RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1941:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1941. Första kammaren. Nr 17.

Onsdagen den 19 mars f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med talmannen i andra kammaren
och talmanskonferensen får jag med avseende å riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela kammaren, att, såvitt nn kan bedömas, sista arbetsplenum före påsk
blir onsdagen den 2 april eller, örn så erfordras, torsdagen den 3 april. Sedermera
komma endast bordläggningsplena att hållas, såvida icke något särskilt
inträffar, som påkallar en annan anordning. Torsdagen den 17 april sammanträder
riksdagen åter kl. 4 e. m., därvid gemensamma voteringar komma att
företagas, därest voteringspropositioner för sådant ändamål blivit dessförinnan
godkända.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 3 mom. 1 och § 4 mom. 1 förordningen den 22 april
1932 (nr 75) angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska
skrifter;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel; samt

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn rätt att använda obligationer med 4 procent ränta tillhörande svenska statens
andra försvarslån såsom betalningsmedel vid erläggande av arvsskatt.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 171, angåenda
bidrag till stiftelsen Råby räddningsinstitut m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 170, med förslag till lag angående ändringar i lagen den 4 oktober
1940 (nr 851) med vissa bestämmelser örn livförsäkring m. m. vid krig.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Nilsson, Bror, m. fl.
väckta motionen, nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa statens järnvägar tillhöriga fastigheter m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1940/41 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

första kammarens protokoll 1941. Nr 17. i

Anslag till
åtgärder för
arbetsmarknadens

reglering
m. m.

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 30, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
den 10 januari 1941, föreslagit riksdagen att till Åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1940/41 anvisa ett reservationsanslag av 25,000,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 177, av herr H. Sten m. fl.,
nr 178, av herr Th. Nilsson m. fl.,
nr 179, av herrar I. Ekströmer och C. Bengtsson,
nr 180, av herr A. Mannerskantz m. fl.,
nr 181, av herr E. Sjödahl m. fl., och
nr 182, av herrar G. Tamm och K. Wistrand; samt

inom andra kammaren:

nr 236, av herr E. Magnusson i Näsviken m. fl.,
nr 237, av herr G. Andersson i Mölndal m. fl.,
nr 238, av herr N. Larsson i Östersund m. fl.,
nr 239, av herrar S. Persson och H. Hagberg,
nr 240, av herr F. Ryling m. fl.,
nr 241, av herr E. Staxäng,

nr 242, av herr S. Andersson i Göteborg1 m. fl., och
nr 243, av herr E. Birke m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 25,000,000 kronor;

b) att motionerna I: 180 samt II: 239 och 240 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

c) att övriga i ämnet väckta motioner, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I motiveringen hade utskottet bland annat behandlat frågorna örn sysselsättningsprogrammet
och örn statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson och Heiding, friherre
De Geer samt herrar Sundberg, Skoglund i Doverstorp, Andersson I Södergård,
Hansson i Rubbestad och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottets
5rttrande beträffande sysselsättningsprogrammet (sid. 13—15) bort
hava den lydelse, reservationen visade;

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson, Sundberg, Skoglund
i Doverstorp och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottets yttrande
beträffande de nya grunderna för statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader
(sid. 15—17) bort lyda så, som i denna reservation angivits.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Den nu föreliggande propositionen
och utskottsutlåtandet innebära ju endast ett led i statens åtgärder för arbetslöshetens
bekämpande, nämligen bidrag till den kommunala hjälpverksamheten.
När man studerar den kungl, propositionen och arbetsmarknadskommissionens

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
förslag, finner man att här endast avses att befrämja utförandet av nyttiga
och nödiga arbeten, arbeten som i framtiden kunna lämna avkastning. Det är
uppenbart, att det ur alla synpunkter är lämpligt, att frågan är lagd på det
sättet, därför att dels har man under nuvarande förhållanden inte råd att utföra
arbeten, som icke kunna betecknas som nyttiga eller nödvändiga, och dels
ökas givetvis kommunernas och landstingens benägenhet att utföra arbeten väsentligt
därigenom att nian i många fall kan sätta i gång företag, som man
under alla förhållanden skulle utföra, ehuru man möjligen på grund av de
nuvarande krisförhållandena skulle ha dragit sig för att just nu sätta i gång
arbetena, om man icke fått detta stöd av staten, som ifrågasättes genom det
föreliggande förslaget.

Beträffande de arbetsobjekt, som kunna komma i fråga, är det uppenbart, att
det inom landstingen kanske litet varstans i landet på grund av den intensiva
utveckling, som anstaltsvarden för sjuka för närvarande genomgår, förberedes
mycket väsentliga oell omfattande byggnadsarbeten. Jag känner för min del,
att vi inom Jönköpings län berett en hel del sådana arbeten, men man hade
naturligtvis endast med tvekan kunnat igångsätta dem, örn man icke finge bidrag
av det allmänna. Vidare ha givetvis också primärkommunerna — jag tänker
då särskilt på de större kommunerna och städerna — en del arbeten som
kunna igångsättas, och dessutom finns det ju på landsbygden betydliga möjligheter
i fråga örn skogsarbeten och dylika arbeten, vilka synnerligen väl
lämpa sig för att dit överföra arbetskraft, som kanske för närvarande är sysselsatt
med vedhuggning, ett arbete som belt eller delvis avstannar, när våren
och sommaren börja.

