RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1941:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1941. Första kammaren. Nr 33.

Onsdagen den 28 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 21 och den 24 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fångvårdsstaten
m. m.;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till visst
farledsarbete;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny tågfärja å
leden Malmö—Köpenhamn;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan för egnahemslån
vid statens järnvägar och statens vattenfalls verk;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till lastnings- och
lossmngsanordningar för sockerbetor; samt

nr 260, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1941/42 till statens sockernämnd.

Kore drogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 20, i anledning av FörordningsKungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning örn krigskonjunktur- förslag om
skatt för år 1941, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. krigskonjunk X

en den 7 mars 1941 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 173, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1941,

förordning örn rätt att på grund _av påförd krigskonjunkturskatt för år
1941 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och fömögenhetsskatten m. m.
för samma år, samt

„ 3) förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
aren 1941 och 1942 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg
eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Till utskottets behandling hade överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 209 i första kammaren av herr Wistrand
och nr 286 i andra kammaren av herr Olson i Göteborg m. fl.;

2) de likalydande motionerna nr 211 i första kammaren av herrar Ekströmer
och Mannerskantz och nr 282 i andra kammaren av herr Lundell;

3) de likalydande motionerna nr 212 i första kammaren av herr ''Axel Ivar
Anderson och nr 283 i andra kammaren av herr Wiberg m. fl.;

Första kammarens protokoll 1941. Nr SS. 1

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordning sförslag om krigskonjunkturskatt m. m. (Forts.) ■

4) de likalydande motionerna nr 214 i första kammaren av herr Bernhard
Nilsson m. fl. och nr 285 i andra kammaren av herr Liedberg m. fl.;

5) de likalydande motionerna nr 216 i första kammaren av herrar Nordenson
och Sylwan och nr 284 i andra kammaren av herr Lundberg i Hälsingborg
m. fl-;

6) motionen nr 208 i första kammaren av friherre Beclc-Friis m. fl.;

7) motion,en nr 210 i första kammaren av herr Holmström;

8) motionen nr 213 i första kammaren av herr Axel Ivar Anderson;

9) motionen nr 215 i första kammaren av herr Sandström m. fl.;

10) motionen nr 270 i andra kammaren av herr Falk m. fl.;

11) motionen nr 279 i andra kammaren av herr Henriksson;

12) motionen nr 280 i andra kammaren av herr Hansson i Skediga; samt

13) motionen nr 281 i andra kammaren av herr Karlsson i Granebo m. fl.

I de likalydande motionerna 1:211 och 11:282 hade hemställts, att riksdagen
ville avslå Kungl. Majis proposition nr 173 om krigskonjunkturskatt.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Majis förevarande
proposition nr 173 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,

1) antaga under punkten infört förslag till förordning om krigskonjunkturskatt
för år 1941;

2) avslå det vid propositionen fogade förslaget till förordning örn rätt
att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för ar 1941 erhålla nedsättning
i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m. för samma år;

3) antaga under denna punkt infört förslag till förordning med särskilda
bestämmelser beträffande taxering för inkomst under vissa år av ersättning på
grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av
fartyg;

B) att följande motioner, nämligen:

väckta inom första kammaren:

nr 208 av friherre Beck-Friis m. fl.,

» 209 » herr Wistrand,

» 210 » » Holmström,

» 211 » herrar Ekströmer och Mannerskantz,

» 212 » herr Axel Ivar Anderson,

» 213 » » Axel Ivar Anderson,

» 214 » » Bernhard Nilsson m. fl.,

» 215 » » Sandström m. fl.,

» 216 » herrar Nordenson och Sylwan,

väckta inom andra kammaren:

nr	270	av	herr Falk m. fl.,
»	279	»	»	Henriksson,
»	280	»	»	Hansson i Skediga,
»	281	»	»	Karlsson i Granebo m. fl.,
»	282	»	»	Lundell,
»	283	»	»	Wiberg m. fl.,
»	284	»	»	Lundberg i Hälsingborg m. fl.,
»	285	»	»	Liedberg m. fl., samt
»	286	»	»	Olson i Göteborg m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Onedagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Förordning sförslag örn krig skon] arik lur skall m. m. (Forts.)

Vid betänkandet funnos fogade åtskilliga reservationer. I en av dessa reservationer
hade herr Lundell under åberopande av motiveringen i de likalydande
motionerna 1: 211 och 11:282 hemställt, att riksdagen ville avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 173 om krigskonjunkturskatt för år 1941 m. m.

Angående sättet för betänkandets föredragning yttrade

Herr Bärg, dollan: Herr talman! I avseende å föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 20 får jag hemställa, att detsamma må företagas
till avgörande punktvis och punkten A) 1) på det sätt, att till en början
föredrages det av utskottet däri framställda förordningsförslaget paragrafvis
och, där så erfordras, momentvis, med iakttagande av att de vid förslaget
fogade anvisningarna behandlas i sammanhang med de paragrafer, vartill
de höra, samt att promulgationsstadgande, ingress och rubrik förekomma
sist, varefter utskottets hemställan föredrages, att vid behandlingen av den
paragraf, varom först uppstår överläggning, denna må omfatta betänkandet
i dess helhet, samt att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån,
än sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall Punkten

A 1.

Utskottets förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1941.

1 §■

Denna paragraf lydde:

För inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och kan
antagas hava berott pa förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan
rådande^ krigskonjunktur, skall i den omfattning och på det sätt nedan
stadgas för år 1941 erläggas krigskonjunkturskatt till staten.

Herr Velander: Herr talman! Det har i något sammanhang sagts, att krigskonjunkturbeskattningen
utgör ett relikt från förra världskriget, som alltså
bygger på förhållanden och förutsättningar, som då voro gällande. Att dessa
förhållanden och förutsättningar icke ha med dagens läge att göra, därom torde
de allra flesta vara ense. Export och import äro i stor utsträckning prisbundna.
Spekulativa vinster i fråga örn utrikeshandeln äro icke att räkna
med. Prissättningen inom landet har ställts under effektivast möjliga kontroll,
en kontroll som kunnat genomföras tack vare den lojalaste medverkan av vårt
näringsliv genom dess organisationer och ledande män. För den fria prisbildningen
blir det sålunda ett mycket begränsat utrymme. Varifrån skola då,
frågar man sig, de på grund av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur
föranledda verkliga mervinsterna komma?

Ja, åtskilligt kommer väl att kunna infångas från den del av vårt näringsliv,
som engagerats för uppbyggandet av vår allt intill krigsutbrottet mycket
försummade materiella försvarsberedskap. Något kommer måhända att kunna
hämtas fran vart med hänsyn till prissättning och dylikt i väsentlig utsträckning
statligt reglerade jordbruk. En del hoppas man väl också skall komma
att inflyta från skogsbruket, som exempelvis på grund av sin effektiva frivilliga
medverkan vid landets bränsleförsörjning beretts förmånen att tillgodogöra
sig genom det allmännas organ därför fastställda normal- eller andra priser,
vilka, för att tala med herr finansministern, alltså inrymt även de ur samhällets
synpunkt icke önskvärda inkomster. Åtskilligt och kanske det allra
mesta kommer dock att tillföras statskassan på grund av krigskonjunkturskattens
konstruktion, som icke utgör någonting annat än en schablon och en myc -

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordnings för slag om krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)
ket grov sådan. Härmed sammanhänger då ook faran för att denna skatt kommer
att bliva en skatt på penningvärdets försämring.

I förhållande till krigskonjunkturbeskattningen för år 1940 innefatta^ den
nu föreslagna en utvidgning till nya förvärvskällor, i främsta rummet jordbruk
och skogsbruk. Principiellt sett kan man hysa förståelse för denna utvidgning.
Populärt talat bör ju vad som i beskattningshänseende gäller för
den ene även gälla för den andre — och dock kan man vara tveksam. För egen
del hyser jag nämligen den uppfattningen, att i fråga örn dessa förvärvskällor
en jämlik beskattning olika skattskyldiga emellan icke kan genomföras.. Jag
behöver icke utveckla vad jag härmed åsyftar. Alla, som något tänkt sig in
i saken, äro säkerligen införstådda därmed. De skattskyldiga inom dessa förvärvskällor
liksom ock beskattningsmyndigheterna komma vidare att ställas
inför tekniska problem och utredningssvårigheter, som icke kunna bemästras,
i varje fall icke på ett tillfredsställande sätt. På grund av i första rummet
psykologiska skäl kan krigskonjunkturbeskattningen av jordbruk och. skogsbruk
komma att synnerligen ogynnsamt inverka på vår folkförsörjning i fråga
örn såväl livsmedel som bränsle. Slutligen hyser jag den meningen, att skattens
avkastning, såvitt det gäller dessa båda förvärvskällor, kommer att bliva
mycket blygsam. Jag hoppas emellertid att denna min inställning är ogrundad
och att det hela kommer att gå flott i lås och att finansministern får in mycket
pengar genom krigskonjunkturskattens utvidgning till att omfatta även
förvärvskällorna jordbruk och skogsbruk. I den förhoppningen är jag beredd
att stödja propositionen på denna punkt och då, såsom ovan antytts, närmast
av principiella skäl.

Nyss tillät jag mig antyda faran för, såsom mina ord folio, att denna skatt
kommer att bliva en skatt på penningvärdets försämring. Hur förhåller det
sig därmed? Ja, det få nu nationalekonomerna av facket närmare klarlägga.
För mig är det i alla fall ovedersägligt, att vi befinna oss mitt uppe i en stark
prisstegring. Denna markeras exempelvis därav att grosshandelsprisen vid
tiden för propositionens framläggande stigit med drygt 50 procent i förhållande
till läget i augusti 1939 och att konsumtionspriserna även gått i höjden.
Riksbankens konsumtionsprisindex låg sålunda 30 procent över siffran för
augusti 1939. Sannolikt är det ock så, att prisstegringen är större än vad. dessa
indextal ge vid handen. Det är klart att denna prisstegring till väsentlig del
faller på år 1940, d. v. s. beskattningsåret i fråga örn den nu föreslagna krigskon
junkturskatten. Sedan kan man måhända diskutera, i vad mån den inträdda
prisstegringen kan betecknas såsom inflation eller ej. I varje fall måste dock
i det långa loppet varuprisstegringen komma att föras över till priserna på
fastigheter, anläggningar och annat realkapital. Avskrivningar och andra konsolideringsåtgärder
måste ske i relation till dessa förändrade priser. Man vågar
nog ock ställa sig tvivlande till att det kan bliva fråga örn någon fullständig
återgång till den förut gällande lägre prisnivån. Det är sålunda en
realitet och icke en fras, när man talar örn krigskonjunkturskatten såsom en
skatt på penningvärdets försämring.

Nu är ju finansministern enligt egna uttalanden av den meningen att vid
krigskonjunkturbeskattningen hänsyn måste tagas till »en mera betydande
försämring av penningvärdet». Det gäller då tolkningen av orden »en mera
betydande försämring». Jag skulle då gärna vilja ge uttryck åt en djärv förmodan,
den nämligen att försämringen av penningvärdet nog har, även enligt
finansministerns tankegång, fortskridit tillräckligt långt för att hänsyn därtill
bort tagas i nu förevarande sammanhang men att för de överväganden, som
krävts för att komma fram till ett utformat förslag därom, tiden icke har
räckt till. Dessutom har man inte velat komplicera själva det tekniska förfa -

Onsdagen elen 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

För ordning sför sia g om krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)
randet och det arbete i övrigt, som kommer att åvila skattemyndigheterna vid
beskattningens genomförande. Men örn det nu förhåller sig på det sättet, då
bör det ju föreligga garantier för att den beställning eller rekommendation å
utskottets sida, som i betänkandet uttryckes med orden »det ligger vikt vid
att vederbörlig hänsyn till den allmänna prisstegringen tages vid utformningen
av krigskonjunkturskatten för nästa år», verkligen kommer att effektueras.

Talet örn att ett visst beaktande av de här framförda synpunkterna skulle
kunna ske vid bestämmandet av det skattefria bottenavdragets storlek har, det
vill jag lia sagt, åtminstone för mig framstått såsom knappast allvarligt menat.

En.fråga av stor betydelse för den skattskyldige är den i olika sammanhang
ifrågasatta utjämningen av inkomstminskning under ett år och inkomstökning
under ett annat genom en avräkning efter krigets slut. Såsom i den till
utskottsbetänkande! fogade reservationen nr 2 uppvisats, får principiell enighet
anses föreligga mellan finansministern och reservanterna därom att krigskonjunkturperioden
måste i fråga örn krigsvinstbeskattningen vara att betrakta
såsom en enhet och att en utjämning mellan en av krigs förhållandena föranledd
inkomstökning under ett år samt en sådan inkomstminskning under ett
annat år måste vara påkallad. Vid överläggningarna inom utskottet har jag
också fått det intrycket, att det icke heller där förelegat delade meningar på
denna punkt. Man kan sålunda sägas vara ense därom att det redan i krigskonjunkturskattens
begrepp ligger, att densamma icke bör drabba någonting
annat än den under en viss sammanhängande konjunkturperiod uppkomna totala
nettomervinsten. Man säger dock på något båll att när tiden är inne för
det avsedda avräkningsförfarandets genomförande, och någon gång skall väl
krigskonjunkturperioden upphöra, kanske det icke finnes någon möjlighet att
infria en utfästelse därom, att det med andra ord skulle kunna föreligga binder
av ekonomisk force majeure-natur för det allmänna att göra den skattskyldige
rättvisa. Detta måste i och för sig framstå såsom ett underligt tal. Intrycket
därav mildras icke, örn man betänker, att det ofta kommer från båll, där några
hämningar rörande statens ekonomiska möjligheter tidigare knappast framträtt.
Men därtill kommer, att hela detta resonemang är meningslöst. Föreligger
ekonomisk omöjlighet för det allmänna att nöjaktigt reglera sitt mellanhavande
med den enskilde skattedragaren, då kan ju ingen förnuftig människa kräva
en sådan reglering. Det synes sålunda saknas anledning att tala örn olika meningar
i förevarande hänseende. På grund härav lia också reservanterna velat
leda resonemanget in på ett mera praktiskt betonat plan. Reservanterna lia sålunda
förutsatt, att riktlinjerna för det avsedda avräkningsförfarandet böra
jutan dröjsmål klarläggas. Den skattskyldige bör få veta något om hur det
hela en gång kan tänkas bliva genomfört, vad lian alltså till slut har att under
de eller de förutsättningarna förvänta. Ett sådant klarläggande kan också äga
betydelse för ställningstagandet ett annat år till krigskonjunkturbeskattningens
eventuella fortbestånd och utformningen därav. Det rent tekniska förfarandet
kanske icke blir så komplicerat, som på något håll förmodats. Sakligt
sett borde alltså kammaren och då även utskottsmajoriteten kunna acceptera
reservanternas motivering i nu förevarande hänseende. Jag skulle därför vilja
hemställa till utskottets ärade ordförande, att han måtte giva en paroll i den
riktningen.

Reservanterna lia yidare framfört krav på att vid taxering till krigskonjunkturskatt
hänsyn måtte tagas till den efter förkrigsinkomståren inträdda avsevärda
skärpningen av den direkta beskattningen. Någon vinst på grund av
kriget kan åtminstone från praktiska utgångspunkter den skattskyldige icke
anses hava tillförts så länge som hans eventuella merinkomst helt konsumerats
för täckande av skattestegringen, vilken föranlett s just på grund av det av

Njr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordning sförslag örn krigskonjunkturskatt m. m. (Forts.)
krigstillståndet framkallade läget. Anspråk på tillmötesgående på denna punkt
lia ofta mötts med den invändningen, att det skulle ställa sig så svårt att tekniskt
tillgodose detsamma. Denna invändning har säkerligen varit att tillskriva
den omständigheten, att man icke sökt tänka sig in i problemet. I varje fall
ha reservanterna anvisat en väg, som tekniskt icke bereder några svårigheter,
som i motsats till nästan allt annat i fråga örn denna beskattning är lätt att
begripa och som därjämte icke innefattar någon schablon så grov, att den icke
även ur fiskaliska synpunkter bör kunna godtagas. För ernående av den största
möjliga grad av förenkling och rationalisering ha reservanterna också tills
vidare icke medtagit kommunalskatterna. Avdraget, som sålunda förordas,
kan kort uttryckt angivas så, att det skulle motsvara den efter förkrigsinkomståren
inträdda skattestegringen på ett inkomstbelopp motsvarande jämförelseinkomsten.
Det synes reservanterna klart att, därest man verkligen vill tillmötesgå
den skattskyldige i förevarande hänseende, ett bifall till reservationen
innefattar en tillfredsställande lösning.

Ett centralt spörsmål i förevarande sammanhang utgör självfallet skattesatsernas
avvägning. De enligt propositionen föreslagna skatteskalorna framstå
nämligen, med reservanternas tankegång, såsom knappast skäliga ens för det
fall, att man kunde renodla skatteunderlaget så, att detsamma motsvarades av
verklig krigsvinst. Att detta icke är möjligt, torde i reservationen hava klarlagts
och ligger för övrigt i sakens natur.

Reservanterna ha vidare erinrat om den, åtminstone enligt deras mening,
självklara satsen, att en alltför hård beskattning måste verka hämmande på
produktions- och investeringsverksamheten och därmed på möjligheterna att
bevara och utvidga grundvalarna för sysselsättning och försörjning av vårt
folk. Det är för reservanterna uppenbart, att skattesatser, som närma sig 100
procent, icke kunna utgöra någon sporre till initiativ, till tagande av risker,
till stärkande av företagarandan i stort. Här äro vi i själva verket inne på
ingenting mindre än förutsättningarna för hela vårt ekonomiska framåtskridande.
Det målmedvetna och intensiva arbete, som pågått och pågår i syfte
att ur förefintliga tillgångar och med stöd av våra egna resurser utvinna produkter
av utomordentlig betydelse för vår folkförsörjning, måste stödjas och
stimuleras icke med vänliga men tomma ord utan i handling. Och märk väl,
att trots dagens utomordentliga påfrestningar gäller det dock icke blott att
komma förbi eller över dessa. Vårt näringsliv och dess män pressas även och
kanske i lika hög grad av tanken på morgondagen. Oron för och aningarna
örn vad den kan komma att innebära föranleda ständigt till överväganden rörande
vad som måste ske för anpassning till det nya läge, till den nyordning
av export och import, av handel och produktion, som då väntar och där de
största ansträngningar säkerligen komma att erfordras för att vi skola hava
några som helst utsikter att kunna med framgång hävda oss.

Det är med sådana utgångspunkter som man utan överdrift vågar säga, att
det är en kortsynt politik, det är en politik som motverkar sitt eget syfte, örn
man genom att gå för långt i beskattningen berövar vårt näringsliv och de i
produktionsprocessen verksamma krafterna det kapital, som med hänsyn till
förestående påfrestningar oundgängligen kräves och som för övrigt både på
kort och på lång sikt utgör förutsättningen för en sund progressiv, produktiv
verksamhet.

Det är alltså ur sådana synpunkter, som skäligheten av de enligt propositionen
föreslagna skatteskalorna bör bedömas och som föranlett reservanterna
att framföra sitt förslag till modifiering därav.

Till de yrkanden, vartill reservationen föranleder, återkommer jag i annat
sammanhang.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. ni.

Nr 33.

Förordning sförslag om krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)

Till sist, herr talman, skulle jag vilja tillägga, att utskottets yttrande
jämväl i övrigt innefattar uttalanden, som åtminstone jag för min del icke är
beredd att understryka. Det har dock icke givits tid till utarbetande av en
fullt självständig motivering på alla olika punkter.

Herr Nordenson: Herr talman! Det förslag till krigskonjunkturskatt, som
nu ligger på kammarens bord, är i sina huvudlinjer likartat med det förslag,
som antogs förra året. Den viktigaste förändringen är som bekant att förordningen
har utsträckts till att omfatta även andra näringsgrenar, såsom jordbruk
och skogsbruk.

Under sådana förhållanden är det ofrånkomligt att diskussionen örn det föreliggande
förslaget måste komma att röra sig efter ungefär samma linjer som
tidigare. Även med risk att sålunda i någon mån upprepa tidigare uttalanden
skulle jag i alla fall vilja beröra några sidor av förslaget i fråga örn dess innebörd
och verkningar.

I den motion, som jag tillsammans med herr Sylwan väckt i denna fråga,.ha
vi framhållit vissa av de svårigheter och olägenheter, som enligt vår mening
alltjämt kvarstå och vidlåda det föreliggande förslaget, dag skall i korthet
sammanfatta dem här.

Vi lia först svårigheten att rättvist fastställa jämförelseinkomsten, särskilt
vid ny företagsamhet; svårigheten att rättvist fastställa de vinster, som skola
anses framkallade av krigskonjunkturen, i främsta rummet beträffande de nytillkomna
förvärvskällorna jordbruk och skogsbruk, samt vidare skattemyndigheternas
benägenhet att verkställa taxeringen alltför schablonmässigt. Redan
vid 1940 års taxering visade sig stark tendens härtill. Sålunda blevo de
möjligheter, som förordningen öppnade för de skattskyldiga att med »bärande
sa nnolikhets skäl» ådagalägga, huruvida en merinkomst vore beroende av krig.sförhållanden
eller ej, ganska illusoriska. Till myndigheternas ursäkt må ju
framhållas att deras arbetsbörda var utomordentligt stor, men med den föreslagna
utvidgningen av skattens tillämpningsområden är det klart att förhållandena
härvidlag i fortsättningen snarare måste bli sämre. Bland svårigheterna
märkas vidare förbudet att vid beräkning av såväl beskattningsårets som
jämförelseårens inkomster avdraga skatt, varigenom även fiktiva vinster kunna
bringas till beskattning i direkt strid med skattens grundläggande principer,
vidare de alltför ringa möjligheterna att utnyttja krigsvinster under ett
ar till utjämnande av krigsförluster under ett annat, skattens menliga inverkan
på företagens likviditet, särskilt med tanke på de krav som efterkrigsperioden
kan väntas ställa på dem, otillräcklig hänsyn till penningvärdets fall
samt slutligen, och det är kanske den viktigaste invändningen, den alltför hårda
beskattningens tendens att avskräcka från ny verksamhet.

Alla dessa invändningar lia ju var för sig givit anledning till ingående
ändringsförslag. Jag vill sålunda erinra örn att i en motion yrkats rätt att vid
inkomstberäkningen avdraga samtliga skatter. Vidare har ett intressant förslag
väckts örn att hela skatten skulle påföras provisoriskt och slutgiltigt fastställas
först då man efter krigskonjunkturens slut kan verkställa en fullständig
avräkning.

För att emellertid förenkla problemet lia min medmotionär och jag inskränkt
oss till ett yrkande, som vi ansett skulle åtminstone i någon mån mildra verkningarna
av samtliga påtalade olägenheter. Detta yrkande går ut på en sänkning
av skattesatserna med 20 procent på rörelse och 10 procent på jord- och
skogsbruk. Det torde vara uppenbart att skattens nyss nämnda olägenheter
ingalunda helt skulle hävas, men väl i väsentlig mån avtrubbas. Detta ändringsförslag
bä r emellertid mötts med et t mycket hårdnackat motstånd inom

Xr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordningsförslag om krigskonjunkturskalt m. m. (Foris.)
utskottet, nu liksom vid förslagets behandling förra året, ett motstånd som jag
förmodar haft höga vederbörandes fulla gillande. Och detta föranleder mig
att något närmare ingå på de skäl, som föranlett de utomordentligt höga skattesatserna.

_ Departementschefens huvudargument äro i årets liksom i fjolårets proposition
följande: dels att skatten skall utgöra ett led i statsmakternas strävanden
att hindra spekulationer i prisstegring på produkter av betydelse för folkförsörjningen,
dels att beskattningen avser att åstadkomma en indragning till det
allmänna av inkomstökningar, som framkallats av en hela samhället drabbande
olycka och som fördenskull äro att betrakta såsom icke önskvärda. De fiskaliska
skälen ha däremot i anmärkningsvärt hög grad trätt i bakgrunden. Departementschefens
synpunkter understrykas även av utskottet, som säger sig
betrakta skatten såsom ofrånkomlig med hänsyn till vikten »att åstadkomma
en merbeskattning av dem, som fått sina inkomster mera väsentligt ökade på,
grund av kriget». Departementschefen framhåller även att han anser de sålunda
anförda skälen till de höga skattesatserna mer än väl uppväga anmärkningarna
att skatten är ägnad att verka återhållande på företagsamheten.

Jag vill då först med några ord beröra frågan örn skattens prisreglerande
verkan. Då krigskonjunkturskatten motiveras med kravet att hindra prisstegringen
synes man i alltför hög grad förbise den mycket rigorösa priskontroll,
som genomförts ända från krigets början och som på ett helt annat sätt. än
under förra kriget förhindrat annan prisstegring än den, som förorsakats av
ökade produktions- och råvarukostnader. De typiska krigskonjunkturvinster,
som vi känna från förra kriget och som mestadels voro rena spekulationsvinster
utan motsvarande arbetsinsatser och som med rätta väckte förtrytelse, ha
ju härmed i huvudsak eliminerats. I nuvarande läge blir skatten sålunda i
vida övervägande grad en skatt på sådana mervinster, som uppkommit genom
nyproduktion eller genom produktionsökning. Särskilt på ett av de nya områden,
till vilka skatten utsträckts, nämligen skogsbruket, ha mervinsterna
denna senare karaktär. De vinster, som skatten sålunda i huvudsak kommer
att drabba, äro de fullt naturliga resultaten av en sakligt motiverad produktionsökning.
I nuvarande läge utgöra ökad produktion och nyproduktion ett
av de viktigaste önskemålen i vår folkhushållning, såväl för åstadkommande
av nödvändiga produkter som för skapande av arbetstillfällen. Vi komma här
faktiskt in i en återvändsgränd. Vi önska en ökad produktion. Den skapar
mervinster. Dessa eliminera vi genom den ytterligt höga beskattningen, och
på det sättet lyckas vi förkväva just vad vi eftersträvat.

_ Här framträder uppenbarligen krigskonjunkturskattens allvarligaste avigsida.
Departementschefen har icke förnekat denna verkan, men väl ansett den
underordnad i jämförelse med skattens psykologiska verkningar på de breda
folklagren. Man kommer sålunda ytterst till att problemet örn skattens utformning
och skärpa kan karakteriseras som en avvägning mellan de så att säga
företagarpsykologiska och folkpsykologiska faktorerna. Men man kan då icke
undgå att fråga sig örn icke dessa två faktorer hade kunnat avvägas på ett
lyckligare sätt. Jag vill erinra örn att den promemoria, som utarbetats, av
skatteberedningen hösten 1939, upptog skattesatser som började med 20 procent
och först vid de allra högsta mervinsterna gick upp till 60 procent. Gentemot
förra krigets krigskonjunkturskatt innebar detta en ganska väsentlig ökning,
eftersom de högsta skattesatserna då voro 40 procent. Någon saklig anmärkning
mot att detta förslag skulle vara för lågt framkom heller icke, men
väl framhöjlo flera av de för näringslivet ansvariga ämbetsverken, såsom kommerskollegium
och bank- och fondinspektionen, i sina remissvar att de ansågo
de föreslagna skattesatserna så höga att de måste inge allvarliga betänklighe -

Onsdagen den 28 maj 1041 f. m.

Nr 33.

Förordning sförslag om krigskonjunkturskalt m. m. (Forts.)
ter. Det oaktat höjde departementschefen skatteskalan med i genomsnitt 20
procent, varigenom skattetrycket på merinkomsterna för exempelvis juridiska
personer koln att uppgå till mellan 70 och 90 procent. Som ovan framhållits
skedde detta icke främst av fiskaliska skäl, utan nied kraftigt understrykande
av att vinsterna i fråga vore att betrakta såsom icke önskvärda inkomstökningar,
som helst borde helt indragas.

Det är ju ganska uppenbart att med sådana signaler från finansministerns
sida de folkpsykologiska kraven måste bli överväldigande starka. När man
därför nu såväl inom utskottet som ute i den allmänna debatten och även i
höstas i denna kammare hänvisar till dessa psykologiska krav såsom övermäktiga,
_ kan det vara skäl att erinra örn att det främst är de av finansministern
utgivna parollerna som skapat dem. Som man ropar i skogen får man
svar. Det är ju helt naturligt att de breda lagrens svåra bekymmer i dessa
tider skola forma sig till ett härligt ekotempel för dylika paroller. Finansministern
hade likaväl från början kunnat taga de sakkunnigas skattesatser och
örn han velat ha någon särskild motivering för sin ståndpunkt åberopa de ansvariga
myndigheternas yttranden i denna sak. Finansministern har hos svenska
folket en så grundmurad auktoritet som hårdhänt handhavare av skatteskruven,
att han mycket väl skulle lia kunnat stanna på ett lägre trappsteg
utan att någon människa klandrat honom därför. Jag tror att de breda lagren
hade blivit lika tillfredsställda med de sakkunnigas lägre satser som med de
nuvarande. Huvudsaken var ju att denna skatt verkligen kom till. Men därmed
hade man icke blott tillfredsställt de folkpsykologiska kraven, utan även
samtidigt de företagarpsykologiska, åtminstone i någon mån. Ty för en företagare,
som skall planera ny företagsamhet, måste skattesatsens storlek spela
en utomordentligt viktig roll.

Gentemot denna argumentering har det nu invänts, att Kungl. Maj :t genom
ett särskilt beslut vid 1940 års urtima riksdag fått ett bemyndigande att medgiva
skattelindring i särskilt ömmande fall, nämligen då det är fråga örn samhällsnyttig
verksamhet. Häremot måste emellertid framhållas, att en dylik
undantagsrätt av Kungl. Maj :t måste tillämpas med ganska stor försiktighet.
Detta ligger i sakens natur. En mera allmän tillämpning skulle leda in på
utomordentliga svårigheter att upprätthålla gränsen mellan särskilt samhällsnyttiga
och mindre samhällsnyttiga verksamhetsfält. Det har också visat, sig
att ifrågavarande bemyndigande endast kommit under diskussion i ett mycket
begränsat antal fall och tillämpats i ännu färre. Enligt en uppgift, som dock
tyvärr icke kunnat bekräftas, skall antalet dylika medgivanden för närvarande
i varje fall icke överstiga tio. Dessa torde i huvudsak röra sig örn fall av för
försvaret nödvändig produktion eller eljest helt ny tillverkning, som utan dylikt
medgivande överhuvud taget ej skulle kommit till stånd. Med detta bemyndigande
är sålunda den allvarliga invändningen mot krigskonjunkturskatten
som produktionshämmande faktor ingalunda hävd. Tvärtom måste man
säga att problemet i övervägande antalet fall av planerad ny företagsamhet
kvarstår. Den företagare, som ej får befrielse, måste säga sig vid övervägandet
av ny produktion, att skatten lämnar bra litet övrigt av vinsten medan han
ju måste bära alla riskerna.

Det har förekommit att man i detta sammanhang klandrar företagarna för
deras alltför stora vinstbegär, men man får då icke glömma bort att företagaren
har ett ansvar för det företag och de medel, som han är satt att förvalta,
vanligen för andras räkning. Ty företagens ledare i detta land ii,ro mycket
sällan förvaltare enbart av egna medel utan oftast av ett stort antal
aktieägares medel, och företagaren kan sålunda icke taga för stora risker. På
alla områden av samhällslivet söka vi ju säkerställa oss emot att de, sorn

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordningsförslay örn krig skonjunk lur skatt m. m. (Forts.)
handha andras medel, förvalta dem på ett lättvindigt sätt, vare sig det gäller
banker, försäkringsföretag, kassor eller fonder. Detta måste självklart lia, sin
återverkan. Den möderne företagaren känner sig skyldig tillse att han ej tar
för stora risker, och att, örn han tar dem, åtminstone se till att chanser finnas,
som göra riskerna berättigade. Kanske är detta i nuvarande läge mindre lyckligt,
men man kan inte klandra en företagare för detta.

Jag kan, herr talman, i detta sammanhang icke underlåta att göra några
reflexioner över de allmänna tendenser, som göra sig gällande i vår ekonomiska
lagstiftning. Det ena lagförslaget efter det andra medför ökad befogenhet
för regeringen till ingripande i näringslivet. Genom prisregleringslagen
bemyndigades sålunda redan vid 1939 års urtima Kungl. Majit att utfärda
bestämmelse örn tvångsorganisering; genom den nu framlagda propositionen
örn prisutjämning föreslås bemyndigande att tvångsvis justera det
redan erlagda priset på en vara. Därmed gör man ju ett utomordentligt djupt
ingrepp i äganderätten. Det är denna tendens till ingripande, som ifråga örn
krigskonjunkturskatten synes lia gått längre än nöden kräver. Genom den
våldsamt skarpa beskattningen lyckas finansministern åstadkomma^ en nästan
prohibitiv spärr för ny produktion, och när denna genomförts följer omedelbart
bemyndigande till regeringen att lämna dispens. Jag vet icke om denna
tendens är medveten, men resultatet är uppenbart. Näringslivet berövas sin
rörelsefrihet och blir helt och hållet beroende av höga vederbörandes goda
vilja om det vill företaga någonting.

Jag kan möjligen förstå att denna maktkoncentration kam vara finansministern
personligen en söt lukt, men jag måste tillstå att jag hade väntat
mig att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet ur andra synpunkter
skulle reagera mer däremot. Jag tänker därvid närmast på herr statsrådet
såsom gammal pedagog. Det torde knappast ha kunnat undgå herr statsrådet,
hurusom all modern pedagogik går i riktning mot ökad självverksamhet
i möjligast fria former. Helt nyligen hölls här i staden en utställning
med titeln »Barn i skapande verksamhet», och jag kan endast hoppas att herr
statsrådet fick tid från sina ekonomiska klockarefarsbekymmer att ta del
av denna utställning. Ännu mera glädjande skulle det vara örn herr statsrådet
ville dra några slutsatser därav även för vårt näringsliv. Varför inte ge
näringslivet litet mera rörelsefrihet genom en mindre hårdhänt krigskonjunb
turbeskattning? Kanske skulle vi då få se litet mera av den skapande verksamhetens
nyttiga plantor skjuta upp, och säkerlign skulle finansdepartementets
arbetsbörda i fråga om dispensärenden bli väsentligt lättad.

Nu vill jag icke bestrida att de tendenser till centralisering av det ekonomiska
livet, som jag bär påtalar och som jag tror ytterst måste leda till ekonomisk
diktatur, äro högeligen på modet. De höra ju nära samman med ideologier,
som just nu framträda med anspråk på att tillhöra nutiden och framtiden.
Men jag ifrågasätter örn de äro förenliga med svenskt kynne och svenskt
statsskick. Vad jag är alldeles säker på är att de pedagogiskt äro ytterst ^förlegade
och höra hemma någon gång för hundra år sedan. Eftersom jag vågar
tro att herr finansministern numera ser på den privatkapitalistiske företagaren
som ett ganska värdefullt barn i det stora folkhemmet, även örn han möjligen
betraktar honom som ett problembarn, så skulle jag i alla fall vördsamt
vilja hemställa till herr statsrådet att se på detta problembarn med något
mer av den moderna pedagogikens förståelse och frihetsanda.

Till sist vill jag göra några reflexioner i anledning av den diskussion, som
fördes förra året här i detta ämne. En ärad talare i denna kammare menade
då att tiderna voro så allvarliga att näringslivet måste ikläda sig kronans
rock. Jag tror man med goda skäl kan säga att så också skett och att nä -

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Förordningsförslag örn lerig skonpunktur skatt m. m. (Forts.)
ringslivet visat sin beredvillighet att påtaga sig stora bördor och att på många
områden samverka med statsmakterna, till exempel i fråga örn den svåra
och ömtåliga priskontrollen. Men att man reagerat i fråga örn krigskonjunkturskatten,
beror på att man känt ingripandet såsom för hårt. Man har
tyckt att kronans rock hotat att bli en tvångströja. Jag skulle för övrigt
vilja påstå att statens krav på näringslivet i vissa fall äro så pass
harda, att man rent av kan karakterisera dem som en fordran att kläda
blodig skjorta. Jag syftar då på sådana fall av priskontroll som innebära
en fordran på företagarna att om de vilja hålla sin verksamhet i gång
bedriva den med ren förlust. Samme talare underströk vidare sin ståndpunkt
genom att rikta en vädjan till företagarna att av samhällelig lojalitet
driva sina ^företag utan anspråk på vinst. En sådan vädjan är ingalunda i
nuvarande läge överraskande. Den är den fullkomligt logiska konsekvensen
av den inslagna vägen. Såsom krigskonjunkturskatten utformats, lia vi
brag! det därhän att örn vi vilja hålla företagen i gång och sysselsättningsgraden
uppe, så mäste vi vädja till företagarna att många gånger gå på och
taga riskerna, trots att vinsterna praktiskt taget utebli. Jag kan därför i
nuvarande läge av fullaste hjärta instämma i den ärade talarens vackra vädjan
även om jag, måhända i motsats till honom, anser att vi därmed begära
oerhört mycket.

Det har under. de senare årens diskussion om stat och näringsliv liksom
även i denna diskussion påtalats att de olycksbådande varningar, som tidigare
höjts mot ständigt ökade ingripanden i näringslivet och höga skatter,
varit överdrivna och icke besannats. Man har menat att de äro överdrivna
även i detta fall. Måhända kommer näringslivet att klara de nu föreliggande
problemen bättre än de nu mer pessimistiska bland oss vågat tro. Och jag medger
att vi, som stått mitt uppe i problemen, känna oss ganska pessimistiska.
Men jag vill då redan nu på förhand ha sagt ifrån att om så sker, om näringslivet
klarar svårigheterna bättre än vi nu kunna tro, så kommer det
att ske icke tack vare, icke oberoende av utan trots alla de tunga bördorna,
trots alla de stora stenar, som herr finansministern ansett nödvändigt att vältra
i dess väg.

Även örn jag, herr talman, sålunda är beredd att instämma i en vädjan till
det svenska näringslivet att i nuvarande brydsamma läge göra sitt yttersta,
de hårda bördorna till trots, kail jag icke underlåta att ge uttryck för min
djupa oro och tillråda större försiktighet, och jag kommer därför i fortsättningen
att för min del yrka bifall till den av herrar Velander, Anderson m. fl.
avgivna reservationen.

Häri instämde herrar Sylwan och Sundberg.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag har begärt ordet för att närmare
motivera innehållet i en reservation beträffande en detalj i utskottets utlåtande,
som jag jämte ett par andra ledamöter av utskottet avgivit. Men jag
skall begagna tillfället att säga ett pär ord också beträffande några allmänna
synpunkter.

Det finns till utskottets betänkande i år fogad en reservation, vari yrkas
avslag på hela krigskonjunkturbeskattningen. Jag föreställer mig emellertid
att en diskussion därom nu skulle bli uteslutande av akademisk karaktär. Den
principiella bakgrunden till skattens förekomst belystes redan vid föregående
års urtima riksdag i de uttalanden, som då gjordes i samband med frågans behandling.
Det föreligger såvitt jag förstår inte någon anledning att se annorlunda
på saken denna gång, och utskottet har också ytterligare understrukit de

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordning sförslag om krig shonfunhtur shott rn. rn. (Forts.)
principiella skäl, som då föranledde riksdagen att besluta örn krigskonjunkturskattens
införande. I varje fall äro för min del dessa principiella jskäl alltjämt
av sådan betydenhet, att det icke föranleder någon gensaga då lagstiftningen
nu föreslås förlängd för ytterligare ett år.

Det är alldeles uppenbart, och det har den näst föregående ärade talaren givit
mycket vältaliga uttryck åt, att krigskonjunkturskatten kan bli hinderlig för
näringslivet. Men den utövar i så fall samma hindrande inverkan som varje
annan hög beskattning och intar knappast någon särställning. Den kan bli
hinderlig i två avseenden. Genom att beröva näringslivet en betydande del av
dess vinstmedel kan den förhindra dess konsolidering och göra det svagare rastat
att möta efterkrigstidens stora anspråk, och genom att inskränka möjligheterna
till vinst kan den avhålla näringslivet från nyinvestering och startande
av nya företag. Det torde vara ostridigt, att krigskonjunkturskatten inte
går alldeles fri från dessa anmärkningar. Men vid bedömandet därav måste
man dels taga hänsyn till det alldeles särskilda statsfinansiella läge, som föreligger
och som utgör den huvudsakliga principiella grunden till skattens förekomst,
och dels också rättmätigt erkänna de möjligheter som finnas att neutralisera
dessa skadeverkningar, vilka möjligheter i det nu föreliggande förslaget
ytterligare lia utökats med stöd av de erfarenheter som vunnits.

Man bär ju inte förgäta, att det i fråga örn kraven på konsolidering finns
ganska långt gående medgivanden dels genom den avskrivningsrätt för tillgångar
för stadigvarande bruk, som finnes, dels genom möjligheten till nedskrivning
vid lagervärderingen och vidare genom de olika regler för provisorisk
påföring av krigskonjunkturskatt, som förslaget innehåller. När det gäller
nystartandet av företag eller nyinvestering i gamla, måste man uppmärksamma
de möjligheter till lindring i krigskonjunkturbeskattningen, som finnas, genom
att låta den av riksdagen åt Kungl. Maj :t lämnade fullmakten, komma till användning.
På tal om önskvärdheten att uppmuntra till startande av nya företag
bör man för övrigt inte helt och hållet bortse från den synpunkten, att
all nyinvestering icke uteslutande är av godo. Från föregående krigstid ^finnas
många exempel, som ge vid handen, att det varit en vida bättre hushållning
med realkapitalet örn en hel del av de investeringar, som då skedde tack vare
relativt obegränsade vinstmöjligheter, icke hade kommit till stånd. I de fall
då det är fråga örn nyproduktion, nyinvestering eller startande av nya företag,
som ur det allmännas synpunkt är särskilt värdefull, finnes den möjlighet till
eftergifter, varom jag nyss har erinrat. Även örn utskottet i år inte Ilar funnit
anledning att utvidga denna åt Kungl. Maj :t lämnade fullmakt, har dock
utskottet genom att understryka dess tillvaro velat fästa uppmärksamheten
på de stora möjligheter, som här finnas och önskvärdheten av att de tillvaratagas.

Örn jag med beaktande av alla de svårigheter, som krigskonjunkturskatten
liksom andra höga skatter vållar näringslivet, likväl har kunnat ansluta mig
till huvudgrunderna i Kungl. Maj:ts förslag, har det således skett mot bakgrunden
av de möjligheter att tillgodose näringslivets berättigade krav,.sorn
finnas inrymda i förslaget, möjligheter som jag tror skola vara av stort värde,
därest de ordentligt tillvaratagas.

Men eftersom min anslutning till huvudgrunderna i Kungl. Maj :ts proposition
hänför sig till de förbättringar, som på grundval av vunna erfarenheter företagits
i årets förslag, har jag haft en smula svårt att acceptera den skärpning
av bestämmelserna, som Kungl. Maj:t i ett avseende föreslår. Det gäller det
skattefria bottenavdraget, som föreslås sänkt från 4,000 till 3,000 kronor. Anordningen
med det skattefria bottenavdraget har väl tillkommit bland annat
med hänsyn till svårigheten att kunna bestämt avgöra, hur stor del av mer -

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Förordningsförslag om krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)
inkomsten, som hänför sig till av krigskonjunkturen beroende förhållanden,
och hur stor del, som utgör så att säga normal merinkomst. Hela förslagets
innebörd är ju den, att man såvitt möjligt skall undgå beskattning av sådana
merinkomster, som inte höra samman med kriget, och att man också beträffande
krigsvinster skall söka undvika en beskattning av sådana, som egentligen
endast äro fiktiva. För att undvika beskattning av vinster, vilkas sammanhang
nied krigskonjunkturen är ovisst, har det skattefria bott enavdraget
ansetts lia en viss betydelse. Föregående år fastställdes detta avdrag till ett
belopp av 4,000 kronor, och det förutsattes då att krigskonjunkturvinsten skulle
lia uppkommit under årets fyra sista månader. Jag medger att det i år säkerligen
är avsevärt lättare att kunna bestämt avgöra, vad som är verklig krigskonjunkturvinst
eller inte, men jag tror inte att det är så mycket lättare, att
man kan minska det belopp, som i fjol ansågs tillräckligt för fyra månaders
krigskonjunktur, från 4,000 till 3,000 kronor, när man nu har tolv månader
att räkna krigskonjunkturvinsten på.

Jag är medveten om att det är av ganska ringa betydelse för den stora
företagsamheten, om detta belopp utgör 3,000 eller 4,000 kronor, men för hantverk
och småindustri är denna tusenlapp av ganska stor betydelse. Dessa näringsgrenars
betydelse för vår produktion och deras betydelse ur arbetslöshetssynpunkt
är så stor, att man inte i onödan bör skärpa de villkor under vilka
de arbeta. I många fall är det ju för övrigt på det sättet, att en hantverkares
inkomster knappast lia annan karaktär än vanlig arbetsinkomst. Det är bara
den skillnaden, att de ytterligare tusen kronor, som han kan förtjäna, ur produktiva
synpunkter måhända betyda mer än den vanliga arbetsinkomsten.

Jag är beredd att möta den invändningen, att en höjning av det skattefria
bottenavdraget till 4,000 kronor skulle vara av mycket stor betydelse när det
gäller krigskonjunkturbeskattningen av jordbruk och skogsbruk. Emellertid
föreställer jag mig att det även med ett skattefritt bottenavdrag på 3,000 kronor
kommer att bli på det sättet, att den mest betydande delen av merinkomsterna
inom dessa näringsgrenar kommer att undandragas krigskonjunkturbeskattningen
och att en ytterligare höjning inte skulle ha så särdeles stor inverkan
på de toppinkomster, som alltjämt finnas kvar.

Det skattefria bottenavdraget skulle enligt departementschefens mening
också i någon mån reglera frågan om det försämrade penningvärdets inverkan
på krigskonjunkturbeskattningen. Det förefaller mig i så fall anmärkningsvärt,
om nian nu motser eller befarar ett försämrat penningvärde, att man möter
detta genom att sänka det skattefria bottenavdraget. Då borde det väl vara
mera skäl att höja det.

Huvudskälet för reservanterna är emellertid, herr talman, av skatteteknisk
art. Jag har för min del inte kunnat undgå att taga mycket starkt intryck
av de skäl, som ifrån sakkunnigt håll ha åberopats och som närmare återgivas
i motionen nr 215 i denna kammare. Det lär utan tvivel vara på det sättet, att
redan under fjolåret betydande arbetssvårigheter yppat sig för skattemyndigheterna
när det giillde taxering till krigskonjunkturskatt. Redan intagandet
under skatten av de nya näringsgrenar, som i år föreslagits, kommer att avsevärt
öka detta arbete. Ännu mer betydande blir denna arbetsökning om samtidigt
med att nya näringsgrenar intagas under skatten även bottenavdraget
sänkes. Därigenom inträder ju också en avsevärd ökning av de skattskyldigas
antal. Det kommer att medföra en tung belastning på skattemyndigheterna,
som blir ännu svårare att bemästra genom svårigheterna att för arbetet erhålla
kvalificerad arbetskraft. Och det lär viii också vara på det sättet, att det kommer
att ofördelaktigt inverka ej endast på prövningen av krigskonjunkturskatteärenden,
utan också på prövningen av den vanliga inkomst- och förmögen -

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordningsförslag om krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)
hetsbeskattningen, som prövningsnämnderna under ungefär samina tid skola
verkställa.

Jag föreställer mig, herr talman, att dessa skattetekniska skäl under debattens
fortgång komma att ytterligare utvecklas och belysas av personer, som
i motsats till mig inneha verklig sakkunskap på detta specialområde. Men
för mig har dock vad som sagts i motionen och vad som ytterligare utvecklats
i utskottet örn denna sak förefallit så tungt vägande, att det jämte övriga skäl
har föranlett mig att ansluta mig till motionärernas yrkande.

Jag kommer således i denna punkt, herr talman, att yrka bifall till den
reservation till utskottets betänkande, som har fått nr 3. I övrigt kan jag utan
invändning ansluta mig till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Lindblom.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag är fullt medveten örn att det avslagsyrkande
på hela denna skatt, som jag jämte herr Mannerskantz i motionen
nr 211 framställt, är en ropandes röst i öknen. Och jag känner det nästan
som om man behövde lia ett extra moraliskt mod för att här stiga fram och
hålla fast vid detta yrkande. Ty örn man kan tala örn en populär skatt, så
kan man väl säga att detta är förhållandet med krigskonjunkturskatten bland
gemene man. Jag tror att detta beror på psykologiska skäl. Man har i friskt
minne det ohejdade gulascheriet under förra världskriget, och man har, helt
naturligt för resten, tänkt att något sådant skall minsann inte upprepas, utan
nu vill man riktigt klämma efter sådana där parasiter på samhället.

Men förhållandena äro väl ändå annorlunda nu än då. Genom en noggrann
prisövervakning och andra åtgärder ha de oskäliga vinsterna så gott som omöjliggjorts,
det kan man gott påstå. De vinster, som tack vare krigskonjunkturen
till äventyrs nu uppkommit, torde i stort sett åstadkommas genom ett
ordentligt arbete, klokhet och omtänksamhet, något som enligt mitt förmenande
icke rätteligen bör utsättas för straffbeskattning, helst med så våldsamt höga
skattesatser som här ifrågasättas.

Jag förnekar icke, att kanske enstaka företag inhöstat förhållandevis stora
vinster. Men i allmänhet skulle jag tänka mig att de krigskonjunkturvinster,
som uppkommit nu, äro av relativt blygsam storleksordning, ungefärligen att
jämföra med sådana vinster, som uppkomma vid en vanlig högkonjunktur, och
sådana vinster tänker ju ingen på att extra beskatta, ty alla veta vi, att konjunkturerna
växla — ibland går det bra och ibland dåligt. Och en ofrånkomlig
regel för envar, som sysslar med ekonomisk företagsamhet, är att
man under de goda åren måste konsolidera sig för att kunna möta de dåliga.
Och örn detta är nödvändigt under mera normala förhållanden, så är det ännu
mera trängande i tider som dessa, då alla möjliga besvärligheter äro att förvänta,
råvarubrist, minskad omsättning, stegrade omkostnader och restriktioner
av både det ena och det andra slaget. Nu tänker jag inte så mycket på
storindustrien, de stora, kapitalstarka miljonbolagen, som kanske utan större
svårigheter kunna bära en sådan här våldsam krigskonjunkturskatt, utan jag
tänker på de mindre och medelstora företag, för vilka denna skatt, tillsammans
med den vanliga, redan den högst betungande skatten, kan medföra verkliga
bekymmer i form av väsentligt försämrad likviditet. Jag kunde också
tala örn jordbruk och skog, men jag inskränker mig till att i fråga örn dessa
näringsgrenar framhålla, att detsamma gäller även dessa. Under de goda åren
måste man också där försöka att samla och konsolidera sig för att möta de
påfrestningar, som med säkerhet kunna förväntas. Gör man inte det, motverkas
i högsta grad en sund utveckling av de särskilda företagen och därigenom
av hela vårt näringsliv.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Förordning sf örslag om hr ig shön junk tur skatt m. m. (Forts.)

Som herr Nordenson och herr Velander redan lia framhållit, kommer denna
skatt att verka hindrande på den friska och slada företagsamhet, som hittills
alltid varit utmärkande för svenskt kynne. Ty man frågar sig verkligen: Vem
har lust att ge sig in på något nytt företag, när han redan på förhand vet,
att en eventuell vinst till allra största delen blir konfiskerad? Jag är fullt
övertygad örn att herr finansministern får in så och så många miljoner på
krigskonjunkturskatten —- visserligen med stora besvärligheter för både skattemyndigheter
och näringsidkare. Men jag är också lika övertygad örn att staten
i det långa loppet gör en mycket dålig1 affär genom att bringa en hel del
företag i ekonomiska besvärligheter och genom att förhindra en gynnsam utveckling
av skatteunderlaget.

Därför, herr talman, vill jag, hur hopplöst det än är, yrka bifall till motion
nr 211, som väckts av mig och herr Mannerskantz, och alltså yrka helt avslag
på Kungl. Maj:ts proposition.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Då några av reservanterna i utsköttel:
ansett det önskvärt <att lägga mycket principiella synpunkter på utformningen
av denna krigskonjunkturskatt, kanske jag är nödsakad att redan
nu säga några ord. Ali beskattning måste ju ha verkningar av mycket skiftare
slag, och det blir alltid fråga örn en avvägning mellan de goda och de
mindre goda konsekvenserna. Därför har jag mycket svårt för att riktigt se,
hur man här från allmänna, principiella utgångspunkter kan dra några verkligen
konkreta slutsatser, utom möjligen dem, som dragas av de motionärer
som yrka avslag på propositionen. De mena att överhuvud taget all skatt,
när den kommer över en viss gräns — och den gränsen är kanske godtycklig
— verkar så återhållande på företagsamhet och kapitalbildning, att den inte
böi ifrågakomma. När man däremot vill försöka göra avvägningar och säga:
Vi inse och, anse, att skatten är nödvändig, men vi mena att den inte skall
vara fullt så hög utan närmast något lägre, då är man ju inne på ett område,
dar subjektiva _ meningar måste spela en mycket betydande roll. Den stora
praktiska ändring, som nian föreslår från vissa reservanters sida, gäller en
sänkning av skatteskalorna, och jag kan inte dölja för mig att det egentligen
äi godtyckligt att nian Ilar stannat vid 30, 40 och 50 procent. Man kunde
lika väl gått ner till 20, 30 och 40 procent, eller varför inte ännu lägre? Man
Ilar där ett skönsmässigt avgörande.

Jag erkänner naturligtvis, att ett omdöme i frågan från företagare själva
tiar den vikt som derasegen erfarenhet kan ge. Örn man säger: »Jag har den
meningen, och jag har tillräcklig erfarenhet örn att andra känna det på samma
sätt, att det är en verklig skillnad, om denna skatt tas ut med 50, 60 och 70
procent dier om den tas ut med 30, 40 och 50 procent», så är det klart att
ingen fran en annan sida utan vidare kan avvisa den erfarenheten.

Men det är ändå inte möjligt att bara begära, att vi på den punkten helt
enkelt skola svära på magisterns ord. Man måste väl i stället gå tillbaka och
se, hur den ena eller den andra avvägningen kan motiveras. Då skulle jag vilja
erinra örn att man har två vägar att gå när det gäller krigskonjunkturskatten.
Den ena vägen har man, så vitt jag vet, gått i vårt grannland Finland. Där
har man inte gjort några försök att skapa möjligheter för företagen att så att
säga visa upp örn en vinst bär samband med krigsförhållandena eller inte.
Man Ilar inte berett företagen någon möjlighet till en sådan konsolidering mot
ett kommande prisfall o. s. v., som alla våra provisoriska skattepåföringar
syfta till. Dår bär man i stället accepterat den mera grova uppskattning, som
gäller beträffande den vanliga inkomstskatten, och sedan har man sagt: alla
de saker, som kunna anföras mot en sådan krigskonjunkturskatt, får man ta

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordningsförslag om krigskonjunkturskatt m. m. (Forts.)
hänsyn till genom att hålla ett lågt procenttal. Här i Sverige lia vi ju faktiskt
valt den rakt motsatta vägen. Vi ha försökt att så vitt möjligt se till, att ingenting,
som kan kallas fiktiva vinster för ögonblicket eller på längre sikt, skulle
komma att beskattas. Men sedan vi på detta sätt ila renodlat någonting som
kan kallas för en ren, oförtjänt krigsvinst, säga vi: den borde egentligen helt
och hållet dras in till det allmänna.

Såvitt jag förstår kail man inte gå på bägge vägarna, utan nian får lov att
följa en av dem. Det förefaller mig som örn det för vårt näringsliv i stort sett
ändå skulle vara bättre, att man har valt den svenska vägen. Jag tror att vår
uppfattning delas inom det finska näringslivet både av folk inom industrien och
på annat håll. .

När man argumenterar mot propositionen, sker det därför också efter linjer,
som inte riktigt stämma överens. Man säger, att det egentligen inte kan bli så
mycket krigskonjunkturvinster och att vi inte skola göra jämförelser med förra
krisen, därför att vi nu ha en sådan hård priskontroll. Ja, detta vore alldeles
riktigt, örn man fullt kunde lita på att priskontrollen förebygger alla prishöjningar
som inte äro framkallade av kostnadsökningar. Då skulle det praktiskt
taget inte bli tal örn några krigskonjunkturvinster, men i det fallet skulle
ju inte heller skatten kunna lia någon farlig inverkan. Örn däremot, såsom jag
är övertygad örn, det är omöjligt att på priskontrollens väg förebygga prishöjningar,
som i viss utsträckning äro oberättigade, kommer man tillbaka till
att det finns skäl för att i största utsträckning dra in sådana vinster till det
allmänna. _ .

Herr Nordenson underströk, att nian här i grund och botten har hänvisat
väsentligen till skäl av folkpsykologisk art och att här egentligen stå emot
varandra hänsynen till företagarpsykologi och till folkpsykologi. Det ligger
naturligtvis någonting i detta. Jag förmodar också, att herr Nordensons liksom
även reservanternas anslutning till krigskonjunkturskatten i någon mån
hänger samman med dessa folkpsykologiska skäl, men, lat mig säga ^det, med
den modifikationen — som jag också för min egen del vill ta i anspråk att
man själv anser sig höra till detta folk, vars reaktioner man tar hänsyn till.
Jag tror att det både hos reservanterna och majoriteten finnes en känsla av att
man hör till detta folk, som reagerar på det viset. Det är därför man känner
sig tvungen att acceptera denna skatt, trots de invändningar som kunna göras,
och trots de svaga punkter det framlagda förslaget kan förete.

Medan jag är inne på frågan örn denna avvägning, skulle jag vilja flicka in
en anmärkning örn en annan avvägning, som här i diskussionen berördes av
herr Elon Andersson. Han talade örn det skattefria bottenavdraget, som också
beröres i en av reservationerna. Det är klart, att det också där är fråga örn en
sådan avvägning som kan leda till olika resultat. Jag bortser då fran de
skattetekniska skälen, som kanske för många kunna väga tyngst. Skatteexperternas,
eller låt mig säga taxeringsexperternas, omdömen gå ju i olika riktningar,
och det finns faktiskt inte någon allmän överensstämmelse i uppfattningen
beträffande de tekniska svårigheterna. På mångå håll säger man, att
denna taxering inte är så förfärligt svar, och även motionären herr Sandströms
eget överståthållarämbete har ju en gång förordat avdragsbeloppet 3,000 kronor.
Men på den punkten är det klart, att meningsskiljaktigheter kunna föreligga.
Jag vill erinra örn att i det utremitterade förslaget — det har enligt somligas
mening en viss auktoritet, därför att det kommer fran experter, åtminstone
när det gällde de gamla skattesatserna — föreslog man ett avdrag på 2,000
kronor, under det att vissa remissmyndigheter förordade höjning till 4,000
kronor. Det förefaller mig alltså klart, att meningarna härvidlag kunna vara
delade. Propositionens förslag om 3,000 kronor är faktiskt resultatet av en

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Föror (Initius forsla!/ om krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)
kompromiss mellan olika ståndpunkter. Jag tror det finns minst lika starka
skäl för att behålla 3,000-kronorsgränsen beträffande de skattefria bottenavdragen
som för reservanternas förslag örn att höja den till 4,000 kronor.

. Jag vill tillfoga en annan synpunkt. När man nu utsträcker beskattningen
till att gälla ett mycket stort område med en ofantlig mängd näringsidkare,
som emellertid till allra största delen lia så pass låga inkomster att skatten inte
kommer att beröra dem, är det litet svart att acceptera en sådan befrielsegräns,
att man nästan kan säga, att det hela bara blir en gest.

Man får aldrig glömma, att det bär är fråga örn merinkomster. När nian här
talar örn »små» inkomsttagare, som man bör behandla milt, måste vi ändå
komma ihåg, att även med 3,000-kronorsgränsen få dessa människor avdrag
för en merinkomst, som är lika hög som den inkomst en mycket, mycket stor
del av svenska folket har såsom hela sin inkomst. Det förefaller mig ändå vara
att gå ett stycke för långt, om man skulle medge att ett belopp av 4,000 kronor,
vilket ju motsvarar en ganska stor inkomst för svenska folket, skall vara
fritt, även örn det är en merinkomst utöver den förutvarande inkomsten.

Örn jag sa vänder tillbaka till det mera allmänna spörsmålet örn avvägningen
av skatteprocenterna, så ville jag just i anslutning till det sist nämnda återigen
påpeka, att detta är en merinkomstbeskattning. Hela argumenteringen rörande
den ogynnsamma inverkan på företagsamheten, som denna skatt skulle
ha, tycks gå° ut ifrån att sådana inkomster som industriföretagare och andra
hade under åren. 1937 och 1938, som voro goda år och sålunda representera
goda inkomster, inte^äro en tillräcklig stimulans för att sätta i gång nya företag.
Intar man en sådan ståndpunkt, blir det egentligen ganska svårt att bemöta
den med logiska skäl. Kommer man in på den vägen synes det betyda, att
man från företagarehåll kräver högre inkomster för att alls visa någon företagsamhet,
och sedan dessa krav blivit uppfyllda, vill man höja anspråken ytterligare.
Vad skall då. svaras? Jag kan inte finna något annat eller bättre
svar än att säga: ni ha ju under en lång följd av år, med den storartade expansion
som kännetecknat hela detta 1930-tal, visat att det även med dessa, som
ni kanske själva anse, begränsade vinstmöjligheter ändå har varit möjligt för
er att göra dessa stora insatser. Finns da anledning tro, att ni i det nuvarande
läget skulle vara mindre villiga att göra liknande insatser, därför att man säger:
örn inkomsterna skulle överstiga dem som före kriget voro normala, komma
dessa vinster att beskattas pa ett alldeles särskilt sätt. Det förefaller mig som
om man överdriver detta, låt mig kalla det vinstintresse, eller detta hopp örn
höga vinster, såsom en sporre för företagsamheten.

Jag behöver inte särskilt understryka, att i det näringsliv vi faktiskt ha, är
den enskilde företagaren en nödvändig person, eftersom hans arbete täcker en
mycket betydande del av det svenska näringslivet. Det är alldeles självklart
att var och en måste säga sig — vilken uppfattning man än må ha örn hur ett
näringsliv skulle kunna vara inrättat — att när det faktiskt är så inrättat, är
det önskvärt att denne företagare har den sporre, som behövs för att han skall
kunna göra sitt bästa. På den punkten behöva sålunda icke för ögonblicket
rada några delade meningar örn värdet av att hålla de drivkrafter vid liv, som
äro nödvändiga för den enskilda företagsamheten. Jag skulle alltså inte kunna
instämma, örn man nu verkligen på något håll har velat påstå, att företagaren
bor arbeta utan vinst, och med uttrycket »utan vinst» menat, att han inte heller
skall la igen sina omkostnader. Det är alldeles självklart, menar jag, att man
mäste se till att de normala drivfjädrarna för det ekonomiska livet finnas och
kunna fungera. Men örn den saken rör sig inte diskussionen, när vi ha att behandla
denna merinkomstbeskattning.

Jämförelsen med den större eller mindre frihet, som man finner det önskvärt

Första kammarens protokoll 1941. Nr 88. o

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordning sförslag örn krig skonjunklurshatt rn. m. (Forts.)
att ge barnen vid deras uppfostran, tror jag inte kan leda oss så särskilt långt
på denna punkt. Jag får också säga, att jag inte betraktar den kapitalistiske
företagaren — såsom herr Nordenson tycktes förutsätta — som ett problembarn.
Problembarn äro nämligen oberäkneliga och svåra att bedöma. De kunna
slå över än åt det ena hållet och än åt det andra. Den private företagaren tror
jag däremot inte det är så svårt att bedöma. Han har en viss uppgift att fylla,
och han drivs av en mängd olika motiv, bland vilka också detta att skaffa sig
större vinst och högre inkomster är mycket betydelsefullt. Men problemet är
här inte något annat än att se, i vilken utsträckning man kan låta denna drift
fullt och ohämmat ta sig uttryck. Jag är inte alldeles säker på att den moderna
pedagogiken eller överhuvud taget någon pedagogik, som har tänkt igenom
läget, skulle ge sitt förord för en fullständig frihet i uppfostran. Jag tror att
vi nog litet var lärt oss, att det är nödvändigt att lägga tyglar på denna frihet
även när det gäller barnen. Jag skulle också tro — för att tala allvar i fråga
örn det ekonomiska livet — att en av samhällsordningens främsta uppgifter just
är att försöka inordna de enskildas drifter i ett sådant sammanhang, som leder
till det för det hela bästa resultatet. Att det därvid måste bli fråga örn både
att tygla och att lägga hämmande band, tror jag vi åtminstone i princip till sist
äro ganska eniga örn.

Under sådana förhållanden kommer jag tillbaka till att det är en avvägning,
som vi ha stannat vid i propositionen, en avvägning som man kan ha delade meningar
örn, men där tydligen den största delen även av bevillningsutskottet har
funnit, att avvägningen kan accepteras. Jag har inte någon annan önskan än
att denna kammare följer bevillningsutskottets majoritet.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag hade nästan väntat, att denna rätt vidlyftiga
principiella uppläggning av detta skattespörsmål skulle ansetts överflödig
i år. Däremot förstår jag mycket väl, att sådana mera omfattande betraktelser
över de verkningar, man kunde befara att denna skatteform skulle komma
att medföra och allt vad därtill hörer, voro påkallade, när urtima riksdagen
1940 på sin tid hade det ursprungliga förslaget uppe till behandling. Jag hade
för min del väntat, att diskussionen vid detta tillfälle mera skulle inskränka sig
till en erinran örn de erfarenheter, som ha gjorts, och ett påpekande av de olägenheter,
som särskilt hade framträtt och som behövde avhjälpas, samt ett bedömande
av huruvida propositionen och utskottets arbete i det avseendet hade
fyllt någon uppgift.

Nu begriper jag dock mycket väl, att det kan vara angeläget och nyttigt
att från tribunen här i riksdagen ånyo lägga lipp denna fråga ur synpunkter,
som ha ett kanske mycket stort intresse för näringslivet i allmänhet, och att det
resonemang, som har förts hitintills, sålunda mera psykologiskt fyller en uppgift.
Jag förstår även väl, att betraktelsesätten i fråga örn denna skatteform
måste vara starkt skiftande, och att man från näringslivets sida ser med vissa
bekymmer på statsmakternas allmänna tendenser att både med den ena och den
andra skatteformen avhända detta näringsliv betydande andelar av de vinster
som ha kunnat göras. I den mån det finns möjlighet att göra klart för skattedragarna,
inte allenast näringslivets företrädare utan den stora massan av andra
skattedragare, att man icke kan undgå att fara hårdare fram när det är fråga
örn beskattningen i allmänhet, så tycker jag det skulle vara lättare att vinna
förståelse för nödvändigheten av att beskatta sådana inkomster, som utgöra ett
överskott utöver vad som allmänneligen annars är skattedragarnas förvärvade
inkomster. Det är den saken denna fråga gäller.

Jag blev en smula förvånad, när herr Ekströmer motiverade sitt avslagsyrkande
med att trycka så hårt på att de mervinster, som näringslivet möjligen

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Förordning sför slaf/ orri krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)
kan komma att göra, bättre skulle kunna användas för företagens konsolidering,
om denna skatt icke hade påvilat än om den kommer till stånd, vilket vi
måste räkna med blir fallet. Jag kan gå med på att herr Ekströmer skulle ha
rätt, örn man kunde förutsätta att alla dessa mervinster, som komma att uppstå
och i den mån de komma att uppstå, alltid skulle användas till företagens konsolidering.
Men vi lia många erfarenheter från förra krigstiden av att så ingalunda
kan väntas bliva förhållandet. Den krigskonjunkturskatt som då praktiserades
var mera hårdhänt och oformlig än den som det nu föreligger förslag
örn. Ändå funnos mycket stora möjligheter även på den tiden att i vissa fall
och på vissa områden få till stånd en konsolidering genom uppkomna vinster.
Denna uteblev emellertid. Detta bidrog till att en verklig skräll, så att säga,
inträffade efter de gyllene tidernas slut.

