RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1941:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1941. Första kammaren. Nr 6.

Lördagen den 1 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr andre vice talmannen.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 18, angående överlåtelse på Växjö stad av Kungl. Majit och kronan tillkommande
rätt till läroverksbyggnaden i Växjö;

nr 31, angående översten i Hallands regemente, överstelöjtnanten vid regementet
N. G. K. Bildts tjänstepensionsförmåner;

nr 32, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för föreståndarinna
och lärarinna vid godkänd sjuksköterskeskola;

nr 34, med förslag till lag örn antalet statsdepartementet och statsråd utan
departement;

nr 35, angående anslag till Avlöningar till statsråden utan departement
m. m.; samt

nr 37, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer.

Justerades protokollen för den 27 och den 29 nästlidne januari.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 9 med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 30, angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Med anledning av förevarande proposition
nr 30 ber jag att få anföra några synpunkter. Det är inte så mycket örn
innehållet i själva propositionen, som jag tänker yttra mig, utan mera örn det
dagsläge, ja, jag skulle kunna säga det nödläge som föreligger i det län jag
här i kammaren representerar.

Jag vill dock först med några, ord beröra propositionen. Det är med tillfredsställelse
jag har tagit del av propositionens förslag beträffande nya grunder
för ^anordnande av statsbidrag till kommunerna för deras utgifter för
avhjälpande av arbetslöshet. Dessa nya grunder äro ägnade att väsentligt underlätta
arbetet framför allt för de hårt skattetyngda kommuner, som på grund
av sedan länge rådande arbetslöshet nu ha mycket stora ekonomiska svårigheter.
Beträffande grunderna för statsbidraget har jag alltså endast att med
nöje och tacksamhet notera det förslag som här föreligger.

Det är endast på en punkt, nämligen beträffande statsbidrag till kommunala
beredskapsarbeten, som det förefaller mig att propositionen är litet dunkel och

Första kammarens protokoll 1941. Nr 6. 1

Kungl, proposition
äng.
anslag till
åtgärder för
arbetsmarknadens
reglering
m. m.

Nr 6.

Lördagen den 1 februari 1941.

Kunni, proposition ann. anslag till åtnärder för arbetsmarknadens reglering
m. m. (Forts.)

oklar. Det framgår av propositionen, att statsbidrag utgår till dylika arbeten
dels i form av ett engångsbidrag och dels i form av bidrag till kommunens utgifter
för ränta och amortering på de belopp, kommunen tillskjutit till arbetsföretag,
detta senare dock begränsat till ett eller annat år, beroende på om arbetslösheten
fortfar. Därvidlag synes det vara mycket oklart, huruvida kommunen
i fortsättningen kan erhålla bidrag till dessa kostnader under någon
längre tid. Dessa lånekostnader kunna ju i vissa fall uppgå till rätt stora belopp.
Det förefaller mig, som örn någon hänsyn borde tagas, utom till den föreliggande
arbetslösheten, även till uttaxeringen i en sådan kommun. Örn en kommun
har haft stor arbetslöshet men denna plötsligt har upphört, kan det nämligen
förhålla sig så, att kommunen haft så stora kostnader, att den även framdeles
mäste dragas med en ganska hög utdebitering. Den kan ha iklätt sig
stora skulder eller andra omkostnader, och dessutom inträffar det som regel,
att efter en sådan arbetslöshetsperiod skatteunderlaget sjunker ganska kraftigt.
Dessa förhållanden släpa efter; åtminstone under två å tre år framåt
göra de sina verkningar gällande, och ett väsentligt nedsatt skatteunderlag kan
således försämra kommunens ekonomiska ställning även sedan arbetslösheten
upphört. Jag skulle för min del anse det önskvärt, om man kunde få ett sådant
förtydligande på den punkten, att hänsyn även foges till kommunens samlade
utdebitering.

Beträffande de fullmakter, som propositionen synes vilja lämna arbetsmarknadskommissionen,
måste man kanske ställa sig litet tveksam. Det kan sägas,
att kommissionen redan har dessa fullmakter, men jag uppfattar det dock så,
att i och med att denna proposition antages, så överlämnar riksdagen väsentliga
fullmakter åt arbetsmarknadskommissionen. Med hänsyn till de erfarenheter,
som hittills gjorts beträffande arbetsmarknadskommissionen och dess verksamhet,
förefaller det i varje fall mig litet tvivelaktigt, örn riksdagen bör lämna
dessa vittgående fullmakter. Jag har för min del fått det intrycket att arbetsmarknadskommissionen
hittills ansett det vara mera angeläget att skapa ett
perfekt ämbetsverk än att igångsätta arbeten för att hjälpa nödställda arbetslösa.