Vi ha inom utskottet resonerat rätt mycket just örn detta problem, särskilt
på avdelningen, och vi ha kommit till den uppfattningen, att ett område som är
synnerligen lämpligt är byggande av vägar i våra skogar. Mycket omfattande
sådana arbeten kunna snabbt igångsättas, och visserligen är varje arbete i och
för sig självt icke synnerligen omfattande eller kostsamt, men mängden av behövliga
och nödvändiga väganläggningar är enorm i stora delar av vårt land,
icke endast i Norrland utan även i södra Sverige •— jag tänker särskilt på Småland,
där behovet av dylika vägar är mycket stort. Örn skogsvårdsstyrelserna
engageras för uppgiften att planlägga och kostnadsberäkna dessa arbeten, så
kan detta gå mycket snabbt, ty skogsvårdsstyrelserna äro så väl insatta i förhållandena
hos praktiskt taget varje enskild skogsägare inom sitt område, att
förberedelserna bli föga omfattande. Dessa arbeten medföra omedelbar nytta:
ökat värde pa skogarna, ökad möjlighet att få fram bränsle med mera, och äro
därför ur olika synpunkter synnerligen värdefulla. Jag vet av egen erfarenhet,
att en skogsväg medför ökning av skogens rotvärde med cirka en krona kubikmetern.
Numera, då biltransporter ske i så stor utsträckning, är det en utomordentlig
fördel örn man kan köra in i skogen och hämta virket i stället för att
kanske få transportera det flera kilometer till allmän väg eller flottled. Jag
bär särskilt velat understryka detta därför att jag tror att den frågan icke är
tillräckligt uppmärksammad och att de möjligheter som finnas på detta område
icke äro beaktade i den omfattning som vore önskvärd.

Som herrarna behagade finna, är vid detta utskottsutlåtande avgiven en reservation
angående åtgärder för utdikning av odlade marker, där redan förut
vattenavledning har skett. Det förekommer nämligen i mycket stor utsträckning.
att torrläggningsföretag visat sig helt och hållet förfelade. Man har trott
att allting var som det borde, då man torrläde den vattenskadade marken, men
det har visat sig, att dc beräkningar som vederbörande lantbruksingenjörer
gjort beträffande nederbörd, avrinning inom vattendragen och dylikt lia varit
felaktiga och att de penningar och det arbete som nedlagts för vattenavledningen

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forte.)
och odlingen äro bortkastade. Nu har ju en kommitté undersökt dessa förhållanden
och gjort upp förslag angående förbättring av gamla vattenavledningsföretag,
så att man kan omedelbart igångsätta dylika arbeten, om så skulle
anses lämpligt.

Denna del av de arbetsobjekt som vi reservanter föreslagit har icke varit påtänkt
vid behandlingen inom avdelningen av detta ärende, därför att den icke
är omnämnd i den kungl, propositionen och det inte heller förelåg någon motion
på detta område, utan frågan framkastades först i statsutskottets plenum. Jag
är ganska övertygad örn att i fall vi på avdelningen haft tillfälle att närmare
penetrera och tänka oss in i frågan, skulle ett enigt uttalande från utskottets
sida lia kunnat åstadkommas, men det är uppenbart, att när ett sådant förslag
framkastas inom utskottet, kommer det litet överraskande för personer, som
kanske inte närmare ha satt sig in i en sådan fråga och därför möjligen icke lia
så lätt att på rak arm fatta ståndpunkt i positiv riktning till ett dylikt yrkande.

Beträffande bidragsgrunderna innebär ju förslaget, att ett grundbidrag skulle
utgå till kommuner och landsting, som igångsätta arbeten, med högst 20 procent
på den sammanlagda kostnaden för ett arbetsföretag. Arbetsmarknadskommissionen
har i sin formulering uttrycket »i regel väsentligt lägre». När den
punkten behandlades, voro vi emellertid inne på den tanken, att det kanske
vore nödvändigt att inte allt för skarpt understryka att bidraget skulle vara
lägre, emedan arbetsmarknadskommissionen bör ha obunden rörelsefrihet att
gå upp till maximum 20 procent och kanske som regel icke bestämma bidraget
avsevärt lägre. Jag tror att merkostnaden för byggnadsföretag och arbeten i
allmänhet i jämförelse med kostnaderna före kristiden för närvarande är ungefär
20 procent och att örn det verkligen skall uppstå ett sådant intresse för att
igångsätta arbeten, som man påräknar, böra nog kommunerna och landstingen
kunna beräkna att få ett grundbidrag av staten, som någorlunda uppväger den
genom krisen tillkomna prisökningen. Det är detta som föranlett, att man gjort
en ändring i formuleringen i denna punkt, och jag är övertygad om att statsrådet
och arbetsmarknadskommissionen icke ha någonting att invända mot
denna förändring, som torde vara en förbättring.

Dessutom skulle kommunerna kunna få ett bidrag, som beräknas på den sammanlagda
kostnaden i varje särskilt fall. Dessa frågor skulle underställas arbetsmarknadskommissionen,
och summan av de bidrag, som en kommun skulle
få för sina utgifter under året, skulle bestämmas vid årets slut. Detta bidrag
skulle utgå efter en viss progression i förhållande till skattetrycket inom kommunerna,
och enligt propositionen skulle maximum beträffande kommunens
utgifter för detta ändamål vara 1 krona 50 öre per skattekrona. På den punkten
har jag jämte några andra ledamöter av utskottet antecknat en reservation,
där vi föreslå, att detta maximum skall ökas till 2 kronor per skattekrona.
Det allmänna kommunala skatteutjämningsbidraget inträder ju, när en
kommuns utgifter uppgå till 11 kronor 50 öre per skattekrona, under förutsättning
att utgifterna för kyrka, skola och fattigvård uppgå till 5 kronor 50 öre
per skattekrona. I regel uppgå väl. utom beträffande städerna och särskilt då
de största städerna, utgifterna för kyrka, skola och fattigvård till 5 kronor 50
öre per skattekrona, när kommunens utdebitering är uppe i mera än 11 kronor,
men det finns givetvis en del kommuner, särskilt då städerna, där icke detta
är fallet. Jag tror emellertid inte, att denna höjning beträffande maximeringen
av kommunens utgifter från 1 krona 50 öre till 2 kronor spelar någon roll för
de stora städerna. Det skulle vara fråga örn en oerhörd arbetslöshet, örn till
exempel kostnaderna för dessa ändamål i Stockholm eller i Göteborg skulle
överstiga 1 krona 50 öre per skattekrona. Men däremot är det uppenbart, att örn