När jag ser på det föreliggande förslaget, vilket ju inte i mera betydande grad
skiljer sig från nu gällande lag, säger jag mig att företagarna här sättas i en
klämma mellan att ge staten skatt eller att konsolidera företagen. För de skattedragare,
som kunna göra sådana mervinster, stå så många utvägar öppna att
tillgodose konsolideringsbehovet inom sina företag, att örn de begagnade sig
av dessa möjligheter, det inte. skulle föreligga några egentliga skäl att klaga
över det hinder som krigskon,junkturskatten utgör i fråga örn företagens konsolidering.
Jag skulle vilja säga, att hela förslaget är fullt av snaror för skattedragarna
att fastna uti till förmån för konsolidering, när de söka att ordna
det så att minsta möjliga skatte tunga kommer att påvila dem till följd av gjorda
mervinster. Jag vill bara erinra örn den ytterligare möjlighet som ges i det
föreliggande förslaget, nämligen att genom avsättning till en kostnadsutjämmngsfond
via den provisoriska skattepåföringen kunna rädda åtskilligt mera
från skatt än som var möjligt enligt fjolårsförslaget och därvid alltså överföra
mera till konsolidering än till underlag för en skattebetalning.

Herr Ekströmer uttryckte också sina bekymmer över att den »glada» företagarverksamheten
skulle mista modet. Ja, det kari ju hända. Jag vet nu inte
vad herr Ekströmer menade just med den »glada» företagarverksamheten. Örn
jag inskränker mig till att tala örn den nödvändiga och nyttiga företagarverksamheten
så finns det, föreställer jag mig, mycket stora möjligheter att få efterpiter
i den mån sådant anses påkallat. Här lia hysts farhågor för, och det
har aven kommit fram i debatten, att Kungl. Maj:t icke skulle vara benägen
att i tillräcklig utsträckning taga hänsyn till dessa nödvändiga och nyttiga
företags uppgift under nu rådande förhallanden, och således icke begagna den
fullmakt som är Konungen given att göra eftergifter eller medgiva hel befrielse
Jag forster mycket val att Kungl. Maj:t med hänsyn till de fiskaliska intressena
inte kail vara benägen att slå upp portarna på vid gavel i fråga örn eftergifter.
För mitt vidkommande skulle jag likväl vilja understryka det behövliga
i att Kungl. Majit icke är alltför njugg i sådant hänseende. Örn sedan Kungl.
Majit inte anser sig kunna begagna denna fullmakt för att främja just den
»glada företagarverksamhetens» befrielse från skatt, så få väl både herr Ekströmer
och jag tala den saken. Jag föreställer mig i alla fall att man nu icke
med denna företagarverksamhet menar den sortens »glada» verksamhet som vi
alla nied skäl beklaga och sorn i viss utsträckning växte upp under förra krigstiden.
Herr Ekströmer skulle säkerligen ännu mindre än många andra vara villig
att be för den.

Jag skall, herr talman, även säga ett pär ord i anledning av en vädjan som
herr Velander riktade till mig att utkasta en paroll om anslutning till det uttalande,
som reservanterna göra i avsikt att främja det s. k. avräkningsförfarandet
efter kristidens upphörande en gang i framtiden. Reservanterna säga
här, att det synes nödvändigt »att riktlinjerna för det avsedda avräkningsför -

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordnings förslag om krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)
farandet utan onödigt dröjsmål klarläggas», detta för att näringslivet inte skall
låta sig förskräckas av skattens härjningar i de fall då olägenheterna skulle
kunna utjämnas en gång sedan kristiden tagit slut och denna skatt upphört
att verka.

På sid. 9 i betänkandet där det är fråga om att gå motionärerna till mötes
med ett uttryckligt beslut örn att en sådan avräkning skall komma till stånd,
har utskottet sagt: »En dylik uttrycklig utfästelse torde dock ej nu kunna givas
med hänsyn till svårigheten att förutse, hur förhållandena komma att gestalta
sig och vilka påfrestningar på skattebetalarna som bli nödvändiga. Utskottet
instämmer emellertid i föredragande departementschefens uttalande om
det principiellt berättigade i ett dylikt förfarande och understryker önskvärdheten
av att det skall visa sig möjligt att genomföra ett sådant.» Reservanterna
anse icke detta tillfredsställande, utan vilja ha en uttrycklig, bestämd
förklaring att så skall ske. Utskottet har icke vågat sig på detta. Inom utskottet,
där denna fråga rätt ingående dryftades, framhöll man då, att ingen
ännu kan veta något örn när den tidpunkt kan inträffa, då vi_ kunna säga att
denna kris har upphört, så att en avräkning skall kunna ske. Ännu mindre vet
man någonting örn liurudana förhållandena i vårt land då kunna vara. Att nu
uttryckligen ha givit ett bestämt löfte och gjort en utfästelse som skulle ovillkorligt
infrias en gång i framtiden, tror jag hade varit oklokt. Man kan nämligen
tänka sig sådana förhållanden vara rådande, att praktiskt taget en enig
riksdag skulle kunna säga, att vi inte mäkta att infria detta löfte. Det föreföll
oss i utskottet som örn det vore klokare att icke säga mera än vad man visste
även en framtid skulle kunna infria.

Departementschefen har dessutom anfört, att riktlinjerna för det avsedda
avräkningsförfarandet i varje fall måste klarläggas innan man ger sig in på
några utfästelser. Nu önskade herr Velander att jag skulle ge parollen örn en
anslutning till reservanternas uttalande, att riktlinjerna skulle klarläggas utan
onödigt dröjsmål. Ja, jag vill säga till herr Velander, att jag gärna skall vara
med örn det. Jag föreställer mig emellertid att tidpunkten för framläggande
av sådana riktlinjer måste beräknas med hänsyn till vad som kan vara nödigt,
och att man icke skall dröja med det onödigt länge, sedan allt detta som man
behöver veta skall vara klart. I sådant avseende vill jag instämma med herr
Velander.

Jag skall inskränka mig till att säga ett par ord som komplettering till vad
herr statsrådet anförde gentemot förslaget örn att sänka det skattefria avdraget.
Det har redan anförts, att örn man höjde detta avdrag från de föreslagna

3,000 till 4,000 kronor, som motionärerna förorda, så skulle detta betyda en avsevärd
lättnad för beskattningsmyndigheterna. Jag tycker nu inte att detta
får vara det allra väsentligaste. Kan man beräkna att skatteintäkterna skola
någorlunda väsentligt ökas genom att man tar det lägre avdraget, så får väl
detta också spela sin roll. Det är väl inte, som någon av de ärade talarna i början
av debatten anförde, så att denna skatt förnämligast var tillkommen av
psykologiska skäl, utan den har väl ändå en ekonomisk uppgift att fylla i statsbudgeten.
Men därtill kommer, att örn man höjer avdragsrätten till 4,000 kronor,
så skulle väl praktiskt taget den föreslagna utvidgningen av skatten till
att omfatta särskilt jordbruket icke vara påkallad. Skatten skulle då såvitt
man kan bedöma träffa ett så pass litet antal personer, att det kan infrågasättas
örn man inte hellre borde avstå från att beskatta på det området. Ja, man kan
ju säga, att det då hade varit lätt gjort att låta bli det. Jag tror icke det skulle
vara klokt att förfara på det sättet, även örn skatteintäkterna icke komma att
bli så stora. När vi hade omsättningsskatten till behandling, voro vi på det klara
med att denna omsättningsskatt inte rimligen kunde formas så att den träffade

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Förordning sför slag om krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)
själva jordbruksnäringen. Även från jordbrukarhåll erkände man öppet, att
det hade varit riktigt om så skett, men att man av prakiska skäl måste gå ifrån
den linjen. Jag tvivlar på att det är en hållbar metod att på det viset i det ena
och i det andra fallet lämna ett stort område inom vårt näringsliv utanför skattskyldighet,
när denna skyldighet eljest drabbar hårt. Men om man skall utsträcka
beskattningen till detta område, då förefaller det mig meningslöst att
sätta skattegränsen till 4,000 kronor. Även om man sätter den fria skattegränsen
till 3,000 kronor, så komma, det vill jag medge, som någon sagt, kanske
80 ä 90 procent att undgå beskattning, även i'' fall där någon mervinst förekommer.

En annan sak har här berörts, nämligen att taxeringen skulle vålla väldiga
bekymmer och mycket arbete för beskattningsmyndigheterna. Av de yttranden,
som äro återgivna i propositionen, framgår, att mot det då föreslagna avdragsbeloppet
av 2,000 kronor erinringar gjorts just av Överståthållarämbetet
och K. B. i Västmanlands län, som föreslå en höjning till 3,000 kronor, eller
just det propositionen upptager. K. B. i Uppsala län, i Göteborgs och Bohus län
samt i Älvsborgs län föreslå en höjning till 4,000 kronor. Tre länsstyrelser
föreslå således en ytterligare höjning; en länsstyrelse, den i Norrbottens län,
anser att »någon höjning» bör ske. Men inte mindre än nitton länsstyrelser ha
icke haft någon särskild erinran att göra mot 2,000-kronorsavdraget. Örn nu
dessa saker så noga övervägts av vederbörande myndigheter, vet jag inte, men
det är ju fråga om en sak som ligger dem så nära, att jag föreställer mig att
man icke kunnat undgå att överväga de olägenheter som följa med ett så lågt
bottenavdrag som 2,000 kronor. Detta kan väl ge något stöd åt den meningen,
att den höjning som Kungl. Maj :t företagit från de föreslagna 2,000 kronorna
till 3,000 kronor likväl måste sägas innebära en väsentlig lättnad i det merarbete,
som skulle uppkommit, om man tillämpat 2,000-kronorsavdraget. Det är
naturligtvis obestridligt, att denna skatteform ändå kommer att medföra mycket
arbete för taxeringsmyndigheterna. Sådana olägenheter följa ju inte allenast
med en beskattning sådan som denna utan med ali beskattning och inte
minst med de särskilda kristidsskatterna i övrigt, som man har nödgats pålägga.

Jag skall, herr talman, på detta stadium inte säga mer. Jag föreställer mig,
att jag vid varje punkt,_ där ändringar påyrkas, blir i tillfälle att närmare bedöma
vad som i de speciella fallen kommer att anföras.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den nu föredragna paragrafen.

Enär herr statsrådet Wigforss anmält sig vilja avlämna en kungl, proposition,
avbröts nu behandlingen av det föreliggande betänkandet.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 264, med
förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni
1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Fortsattes överläggningen angående 1 § i det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 20 punkten A 1 framställda förslaget till förordning om krigskonjunkturskatt
för år 1941.

Förordningsförslag
örn
hrigshemjunkturskatt
m. m.

Herr Sandström: Herr talman! Herr Elon Andersson har redan berört den (Forls-)
reservation jag avgivit rörande avfattningen av 10 § i förslaget till förordning
örn krigskonjunkturskatt. Jag skulle gärna vilja''i anslutning därtill yttra
några ord.

Nr 83.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordning sförslag om krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)

Det är mig till en början rätt angeläget att konstatera, att för mitt vidkommande
icke någon principiell meningsskiljaktighet på denna punkt föreligger
gentemot utskottets majoritet. Det är alldeles riktigt som dess ärade ordförande
nyss sade, att skulle krigskonjunkturskatten utvidgas på sätt här är föreslaget,
mycket starka skäl tala för att det skattefria hottenavdraget sättes så
lågt som möjligt. Jag är fullkomligt ense med honom på denna punkt. I annat
fall kan obestridligen inträffa och inträffar säkerligen, att åtskilliga, som man
velat träffa genom den utvidgade beskattningen, undgå densamma.

Det förefaller mig emellertid som örn detta skäl talar ungefär lika mycket
mot att avdraget fixeras till 3,000 kronor som till 4,000, något som utskottets
ärade ordförande också antydde. Det har från sakkunnigt håll uttalats, och
jag saknar anledning att betvivla riktigheten därav, att med ett skattefritt
bottenavdrag, bestämt till 3,000 kronor, på sätt Kungl. Maj:t och utskottet
föreslå, bortåt 90 % -—- vilket redan sagts — av exempelvis jordbruksidkarna
komma att undgå denna beskattning. Det blir då egentligen inte så förfärligt
många kvar som beskattas på det området. Aven med det nu föreliggande förslaget
inträder således nyssberörda förhållande, nämligen att en beskattning,
som i form utsträckes till nya inkomstarter, i sak kommer att endast föga beröra
desamma. Spörjer man örn anledningen härtill, spörjer man varför icke
utskottet exempelvis förordat bottenavdragets nedsättning till 1,000 kronor,
på sätt yrkats i en motion, finner man ett klart svar i utskottets utlåtande.
De taxeringstekniska svårigheter, som skulle inträda vid en dylik ytterligare
nedsättning av bottenavdragets belopp, äro så betydande, att man icke vågar
sig in på detta. Det skulle bli alltför många taxeringsfall: myndigheterna
skulle inte kunna bemästra den situationen.

Jag är naturligtvis den förste att vitsorda riktigheten av denna utskottets
uttalade uppfattning.

Jag nödgas emellertid gå ett steg längre. Jag måste, trots vad här är sagt
i motsatt riktning, uttala att, så vitt jag förstår, så bli ännu vid ett bottenavdrag
å 3,000 kronor de taxeringstekniska svårigheterna av högst betydande
omfattning.

Den siste ärade talaren anförde, att när förslaget var ute på remiss, var det
tal om ett avdrag på 2,000 kronor, och att det endast var några myndigheter,
som hade uttalat sig mot detta belopp. Ja, jag vill säga, att det är oerhört
svårt att bedöma vad det betyder i fråga om arbetsmaterial, örn man sätter
detta avdrag till 4,000, 3,000 eller 2,000 kronor. Under den remisstid, som
stod oss till buds, hade vi inte möjlighet att skaffa fram material för ett sådant
bedömande.

Jag har emellertid, herr talman, sedermera tillåtit mig att göra en undersökning
rörande arbetsbördans ökning under olika förutsättningar vid krigskonjunkturbeskattningen.
Jag tror att man kan säga — och det har redan
gjorts i motionen — att därest bottenavdraget bibehålies vid samma belopp
som föregående år, 4,000 kronor, räknar man — och detta är mycket lågt räknat
— i varje fall med en fördubbling av antalet taxeringsfall. Jag håller mig
inom mycket rimliga gränser när jag anger en fördubbling. Därest bottenavdraget
sänkes till av Kungl. Maj :t och utskottet förordade 3,000 kronor, räknar
man med en tredubbling därav; jag har grundat denna undersökning på
föregående års deklarationsmaterial. Det förefaller mig då, herr talman, som
örn det inte skulle vara alldeles betydelselöst ur myndigheternas synpunkt,
huruvida man sätter avdraget till 4,000 eller till 3,000 kronor. Det är inte alldeles
betydelselöst, om man fördubblar eller örn man tredubblar arbetsmaterialet
— allt detta förutsatt nu att mina beräkningar äro riktiga, vilket jag dock
tror.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

För ordnings för slag om krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)

Det är känt och omvittnat, bl. a. av herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
att föregående års krigskonjunkturbeskattning vållade beskattningsm.
vndighetera stora svårigheter, ehuru visserligen icke oöverstigliga sådana.
dag vågar dock måhända foga en kompletterande anmärkning till detta
naturligtvis obestridligen riktiga uttalande. Det är sant, att krigskonjunkturbeskattningen
under föregående år genomfördes av myndigheterna och blev
avslutad inom föreskriven tid; men jag tror icke man kan säga — detta trots
det mest utomordentliga arbete av därmed sysselsatta tjänstemän — att densamma
genomfördes på ett fullt tillfredsställande sätt. Jag tycker mig finna
ett ganska starkt bevis för detta omdöme i antalet besvär hos kammarrätten
rörande 1940 års krigskonjunkturbeskattning. Tillgängliga siffror utvisa att
i något mera än 1/3 av alla krigskonjunkturskattefall dylika besvär anförts.
Mångå'' förklaringsgrunder finnas naturligen till denna stora besvärsprocent.
Man bör dock beakta, att i vanliga fall det väl endast är ungefär en på två
hundra som anför besvär. Här var det var tredje. Men även med allt beaktande
av den inverkan å besvärsmålens antal, som följt av beskattningens nyhet
och av oklara tolkningsfrågor, är det ändock uppenbart, att dessa förhållanden
icke enbart kunna förklara varför besvärsprocenten steg så oerhört. En ytterligare
förklaring kräves, och denna är, såsom nyss antytts, att taxeringsfallens
antal och tidens knapphet omöjliggjort en fullt tillfredsställande taxering.

Den tid, som stod till buds föregående år för granskning av krigskonjunkturdeklarationer,
var i runt tal tre månader — från den 15 september till den
10 december. I år är tiden ökad till fem månader — från den 15 juli till den
15 december. Med denna utökning av tiden från tre till fem månader och med
hänsyn tagen även till ökad rutin, som nu måste förefinnas, tror jag att
länsstyrelserna och prövningsnämnderna skola hinna med en dubbelt så stor
arbetsbörda som föregående år, d. v. s. medhinna taxeringen på ett tillfredsställande
sätt, därest det skattefria bottenavdraget sättes till 4,000 kronor.
Sättes åter bottenavdraget till 3,000 kronor och taxeringsfallens antal tredubblas
i stället för att fördubblas, blir situationen för beskattningsmyndigheterna
ännu mycket besvärligare än föregående år. Det var sannerligen besvärligt
nog då!

Bevillningsutskottet, som givetvis icke förbisett dessa synpunkter, har uttalat,
att den utökning av taxeringsfallen, som inträder vid bottenavdragets
sänkande från 4,000 till 3,000 kronor, utgöres av mindre komplicerade fall,
för vilkas behandling då också bör kunna anlitas mindre skolad arbetskraft;
någon förstärkning av den kvalificerade personalen vid länsstyrelserna kan ju
icke ske, enär personer med erforderlig kunskap och rutin icke stå till buds.

Jag hyser, herr talman, den största aktning för bevillningsutskottet och alldeles
särskilt för dess ärade ordförande, som just nu inte är här närvarande.
Jag måste emellertid anmäla en avvikande mening beträffande utskottets motivering
i denna del. Sänkningen från 4,000 till 3,000 kronor betyder framför
allt en utökning av antalet skattepliktiga rörelseidkare. Det blir visserligen
här fråga om mindre inkomsttagare —- det äger sin riktighet —• men regelrätt
örn sådana, vilka naturligt nog icke hava råd att hålla sig med sakkunnig
bokförare eller att anlita sakkunnig hjälp vid de ytterst besvärliga deklarationernas
upprättande. Nu berörda taxeringsfall äro därför, även om inkomstbeloppen
äro av mindre omfattning, ej sällan mycket tidskrävande, ehuru ifrågakommandc
skatteintäkter bliva ganska ringa.

Jag menar således, herr talman, i motsats mot vad utskottet uttalar, att en
ändring av det skattefria avdraget från 4,000 till 3,000 kronor betyder en ökning
av beskattningsmyndigheternas arbete ej blott kvantitativt utan även
kvalitativt. Resultatet därav, fruktar jag, kan endast bliva ett, nämligen att

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordning sför slag om krig skonjunktur skaf t m. m. (Forts.)
deklarationsmaterialet icke kan på erforderligt sätt behandlas, något som i
sista hand drabbar de skattskyldiga.

Må det tillåtas mig, herr talman, att i största korthet sammanfatta vad jag
tillåtit mig uttala.

Redan vid bottenavdragets sättande till 3,000 kronor, på sätt utskottet och
Kungl. Maj :t förordat, faller allra största delen av landets jordbrukare utanför
det beskattningsbara området. Därom äro utskottets ärade ordförande och
jag ense. En höjning av skatteavdraget till 4,000 kronor medför visserligen,
att ytterligare några av dessa icke drabbas av skatteplikt, men denna ökning
är, synes det mig, skäligen likgiltig i jämförelse med den skattefrihet för jordbrukarna,
som redan 3,000-kronorsgränsen innebär.

Sänkningen av bottenavdraget till 3,000 kronor medför däremot, att ett ej
obetydligt antal mindre rörelseidkare bliva skattepliktiga — det torde vi också
vara ense örn — och härigenom inträder en extra och — som jag ser det —
säkerligen allvarlig belastning av beskattningsmyndigheterna.

När man i likhet med utskottets majoritet — och givetvis med rätta ■— anser,
att rent taxeringstekniska skäl tala för en gränsdragning, som väsentligt
minskar antalet taxeringsfall, synes mig konsekvensen kräva, att man låter
denna synpunkt gälla fullt ut, och sätter gränsen så, att man verkligen når
det avsedda syftet, nämligen att nedbringa arbetet för beskattningsmyndigheterna
till genomförbara mått, d. v. s. sätter gränsen vid 4,000 kronor.

Jag vet inte, herr talman, örn jag här i kammaren — liksom jag förut gjort
i utskottet —• bör uttala, att det naturligtvis icke är någon strävan att undandraga
mig eller någon annan arbete, som föranleder de uttalanden jag har
gjort och den motion, som blivit väckt. Det är någonting helt annat. Det är
den lättförklarliga önskan hos varje ämbets- och tjänsteman att icke behöva
eller rentav tvingas lämna ifrån sig halvgjort arbete, med vars utförande han
icke själv kan vara tillfredsställd. Det synes mig, herr talman, som örn denna
blygsamma önskan måhända skulle i någon mån vara värd beaktande.

Friherre Beck-Friis: Herr talman! I en motion har jag tillsammans med
sju andra ledamöter av denna kammare hemställt, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 173 ville besluta, att inkomst av skogsbruk ej skall träffas
av krigskonjunkturskatt iVi

ha därvid skilt på industrisortiment och vedsortiment. Vad industrisortimenten
beträffar ha vi framhållit, att även örn det ur principiell synpunkt kan
sägas vara motiverat, att sådana prisstegringar, som föranletts av krigsförhållandena,
skola beläggas med krigskonjunkturskatt, så måste dock en sådan åtgärd,
sedd ur praktiska synpunkter, framstå såsom mindre välbetänkt. Ty
skatteintäkterna för inkomst av industrivirket komma säkert att bli mycket
små. Krigskonjunkturen för träindustrien har ju varit en avgjort dålig konjunktur.

Däremot torde —- som utskottet också medgiver -—• arbetet med merinkomstens
beräknande bliva tidskrävande, besvärligt och dyrbart, både för staten
och den enskilde. Det är alltså ur rent praktiska synpunkter som jag anser, att
de skogsprodukter, som uttagits i form av industrisortiment, ej skulle träffas
av krigskonjunkturskatt.

Vad så vedsortimenten beträffar, så har ju där en betydande prisstegring
faktiskt inträtt, även om den många gånger är skenbar. Det förhåller sig nämligen
så, att många skogsägare för att kunna fullgöra dem ålagd leveransplikt
av ved ha tvingats — i brist på vedskog — att i stor utsträckning taga
i anspråk virke, som normalt bort upparbetas till mera värdefullt gagnvirke
av olika slag, t. ex. massaved eller småtimmer. Att för sådan skog framkalky -

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Förordning sförslag om krig shön junk tur shatt m. m. (Forts.)
lera ett mervärde, jämfört med förkrigstidens minimala vedpriser, måste vara
direkt felaktigt.

Vidare vill jag framhålla, att många skogsägare för att kunna fullgöra sin
leveransplikt måste göra direkta kapitaluttag ur sina skogar. Dessa kapitaluttag
komma i sin tur att föranleda en framtida produktionsminskning. Det kan
— som i motionen framhållits — inte anses vara med rättvisa och billighet
förenligt, att staten genom krigskonjunkturskatt konfiskerar ur skogarna uttagna
kapitalvärden, vilkas lösgörande till stor del föranletts av statliga tvångsåtgärder.

Härtill komma så de psykologiska faktorerna. Redan när lagen örn skyldighet
att avverka ved till avsalu av riksdagen i april månad antogs, framhöll
jag, att det kanske i fortsättningen inte kunde komma att gå lika lätt som hittills
att på frivillighetens väg få fram de erforderliga vedkvantiteterna, när
skogsägarna få erfara, att en del av deras förtjänst kommer a.tt fråntas dem i
form av krigskonjunkturskatt.

Jag vill även vid detta tillfälle framhålla, att en alltför hård beskattningkan
medföra en mindre önskvärd övergång från frivillig avverkning till tvångsavverkning.
Och att i någon större omfattning för kronans räkning avverka de
numera erforderliga vedkvantiteterna blir säkert ett mycket allvarligt och svårlöst
problem.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn följande uttalande, som gjorts av
bränslekommissionen: »Som grundförutsättning för den starkt ökade vedproduktionen
ligger statsgaranti för ved, varigenom skogsägarna utlovats att för
avverkad ved erhålla vissa minimipriser för skilda vedsortiment. Även örn det
är självfallet, att staten genom fastställande av garantipriser för ved inte utfäst
sig att i beskattningshänseende behandla inkomst av försåld ved efter andra
grunder än ali annan inkomst, torde det av producenter, som avverkat ved
under statsgaranti, nära nog anses som ett löftesbrott, örn viss del av garantipriset
skulle av staten återtagas i form av krigskonjunkturskatt. Rent psykologiskt
skulle en sådan åtgärd otvivelaktigt få en mycket olycklig inverkan på
produktionsviljan och betydligt försvaga det stöd för produktionen, som avses
med statsgarantien.» Ja, så ser man på frågan hos bränslekommissionen.

_ Även örn jag efter den utskottsbehandling, som frågan fått, inte kan yrka
bifall till min motion, har jag inte minst med tanke på nästa års vedavverkningsprogram
velat framföra dessa praktiska och psykologiska synpunkter på
frågan örn krigskonjunkturbeskattning av skogsbruk.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

I friherre Beck-Friis yttrande instämde herr Nilsson, Bernhard.

Herr Sandler: Herr talman! Jag har anslutit mig till den motion, som föranlett
den av herr Elon Andersson m. fl. avgivna reservationen rörande 10 §
i detta förslag, och det är uteslutande örn den saken jag hade tänkt yttra mig.
I övrigt ansluter jag mig till utskottets förslag.

Jag har ^sällat mig till motionärerna av den anledningen, att jag ansett,
att de farhågor rörande tillämpningen av de nya bestämmelserna, som finnas
hos taxeringsmyndigheterna, inte minst inom länsstyrelser, verkligen förtjäna
att komma under ordentlig prövning inom bevillningsutskottet. Jag kan inte
säga, att jag känner mig särskilt tillfredsställd över resultatet av denna prövning,
men jag tror i alla fall, att det var i sin ordning, att det sörjdes för att
utskottet företog densamma.

Jag vill understryka, att ett eventuellt bifall till den avgivna reservationen
ingalunda betyder ett ställningstagande till frågan, örn 4,000 kronor, 3,000

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordning sförslag orri krig skon junie turskatt m. m. (Forts.)
eller någon ännu lägre siffra är elen ur olika synpunkter riktigaste undre
gränsen för denna beskattning. För min egen del har jag inga särskilda
invändningar att komma med i sak i fråga örn en minimigräns på 3,000 kronor,
och jag kan mycket väl tänka mig, att det kan presteras goda skäl för
en ännu lägre gräns, exempelvis när det är fråga örn skogsbruk — jag tänker
på ved avverkningen — som under denna tid har utpräglat krigskonjunkturkaraktär.

Det är alltså inte alls fråga örn att ta ställning till den saken, och det är
heller inte — jag har nöjet att säga det till utskottets ärade ordförande —
fråga örn att åstadkomma lättnad för taxeringsmyndigheterna. Det är inte
alls detta, som är huvudintresset på denna punkt. Taxeringsmyndigheterna
få ju ta skattelagstiftningen, sådan den kommer fram ur de beslutande myndigheternas
hand, och utföra det arbete, som därmed följer. Därom är^ ingenting
annat att säga än att örn det blir omöjligt att utföra arbetet, får man
skriva till kungen och tala om, att det inte längre går. Men detta kan aldrig
vara något skäl att anföra, då det gäller att bestämma, vilken skattelagstiftning
man skall ha. Man får skaffa den arbetskraft, som behövs, i den man
man kan. Det är fråga om någonting helt annat än en lättnad för vare sig
länsstyrelser eller andra taxeringsmyndigheter. Det är fråga örn huruvida
man vill skapa möjligheter för att få ett både ur statens och ur den enskilde
skattedragarens synpunkt gott och effektivt resultat av taxeringsarbetet. Om
då, såsom skett det sista året, den ena nya skattelagstiftningen kommer efter
den andra, är det ganska naturligt, att det framkallar en situation hos taxeringsmyndigheterna,
som gör det mycket svårt för dem att bemästra sin uppgift.
Det skulle naturligtvis vara lättare, örn man så att säga toge sakerna
mera etappvis. Jag kan på denna punkt säga herr Bärg, att örn man förfore
på det sättet, att man i år utvidgade beskattningen till jord- och skogsbruk
och nästa år sänkte gränsen från 4,000 till 3,000 kronor, skulle jag knappast
tro, att man behövde framhålla dessa synpunkter så starkt. Men eftersom vi
under det sista året fått så pass mycket nytt, kommer en sådan sak som
frågan om de 3,000 eller 4,000 kronorna verkligen att spela stor roll.

Jag tror för övrigt, att här finns en allmän synpunkt, som kan förtjäna
att understrykas. Det kan kanske synas djärvt att yttra sig med den ringa
erfarenhet jag har, men den räcker för att göra det uttalandet, att jag i varje
fall för egen del kommit underfund med att man kanske ofta överskattar
innehållet i själva skattelagstiftningen och underskattar betydelsen av att
taxeringsarbetet kan omsorgsfullt genomföras. Jag har haft tillfälle att se
överraskande exempel på hur mycket mer staten kan få ut utan ändringar
av skattelagstiftningen, därigenom att man skapat en taxeringsapparat, som
fungerar ordentligt. Jag tror, att även vi här i riksdagen liksom inte minst
herrarna i finansdepartementet i detta avseende ha anledning att minnas den
gamla grundsatsen »non multa sed multum». Man kan naturligtvis skaffa
staten ökade inkomster på två vägar. Den ena är att försöka att — förlåt
uttrycket -—- rafsa ihop så många nya skatteobjekt som möjligt, den andra
att genom en omsorgsfullare och effektivare taxering utnyttja det skatteinstrument,
som man redan har. Jag tror, att man ofta i lagstiftningsarbetet
underskattar, vad taxeringsarbetet i och för sig kan ge.

Det är från sådana synpunkter jag har tyckt, att man kanske inte förtjänar
så mycket på att här genomföra den ändring, som är ifrågasatt. Jag vågar
inte uttala något bestämt omdöme örn vad staten kan komma att få in mest
på, omsorgsfull taxering eller utvidgning av det område, inom vilket man skall
söka ut skatteobjekten. Det har inte heller varit mig möjligt att göra någon
undersökning, som förtjänar att åberopas, angående antalet nya fall, som till -

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Förordningsf Örslo g om krig skonjunktur skal t m. m. (Forts.)
komma med dessa bestämmelser. Men örn det nu kan vara tvivel underkastat,
vad staten förtjänar mest på, så tror jag, att det finns en annan sak, som
icke behöver vara föremål för tvivel och som även har sin betydelse. Vi äro
val också skyldiga att tänka på att billigheten och likmässigheten i beskattning
ju under alla förhållanden måste lida av att taxeringsarbetet icke kan
genomföras med den omsorgsfullhet, som vore önskvärd. Jag tycker därför,
att man bort ägna något större uppmärksamhet åt en sådan synpunkt.

Vad utskottet anfört för att inte för ögonblicket stanna vid den gamla
minimigränsen, har ingalunda gett mig någon annan uppfattning av saken.
Vad som anföres gäller den inverkan det skulle ha på det allmänna rättsmedvetandet,
örn man har en gräns vid 3,000 eller vid 4,000 kronor. Det är
möjligt, att det allmänna rättsmedvetandet är tillfredsställt även av bestämmelser,
som övervägande äro bestämmelser på papperet, sådant kan ju hända,
men jag är litet överraskad av att finna den argumenteringen här, att det
skulle ha någon särskild betydelse ur det allmänna rättsmedvetandets synpunkt,
örn man har den ena eller den andra gränssiffran. Inte heller har jag
kunnat bli mera övertygad av resonemanget, att det är taxeringsfallen mellan

3,000 och^ 4,000 kronor, som man måste komma åt för att hejda inflationsfaran
i vårt land. Jag tror inte, att de där argumenten ha något särdeles
stort värde.

Jag måste emellertid be att få reagera direkt emot vad statsutskottet sedan
säger, då det skall ge ett gott råd örn hur man skall förfara med de nya bestämmelserna.
Herr Sandström har redan berört den saken. Jag tycker, att
det är mycket betänkligt att ge det rådet, att för att klara fallen mellan 3,000
och 4,000 kronor skall man övergå till att använda mindre skolad arbetskraft.
Det är en förvånande anvisning; det är dålig anvisning från bevillningsutskottets
sida. Det måste te sig mycket litet tilltalande för de skattskyldiga
mellan 3,000 och 4,000 kronor, att beträffande deras taxering kunna
länsstyrelserna få ordna det så, att den blir litet mer hafsigt utförd av mindre
skolad arbetskraft. Jag vill sluta med att uttrycka den förhoppningen, att
Kungl. Majit icke måtte följa detta dåliga råd från bevillningsutskottets sida
genom något direktiv till länsstyrelserna att använda mindre skolad arbetskraft
på dessa taxeringsfall.

Överläggningen blev nu ånyo avbruten, för att begärt tillfälle skulle beredas
herr statsrådet Bergquist att avlämna kungl, propositioner.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 258, angående inköp för postverkets räkning av fastigheter i Karlskrona;
samt

nr 269, med förslag till förordning örn viss tillämpning i fråga örn älgkött
av lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning och slakthus.

Fortsattes överläggningen angående 1 § i bevillningsutskottets i betänkande
nr 20 punkten A 1 framställda förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt
för år 1941.

F orörd ningsförslag
om
krigskonjunkt
ur skall m. m.

Herr Nisser: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
framhöll, att man ville renodla den oförtjänta vinsten och sedan beskatta
denna hårt. Det kan ju vara riktigt, men då måste renodlingen ske på
ett fullt tillfredsställande sätt. Här uppstå med säkerhet mycket stora svång -

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordnings för slag om krig shön junk tur skatt m. m. (Forts.)
heter. Det måste därför ges klara och lättfattliga direktiv, så att tillämpningen
blir likadan överallt och ej beroende på skatteexperternas subjektiva
uppfattning.

Jag har redan givit min anslutning till herr Ekströmers yrkande örn helt
avslag, men då någon utsikt till bifall till detta yrkande troligen inte föreligger,
vill jag ge uttryck för den förhoppningen, att när skattelagen nu kommer,
den måtte åtföljas av så väl genomarbetade direktiv, att en sovring av
ärendena från början kan ske, så att onödigt arbete ej uppstår för vare sig de
skattskyldiga eller taxeringsmyndigheterna och att vederbörlig hänsyn tages
även till dem, som skola betala skatterna.

Herr Nordenson: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
framhöll, liksom den föregående talaren, att man kan gå två olika
vägar. Man kan antingen göra en mer summarisk uppskattning av merinkomsten
och beskatta den försiktigt eller göra en noggrann renodling av merinkomsten
och beskatta den hårt. Han menade, att han för sin del föredragit
den senare vägen, och han ansåg sig därmed också ha motiverat de höga skattesatserna.
Här anser jag, att man fortfarande kan göra en invändning. Reservanterna
mena, att man inte har åstadkommit en tillfredsställande renodling
av mervinsterna. Det kvarstår, att man icke vid uppskattning av merinkomsten
får göra avdrag för de erlagda skatterna. Följaktligen blir det i själva
verket en beskattning av fiktiva vinster. Med den utveckling prisbildningen
tagit har en försämring av penningvärdet redan inträtt, örn också mindre
utpräglad än under den förra krigskonjunkturen. Följaktligen kunna vi —
som förut påpekats — säga, att det blir en beskattning av det försämrade penningvärdet.
Slutligen kan också själva frågan örn vad som är krigsbetonad
mervinst vålla ganska stora svårigheter att avgöra. Här kan lätt inträda en
felbedömning. En verklig renodling av de merinkomster, som bero på krigsförhållandena,
kan med andra ord inte göras så noggrant som departementschefen
antydde. Det är just detta förhållande, som gör, att vi anse, att man
inte är berättigad att taga till de höga skattesatserna. Den principiella upplinjering
av problemet, som chefen för finansdepartementet angav, har alltså
icke kunnat fullt följas i detta fall. Det ger i själva verket stöd för den ståndpunkt,
som flera talare här företrätt, nämligen att man har anledning gå fram
försiktigt vid skattesatsernas utmätning.

Herr statsrådet var även inne på frågan örn det berättigade i mervinsternas
beskattning med hänsyn till deras upptaxering i förhållande till föregående
års vinster. Statsrådet menade, att eftersom näringslivet har rätt att som jämförelsetal
använda inkomsterna för 1937 och 1938, som voro förhållandevis
goda år, borde det inte vara så allvarligt, örn de vinster, som skjuta över dessa
jämförelseinkomster, skulle bli hårt beskattade. Men vad man vänder sig mot
här är ju särskilt den beskattning, som drabbar ny företagsamhet, där man
inte på samma sätt har jämförelsetal eller där dessa äro mycket låga. Om
man tänker sig, att en ny verksamhet tas upp, som kostar låt oss säga 1,000,000
kronor i investering, och att på denna uppnås en vinst så hög som 300,000 kronor
— vilket ju måste anses vara synnerligen gynnsamt även för ett krigsföretag
— så bli skatterna med nuvarande skattesatser omkring 230,000 kronor,
kanske något mer i de kommuner där kommmunalskatterna äro höga. Det återstår
sålunda endast omkring 6 procent som behållen vinst på den investerade
miljonen, och detta anser man vara väl lågt med hänsyn till de stora risker,
som en sådan investering givetvis måste innebära. Att jag inte talar bara i
fåvitsko vill jag visa med att under diskussionen i utskottet nämndes ett konkret
fall, där vinsten på ett företag under det senaste året uppgick till just

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Förordning sförslag om krig skon junk tur ska 11 m. m. (Forts.)

300,000 kronor och där man beräknade att få erlägga 232,000 kronor i skatt.
Det synes mig, som om en sådan belastning onekligen måste inge företagaren
en mycket stark betänksamhet. Det finns sålunda enligt mm mening sakliga
skäl för att gå fram försiktigare med skattesatserna.

Till sist vill jag bara beträffande de pedagogiska synpunkterna gentemot
företagare med stor tillfredsställelse konstatera, att herr finansministern numera
förklarar, att den privatkapitalistiske företagaren med sitt vinstbegär är
att betrakta som ett normalbarn i det stora folkhemmet. Detta kan jag endast
med stor glädje fastställa.

Herr Velander: Herr talman! Finansministerns argumentering i fråga örn
skattesatserna gick ut på att principiella synpunkter inte kunde leda fram till
något annat än ett avslag på eller ett bifall till den kungl, propositionen. Någon
medelväg gavs inte. För en annan avvägning av skatteskalorna än propositionens
kunde sålunda inte åberopas principiella skäl utan endast subjektiva
sådana. . Detta innebar emellertid i varje fall inte något verkligt försvar för
propositionen på förevarande punkt. Det innebär blott, att för ett förslag örn
en annan avvägning av skatteskalorna än enligt propositionen kan man endast
åberopa lika goda eller lika dåliga skäl, som finansministern har åberopat till
stöd för sitt förslag.

Finansministern förmenade vidare, vilket också från annat håll berörts, att
man. kunde tillåta sig en så hög skattebelastning av mervinsten, som här föreslagits,
därför att denna mervinst utgjorde en s. a. s. verkligt renodlad merinkomst.
.Man hade nämligen utsöndrat allt, som inte hade sin grund i kriget
eller kngskonjunkturen, och man hade skapat garantier för att icke fiktiva
vinster skulle komma med. Det förefaller, som om knappast ens finansministern
kunde tro på den satsen.^ Hur är det med penningvärdets försämring? Därtill
har, såsom förut visats, någon hänsyn inte tagits. Finansministern anförde själv,
att, hur effektiv priskontrollen än kunde komma att bli, kunde inte förhindras,
att »oberättigade» vinster skulle uppkomma. Men i den mån priskontrollen
inte kan .effektivt upprätthallas och om av sådan eller annan anledning den
sedan krigets utbrott inträdda prisstegringen fortsätter, måste detta innebära
en successiv försämring av penningvärdet, som i sin ordning måste försvåra
den rättvisa beräkningen av de beskattningsbara merinkomsterna och medföra
nsker för att kngskonjunkturskatten i strid med sitt eget syfte kommer att
j allenast fiktiva inkomstökningar. Icke heller har någon hänsyn tagits
tllL...på. gru!?d av kriget inträdda skärpta beskattningen.

.. i r.. övrigt, överskattar man icke i allmänhet möjligheterna att utsöndra
önskvärda inkomster från icke önskvärda? 1940 års krigskonjunkturbeskattning
har resulterat i taxering i 1,423 fall. Det fanns dock över 35,000 deklarationer,
och därutöver övervägdes kanske i 50,000 fall, huruvida deklarationer
skulle aviordras vederbörande. Kan man utgå ifrån att dessa 1,423 taxeringstall,
sorn nu leda till beskattning, i den mån ändring inte sker på grund av
besvär till de högre skattedomstolarna, inrymma endast oberättigade eller icke
onskvarda inkomster, för att nu tala med herr finansministern? Det torde knappast
vara möjligt att besvara elen frågan jakande.

ioFönanSmrnistRrn yttrade aven nagot örn att jämförelseinkomståren 1937 och
1J33 voro for näringslivet goda år och att, örn den skattskyldige nu fick behålla
ograverad en inkomst, som motsvarade medeltalet av inkomsterna för
dessa två år, lian väl borde vara tillfredsställd. Är detta riktigt? Den skattskyldige
får ju inte disponera över en inkomst motsvarande jämförelseinkomsten;
en hel del kommer att konsumeras av de på grund av kriget väsentligt
okade skatterna. Men det förefaller som örn denna finansministerns upplägg -

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

F ör ordning s för sia g om krig skonjunk turskatt m. m. (Forts.)
ning blir ohållbar även ur en annan synpunkt. Här förutsätter man väl inte,
att det skall vara tillräckligt med att bibehålla basen eller ramen för näringsverksamheten
inom landet från åren 1937 och 1938. Här förutsättes väl på
alla håll en utvidgning av denna ram och att en sådan utvidgning är absolut
nödvändig ur folkhushållets synpunkt. Men. det är inte blott fråga örn en utvidgning
i vanlig mening av ramen för vår produktion och handel utan också
om en omläggning inom denna vidgade ram. Detta är, vad reservanterna ha
lagt synnerlig vikt uppå. Sedan fred en gång inträtt — fred skall det väl någon
gång bli —• kommer det sålunda att krävas de största insatser från näringslivets
sida för anpassning till det nya läget. När det gäller denna anpassning
tjänar det ingenting till att tala örn basen eller ramen från 1937 och 1938;
förutsättningarna och utgångspunkterna för den fortsatta verksamheten bliva
helt andra än då.

Det är därför jag för min del inte kan godkänna finansministerns resonemang,
när han med utgångspunkt från åren 1937 och 1938 kommer fram till
att, enligt hans uppfattning, det inte bör finnas några betänkligheter mot den
hårdaste beskattning av en nominell inkomst, som ligger över medelinkomsten
för dessa år.

Herr Bärg, Johan: Jag undrar, herr talman, om det inte skulle varit lättare
att komma till rätta med såväl skattesatserna som en hel del andra detaljer
i det här föreliggande förslaget, om vi hade haft att samtidigt handlägga
frågor örn inkomst- och förmögenhetsskatt, örn värnskatt och möjligen också
frågan om en ökad förmögenhetsskatt. Om man här förutsätter, att det egentligen
inte finnes någon annan utväg än att av svenska folket pressa ut de medel,
som staten behöver för att fylla det stora hålet i budgeten, så gäller det närmast
en avvägning av de olika sätt, som äro tänkbara för att uttaga dem. Örn
de skattebelopp, som krigskonjunkturskatten väntas ge, skulle på ett någorlunda
motsvarande sätt slås ut på värnskatten, så är jag säker örn att klagomålen
och de uttalade farhågorna skulle ha blivit kanske till och med ännu
starkare än vad de nu äro, och det som jag tycker med rätta. Man har klagat
över denna skatteform, dess olägenheter o. s. v., men ingen har givit anvisning
örn något bättre skatteobjekt än det här föreslagna. Då få vi väl, såvitt jag
förstår, dragas med de svårigheter, som följa med detta. Jag tycker, att den
synpunkten kanske även kan underlätta bestämmandet av skattesatserna. Jag
är övertygad örn att när man kommer till spörsmålen om kanske ökade ordinarie
skatter — jag vet inte om de kunna undgås ett kommande år, men jag
tvivlar därpå •— så kunna minst lika starka skäl anföras mot den höga skatteprocenten,
som man nu anför mot skatteprocenten i det föreliggande förslaget.

Jag begärde ordet, herr talman, närmast för att säga något om det stora
nummer, som har gjorts av de föreslagna skattefria avdragen här. Det förefaller
mig som om den frågan näst frågan om skatteprocenten egentligen vore
den viktigaste i hela det föreliggande spörsmålet. Jag uppskattar till fullo den
syn på svårigheterna, som de båda företrädarna för Kungl. Maj :ts befallningshavande
ha uttalat, och det är värt mycket erkännande att vi fått de huvudskäl
framhållna, som ligga till grund för deras farhågor. Det är, betonas det, inte
fråga örn en arbetslättnad i och för sig. Det har ingen inom utskottet heller
misstänkt. Det är inte heller meningen att göra det så lindrigt som möjligt
för vederbörande myndigheter, utan Hagan är den, i vilken utsträckning det
för dessa myndigheter kan vara möjligt att pa ett tillfredsställande sätt fullgöra
de uppgifter, som påläggas dem. Jag är naturligtvis _ urståndsatt att
döma örn vilket som är riktigt eller ej, och jag skulle inte vilja säga någon -

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Förordning sförslag om krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)
ting, som kunde tydas så, att man inte vore så noga med hur det blir. Vad som
antyddes inom utskottet var, att örn en sådan här oerhörd arbetsbörda pålägges
vederbörande, skulle man kunna befara att granskningen av de ordinarie skatterna
skulle vedervågas, och det tycker jag är det farligaste. Om jag nu vågar
säga min tanke i en sådan ordvändning, så skulle jag vilja säga, att i fråga
om den^skatt, som här föreslås, finnes det många tusen möjligheter att göra
galet, såvitt jag förstår. Örn jag skall räkna med den noggrannhet, som tilllämpas
°i fråga örn den ordinarie beskattningen, så skulle jag vilja säga, att
det i mångå fall blir rena lyckträffar, örn man kan göra den här skattegranskningen
lika noggrann och lika rättvis. Det får man tåla, och detta innebär ju
inte, att man skall slarva ifrån sig. Men det är dock ganska tråkigt örn det
här skulle finnas en mening för en höjning av propositionens 3,000 kronor, när
man så övervägande i yttrandena över den P. M. som var föremål för yttranden
av myndigheterna föredrog även ett så lågt belopp som 2,000 kronor.
Ehuru det i och för sig kan anses berättigat att skattebelägga mervinst ned
till det belopp, som här är angivet, eller 3,000 kronor, skulle detta falla därpå,
att vederbörande myndigheter anse, att det är för arbetskrävande att praktisera
en sådan ordning. Man måste kanske böja sig för det. Dessa påtalade
taxerings svårigheter bottna så vitt jag förstår närmast i spörsmålet örn taxeringsväsendets
lämplighet i påfrestande fall. Och det inte allenast beträffande
vederbörande K. B:s uppgifter, utan förefintliga brister sträcka sig nog till
de allmänna taxeringsmyndigheterna. Det är emellertid ett problem, som ej
kan lösas i en handvändning. Förslag om åtgärder på detta område lia ju
varit uppe åtskilliga gånger och skjutits undan, meli den frågan tvingar sig
fram till lösning. Frågan är nu närmast, örn det skall vara omöjligt för vederbörande
att fullgöra det arbete, vilket denna som vi hoppas provisoriska skatt
pålägger dem. Herr Standström sade, att när både Kungl. Maj :t och utskottet
erkänna, att en gränsdragning är påkallad för att inte göra saken alldeles urbota,
då borde man ha tagit detta steg fullt ut. Ja, jag vill inte rida på ord, och
herr Sandström menade tydligen inte precis det, som jag skulle kunna vända
hans ord till, ty skulle jag taga hans »fullt ut» på allvar, så vore man ju inte
på den helt säkra sidan med mindre man slopade hela skatten då ingenting bleve
pålagt myndigheterna.

Frågan är, örn en avlastning kan bli så mycket större genom att man ändrar
avdragsbeloppet från 3,000 till 4,000 kronor. Det har förefallit mig som om den
största risken skulle gälla K. B. ute i landet genom den utvidgning av skatten,
som sker då man tar med skogs- och jordbruks- och annan fastighet. Jag har
tröstat mig med att i varje fall, även örn man går så långt ner som till 3.000
kronor, detta inte skulle behöva betyda så mycket. Yi ha fått rätt goda vitsord
örn att det ändå kommer att ramla bort en sådan mängd, att det inte kan bli så
mångå procent kvar, men det är möjligt, att det kan orsaka betydande besvärligheter.

Jag vet inte örn jag vågar mig på ett sådant fruktansvärt tilltag som att
försöka få herr landshövding Sandler att läsa, inte rätt innantill, men läsa örn
en gång till, vad som står på sidan 16 här i betänkandet, då han talar om att
han har svårt att förstå utskottets mening. Han tyder det så, att utskottet
skulle ha menat, att det skulle stöta det allmänna rättsmedvetandet, örn man
flyttade gränsen från 3,000 till 4,000 kronor. Jag tycker det bör kunna förstås,
att utskottet menat, att ett uteslutande av ett sådant vidsträckt område av
vårt näringsliv som hela jordbruket inte skulle vara i överensstämmelse med
ett allmänt rättsmedvetande.

Jag tror, att herr Sandler, om han ville läsa detta en gång till, skulle ge
mig rätt i att det ej bör vara svårt att förstå det. Utskottet menar, att örn

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordning sförslag om krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)
man höjer gränsen från 3,000 till 4,000 kronor, så betyder detta kanske praktiskt
taget, att det blir så litet kvar, att det inte är värt att träla med en beskattning.
Därigenom skulle man utesluta en mycket stor del av vårt näringsliv,
och en sådan åtgärd skulle icke sammanfalla med det allmänna rättsmedvetandets
krav.

Jag vågar väl ej fortsätta lektionen. Eljest skulle jag även vilja fästa uppmärksamheten
på en anmärkning, som herr Sandler i så kraftiga ord gjorde
mot sidan 17, där utskottet säger, att det tror, att de här beskattningsfallen,
som ligga mellan 3,000 och 4,000 kronor, komma att bli föga komplicerade,
»varför mindre skolad arbetskraft synes kunna anlitas för behandling av flertalet
av dessa fall». Jag skulle tro, att det passat bättre ihop med herr Sandler
kommentarer, om utskottet hade skrivit, att normalt skolad arbetskraft
skall användas, men så står det ju ej. Jag vet inte i hur stor utsträckning länsstyrelserna
använda överkvalificerad arbetskraft för enklare arbeten, men det
skulle väl vara underligt om det inte här liksom på andra områden inom ämbetsverken
ibland kan förekomma. Inom utskottet har man trott, att en del
av detta arbete skulle vara av den beskaffenhet, att man icke kunde behöva
samma högt skolade arbetskraft, som man i vanliga fall och vid mera komplicerat
arbete behöver. Örn detta nu är ett misstag och detta arbete är av sådan
art, att det kräver högt kvalificerad arbetskraft även i de fall, som man här
avser, så är det bristande insikt i den saken, som gjort, att utskottet har vågat
uttala sig på detta sätt. Och jag tänker, att Kungl. Majit, som bör ha bättre
insikt örn dessa ting än vad utskottet har, inte kräver, att länsstyrelserna för
fullgörande av detta arbete skola ha undermålig arbetskraft, örn det finnes
bättre att få, utan medgiver anställande av arbetskraft så att arbetet någorlunda
tillfredsställande skall kunna utföras.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I finansministerns anförande var det enligt
mitt förmenande ett argument, som kan anses vara så bestickande, att man
kan räkna med, att det har en avgörande tyngd. Han nämnde, att här är det ju
bara fråga örn mervinster, och frågade vad som kan vara att anmärka pa att
man begär, att en företagare skall kunna klara sig på de vinster han hade under
basåren, t. ex. under 1938. Jag tycker det skulle vara anmärkningsvärt,
om inte finansministern själv hade reda på det faktum, att här ha skett mycket
starka stegringar i den vanliga skatten. Det har skett så pass starka stegringar,
att man därigenom ernått en mycket betydande beskattning, som verkar
precis på samma sätt som krigskonjunkturskatten — utom debatt nian får
med även sådana inkomster, som inte direkt bero på kriget. Det går ju att precis
räkna ut hur mycket den ökningen innebär och hur stor skatteprocent det
därvidlag blir, och en del dylika uträkningar äro också gjorda i motionen nr
282, där det visar sig, att redan vid en merinkomst av 10,000 kronor blir merin
korn sten beskattad med över 35 %. Sedan visar sig det egendomliga faktum,
att innan man kommer upp i 40,000 kronors merinkomst, blir det med
den vanliga redan nu existerande beskattningen uttaget mera än vad som här
föreslås i krigskonjunkurskatt. I fråga örn dem, som ligga under 40,000 kronor,
tar man däremot ut mera genom den nu föreslagna krigskonjunkturskatten
än vad förut skett. Alltså låter man dem drabbas hårdare, som fått den mindre
merinkomsten, än dem, som fått den största.

Nu kan man ju säga så, att örn det inte är annat än sådana merinkomster, som
bero på kriget, så borde man kunna vara nöjd med att få de vinster man haft

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Förordning sförslag om krig skonjunkturskatt m. m. (Forts.)
tidigare, men det är det, som inte stämmer, ty den ökade beskattningen är av
högst avgörande betydelse för en hel massa företagare.

Man har här talat om psykologi och sagh att elen här skatten — etet säger
statsrådet Wigforss är mest av psykologisk betydelse. Nu säger visserligen
utskottets ordförande, att det här är ett av de hittilldags uppfunna bästa sätten
att få tag på de pengar, som behövas för budgeten. Det är alltså en olika
motivering, och jag vet inte vilken man skall rätta sig efter. Man får kanske
mest rätta sig efter finansministern. Naturligtvis ger skatten litet pengar, så
man kan inte helt förneka riktigheten av vad utskottet sagt heller, men ’jag
skulle inte tro, att. detta oändliga bestyr är igangsatt bara för de pengarnas
skull, utan det viktigaste skälet är kanske det psykologiska. Då skulle jag vilja
säga, att finansministern enligt min mening är skyldig att just för psykologiens
skull upplysa den övervägande massan av det svenska foiket, som faktiskt
ännu inte fått denna upplysning, örn hur vår beskattning i verkligheten är
funtad.

Beskattningen sker för det första med en mångfald av luft. Det är ju flera
olika ingredienser i det beskattningsbara beloppet, som inte lia det allra bittersta
med inkomst att göra, utan som är luft. Det är inte alls klarlagt för
mängden av människor här i landet hur det verkar. Det verkar så, att den procent
av en företagares eller annan inkomsttagares inkomst, som verkligen tages
ut i form av skatt, ofta är mycket högre än vad som angives i alla officiella
handlingar. .Nan man räkna ut vilken procent det är av den verkliga inkomsten
skall man finna att den är högre, i vissa fall avsevärt högre än vad som framgår,
när man talar om procenten på det beskattningsbara beloppet. Den upplysningen
borde vara lika välgörande för de psykologiska faktorernas bedomande
som att bara inhölja allt sadant i dimma och sedan anse sig skyldig att
lägga fram en smaklig krigskonjunkturskatt för allmänheten för att få den att
bil medgörligare, när det gäller att få den att gå med på utgifter.

Och nu kommer jag till vad jag egentligen hade tänkt säga, herr talman! Det
finnes tva sätt att sköta örn, att ens finanser ga ihop, såväl när det gäller enskilda
människor som kommunen och staten. Det ena är att skaffa Isig stora
inkomster. Det är det, som finansministern mest lagt an på och bedrivit en
energisk verksamhet för. Men så finnes det ett annat sätt, och det är att begränsa
utgifterna. Det enda vi ha hört från vår finansminister under senare
aJ a.r’ inte gar att begränsa utgifterna. Det lilla man kan spara, det är

sa litet, att det inte inverkar på budgetens balansering. Jag har börjat allt mer
få klart för mig det bristande intresse, som finansministern har för utgifternas
begränsning. Jag vill nämna en sådan sak som storleken på utgifterna t. ex.
för alla dessa subventioner, som pågå utan att riksdagen väl riktigt har reda
på till vilka belopp de i verkligheten uppgå. Det tyckes inte intressera finansministern.
ty örn så varit fallet, hade det varit möjligt att svara på en sådan
fråga som den jag riktade till honom för jämnt fyra veckor sedan. Jag begärde
att fa reda på vilka belopp han beräknade, att dessa subventioner skulle gå till
under innevarande budgetår, men, herr talman, jag har ännu inte fått något
svar, fastan det nu som sagt är fyra veckor sedan dess. Orsaken härtill känner
.lag. Orsaken är inte, att han ej vill svara, ty han har sagt, att han tänker göra
det, men det har aldrig forskats förut i hur detta tar sig ut i verkligheten. Riksräkenskapsverket
har fatt börja fran början med att plöja igenom allt detta
men har inte pa fyra veckor kunnat fa fram några uppgifter, som kunnat läggas
till grund för ett svar pa en fråga, som jag anser vara oerhört berättigad.

Nu menar jag alitsa, att det år nödvändigt, att man här griper till även
den andra utvägen för att få statens affärer att gå ihop, och när finansministern
säger, att det inte finnes några sätt att spara pengar, så vill jag bara peka

Första hammarens protokoll IDAL Nr 33. o

34 Nr 33. Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordning sförslag om krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)
på, att det finnes sätt, som kunna giva hundratals miljoner i besparing, och
jag skulle tro, att det inte är möjligt att alltför länge hålla på med den stora
utbetalningen av medel just i subventionssyfte, utan det vöre bättre att låta
endast vissa kategorier, t. ex. de barnrikaste familjerna, få hjälp till sm livsmedelsförsörjning
eller bränsleförsörjning än att subventionera på det sätt som
nu sker och utbetala pengar till även de mest förmögna personer på statens bekostnad.
Det lia vi snart inte råd med, och det ha vi för övrigt egentligen aldrig
haft råd med.

Det förnämsta motivet till att jag deltagit i frambärandet av motionen örn
avslag på krigskonjunkturskatten är, att jag inte anser, att det är en åtgärd,
som främjar produktionen och avhjälper arbetslösheten. Jag tror, att det vore
bättre att ge det svenska folket riktig ekonomisk upplysning och klargöra, att''
den hittillsvarande beskattningen redan är av den art att mervinsten beskattas
oerhört hårt, att man just inte vinner mycket med denna krigskonjunkturskatt
i vissa inkomstskikt, och att det därför är mera klokt att taga hänsyn till företagarnas
psykologiska uppfattning i detta fall.

Det andra skälet är, att jag har funnit, att det är så många tekniska ofullkomligheter
i detta förslag. Jag tänker då mest på jordbruks- och skogsbruksbeskattningen,
där man skall grunda taxeringen till mycket stor del på beräknade
siffror. Att man skall beräkna, att en hel del stora grupper av utgifter
endast ha stegrats med 12 procent, det anser jag vara något alltför
vanskligt för att kunna godkännas, då den, som sysslar med jordbruk och
skogsbruk vet med sig, att det måste röra sig örn betydligt högre siffror. Det
kan lätt inträffa i en hel del fall, där det inte är möjligt att anlita tillräcklig
expertis, eller där det inte finnes företagsamhet nog att göra det, att man
kan bli utsatt för en beskattning, som tar ett par hundra procent. Det är inte
någon, som kan bevisa, att detta inte kan ske med den här föreslagna anordningen.

Ett tredje motiv för mitt avslagsyrkande är att jag vill rikta en protest
mot den vansinniga miljonrullning, som faktiskt sker här i landet, och som
inte kan undgå att till slut bringa landet i alldeles oerhörda svårigheter.

Jag ber därför, herr talman, att få ansluta mig till det avslagsyrkande,
som redan av herr Ekströmer är framställt.

Herr Sjödahl: Herr talman! Den siste talarens yttrande ger mig anledning
till vissa reflexioner. Han talar örn den vansinniga miljonrullning, som för
närvarande försiggår i vårt land. Det är riktigt, att här rulla miljoner. Men
vi veta alla, att dessa miljoner, eller låt oss säga miljarder, rulla för att värna
vårt lands frihet. Är det detta, som herr Mannerskantz menar är vansinnigt?
Vi veta också, att det utgives mycket pengar för att försöka hålla uppe
levnadsstandarden för de fattigaste här i landet på en nivå, som något så
när överensstämmer med den, som de skulle hava haft, örn inte kriget kommit
med alla sina konsekvenser. Vi veta alla, att vi inte fullt lyckats i detta avseende.
Menar herr Mannerskantz, att de miljoner, som utges för detta ändamål,
också äro ett bevis på en vansinnig miljonrullning? Örn inte herr Mannerskantz
menar något sådant, vilket jag nästan skulle hålla för troligt, så
är ju vad herr Mannerskantz anfört endast tomma ord, och jag skulle vilja
be honom att inför kammaren redovisa för de hundratals miljoner, som han
här på ett bräde ville bespara för finansministern.

Det har här talats mycket och vältaligt örn de svårigheter för industrien
och företagsamheten, som krigskonjunkturbeskattningen skulle medföra. Det
är alldeles uppenbart, att varje skatt innebär en ökad belastning för företagen.
Redan den nuvarande inkomst- och förmögenhetsskatten är uppenbart

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 83.

Förordning sförslag örn krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)
en belastning, som plockar bort vissa fonder, som annars hade kunnat användas
för investeringar och annat. Dessa pengar hade för ali del också kunnat användas
för mycket oförnuftiga ändamål, men det är ju bara den förnuftiga
användningen, som vi i detta sammanhang tänka på. Det är givet, att precis
samma anmärkning, som man härvidlag ibland hör riktas mot alla andra
skatter, även kan framställas mot krigskonjunkturskatten. Trots alla klagovisor
kunna vi emellertid icke komma ifrån att enligt en utredning, som förmodligen
någon gång i höstas gjordes inom industriens utredningsinstitut
och som redovisas i en bilaga till statsverkspropositionen, låg industriens investering
under år 1940, således i fjol, ungefär nio procent över 1939 års
^va" ^är vi bedöma denna siffra, fa vi erinra oss, att 1939 års investeringar
lörmodligen utgjorde en toppsumma, som vi aldrig tidigare presterat här i
landet. Under hela första krigsåret 1940 lago således, upprepar jag, industriens
investeringar nio procent över denna toppsumma. Under det år/ som
vi nu äro inne på, skulle man, skriver industriens utredningsinstitut, kunna
hoppas på en investering inom industrien av större omfattning än under år
1939. Det är tydligt, att när man vid slutet av förra året från industriens
sida undersökte vår företagsamhet och nerven inom denna, såg man mycket
hoppfullare på läget, än vad man från industrihåll nu gör i det förklarliga
intresset att söka fa sa svaga skattesatser som möjligt genom krigskonjunkturskatten.
Härutöver vill jag erinra örn att enligt den av mig åberopade och
i statsverkspropositionen återgivna utredningen var det en icke obetydlig del,
en tiondel av den beräknade investeringen för år 1941, som avsåg ny produktion,
alltså startande av nya företag av olika slag, och det förefaller mig vara
en mycket gynnsam siffra. Dessa uppgifter synas mig visa, att våra industriföretagare,
som under år 1940 mycket väl kände till, att vi icke kunde
undvika en betydande krigskonjunkturbeskattning och således vid planerandet
av åtgärderna för år 1941 visste, att vi då hade fått en sådan krigskonjunkturbeskattning
och vilken höjd den intog, ändå icke låtit sig betagas
lusten att visa vad driftigt folk kan göra genom att sätta i gång nya företag
eller utvidga äldre sådana. Det har efter detta att döma icke brustit i företagsamhet.
Industriens män äro att gratulera för detta, och vi ha all aktning
att ge dem.

När man bedömer denna fråga, måste man vidare erinra sig, att vi, såsom
finansministern redan har påvisat, lia en krigskonjunkturskatt av annan typ
än vad man har t. ex. i Finland. Från finskt håll eftertraktar man ju att få
en krigskonjunkturbeskattning i stil med den svenska. Vi ha således fått en
krigskonjunkturbeskattning av helt annan art, än den som under förra världskriget
och den därpå följande krisen hade så olyckliga verkningar därför att
den i hög grad beskattade fiktiva vinster. I årets proposition bär man från
regeringens sida icke ens vågat sig på att beräkna den summa, som krigskonjunkturskatten
skulle ge för innevarande år. I inkomststaten nämndes visserligen,
enligt vad jag vill minnas, en summa av 50 miljoner kronor, men vad
är detta belopp jämfört med de 250 ä 300 miljoner kronor, som utgingo i
krigskonjunkturskatt här i landet under åren 1917—1919! Att man icke i
propositionen kunnat beräkna någon exakt summa för vad man kommer att
ia m genom denna skatt beror givetvis i första hand på att man har öppnat
möjligheter för betydande avskrivningar, så att inga fiktiva vinster drabbas
av krigskonjunkturskatten, och i andra hand på att det tack vare den
provisoriska påföringen finns en hel rad av möjligheter för industriföretagen
att genom anlitande av denna utväg stå rustade mot de lagervärdeminskningar
eller förluster, som man skulle kunna göra, när krisen går mot sitt

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 £. m.

Förordning sför slag om krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)

Allt detta i förening med de möjligheter, som deri omtalade fullmakten åt
Kungl. Majit ger, då Kungl. Majit kan tillåta en annan beräkning av krigskonjunkturskatten
eller till oell med helt eller delvis befria från sådan, gör
uppenbarligen, att den krigskonjunkturskatt, som här föreslås, icke är den
fiende till företagsamheten, som den måhända eljest skulle lia kunnat bliva.
Den föreliggande krigskonjunkturbeskattningen är utformad på ett sådant
sätt, att den uppenbarligen till samhället drar in större delen av de merinkomster
genom kriget, som uppstå här i landet, men den syftar naturligtvis
icke på något sätt till att göra industrien mindre motståndskraftig, när krisen
omsider tar slut. Den avser tvärtom att i olika avseenden söka medverka
till att våra industrier stå konsoliderade, när krigskrisens och den eventuella
fredskrisens slut nalkas.

Det har i denna kammare talats åtskilligt örn det skattefria bottenavdraget,
som man velat höja till 4,000 kronor. Rent ekonomiskt betyder väl detta
för den stora industrien och de stora vinsterna ingenting, men det skulle kunna
spela en viss roll för de små och smärre inkomsttagarna. Det nämndes i utskottet
ett exempel med 2,000 kronor såsom normal jämförelseinkomst och

5,000 kronor såsom krigsvinst. Man menade, att vederbörande borde kunna
få behålla obeskattade 4,000 kronor av denna mervinst och icke bara 3,000
kronor. Vad betyder emellertid förslaget örn 3,000-kronorsgränsen i detta
fall? Jo, det innebär att med en jämförelseinkomst av 2,000 kronor och en
tillkommen krigsvinst av 5,000 kronor skulle av dessa 5,000 kronor efter
krigskonjunkturskatten 3,740 kronor lämnas kvar och 1,260 kronor dragas
in till staten. En hantverkare med 2,000 kronor i inkomst före kriget skulle
således av sin merinkomst få behålla så mycket, att han finge en nära tredubblad
inkomst, bortsett givetvis från den normala beskattningen. Man kan
icke anse, att det är hårt mot de små inkomsttagarna, då man har nöjt sig
med att låta 3,000 kronor bli helt fria från krigskonjunkturskatt.

Viktigare skulle då kunna vara de svårigheter i annat avseende, som äro
förenade med 3,000-kronorsstrecket. Herr Sandler hade på denna punkt vissa
anmärkningar, som redan delvis äro besvarade av utskottets ordförande. Herr
Sandler uppehöll sig bl. a. vid det i utskottets utlåtande anförda resonemanget,
att genom att behålla gränsen vid 3,000 kronor skulle man bättre kunna motverka
inflationstendenserna. Detta resonemang, som jag tror i sak har en viss
riktighet, är likväl icke utskottets egna reflexioner utan ett referat av vad som
anföres av den motionär, som vill sänka gränsen från 3,000 till 1,000 kronor, i
vilket fall inflationsmomen.tet säkert skulle ha en långt större betydelse än
eljest.

