RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1941:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1941. Första kammaren. Nr 39.

Tisdalen den 17 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollen för den 11 och den 13 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till försvarsväsendets
rullföringsnämnd ;

nr 338, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för viss
hjälpverksamhet till förmån för de till militärtjänst inkallades familjer;

nr 339, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av yiss
haverikostnad;

nr 340, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t gjorda framställningar angående
anslag till statlig lagerhållning m. m.;

nr 341, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till lån till främjande av användningen av inhemskt
motorbränsle m. m.;

nr 342, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statliga
åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till besparingsberedningen
;

nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kostnader
för årlig taxering för budgetåret 1941/42 jämte en i ämnet väckt motion;
samt

nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till allmänna
barnhuset.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 179 och 180
samt bevillningsutskottets betänkande!! nr 35—37.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial nr 40, angående ersättning åt av
utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en
gång bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

På sedermera gjord proposition bifölls vad utskottet i det föredragna memorialet
hemställt.

Första kammarens protokoll 1941. Nr 39.

Nr 39.

Tisdagen den 17 juni 1941.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Beträffande ärendenas ordning på morgondagens föredragningslista tilllåter
jag mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att statsutskottets utlåtanden
nr 179 och 180 skola uppföras näst efter samma utskotts utlåtande nr
178 samt att konstitutionsutskottets memorial nr 20 och utlåtanden nr 21 och
22 skola i angiven ordning uppföras sist på föredragningslistan.

Herr Pauli: När från talmännens håll sådana framställningar som denna
brukat göras beträffande föredragningsordningen, ha enligt min riksdagserfarenhet
icke några yrkanden framställts i annan riktning. Vi förstå ju
också, att den ändrade ordning, som här har föreslagits, väsentligen avser att
ge vederbörande departementschef tillfälle att närvara vid debatterna i såväl
den ena som den andra kammaren. Att jag har begärt ordet beror endast på att
jag ville tillåta mig att uttala den reflexionen, att örn ett sådant arrangemang,
vars praktiska berättigande på intet sätt bestrides, skall vidtagas, så
förefaller det, som örn det lika bra hade kunnat ske på det andra sättet, d. v. s.
att debatten hade fått börja i denna kammaren; detta med hänsyn till att fjolårets
erfarenheter angående behandlingen av tryckfrihetsfrågan visade, att
intresset och deltagandet i första kammaren var väl så stort som i andra kammaren.
Jag har på grund av vad jag nyss här anfört icke någon avsikt att
framställa något yrkande, men jag har icke kunnat underlåta att uttala denna
reflexion.

Häri instämde herrar Linnér och Andrén.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad herr förste vice talmannen
därunder hemställt.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.07 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Bondeson till herr Äng. ändrade
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet framställt följande fråga: bestämmelser
»Är herr statsrådet beredd att med hänsyn till nu rådande bränslesituation “niwflTtM
bereda lättnader i nu gällande lag angående uppvärmning av till kreaturs- kreatursfoder
foder avsedd mjölk m. m.. särskilt beträffande vassle?» avsedd mjölk

m. m.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet Pelirsson-Bramstorp,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Bondesons berörda fråga, erhöll ordet och anförde: Herr talman!

Ledamoten av denna kammare herr Bondeson har till mig riktat följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att med hänsyn till nu rådande bränslesituation
bereda lättnader i nu gällande lag angående uppvärmning av till kreatursföda
avsedd mjölk m. m., särskilt beträffande vassle?

I en på min anmodan upprättad promemoria har medicinalstyrelsen erinrat
örn angelägenheten av att sådana faktorer, som kunna äventyra effekten av
vidtagna åtgärder eller åsamka ökade statsutgifter för bekämpandet av smittsamma
husdjurssjukdomar, på allt sätt elimineras. Vad beträffar tuberkulosbekämpandet
bland nötkreaturen har detta under de senaste åren förts betydligt
framåt. Men fortfarande stå omkring 40 procent av landets nötkreatursstock
helt utanför det statliga tuberkulosarbetet. Örn effektiv pastörisering av återgångsmjölken
icke genomföres, skulle detta kunna leda till att i smittohänseende
synnerligen osäker skummjölk komme till användning för uppfödningen
av ungdjur i de besättningar, som äro helt tuberkulos fria, eller där genom
isolerad ungdjursuppfödning tuberkulosfrihet inom några år är att vänta.

Vad som anföres gäller i lika hög grad även i fråga örn pastöriseringens betydelse
för bekämpandet av mul- och klövsjuka och vissa andra epizootier, den
smittsamma kastningen och en stor del av grissjukdomarna, vilka samtliga
sjukdomar förorsaka såväl det allmänna som den enskilde kännbara förluster.

Vad angår vassla gäller för närvarande pastöriseringstvång endast inom
Kristianstads och Malmöhus län, där det bibehållits med hänsyn till riskerna
för raul- och klövsjuka. Medicinalstyrelsen har erhållit i uppdrag att efter
samråd med svenska mejeriernas riksförening verkställa utredning huruvida
och i vad mån vässlan har betydelse såsom spridare av smittsamma husdjurssjukdomar
samt rörande metoderna att förebygga dylik spridning.

Med hänsyn till de stora kostnaderna för epizootibekämpandet för såväl staten
som de enskilda anser jag icke den rådande bränslesitutionen vara tillräckligt
skäl för att genom sådana lättnader i här åsyftade bestämmelser, som icke i
och för sig vöre försvarbara, riskera resultaten av vad som redan vunnits eller
håller på att vinnas genom detta bekämpande.

Herr Bondeson: Herr talman! Jag ber först att till herr statsrådet få frambära
ett tack för det snabba svar jag fått på min fråga. Jag är emellertid
inte lika tacksam för det besked som jag och Skånemejerierna fått i svaret.

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. ändrade bestämmelser örn uppvärmning av till kreatursfoder avsedd
mjölk m. m. (Forts.)

Ifrågavarande lag angående pastörisering av mjölk till kreatursföda tillkom
som bekant år 1925 och det heter där i § 1 andra stycket, att Konungen äger
att, där förhållandena sådant påkalla, förordna, att vad i första stycket sägs
skall gälla även vassla. Då anser jag, att Kungl. Majit särskilt under nuvarande
förhållanden på bränslemarknaden också borde kunna ge dispens därifrån,
så att vi kunde slippa att pastörisera vassla. Jag vill inte säga annat
än att vi på alla sätt måste se till, att inte de smittsamma husdjurssjukdomarna
få spridning i vårt land. Men när vässlan endast användes för utfodring av
svin och icke av nötkreatur, är risken inte så stor. Enligt de upplysningar jag
inhämtat har det inte minst vid amerikanska undersökningar visat sig, att örn
vässlan får en viss surhetsgrad, är risken för spridande av smittsamma sjukdomar,
speciellt mul- och klövsjukan, inte så stor som man tidigare trodde.
Genom surheten i vässlan dödas nämligen mul- och klövsjukans smittämne.

Jag hade hoppats och trott, att då för något år sedan tio län i vårt land
befriades från utgiften att pastörisera vassla, skulle även vi i Skåne komma
i åtnjutande av den förmånen. Jag tillåter mig nu hemställa, att herr statsrådet
ej glömmer frågan utan ville taga den under förnyad omprövning snarast.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Jag har ju sagt i mitt svar, att medicinalstyrelsen
fått i uppdrag att efter samråd med lantbruksstyrelsen undersöka,
huruvida vässlan är så farlig såsom smittospridare som man hittills förmenat
den vara.

I det sammanhanget vill jag säga, att enligt upplysningar från mejeriernas
riksförening pastöriserades i de båda Skånelänen förra året ungefär 15,610,000
kilogram vassla från mejerierna. Till detta åtgick 258 ton stenkol. Det är inte
någon stor kvantitet, men det är självklart, att Kungl. Majit har uppmärksamheten
riktad på frågan i samband med utvecklingen på bränslemarknaden.
Å andra sidan böra vi komma ihåg, att man naturligtvis får betänka sig mer än
en gång att medge lättnader i detta avseende, innan man har full klarhet örn
var smittovägarna gå, så att man inte förorsakar stora kostnader för både statsverket
och den enskilde. Även svinsjukdomar förorsaka ganska stora kostnader.

Herr Bondeson: Herr talman! Endast ett par ord.

Det är alldeles riktigt vad statsrådet nu sagt. Men herr statsrådet får också
komma ihåg, att mejerierna i Skåne äro ålagda att inskränka sin bränsleförbrukning
till 85 procent av 1939 års förbrukning och skall stenkolen utgöra
55 % och veden 35 % härav. I nuvarande situation kunna vi knappast räkna med
att få något kol, och ved blir det kanske också omöjligt att skaffa. Varmed
skola vi elda och varmed skola vi pastörisera? Jag uttalar den önskan, att medicinalstyrelsen
och svenska mejeriernas riksförening måtte få upp ögonen för
detta problem. Örn vi ej slippa denna pastörisering, måste de hjälpa oss att
få fram bränsle, annars kunna vi inte pastörisera.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 168, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa anslag till
kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond och i fonden för förlag
till statsverket jämte motion;

nr 169, i anledning av Kungl. Majits proposition angående kapitalinvestering
i fonden för låneunderstöd för bestridande av kostnaderna för värnpliktslån; -

Onsdagen den IS juni 1941 f. m.

Nr 39.

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående långtidstillägg
för vissa värnpliktiga jämte en i ämnet väckt motion; samt

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till Aktiebolaget
svenska amerika linien.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 172, i anledning av Kungl. Anslag till
Maj :ts proposition angående anslag till statens tvångsarbets- och alkoholist- s^&anstalanstalter
jämte en i ämnet väckt motion. ter m% m.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen, med bifall till
Kungl. Maj:ts i proposition nr 271 framlagda förslag och med avslag å motionen
I: 130, måtte i fråga örn anslag till statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter
m. m. fatta de beslut, som angivits under 23 särskilda, med I—

XXIII betecknade punkter.

Under punkt IV hade hemställts, att riksdagen måtte godkänna under
punkten införd personalförteckning för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö
och statens alkoholistanstalt därstädes. I berörda förteckning fanns under
rubriken »Tjänstemän å ordinarie stat» upptagen en befattning såsom direktör
med placering i lönegrad A 27.

I motionen I: 130, av herr R. Lindström, hade hemställts att den nuvarande
direktörsbefattningen å ordinarie stat vid statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö med placering i A 27 måtte omvandlas till en tjänst som överläkare
och styresman med placering i A 28, så att han jämställdes med överläkare
av andra klass vid statens sinnessjukhus och erhölle dennes bostadsoch
andra förmåner, samt att den nuvarande befattningen såsom anstalternas
läkare måtte förvandlas till en tjänst såsom biträdande läkare.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits av herr Lindström, som dock ej
antytt sin mening.

Herr Lindström: Herr talman! Då jag redan vid denna riksdags början
väckte en motion, som berör den fråga, som detta statsutskottsutlåtande avhandlar,
vill jag säga några ord rörande det problem, det här gäller.

Såsom kammarens ledamöter säkerligen ha sett, är det här icke fråga örn
någon slutgiltig lösning av alkoholistvårdens och lösdriveriets problem, utan
det är fråga örn en interimistisk lösning i anknytning till vissa anstalter på
Svartsjö. Denna lösning har kommit fram efter en utredning, som företagits
på föranstaltande av Kungl. Majit. I denna utredning ha suttit socialvårdsmiin
och teknisk expertis, men utredningen har icke haft tillgång till någon
läkarkraft. Detta kan man anse vara ganska anmärkningsvärt, då den fråga
det här gäller framför allt måste betecknas såsom en medicinsk fråga och icke
såsom något slags fångvårdsfråga. Utskottet medger ju också, att det ligger
mycket i motionens motivering, men avstyrker i alla fall motionen med hänsyn
till att frågan örn lösdrivarlagstiftningen bör avgöras, innan man går till en
slutgiltig penetrering av dessa anstaltsvårdsproblem.

För att i någon mån belysa, att de synpunkter jag har anfört i min motion
äro riktiga, ber jag att få nämna, att det på senvintern år 1938 företogs en
läkarundersökning bland klientelet på Svartsjö. Det var 120 manliga klienter,
som undersöktes, och det befanns, att bland dessa var det endast tre, som icke
företedde några grövre psyko-patologiska drag. Här ser man alltså — och jag
skulle kunna draga fram flera siffror, som peka i samma riktning — att det

Nr 39.

Onadagen den 18 juni 1941 f. m.

Anslag till
nybyggnad
för gymnastiska
centralinstitutet.

Anslag till statens tvångsarbetsanstalter m. m. (Forts.)
är sjuka människor, sinnessjuka människor, det här i främsta rummet gäller.
Och man förutsätter i vanliga fall, att när det är fråga örn sjuka människor,
.skall deras vård ombesörjas och ledas av läkare. Det är läkarkompetensen, som
huvudsakligen skall bestämma, och det är just det, som jag har velat understryka
i min motion och som jag vill understryka genom detta anförande.

Det skulle kunna tilläggas åtskilligt örn själva arten av den vård, som nu
bedrives på dessa anstalter, och örn så skedde, skulle också kunna anföras många
exempel på att den vårdform, som nu tillämpas, icke är den lyckligaste för de
människor, som här bli föremål för vård.

Jag skall emellertid inte bli långrandig och gå så djupt in på frågan, då
jag inte ämnar framställa något yrkande. Jag har velat säga dessa ord, herr
talman, för att fästa uppmärksamheten vid angelägenheten av att man vid frågans
fortsatta behandling och då den definitivt skall lösas, tar hänsyn just till
de synpunkter, som jag här i korthet framfört, nämligen att sjuka människor
böra behandlas med läkarmetoder och att den organisation, som här en gång
skall komma till stånd, bör bli en organisation, som skötes av kompetenta
läkare.

Jag har som sagt intet yrkande att framställa.

Häri instämde herr Petersson, Emil.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag ber endast att få påpeka, att
utskottet i sin motivering just har talat örn att vid den utredning av detta ärende,
som pågår, de synpunkter, som framförts i motionen, böra beaktas.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till Statens sjuksköterskeskola:
Utrustning;

. nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Medicinalstyrelsen:
Beredskapsorganisation för budgetåret 1941/42;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bostadshus
för postverkets räkning i Boden;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till oförutsedda utgifter;
samt

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående anslag till kristidsstyrelserna
_ samt bidrag till kristidsnämndernas verksamhet jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 178, i anledning av Kungl.
Maj.:ts proposition angående anslag till nybyggnad för gymnastiska centralinstitutet.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i proposition nr 223 gjorda framställning
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte till
Nybyggnad för gymnastiska centralinstitutet för budgetåret 1941/42 såsom
kapitalinvestering i statens allmänna fastighetsfond anvisa ett reservationsanslag
av 600,000 kronor.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Anslag till nybyggnad för gymnastiska centralinstitutet. (Forts.)

Herr Pauli: Herr talman! Jag har velat viel denna punkt i korthet uttala
min tillfredsställelse över att denna fråga nu äntligen har kommit i det läget,
att vi stå inför ett förverkligande av de länge uppskjutna planerna på en nybyggnad
för gymnastiska centralinstitutet. Det är onödigt att här ga in pa någon
historik eller överhuvud taget på någon redogörelse för förslaget, eftersom
det föreligger ett enhälligt utskottsbetänkande, men det är en liten punkt,
som jag vill påpeka i detta sammanhang, i synnerhet som statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet är närvarande.

Genom den besparingsaktion, som har företagits av civila byggnadsutredningen,
har tomtfrågan för detta nybygge kommit i ett nytt läge. Själva detta
faktum äro vi också mycket tillfredsställda över, därför att bada de tomter,
som statsrådet har ifrågasatt, äro fördelaktigare för detta bygge än den tidigare
påtänkta tomten. Men den norra tomten vid Hästgardet har utom själva
sin beskaffenhet även den fördelen, att den som bekant ligger bredvid en redan
färdig idrottsplats, varför gymnastiska centralinstitutet där skulle ha tillgång
till en sådan utan särskild kostnad. Tomten på sydöstra Gärdet erbjuder inte
samma förmån. Örn statsrådet, såsom synes troligt med hänsyn till att man
önskar samarbete med sjökrigsskolan, vilken lär skola förläggas at det hållet,
kommer att välja tomten på sydöstra Gärdet, vill jag endast framhålla det nödvändiga
i att man då också sörjer för att en ändamålsenlig idrottsplats blir
anlagd där. Jag vet, att man inom institutet är särskilt intresserad för att
den saken uppmärksammas. Det är givetvis också mycket viktigt att få simhallsfrågan
löst från början, men med hänsyn till den utomordentliga vikt,
som utbildningen av idrottslärare numera bär, är den lokalanordning jag nu
har talat örn minst lika betydelsefull.

Jag har med dessa ord endast velat fästa uppmärksamheten pa den nämnda
detaljen och har, herr talman, inte något annat yrkande att framställa än örn
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 179, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående värntjänstutbildning för skolungdom jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 21 mars 1941 dagtecknad proposition, nr 178, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen, att dels till Bidrag
till vissa kostnader för värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter å tilläggstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 180,000 kronor; dels
ock till Kurser i värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1941/42 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 20,000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland annat, att värntjänstutbildningen skulle
införlivas med skolans normala arbetsprogram endast försåvitt anginge gossar
och flickor i de högre klasserna (i åldern 15 år och därutöver) och igångsättas
successivt i den mån de förutsättningar förelåge, som av departementschefen
angivits.

Äng. värntjänstutbildning
för skolungdom.

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels tva likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr V. Söderkvist m. fl. (1:204) och elen andra inom andra kammaren av
herr E. Gustafsson i Bogla m. fl. (11:273), vari hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 178 örn värntjänstutbildning för skolungdom
;

dels en inom andra kammaren av herr G. Skoglund i Umeå m. fl. väckt moT7°n
i1*’ vapi likaledes hemställts, att riksdagen ville besluta avslå

Kungl. Maj:ts nyssnämnda proposition;

dels en inom andra kammaren av herr P. L. Persson i Undersvik väckt motion
(II: 278), vari hemställts, att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition,
nr 178, i vad anginge förslaget örn sex dagars obligatorisk utbildning
i värntjänst för läroverksungdom, måtte besluta, att de medel som begärdes
skulle användas till stöd för en ungdomens utbildning till värntjänst på frivillig
grund efter de riktlinjer som av Kungl. Maj :t angåves;

dels ock en inom andra kammaren av herrar L. V. Lindén och E. Johansson
i Kalmar väckt motion (II: 293), vari hemställts, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 178 måtte

a) såsom ett starkt önskemal i skrivelse uttala sin förhoppning, att obligatoriska
frilufts- och idrottsdagar i direkt samband med av Kungl. Majit föreslagen
värntjänstutbildning eller ändock snarast möjligt måtte införas vid
landets folk- och småskolor i huvudsaklig överensstämmelse med av värntjänstutbildmngssakkunniga
uppgjord plan eller — därest hinder härför mötte —
såsom provisorisk anordning i avvaktan på förslag från 1940 års skolutredning,

b) för sin del besluta, att vapenövningar och annan värntjänstutbildning
för manlig ungdom skulle taga sin början först vid 16-årsåldern och i läroverken
förläggas endast till gymnasiets elevklasser,

c) i skrivelse till Kungl. Majit begära utredning rörande möjligheterna att
anordnajiss begränsad frivillig värntjänstutbildning för den ungdom i åldern
167.7.2O år, som efter slutad skolgång i folkskola icke på annat sätt bereddes
möjlighet till sådan utbildning.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majlis ifrågavarande proposition
och med avslag å motionerna I: 204 samt II: 273, II: 278 och II: 292,''

a) till Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning vid de allmänna
läroverken m. fl. läroanstalter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1940/41 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 180,000
kronor;

b) till Kurser i värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1941/42 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 20,000 kronor;

c) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville skyndsamt
lata verkställa utredning i vissa av utskottet i utlåtandet angivna hänseenden;

II. att motionen II: 293, i den man den icke kunde anses besvarad med
vad utskottet förut anfört oell hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Ani7. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

Av vad sålunda anförts följer, att utskottet icke heller kunnat tillstyrka
förslaget i motionen 11:278, att den ifrågasatta utbildningen skulle bygga
helt på frivillighetens grund. Givetvis bör dock såsom departementschefen
framhållit individuell befrielse, helt eller delvis, från deltagande i övningarna
kunna lämnas, när så prövas erforderligt.

Den lösning av frågan örn anordnandet av en kvalificerad värntjänstutbildning,
som innefattas i förslaget om obligatoriska samlade övningar för
lärjungar i de högre klasserna av läroverken m. fl. skolformer, har emellertid
endast begränsad räckvidd. Större delen av landets ungdom skulle icke bliva
i tillfälle att erhålla denna utbildning, nämligen den ungdom som efter genomgången
folkskola direkt övergår till förvärvsarbete. Då dylika övningar
äro av betydelse för vår allmänna försvarsberedskap, är det önskvärt att bereda
även annan ungdom än den, som på här ifrågavarande åldersstadium åtnjuter
fortsatt skolundervisning, tillfälle att deltaga i värntjänstövningar.
Chefen för armén bär för sin del framhållit, att sistnämnda kategori manlig
ungdom vore den ur militär synpunkt viktigaste, varför en utredning beträffande
värntjänstutbildning för denna ungdom, som i utbildningshänseende jämställde
densamma med skolungdom, borde utan omgång vidtagas. Arméchefen
har antytt, att en lösning av frågan kunde vinnas genom en anknytning till
hemvärnet. Andra anordningar kunna möjligen också ifrågakomma. Under
åberopande av vad sålunda anförts anser utskottet sig böra förorda, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn skyndsamt verkställande
av utredning rörande anordnande av dylik utbildning samt, sedan utredningens
resultat föreligger, för riksdagen framlägga förslag i ämnet. I avvaktan på
att denna fråga vinner sin slutliga lösning torde försöksvis de blivande värntjänstövningarna
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter — i mån av
utrymme — kunna hållas öppna även för ungdom i åldern 15—20 år, som genomgått
folkskola och icke på annat sätt beredes möjlighet till dylik utbildning
och som anmäler sig till frivilligt deltagande i övningarna. Det synes böra ankomma
på Kungl. Maj :t att — efter närmare prövning av samtliga på frågan
inverkande omständigheter — vidtaga de åtgärder som för vinnande av nämnda
syfte kunna befinnas möjliga och lämpliga.

Med vad utskottet sålunda anfört torde motionen II: 293 — så vitt nu är i
fråga — få anses besvarad.»

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits av, utom annan,

1) herrar Per Gustafsson, Heiding, Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist, Eriksson
i Stockholm och Svensson i Grönvik'', vilka ansett dels att utskottets yttrande
bort i vissa angivna delar hava den lydelse, reservationen visade, dels ock
att utskottet bort hemställa, I.

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
och med avslag å motionerna 1:204 samt 11:273, 11:278 och 11:292,

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

b) till Kurser--— 20,000 kronor;

c) i skrivelse--- -— angivna hänseenden;

II. att motionen 11:293 måtte anses besvarad med vad utskottet förut anfört
och hemställt;

2) herrar Oscar Olsson och Ward, vilka ansett dels att utskottets yttrande
bort erhålla den ändrade avfattning, som i denna reservation angivits, dels
ock att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
och med avslag å motionerna I: 204 samt II: 273 och II: 292,

b) till Kurser--- 20,000 kronor;

c) i skrivelse---angivna hänseenden;

II. att motionerna 11:278 och 11:293 måtte anses besvarade med vad utskottet
förut anfört och hemställt;

3) herrar Bergman, Sven Larsson, Berntson, Lindberg i Umeå och Viklund,
vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan i anledning av förevarande
proposition och i ämnet väckta motioner bort hava den lydelse, denna
reservation visade, och avslutas med en hemställan, att riksdagen, i anledning
av Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition och motionerna 1: 204,
11:273, 11:278, 11:292 och 11:293, måtte

I. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn

a) skyndsam överarbetning av föreliggande förslag till i nuvarande läge
ändamålsenligare utnyttjande och — där så lämpligen ske kunde — utsträckande
även till andra skolors jämnåriga ungdom av de frilufts- och idrottsdagar,
som inginge i vissa skolors program,

b) föranstaltande av provisoriska försök redan instundande läsår till friluftsdagarnas
utnyttjande på sätt utskottet i det av reservanterna föreslagna yttrandet
anfört,

c) vidtagande av åtgärder för införande av sjukvårds- och förbandsundervisning
för kvinnlig skolungdom, där sådan lämpligen kunde anordnas;

II. till Viss särskild utbildning av icke militär art vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag
av 50,000 kronor;

4) herr Johan Nilsson i Malmö, som likväl ej antytt sin åsikt.

I den av herr Per Gustafsson m. fl. avgivna reservationen hade den förut
återgivna delen av utskottets yttrande avfattats sålunda:

»Vad beträffar de mera kvalificerade värntjänstövningarna, vilka skulle äga
rum i läroverkens och därmed jämförliga läroanstalters högre klasser under en

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Atif/, värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
samlad tid före höstterminens början, är utskottet principiellt ense med departementschefen
örn lämpligheten av en dylik anordning. Utskottet anser emellertid
i anslutning till det i motionen II: 293 framställda yrkandet, att obligatoriska
skjutövningar böra bedrivas allenast i gymnasiets tre översta ringar
och motsvarande klasser i därmed jämförliga skolformer, således ej i högsta
realskoleklassen eller i med denna jämförlig gymnasieklass; i dessa klasser bör
sålunda en obligatorisk sammanhängande övningsperiod icke förekomma. Härigenom
skulle i huvudsak tillgodoses önskemålet om att skjutövningar icke
skulle bedrivas med lärjungar under 16 år.

Av vad---i ämnet. I avvaktan på att denna fråga vinner sin slutliga

lösning torde försöksvis de blivande värntjänstövningarna vid de allmänna
läroverken m. fl. läroanstalter — i mån av utrymme — kunna hållas öppna
även för ungdom i åldern 16—20 år, som genomgått folkskola och icke på annat
sätt beredes möjlighet till dylik utbildning och som anmäler sig till frivilligt
deltagande i övningarna. Det synes böra ankomma på Kungl. Maj :t
att — efter närmare prövning av samtliga på frågan inverkande omständigheter
— vidtaga de åtgärder som för vinnande av nämnda syfte kunna befinnas
möjliga och lämpliga.

Med vad utskottet sålunda anfört torde motionen II: 293 få anses besvarad.»

I herrar Oscar Olssons och Wards reservation hade för samma del av utskottets
motivering föreslagits följande lydelse:

»Vad beträffar de mera kvalificerade värntjänstövningarna, vilka skulle
äga rum i läroverkens och därmed jämförliga läroanstalters högre klasser under
en samlad tid före höstterminens början, är utskottet principiellt ense med
departementschefen örn lämpligheten av en dylik anordning. Utskottet anser
emellertid, att skjutövningar böra bedrivas allenast i gymnasiets tre översta
ringar och motsvarande klasser i därmed jämförliga skolformer, således ej i
högsta realskoleklassen eller i med denna jämförlig gymnasieklass; däremot
torde under ifrågavarande tid för dessa klassers vidkommande böra bedrivas
obligatoriska övningar i övriga värntjänstgrenar. Härigenom skulle i huvudsak
tillgodoses det i motionen 11:293 framställda önskemålet örn att skjutövningar
icke skulle bedrivas med lärjungar under 16 år.

Av vad sålunda anförts följer, att utskottet icke kunnat biträda förslaget
i motionen II: 278, att den ifrågasatta utbildningen skulle bygga helt på frivillighetens
grund. Av motiveringen framgår emellertid att motionärens opposition
mot den obligatoriska värntjänstutbildningen egentligen endast riktar
sig mot de rent militära övningarna, således praktiskt taget skjutövningarna.
Den starka opposition, som på många håll kommit till synes mot förslaget,
torde i stort sett hava samma motivering. Full enighet torde kunna vinnas,
om förslaget ändrades på den enda punkten att skjutövningarna bleve frivilliga.
Enligt överbefälhavarens mening borde det väsentliga i värntjänstutbildningen
vara att främja ungdomens fysiska och psykiska utbildning. Någon
risk för att ett mera betydande antal lärjungar skulle undandraga sig
skjutövningarna, även om dessa bleve frivilliga, torde inte föreligga. Då utskottet
anser det vara betydelsefullt, att nationen så långt möjligt står enig
omkring det väsentligen bärande i den genomgripande åtgärden att införa
värntjänstövningar i skolorna, och då angelägenheten av skjutövningar synes
kunna tillgodoses lika väl på frivillighetens väg, förutsätter utskottet att
Kungl. Maj:t vid förslagets genomförande träffar anordningar, som inte göra
dessa övningar obligatoriska för eleverna.

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

Därvid torde också böra övervägas lämpligheten av att inordna de rent militära
övningarna helt eller delvis i hemvärnsorganisationen och den frivilliga
skytterörelsen. Chefen för armén har tänkt sig, just genom en anknytning
till hemvärnet, en värntjänstutbildning för den ungdom i åldern 16—20 år
som efter folk- och fortsättningsskolan uppsuges av förvärvslivet. Utskottet
anser i likhet med arméchefen att denna kategori manlig ungdom är den ur
militär synpunkt viktigaste, varför en utredning borde skyndsamt föranstaltas
beträffande en värntjänstutbildning för denna ungdom som i utbildningshänseende
jämställde densamma med skolungdom. Men lämpligare än att skilja
läroverksungdomen från denna ungdom under värntjänstutbildningen vore att
på något sätt sammanföra båda kategorierna i hemvärnsorganisationen.

I avvaktan på att denna fråga vinner sin slutliga lösning torde försöksvis
de blivande värntjämstövningarna vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter
— i mån av utrymme — kunna hållas öppna även för ungdom i åldern
16—20 år, som genomgått folkskola och icke på annat sätt beredes möjlighet till
dylik utbildning och som anmäler sig till frivilligt deltagande i övningarna.
Det synes böra ankomma på Kungl. Majit att — efter närmare prövning
av samtliga på frågan inverkande omständigheter — vidtaga de åtgärder som
för vinnande av nämnda syfte kunna befinnas möjliga och lämpliga.

Med vad utskottet sålunda anfört torde motionen II: 293 — så vitt nu är
fråga — få anses besvarad.»

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! Vid detta utlåtande har jag jämte
fem andra av utskottets ledamöter avgivit en reservation, och det berodde på
den förseglade sedeln, att det inte lyckades för denna reservation att bli utskottets
uttalande.

Emellertid är det inte så mycket, som skiljer utskottets och reservanternas
uppfattningar. Det är egentligen endast frågan örn huruvida man skall börja
de skjutövningar det här gäller vid 15 eller 16 års ålder. Vi reservanter ha
ansett det vara försiktigare att i första etappen endast taga med 16-åringarna
och därmed inskränka utbildningen till de tre översta ringarna på läroverkens
gymnasier. Går man ned till 15 år, skulle även de sista klasserna i realskolorna
få deltaga i övningarna. Realskolorna äro ju spridda över ett stort antal platser,
och somliga av deras klasser lära vara relativt små. Det blir väl därför, kan
man vänta, besvärligare att ordna utbildningen för dessa mindre klasser än
för de större klasserna vid gymnasierna. Följaktligen ansågo vi, att örn man nu
beslutar i enlighet med vår reservation, kan man ett annat år, då frågan blivit
litet klarare, se, huruvida man bör gå så långt som anges i utskottsutlåtandet
eller ej.

Det nämnes i propositionen, att det inte finns något överskott på lärare för
denna utbildning. Det är därför risk för att man inte kan få tag i tillräckligt
många lärare, även örn man tänker sig att militärer kunna komma i fråga.
Dessa behövas ju för militära uppgifter. Vi ha därför ansett det lämpligast
och riktigast att i närvarande stund stanna vid reservationens hemställan. Det.
är ju också så, att man hyser olika uppfattningar om huruvida skjutövningarna
böra börja före den traditionella 16-årsåldern, som har kommit att få en viss
hävd för sig, eller icke.

Herr talman! Jag ber att helt kort få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det finns en reservation utom den, som
den föregående talaren representerar, som också utgår ifrån att riksdagen

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Ang. värn kjän stu I b llän ing för skolungdom. (Forts.)
bör fatta ett positivt beslut i deri föreliggande frågan. Utskottsmajoriteten och
de reservanter, som representerades av den föregående talaren, samt jag och
herr Ward äro ense örn att det vore olyckligt, örn riksdagen icke fattade ett
positivt beslut. Förhållandena i världen i år äro inte lugnare och fredligare än
de voro i fjol, då riksdagen beslutade att skriva till Kungl. Majit örn värntjänstutbildningen,
och det vore inte riktigt roligt, om man skulle få det intrycket,
att svenska folket inte längre står fullt enigt, när det gäller att sätta in alla
sina krafter i försvarsberedskapen.

Att jag inte helt har kunnat ansluta mig till statsutskottsmajoriteten och
Kungl. Majit i denna fråga, beror på att det, såsom vi alla veta, även här i
riksdagen finns en synnerligen stark opposition mot värntjänstförslaget i dess
helhet, något som kommer att närmare utredas av de reservanter, som ha ställt
sig på avslagslinjen med begäran örn en ny utredning. Det är inte obekant för
någon, att en så stor del av riksdagens ledamöter samlats kring avslagsmotioner,
att det är synnerligen stor risk för att riksdagen i år trots statsutskottets
ställningstagande kommer att uppvisa en negativ inställning.
Det är också alldeles naturligt, att denna starka opinion i riksdagen inte hade
förefunnits, om den inte hade kunnat stödja sig på en mycket allmän opinion
ute i landet. Under sådana förhållanden anser jag, att statsutskottets förnämsta
uppgift hade varit att undersöka, örn man inte hade kunnat få till stånd en
avspänning både i riksdagen och ute i landet, trots att man måste fatta ett
positivt beslut. Alla mina ansträngningar ha gått ut på att finna en sådan
utväg, och jag har framlagt ett förslag, som ger praktiskt taget allt vad
Kungl. Majit begär, ehuru det formellt skiljer sig från propositionen i en punkt,
en punkt som är av den arten, att örn riksdagen skulle bifalla min reservation,
skulle marken ryckas undan för den starka oppositionen ute i landet emot
riksdagens beslut.

Jag stöder mig i hela min motivering på den starkaste grund, som i detta
fall finns här i landet, nämligen det högsta militära befälet, överbefälhavaren
och chefen för armén. Jag är ledsen över att det i denna debatt inte har tagits
mer hänsyn till dessa auktoriteter än som skett. Det ser ut, som örn det civila
försvarsintresset i sill hetsighet hade förbisett de varningar, som kommit från
högsta militära håll. Överbefälhavaren har direkt uttalat, att det väsentliga i
värntjänstutbildningen är den civila utbildningen, den som avser ungdomens
fysiska och psykiska fostran. Han har naturligtvis därmed inte sagt, att de
rent militära övningarna äro oväsentliga, men han har ändå tydligt och skarpt
poängterat, att det väsentliga är den civila värntjänstutbildningen. örn diskussionen
från början hade lagts på denna grundval, skulle vi inte lia haft den
förbittrade opposition, som nu på många håll förekommit.

Överbefälhavaren anser således, att det är på friluftsdagarna, som tyngdpunkten
skall läggas i läroverken, när det gäller värntjänstutbildningen. Chefen
för armén går närmare in på saken och säger något, som herrarna inte finna
i statsutskottets utlåtande. Det star emellertid i Kungl. Maj :ts proposition på
sidan nio bland utdragen ur myndigheternas yttranden. Han säger, att just
på grund av de omständigheter, som jag nu har anfört rörande oppositionen,
gäller det att gå varsamt fram, att söka finna arbetsformer, som kunna omfattas
med allmänt förtroende utan att syftet med utbildningen förfelas. Och
han fortsätter, att missgrepp skulle kunna medföra olust och skada det starka
intresse för det gemensamma försvaret, som är ett av dagens mest löftesgivande
drag i det svenska samhället. Arméchefen tar som sig bör ytterligt
allvarligt på den misstämning, som han redan då trodde sig kunna spåra och
som inte har minskats, sedan lian avgav sitt utlåtande.

Det är från alldeles samma utgångspunkter, som jag kommit fram till min

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntiänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
reservation. Nu förklarar visserligen arméchefen, att de militära övningarna
böra vara obligatoriska, men han gör en stark reservation ögonblicket efter.
Om herrarna se efter i det utdrag av hans yttrande, som återges i statsutskottets
utlåtande på sidan sex. finna ni, att arméchefen anser att en »närmare
undersökning skulle måhända påvisa lämpligheten att börja efter hand
först med äldre elever, småningom utvidgad med yngre,
först med läroverk och motsvarande, senare med folkskolorna,
först frivilligt, senare efter vunnen erfarenhet obligatoriskt».

Jag anser det högst anmärkningsvärt, att man i diskussionen har bitit sig
så fast vid ståndpunkter rörande de rent militära övningarna, som dock äro
av underordnad betydelse i jämförelse med det väsentliga, att man på de flesta
håll inte har brytt sig örn att allvarligt taga upp dessa arméchefens synpunkter.

Det som ligger bakom den allmänna oppositionen är, att man inte vill ha
rena militärövningar in i skolan. Jag har inte i det fallet kunnat följa denna
allmänna opinion, men jag har ansett, att denna allmänna opinion skulle sakna
en fast grundval att stå på, örn dessa rent militära övningar, d. v. s. skjutövningarna,
gjordes frivilliga. Man kan säga ifrån mina motståndares synpunkter,
att det endast betyder, att dessa övningar, såsom arméchefen ifrågasätter,
bli frivilliga till en början, men sedan obligatoriska. Ja, herr talman,
men det ligger ju i riksdagens hand att bestämma, örn man sedan skall taga det
steget. Man bör inte för uppkonstruerade farhågors skull vägra att gå så pass
långt, som de nuvarande förhållandena väl ändå mana alla svenska medborgare
att försöka gå.

Således har jag i överensstämmelse med överbefälhavarens ståndpunkt starkt
betonat önskvärdheten av att hela den civila värntjänsten skall göras obligatorisk.
Och jag har starkare betonat detta än utskottet och framförallt de reservanter,
vars talan nyss här förts. Dessa reservanter vilja utesluta högsta realskoleklassep
och första gymnasieklassen från skjutövningar, samtidigt som de
för den översta realskoleklassen och första gymnasieklassen också vilja taga
bort den sexveckorsperiod för värntjänstutbildning i början av terminen, som
gäller för de högre gymnasieklasserna. Jag vill behålla denna sexveckorsperiod
för obligatorisk civil värntjänst i högsta realskoleklassen och första gymnasieklassen.
Jag anser i likhet med utskottets majoritet, att det är orimligt att
bryta ut dessa klasser från anordningen med sex dagars samlade övningar före
hösterminens början. I det fallet står jag således i allra bästa överensstämmelse
med överbefälhavaren när han anser, att den civila värntjänsten är det
väsentliga.

Sedan kommer jag till vad som skiljer mitt och Kungl. Maj :ts förslag. Det
är i huvudsak att jag förordar att skjutövningarna i gymnasiets högre ringar
skola bli frivilliga. I sak betyder detta ingenting, ty vi äro väl alla tämligen
överens örn att pojkar vilja skjuta. De som inte gå med i de frivilliga skjutövningarna
torde inte komma att uppgå till ens en procent av hela antalet gymnasister
i de högsta ringarna. Det blir således icke fråga örn något försvagande
av utbildningen i någon mån, ifall min reservation här antas. Man invände i
sista ögonblicket av diskussionen, innan frågan kom hit till kammaren, att detta
skulle sönderbryta organisationen. Man förbisåg emellertid att jag håller
på den obligatoriska civila värntjänsten och att således de pojkar, som inte deltaga
i skjutningarna, ändå. skola vara tillsammans sex dagar före terminens
början och deltaga i den civila värntjänsten. Det behövs ingen särskild organisation
för detta. Det är gymnastiklärarna som skola ha hand om denna sak,
och de finnas ju. Därmed är jag också inne på en anmärkning, som skulle vara
ett stöd för den föregående ärade talarens reservation, nämligen att realskole -

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 89.

Ang. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
klasserna ofta äro så små, att man inte där med någon fördel skulle kunna
organisera dylika övningar. Javäl, men de äro inte så små att de inte lia någon
gymnastiklärare, och följaktligen komma dessa klasser enligt mitt förslag
ändå att få utbildning i den, del, som överbefälhavaren anser vara det väsentliga.
Det finns nog inga luckor i mitt förslag i något organisatoriskt hänseende.

Vidare är det i en annan sak, som vi reservanter äro överens med utskottet,
och det är i fråga örn vad chefen för armén betecknar som något betydligt
viktigare än värntjänstutbildningen i skolorna, nemligen värntjänstutbildningen
för hela den svenska ungdom i åldern, från 15 upp till 20 år, som endast har
folkskoleutbildning. Vi äro eniga örn att denna väsentliga lucka i vår försvarsberedskap
bör fyllas. Det ha vi velat skriva örn allesammans på den kanten.
Men det är också en skillnad mellan mig och de övriga reservanterna i fråga
om ett positivt förslag, och även i det hänseendet tror jag, att jag i synnerligen
hög grad kan stödja mig på den inställning, som chefen för armén har
intagit, när han — vilket återfinnes på sidan 5 i utskottsutlåtandet — bland
annat säger att en av värntjänstens förtjänster skulle vara att öka förståelsen
och solidariteten mellan olika kategorier ungdom. Jag menar att den förståelsen
bäst skulle tjänas genom att hela organisationen för utbildningen av såväl
läroverksungdom som f. d. folkskoleungdom kunde förläggas till hemvärnet
och skytteföreningarna. Utskottet och de reservanter, som stå utskottet
närmast, vilja skriva om saken på det sättet att beträffande den ungdom,
som endast har folkskoleutbildning, skall det utredas örn icke värntjänstutbildningen
skulle kunna organiseras i samband med hemvärnet, Jag vill däremot
att i detta sammanhang också skall tagas under övervägande frågan örn inte
läroverksungdomen tillsammans med denna ungdom kan organiseras i hemvärnet,
Jag håller på chefens för armén uttalande, att det är av vikt att man får till
stånd denna förståelse mellan socialt och ekonomiskt olikställda grupper, och
jag tror, att det syftet främjas bäst på den väg, som jag anvisar.

Något som emellertid för mig också är synnerligen viktigt är att vi börja
redan i år. Och även örn vi genomföra värntjänstutbildningen på sätt som jag
föreslagit, så föreligger det, därest utredningen som är begärd av oss kommer
till stånd, inga svårigheter att föra över hela den rent militära utbildningen
till hemvärnet. Den civila utbildningen vill jag, som sagt, ha kvar i skolorna
såsom obligatorisk.

Det är på grund av dessa synpunkter, herr talman, som jag ber att få yrka
bifall till den av mig och herr Ward vid utlåtandet fogade reservationen. Jag
vill endast tillägga, att vår hemställan med avseende på klämmen helt stämmer
överens med den hemställan, till vilken den föregående ärade talaren yrkade
bifall. Det är således i fråga om motiveringen som våra förslag skilja
sig.

Herr Bergman: Herr talman! Som herrarna se, ha fem reservanter inom
ritskottet ställt sig på en väsentligt annan ståndpunkt än den, som de bägge
föregående talarna deklarerat. Som herrarna också ha sig bekant, var en mycket
manstark motion väckt vid innevarande riksdag — av omkring 130 ledamöter
av riksdagen — örn jag inte missminner mig. den största massmotion,
som överhuvud förekommit vid denna riksdag, i vilken motion yrkats avslag
på Kungl. Maj :ts proposition.

De fem reservanter, å vilkas vägnar jag nu talar, ha emellertid inte ställt
sig på ren avslagsståndpunkt. Vi yrka endast avslag på den direkt militära
delen. av förslaget. _ I avseende på sådant, som syftar till friluftsdagarnas
lämpligare användning, vilket indirekt också kommer försvarskraften till del,

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntiä risin t hildu ing för skolungdom. (Forts.)
då det medför en ökad fj^sisk spänstighet, lia vi gärna velat lämna vår medverkan.
Vi anse emellertid, att det inte är lämpligt att vidtaga anordningen att
inkalla ungdomen under en vecka före höstterminens början till en veckas extra
övning. Dels äro vi övertygade örn att vad den rent militära utbildningen beträffar
kommer värdet av dessa sex dagars övningar att bli ganska ringa — i
varje fall kommer det inte att bli så stort, att det uppväger de ganska dryga
kostnader, som staten skulle få underkasta sig för en sådan anordning. För det
andra betungar en sådan anordning hemmen i dessa tider, då de redan äro hårt
betungade genom alla möjliga andra pålagor och dyrtidssvårigheter. Man
lägger en ytterligare börda på många hem, sorn inte äro så välbärgade, men
som ändå underkastat sig uppoffringen att lia sina barn i högre skolor, örn
man kräver att de skola hålla barnen i skolstaden en vecka längre än vad förut
varit fallet. Anordningen inskränker också på ungdomens välbehövliga ferier,
och även ur denna synpunkt är den icke så synnerligen lämplig.

Nu åberopas här den omständigheten, att riksdagen skulle lia begärt en utredning
och därvid uttalat sig för vad Kungl. Majit här föreslagit. Jag skall
be att något närmare få belysa hur det förhåller sig med denna sak. Vid 1940
års riksdag väcktes en motion, vari begärdes en skyndsam utredning örn införande
av skjututbildning för gossar och utbildning i sjukvårds- och s. k.
lottaverksamhet för flickor vid de högre allmänna läroverken och motsvarande
läroanstalter. Örn den saken yttrade statsutskottet, att då ifrågavarande
spörsmål redan vore underställt Kungl. Majits prövning, funne utskottet
icke i anledning av motionen påkallat att hos Kungl. Maj :t hemställa örn utredning
i ämnet. Detta innebar sålunda egentligen ett avslag på motionen, men å
andra sidan uttalade riksdagen dock en viss sympati för tanken. Det står i
riksdagsskrivelsen följande: »Riksdagen anser för sin del skäl föreligga för
ett skyndsamt övervägande av frågan örn anordnande för den mognare skolungdomen
av en utbildningsverksamhet, inriktad på i huvudsak de verksamhetsgrenar,
som i motionen åsyftas. Av särskild vikt synes det enligt riksdagens
mening vara att, därest denna utbildning kommer till stånd» — det är
således en hypotetisk framställning; riksdagen uttalar sig icke om huruvida
den bör komma till stånd, eller icke, men den anser att saken är av tillräckligt
intresse för att böra närmare utredas ■—• »den handhaves på ett omdömesgillt
sätt och under sådan statlig kontroll, att den fyller en verklig uppgift i den
allmänna försvarsberedskapen Lämpligheten av att anknyta verksamheten i
fråga till den stadgade friluftsverksamheten vid omförmälda läroanstalter
torde även böra övervägas Riksdagen får slutligen understryka, att en förutsättning
för utbildningens anordnande bör vara, att det egentliga skolarbetet
icke härigenom kommer att eftersättas.»

Detta har nu effektuerats på det sättet att Kungl. Majit föreslår, att utbildningen
väsentligen skall förläggas till sex dagar före terminens början. Den
skall således inte störa den vanliga skolundervisningen. Men detta hindrar
inte att man kan resa de invändningar gen,ternof denna anordning, som jag här
har gjort.

Det framgår av riksdagens skrivelse att riksdagen 1940 ej intog någon bestämd
ståndpunkt annat än så till vida, att den uttalade en viss sympati för
saken och ansåg den värd att bli utredd. Och då det heter att i synnerhet de
detaljer, som motionären strukit under, särskilt borde utredas, så vill jag betona
att vi på det livligaste ansluta oss till en av dem, nämligen utbildning
i sjukvårds- och »lotta»-verksamhet för flickor. En sådan utbildning lia vi
absolut ingenting emot. Men vi anse att sådana övningar kunna ske under
utnyttjande av de s. k. friluftsdagarna. Dessa friluftsdagar, som infördes
genom 1927 års skolreform, hade en mycket god mening. Man ville försöka

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 89.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
motverka stillasittandet och så att säga vädra ut stadsluften genom att låta
läroverkens pojkar och flickor vissa dagar komma ut i friluftsliv och därigenom
vinna ökad spänstighet och ökad förmåga att sedan åter taga itu med det
s. k. »plugget». Jag tror emellertid att man begick ett misstag genom att
göra dessa friluftsdagar med deras dåvarande uppgift alltför talrika. De lia
verkligen tagit hort en rätt väsentlig del av skoltiden. Man har nödgats justera
det hela på åtskilliga sätt efteråt. Vid flera läroverk har antalet friluftsdagar
faktiskt varit mindre än man 1927 tänkte sig. Jag skall emellertid
inte gå närmare in på denna sak nu, då den endast har periferisk betydelse
i detta sammanhang. Det är bra att friluftsdagarna finnas, och de böra i nuvarande
läge på ett lämpligt sätt kunna utnyttjas också för det ändamål som
här ifrågasatts. Det har icke sällan förekommit att friluftsdagar använts på
det sättet att klassen fått besöka ett museum. Det är något som naturligtvis
i och för sig är lärorikt och nyttigt, men lämpligare torde vara att i stället
förlägga vissa lektioner till museer, åtminstone om de finnas i närheten av
läroanstalten. Man skulle alltså inte behöva använda friluftsdagarna, och
speciellt inte i nuvarande läge, till museibesök och liknande utan dessa dagar
borde mera uteslutande användas till sådan fysisk fostran, som främjar spänstigheten,
hälsan och kraften, och således indirekt också kan bliva vår försvarskraft
till nytta.

Däremot anse vi icke lämpligt att draga in ungdomen i den egentliga militärutbildningen.
Att mera allmänt sätta skjutvapen i händerna på skolungdom
är knappast tillrådligt. Att pojkarna själva ha stort intresse för sådant,
såsom här betygats, tror jag visst. Men det är mycket som pojkar kunna ha
intresse för, och även sådant intresse som har ideell bakgrund, men som kanske
inte ur alla synpunkter kan vara så särdeles lämpat för deras ålder. Tids
nog kommer den tid, då de få sin militära utbildning för fäderneslandets
försvar. Det vore en bättre utväg, synes det mig, örn man, verkligen vill göra
någonting i detta avseende för den generation, som ännu så länge anses vara
för ung för att kallas in till militärtjänst, örn man övervägde frågan örn något
års sänkning av värnpliktsåldern. Men att militarisera just skolungdomen,
har vissa konsekvenser, som jag inte tror vara så önskvärda i det stora hela för
ungdomen. Det stör först och främst själva skolverksamhetens lugn. Den
uPPryckning, som det skulle medföra genom ökad fysisk träning och annat,
får ungdomen i alla fall på den väg, som i vår reservation har anvisats. Och
det fosterländska sinnelag, som skulle främjas, behöver ingalunda eftersättas
därför att ungdomen icke deltager direkt i vapenövningar.

Jag ber att få erinra örn att militärövningar för skolungdom funnits i detta
land tidigare. Det var redan på 1860-talet, som de infördes, och jag har själv
varit med om dem. Vi hade 60 timmars militärutbildning under de första
veckorna av höstterminen, och denna tid togs ifrån den övriga undervisningen.
Utbildningen bestod av skjutövningar, marschövningar och litet av värjo; även
bajonettfäktning och florettfäktning förekom.

Beträffande den allmänna meningen bland oss pojkar — det är kanske inte
mycket att fästa sig vid vad pojkar tycka, men man har fäst sig vid det här
och t. o. m. i motioner och i utskottsutlåtandena åberopat deras intresse för
dessa övningar — vill jag säga, att vi på den tiden visserligen tyckte att det
var roligt att vara med om ett och annat i denna utbildning, speciellt florettfäktningen
tycktes oss ju vara någonting elegant och fint. Men nog hade vi
i allmänhet den meningen, att det inte var så mycket bevänt nied dessa övningar.
Och militärerna själva uttalade mer än en gång att dessa övningar
— även skjutövningarna — icke hade något egentligt värde för den militärutbildning,
sorn de värnpliktiga senare skulle undergå.

Första hammarens protokoll 1941. Nr 39.

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutbtidning för skolungdom. (Forts.)

Vad skjulstackligheten beträffar finns det ju redan möjlighet för skolungdom
över en viss åldersgräns att frivilligt bli medlemmar i de vanliga skytteföreningarna.
De som ha intresse för saken göra det väl också, och något hinder
för en sådan utbildning behöver det i alla fall inte bli fråga örn. Detsamma
gäller även hemvärnet.

Det har alltid rått delade meningar örn skolungdomens militärövningar alltsedan
de infördes, icke minst bland skolmannen och bland politikerna. Jag ber
att få erinra örn vad som vid 1901 års riksdag yttrades i första kammaren av
en då ledande politiker av högsta anseende, nämligen Hugo Tamm. Han förklarade:
»Det mål, som man velat genom militärövningarna vinna, nämligen
att bibringa ynglingarna lust till friluftsövningar och hurtighet, tror jag kan
vinnas lika väl genom sport och idrott och de övningar, som så anställas, och
vilka i lika hög grad som militärövningarna hos ungdomen framkalla den
hurtighet, vakenhet och påpasslighet, som man vill finna hos skolungdomen
— utan så stora apparater som militärövningarna.» Det är min mening att
Hugo Tamm hade rätt i detta. Jag skall även åberopa en annan man, som —
såvitt jag ej tar fel — samma år som han yttrade vad jag nu kommer att anföra
blev vårt lands försvarsminister. Det var herr E. A. Nilson i Örebro, som
vid 1917 års riksdag väckte en motion, vari han hemställde att riksdagen måtte
»besluta att i och för indragning av militärövningarna i de allmänna läroverken
från och med år 1918 minska reservationsanslaget under åttonde huvudtiteln
till de allmänna läroverken med 58,000 kronor». Motionen tillstyrktes
av statsutskottet och bifölls av riksdagen.

Han anförde då bl. a.: »Vid de högre allmänna läroverken, folkskoleseminarierna
och vid de tekniska elementarskolorna förekomma militärövningar. Uppslaget
till dessa övningar gavs av Rikets Ständer år 1860. Skälet härför var att
en mera utbredd färdighet i vapenkonst och andra militära övningar skulle till
gagn i en framtid för fäderneslandets försvar kunna genom undervisning i
skolorna bibringas det uppväxande släktet. —- Meningarna beträffande dessa
övningars lämplighet hava så gott som ständigt varit mycket skiftande.» Därefter
åberopade han vad domkapitel och andra myndigheter yttrat örn saken.
5 domkapitel, 2 läroverks direktioner och 10 läroverkskollegier förordade övningarnas
bibehållande. 7 domkapitel och 23 läroverkskollegier förordade deras
avskaffande eller väsentliga inskränkande. Beträffande folkskoleseminarierna
uttalade sig 2 domkapitel och 2 kollegier för övningarnas bibehållande, men
4 domkapitel och 4 kollegier för deras avskaffande, o. s. v. Chefen för generalstaben
hemställde emellertid, att förslaget att avskaffa övningarna icke måtte
till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

I allmänhet ha ju militärerna inte velat avskaffa övningarna, därför att de
i dessa sett ett embryo till någonting som kanske kunde utveckla sig vidare.
Jag undrar örn man inte kan säga, att det är så även nu. Den kommitté som
utrett denna sak har lagt upp ett mycket vidlyftigt program, som väckt allmän
överraskning och åstadkommit mycket stark kritik bland allmänheten. Kungl.
Majt har inskränkt vad kommittén föreslagit till någonting så litet i jämförelse
med det vidlyftiga program den hade lagt upp, att man nästan erinras
om den norska folksagan örn hur en viss potentat gjorde sig så liten, att han
kunde krypa in genom ett nästan osynligt hål i en nöt. Han fanns där i alla
fall, och meningen var att han skulle utveckla sina krafter längre fram, vilket
ju sagan också låter ske med vederbörligt eftertryck.

Jag har svårt att föreställa mig, att man verkligen på allvar kan vilja tänka
sig, att den obetydliga sexdagarsövning, som Kungl. Majt nu föreslår, verkligen
skall ha en sådan väsentlig betydelse för försvaret. Dessa övningar skola
kosta staten nära 200,000 kronor. Tager man sedan med i beräkningen vad de

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
skulle kosta de enskilda, föräldrarna i de lanthen! som genom terminens förlängning
finge ökad inackorderingskostnad, blir det ju rätt mycket pengar.
Man är frestad tro, att man resonerat på det sättet, att det är bra att få en
liten början för att sedan kunna utveckla det till en vida större och effektivare
skolmilitarism, i stil med vad som föreslagits av de sakkunniga. Det är detta
som mina medreservanter och jag inte vilja medverka till. Då statsutskottet år
1917 tillstyrkte motionen örn skjututbildningsövningarnas avskaffande, yttrade
utskottet bl. a.: »De av motionären framställda skälen för en indragning
av skjututbildningsövningarna vid ifrågavarande läroanstalter hava synts utskottet
synnerligen övertygande. Särskilt efter genomförandet av 1914 års
värnpliktslag med den avsevärda ökningen i utbildningstiden just för eleverna
vid nu berörda skolor kunna ifrågavarande övningar icke längre betraktas såsom
nödvändiga ur militär synpunkt. Såsom av ovan lämnade utredning synes,
är den besparing i anslagen till de olika läroanstalterna, som skulle vinnas,
ganska avsevärd och utskottet är övertygat därom, att dessa medel skola kunna
finna mera lämplig användning på annat sätt.» Detta gäller skulle jag tro,
i ännu högre grad nu. I dessa tider då man för att göra besparingar på alla
möjliga områden vill dra in 50 kronor här, 25 kronor där: på provårslärarnas
avlöning, på svagt avlönade, på amanuensers arvoden o. s. v., minimala besparingar
här och där, kastar man ut närmare 200,000 kronor för ett ändamål
vars militära värde är lindrigast sagt omtvistat och i varje fall inte kan sägas
motsvara den stora utgiften. Jag tror att man, örn man vill undersöka saken
riktigt grundligt, skall komma underfund med att det militära värdet av den
lilla, reducerade plan som ecklesiastikministern här framlagt inte kan vara
stort. De sakkunnigas stora plan var det i alla fall någon mening med, men
dessa små minimiövningar synas meningslösa.

Vad sedan beträffar frågan örn vad som kan göras för ett bättre utnyttjande
av friluftsdagarna, för flickornas utbildning i sjukvårds- och förbandsverksamhet,
hemvårdsverksamhet o. s. v., vill jag säga, att dessa verksamhetsområden
ju i och för sig äro sådana, att de böra uppmuntras av samhället.
Örn kostnaderna för dessa komma på den nu föreliggande anslagsposten eller
på någon annan, är ju likgiltigt. Vi lia emellertid ingenting emot en sådan
anordning, utan tvärtom. Men vi ha ansett oss kunna spara, eftersom vi yrkat
el t reservationsanslag på 50,000 kronor. Om inte detta anslag räcker, kan det
ju, eftersom det är ett reservationsanslag, få överskridas.

Jag tror mig med vad jag nu anfört ha uttryckt vad reservationen innebär.
Jag ber till sist få tillägga, när man nu åberopar vad föregående års riksdag
uttalat — utöver vad jag nyss sade om att det var ett hypotetiskt uttalande,
som inte innebar annat än en utredning örn saken och i vilket riksdagen ställde
sig sympatisk till själva tanken — att efter detta uttalande nya val ägt rum
till andra kammaren med en ganska stor omsättning av ledamöterna. Det är
inte sagt att meningarna äro precis lika mycket till förmån för saken bland de
nytillkomna, som man kanske trodde att de voro bland dem som sutto förra
året. Det kan jag inte yttra mig örn. Man får i alla fall taga hänsyn till att
det nu är en annan sammansättning av riksdagen. Varje riksdag har ju för
övrigt full frihet i avseende å sitt eget handlingssätt. Till och med örn en
föregående riksdag fattat ett definitivt beslut, har naturligtvis en kommande
riksdag rätt att modifiera det. Vi vilja ju nu emellertid inte alls avslå propositionen
i sin helhet. Vi äro tacksamma för att utredningen kommit till stånd.
Den har lämnat värdefulla upplysningar i många saker, och mycket av det
som står i kommittébetänkandet är värdefullt och kan bli användbart.

Vi ha, som sagt, inte velat avstyrka Kungl. Maj:ts förslag i det hela, vi ha
därur utvalt vad som synts användbart men avböjt andra delar därav. För -

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutbtidning för skolungdom. (Forts.)
slaget behöver en överarbetning. Vi ha dock ansett att vissa provisoriska anordningar
kunna göras redan detta år och vi lia velat anvisa medel för sådant
ändamål. Jag tillåter mig att, med åberopande av vad jag har anfört, yrka
bifall till den reservation, som är avgiven förutom av mig även av herrar Sven
Larsson, Berntson, Lindberg och Viklund.

I detta anförande instämde herr Bäcklund.

Herr Pauli: Herr talman! Herr Bergman uppehöll sig ganska mycket vid
den ställning som riksdagen i fjol intog till förevarande fråga. Det kan
ju vara skäl att poängtera den saken. Herr Bergman var mycket rädd
för att man skulle uppfatta det uttalande riksdagen då gjorde såsom
bindande. Herr Bergman hade i detta uttalande letat upp en villkorskonjunktion,
som han tydligen ansåg vara mycket viktig och dyrbar. Jag
kan inte förstå, att herr Bergman är så angelägen att understryka detta
»därest». Det är ju en alldeles självklar sak att det står där. När riksdagen
i fjol skrev, att den för sin del ansåg skäl föreligga för ett skyndsamt övervägande
av frågan örn anordnande för den mognare skolungdomen av en utbildningsverksamhet,
inriktad på i huvudsak de verksamhetsgrenar, sorn i motionen
åsyftades, så var det helt naturligt att riksdagen sedan tilläde, att
därest efter den av riksdagen begärda utredningen en sådan utbildning komme
till stånd, den borde handhavas så att den fyllde en verklig uppgift i den
allmänna^ försvarsberedskapen. Riksdagen kan ju inte gärna, även när den
skriver så positivt som den gjorde i fjol, direkt säga, att sedan utredningen
är verkställd, så skall det, hur utredningsresultatet än utfaller, ovillkorligen
bli en sådan här utbildning. Det följer av enkelt sunt förnuft, att riksdagen
i ett sådant fall måste uttala sig hypotetiskt och säga att örn en utbildning
kommer till stånd, skall den vara sådan och sådan. Jag anser därför att
den diskussion, som herr Bergman har väckt angående riksdagens inställning
i fjol, är skäligen överflödig. Vad vi kunna fastslå är att riksdagen i fjol,
utan att någon röst höjdes i någondera kammaren, intog en positiv ståndpunkt
till frågan örn en utredning.