o Jag kommer härmed in på förhållandena i Bohuslän, som jag ber att här få
något närmare beröra. Vid årsskiftet fanns det inom länet — Göteborgs stad
undantagen; den räknar jag som en enhet för sig — 2,524 hjälpsökande arbetslösa.
Av dessa voro 1,501 föremål för statlig hjälpverksamhet, under det att
1,023 voro ohjälpta. Under januari månad har antalet arbetslösa ytterligare
ökats. Det är.sålunda inom Bohuslän endast 59 procent av de anmälda arbetslösa,
sorn. blivit hjälpta, under det att procenten hjälpta på andra håll i landet
exempelvis i Stockholms stad under motsvarande månad är 85, i Göteborg 89
och i Västernorrlands län 68. Det är egentligen inom dessa fyra områden, som
man kan tala örn egentlig arbetslöshet i större utsträckning, och det är att märka
att Bohuslän har haft sin arbetslöshet synnerligen länge. Mer än hälften
av dessa 2,500 arbetslösa tillhöra stenindustrien. De ha i många fall varit arbetslösa
under ett tiotal år och ha således inga som helst resurser att falla tillbaka
på, och ändock få vi konstatera, att en så stor del av de anmälda nu vid
årsskiftet fingo gå ohjälpta.

För att ytterligare belysa situationen vill jag nämna några siffror från ett
par kommuner.

Tossene kommun hade vid årsskiftet 330 anmälda arbetslösa. Av dessa hade
133 beredskapsarbete, 120 dagunderstöd och 77 voro ohjälpta. Under januari
manad har antalet arbetslösa i denna kommun ökats till 361. Kommunen kan
icke anskaffa kontanta medel till dagunderstöd, utan måste utfärda anvisningar

Lördagen den 1 februari 1941.

Nr 0.

Kungl, proposition ang. anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m. (Forts.)

på understödsbeloppen, d. v. s. man får överlämna åt ortens handlande att finansiera
understödsverksamheten, så länge nn detta kan gå.

Kville komun hade vid årsskiftet 110 arbetslösa, vilken siffra under januari
månad ökades till 123. Av dessa hade 66 arbete; alla de övriga voro ohjälpta.
Kommunen har icke någon kontantunderstödsverksamhet. Kommunen förklarar,
att den inte har någon möjlighet att lämna hjälp, därför att kommunen
helt enkelt saknar pengar. Ledamöterna i kommunalnämnden ha fått ingå personlig
borgen för att skaffa ett lån på 12,000 kronor för bestridande av kommunens
löpande utgifter. Kommunen har inga inkomster att räkna med förr
än första uppbörden kommer i februari månad, och den uppbörden ger sannerligen
inte mycket i en sådan kommun, som dessutom har en mängd utgifter för
andra ändamål, som måste tillgodoses.

Sådant är läget i en hel råd kommuner. Jag skulle kunna räkna upp den
ena efter den andra, men jag skall inte trötta med flera exempel. Jag tror
det anförda kan vara nog. Det är att märka, att det inom de områden, jag
talar örn, finns arbetsprojekt, som vänta på att igångsättas, och löfte örn arbete
har lämnats, men folket går och väntar; arbetena ha icke kommit i gång,
och det är klart att dessa människor icke kunna leva bara på löften, utan också
måste ha arbete eller understöd.

Härvid är det en sak, som jag särskilt vill fästa uppmärksamheten på, och
det är svårigheterna för kommunerna att skaffa rörelsekapital. Det är ju alldeles
särskilt svårt i dylika skattetyngda kommuner. Någon fri lånerätt finns
inte, och för övrigt kan lånerätt till löpande utgifter inte ifrågakomma. Men
även örn en kommun i dessa dagar får rätt att taga upp lån, så har det visat
sig vara synnerligen svårt att hos något penninginstitut här i landet få ett sådant
lån. Det är knappheten på penningar, som i ett sådant fall gör sig alldeles
särskilt gällande och som drabbar dessa kommuner ytterligt hårt. Det
har sagts mig, att dessa kommuner, som jag här talar om, ha för bedrivande
av understödsverksamhet fått löfte om 20 procent i förskott från arbetsmarknadskommissionen,
men det är ju alldeles tydligt, att ett sådant förskott av
20 procent är fullständigt otillräckligt. Det räcker inte att lösa de ekonomiska
problemen; det kan icke avhjälpa svårigheten att skaffa kommunen rörelsekapital.
På den punkten måste ovillkorligen staten lämna en högre bidragsprocent,
så att kommunerna kunna få det statliga bidrag, som är oundgängligen
nödvändigt för att de skola kunna bereda de arbetslösa åtminstone
dagunderstöd.