Herr Sandler nämnde vidare något örn det dåliga råd, som utskottet skulle
ge, örn det föreslog, att man skulle använda mindre skolad arbetskraft. Jagvill
bara instämma i vad utskottets ordförande sade, då han underströk, att det
här icke är meningen, att man skulle använda en arbetskraft, som icke skulle
mäkta med sitt arbete, utan att man skall anpassa arbetskraften efter uppgifterna.
Man bör således se till, att man icke har överkvalificerad arbetskraft för
de relativt lätta uppgifter, som kunna förefinnas i samband med krigskonjunkturskatten,
och spara den mer kvalificerade arbetskraften till de svårare fallen,
medan man för de enklare fallen använder en för dessa arbetsuppgifter tillräckligt
skolad arbetskraft. Jag anser, att detta icke är ett dåligt råd utan
tvärtom ett mycket gott råd. Jag tror, att de landshövdingar, som följt underståthållaren
och underskrivit herr Sandströms motion, gjorde klokt i att rätta
sig efter bevillningsutskottets goda råd härvidlag.

De taxeringssvårigheter. som kunna förefinnas vid uttagandet av krigskonjunkturskatten,
äro, det veta vi alla, mycket stora, och det är uppenbart, att

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Förordningsförslag om krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)
ju fler det blir, som skall betala denna skatt, desto större blir arbetet med densamma.
Det är givet, att 3,000-kronorsgränsen ger flera taxeringsfall än 4,000-kronorsgränsen, men det tycks ändå vara så, att det inom de olika taxeringsmyndigheterna
finns olika meningar örn i vad mån 3,000-kronorsgränsen verkligen
kommer att medföra ett ökat arbete. Alla skulle visserligen vara belåtna
med mindre arbete, men det vill synas, som örn de platser, där svårigheterna
kanske skulle bli större än eljest, äro Stockholm och måhända ett eller annat
län därtill, och jag tror icke, att man såsom en allmän regel kan påvisa, att den
lägre gränsen kommer att medföra några särskilda svårigheter i detta avseende.
Under sådana omständigheter anser jag, att det är bäst att först som sist
taga med även denna inkomstgrupp mellan 3,000 och 4,000 kronor med det
ökade antal taxeringsfall, som därav kan följa, för att dock därigenom med en
gång göra krigskonjunkturskatten så effektiv som möjligt, så att den skall
fylla sitt ändamål.

Jag tror, herr talman, att man på det stora hela taget måste betrakta krigskonjunkturskatten
sådan den har utformats i utskottets överarbetning såsom
en skatt, som är så väl anpassad efter det ekonomiska livets fordringar och
krav, som man överhuvud taget kan få den, under förutsättning att man vill
göra krigskonjunkturskatten verkligt effektiv, så att det blir en indragning
till samhället av^de vinster, som företagarna göra på kriget och på av kriget
framkallade förhållanden. Det är för mig en psykologisk nödvändighet att detta
sker för att den stora måssan av vårt folk med mycket små inkomster och
en mycket dålig kompensation för kristidens tryck i fortsättningen som hittills
skall kunna förmas att bära detta tryck i medvetande örn att detta är nödvändigt
för att därigenom ge vårt samhälle de inkomster, som erfordras i denna
hotfulla tid.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
I anledning av herr Sjödahls uppmaning till mig att exemplifiera, var
man skulle kunna spara pengar, ber jag att som hastigast få hänvisa till några
områden, där man enligt mitt förmenande skulle ha kunnat spara sammanlagt
åtskilliga hundra miljoner kronor.

Jag tror t. ex., att åtminstone 200 miljoner kronor kunde sparas på subventionerna
genom att man anordnade dem på ett annat sätt än hittills och begränsade
deras omfattning. Anslaget till beredskapsarbeten inom byggnadsbranschen
anser jag hade varit fullständigt onödigt, örn hela byggnadsmarknaden
hade skötts på ett sådant sätt att godtagbara avtal hade kommit till
stånd för länge sedan. Då hade en mycket stor privat byggnadsverksamhet
räddat situationen på detta område och dessa pengar från staten varit överflödiga,
åtminstone till största delen. Användningen av vissa anslag till försvarsändamål
samt försvarsberedskapens anordnande och omfattning kan föranleda
en icke sa liten anmärkning. Där hade kunnat göras besparingar, som
äro svåra att uppskatta i pengar, men som icke äro små. Kristillägg även på
skattehöjningarna anser jag vara en onödig utgift för staten. Vidare ha vi
en lång rad av diverse anslag, vid vilkas behandling jag alltid tryckt på den
billigaste knappen, t. ex. några hundra tusen till kolbriketter och uppförande
av kolugnar, en tillverkning som hade kommit i gång i alla fall. Vi ha många
andra anslag i den stilen, som jag icke nu skall räkna upp. Jag skall endast
be herr Sjödahl att forska i mina förehavanden, när det då och då kommer fram
frågor av denna typ, så kommer han kanske att märka, var jag anser att man
kan göra besparingar.

Nr 38.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordning sförslag om krigskonjunkturskatt m. m. (Forts.)

Herr Ekströmer: Herr talman! På tal örn de farhågor, som av någon talare
och även av mig yppats beträffande krigskonjunkturshattens inverkan på företagsamheten
inom vårt näringsliv, yttrade finansministern, örn jag hörde rätt,
att örn förkrigsåren givit tillfredsställande vinster, samma vinster, för att krigskonjunkturskatt
skall utgå, måste kvarstå även sedan krigskonjunkturskatten
uttagits, varför således skatten i detta avseende icke hade någon betydelse.
Detta resonemang kan teoretiskt verka ganska bestickande, men i praktiken
ställer sig saken nog litet annorlunda, ty vi leva nu under helt andra förhållanden
än under förra kriget. Framtiden är ju högeligen oviss och, som jag
förut i dag sagt, är det nu mer än någonsin nödvändigt att företagen hålla
sitt krut torrt. Men då blir det, såsom jag också säde, företagens likviditet,
som träder i förgrunden, och herr statsråd, örn likviditeten i dessa tider äventyras,
hjälper ingenting. Då blir företagsamheten förkvävd, även örn vinsterna
äro sådana att de under normala förhållanden kanske skulle anses ganska tillfredsställande.

Herr Linnér: Herr talman! Utskottets ärade ordförande har framhållit,
kanske med rätta, att det kunde förefalla, som om frågan örn det skattefria
bottenavdraget upptog en oproportionerligt stor del av debatten, när det gäller
en i verkligheten så stor skattefråga. Trots detta skulle jag med några ord
vilja belysa innebörden av de olika meningar, som kommit fram örn det skattefria
avdragsbeloppet.

Man torde till att börja med kunna anse, att enighet råder därom, att detta
avdragsbelopp spelar en mycket underordnad, ja, jag tror man vågar säga, obetydlig
roll för avkastningen av krigskonjunkturskatten. I verkligheten är det
således icke själva inkomstsiffran för staten, som det här är fråga örn, utan
det gäller framför allt, att man tekniskt skall kunna manövrera denna i och
för sig mycket svåra skatt, så att behandlingen blir tillfredsställande för de
skattedragande.

Vilka är det nu, som ligga emellan 3,000- och 4,000-kronorsgränserna för det
skattefria bottenavdraget? Det är otvivelaktigt de små företagarna, efter min
uppfattning i mindre utsträckning jordbrukarna än en hel del andra små företagare,
t. ex. sådana som äro innehavare av reparationsverkstäder, charkuteriaffärer,
småhandlande och sådana. Man skall utgå ifrån att det är ungefär
dessa yrkesgrupper, som det här gäller att beskatta. Från utskottets sida säger
man nu, att detta i allmänhet är föga komplicerade fall, men, herr utskottsordförande,
detta är ett misstag. Det är tvärtom vid taxeringen sådana fall som
dessa, som vålla ett mycket stort arbete, och som ofta kräva ganska invecklade
undersökningar, beroende på det förhållande, som herr Sandström förut påpekade,
nämligen att dessa människor icke ha råd att hålla sig med skolad bokföringskraft,
varför deras bokföring blir rätt bristfällig. En undersökning, där
man skall få fram något så när tillförlitliga jämförelsetal, blir därför ganska
tidsödande. Kan man icke lägga ned det erforderliga arbetet och använda den behövliga
tiden på undersökningen, blir resultatet självfallet mycket ovisst.

Härav följer givetvis också, att man icke heller, såsom utskottet har trott,
kan använda mindre skolad arbetskraft för detta arbete. Vad har utskottet
för övrigt menat med detta uttalande? Herr Sjödahl har försökt förklara, att
utskottet endast menade, att det icke skulle vara fråga om överkvalificerad arbetskraft.
Ack, mina herrar, örn ni visste, vilken brist på skattetekniskt kvalificerad
arbetskraft, som man har i länsstyrelserna för att icke tala örn taxeringsnämnderna,
skulle, ni aldrig falla på den idén att tala örn att man här
icke skulle använda överkvalificerad arbetskraft. Vad man här vill ha och
måste lia, örn taxeringen skall bli rättvis, är skattetekniskt skolad arbetskraft,

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Förordning sförslag om krigskonjunkturskatt m. m. (Forts.)
som kan författningarna, som kan bedöma en deklaration och i detta fall bedöma
flera deklarationer på ett reellt riktigt sätt och som dessutom har sinne
för siffror, så att vederbörande icke begå rent tekniska räknefel. Under denna
fordran kan man icke gå, utan att skatteutfallet och taxeringen skulle bli otillfredsställande.
Under de senaste åren har man, såsom också förut här antytts,
fått så mycket ökat taxeringsarbete i länsstyrelserna på grund av att den
direkta beskattningen blivit skärpt, att man funnit sig nödsakad att anlita
skattetekniska experter, som på olika områden göra ingående undersökningar.
Tillgången på skattetekniskt skolad personal är därför tömd. Sådan personal
kan icke anskaffas i en handvändning, och den är för närvarande anlitad till
det yttersta. För att belysa det merarbete, som har uppstått, behöver jag bara
nämna en sådan omständighet som tillkomsten av omsättningsskatten. Herrarna
kunna icke bilda sig en föreställning örn vilket merarbete denna skatt har
vållat för länsstyrelserna.

Vad motionärerna och reservanterna velat, är naturligtvis, att man icke skall
lägga skattelagstiftningen på det sättet, att man får en större risk för en orättvis
beskattning. Om man verkligen skulle ställa anspråken så lågt som bevillningsutskottets
ordförande tycks göra, när han säger att det är en lyckträff
och det blir en rätt taxering, är det alldeles klart, att man kan anlita vilken
arbetskraft som helst. Men lyckligtvis för de skattedragande och lyckligtvis
också för oss, som ha ansvaret för detta, ställa vi verkligen anspråken
högre. De skattedragande framför allt måste ha den fordran, att ju mer skatten
skärpes av nödtvång därför att staten behöver mera pengar, desto säkrare, icke
mindre säkert, skola de kunna räkna med att taxeringen blir rättvis. Det är
det, som saken här gäller. Vi ha därför sett frågan på det sättet, att man här
har att välja mellan å ena sidan en liten, i varje fall obetydlig merintäkt av
krigskonjunkturskatten och å andra sidan en bestämt ökad säkerhet i själva
taxeringen.

På dessa grunder, herr talman, ber jag för min del att få yrka bifall till den
av herr Sandström m. fl. vid denna punkt avgivna reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu föredragna paragrafen
samt vidare på avslag därå; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

2—9 §§ jämte till dessa paragrafer hörande anvisningar.

Godkändes.

10 § jämte därtill hörande anvisningar.

Denna paragraf hade följande avfattning:

Till krigskonjunkturskatt beskattningshar merinkomst fastställes särskilt för
rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans.

Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst skall från de taxerade
merinkomsterna sammanlagt avdragas

dels belopp som den skattskyldige visar sig hava efter utgången av augusti
1939 utgivit såsom gåva för luftvärnet eller luftskyddet och som fått avdragas
vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt år 1941 men
för vilket avdrag enligt denna förordning ej skett vid beräkning av uppskattad
merinkomst av rörelse,

dels ock ett belopp av 3,000 kronor.

Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under beskatt -

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordningsförslag örn krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)
ningsåret haft annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som
vid tillämpning av denna förordnings föreskrifter utvisar inkomstminskning,
skall beskattningsnämnd vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande
medgiva skäligt avdrag utöver vad ovan sagts med högst inkomstminskningens
belopp. Har den skattskyldige under beskattningsåret även haft annan,
krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla, som kan anses utvisa
inkomstökning i förhållande till förkrigsinkomståren, bör skälig hänsyn
därtill tagas vid avdragets bestämmande.

Avdragen tillgodonjutas i första hand från taxerad merinkomst av rörelse.
Återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade merinkomster.

Beskattningsbar merinkomst utföres dels för rörelse, dels för övriga förvärvskällor
gemensamt i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp,
som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

I fråga örn förevarande paragraf hade reservation anförts av herrar Elon
Andersson, Sandström samt Sandberg, vilka ansett, dels att utskottets yttrande
beträffande paragrafen bort hava den lydelse, reservationen visade, dels
ock att utskottet bort med den sålunda anförda motiveringen hemställa, att
riksdagen ville besluta, att paragrafen skulle hava den ändrade lydelse, som
i reservationen angivits. Reservanternas förslag till paragrafens lydelse skilde
sig från utskottets förslag allenast därutinnan, att det i andra stycket omförmälda,
i utskottets förslag till 3,000 kronor fastställda avdraget upptagits
till 4,000 kronor.

Herr Sandström: På förut anförda skäl anhåller jag att få yrka bifall till
den beträffande ifrågavarande paragraf avgivna reservationen.

Herr Bärg, Johan: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande
av nu ifrågavarande paragraf och anvisningar samt vidare därpå att nämnda
paragraf och anvisningar skulle godkännas med den lydelse av paragrafen,
som förordats i den av herr Elon Andersson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen: och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på godkännande av förevarande paragraf och anvisningar enligt utskottets
förslag, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sandström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 10 § jämte därtill hörande anvisningar i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 20 punkten A 1 framlagda förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännas nämnda paragraf och anvisningar med den lydelse
av paragrafen, som förordats i den av herr Elon Andersson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Förordningsförslag om krig skonjunktur skatt m. m. (Forts.)
propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

n §■

Denna paragraf var så lydande:

1 mom. För krigskonjunkturskatten fastställes ett grundbelopp. Detta skall

utgöra,

a) beträffande rörelse:

å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som

ej överstiger 20 % av motsvarande jämförelseinkomst:................ 50 %,

överstiger 20 men ej 50 % av motsvarande jämförelseinkomst:........ 60 %,

» 50 % » » » :........ 70 %•

b) beträffande övriga förvärvskällor:

50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Avser beskattningsåret ej samma antal månader som det antagna jämförelseåret,
skall motsvarande jämförelseinkomst upptagas till ett med hänsyn
härtill jämkat belopp. Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulla
hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal
kronor, bortfaller.

2 mom. Krigskonjunkturskatten skall utgöra det enligt 1 mom. fastställda
grundbeloppet efter avdrag av de belopp varmed statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
värnskatt och särskild skatt å förmögenhet för den skattskyldige
skulle hava minskats, om krigskonjunkturskattens grundbelopp avdragits från
det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet och det därefter
återstående beloppet utgjort taxerat belopp.

I en av herrar Velander, Axel Ivar Anderson, Sandström och Hagberg i
Malmö avgiven reservation hade för ifrågavarande paragraf föreslagits följande
lydelse:

1 mom. För krigskonjunkturskatten fastställes ett grundbelopp. Detta skall

utgöra,

a) beträffande rörelse:

å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som

ej överstiger 20 % av motsvarande jämförelseinkomst:................ 30 %,

överstiger 20 men ej 50 % av motsvarande jämförelseinkomst:........ 40 %,

» 50 % » » » ;........ 50 %;

b) beträffande jord- och skogsbruk:

40 procent av den beskattningsbara merinkomsten;

c) beträffande övriga förvärvskällor:

50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Avser beskattningsåret--— (= utskottets förslag)--- — hundratal

kronor bortfaller.

2 mom. Krigskonjunkturskatten skall---(= utskottets förslag) — —

— taxerat belopp.

Herr Velander: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den med nr 2
betecknade reservationen, i vad den avser ifrågavarande paragraf.

Herr Bärg, Johan: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på godkännande av den

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Förordning sförslag om krigskonjunktur skatt m. m. (Forts.)
linder behandling varande paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf
skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den av herr Velander m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande förordnings för slag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å förordningsförslaget.

Punkterna A 2, A 3 och B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, angående regleringen för budgetåret 1941/42 av utgifterna under riksstatens
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng. Sveriges Punkten 2.

Ved tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag hade ut**
’ '' skottet i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte

a) fastställa under punkten införd personalförteckning för försvarsdepartementet; b)

godkänna under punkten införd avlöningsstat för försvarsdepartementet,
att tillämpas tillsvidare från och med budgetåret 1941/42;

c) till Försvarsdepartementet: Avlöningar för budgetåret 1941/42 anvisa
ett förslagsanslag av 400,000 kronor.

Herr Linderot: Herr talman! Behandlingen av den huvudtitel, som rör anslagen
till rikets försvarsväsen, har ju under krigsåren så tillvida ändrat karaktär,
att den rör de mindre och mera givna delarna av utgifterna för försvaret.
Alla större utgifter och extra anslag, som krävas på grund av de särskilda förhållandena
under krigstiden, komma ju efter särskilda framställningar från regeringen
vid olika tidpunkter under riksdagens behandling. Då ett enhälligt
statsutskott framlägger de olika punkterna av fjärde huvudtiteln till riksdagens
avgörande, är det väl ganska antagligt, att några avvikande meningar av
större betydelse rörande detaljerna inom det komplex, som utskottets utlåtande
omfattar, inte komma att ge sig tillkänna. Jag har inte heller begärt ordet för
att taga upp några av dessa detaljfrågor till behandling. Jag har i stället begärt
ordet, därför att huvudtitelns behandling ger en möjlighet, kanske t. o. m.
den enda återstående möjligheten vid lagtima riksdagen, att säga några ord i
allmänhet beträffande vårt försvar, och jag tänker därvid inte= begränsa mig
uteslutande till frågan örn utgifterna, utan jag ämnar säga några ord också
rörande försvarspolitiken i allmänhet.

Man mäste utgå ifrån att i nuvarande situation frågor rörande försvaret äro
huvudfrågor framför alla andra. Ehuruväl exempelvis folkförsörjningsfrågoma
måste spela en oerhört stor roll under de svåra tider, som vi nu genomleva,

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr ee.

Äng. Sveriges försvarspolitik. (Forts.)
komma dock faktiskt frågorna rörande rikets försvar i första planet bland alla
de problem, som vi möta. För olika politiska partier och åsiktsriktningar gäller
det ju, att örn landet förlorar sitt nationella oberoende — blir ockuperat eller
underkuvat eller på annat sätt med eller utan militärmakt kommer under beroende
av en annan makt — upphöra i mycket väsentliga delar möjligheterna för
dessa olika riktningar att verka för de sociala och politiska uppfattningar, som
de anse sig böra förfäkta.

Med denna utgångspunkt blir det en huvuduppgift för försvarspolitiken att
se till, att landets försvarskraft, däri också inbegripen folkets egen försvarsvilja,
når högsta möjliga styrka. Jag har därför tänkt att i dessa inledande allmänna
anmärkningar taga upp en fråga, som särskilt under de senare månaderna
har gjort sig alltmer påmind i detta sammanhang, nämligen frågan örn
tron på möjligheten för Sverige att med de resurser landet och folket ha kunna
försvara sitt oberoende.

Det är givet, att dessa möjligheter inte endast inskränka sig till de rent militära
maktmedlen, och det hör till det bästa, som jag hört landets försvarsminister
yttra, då han i en debatt i andra kammaren särskilt underströk, att icke de
militära försvarsmedlen ensamma kunna för ett litet land som Sverige garantera
dess frihet och oberoende. Det fordras dessutom bland annat — och det
var den första anmärkningen jag ville göra — att folket i gemen hyser tilltro
till att landet kan försvaras med de militära och övriga medel, som stå till buds.
Denna tro har undergrävts under senare tider. Orsakerna till detta skall jag
inte gå in på. Men överallt hör man en hopplöshet börja sprida sig. Många har
blivit fascinerade av vissa företeelser under det pågående världskriget, bland
annat den, att en av de stridande stormaktsgrupperna haft att anteckna synnerliga
och ytterst uppseendeväckande militära framgångar i kampen mot motståndarna.
Den upfattningen börjar spridas, att det är alldeles hopplöst att
tänka på att försvara Sveriges frihet och oberoende, för den händelse det skulle
bli fråga örn att mäta våra resurser med den stormakt, vars militära framgångar
för vissa människor synas så oerhört imponerande. Jag tror att det är mycket
farligt, örn denna hopplöshetens, denna kapitulationens anda får lov att spridas
bland folket, och jag tror att en av de möjligheter, som man måste taga till vara
för att hindra en sådan pessimistisk inställning att bli allmän, är att försöka
förklara, att statsmakterna bygga sin tillförsikt örn möjligheten att försvara
Sveriges oavhängighet icke uteslutande och allenast på rent militära maktmedel.
Det kan inte hjälpas, att försvarspolitiken måste på ett riktigt sätt kombineras
med utrikespolitiken, så att bland det svenska folket uppstår en känsla
av att Sverige genom sin utrikespolitik har skapat så vänskapliga förhållanden
med särskilt de stora makter, av vilka Sveriges oavhängighet i en viss situation
kan komma att bero, att vi därigenom ha fått garantier utöver landets egna resurser
för att landets frihet och oavhängighet vid kommande påfrestningar kunna
bevaras.

En annan sak, som jag tror är viktig, är att folket får den uppfattningen, att
de väldiga penningsummor, som anslås av riksdagen till försvarsändamål, också
användas på ett sådant sätt, att största möjliga effektivitet uppnås. Det finns
säkerligen skäl att antaga, att så i vissa fall icke har skett. Vi hörde nyss av
herr Mannerskantz, när det var tal om krigskonjunkturskatten, att han hade
den meningen, att av anslagen till militära ändamål skulle kunna sparas en
mängd miljoner kronor. Örn jag fattade herr Mannerskantz rätt, menade han,
att detta skulle vara möjligt, utan att effektiviteten av försvaret på något sätt
skulle minskas. Jag skall inte gå in på detaljer ens i detta fall, fastän det skulle
kunna vara motiverat. Här lia under den senaste tiden i pressen dragits fram
exempel — närmast i form av referat av anmärkningar från krisrevisionen —

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Äng. Sveriges försvarspolitik. (Forts.)

på slöseri med de penningmedel, som äro avsedda för försvaret. Här har framkommit,
att staten hyr gamla båtar såsom hjälpfartyg på sådana villkor, att
båtägarna i fråga på ett år bara i hyra uppbära lika mycket, som båtarna maximalt
kunna anses vara värda. En rad andra sådana kritiska påpekanden har
gjorts i pressen, och då vi veta, vilken försiktighet pressen här i landet, för övrigt
med all rätt, ådagalägger, när det gäller att kritisera de militära försvarsanstalterna,
kunna vi vara övertygade örn att krisrevisionen och andra, som ha
möjligheter att i detalj följa, hur penningmedlen användas inom försvarsväsendet,
säkerligen funnit, att oerhört mycket pengar förbrukats utan någon egentlig
nytta i försvarshänseende.

Jag säger icke detta såsom en allmän anmärkning vare sig mot försvarsväsendets
högsta ledning eller mot försvarsministern eller enskilda av dem, som
ha hand örn dessa pengar, utan jag säger det såsom en allmän reflextion rörande
de svårigheter, som naturligtvis uppstå, när det gäller att få till stånd en god
ekonomisering, då man plötsligt i mycket snabbt tempo skall utbygga en försvarsapparat
långt utöver de gränser, som man tidigare haft att räkna med.
Självklart kan man emellertid inte år efter år skylla på plötslighet och brådska
o. s. v., utan allteftersom tiden går, borde man ju bli i stånd att använda de medel,
som anslås till försvarsväsendet, på sådant sätt att folk i allmänhet får en
känsla av, att de offer, som de göra och som äro inte minst betungande för de
fattiga, verkligen tjäna någonting till, därför att faktiskt varje öre går till för
landet nödvändiga försvarsanstalter.

En annan sak, som skulle stärka försvarsviljan, är att en mer demokratisk
ordning genomgående infördes i hela försvarsväsendet. Det är ju ett gammalt
önskemål detta, och jag skall inte åter upprepa vad som tidigare ofta här har
sagts därom. Men från konstitutionsutskottet framfördes ju blott för några
dagar sedan — visserligen endast reservationsvis men dock av ledamöter i
detta betydelsefulla utskott — åtskilliga exempel på hurusom det brister i
fråga om en god demokratisk ordning inom försvarsväsendet på vissa enskilda
håll. Genomförandet av en allmän demokratisering av försvarsväsendet, som
det talats så mycket om, har ännu i huvudsak stannat på papperet såsom ett
önskemål.

En annan psykologisk faktor, som dessutom har en synnerlig individuell
betydelse för de berörda personerna, är frågan örn de inkallades ekonomi.
Därom ha förts speciella debatter bär, oell jag begagnar mig endast av tillfället
för att erinra därom, då jag anser, att det hör till sammanhanget. Det
är alldeles klart, och det sades här i kammaren, då denna fråga särskilt behandlades,
att de inkallade och deras familjer böra betraktas såsom så viktiga
beståndsdelar av rikets försvar, att de inte få komma i en särskilt ogynnsam
ställning eller, såsom många gånger har hänt, råka i misär. Därför kräves en
ytterligare förbättring av de inkallades rent ekonomiska förhållanden.

Jag har emellertid ännu inte kommit fram till det väsentliga, varför jag
begärde ordet. Jag skall nu, herr talman, peka på ytterligare en fråga, och
därmed är jag inne på det väsentliga.

Om här i landet sprides och till och med från de högsta myndigheternas och
statsmakternas sida vidmakthålles den uppfattningen, att hundratusenden fullmyndiga
svenska medborgare äro antingen likgiltiga för eller eventuellt fientligt
inställda till frågor, som röra försvaret av Sveriges nationella oberoende
och frihet, örn en sådan uppfattning föres ut bland den stora massan av folket
och så att säga auktoriseras av statsmakterna, måste det vara till synnerlig
nackdel för Sveriges försvarsväsen. Antingen är denna uppfattning riktig, och
då måste statsmakterna vidtaga de åtgärder, som därav äro betingade. Eller
också är den oriktig, och då måste man verkligen undanröja föreställningen

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Ang. Sveriges försvarspolitik. (Forts.)
om att hundratusentals svenska medborgare äro fientliga mot landets nationella
frihet och oberoende. Det är en fråga av mycket väsentlig betydelse. De, som
tala örn att de företräda de ärliga nationella frihetssynpunkterna men kanske
ibland av ganska småskurna partiegoistiska skäl anklaga det kommunistiska
partiet och dess anhängare i detta land för att intaga en fientlig ställning gentemot
Sveriges nationella frihet och oberoende, skada medvetet eller omedvetet
i hög grad Sveriges försvar. Örn inte folket har en känsla av att de stora folkgrupperna
äro villiga att gå med i kampen för landets oberoende, måste nämligen
försvarsanstalterna i större eller mindre utsträckning bli ineffektiva. Här
skulle, gör man gällande, finnas fientliga element i hundratusental, varav tiotusental
äro placerade i försvarsberedskapen på viktiga poster, t. o. m. på poster
där dessa människor kunna göra synnerlig nytta eller synnerlig skada för
försvaret. När tiotusentals kommunister och medlemmar av det kommunistiska
partiet överallt finnas i denna försvarsberedskap, är det givet, att man måste
taga ståndpunkt till fragan, örn dessa äro tillförlitliga när det gäller försvaret
av landet eller inte. Endast en enda borgerlig tidning har vågat sig på att uttala
en förmodan, att dessa svenskar verkligen äro svenskar, som icke vilja
svika landet i farans stund. Jag undrar om det inte vore på tiden, att även andra
tidningar allvarligt och utan småskurna, föråldrade partiegoistiska synpunkter
reviderade sin uppfattning i fråga örn de kommunistiska arbetarnas
ståndpunkt till försvaret av Sverige.

Jag har ansett denna sak så viktig, att jag i likhet med mina partikamrater
i andra kammaren funnit det nödvändigt att en gång för alla göra slut på föreställningarna
om att de kommunistiska arbetarna inte vilja försvara Sverige
mot främmande angrepp och mot försök att underkuva landet och beröva det
dess nationella oberoende. Därför vill jag till protokollet deklarera vår uppfattning
i dessa frågor. Och då man hittills icke har haft någon anledning att
bestrida, att vi stått för våra deklarationer och för de synpunkter, för vilka vi
ha gjort oss till tolk, kunna vi också kräva, att vår deklaration i detta fall, vilken
avges även i andra kammaren, tages för vad den är, tills någonting annat kan
bevisas. Med enbart glåpord, påståenden, personlig smutskastning och skymf er
mot svenska medborgare kan man inte gagna landet och folket i den svåra tid,
vari vi leva. Håller man sig till fakta, lägger man fram sakskäl, då visar man,
att man är besjälad av den rätta andan, när det gäller svenska folkets försvar
och våra ansträngningar att bevara landet fritt, vad som än händer i världen.

Den deklaration, i vilken vi ha sammanfattat dessa våra synpunkter, är av
följande lydelse:

»Kommunistiska partiet erhöll vid fjolårets riksdagsval — trots statliga repressalier
och inskränkningar i partiets frihet — över 100,000 röster. Under
den tid som gått sedan dess ha nya hundratusenden anhängare vunnits för partiets
politik. Tiotusentals av kommunistiska partiets medlemmar och anhängare
äro inkallade och deltaga i vakthållningen kring landets gränser eller arbeta
i krigsindustrin. Örn dessa betraktas som mindre pålitliga då det skulle gälla
allvar och Sveriges nationella frihet måste försvaras med vapen i hand, medför
detta en för försvaret skadlig irritation.

Vi betrakta det därför som en angelägen uppgift att för vår del bidraga till
att denna irritation avlägsnas och vilja i detta syfte återigen upprepa, att kommunistiska
partiet i dagens situation betraktar det som den första och största
uppgiften flir Sveriges folk att med alla medel som stå till buds försvara den
nationella friheten och oavhängigheten. Vi kommunister och våra hundratusenden
anhängare bland Sveriges arbetande befolkning äro beredda att helt och fullt
taga vår del av ansvaret för svenska folkets frihet och nationella oberoende i
nutid och framtid.

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Äng. Sveriges försvarspolitik. (Forts.)

I kraft av detta vårt ansvar fordra vi att statsmakterna i fråga om det militära
försvaret och landets allmänna försvarspolitik vidtaga sådana åtgärder att
högsta mått av försvarskraft uppnås och alla tänkbara garantier skapas för
bevarandet av freden och friheten.

Därför kräva vi, att försvarspolitiken samordnas med utrikespolitiken och
att den yttre politiken utformas så att verkligt stöd för en konsekvent fredsoch
neutralitetspolitik kan erhållas från andra stater som äro vänskapligt sinnade
gentemot Sverige, att det ekonomiska slöseriet i samband med upprustningen
upphör, att effektiva åtgärder vidtagas för en demokratisering av hela försvarsmakten,
varvid särskild vikt lägges vid att manskapets medborgerliga
rättigheter tryggas och att framför allt alla kommandoposter rensas från kapitulanter
och besättas med sådana personer som äro pålitliga, då det gäller kamp
för folkets frihet och nationella oberoende, att alla till militärtjänst inkallade
samt deras familjer erhålla tryggad försörjning, samt att för stärkande av
folkets försvarskraft åtgärder vidtagas för att återställa och befästa de demokratiska
fri- och rättigheterna och förhindra fortsatt sänkning av det arbetande
folkets levnadsstandard.»

Herr talman! Med dessa ord såsom kommentar till behandlingen av t jarne
huvudtiteln har jag velat bidraga till att ge en bättre.belysning av de problem
vi ha att lösa i fråga om Sveriges försvar än den vi hittills ha fått. Det är mm
förhoppning, att åtskilliga av hittills rådande missförstånd och misshälligheter,
vilkas konsekvenser skulle kunna bli ganska ödesdigra, i ljuset av de nya erfarenheter
man här i landet har också av det kommunistiska partiets verksamhet,
skola avlägsnas och att vi kunna uppnå vad jag genom detta inlägg ville
bidraga till: ett maximum av försvarsberedskap i detta land på alla områden
för att kunna bevara Sveriges nationella frihet och oberoende.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! I anledning av den deklaration som
herr Linderot avgivit, vill jag fästa uppmärksamheten på den dåliga överensstämmelsen
mellan ordalagen i denna deklaration och uttalanden som gjorts
på flera håll i landet från representanter för herr Linderots parti. Jag skall
bara påpeka ett enda av dessa fall. .

Den 15 november i fjol höll herr Linderots närmaste man här i riksdagen,
herr Hilding Hagberg, ett föredrag i Göteborg för en kommunistisk församling.
I detta föredrag yttrade han följande: .

»Vårt ideal är en fri federation av autonoma socialistiska stater. Sovjetunionen
är en sådan federation, bestående av 16 republiker. Dess författning
ger var och en av republikerna rätt att, om deras folk så önskar, utträda ur
unionen. Vår strävan är att göra Sverige till en sådan fri socialistisk republik
i vilken det svenska folket självt är herre. Sovjetunionen representerar arbetarklassens
första stora segrar och vinster på vägen att göra hela världen
socialistisk. Därför är det naturligt att vi sluter upp omkring den, att vi hyllar
den, försvarar den och säger: Sovjetunionens sak är vår.»

Såvitt jag förstår mig något på svenska språket, så kan denna deklaration
inte innebära någonting annat än att herr Hilding Hagberg vid detta tillfälle
hade den uppfattningen, att Sverige borde anslutas till Sovjetunionen på samma
sätt som de baltiska staterna anslutits dit. Har man den uppfattningen, är
det mig fullkomligt oförklarligt, hur man kan avge sådana deklarationer som
i dag avlämnats dels i andra kammaren av herr Senander, dels i denna kammare
av herr Linderot. Jag vill påpeka, herr talman, för att inte något missförstånd
skall uppstå, att referatet är klippt ur den kommunistiska ArbetarTidningen
i Göteborg, och det är alltså inte någon »lögnhistoria», hämtad ur
vare sig den borgerliga pressen eller den socialdemokratiska.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Äng. Sveriges försvarspolitik. (Forts.)

Jag har velat säga detta bara därför att jag anser, att det inte är rent spel
nied de förkunnelser som förekomma från det kommunistiska hållet. Då nu
herr Linderot anhållit att få sin deklaration till kammarens protokoll, har
jag ansett rättvisan kräva att även detta uttalande kommer till protokollet.

Herr Ström, Fredrik: Jag har begärt ordet för att yttra mig om några detaljfrågor,
som förekomma i detta betänkande. Jag vill, innan jag säger några
ord örn dessa utan att göra något yrkande, dock tillbakavisa herr Linderots
bär framställda mening, att det skulle vara en sämre försvarsstämning bland
de inkallade och inom det svenska folket nu än under ett tidigare skede av
världskriget. Det kan jag icke i något avseende finna vara rätt sagt. Stämningen
i folkets djupa led, inom alla dess klasser och grupper, är säkerligen
i dag lika levande och stark för vårt land och för dess oberoende och lika inställd
på att göra det yttersta för att försvara landets frihet och oberoende,
som den har varit tidigare, och detta oavsett vad som har hänt på de olika krigsteatrarna.
Jag tror snarare att vad som hänt ute i världen har stärkt det
svenska folkets vilja att slåss till det sista för friheten och att icke ge upp en
enda tum av sitt oberoende eller sin självbestämningsrätt. Jag tror att det
skulle vara synd örn den styrelse, som vid något tillfälle eller på någon punkt
försökte att uppge något som vore av livsvikt för landet. Det finns inte heller
någon fara för att någonting sådant skall ske. Jag tror alltså inte att herr
Linderot har rätt på den punkten.

Jag begärde ordet, herr talman, närmast för att framföra ett par önskemål
till försvarsministern. Det gäller först en fråga, som för de inkallade är av
den största vikt, enligt mitt förmenande av ännu större vikt än den eljest nödvändiga
reformen av familjebidragen och vad därmed sammanhör, nämligen
frågan örn arbetsmöjligheter för de inkallade, när de komma hem ifrån inkallelserna.
Det är nämligen så, att en hel del av de inkallade som haft arbete,
när de blivit inkallade, icke kunna få arbete, när de komma ut. Denna företeelse
har tagit en så markant prägel, att jag i Stockholms stadsfullmäktige vid
sista sammanträdet på uppmaning från flera håll har väckt en motion med
begäran örn ^utredning, vad Stockholms stad skulle kunna göra för att inom
sin domän rada bot pa detta missförhållande. Enligt min mening får det överhuvud
taget icke förekomma i vårt land, att en enda inkallad icke ögonblickligen,
när han är hemma igen, har arbete till hands. Detta är nödvändigt, örn vi
skola kunna hålla uppe den försvarsställning och den försvarsvilja som förefinnes.
Det duger icke att låta dessa, som varit inkallade, gå arbetslösa och
deras familjer komma i så sorgliga situationer som arbetslösheten skapar. Jag
är också övertygad om att försvarsministern till fullo gillar dessa synpunkter.
Jag har talat med många militärer i olika tjänstegrader, och de äro av samma
uppfattning och säga att arbetslösheten är ett kräftsår på försvaret och att
vi måste be regeringen se till, att det kommer bort. Vi måste ha arbete åt
dessa inkallade, när de komma ut. Det är nödvändigt; framför alla andra
måste de ha arbete.

Sedan är det annan sak, som inte är av fullt samma vikt men som dock icke
iir oväsentlig. Det har framkommit vissa klagomål på mathållningen, inte
på dess kvalitet men på utspisningens tillräcklighet. Dessa klagomål ha vuxit
på senare tid. Det är ju mycket förklarligt, att man gör allt för att taga till
vara vad som ges ut för de värnpliktiga, så att ingenting förfares men man
får naturligtvis akta sig att gå till överdrift, så att de inkallade ha en känsla
av att det är brist på föda åt dem, och man får inte bara räkna i kalorier. De
värnpliktiga skola icke ha kiinslan att de gå och äro hungriga. Detta är av
en viss betydelse.

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Äng. Sveriges för svars politik. (Forts.)

Sedan måste jag säga, att jag har funnit, att befälet oell underbefälet ha undergått
en utomordentlig utveckling till det bättre under ganska lång tid och
särskilt de senare åren, och man måste ge våra officerare och underofficerare
det allra högsta betyg. Jag anser att man inte kan ge kåren nog högt betyg,
örn man ser den såsom helhet. Men jag Ilar, både när jag läst militieombudsmannens
berättelse och när jag i konstitutionsutskottet granskat vissa protokoll,
funnit att det alltjämt undantagsvis lever kvar en gammal och förlegad,
farlig, odemokratisk och brutal anda, som icke bör få förekomma i vår tid.
Jag tror att dessa enstaka olämpliga befälspersoner göra så stor skada för
hela försvaret, att det vore mycket bättre, örn man gallrade ut dem och pensionerade
dem och skaffade nytt folk i stället, även örn det skulle kosta landet
en del. Jag tror att försvarsministern också är av den uppfattningen, att man
bör se till, att en sådan anda inte bör förekomma ens i undantagsfall.

Sedan är det en punkt, där jag skulle vilja uttala ett önskemål om en nyordning,
och det är i fråga om den ideella verksamheten bland militärerna, både
bland de till beredskapstjänst inkallade och övriga värnpliktiga. Vi ha här
ännu icke kommit till en tillfredsställande ordning. Mycket goda försök och
framsteg ha gjorts, och man kan icke annat än lovorda åtgärderna, men det
är något famlande över försöken, och man har ännu icke funnit den rätta formen.
Denna ideella verksamhet är nödvändig såsom en omväxling till de militära
övningarna, och det är av största betydelse att man finner en lämplig
form för den. I detta sammanhang vill jag inte underlåta att påpeka det lämpliga
i att inkallade, där så är möjligt, tagas i anspråk till hjälp vid jordbruket,
trädgårdsskötsel, skogsskötsel och utdikningar, vid allt produktivt arbete
som kan beredas dem. Detta kräver givetvis en viss organisation, men jag tror
att det skulle vara av betydelse för att sammanföra representanter för folk
och försvar på en praktisk linje, där man skulle kunna nå betydelsefulla positiva
och psykologiska resultat.

Till sist vill jag uttala en förhoppning, att man icke vidare skall behöva få
uppleva, att främmande propagandafilmer visas inom vårt försvarsväsen.
Detta är oriktigt, olämpligt och skadligt. Det har väckt en mycket stark antipatisk
opinion hos de inkallade, och det blir inte mycket bättre örn det är sant
att det skett på hemställan från främmande makt.

Herr Andrén: Herr talman! Det var med mycket stort intresse, som jag
åhörde herr Linderots anförande och den deklaration som i samband därmed
avgavs. Jag kan inte annat än uttala den bestämda förhoppningen, att denna
deklaration verkligen var allvarligt menad. Jag skall icke gräva i partiets
förflutna, icke ens i dess senaste förflutna, för att misstänkliggöra dagens
deklaration, som så överraskande har kommit till de båda kamrarnas protokoll.
Det är dock en ganska anmärkningsvärd händelse, att ledare för det kommunistiska
partiet här i kamrarna ha förklarat, att de betrakta frågan örn försvaret
såsom huvudfrågan framför andra och att de önska ett maximum av
försvarsberedskap för tryggande av Sveriges frihet och självständighet. Det
vill med andra ord synas, som örn den nationella samlingen i nuvarande ögonblick
skulle innefatta även det kommunistiska partiet. I den politiska klarhetens
intresse skall jag be att till herr Linderot få ställa ett par frågor.

Den ena frågan är den: är det kommunistiska partiet berett att även i öster,
mot det kommunistiska partiets gamla Mecka, försvara den svenska friheten
och självständigheten? Och min andra fråga är denna: är det kommunistiska
partiet verkligen enhälligt samlat omkring den deklaration som här avgivits,
eller kan man tilläventyrs vänta, att partiet återigen skall föröka sig genom

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Äng. Sveriges försvarspolitik. (Forts.)
klyvning? Jag tror att vi allesammans lia ett behov av klarhet på dessa
punkter.

Herr Linderot var också inne på den defaitistiska propaganda som pågår
här i landet och ansåg — naturligtvis med rätta — att denna propaganda
var till skada för våra klart svenska livsintressen. Jag delar självklart herr
Linderot^ uppfattning på denna punkt. I detta sammanhang skulle jag emellertid
vilja rikta en vädjan, inte till herr Linderot utan till regeringen och dess
ledamöter, att beakta den utländska propaganda som pågår här i landet och
som till sist kanhända skulle kunna klyva det svenska folket i vitt skilda
meningsriktningar. Jag är rädd för att man icke tillräckligt beaktar denna propaganda
och att man måste vidtaga rätt allvarliga åtgärder för att stävja
den och hämma verkningarna av densamma. För övrigt tror jag inte, att denna
defaitistiska propaganda ännu har nått allt för stora djup inom den svenska
folksjälen. När faran är över oss, skall helt visst det svenska folket enigt samlas
örn det svenska försvaret för den svenska friheten. Allesammans skola vi i
en sådan situation erinra oss några ord av vår störste skald: Tron ej vad håglösheten
viskar till er, att striden är för hög för er förmåga!

Herr Linderot: Herr talman! Jag åhörde med en viss förvåning herr Karl
Johan Olssons uppläsning av ett citat av herr Hagberg. Jag tyckte inte att jag
kände igen det, fastän jag av de upplästa raderna mycket väl kunde förstå,
i vilka tankebanor herr Hagberg rörde sig. Då herr Hagberg tillhör ledningen
för det kommunistiska partiet, är det ju alldeles riktigt, att hans uttalanden
måste tillmätas betydelse, men jag vill i andra hänseenden hänvisa vederbörande
kritiker, som hos medlemmar av eller anhängare till det kommunistiska
partiet upptäcka den ena eller andra uppfattningen, som icke stämmer med
partiets officiellt angivna politik, att icke förväxla dylika eventuella enskilda
avvikelser med vad partiet officiellt förfäktar. Det är ju alldeles klart, att det
i ett parti som det kommunistiska, vilket liksom de övriga partierna här i landet
tar emot medlemmar praktiskt taget allt eftersom de anmäla sig och vilja
deltaga i partiets verksamhet, kan finnas många medlemmar, som kunna förelaga
sig rosenrasande ting. Sådana enskilda medlemmar kunna komma in i
varje parti, och det är till och med inte alls okänt i den politiska historien,
att det kan sälla sig personer till ett parti som det kommunistiska i avsikt att
där företaga sig rosenrasande saker, för vilka partiet sedan skall slita. Jag
vill lia sagt detta för att man inte med hänvisning till en eller annan enskild
sak skall försöka diskreditera en hel rörelse och ett helt parti. Örn en enskild
partimedlems handlingar drabbade hela partiet, skulle samtliga partier här i
riksdagen redan vara kriminaliserade, men partiet bör drabbas av ansvaret
för den enskildes handlingar först när partiet i dess helhet ställt sig solidariskt
med dem. Detta har jag velat säga såsom en allmän anmärkning.

Då jag nu emellertid återknyter till herr Karl Johan Olssons citat, vill jag
säga, att de, som hörde på det, nog märkte, att herr Hagberg där formulerade
en polemik emot speciellt två slags nationella grupperingar här i landet: sådana
som proklamerade såsom Sveriges främsta nationella tes att Finlands sak
iir vår och sådana som proklamerade såsom den främsta nationella tesen, att
Norges sak är vår. Örn det går an för en nationell svensk att proklamera att
Finlands sak är vår eller att proklamera att Norges sak är vår, så går det
statsrättsligt sett lika bra att proklamera att Sovjetunionens sak är vår, att
Englands sak är vår eller att Tysklands sak är vår eller att Honolulus sak
iir vår. Det får inte göras någon skillnad därvidlag. Har den ena rätt att
koppla Sveriges öde samman med en annan främmande makts, så har den

Första kammarens protokoll 1941. Nr 33. 4

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Äng. Sveriges försvarspolitik. (Forts.)

andre rätt att söka koppla det samman med en tredje. Därom kan icke något
tvivel råda. Men det är inte det, som det är fråga om, utan det är fråga örn
att herr Karl Johan Olsson i sitt citat från Arbetare-Tidningen, som hail
nämnde för att ingen skulle tro att citatet var oriktigt, hoppade över det väsentliga,
nämligen inledningen av referatet. Det tyckte han var så förargligt,
att jag inte ens fick låna urklippet, utan han ville ha det kvar i sin bänk,
och det får han gärna, ty jag kan läsa upp det ändå; jag har gott minne. Inledningen
av referatet lyder nämligen så här: I fortsättningen av sitt tal
polemiserade herr Hagberg mot dem som påstå, att vi vilja lägga Sverige under
Sovjetunionen. ■— Står det så, herr Karl Johan Olsson? Det hoppade herr
Olsson över för att visa, att herr Hagberg ville lägga Sverige under Sovjetunionen.
Det är med glädje jag inregistrerar, att den förste opponenten inte
hade någon bättre position att ställa sig på än att förfalska och förvanska
ett citat för att söka kompromettera det kommunistiska partiet.

Därmed övergår jag till herr Andréns frågor. Först frågade herr Andrén,
örn det kommunistiska partiet är berett att försvara Sveriges nationella frihet
emot eventuella angrepp ifrån öster, från kommunismens Mecka, som han uttryckte
sig. Sådana frågor ha ställts i tio eller tjugu variationer till mig, så
länge jag tillhört det kommunistiska partiet. De ha ställts ända sedan det
kommunistiska partiet bildades, och det sitter många här i kammaren, som ha
tillhört detta kommunistiska parti och på den tiden hade samma meningar som
jag har haft och som jag, kanske till deras förvåning, ännu bibehåller. Det
är nämligen följande meningar: att socialismen icke kan utbredas genom att
man med våld, med bajonetterna, försöker påtvinga massorna inom det ena eller
andra folket socialismen, att Sovjetunionen såsom en stat, som bygger på
socialistiska grundvalar, icke kan och icke kommer att försöka att med maktspråk
undertrycka i detta konkreta fall Sveriges nationella frihet. Det är den
förutsättning, från vilken vi utgå och måste utgå såsom kommunister. Frågan,
örn vi vilja försvara Sverige emot vem det vara månde, besvara vi med
ja, herr Andrén. I samma andedrag bestrida vi, att det förelegat eller föreligger
eller kan komma att föreligga en önskan ifrån en socialistisk stat att
undertrycka Sverige och dess nationella frihet.

Vi ha som kommunister många missförstånd ännu att klara upp. Jag vill
icke fresta herr talmannens tålamod genom att gå för långt ut ifrån ämnet,
men bland annat föreligger det missförståpdet, att det skulle vara vår speciella
politiska idé att genom kupper eller genom inkallande av trupper från andra
länder, t. ex. den röda armén från Sovjetunionen, eller genom konspirationer
och försök till inrikespolitiska kupper med en minoritet komma i spetsen för
det svenska folket, leda dess öden och här skapa ett socialistiskt Sverige. Detta
är ett av de grövre missförstånden men som användes med desto större förkärlek,
därför att det är ganska effektivt, för att avskräcka folk för det kommunistiska
partiet. Vi ha aldrig i de officiella publikationer, vårt parti utgivit,
speciellt under de sista tio åren, då jag haft särskilt ansvar för vad som
stått i dem, givit något som helst belägg för att vi skulle vara för att försvara
Sveriges nationella frihet endast betingat, utan vi ha under alla dessa år varit
för att försvara Sverige obetingat. Vi äro dessutom för att det svenska folkets
avgörande majoritet skall besluta över Sveriges angelägenheter, och icke
en minoritet. Men för detta begära vi de demokratiska rättigheter, som ni,
mina herrar, äro med örn att förneka oss. De som alltså begära, att vi skola
följa dessa vanliga demokratiska regler, böra ju vara de första att ge oss de
demokratiska rättigheter, som vi liksom andra borde ha rätt att få.

Därmed har jag givit ett klart svar på den första frågan. Den andra frågan,
’ örn partiet i dess helhet följer en sådan deklaration, besvarar jag med att

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Äng. Sveriges försvarspolitik. (Forts.)
hänvisa till att jag vid urtima riksdagen 1939 strax efter krigets utbrott talade
från samma talarestol som i dag och förklarade att det kommunistiska partiet
var berett att understödja varje åtgärd, regeringen vidtar för att försvara
landets fred och frihet, landets nationella oavhängighet. Det är alltså snart
två år sedan denna deklaration gjordes, men det är för att en gång för alla göra
slut på en perfid propaganda mot det kommunistiska partiet, vilken skadar
svenska folket, som vi velat i deklarationens form i första och andra kammaren
i dag stadfästa vad som är vår verkliga mening i dessa frågor, för att icke de
som äro våra politiska motståndare, i fortsättningen skola kunna sprida den enligt
vår mening för hela svenska folket skadliga mytbildning örn det kommunistiska
partiet, som hittills förekommit.

Till sist bara en enda liten replik. »Därmed», säger herr Andrén, »är den
nationella samlingen fullständig.» Tyvärr är den infe det, herr Andrén. Det
är nämligen så, att den nationella samlingen icke är detsamma som den nationella
samlingsregeringen. Den innebär något mycket mer och mycket djupare
och mycket mera vittgående än det, som förstås med det gängse uttrycket nationell
samling. Det kommunistiska partiet uppger icke någonting av sina revolutionära
grundprinciper därför att vi anse, att Sveriges nationella fred och
frihet måste försvaras, ingenting av det som skiljer oss från herr Andrén,
ingenting av det som skiljer oss ifrån herr Olsson, ingenting av det som skiljer
oss ifrån de olika borgerliga riktningarna, till vilka numera även får räknas
socialdemokratien. Ingen av dessa olika borgerliga riktningar accepterar
våra politiska uppfattningar, och vi acceptera icke deras, när det gäller grundprinciperna
för politiken. Men den aktuella huvudfrågan, som jag i dag ifrån
talarstolen har sagt berör oss alla, är att för den verksamhet efter vars och ens
huvud, som vi anse oss böra utföra i Sveriges land och bland Sveriges folk, är
det för oss alla ett gemensamt intresse att försvara landets nationella oberoende-
I denna begränsade mening, herr Andrén, är »nationell samling» för handen,
nämligen på den plattform som vi här förelagt, såvida också andra, som
föra det nationella försvarets talan på tungan, äro villiga att ställa sig på den
ståndpunkt, som jag här i dag lagt fram.

Jag hoppas, herr talman, att jag icke skall behöva taga ordet mera. Efter
vad jag nu sist anfört som kommentar till och svar på några frågor borde varje
missförstånd örn innebörden i den deklaration jag avgivit kunna vara ur
världen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Herr Linderot är inte van vid
att hans deklarationer här i kammaren ge upphov till stora debatter och han
är kanske överraskad över att så sker i dag. Men jag vill för min del säga att
jag betraktar den deklaration, han här har föredragit, såsom ett mycket märkligt
dokument, ehuru jag är oviss örn, huruvida den får uppfattas såsom en
syndabekännelse eller såsom ett konjunkturdokument.

Det är ju känt att det kommunistiska framträdandet i dessa stycken har varit,
trots allt vad herr Linderot här förkunnar, präglat av starka hänsyn till
konjunkturerna under olika skeden av utvecklingen. Både herr Linderot och
andra ledare av det kommunistiska partiet ha varit interpellerade många gånger
om dessa saker, som herr Linderot blivit interpellerad örn här i dag, och nog
mäste man säga, att de ha svävat pa målet åtskilliga gånger, mer än han gör
nu — de lia inte alltid varit så tvärsäkra på att de med liv och blod skulle försvara
fäderneslandets neutralitet och frihet. Man behöver bara tänka sig in
i det svar, som herr Linderot och andra skulle ha gett, örn de blivit tillfrågade
örn samma sak för ett och eli, halvt år sedan. Och vissa handlingar lia väl också
pokal, i alldeles motsatt riktning; både den utrikespolitiska agitation och den

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Äng. Sveriges försvarspolitik. (Forts.)

inrikespolitiska agitation som kommunistpartiet utvecklat för inte så länge sedan
lia väl haft ett starkt tycke av att vilja undergräva den försvarsvilja, som
herr Linderot bär i dag finner så vackra uttryck för, och att befrämja den hopplöshetens
anda, som han nu fördömer.

Man kunde för icke så länge sedan lägga märke till bland annat att det kommunistiska
partiet beflitade sig örn att placera massor av avlönade agitatorer
i närheten av alla platser här i landet, där det bedrevs tillverkning av vapen
och andra artiklar för försvarets räkning. Man fick inte precis det intrycket,
att man även ifrån det partiets sida förberedde någon aktion för att befrämja
försvarsviljan och motverka utvecklandet av hopplöshetens anda.

Herr Linderot yrkade i dag i sin skrivelse på att man skulle avlägsna kapitulanterna.
Det är kanske orättfärdigt, då man ute bland folket i allmänhet
har räknat kommunisterna med bland dessa kapitulanter, men utan tvivel har
den föreställningen fått ett visst stöd vid läsningen av de kommunistiska tidningarna.
Till vår neutralitetspolitik hör ju också att vi böra beflita oss örn
ett gott förhållande till våra grannar. Det är känt att den kommunistiska pressen
inte precis alltid har hjälpt till i detta arbete. Det är särskilt ett av våra
grannfolk, med vilket vårt folk helst vill ha så intima och så hjärtliga och
vänliga förhållanden som möjligt, som har varit föremål för mycket demagogisk
och försåtlig agitation just i de kommunistiska spalterna, men det där hör
nu enligt dagens deklaration till det förgångna — att döma av denna deklaration
skulle kommunisterna nu vara redo icke bara att avgiva sådana deklarationer,
utan också att i handling frångå den princip, som jag här har sökt angiva.

Det är tydligt, såsom jag sade i början av mitt anförande, att det finns en
konjunkturbakgrund till denna deklaration liksom till sa mycket annat som
proklamerats från samma håll. Det finns en utrikespolitisk, och det finns också
en inrikespolitisk bakgrund till detta —- läget är sådant i dag. Men jag tror
att vi kunna vara generösa även vi och bortse från dessa konjunktursynpunkter.
Det är glädje både i himmelen och på jorden över en syndare, som sig bättrar,
oavsett av vilka motiv han gör det. Jag tror vi kunna ta deklarationen både
till hjärtat och protokollet. Det fortsatta bedömandet blir i alla fall beroende,
icke på orden i dag, utan på gärningarna i fortsättningen.

Till slut kan jag förklara att jag helt kan instämma med både herr Ström
och herr Andrén, när de försäkrade, att herr Linderots förkunnelse, att hopplöshetens
anda håller på att sprida sig bland folket, icke är berättigad. Jag tror
i likhet med herr Andrén, att den utländska och den defaitistiska propagandan
ingalunda har gått på djupet. Nationen står samlad i en fast förvissning och en
fast föresats att på grundval av den politik, som regeringen och riksdagen lia
godkänt, slå sig igenom alla framtidens faror, vilka de än komma att bli. Örn
vi i denna värnkamp och i detta försvar ha att räkna med ett uppriktigt och
trofast bistånd även av det kommunistiska partiet, är det en överraskning och
det är en mycket glad överraskning.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Linderot, som yttrade:
Herr talman! Jag har egentligen bara begärt ordet för att korrigera en uppgift,
som herr Åkerberg lämnade i sitt anförande rörande det kommunistiska
partiets enligt hans mening tvivelaktiga förehavanden, i det att partiet, såsom
han sade, hade sänt massor av avlönade agitatorer till de viktigare vapenfabriksorterna
här i landet. Jag hade icke väntat att herr Åkerberg skulle i denna
sämre Aftonbladsstil återge vad som sålunda örn partiets verksamhet särskilt
under förra året har förts till torgs. Jag vill upplysa herr Åkerberg örn att på
den plats, som speciellt därvidlag intresserat honom, nämligen Karlskoga -

Onsdagen den 28 maj 1941 £. m.

Nr 33.

Äng. Sveriges försvarspolitik. (Forts.)
Bofors, har kommunistiska partiet haft en enda man anställd, som existerar på
att sprida tidningen Örebro läns Arbetaretidning •— en enda man för en tidning,
som enbart i Karlskoga går ut i tusentals exemplar. Det är måhända nödvändigt
att tala om detta, så att även legenden örn »en massa avlönade agitatorer»
blir avlivad.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag har inte anledning att
alltför mycket gå in på den deklaration, som herr Linderot avgav. Jag hade
i det avseendet kunnat instämma uti vad herr Andrén nyss yttrade. Men det
var en passus i herr Linderots anförande, som jag anser att man vid detta
tillfälle, vid början av behandlingen av fjärde huvudtiteln, icke bör gå förbi
och som icke heller bör stå alldeles oemotsagd.

Herr Linderot riktade anmärkningar emot de militära myndigheterna för
användningen av de till försvarsväsendet ställda medlen, och han åberopade av
krisnämnden offentliggjorda, i tidningspressen publicerade fall, där sådana
misstag ha begåtts. Det är riktigt, att vissa misstag på det ekonomiska området
lia begåtts, men statsmakterna lia, som vi känna till, redan under urtima
riksdagen 1939 tillsatt den s. k. krisrevisionen, och jag har mig bekant
att den utfört ett mycket gediget arbete.

Det bör vara en förmildrande omständighet, att händelseutvecklingen på
hösten 1939 och i början av år 1940 formligen störtade över den militära organisationen
och militärförvaltningarna, och det är begripligt, örn under en sådan
arbetsfylld och spännande tidsperiod åtskilliga misstag lia kunnat begås. Jag
känner numera så väl till det militära försvarsväsendet, att jag vågar säga att
det, sedan vi nu åter ha kommit in i ett något lugnare tempo, på försvarets område
pågår ett organisationsarbete och ett nydaningsarbete som det svenska
folket bör kunna skänka sitt förtroende. Det är mig också bekant, att all den
kontroll och alla de möjligheter, som stå till buds, att så snabbt som möjligt
vinna rättelse i begångna misstag, också iakttagas. Jag menar därmed att man
icke bör och icke får av enstaka framdragna exempel bland den stora allmänheten
sprida den uppfattningen, att de militära anslagen icke komma till sin
riktiga användning. Jag har intryck av att såväl de civila som de militära ledningarna
göra allt vad på dem ankommer för att möjliggöra att dessa medel
skola komma''till sin bästa användning.

När herr Linderot talar örn att man kan undergräva svenska folkets försvarsvilja,
så vill jag säga, att också det undergräver försvarsviljan, att man
genom ideligt påpekande av några sådana fall, där misstag lia begåtts, sprider
den uppfattningen att de militära förvaltningarna icke skulle vara sin uppgift
vuxna, när det gäller handhavandet av de ekonomiska angelägenheterna inom
försvarsväsendet. Jag erkänner, som jag nyss sade, att det har begåtts misstag,
men att på grund av detta framställa vittomfattande, generella anmärkningar
emot hela den militära förvaltningen, anser jag vara oberättigat. Misstag
ha begåtts på det området, men misstag ha också kunnat begås på andra
områden, och vi böra betänka, att det militära förvaltningsområdet i nuvarande
pressande tid är ett av de största förvaltningsområdena i svensk statsförvaltning.
Jag har velat säga detta, därför att det talet icke får och icke bör spridas
på ett sådant sätt, att det ges dimensioner, som äro vida större än verkligheten.

Jag är för min del mycket tacksam att krisnämnden, såsom har skett,
publicerat anmärkningsvärda fall, ty därigenom blir det ju möjligt även för
den stora allmänheten att hålla sig underkunnig örn vad som kan begås i form
av misstag, men man bör, som jag säde, icke överdriva. Den som har anmärkning
att framställa kan vända sig till vederbörande myndighet eller krisrevisionen.

Nr 83.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Äng. Sveriges försvarspolitik. (Forts.)

Sedan nämnde herr Linderot att försvarspolitiken måste samordnas med utrikespolitiken.
Ja, det är just vad som sker i dagens situation. Yår regering
och riksdag ha ju gått in för en utrikespolitik, som vill hävda den ståndpunkten
att upprätthålla vänskapliga förbindelser åt alla håll, och att vi då, för att
kunna möta en eventuell kränkning av denna vår neutrala uppfattning, uppehålla
och stärka våra försvarsmedel, står i full samklang med denna utrikespolitik.

Jag har velat, herr talman, göra detta påpekande i anledning av herr Linderots
anförande.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Det kan måhända anses vara större
våld än nöden kräver, men jag kan ändå inte underlåta att slå fast, att herr
Linderot inte på något sätt kunnat bortförklara det uttalande jag citerat. Han
anförde visserligen först att det i referatet står, att »kamrat Hagberg» — jagtillåter
mig använda detta kamratliga uttryck -—- polemiserat emot påståendet
att kommunisterna ville lägga Sverige under Ryssland, men låtsades inte örn
att herr Hagberg strax efteråt bekräftar det han polemiserat emot förut. Och
innebörden i detta uttalande har herr Linderot inte på något sätt kunnat vederlägga.
Såvitt man alltså kan förstå detta uttalande, innebär det inte något
annat än att herr Hagbergs ideal åtminstone vid det tillfället var, att Sverige
skulle anslutas till Sovjetunionen på samma sätt som de baltiska staterna. Det
står alltså fast, att han givit en sådan åsikt till känna.

Det var emellertid inte närmast för detta som jag begärde ordet, utan för
att konstatera en annan märklighet i herr Linderöds andra anförande.

Till att börja med urskuldade herr Linderot sig med att det fanns så många
medlemmar i partiet, som gingo sina egna vägar och hade sina egna uppfattningar,
för vilka partiet inte kunde taga något som helst ansvar. Jag hade då
väntat mig, att herr Linderot skulle förneka innebörden i herr Hagbergs uttalande
eller kanske t. o. m. utlova en exklusion av den »vänstervridne» herr
Hagberg, men så finner jag till min häpnad att han nära på bekräftar den
uppfattning, som herr Hagberg fört till torgs. Han utgår från det bekanta uttrycket
»Finlands sak är vår» och menar, att hade man denna uppfattning på
svenskt håll under finska kriget, kan man lika gärna säga, att Rysslands sak
är vår eller att Tysklands sak är vår o. s. v. Jag tycker, herr talman, att det
är ett märkligt uttalande. Mig veterlig^ har ingen svensk försökt att ansluta
Sverige till Finland på något sätt, och det är alltså en ganska betydande skillnad
mellan deras uppfattning, som önskade hjälpa Finland mot en överfallande
stormakt, och deras, som deklarera att de ha för avsikt att lägga Sverige under
en stormakt — örn det är Tyskland, Ryssland eller någon annan blir i detta
sammanhang en ovidkommande sak.

Jag konstaterar detta, herr talman. Den frågan inställer sig osökt i anledning
av herr Linderots uppträdande: Ämna Sveriges kommunister försvara Sverige
på samma sätt som Finlands kommunister försvarade Finland?

Herr Lindström: Jag vill beklaga att herr Linderots uttalande har givit
anledning till en så pass stor debatt. Jag höll på att säga att man kan frukta,
att detta beror på ett sviktande omdöme hos kammaren.

Den, som sedan många år känner kommunismen och haft anledning att
tränga in i dess mysterier och vakta dess långa slingrande väg, vet, att det har
gjorts lika stolta deklarationer vid många olika tillfällen, deklarationer som
icke ens i nästa sekund haft ett uns av värde. Den deklaration, som herr Linderot
här har gjort, är av precis samma art — den är av noll och. intet värde.

Jag tror att kammaren gör klokt i att varken helt eller halvt ta herr Linde -

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Ang. Sveriges försvarspolitik. (Forts.)
rots deklaration här på allvar, och jag tror vidare att kammaren gör klokt i
att i fortsättningen, när herr Linderot uppträder, behandla honom på samma
sätt som kammaren med stor effekt har gjort under de senaste åren.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag har förvånat mig över den stora uppmärksamhet
som de av en talare på Norrbottensbänken gjorda uttalandena tilldragit
sig, ty såg man närmare på dem, fann man att det väsentliga i dem egentligen
låg i en vädjan till kammaren, till Sveriges folk, till myndigheterna
o. s. v. att anlägga en viss synpunkt på den rörelse han tillhör, medan det
däremot icke alls framkom några deklarationer om att denna rörelse på något
vis hade förändrat sig.

Jag har med intresse åhört den fortsatta debatten just i syfte att få klarhet
i denna punkt, och jag har fått all den klarhet jag önskar. Klarheten har åvägabragts
framför allt genom åtskilliga uttalanden av herr Linderot, vilka klargjort
att allting är som det varit förut. Särskilt vill jag erinra örn ett uttalande,
som kanske inte blev så uppmärksammat, nämligen när herr Linderot
sade ungefär, att »vad vi nu deklarera, ha vi deklarerat redan för två år sedan».
Ja, mina herrar, då ha vi ju litet lättare att förstå innebörden i den
gjorda förklaringen. Den för två år sedan gjorda förklaringen var den, som
tillät detta partis politik sådan den var under det finska kriget och dess hållning
sedermera. Vi ha sålunda att mot bakgrunden av den nu givna förklaringen
emotse en likadan politik.

Jag tror sålunda att vi helt lugnt få konstatera att, trots de myckna orden,
ingenting nytt har passerat. Herr Linderot får väl finna sig i att hans vädjan
om ökad förståelse finner det svaret, att vi nog ganska väl förstå vad som
ligger i denna rörelse och dess strävanden. Och vi torde väl litet var vara
beslutna att vidmakthålla den vaksamhet gentemot denna rörelses syften, som
har präglat politiken under de senaste åren.

Herr Linderot: Då herr Lindström varnat för att sätta tilltro till det som
anförts av mig här, vill jag säga, att det torde föreligga en viss självrannsakan
hos herr Lindström, när han formulerat en generell misstro såsom det enda
möjliga vis å vis vad jag säger. Det skulle vara en självrannsakan, tydande
på att herr Lindström själv inte alltid är så beredd att stå vid vad han deklarerar.
Jag måste emellertid, om denna misstro skulle gälla mig, fråga herr
Lindström: vilken deklaration, av vilket slag den vara månde, har jag någon
gång formulerat, som jag inte har stått för?