Sedan är det en annan sak, att utredningsresultatet blev sådant, att det fick
en stark opinion emot sig på olika håll. Detta berodde på att utredningsmännen
tydligen voro behärskade av ett överdrivet nit och sköto över målet
i ^fråga örn det som de ville åstadkomma. Jag skall inte här närmare gå in
på de. utväxter som detta kommittéförslag innehöll, eftersom de äro avlägsnade
i den kungliga propositionen. Vad vi nu lia att taga ställning till är
regeringsförslaget sådant det föreligger efter behandlingen i statsutskottet.

Vi kunna konstatera, att statsutskottets majoritet i allt väsentligt har anslutit
sig till regeringens förslag. De skillnader som förefinnas mellan utskottet
och regeringen ligga blott däri att utskottet har velat starkare än
regeringen .framhålla vissa synpunkter som framburits i motioner, särskilt i
en motion, i. andra kammaren, vilken åsyftar att minska eller modifiera den
något ensidiga karaktär som denna utbildning fått på grund av att den bär
förlagts^ väsentligen till läroverk och med dem jämställda skolor. Att det har
blivit sa, beror på det enkla skälet, att man här får dra en viss åldersgräns.
Man har inte kunnat gå hur lågt ner som helst i åldrarna, när det gällt en, utbildning
av detta slag. Den åldersgräns man dragit vid 15 år har gjort, att
de skolformer, som ha sina elever i de lägre årsklasserna med lärjungar under
15 år, inte lia kommit med. Däremot förtjänar det att påpekas, att enligt
både skolöverstyrelsens och regeringens förslag ha inte bara skolor av läroverkstyp
utan även andra skolor, däribland yrkesskolor, tagits med i förslaget
om värntjänst.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

Det är givetvis önskvärt, att man så långt det är möjligt får med även
ungdomar utanför läroverken och utanför yrkesskolorna, ungdomar som sedan
de lämnat folkskolan ha gått in i förvärvsarbetet. Detta har kraftigt understrukits
av bl. a. arméchefen, vilket herr Oscar Olsson erinrade örn. Arméchefen
bär beträffande denna sak pekat på lämpligheten av en skyndsam
utredning liksom på lämpligheten av att tänka sigren anknytning till hemvärnet.
Denna tanke, vilken som jag nämnde också framförts i en motion,
har utskottet fullt accepterat. Det är således på den punkten en viss påbyggnad
till regeringens förslag, som bör bryta udden av den kritik, som riktats
från sådant håll, där man har ansett, att detta förslag velat förbehålla, denna
utbildning åt en viss grupp av vårt lands ungdom. Utskottsförslaget åsyftar
alltså att få med så många som möjligt även utanför dessa skolor. Hur detta
skall ske, får den blivande utredningen visa.

Herr Oscar Olsson fäste stor vikt vid att man skulle kraftigare uttala sig
för en anknytning till hemvärnet än utskottet här gjort. Jag kan inte upptäcka
någon principiell skillnad mellan vår ståndpunkt och hans. Detta förhållande
kan ju först bedömas när ett verkligt organisationsfomslag föreligger.
Eftersom jag nu berör herr Oscar Olssons yttrande, vill jag samtidigt
framhålla, att eftersom hemvärnet måste bygga på, att alla som, gå in där,
obligatoriskt deltaga i där förekommande övningar, icke minst skjutövningar,
torde det bli ganska svårt att förena den av herr Oscar Olsson hyllade principen
örn frivillighet i fråga örn skjutövningarna för skolungdom och samma
skolungdoms deltagande i hemvärnsövningar när denna sak inte gärna kan
göras frivillig. Detta säger jag inte alls av någon sorts kritiklusta mot herr
Oscar Olsson, utan endast såsom ett påpekande av att det kan vara svårt att
så där a priori fastslå, att det alltid skall vara frivilligt. I sak, när det gäller
samverkan med hemvärnet, finns ingen skillnad mellan hans och mitt åskådningssätt.

Sedan har utskottet påbyggt regeringsförslaget även på en annan punkt.
Det är i fråga örn en mera positiv inställning till friluftsdagarna i folkskolan.
Jag är övertygad örn att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
är fullt överens med utskottet i både den sak som nyss berörts, och i det önskemål
som utskottet uttalat örn att så snart som möjligt få friluftsdagar även
i folkskolan, och att man provisoriskt skall kunna ordna detta kanske redan
till nästa läsår.

Dessa friluftsdagar ha ju inte något direkt med vämtjänstfrågan att göra.
Man kan införa friluftsdagar i folkskolan likaväl som man gjort det vid läroverken,
utan att man därmed kommer in på själva vämtjänstfrågan.. Men
som saken nu ligger till, innebär utskottets förslag örn införande av friluftsdagar
i folkskolan, att man därvid vill ha en anknytning, till värntjänstprogrammet
på samma sätt som i fråga örn friluftsdagarna vid läroverken. Friluftsdagarna
skola i högre grad än förut kunna utnyttjas som förövningax
för blivande militärtjänstgöring. Dessa förövningar lia inte någon direkt militär
prägel, utan en övervägande idrottslig karaktär. När man från simning,
skidåkning o. dyl. övergår till brandsläckning, orientering och ordonnanstjänst,
närmar man sig ju det militära övningsområdet, utan att man kan säga, att
det hela fått någon, direkt krigisk anstrykning.

Det är onödigt att i denna kammare öva någon mera ingående kritik >av en
reservation som är avgiven av en representant i medkammaren. Jag vill i alla
fall framhålla, att den av herr Hansson i Rubbestad framförda reservationen
i fråga örn friluftsdagarna i folkskolan tydligen bygger på ett missförstånd
rörande det som jag nyss uttalade mig örn. Han säger att han inte vill ha
några värntjänstövningar för folkskolebarnen, och därmed åsyftar han tyd -

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
ligen övningar av militär karaktär. Jag upprepar att de friluftsdagar det
här är fråga om få en allmänt idrottslig men på samma gång samhällsgagnande
läggning. Man kan särskilt erinra örn vilken nytta det skulle medföra
örn barnen på landet i därför lämplig ålder kunde få lära sig hur man skall
bära sig åt. när det gäller att hjälpa till vid släckande av skogsbränder. Att
man från svenskt jordbrukarehåll vill opponera sig mot ett sådant önskemål,
det är för mig gåtfullt. Jag kan inte finna någon annan förklaring än att
vederbörande har missuppfattat saken.

Det är alltså i dessa två avseenden som en viss skillnad föreligger mellan
propositionen och utskottsutlåtandet, Men det är en skillnad som går helt
i den riktning propositionen redan från början har och som jag är övertygad
om att man från regeringens sida inte har någonting emot.

Vad beträffar de reservationer nied en positiv utgångspunkt som äro fogade
till utlåtandet, har jag redan något berört herr Oscar Olssons reservation. Herr
Oscar Olsson vill göra alla »civila» övningar obligatoriska och endast göra
skjutövningarna frivilliga. Med den inställning han sålunda har, blir skillnaden
mellan å ena sidan hans förslag, å andra sidan regeringens och utskottets
förslag ganska obetydlig. Jag har emellertid den uppfattningen, att det är
bättre för att få organisation och reda i det hela att göra även detta moment
örn skjutövningar obligatoriskt från början, men att medge en vittgående möjlighet
till befrielse för sådana elever som anse, att de kunna ha betänkligheter
mot att deltaga i dessa övningar. Jag tror inte det är så värst många pojkar i
denna ålder som ha sådana betänkligheter.

Jag vill till herr Bergman säga, att jag liksom han under min gymnasisttid
deltog i den tidens militärövningar i skolan. Men aldrig märkte då jag, att
vare sig min själ eller mina kamraters själar blevo militariserade eller togo
någon skada av att vi sköto till måls på måltavlor. Jag skall kanske erkänna,
att det beträffande mig och några andra verkligen hade den följden med sig
att vi gingo in i skytteföreningen och därigenom fingo en mera effektiv övning
i målskjutning. Men inte ens detta deltagande i skytteföreningen hade
vad min ringhet beträffar någon militariserande verkan. Det framgår för övrigt
av protokollen i en gymnasistförening, i vilken jag var medlem, att jag
samtidigt där hållit inlednings föredrag för pacifistiska diskussioner av en karaktär
som väckte betänkligheter hos vår gamle rektor. Detta visar, tror jag,
att vi pojkar på den tiden huvudsakligen eller kanske uteslutande betraktade
dessa övningar som en form av idrott. Jag tror att de flesta göra så alltjämt.

Innan jag går vidare in på herr Bergmans ståndpunkt, skulle jag vilja säga
några ord örn den reservation, som herr Gustafsson i Benestad talade för.
Inte heller denna reservation skiljer sig från utskottets ståndpunkt på något
väsentligt sätt. Den innebär att man undantar den lägsta årsklassen på 15 år,
vilket betyder detsamma som att undanta första klassen i det fyraåriga gymnasiet
och realexamensklassen i realskolan. Jag har litet svårt att förstå varför
man har framlagt detta förslag redan nu. Det har ju karaktären av ett
kompromissförslag, och kompromisser bruka inte redan i diskussionen framläggas
såsom konkurrerande med högsta hudet- Jag kan inte heller känna
mig övertygad om att, därför att somliga realskoleklasser äro relativt små,
detta skulle vålla praktiska svårigheter att ordna dessa övningar. Överhuvud
taget måste jag säga, att det gäller detsamma om denna reservation som örn
den av herr Oscar Olsson avgivna. Den står i allt väsentligt på propositionens
positiva grund, och skulle riksdagen besluta sig för ettdera av dessa förslag i
stället för utskottsmajoritetens förslag, anser jag inte att någon egentlig olycka
skett ur de synpunkter som ha förestavat propositionen och utskottets förslag.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Ang. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

För att återkomma till den rena avslagsståndpunkt som herr Bergman företrädde,
så frapperade det nog mer än en i denna kammare, att herr Bergman
gick så långt tillbaka i tiden, när det gällde att finna auktoriteter för sin
ståndpunkt, som till 1901; han kom sedan fram till 1917.

År 1901 befunno vi oss ju i en tid av idyllisk fred. Yi hade då inte ens
upplevt unionskrisen. År 1917, som herr Bergman också nämnde, voro vi visserligen
mitt i ett världskrig. Men situationen var helt annorlunda än nu. För
det första veta vi, att vårt eget lands ställning var en annan då än nu. Yi befunno
oss inte i ett avspärrat och från alla håll hotat läge, vilket vi nu göra.
Vad som emellertid framför allt utgör skillnaden mellan då och nu är, såsom
både i utredningen, i propositionen och i utskottsutlåtandet har framhållits,
den helt olika karaktären hos krigföringen. Krigföringen är numera total.
Den hotar inte bara soldaten vid fronten. Den hotar civilbefolkningen var som
helst bakom fronterna. Den nödvändiggör ett totalt försvar, en mobilisering av
alla tillgängliga krafter. Vi veta att i länder, där man mäste, spänna sina yttersta
krafter för försvaret av den egna jorden och den egna friheten, som t. ex.
i England, där håller man på att för det gemensamma syftet mer och mer utnyttja
alla medborgare, kvinnor och ungdomar icke att förglömma. Detta behöver
ju inte nödvändigt ske i rent militära former. Vi veta också, att det förslag
som här föreligger, ingalunda genomgående eller uteslutande är ett förslag
örn militära övnings former. Det är tvärtom till allra största delen ett förslag
örn andra sorters övningar, och vad man egentligen strider om är huruvida
det även skall få ingå skjutövningar i detta program.

Nu säger herr Bergman med ett patos, som man väl kunde förstå 1901, och
möjligen även 1917 och under de årtionden som följde närmast därefter: »Vi
vilja inte att skolungdomar i denna ålder skola ta vapen i hand och öva sig i
att skjuta.» Men, herr Bergman, i fråga om hemvärnet har riksdagen samtidigt
varit fullkomligt ense om att sätta vapen i hand på pojkar ner till 16 år,
och där är det inte bara fråga örn att öva dem i att skjuta. Hemvärnet är en
organisation, där var och en av dessa ynglingar skall vara beredd att i morgon
dag, örn vårt land skulle utsättas för ett överraskande angrepp, ta geväret
i hand och på bleka allvaret gå i strid med det. Jag tillåter mig att med
en viss styrka understryka detta, därför att det tycks vara en omständighet
som man på sina håll har glömt, när man med ett visst sentiment talar om att
hålla skolungdomen utanför krigets och militärövningarnas allvar, medan man
faktiskt med den andra handen utan tvekan har skjutit in andra kategorier
av vår ungdom ner till 16 år bland de vuxna männen i den direkta krigföringens
led.

Det är av dessa skäl som jag inte kan fästa något som helst avseende vid
den sortens känsloargument. Skola de gälla, så skola inte heller några ungdomar
under värnpliktsåldern, eller låt oss säga under 18 år, tillåtas att vara med
i hemvärnet eller lia dylika uppgifter. Vi kunna helt enkelt avföra den synpunkten.

Nu talade herr Bergman ytterligare örn att detta är ett första försök, och
att vi kunna befara att man går vidare i utvecklingen. Därom vet jag ingenting.
.lag har den uppfattningen, herr Bergman, att det som skall förmå oss
till att alls göra detta försök, är att vi befinna oss i en situation, där vi böra
försöka utnyttja alla resurser för mobiliserande av våra försvarsmöjligheter.
Jag erkänner därför, att jag har varit bland dem som lia trott att man, genom
ali sätta i gång övningar bland denna skolungdom — och ickc-skolungdom —■
i 15-, 16-, 17-, 18-årsåldern, skall kunna vinna någonting omedelbart såsom
förövning till värnpliktstiden just under pågående krig. .lag har hoppats, att
denna utbildning skall kunna på ett förberedande sätt även medföra en direkt

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntiänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
nytta för landets försvarsberedskap under pågående krig. Hur det skall bli
med dessa anordningar, när kriget en gång har gått över och fred kanske råder
i världen, vill jag inte uttala mig om. Jag vill bara påminna örn att det bland
remissyttrandena finns åtskilliga, där det heter, att örn man alls skall vara med
örn detta, vill man bara betrakta det som ett provisorium. Det tycker jan- kan
vara ett mycket naturligt betraktelsesätt. Men nog finns det skäl att försöka
ett sadant provisorium nu.

Herr Bergmans farhågor för att vi nu lömskt försöka narra honom och andra
att ta ett forsta steg, som skall kunna leda vidare, tror jag äro alldeles obefogade.
Det bara förvanade mig att av herr Bergman inte få höra ordet »princiP-s
onsta» — det hade ju varit det klassiska uttrycket för den varning han
uttalade. Vi ha verkligen inte från utskottsmajoritetens sida några illasinnade
avsikter att lura andra människor in på vägar, där man inte kan se vart det
leder. Detta förslag är fullkomligt klart och genomskådligt, och örn riksdagen
accepterar det, behöver riksdagen icke sväva i någon okunnighet örn vad den
gör och vad det leder till.

..^af sa®a’ att även örn, som jag nyss nämnde, jag har anslutit mig

tili utskottets ståndpunkt i förhoppning att dessa övningar skola kunna betyda
ett visst ökande av vår försvarsberedskap, så medger jag gärna att man kan
diskutera det rent militära värdet av dem. Det är omöjligt för oss att exakt
bedöma, hur mycket detta program kan betyda såsom tillskott till vår försvarsberedskap.
Men att det kan betyda något i detta avseende, torde vara ovedersägligt.
Det betyder dessutom en sak till, som är kanske väl så viktig: det blir
ett nytt vittnesbörd örn den gemensamma vilja, som finns här i landet, att utnyttja
alla resurser för vårt försvar.

Här komma vi till det som man nog kan anse vara det starkaste argumentet
emot avslagsståndpunkten, nämligen att örn riksdagen här skulle gå på en
negativ linje, kan det medföra den risken — som jag är övertygad örn att opponenterna
själva ingalunda önska att de skola vålla — att man utomlands, och
på vissa håll även här i landet, där man intresserat iakttar den svenska försvarsviljans
symptom, skall kunna säga: »Jaha, nu se vi. Nu blir det inte
längre någon fortsättning på denna kraftsamling för försvaret. Nu börjar man
tveka, den här saken vill man inte vara med örn.» Jag är fullt på det klara
med att man från deras sida, som ha kritiserat detta förslag, med all rätt kan
säga: »Det är icke vår ståndpunkt. Vi äro icke motståndare till försvarsberedskapen
i övrigt. Det är bara på denna punkt som vi, av helt andra skäl, äro
opponenter.» Men det hjälper inte att de med full rätt kunna säga detta. Ty
vilken effekt ett beslut i den riktningen skulle ha pa andra håll, där man inte så
noga känner till motiven, är mycket svart att veta något örn. Risken finns där.

Jag tror det vore lyckligt, örn vi här i dag i båda kamrarna finge så vitt
möjligt samstämmiga beslut om en positiv linje i denna fråga. Jag har förordat
utskottets linje, som är den som närmast följer Kungl. Maj:ts förslag.
Men jag har också sagt, att de två andra reservationer som här ha nämnts,
herrar Gustafssons och Oscar Olssons, inte stå så långt från denna gemensamma
linje. Vad jag däremot på det högsta skulle beklaga, vore örn herr
Bergmans negativa ståndpunkt skulle vinna anslutning. Det tror jag skulle
vara olyckligt både ur försvarets materiella och ur försvarsviljans moraliska
synpunkt.

Det är av dessa skäl, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Söderkvist: Herr talman! Det torde knappast vara för mycket sagt,
när man pastar att det sakkunnigbetänkande, som ligger till grund för den

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Äng. värn i tjäl i s t u thild, ylin g för skolungdom. (Forts.)
kungl, propositionen om värntjänstutbildning för skolungdom, hos den övervägande
delen av svenska folket väckt såväl förvåning som misstämning. Så
sent som 1917, således mitt under det att det förra världskriget rasade som
värst, avskaffade riksdagen militärövningarna vid de högre ungdomsskolorna
därför att de ansågos sakna praktisk betydelse, och redan nu stå vi inför det
faktum, att statsutskottet tillstyrkt en proposition, som går betydligt längre
i fråga örn skolungdomens militarisering än vad någonsin tidigare satts i
fråga.

Emellertid ha såväl Kungl. Maj :t som statsutskottet — förmodligen med
anledning av den synnerligen enhälliga kritiken mot sakkunnigbetänkandet —
på mycket väsentliga punkter modifierat det första förslaget, och något annat
var väl inte heller tänkbart. Sällan ha väl i ett aktstycke av jämförlig betydelse
så för svenskt kynne främmande tonarter hörts, som förekomma på ett ställe
i sakkunnigbetänkandet, där det bl. a. heter: »Den naturliga auktoritetstron
får icke. undergrävas, och lydnadsplikten skall anammas som ett samhällets
nödvändiga och självklara krav.»

Förut har det vid all undervisning gällt som allmän regel, att undervisningen
skall vara avpassad efter elevernas mottaglighet och behov, varjämte
det städse framstått som något självklart, att all undervisning och uppfostran
skall ha till syfte att skapa självständiga karaktärer av de unga, personligheter,
som kunna förmå bilda sig en egen uppfattning örn händelser och företeelser,
som möta dem ute i livet. Detta synes inte längre vara idealet. Lydnad
och auktoritetstro skola nu vara kännemärket för den nya tidens ungdom. Jag
har en stark känsla av att sakkunnigbetänkandet i sin helhet är utarbetat med
den maximen såsom blickpunkt och rättesnöre. Därav misstämningen.

Ehuru propositionen örn värntjänstutbildning, då den framlades för riksdagen,
strukit så väsentliga punkter som granatkastningen och skjutövningarna
i folkskolan, återstå ändå -—- enligt min mening framför allt i ett avseende
— starka betänkligheter emot propositionen. Skjutövningarna för läroverkspojkarna
böra tas bort, dels och framför allt därför att den färdighet,
som de avse att ge, med större säkerhet kan ges på annat och bättre sätt, och
dels därför att denna form av övningar kan bli till direkt skada för denna ungdom.
Vad vore naturligare än att all manlig ungdom — givetvis frivilligt -—
samlades i våra skytte- och hemvärns föreningar, där de ju också enligt nu gällande
bestämmelser ha rätt att bli medlemmar? Ingen torde kunna bestrida,
att de unga pojkarna på den vägen skulle få en grundligare och säkrare utbildning
framför allt i fråga örn handhavandet av geväret än med de högst
24 dagar, fördelade på 4 år, som föreslås i propositionen och utskottsbetänkandet.
Det synes mig vidare ligga en direkt fara för läroverksungdomens
fortsatta militära utbildning däri, att de som fått del av denna värntjänstutbildning
lätt bibringas den uppfattningen, att de redan äro färdigutbildade
när de rycka in på exercisplatserna, och därför se med ringaktning på sina
kamrater från de samhällslager, som inte varit i tillfälle att få skjututbildning
vid läroverken. Visserligen torde det inte dröja länge, förrän de som ha
denna uppfattning komma att få den korrigerad på grund av den praktiska
erfarenhet de få av allmogebarn från de trakter, där man har deltagit just
i skytteföreningarnas och hemvärnets arbete, men då har kanske redan en hel
del skada skott, och grunden lagts till ett okamratligt förhållande, som inte
alltid blir så lätt att vrida till rätta.

Att skjutskicklighet i ett krig, nu som förr, är av mycket stor betydelse,
betvivlar ingen, men denna skicklighet skall inte nödvändigtvis påtvingas de
unga under militära former, när den lika bra — eller bättre — kan ges på
annat sätt.

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

Flertalet av oss minns nog det lilla boerfolkets tappra kamp för sin frihet.
När engelsmännen slutligen avgingo som segrare, berodde denna utgång inte
på olikheten i den militära utbildningen de stridande folken emellan, utan på
numerär överlägsenhet från engelsmännens sida. Boerna kunde således hävda
sig i den ojämna kampen gentemot stormaktens militärt väl övade trupper,
trots avsaknad bland boerna av all militär utbildning för såväl manskap som
befäl, tack vare den omständigheten, att de på andra vägar förskaffat sig en
utbildning som inte stod den andra partens efter.

Vi, som i olika motioner yrkat avslag på den kungl, propositionen, önska
i likhet med arméchefen obligatoriska friluftsdagar för all skolungdom, som
kunna utnyttjas till att skapa en fysisk spänst genom allsidiga fredliga övningar,
som skulle göra det möjligt för denna ungdom att, örn vi skulle drabbas
av olyckan att komma med i krig, befinnas fullt skickad att motstå de hårda
påfrestningar i olika avseenden, som deltagandet i ett krig alltid måste medföra.
Men vi anse det onormalt, att övningarna medvetet skola ges ett militärt
innehåll, varigenom de unga bibringas den uppfattningen, att krig är
något som med nödvändighet måste komma. Ett bifall till propositionen innebär
med andra ord, att värnpliktstiden kommer att flyttas fram så att den
kommer att omfatta all ungdom från 15 års ålder och uppåt.

Skulle det anses ofrånkomligt att den värnpliktiga ungdomen bör bibringas
större teknisk färdighet, så skall jag för min del inte motsätta mig en utökning
av övningstiden, men denna utökning bör ske i samband med värnpliktens
fullgörande. Låt ungdomen ha sin skoltid i fred för att fylla de uppgifter
den är avsedd för.

För att denna fråga skall kunna bedömas lugnt och lidelsefritt, vore det mycket
önskvärt att den kunde få vila till den tid, då, som vi val ändå alla hoppas,
fredliga förhållanden åter inträtt.

Jag vill slutligen säga några ord om herr Paulis argumentation för ett bifall
till propositionen, även örn vi inte i princip skulle kunna gilla dess ståndpunkt.
med den motiveringen att ett avslag skulle kunna mottagas såsom ett
uttryck för att riksdagens försvarsvilja inte är av den höga standard som tidigare
visats. Den synpunkten är, tror jag, endast ett vanligt trick i en diskussion.
Jag föreställer mig att den svenska riksdagens intresse för försvaret är
så starkt dokumenterat, att det inte på något sätt kan rubbas av en dylik
bagatell.

Med hänvisning till de synpunkter, jag härmed har försökt framlägga, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Bergman m. fl. avgivna
reservationen.

I herr Söderkvists yttrande instämde herr Näsström.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! När jag hörde det senaste anförandet,
kunde jag verkligen inte längre hålla mig i styr, utan jag begärde ordet för
att anlägga några synpunkter och göra några reflexioner i den fråga som nu
föreligger.

Till utgångspunkt för vad jag har att säga skulle jag vilja ta ett yttrande
av herr Söderkvist. Han säger, att den föreliggande propositionen har den
beklagliga inriktningen att den räknar med att krig skall vara nödvändigt, och
att hela denna fråga skulle ha till sin upprinnelse att man utgått ifrån att ett
krig är ofrånkomligt. Ja, hur är det nu i verkligheten? Ingen, kan säga, örn
det svenska folket skall bli befriat från olyckan att dras in i ett krig, men
ingen kan heller garantera att icke så kommer att ske. Det är ett faktum.
Örn vi se oss omkring i världen pu, te sig ju inte utsikterna för en idyllens tidsålder
särskilt ljusa.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Ang. vårntjänstutbUdninq för skolungdom. (Forts.)

I denna stund stå vi här i vårt land med en stark militär beredskap icke för ro
skull, utan just därför att vi icke äro säkra på att inte olyckan kommer över
oss. Jag skulle mycket spå fel, örn det inte kommer att bli så för Sveriges
folk under den närmaste tiden, att vi komma att uppskatta det som en, välsignelse
för oss, örn vi kunna och få lov att upprätthålla ett starkt försvar. Jag
tror att den närmaste framtiden kommer att bli sådan, att tillvaron av ett
svenskt försvar är själva kriteriet på att vi få vara ett fritt folk.

Är det då inte farligt att i denna situation leva kvar i den idylliska tankegång,
som herr Söderkvist bär gjorde sig till talesman för, att beteckna det såsom
någonting oriktigt att vara på den säkra sidan. Måste vi inte vara på
den säkra sidan och säga: den olyckan av ett krig kap komma, och vi måste genomleva
den på för vårt folk bästa sätt, icke genom självuppgivelse utan i
vilja att bevara vårt oberoende och vår frihet.

Jag tror alltså, att den närmaste framtiden kommer att göra det till en
självklar sak för det svenska folket att upprätthålla ett försvar. Men skola
vi upprätthålla ett försvar, måste vi utbilda soldater. Och kanske man har
kommit underfund med att det är en något annorlunda krigföring nu än det
var 1901. År 1901 och även under förra världskriget levde man kvar i den
gamla metoden för krigföring, att verka genom massans tyngd. Det var inte
så absolut nödvändigt, att varje man i ledet skulle ha nått höjden av skicklighet
i militäryrket Varje man var insatt i en massa, och då massan sattes i
rörelse, var det de stora talens lag som blev avgörande.

Automatvapnens tillkomst, nödvändigheten till mycket starkt spridda trupprörelser,
till ett framgångssätt, där varje man måste skyddas på det effektivaste
mot de moderna stridsvapnens fruktansvärda verkningar, har ju lett till
att de stora massorna upplösts. Taktiken har blivit, att varje enskild man måste
vara beredd på att kunna föra sin egen strid Varje enskild man måste, örn
han skall lia några utsikter att genomleva striden, besitta personliga färdigheter
av en mycket stor omfattning. Det är så stora personliga färdigheter
som krävas, att även örn herr Södekvist går med på den allra väldigaste ökning
av värnpliktstjänstgöringen, kommer tiden ändå inte att räcka till för att
skapa allt som behövs av enskild färdighet.

Jag för min del, som i dessa dagar måste syssla med frågan vilken övningstid
vi skola lia här i landet, har för länge sedan lämnat å sido den tanken, att
det skulle kunna skapas en tillräcklig övningstid för att ge oss de nödvändiga
färdigheterna. Att kunna röra sig i naturen och finna sig till rätta med karta
och kompass, att kunna framföra en order på ett korrekt sätt, att kunna
utnyttja sitt vapen virtuosmässigt, allt detta är färdigheter som jag vill säga
att man får leva sig in i.

Jag menar därför, att när man ser detta, är det väl ändå svårt att avstå från
de möjligheter, som kunna bjudas oss, att ge ungdomen tillfälle att förskaffa
sig dessa personliga färdigheter. Och det kail ju inte bestridas, att det förslag,
sorn här föreligger, i all sin lilla volym ändå ger de ungdomar, som skulle få
deltaga i värntjänstutbildningen, möjlighet till att förkovra dessa färdigheter.

Jag vill inte säga, att detta förslag är av någon epokgörande betydelse för
vår värnkraft. Envar förstår ju, att detta fåtal dagar och timmar för
en del av den svenska manliga ungdomen inte räcker långt. Men det gör
väl ändå alltid något. Sådana övningar, örn lin så små, ha väl alltid någon
betydelse.

Kommer man fram till att övningarna väl ändå alltid liro till någon nytta, då
skall det väl, ärade kammarledamöter, finnas starka skäl för att säga nej. Då
skall man väl kunna peka på några verkliga olägenheter för att säga nej. Jag
får för min del säga, att jag icke i de motioner, sorn väckts, och icke i de an -

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värn tja n stil I h ild ni n g för skolungdom. (Forts.)
föranden, som här hållits i elen riktningen, har funnit några skäl som hålla
för en kritisk granskning.

Jag skall inte länge tala örn det som herr Bergman nämnde, att övningarna
störa skolarbetet. Jag kan inte för min del tro, att så kan vara fallet, örn en
vecka av en lång semester foges i anspråk för detta ändamål och vissa friluftsdagar
därtill. Jag kan inte heller fästa något större avseende vid när det i någon
motion heter, att man förkortar en behövlig semester. Det är väl i alla fall så,
att de flesta människor tycka, att skolornas semestertid för närvarande är
väl lång.

Till sist kommer man, då till detta, som jag berörde i början. Herr Bergman
talade örn ungdomens militarisering, och herr Söderkvist var inne på att förslaget
skulle leda till motsatsen av vad man fordrar när det gäller en modern
uppfostran. Ja, vad menar man med militarisering? Med militarisering menade
man på den, tiden, när detta uttryck hade någon verklig bakgrund, att människorna
drillades till auktoritetstro, till att icke begagna sitt eget förstånd,
till att icke tänka sina egna tankar, till att icke längre bli personligheter, utan
ett själlöst nummer i en stor massa.

Skulle värntjänstförslaget peka i den riktningen, vill jag ju säga att det funnes
fog för denna invändning. Men hur skall förslaget kunna tolkas så? Det
hela går ju inte ut på att drilla tillsammans många människor till att bli en
själlös massa, utan det syftar till att ge varje enskild av dessa ungdomar en
personlig färdighet, som blir en del av hans egen personlighet. Ingen skall
kunna inbilla mig, att dessa ungdomar alla komma att orientera lika bra efter
karta och kompass, att alla komma att skjuta lika skickligt. ,Var och en får sin
rent personliga färdighet, som blir en del av hans väsen. Dessa övningar komma
ju inte att få någonting att göra med kadaverlydnad eller kadaverdisciplin.
Detta förslag kan icke leda till någon militarisering av den ungdom som beröres,
örn man med militarisering menar ett förtryckande av den egna personligheten.

Då komma vi fram till vad som väl är sakens kärna — och låt oss gärna
tala om den — nämligen detta, som herr Söderkvist yttrade och som är mycket
beklämmande ur min synpunkt, att man inte skall räkna med att det måste
bli ett krig och att man inte i onödan skall sätta vapen i händerna på folk, att
man inte skall inrikta människor på nödvändigheten av att döda andra människor.
Den tanken har alltså ingenting med frågan örn militarisering eller
icke att skaffa. Detta är ju en fråga örn pacifism eller icke.

Jag kan mycket väl förstå att människor, som ha pacifistiska åskådningar,
tycka att det är en grym utveckling. Även jag, som aldrig har haft några pacifistiska
drag, tycker att det är så. Jag finner det beklämmande och beklagligt
att man skall behöva syssla med vapenutbildning, med att lära folk att
döda människor. Enligt min mening är det beklämmande, att man skall behöva
inrikta hela den moderna tekniken på förstörelse.

Men man måste komma ihåg, att det ju inte är vi, som bestämma detta. Det
svenska folket tänker inte kasta sig i något krig av fri vilja. Det svenska folket
kommer icke att gripa till vapen annat än för att försvara sin frihet och
sin självständighet.

Jag yttrade nyligen i ett tal, och jag vill upprepa det här, att vad vi önska
av världsutvecklingen är att världen skall bli ett rättssamhälle. Det är det vi
önska, ty det är endast i ett internationellt rättssamhälle, som kriget kan bli
bannlyst. Det är långt till det rättssamhället, det se vi alla. Men vi veta, att
vi själva bo i ett rättssamhälle, och var och en är väl på det klara med, att
det aldrig kan bli något rättssamhälle av världen, med mindre den sammanfogas
av en mängd rättssamhällen sådana som det svenska. Örn jag därför vill

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Ane/, värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
försvara detta lands frihet och oberoende, så försvarar jag ett rättssamhälle, en
nödvändig förutsättning för ett världens rättssamhälle. Jag försvarar i verkligheten
en fredstanke. Under sådana omständigheter, och när man ser hur
världen är beskaffad, kan man inte i vår tid ha den uppfattningen, att man
inte skall tänka på, att ett krig kan bli nödvändigt, att man inte skall låta
människorna göra sig förtrogna med krigets krav. Det måste vi göra.

Vi äro väl många här i denna sal, som under de gångna två åren i vår egenskap
av fäder ha fått tänka oss in i vårt nuvarande läge. Våra hjärtan ha kramats
samman av den tanken, att våra pojkar vilken dag som helst skola få gå ut
i krig och kanske en vacker dag ligga döda. Men när vi tänkt oss igenom saken,
lia vi funnit, att det är ingenting att göra däråt. Vi måste vänja oss vid den
tanken och när vi vant oss vid den tanken, då måste vi också tänka, att det är
bättre, att våra pojkar, när de gå ut, veta vad de gå till, veta vad som fordras
av dem. Vi måste därför giva dem dessa möjligheter. De måste lära sig det
yttersta offret, örn landets frihet och självständighet fordrar det. Det kan icke
hjälpas. Och i en sådan tid, när detta är vårt läge, då kunna vi inte dröja kvar
vid den tanken, att det är någonting beklämmande, någonting som vi måste
avstå ifrån: att låta ungdomen vänja sig vid krigets krav och låta den öva sig
i vapnens bruk.

Det skulle vara för mig mycket smärtsamt, örn riksdagen i dag bifölle den
bergmanska reservationen. Inte därför, att jag tror, att riksdagens beslut i denna
punkt har någon särskild betydelse, ty ett folks livsvilja låter sig icke innestängas
ens av statsmakter, som ej äro i nivå med tidsläget. Folkets livsvilja
går sin väg fram över alla hinder. Men för den, som är anhängare av ett demokratiskt
statsskick, och som håller på folkrepresentationens idé, för honom
vore det beklämmande att se, om den svenska riksdagen icke insåge, att vi nu
inte leva i fredstid utan i en farans tidsålder, och att vi måste inrätta oss därefter.

Herr Holmström: Herr talman! När jag begärde ordet var det i avsikt att
som motionär i denna fråga säga några ord. Men efter det anförande, som herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet nu har hållit, ber jag, herr
talman, att få avstå därifrån. Jag skulle i stället vilja hemställa till övriga
anmälda talare, om det ej vore lämpligt, att de följde mitt exempel, eller att i
varje fall yttrandena bleve så korta som möjligt.

Här har första kammaren ett tillfälle att visa sig vidsynt. Jag menar, att
vi böra följa den man, som dock ytterst har ansvaret för vårt försvar, herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, och inte i denna stund göra
honom besviken på första kammaren.

Det har sagts, att skiljaktigheterna mellan de positivt inriktade reservanterna
och utskottet inte äro stora. Så är det. Kan inte första kammaren nu utan
votering efter herr statsrådets anförande bifalla utskottets hemställan? Mina
herrar, vi lia därute i korridoren våra gasmasker och våra stålhjälmar. Vi ha
litet varstans här i riksdagshuset pilar, som utvisa vart vi skulle taga vägen i
händelse av ett bombanfall. Vi lia därmed visat, att vi vilja skydda oss. Låt
oss också visa, att vi vilja försvara oss! Låt oss visa, att även vår ungdom skall
göra sig skickad att deltaga i detta försvar och därför kunna hantera ett vapen!

Endast ett ord gentemot herr Söderkvist. Han talade örn skolornas uppgift.
Ja, den uppgiften är att bygga vidare på vårt kulturarv. Men, mina herrar,
vad är vårt kulturarv värt, örn vi inte försvara det? Låt oss genom att bifalla
utskottets hemställan visa, att vi vilja vara ett folk i vapen. Oell ina vi därmed
visa världen, att vi vilja sälja vår frihet så dyrt som möjligt och därmed

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutb tidning för skolungdom. (Forts.)
komma elen, som kan umgås med planer på att störa vår fred, att avstå från
detta.

Herr talman! Med dessa ord anhåller jag att få hemställa till kammaren att
utan votering bifalla utskottets hemställan.

Herr voll Heland: Herr talman! Efter försvarsministerns utmärkta anförande
är det säkerligen onödigt att komma med ytterligare argument mot
dem, som ha yrkat avslag på föreliggande utskottsutlåtande. Jag vill endast
kortfattat anföra några argument mot de två övriga reservationerna. Jag gör
det därför att jag, liksom statssekreterare Severin i andra kammaren, har äran
att vara Kungl. Maj :ts ombud i skytteförbundets överstyrelse, och vi ha yttrat
oss i ärendet till skolöverstyrelsen.

Jag ber då att få påpeka, att enligt gällande bestämmelser är inträdesåldern
i de frivilliga skytteföreningarna och i landsstormens ungdomsavdelningar 14
år. Här påbörjas sålunda skjututbildning med salongsgevär. Någon olägenhet
härav har väl ingen kunnat påvisa, och enligt såväl chefens för armén som
skytteöverstyrelsens uppfattning bör värntjänstutbildningen på lämpligt sätt
anknytas till de frivilliga organisationernas verksamhet.

Jag ber också att få påpeka, att minimiåldern för antagning till reservhämvärnsman
redan är fastställd till 16 år. Det synes väl därför lämpligt, att de
ungdomar, alltså 16-åringar, som antagas till hemvärnsmän, redan ha bibringats
någon grad av skjutfärdighet. Det är därför det synes mig önskvärt, att
kammaren här går på utskottsförslaget och icke på den reservation, som vill
ändra åldersgränsen från 15 till 16 år.

Jag tycker det är rätt viktigt, att herrarna besinna detta, när ni stå i valet
och kvalet mellan dessa två förslag, som i övrigt äro rätt lika varandra, att
det gäller denna åldersskillnad, men att det är viktigt att gå på utskottsförslaget
just med hänsyn till den hemvärnstjänst, som redan är fastställd.

Beträffande sedan kostnadsramen anse vi inom skytteförbundets överstyrelse,
att den kostnadsram, som utskottet här kommit till, 120,000 kronor,
skulle kunna vara tillräcklig, även örn vi i vårt yttrande föreslagit 140,000
kronor, men det var ju med andra beräkningsgrunder, nämligen att man skulle
gå ytterligare ned i klasserna och således öka antalet skolklasser.

Beträffande herrar Oscar Olssons och Wards reservation kan jag inte instämma
med herr Oscar Olsson när han säger, att i sak finnes det ingen skillnad.
Jag ber att få påpeka, att i sak är det en ofantlig skillnad mellan hans
reservation och utskottsförslaget samt herr Gustafssons i Benestad reservation.
De förstnämnda reservanterna anse, att skjututbildningen bör göras frivillig.
Nu ha de sakkunniga uppskattat antalet deltagare i skjututbildningen till
omkring 130,000, varvid de räknat med såväl läroverk som folkskolor, sålunda
6 :e, 7 :e och 8 :e klasserna. Man har alltså räknat med att antalet skulle bli
130,000. Men enligt den statistik, som vi ha i skytteförbundets överstyrelse,
utgjorde antalet aktiva medlemmar i åldern 14—19 år: år 1938 21,000, år
1939 24,000 och år 1940 52,000. Den stora ökningen 1940 grundar sig givetvis
på de nu rådande förhållandena, beredskapsskjutningarna, hemvärnstjänsten
o. dyl., och jag ifrågasätter, örn herr Oscar Olsson hade kommit med sin reservation
och ansett, att skillnaden i sak ej betydde något, örn han vetat örn
dessa siffror. Ty det är ju att märka, att i dessa siffror ingår såväl skolungdomen
som den i förvärvslivet deltagande ungdomen. Vi lia ingen statistik för
huru många av dessa anslutna till skytteföreningarna, som äro skolungdom.
Man torde nog icke kunna uppskatta antalet av skolungdomen till en högre
siffra än 50 procent av ovan angivna tal, d. v. s. under 1940, 25,000. Folkskolans
ungdom är nämligen praktiskt taget inte med i skytteföreningarna.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

Nu säde herr Osear Olsson, att det i sak inte betydde något om man gick
in för hans reservation, ty han ansåg att det högst skulle bli 1 procent, som
inte frivilligt anmälde sig till skytteföreningarna. Ja, vi ha ju den nämnda
statistiken som visar, att det i de grupper det här gäller, inte är mer än omkring
25,000, som frivilligt anmält sig, trots den stora propaganda som bedrives för
skytterö.relsen, av de 130,000, som enligt de sakkunniga skulle beräknas komma
med enligt det förslag, som nu utskottet har förordat.

Jag har funnit det viktigt att påpeka dessa två saker för att framhålla, att
det är skillnad mellan reservanterna och utskottet. Man får alltså inte underskatta
denna skillnad. Vill man lia något värde av skjututbildningen, så måste
nian gå på utskottsförslaget eller den benestadska reservationen, ty det går
inte att få fram samma antal skyttar genom frivillighetens väg. Vidare: örn
nian vill för hemvärnsövningarna omedelbart draga nytta av skjutkunskapen,
då kan man icke gå på den benestadska reservationen, utan då måste man
följa utskottsförslaget, som sätter åldern till 15 år.

Det är på grund av detta, herr talman, som jag Ilar velat yrka bifall till utskottsförslaget,

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! När jag tänker på de många
miljoner, för att inte säga miljarder, som riksdagen har spenderat för att åstadkomma
ett starkt försvar och uppehålla en klok beredskap, så förvånar jag
mig över de agitationsföredrag, som hållas här för att få fram just samma mening,
som vi alla äro ense örn, nämligen att vi skola ha ett starkt försvar och en
stark försvarsberedskap. Jag undrar då varför man inte skulle kunna behandla
varje sak för sig. Varför skall man onödigtvis uppjaga en stämning
för att få ett beslut eller få ett beslut att bli mera värdefullt än vad det kanske
i själva verket är? Jag tycker det är onödigt. Jag tycker man kan se på
denna sak lika nyktert som man ser på allt annat i denna svåra tid och väga
det och undersöka, vilket värde det i själva verket kan ha för vårt försvar.

Sedan jag sagt detta, herr talman, skall jag be att vidare få säga, att jag ju
ar på sätt och vis reservant här, men alldeles för mig själv i den mängd av
förslag, som uppgjordes på andra avdelningen i statsutskottet. Jag kunde inte
sluta mig till något. Jag tyckte inte, att de tillfredsställde den uppfattning,
som jag har örn ungdomen. Jag har nämligen den uppfattningen, att ungdomen
bör lämnas i fred. Ungdomen bör bedriva sina studier, så att den på
bästa och mest tillfredsställande sätt kan fylla sin uppgift i samhället som
medborgare. Och när jag har sagt det så menar jag en ungdom upp till en
viss åldersgräns. 14-, 15-aringar äro väl ändå inte den mogna ungdom, som
man behagat tala örn. De ha ju knappt mer än lämnat barnaåren. När jag
sagt, att jag vill, att ungdomen skall bedriva sina studier och bli goda samhällsmedborgare,
som tillfredsställande fylla sin uppgift, så ställer jag mig
följande fråga. Här har man föreslagit, att skolungdomen skall ha friluftsövningar
och dylikt. "\ i behöva väl inte tala om, att vi i det hänseendet äro
fullkomligt eniga. Men vidare har man sagt, att endast läroverksungdomen
skall komma i fråga, då det gäller den militära utbildningen. Men varför
endast läroverksungdomen? Öar denna visat en sådan mognad i sina omdömen,
då det bär gällt att taga ståndpunkt till tidens rörelser och idéer, att
den skall särskilt få komma fram och få den utbildningen? Jag anser nämligen,
att den, som skall ha militär utbildning och försvara vårt land, han har
ett förtroendeuppdrag. Jag vill visst, inte fråntaga läroverksungdomen detta
förtroendeuppdrag men jag frågar mig fortfarande: varför endast den? Örn vi
nu utgå ifrån att man skulle kunna säga, att 18 år vore den lämpligaste gränsen,
da frågar jag mig: varför skall ungdomen ute i förvärvsarbetet inte få

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
lov att komma med i en sådan utbildning? Kom inte och tala örn de här sex
dagarnas övningar såsom något betydelsefullt. Försvarsministern var inne på
det i sitt agitationstal. Han yttrade dock, att man visst inte skulle tro, att
detta komme att betyda något epokgörande, men något kunde det kanske komma
att betyda. Det var en betydlig reducering av dessa övningars värde,
en god nedskrivning av den högstämning, som han liksom en del andra
talare var besjälad av. Jag vill inte, att då det gäller försvaret ungdomen
över 18 år skall begränsas till läroverksungdom. Jag vill, att den andra ungdomen
skall var med. Jag framhöll redan i statsutskottet, att jag gärna skulle
se, att man läte Kungl. Maj :ts förslag, som är så söndertrasat och varom det
råder så många delade meningar, vila på bordet och under tiden utreda, huruvida
det inte skulle kunna vara möjligt att ett eller två år före värnpliktstjänsten
få icke allenast läro ver ksungdomen utbildad genom militära övningar utan
också all annan ungdom, som är anställd i näringslivet, i förvärvsarbetet. Kunde
man få det dithän skulle man på det sättet kanske få en förskola för värnpliktstjänsten.
Det skulle alltså bli en förskola för den verkliga militärutbildningen,
däri alla hade deltagit.

Nu kan ju någon, säga, att örn man skulle taga ut sex dagar eller någonting
sådant ett eller två år före värnpliktstjänstgöringen, så blev det inte mycket
värt det heller. Det medges gärna, men det är mera värt än örn man skall börja
med pojkarna nere i åldern 15, 16 år. Det är mera värt, örn övnjngarna
komma strax före värnpliktstjänsten och bli en förskola för den.

Det var kort och gott detta förslag, som jag kom fram med i statsutskottet.
Jag tvekade, huruvida jag skulle skriva en reservation, då det var så mångå
förslag och så många delade meningar. Och därför beslöt jag mig för att här
yrka avslag och hoppas, att Kungl. Maj :t i alla fall skulle försöka göra en
sådan undersökning, där man också kunde få med den andra ungdomen. Men
det är nog många, som göra invändningar mot det och säga, att den är upptagen
i förvärvsarbetet. Men är det inte så att lagen örn semester skulle kunna
komma oss till godo härvidlag. Det är inte uteslutet, att man skulle kunna
passa in den ungdomen och de övningarna i just den semesterledighet, som semesterlagen
bestämmer.

Jag skulle således anse det vara allra viktigast, när . det i alla fall är så
många delade meningar, att man vilade på hanen och gjorde en sådan utredning,
där man får alla med. Det kan visserligen sägas, att vi äro så vana vid
att anslå miljoner och miljarder till försvaret, att det inte gör något, om vi
anslå ett par hundra tusen. Det betyder ingenting, men det kan ju också vara
fråga om den bästa nyttan av dessa hundratusentals kronor, som ständigt föreslås.
Jag tror fortfarande, att effektiviteten beträffande den militära utbildningen
enligt utskottets förslag blir mycket ringa och absolut ej av det värde,
som många här framhålla.

Men så varnas man från olika håll: Ga ej pa avslag. Vi äro ju i alla fall
inne i ett världskrig, vad skulle utlandet tycka, ifall vi här avsloge förslaget
och ginge till en ny utredning? Det kan ifrågasättas,. säger man, huruvida
det inte därute skulle misstänkas, att vår försvarsvilja minskats. Allt det är endast
överdrifter. Utlandet räknar precis lika bra som vi själva här i riksdagen
vilka miljoner eller miljarder vi under fullständig enighet lia anslagit till vårt
försvar under dessa år. . .

Vi vilja väl överväga denna sak, liksom alla andra förslag. Försvarsviljan
tror jag inte skall minskas ifall man nyktert lade detta förslag, varom ju
meningarna äro så delade, på bordet och ginge till en ny utredning och Hnge
fram ett annat förslag till ett kommande år. Jag skall säga, mina herrar, att vår
eniga försvarsvilja är känd, det kunna vi gärna högljutt tala örn både för oss

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Ang. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
själva och för utlandet. Den är det intet fel på, och det får det inte heller vara.
Men jag tror, att vi ej kunnat skapa försvarsvilja genom att komma med alltför
lösliga projekt och samtidigt överdriva med tal, att det är någonting viktigt i
försvarsväg. Det kan skada den förtröstan, den goda stämning, den goda försvarsvilja,
som råder ute i landet.

Jag vill således säga som försvarsministern: tro inte, att detta är något epokgörande,
som föreslås från vare sig utskottets eller de närmaste reservanternas
sida. Det är det visst inte, och det kommer inte att leda till några epokgörande
resultat. Och att vi skulle taga förslaget därför bara för att utlandet skulle
bli tillfredsställt med oss här i Sverige, det tycker jag är ett tal, som vi helst
inte böra taga hänsyn till. Vi böra taga hänsyn endast till vad som kan vara
klokt och riktigt, ge något i utbyte till vad som kan gagna. Örn vi få en utredning,
där man undersöker huruvida det är möjligt att få med all ungdom efter
18 år ett eller ett par år före värnpliktstjänsten i en dylik militär utbildning,
då ha vi vunnit avsevärt bättre resultat än med detta lappskrädderi, som vissa
av herrarna nu söka höja upp till skyarna.

Jag tvekade, huruvida jag skulle skriva någonting, därför att det var så
många skrivelser förut, som kommo från andra avdelningen. Jag har inte heller
formulerat någon reservation. Men jag skulle än en gång vilja understryka,
att örn man ville slå in på min linje, så kanske kunde man också förvänta
ett verkligt resultat. Det kan då inte bli något beslut i år, men jag
tror ej, att man förlorar något på att skjuta frågan till ett kommande år och då
få fram ett förslag, som alla skulle kunna enas om.

Jag ber att få yrka avslag på alla föreliggande förslag. Går kammaren ej
med på det har jag intet annat att göra än att ansluta mig till den reservation,
som står mig närmast, nämligen den bergmanska reservationen. Jag ber alltså,
herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Wagnsson: Herr talman! Efter försvarsministerns anförande råder
det väl knappast något tvivel om att kammaren är beredd att med stor majoritet
fatta ett beslut i positiv riktning. Det är emellertid såsom jag ser det inte
alldeles betydelselöst, vilken av de positiva linjerna kammaren kommer att välja.
Ställas realskoleklasserna utanför denna värntjänst, innebär det, att årligen
omkring 5,000 läroverkselever gå miste örn skjututbildningen. Enligt fördelningen
av eleverna i år befunno sig nämligen i realskolans avslutningsklass
3,077 elever, i de kommunala mellanskolornas avslutningsklass 609 och i det
fyraåriga gymnasiets första ring 1,378 elever, medan i gymnasiets tre högsta
ringar samtidigt inte undervisades fler än 7,402 elever. Genom en sådan inskränkning
kommer värntjänsten därför att få väsentligt mindre effekt än
vid ett bifall till propositionen och utskottets förslag.

Såvitt jag kan finna, är det enda argument, som framförts för den av herr
Per Gustafsson m. fl. avgivna reservationen, uttalandet av ett önskemål, att
skjutövningar icke skola bedrivas av lärjungar under 16 år. Man utgår således
från att lärjungarna i realskolans avslutningsklass i regel befinna sig under
denna ålder. Gör man emellertid en undersökning av åldersfördelningen i
realskolan i år, får man fram siffror, som för bedömande av denna fråga måste
sägas vara av rätt stort intresse.

Av de elever, som vårterminen 1940 avlade realexamen, var det 3 som voro
14 år, 148 som voro 15 år, 1,463 som voro 16 år, inte mindre än 4,227 som
voro 17 år, inte mindre än 1,526 som voro 18 år, 336 som voro 19 år, 85 som
voro 20 år o. s. v. Det normala är alltså ingalunda, som reservanterna tyckas
föreställa sig, att realskoleexamen avlägges av personer i 15-, 16-årsåldern.
Detta är en rent teoretisk ålder, som endast mera undantagsvis förekommer,

Första kammarens protokoll 1941. Nr 39. 3

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
medan genomsnittsåldern i själva verket ligger något år högre. Det innebär
med andra ord, att även örn man såsom reservanterna vill ställa 15-åringarna
utanför skjututbildningen, kan man acceptera propositionens linje, ty också
efter denna blir det alldeles överväldigande flertalet av elever, som skola skjututbildas,
i en ålder över 15 år. Jag är övertygad örn att reservanterna inte
närmare känt till medelåldern inom realskolan. Annars hade det, såsom jag
ser saken, varit ganska svårt för dem att med så gott som uteslutande denna
synpunkt motivera sin reservation.

Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten iner. Med det sagda har jag
velat anföra de skäl, som göra, at jag för min del, då jag stannar för en positiv
linje, anser utskottets vara att föredraga framför reservationernas. Jag
ber alltså att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Sedan jag begärde ordet,
har nästan allt sagts, som behöver sägas till förmån för utskottets hemställan.
Jag skall då begränsa mig till att ytterligare understryka några synpunkter.
Innan jag gör det, måste jag dock vända mig mot min ärade utskottskamrat
herr Johan Nilsson i Malmö, som synes mig företräda den mest negativa ståndpunkten
i delina fråga. Herr Johan Nilsson menar, att man borde sätta i gång
en ny utredning, sedan man avslagit det föreliggande förslaget. Jag vill erinra
örn att en utredning har förekommit, ett sakkunnigförslag föreligger, och
det är på basis av denna utredning, som propositionen har tillkommit. Men,
herr Johan Nilsson, när kanondundret hörs utanför rikets kuster och när flygplanen
dåna innanför gränserna, då är det inte tid att sitta och utreda, vad
man skall göra. Då är det tid att handla, och detta handlande måste lia föregåtts
av en beslutsam och målmedveten utbildning, så att man verkligen vet,
hur man skall handla.

Under denna debatt lia ett par talare, först herr Oscar Olsson och sedan herr
Bergman, åberopat de motioner, som väckts i detta ämne. De ha framhållit
den opinion, som tagit sig uttryck på detta område, och det har sagts, att denna
opinion har stora förankringar ute i landet. Redan under statsutskottets
behandling av ärendet konstaterades, att motionärerna mera tagit sikte på sakkunnigförslaget
och mindre beaktat den begränsning därav, som den kungl,
propositionen innebär. Den kungl, propositionen effektuerar precis vad riksdagen
själv begärde i sin skrivelse förra året. De, som företräda den negativa
linjen, lia gjort en hel del invändningar. Men jag frågar: är det inte ganska
naturligt, att man i denna tid, då så mycket offras för vårt försvar, tänker på
att också på denna väg vinna ett effektivare försvar? Det är också därför
som statsutskottet på sidan 24 yttrar följande: »Det moderna kriget med dess
totala karaktär, vilket innebär nödvändigheten av civilbefolkningens aktiva
medverkan i landets försvar, medför, att ungdomen, långt ned i åldersklasserna,
direkt måste tagas i anspråk för olika samhälleliga uppgifter. En utbildning,
som tager sikte härpå, måste — så vitt utskottet kan finna — icke blott
bliva till fördel för vår allmänna beredskap, utan även, såsom departementschefen
framhållit, bliva ägnad att hos de unga framkalla och vidmakthålla
känslan av individuellt och gemensamt ansvar för nationens tryggande.» Det
är ganska naturligt, säger jag, att statsutskottet, som haft att behandla denna
mångfald av ärenden rörande vårt försvar och vår allmänna försvarsberedskap
och som har åhört alla föredragningar i dessa ämnen, också gör ett uttalande
som detta i anslutning till det förslag, som Kungl. Maj:t nu har framlagt.

Man har tvekat om värdet ur försvarets synpunkt av denna reform. Redan
av det citerade uttalandet framgår, hurusom det totala kriget nu kräver medverkan
av alla. Statsutskottet framhåller också i samma utlåtande, att det kan

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
vara i högsta grad angeläget, att ungdomen erhåller utbildning i vissa speciella
värntjänstgrenar. Där uppräknas en hel del såsom luft-, gas- och brandskydd
för både manliga och kvinnliga lärjungar, hemtjänst och hemsjukvård för
kvinnliga lärjungar, målspaning, rapportering och ordonnanstjänst, allt uppgifter,
som äro särdeles väl lämpade just för ungdomen. Denna låt vara korta övning
kan också vara till gagn för deras fortsatta verksamhet, då de redan vid
16 ars ålder kunna och böra inträda i hemvärnet såsom hemvärnsmän och på
ett ännu mera aktivt sätt deltaga i beredskapen.

Det har redan påståtts, att inte så mycket skiljer mellan utskottsförslaget
och ett par av reservationerna. Jag delar inte helt den åsikten. Den av herr
Gustafsson i Benestad m. fl. avgivna reservationen t. ex. begränsar utbildningen
till de tre översta klasserna, och den höjer åldern från 15 till 16 år. Det blir
med denna begränsning ett mindre antal, som uttages, och den erfarenhet, som
som man också vill vinna genom denna reform, minskas, när man gör på detta
sätt. Det har ju tidigare anförts, att lägsta åldern för inträde i hemvärnet är
16 ar. Då skulle det väl inte vara så farligt att på detta område lia 15 år som
lägsta alder.

Äng skall inte uppehålla kammaren alltför länge. Den kritik, som framkomnnt
i de väckta motionerna, har inget hållfäste i Kungl. Maj:ts proposition.
Denna har gått den försiktigare medelvägen, och det är också detta, som statsutskottet
har gjort genom sitt tillstyrkande utlåtande. Ett negativt beslut som
vissa förespråkare rekommendera, skulle vara mycket att beklaga. Det skulle
föranleda en inre diskussion, som skulle vara högst skadlig och kanske i viss
grad uppluckra, deri moraliska motståndskraft, som är och. bör förbli en sådan
utomordentlig tillgång i denna farofyllda tid. Ett beslut i splittringens tecken
“jule utåt kunna tolkas, som örn den. moraliska motståndskraften på något
sätt försvagats och som örn det här börjat visa sig verkningar av vad man på
andra hall brukar kalla nervkriget.

• ^tsutskottet rekommenderar det här föreliggande förslaget, sker det

inte blott för dess värde ur försvarssynpunkt utan också därför att det är
angeläget att så skyndsamt sorn möjligt få all den erfarenhet, som står att
vinna örn möjligheten att pa denna väg öka den personliga beredskapen. Det
är just därför som vi inte ha kunnat följa reservanterna — herr Per Gustafsson
m. fl. — i deras begränsning av åldern. Vi ha inte råd att spilla mera tid
pa att ytterligare utreda. Det gäller att utnyttja tiden.

Jag vill, herr talman, med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Söderkvist: Försvarsministern tillskrev mig en del yttranden, som
jag varken fällde eller hade i tankarna, när jag höll mitt lilla anförande! Han
faste var uppmärksamhet på att vi inte leva i någon idyll, utan att det råder
krigiska tider inte bara för Europa i allmänhet utan även för vårt folk. Detta
kan jag till fullo instämma i. Jag har aldrig på något sätt antytt, att vi skulle
leva i någon idyll eller att vi skulle ha utsikt att göra det i framtiden. Jag
ville i mitt anförande bara understryka, att de övningar, som skulle företas med
skolungdomen, borde bedrivas pa ett sadant sätt, att inte det krigiska ändamalet
ovillkorligen mäste sättas såsom rubrik på det hela. Försvarsministern
talade örn nödvändigheten av att de unga pojkarna lärde sig att läsa karta,
förslå en kompass och orientera sig i terräng. Vad hindrar, att de få lära detta!
under de friluftsdagar, som äro anslagna för vanliga fredliga övningar? Varför
skall det t. ex. vid en orientering vara nödvändigt att säga: »Nu skall vi
ta oss fram till den och den platsen där det finns en liten patrull som vi
skall försöka taga till fånga eller eventuellt nedgöra.» Kan man inte lika
gärna säga: »Vi skall försöka gå fram lill det och det trädet, till den och den

Nr 89.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
berghällen», eller någonting dylikt? Vad jag haft i tankarna är bara, att vi
inte skola inrikta de unga på att alla dessa övningar ha ett krigiskt ändamål.
Det är ingenting annat.