Jag skulle dessutom vilja nämna en sak, som hör samman med arbetsanskaffningen
och sålunda med arbetsmarknadskommissionens åtgärder, när
det gäller att bereda arbete åt de arbetslösa. Det är den av kommissionen
påbjudna så kallade skiftningen. Det är något ganska nytt, som kanske inte
alla här ha uppmärksammat. Det har utgått cirkulär från arbetsmarknadskommissionen
till arbetslöshetskommittéerna, att de arbetslösa, som äro anställda
i beredskapsarbeten, skola tura örn i arbetet, skola skifta med två månaders
mellanrum eller något liknande. Detta kan se ganska bra ut i teorien
och på papperet, och om det kunde tillämpas så, som anges i kommissionens
cirkulär, skulle det kanske inte vara så mycket att anmärka mot det. Jag
tror också att de arbetslösa då skulle anse, att anordningen kunde accepteras.
Men det blir en helt annan sak, när den skall omsättas i praktiken på arbetsplatsen
och i det levande livet. Då uppstå en mängd olägenheter, och förfarandet
kommer också att mötas med synnerligen stort missnöje och misstroende
från de arbetslösas sida. Jag skall bara försöka med några korta
exempel belysa, hur denna skiftning kan verka.

Nr 6.

Lördagen den 1 februari 1941.

Kunell, proposition ane/, anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m. (Forts.)

Det finns t. ex. arbetslösa vid ett beredskapsarbete på annan ort än hemorten.
För att ta ett konkret exempel kan jag nämna arbetena vid Malö strömmar;
det är ju en känd ''arbetsplats. Där har pågått arbete i många år. Arbetslösa,
som ha haft beredskapsarbete där under många år, lia i vissa fall flyttat
dit sin familj för att lättare lösa hushållsfrågan och få det litet bättre ordnat
för sig. De ha lämnat sin bostad i hemorten, skaffat sig bostad på arbetsplatsen
och flyttat dit sin familj. Nu få de order att lämna arbetsplatsen för
att bereda plats åt en annan arbetslös. Vart skall familjen taga vägen? Hur
skall denne person, som blir avkopplad från arbetet och icke har bostad på
annat håll, ställa sig? Det uppstår väldiga svårigheter.

Ett annat exempel: vi tänka oss ett arbetslag som har påbörjat arbetet vid
en bergskärning för en väg eller en vattenledning. Arbetet har ju sina svårigheter.
Bergskärningen är mycket låg och erbjuder besvärligheter, och det
får göras en del förarbeten. Detta drar ned inkomsten, men efter ett par månader
har laget arbetat sig in i bergskärningen, fått någorlunda höjd på
schaktet, lagt ut spår och fått andra arbetsattiraljer i ordning. Då har laget
utsikt att kunna förtjäna någonting, men då kommer ukasen: »Väck härifrån;
vi skola ha in andra mannar i den skärningen!» Man förstår ju, hur detta
skall verka ute på arbetsplatserna. Jag förstår verkligen inte, hur det skall
kunna genomföras, framför allt inom byggnadsföretag, om ackordspris skola
tillämpas, och att det kommer att väcka synnerligen mycket missnöje bland
arbetarna, är påtagligt.

Jag tycker detta är så pass anmärkningsvärt, att arbetsmarknadskommissionen
borde förstå, att det nog inte i praktiken går att tillämpa dylika bestämmelser.
Skall det vara nödvändigt att ransonera arbetstillfällena för de arbetslösa,
så får det nog tänkas ut andra linjer, som inte medföra så stora olägenheter
som denna skiftning.

Till sist, herr talman, vill jag bara uttala den förhoppningen, att den trängande
nöd, som nu i Bohuslän liksom på andra håll i landet gör sig alldeles
särskilt svårt gällande på grund iav långvarig arbetslöshet, dyrtid och inte
minst den hårda vintern, måtte omedelbart avhjälpas och att arbete måtte beredas
de arbetslösa.

Efter dessa ord, herr talman, har jag icke något annat yrkande än örn remiss
till utskottet.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall tillåta mig att knyta några
reflexioner till det anförande, som här har hållits av herr Andersson.