Sedan vill jag säga till herr Karl Johan Olsson att jag inte hade någon anledning
att mera tala örn det citat han drog här i kammaren, ty jag hade påvisat
att det framställts förvanskat för kammaren. Då herr Hagberg alltså i
det refererade talet hade polemiserat emot dem, som ovillkorligen ville sammankoppla
Sveriges öden med andra länders, så hade jag ingen anledning att
ta avstånd ifrån detta, som är riktigt sagt av herr Hagberg. Han sade, att vi
kommunister icke hade gått in för en politik för att lägga Sverige under Ryssland,
lian sade vidare, att om vi äro socialister och örn vi anse, att Sovjetunionen
är ett socialistiskt land, äro vi alltid solidariska med detta socialistiska
land och kunna säga, att Sovjetunionens sak är vår. Det är två skilda ting
det här gäller, och har man inte möjlighet att tillägna sig så mycket av dialektik,
herr Olsson, att man kan hålla isär dessa två skilda ting, skall man avstå
från att deltaga i en politisk diskussion, när denna rör sig på ett högre
plan än där man har möjlighet att följa med.

Så vill jag till herr Herlitz säga, att jag inte har tänkt att någon av kammarens
ledamöter och allra minst herr Herlitz skulle revidera sin uppfattning

Nr 38.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Äng. Sveriges försvarspolitik. (Forts.)
om kommunismen och den kommunistiska rörelsen i dess allmänna grunddrag''.
Herr Herlitz är ju såvitt jag förstår, en fullt klar motståndare till kommunismen,
och med vissa nyanseringar finnas här i kammaren ytterligare 148 motståndare
till den kommunistiska idén. Jag har inte vädjat till vare sig herr
Lindström eller herr Herlitz eller någon annan att värdera örn sina begrepp
om den kommunistiska rörelsen — det har jag inte tänkt uppnå — men jag
har velat en gång för alla göra slut på det ur Sveriges synpunkt skadliga i
att man försöker göra hundratusentals svenska medborgare misstänkta som
fiender till Sveriges nationella oavhängighet. Där fordras också en smula dialektik.
Jag vill inte rekommendera Hegel, men jag skulle vilja rekommendera
Marx och Engels, för dem, som ha tillfälle att läsa, så går det verkligen att
förstå, att det här är fråga örn två saker oell icke, såsom vissa herrar tro, örn
en sak. Det är inte fråga om en omvärdering av vår uppfattning örn det kapitalistiska
systemet eller örn det borgerliga Sverige. Det är inte heller fråssa
örn en omvärdering av er uppfattning örn kommunismen och det kommunistiska
partiet mer än i en fråga, där ett påtagligt fel föreligger, det felet nämligen,
att man tror att kommunisterna icke vilja försvara Sveriges frihet och nationella
oberoende. Där vilja vi uppnå en omvärdering, och det komma vi att
uppnå, herr Lindström. Det hjälper inte att herr Lindström ur någon slags
småskuren partiegoistisk synpunkt försöker misstänkliggöra denna vår ärliga
strävan, som i längden är nyttigare för Sveriges folk än den strävan som herr
Lindström företräder i dag, då han försökte misstänkliggöra kommunisternas
ärliga vilja att försvara Sveriges oavhängighet.

Herr Pauli: Herr talman! Jag hör till dem som anse, att denna debatt
kunde ha väsentligt avkortats. Jag kommer inte, såsom herr Linderot, att hänvisa
till den tyske filosofen Hegel eller liknande auktoriteter. Men jag skulle
vilja hänvisa till den norske diktaren Ibsen, som en gång i tre ord innefattat
vad jag tror är den allmänna meningen örn herr Linderots patriotiska deklaration
i dag. De orden avsluta dramat Vildanden, och örn de kanske låta opassande
i kammarens protokoll, är felet inte mitt utan lösens och doktor Rellings.
Orden lyda: Fan taft!

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Sedan nu den dialektiska debatten på
det högre planet avslutats, ber jag att få yttra några ord nied anledning av det
anförande, som här hölls av herr Ström.

Jag skulle vilja säga, att herr Ström här anfört en rad beaktansvärda synpunkter,
som jag för min del livligt uppskattar. Jag skulle dock vilja påstå
att herr Ströms anförande gav det intrycket, att han ändå inte riktigt inser de
mycket stora svårigheter, som på vissa punkter föreligga för ett tillgodoseende
fullt ut av dessa önskemål.

Men vidare skulle jag vilja göra en dementi. Jag vill här förklara, att det
icke visats någon film inom det svenska försvarsväsendet på framställning av
främmande makter. Jag tycker att vi en gång för alla åtminstone kunde bli
befriade från det påståendet, ty så har icke varit fallet.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Rörande arbetslösheten och mathållningen
tror jag att det föreligger så pass stora och vitt kända erfarenheter, att
man, även om man inte är specialist på dessa saker inom försvarsväsendet, dock
kan säga att de äro av sådan natur, att kammarens lekmän kunna diskutera
dem. Då herr försvarsministern själv underströk det beaktansvärda i dessa synpunkter,
tror jag att däri ligger ett uttryck för att försvarsministern vill sträva
efter att även i fortsättningen råda bot på bristerna. Jag vill också begagna

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Äng. Sveriges försvarspolitik. (Forts.)
tillfället att säga, att jag tror att vi allesammans på det allra högsta uppskatta
försvarsministerns arbete för att råda bot på många svårigheter och missförhållanden.
Det är därför icke i något avseende fråga örn något misstroende mot
försvarsministern, när jag nu framfört dessa synpunkter, utan det har uteslutande
skett på grund av en önskan att få understryka vad som kanske även i
fortsättningen behövde ytterligare kritiskt beaktas.

Vidare gläder det mig mycket att ha fått en dementi från statsrådets sida
rörande de i pressen och även på möten mycket omtalade propagandafilmerna,
som lia visats både på biografer och inom försvarsväsendet. Det är av största
vikt att man kunnat få försvarsministerns ord på att detta icke har skett på
grund av en hemställan utifrån. Men jag måste också tillägga att det då blir så
mycket mer svårbegripligt att dessa filmer visats för de inkallade. Det förefaller
i varje fall mig vara synnerligen obegripligt, och jag antar att det förhåller
sig så, att vederbörande saknat den psykologiska blicken för sakens betydelse,
när man arrangerat dessa filmförevisningar. Detta är att beklaga, och
man får hoppas att det inte kommer att upprepas.

Herr Wagnsson: Herr talman! Då kammaren, såsom jag förmodar, nu går
att alldeles enhälligt bifalla det utskottsutlåtande, som denna diskussion rör
sig örn, är detta ett utslag av den starka antidefaitistiska stämning, som i varje
fall behärskar riksdagen. Att i dessa tider enhälligt samlas kring försvarsutgifterna
utgör, såvitt jag kan bedöma, ett utslag av en stark och enig vilja hos
vårt folk och dess representanter, att vårt land till det yttersta skall söka bevara
sin frihet och sitt oberoende, och därmed också skydda landet från den
förödelse och undergång som kan drabba ett försvarslöst land och ett land, som
saknar vilja att försvara sitt oberoende.

Jag har emellertid begärt ordet för att i detta sammanhang fästa försvarsministerns
uppmärksamhet på önskvärdheten av att den för närvarande mycket
rikligt flödande utländska propagandan i vårt land följes med vaksamhet
från myndigheternas sida. Intet som kan göras får underlåtas för att tillvarataga
rent svenska intressen och belysa sådana propagandametoder, som kunna
vara avsedda att skada försvarsviljan och försvarskraften hos vårt folk.

Herr Bergman: Herr talman! Herr Linderot Ilar här givit ett svar på herr
Andréns fråga, huruvida han ansåge att kommunistiska partiet borde deltaga
i ett försvar emot Sovjetunionen, i fall Sverige komme i krig med denna. I anledning
av det svar han gav och som jag uppfattade så, att det kommunistiska
partiet skulle vara villigt att försvara Sverige mot ett eventuellt angrepp, skulle
jag ytterligare vilja komplettera herr Andréns fråga.

Det är väl ingen, som tror att Sverige skulle vilja angripa det mäktiga socialistiska
rådsförbundet — att det lilla Sverige sålunda skulle börja ett anfallskrig
mot den ryska stormakten. Det måste ju vara uteslutet. Och enligt herr
Linderot är det icke heller sannolikt att Ryssland skulle vilja angripa oss.
Jag vill gärna tro detta. Men jag skall be att få erinra herr Linderot örn ett
uttalande som gjorts av den sjätte kommunistiska världskongressen och vari
det står följande: »Det internationella proletariatet, som i Sovjet-Unionen har
sitt enda fosterland, är förpiktigat att understödja den socialistiska samhällsordningen
i Sovjet-Unionen och att med alla medel försvara den proletära diktaturens
land mot övergrepp från de kapitalistiska staterna. Därest de imperialistiska
staterna överfalla Sovjet-Unionen med krig, måste det internationella proletariatets
svar bliva djärva och energiska massaktioner i och för störtande av
de imperialistiska regeringarna och för upprättande av proletariatets diktatur
och förbund med Sovjet-Unionen.»

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m

Äng. Sveriges försvarspolitik. (Forts.)

Nu är det väl ingen som kan anse Sverige som en imperialistisk stat eller som
kan tro att Sverige, som sagt, vill börja ett anfallskrig emot Ryssland. Men
kan herr Linderot garantera att det inte kommer att spridas ut den meningen,
örn en konflikt på något sätt skulle uppstå, att det dock vore Sverige som vant
angriparen? Det finns flera exempel i krigshistorien på att stater, som aldrig
haft någon tanke på att angripa ett grannland, i alla fall blivit beskyllda för
att ha gjort det, och just detta har då ansetts som det giltiga motivet för det
»angripna» landet att försvara sig emot en falskeligen föregiven angripare.
Kan nu herr Linderot garantera oss, ifall det skulle uppstå någon sådan konflikt,
att det inte inom kommunistiska kretsar här i landet uppstår en sådan
propaganda som gör gällande, att det är vi som ha börjat konflikten? Man kan
ställa den frågan med tanke på rätt färska erfarenheter. Jag minns för övrigt
från den tid, då jag tillhörde konstitutionsutskottet, att där företeddes åtskilliga
i kommunistisk press synliga uppmaningar av exempelvis denna typ:
»Kom ihåg, mot vilka ni skola rikta edra vapen!» Inte mot folkmassan, ty den
var naturligtvis vilseledd, utan mot det egna befälet. Det skulle göras en inre
revolution, men det var alltid underförstått eller öppet uttalat att de aktioner,
man skulle tillgripa, skulle ske i samförstånd med Sovjetunionen.

Det förefaller mig som örn det skulle vara av icke ringa intresse att få veta
vad herr Linderot anser örn sådana situationer. Det synes mig, som örn ett tillfredsställande
svar på den frågan skulle vara nödvändigt såsom en komplettering
till svaret till herr Andrén. Har herr Linderots parti nu ändrat mening
och övergivit den nyss citerade, förut omfattade tesen att Sovjetunionen är
dess enda fosterland?

Herr Linderot: Jag anser att herr Bergmans fråga ligger vid sidan av vad
vi här diskutera. Att jag, för en tänkt situation någon gång i en eventuell
kombination, då man kanske sprider en falsk uppfattning om vem som är angriparen,
här skulle kunna ge herr Bergman, visshet örn vad som kan ske, det
ligger utanför det möjligas gräns. Och jag upprepar att det inte hör till den
diskussion vi nu föra. Ty här är det fråga örn huruvida det är bra för det
svenska folket att i dagens situation förklara kommunister i hundratusental ■—-om man räknar med partiets anhängare — såsom varande fientliga till Sveriges
frihet och nationella oberoende, eller örn det inte är bättre att pröva, huruvida
de verkligen äro villiga att försvara Sverige. Det göres mig en nästan alldeles
för stor ära, när man tror, att jag med min lilla deklaration i dag velat
lösa överhuvud taget alla politiska problem. Det är att göra alltför mycket av
det hela — såtillvida har herr Lindström rätt. Det var min avsikt och det var
avsikten från vårt partis sida att i den konkreta situation, som vi just befinna
oss i, gagna strävandena för Sveriges frihet och oberoende. Ingenting annat,
herr Bergman! Det var inte fråga örn alla möjliga tänkta och tänkbara situationer.

Jag vidhåller vad jag förut har sagt, att intet missförstånd skall kunna råda
örn att vi emot vem det vara månde äro beredda att försvara denna frihet, som
vi här gjort oss till tolk för. Och jag begär ingenting annat än vad jag har
sagt: döm kommunisterna efter deras gärningar och inte efter andras ord! Döm
alltså i fortsättningen efter gärningarna: vilka gå med och försvara Sverige,
och vilka göra det icke? Då är jag fullt tillfredsställd.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. im

Nr 33.

Punkterna 3—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 20 och 21.

Lades till handlingarna.

Punkterna 22—63.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 64 och 65.

Lades till handlingarna.

Punkterna 66—96.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 97 och 98.

Lades till handlingarna.

Punkterna 99—102.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 103 och 104.

Lades till handlingarna.

Punkterna 105—152.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 153 och 154.

Lades till handlingarna.

Punkterna 155—169.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 267, angående anvisande av medel för ordnande av Svea livgardes förläggning
å Järvafältet m. m.;

nr 268, angående anvisande av medel för uppförande av vissa verkstäder
vid Karlskrona örlogsvarv m. m.; och

nr 270, angående långtidstillägg för vissa värnpliktiga.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 118, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa spörsmål rörande kustartilleriets ställning i
försvarsorganisationen jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 189, hade Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 28 mars 1941, föreslagit riksdagen att med godkännande
av ett förslag till förändrad organisation av kustartilleriets ledning inom
marinorganisationen m. m., för vilket i berörda statsrådsprotokoll redogjorts,
bemyndiga Kungl. Majit att från oell med den dag Kungl. Majit bestämde

Äng. kustartilleriets

ställning i
försvarsorga
nisationen.

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Äng. kustartilleriets ställning i försvarsorganisationen. (Forts.)
utbyta den nuvarande befattningen som chef för kustartilleriet mot en befattning
som inspektör för kustartilleriet ävensom att i den personalförteckning
för ordinarie tjänstemän vid marinen för budgetåret 1941/42, som kunde komma
att av riksdagen godkännas, vidtaga därav betingad ändring.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr E. Petersson i Karlskrona (nr 25) och den andra inom andra kammaren
av herr E. Ågvist (nr 6), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att inom sjöförsvarets kommandoexpedition skulle inrättas en regementsofficersbefattning
ur kustartilleriet och att denne befattningshavare skulle få
ställning såsom souschef med åliggande att inför chefen för försvarsdepartementet
föredraga kustartilleriet berörande frågor,

att inom försvarsstaben skulle inrättas en kustartilleriavdelning med en regementsofficer
såsom chef och föredragande inför chefen för försvarsstaben,
att inom marinförvaltningen skulle inrättas en kustartilleriavdelning under
en regementsofficer såsom avdelningschef och föredragande inom ämbetsverket
och att denna avdelning borde inom marinförvaltningen centralt sammanhålla
kustartilleriets materielfrågor och

att chefen för kustartilleriet skulle erhålla befogenheter att såväl inför överbefälhavaren
som för chefen för försvarsdepartementet föredraga alla vapnet
berörande ärenden;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar G. Branting och F. Ström (nr 220) och den andra inom andra kammaren
av herr O. W. Lövgren (nr 294), vari hemställts, att riksdagen måtte
med avslag å den kungl, propositionen nr 189 hos Kungl. Maj :t hemställa om
snabb förnyad och förutsättningslös utredning av frågan örn kustartilleriets
organisation på basis av följande riktlinjer:

att kustartilleriet uppdelades i sina beståndsdelar, så att artilleriet överfördes
till armén och att härvid kustartilleriets luftvärn införlivades med arméns,
att en inspektörsbefattning för de sålunda organiserade kustartilleriförbanden
upprättades,

att minvapnet åter införlivades med flottan samt

att i stället för marindistrikt landets sjögräns uppdelades i kustförsvarsområden
med kustförsvarskommendanter från armén.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

a) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 25 och II: 6, med godkännande av det förslag till förändrad
organisation av kustartilleriets ledning inom marinorganisationen
m. m., för vilket i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 28 mars
1941 redogjorts, bemyndiga Kungl. Maj:t att från och med den dag Kungl.
Maj :t bestämde utbyta den nuvarande befattningen som chef för kustartilleriet
mot en befattning som inspektör för kustartilleriet ävensom att i den personalförteckning
för ordinarie tjänstemän vid marinen för budgetåret 1941/42, som
kunde komma att av riksdagen godkännas, vidtaga därav betingad ändring;

b) att motionerna I: 220 och II: 294 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Jag har jämte herr Ström vid
denna riksdag återigen framfört önskemålet örn en rationell klyvning av det
vapen, eller rättare sagt de vitt skilda vapenslag, som sammanförts under be -

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Äng. kustartilleriets ställning i försvarsorganisationen. (Forts.)
nämningen kustartilleriet. Samtidigt har jag fört fram kravet på ett förenhetligande
och moderniserande av kustförsvarets taktiska organisation. Liksom
förut har denna framställning avvisats tills vidare. Statsutskottet har
understrukit att den organisation, som nu antages, endast hör betraktas som
ett provisorium och att frågan örn kustartilleriets framtida ställning inom försvarssystemet
alltjämt står öppen. På samma sätt lia både departementschefen
och överbefälhavaren medgivit behovet av en omorganisation, men ändå
ställt frågan på framtiden med hänvisning till de svårigheter, som anses föreligga
för att verkställa denna omorganisation under nuvarande oroliga förhållanden.

I någon mån reduceras dep nuvarande svagheten inom kustartilleriet genom
vissa åtgärder, som nu beslutats, nämligen dels att chefen för detta vapen får
ställning såsom inspektör för vapnet och dels att marinstaben får en förberedande
befattning med frågor angående kustartilleriet. Hela detta spörsmål får
väl härmed anses vara för det närvarande avgjort. När och under vilka omständigheter
det åter kan göra sig påmint vet ingen. Jag hoppas för min del
naturligtvis innerligt att man i vårt land under en lång och lugn kommande
fredsperiod .skall få tillfälle att omsider välbetänkt skrida till rationalisering
och modernisering ^av vår försvarsorganisation både beträffande kustartilleriet
och pa andra områden. Jag hoppas att de lugnare förhållanden, varom överbefälhavaren
och andra i sina utlåtanden lia talat och som man tycks betrakta
som villkoret för omorganisationens företagande, skola infinna sig. Jag hoppas
att vederbörande militära myndigheter aldrig skola, behöva, måhända mitt
under brinnande krig, ställas inför den frågan, varför de ville uppskjuta en
modernisering av vårt kustförsvar till den osäkra tidpunkt, då lugnare förhållanden
inträtt, i stället för att med alla dem till buds stående medel genomföra
reformen ar 1939 eller 1940 eller 1941, alltså under den nådatid som beskärts
oss för att vi därunder skulle söka ställa örn vårt hus. Det kan ju hända, att
det gar pa annat sätt och att vi då stå där med våra ogenomförda förbättringsplaner
och att vi da smärtsamt fa lära känna följderna av den besynnerliga
optimism, som här har bestämt takten.

Jag måste vända mig mot hela denna synpunkt att man skall uppskjuta en
reform, vars^ berättigande i alla fall ganska klart synes framstå. Är det så.
att man är på det klara med att en viss militär organisationsform under krigsförhållanden
kommer att fungera mer eller mindre otillfredsställande och överhuvud
taget verka hämmande för försvarsorganisationens och försvarsgrenens
utrustning och utveckling, så förefaller det åtminstone mig och min medmotionär
såsom en trängande plikt att företaga önskvärda omorganisationer ju
lön dess hellre, medan vi ännu ha fred, för att i händelse av krig kunna utföra
försvarskampen med största möjliga styrka. Örn svaghetsmoment beräknas
uppkomma under själva omorganisationen synas oss ansträngningarna böra ini
nitas pa att denna svaghet övervinnes genom en sådan disposition av omorganisationen,
att den kan ske pa kortast möjliga tid och att elen i varje fall icke
medför något moment av organisatoriskt interregnum i händelse av ett plötsligt
och oförmodat utbrytande krig.

Man vill uppskjuta omorganisationen, till dess fred bär inträtt i världen.
Men omläggningen av vårt kustförsvars organisation skall ju inte ske för att
verka under »lugnaro förhållanden», eventuellt under förloppet av något nästa,
tredje världskrig någon gång i framtiden, utan kravet är betingat av nuvarande
förhallanden och faror. Jag vill tillåta mig, mina herrar, att gå något närmare
i detalj för att belysa detta ingalunda oviktiga spörsmål.

Var och en förstår att det möler stora svårigheter att i den offentliga debatleii
avhandla dessa och liknande frågor, och jag vill passa på tillfället att liv -

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Äng. kustartilleriets ställning i försvarsorganisationen. (Forts.)
ligt beklaga, att inte svenska riksdagen har funnit ut åt sig någon rimlig form
för att kunna giva en rationell parlamentarisk behandling av försvarsfrågorna.
Det hade enligt mitt förmenande varit lyckligt, örn vi — liksom man haft det ordnat
i andra länders parlament — under dessa tider hade haft tillgång till ett
särskilt organ, exempelvis ett brett organiserat försvarsutskott, som vid behov
kunde tillfyllestgörande representera skilda krafter och åskådningar inom kamrarna.
Att, såsom nu, dessa vitala spörsmål skola beträffande utskottsbehandlingen
vara förbehållna en underavdelning av statsutskottet kan väl knappast
anses tillfyllestgörande.

För att emellertid gå över till sakfrågorna, förhåller det sig ju på det sättet
— örn jag får besvära kammaren genom att erinra därom — att kustartilleriet
egentligen omfattar fyra artskilda och specialiserade vapenslag, nämligen sjöfrontsartilleriet,
det rörliga artilleriet, luftvärnsartilleriet och minvapnet. Vilka
olägenheter som följa av att dessa olika vapengrenar ha samordnats inom
en relativt liten, särskild organisation, samtidigt som alldeles samma vapengrenar
också finnas organiserade inom armén, respektive inom flottan, ligger i
öppen dag. Eftersom t. ex. artilleristerna inte kunna vara specialister på mintjänst
och minörerna inte kunna duga till artillerister, eftersom sjöfrontsartilleristerna
inte förstå sig på luftvärn och luftvärnsmännen inte kunna handha det rörliga
artilleriet, är det ganska förståeligt att svagheter och svårigheter uppstå
både vid utbildningen, vid befäls föringen och vid personalomsättningen inom
kustartilleriets olika vapengrenar. Den naturliga och starkaste organisationen
synes oss motionärer givetvis vara, att allt artilleri för kustförsvaret överföres
till armén, att det rörliga artilleriet och luftvärnet inom kustartilleriet förenas
med motsvarande grenar inom armén och att minvapnet överföres till flottan.
Det kan inte anses vara rationellt att lia ett minvapen inom flottan och ett helt
annat inom kustartilleriet.

Nu skall man ju inte inbilla sig, att detta krav på förenhetligande av organisationen
bara är ett slags konsekvensmakeri för vinnande av en förenklad
organisation under fredstid. Överbefälhavaren för rikets försvarskrafter har
själv påpekat, att erfarenheterna beträffande kustartilleriet givit vid handen,
att inom vissa områden en allt intimare samverkan mellan kustartilleriet och
flottan är av nöden — det torde väl gälla minvapnet — under det att inom
andra områden behov framträtt av närmare samverkan med armén, och det
torde väl gälla artilleriet. Överbefälhavaren har också uttryckligen framhållit,
att dessa erfarenheter inte bara hänföra sig till förhållandena under fred,
utan också avse vapnets anpassande till förhållandena vid mobilisering och
givetvis även under krigsförhållanden.

Dessa erfarenheter har man alltså, herr talman, men vad har sedan skett?
Jo, chefen för marinen fick i uppdrag att utreda frågan örn kustartilleriets
ställning inom försvaret. Det är denna utredning — vilken jag näppeligen
kan betrakta såsom förutsättningslös — som nu har resulterat i den föreliggande
organisationsformen, varigenom alltså kustartilleriet skall helt och
hållet bibehållas inom marinen.

Vi lia ingen anledning att här i kammaren dölja för oss, att i denna fråga
helt divergerande uppfattningar föreligga inom de kretsar som skola representera
den högsta militära sakkunskapen. Ett tydligt uttryck för den
extrema uppfattningen inom flottkretsar kom till synes i en ledare i Dagens
Nyheter den 14 maj i år, vilken utmynnade i den meningen, att målet bör
vara en fullständig sammansmältning av flottan och det nuvarande kustartilleriet.
Här var det tydligen en talesman för flottans intressen som hade
fört pennan. Häremot står då t. ex. överbefälhavarens i handlingarna citerade
uttalande, »att vissa delar av kustartilleriet, nämligen det rörliga sjö -

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 33.

Äng. kustartilleriets ställning i försvarsorganisationen. (Forts.)
iroritsartilleriet och det rörliga luftvärnet, måhända skulle med fördel kunna
överföras till armén». I denna dragkamp mellan armén och flottan, som tyvärr
alltjämt karakteriserar försvarsproblemens behandling i vårt land, synes
nu flottan tills vidare lia avgått med segern. Jag finner detta beklagligt ur
synpunkter. Såvitt man kan se, representerar flottan härvidlag en
ålderdomlig och förlegad ståndpunkt beträffande ett kustförsvars organisation
under moderna krigsförhållanden.

I vår motion har erinrats om det pågående krigets erfarenheter och om
faran av att hänga fast vid gamla föreställningar beträffande hur ett kustförsvar
bäst utföres. Det gar icke till så numera, mina herrar, att vid försvar
av ett visst kustområde artilleridueller uppstå mellan kustfort å ena
sidan och artillerifartyg å den andra. »Huvudangreppet mot en kustförsvarsställning»
— det heter så i motionen — »kommer nu med all säkerhet, även
örn det biträdes av sjöstridskrafter, att utföras med flyg, genom bombfällnmg
fallskärmsjägare och trupper, landsatta från transportplan, samtidigt
som landstigning kommer att utföras från specialkonstruerade farkoster och
med amfibietanks». Örn man bortser från ordet »amfibietanks» är detta en
exakt beskrivning av hur sedermera angreppet på Kreta har gått till! Ungefär
pa samma sätt betvingades också ett antal norska kustfästningar, enligt
den officiella tyska beskrivningen. »Luftvapnet visade sig i Norge såsom
utslagsgivande faktor för operationernas lyckliga genomförande», heter det
i boken »Kampf um Norwegen», som är utgiven av det tyska »Oberkommando
Wfhrmacht». Jag vill i förbigående tillåta mig erinra örn den ståndpunkt
beträffande flygvapnets dominerande betydelse som jag, naturligtvis utan
att vinna gehör, framförde redan vid 1936 års förvarsutredning.

Klart är nu under alla förhållanden, att tyngdpunkten i vårt kustförsvar
alltid kommer att ligga på stridskrafter till lands och i luften. Striden om
var sjögräns, örn den uppkommer, blir inte ett frontkrig utefter en strandlmje,
såsom man förut hade tänkt sig, utan det blir ett ytkrig över ett stort
område och kustförsvaret bör därför vara så organiserat, att det främst står
under ledning av armén, vilken väl att marka redan nu har övertagit vissa
delar av vart svenska kustförsvar, naturligtvis i intim samverkan med flottan
och flyget, enligt överbefälhavarens dispositioner. Försvarskrafternas
olika vapenslag böra då organiseras i enlighet härmed, så att artilleriet enhetligt
lyder under armén och så att minvapnet enhetligt kommer under flottan.
Det blir till gagn för dessa vapen att komma under en enhetlig sakkunnig
ledning.

Det kan inte anföras rimliga eller förnuftiga skäl för t. ex. den nuvarande
ordningen, att somliga på land uppställda, rörliga, grova kanoner skola sortera
under kustartilleriet och att där bredvid stående, liknande pjäser, med
samma uppgifter, skola sortera under armén.

Samtidigt med denna rationalisering av vapenslagens organisation lia vi
motionärer krävt en ny, mera enhetlig taktisk organisation av kustförsvaret
an den nuvarande, som ju erbjuder en provkarta på mycket olika och blandade
typer. Nu laborerar man som bekant med tre olika områdesindelningar
i vara kusttrakter; där finnes marindistriktsorganisationen, som har sig an1
ört rodd vissa taktiska uppgifter, men dessutom finnas kustfästningsområden
och slutligen även militärområden. Vissa delar av vår kust försvaras nu
^kustartilleriet,, medan försvaret av andra viktiga kuststräckor helt och
hållet har övertagits av armén, och dessa partier av kusterna lära icke kunna
anses vara de sämst försvarade.

Det finns i denna fråga åtskilligt att tillägga, vilket jag inte kan gå in

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Äng. foistartilleriets

ställning i
försvarsorga
nisationen.

(Korta.)

Äng. kustartilleriets ställning i försvarsorganisationen. (Forts.)
nuvarande organisationen verkar försvagande på kustförsvarets krigsduglighet.

Jag vill sluta med att framhålla att en rationell organisation av försvaret
får anses höra till de ting, som landet kan bestå sig_ med utan extra utgifter.
Det kostar inte mera, utan tvärtom mindre i förhållande till effektiviteten
att i ett företag ha en tidsenlig och praktisk organisation i stället för en
tungrodd och ålderdomlig ordning.

Detta är nu motionärernas oförgripliga mening i denna fråga, som vi betrakta
som mycket allvarlig. Och vi tro oss veta att åtskilliga högst sakkunniga,
modernt tänkande militärer dela den meningen.

Fastän jag givetvis inte här kan påräkna mycket stöd för en^sådan uppfattning
gentemot de mäktiga krafter, som stå emot, vill jag ändå sluta, herr
talman, med att som en manifestation ställa ett yrkande om bifall till motionen,
vars kläm återfinnes i utskottets utlåtande. Denna kläm lyder salunda:
■»att riksdagen måtte med avslag å den kungl, propositionen nr 189
hos Kungl. Maj :t hemställa örn snabb förnyad och förutsättningslös utredning
av frågan örn kustartilleriets organisation på basis av följande riktlinjer:
att kustartilleriet uppdelas i sina beståndsdelar, så att artilleriet överföres
till armén och att härvid kustartilleriets luftvärn införlivas med arméns,
att en inspektörsbefattning för de sålunda organiserade kustartilleriförbanden
upprättas, att minvapnet åter införlivas med flottan, samt att i
stället för marindistrikt landets sjögräns uppdelas i kustförsvarsområden
med kustförsvarskommendanter från armén».

Jag vill nu, herr talman, ur detta yrkande utesluta orden »med avslag å
den kungl, propositionen nr 189», men behålla yrkandet i övrigt, som alitsa
innefattar kravet på en snabb, förutsättningslös utredning på basis av de
angivna riktlinjerna.

Häri instämde herr Ström, Fredrik.

Enär herr statsrådet Möller anmält sig vilja avlämna en kungl, proposition,
avbröts nu behandlingen av det föreliggande utlåtandet.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 271, angående
anslag till statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 118.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det är ju inte vanligt att en departementschef
tar till orda, när det gäller att avgöra en enskild motion, som närmast
syftar till att åstadkomma en utredning, men när jag nu ändå har tagit
detta steg, beror det på att jag vid åhörandet av herr Bräntings anförande
kom till den uppfattningen, att några klarläggande upplysningar här äro på

sin plats. _ . „ , , . ,

Jag fann nämligen att herr Bräntings anförande i sa hog grad byggde pa
spekulationer och bristande kunskap örn vissa personers inställning till denna
sak, att det skulle vara oriktigt, örn hans anförande finge stå oemotsagt. Herr
Branting anser sålunda, för det första, att då chefen för marinen fått uppdrag
att utreda denna fråga, fanns det inte förutsättningar för att Hagan
skulle bli opartiskt utredd, utan att utredningen redan från början skulle ta eli
viss bestämd inriktning. Jag vill då meddela att i den utredningskommitté,
som tillsattes, funnos representanter för flottan, för kustartilleriet och för

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m. Nr 33. 05

Äng. kustartilleriets ställning i försvarsorganisationen. (Forts.)
armén, och resultatet av den kommitténs utredning blev, att åtminstone tre
eller fyra olika meningar gjordes gällande. Men meningarna voro inte på det
sättet delade, att förslagen från de olika vapengrenarnas representanter gingo
ut på ett tillgodoseende av respektive vapengrenars intressen i förhållande till
kustartilleriet, utan de olika meningarna voro ganska fördomsfria och grundade
på ett allvarligt övervägande av vad som vore det bästa. Men någon enighet
kunde icke vinnas. Det är därför alldeles oriktigt att säga att flottan
hade sin konservativa linje och armén sin moderna linje, som herr Branting
kanske vill kalla det. Faktum är alltså att det var mycket delade meningar,
och det var den omständigheten som gjorde, att chefen för marinen icke ansåg
sig kunna komma till annan ståndpunkt än i stort sett ett vidhållande av
det nuvarande systemet. Jag tror inte man kan säga att chefen för marinen
har en djupt grundad konservativ uppfattning örn att flottan till varje pris
skall ha kustartilleriet förenat med sig.

Vidare vill jag för det andra säga, att när överbefälhavaren tog ståndpunkt
till fragan och sade att vissa delar av kustartilleriet onekligen borde
höra samman med flottan och andra delar kanske hade mera sammanhang med
armen, drog överbefälhavaren icke gränsen mellan artilleriet och minväsendet.
Hans resonemang följde andra linjer, och han förordade inte den klyvning
som herr Branting talade örn. Jag skall inte närmare utveckla detta, ty
det är givet att, då saken inte är löst utan vi fortfarande brottas med problemet,
bör ingen i onödan bindas fast vid en viss ståndpunkt. Jag vill bara avgiva
den förklaringen, att det inte är fråga om vissa konspirationer och att
mäktiga krafter äro i verksamhet för att förhindra rationella lösningar, utan
det pågår faktiskt ett ärligt arbete för att man skall komma fram till en god
lösning.

Jag anser att herr Branting gör ett misstag, då han sammankopplar kustartilleriets
fredsorganisation med den taktiska användningen av vapnet i krig
- enligt mitt sätt att se är det ett oriktigt betraktelsesätt. I verkligheten
måste under ett krig en överbefälhavare ha en mycket fri dispositionsrätt till
alla försvarskrafter. Det kommer inte alls att bli på det sättet, att fredsförhållanden
läggas till grund för denna disposition. Det är självklart att i
vissa situationer underställes kustartilleri en chef för en flottavdelning, vid
andra tillfällen en armébefälhavare. Det är lika säkert som att flygvapnet
måste detacheras. för samverkan med armén och för samverkan med marinen
och föi fila taktiska manövrer. Det gar helt enkelt inte att för en fredsorganisation
lata den taktiska användningen av vapnet bil avgörande, utan vad
spm blir avgörande är i verkligheten utbildningssynpunkter. Man kan säkerligen
utan tvekan säga — det finnes mycket starka skäl som tala därför -—
att kustartilleriets minväsen mycket väl förenas med flottan, men då man
kommer till artilleriet, står man genast inför en annan situation, ty så snart
det gäller ett verkligt sjöfrontsartilleri, vare sig detta artilleri är fast eller
rörligt, måste huvuduppgiften bli att skjuta mot rörliga mål på sjön, och
detta bestämmer skjutmetoderna och grundvalen för utbildningen. Däremot
kan man mycket väl säga, att sådant kustartilleri, som har till uppgift att
medverka till försvaret av flanker och mot kringgångsrörelser, naturligtvis har
mycket större likhet med arméns artilleri.

Jag vill endast anföra dessa synpunkter för att visa, att man måste taga i
betraktande mångå ting och framför allt att man måste hålla i sikte, att man
far sa att säga en. naturlig utbildningsmiljö, dit likartad utbildning sammanföres.
Det måste till sist bli det avgörande.

Hur det slutligen skall ordnas med kustartilleriets fredsorganisation, därom
vill jag inte uttala någon mening i dag. Jag vill bara säga herr Branting, att
Första kammarens protokoll 1941. Nr 38. 5

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Äng. kustartilleriets ställning i försvarsorganisationen. (Forts.)
jag hoppas, att nästa års riksdag skall få ett förslag i detta avseende tillsammans
med andra stora organisationsfrågor inom försvarsväsendet, och då kommer
det att bli tillfälle att taga ståndpunkt till kustartilleriets organisation.
Jag vill samtidigt understryka, att denna organisationsfråga icke är sammanknuten
med frågan örn den taktiska användningen av stridskrafterna. Där
måste man ändå i varje särskilt fall laga efter lägligheten, och jag vill påpeka,
att det förslag som nu föreligger här, avser ingenting annat än ett borttagande
av ett par spärrhakar, bl. a. för den fria taktiska användningen av
kustartilleriet, och med hänsyn därtill måste det kungl, förslaget vara ett steg
i den riktning som herr Branting eftersträvar.

Herr Petersson, Emil: Herr talman! Jag tillåter mig säga några ord med
anledning av den motion, som jag och herr Åqvist i andra kammaren ha väckt.

Vi ha i vår motion erinrat om att kustartilleriets män ha mycket ringa inflytande,
när frågor, som röra deras vapen, skola behandlas och avgöras. I
samtliga högre instanser, där ärenden rörande kustartilleriet avgöras, ha kustartilleriets
officerare endast underordnade platser, och ärendena, föredragas
eller avgöras av sjöofficerare, ja, inte ens chefen för kustartilleriet äger att
inför de högsta myndigheterna, exempelvis chefen för försvarsdepartementet
och överbefälhavaren, föredraga kustartilleriets ärenden.

Denna anordning anse vi inte lyckosam i det långa loppet, och detta med
hänsyn till det goda samarbetet. Det är inte bara en etikettfråga, utan det är
en psykologisk fråga, och det är rent sakligt sett nödvändigt, att den bästa
sakkunskapen står till förfogande. Vi tro, att denna anordning psykologiskt
sett inte är välbetänkt, ty kustartilleriet bör vara likvärdigt med andra försvarsgrenar,
och ur sakliga synpunkter måste man väl säga, att det, med ali
respekt för vår marin, inom kustartilleriet finnes duktiga personer, som kunna
företräda sina egna intressen i frågor, där de ha stor sakkunskap.

Vi hade tänkt oss, att man inom ramen av den nuvarande organisationen
skulle få detta intresse tillgodosett. Nu är jag glad och tacksam, att försvarsministern
tagit upp detta spörsmål, och att han i rätt stor utsträckning tillgodosett
de intressen, som vår motion åsyftade.

Som ärendet nu ligger till, herr talman, har jag inte något yrkande. Jag
vill endast uttala den förhoppningen, att när detta spörsmål ytterligare skall
utredas och nya avgöranden träffas, man då kan få litet mer än vad som i
propositionen nu föreslås.

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! Efter statsrådets anförande återstår
inte mycket för mig att tillägga. Jag bör kanske i alla fall understryka vad
utskottet avser med sitt utlåtande. Det står i utskottsutlåtandet: »Utskottet
vill understryka, att det framlagda förslaget endast bör betraktas såsom ett
provisorium och att spörsmålet örn kustartilleriets framtida ställning inom försvarssystemet
alltjämt står öppet.» Jag ber att ånyo få betona detta. Utskottet
vill inte på något sätt eller i något hänseende anse sig bundet av de
synpunkter som från olika håll framförts. Utskottet anser att frågan örn kustartilleriets
ställning i hela dess vidd skall ligga under Kungl. Maj:ts utredning
och prövning. Kan man få fram en bättre ordning, något som jag tror
är möjligt, är detta givetvis också önskvärt.

Herr statsrådet nämnde nyss att vi till nästa års riksdag få emotse förslag
med ändringar i mångt och mycket, som kanhända bli av djupgående art. Jag
är övertygad örn att man till dess också skall ha hunnit att pröva frågan och
få fram förslag rörande kustartilleriets ställning både i freds- och krigstid,
vilka kunna tillgodose även herr Branting och herr Ström — jag vill hoppas

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Nr 83.

Äng. kustartilleriets ställning i försvarsorganisationen. (Forts.)
det åtminstone — samtidigt som de tillgodose Sveriges intresse av att få kustartilleriet
utnyttjat på bästa möjliga sätt.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Branting: Herr talman! Jag ber att få taga fasta på herr statsrådets
uttalande, att riksdagen till nästa år har att förvänta förslag i denna fråga.
Het löftet stryker ju ytterligare under, att herr statsrådet betraktar den nuvarande
lösningen såsom ett provisorium.

Här föreligger ju egentligen den skillnaden i ståndpunkterna, att jag och
mm medmotionär ha haft en stark känsla av att detta organisationsproblem
bor losas nu och inte i en mer eller mindre obestämd framtid. Genom den nu
orelupna debatten och utskottets ståndpunktstagande tycks denna framtid
na blivit närmare bestämd, nämligen till nästa år. Jag vill gärna erkänna,
att jag däri ser en väsentlig förbättring.

Jag kan inte underlåta, eftersom herr statsrådet underströk vissa synpunkter,
att framhålla, att det bl. a. just med avseende på utbildningsförhållandena
är önskvärt att få till stånd en nyorganisation inom kustartilleriet. Såvitt
jag har tätt mig bekant är det mycket svårt att organisera en god utbildning
detta 6tt VapenS aff som är på en gång så splittrat och så begränsat som

I ett ärende av denna beskaffenhet är det naturligtvis alltid möjligt för
vederbörande statsråd att lämna upplysningar, som inte ha stått den enskilde
riksdagsmannen till buds, eller att komplettera vad han har haft att andraga,
och salunda gora gällande, att han inte haft reda på den eller den detaljen. Det
visar ju bara önskvärdheten av en sådan form för riksdagens behandling av
dessa tor svars t ragor att verkligen några fler än de ärade ledamöterna i statsmål
°™^S *°rS^a av(lelning kunna få tillfälle att närmare granska dessa spörs För

övrigt vågar jag betrakta den debatt, som här har förts, som ett erkännande
i sak av det berättigade i de synpunkter, som framförts i motionen.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att yttra
mig i Hagan om kustartilleriets organisation. I det ämnet gå nog mina sympatier
närmast i riktning mot den ordning, som herr Branting angivit i sin
motion och sitt anförande här dag. Men samtidigt har jag svårt att bedöma,
vilka mojligheter som föreligga att redan nu genomföra en omorganisation vare
sig i denna eller i annan riktning.

fjJadJa«;r har att säga gäller någonting annat. Jag skulle vilja begagna
detta tillfälle, da kustartilleriets problem äro på tal, att framföra ett önskemal
, en ren detalj fråga. Hur det än blir ordnat med kustartilleriets orgalsation,
förefaller det mig absolut nödvändigt att personalen vid denna vapenn
.en ir unif°rinerad pa ett annat sätt än för närvarande. Det har sagts
mig att man vid övningar med kustartilleriets personal alltid gjort den ertarenheten,
att de nuvarande uniformerna äro ytterst olämpliga. Batterierna
aro ju ofta förlagda pa bergknallarna långt ute i kustbandet och äro givetvis
camouflerade, sa att de inte skola synas i terrängen. Däremot är det mycket
latt att upptäcka den personal, som skall betjäna batterierna. De mörka uni ormerna

avteckna sig uppifrån luften som svarta prickar mot de ljusa klipp
o rn 3; •

o Detta är en av försvarsberedskapens tusen detaljer, men jag tror inte det är
foTt°srlomVmöjfigteta ''1'' ^ tr°r det Skl''llc Vara lyckligt’ om saken ordnades så

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 f. m.

Äng. kustartilleriets ställning i försvarsorganisationen. (Forts.)

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad samt herr Branting med
kammarens enhälliga medgivande återtagit sitt därunder framställda yrkande
örn bifall med viss ändring till motionen 1: 220, bifölls vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen,
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
hänvisades dessa, nr 258, 267, 268, 270 och 271 till statsutskottet, nr 264
till bevillningsutskottet samt nr 269 till jordbruksutskottet.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 263, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1941, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställanden
i betänkande nr 20 bifölles även av andra kammaren.

Herr Undén avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 228,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller krigsfara.

Motionen hänvisades till konstitutionsutskottet.

Herr von Stockenström avlämnade en av honom m.^fl. undertecknad motion,
nr 229, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder för främjande
av ökad bostadsproduktion m. m.

Denna motion hänvisades till statsutskottet.

Herr Gränebo väckte en motion, nr 230, örn ändring i avlöningsbestämmelserna
för personal hos riksdagens kamrar, utskott och kansli m. m.

Denna motion hänvisades till bankoutskottet.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr TVohlin under 12 dagar
från och med den 3 instundande juni.

Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till skrivelse till Konungen
med anmälan örn de ledigheter inom kammaren, som skulle fyllas innan nästa
lagtima riksdag. __

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.13 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj e. ni.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 119, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till stat för försvarsväsendets fastighetsfond
för budgetåret 1941/42, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 120, i anledning av väckt
motion örn beredande av möjlighet för Stockholms värnpliktiga befolkning att
erhålla sin militära utbildning i Stockholm.

I en inom första kammaren av herr F. Ström väckt motion (nr 133) hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära utredning
i frågan på vad sätt i samband med den i utsikt ställda nya härordningen
Stockholms värnpliktiga befolkning kunde beredas möjlighet att erhålla sin
militära utbildning i hemorten, lämpligen genom återupprättande av Göta livgarde.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Då utskottet har anledning förutsätta, att det av motionären upptagna
spörsmålet kommer att bliva föremål för närmare prövning vid utarbetandet
av den definitiva försvarsorganisationen, synes utskottet någon särskild åtgärd
från riksdagens sida i anledning av motionen icke för närvarande vara
påkallad. Härav följer, att utskottet avstyrker motionen.

Utskottet hemställer, att motionen I: 133 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.»

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Den motion jag har väckt i föreliggande
ärende går ut på att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Majit begära utredning,
huruvida ej i den i utsikt ställda härordningen Stockholms värnpliktiga
befolkning må beredas möjlighet att erhålla sin militära utbildning i hemorten,
lämpligen genom återupprättande av Göta livgarde.

Utskottet har ju gått på avslag, men motiveringen är synnerligen välvillig,
och jag vill framföra mitt tack till utskottet för att det inte har avvisat själva
tanken i motionen. Utskottet säger, att utskottet har anledning att förutsätta,
att det av motionären upptagna spörsmålet kommer att bli föremål för närmare
prövning vid utarbetandet av den definitiva försvarsorganisationen, och
därför synes det utskottet, som örn någon särskild åtgärd från riksdagens sida
i anledning av motionen inte för närvarande vore påkallad. Utskottet har sålunda
givit en vink åt regeringen att beakta de tankar och syften, som föreligga
i motionen.

Jag vill nu med några ord närmare motivera denna motion, så att kammaren
skall få en inblick i vilka verkligt starka skäl, som tala för den. Jag
vill då först nämna, att den har fått ungefär 130 instämmanden, alltifrån
överståthållaren, domkapitlet, nästan samtliga läroverkskollegier, många folk -

ow militärutbildning
i
hemorten för
värnpliktiga
från Stockholm.

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Örn militärutbildning i hemorten för värnpliktiga från Stockholm. (Forts.)
skolor, de flesta ungdomsorganisationer, bildningsorganisationer, den fackliga
centralorganisationens, köpmännens, arbetsgivarnas, hantverkarnas och en rad
andra centrala organisationers ledare. Hela idrottsvärlden har slutit upp omkring
motionen, så nian kan tryggt säga, att motionens tanke verkligen är ett
uttryck för vad den stockholmska befolkningen önskar och hoppas av riksdagen.

Det måste alltså vara mycket starka skäl, som förefinnas för en åtgärd
sådan som den föreslagna. Och då är först och främst att komma ihåg, att
Stockholms inskrivningsområde i vad som rör tillgången på värnpliktiga är
rikets största inskrivningsområde med en redovisad värnpliktsstyrka av över

140,000 man, i jämförelse med övriga områden alltså mer än det dubbla, ja,
ungefär det tredubbla. Huvudstadens befolkning har efter 1925 års nedskärning
av försvaret ökats med 140,000 invånare, därav mellan 60 och 70 tusen
män. Tendensen är densamma nu, ehuru i minskad utsträckning på grund av
krisen; det är inte tal örn annat än att huvudstadens tillväxt fortgår, och det är
framför allt ungdom, som strömmar till huvudstaden. Innan Stockholm hade
blivit denna verkligt stora stad, hade vi här tre infanteriregementen, och nu
finnes endast ett sådant. Man måste väl ändå säga, att detta är en utveckling
baklänges, i all synnerhet som den moderna krigföringen med dess blixtangrepp
riktar sig framför allt mot de stora centrala punkterna för att där
kunna giva ett dödande slag. Jag vill ingalunda förneka, att såväl flyget
som luftvärnsförsvaret och vår flotta behöva förstärkas för Stockholm. Men
utan ett tillräckligt starkt infanteriförsvar lär det inte vara möjligt att kunna
försvara en så stor och livsviktig del av riket som dess huvudstad.

Nu äro, enligt de senaste statistiska uppgifterna, i fråga örn värnpliktiga
av 1941 års klass, 1,224 man eller 39 % av de för armén uttagna stockholmarna
avsedda för utbildning vid förband utom Stockholm, detta oberäknat avgången
till marinen, kustartilleriet och flyget med 1,041 man, som delvis äro
fördelade till förband utanför Stockholm.

Då Stockholms garnison sålunda har ett enda infanteriregemente, Svea livgarde,
följer härav, att stadens värnpliktiga måste tilldelas specialvapen av
olika slag i väsentligt större proportion än vad som gäller för riket i dess
helhet eller för något annat område i landet. Därest man skulle taga ut folk
till infanteriet enligt den i allmänhet gällande normalprocenten, skulle vi få
en kontingent på över 900 man, som stöde till förfogande för detta vapen.
Denna ojämnhet och denna i många avseenden säkerligen mindre lämpliga
fördelning av huvudstadens ungdom, när det gäller försvaret, denna disproportion
mellan erforderliga infanteriförband i staden och den rika tillgången
på värnpliktiga, har medfört, att det regemente, som finnes, alltså Svea livgarde.
har fått en mycket vidlyftig och säkerligen ganska svårhanterlig organisation,
som icke kan behärskas på samma praktiska och effektiva sätt som
varit möjligt, örn man hade haft en annan och lämpligare organisation. Alla
de officerare, som jag har talat med, ha förklarat, att en ändring är påkallad
och skulle endast vara till godo. överståthållaren har i sin skrivelse till försvarsdepartementet
i denna sak också påpekat, att frågan har en stor betydelse
när det gäller mobilisering, och detta har vid ett sammanträde, som
överståthållaren sammankallat för att behandla denna angelägenhet, understrukits
av en rad representanter för olika organisationer.

Det säger sig ju förresten självt, att mobilisering aldrig kan verkställas
med samma snabbhet och precision och effektivitet vid ett förband, som om
det bleve en lämplig uppdelning på ett flertal. Man måste sålunda förstå, att
Stockholms befolkning i stor utsträckning, ja man kan säga enhälligt, önskar
att härutinnan få en ändring, och det måste man söka åstadkomma, när den

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

Örn militärutbildning i hemorten för värnpliktiga från Stockholm. (Forts.)
nya härordningen nu kommer till stånd. Det har blivit sagt, att förslag härom
skulle föreligga till hösten. Jag vet inte, om så blir fallet. I varje fall
kommer saken väl upp senast vid nästa lagtima riksdag.

Man mäste också säga sig, att vi ha behov av mer än ett infanteriregemente
i Stockholm för att kunna få erforderliga krafter när det gäller att skaffa
personal till våra väldigt växande hemvärn, till våra luftvärn och luftskyddsorganisationer.
Ha vi inte sådana skolade krafter tillgängliga, så blir det ju
ett hemvärn, ett luftskydd och ett luftvärn mera på papperet än det skulle
behöva bli, om vi verkligen hade till vårt förfogande mer än detta enda infanteriregemente
för att giva militärt stöd åt de frivilliga försvarsorganisationerna.
Det gäller ju särskilt instruktörer, ledare och organisatörer, och det rör
sig väl huvudsakligen örn sådan mfanteriutbildad personal, som kan sägas
motsvara den, som nu står till buds, alltså från Svea livgarde.

Sedan lia vi en annan synpunkt, som är av mycket stor betydelse och som
man inte får förbise, och det är, att efter gjorda uttalanden att döma kommer
kravet på utrymme för fredsutbildning under normala förhållanden att
läggas till grund för den blivande fredsorganisation, som vi vänta på. Häri
ingår väl också det gamla ofrånkomliga kravet, att denna fredsorganisation
i möjligaste män skall underlätta en snabb och friktionsfri övergång till krigsorganisationen.
lÄven av dessa skäl är det sålunda av betydelse, att man här
får en mera omfattande och tillräcklig kader att tillgå.

Dessutom föreligga vissa skäl, som kanske inte tillhöra de i direkt mening
militära, men som i varje fall ha indirekt med de militära skälen att göra, därför
att de ha med den stämning, den anda att göra, som imåste besjäla de inkallade
och de värnpliktiga. Det är de sociala och psykologiska skälen. Det
Ilar understrukits av rektorerna vid våra läroverk, av prästerna i våra församlingar,
av arbetarorganisationers ledare här i Stockholm, att den omständigheten,
att Stockholms värnpliktiga ungdom är spridd över en stor del av vårt
land och inte kan hålla kontakt med hemmet, organisationen, arbetsplatsen
medför en sämre anda, än vad som eljest skulle ha varit fallet. Och det kan
man naturligtvis första. Det är också av stor betydelse, att man får försvara
den hembygd, där anan är uppvuxen. Saken har alltså även en militär sida.

Sedan är förslaget av vikt, när det gäller bekämpandet av arbetslösheten
bland de inkallade eller värnpliktiga. Det har av förmän bekräftats vid samtal,
som jag har haft med dem, att det är mycket lättare att hålla platserna i
verkstäder och fabriker öppna för dem, som ligga i Stockholm eller Stockholms
närhet, än det är i fråga örn dem, som ligga långt borta. De, som ligga långt
borta, släppa kontakten med arbetsplatsen, nied sina kamrater, med sina förmän,
med sina ingenjörer, och det kommer då nya män in. Men de, som ligga i
Stockholm eller i dess närhet, ha mycket lättare att behålla kontakten och att
liksom hålla, platserna vakanta för sig. Jag har berört tidigare i dag, att det
är av ofantlig betydelse, att de värnpliktiga och inkallade inte bli arbetslösa,
när de komma hem från sin militärtjänstgöring. Det måste helt enkelt skaffas
arbete åt dem, och man underlättar möjligheterna att skaffa dem arbete,
örn man ger deni tillfälle att fullgöra sin militärtjänst i eller i närheten av
hemorten.

Nu har det sagts, att det hos ledande militärer inte skulle vara någon stämning
för motionen, men det är oriktigt, ty i tidningspressen ha en rad av framstående
militärer uttalat sin anslutning till motionen. Jag skall bara för min
del nämna överste Tottie, sekundchef vid Svea livgarde och befälhavare för
Stockholms infanteriområde. Han har starkt understrukit de synpunkter, som
tala för att det blir ännu ett infanteriregemente i Stockholm. Jag skall inte
här gå in på alla de synpunkter han lägger fram, men de äro av mycket stor

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Örn militärutbildning i hemorten för värnpliktiga från Stockholm. (Forts.)
betydelse, och man mäste erkänna, att även den militära sakkunskapen sålunda
är av den uppfattningen, som jag i motionen gjort mig till tolk för.

Herr talman, jag hoppas, att det skall bli möjligt att, när den nya härordningen
förelägges riksdagen nästkommande år, skaffa åt Stockholms stad ett
nytt infanteriregemente, och detta med hänsyn till alla de skäl och synpunkter,
som jag här har berört. Och jag tror, att även landet i övrigt skall vara betjänt
med detta. Yi alla måste väl erkänna, att huvudstaden dock är även i
militärt hänseende, särskilt i händelse av krig, den mest känsliga och viktiga
av alla de punkter vi ha att försvara. Herr talman, jag skall inte göra något
yrkande, då utskottet varit så välvilligt i sin motivering och då man kan
förvänta, att försvarsministern tar hänsyn till vad som från så många organisationers
sida har anförts, praktiskt taget från hela Stockholms stads sida.
Jag vill därför, som jag sade, icke göra något yrkande, men det innebär ej, att
inte denna tanke kommer att hållas levande inom huvudstaden, och vi komma
även i fortsättningen att kämpa för dan tankens förverkligande.

Herr Boman: Herr talman! På grund av den av herr Ström åberopade opinionsbildning,
som ägt rum här i Stockholm för att återfå Göta livgarde, kan
man lätt få den föreställningen, att huvudstadens försvar på något sätt försummats
eller försämrats. Jag förmodar, att herr Ström vet, att så inte är
fallet, utan man torde kunna säga, att Stockholms försvar aldrig har varit
starkare än det är i dessa tider. Utvecklingen inom det militära området har
ju givit oss nya försvarsgrenar, som måste bemannas och där man måste placera
lämpliga personer på de viktiga posterna, och Stockholms stad har ingalunda
blivit missgynnat i fråga örn de nya vapnen. Men det förefaller,
som örn kärnan i den framställning, som har kommit från Stockholm, består
däri, att man är angelägen örn att Stockholms ungdom skall få fullgöra
sin värnplikt hemma. Jag tror, att det inte är riktigt vackert tänkt om den
käcka Stockholmsungdomen, att den inte skulle vilja, lika väl som alla andra
eller de flesta andra värnpliktsskyldiga få göra, draga från hemorten för
att fullgöra sin värnplikt. Det har sagts, och det är säkerligen sant, att en
av fördelarna med den gällande ordningen i fråga örn värnplikten är just, att
den värnpliktiga ungdomen kan få komma ut i ny miljö.

När statsutskottets första avdelning hade att behandla denna sak, så förlitade
den sig helt och hållet på att den nya försvarsorganisation, som vi hoppas
snart skall komma till stånd, skall av den militära sakkunskapen uppbyggas
utan hänsyn till lokalpatriotiska känslostämningar o. dyl., utan endast
taga hänsyn till vad som är till försvarsväsendets bästa. Härmed torde önskemålen
om Göta livgarde bliva tillgodosedda.

Av statsutskottets uttalande framgår inte heller någon nonchalans i fråga
örn försvaret av herr Ströms älskade Stockholm. Tvärtom tror jag nog, att vi
alla äro besjälade av samma vilja att försvara rikets huvudstad lika väl som
varje kvadratmeter av vårt land.

Jag vill också vända mig mot försöken att få tillbaka de gamla regementsnamnen.
I den mån det kan ordnas i samband med den nya organisationen, har
jag ingenting däremot, men då få vi väl också förbehålla oss från den här bänken,
att en bekant Dalasocken får tillbaka sitt berömda kompani. Jag menar,
att sådana skäl inte kunna få vara avgörande, när det gäller att uppbygga
en militär organisation, som bygger på en teknisk utveckling, varom ingen
kunde drömma vare sig vid den tidpunkt, när Göta livgarde kom till, eller när
det upphörde.

Jag vill också säga ett par ord om den storartade befolkningsutveckling,
varom herr Ström talade. Jag vill fästa uppmärksamheten på att det dock

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

Om militärutbildning i hemorten för värnpliktiga från Stockholm. (Forts.)
uteslutande är fråga om en. inflyttning. Det är alltså landsbygdens folk, som
flyttar hit, och de ha nog inte stora svårigheter att resa ut på landsbygden
för att fullgöra sin värnplikt. Vilja stockholmarna ha tillbaka ett Göta livgarde
av äkta stockholmspojkar, få de ta upp frågan från en annan utgångspunkt.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström, Fredrik: Den ärade talaren på Dalabänken menade tydligen,
att skall Stockholm få Göta livgarde tillbaka, så skall Orsa få sitt kompani,
°°v ^ kan man JU förstå. Jag har ingenting emot, om herr Boman vill lia Orsa
och Avesta kompanier tillbaka. Det må han gärna få. Här begäres ju ingenting
annat än att Stockholms ungdom i stort sett skall få fullgöra sin värnplikt i
sin egen bygd, precis som man på de flesta andra håll har sina olika regementen
inom sina hemområden. Vi äro inte i Stockholm så egoistiska, att vi inte
inse, att vi måste avstå en viss del av vår ungdom till försvaret av det övriga
landet, sedan det nu huvudsakligen blivit Stockholm och ännu en och annan
stad, som växer till, under det att i det övriga landet på många håll befolkningstillväxten
avtar. Och vi äro ju beredda att försvara även Orsa och Avesta, örn
det gäller, men vi vilja nog ändå gärna, att man tar hänsyn till alla dessa starka
skäl, som tala. för att ungdomen så långt det är möjligt får tillfälle att fullgöra
sin värnplikt i närheten av sin hembygd. Det är skäligt och rimligt, i all synnerhet.
när huvudstadens militära krav böra tillgodoses i större utsträckning
än tidigare. Den tid är alldeles förbi, då man hade försvaret på fattigauktion,
då man ville bli av med regementena och bli av med militären. Nu vilja alla
ha militären tillbaka, så mycket som möjligt, och det gläder mig, att även Dalarna
vill ha sin militär. Vi skola försöka hjälpa till här i Stockholm, när den
frågan för Dalarnas^ del, d. v. s. Kopparbergs län, blir aktuell och man där
behöver ytterligare någon försvarsförstärkning. Då skola vi komma herr Boman
till undsättning.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag har ingenting emot att herr
Ström får exercera^ i Stockholm och inte i Avesta eller Orsa, men jag tyckte
han gick litet för långt i sin Ivar-Vidfamne-romantik, när han delade ut regementen
här och kompanier där och sade, att man på andra håll kunde få så
mycket man ville, bara Stockholm kunde få sitt. Så ligger det ju inte till. Man
kan inte upprätta regementen och kompanier utan att ha folk till dessa formationer.
Upprättar man ett på ett håll, får man dra in på ett annat, örn manskapet
skall räcka till.

Eftersom herr Ström åberopar den militära sakkunskapen för återställandet
av Göta garde, vill jag erinra örn att detta indrogs enligt 1936 års försvarsordnmg
på förslag av den militära sakkunskapen. Man kan alltså inte säga, som
det kanske i många fall sagts vid motsvarande omorganisationer av försvarsväsendet,
att detta regemente fallit offer för försvarsolustens härjningar i riksdagen.
Så var det inte. Beslutet 1936 betydde faktiskt en försvarsförstärkning,
men denna var kombinerad med en koncentration, beroende i viss mån på att
man måste motse den befolkningsutveckling, som både herr Ström och herr
Boman här fört i minnet. Det dröjer ju inte så värst många år till, förrän den
beväringskontingent, som finns, inte ens räcker till för den organisation vi
redan ha enligt 1936 års försvarsordning. Den nya försvarsordning, som här
har ställts i utsikt, kan faktiskt inte på något sätt taga sikte på en omfattning i
fråga örn manskap, som är större än den som verkligen existerar inom nationen.
Det är möjligt, att man kan ordna det så, att stockholmarna få exercera här, örn

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Orri militärutbildning i hemorten för värnpliktiga från Stockholm. (Forts.)
det nu är så nödvändigt, men det kommer i så fall, enligt vad jag kan .se, att
ske på bekostnad av andra orter i landet, där man kanske är lika kär i sina regementen
oell lika angelägen att lia sina pojkar på nära håll som stockholmarna.
När herr Ström här generöst ger medgivanden åt höger och vänster, så tror
jag, att han talar utan någon som helst fullmakt.

Herr Ström, Fredrik: Herr vice talmannen Åkerberg ville göra gällande, att
1925 års nedrustning var en mycket stor försvarsförstärkning. (Herr andre vice
talmannen: Det var 1936 års.) Jaså, 1936 års. Ja, det var ju en försvarsförstärkning,
men 1925 års nedrustning var ingalunda en förstärkning, och^ det
var då man slog in på denna mindre lyckliga väg. Jag måste sålunda vidhålla,
att det icke var i enlighet med den militära sakkunskapens önskningar -— för
att använda ett historiskt uttryck — som man skar bort Göta livgarde. Man
befann sig nog i en tvångssituation, och då valde man att skära bort Göta livgarde
för att på vissa andra håll kunna tillgodose en säkerligen även där berättigad
begäran om militära försvarsanstalter. Stockholm har sedan dess vuxit
ytterligare, och vår ungdom gör anspråk på att få utbildning i närheten av
hembygden, så långt det överhuvud taget är möjligt. Jag vill hoppas, att det
inte skall behöva bli en mindre lycklig tävlan mellan Stockholm och landsorten,
när det nu gäller att tillgodose försvarets behov, utan att vi skola kunna lösa
frågan i samförstånd och därvid också komma ihåg, hur Stockholm har vuxit,
vad det behöver såsom rikets centrum och vilken oerhört viktig militär punkt
huvudstaden är.

Herr Lindström: Yi leva förvisso i de förbryllande omvändelsernas tidevarv.
De, som tidigare försökt pränta i oss satsen »inte en man, inte ett öre till
militarismen», gå nu till storms för ett utbyggande av vårt försvar i alla hänseenden.
För min del tycker jag, att denna omvändelse enbart är tacknämlig. Som
den konservative man jag är gläds jag över att de av mina vänner, som tidigare
stått emot mig, när det gällt dessa frågor, nu snarare äro färdiga att gå längre
än jag själv.

Frågan örn Göta livgardes återupplivande har ett visst samband med en betydelsefull
del av vårt försvars organisation, nämligen möjligheten att få infanteribesättningar
i våra viktigaste kustbefästningar. Jag tror, att jag kan
säga, att den frågan är föremål för mycket intresserad uppmärksamhet i samband
med utarbetandet av den nya försvarsorganisationen, och jag tror, att jag
vågar tillfoga, att herr Ström kommer att bli bönhörd i själva den militära sakfrågan.
Det är nämligen så, att även örn en mycket välmotiverad och välbetänkt
motion av mig och herr Franzon i Norrtälje om infanteri i kustfästningarna för
några år sedan blev avvisad, så ha erfarenheterna på sista tiden visat, att denna
fråga behöver lösas. Jag tror, att i det sammanhanget kommer mycket stor och
positiv uppmärksamhet att ägnas problemet örn att i Stockholm eller, som jag
hellre önskar, i Stockholms närhet få ett infanteriförband, som fyller den funktion,
1901 års försvarsordning tilldelade infanteribesättningarna i våra kustfästningar.

Det ligger alltså i herr Ströms tanke, örn man frigör den från dess lokala
förbindelse, en sund synpunkt, och jag för min del är övertygad örn att den
kommer att realiseras. I likhet med herr Boman vill jag dock bestämt reagera
mot själva tendensen i herr Ströms motion. Jag har varit sympatiskt stämd
mot denna motion, men jag har vänt mig mot den uppfattningen, att det skulle
vara nödvändigt, att våra värnpliktiga fullgöra sin värnplikt i sina hemorter.
Jag är född i en bondort i Dalarna, och jag exercerade i Stockholm, och det
gjorde varken mig eller Stockholm någon skada. Hela landsortens värnpliktiga

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m. Nr 33. 75

Om, militärutbildning i hemorten för värnpliktiga från Stockholm. (Forts.)
måste ju dra in till garnisonsstäder, ofta belägna långt ifrån födelse- och
vistelseorten. Jag tror inte heller, att det har gjort det svenska folket någon
skada. Yad jag vander mig emot och alltid vänt mig emot är, att man så ofta
vill försöka att sätta våra försvarsorganisatoriska problem i intimt sammanhang
med jent lokala synpunkter. Skall detta land med sin begränsade befolkningstillgång
skapa ett effektivt försvar, mäste vi utan hänsyn till var människorna
bo och ha sin varelse ta vara på deni på de håll, där de kunna göra den största
nyttan. Jag har, herr talman, begärt ordet just för att framföra den synpunkten,
att när nian nu arbetar på en ny försvarsorganisation, skall man göra det i försvarets
intresse med uteslutande av alla lokalpatriotiska synpunkter.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Franzon.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Att jag tar till orda i denna debatt beror
närmast pa att jag under rätt manga år har tillhört Stockholms garnison,
men också på att jag var i tillfälle att följa det särskilda utskottets förhandlingar
1936.

. -När Göta livgarde dömdes till döden, gjordes i en sista omgång ett försök att
bibehålla det jåsom ett pansarregemente i stället för att man skulle omändra
en bataljon på vartdera Södermanlands och Skaraborgs regemente till pansarbataljoner.
Jag tror alltjämt, att det hade varit det klokaste att göra ett pansarregemente
av ^Göta garde. Skälen härtill vill jag nu inte så noggrant utlägga,
men det går inte att begära, att ett infanteriregemente skall kunna fungera
tekniskt sett oklanderligt, örn det till hälften skall bestå av en för infanteriet
så artfrämmande sak som pansarvapnet. På den tiden uppfattade man
inte pansarvapnet som ett särskilt vapen, utan det ansågs vara något slags bihang^
till infanteriet. Jag tror, att utvecldingen visat, att man måste betrakta
det såsom ett särskilt vapen lika väl som flyget och flottan. Då är det nog nödvändigt,
att man ordnar både utbildningen och organisationen så, att intresse
verkligen kan ägnas helt och hållet åt pansarvapnet. Ur den synpunkten hade
det säkerligen varit bättre, örn inte 1936 års riksdag fattat det beslut den
gjorde örn Göta livgarde.

