som till
stor del täcker behovet. Därför gör man säkert klokt i örn man går försiktigt
fram, när det gäller reduceringen av landets hönsbestånd. Äggen ingå som en
icke obetydlig del av vär kost, och därför önskar man, att hönsstammen måtte
bevaras i den utsträckning som är möjlig med hänsyn till tillgången av för
hönsens utfodring lämpligt foder. För många utgör dessutom hönsskötseln den
kanske väsentligaste försörjningskällan. Den är många människors arbetsuppgift,
och det är inte så gott att i dessa tider helt lägga örn och börja med annan
verksamhet.

Vid prissättningen på äggen måste också .skälig hänsyn tagas till producenternas
intressen. Det nu gällande priset är för lågt, och marginalen mellan producent-
och detaljhandelspris är för stor.

På flera håll anser man att priserna på jordbruksprodukter intaga en nyckelställning
i prisbildningen och att stor risk för en inflatorisk prisutveckling
skulle föreligga, om dessa höjdes. Jag tror emellertid att de skäl, som anförts
för att motivera denna uppfattning, icke äro tillräckligt grundade. Man överdriver
den inverkan, priserna på jordbrukets produkter utöva på utvecklingen
av den allmänna prisnivån, i synnerhet örn denna prisbildning är förorsakad
av varuknapphet och inte av allmän prisförhöjning. Kan jobberiet hållas tillbaka,
är därmed mycket vunnet i fråga örn faran för inflation. Det är en allmän
grundsats i den av statsmakterna förda finanspolitiken, att de ökade produktionskostnaderna
skola fullt täckas. Jordbrukets utövare måste lika väl som
andra näringsidkare komma i åtnjutande av denna ersättning. Man kan ingalunda
påstå, att jordbruket överkompenserats för de under krisen ökade produktionskostnaderna,
och därför har man onekligen svårt att förstå den tankegången,
att just jordbrukets priser skulle vara så farliga ur synpunkten av inflationsrisk.

Det är också värt att lägga märke till, att levnadskostnadsindex, på vilket

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetaret 1941142.

(Forts.)

lönesättningen i såväl allmän sorn enskild tjänst grundar sig, uträknas med
känsyn till detaljhandelspriser och icke till producentpriser. Då man talar örn
samband mellan löner och livsmedelspriser, får man icke förbise denna omständighet.
Det borde för övrigt ligga i statsmakternas intresse att se till, att distributionen
av varorna icke kommer att onödigt fördyra desamma^ I kampen
mot inflationen skulle detta vara en ingalunda betydelselös försvarsåtgärd. Att
inflationstendenser i dessa tider göra sig gällande, är för övrigt icke enbart
beroende på dessa förhållanden. Man kan inte bortse från vad de höga statsutgifterna
och den stora skuldsättningen betyda. Miljonerna rulla, och många av
de miljoner, som dagligen utgivas av staten, utgöras ju av upplånade medel.
Statens stora behov av penningar i form av skatter och i form av upplånade
medel bidrager naturligtvis i sin män till den ökade inflationstendensen.

Finansieringen har ju dock hittills lyckats ganska bra. Penningtillgången
inom landet är god, och de utgifter, för vilka man icke haft direkt täckning,
har finansministern lyckats bestrida genom kortfristiga krediter eller pa
annat sätt, utan att detta ännu kännes för mycket tyngande. Det kan likväl
ifrågasättas, örn detta skall kunna fortgå i längden, örn vi kunna fortsätta att
ge ut alla dessa miljoner och det ända skall bli möjligt att upprätthålla penningvärdet.
Det blir nödvändigt att ägna dessa problem ali erforderlig omsorg.

Slutligen, herr talman, vill jag i anslutning till vad jag yttrat örn betydelsen
av ett samlat framträdande i fråga örn åtgärder till stärkande av den yttre
och inre fronten säga, att jag även anser det nödvändigt, att vi skydda oss
mot sådana nedbrytande krafter, som arbeta på att undergräva vår säkerhet
och därigenom åstadkomma skada för landet. De sabotage- och spionagedaa,
som planlagts och delvis utförts mot landets säkerhet, kunna ej få fortgå, de
måste stävjas. Sådana handlingar som avsett förstörandet av fartyg, sprängningar
av kraftverk och skadegörelse pa annat sätt framkalla avsky. Man
undrar hur något sådant kunnat bli möjligt. Det år skrämmande saker, som
kommit fram under rättegångarna med dessa personer. Det_ synes icke endast
ha varit enskilda vilseledda personer, som för egen vinnings skull lana!
sig till något sådant, utan det har ju varit personer, tillhörande sammanslutningar,
som utge sig för att arbeta för folkets bästa. Sammanslutningar, som
lånat sig till något sådant, ha förverkat rätten att fortsätta sin existens. Samhället
måste skydda sig mot varje sammanslutning, vars verksamhet tager sig
sådana yttringar. Efter allt vad som förekommit kunna medlemmarna av dylika
sammanslutningar icke uppträda som martyrer, ifall statsmakterna göra
bruk av lagen örn upplösning av samhällsfientliga sammanslutningar och inskrida
med kraft för att värna rikets säkerhet mot anslag från spioners och
sabotörers sida. Jag understryker beträffande dessa företeelser helt vad
första lagutskottet yttrade vid 1940 års riksdag i samband med behandlingen
av propositionen om nyssnämnda lag: »En sammanslutning, som bedriver en
för rikets säkerhet menlig verksamhet, kan enligt utskottets mening icke ha
något anspråk på att i ett dylikt tidsläge få under rättsordningens hagn fortsätta
sin landsskadliga verksamhet.»

Lugn och fast beslutsamhet och samarbete för hela folkets basta ar vad som
kräves av oss i denna ansvarsfulla tid.

Herr Larsson. Sam: Herr talman! De propositioner, som Kungl. Maj:! hittills
förelagt riksdagen vid denna extra ordinarie session, liro icke av den innebörd
att de föranleda mig till några uttalanden vid remissen till vederbörande
utskott. Jag skulle t. o. m. vilja uttala, att jag knappast kunnat hnna det motiverat,
att talesmän flir riksdagens partier i tur oell ordning nu framföra all -

16 Nr 44. Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat till riksslaten för hudgetåret 1941142.

(Forts.)

manna uttalanden örn det politiska läget oell önskemål, örn vilka i stort sett
alla äro ense. För egen del skulle jag helst avstått från att nu begära ordet,
och jag hade säkerligen gjort så, om jag icke befarat, att ett uteblivet uttalande
i dagens debatt från den meningsriktning jag tillhör kunnat misstydas såsom
något slags demonstration eller avståndstagande från den samförståndspolitik
som nu bedrives.

En s. k. allmän remissdebatt, i vilken man upptager till behandling vilka
frågor som helst, är rätt naturlig vid den lagtima riksdagens början, då under
vanliga förhållanden mer än ett halvår gått, sedan riksdagen senast var samlad.
Vid detta extra ordinarie riksdagssammankallande är det icke alls på samma
sätt erforderligt med en dylik allmän debatt, i synnerhet som de spörsmål,
vilka huvudsakligen upptaga våra tankar, de utrikespolitiska, enligt meddelande
vid en senare tidpunkt skola bli föremål för offentlig debatt efter en
redogörelse från utrikesministern. För min del vill jag uttala min tillfredsställelse
över att en sådan utrikespolitisk överläggning kommer till stånd och
likanå över att den kommer att äga rum i offentlighetens ljus. Jag är nämligen
livligt övertygad örn att mörkläggning och tystlåtenhet rörande vår utrikespolitik
och dess problem för närvarande är vida farligare och medför mycket
större risker än eventuellt oförsiktiga uttalanden under en debatt kunna göra.

I detta sammanhang skulle jag därjämte vilja till regeringens övervägande
framföra, huruvida ^det icke vore möjligt att på liknande sätt anordna överläggningar
om^ de båda huvudgrupper av frågor, som nu utom de utrikespolitiska
främst påkalla allas intresse och bekymmer. Jag syftar på dels de ekonomiska
och statsfinansiella spörsmålen, dels frågor som sammanhänga med
folkförsörjningen. Örn finansministern vid lämpligt tillfälle under riksdagen
ville lämna en klargörande exposé över vårt finansiella läge, skulle därtill
kunna knytas en överläggning, som måhända icke blott för riksdagen utan
för hela folket bleve av betydelse. Den i går kväll av riksräkenskapsverket lämnade
redogörelsen för det senaste budgetårets budgetutfall innebar visserligen
inga överraskningar, men man må icke förundra sig över att litet var börjar
undra över huru detta skall sluta och varifrån pengarna skola tagas för att
betala de miljardskulder, som staten nu adrager sig. Vi äro säkerligen överens
om att statsutgifternas oerhörda stegring varit ofrånkomlig. Jag vill gärna tilllägga,
att om dessa utgifter — huru stora de än äro — ge oss ökade utsikter
att värna vår frihet och vårt oberoende, så äro pengarna väl använda. Men
ändock må det vara rimligt att begära att så långt sig låter göra få en överskådlig
redogörelse för vårt ekonomiska läge och för våra utsikter att ekonomiskt
rida ut stormen och bevara vårt penningvärde åtminstone någorlunda
orubbat.

. Ungefär samma önskan ville jag gärna framföra till jordbruks-, folkhushållnings-
och handelsministrarna ifråga örn vårt försörjningsläge. Till råga på de
olyckor, som avspärrningen utifrån medfört, ha vi nu fått två år efter varandra
med så dålig skörd, att den åtminstone på vissa trakter närmat sig verklig
missväxt. Detta har framtvungit en hård ransonering med alla dess besvärligheter.
Jag vill icke säga annat än att de statliga organen säkerligen i stort
sett handhaft sina ömtåliga och krävande uppgifter på ett erkännansvärt sätt.''
Enstaka missgrepp kunna väl svårligen undvikas. I likhet med den föregående
ärade talaren vill jag för min del uttala den uppfattningen, att den nyligen beslutade
äggransoneringen synes vara ett sådant missgrepp. Åtminstone vill
det förefalla den osakkunnige lekmannen som om man här vidtagit en åtgärd,
som betänkligt liknar de många misslyckade ransoneringsåtgärder som vidtogos
under förra världskriget. Nu är det kanske redan för sent att bringa rättelse,

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsslat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

om sådan överhuvud taget är möjlig. Idet mest beklagansvärda med äggransoneringen
är att den allra tyngst drabbar tiotusentals småbrukare, för vilka hönsskötseln
varit en givande binäring.

Det skulle säkerligen vara värdefullt, om från regeringens sida under höstens
lopp till riksdagen lämnades en redogörelse för alla de betydelsefulla folkförsörjningsfrågorna.
Måhända kan detta icke lämpligen ske förrän efter avslutande
av de förhandlingar, sorn inom den närmaste tiden lära komma att upptagas
med jordbrukets organisationer. Även på detta område är det utan tvivel
så, att största möjliga öppenhet bör visas. Vårt folk skall finna sig i inskränkningarna
och besvärligheterna, men det vill veta skälen för de vidtagna åtgärderna,
och det vill få öppet framföra sina anmärkningar och klagomål och
få dem bemötta och vederlagda. Jag bortser då givetvis från de oresonliga
kverulanter, som alltid finnas, men man tar grundligt miste, om man tror att
alla anmärkningar äro föranledda av obehörig kritiklusta, och man begår framför
allt ett stort folkpsykologiskt misstag, örn man skulle försöka sig på en
sådan mörkläggning även på detta område, att all offentlig kritik skulle förhindras
eller betraktas som skadlig. Regeringen gör landet en verkligt stor
tjänst genom att på sätt jag antytt lämna riksdagen en fyllig och överskådlig
redogörelse för vårt försörjningsläge.

Bilden av våra dagars Sverige erbjuder emellertid icke endast bekymmer
och svårigheter. Det finns också ljusare sidor i dagens situation. Dit räknar
jag framför allt den nationella samhörighet, som alltjämt består och som icke
tvekar att bringa stora offer för stärkande av landets värnkraft. Dit hänför
jag också den omständigheten att vi hittills lyckligtvis undsluppit en massarbetslöshet
— med alla dess skrämmande följder av ekonomisk och annan art.
Man kan dock tyvärr icke underlåta att uppmärksamma, att den rika arbetstillgången
nu till mycket stor del är direkt framkallad av krisen. Den beror
till stor del på de alltjämt omfattande militärinkallelserna. Den hänger
också samman med vår besvärliga bränslesituation, som kräver mycket folk
för vedavverkningen m. m. Å andra sidan ligger byggnadsverksamheten i
största utsträckning nere, och för vissa industrigrenar kan säkerligen snart
hota en brist på råvaror, som framkallar driftsinställelser. Av dessa och andra
orsaker, som jag nu ej skall beröra, kunna vi icke känna oss säkra för att
e.j arbetslösheten återigen ökar.

Till de ljusa sidorna i dagens situation vill jag också räkna den omständigheten
att vi ännu ha möjlighet att bringa förbättrad hjälp åt dem, som leva
på skuggsidan i livet, framför allt åldringar, invalider och sjuka. Det är vårt
samhälles stolthet att föra en vidsynt socialpolitik. Jag uttalar obetingat mili
glädje över att vi även i dessa vargatider ha möjlighet och vilja att föra en sådan
politik. Därvid bortser jag emellertid ingalunda från att vi beträffande
socialpolitiken framför allt måste tänka på de sämst ställda och att vi måhända
i vissa fall bli nödsakade att revidera på en och annan punkt, där hittills
stadgade bestämmelser varit för liberala eller kräva en onödigt stor och
tungrodd förvaltningsapparat. Att lyssna på dem, som förmena att erforderliga
besparingsåtgärder i första "hand borde gå ut över socialpolitiken, vore
emellertid ett kapitalt misstag, från vilket jag icke kan nog kraftigt avråda.

Herr talman! Med dessa korta antydningar skulle jag kunna avsluta mitt
anförande. Jag vill dock tillägga några ord i anslutning till vad jag nyss anförde
örn det glädjande i den rådande nationella samhörigheten. Denna samhörighet
bottnar djupast i ett ökat medvetande örn värdet av vår nationella frihet
och en stegrad insikt örn vilka olyckor vi skulle mola. örn vi icke med

Första kammarens protokoll 1941. Nr 44. 2

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

alla våra krafter, med alla offer värna vårt oberoende. Därför Ilar det också
blåst upp en storm mot den osvenska propaganda, som vill omstörta vår demokratiska
samhällsordning och ställa oss under främmande ideologiers inflytande.
Även i riksdagen må det öppet sägas ut, att det svenska folket icke
vill och icke skall lyssna på de falska profeter, som vilja tillintetgöra vår sedan
sekler uppbyggda rättsordning och nyordna vårt samhälle efter den ena
eller den andra utländska schablonen. Vårt motstånd mot alla sådana planer
är lika fast och bestämt vare sig locktonerna eller hotelserna komma från det
ena eller det andra väderstrecket. Skammens rodnad färgar våra kinder, då vi
tyvärr måste erkänna att svenska medborgare låna sig som redskap åt denna
osvenska propaganda och att de även begått brottsliga handlingar och planlagt
våldsdåd för att främja sina syften. Det är naturligt att en verklig folkvrede
växer upp mot sådana partier eller grupper och att man kräver ett resolut
inskridande för att söka hindra ett fortsättande på denna olyckliga väg.
Det må dock, herr talman, icke vara opåkallat att erinra om att man även
i en sådan situation som denna måste söka bevara sitt lugna övervägande och
icke i hastigt mod skrida till åtgärder av tvivelaktigt värde, när det gäller att
komma åt missförhållandena, men måhända ödesdigra med hänsyn till sina
konsekvenser för den medborgerliga friheten. Med denna varning har jag
självklart icke velat dämpa den fullt naturliga reaktion mot samhällsfarliga
partier, som nu växer fram, och allra minst har jag velat finna något försonande
hos dem som begått eller planerat brottsliga, landsförrädiska eller i övrigt
landsskadliga handlingar. Men jag har trott det vara klokt och riktigt
att mana till att även nu behålla huvudet kallt och noggrant överväga, vilka
åtgärder man bör vidtaga, samt lika noggrant övertänka, vilka verkningar i
olika avseenden de kunna föra med sig.

Först och sist gäller det, herr talman, •— jag upprepar detta —• att åstadkomma
största möjliga samling och enhällighet hos alla ansvarskännande svenskar
örn att till det yttersta försvara de omistliga värden som vi äro satta att
förvalta och som vi icke skola uppgiva.

Herr von Heland: Sedan partiledarna nu deklarerat de stora politiska partiernas
vilja att i samförstånd lösa den nuvarande situationens svåra problem,
måste man även tillåta att från olika håll framföras kritiska reflexioner angående
vissa rent inrikespolitiska frågor. Det skulle vara synnerligen olyckligt
om man försökte stoppa dylik kritisk granskning i ett samhälle som vill vara
ett fritt demokratiskt samhälle. Vissa partiledare ha också redan börjat denna
kritiska granskning, och det må även tillåtas mig att komma med några
synpunkter.

Vad finanspolitiken beträffar kan man ej tala örn borgerlig sparsamhet.
De två senaste budgetåren ha slutat med en fruktansvärd brist, och bristen
ökar i hastig takt varje månad, varvid enbart driftbudgetens underskott kan
på tre år, således till och med juni 1942, beräknas till 4,200 miljoner kronor.
Av den dagliga utgiften på ungefär 10 miljoner kronor ha vi endast täckning
för cirka 5 miljoner kronor.

Finansministern har hittills icke kunnat ge besked örn hur den katastrofartade
utvecklingen skall kunna på ett någorlunda tillfredsställande sätt bemästras,
och jag instämmer med föregående talare att en redogörelse från
finansministern vore synnerligen önskvärd. Riksdagen i sin helhet är otvivelaktigt
ansvarig för detta anslagsbeviljande, som kanske spränger alla möjligheter
till täckning av utgifterna, men samlingsregeringen borde vara den institution,
som nu bäst behärskar möjligheterna att komma med förnuftiga

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941f42.

(Forts.)

förslag. Den tiel måste, med nuvarande finanspolitik, komma, då erforderliga
pengar ej kunna anskaffas vare sig genom skatter eller lån utan måste tillskapas
genom en utspädning av valutan. Ansvaret härför faller då i första
hand på regeringen.

Speciellt bär givetvis finansministern ansvaret även örn statsrådet Wigforss
synes skarpt reagera mot anklagelsen för vidlyftig hushållning och anser, att
det hela är beroende på de utomordentliga försvansutgifterna. Nu bero ju de
enorma försvarsutgifterna på tidigare försummelser av försvaret, men tvivelaktigt
är dessutom om jämvikt i budgeten skulle kunna åstadkommas även
örn försvarskostnaderna bortfölle. Den statsfinansiella iställningen är alltså
ytterst oroande. En absolut inbromsning av alla ej livsviktig je utgifter borde
därför vara ofrånkomlig.

Regeringen med sin överblick över situationen och sina utredningsmöjligheter
har givetvis i första hand skyldighet att komma med besparingsförslag,
men även enskilda riksdagsmän böra framhålla sina synpunkter för att prövas
av riksdagen.

Redan förra året tog jag mig friheten att i särskilda utskottet göra vissa
påpekanden, och det blev ju sedermera vissa åtgöranden, som åstadkommo en
mångmiljonbesparing på försvarshuvudtiteln, och jag har tagit mig friheten
att även i år för några regeringsmedlemmar göra nya smärre påpekanden för
besparing på samma huvudtitel.

Offentlig debatt angående försvarskostnaderna är väl mindre lämplig, varför
så m5mket större ansvar vilar på regeringen för att anslagna medel komma
till rätt användning. Andan hos såväl befäl som meniga är storartad — vill
jag omvittna — varför felaktigheterna i utgiftshänseende i främsta rummet
måste lastas statsmakterna, som före kriget grovt försummat försvarsmakten
så att det bl. a. vid krigsutbrottet saknades i förvaltningsfrågor väl utbildad
personal.

Studerar man driftbudgeten, finner man enorma utgiftsökningar även på
ecklesiastik-, social- och jordbruksdepartementen. Chefen för ecklesiastikdepartementet,
som tillika är ledare för det parti, som med särskild förkärlek
brukar kritisera skattebördan, borde väl inse, att vi inte oberörda kunna leva i
30-talets välfärdspolitiska anda. Man borde sålunda kunna förvänta besparingsförslag
på åttonde huvudtiteln. Beträffande utgifterna på socialdepartementets
huvudtitel önskar jag framhålla vissa synpunkter med en vördsam
hemställan örn riksdagens omsorgsfulla prövning. De 20 miljoner kronorna till
semesterersättningar borde enligt min mening tagas under diskussion och likaså
mångmiljonersanslagen till bostadssubvention, vilken subvention indirekt blir
en subvention åt byggnadsarbetarna, dag återkommer till denna sista fråga
senare. Vår arbetslöshetshjälp är delvis uppbyggd på — vågar jag väl säga —•
det dyrbaraste sätt, som kan utfunderas, med en total dagsverkskostnad av
40—60 kronor. När den nya samlingsregeringen gick i författning örn slopandet
av reservarbeten, steg dagsförtjänsten för de arbetslösa med det dubbla eller
till cirka 20 kronor i en del fall. När beställningarna hos industrien för
försvarets räkning bli färre och likaså beredskapsinkalleRerna, kunna vi vid
fortsatt avspärrning av landets gränser vänta ökad arbetslöshet. Även ur den
synpunkten anser jag att systemet för arbetslöshetshjälpen borde omprövas.
Man kommer nämligen icke ifrån att det finns ett intimt samband mellan arbetslönens
höjd och tillgången på arbetsmöjligheters beredande även för de
arbetslösa; och hur skall en omflyttning av arbetskraften till landsbygden
kunna effektivt stimuleras, så länge städerna ställa i utsikt beredskapsarbeten
till topplöner?

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat till riksstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

Våra kristidskommissioner ha givetvis synnerligen svåra och besvärliga uppgifter.
Man bör därför icke för hårt kritisera smärre missgrepp. En kommission,
som det däremot synes mig befogat att granska mer ingående, är utrymningskommissionen.
Man kan måhända tvista örn huruvida för denna kommissions
kostnader och arbete överhuvud taget lägges ned något som är av värde eller
kommer att bli av stort värde. Den evakuering, som planlägges för att undanföra
människor, djur m. m. från krigsskådeplats, torde odisputabelt vara till
nytta. Denna evakuering borde väl då ej gälla blott att författa åldringar och
barn från städer till bostäder i gårdar belägna strax utanför dessa städer utan
betydligt mer omfattande evakueringsproblem. Däremot måste jag ställa mig
mycket tvivlande gentemot värdet av den dyrbara planläggning, som gjorts för
att vid luftangrepp just utföra utrymning på det sätt jag skisserade i min förra
mening. Tror man verkligen på lämpligheten av att tvinga åldringar och barn
ifrån deras utmärkta bostäder i städerna med luftskydd och skyddsrum ut till
gårdar strax utanför, där det saknas dessa skydd och där dessa undanforslade
människor inpackas kanske dussinet fullt i samma rum på en lantgård, utan
möjligheter att ordna det någorlunda bekvämt och praktiskt ur förläggningsoch
förplägnadssynpunkt?

Att utrymningskommissionen sedan beslagtager utrymmen på gårdar, där
man av eget initiativ frivilligt ordnat för åldringar och barn, på sådant sätt att
dessa personer köras ut samtidgt som kanske också härigenom jordägaren, som
vid mobilisering blir utan sin ordinarie arbetskraft, även blir utan hjälp av
dem, som han genom frivillig inkvartering hoppats få hjälp av, synes mig vara
opraktiskt. Kostnaderna för denna kommissions verksamhet böra sålunda prövas
ingående, liksom socialministerns hemställan i proposition nr 305 om
3,100,000 kronor för åtgärder för mottagande av evakuerad civilbefolkning.

Till slut några ord örn den stora ökningen på nionde huvudtiteln. Är det icke
rätt meningslöst att tillsätta besparingskommittéer med ytterst små möjligheter
att föreslå stora besparingar, när man samtidigt låter staten gå in för en ■— jag
vill kalla det •— fantastisk subventionspolitik. Örn staten inom alla viktigare
varuområden skall tillhandahålla varor under produktionskostnaderna, så komma
givetvis statsutgifterna att stegras så att alla möjligheter till utgifternas
täckande försvinna. Vad det gäller livsmedlen är en dylik subventionspolitik
rent farlig för landets största näring, ty härigenom vänjer man konsumenterna
vid att livsmedlen över huvud skola vara billigare än de inhemska betingelserna
medge. Detta måste, när landets gränser åter öppnas, även innebära att jordbrukets
prisnivå skall ned, med följd att jordbruksbefolkningen kommer att
sakna existensmöjligheter, och vad detta betyder för landet i dess helhet behöver
jag icke närmare belysa.

Under den synnerligen farliga och besvärliga utrikespolitiska situation, som
rått under ett par år, har man ansett det nödvändigt att i samarbete lösa de
politiska frågorna. Samlingsregeringen, vars tillkomst tidigt förordades från
bondeförbundshåll, borde vara en institution, som säkrade detta fulla samarbete.
Ifrån bondeförbundshåll har man också framhållit att villkoret för samlingsregerandets
bestånd vore, att svenska folket och statsmakterna toge skälig hänsyn
till alla befolkningsgruppers existensmöjligheter och att man skapade
största möjliga rättvisa, när det gällde att bära de bördor, som i framtiden voro
ofrånkomliga för det svenska folket. Vid underhandlingar med hans excellens
statsministern efter förra valet kunde bondeförbundet ej få klarhet angående
ett bestämt program för lösningen av detta problem eller några löften för jordbrukets
del. Majoriteten inom partiet ansåg emellertid det utrikespolitiska läget
så allvarligt, att man trots det negativa underhandlingsresultatet borde fort -

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1.911/42.

(Forts.)

sätta samregerandet. Bondeförbundet har också lojalt, trots vissa händelser,
sökt att på bästa sätt främja samarbetet.

När vi från vårt håll gjort påpekanden i jordbruks- och livsmedelsfrågorna,
har detta ej varit för att verka splittrande eller för att komma med oförsynta
krav, utan endast för att åstadkomma den rättvisa mellan samhällsgrupperna,
som tidsläget kräver, och för att komma fram med ett förslag, som i möjligaste
mån skulle klara livsmedelsfrågorna i en för svenska folket brydsam situation.
Det är med hänsyn till den lojalitet och den nationella inställning, som man
från ansvarigt jordbrukarhåll intagit, som man nu känner sig nedstämd och
missnöjd med det sätt på vilket man handlar från visst annat håll.

När man exempelvis i en del av den socialdemokratiska pressen, ja, t. o. m.
här i kammaren — såsom hände för några månader sedan — beskyller Sveriges
jordbrukare och dess ledande män för att vara utsugare, illojala samhällsmedborgare
och osvenska, då borde man förstå den synnerligen stora risk man löper,
att en allvarlig stridsställning skulle kunna uppstå gentemot jordbrukarna.
Sveriges jordbrukare hade dock före kriget, trots att samregerandet mellan arbetare
och bönder skänkt avsevärda förbättringar mot krisen år 1932, ej erhållit
— som vi kalla det — den rättvisa och likställighet, som landets jordbrukare
uppställt som sitt mål.

När nu livsmedelsfrågan är landets viktigaste och mest svårlösta fråga, tycka
vi, att det borde stå klart för allt Sveriges folk, att man äntligen måste tillerkänna
jordbrukarklassen med jämförbara befolkningsgrupper likvärdig ekonomisk
ställning, och det är ju endast det, som vi vilja åstadkomma. Vidare är
det obestridligt riktigt, att örn man enligt bondeförbundets förslag fört en mera
positiv jordbrukspolitik före kriget, så hade jordbrukets produktionsförmåga
och lagerhållningen varit vida fördelaktigare vid krigsutbrottet, och jag tycker
därför inte att det är rätt att med anledning därav påstå, att jordbrukarna sabotera
livsmedelsförsörjningen, som man sagt en och annan gång. Skall det användas
hårda ord i detta sammanhang, måste framhållas att de handlat orätt,
som bestämt en sådan politik, att flykten från landsbygden tog sådan omfattning
att jordbrukets produktionsvolym blivit mindre än nödvändigt, och nian
bör vara tacksam mot bondeförbundet, som på olika sätt under samregerandet
med socialdemokraterna åvägabragt .sådana beslut av statsmakterna, som medfört,
att läget för livsmedelsproduktionen dock är något så när tillfredsställande,
även örn en avsevärd ransonering måste genomföras.