Försvarsministern beskyllde också oss, som ha skrivit på de olika motionerna,
för att vara pacifister. Jag vill då säga, att jag på intet sätt är pacifist. Jag
skulle kanske kunna säga: tyvärr är jag det inte. Men jag har haft denna privata
uppfattning örn hela frågans innebörd. Vi skulle med samma rätt kunna
säga, att arméchefen är pacifist, därför att han icke vill utsträcka vapenövningarna
till 12-åringarna. Varför skall man ovillkorligen stanna vid 15-årsåldern? Försvarsministern

talade till kammaren som örn vi hade argumenterat emot
försvaret i allmänhet. Han talade till kammarledamöterna, som örn han hade
talat till en samling försvarsfientliga människor. Jag tror inte, att de, som här
ha en annan mening än försvarsministern, i stort sett ha någon annan uppfattnig
örn försvaret i allmänhet än han. Detta gör också, att jag inte kan fatta de
talare, som uppträdde efter honom och menade, att sedan försvarsministern nu
yttrat sig, kunde man omedelbart gå till ett avgörande, och att det vore fullkomligt
onödigt att ens ha någon votering örn saken. Jag ber då att få säga
t. ex. herr Holmström, att så lättvindigt ha vi, som skrivit under motionerna,
inte tagit på saken, att vi anse, att en omröstning om själva sakfrågan skulle
vara onödig, bara därför att herr Sköld stiger upp och motiverar sin uppfattning.
Såvitt jag har kunnat fatta de anföranden, som här hållits, gäller striden
huvudsakligen de vapenövningar, som begäras för gymnasieklasserna. Försvarsministern
säger själv, att han anser, att dessa övningar knappast ha någon
praktisk betydelse. Då kan jag inte fatta, varför de ovillkorligen skola drivas
igenom. Det finns dock, som en hel del talare tidigare framhållit, en mycket
utbredd uppfattning ute bland folket, att denna form av försvarsövningar icke
bör komma i fråga.

Herr Bergman: Herr talman! Endast ett par repliker till några föregående
talare!

En ärad talare, herr Holmström, frågade: vad är vårt kulturarv vart, örn vi
inte försvara det? Jag ber att, liksom den föregående ärade talaren, få förklara,
att jag icke är någon försvarsnihilist och aldrig varit det. Jag kan hänvisa till
att jag som ledamot av statsutskottet röstat för alla de stora anslag för rustningar,
som föreslagits i nuvarande läge. Så gör inte en försvarsnihilist.

Försvarsministern ansåg, att inga hållbara skäl voro anförda för vår reservation.
Han sade även, att skolarbetet inte skulle bli stört. Ja, den saken ha
vi observerat och erkänt. Men vi ha sagt, att det i dessa ekonomiskt svåra tider
kan vara besvärligt för många hem med en ytterligare belastning genom terminens
förlängning, när de ändå få bära så många bördor för försvaret och
för livsuppehället under den tilltagande dyrtiden, och som huvudskäl ha vi
anfört, att propositionen innebär ett opraktiskt sätt att använda pengar. Vi
tro, att 180,000 kronor kunde användas på ett effektivare och för försvaret betydelsefullare
sätt än att kastas bort på dessa i och för sig tämligen värdelösa

skolpojksövningar. . o

Vidare anmärkte en talare att jag hade anfört en auktoritet fran 1901, herr
Hugo Tamm. Det var en idyllisk tid, sade man. För all del, det är riktigt. Men
jag anförde ej blott Tamm utan åberopade såsom huvudauktoritet försvarsministern
av 1917, och det året var minsann ingen idyllisk tid. Då befunno vi
oss i ett läge, mycket snarlikt det nuvarande. Europa befann sig mitt i ett brinnande
världskrig. Som ledamot av andra kammaren — han blev visst försvarsminister
senare på året — väckte herr E. Nilson från örebro i början av 1917

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Ang. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
en motion om skolmilitärövningarnas avskaffande. Situationen då var ganska
prekär. Det fanns tillfällen under det dåvarande kriget, då det hängde på ett
hår, att vår neutralitet blivit äventyrad och att Sverige kommit i krig. Man
skall inte försöka bortförklara det förhållandet, att förra världskriget medförde
åtskilliga faromoment liksom det nuvarande, även örn det finns mångå olikheter.
Det var dock även då en allvarlig tid, då man kunde resonera på samma
sätt som nu, att »allt som kan göras för försvaret bör göras», men man ansåg
naturligtvis, att det skulle göras på ett praktiskt sätt, så att man fick bästa
möjliga utbyte av vad man uppoffrade. Denne motionär, som kort därpå blev
försvarsminister här i vårt land, sade, när han det året motionerade örn avskaffande
av militärövningarna för skolungdom, att ur militär synpunkt kunde
det resultat, som uppnås genom dessa övningar, ingalunda anses motsvara därmed
förbundna uppoffringar. Då förekom dock en mycket långvarigare militär
träning för gymnasister än de sexdagarsövningar, som nu ha ifrågasatts.
Jag kan därför inte inse, att det inte skulle vara ett hållbart skäl, som jag där
åberopat.

Jag skall i förbigående be att få berätta en liten episod ur vår krigshistoria.
Jag representerar Värmlands län, så att jag känner litet till händelser, som
inträffat där under olika tider. Herrarna erinra sig säkerligen, att Karl XII
1716—1718 förde ett krig — hans sista — mot Danmark, närmast riktat mot
den dåvarande danska besittningen Norge. Han red mycket flitigt omkring i
gränstrakterna och inspekterade de olika avdelningar, som skulle med i detta
krig. Det var flera olika förband, som skickades i väg från olika håll. Från
Värmland kommo ett par, andra kommo från Dalsland, en från Strömstad
o. s. v. Under sin inspektionsfärd kom konungen till ett ställe i Värmland, där
befälet i patriotiskt nit inte bara samlat sina egna trupper utan också satt
upp en improviserad trupp av allmoge, som skulle utgöra en förstärkning till
de normala trupperna där. Karl XII såg på dessa redbara bönder, som voro av
olika åldrar och tämligen dåligt munderade, åtminstone somliga av dem. Han
såg uppmärksamt på dem, och sedan sade han: »Gå hem ni, mina gubbar, och
sköt era plogar, det gör ni konungen och riket större tjänst med» — detta
hände kort innan vårarbetet skulle börja — »än om ni går med in i Norge. Den
affären skall jag nog sköta om själv.» — Värmlänningarna blevo ofantligt förtjusta
över att denne krigarkung hade det sinne för lantmannanäringarna, som
han här visade och minnet av vad han sade till bönderna har levat generation
efter generation, liksom åtskilliga andra yttranden av Karl XII under den tid
han vistades i Värmland och på Dal.

Denna historia tycker jag på sätt och vis hör hit, ty den vittnar örn att en
härförare, som naturligtvis hade det allra största intresse för ett effektivt försvar,
insåg, att det fanns andra saker att göra, som voro lika viktiga och där
människor kunde göra den insats som just de bäst passade för med större effekt
än örn de gått med i kriget. Så tyckte han att det var fallet med dessa dock fullvuxna
lantmän. Jag menar, att man kan säga på samma sätt till ungdomen i
våra skolor: »Gå ni och sköt ert skolarbete och utbilda er där till det ni skall
bli, så kommer ni att göra fäderneslandet större tjänster än örn ni går och skjuter
några skott här. Det blir i alla fall snart nog tid för er att göra det, när
er värnpliktstid örn ett par år kommer.»

Man sade vidare, att utlandet komme att missförstå ett avslag på denna proposition.
Detta har redan herr Nilsson i Malmö bemött på ett utmärkt sätt,
synes det mig. Jag behöver inte tillägga mycket därtill. Det finns ett par diktaturstyrda
länder, som ha reguljära krigiska barn- och ungdomsorganisationer.
Jag vet inte av. att några andra stater lia det, inte ens andra krigförande
stater. Om nu vi inte vilja imitera just dessa diktaturstater, så missförstås det

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
säkerligen inte i utlandet, som känner till, att Sverige för närvarande är besjälat
av den allra kraftigaste försvarsvilja. Man har utomlands mycket väl
reda på vad vi gjort i detta avseende och att vi mena allvar med det. Något
missförstånd i utlandet kommer säkerligen inte i fråga.

Herr Pauli säde, att han inte tog någon skada av de där militärövningarna.
Ja, det gjorde inte jag heller. Yi ha ju varit med örn dem bägge två. Men gjorde
herr Pauli och jag fäderneslandets försvar någon egentlig tjänst med dem?
Det är väl därpå det närmast skulle komma an.

Jag yrkar fortfarande bifall till den av mig m. fl. vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Försvarsministern anmärkte i sitt anförande,
att det skall föreligga verkliga skäl för att man skall kunna säga nej
till ett positivt förslag i denna fråga. Herr Bergman angav som skäl, att
man fick för litet valuta för denna stora summa, 180,000 kronor. Jag tror
inte, att det skälet räcker långt. Jag tror, att oppositionen har något starkare
skäl att komma med. Detta skall jag komma tillbaka till litet senare.
Jag har bara ett par anmärkningar att göra med anledning av några yttranden
emot min reservation.

När herr von Heland anförde, att jag säkerligen inte skulle ha avlämnat
mm reservation, örn jag hade haft reda på anslutningen till de frivilliga skytteföreningarna,
replikerade jag honom personligen ganska vänligt i tonen med
att säga, att örn han hade tänkt sig litet för, innan han gjorde den anmärkningen,
skulle^ den inte ha kommit. Herr von Heland förbiser att min reservation
ännu hårdare än Hugh Majrts proposition håller på att den civila värntjänstutbildningen
skall vara obligatorisk och att således alla elever i läroverkens
högre klasser skola vara skyldiga att deltaga i den föreslagna sexdagarsutbildrängen
före höstterminens början. Det är ifrån denna utgångspunkt,
som jag fällde mitt uttalande, att säkerligen minst 99 procent av eleverna
komma att deltaga i skjutövningarna, även örn de bli frivilliga. Det är
en helt annan sak, herr von Heland, örn det finns frivilliga skytteföreningar,
i vilka skolungdomen uppmanas att vara med, än örn skolungdomen är samlad
för obligatoriska övningar och de da inte skola deltaga i skjutövningarna.
Herr von Heland källner, ifall han ännu håller på sitt uttalande, pojkarna och
deras intresse för skjutning bra litet.

Jag kan vidare inte dela herr Johan Nilssons i Malmö uppdelning av ungdomen
på det sättet, att 15- och 16-åringarna skulle vara absolut omöjliga i
värntjänstutbildning, medan 17- och 18-åringarna skulle vara alldeles utmärkta.
Jag tror, att herr Johan Nilsson i det fallet har en något för stor ringaktning
för 15- och 16-åringarna.

När herr Pauli gjorde den anmärkningen, att det kanske kunde vara litet
bristande logik i mitt resonemang, då jag så starkt stödde tanken på att värntjänstutbildningen
skall sammanknytas med hemvärnet och ändå ville ha frivillighet
i fråga örn skjutövningarna och motiverade den uppfattningen med
att hemvärnets övningar ju alltid äro obligatoriska, vill jag fästa uppmärksamheten
på att en låt mig säga rekrytskola för hemvärnet, bestående av skolungdom,
ju inte behöver ha skjutövningarna obligatoriska, fastän hemvärnet
måste ha det.

Men låt mig, herr talman, återvända till det viktiga, till statsrådets anmärkning
örn att det skulle föreligga verkliga skäl för att man skulle kunna säga
nej till ett positivt beslut i denna fråga. Jag är fullt överens med statsrådet
i hela hans resonemang och även på denna punkt. Det finns emellertid verkligen
ett skäl, som ligger bakom oppositionen och som är betydligt starkare

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Äng. värnljänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
än talet om att man skall söka spara de 180,000 kronorna, som herr
Bergman här framförde, nämligen den utbredda folkstämningen mot rent militära
övningar i läroverken. Jag beklagar djupt, att denna folkstämning
finns, men, som statsrådet också antydde, den är icke borta bara i och med
att man beklagar, att den finns. Det, som för mig har varit viktigt, är att
försöka att få denna folkstämning att gå över. Jag tror, att detta skulle kunna
gå för sig på den väg, som arméchefen föreslagit, då han i sitt yttrande
antytt, att man måste befara denna folkstämning. Hans förslag gick ut på
att värn tjänstutbildningen till att börja med kunde göras frivillig. Detta gällde,
så vitt jag kan förstå, speciellt de rent militära övningarna. Jag tror, att
örn diskussionen redan ifrån början allvarligt hade inriktats pa att komma
fram på den vägen, skulle denna rätt utbredda folkmening emot förslaget väsentligt
ha dämpats. Jag är också, herr talman, övertygad örn att det icke är
lyckligt att genomtrumfa detta beslut i oförsonlighetens tecken emot en utbredd
allmän folkmening. Jag tror, att det kan ha sin betydelse att räcka
denna folkmening handen genom att göra dessa rent militära övningar vid läroverken
frivilliga allra helst som nog så gott som allesamman i kammaren
och, jag misstänker, herr von Heland också, i grund och botten äro övertygade
örn att det praktiska resultatet ändå blir detsamma trots denna försonliga
inställning vid beslutets fattande.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn bifall till min och herr Wards
reservation.

Herr von Heland erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag vill endast som en replik till herr Oscar Olsson säga, att de obligatoriska
övningarna bli kostnadsfria, vilket de frivilliga icke kunna bli helt,
och detta måste få en stor betydelse i praktiken.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Jag begärde ordet allenast för att tillkännage,
att jag kommer att rösta för bifall till statsutskottets tillstyrkande
av Kungl. Maj:ts proposition. Efter det storstilade, jag vill gärna säga gripande,
anförande, som försvarsministern höll för en stund sedan och som präglades
av den djupaste ansvarskänsla, förefalla mig de invändningar, sorn från
reservanternas sida riktats emot utskottsförslaget, vara skäligen små och betydelselösa.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Gärde.

Herr Larsson, Sven: Herr talman! Jag vill börja mitt anförande med att
instämma i vad herr Johan Nilsson i Malmö sade, då han förklarade, att man
hade svårt att förstå, varför man i detta fall skall behöva jaga upp en folkstämning,
som det föreliggande förslagets innehåll knappast kan berättiga
till. Jag kan försäkra kammarens ledamöter, att åtminstone jag för min del,
och jag tror, att detsamma gäller även för de övriga reservanterna, har en lika
stark känsla som någon annan för att vårt försvar och våra möjligheter till
ett fritt liv skola upprätthållas med så gott som alla medel. Då jag likväl
måste säga, att jag hade hoppats, att framläggandet av detta förslag skulle
ha kunnat få anstå något eller kanske några år, gör jag detta därför att de
sakkunnigas förslag ju möttes av en allmän och ofta mycket bister kritik.
Vid utarbetandet av den nu föreliggande propositionen har Kungl. Maj:t också
tagit intryck av denna opinion, ty det förslag, som riksdagen nu har att
behandla, har mycket liten likhet med det förslag, som de sakkunniga kommo
med.

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

Man har här i debatten — senast var det herr J. B. Johansson, som framförde
denna synpunkt — velat göra gällande, att motionärerna och reservanterna
skulle ha tagit alltför starkt intryck av vad de sakkunniga anfört och
icke riktigt förstått, vad propositionen egentligen innehåller. Jag skall erkänna,
att den allmänna opinionen väl i främsta rummet riktat sig mot de för
svensk mentalitet främmande tankebanor, som de sakkunniga rört sig med,
men jag tror också, att opinionen har givit uttryck för att vårt folk överhuvud
taget icke vill, att militära övningar skola sammanblandas med skolarbetet
eller skjutövningar återinföras i våra skolor. Både motionärerna och reservanterna,
och jag tror flertalet av vårt folk, ha den uppfattningen, att skolarbete
och militära övningar icke böra sammanblandas. Skolan bör få vara vad den
är avsedd för, eller såsom det säges i motionen II: 292, den skall förutom sin
egentliga uppgift fostra vår ungdom till socialt levande, tänkande och kännade
människor. Men den skall dessutom enligt min uppfattning skapa den
goda medborgaranda, som måste vara en förutsättning för att landets värnkraft,
både den civila och militära, skola kunna komma till sin fulla rätt.

I diskussionen örn det nu föreliggande förslaget överdriver man, tror jag
nog att man kan säga, högst väsentligt betydelsen av vad som här föreslås.
Detta har betonats redan flera gånger tidigare här under debatten, men jag
anser, att jag ännu en gång bör upprepa det. Man bör nämligen komma ihåg,
att det endast är en mycket liten del av Sveriges skolungdom, som skulle
komma i åtnjutande av denna enligt min mening något tvivelaktiga fördel, som
förslaget skulle medföra. Den största och den som försvarschefen anser viktigaste
delen av vår ungdom, nämligen folkskolans, ställes ju helt och hållet
utanför. De övriga skulle erhålla en övningstid av sex dagar årligen, enligt
utskottets förslag under fyra år och enligt den ena reservationen under tre år,
d. v. s. sammanlagt 24 respektive 18 dagar. Man gör sig nog skyldig till en
ganska betydande överdrift, då man gör gällande, att dessa sexdagarsövningar
skulle vara av någon särskilt stor betydelse för vårt försvar. Jag tror också,
att det är en överdrift, då man här söker göra gällande, att ett bifall till förslaget
skulle vara vad man kallar för en nationell viljeyttring. Vi skulle nämligen,
säger man, genom att antaga detta förslag göra bekant för världen,
att vi på alla upptänkliga sätt och även på detta vis önska stärka vår försvarsberedskap.
Jag är övertygad örn att de, som intresserat speja efter tecken hos
oss på vacklande försvarsvilja, ha lika stora möjligheter att bedöma detta
förslags värde som vi själva.

Motståndet mot förslaget är icke ett utslag av defaitism, ty örn man betvivlar,
att förslaget ur försvarssynpunkt har något större värde, bör man kunna avslå
detsamma utan att därför hemfalla åt någon defaitism. Det är väl antagligen
så, att anhängarna av förslaget äro fullt på det klara med dess svagheter,
men jag förmodar, att de i det nu föreliggande förslaget se en värntjänstens
första etapp. Jag är övertygad örn att de drömma om ett förslag, som har
större likheter med de sakkunnigas förslag, än vad den kungl, propositionen
har.

Man är mycket mån örn att framhålla, att den kungl, propositionen icke
innehåller något annat, än vad 1940 års riksdag begärt. Det är riktigt, ty både
i fråga örn skyndsamheten och innehållet kan ju den kungl, propositionen sägas
utgöra ett effektuerande av vad. riksdagen begärt. Men jag måste säga, att
därav följer icke, att riksdagen icke skulle ha rätt att göra vissa ändringar i
den kungl, propositionen. Ecklesiastikministern, som bär ansvaret för detta
förslag, drog på sin tid upp vissa riktlinjer, efter vilka de sakkunniga skulle
arbeta. Jag förmodar, att de sakkunniga också ansett sig ha följt dessa riktlinjer.
Statsrådet har emellertid icke ansett sig kunna följa de sakkunniga, ty i

Onedagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Ang. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
det förslag, som nu ligger på riksdagens bord, finns ju icke så mycket kvar av
vad de sakkunniga föreslagit.

Örn den civila värntjänsten, eller örn att friluftsdagarna skola användas på
ett förnuftigare sätt än vad nu är fallet, äro ju alla inom utskottet ense. Det
är ingen som opponerar mot att all skolungdom erhåller utbildning i de speciella
värntjänstgrenar, som äro upptagna på de allmänna läroverkens schema. I den
mån tiden medger detta, bör även enligt reservanternas förslag all skolungdom
erhålla undervisning i t. ex. simning, orientering, luft-, gas- och brandskydd,
och flickorna i s. k. hemtjänst. Örn detta äro alla inom utskottet, ense, liksom
man också är överens örn den fysiska träningens betydelse icke allenast
som en förberedelse för krigiska värv.

Den skolungdom, som så önskar, kan ju redan nu erhålla samma militära
utbildning, som den skulle få, örn propositionen bifölles. Det är skäl att erinra
om att det har gjorts redan tidigare, men det är anledning att upprepa det —
att våra skytteföreningar stå öppna för all ungdom från 14-årsåldern och att
hemvärnet hälsar varje 16-åring välkommen. Det förefaller mig, som örn arméchefen
hade rätt, då han ifrågasätter, örn icke hela denna fråga kunde lösas
genom anknytning till hemvärnet. Jag anser, att den saken är så pass viktig,
att den borde undersökas, och jag vill framhålla, att jag personligen ingenting
har emot att denna anslutning till hemvärnet göres obligatorisk för ali ungdom,
som hunnit upp i 16-årsåldern. Detta är emellertid något som jag icke
nu bestämt vågar yttra mig örn, men jag skulle, som sagt, örn det vore möjligt
att lösa frågan på detta sätt, icke lia något att invända däremot. Det förefaller
mig, som örn de, som önska införa skjutövningar i våra skolor men liksom herrar
Oscar Olsson och Ward vilja att dessa övningar skola vara frivilliga, litet mera
ingående borde tänka på det uppslag, som arméchefen kommit med.

Genom anslutning till hemvärnet skulle ju också en viss säkerhet kunna vinnas
för att ledningen icke skulle komma i orätta händer. Jag tror nämligen, att
jag icke tar fel, då jag säger, att motståndet mot förslaget åtminstone delvis
bottnar i att man icke är övertygad örn att ledningen av dessa sexdagarsövningar
alltid kommer att handhavas av folk, som ur statens och demokratiens
synpunkter äro lämpliga för detta uppdrag. Jag vill tillägga, att vi ju ändå
ha en viss erfarenhet härvidlag att bygga på, och jag har hört vissa diskussioner
örn förhållandena under den tid, då frivilliga skytteföreningar funnos vid
vissa läroverk. Så mycket kan man väl i alla fall säga, att utfallet av dessa föreningars
verksamhet icke alltid var tillfredsställande. Statsutskottet framhöll
också i sitt yttrande år 1940, att en omdömesgill och kvalificerad ledning vore
nödvändig för att en utbildning av detta slag överhuvud taget skulle kunna
sättas i gång. Det kan tilläggas, att utskottet också ansåg, att örn värntjänstutbildning
för skolungdom skulle komma till stånd, var förutsättningen, att
den fyllde en verklig uppgift i vår försvarsberedskap. Jag kan ju ställa den
frågan t. ex. till herr Pauli, örn han verkligen anser, att det förslag, som nu
ligger på riksdagens bord, fyller en verklig uppgift i vår försvarsberedskap?
Jag tror, att det finns skäl för dem som möjligen tvivla på att så är fallet.

I vår reservation nämnes ingenting örn lämpligheten av att förlägga den
militärt betonade delen av värntjänstövningarna till hemvärnet. Själv har jag,
såsom jag förut sagt, ingenting att invända mot en sådan utredning, som föreslås
i herrar Oscar Olssons och Wards reservation, där det framhålles, att man
bör överväga lämpligheten av att inordna de rent militärt betonade övningarna
helt eller delvis i hemvärnet. Enligt min uppfattning borde en sådan utredning
kunna komma till stånd utan att riksdagen särskilt har bett därom. Givetvis
skulle jag liebst se, att all vår skolungdom helt kunde befrias från militära övningar,
men det totala kriget fordrar nog detta offer. Det vore möjligt, att

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
om en sådan utredning komme till stånd, den skulle kunna ge ett resultat,
som de allra flesta kunde vara tillfredsställda med, ty vi få ju ändå icke helt
och hållet glömma bort, att stora delar av Sveriges folk lia en bestämd uppfattning
örn att militära övningar icke böra förekomma i samband med skolarbetet.

Det kan ju också ifrågasättas, om man under nu pågående krig överhuvud
taget kan tänkas få någon som helst praktisk nytta av de övningar, som
skulle anordnas efter ett bifall till statsutskottets förslag. Det talas ju visserligen
örn att det nu pågående kriget kan komma att vara i trettio år, men
flertalet av oss hoppas väl, att så icke skall bli fallet.

Det förefaller mig också, som örn det vore lämpligt, att, när nu hela vårt
skolväsen skall ha en översyn, 1940 års skolkommitté borde få taga hand om
även denna sak, vilket borde kunna ske utan att riksdagen uttrycker någon
särskild önskan härom.

Jag erkänner visserligen, herr talman, att mina principiella betänkligheter
mot förslaget för närvarande icke kunna få vara avgörande, men då jag har
den bestämda uppfattningen, att vad utskottet i detta fall föreslagit icke i
någon nämnvärd grad kan stärka vår försvarsberedskap, hemställer jag om
bifall till den av herr Bergman m. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Anderberg, Berling, Franson, Carl Eriksson,
Theodor Nilsson, Karl Andersson och Brandt.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Då den senaste ärade talaren lagt en
mycket stor vikt vid förhållandet mellan sakkunnigutredningens resultat och
propositionens innehåll och till och med, så vitt jag förstod honom rätt, har
velat i viss mån grunda sin inställning på denna skillnad, skall jag be att få
säga ett par ord härom.

Direktiven för det uppdrag, som de sakkunniga fingo, voro helt och hållet
i överensstämmelse med det beslut, som riksdagen fattat angående en skrivelse
till Kungl. Majit med begäran om utredning av denna fråga. De sakkunniga
funno emellertid under sitt arbete, att de hade anledning att taga upp en del
andra frågor och kommo därför över till ett förslag, som gick vida över vad
som var angivet i direktiven. Detta hindrar icke, att det fanns mycket i deras
förslag, som var värdefullt, och det var ett ovanligt raskt och duktigt gjort
arbete. För min del var jag på det klara med redan under hösten, vill jag
minnas, när jag deltog i en del överläggningar örn dessa frågor, att jag icke
ville lägga fram ett förslag, som gick så långt, och att huvudlinjerna för ett
förslag från Kungl. Maj:ts sida måste vara i överensstämmelse med innehållet
i den proposition, som nu har framlagts. När sakkunnigförslaget remitterades
till myndigheterna, fick jag också glädjen att se, att just den linje, som jag
från början valt, också var den, som samtliga sakkunniga myndigheter i så
gott som alla yttranden gingo på. Detta är det enkla sammanhanget mellan
sakkunnigutredningen och propositionen. Det är icke tu tal örn att man vid
utarbetandet av den kungl, propositionen i hög grad haft nytta och glädje av
utredningen liksom av remissvaren, men själva omfattningen av förslaget och
den principiella uppläggningen är, som sagt, ifrån början en annan.

Vad så beträffar de olika synpunkter, som kunna anföras för och emot de
meningar, som gjorts gällande, skall jag bara be att sammanfattningsvis få
erinra örn några av de synpunkter, som för mig ha varit avgörande.

Örn jag då först tar avslagsyrkandet, herr Bergmans reservation, föreställer
jag mig, att det bakom det yrkandet kanske ligger en, skola vi säga, principiellt
annan inställning överhuvud taget till alla dessa problem, än vad jag

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Anei. värntiånstutbildning för skolungdom. (Forts.)
för min del har. Jag skulle tro, att när man talar om den allmänna opinion,
som skulle förefinnas gentemot detta förslag, far man ganska vill, därför att
den opinion som framkommit riktat sig mot sakkunnigförslaget och icke mot
det förslag, som här är framlagt, och som har ett annat innehåll. Denna rent
principiella inställning, som jag sålunda föreställer mig ligger bakom herr
Bergmans ställningstagande, skall jag för övrigt icke tala så mycket örn. Det
tjänar så litet till att försöka övertyga varandra örn sådant, där det uppenbarligen
är mycket djupgående känslor och åskådningar, som ligga bakom och
som icke kunna förenas med varandra. Jag har desto mindre anledning att
göra det, som försvarsministern redan har framlagt den uppfattning och den
åskådning, som ligger bakom även mitt ställningstagande. Han får så mycket
beröm här i dag, men jag kan icke hjälpa, att jag måste säga det ännu en
gång, att han gjorde detta på ett sätt, som på en gång var präglat av realism
och äkta känsla. Jag blev därför mycket förvånad, minst sagt, när en talare
här i kammaren behagade kalla försvarsministerns anförande för ett agitationsföredrag.
Det omdömet tror jag: knappast, att någon annan, som hört försvarsministerns.
anförande, skulle vilja instämma i, utan det får nog stå för talarens
egen räkning.

Förutom denna allmänna inställning tycks man ha den föreställningen, att
om man gånge med på detta förslag, skulle man därmed på något sätt draga
in barnen i den förskräckliga verklighet, som kriget innebär. Det har sagts —
jag vet icke örn det är här i kammaren eller utanför — att man borde skydda
barnen från de vuxnas värld och icke låta dem komma i beröring med de svåra
problem, som vi ha att brottas med. Det är en mycket förståelig tanke, att
man vill skydda barnen ifrån kontakt med livets ondska. Man skulle bara
önska, att samma uppsåt behärskade de krigförande. Men som vi veta är detta
icke fallet, och en vacker dag kan den ungdom, som det nu är fråga om, faktiskt
få lära känna krigets verklighet och stifta en mycket ohyggligare bekantskap
med den, än örn man tagit hänsyn till verkligheten. För min del tror jag
icke, att man skyddar barnen genom att icke tala örn för dem att vi kunna
råka i krig och icke på något sätt försöka ge dem en undervisning, som har
något samband med den verklighet, som finnes omkring oss. I själva verket
är det nog så, att barnen och ungdomen ha mycket väl reda på denna verklighet,
och man kan ju se, att hela deras verksamhet och intresse präglas just
av den verklighet, som ingen av oss, inte heller ungdomen, kan fly ifrån. Jag
skulle därför tro, att vad som här föreslås, skulle vara ett synnerligen lämpligt
sätt, att få ungdomens intresse för denna verklighet inriktat på ett nyttigt
sätt. Jag är för min del övertygad örn att det är mycket bättre att ungdomens
intresse för krig och annat i verkligheten omkring oss, i skolan och
i uppfostran inriktas på ett sådant sätt, att man sammansvetsar detta med
känslan för det gemensamma ansvaret för fosterlandet och friheten, än att det
skall taga sig andra uttryck, som, mina herrar, kanske inte alltid bli så
trevliga.

Herr Johan Nilsson i Malmö framhöll, att han ansåg, att ungdomen bör
lämnas i fred för att uteslutande syssla med sina studier, så att ungdomarna
kunna fylla de uppgifter, som de en gång skola övertaga i samhället. Jag
tar upp det yttrandet, därför att jag tycker, att det är typiskt och att det kan
vara lämpligt till utgångspunkt för att en smula klargöra, vad som här är
meningen. Det är icke alls meningen att utan vidare klistra på värntjänstutbildningen
på skolans verksamhet, utan all möda bär nedlagts vid utarbetandet
av de olika planer, som uppgjorts, för att försöka få in värntjänstutbildningen
i samband med skolans verksamhet i övrigt. Det gäller ju här närmast,
att ungdomen under värntjänstutbildningen i skolorna skall få en sådan

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntiänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
orientering i försvarsarbetet, att den Ilar förutsättningar att under sin kommande
värnpliktstid kunna tillgodogöra sig militära färdigheter. Detta är något som
jag icke kan se på något sätt strider mot vare sig metoder eller mål för skolans
arbete i övrigt. Jag skulle därför nästan vilja säga, att värntjänsten kanske
kan ha lika stora utsikter att bli ett bildande skolämne som gymnastik, slöjd
eller till och nied matematik och dylikt. Det kan enligt min mening anses
tillhöra ungdomens medborgerliga fostran, att pojkarna och flickorna ha elementära
kunskaper och färdigheter, som äro av betydelse för försvarsarbetet,
och även på detta område veta något örn det samhälle, som de en gång skola
gå ut i, precis på samma sätt som vi ge dem medborgarkunskap i övrigt rörande
det samhälle, som ungdomen en gång skall taga del i.

När det sedan gäller de skäl, som anförts för avslag på förslaget, skall jag
verkligen icke taga upp det ekonomiska skälet eller vad som sagts om att
man skulle göra intrång på ferierna och sådant, ty dessa argument förefalla
mig knappast vara av större vikt utan äro väl uppenbarligen sådana där
nödargument, som man tillgriper ibland. Det är emellertid ett annat avslagsskäl,
som här framförts och som det förefaller mig, som örn man skulle vara
mera i tillfälle att diskutera, nämligen när det säges: ja, men hela denna
värn tjänstutbildning i skolorna är så ineffektiv; det blir icke någon glädje med
detta, tiden är så kort och det blir ingen nytta med saken. Jag tror, att man
här minst sagt gör sig skyldig till en överdrift. Örn vi se t. ex. på hemvärnet,
kan en hemvärnsman åläggas högst 50 timmars tjänstgöring per år. Sedan
kan han naturligtvis frivilligt få längre utbildning. Vad omfattar nu det
föreliggande förslaget? Jo, först ha vi de sex dagarna, d. v. s. 30 timmar.
Sedan kommer ju även en hel del av friluftsdagarna att läggas till och användas
för denna utbildning. Man bör väl därför kunna tänka sig, att det.
skall bli sammanlagt ungefär lika mycket som hemvärnsmännens 50 timmar.
Man kan visserligen säga, att det kan vara svårare att åstadkomma något resultat
med barn än med äldre, men jag föreställer mig ändå, att denna jämförelse
ändock visar, att det inte är ett så litet antal timmar och så galet, som
man här velat göra gällande.

Härutöver tillkomma två omständigheter. Den ena är, att det här, såsom
försvarsministern redan har sagt, gäller att försöka öva upp en del individuella
färdigheter. Det är inte fråga om exercis och sådant, utan att ungdomen skall
få den träning, som vi speciellt behöva under våra moderna förhållanden. Det
är en allmän erfarenhet, att ju tidigare man får börja med sådan träning i
ungdomen, desto bättre är det, och desto bättre resultat får man. Jag tror
därför, att man skall kunna få ett ganska tillfredsställande och ganska bra
grundläggande resultat redan med den korta utbildningstid, som det här är
fråga örn. Vi skola sedan komma ihåg, att det för inträde i hemvärnet kräves
en viss skjutskicklighet, och då hjälper ju denna utbildning till därvidlag
också och utgör således en förberedelse för inträde i hemvärnet.

Därmed kommer jag in på den andra synpunkt, som gör, att jag är övertygad
om att denna utbildning är betydligt mera effektiv, än vad man tror. Jag
syftar på den psykologiska sidan av saken. Man vänjer nämligen pojkarna
och flickorna vid sådan verksamhet, att man förbereder dem för inträde efteråt
i hemvärnet och landstormens ungdomsavdelningar. Allt detta gör, att jag tror,
att man icke har någon anledning att bagatellisera värdet av vad som här skulle
åstadkommas.

Det har invänts, jag tror av ett par talare, att man väl då kunde ordna det
hela såsom en anknytning till hemvärnet. Den siste talaren förordade t. o. m.
en obligatorisk anknytning till hemvärnet också av skolungdomen. På det sättet
skulle man slippa att överhuvud taget få in värntjänsten i skolan. Enligt

Onsdagen den 18 juni 1911 f. m.

Nr 39.

Ang. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
ruin uppfattning är emellertid detta någonting, som mer än något annat närmar
sig, skola vi säga, de totalitära idealen, d. v. s. att tvinga ungdomen in i
ungdomsorganisationer för detta ändamål. Jag har hållit mycket styvt pa att
så länge ungdomen går i skolan, är det skolan som skall ta hand örn ungdomen
för utbildning och fostran och inte några andra särskilda organisationer. Så
länge ungdomen går i skolan, är det denna som har ansvaret för ungdomens
uppfostran, och det skall den behålla. Jag tror därför, att det vore mycket
olämpligt att gå till väga på det sätt, som den föregående talaren föreslog.

Däremot är jag visst på det klara med att det vore mycket bra att, såsom
utskottsmajoriteten har föreslagit — jag tror att jag också något har omnämnt
den saken i propositionen — göra det möjligt för ungdomen att, sedan den
lämnat folkskolan, anknyta till hemvärn och landstormens ungdomsavdelningar
och andra dylika organisationer.

Vad sedan angår 1940 års skolutredning är jag ju tacksam för omsorgen örn
denna utredning och dess arbete. Jag kan emellertid försäkra, att ett eventuellt
positivt beslut av riksdagen i fråga örn värntjänsten icke på något sätt
kommer att krångla till eller besvära arbetet för skolutredningen. Det kan ju
hända, att man kan behöva jämka här och där på det ena eller andra, men i
det stora hela kommer värntjänstutbildningen icke att ha någon som helst inverkan
på den utredningen, såvitt jag förstår.

Jag måste sålunda säga mig, liksom andra sagt här i dag, att det vöre synnerligen
beklagligt, örn denna kammare skulle gå på den rent negativa avslagslinjen.
Det vore beklagligt, även på grund av de reflexioner som med anledning
därav kunde göras, de må vara riktiga eller ej. Herr Oscar Olssons
reservation, enligt vilken vapenutbildningen skulle bli frivillig vid läroverken,
ligger givetvis på ett helt annat plan, örn jag så får uttrycka, mig, det
har han alldeles rätt i. Men jag tror inte, att det ändå vore så lyckligt att slå
in på den vägen. Vi skola komma ihåg, hur det nu ligger till. Det är ju så,
att enligt departementschefens yttrande kommer det att bli möjligt att lämna
befrielse från dessa övningar i sådana fall, där det prövas erforderligt. Där
finns således kravet på att ingen skall tvingas till utbildningen emot sm vilja,
örn han kan visa goda skäl för sin uppfattning, tillgodosett. Det föreligger således
en sorts positiv frivillighet, örn jag så får säga. Jag tror att det är mycket
sämre att låta dem, som vilja vara med ernidetta, få säga ja till det, än
att låta dem, som icke vilja vara med örn det, fa säga nej till det. Även med
den form, som herr Oscar Olsson har givit sitt förslag, kommer det, såvitt jag
förstår, sannolikt att inverka menligt på anslutningen. En sådan ordning, som
han föreslagit, kommer nog även att medföra en del organisatoriska besvärligheter,
även örn den icke är omöjlig att genomföra. Framför allt skulle en sådan
ordning medföra den olägenheten, att man inte visste vad man hade att
räkna med i fråga örn läroverksungdomens utbildning på detta område. Det
förefaller mig därför, som örn propositionens sätt att uppfylla fnvillighetskravet
vöre bättre än reservationens. .

Så kommer jag till frågan, om man hör begränsa värntjänstutbildningen till
de tre översta gymnasieringarna. Också den reservation, i vilken detta förslag
framläggcs, ligger på ett annat plan än de negativa avslagsförslagen. Men jag
ber kammaren överväga, örn man icke förlorar för mycket och vinner för litet
genom att gå på den linjen. Enligt det förslaget skulle icke realskolornas högsta
klasser erhålla ifrågavarande utbildning. Det finns stora realskolor, exempelvis
i Göteborg och här i Stockholm, där jag vet att det förefinnes ett mycket
stort intresse för dessa ting. Givetvis finns även på andra håll ett stort antal
pojkar och flickor, som det vore fördelaktigt att kunna få med i utbildningen.
Det skäl som anförts till förmån för realskolornas uteslutande, nämligen att

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

en realskolor ute i landet, som skulle ha svårt att ordna

utbildningen, därför att de ha så få lärjungar och icke tillräckliga lärarkrafter
o. s. v., är icke bärkraftigt, på den grund att i propositionen uttryckligen behandlas
just den eventualiteten och säges ifrån, att värntjänstutbildning icke
skall införas vid dylika skolor, liksom det överhuvud taget har lagts i skolöverstyrelsens
hand att införa värntjänstutbildning endast i sådana fall, där
förutsättningar härför i olika avseenden verkligen föreligga.

Det vöre som sagt mycket tråkigt, örn man uteslöt realskolans och därmed
jämställda institutioners översta klass och gymnasiets lägsta klass från utbildningen.
Det skulle väl ändå göra ett underligt intryck på sådana orter, där
man har gymnasium och realskola sida vid sida med pojkar och flickor i ungefär
samma ålder. De elever, som kommit in på gymnasiet, skulle få värntjänstutbildning,
men de, som gå i realskolan, skulle inte få det.

Det skulle också leda till en mycket stor begränsning av antalet ungdomar,
som erhålla utbildningen. Gossarna i realskolans avslutningsklass, i kommunala
mellanskolans och de fyraåriga gymnasiernas första ring uppgå till ett
antal av 5,064. Gymnasiets tre högsta ringar omfatta 7,402 pojkar. Det blir
sammanlagt 12,466 pojkar. Icke mindre än ungefär 40 procent av detta sammanlagda
antal skulle skäras bort, örn riksdagen följer den reservationen. Mycket
ofta äro för övrigt eleverna i realskolans högsta klass äldre än eleverna i
motsvarande gymnasieklass. De äro mycket ofta upp till 16, 17 år gamla. Jag
har därför mycket svårt att förstå dessa reservanters synpunkter, i synnerhet
när de framställas från ett håll, där man säger, att hela förslaget icke går tillräckligt
långt, därför att det icke berör tillräckligt stora lager i samhället.
Men enligt dessa reservanters förslag skulle man ju göra det utbildade skiktet
ännu tunnare. Det kan det väl inte vara någon mening med. Dessutom är det
naturligtvis bra, att eleverna på gymnasiet få fyra års utbildningstid i stället
för tre års, det kan icke förnekas.

Jag ber sålunda att varmt få förorda utskottsmajoritetens förslag. Det överensstämmer
helt och hållet med propositionen, kan jag säga. På de två punkter,
där det angivits, att någon sorts avvikelse skulle ha gjorts, föreligger icke
någon sådan.

Det har nämligen bestämt sagts ifrån i departementschefens yttrande, att
man ämnar göra friluftsdagarna obligatoriska också i folkskolan, och redan
den 23 mars — jag vill minnas att propositionen är dagtecknad några dagar
tidigare — anbefalldes skolöverstyrelsen att uppgöra ett förslag just till sådana
obligatoriska friluftsdagars anordnande i folkskolan. Jag har således
hela tiden haft detta i mina tankar, men eftersom det är en sak, som regeringen
själv kan avgöra, ansåg jag mig inte böra förelägga frågan inför riksdagen i
detta sammanhang utan har endast omnämnt saken och skolöverstyrelsens uppfattning
därom, vilken jag förklarat mig dela och som just innebär, att den
obligatoriska friluftsverksamheten vid folkskolorna bör ordnas provisoriskt redan
i år.

Den andra punkten, där en avvikelse från propositionen skulle föreligga i
utskottsmajori te tens förslag, har jag redan berört. Det gäller utredningen örn
möjligheterna av anslutningen till hemvärn eller landstormens ungdomsavdelningar
eller andra dylika organisationer av dem, som lämnat folkskolan, och
det har jag givetvis heller ingenting att erinra emot.

När man säger, att detta är ett förslag, som är ytterligt begränsat och icke
alls når de breda lagren o. s. v., vill jag endast till sist peka på att konstruktionen
av det framlagda förslaget är den, att man vill få till stånd värntjänstutbildning
såväl i folkskolan som vid läroverken och liknande läroanstalter,
men att man gör skillnad mellan äldre och yngre elever på så sätt, att de, som

Onsdagen den ]8 juni 1941 f. m.

Nr 09.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
fyllt 15 år och som sålunda tillhöra realskolans högsta och gymnasiets lägsta
klass, skola erhålla även vapen- och skjututbildning, under det att utbildningen
vid folkskolan icke omfattar sådana övningar och även i övrigt lämpats
efter de yngre barnens både fysiska och psykiska förutsättningar.

Vad så slutligen beträffar åldersgränsen tror jag att 15 år är en lämplig
gräns. Det är den, som har föreslagits i yttrandena från alla sakkunniga myndigheter.
Det må ha varit hygieniska, pedagogiska eller militära myndigheter,
alla ha kommit till samma resultat. Såsom vi veta, är ju minimiåldern för inträde
i landstormens ungdomsavdelningar 14 år, varemot ingen erinran gjorts.
Jag tror, att förslaget i detta avseende är väl avpassat och även väl lämpar sig
efter skolorganisationen, eftersom man just får med de klasser, som äro mest
lämpade för den kvalificerade värntjänstutbildningen.

Herr Holmström: Herr talman! Jag beklagar, att kammaren inte lyssnade
till min vädjan att efter herr statsrådets och chefens för försvarsdepartementet
anförande avstå från vidare debatt och fatta ett beslut i enighetens tecken. Då
nu debatten fortsatt, vill jag säga ett par ord. Jag skulle ha kunnat avstå
även denna gång, men då jag vet, att det är ett par talare anmälda efter mig,
vill jag inte göra det.

Jag skall inte säga det, som jag avsåg i mitt första anförande. Jag ber att
få ställa en fråga till herr Söderkvist. Herr Söderkvist var rädd för de militära
och »krigiska» inslagen i värntjänstövningarna. Han var så rädd därför,
att han menade, att vid en orienteringsövning borde man inte få säga, att pojkarna
skulle taga sig fram till den och den punkten för att ta reda på en patrull;
det skulle verka fördärvbringade på deras sinnen. Hej, det skulle i stället
sägas, att där står ett träd. Nu tror jag inte på sådan finkänslighet hos
våra pojkar. Det blir mera fantasi över en övning, örn man lägger den på ett
levande sätt. Men när nu herr Söderkvist är så rädd för att dessa övningar
skola inverka menligt på ungdomens sinne och skapa en krigisk stämning hos
den, vill jag fråga, örn inte herr Söderkvist tror, att denna ungdom genom tidningar,
radio och diskussioner har fått kännedom örn att det pågår ett krig
ute i världen. Tror inte herr Söderkvist, att denna ungdom sett, att det ena
landet efter det andra blivit ockuperat, och att ungdomen går och undrar, hur
det skall gå för oss? Är det inte troligt, att ungdomen vid dessa sina reflexioner
kommer fram till den tanken: »Jag vill vara med och försvara mitt land.
Jag vill fortast möjligt skaffa mig de kunskaper, som behövas därför»?

Herr Bergman erinrade örn att jag hade talat om vårt kulturarv och örn vikten
av att detta försvaras. Herr Bergman framhöll, att även han satte stort
värde på vårt kulturarv. Han ville, att det skulle försvaras, och han hade i
statsutskottet medverkat till att skaffa anstalter för försvaret. Men herr Bergman
sade: »Inte ungdomen! Den skall inte vara med.» Men är det inte pedagogiskt
riktigt, att ungdomen, samtidigt som den i skolan får del av vårt
kulturarvs rikedomar och kommer under fund med dess omistliga värden, också
får göra sig skickad att försvara det arvet?

Herr Bergman manade fram Karl XII och talade om att, när Karl XII
skulle tåga in i Norge, hade militärbefälet i Värmland samlat ihop allmoge i
stora hopar. Karl XII sade emellertid till denna allmoge: »Gå ni hem och
sköt era plogar, ni ha ingenting i Norge att göra!» Nu menade herr Bergman,
att det ligger till på samma sätt, när det gäller den här frågan, och herr
Bergman ansåg, att vi borde säga till skolungdomen: »Gå ni hem och sköt ert
skolarbete!» Jag är emellertid säker på att när Karl XII såg de sammanrafsade
allmogehoparna och sade till dem att gå hem och sköta sina plogar, så
var det därför, afl de inte voro det minsta utbildade för den uppgift de hade

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
mött i Norge utan endast skulle lia blivit kanonmat. Detta var Karl XII angelägen
örn att bespara dem. Herr Bergman känner Karl XII mycket bättre
än jag gör, och herr Bergman får väl ge mig rätt i att hade dessa allmogehopar
varit utbildade och utrustade, skulle Karl XII säkerligen ha varit tacksam att
få taga dem med till Norge. På samma sätt är etet nu. Har vår skolungdom
inte utbildats i försvarets tjänst, kunna vi säga till dem att gå hem och sköta
sitt skolarbete. Men nu måste vi utnyttja den försvarstillgång, som ungdomen
utgör, och därför böra vi också se till, att ungdomen får utbildning.

En annan historisk lärdom ville herr Bergman ge oss, när han talade örn
skolungdomens militärutbildning före år 1917. Herr Bergman sade, att han
hade den känslan under dessa övningar, att han inte därmed gjorde fosterlandet
någon nytta. Herr Pauli har redan vittnat örn, att han tvärtom ansåg, att han
var till nytta. Även jag var lycklig nog, vill jag säga, att få vara med örn denna
utbildning, och nog hade jag och mina kamrater den känslan, att övningarna
voro till nytta för fosterlandet.

Ja, herr Bergman, det var då det. Men nu ligger det till på ett helt annat
sätt. Historien är en utmärkt läromästare, men man måste tillämpa historiens
lärdomar med hänsynstagande till förhållandena under den tid, i vilken man
lever. Örn man inte på den tiden, såsom herr Bergman sagt, hade känslan av
att militärutbildningen för skolungdomen var till någon nytta, ligger det annorlunda
till nu. Och det beror på det nya kriget. T blixtanfallens, fallskärmslandsättningarnas
och det totala krigets tidevarv ha vi skapat bl. a. hemvärnet.
Det är märkligt, att fastän flera talare här i kammaren pekat på hemvärnet,
har herr Bergman sorgfälligt undvikit att låtsas örn att detta hemvärn existerar,
organiserat genom statsmakternas försorg och att just ungdomen i skolåldern
skall tillhöra hemvärnet. Hedan vid 16 års ålder antas en yngling till
reservhemvärnsman, och vid 17 års ålder antas han till hemvärnsman. Då
skall han vara skickad att med sitt gevär försvara sin hembygd. Jag måste,
herr talman, ännu en gång erinra om att värntjänstutbildningen blir till direkt
nytta för hemvärnet frånsett all annan nytta, som den för med sig.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag begärde ordet för en kort replik till
herr Sven Larsson. Men då statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
sedan yttrade sig, måste jag vid herr Larssons sida vända mig något emot
statsrådets uttalande i fråga örn hemvärnet, nämligen då han förklarade, att
de totalitära staternas ungdomsorganisationer skulle stå närmare herr Sven
Larssons ståndpunkt, när denne talade örn obligatorisk ungdomstjänst i hemvärnet.

Nej, jag tror väl ändå inte att det går att komma fram till en sådan ståndpunkt
med någon god motivering. Örn hela svenska folket organiseras i hemvärn
och ungdomen tages med där, kan jag inte förstå, att den svenska ungdomen
därigenom får någon likhet med den organiserade ungdomen i de totalitära
staterna.

Herr statsrådet var angelägen att påpeka, att så länge ungdomen går i skolan,
skall skolan ha hand örn den, men ingen har väl ändå tänkt att förbjuda
skolungdomen att gå in i skytteföreningarna eller efter sextonsårsåldern i hemvärnet.
Den anmärkningen emot den ståndpunkt, som herr Sven Larsson förfäktade,
torde således vara ganska oberättigad. Men när herr Sven Larsson
anmärkte emot mig och herr Ward, att vi inte hade tillräckligt fullföljt intentionerna
hos chefen för armén rörande anknytning till hemvärnsorganisationen,
förstår jag inte riktigt, vad herr Sven Larsson egentligen menade. Alla vi som
vilja komma fram till ett positivt beslut ha ju gått fram för Kungl. Maj :ts ut -

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Ang. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
redning rörande den stora massan av den svenska ungdomen mellan femton och
tjugu år och anse att undersökningar skola göras, hur den ungdomen eventuellt
kan anknytas till hemvärnsorganisationen, men herr Ward och jag ha sagt
ifrån, att redan den ''skolungdomsorganisation, som det nu är tal om, kanske
lämpligen kan, vad de militära övningarna beträffar, helt inordnas i hemvärnsorganisationen.
Herr Ward och jag vilja således ge Kungl. Maj:t rätt att redan
på förhand, innan värntjänstutbildningen organiseras i läroverken, överväga,
om icke detta skulle kunna ‘ske i samband med hemvärnet, alltså precis
den linje, som herr Sven Larsson själv gick in på, och vi ha följt herr Sven
Larssons intentioner ytterligare genom att till den utredning vi begära anknyta
den reflexionen: Lämpligare än att skilja läroverksungdomen från denna andra
ungdom under värntjänstutbildningen vore att på något sätt sammanföra
båda kategorierna i hemvärnsorganisationen. — Herr Ward och jag rikta således
in uppmärksamheten precis på vad herr Sven Larsson ansåg vara det
lämpliga i detta fall. Skillnaden mellan oss och herr Sven Larsson är att vi
vilja skriva till Konungen örn det, under det herr Larsson vill göra ingenting.
Jag kan egentligen inte se någon annan skillnad i detta hänseende mellan våra
intentioner och herr Larssons.

Jag är tacksam för att herr statsrådet poängterade, att det egentligen icke
är så stor skillnad mellan min ståndpunkt i fråga örn de frivilliga skjutövningarna
och hans ståndpunkt, att befrielse efter prövning skulle kunna ges.
Jag kan rent av hålla med örn att det i praktiken icke behöver vara någon
egentlig skillnad. Vad herr statsrådet anförde som stöd för sin ståndpunkt
var de organisatoriska besvärligheter, som skulle hänga ihop med den väg,
jag vill gå. Jag erkänner att organisatoriska besvärligheter kunna föreligga,
men då är frågan: vilket är viktigast, ett öppet tillmötesgående i en försonlig
''stämning åt en stark folkmening eller dessa organisatoriska svårigheter,
vilka dock icke kunna vara så stora? Jag skulle ändå tro, att skälen i det fallet
skulle väga över för min ståndpunkt.

Vad herr statsrådet vidare anmärkte beträffande svagheten i herr Gustafssons
m. fl. reservation, är riktigt alltsammans. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att den kritiken icke drabbar min reservation, till vilken jag fortfarande
har all anledning att yrka bifall.

Herr Norman: Herr talman! Jag har begärt ordet för att i kammarens protokoll
få införd en kort deklaration. Jag delar i stort sett de synpunkter, som
lia framförts i herr lindens motion i andra kammaren, och det var ursprungligen
min tanke att i denna kammare frambära denna motion, men när herr
Lindén och jag diskuterade igenom spörsmålet, visade det sig att vi voro överens
örn alltsammans utom en sak, nämligen åldersgränsen för vapenövningarnas
början och i vilka skolor denna värntjänstövning skulle sättas in. Nu har utskottets
majoritet anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag i detta fall och ansett
femtonårsåldern lämplig. Jag delar denna uppfattning. Tidsläget är tyvärr
sådant, att svensk ungdom har all anledning att som sitt föredöme ställa upp
det manliga ideal, örn vilket Runeberg säger: »Vid femton år gevär han tog,
vid sjutton var han man.»

Då utskottsutlåtandet i övrigt från mina synpunkter sett är en mycket god
lösning av detta omdiskuterade spörsmål, kommer jag att rösta för detsamma
vid voteringen.

Herr Brandt: Det gör i varje fall inte jag, och allra minst på grund av
den motivering som herr Norman kommit med. Jag förstår att herr Holmström
tycker att debatten kan vara slut, när han och med honom liktänkande fått

Första kammarens protokoll 1941. Nr 39. 4

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
framföra sina från min synpunkt sett utomordentligt svaga argument. Jag ser
att herr Wagnsson hajar till, men i den mån han följer utskottet faller hans
argumentering under samma dom, som han kanske ändå inte tar allt för hårt.

Jag har icke kunnat känna mig övertygad av de skäl som anförts från motsidan
under hela den tid jag suttit här och grubblat över denna fråga. Vi lia ju
haft militärövningar en gång förut, och jag har själv deltagit i dem tillsammans
med herr Pauli, som på den tiden inte alls var så entusiastisk för dem som
han ville låtsa i dag. Däremot minns jag mycket väl att herr Pauli för fyrtio
år sedan talade för pacifismen. Om han samtidigt var med i någon skytteförening,
minns jag inte — jag tror honom på hans ord — men jag minns hans
pacifistiska föredrag, ehuru han numera avlägsnat sig från den riktningen.

Jag deltog som sagt i de militärövningar som vi då hade år efter år, men de
avskaffades. Och varför avskaffades de? Därför att pedagoger och militärer
förklarade att de icke voro värda någonting. Nu säger man, att situationen
har ändrats, att det var idylliska tider då och är annorlunda nu, men det var
inte idylliska tider ens när militärövningarna avskaffades. Tiderna voro annorlunda,
men voro de så annorlunda, att de argument som på den tiden talade för
avskaffandet av militärövningarna i dag inte äro bärande, herr Holmström,
eller fanns det även på den tiden militärer, som liksom herr Holmström ansågo
dem ytterst värdefulla?

Vid Ystads högre allmänna läroverk, varifrån jag kom, då jag mötte herr
Pauli i Lund, erinrar jag mig att ledaren för övningarna där — hans namn
skall kanske inte nämnas här, men han var naturligtvis militär -— hade lyckats
förmå klassföreståndaren i någon gymnasieklass att såsom uppsatsämne utdela
detta: Vilket gagn har ungdomen av militärövningarna? Det var en yngling,
vars namn jag också skall förtiga, fastän jag minns det mycket väl -—-dock inte jag, jag var i Lund vid den tiden — som skrev följande som svar:
Militärövningar, rätt bedrivna, beröva den svenska ungdomen en del av dess
knappt tillmätta fritid. — Det var hela uppsatsen. Han fick C på uppsatsen,
men i sak fick han medhåll av lärare och kamrater. Man hade den bestämda
uppfattningen, att han slagit huvudet på spiken, och en man som senare skulle
bli krigsminister ansåg som sagt också, att militärövningarna icke voro värda
någonting.

Herr Holmström försökte säga, att det är andra tider nu, och talade om
hemvärnet, det totalitära kriget, fallskärmsjägare och dylikt. Skulle detta
medföra, att de militära argument, som då talade mot övningarna, nu skulle
tala för att dessa sex dagar med trettio timmar i gymnasieklasserna skulle
ha något värde? Alltid betyda de något, säger man. Ja, det är möjligt att
de göra det, men jag tycker att den stora kommittén födde en eländig liten
råtta, då den födde Kungl. Maj:ts proposition, ty det var ändå något bevänt
med kommittéförslaget ur militär eller snarare militaristisk synpunkt, men ur
försvarssynpunkt kan jag inte förstå, att den i propositionen föreslagna knappa
tiden kan lia något egentligt värde.

Därför kände jag mig mte heller imponerad av försvarsministerns anförande.
Försvarsministern har fått så många komplimanger i dag, och jag kan ju för
min del bidraga på det sättet att jag säger, att jag blev djupt gripen av hans
taktiska skicklighet att slå på känslosträngarna — ty det var känsloskäl som
ersatte argumenteringen. De logiska skälen vågar jag påstå voro ganska svaga,
och örn man i dag får kamrarna med på detta rudimentära försvarsprogram i
skolorna, beror detta säkerligen inte på att man framställt några sakligt starka
skäl av militär eller pedagogisk art utan därpå att tiden är sådan, att man
liksom tycker att någonting skola vi göra och att örn man på något sätt kan
trösta sitt samvete med detta, så må det vara hänt.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Ang. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

Låt oss tänka på en parallell: I ett land som Frankrike Ilar man många
gånger omväxlande infört och avskaffat dödsstraffet. Under de sista hundra
åren har det ju inte använts för andra brott än mycket svåra. Så ansåg man
sig kunna undvara det och avskaffade det. Men så inträffar ett horribelt brott,
som upprör sinnena. Ögonblickligen ropar man på dödsstraffets återinförande.
Här är det ungefär samma bakgrund. Man avskaffar dessa militärövningar, som
dock voro mycket mera omfattande än de nu föreslagna, såsom föga eller
intet värda ur försvarssynpunkt, men då det nu begås ett fruktansvärt brott
ute i världen, skriar man på deras återinförande.

oJag upprepar för att inte bli missförstådd, att jag inte vill bestrida att
något gott kan komma ut av dessa övningar, och jag skall ta det med jämnmod,
örn kammaren fattar ett enligt min mening oriktigt beslut, fast jag i
första linjen går på avslag. Allt som verkligen är värdefullt i det vi kalla
värntjänst. kan åstadkommas under friluftsdagarna på annat sätt som förberedelse
till den egentliga värntjänsten. Det var den uppfattningen som framfördes
här i kammaren under remissdebatten, då herr Engberg erinrade örn det
kommittébetänkande som förelåg. Jag vet inte om han ändrat ståndpunkt, men
jag fick då för mig, att den uppfattningen faktiskt delades av hela kammaren,
att den riktiga vägen var att stödja ungdomens fysiska fostran för att på
det sättet ge grundvalarna för den värntjänstutbildning som sedan behövdes.

Den som bevisar för mycket, bevisar ingenting, och i varje fall i mina ögon
bevisade försvarsministern alldeles för mycket, ty från hans utgångspunkter
skulle man egentligen komma till att man borde taga hand örn skolpojkarna
redan i knäbyxåldern. Man kan naturligtvis aldrig gå för djupt ned i åldersklasserna,
örn det gäller att fa riktigt tag i barnen; det skall böjas tidigt, som
krokigt skall bli. Skall man få riktiga militärer av barnen, kan man aldrig
börja för tidigt. Det har man insett i diktaturländerna, där man har Balilla
i Italien och Hitlerjugend i Tyskland, och detta har också resulterat i att man
för visso fått en ungdom, som är duglig att slåss som ingen annan ungdom.
Örn man alltså säger, att vi skola göra allt vad vi kunna för att öka vår försvarskraft
och tar detta allt bokstavligt, då skola vi krypa ned i de lägsta åldersgrupperna
och bilda frivilliga ungdomsorganisationer med dessa mål.