On&dagen dea 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslay till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
arbetslösheten inom en kommun är relativt stor, så att man närmar sig denna
gräns av 1 krona 50 öre och kommunens skattetryck i övrigt är ganska betydligt,
slappnar så småningom kommunens intresse att söka begränsa utgifterna
för arbetslösheten så som man skulle göra, ifall det ekonomiska ansvaret vore
något större. När skattetrycket kommer upp i 14—15 kronor eller mera, betyder
ju en utgiftsökning ingenting för kommunen, som då får hela eller åtminstone
i det närmaste hela den ökning, som dessa arbetslöshetskostnader medföra,
ersatt genom skatteutjämningsbidrag. Denna maximering^ av utgiften verkar
alltså i huvudsak på de medelhårt belastade kommunerna, så att dessa skulle
bli återhållsamma i fråga om utgifterna för arbetslösheten, i den mån detta är
möjligt.

Vad kontantunderstöden beträffar har det ju skett en omändring av beräkningsgrunderna
för olika delar av landet, så att beräkningen ansluter sig till
den för folkpensioneringen verkställda dyrortsgrupperingen. Nu framgår det
av både propositionen och utskottsutlåtandet, att det icke är meningen att denna
dyrortsgruppering strikt skall följas. Detta skulle verka alldeles orimligt ■ ■
man kan icke i dyrortsavseende strikt dela upp landet efter dessa normer ■—
utan det måste ske en prövning beträffande varje särskild kommun, då det gäller
gränsfall mellan de olika områdena, men förslaget innebär, att bidraget till
kontantunderstöden i varje fall icke skall bli så högt, att det motsvarar arbetslönerna
i orten utan att nian skall hålla det nere i sådan grad, att de arbetslösa
icke skola förlora intresse för arbete i den allmänna marknaden. Det
skulle vara den största olycka som kunde inträffa, örn utvecklingen skulle gå
därhän att icke detta intresse uppehölles. En förbättring har ju vidtagits även
därutinnan att barntillägg skola utgå till större familjer för upp till sex barn.
Detta ha vi inom utskottet ansett riktigt. Likaså skall hyresbidrag kunna utgå
i vissa fall, då det icke kunnat utgå tidigare, men summan av dessa bidrag får
icke bli så stor, att den motsvarar inkomsten för arbetaren i den vanliga arbetsmarknaden
på de orter det gäller. Detta är som sagt utomordentligt viktigt,
och jag har särskilt velat understryka den punkten.

Jag har den livliga förhoppningen och förvissningen, att arbetsmarknadskommissionen
med allt intresse skall söka fullfölja de direktiv, som statsrådet och
statsutskottet givit och som nu säkerligen också riksdagen kommer att besluta.
Men när man läser detta utskottsutlåtande, finner man, att hållpunkterna för
riksdagens och regeringens ståndpunkt till denna fråga äro ganska vaga. Arbetsmarknadskommissionen
får en utomordentlig maktbefogenhet att jämka i
de olika fallen, och därav följer, att man måste ställa mycket stora krav på
arbetsmarknadskommissionens fullgörande av detta uppdrag. Det ligger i sakens
natur, att man icke beträffande en sådan fråga som denna drar upp strikta
riktlinjer, som det verkställande organet under alla förhållanden skulle följa.
Det finns ingen möjlighet till detta. Men man måste naturligtvis med mycket
stor skärpa kräva, att detta organ skall gå försiktigt fram och göra det yttersta
för att nå ett resultat, som visserligen är fullt tillfredsställande för de människor
som drabbas av arbetslöshet och deras familjer men också från det allmännas
synpunkt är tillfredsställande, så att man icke skadar vad man vill
gagna och så att man, när denna svåra tid är över, kan komma in i normala
gängor utan någon friktion på detta område.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets kläm,
men med den ändring i motiveringen, som föreslås i båda de förevarande reservationerna.

Herr Nilsson, Theodor: dag skall icke taga kammarens tid i anspråk för
att framhålla någon avvikande mening från vad utskottet har föreslagit utan

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering rn. m. (Forts.)
fastmera för att giva utskottet ett tacksamt erkännande för att utskottet beaktat
de synpunkter, vi i motionen nr 178 anfört beträffande det betänkliga i
de nya linjernas uppdragande i tillämpningen, då det gäller arbetslöshetens bekämpande.
Liksom utskottet skriver på sid. 16, så förväntar också jag, att
Kungl. Majit och framför allt statsrådet Möller kommer att beakta de synpunkter
som utskottet här angivit. Utskottet har, herr talman, på sid. 18 i sitt
betänkande också berört en punkt, som vi i vår motion påpekat, nämligen frågan
om korttidsarbetarna. Utskottet säger därvidlag: »Otvivelaktigt finnas
emellertid bland dessa fall, då ett kompletterande understöd av arbetslöshetsmedel
skulle vara motiverat men där sådant på grund av nuvarande bestämmelser
rörande kontantunderstöd icke utbetalas.» Ja, tyvärr är det så. Det
finns ju numera en hel del industrier på olika platser, som i rätt stor utsträckning
börja tillämpa denna partiella arbetslöshet och inskränkt driften till fem,
fyra eller tre dagar eller på en del platser till varannan vecka. Det är ju klart,
hur detta skall verka i en kommun. Om en arbetare med 8—10 kronor om dagen
får arbeta vecka efter vecka tre ä fyra dagar, måste han ju anlita fattigvården,
sedan de resurser som han haft att falla tillbaka på äro uttömda. Kommunen
får ju icke något anslag av staten och får icke ens räkna dessa utgifter
såsom utgifter för arbetslöshetens bekämpande. Utskottet säger också i
slutet av sitt yttrande: »Enligt utskottets uppfattning bör nu berörda spörsmål
i fortsättningen ägnas särskild uppmärksamhet under beaktande av de
synpunkter, som i motionerna anförts.» — Jag ber, som sagt, att ytterligare få
understryka detta, och förväntar att så också kommer att ske.