Tack vare lojaliteten hos jordbrukarna och deras stora organisationer —"jag
vill påpeka, att det är lojalitet ifrån jordbrukarhåll •— ha svårigheterna kunnat
bemästras på ett helt annat sätt än under förra världskriget. Ett par talare ha
ju redan varit inne på samma tankegång. Om man även i fortsättningen skall
kunna draga fördel av dessa organisationer, måste man, trots ingrepp mot de
liberalistiska principerna, lämna ännu större maktbefogenheter än hittills åt
jordbrukarnas organisationer.

Eftersom jag ser statsrådet Domö här, kan jag exempelvis säga, att jag tror
att det var ett steg i rätt riktning att ge större maktbefogenhet åt skogsägareföreningarna,
även örn dessa organisationer inte äro så bra rustade som jordbrukarnas
övriga organisationer.

Ju stramare ransoneringen blir, desto större bli förutsättningarna för illojal
handel vid sidan av jordbruksorganisationerna. Man kan redan hysa farhågor
i sådant avseende för ägg, smör och fläsk. Att på grund av önskan att komma
åt sådana jordbrukare, som påpeka detta självklara faktum och sorn säga sin
mening i prisfrågorna, försöka lögnaktigt och förrädiskt utmåla dem och hela
jordbrukarklassen som illojala samhällsmedborgare gagnar å andra sidan ej

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

samarbetet och arbetet för att klara svårigheterna. Jag måste här understryka,
att jordbruksorganisationerna och den stora massan av jordbrukarna vilja vara
lojala mot samhället, men samhället bör också uppskatta detta och visa lojalitet
och rättvisa gentemot jordbrukets folk och icke misstänkliggöra dem från ansvarigt
håll.

Bästa medlet för att klara den besvärliga livsmedelsfrågan är sålunda enligt
mitt förmenande dels att i än högre grad än hittills söka hjälp hos jordbrukarorganisationerna,
dels att ge dessa det stöd och den makt, som erfordras, samt
att föra en sådan prispolitik att produktionen stimuleras.

Däremot måste varnas för att staten, särskilt i tider som dessa, behandlar
jordbrukarna sämre och strängare än andra samhällsgrupper. Jag säger detta
därför, att man allmänt bland jordbrukarna har den uppfattningen, att statsmakterna
väsentligt olika behandlat sockerbetsfrågan och byggnadsfrågan.
Det må tillåtas mig att gå in även på dessa ömtåliga problem för att klargöra
vilka tankegångar som ligga bakom jordbrukarnas inställning därtill.

Syftet med riksdagens beslut för några månader sedan i byggnadsfrågan
var ju dels att motverka arbetslösheten, dels att skapa bostäder i tillräcklig
omfattning och detta till kostnader, som till förhindrande av en allmän höjning
av hyresnivån icke finge överstiga de under senare åren gällande. En
förutsättning för statsmakternas stöd åt byggnadsverksamheten var emellertid
att förhållandena på arbetsmarknaden ordnades. Sedan beslutet fattades
ha nya kollektivavtal slutits, som dock innebära sänkning av ackorden för
de egentliga byggnadsfacken med endast 5 procent eller i vissa fall, där ackorden
varit särskilt höga, något mer. För specialfacken gälla motsvarande överenskommelser,
men det nya avtalet gäller ej för jordbrukets byggnadsverksamhet.
Kunna statsmakterna verkligen anse den träffade uppgörelsen tillfredsställande?
Byggnadssakkunniga hade ju föreslagit en reducering av de
sammanlagda lönerna med 15 procent, vilken sänkning ej skulle åstadkomma
sänkta bostadskostnader utan endast ett bibehållande av oförändrad hyresnivå.
^Då samtidigt övriga kostnader inte sänkts mer än som förutsetts, om
ens så långt, samt svårigheterna att få fram visst material snarast ökats, har
man svårt att förstå, hur det kan bli möjligt att bibehålla byggnadskostnaderna
på 1939 års nivå, vilket är förutsättningen för de statliga garantierna
vid byggnadsverksamhetens igångsättande. Det torde nämligen ej vara möjligt
att sänka bostadsstandarden mer än de sakkunniga angivit, varigenom
man räknat med att åstadkomma en besparing av 8 procent.

o Jag vill för min del uttala mitt ogillande av statsmakternas undfallenhet
så snart det gäller byggnadsfrågan. Ur allmän social synpunkt är det nödvändigt
att svenska folket offrar betydligt mindre del än hittills av sina inkomster
för bostäder. Då man bär en bestämd önskan att hålla levnadskostnaderna
nere, borde statsmakterna framför allt se till att sådana utgifter hållas
på en rimlig nivå, som hittills varit oskäliga.

Liknande synpunkter ehuru ej fullt analoga kunna anläggas på byggnadsproblemen
på landsbygden. Där är bostadsbeståndet sämst och byggnadsbehovet
störst i fråga om såväl bostadshus som ekonomibyggnader. Där försvåras
problemet därigenom, att jordbrukarna på grund av kända förhållanden ej ha
ekonomiska möjligheter att sätta i gång arbeten till tillnärmelsevis lika stora
kostnader som andra arbetsgivare. I det fallet kan man hålla med byggnadsträarbetarförbundets
ordförande örn att det är galet, att landsbygdens förhållanden
skola vara väsentligt sämre än städernas, och en av bondeförbundets
främsta uppgifter är att skaffa rättvisa åt landsbygdens folk, varvid
även dyrortsgrupperingen måste avskaffas enligt vårt förmenande.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggssbat till riksstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

Med hänsyn till de speciella förhållanden, som råda på landsbygden, förutsatte
emellertid riksdagen att särskilda förhandlingar rörande landsbygdens
byggnadsfråga skulle komma till stånd.

Det framhölls redan av socialministern, att en förutsättning för en ur alla
parters synpunkt önskvärd utveckling av byggnadsverksamheten för jordbrukets
behov torde vara, att vederbörande parter kunna enas om tidion, till dess
att överenskommelser om för dessa byggnadsarbeten lämpade ackordsprislistor
träffas. Därest avtalsuppgörelse emellertid icke kunde komma till stånd,
förutsatte sedan utskottet, att Kungl. Majit för riksdagen skulle framlägga
de förslag, vartill förhållandena föranledde. Man ansåg det icke otänkbart att
de blivande förhandlingarna mellan byggnadsarbetarna och landsbygdens arbetsgivare
skulle stranda och arbetarna vägra att utföra arbetet mot tidion
enligt gällande avtal eller efter annan överenskommelse.

I ett dylikt fall borde regeringen sålunda ingripa för att hävda samhällets
intresse i stil med vad som skedde beträffande sockerbetsodlingen. Det trodde
åtminstone vi inom vårt parti skulle bli fallet. Det mäste nämligen anses
vara ett samhällsintresse att byggnadskostnaderna på landsbygden bringas
ned till en sådan nivå, att byggnadsverksamhet blir möjlig.

I enlighet med riksdagens beslut upptogos förhandlingarna rörande landsbygdens
byggnadsfrågor mellan å ena sidan representanter för landsbygdens
arbetsgivare och å den andra byggnadsfackförbunden. Arbetsgivarsidan företräddes
av representanter för R. L. F., Svenska Lantarbetsgivareföreningen
och Sveriges Landsbygdsentreprenörers förening. I mitten av augusti förklarades
dessa förhandlingar avbrutna, emedan parterna icke kunnat enas örn
något förslag till avtal. Delvis motsägande uppgifter ha lämnats örn dessa
förhandlingar, men det vill synas, som om den främsta orsaken till deras
misslyckande varit byggnadsarbetarnas motvilja mot att ingå speciella avtal
för byggnadsarbeten för jordbrukets behov. Likaledes synas byggnadsarbetarna
vilja hålla fast vid den ståndpunkten, att städernas ackordsprislistor
skola tillämpas vid byggena på landsbygden. Ordföranden i byggnadsträarbetarförbundet,
herr Nils Linde, har i en intervju i en Stockholmstidning sagt,
att byggnadsarbetarnas förhandlare varit villiga att diskutera särskilda ackord
för landsbygden, örn arbetsgivarna hade angett de punkter i prislistan,
som inte passade för jordbrukets behov. Dylika uppgifter lämnades inte, påstod
herr Linde, som tilläde: »Vi förstå inte heller annat än att de ackord,
som äro upptagna i prislistan, mycket väl skulle kunna användas även pa
landsbygden. Vi kunna inte begripa vad det är för skillnad, örn det är en
jordbrukare eller en annan person, som är byggherre. Viktigast är ju att arbetet
blir riktigt betalt var det än utföres. Något särskilt löneavdrag därför
att det är en bonde eller en godsägare, som bygger, komma vi inte att gå
med på.»

Hålla byggnadsarbetarna i överensstämmelse med detta uttalande fast vid
ståndpunkten, att de ackordsprislistor, som gälla för byggnadsarbeten i städer
och samhällen, även skola tillämpas på landsbygden, ha de uppenbart satt
sig över de av statsmakterna fastställda direktiven för byggnadsverksamhetens
igångsättande. Socialministern och riksdagen lia klart och tydligt uttalat
sig för att tidion i första hand skall komma till användning. Detta skulle
emellertid inte utesluta uppgörelse örn ackordspriser, men märk väl, enligt^särskilda
för landsbygdens speciella förhållanden avpassade prislistor. Det återstår
emellertid att se örn byggnadsträarbetarförbundet ämnar motsätta sig
tidlönsarbete eller kanske tänker självt bestämma arbetslönen.

Det är ett vita,lt intresse för landsbygden att de tidigare av statsmakterna

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

godkända principerna bli förverkligade, ty användningen av städernas ackordsprislistor
på landsbygden har betydligt ökat de redan förut höga byggnadskostnaderna
där. Uppförandet av såväl bostäder som ekonomibyggnader på
landsbygden är väsentligt enklare än fastighetsbyggen i städerna, och därför
kail man inte tillämpa samma sorts ackordsberäkningar på landsbygden som
i städerna. Från jordbrukarhåll måste således bestämt krävas, att statsmakternas
klart uttalade direktiv i dessa hänseenden följas. Detta är också ur
synpunkten av samhällets auktoritet absolut nödvändigt. Byggnadsfrågan såväl
i städerna som på landsbygden har sålunda enligt mitt förmenande icke
lösts på ett sätt, som kan anses tillfredsställande för samhället.

Vi bondeförbundare vilja, att statsmakterna särskilt i tider som dessa behandla
samhällsgrupperna lika utan hänsyn till deras inflytande hos majoritetspartiet.
Jag vill erinra örn statsministerns yttrande under debatten om
klasslagen mot betodlarna, att det »är alldeles uppenbart, att örn någon annan
organisation försätter oss i samma läge som betodlarnas organisation här har
gjort, så är regeringen beredd att vid varje tillfälle hävda det allmänna intresset
mot det enskilda och mot organisationerna».

Jag ställer den direkta frågan till hans excellens statsministern: anser herr
statsministern att det givna löftet har hållits?

Jag har, herr talman, med det sagda velat framhålla en del av de synpunkter,
som anläggas på dessa frågor under diskussionerna bland jordbrukarna.
Jag har tidigare i mitt anförande framhållit att jordbrukarna vilja
vara lojala mot samhället. Vi vilja endast, att alla skola bära lika stora bördor,
och vi vilja att även jordbrukarna skola kunna få framföra sina synpunkter
utan att de missförstås och utan att man hutar åt dem för den sakens skull.
Jag uttrycker därför den förhoppningen, att även de, som ha en annan uppfattning
än vi, skola kunna diskutera dessa samhällsviktiga problem med lugn
och besinning och därigenom främja det fortsatta samarbetet, som är så nödvändigt
i tider som dessa.

Häri instämde herrar Löfvander, Aronsson och Andersson, Albert.

o Herr Schlyter: Herr talman! Alltsedan justitieministerns första riksdag
såsom chef för justitiedepartementet har vårt straffsystem varit föremål för
en hel serie betydelsefulla reformer, som tillsammans bilda ett sammanhängande
helt, även örn vissa viktiga partier ännu återstå för reformarbetets avslutande.
Härtill ansluter sig en hel rad av strafflagsändringar berörande särskilda
brott.

En av riksdagen begärd lagstiftning, som tyvärr ännu icke medhunnits,
fastän tidsförhållandena alldeles särskilt kunde synas ägnade att väcka intresse
för densamma, är revisionen av strafflagen för krigsmakten. Ett särskilt
skäl av sparsamhetsnatur att icke dröja med detta lagarbetes fullföljande
ligger i angelägenheten att för uppgiften tillvarataga de utmärkta arbetskrafter,
som ägnat en följd av år åt att intränga i lagstiftningsproblemen
pa området, ett arbete som skulle bli förspillt, om det icke tillgodogöres, medan
det är tid.

_ Tidsomständigheterna ha påkallat bl. a. ett flertal betydande straffskärpningar
till samhällets skydd. Allmänheten, som i tidningarna läser örn dessa
lagars tillämpning, tar nog ibland med förvåning del av de milda straff som
domstolarna i enlighet med gammal tradition utmäta inom de vida straffskalor
eller strafframar som lagparagraferna innehålla. Det skulle kännas betryggande
att veta — möjligen är så förhållandet, fastän det icke kommit till allmänhetens
kännedom — att Konungens högste åklagare låter till sig inrappor -

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

tera varje meddelat utslag exempelvis i spionerimål för att i högre rätt låta
överklaga sådana domar, i vilka lian finner straffen vara för milda.

Bland de betydelsefulla reformerna inom straffsystemet vill jag såsom de
viktigaste nämna 1937 års lagar om verkställighet av bötesstraff, örn tvångsuppfostran,
örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt, 1938 års lag örn
sammanträffande av brott, samma års stadga angående vård och behandling i
statens fångvårdsanstalter samt 1939 års lag örn villkorlig dom.

Då straffsystemets rationella och konsekventa uppbyggande är av största
betydelse för ett effektivt bekämpande av kriminaliteten i samhället, är det
tydligen av största vikt att vad som efter grundlig utredning funnits vara det
ändamålsenligaste reaktionssystemet mot brottsligheten icke blott partiellt utan
i sin helhet kommer till utförande.

Av särskilda skäl har ikraftträdandet av två av de viktigaste nya lagarna
måst göras beroende av Kungl. Maj:ts prövning, nämligen 1937 års förvaringsoch
interneringslag och 1939 års lag örn villkorlig dom. Den förra ansågs på
sin tid så brådskande och så viktig att få ut i livet, att 1937 års riksdag vid
antagandet av den nya lagen örn tvångsuppfostran i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde att till samma års riksdag måtte framläggas förslag till ny
förvaringslag, en framställning som justitieministern på ett högst berömvärt
sätt beaktade. Riksdagen biföll också propositionen.

En bland de viktigaste nyheterna i denna lag är den, att farliga förbrytare,
som äro psykiskt abnorma utan att såsom otillräkneliga skola straffriförklaras,
kunna dömas till förvaring i säkerhetsanstalt redan första gången de lagföras.
Nu erhålla de i stället såsom förminskat tillräkneliga ett förkortat straff
och släppas sedan lösa på samhället igen, såvida inte domstolarna i samförstånd
med psykiatrici pressa in dem under otillräknelighetsbestämmelserna och
förklara dem straffria.

Även i andra avseenden skulle ett ikraftträdande av 1937 års lag örn förvaring
och internering i säkerhetsanstalt bereda samhället ett ökat skydd mot
dc med lagen avsedda grova brottslingarna.

Anledningen till att samhället får avstå från detta skydd är den, att för
lagens ikraftträdande skulle fordras ett fullföljande av byggnadsplanerna på
den nya säkerhetsanstalten å Hall, men detta bygge har av ekonomiska skäl
uppskjutits. Jag känner mig inte övertygad örn att det ens ur ekonomisk synpunkt
är klok politik att låta detta viktiga bygge anstå och under tiden tillspillogiva
det rättssäkerhetsintresse. som den nya lagen skulle tillgodose.

Än värre ter sig dröjsmålet med ikraftträdandet av 1939 års lag om villkorlig
dom. Efter allt det intresserade arbete som i kommitté, i departement och
i riksdag nedlagts på tillkomsten av denna lag, frågar man sig, örn den verkligen
kan vara så litet värd att med dess ikraftträdande bör få anstå år efter
år endast för en relativt ringa besparings skull i budgeten. Justitieministerns
personliga intresse för denna fråga är så ofta omvittnat alf ingen drar det i
tvivelsmål. Men inte ens riksdagens begäran förra aret, pa framställning av
ett enhälligt utskott, i fråga örn lagens ikraftträdande har haft någon verkan.
Det har sagts att statsmakterna föredraga stora, i budgeten ej direkt synliga
utgifter framför mindre men synliga. Denna sats har nyligen belysts av den
utredning rörande ligabrottsligheten som publicerats av Centralförbundet för
socialt arbete. Utredningen, som avser åren 1938—1940, visar bl. a. att ligabrottsligheten
ökat starkt under dessa år och att ligorna i regel bildas omkring
personer, som tidigare gjort sig skyldiga till vanart eller brottslighet. I
diskussionen örn vilka motåtgärder, som kunna tillgripas för att bekämpa denna
form av kriminalitet, pekas i utredningen bl. a. på nödvändigheten av en

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat lill riksstaten för budgetåret 1941/42.

Choris.)

förbättrad eftervård av villkorligt dömda och anstaltsvårdade, med andra ord
just sådana anordningar som lagen örn villkorlig dom avser att genomföra.

o annat denna utredning örn ligabrottsligheten har åberopats i en av

fångvårdsstyrelsen till Kungl. Maj :t ingiven framställning örn ikraftträdande
av lagen om villkorlig dom. Fångvårdsstyrelsen skriver: »Tillämpningen av
nu gällande lag örn villkorlig straffdom är bristfällig. Förundersökningen är
icke alltid tillräckligt upplysande och utföres på sina håll alltför slentrianmässigt.
Övervakningen har i många fall icke den erforderliga, positivt fostrande
karaktären----. Dessa allmänt erkända brister i övervakningen med föra

ogynnsamma verkningar även i allmänpreventivt hänseende, i det att
därigenom, särskilt bland ungdomen, utbildas den meningen, att åtminstone
det första brottet icke skulle medföra någon egentlig påföljd.» Fångvårdsstyrelsen
vill söka hjälpen hos de skyddskonsulenter, till vilkas införande 1939
års riksdag beviljade anslag i samband med lagens antagande, ett anslag från
vilket Kungl. Maj :t emellertid sedermera avstått.

Den behövliga konsulentorganisationen har beräknats fullt utbyggd kosta
300,000 kronor om året. Många anse att man med fördel kunde börja med en
mindre organisation. Man kan t. ex. börja med att tillsätta skyddskonsulenter
i de delar av landet, där ligabrottsligheten särskilt florerar, och ge dem
större distrikt. Lagen örn villkorlig dom innehåller nämligen ett stort antal
kriminalpolitiskt viktiga nyheter, som skulle komma hela landet till godo, oberoende
av skyddskonsulenterna, om lagen blott fick träda i kraft. Jag har
svårt att tänka mig att icke en så intelligent man som finansministern skulle
inse detta, örn han endast bleve riktigt upplyst därom. Alldeles särskilt borde
han ha sinne för att det i längden blir mycket billigare för statsverket med
effektiva preventivåtgärder mot brottsligheten än örn fängelserna skola fyllas
med unga brottslingar, som samhället icke vårdat sig om, medan de voro i
frihet.

Det är med beklagande man icke på riksdagens bord finner en proposition
om anslag till skyddskonsulenter. Man kunde ju, såsom jag antydde, ha börjat
helt försiktigt med tre eller fyra: en i Malmö, en i Göteborg, en i Stockholm
och möjligen en i Norrland. Det skulle kosta en tredjedel av den beräknade
utgiftssumman. För övrigt vore det en ren fördel att icke behöva tillsätta
alla tolv befattningarna på en gång. Men de nämnda fyra borde av den departementschef,
som bär ansvaret för att av riksdagen antagna lagar få träda
i kraft, kunna tillsättas från den 1 januari 1942.

o Nu vare det mig fjärran att känna mig kallad att ge justitieministern något
råd beträffande frågan, hur det skall gå till att av Kungl. Maj:t utverka ett
anslag till skyddskonsulenterna. Jag erinrar mig emellertid med tacksamhet,
att finansministern, med vilken även jag haft äran att vara kollega, ingalunda
var så omöjlig att tala till rätta som man skulle tro. Det gällde en
gång även för mig att utverka ett nytt anslag till nya funktionärer, nämligen
till sekreterare i domsagorna. Finansministern ställde sig i statsrådsberedningen
kallsinnig. Jag, som hade fört ett visst leverne i beredningen örn
saken, gick efteråt fram till honom och sade: »Hör du Wigforss, det här kommer
jag att tjata om vartenda år, så länge jag lever.» Wigforss svarade ögonblickligen:
»Nå, men så dö då!» Antingen han nu ångrade dessa hårda ord
eller han kände sig övertygad av min argumentering, alltnog, från den dagen
fick jag varenda domsagosekreterare jag begärde.

Nu vill jag ingalunda tillråda justitieministern att hota finansministern med
att dö för skyddskonsulenterna. Men, herr justitieminister, hur vore det att,
liksom jag, hota med att leva?

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsslat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Brandt: Herr talman! Jag vet inte, om jag vågar ge uttryck åt en
reflexion som trängde sig på mig just nu, när jag satt och lyssnade till herr
Schlyters utmärkta anförande. Det är verkligen med grämelse man ser att det
knappast är några ledamöter närvarande i kammaren. Reflexionen är den —
jag tycker det är det psykologiska ögonblicket nu att ge uttryck åt den —
att det vore en härlig sak, om vi hade en lunchpaus i våra förhandlingar.
Herr Schlyters tal borde ha hörts av samtliga ledamöter. Jag hoppas det i
varje fall når fram till finansministern, men det är inte så alldeles säkert. De
kammarledamöter, som äro frånvarande, läsa inte med visshet protokollet efteråt
och få således inte ta del av vad herr Schlyter sagt. Att olycksödet att
tala inför glest besatta bänkar sedan även drabbar hans efterträdare i denna
talarstol, må vara ett rättmätigt straff för att jag här vågar mig in på ett
område, som redan förut ganska mycket berörts.

Känd sak är så god som vittnad, och det har till yttermera visso även
omvittnats att det förvisso finns politiska sammanslutningar, vilkas verksamhet
är ägnad att sätta rikets säkerhet i fara och störa den allmänna ordningen.
Detta är rekvisitet för upplösning. Villkoren äro obestridligen uppfyllda
beträffande vissa sammanslutningar. Såsom här redan har omvittnats, råder
det också ganska stark oro och olust i landet med anledning av vissa spionerioch
sabotagehandlingar, som begåtts av personer i eller utanför dylika sammanslutningar.

Huruvida situationen i detta ögonblick är så kritisk, att man nu bör ingripa,
kan givetvis diskuteras; förutsättningen för ett ingripande är just att
situationen skall befinnas vara kritisk. Man kan diskutera, örn den är mera
kritisk nu än den var i fjol, när ifrågavarande beredska-pslag^ antogs. Man
kan för övrigt ifrågasätta, om inte förbud hade bort tillgripas långt tidigare.
För egen del är jag benägen -att tro att det skulle ha varit bra, därest överhuvud
taget förbud skall tillgripas, att man gjort det långt tidigare. År 1936
bjöds i varje fall ett tillfälle för riksdagen att antaga en förbuds- och upplösningslag.
Men eljest hyser jag fortfarande samma uppfattning, som jag vågade
ge uttryck åt vid 1940 års lagtima riksdag just när frågan örn förbudslagen
här behandlades, nämligen att en förbuds- och upplösningslag mot samhällsfientliga
sammanslutningar säkerligen blir till sina verkningar ganska
illusorisk, örn den inte kompletteras med en strafflag mot sadan verksamhet
som avser införande av ett autokratiskt styrelsesätt. Vid fjolårets riksdag
väckte herr Lundstedt i andra kammaren en motion i den riktningen, och
själv väckte jag i denna kammare en till sin innebörd ungefär likartad motion.
Och just nu, när frågan på nytt kommit upp. tror jag att man skulle kunna
vinna mera gehör för den synpunkten än den gången. Flertalet här vet
nog hur pass stora verkningar vi kunna vänta av förbud mot och upplösning
av slika sammanslutningar. De skulle inte bli avsevärda. Däremot skulle man
kunna vänta ganska betydande verkningar av en strafflag i den anda, som jag
här vågat erinra om.

Jag kom att tänka på detta, när jag lyssnade till ett ord av herr Akerberg,
som ju inledde dagens remissdebatt. Han råkade nämligen citera ett yttrande,
som fälldes just vid 1940 års lagtima riksdag, jag tror den gången av första
lagutskottets ordförande, och som var riktat mot dem, som voro ganska angelägna
örn att samhället fick tillräckligt effektiva medel att tillgripa gentemot

Xr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till rilcsstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

slika föreningar. Det talades då om »mannen som av rädsla för döden begick
självmord». Herr Åkerberg sade i dag, att man inte borde vidta åtgärder av
den art att de kunde erinra en örn den sanna innebörden av nämnda ord. Men
lian tilläde vad däremot första lagutskottets ordförande inte sade i fjol, nämligen
att man inte heller får äventyra demokratien genom att man — det var
val innebörden av hans ord — hårdrager demokratiska principer. Demokratien
har rätt till nödvärn.

Såsom redan sagts, råder oro i landet, och det finns alldeles säkert resonans
för ett beslut örn ingripande nu. Och eftersom alla tidningar skriva örn
denna fråga och alla talare i denna remissdebatt uppehållit sig vid den, torde
man kunna utgå ifrån att ett dylikt ingripande kommer att företagas. Jag är
i detta ögonblick ganska tveksam, örn det vore så lyckligt. Det var ganska signifikativt
att höra att herr J. B. Johansson, som talade å riksdagshögerns vägnar
i denna kammare, underlät att nämna andra sammanslutningar än just
kommunistiska. Han nämnde endast kommunismen. Det kan inte vara ett
förbiseende. Han måste ha gjort det med full avsikt. Man blir förstämd, örn
här verkligen förelåg en avsikt att smussla undan någonting. Herr Sam Larsson
sade, att vi böra hålla huvudet kallt även i detta ögonblick och noga
tänka oss för, och det böra vi göra. Skall här företagas upplösning av några
sammanslutningar, böra dessa åtgärder förvisso vara allsidiga. Jag tycker
inte att man har tillräckligt starkt betonat detta. I varje fall för mina öron
betonade herr Åkerberg icke detta tillräckligt. Han sade visserligen, att ingripandet
inte får ske ensidigt, men det bör tilläggas några ord just på den
punkten. Det är mycket lätt att komma åt kommunisterna och deras sammanslutningar.
Det. är mycket svårt att komma åt sammanslutningar på andra
håll. Det går till äventyrs att slå ned på en illuster församling, som heter
S. S. S., det ar uttytt Svensk socialistisk samling, eller en nystiftad organisation,
som visst heter Svensk opposition, men det är osäkert, örn man vågar
ingripa mot en annan sammanslutning, som jag utan tvekan betecknar såsom
samhällsfarlig, en förening, vars verksamhet förvisso är ägnad att sätta rikets
säkerhet i fara — jag menar Nationella förbundet. Ingriper man inte
mot detta, tror jag, att det blir splittring i riksdagen bland dem, som i övrigt
skulle kunna tänkas vara benägna för positivt ingripande nu. Det bör verkligen
vara ett allsidigt ingripande, således ett ingripande mot alla föreningar,
som uppfylla villkoren. Jag upprepar för tredje gången: det gäller alla föreningar,
vilkas verksamhet är ägnad att sätta rikets säkerhet i fara och
störa den allmänna ordningen. Den, som följer med detta partis tidningar —
och jag gör det, ty jag tror, att det är anledning därtill — finner, hur man
otaligt avvaktar det ögonblick, då man själv skall kunna spela samma roll
som en motsvarande förening i ett annat land — Nasjonal Samling. Man rentav
tigger örn intervention. Nu menar man kanske på sina håll även bland
riksdagens ledamöter, att man inte bör ingripa mot detta förbund. Jag kan
bara för egen del säga, att jag inte går med på ett ingripande mot något annat
håll, örn man inte ingriper även mot detta. Där ha vi det farligaste för
svensk självständighet.