Numera är jag landsortsbo och skulle av den anledningen väl närmast delta
i skallet mot stockholmarna, som anses ha en massa oförtjänta förmåner av
olika slag. Men jag anser, att man inte alls skall betrakta denna fråga ur den
synpunkten. Jag skulle tänka mig, att den militära sakkunskapen lämpligen
borde undersöka, om inte de militärtekniska synpunkterna här kunde kombineras
med den önskan, som herr Fredrik Ström framfört. Jag tror, att så skulle
vara. fallet, .dels därför att en så stor procent av Stockholms värnpliktiga äro
tekniskt inriktade^ och av den anledningen skulle kunna lämpa sig för pansarvapnet,
dels också därför att vi i Stockholms omedelbara närhet ha den förnämsta
övningsterräng, som finns i Sverige för pansarvapen, nämligen Järvafältet.
Detta var en av anledningarna till att vi motsatte oss, att pansarvapnet
skulle flyttas härifrån och förläggas till Strängnäs och Skövde. Järvafältet
erbjuder faktiskt goda utbildningsmöjligheter för detta vapen, och jag skulle
tro, att det vore lämpligt att försöka förena dessa synpunkter, när en försvarsordning
göres upp. Jag vet, att man tänker utvidga pansarvapnet från
nu två stycken pansarbataljoner till åtminstone två pansarbrigader, kanske
flera, och då tycker jag det skulle kunna vara möjligt att ordna det så, att ett
pansarförband, när det nu skall nyuppsättas, förlädes till Stockholm. Däremot
kunna knappast de folkpolitiska synpunkterna spela så stor roll, då ett pansarförband
inte på långt när drar så mycket folk som ett infanteriregemente.

7l>

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Om militärutbildning i hemorten för värnpliktiga från Stockholm. (Forts.)

Jag vill inte hålla med herr Fredrik Ström örn att det är önskligt, att man
exercerar beväring i närheten av sin hemort. Herrar Boman och Lindström
hade nog rätt i de synpunkter de anförde därom. Av garnisonstjänsten här har
jag snarare den erfarenheten, att det är ett onus, att de värnpliktiga ha mycket
nära till sina hem, ty då blir det ett ständigt spring med begäran om permission
och ledighet, och de bli inte avkopplade från sin hemmamiljö, vilket
ur militär synpunkt faktiskt är ganska nyttigt att de bli. Jag kan av den
anledningen inte hålla med herr Ström här, men jag tror, att det ^finns så
goda tekniska skäl, att man borde kunna tänka sig att till nästa år få ett
förslag om nyupprättande av ett pansarförhand, förlagt till Stockholm.

Sedan kan det inte bortresoneras, att det ligger någonting i att upprätthålla
de gamla traditionerna, när det gäller regementens namn. Även örn inte
alla förstå den saken, fäster dock en så stor procent människor ett visst avseende
därvid, att man örn möjligt inte ostentativt hör motsätta sig ett sadant
vidmakthållande av gamla traditionella namn.

Herr talman! Eftersom inte herr Ström gjort något yrkande, har jag inte
heller anledning därtill, men jag har velat framföra dessa synpunkter, och
jag menar, att jag i någon mån dels såsom före detta militär, dels såsom före
detta stockholmare, dels såsom nuvarande landsortsbo, har möjlighet att se
en smula allsidigt på denna sak, och jag tror och hoppas, att man här skall
kunna nå ett resultat.

Herr Ström, Fredrik: Jag begärde ordet ännu en gång för att lia en liten
duell med min vän Rickard Lindström. Han och jag lia ju i gångna tider kämpat
för anslag till den frivilliga skytterörelsen.

Vad jag vill understryka mot herr Lindström är hembygdskänslans betydelse
för försvaret. Den som har studerat dessa ting i våra hembygdsföreningar
och andra slag av lokalföreningar, måste erkänna, att här finns en utomordentligt
stark psykologisk försvarsfaktor, som man icke skall förbise. Därmed
vill jag naturligtvis inte i något avseende ifrågasätta, att man skulle b5^gga
ett militärväsen uteslutande på dessa faktorer, men man skall taga dem i
försvarets tjänst och ta tillbörlig hänsyn till dem. _

Ingen har gått in på det mycket viktiga kapitel, som jag berörde, nämligen
behovet av instruktörer och ledare för våra hemvärn, våra skytteföreningar,
våra luftskydds- och luftvärnsorganisationer. Var skola vi i en jättestad som
Stockholm få kompetenta instruktörer och ledare till dessa jättelikt växande
organisationer? Ni ha ingen aning örn hur dessa organisationer växa i Stockholm.
Det sker med lavinartad fart. Då måste det ju finnas instruktörer och
ledare. Sådana kan man få endast, örn man har hit förlagda militärförband
av det ena eller andra slaget. Vi äro ju genom riksdagens beslut ålagda att
göra dessa hemvärn och andra försvarsorganisationer så starka som möjligt.
Då skall man väl inte bara låta dem finnas på papperet och söka klara sig
själva, utan man måste skaffa ledare för dem. Stockholmarna ha nu ett sa starkt
förtroende för sina militära ledare i dessa frivilliga försvarsorganisationer,
att det är alldeles förvånansvärt. Då böra vi ju försöka möjliggöra, att denna
storartade organisation kan bli en verkligt effektiv del av vårt försvar.

Ingen har heller berört en annan synpunkt, som jag framhöll, nämligen att
så ofantligt många av dem, som nu höra till Stockholms militärförband, utnyttja
sina lediga aftnar till studier. Vi se dem pa kvällarna i vara yrkesskolor,
i borgarskolan, i de olika läroverkens och högskolornas kvällsavdelningar,
vi se dem överallt vid våra specialskolor; överallt finnas de och arbeta
dubbelt. De arbeta i sin militärtjänst på dagen och för sina studier på
kvällarna samt fullgöra sålunda en dubbel prestation. Nog är väl det värde -

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

Örn militärutbildning i hemorten för värnpliktiga från Stockholm. (Forts.)
fullare än att de gå och slå dank uppe i Avesta eller Orsa eller var det vara
ina. Det tycker åtminstone jag.

Det finns alltså mycket starka reaskäl för att hit förlägga ett infanteriregemente.
Örn vi nu, såsom herr Lindström upplyste och herr Mannerskantz
antydde, ha utsikt att få frågan löst på det ena eller det andra sättet, så är
det ju enbart glädjande.

Jag vill till slut säga min vän herr Lindström, att när han beskyller mig
för lokalpatriotism i detta sammanhang, är det verkligen ett misstag, ty
skulle jag tala här som lokalpatriot, skulle jag resa krav på ett nytt regemente
i Halland, men det har jag verkligen inte gjort, utan jag har följt de rent
sakliga linjerna och krävt, att Stockholm skall få sin rätt. Jag hoppas, att
denna debatt skall ha bidragit till att fästa uppmärksamheten på denna fråga,
så att den blir löst.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 121, i anledning av väckt motion angående utbildning i hemorten i vissa
för den militära utbildningen erforderliga färdigheter;

nr 122, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser rörande
övertidsersättning för försvarsväsendets civila icke-ordinarie tjänstemän; och
nr 123, i anledning av väckt motion örn provisorisk arvodesförstärkning åt
viss personal vid försvarsväsendet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls. •

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 124, i anledning av väckt mo-Om humanitär
tion örn anslag till humanitär hjälp till behövande i Finland och Norge. h)älV till

I en inom första kammaren av herr F. Ström väckt motion (nr 136) hade ”y^e.0^
hemställts, att riksdagen måtte bevilja ett belopp av tio miljoner kronor att
med fem miljoner till vartdera Finland och Norge användas för inköp av
livsmedel, kläder och bostäder till behövande i dessa broderländer samt överlämna
åt Kungl. Majit att närmare organisera denna hjälpaktion.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 1:136 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag har ännu en motion här i kväll,
som jag vill slå ett slag för, och jag kommer att begära votering, så att man
inte skall kunna säga, att det har blivit en debatt endast för debattens skull,
vilket man ville göra gällande i fråga örn den förra debatten.

Min motion gar ut på att riksdagen måtte anslå tio miljoner kronor att med
fem miljoner till vartdera Finland och Norge användas för inköp av livsmedel,
kläder och bostäder till behövande i dessa våra broderländer. Utskottet framhåller,
att man i sak är fullständigt överens med mig, men man pekar på den
enskilda hjälpverksamheten och menar, att den bör fortsätta och ge resultat.

Ja, vi känna ju alla till att det pagår en mycket berömvärd enskild verksamhet
genom Hädda barnen och många andra organisationer för att hjälpa de
hungrande och svältande i Finland och Norge. Det var för att statsmakterna
och riksdagen skulle kunna understödja denna enskilda hjälpverksamhet, som
i mycket stor utsträckning utövas av de ideella organisationerna i vårt land, så

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Örn humanitär hjälp till Finland och Norge. (Forts.)
att ett ännu bättre resultat skulle kunna komina till stånd, som jag väckte min
motion.

Utskottet säger: »Skulle behov härav anmäla sig, synes emellertid frågan
böra upptagas i annan ordning än nu skett». Är det då verkligen obekant för
statsutskottet, vilken fruktansvärd nöd som råder i Finland och Norge? Jag
träffade för ett par veckor sedan en norrman, som koni tillbaka från en resa
till Norge. Han skildrade, hur människorna på många håll ännu bodde i ruiner
i de brända städerna, i källare och i bergsskrevor. Han beskrev, hur hela familjer
bodde i de mest primitiva tält och andra provisoriska bostäder, och han
skildrade, hur det i norra Norge var förenat med de allra största svårigheter
att kunna ge ens barnen mjölk och hur svårigheterna växte för varje dag som
gick. Hur svårt det är i Finland, torde nog kammarens ledamöter känna till.
Jag är övertygad örn att kammarens ledamöter känna till, hur oerhört nöden
härjar i detta av krig, hungersnöd och sjukdom hemsökta land. Kan man då
verkligen med skäl från utskottets sida säga, att då behov av ökad hjälp anmäler
sig, skall riksdagen gripa in? Jag tycker, att ett mera påtagligt behov
av ytterligare hjälp, än vad som nu visar sig i Norge och Finland, kan man
inte gärna tänka sig. Naturligtvis kan det bli ännu värre, men nöden är redan
nu så stor, att statsmakterna i vårt land, som dock trots våra egna svårigheter
har det så ofantligt mycket bättre, än vad man har det i våra broderländer, icke
borde säga nej till denna hjälpaktion, även örn vi på andra områden genom det
allmänna gjort erkännansvärda och stora insatser för att hjälpa t. ex. Finland.

Jag anser således, att vi här böra tillämpa broderskapets och människokärlekens
principer inte bara såsom enskilda ledamöter — jag är övertygad om att
alla ledamöter av riksdagen bidraga på det ena eller andra sättet genom de insamlingar,
som äga rum i landet — utan att vi genom statens försorg böra visa
vår vilja att komma våra betryckta broderländer till hjälp. Det innebär ju ingenting
annat än att vi försöka hjälpa vår nästa, när vår nästa är i nöd och
fara. När jag väckte denna motion, var det många ledamöter av riksdagen, både
i första och andra kammaren, som kommo till mig och sade: »Det där är en
sak, som vi vilja stödja, ty den är verkligen berättigad; det måste vi försöka
att få igenom». Jag tror verkligen, att man kan säga, att detta är en sak som
är värd beaktande.

Av utskottets formulering, som är något dunkel, vill det synas, som örn utskottet
menade, att det var formen, som var huvudsaken, alltså inte hjälpen,
utan formen för densamma. Utskottet säger nämligen, att örn staten skall ingripa,
bör frågan »upptagas i annan ordning än nu skett». Med uttrycket »annan
ordning» kan jag inte förstå, att man syftar till något annat, än att förslaget
borde komma i form av en proposition och icke en motion. Utskottet anser
således, att det är huvudfrågan — ty man kan inte bestrida, att hjälpbehovet
föreligger — att det kommer en proposition och att det icke räcker med
en motion. Det tycker jag är att se alltför formellt på denna viktiga fråga. Jag
har ingenting emot att man förväntar, att regeringen till ett kommande år skall
lägga fram en proposition om hjälp åt de hungrande och på alla sätt nödlidande
invånarna i Finland och Norge, men jag kan inte alls inse, att den omständigheten,
att man här i riksdagen inte har en proposition att taga ställning till,
utan en motion, spelar någon större roll. Örn hjälpbehovet är erkänt och regeringen
får pengarna att använda dem på hästa sätt för det uppgivna ändamålet,
har det väl ingen betydelse, om pengarna beviljats med utgångspunkt från
en motion eller en proposition. Blir motionen bifallen, är det ju riksdagen, som
har tagit initiativet, och riksdagen har väl samma auktoritet som regeringen.
Regeringen får ju sedan hand örn de praktiska detaljerna.

I denna hårda tid, då det talas så mycket örn Norden och Nordens samman -

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

Om humanitär hjälp till Finland och Norge. (Forts.)

hållning och att Sverige är kärnlandet i Norden, vilket man ju hör nästan dagligen,
anser jag, att det vöre skäl, att detta kärnland även ekonomiskt bistode
sina mindre lyckligt lottade broderländer. De andra ha ju dock haft krig eller
ha ockupation, medan vi här i Sverige äro och varit befriade från detta. Vore
det da inte en god gärning och en väl motiverad åtgärd, att vi på detta sätt
även i handling visade en nordisk sammanhållning och en nordisk offervilja?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! Det är inte lätt att efter det anförande,
som hållits här av herr Ström, tala statsutskottsspråk, men det är nödvändigt,
ty statsutskottet har måst behandla denna fråga, liksom alla andra
frågor, som det har fatt sig förelagda, ur synpunkten av vad grundlagen och
bestämmelserna i övrigt föreskriva.

Jag skall först be att få rätta ett misstag från herr Ströms sida. Utskottet
menar med det av herr Ström citerade uttalandet, att om det skulle behövas
statsmedel för detta ändamål, bör förslag härom komma fram på den väg, som
nälli ries 1 utlåtandet. Utskottet vill således icke göra gällande, att det icke finns
behov av medel för det ändamål, som herr Ström avser. Därom råder väl ingen
tvekan. Det har ju pa enskilt initiativ utförts och pågår, så vitt jag vet, alltjämt
ett mycket vackert arbete för att hjälpa de behövande i våra grannländer.
Utskottet är övertygat örn att denna verksamhet bör kunna fortsätta i samma
former som hittills. Skulle det visa sig, att vid sidan av den enskilda hjälpverksamheten
även statsmedel böra tillgripas, är utskottet inte främmande för
denna tanke. Men när det gäller statsmedel, särskilt för ett ändamål av denna
art, dar pengarna således skola gå utomlands och där under de förhållanden,
som nu rada, det så lätt kan uppstå komplikationer, har utskottet ansett att

- ° avell uur veira Tege ringen,

som bestämmer storleksordningen av anslaget. Det kan nämligen hända
att ett anslag av statsmedel för detta ändamål inte skulle falla alla på lappen’
örn jag nu får använda det uttrycket. Även OTTI T* 1 1\ Stin. (TP n PTl 11 rvf- TV» r»f 1 nr» n <»»AV» r%

man bör ha regeringen såsom initiativtagare och att det även bör

ojar laue mononaren, nock Öar ansett, att det för närvarande är riktigast att
avsk motionen. Jag vill därtill personligen uttala den förhoppningen, att vår
regering foijer med situationen även på detta område. Skulle det visa sig önskvärt,
att staten ingriper, är ju propositionstiden för denna riksdag ännu icke

ilin.. i , l-i i, J ^ laurie ueudit i drenaei, Ty det ar

alltför mycket som hindrar att man gör det. Jag ber därför, herr talman, att
nied dessa ord fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
overvagande ja besvarad.

Jag vill inte ingå på någon djupare och längre debatt i ärendet, ty det är

Vid förnyad punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 12,''>
i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningal
angående anslag för budgetaret 1041/42 till avlöningar vid universiteten i

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Anslag till
karolinska
sjukhuset

m. m.

Uppsala och Lund m. m. jämte i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 126, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
samt till avlöningar vid karolinska mediko-kirurgiska institutet
jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen mätte, i anledning av
Kungl. Maj :ts i proposition nr 74 framlagda förslag samt motionerna I: 87 och
II* 81

1. besluta, att kostnaderna för de till Konung Gustaf V :s jubileumsklinik
hörande forskningsavdelningarna skulle, under de villkor som av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 21 februari 1941
angivits, övertagas av statsverket på sätt av departementschefen förordats;

2. godkänna under punkten införd personalförteckning för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1941/42 ;

3. godkänna under punkten införd avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1941/42;

4. till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Avlöningar för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 4,044,000 kronor;

5. till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Omkostnader för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 2,730,000 kronor;

6. å personalförteckningen för serafimerlasarettet uppföra dels, under rubriken
Tjänstemän å ordinarie stat, ytterligare 8 sjuksköterskor i lönegraden A 7
dels ock, under rubriken Extra ordinarie tjänsteman i högre lönegrad än den
20 :e, 1 överläkare vid röntgenavdelningen i lönegraden Eo 29;

7. godkänna under punkten införd avlöningsstat för serafimerlasarettet, att
tillämpas under budgetåret 1941/42;

8. till Universitetssjukhus: Serafimerlasarettet: Avlöningar för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 1,680,000 kronor;

9. till Universitetssjukhus: Serafimerlasarettet: Omkostnader för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 1,365,000 kronor;

10. besluta, att avlöningsstaten för karolinska mediko-kirurgiska institutet
skulle, med tillämpning tills vidare från och med budgetåret 1941/42, erhålla
ändrad lydelse på sätt under punkten angivits;

11. till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 783,500 kronor.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! På grund av det inbördes
sammanhang, som förefinnes mellan statsutskottets nu föredragna utlåtande
nr 126 och andra lagutskottets utlåtande nr 25, vilket återfinnes senare på föredragningslistan,
tillåter jag mig yrka, att statsutskottets hemställan i utlåtandet
nr 126 måtte bifallas under förutsättning att vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 varder av riksdagen bifallet.

Herr Undén: Herr talman! Det är en liten detaljfråga, som jag skulle vilja
säga några få ord örn och som beröres på sid. 18 i utskottets utlåtande. Jag skulle
inte taga upp kammarens tid med en så pass liten fråga, örn inte utskottet
självt hade fört ett ganska utförligt resonemang och därvid avvikit från Kungl.
Maj:ts förslag i en rent administrativ fråga.

Förslaget innebär, att två nya professurer skola uppföras på karolinska institutets
stat. Departementschefen hade ansett, att dessa professorer skulle ha
rätt till säte och stämma i lärarkollegiet i likhet med institutets övriga profes -

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

Anslag till karolinska sjukhuset m. m. (Forts.)
sorer, under det att utskottet anser, att de skola få deltaga i endast sådana
ärenden, som beröra deras egna institutioner oell vetenskapsgrenar. Som skäl
för denna avvikelse från Kungl. Maj :ts förslag har utskottet åberopat ett par
precedensfall, som emellertid enligt min mening icke äro några precedensfall.
De handla nämligen örn ett par _ professorer, som icke äro uppförda på karolinska
institutets stat och som inte heller äro tillsatta av Kungl. Maj:t och
som överhuvud taget lia en mycket lös ställning. Dessa båda fall, som utskottet
omnämner såsom precedensfall, utgöra följaktligen icke något argument i
saken. Jag har för mili del den principiella uppfattningen, att det är bättre,
att sådana här forskningsavdelningar, som anknytas till ett lärosäte, infogas
så fullständigt som möjligt i detta. Jag skulle därför snarare ha funnit det naturligt,
örn utskottet hade gått i den andra riktningen i stället för att begränsa
dessa professorers ställning i förhållande till deras kolleger vid karolinska institutet.
Jag hoppas, att nian kan tolka utskottets utlåtande på det sättet, att
utskottet icke anser, att riksdagen skall för framtiden binda Kungl. Maj:ts
händer i en dylik rent administrativ fråga och att detta hädanefter skall vara
en riksdagsfråga, utan att det är en meningsyttring från utskottets sida, som
må gälla för vad den kan, men att Kungl. Majit har möjlighet att överväga
denna fråga efter mera allsidiga upplysningar än som kanske ha stått utskottet
till buds.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Pauli: Herr talman! Jag förstår mycket väl, att universitetskansler
Undén, som i sin egenskap av akademisk myndighet har tidigare yttrat sig i
denna sak,o önskar att få de synpunkter beaktade, som han därvid framfört.

Jag tillåter mig emellertid framhålla, att herr Undén, i det anförande, som
han nyss höll, inte fullt exakt återgav vad Kungl. Maj :t, han själv och de sakkunniga,
som i detta fall äro identiska med de två nytillsatta professorerna,
lia föreslagit angående dessa professorers ställning inom lärarkollegiet. Det
är nämligen inte så, som den föregående ärade talaren efter vad jag tyckte mig
uppfatta sade, att det har föreslagits, att de skulle i likhet med andra professorer
lia säte och stämma i lärarkollegiet vid karolinska institutet. Det heter
i stället i propositionen, att de skola ha rätt till säte och stämma i lärarkollegiet
i likhet med karolinska institutets övriga professorer, och sedan kommer
det ganska viktiga tillägg, som jag saknade i herr Undéns anförande: »men
utan skyldighet för dem att deltaga i handläggningen av andra ärenden än
sådana, som beröra deras egna institutioner».

Det är detta tillägg som mycket förvånat oss i utskottet och som väckt en
enhällig reaktion inom karolinska institutets lärarkollegium. Jag önskar betona
ordet enhällig, ty utan att visa någon sidovördnad mot detta vördiga lärarkollegium
kan man ju dock erinra om att det inte är så synnerligen ofta, som
det uppträder enhälligt. Med det tillägg, som jag nyss nämnde, skulle dessa
tva professorer enligt propositionen få en ställning, vilken, så vitt jag vet,
vore tämligen unik inom ett akademiskt lärarkollegium. De skulle nämligen
kunna efter gottfinnande bestämma, huruvida de önskade deltaga i de administrativa
angelägenheter, som påvila kollegieledamöterna, eller icke. De skulle
själva kunna välja och vraka i olika fall. De skulle faktiskt intaga ett slags
privilegierad position. Detta har utskottet inte kunnat finna några sakliga
skäl för, och vi lia inte heller sett, att från annat håll några sakliga skäl framförts
härför.

•Tåg håller med herr Undén örn att det hade varit mera naturligt, örn man
hade föreslagit, att dessa professorer helt enkelt skulle äga rätt till säte och

Första kammarens protokoll 1941. Nr SS. fi

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Anslag till karolinska sjukhuset m. m. (Forts.)
stämma i lärarkollegiet i likhet med övriga professorer — punkt och slut.
Dessa två nya professurer, som tillkommit genom en donation och utan vanlig
lärdomskonkurrens mellan sökande, innebära emellertid en ökning av radiologiens
representanter i lärarkollegiet till fyra stycken. Det är ju ganska mycket,
och med hänsyn till de av mig nämnda omständigheterna vid dessa två
professurers tillkomst har utskottet funnit, att det kunde vara lämpligt med en
sådan begränsning, som vi föreslagit. Jag vill erinra om att när docentutredningen
i sitt för inte så lång tid sedan avgivna utlåtande yttrade sig örn vilken
ställning sådana akademiska lärare, som icke äro professorer men som likväl
äro ämnesrepresentanter, lämpligen borde intaga, ansågs av denna utredning,
vars övervägande antal ledamöter voro professorer och varibland även
funnos de två rektorerna vid Lunds och Uppsala universitet, att det kunde
vara lämpligt med just en sådan precisering, som vi här ha föreslagit, nämligen
säte och stämma i fråga om ärenden, som röra deras egna ämnesområden.

När herr Undén vände sig mot att vi erinrat örn de två Nobelprofessurerna,
är det ju ändå inte riktigt, att vi velat åberopa dem såsom precedensfall. Vi
ha bara velat påpeka, att det finns fall, då professorer sitta med en särställning
i ett lärarkollegium. Det är alldeles riktigt, att detta icke är något precedensfall
och inte heller något parallellfall, eftersom det inte är fråga om
statsanställda professorer.

Då herr Undén slutligen uttryckte den förhoppningen, att utskottet skulle ha
uttalat detta såsom en önskan och icke såsom något bindande, vill jag bara
säga, att jag tror, att utskottet har menat, att vad utskottet här säger skulle
uppfattas på precis samma sätt som vad utskottet i andra liknande sammanhang
anför i en motivering.

Jag kan icke känna mig övertygad om att utskottet har tagit miste i detta
fall, och därför tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ulldén: Herr talman! Det var mycket intressant att få höra de skäl,
som herr Pauli nu framförde för utskottets ståndpunkt. De återfinnas nämligen
icke i utskottets utlåtande.

Är det verkliga skälet, att det vore så oegentligt, att rättigheter och förpliktelser
inte korresponderade mot varandra, vill jag säga, att det är en anordning
som gäller i fråga om alla tillförordnade lärare för närvarande, att de i fråga
örn vissa grupper av ärenden äro berättigade men icke skyldiga att komma till
lärarkollegiets sammanträden. De få en föredragningslista till sammanträdena,
men anses icke nödvändigtvis böra komma. Även för dem, som äro förpliktade
att komma, finnas ju inga sanktioner i fall de utebliva, varför frågan
har en mycket ringa bärvidd. Men jag hade funnit det naturligare, örn herr
Pauli från sin utgångspunkt hade kommit till det resultatet, att han strukit
den där lilla satsen örn att de icke skola vara skyldiga att komma, i stället för
att gå den motsatta vägen och säga, att de skola ha rätt till säte och stämma i
kollegiet endast vid handläggning av ärenden, som beröra deras egna institutioner.
För övrigt står det ju »rätt» till säte och stämma. Det betyder väl
bara rätt och inte skyldighet, förmodar jag med stöd av herr Paulis framförda
argument.

I karolinska institutets yttrande finnes endast ett skäl åberopat, till vilket
utskottet alltså hänvisar, nämligen att en av dessa båda professorer icke är utbildad
läkare. Han är professor i radiofysik, således fysiker. Man har tydligen
i karolinska institutets kollegium ansett det oegentligt, att en fysiker, som
icke är läkare, sitter i en medicinsk fakultet. Men vid universiteten är det
mycket vanligt, att frågor från en särskild fakultet, även från den medicinska,

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

Anslag till karolinska sjukhuset m. m. (Forts.)
behandlas av instanser vid universitetet med representanter även för andra
ämnen.

Herr Pauli: Herr talman! Jag tackar herr Undén för att han påminde mig
om detta sista ytterligare argument, som jag verkligen för tillfället hade glömt
bort. Jag tycker, att det argumentet har en icke så liten tyngd. Det är narnligen
sa med karolinska institutets kollegium och med en medicinsk fakultet
överhuvud taget, att där förefinnes en homogenitet beträffande hela kunskapsgrunden,
som saknas inom andra fakulteter, och den är givetvis av stort värde
för den gemensamma behandlingen av inom fakulteten eller lärarkollegiet förekommande
ärenden. Att en av de två professorer, som det här är fråga örn,
helt saknar medicinsk kompetens och är fysiker till sin utbildning, anser jag
som ett ganska vägande skäl lagt till de övriga, sorn anförts för utskottets
ståndpunkt.

Herr Brandt: Herr talman! Jag ber sa mycket örn ursäkt för att jag inte
han anse att överläggningen är slut. Det är nämligen en annan detaljfråga än
den, som just nu har avhandlats, som jag skall be att få fästa uppmärksamheten
pa.

Vi ha på sid. 25 i utskottets utlåtande en rubrik »Anslag till avlöningar vid
karolinska sjukhuset». Under denna rubrik har utskottet på sid. 28 punkt 4
en ny rubrik »Hya underläkartjänster». Det är inte så ofta, som vi här i riksdagen
ha tillfälle att diskutera sjukvårdsfrågor. I landstingen är ju detta
en daglig sysselsättning under den korta tid, som landstingen sammanträda.

.. k°m säkerligen alla här i kammaren närvarande erinra sig och som för
övrigt antagligen alla medborgare i Sverige erinra sig, var det i fjol en.ganska
elakartad strid vid karolinska sjukhuset mellan underläkarna och direktionen,
hiet ar ett mycket stort antal underläkare, som äro anställda vid den väldiga
institution, som karolinska sjukhuset utgör. Det är inte mindre än 50 eller
kanske,, noga räknat, 49 stycken. Dessa underläkare sade helt enkelt upp sina
befattningar därför att de tyckte, att avlöningsförhållandena inte vörö tillfredsställande.
Deras verkliga inkomst består ju dels av den fasta avlöningen,
som ar ganska ringa, och dels av inkomster av till exempel utfärdande av vissa''
intyg som har omnämnas, inkomster som kunna vara ganska betydande överliuyud
taget är det, i varje fall enligt min uppfattning, i hela Sverige mycket
otillfredsställande ordnat med lasarettsläkarnas och även övriga tjänsteläkares
avlönings- och inkomstförhållanden. Det är ju något ganska uppseendeväckande
att medlemmarna av en så stor kår, som ifrågavarande underläkare

n i , genova saga upp sina tjänster, därför att de tycka, att de inte

ha tillräckligt levebröd.

När nian undersökte förhållandet — och jag hade tillfälle att undersöka
det befanns det, att en del av dessa underläkare hade inkomster som äro
sa stora att endast några få ledamöter av denna kammare ha lika stora De
gjorde emellertid gemensam sak med de övriga underläkarna, därför att den
. a avlöningen för själva, tjänsten var mycket ringa. Jag antecknade, att
vissa av ^ifrågavarande underläkare hade inkomster på unn emot 20,000 kronor
alitsa summor som äro ganska betydande. Detta berodde därpå, att deras
lasta avlöningsförmåner kompletterades med inkomster genom utfärdande av
1" t h.onor;Y av patienter på enskilda och halvenskilda rum o. s. v.

I föreliggande utlåtande har statsutskottet fäst uppmärksamheten därpå att
man ännu inte har ordentligt reglerat avlöningsförmånerna för underläkarna
Utskottet sager, att de lia »provisoriskt reglerats för innevarande budgetår
i avvaktan pa en slutlig reglering». Jag har inte suttit sa många år i denna

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Anslag till karolinska sjukhuset m. m. (Forts.)
kammare, men jag förmodar att de, som lia en längre vistelse här bakom, sig, år
efter år ha uppmärksammat precis samma ord, att saken har »provisoriskt
reglerats i avvaktan på en slutlig reglering». Man må verkligen fråga: »Ack
herre, huru länge?» Skola vi i detta land aldrig någonsin komma fram till
ordentliga bestämmelser, när det gäller våra lasarettsläkare? I denna kammare
finnas ju många landstingsman, och de veta, hur det är på detta område ute
i länen.

Om det hade bjudits någon möjlighet att i annat sammanhang föra denna
fråga på tal, skulle jag ha valt ett sådant ögonblick, men jag har under denna
riksdag inte kunnat finna något annat tillfälle än just detta och har därför
tillåtit mig att begagna mig därav.

Nu säger statsutskottet, att det tillsatts några s. k. läkarintygssakkunniga,
som skola undersöka frågan örn underläkarnas löneförmåner vid karolinska
sjukhuset och möjligheten att ordna den saken mera tillfredsställande. Herrarna
erinra sig nog att Strindberg en gång. skrev örn någonting, som han kallade
för knappologi. Läkarintygssakkunniga! Vi skola då lia sakkunniga
för allt upptänkligt! Sakkunniga för att undersöka fragan örn ersättning för
dessa läkarintyg -— skall inte direktionen vid karolinska sjukhuset kunna klara
den saken på egen hand? Skall riksdagen, som dock i sista hand har att träffa
avgörandet, behöva vänta år efter år på en tillfredsställande ordning?

Nu säges örn de läkarintygssakkunniga, att de inte ha orkat med sin maktpåliggande
uppgift, utan att det betänkande, som jle i alla fall ha avgivit, i
sin tur remitterats till 1938 års hälso- och sjukvardssakkunniga för att beaktas
vid deras utredning rörande yngre läkares löne- och arbetsförhållanden.
Men denna utredning har ännu icke slutförts, och följaktligen säger statsutskottet
i år, liksom jag förmodar det gjort många föregående år, att denna
fråga får uppskjutas, så att de bestämmelser, som förut tillämpats, fa tills
-vidare gälla även under nästa budgetår.

Skola vi då, vågar jag vädja till kamraterna i kammaren, aldrig kunna
komma fram till en verklig ordning med avseende på löneförhållandena vid
våra sjukhus? När man i fråga örn alla andra statstjänster har ansett sig
kunna fixera bestämda löner, varför skola vi, när det gäller läkarna, draga oss
fram på detta konstiga sätt, så att. läkarna erhålla en mycket obetydlig fast
lön men ha möjlighet att skaffa sig obestämda, ibland högst, betydande inkomster
av honorar och poliklinikarbete och dylikt?. Skola vi inte någonsin
kunna strama upp oss, örn det uttrycket tillätes, till att fastställa en helt

annan ordning? . . , . .. , , ,, ,

Vid detta tillfälle kunna vi ju inte komma längre an att endast uttala en

förhoppning örn att de, som lia hand örn utredningen, ville påskynda den, så
att inte nästa års riksdag och statsutskott måste upprepa precis ordagrant
vad som nu står i utlåtandet, nämligen att de gamla bestämmelserna må gälla
tills vidare. Den strid, som förekom i fjol, var mycket odiös.. Det var betydligt
uppseendeväckande, att en tjänstemannakar vid ett statens sjukhus skulle tvingas
till en sådan åtgärd som att helt enkelt förklara, att vederbörande ville avgå
från sina tjänster. Man får lägga, märke till att dessa underläkare, som gjorde
gemensam sak, realiter befunno sig i mycket olikartade situationer. Det lanns
sorn sagt de, som hade betydande inkomster, inemot 20,000 kronor, pa grund
av att de hade inkomster av intyg, som de utfärdade, och det fanns andra,
som inte skrevo några intyg och endast hade den fasta lönen, sorn. uppgick
till några tusen kronor. Detta tillstånd beror alitsa inte alls därpå, att direktionen
på något sätt skulle ha misskött sina åligganden,, utan det beror
därpå, att det råder fullkomligt oefterrättliga förhållanden i detta avseende
på våra lasarett. Varje riksdagsman, som samtidigt är landstingsman, vet att

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

Anslag till karolinska sjukhuset m. m. (Forts.)
det finns, sjukhusläkare med samma utbildning, ja, de kunna rentav vara anställda
vid samma lasarett, som ha högst olika inkomster, beroende därpå att
den ene av vissa anledningar har möjlighet att skaffa sig extra inkomster i
form av honorar o. s. v., som den andre inte äger.

Jag har som sagt velat utnyttja detta tillfälle — ett av de få som återkomma
under riksdagen — för att fästa uppmärksamheten på frågan, till den kraft
och verkan det hava kan. Jag upprepar att något yrkande inte kan framställas,
utan att man endast kan hoppas att det till nästa år skall bli bättre.
Men örn vi icke föra frågan på tal, mina herrar, kommer det aldrig någonsin
att bli bättre. Och jag upprepar, att jag efter ett par decenniers arbete i landsting
har. fått den uppfattningen, att de förhållanden, som råda vid våra länslasarett
i detta avseende, äro av den arten, att de i själva verket äro mycket
litet hedrande för det svenska samhället.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Med anledning av det påtalande,
som herr Brandt nyss gjorde, beträffande uppgiften i utlåtandet, att
läkaren tygssakkunnigas betänkande har överlämnats till 1938 års hälso- och
sjukvårdssakkunniga för att beaktas vid deras utredning rörande yngre läkares
löne-, och arbetsförhållanden, vill jag, eftersom jag är ledamot av denna
kommitté, endast lämna den upplysningen, att kommitténs arbete, så vitt nu
kan bedömas, kommer att inom en nära framtid avslutas och att då ett förslag
torde framläggas som går in på även de här berörda avseendena. Jag anser
mig förhindrad att röja några detaljer i fråga om det blivande betänkandets
innehåll, men att en^ reglering på detta område kommer att inom en näraliggande
framtid föreslås, torde kunna förutses.

Herr Pauli: Till den sakliga upplysning, som statsutskottets ordförande
nu lämnat och som kanske i någon mån kan verka lugnande på den ärade talaren
på Dalabänken, vill jag foga en liten korrigering av hans uppfattning
av utskottsbetänkande^

Jag är säker på att han både i egenskap av jurist och rättsivrande medborgare
håller starkt på den litterära äganderätten. Men i så fall bör han ju inte
tillskriva statsutskottet och dess kansli något, som i själva verket är uttänkt
och författat inom ecklesiastikdepartementet. De ord han citerade voro nämligen
en. del av departementschefens uttalande, vilket utskottet till fullo har
instämt i.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder endast
yrkats, av herr Johansson, Johan Bernhard, att vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt skulle bifallas under förutsättning att vad andra
lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 25 bleve av riksdagen bifallet.

På sedermera gjord proposition bifölls detta yrkande.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 127, i anledning av Kungl. Maj :ts Äng. provisoproposition
angående provisoriska avlöningsbestämmelser under budgetåret riska av{6''
1941/42 för lärare vid folk- och småskolor m. m. ”mXer^/dr"

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i proposition nr 175 framlagda förslag folkskollärare
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, m''

att riksdagen måtte

a) i huvudsaklig överensstämmelse med vad av föredragande departementschefen
i statsrådsprotokollet över finansärenden för den 21 mars 1941 förordats

Nr 38.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Äng. ■provisoriska avlöning sbestämmelser för folkskollärare m. fl. (Forts.)
för budgetåret 1941/12 utfärda provisoriska avlöningsbestämmelser för lärare
vid folk- och småskolor m. fl.,

b) meddela de bestämmelser, som erfordrades för genomförande av den av
föredragande departementschefen i nämnda statsrådsprotokoll förordade jämkningen
i gällande bestämmelser angående statsbidrag till avlöning av lärare
vid folk- och småskolor m. m.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Av förbiseende har i klämmen
till statsutskottets förevarande utlåtande ett par ord bortfallit. Jag
hemställer därför, att riksdagen måtte bifalla utskottets hemställan med tilllägg
i klämmen efter orden »att riksdagen må» av orden »bemyndiga Kungl.
Maj:t att».

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, beslöt kammaren, i enlighet
med herr Johan Bernhard Johanssons därunder framställda yrkande, bifalla
utskottets hemställan med den rättelse, att näst efter orden »att riksdagen må»
tillädes orden »bemyndiga Kungl. Maj :t att».

Äng. vissa
anslag lill
folkskoleväsendet
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 128, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 176
framlagda förslag och med bifall till de likalydande motionerna 1:219 och
II: 274 ävensom till de likalydande motionerna I: 205 och II: 289,

1. godkänna under punkten införd avlöningsstat för folkskolinspektionen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1941/42;

2. till Folkskolinspektionen: Avlöningar för budgetåret 1941/42 anvisa ett
förslagsanslag av 711,200 kronor;

3. till Folkskolinspektionen: Omkostnader för budgetåret 1941/42 anvisa
ett förslagsanslag av 200,000 kronor;

4. medgiva, att för budgetåret 1940/41 gällande grunder för provisorisk
avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg åt vissa lärare vid folkoch
småskolor m. fl. skulle med i utlåtandet angiven jämkning äga tillämpning
jämväl för budgetåret 1941/42;

5. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor för
budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 134,400,000 kronor;

6. medgiva, att ur sistnämnda anslag finge, örn och i den mån behov därav
prövades föreligga, utgå statsbidrag till undervisning för svenska barn i utlandet,
dock med sammanlagt högst 26,500 kronor;

7. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare för vid statsunderstödda
sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern för
budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 275,000 kronor;

8. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande
föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor för budgetåret 1941/42
anvisa ett förslagsanslag av 345,000 kronor;

9. till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem,
arbetsstugor eller enskilda hem för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag
av 1,350,000 kronor;

10. till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga
barn för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 2,200,000
kronor;

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

Ang. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)

11. till Folkskolor m. m.: Bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag
(B) av 300,000 kronor;

12. godkänna av utskottet i utlåtandet förordade ändringar i gällande grunder
för statsbidrag till avlöning åt lärarinnor i husbållsgöromål vid fortsättningsskolor; 13.

till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 4,200,000 kronor;

14. godkänna av föredragande departementschefen i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 21 mars 1941 förordade ändringar i gällande grunder
för statsbidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet;

15. till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet
för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 500,000 kronor;

B. att följande motioner, nämligen II: 288, II: 287, II: 15, I: 22 och II: 19,
II: 87, I: 7 och II: 9, 1:6 och II: 8 samt I: 144 och II: 186, i den mån desamma
icke kunde anses besvarade med vad utskottet i det föregående anfort,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motionen II: 15, av herr B. von Friesen, hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära utredning om möjligheterna och villkoren
för ökad befogenhet för den kommunale folkskolinspektören att sköta de
uppgifter, som nu åvilade statens inspektör i de landstingsfria städerna.

Utskottets motivering var indelad i särskilda avdelningar, betecknade med
I. 1—I. 4, II a), Il b) och III. 1—III. 9.

Under avdelningen II b, som hade rubriken Höjning av undervisningsskyldigheten
för vissa småskollärare, hade utskottet yttrat:

»Utskottet delar departementschefens uppfattning, att höjning i enlighet
med statskontorets förslag av undcrvisningsskyldigheten för vecka från och
med den 1 juli 1941 för småskollärare med en kortare årlig lästid än 36 veckor
icke nu synes böra ifrågasättas. Då departementschefen icke tagit ställning
till frågan om en utsträckning av undervisningsskyldigheten för vecka från
och med den 1 juli 1942 för småskollärare med en årlig lästid, understigande
39 veckor, saknar utskottet anledning att för närvarande göra något uttalande
i detta ämne.»

Under avdelningen III. 3 hade utskottet bland annat avstyrkt bifall till motionen
II: 15.

Under avdelningen III. 9 (Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag
till centralisering av fortsättningsskolväsendet) hade utskottet anfört bland
annat följande:

»I de likalydande motionerna 1:205 och 11:289 har slutligen yrkats, att
folkskolans besparingssakkunnigas ovannämnda förslag om statsbidrag för
färd med av skolbarnen själva framfört fordon skulle genomföras såsom en
försöksanordning under en tid av tre år. Departementschefen har icke ansett
sig kunna förorda de sakkunnigas förslag på denna punkt. Utskottet får emellertid
erinra, att ehuru skolöverstyrelsen och statskontoret ställt sig avvisande
till ifrågavarande förslag, har detsamma dock tillstyrkts av det långt
övervägande antalet folkskolinspektörer, flertalet länsstyrelser och domkapitel
samt av riksräkenskapsverket.

Utskottet har i det föregående — ---beträffande skolskjutsar vid folk skolan

uttalat sig för en undersökning, huruvida icke nämnda skjutsar skulle
kunna i viss mån förbilligas och rationaliseras. I konsekvens härmed synas
besparingsförsök vid anordningen av skolskjutsar i fortsättningsskolan icke
böra avvisas. Utom de möjligheter till ekonomiska besparingar, som det före -

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Äng. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)
liggande förslaget innebär, torde även önskvärdheten av sparsamhet med landets
förråd av drivmedel för motorfordon motivera en försöksanordning med
statsbidrag till av eleverna själva drivna fordon. Skolöverstyrelsen har bland
annat anfört, att den erforderliga kontrollen över här ifrågasatt statsbidrag
skulle vara svår att ordna. Utskottet vill i anledning härav understryka,
att det här är fråga örn ett statsbidrag till skoldistrikten, och att det måste
ligga i dessas intresse att bidraget icke missbrukas. Det synes icke heller
svårare att från statens sida utöva kontroll i fråga örn nu förevarande anslag
än beträffande andra till skoldistrikten utgående bidrag. Även i dessa fall är
man hänvisad att lita på de kommunala förtroendemännens uppgifter. Utskottet
har i likhet med motionärerna ansett önskvärt, att den föreslagna anordningen
finge under någon tid, exempelvis tre budgetår, försöksvis tillämpas
för att praktisk erfarenhet må vinnas rörande dess ändamålsenlighet. Utskottet
tillstyrker alltså bifall till vad i motionerna I: 205 och II: 289 i förevarande
avseende yrkats. Med hänsyn härtill synes, såsom i motionerna framhållits,
förevarande anslag kunna i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
sänkas med 50,000 kronor till 500,000 kronor.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Per Gustafsson,
Tersson, Jonsson i Eskilstuna, Svensson i Grönvik, Andersson i Prästbol, Andersson
i Södergård, Mårtensson, Wallentheim, Viklund och Lindholm samt
fru Alvén ansett, att utskottets yttrande under avdelning II b) (Höjning av
undervisningsskyldigheten för vissa småskollärare) bort hava följande lydelse:

»Utskottet delar departementschefens uppfattning, att höjning i enlighet
med statskontorets förslag av undervisningsskyldigheten för vecka från och
med den 1 juli 1941 för småskollärare med en kortare årlig lästid än 36 veckor
icke nu synes böra ifrågasättas.

Skolöverstyrelsen synes emellertid i främsta rummet hava grundat sitt avstyrkande
av den ifrågasatta fyllnadstjänstgöringen för småskollärare på det
skälet, att småskollärarnas arbetsbörda icke endast bestämmes av antalet läsveckor
per år utan även av antalet tjänstgöringstimmar för vecka, varför
en rättvis utjämning av arbetsbördan icke skulle kunna ernås genom att utkräva
kompensation för kortare årlig lästid. Såsom reservanten inom överstyrelsen
framhållit, lärer det emellertid för närvarande höra till undantagen,
att en småskollärares tjänstgöring uppgår till mindre än 28 timmar i
veckan, varför det numera huvudsakligen torde vara variationerna i den årliga
lästidens längd, som medföra mera betydande olikheter i småskollärarinnornas
arbetsbörda. Det måste enligt utskottets mening anses önskvärt, att till
den tidpunkt, då samtliga småskollärare komma att åtnjuta lön enligt samma
lönegrad, d. v. s. den 1 juli 1942, åtgärder vidtagas i syfte att så långt
möjligt är utjämna de ännu kvarstående olikheterna. Ett medel härtill erbjuder
det förslag som framförts av reservanten inom överstyrelsen. Detta
förslag innebär, att småskollärare, som efter den 1 juli 1942 har kortare
årlig lästid än 39 veckor, skall från och med nämnda tidpunkt vara skyldig
undervisa 30 timmar i veckan. Ett genomförande av detta förslag skulle medföra,
att flertalet småskollärare erhölle lika stor sammanlagd tjänstgöring för
år, försåvitt den utsträckta tjänstgöringen kan utnyttjas på ett eller annat
sätt. Såsom reservanten anfört, torde det i allmänhet vara möjligt att nyttiggöra
de tjänstgöringstimmar, som på detta sätt uttagas. Utskottet finner sålunda
goda skäl tala för den ståndpunkt, som intagits av reservanten inom
överstyrelsen.

Utskottet förutsätter, att vad utskottet sålunda anfört kommer att beaktas
vid den förnyade prövning av förevarande spörsmål, som departementschefen
ställt i utsikt.»

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

Ang. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)

Enligt en annan reservation hade herr Oscar Olsson ansett, att utskottet
under avdelning III kap. 3 (Förslagsanslaget till folkskolor m. m.: Bidrag
till avlöning åt lärare vid folkskolor) bort tillstyrka bifall till motionen II: 15.

Slutligen hade reservation avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson,
Jolian Nilsson i Malmö, Oscar Olsson, Panli, Bergman, Bäcklund, Björkman,
Berntson, Persson i Falla, Holmdahl och Bergvall, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande under avdelningen III. 9 bort i nyss angivna del
hava följande lydelse:

»I de likalydande motionerna 1:205 och 11:289 har slutligen yrkats, att
folkskolans besparingssakkunnigas ovannämnda förslag örn statsbidrag för
färd med av skolbarnen själva framfört fordon skulle genomföras såsom en
lörsöksanordning under en tid av tre år. Departementschefen har icke ansett
sig kunna förorda de sakkunnigas förslag på denna punkt. Med hänsyn till
den bestämt avvisande hållning, som statskontoret och skolöverstyrelsen intagit
mot förslaget, och på av dessa myndigheter anförda skäl har icke heller
utskottet funnit sig kunna tillstyrka detsamma och avstyrker alltså bifall till
ifrågavarande motioner.»

dels ock att utskottets hemställan bort i nedan angivna delar erhålla följande
lydelse:

»Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till de likalydande motionerna 1:219 och 11:274,

15. Till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet
för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 550,000
kronor;

B. att följande motioner, nämligen

1:6 och 11:8, 1:144 och 11:186 samt 1:205 och 11:289, i den mån desamma
icke må anses besvarade med vad utskottet i det föregående anfört,
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

. På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A 1.

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! Till detta utlåtande har fogats en reservation,
i vilken tillsammans med mig flera ledamöter av statsutskottet ha
tillkännagivit en från utskottsmajoritetens förslag avvikande mening.

Ifrågavarande reservanter föreslå ett sätt att rätta till ett misstag, som
uppkommit på grund av beslut vid en föregående riksdag i fråga örn principen
för avlöningar till folkskollärare och småskollärare. Skillnaden mellan
utskottets och reservanternas uppfattningar är egentligen den, att reservanterna
anse, att ett beslut bör fattas redan nu örn en utökning av ifrågavarande
lärares lästid till 30 timmar per vecka från och med den 1 juli 1942, under
det att majoriteten i utskottet anser, att man kan uppskjuta avgörandet av den
frågan till en kommande riksdag. Emellertid är det nog av vikt, att de, vilka
beröras av denna fråga, i god tid få reda på den ordning, som kommer att
genomföras. Det kan tänkas, att vissa skolstyrelser eventuellt måste ändra
sina reglementen eller dylikt, och då får man ju längre tid på sig att förbereda
sådana åtgärder, om beslutet fattas nu, än örn det skjutes upp till nästa
års riksdag. Därför lia reservanterna ansett, att alldenstund man har funnit

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Äng. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)
en framkomlig väg för att åstadkomma en utjämning av de olikheter i fråga
örn arbetsbördan, som anses föreligga, och då statskontoret och en reservant
inom skolöverstyrelsen, undervisningsrådet Weijne, ansågo att det kunde vara
lämpligt att gå denna väg, bör man fatta ett beslut redan nu.

Jag vill endast med dessa korta ord yrka bifall till reservationen beträffande
motiveringen i denna punkt.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Kammaren behagade observera, att reservanterna
varit angelägna att hjälpa departementschefen och kungl, skolöverstyrelsen
att nästa år göra vad som först då borde göras. Både departementschefen
och skolöverstyrelsen ha egentligen undanbett sig denna hjälp på ganska
goda grunder. Reservationen rör inte budgetåret 1941/42, utan den rör budgeten
för år 1942/43. Det är en ganska besynnerlig metod reservanterna vilja
införa, då de komma med detta förslag till riksdagen. Örn herrarna se på
sid. 28 och följande, finna ni där, huru både skolöverstyrelsen och departementschefen
ställa sig till frågan. Här har det egendomliga inträffat, att
departementschefen principiellt förklarar sig enig med reservanterna, men han
säger ifrån, att .eftersom frågan rör budgetåret 1942/43, vill han vänta att
lägga fram förslag. Spörsmålet synes nästa år böra upptagas till prövning,
varvid skolöverstyrelsen torde böra förebringa beräkning rörande de besparingar
för det allmänna, som genom åtgärder i denna riktning kunde uppkomma,
förklarar departementschefen. Ehuru statsrådet således principiellt
ansluter sig till den mening, som reservanterna här hävda, anser han, att ett
beslut borde fattas i laga tid och ordning, i ali synnerhet som sakliga och
ekonomiska överväganden böra göras, innan det slutliga förslaget framlägges
för riksdagen. Reservanterna anse det onödigt med dessa sakliga och ekonomiska
överväganden. Reservanterna anse, att vi kunna besluta utan dem.

Vad har farit i statsutskottsledamöter, som kunna komma med sådana propåer
till riksdagen? Jo, saken är helt enkelt den, att för en del år sedan skedde
en lönereglering, varvid småskollärarinnorna fingo något mer än statsutskottet
ville ge dem, på grund av att riksdagen fann, att småskollärarinnorna
hade kommit i en ogynnsam ställning. Jag vill nu inte gå in på frågan örn
riksdagen hade rätt därvidlag eller ej, men det är tydligen detta, som ligger
bakom reservanternas tillvägagångssätt att försöka, ett år innan frågan skall
avgöras, helt och hållet binda riksdagen i överensstämmelse med deras åskådning.

Jag kan inte förstå vad det skall tjäna till. Se vi på de sakliga skälen —
jag vill inte ingå i någon längre debatt rörande dem — finna vi att de ligga
däri, att vissa småskollärarinnor ha 2V2 veckas mindre tjänstgöring än de
flesta småskollärarinnorna. De ha inte kommit upp i 39 veckors tjänstgöringstid.
Nu vill man att de, när de skola ha samma lön, skola uträtta ungefär
samma arbete, och det anser man kunna ordnas på det sättet, att ifrågavarande
lärarinnor skulle få drj^gt lVa timmes längre lästid i veckan hela
sitt läsår än de lärarinnor, som ha 39 veckors tjänstgöringstid. Det är vad
reservanterna önska att riksdagen praktiskt taget skulle besluta redan i år,
för att reservanterna skulle slippa att ha något bekymmer örn den saken,
när den budget, som frågan gäller, skall antas.

Nu har departementschefen som sagt inte ansett, att det är något som hindrar,
att i den må så ske kan, längre veckotjänstgöring kräves av ifrågavarande
lärarinnor. Men detta är minsann inte så enkelt ordnat, påpekar skolöverstyrelsen,
som det synes reservanterna. Och vad rättvisan beträffar, får skolöverstyrelsen
sig också friheten att något diskutera den. Det påpekas, att
efter löneregleringen de allra flesta av småskollärarinnorna ha fått sin tjänst -

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

Äng. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)
göringstid ökad med två veckotimmar. Det är, så vitt jag vet, den enda befattningsgrupp,
som Ilar fatt vidkännas en ökning av sin tjänstgöringstid
efter denna lönereglering. Och just denna grupp skall man vara så angelägen
örn att knipa till örn nu, sa att man skall vara fri från alla bekymmer
nästa år, när frågan skall komma före i laga tid och ordning!

Vad är det för småskollärarinnor det gäller? Det är egentligen de i fråga
örn arbetet sämst lottade småskollärarinnorna, nämligen småskollärarinnorna
i ^-skolorna, som ha två klasser. När de se den brådska -—• jag skulle nästan
vilja säga den ohöviska brådska, ifall inte det uttrycket är alltför oparlamentariskt
—- som reservanterna här ådagalägga, synes det mig inte underligt, örn
dessa, småskollärarinnor tyckte, att riksdagen behandlar just deras grupp, emot
regeringens och skolöverstyrelsens ståndpunkt, på ett något hårdhänt och
omilt sätt. Jag har den kanske i dessa tider inte så passande uppfattningen,
att man skall ställa det bra för och åtminstone inte gå onödigt hårt eller bryskt
nåtJra'' av statens befattningshavare. Det kan vara till mera nytta
bade för barnen och för lärarkåren, att lärarkåren — i detta fall den del därav
som utgöres av småskollärarinnorna i b-skolorna ■— känner, att den har det
allmännas sympati och solidaritet bakom sig, än att den ser, att man ifrån riksdagens
sida går fram pa helt ovanliga vägar för att de eventuellt inte skola
slippa undan med för. litet arbete ett år efter det att de fått sin arbetsbörda
ökad med två timmar i veckan.

Jag tror således, herr talman, att alla skäl tala för att kammaren bör följa
utskottet i detta fall och ge sig till tåls till nästa riksdag, då den utredning,
som Ivungl. Majit har funnit nödig före förslagets framläggande, också föreligger.

Det var vad jag ville säga beträffande den reservation, som jag inte anslutit
mig till. Nu skall jag gå över till ett par reservationer, som jag står för.

Vad beträffar den med nr 3 betecknade reservationen vill jag erinra örn att
utskottet föreslagit riksdagen, att riksdagen skall ge sig in på en alldeles ny
metod för att skolskjutsar i vissa fall inte skulle behöva komma till användning.
Det gäller barnen i fortsättningsskolan, som nu i vissa fall lia rätt till
skolskjuts. Sakkunniga ha framlagt det förslaget, att man på sina håll skulle
kunna ersätta skolskjutsarna genom att ge de barn, som lia 5 kilometers väg
till skolan och därutöver^ en personlig ersättning för att de cykla eller ro eller
åka sparkstötting eller åka skidor till skolan. Barnen i fortsättningsskolan
skulle ha en personlig ersättning av 40 öre per dag, ifall de ha mellan 5 och 7
kilometer att ta sig fram på sparkstötting, skidor, cykel o. s. v., och 50 öre,
ifall sträckan är längre än 7 kilometer.

När jag hörde på debatten i andra kammaren, fälldes där ett yttrande, som
jag tyckte var ganska typiskt för vad saken gäller. Man sade till förmån för
statsutskottets förslag, att det väl var åtminstone lika bra och i allmänhet
bättre att i stället för att betala en chaufför för skolskjuts ge barnen personligen
såsom ersättning för deras egen ansträngning, när de ta sig fram till skolan,
en liten summa, varigenom kanske t. o. m. staten kunde göra en besparing. Det
är således fråga örn att barnens egna ansträngningar, när det gäller deras färdande
till fortsättningsskolan, skola ersättas kontant. Ja, men nu finns det ju
barn, sorn.inte lia cyklar, och kanske inte ens skidor eller sparkstötting. De få
också ta sig fram till skolan genom egen ansträngning, då de använda sina ben.
Är inte den ansträngningen värd sin belöning lika väl som den ansträngning,
som behöves för användandet av skidor eller sparkstötting? Jag tror att ansträngningen
i förra fallet är större.

Statskontoret och skolöverstyrelsen lia sagt att detta förslag kommer att
medföra rätt betänkliga konsekvenser, och det tycker jag är riktigt sagt. Stats -

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Äng. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)
kontoret undrar, hur det skall gå för de pojkar och flickor, som skola till fortsättningsskola
men som inte lia råd att hålla sig med cykel under den tid av
året, då cykel kan användas. Man kan ju säga, att kommunerna kunna anskaffa
cyklar — det finns kommuner som redan gjort det utan att någon bestämmelse
därom finns — och låna ut dessa cyklar. Kommunerna kanske kunna få 18
kronor av staten, eller vad det kan bli för belopp per fortsättningsskolekurs, för
varje cykel, som de låna ut till pojkarna eller flickorna. Gäller det ett stort
skoldistrikt, där flera kurser pågå under olika tider, kanske de kunna få cykeln
betald på ett eller två år. Ja, det är en konsekvens, som statskontoret pekar på.
Det har funnits ett statsskick, som var så demokratiskt, att medborgarna fingo
betalt för förlorad arbetstid, örn de gingo och röstade eker gingo på teatern.
Jag vill inte säga att jag i allt och allo är motståndare till ett sådant system,
men nog tycker jag att det kan bli litet farliga vägar, om man, när det gäller
fortsättningsskolebarnen, skulle gå fram på detta sätt.

Så kommer härtill en sak, som jag inte tycker är vidare smakfull, och det
är det förhållandet, att fortsättningsskolebarnen skulle få ersättning, medan
folkskolebarnen minsann inte skulle få något betalt, även om de skulle få lov
att cykla lika lång väg till sin skola. Och då är ändå att märka, att folkskolebarnen
äro yngre och mindre fysiskt utvecklade än fortsättningsskolebarnen.
Jag tycker att om barnen skola få ersättning i det ena fallet, skola de också
få det i det andra. Gentemot detta kan man ju helt bryskt säga, att det kostar
mera örn även folkskolebarnen och inte bara fortsättningsskolebarnen skulle lia
ersättning. Men det är väl inte den synpunkten, som statsutskottet lägger till
grund för detta sitt förslag.

Skolöverstyrelsen har anfört, att det blir en hel del besvärligheter mod denna
anordning i administrativt hänseende och i kontrollhänseende. Och varför blir
det det? Jo, därför att läraren noggrant måste föra bok över pojkarna och flickorna
i fortsättningsskolan, som skola ha dessa 40 eller 50 öre örn dagen för
var dag som går under hela kursen, ty de skola naturligtvis inte få något, om
de äro borta någon dag från skolan. Nu är det ingen som på något sätt betvivlar
vare sig lärarnas ordningssinne eller skolstyrelsernas vilja att utföra
kontrollen på bästa sätt, men såsom lärare måste jag säga, att jag tycker att
lärare och folkskolinspektörer lia viktigare saker att sköta än denna.

Utskottet anser det såsom en förmildrande omständighet, att den föreslagna
anordningen skulle prövas under tre år såsom en försöksanordning så att de
eventuellt uppkommande besvärligheterna inte skulle göra sig gällande under
mer än tre år. Jag tycker att det är precis tre år för mycket.

Det är därför, herr talman, som jag i denna punkt yrkar bifall till den av
herr J. B. Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Vidare finns det en liten reservation avgiven av mig ensam i fråga örn en
motion nr 15 i andra kammaren. Om herrarna här i kammaren äro något intresserade
av denna motion, kan jag nämna, att den behandlas av utskottet överst
å sid. 35 i dess utlåtande. I denna motion påyrkas en utredning om ökad befogenhet
för de kommunala folkskolinspektörerna i de s. k. landstingsfria städerna.
Motionen refereras å sid. 32 och 33 i utskottsutlåtandet. Vad motionären
är bekymrad för är en sak, som många fler än han här i landet äro bekymrade
för. Det är så, att i och med statens övertagande av allt större delar av kostnaderna
för folkskoleväsendet är det helt naturligt, att den översta kontrollen
beträffande skolväsendet i allt större utsträckning också kommer att övertagas
av staten och dess organ. De landstingsfria städerna ha varit befriade fran statsinspektion.
Nu komma emellertid deras kommunala inspektörer och deras skolstyrelser
att för ordnandet av skolförhållandena på sin ort vara beroende av
statens organ, skolöverstyrelsen eller statsinspektören. Det blir fråga om, såsom

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

Ang. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)
motionären säger, en dualism i skötseln och handhavandet av folkskolans angelägenheter.
Nu är det emellertid så att dessa stora städer, Stockholm, Göteborg,
Hälsingborg för att nämna tre exempel, ha kostat på sig åtskilliga nog så
fruktbärande initiativ på grund av det intresse, som förefinns i dessa städer,
initiativ som ha väckt uppmärksamhet och även vunnit efterföljd på andra
håll. Motionären är inte alls angelägen örn att vi i de svenska kommunerna
skola få en likriktning av skolväsendet, en likriktning som är på god väg och
som visserligen gör, att man ser till, att inga skoldistrikt sjunka för långt
under en medelnivå, men som då också kan dra med sig att de större städerna
och deras ledning av skolväsendet inte kommer så högt över den nivån. Resultatet
blir en medelnivå, d. v. s. en medelmåttsnivå. Det svenska skolväsendets
utveckling under de senaste årtiondena är icke precis smickrande för vårt land,
och denna utveckling tror jag i stor utsträckning beror på den alltför stora
likriktning som vi, naturligtvis i all välmening, ha genomfört med för varje
ämne bestämt timantal, vilket icke får överskridas, och med ett fastslaget
schema, som icke får ändras utan särskilt tillstånd av myndigheterna o. s. v.,

o. s. v. Jag tror således att vi här ha att göra med en viktig fråga, som vi böra
syssla med, och det vore kanske inte heller ur vägen att riksdagen sysslade
något med den, innan riksdagen blir absolut tvungen därtill på grund av en
allt starkare växande opinion utanför riksdagen.

Vad säger då utskottet? Utskottet tar inte parti emot motionen, men utskottet
säger, att denna sak från annat håll har bragts under Kungl. Maj :s prövning
och att Kungl. Majit har avlåtit en skrivelse därom till skolöverstyrelsen. Ja,
det är ju roligt det, och det är naturligtvis bättre än ingenting. Men det, som
motionären begär, är att riksdagen skall ställa sig intresserad bakom ett sådant
krav som det han framställt. Det tycker jag också, herr talman, och därför
ber jag att få yrka bifall även till reservationen nr 2.

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! Herr Oscar Olsson ansåg att det vore
ohöviskt att besluta något i år, men däremot vore det, såvitt jag fattade honom
rätt, mindre ohöviskt att besluta samma sak nästa år. Nu råkar det vara så,
att andra kammaren har varit ohövisk nog att besluta i enlighet med reservationen,
vare sig nu detta är något särskilt brott mot de parlamentariska reglerna
eller icke. Men jag tror icke, att första kammaren skulle visa sig mera ohövisk
än andra kammaren, örn första kammaren nu också bifölle reservationen.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Pauli: Det nya argument, som herr Gustafsson i Benestad drog fram,
tycker jag inte är av övertygande eller imponerande natur. Han meddelade oss,
att andra kammaren har bifallit reservationen, och på grund därav ansåg han,
att första kammaren utan vidare skulle göra detsamma. Jag har till skillnad
från herr Gustafsson i Benestad den uppfattningen, att första kammaren både
har och bör ha sin handlingsfrihet obeskuren av vad andra kammaren gör i sådana
här fall.

lill vad som tidigare har yttrats i denna fråga vill jag ytterligare framhålla
ett par saker. Jag förmodar att herrarna ha uppfattat vad det gäller
.Visserligen gjorde herr Oscar Olsson sig själv den otjänsten att blanda ihop
tre olika frågor i ett och samma anförande, vilket kanske gjorde det litet svårt
att följa med. Jag skall för min del begagna mig av herr talmannens tillmötesgående
att låta oss tala örn de olika reservationerna då respektive punkter,
föredragas, varigenom det blir lättare för kammaren både att taga ståndpunkt
till de olika frågorna och att avgöra dem på ett redigare sätt. Jag vill därför,

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Äng. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)
när jag denna gång har ordet, endast uppehålla mig vid den här frågan linder
punkt II b).

Som kammaren torde ha uppfattat rör det sig om ett önskemål att man
skulle åstadkomma en utjämning, som det kallas, med avseende på det förhållandet
att å ena sidan somliga småskollärarinnor ha 39 veckors tjänstgöring
örn året och andra småskollärarinnor ha kortare tjänstgöring per år, medan å
andra sidan somliga småskollärarinnor ha ett större antal veckotimmar än andra.
Nu vill man försöka kompensera detta så att de lärarinnor, som tjänstgöra
det mindre antalet veckor per år, få läsa ett större antal timmar per vecka.
Detta har jag principiellt icke ställt mig avvisande emot, vilket ju framgår av
vad utskottet har skrivit, och vi ha i utskottet överhuvud taget funnit, att departementschefen
sagt vad som i närvarande situation kan sägas örn denna sak,
när han yttrar: »För egen del finner jag skäl kunna anföras för en utjämningav
arbetsbördan, i den män så är möjligt och så lämpligen kan ske, genom höjning
av antalet veckotimmar för småskollärare med kortare årlig lästid.»

Departementschefen har alltså sagt — och statsutskottet instämmer i detta
— att han är beredd att göra vad som är möjligt och lämpligt i detta fall. Men
därmed äro icke herrar reservanter nöjda. De äro icke nöjda med det möjliga
och det lämpliga, utan de vilja att riksdagen redan i år skall taga ståndpunkt
till vad man i detalj skall besluta i den här saken vid en följande riksdag. De
vilja alltså binda riksdagen vid en ståndpunkt, som riksdagen inte ännu har
någon saklig grund för. En av de sakliga grundvalar som saknas är en beräkning
av hur mycket man möjligen kan spara för statsverket på detta sätt. Örn
den saken säger en ledamot av besparingssakkunniga, som samtidigt är reservant
inom skolöverstyrelsen, undervisningsrådet Weijne, i sin reservation, att
»någon möjlighet att ens approximativt angiva den besparing, som här avses,
torde med hänsyn till många ovissa faktorer ej föreligga». Och departementschefen
säger, att nästa år, då denna sak skall upptagas till prövning, skall
skolöverstyrelsen lia förebringat beräkning rörande de besparingar för det allmänna,
som genom åtgärder i denna riktning kunna uppkomma. Är det icke
rimligt, att riksdagen skall lia någonting att hålla sig till i fråga örn den besparing
man vill åstadkomma, innan man beslutar en sådan här sak? För min
elei tvekar jag icke att kalla det för en oformlighet att begära, att riksdagen
skall ett år i förväg utan tillgängligt bedömningsmaterial intaga en ståndpunkt
i en fråga, som nu icke är aktuell.