Jag har emellertid begärt ordet egentligen för att yttra något i en annan
fråga. I vår motion ha vi påpekat ett förhållande, som är rådande på en hel
del arbetsplatser och som börjar knäsättas litet varstans. Det är fråga örn
skiftarbetslösheten, där en arbetare blir anställd i ett arbete, som bedrives för
arbetslöshetens bekämpande, får arbeta tre—sex månader och så får avsked,
då andra rycka in på hans plats. I regel är det fråga om tre månader. De som
därpå anställas få då efter tre månader sluta arbetet, och ett nytt arbetslag
träder till. Under den gamla arbetslöshetskommissionens så kallade nödhjälpsarbeten
eller reservarbeten konstaterade vi, att en viss ovilja och ohåg rådde
hos de arbetare som blevo skickade till sådana arbeten. Vi kunde förstå detta,
enär ju lönerna där sattes så att de icke skulle stimulera till lust att fortsätta
med sådant arbete utan i stället till lust att snarast möjligt få arbete i öppna
marknaden. Vi förstodo denna ovilja, och därför har förhållandet ändrats. Vi
ha fått en ny regim, som ännu icke är fullt i detalj utformad. Det kommer att
bero på tillämpningen, hur denna regim skall fungera. Utskottet har ju därom
skrivit, att det med sin kännedom om Kungl. Majit och statsrådet Möller tror
att direktiven komma att tillämpas på smidigaste och bästa sätt. Man har
emellertid nere i västkustmetropolen nyligen tecknat kontrakt med en entreprenör
för ett entreprenadarbete, där summan gäller 2,300,000 kronor. Denna
entreprenör skulle få lov att av sina gamla arbetare anställa 25 procent, och
75 procent skulle anställas av arbetslösa byggnadsarbetare och andra arbetare.
Men så framställdes frågan om införande av så kallat skiftarbete, >så att dessa
arbetare, som anställdes i första omgången, skulle få arbeta vissa månader
och därefter avskedas samt nya arbetare träda till. Men då begärde entreprenören
60,000 kronors tillägg, om detta skulle genomföras. Efter underhandlingar
och kompromisser har man lyckats komma ned till ett tillägg på 35,000
kronor, vilket godkänts av arbetsmarknadskommissionen. Litet varstans i bygderna
Ilar jag försport att det går på samma sätt — en ledamot av kammaren
sade mig just i dag att det hänt i hans hemtrakt. När man börjar tala om del -

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Ansiag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
arbetslöshet, begära entreprenörerna tillägg på grund av att arbetsintensiteten
minskas, då den en gång inövade forceringen hakar upp sig. Vi förstå
nog också litet var, hur det skall kännas för en arbetare, som blir anställd
med vetskap örn att när tre—fyra månader äro gångna, blir han arbetslös
igen. För det första kan detta så lätt väcka känslor av tröstlöshet. Även om
vederbörande skulle kunna lägga undan något på dessa tre månaders lön för
att betala av å skatterestantier, ifall han inte är alltför utblottad, eller om
han kunde avbetala litet av sina matskulder eller andra dylika skulder, tänker
han i alla fall som så: »Det gör jag inte, ty det är meningslöst. Jag tar i
stället vara på de ören, som jag förtjänat, och ser efter örn jag kan leva på
dem i framtiden.» Inkomsterna på dessa arbeten äro inte så stora, trots det att
för dem tillämpas samma löner som i öppna marknaden. Därför får ingen förvåna
sig över om vederbörande skulle förtröttas. Nej, den rätta arbetsglädjen
framskapar man inte med detta system. Det är sant, och jag vill erkänna, att
det kan vara svårt att sätta igång arbeten, som skulle kunna absorbera alla
arbetslösa krafter. Fastän jag ju vet, att den mannen eller de männen, som
äro initiativtagare till denna ändring, ha varit besjälade av önskan att få bort
denna tröstlöshetskänsla hos dem, som ofrivilligt och oförvållat drabbats av
arbetslöshet, undrar jag, om man inte nu i alla fall kommit med ett system,
som fortfarande ger plats för den känslan. Beträffande de arbeten, som sattes
igång under den gamla A. K:s tid, var det inte så noga med tiden, när de
kunde bli färdiga — de kunde rent av läggas ned, när vi ansågo det opraktiskt
att fortsätta dem -— men ett av huvudskälen till att vi till slut rent av ansågo
dem vara opraktiska var, att de blevo så dyra. Få vi nu dessa arbeten så mycket
billigare utförda? Nej, det få vi knappast. Vi vinna åtminstone inte allt
det, som vi velat vinna. Känslan av att vederbörande som ofrivilligt och osjälvförvållat
kommit i denna arbetslöshetssituation av staten eller samhället blir
hjälpt att klara sig, gör det till en glädje för honom att utföra arbetet och
till en glädje att känna med samhället. Det resultatet vinner man för det
första inte. För det andra vinner man inte heller att arbetena bli nämnvärt
billigare, och då är det inte så värst mycket bevänt med de ändrade förhållandena.

Herr talman! Jag tror inte att jag med vad jag nu sagt underkänt betydelsen
av alla de förmåner, som det nya systemet ändå för med sig, men det väsentligaste,
den arbetsglädje, den känsla av tillfredsställelse i en brydsam situation,
som vederbörande skulle få, den lyckas de icke helt att få, liksom vi
inte heller lyckas vinna den besparing, som vi åsyfta att ernå.