Jag gissar, att även en organisation som Försvarsfrämjandet, som ju inte
är av samma art, uppfyller villkoren för en tillämpning av förbudslagen. Det
synes mig ganska egendomligt — om jag nu vågar uttala det — att statsmakterna
kunna tolerera, att en general står i spetsen för en sådan suspekt
organisation. I förbigående sagt ter det sig också ganska egendomligt, att en
annan general bibehalles i aktiv tjänst, ehuru han skriver eller skrivit i en
propagandatidskrift i ett krigförande stormaktsland och därvid riktat kritik

Torsdagen den 23 oktober i 941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

mot svenska förhållanden. Den generalen sitter på en mycket utsatt post. Jag
undrar just, mina herrar, vad man skulle säga, örn en hög svensk militär
skrev i Pravda eller Isvjestija och tilläte sig att kritisera svenska eller finska
förhållanden.

Personer med utpräglade sympatier för någon av de krigförande makterna,
sympatisörer av allvarlig beskaffenhet, kunna inte åtkommas av denna lag, och
jag undrar, hur många man egentligen kommer åt på den vägen, men man må
inte glömma, att bland dessa sympatisörer ha vi personer, som i ett givet kritiskt
ögonblick kunna innebära en allvarlig samhällsfara. Herr förste vice talmannen
har här återgivit några ord ur första lagutskottets betänkande till fjolårets
lagtima riksdag med anledning av den kungl, propositionen örn förbud
mot och upplösning av vissa sammanslutningar. Jag skall tillåta mig — jag
kom just att tänka på det nu — att erinra örn några andra ord, som förste, lagutskottet
där förde fram. Man påpekade nämligen, att det kunde bli nödvändigt,
örn inte förr så i krig, för statsmakterna att ta i förvar sympatisörer med
viss makt, vilka kunde antas utgöra en latent fara för landet. Man kan ju fråga
sig, örn det inte är bättre att ingripa tidigare, före ett krigsutbrott.

Lagutskottet förutsatte, att man skulle komplettera den s. k. tvångsmedelslagen
med sådana bestämmelser, att vi ögonblickligen skulle kunna tillgripa
internering, när så behövs. Jag tillåter mig att efterlysa de av lagutskottet begärda
lagbestämmelserna. Utskottet förutsatte, att man genast skulle ta itu med
förarbetet därtill. Jag skulle vilja vända mig till justitieministern med en fråga,
huruvida man verkligen är färdig med denna komplettering av tvångsmedelslagen,
så att den kan användas i det ögonblick då den behövs —- ett ögonblick,
som kan vara nära förestående. Personer av det slag, som jag här erinrat örn,.
som gå lösa och inte åtkommas av förbud eller upplösning av föreningar, sådana
personer torde den demokratiska svenska staten i en tillspetsad situation
bli absolut nödsakad att ta hand om.

Herr Åkerberg sade några mycket kloka och besinningsfulla ord till regeringens
kritiker. Han sade, att örn man inte har något rimligt alternativ till
samlingsregeringen, så må man vara försiktig i sina uttalanden. Jag delar helt
denna uppfattning. Det finns icke något rimligt alternativ till samlingsregeringen,
som vi därför måste skydda — vilket ju inte innebär, att dess gärningar
i allo äro skyddade för kritik. Annat har ju aldrig ifrågasatts, och jag må använda
detta "tillfälle att erinra örn att vissa åtgärder, som denna samlingsregering
är gemensamt ansvarig för, livligt ogillas och beklagas av manga i detta
land. Just som riksdagen sammanträdde, fingo vi budskap örn indragning av
vissa tidningar. Det är en tillämpning av den förhatliga paragraf i tryckfrihetsförordningen,
som medger konfiskation av tidningar och tidskrifter, vilka
inte äro brottsliga eller Aljest förgripliga men som av en viss bestämd, av oss
alla känd anledning ändå bli föremål för ingripande. Jag har läst två av dessa
tidningar. Naturligtvis kan jag inte finna någon skälig anledning till ingripande,
och jag vili erinra om att de bägge tidningarna -— Eskilstuna-Kuriren
och Trots Allt! — öka sina upplagor högst väsentligt. Det tyder ju på att antalet
svenskar, som gilla deras åskådning och skrivsätt, icke är statt i avtagande
utan i tilltagande, och det beror kanske i någon mån på de opåkallade
ingripandena. Man hade hoppats, att det skulle bli slut på denna förhatliga
trafik, detta ingripande mot det svenska ordet, även när det användes med ansvar.
Vem känner inte de män, som ge ut de ifrågasatta tidningarna, och vem
vill bestrida, att de handla under ansvar, fastän de kanske ha en annan mening
än många andra?

Det är otäcka förkänningar vi ha här i landet av en ökad motsättning mellan

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsslat till riksstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

samhällsklasserna eller inom samhället. Det finns en butik här i Stockholm_

det kan gott förtjäna att nämnas — som väl är den första, som tillåtit sig att
sätta upp en skylt: »Judar äga icke tillträde.» Det betyder, att oförvitliga
svenska medborgare av en moralisk och intellektuellt högtstående ras — om
det nu är någon särskild ras — behandlas på ett kränkande, ja rentav på ett
brottsligt sätt. Jag tvivlar inte på att polisen gör sin skyldighet. Den lär ju
stå och vakta utanför butiken. Men har verkligen polisen inte möjlighet att
snabbt ingripa och göra slut på detta förargelseväckande beteende?

Jag skall anföra ett annat litet drag, kanske mindre svårartat men ändå värt
att nämna. Tidningarna i morse bragte budskap örn att en man på en framskjuten
post, en spårvägschef någonstans, vägrat lämna passersedel åt en person, som
skulle läsa en dikt örn Norge på ett privat möte, som spårvägspersonalen höll.
Måste vi inte känna oss ganska upprörda inför händelser som de anförda? Är det
meningen, att vi här i Sverige skola få precis samma splittring som på andra
håll? Skola vi falla undan för en antisemitisk propaganda, denna den gräsligaste
och meningslösaste av all agitation?

Excellensen Gunther höll i våras ett mycket uppmärksammat radioanförande,
i vilket han använde orden örn en stramare livsföring. Det är ju gamla utnötta
ord, men excellensen Gunther tog dem i sin mun, och där verkade de
ganska nya. Innebörden var väl, att han krävde en stramare nationell hållning.
Jag menar, att vi allesammans böra ta åt oss uppmaningen, men det finns en kategori
medborgare, som har särskild anledning att ta åt sig dessa ord, personer
som i likhet med innehavaren av den nyssnämnda butiken och spårvägschefen
utmana svensk rättskänsla och väcka allmän förargelse. De böra vinnlägga sig
örn en stram svensk hållning, och kunna de inte ålägga sig den, böra statsmakterna
något litet inrikta sig på att tvinga dem därtill för att det inte skall bli
otrevligt i detta härliga svenska samhälle.

Herr von Stockenström: Herr talman! Det är givet, att allteftersom vårt
försörjningsläge skärpes, bli vidgade åtgärder för reglering och ransonering
av olika varor nödvändiga. Jag har begärt ordet endast för att här i korthet
beröra några få speciella punkter, som avse vår försörjning. Det gäller några
åtgärder, som ha blivit vidtagna under senare tid och som, så som jag ser
saken, kunna vara förtjänta antingen av ros eller av ris.

Vad angår vår vedförsörjning, tror jag man har anledning att med tillfredsställelse
hälsa den nya prisreglering, som är avsedd att genomföras från nyåret.
Även örn inte alla, och inte jag heller, anse, att den i alla avseenden är fullt
lycklig, så tror jag i alla fall, att det är ett steg i rätt riktning. En viss prishöjning
kommer att genomföras på en del vedsortim#nt. Särskild vikt lägger
jag också vid att man genomför större rättvisa i avseende å prissättningen
mellan olika bygder och socknar. Där ha nu rått en ojämnhet och vissa oegentligheter
i fråga örn prissättningen, som jag tror väckt ganska mycken förargelse
bland producenterna av ved. En rättelse har länge varit påkallad och
synes nu också komma att ske.

Man torde väl också våga hoppas, att sundare förhållanden skola genomföras
i fråga örn vedhandeln. Det är med tillfredsställelse man erfarit, att
meningen är, att våra skogsägarföreningar skola få vidgade uppgifter och
vidgat ansvar i det avseendet. Jag vill bara uttala en stilla undran, varför
man inte långt tidigare kunnat slå in på denna väg. Örn statsmakterna redan
för länge sedan hade visat våra skogsägarföreningar ett större förtroende och
även gett dem ökat stöd, tror jag, att förhållandena på hela vedmarknaden

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

skulle lia utvecklat sig sundare, och vi hade då sluppit ifrån en del tråkigheter
och oegentligheter, som lia förevarit.

I detta sammanhang vill jag också erinra örn att regeringen nu har lagt
fram en proposition örn betydligt ökat anslag för anläggande av skogsvägar.
Det finns ju faktiskt ganska stora reserver av skog, lämpad för vedhuggning
men så avlägset belägen, att man inte ekonomiskt kan utnyttja den. Jag
tror därför, att det är mycket klokt, att man nu anvisar ökade anslag för
anläggande av skogsvägar, som alltså öppna rätt stora områden för vedproduktionen.
Det är för övrigt en åtgärd, som även sett på längre sikt alldeles
avgjort är till gagn.

I fråga örn vår livsmedelsförsörjning är det bara några få punkter, jag
skulle vilja uppehålla mig vid. Örn skördeutfallet behöver jag inte säga mycket.
Vi veta alla, att det blivit mycket svagt i år. Beträffande de viktigaste växtslagen,
vete, fodersäd och hö, är ju skörden rätt mycket sämre t. o. m. än förra
året. Det är väl ganska enastående, att två så svaga skördeår komma efter
varandra. Jag tror, att man får gå tillbaka årtionden för att finna exempel
därpå.

Spannmålspriserna skall jag inte säga mycket örn. Det har ju förts en rätt
livlig diskussion örn dem både i pressen och i jordbrukarkretsar. Jag vill bara
uttala ett beklagande — ett sådant har visst redan förut framförts från denna
plats — av att man genomfört en begränsning i fråga örn de s. k. arealtilläggen.
Jag tror, att man var inne på en alldeles riktig väg, när man fattade beslutet
örn vissa areal tillägg. Jag vill erinra örn att just i de dagarna, då detta beslut
fattades, hölls i radio ett föredrag av en representant för livsmedelskommissionen,
som mycket riktigt framhöll önskvärdheten av en betydligt vidgad odling
av brödsäd för kommande år. Jag tror t. o. m., att han nämnde siffran 100,000
hektar — alltså en högst avsevärd areal. Man blev därför ganska förvånad, då
man några dagar senare fick höra, att denna arealbegränsning i fråga örn de
speciella odlingstilläggen blivit beslutad. Vid överläggningen inom livsmedelskommissionens
råd hade för övrigt en sådan arealbegränsning inte ens diskuterats.
Att i större skala vidga spannmålsodlingen torde väl egentligen bara
vara möjligt genom att utöka odlingen på de medelstora och stora brukningsdelarna,
och jag tror det var ett taktiskt och psykologiskt missgrepp, att man
gjorde denna begränsning i fråga om areal tilläggen. Det hade inte rört sig
örn några synnerligen stora penningbelopp, örn man hade låtit bli denna begränsning,
men jag tror, att det hade varit väl använda pengar.

Det har från denna plats förut klagats över den nyligen genomförda äggregleringen,
och jag har kanske inte så mycket anledning att lägga sten på
börda. Det har redan sagts ganska hårda ord örn äggregleringen, och örn jag
skulle mera ingående yttra mig därom, skulle mina ord ingalunda bli mildare.
Man kan med fullt fog kräva lojalitet från jordbrukarnas och producenternas
sida, men man får inte ställa kravet på lojalitet så högt som man gjort i detta
fall, då man rätt avsevärt sänker priset på en vara och samtidigt inför invecklade
och svårbegripliga bestämmelser. Jag menar, att man har gått för
långt och tillgripit vida större våld än nöden krilver.

Här har pekats på att äggproduktionen framför allt äger rum vid de mindre
jordbruken. Det är riktigt. Jag skulle därtill också vilja foga, att det till
alldeles övervägande del är kvinnorna, som ha att syssla med hönsskötseln, och
det är mycket oklokt och beklagligt, örn man inom den stora grupp av svenska
medborgare, som vara jordbrukarhustrur utgöra, och da speciellt vara smabrukarhustrur,
skulle väcka ovilja. Jag är ledsen att säga, att jag tror, att
så har blivit fallet.

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat till riksstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

Att begränsa fodertilldelningen till hönsskötseln har kanske varit rent teoretiskt
sett befogat, men jag vill påpeka, att de fodermängder, som hönsskötseln
förbrukar, äro relativt taget inte så synnerligen stora. Av hela den samlade
fodermängd, som 1940/1941 stod till jordbrukets förfogande för animalisk
produktion, beräknar man, att inte ens 4 % gått åt till hönsens utfodring,
men man har i alla fall ansett önskvärt att skära ned denna lilla kvantitet.
Jag vågar inte yttra mig om i vad mån detta verkligen varit befogat ur
andra försörjningssynpunkter. Jag vill bara säga, att jag tror, att det är
önskvärt, att en rättelse sker i fråga örn äggregleringen.

Det är alldeles givet, att bland den mängd av regleringsåtgärder av olika
slag, som genomföras, kan det begås misstag även av statliga myndigheter.
Det må vara förklarligt och ursäktligt, att så sker, men när som i detta fall
både konsumenter, handelns folk och producenter äro eniga örn att en rättelse
bör äga rum, då menar jag, herr talman, att man inte bör dröja därmed, utan
den bör komma till stånd så snart som möjligt. En ändring av priset och ett
införande av förenklade regleringsbestämmelser tror jag vara av nöden i detta
avseende.

I fråga örn mjölkproduktionen vill jag bara framhålla, att man alldeles säkert
får räkna med en ganska väsentlig nedgång för kommande produktionsår
— hur stor kan man siffermässigt försöka beräkna, med utgångspunkt från de
tillgängliga foderkvantiteterna. Jag skall emellertid inte här säga mycket örn
denna sak, då jag utgår från att mjölkproduktionens betingelser och prissättningen
på produkterna komma att bli kanske det viktigaste, som behandlas
vid de snart förestående överläggningarna mellan regeringen och representanter
för jordbruket. Vid dessa förhandlingar är utgångsläget i stort sett detsamma
som förra året. Vi ha haft en mycket svag skörd, i stora delar av landet
är det nära nog missväxt, och man bör betrakta detta inte som en jordbrukets
ensak utan som en verklig nationalolycka. Man bör alltså utgå från att verkningarna
av denna svaga skörd måste bäras inte av jordbrukarna ensamma
utan också i sin mån av det samlade folkhushållet. Jag menar med andra ord,
att vi nu i år äro i samma läge som förra året, då som resultat av förhandlingarna
framgick, att jordbrukarna kunde anses berättigade till en viss kompensation
för de väsentligt minskade intäkterna av skörden, detta just för att
inte balansen mellan jordbruket å ena sidan och andra delar av näringslivet å
andra sidan skulle komma att rubbas på ett olyckligt sätt.

Nu invändes det ju, att höjda priser för konsumenterna kunna leda till inflationistiska
rörelser och inverka på indextalet, arbetslöner o. s. v. Allt detta
medges. Vad det här gäller är väl därför närmast ett övervägande, i vad mån
konsumenterna själva eller staten såsom företrädare för samtliga medborgare
skall täcka den balans, som föreligger. Det är alltså denna täckning, som jag
menar, att jordbrukarna böra lia rätt till i viss omfattning.

Det har uttalats från olika håll, att jordbruket skulle ha blivit i viss mån
överkompenserat genom de priser och regleringsbestämmelser, som fastställdes
förra året. Det är riktigt, att mjölkproduktionen blivit något större än
man förra hösten beräknat, närmast beroende på att det fanns en del reservlager
tillgängliga, både av stråfoder och av andra fodermedel. Produktionsminskningen
blev alltså inte så stor som nian beräknat, men å andra sidan ha
produktionskostnaderna också ökat mer än man hade beräknat. Jag tror, att
man nu siffermässigt kan någotsånär belysa, hur läget blev. I varje fall har
den överkompensation, som det talats örn, blivit av mycket, mycket mindre omfattning
än vissa uttalanden tyckas ha givit vid handen, om den ens överhuvud
taget har förekommit.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, ■proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

Jag skall inte längre uppehålla mig vid frågan om mjölkproduktionen. Jag
vill bara säga, att om som jag tror det kommer att visa sig, att jordbruket i
det nuvarande olyckliga läget kan anses berättigat till en viss kompensation,
så bör detta lättast kunna ordnas genom en viss förbättring av det pris för
mjölken, som producenterna få. På vad sätt detta skall genomföras, bar jag
inte anledning att här gå in på, och jag vill inte genom några uttalanden föregripa
de förhandlingar just på den punkten, som komma att börja i dagarna.

Herr talman! En föregående ärad talare har pekat på önskvärdheten av att
vi få tillfälle längre fram att diskutera inte bara de utrikespolitiska problemen
utan också våra försörjningsfrågor. Jag vill understryka önskemålet
härav. Jag gör det också därför, att jag tror, att det är önskvärt, att man
får syssla med dessa försörjningsfrågor under så stor öppenhet som möjligt.
Jag tror, att det skulle bidra till att underlätta en lösning av de problem, som
här föreligga i ett bekymmersamt läge. För denna lösning kräves medverkan
av alla krafter, både allmänna och enskilda, och jag vill till slut alldeles särskilt
understryka önskvärdheten av att förståelse visas både från konsumenternas
och från det allmännas sida för de alldeles speciella svårigheter, som
producenterna av livsmedel, drabbade av två mycket svaga skördeår, just nu
ha att möta.

Herr Linderot: Herr talman! Det är redan klart att riksdagens höstsession
kommer att få sin särskilda prägel av en förmodligen ganska uppseendeväckande
nyordning av den svenska demokratien. Det är väl också klart att denna
nyordning av Sveriges tidigare demokratiska styrelsesätt står i mycket omedelbart
samband med det ytterst allvarliga läge, i vilket Sveriges land och folk
befinna sig nu på det tredje krigsåret. Det är inte min avsikt att söka påvisa
orsakerna till att Sverige har lyckats bevara freden och ännu lyckats att bevara
mycket väsentliga delar av Sveriges suveränitet och nationella oavhängighet.
Jag skall som sagt inte gå in på orsakerna till detta. Jag vill inte heller
diskutera med dem, som tro att detta sammanhänger med en alldeles särskilt
överlägsen statsmannavisdom i den svenska statsstyrelsen. Jag tror att det är
åtskilligt av klok omtanke som kommit till uttryck i statsmakternas åtgöranden,
men jag är alldeles övertygad örn att örn det bara berott på styresmännens kloka
omtanke örn Sveriges fred och neutralitet, så skulle läget i dag vara annorlunda.

Emellertid är det klart att då Sverige befinner sig inringat i en krigförande
stormakts maktsfär, blir den svenska politikens problem mer och mer komplicerade,
ju längre kriget fortsätter. Därför är det heller ingen överraskning att
riksdagens höstsession ställes inför nya problem, som ha sin direkta upprinnelse
i det svåra läge, vari landet befinner sig. Alldeles självklart måste riktlinjen
för den svenska politiken, bortsett från alla partiinställningar, vara att i fortsättningen
söka finna medel och möjligheter för att hålla landet utanför kriget.
Därom behöver man inte tvista, och de talare, som ha givit uttryck åt den
uppfattningen i debatten här i dag, uttala säkerligen hela svenska folkets
mening. Naturligtvis finns det enskilda individer som önska något annat, men
den stora massan av Sveriges folk är säkert på den punkten enig.

Emellertid tillkommer ju en annan sak utöver viljan att vara neutral. Det
hänger ju inte bara på den, utan det hänger också på vad andra makter vilja.
iVid 1939 års urtima riksdag, som sammanträdde i anledning av storkrigets
utbrott, tillät jag mig att från denna talarstol formulera en sats, som sedan
glädjande nog har använts till och med av landets statsminister. Den sats, som
jag då formulerade i urtimans remissdebatt, lyder: högre än freden står fri Forsta

kammarens protokoll 1041. Nr 44. 3

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

heten. Det första och det sista för ett folk är inte att bevara freden, utan det
första och det sista är att bevara friheten. Därför måste den svenska politiken
präglas av en vilja att bevara freden, så långt detta går utan att uppgiva friheten.

Den på alla sätt smädade riktning som jag representerar, den kommunistiska
riktningen, som allt mer och mer av de i samlingsregeringen representerade
partierna överhuvud taget »underkännes» såsom politisk riktning, representerar
i alla fall hundratusentals svenska medborgare, och när vi, som äro
talesmän för dessa hundratusentals svenska medborgare, deklarerat vår redebogenhet
att försvara Sveriges nationella frihet och oavhängighet, har man
från vissa håll sökt med alla möjliga medel underkänna och förklara såsom
oväsentlig och oviktig även en dylik deklaration. Man anser från vissa håll,
att de, som ha givit uttryck åt en kommunistisk inställning i fråga om sin
politiska åskådning, inte skola få lov att vara med och försvara Sveriges frihet,
även om de vilja. Jag erinrar om den debatt, som förekom här i våras och i
vilken flera herrar ledamöter av denna kammare, däribland herr andre vice
talmannen själv, uttryckte tillfredsställelse över att man ändå kanske på ett
annat sätt än man tidigare trott kunde räkna på de hundratusentals kommunistiskt
sinnade människorna här i Sverige, när det gäller landets försvar. Jag
erinrar örn att då framträdde ganska tongivande ledamöter, exempelvis herr
Lindström inom den socialdemokratiska gruppen, och förklarade att man överhuvud
taget inte ville ha med dessa svenskar att göra och att man inte borde
tro, att de ville försvara landet. Det förefaller mig, som örn den oklarhet, som
vi genom vår deklaration i riksdagens bägge kamrar ville bidraga till att
skingra, allt fortfarande skulle bestå, även örn den icke består i samma grad
som tidigare. Om denna riksdagens höstsession icke allvarligen sysslar med
dessa väsentligheter om hur landets fred skall bevaras och landets frihet på
bästa sätt skall försvaras och örn riksdagens höstsession i stället koncentrerar
sig på frågan, hur de fyra representanterna i riksdagen för kommunistiska
partiet skola göras partilösa, så ha riksdagens ledamöter tyvärr ännu icke på
tredje krigsåret förstått, vilken allvarlig situation Sverige befinner sig i. Man
talar om allvaret — man talar och talar och talar — men man har innerst inne
icke riktigt känt det ännu. Man förstår att vi äro i en sådan situation, att man
måste ge uttryck för allvar och oro, men innerst inne har man inte känt, vid
vilken världshistorisk vändpunkt vi för närvarande befinna oss och vad läget
kräver av dem, som gentemot andra så gärna föra det talet, att de äro svenskar
och följa en svensk linje och företräda de gamla svenska frihetstraditionerna.

Jag vill begagna tillfället, herr talman, till den kraft och verkan det hava
kan, att till riksdagens ledamöter rikta den maningen att icke låta sig dragas
in i äventyrligheter, i tro att man gör en för Sveriges folk och dess frihet gagnelig
gärning, medan man samtidigt försummar väsentliga och avgörande
ting. Från denna talarstol ha ju redan påtalats vissa förhållanden, som det
skulle finnas stark anledning för ledamöterna av kammaren att tänka över.
Ar det för försvaret av Sveriges frihet och nationella oavhängighet ödesdigrare,
att framskjutna militära personligheter, som sitta på avgörande kommandoposter
här i landet, klart ge uttryck för att de intressera sig mera för en främmande
stats storhet och makt än för Sveriges frihet och oavhängighet — eller
låt mig säga: är det väsentligare, att riksdagen intresserar sig för vad dessa
för Sveriges försvar ytterst betydelsefulla personer förehava, eller att riksdagen
riktar huvuduppmärksamheten på spörsmålet, hur man skall göra de
fyra kommunistiska representanterna i riksdagen partilösa och upplösa deras
parti?

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat till riksstaten för budgetåret 19-11142.

(Forts.)

Det är inte bara försvarsfrågorna som äro allvarliga, ty med dem sammanhänga
också försörjningsfrågorna. Vi ha ännu inte i detta land svultit i detta
ords krassaste mening och i meningen av allmän folksvält. Tyvärr är det ju så,
att det alltid finns svältande människor i större eller mindre antal också i det,
som man säger, välordnade samhälle vi lia i Sverige, och det börjar bli ganska
skralt med försörjningen för åtskilliga. Talet örn att man skall bära varandras
bördor skorrar oerhört illa i öronen på hundratals tusendel! arbetarhustrur, som
för närvarande lia ytterst svårt att veta hur de skola få en rimlig försörjning
för sina barn. Det vore tillbörligt att riksdagen ägnade sitt intresse åt frågan,
hur svenska folket skall hjälpas åt att bära varandras bördor, i stället
för att lägga de tyngsta bördorna på de minst bärkraftiga, såsom har skett
och som sker. Även det har sin betydelse för försvaret av landet.

Emellertid är också detta lika väl som försvarsproblemet av den karaktär,
att det icke går att skilja ut från utrikespolitiska problem och från den utrikespolitiska
linje, som regeringen med riksdagens stöd företräder. Jag vill
emellertid inte ta upp utrikespolitiken i dess helhet till behandling. Jag har
ingenting emot att lojalt följa de direktiv, som ovanifrån ha givits för denna
debatt, direktiv som säga att utrikespolitiken i allmänhet skall återkomma i en
särskild riksdagsdebatt längre fram. Jag vill bara erinra om att det vid vissa
tillfällen tidigare här i riksdagen varit så, att man utlovat en debatt, som sedan
inte kommit, och det är ju möjligt att så också kommer att bli fallet i
fråga örn utrikespolitiken. Jag hör inte till dem som kräva, att allt mellan
himmel och jord som rör utrikespolitiska ärenden skall behandlas inför offentligheten.
Det där örn att avskaffa den hemliga diplomatien står väl kvar i det
socialdemokratiska partiprogrammet som en from önskedröm liksom de flesta
andra punkter i det programmet, och jag tänker ju att det inte heller föreligger
några särskilt starka påtryckningar från motståndarna till den hemliga
diplomatien, att utrikespolitiken här skall läggas fram på ett dukat bord för
riksdagen. Det är alldeles givet att statsmakterna när det gäller utrikespolitiken
ha ytterliga svårigheter. Jag tvivlar icke på att de diplomatiska ämbetsmän
som handlägga ärendena inom utrikesdepartementet — främst utrikesministern
som är ansvarig för riksdagen, men också de som inte direkt ansvara
inför diksdagen, utan i egenskap av tjänstemän inom utrikesdepartementet
biträda regeringen i dess svåra värv —• besitta åtskilligt av skicklighet och
säkerligen även av god vilja, när det gäller att lotsa fram Sverige i de utrikespolitiska
svårigheter som hopas allt mer och mer. Men jag kan också
säga, att det förekommit en hel rad fall som kunna tyda på dåligt handlag
eller bristande förståelse för väsentligheter, då man ser resultatet, av den utrikespolitiska
verksamhet som bedrives från statsmakternas sida. Jag tror
inte att det har varit utrikespolitiskt nödvändigt att föra en sådan politik
som förts i vissa fall. Jag skall emellertid inte gå in på några detaljer. Jag
har redan sagt, att jag skall följa de direktiv som lia givits om att utrikespolitiken
skall hänskjutas till en kommande debatt, men jag har inte velat
underlåta att säga, att riksdagen härvidlag icke borde nöja sig med bara
denna deklaration att utrikesdebatten skall komma. Riksdagen borde i de former,
vari man kan behandla dessa känsliga saker, öppet diskutera vad som
sålunda kail diskuteras för att vägleda svenska folket, stilla mycken oro som
kan uppstå, ofta på grund'' av missförstånd, men som säkerligen också har
mycket berättigade orsaker.