• Nf„r laS säSer detta’ kommer jag att tänka på ett fasansfullt uttalande, som
jag läste i en tysk tidning fran Westfalen år 1934, då man invigde ett monument,
jag tror åt den helige Mikael, som är Hitlcrjugends skyddshelgon. Ledaren
yttrade därvid: Unga nazister, räck upp er hand och avlägg er éd vid
detta monument, som helgats åt blodsutgjutelsens sublima skönhet! — Detta
kallar jag en militaristisk anda. Denna anda är mig förhatlig och säkerligen
även försvarsministern och alla dem som talat för ett så kallat positivt
beslut i dag, men jag vill säga att de som skapat den andan äro inga dåliga
pedagoger och psykologer. De lia förstått, att skall man få den riktiga soldatandan,
skall man börja tidigt. Det är detta jag menar, när jag säger att
försvarsministern bevisade för mycket och därmed bevisade ingenting. Jag
menar att han logiskt skulle ha tvingats att gå, örn inte så långt som till nazisterna
vid invigningen av monumentet i Westfalen, så i alla fall till att taga
med ännu yngre åldersgrupper. Men det vill han inte, därför att det bjuder
honom själv emot och inte heller skulle väcka genklang hos svenskarna.

s^od Pa denna ståndpunkt, då jag skrev på den massinotion, som herr
.(kerkvist framlämnade, och jag hoppas att de 130 personer, som örn jag minns
rätt hade undertecknat den motionen, icke ha minskats i antal. De ha de bästa
skäl att tala och rösta för avslag.

• ''V|T|k,''lr i första hand avslag på utskottets hemställan och i andra hand
bifall till herr Bergmans m. fl. reservation.

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. värn t jäns tu t b ildni ng för skolungdom. (Forts.)

Herr Bergman: Herr talman! Herr Holmström efterlyste mitt intresse
för hemvärnet och fann det underligt, att jag icke hade något vidare att säga
örn detta vare sig i min reservation eller i mitt anförande. Jag vill svara, att
jag inte hade någon anledning att närmare gå in på hemvärnet, ty här gällde
det ju militärövningar i skolorna, och hemvärnet är någonting annat. Jag
har ingenting emot hemvärnet, och de som vilja gå in där lära väl göra det,
men ungdomars deltagande i hemvärnet är väl frivilligt, och här är det fråga
om obligatoriska militärövningar för skolungdomen.

Vidare ber jag att få säga, att det huvudskäl som jag anförde och aldrig
fått vederlagt, är att de medel som skulle läggas ned på de föreslagna^ militärövningarna
för skolungdomen, icke komma att medföra ett militärt så värdefullt
resultat, att man icke kan använda dessa medel på ändamålsenligare
sätt för vårt försvar. Jag tvivlar på att vare sig försvarsministern eller någon
annan kan förneka, att man med de pengarna kan åstadkomma bättre nytta
för vårt försvar än man gör genom att anordna några dagars föga värdefulla
skjutövningar i skolorna. Jag håller försvarsministern räkning för att han
själv i sitt anförande erkände, att resultatet kanske inte blir så stort, men är
det så då bör man, synes det mig, använda penningarna på ett förnuftigare
sätt.

Det var en annan sak, som försvarsministern sade, som jag livligt instämmer
i. Han sade att man bör lära ungdomen att reda sig i naturen, kunna sköta
karta och kompass och dylikt. Allt detta kan ingå i vårt yrkande på sådana
åtgärder för ett ändamålsenligare utnyttjande av friluftsdagarna, sorn indirekt
kunna komma det militära försvaret till nytta. Jag instämmer således
med honom på den punkten.

Jag är inte det ringaste militärt sakkunnig, och det skulle vara intressant
att av herrar militärer få veta, örn den prickskjutning, som det skulle komma
an på bär, i vår tid har så stor betydelse i jämförelse med andra stridsmedel.
Nu är det u-båtarna, pansarvagnarna, stukaplanen och kulsprutorna, som äro
avgörande. Är det kanske meningen att skolungdomen skall använda kulsprutor
vid dessa övningar? Det skall väl åtminstone vara någonting som gör
effekt. Är det så som jag hört sägas, att den gamla prickskjutningen inte nu
har samma militära betydelse som tidigare, så tillkommer därigenom ett ytterligare
skäl till tveksamhet. Det är klart att färdighet i prickskjutning är
nyttig för jakt och naturligtvis också i krig, men frågan är, såsom jag hela tiden
sökt betona, örn man inte kan använda dessa avsevärda medel på ett för
försvaret ändamålsenligare sätt än genom att träna skolpojkar sex dagar i
sådan skjutning.

Herr Pauli: Herr talman! Jag hade icke tänkt taga till orda ännu en gång
i denna debatt, som ju redan blivit uttänjd över hövan, men jag kunde verkligen
inte underlåta att göra det, när jag hörde min gamle skolkamrat herr
Brandt utlägga sin text så som han gjorde. Det är inte av begär att avgiva en
personlig replik, som jag vill svara honom, när han förebrår mig att jag övergivit
den fredsvänliga ståndpunkt jag omfattade redan som gymnasist, utan
det är därför att det kan bidraga till att klara upp hela idésammanhanget i
denna fråga. Jag är i princip lika mycket fredsvän som då, men jag har funnit
att — såsom försvarsministern så klart utvecklade — för att det överhuvud
taget skall finnas möjligheter att bevara något samhälle här i världen,
sorn . håller på fred och rätt, måste de freds- och rättsälskande folken med ali
makt försvara sig. Det är alltså just min freds- och rättsvänlighet, som drivit
mig till försvarsvänlighet. Det tycker jag är något, som även herr Brandt
utan svårighet borde kunna inse.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Ang. värntjänstulbildning för skolungdom. (Forts.)

När herr Brandt nu ironiserar över att vi vilja taga upp dessa militära övningar
igen, så jämför han dem med dem som funnos förr i världen och som
han finner föga ändamålsenliga. Det är väl dock inte alldeles otänkbart, att
örn man tar upp en sak på nytt, man gör det i andra och mera ändamålsenliga
former. Jag tror visst att det är riktigt, att de militärövningar som avskaffades
1917, voro tämligen bakom flötet i mer än ett avseende, och jag förvånar
mig inte så mycket över omdömet örn dem i den slarviga kria, som herr
Brandt citerade från Ystads läroverk. Jag vill bara tillägga, att jag anser
det fullt rättvist att skribenten fick underbetyg, dels på grund av det nonchalanta
sätt, varpå han behandlade ämnet, dels på grund av att själva tanken
var ett plagiat från den bekante skånske skämtaren Falstaff Fakir.

Men vad jag tycker är betänkligare än herr Brandts bortseende från att
man kan göra örn saken på ett bättre sätt än förra gången, är att han tycks
vilja jämställa denna värntjänst med de nazistiska och fascistiska vapenövningarna
för mycket unga åldersklasser. Det är en argumentering som man
fått höra i den allmänna diskussionen, men som jag alltid betraktat såsom hörande
till det mest primitiva och missvisande i detta sammanhang. Vad är
det som är gemensamt? Det gemensamma ligger uteslutande i att man hos
oss tänker på ett blygsamt sätt öva vissa årsklasser av skolungdom ned till
femtonsårsåldern i att skjuta. Det är den militära beröringspunkten. Men
varför gör man det? Det är den frågan, man måste framställa. Varför övas
Hitlerjugend och Batilla i vapenbrak ända från det de gå i kolt och knäbyxor?
Naturligtvis av helt andra skäl. Det sker inte för att bättre kunna slå vakt
om rättsidéer och fredsidéer i världen, utan tvärtom för att så mycket effektivare
kunna göra slut på dessa. Statsutskottet har också iakttagit den försiktighetsåtgärden,
att det i den principiella motiveringen för värntjänsten har
inskrivit, att den icke bara avses att bli ett i olika avseenden nyttigt moment
i vår allmänna beredskap, utan att det också är »angeläget, att den uppväxande
ungdomen i tid bibringas uppfattning om nödvändigheten av dess medverkan
till försvar för vårt nationella oberoende och vår medborgerliga frihet».
Vid dessa ord har utskottet velat lägga särskild vikt. Värntjänsten skall icke
vara en ensidig vapenövning, den skall gå hand i hand med den medborgerliga
fostran i skolorna. Där skall det på ett pedagogiskt förnuftigt sätt klargöras
för skolungdomen, att den icke gör detta för militärövningarnas egen
skull utan för landets och frihetens skull — i övertygelsen att även, som
Viktor Rydberg sade, »späda krafter, spända av en eldig håg», kunna vara
till nytta för värnet av det som hela vårt samhälle vill slå vakt om. Det är
detta frihetsinnehåll, detta demokratiska innehåll i den tankegång som ligger
bakom yrkandena på dessa övningar, som utgör den stora skillnaden mellan
dem och de paralleller från diktaturländerna som herr Brandt ansåg lämpligt
att dra fram.

Herr Lindhlom: Herr talman! När man suttit här och lyssnat på denna
långa debatt och därvid försökt bilda sig en uppfattning örn var de vägande
skälen för och emot ha legat, så måste man — det vill jag för min del säga —
konstatera, att skälen äro rätt svaga och att man kanske kan erkänna, att de
äro svaga å ömse sidor.

Det finns naturligtvis skäl, som tala både för och emot, och här gäller det,
synes det mig, väsentligen att försöka avväga, vilka av dessa skäl som i så
fall skulle få anses vara de tyngst vägande.

Det som egentligen här har anförts emot förslaget är ju, å ena sidan, den
stora betänksamhet som man onekligen bär i vida kretsar mot den föreslagna
värntjänstutbildningen för skolungdom, samt, å andra sidan, det ringa värde

Nr 39.

Onsdagen den IS juni 1941 f. m.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
som detta förslags genomförande tillmätes ur militär synpunkt. Det är nog en
riktig bild av landets uppfattning örn denna fråga som har kommit till uttryck
här i riksdagen. Det är väl ändå inte i så många frågor, som meningarna i riksdagen
är o så väsentligt delade som i denna fråga, och det är inte heller örn så
många frågor i riksdagen som det kan väckas massmotioner som i detta fall.
De synpunkter, som ha framförts här och i dessa motioner, tror jag överensstämma
med de uppfattningar, som råda ute i landet, och jag tycker, att försvarsministern
träffade fullständigt rätt i sin tolkning av opinionen, då han
i sitt anförande sade ungefär så, att det som vägde tyngst av vad som anförts
emot förslaget är, att man överhuvud taget skall behöva fostra människor i
denna ålder till det värv som det här är fråga örn. Det förhåller sig nog just
så. Det är åtminstone den synpunkten som kvinnorna och föräldrarna särskilt
stanna vid. Pojkarna kanske inte reflektera så synnerligen mycket på den
punkten — man vet väl var och en vilken inställning man hade vid den ålder
det här är fråga örn — men föräldrar och målsmän känna det säkerligen väsentligt
annorlunda.

Nu erkände ju försvarsministern, att man kunde vara tveksam örn det stora
värdet av detta förslag, men något skulle det väl ändå betyda, militärt sett.
Ja, det kanske man skulle kunna erkänna. Det är klart, att något väl kan ernås
av dessa övningar även vid den ålder det här är fråga örn, men då synes
mig det mest betydelsefulla vara, örn detta något verkligen uppväger det obehag,
som denna reform likväl skapar hos stora delar av vårt folk. Det är på
den punkten som jag menar att avvägningen skall ske. Det är klart att det
enligt förslaget finns tillräckligt många allmännyttiga saker för dessa unga
gossar i den åldern att lära sig, t. ex. i sjukvård, simning, i terränglöpning,,
kartläsning o. s. v. — allt sådana saker, som det kan ha stor betydelse att kunna.
Den egentliga skillnaden emellan dem, som nu reserverat sig och gå på
avslagslinjen eller på den bergmanska linjen, och dem, som gå på s. k. mera
positiva linjer, endast är en fråga örn skjutskicklighetens uppövande. Jag tycker
dock att man skjuter över målet åtskilligt, när man anser att ett avslagsyrkande
i den här frågan är någonting som har med försvarsviljan att göra.
Man bör inte blanda in den saken här, eftersom man har den uppfattningen,
att vad man genom detta förslag söker åstadkomma icke har någon nämnvärd
betydelse ur försvarssynpunkt.

Och när herr Pauli här särskilt poängterar, såsom det enligt hans mening
tyngst vägande skälet för ett bifall till förslaget, vårt förhållande till fränn
mande makt, tror jag verkligen att han underskattar den främmande maktens
omdömesförmåga, örn den skulle anse att dessa sex dagars värntjänstutbildning
för ^ skolungdom skulle betyda så oerhört mycket för det svenska folket,
att en sådan makt för den skull ville intaga någon annan ställning visavi
Sverige.

Som sammanfattning av den förda diskussionen skulle jag vilja säga, att de
skäl, som enligt min mening starkast tala för avslagsyrkandet, äro just, å ena
sidan, betänksamheten hos de stora breda lagren av vårt folk emot dessa övningar
och, å andra sidan, det relativt värdelösa i hela förslaget ur försvarsssmpunkt.

Jag ber att med detta få yrka bifall till den reservation, som fogats till utskottets
utlåtande av herr Bergman m. fl.

Herr Holmström: Herr talman! Jag skall vara kortfattad. Herr Bergman
framställde en fråga, som jag uppfattade såsom riktad till mig, och jag ser
nu herr Bergman nicka bifall till denna min förmodan. Herr Bergman satte
i fråga, örn prickskjutningen i dessa tider hade lika stor betydelse som tidigare.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
Han framhöll, att det nu hade tillkommit en hel del nya vapen; han talade örn
u-båtar, störtbombare och kulsprutor. På den frågan vill jag svara, att prickskjutningen
har en utomordentligt stor betydelse och detta är förhållandet icke
minst på grund av automatvapnens tillkomst. Kulsprutor, kulsprutegevär eller
kulsprutepistoler äro inte så sinnrikt inrättade vapen att de kunna sikta själva.
Jag har tidigare i en debatt örn skytteanslaget berört detta. En kulspruta kan
inte sikta själv. Det måste vara en man bakom kulsprutan, som sköter den och
riktar den. Och den mannen måste naturligtvis vara en utomordentligt skicklig
och väl tränad skytt. En kulspruta motsvarar i eldkraft ungefär en hel
infanteripluton, och då är det väl uppenbart, att mannen som sköter kulsprutan
— detta dyrbara, värdefulla och effektiva vapen — måste vara en god
och tränad skytt.

Herr Bergman kom i sitt senaste anförande så äntligen att tala örn hemvärnet.
Jag vidhåller vad jag sagt, att det är ingen idé att resonera örn de tidigare
bedrivna militärövningarna i skolorna. De ha inte några lärdomar att giva
oss i dag. Det nya är just tillkomsten av hemvärnet, vilket skall rekryteras
bland ungdom i de ifrågavarande skolåldrarna.

Herr Lindblom talade örn massmotioner och menade tydligen, att det väl
inte hade hänt förut att en sådan massmotion som den i denna fråga hade avlämnats.
Jag vill då erinra örn att jag 1939 väckte en motion i denna kammare
örn skytteanslaget. En majoritet bland kammarens ledamöter stod som undertecknare
— det var en väldig massmotion. Vi hade också den tillfredsställelsen
att icke bara få bifall till yrkandet. Riksdagen gav långt mer än vi begärde.
Riksdagen hade dä kommit underfund med skjutskicklighetens betydelse.

Herr Söderkvist talade örn hur boerna redde sig under sitt krig. Ja, det
var boernas skjutskicklighet, som där fällde utslaget. Vi kunna också, erinra
örn det finsk-ryska kriget. Finnarnas starka motståndskraft berodde just pa
deras utomordentliga skjutskicklighet..

Herr talman, jag skall inskränka mig till detta.

Herr Brandf: Herr talman! Tillåt en kort replik till min barndomsvän och
trätobroder, Ivan Pauli, fastän jag upptäcker att han just nu försvunnit från
sin plats i kammaren.

Jag har samma rätt som han att bär i kammaren bekänna min försvarsvilja
och freds vänlighet. Jag har mer än en gång haft anledning att säga, att inga
offer, materiella eller andliga, äro för stora när det gäller vårt försvar, så att
han behövde inte slå an de tonerna.

Jag fattar inte, hur Pauli, som har ett klipskt huvud, kunde påstå, att jag
jämställde de grupper av svensk ungdom, som nu eventuellt skulle komma i
åtnjutande av den föreslagna värntjänstutbildningen, med Hitlerjugend. Han
använde just ordet jämställde — det är jag säker på, ty jag skrev ned det.
Jag har inte jämställt dem. Jag har bara sagt, att vill man konsekvent nå
målet att få sådana soldater, som äro de hänsynslösaste och dugligaste, så lär
man få gå just de vägar som de totalitära staterna använda. De nå också
det mål, som exemplifierades vid invigningen av det westfaliska monumentet.
Jag delar eljest herr Paulis uppfattning örn den avgrundslika skillnaden mellan
de mål, för vilka demokratien och diktaturen kämpa, och att demokratien
aldrig kan göra sig tillräckligt kampduglig, när det gäller att slå ned diktaturen.
Det faller mig i minnet några vackra ord av en grekisk skald: »Fosterlandets
söner, icke fosterlandets slavar, stridde där för rätt och frihet.» Det
är den inställning vi skola ge vår svenska ungdom med eller utan denna
s. k. värntjänst i skolorna.

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Ang. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

Herr Engberg: Herr talman! När det betänkande korn, om vilket här har
mycket ordats, tror jag att det^ var en ganska allmän känsla både inom och
utom riksdagen, att sällan ha några utredningsmän sträckt sig så långt utanför
direktivgivarens intentioner som här var fallet. Det var därför också
glädjande, att reaktionen emot detta betänkande blev så stark som den var.
Själv tillät jag mig att uti remissdebatten i förbigående om detta betänkande
fälla det omdömet, att dess principiella uppfattning stod helt i strid med den,
som vi voro vana att lägga till grund för vårt skolväsen, och att den åskådning,
som bär upp betänkandet, icke skulle, hoppades jag, komma att triumfera.
Det visade sig också i remisskvarnen, att instans efter instans bokstavligen
sköt sönder betänkandet, och genomgående fäste man sig vid att det
innehöll en principiell uppfattning, som stod helt i strid emot en gammal svensk
åskådning på området.

Jag måste därför säga, att när den kungl, propositionen kom, var det med
glädje man konstaterade, att betänkandets basis var helt övergiven. Fransmännen
bruka berätta en anekdot örn en grenadjär ifrån Napoleonkrigen. Han
hade deltagit i 52 fältslag, så att till sist återstod ingenting annat av honom
än näsan, som besnusades på franska statens bekostnad, Man skulle örn det
här betänkandet kunna säga något sådant, när man jämför det med det resultat
som till sist framkom.

_ I grund och botten, mina herrar, skola vi erkänna, örn vi vilja vara uppriktiga,
att det här är dock ett oherrans väsen för en mycket, mycket liten
sak. Ingen av oss vill bestrida riktigheten i försvarsministerns omdöme, att
den ur försvarets synpunkt betyder ganska litet. Det säger sig nämligen självt,
att vad som nu återstår i utskottsmajoritetens förslag och som ansluter sig
till propositionen, ju är någonting helt annat än det totalitära omhändertagandet
av skolungdomen, som de sakkunniga hade föreslagit. Jag har den
uppfattningen, att skolan bör få sköta sitt och militärutbildningen skall svara
för sitt. Jag har den uppfattningen, att det icke är lyckligt att skolan utgör
ett integrerande led i militärutbildningen, liksom jag helt delar ecklesiastikministerns
uppfattning att, å andra sidan, icke heller den militära utbildningen
får lägga sig ombord med uppgifter, som äro skolans egna oell naturliga. Man
kan därför icke bestrida, att de pedagogiska betänkligheterna kvarstå.

När jag för min del nu tittar på dessa reservationer och på utskottsbetänkande!
och finner att samtliga, ha övergivit den falska principiella linje, som
utredningsmännen hade, samt observerar den obetydliga skillnaden mellan
dessa ståndpunkter, vore jag nästan frestad att singla slant örn dem. Ur försvarssynpunkt
betyder det nog varken till eller ifrån. Men jag är icke okänslig,
herr talman, för en annan synpunkt, nämligen den psykologiska synpunkten,
och jag ger gärna dem rätt, som säga, att när det gäller en så liten sak
som denna, så låt oss inte göra den större än vad den är genom att kring ett
avslag skapa missuppfattningen att man varit avog emot alla försök, hur små
de än äro, att komplettera den militära utbildningen. Ty vi stå ju dock alla
ense med försvarsministern i hans deklaration, att även örn vi aldrig kunna
få en utbildning, som är tillfredsställande, är det å andra sidan nödvändigt, att
allt göres, som göras kan.

Väl anser jag att den här vägen är sakligt oriktig, men jag skall inte närmare
fördjupa mig i varför jag anser den så vara. Jag hoppas blott att man
icke fullföljer tauken att låta skolan integrera i militärutbildningen. Oaktat
saken är obetydlig, menar jag alltså, att den psykologiska effekten av ett avslag
nu skulle kunna bli orsaken till ett grovt missförstånd av vad vi alla
vilja i den viktigaste frågan, och därför, herr talman, i stället för att singla
slant örn dessa reservationer och utskottets hemställan, röstar jag för utskottets
hemställan.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Ang. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling varande utlåtandet förekommit följande
yrkanden: l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr
Gustafsson, Per, att det förslag skulle antagas, som innefattades i den av honom
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; 3:o), av herr Olsson, Oscar,
att kammaren skulle godkänna det förslag, som innehölles i den av honom och
herr Ward vid utlåtandet anförda reservationen: 4:o), av herr Bergman, att
kammaren skulle bifalla den hemställan, som innefattades i den av honom m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 5:o) att utskottets hemställan skulle
avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergman begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
villa antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Per Gustafssons yrkande.

Herr Bergman äskade emellertid votering jämväl örn kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav och sedan till kontraproposition därvid _ antagits
bifall till det av honom framställda yrkandet, uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 179 antager bifall till herr Per Gustafssons yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Bergmans yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 61;
Nej — 70.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 179, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Ang. prisutjämning
för
vissa förnödenheter
m. m.

Äng. värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

•Vinner Nej, bifalles den hemställan, som innefattas i den av herr Bergman
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen
förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Brandt begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja •—- 89;

Nej — 43.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förpyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 180, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till skolöverstyrelsen för budgetåret
1941/42, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande nr 3,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för utjämning av
marknadspriserna för vissa förnödenheter m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 28 mars 1941 dagtecknad, till statsutskottet hänvisad proposition,
nr 191, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna de av departementschefen framlagda förslagen till åtgärder
för utjämning av marknadspriserna å vissa förnödenheter,

dels ock till förlagskapital för clearingkassan för fettvaror å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1940/41 såsom kapitalinvestering i fonden för
förlag till statsverket anvisa ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

I anledning av förevarande proposition hade inom riksdagen väckts följande
motioner, nämligen i första kammaren nr 221 av herr Herlits, vari hemställts,
att riksdagen, därest den i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition
beslöte örn åtgärder för utjämning av marknadspriserna för vissa förnödenheter,
måtte giva sitt beslut formen av en författning och därvid beakta
vad i motionen anförts, samt i andra kammaren nr 297 av herrar Wiberg och
Henriksson, vari hemställts, att riksdagen måtte dels avslå förevarande proposition,
dels ock anhålla hos Kungl. Maj :t örn förnyad skyndsam utredning på
ifrågavarande område, så att förslag i ämnet kunde föreläggas innevarande års
riksdag.

Berörda proposition och motioner, som hänvisats till statsutskottet, hade enligt
överenskommelse mellan statsutskottet och bevillningsutskottet hänskjutits
till behandling av sammansatt stats- och bevillningsutskott, vilket utskott
i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna de av föredragande departementschefen framlagda förslagen
till åtgärder för utjämning av marknadspriserna å vissa förnödenheter;

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Ang. prisutjämning för vissa förnödenheter m. m. (Forts.)

b) till Förlagskapital för clearingkassan för fettvaror å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1940/41 såsom kapitalinvestering i fonden för förlag
till statsverket anvisa ett reservationsanslag av 500,000 kronor;

II. att motionerna I: 221 och II: 297 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Nordenson: Herr talman! Det föreliggande förslaget innebär en utomordentligt
vittgående fullmakt för Kungl. Haj :t. Riksdagen har under den nuvarande
krisen redan lämnat mycket vida fullmakter till regeringen, men jag
vill framhålla, att denna fullmakt innebär en möjlighet till djupare ingrepp i
den enskilde företagarens ekonomiska rörelsefrihet än kanske någon av de föregående.

Det är klart, att denna fullmaktslag under sådana omständigheter måste väcka
allvarliga betänkligheter. Sådana ha också rests av både praktisk och principiell
art.

De principiella betänkligheterna ha särskilt kommit till uttryck i en motion,
väckt här i kammaren av herr Herlitz, som framhåller, att den möjlighet, som
lämnas Kungl. Maj :t att utkräva vissa avgifter av den enskilde, i själva verket
utgör en form av beskattning och således går mycket djupt in på riksdagens
hävdvunna rättigheter. Motionären har framhållit med hänsyn till frågans
vikt och betydelse, att det vore angeläget att denna fullmakt inte gåves i så
lösa former som propositionen innehåller, utan att den måtte klädas i formen
av en författning. De skäl han har anfört synas mig så pass bärande att jag
anser det beklagligt att utskottet icke funnit anledning att följa hans anvisningar.
Jag förmodar att det är de praktiska svårigheterna, som härvidlag
främst skrämt utskottet därifrån. Det hade emellertid varit önskvärt, om utskottet
så noggrant som möjligt hade utstakat de riktlinjer, efter vilka enligt
riksdagens mening denna fullmakt skall få tillämpas — detta med hänsyn
till fullmaktens djupgående och vittgående karaktär.

Det synes mig som örn utskottet här varit väl knapphändigt i sitt uttalande.
Utskottet har emellertid upptagit vissa synpunkter, och jag konstaterar med
tillfredsställelse, att flera av de önskemål, som från näringslivets sida framförts,
därvid beaktats. Sålunda framhåller utskottet vikten av att man i möjligaste
mån löser hithörande problem genom frivilliga överenskommelser mellan
de företagare, som beröras av frågan, och att man endast tillgriper tvånget,
då detta befinnes oundgängligen nödvändigt. Det framhåller vidare vikten av
att den prisskillnad, en lagerhållare skall erlägga för de varor han har, skall
motsvara skillnaden mellan det genom clearingen fastställda priset och det
pris som gällde omedelbart före regleringens genomförande, och att man inte
skall grunda avgiften på anskaffningsvärdet. Utskottet framhåller också
vikten av att man handskas så försiktigt med denna fullmakt att man inte
skrämmer importörerna från, att utöva sin verksamhet utan söker så mycket
som möjligt bibehålla deras intresse och lust att fullfölja sin för landet viktiga
verksamhet.

Utöver detta skulle jag vilja särskilt stryka under vikten av att en prisreglering,
därest den vidtages, även skall fortsätta sedan normalare förhållanden
inträtt och därmed även lägre priser på importvarorna uppkommit, ali sålunda
regleringen fortsätter på ett sådant sätt att företagaren icke genom ett plötsligt
uppkommande prisfall åsamkas förluster, som han skulle ha sluppit, örn
han hade fritt fått förfoga över sin vara utan ingrepp från myndigheternas
sida. Man, är nödsakad att genom förfarandet beröva en företagare vissa möjligheter
till vinst, men det är då angeläget att man inte med detta förfarande
åsamkar honom en förlust, som lian eljest skulle lia undgått.

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Äng. prisutjämning för vissa förnödenheter m. m. (Forts.)

Slutligen tiar utskottet, och med rätta, understrukit vikten av att denna fråga
snart åter får komma under riksdagens omprövning, och utskottet hemställer
att detta måtte ske senast före utgången av maj månad 1942. Det har här
vid flera tillfällen förekommit, att riksdagen genom vad som står i utskottsutlåtandena,
när den lämnat fullmakter till regeringen, gjort vissa bestämda,
uttalanden angående riktlinjerna för dessa fullmakters tillämpning. Man kan
icke värja sig för den känslan att regeringen visat en viss tendens att negligera
dylika riktlinjer, och jag ber därför här att få framställa en mycket allvarlig
vädjan till regeringen, att, när den tillämpar den med detta förslag lämnade
fullmakten, den måtte noggrant beakta de önskemål och riktlinjer, som kommit
till uttryck i utskottets uttalande.

Jag har, herr talman, icke något särskilt yrkande.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Då den föregående ärade talaren inte
hade något särskilt yrkande och inte heller gav till känna någon emot utskottets
mening skiljaktig uppfattning, skall jag inskränka mig till att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om skatteår- Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 32, i anledning av väckt
drag på grund motion i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
av militär- om av(]rag a skatt på grund av militär tjänstgöring under år 1940.

t ''Jd7Z8tQOTX7lQ •

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 328, hade herr Lundell hemställt, att riksdagen till Kungl. Maj :ts i proposition
nr 263 framlagda förslag ville låta utarbeta tillägg och förändringar med
beaktande av de synpunkter och exempel, som i motionen framhållits.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkan,det anfört:

»Utskottet får erinra om, att utskottet i ett den 30 maj 1941 dagtecknat betänkande,
nr 23, hemställt, att riksdagen i anledning av Kungl. Majis proposition
nr 263 med förslag till förordning örn avdrag å skatt på grund av
militär tjänstgöring under år 1940 måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget med vissa ändringar av 3, 4 och 6 §§. Enligt utskottet tillhandakomma
protokollsutdrag hava riksdagens kamrar den 4 juni 1941 bifallit utskottets
hemställan. Under hänvisning till riksdagens sålunda fattade beslut
rörande ifrågavarande proposition finner utskottet den nu föreliggande
motionen icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet får sålunda hemställa, att motionen II: 328 av herr Lundell, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 263 med förslag till förordning örn avdrag
å skatt på grund av militär tjänstgöring under år 1940, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Reservation hade avgivits av herr Lundell, som anfört:

»Det är beklagligt att bevillningsutskottet icke avvaktat utgången av grundlagsenlig
motionstid å Kungl. Majlis proposition nr 263 före fattande av
beslut i ärendet. Genom godkännande av propositionen i huvudsak oförändrad
har nu åstadkommits å ena sidan, att de beredskapsmän, som icke drabbats
av någon inkomstminskning under år 1940, erhålla de högsta skattebidragen,
och å andra sidan att ju större inkomstminskning en beredskapsman
drabbats av under ifrågavarande år desto mindre bidrag kommer han

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Örn skatteavdrag på grund av militärtjänstgöring. (Forts.)
effektivt att utfå. Det närmast till hands liggande sättet att öka vederbörandes
möjligheter att utnyttja de bidrag, som på grund av tjänstetidens längd
preliminärt tillerkänts dem, hade varit att medgiva att även kronoskatt som
påförts för 1939 års inkomster finge bestridas därmed, vare sig dessa skatter
ännu tillfullo guldits eller icke.»

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Som kammaren finner, är vid detta utlåtande
fogad en reservation, i vilken reservanten anför, att det är beklagligt, att
bevillningsutskottet icke avvaktat utgången av grundlagsenlig motionstid beträffande
Kungl. Maj:ts proposition nr 263 före fattande av beslut i ärendet.

Detta reservantens uttalande kan möjligen ge kammarens ledamöter den uppy
fattningen, att reservanten varit urståndsatt att göra sin syn på förslaget i
Kungl. Maj :ts proposition gällande på grund av den hastiga ^behandling, som
utskottet har underkastat propositionen. Jag ber därför att få som förklaring
endast nämna, att Kungl. Maj :ts proposition, som ju ^innebar ett förslag om
avdrag å skatt på grund av militärtjänstgöring under år 1940, var så formad,
att örn något skulle kunna göras i fråga om avdrag å den skatt, ^för vilken
taxering verkställes i år, var det omöjligt att, pa rimliga grunder åtminstone,
avvakta motionstidens utgång. Då hade man försuttit de möjligheter, som
funnos att bifalla propositionen. Detta gjorde att utskottet ställdes inför valet
mellan att avstyrka Kungl. Maj:ts proposition eller att handlägga ärendet så
snabbt som skedde. Efter en viss tvekan följde utskottet den. senare vägen och
avvaktade således icke motionstiden.

Nu är emellertid förhållandet det, att reservanten deltog i utskottets behandling
av Kungl. Maj:ts proposition, upptogs i förteckningen på de ledamöter
som deltagit i beslutet och anförde reservation mot utskottets förslag. Hail
hemställde dock innan ärendet gick i tryck att bliva struken ur förteckningen
på deltagarna i beslutet och avstod från reservation men tillverkade i stället
en motion som ingavs till kamrarna inom en vecka efter det utskottets utlåtande
hade överlämnats till kamrarna.

Jag har velat fästa detta till dagens protokoll på det att ingen missuppfattning
skall råda om möjligheten för reservanten att framhålla sina synpunkter
vid behandlingen av propositionen.

I det föreliggande ärendet har jag, herr talman, ingenting övrigt att säga.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna betänkandet hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 33, i
anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för vidmakthållande av industriens
produktionsförmåga och för främjande av nyinvesteringar för industriella
ändamål, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 34, i anledning av väckta
motioner örn ändring i kommunalskattelagens bestämmelser beträffande jordbrukares
taxering.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 31 i första
kammaren av herr Bondeson m. fl. och nr 199 i andra kammaren av herr
Olsson i Kullenbergstorp m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville för sin
del antaga sådan ändring av kommunalskattelagen, att rätten för jordbrukare
att taxeras efter bokföringsmässiga grunder komme till direkt uttryck i lagen
eller i anvisningarna.

Om ändrade
bestämmelser
ang. jordbrukares
taxering.

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 £. m.

Om ändrade bestämmelser ang. jordbrukares taxering. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:31 av herr Bondeson m. fl. och II: 199
av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., örn ändring i kommunalskattelagens
bestämmelser beträffande jordbrukets taxering, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av, utom annan, herr Lundell, som på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn
skyndsamt utarbetande av förslag till sådana ändringar och tillägg till kommunalskattelagen,
att inkomst av jordbruksfastighet skulle kunna deklareras
och taxeras även efter bokföringsmässiga grunder motsvarande dem som gällde
för inkomst av rörelse.

Herr Bondeson: Herr talman! Den förevarande motionen avser, att rätten
för jordbrukare att taxeras efter bokföringsmässiga grunder skall komma till
direkt uttryck i kommunalskattelagen eller i anvisningarna till lagen. Anledningen
till motionen är att taxeringsmyndigheterna icke alltid synas äga kännedom
örn att enligt ett riksdagsuttalande 1927 och i anslutning härtill träffa!-6
utslag i högsta instans den angivna rätten redan finnes. Motionen avser
salunda icke rättigheten som sådan, utan huru denna skall bli allmänt känd.

Utskottet framhåller, att landskamrerarna i sina anvisningar till ledning vid
taxeringen böra fästa taxeringsmyndigheternas uppmärksamhet på förefintligheten
av rättigheten.

. dylikt uttalande fran landskamrerarnas sida är naturligtvis i och för
sig tacknämligt. Det torde emellertid få anses, att ett dylikt uttalande icke
ar tillräckligt. Det är icke nog med att taxeringsmyndigheterna äga kännedom
örn den genom riksdagsuttalande och prejudikat skapade rätten. Det är minst
lika viktigt att de deklarationsskyldiga jordbrukarna få kännedom örn att de
ha rätt att taxeras efter bokföringsmässiga grunder örn de ha ordnad bokföring.
_ Och denna kännedom vinnes, som erfarenheten visar, icke genom att
taxeringsmyndigheterna äro underrättade örn förhållandet.

Varför det är så viktigt, att rätten kommer till uttryck i lagtexten eller
anvisningarna är det, att denna då blir känd. Många av de populära handockerna
i deklaration innehålla icke upplysning om att jordbrukarna kunna
taxeras efter bokföringsmässiga grunder. Detta beror i sin tur tvivelsutan
pa att det .material efter vilka dessa böcker utarbetas, lagtexten och anvisnmgarna
icke innehåUer något härom. Det är nog att begära för mycket att
nandboksiorfattama skola ha kännedom örn riksdagsuttalanden och prejudikat,
när icke ens, som utskottet jämväl påpekar, ett flertal taxeringsmyndigheter
har kunskap härom.

„P.et, svjlrt förstå utskottets avslagsyrkande. Utskottet medgiver att
rättigheten fmnes och att skattemyndigheterna icke alltid ha kännedom om densamma,
men vill åtnöja sig med att taxeringsmyndigheterna genom landskamrerarnas
anvisningar fa sm uppmärksamhet riktad därpå. Vill utskottet helt
bortse fran att det ar av betydelse att även de deklarationsskyldiga få kännedom
darom? Varför icke taga steget fullt ut och skapa ordnade förhållanden
till gagn for alla?

, talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Lundell vid utlå tandet

fogade reservationen.

I herr Bondesons yttrande instämde herr Persson.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag skall inte trötta kammaren med att

H f ^ngt anförande i denna fråga, utan inskränker mig till att
helt enkelt yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Örn ändrade bestämmelser ang. jordbrukares taxering. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt samt vidare på bifall till
den av herr Lundell vid betänkandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 65, angående regleringen för budgetåret 1941/42 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 9 och 10.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 11—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkten 19.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning med förslag
till avlönings- och pensionsstat för riksbanken;

nr 67, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ändring i
vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret; samt

nr 68, i anledning av framställningar från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande att genomföra
krisadministration vid riksdagens verk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 21 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om kontroll av vattenledningsvatten,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 14 februari 1941 dagtecknad proposition, nr 50, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit
anhållit örn riksdagens yttrande över vid propositionen fogade förslag till

1) förordning örn kontroll av vattenledningsvatten; 2) förordning örn tillägg
till hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Förordningsfordlag
orri
kontroll av
vattenledningsvatten

m. m.

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Förordnings för slag om kontroll av vattenledningsvatten m. m. (Forts.)

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionen nr 192 i första
kammaren av herr Frans Ericson m. fl. och motionen i andra kammaren nr
257 av herr Ljungberg m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen ville
avslå propositionen samt föreslå förnyad utredning för framläggande till nästa
års riksdag av ett modifierat förslag till förordning örn kontroll av vattenledningsvatten
under hänsynstagande till i motionerna anförda synpunkter.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på grund av vad däri anförts
hemställt,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

1) anmäla, att riksdagen ej funnit skäl att i anslutning till de vid ifrågavarande
proposition fogade förordningsförslagen göra andra uttalanden än
utskottet i förevarande utlåtande upptagit;

2) anhålla, att Kungl. Majit snarast ville låta verkställa utredning angående
möjligheterna att åstadkomma en teknisk kontroll av vattenverkens konstruktion
och skötsel med mera ävensom för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda; samt

B) att motionerna 1:192 och II: 257, i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet under A) hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits av, utom annan,

l:o) herrar Nils Elowsson, Hage och Olovson i Västerås, fru Johansson samt
herr Larsson i Östersund, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava den
lydelse, reservationen visade, slutande med en hemställan,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen
ej funnit skäl att i anslutning till de vid ifrågavarande proposition fogade förordningsförslagen
göra andra uttalanden än utskottet i förevarande utlåtande
upptagit; samt

B) att motionerna 1:192 och 11:257 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;

2:o) herrar Tamm, Linnér och Karlsson i Granebo, vilka på anförda skäl
hemställt, att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse
till Kungl. Majit

1) förklara, att det föreliggande förslaget till förordning örn kontroll av
vattenledningsvatten icke kunde av riksdagen tillstyrkas, samt

2) anhålla, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta nytt förslag med iaktta.-gande av i reservationen gjorda erinringar samt snarast möjligt framlägga ett
sådant förslag för riksdagen till yttrande.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Med det förslag till förordning som
har framlagts i förevarande proposition avser man att täppa till en lucka,
genom vilken såväl kommunala som även enskilda vattenverksägare ha kunnat
komma undan sina skyldigheter.

I utskottet råder det ingen skiljaktig mening örn behovet av en sådan förordning.
Man är enig om att det inte är bra som det är, utan att följaktligen
någonting bör göras åt saken. Men det är i fråga örn hur denna förordning
bör utformas som meningarna gå isär. De som i utskottet ha dikterat be -

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Förordningsförslag om kontroll av vattenledningsvatten m. m. (Forts.)
slutet men som likväl befinna sig i minoritet äro överens med de reservanter,
till vilka jag hör, om att denna förordning skall antagas nu. Men de förra
önska därjämte, att med denna förordning så småningom skall förenas en förordning
om teknisk kontroll av de anordningar som de olika vattenverken ha.
Den saken lia emellertid de reservanter, för vilka jag är talesman, inte velat
vara med örn.

De som lia reserverat sig för avslag på propositionen lägga, så vitt jag har
kunnat förstå, huvudvikten vid en decentraliserad kontroll, d. v. s. en kontroll
som i huvudsak utföres av vattenverkens egen personal, och den ståndpunkten
förefaller det mig som om de företrädde främst i sparsamhetssyfte.
Samtidigt med att de vilja på detta sätt lägga huvudvikten vid att kontrollen
skall utföras vid vattenverken, anse de också att den förordning som nu föreslås
inte är tillräckligt effektiv.

\ i, som ha reserverat oss till förmån för ett antagande av propositionen sådan
den föreligger, anse att en teknisk kontroll är överflödig. Vi utgå nämligen
från att den fysikalisk-kemiska och den bakteriologiska kontrollen äro
tillräckliga för att framtvinga de förbättringar både beträffande vattenverkens
utrustning och deras skötsel, vilka äro nödvändiga förutsättningar för att
man skall kunna få fram ett gott vatten. Örn man skulle kunna genomföra
en teknisk kontroll från statens sida, förutsätter detta givetvis att man skapar
ett särskilt ämbetsverk för denna kontroll. Antingen det bleve stort eller litet,
komme det att ådraga staten kostnader. Vinsten med att man får den i propositionen
föreslagna förordningen och att man inte skapar en decentraliserad
kontroll ligger främst däri, att man genom kontrollen från statsmakternas
sida får ett verkligt grepp om inte bara de kommunala myndigheter och enskilda
vattenverksägare, som lia att svara för vattenverken, utan man får också
en kontroll på dem som sköta vattenverken. Jag tror man kan säga att
de sistnämnda i allmänhet sköta dem bra, men det finns på detta såväl som
på andra områden tillfällen till slarv. Det är för att skydda sig mot sådant
slarv som man^från vårt håll inte velat gå med på att en decentraliserad kontroll
kan bli sådan, att det inte behöves någon kontroll från statens sida.

Den kontroll som är avsedd att nu genomföras består dels av en fysikaliskkemisk
och dels en bakteriologisk undersökning. Den förstnämnda skall företagas
en gång örn aret men eventuellt oftare, örn hälsovårdsnämnden anser
det behövligt. Skulle vattnet vara av särskilt god beskaffenhet, kan medicinalstyrelsen
medge, att en sådan fysikalisk-kemisk kontroll inte behöver företagas
oftare än vart tredje ar. Hur ofta den bakteriologiska undersökningen,
som väl får anses vara den viktigaste, skall .företagas, göres beroende av örn
nian använder ytvatten eller grundvatten. Ytvattnet är givetvis mera utsatt
för risken att bli nedsmittat eller bemängt med bakterier, och därför har man
också i propositionen tänkt sig, att kontrollen skall företagas med mindre
tidsintervaller i fråga örn ytvatten än i fråga örn grundvatten. Man har dessutom
gjort en annan gränsdragning, som varit föremål för diskussion. Man
har nämligen gjort kontrollen tätare, när det har gällt sådana vattenverk som
skola servera mera än 4,000 personer. Örn den saken kan man naturligtvis
tvista, men eftersom man av kostnadsskäl ansett det nödvändigt att draga en
F]jkns, Ilar. man pa förslag av myndigheter som blivit hörda i saken satt den
till 4,000 invånare. Den skulle när det gäller ytvatten företagas en gång i
veckan vid vattenverk, som servera över 4,000 personer, och örn sådant vatten
serveras till mindre än 4,000 personer endast en gång i månaden. Vid
grundvattentäkt är det respektive en gang i manaden och en gång var tredje
månad.

Första kammarens protokoll 1941. Nr 89. 5

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Förordning sförslag örn kontroll av vattenledningsvatten m. m. (Forts.)

Då det måste anses vara tillräckligt med denna kontroll och då den framtvingar
sådana anordningar vid vattenverken som äro nödvändiga för att man
skall erhålla ett gott vattenledningsvatten, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till propositionen i dess ursprungliga skick.

Herr Linnér: Herr talman! Det är som vanligt ganska hopplöst att försöka
intressera kammaren för en lagfråga, och dock berör propositionen, som det
här gäller, en ganska viktig fråga för ett stort antal människor i landet. Det
gäller nämligen, hur man skall kunna få större trygghet mot infektioner genom
vattenledningsvatten.

Man har vid åtskilliga tillfällen funnit, att vattenledningsvattnet varit infekterat,
epidemier ha spritt sig därigenom, men man har kommit källorna
till epidemien på spåren på ett alltför sent stadium, och därigenom lia epidemierna
fått en utbredning som eljest icke skulle ha kunnat äga rum. Nu
vill man med den i propositionen förefintliga förordningen sätta en spärr mot
dessa allvarliga olägenheter. Men det tråkiga är att, såsom propositionen är
lagd, kommer kontrollen i huvudsak att läggas på de vattenverk, där kontroll
minst behöves, medan den däremot kommer att bli alltför litet effektiv vid de
vattenverk, där kontroll framför allt behöves. Detta beror på att man i förordningen,
i motsats till vad fallet var i det ursprungliga förslaget, har infört
en gradering efter det antal människor som betjänas av respektive vattenverk.
Såsom det framhålles i propositionen och i utskottsutlåtandet, sköta
de stora samhällena utan i någon författning påbjuden kontroll så gott som
alltid sina vattenverk på ett fullt tillfredsställande sätt. Något exempel på att
epidemier som på senare år uppstått ha uppkommit genom vattenledningsvatten
i de stora samhällena har inte omnämnts under utredningen. Det är vid
de små vattenverken faran förekommer.

Hur skall denna kontroll äga rum? Den skall äga rum på två sätt, dels
genom en fysikalisk-kemisk undersökning och dels genom en bakteriologisk
undersökning. Av dessa är den sistnämnda den viktigaste. Men beträffande
denna innehåller propositionen allenast, att i samhällen med mindre än 4,000 invånare
skall en sådan kontroll äga rum allenast en gång var tredje månad, örn
det gäller en grundvattentäkt, och en gång varje månad om det gäller en ytvattentäkt.
Det är uppenbart att med en så gles kontroll finns det stora möjligheter
till infektion, och en epidemi kan vinna spridning liksom hittills utan
att man har något förebyggande medel däremot. Målet är alldeles uppenbart,
som också utskottsmajoriteten framhåller, att få en fortlöpande, ofta förekommande
kontroll. Att man i propositionen har nöjt sig med en så sällan förekommande
bakteriologisk kontroll, beror helt enkelt på den metod för kontrollens
utövning, som man har valt. Man har valt en centraliserad kontroll,
som huvudsakligen är tänkt att läggas till institutet för folkhälsan, eventuellt
ett till medicinalstyrelsen knutet laboratorium, och således icke en lokal kontroll.
Såsom utskottsmajoriteten framhållit, är det_emellertid av en synnerlig
vikt, att man får en effektiv lokal kontroll. Detta kan man säkerligen
inte få på annat sätt än att man skaffar kompetenta föreståndare för vattenverken
och framför allt de små vattenverken. Får man det, kan man utöva
en daglig kontroll — de bakteriologiska undersökningarna äro nämligen i
själva verket relativt enkla -— och då kan mali givetvis observera en infektion
så snabbt att man kan förebygga epidemier på det mest effektiva sätt.

Man skulle då kunna ifrågasätta, om man inte skulle kunna förbättra kontrollen
enligt författningen på det viset, att man helt enkelt ströke 4,000-invånargränsen. I utskottet ha vi varit inne på den tanken närmast av den
anledningen, att medicinalstyrelsen i sitt utlåtande opponerat sig mot denna

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Förordning sförslag örn kontroll av vattenledningsvatten rn. m. (Forts.)
gräns. Vi funno emellertid att det inte går bra, därför att man får lov att,
örn man tager bort gränsen, fullständigt lägga om metoden för själva kontrollen.
Man har då haft att välja på två vägar. Den ena är den som majoriteten
inom utskottet har gått, nämligen att ansluta sig till den kungl, propositionen
och samtidigt anhålla örn skrivelse till Kungl. Majit med erinran
örn vikten av en teknisk kontroll av vattenverkens konstruktion och skötsel
samt hemställan att skyndsamt ett förslag i detta ämne framlägges i syfte
att nian skall söka åstadkomma en kontroll, som i så stor utsträckning som
möjligt är förlagd till själva vattenverken. Den andra utvägen är den, som
mina medreservanter och jag ha gått. Vi ha ansett, att den kontroll, som
Kungl. Maj :t har föreslagit, praktiskt taget är mycket litet värd och att det
därför vore^ nyttigare med hänsyn till det hygieniska syfte man vill gagna
att nu avslå propositionen och yrka att skyndsammast erhålla ett nytt förslag,
där kontrollen och föreskrifterna för de små samhällena äro beaktade i
enlighet med de riktlinjer jag har angivit.

Herr talman! På dessa i korthet angivna skäl ber jag att få yrka dels avslag
på den föreliggande propositionen och dels bifall till skrivelseförslag i
enlighet med den av mig m. fl. reservanter avgivna reservationen.

Häri instämde herr Anderson, Axel Ivar.

Herr Norman: Herr talman! Av reservanternas anföranden och av utskottsutlåtandet
framgår, att utskottets ledamöter i denna fråga ha delat upp sig
efter minst tre olika linjer. Vi lia en blank reservation, och om den reservanten
går på sin egen linje, få vi fyra. Det ser ganska förvirrat ut, och därför kan
det vara skäl i att redan från början i denna debatt konstatera att vi samtliga
inom utskottet ha varit ense om två ganska viktiga synpunkter på detta spörsmål.
Vi önska alla en kontroll och en god sådan. Vi äro också ense däri att vi
tro att det skulle vara av värde ur kontrollsynpunkt, örn kontrollen kunde bli
av lokal natur, därför att man skulle kunna göra den effektivare genom oftare
återkommande prov.

Nu har Kungl. Majit inte tagit ståndpunkt till detta sistnämnda spörsmål
utan ämnar göra det först i samband med kompetensvillkorens fastställande. De
ledamöter, som stå för utskottsutlåtandet, och reservanterna ha uttalat den uppfattningen,
att en lokalt anordnad kontroll skulle kunna bli effektivare än en
centralt lagd sådan med hänsyn till de längre tidsmellanrum mellan kontrolltillfällena
som nödvändigtvis uppstå i senare fallet, varom bestämmelser
finnas i den föreslagna förordningen. Den del av ledamöterna som står för
utskottsutlåtandet är, som herr Linnér anförde, ense med honom och hans meningsfränder
om att det troligtvis går lättare att få en lokalt anordnad kontroll
effektiv, örn den knytes samman med en kontroll av mera teknisk art. Emot
detta sistnämnda har herr Elowsson i debatten liksom i den reservation, han är
talesman för, anfört att det är onödigt, därför att örn vi få en kontroll av vattnet,
komma de tekniska anordningarna att arbeta sig fram av sig själva, så
att säga. När jag för min del har anslutit mig till tanken att det vore skill att
undersöka, om man inte genom att kombinera ihop spörsmålen om de olika
kontrollanordningarna kunde nå fram till större effektivitet utan alltför stora
kostnader, så hade jag framförallt tänkt på värdet av att få en övervakning av
de tekniska anordningarna redan vid vattenverkens anläggande. När det gäller
nya vattenverk, är det av betydligt större värde att redan från början genom
kontrollföreskrifter kunna tillgodose önskemålet, att de tekniska anordningarna
bli så bra som möjligt, än att först låta anläggningarna komma till stånd och
sedan låta vattenproven framtvinga ändringar i de eventuella brister, som kunna
föreligga i tekniskt avseende.

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Förordnings för slag örn kontroll av vattenledningsvatten m. m. (Forts.)

Nu har Kungl. Majit icke förbisett spörsmålet om en teknisk kontroll. Önskemålen
därom lia framförts i ett yttrande över förslaget sådant det varit utskickat
på remiss till olika myndigheter. Det är Svenska teknologföreningen, som
i sitt yttrande framfört ungefär liknande synpunkter och önskemål, som kommit
fram i de motioner, till vilkas yrkanden utskottet haft att taga ståndpunkt.
Kungl. Maj :t säger beträffande detta spörsmål, att det inte går att taga ståndpunkt
till detsamma, förrän det närmare blivit utrett. När nu utskottsmajoriteten
önskat att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall begära denna utredning,
är det således i det syftet att vi skola få detta spörsmål prövat. Om det
visar sig att det går att ordna utan alltför stora kostnader för anläggningarna
och deras intressenter och man därigenom kan få en effektivare kontroll av det
hela, så bör riksdagen få överväga ett förslag i denna riktning. Det är ju
samma tanke som också går igen i herr Linnérs m. fl. reservation. Men då vi
andra, som ha liknande synpunkter i fråga örn önskvärdheten att närmare se
på även de tekniska problemen i detta fall, icke ha velat avvisa vattenprovkontrollen,
så är det därför att vi anse det så betydelsefullt, att sådana kontrollanordningar
komma till stånd, att man icke utan tvingande skäl bör uppskjuta
avgörandet. Vi mena således att riksdagen mycket väl kan godtaga de föreslagna
kontrollanordningarna och i avvaktan på resultatet av en allmän utredning
låta dessa kontrollanordningar göra den goda nytta, som de säkerligen i alla
fall komma att göra, även om de inte bli så effektiva som man kunde önska.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Löfvander.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall inte uppehålla kammaren
många minuter, men jag måste förklara, att jag är ur stånd att fatta att det
här överhuvud taget föreligger någon tvist. Jag förstår inte varför man skall
ställa det ena i motsättning till det andra. Örn utskottets förslag bifalles, betyder
det ju endast att en utredning sättes i gång, som utskottet har begärt och
som några av reservanterna begära. Det är allt vad som sker. Att detta skulle
utgöra ett hinder för att godtaga den vattenkontroll, som här föreslås, det övergår
— jag upprepar detta — min fattningsförmåga. För min del har jag ingenting
att erinra mot utskottets förslag.

Herr Ericson, Frans: Herr talman! Då jag varit med örn att framlägga en
motion, vari yrkas avslag på Kungl. Majits proposition, så är denna motion
icke baserad på den uppfattningen att det skulle vara oss likgiltigt att skapa
en kontroll över vattenledningsvattnet. Vi voro egentligen rädda för att
kostnaderna skulle bli så höga att mindre samhällen, som just nu i dagarna litet
varstans planera anläggning av vattenledningsverk, skulle avskräckas från
att fortsätta med detta gagneliga samhälleliga arbete. Det nämnes visserligen
i propositionen i enlighet med institutets för folkhälsan uppskattningar, att
en dylik kontroll skulle kosta från 900 ned till 135 kronor. Men det tillkommer
givetvis en hel del andra kontrollåtgärder i detta sammanhang, nämligen
flasksterilisering, isning, förpackning, försändning och annat, och detta gör, att
enligt vad som uppgivits kostnaderna exempelvis i en Norrlandskommun i
verkligheten skulle uppgå till omkring 2,000 kronor. Dessa höga utgifter ansågo
vi skulle bli alltför betungande för de mindre samhällena, när det gäller
att ordna en vattenkontroll. Vidare befara vi att kompetenskraven när det
gäller kontrollanterna skulle sättas för högt. Vi ansago att man i stället skulle
kunna utbilda vattenverkens föreståndare för denna uppgift och att sålunda
dessa i viss mån skulle få utföra kontrollen av vattnet.

Onsdagen den 18 juni 1941 £. m.

Nr 39.

Förordning sförslag om kontroll av vattenledningsvatten m. m. (Forts.)

Såsom frågan nu ligger till kan jag emellertid icke anse det vara ansvarligt
att gå på rent avslag. Ty av vad som här yttrats av utskottet och även av
herr statsrådet framgår, att hänsyn i viss mån kommer att tagas även till de
synpunkter, som vi motionsledes framfört. Jag har därför, herr talman, intet
yrkande.

Herr Norman: Det förhåller sig så att i den motion, som herr Ericson i
Boxholm jämte andra ledamöter av kammaren framburit, är det två önskemål
man tar sikte på, dels att få en effektivare kontroll och dels att få en billigare
kontroll. Hur man skall kunna uppnå ett så förnämligt resultat är en
sak, som man kan vara tveksam att ge sig in på.

Herr Tamm: Herr talman! Det är alldeles riktigt, som herr statsrådet
Möller nyss framhöll, att skillnaden mellan utskottets förslag och den av herr
Elowsson avgivna reservationen är ganska minimal. Jag måste erkänna att
jag blev ganska förvånad, när jag fick se herr Elowssons reservation. Den skiljer
sig från utskottets förslag endast därigenom, att den i en visserligen ganska
förvånansvärd grad underskattar de synpunkter, som ifrån praktiskt håll
framhållits, nämligen just ifråga örn vikten av en teknisk kontroll.

Utskottets ordförande nämnde i sitt sista anförande någonting om svårigheterna
att få både en effektivare och en billigare kontroll. Men det är just detta
som vi i den reservation, som är avgiven av herr Linnér och mig samt en andrakammarledamot,
åsyfta. Vi ha naturligtvis ingenting emot att i kontrollåtgärderna
införa även den efterhandskontroll, som är föreslagen i propositionen.
Men vi utgå ifrån att om man alltifrån början hade effektivare tekniska anordningar
vid varje vattenverk, skulle hela kontrollen bli mycket enklare och
alltså mycket billigare. Den som tar del av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande, vilket är bifogat utskottsutlåtandet, kan icke annat än få den uppfattningen
att det riktigaste vore att inte gå fram på den linje, som propositionen
har föreslagit, nämligen att huvudsakligen inrikta sig på en efterhandskontroll.
Utan det viktigaste är, som också landshövding Linnér framhöll, att
skapa fram en effektiv kontroll redan vid källan, örn jag får uttrycka saken så.
Man räknar med att de extra anordningar, som skulle krävas vid många av de
mindre vattenverken, icke skulle kosta mer än vad enligt propositionens förslag
två års kontroll skulle kosta, och sedan skulle kontrollen i fortsättningen
bli mycket billigare.

Detta är sålunda anledningen till att vi önska få kontrollen reviderad och
komma fram till ett system, som gör att kontrollen blir både effektivare och
billigare, och det är innebörden av den reservation som av oss har avlämnats.
Herr Ericson i Boxholm har faktiskt varit inne på samma linje, och därför
tycker jag, att han bort ägna våra synpunkter en större förståelse, då de praktiskt
taget helt sammanfalla med hans.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! När riksdagen skriver till regeringen
och begär en utredning, fattar man det i allmänhet på det sättet, att riksdagen
önskar ett positivt resultat i överensstämmelse med de meningar, som riksdagen
givit uttryck åt. Då vi på vårt håll icke ansett en sådan teknisk kontroll,
som här föreslås, vara av behovet påkallad utan anse att man i stället genom
att göra den andra kontrollen så skarp som möjligt skulle framtvinga alla de
tekniska förbättringar, som äro nödvändiga för att få ett gott vattenledningsvatten,
lia vi ansett att en sådan utredning är onödig. Då en sådan teknisk
kontroll näppeligen heller kan genomföras från statens sida, med mindre man
har en särskild institution eller inspektion för ändamålet, måste det dra

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Örn höjande
av nykterhetstillståndet

inom försvarsberedskapen

m. m.

Förordningsförslag örn kontroll av vattenledningsvatten m. m. (Forts.)
med sig en del kostnader för staten, som rätteligen borde bäras antingen av
kommunerna eller av de företag, som arbeta på detta område.

Gentemot herr Ericson i Boxholm vill jag till sist erinra, att enligt de beräkningar,
som gjorts beträffande kostnaderna för den i propositionen föreslagna
kontrollen, skulle dessa för de större vattenverk, som ha ytvattentäkt., uppgå
till 900 kronor och för de mindre vattenverken med ytvattentäkt till 300 kronor.
Har man grundvattentäkt, skulle kontrollen för de större vattenverken icke
kosta mer än 255 kronor och för de mindre endast 135 kronor. Det är i intetdera
fallet kostnader, -sorn kunna avskräcka.

Herr Norman: Herr talman! Det kan vara skäl att påpeka med anledning
av vad herr Elowsson nu anfört, att det förekommer en dylik teknisk förhandskontroll
ifråga örn de vattenledningsverk, som nu anläggas som statliga eller
som statligt kommunala beredskapsarbeten, beträffande vilka väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
just har denna förberedande tekniskt kontrollerande uppgift.
Jag föreställer mig alltså att det finns ämbetsverk och sakkunnigt folk,
söm kunna taga hand örn detta ''spörsmål, utan att det behövs någon så stor
ny apparat för ändamålet.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, dels på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt, dels på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Nils Elowsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, dels ock på bifall till herr Tamms m. fl. vid
utlåtandet fogade reservation; och förklarades den förstnämnda propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn viss tillämpning i fråga örn älgkött av lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående
köttbesiktning och slakthus;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser rörande älgavgifter;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till jordbrukets
kreditkassor för budgetåret 1941/42;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1941/42 till egnahemsorganen för handhavande av bostadsförbättringsverksamhet,
m. m.;

pr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition föivisst
ändamål av det för budgetåret 1941/42 anvisade förslagsanslaget till avlöningar
vid statens veterinärbakteriologiska anstalt; samt

nr 72, i anledning av väckta motioner örn vissa åtgärder för jordbruksproduktionens
upprätthållande i vad rör beredande av arbetstillfällen åt innehavare
av ofullständiga jordbruk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9,
i anledning av väckt motion örn åtgärder för höjande av nykterhetstillståndet
inom försvarsberedskapen lii. m.