Jag skulle också vilja påminna örn att det finns vissa andra saker, som kunna
förtjäna att närmare övervägas, innan man tar definitiv ståndpunkt. Till
dem hör det sätt varpå den utökade veckotjänstgöringen skall tagas ut. Den
nyss citerade reservanten och sakkunnige har förklarat, att i regel torde det
vara möjligt att av de av honom till 3,500 beräknade småskollärarinnor, som
frågan berör, uttaga ytterligare 2 veckotimmars tjänstgöring. »Särskilt synes»,
säger han, »undervisningen i slöjd härvid kunna ifrågakomma, men icke
så sällan torde nu ifrågavarande småskollärare även kunna utnyttjas som timlärare
i andra ämnen», d. v. s. på folkskolans stadier.

Vi veta mycket väl, mina herrar, att vi under nu pågående rationaliseringsåtgärder
inom folkskoleväsendet, som ha till ändamål att göra besparingar för
statsverket, nödgats gå med på försämringar av skoltyper på olika håll, där
vi långt ifrån skulle ha önskat att sådana skedde. Men man kan med allt skäl
fråga sig, örn man bör gå längre i detta än vad som är strängt nödvändigt.
Här skulle det faktiskt medföra, att man nödgades sätta in småskollärarinnor
som timlärare på folkskolestadiet i de fall detta överhuvud taget kunde göras
och alltså i folkskolan utöka användandet av för folkskolestadiet icke utbildade
lärare. Mot detta har centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund
framhållit, att en sådan »nedprutning av kompetensfordringarna på lärare -

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

Ang. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)
krafter för folkskolans undervisning ej kan annat än sänka den standard, till
vilken utvecklingen lett den svenska folkskolan». Denna synpunkt tycker jag
att man icke skall lämna ur sikte, men jag har framlagt den endast såsom en
komplettering av. de allmänna synpunkter, ur vilka denna fråga bör ses.

• Hu_vudinvändnin£en. mot reservationen är — jag upprepar det — att vi i år
icke ha någon anledning att gå utöver vad departementschefen har angivit.
Hans ställningstagande till denna fråga är allt vad man för närvarande kan
begära, och örn han förklarar, att han vill för denna sak göra vad som är möjhgt
och vad som är lämpligt, så tycker jag inte man kan begära mera.

»Ultra posse kan ingen gosse», heter det på det gamla studentlatinet, och
det tycker jag bör tillämpas även på riksdagen. Det är med anledning härav
herr talman, som jag tillåter mig att också yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag,
vilket ar detsamma som utskottets ståndpunkt i denna sak, och alltså avs
ag pa reservationen. Till de övriga av herr Oscar Olsson berörda punkterna
sihäll oe att ia återkomma i vederbörlig ordning.

pitersson VpStÅl yttrande instämde herr Nilsson, Johan, i Malmö och herr

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag hade för min del kunnat nöja mig med
att instämma i de anföranden, som herrar Oscar Olsson och Pauli'' hållit vari
med stor klarhet uttalats de skäl, som tala för ett bifall till utskottets''utlåtande.
Att jag anda trots denna sena timme begär ordet, beror på att jag vill
påpeka en annan sak, som naturligtvis icke kan spela någon avgörande roll
men som anda kan ha ett visst psykologiskt intresse i detta sammanhang.

dag vili da omnämna att, som var och en som närmare följt dessa frågor
Kanner till iragan örn en utökning av tjänstgöringstiden för alla lärarkategorier
varit uppe till övervägande. Det gäller lärare vid läroverken, seminarierna
och folkskolorna. Kungl. Majit har emellertid icke fullföljt de planer
som Pa det området varit diskuterade, och detta är i vederbörlig ordning anmält
^°TvTn^S nSOm del har godtagit Kungl. Maj :ts ståndpunkt.

Nog förefaller det mig då, herr talman, något egendomligt, om riksdagen,
da det gäller den sämst avlönade kategorien av lärare skulle inta
en annan ställning och redan nu, utan den utredning som är behövlig, fatta
ett beslut i ärendet.

Jag tillåter mig alltså, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
med avseende pa utskottets i den nu förevarande punkten gjorda hemställan
endast yrkats, att densamma skulle bifallas. Därjämte hade i fråga om utskottets
motivering framställts ett särskilt yrkande, till vilket herr talmannen
ville . återkomma efteråt sedan utskottets i utlåtandet gjorda hemställan
blivit i sin helhet behandlad.

På därefter gjord proposition bifölls vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna A 2—A V.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten A 15.

Herr statsrådet Hagge: Herr talman! Det är icke utan en viss tillfredsställelse
jag kunnat konstatera, att utskottet i det stora hela beträffande den

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Äng. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)
proposition jag framlagt i detta stora och besvärliga ärende, som Ilar betydande
konsekvenser med sig för det svenska folkskoleväsendet, har funnit, att
det kunnat godtaga samma ståndpunkt som propositionen intagit i de olika
frågor vi här lia kommit in på.

Det är i mycket få punkter ■— jag vill minnas att det bara är Iva — som
utskottet gjort någon ändring. Den ena av dessa gäller frågan om ersättning
till skolbarn, som använda sina egna cyklar, skidor och sparkstöttingar eller
vad det nu må vara, i syfte att man därmed skulle kunna dra in på anslagen
till skolskjutsar vid centralisering av skolväsendet i ett skoldistrikt.

Jag blev en smula förvånad, när jag såg, att statsutskottet hade gått på
den linjen och att de mycket försiktiga och kloka män, som sitta i statsutskottet,
i så stor utsträckning verkligen velat reflektera på detta projekt. Jag har
mycket svårt att förstå att det kan lia något vidare värde. Jag förstår
mycket väl att frågan örn skolskjutsarna är ett problem, som i hög grad sysselsätter
landsbygdens skoldistrikt och beträffande vilket man måste försöka
sig fram på olika linjer, men den här linjen förefaller mig vara förenad med
mycket stora betänkligheter och dessutom, som jag ser saken, icke kunna leda
till det mål som utskottsmajoriteten har föreställt sig att man skulle kunna
komma fram till, nämligen till några verkliga besparingar för staten. I och
för sig tycker jag, i likhet med herr Olsson, verkligen att det är något egendomligt
att man skall betala 40, 50 öre åt de barn, som använda små egna
cyklar eller vintertid ta på sig ett pär skidor eller använda sin sparkstötting
eller vad det må vara för att åka till skolan, och man undrar en smula hur
pass långt man egentligen kan komma på den vägen, örn man skall betala barnen
också för sådant. Men det är inte det som för mig varit det avgörande,
utan det är att jag tror att hela förslaget är ur olika synpunkter opraktiskt.
För det första veta vi icke ens vilka omedelbara besparingar det innebär. Det
behövs bara att ett eller annat barn icke har cykel, på grumWiv att föräldrarna
äro så fattiga att de inte kunna skaffa en cykel, eller att några barn överhuvud
taget icke kunna begagna sig av cykel, för att man i alla fall måste ordna
med skolskjuts — i vilken utsträckning detta är fallet, har icke någon kunnat
säga — och därför vet man mycket litet ens örn de omedelbara besparingar, som
kunna bli följden av detta förslag. Därtill kommer emellertid, att det väl är
troligt att en utvidgning icke bara är tänkbar utan även nära till hands liggande.
De sakkunniga ha beträffande statsbidragets storlek^föreslagit 40 öre
för barn och dag, örn skolvägen är högst 7 kilometer, och 50 öre örn dagen,
olli skolvägen är längre. Dessa belopp äro tillyxade sa där som^maji ofta får
göra, när man skall komma fram till ett belopp, och vila icke på några rationella
grunder. Därför kan det bil ytterst lätt att fa gehör för ett krav pa
att öka detta bidrag. Man står som sagt på losan grund, och det är troligen
icke för mycket sagt, örn jag påstår, att det är sannolikt, att det kommer
att bli ganska svårt att hålla sig till de bidrag, som här äro föreslagna, utan
att man sålunda får emotse höjningar av beloppen i framtiden.

Det finns också en del andra skäl som tala emot förslaget, bland annat
det att kontrollen kommer att vålla mycket stora besvär. Beträffande varje särskilt
barn skall det ju klaras ut, att det icke föreligger något missbruk av ratten
till ersättning utan att det verkligen finns skäl för den, och då blir det
självfallet ett kontrollarbete, som innebär administrativ^ krångel och besvär i
mycket stor omfattning. Vilka är det som komma att åläggas detta arbeter
Jo, i första hand är det folkskolinspektörerna, men dessa ha redan nu en
mycket stor arbetsbörda. Jag har haft flera uppvaktningar från dem, varvid
de lagt fram för mig som jag tycker mycket goda skäl för den uppfattningen att
de, sådana som tiderna nu äro, ha blivit i hög grad betungade, och de bil betunga -

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

Äng. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)
de även av genomförandet av den bär rationaliseringen. Skall den kunna skötas
på ett förnuftigt och riktigt sätt, blir deras arbetsbörda ännu större. Att
då dessutom ovanpå detta andra arbete lägga på dem allt det plock, som detta
förslag skulle medföra, tror jag vore att gå en oklok väg.

Det har således nu räknats med besparingar av 75,000 kronor örn året.
Enligt min mening är det ganska säkert, att dessa besparingar, örn de uppkomma,
endast kunna inflyta under en kortare övergångstid, och anordningen
kommer sedan att bli dyrare för staten.

Av olika skäl tror jag, att örn man ginge in för denna anordning, skulle
det komma att visa sig att man bestämt sig för någonting som örn några år
säkerligen icke gåve några besparingar utan tvärtom betydde ökade utgifter
för staten i form av ganska omfattande statsbidrag. Det är väl i känslan av
detta som utskottets majoritet har föreslagit, att den här anordningen bara
skulle försöksvis tillämpas under tre budgetår. Jag tror knappast att man
kan vinna tillräcklig erfarenhet på en så kort tid. Men därtill kommer att det
blir ännu. svarare att komma ifrån en sådan här anordning, örn den väl en
gång har införts. Och örn utskottets majoritet har tänkt sig att man nu skulle
göra ett försök under tre år, som man sedan skulle kunna komma ifrån, ifall
anordningen under den tiden visade sig icke vara lämplig, så tror jag att man
misstager sig grundligt. Ty den erfarenheten ha vi väl i alla fall, att ha vi en
gång infört sådana här statsbidrag, blir man aldrig av med dem. Det är så
många krafter,^ som komma att förena sig örn att bibehålla dem, att vi nog
kunna utgå ifrån att det är en fullkomlig illusion att tro att man skulle kunna
bli av med denna sak, sedan den väl en gång införts. Då har man ett system
infört, som i och för sig är mycket besynnerligt, ytterst krångligt, i många
avseenden olämpligt, och som, örn det skulle medföra en omedelbar besparing,
säkerligen när det komme att bibehållas i längden skulle öka statens utgifter
i stället för att minska deni, som avsikten skulle vara med denna anordning.

Jag skulle därför vilja varna för att man beträder den här vägen. Jag delar
helt den mening, som kommit till uttryck i den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen. Jag ber att få påpeka, att icke mindre än elva av utskottets ledamöter
ha förenat sig örn reservationen. Det är alltså, jag höll på att säga
mer en tillfällighet, att majoriteten ligger på den andra bogen, och det ger mig,
örn jag törs säga så, en smula förtröstan, att det i alla fall inom utskottet finns
ett stort antal män med den försiktighet och den kloka omsikt, som vi alla äro
vana vid att vänta från vårt vördiga statsutskott.

Herr Pauli: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har redan så utförligt beskrivit de grunder, varför han icke kunnat
vara med örn det motionsvis framförda förslag, som en ganska liten majoritet
i statsutskottet har gjort till utskottets ståndpunkt, att jag endast skall tilllägga
några ord i samband med att jag yrkar bifall till reservationen.

Jag har fäst mig vid den punkt i utskottsutlåtandet på sidan 55, där utskottet
papekar, att utskottet på sidan 44 har beträffande skolskjutsar vid folkskolan
uttalat sig för en undersökning, huruvida icke nämnda skjutsar skulle
kunna i viss mån förbilligas och rationaliseras. Därpå säger utskottet: »I konsekvens
härmed synas besparingsförsök vid anordningen av skolskjutsar i fortsättningsskokn
icke böra avvisas.» Jag får säga, herr talman, att den logik, sorn
utskottsmajoriteten här ger prov på, inte är av det mera imponerande slaget. Ty
vad .är ^let som står på sidan 44? Jo, där rör det sig örn ett par motioner, vari
det ifrågasatts, huruvida inte länsstyrelserna borde få i uppdrag att tillse,

Första kammarens protokoll 1941. Nr SS. 7

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Äng. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)
att innehavarna av biltrafikstillstånd uppehålla regelbundna turer för skolbarn
på lämpliga sträckor och mot skäliga taxor. Detta tycker jag är en mycket god
tanke, som inte ter sig så äventyrlig, men beträffande den saken bar utskottet
likväl varit mycket försiktigt. Utskottet bar där sagt, att det undandrar sig
dess bedömande, huruvida den av motionären anvisade utvägen är praktiskt
framkomlig, men att utskottet anser det finnas goda skäl för en närmare
undersökning. På sidan 55 kommer nu utskottet och säger, att det som konsekvens
av att man bar velat närmare undersöka möjligheten att ha regelbundna
skolskjutsturer mot skäliga taxor följer, att man alldeles bör frångå dessa
skolskjutsturer och i stället ge 50 öre eller 40 öre åt barn, som ta sig fram
till skolan på cykel eller örn vintern på skidor eller sparkstötting —- eller kanske
tvärsöver en sjö på skridskor eller, varför inte, örn vi bli i framtiden mera
amerikaniserade, åt barn som komma till skolan på rullskridskor på landsvägarna.
Man kan rent av, som någon gjort, dra den ytterligare slutsatsen, att
det kanske en gång kommer att framställas anspråk på staten, att barn, som
gå till fots till skolan och därför slita på sina skosulor, också skola få en viss
ersättning för det, låt oss säga en tolvskilling. Jag för min del får säga att
hela detta projekt tills vidare är så föga utrett till sina konsekvenser, att det
närmast synes som en äventyrligbet, och jag kan inte vara med örn att ens för
en försöksperiod på tre år tillstyrka, att det införes vid fortsättningsskolorna.

Vi kunna också tänka på det mycket besynnerliga förhållande, som kommer
att äga rum, när barnen i fortsättningsskolan i en viss by komma att få uppbära
dessa ersättningar för att de cykla eller skida till skolan, medan barnen
i folkskolan, som äro deras kamrater i bygden och föga yngre, för sina betydligt
oftare under året företagna cykel- och skidfärder till skolan inte få ett
öre. Nog kommer folket att tycka, att det är en bra märkvärdig differens på
åtskillnad!

Statsrådet påminde örn vilken administrativ belastning detta räknande och
kontrollerande av småsummor på 50 öre och 40 öre skulle komma att medföra,
och man kan verkligen undra, örn det inte kommer att kosta så mycket, att
besparingen torkar in, örn det överhuvud taget blir någon. Men det finns också
en annan synpunkt, som jag inte tror att herr statsrådet bade tillfälle att beröra,
nämligen den hygieniska: hänsynen till skolbarnens hälsa. Vi skola komma
ihåg, att för att detta projekt skall kunna förverkligas, att en bil eller
buss för skolskjutsen inbesparas, måste alla barn i det ifrågavarande distriktet
ta sig fram till skolan själva. Därav kommer att i dessa fall följer en moralisk
press på barnen, och man kan ifrågasätta, huruvida det alltid sa noga kommer
att kontrolleras, örn barnen ha tillräckligt solid hälsa eller krafter för att
underkasta sig denna kanske ibland ganska påfrestande sportprestation, som
det allmänna på det sättet kommer att kräva av dem. Jag vill framhålla, att
både överstyrelsen och statskontoret, som ha avstyrkt projektet, pekat på denna
hygieniska synpunkt.

Jag kan inte betrakta det annat än som ett förhastande, när utskottets majoritet
har föreslagit bifall till denna motion, och jag anser att mycket starka
skäl tala för Kungl. Maj:ts ståndpunkt. Skulle riksdagen^ alla fall besluta
denna treåriga försökstid, tror jag mig utan att göra anspråk på att vara profet
kunna utlova, att det kommer att bli föga uppmuntrande resultat av experimentet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen nr 3.

Herr Brandt: Herr talman! Det är inte med någon större glädje som jag
går emot så väl herr ecklesiastikministern som herrar Olsson och Pauli, och

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

Äng. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)
jag erkänner villigt att denna fråga är mycket vansklig. Detta framgår ju redan
av omröstningssiffrorna i statsutskottet, då reservanternas antal är elva,
och man kan nog sakligt ställa sig på vilken sida man vill och anföra argument
som äro ungefär lika goda. Örn jag nu ställer mig på den sidan som
är motsatt ecklesiastikministerns och där jag egentligen inte gärna vill stå, gör
jag det av det skäl som herr Pauli anförde, då han citerade det gamla studentikosa
uttrycket »ultra posse kan ingen gosse». Jag kan översätta det med
att man kan inte krypa ur sitt eget skinn. Jag är nämligen folkskolinspektör,
och just därför vet jag hur denna sak skall ordnas. Jag vet att herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet har orätt, jag vet att herr Pauli
har orätt, jag vet att herr Olsson har orätt, och jag vet att vi folkskolinspektörer
lia rätt, då vi säga att vi lia folket bakom oss. Och på samma sätt som
man kan säga som herr Pauli och herr Olsson, att skolöverstyrelsen och statskontoret
gå emot förslaget, kan man ju säga att det övervägande antalet folkskolinspektörer
och länsstyrelser, det övervägande antalet domkapitel och till
på köpet riksräkenskapsverket, som jag dock i detta sammanhang inte har någon
större respekt för, allesamman gå in för den ståndpunkt som statsutskottet
intagit. Jag menar att det är hugget som stucket, örn man diskuterar frågan
rent teoretiskt, men jag kan inte krypa ur mitt eget skinn, och jag vet att
folkskolinspektörerna praktiskt taget äro ense. Jag vet också att praktiskt
taget alla skoldistrikt lia elen inställning, som — örn herr Mannerskantz tilllåter
mig °ta hand örn det där papperet -— framgår av denna skrivelse, som
inte är från Stora Kopparbergs inspektionsområde utan från ett skoldistrikt
i Värmland och som ett antal skolrådsordförande och Överlärare ha undertecknat.
I den skrivelsen står det, att man har sig bekant, att det inom de övriga
sjutton skoldistrikten räder precis samma mening, och detsamma kan jag vitsorda
vad beträffar mitt^eget inspektionsområde. Såvitt jag vet — det kan hända
att jag tar miste på någon enda — ha alla skolrådsordförande och Överlärare.
precis den ståndpunkt som jag här fört fram och som statsutskottets
majoritet ger uttryck åt, nämligen att det vore en välgärning, örn vi kunde
få statsbidrag till ungdomar som ta sig fram till skolan på egna fordon. Jag
har ju dess värre varit tjänstledig under två och ett halvt år och mera lyssnat
till teoretiska utläggningar här i riksdagen än till »folkets röst», och jag förshir
så väl de invändningar som nu göras, men när jag hör diskussionen här,
vu! jag ända att det skall komma fram i första kammaren, att örn ni gå på
den lmje som statsrådet och herrar Olsson och Pauli förorda, gå ni stick i stäv
emot den uppfattning som absolut flertalet innevånare i Sverige ha. Detta
hindrar inte att ni kunna ha rätt och att er väg är framkomlig, men då gå ni
i alla lall stick i stav mot meningen i distrikten, där man är oändligt tacksam,
om^ man kan få denna hjälp.

Jag vagar inte garantera, att det inte förhaller sig så som herr statsrådet
säde, att örn vi nu under tre år söka oss fram på denna väg, kan det bli både
tre ar och nio ar till. Det är mycket möjligt att det kan bli så, och för egen del
är jag bara glad, om man fortsätter på den inslagna vägen. Det är ju möjligt
att besparingen inte blir så stor, men det är å andra sidan, herr statsråd, tänkbart
att det verkligen kan bli en besparing, t.y statsutskottets majoritet ifrågasätter
ju att man skulle kunna sänka anslaget med 50,000 kronor till 500,000
kronor. Och även örn det inte skulle bli den besparingen, tror jag i alla händelser
inte det blir någon förlust att gå denna väg. Det är av folkpsvkologiska
skal, som det skulle vara så lämpligt att animera barnen och deras föräldrar
till att bita barnen ta, sig fram på egen hand, när de kunna, genom att ge dem
en liten s ani dag erkänner gärna, att det, är så roligt att, åka skidor, att man
snarare skulle betala for det nöjet, men jag tycker inte det spelar någon roll

100

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Äng. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)
om ett skolbarn får en slant för att det åker skidor i stället för cykel efter ett
stort snöfall.

Jag har bara velat frambära detta vittnesmål så att det blir känt för alla:
glöm inte att flertalet folkskolinspektörer, flertalet skolrådsordförande och
flertalet Överlärare äro inne på samma linje som de ledamöter av statsutskottet
som i alla fall kommit att utgöra majoritet. Jag upprepar, att jag villigt
medger, att det finns starka teoretiska skäl på den andra sidan, men då jag
skall välja, väljer jag de praktiska synpunkterna.

Jag tillåter mig, herr talman, att vördsamt yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Larsson, Sven: Jag tillåter mig också, herr talman, att yrka bifall
till utskottets förslag i detta fall. Det är nog klart att man inte kan vänta
bestående resultat av vad som här föreslås, och det är inte säkert att juan
kan få fram något av detta, men å andra sidan är det också så att frågan
örn detta, som nu kallas för att statsbidrag skulle utgå till av eleverna själva
drivna fordon, är av den beskaffenhet, att det återkommit under mångå år,
och jag är övertygad örn att riksdagen inte får ro förrän denna sak praktiskt
prövats. Och örn det nu överhuvud taget skall göras någon gång, då mäste
vi väl i alla fall erkänna att den nuvarande tidpunkten, då vi ha brist på
både drivmedel och annat, är den lämpliga att göra detta försök.

Det har talats, framför allt av herr Oscar Olsson, örn att det är en brist i
detta förslag att det endast skulle gälla fortsättningsskolorna. För min del
tycker jag att det är en fördel. Det är ju inte fråga örn något annat än ett
försök under tre års tid, och då är det väl bättre att man får pröva det i fortsättningsskolorna,
som dock pågå endast under en viss tid på året och en tid
som lämpar sig för försöket.

Då reservanterna dessutom som huvudskäl anföra, att skolöverstyrelsen
och statskontoret bestämt avstyrkt, kan man ju, som utskottet här sagt, invända
att flertalet av landets folkskolinspektörer jämte länsstyrelserna och
flertalet domkapitel ansett att anordningen kan vara lämplig. Jag tror att
man i det fallet lika väl kan åberopa den ena sidan som den andra. Dessutom
kan man i detta fall påräkna en viss besparing. Jag tror inte att utskottet
heller är så alldeles säkert på vilken besparing som skulle uppstå,
men på papperet visar det sig ändå att det skulle bli en besparing. Under
sådana förhållanden tycker jag, herr talman, att man bör kunna våga sig på
detta experiment.

Jag hemställer således örn bifall till utskottets förslag.

Herr Löfvander: Då jag är motionär i denna fråga och dessutom har sysslat
med saken på ett förberedande stadium, skall jag be att få yttra några
ord.

Det är sannerligen inga starka argument, som de talare anföra, vilka icke
vilja vara med örn detta försök till rationalisering av skolskjutssystemet.
Fastmera vittnar dessa herrars tal örn att de icke ha någon känning med det
praktiska livet på landsbygden, och det kan jag förstå, ty ingen av dessa
talare här representerar landsbygden, och det är väl ändå där som detta
problem har sin största betydelse. I stället söker man finna alla möjliga invändningar
mot förslaget och anför de mest omöjliga svårigheter. Jag bley
synnerligen förvånad, när jag hörde att statsrådet Bagge kunde yttra sig
så som han gjorde, då han ville försöka fälla förslaget. Detta vilar väl ändå
på säker grund, ty bland de sakkunniga och myndigheter som yttrat sig ha
av de fyrtio folkskolinspektörerna trettiofem instämt i förslaget, tre ha varit
tveksamma och endast två lia varit motståndare till förslaget. Av övriga

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

101

Atif/, vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)
myndigheter lia sju domkapitel tillstyrkt och av länsstyrelserna alla med undantag
av tre. Det går väl inte, mina herrar, att nonchalera alla dessa myndigheters
och sakkunnigas uttalanden.

Förslaget är väl också omgärdat med sådana säkerhetsbestämmelser, att
man inte behöver hysa några betänkligheter. Statsbidrag skall lämnas på
framställning av skolstyrelsen, och folkskolinspektören skall avgöra om man
skall få lov att betala ut pengar till barnen för att de själva ta sig fram
till skolan. Denna ersättning skall utgå i stället för bidragen till skolskjutsar.
Man har försökt blanda bort detta i debatten, då man talat örn att det
skulle vara fråga om ersättning till barnen, men det är det inte. Ersättningen
skall utgå till skoldistrikten och endast i de fall då under andra förhållanden
ersättningar för skolskjutsar skulle utgå.

Herr Oscar Olsson nämnde, att det var endast barnen i fortsättningsskolan,
som skulle bli delaktiga av detta anslag, och att folkskolans barn icke få
någon ersättning. Detta är ju riktigt. Jag kan tala om, att i den kommitté
som sysslade med detta ärende var jag av den meningen, att man skulle lämna
ersättningar även åt barnen i folkskolan. Vi som bo på landet känna till,
att så snart barnen börja i skolan cykla de dit i stället för att gå. Även
första klassen i småskolan cyklar. Det är inte tal örn att lämna ersättning
isandra fall än där eljest skolskjutsar skulle anordnas, men i sådana fall ansåg
jag att man kunde tillämpa denna metod även för folkskolans barn. Jag
böjde mig emellertid för majoriteten inom kommittén, som ville begränsa anordningen
till fortsättningsskolan, där det förelåg särskilda skäl på grund
av den rationalisering som man under den senare tiden vidtagit. I denna del
måste väl förslaget vara välbetänkt, i synnerhet som biltaxorna lia höjts med
mellan 20 och 40 procent i de olika länen, och det troliga är att man i fortsättningen
får vidkännas ännu högre kostnader, när man skall infordra anbud
på skolskjutsar. Men jag vill understryka att bidrag skall lämnas endast
på skolstyrelsens framställning med folkskolinspektörens bistånd, och
att man endast skall göra det då det kan ske utan men för barnens hälsa,
är tydligt utsatt i förslaget. Jag vet inte hur långt man vill komma, örn
man skall ha säkrare garantier.

Statsrådet Bagge nämnde att folkskolinspektörerna skulle få ökad arbetsbörda
genom detta arrangemang. Jag tror inte det. Då hade de inte så villigt
gått in för förslaget. Men jag har under den tid jag har sysslat med
dessa frågor kommit till den uppfattningen, att folkskolinspektörerna ha en
stor arbetsbörda, och jag är av den uppfattningen att en ändring måste ske
därutinnan. Det- är mycket överkvalificerad arbetskraft, som användes till
ifyllning av blanketter o. s. v. Jag tror att vår folkskolinspektör här i kammaren
skall ge mig rätt i detta, och jag vill gärna diskutera en reform på det
området.

Jag tycker att det vore ett dåligt betyg åt första kammaren, örn vi skulle
avvisa detta lilla försök att åstadkomma en förbättring för landsbygdens
skolor. Andra kammaren har med stor majoritet antagit förslaget; jag hoppas
att första kammaren inte .skall vara mindre förutseende.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottsförslaget.

_ Friherre Lagerfelt: Herr talman! Jag skall be att med några ord få yrka
bifall till reservationen. I stort sett ansluter jag mig till allt vad herr Pauli
anfört, och jag skall be att få anföra ett litet exempel på hur det kan te sig, om
utskottsmajoritetens förslag skulle bli antaget.

Jag talar med erfarenhet från min egen hemvist. Jag bor i en tätt bebyggd
landskommun i Östergötland. Den vägen barnen ha att tillryggalägga till skolan

102

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Äng. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)
är cirka 3 kilometer. Det är en god väg, farbar för vilket fordon som keist året
om, men enskild väg. För den färden skulle de inte få något betalt. Men om
de finge betalt för litet längre väg, finns det en annan väg att ta. Den går ut
till stora riksvägen, som är permanentbelagd och går fram till skolan, och den
vägen är något över 4 kilometer. Skulle de ha rätt att få betalt, när de toge
den vägen?

Med dessa ord skall jag be att få yrka bifall till reservationen.

Herr Löfvander: Jag vill rätta till de siffror, den föregående talaren angav.
Förslaget innebär att väglängden skall vara över 5 kilometer för att barnen
skola få någon, ersättning i detta fall.

Herr Pauli: Jag tycker det var lite djärvt av herr Löfvander att kalla
detta förslag ett försök till »förbättring» av skolväsendet. Så uppfattar inte
jag saken. Jag tycker inte heller att vi skola använda den där metoden mot
varandra att säga, att somliga människor inte begripa någonting av detta därför
att de sakna praktisk erfarenhet. Jag tror i alla fall inte att herr Löfvander
vill frånkänna skolöverstyrelsen varje praktiskt begrepp örn skolfrågor.
Även örn den har emot sig folkskolinspektörer som herr Brandt, antar jag i
alla fall att skolöverstyrelsens argumentation väger ganska tungt, därför att
de argument som den framför obestridligen äro betydelsefulla. Ett av dessa
argument, som icke har berörts förut, är. den frågan: Kunna alla föräldrar
utan vidare bekosta cyklar åt sina barn? Även den saken tål att tänka på liksom
den jag förut framhöll: Duga alla barn till denna sportprestation, som de
kanske komma att pressas till av opinionen inom bygden? Det hånler herr
Löfvander åt, och det kan hända att alla barnen i hans hembygd äro så där
stöddiga som han och andra skåningar bruka vara, men det är inte lika klart
överallt. I varje fall kan man nog inte vifta bort den invändningen.

Så vill jag erinra om att skolöverstyrelsen har påpekat en annan möjlighet
än den som upptages i detta projekt, nämligen att statsbidrag kupde utgå till
skoldistrikten för anskaffande av skoby kl ar, avsedda att lånas ut åt avlägset
boende lärjungar, vilka icke kunnat skaffa sig cyklar själva, överstyrelsen
vill däremot inte gå in på frågan örn skidor, sparkstöttingar och dylikt. Det
förslaget tycker jag låter ganska praktiskt, och det är ett av de många skälen
varför jag anser att denna sak tål att ytterligare övervägas.

Herr Löfvander: Herr talman! Herr Pauli frågade, örn jag trodde att alla
barn orka med att cykla till skolan. Jag tror att de barn, som gå i fortsättningsskolan
och som äro fjorton eller femton år, kunna cykla de sträckor som
det är fråga örn. örn det är några barn som äro för svaga för att kunna göra
det, får man anordna skolskjutsar i vanlig ordning.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i motsvarande del av den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

103

Äng. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
A 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;.

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i motsvarande del av den
av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 54.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten B.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! I anslutning till vad jag yttrade i början
av diskussionen över detta utskottsutlåtande ber jag att få yrka bifall till
motionen nr 15 i andra kammaren.

Herr Pauli: Herr talman! Med hänvisning till vad utskottet i denna punkt
anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle,
med bifall till den i ämnet väckta motionen II: 15, i övrigt bifalla utskottets
hemställan; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om utskottets motivering, anförde nu herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets yttrande å sid. 30 under avdelning II b) (Höjning av undervisningsskyldigheten
för vissa småskollärare) skulle godkännas, dels ock
att kammaren skulle godkänna den av herr Per Gustafsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets yttrande i
angivna del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Per, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som beträffande motiveringen i statsutskottets utlåtande nr 128 godkänner
utskottets yttrande (sid. 30) under avdelning II b) (Höjning av undervisningsskyldigheten
för vissa småskollärare), röstar

Ja;

104

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Anslag till
folk- och småtkoleseminarier
ra. m.

Äng. vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Per Gustafsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och bef minos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 54.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 129, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för hudgetåret 1941/42 till folk- och småskoleseminarier
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 177
framlagda förslag ävensom med avslag å motionerna I: 207 och II: 276, I: 217
och II: 290, II:275 samt I: 218 och II: 291,

1. ur personalförteckningen för folkskoleseminarierna utesluta dels en av de
under rubriken Tjänstemän å ordinarie stat upptagna lärarna i trädgårdsskötsel
vid enkelseminarium i lönegraden A 14, dels ock den under rubriken Tjänstemän
å övergångsstat upptagne läraren i manlig slöjd i lönegraden A 18;

2. godkänna under punkten införd avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med hudgetåret 1941/42;

3. till Folkskoleseminarierna: Avlöningar för hudgetåret 1941/42 anvisa ett
förslagsanslag av 2,192,500 kronor;

4. till Folkskoleseminarierna: Omkostnader för budgetåret 1941/42 anvisa
ett förslagsanslag av 240,000 kronor;

5. till Folkskoleseminarierna: Materiel, höcker m. m. för hudgetåret 1941/42
anvisa ett reservationsanslag av 40,000 kronor;

6. i personalförteckningen för småskoleseminarierna minska antalet ämneslärare
på övergångsstat med två till 5;

7. godkänna under punkten införd avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1941/42;

8. till Småskoleseminarierna: Avlöningar för hudgetåret 1941/42 anvisa ett
förslagsanslag av 457,600 kronor;

9. till Småskoleseminarierna: Omkostnader för hudgetåret 1941/42 anvisa
ett förslagsanslag av 57,400 kronor;

10. till Småskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. för budgetåret 1941/42
anvisa ett reservationsanslag av 7,000 kronor;

11. till Fortbildningskurser för folk- och småskollärare för budgetåret
1941/42 anvisa ett reservationsanslag av 30,000 kronor;

12. till Folkskolor m. m.: Folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste
gränsorter m. m. för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av
120,500 kronor;

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

105

Anslag till folk- och småskoleseminariet■ m. m. (Forts.)

13. bemyndiga Kungl. Maj :t att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad
av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den
21 mars 1941 anförts, meddela bestämmelser rörande studielån för elever vid
folk- och småskoleseminariet

14. till Studielånefonden för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag
av 200,000 kronor;

B. att motionerna 1:206 och 11:277 måtte anses besvarade med vad utskottet
förut i utlåtandet anfört.

Kungl Maj :ts förslag innebar bland annat, att intagning av elever under
nästa läsår skulle ske allenast vid folkskoleseminariet, i Luleå samt att de till
lärare vid folk- och småskolor inom vissa skoldistrikt i rikets nordligaste gränsorter
utgående s. k. språktilläggen skulle efter den 30 juni 1941 utgå endast
till lärare i första och andra årsklasserna samt minskas från 180 till 150 kronor
för läsår.

__ I de likalydande motionerna I: 207 av herr E. Sjödahl och II: 276 av fröken
Ebon Andersson i Stockholm och fru Ruth Gustafson hade hemställts, att
riksdagen i anledning av Kungl. Majrbs proposition nr 177 måtte uttala sig
för att intagning av nya elever i klass I höstterminen 1941 skulle äga rum
med högst 12 elever vid folkskoleseminariet i Göteborg och högst 12 elever
vid folkskoleseminariet i Stockholm.

I de likalydande motionerna 1:218 av herr C. Fr. Carlström m. fl. och
11:291 av herr E. Hage m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att språktillägg skulle utgå efter den 30 juni 1941 med ett belopp av 150 kronor
till samtliga folk- och småskollärare i vissa i motionen angivna skoldistrikt,
vilka hittills erhållit sådant tillägg, samt att riksdagen ville till Folkskolor
m. m.: Folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter m. m.
för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av kronor 153,500 eller 33,000
kronor utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit.

Utskottets motivering omfattade sju särskilda, med 1—7 betecknade kapitel.

Under kap 1. Förslagsanslaget till Folkskoleseminarierna: Avlöningar,
a) Seminarieorganisationen hade utskottet yttrat:

»I likhet med departementschefen vill utskottet framhålla, att staten genom
att tillhandahålla seminarieutbildning för aspiranter på lärarbanan icke beträffande
dem iklätt sig någon garanti i fråga om deras utkomstmöjligheter
på denna bana. Med hänsyn till rationaliseringsåtgärderna inom folkskoleväsendet
under nästa budgetår synes det emellertid befogat att i allmänhet
undvika intagning av elever vid folkskoleseminarierna. På av departementschefen
anförda skäl — vilka utskottet funnit övertygande — finner utskottet
sig likväl böra tillstyrka, att elever må intagas höstterminen 1941 i första klassen
vid folkskoleseminariet i Luleå. Utskottet anser sig däremot icke kunna biträda
det i motionerna 1:207 och 11:276 framställda yrkandet, innebärande
intagning av en halv årsklass nya elever höstterminen 1941 i första klassen vid
ett vart av folkskoleseminarierna i Stockholm och Göteborg. Utskottet anser
sig även böra ställa sig avvisande till det i motiveringen till nämnda motioner
framställda uppslaget att de, som innevarande år bleve seminarieelever, skulle
förbinda sig att under förslagsvis tre år företrädesvis söka anställning i övre
Norrland. Införandet av ett dylikt villkor finner utskottet nämligen ur olika
synpunkter mindre tilltalande. Man torde också hava anledning antaga, att de
nya eleverna vid Luleaseminariet komma att till övervägande del rekryteras
från Norrland och även utan ett villkor av antydd art söka sig anställningar
inom de nordligaste länen.

106

Nr 83.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)

Vad departementschefen i övrigt i detta sammanhang anfört och föreslagit
har icke föranlett någon erinran från utskottets sida.»

Under kap. 6. Förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande i rikets
nordligaste gränsorter m. m. hade utskottet anfört:

»Departementschefens ifrågavarande förslag har icke givit utskottet anledning
till erinran, varför utskottet biträder detsamma och avstyrker bifall till
de i ämnet väckta motionerna I: 218 och II: 291.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Oscar Olsson, Bergman
och Björkman ansett, att utskottets yttrande under kap. 1 bort i nyss
återgivna del hava följande lydelse:

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har skolöverstyrelsen ansett,
att inga nya elever böra intagas vid folkskoleseminarierna under nästa
läsår. Det främsta skälet härtill är, att en arbetslöshet av rätt stor omfattning
torde vara att vänta och att densamma knappast torde kunna helt hävas
förrän under läsåret 1946/47. Det synes därför enligt utskottets mening icke
tillrådligt att medgiva någon ny elevintagning hösten 1941. Utskottet måste
alltså ställa sig avvisande såväl till departementschefens förslag angående
Duleåseminariets särställning som till det i motionerna I: 207 och II: 276
framställda yrkandet. I detta sammanhang vill utskottet emellertid framhålla,
att det torde förefinnas ett visst mindre antal elever som av olika anledningar
icke kunnat fullfölja sin genomgång av första klassen vid de folkskoleseminarier,
som under innevarande läsår haft undervisning anordna^ i
denna klass. Dessa elever synas enligt utskottets mening böra beredas tillfälle
att genomgå den avbrutna undervisningen genom att vid ett seminarium
— förslagsvis seminariet i Göteborg, som är förenat med provarskurs —- under
läsåret 1941/42 upprättas en första klass, dock uteslutande avsedd för ifrågavarande
elevmaterial.

Vad departementschefen i övrigt i detta sammanhang anfört och föreslagit
har icke föranlett någon erinran från utskottets sida.»

Enligt en annan reservation hade herr Pauli ansett, att utskottet under
kap. 1. Förslagsanslaget till Folkskoleseminarierna: Avlöningar, a) Seminarieorganisationen
— under framhållande av önskvärdheten av att provarsseminariernas
kapacitet så vitt möjligt utnyttjades, vilken ståndpunkt tidigare intagits
av departementschefen och biträtts av 1940 års lagtima riksdag — bort
tillstyrka bifall till motionerna I: 207 och II: 276.

Slutligen hade reservation avgivits av herrar Oscar Olsson, Bergman och
Carlström, vilka ansett

dels att utskottets yttrande under kap. 6. Förslagsanslaget till folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter m. m. bort hava följande
lydelse:

»Utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag örn nedsättning av ifrågavarande
språktillägg från 180 kronor till 150 kronor. Pa i motionerna I: 218 och
II: 291 anförda skäl anser utskottet rättvist och billigt, att språktillä,gg med
sålunda reducerat belopp må utgå i huvudsakligen samma utsträckning som
hittills. Utskottet ställer sig alltså avvisande till departementschefens förslag
därom, att sådana tillägg skola utgå endast till lärare i första och andra årsklasserna,
och tillstyrker bifall till motionerna. I anslutning härtill bör förevarande
anslag för nästa budgetår uppföras med 153,500 kronor eller med

33,000 kronor högre belopp än vad Kungl. Maj :t föreslagit.

I övrigt lämnar utskottet departementschefens förslag utan erinran.»;

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

107

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
dels ock att utskottets hemställan bort i nedan angivna delar erhålla följande
lydelse:

»Under åberopande av vad i det föregående anförts, får utskottet hemställa,
A. att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
bifall till motionerna I: 218 och II: 291 samt med avslag å motionerna I: 207
och II: 276, I: 217 och II: 290 samt II: 275,

12. till Folkskolor m. m.: Folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste
gränsorter m. m. för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av
153,500 kronor.»

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkterna A 1 och A 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten A 3.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det föreligger här en reservation av mig
och herrar Bergman och Björkman rörande intagningen av seminarister nästkommande
läsår.

Det är ju på det sättet att departementschefen erkänner att man med hänsyn
till rationaliseringsåtgärderna inom folkskoleväsendet under nästa budgetår i
allmänhet bör undvika intagning av elever vid folkskoleseminarierna. Vad han
och utskottet stöda sig på, när de göra ett avsteg från denna ståndpunkt, är
bland annat att staten inte genom att tillhandahålla seminarieutbildning garanterar
utkomstmöjligheterna för folkskollärarna. Och detta är naturligtvis
alldeles riktigt. Men jag är något förvånad över sambandet mellan dessa två
satser. Örn herrarna se efter på sidan 4 i utskottsutlåtandet befinnes det, att
vi nästa år ha 754 folkskollärare utan tjänst — i år är läraröverskottet 500 men
redan nästa år är det 754. Jag tycker verkligen att detta läraröverskott är så
stort att det förefaller en smula egendomligt att nu uttryckligen framhålla att
staten inte ikläder sig några garantier för de lärare, som utexamineras. Skolöverstyrelsen
har också föreslagit att inga intagningar i år skola få förekomma
vid seminarierna. De skäl för att intagning skall ske vid seminariet i Luleå,
som anföras, hänga strängt taget helt och hållet i luften. Man har sagt att ehuru
det i år^är ett läraröverskott på 500 folkskollärare, så ha dock de allra flesta
lärare fått tjänstgöra på vakanta platser på grund av inkallelserna, och därför
skulle det inte vara så farligt att göra ett avsteg vid ett enda seminarium. Det
kommer naturligtvis även nästa år att bli inkallelser i rätt stor utsträckning.
Men, mina herrar, detta hjälpes ju inte med att man tar in elever vid en fyraårig
kurs i år. De eleverna bli färdiga folkskollärare först efter fyra år. Och hur
är det med läraröverskottet efter fyra år? Jo, det är 200 lärare högre än i år;
man beräknar nämligen att läraröverskottet 1944—1945 kommer att uppgå till
708. Man har alltså under de närmaste fyra åren ett femtio procent högre läraröverskott
än det väldiga läraröverskott som finns redan i år. Det är således,
örn man tänker på att man vill ha vikarier i Norrbotten just nu, ganska galet
att nu börja med en utbildningskurs som tar fyra år. Jag tycker att detta
borde vara tämligen självklart. Och när det talas om att det är brist på lärare
i Norrbotten i motsats till det övriga Sverige, så vill jag tala om för kammaren,
att såvitt utskottet, och speciellt dess andra avdelning, har sig bekant, har det
inte varit omöjligt att besätta en enda ordinarie befattning i Norrbotten under

108

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
det gångna året. Det har funnits sökande till dem allesammans. Svårigheterna
ligga i att få vikarier. Det tycks vara på det sättet att ehuru folkskollärare,
som gå utan arbete i mellersta och södra Sverige, få sina resor upp till Norrland
betalda, vilja de ändå inte gärna resa så lång väg för ett icke alltför
långvarigt vikariat. Och detta kan man ju förstå. Men det är inte endast i Norrbotten,
som det varit svårt att få kompetenta vikarier, utan så har fallet varit
också på många andra ställen i Sverige.

Följaktligen, herr talman, måste jag ställa mig på samma ståndpunkt som
skolöverstyrelsen och gå emot varje intagning av nya seminarister under nästkommande
läsår.

Det har väckts motioner örn att i stället för att ta in en klass i Luleå skulle
man ta in halva klasser i Stockholm och Göteborg av en särskild anledning,
nämligen den att provårsinstitutionen, som är förlagd till Stockholms och
Göteborgs seminarier, måste beskäras om man inte gör någon intagning där.
Jag kan inte heller anse att den saken är av den stora vikt och betydelse, att
man under nuvarande förhållanden bör föranstalta örn intagning. Vidare förhåller
det sig så, att vid Göteborgs seminarium torde en första klass i varje fall
kunna komma till stånd utan nyintagningar, beroende på att det enligt vad
utskottet inhämtat säkerligen är åtminstone ett tiotal manliga seminarister i
första klassen, som på grund av att de varit inkallade inte kunnat komma upp
i andra klassen. Det är väl alldeles tydligt, föreställer jag mig, att staten, även
örn inga nya seminarister tas emot, inte ämnar fördärva alla utsikter för dem
som nödgas stanna kvar i klassen på grund av att de fullgjort sin värntjänst
mot fäderneslandet. Jag tänker mig således att detta tiotal elever, eller hur
många det nu kan vara, från olika delar av Sverige skulle kunna sammanföras
i Göteborg. På det sättet skulle någon del av den beskärning, som annars skulle
gå ut över provårsinstitutionen vid seminarierna, kanske kunna undvikas.

Hur som helst är det enligt min mening tämligen orimligt att när det redan
oerhört stora läraröverskottet kommer att ökas med 50 procent under de närmaste
åren göra några som helst intagningar, varför jag, herr talman, ber att få yrka
bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har anledning att på denna punkt dra sig till minnes den gamla satsen,
att tiderna ändras och vi med dem. Det hela har nu ändrats därhän, att medan
i fjol den mening, som då uttalades och hävdades av statsrådet, av statsutskottet
och av riksdagen såsom den enda riktiga och rimliga, i närvarande stund, representeras
allenast av en ensam reservant i statsutskottet, nämligen min ringhet.

Vad kan det vara som har gjort att det, som i fjol allmänt erkändes som sunt
förnuft, i år Ilar blivit en ståndpunkt med så ringa anslutning? Ja, den frågan
kan inte jag besvara. Den gåtan överlåter jag åt herr statsrådet att lösa, om
han nu kan det. Ty örn det var riktigt i fjol, att man på grund av rationaliseringen
och den stora lärartillgången borde underlåta nyintagningar vid seminarierna,
och att, örn man skulle göra ett undantag, man borde taga in cn halvklass
vid vartdera av de två provårsseminarierna för att provårskapaciteten
skulle utnyttjas — varför är det inte riktigt nu?

Jag tillåter mig erinra såväl kammaren som herr statsrådet örn att vi tidigare
under denna riksdag diskuterat provårsmöjligheterna vid läroverken. Vi voro då
allesammans överens örn att det fanns alldeles för litet provårsmöjligheter vid
läroverken. Det blev också ett beslut örn inrättande av en ny provårsanstalt,
vilken statsrådet tills vidare har beslutat förlägga till Bromma för att i. en
blånande framtid förflytta den upp till Norrland, när tiden härför kan ha blivit

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

109

Anslag till folk- och smäskoleseminarier m. m. (Forts.)
mogen. Men det skall jag inte nn beröra. Jag vill bara konstatera att vi allesammans
voro överens örn att även med denna nya provårsanstalt voro provårsplatserna
för få och provårsutbildningen för trång. Det är väl rimligt, när
man har denna insikt och har uttalat den, att man då också utnyttjar den provårskapacitet,
som finns vid seminarierna. Och det ville man som sagt göra i
fjol, men det vill man inte göra i år, fastän skälen äro precis lika goda nu
som då.

. Men, säger statsrådet och statsutskottet, i år få vi inte tänka på piovårsutbildningen,
utan vi måste tänka på Norrland. Den enda seminaristklass, som
får tagas in till hösten, måste tagas in vid seminariet i Luleå. Skälet skulle då
vara att det finns för få lärarvikarier i Norrland. Jag kan emellertid inte bli
övertygad örn att man pa detta sätt verkligen tillgodoser behovet av vikarier
i Norrland, örn man nämligen här går tillväga på ett rättvist sätt. Och det enda
rättvisa ^sättet är att, örn. nyintagning skall ske vid detta enda seminarium i
Luleå, så skola.naturligtvis.möjligheter finnas för aspiranter från hela Sveriges
land att söka sig_dit och bli intagna i enlighet med sina meriter. Så måste det
naturligtvis ske i ett rättfärdigt samhälle. Därför ber jag att få fråga herr
statsrådet, örn det är meningen att de anmälningar, som redan gjorts till Luleåseminariet,
skola leda till att endast denna krets av anmälda kommer i fråga
till intagning vid detta seminarium och får pröva där till hösten, medan man
utestänger alla dem, som inte vetat örn att statsmakterna skulle begränsa nyintagningen
till seminariet i Luleå och som därför inte kommit på den idén att
anmäla sig dit. Örn jag på detta får det svaret, att man tänker begränsa intagningen
där uppe till de redan anmälda, som huvudsakligen äro från övre
Norrland, vill jag förklara att jag betraktar detta såsom en uppenbar orättvisa
mot aspiranterna från det övriga Sverige. Och jag vill i det längsta hoppas att
man inte kommer att göra på det sättet.

Man hade ju också här kunnat gå tillväga så, att man beaktat såväl synpunkterna
fran Norrland, vilka jag inte vill frånkänna berättigande, ehuru jag
anser att provårssynpunkten är tyngre vägande, som också de övriga synpunkterna
och tagit in en halvklass i Luleå jämte en halvklass vid något av de två
nämnda provårsseminarierna. Men denna kompromiss har man tydligen inte
alls velat veta av. Jag vill minnas att jag vid något tillfälle spelat på den
strängen i utskottet, men jag fick inte någon anklang för en sådan lösning.

. Jag har naturligtvis inte någon förhoppning, i synnerhet sedan beslut fattats
i andra kammaren, att kunna omvända första kammaren till den ståndpunkt,
som första kammaren själv i fjol intog på goda grunder. Det är naturligtvis
orimligt att. begära en °sådan konsekvens hos kammaren, eftersom en sådan
konsekvens inte finns på högre och mera illustert håll. Men jag har verkligen
inte kunnat underlåta, mina herrar, att uttala min förvåning över denna sinnesändring
och den stämning, som gör att Norrlandsromantiken — vilken givetvis
även innehåller en del högst reella element — ansetts böra väga över alla andra
hänsyn, och i detta fall även de synpunkter, som förra året befunnos vara de
enda vägande.

Med denna motivering, herr talman, ber jag att fa yrka bifall till mm reservation
på denna punkt, till den kraft och verkan det hava kan.

. Herr statsrådet bagger Herr talman! Jag skall be att fa säga några ord
i frågan om^ Luleåscminarlet. Anledningen till att jag för min del förordat
att vid Luleå folkskoleseminarium intagning alltjämt skulle få ske i år var
den, att detta visade sig vara ett mycket starkt önskemål bland skoldistrikten
och inspektörerna där uppe. De ha framhållit att det är mycket svårt att få
lärare. Även om det råder arbetslöshet bland lärarna i södra Sverige, så är det

Ilo

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
inga som söka sig dit upp. Det är svårt att få vikarier i tillräcklig utsträckning.

Vidare är det en annan synpunkt, som man måhända också bör kunna göra
gällande i detta sammanhang, och det är att behovet av folkskollärare i framtiden
förmodligen kommer att ökas i Norrbotten i motsats till vad förhållandet
är i andra delar av vårt land. Det beror på att i Norrbotten är det glädjande
nog en helt annan befolkningsutveckling än vad förhållandet tyvärr är i övriga
delar av Sverige, och på grund av den starka nativitet, som råder i Norrbotten,
uppkommer där ett ökat behov av lärare.

Nu har det hittills alltid varit så att seminariet i Luleå liksom annorstädes
i fråga örn rekryteringen varit lokalt betonat. Det har i första hand kommit
till för att få fram lärare från bygdens folk, och man har alltid tagit hänsyn
till denna omständighet. Detta har varit de förnämsta anledningarna till att
jag för min del sålunda ansett, att Luleåseminariet alltjämt borde få ta in 143''a
elever.

Nu frågade herr Pauli mycket emfatiskt, örn jag ville vara med örn att en
stor orättvisa blir begången, som då skulle ligga däri att man skulle låta vid
den nuvarande intagningen bero. Det rättvisa skulle således, såvitt jag förstod
honom rätt, vara att avstänga en, del av dem, som nu anmält sig till inträde
vid seminariet, för att sedermera öppna en ny konkurrens från alla delar
av landet vid höstterminens början. På den frågan kan jag mycket lätt ge ett
svar. Jag menar att det icke funnits och icke finns någon som helst anledning
att förfara på annat sätt i år än jag skulle tro att man gjorde förra året. Då
gick det så till att man tog in nya elever precis på samma sätt som man nu
gör vid folkskoleseminariet i Luleå.

Jag skulle också vilja påstå att det vore bra underligt om vederbörande,
som tänka söka sig in till ett seminarium, verkligen inte hade reda på denna
sak. Jag vill säga att givetvis ha de haft reda på att endast Luleåseminariet
stod öppet, och de ha alltså haft tillfälle att söka sig dit. Men vad har resultatet
blivit? Jo, resultatet är att den nya klassen vid seminariet i Luleå rekryteras
till den vida övervägande delen från bygdens folk. Av årets 95 sökande
voro, bär det upplysts, 64 från Norrbotten,, 24 från det övriga Norrland och
endast 7 från övriga delar av riket. Det skulle som sagt i hög grad förvåna
örn inte denna sak, som har varit föremål för så mycken uppmärksamhet och
som naturligtvis framför allt bör vara uppmärksammad bland dem, som det
särskilt gäller, inte hade varit bekant för vederbörande så att de därför inte
kunnat söka i tid.

Jag kan därför, som sagt, inte besvara herr Paulis fråga på det sättet, att
jag här kommer att göra några särskilda arrangemang. Och jag tror att det
är lyckligt på grund av de praktiska och faktiska förhållandena uppe i Norrbotten,
örn Luleåseminariet får vara öppet också i år.

Herr Sjödahl: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har handlat rätt då han inte låtit sig skrämmas av de framställningar,
som gjorts örn omöjligheten att sedermera anställa de nu utexaminerade
lärarna, örn man skulle taga in en eller annan avdelning på ett eller annat
seminarium. Det förhåller sig inte så som herr Oscar Olsson meddelade, eftersom
han såvitt jag kunde förstå räknade fel på ett år då han påstod att de
läraraspiranter, som nu skulle antagas vid seminarierna, ytterligare skulle öka
överskottet till icke mindre än 708 lärare år 1944—1945. De som antagas på
hösten 1941 äro inte färdiga att gå i tjänst förrän efter fyra år, alltså med
läsåret 1945—1946. Och då har enligt statistiken överskottet nedbringats till
under 300, närmare bestämt 293, för att under detta sista år praktiskt taget

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

lil

Anslag till folk- och småsholeseminarier m. m. (Forts.)
försvinna. Då vi dessutom veta att de manliga seminaristerna ofta, i varje fall
i mycket stor utsträckning, vid avgången från seminariet lia en period av militär
tjänstgöring framför sig, så går mycket ofta det första året ändå förlorat
genom. militärutbildningen, varför en hel del av de utexaminerade bli
färdiga precis lagom för att sättas in då överskottet är praktiskt taget fullständigt
utplånat.

Jag tror därför inte att det skulle kunna anses vara oriktigt gentemot de
unga lärarna att man toge in några få klasser under instundande hösttermin.
Man får desslikes observera, att även örn de i höst intagna utbildas under en
period, då det är en stor arbetslöshetssiffra på mellan 700 och 800, ha dessa
båda saker egentligen inte på något sätt något samband. De som intagas i höst
bli färdiga att inträda som lärare tidigast 1945 och örn de haft militärtjänst
först följande år.

Jag menar alltså att läraröverskottet inte behöver skrämma alltför mycket.
Och därtill kommer en annan sak. Tro verkligen herrarna att mellan 700 och
800 lärare under vissa år, eller något färre under andra år, bara gå där och
inte söka sig någon anställning eller försumma att skaffa sig en fortsatt utbildning?
Dessa elever lia kommit in i seminarierna under en oerhörd konkurrens.
Det är utomordentligt ambitiös ungdom, och kan någon tro att den bara
skulle lägga armarna i kors och gå arbetslös? Jag försäkrar: nej! Många
äro studenter och andra kunna ytterst lätt genom kompletteringar fortsätta
sina studier, andra återigen komma säkerligen att pröva arbetsuppgifter på
andra fält. Jag är alldeles övertygad örn att när man kommit fram till den
arbetslöshetsperiods slut,. som vi nu kunna överblicka, är en hel del av dem
borta i andra sysselsättningar, eller också ha de hunnit öka sina meriter och
äro i stånd att göra en ännu mera värdefull insats genom de studier, som de
under tiden bedrivit.

Jag vill erinra örn ytterligare en sak. Man har av skolöverstyrelsens undersökningar
kunnat utläsa, att under 1940-talets senare år avgår ett antal av ungefärligen
100 lärare mer än det antal som nu avgår, beroende på en ansvällning^
under en viss ^bestämd. föregående period av lärarorganisationen. Och
in pa 1950-talet avga icke mindre än 200 lärare mer än de som nu avgå. Det
betyder en omedelbar lättnad, som börjar inträda ungefärligen när de årgångar,
som nu skulle komma in i seminarierna, äro färdiga att gå ut. Därtill kommer
att man med hänsyn till 1938 och 1939 års relativt stora barnkullar måste
räkna med en ökad anställning av lärare efter sju år, d. v. s. just 1945 och
1946. Desslikes skall väl också det sjunde skolåret träda i kraft och inte bli
allenast en institution på papperet i en hel rad av Sveriges skoldistrikt, och
detta kommer också att föranleda ett ökat behov av lärare. Jag vill också erinra
om skolöverstyrelsens undersökning, vari man räknar med att man efter
1946 med en full seminarieorganisation och med anställning för alla ändock
har möjligheter att årligen indraga överflödiga tjänster, örn det skulle bli nödvändigt,
till ett antal av 100 ä 150 per år.

Jag nämner dessa siffror, herr talman, därför att jag med anledning av dem
icke kan finna, att det skulle vara någonting otillbörligt gentemot de unga
lärarna eller något orimligt med hänsyn till seminarieorganisationen, örn man
i höst antoge icke blott den avdelning, som är föreslagen i Luleå, utan även
en eller^annan avdelning därtill. Jag vill tillika erinra örn att under de föregående
åren en hel del unga män och kvinnor utbildat sig för inträde vid seminarierna,
och de lia i slör utsträckning blivit godkända, men det har inte
iunnits tillräckligt med platser för att alla kunnat vinna inträde vid seminarierna.
De som inte mottagits lia fortsatt sin utbildning. Vad skola vi göra med
denna ungdom? Vi kunna inte i full utsträckning taga in dem i seminarierna,

112

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
det erkänner jag helt, men skulle man ändå inte kunna tycka, att det vore lika
bra att låta ett något större antal få denna fyraåriga utbildning, för att de
sedermera med denna utbildning bakom sig skola kunna taga de vikariat, som
uppstå på olika håll i landet? Härigenom skaffa de sig meriter, och de kunna
därefter utbilda sig ytterligare under ett års tid, såvida de inte till äventyrs
skola undergå militärutbildning, vilken kräver dem helt. Jag tror inte att det
föreligger några nämnvärda risker på den punkten. Därtill kommer att, under
förutsättning att man antager elever till dessa klasser under full konkurrens
mellan alla intresserade sökande, man uppenbarligen skulle få elitklasser.

Men är det så, som jag hört påstås, att man annonserat örn intagningen vid
Luleå seminarium blott i några ortstidningar och hållit intagningen som en
hemlighet och blott känd för Luleåortens eller Norrbottens läns ^ befolkning
och därigenom hindrat Mellansveriges och Sydsveriges ungdom från att konkurrera
med norrbottningarna örn dessa seminarieplatser, då har man icke
handlat rätt gentemot denna ungdom, som har rätt att i fri konkurrens med
annan ungdom tävla örn seminarieplatserna. Jag vill erinra örn att vid Göteborgs
seminarium, det då enda manliga seminariet i riket med en första klass,
ungdom från hela landet förra året anmälde sig såsom sökande. Intagna blevo
4 från Göteborg, 4 från angränsande län och 16 från riket i övrigt. Då räknar
jag till angränsande län de västsvenska länen omkring Göteborg, Västergötland,
Halland o. s. v. Det blev alltså en mycket interprovinsiell samling.
Jag har som lärare i Göteborg varit nied örn det även vid ett tidigare tillfälle,
då det också blev en ytterst interprovinsiell samling unga män och kvinnor -det var en samklass det den gången gällde. Örn man alltså låter alla konkurrera,
blir det inte blott ortens läraraspiranter som komma, utan de komma från
hela vårt land.

Nu tror jag inte man behöver vara så rädd för det argumentet, att unga
arbetslösa lärare, män eller kvinnor, icke söka sig till Norrland. Jag vet att
det ifrån Göteborgs seminarium har skett en rätt stor utvandring av lärare till
olika platser i Norrland, inte bara till Kiruna, Malmberget och sådana platser
utan även till fjällskolor och andra skolor, som finnas där uppe. Arbetslösheten
skulle nog pressa ungdomen till att söka sig dit upp. Men tro herrarna
i statsutskottet och tror vår överste skolherre på statsrådsbänken, att detta
argument har någon vikt, vill jag för min del icke motsätta mig att det blir
intagning vid Luleåseminariet i år. Men jag tycker att det kunde vara riktigt
att låta också Västsveriges, Östsveriges, Mellan- och Sydsveriges ungdom på
några orter få tävla om de efterträdda seminarieplatserna, även örn det blir i
mycket ringa utsträckning. Det är väl ändå inte nödvändigt att göra det till
ett privilegium för norrbottningarna.

Förra året beslöt riksdagen ■— herr Pauli har redan erinrat därom — att
man skulle intaga avdelningar vid seminarierna i Stockholm och Göteborg, därför
att dessa voro provårsseminarier. Nu är den synpunkten tydligen alldeles
bortglömd, man kan inte ens ana sig till den i Kungl. Maj:ts nådiga proposition.
Det förefaller mig litet märkligt, eftersom departementschefen har
velat inrätta ett nytt provårsläroverk, en tanke som utskottet åtminstone till
sist biträtt och som nu lär vara förverkligad. Utskottet skrev i samband härmed
i det utlåtande, som då kom på riksdagens bord, att utskottet vore ense
med departementschefen och skolöverstyrelsen örn önskvärdheten av att åtgärder
vidtoges i syfte att utvidga provårskapaciteten. Två utvägar stöde därvid
till buds, antingen ett upprättande av nya provårsläroverk eller utökning
av antalet provårskandidater, som mottagas vid läroverken. Genom den nu föreslagna
åtgärden minskar departementschefen provårskapaciteten vid de två
provårsinstitutioner som finnas vid seminarierna, nämligen det i Stockholm

One dagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

113

Anslag till folk- och småsholeseminarier m. m. (Forts.)
och det i Göteborg, och inte bara för i ar utan givetvis för den fyraårsperiod,
under vilken inskränkningen kommer att verka, oell det förefaller mig — även
örn både riksdag och statsråd kunna glömma och glömma fort — något märkligt,
att man inte ens så mycket bibehållit sin uppfattning, att man åtminstone
inte förminskar den provarskapacitet, som finnes vid provårsseminarierna. Jag
vill tillika säga att det icke vöre klokt att lata det säregna inslag i vår provarsinstitution,
som dessa tva folkskolesemmaner utgöra, försvinna ur vår skolorganisation
eller minskas, ty dessa läroanstalter måste givetvis vara mycket
starkt pedagogiskt inriktade, och de äro desslikes, som vi alla veta, förbundna
med folkskolan ochdess närmaste påbyggnader. Jag tror att det är klokt
att låta åtskilliga av vara seminarielärare och läroverkslärare genom sitt provarsarbete
vid dessa anstalter bil bekanta med denna del av vårt undervisningsväsen.

Jag skulle därför vilja föreslå, herr talman, att man måtte inrätta icke
blott en klass vid Luleåseminariet utan även en halvklass vid Stockholms och
en halvklass vid Göteborgs seminarium, beroende på att de sistnämnda äro
provarsmstitutioner. När det nu har sagts, att man mäste antaga dem, som på
grund av sjukdom eller inkallelser till militärtjänst måste gå om första årskursell,
och alitsa under alla förhallanden en halvklass någonstädes måste finlias,
betyder mitt förslag endast att ytterligare en sådan halvklass åstadkommes.

Jag tror inte, herr talman, mycket på möjligheten att i denna sena stund
kunna övertyga ens riksdagens första kammare örn lämpligheten av att bifalla
mitt yrkande, men jag anser det vara riktigt att förslaget framföres. Jag anser
det vara värt det understöd som det kan givas, och jag yrkar därför, herr
talman, bifall till utskottets förslag så till vida, att en klass intages i Luleå,
och därjämte bifall till min och fröken Ebon Anderssons i Stockholm och fru
Ruth Gustafsons i andra kammaren motion. Jag ber i enlighet därmed att få
hemställa, att följande inskjutes efter tredje meningen och i utbyte mot den
fjärde i utskottets motivering på sid 11: »Utskottet anser sig tillika kunna biträda
det i motionerna I: 207 och II: 276 framställda yrkandet, innehållande
intagning av en halv årsklass elever höstterminen 1941 i ett vart av folkskoleseminarierna
i Stockholm och Göteborg.»

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Såsom framgår av statsutskottets
utlåtande har det övervägande antalet av statsutskottets ledamöter vid
sin granskning av propositionen funnit, att departementschefen anfört goda
skäl för sin ståndpunkt, vilka statsrådet alldeles nyss här i kammaren ånyo
upprepade och utförligare behandlade.

Med åberopande av detta och för att begränsa tiden yrkar jag, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Trots herr Sjödahls stora tal skall jag
inte låta mig förledas att hålla något längre anförande med hänsyn till det jag
inledde denna diskussion med.

Jag tycker att det är bekymmersamt att finna en sådan hållning emot Sveriges
unga, arbetslösa folkskollärare, som den min kollega från Göteborg så
starkt gjorde sig till tolk för. Han sade helt lugnt utan att på ringaste sätt
visa någon upprördhet, att trots det stora läraröverskottet under mer än ett
halvt decennium är det inte så farligt för dessa unga lärare, ty de kunna t. ex.
fortsätta studierna, så duktiga som de äro, eller gå över till andra fält o. s. v.
Jag kan inte hjälpa att jag känner mig oerhört solidarisk med folkskollärar För.

ita kammarens protokoll 1941. Nr 33. 8

114

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
kåren och detta kanske ännu mera nu i kväll, då sådana yttranden fällas. Jag
tror inte det skulle falla någon in att behandla en stor grupp av landets medborgare
med en motsvarande väldig arbetslöshet på det sätt som folkskollärarkåren
här i kväll blivit behandlad. De som ta folkskollärarexamen kunna fortsätta
studierna ■— visst kunna de det. De äro i genomsnitt »blott» 24 år gamla,
och det finns väl rikligt med medel till hands åt dem, då de skola fortsätta och
bryta sig en ny bana? Är det inte så? Man får vara något måttfull i sina uttalanden"
då man förklarar att det inte är någon fara på taket för dessa folkskollärare
^

Herr Sjödahl försökte förringa värdet av de siffror jag hänvisade till. Det
är riktigt att de lärare, som gå ut från seminarierna 1944—45, kunna få plats
först läsåret 1945—46. Men, herr Sjödahl, antalet lärare, som då beräknas gå
utan anställning, enligt skolöverstyrelsen 293 — sålunda nära 300 lärare •—
skulle ökas ytterligare med de 48, som enligt herr Sjödahl skulle tagas in i år.
Och troligen skulle ökningen bli minst lika stor nästa år, ty det är väl meningen,
att man inte bara i år skall göra undantag i fråga örn intagningen — herr Sjödahl
tror väl inte själv att det kommer att gå på något annat sätt? De siffror
jag i debatten anfört rörande läraröverskottet gälla enligt skolöverstyrelsen
endast, örn inga intagningar ske i år och inte heller nästa år. Örn herr Sjödahl
ser efter i noterna nederst på sidan 4 i utlåtandet, skall han finna det.