Den första fråga, herr Andersson tog upp, gällde huruvida man kan vänta
sig någon utsträckning av den tid, under vilken staten till stor del övertar ansvaret
för betalningen av räntor och amorteringar på lån som äro upptagna för
arbetslöshetsarbeten. Jag är icke beredd att utan vidare svara på den frågan.
Det är kanske inte uteslutet, att det kan tänkas fall, där man i en föreliggande
situation får taga upp saken till prövning, men att skriva några generella regler,
som skulle möjliggöra för kommunerna att även efter arbetslöshetens upphörande
erhålla statsbidrag till räntor och amorteringar, är med fullkomlig
visshet uteslutet, med den läggning som hela arbetsplanen för närvarande har.
Jag förstår mycket väl att det blir en mycket stor praktisk skillnad mellan en
kommun som har låt mig säga 10 miljoner skattekronor att falla tillbaka på och
en som har 1,000 skattekronor, även när själva arbetslöshetsläget inte längre
är allvarligt, men jag tror ändå, att det inte finns någon anledning att för närvarande
närmare diskutera den saken.

Det finns icke för mig det ringaste tvivel örn att det system för bidragen,

Lördagen deli 1 februari 1941.

Nr 6.

Kunc/l. proposition ane/, anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m. (Forts.)

sorn nu är föreslaget, för de arbetslöshetstyngda oell skattetyngda kommunerna
är ojämförligt mycket bättre än det system, som tillämpades under den
förra krisen. Att man har övergått till ett nytt system, beror just därpå,
att erfarenheterna från den förra krisen visade, att det finns kommuner, vilkas
ekonomi på grund av det systemet blivit så undergrävd, att nästan varje försök
att draga dit ny industri eller få folk att investera pengar i företag där
varit hopplösa. I Bohuslän har man som bekant — jag skulle tro även i herr
Anderssons egen hemkommun — under de värsta åren ibland haft en skattetunga
på mellan 10 och 18 kronor per skattekrona ensamt för arbetslösheten,
under det att det nya systemet begränsar denna utgift till ett maximum av 1.50
per skattekrona. Redan genom detta påpekande är det ju uppenbart, att de
svårigheter, som kunna uppstå för kommunerna efter det nya systemet, bli av
ytterst obetydlig storleksordning, jämfört med de svårigheter, som uppstodo
efter det gamla systemet, även när kommunerna fingo statsbidrag ända
upp till 95 procent av kostnaderna både för understöd och arbetslöshets.arbeten.
Jag vill inte heller påstå, att jag har någon lust att för dagen diskutera
frågan om fullmakterna åt arbetsmarknadskommissionen. Dessa fullmakter
äro emellertid motiverade av att hela läget nir är annorlunda än under den
förra krisen. Under den förra krisen hade man en över landet nästan jämnt
spridd arbetslöshet med tyngdpunkten visserligen^ förlagd till vissa delar,
framför allt till Västernorrlands län. Bohuslän, Blekinge och Norrbotten. För
närvarande ha vi en kvardröjande arbetslöshet inom stenindustrien i Bohuslän,
men eljest är arbetslöshetsläget så olikartat mot under förra krisen, att man
icke utan vidare kan tillämpa samma metoder som då. Arbetsmarknadskommissionen
har inte blott att sörja för igångsättandet av arbeten, utan den skall
också sörja för att så mycken arbetskraft som möjligt utbildas för de delar av
vårt näringsliv, där det för närvarande råder brist pa arbetare. Det är klart,
att på det sättet uppstår ett slags puzzle, om man så får säga, där bitarna äro
ganska svåra att foga ihop. Men jag tror, att man pa den punkten mäste ha
en smula tålamod och se, hur man skall kunna behärska utvecklingen. Man
har att överväga en sådan fråga som omskolningsproblemet, vilket åtminstone
vid vissa tidpunkter har varit av mycket betydande omfattning och som inte
alls på samma sätt förelåg under den förra krisen, då arbetslösheten var utbredd
ganska jämnt över alla fack och yrken och över hela landet. Dessutom
föreligger hela frågan örn arbetsförmedlingens effektivisering, som är ett led
i arbetsmarknadens reglering — man kallar det ju mera avsiktligt för anslag
till arbetsmarknadens reglering i stället för anslag till arbetslöshetens bekämpande
eller blott till beredskapsarbeten och dylikt. Det är vad jag för närvarande
är beredd att yttra på denna punkt..