I en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 171, hade herr Björck m. fl. hemställt, att riksdagen

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

Om höjande axi nykterhetstillståndet inom försvarsberedskapen m. xn. (Forts.)
måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn att åtgärder snarast måtte vidtagas
för att väsentligt höja nykterhetstillståndet inom försvarsberedskapen
samt för att den förströelse och omväxling, som erbjödes de inkallade, måtte
vara av sådan art, att manskapets moral höjdes och stärktes.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Björck: Herr talman! Jag förstår och respekterar utskottets ståndpunkt
i den föreliggande frågan, ehuru jag givetvis skulle ha varit glad örn utskottet
kommit till det resultatet, att det tillstyrkt bifall till vår motion. Jag
noterar emellertid med tillfredsställelse vad utskottet säger i sitt utlåtande, ty
det bevisar att vi hade anledning att väcka motionen. Utskottet uttalar: »I
den mån spritmissbruket hänför sig till militären är detta såsom innebärande
ett hot mot effektiviteten av vår försvarsberedskap en särskilt allvarlig företeelse.
Utskottet anser därför den i motionen väckta frågan om höjande av nykterhetstillståndet
inom försvarsberedskapen förtjäna uppmärksamhet.»

Emellertid hänvisar utskottet till bevillningsutskottets nyligen behandlade
betänkande nr 29 och riksdagens beslut med anledning av detta. Jag förstår
att det ligger nära till hands att peka på detta beslut, när utskottet yrkar avslag
på motionen, och jag vill gärna tro, att dess förhoppningar härvidlag icke
skola komma på skam. Dock måste man alltjämt vidhålla, att nykterhetstillståndet
bland våra inkallade är långt ifrån tillfredsställande. Jag blev^ nästan
förvånad, när jag i bevillningsutskottets betänkande fick se siffrorna från kontrollstyrelsen,
som naturligtvis på ett opartiskt sätt verkställt sin utredning i
saken. Detta visar en siffra för fylleriförseelserna bland de inkallade förlidet
år på 3,323, och ändå säger sig ''styrelsen förmoda, att man på grund av förhållandena
inte på långt när fått in alla uppgifter. Kontrollstyrelsen fortsätter
sedan, på sidan 16 i bevillningsutskottets betänkande nr 29, på följande
sätt: »Det militära fylleriet under 1940 hade en jämförelsevis betydande omfattning
och höjer siffran för det totala fylleriet i riket till något mer än 34,500.
Med hänsyn till att det militära fylleriet är av särskilt betänklig beskaffenhet
på grund av dess ogynnsamma inflytande på försvarsberedskapen bör
särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan örn åtgärder för dess bekämpande.»

Jag vill nu livligt hoppas att regeringen tar all hänsyn till riksdagens uttalande
för en vecka sedan i dessa frågor samt att det militära fylleriet framför
allt uppmärksammas. Vi känna ju alla varmt för våra pojkar, som under
många och långa månader få göra värntjänst under besvärliga och krävande
förhållanden. Vi unna dem också gärna all den förströelse och omväxling, som
de kunna få. Men spriten anse vi icke lämplig som förströelse. Den gör ovillkorligen
mer skada än gagn.

dag uttalar också min glädje över ett uttalande av försvarsministern, då han
i år i andra kammaren framhållit nödvändigheten av att genom uppfostran
försöka komma till rätta med alkoholmissbruk bland militären och framför
allt, att befälets förståelse för alkoholfrågans betydelse väckes. Dettaär riktigt.
Det är ''sorgligt att behöva se, att i många fall befälet icke föregått med
gott exempel. Då halva min personal och en av mina söner med kort uppehåll
varit inkallad alltsedan förliden vår, har jag kunnat få beliigg för vad jag
här säger.

Emellertid fortsätter försvarsministern med att uttala den förhoppningen,
att det inom en icke alltför avlägsen framtid skall kunna sättas i gång en undersökning
örn de vägar, som kunna befinnas lämpliga att gå för att åstad -

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Om höjande av nykterhetstillståndet inom försvarsberedskapen m. m. (Forts.)
komma bättre förhållanden. Han anser följaktligen att förhållandena icke äro
bra som de äro. Jag tillåter mig uttala den förhoppningen, att den framtid
icke skall vara alltför långt avlägsen, då herr Sköld sätter i gång denna utredning.
Jag hoppas livligt att vår energiske försvarsminister gör allt som är
möjligt att göra i denna för vår beredskap så viktiga fråga.

Jag har i övrigt, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om värnskatt för budgetåret 1941/42;

pr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker; samt

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående
tillverkning och beskattning av brännvin jämte en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 343, angående bostadsförhållandena å svenska fartyg; och
nr 348, angående inrättande av ett nordiskt institut med uppgift att fördjupa
och stärka den nordiska samhörigheten.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 347, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverksproposition.en
för budgetåret 1941/42 gjorda framställningar örn anslag till medicinalstyrelsen
och sinnessjuknämnden.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 181, i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 m. m.;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
medel för uppförande av vissa verkstäder vid Karlskrona örlogsvarv m. m.;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av
medel för uppförande av en verkstadsbyggnad vid Västernorrlands regemente;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående egnahemsbebyggelse
för personal vid centrala torpedverkstaden;

nr ^185, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar i fråga örn vissa anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 m. m., i vad avser
tredje huvudtiteln;

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

Nr 39.

pr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar i fråga om vissa anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad avser fjärde
huvudtiteln ;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsgaranti
för exportkredit;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till
befrämjande av ökad tillverkning av bränntorv m. m.;

nr 190, i anledning av väckt motion angående anslag till bidrag till verksamheten
vid s. k. hemgårdar;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad avser åttonde huvudtiteln,
m. m.;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till allmänna utgifter för
pris- och handelsreglerande åtgärder;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 194, i anledning av väckta motioner örn anslag till hjälp till byggande
och restaurering av samlingslokaler m. m.;

pr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
av en hovrättsbyggnad i Göteborg;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
kontrollstyrelsen m. m.;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till ungdomsfängelsenämnden för
budgetåret 1941/42;

nr 198, i anledning av Kung]. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till länsnykterhetsnämnderna för
budgetåret 1941/42;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under kapitalbudgeten
gjorda framställning örn anslag till förlagskapital åt centraldepån
för blindas arbeten;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar i fråga om vissa anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad angår femte
huvudtiteln;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar i fråga örn vissa anslag
å tilläggsstat II till riksstaten, för budgetåret 1940/41, i vad angår finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 202, i anledning av väckt motion angående rätt till viss löneturs- och
tjänsteårsberäkning för statsanställda, vilka fullgjort eller fullgöra värnplikt,
m. m.;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
vissa anslag till det civila luftskyddet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av anslag
till statens utrymningskommission;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till anläggningskapital för nya
sulfitspritfabriker; och

nr 206, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om statsbidrag
till icke-statlig anskaffning av ambulansbilar;

Nr 89.

Onsdagen den 18 juni 1941 f. m.

sammansätta stats- och bankoutskottets utlåtande nr 4, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående lönereglering för landsfiskaler m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ytterligare utsträckning av Kungl.
Maj:ts befogenhet att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7
juni 1935 (nr 259) om accis å margarin och vissa andra fettvaror, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 70, i anledning av väckta motioner örn ändring i avlön,ingsbestämmelserna
för personal hos riksdagens kamrar, utskott och kansli m. m.;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada,
m. m.;

nr 72, i anledning av väckt motion örn höjning av det belopp, varmed begravningshjälp
må utgå vid dödsfall i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring;

nr 73, i anledning av väckta motioner om höjning av livräntan till personer,
som i militärtjänst ådragit sig varaktig invaliditet eller sjukdom;

nr 74, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket framställning örn
pension till förre överbibliotekarien vid riksdagsbiblioteket fil. doktorn V.
Gödels änka Berta Maria Gödel;

nr 75, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn dels indragning
av vissa riksbankens avdelningskontor, dels ock avskaffande av den
revision av avdelningskontoren, som verkställes av särskilda av riksdagen utsedda
revisorer, m. m.;

nr 76, angående pension åt riksgäldsfullmäktiges ordförande fil. doktorn
K. E. H. Hildebrand; och

nr 77, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående ombyggnad
av riksbankens fastighet i Göteborg;

första lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter
m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisrabatterande
åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående klassificering av kött; och

nr 77, angående ersättning åt av utskottet anlitat biträde.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.05 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 20, med uppgift å vilande
förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 mom. 1
riksdagsordningen samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf,
betecknad såsom § 6.

I detta memorial hade utskottet till grundlagsenlig behandling för riksdagen
anmält ett av 1940 års lagtima riksdag såsom vilande antaget förslag till
ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 mom. 1 riksdagsordningen
samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf, betecknad
såsom § 6.

Den föreslagna nya paragrafen i tryckfrihetsförordningen var så lydande:

Enligt stadganden i särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad
lag må, då riket befinner sig i krig eller krigsfara, meddelas föreskrift örn
förhandsgranskning av tryckta skrifter och förbud mot införande i riket av
sådana skrifter samt, då riket befinner sig i krig, jämväl meddelas förbud
mot utgivande av periodisk skrift.

I lag, varom i första stycket sägs, meddelade stadganden må, när riksdagen
ej är samlad, träda i tillämpning då Konungen så förordnar; dock må
sådant förordnande ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar. Varder
ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar från riksdagens
början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra
att lända till efterrättelse. Under tid, då riksdagen är samlad, äger Konungen
med riksdagens samtycke meddela förordnande, som nu sagts. För beslut
av riksdagen, som i detta stycke avses, erfordras, att minst tre fjärdedelar av
de röstande i vardera kammaren vid votering instämt i beslutet.

I lag, varom i denna paragraf är fråga, må ock straff stadgas för överträdelse
av vad i lagen föreskrivits.

Reservation hade avgivits av herrar Fredrik Ström och Spångberg, som ansett,
att utskottet bort låta anstå tillsvidare med expeditionen av förevarande
grundlagsmemorial.

I sitt utlåtande nr 21 hade utskottet hemställt, utom annat, att riksdagen
ville, under förutsättning att av 1940 års lagtima riksdag såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling antaget förslag till ändrad lydelse av § 86
regeringsformen och § 38 riksdagsordningen samt till införande i tryckfrihetsförordningen
av en ny paragraf, betecknad såsom § 6, bleve slutligen godkänt,
antaga i nämnda utlåtande infört förslag till lag med vissa bestämmelser om
tryckta skrifter vid krig eller krigsfara.

Vid berörda utlåtande funnos fogade åtskilliga reservationer.

Herr Engberg: Herr talman! Jag var i fjol, då första läsningen av denna
fråga ägde rum, förhindrad att deltaga i förhandlingarna. Jag begagnar därför
möjligheten att i år vid andra läsningen utveckla mina synpunkter på inne -

Grundlag sändringsförslag
ang. för
handsgransk
ning av
tryckta skrif
ter m. m.

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlagsändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

börden av den nyhet, som föreslås till införande i och genom denna nya grundlagsparagraf.

Jag vill då först erinra därom, att pressens uppgift är väsentligen olika
alltefter den statsform, det statsskick, den statstyp, vari den utför sin gärning.
Pressen i en demokratisk stat som vår måste enligt sakens natur vara
ett verktyg för den fria opinionsbildningen, giva uttryck åt medborgarnas
opinion, bringa fakta till allmän kännedom, utöva kritik av ställningar och
förhållanden, upplysa, vägleda och i offentlighetens fulla ljus diskutera och
granska. För pressens handlingar i en demokratisk stat är pressen själv ensam
ansvarig. Huru är det återigen i en totalitär stat? Ja, där är pressen icke
organ och verktyg för den fria opinionsbildningen. Där är pressen organ för
statsmakten, för regeringen. Den är kort och gott statsorgan, och här håres
följdriktigt ej heller ansvaret för pressens handlingar av den enskilde, utan
här håres det av statsmakten, av regeringen.

Jag är angelägen om att inledningsvis understryka denna åtskillnad därför
att jag har, när jag läst igenom vad som förelupit i fjolårets riksdagsdebatter
och tagit del av vad som förekommit i diskussionen i övrigt kring denna fråga,
funnit, att man från anhängarna av den nyhet, som här föreslås, hävdat, att
regeringen måste bära ansvaret för vad som i utrikespolitiska ting skrives
i pressen. Ja, herr talman, om man ställer sig på den ståndpunkten, då har
man enligt min tanke i princip accepterat den totalitära statens ståndpunkt —
den stats alltså, där pressen är ett verktyg, ett organ för statsmakten själv,
och där ansvaret för vad pressen innehåller i enlighet därmed bäres av regeringen.
Jag föreställer mig alltså, att det är, minst sagt, äventyrligt att föra
en argumentation av detta slag. Den svär nämligen mot det folkliga självstyrets
idé, befriar den enskilde från det självansvar, som oupplösligt hör samman
med demokratien, och flyttar helt plötsligt ansvaret från den enskilde
över på statsmakten, över på regeringen.

Man kanske då invänder: Välan, är inte det systemet kanske ändå bättre
än ett system, där främmande sändebud löpa i utrikesdepartementets trappor
med klagomål över vad som har stått i enskilda pressorgan, och där vederbörande
utrikesminister eller tjänsteman i utrikesdepartementet har besväret
att taga den första stöten, lämna förklaringar o. s. v.? Är det inte bättre, säger
man, örn regeringen på en gång får taga ansvaret för pressen, när den ändå
skall ha omaket för vad som då och då står i pressen? Ja, herr talman, den
invändningen kan jag inte tillmäta någon som helst betydelse. Hur är det för
närvarande? Hur är det i enlighet med den demokratiska statens rättsordning?
Jo, det är så, att i den mån det som kommer till synes i pressen är en förseelse,
kan det såsom fullbordad handling beivras enligt gällande lag, men
varken i tryckfrihetsförordningen själv eller från den offentliga maktens sida
läggas några som helst hinder i förväg. En förhandsgranskning äger inte rum,
utan var och en, som är ansvarig, får stå för den utförda handlingen.

Jag gör ett tankeexperiment, herr talman. Jag skickar emellan, att jag
inte är jurist och därför i det här stycket måhända inte kan göra en jämförelse,
som man från juristernas sida gillar, men jag gör i alla fall, herr
talman, det tankeexperimentet, att ett lands regering skulle bära ansvaret för
förseelser jämväl på andra områden än det. varom här är fråga. Jag föreställer
mig, att regeringen icke skulle vilja bära ansvaret för begångna tjuvnadsbrott
eller för överträdelser av rusdrycksförsäljningsförordningen eller
alla möjliga förordningar och lagar, utan där får varje enskild bära ansvaret
för sin handling. Jag frågar mig då: Varför skall endast den grupp av förseelser,
varom här är fråga, få en sådan särbehandling, att ansvaret skall

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

Grundlag sändring sför slag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

tagas av landets regering? Svaret blir förmodligen följande: Detta är en
särartad grupp, därför att den angår rikets förhållande till främmande makter,
och sådant får behandlas på ett alldeles särskilt sätt. Där kan man inte låta
den enskilde så att säga stå i ett visst förhållande till den främmande makten.
Här är det den officiella statsmakten själv och dess organ, utrikesledningen,
som uppehåller relationerna.

Jag tror, att en sådan ståndpunkt blir i det långa loppet ganska äventyrlig.
Jag vågar nämligen hävda ett pär synpunkter, den ena, i vilken jag hänvisar
till erfarenheten, och den andra, som finnes berörd i den motion vi här lia
väckt med herr Undén i spetsen, i anledning av det förslag till censurlag, som
sedan kommer att föredragas för kammaren.

Den erfarenhet, till vilken jag först appellerar, är den, som vi gjorde under
det föregående världskriget. De flesta i denna kammare torde i likhet med mig
erinra sig den oerhörda strid, som den gången fördes i den svenska pressen
angående utrikespolitiken. Jag bringar i alldeles särskild hågkomst den strid,
som Hjalmar Branting förde under dessa år, då han ända fram till det regimskifte,
som år 1917 kom till stånd, ganska hårdhänt dag ut och dag in i
Social-Demokratens spalter hävdade en egen och från den dåvarande regeringsledningens
avvikande uppfattning med avseende på den riktiga linjen för den
svenska utrikespolitiken. Hade den censurlag, som man nu vill begåva oss
med, funnits den gången, så hade Hjalmar Branting förhindrats att skriva alla
dessa opinionsbildande artiklar, opinionsbildande i en riktning, som betydde
ett verkligt alternativ till regeringspolitiken, ett alternativ, till vilket medborgarna
fritt kunde taga ställning. Det blev också av den största betydelse för vårt
lands möjligheter att gå helskinnat ut ur den fruktansvärda krisen. Denna
journalistik — det är ingen överdrift, herr talman, att säga detta — lade
grunden för ett gott utgångsläge för vårt land, sedan vi i anledning av vissa
icke obekanta händelser hade blivit komprometterade ute i världen. Jag betonar,
att hela den journalistiska upplysningsverksamhet, som Hjalmar Branting
bedrev under de kritiska åren, var möjlig endast i hägn av den tryckfrihetsförordning,
som vi då hade och som vi fortfarande ha, men som man nu vill
ändra i den riktningen, att av den offentliga makten i förväg lagda hinder
skola kunna resas för tryckfriheten. Jag måste alltså, med ledning av den erfarenhet,
jag här åberopat, säga, att det är en ganska allvarlig sak att nu sätta
den svenska pressen i det läget, att dess möjlighet att vägleda, upplysa, efter
bästa förstånd och samvete kritisera och positivt utforma alternativ till regeringspolitiken
gives till spillo. Den står där sedan hänvisad till att taga emot
vad den kan få genom statens informationsstyrelse och att på det sätt, som
det där är tillrättalagt, servera det för den svenska allmänheten.

Även den andra punkten, som jag åsyftade, förtjänar att här åberopas, fastän
den finnes påpekad i motionen. Ni, mina herrar, lia nog liksom jag sedan lång
tid tillbaka fått edra pulpeter eller edra arbetsbord översållade med utländska
propagandaskrifter. Det är ju för den människa, som har mycket att göra,
ofta en förstörd del av det korta livet att studera det där mera ingående. Jag
har dock roat mig med att då och då taga ett stickprov och läsajgenom någon
av dessa broschyrer, och jag måste ju säga, att det ändå är pa tok, att inte
sådant där skall kunna få tagas upp till offentlig granskning. Meri, mina
herrar, vad är förutsättningen för att dylika propagandaskrifter från både
den ena och andra sidan skola kunna göras till föremål för en granskning i
pressen? Jo, helt naturligt, att pressen är fri, att den ej är underkastad en förhandscensur.
Ha vi förhandscensur, så blir det den, som bestämmer huruvida
det ur rikets synpunkt är lämpligt eller nyttigt, att man tar upp till kritik och

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlag sändning sför slag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

granskning en sådan där skrift, särskilt om den kommer från totalitära stater,
de må ligga i det ena väderstrecket eller i det andra och alltså är uttryck inte för
enskildas uppfattning utan för statens uppfattning. En publicistisk granskning
av dylik skrift blir så mycket vanskligare och ömtåligare, som man därvid ju
inte gärna kan undgå att påtala vad som är ett auktoriserat och officiellt
uttryck för ett annat lands regerings uppfattning. Jag tror därför, att det jämväl
ur denna synpunkt skulle vara i högsta grad olyckligt, om denna förhandscensur
infördes.

Jag skulle också kunna tillägga — det är visserligen en fråga, som närmast
hör till det följande ärendet, men ärendena hänga ju ihop — så som denna förhandscensur
är tänkt att utövas, sådan den är konstruerad och så som vi ha
sett konturerna av den: hur skola herrar censorer, där de icke äro tidningsmän,
se ut? Kunna vi inte tänka oss, att censorerna komma att bli människor, som
inte lia en aning örn en tidnings inre liv och en tidnings själ? Ty, herr talman,
en tidning har en själ, och har den det inte, så går den sin undergång till
mötes. Enligt min tanke äro sådana människor, som inte ha någon kännedom
om pressen, ur stånd att på ett riktigt sätt bedöma vad som bör ske och inte
ske. Är det verkligt rimligt och riktigt att tänka sig denna förhandsgranskning
lagd i händerna på första bästa ämbetsman, första bästa byråkrat, hämtad
från det utgivningsområde, som kan komma i fråga? Hur skall han våga taga
på sitt ansvar att släppa igenom någonting, där han vädrar, att det kanske
kan ligga någon undermening eller någon fin, uddig ironi bakom? Följden blir,
att blåpenna och sax komma till användning i den största utsträckning, därför
att man tar det säkra för det osäkra. Det är detta system, som enligt min
tanke är för svensk rättsåskådning ett främmande element. Vår gamla demokratiska
åskådning i detta land vilar på den enskildes ansvar för sina handlingar.
Den illa gör, han illa far. Gör man något, som innebär en förseelse, så
skall man straffas därför enligt gällande lag, men ansvaret skall bäras av de
enskilda. Staten skall inte träda fram och taga herr Anderssons, Petterssons
och Lundströms ansvar på sig. Då komma vi i ett läge, där pressen blir såsom
skriven med statens penna, blir slätstruken, likriktad och tråkig, så att ingen
människa vill läsa den. Jag kan sedan ej lita på att inte uppgifterna äro tillrättalagda,
varför det helt naturligt alltid hos den tidningsläsande allmänheten
kommer att undras: hur mycket har här dolts? Vad är det vi ha fått veta,
och vad ha vi inte fått veta?

Jag föreställer mig, herr talman, för att taga ett exempel, att örn vi hade
haft förhandscensur för ungefär ett år sedan, då dessa transiteringsfrågor
voro före här i riksdagen, så skulle de tidningar, som önskat påtala detta,
varna därför och uttrycka sina allvarliga bekymmer, ha haft mycket svårt,
för att icke säga omöjligt, att undgå censurens sax och blåpenna. Jag är övertygad,
herr talman, örn att när tidningen Dagens Nyheter — enligt min mening
med all rätt — publicerade vad som hade skett i ett litet broderland här uppe i
Norden beträffande överlåtelser av dess krigsfartyg, så hade, om vi haft en
förhandscensur, det svenska folket inte fått ett dugg aning örn vad som ägt
rum.

Jag har därför, herr talman, den åsikten, att liksom sanningen, liksom verkligheten,
i längden håller längst och är säkrast att lita sig till — ty både historia
och erfarenhet visa, att det hämnar sig att fuska och smussla med sanningen —
så är det i all synnerhet på det här området nyttigast och bäst, att man får
fram fakta, att man ger vägledning och underlag åt den stora publikens omdöme
och inte ställer den inför obehagliga överraskningar. Jag vill med två
tjocka streck stryka under vad statsministern i ett anförande för någon tid

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

Grundlagsändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

sedan sade, nämligen att svenska folket tål att höra sanningen. Och det är
sanningen, som skall göra eder fria, som det heter i skriften. Det är ett djupt
och riktigt ord, ty det är just genom att få fakta på bordet och få veta, hur
det hänger ihop, som man har möjlighet att få de riktiga hållpunkterna för sitt
handlande. Därför har jag den meningen, att både vår utrikespolitik och vår
inrikespolitik samt vår allmänna — jag höll på att säga moral, fast jag inte
tycker om ordet •— skulle vinna på att vi inte införde denna nyhet, ty den är
något för hela vår grundlag så främmande, att vi böra betänka oss många,
många gånger, innan vi beträda den här vägen. Därför, herr talman, håller
jag före, att det bör komma till stånd ett förnyat övervägande av denna allvarliga
fråga, eftersom vi ha tid att överväga den. Yi äro inte med ens färdiga
med problemen här i livet. Den tid, som gått sedan i fjol, har varit ytterligt
nyttig. Den diskussion, som stått kring dessa spörsmål, har bidragit till att
reda ut mångas meningar. Den har belyst frågan ur olika synpunkter, och
denna har liksom lyfts upp till klarare dagsljus. Det är därför, som jag föreställer
mig, att det vore riktigt, örn vi fortfarande toge oss en funderare, innan
vi tillgripa denna åtgärd. Det finns så mycket större skäl att göra det, herr
talman, som jag storligen befarar —- men jag hoppas, att jag inte blir sannspådd
— att när en gång denna lag är tagen man kanske kommer och anmäler
sig hos regeringen och säger: var snäll och sätt den i kraft, ty nu tycka vi, att
ni kan behöva den! Det är inför dylika perspektiv, som jag, vid övervägandet
av huru jag bör handla i denna sak, har stannat för att framställa ett yrkande
om återremiss till utskottet. Jag tillåter mig alltså, herr talman, att ställa
detta yrkande.

Herr Sandler: Herr talman! Jag kommer att vid en blivande omröstning
biträda det yrkande, som den siste ärade talaren nyss framställt, nämligen om
återremiss av ärendet. Jag föreställer mig, att detta yrkande kommer att
för sig tagas under proposition, men jag anser det vara riktigt, att det från
debattens början ligger på talmannens bord också ett annat yrkande, nämligen
örn rent avslag på de vilande grundlagsförslag, som innefattas i konstitutionsutskottets
nu föredragna memorial. Då jag för min del anser, att dessa
förslag icke böra av kammaren bifallas, så är det naturligt, att jag gör detta
yrkande.

Jag startar med en arbetshypotes, som måhända förefaller djärv, nämligen
att argumenteringen i denna angelägenhet har en mening. Men ingen debatt
kan ju föras utan att man utgår ifrån den arbetshypotesen, och debatten bör
i varje fall göra den tjänsten, att den bevarar föreställningen en tid framåt
örn att argumenteringen har en mening. Jag tror också, att det kan vara skäl
i att man talar i denna fråga, medan det ännu förefinnes sannolikhet -— jag
säger icke säkerhet — för att icke även riksdagens offentliga debatter bli föremål
för censur.

Jag skall tillåta mig att anlägga en praktisk synpunkt. Jag har tidigare
haft anledning att åtskilliga gånger hålla små propedeutiska kurser för främmande
sändebud angående svensk tryckfrihet, örn det för många egendomliga
förhållandet, att i Sverige finnes något som kallas grundlag, att tryckfriheten
utgör en av dessa grundlagar och att frågan om missbruk av tryckfriheten
utrönes genom en tryckfrihetsprocess, på vilken administrativ myndighet icke
är berättigad att inverka. Jag bär tillräckligt många gånger hållit dessa
propedeutiska kurser för att veta vad det är vi förlora, då den nya grundlagsparagrafen
har blivit definitivt antagen. Jag anser det vara min skyldighet
att säga, att det för mig synes ofattligt, att någon utrikesminister vill

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlag söndring sförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

belasta sig med detta crux utöver sina övriga bekymmer. Det är för mig oförklarligt
varför regeringen Ilar valt att övergiva en starkare ställning för att,
såsom kommunikéerna bruka säga, retirera till på förhand förberedda nya ställningar.
Som jag ser saken är den starkare ställning, som regeringen vill övergiva,
denna: neutralitet är en riktlinje för statens politik men icke en linjal
för medborgarnas åsikter.

Ja, herr talman, detta resonemang skulle ju för mig personligen kunna vara
alldeles tillräckligt för mitt ställningstagande, men det är klart, att för en
allmännare utsyn kan det finnas åtskilligt att tillfoga. Vad som sker nu, om
denna grundlagsparagraf antages definitivt, det är, att den nya grundlagen
öppnar dörren för den politiska censuren. Vi skola inte låta något skymma
undan detta väsentliga faktum i vad som sker. Dörren öppnas för den politiska
censuren, och för den, som icke vill därtill medverka, finnes det intet
annat att göra i denna situation än att yrka avslag.

Jag har i det föregående hört särskilt två argument, varför man med hänvisning
till tidens nödvändigheter borde böja sig. Bägge argumenten handla
örn förtroende, förtroende för regeringen och förtroende för riksdagen. Det
ena a,rgumentet säger, att man gör sig skyldig till bristande förtroende för
regeringen, örn man vägrar sin medverkan till att giva regeringen det maktmedel,
den anser sig behöva. Och man säger vidare, att det är bristande förtroende
för riksdagen, örn man röstar nej, sedan konstitutionsutskottet har utfört
det mästerverk, som vi nu ha framför oss med de extra garantier, som
där äro tillskapade. Jag skall strax komma till den saken.

Men för att första taga frågan örn förtroende till regeringen, så borde det
vara nog med. en erinran, att grundlag skrives icke för en regering, för den
sittande regeringen. Argumentet i fråga kan icke få anföras såsom tillräckligt
skäl för att andra svensk grundlag. Nu var det icke alls min mening att
här så att säga insockra min opposition i något Vertrauensduselei, som ingalunda
motsvarar min personliga uppfattning. Jag skall gärna säga rent ut
som det är:^jag hyser icke förtroende för regeringens tryckfrihetspolitik. Jag
tycker också, att regeringen har redeligen förtjänat, om det är flera än jag,
som hysa misstroende till denna politik. Jag har fått den meningen först genom
framläggandet av fjolarets proposition. Det var då, som den egentliga
olyckan skedde, ty det är klart, att redan framläggandet av en sådan proposition
måste framkalla onödiga svårigheter, för den händelse riksdagen icke
skulle vilja vara med pa noterna. Men det finns en annan grund för denna
misstro, och det bör också sägas rent ut i detta sammanhang: det är handhavandet
av de möjligheter, som regeringen redan äger genom nuvarande
tryckfrihetsförordning. Det finnes ju åtskilliga händelser att erinra sig i det
sammanhanget, som vi ha haft att uppleva under senare tid. Men, mina herrar,
da man, för att bara nämna ett exempel, har varit med örn konfiskation
av Arthur Engbergs bibelspråk i Veckojournalen, så finner man det naturligt,
att misstro kvarstår sedan häpnaden lagt sig. Det är vad jag har att säga
örn den synpunkt, som spelar på strängen att här gäller det att handla på
grund av förtroende till regeringen.

Beträffande det andra skälet, att riksdagen här bör hysa tillräckligt förtroende
för sig själv, skall jag tillåta mig att en liten smula analysera vad det är,
som utskottet har åstadkommit under sin behandling föregående år av detta
ärende.

Vi ba ju fatt en extra garanti, som Ilar prisats i höga tonarter och som säger,
att för att det här skall komma i tillämpning, skall riksdagen vara med
därom, och beslutet skall vara fattat med 3A majoritet. Örn jag kommer i den

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

Grundlag sändring stör slag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

situationen, att jag Ilar att utöva min rösträtt i kammaren i ett dylikt fall,
och jag är övertygad örn att det länder riket mera till skada än till gagn, att
censurlagen tillämpas, skall jag naturligtvis inte alls hesitera att begagna mig
av den tredubbla röstmakt som konstitutionsutskottet har behagat lägga i min
hand i jämförelse med vad min bänkkamrat har, men då jag gör det, kommer
jag samtidigt att tycka, att konstitutionsutskottets nyskapande fantasi på
detta område har bragt till världen ett missfoster och ingenting annat. Jag
kan inte förstå annat än att här är ett hugskott, som man undfått i rådvillhet
och i en tvefaldig ängslan i en situation, då man varken ville bifalla eller
avslå den kungl, propositionen.

Mina herrar! Må vi litet var tänka efter: var återfinna vi i våra grundlagar
eljest någonting som liknar denna trekvartsmajoritet såsom extra garanti?
Hur besynnerlig den i själva verket är, framgår ju bäst av det förhållandet,
att riksdagen kan sopa bort hela denna garanti, skriva örn paragrafen,
ta bort bestämmelsen örn de tre fjärdedelarna, naturligtvis i grundlagsenlig
ordning, med enkel majoritet — observera det! Örn konstitutionsutskottet
hade velat gå vidare och förankra detta ordentligt, skulle det väl också ha
skrivit, att denna särskilda paragraf i grundlagen överhuvud taget inte får
ändras med mindre än att det uppnås tre fjärdedelars majoritet. Men örn man
hade gjort det, då hade man kommit att tänka på följande: kan det inte finnas
andra paragrafer i vår grundlag, som ha en lika viktig valör som denna
örn tryckfriheten? Och tänk om konstitutionsutskottet hade gått igenom våra
grundlagar från denna nya, oanade utgångspunkt för att se efter, var man
hade så viktiga ting, att man borde häkta på en sådan här trefjärdedelarsmajoritet
som garanti. Hur skulle vår grundlag då kommit att se ut?

Nej, mina herrar, vad som här skett är, att i en situation, då konstitutionsutskottet
inte riktigt visste, vad man skulle ta sig till, har man gjort en plump
i vår grundlag. Och även örn den kan vara nyttig att ha någon gång, så kommer
jag att kalla den en plump.

Vad vi nu äro i färd med är nog att låta den trojanska trähästen komma
innanför murarna. Det finns ju länder, där sanningen får leva ett underjordiskt
liv. Den lever i alla fall, och den kommer att leva. Men den har det mycket
besvärligt örn den skall ner i katakomberna. Jag vill inte säga, att vi hänvisa
sanningen till katakomberna, örn vi antaga den här grundlagen, men, mina
herrar, vi skola tänka efter, örn vi inte öppna dörren ganska mycket på glänt
för den fara, som här hotar. Jag hör ingalunda till dom, som tro, att allt det
är sanning, som står att läsa i tidningarna, utan jag har väl klart för mig, att
det tryckta ordet är en blandad kompott, men en vettig människa kan hitta
sanningskorn, ty det finns sådana också i det tryckta ordet, och med litet förstånd
hittar man dem. Men, mina herrar, sedan censurens schablonsvamp har
gått över, frågar jag mig, örn det inte blir åtskilliga sanningskorn, som överhuvud
taget icke längre få förekomma i det tryckta ordet. Då äro vi i det läget,
att sanningen — i varje fall vissa sanningar, som kunna vara viktiga nog
— får meddelas från mun till mun och att tryckt skrift icke längre får brukas
såsom kommunikationsmedel. Och då, mina herrar, tror jag nog, att vi fått den
trojanska trähästen mitt ibland oss. Men det är ganska egendomligt, att den
bräsch i muren, genom vilken denna trojanska trähäst skall komma in, åstadkommes
av en annan företeelse från djurvärlden, nämligen av en konstitutionell
groda. Ty det är tack vare trefjärdedels-majoriteten man hoppas, att trähästen
lyckligen skall komma igenom muren. Ja, det är verkligen en oanad
effektivitet hos denna lågt stående varelse.

Första kammarens protokoll 1941. Nr 39.

Nr 39.

Onsdagen deli 18 juni 1941 e. m.

Grundlagsändringsf orsing äng. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

I fråga om garantien skall jag inte profetera. Jag bara vädjar till en och
var att låta sin egen eftertanke belysa innebörden av den situation, då regeringen
framträder inför denna kammare med förklaringen, att tillämpningen
av denna lag, som det står i texten, nödvändiggöres av rikets farliga belägenhet.

Om man här talar om riksdagens självförtroende, skall jag tillåta mig att
ställa denna fråga: kan det verkligen vara en akt av självförtroende, som man
begår, då man låter en fjärdedel av riksdagen väga upp de tre fjärdedelarna?
För mig är det en mycket besynnerlig form att visa sitt förtroende till eget
omdöme, att man finner sig nödsakad, för att överhuvud taget kunna vara med
om denna grundlagsparagraf, att införa denna besynnerlighet i vår grundlag,
att fjärdedelen av de här närvarande skola väga lika mycket som de återstående
tre fjärdedelarna.

Herr talman! Mig synes det, att riksdagen skulle visa en högre grad av
självförtroende genom att avslå de föreliggande grundlagsparagraferna. Vill
man verkligen vara säker på att inte efter A skola komma både B, C och D,
då bör man nog inte säga A. Det är därför, som jag för min del vill säga nej
redan vid detta A, som är den första försvarslinjen.

Herr talman! Jag tillåter mig att yrka, att kammaren måtte förkasta de vilande
grundlagsförslag, som finnas omförmälda i konstitutionsutskottets memorial.

Herr Undén: Herr talman! Då denna tryckfrihetsfråga förra året var föremål
för riksdagens behandling, tillät jag mig väcka en motion med förslag till
ändring av den då föreslagna grundlagsparagrafen därhän, att censur skulle
kunna införas endast för den händelse Sverige var invecklat i krig. Sedan emellertid
riksdagen avslagit denna motion och förklarat endast en grundlagstext
vilande i denna punkt, finns ingen möjlighet att vid denna riksdag framlägga
förslag örn ändring i den vilande grundlagstexten.

Några ledamöter av denna kammare ha då försökt att på annan väg vinna,
om inte alldeles samma resultat, så i alla fall någonting i samma riktning. Vi
ha i en motion föreslagit, att man i tillämpningslagen inte skulle räkna med
införandet av censur annat än i en krigssituation. Man skulle alltså i lagen
uttala, att lagen inte förutsatte censur i en annan situation. Motionärerna äro
naturligtvis fullt medvetna örn att detta inte är detsamma som en garanti i
grundlagsform. Statsmakterna skulle vara oförhindrade att när som helst komplettera
en sådan lag och utsträcka den även till fall av krigsfara, men det
skulle enligt vår mening innefatta en programförklaring från riksdagen, ett
uttalande av betydelse för den fortsatta hållningen från statsmakternas sida.
Jag skall tillåta mig att, fastän denna motion berör det följande ärendet, dock
med hänsyn till detta ärendes nära sammanhang med grundlagsfrågan och med
talmannens benägna medgivande ingå litet närmare på motionen och dess yrkande.

Motionen avser alltså i den ena punkten att begränsa censuren till fall av
krigssituation. Den innehåller emellertid också ett annat yrkande, som är fristående
från detta, nämligen att man i grunderna för censurens införande skall
eliminera vad man under den förberedande debatten har brukat kalla den utrikespolitiska
grunden för censuren. Grunderna äro angivna i tillämpningslagens
2 §. Man skulle alltså därur avlägsna uttrycket, att censuren kan införas i
syfte att förebygga meddelanden, som äro ägnade att störa rikets fredliga förhållande
till främmande makt. I denna paragraf angivas ju också riktlinjerna
för censurens utövande. Genom att eliminera den utrikespolitiska grunden för
censuren skulle man också begränsa området för censurmyndighetens verksamhet,
för den händelse censur införes.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

Grundlag sändring slör sida ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

Dessa två yrkanden i motionen äro som sagt fristående från varandra. Vart
och ett avser att införa restriktioner i fråga om den nya tilltänkta censurlagen.

I den kungl, propositionen har man i bägge dessa punkter också tillagt en
restriktiv bestämmelse i förhållande till den tillämpningslag, som antogs av
förra riksdagen. I vad gäller den första punkten, som är berörd i motionen,
nämligen frågan örn förutsättningarna med hänsyn till krigsfara eller krig, har
den kungl, propositionen visserligen inte gått så långt som att begränsa censurens
införande till fall, då Sverige är invecklat i krig, men det har som sagts
gjorts ett litet tillägg, som skall innefatta en restriktion ifråga om förutsättningarna.
Det har sagts, att censuren skall kunna införas endast då det är nödvändigt
av hänsyn till rikets farliga belägenhet.

Också på den andra punkten, som jag nyss nämnde — den utrikespolitiska
grunden för censur — har propositionen infört en något mera restriktiv formulering.
I den lag, som antogs vid förra riksdagen, heter det, att censur bl. a.
skulle avse att förebygga meddelanden, ägnade att skada rikets förhållande
till främmande makt. Man har skärpt uttrycket därhän, att det nu står »störa
rikets fredliga förhållande till främmande makt». Jag noterar visserligen med
tillfredsställelse, att propositionen har föreslagit dessa något mera restriktiva
•bestämmelser, men de äro enligt min mening icke tillräckliga steg i den riktning,
som propositionen har slagit in på.

Under hela den debatt, som sedan förra året har förts om tryckfrihetsfrågan,
ha de olika meningsriktningarna betonat två skilda ting. Den ena meningsriktningen
har huvudsakligen talat örn de faror, som under ett kritiskt läge hota
från tryckfriheten, den andra meningsriktningen har talat örn de faror, som
under ett kritiskt läge hota från censuren. Utgångspunkten är givetvis gemensam
för alla: det finns här i riksdagen ingen anhängare av censuren i och för
sig — jag bortser då från ytterlighetsriktningar, som ha en konjunkturmässigt
präglad inställning till frågor av denna art. I stort sett anse alltså alla, att
censur är ett oting. Detta innebär ju också, att de, som vilja införa censur, äro
bevisskyldiga för att denna notoriskt skadliga åtgärd skall vara berättigad
på grund av särskilda förhållanden. Man har också gjort en bevisföring i tilllämpningslagens
2 §. Där finnas i själva verket de olika argument som anses
motivera, att censur införes och detta inte blott i krig utan också under ett
tillstånd av krigsfara. Man kan sammanföra de olika syften, som censuren
skall tillgodose, i tre särskilda grupper. Det talas i denna 2 § av tillämpningslagen
dels örn en försvarspolitisk grund för censuren, dels örn intresset
att förebygga vad man kan kalla statsfientliga konspirationer, dels slutligen,
örn den utrikespolitiska grunden för censuren.

Den försvarspolitiska grunden är i sin tur omtalad i flera olika vändningar.
Först gäller det frågan om krigslydnaden, den militära disciplinen, som skall
tillgodoses genom införandet av censur. Vi ha som bekant redan sedan lång
tid tillbaka en särskild lag om tryckta skrifter, som spridas bland krigsmanskap,
och i dessa lagbestämmelser har införts en vittgående rätt till ingripande
i första hand från det militära befälets sida. Denna lag utsträcktes 1936 till
att avse iiven andra skrifter än tryckta. Jag tror viii, att man kan säga, att
dessa bestämmelser om indragning av skrifter, som hota den militära disciplien,
äro ganska effektiva redan nu. Man skulle inte gärna falla på den tanken
att införa censur bara för att skydda krigslydnaden mot den sortens tryckta
skrifter. Dessutom måste man nog antaga, att om det spritts skrifter, som
rikta sig mot den militära disciplinen, komma de vanligen i form av liisa flygblad
eller dylika lösa skrifter, som ju ändå inte falla under censuren. Man kan
inte censurera den sortens publikationer. De utkomma inte regelmässigt, de trye -

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlag sandr ing stör slag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

kas i hemlighet och spridas i hemlighet. Jag tror alltså, att jag kan lämna åt sidan
det argumentet för censur såsom icke i och för sig tillräckligt starkt för
att motivera införande därav, när landet inte är invecklat i krig.

Den andra försvarspolitiska grunden kan man sammanfatta i begreppet sekretess,
den militära sekretessen och sekretessen i vad avser försvarskraften i dess
helhet, omfattande också folkförsörjningsförhållanden, som äro av betydelse
för försvaret. Det är givet, att denna grund för censuren skall beaktas särskilt
noga. Där är ju var och en angelägen om att inte vara med örn någonting,
som kan försvåra att upprätthålla vår försvarskraft. Å andra sidan måste
man säga sig, att även där ha vi andra metoder än censur för att förebygga
publicering av meddelanden, som kunna vara till skada. Vi ha ett publiceringsförbud,
som är mycket vittgående — det har skärpts vid årets riksdag. Det
infördes vid 1914 års senare riksdag i en form, som sedan har bibehållit sig
till den i år företagna ändringen. Då man införde det, hade världskriget utbrutit,
och det ansågs tydligen av den dåvarande regeringen och riksdagen vara
tillräckligt för att skydda den nödvändiga sekretessen i militära ting och vad
därmed sammanhänger. Det är att märka, att man då inte ifrågasatte ens censur
under krigstid. Fastän den dåvarande regeringen, av vilken ju för övrigt
den nuvarande justitieministern var ledamot, lade fram förslag örn ändring av
tryckfrihetsförordningen, avseende utvidgat publiceringsförbud, så upptogs
inte spörsmålet om censur. Det var tydligen alldeles för avlägset för att ens
föresväva statsmakterna såsom någonting nödvändigt eller önskvärt i den situationen.

Jag tror också, att man kan säga, att den erfarenhet vi ha fått under den
gångna tiden av det nuvarande krigstillståndet i världen berättigar oss till
det påståendet, att den svenska tidningspressen är utomordentligt försiktig,
när det gäller meddelanden, som anses böra hemlighållas av militära skäl eller
med hänsyn till folkförsörjningen. Jag är övertygad örn att våra tidningar där
hellre äro alltför försiktiga än motsatsen. Det finns ju också, ett helt system i
fråga örn sättet att erhålla upplysning örn vad som är olämpligt att publicera i
sådana frågor. Det ges från informationsstyrelsen till de olika tidningarna
kontinuerliga anvisningar, som de ha möjlighet att följa. Så vitt jag vet har
det inte där förekommit någonting, som tyder på att man skulle behöva införa
censur för att skydda sig mot oförsiktiga publiceringar. Man kan naturligtvis
säga sig, att det är tänkbart, att det finns rent förrädiska element bland de
pressorgan, som existera i landet, bland deras medarbetare, redaktioner eller
ägare, som rent avsiktligt skulle vilja röja militära hemligheter, därför att de
lia en fullständigt osvensk inställning i det nuvarande läget. Huruvida detta
är fallet, vill jag inte uttala mig örn, men i så fall ha sådana element andra
möjligheter att röja hemligheter för obehöriga än att sätta ut meddelanden
därom i tidningarna. Censuren skyddar alltså inte mot dylika risker. Sa
länge landet inte är invecklat i krig, finns möjlighet till fri kommunikation
mellan medborgarna och mellan personer av inländsk och utländsk härkomst.
Det finns alltså också möjlighet att sprida sådana meddelanden på den vägen,
örn man har detta direkta syfte. Jag tror alltså inte, att införande av censur,
innan Sverige är invecklat i krig, kan vara nödvändigt heller ur den synpunkten.
.

Jag går sedan till spörsmålet örn censur för att förebygga tidningsartiklar
av, som man brukar kalla det, statsfientlig karaktär. Detta uttryckes i tilllämpningslagen
på det sättet, att censur skall förebygga meddelanden, som
»åsyfta att förbereda statsskickets omstörtande med våldsamma medel eller
med hjälp av främmande makt eller äro ägnade att allvarligt störa ordningen

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

Grundlag sändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

inom landet». Av förklarlig omsorg örn tryckfriheten bar man alltså endast
tagit med mycket extrema fall. Då måste man väl å andra sidan säga sig, att
censur inte riktigt är det adekvata medlet att förebygga den sortens machinationer.
Man skulle rentav vilja säga, att det är ett för milt sätt att vid sidan
av en skribent, som i en tidning uppmanar till att omstörta statsskicket, sätta
en censor, som rättar hans manuskript, så att de inte få denna våldsamma karaktär.
Man kan undra, örn det inte vore bättre, att han finge trycka sina artiklar
och att han sedan bleve åtalad och inburad för deras innehåll, än att
man på detta sätt på förhand skulle rätta manuskripten. Det ter sig litet
främmande att betrakta censur som den adekvata metoden att hindra uppmaningar
i tryckt skrift, som gå ut på »att förbereda statsskickets omstörtande
med våldsamma medel» o. s. v. Jag vet ju, att ordalagen äro hämtade från
lagen örn upplösning av vissa sammanslutningar, där de komma i annat sammanhang.
Jag tror i alla fall inte, att censurs införande med hänsyn till dessa
intressen kan vara särskilt angeläget.

Enligt min uppfattning har den utrikespolitiska grunden för censurlagstiftningen
dominerat redan från början. Jag tror, att man kan dokumentariskt
bevisa det, örn man vill gå till källorna. Det skall jag emellertid inte inlåta
mig på. Det är väl i alla fall klart, att det är det intresset, som i allmänhet
har stått i förgrunden. Tankegången har varit den, att utmanande skriverier
i pressen kunna provocera repressalier från främmande makts sida, och därför
bör en regering ha möjlighet att inskrida. Man bör ha en beredskapslagstiftning
så beskaffad, att man även kan förebygga den sortens meddelanden eller
artiklar i pressen.

Man gör sig naturligtvis då den frågan, örn det inte räcker med de andra metoder,
som finnas. Det har redan här framhållits av andra talare före mig, att
vi i första hand ha det normala sättet att reagera mot aggressiva och utmanande
uttalanden i pressen i ett ömtåligt utrikespolitiskt läge. Den normala metoden
är åtal och beslag av tidningsorganet, och då har ju regeringen ingripit på
det sätt, som brukar anses vara tillräcklig satisfaktion gentemot den utländska
makt, som är föremål för det aggressiva uttalandet. Emellertid har regeringen
på detta område redan skaffat sig en beredskap slag, kan man säga, nämligen
genom att väcka till liv en paragraf i tryckfrihetsförordningen från en
hundraårig vila. Jag syftar på den passus i 3:9 tryckfrihetsförordningen,
som säger, att tryckta skrifter, som ha vållat missförstånd med främmande
makt, kunna indragas, även örn de icke ha straffbart innehåll; de kunna indragas
genom beslut av regeringen. Jag anför denna bestämmelse i detta sammanhang
uteslutande för att understryka, att här har ett extraordinärt medel
tillgripits, som i och för sig är synnerligen vittgående och varigenom regeringen
kan ingripa i den allra största omfattning. Jag skall inte ga in på frågan örn
det lämpliga och behöriga i att draga fram denna bestämmelse och att tillämpa
den. Det ligger utanför den fråga, som jag nu behandlar. Men jag vill gärna
understryka så kraftigt som möjligt, att när man från regeringens eller utskottsmajoritetens
sida talar örn en beredskapslagstiftning, som är nödvändig
för det nuvarande krisläget, förbises det, att man redan har skaffat sig en beredskapslag
genom denna tillämpning av en grundlagsparagraf, som ansågs
ha upphört att gälla på grund av att den inte tillämpats under ett sekel.

Om det förekommer någonting i pressen, som vållar irritation på utländskt
håll, har regeringen möjlighet att inskrida med åtal och beslag. Jag skulle
vilja ytterligare understryka, vad herr Engberg framhöll ganska utförligt, att
detta är det normala och traditionella sättet. Det är också den traditionella
neutralitetspolitiken, att en regering avböjer att taga det rättsliga ansvaret

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlag sändrings förslå c/ ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

för vad tidningarna skriva men val, om de göra sig skyldiga till flagranta missbruk
som utgöra brott i tryckfrihetslagstiftningens mening, ingriper för att
pa det sättet reagera mot vad enskilda ha gjort. Det förhåller sig i verkligheten
så som herr Engberg yttrade, att går man på den andra linjen och säger,
att regeringen har ansvar för vad pressen skriver, har man redan accepterat
den tes, som säger, att pressen skall vara statsinspirerad, att pressen är den
härskande regimens lydiga redskap. Just denna lära örn den statsinspirerade
pressen är det ju, som har dragit nied sig tillämpning på det internationella
området av tesén att regeringen är ansvarig för tidningarnas uttalanden och
att således^ regeringen kan tagas för huvudet, om det har av en tidningsman
skrivits något som är smädligt, förgripligt eller på annat sätt kränkande
för en främmande makt. Accepterar man att regeringen har detta ansvar, har
man ju i och med detsamma medgivit, att en demokratisk författning med
tryckfrihet mäste suspenderas under sådana tider som de nuvarande. Man har
förklarat, att det inte är möjligt med tryckfrihet och att denna
författningstyp följaktligen inte duger i umgänget med totalitära stater, som
na den teorien, att tidningspressen är statsinspirerad och ett statsorgan.

Vi ha självfallet för Sveriges del icke kunnat acceptera något sådant. Vi
mäste avböja det liksom vi måste avböja andra försök att pressa på oss en
politik, som avviker fran vad som här betraktas såsom traditionell neutralitetspolitik.

Jag skall sedan säga några få ord örn de risker, som censuren för med sig.
Jag bär sökt att genomgå de olika skäl, som anförts i debatten eller i lagförslaget
till förmån för en censurlagstiftning'' och som således gå ut på att påvisa
farorna för tryckfriheten. Men man har ju också, såsom jag inledningsvis
framhöll, faror fran censuren att räkna med. Man för ofta det resonemanget,
som jag redan har omnämnt, att det här endast gäller att dämpa alltför frispåkiga
och _ känslomässigt präglade 5dtranden i pressen. Man vill med censuren
bara i ett kritiskt läge kunna åstadkomma större återhållsamhet hos
tidningarna, så att de inte irritera främmande makter och därigenom fördärva
vårt utrikespolitiska läge. De, som kritisera censurlagstiftningen, ha den uppfattningen,
att detta resonemang innefattar en förenkling av problemet och
att en sådan förenkling är synnerligen farlig. Hur kan det komma sig, att
den svenska pressen är så infamt påpassad, liksom många andra länders press,
och får taga emot så mycket förmaningar och kritik från vissa håll i utlandet?
Det kelli inte förklaras bara nied det att en och annan gång en tidning
innehaller något uttalande, som är onödigt utmanande och vållar irritation.
Man mäste förklara det starka intresset för den svenska pressen på det sättet,
^ att^man från deras hall, som uttala sitt missnöje, ställer helt andra anspråk
pa vara tidningar än att de skola föra ett hyggligt och anständigt språk
och att ^fle skola underlåta utmanande yttranden. Missnöjet ligger långt djupa''1''?''.
Vi få ibland höra i den utländska pressen, att man önskar en mera
positiv mställning från våra tidningars sida. Gentemot vad? Jo, gentemot
idéer, som icke äro vara. Detta betyder ju i själva verket, att man önskar
en sinnesändring här i landet och att den svenska pressen skall hjälpa till
med den sinnesändringen eller i varje fall inte lägga hinder i vägen för den.
Vi skola således. inte i den svenska pressen skaffa oss ett värn mot en
ideologi, som kan inkräkta på vår egen ideologi, utan vi skola tvärtom släppa
lös en propagandamässig påverkan på svensk opinion. Vi underlätta propagandan
i fall pressen genom sin tystnad underlåter att inskrida med en diskussion
och en analys på det sätt, som vi äro vana vid i vårt land. Det är
klart, att vi hår i Sverige icke kunna anse ett missnöje med den svenska prés -

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

Grundidé/sändringsfUrsian ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

sen vara berättigat, om det vilar på sådana grunder. Vill man påverka oss
på ett sätt, som vi här inte önska, måste vi ju värja oss och vi måste se till,
att den svenska pressen inte blir ett fogligt redskap för främmande propaganda
eller för en osvensk påverkan på opinionen.

Nu invänder man givetvis, att censurlagstiftningen icke åsyftar något sådant,
och det är klart, att jag inte för ett ögonblick tror, att vare sig regeringen
eller konstitutionsutskottets majoritet önskar bidraga till att den svenska
opinionen uppluckras genom en dylik procedur. Jag är också villig att
erkänna såsom tacknämliga åtskilliga förbättringar i den senast framlagda lagen,
åtskilliga garantier som där ha intagits i syfte att minska olägenheterna
av en eventuell censur. Bland sådana garantier är ju den tilltänkta censurmyndighetens
sammansättning och uttalanden i motiveringen till propositionen
om hur man tänkt sig finna censorer ute i orterna med tidningsmannamässig
erfarenhet och åtskilligt annat. Jag är således övertygad örn att regeringen
själv, som lagt fram förslaget, hoppas att även örn censur skulle bli oundgänglig,
skall man, såsom justitieministern säger, inte tillgripa den annat än i
ett synnerligen kritiskt läge. Justitieministern har, som sagt, understrukit
sådana uttalanden, varigenom man försöker att minska farhågorna för censuren.
Men alla dessa intentioner få givetvis ett stöd, örn lagtexten är ännu
mera restriktiv. Detta har i själva verket erkänts av regeringen genom att
man gjort årets tillämpningslag mera restriktiv än förra årets. Om man tar
ytterligare steg på den vägen, så ger man följaktligen därigenom ett stöd åt
intentioner, som även jag utgår ifrån att regeringen är besjälad av.

Jag skulle slutligen bara vilja tillägga ännu en synpunkt på detta lagkomplex.
När en gång ett censursystem satts i gång, är det ett maskineri, som
utan tvivel kommer att fungera i hög grad av farten. Det kommer att bli
mycket svårt att öva en verklig kontroll på hur censuren fungerar. Vi ha
vissa erfarenheter både på tryckfrihetens och på andra viktiga områden av vad
ett ovist nit och bristande omdöme kan vålla för spektakel, när det gäller medborgerliga
friheter under den tid, då den offentliga kritiken inte kan fungera
normalt. Jag befarar, att örn censuren skulle sättas i kraft, skulle riksdagen
få mycket liten möjlighet att verkligen hålla sig underkunnig om vad
den månghövdade censurmyndigheten följde för linjer i sin verksamhet.

Alla dessa farhågor för en blivande censurs verksamhet, som jag här har
utvecklat, föranleder mig, herr talman, att när jag kommer till tillämpningslagen,
yrka bifall till den reservation, som har avgivits av herr John Björck
m. fl. I fråga om grundlagsparagrafen ansluter jag mig gärna till det återremissyrkande,
som framställts av herr Engberg och som åsyftar att få
denna grundlagsparagraf lagd på is ännu någon tid.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther: Herr talman!
Det tycks att döma av de senaste ärade talarnas anföranden, som örn några yttranden,
som jag tidigare i dag fällt i andra kammaren angående utrikespolitiska
tidningsartiklar och regeringens ansvar härför, hade uppfattats och tolkats på
ett sätt, som förefaller mig egendomligt och som icke överensstämmer med vad
jag avsett. Jag skall därför be att i korta drag få upprepa vad jag sade i andra
kammaren. Jag tror egentligen, att det är tillräckligt, men jag skall ändå be
att få tillägga ytterligare några förklarande ord.

En del av reservanterna i utskottet liksom en del motionärer i detta ämne
har velat stryka orden »att störa rikets fredliga förhållanden till främmande
makt» ur den föreslagna lagen och därmed från förhandsgranskning undantaga
vad som skrives i pressen i utrikespolitiska frågor. Andra lia velat in -

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlagsändring slör slag nrrJ- förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

skränka censuren till att avse endast tid, då krig- råder, och således stryka orden
»vid krigsfara», vilket ju praktiskt taget i fråga om det utrikespolitiska
planet leder till samma resultat, eftersom det ju givetvis är under en tid av
spänning före ett eventuellt krig, som de utrikespolitiska frågorna äro av väsentlig
betydelse. Dessa ändringsförslag förefalla ju inte att vara så genomgripande,
men jag vill fästa uppmärksamheten på, att om de skulle bifallas,
skulle hela lagförslaget läggas örn till något väsentligt annat än vad det är
avsett att vara. Det är ju också i själva verket de utrikespolitiska frågorna,
som varit kärnpunkten i den diskussion örn tryckfriheten, som pågått under
en lång tid redan, och särskilt har detta framkommit under den senaste tiden.

Både reservanter och motionärer ge en tämligen knapphändig motivering för
sin ståndpunkt. Men så mycket mer mångordig har den debatt varit, som förts i
pressen och på möten. Där ha många argument framförts, och ett av de oftast
återkommande har gått ut på, att det inte bör ske någon sammanblandning
mellan regeringens politik och den enskilde tidningsmannens uttalanden och
att det bör vara en styrka för regeringen att icke kunna göras ansvarig för
vad som skrives i pressen. Denna tanke återkommer i en del av motionerna, där
det framhålles som en fara, att regeringen får ett sådant ansvar, örn censur
införes. Den skulle därigenom utsätta sig för ökade påtryckningar från utländska
staters sida.

Jag kan inte finna annat än att detta är en verklighetsfrämmande tankegång.
Det är mycket riktigt, att vad svenska pressen skriver uppfattas i utlandet
såsom uttryck för svensk opinion och för Sveriges politiska hållning.
Hela landet göres på detta sätt ansvarigt för den enskilde skribentens uttalanden.
Det är ett faktum, att det förhåller sig så, vare sig man anser det vara
riktigt eller inte. Men detta förhållande gör det inte till en olägenhet eller en
fara, att regeringen också kan ta ansvaret. Det gör det tvärtom angeläget, ja,
i extrema fall nödvändigt, att regeringen sättes i tillfälle att ta hand örn saken
och ingripa för att förhindra en kanske ödesdiger skada för landet. Örn en
främmande regering anmäler, att en tidningsartikel eller en serie artiklar uppfattas
som så ovänliga, att det fredliga förhållandet mellan de håda länderna
därigenom störes, så är det väl ingen, som verkligen tror, att saken skulle
kunna avvecklas helt enkelt genom att svenska regeringen förklarade, att den
enligt landets lagar ingenting kunde göra. Det vore tvärtom ytterst olyckligt,
om regeringen bleve tvungen att maktlöst låta händelserna ha sin gång i farliga
fall, ty, jag upprepar det, i våra dagar är det landet, inte den enskilde tidningsmannen,
som får ta konsekvenserna av vad som skrives i pressen i utrikespolitiska
ämnen.

Under det senaste halvannat året har jag mottagit ett mycket stort antal
klagomål över tidningar och andra skrifter från en mängd olika länders officiella
representanter här. Jag har då, örn så behövts, försökt att klargöra för
dem den vidsträckta tryckfrihet, som vår författning medger. Örn jag har ansett,
att saken varit av mindre vikt eller mera tillfällig, har jag antingen avvisat
klagomålen eller också åtagit mig att under hand tala med vederbörande.
Det ojämförligt största antalet fall har hört till denna kategori. Men vid
de tillfällen, då saken uppenbarligen haft en verkligt allvarlig karaktär, har
jag anmält för justitieministern, att missförstånd yppat sig med främmande
makt på grund av artikeln eller skriften i fråga och hemställt örn åtgärd i anledning
härav. Därefter har det ankommit på honom att i regeringen upptaga
frågan örn indragning. Men jag har aldrig svarat, att »regeringen beklagar,
men den kan tyvärr inte göra något åt saken», och inte heller har jag någonsin
önskat, att jag enligt svensk lag hade varit tvungen att lämna ett sådant svar.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

Grundlag sändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

Jag är övertygad om att en sådan maktlöshetsförklaring skulle vara det olyckligaste
och i de flesta fall det mest ineffektiva sättet att försöka undanröja
misstämningar av detta slag. Det skulle undergräva regeringens auktoritet utåt
men knappast medföra några verkningar i övrigt i saken i fråga.