Det är inte skäl att taga alltför lätt, för att inte säga lättsinnigt, på den
arbetslöshet, som folkskollärarkåren nu är utsatt för. Det är tämligen otänkbart
att den stora gruppen av arbetslösa skall kunna få ordinarie anställningunder
de närmaste fem, sex åren. Folkskollärarkåren är icke alldeles fri från
vad vi i gamla tider brukade kalla extralärareländet vid läroverken, och jag
kan inte se någon möjlighet för dem att komma undan svårigheterna, åtminstone
under det närmaste halva decenniet. Det är därför jag inte kan på någon
punkt skänka något erkännande åt herr Sjödahls resonemang.

Vad statsrådets anförande beträffar, så upprepade han här de synpunkter
han i propositionen lagt på saken. Det var å ena sidan hänsynen till Norrbottens
behov av vikarier och å andra sidan den folkökning, som Norrbotten glädjande
nog uppvisar. Men det, blir väl ändå på det sättet, att när det under de närmaste
fyra, fem och sex åren blir ett så kraftigt läraröverskott, lärare ifrån södra
Sverige pressas, örn det inte sker första året, sa väl efter tva, tre eller fyra ar,
att söka sig upp till Norrbotten och därigenom minska Norrbottens behov av
vikarier. Folkmängdens ökning under de närmaste fyra åren kan inte. i så stor
utsträckning öva inflytande, att den motiverar intagning av seminarister i år

Men, herr statsråd, det är en sak som har väckt mitt stora intresse, nämligen
att statsrådet i ena ögonblicket är så intresserad av att fylla bristen på vikarier
uppe i Norrbotten och i andra ögonblicket vidtar åtgärder, som göra att lärare
i Norrbotten måste känna det ganska besvärligt med den behandling de utsättas
för. I utlåtandet är det nämligen i en punkt tal örn det språktillägg, som
de mest arbetstyngda lärarna uppe i Norrbotten, de som ha att göra med den
finsktalande befolkningen, hittills ha haft. Det har utgjort 180 kronor, men
det föreslås nu sänkt till 150 kronor för småskollärarinnor, medan folkskollärare
skola helt mista det. Tror statsrådet att det är det rätta sättet att hålla
lärarna kvar uppe i de nordligaste delarna av Sverige, dessa erkänt duktiga
lärare, som ha en tyngre arbetsbörda och ett för vårt land i dessa trakter kanske
viktigare arbete än några andra? För dem skulle man nedskära de nuvarande
löneförmånerna och samtidigt tro att man kan minska behovet i Norrbotten
av vikarier. Konkurrensen i Norrbottens skoldistrikt efter vikarier mäste
bli större genom ett sådant tillvägagångssätt. På den punkten har jag också

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

115

Anslay till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
reserverat mig till förmån för att folkskollärarna skola komma i åtnjutande av
samma språktillägg som småskollärarinnorna skulle få.

Jag- tycker att man bör vara konsekvent och inte gå fram på det sätt som
statsrådet gör med å ena sidan intagning i seminariet i Luleå och å andra sidan
beskärande av språktillägget.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla yrkandet om bifall till den av mig vid
denna punkt avgivna reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Jag fick den uppfattningen, att statsrådet Bagge
sade, att häri tyckte att intagningen av elever vid Luleå seminarium i år
kunde ske pa samma sätt som i fjol. Sa. uppfattade jag saken. Örn lian nu
verkligen yttrade sig i den riktningen, vill jag bara påminna örn att det inte
skedde någon intagning i fjol vid Luleå seminarium.

I varje fall tycktes det framgå av vad han yttrade, att han inte alls vill
taga någon hänsyn till- den rättvisesynpunkt som jag åberopade, utan att han
hänvisade dem, som aspirera på inträde, till att med uppmärksamhet följa
kungl, propositioner och dylikt. Jag tror att det är litet väl mycket begärt, att
folk ute i landet skall följa ett ärende på detta ingående sätt och rätta sina
åtgöranden därefter. Jag upprepar att jag i det svenska samhällets namn beklagar,
att man behandlar människor på det sätt, som man här är redo att
göra med semmarieaspiranterna, att helt enkelt utestänga sökande från det
övriga, landet ifrån detta seminarium, som blir det enda som öppnas för nymtagning.

Sedan kan jag inte underlåta att konstatera, att statsrådet, som den försiktige
general han är, helt underlät att beröra den av mig framställda huvudfrågan,
varför han nu funnit den sak så betydelselös, som han i fjol fäste
sa stor vikt vid, nämligen att upprätthålla provårskapaciteten vid seminarierna
och läroverken i övrigt. Det finns faktiskt inte något sammanhang mellan
hans ståndpunkt då och hans ståndpunkt i år. Inte heller finns det något
sammanhang mellan hans tidigare vid denna riksdag intagna ståndpunkt till
p.rovarsutbildningen vid läroverken och hans ståndpunkt till provårsutbildningen
vid seminarierna. Ty behöva vi överhuvud taget en ökad provårsutbildning,
vilket både statsrådet och riksdagen voro överens örn, så kunna vi
inte utan vidare säga, att vi nu böra inskränka denna utbildning i detta fall,
och anse att man därmed Ilar presterat ett konsekvent uppträdande.

Slutligen vill jag säga att jag kan förstå herr Oscar Olssons indignation
över att man inte fäster tillräcklig vikt vid arbetslösheten bland folkskollärarna.
Men å andra sidan tycker jag, att man kan påminna om att genom
den senaste seminariereformen lia folkskoleseminarierna i viss mån kommit att
meddela gymnasieutbildning och att genom en nyligen företagen reform kunna
tolkskollärare, som ha gått igenom seminarium, på kort tid ta studentexamen.
Dessutom finns det ju en hel del folkskollärare som redan äro studenter, i
synnerhet efter den senaste omorganisationen. Detta gör att arbetslösheten
bland folkskollärarna, inte blir fullt av den allvarliga art som den tidigare
var, eftersom de som äro studenter eller lätt kunna bli det därigenom ha andra
vägar öppna för sig.

dag ber till sist, herr talman, att få förnya mitt yrkande, vilket innebär,
att riksdagen måtte uttala sig för att intagning av nya elever i klass I höstterminen
1941 må äga rum med högst 12 elever vid folkskoleseminariet i Göteborg
och högst 12 elever vid folkskoleseminariet i Stockholm.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag vill endast upprepa att läraröverskottet
kommer att, försvinna med det läsår, då de i höst antagna eleverna äro färdiga

116

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
att träda i tjänst. När herr Olsson för sin egen del mobiliserar moralen, kail
jag inte konkurrera. Jag är tillräckligt nöjd örn jag får behålla räknefärdigheten.
När herr Olsson ytterligare säger att han inte vill skänka något som
helst erkännande åt någon av mina synpunkter, kan jag blott tillägga att efter
att lia hört herr Olssons anförande i denna sak betraktar jag det nästan som
en heder.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Jag kanske yttrade mig alltför kortfattat
i mitt förra anförande. Det är möjligt att herr Pauli missförstod mig.
Vad jag menade var i alla fall, att man borde använda samma procedur vid
Luleå seminarium i år som man i fjol tillämpade i Göteborg och Stockholm.

Vad så beträffar påståendet att de eventuella aspiranterna inte skulle ha
vetat örn förhållandena, tror jag herr Pauli misstagit sig. Den som följt lärartidningarna
under de senaste månaderna och lagt märke till den livlighet, jned
vilken de intresserat sig för detta spörsmål, kan sannerligen inte tro att någon
som har med skolfrågor att göra inte känner till saken. Aspiranterna ha otvivelaktigt
haft reda på detta förut.

Vad till slut angår sammanhanget mellan ståndpunkten i fjol och den i ar,
vill jag i all enkelhet säga att olikheten beror på att rationaliseringen nu fortskridit
ytterligare och att man måste ta hänsyn därtill.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman, endast några ord med anledning av herr
Paulis uttalande!

Herr Pauli påpekade, att det inte är så farligt för de nyutexaminerade folkskollärarna
nu som förr, örn de bli utan plats, ty de kunna ju ganska lättsta
studenten efter något års ytterligare studier. Ja, först och främst vill jag
då säga, att dessa lärare i genomsnitt äro tjugofyra år, när de ta sin folkskollärarexamen,
och då skulle de börja läsa på studentexamen. Men när de blivit
studenter, herr Pauli, ha de bättre utkomstmöjligheter då?

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder dels
yrkats bifall till utskottets i den nu förevarande punkten gjorda hemställan,
dels ock i fråga örn utskottets motivering framställts olika yrkanden, till vilka
herr talmannen ville återkomma efteråt.

På gjord proposition bifölls vad utskottet i förevarande punkt hemställt.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats

l:o) att kammaren skulle godkänna utskottets yttrande (sid. 11) under
kap. 1. Förslagsanslaget till Folkskoleseminarierna: Avlöningar, a) Seminarieorganisationen; 2:o)

att den av herr Oscar Olsson m. fl. vid utlåtandet därom anförda reservationen
skulle godkännas;

3:o) att kammaren skulle godkänna herr Paulis vid utlåtandet anförda reservation;
samt

4:o) av herr Sjödahl, att utskottets yttrande i nu ifrågavarande del skulle
erhålla följande lydelse: »I likhet med departementschefen--■ — (= utskottet)
---i Luleå. Utskottet anser sig tillika kunna biträda det i

motionerna I: 207 och TI: 276 framställda yrkandet, innebärande intagning av
en halv årsklass elever höstterminen i 1941 i ett vart av folkskoleseminarierna
i Stockholm och Göteborg. Utskottet anser sig däremot böra ställa sig avvisande
— ---(= utskottet)--— utskottets sida.»

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets yttrande i nu
förevarande del vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

117

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)

Herr Olsson, Oscar, begärde votering i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr Oscar Olssons m. fl. reservation,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som beträffande motiveringen i statsutskottets utlåtande nr 129 godkänner
utskottets yttrande (sid. 11) under kap. 1 Förslagsanslaget till Folkskoleseminarierna:
Avlöningar, a) Seminarieorganisationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Oscar Olsson m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Punkterna A A—A 11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten A 12.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag har redan motiverat mitt förslag örn
bifall till den reservation, som jag har avgivit tillsammans med herr Bergman
och herr Carlström på denna punkt.

__ Huvudskälet för mig är att jäg verkligen vill att man i Norrbotten skall få
någon hjälp i besvärligheterna att skaffa vikarier och att man åtminstone
inte skall bli hindrad, när det gäller att få vikarier, genom att vi göra ställningen
för folkskollärarna i Norrbotten sämre än den nu är.

Det^ är visserligen sant, att skolöverstyrelsen har gått med på att i detta
fall gå den väg jsom departementschefen följt. Jag tycker emellertid, att det
har skett från båda hållen utan någon riktig övertygelse. Departementschefen
säger: »Skulle detta icke visa sig bliva fallet, torde frågan böra ånyo upptagas
till övervägande.» Om således en större rekrytering dit upp inte skulle
komma till stånd, så borde frågan ånyo upptagas till övervägande.

Det är dock en högst ovanlig åtgärd i tider som dessa, att de mest arbetstyngda
av alla och för den nationella uppfostran i finnbygderna närmast
ansvariga lärarna, folkskollärarna, skola berövas detta språktillägg. Det är
visserligen sant att småskollärarinnorna ha ett ännu tyngre arbete än folkskollärarna,
men folkskollärarnas arbete torde ändå vara både så betungande
och viktigt, att riksdagen borde betänka sig mer än en gång, innan riksdagen
följer förslaget att taga ifrån dem detta språktillägg.

°Herr Carlström: Herr talman! I egenskap av motionär på denna punkt, och
då jag även står för reservationen, ber jag att få säga några ord.

Den anslagspost det är fråga örn har nedskurits från 250,000 kronor under
budgetåret 1939/40 till det nu föreslagna beloppet 120,000 kronor. Det
minskades förra året med 1,000 kronor och har nu ytterligare minskats.

Det har ju varit svenska staten angeläget sedan många år tillbaka att se
till, att svenskheten i våra gränstrakter bibehålies, så att den inte trängs un -

118

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
dan av den finska kulturen, särskilt det finska språket. Staten Ilar därför
också vidtagit åtgärder av olika slag för befrämjande av den svenska kulturen
i våra gränsbygder.

En av de åtgärder som staten sedan många år har tillämpat, har varit att
tillgodose lärarbehovet där uppe. Det har nämligen visat sig under de gångna
åren — jag kan ju gå en 70-årsperiod tillbaka — att det Ilar varit besvärligare,
örn jag skall använda ett så lindrigt uttryck, att få lärarbehovet
tillgodosett i det finsktalande området än i andra delar av landet. Staten
har också för att söka undanröja denna svårighet beviljat stipendier vid seminarierna
i Luleå och Umeå åt ett visst antal elever, vilka förbundit sig
att under ett visst antal år, vanligen tre år, efter det de tagit sin examen
tjänstgöra i det finsktalande området. Dylika stipendier ha utgått ända sedan
år 1875, och stipendiebeloppet var 300 kronor örn året ända till 1924, då
det höjdes till 400 kronor. Frågan rör sig emellertid i detta fallet inte om
dessa stipendier utan örn en annan sak, som jag strax skall komma in på.
Jag vill ändock, innan jag kommer in på själva sakfrågan, säga, att denna
stipendieform har varit mycket viktig, då det gällt att tillgodose lärarbehovet
i dessa trakter. Den har emellertid inte varit tillräcklig, utan man har
sedan lång tid tillbaka givit lärarna en viss uppmuntran på annat sätt, nämligen
i form av gratifikationer. Dessa ha tillfallit sådana lärare som gjort
sig särskilt förtjänta av uppmuntran, då det gällt att befrämja svensk kultur.
Ar 1924 genomfördes den förändringen att samtliga lärare, både vid
folkskolorna och småskolorna, fingo särskilda lönetillägg. Dessa benämnas
ju nu språktillägg. Dessa språktillägg eller särskilda tillägg utgingo med
olika belopp, högst 400 kronor, inom de rent finsktalande områdena till folkskollärare,
150 kronor till småskollärarinnor, och i malmfältsdistrikten, där
det finska inslaget inte var övervägande, med ett mindre belopp. Det lägsta
beloppet var 100 kronor. Det intresserar väl inte kammaren i denna sena
timme att närmare få del av dessa smådetaljer.

År 1937, då löneregleringen för rikets folk- och småskollärare genomfördes,
framlade departementschefen det förslaget, att detta språktillägg helt och
hållet skulle borttagas. Riksdagen beslöt då på särskilt förslag, som framfördes
motionsvis, att den frågan skulle närmare utredas, huruvida icke dylika
tillägg voro berättigade även framdeles. Skolöverstyrelsen gjorde då på
uppdrag av Kungl. Majit en utredning. Skolöverstyrelsen hävdade den bestämda
uppfattningen, att dessa lärare alltfort borde ha ett särskilt tillägg.
Skolöverstyrelsen föreslog för sin del, att samtliga lärare skulle få lika belopp.
Småskollärarinnorna skulle få lika stort belopp som folkskollärarna.
Man föreslog 300 kronor för lärare och år. Statskontoret, som hade att yttra
sig över skolöverstyrelsens förslag, föreslog halva beloppet, alltså 150 kronor.
Detta blev också Kungl. Majits förslag, som förelädes riksdagen, och
riksdagen beslöt i enlighet med detta. År 1939 höjdes beloppet till 180 kronor,
och även under detta budgetår utgår samma belopp. Härtill kommer
också rörligt tillägg och kristidstillägg. Beloppet går på så sätt upp till något
över 200 kronor.

Kungl. Maj :t föreslår nu att språktillägget skall sänkas från nuvarande
180 till 150 kronor. Detta ha vi motionärer ju inte heller vänt oss emot.
Men Kungl. Majit föreslår även att språktillägget skall upphöra att utgå
för folkskollärarna och i fortsättningen utgå allenast till lärare i första och
andra klassen. Kungl. Majit motiverar sin ståndpunkt med att tillgången
på lärare de närmaste åren blir så pass god, att man, trots att detta språktillägg
tages bort, kan förvänta att man skall kunna fylla lärarbehovet där
uppe i Norrbotten. Nu är det dock på det sättet, att det inom småskollärar -

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 83.

119

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
kåren inte varit någon brist på lärare. Vi lia ju ett särskilt seminarium, som
herrarna veta, i Haparanda, vilket utbildar lärarinnor just för det finsktalande
området.

Jag vill mera i förbigående säga, att dessa lärare, som undervisa i första
och andra klassen, ovillkorligen för att nå ett något så när gott undervisningsresultat
behöva behärska finska språket. De måste ju använda finskan
som hjälpspråk vid undervisningen. Detta är inte nödvändigt på folkskolestadiet.
Där kunna även lärare som inte behärska finska språket klara undervisningen.
När det gällt folkskollärare emellertid har det varit svårt att
få platserna besatta. Jag vill nämna, vilket också står angivet i propositionen,
att i början av detta år, för övrigt så sent som i april, kunde ett trettiotal
folkskollärarbefattningar inte besättas med annat än s. k. obehöriga lärare,
alltså småskollärare.

Ytterligare en sak bör i detta sammanhang påpekas, nämligen att lärarna
där uppe i det finsktalande området, som ha med finsktalande barn att göra
vid undervisningen, ha ett betydligt tyngre arbete än lärare som lia svensktalande
skolbarn. Detta har just varit motiveringen för detta tillägg. Svårigheten
med undervisningen kvarstår alltjämt. Det finns ingenting i föreliggande
handlingar som ens tyder på att skolöverstyrelsen vill påstå att denna
svårighet minskats. Det finns inte heller någon anledning att antaga, att
denna svårighet kommer att minskas inom de närmaste åren. Den finsktalande
befolkningen är nämligen i starkt tilltagande. Jag vill i detta sammanhang
nämna, att antalet finsktalande, eller vad som i Sveriges officiella
statistik kallas finnar, år 1870 utgjorde 14,000, år 1900 hade antalet vuxit
till 21,000 och år 1940 till 36,000, alltså nära det tredubbla. Örn denna ökning
fortsätter i samma takt, vilket är all anledning att antaga, skulle vi
efter en generation vara uppe i en finsk folkstam på 80—90,000 personer.

Nu kan någon säga, att den finsktalande befolkningen väl inte stannar
kvar i Norrbotten. Den ger sig väl ut till andra delar av landet? Ja, ser
man efter, finner man att för närvarande allenast omkring 1,500 finsktalande
personer vistas i andra delar av landet än Norrbotten. Den finsktalande befolkningen
är inte särskilt rörlig, den flyttar inte från sitt område, utan den
stannar kvar inom bygden. Den kräver sitt utrymme. Jag vill säga, att en
av anledningarna till att den finsktalande befolkningen inte gärna flyttar och
tar befattningar på andra platser i landet är, att språket bereder den svårigheter.
Enda möjligheten för den finska befolkningen i sin helhet att lära
sig svenska språket är genom skolorna, ty när skolan har slutat, tala de
finska i sina hem. Många gånger träffar man personer som gått i svensk
skola, men som inte längre behärska svenska språket. Det är därför, menar
jag, en angelägenhet av stort mått för den svenska staten att se till, att
svensk kultur främjas på allt sätt där uppe i dessa trakter.

Svenska staten har så mycket större anledning att gå in härför som befolkningen
själv är besjälad av trängtan efter att få komma i åtnjutande av
svensk kultur. Det är därför högst beklagligt, att man nu av sparsamhetsskäl
— det rör sig dock inte örn mera än 33,000 kronor, som motionärerna
begiira för att dessa lärare skola få behålla sitt språktillägg — anlägger så
trånga synpunkter, att man för att spara dessa 33,000 kronor skulle så att
säga bryta udden av det intresse, som dessa lärare där uppe alltid visat, då
det gällt för dem att svara för sitt fögderi och bedriva sin undervisning. Jag
vill nämna, att de bedriva sin verksamhet där inte bara som lärare, utan de
verka också på många andra sätt, genom studiecirkelverksamhet, nykterhetsverksamhet
och litet av varje. Det gör att de i fortsättningen torde vara förtjänta
av denna lilla uppmuntran, som ett språktillägg utgör. Dessa lärare

120

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
lia ju för övrigt också antagits under förutsättning att de skola få sitt språktillägg.
Det''står tydligt i författningen, att detta språktillägg utgör en del
av lönen och skall utbetalas i samband med denna.

Lärarna i dessa trakter skulle ingenting ha sagt, om Kungl. Maj :t hade
föreslagit den ifrågasatta nedskärningen till 150 kronor för samtliga lärare i
landet. Örn vi nu tänka oss att vi ha 27,000 folk- och småskollärare i landet,
så blir det ju en besparing på fyra miljoner kronor, vilket hade varit en besparing
att tala örn. Det hade åtminstone lärarna där uppe inte sagt någonting
om, blott relationen mellan vad de få och vad lärarkåren i landet i övrigt
får hade upprätthållits.

Till sist vill jag säga, att jag tror, att borttagandet av detta tillägg i längden
inte blir någon besparing för staten. Jag tror att man örn några år färlöv
att slå in på den väg jag föreslagit, men då får man säkerligen taga till ett
mycket större belopp än det nu är fråga om.

Ehuru jag anser, att det är fullkomligt hopplöst att min motion finner någon
genklang och anslutning här i kammaren, anser jag mig likväl för att
freda min själ böra yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herrar Gabrielsson, Caap och Asplund.

Herr Pauli: Herr talman! Det är sorgligt att nödgas av statsfinansiella skäl
biträda en sänkning av ett anslag, örn vars behövlighet vi äro så pass övertygade,
att varken statsutskottet eller kammaren torde ha behövt den långa undervisning
som herr Carlström bestått oss. Men eftersom det är en sorgligprocess,
kan det ju också vara lika bra att göra processen kort.

Jag vill därför i korthet påpeka, att det är de av skolöverstyrelsen anförda
alternativen man har att välja mellan, antingen att totalt borttaga dessa
språktillägg till lärare vid skolor inom en blandad finsk-svensk befolkning
eller också att behålla dem, där de onekligen bäst behövas, nämligen i de två
begynnarklassema. Kungl. Majit har följt denna senare, av skolöverstyrelsen
anbefallda väg. Kungl. Majit har också sagt, att om det visar sig nödvändigt,
får frågan ånyo tagas upp till övervägande. Statsutskottet har under nuvarande
omständigheter inte ansett sig kunna göra annat än biträda Kungl. Maj :ts
förslag.

Av dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag ber att få upplysa kammaren, då
herr Pauli anförde statsfinansiella skäl gentemot detta även enligt hans mening
behjärtansvärda anslag, att det gäller ett belopp av 33,000 kronor. Jag
skulle ändå tro, att motiveringen är något för stark i jämförelse med det resultat
han kom till.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr Oscar Olsson m. fl. därom avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

121

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 129 punkten
A 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Oscar Olsson
m. fl. därom anförda reservationen.

Punkterna A 13, A 1-i och B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring i vissa
delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.;

nr 131, i anledning av väckt motion örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus;

nr 133, i anledning av väckt motion angående ordnandet av vården av svårskötta
obildbara sinnesslöa;

nr 134, i anledning av väckt motion angående vården av sinnesslöa med
smittosam tuberkulos; samt

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att med stiftelsen Göteborgs Welanderhem träffa avtal örn upplåtande av stiftelsens
fastighet i Göteborg för vård av barn, som lida av reumatisk sjukdom.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 136, i anledning av Kungl. Äng. överMaj
:ts proposition angående överlåtelse till Stockholms stad av det s. k. Belle- Weise till
vueområdet i Stockholm m. m. Stockholms

t x*n *1 a , o. ... stad av det

I en till riksdagen avlaten proposition, nr 215, hade Kungl. Majit, under s. h Bellevueåberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kom- området.
munikationsärenden för den 25 april 1941, framlagt förslag örn godkännande
av ett vid statsrådsprotokollet fogat avtal mellan djurgårdskommissionen och
Stockholms stads förhandlingsdelegerade örn överlåtelse till staden av det s. k.
Bellevueområdet m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Det på Norrmalm (vid Koslagsgatans ändpunkt) belägna Bellevueområdet
utgöres till övervägande del av parkmark. Det synes därför ändamålsenligt,
att området överlåtes till staden för att huvudsakligen bevaras såsom park.

Från överlåtelsen skulle dock undantagas, förutom viss järnvägsmark, själva
högplatån på Bellevueområdet.

122

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Äng. överlåtelse till Stockholms stad av det s. k. Bellevueomradet. (Forts.)

Det av staden erbjudna vederlaget i form av tomtmark vid Ärsta (söder
örn Hammarbyleden) torde få anses godtagbart.

Utskottet tillstyrker, att gottgörelse i nu förevarande sammanhang lämnas
för den minskning i intäkter, som Bellevueområdets frånskiljande från Haga
slottsförvaltning innebär för slottskassan, liksom ock för de av Hans Hajd
Konungen personligen bestridda kostnaderna för restaurering av Haga slott.

Med tillstyrkande alltså av propositionen hemställer utskottet, att riksdagen
må . . .

a) godkänna vid statsrådsprotokollet fogat avtal mellan djurgardskommissionen
och Stockholms stads förhandlingsdelegerade;

b) besluta, att det markområde inom stadsdelen Årsta i Stockholm, som enligt
avtalet skall tillfalla kronan, skall genom djurgårdskommissionens försorg
exploateras i huvudsaklig överensstämmelse nied vad i statsrådsprotokollet anförts; c)

besluta, att kostnaderna för ifrågavarande exploateringsverksamhet skola
bestridas på sätt i statsrådsprotokollet förordats;

d) godkänna av departementschefen förordade bokföringsåtgärder;

e) till Ytterligare medel till underhåll m. m. av Drottningholms m. fl. kungl,
slott för budgetåret 1941/42 under första huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5,000 kronor;

f) besluta, att ersättning för nybyggnads- och ändringsarbeten å Haga slott
skall i enlighet med vad i statsrådsprotokollet anförts utbetalas till Hans Maj :t
Konungen.»

Herr Heiding: Herr talman! Jag har begärt ordet för att framställa ett
yrkande beträffande ändring av utskottets motivering.

Det kanske ser egendomligt ut att jag begär ordet för att framställa ett
ändringsyrkande, eftersom jag står antecknad under utskottets utlåtande och
inte har avgivit någon reservation. Det var så, att jag inom utskottet framställde
ett yrkande om en uppmjukning av motiveringen. Detta yrkande bifölls
inte, men jag ansåg det inte lämpligt att reservera mig emot utskottet,
utan jag tänkte i stället säga min mening här i kammaren.

Saken är den, att det har gjorts vissa uttalanden i utskottets motivering,
som skulle kunna vara bindande på så sätt att denna mark, som skall överlåtas
till Stockholms stad, huvudsakligen skulle få användas till park. Detta
anser jag skulle vara olämpligt. Sådana uttalanden kunde ju tolkas sa, att
staten i detta fall vill säga ifrån, att detta område ute vid Bellevue huvudsakligen
skall bevaras såsom park. Det område, som staten får i stället ute
vid Årsta, är ju avsett att kunna bebyggas utan något förbehåll. Jag anser
för min del, att man skall följa det avtal, som har blivit upprättat mellan
staten och Stockholms stad. Stockholms stads delegerade ha tillsammans med
djurgårdskommissionen godkänt detta avtal, och da bör det inte göras något

förbehåll i detta fall. . .

Andra kammaren har redan beslutat godkänna en ändring av motiveringen,
och då det vid denna sena timme kan vara onödigt att uppta tiden med att
anföra de synpunkter, som kunna läggas på denna fråga, skall jag nu, herr
talman, be att få föredraga detta förslag till motivering i stället för första
stycket av motiveringen på sid. 3 i det föreliggande utlåtandet: »Det på Norrmalm
(vid Roslagsgatans ändpunkt) belägna Bellevueområdet bör i enlighet
med det föreliggande avtalet överlåtas till staden. Fran överlåtelsen skulle
undantagas, förutom viss järnvägsmark, själva högplatån på Bellevueområdet.

Det av staden erbjudna vederlaget» etc.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

123

Äng. överlåtelse till Stockholms stad av det s. k. Bellevueområdet. (Forts.)

Detta innebär som sagt endast en uppmjukning av vad som har blivit anfört
från utskottets sida. Jag anser att inte någon behöver motsätta isig ett sådant
förslag till motivering, som jag här har anfört.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till detta förslag till motivering.
För övrigt har jag intet annat yrkande än örn bifall till utskottets
kläm.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det måtte ha uppstått något
missförstånd beträffande tolkningen av detta statsutskottets uttalande.
Uttalandet står ju inte i något motsatsförhållande till vad departementschefen
i propositionen uttalar. Det finns ingenting i utskottets uttalande som varit
avsikten strida mot propositionen. Då statsutskottet uttryckte saken på det
sättet, att området skall »huvudsakligen bevaras såsom park», trodde vi inte
att vi överskridit vad man i propositionen avsåg. Departementschefen har
nämligen, efter att lia talat om vad statens byggnadssakkunniga anfört, yttrat
följande: »Jag anser det sålunda vara ett allmänt intresse, att Bellevueområdet
på grund av sin belägenhet och naturliga beskaffenhet exploateras
för bebyggelse endast med stor varsamhet.» Statsutskottet har endast velat
uttala ett önskemål. Utskottet hemställer i klämmen, att riksdagen ville »godkänna
vid statsrådsprotokollet fogat avtal» etc. Utskottet har alltså inte på
något sätt velat gå emot avtalet utan det tillstyrkes tvärtom oförändrat.

Emellertid har försports, att utskottets uttalande tydligen har väckt något
missförstånd, och för att undanröja detta, så att det inte kvarstår någon oklarhet,
är jag beredd att biträda det förslag till ändring av motiveringen, som
herr Heiding nyss har framställt.

Jag har således intet annat yrkande, herr talman, än om bifall till utskottets
hemställan med det av herr Heiding framställda förslaget till ändring
i motiveringen.

Herr Lindström: Herr talman! Då jag medverkade till statsutskottets utlåtande
i detta stycke i den formulering det fick, vill jag gärna säga några
ord.

För mig var huvudintresset därvid att försöka få markerad vikten av att
bevara åt Stockholms stad och dess innevånare så mycket som möjligt av ursprunglig
och vacker natur. Jag ansåg och anser det fortfarande inte vara
lyckligt, att denna vackra stad helt och hållet lägges igen med sten. Jag
motsatte mig däremot icke, att det som står i utskottets kläm och som herr
Johan Bernhard Johanisson nyss har uppläst, skulle bli riksdagens beslut.

När nu dessa svårigheter med Stockholms stad lia uppstått — enligt referat
i dagens tidningar tydligen på grund av missförstånd — så vill inte
heller jag för min del motsätta mig det förslag, som herr Heiding här har
framställt. Jag tror i alla fall, att vad som redan i saken har förevarit kan
tjäna som en fingervisning för Stockholms stad, när det gäller exploaterandet
av Bellevueområdet.

Herr Ekman: Herr talman! Det skulle ha glatt mig, örn den föregående
talaren vid behandlingen i statsutskottet hade utformat sitt yrkande så, att
högplatån, som ju ändå är den förnämligare delen av detta område, hade undantag^
från bebyggelse, eller från att, som han själv uttryckte det, »läggas igen
med sten». Det skulle lia varit ett riktigt utformande av den tankegång lian
här söker utveckla. Då han underlåtit detta, torde det inte vara någon stor
uppoffring att biträda herr Heidings uppmjukningsyrkande.

124

Nr 38.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Äng. överlåtelse till Stochholms stad av det s. k. Bellevueområdet. (Forts.)

Herr Lindström: Herr talman! Endast ett par ord. Jag påpekade i statsutskottet
just den sak, som herr Ekman nu har dragit fram. Med anledning därav
blev också en passus i den ursprungliga motiveringen borttagen. Jag hävdade
mina huvudsynpunkter både gent emot staden och staten, men som bekant är
det mycket svårt att i ett utskott, där alla möjliga synpunkter göra sig gällande,
få igenom allt vad man själv önskar.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmanen,
att i avseende på det nu föredragna utlåtandet endast yrkats, av herr Heiding,
att vad utskottet hemställt skulle bifallas med den ändring i motiveringen, att
början av utskottets yttrande avfattades sålunda:

»Det på Norrmalm (vid Roslagsgatans ändpunkt) belägna Bellevueområdet
bör i enlighet med det föreliggande avtalet överlåtas till staden. Från överlåtelsen
skulle undantagas, förutom viss järnvägsmark, själva högplatån på
Bellevueområdet.

Det av staden erbjudna vederlaget» etc.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av utskottets motivering oförändrad samt vidare enligt herr
Heidings yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 137, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag örn inrättande av en statlig brandskola,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 21,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn
arvsskatt och gåvoskatt m. m., bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om uppflyttning
i högre lönegrad av tjänsten såsom biträdande sekreterare i riksbanken;

nr 44, i anledning av väckt motion örn installerande i riksdagshuset av ett
fullt tidsenligt telefon- och signalsystem; samt

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. Stock- Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning av dels
holms stifts- Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad ordning för tillsättning av pastor
fråga. primarius i Stockholm m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 april 1941 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 201, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående tillsättning av pastor primarius i Stockholm;

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

125

Ang. Stochholms stiftsfråga. (Forts.)

2) lag om ändrad lydelse av 46 § lagen den 7 december 1934 (nr 573) örn
tillsättning av prästerliga tjänster; oell

3) lag örn biskopsvisitationer i Stockholm;

dels ock besluta, att den pastor primarius tillkommande ersättningen för
kronotionden skulle från och med budgetåret 1942/43 utgå med ett belopp
av 4,400 kronor för år.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen nr 223
i första kammaren av herr Sandström m. fl. samt nr 298 i andra kammaren
av fröken Andersson m. fl. I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen, med avslag å propositionen, ville i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa, att Kungl. Majit ville förelägga riksdagen förslag örn inrättande
av ett särskilt stift med egen biskop för Stockholm.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att Kungl. Majlis förevarande proposition, nr 201, icke måtte av riksdagen
bifallas; samt

B) att riksdagen, i anledning av de i ärendet väckta motionerna 1: 223 och
lii 298, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
taga under förnyat övervägande frågan örn inrättande av ett särskilt stift med
egen biskop för Stockholm med omnejd samt, efter den ytterligare utredning,
som kunde finnas erforderlig, förelägga riksdagen förslag i ämnet.

Reservation hade avgivits av herr Lindqvist i Halmstad, vilken — med instämmande
av herrar Thörnberg och Olsson i Mellerud -— på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen matte — med avslag å de i ärendet väckta moSönerna
— bifalla de i Kungl. Majits förevarande proposition framställda förslagen.

Herr Branting: Herr talman! Herr Thörnberg, som har blivit förhindrad
närvara här i kväll, har tillfrågat mig örn jag vore villig framställa yrkande
om bifall till hans reservation i detta ärende, vilket alltså innebär bifall till
Kungl. Majits förslag.

Jag har gärna velat villfara denna begäran, örn jag också inte annat än delvis
kan ansluta mig till reservantens motivering. Det heter nämligen i motiveringen,
och det är den satsen jag inte kan godtaga: »Goda skäl ha obestridligen
anförts för motionärernas uppfattning att den uppkomna vakansen å pastor
primarieämbetet bör begagnas till att avägabnnga en definitiv lösning av den
gamla frågan örn en stiftbildning för Stockholm.» Jag måste säga att jag inte
kan se, att så särdeles goda skäl ha anförts för en sådan åtgärd.

Utskottet har sökt motivera sin ståndpunkt genom andragande av en del omständigheter.
Det har gjorts gällande exempelvis att frågan örn reformering på
ett eller annat sätt av kyrkostyrelsen i Stockholm erhållit en förnyad och omedelbar
aktualitet genom senaste innehavarens av pastor primarieämbetet frånfälle.
Men när man haft denna institution så länge som fallet är, kan inte ett
sådant rent personligt förhållande för mig framstå såsom något sakligt skäl
för att nu ta upp frågan örn en omorganisation, i varje fall inte en så vidlyftig
omorganisation som utskottet har engagerat sig för.

Om man för övrigt går till lagutskottets utlåtande, finner man där påståendet
att »väsentliga brister» skulle ha framträtt i den kyrkliga organisation,
som vi nu sedan manga hundra ar ha haft här i staden. Vilka ha då dessa bnster
varit? Utskottet anger det inte närmare självt, men utskottet citerar ett utlåtande
av 1918 års domkapitelskommitté, och där återfinner man verkligen ett

126

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Äng. Stockholms stiftsfråga. (Forts.)

skäl. Det hetor nämligen där, att huvudstadens avskiljande från ärkestiftet
och organisation som självständig kyrklig förvaltningsenhet är »en nödvändig
betingelse för en bättre rekrytering av stadens prästerskap».

Jag måste för min del bekänna, att jag inte har någon mera omfattande kännedom
örn stadens prästerskap, men detta uttalande förefaller mig ändå ganska
diskutabelt. Här i riksdagen, och just i första lagutskottet, ha vi under många
år haft en vördad och ärad representant för detta prästerskap, och inte tyckte
jag att han gav något belägg för riktigheten av den här citerade och för Stockholms
prästerskap nedsättande satsen. Inte heller tror jag att en ärad ledamot
av denna kammare, herr Sandegård, gärna vill stiga upp och stryka under
första lagutskottets motivering i den punkten. Jag bär för övrigt haft förmånen
att känna ett flertal representanter för Stockholms prästerskap. Det har varit
bildade, humana och välvilliga män, understundom mycket duktiga, vilkas
åskådningar jag kanske inte kunnat dela i en del ting, men som ändå ha synts
mig ådagalägga, att talet örn behovet av en bättre rekrytering av Stockholms
prästerskap är ganska oberättigat. Prästerna i Stockholm ha inte varit sämre
än prästerna på andra håll, men många gånger kanske bättre!

Jag har svårt att känna mig övertygad om att något verkligt behov ur
Stockholms befolknings egen synpunkt föreligger av den av lagutskottet föreslagna
åtgärden, varigenom man alltså vill i skrivelse till Kungl. Maj :t förorda
inrättandet av ett biskopsstift för Stockholm.

Låt mig också säga det, mina herrar, att denna plan att nu plötsligen, i
nådens år 1941, ta ett steg för att förvandla Stockholms stad till ett biskopsstift,
eller prebende som det också heter, på det hela taget förefaller mig ganska
excentrisk. Yi ha väl ändå annat att göra nu än att utöka antalet höga prelater
här i landet!

I min egenskap av riksdagsman för Stockholm och gammal stockholmare kan
jag inte underlåta att inlägga en fridsam protest mot denna påtänkta nyordning,
som i mina ögon ganska mycket har tycke av medeltid. Vår stad Stockholm
har av ålder sin historiskt stadgade och givna ställning i det svenska samhället
och det svenska folkmedvetandet. Stockholm har sin alldeles säregna karaktär,
och jag kan inte hjälpa att jag känner det som ett slags attentat mot den andliga
atmosfären i denna Sveriges huvudstad, örn statsmakterna nu skola förvandla
oss till biskopssäte liksom diverse andra små aktningsvärda städer ute
på svenska landsbygden. Uppriktigt sagt tror jag inte att det passar Stockholm
med en sådan ordning, och med kännedom örn Stockholmsbefolkningens benägenhet
för en viss, låt mig säga respektlöshet, är det kanske också att befara,
att gemene man här i Stockholm, och särskilt den stora arbetarbefolkningen,
får svårt att ta denna nya höga prelat på tillbörligt allvar. Sedan Gustav Vasa
gjort upp räkningen med katolicismen, sedan gråmunkarna, svartbröderna och
vad de hette ha försvunnit från gamla Stockholms gränder och ända sedan Olaus
Petri var predikare här i staden har en ganska frisk anda blåst över denna
stad. Den vilja vi gärna behålla.

Det talas i motionen om, att Stockholm i kyrkligt avseende skulle ha intagit
en »missgynnad undantagsställning». Jag tror inte att den stora massan av
Stockholms befolkning har haft en aning örn, att vi här i staden varit särskilt
missgynnade, därför att vi inte ha haft en egen biskop. Att staden på detta område
har intagit en särställning är naturligtvis sant, men det har man väl tvärtom
känt som helt naturligt. Stockholm intar ju på en mängd olika områden,
administrativt och i annat hänseende, en viss särställning, på grund av historiska
och andra skäl.

Det förefaller mig som örn första lagutskottet här har givit sig ut på en
smula för djupt vatten. I rena lagfrågor kan riksdagen som bekant oftast med

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

127

Ang. Stockholms stiftsfråga. (Forts.)

stor trygghet följa detta utskott, men nog har jag det intrycket att kammaren
i ett ärende av denna beskaffenhet kan känna sig alldeles oförhindrad att följa
sitt eget sunda omdöme.

Alltså, herr talman, kan jag, fastän jag naturligtvis hyser den största aktning
för de ärade motionärernas goda avsikt, inte annat än yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Carlsson, Olof, och herr Ekman.

Herr Engberg: Herr talman! När jag lyssnade till min ärade vän den föregående
talaren, var det inte utan att jag erinrade mig många diskussioner, där
jag själv företrätt de synpunkter, som han här Ilar fört till torgs, diskussioner,
där man nied begreppen biskop och biskopsdöme förknippade vad han
uttryckte nied ordet medeltid och där man överhuvud taget i tanken på att
förorda inrättandet av ett biskopsdöme såg ett avsteg från en upplyst och
modern åskådning.

Även med risk att gentemot den föregående ärade talaren företräda en medeltida
uppfattning har jag emellertid begärt ordet för att söka visa vad han
här efterlyste, med andra ord i vilka stycken den nuvarande ordningen brister.
Jag har dock under sju års förvaltande av ecklesiastikdepartementet varit i
tillfälle att både bilda mig ett omdöme i denna fråga och att få en hel del
erfarenheter.

Jag skall i korthet summera, varuti det nuvarande missförhållandet består.
Jag tror då, och det vill jag säga från början, att det vore oriktigt att göra
gällande, såsom herr Branting gjorde, att det är Stockholms missgynnade
ställning som man närmast vill avhjälpa. Jag vill uttrycka saken så, att den
kyrkliga förvaltning vi lia i huvudstaden är en anomali.

Huvudstaden är redan i mycket stor utsträckning centrum för kyrklig rörelse
och kyrklig förvaltning. Här ligger kyrkans diakonistyrelse, här ligga
sjömansvårdsstyrelsen och missionsstyrelsen, här är sätet för den ekumeniska
nämnden och för de frikyrkliga organisationernas huvudstyrelser etc. Stockholm
har med andra ord redan blivit centrum för kyrklig och frikyrklig förvaltning
och rörelse i största utsträckning.

Men hur är den nuvarande ordningen uppbyggd? Jo, den som är kyrkoherde
i S:t Nikolai församling bär samtidigt ett namn, som dök upp så tidigt som
år 1594, det ståtliga namnet pastor primarius. Men vad ligger nu bakom
denna titel pastor primarius? Jo, namnets bärare är preses i domkapitlet i
Stockholm, dock under en förutsättning: att inte ärkebiskopen behagar infinna
sig, ty då skall denne enligt gällande författning fungera såsom preses.

Men pastor primarius har inte rätt att visitera Stockholms kyrkoherdar.
De äro redovisningsskyldiga direkt inför vår Herre och icke inför någon överordnad
världslig. Det kan vara skönt för en kyrkoherde i Stockholm — det
kan jag livligt föreställa mig —- att inte behöva riskera att utsättas för visitation,
men å andra sidan undrar jag, om det kan vara tillfredsställande ur den
kyrkliga förvaltningens synpunkt, gitt medan rikets samtliga övriga kyrkoherdar
äro underkastade visitation, kyrkoherdarna i Stockholm äro befriade därifrån.
I varje fall, örn någon skulle visitera, så bleve det inte pastor primarius.
Så som vår kyrkoförfattning nu är lagd, vore det tvivelsutan ärkebiskopen
som skulle komma att utföra denna visitation. Det finns inte något
förbud i författningen för ärkebiskopen att utföra den. men det finns heller inte
något medgivande. Kyrkolagen är i det stycket neutral.

Men vidare: den som är pastor primarius i Stockholm har inte rätt att ordinera,
inte rätt att installera kyrkoherde, han har inte missivrätt som kisko -

128

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Äng. Stockholms stiftsfråga. (Forts.)

parna lia. Vi få komma ihåg att här komma de unga teologerna från teologiska
fakulteten. De lia passerat »prakten» och skola ut. De gå ut i stiftet.. Vem
tar hand om dem och avgör, örn de överhuvud taget skola få prästvigning
och få fortsätta? Jo, det är biskopen. Det är på hans omdöme och urval det
hänger, huruvida de skola få ägna sig åt den prästerliga banan. Hur är det för
Stockholms vidkommande? Jo, i Stockholm får man snällt ta emot vad man
får utifrån stiften. Sådant är läget. Vad leder nu detta till? Örn vem som
helst av er, mina herrar, tänker sig som biskop i ett stift, vilka ville ni då
bevara som präster i ert stift? Jo, naturligtvis dem, som ni tyckte vara lämpligast,
och ni träffade ert urval därefter. Le beau reste skickas till Stockholm.
Det är en reste, men örn den är beau, det är ett kapitel, som jag inte
skall giva mig in på. Men låt oss säga precis som det är! När en ung prästman
har börjat i en Stockholmsförsamling, knogat på och så småningom blivit
komminister och så kommit in i en rad av mer eller mindre inflytelserika
kretsar, så är det liksom en naturens lag, att han inom församlingen befordras
till kyrkoherde. Jag måste säga, att om man överhuvud taget skulle anlägga
den av herr Branting här apostroferade synpunkten örn »missgynnad»,
så vore Stockholm onekligen så tillvida en missgynnad nation, att medan i
stiften i övrigt biskopen personligen har möjlighet att träffa sitt urval och
göra sina missiv, så är man i Stockholm i det fallet slagen till slant och får
taga det, som erbjudes. Jag behöver inte understryka, att detta är en ganska
orimlig anordning i en så stor stad som Stockholm. Men vidare. Om en lekman,
exempelvis min ärade vän Rickard Lindström, skulle vilja som lekman
uppträda och predika i en kyrka i Stockholm, så kan pastor primarius enligt
gällande lag icke giva honom tillstånd därtill, utan tillståndet måste inhämtas
hos ärkebiskopen.

Kort och gott: här är en rad av befogenheter, som pastor primarius saknar.
Då kan någon fråga, örn man nu håller sig till den här biskopliga myndigheten:
vad har den då för värde? Jo, den har det värdet, att den präst, som
kallas till biskopen, manas och förmanas av honom i kyrkolagens mening,
han ser däruti något av lag, något ovillkorligt, som han inte kommer undan.
Men örn han kallas till kyrkoherden i Nikolai församling, så lär inte den omständigheten,
att kyrkoherden där bär titeln pastor primarius, medföra någon
känsla av tvång till att underkasta sig. Man skall inte förbise, att detta spelar
en ganska stor roll, och jag är därför övertygad örn, att den nuvarande
ordningen är oefterrättlig. Min gamle förträfflige och aktade vän Nils Widner
uttryckte mer än en gång sitt djupa bekymmer över den »vanmakt», såsom
han brukade säga, vilken präglade hans ämbete. Han hade såsom pastor
primarius visserligen möjlighet att fungera i domkapitlet som preses, men
varje myndighet över kyrkoherdarna i Stockholm saknade han.

Nu har man från Kungl. Maj:ts sida lagt fram en proposition. Den går ut
på, icke att införa stift i Stockholm, icke att skapa en biskop, utan den går
ut på tvenne andra ting, dels att ändra bestämmelserna för tillsättning av
kyrkoherde i Nikolai församling och därmed pastor primarius, dels att utrusta
pastor primarius med visitationsrätt. I det förra avseendet är ingenting att
säga. Det är ett rimligt förslag örn man nämligen går ut från, att man alltjämt
skall vidbliva status quo. Det senare är heller ingenting anmärkningsvärt,
men det är ju endast en liten, liten sak, ty visitationen inträffar icke så
ofta. Men det finnes också en tid emellan, då man har behov av någon, som
är utrustad med ledares befogenhet och myndighet i väd det gäller det kyrkliga
livet i Stockholm. En sådan saknas och måste saknas, örn man endast
går den väg, som Kungl. Maj:ts proposition har anvisat.

Nu är jag fullkomligt medveten om. att statsrådet och chefen för ecklesia -

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Xr 33.

129

Äng. Stockholms stiftsfråga. (Forts.)

stikdepartementet, när hail framlagt denna proposition, har gjort det med, som
han uttrycker det, den största tveksamhet. Och jag är också övertygad örn, att
bakom den tveksamhet, som han har anmält, ligger från hans sida ett beklagande
av att han ej varit i tillfälle att taga steget fullt ut och föreslå riksdagen
att införa en stiftsorganisation. Jag tror vidare, han kom i ett tvångsläge. Skulle
nämligen något överhuvud vidtagas så måste det ske, när kyrkoherdebefattningen
i S:t Nikolai blev ledig. Då gällde att antingen vakanssätta posten eller
föreslå riksdagen något arrangemang. Han stannade vid det senare. Men
arrangemanget tog icke sikte på stiftsfrågan utan stannade på dennas tröskel.
Jag hade för min del varit inne på denna stiftsfråga ganska länge. Jag kan
gärna tala örn, herr talman, varpå det berodde, att jag icke tog upp frågan inom
statsrådsberedningen. Det berodde helt enkelt därpå, att jag icke ville ta upp
ärendet innan Stockholmsopinionen mognat. Man hade nämligen inom Stockholms
arbetarvärld givit uttryck åt en. som jag ansåg, oriktig och förutfattad
mening: man faste sig, liksom min ärade vän herr Branting, vid det där, att
det är något medeltida, som vidlåder namnet biskop, och ansåg att inrättandet
av ett biskopsstift här vore ett avsteg från en upplyst väg o. s. v. Och det fattades
på ett arbetarkommunens möte en resolution, i vilken man uttalade sig emot
att det skulle bli ett biskopsstift i Stockholm. Det är självklart, att den, som
något varit med i det politiska livet, räknar med en sådan realitet som den inställning,
som här tagit sig uttryck. Jag ansåg det därför inte ligga någon
mening i att aktualisera stiftsfrågan, förrän det blivit klar sikt och fördomarna
skingrats. Jag avstod alltså från att för det dåvarande taga upp saken, detta
så mycket hellre, som det inte genom någon vakans på pastor primariusposten
givits någon yttre anledning att aktualisera frågan.

Nu vågar jag emellertid försäkra min ärade vän herr Branting, att meningarna
sedan dess ha betydligt changerat. En person, som då stod på deras sida,
som hade genomdrivit den där resolutionen, står i dag som undertecknare av
herr Sandströms motion, nämligen herr Fredrik Ström! Det ligger i sakens
natur, att bakom detta lia vi att göra med en förskjutning i synpunkterna, en
vaknad och mognad övertygelse om att den väg, han tidigare varit inne på, har
varit oriktig.

Jag vill också framhäva, att åtskilliga kyrkoherdar i Stockholm kanske inte
varit så hågade för tanken på ett biskopsdöme, men de ha vid närmare eftersinnande
funnit, att det även ur deras synpunkt måste vara en vinning, med
hänsyn till en mera ordnad och riktig organisation, att det kommer ett biskopsstift
till stånd. Det har varit så här i landet, att man har varit rädd för 13-talet.
Det finnes många människor, som inte vilja sitta till bords, örn man är 13, varför
det bjudes in ännu en gäst, så att man blir 14. Här ha vi haft 12 stift, och
det var frågan örn att det skulle bli 13. och det skulle det lia blivit den gången,
när man klöv Härnösands stift i Härnösands och Luleå stift. Men då hittade
man på utvägen att samtidigt draga in Kalmar stift, och därmed behöll man
12-talet. Örn nu detta hade någon avlägsen anknytning till de 12 lärjungarna
eller något sådant, undandrager sig min kännedom, men ett faktum var, att
man ville undvika 13-talet. Detta ominösa 13-tal skulle vi onekligen nu få,
därest det skapades ett stockholmsstift, och kanske någon har tagit ståndpunkt
även med hänsyn därtill. Dock är jag övertygad om, att min ärade vän herr
Branting, som företräder en upplyst ståndpunkt, inte anfäktades av dylika
vidskepliga betänkligheter, när han här talade så, sorn han nyss gjorde.

Kort och gott, ser man saken ur den kyrkliga förvaltningens synpunkt, sä
är den, såvitt jag kan förstå, en ordningsfråga, som bör lösas och mäste lösas.

Det är givet, att ett beslut efter de linjer, som föreslagits i propositionen.

Första kammarens protokoll 10öl. Nr SS. 9

130

Nr 33.

Onsdagen den 2S maj 1941 e. m.

''Äng. Stockholms stiftsfräga. (Forts.)

inte kan innebära en rättelse på de punkter, som här äro de väsentliga. Den
viktigaste punkten gäller rekryteringen av Stockholms prästerskap. Vidare är
det fråga örn den disciplinära myndigheten över prästerskapet. Men härtill
kommer en fråga, som här föga har berörts, men som jag ber, herr talman, att
något få belysa.

Det är på det sättet, att det länge varit en trängande angelägenhet att reglera
ärkebiskopens arbetsbörda. Den är orimligt stor, orimligt tung. Ett stift, som
består av tre landskap, sådana som Uppland, Gästrikland och Hälsingland, är
redan i och för sig ett mycket stort och tungt stift. Därtill kommer nu, att den
ärkebiskopliga institutionen har fått en rad av nya uppgifter. Jag nämner det
ekumeniska arbetet, jag nämner tillkomsten av vissa kyrkliga centrala styrelser,
där ärkebiskopen är självskriven ordförande. Detta ärkestift har faktiskt
blivit så ohanterligt, att en minskning av chefens arbetsbörda är påkallad, och
särskilt har det då varit påkallat att rikta sina blickar utåt kusten, norra och
mellersta skärgården ävensom delar av den södra, med andra ord till alla dessa
trakter, som ha sina ekonomiska och direkta förbindelser med huvudstaden
och ingalunda med Uppsala. Tanken att alltså skapa ett stockholmsstift, som
omfattar inte bara Stockholms stad eller vad vi kalla Stor-Stockholm, utan också
en betydande del av det nuvarande ärkestiftet, är en tanke, som, såvitt jag
förstår, innehåller en saklig och övertygande rättrådighet, därest man överhuvud
taget vill finna en praktisk och rimlig lösning av denna fråga.

När herr Sandström bad mig, att jag skulle skriva under hans motion, sade
jag till honom, att jag inte ville göra det. Det är ju med motioner så, att det
ofta är mera vanskligt att skriva under dem än att skriva på en växel. Jag
vill nu inte säga, att denna motion tillhör det slaget -— alldeles tvärtom -— men
dess argumentering täcker inte de motiv, som jag själv har för att livligt förorda
en stiftsorganisation i Stockholm. De skäl, som jag här har åberopat,
ligga något på sidan örn huvudlinjen i den Sandströmska motionen.

Emellertid har man i propositionen mobiliserat statsfinansiella skäl mot en
lösning på stiftslinjen. Ja. de statsfinansiella skälen har jag rätt svart att förstå.
Hedan i motionen har man ju. enligt min mening ganska riktigt, avlivat
dessa invändningar. Och jag vill tillägga en sak, eftersom den kanske kan komma
att figurera i debatten. Jag vet, att man har sagt, att blir det ett biskopsdöme
här, så får man väl också i Stockholm bygga upp ett biskopspalats. Herr
talman, det finnes icke i någon gällande författning någon förpliktelse att uppföra
ett biskopshus. Man har full rätt att hyra en lämplig våning åt biskopen
i vilket hyreshus som helst, och vi ha ju erfarenhet av att man gjort just på
det sättet. Vi ha exempelvis för närvarande uppe i Luleå stift ett sådant fall.
Dess biskop bor i en privat bostad, och hur fort det kommer att ordnas ett
biskopshus där uppe, det vet jag icke. I Visby var efter branden läget detsamma,
likaså i Skara. Kort och gott: det avgörande är inte, hur biskopen bor, örn
han bor i ett biskopshus eller i ett hyreshus, det avgörande är var han bor, så
att han är till hands i centrum. Detta var ju bland annat skälet till att man
övergav det gamla Brunsbo utanför Skara och flyttade biskopens bostad in
till staden.''Jag tror därför, att det statsfinansiella bekymret sannerligen inte
är något bekymmer för dagen. Och för övrigt skulle jag våga uttala den förhoppningen,
att om en stiftsorganisation för Stockholm kommer till stånd,
ett stift för Stockholm med omnejd och av lämpligt omfång, med övertagande
närmast av delar av ärkestiftet, så blir det nog en hederssak för Stockholms
stad att vara tillmötesgående i olika avseenden, när det gäller att ordna lämplig
bostad för biskopen. Jag har svårt att föreställa mig annat.

Frågan är nu mogen för en lösning, och jag har den bestämda övertygelsen,
att det vore oklokt att inte begagna detta tillfälle att få en lösning av frågan

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

131

Äng. Stockholms stiftsfråga. (Forts.)

om en stittsorganisation för huvudstaden med omnejd, få en organisation sorn
förvaltningsrättsligt fyller de krav, man har rätt att ställa, och som efter sitt
genomförande skulle leda till en bättre rekrytering av Stockholms prästerskap,
till en bättre kontroll över prästerskapet och till att åt det kyrkliga livet här,
som redan nu i så hög grad är centraliserat, giva den ryggrad och stadga,
som det sa väl behöver. Därför, herr talman, ber jag att få hemställa om bifall
till utskottets förslag.

I herr Engbergs yttrande instämde herrar Sandegård, Fredrik Ström och
Lindstrom.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Jag skall be att få konstatera, att
propositionen och utskottets utlåtande överensstämma i den punkten, att båda
ga ut tran att det inte kan bli någon definitiv och tillfredsställande ordning
pa den kyrkliga administrationen här i staden, förrän vi fått ett stift med en
biskop.

Jag skall inte gå in på någon närmare motivering för detta. Jag tror att
var och en som utan förutfattad mening verkligen vill sätta sig in i den’här
saken, skall finna, att. den ligger till på det sättet. Man kan inte komma ifrån
det, när nian satt sig in i frågan, från vilken utgångspunkt man än har börjat
sina undersökningar. Det är nämligen på det viset, att den kyrkliga adminjstrationen
är en administration som all annan, och den måste vara upprättad
aagot sa när efter vanliga regler för en effektiv administration. Nu ha vi här
i stockholm, mina herrar, faktiskt ett stift, vi lia domkapitel, vi ha en stiftsbiidmng
kan man säga, men vi lia ingen chef för detta stift. Här finns alltså
en stor kyrklig administration, med en mångfald både rent kyrkliga ekonomiska
och andra uppgifter, vilken inte har någon chef. Jag skulle vilja fråga
herrarna om detta kan förekomma på något annat håll. Det är detta, som jag
tycker ar det avgörande. Det är inte bara så, att man behöver en, chef, för att
ia den rent kyrkliga verksamheten skött på ett tillfredsställande sätt, en chef
“■om '' • ex- Jian s® tul, att verksamheten inom de olika organen för den kyrkliga
ungdomsvården bil ordnade på ett rimligt och riktigt sätt, utan här finnas ju
också stora ekonomiska intressen och intressen av den art, att örn det inte vore
råga om det kyrkliga området, skulle ingen av herrarna förneka, att det behovdes
en enande hand. och någon, som såg till, att sakerna verkligen sköttes
I>a det riktiga och rimliga sättet.

Då kan man ju fråga sig: varför har jag inte lagt fram en proposition örn
denna biskop, nar jag anser, att det är den lösning, som vi förr eller senare
mäste komma till? Ja, det ligger helt enkelt, till på det sättet, som herr Engbeig
antydde, nämligen att när den förre pastor primarius Widner hade avlidit,
stod jag inför nödvändigheten att försöka se till. att. man fick någon sorts
iason pa saken, att man fick någon modus vivendi. Vi kunde helt enkelt inte
ha det som det var, och jag sade mig då, att läget var på grund av de ekonomiska
forhallandena för närvarande inte vidare gynnsamt för den lösning, som
.lag ansag vara den riktiga men jag ville inte riskera, att man skulle fortsätta
sa som hittills. Darf or lade jag fram den här propositionen med de förbättnngar
i organisationen sorn den innebär och vilka innebära några ytterligare
utgifter. Det är ju alltid på det sättet, när det gäller sådana här frågor, att örn
man skall gora det ena eller det andra med hänsyn till sparsamhetsbehovet i
en ekonomiskt svar och besvärlig tid. så blir det en omdömesfråga eller smakiraga,
vilken vikt man skall lägga vid de belopp, som det gäller att spara och
vikten av den åtgärd som kostar pengar. Här är det ju otvivelaktigt fråga örn
ett relativt litet belopp. Man kan som sagt ha olika meningar örn vilken bety -

132

Nr 33.

Onsdagen dea 28 maj 1941 e. m.

Äng. Stockholms stiftsfråga. (Forts.)

eleise man skall tillmäta det. Det har ju hänt både ling och andra departementschefer
under denna tid, att vi ha stannat vid att av riksdagen begära ett lägre
belopp, en billigare lösning än den, som riksdagen såsom representant för skattebetalarna
sedan har funnit sig kunna ga med på. Och det ha vi funnit
oss i, därför att riksdagens ståndpunkt har varit principiellt i linje med vad
man tyckt vara önskvärt, fastän man som sagt velat taga hänsyn till tidens
besvärligheter. Så är ju förhållandet också här, och herrarna kunna första,
efter vad jag sagt, att jag för min del icke har någon anledning att motsätta
mig utskottets förslag.

Herr Heiding: Herr talman! För min del anser jag, att första lagutskottet''
med tillstyrkande av en utredning örn ett stockholmsstift gatt fram pa rätt
väg. Det är bäst, att frågan nu blir utredd och avgjord.

Jag tänkte instämma med herr Engberg i hans anförande eftersom jag till
stor del har samma åsikter i denna fråga. När det gäller denna utredning, sa
skulle jag emellertid vilja vädja till Kungl. Maj :t att även taga upp frågan.
huruvida man inte skulle kunna återupprätta Kalmar stift. Herr Engberg
framhöll, att det inte skulle vara någon risk med att ha 13 biskopar 13-talet
innebure ingen fara — och det tror inte heller jag. Jag är sa till vida inte
vidskeplig, men jag undrar i alla fall, örn man inte, när man nu finner tiden
lämplig att göra en utredning beträffande ett stockholmsstift, samtidigt även
kunde utreda frågan örn återupprättande av Kalmar stift, dagovi 11 endast säga
detta, när frågan om ett stockholmsstift nu kommit på tal. På kyrkomöte har
det väckts motion örn återupprättande av Kalmar stift, och jag anser att det
nu skulle vara lämpligt att utreda båda stiftsfragorna samtidigt. Jag vädjax
till Kungl. Majit att taga detta under beaktande, när riksdagen, såsom jag nu
antar, kommer att besluta den utredning, som första lagutskottet har förordat.
Det var endast dessa ord, herr talman, som jag ville yttra vid detta tillfälle.

Häri instämde herr Mannerskantz.

Herr Pauli: Herr Engberg yttrade nyss, att han gärna tog risken att synas
företräda en medeltida uppfattning i denna fråga. Jag tror inte han behöver
hysa några farhågor för att en sådan medeltida uppfattning skulle anses
omodern eller impopulär, ty det synes snarare vara tvärtom. När han
använder ordet »upplyst» såsom epitet örn en person, sa tycker man sig se,
hur citationstecknen riktigt fosforescera i kanterna på denna glosa, medan
däremot epitetet »medeltida» avsmakas med ett visst välbehag.

Jag förstår, att det är tämligen lönlöst att uppträda i denna sak, eftersom
statsrådet Bagge, som själv har framlagt en proposition, där han icke föreslagit
ett biskopsstift för Stockholm, utan endast en reformering av pastor
primariusämbetet, redan nedlagt vapnen och sagt, att han i själva verket är
förfärligt glad, örn riksdagen kratsar kastanjerna ur elden för honom och
tar på sitt eget ansvar att inrätta detta biskopsstift. Men, mina herrar, jag
kan inte hjälpa, att jag tycker, att det ligger en del i det där talet om medeltid.
Yi skära för närvarande ned på vår kulturbudget det ena nödvanchga
anslaget efter det andra — vi ha ju alldeles nyss i kväll tagit bort några
högst motiverade tillägg för lärarna i vara finsk-svenska gränstrakter, och
vi göra en massa andra sådana nedskärningar. Varför göra vi det? Jo, därför°
att vi måste skaffa pengar till det, som är det enda nödvändiga idenna
tid’ nämligen att värna vårt nationella liv. Men samtidigt som det pabjudes
den strängaste sparsamhet och man prutar ner sådant, som är verkligt nödvändigt
under normala förhållanden för vårt kulturliv, kommer man med

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

133

Äng. Stockholms stiftsfråga. (Forts.)

denna klerikala lyx, ett biskopsstift i Stockholm. Jag tvekar inte att använda
uttrycket lyx.

Jag får verkligen säga, att jag är mycket överraskad över den beskrivning
på det kyrkliga eländet i Stockholm, som jag har fått höra i kväll. Jag är
lekman och inte vidare kyrksam av mig och har inte så mycket umgänge
med präster, men jag hade verkligen högre tankar örn Stockholms prästerskap
än vad herr Engberg och andra tyckas ha. Här behöves i hög grad,
anser man, en förbättrad rekrytering av dem och en strängare kontroll på
dem. Är verkligen Stockholms prästerskap så lågt kvalificerat, och är det så
oregerlig!, att det behöver en kontinuerlig faderlig hand med tuktoriset över
sig, så att det inte är tillräckligt med den visitationsrätt, som enligt propositionen
skulle tilläggas pastor primarius? I så fall får jag säga, att jag
har levat i lycklig okunnighet örn hur djupt sjunket Stockholms prästerskap
är och vilka brister som där finnas. Och man måste fråga sig: hur har detta
elände kunnat släpa sig fram genom århundraden utan att bli alldeles bottenlöst?
Ända sedan reformationen har Stockholm klarat sig utan en biskop.
Vi måste gå tillbaka flera sekler i tiden för att få det rätta perspektivet
över denna sorgliga utveckling inom Stockholms kyrkliga värld. Jag kan
inte hjälpa, att för mig ter sig det hela en smula parodiskt. Och det utomordentliga
allvar, med vilket man talar om att nu måste man begagna detta
tillfälle, när pastor primariusämbetet har blivit ledigt, kan jag inte finna
gå i stil med det allvar som bäst behöves i denna tid. Skola vi kunna göra
anspråk på att människor inskränka sig på det sätt, som statsmakterna begära
av dem, och skall Kungl. Majit kunna göra anspråk på konsekvens i
sina krav, att t. ex. statsutskottets andra avdelning skall hushålla till det
yttersta med eljest nödvändiga kulturanslag, då skall man inte samtidigt
komma och föreslå dessa stora utgifter för en sak, som sannerligen inte är
strängt nödvändig.

I fråga örn ärkebiskopens arbetsbörda får jag säga, att jag har stor respekt
för den nuvarande ärkebiskopen, och jag tror helt visst, att han har mycket
att göra, men jag har inte märkt några tecken på att han håller på att digna
under arbetsbördan. Och när herr Engberg talar örn det ekumeniska arbetet
såsom en av de stenar, som tynga ned den ärkebiskopliga ryggen, så har jag
litet svårt att taga honom på allvar. Var finnes detta ekumeniska arbete i
den nuvarande världen? Vad är det för kyrkor, som vår kyrka för närvarande
underhåller ett livligt samarbete och samkongressande med? De finnas
inte. Jag kan inte tro på detta, att ärkebiskopen har en alldeles övermäktig
arbetsbörda.