Frågan örn tillgodoseendet av hjälpbehovet är naturligtvis av mycket stor
vikt. Då herr Andersson klagar över att man i Stockholm och Göteborg har
en hjälpprocent på 85 respektive 89, under det att man i Bohuslän har en hjälpprocent,
som är endast något över 50, är det för mig icke möjligt att parrak
arm svara på mot vem anmärkningen skall riktas, örn det nu var en anmärkning.
I Stockholm och Göteborg utgår den nuvarande arbetslöshetshjälpen
inte helt, men nästan helt, i form av kontantunderstöd. Det betyder, att arbetslöshetskommittéerna
i Stockholm och Göteborg hos arbetsmarknadskommissionen
begärt att få lämna kontantunderstöd till ett mycket stort antal personer.
T Stockholm är det flir närvarande 3,000 och i Göteborg icke mindre än 5,100.
Det är en form för arbetslöshetshjälp, sorn, det vågar jag försäkra, varken arbetsmarknadskommissionen
eller jag anser vara lämplig. Deri mäste emellertid
tillgripas, såsom det står i propositionen, under ett övergångsstadium, till

Nr 6.

Lördagen den 1 februari 1941.

Kungl, proposition ang. anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m. (Forts.)

dess arbeten hunnit anordnas. Om nu hjälpprocenten i Bohuslän är mycket
lägre än i de nämnda städerna, beror det otvivelaktigt därpå, att kommunerna
icke ha gjort framställning om att få ge kontantunderstöd åt ett större antal
av dem, vilka de inte ha kunnat bereda arbete, dag har visserligen inte siffrorna
tillgängliga, men jag vet, att det förhåller sig så, att det antal arbetslösa,
som fått hjälp på arbetslinjen, är relativt mycket större i de bohuslänska
kommunerna än i Stockholm och Göteborg. Hela skillnaden i avseende på hjälpprocenten
hänför sig följaktligen till det förhållandet, att man i Stockholm och
Göteborg lämnar kontantunderstöd i större utsträckning än i Bohuslän. Jag
är ganska förvissad örn att hade kommunerna själva begärt att, i avvaktan på
att arbete kunde beredas de arbetslösa, få rätt att ge kontantunderstöd åt ett
större antal, så hade de fått det. Jag är sålunda närmast benägen att tro, att
det är kommunerna, som av det ena eller andra skälet icke ha begärt understöd
åt tillräckligt många, och att de klagomål, som jag ju vet för närvarande riktas
från många bohuslänska kommuners sida, i icke ringa mån falla tillbaka
på dem själva. Jag vill säga detta, därför att det ju är onödigt att lasta arbetsmarknadskommissionen
för brister och fel, som den inte bär ansvaret för, och
låta den få skulden för att allt inte skötes så, som man skulle önska då orsaken
därtill faktiskt ligger på annat håll.

I fråga örn igångsättandet av arbeten tillåter jag mig att meddela några
fakta om ett speciellt arbete. Det gäller ett stort vägarbete i Bohuslän, nämligen
Gravarne—Delen. Därom fattade arbetsmarknadskommissionen principbeslut
den 21 november. Det expedierades till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samma dag. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen överlämnade ärendet till
vägingenjören, som expedierade arbetsplanen den 3 december förra året. Vissa
förbindelser måste infordras från vägdistriktet, innan arbetet kunde sättas i
gång.. Dessa förbindelser kommo den 30 december. Det var alltså nära en månad,
i varje fall över tre veckor, som vägdistriktet, det distrikt för vars räkning
arbetet skulle utföras, tog på sig, innan man lämnade de förbindelser, som
voro nödvändiga. Från Göteborg blev ärendet icke expedierat, förefaller det
— detta datum är icke fullt säkert — förrän den 17 januari till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Därifrån har ärendet expedierats till arbetsmarknadskommissionen,
hos vilken framställningen ligger sedan den 27 januari. Ännu
så länge lär det icke vara möjligt att tala om något dröjsmål i arbetsmarknadskommissionen.
Det är på andra håll och icke minst på de myndigheter, som
ligga mycket närmare Bohuslän, rent geografiskt i varje fall, än arbetsmarknadskommissionen,
som ansvaret för dröjsmålet i själva verket vilar.

Jag har ansett mig böra klargöra detta inte bara på grund av herr Anderssons
anförande här i dag, utan även på grund av uttalanden på konferenser
av kommunalmän nere i Bohuslän, som jag läst örn i tidningarna och där dessa
ting ha diskuterats på ett sätt, som vittnar örn att man icke har kännedom
örn tillräckligt många fakta i de olika målen.

Jag kommer så till frågan örn förskotten till kommunerna.

Det har nu upplysts och jag har också sett i tidningarna, att man i Tossene
har ansett sig behöva ordna saken på det sättet, att ortens handlande förskottsvis
finansierat arbetslöshetshjälpen. Jag vill till detta säga, att arbetsmarknadskommissionen
även i detta fall torde vara mycket oskyldig, lika väl som
när kommunalmän i Kville anse sig behöva gå i personlig borgen för, såsom
det uppgavs, 12,000 kronor för att skaffa pengar till de löpande utgifterna -—
örn det nämligen gällde löpande utgifter för arbetslösheten. Det har skickats
ut ett cirkulär i januari månad till kommunerna från arbetsmarknadskommissionen,
i vilket det står: »Tydligt är att det för hårt skattetyngda kommuner

Lördagen den 1 februari 1941.