Då den kungl, propositionen i denna fråga remitterades till statsutskottet,
yttrade sig statsrådet Möller här i kammaren rätt tydligt och gjorde en hel del
förtröstansfulla uttalanden. I slutet av sitt anförande gick han också in på
spörsmålet örn tillämpningen av skiftarbetena. Herr statsrådet säde, att han
för dagen då inte ville gå in på att lämna något vidare meddelande örn sin egen
ståndpunkt till frågan — såvitt jag förstod låg detta underförstått i vad han
sade — eller hur denna form av arbete skulle komma att i framtiden bedrivas.
Liksom kammaren och hela vårt folk bär jag ett kolossalt förtroende för statsrådet
Möller och vet, att han vill göra det allra bästa. Det må väl då icke
anses förmätet av mig att, då herr statsrådet nu är närvarande i kammaren,
uttala en önskan, att herr statsrådet ville vara vänlig att i någon mån klarlägga,
hur man tänkt sig tillämpningen i fortsättningen utformad beträffande
just detta sistnämnda spörsmål.

Jag ber, herr talman, att få hemställa örn bifall till utskottsutlåtandet i dess
helhet.

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m,

Anslay till åtgärder för arbetsmarknadens reglering rn. m. (Forts.)

Herr Ekströmer: Herr talman! Jämte herr Bengtsson i Bosgård har jag
väckt en motion, däri yrkas, att i sysselsättningsprogrammet för arbetslöshetens
avhjälpande även skulle ingå utdikning av mossar för torvupptagning.
Då utskottet nu har behandlat denna motion, jag skulle vilja säga något
platoniskt, anser jag mig vara skyldig den goda saken att här säga några ord
i denna, soni jag själv tycker, mycket viktiga fråga.

Upptagningen av bränntorv och utdikningen av mossar för sådant ändamål
äro ju arbeten, som i högsta grad fylla de kvalifikationer, som enligt propositionen
anses vara önskvärda för ett arbetslöshetsobjekt. Ty någon råvaruåtgång
förekommer inte, kapitalmarknaden tages i mycket ringa utsträckning
i anspråk och arbetet måste anses vara av stor vikt för vår folkförsörjning.
Om man då därtill lägger, att arbetet inte fordrar någon som helst yrkesutbildning
eller yrkeskunnighet och att vi ha våra torvmossar spridda praktiskt
taget över allt i landet, så att någon längre förflyttning av arbetskraft
inte behöver ifrågakomma, synes mig ett sådant arbete vara i högsta grad
lämpligt såsom arbetslöshetsobjekt.

Nu kommer härtill en faktor, som jag tillmäter mycket stor betydelse, och
det är vår bränslefrågas i mitt tycke ganska oroande läge.

Bränslekommissionen har ju signalerat en högst betydande utökning av
de vedkvantiteter, som skola huggas för nästa säsong, ja man har talat örn
att det erfordras ända upp till 40 miljoner kbm. Men med de veduttag, som
skett under de båda föregående säsongerna, är det då att befara, att vedsortimenten
på många skogar helt enkelt börja ta slut, så att man får gå
upp i de högre dimensionerna, i massaveds- och timmerdimensionerna för att
fylla måttet. Varje skogsman och varje ekonomiskt tänkande människa förstår,
att detta är högst oekonomiskt. Jag besökte häromkvällen en biograf och
fick där se en sådan där hurtigt eggande filmjournal, som visade vedhuggning,
troligen i Stockholmstrakten: Man fick där se gamla härliga timmerfuror
falla för yxan för att omedelbart upphuggas till ved, och jag försäkrar,
att det skar i mitt gamla skogshjärta att se så ypperligt virke förfaras på
det sättet. Jag tycker därför att det vore skäl att nian gjorde allt, vad som
göras kunde, för att inte sådana beklämmande syner skola alltför ofta få
skådas i verkligheten.

Det finns här i landet ett bränsle, som är fullt likvärdigt med veden — jag
skulle nästan tro, att det är bättre — och det är vår bränntorv. Vi lia outtömliga
kvantiteter bränntorv i hela landet, vilka kvantiteter bara ligga och
vänta på att bli upptagna. Såsom industribränsle är torven ett förträffligt
bränsle och den kan även med mycket stor fördel användas för vanliga uppvärmningsändamål.
Jag har verkligen svårt att förstå, varför inte statsmakterna
långt tidigare fäst allvarlig uppmärksamhet på de möjligheter vi lia i
det hänseendet till vår bränsleförsörjning. Därför tilläto vi motionärer oss
att framkomma med ett förslag örn att, eftersom torvupptagning påtagligen
var ett utomordentligt arbetslöshetsobjekt, på det sättet få fram önskvärda
kvantiteter bränsle.

Nu har, som sagt, utskottet med ganska kall hand avvisat vår tanke. Det
är naturligtvis då ingenting att göra åt den saken i år, men jag skulle ändå
vilja hemställa till regeringen och myndigheter i övrigt att ta denna fråga
under allvarligt övervägande. Jag vet ju, att bränslekommissionen har lagt
fram. ett program för bränntorvsupptagning för nästa säsong, och det har
uppgivit^, att det skulle röra sig om ungefär 300.000 ton. Men detta är för
litet, det hjälper inte. Jag vet nog, att det möter mycket stora svårigheter på
allmänna arbetsmarknaden att få igång en torvupptagning i stor skala, men
jag har sett en uppgift om — huruvida uppgiften är riktig kan jag inte säga

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

— att man i det lilla Danmark har planerat upptagning av 3,000,000 ton torv
och jag kan ej förstå varför vi ej här kunna göra något liknande, örn viljan
är god. Mina herrar, 3 miljoner ton, det vore något att komma med, det kunde
bli till verklig hjälp för våra skogar, vilka, som jag tror, annars komma
att bli rätt illa hanterade under några år framåt.