När jag förfarit på det sätt, som jag nu angivit, har jag gjort det i övertygelsen
att handla i enlighet med grundlagens principer. Tryckfrihetsförordningen
bygger, så vitt jag kan förstå, just på denna grund. Den uppräknar de
missbruk av tryckfriheten, som skola anses som brott, överhuvud taget alla
missbruk av tryckfriheten, som följaktligen, i den mån de äro brott, skola
åtalas. Men därutöver säger den i den famösa 3 § 9 morn., att örn en skrift utan
att till sitt innehåll vara förgriplig åstadkommer missförstånd med främmande
makt, så skall regeringen taga hand örn ärendet och avgöra, örn skriften
skall indragas eller ej. Med andra ord: örn rikets förhållande till en främmande
makt allvarligt störes genom en artikel i en tidning, får regeringen icke gentemot
denna makt undandraga sig ansvaret att avgöra, örn artikeln skall få
spridas. Detta är, så vitt jag kan finna, en naturlig, en nödvändig princip, men
rakt motsatt den, som ofta under diskussionen göres gällande av ivriga försvarare
av tryckfriheten.

Det lagförslag, som nu behandlas av kammaren, är, som jag ser saken, grundat
på denna redan i tryckfrihetsförordningen knäsatta princip. Grundlagen
tar sikte på normala förhållanden. Då kan det vara tillräckligt att i här berörda
fall även av allvarligaste slag tillgripa indragning av ett tidningsnummer
eller en skrift. Men då landet befinner sig i krigsfara, är det enligt min
mening synnerligen önskvärt att kunna gå ett steg längre och genom förhandsgranskning
förhindra att enskilda pressorgan genom sitt sätt att skriva framkalla
krig. Det är det som är tanken i andra paragrafen av lagförslaget på
detta område. Själva publiceringen kan i en sådan situation vara avgörande,
en efterföljande indragning otillräcklig. Grundsatsen är i båda fallen densamma,
tillvägagångssätten olika, beroende på omständigheterna.

Med det nu sagda har jag velat framhålla två synpunkter.

Den ena är, att det icke är önskvärt, att regeringen skall kunna utåt fritaga
sig från ansvaret för vad som skrives i svenska pressen ■—- i den mån naturligtvis
som en utrikespolitisk affär därav uppkommer. Erfarenheten har visat,
att detta icke är en framkomlig utväg. Erfarenheten har också visat,
att hithörande frågor tvärtom i flertalet fall måste av regeringen upptagas
såsom en hela landets angelägenhet, och följaktligen också att regeringen även
här måste ha nödvändig handlingsfrihet.

Den andra synpunkten är, att som jag ser saken, så äro det nu föreliggande
ändringsförslaget och den nya lagen grundade på en princip, som redan finns
fastslagen i grundlagen. Det är givet, att införande av förhandsgranskning,
med vilka garantier och under vilka villkor som helst, innebär en skärpning,
även i och för sig en principiell skärpning. Det vore orimligt att bestrida
något sådant. Men en annan sak är, örn den faktiska pressfriheten, sådan den
nu är, behöver lida intrång härav. Det har åtminstone varit min uppfattning,
att så icke skulle ske, utan att förändringen skulle bestå dari, att konfiskationsrätten
.skulle under angivna extraordinära förhållanden kunna utvidgas
till förhandsgranskning, men att grunderna för censurens tillämpning skulle
vara desamma som de, som nu tillämpas för beslag och som sedan gammalt
finnas uttryckta i våra grundlagar. Det förefaller mig också, att den formulering,
som lagförslaget fått, ger garantier härför.

Vad jag nu sagt tycks på en del håll ha uppfattats, som örn jag skulle ha
menat, att regeringen hade att taga ansvaret för allt vad pressen skriver, utan

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlagsändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

någon inskränkning. Herr Engberg gjorde en jämförelse med företeelser
på andra områden. Han sade, att man lika väl kunde säga, att regeringen
skulle göras ansvarig för tjuvnadsbrott, som begås av enskilda medborgare.
Jag tycker inte, att det borde vara svårt att förstå, att vad jag menat och vad
jag verkligen också alltjämt tror mig ha sagt, är, att örn en utrikespolitisk
affär, ett missförstånd med en främmande makt, som det kallas i tryckfrihetsförordningen,
uppkommer genom något som skrivits i svenska pressen eller
genom en svensk skrift, har regeringen att taga hand örn denna affär och får
icke undandraga sig ansvaret. Den måste ha ansvaret för denna affärs fortsatta
bedrivande. Detta är ju något ganska väsentligt annat.

Lägger man emellertid kritiken efter de linjer man har gjort här, är det väl
framför allt därför, att man i verkligheten inte bara kritiserar de nya lagförslag
som nu föreligga, utan därför att man också bryter staven över nu gällande bestämmelser,
särskilt över vad som stadgas i 3 § 9 mom. tryckfrihetsförordningen.
Några ord av herr Undén pekade rätt tydligt åt det hållet. Det var när
han sade att han inte i detta sammanhang ville gå in på frågan örn det berättigade
i att överhuvud taget återuppliva denna paragraf, såsom han kallade
det. Herr Sandler var ännu tydligare, då han förklarade, att han med anledning
av sina erfarenheter från många samtal med främmande makters representanter
i de ämnen, som det här är fråga örn, måste uttrycka sin förvåning
över att någon utrikesminister kunde önska få till stånd en sådan förändring
som denna, som vore att gå från en starkare ställning till en svagare. Drar
man ut konsekvenserna härav, måste de väl vara, att en ännu starkare ställning
vore, att regeringen överhuvud taget icke kunde göra någonting. I verkligheten
anse åtskilliga av de herrar som uttalat sig här, att så är fallet, då det
är fråga örn en tidningsartikel som, såsom det står i 3 § 9 morn., icke innehåller
smädelse och icke är förgriplig och alltså icke kan åtalas. Jag måste å
min sida uttrycka min förvåning över att detta verkligen är en ståndpunkt,
som herr Sandler vill framhålla såsom resultat av sina erfarenheter. Det
måtte ha skett en mycket snabb och mycket radikal förändring sedan den tid,
då han var utrikesminister. Min erfarenhet är den, att om man skulle gå så
långt, att man inte ens skulle anse sig ha rätt att tillgripa den grundlagsbestämmelse
som nu finns, skulle det vara ganska ogörligt för en utrikesminister
att i dessa tider ha utrikesledningen någorlunda fast i sin hand. Han skulle
då helt enkelt tvingas att underlåta att taga befattning med ett stort antal av
de viktigaste ärenden som förekomma.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Jag ber att få upptaga till granskning
några yttranden av de tre ärade talare, som inledde denna debatt. Jag
gör det naturligtvis som ett komplement till vad utrikesministern har anfört
örn en annan del av deras anföranden än den jag tänker beröra.

Det föreföll mig, som örn det fanns en ganska intressant skillnad emellan
de båda första talarna och den tredje. De båda första talarna utgingo från
allmänna generalisationer, som de kryddade med vissa stänk av pittoreska paradoxer,
detaljer, ironi, medan däremot den tredje ärade talaren, herr Undén,
gick ut ifrån ett konkret studium av det föreliggande problemet, fastän han
på slutet gjorde vissa anknytningar till de generella synpunkter, som förut
hade framförts.

Örn jag först tar upp några yttranden av herr Engberg, så måste jag för
min del inlägga en bestämd gensaga mot den generalisering som han gjorde sig
skyldig till, när han påstod, att den som är anhängare till det nu föreliggande
förslaget örn grundlagsändring och om censurlag, har accepterat de totalitära

Onsdag-en den IS juni 1941 e. m.

Nr 39.

Grundlagsändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

staternas uppfattning att tidningspressen är ett instrument för staten, en statlig
funktion, och att alltså regeringen av detta skäl är ansvarig för pressen.
Det är icke alls någon nödvändig förutsättning att man ansluter sig till en sådan
uppfattning, för att man skall vara beredd att rösta för det nu föreliggande
förslaget. Vad som har varit ett tillräckligt skäl — det har senast understrukits
av utrikesministern — har varit, att man faktiskt möter en dylik uppfattning
såsom en praktisk realitet i vissa länder och att man, måste räkna med
den som en ^maktpolitisk företeelse i en värld, där man måste stångas med en
verkligen påtagligt farlig omgivning.

Herr Engberg tog i detta sammanhang upp en jämförelse. Han sade att det
är orimligt att vi här i vårt land skola ansluta oss till den totalitära uppfattningen,
eftersom vi inte ställa oss på den ståndpunkten, att den svenska regeringen
är ansvarig för tjuvar som behaga operera ibland oss. Jag skall inte
pressa denna jämförelse. Jag vill bara säga, att det är märkvärdigt vad pressen
är för en flyktig företeelse som uppträder i många skiftande gestalter, när
man talar örn den. Ibland kan man av pressen inte alls utkräva något som
helst ansvar. Vad den enskilde tidningsmannen skriver och gör är hans ensak.
Ingen annan bär att stå till ansvar för det, blott han själv inför sitt samvete.
Men å andra sidan får man ofta höra att pressen är den tredje statsmakten,
pressen är den allmänna opinionens röst, pressen står folket närmare än regeringen
och riksdagen, pressen är folkets egendom, som företräder folket på ett
mycket intimare sätt än de organ, som utsetts att företräda folket enligt vårt
fäderneärvda politiska representationssystem. Jag vill visst inte underskatta
pressens betydelse. Jag är fullt villig att erkänna den stora roll som den spelar
i vår folkuppfostran, men jag kan inte underlåta att varna för att, när man
ger pressen erkännande, göra det i sådana former, att det innebär ett underkännande
av regeringens och riksdagens rätt att framför varje annan företräda
det svenska folket.

Herr Engberg talade vidare — och det gjorde också herr Sandler — örn att
förslaget innebär, att man upphäver vår grundlagsfästa tryckfrihet. Det är
en påtaglig överdrift. Grundvalen för vår tryckfrihet under lugna tider kvarstår
orubbad. Vad man här föreslår är att införa ett undantag för det fall,
att staten skulle befinna sig i det yttersta nödläge.

Herr Sandler talade om att det vore för honom besvärligt ur den andliga
tröghetens synpunkt -— det förvånade mig något att han för sin del åberopade
detta — att lägga örn vissa gamla kollegier, som han brukar giva och i vilka
han brukar framhålla att tryckfriheten i vårt land är grundlagsfäst. Men jag
tror inte att herr Sandler behöver lägga om dessa kollegier på annat sätt än
att han i en not får tillägga en upplysning örn att under exceptionella förhållanden,
som ännu inte ha inträffat, en specialregel kan inträda, som möjliggör
inskränkningar i tryckfriheten genom införande av censur och utgivningsförbud.

Örn herr Sandler, som bär många internationella förbindelser, skulle lämna
en redogörelse för dessa svenska förhållanden inför ett utländskt demokratiskt
auditorium, är jag övertygad om att han skulle finna full förståelse för den
svenska ståndpunkten bland t. ex. unga franska eller engelska studerande, vilka
ju ha sig väl bekant, fransmännen hur inskränkt deras tryckfrihet var i
deras demokratiska land under förra och även under det nuvarande världskriget,
och engelsmännen, att de leva i ett tillstånd, då deras press är ställd under
kontroll, vilken den underkastar sig med jämnmod utan onödiga klagomål
och utan jämmerrop över att den är ofri och inte kan fylla sin funktion. Den
arbetar så gott den kan under de föreliggande omständigheterna på att fylla,
sin uppgift. Man ser i den inte några sådana försök att undergräva allmänhe -

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlag söndring sförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

tens förtroende till pressen, som man kan få se i svenska tidningar linder nuvarande
förhållanden, då man kan få låsa att informationsstyrelsen har gjort
slut på den svenska pressens frihet, så att allmänheten förlorat allt förtroende
för pressen. En dylik fin hud jämförlig med prinsessans på ärten, som vi ha
här i Sverige, saknar lyckligt nog det engelska folket.

Det fanns en ironisk vändning i herr Sandlers tal som berörde mig mycket
illa. Jag beklagar verkligen att ett sådant yttrande ens på skämt skulle fällas
i en riksdagens kammare. Det var när herr Sandler yttrade att han ville passa
på nu att tala fritt i denna kammare, innan, ännu riksdagsdebatterna hade
blivit föremål för censur. Det är för mig en makaber fantasi, som jag föreställer
mig, såsom jag förut har sagt, lia framförts av herr Sandler endast på
skämt. Skulle det vara allvar, skulle ju häruti ligga ett så nedsättande omdöme
örn de svenska statsmakterna, att det fyller mig med vemod att höra det
uttalat av en man, som haft tillfälle att på nära håll lära känna de faktorer,
som äro bestämmande för det svenska folkets självstyrelse.

Herr Sandler uppehöll sig mycket utförligt vid vad han kallade en enastående
plump i vår författning, nämligen den bestämmelse som konstitutionsutskottet
har infört i det föreliggande grundlagsförslaget, att det fordras tre
fjärdedelars majoritet i vardera kammaren för att lagen örn censur och indragning
skall sättas i tillämplighet. Men det är ett misstag, herr Sandler! Det
är inte alls någon enastående plump i den svenska grundlagen. Vi ha samma
tre fjärdedelars majoritet stadgad såsom villkor för ett beslut om förlängning
av riksdagsmandaten. Den bestämmelsen är ju av färskare datum,
men vi ha sedan gammalt i vår grundlag krav på kvalificerad majoritet för
kamrarnas beslut i syfte att skydda riksdagsmans okränkbarhet. Jag behöver
således endast påpeka för herr Sandler, att de slutsatser, som han drog pa
grund av ett otillräckligt material, behöva omformuleras och läggas på en brerade
bas, för att de skola verka alldeles övertygande och väl grundade, och
jag är övertygad örn att han är beredd att göra det, eftersom vi både från
honom och herr Engberg ha fått höra, att det är så värdefullt att man får alla
fakta framlagda, innan man drar några slutsatser om en situation.

Herr Engberg ironiserade från sina abstrakta höjder om censurmyndighetens
sammansättning, och han sade: Vart skall det ta vågen, när censuren skall
skötas av — jag minns inte, örn han sade »förbenade» — byråkrater eller örn
han undvek detta epitheton ornans -— men han gav i varje fall en skildring
av hurusom till censorer skulle förordnas mycket torra och maktlystna byråkrater.
vilka vore helt främmande för tidningsmannens rörliga och mångskiftande
verksamhet. Men då har herr Engberg inte observerat, att det står
i propositionen att den verksamhet, som skall utföras av granskningsmyndigheten,
skall anförtros åt personer som ha journalistisk erfarenhet. För att visa
en uppriktig vilja, att det verkligen skall bli så, har också den bestämmelsen
inskjutits, att den pressnämnd, som skall utses av pressen själv, skall ha till
uppgift att yttra sig örn förslag på personer, som skola utses„ till granskningsmän.
Man har således gjort allt vad i mänsklig förmåga står att få till
stånd en sakkunnig uppsättning av granskningsmän, som skola kunna, fylla
sin uppgift på det sätt, som pressens män ha rätt att fordra. Jag vill påpeka,
att man i Schweiz bär lyckats lösa detta problem mycket bra, ty där består
granskningsmyndigheten av milisofficcrare som äro tidningsmän. I Schweiz
har man ingen stående armé, utan det är milis som sköter landets försvar.
Det har därför legat nära till hands, att just för detta ändamål bland milisen
utnämna sådana officerare som själva åro tidningsmän. Jag kan inte underlåta
att i förbigående nämna, att allting har två sidor. Det har framkommit

Onsdag-en den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

Grundlag sandr ing stör släp ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

klagomål från schweiziska tidningar, att det är deras konkurrenter som äro
företrädda i granskningsmyndigheten och som utöva denna myndighet på ett
sådant sätt, att man med större lugn skulle se att verksamheten utövades av
»världsfrämmande byråkrater». Men för min del är jag ändå anhängare av
den linje som har angivits i propositionen.

Herr Undén efterfrågade anledningarna till att detta lagförslag har framlagts,
och som den konkrete forskare han är gick han genast till verket att
själv ur lagförslaget framleta anledningarna därtill. Det är naturligtvis den
riktiga metoden, ty man kommer då till sakens kärna. Herr Undén gick igenom
de mycket noga preciserade förutsättningar för användningen av bestämmelserna
örn censur och utgivningsförbud som finnas i lagförslagen. Jag tror att
det efter de allmänna uttalanden örn censurens användbarhet, som herrar
Sandler och Engberg gjort, var av ett visst intresse för kammaren att få höra
herr Undén redogöra för hur noggrant gränserna äro uppdragna för användningen
av dessa nya, ifrågasatta befogenheter.

Herr Undén fann vid sin genomgång av de fall, som stå angivna i propositionen,
att andra utvägar ofta kunde vara lämpligare, och det håller jag med
herr Undén om. Under lugna förhållanden äro naturligtvis andra vägar lämpligare.
Det är självklart, ty lagen är endast avsedd att gälla för alldeles särskilt
farliga förhållanden, då riket befinner sig, låt mig säga, i ett tillstånd av farlig
skakning. Det finns emellertid naturligtvis övergångslägen, då det kan vara
tvivelaktigt vilken metod som kan vara den bästa att tillgripa.

En anledning till att vi nu stå så tvekande inför frågan, hur den situation
skall se ut, då denna lag skall kunna komma att behövas, ligger naturligtvis i
formerna för våra grundlagsändringar. Det är klart att örn vi, såsom man kan
i nästan alla andra demokratiska länder, genom ett ögonblickligt beslut kunde
införa en förändring av denna art, då hade man situationen klar för sig. Då kunde
riksdagen bedöma, huruvida läget verkligen är så farligt att dessa åtgärder
äro behövliga. Då kunde man bedöma, hur det konkreta utrikespolitiska faroläget
såg ut, och då såg man också vilka företeelser inom vår press som hade
framträtt och som voro så farliga att man behövde göra någonting åt deni.
Det är självklart att båda dessa synpunkter måste komma i betraktande. Det
kan tänkas att i ett ytterst farligt utrikespolitiskt läge sådan fullständig enighet
och besinning råda inom vår svenska press, att det trots lägets faror inte
kan bli tal om att tillgripa lagens möjligheter till censur och utgivningsförbud.
Det kan finnas en massa kombinationer mellan dessa båda faktorer som bestämma
farograden. Det är mycket svårt att nu föreställa sig alla möjligheter.
Det är en naturlig anledning till tvekan rörande utformningen av Jagens
förutsättningar. Jag förstår väl, att man på många håll bävar för att låta sin
politiska fantasi få det spelrum som erfordras för att man skall kunna föreställa
sig gränserna kring den farozon, i vilken man skäligen skulle kunna
inpassa dessa nya institut.

För regeringen har det emellertid tett sig på det sättet, att eftersom vi ha
vidtagit beredskapsåtgärder på andra områden utan att vi därför aro absolut
förvissade om att dessa beredskapsåtgärder skola komma till praktisk användning,
får man vid det problem som nu föreligger handla på samma sätt. Det
föreslås här en beredskapsåtgärd som tar sikte på att örn det värsta skulle inträffa,
man inte skall finna den svenska staten oförberedd. Då skall det inte
kunna’ sägas, att på grund av obenägenhet att rubba på gamla föreställningar
från fredlig tid, på grund av obenägenhet att för en farlig tid suspendera vissa
demokratiska, individualistiska ideal, befinna vi oss nu i det läget att till
våra andra svårigheter och farligheter också kommer en farlighet som vi

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlag söndring sjöv slag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

kunnat undvika, nämligen den som består i ett missbruk av det tryckta ordet.
En ansvarskännande regering kan inte undandraga sig att tillmäta en sådan
förebyggande synpunkt en, låt mig rent av säga avgörande, vikt.

Jag skall vidare upptaga ett argument som särskilt herr Undén framförde,
nämligen att censuren kan bli ett medel att uppluckra opinionen. Han har i
sin motion närmare utvecklat denna synpunkt. Han har skildrat, hur farligt
det kan bli, örn censuren lägger sin hand på den inhemska pressen, medan
samtidigt den utländska propagandans tryckalster få strömma in i vårt land,
oåtkomliga, som det står i motionen, för ingripande från censuren, försåvitt
de icke innehålla smädelse mot främmande stater och deras maktinnehavare.
Men detta är ett förbiseende av herr Undén. Det förhåller sig alldeles tvärtom
så, att enligt den föreslagna censurlagens 8 § en helt ny befogenhet för Kungl.
Majit införes, nämligen, att emot i utlandet tryckt litteratur, som införes till
Sverige, tillämpa precis samma anledningar till ingripanden som meddelas i
lagen i fråga örn inom Sverige tryckt litteratur. Det är således långt ifrån på
det sättet, att denna lag, örn den antages, försvårar ingripande mot den utländska
propagandan. Den ger tvärtom regeringen möjligheter, som den nu
saknar, att ingripa emot främmande propaganda. Jag har svårt att förstå att
censuren skulle kunna uppluckra den svenska opinionen. Jag har för min del
den övertygelsen, att om vårt land på grund av främmande makts åtgöranden
skulle se sin frihet eller sitt oberoende hotat, skulle det icke behövas någon
propaganda alls för att väcka de starkaste krafter till motstånd.

Det har här talats örn förtroende. Herr Sandler yttrade: under debatten om
detta lagförslag har det argumentet flera gånger återkommit, att man skall
hysa förtroende för regeringen och för riksdagen. Herr Sandler sade, att han
tillbakavisade det argumentet, därför att han icke li5''ser något förtroende för
regeringen och riksdagen med avseende å tryckfrihetspolitiken. Det var särskilt
regeringen som hade förlorat allt hans förtroende till följd av en händelse
—• jag uttrycker mig eufemistiskt — som han var nog ofinkänslig att bringa
i herr Engbergs smärtsamma hågkomst. Emellertid gjorde sig herr Sandler
— i motsats till sina generaliseringar i andra hänseenden — i detta fall skyldig
till en specialisering i allt för hög grad, ty det förtroende, som det har talats
om i debatten örn detta lagförslag, har varit förtroendet för regeringen och riksdagen
såsom handhavare av ansvaret för Sveriges frihet och oberoende, förtroendet
för att de skulle driva en politik, som avser att föra våra omistliga fäderneärvda
värden oskadda in i framtiden. Det är det förtroendet som har saknats
i en hel del av den argumentation som har förts fram mot dessa förslag örn censur
och indragning. Man har i stället sagt, att den som skall uppbära det höga
ansvaret för det svenska folkets framtid, det är tidningspressen, medan däremot
regeringen och riksdagen icke förtjäna det förtroendet. Det är naturligtvis
ett mycket farligt defaitistiskt resonemang, som har kommit till uttryck
i en sådan argumentation. När fara är å färde, är det absolut nödvändigt att det
finns tillit till den högsta ledningen. Har det svenska folket icke en sådan ledning.
att det kan känna tilltro till den, då är det en plikt för var och en att
skaffa en annan ledning, som kan förtjäna förtroende. Jag är övertygad örn att
herr Sandler är ense med mig örn att vägen till att få en sådan bättre regering
går genom den svenska riksdagen och icke utanför den.

Herr talman! Jag har verkligen låtit mitt anförande omfatta ett vidsträckt
område, mycket vidsträcktare än vad det föreliggande lagförslaget kan giva
anledning till, men felet har icke varit mitt. Jag slutar med att framhålla att
vad regeringen här har ifrågasatt och vad konstitutionsutskottet har förordat,
det är förslag av mycket klart begränsad räckvidd, förslag som äro utarbetade

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

Grundlag söndring sf Örslo c/ ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

under omsorgsfulla försök att införa alla garantier som kunna tänkas mot
missbruk av de nya befogenheterna utan att likväl dessa befogenheter göras
betydelselösa, utan att man genom allt för många förbehåll öppnar möjligheter
för den illasinnade att kringgå de i lagen givna bestämmelserna. Jag är övertygad
om att riksdagen kan ha det självförtroendet för sig själv som väktare av
det svenska folkets dyrbaraste friheter och såsom handhavare av de befogenheter,
som _ lagförslagen anförtro åt riksdagen, att riksdagen utan oro kan
följa konstitutionsutskottets hemställan.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Sandler, som anförde:
Herr talman! Jag skall tillåta mig att replikera i tre punkter, men jag måste
först rätta ett missförstånd. Då herr justitieministern säger att jag tillbakavisat
argumentet om förtroende för regeringen därför att jag inte hyser det förtroendet
för regeringen, har han missuppfattat mig. Jag tillbakavisade det
argumentet därför att grundlagen icke skrives blott för denna regering, vilket
jag uttryckligen sade.

Herr justitieministern lämnade den upplysningen, att kvalificerad majoritet
förekommer i två andra fall. Det ena gäller det mycket specifika fallet om
riksdagsledamots personliga okränkbarhet, det andra gäller uppskjutande av allmänna
val. Men lägg märke till att denna kvalificerade majoritet är tillkommen
i samma situation och buren till dopet av samma konstitutionsutskott som har
äran av denna av mig som plump betecknade sak som vi nu tala örn.

Herr justitieministern var pinsamt berörd av vad han kallade en makaber
fantasi. Ja, låt oss tala öppet om den saken. Kammaren erinrar sig mycket
väl ett anförande av ledamoten herr Wagnsson i denna kammare angående förhållandena
i Norge, av vilket anförande till mångas häpnad ingenting fanns
kvar i pressen. En tidning var inte fullt lojal, och anförandet kom att stå där.
Då man har upplevat detta, har man rättighet att yttra sig som jag gjorde.
Det är makabert, herr justitieminister, men det är tyvärr ingen fantasi.

Sedan var det fråga örn att regeringens auktoritet kunde bli undergrävd. Låt
mig därtill helt kort säga, att det finns någonting som är högre än regeringens
auktoritet, och det är Sveriges grundlagars auktoritet. För dem bör Sveriges
regering böja sig, och en svensk regering bör icke i samtal med främmande sändebud
känna sig generad av tanken på sin maktlöshet, örn den har att gent emot
utländska uppfattningar hävda vad svensk grundlag har gjort till vår uppfattning,
ty då hävdar regeringen något som är för mer än dess egen auktoritet,
nämligen Sveriges.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr talman! Då vi i konstitutionsutskottet
behandlade det föreliggande grundlagsförslaget och överläde örn att framlägga
detta memorial för vidare grundlagsenlig behandling, framställdes det
redan inom utskottet yrkande om att utskottet borde låta anstå med framläggande
av detsamma. Då vi för några månader sedan hade att behandla en rad
av från föregående riksdag vilande grundlagsförslag, utbröts det nu föreliggande
förslaget. I anledning av en fråga från en av kammarens ledamöter, av vilken
anledning man inte hade tagit med alla de vilande grundlagsförslagen i
det memorial som förelädes kamrarna, svarade jag då, att det var av den anledningen,
att det förslag som vi då hade brutit ut och som nu föreligger till
behandling, hade intimt samband med en motion i denna kammare örn ändring
i den s. k. verkställighetslagen, censurlagen, och med hänsyn till denna omständighet
ansågo vi inom utskottet, att vi borde avvakta den slutliga behand -

Nr 89.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlagsändring stör slag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

lingen av verkställighetslagen, innan vi lade fram detta memorial för slutgiltigt
antagande av kamrarna.

Nu föreligger såväl memorialet som utlåtandet i anledning av den kungl,
propositionen örn ändrad lydelse av verkställighetslagen. Herr Engberg har
emellertid under debatten framställt ett yrkande örn återremiss på det föreliggande
memorialet, och detta yrkande har fått instämmande, subsidiärt från
herr Sandlers sida och direkt från herr Undéns sida. Herr Undén uttryckte
en önskan, att detta förslag ytterligare skulle få ligga på is. Herr talman, jag
har svårt att föreställa mig, var man skall kunna hitta det isskåp, i vilket man
kan lägga detta förslag i avvaktan på den slutliga grundlagsbehandlingen, ty
medkammaren har ju redan fattat beslut i sakfrågan, och konstitutionsutskottet
kan således, örn återremissyrkandet skulle bifallas av denna kammare, inte
göra någonting annat än vid förstkommande sammanträde besluta hemställa
till första kammaren att fatta beslut. Det skulle alltså i så fall inte taga många
dagar, förrän kammaren återigen finge förslaget på sitt bord och nödgades
taga definitiv ståndpunkt till detsamma.

Herr Sandler gick in på en kritik av den föreslagna § 6 i memorialet, sådan
den beslöts av riksdagen förra året, och herr Sandler kritiserade alldeles särskilt
det sista stycket i paragrafen, där man återfinner bestämmelsen örn att
denna censurlag icke kan träda i tillämpning annat än med bifall av riksdagen,
beslutat med tre fjärdedelars majoritet. Det är ett missfoster i våra grundlagar,
sade herr Sandler, det är en plump som konstitutionsutskottet har satt i dem.
Men örn denna plump har den praktiska verkan, att den utgör en garanti för
riksdagen, att det icke allt för lättvindigt kan beslutas, att den här diskuterade
lagen skall komma i tillämpning, så har dock plumpen fyllt sin uppgift,
herr Sandler, och det tycker jag är det viktigaste. I övrigt har jag ingen anledning
att ingå på något ytterligare ordande örn det föreliggande grundlagsmemorialet.
Jag hemställer, herr talman, örn bifall till det däri framlagda förslaget.

Då emellertid diskussionen också har rört sig örn konstitutionsutskottets utlåtande
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 253, så må det tillåtas
mig att med några ord beröra även detta utlåtande. Jag behöver inte bli mångordig
i den frågan. I sakfrågan har enligt mitt förmenande herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet mycket utförligt motiverat det föreliggande
lagförslaget, och då konstitutionsutskottets majoritet har ställt sig bakom
den kungl, propositionen, har jag icke mycket att tillägga. Jag vill emellertid
peka på att konstitutionsutskottet understryker vad det i fjol framhöll i
sitt utlåtande nr 28, då samma fråga var uppe till behandling, nämligen att
tryckfriheten är en ovärderlig och oförytterlig tillgång för ett fritt och självständigt
folk. Det är den uppfattning, som ligger till grund för utskottsutlåtandet.
Även örn här göres gällande, att de personer, som stå bakom detta utlåtande,
skulle på något sätt snegla åt det totalitära statssystemet, så vill jag
bestämt göra gällande, att detta visst icke är fallet. Men det kan, mina herrar,
inträffa en sådan situation, att det kan vara nödvändigt att tillgripa vissa utomordentliga
åtgärder, ägnade att förebygga större faror, som kunna hota och
som man annars icke skulle hava möjlighet att förebygga. Redan justitieministern
har ju i propositionen uttalat, att han anser det vara av den största
vikt, att det administrativa ingripandet i pressens verksamhet göres endast i
de fall och i den utsträckning där det är oundgängligen nödvändigt, och vidare
har ju också ifrågasatts, att man skulle få till stånd vid sidan av denna
lagbestämmelse den s. k. pressnämnden, som skulle bestå av ledamöter ifrån
pressens egna organisationer, en nämnd som skulle utföra en så att säga fri -

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

Grundlagsändringsförslag äng. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

villig censurering av pressen, med andra ord att man med hjälp av en anordning,
tillkommen med bistånd från pressens egna män, skulle undvika att behöva
sätta i tillämpning den lag som det här är fråga örn.

Då andra kammaren redan har med mycket stor majoritet godkänt de paragrafer,
som det här är fråga örn i den särskilda lagen, och med ungefär samma
siffror beträffande såväl första som andra paragrafen, vågar jag också förutsätta,
att även första kammaren skall komma att biträda det förslag till lag,
som konstitutionsutskottet här har i sitt utlåtande.

I nu förevarande hänseende hemställer jag, herr talman, örn bifall till konstitutionsutskottets
memorial.

Herr Herlitz: Herr talman! För min del hör jag till dem som böja sig för
nödvändigheten och äro beredda att medverka till genomförandet av en censurlagstiftning,
men detta sker med den allra största oro. Efter min uppfattning
kan det inte göras nog för att understryka det allvarliga och ödesdigra
i det steg som vi nu äro beredda att taga.

Att kringskära det fria meningsutbytet i allmänna angelägenheter innebär
ju naturligtvis i första rummet att beskära friheten för dem som ha någonting
att säga — tidningsmännen och andra — men att deras rätt och intressen trädas°
för nära, är för mig icke huvudsaken. Jag går gärna med på att det
skrået får lida intrång i sin hantering likaväl som andra. Hen det är ju inte
det, saken gäller. Det är inte fråga örn rätten att få uttala sig fritt utan örn
rätten att få höra det fria ordet.

Vi äro alla i behov att få lyssna till det fria ordet. Jag vill inte påstå, att
det fria ordet under alla omständigheter är en oeftergivlig beståndsdel i ett
sunt samhällsliv, men jag hävdar att det svenska folket i detta nu är beroende
av det. Vi ka byggt upp hela vårt liv på yttrandefrihetens grundval.
Vi tänka inte på det, lika litet som man tänker på vad sol och luft betyda -—
det ha vi fått överväldigande vittnesbörd örn från de många som nu icke
tröttna att förklara, att frågan örn tryckfriheten bara är en fråga om tidningsskrivares
intressen. Hen det är i alla fall så. Det är endast genom den
yttrande- och tryckfrihet, som vi så länge hållit vid makt i vårt land, som vi
kunnat tillgodogöra oss hela den rika mångfald av olika erfarenheter och
intressen hos olika temperament och åskådningar, som rymmas inom detta folk.
Det är denna frihet som ger möjlighet till allsidig belysning av allmänna angelägenheter,
till diskussion och kritik. Det är någonting som går förlorat var
gång en sådan röst bringas till tystnad eller dämpas, ty örn vi vilja göra allvar
av demokratiens grundtankar, av en i djupaste mening human livssyn, så
måste vi. hålla fast vid att vilken människa som helst kan bli det instrument,
genom vilket en sanning, en tändande tanke, ett befruktande uppslag kan bäras
fram.^ Det är tankarnas och upplysningens fria samspel som ger oss rätt
att tro på att sanningen på en eller annan väg skall komma till våra öron,
att lögnen skall vederläggas, att ensidiga synpunkter skola röna vederbörlig
motsägelse o. s. v. Det är på den vägen det blir möjligt för en fri medborgare
att kritiskt väga olika meningar mot varandra och sålunda bilda sig en
övertygelse, som i djupaste mening kan kallas för hans egen. Om vi hämma
ordets frihet, så kommer undersåtligheten och auktoritetstrons anda att avlösa
det självständiga medborgarsinnet.

_ Da jag nu talar örn det fria ordets betydelse för den medborgerliga tankebildningen,
tänker jag inte bara på den stora allmänheten. Var och en av oss
som sitta i denna säl må ställa den frågan till sig själv, hur det skulle gå
med hans eget tankeliv, örn han bleve hänvisad till att i tidningar och annat

Första kammarens protokoll 1941. Nr 39. 7

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlagsåndringsf årslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

tryck bara få elei av en sorts röster, medan motsägelsen oell kritiken förstummades
och han bleve hänvisad till att på andra vägar göra sig underrättad
örn vad som är rätt och sant. Man skall ha ett mycket stort mått av sinnets
spänstighet, av vakenhet och självständighet för att under sådana förhållanden
hålla kritikens, tvivlets, motsägelsens anda levande.

Men vad jag mest är rädd för är ändå inte detta, att människorna bli fattigare,
hjälplösare, osjälvständigare. Det är framför allt för Sveriges skull,
som jag är rädd örn tryckfriheten. Vårt samhällsliv Ilar sedan århundraden
i högre grad än något annat lands varit byggt på grundsatsen örn fritt samråd
i allmänna angelägenheter. På andra håll har slagordet örn »government
by diseussion» — styrelse genom diskussion — dykt upp under 1800-talet ;
hos oss är den tanken rotfäst sedan sekler, och den Ilar under senare tider endast
allt mer fördjupats. Den demokratiska utvecklingen har manat fram ett allt
rikare och allsidigare uppbåd av skilda åskådningar och erfarenheter, och
därigenom har Sverige blivit rikare och starkare. Grundsatsen örn fritt samråd
i allmänna angelägenheter lever ju inte bara i tryckfriheten utan i en
mängd andra för Sveriges statsskick karakteristiska institutioner: i våra fria
parlamentariska former, i vårt utskottsväsen, i offentligheten inom vår förvaltning,
i vår kommunala förvaltning, i remissystemet — rikare utvecklat
hos oss än på något annat håll — o. s. v. Jag vet ju att dessa tankar om
diskussionens, samrådets, meningsutbytets betydelse, icke stå så högt i kurs
nu för tiden; nu sägs det i stället att det pratas för mycket och skrives för
mycket. Tidens lösen är den behjärtade handlingen. Och vem vill förneka,
att vi nu framför allt behöva handlingskraft? Men vi bli ändå fattigare, örn
vi kasta bort den tillgång vi ha i ett rikt uppbåd av fria medborgares erfarenheter,
tankar och synpunkter, deras kritiska blick och deras på insikt
grundade förtroende. Jag tror inte, att förmågan hos ett fåtal styrande och
ansvariga, deras kringsyn och vakenhet kan ersätta vad vi förlora, örn den
styrkekällan sinar. Ju svårare vi ha det, desto mer behöva vi den.

Då jag nu ser saken på detta sätt, är det självklart, att jag är glad åt det
försök, justitieministern vill göra att så långt som möjligt komma till rätta
med svårigheterna under pressens egen medverkan, på frivillighetens grund,
utan tvång och endast med övertygelsens vapen. Det blir en sorts pressens
självstyrelse, som står i god samklang med svenska samhällstraditioner. Inte
vet jag hur högt man vågar spänna förhoppningarna på denna pressnämnd,
men låt oss hoppas — nog kan det finnas anledningar därtill.

Men hur mycket jag än hoppas på den fria presskontrollen och hur mycket
jag än rädes för inskränkningar i tryckfriheten, så vågar jag ändå, som jag inledningsvis
antydde, inte taga på mitt ansvar att ställa statsmakterna utan
varje möjlighet att i ett ytterst allvarligt läge etablera en verklig, med tvång
upprätthållen censur. Hur ovilligt jag tar det steget, har jag redan utvecklat,
men jag ser det så, att vi i denna förödelsens tid fått offra mycket och få vara
beredda att offra även detta. Vår yttrandefrihet har vuxit fram under blidare
luftstreck. Nu lia vi kommit in i en ny värld; det kunna vi inte blunda för. Nu
är frågan sammanvävd med frågan örn värnet av vår självständighet. Väl vet
jag, att censuren i viss mån kan vara ägnad att försvaga vår värnkraft, men å
andra sidan måste vi i detta läge tänka på de faror som kunna vara förbundna
med att allt som händer och tänkes i detta land kommer till främmande öron.
Sverige har inte den maktställningen, att vi kunna bortse från dessa risker.

Jag är därför beredd att för min del acceptera både en lagstiftning och det
definitiva genomförandet av grundlagsändringen.

Vad först grundlagsändringen beträffar, så utgår jag ifrån den uppfatt -

Onsdagen deli 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

Grundlag söndring sfer slag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

ningen — som jag har hyst sedan ett tiotal år tillbaka, långt innan denna fråga
blev aktuell -— att vi i ett verkligt allvarligt krisläge icke kunna undgå att i
våra grundlagar hava regler, som möjliggöra censur. Även örn det förunderliga
skulle inträffa, som kanske en och annan går och spekulerar på, att inom den
närmaste fyraårsperioden det åter skulle bli fred i världen, vågar inte jag för
min del tro på att därigenom tusenårsriket skulle ha kommit. Jag tror att vi
även för framtiden behöva en grundlagsregel örn censur, och därför är jag för
min del beredd att rösta för det definitiva antagandet av en sådan regel. Jag
säger inte, att jag inte kunde ha önskat, att grundlagstexten i vissa avseenden
varit annorlunda, men det gäller så oväsentliga punkter, att de icke för mig
kunna bli bestämmande. Jag är också beredd att nu taga en lagstiftning angående
censur och detta inte bara vid krig utan även vid krigsfara, med de särskilda
garantier, som lagen nu innehåller. Skälen för detta skall jag inte närmare
utveckla.

Då man nu tager detta steg, är det ju först och främst en källa till tillfredsställelse,
att beslutet i år fattas i en helt annan atmosfär än i fjol. Det har gått
ett år av livliga debatter på tryckfrihetens område, och det har åtminstone inträffat,
att breda lager av vårt folk ha fått klart för sig vad saken gäller. Örn
det gäller att sätta en censurlagstiftning i tillämpning, ha vi nu att räkna med
en opinion av en helt annan fasthet än den som vi vågade räkna med i fjol. Och
det blir — vill jag hoppas — ej utan betydelse.

Vad själva lagtexten angår, inger den verkligen ett större förtroende än den
mycket lösliga lag, som antogs i fjol. Jag kunde visserligen fortfarande ha
önskat att mycket i lagtexten varit annorlunda, men jag skall avstå från att
göra yrkanden på alla dessa punkter — egentligen därför att jag har kommit
till den meningen, att hur mycket vi än fila på formuleringarna, komma vi
ändå til syvende og sidst inte ifrån ett dilemma, nämligen att de regler vi
skriva komma att kunna bli tillämpliga både på onda och goda. Det kan inte
hjälpas, hur vi än göra, att något kommer att bero på den anda i vilken lagen
tillämpas.

Det är emellertid i ett hänseende jag håller före att man kan göra mer än
Kungl. Majit tänkt sig för att regelbinda censuren. Lagtexten är av Kungl.
Majit så avfattad att man kan avpassa censuren efter behovet — herr statsrådet
har inte i propositionen precis betonat detta, men det är så i alla fall. Det
är icke bara så, att man kan göra det, utan man skall även göra det. Man får
icke etablera en censur i vidare utsträckning än som befinnes »erforderligt».
Härigenom öppnas ju varjehanda möjligheter till en differentiering av censuren.
Man kan ta fasta på vissa slag av tryckta skrifter. Man kan rikta sig mot
alldeles speciella skrifter. Man kan också låta censuren antingen hänföra sig
till alla de intressen, som lagstiftningen vill skydda, eller också bara avse
något visst av dem, t. ex. upprätthållandet av ordningen i landet o. s. v. Frågan
är bara örn denna möjlighet blir begagnad, och det är en fråga, som med
alldeles särskild intensitet har ställts från presshåll, då saken varit diskuterad.
Man frågar: är det meningen, att de goda skola lida med de onda? Örn det finns
organ, mot vilka tvångsåtgärder bliva nödvändiga, skall då för deras skull det
fria ordet i allmänhet underkastas en tvångströja? Och örn en allmän censur
behövs för att effektivt säkerställa att inga militära hemligheter komma ut,
skall den dra med sig, att pressen i gemen underställes kontroll i vad som avser
t. ex. förhållandet till främmande makt?

Det skall villigt erkännas, att utskottet pekar på möjligheten och önskvärdheten
av en sådan här differentiering, Tilen jag har tillsammans med några
andra reservanter i utskottet trott, att man kan gå ett steg längre och genom

100

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlagsändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

lagstiftning skapa säkerhet för att en viss differentiering skall äga runi. Detta
ha vi gjort genom att föreslå två arter av censur. Den ena, som skall hänföra
sig till den i egentlig mening militära sekretessen och direkta försvarsintressen
i övrigt, skall få sättas i gång oberoende av örn den, som drabbas därav, på
något vis givit anledning därtill. Den skall också kunna få en generell karaktär,
eventuellt omfattande pressen i dess helhet. Den andra arten av censur får
däremot bara tillgripas i särskilda fall, t. ex. då en tidning, ett tryckeri eller
ett förlag har intagit en hållning, som givit bestämd anledning att räkna med
att förgripliga ting komma att publiceras, örn detta icke förekommes genom
censur. Censuren enligt stycket b) i den av reservanterna föreslagna lydelsen
av 2 § blir sålunda, om man så vill, en straffliknande påföljd av ett olämpligt
uppträdande. Man får väl tänka sig, att påföljden i regel icke skall komma till
användning med mindre från vederbörligt håll ha förekommit uttalanden, som
äro förgripliga just i den riktning som lagstiftningen avser. Jag skulle för
min del vilja gå ett steg längre: skall det bli något allvar med pressnämndens
verksamhet, skall man väl kunna hoppas att mot ett pressorgan, underställt
denna pressnämnd, ett sådant här ingripande icke skall sättas i gång, förrän
en varning ifrån pressnämnden har mellankommit och visat sig fruktlös!

Bland de intressen, som skola kunna värnas genom den individuella censuren
enligt stycket b), har jag varit med örn att upptaga »rikets fredliga förhållande
till främmande makt». Detta har skett efter mycket stor tvekan, och ingen
punkt i lagstiftningen har förekommit mig så vansklig som denna.

Då jag säger detta, är jag emellertid angelägen att först klargöra en sak.
Man hör ofta ungefärligen det resonemanget, att det är otillbörligt att vi
kommit in i ett sådant sakernas tillstånd, att landet skall bära ansvaret för
vad som säges av enskilda, särskilt pressorganen. Herr Engberg utvecklade
denna tanke och han frågade sig: kunna vi tänka oss att på något annat område
den svenska staten skulle få svara för handlingar, begångna av enskilda personer?
Hade herr Engberg nu varit här i kammaren, skulle jag ha velat få
svara litet utförligare på den frågan och tala om, att det visst inte är någon
okänd företeelse i den internationella rätten att en stat får svara för handlingar
begångna av dess medborgare. Men jag skall icke urgera den synpunkten. Jag
skall icke påstå att det är något rätt och riktigt, att Sverige får. svara för vad
dess medborgare göra, men jag menar, att i denna vargatid äro vi, alla svenska
medborgare, skyldiga att gå ut ifrån det faktum, att man i främmande länder
fäster sig vid vad vi tycka och vad vi tänka och vad vi säga. Att sluta ögat för
konsekvenserna av vad en enskild medborgare skriver och att begära att detta
liksom icke skall drabba landet, är att göra en skillnad mellan land och folk,
som man icke hade väntat från dem, som just förfäkta demokratiens grundsatser.
Jag står främmande för sinnelaget hos dem, som inte alltid och allestädes
känna med sig den verkan som deras egna handlingar faktiskt ha för fosterlandet.
Därför är hela denna inställning, detta begär att fritt få skriva vad som
helst för mig i sina ytterligheter obegripligt.

Men därav att jag håller på detta såsom en medborgerlig princip, att jag
hävdar kravet på medborgerlig ansvarskänsla — därav följer icke i och för
sig att något örn detta skall skrivas in i lagen. Jag har därför som sagt hesiterat
mycket på denna punkt, men dock till sist kommit till det resultatet,
att jag icke kan våga ta på mitt ansvar att vägra regeringen ett vapen, som
den med bestämdhet förklarar sig behöva i vissa allvarliga lägen. Jag räknar
det då såsom en vinning, att enligt min reservation detta vapen icke får
sättas i gång mot pressen över lag utan endast emot organ, som särskilt gjort
sig skyldiga till något förgripligt.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

101

Grundlagsändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

Jag är sålunda, herr talman, beredd att acceptera lagen i den av mig förordade
lydelsen. Men då jag å andra sidan från början har betonat det myckna,
som vi genom lagens antagande förlora, måste jag komma till en slutsats,
som jag skall be att nu till sist få något utveckla: att det är vår ofrånkomliga
skyldighet att, så mycket det sig göra låter, sörja för att på annat håll
skaffa ersättning för vad vi kunna förlora genom det fria ordets klavbindande.

Om det tryckta ordet icke på samma sätt som förr kan göra sin tjänst till
medborgarnas information, till klarläggande av det som brister i vårt offentliga
liv och av allmänna angelägenheter i övrigt, får man vara betänkt på att
finna andra vägar. Det vore lätt att ge exempel på folk, även sådana som
stå oss nära, där det fria ordet i långliga tider varit undertryckt men där man
under omständigheternas hårda press har lärt sig att avvara det. De politiska
meningsutbytena ha där icke varit mindre livliga, det medborgerliga sinnelaget
icke mindre fast därför att tankarna fått söka sig fram på andra vägar
än offentlighetens. Det är ingen tillfällighet att Finlands folk med den hårdare
fostran det fått efter allt att döma har funnit sig i tryckfrihetsbegränsningar
med jämförelsevis lätt sinne. Vårt folk har nu icke sådana vanor — det
har vant sig vid att hålla sig till vad som står i tidningarna — och därför befarar
jag att det får svårt att finna sig tillrätta utan den ledning det varit
vant att få av den offentliga diskussionen. Men det är detta som vi måste lära
oss så långt som möjligt. Vi måste inrätta oss efter en ny tids livsvillkor.
Herr Sandler talade örn att gå ned i katakomberna och att låta de ord, som
gå från mun till mun, ersätta det tryckta ordet. Ja, det är det som vi få bereda
oss på och inrätta oss efter.

Det måste präglas in i det svenska folkets medvetande att det finns andra
sanningar än sådana, som komma på pränt, andra tankar och synpunkter än
de som tidningarna kunna uttala. Vi måste lära oss att intressera oss för andra
ting än de som skrivas oss på näsan. Vi måste uppöva den kritiska blicken
och det självständiga omdömet, vi måste söka efter utvägar till meningsutbyte
och samråd i alla de kretsar, där sådant kan förekomma. Varje liten organisation,
varje liten förening kan bli en härd, där blicken hålles öppen så
långt det går, och där det medborgerliga sinnets eld hålles levande i en
mörk tid.

Framför allt kommer det att vila ett fördubblat ansvar på alla dem, som äro
sysselsatta i allmänna värv; på oss i riksdagen, på ämbets- och tjänstemän
o. s. v. Örn den offentliga diskussionen mattas av och allmänhetens och pressens
kritik och kontroll slappnar, få vi i stället göra vad vi kunna för att skärpa
vår uppmärksamhet och vår tankekraft, så att diskussion och kritik åtminstone
kunna hållas vid liv inom de slutna kretsar, där de kunna föras utan
vådor.

Vi ha rätt att förvänta insatser i denna riktning av vår svenska ämbetsmannakår
med dess förnämliga traditioner. Vi kunna våga räkna på att den
skall veta att i ett sådant läge oförskräcktare än eljest bära fram till vederbörligt
håll vad den iakttager av brister och svagheter. På oss riksdagsmän
ankommer det att fungera som det svenska folkets representanter i en helt
annan och vidare mening än då folket hade oinskränkta möjligheter att självt
göra sin röst hörd. Vi få lägga oss vinn örn att uppmärksammare än någonsin
tillförne avlyssna vad som rör sig inom folket av kritiska rön och tankar, och
vi få göra vårt bästa att föra fram detta till prövning på de vägar, som stå
oss till buds. På riksdagens kontrollorgan kommer att läggas ett oerhört ansvar:
statsrevisorerna, riksdagens justitieombudsman och militieombudsman

102

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlag sändring sförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

måste fördubbla sina ansträngningar, utskotten måste ägna mycket större kritisk
uppmärksamhet åt allsköns förhållanden inom den offentliga förvaltningen
än de ha varit vana vid under dessa jasägandets fridfulla år. De få
vänja sig vid att begära in handlingar, fråga, kritisera och undersöka.

Det. är inte något tvivel om att gällande former ge oss allehanda möjligheter
i denna riktning, men det kan också ifrågakomma att skapa nya, effektivare
former för offentlig kontroll. Det vore ett lyckligt grepp av regeringen,
örn den ville besinna detta samband mellan den fria debatten och organiserade
kontrollinstitutioner. Skulle det olyckliga en gång inträffa, att den funne
sig böra begära riksdagens medgivande till införande av censur, skulle den
samtidigt kunna ådagalägga sin insikt örn de förluster vi lida genom en sådan
åtgärd på det sättet, att den toge initiativ till anordningar i kritikens och kontrollens
intresse, som i någon mån vore ägnade att ersätta vad vi förlora genom
det fria ordets undertryckande. Men örn regeringen icke gör detta, är det
riksdagens, riksdagsorganens och de enskilda riksdagsmännens ofrånkomliga
skyldighet att självmant gripa in på det sätt som läget då kräver.

Herr talman! I det ärende, som för närvarande är under föredragning, nämligen
grundlagsmemorialet, yrkar jag bifall till det vilande grundlagsförslaget.

I det därefter följande ärendet kommer jag sedermera att framställa yrkande
örn bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! I den föreläsning som professor Herlitz nyss
har levererat, förklarade han bland annat, efter att ha hållit en mycket vacker
och som jag tror fullt uppriktigt känd betraktelse över värdet av tryckfriheten,
att han i alla fall inte kunde ta på sitt ansvar att förvägra regeringen ett
vapen, som den förklarar sig behöva i ett eventuellt faroläge. Vi ha hört liknande
förklaringar från andra håll. En annan medlem av konstitutionsutskottet
underströk också tryckfrihetens värde, men sade att det i ett visst läge
kunde vara nödvändigt att tillgripa utomordentliga åtgärder. Justitieministern
upprepade talet örn att det här är fråga om en beredskapsåtgärd, och han
sade också något om att svenska staten i ett farligt läge inte borde stå utan
medel mot vissa faror.

Vi finna alltså att man här hela vägen talar om nödvändigheten av att i en
viss farlig situation använda de här föreslagna restriktionerna i tryckfriheten.
Vad jag emellertid förgäves har lyssnat efter, är en övertygande argumentering
örn att de rekommenderade medlen verkligen äro effektiva i det eventuella
läget.

Man kan tänka sig den situationen att man råkade ut för en sjukdom, som
man aldrig förut haft, och att man tillkallade en läkare, som säde: »Ja, den
här sjukdomen är mycket farlig, och jag tror att det medel jag nu ordinerar
skall kunna hjälpa i detta sjukdomsläge. Men jag har själv alls ingen erfarenhet
av huruvida det hjälper. Jag anser det emellertid i alla fall nödvändigt
att ni intager denna medicin.» Det är i själva verket så, att den censur, som
är huvudbeståndsdelen i den här rekommenderade medicinen, ha vi här i Sverige
icke haft några erfarenheter av allt sedan 1700-talet och de första åren
under 1800-talet,_ och vi veta ju, hur det svenska folket reagerade, när den
kungliga absolutismen den gången upphörde och det blev möjligt för riksdagen
att säga sin mening. Den nya tryckfrihetsförordningen blev den barriär,
som man byggde till skydd mot liknande åtgärder i framtiden. Av indragningsmakten
ha vi inte heller haft någon erfarenhet sedan den nya kungliga absolutismen
på Karl Johans tid härskade fram till 1844; indragningsmakt^!,

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

103

Grundlag sändring sförslag äng. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

som infördes 1812, avskaffades ju då. Men intetdera av dessa exempel kap
vara oss till undervisning i nuvarande läge. Dels är det länge sedan, och tiderna
lia sedan dess förändrats i många avseenden, dels var ingen av dessa
åtgärder företagen för det ändamål, som nu är i fråga, nämligen att trygga
landet mot faror direkt under krig eller krigsfara.

Om vi alltså skola försöka att hämta praktisk undervisning om detta medels
nytta eller, eventuellt, skada, böra vi lämpligen viinda ögonen till andra länder
i vår samtid, där man under nuvarande förhållanden har försökt det, respektive
försökt undvara det. Vi böra då givetvis såsom exempel välja demokratiska
stater, eftersom endast sådana kunna erbjuda en parallell, av vilken vi
här i Sverige kunna ha någonting att lära. Vi ha i verkligheten två sådana
exempel. De två demokratiska stormakter, som hösten 1939 drogos in i det
pågående storkriget, England och Frankrike, ha tillämpat synnerligen olika
metoder beträffande sin behandling av tryckfriheten under kriget. Herr justitieministern
nämnde i sitt anförande, att engelsmännen ha infört kontroll över
pressen, och han sade i milt förebrående ton, att de engelska tidningsmännen
likväl icke klagat över denna kontroll. Men han påstod icke, att denna kontroll
var identisk med det censursystem, som här är ifrågasatt. Så är det ju icke
heller. I själva verket är den kontroll över pressen, som för närvarande äger
rum i England, mycket lik den form av kontroll, som för närvarande i Sverige
tillämpas över pressen och som till stor del är baserad på ett, örn jag så får
uttrycka mig, fredligt samarbete mellan statsmakterna och pressen. Man får
i England alldeles som här från en viss central upplysningar om vad man helst
bör undvika att beröra —- sådana nyheter, som det ur militära eller andra
synpunkter kan vara skadligt att offentliggöra — och dessa instruktioner
följas i England alldeles som i Sverige i regel med stor lojalitet, ty de engelska
tidningsmännen äro liksom de svenska till övervägande flertalet goda fosterlandsälskande
medborgare, som ingenting hellre önska än att i en farofylld tid
vara sitt land till bästa möjliga nytta.

Detta system i England, som utesluter censur och indragningsmakt i den
mening som det här är fråga örn, har visat sig fungera väl. Det är icke någon
parallell till det nu hos oss föreslagna, men det har som sagt visat sig ge goda
resultat. Man har i England bevarat pressens rättighet att utanför den fridlysta
räjongen offentliggöra nyheter, man har bevarat pressens rättighet att
fritt tillkännagiva sin mening. Detsamma ägde rum under förra kriget. Det
har förekommit en i detta sammanhang aktuell artikel i den engelska tidskriften
Spectator, som nyligen refererats i en svensk tidning, och i denna
artikel anföres det ett exempel på att just yttrandefriheten i den engelska
pressen under förra världskriget vid åtminstone ett givet tillfälle var till utomordentlig
nytta för landet eller, örn man vill se saken från andra hållet,
besparade landet en utomordentligt stor fara. Det var nämligen så, att en viss
engelsk krigsminister visade sig — vilket inte är något ovanligt fenomen hos
äldre officerare —- sakna förståelse för ett vapen, som han under sina egna
fälttåg inte haft stor användning för — den gången gällde det artilleriet.
Följden blev att den engelska armén kom att lida svår brist på ammunition,
speciellt granater. Den ena framställningen efter den andra gjordes,_ men
ingenting hjälpte. Till slut tog en korrespondent till Times ansvaret på sig att
skicka ett telegram, där han klart fastslog det faktum, att en ständig brist
på ammunition i högsta grad försvårade framgången för de engelska styrkorna
och kostade dem utomordentliga förluster. Detta telegram offentliggjordes —-vilket ju var det viktigaste — i Times, och följden var att det blev en ändring
till det bättre, vilket det antagligen annars inte hade blivit på mycket länge.

104

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1041 e. m.

Grundlag sändring sförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter rn. m.

(Forts.)

Jag tiar anfört detta såsom ett enstaka exempel på att det även ur militär
synpunkt kan lia sin nytta att man inte lägger alltför hård kapson på pressen.
En sak, som snart kommer att diskuteras i denna kammare, är det nya pansarvapnet.
Pansarvapnet hade ju också i England till en början stora svårigheter
att komma fram på grund av motstånd från äldre, konservativt militärt håll,
och det var civilister som drevo fram det, delvis med pressens hjälp.

Ja, detta var den ena parallellen ifrån ett demokratiskt land. Det är givetvis
svårt att mäta den sammanlagda betydelsen av den bevarade relativa
pressfriheten i England och dess sammanhang med att England i alla fall
hittills klarat sig så pass bra som det gjort i den stora kampen. Men när man
å andra sidan ser, att Frankrike i skarp motsats mot sin allierade ända från
början av fientligheternas utbrott hösten 1939 införde en synnerligen skarp
censur, vilken av många vittnen har ingående beskrivits såsom olycksdiger i
olika avseenden, och man därmed sammanställer det faktum, vi alla känna,
att Frankrike led ett snabbt och fruktansvärt militärt nederlag, har man svårt
att återhålla frågan, huruvida det icke måste för ett lands försvar vara nyttigare
med ett tolerantare umgänge från statsmakternas sida med pressen, sådant
som man tillämpat i England, än med ett intolerant, sådant som man tillämpat
i Frankrike.

Nu vill jag inskjuta, att jag icke har för avsikt att jämställa den här ifrågasatta
censuren i Sverige med det superlativt bristfälliga censursystem, som
tillämpades i Frankrike. Men jag rekommenderar i alla fall till läsning och
eftertanke ett kapitel i den nyligen utkomna boken av en svensk korrespondent
»En stormakts fall». Det kapitel jag åsyftar, som handlar örn den franska
censuren från krigsutbrottet fram till sammanbrottet, ger en ordentlig tankeställare.
Utan att ingå på några detaljer angående författarens iakttagelser
skall jag tillåta mig att citera de sammanfattande ord, i vilka han drar sina
slutsatser. »Det franska exemplet», säger han, »lämnar övertygande bevis på
att ett demokratiskt land i krigstid eller farostunder måste behålla en fri
press. Detta är inte bara nödvändigt för att försvara landet mot vissa intressegruppers
eller partigruppers sida, om sådana genom händelserna kommit till
makten och missbruka den. Det är faktiskt ännu viktigare för de makthavande
själva att ha denna fria press som en barometer på opinionen — och som en
säkerhetsventil. En fri press kan begå många misstag och säkerligen ställa
till en del ofog, men den skada den eventuellt i ett kritiskt ögonblick kan
åstadkomma är oändligt mycket mindre än den ovärderliga nytta den då gör».

Man kan naturligtvis invända att detta är en trosbekännelse, ett credo, och
att den skrivande såsom tidningsman är part i målet. Men jag undrar örn inte
även de, som känna sig sta utanför malet och bedöma det hela ur lekmannasynpunkter,
måste finna ett starkt berättigande i den uppfattning, som här kommit
till uttryck. Jag för min del befarar att man från regeringens sida alltför
mycket har fäst sig vid de olägenheter, som man i nuvarande läge kan förstå
att den haft känning av på grund av vissa pressuttalanden, och att den alltför
litet har tänkt på de vida allvarligare olägenheter, som skulle följa örn man
tystade och klavbunde pressen.

Jag kommer där över på en fråga, som både utrikesministern och justitieministern
berörde, nämligen det ansvar som regeringen, och utrikesministern
närmast, bör taga för pressens uttalanden. Jag vill i förbigående påminna örn
att den fråga vi här behandla har en betydligt vidare räjong än frågan örn utrikespolitiska
pressuttalanden, men eftersom utrikesministern själv tycktes anse
att detta var den springande punkten, kan den förtjäna att ytterligare något
beröras. Jag tror att det inte finns någon, som förnekar riktigheten i utrikes -

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

105

Grulidiansänd>''ingsförs 1 ag ane/, förhandsgranskning av trgekta skrifter rn. m.