Nr 6.

Kungl, proposition ang. anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m. (Forts.)

kan ställa sig mycket svårt att finansiera erforderlig arbetslöshetshjälp i
väntan på statsbidragets reglering först efter årets utgång, om under året till
deras förfogande icke ställdes andra statsmedel än ovan nämnda grundbidrag»
— d. v. s. med 20 procent. »Kommissionen är därför beredd att i de fall, då
en kommuns förhållanden tyda på ett avsevärt större slutligt bidrag än 20
procent, på ansökan bevilja kommunen förskott för verksamheten.»-

Jag tillåter mig att i anslutning härtill anföra ett exempel; jag medger att
det är abstrakt, men jag tror att det är ganska klargörande för hur det kan
gå till. Jag föreställer mig, att det i Bohuslän finns en kommun med 100 arbetslösa.
De ha ett genomsnittligt understöd av t. ex. 1 krona 50 öre per person.
Det är ju hållet i underkant, men det spelar ingen roll, vilken siffra man
nämner. Kommunen har således härför en utgift av 150 kronor om dagen. Örn
denna understödspost skulle behöva utbetalas under ett år, betyder det, att
kommunen för arbetslöshetshjälpen har en utgift av ungefär 45,000 kronor
eller antagligen något mera. Örn jag nu föreställer mig, att kommunen har
10,000 skattekronor — det är rätt högt tilltaget, ty det är inte så många av
de fattiga Bohuskommunerna, som ha så många skattekronor — blir årskostnaden
för denna form af arbetslöshetshjälp 4 kronor 50 öre per skattekrona.
När det nu är klart, att kommunens samlade kostnad för ali dess arbetslöshetsverks
amhet för ett år icke skall överstiga 1 krona 50 öre per skattekrona,
kan det ju inte finnas det ringaste hinder för arbetsmiarknadskommissionen
att i ett sådant tänkt fall bevilja mer än 20 procent, d. v. s. 9,000 kronor, pä
detta beräknade belopp. Den kan mycket väl bevilja, låt mig säga, 25,000
kronor i förskott utan att kommissionen behöver riskera att t. ex. få kräva
någonting tillbaka av kommunen. Sådana förskott kunna begäras. Det är
fullkomligt överflödigt, att handlandena finansiera dessa utgifter eller att
kommunalmännen gå i borgen på växlar eller tillfälliga lån. Det är åtminstone
min övertygelse.

Jag vill endast tillägga, att jag i och för sig alls inte har någonting emot,
att man håller konferenser, där man talar örn sin nöd och sina svårigheter,
men det finns ju postgång, och örn man inte, vilket jag inte särskilt tillråder,
vill fara upp till Stockholm, kan man verkligen skriva och fråga, örn kommissionen
inte vill betala mer än 20 procent i förskott. Jag är övertygad örn att så
fort en kommun visar, att saken inte kan ordnas på annat sätt, lämnar kommissionen
det nödiga förskottet.

Jag tror alltså, att den debatt, som vi ha inlett här i dag, såtillvida är tveeggad
för Bohusläns del och kanske för många andra landsändars del, som
den tyder på en brist på företagsamhet hos de kommuner, vilka här uppträda
såsom de egentligen klagande.

Jag har velat säga detta, därför att det efter min uppfattning vore ganska
farligt, örn det skulle uppstå den föreställningen i nödtyngda och arbetslöshetsbelastade
delar av vårt land, att arbetsmarknadskommissionen inte bryr
sig örn, hur de lia det, och inte vill bidraga till att ordna upp förhållandena
för dem. Jag tror inte, att den föreställningen är befogad. När man övergår
från ett systern till ett annat, kan det naturligtvis uppstå gnissel, och man
vet inte precis, hur det kommer att förfaras i de olika konkreta fallen. Men
den försäkran, som givits, att kommunerna skola slippa betala mer än 1 krona
50 öre per skattekrona för arbetslöshetshjälp, borde, tycker jag, verka
mycket lugnande även på de kommunalmän, som lia ansvaret för illa ställda
kommuners finanser. Att bidragens storlek inte definitivt fixeras på förhand,
såsom skedde tidigare, har ju nödvändiggjorts därav, att man måste ha en avräkning
med kommunerna beträffande deras arbetslöshetskostnader under ett

Nr 6.