Herr talman! Jag tror, att det helt enkelt blir nödvändigt att vederbörande
taga upp torvfrågan på allvar, men då jag i detta sammanhang ej lärer
kunna vinna något med ett säryrkande, så vill jag sluta mitt anförande med
att — ehuru med stor tvekan på denna punkt — yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Elowsson, Nils.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall tillåta mig att uttala min
synnerliga tillfredsställelse med det utskottsutlåtande, som nu är under behandling.
Jag kan icke läsa detta utskottsutlåtande på annat sätt än att
statsutskottet enhälligt önskar, att det här i landet skall drivas en aktiv aTbetslöshetspolitik
avseende att skapa sysselsättning i nyttiga och helst alldeles
nödvändiga arbeten för människor, som i denna tid ha olyckan att bli
arbetslösa. Eftersom denna åsikt örn hur vi skola behandla arbetslöslietsfrågan
under nuvarande tid så helt stämmer med min egen, hoppas jag, att
det beslut, som nu skall fattas, skall bliva utgångspunkten för en örn möjligt
ännu aktivare sysselsättningspolitik än den, vi ha bedrivit förut under
krisen.

Jag skulle till detta vilja lägga, att arbetslöshetspolitiken i princip bör gå
ut på att ge alla arbetsföra människor, som icke kunna finna sysselsättning
i den öppna arbetsmarknaden på vanligt sätt, möjlighet att försörja sig med
arbete. Jag har i själva verket därmed också besvarat frågan om skiftarbetet.
Enligt min mening böra arbetsföretag åstadkommas av olika slag i så stor
omfattning, att samtliga arbetsföra människor kunna få sysselsättning och
att skiftarbete följaktligen endast skall tillämpas under den övergångsperiod,
som vi ju inte kunna undgå, eftersom vi inte ha tillräckligt många arbetsföretag
igång. Det finns så många skäl emot att införa skiftarbetet som en
allmän princip för vår arbetslöshetspolitik under denna kris, men jag skall
inte utveckla dem närmare. Det är likväl klart att örn jag icke lyckas, vilket
jag ju hittills inte har gjort, att skapa sysselsättningsmöjligheter åt alla,
det också finns mycket goda skäl för att ransonera de arbetstillfällen, som
staten och kommunerna ställa till de arbetslösas förfogande, men jag hoppas,
som sagt, för min del, att detta skall vara en övergångsperiod.

Sådana principdeklarationer kunna ju ha sitt värde, men de måste naturligtvis
förses med vissa förbehåll. Den kris. i vilken vi nu befinna oss, har
en helt annan karaktär än den arbetslöshetskris, vi hade att bekämpa under
åren 1932, 1933, 1934 och ända fram till åren 1935 och 1936. Jag skall icke
närmare utveckla skiljaktigheterna därvidlag. Det som kräves nu av arbetsmarknadskommissionen
är en mycket smidigare anpassning till olika slags
behov inom samhället än som krävdes under den föregående krisen. Jag vill
bara fästa uppmärksamheten på att, örn man skulle anordna stora arbeten,
som avsåge att sysselsätta samtliga arbetslösa, så kunde på grund av andra
åtgärder det lätt nog uppstå en brist på arbetskraft hos de vanliga företagen,
inom industrier, inom hantverk — ja, den kanske till och med skulle
sträcka sig till kontoren, ehuru vi inte behöva räkna med det nu. Om det
befinnes önskvärt, att man inkallar många personer till tjänst för försvaret,
taga ju sådana inkallelser inte de arbetslösa i främsta rummet, utan veder -

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
börande inkallas, alldeles oavsett om lian är arbetslös, örn han går i statligt
eller kommunalt beredskapsarbete eller örn han arbetar på en verkstad eller
hos en hantverksmästare eller utför något annat arbete. Har man då en mycket
stor arsenal av offentliga arbeten, som, sedan man en gång påbörjat
dem, måste slutföras, kan den risken uppstå, att man icke lyckas tillämpa
en så smidig arbetslöshetspolitik, att det finns folk att få i de inkallades
ställe pa verkstäder och vid andra företag, där man måste hålla arbetet i
full utsträckning uppe. Jag bara nämner detta såsom ett exempel på att
det verkligen är svårare att nu föra en arbetslöshetspolitik än det varit förut,
Det är alldeles samma förhållande som örn det skulle uppstå ett väsentligt
större behov av arbetare i våra skogar, och skola vi öka vår vedproduktion
—- den saken var en föregående talare inne på — måste vi naturligtvis
sörja för att det finns tillräckligt med folk för arbetet i skogarna. Jag
medger mycket gärna, att min första strävan då skulle vara att förlänga
arbetssäsongen för de skogsarbetare, sorn vi ha här i landet, hellre än att i
större utsträckning nyrekrytera skogsarbetarna från andra områden, men det
kan hända, att situationen blir så pressande att andra än skogsarbetare till
mycket stort antal under någon tid kanske måste tagas ut till skogsarbete.
Det har nämnts fantastiska siffror ibland, vilka gudskelov visat sig vara
betydligt överdrivna, men det är möjligt, att 25,000 ä 50,000 man extra
under vissa tider måste sysselsättas med vedhuggning. Då skall det också
finnas möjlighet för arbetsmarknadskommissionen att ordna den saken. Jag
har förut påpekat detta, men det kan inte skada att understryka det ännu
en gång, och det är ju icke för intet som vi numera inte kalla anslaget här
för ett anslag till arbetslöshetens bekämpande utan för ett anslag för arbetsmarknadens
reglering.

Den andra punkt, som gör att man tills vidare tyvärr nödgas förse sin
principiella deklaration med förbehåll, är den roll, som byggnadsverksamhetens
inställande — kanske inte helt, men dock till 70 procent, ty så mycket
har den blivit inställd — spelar för situationen på hela arbetsmarknaden. Det
program för arbetsanskaffning, som vi behandla i dag, är på sätt och vis ur
penningsynpunkt den mindre delen av hela det arbetsanskaffningsprogram,
som ingår i planen. Tilläggsstat II upptog arbeten för 128 miljoner kronor,
som skulle räknas som arbetslöshetsarbeten. Det nu förevarande anslaget rör
sig dock bara örn 25 miljoner kronor. Jag har tillåtit mig att offentligen —
jag vet inte, örn jag sagt det förut i riksdagen — bebåda, att det skall komma
en bostadsbyggnadsproposition, som avser att för bostadsbyggande mobilisera
ett minimum av 200 miljoner kronor eller eventuellt ända upp till 300 miljoner
kronor för att försöka få i gång en byggnadsverksamhet ungefär motsvarande
den vi hade år 1930.