Efter att alltså inledningsvis ha erinrat örn de svåra problem, som statsmakterna
lia att liisa, och inte minst det folkförsörjningsproblem, som tydligen
då kommer att tilldraga sig åtskilligt intresse från riksdagens sida vid

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

höstsessionen, vill jag ingå på frågan om hur statsmakterna för närvarande,
så långt vi enkla män i ledet kunna förstå statsmakternas synpunkter, vilja
söka bemästra dessa problem. Hittills har i varje fall bär i kammaren icke
någon från statsrådsbänken yttrat sig, varför jag kanske föregriper eventuella
upplysningar, som tills vidare äro oss förborgade. Av de anföranden
som vi här hört från partiledarnas sida framgår emellertid, att man för närvarande
i huvudsak tänker sig försöka komma till rätta med dessa svårigheter
genom att ingripa emot »samhällsfarliga» partier och riktningar, sätta
upplösningslagen i kraft och genomföra ett förbud, bland annat av Sveriges
kommunistiska parti. Det är alldeles givet att jag här måste ägna några ord
åt detta tillämnade partiförbud — vad jag huvudsakligen har att säga, kommer
jag dock att säga, då regeringens eventuella proposition föreligger. Jag
kommer då att framföra de meningar, som efter partiledarnas deklarationer
givetvis också kunde framföras i dag, men i dag avstår jag därifrån och gör
endast några korta, men såvitt jag förstår väsentliga, erinringar till de planer
på upplösning av kommunistiska partiet som föreligga.

Vad är det som motiverat att partiet skall förbjudas? Jo, förklarar man,
partiet utsätter genom sin verksamhet statsskutan för farligheter; samhället
måste skydda sig emot det kommunistiska partiets verksamhet, därför att det
är statsfientligt. Man har från så framskjutet håll som partiledarna i förstakammargrupperna
inte dragit sig för att påstå, att kommunistiska partiet utför
en kriminell verksamhet, som motiverar dess upplösning.

Jag skall säga ett par ord om båda dessa synpunkter. Vad beträffar statsfientligheten
och samhällsfientligheten i allmänhet, har ju ingenting inträffat
som förändrat det kommunistiska partiets karaktär sedan det bildades och till
talande stund. Ingen som helst förändring har inträffat och heller ingen förändring
i uppfattningarna därom hos särskilt högerpartiet, som alltid har företrätt
den meningen, att det kommunistiska partiet borde upplösas. Denna mening
att ett sådant parti bör förbjudas är ju gammal som gatan och härrör från
den tid, då arbetarklassen uppträdde såsom organiserad kraft för första gången
i historien. När det skapades något, som vi i dag finna mycket naturligt, något
som kallades arbetarrörelsen men som då ansågs vara förfärligt farligt, när det
skapades ett socialdemokratiskt parti här i landet och det gällde att möta den
socialdemokratiska verksamheten på något sätt, var det första man tänkte på
att genom lagstiftning förbjuda densamma. Det är alltså en gammal sak, som
icke kan anföras såsom skäl för att 1941 på hösten upplösa det kommunistiska
partiet. Det är ju kort sagt de besittande klasserna med privilegier inom det
nuvarande samhället, som alltid äro intresserade av att bevara dessa privilegier
och hindra dem att göra sig gällande, som vilja avskaffa privilegierna. Det är
hela den grundval som finnes för detta allmänna betraktelsesätt gent emot det
kommunistiska partiet.

Men så den andra sidan av saken! Partiet skulle ha visats vara ett kriminellt
parti, som sysslar med spioneri och sabotagehandlingar, och därför skulle situationen
ha blivit sådan, att vi nu ha att motse en regeringsproposition örn partiets
upplösning. Jag skall återkomma till detta efter att ha sagt ett par ord örn
själva demokratien.

Det är herr andre vice talmannen som i sitt anförande här i dag uttalat, att
det inte handlar om att åsikter skola förbjudas eller förföljas, utan det handlar
örn folkets framtid. Jag vet inte, hur herr andre vice talmannen tänker sig att
skilja folkets framtid från de åsikter, som man för till torgs i politiken för att
skapa en viss form för denna framtid för folket. Det får han klara upp, örn
han har lust. Men han sade därtill, att demokratien icke kan få offras för prim

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

cipen örn demokratiens upprätthållande, örn jag fattade honom rätt. Man sårar
alltså den demokratiska principen för att bevara demokratien. Herr Åkerberg
försöker att på detta sätt rädda sin demokratiska själ, samtidigt som han ansluter
sig till förslag örn upplösning av det kommunistiska partiet, men jag tror
icke att han i längden kommer att lyckas med en sådan argumentering. Ty
vad handlar det här örn? Det handlar inte örn att uppgiva en viss princip, en
större eller mindre del av demokratien. Det handlar i verkligheten örn att uppgiva
demokratien själv.

Man säger: »Det där är ju alldeles orimligt. Här finns ju högern, folkpartiet,
socialdemokratiska partiet, bondeförbundet, fyra stora partier samverkande i
en regering. På grundval av Sveriges urgamla grundlagar ledas landets öden
av denna regering. Vår demokrati blir helt orubbad. Det är bara en viss utväxt,
en osympatisk och kriminell företeelse, som skäres bort. Det är till självskydd
och i renlighetens intresse.» På det svenska folkets vägnar skulle jag vilja uttrycka
en verklig glädje, örn så vore fallet. Men det är tyvärr inte så, utan här
stå statsmakterna i Sverige inför en vändpunkt, där det gäller, huruvida landets
utveckling i fortsättningen skall bygga på det, som folket förstår med
demokrati, eller om man skall inleda en ny politik och lägga en ny grundlinje
för den svenska samhällsordningen — örn man skall inleda en sådan politik,
som i sina konsekvenser oundvikligen leder till att vi få en polisstat. Därom
står diskussionen. Det är ingenting annat, mina herrar, än försök till självbedrägeri
— i allra bästa fall kanske lyckat försök till självbedrägeri — när
man tror att man skall bevara den svenska demokratien samtidigt som man sätter
denna upplösningslag i kraft.

Herr Sam Larsson representerar något av det bästa som finns kvar av den
borgerliga progressiva frihetsideologi, som har legat till grund för det borgerliga
samhällets utveckling, när han säger: »Ni böra, mina herrar, hålla huvudet
kallt och tänka på konsekvenserna.» Han representerar det bästa av de borgerliga
frihetstraditionerna i detta sitt yttrande. Han ser att konsekvenserna av
den linje statsmakterna nu draga upp innebära ett avstående av allt det man
tidigare har förstått med åsiktsfrihet — åsiktsfrihet, herr Åkerberg — och vad
man tidigare bär förstått med ett demokratiskt styrelseskick. Detta är man nu
i färd med att likvidera. Man kan göra det i sådana former och rikta sig mot
sådana relativt små sammanslutningar, att det till synes kanske inte sker så
stora förändringar i samhället, men det väsentliga är att det har lagts en ny
grundval för den svenska politiken. Ålit tal örn skydd för demokratien härvidlag
är bara ett försök till självbedrägeri, och när högerns representant draperar
sig i frihetens mantel och till skydd för demokratien vill upplösa kommunistiska
partiet, så säger jag: nog är det snyggt, men det är inte pråligt! Jag tror,
att det finns åtskilliga som därvidlag tänka på en viss potentat, som målar
svansen grön. Ni skola inte inbilla er, mina herrar från högerpartiet, att det
svenska folket är så lätt att leda in på en ny politik, som ni tro. När herr Johansson
som talesman för högerpartiet från denna talarstol utan vidare formulerade
det påståendet, att ett kommunistiskt parti, som bedriver spioneri- och
sabotageverksamhet, bör upplösas, skulle jag egentligen omedelbart ha velat
fråga herr Johansson: vore det inte av en ansvarig ledare för högern tillbörligt
att lägga åtminstone ett enda bevis här på bordet för att hans yttrande är
med sanningen överensstämmande? »Men», säger man, »det är ju allmänt känt
— saken är klar.» Ett ögonblick, mina herrar, skola vi se, örn den är så klar!

Och hur kail herr Gränebo förklara att sammanslutningar, som bedriva sabotage
och spioneri, skola upplösas, och i samma andedrag ge sin anslutning
till det tilltänkta förbudet mot kommunistiska partiet? Jag är fullkomligt

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. iilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

enig med herr Gränebo örn att sammanslutningar, som bedriva sabotage och
spionage, skola upplösas. Den saken behöver inte ens ställas under diskussion
här i kammaren — sådana sammanslutningar skola naturligtvis upplösas såsom
politiska sammanslutningar.

Men det hjälper inte, mina herrar, att ni försöka ta så lätt på denna sak. Den
är inte så lätt som ni kanske tro. Och det gäller för er att bevisa inför både
kammaren och det svenska folket, vars representanter ni äro, att ni upplösa en
sammanslutning, som verkligen bedriver spionage och sabotage. Att på oansvariga
tidningsredaktörers allmänna mer eller mindre oförskämda påståenden
i pressen grunda ett beslut kan väl ändå inte vara meningen. Det vore väl tillbörligt
att hålla sig till fakta i en så allvarlig sak, som det här är fråga örn, och
inte på grund av att man sett det i tidningarna, där en har skrivit ett och en annan
ett annat, endast påstå, att saken är klar och att man kan utgå från detta,
när man fattar sin ståndpunkt.

En borgerlig huvudstadstidning skrev för någon tid sedan, att det är en
mycket känd propagandateknisk fint att upprepa falska påståenden ideligen,
ideligen, så länge, att man slutligen går förbi dem utan att stryka under dem
nied tjocka, streck — man behandlar dem helt enkelt såsom någonting allmänt
känt och självklart. Så har man gjort i detta fall. Man upprepar falska påståenden,
till dess de anses vara en allmän sanning, och sedan är saken klar
och sedan skola Sveriges statsmakter fatta allvarliga och för den svenska
politikens framtida utveckling mycket ödesdigra beslut ''på grundval av en
sådan propaganda.

Nej, mina herrar, det går inte an att bara prata örn den svenska linjen och
säga, att ni själva äro svenska och alla andra osvenska. Det får klädas litet
kött på de där svenska benen också, och ni komma att få göra det. Ni komma
också, mina herrar, att få svara inför svenska folket för vad ni egentligen
göra med er svenska linje. Det är inte alltid som situationen är sådan, att det
räcker med en proklamation.

Jag skall be att fa övergå till frågan örn sabotage och det kommunistiska
partiets delaktighet däri. I två och ett halvt år har en person — för övrigt
en enligt upplj^sningar mycket förkommen person — stått till polisens förfogande
i samband med utredning örn en sabotageorganisation, som förmenas
vara uppbyggd här i landet. I två och ett halvt år har denna person på inspiration
sökt att få fram bevis för att Sveriges kommunistiska parti har med
denna sabotageaffär att skaffa. Denna affär handlades av polismyndigheten
i Luleå, vars högste chef nu är avliden och vilkens namn jag därför inte vill
draga in i debatten. Men denne högste chef gjorde sig under sin livstid skyldig
till sådana handlingar, att var och en väl ändå med mycket stark skepsis
måste bedöma det material, som kommer från en källa, där en sådan myndighetsperson
haft sina fingrar med i spelet.

Vad är det som är fakta i denna sak, örn ni skära igenom alla lögnridåer
som dragits för, framför allt av tidningspressen. Varför kan man ärekränka
mig i hela den svenska pressen? Hur kunna stora svenska tidningar skriva,
att Linderot finansierar en sabotageorganisation, utan att de ha den minsta
grund för detta påstående? Jo, därför att den svenska tryckfriheten är sådan,
att smädelser mot politiskt misshagliga personer kan man göra hur mycket
sorn. helst och ostraffat. Frågan, huruvida detta i den allmänna folkmoralens
mening kan vara någonting fördelaktigt, kunna kanske herrarna själva besvara.
Det finns knappast någon tidning i detta land, som jag inte skulle
kunna låta åtala och som jag inte skulle få fälld för kränkande omdömen,
därest svensk lag skulle följas.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

Detta rör emellertid bara min person, någonting som självfallet i och för sig
är av underordnad betydelse. Men jag är för närvarande ordförande i Sveriges
kommunistiska parti, och utifrån detta bar man byggt upp sina anklagelser
mot partiet. Och vad är det som är kvar av fakta i sabotageaffären?
Jo, det är följande. Efter att i två och ett halvt år lia arbetat med en utredning
för att visa, så vitt jag förstår, att det kommunistiska partiet organiserat
sabotaget har hittills ingen kommunist blivit dömd för denna sak, eller
ens åtalad, med undantag för en enda kommunist, som har ställts under åtal,
emedan han varit godtrogen nog att förvara en väska, örn vars innehåll han
ingenting visste. Vid Kirunaprocessen ansåg man tydligen, att denne kommunist
genom en så pass påtaglig obetänksamhet kommit att dragas in i
denna affär, att man för honom redan från början påyrkat villkorlig dom,
vilket väl också förmodligen kommer att bli rättens beslut.

Detta är vad som är faktiskt i denna sabotageaffär. »Javäl», säger man,
»men partiet har finansierat affären.» Bland annat har man fått uppfattningen
att så har skett genom partiordförandens egen person. Därom föreligger
protokoll hos kriminalpolisen i Stockholm. Men av dessa protokoll
framgår också, för den som överhuvud taget vill läsa dem, att intet som helst
samband mellan Sven Linderot eller kommunistiska partiets ledning samt denna
sabotageorganisation föreligger.

Varför underlät Linderot att inställa sig hos kriminalpolisen i Stockholm
på anmaning under sommaren 1941, alltså för cirka tre månader sedan? Jag
tror inte det är otillbörligt att jag säger ett pär ord örn denna sak, ehuruväl
jag inte anser min person vara avgörande för den svenska politiken. Då man
emellertid har gjort detta till en så oerhört stor sak, förmodar jag att det
skulle kunna missförstås, örn jag inte här så kort som det är mig möjligt
också klarade upp denna sak.

Vad förelåg efter midsommar i år av nya förhållanden i fråga örn den
svenska politiken och i fråga örn världskriget? Jo, den i och för sig icke så
ringa omständigheten hade tillkommit, att Tyskland hade börjat krig mot
Sovjetunionen — en för den närmaste tidens utveckling oerhört betydelsefull
förändring i läget. Då tyska riksregeringen i officiella rapporter gav meddelanden
örn orsaken till att detta krig ansågs nödvändigt av vederbörande regering,
så angavs i dessa officiella rapporter från de ansvariga riksministrarna
i Berlin bland annat, att den tyska regeringen såg sig nödsakad att trots
pakten angripa Sovjetunionen, emedan riksregeringen upptäckt att från Sovjetunionen
och andra länders territorium hade organiserats en mot det tyska
riket fientlig verksamhet av så allvarlig art, att detta var anledning nog att
företaga ett angrepp. Det är ju alldeles givet att vi här i riksdagen icke kunna
ge oss in på några omdömen rörande dessa rapporter. Det tillkommer icke
oss, och det tillkommer icke heller mig. Men jag vill anföra en sak, som är
ganska betydelsefull för bedömandet av vad som skett här i Sverige och som
sammanhänger med frågan örn förbud av det kommunistiska partiet. I de rapporter,
som riksministrarna i Berlin sålunda avgavo, bland andra utrikesminister
von Ribbentrop och chefen för inrikesministeriet och SS Iliminler —
eller närmare bestämt av herr Heydrich, som är mycket känd också här i Norden
genom hans nyligen timade besök i Norge och hans nuvarande vistelse i
Tjeckoslovakiet — angavs att från Stockholm organiserats en mycket allvarlig
konspirativ verksamhet gentemot tyska riket. Ledaren för denna konspirativa
verksamhet var den svenska riksdagsmannen Sven Linderot, som dels
finansierat, dels instruerat och dels organiserat en mycket farlig verksamhet,
sänt folk till Berlin och till andra delar av Tyska riket och sålunda åstadkom -

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

mit fara och avbräck för elen tyska regeringen. Denna rapport publicerades
bär i Sverige. Materialet har även samlats i en broschyr, som jag antar att
de flesta bland riksdagsmännen redan tagit del av. Däri angives alltså Sven
Linderot såsom en av de huvudpersoner i Västeuropa, på vilka man har att
rikta sin uppmärksamhet, för den händelse man vill lia reda på varför Tyska
riket började krig mot Sovjetunionen.

Jag upprepar att det inte är min avsikt att ingå i någon polemik med tyska
regeringen rörande dess motivering för kriget. _ Men jag vill icke underlåta
att säga, att det som säges i den tyska regeringens rapporter rörande den
svenska riksdagsmannen Sven Linderot icke är med verkliga förhållandet
överensstämmande.. Samtidigt som denna rapport publicerades här i Sverige
söktes jag emellertid av den svenska polisen. Det är ingen hemlighet jag avslöjar,
da jag säger, att samtidigt förelåg i anslutning just till de rapporter,
som jag här talat örn, krav på att Sveriges kommunistiska parti skulle upplösas
och att^ mili verksamhet i den kommunistiska internationalens tjänst i
Västeuropa salunda av de svenska statsmakterna skulle kriminaliseras.

. När jag blev kallad till polisen, och det angavs, att jag kallats för utredning
rörande en sabotageaffär, så är det givet att jag, örn jag vetat någonting
örn denna sabotageaffär, också infunnit mig hos polisen. Detta är uppenbart.
Jag har också nu varit hos polisen. Det rör mig absolut inte, örn någon eller
flera tidningsredaktörer nu vill försöka göra mig till någon fegling eller ynkrygg,
som trycker i stubbåkern som en hare. Det intresserar mig inte — det är
också en bagatellartad sak när det gäller sa stora ting som det här faktiskt
gäller. Men ni mäste, mina herrar, erkänna, att då jag visste att jag icke kunde
upplysa polisen örn en sabotageorganisation, som eventuellt kunde förefinnas,
mäste jag självfallet tro att anledningen till att jag kallades var en annan.
Och jag ville då på de vägar, som stå till buds i dylika situationer, verkligen
undersöka vad som kunde vara den egentliga anledningen till att jag kallades
till polisen. Betrakta den situation, som då förelåg här i landet, och den situation,
i vilken vi befunno oss i Europa, emot bakgrunden av det faktum, att jag
tillhör kommunistiska internationalens exekutivkommitté, och säg sedan, örn
jag inte skulle ha ådagalagt en osedvanligt politisk och rent personlig enfald,
örn jag inte först sökt ta reda på vad polisen egentligen ville mig!

Ni kunna smäda mig politiskt, och ni kunna personligen ärekränka mig, vilket
synes ha blivit en sport. Örn ni tro att ni gagna gamla Sverige därmed, så
kunna ni fortsätta med det, herrar redaktörer! Men ni skola inte säga att jag
är enfaldig, ty det är jag inte! Och just på grund av att jag inte är enfaldig
går jag inte heller omkring och tror, att för mig kan det aldrig föreligga någon
fara. »Har man bara rent samvete, så är det ingen risk att gå till polisen!» Men
beviset för att sa icke är fallet ligger i de anföranden, som ha hållits här i dag
och som från fullkomligt falska utgångspunkter döma vårt parti till kriminalitet.

Det har alltså i denna sabotageaffär hittills icke förebragts något som helst
bevis för det ringaste samarbete mellan det kommunistiska partiet och någon
förment sabotageorganisation. Därtill kommer, att något sabotagedåd av denna
organisation icke har blivit förövat annat än möjligen av utländska män i utlandet,
men icke i Sverige och icke av svenskar. Det glömma ni också, mina herrar.
Men här har faktiskt förövats sabotagedåd, och jag skulle vilja vända mig särskilt
till herr Jolansson i detta fall. Det har utförts sabotagedåd i Sverige, som
ha kostat flera människors liv, trotylattentat och sprängningsattentat, som ha
verkställts av officerare i Sveriges krigsmakt. (Talaren avbröts här av herr tal -

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

mannen som yttrade: Jag ber att få erinra talaren om att det icke är tillåtet att
använda förolämpande uttryck.)

Jag har inte avsett att förolämpa någon. Det finns ju domstolsutslag på
denna sak, herr talman. Jag har inte avsett att förolämpa officerskåren, utan
jag har endast talat örn ett konkret exempel.

Örn man här tagit upp frågan örn utförande av sabotage och anför detta såsom
skäl för en upplösning av en sammanslutning, är det ju alldeles givet att
man måste intressera sig för sabotagedåd, som faktiskt äro begångna, då man
i fråga örn kommunistiska partiet intresserar sig för sabotagedåd, som icke äro
begångna, på sin höjd planerade. Således har här genomförts ett sprängningsat-tentat,
för vilket man övade sig på en tongivande högertidnings officin, enligt
polisens rapporter och enligt vad som framkommit vid rättegången. Varför tar
man inte upp detta såsom skäl för att det parti borde förbjudas eller i varje fall
övervakas, som ännu låter sådana tidningar framträda såsom förespråkare för
partiet? För min del har jag aldrig ett ögonblick tänkt att anklaga det svenska
högerpartiet som »sabotageparti». Men varför nämner jag det? Jo, därför att
jag tycker att det väl är ännu orimligare att anklaga Sveriges kommunistiska
parti för vad en eller annan kan ha tänkt göra. Sveriges kommunistiska parti
skall upplösas på grund av sabotagehandlingar, som icke ha utförts eller som
i varje fall, i den mån de ha utförts, icke ha utförts av medlemmar av Sveriges
kommunistiska parti.

Så ha vi frågan örn spionage. I två eller tre års tid har man sagt att kommunistiska
partiet är ett spionparti. Det står i främmande makts tjänst. Det finns
all anledning för ett parti och dess ledning, som sålunda offentligt ideligen anklagas
för att bedriva spioneri, att försöka upptäcka, om någon medlem av partiet
gör sig skyldig till dylika gärningar, för att förhindra att något dylikt
kommer att ske. Så har också varit fallet, men örn i ett parti med hundratusentals
anhängare och tiotusentals medlemmar till och med en funktionär bakom
de ansvariga instansernas rygg sänker sig ned till att begå kriminella handlingar,
så måste man väl rimligen avvakta vilken ståndpunkt detta parti intar
till vederbörande funktionär. Här ha vi haft olyckan att på sin tid få överta en
funktionär från det parti, som i allmänt tal kallades Kilbomspartiet. Denne
funktionär har nu dömts, därför att han ägnat sig åt spionage. Det är ju alldeles
självklart att vår partiledning i den situation, vari vi befinna oss, skulle
betrakta det som ett livsintresse att uppspåra och omöjliggöra dylika handlingar.
Motsatsen skulle vara fullkomligt abnormt, absurt. Men varför skall
man för en eller ett par medlemmars skull, som bakom de ansvariga instansernas
rygg begått kriminella handlingar, döma ett helt parti? Jag yttrade en gång
här i riksdagen i ett annat sammanhang utan att ha en tanke på sådana saker
som dessa: »Örn ett parti skall kriminaliseras på grund av handlingar av enskilda
medlemmar, som tillhöra partiet, ja, då bli alla partier i riksdagen kriminaliserade.
» Jag sade det i ett annat sammanhang, men det passar precis in
även här. I en debatt i andra kammaren erkändes av ledamöter av högerpartiet,
att de första av de domar, som avkunnades för spioneri här i landet, under nuvarande
krigstid, gällde ett par tre medlemmar av den svenska högerns partiorganisation.
Men det kan ju aldrig bli tal om att säga, att högerpartiet är ett
spionparti, eller folkpartiet ett sabotageparti därför att det sitter anhållen i
denna sabotageaffär en handlande i Malmö, som sedan ett tiotal år varit organiserad
i folkpartiet — i folkpartiet, herr Sam Larsson — och som givit uttryck
för som sin bestämda politiska mening att det är det bästa politiska partiet.
Skola vi därför anklaga folkpartiet för kriminalitet? Ifrågavarande person

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

har varit med i folkpartiet sedan ett tiotal år, så att det är inte fråga örn någon
som gått in där för att kompromettera folkpartiet. När det däremot gäller det
kommunistiska partiet är det känt att folk går in där för att kompromettera partiet.
Men av oss begär man, att vi skola vara utrustade med alla slags otänkbara
personliga egenskaper, något sjätte sinne o. s. v., så att vi i alla situationer skola
kunna upptäcka sådant och göra partiet fritt från sådana personer. Vi ta avstånd
från alla dessa handlingar, för vilka ni anklaga oss.

De enskilda medlemmar av partiet, som ha svikit partiets förtroende, dömas
icke bara av svensk strafflag och svenska rättsinstanser, utan också av sitt parti
och dömas kanske hårdare och kännbarare där än de dömas av de svenska rättsinstanserna.
Men att ta upp detta nu och här från riksdagens talaretribun anföra
såsom något allmänt känt, bevisat och bevittnat att Sveriges kommunistiska
parti är en organisation för sabotage och spionage och därför skall förbjudas,
är otillständigt, och det kommer att få ödesdigra verkningar i den svenska
politiken, örn så framskjutna svenska politiker som de, som talat här, utan
vidare låta förleda sig till att ta ståndpunkt på så vaga grunder och på sådana
som i detta fall fullkomligt falska uppgifter — jag har nu ganska utförligt
bemött detta.

Till de rent politiska synpunkterna i fråga örn de konsekvenser, som ett partiförbud
kommer att medföra, återkommer jag, det har jag redan sagt, när en
eventuell regeringsproposition föreligger. Men jag har trott det vara nödvändigt
att så utförligt som jag här gjort ändå söka klara ut vad som är rakt
och vad som är skevt i detta fall.

Er värdering av oss såsom kommunister, er rent politiska värdering, påverkas
givetvis icke av det här sagda. Den är klar. Vilja ni med er demokratiska
åskådning förena ett partiförbud mot det kommunistiska partiet, motivera
det då som rejäla karlar och säg, att denna politiska åskådning skall förhindras
att göra sig gällande och att försöka värva anhängare här i landet!
Men .uppfinn inte kriminella ting och försök inte att stämpla partiet såsom ett
kriminellt parti! Örn ni gå fram som ärliga politiker, mina herrar, tror jag att
det i längden gagnar er själva.

Tro ni att Sverige i dag gagnas av att man beträffande en del kommunister,
socialdemokrater och syndikalister, som till och med äro utbildade till underbefäl
i svenska armén och som ha utomordentligt goda vitsord i fråga örn
uppförande och i fråga örn tjänstbarhet, förfar så, att man tar dem från deras
ordinarie förband, samlar ihop dem i s. k. arbetskompanier, som ingenting
annat äro än militära koncentrationsläger, och placerar dem uppe i Härjedalen
för att bygga väg, således helt enkelt kriminaliserar dessa enskilda människor?
När man gjort detta, samtidigt som kommandoposter innehavas av folk,
sorn herr Brandt här i dag talat om — för att icke riskera att själv väcka
någon ovilja eller eventuellt bli betraktad såsom smädare av den svenska krigsmakten
ber jag få hänvisa till vad herr Brandt sagt örn vissa generaler eller
örn Försvarsfrämjandet — undrar man, av vilka den svenska friheten i dag
försvaras bäst: av dessa kommunister, som sitta i koncentrationsläger däruppe
i Härjedalen, berövade sina elementäraste rättigheter, eller av de generaler,
som sitta i Försvarsfrämjandet?