Lördagen den 1 februari 1941.

KuuqI. proposition ann. anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m. (Forts.)

löpande år, alltså när boksluten ligga färdiga. Man måste också veta, på hur
många skattekronor ■— deras antal kan ju skifta från år till år •— dessa arbetslöshetskostnader
skola utgå, ty det inverkar ju på statsbidragets storlek.
Men det faktum, att kommunerna — naturligtvis efter prövning — få alla
sina kostnader för arbetslöshetshjalpen utöver 1 krona och 50 öre per skattekrona
täckta, tycker jag borde vara mycket tillfredsställande för kommunerna,
och det gav ju herr Andersson också sitt erkännande åt.

Beträffande antalet igångsatta arbeten har jag inte med mig några siffror,
men jag förmodar, att vi under riksdagens lopp få återkomma till frågor av
denna beskaffenhet. Sedan den 1 juli 1940 lia emellertid av arbetsmarknadskommissionen
beviljats statsbidrag med 1,362,000 kronor för arbeten i Göteborgs
och Bohus län. Där förekomma mest vägarbeten, och för dem utgår ju
bidraget även av arbetslöshetsmedel efter samma grunder, som örn man finge
bidraget av det ordinarie anslaget på kommunikationsdepartementets huvudtitel.
Därför äro dessa bidragssiffror så pass höga.

Frågan, i vilken mån man skall medge eller föreskriva skiftarbete, är jag
inte beredd att för dagen diskutera. Jag tror, att det finns vissa fall, då man
tills vidare bör finna sig i skiftarbeten, nämligen när man inte kan anordna
arbeten i tillräckligt stor utsträckning för att sysselsätta de arbetslösa. Men
i vilken utsträckning det rimligen bör ske, är jag inte beredd att taga ställning
till, förrän jag har haft tillfälle att litet närmare studera frågan.

Det är endast några faktiska upplysningar beträffande det problem, den
ärade talaren tog upp, som jag har velat lämna i detta sammanhang. Nu går
ju ärendet till utskottsbehandling, och därunder kunna alla de bekymmer, som
riksdagen kan ha i denna sak, så småningom serveras.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag vill endast säga några få ord med
anledning av det anförande, som socialministern bär har hållit.

Jag har ju redan i mitt förra anförande framhållit, att de åtgärder, som föreslås
i den föreliggande propositionen, komma att bli avsevärt förmånligare för
kommunerna än tidigare bestämmelser. Men jag vill framhålla, att vi ändå få
försöka förstå de fattiga kommuner, som jag har talat om. Man kan inte göra
en jämförelse mellan dessa kommuner och Stockholms stad eller Göteborgs
stad, när det gäller deras möjligheter att bispringa de arbetslösa genom att
lämna dagunderstöd. Vad dessa kommuner framför allt önska, liksom också
deras arbetslösa, är arbete. Det är arbetslinjen, som vi vilja ha fram, och därför
är det nog på det sättet, att kommunerna kanske i vissa fall äro litet återhållsamma,
när det gäller kontantunderstöden. De vilja ha arbete. Och det
måste herrarna förstå är naturligt i en kommun, vars hela ekonomi på grund av
långvarig arbetslöshet är undergrävd. Den måste försöka skaffa sig inkomster.
Det är således arbetslinjen, som för dessa hårt ansträngda kommuner och deras
arbetslösa är huvudsaken.

Herr statsrådet Möller: Jag vill bara uttala min glädje över det sista yttrandet
av herr Andersson, ty efter det är jag övertygad örn att socialdepartementet,
arbetsmarknadskommissionen, herr Andersson och Bohuskommunerna
vilja precis detsamma.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, proposition
till statsutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Lördagen den 1 februari 1941.

Nr 6.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
propositioner nr 18, 31, 32, 34, 35 och 37.

Herr Björkman avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 175,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1940/41.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Herr Elowsson, Nils, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman,
mina herrar! Med kammarens benägna tillstånd ber jag att få rikta följande
interpellation till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet.

Med anledning av de svårigheter vårt land haft i fråga örn sin bränsleförsörjning
såväl under närmast föregående som innevarande vinter, svårigheter
som kunna förväntas bli ännu större vintern 1941—42, ifrågasätter undertecknad,
örn icke våra bränntorvtillgångar borde genom Bränslekommissionens försorg
utnyttjas i större omfattning än som hittills skett.