Men situationen inom byggnadsindustrien är för närvarande så svävande,
att man inte för ögonblicket och inte för de närmaste månaderna är villig att
engagera statsmakterna vid utförandet av ett mycket stort bostadsbyggnadsprogram.
Jag behöver inte utveckla detta närmare. Örn man å andra sidan
tror, att man i en bostadsbyggnadsproposition, som jag hoppas att riksdagen
skall få mottaga i början av april månad om icke förr, avser att lägga fram
förslag på detta område, så är man naturligtvis inte särskilt hågad att anbefalla
arbetsmarknadskommissionen att ögonblickligen sätta i gång en mängd
andra arbeten, som i alla fall inte skulle kunna fullföljas, örn ett stort antal
byggnadsarbetare skola mobiliseras för byggnadsverksamhet i stället. Det
är sådana saker som göra, att man, hur ledsamt det än är, ännu så länge
måste beväpna sig med litet tålamod, och det förefaller mig, som örn man
skulle kunna ställa anspråket på ett sådant tålamod.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

Del har sagts, att arbetslinjen alltid har varit den dominerande linjen i
svensk arbetslöshetspolitik. Det är riktigt. Teoretiskt var det så. Men under
den förra krisen förgingo både 1932 och 1933 utan att arbetslinjen alls var
dominerande. I själva verket får nian gå ända fram till år 1935, innan man
finnér arbetslinjen vara den större linjen i jämförelse med kontantunderstödslinjen.
Kontantunderstöden voro under åren 1932 och 1933. ja till och med
ännu under år 1934 den absolut dominerande hjälpformen beträffande de arbetslösa.
Förhållandet är likadant i dag, och det kommer enligt min övertygelse
att bli detsamma under den närmaste tiden. Men med tanke på statsutskottets
utlåtande, de önskemål, som finnas hos regeringen, och de strävanden,
som finnas i arbetsmarknadskommissionen, så skola, så fort vi fått
förutsättningarna klara för hur vi böra handla för framtiden särskilt beträffande
byggnadsindustrien, alla ansträngningar sättas in för att skapa tillräckligt
många och tillräckligt stora arbetsföretag, så att åtminstone huvudmassan
av de arbetslösa skall kunna uppsugas av dem, utan att detta naturligtvis
får lägga hinder i vägen för den smidighet, som själva näringslivets
utveckling för närvarande kräver beträffande möjligheterna att disponera
arbetskraft för olika ändamål.

Jag ser inte någon anledning att i övrigt taga upp en detaljdiskussion.

Utskottet har, såvitt jag förstår, efter en mycket ingående prövning stannat
för att såväl beträffande kontantunderstöd som arbeten åtminstone i stort
sett godkänna de statsbidragsgrunder, som äro föreslagna i propositionen.

Jag kanske emellertid, eftersom jag inte kan erinra mig, att det har gjorts
förut i kammaren, får nämna några ord örn bakgrunden till de nya statsbidragsgrunderna.
En av de större undersökningar som vi, som arbetade i 1937
års arbetslöshetssakkunniga, satte i gång rörde kommunernas bidrag mot arbetslösheten
under den föregående krisen, och vi försökte då göra en mycket
noggrann undersökning. Bokföringsmetoder och sådant lade emellertid delvis
hinder i vägen, men i stort sett tror jag att vi kommo till riktiga resultat beträffande
den börda, som kommunerna i förhållande till staten hade burit
under den förra krisen. Vad som därvid framförallt framträdde var den fantastiska
ojämnheten av de bördor, som olika kommuner hade fått underkasta
sig. Jag kan nämna, att en sådan kommun som Malmön i Bohuslän fick år
1933 ett skattetryck enbart för arbetslösheten på 10 kronor 30 öre. Tjurkö,
som det kanske verkar litet löjligt att taga fram som exempel här, eftersom
den kommunen är en liten ö, hade emellertid enbart för arbetslösheten det
året ett skattetryck av 13 kronor 48 öre. Bro socken i Bohuslän hade 1936
ett skattetryck av 17 kronor 12 öre. En sådan kommun som Kville hade ett
.skattetryck av 12 kronor 38 öre, och en kommun som Alnön i Västernorrland
hade år 1933 ett skattettryck av 3 kronor 95 öre men 1936 ett skattetryck
av 10 kronor 53 öre. Jag talar nu bara örn kostnader på grund av arbetslöshet
och inga andra kostnader. En sådan kommun som Njurunda hade 1936
ett skattetryck av 6 kronor 37 öre, och Sköns kommun hade ett skattetryck
av 8 kronor 85 öre. Dessa kommuner fingo naturligtvis skatteutjämningsbidrag.
De hade mycket stora fattigvårdskostnader tillika med dessa arbetslöshetskostnader,
men det är inte alldeles riktigt, som herr Nilsson i Landeryd
trodde, att kommunerna vid skattetryck av 14, 15 eller 16 kronor få ut allt
det övriga i skatteutjämningsbidrag. Det är möjligt att det skett någon förbättring
i det avseendet under de senaste två åren, men i själva verket har,
såvitt jag vet, för de allra mest skattet.yngda kommunerna den faktiska skattebördan
varit så hög som från 19 och upp till 21 kronor, och först när de
kommit över dessa siffror, ha de praktiskt taget fått allt annat i skatteutjämningsbidrag.
I en kommun hade man 43 kronor i kommunalskatt per skatte -

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
krona, men i ett sådant fall kom naturligtvis den kommun, som hade detta
högre skattetryck, i alla fall, efter sedan den fått skatteutjämningsbidraget,
inte ned till lägre skatt än mellan 19 och 21 kronor.