Vad är nu detta uttryck för? Jo, just den nya linje, den nyordning av
den .svenska demokratien, som ni nu äro i färd med att genomföra. För oss är
det i och för sig ingen som helst överraskning — vi lia väntat proposition
örn partiförbud långt före detta ■— men jag måste erkänna, att jag på senare
tid har trott, att det ändå låg någonting i att Sverige var en gynnad nation
i mer än ett hänseende, att sålunda den svenska demokratien också skulle

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, ''proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42-

(Forts.)

kunna rida ut stormen med andra metoder och medel än den s. k. demokratien
i andra länder Ilar kunnat. Jag tänkte: kanske den svenska demokratien är
så stark, att den inte slår in på den väg, som heter upplösning av det kommunistiska
partiet. Tyvärr synes det dock vara så, att även svenska folket
måste gå den bittra vägen till slut.

Europas folk lida under hårda gisselslag i dag, och praktiskt taget i varje
land har reaktionen satt in sin första stöt mot den demokratiska ordningen
och krävt upplösning av det kommunistiska partiet. Det börjar nästan bli en
banal företeelse, när man betraktar det historiska skeendet i alla Europas
större och mindre stater: det första som sker är upplösning av det kommunistiska
partiet, kriminalisering av kommunisterna och deras verksamhet, därefter
upplösning av det socialdemokratiska partiet eller, för att se på ett
av våra grannländer, av en viss vänstergrupp inom det socialdemokratiska
partiet och kriminalisering av denna. Sedan kommer turen till fackföreningarna,
och så fortgår det småningom undan för undan, till dess slutligen överhuvud
taget all strävan för vad vi beteckna med ordet frihet blir betraktad
som kriminell. Det är nästan ett banalt schema, efter vilket historien utvecklar
sig i land efter land, och det synes tyvärr vara så, att detta banala, schema
kommer att följas också i Sverige, det banala schemat att man börjar med
att upplösa det kommunistiska partiet för att sedan gå hela skalan igenom.

Tro ni, mina herrar, att ni lösa ett enda problem, när ni upplösa det kommunistiska
partiet? Ha ni inte sett, att det sker någonting och att det kommunistiska
partiet i Sverige såväl som i andra länder icke står utanför skeendet
och överhuvud taget icke kan försättas utanför detta skeende, vare sig
partiet är politiskt legalt eller icke? Ha ni förstått, att det har inträffat någonting
i folkens frihetskamp, när man sätter likhetstecken mellan kommunist
och patriot? Ha ni förstått, att det inträffat någonting, när i ett
grannland till oss en kommunistisk och en socialdemokratisk fackföreningsmän
ta varandra i handen, gå mot väggen och ställa sig framför arkebuseringsplutonen
och sjunga »Ja, vi elsker dette landet»? Förstå ni inte, att någonting
har inträffat, som man icke löser här i Sverige under något slags
hysteri, med något slags ny visdom, med vilken man plötsligt upptäcker, att
Sven Linderot är en kriminell figur, en visdom som lii inte tro på i verkligheten
men som ni försöka tvinga er till att tro på för att fullfölja en
politik, som ni känna er tvingade att fullfölja.

När jag alltså ville se vart man syftade, då man sökte efter mig
från polisen, var det därför att det i Europa hade inträtt en sådan situation
att gamla medeltidsformer med tagande av gisslan hade genomförts och
att hundratals människor skjutits såsom gisslan efter att ha suttit åratal
inburade i fängelser utan att ha gjort någonting orätt. Jag vill inte
sitta som gisslan, jag vill inte att Sverige skall komma in i den situationen
att någon gisslan i Sverige skall kunna tagas, och därför varnar jag
er, mina herrar; ni skola inte vara så hurtfriska nu, när ni gå att förbjuda
det kommunistiska partiet ifrån falska utgångspunkter och i självbedrägeri!
Jag säger er ärligt och uppriktigt: var inte så hurtfriska, och tro inte att
ni lösa edra problem med detta! Det blir inte mera mat i fattigmans hem i
Sverige för det, det blir inte någon barnamun mättad; intet problem, som
rör den svenska friheten, blir därigenom löst, och ingen sammanhållning, som
herr Åkerberg i dag talat om, stärkes. Däremot skapas splittring, ty den
svenska demokratien får ett grundskott, och ni lia bundit ris åt er egen rygg.
Ni kunna döma enligt svensk lag de kriminella handlingar, som göras av
enskilda människor. Ni kunna hålla den ordning, som samhället väl krä -

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

ver, men ni skola inte inbilla er, att ni uppnå någonting av detta genom att
upplösa det kommunistiska partiet oell göra oss till kriminella. Ingenting av
vad ni vilja uppnå komma ni att uppnå, mina herrar.

Men den reaktion, som döljer sig bakom högerpartiets demokratiska mask,
fröjdar sig och ler åt att nu äntligen lia fått det socialdemokratiska partiet till,
jag vågar nästan säga, slutpunkten av dess utveckling, den ler åt att denna
socialdemokrati i skräck inför de faror, som hota Sverige, nu nått fram till
den slutpunkt, där den alltså är med örn att avskaffa den demokrati, för vilken
detta parti har kämpat och vilken detta parti har stor förtjänst av att ha
skapat. Denna demokrati går detta parti nu in för att avskaffa.

Det hjälper inte, att ni säga, att kommunistpartiets upplösning inte spelar
någon roll för demokratien; kommunisterna stå utanför demokratien och utanför
samhället. Nog borde ni ändå lia lärt så mycket av historien och av vad ni
sett lia inträffat i land efter land nied utgångspunkt från förbud mot det kommunistiska
partiet, att ni inte borde tro, att Sverige är något undantag, så att
man här i Sverige skulle kunna genomföra en upplösning av det kommunistiska
partiet utan de konsekvenser, som en sådan åtgärd har medfört i alla andra
länder.

Örn jag kommer att fa tillfälle att tala mer i denna kammare i denna fråga,
det vet jag inte, men jag har inte velat skilja mig från ämnet i dag utan att
ha sagt dessa kanske i vissa fall ganska spontana ord — jag har inte utarbetat
något försvarstal av det skälet, att jag icke ansåg mig sitta på de anklagades
bänk. Jag har icke hållit något försvarstal, men jag har, vilket jag anser riktigt
och rätt, angivit de företrädare för en ny linje i den svenska politiken, som
vilja avskaffa den svenska demokratien, med de risker för svenska folket som
detta kommer att medföra. Och jag vill säga er till sist, mina herrar, att folkets
kamp för friheten kommer aldrig att regleras genom parlamentsbeslut, hur
betydelsefulla parlamentsbeslut i detta demokratiska land än äro. Men vi befinna
oss nu i en omvälvningsperiod, som jag hoppas skall för Sveriges vidkommande
medföra icke bara bevarande av den nationella friheten och oavhängigheten,
utan också en verklig folkfrihet, en ny samhällsordning, där
krigen och det vanvett, som nu regerar i världen, avskaffas.

Kampen för denna frihet kommer svenska folket att föra, alldeles oavsett
vad ni, mina herrar, besluta i första kammaren och i andra kammaren av
Sveriges riksdag. Men det kan försvåra denna kamp, det kan skapa oerhört
ödesdigra förhållanden, örn icke andra statsmakten noga överväger vad den
gör, innan den slår in på denna nya linje.

Med detta har jag sökt att i den mån det är mig möjligt ställa frågan på
riktigt sätt, och jag vädjar till dem, som behandla denna sak, att göra det
sakligt och lugnt utifrån vad som är fakta och icke bara på rak arm emot
ett kommunistiskt parti kasta ut beskyllningar, som man tror kanske äro riktiga
men som i verkligheten visa sig falska. Örn ni skola rädda er med att det
skall förbjudas ytterligare ett parti, ett på den andra kanten, som det heter,
Svensk socialistisk samling eller vad det är för ett parti, veta ni då, att detta
också är ett bedrägeri för svenska folket, ty — det har redan sagts av herr
Brandt, och jag instämmer till fullo i vad han sagt — skall man genom partiförbud
upplösa de s. k. osvenska riktningarna på den andra kanten, som det
heter,^ så mäste man i varje fall upplösa allra minst Nationella förbundet. Därvid
håller jag med herr Brandt om att gör man inte det, har man i alla fall inte
gjort annat än en bedräglig gest och ingenting annat för att möjligen rädda
sitt eget samvete och för att bedraga andra av Sveriges inbyggare.

Skiljelinjen går inte så här, mina herrar: på en sida nationell samling, ut -

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

tryckt av högern, folkpartiet, bondeförbundet och socialdemokratien, å en
annan sida en ytterlighetsriktning, kommunisterna, som äro samhällsfientliga
och landsfientliga, som äro kriminella o. s. v., samt å^en tredje sida en ytterlighetsriktning,
som är nazistisk och som icke har någonting emot att lägga
Sverige in i ett nyordnat Europa såsom en integrerande del av ett stortyskt
rike. Nej, skiljelinjerna i den svenska politiken gå icke så. Det är inte någon
sådan triangeluppställning i den svenska politiken, utan här går en skiljelinje
rätt igenom alla edra partier, och det är denna skiljelinje, som grupperar folket
antingen på den sidan, som vill, med de krafter och medel och möjligheter
man har, kämpa, kosta vad det kosta vill, för Sveriges nationella frihet och
oavhängighet, eller på den andra sidan — och dit hör folk inom olika politiska
partier — som spekulerar i alla möjliga av den nya tidens nya företeelser
och som tänker att Sverige skall inordnas i ett främmande__livsrum. Dessa iva
huvudgrupper finnas i den svenska politiken, och där gar skiljelinjen. Det
finns ingen triangeluppställning, och det är. ingenting annat än självbedrägeri,
örn man försöker jämställa det kommunistiska partiet i dagens .situation
med’ det nazistiska partiet. Det är ingen, som med bibehållet allvar vill påstå,
ätt Sveriges kommunister i dag icke äro de pålitligaste försvarare av Sveriges
oavhängighet. Absolut ingen vågar med bibehållet allvar påstå motsatsen,
mina herrar. Ni tro inte själva på att inte Sveriges kommunistiska arbetare
i dag komma att kämpa som en man för Sveriges nationella frihet, men ni
kunna kriminalisera dem och tro att ni rädda friheten därmed. o

Jag har försökt att bidraga till att klara upp, hur skiljelinjen gar i den
svenska politiken, och jag slutar nu med att ännu en gang understryka en
varning till eder, herrar ledamöter av första kammaren: tänk er noga före, innan
ni nyordna den svenska politiken så, som här i dag antytts i partiledarnas
anföranden!

Friherre De Geer: Herr talman! Det är just nu ett ganska säreget ögonblick
i första kammarens historia, och det känns för mig litet egendomligt att uppträda
här efter det försvarstal, som herr Linderot säger sig icke hava hållit.
Jag skall be att få försöka att med fullt bibehållet allvar, som han ville efterfråga,
påstå, att jag icke tror, att hans parti är det bästa skyddet för Sveriges

oavhängighet, . .. ..

Jag ber emellertid ännu en gång att fa säga, och det tror jag att aila aro
ense med mig örn, att det för närvarande är ett utomordentligt viktigt ögonblick
i Sveriges riksdags historia för att icke säga Sveriges historia. Jag vet,
att svenska folket för närvarande ser på våra göranden eller på vad vi möjligen
underlåta här i riksdagen med allra största uppmärksamhet, och nar
remissdebatten i dag i huvudsak, tror jag man kan säga, icke har rört de ärenden,
som blivit överlämnade från Kungl. Maj :t i propositioner, utan mer har
rört saker, som icke finnas i dessa propositioner, tror jag, att detta kommer att
i mycket hög grad uppmärksammas ute i landet och att man kommer att undra
över att just den frågan icke ännu var så förberedd att den kunde läggas fram
för riksdagen, frågan örn upplösning av samhällsfientliga rörelser, således den
sak som herr Linderot nu så ingående har berört.

För min del vill jag säga, att om Sveriges riksdag skall kunna hävda sig
och vi skola kunna fortsätta vårt arbete med kraft och god framgång, hade det
varit önskvärt, att Sveriges riksdag, då den skall sammanträda till en sadan
här extra session, också hade fått sig förelagda sa pass många ärenden att den
verkligen kunde haft någonting att arbeta med. Jag vet, att jag kanske, när
jag säger detta, utslungar en liten anklagelse mot vår regering, men jag skulle

Xr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tillägg sstot till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

vilja uttrycka ilen förhoppningen, att riksdagen, om den en annan gång skall
samlas på detta extra ordinära sätt, kanske icke bör sammankallas, förrän man
har ett större antal ärenden och framför allt de viktigaste ärendena färdiga att
föreläggas densamma, så att den genast kunde gripa isig an med arbetet. Jag
vet så val, att det kommer flera ärenden inför riksdagen utöver dem, som redan
kommit fram, men jag tror att det skulle av svenska folket hava uppskattats,
örn man kunnat finna, att litet mera sparsamhet med riksdagens tid kunnat
iakttagas.

Jag skall be att nu få gå in på några få särskilda punkter!

Herr J. B. Johansson har här sagt, att vissa krav, som ibland kommit fram
från jordbrukarhall, kanske varit litet överdrivna, och han använde uttrycket,
att på vissa håll kanske de mest överdrivna skulle kunna betraktas såsom ett
skum på ytan. Jag ger honom fullständigt rätt i detta, men jag vill också,
medan jag har ordet, säga, att det vöre önskvärt, örn både regering och riksdag
kunde litet mer beakta sådana krav, som verkligen inte äro skum på ytan utan
sådana^ beträffande vilka jordbrukarna lia rättighet att kräva litet mer tillmötesgående.

Det har också sagts här — jag tror att det var av herr Sam Larsson —- att
de statliga organisationerna icke hade gjort några egentliga missgrepp under
den senare tiden. Jag tror, att stora missgrepp hava gjorts särskilt från vissa
kommissioners sida just pa senaste tiden, och det största missgreppet är det
beträffa,nde jordbrukets områden, som består i att man enligt jordbrukarnas
asikter i allmänhet kommer litet för sent med sina åtgöranden.

Jag skall be att få lämna några exempel på vad jag menar, exempel som,
fastän gällande mindre betydelsefulla saker, dock bevisa att man ofta kommer
för sent på ett för jordbrukarna överraskande och mycket litet tillfredsställande
sätt.

Nere i den landsdel, som jag representerar, har man under den senaste tiden,
vilket kanske^ är rätt allmänt bekant, varit mycket bekymrad över att man
inte kunnat fa sockerbetorna upptagna i rätt tid och inte kunnat tillvarataga
blasten, d. v. s. betbladen, som ju äro ett så värdefullt foder. Det var därför
med en viss överraskning, som man för några dagar sedan fick läsa i tidningarna
ett meddelande från livsmedelskommissionen, att just blasten var ett värdefullt
fodermedel, som man borde ta vara på. Ni förstå, mina herrar, hur
överraskade jordbrukarna skola känna sig, när de få veta detta, som jag tänker
att de känt till i kanske hundra ar! Men vad de ville ha reda på är huruvida
kommissionerna^ och statsmakterna vilja skaffa dem arbetskraft, så att de kunna
taga vara pa detta fodermedel. Nu kommer det — enligt min mening för
sent —- ett påpekande från arbetsmarknadskommissionen, att man kan ordna
arbetskraften, men varför kunde man inte, då man i vårt land har så mycket
kommissioner, som skola förbereda allting, förbereda denna sak i så god tid,
att man fick denna arbetskraft innan blasten håller på att bli förstörd?

Jag vill inte heller underlåta att beröra en fråga, som har upprört jordbrukarna
mycket, nämligen att nian inte från statsmakternas sida velat vidtaga
sådana åtgärder, som verkligen kunde ha sporrat jordbrukarna att producera
de varor, som äro mest nödvändiga för folkhushållet. Man har förundrat
sig oerhört mycket över att man icke från regeringens sida kunnat ge en
utfästelse, ett löfte, ett uttalande om något visst pris för brödspannmålen i
den skörd, som kommer efter den sådd som skett denna höst. Man vet ju, att
man kanske får det svaret, att regeringen inte är i stånd att giva en sådan
utfästelse. Jag tror för min del, att med den stora auktoritet, som vår regering
har, det hade varit möjligt att ge ett sådant löfte, och detta skulle ha drivit

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggssbat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

fram den odling, som är så oundgängligen nödvändig. Jag tror att även konsumenterna
så småningom komma till den ståndpunkten, att dessa åtgärder,
som påyrkats från jordbrukarnas sida, hade varit kloka åtgärder.

Förra riksdagen beslöt på förslag i vissa motioner en skrivelse till Kungl.
Majit med begäran örn åtgärder mot fördyring av varorna på vägen från
producenterna till konsumenterna. Nu är tyvärr ingen av statsråden närvarande;
jag skulle annars lia velat ställa den frågan: Ilar denna riksdagens
önskan på något sätt blivit efterkommen? Överallt, i vilken butik man än går
in, kan man konstatera, hur överraskande höga prisen på en massa artiklar
äro, bland annat då naturligtvis på sådana saker, som äro för jordbrukarna
nödvändiga att inköpa. Då man är så förfärligt rädd för att betala några
kronor extra för olika jordbruksprodukter, tror jag det vore mera skäl i att
man på allvar grepe sig an med det stora problemet, hur man skall kunna få
ned priset på sådana varor i allmänhet, som äro för hela svenska folket
nödvändiga att inköpa. Det rör sig här säkerligen om frågor av ofantligt
myipket högre storleksordning än de enstaka kronor, som tvisterna örn jordbruksprodukterna
gälla.

Jag kan inte heller underlåta att påpeka ett förhållande, fortfarande beträffande
jordbruket, som väckt en utomordentligt stor missbelåtenhet med
kommissionernas åtgöranden. På sin tid, när det blev svårt med bränslet till
traktorerna, uppmanades jordbrukarna att skaffa sig gengasaggregat till vissa
priser, som staten skulle garantera. När jordbrukarna väl skaffade sig dessa
aggregat, blevo de ju betydligt dyrare, men vad som förvånat mest har varit,
att det från vederbörande kommissions sida ansetts lämpligt att under detta
år tillhandahålla fotogen i mycket betydande utsträckning till sådana jordbrukare,
som icke skaffat sig gengasaggregat. Här uppstår en orättvisa, som
gör att man fått stort misstroende emot åtgärder, som man skulle ha väntat
skulle varit klokare övervägda.

En fråga, som ju har varit så mycket debatterad, att det kan sättas i fråga,
örn man bör gå ytterligare in på den, är frågan örn inkallelserna av arbetskraft
till beredskapstjänst och särskilt då inkallelserna av i jordbruket sysselsatta
personer. Jag vill dock framkasta frågan, om en sådan åtgärd, som
jag nu vill nämna som exempel, verkligen varit praktisk och icke hade kunnat
undvikas. Jag känner nämligen till fall, då jordbruksarbetare mitt under den
mest brådskande tiden för rotfruktsupptagningen kallats in till exempelvis
fyra dagars beredskapstjänstgöring. Kunde det icke varit möjligt, om man
tänkt över saken bättre i förväg både hos Kungl. Majit och hos de underordnade
organen, att man kunnat så ordna, att inkallelsen på fyra dagar kunnat
ske före den egentliga jordbrukssäsongen? Jag är övertygad örn att med litet
god vilja en mängd sådana fall hade kunnat undvikas, så att man fått litet
bättre förhållanden på jordbrukets arbetsmarknad.

Herr talman! Jag anser mig icke böra upptaga tiden längre nu i slutet av
denna remissdebatt. Jag vill bara be att få säga, att jag tror, att om riksdagen
skulle vidtaga sådana åtgärder, som herr Linderot visat så stort missnöje
över, tror jag att riksdagen kan taga hans kritik mycket lugnt. Herr
Linderot säde, att exempelvis herr Akerberg och hans parti skulle bli stämplade
som mindre demokratiska, om de medverkade till dessa åtgärder, som herr
Linderot så energiskt motsätter sig, men jag tror att herr Åkerberg och hans
parti liksom övriga här i riksdagen kunna vara övertygade örn att det knappast
kan vidtagas några bättre och mera demokratiska åtgärder än att rensa
bort sådant som är statsfientligt. Jag hoppas, herr talman, att riksdagen såsom
ett av de första besluten vid denna session skall kunna ena sig om att

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till rilcsstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

vidtaga en sådan åtgärd, som de flesta i dag närmast tänka på eller förbud
mot statsfientliga organisationer.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag har begärt ordet för att till en
början understryka, att allt ger vid handen, att det är två vapen, sorn i det
moderna kriget spela den avgörande rollen: flyget och tankvapnet. Man får
väl utgå ifrån, att detta är till fullo beaktat av regeringen och överbefälet
och att allt göres för att uppbringa dessa vapen till en sådan styrka och
effektivitet och med en sådan snabbhet i produktionen, att vårt folk kan känna
sig i alla avseenden tryggt. När man i dessa dagar läser de redogörelser, som
publicerats i utlandet angående demokratiernas ofattbara brister i särskilt dessa
hänseenden, vilka brister ledde till deras svåra nederlag i början av kriget, så
må man icke förundra sig över, att man även i vårt land ofta hör den frågan
riktad till sig: »Hur är det hos oss? Vi begå väl icke samma fel?» Vid vårsessionens
slut uppstod i denna kammare en livlig debatt i delvis hithörande frågor.
Det var uppenbart, att hela kammaren med största energi krävde alla
tänkbara åtgärder, för att dessa vapen snabbt måtte bringas upp till högsta
möjliga styrka och effektivitet. Det är att hoppas att regeringen begär av
riksdagen alla de anslag, som erfordras för att tillgodose även mycket stora
behov i fråga örn flyg och tanks. Det kan nämligen nu icke vara fråga örn
annat än att bevilja vad som kräves och att bevilja det utan prutmån, dock
med ^sträng kontroll över medlens rätta och effektiva användande.

Vårt lands strategiska läge är i dag mycket allvarligt, och det kräves för
att säkerställa vårt land större offer för vårt försvar än någonsin tillförne.
Jag är övertygad om att hela vårt folk instinktivt känner detta. För varje
dag som går blir åskådningsundervisningen runt omkring oss allt mera övertygande.
Denna undervisning säger till oss: Ve det folk som förlorar sin nationella
frihet! A^e det folk som förlorar sitt oberoende och sin självbestämningsrätt! Nu

är det en annan fråga, som i detta sammanhang dyker upp. Även örn
åskådningsundervisningen runt omkring oss är fruktansvärd i sin realism och
brutalitet och säkerligen ger svenska folket outplånliga lärdomar, så frågar
man: kan man trots detta vara alldeles förvissad örn, att alla inom vårt folk
förstå det fulla allvaret och lärdomens fulla innebörd i det som sker? Har
icke en fullkomligt falsk och oberättigad optimism, ja, rent av till en viss
grad sorglöshet, insmugit sig hos stora delar av vårt folk? Går icke en anda
av ytlighet, av omsorger om ganska likgiltiga ting och framför allt en anda
av materialism och egoism även i dessa farofyllda tider genom vårt folk? Nu
tror jag icke alls att det behövde vara så. Vårt folk är friskt i sin innersta
rot. Får det verkligen klart för sig vad som står på spel, vad som hotar, vad
som kan komma som en blixt från de tunga molnen när som helst, så kommer
det att överge sin sorglöshet för högre värden, lämna sin flykt från verkligheten
och sin tillit till irrbloss. Med glädje hälsa vi radio- och korrespondensundervisningen
örn det svenska arvet och sinnelaget, den svenska stilen, den
svenska friheten. Likaså den kamp som upptagits mot den osvenska propagandan.
Man tycker sig dock ibland ha förmärkt vissa påtagliga hämningar
i denna propaganda liksom en viss ensidighet. Vart tog radiomajoren vägen,
som så förmådde väcka och stimulera vårt folk? Har man rätt att i radion
undvara en sådan utomordentlig kraft, som hela folket kände sig så styrkt av?

Med rätta vänder man sig emot kommunismen, ty den är en politiskt sett
djupt urartad företeelse. Men det märkliga är, att medan man med verklig
frenesi kastar sig över kommunismen, så är kampen mot den andra landsför -

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsslat till riksstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

därvliga ytterlighetsriktningen, nazismen, och mot dess väsen oell dess förödelse
av liela världen betydligt mildare, ibland till och med obefintlig, som
om den vore försummad av någon mystisk anledning. Varpå kan detta bero?
Har man trots vad som sker runt omkring oss ännu icke insett denna läras
förfärliga natur? Tror man fortfarande på sagan örn att den icke är en exportartikel?
Tror man alltjämt att den är ofarlig? Tror man fortfarande att
den är utan inflytande och inflytelserika förbindelser i vårt land? Mina herrar,
jag tror att nazismen är ganska inflytelserik i vårt land och i detta
ögonblick minst lika farlig för detta rike, dess kultur och välfärd, dess rättsväsen
och militära trygghet som kommunismen, ehuru även detta parti är
både farligt och skadligt och av all kraft måste bekämpas. Jag tror emellertid
icke att det är klokt att förbjuda meningsriktningar och partier; det skulle
möjligen ha kunnat ske tidigare med någon utsikt till framgång, men då ville
man icke vara med örn något inskridande. Jag är rädd, att örn man nu följer den
väg, som partiledarna ha låtit skymta, så kan det bli en mycket ineffektiv
åtgärd, som endast komprometterar demokratien och som kan komma att leda
till att demokratien slappnar i sin verkligt effektiva kamp emot ytterlighetsriktningarnä
och tror, att nu är allt väl beställt, därför att man har fattat ett
beslut, som formellt undanröjer dessa partiers möjlighet till öppen verksamhet
men som endast driver dem under jorden. Mina herrar! All historia visar, att
det är oklokt att driva meningsriktningar och partier under jorden. Det är
mycket bättre att taga upp en idékamp med dem öppet och att besegra dem;
detta ger mycket större och mera bestående resultat.

Jag fruktar också, att detta steg, som man nu på många håll synes vara
beredd att taga, kan bli ett steg på den reaktionens förkastliga väg, som regering
och riksdag genom tryckfrihetslagarna beträtt. Men skall nu kommunismen
som legalt parti förbjudas, då måste alla de olika nazistiska eller nazistanstuckna
partierna även ovillkorligen förbjudas. Det duger inte att formellt
taga någon liten grupp och förbjuda den, utan då måste man inbegripa
alla dem, som på olika linjer verka i denna riktning, och framför allt icke låta
de mera betydande och de allra farligaste slippa undan. Ty örn man här förfar
på sådant sätt, att det svenska folket får intrycket av att ingripandet
är riktat endast mot den ena sidan och i den andra rikningen är endast ett
sken, då tror jag att vi äro inne på en mycket olycklig väg, som vi svårligen
kunna se slutet på. Då kommer det att uppstå en oro, en söndring, ett split,
en inbördes kamp i detta land, som kommer att försvåra den nationella sammanhållningen
i allra högsta grad. Just därför att man är vän av denna
sammanhållning och inser vilken oerhörd vikt och betydelse den har, så måste
man undvika alla steg, som leda bort därifrån. Jag kan således icke, allra
minst i denna tid, vara med om ett sådant steg, som man här synes vara beredd
att taga.

Från en sådan åtgärd är steget vidare icke långt. Här har man nu vidtagit
åtgärder, som kringskära tryckfriheten. Vad man nu tänker föreslå, det riktar
sig mot föreningsfriheten. Jag vet inte vilka omistliga fri- och rättigheter, som
härnäst icke kunna bli föremål för inskridanden och ingrepp. Örn det är demokratien
och friheten, vi vilja försvara gent emot dem som vilja angripa dem,
skola vi inte själva giira oss skyldiga till att förminska värdet av dessa stora
och betydelsefulla klenoder.

Vad kommer sedan, örn man har tagit detta ena steg? Vad kommer att följa,
därest man finner att det icke blir effektivt — och det blir ineffektivt. Då
kommer man att inskrida mot riksdagsmännen inom dessa partier. Det kan
man inte giira utan att bryta grundlag. Är man beredd att bryta grundlagen?