En förutsättning för att vi skola kunna tillgodogöra oss denna bränsletillgång
redan nästa eldningssäsong är emellertid att förberedelser med det allra
snaraste vidtagas för betydligt ökad torvupptagning instundande sommar. Dessa
förberedelser böra för det första omfatta en inventering av bränslevärdet
och torvtillgången i våra mossar, vilka äro lämpliga att bearbeta, vidare arbetsplaner
för denna bearbetning — upptagande bearbetningsmetoder, förläggning
och förplägnad av arbetare, beställning av behövliga maskiner och redskap,
avröjandet och eventuellt utdikandet av mossarna, transportanläggningar,
byggandet av torklador etc. -—- samt åtgärder i god tid för anställandet av
arbetare, och detta på så sätt, att arbetskraft ej tages från jordbruket de tider
detta har behov av densamma. Därjämte torde såväl en fördelnings- som en
försäljningsplan böra göras upp, så att priset på bränntorven ej kommer att
överstiga självkostnaderna, under det torven med hänsyn till frakterna kan
komma till användning så nära mossarna som möjligt.

Under hänvisning till ovanstående motivering ber jag att till Eder, herr
statsråd, få framställa en vördsam förfrågan,

örn Ni har för avsikt att vidtaga åtgärder för ökad torvtäkt instundande
sommar och örn dessa åtgärder kunna förväntas bli vidtagna så tidigt, att torvupptagningen
kan påbörjas så snart väderleken medger detta.

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 1, angående regleringen för budgetåret 1941/42 av utgifterna under
riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till hov- och slottsstaterna; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till ändringsarbeten
i fastigheten nr 4 i kvarteret Kungl. Trädgården i Stockholm;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj ris förslag örn anslag till vattenkraftslånefonden;
och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

Första kammarens protokoll 1941. Nr 6. 2

Interpellation
ang. åtgärder
för ökad
torvtäkt.

Nr 6.

Lördagen den 1 februari 1941.

sammansätta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn dyrtidstillägg å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag, m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
17 juni 1932 (nr 245) angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till sådan mark;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande för
Kungl. Majit att i vissa fall försälja kronoegendom m. m.; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Majit att biträda ackordsuppgörelser i fråga örn kronans fordringar
för försålda kronoegendomar.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.53 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 4 februari 1941.

Nr 6.

Tisdagen den 4 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 38, angående förstärkning av fjärde huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga; samt

nr 39, angående omläggning av systemet för de värnpliktigas rullföring och
redovisning m. m.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Ohlin för tiden den 6—den
12 innevarande månad.

Upplästes två till kammaren inkomna ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med. hänvisning till bifogade läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla
örn ledighet från riksdagsarbetet under dagarna 3 till och med 8 innevarande
månad.

Stockholm den 4 februari 1941.

Karl Karlsson.

Riksdagsman K. Äng. Karlsson, Stockholm, är på grund av akut gastroenterit
oförmögen att infinna sig till riksdagens arbete under veckan 3—8 febr.
1941, varder härmed intygat.

Stockholm den 3 februari 1941.

J. Tillgren,

Till riksdagens första kammare.

leg. läk., med. dr, prof.

Åberopande vidfogade läkarintyg får jag härmed anhålla örn ledighet från
riksdagsarbetet fr. o. m. den 4 t. o. m. den 18 dennes.

Norrköping den 3 februari 1941.

C. A. Härdin.

Att riksdagsman Carl Alger Härdin på grund av sjukdom (lymfogranulomatos)
är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet under tiden 4 februari—18
februari 1941 intygas.

Norrköping den 3 februari 1941.

G. Renck,

leg. läk.

De begärda ledigheterna beviljades.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 18,
angående överlåtelse på Växjö stad av Kungl. Maj:t och kronan tillkommande
rätt till läroverksbyggnaden i Växjö.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 31, angående översten i Hallands regemente, överstelöjtnanten vid regementet
N. G. K. Bildts tjänstepensionsförmåner; och

Nr 6.

Tisdagen den 4 februari 1941.

nr 32, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för föreståndarinna och
lärarinna vid godkänd sjuksköterskeskola.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 34, nied förslag till lag om antalet statsdepartement och statsråd utan
departement.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 35,
angående anslag till Avlöningar till statsråden utan departement m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 37, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Björkman m. fl.
väckta motionen, nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 1 och 12—14, sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 1, bevillningsutskottets betänkande nr 1 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 3—5.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner nr 38
och 39 blevo desamma på begäran bordlagda.

Herr Linderot väckte en motion, nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari
1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 36, angående
vissa ändringar beträffande villkoren för erhållande av egnahemslån
från statens vattenfallsverk.

Den kungl, propositionen föredrogs och blev därvid på begäran bordlagd.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial nr 15, i anledning av remiss
från första kammaren av en motion.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.07 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

410625