(Forts.)

ministerns yttrande, att han icke bör ställa sig passiv när det gäller irriterade
klagomål, som komma från en totalitär stats sida mot uttalanden i ett demokratiskt
lands press. Det riktiga är att regeringen, och i detta fall närmast
utrikesministern, med nödig urskilning »tar hand örn saken», som han uttryckte
sig, i den mån en aktivitet verkligen är behövlig. Han kan ju inte utan vidare
förklara att han ingenting kan göra — eftersom detta inte vore sant. Han har ju
tvärtom själv, liksom också justitieministern, vid upprepade tillfällen redogjort
för alla de möjligheter till ingripanden från regeringens sida som redan finnas.
Vi lia åtal, vi ha konfiskation och vi lia dessutom det mycket använda sättet att
sätta sig i förbindelse med respektive redaktioner och ha en liten téte-ä-téte
med dem, vilket ofta brukar ha en mycket effektiv verkan. Man frågar sig därför:
varför skall den aktivitet, som det redan nu finns så många möjligheter
att utveckla från regeringens sida, ytterligare behöva skärpas? Och vad vinner
man med det? Faktum är att en främmande makt för närvarande genom intensiva
klagomål i viss mån kan pressa sig till åtgärder från regeringens sida
i form av åtal, eller under senare tid oftare konfiskationer enligt den där underliga
satsen, som är instucken i tryckfrihetsförordningen 3:9 — det skedde,
som vi veta, för att få ett surrogat för den på 1840-talet avskaffade indragningsmakten.
Detta kan regeringen för närvarande av en utländsk makt förmås
till. Skall det vara någon fördel att genom den lagändring, som nu överväges,
en utländsk makt skall kunna i ett farligare läge pressa regeringen icke
bara till dessa nu nämnda åtgärder, utan även till censur och en vidare tilllämpning
av indragningsmakten? Jag kan inte förstå att man därmed vinner
någonting utöver vad som kan vinnas med de medel som redan finnas. Jag
ber att på denna punkt få instämma med herr Undén, som företog en inventering
av rekvisiten i 2 § av den nya tillämpningslagen, där han visade upp att
det finns andra medel tillgängliga för där utpekade ändamål, utan att man
behöver tillgripa censur. Men vad vi både i fjol och i år velat invända, det är
att örn riksdagen tar denna lag och därigenom ställer ytterligare medel till förfogande
under motiveringen, att detta bl. a. sker för att undvika »störande av
förhållandet till främmande makt», så ger man utåt det psykologiska intrycket,
att man fullt medvetet så att säga ökat skottytan för främmande attacker. Jag
tror nog att varken utrikesministern eller justitieministern i sina anföranden i
kammaren i dag velat inlägga någon mening av det slaget. Det har ju för övrigt
från deras sida förnekats, att regeringen bör på det sättet taga ansvar för pressen,
att pressen i själva verket kommer att betraktas som ett statsorgan. Men
kunna de garantera, att utvecklingen, örn denna lagstiftning nu antages, inte
kommer att gå i den riktningen? Örn så skulle ske, vore det mycket olyckligt
både för regeringen, för pressen och för landet.

Jag har tillåtit mig att draga fram vissa exempel från utlandet för att illustrera
vad som utgjort huvudtemat för mitt anförande, nämligen frågan: hur
vill man bevisa att just censur är det medel, varmed man bäst avvärjer de omtalade
farorna under krig och krigsfara? Är det inte i själva verket så, att man
genom att behålla motivet örn störande av förhållandet till främmande makt
och samtidigt behålla uttrycket »under krigsfara» försätter sig själv i ett farligare
och mera utsatt läge? Hur blir det nämligen i praktiken? Antag att vi
komma i en situation som anses innebära krigsfara: regeringen begär av riksdagen
att få denna lagstiftning satt i funktion, och så införes censur och allt
det övriga i syfte att undvika alla störningar och alla friktioner med den makt,
som man fruktar skall gå till angrepp. Så kan det hända, att det en dag i alla
fall kommer ett sådant angrepp — och historien visar att pressens hållning
därvidlag spelar en mycket ringa roll. Hur skall det då gå? Då kan det ju inte

106

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlagsändringsförslag äng. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

längre vara meningen att genom censur, indragning och andra medel söka förmå
pressen att anlägga ett moderat och försiktigt språk emot den makt, med
vilken man befinner sig i krig. Då blir pressens uppgift i stället den rakt motsatta,
att sätta märg och ryggrad i folket. Men det kan bli svårt att plötsligt
koppla örn. Sedan man en längre tid varit i vanan att hålla inne med vissa
fakta, att undertrycka sina meningar och på allt sätt nedtysta varje djärv egen
opinion, blir det inte lätt att plötsligt under den inbrytande krigstiden slå
örn till ett rakt motsatt språk och andra metoder.

Jag tycker att detta är en invändning som har en viss tyngd, och det är ett
av skälen till att jag anser att det ligger en mycket stark motivering bakom
den av herr Undén författade och bl. a. av mig undertecknade motionen. Den
vill taga bort orden »vid krigsfara», och den vill också ha bort den farliga
passus som talar örn störande av rikets fredliga förhållande till främmande
makt. Kravet på undvikande av friktioner kan fullt ut tillgodoses nied andra
medel. Och örn ett krig faktiskt utbryter, förlorar denna bestämmelse all betydelse.

Herr talman! På grund av bl. a. de skäl. som jag nu tillåtit mig anföra, kommer
jag att beträffande det nu föreliggande förslaget till grundlagsändring
förena mig med det återremissyrkande, som har gjorts. Jag anser att saken väl
kan tåla att man ytterligare funderar på den. Beträffande den under nästa
punkt förekommande tillämpningslagen kommer jag att förena mig med dem,
som yrkat bifall till den av herr Björck m. fl. avgivna reservationen.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Med anledning av den betydelse,
som den siste ärade talaren tillmätte förhållandena i England, tillåter jag mig
fästa hans uppmärksamhet på att han, när han uppgav att det inte fanns något
utgivningsförbud i England och att förhållandena för pressen där äro ungefärligen
likartade med förhållandena här för närvarande, förbisett den redogörelse
av de engelska förhållandena, som lämnats i propositionen. Av denna
framgår bland annat att det finns utgivningsförbud i England. Sålunda har
den kommunistiska pressen där blivit förbjuden. Vidare framgår det att informationsministern
har makt att tilldela utgivare av skrift en varning. Örn
utgivaren framhärdar i att publicera meddelanden, som kunna förorsaka olägenheter,
blir påföljden att utgivaren straffas.

Det är sålunda mycket strängare regler som gälla i England än som för närvarande
gälla i Sverige.

Herr Pauli erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Jag medger att jag
i det ögonblicket kanske inte så noga erinrade mig hur det förhöll sig med
utgivningsförbudet. Vad jag emellertid ville fästa uppmärksamheten på var,
att det i England icke tillämpas någon censur. Och det var denna som jag
hela tiden polemiserade emot.

Herr Bergman: Herr talman! Det finns otvivelaktigt anledning till en ingående
kritik av det föreliggande förslaget, även örn man känner sig benägen
att taga avstånd från den starkt personligt tillspetsade form, som kritiken på
något håll i afton har fått. Med hänsyn till den långt framskridna tiden skall
jag närmare belysa endast en punkt.

Regeringen synes fästa stort avseende vid den garanti som skulle ligga däri,
att minst tre fjärdedelar av de röstande i vardera kammaren skola uttala sig
för att lagen sättes i kraft. Enligt min mening ligger däri icke alls någon
verklig garanti. Vi ha i den svenska riksdagen icke, såsom i åtskilliga andra

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

107

Grundlag sändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

parlament, någon bestämmelse örn hur många ledamöter som skola vara närvarande
vid ett sammanträde för att en kammare skall vara beslutför. Man
kan mycket väl tänka sig, även när det gäller en sådan viktig fråga som denna,
att det kan vara endast fem eller sex personer närvarande vid avgörandet.
Vad har då en sådan bestämmelse för värde?

Nu tvivlar jag inte det ringaste på att den nuvarande regeringen är synnerligen
lojal mot riksdagen oell inte vill försöka några som helst manipulationer.
Men det kan mycket väl tänkas inträffa en situation, då en annan regering
en gång i framtiden kan känna sig frestad att göra det, örn den vill driva igenom
något som den är osäker på att riksdagen vill vara med örn. Och dessutom
kan det utan någon särskild avsikt hända att ett sammanträde blir fåtaligt besökt.

Jag kan erinra örn ett fall, som jag själv minns från ett riksdagssammanträde
för mer än tjugu år sedan. Då framlades en ganska viktig utrikespolitisk
proposition örn jag inte missminner mig på middagen, bordlädes två gånger
med ett par timmars mellanrum samma dag, behandlades av utskott och bifölls
senare på kvällen av riksdagen. Det var, som sagt, en ganska viktig utrikespolitisk
proposition, och den regering, som då satt, ansåg det vara ofantligt
brådskande att den, genomdrevs så hastigt. Men det var mycket få ledamöter
närvarande i kamrarna, och många visste inte ens om att ärendet skulle förekomma.
Sådana fall kunna inträffa i extra ordinära tider. Även örn icke alls någon
avsikt hos regeringen, föreligger i sådant hänseende, kan det ändå genom
omständigheternas makt bli så, att endast ett fåtal ledamöter äro närvarande
även vid ett betydelsefullt avgörande. Och det finns ju dagar under riksdagens
sessionstid, då en hel del av riksdagsmännen icke äro samlade i huvudstaden.

Denna garanti anser jag sålunda vara ganska värdelös även av andra anledningar
än dem herr Sandler nyss anförde.

Även jag känner mig mest benägen att i den föreliggande punkten yrka återremiss.
Jag vet visserligen, att andra kammaren redan har fattat beslut i annan
riktning, men detta kan väl icke utgöra något hinder för oss att för vår
del fatta ett beslut örn att visa ärendet tillbaka till utskottet. Saken tål verkligen
att tänka på.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Då tryckfrihetsfrågan behandlades förra
våren, var jag av sjukdom förhindrad närvara, och jag har därför icke förr
kunnat tillkännagiva min uppfattning i denna fråga. Om jag varit närvarande
förra året skulle jag utan tvekan ha röstat mot att grundlagsändringarna skulle
förklaras vilande. Inte heller nu är jag övertygad örn att en ändring är
oundgängligen nödvändig och jag kan därför inte med min röst bidraga till
det slutliga antagandet av det vilande grundlagsförslaget.

Då jag emellertid förutser, att avslagsyrkandet på grundlagsändringen inte
kommer att bifallas av kammaren, så kommer jag i andra hand att rösta med
dem, som ha yrkat återremiss, på det att man skall erhålla en mycket välbehövlig
ytterligare tid till betänkande av vad denna sak innebär. Slutligen
kommer jag i fråga örn tillämpningslagen att rösta för bifall till den av herr
Undén m. fl. väckta motionen, d. v. s. till den reservation, som är avgiven av
herr Björck m. fl.

Samtliga dessa mina ståndpunktstaganden äro motiverade av min hestämda
övertygelse om det utomordentligt farliga i ingripanden mot tryckfriheten. För
min del betraktar jag nämligen tryckfriheten såsom en lika väsentlig och lika
viktig grundförutsättning för en fri demokratisk stats fortlevnad som exempelvis
församlingsfriheten oell religionsfrihet en. I den mån tryckfriheten verkli -

108

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlagsändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

gen missbrukas vågar jag påstå, att redan nu gällande lagar lämna möjligheter
till de ingripanden, som äro erforderliga för hindrande av missbruk. Örn
det skulle brista i detta avseende, och det vill jag inte bestrida, är det enligt
min mening mindre farligt att det föreligger sådana brister än att genomföra
de inskränkningar i tryckfriheten, som nu påfordras, med alla de följder detta
kan draga med sig.

Jag skall nöja mig med att stanna vid en enda av de följder, som omedelbart
anmäla sig och örn vilka flera talare redan yttrat sig. Man har påpekat
att regeringen genom denna nya lagstiftning måste få en helt annan svårighet
än hittills att avvisa utländska klagomål över vad den svenska pressen skriver,
och det har sagts att regeringen borde hesitera när det gäller att påtaga
sig detta ökade ansvar. Den kan ännu hänvisa till att vi ha en fri press, som
icke censureras och icke dirigeras av regeringen. Häremot har hans excellens
herr utrikesministern anfört, att regeringen inte kommer ifrån sitt ansvar för
vad pressen innehåller genom en sådan hänvisning till vår tryckfrihetslagstiftning.
Ansvaret kommer ändock, säger han, att läggas på regeringen. Det
argumentet har jag för min del omöjligen kunnat godtaga. Det förefaller mig
nämligen vara obestridligt, att regeringen har lättare att avvisa framförda utländska
klagomål, örn den klart och otvetydigt hävdar, att vi ha och vilja ha
en fri press, än örn den tar på sina egna axlar bördan av att själv behöva ingripa
i pressens åtgöranden. Utrikesministern hävdade, att han visst inte önskade
dirigera den svenska pressen, och jag tror att han menar allvar med denna
förklaring. Men jag tvivlar å andra sidan på att det blir honom möjligt att
uraktlåta att söka utöva en dylik dirigering örn denna lagstiftning genomföres.
Påtryckningarna från utlandet komma uppenbarligen oavlåtligt att ökas
i styrka och kräva ett sådant ingripande från regeringens sida.

Ett belägg för riktigheten av denna min uppfattning tror jag mig lia fått
genom en artikel, som jag här om dagen läste i en utländsk tidning, som behandlade
de svenska pressförhållandena — det gäller ett land, från vilket säkerligen
klagomål upprepade gånger anförts mot våra tidningars innehåll. Den
uppenbarligen mycket initierade författaren till denna artikel anser, att stora
förbättringar i fråga örn den svenska pressens inställning till utländska förhållanden
på senaste tiden kunnat konstateras, men att ännu mycket återstod
att göra för att röja undan »föreställningar från gångna tider». Det kan inte
råda något tvivel örn att han med dessa antikverade föreställningar menar
just det, som vi anse vara grundförutsättningarna för vårt fria statsskick.
Författaren tillägger, att han för nydaningen av förhållandena i vårt land
fäste förhoppningar vid det lagförslag berörande pressen, som nu är under
den svenska riksdagens behandling.

Man kan efter ett dylikt uttalande icke tillbakahålla farhågor för att vi nu
äro inne på mycket farliga vägar.

Herr talman! Jag hyser inga illusioner om att kammaren skall följa dem,
som ännu i elfte timmen höja ett varningens ord. Men jag har inte kunnat
underlåta att giva tillkänna, att jag för min personliga del alls icke kunnat
övertygas örn nödvändigheten av de nu ifrågasatta åtgärderna, och att jag å
andra sidan hyser de allvarligaste farhågor för att vi äro i färd med att offra
omistliga värden. Till ett sådant steg kan jag, herr talman, icke medverka.

Häri instämde herrar Wagnsson, Emil Petersson och Elon Andersson.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Det är med en viss tvekan en
aktiv tidningsman tar till orda i en debatt sådan som denna. Det har sagts utanför
riksdagen, och även antytts inom riksdagen, att hela bråket örn tryckfri -

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

109

Grundlagsändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

heten beror på att det finns så inånga tidningsmän, som känna sig hotade i sina
fri- och rättigheter, och att det är helt naturligt att de röra upp så mycket damm
de kunna. Bakom det hela är, säger man, ingenting annat än deras oro för att
icke få sitta i en orubbad position och detta vittnar örn deras bristande ansvarskänsla
i det utomordentligt allvarliga läget. Under debatten i dag har det, såvitt
jag vet, inte framkommit några antydningar i denna riktning, men jag
erinrar mig ganska livligt från överläggningen för ett år sedan, att en sådan
uppfattning örn pressens ställning till detta förslag hördes även här i riksdagen.

Jag vågar påstå, att det alldeles övervägande flertalet svenska tidningsmän
icke i främsta rummet känna sina intressen hotade. Jag tror att många personligen
kunna känna sig rätt likgiltiga inför utgången. Det stora flertalet tidningsmän
arbetar under sådana förhållanden, att de kunna vara ganska okänsliga
för en censur. Örn de nu det oaktat starkt reagera mot detta förslag, så är
det därför att de betrakta varje ingrepp i ordets och tankens frihet som en
kränkning av en medborgerlig rättighet, som det är allas vår skyldighet att
försvara. Det är sålunda inte som yrkesmän, utan som svenska medborgare,
tidningspressens folk reagerar.

För min personliga del, om jag får tillåta mig att göra endast en liten kort
deklaration, önskade jag i våras för ett år sedan, när detta lagförslag först
kom fram, att man skulle söka göra en rationell klyvning. Tyvärr var det för
sent, och det fanns ingen resonans för en sådan åtgärd i konstitutionsutskottet
den gången. Jag skulle ha kunnat gå med på vad många tidningsmän anse vara
det mest betänkliga ur deras speciella synpunkt, nämligen förbud mot utgivande
av periodisk skrift. Det är en mycket radikal åtgärd. Ekonomiskt drabbar den
tidningsföretagen utomordentligt hårt i många fall. Men det är en åtgärd, som
träffar just den, som den skall träffa. Däremot skulle jag velat helt avvisa
censuren för annat fall än för krig. Jag tror att tidningsmännen också äro av
den uppfattningen, att det under krig måste finnas en militär censur, och denna
bör naturligtvis förberedas redan nu. Det bör finnas en organisation för denna
till hands. Det är därför som vi i nuvarande läge också velat medverka till de
praktiska åtgärder, som i tillämpningslagen föreslagits. Men en förhandscensur,
tillgripen under den mycket vaga och oklara förutsättning, som ligger i
ordet »krigsfara», anse vi vara utomordentligt betänklig. Jag tror att många
tidningsmän vid närmare eftertanke skulle ha funnit, att detta hade varit en
ganska bra lösning på frågan. Man hade varit med örn att införa rätt till indragning
av skrift, som gör sig skyldig till vad regeringen anser vara en landsskadlig
handling, men man hade undvikit förhandscensur.

Hela censurbegreppet är för oss alla förhatligt. Jag kan nästan ord för ord
instämma i vad herr Sam Larsson nyss yttrade, och jag behöver inte upprepa
vad många förut ha sagt i mer eller mindre utmärkta vändningar och formuleringar.
Jag har liksom herr Sam Larsson utomordenligt svårt att förstå hans
excellens utrikesministerns argumentering i dag. Jag har mycket uppmärksamt
lyssnat till och även läst referat av vad han yttrade i andra kammaren. Jag har
särskilt fäst mig vid att han åberopade sina erfarenheter från den gångna tiden,
då framställningar från utländsk makt ha gjorts med anledning av vad som
förekommit i svensk press. Han har förklarat, att hail i många fall kunnat helt
och hållet avvisa dessa framställningar men i enstaka fall måst anmäla till
justitieministern, att missförstånd yppats med främmande makt på grund av
den och den artikeln, och hemställa örn åtgärd i anledning härav, och sådan åtgärd
har då också vidtagits. »Men», siiger utrikesministern, »aldrig har jag
svarat, att regeringen inte kan göra något åt saken, och inte heller har jag nå -

Ilo

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlag sändring sförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

gonsin önskat, att jag enligt svensk lag varit tvungen att lämna ett sådant svar.
Jag är övertygad om att en sådan maktlöshetsförklaring skulle vara det olyckligaste
sättet att undanröja en misstämning av detta slag.» Om utrikesministern
hittills inte Ilar behövt avgiva ett sådant svar, skulle han då behöva avgiva det
i fortsättningen? Jag har så utomordentligt svårt att förstå den tankegång,
som ligger bakom denna önskan från utrikesdepartementets sida att i tillämpningslagen
få införd detta utrikespolitiska rekvisit. På mig verkar det som man
alldeles i onödan binder snaran om sin egen hals.

Örn det förhåller sig så att man hittills har kunnat med framgång ingripa i
de fall, där utrikesministern ansett, att missförstånd med främmande makt yppats,
varför skulle man inte kunna fortsätta på den vägen? Nu har man samtidigt
som man omger censuren med en hel rad av barriärer och säkerhetsåtgärder,
som skola försvåra dess tillgripande, i tillämpningslagen på två punkter
direkt riktat så att säga en invit till utländsk makt att ingripa: med stöd av
det och det yttrandet kan ni hos den svenska utrikesledningen och den svenska
regeringen påkalla ingripande! Så kommer naturligtvis också att ske. Men vad
har då utrikesministern att svara? Han måste då hänvisa till att numera visserligen
finnes möjlighet till förhand scensur men att det är förenat med utomordentliga
svårigheter att genomföra den, då det fordras riksdagkallelse och
beslut med så och så stor majoritet. Det är således en hel rad av hinder och
besvärligheter, som han måste peka på. Jag har mycket svårt att förstå, att
detta skulle ställa honom och den svenska regeringen i bättre position gentemot
den främmande makten. Jag är övertygad örn att blotta tillvaron av denna
i grundlagen och tillämpningsförordningen inskrivna censur kommer att
verka som en direkt uppmaning till ett ingripande i många fall, där det kanske
eljest icke skulle ske, samt framkalla onödig irritation, då det visar sig att censurens
ikraftträdande är förenat med så många omständigheter.

_ Nu är ju läget — det har erkänts från olika håll och även från regeringens
sida — att majoriteten av den svenska pressen visar en stor ansvarskänsla.
Jag vågar påstå, att särskilt den som under de senaste två veckorna studerat
den svenska pressen måste giva det vitsordet, att den svenska pressen iakttagit
en återhållsamhet både i fråga örn kommentarerna till nyheterna och i
fråga örn nyheternas publicering, som knappast lämnar något övrigt att önska.
I det verkligt allvarliga läge som vi nu befinna oss i skall det inte brista och
det brister inte i ansvarskänsla från pressens sida. Men hur försiktiga tidningarna
än äro, måste det dock då och då förekomma saker som kunna ge anledning
till en framställning från utländsk makts sida. Många gånger har det,
som utrikesministern själv vitsordat, varit framställningar som man utan vidare
kunnat avvisa som obefogade. Dessa framställningar komma i fortsättningen
att fördubblas, ja mångdubblas. Jag tror att det inte på något sätt kommer
att bli lättare att sköta vår utrikespolitik med detta vapen — snarare
tvärtom. Ehuru jag inte tvivlar på att den svenska pressen, örn censur införes,
kommer att i fortsättningen på allt sätt söka underlätta utrikesledningens arbete,
misstänker jag att det dock blir betydligt större vanskligheter än hittills,
och detta är såvitt jag förstår alldeles onödigt.

Jag tror att man nu, örn man vill vara ärlig, måste säga, att vad som skedde
i fjol tillgreps i oträngt mål. Det kom för hastigt på. Nu ha vi haft ett år på
oss att tänka på saken. Det har skrivits och pratats onödigt mycket, det erkänner
jag gärna, och många överord ha fällts av dem som varit kritiska mot förslaget.
Men mer och mer har i vida kretsar den känslan och övertygelsen mognat,
att vad som här sker är inte bara ett hot mot den svenska pressens frihet
utan även mot våra viktigaste medborgerliga fri- och rättigheter.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

lil

Grundlagsändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

Herr talman! Jag kommer att i den första voteringen rösta för herr Engbergs
förslag örn återremiss, ehuru jag förstår att detta endast kan bli en demonstration.
Jag är övertygad örn att denna kammare liksom andra kammaren kommer
att godkänna den vilande grundlagsändringen. Beträffande tillämpningsförordningen
kommer jag att rösta för herr Björcks reservation — som ansluter
sig till herr Undéns motion — i vad reservationen gäller 2 §, d. v. s. borttagande
av det s. k. utrikespolitiska rekvisitet, orden »störa rikets fredliga förhållande
till främmande makt». Däremot anser jag inte, då jag förutsätter att
grundlagsändringen går igenom, att jag kan rösta för den ordalydelse i 1 §, som
återfinnes i herr Björcks reservation.

Då jag är övertygad örn att kammaren kommer att bifalla utskottsförslaget,
blir den praktiska frågan hur man skall göra det bästa möjliga av en dålig
sak. Jag kan bara säga att i det fallet är den svenska pressen redobogen att
göra sitt allra bästa. Den skall villigt medverka till den åtgärd, som justitieministern
föreslagit och som han förmodligen tänker sig såsom ett medel att
onödiggöra censuren, nämligen inrättandet av en pressnämnd. Det gör pressen
i övertygelse örn att denna åtgärd från justitieministerns sida är en allvarligt
menad önskan att finna en modus vivendi. Huruvida det lyckas beror inte bara
på pressens villighet att medverka utan även i mycket hög grad på den fasthet
som från regeringens sida i fortsättningen kommer att visas mot påtryckningar,
som jag befarar komma att bli mycket talrika.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther: Herr talman!
Herr Ivar Anderson säger att han inte kan förstå regeringens argumentering
och att han inte kan inse att den föreslagna lagstiftningen skulle innebära
någon förbättring för utrikesministerns del i fråga örn de ärenden som här
uppkomma. Den ärade talaren har nog missförstått mig. Jag har ingalunda
ansett att själva antagandet av det som det nu är fråga örn skulle innebära
någon omedelbar förbättring. Möjligheten till införande av censur skulle icke
innebära någon förändring alls. Från utländska makters sida kan det inte
gärna mot svenska regeringens bestridande göras gällande att landet befinner
sig i krigsfara. Från utländskt håll kan det inte argumenteras i den riktningen
att tiden nu är inne, då regeringen enligt denna nya lagstiftning har att
begära att få censur införd. I det fallet blir det ingen förändring. Jag utgår
såsom någonting alldeles självklart ifrån, att fastställandet av att den situation
har inträtt, då det kan ifrågasättas att införa censur, kommer att bestämmas
uteslutande från svensk sida utan inblandning utifrån. Förbättringen •—- om
man nu skall använda uttrycket förbättring i fråga örn försvarsberedskapen
för utrikesministern -— inträder, såsom jag ser saken, naturligtvis inte förrän då
censuren har införts, när vi befinna oss i krigsfara. Med den erfarenhet jag
har av vilken vikt som från utländskt håll tillmätes dessa pressärenden och
vilken betydelse de fått i det internationella umgänget, kan jag tänka mig
ett läge, då vi verkligen befinna oss i krigsfara och då det kan vara otillräckligt
att låta emottagna klagomål eventuellt medföra konfiskation, utan då det
blir en ren nödvändighet att kunna se till att inte sådana tidningsartiklar
komma till synes, som riskera att framkalla det krig för vilket fara föreligger.

Herr Björek: Herr talman! Jag skall tillåta mig att säga några ord i anledning
av konstitutionsutskottets utlåtande nr 21. Jämte herrar Fredrik Ström
och Spångberg har jag reserverat mig mot, den utformning 1 och 2 §§ fått.
Yi anse nämligen att utskottet bort tillstyrka den motion som avgivits av

112

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlagsändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

herr Undén m. fl., vari föreslås att ordet »krigsfara» uteslutes ur 1 § samt att
orden »störa rikets fredliga förhållande till främmande makt» uteslutas ur
2 §. I övrigt äro vi eniga med utskottets majoritet örn utlåtandets förslag.

Vad särskilt gäller 2 § anse vi det högst betänkligt att i lagen införa rekvisitet
»störa rikets fredliga förhållande till främmande makt». Det är en så vag och
tänjbar formulering denna bestämmelse fått, att den säkerligen kommer att
tolkas mycket olika. Man kan på goda grunder befara att det ej behöver
skrivas så mycket i våra tidningar örn en främmande makt eller vad som händer
där, förrän denna makt kommer att känna sig »störd» och begära att regeringen
på grund av denna bestämmelse i lagen skall ingripa. Detta kan såvitt
vi kunna se komma att leda till ett försvagande av regeringens ställning gentemot
påtryckningar utifrån.

Regeringen har redan, genom de bestämmelser som finnas i vår grundlag,
möjlighet att ingripa mot den eller dem som i detta hänseende gå för långt. Att
så är förhållandet ha vi kunnat konstatera inom konstitutionsutskottet under
vårt arbete med dechargefrågorna. Vi hade nämligen föredragning i nära två
dagar örn de åtgärder justitieministern ansett sig böra företaga mot utgivare
av ett antal tidningar, tidskrifter och böcker under föregående år, detta trots
att bestämmelser örn censur ännu saknas i vår grundlag. I åtskilliga fall kunde
många av oss i konstitutionsutskottet ej förstå anledningarna till att den och
den tidningen eller tidskriften drabbats av konfiskation eller indragning. Vi
hade svårt att finna något olagligt eller förgripligt i flera av tryckalstren.
Men det sades under utskottsdebatten att en utländsk makts representant i åtskilliga
fall tillkännagivit missnöje med innehållet, och för att undanröja detta
missnöje hade vederbörande ingripit -—- och det kan man förstå. Då emellertid
således redan befintliga bestämmelser ge anledning till att vederbörande minister,
trots att han måhända — jag håller det inte för otroligt — själv inte
finner något särskilt förgripligt i en skrift, ändå finner sig föranlåten att
göra en energisk förespråkare för ett annat land tillfreds genom att ingripa
mot skriftens utgivare, måste man fråga sig, hur det skall gå, örn och när
dessa bestämmelser skärpas så kraftigt som nu föreslås.

Vi reservanter anse det vara betänkligt att — så att säga -—■ sätta ett dylikt
vapen i händerna på en låt vara vänskapligt sinnad utländsk makt, vilken
det vara må. Denna makt kommer säkerligen att begagna sig därav så snart
och så ofta tillfälle gives.

Till sist tillåter jag mig understryka vad konstitutionsutskottet säger i början
av sin motivering: »I tryckfrihetens hägn har vårt svenska samhällsskick
nått sin nuvarande utveckling. Varje tanke på att göra den offentliga meningen
i landet likriktad eller ensartad måste motarbetas. Så långt möjligt
bör pressens fria prövningsrätt lämnas oförkränkt även i tider av krig och
allmän osäkerhet.» Vi torde vara rätt eniga örn detta uttalande.

Vi reservanter anse emellertid att ju mindre vi beskära tryckfriheten desto
bättre gagna vi landets intressen. Vi anse att det är riksdagens rätt men även
dess plikt att slå vakt örn den fundamentala rättighet som tryckfriheten är,
ty det är ju en av vårt demokratiska samhällsskicks grundvalar.

Herr talman! Jag ber att med denna motivering i fråga örn konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21 få yrka bifall till den av mig jämte herrar Fredrik
Ström och Spångberg avgivna reservationen.

Herr Linnér: Herr talman! Debatten har koncentrerats till vissa spörsmål.
Jag skall behandla dem i tur och ordning.

Den första frågan är, huruvida man bör återremittera konstitutionsutskot -

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

113

Grundlag sändring sför slag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

tets memorial eller nu skrida till ett definitivt beslut. Frågans avgörande lär
väl bero på hur man bedömer läget för närvarande. Om man tror att man kan
räkna med ytterligare en längre nådatid, utan att något väsentligt skärpt läge
inträffar, kan man naturligtvis återremittera utskottets memorial och taga sig
en ny betänketid. Jag har emellertid ganska svårt att förstå, att det är så, och
därför svårt att förstå, vad man skulle vinna med ett nytt uppskov. Man har
haft tid till övervägande och man har fått ett nytt förslag. Är inte läget sådant,
att riksdagen nu bör samla sig till ett positivt beslut? För min del tror jag
att så är fallet. Jag kommer därför icke att rösta för en återremiss.

Sedan har man att avgöra frågan, huruvida censurlagen skall vara tillämplig
endast vid krig eller redan på ett tidigare stadium. Jag tror för min del att
under det, örn man så får kalla det, närmaste stadiet före utbrottet av ett krig
kan ett så kritiskt läge inträda, att pressens hållning kan ha så stor betydelse,
att det är nödvändigt att — örn man överhuvud taget anser sig behöva en censur
— denna kommer till användning. Jag vill bara peka på ett par exempel. Under
morgondagens lopp, skulle jag tro, kommer riksdagen att få på sitt bord
ett förslag till utrymningslag. Detta förslag kommer bland annat att behandla
frågorna örn s. k. militär utrymning och örn förbud mot bortflyttning. Det är
åtgärder av ytterst ingripande slag. Militär utrymning kan enligt vad erfarenheterna
från andra länder visa få en snart sagt avgörande betydelse för själva
krigföringen. Men örn en militär utrymning skall lyckas, förutsättes det, att
den skall kunna ske i tid och att den skall kunna ske ostört. Örn man nu tänker
sig att, vare sig av ren illojalitet eller av rent oförstånd, det började skrivas i
pressen örn en sådan åtgärd i någon gränstrakt, skulle detta kunna åstadkomma
en större skada än vad man kan överskåda. Precis samma förhållande tror
jag skulle kunna inträffa om i pressen truppförflyttningar, som kunna vara
nödvändiga före ett krigsutbrott, började debatteras. Redan dessa exempel som
äro rätt praktiska visa efter min uppfattning, att man inte kan fråntaga regeringen
möjligheten att före ett krigsutbrott ha en censur tillgänglig.

Jag kommer så till den fråga, som behandlas i herr Herlitz’ reservation, örn
man skall i lagen uppdela censuren i en generell censur och en speciell sådan.
Herr Herlitz har motiverat uppdelningen med att den generella censuren endast
är avsedd att tillgripas i vissa fall, medan den speciella censuren skall
användas mot de illojala. Men svårigheten visar sig när det gäller att draga
gränsen. Jag tror inte man kan säga att den gränsdragning som är föreslagen i
reservationen är lycklig. Denna går ut på att den generella censuren skall vara
begränsad till att endast skydda de militära intressena. Emellertid har man inte
ens vid avfattningen av förslaget lyckats göra detta, eftersom man under den
generella censuren har indragit en militärt så viktig omständighet som undergrävandet
av krigslydnaden. Uppdelningen skulle väl också såvitt jag förstår
leda till att vi finge två organ såsom granskningsmyndigheter. När det gäller
den militära censuren skulle väl åtminstone huvuddelen av censurmyndighetens
personal vara militärt sakkunnig, och när det gäller don generella censuren
finge väl granskningsmyndigheten vara konstruerad på ett annat sätt. För min
del avvisar jag därför detta försök att få, som jag ser det, ett blott till formen
strängare band på censurens utövning.

Kärnpunkten i denna debatt är emellertid frågan om den utrikespolitiska
förutsättningen för censurens tillämpning. Först vill jag deklarera att jag på
ett helt annat sätt har påverkats av hans excellens utrikesministerns uttalande i
dessa frågor än av herr Sandlers tämligen nonchalanta yttrande örn motsvarande
framställningar under hans föregående ämbetsmannatid. Men jag kan trots

Första kammarens protokoll 1941. Nr 39. 8

114

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlagsändringsf orsing ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

denria ståndpunkt icke bli övertygad om behovet av att införa den utrikespolitiska
förutsättningen bland rekvisiten för censuren. Jag utgår från att hans
excellens utrikesministern avser att kunna värja sig mot att ett ovänskapligt
skrivande pressorgan eller annan publikation tages såsom uttryck för det svenska
folkets mening, därför att regeringen oell hans excellens utrikesministern
skulle få mycket svårt att visa, i fall sådana uttryck komme fram, att de icke
motsvarades av svenska folkets hållning. Man skulle således identifiera svenska
folkets uppfattning med den som hade kommit till uttryck i vederbörande
publikation och icke med den för vilken den ansvariga ledningen ger uttryck.

Men man har två moment som tala emot förslaget. Det ena är påpekat här
ett par gånger, varför jag endast behöver nämna det. Det är hela den apparat
som står till buds enligt tryckfrihetsförordningen 3: 9. Den apparaten har, såvitt
jag har uppfattat saken, visat sig vara ganska effektiv, och det måste väl
även från utländsk makts sida anses att det är ett mycket kraftigt ingripande
att belägga en skrift med kvarstad. Detta ådagalägger en reaktion som bevisar
att en skrift icke överensstämmer nied regeringens eller flertalets av svenska
folket mening. Men härtill kommer en efter mitt förmenande mycket viktig omständighet,
en positiv omständighet som utgör en av de största förtjänsterna hos
det nya lagförslaget. Det är att man inrättar en s. k. pressnämnd. Örn denna
sättes i funktion, har pressen såsom förespråkare för den allmänna meningen i
landet fått det mest auktoritativa organ som man gärna kan tänka sig. Hela
tankegången bygger på att detta organ skall med all den auktoritet det äger
kunna intaga och låta offentliggöra en ståndpunkt. Örn denna offentliggöres i
form av en varning till en viss publikation, har jag verkligen mycket svårt att
förstå att inte ett sådant uttryck skall anses vara ett starkare och klarare uttryck
för folkmeningen än det som till äventyrs förekommer i en eller annan
publikation, som man just ingriper emot.

Jag kan heller inte bortse ifrån vad som här har sagts förut, att ett införande
av det utrikespolitiska rekvisitet i censurparagrafen, när censuren en
gång blir satt i kraft, kommer att möjliggöra starkare påtryckning utifrån, i
fall man då vill begagna en sådan manöver, och det är säkerligen ingalunda
till nytta för regeringen och utrikesministern.

Från dessa utgångspunkter kommer jag för min del till den ståndpunkten
att jag som sagt icke kommer att rösta för yrkandet örn återremiss av grundlagsförslaget
och icke — när man kommer till behandlingen av förslaget till lag
med vissa bestämmelser örn teekta skrifter vid krig eller krigsfara — att rösta
för herr Herlitz’ reservation men vid 2 § att instämma i det yrkande, som här
förut har framförts av herr Ivar Anderson, att paragrafen skall undergå den
ändringen att orden »eller störa rikets fredliga förhållande till främmande
makt» utgå.

Herr Holmström: Herr talman! Herr Björck läste nyss ingressen till konstitutionsutskottets
utlåtande, i vilken utskottet förklarar det stora värde, som
utskottet sätter på tryckfriheten. Det måste då vara klart för envar, att när
vi i konstitutionsutskottet från denna utgångspunkt gingo till behandlingen
av denna fråga, det var med känslor av olust. Det betygades också inom utskottet
av den ene talaren efter den andre att det var olustigt att nu fingra
på vår gamla tryckfrihet. Men under behandlingens gång kommo vi till den
meningen, att det var nödvändigt att göra så, som regeringen föreslagit. Jag
har icke kunnat komma ifrån ansvaret att mot en så allmän opinion — i synnerhet
från pressens sida -—■ tillstyrka regeringsförslaget.

Det är väl dock inga stora saker, som stå på spel. Tryckfriheten är i alla

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

115

Grundlag sändring sför slag äng. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

fall, om detta förslag tages av riksdagen, omgärdad med många säkerhetsanordningar.
Jag skall tillåta mig att i all korthet redogöra för dessa.

Örn riksdagen i dag beslutar att antaga lagen, innebär detta endast att riksdagen
säger: Så här skall lagen se ut. Men den träder inte i kraft med ett
riksdagsbeslut i dag. Lagen lägges på hyllan för att tagas fram vid behov.
För att lagen sedan skall träda i kraft, fordras beslut av Konung och riksdag.
Riksdagen bär alltså, när det tillfället kommer, att bedöma, örn tidpunkten
är lämplig. Riksdagen vet då också vilka som sitta i regeringen och
vilka som skola tillämpa lagen. Den tid, under vilken lagen är i kraft, är
begränsad till ett år.

Men lagen har ännu inte nått tillämpning. För att lagen skall få tillämpas
fordras ånyo beslut av Konung och riksdag. Det är vid detta tillfälle som
det fordras tre fjärdedelars majoritet i vardera kammaren, då riksdagen är
samlad, och det torde den väl vara, så länge denna kris pågår. Skulle riksdagen
inte vara samlad, när Konungen anser att den skall träda i tillämpning,
må Konungen förordna örn detta. Men, mina herrar, samtidigt skall riksdagskallelse
utfärdas.

Herr Bergman har nyss här sagt, att det inte ligger någon garanti i denna
tre fjärdedelars majoritet. Herr Bergman sade, att det ju kan hända, att bara
fem eller sex av riksdagens ledamöter äro närvarande. Ja, det där är ett utslag
av de överdrifter, som man har fört fram i debatten i denna fråga, och
misstroende, sorn man fran olika håll har visat mot regeringen, mot den
tillämnade granskningsmyndigheten och överhuvud taget mot alla, som skola
lia att tillämpa denna lag. Det är väl inte våra sämsta personer, som sitta i
regeringen, som skola sättas i granskningsmyndigheten o. s. v. Vi lia ju vid
upprepade tillfällen här i riksdagen betygat vårt förtroende för den nu sittande
regeringen. Då tycker jag, att det inte passar att komma fram med
sådana misstänksamma uttalanden.

Regeringen vill ha lagen. Men utanför regeringen varande ledamöter av
kammaren ha förklarat för regeringen, att den gör oklokt i att taga den. Regeringen
skulle därigenom sätta sig själv i en brydsam belägenhet. Ja, man
tiar t. o. m. sagt, att hans excellens ministern för utrikes ärendena skaffar
sig* ett rep om halsen. J a g Ilar det förtroendet för regeringen och för dem
sorn ha ansvaret för dessa mycket ömtåliga saker, att jag vill giva dem det
redskap de anse sig behöva för att svara för vårt land. Vi ha ju för övrigt
i de bestämmelser, som jag nu talat örn, säkerhetsanordningar beträffande
lagens Hädande i tillämpning.

. Jag kL.n övergå till säkerhetsanordningarna beträffande förhandsgranskningen.
Konungen äger meddela stadgande örn förhandsgranskning enligt 2 §
i lagen Men innan Konungen meddelar sådant stadgande rörande viss skrift
skall yttrande inhämtas av riksdagens tryckfrihetskommitterade. Här har alitsa
riksdagen genom sina egna förtroendemän ett inflytande, och jag får väl
saga ett stort inflytande.

Granskningsmyndigheten skall bestå av en granskningschef och sju personer
Av dessa sju skola tre tillhöra pressen. De skola utses, som det står
»bland personer med erfarenhet i redaktionellt tidningsarbete och på förslag
av pressens egna organisationer». Här har alltså pressen själv genom sina
o roendeman ett inflytande som val också måste sägas bli ganska stort.

tillkommer det, att tillsyn över granskningsmyndigheten skall utövas
lii/'' li1* Ko™n»en förnär. Till slut kan över granskningsmyndighetens
lisbit klagan förås hos Konungen genom besvär till justitiedepartementet
.Nog mäste vi val saga oss, mina herrar, att tryckfriheten blir omgärdad med en

116

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlagsändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

hel del säkerhetsanordningar, och att det inte är så väldig fara å färde, som
man från olika håll tycks tro.

Jag skall säga några ord örn ett par detaljer i förslaget, varom det råder
delade meningar. Man har enligt en motion av herr Mosesson velat skapa en
obligatorisk differentiering. Man skall redan i förväg skilja fåren från getterna
och säga, att den är farlig och den är farlig, dem måste vi hålla ett
öga på o. s. v., och å andra sidan: den är lojal, honom behöva vi inte titta
närmare på. Jag tror att det skulle bli ganska svårt att så där i förväg, som
jag sade, skilja fåren från getterna och avgöra vilka som äro mystiska figurer
och vilka som äro lojala.

Enligt lagförslaget kommer det i alla fall att kunna bli en sådan differentiering.
Det står nämligen i 2 §, att Konungen äger »då det nödvändiggöres
av hänsyn till rikets farliga belägenhet, att i fråga örn tryckta skrifter
meddela stadgande örn förhandsgranskning i den omfattning som prövas erforderlig».
Det är alltså inte meningen att denna förhandsgranskning skall
sättas i gång över hela linjen utan endast i den omfattning, som prövas erforderlig.
Konungen kan alltså påbjuda en förhandsgranskning av vissa angivna
tryckalster och inskränka den därtill. Konungen äger också att inskränka
förhandsgranskningen till vissa i 2 § angivna områden eller ämnen. Men
Konungen får icke gå utanför den ram, som är angiven i 2 §.

J ag skall inte säga någonting vidlyftigt i diskussionen örn huruvida lagen
skall tillämpas »i krig eller krigsfara» eller endast »i krig». Jag har fullkomligt
klart för mig, att i krig spelar denna lag inte så stor roll. Då äro
vi redan bundna i vissa maktkonstellationer, och vårt förhållande till främmande
makter blir då ganska givet. Men det är just i en tid av krigsfara
som pressens ställning är som allra ömtåligast. I en tid av krigsfara kan en
tidning inte anses lia rätt att utan vidare säga sin egen oförgripliga mening.
Den kan nämligen i landet skapa fram en viss opinion. En sådan opinion
kan bli mycket äventyrlig. Den kan rentav tänkas medföra att vi dras in i
kriget.

Det har talats örn att begreppet »krigsfara» är så vagt. Ja, vi ha i konstitutionsutskottet
under flera dagar diskuterat bl. a. denna sak. Men vem kan
åtaga sig att i ord precisera, hur situationen skall vara för att censur skall
kunna införas? Jag trotsar någon att kunna göra det. Man får väl lita på
att de, som skola tillämpa lagen, ha omdöme.

Denna lag innefattar utan tvekan ett visst offer av pressen. Här är givetvis
fråga örn ett ingrepp i pressfriheten. Men landets frihet, mina herrar,
sätter jag före pressens frihet. Vår svenska medborgarfrihet är ju reglerad
av lagar och bestämmelser. Men vi, som äro lojala, ha ju ingen olägenhet av
det. Vi ha ett gammalt uttryck, som heter »frihet under lag», och det uttrycket
vill jag i detta fall tillämpa på pressen. Den skall leva i frihet men
under lag, så att man kan komma åt dem, som icke äro lojala.

Det blir ett offer, sade jag. Ja, men man måste offra något för att kunna
rädda det, som är väsentligare än vad man offrar. Och det väsentliga, som
man skall rädda, kan bli rikets fred och frihet.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

Herr Branting: Herr talman! Det tjänar väl här inte mycket till med polemik,
och jag skall inte heller inlåta mig på den saken. När emellertid den siste
ärade talaren, liksom förut herr Linnér, anförde en del exempel på de förfärliga
vådorna av att inte ha censur under vissa förhållanden, kan jag ändå inte

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

117

Grundlagsändring sförslag ang. förhands granskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

underlåta att göra en liten reflexion. Man må väl fråga sig, hur vi under dessa
förhållanden kunnat reda oss hittills. Hur kunde vi reda oss under det förra
världskriget eller under det förra århundradet, och hur kunde det överhuvud
taget komma sig, att grundlagsstiftarna voro så förblindade, att de i sin tur
inte kunde se några av de vådor den siste ärade talaren anförde exempel på,
och att de läto oss leva så länge utan censur?

Jag har begärt ordet för att kort och gott deklarera att jag - självklart^
är motståndare till den föreslagna presscensuren under alla förhållanden, både
vid krigsfara och under krig. Jag vili inte upprepa vad andra talare lia anfört
till motivering för en sådan ståndpunkt, men jag kan ända inte underlåta
att i denna stund ge uttryck för en känsla av beklämning. Att presscensuren
nu skall införas i Sveriges grundlagar känns som en ganska sorglig händelse
för dem här i landet — och det är ju inte så få — som alltjämt omfatta de
politiska frihetsidealen från det tidigare skedet, innan de_ fascistiska och nazistiska
diktaturerna började överskugga vår väg. Det är inte minst bittert, vill
jag säga, att detta beslut nu skall fattas frivilligt av en folkrepresentation, där
socialdemokratien har majoritet, en folkrepresentation som säkerligen själv
känner sig företräda de demokratiska intressena och som själv föreställer sig
att den slår vakt omkring dessa värden och kanske t. o. m. vill utveckla demokratien
vidare, såsom man säger ibland. Som jag ser saken, står nu den svenska
moderna demokratien beredd att svika något av sina bästa traditioner säkerligen
inte med vett och vilja, men i oklarhet örn innebörden av sitt beslut.

Det framgår av vad jag har sagt, att jag för min del alltså inte kan be:
trakta bestämmelserna örn censur som en nödvändig beredskapslagstiftning i
nuvarande läge. Jag är överhuvud taget och har hela tiden varit det skeptisk
mot metoden att försvara vår frihet med åtgärder, som vi hittills alltid lia
betraktat såsom typiska för de auktoritära regimerna. Minst av allt tror jag
på censur över det fria ordet såsom ett demokratiens försvarsvapen.

I den mån vi känna till, hur censuren har verkat hittills i olika länder, tror
jag vi kunna konstatera att det alltid har varit ett drag av stupiditet över denna
institution. Man kan komma med hur förständiga och välmenande motiveringar
som helst för censurens införande i lagen, men i praktiken har censuren
hittills alltid missbrukats, alltid visat sig klumpig eller ointelligent, och förresten
också ineffektiv! Den har i alla tider och i alla land, där den prövats,
gjort sig förhatlig — inte så, att den har väckt särskild ovilja bland de andliga
sabotörer, som ju finnas överallt, men däremot bland nationernas bästa framste^skräf
ter.

Det är enligt min fulla övertygelse en illusion att man kan skapa garantier
mot missbruk av censur genom de bestämmelser, som har lia föreslagits. Det är,
tror jag, överhuvud taget en illusion att man kan skriva en censurlag, som är
förenlig med ärlig omsorg om det fria ordet, en lag som bara drabbar illvilliga
eller landsfarliga företeelser i pressen, men som inte upphäver den fria och
fruktbara kritiken. .

Självklart är det omsorgen om landets säkerhet och om demokratiens styrka,
som föranleder mig och andra att avvisa hela censurinstitutet. Sa betrakta vi
saken. Både för landets skull och för våra gamla frihetsideals skull beklagar
därför åtminstone jag för min del djupt den förmörkelse, som nu tycks ha gripit
många män, vilka förut under åratal ha fört en ärlig och skenbart målmedveten
kamp för demokratien i allmänhet och för pressens frihet i synnerhet.

Somliga människor våga ibland tala örn Sveriges uppgifter efter kriget. Man
vill kanske föreställa sig att vi då, örn vi överleva, skulle lia något slags egen
insats att göra vid rekonstruktionen, att vi kanske skulle ha något värdefullt

118

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlag sändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. ni

(Forts.)

ord att säga beträffande lagbunden frihet eller formerna för dess förverkligande.
. Men örn vi nu, stycke för stycke, spoliera vårt eget frihetsarv — ty det
är ju faktiskt detta det är fråga om — om vi bryta sönder formerna för vårt
hittillsvarande demokratiska liv, och örn vi omgestalta vårt politiska liv bort
ifrån det som varit vår demokratis riktlinjer, så tror jag, att vi inte heller komma
att ha någonting särskilt att bidra med, när återuppbyggnadens år ta vid.

Men den dagen, den sorgen. Det är naturligtvis för nuets situation, som vi
här närmast ha att handla. Vi måste i dag göra vad vi tro är nyttigast för
landet och för framtiden ^nuvarande. läge. Här gå våra åsikter beklagligtvis
1 Sjr 1 ?n my°ket vital, fråga. Och jag konstaterar, att det är första gången
under denna kritiska tid som en sådan allvarlig motsättning har förekommit
mellan å ena sidan regeringen, och naturligtvis riksdagens flertal, och å andra
sidan en i alla fall inte alldeles obetydlig del av riksdagen.

Jag ansluter mig, herr talman,, i första hand till det av herr Sandler framställda
yrkandet örn rent avslag, i andra hand går jag på herr Ströms reservation
och överhuvud taget kommer jag att i denna fråga följa det mesta motståndets
lag.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Holmström, som antörde:
Herr talman! Herr Branting riktade en direkt fråga till mig och jagskall
inte svika med svaret.

Herr Branting frågade, hur vi under förra världskriget kunde klara oss
utan censurlag, och han frågade, hur grundlagsstiftarna på sin tid hade tänkt
sig saken. Ja, grundlagsstiftarna, herr Branting, ha säkerligen inte i sina
allra som djärvaste fantasier kunnat drömma att världen skulle komma att se
ut sa, som den gör i denna dag. Under förra världskriget voro vi i ett mera
lyckligt isolerat läge än vi äro nu. Nu ha vi kommit in mitt i skärningspunkten
mellan de stridande makternas intressen. Herr Branting måste väl erkänna
att vi denna gång befinna oss i en utomordentligt svår belägenhet i förhållande
till vad vi gjorde under förra världskriget.

Herr Engberg: Herr talman! Det kunde ju ha varit frestande att i anledning
av den siste ärade talarens anförande säga några ord. Jag skall emellertid
inskränka mig. till den lilla erinran, att våra nuvarande grundlagar skapa1
^et historiska Jago, då vår yttre fara var större än den någonsin
tillförene hade varit och då man verkligen kunde tala örn en motsvarighet till
den fara, i vilken vi nu befinna oss.

Det var emellertid inte för att säga detta som jag begärde ordet, herr talman,
utan det var för att fästa uppmärksamheten på två omständigheter.

För det första torde det inte ha undgått.någon som lyssnat till hans exceli6ns
herr utrikesministern, att hans motivering för behovet av censurlagen var
väsentligen en annan än den motivering, som har förts till torgs särskilt från
herr Holmströms sida. Herr utrikesministern gjorde nämligen gällande att
nan känner sig ha behov, och omedelbart behov, av denna lag, därför att det
tillstånd, som förut rått, har blivit allt mer och mer outhärdligt, när man måst
ge besked till dem som kommit med klagomål. Han menar att man behöver
denna nya tingens ordning för att hävda regeringens auktoritet — jag erinrar
om att han använde det uttrycket.

Det är ju en helt annan motivering än den, som exempelvis herr Holmström,
men även andra ha fört till torgs. De hävda att lagen skall tillgripas i yttersta
nödfall. Å ena.sidan står herr utrikesministern, som anser att som det hittills
varit, kan det inte fortsätta utan att man äventyrar regeringens auktoritet. Å

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

119

Grundlag sändrin g stör slag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

andra sidan stå de, som hävda, att lagen skall tillgripas i yttersta nödfall. Jag
har tyckt det vara intressant att skönja dessa tvenne enligt mili mening oförenliga
linjer i försvaret för den lagstiftning man här föreslår.

Det andra jag vill säga var till herr justitieministern. Jag skulle vilja erinra
örn hur svårt det kan vara att veta vad det är som ger anledning till missförstånd.
Ett tal hölls av en ledamot av den nuvarande regeringen örn Sveriges
utrikespolitik och även annat. Ekot av talet förnams också utifrån. I en totalitär
stats press yppades det starkaste missnöje med den ärade talarens anförande,
och han undervisades örn att han föga passade i den nya tiden ^med sin
åskådning och att han inte hade förstått vad klockan var slagen för^vårt lands
vidkommande. Den ärade talaren, som utsattes för detta missförstånd, kunde
exempelvis i stället för att lia hållit detta tal ha skrivit en artikel, inte för
Vecko-Journalen, men för någon daglig tidning. Nå mina herrar, tank er då
situationen. Då hade artikeln givit anledning till missförstånd, därför att detta
eko utifrån kom genom ett statsorgan — pressen där ar ju statsorgan. Det var
alltså, som det heter, husbondens röst. Då kunde vi ju tänka oss fortsättningen.
Den ärade talaren var herr justitieministern själv!

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Jag skall till en början be att få
något komplettera den siste ärade talarens historiska upplysningar om grundlagsstiftarnas
ställning till censuren.

Hedan år 1810 föreslog det grundlagsstiftande utskottet, att den först beslutade
tryckfrihetsförordningen skulle ändras och att censur skulle införas, i
det att tidningarna skulle åläggas att sex timmar, innan de kommo ut, lämna
in exemplar till granskning. Vid 1812 års riksdag framlade emellertid regeringen
i stället förslag örn indragningsmaktens införande, och då övergavs det
förslag, som konstitutionsutskottet 1810 hade författat. Således var det verkligen
på det sättet, att napoleonkrigens erfarenheter örn de faror som hotade
omedelbart föranledde våra grundlagsstiftande fäder till att upptaga frågan om
en inskränkning av tryckfriheten.

Det är ju helt naturligt, att man måste rätta en stats livsformer efter den
tid, i vilken staten lever. Det gäller för demokratiska stater lika val som för
andra. Vi se också, hur alla livskraftiga demokratiska stater ha fått underkasta
sig en tillfällig förvandling under den tid de varit utsatta för harda påfrestningar.
Herr Undén har i en debatt här i kammaren för ett ar sedan sagt,
att det kan vara nödvändigt för en demokratisk stat att t. o. m. övergå till diktatur
för att rädda livet. Däri ligger mycken visdom, ty demokratien består
inte i paragrafer, utan demokratien består^ i en livsinställning.

Vad beträffar den personligt färgade framställning av diktaturlagens vådor,
som den ärade talaren slutade sitt anförande med, vill jag^bara säga, att
enligt den föreslagna censurlagen kan censur endast komma i fråga av utrikespolitiska
skäl, därest i skrift har givits en framställning av den beskaffenheten,
att den kan slöra det fredliga förhållandet till främmande makt. Det tal
jag höll var, enligt den skildring som den ärade talaren gav av dess verkningar,
inte av den storleksordningen, att en sådan fara förelåg. Således är det
ingen illustration till vådorna av censurlagens antagande.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther: Herr talman!
Jag måste utgå ifrån att herr Engberg inte hörde mitt senaste anförande. Men
även örn så är fallet, förstår jag ändå inte riktigt, hur han kunnat uppfatta vad
jag har sagt på det sätt som han nu återgivit.

Jag har icke vid något tillfälle sagt, och icke kunnat säga, att jag anser be -

120

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlag sändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m rn

(Forts.)

hov föreligga av att den här lagen sättes i tillämpning redan nu och att de
nuvarande medlen skulle vara otillräckliga i nuvarande läge.

Va;d jag har sagt är att jag kan förutse, att i ett tillstånd, då krigsfara råder,
kari det vara otillräckligt med dessa medel, och då kan det vara nödvändigt att
införa censur.

Jag Ilar vidare sagt att jag utgår ifrån att lagen icke kommer att sättas i
tillämpning, förrän då krigsfara verkligen råder och att bestämmandet av, huruvida
krigsfara råder eller icke, helt och hållet kommer att avgöras på svensk
sida utan inblandning från något annat håll.

. JaS kim gärna tillägga att jag vill instämma med deni. som här i riksdagen
i dag ha sagt, att de hoppas att denna lag överhuvud taget aldrig skall behöva
träda i tillämpning.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr Engberg yttrade i det anförande, varmed
nan inledde denna debatt, ungefär följande ord: »Hen enskildes ansvar
i i/i-6 övertagas av staten. Den illa gör, han illa far. Ansvaret håres, och
skall bårås, av de enskilda.» — Jag vill inte i detta sammanhang ingå på huruvida
detta ansvar överhuvud taget verkligen alltid håres av de enskilda. Herr
Engberg har väl t. ex. själv, under den period då han uppträdde icke endast
som försvarare utan även som missbrukare av tryckfriheten, haft erfarenhet av
att ansvaret under vissa förhållanden kan bli efterskänkt av en sällsynt mild
och nådig överhet.

Det var emellertid inte detta jag tänkte säga. Jag begärde ordet för att återkalla
i erinringen förhållandena, när denna tryckfrihetsförordning kom till —
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har redan gjort det. Den
tryckfrihet, som ^rikets ständer år 1810 ansågo kunna tillåtas, befanns omedelbart
vara av sa vid beskaffenhet, att man måste gå till inskränkningar. Det
är ju ingen historisk hemlighet, hur detta skedde. I Sveriges historia kom det
med 1810 års_ tronföljarval in ett nytt element. Karl Johan, den nye tronföljaren,
sag samtiden inte bara sadan den tedde sig från våra begränsade utgångspunkter
och med vara begränsade erfarenheter. Han kände förhållandena och
visste, hur Europa sag pa vart land. Han uppställde som ett obönhörligt krav,
att det skulle göras vissa inskränkningar i tryckfriheten, som han ansåg högst
nödvändiga för att Sverige skulle kunna genomrida den oerhörda påfrestning,
för vilken vårt land liksom hela Europa vid denna tid var utsatt. Så tillkom
vår nuvarande tryckfrihetsförordning med den indragningsmakt, som den innefattade.

Vid de riksdagsdebatter, som fördes i samband med antagandet av 1812 års
tryckfrihetsförordning, gällde diskussionen många gånger samma temata, som
man i denna dag har sysslat med i vår nuvarande riksdag. Det talades då många
ord just angående den enskildes ansvar. Jag tror att den mening, som var bärande
för lagstiftarna ar 1812, bäst uttrycktes av en talare på riddarhuset, vilken
yttrade: »Ingen medborgares frihet bör vara nog långt utsträckt att äventyra.
samhällets säkerhet i förhållande till främmande makter.»

Ligger månne inte denna begränsning av den enskildes frihet i hela vårt
samhällssystem, inte minst i vårt moderna samhälles? Jag för min del har svårt
att fatta, hur en person som fatt växa upp i den moderna arbetarrörelsen, med
dess betonande av det gemensamma ansvaret, kan tala så ohejdat individualistiskt
som fallet varit i dag inte bara med herr Engberg utan också med herr
Sandler. Hela arbetarrörelsens ideologi går enligt min uppfattning i rakt motsatt
riktning.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena har framhållit, att rege -

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

121

Grundlag sändrings för slag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

ringen måste bära ansvaret utåt. All erfarenhet visar också, att man utifrån
lägger detta ansvar på regeringen. Om regeringen åberopar en lagstiftning, sådan
den finnes inom ett land, betraktas det utifrån på många håll, i en tid så
pressande som vår, nästan såsom kritstreck som man icke kan kräva respekterat.

Pressens betydelse för politiken, alldeles oavsett huruvida regeringen har fått
ta det formella ansvaret eller inte, har alltid erkänts av realpolitiker. Jag vill
bara erinra örn det bekanta yttrande Bismarck fällde på sin tid, en tid långt
mer idyllisk än vår egen, angående pressens betydelse. Denne statsman fällde
en gång de ofta citerade orden, som man enligt min mening aldrig kan nog klart
ha för sina ögon: »Folken presenteras räkningen för och få betala de rutor, som
pressen slår in.»