Forsta kammarens protokoll 1941. Nr 44 4

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kunni, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

Så måste man väl inskrida emot deras skrifter: tidningar, böcker o. s. v. Därtill
fordras det att censurlagen sättes i kraft. Men äro vi beredda att göra
detta? Veta vi då, att det stannar vid dessa tidningar och böcker, som vi finna
förkastliga? Veta vi att man inte nästa gång går vidare och vidare och vidare?
Och var ha vi då trygghetskänslan hos vårt folk, när vi upphävt allt
detta? Det är en farlig väg, man är inne på ur konservativa, ur samhällsbevarande,
ur demokratiska synpunkter. Om jag tillhörde kommunismen, skulle
jag möjligen kunna hälsa detta steg med glädje, men ingalunda när jag är en
bestämd motståndare till denna riktning. Är det månne någon som hotfullt
bankat på vår port, och skulle den nuvarande stämningen bero på rädsla för
något sådant, då vore detta mycket farligare än någonting annat.

Eftersom herr Linderot i detta sammanhang mycket skickligt tog upp ett
par saker, som kunna bli mycket farliga för rättssamhället och mycket fördelaktiga
för honom, så bör det uttalas ett önskemål om att icke endast ett eller
annat av särskild anledning utvalt spionage- eller sabotagemål utan alla de avavskyvärda
brotten av detta slag avdömas inför öppna dörrar, gärna med mycket
stränga straff men inför öppna dörrar över hela linjen. Eljest kan allmänheten
få den skadliga uppfattningen, som redan antytts i pressen, att man
icke objektivt utan subjektivt öppnar och stänger domstolarnas dörrar, beroende
på vilkas ärenden sabotörerna eller spionerna lia gått. Det har skrivits
till riksdagens justitieombudsman — jag tror det är från kommunisternas sida
— och sagts, att polismyndigheterna i ett beryktat sabotagemål i höga Norden,
ehuru de skulle lia vetat örn sabotageplanerna i nästan tre år, icke ingripit
förr än i våras. Antingen måste en sådan sak dementeras, eller också måste
man inskrida! Örn nian i flera år känt till ett brott av denna häpnadsväckande
karaktär och icke har inskridit på en tidigare tidpunkt; vad är då anledningen?
Inte väntar man år efter år med att inskrida för att beivra ett brott! Just
för att kunna bemöta herr Linderot vill jag uttala den förhoppningen, att riksdagens
justitieombudsman mycket noga studerar denna sak, så att de för landets
rättsväsen skadliga legendbildningarna bli undanröjda och polismännen
tillrättavisas, därest de begått ett fel. Polismakten får icke bli tabu. Justitieombudsmannen
är i denna tid och denna stund en utomordentlig demokratisk
tillgång; vi måste sätta en alldeles särskild lit till honom. Vi ha tidigare
under det gångna året givit honom en ökad befogenhet. Vi ha satt ytterligare
tillit till honom, och vi måste förvänta, att han har sin starka hand och sitt
vakande öga över alla tjänstemän och ämbetsmän i riket högst uppifrån och
längst ned och att man icke förskräckes för att ingripa.

Alldeles innan riksdagen nyss samlades till sin höstsession inträffade en
märklig händelse. Då konfiskerades utan rättegång en lång rad svenska tidningar.
Bland dem voro Arbetaren, Trots allt!, Arbetarbladet och EskilstunaKuriren,
alltså en syndikalistisk, en fri socialistisk, en socialdemokratisk och
en liberal tidning, de tre sistnämnda dessutom synnerligen försvarsvänliga och
patriotiska tidningar. Jag har läst igenom de drabbade tidningarna och ej
kunnat finna något förgripligt i dem, och jag vet att flera andra riksdagsmän
gjort detsamma och ej heller kunnat finna något förgripligt. Trots allt!, som
väl skulle vara den som är mest misshaglig, hade t. o. m. som andre ledare ett
tal av statsministern. Det kan väl aldrig vara den orsaken, att åtminstone
ett pär av tidningarna genom publicerande av en mötesresolution krävt tvenne
statsråds avgång? Jag tror inte, att den resolutionen kan vara alldeles felfri,
men vi ha väl ännu inte kommit så långt här i landet, att regeringen utan
rättegång indrar tidningar, som kräva en regerings eller ett statsråds avgång.
I Så fall äro våra redan grovt kantstötta grundlagar, vår Magna Charta,

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

mycket illa ute. De äro, om detta fortsätter, icke mycket värda. Skulle blott en
aning till något sådant som det fria ordets undertryckande, emedan regeringen
kritiserats eller ogillats, föreligga, är regeringen inne på de farligaste tänkbara
vägar, på vägar som leda direkt till förhållandena i de totalitära staterna,
där pressen är underkastad regeringens rena godtycke. Då har olag trätt
i lags ställe. Massindragningen av svenska tidningar var en olycklig hälsning
till den sammanträdande svenska riksdagen. Jag vet också, att det råder stor
opposition mot denna åtgärd inom skilda riksdagsgrupper.

överhuvud taget har riksdagen all anledning att djupt ångra sina i reaktionär
anda vidtagna ändringar i våra förnäma och frihetsvänliga grundlagar.
Detta undan för undan verkställda tummande på friheten i vårt land har fått
en farlig anda av aggressiv tendens mot urgamla fri- och rättigheter. Vårt
folk har i själva verket varit ovetande om konsekvenserna av denna för friheten
farliga lagstiftning. Censuren, ehuru icke lagligen satt i kraft, smyger sig
alltjämt in på pressen och förlamar dess fria anda. Komma därtill de ständiga
beslagen utan rättegång, blir tryckfriheten i hävdvunnen mening snart
ett minne blott i detta land.

Det är i ljuset av dessa olyckliga tendenser, vi även måste se polisåtgärderna
mot talare på demokratiskt-patriotiska möten, trots att dessa mötens hela
syfte och karaktär uppenbarligen är att verka för fäderneslandets och dess
frihets bästa. Aven örn alla icke gilla att regering och myndigheter i vissa
avseenden kritiseras, och även örn överdrifter kunna hava förekommit. Det är
med djup beklämning man bevittnar, hur den reaktionära polis- och åtalskampanjen,
som förr vände sig mot arbetarrörelsens frihetskamp, nu blossar upp
ånyo mot frihetens vänner och försvarare. Skola vi nu med socialdemokrater
och liberaler i regeringen uppleva åtalsattacker liknande dem som som under
den svartaste reaktionstiden i vår historia anställdes mot Hjalmar Branting,
Axel Danielsson, Kata Dalström, August Palm, Hannes Sköld, Z. Höglund'',
Erik Hedén, Knut Wicksell, Ivan Oljelund och många, många andra? Vad säger
historien om dessa åtal och de domar som följde på dem? Jo, de fördömas
nu överallt. Ingen vill taga dessa åtal i försvar; ingen vill försvara dessa domar.
De kallas olyckliga och kortsynta, man medger att de framkallade söndring
och ovilja. Alla skämmas nu för denna mörka tid och dess ingrepp.

Tror verkligen regeringen, att denna väg nu i dag leder till nationens enande?
Jag tror det inte. I stället komma politiska förföljelser att medföra ep
ökad spänning och en skärpt kritik. Eller vill man prompt skapa martyrer?
Häcker det inte med den oerhörda popularitet över hela landet, som de ständiga
beslagen på Ture Nermans tidning och fängelsedomen över honom förskaffat
denne, som vi alla i denna kammare veta, ärlige, entusiastiske och frimodige
kämpe och kulturpersonlighet. Har man då alldeles glömt, varifrån
man kommit, vilket frihetens arv man har att förvalta och försvara?

En sak vill jag här fråga örn i förbigående. Det har sagts mig, att LO:s
ordförandes tal i den norska frågan på LO-kongressen censurerats. Är detta
riktigt? Varthän vill man då slutligen leda oss med sådana åtgärder? Jag
vill hoppas, att man kan dementera, att t. o. m. LO-ordföranden är underkastad
censur i detta land!

Med dessa ord, herr talman, har jag velat motivera en vördsam hemställan
till regeringen, vars arbete på många områden jag högt uppskattar och värderar,
att till nästa lagtima riksdag framlägga förslag om dels återställande
av grundlagarna till det stolta skick de ägde före kriget, dels återställande
av pressfriheten genom cn indragning eller begränsning av utrikesdepartementets
och informationsstyrelsens rent pressövervakande organ utom i militära

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

frågor. Den svenska pressen och den svenska litteraturen behöva inga förmyndare.
De ha varit myndiga sedan 1809. Jag tror, att de alltjämt förtjäna att
vara det. Däremot är jag övertygad örn att det svenska folket med den största
tillfredsställelse skulle hälsa starka och övertygande ord från regeringsbänken,
att landets frihet och självbestämningsrätt aldrig en tum vidare skola
uppgivas, att försvaret skall till det yttersta stärkas, att friheten är viktigare
än freden, hur kär freden än är oss alla, ty en fred med ära är icke möjlig
utan full frihet, och en fred, där andra befalla över oss, är en vanära. Frihet
och fred, men frihet före allt annat. Vad biskop Thomas säger i vår nationaldikt
får icke vara tomma ord utan en bjudande befallning till envar av oss
här i detta hus och i hela vårt land.

Herr talman! Jag tror, att vi alla i dessa dagar tänka på Norge, på vårt
stolta, prövade, sargade broderfolk, och det icke blott med medlidande utan
med beundran och djupaste vördnad. Det är icke blott Finland, som hjältemodigt
kämpat Nordens kamp, den kampen kämpas också i lika hög grad av
Norge. Vad ger icke det norska folket för sin frihets återvinnande? Är det
inte, som örn vi i en ny tids form inför våra ögon i Norges fjäll uppleva
Schweiz’ frihetsstrid för århundraden sedan och vår egen på Engelbrekts tid?

Herr talman! Jag sammanfattar mina ord. Låt oss till det yttersta och med
alla kostnader stärka vårt försvar! Låt oss se till, att vi bevara våra sekelgamla
fri- och rättigheter obeskurna! Låt oss lämna materialismens och opportunismens
breda, banala vägar! Låt oss ge vårt folk en rätt uppfattning örn
att friheten och självbestämningsrätten är det högsta av allt, att det finns något
värre än själva striden: självuppgivelsen, självaktningens förlust, träldomen
under främmande herrar!

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Under den debatt, som ägt rum i
dag, ha åtskilliga ämnen berörts, som falla inom justitiedepartementets arbetsområde.
Jag skall icke uttala mig om de flesta av dessa frågor, jag underlåter
detta av olika skäl, men jag anser det lämpligt att med anledning av
vad som förekommit i debatten lämna några upplysningar örn de synpunkter,
som varit bestämmande för regeringens handlingssätt i ett av de ärenden, som
här berörts, nämligen de beslag av tidningar, som ha ägt rum under den senaste
tiden. Jag skall, när jag redogör härför, inte insätta mina upplysningar i det
stora utrikespolitiska sammanhang, vari den senaste ärade talaren fann lämpligt
att inordna dem. Det är ju inte meningen att i dag föra någon utrikespolitisk
debatt. Såsom redan meddelats, får regeringen tillfälle att framlägga
sina utrikespolitiska synpunkter dels vid ett hemligt, dels vid ett offentligt
riksdagssammanträde, och jag avstår därför helt och hållet från att göra några
kommentarer till de uttalanden, som den siste ärade talaren gjorde ur dessa vida
synvinklar.

Jag ber att få erinra örn — för att nu hålla mig till det ämne, som jag har
angivit som tema för detta anförande — hur känsliga vi själva äro för den
propaganda, som i de krigförande ländernas press sättes i gång emot oss här
i Sverige. Det tycks emellertid finnas många i vårt land, som inte tänka på,
att i utlandet betraktas vad som står i vår press ur alldeles liknande synpunkter
och med samma eller kanske rentav större känslighet än den, varmed vi betrakta
vad som säces i de krigförande ländernas. Det är sant, att dessa länder
ha mobiliserat väldiga stridskrafter, men det hindrar inte, att de äro mycket
känsliga för vad som skrives i de neutrala ländernas press, och detta ur olika
synpunkter. Dels vilja inte de krigförande bli betraktade som alltför osympatiska
i de neutrala länderna, dels se de i dessa länders press en termometer,
som anger, hur den utrikespolitiska kursen i landet kan komma att inriktas.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsslat till rik sstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

En del av författarna i våra tidningar och andra skrifter ge, som alla veta,
ganska sorglöst uttryck åt sina åsikter örn de krigförandes handlingar utan
att anse sig skyldiga att beräkna verkan av den användning, som de tillåta sig
av det fria ordet. Ibland beror det på en författares, enligt hans egen mening
ansvarsbefriande, underskattning av den betydelse, som i utlandet kan komma
att tillmätas ett aggressivt uttalande eller framläggandet av ett ensidigt valt
nyhetsmaterial. Man hör tidningsmän helt blygsamt säga: »Inte kan man väl
på ledande håll i en stormakt fästa någon vikt vid vad jag har skrivit i min
lilla tidning. Det är ju bara ett uttryck för min personliga uppfattning, det är
bara ett uttryck för mitt samvete, och det gör inte anspråk på att återge den
allmänna opinionen i vårt land.» Men den, som så säger, glömmer bl. a., att man
på ledande håll i utlandet ofta saknar all möjlighet att bedöma, vilken betydelse
en svensk tidning har, betraktad såsom språkrör för en allmänt utbredd
opinion. Därför kan det hända, att uttalanden i tidningar, som vi själva bedöma
såsom helt betydelselösa, i utlandet tillmätas en mycket stor betydelse.

Andra författare i tidningar och skrifter vässa pennan »i krigarens lovliga
avsikt att såra och döda». Det är givet, att de då kunna komma i konflikt med
regeringens neutralitetspolitik. Jag har förut vid flera tillfällen framhållit
inför riksdagen, att vi i justitiedepartementet naturligtvis inte driva någon
självständig utrikespolitik. Men i den ställning jag har är det min plikt att
på mitt sätt medverka till upprätthållandet av denna regeringens neutralitetspolitik,
och jag är beredd att taga ansvaret för den i dess yttersta konsekvenser,
såväl utrikespolitiskt som inrikespolitiskt.

Klart är, att när regeringen inför folket har förbundit sig att föra en neutralitetspolitik,
kan regeringen inte ställa sig passiv inför missbruk av tryckfriheten,
som äro farliga för denna politik. Tryckfrihetsförordningen ger för
övrigt allt sedan sin första tid regeringen maktmedel mot dem, som missbruka
tryckfriheten för att skapa misstämning mot främmande makter. Jag har
förut en gång här i riksdagen citerat 1810 års konstitutionsutskott, som uttalade,
att man måste göra skillnad mellan tryckfriheten, använd i inhemska
frågor, och tryckfriheten, använd på det utrikespolitiska området. Konstitutionsutskottet
underströk, att när någon i tryckt skrift uttalar sig i utrikespolitiska
frågor och där uppträder på ett obehärskat sätt, som framkallar missstämning
i utlandet, så drabba vådorna härav icke individen utan samhället
i dess helhet. Alltifrån den nuvarande tryckfrihetsförordningens första tillblivelse
har det i densamma funnits medel anvisade för att hindra dylika missbruk.
Det förvånar mig något, att den siste ärade talaren sade, att pressen har
varit myndig sedan 1809 men att den genom de senaste ändringarna i tryckfrihetsförordningen
skulle ha blivit omyndig. Detta är fullständigt misstag.
Jag behöver bara erinra örn de bestämmelser, som 1810 funnos och föreslogos
i vår tryckfrihetsförordning och som ersattes med indragningsmakten, och om
de bestämmelser, som ha stått kvar efter indragningsmaktens upphävande. Jag
ber att få erinra örn att när indragningsmakten upphävdes, skedde detta under
hänvisning till att tryckfrihetsförordningens 3 $ 9 mom. erbjöd Kungl. Majit
medel att på administrativ väg ingripa mot ur utrikespolitisk synpunkt farligt
missbruk av tryckfriheten. Det är tillämpningen av denna paragraf det nu
är fråga örn.

Jag ber att få påpeka, att de beslag av tidningar utan rättegång, som ägt
rum, enligt lagen äro medgivna endast av utrikespolitiska skäl, endast då missförstånd
yppat sig med främmande makter. De kunna inte äga rum på grund
av inrikespolitiska skäl. Den siste ärade talaren framställde hypotetiskt det
påståendet, att några av dessa beslag skulle lia framkallats därav, att i vissa
tidningar angrepp hade riktats mot den nu sittande regeringen och att det hade

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat till riksstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

framställts yrkande om att vissa statsråd skulle förmås att begära avsked eller
avskedas. Men detta är ett fullständigt misstag. Var och en, som följer med
pressen, ser ju, att dylika angrepp på regeringen och på enskilda ledamöter av
denna äga rum, utan att det föranleder någon som helst åtgärd från regeringens
sida. Jag har vid flera tillfällen uttalat, att när det gäller inrikespolitiska
frågor, kan man lita på att en så mångsidig upplysning står vårt folk
till buds, att medborgaren är i tillfälle att bilda sig ett sakligt grundat omdöme
i varje inre fråga, som han som medborgare har att bedöma. Man måste
ställa sig på den ståndpunkten, örn man överhuvud taget är demokrat. Har man
inte något förtroende till att medborgarna kunna bilda sig ett omdöme i politiken,
då är naturligtvis demokratien omöjlig.

Jag vill tillägga, att det ofta i tidningspressen förekommer angrepp på regeringen,
för att den inte ingriper mot en agitation, som pågår i ytterlighetstidningar
av en viss färg, en agitation, som går ut inte bara på att undergräva
förtroendet för regeringen utan också på att undergräva förtroendet för vårt
statsskick överhuvud taget. Man säger, att denna regeringens underlåtenhet
beror på ensidighet och bristande förståelse för vådorna av en dylik agitation.
Men när man rekommenderar att mot detta tillgripa metoden beslag utan rättegång,
beror det naturligtvis på okunnighet örn vad tryckfrihetsförordningen
stadgar i detta avseende. Att tillgripa åtal mot en diskussion örn regeringsledamöters
lämplighet eller statsskickets omvandling på fredlig väg är för övrigt,
såvitt jag förstår, icke överensstämmande med demokratiens grundprinciper.

Jag ber således att få understryka, att de ingripanden, som ha förekommit,
ha skett uteslutande av det skäl, att missförstånd yppats med främmande makt.
Man frågar ofta, vad det är för någonting i den eller den tidningen, som föranlett
ett beslag. Herr Ström hade ju, berättade han, läst en del beslagtagna
tidningsnummer, utan att han blivit missbelåten. Han hade inte fattats av
några känslor av ovilja mot tidningen för vad den skrev. Men, herr Ström, det
är inte fråga om den saken! Tryckfrihetsförordningen siktar inte på herr
Ström, utan den siktar på främmande makter, och frågan är, huruvida missförstånd
har uppkommit på deras sida. Det är en sak, som utrikesministern
har att bedöma. Naturligtvis vidtas ingen åtgärd från justitiedepartementets
sida annat än i samverkan med utrikesdepartementet.

Det är klart, att man inte kan begära, att jag skall gå in i en diskussion örn
vilka uttryck i den och den tidningen, som kunna ha föranlett min åtgärd. Även
pressnämnden har insett, att en offentlig sådan diskussion inte kan ifrågakomma.
Pressnämnden har i stället vänt sig till mig och anhållit, att den under
hand skall få kännedom örn skälen till beslag av ett visst tidningsnummer, i
den mån det låter sig göra. Pressnämnden har bl. a. motiverat detta med att
den tror, att om den fick kunskap örn vilken artikel som förorsakat beslaget,
skulle den i en del fall kunna ge vederbörande redaktör en vägledning, som
åstadkom, att han i framtiden iakttog mer moderation. Jag har för min del
ställt mig tillmötesgående till denna framställning, och dylika upplysningar
kommer pressnämnden att erhålla.

Vad jag kan göra här är emellertid att försöka ange, vilka drag det kan
vara i en tidningsartikel, som äro av den beskaffenheten, att de kunna föranleda
ingripande.

Då vill jag först och främst framhålla, att bland dessa drag har man att
märka ett våldsamt och obehärskat uttryckssätt.

Man tycks på många håll tro, att verkan av ett uttalande står i direkt proportion
till grovheten i språket. I en kulturstat är detta emellertid ett misstag.
Vi bruka ju här ibland få höra talas örn den grekiska kulturens betydelse så -

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition äng. tilläggsstut lill riksstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

som grundläggande för all europeisk odling. Jag ber att få erinra om att den
princip, på vilken den var byggd, var måttfullhetens.

För det andra kan ett beslag orsakas av ett alltför slaviskt återgivande av
uppgifter, som äro kritiklöst tagna ur den utländska propagandan.

Man tycks glömma bort, att samtliga de krigförande staterna ha propagandaministerier
och att dessa söka ernå så psykologiskt raffinerade verkningar
som möjligt i de neutrala länderna. Helst vill man från en krigförande
stats sida få ett starkt psykologiskt grepp över opinionen i dess helhet i ett
neutralt land. Det är klart, att det inte är något svenskt intresse att få denna
utländska propaganda omplanterad på svensk mark. Yi äro ju så förfärligt
rädda för den utländska propagandan, när den får sitt uttryck i tryckalster,
som skickas över våra gränser. Yi ha naturligtvis samma anledning att se
upp med den utländska propagandan, när den förekommer i svensk form under
svensk förklädnad.

För det tredje kan ett ingripande bero på uppgifter örn ogärningar, örn vilkas
trovärdighet man själv är ur kritisk synpunkt tveksam och som man därför
återger med sådana uttryck som att detta »antagligen» har ägt rum, eller:
»Det säges, att denna ogärning har ägt rum.»

Om dylika uppgifter äro i hög grad kränkande för någon av de krigförande,
kan det naturligtvis inte vara en journalistisk plikt att återge dem, när man
är osäker om deras trovärdighet, men ur den krigförandes synpunkt förefaller
det självfallet att vara ett bevis på illvilja, när man utsprider dylika beskyllningar,
för vilkas sanningsenlighet utspridaren icke vill ansvara.

En fjärde anledning till ett beslag kan vara, att i en artikel förekomma förutsägelser
om fruktansvärda grymheter, som någon av de krigförande antas
komma att begå.

Här är man ju med fantasiens hjälp bortom objektivitetens gräns, och man
har släppt kontakten med den faktiska verkligheten.

Jag knyter härtill den reflexionen, att man i sådana och därmed likartade
fall lätt kan komma att medverka till spridandet av =en terrorstämning, och
detta kan ha en verkan alldeles motsatt den som man åsyftar. I själva verket
ha sedan urminnes tider krigförande använt något, som med ett modernt uttryck
kan kallas terrorpropaganda, för att främja sina syften.

De beslag, som nu förekomma, kunna, såsom jag har framhållit, betraktas
som ett led i neutralitetspolitiken. Men de kunna också ha den betydelsen, att
genom deln undvikes, att obehärskade och obetänksamma uttalanden i pressen
medverka till att vårt land bringas i det farliga läge, då det blir nödvändigt
att införa censur. Det är ett läge, som vi alla.önska undvika. Men på tryckfrihetens
område liksom eljest gäller den historiska lagen, att ett ohejdat missbruk
av en frihet leder till att friheten undergräves. _

Den siste ärade talaren nämnde ett beslag på en tidning, som han, örn jag
fattade honom rätt, ansåg alldeles särskilt obefogat. Det gällde EskilstunaKuriren.
Jag har sett, att redaktören för denna tidning, när han uttalat sig
om beslaget, klagat över att lian ansåg, att detta innebar, att han skulle bli
nödsakad att moderera och anpassa sitt samvete, och detta ansåg han alldeles
strida mot demokratiens och frihetens krav. Jag ber med anledning härav att
få läsa upp, vad en man av hög auktoritet sagt i denna ömtåliga fråga örn
samvetets rätt och örn den plikt, som samvetet ålägger den enskilde — jag ber
att få läsa upp, vad lord Cranborne sagt härom i sin julhälsning till imperiet,
en julhälsning som man har försett med rubriken »Frihet och samvete».

Lord Cranborne säger: »Vi äro djupt och ödmjukt övertygade örn att vår
sak är rättvis. Och vilken är vår sak? Den är frihetens. Men vad mena vi med

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 19A1U2.

(Forts.)

frihet? Tydligtvis inte, att var och en alltid skall göra, vad han själv önskar,
utan hänsyn till grannarna. Om så vore fallet, skulle friheten snart sjunka till
självsvåld^ och självsvåldet till anarki, varpå överheten måste återupprättas genom
skoningslöst våld som i så många länder. En dylik utveckling är inte
av godo utan av ondo, och den har intet att göra med den kristna tro, som vi
bekänna oss till och som bildar grunden till vår civilisation. Om friheten skall
vara värdefull, måste den inskränkas genom självdisciplin. Det är, vad kristendomen
lär, det är den innersta kärnan i demokratien: styrelsen av folket för
folket. Varje individ måste betrakta sig själv inte som en oberoende, frigjord
varelse, ansvarig endast för sig själv, utan som en medlem av samhället. Han
måste vara villig att underordna sina individuella intressen under hela samhällets
intresse. Demokrati är icke ett lätt styrelseskick, det är troligen det
svåraste av alla system. Vi ha ännu långt att gå, innan vi kunna göra den fulländad.
Måhända skola vi aldrig nå fram till den verkliga fulländningen.»

Jag överlämnar åt vederbörande redaktör, som rest denna fråga örn frihet
och samvete i sin tidning, och åt redaktör Fredrik Ström att fortsätta diskussionen
^med lord Cranborne i detta för varje individ oerhört betydelsefulla och
maktpåliggande spörsmål.

Herr Bergman: Det ser, herr talman, måhända något egendomligt ut att
denna långa remissdebatt, som ju icke är jämförlig med den stora remissdebatt
som plägar hållas vid lagtima riksdagars början, då hela statsverkspropositionen
lägges fram och diskuteras, utan som formellt gäller endast vissa
speciella och icke så synnerligen mångsa propositioners remiss, huvudsakligen
rört sig örn andra frågor än dessa remisser. Men å andra sidan är detta i och
för sig mycket berättigat. När riksdagen efter en långvarig paus åter konfronteras
med sin regering, är det helt naturligt att den är intresserad av att
få veta regeringens ståndpunkt i åtskilliga frågor och att den vill uttala ett
och annat kritiskt ord i avseende på vad regeringen har gjort eller underlåtit
att göra under mellantiden.

Det är för att fästa uppmärksamheten på en ganska viktig sådan angelägenhet
som jag har begärt ordet efter talrika uppmaningar från olika delar
av landet, där man är bekymrad över och ser kritiskt på en underlåtenhet
som man tycker att regeringen har gjort sig skyldig till.

De brännande frågor, som här ha upptagit största delen av debatten, skall
jag inte gå in på nu. Riksdagen kommer säkerligen att i annat sammanhangåterkomma
till dem. Det som jag åsyftar är att ett ganska starkt missnöje
i vidsträckta kretsar i vårt land gjort sig gällande med anledning av den valhänthet,
som kommit till synes i regeringens sätt att effektuera en med rätt
stora majoriteter i riksdagens kamrar beslutad framställning i våras örn effektiva
åtgärder mot alkoholfaran, som hotar folkets kroppsliga och andliga
hälsa, dess arbetseffektivitet och försvarskraft. Efter flera månaders dröjsmål
har regeringen endast såtillvida tillmötesgått riksdagsskrivelsen, att de
s. k. efterskottslitrarna äntligen lia spärrats, en välbehövlig åtgärd, om vilken
man inte behövt tveka länge, varjämte en mycket lindrig inskränkning av
månadstilldelningen vid utminutering av spirituosa påbjudits. Men såväl riksdagsskrivelsen
som de sakkunniga myndigheterna hade givit anvisning på
flera och även längre gående åtgärder, och från alla delar av landet ha alltsedan
kristidens början inströmmat uttalanden med krav på ett verkligt radikalt
ingrepp, icke blott mot det rena fylleriet utan mot själva dryckessederna,
som i mycket hög grad försvaga folkets arbetseffektivitet, dess vaksamhet
och dess ansvarskänsla. 1 synnerhet i en sådan tid som denna, då den

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

allra största spänstighet är av nöden för att möta faror större än vi mött
kanske på århundraden, tjecker man med rätta att det borde tagas verkliga
krafttag mot denna inre fiende, som har kostat oss flera människoliv, mera
blod och tårar seklerna igenom än alla våra krig tillsammantagna. Och om
vi skulle komma i krig, skulle vad som i detta avseende har underlåtits kunna
medföra verkliga katastrofer.