Jag är överhuvud taget förvånad över att denna motion fått en sådan anslutning
inom lagutskottet. Jag ber, att man inte skall uppfatta detta anförande
såsom på något sätt kyrkofientligt, ty det är det inte. Men man har
rätt att ställa sig skeptisk till den nyfödda kyrkoentusiasm, som här tar sig
sådana dekorativa uttryck och som gör ett sådant markant undantag från de
statsfinansiella synpunkter, vilka vi annars med suckan och motvillig resignation
bruka böja oss för.

Jag ber, herr talman, att med dessa enkla ord få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Olsson, Oscar.

Herr Hersman: Herr talman, mina herrar! Kungl. Majlis proposition synes
mig ta sikte på det väsentliga i denna sak. Pastor-primarius-institutionens hittillsvarande
brister ha där blivit avhjälpta i allt väsentligt. Det har sagts, att
Stockholms prästerskap inte har någon ledare, men redan för flera hundra år

134

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Äng. Stockholms stiftsfråga. (Forts.)

sedan Ilar en instruktion utfärdats för pastor primarius, sorn innebär, att han
skall vara den förnämste prästen i Stockholm och »hålla ett vakande öga på de
andra». Därigenom tillerkändes honom väl ett otvivelaktigt ledarskap. Men det
brast framför allt däri, att hans tillsättning skedde på ett mycket egendomligt
sätt. Det har ju tillgått så. att den — örn jag inte misstar mig — för närvarande
minsta församlingen här i Stockholm, nämligen den i Staden mellan broarna,
Nicolai församling, fått kalla hur många provpredikanter som helst och från
vilket stift som helst och sedan uppsätta tre på förslag. En av dessa har sedan
Kungl. Majit utnämnt. Staden mellan broarna har alltså på sätt och vis tillsatt
den som skulle vara chef för hela Stockholms prästerskap. Nu har detta justerats
i det att propositionen föreslår, att Nicolai församling visserligen skall ha
förslagsrätt som förut, men därjämte skall även Stockholms prästerskap lia
rättighet att föreslå tre, och med ledning av dessa båda förslag skall slutligen
Stockholms domkapitel föreslå tre, bland vilka Kungl. Majit utnämner en.
Stockholms prästerskap blir alltså delaktigt i utseendet av pastor primarius på
samma sätt som prästerskapet i stiften har valrätt vid biskopsval. På detta
sätt har man således velat avhjälpa en av de väsentliga svagheterna hos pastorprimarius-institutionen.

Vidare hade pastor primarius, ehuru i viss mån redan nu chef för Stockholms
prästerskap, inte någon visitationsrätt, åtminstone inte någon uttryckligt
stadgad sådan. Det är ovisst, om han inte i verkligheten hade sådan på grund
av den nyss anförda bestämmelsen av 1668, men det är nu föreslaget i propositionen,
att han skall få fullt otvivelaktig visitationsrätt. På det sättet har
nian således avhjälpt den andra väsentliga bristen.

Nu har utskottet kommit med ett ganska överraskande förslag och bemödat
sig om att finna några tvingande skäl för att inrätta ett biskopsdöme här.
Utskottet har tydligen letat efter sådana och det framhåller två saker, som
skulle vara så talande och vägande. Den ena är, att pastor primarius inte har
prästvigningsrätt. Han har inte rätt att, som det heter, »ordinera» präster.
Ja, är Stockholm på något sätt missgjmnat örn de, som skola bli präster här,
i stället fått sin vigning av Svea rikes ärkebiskop i Sveriges förnämsta nationalhelgedom,
Uppsala domkyrka? Är det inte lika bra som en prästvigning
i en kyrka i Stockholm av en särskild Stockholmsbiskop? Ligger det något
för vare sig religionen eller Stockholmsprestigen farligt i att vara prästvigd
i Uppsala domkyrka eller enventuellt annan domkyrka? För övrigt kan ärkebiskopen
säkerligen förrätta prästvigning även i en Stockholmskyrka, örn det
anses önskvärt. Jag kan inte förstå, att Stockholm på något sätt är missgynnat.
Det vore snarare något slags degradering, örn ärkebiskopen skulle så
att säga avkopplas från huvudstaden. Det andra åberopade skälet var, att
pastor primarius inte har rätt att hålla prästmöten. Biskopen i ett stift har rätt
och plikt att sammankalla prästerskapet i sitt stift till möte. Det gör han med
vissa års mellanrum. Här i Stockholm finns emellertid ett mycket livaktigt
prästsällskap, som sammanträder flera gånger örn året och överlägger örn
Stockholms prästerskaps gemensamma angelägenheter och örn religiösa frågor,
precis som ett prästmöte. Stockholm är alltså i det avseendet på sätt och vis
mera gynnat än stiften med deras officiella, nied långa mellanrum förekommande
prästmöten.

Dessa två saker anföras som stora svagheter, som ovillkorligen måste avhjälpas
genom att nian inrättade ett biskopsdöme här. Jag måste säga, att
det verkar, som örn man skulle ha haft verklig argumentnöd, när man tillgriper
sådan motivering.

Herr Engberg sade, att prästerskapets goda rekrytering förutsätter en särskild
biskop här, och det säges öppet, att Stockholms prästerskap behöver få

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

135

Ang. Stockholms stiftsfråga. (Forts.)

en bättre rekrytering. Två föregående talare ha redan sagt — och jag ber att
på det livligaste få instämma däri -— att Stockholms prästerskap ingalunda
är förtjänt av den förebråelsen, att det är för dåligt rekryterat. Det har i alla
tider snarare varit så, att till Stockholm samlats en elit av landets prästerskap.
Många av vår historias allra förnämsta präster lia verkat i Stockholm.
Privilegiet att få kalla från hela riket har även bidragit härtill.

Det finns kanske än ett skäl, som visserligen ingen Ilar velat åberopa för utskottets
förslag men som nog ligger litet grand bakom det hela. Det är, att man
nu för tiden har börjat intressera sig för att uppliva förgångna tiders hierarkiska
ståt. Man vill se biskopsmitran, den fotsida manteln och den gyllene
kräklan. Jag får säga, att örn jag vore präst här, skulle jag sätta större värde
på att se min chef klädd i den enkla Lutherrock som bars av den, som kallade
sig för »Guds ords predikare» i Storkyrkan här, den förste protestantiske predikanten,
den förste verklige pastor primarius här i Stockholm, ehuru han inte
hade titeln, nämligen mäster Olof, Olaus Petri. Han hade varken mitra, biskopskåpa
eller kräkla, men är och förblir den ypperste av Stockholms prästerskap,
dess största minne. Men utom honom ha många andra av Stockholms
präster varit stora kulturbärare, också på andra områden. De lia i alla tider
hedrat sig.

Herr Engberg anförde till sist ett skäl, som verkligen kan åberopas, nämligen
att ärkebiskopen skulle ha en stor arbetsbörda. Det är nog säkert, att
denna börda växt mycket under de sista decennierna. Han kan därför behöva
få den lättad. Det har man också tid efter annan försökt att åstadkomma.
Staten har exempelvis bekostat välbehövligt skrivbiträde för ärkebiskopen, och
om nu visitationsrätten här i Stockholm enligt propositionen formligen överlåtes
åt pastor primarius, blir även detta en lättnad.

Herr Engberg antydde häromdagen, att han inte tyckte örn att jag anförde
något argumentum ad hominem, men man skulle möjligen kunna tänka sig, att
herr Engbergs födelseprovins Hälsingland fördes till Härnösands stift. Det
skulle då bli en avsevärd lättnad för ärkebiskopen, örn han bara hade Uppland
och Gästrikland samt det växande, i viss mån åt pastor primarius delegerade.
Stockholm. Detta vill jag visserligen inte direkt föreslå; jag tror inte, att det
är nödvändigt, men det vore en möjlighet, ty det nuvarande Härnösands stift,
som förut varit mer än dubbelt så stort, är väl inte så överbelastat med arbete
som de mest betungade stiften. Jag vill emellertid inte aktualisera denna tanke,
som endast i förbigående här framkastats.

Jag kan således inte annat än ansluta mig till reservationen, och jag är övertyga,
d örn att religionen som sådan inte har mycket att vinna på förvandlingen
av titeln pastor primarius till titeln biskop, och Stockholm har inte heller någon
större. förmån att vinna genom att få en vanlig biskop i stället för Svea rikes
ärkebiskop, som ju alltid har betraktats som högste chef för Stockholms prästerskap,
då han vid sin närvaro varit ordförande i konsistoriet och för övrigt
ofta haft kyrkliga ärenden och förrättningar här. Jag tror sålunda, att man
varken som stockholmare eller som religiöst intresserad kan behöva hysa någon
särskild åstundan örn en biskop i Stockholm.

Jag yttrade nyss att man på senare tider märkt en viss benägenhet att vilja
utbygga den kyrkliga hierarkien och uppliva en del egentligen katolska reminiscenser.
Detta beror delvis på inflytande från anglikanskt håll, men detta går
i sin ordning tillbaka på den medeltida katolicismen. Vi ha i Sverige kvar ett
och annat av det där och det kan ju vara rätt oskyldigt, men någon renässans i
den riktningen är knappast önskvärd. Nu ser det ut, som örn man med alla
dessa processioner av präster i skrud sorn vid vissa tillfällen gå i och omkring
kyrkorna, skulle vilja återuppliva det teaterelement, som präglade det

136

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Äng. Stockholms stiftsfråga. (Forts.)

katolska kyrkolivet under vår medeltid. Jag tror, att vårt protestantiska folk,
det allvarliga och i grund och botten Gärdlösa svenska folket, egentligen inte
lämpar sig för någon sådan där renässans av hierarkiska skådespel och, så att
säga, utåtvänd kristendom. Jag vill inte påstå, att förslaget örn en biskop
skulle utgå från dessa synpunkter, men det är ändå någonting, som ligger i
linje med de där strävandena att få episkopatet och klerkeriet mera betonat
än förut.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag, d. v. s. till
regeringspropositionen.

Herr Gärde: Herr talman! Såsom fungerande ordförande i första lagutskottet
vid behandlingen av detta ärende anser jag mig böra säga några ord till
förmån för utskottets förslag.

Klart är, att en sådan fråga som denna kan betraktas ur olika synvinklar.
Det kyrkliga intresset behärskar ju inte alla på samma sätt som många sociala
och andra moderna spörsmål göra. För den, som betraktar denna fråga ur den
kyrkliga likgiltighetens eller indifferentismens synpunkt, är det självklart, att
varje utbyggnad av den kyrkliga förvaltningen, den må vara hur nödvändig
som helst, är en styggelse. På detta håll skulle man naturligtvis helst vilja
se, att hela denna kyrkliga förvaltning bruste samman. Jag kan inte undgå att
säga, att åtminstone två av de föregående talarna för reservationen, nämligen
herrar Branting och Pauli, alldeles i strid med reservationens innehåll dock i
sin uppfattning präglades av denna indifferentism. Båda tala örn en återgång
till medeltiden. Herr Pauli sätter ett blygsamt anslag för kyrkans organisation
och verksamhet i motsatsställning till vår kulturbudget. Det skulle alltså snarast
verka i motsatt riktning mot anslagen till kulturbudgeten. Jag kan inte
finna annat än att detta är en klart antikyrklig uppfattning. Vidare talas det
örn klerikal lyx. I själva verket har det svenska samhället under århundraden
kostat på sig denna klerikala lyx, då den kyrkliga förvaltningen i hela vårt
land sedan många hundra år är organiserad efter principen: stift med biskog
och domkapitel. Vad Stockholm angår, har denna organisation så gott som aldrig
tillämpats. Stockholm hör i stiftshänseende till ärkestiftet men har så
småningom kommit att bilda ett självständigt kyrkoområde, där ärkebiskopen
på grund av olika omständigheter helt och hållet förlorat sin chefsställning.
Pastor primarius, som tillika är kyrkoherde i en av stadens församlingar. Storkyrkoförsamlingen,
Ilar endast i mycket ofullständig mån inträtt i ärkebiskopens
chefsställning. Ärkebiskopen har fortfarande nominellt chefskapet över
stadens prästerskap, men utövar det inte. Hans representant, pastor primarius,
har icke hans chefsbefogenheter annat än i ett enda hänseende, nämligen som
ordförande i domkapitlet.

Herr Bergman, vilkens sakkunskap, då det gäller antikens gudavärld, jag
sätter mycket högt. har i sitt anförande icke ådagalagt samma kunnighet i vår
kyrkorätt och kyrkohistoria. Det är inte en namnfråga, det gäller inte huruvida
chefen skall bära mitra och kräkla eller om han skall nöja sig med en kappa
och krage. Nej, här är det fråga örn huruvida huvudstadens prästerskap överhuvud
taget skall ha en chef. Chefskapet är nerven i all förvaltning. Kontroll och
tillsyn äro överallt lika nödvändiga. Prästerskapet är ju inte till för sin egen
skull, liksom den svenska kyrkan ej är till för sin egen. utan för det svenska
folkets skull. Chefskapet har sin betydelse för den stora allmänhetens betjänande
på riktigt sätt och i riktig anda. Att Stockholms prästerskap skulle vara
i mindre behov av denna tillsyn än prästerskapet i landets alla övriga stift,
förefaller mig i hög grad osannolikt. Det finns positiva förhållanden, som tala
för att denna brist på chefskap icke är av godo. Lagutskottet har också lie -

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

137

Ang. Stockholms stiftsfräga. (Forts.)

traktat denna fråga ur den synpunkten, huruvida vi på ett visst område skola
sakna chefsmyndighet, som vi ha för alla våra län och för alla våra stift i övrigt.
I första hand är det en rent förvaltningsrättslig angelägenhet. Tydligt är
dock. att frågan har stort intresse även för den, som intresserar sig för det
kyrkliga och religiösa livet, med tanke på de stora uppgifter, som vänta en
ledande person i biskops ställning i ett så stort samhälle som Stockholm.

Inom utskottet var man praktiskt taget alldeles ense örn dessa synpunkter
på frågan. Herr Branting har inte deltagit i frågans behandling, och jag förstår
mycket väl, att han därför inte är så insatt i densamma som han helt säkert
med sin samvetsgrannhet skulle lia blivit, om han deltagit i arbetet. Herr Pauli
bär tydligen haft sin uppfattning förutbestämd på grund av sin ideologiska
inställning. Även reservanterna ha betonat, att det finns ett starkt behov av
att kyrkoförvaltningen i Stockholm ordnas efter samma principer som vi lia
tillämpat i övrigt d. v. s. att också Stockholm får sin biskop som chef, liksom
det redan har sitt eget domkapitel.

Nu har nian anfört ekonomiska synpunkter som ett hinder för en lösning.
Spörsmålet är, huruvida man skall undanskjuta ett ordnande av kyrkostyrelsen
i huvudstaden under hela den tid en ny befattningshavare kommer att uppehålla
detta ämbete, alltså till nästa vakans, eller huruvida man skall begagna
sig av det förhållandet, att nu en vakans har inträtt, och ordna saken, innan
man går till en ny utnämning. Utskottet kräver icke omedelbart något nytt anslag.
Utskottet säger, att när omständigheterna medge, bör biskopsfrågan för
Stockholm lösas. Utskottets hemställan är »att Kungl. Majit ville taga under
förnyat övervägande frågan örn inrättande av ett särskilt stift med egen biskop
för Stockholm med omnejd samt, efter den ytterligare utredning som kan finnas
erforderlig, förelägga riksdagen förslag i ämnet». Har man klart för sig
de ur förvaltningsteknisk synpunkt uppenbara bristerna, så vore det ju oegentligt
att nu tillsätta en pastor primarius, innan man närmare undersökt frågan
och sökt komma fram till en lösning. Det är alldeles riktigt, att det nuvarande
tidsläget kräver sparsamhet, men denna måste iakttas på alla områden. Det får
inte gå därhän, att anslag till gamla institutioner, som sedan århundraden ha
varit kulturbärande i vårt land, till förvaltningsorganisationer, som uppbyggts
under lång tid i vår historia, vägras eller utmätas med den största njugghet
och att dessa institutioner få förfalla, under det att man på andra områden
rundhänt låter pengarna flöda. Här är det inte fråga örn några oskäliga anspråk
på något sätt. Pengarna skola tas ur kyrkofonden, och denna lär redan
nu lia den ekonomiska ställning, att den utan ytterligare uttaxering kail svara
för dessa belopp, vilka ''.säkert icke överstiga 50,000 kronor örn året.

Man kail naturligtvis diskutera, hur det nya stiftet skall ordnas och vilken
organisationslinje man skall följa. Utskottet har inte i sitt utlåtande tagit ståndpunkt
till dessa frågor. Att stiftet skall omfatta icke endast Stockholms stad
i egentlig mening, utan även vissa kringliggande områden torde vara tydligt,
och tydligt måste också vara, såvitt jag förstår, att den chef, sorn man här behöver,
icke samtidigt skall vara kyrkoherde i någon församling, utan att chefsställningen
här kräver sin egen man. Men i dessa frågor har utskottet inte gjort
något bestämt uttalande utan överlämnat dem till Kungl. Maj :ts vidare prövning.

Jag vill också påpeka, att vilken uppfattning man än har örn biskopsämbetet,
kan man dock inte förneka, att åtskilliga av värt lands största kulturpersonligheter
varit att finna i våra biskopars krets. Jag tror, att detta faktum mer än
val uppväger den klerikala ståt, som man så ivrigt pekar på. Det har funnits
åtskilligt bakom ståten.

Jag ber. herr talman, att fä yrka bifall till utskottets förslug.

138

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Äng. Stochholms stiftsfråga. (Forts.)

Herr Bergman erliöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Jag ber att få
ge ett kort genmäle till herr Gärde med anledning av hans nu hållna anförande.
Han sade, att jag förbisett, att Stockholms prästerskap inte skulle få någon
chef ens efter de nu föreslagna förändringarna. Jag var inne på det kapitlet
och förklarade, att prästerna här redan nu ha och enligt förslaget än mer
skulle få sin aktuelle chef i pastor priinarius. Hans ställning är redan nu sådan,
att han måste betraktas som förman, då det ju redan i 1668 års instruktion
för pastor primarius står, att han »icke allenast skall predika i sin anförtrodda
församling, utan ock hava ett vakande öga på de andra församlingarna
i staden». Den som har överinseendet är väl förman. Och enligt förslaget
bleve han det ju i ännu högre grad.

Vidare har det anmärkts på att han samtidigt är kyrkoherde. Ja, örn jag
inte misstar mig, är det likadant åtminstone för någon av de andra biskoparna.
Är inte t. ex. biskopen i Visby stift också kyrkoherde i Visby domkyrkoförsamling?
Och örn en extra prästman anställes vid Storkyrkan för att minska
pastor primarius’ arbetsbörda som kyrkoherde där, kan man nog ordna så,
att pastor primarius skall kunna vara effektiv chef för Stockholms prästerskap
—■ ja, ärkebiskopen förbleve ju alltjämt högste chef, men pastor primarius
bleve så att säga vice chef, d. v. s. den, som i verkligheten, dagligen
och stundligen utövade överinseendet, utom vid de tillfällen, då ärkebiskopen
kan infinna sig.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Gärde, som yttrade: Jag
vidhåller mitt yttrande, att herr Bergmans kunskaper i antiken äro större än
i den svenska kyrkorätten. Enligt denna har icke pastor primarius någon chefsställning
för Stockholms prästerskap.

Herr Branting: Det är riktigt, herr talman, att pastor primarius icke har
någon ställning som chef för Stockholms prästerskap. Ecklesiastikministern
liksom herr Gärde ha emellertid starkt betonat nödvändigheten av att det tillsättes
en chef för prästerna i Stockholm. Jag har för min del uppfattat saken
så, att den kungl, propositionen avsåg att råda bot på detta förhållande genom
att tilldela pastor primarius vissa nya befogenheter.

Det resoneras här på ett ganska egendomligt sätt. Å ena sidan stryker man
med skärpa under den omedelbara nödvändigheten av att det blir en chef tillsatt
för Stockholms präster. Men vad gör å andra sidan lagutskottet och vad
föreslår herr Gärde och de, som ha samma åsikt som han? Jo, helt enkelt, att
den kungl, propositionen skall avslås, att man alltså skall skjuta frågan örn
chefskapet på framtiden och att riksdagen nu skall nöja sig med att rikta en
skrivelse till Kungl. Maj :t. Herr Gärde betonade själv mycket ivrigt, att här
icke var fråga örn några omedelbara åtgärder. Det var inte fråga örn något
anslag, utan bara örn något som skulle ordnas någon gång i framtiden, när
omständigheterna kunde föranleda därtill. Hela talet om att här måste så snart
som möjligt komma en chef för Stockholms präster var med andra ord inte
mera värt, än att man i nästa stund kunde skjuta den saken på framtiden,
bara man då får en biskop i stället för pastor primarius. Man uppträder f. ö.
med sådan hetta, som är betecknande för trosvissa anhängare av ecclesia militans.
Jag vill för min del tala örn denna sak helt lugnt och fridfullt. Jag har
funnit, att den kungl, propositionen var förnuftig och att den skulle ha medfört
en förbättring i det nuvarande tillståndet. Den ståndpunkten tillåter jag
mig vidhålla, trots att chefen för ecklesiastikdepartementet nu har gått över
på biskopslinjen.

Nr 33.

139

Äng. Stockholms stiftsfråga. (Forts.)

Herr Sten: Herr talman! Redan när herr Branting yttrade sig första
gången, förstod jag, att vi se olika pa denna fråga. Jag föranleddes emellertid
att begära ordet, när herr Panli ställde den i motsättning till nödvändiga
utgifter för hävdandet av vår nationella styrka. Han tangerade nämligen då
ett av mina motiv för anslutning till utskottets förslag.

Jag skall fatta mig synnerligen kort, men jag vill inledningsvis deklarera,
att jag ser i den evangeliska kristendomen grunden för folkstyrelsens idé och
för den moderna socialpolitiken. Det är kristendomens lära örn den enskilda
människans värde, som ligger till grund för alla de strävanden, i vilka vi deltagit
för hävdande av människovärdet. Jag vill hänvisa till att en av dem, som
i vara dagar väl kan sägas vara en andlig ledare eller som i varje fall i betydande
grad äger arbetarungdomens och arbetarrörelsens öra, nämligen rektor
Alf Ahlberg, i sina mångå föredrag under denna vinter åter och åter kommit
till att det, som vi kalla för västerländsk kultur, måste vara en kristen kultur,
ty eljest, kan den icke vara alls. Nu kan man ju häremot säga, att kyrkan icke
är identisk med kristendomen och att kristendomen icke står eller faller med
kyrkan. Men även örn man anlägger statsnyttans synpunkter och tänker på
det nationella samarbete, i vilket vi alla äro engagerade, kan man väl ändå
icke komma ifrån att Sveriges kyrka och Sveriges kyrkfolk äro ett synnerligen
betydelsefullt inslag i vårt nationella liv och medverka till styrkan i
den nationella samlingen. Statskonsten, sådan jag har uppfattat den — jag
menar da med statskonst icke endast den politik, som föres av vår regering
och våra ledande män, utan även den som vi i all anspråkslöshet litet till mans
mäste försöka att praktisera -— består under detta samarbete lika mycket i att
visa respekt för andra människors uppfattningar och åskådningar som att
hävda sina egna.

Det är ur dessa synpunkter, som jag gärna stödjer ett förslag, som utan
tvivel hälsas med djup tillfredsställelse, långt utanför Stockholms gränser, av
Sveriges kyrkovik och som samtidigt står i full överensstämmelse med allas
vårt ansvar även för denna sida av samhällsliv och ''statsverksamhet.

Det är ett ålderdomligt citat som har mött oss i många olika sammanhang
under de senaste åren. Och när i dessa tider vårt »fäderneslands majestät» är
allom bjudande, böra vi också kunna ge åt »Guds kyrka, som därutinnan vilar»,
vad den tillkommer.

Det är i denna anda, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till första
lagutskottets hemställan.

I herr Stens yttrande instämde herrar Bror Nilsson, Friggeråker, Näslund.
John Gustavson, Karl Bodin, Bengtsson, von Stockenström, och Tamm, friherre
Lagerfelt samt herrar Sköldén och Bäckström.

Överläggningen ansags härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare
på, bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen: och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 3.r>,
röstar

J a:

140

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Äng. Stockholms stiftsfråga. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpa, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pouli begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 22.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit, att de avstode fran att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtande och memorial:
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn tillsyn
å radiologiskt arbete m. m. samt lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd; och

nr 26, angående ersättning åt hovrättsrådet Gösta Walin, vilken inom andra
lagutskottet biträtt vid behandlingen av visst ärende.

Vad utskottet i dessa betänkande!! hemställt bifölls.

Om stärkande Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9. i
av den tior- anledning av återremiss av utskottets utlåtande nr 7 över väckt motion angående
inrättande av ett nordiskt institut med uppgift att fördjupa och stärka den
nordiska samhörigheten.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott tor
behandling hänvisad motion, nr 67, hade herrar Wagnsson och Elmgren hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
snarast möjligt av frågan om skapandet av ett nordiskt institut med uppgift
att fördjupa och stärka den nordiska samhörigheten.

Inom andra kammaren hade en motion, nr 102, av enahanda innehåll väckts
av herr Hoppe m. fl. och hänvisats till dess tredje tillfälliga utskott. Ajndra
kammaren hade i enlighet med nämnda utskotts utlåtande nr 5 såtillvida bifallit
motionen, att kammaren för sin del beslutat, att från riksdagen en skrivelse
till Kungl. Majit skulle avlåtas med anhållan örn utredning av frågan örn
fördjupande och stärkande av den nordiska samhörigheten.

Första kammarens första tillfälliga utskott hade i sitt utlåtande nr 7 i anledning
av motionen 1: 67 av angivna orsaker hemställt, att förevarande motion
icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Vid föredragning i första kammaren av utskottets berörda utlåtande nr 7
hade ärendet visats åter till utskottet för förnyad behandling.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Utskottet, som med anledning av nämnda återremiss ånyo företagit ärendet
till behandling, har tagit del av här ovan refererade till andra kammarens

Onsdag-en den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

Ill

Örn stärkande av den nordiska samhörigheten. (Forts.)
tredje tillfälliga utskott inkomna yttranden över motionen II: 102 ävensom av
sagda utskotts av andra kammaren bifallna utlåtande, nr 5, i anledning av
nämnda motion. I detta utlåtande har ställning icke tagits till motionärernas
önskemål örn utredning snarast möjligt av frågan örn skapandet av ett nordiskt
institut, och det av andra kammaren bifallna yrkandet gäller en allmän
utredning — utan angivande av närmare riktlinjer — av frågan om fördjupande
och stärkande av den nordiska samhörigheten. Önskvärdheten av att
samhörigheten mellan de nordiska folken stärkes och fördjupas har utskottet
i sitt utlåtande nr 7 understrukit, men utskottet anser icke att tidsomständigheterna
för en utredning i största allmänhet för detta syftes vinnande
äro lämpliga. Utskottet får sålunda — med åberopande av vad utskottet i
sitt utlåtande nr 7 anfört — hemställa, att förevarande motion ej måtte till
någon första kammarens åtgärd föranleda.»

Reservation hade avgivits av herrar Persson och Leander, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att första kammaren i likhet med andra kammaren
måtte endast såtillvida bifalla motionen, att kammaren för sin del beslöte, att
från riksdagen en skrivelse till Kungl. Majit skulle avlåtas med anhållan örn
utredning av frågan örn fördjupande och stärkande av den nordiska samhörigheten.

Herr Linderot: Herr talman! Då kammaren vid ett tidigare tillfälle så att
säga moraliskt biföll motionärernas förslag genom att återförvisa utskottets avslagsyrkande
till utskottet för förnyat övervägande, motiverades detta bl. a.
bär i kammaren av herr Herlitz med att ett beslut örn motionen rörande ett
nordiskt institut, alldeles oavsett vilket beslut som än fattades, skulle betraktas
såsom en opinionsyttring av utrikespolitisk karaktär. Detta var således en
av de motiveringar, som lågo till grund för återremissen. Nu har emellertid
frågan återkommit med samma yrkande från utskottet. Då vid denna sena
timme någon egentlig diskussion örn de problem, som motionen berör, säkerligen
inte kan komma i fråga, skall jag för min del också avstå från praktiskt
taget det allra mesta av vad jag annars hade tänkt att säga örn motionen. För
att min inställning emellertid inte skall vara oklar, ber jag att få hänvisa till
frågans behandling i andra kammaren och till det anförande, som där hölls
av herr Hagberg i Luleå. Detta anförande, som visade en positiv vilja att understödja
det nordiska samarbetet, misstolkades på visst håll i pressen, dalman
anförde, att herr Hagberg avvisat tanken på nordisk samverkan och den
nordiska tanken överhuvud taget. Detta var en misstolkning av herr Hagbergs
anförande, som jag vill begagna tillfället att nu här i kammaren rätta. Genom
att jag hänvisar till detta i andra kammaren hållna anförande behöver jag inte
vid denna sena timme upptaga första kammarens tid med att framföra de argument,
som sålunda redan i alla fall äro anförda i riksdagen i denna fråga.

Jag tror emellertid, att det är motiverat att säga ytterligare ett par ord. Det
är faktiskt så, att örn första kammaren i kväll skulle avslå motionärernas yrkande
och bifalla det avslagsyrkande, som utskottet bär formulerat, skulle
detta tolkas så, att riksdagens första kammare för sin del i motsättning till
andra kammaren icke är intresserad av att uttala någon mening om nyttan
och behövligheten av samverkan mellan (le små nordiska folken. Däri ligger
frågans betydelse. Örn det inte hade legat till på detta sätt, hade jag för mili
del inte alls tagit ordet, eftersom själva frågan örn det nordiska institutet i
detta sammanhang naturligtvis är ett synnerligen bagatellartat spörsmål. Det
är endast den politiska innebörden av en opinionsyttring från första kammarens
sida, som här blir betydelsefull, och det är detta som måste ses såsom det

142

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Örn stärkande av den nordiska samhörigheten. (Forts.)
överordnade i detta sammanhang. Jag tror, att utskottet för sin del har förbisett
detta och därför fortfarande stannat kvar vid sitt avslagsyrkande.

I den diskussion, som förts kring denna motion, har man, även nämnt den s. k.
nordiska rörelse, som uppstått kring samfundet Nordens frihet, vars organ är
tidningen Nordens frihet, ett veckoorgan, som väl samtliga känna till. Det har
gjorts gällande, att denna nordiska rörelse i vissa av sina yttringar är en tämligen
svårförståelig rörelse och att den till och med opererar med föreställningar
örn den nordiska politiken, som i vissa fall med fog kunna kallas för
krigsaktivism. Det har vidare framhållits, att denna nordism opererar med
synnerligen konturlösa idéer och att den icke kan ge en realbestämning på vad
man menar med den nordiska tanken. Detta anföres också såsom ett skäl, varför
man bör gå emot varje yrkande ifrån dessa kretsar kring Nordens frihet.
Jag har mig inte bekant i vad mån motionärerna eller reservanterna räkna sig
själva eller av andra räknas in i kretsarna kring Nordens frihet. Detta är för
övrigt för mig absolut icke det avgörande. Jag tror emellertid, att det är bra
att säga ifrån att nian med de metoder, som framföras i Nordens frihet, icke
kan åstadkomma vad man väl förmodligen åsyftar, nämligen något gemensamt
nyttigt för de små folken i Norden. Vad innehåller nämligen, för att nu
hålla oss till denna nordiska rörelses tidningsorgan, denna tidning? Den innehåller
mer eller mindre maskerad anglosaxisk propaganda, en helt omaskerad
sovjethets och en mycket maskerad, ofta synnerligen försåtlig politisk kampanj
emot den svenska regeringen. Jag vill inte uttala något omdöme örn de
olika meningar, som tidningen Nordens frihet har framfört gentemot den
svenska regeringen, utan jag har bara velat karakterisera tidningen såsom sådan
och går icke, framför allt på grund av den sena timmen, in på en diskussion
rörande tidningens sålunda uttryckta politiska huvudlinjer. Jag har bara
velat visa, att det från det hållet är ytterst svårt att kunna vinna något gott
för det nordiska samarbetet med en politik, som är baserad på detta sätt.

Jag vill vidare framhålla, att allt känslotä okände måste bannlysas ifrån
alla dessa problem rörande nordisk samverkan. Det är ju alldeles klart, att de
små nordiska folken genom språklig och kulturell frändskap o. s. v. ha åtskilligt,
som binder dem samman, men samtidigt är det också uppenbart, att
det är oerhört mycket, som skiljer dem från varandra i fråga örn historia, traditioner
etc. Att därför utan vidare beteckna Nordens folk såsom något ödesbestämt
sammansvetsat och sammangjutet är naturligtvis ohistoriskt och oriktigt.
Man bör rensa ut allt detta känslotänkande, som särskilt förekommer i
Nordens frihet, och se till realiteterna rörande det nordiska samarbetet.

Vad är det då för realiteter, som vi härvidlag lia att göra med? Kan man
bara proklamera exempelvis »Norges sak är vår», som det gjordes här i kammaren
för en tid sedan, och ange detta såsom en realitet för nordisk samverkan?
Örn man inte förklarar, vad man menar med en sådan tes, kan den ge anledning
till mycket farliga utläggningar på vissa håll. Det kan vara ganska riskabelt
att utan att omtala vad man i verkligheten politiskt menar med en sådan sats
slunga ut densamma. Det kan givetvis verka vackert och uppmuntrande för det
norska folket, men det är icke god svensk eller nordisk realpolitik att i nuvarande
situation göra sådana uttalanden här i riksdagen. Det är ju ändå så,
att Norge, Danmark och Island äro ockuperade av olika makter, och detta faktum
avgör ju i synnerligen hög grad vad som i dag kan åstadkommas.

Vad kan då göras för att åstadkomma samverkan med dessa nordiska stater
och för att befordra att dessa små nordiska länder och folk återfå den
nationella frihet, som de tidigare åtnjutit? Från Sveriges sida kan man för
det första moraliskt stödja de nordiska folk, som inte längre ha sin nationella
oavhängighet, för det andra kan man, i nödfall åtminstone, materiellt under -

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

143

Örn stärkande av den nordiska samhörigheten. (Forts.)
stödja dem, och för det tredje kunna vi politiskt understödja dessa folk. Detta
sista, som kanske i alla fall för dessa folk är det väsentliga, är emellertid
också det vanskligaste. Låt oss nämligen tänka efter, hur Sverige politiskt
skall kunna understödja dessa ockuperade nordiska länder, Sverige som självt
har så oerhörda bekymmer för att bevara sin egen nationella frihet! Det är
naturligtvis oerhört litet, som politiskt kan göras från Sveriges sida för att
lämna ett sadant stöd at de nordiska folken. För att alludera på en diskussion
tidigare i dag rörande olika paroller, tror jag att man här måste mynta
parollen, att »Sverigs sak är vår». Det är naturligtvis en paradox att säga
detta i en svensk församling, men jag antar, att var och en förstår vad jag
menar med denna paradox. Det gäller framför allt att hålla fast vid att
»Sveriges sak är vår» även i detta nordiska problem, ty förutsättningen för
att vi skola kunna politiskt hjälpa våra broderfolk och grannfolk är, att
Sverige bevarar sin egen nationella oavhängighet och frihet. Det är i dagens
situation en grundförutsättning för att vi överhuvud taget skola kunna
tala örn att för framtiden befrämja de nordiska folkens frihet och oavhängighet.

Efter att ha anfört dessa såsom jag anser positiva synpunkter rörande det
nordiska samarbetet vill jag1, herr talman, sedan säga ett par ord örn det femte
nordiska landet, nämligen Finland, eftersom problemet i det fallet är mera
komplicerat, än när det gäller de _ övriga nordiska staterna. De ockuperade
ländernas politiska problem äro givetvis de svåraste, men utifrån den nordiska
samverkans synpunkter i allmänhet, alldeles oavsett dagens situation,
är det dock ett mera komplicerat problem, da man talar örn Finlands och
Sveriges samverkan. Problemet är komplicerat framför allt därutinnan, att
fragan örn var ställning till Finland sönderfaller i problemet örn den finska
befolkningen i Finland och den svenska befolkningen i Finland. Jag behöver
bara hänvisa till dagens tidningar, där det finska problemet ju behandlas synnerligen
brett, och till Nya Dagligt Ållehandas ledande artikel i går, där man
i mycket bekymrad ton behandlar frågan örn svenskt och finskt. Jag skall
inte citera något ur denna artikel, men man påvisar där, hurusom svårigheterna
tyckas öka i fråga örn samverkan mellan folk av svensk stam och av
finsk stam inom Finland självt. Det är därför, tror jag, för den fortsatta
diskussionen i framtiden rörande nordiskt samarbete nödvändigt att här slå
fast vissa saker, som enligt min uppfattning måste vara grundläggande för
rikssvenskarnas uppfattning i denna fråga. För att ett för folken i våra båda
länder verkligt fruktbärande samarbete, således icke någon bankettnordism,
i längden skall kunna tänkas mäste bl. a. den svenska folkstammen i Finland
åtnjuta^ fullt likaberättigande med den finska. Jag tror, att man måste mynta
detta såsom en tes och ifrån svensk sida klart och oförtydbart uttala det, så
att inga tvivel råda örn denna sak på andra sidan Bottenhavet.

Sedan ha vi ytterligare ett problem, nämligen Ålandsfrågan, som är ett
delproblem i fråga örn nordisk samverkan men som också kommer att störa
och fördärva alla ansatser till praktiskt fruktbärande nordiskt samarbete,
örn det icke löses. Det mäste också fran svensk sida anges riktlinjer för hur
detta problem skall lösas.

Vad ar da Ålandsfragan, och hur skiljer man ut den ifrån frågan örn den
svenska folkstammen i övrigt i Finland? Jo, den svenska folkstammen i Finland
är en nationell minoritet. Som nationell minoritet ha svenskarna i Finland
att skaffa sig likaberättigande med den finska folkmajoriteten. Ålänningarna
äro emellertid icke en svensk folkstam i Finland, ty Åland är ett
svenskt landskap. Åland är, understryker jag, ett svenskt landskap, som
geografiskt ligger lika nära till Sverige som till Finland men som till be -

144

Nr 33.

Onsdageu den 28 maj 1941 e. lii.

Örn stärkande av den nordiska samhörigheten. (Forts.)
tolkning och till karaktär överhuvud taget är svenskt. Detta gör att Ålandsfrågan
måste ses på ett annat sätt, och enligt en verklig, rättvis nationalitetspolitik
måste Aland få rätt att såsom ett svenskt landskap självt bestämma
över sitt öde. Om ålänningarna vilja höra till Finland, skola de ha
rättighet till detta. Örn de vilja, bilda en egen republik, skola de ha rättighet
till detta, och om ålänningarna vilja ansluta sitt landskap till konungariket
Sverige, skola de likaledes ha rättighet till detta. Detta är den enda rättvisa
politiska linje, som kan läggas till grund för en lösning av Ålandsfrågan.

Med vad jag nu anfört har jag trots den sena timmen velat ange några
positiva synpunkter på det nordiska samarbetets problem för att detta i framtiden
icke skall vara så konturlöst och ogripbart som det faktiskt under senare
tider har varit. Frågan sedan örn ett nordiskt institut är såsom jag
redan förut sagt, och det äro naturligtvis även motionärerna ense med mig örn
— en liten detaljfråga, en liten opinionsyttring och ingenting annat i dagens
situation. Frågorna örn försvarsförbund, militärallianser o. s. v. äro taktiska
och praktiska problem, som få lösas ifrån speciella förutsättningar i varje
särskilt fall.

Med de synpunkter, som jag här så kortfattat som det har varit mig möjligt
försökt att lägga till grund för en diskussion i denna fråga, hoppas jag.
trots att jag visst inte lämnat någon uttömmande redogörelse för dessa problem,
att vi i alla fall skola ha gjort ett litet framsteg ifrån det flytande,
konturlösa och i huvudsak känslomässiga resonemang, vilket hittills har varit
vad vi kallat för arbete för nordisk gemenskap.

Jag har, herr talman, här försökt att ange, varför man icke bör avvisa den
motion, som är väckt i det nu föreliggande ärendet. Man kan ha fullkomligt
olika utgångspunkter för ett bifall till densamma. Det kan t. ex. här i kammaren
finnas åtskilliga, som icke äro eniga med mig om de synpunkter, sorn
jag har lagt på spörsmålet örn den nordiska gemenskapen, men som i alla
fall komma att rösta för bifall till motionen. Motionärerna äro kanske helt
oeniga med mig — det vet jag inte — och det kan hända, att inte heller reservanterna
äro eniga med mig. Detta är emellertid inte det avgörande härvidlag.
Det avgörande är, att man icke bör ge dem, som under alla förhållanden
vilja en splittring och ett åtskiljande av de små nordiska staterna, vatten
på sin kvarn genom att i första kammaren fatta ett annat beslut, än vad
andra kammaren gjort.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Leander: Herr talman! Jag har redan vid föregående tillfälle, då vi
behandlade denna fråga här i kammaren, angivit min uppfattning, och jag
kan därför nu fatta mig mycket kort.

När jag yrkade återremiss, gjorde jag detta i den förhoppningen, att man
genom ett intimare samarbete mellan första kammarens tillfälliga utskott och
andra kammarens motsvarande utskott, som behandlade frågan, skulle kunna
komma till en gemensam ståndpunkt. Detta har emellertid icke lyckats. Några
ansträngningar ha tydligen inte gjorts i detta avseende, och i varje fall
har det icke blivit något resultat, som motsvarar mina förväntningar. Sedan
vi förra gången behandlade frågan, har emellertid det inträffat, att andra
kammaren med mycket stor majoritet bifallit det förslag, som andra kammarens
tredje tillfälliga utskott lågt fram och vilket yrkande vi reservanter
nu gjort till vårt. Som frågan nu ligger till, har även jag den uppfattningen,
att ett avslag på motionen i enlighet med utskottets yrkande kanske skulle
betraktas såsom en demonstration mot ett nordiskt samarbete, och därför ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till vår reservation.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

145

Örn stärkande av den nordiska samhörigheten. (Forts.)

Hörr Johanson, Karl August: Herr talman! Jag skall först säga några ord
till herr Linderot, som gjorde gällande, att kammaren genom sitt återremissbeslut
skulle lia moraliskt bifallit den föreliggande motionen. Det är enligt
mitt sätt att se saken fullständigt felaktigt. Ärendet återremitterades till utskottet,
därför att utskottet inte tagit del av vissa yttranden, som hade ingivits
till andra kammarens tredje tillfälliga utskott.

Då herr Linderot sedan gör gällande, att utskottet inte skulle lia varit intresserat
av en samverkan mellan de nordiska folken, vill jag endast hänvisa
herr Linderot till vad utskottet skrivit i sitt första utlåtande, till vilket vi
återkomma även i det nu föreliggande. Vi ha bestämt hävdat den uppfattningen,
att denna tanke bör stödjas, men vi anse, att tidpunkten inte nu är
lämplig för att den skall kunna realiseras. Det är väl ändå en ganska avsevärd
skillnad.

Jag vill endast instämma i en enda sak av vad herr Linderot anförde, nämligen
däri, att man inte bör låta sig ledas av något känslotänkande, då man
går att bedöma denna fråga. Det har utskottet heller inte gjort, och det är
därför det kommit till det resultat, som här föreligger.

Vad sedan beträffar herr Linderots utsvävningar på det storpolitiska området,
angående Ålandsfrågan o. s. v., lämnar jag dem därhän. Det är något,
som inte har med frågan örn inrättandet av ett nordiskt institut det allra
minsta att göra^varför jag kan lämna det helt och fullt åt sitt värde.

_ Då vi förra gången behandlade detta ärende, framförde jag från utskottets
sida en del av de motiv, som legat till grund för utskottets ställningstagande.
Jag skall nu i korthet bättra på den framställningen. Jag skall inte bli långrandig.

Jag hänvisar herrarna till den motivering, som anförts i motionen och där
det bland annat heter: »Känslan av samhörighet mellan Nordens folk
har under det gångna året utsatts för allvarliga påfrestningar. När det
för mångå svenskar blev till ett verkligt lidande, att det ej var Sveriges
folk möjligt att kraftigare och mer effektivt stödja våra brödrafolk i deras
hemsökelses stund, då är det kanske ej att förvåna sig över, att många i våra
nordiska grannländer haft svårt att förstå Sveriges handlingssätt i denna tid.»
Motionärerna fortsätta i slutet av sin motivering: »En av förutsättningarna
för att ett sadant institut skall kunna bil till största möjliga gagn torde vara,
att norrmän, danskar och finländare åtminstone i viss utsträckning inbjudas
såsom svenska folkets eller institutets gäster.» Kan det ske under nuvarande
förhållanden? ^ Nej, det är säkert omöjligt. Är det inte då bättre för hela saken,
att den far ligga till sig, till dess det blir så lyckligt, att vi kunna fritt
förhandla med våra nordiska brödrafolk och taga upp frågan till en verklig
behandling, en behandling som den också enligt min mening bör få röna?

Här har också framförts den uppfattningen, att ett avslag på motionen
skulle av folken i våra grannländer föranleda den största misstämning och ge
näring åt talet örn att vi i Sverige inte vore intresserade av våra grannländer.
Ar det någon i denna kammare, som tror att de breda lagren i våra grannländer
få reda på de verkliga motiven härvidlag? Jag för min del tror inte att
så är förhållandet.

Utskottet bär i del utlåtande, som nu föreligger, redovisat de yttranden, som
vid den föregående behandlingen efterlystes av motionärerna och reservanten
De finnas nu refererade i utlåtandet. Utskottet Ilar tagit mycket noggrann
del av dessa yttranden, och utskottet bär kommit till precis den uppfattning
«om jag tidigare var på det klara med att utskottet skulle få. Utskottet bär
inte ändrat sin ståndpunkt. Visserligen har reservanternas antal ökats med en,

Första kammat-ens protokoll 1041. Nr 33. in

146

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Örn stärkande av den nordiska samhörigheten. (Forts.)
men utskottets majoritet vidhåller sin tidigare intagna ståndpunkt. Den anser,
att det bästa för saken är, att den får vila, tills lugnare förhållanden inträtt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Wagnsson: Med hänsyn till den tidpunkt, då denna fråga kommit
under debatt, skall jag fatta mig mycket kort.

Jag vill endast med anledning av vad en föregående talare här har yttrat
understryka att motionen syftar, som vi nyss hörde citeras av utskottets ordförande,
till att åstadkomma ett närmare kulturellt samarbete mellan de nordiska
länderna. En opinionsyttring från riksdagens sida i denna riktning är
säkerligen inte betydelselös.

Jag är inte så pessimistisk som herr Johanson rörande möjligheten av att
i nuvarande tidsläge kunna på svensk botten få till stånd ett sådant samarbete.
Den av föreningen Norden för några veckor sedan anordnade kursen i
Saltsjöbaden, till vilken representanter från håde Danmark och Finland hade
tillfälle att infinna sig och där ombud för folkrörelserna i vårt land — fackföreningsrörelsen,
kooperationen, tjänstemannarörelserna och nykterhetsrörelsen
-— fingo samråda, vittnar örn att det inte är alldeles omöjligt att uträtta
något ens i nuvarande situation.

Såsom redan förut omnämnts, bär ju andra kammaren nied mycket stor majoritet
— jag tror, att örn man bortser från de kommunistiska representanterna
i kammaren, var det endast något tiotal ledamöter, som följde den av
herr Johanson här rekommenderade linjen —• beslutat att för sin del i så
måtto bifalla motionen, att kammaren uttalade sig för en skrivelse till Kungl.
Maj :t med anhållan om utredning av frågan om fördjupande och stärkande av
den nordiska samhörigheten. Det innebär visserligen i viss mån ett urvattnande
av motionens yrkande, men det är i varje fall en opinionsyttring i motionens
anda. Jag tillåter mig vädja till första kammaren att biträda detta
andra kammarens beslut.

Häri instämde herr Elmgren.

Herr Heuman: Herr Linderot rekommenderade med skärpa, att man vid
behandlingen av de nordiska problemen borde, som han sade, bannlysa allt
känslo tänkande. Jag undrar med anledning av detta herr Lin dero ts uttalande,
örn det är förmätet att man begär av herr Linderot, att han anlägger
samma synpunkt på den sakfråga, som behandlas här i kväll.

Herr Lindblom: Herr talman! Den som läser det föreliggande utlåtandet
kan väl inte få den uppfattningen, att det andas någon ovilja mot nordiskt
samarbete. Motsatsen är ju så klart markerad i det förra utlåtandet och ytterligare
understruken i det nu föreliggande, att man kan fastslå, att. den, som
söker ur desamma utläsa någon ovilja mot ett nordiskt samarbete, inte läser
rätt. Det är klart att vi alla stå eniga på samma linje, när det gäller det nordiska
samarbetet såsom sådant. Och vad beträffar den fråga, som egentligen
bär skall avgöras, nämligen frågan örn ett nordiskt institut, vill jag betona
att även på den punkten äro både reservanterna och utskottsmajoriteten fullt
eniga. Båda parterna ha i det fallet gått på avslag så till vida, att man icke
har ansett det vara lämpligt att nu begära utredning av frågan örn ett sådant
institut. Det är ju också ganska upplysande, att en av motionärerna förklarat
reservanternas yrkande vara något urvattnat.

Det förhåller sig på det sättet, att vad som egentligen skiljer utskottsreser -

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

147

Örn stärkande av den nordiska samhörigheten. (Forts.)
vanterna och utskottsmajoriteten åt är, att majoriteten har behandlat motionen
sådan den är, under det att reservanterna ha behandlat någonting annat. Reservanterna
ha gått till väga som de gjort, därför att de ha menat, att det
skulle verka på något sätt obehagligt att ställa sig alldeles avvisande till motionen,
emedan det skulle kunna uppfattas såsom ett utslag av ovilja mot det
nordiska samarbetet. Men ser man praktiskt och realistiskt på saken och eliminerar
allt känslotänkande, inser man ju att det inte förhåller sig på det
sättet.

För övrigt vill jag säga, att det redan föreligger två framställningar i detta
ärende till Kungl. Majit. Föreningen Norden gjorde framställning redan år
1938 örn att få till stånd en nordisk akademi, förlagd till Vadstena. Vidare
kom tidigt på hösten år 1939 en framställning från ett sammanträde av representanter
för Norge, Danmark, Sverige och Finland, som framlade förslag för
sina respektive regeringar om ett s. k. nordiskt Fasllesraad, till vilket hojesteretsdommer
Jesper Simonsen i Köpenhamn var förslagsställare. Detta förslag
Ilar inlämnats till de fyra regeringarna. Men alla äro fullt medvetna örn att
läget nu är sådant, att man inte för närvarande kan göra någonting åt förslaget.

Nu menar utskottsmajoriteten att det finns många andra sätt, på vilka den
goda viljan till samarbete mellan Nordens länder kan taga sig uttryck, i den
mån ett sådant samarbete i nuvarande läge kan låta sig göra, än genom att
besvära regeringen med att begära en utredning örn någonting så abstrakt
och ovisst, som anges i reservanternas yrkande. Man vet knappast vad utredningen
skulle komma att omfatta, och man har inte heller några önskemål beträffande
tidpunkten för utredningens fullföljande. Det ligger någonting vagt
och osäkert över det hela. Örn det hade varit möjligt i nuvarande läge att
taga initiativ till det institut, som motionärerna här föreslagit, hade ju saken
ställt sig något annorlunda. Men då vi alla äro medvetna om att detta för närvarande
icke är möjligt, synes det vara naturligast att låta saken anstå, tills
sådana tider inträda, att man kan förverkliga en dylik plan.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Härdin.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Jag har inte mycket att säga utöver
det herr Lindblom nu anfört. Jag vill emellertid påpeka, att reservanterna inte
åberopat den motivering, som anfördes i motionen för inrättande av ett nordiskt
institut, utan från reservanternas sida har man motiverat sitt yrkande
därmed, att det skulle kunna väcka misstämning i våra grannländer, därest
första kammaren nu skulle avslå motionen. Jag tycker det är tråkigt, att det
går som en underton hos dem som tala för reservationen, att de, som stå för
utskottsmajoritetens förslag, skulle vara motståndare till det nordiska samarbetet.
Jag ber bestämt att få deklarera, att jag anser mig vara fullkomligt
lika ivrig anhängare av tanken på ett intimt nordiskt samarbete som de båda
motionärerna^ i denna kammare. Men jag är däremot inte så säker som herr
Wagnsson på att det skulle gå så lätt att få hit vetenskapsmän och studerande
från de övriga nordiska länderna, örn ett sådant nordiskt institut inrättades.
Jag tror det går lättare att bedriva detta nordiska samarbete på det
sätt, som vi hittills efter krigsutbrottet försökt att göra. Jag har nämligen
vetskap örn att det är många i Sverige, som sökt inresetillstånd till Danmark
för att bevista kongresser och inte fått det. Danskar Ira sökt utresetillstånd
för att delta i kongresser i Sverige och fått avslag. Jag tror alltså, att det
nordiska samarbetet för närvarande gagnas bäst, örn man fortsätter på den
väg som de organisationer, vilka utöva detta samarbete, ha slagit in på.

148

Nr 33.

Onsdagen (leii 28 maj 1941 o. m.

Örn stärkande av den nordiska samhörigheten. (Forts.)

När det nu ändå inte finns kvar något av det väsentliga i motionen, nämligen
förslaget om utredning av frågan av bildande av ett nordiskt institut, utan
endast en anhållan till Kungl. Maj :t om utredning angående det nordiska samarbetet,
anser jag att vi mycket väl kunna bifalla utskottets hemställan och
skrinlägga motionärernas förslag, till dess vi äro säkrare på att vi kunna få
utreda frågan örn ett nordiskt institut i samråd med våra grannar i de övriga
nordiska länderna.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ohlin: Herr talman! Endast ett kort påpekande med anledning av de
senaste talarnas anföranden.

Det är riktigt, såsom dessa talare påpeka, att frågan genom reservationen
har vidgats utöver den ram, som anges i motionen, men det är svårt att förstå,
varför denna omständighet skulle betraktas såsom något skäl mot att kammaren
nu skulle antaga reservationen. Det förhåller sig ju lyckligtvis så, att alla
talare varit överens örn det berättigade i det önskemål, som uttryckes i reservationen,
nämligen att den nordiska samhörigheten bör fördjupas och stärkas.
Meningsskiljaktigheten gäller uteslutande frågan, huruvida den nuvarande
tidpunkten är lämplig för en undersökning av vad som därvidlag ytterligare
kan göras. Majoriteten i utskottet rekommenderar oss att vänta, till dess det
blir lugnare förhållanden. Herr talman! Jag vill framhålla, att det tyvärr
kan komma att råda ganska oroliga förhållanden i världen under mångå år
framåt. Skola vi ha den inställningen till en utvidgning av det nordiska samarbetet,
att vi böra vänta, tills det blir lugnare förhållanden, kunna vi få vänta
bra länge.

Det är sant, att det nuvarande läget medför vissa svårigheter både för sådana
undersökningar, som här äro ifrågasatta, och för nordiskt samarbete i
allmänhet. Men det är å andra sidan också sant, att det nu av uppenbara
skäl är viktigare än någonsin, att man gör allt som göras kan för att trots
alla svårigheter främja nordiskt samförstånd. Och även den minsta utsikt
till att här kunna uppnå positiva resultat förefaller mig vara en tillräcklig
motivering för en utredning. I motionen finnas en del positiva uppslag, som
lia mottagits mycket välvilligt i remissyttrandena, och det förefaller mig
därför, som örn man har anledning att vänta sig, att det kan komma något
konkret av en sådan utredning som reservanterna föreslå.

Men jag erkänner gärna, herr talman, att det andra skäl av psykologisk
art som här anförts, för mig är av icke mindre vikt, nämligen att då ett förslag
om utredning av frågan örn ett fördjupande och stärkande av den nordiska
samhörigheten föreligger och detta bifallits av andra kammaren, skulle
det göra ett mycket egendomligt intryck, örn första kammaren avslog detsamma.
Det skulle i våra grannländer observeras och väcka mycken sorg.
En av de ledande tidningarna i vårt södra grannland, Danmark, har redan
på grund av ett missförstånd, i det man utgick ifrån att riksdagen redan
hade avvisat denna tanke, gjort ett uttalande, där detta beslut mycket beklagades.
Jag tror att denna ståndpunkt är karakteristisk för hur det skulle
uppfattas, om kammaren fattade ett sådant beslut. Herr talman! Örn det är
sant, att det f. n. erbjuder vissa svårigheter att verkställa den ifrågasätta
utredningen, är det å andra sidan icke mindre sant, att det av folkpsykologiska
skäl är alldeles särskilt viktigt, att kammaren nu fattar ett positivt beslut.
Jag hoppas därför, att många av dem, som eventuellt äro tveksamma rörande
tidpunktens lämplighet, i alla fall av hänsyn till dessa folkpsykologiska faktorer
skola vara med om ett dylikt beslut, d. v. s. ett bifall till reservationen.

I herr Ohlins yttrande instämde herr Brandt och herr Petersson, Emil.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. ni.

Nr 33.

149

Örn stärkande av den nordiska samhörigheten. (Forts.)

Herr Leander: Herr Lindblom sade, att frågan om det nordiska institut,
som motionen egentligen gäller, har eliminerats i det förslag om utredning,
som reservanterna ha framfört. Men man kan ju mycket väl tänka sig, att den
utredning, som Kungl. Majit skulle företaga, kommer till det resultatet, att
ett dylikt nordiskt institut kan vara till gagn för den nordiska samhörighetens
fördjupande och stärkande.

När herr Lindblom vidare säger, att vi inte ha några riktlinjer att föreslå
för utredningen, vill jag först och främst erinra örn att det förhåller sig på
det sättet, såsom också herr Ohlin påpekade, att det finns en del uppslag i
såväl motionen som i de utlåtanden, som ha avgivits av institutioner, vilka
hörts med anledning av motionen. I allmänhet brukar man väl för övrigt inte
ge några mera detaljerade direktiv, när det är fråga örn en förutsättningslös
utredning.

Till sist vill jag säga, att det naturligtvis är betydligt svårare att ge förhandsdirektiv
till Kungl. Maj:t i ett fall som detta än att, såsom utskottsmajoriteten,
säga, att man inte skall göra någonting alls.

Jag vill understryka, att det enda, som enligt min mening återstår av utskottets
ursprungliga motivering, är att tidpunkten för en utredning skulle
vara olämplig, men då det nu överlämnas åt Kungl. Majit att bestämma tidpunkten,
upphör ju även det skälet för avslag att vara bärande.

Herr Ekman: Herr talman! När ett par talare, senast herr Ohlin, såsom
ett skäl för att vi skulle fatta ett, såsom det uttrycktes, positivt beslut framhöllo
den omständigheten att det skulle väcka irritation och missuppfattas i
våra grannländer, om vi intoge exempelvis den ståndpunkt, som utskottsmajoriteten
har gjort, ber jag att få säga, att det skulle vara väldigt bra, örn
herrar motionärer, när de föda sina motioner, ville tänka på sådana synpunkter.
Det kan inte vara rimligt att begära, att därför att man har slängt i väg
en motion, vilken, såsom jag ser saken, inte är någonting annat än en politisk
demonstration, andra mot sin övertygelse skola vara med på att anhålla
om utredningar.

Så som jag bedömer frågan, kan ett bifall till reservationen inte få karaktären
av något annat än en resolution, och riksdagens första kammare skall
inte antaga resolutioner. Riksdagens första kammare skall enligt min mening
fatta beslut. Örn första kammaren nu mot förmodan skulle skriva till
Kungl. Majit kommer det endast att bli på det sättet, att Kungl. Majit inte
kan effektuera den utredning, som riksdagen begärt. Det finns för närvarande
inte sådana förbindelser mellan grannländerna, att man kan taga upp det
samarbete, som behöves för att grunda ett nordiskt institut. Man kan endast
komma tillsammans med emigranterna, de i landsflykt varande. Vi, som tillhöra
folkliga och demokratiska rörelser, veta ju, att människor för närvarande
inte få resa. mellan de nordiska länderna till rådslag, såsom vi tidigare
fått göra. Jag erinrar endast om att svenska landsorganisationens representanter
inte fingo besöka Danmark för att bevista en viss konferens, och danska
delegater ha inte. fått lämna Danmark för att deltaga i liknande konferenser
bär i Sverige; sådana voro för övrigt också planerade i Finland men måste
inställas. Norrmännen äro inte att räkna med. Det är emigranterna, örn jag
får använda det, uttrycket, som man kommer i förbindelse med. Men med emigranterna
kan inte den svenska regeringen enligt min mening samarbeta för
att grunda vad motionärerna kalla, ett nordiskt institut.

Det föreligger salunda för mig fullkomligt klara skäl för att denna resolution
och denna politiska demonstration icke böra biträdas av riksdagens första

150

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Örn stärkande av den nordiska samhörigheten. (Forts.)
kammare. Och alla goda krafter borde därför enas om ett bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde herrar Anders Andersson, Olof Carlsson, Nordborg, Heitman
och Boman.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Då jag nyss citerade delar av
den motivering, som motionärerna anfört, glömde jag påpeka att det just var
dessa delar av motiveringen som vi inom utskottet fäst mycket avseende vid
och icke kunnat skriva under.

Herr Ohlin nämnde i sitt anförande, örn jag icke fattat honom fel, att vi
under många år framåt skulle få dragas med oroliga förhållanden. Ja, herr
Ohlin, under sådana förhållanden är det väl kanske ändå klokare att följa utskottets
förslag, ty då kunna ju motionärerna, när den dagen kommer då förhållandena
bli lugnare, ta upp sitt förslag på nytt. Men örn vi nu överlämna
åt Kungl. Maj:t, såsom här har föreslagits, att vid lämplig tidpunkt vidtaga
denna utredning, kan Kungl. Maj :t helt enkelt glömma bort detta. Det kan
sitta en annan Kungl. Maj :t, och då kan saken råka fullständigt i glömska.

För att herrarna dock skola få höra, om ni inte redan observerat det, skillnaden
mellan motionärernas önskemål och det beslut, som andra kammaren har
fattat, skall jag be att få läsa upp båda dessa klämmar. Motionärerna föreslå
»att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning snarast
möjligt av frågan örn skapandet av ett nordiskt institut med uppgift att fördjupa
och stärka den nordiska samhörigheten». Andra kammarens tredje tillfälliga
utskott bär föreslagit, vilket andra kammaren har accepterat, att andra
kammaren måtte endast så till vida bifalla motionen »att kammaren för sin del
beslutar, att från riksdagen en skrivelse till Kungl. Majit skall avlåtas med
anhållan om utredning av frågan örn fördjupande och stärkande av den nordiska
samhörigheten». Jag hoppas, att herrarna ha uppfattat olikheten i innebörd
mellan dessa två yrkanden. De äro dock litet olika, och jag instämmer livligt
med motionären själv, då han säger, att det är ett något urvattnat förslag.
Det är mycket urvattnat.

Herr Sandler: Herr talman! Visst kan man säga som herr Ekman nyss
gjorde, att det här blir en politisk demonstration och att kammaren antager en
resolution, örn den skulle djärvas bifalla reservationen. Men jag tror, herr
talman, att det finns tillfällen, då man. kan kosta på sig en politisk demonstration
och då även första kammaren inte bör anse sig vara för förnäm att antaga
en resolution.

För min del tycker jag verkligen att ett yrkande, som är så allmänt hållet
och så pass konturlöst som detta, är sådant, att jag under normala förhållanden
inte skulle vilja tillråda kammaren att göra det till sitt beslut. Men, mina
herrar, vi leva inte i normala förhållanden, och det är just de nuvarande tidsomständigheterna
som göra att jag inte vill medverka till att första kammaren
här intar en annan och negativ hållning i jämförelse med andra kammaren.

Jag kommer för den skull, herr talman, att ge min röst för reservationen.

Herr Herlitz: Jag ber att få yrka bifall till reservationen. Min ståndpunkt
kan jag enklast uttrycka så, att jag säger, att jag ser denna fråga på diametralt
motsatt sätt mot herr Ekman. Skillnaden har i ett hänseende redan angivits
av herr Sandler, i vars anförande jag kan instämma. Jag vill emellertid tilllägga,
att skillnaden också framträder på en annan punkt. Herr Ekmans be -

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Nr 33.

151

Örn stärkande av den nordiska samhörigheten. (Forts.)
tr akte Ises ätt var, att vi icke på allvar kunna tänka på att planlägga ett nordiskt
samarbete, förrän förhållandena blivit sådana, att vi ha trygga och ordnade
förbindelser i den gamla stilen med alla de nordiska grannländerna. Jag
ser frågan om det nordiska samarbetet ur en helt annan synpunkt. Jag menar,
att det i närvarande läge är Sveriges uppgift att på egen hand vårda den nordiska
tanken, skapa en, nordisk beredskap, örn jag så får uttrycka mig, övertänka
och planlägga vad som kan göras för att vi måtte bli rustade att, då
lyckligare förhållanden inträda, göra en verksam insats för samarbetets stärkande
på det kulturella området.

Herr Persson: Herr talman! Utskottets ärade ordförande sade, att han inte
kunde sympatisera med hela motiveringen till motionen. Het hade stämt honom
och andra av utskottets ledamöter, om jag förstått honom rätt, mindre positiva
i denna fråga. Givetvis ha inte reservanterna heller varit beredda att skriva
under vartenda ord som anförts i motionens motivering, men vi ha därför icke
velat släppa huvudtanken, utan ha gått in för att vad som kunde göras åt saken
också borde göras.

• ..Her,r Ekman säde här, att regeringen inte kan effektuera en sådan utredning
i ärendet. Ja, därom kan det väl råda delade meningar. Så som åtminstone vårt
yrkande i reservationen är utformat, kunde säkerligen, örn reservationen bitolies
en del göras och det har påpekats i vissa av de yttranden vi fått att
behandla i utskottet, att åtskilligt i sådant hänseende kan göras av endast
svenska krafter Aven örn det i viss utsträckning skulle få karaktären av enbart
förberedande arbeten, kan det ju säkerligen vara bra att ha gjort sådana
förberedande arbeten, innan vi kunna gå in på ett realiserande av den tanke
som motionärerna egentligen lia talat om.

Att vi nu inte föreslå inrättandet av ett nordiskt institut, tycker jag inte
bor vara något större fel, ty aven tanken därpå måste givetvis prövas vid den
utredning, som vi reservanter påyrka.

Jag ber att fa hemställa örn bifall till reservationen.

Herr Ekman: Herr talman! Jag gör inga invändningar emot vad herr Herhtz
yttrade angående de uppgifter, som för närvarande föreligga på detta område.
Det ar säkert alldeles riktigt vad han i det avseendet sade. Men jag vill
framhålla, att vi lia föreningar och organ, som väl passa för att utföra
ett sa begränsad arbete som omvårdnaden örn de åsyftade tankarna samt det

Är^"et ^ framtiden'' Det behöver ^dagen icke sS till

Herr Wagnsson: Med anledning av herr Ekmans sista anförande vill iaeerinra
örn att de organisationer han åsyftade - jag förmodar att lian närmast
avsag folkbildningsorgamsationerna med arbetarnas bildningsförbund i spet
se^ jamte föreningen Norden - mycket livligt och enhälligt tillstöt motio -

Herr Lindblom: Jag skall bara tillägga att det samarbete som man i närvarande
tid kan utföra, kan vara ganska omfattande, när det sker på frivillitrhetens
vag genom de organisationer, som ha möiliediet alf åsfnrllrnm ^
arbete, arén sake;, ställer sig väsentligt an LSS dåbegärM regil

eris;",!,'',''""'';"!; " “se sk“, to 1,11 samarbete. De? synpunkten

mäste man i detta sammanhang också beakta. y punKlen

fördom bärmpd s,lutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu

152

Nr 33.

Onsdagen den 28 maj 1941 e. m.

Örn stärkande av den nordiska samhörigheten. (Forts.)
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wagnsson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det satt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta tor
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och belunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 32;

Nej — 46.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga, utskotts
utlåtande nr 7, i anledning av väckt motion örn undersökning rörande sådana
missförhållanden, som onödigtvis fördyra varor under deras överförande fran
producent till konsument, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt,
och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren. _

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tiUfälliga utskotts
utlåtande nr 8, i anledning av väckt motion örn utredning rörande bostaderna

i svenska fartyg m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes hankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
258^tUl Konungen i anledning av Kungl Maj:ts Proposition^
ian*''atti fortsatt eiltiuhet av lagen den 15 december 1939 (nr 8oU) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv. ___

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 2.45 på natten.

In fidem
G. II. Berggren.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

412113