Man har i denna diskussion framhållit de maktmedel, som redan finnas, man
har sagt att vi skulle kunna komma långt och reda oss redan med dem. Man
har pekat på möjligheten att anställa åtal, och man har erinrat örn kvarstadsmöjligheten.
Emellertid är det ju så, att kvarstaden har mycket ringa betydelse
i fråga örn den periodiska pressen, som det ju här närmast gäller. Den är icke
ett verksamt medel att hindra spridningen av de yttranden, som kunna anses så
farliga, att de böra beivras.

Beträffande åtalet skulle jag vilja framhålla en synpunkt, som inte har fått
komma fram i denna debatt. Det synes mig, som örn vi på ett långt bättre sätt
än fallet är skulle ha kunnat reda oss med de maktmedel, som redan finnas förutsatta
i tryckfrihetsförordningen, örn det inte vore så att vår tryckfrihetsprocess
är belastad med ett moment, som medfört att det knappast finns någon utpräglad
rättssäkerhet i fråga örn tryckfrihetsmålen. Jag syftar på juryinstitutionen.
Funnes inte denna tryckfrihets jury, som i viss mån gör det till ett fullkomligt
lotteri, örn ett åtal blir bifallet eller inte, så skulle vi hava tillgång
till en rättspraxis, som på ett helt annat sätt skulle vara vägledande för pressen
än som för närvarande är fallet. Det är i själva verket en ödets ironi att
denna institution, tryckfrihetsjuryn, som ju en gång kom till för att tjäna tryckfrihetens
sak, i själva verket i hög grad har bidragit till ■— ty så är enligt min
mening fallet -—• att man nu måste gripa till maktmedel, som äro långt mer
inskränkande beträffande pressens frihet än örn tryckfrihetsmålen hade varit
hänvisade till vanlig processuell behandling. Ett vanligt rättegångsförfarande
jämväl i tryckfrihetsmål skulle befordra en jämnare praxis och därigenom ett
rättsmedvetande, som långt klarare känner påföljderna av att överträda tryckfriheten
än det nuvarande systemets möjligheter.

Mina herrar! De som bära det tunga ansvaret för vårt lands ledning i denna
tid begära nu att få i sin hand ett instrument, som de anse nödvändigt för att
bevaka vårt lands intressen. Det är inte män, som ha gjort sig kända för att
vara motarbetare av folkets frihet, icke ens dess friheter. Jag vet väl, att man
kan invända -— och det har redan gjorts från mer än ett håll — att man inte
lagstiftar blott för stunden, utan också för framtiden, och man tänker därvid
på den mera avlägsna framtiden. Då svarar jag: Låt den dagen och den stundden
ha sin plåga! Var tid har sina problem. Men äro vi övertygade — vilket
jag för min del är och vilket framför allt regeringen är — att dagens situation
kräver en lagstiftning som denna för att vi skola kunna möta situationer,
som till äventyrs kunna tänkas uppkomma inom den närmaste framtiden, då
förstår jag inte att vi skulle kunna avhålla oss från att ge regeringen detta instrument.
Framtiden hänger just på att vi kunna rida igenom de svårigheter,
som denna sällsynt ödesmättade situation kan framkalla.

Jag yrkar, herr talman, bifall till konstitutionsutskottets memorial.

122

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlag sändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

Herr Andrén: Herr talman! Efter herr Undéns klara och bindande argumentering
och efter herr Sam Larssons varma vädjan, efter de spirituella sentenser
kring ett betydelsefullt ämne och den breda och fylliga vältalighet
omkring betydelsefulla perspektiv, som här har utvecklats, kan jag fatta mig
mycket kort.

Vad herr Wistrands anförande beträffar, skall jag endast tillåta mig ett
par korta anmärkningar, Den ena anmärkningen gäller det historiska perspektiv,
som herr Wistrand bragte i erinran. Det är alldeles riktigt, att man år
1812 gick till en inskränkning av den svenska pressfriheten, men det är inte
heller någon hemlighet, att det skedde under starka och direkta intryck från
den totalitära regim, som man den gången hade i Frankrike. Jag är också
övertygad örn att när man en gång skall skriva vår tids historia, så skall
man inte tveka om att det är de totalitära regimerna och intryck från dessa,
som varit det avgörande för den reform, som nu måhända skall genomföras.

Herr Wistrand var också inne på frågan örn det rättegångsförfarande, som
finns inom vår svenska tryckfrihetsrätt. Jag skulle för min del icke haft
någonting att invända, örn man hade satt in sina ansträngningar på denna
punkt och yrkat på en reform av rättegångsförfarandet. Men nu gäller det
ju inte denna sak, utan det rent administrativa förfarandet och en utvidgning
av detta.

Jag begärde emellertid närmast ordet med anledning av utrikesministerns
anförande. Det kunde nu inte hjälpas att jag, när jag hörde herr utrikesministern
tala, kom att tänka på Runebergs Landshövding -—• inte på grund av
den stora likheten, utan på grund av den stora olikheten mellan hans excellens
utrikesministerns och den runebergska landshövdingens inställning. Utrikesministern
förklarade, att han icke velat undandraga sig ansvaret för
vad den svenska pressen skrev genom någon hänvisning till svensk grundlag
och genom en hänvisning till den svenska tryckfriheten. Detta föreföll mig
vara en överraskande och beklämmande deklaration. Har inte utrikesministern,
när han undvikit detta i en rättsstat så naturliga argument, försummat att
använda ett mycket värdefullt argument? Har utrikesministern icke varit mera
angelägen örn maktens sken än örn att hävda den svenska rättsstatens auktoritet
och integritet? Den svenska tryckfrihetsrätten bär nu i mer än hundra
år lagt ett inte alltför tungt ansvar i regeringens hand. Den hittills gällande
neutralitetsrätten har inte heller gjort detta.

Det kanske tillåtes mig att citera ett ord av den schweiziske statsmannen
Motta, ett ord som många gånger har citerats i tryckfrihetsdebatter, men som
förtjänar att infogas i kammarens protokoll. Motta yttrade vid ett tillfälle:
»I princip är endast staten neutral. Medborgaren förblir fri i sina åskådningar
och sitt omdöme; objektiv kritik är honom alltid tillåten. Vi begära av
honom endast, att han i landets intresse underkastar sig en frivillig tukt beträffande
det sätt och den form, vari han uttrycker sina tankar.»

Jag kan för min del bekänna, att jag icke har någon sympati för de herrar,
som från trygga och bekväma redaktörsstolar, med pennan i hand, snart
sagt varje dag dö — än för friheten i största allmänhet, än för Polen, än för
något annat land ■— och under användande av uttryck, som närmast måste
betraktas som kränkande. Men kunna vi inte allesammans medgiva, att sådana
skrivsätt ha försvunnit inom den del av den svenska pressen, som verkligen
betyder någonting? Har inte den svenska pressen frivilligt ålagt sig
en allt starkare självdisciplin, och är det inte under sådana förhållanden ganska
onaturligt att i nådens år 1941 tillgripa de medel, som regeringen här söker
skaffa sig?

Onsdagen den 18 juni 1941 c. m.

Nr 39.

123

Grundlag sändring sförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

När man övergiver gamla svenska rättsprinciper, som stå i överensstämmelse
med hävdvunnen neutralitetsrätt, bör man i alla fall ha starka realpolitiska
skäl för en sådan förändring. Jag skulle då vilja fråga vad det i verkligheten
är för skäl. Har det någonsin hänt, under den långa tid vi haft en
världspolitik och en press, att ett krig har utbrutit eller att det fredliga förhållandet
mellan olika makter har blivit stört, därför att den ena eller andra
tidningen har sagt sina mer eller mindre oförgripliga meningar, måhända
t. o. m. i mer eller mindre förgriplig form? Kan hans excellens herr utrikesministern
erinra kammaren örn ett enda sådant fall?

I detta sammanhang vill jag endast påminna örn den ganska frispråkiga
ton, som förekom i den svenska pressen under senaste finsk-ryska kriget.
Hade den svenska diplomatien några mera allvarliga olägenheter av denna
sak?

Jag skulle kunna ställa en andra fråga, ehuru jag kanske inte har rätt att
vänta något svar på den frågan. Har det någonsin under den nuvarande utrikesministerns
tid hänt, att någon främmande makt verkligen har hotat med
krig eller ens antytt möjligheter av ett krig, därför att den ena eller andra
tidningen har skrivit något misshagligt?

överhuvud taget har jag svårt att förstå den historiska eller utrikespolitiska
syn, som antar att främmande staters politik bestämmes av något så
oväsentligt som tidningars tillfälliga skriverier. Det är väl ändå långt rationellare,
mera djupt liggande motiv, som bestämma den moderna politiken
liksom också äldre tiders politik. Ha vi inte allesammans märkt, med vilken
järnhård konsekvens de stora makterna i vår tid fullfölja sina militära syften?
Inte har man någon gång märkt, att pressens skriverier ha kunnat inverka på
stormakternas utrikespolitiska schema eller rubba deras tidtabell. Det skulle
i varje fall vara ytterst intressant att av herr utrikesministern få någon upplysning,
som kunde vara ägnad att vederlägga mina åsikter på denna punkt.

Det finns naturligtvis många andra problem att behandla i detta sammanhang.
Ett par problem skall jag gå förbi, även örn de äro mycket betydelsefulla.
Ett sådant problem är förhållandet mellan tryckfrihet och demokrati.
Jag har svårt för att tro att en tryckfrihet i längden kan bestå utan demokrati,
men jag är absolut övertygad örn att demokrati icke kan bestå utan tryckfrihet.

Ett annat stort problem är frågan örn vår nationella beredskap. Tror man
verkligen, att en begränsning av den svenska tryckfriheten kan gagna vår
nationella beredskap? I det mörker, som sekretess skapar, i det halvdunkel
som naturligt växer fram kring en dirigerad publicitet eller en statlig censur,
frodas fruktan och defaitism allra bäst. Det svenska folket är sedan gammalt
vant att ha en fri press och att ha förtroende till denna press. Hur skall
det gå med förtroendet, örn pressen icke längre är fri? Jag kan inte värja
mig för den uppfattningen, att ett beslut i enlighet med regeringens förslag
skall leda till en sämre beredskap än den som vi i dag ha.

Det är av dessa skäl, herr talman, som jag för min del icke kan medverka
till ett beslut i enlighet med konstitutionsutskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Schlyter och Grandt.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther: Herr talman!
Jag nödgas ännu en gång konstatera, att här måste föreligga någon ny missuppfattning
av vad jag har sagt. Jag har inte sagt, att jag inte har vågat
hänvisa till grundlagen oell därmed avvisa en anmärkning, framställd från nå -

124

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlagsändring sfär slag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

gon främmande makts representant i anledning av vad som förekommit i den
svenska pressen. Jag beskrev i korthet, hur det brukar gå till, när sådana anmärkningar
framställas. Jag började med att säga att jag, naturligtvis i den
mån det behövdes och det inte redan var känt för vederbörande, brukade hänvisa
till och försöka beskriva den vidsträckta tryckfrihet vår grundlag medger.
Jag slutade med att säga, att jag aldrig har svarat att »regeringen beklagar,
men lian inte göra något åt saken», och att jag aldrig har haft någon
önskan att på grund av svensk lag vara tvungen att svara så. Och jag skulle
vilja fråga herr Andrén, hur han egentligen kan begära av mig att jag skulle
svara så, eftersom det ju inte vore riktigt. Grundlagen är icke sådan. Tryckfrihetsförordningen
är icke sådan, att jag i det läget är skyldig att svara med en
hänvisning till den och förklara, att regeringen i övrigt inte kan göra någonting.
Grundlagen medger ju tvärtom vissa utvägar, som ha varit på tal vid
flera tillfällen i dag. Jag kan omöjligt finna, hur det skulle vara möjligt för
mig att dölja detta. Svaret måste alltså naturligtvis bli antingen avvisande,
någonting mitt emellan, eller ett medgivande av att det förefaller mig ligga
något berättigat i anmärkningen. Men med vår nuvarande grundlag kan ju
inte svaret bli avvisande med den motiveringen, att regeringen ingenting kan
göra.

Herr Andréns övriga frågor förefalla mig ha varit mera av retorisk art.
Även örn jag är övertygad örn att jag inte därmed gör något som helst intryck
på herr Andrén och inte ändrar hans uppfattning, vill jag i alla fall säga, att
jag har en rakt motsatt mening i fråga örn den betydelse pressen kan ha för förhållandet
mellan makterna i våra dagar.

Herr Linderot: Herr talman! Det har sagts egentligen allt vad som kan
sägas av dem, som äro bekymrade för införandet av censur över den svenska
pressen, och jag har så pass stor hänsyn till kammarens ledamöter, att jag
vid denna sena timme inte tänker upprepa vad som sålunda har anförts. Jag
har ju vid tidigare tillfällen, då tryckfrihet behandlats här, anmält mig såsom
en av dem, som alldeles särskilt ha fått kännedom örn vilka lagliga möjligheter
som redan finnas för att ingripa gent emot tryckta skrifter. Då jag alltså
tidigare så att säga har gjort mig litet grand till expert på tryckfrihetsåtal
och tryckfrihetsmål, vill jag också säga ett par ord i den nu aktuella frågan
örn censuren.

Yad är det egentligen, som man här är beredd att göra? Ja, enligt herr
Holmström är man beredd att göra någonting, som egentligen inte är någonting.
Herr Holmström förklarar ju, att det knappast finns någon som helst
utsikt till att den lagstiftning, vilken här i kväll skall slutgiltigt stadfästas,
skall komma att användas. Det är typiskt.

Herr Herlitz är bl. a. en representant för dessa, som hålla så varma tal för
tryckfriheten att man väntar sig det mest indignerade avslagsyrkande på varje
försök att införa censur eller annan inskränkning i tryckfriheten. Men sedan
man har hållit dessa varmhjärtade tal för demokrati, tryckfrihet, tankeoch
yttrandefrihet o. s. v., slutar man med ett yrkande som går ut på att avskaffa
praktiskt taget alla de föremål för denna heta demokratiska kärlek,
som man tidigare har prisat. Så är det nu också i detta fall.

Herr Sandler vill kämpa i första försvarslinjen, sade han, för att skydda
tryckfriheten i dess väsentliga delar redan nu. När man säger A — så menar
herr Sandler — då skall man sätta stopp, ty därefter komma B, C och D.
Ja, i denna speciella fråga äro nog förhållandena tyvärr så, som herr Sandler
tolkade det, men jag vill litet grand utvidga hans uttalande. Man kan inte

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

125

Grundlag söndring stör slag ann. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

se denna fråga om införande av censur och allt vad därtill hörer i den nu framlagda
lagstiftningen såsom en isolerad fråga. Och se vi den inte som en isolerad
fråga, utan ställa den i samband med den allmänna politiska utveckling,
i vilken vi befinna oss här i landet, så upptäcka vi väl utan vidare, att dessa
nya inskränkningar rörande tryckfriheten äro en konsekvent fortsättning av
de inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna, som med synnerlig
konsekvens ha genomförts av den svenska riksdagen under de senare åren.

Jag hälsar med yttersta tillfredsställelse den diskussion, som har förts här
i dag örn denna fråga, detta av det skälet, att denna diskussion visat, att det
nu börjar klarna över vägen, att man nu börjar första, att det är tid att sätta
stopp för statsmakternas ingripanden mot de medborgerliga fri- och rättigheterna,
och jag vill då erinra örn vad det är, som under de sista åren avskaffats
av tidigare såsom oförytterliga ansedda medborgerliga fri- och rättigheter.

Man har avskaffat brevhemligheten. Man har givit polismakten tillåtelse
att taga brev och behålla dem utan att tala örn för adressaten, att man tagit
dem. Man har givit polismyndigheterna fullmakt att censurera post, vilket
har lett till ett så uppseendeväckande förhållande sorn, att när för en tid sedan
landets försvarsminister sände ett brev till en riksdagsman, detta uppehölls
av censuren, så att riksdagsmannen i fråga ej i tillräckligt god tid kunde
få del av försvarsministerns brev. _

Man har vidare avskaffat den urgamla hemfriden. Vid varje tidpunkt kan
vilken polismyndighet, som anser sig böra göra det, bryta sig in i era hem,
taga med sig era tillhörigheter därifrån och ställa dörren öppen och lämna er
själva i ovisshet örn vad som har inträffat. Häromdagen var det en liten
butiksinnehavare här nere på Nygatan i staden, som kom till sin butik klockan
9 på morgonen och fann, att ingången till butiken blivit uppbruten och
hans ägodelar blivit bortförda. Då vände sig innehavaren till polismyndigheten
för att få saken undersökt, vilket utlovades. Då emellertid ingen anianda
från kriminalavdelningen, så gjorde han själv vidare undersökningar, varvid
han upptäckte, att det just var kriminalpolisen, som varit där och brutit sig
in och bortfört hans ägodelar — vilket naturligtvis förklarade,_ vårtor kriminalpolisen
inte sände någon patrull för att undersöka inbrottet i fråga. _

Jag skulle kunna fortsätta och relatera, hurusom de demokratiska In- och
rättigheterna sålunda undan för undan ha avskaffats för det svenska folke ,
men ännu har ju inte detta tillämpats i sa stor utsträckning, att någon ali
män oro har uppstått. Det är ju också meningen med den här tryckfrihetslag
stiftningen som man nu genomför, att den icke skall tillämpas så, att någon
egentlig skada skall komma att tillfogas den urgamla frihet, som är lagtäst i

tryckfrihetsförordningen. . ......

Det är alltså med dessa små anmärkningar till den nuvarande politiska, utvecklingen,
som jag skulle vilja i anledning av vad herr Sandler säde om
kamp i den första försvarslinjen säga, att här är det nu inte längre fråga örn
kamp i första försvarslinjen för de demokratiska fri- och rättigheterna, titan
här är det en sista från vissa herrar ledamöters sida förd, mycket förtvivlad
kamp, en sista kamp på de sista skansarna av vad som tidigare var den
svenska demokratien. En sådan kamp år det ni kämpa, mina herrar, och inte
en kamp i första försvarslinjen.

Jag vill sedan göra ett par kommentarer. Herr Holmström gav några speciella
rekommendationer till kammarens ledamöter att observera vilka säkerhetsgarantier
som äro uppbyggda för att hår ingen skada skall a,stadkommas,
plus alla andra deklarationer örn hur oskyldigt detta ur demokratisk synpunkt
egentligen är. Det förefaller mig vara litet grand ohövligt gentemot kamma -

126

Nr 09.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlag sändring sför slag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

rens ledamöter. Det erinrar mig ungefär om hur man gör med barn, som skola
ha ricinolja och inte vilja ta den, utan bara börja skrika och sparka och
spotta. Da försöka ju förständiga mödrar att giva dem denna ricinolja blandad
i sylt — man försöker lura i barnen ricinoljan i den där söta sylten, så
att de inte skola förstå vad de egentligen få i sig. Jag anser, att det är nästan
litet nedsättande för kammarens ledamöter att man söker ge dem denna
ricinolja i en, sådan oherrans massa sylt, som ni försökt servera den i. Ty alla
dessa deklarationer om 3/4 majoritet o. s. v. är bara sylten till ricinoljan.

Jag tycker alltså, att man skall upphöra att behandla riksdagens ledamöter
sorn barn, vilka man försöker lura att taga ricinolja med sylt. Man skall säga
som det är: »Vi anse inte längre demokratiens arbetsformer tillämpliga här i
landet. Därför avskaffa vi denna demokrati.» Men man skall inte nu, såsom
tidigare förklara, att det är av omtanke örn demokratien, örn folkets frihet,
landets frihet och självständighet o. s. v., som man avskaffar folkets frihet,
som man skapar situationer, där landets säkerhet och frihet säkerligen komma
att sitta hårdare emellan än väd de skulle göra, örn icke dessa nya situationer
genom aletta lagstiftningsraseri hade skapats.

Nu bara några ord om ett par detaljer! Här har framförts bl. a. såsom
en fördel, att man förutsätter en differentierad tillämpning. Det låter ju
bra detta, men det är i verkligheten ur demokratiens synpunkt en försämring
av det tidigare förslaget, som bland andra herr Mosesson varit med örn att
tillskynda. Ty vad innebär denna differentiering? Jo, det är egentligen att
göra det för reaktionära^ censur- och indragningsmyndigheter lättare att få
igenom sina avsikter i fråga örn beskärningen av tryckfriheten än örn man ej
hade differentieringen. Hur menar jag, då jag säger detta? Jo, att ett generellt
censurbeslut, som gäller alla periodiska skrifter, säkerligen är betydligt
mycket svårare att få genomfört, svårare att få riksdagens s/4 majoritet att
godkänna, än örn. man komme med en liten grupp av periodiska skrifter eller
kanske bara en till att börja med, mot vilken man ville tillämpa den nya lagen.
Därför blir differentieringen bara en chans för vederbörande myndigheter
att så småningom manövrera sig fram till vad man åsyftar, vilket man ej
skulle ha nått, örn man försökt med det hela på en gång. Det är alltså den där
metoden, som en viss potentat har, att får han tåg i ett finger, så tar han nästa
och så småningom plockar han till sig hela handen. Det är innebörden i
vad man här kallar för differentiering av tillämpningen — ingenting annat;
alitsa en påtaglig försämring, ett underlättande för eventuella reaktionära
myndigheter att få lagen tillämplig, da man annars, örn det förelegat ett generellt
beslut, kanske icke hade fått lagtillämpningen godkänd.

Jag vill icke säga någonting ytterligare i fråga om det anförande, som herr
utrikesministern har hållit. Det skulle ju verka, som örn det plötsligt hade blivit
populärt att här söka polemik mot landets utrikesminister. Jag tror inte
det varit drivkraften för de talare, som ha opponerat eller polemiserat mot
herr utrikesministern, utan jag tror, att han genom sina uttalanden faktiskt
bär uppväckt en ganska stor oro och att dessa uttalanden lia föranlett ideliga
missförstånd och förklaringar. Det förefaller mig bero på, att herr utrikesministern
icke har uttryckt sig med den klarhet, som man i detta fall borde
ha rätt att fordra.

Då herr utrikesministern i sitt första anförande sade, att han icke ville stå
maktlös och därför hade förordat denna censurlag, så tror jag inte, att han
malat situationen riktigt. Jag_ är övertygad om, att ingen här i kammaren underskattar
de synnerliga^svårigheter, som landets utrikesminister har att dragas
med. Jag är säker på, att det är inte många, som vilja byta funktion med

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

127

Grundlag sändring sförslag äng. för hands granskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

honom i dessa tider, och jag tror inte det är någon vilja att göra hans ämbete
tyngre och svårare, som ligger till grund för kritiken gentemot vad han här
har framfört rörande censurlagstiftningen. Jag är övertygad örn, att full förståelse
finnes för både det delikata och det svåra i att ha hand om utrikesministerämbetet
i dessa bistra tider. Men trots alla dessa erkännanden måste man
väl ändå fordra av landets utrikesminister, att han inte på så vaga grunder,
som faktiskt här varit fallet, förordar en censurlagstiftning, vilken, som också
herr utrikesministern säkerligen förstår, dock alldeles säkert sårar det svenska
folkets majoritet i dess djupaste frihetskänslor. Jag är av den uppfattningen,
att de, som här ha polemiserat mot den föreslagna lagstiftningen, ha gjort det
på så starka grunder, att det kan räcka med att man i största allmänhet instämmer
med de talare, som här ha dels yrkat avslag och dels yrkat återremiss.

Det ai sedan bara en enda sale rörande tillampmngslagen, som ja^^ slrulle
vilja säga. Jag har i den frågan väckt en särskild motion, och jag hänvisar till
vad jag i den motionen har anfört. Jag behöver alltså inte taga herrarnas tid
i anspråk med att upprepa någonting därav, men jag skulle bara vilja säga en
sak om en detalj, nämligen om pressens inflytande på en kommande censur
därigenom, att den skulle få utse ett visst antal representanter, som skulle få
deltaga i en nämnd, som finge lov att yttra sig och alltså utöva ett visst inflytande,
när denna lag skall tillämpas. Jag tror inte det bittersta på, att detta
bomme att spela någon roll för skyddandet av tryckfriheten. Det hör bara till
de ingredienser, som jag här förut betecknade som syltet till ricinoljan, ingenting
annat. Och de pressorganisationer, som vi ha här i Sverige, tidningsutgivareföreningen
och dess organ pressbyrån och vad som i övrigt skulle kunna
angivas såsom pressorganisationer här i landet, äro verkligen inga riktiga instanser
för vårdandet av tryckfriheten. Tidningsmännen äro inte de största anhängarna
av tryckfriheten. Som gammal tidningsman ber jag få förklara, att
min erfarenhet från tidningsmannavärlden är, att de inte alls äro anhängare
av en generell tryckfrihet. De äro var och en anhängare av friheten att själva
få skriva som de vilja, men de ha ofta inte så förfärligt mycket emot, att andra
förhindras att skriva vad de tycka passa, så att dessa tidningsmannaorganisationer
utgöra då sannerligen inte någon garanti.

Då skulle jag hellre vilja, att någon nämnd från folket självt, från fackorganisationerna,
nykterhetsorganisationerna eller andra folkliga organisationer
finge träda till med sitt lekmanna!örstånd. Då skulle det uppnås bättre resultat.
Se t. ex. på pressbyrån, som är underställd tidningsutgivareföreningen. Den
sänder ut ett cirkulär till sina återförsäljare där man gör den våldsammaste
reklam för vissa angivna utländska tidskrifter, såsom bildtidningen »Signal»,
»Das Wehrmacht», »Das Reich» och någon mera tidning, som man anbefaller
skall givas största möjliga reklam och beredas största möjliga spridning. Är
det dessa herrar, som äro verksamma i tidningsdistributionens tjänst, som också
skulle vara med och se till, att vi få en hygglig och bra censur? Då kan man
ju förstå av vilken art denna kommer att bli, åtminstone örn pressbyråns chef
skall vara med och rådslå örn dess genomförande och utövande här i landet.

Herr talman, då jag inte i denna sena timme vill gå in på en rad andra frågor,
så har jag med dessa strödda anmärkningar endast velat understryka, att jag
givetvis är motståndare till hela denna censurlagstiftning. Jag hänvisar för
övrigt till den motion, i vilken jag har yrkat avslag också på tillämpningslagsti
ftningen.

_ Jag vill till sist bara säga, att om jag såsom representant för den kommunistiska
rörelsen här i landet verkligen vis ä vis den svenska demokratien vore
den skadegörare, som många av herrarna här tro att jag verkligen är, örn jag

128

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlagsändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

hade så liten känsla för värdet av den svenska demokratien, som många av er,
mina herrar, föreställa er, då skulle jag med tystnad och ett diaboliskt leende
iakttaga, när första kammaren i kväll går att besluta gravlägga en mycket väsentlig
del av denna demokrati.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för att innan debatten avslutas uttala, att jag betraktar tryckfriheten och
det fria ordet som en så viktig och betydelsefull medborgerlig rättighet och en
så viktig del av vår fria folkliga självstyrelse, att jag icke kan biträda det förslag,
som här föreligger. De skäl, som jag skulle ha kunnat och velat anföra,
ha redan på ett tidigt stadium under debatten framförts, och kan jag i det avseendet
i vissa delar åberopa vad herr Andrén uttalade.

Jag har endast med dessa ord velat tillkännagiva denna min mening för att
också få den antecknad till dagens protokoll.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag har begärt ordet för att säga några
ord örn innebörden av den reservation, som jag har avgivit tillsammans med
herrar Björck och Spångberg. Men innan jag går in på det kapitlet, måste jag
till min ärade vän herr Wistrand säga, att när han nyss uppträtt såsom något
slags talesman för den svenska arbetarrörelsen, så tror jag, att han något missförstått
situationen och att han väl ändå närmast uppträder såsom ombud för
den svenska arbetsgivarrörelsen. Och när han talade örn socialism i motsats till
individualism, så tyckte jag också att det var märkligt, men det sker ju så
många märkliga ting i dessa dagar, att jag inte skall annat än hälsa herr Wistrand
välkommen. Jag hoppas, att han även på andra punkter kommer att
hysa den uppfattning, som lian principiellt har givit uttryck för i dag.

Det var emellertid inte det jag skulle ha velat säga till herr Wistrand, utan
det var några ord i anledning av hans åberopande av 1812 års ändring i tryckfrihetsförordningen,
som han framhöll såsom ett bevis för hur kloka de grundlagsfäder
hade varit, som gjort denna ändring, som medgav indragningsmakten.
Jag lät då skicka efter en bok, som jag har läst i min ungdom, en bok av
den berömde historieskrivaren Harald Wieselgren örn Lars Johan Hierta. Jag
erinrade mig en passus däri, och det bekräftade sig också, att det förhöll sig
så, som mitt minne gav vid handen. Harald Wieselgren säger örn Wetterstedt
— denne var, örn jag så får säga, den tidens Westman •— som framlade förslaget
till införandet av indragningsmakten: »Men dagens ära var Wetterstedts.
K. maj :ts ''olyckliga belägenhet’ skildrar han lifligt. Dels kunde han ofta ej
lagligen göra åtal mot en obehaglig tidningsuppsats, dels, örn försök dertill
gjordes, blefvo resultaten senfärdiga eller svaga. Derför behöfde han den nu
föreslagna makten, som i Wetterstedts förträffliga tal framställdes så liten
och dock så välgörande, framför allt så nödvändig. Kronprinsen, sade hofkansleren,
var ''uppfostrad i friheten’, och denne ädle man skulle nog återlemna
makten öfver tidningarna, då den ej mer behof des. Sjelf lofvade Wetterstedt
att utöfva den värdigt.»

Efter att ha skildrat gången av förhandlingarna på riddarhussalen i örebro
säger Wieselgren därefter: »Men Per Lagerhielms ord hafva ej ljudit förgäfves,
fastän då öfverhörda. Med en siares blick förutsåg han, hvarthän ett sådant
undfallande för den främmande härföraren skulle leda, hvilken uppfattning
han skulle få örn de svenska lagstiftarne och hvilken myndighet desse,
som nu i ödmjuk tjusning följde hans vink, tvärt emot den grundlag, både han
och de besvurit, sedermera skulle kunna utöfva i en möjlig strid för lagen mot
härförarens mäktiga vilja.» — »Historien är en sträng domare, så slöt han sitt

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

129

Grundlagsändrings förslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

tal, och skall med skarp blick se tillbaka på en tid, sorn fördröjt nationens odling,
och förgäfves tror man sig dold av förgängelsen.»

Jag tror, att vi ha något att lära av vad Harald Wieselgren skildrar om
vad som inträffade 1812, när vi nu äro i färd med att begå —• jag vill icke
säga ett liknande grundlagsbrott, men en liknande grundlagsändring. Jag är
emellertid övertygad om att de mångå reservationer, som finnas fogade till
konstitutionsutskottets memorial och som visa den oerhörda tveksamhet, som
inom utskottet har rått gentemot Kungl. Maj :ts förslag och det vilande grundlagsförslaget,
skola likaväl som den debatt, som ägt rum i riksdagens båda
kamrar så gott som en hel dag, lia lärt Kungl. Maj :ts regering något och icke
ha varit förgäves. Ty jag tror, att ur denna debatt talar det svenska folkets
innersta vilja och mening, och de ministrar, som icke skulle akta på en sådan
ganska samstämmig röst i folkrepresentationen, skulle ganska illa fatta vad
klockan är slagen. Jag tror, att regeringen gör klokt i att icke för andra gången
framkalla en sådan debatt genom att, örn förslaget bifalles, sedermera framlägga
censurförslag för riksdagen.

Jag är emellertid övertygad örn att statsråden Gunther och Westman mena
fullkomligt ärligt, att de äro i fullkomligt god tro och att de ha landets bästa
för ögonen. Det är jag fullkomligt övertygad örn. Jag kan bara inte riktigt
förstå, att de icke uppskatta den svenska tryckfriheten, som inte är ett privilegium
för några tidningsmän, utan för svenska folket. Jag kan inte förstå, att
de icke uppskatta den så, som de svenska grundlagsfäderna dock gjorde. Denna
tryckfrihetsförordning har likväl varit en hörnpelare i den svenska friheten
och demokratien. Därför tycker jag, att det hade varit bättre, örn statsråden
hade sagt rent ut, att de tycka, att det är besvärligt med den demokrati, som
finns i den svenska tryckfrihetsförordningen, och att de vilja lia större möjligheter
att efter eget gottfinnande leda den utveckling, som de anse vara den
bästa. Herrar statsråd säga sig älska och uppskatta det fria ordet, men så sade
också en gång Reuterholm, Wetterstedt och Hartmansdorff, och man behöver
bara erinra sig dessa herrar, vilka en gång i den svenska historien förde precis
samma kamp som herrarna nu föra, för att man skall förstå, vad denna stund
verkligen innebär.

Jag vill sålunda alls icke bestrida den goda avsikten hos dem, som tro, att ju
mer man lägger tryckfriheten i länkar, desto mer älskar man denna frihetens
idé. Man säger isig vilja drabba frihetens missbruk och drabbar dess bruk.
Herr utrikesministern har ju alldeles nyss helt riktigt sagt, att han i den nuvarande
tryckfrihetslagen har vapen, som han kan använda mot missbruket. Yi,
som sitta i konstitutionsutskottet, veta ju, att excellensen Giiunther och statsrådet
Westman ingalunda ha låtit dessa vapen ligga obegagnade. Snarare ha de använt
dem till ett övermått, som förvånat oss i högsta, grad. Att nu inte nöja sig
med de vapen, som finnas, utan försöka skaffa nya, synes mig därför vara att
gå för långt. Det är att slå sönder ett gammalt frihetens palladium, som vi
inte vilja ha sönderslaget. Det är stora och ovanskliga värden, som det krävt
ofantliga offer och strider att erövra, vilka här stå på spel. Jag tror också, att
regeringen förstår detta men att den hoppas, att om den får denna lag, den inte
skall behöva använda den. Har man den emellcitid en gång, så kan man
mycket väl frestas att ta till den, liven när den inte behövs. Det ligger en
fara i att skapa lagar i det oändliga, som så att säga ligga i reserv.

I regel har censuren införts i oroliga tider, men sedan har den levat kvar,
hägnad av de maktägande. Därför måste ju också, sedan indragningsmakten
1812 införts, svenska folket i 30 år föra en oavbruten kamp för ali, komma
fram till cn verklig tryckfrihet. I den nuvarande grundlagen äro fakltskt för FÖrsta

kammarens protokoll 1941. Nr 39. 9

130

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlag sändring sförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

handsgranskning och censur förbjudna t. o. m. under krig. Det rådde ändå
alldeles som nu mycket oroliga förhållanden i världen, när denna lag skapades.
Napoleon regerade då i Europa, och hans välde höll några år senare på att
falla sönder och föll sönder. I vårt land hade vi det 1809 mycket svårt, fienden
stod på vår mark, och ändå skapades denna utomordentliga, frihetsvänliga
grundlag. Så stark bär i själva verket erfarenheten varit i en annan riktning
än den, som herr utrikesministern här givit till känna som sin.

Jag skulle för min del också vilja uttala, att örn man skulle medge censur
under s. k. krigsfara, skulle det vara att tillåta en mörkläggning, som kan
skada även betydelsefulla militära intressen. Hålles ett folk fjärran från verkligheten,
ges nämligen ryktessmideriet fritt lopp, och det florerar i en utsträckning,
som direkt motverkar vad man vill åstadkomma genom censuren. Lägrar
sig ett allmänt halvdunkel över landet, så skadas folkets stridsmoral, ty folket
vet varken ut eller in, vet inte vad som sker, och känner sig i verkligheten
vilsefört.

Censuren föder också mycket lätt godtycke, inre tvedräkt och misstro till de
styrande. Ingen tror på vad en censurerad press innehåller. Pressen blir därför
betraktad såsom en obetydlighet. Man fäster intet avseende vid den, och
en viss likriktning gör sig gällande. Alla kattor bli gråa i mörkret, och alla
tidningar bli lika under censur. Ingen fäster något avseende vid dem. Med en
sådan idélös press följer en allmän likgiltighet för de stora och avgörande frågorna,
de som gälla rätt, sanning, rättvisa, människovärde, frihet etc. Det är ju
dock allt detta, som regeringen ytterst tror sig kulina skydda med censuren?
Man motverkar sålunda, synes det mig, det ändamål, som man vill uppnå, med
det medel, som man vill införa.

Då svarar man, att det blott är utrikespolitiken, som skall censureras, och
censuren skall blott drabba illojala tidningar. Men var går gränsen mellan
lojala och illojala tidningar och böcker? Jag har under de senaste månaderna
hört många namn nämnas på böcker och tidningar, som skulle dragas in, örn
det vore censur. Det är böcker av olika slag och tidningar av olika färger, från
högern till ytterlighetsriktningarna. Man vet sålunda inte vad som verkligen
kommer att ske, örn en sådan censur införes.

Vad sedan angår, att det bara är utrikesmaterialet, utrikesledare och militära
notiser, som skola granskas, men icke något, som rör inrikespolitiken —
det har ju en gång herr justitieministern förklarat —• så äro ju gränserna också
här ganska flytande. Vad sker t. ex., örn en kritik sättes in mot en regering
för dess utrikes- eller försvarspolitik? Vad sker, örn en kritik riktas mot en regering
för dess försörjningspolitik? En dylik kritik kan ju antas skada landets
försvarskraft, och en formulering därom är inrymd i lagen.

Vi veta nu, vilken regering vi lia, och vi hysa tilltro till densamma, även
örn mångå bekämpa dess censurlag. Men vi veta inte alls, vilken regering
vi ha i morgon eller örn ett år eller två. Inga regeringar sitta i evighet, inte
ens samlingsregeringar, men censurlagar lia en märklig inneboende tendens att
bli bestående. Kommer inte varje blivande regering i oroliga tider att anse sig
ha rätt att kräva, att tystnad skall råda i landet och att onödigt ljus inte skall
sila in i riket? Kanske skola många av dem, som nu sitta i Kungl. Maj:ts regering,
i en framtid djupt beklaga, att de lagt fram en sådan lag. De komma
kanske själva att bli offer för den. Jag vet, att dylika farhågor ofta slås bort
med att demokratien är så grundmurad, att det är ingen fara på taket, men
örn man börjar luckra upp demokratien på det ena området efter det andra,
vad veta vi då örn hur länge ens dess yttre former komma att bestå?

Jag tror sålunda, att mer än hörsamhet, tigande och försagdhet behövas i

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

131

Grundlagsändring sfer slag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

dag ett fritt meningsutbyte, en grundlig eftertanke och ett studium av historiens
lärdomar. De, som i dag tala för censur, även när krig icke pågår, de
sätta enligt min mening oavsiktligt bindlar för vårt folks ögon, och det värsta är,
att de sätta bindlar även för sina egna ögon. Ty utan att folket självt sett, fattat
och nått klarhet i de stora frågorna, kan icke en regering se, fatta eller
förstå det väsentliga, nämligen folkets själ. Har man inte folkets själ med sig,
så hjälper det inte, örn man har hundra censurlagar till sitt förfogande. Därför
äro skälen för censur i själva verket kortsynta och småsynta. De mera djupliggande
skälen för ett fritt ord i en fri nation även under cn farofylld tid äro
mer värda. Ett censurerat folk är en dålig grundval för en regering. Med
censur följer en likriktad, mekaniserad propaganda. Den kan komma utifrån,
och den kan komma inifrån, men den är oneklig, varifrån den kommer. En
propaganda, som icke såsom motvikt har en andlig frihet, är ett dåligt vapén
mot alla yttre och inre faror. Därför tror jag, att örn regeringen, såsom jag
antar, segrar i dag, så är det en Pyrrhusseger. Sveriges folk kommer en gång
djupt att ångra, vad som nu skall ske, och de, som nu äro betänksamma, komma
säkert att i det långa loppet få rätt.

Emellertid skulle jag vilja säga, att örn regeringen nu segrar, så är det visserligen
förmätet att ge den ett råd, men en ödmjuk och vördsam hemställan kan
man göra. Det åligger ju riksdagar att i en tid som denna föra ett ödmjukt
språk mot regeringar. Jag skulle vilja säga, att om denna lag nu mot en
stark opinion i riksdagen går igenom, så bör regeringen inte sätta den i kraft
utan ytterst tvingande skäl. Ty den kommer icke att befordra enigheten i landet
och icke tilltron till regeringen. Men väl bör regeringen visa större motstånd
mot alla utländska påtryckningar och önskemål.

Herr talman! Jag hemställer för min del i första hand örn återremiss och
i andra hand, om detta yrkande skulle avslås, örn avslag. Vid behandlingen
avsnästa ärende kommer jag att yrka bifall till den av herrar Björck och
Spångberg samt mig avgivna reservationen, som närmast ansluter sig till den
av herr Undén m. fl. väckta motionen.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Jag har begärt ordet för att rikta cn
fråga till justitieministern.

Säkerligen har det slagit många av kammarens ledamöter såsom en egem
domlighet, att örn vi nu biträda utskottets hemställan och alltså slutgiltigt
antaga det vilande grundlagsförslaget, komma vi att få en tryckfrihetsförordmng,
som på en gång förbjuder censuren och ger anvisningar örn hur en
sadan skall anordnas. Läsaren av den nya editionen av T.F.O. kommer att
^första paragrafens andra moment träffa på ett stadgande av denna lydelse:
»Någon tryckningen föregående granskning av skrift, eller något förbud emot
tryckningen därav, skall ej äga rum. Ej skall någon skrift kunna, före dess
utgivande, boktryckare, utgivare eller författare avfordras, ej heller något för
tryckningen eller utgivningen ^underligt inseende över boktryckerier, elior
författare eller utgivare, vara tillätet. ..» Örn han sedan fortsätter i läsningen,
kommer han så småningom att träffa på den nya § G, som börjar på
följande sätt: »Enligt stadganden i särskild av Konungen oell riksdagen sam1
allt ^ stiftad lag ina, då riket befinner sig i krig eller krigsfara, meddela,s
föreskrift om förhandsgranskning av tryckta skrifter . . .»

Har föreligger uppenbarligen en motsägelse i lagtexten, som till äventyrs
rT.ör i e„ 7lssa förvecklingar vid lagskipningen och lagens tillämpning.
JJartör skulle jag vilja ställa den frågan till justitieministern, vilket av de
bada anförda lagrummen, som skall anses äga företräde.

132

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Grundlagsändringsförslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

Till denna fråga skulle jag möjligen också våga foga en annan, nämligen
huruvida justitieministern finner en lagtext, som utformats på detta sätt,
vidare lycklig. Kanske får jag t. o. m. göra en tredje fråga, huruvida inte
möjligen en lag, som på detta sätt dementerar sig själv, kan föranleda lika
många missförstånd som i dag ha uppstått omkring utrikesministerns anföranden.

Herr statsrådet Westman: Jag ber att få fästa den ärade talarens uppmärksamhet
på att hans fråga beror på bristande kännedom örn vad som har
hänt i fråga örn tryckfrihetsförordningen. Den bestämmelse, som han uppläste,
gäller inte längre. Den är upphävd och ersatt med följande: »Vad nu
är stadgat skall dock icke gälla i den mån annat följer av vad i 6 § sägs.»
Således var hans fråga fullkomligt obefogad.-

Men den ärade talaren väckte till liv hos mig en annan oro, alldeles motsatt
den han gav uttryck åt. Vi finna av vad jag läste upp, att det i tryckfrihetsförordningen
förekommer en hänvisning till en § 6. Hur kan då den
ärade talaren möjligen ha för avsikt att vara med bland dem, som rösta avslag
på denna § 6? Då råkar ju den ärade talaren ut för att ställa till med en
besynnerlighet i tryckfrihetsförordningen. Av hans anförande att döma bör
han emellertid vara synnerligen ovillig att medverka till ett sådant resultat.

''Herr Petersson, Knut, erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Efter
detta återstår för mig endast att anhålla örn kammarens benägna överseende.
Jag hade verkligen konfererat med en av konstitutionsutskottets ledamöter
om denna sak, och denne ledamot försäkrade mig, att det lagrum i tryckfrihetsförordningen,
som jag hänvisat till, faktiskt fortfarande var gällande och
att någon ändring av detsamma inte var ifrågasatt. Det var efter detta uttalande
av den ärade ledamoten, som jag vågade framställa mina frågor. Men
jag måste naturligtvis efter de upplysningar, som lämnats från regeringsbänken,
medge, att jag begått ett fatalt misstag.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Blott några ord! Jag värderar
och uppskattar friheten, framför allt det fria ordet, men den enskildes frihet
får underordna sig vad landets väl kräver. Vi ha på många områden fått
en mängd fullmakts- och beredskapslagar, som på ett flerfaldigt sätt ingripa
i den enskildes handlande, men vi ha fått underkasta oss detta. De totalitära
staternas sätt att handla tvingar även de demokratiska staterna att på många
områden inrätta sig på samma sätt. Jag kan inte i nuvarande läge ta ansvaret
för att gå emot denna lag. Andra fullmaktslagar, som vi beslutat, vilja vi
inte ha gällande en dag längre än som nödvändigtvis behövs, och när kriget
och kristiden äro över, är jag förvissad örn att de komma att avskaffas. Så
bör även kunna bli förhållandet med denna lag. Jag hoppas att den, såsom
herr utrikesministern redan har sagt, inte skall behöva sättas i kraft, utan
att den skall vara såsom ett vapen i regeringens hand, som kan tillgripas, örn
så skulle behövas. Och örn den skulle behöva sättas i kraft, hoppas jag, att
tillämpningen dock blir sådan, att allmänheten känner, att det är för landets
bästa, som detta instrument handhaves. Vi ha på många områden inom näringslivet
fått finna oss i att friheten i hög grad begränsats. Vi få göra det
även här, och vi måste i det fallet ha förtroende för den sittande regeringen.
Här finnas ju så mycket garantier, varmed denna lag omgärdats, att örn missbruk
skulle förekomma, bör detta kunna begränsas.

I nuvarande läge, herr talman, anser jag mig alltså böra biträda det föreliggande
utskottsförslaget, och jag ber att få yrka bifall till detsamma.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

133

Grundlagsändringsf örslag ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

Herr Herlitz: Herr talman! Herr Knut Petersson råkade nyss ut för ett
fatalt misstag och förklarade det delvis genom att han inhämtat upplysning
av en ledamot av konstitutionsutskottet. Jag känner behov av att meddela,
att den ledamot av konstitutionsutskottet, som han torde ha åsyftat, var jag.
Men han har icke till mig framställt någon fråga, huruvida denna paragraf
fortfarande gällde eller icke.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det under behandling varande memorialet yrkats l:o) att det i
memorialet införda vilande grundlagsändringsförslaget skulle antagas; 2:o)
att berörda förslag skulle förkastas; samt 3:o) att memorialet skulle visas
åter till utskottet.

Därefter gjorde herr talmannen till en början propositioner, först på bifall
till yrkandet örn återremiss samt vidare på avslag å nämnda yrkande; och förklarade
herr talmannen sig anse den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Engberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som avslår yrkandet örn återförvisning till konstitutionsutskottet av
dess memorial nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Engberg begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 45.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på antagande av det
i memorialet införda vilande grundlagsändringsförslaget samt vidare på dess
förkastande; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på förslagets antagande, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sandler begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som antager det i konstitionsutskottets memorial nr 20 införda vilande
grundlagsändringsförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, förkastas ifrågavarande förslag.

134

Nr 39.

Oasdagen den 18 juni 1941 e. m.

Lagförslag
ang. tryckta
skrifter vid
krig edler
krigsfara.

(Grundlagsändringsforsing ang. förhandsgranskning av tryckta skrifter m. m.

(Forts.)

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Sandler begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och hefunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —■ 79;

Nej — 39.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 21, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med vissa bestämmelser
örn tryckta skrifter vid krig eller krigsfara jämte i ämnet väckta
motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna den 21 maj
1941 hänvisat en av Kungl. Majit till riksdagen avlåten proposition, nr 253,
vari Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att — med frånträdande av sitt i skrivelse
den 13 juni 1940, n,r 422, anmälda beslut — under förutsättning att
av 1940 års lagtima riksdag såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaget förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen
samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf,
betecknad såsom § 6, bleve av riksdagen slutligen godkänt, antaga vid
propositionen fogat förslag till lag med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter
vid krig eller krigsfara.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande i anledning
av propositionen inom riksdagen väckta motioner, nämligen dels motionen
nr 228 i första kammaren av herr Undén m. fl., dels de likalydande motionerna
nr 231 i första kammaren av herr Linderot och nr 316 i andra kammaren
av herrar Hagberg i Luleå och Persson i Stockholm, dels motionen nr
319 i andra kammaren av herr Mosesson, dels ock motionen nr 320 i andra
kammaren av herr Edberg m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen med bifall till den förevarande propositionen ville — med
frånträdande av sitt i skrivelse den 13 juni 1940, nr 422, anmälda beslut —
upder förutsättning att av 1940 års lagtima riksdag såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaget förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen
och § 38 riksdagsordningen samt till införande i tryckfrihetsförordningen
av en ny paragraf, betecknad såsom § 6, bleve slutligen godkänt,
antaga under punkten infört förslag till lag med vissa bestämmelser örn tryckta
skrifter vid krig eller krigsfara;

2) att

a) motionerna 1:231 och 11:316,

b) motionen 1:228,

c) motionen 11:320 och

d) motionen II: 319

måtte anses besvarade genom vad utskottet under 1) hemställt.

Onedagen den 18 juni 1941 e. m. Nr 39. 135

Lagförslag ang. tryckta skrifter vid krig eller krigsfara. (Forts.)

Reservationer hade avgivits av, utom annan,

1) herrar John Björck, Fredrik Ström och Spångberg, som på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen, med bifall till motionerna I: 228 och II: 320,
måtte besluta att för sin del antaga 1 och 2 §§ i den föreslagna särskilda lagen
i den ändrade lydelse, reservationen visade;

2) herrar Herlitz, Nilsson i Göteborg, Nilsson i Norrlångträsk och Sefve,
som av angivna orsaker hemställt, att riksdagen i anledning av motionen II:
319 måtte besluta, att 2 och 4 §§ skulle erhålla den ändrade lydelse, som i reservationen,
angivits;

3) herr Fredrik Ström, som ansett, att 3 § andra stycket i den särskilda
lagen, av utskottet bort tillstyrkas i viss ändrad lydelse;

4) herr Herlitz beträffande ikraftträdandebestämmelsen;

5) herr Holmström mot viss del av utskottets motivering.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr talman! I avseende å föredragningen
av konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten 1 på det
sätt, att till en början föredrages det av utskottet tillstyrkta lagförslaget paragrafvis,
med ikraftträdandebestämmelse, ingress och rubrik sist, varefter utskottets
hemställan föredrages;

att besluten med avseende å lagförslaget må fattas under den av utskottet i
punkten 1 angivna förutsättning;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten 1.

Det av utskottet tillstyrkta lagförslaget.

1 §■

Denna paragraf lydde:

o I den ordning varom stadgas i § 6 tryckfrihetsförordningen må förordnas,
då riket befinner sig i krig eller krigsfara, att vad i 2 § samt 4—9 §§ stadgas
örn förhandsgranskning och införselförbud skall äga tillämpning, samt

då riket befinner sig i krig, att vad i 3, 4 och 9 §§ stadgas om utgivningsförbud
skall äga tillämpning.

I den av herr John Björck m. fl. avgivna reservationen hade för samma paragraf
föreslagits följande lydelse:

I den ordning varom stadgas i § 6 tryckfrihetsförordningen må, när riket
befinner sig i krig, förordnas, att vad i 2—9 §§ stadgas skall äga tillämpning.

Herr Undén: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr John Björcks
reservation i fråga örn 1 §.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr talman! Jag hemställer, att kammaren
måtte biträda utskottets förslag i denna paragraf.

136

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Lagförslaq ang. tryckta skrifter vid krig eller krigsfara. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande
av den nu föredragna paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf
skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den av herr John Björck
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Undén begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § i det av konstitutionsutskottet i utlåtande nr 21
punkten 1 tillstyrkta lagförslaget, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

[Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som förordats i
den av herr John Björck m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Undén begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;
Nej — 45.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

2 §.

Denna paragraf var så lydande:

Konungen äger, då det nödvändiggöres av hänsyn till rikets farliga belägenhet,
att i fråga örn tryckta skrifter meddela stadgande örn förhandsgranskning,
i den omfattning som prövas erforderlig, för att förebygga att i sådan
skrift offentliggöras meddelanden, vilka äro ägnade att undergräva krigslydnaden,
försvåra militära företag eller eljest försämra krigsmaktens ställning
eller försvaga rikets försvarskraft eller att störa rikets fredliga förhållande
till främmande makt, eller vilka åsyfta att förbereda statsskickets omstörtande
med våldsamma medel eller med hjälp av främmande makt eller äro
ägnade att allvarligt störa ordningen inom landet.

I herr John Björcks m. fl. reservation hade för ifrågavarande paragraf föreslagits
följande ändrade lydelse:

Konungen äger, då det nödvändiggöres av hänsyn till rikets farliga belägenhet,
att i fråga örn tryckta skrifter meddela stadgande örn förhandsgranskning,
i den omfattning som prövas erforderlig, för att förebygga att i sådan skrift
offentliggöras meddelanden, vilka äro ägnade att undergräva krigslydnaden,
försvåra militära företag eller eljest försämra krigsmaktens ställning eller försvaga
rikets försvarskraft, eller vilka åsyfta att förbereda statsskickets örn -

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

137

Lagförslag ang. tryckta skrifter vid krig eller krigsfara. (Forts.)
störtande med våldsamma medel eller med hjälp av främmande makt eller äro
ägnade att allvarligt störa ordningen inom landet.

I den av herr Herlitz m. fl. avgivna reservationen hade för samma paragraf
/förordats följande avfattning:

Konungen äger, då det nödvändiggöres av hänsyn till rikets farliga belägenhet,
meddela stadgande om förhandsgranskning

a) beträffande tryckta skrifter i allmänhet i den omfattning som prövas erforderlig
för att förebygga, att i sådana skrifter offentliggöras meddelanden
vilka äro ägnade att försvåra militära företag eller eljest försämra krigsmaktens
ställning eller försvaga rikets försvarskraft,

b) beträffande viss periodisk skrift eller beträffande skrifter utgivna från
visst boktryckeri eller av viss förläggare — om grundad anledning förekommit
att antaga, att däri kunna komma att offentliggöras meddelanden, vilka
äro ägnade att undergräva krigslydnaden eller att störa rikets fredliga förhållande
till främmande makt eller att allvarligt störa ordningen inom landet
eller vilka åsyfta att förbereda statsskickets omstörtande med våldsamma medel
eller med hjälp av främmande makt — i den omfattning som prövas erforderlig
för att förebygga att sådana meddelanden däri offentliggöras.

Herr Undén: Jag hemställer örn bifall till herr Björcks reservation.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Jag hemställer örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till den av mig
jämte tre andra ledamöter avgivna reservationen nr 3).

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den nu förevarande paragrafen yrkats l:o) att densamma skulle
godkännas; 2 :o) att paragrafen skulle godkännas med den lydelse, som förordats
i den av herr John Björck m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle godkänna den lydelse av paragrafen, som föreslagits
i herr Herlitz m. fl. vid utlåtandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Undén begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition antaga
paragrafens godkännande med den lydelse, som förordats i den av herr
John Björck m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Herr IJerlitz äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående 2 § i det av
konstitutionsutskottet i utlåtande nr 21 punkten 1 tillstyrkta lagförslaget an -

138

Nr 89.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Lagförslag ang. tryckta skrifter vid krig eller krigsfara. (Forts.)
tager paragrafens godkännande nied den lydelse, som förordats i den av herr
John Björck m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

[Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits godkännande
av den lydelse av paragrafen, som föreslagits i den av herr Herlitz
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Herlitz begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej-— 38.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 2 § i det av konstitutionsutskottet i utlåtande nr 21
punkten 1 tillstyrkta lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som förordats i
den av herr John Björck m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först
de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen
förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Undén begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 54.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

3 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

Konungen äger förbjuda utgivandet av periodisk skrift,

1) örn i skriften offentliggjorts meddelande av sådan beskaffenhet som i
2 § sägs, eller

Onedagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

139

Lagförslag ang. tryckta skrifter vid krig eller krigsfara. (Forts.)

2) om genom uppenbar tredska eller grov försummelse av skriftens utgivare
föreskrifter som meddelats rörande förhandsgranskning av skriften icke iakttagits.

Förbud, varom nu sagts, skall meddelas för viss tid, högst sex månader,
och må förlängas för högst sex månader varje gång samt återkallas, då anledning
därtill finnes.

I fall, som i första stycket under 1) sägs, må utgivningsförbud ej meddelas,
med mindre skriftens utgivare av chefen för justitiedepartementet tilldelats
varning med tillkännagivande, att skriftens innehåll givit anledning att
överväga dylikt förbud, samt jämväl därefter i skriften offentliggjorts meddelande
av sådan beskaffenhet som i 2 § sägs.

I herr Fredrik Ströms reservation hade för paragrafens andra stycke föreslagits
följande ändrade lydelse:

Förbud, varom nu sagts, skall meddelas för viss tid, högst två månader,
och må förlängas för högst två månader varje gång samt återkallas, då anledning
därtill finnes.

Herr Ström, Fredrik: I fråga om 3 § har jag avgivit en reservation, som
gäller det antal månader, varunder utgivande av en periodisk skrift skall kunna
förbjudas.

Kammaren har nyss fattat ett enligt min mening för landet olyckligt beslut,
men man bör ju ändå inte förtvivla, utan hoppas att det åtminstone
skall vara möjligt att nu åstadkomma så mycket, att den längsta tidrymd,
för vilken utgivningsförbud enligt 3 § skall få meddelas, tillmätes något kortare
än enligt utskottets förslag. Utskottet föreslår, att mom. 2 andra stycket
får följande lydelse: »Förbud, varom nu sagts, skall meddelas för viss
tid, högst sex månader, och må förlängas för högst sex månader varje gång
samt återkallas då anledning därtill finnes.» Jag anser att sex månader är
för lång tid, då ett utgivningsförbud under en sådan tidrymd kan ödelägga ett
stort företag med mångå anställda, vilket kanske skulle rätta och ändra sig,
ifall det finge tillfälle till en ytterligare omprövning. Visserligen kan förbudet
meddelas för kortare tid än sex månader, men tillämpningen av bestämmelserna
angående transportförbudet har visat, att när det står »högst sex
månader», blir denna tidrymd regel, och förbudet kommer i verkligheten alltid
att gälla så lång tid.

Jag har i min reservation föreslagit, att maximitiden skulle bestämmas
till två månader. Det finns ju i alla fall möjlighet att förlänga förbudet, ehuru
endast högst två månader varje gång. Det synes mig vara en mildare, rimligare,
rättvisare och mänskligare bestämmelse än den, som utskottet föreslagit.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av mig avgivna
reservationen.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande
av den under behandling varande paragrafen samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den ändrade lydelse av andra stycket, som förordats i
den av herr Fredrik Ström vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkän -

140

Nr 39.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Lagförslag ang. tryckta skrifter vid krig eller krigsfara. (Forts.)
nande enligt utskottets förslag, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ström, Fredrik, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 3 § i det av konstitutionsutskottet i utlåtande nr 21
punkten 1 tillstyrkta lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den ändrade lydelse av andra
stycket, som förordats i den av herr Fredrik Ström vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig
från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 1.

Bifölls i vad den ej besvarats genom kammarens föregående beslut.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, i anledning av väckt
motion örn en allmän revision av tryckfrihetsförordningen.

I en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 70, hade herr Näslund hemställt, att riksdagen, därest de vilande förslagen
till ändringar i tryckfrihetsförordningen genomfördes, hos Kungl. Maj :t
ville begära utredning angående revision av hela tryckfrihetsförordningen, särskilt
i de delar, som berörde av krig framkallade undantagsförhållanden, samt
att förslag i ämnet måtte föreläggas riksdagen före innevarande valperiods slut.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Näslund: Med hänsyn till den långt framskridna tiden och den relativt
välvilliga motivering, som utskottet givit sitt avslagsyrkande, skall jag
inte upptaga tiden med något längre begravningstal över min motion. Jag
endast konstaterar, att utskottet ger mig rätt i att här behövs en översyn, fastän
utskottet anser, att den bör uppskjutas till en tidpunkt, då det råder
lugnare förhållanden. Jag hoppas att konstitutionsutskottet kommer att intaga
samma ståndpunkt, då de lugnare förhållandena ha inträtt.

Jag har intet yrkande att framställa.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 18 juni 1941 e. m.

Nr 39.

141

Örn en allmän revision av tryckfrihetsförordningen. (Forts.)

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Herr Herlitz erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Jag gav
nyss till herr Knut Petersson en kort replik, som jag känner ett behov att få
fullständiga. Jag yttrade mig mycket kortfattat förra gången, och vad jag
sade kan ha givit kammarens ledamöter ett felaktigt intryck.

Det är alldeles riktigt, att herr Knut Petersson med mig samtalade örn den
divergens, som han menade sig ha funnit. Jag har resonerat med honom örn
den och ansett, att de två paragraferna kunde förlikas med varandra. Men
jag är icke medveten örn att han till mig framställt någon fråga, huruvida den
ifrågavarande paragrafen fortfarande gällde eller icke. Jag vill emellertid
gärna erkänna, att jag vid våra samtal icke var uppmärksam på det förhållande,
som statsrådet och chefen för justitiedepartementet anförde.

Jag har känt ärligheten kräva, att jag gjorde detta fullständigande uttalande,
herr talman.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1.50 på natten.

In fidem

1 i '' ; G. H. Berggren.