Det påvisades ju i våras av kontrollstyrelsen att det på senaste året iakttagits
icke mindre än mellan tre och fyra tusen verkliga fyllerifall vid militärförläggningarna.
Man kan tänka sig vad blott ett enda sådant fall skulle ha
kunnat åstadkomma, i händelse vederbörande vore ställd på en viktig post,
där det kunde gälla liv och död för icke endast honom själv, utan för mångå
andra. Vad skulle då icke alla dessa fall tillsammantagna ha kunnat åstadkomma
i händelse av verkligt allvar? En föregående ärad talare, herr Ström,
fäste uppmärksamheten på önskvärdheten av att vi gjorde alla uppoffringar
för försvaret av vår frihet och självständighet. Det äro vi säkerligen allesamman
med om. Det förefaller emellertid mycket egendomligt att man under sådana
förhållanden skall tveka att göra rent hus med vad som undergräver vår
försvarsduglighet så som det jag nu talar örn.

Det yttrades av en annan föregående ärad talare, jag tror det var herr Sam
Larsson, att det vore önskvärt att finansministern ville lägga fram sina planer
i avseende på finansieringen av de kolossala utgifter som vi redan ha
måst möta och som vi framdeles komma att få möta i stigande utsträckning.
Jag instämmer fullkomligt däri, och den frågan har ett sammanhang med den
sak jag här talar om, ty regeringens underlåtenhet att göra någonting verkligt
effektivt i detta avseende torde åtminstone delvis bero på regeringens
mening att man icke kan avsevärt minska inkomsterna av alkoholbeskattningen.
De anses alldeles särskilt behövliga nu, och därför vill man icke vidtaga åtgärder,
som på ett mera omfattande sätt inskränka dessa inkomster. Det har
också framgått av undersökningar som nyligen gjorts att det efter all sannolikhet
icke heller kan väntas någon avsevärd minskning av dessa inkomster
som följd av regeringens senaste åtgärder i frågan.

Jag ber då att få erinra, att inkomsterna av alkoholbeskattningen för ett
budgetår, örn man medräknar allting som hör dit, kunna beräknas till omkring
2G0 miljoner kronor. Det är en stor summa, men det är dock blott en bråkdel
av den nuvarande statsbudgeten, som rör sig med miljardsiffror. Och framför
allt måste man emot vad man tror sig vinna väga vad man förlorar på denna
mycket skenbara vinning. År efter år kräver alkoholistvården växande utgifter
av kolossala mått. En stor del av fattigvårds- och fångvårdskostnadernaframkallas
av alkoholbruket, likaså en icke obetydlig del av de stora kostnaderna
för sjukvården, icke endast till följd av direkta alkoholsjukdomar, utan
i ännu högre grad till följd av den minskade motståndskraft mot vanliga sjukdomar
av olika slag som alkoholbruket medför. Men allt detta, hur betydelsefullt
det än är och hur väldiga summor det än tillsammans kostar, är dock
icke den huvudsakliga posten på förlustkontot, mina herrar. Mest betyder den
minskning av folkkraften, av initiativlusten och energien, som de allmänna
dryckessederna vålla. Ett folk befriat från deras förslöande inverkan skulle
icke blott äga bättre hälsa och sinnesjämvikt, utan även förmåga att skapa ett
större välstånd, säkerligen fullt uppvägande statens alla alkoholinkomster.
Med tanke härpå erinrar man sig Ehrensvärds yttrande om Gustav lilis kronobrännerier.
Det är som örn man skulle tillråda en sjuk, sade han, att vinna
krafter genom att dricka sitt eget avtappade blod.

Vi måste därför, synes det mig, taga upp denna sak på verkligt allvar och

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

icke tveka att taga verkliga krafttag. Är det icke t. ex. så att tilldelningslitrarna
alltjämt få skickas till de i förläggningarna befintliga soldaterna? Nu
bar från militärt håll påpekats •— och säkerligen med rätta — att de inkallade
icke alls äro mer klandervärda, när det gäller alkoholkonsumtionen, än den övriga
befolkningen, kanske snarare mindre. Men det är icke fråga därom. Man måste
komma ihåg att sådana förseelser, som förekomma lika mycket och kanske
mer i det civila livet, äro så mycket ödesdigrare vid militärförläggningarna än
under vanliga förhållanden, med hänsyn till den uppgift, som föreligger för
våra försvarare. Därför kan man verkligen begära att fullt effektiva åtgärder
vidtagas för att avlägsna alla frestelser i den vägen för de till militärtjänst
inkallade. När man ser hur många fall som dock förekommit •— det är att
observera att detta endast avser verkliga fyllerifall, under det att det vanliga
alkoholbruket som, även om det ej resulterar i synbar berusning, naturligtvis
också försvagar kraften och effektiviteten, icke alls är medräknat — så förstår
man vad detta måste innebära.

Jag måste ge uttryck åt det allmänna missnöje, som råder inom vidsträcktaste
kretsar, även utanför den organiserade nykterhetsrörelsen, över att det blev
alldeles för ringa resultat av de många framställningar, som man hade hoppats
att regeringen skulle fästa ett större avseende vid och som även riksdagen
denna gång syntes ha större förståelse för än förut. Jag hemställer att denna
fråga tages upp till fortsatt övervägande och att verkliga kraftåtgärder vidtagas
mot denna kraftförsvagande, självbehärskning och ansvarskänsla förminskande
företeelse i en tid, då alla krafter måste anspännas, örn vi skola
kunna stå emot de svåraste påfrestningar, som på långliga tider ha mött vårt
folk, både unga och gamla, både civila och militära. Det är icke i främsta
rummet de starkt berusade, utan i stor utsträckning de endast lätt animerade
som ådraga sig sådana sjukdomar, som framkallas av bristande eller minskad ansvarskänsla,
mindre motståndskraft mot driftlivet o. s. v., och icke heller är
det de redlöst överlastade utan just de mer eller mindre omärkbart påverkade
som utgöra flertalet av de motorförare, som under vanliga fredliga tider äro
utsatta för att vålla dels för sig själva och dels för andra, som möta dem, den
allmännaste formen av ond bråd död.

Från alla håll i vårt land är man därför ytterst angelägen örn att regeringens
uppmärksamhet ånyo fästes på denna sak. Jag återkommer än en gång till ett
yttrande av min ärade vän herr Ström, som bl. a. sade att vi skola vända oss
bort från ali materialism, opportunism och ytlighet i denna tid. Det har han
helt och hållet rätt i. Det är i linje med vad han i det avseendet inskärpte och
i linje med tidens allt mer tvingande krav på »stramare livsföring» som jag
gör dessa erinringar.

_Jag hemställer _ att regeringen snarast möjligt måtte ge oss någon upplysning
örn vad den i detta avseende har för avsikter. Det är en önskan som icke
endast är min, utan som betygats från så många håll att den icke bör förbises.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag skall inte ingå i någon polemik
med herr Linderot beträffande hans långa redogörelse för sabotageprocessen.
Jag anser för egen del att det bär funnits en del mystiska inslag i denna
process, som man gärna skulle vilja ha utklarade. I fråga om partiförbudet
har jag också deklarerat både den tveksamhet som jag själv känner och
den som råder inom den grupp jag företräder. I den ifrågavarande processen
vill jag inte på något sätt uppträda som angivare. Om herr Linderot kan
styrka att han och hans parti äro fria från ansvar för denna trafik, skulle
ingen bli gladare än jag.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för hudgetåret 1941142.

(Forts.)

Jag är också glad över herr Linderots försäkran att de hundra tusen kommunister,
som han påstår finnas här i landet, med liv och blod skola deltaga i
kampen för fosterlandet, örn det blir hotat, t. o. m. hängivnare än några andra
människor. Men tyvärr veta vi att sådana där deklarationer äro ganska
konjunkturbetonade, när de komma från kommunistiskt håll. Det är också
känt att när man just på den punkten tidigare interpellerat ledande kommunister,
ha de svävat på målet. Jag vill endast erinra om de interpellationer
som gjordes under kriget i Finland år 1939. Jag minns inte om herr Linderot
själv blev interpellerad, men när en annan ledande kommunist blev tillfrågad
om hur han skulle ställa sig, ifall vårt land anfölles av en viss stormakt, gav
han ett mycket omskrivande svar, som måste tolkas så, att han och hans parti
ville förbehålla sig handlingsfrihet.

Jag kan erinra om att det gjorts många kommunistiska kärleksförklaringar
till det parti, som jag är representant för här, men vi ha också haft mycket
sorgliga erfarenheter av hur litet sådana deklarationer ha varit värda. En
gång fingo vi mottaga ett mycket högtidligt anbud, inte från det svenska kommunistiska
partiet, utan från den internationella organisation, som det tillhör,
örn ett fruktbärande samarbete i vissa angelägenheter. Men inte mer än
ett par, tre veckor senare omtalade herr Dimitrow, som är eller åtminstone då
var den kommunistiska internationalens sekreterare, på en kongress i Moskva
ganska offentligt att det inte var så allvarligt menat. Det kommunistiska
partiets samarbete med det socialdemokratiska partiet karakteriserade han
med liknelsen av en trojansk trähäst, som flyttades innanför den andra partens
murar och från vilken kommunisterna skulle strömma ut för att inifrån
förgöra det parti, som de samarbetade med. Det kan ju vara tänkbart, säger
jag, att de heta deklarationer till nationen, som man nu får höra från kommunisternas
sida, äro av samma tvivelaktiga natur.

Herr Linderot ställde en retorisk fråga: är det bra att vissa ledande militärer
intressera sig mer för en främmande stormakts väl och ve, storhet och
framtid än för Sveriges? Jag anser inte det. Jag anser det vara mycket beklagligt.
Men jag vill påpeka att det är just den förebråelsen vi rikta mot de
svenska kommunisterna, att de äro mera intresserade av en annan främmande
stormakts intressen än av Sveriges.

Jag tyckte herr Linderot gick åtskilligt för långt när han på tal om det
ifrågasatta förbudet i polemik mot mig sade att det handlar inte endast om
att ge upp en demokratisk princip utan örn att ge upp demokratien själv. Det
tycker jag som sagt var att gå åtskilligt för långt. Det kommunistiska partiet
här i Sverige godkänner ju självt inte demokratien, och herr Linderot deklarerade
det ganska öppet här. Han sade något örn att det som påverkar utvecklingen
inte är besluten i riksförsamlingar av denna natur, utan det är någonting
annat. Han menade väl den utomparlamentariska kraften. Men trots
detta anser han att demokratien står och faller med det kommunistiska partiets
existens.

Jag vill erinra — och då riktar jag mig även till herr Ström — örn utvecklingen
i ett annat land längre söderut. Vi minnas hur det var i Tyskland under
Weimarrepublikens dagar, då kommunister och nazister samarbetade för
att undergräva demokratien. Örn den tyska demokratien hade haft kraft att
rensa bort båda dessa riktningar, hade kanske Weimarrepubliken existerat än
i dag. Det är som sagt också en avis till herr Ström, som talar örn att man
skall hålla sig till idédiskussion och icke tillgripa våld. Principiellt ger jag
honom rätt, men ibland kunna situationer uppstå, där en nation måste taga
på sitt ansvar att släppa idédiskussionen, därför att den inte hjälper längre.

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42-

(Forts.)

Om herr Ström möter en björn i skogen, diskuterar han inte med honom. Har
han något vapen, tillgriper han väl det. Det tillkommer verkligen ett folk
att avgöra när situationen är sådan att man får lov att på detta område gå
ifrån den kamp, där endast idéer mötas, och tillgripa åtgärder av resolutare
natur.

Jag blev litet förvånad både när jag hörde herr Gränebos anförande och
när jag lyssnade till herr von Helands, framför allt över herr Gränebos. Jag
hade ju väntat att herr von Heland skulle gripa till storsläggan, men jag hade
inte trott att herr Gränebo skulle på förhand försöka beröva herr von Heland
luften under vingarna. Särskilt i herr Gränebos tal hördes aggressiva toner,
som jag som sagt inte hade väntat. Han sade i en replik till mig att man inte
får så sluta upp omkring regeringen att man avsäger sig rätten att kritisera
dess handlingar. Det är naturligtvis i och för sig riktigt. Men jag var inte
beredd att det skulle framföras med ett sådant tonfall ifrån det hållet.

^Herr .Gränebo, sade vidare på tal örn jordbrukspriserna att det inte förelåg
någon risk för inflation, hur mycket man än höjde jordbrukspriserna, därför
att det finns så litet varor. Jag vet inte om det var riksbanksfullmäktigen
Gränebo som framförde denna visdom, men det skulle vara intressant att få
belägg på örn den institution han tillhör verkligen delar hans uppfattning i
det avseendet. Jag hade hoppats att vår nationalekonomiske expert, professor
Ohlin, skulle ha uppträtt och klarlagt de här mysterierna för oss, och jag vill
inte ingå i någon ytterligare polemik härom. Jag vill endast erinra herr Gränebo
örn utvecklingen under förra kriget. Då var ju tillgången på varor snarare
mindre än den är för närvarande, men det upnstod ändå en inflation, som
gick vida utöver gränserna för den nuvarande prisuppskruvningen.

Herr von Heland sade att jordbrukarna — d. v. s. han menade dem som tillhöra
den grupp bland jordbrukarna som framställer de radikalaste kraven i
fråga örn jordbrukspriserna — inte ställa några illojala krav. Det är bra, om
det är sant. Han sade vidare att jordbrukarna endast vilja bli jämställda med
andra grupper. Det är ett program som jag för min del kan ansluta mig till.
Men man ser ju så olika på dessa frågor. Man har så liten verklig ledning beträffande
förhållandet mellan olika grupper i detta avseende. Man räknar så
olika. Det är otvivelaktigt att man vid många möten, vilka anordnats särskilt
av en viss grupp som står herr von Heland nära, gått utanför både lojalitetens
och rimlighetens gränser. Man måste varna, sade herr von Heland, för att
behandla jordbrukarna strängare än andra grupper. Det finns sakkunniga
människor som anse att jordbrukarna blivit bättre kompenserade under denna
kris än andra grupper. Det var åtminstone ett mycket dåligt exempel herr von
Heland anförde, när han talade örn betorna och byggnadsfrågor som han sade.
Han menade att byggnadsarbetarna och betodlarna hade blivit behandlade
på olika sätt.^ Ja, det kan jag gå med på, men jag tror inte att de blevo olika
behandlade på det sätt som herr von Heland ville framhålla. Jag vill erinra
örn att byggnadsarbetarna, såsom herr von Heland också påpekade, fingo sina
löner reducerade. Men han talade inte örn att betpriset höjdes med 50 procent
i förhållande till det pris, som betalades före kriget. Trots detta sade man,
att om priserna inte höjdes mer, skulle inga betor kunna odlas. Men när tvångslagen
i alla fall genomfördes och regeringen genomdrev sitt pris och inbjöd
till odling, blev det nära på rasning av folk som ville odla betor. Det kom till
stånd en hundraprocentig odling, och alla rapporter som inkommit från Skåne
mäla örn att odling av sockerbetor är den mest lönande jordbrukshanteringen
för närvarande i vårt land.

Det är som sagt mycket svårt att få något grepp örn de uppgifter som lärn -

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläqgsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

nas i diskussionen om jordbrukspriserna. Jag hade i somras en mycket intensiv
och hetsig diskussion med åtskilliga representanter för den falang som herr
von Heland tillhör. De bevisade för mig med kalla siffror att det kostade en
jordbrukare 40 öre att producera en liter mjölk. Men samtidigt begärde de att
priset skulle sättas till 30 öre. Jag frågade dem då hur de kunde komma med
ett så blygsamt krav. Jo, förklarade de, den där tioöringen offrade de på sammanhållningens
och samhällskänslans altare. När jag var i sällskap med två
andra jordbrukare, den ene socialdemokrat men innehavare av ett mycket stort
jordbruk på flera hundra tunnland, och den andre bondeförbundare, bad jag
dem sätta sig ned och räkna ut vad det kostade dem att producera en liter
mjölk. Det dröjde inte länge förrän de kommo till ett resultat. De vörö eniga
örn att det kostade dem 22 öre. Och åtminstone den ene av dessa jordbrukare
försäkrade ljudligt att hans jordbruk aldrig hade burit sig bättre än nu. Ja,
vad skall man tro? Den ene säger si, den andre så. Den ene räknar med att
det kostar 40 kanske 50 öre att producera en liter mjölk, och den andre kommer
inte högre än till halva priset. Dessa frågor skola ju avgöras snart nog.
Jag skulle vilja uttala en förhoppning örn att, när dessa priser sättas och diskussionen
som man kan räkna med blossar upp på fullt allvar igen, man får
verkligt tillförlitliga kalkyler beträffande grunderna för prissättningen.

För min del är jag inte alls någon skarpmakare. Jag anser att jordbruket
och dess utövare skola vederfaras rättvisa. Jag vill att det skall vara goda
priser på jordbruksprodukterna, inte bara i dag — det tycker jag inte är så
viktigt, eftersom vi få hoppas att de nuvarande förhållandena endast skola
räcka en kort tid — utan för all framtid. Jag vill att jordbruket skall ha sådana
förutsättningar, att det kan upprätthållas även under s. k. normala tider,
under tider av fri handel och tryckande konkurrens från utlandet. Just därför
menar jag, att det är ytterst olyckligt att opinionsbildningen bland jordbrukarna
i dessa prisfrågor har tagits örn hand av element, som uppträda
med desperata argument och verkligen försöka leda opinionen i en riktning,
som icke är lycklig för sammanhållningen i landet, genom att slå mynt av det
nödläge som i dag existerar för nationen, även om det skulle leda till uppgivande
av förutsättningarna för ett nationellt bärigt jordbruk i framtiden.

Herr von Heland erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Herr Åkerberg konstaterar själv, att det är mycket svart att döma i jordbruksfrågorna.
Han har inte lyckats få några bevis för hur det i verkligheten förhåller
sig, och han frågar: vad skall man tro om prisläget, då det räknas så
olika? Örn herr Åkerberg inte kan få någon uppfattning härom, är det ju hans
ensak, men då han inte kan bilda sig någon egen uppfattning, så bör han inte
i sin egenskap av partiledare uttala ett så skarpt omdöme som att jordbrukarna
äro illojala. Det var det som jag varnade för i mitt anförande, och jag uttalar
ännu en gång, att man inte bör döma jordbrukarna så lätt.

Herr Åkerberg talade om en viss falang. Jag vet inte, att jag talat om ett
mjölkpris av 40 öre, herr Åkerberg. Herr Åkerberg kan hålla sig till sak och
anmärka på felaktigheter i de uttalanden, som gjorts här i riksdagen, i stället
för att bara komma med påståenden och hårda ord, ty det är inte lämpligt i
tider som dessa.

Herr Åkerberg sade vidare, att det var skillnad på betodlarna och byggnadsarbetarna,
ty betodlarna fingo sin inkomst höjd och byggnadsarbetarna sin
sänkt. Menar herr Åkerberg alltså, att om en person har 10 kronor om dagen
och en annan har 40 kronor om dagen, är all rättfärdighet vunnen, om den ene
får inkomsten höjd till 15 kronor och den andre får den sänkt till 30 kronor?

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr andre vice talmannen,
som yttrade: Jag ber bara att i korthet få påpeka, att jag inte betecknat jordbrukarna
som illojala. Jag sade att det finns en viss grupp, som försöker leda
opinionen in på illojala vägar.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Jag begärde ordet för en stund
sedan, när debatten gick hög angående den ifrågasatta förbudslagstiftningen
mot vissa sammanslutningar. Jag känner ett behov att redan nu uppriktigt säga
ifrån, att jag inte tror ett dugg på vare sig rättmätigheten eller nyttan eller
effektiviteten av den lagens ikraftträdande. Däremot är jag övertygad örn att
en sådan lag kommer att förorsaka myndigheterna många bekymmer och svårigheter
och troligen även kan komma att bli till verkligt men för väsentliga
samhällsintressen, både demokratiska och allmänpolitiska.

I en morgontidning i dag citerades första paragrafen i denna beredskapslag
med tillhörande brottsbeskrivning, och tidningen ställde sedan helt troskyldigt
den frågan, örn inte alla goda svenskar måste vara överens örn att vilja förhindra
de ting, som närmare beskrivas i denna paragraf. Med en sådan argumentering
upphör ju varje diskussion, varje förnuftigt övervägande av frågan, örn denna
''beredskapslagstiftning skall träda i tillämpning nu eller icke och örn de antagliga
konsekvenserna. Men det blir exempelvis följande konsekvens, som jag i
egenskap av ledamot av första lagutskottet är ganska intresserad av. Ifall det
nu kommer en proposition och den vederbörligen utskottsremitteras, kanske då
till första lagutskottet, skall man sitta i detta utskott och liksom i en domstol
avgöra, huruvida respektive partier eller anklagade grupper ha gjort sig skyldiga
till sådana handlingar, att de överhuvud taget kunna inrangeras under
den där brottsbeskri vengen? Herrarna förstå, att som jurist kommer man därvidlag
i en utomordentlig vidrig situation, örn man skall anlägga s. k. politiska
synpunkter på ett juridiskt avgörande. Därvidlag är det visserligen lyckligt,
örn det juridiska och det politiska omdömet sammanfalla.

I varje fall är naturligtvis situationen på olika områden för närvarande besvärlig
och allvarlig, och nog behövs det, att vi här i landet ta oss tillsammans
och observera de faror både utifrån och inifrån, som hota vårt samhälle. Men
då vill jag säga det, att den verkliga, stora faran för vår demokrati och vårt
rättssamhälle för närvarande enligt min övertygelse inte hotar från exempelvis
det kommunistiska _ partiet, inte heller från de två nazistgrupper, som enligt
uppgift skola utväljas av det förefintliga tiotalet av sådana organisationer. Jag
tror, att saken är betydligt allvarligare än så och att problemet ligger djupare
till! Som jag ser läget pa den inre fronten, hotar den allvarliga faran från vissa
tendenser, som göra sig gällande snarare i centrum av förvaltningen än i samhällets
periferi. Det skulle i alla fall innebära en mycket allvarlig fara, om just
vi själva, som tala så mycket örn rättssamhället och demokratien och allt detta,
skulle börja ge avkall på det strikta upprätthållandet av våra gamla rättsprinciper,
om vi skulle börja missakta eller undervärdera den rättskultur, som utan
tvivel har utgjort en stomme i vårt samhälle. Kärnan i vår rättsuppfattning har
ju varit och är alltjämt principen örn allas likhet inför lagen och lagens orubbliga
kontroll över alla tendenser till administrativt godtycke.

På herrarnas bord låg när ni kommo till sammanträdet i dag, den nyaste
editionen av de gamla grundlagarna. Man kan väl säga, att § 16 regeringsformen
ganska väl sammanfattar vår svenska uppfattning örn lagbunden frihet.
Jag vet mycket väl, att denna paragraf anses som en något tung och besvärlig
klubba att använda i vardagslag, men å andra sidan kanske situationen är sådan,

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

att det kan vara berättigat att påminna något örn innehållet i detta monumentala
stadgande. Om man läser denna bestämmelse, så blir det i själva verket
icke så, att man står inför en gammal paragraf, som inte längre verkar aktuell,
utan tvärtom: »Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa
och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära,
personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är; ingens
fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa; ingens
samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av
hans religion.»

Det är mycket stora krav, som härvid ställas på Konungen och regeringen.
De äro ändå inte större än att man har rättighet att ställa dem. Dessa med stenstil
skrivna ord stå i dagens läge upp ur det förgångna, och jag kan för min del
inte underlåta att sammanställa dessa grundläggande rättsprinciper med den
nutida vardagliga verkligheten. Örn svenska medborgare, som inte ha gjort
något ont, utan dom och rannsakning behandlas som misstänkta för brott, troligen
därför att de hylla sig till vissa politiska åsikter; om värnpliktiga och
beredskapsmän — men naturligtvis aldrig officerare -—• förvisas till avlägsna
och isolerade orter, utan dom och rannsakning, efter fullkomligt godtyckliga
avgöranden av förmän, vilkas lojalitet mot vårt samhälle kanske är mera värd
att synas i sömmarna; örn antisemitiska manifestationer skola få opåtalt äga
rum och i dag vålla förargelse, men i morgon kanske blodsutgjutelse; örn pressen
skall oupphörligt utan dom och rannsakning bli utsatt för ekonomiskt förlustbringande
undertryckningsåtgärder; om frihetsberövande och husrannsakan
skall få äga rum gentemot oförvitliga medborgare av en polismyndighet, som
har fått nästan fullständigt fria händer — ja, då, mina herrar, äro vi verkligen
i färd med att lämna principerna i § 16 regeringsformen. Då skymta i vårt
rättssamhälle upplösningstendenser av en utomordentligt allvarlig beskaffenhet.
I mina ögon är en sådan utveckling mycket farligare för vårt land just nu än
de risker som kunna vållas av de eländiga spioneri- och sabotageförövare, som
det är domstolarnas sak att befordra till straff, med anlitande av de stränga
lagar, som nu stå till deras förfogande.

Nu säger herr justitieministern, närmast på tal om behandlingen av det fria
ordet, att här sker naturligtvis ingenting olagligt; han hänvisar därvid till bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningen. Detsamma gäller väl beträffande de
andra punkter som jag snuddat vid, nämligen att det bakom varje administrativ
praxis härvidlag finns stadganden, som ge formell betäckning åt åtgärderna.
Men det gäller i dessa fall utan tvivel omdömesfrågor, tolkningsfrågor, tillämpningsfrågor,
och när det, som nu är fallet, finns en rätt stor opinion, som faktiskt
börjar bli orolig för rättssäkerheten här i landet, då, förmenar jag, bör
regeringen misstänka att det föreligger skäl att än en gång ta sin egen tolknings-
och tillämpningspraxis i övervägande.

Det talas så många stolta och självberömmande ord örn det svenska rättssamhället,
och i en rad för övrigt intressanta och utmärkta radioföredrag göres nu
också svenska folket medvetet örn sitt stora rättsarv. Krafterna runt omkring
oss äro nu verkligen sådana, att vi ha behov av att mer än någonsin slå vakt om
denna rättskultur och lagkultur, icke med vackra uttalanden och fraser utan i
gärning, daglig gärning på det praktiska rättslivets område. Vi kunna inte
själva bestämma för närvarande hur det skall gå med oss, örn vi en dag skola
bli överfallna med våld och mord, eller icke. Vi äro naturligtvis till stor del
beroende av yttre omständigheter. Men på oss själva beror ju i alla fall vad vi
nu, under denna svåra period, göra med vårt eget nationella liv.

Det är bara detta jag ville begagna tillfället, herr talman, att framföra.

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till rilcsstaten för budgetåret 1941142.

(Forts.)

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag är tacksam mot herr justitieministern
för att han så klart har deklarerat, att de mycket uppseendeväckande
beslagen av en rad oförvitliga tidningar av både socialdemokratisk och borgerlig
färg icke bottna i deras kritik av regeringen eller krav gentemot vissa
regeringsledamöter. Vi få sålunda anse den saken utagerad.

Herr justitieministern begagnade tillfället att ange, vilka principer som
ligga till grund för de beslag utan rättegång, som äga rum. Jag vet mycket
val, att det inte är herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, som
här är den förste som bör tas för huvudet, utan att hans departement egentligen
är en expedition för utrikesdepartementet, som avgör dessa frågor. Men
vad som var intressant var att få reda på de principer, som sålunda äro vägledande
för utrikesministern och justitieministern i förening, såvitt jag kunnat
förstå, när de avgöra sådana saker som beslag utan rättegång, ett slags
indragningsmakt i ny form. Det är bara det felet med de fyra fem punkter,
som herr statsrådet anförde, att de äro hållna i så allmänna ordalag, att de
inte kunna bli särskilt vägledande för pressen eller för författarna.

Man skall inte använda grova ord, var den första regeln. Det gäller nu
alltså utlandet. Herr statsrådet underströk, att hela hans aktion var ett led
i neutralitetspolitiken, och vi kunna ju icke annat än med tacksamhet annotera.
att den är ett led i neutralitetspolitiken. Det är bara den lilla anmärkningen
man skulle vilja göra, att det är så märkligt, att de tidningar som
råka ut för beslag nästan regelbundet äro sådana, som äro kritiska mot en
av de kämpande maktgrupperna i världen, under det att de, som äro oerhört
kritiska, för att inte säga infama många gånger, emot den andra parten, i
regel gå fria. Någon gång, som det ser ut, för syns skull, tar man med Dagens
Eko, när man tar en hel svärm av mot den andra parten, låt mig säga, ideologiskt
sympatiskt inställda tidningar.

Det är ju klart att de grova orden böra undvikas. Jag ger herr justitieministern
fullkomligt rätt i att det är enfaldigt att använda grova ord i
polemiken, i synnerhet när det gäller utlandet. Men det finns så olika meningar
om vad som är grova ord. Jag kan inte anse att ett kraftuttryck alltid
hör till gröva ord, örn man tänker som Karlfeldt i hans berömda vers, som
jag inte behöver citera för herr justitieministern, ty han känner den mycket
väl. Jag tror inte att man gentemot Karlfeldt skulle kunna säga, att han
använde grova och fula ord, därför att han använde ett och annat kraftuttryck.

Inte heller kan jag finna, att det såsom ledmotiv har så stort värde för
pressen — i varje fall bör det preciseras mera — att man inte skall anlita
utländska propagandakällor. Vad menas med utländska propagandakällor? Är
det utländska tidningar? Det vore ju märkligt, örn man inte skulle få citera
tyska, engelska, franska, ryska, amerikanska tidningar. Hur skulle det gå,
örn man bleve berövad detta material? Hur skulle man då kunna belysa saker
och ting? Jag fattar inte detta. Eller menade herr statsrådet dessa av de bägge
krigförande parterna utgivna olika nyhetsmeddelandena, som komma oss tillhanda?
Det är inte lätt att veta vad som är sant eller falskt i meddelandena
från vardera sidan. Inte kan man garantera, att den ena parten alltid talar
sanning och den andra parten alltid talar osanning. Jag tror inte herr justitieministern
kan lämna en sådan garanti, och inte skulle han vilja göra det heller.
T de tidningar, som senast blevo beslagtagna, sökte jag förgäves efter några
sådana mera markanta nyheter vid sidan örn de officiella, som gå genom den
svenska T. T., tidningarnas telegrambyrå.

Så var det tal örn att man inte skall lämna ej styrkta uppgifter om ut -

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsslat lill riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

landet, t. ex. i formen »det säges». Ja, det är märkligt, att det finns några
tidningar, som äro överfyllda av sådana där ej styrkta uppgifter, där det
talas örn hur horribelt galet det är på den ena sidan av fronterna, medan
det mycket sällan förekommer dylika uppgifter beträffande den andra sidan.
Men inte ens när dessa tidningar använt de mest hänsynslösa och brutala
rubriker har man någonsin sett att de ha blivit indragna av regeringen. Snarare
ha de vid något tillfälle fått något slags passersedel.

Emellertid är jag fullkomligt ense med herr justitieministern örn att sådana
där detaljerade utläggningar om grymheter, ett sådant där sannskyldigt frossande
i grymheter, vare sig dem som begås eller dem som väntas bli begångna,
är något i högsta grad förkastligt. Örn man på något sätt kan få bort detta
i alla tidningar och få de tidningar, som missbruka tryckfriheten på ett sådant
sätt, att låta bli det, så skulle det vara en stor välgärning, ty dylikt
uppammar ett hat och en skräck- och terrorstämning, som är utomordentligt
skadlig och farlig. Det förekommer emellertid faktiskt på alla sidor, både
bland dem som företrädesvis tycka att den ena parten har rätt och bland dem
som tycka att den andra parten har rätt. Jag har aldrig sett något inskridande
för den sakens skull, och jag vet inte heller örn man kan säga att
något sådant skulle ha varit effektivt. Jag har i varje fall inte märkt sådana
saker i de tidningar, som nu senast konfiskerats, men herr statsrådet har
säkerligen rätt i att dylikt förekommer och att det är förkastligt.

Men jag vill framhålla, att det naturligtvis är utomordentligt svårt för tidningsmännen
att veta, vad herr justitieministern och herr utrikesministern anse
vara grova ord eller utländsk propaganda eller ej styrkta uppgifter o. s. v.
Det är inte lätt — vi minnas, att när herr justitieministern själv höll ett tal
för ett år sedan, blev han våldsamt kritiserad i Tyskland för det. Han hade
säkerligen inte den ringaste tanke på att hans ord skulle vara på något sätt
skadligt för landet eller tagas illa upp, men han blev betecknad som oneutral
o. s. v. Därefter har det varit likadant med ett annat statsråd, och senast
blev herr kommunikationsministern för kort tid sedan i Tyskland mycket
häftigt kritiserad för ett anförande. Jag är övertygad örn att herr justitieministern
har lärt sina kolleger dessa punkter, och ändå råka de så illa ut.
Hur skall det då vara ställt för tidningsmännen, som få skriva i allra största
hast, ofta i sista ögonblicket vid pressläggningen? Hur kan man begära att
de skola kunna väga vartenda ord på guldvåg, och hur skall man kunna begära
att de skola känna till de allra mest minutiösa tolkningar av dessa
riktlinjer? Jag tror, att man här får se med något större frihet eller, örn det
ordet inte tilltalar herr statsrådet, med något större hänsyn till journalisternas
arbetsförhållanden och arbetsmöjligheter.

Så var det slutligen tal örn samvetet. Detta är ju en samvetsfråga. Jag
skall inte ta upp någon diskussion därom vare sig med lord Cranborne eller
med herr justitieministern, men jag tror att man nog får säga, att örn var
och en handlar efter sitt samvete, så går det i regel bra. Om man inte kompromissar
med samvetet, så går det bra; kompromissar man med samvetet, så
går det i regel åt skogen. Tar man det som lärdom, och göra alla journalister
det också, så tror jag inte det är så farligt, och jag skulle vilja säga, att det
vore glädjande örn även alla diplomater och statsråd ville följa en sådan
regel.

Det säges ofta, att journalisterna äro så litet balanserade. Ja, jag läste häromdagen
i en tidning en artikel av professor Georg Kahlson. Han berättade,
hur det hade varit i England före kriget, och talade örn Royal Society och

börsta kammarens protokoll 1941. Nr 44. 5

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstalen för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

Churchills ställning. Han skildrade hur denne bekämpats av ministrarna och
alla de höga herrarna i landet: »Med förvåning och harm fick man höra, att
Churchill vöre ett brushuvud, förde ett våldsamt språk, saknade diplomatisk
smidighet, vore omöjlig. genom föregivna misstag och överhuvud taget saknade
sans och matta. I inflytelserika engelska kretsar ansågs han genom sitt
språk mot diktaturerna vara direkt landsskadlig. Förtalet och nedtystningstaktiken
beträffande Churchills lysande egenskaper emanerade från regeringsbänkarna
och låt-gå-politikens talesmän.»

Det får man nu efteråt höra! Tänk, örn det någon gång skulle skrivas något
liknande örn dem, som här i Sverige vända sig mot de publicister och journalister,
som inte alltid ha möjlighet att kompromissa med samvetet eller att
väga sina ord på guldvåg.

Det är en annan sak, som herr Branting berörde i detta sammanhang, som
vi böra komma ihåg, nämligen de stora ekonomiska förluster, dessa tidningar
göra. Man kan inte säga, och det har heller aldrig herr statsrådet påstått, att
de ha handlat i någon ond avsikt eller av dåliga bevekelsegrunder, men det
är ändå stora ekonomiska förluster, som drabba de tidningar som på detta
sätt bli beslagtagna. Hur vore det, örn man lade fram en proposition med förslag
att. upplägga en fond för att ersätta de företag, vars tidningar man av
rent utrikespolitiska skäl anser sig böra utan rättegång indraga? Då skulle
man. åtminstone materiellt begå en rättvisa gentemot de tidningar, som ekonomiskt
i allra högsta grad drabbas av denna indragningsmakt.

Slutligen skulle jag till herr andre vice talmannen vilja säga, att jag visst
inte — jag har till och med tidigare sagt det här i kammaren, så att jag kail
ju inte gärna förneka det — är alldeles okänslig för synpunkten, att man i
vissa ögonblick kan tvingas att tillgripa kraftiga åtgärder mot ytterlighetspartier,
om en mycket stor. fara hotar. Men jag kan inte inse att de kraftåtgärder,
som man nu tänker tillgripa mot det kommunistiska partiet och en eller
annan, liten. obetydlig nazistisk sammanslutning, kunna ha vare sig någon
effektivitet i tillämpningen eller åstadkomma några bättre förhållanden i detta
land. Det är omöjligt att någonting sådant kan åstadkommas genom en sådan
åtgärd som den här ifrågasatta. Då vore det betydligt bättre, örn man nedlade
de stora summor, som övervakningen av en sådan lag säkerligen komme att
medföra, på att upplysa svenska folket om det oriktiga, det falska och det
skadliga i dessa partiers verksamhet och alltså på övertygelsens väg bekämpade
dessa riktningar. Jag är övertygad örn att om radion användes för att
bekämpa dessa samhällsskadliga företeelser, skulle det ha mycket större effekt
än ett förbud, som bara söver säkerheten hos folket, åstadkommer söndring
och icke leder till något resultat.

Jag skulle också vilja be herr Åkerberg, som ju inte har ett så utpräglat
temperament som några av oss andra utan som är en mycket kyligt reflekterande
man, ehuru han har varit skald i sin ungdom, att betänka örn man inte
genom förbudsåtgärder rent av populariserar kommunisterna och nazisterna,
örn man inte ger dem en möjlighet att framställa sig som martyrer och örn
man icke gör det mycket lättare för dem att arbeta underjordiskt. Jag är
övertygad om att så kommer att bli fallet. Jag tror att herr Linderot kommer
att bli mycket, mycket farligare den dag, då man förbjuder hans parti, än
när han står här och talar öppet för oss och för svenska folket. Och det kommer
att bli på samma sätt med herr Lindholm och övriga herrar på den kanten.

Det är i något slags panikstämning som detta krav framföres, eller också
är det krafter, som verka, örn vilka vi inte ha en aning. Jag tror emellertid
att örn herr andre vice talmannen alltjämt bevarar det lugn, som städse ut -

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

märkt honom, skall även han komma till elen uppfattningen, att det krav som
här reses är felaktigt. Det leder nämligen inte till avsett resultat. Det är
bättre att man inte. går denna väg utan försöker andra vägar för att nå det
mål, som han och vi alla önska uppnå.

Herr Undén: Herr talman! Jag är uppkallad av ett meddelande, som herr
justitieministern gav i sitt anförande om att han ämnade överväga att ge den
nya pressnämnden upplysning örn vad som orsakat en konfiskation i administrativ
ordning. Jag skulle helt vördsamt vilja anhålla, att herr statsrådet
ville ge dessa upplysningar i form av en offentlig skrivelse eller i varje fall
så, att de icke göras sekreta. Ty det är givet att det här inte kan vara
fråga om statshemligheter av något slag. Jag vet väl att när regeringen eljest
i normala fall beslutar om kvarstad på en tryckt skrift, brukar det icke
i statsrådsprotokollet upplysas om vilka delar av skriften, som anses vara
förgripliga. Men ett sådant mål utvecklar sig ju så småningom inför domstol,
och då nödgas åklagaren alltid precisera, vilka delar av skriften han
anser vara straffbara och på vilka han alltså stöder sitt yrkande örn straff.
Här avslutas däremot ärendet redan med konfiskationen, och det förekommer
ingen följande domstolsprocedur.

För min del tycker jag att det vore synnerligen lämpligt och överensstämmande
med svensk rättegångsordnings allmänna principer att en person, som
är svarande i ett ärende örn konfiskation utan rättegång, får veta på vilka
grunder skriften har konfiskerats. Och i den mån konfiskationen också har ett
slags pedagogiskt syfte, är det ju alldeles uppenbart, att detta syfte helt
förfelas, örn vederbörande inte får kännedom örn vari det förgripliga består.

Justitieministern citerade i slutet av sitt tal några högstämda ord av lord
Cranborne och hänvisade Eskilstuna-Kurirens redaktör att fortsätta diskussionen
med honom angående den samvetsnöd, vari redaktören befinner sig när
han inte får skriva efter sin övertygelse. Jag känner ganska väl lord Cranborne
från åtskilligt samarbete i Genéve. Han är framför allt en man med
utpräglad common sense. Jag är övertygad örn att ifall redaktören i fråga
vände sig till honom och upptog en diskussion i detta ämne, så skulle lord
Cranborne först och främst ställa frågan: »Vad är det ni har skrivit som
ådragit er denna konfiskation?» Örn redaktören då måste svara, att den saken
visste han ingenting örn, skulle nog lord Cranborne hänvisa redaktören tillbaka
till justitieministern för att få nödiga upplysningar i saken.

Jag tror sålunda inte att justitieministern kan förklara debatten med redaktörerna
för sin del avslutad utan att ge dem erforderliga upplysningar om
vari deras synder ha bestått.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Såväl den siste ärade talaren som
den närmast föregående har berört det citat, som jag anförde av lord Cranborne
och vari denne gjort några principiella uttalanden örn den för alla människor
i alla tider betydelsefulla frågan örn frihet och samvete.

Jag ber att få fästa den siste ärade talarens uppmärksamhet på att lord
Cranbornes uttalande var av principiell natur, och jag menade naturligtvis, att
debatten i ämnet skulle föras på det principiella planet. Den ärade talaren är
givetvis en mycket konkret lagd man, men dessa samvetsfrågor ha ju i alla
tider även fått en principiell och teoretisk behandling, och jag förmodade att
en diskussion med lord Cranborne — som jag också har äran känna — skulle
kunna föras på det planet. Hans intellekt är lågt åt det teoretiska hållet.

Vad herr Fredrik Ström beträffar, kan jag inte vidhålla min uppmaning

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

till honom att diskutera problemet med lord Cranborne. Herr Ström försökte
anvisa en lösning, men den lösningen bestod inte i att han fördjupade problemet
— den bestod i stället i att herr Ström avskaffade problemet. Problemet
finns inte; man behöver bara följa samvetet. Herr Ströms ungdomligt lyriska
och entusiastiska ståndpunkt innebär, att inga svårigheter finnas, ty
»förstånd och känsla äro ett».

Jag ber om ursäkt, herr talman, för att jag, ehuru tiden är långt framskriden,
i alla fall vill upptaga en del av de senaste talarna berörda frågor till
behandling. Men jag är verkligen av den uppfattningen att det är betydelsefullt
att allt vad som rör tryckfriheten diskuteras inför en så bred offentlighet
som möjligt och att riksdagen är i tillfälle att följa med allt som sker på detta
område. Det är därför som jag redan begagnat det tillfälle, som erbjudes här
i dag, till att redogöra för grunderna för vissa av regeringens åtgärder och försöka
belysa dem och redovisa dem för kammaren. Jag skall nu tillåta mig
att med hänsyn till samma synpunkt, nämligen ämnets betydelsefullhet, upptaga
några yttranden, som här ha fällts, och även besvara den vädjan, som
herr Undén nyss framställt till mig.

Jag vill då först och främst säga till herr Fredrik Ström, att det inte alls
var min mening att framställa saken på det viset, att justitiedepartementet
endast är en expedition för utrikesdepartementet. Jag vill inte alls undandraga
mig det ansvar, som ligger däri, att jag samverkat med utrikesministern i dessa
ärenden. Det är klart att jag inte kan skylla ifrån mig med att säga, att jag
endast är en expedit åt utrikesdepartementet — det skulle illa överensstämma
med de traditioner, som justitiedepartementet har att förvalta, örn justitieministern
intog en sådan hållning.

När herr Ström talade örn de fyra punkter, som jag angivit såsom innebärande
utväxter på journalistiken, utväxter av den beskaffenhet, att de kunde
föranleda ett ingripande, klagade herr Ström över att mina anvisningar voro
hållna i mycket allmänna ordalag. Men det är väl givet, att så måste det vara.
Huvudsyftet med mitt anförande var endast att göra det fullkomligt klart, att
det endast är utväxterna, som i nuvarande utrikespolitiska läge föranleda ett
ingripande. Det är endast i fall av missbruk av det tryckta ordet av den beskaffenhet.
att det framkallar misstämning i utlandet, som man nu har anledning
att ingripa, ifall man verkligen håller på den svenska tryckfriheten, vilket
jag för min del gör. Jag vill understryka att det icke är allt, som väcker missstämning
eller anstöt i utlandet, som anses böra föranleda ingripande enligt
tryckfrihetsförordningen. Örn således den ena eller andra medlemmen av statsrådet
— jag tror att herr Ström talade om två ledamöter — ha hållit anföranden,
som väckt misshag i utlandet, behöver man väl inte för den skull anse att
underlåtenhet har förefunnits att ingripa mot tidningar, som publicerat dessa
statsrådsanf branden.

Jag vill betona att de ingripanden, som ske, äga rum på grund av ett fritt
bedömande från regeringens sida örn vad det utrikespolitiska läget kräver. Det
är ett fritt bedömande här liksom i alla möjliga andra relationer, som vi ha
till utlandet — även i dessa senare har regeringen att bedöma, hur den skall
handla i ett visst utrikespolitiskt läge för att tillvarataga landets intressen.
Att man måste taga hänsyn till det utrikespolitiska läget är ju inte något
säreget för vårt land eller för den nuvarande situationen. Det måste alla stater
göra, som äro hänvisade till samlevnad inom vår historiska värld.

Herr Ström framställde till mig frågan: vad är propaganda? Ja, herr Ström,
det är nog en fråga som var och en måste ställa sig och som väl närmast de
utländska propagandaministerierna böra vara kompetenta att besvara. Men

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

jag vill inte göra någon hänvisning till utländska auktoriteter, eftersom jag
misslyckades så mycket med min hänvisning till lord Cranborne. Jag vill därför
lämna det svaret, att med propaganda menar man väl ett försök att å ena
sidan på ett för vederbörande makt gynnsamt sätt förtiga det som är obehagligt
och som kan skada maktens prestige och förehavanden, och å andra sidan
att suggerera åhörarna till den uppfattningen, att förhållandena för makten
äro fördelaktigare än vad de i verkligheten äro. Det är således en tillämpning
av den gamla jesuitiska regeln suppressio neri, suggestio falsi — man undertrycker
sanningen, och man suggererar något lögnaktigt.

Vidare menade herr Ström, att det var en märkvärdig företeelse att det oftast
av tidningar av den ena sorten, som blevo föremål för åtgärder. Herr
Ström antydde således, att tryckfrihetsförordningen tillämpas ensidigt. Detsamma
har herr Ström sagt till mig för två år sedan. Då antydde herr Ström
att jag var enögd i mitt handhavande eller medverkan i handhavandet av § 3,
mom. 9 tryckfrihetsförordningen. Jag sade då till herr Ström: »Vill herr Ström
vara vänlig att fästa min uppmärksamhet vid några tidningsnummer, som
borde bli föremål för åtgärder i enlighet med den norm efter vilka dessa åtgärder
vanligen vidtagas?» Men jag har aldrig fått den minsta hjälp av herr
Ström. Han har osamaritiskt lämnat mig i min olyckliga enögda belägenhet.
Jag ber nu att ännu en gång få rikta denna vädjan till herr Ström, att herr
Ström måtte angiva vissa bestämda fall, då herr Ström anser att ett ingripande
borde äga rum. Jag tycker att herr Ström, som är så intresserad av
dessa saker, verkligen skulle kunna nedlägga så mycken möda, att han i ett
kuvert ville stoppa in de tidningar, som han anser borde bli föremål för någon
åtgärd. Då skall jag underrätta herr Ström örn det resultat, till vilket jag kommer.
Jag kan emellertid inte lova herr Ström att endast bli en expedit för herr
Ströms beslagslusta. Jag måste avböja att även i det fallet sjunka ned till den
beskedliga nivå, som herr Ström här tidigare har antytt.

Slutligen skulle jag vilja säga några ord med anledning av herr Undéns
framställning. Den gick ut på att man skulle offentligen angiva skälen för
beslag, närmast då i den form, att när man från departementets sida underrättade
pressnämnden örn anledningen till beslag, skulle detta ske i en offentlig
skrivelse. Jag är, som jag förut sagt, vän av att man behandlar ärenden, som
röra tryckfriheten, så offentligt som möjligt, och jag har mycket tänkt på
huruvida det kan vara möjligt och lämpligt att lägga fram alla skäl inför offentligheten.
När pressnämnden skrev till mig och begärde att få upplysningar,
skedde det med den motiveringen, att pressnämnden mycket väl förstod, att det
kan finnas skäl att icke offentligt omtala anledningarna till ett beslag. Det
skäl som pressnämnden då närmast anförde var att ett sådant offentligt meddelande
kunde föranleda en offentlig diskussion, som det kunde finnas anledning
att undvika.

För min del har jag tänkt på ett par andra skäl, som tala emot ett offentliggörande
av orsakerna till beslag. Det ena är att om man förklarar, att beslaget
ägt rum på grund av en viss, bestämt angiven artikel, kan detta fattas
så som örn man så att säga gav ett officiellt godkännande av alla de övriga
artiklarna i tidningen. Nu är det ofta så, att de tidningar, varom här är fråga,
helt igenom äro inriktade på kritik åt ett visst håll. Det kan naturligtvis ha
sina sidor att sålunda negativt förklara, att övriga artiklar äro av den beskaffenheten,
att de icke kunna göras till föremål för berättigade anmärkningar
från främmande håll. Det kan måhända visas upp efteråt, att exempelvis vissa
uppgifter örn ogärningar, som återfinnas i någon artikel, äro oriktiga och
ogrundade, och på det viset, kan man genom en dylik offentlighet råka ut för

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstalen för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

att nödgas taga upp en diskussion med den främmande makten rörande det omdöme
man har haft i fråga örn innehållet i tidningen. Vidare kan det hända, att
det i samma tidning förekommer angrepp i otillbörlig form icke endast mot en
makt, utan mot flera makter. Sådant har hänt. Då uppstår frågan, hur man
skall behandla tidningen, ifall man anger en artikel, som riktar sig mot en
viss makt, och de andra makterna förklara: »Vi äro också angripna. Varför
ha ni inte tagit itu med de artiklarna också?» Jag vill omnämna att det händer,
att demokratiska stater till och med kunna vara mera känsliga än vad
autoritära stater äro.

Emellertid finns det naturligtvis många skäl, som tala för att åtminstone
i en så vidsträckt omfattning som möjligt ange skälen för beslagsåtgärder. Jag
kan försäkra den ärade talaren, att jag med bästa vilja att finna en möjlig
positiv lösning skall överväga frågan, huruvida man skall kunna offentligen
meddela skälen till beslagsåtgärder enligt tryckfrihetsförordningens § 3, mom. 9.

Herr Linderot: Herr talman! Jag vill inte låta herr Åkerbergs påstående att
jag skulle representera en riktning, som är motståndare till de demokratiska
friheterna eller till demokratien som sådan, stå oemotsagt. Det är alldeles
felaktigt, och jag tror inte att herr Åkerberg heller vid närmare eftertanke
vill vidhålla den tesen. Ty man ställer här saker emot varandra, som inte
behöfva, stå emot varandra, då man kommer till det resultatet, att en kommunistisk
åskådning förutsätter att man är fiende till den borgerliga demokrati,
. som råder här i landet. Det är tvärtom så, att även om vi tro att en
socialistisk demokrati är en högre form av demokratisk samhällsordning, så
betyder det inte att vi därför skulle vara motståndare till de demokratiska
friheterna, så länge vi ha en borgerlig samhällsordning. Det är lika ologiskt
att förutsätta detta, herr Åkerberg, som att påstå, att örn jag inte är nöjd med
att ha stearinljus utan strävar efter att få elektriskt ljus i det rum, där jag
arbetar, så skulle jag vara motståndare till stearinljus i och för sig, även örn
jag inte har .något annat ljus. I valet mellan stearinljus och total mörkläggning
måste jag ju föredra att lysa mig fram med talgdankar.

Så förhåller det sig också med den borgerliga friheten. Och i valet mellan
avskaffad frihet för arbetarna och deras politiska organisationer och den borgerliga
demokrati, som nu existerar, välja vi helt naturnödvändigt den borgerliga
demokratien.

Jag. har härmed endast velat förtydliga vår ståndpunkt, då jag som sagt
inte vill att herr Åkerbergs uppfattning skall stå oemotsagd.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Endast en replik till herr justitieministern
!

Det är visserligen riktigt, att herr justitieministern tidigare bett mig upplysa
honom om vilka tidningar som enligt min mening ha försyndat sig i här
berörda avseende, men jag har tyvärr icke kunnat stå till tjänst, och jag
måste beklaga, att jag allt fortfarande icke finner det vara min uppgift att
handhava den. syssla, sorn herr justitieministern är tillsatt för att sköta. Den
får nog herr justitieministern ha hand örn själv eller sköta genom sina män i
departementet eller i utrikesdepartementet. Men jag tycker inte det skulle
vara. så svårt att få reda på dessa tidningar på den andra sidan, som försynda
sig, ty de finnas mycket nära till hands; varje eftermiddag tror jag nog
att justitieministern tar del av dem. Jag är övertygad om att det inte heller
är okänt, vilka tidningar i landsorten som driva en mycket ensidig propagandistisk
journalistik för den andra sidan.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1941/42.

(Forts.)

Jag kan alltså inte stå till tjänst, i all synnerhet som jag principiellt är
bestämd motståndare till användandet av denna gamla antikverade bestämmelse
i tryckfrihetsförordningen örn beslag utan rättegång. Då jag principiellt
är motståndare till en sak, kan jag ju inte gärna stå till tjänst med att
hos herr justitieministern anhålla om beslag på den ena eller andra tidningen
enligt den förkastliga paragrafen. Jag anser, att det är mycket bättre, att man
icke ingriper enligt denna paragraf utan, örn en tidning har begått ett brott
eller fel, enligt tryckfrihetsförordningen, åtalar denna tidning och låter domstol
döma. Då får man se, örn den ifrågavarande tidningen är skyldig eller
icke. Enligt min mening är det den vägen, man borde gå, och icke den, som
man nu i regel har slagit in på.

Jag förstår mycket väl, att justitiedepartementet inte bara är en expeditionslokal
för utrikesdepartementet, och det har heller inte varit min mening
att säga något sådant, men såsom ledamot av konstitutionsutskottet måste
jag säga, att jag ändå har det intrycket, att det nog är utrikesdepartementet,
som företrädesvis är initiativtagare till dessa beslag utan rättegång. Då herr
justitieministern ofta med orätt i den allmänna opinionen blir framställd såsom
den egentlige mörkläggaren i vårt land, har jag ansett det vara rättvist
att den saken riktigställes, ty det är inte så, och rätt skall vara rätt även
emot en kritiserad justitieminister. Jag anser alltså, att den allmänna opinionen
i väsentlig grad har förts in på oriktiga vägar i detta avseende.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades föreliggande kungl, proposition
till statsutskottet samt därjämte, såvitt angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 306,
med förslag till vissa åtgärder för främjande av hantverk och småindustri.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

307, med förslag till lag med vissa bestämmelser örn dödande av handlingar
som förstörts under krig m. m.;

nr 308, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12
maj 1917 (nr 189) örn expropriation; samt

nr 309, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 310, angående anvisande av medel till låneunderstöd åt vissa fiskare;
nr 311, angående ytterligare bidrag till uppförande av brandtorn m. m.;
samt

nr 312, angående anvisande av medel till byggande av skogsvägar m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
313, angående anordnande av bostäder för personal vid flottans skifferoljeverk
å Kinnekulle.

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Sjödahl för tiden den 27
innevarande månad—den 8 nästkommande november.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.07 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

413840