Jag har nu nämnt några siffror för en del kommuner, som haft mycket höga
arbetslöshetskostnader under den förra krisen. Jag övergår därefter till exempelvis
sådana kommuner som Stockholm och Göteborg, och beträffande dem
vill jag minnas att det förhöll sig så, att Stockholm, som under ett år hade
en arbetslöshet av över 17,000 personer, likväl aldrig kom upp till ett kommunalskattetryck
för arbetslöshetens bekämpande av 1 krona 50 öre per skattekrona.
Göteborg kom åtminstone något år rätt obetydligt över 2 kronor. Malmö
stad hade litet högre kostnader. Det var sådana jämförelser som gjorde, att
vi sade oss, att det gamla bidragssystemet inte skall tillämpas under en kommande
kris, utan vi skola sörja för att det blir en helt annan rättvisa kommunerna
emellan. Därför skapades detta förslag, som innebär, att ingen kommun
för arbetslöshetens bekämpande behöver ådraga sig en kostnad, som överstiger
1 kr. 50 öre per skattekrona, och även under 1: 50 få de visst statsbidrag,
d. v. s. upp till 1 krona få de 20 öre per skattekrona i statsbidrag för
arbetslöshetens bekämpande. Jag skall inte ingå på skalan, den har i detta
sammanhang ganska litet intresse.

Nu är emellertid att observera — det måste man ha gjort i statsutskottet —
att representanter här i riksdagen för en av de stora städerna i motioner mycket
skarpt vänt sig mot detta - nya bidragssystem såsom alltför betungande
för kommunerna. Jag vill inte utan vidare avfärda den kritik de utöva. Den
bygger visserligen i väsentlig mån på missförstånd örn det nya systemets
verkliga innebörd och framför allt vad det betyder i jämförelse med det gamla
systemet för en stad som t. ex. Göteborg, men jag måste säga mig att örn nu
dessa städer, där vi för närvarande ha arbetslöshetens tyngdpunkt — det är
ju i Göteborg framför alla andra samhällen i vårt land — hesitera för att
sätta i gång företag, därför att de tjocka att de få bära för tung börda själva,
så är det klart, att örn man skulle säga, att deras egen skattetunga skall uppgå
till minst 2 kronor, kan det bli ett rätt allvarligt hinder, då det gäller att
fatta kommunala beslut örn igångsättande av arbeten för att sysselsätta de
arbetslösa.

Ja, detta är vad jag i huvudsak har att anföra med hänsyn till vad som
har förekommit här i kammaren. Jag förordar alltså statsutskottets förslag
beträffande statsbidrag, som ju sammanfaller med den kungliga propositionens.

Frågan om dikning av våra mossar tillhör så att säga inte mitt fack, i varje
fall tillkommer det inte mig att syssla med den. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att i utskottets utlåtande reses intet hinder mot att använda arbetslöshetsmedel
även för utdikning av mossar, som skulle göra en del bränntorv
tillgänglig. Även om utskottet inte har varit särskilt positivt, då det
gällt att behandla motionen, så finnes det alltså ingenting som gör, att det
inte kan lämnas bidrag. Utskottet har på en väsentlig punkt utvidgat fullmakten
för arbetsmarknadskommissionen. Kungl. Majit hade föreslagit, att
sådana arbeten, till vilka det finnes statsbidrag på femte huvudtiteln, skulle
kunna få bidrag icke bara efter de ordinarie grunderna, utan också av arbetslöshetsmedel.
Detta har statsutskottet utvidgat till att gälla arbeten på samtliga
huvudtitlarna. Eftersom det väl finnes dikningsbidrag på jordbrukets
huvudtitel, har där alltså lämnats en utväg för att komplettera sådana statsbidrag
med arbetslöshetsmedel. Örn det sedan blir något av, vågar jag inte
yttra mig örn, men i princip förhåller det sig i varje fall på detta sätt. Det är
klart, att dessa dikningsarbeten få komma upp i konkurrens med förslag till

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
andra arbeten som föreligga, och det blir arbetsmarknadskommissionens sak
att jämföra dem och göra urvalet så lämpligt som möjligt, både med hänsyn
till den lokala arbetslöshet, som kan finnas, och med hänsyn till de arbetslösas
kvalifikationer.

Ja, herr talman, jag vill med dessa ord säga, att jag är glad över detta utskottsutlåtande,
och jag hoppas att det skall bilda utgångspunkten för en
mycket aktiv arbetslöshetspolitik, varvid aktiviteten naturligtvis inte får resa
hinder för smidigheten.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag skulle endast vilja knyta några
reflexioner till det föreliggande betänkandet. Den första reflexion man
gör är den, att det trots alla socialministerns och även arbetsmarknadskommissionens
ansträngningar går väldigt långsamt att få fart på de företag,
som skola sättas i gång för arbetslöshetens bekämpande. Det är som om vi
hade fastnat i någon byråkratisk trampkvarn, ur vilken man inte kan komma
loss. Det blir oändligt med utredningar och massor av undersökningar,
men man kommer inte fram till några verkliga åtgärder.

Det är väl ändå en ganska stor orimlighet att vi i en tid som denna överhuvud
taget skola dragas med arbetslöshet. Det är en anomali. Det skapar
olust i landet, det söndrar folket och förstör den enighet, som mäste, finnas
i en tid som denna. Herrarna ha säkerligen inte en klar föreställning om
den olust och det missnöje som råder till följd av arbetslösheten i landet.
Det går nog inte att fortsätta alltför länge med att låta armarna vila i kors,
utan det är nödvändigt att försöka spränga formalismens och byråkratismens
fjättrar och verkligen sätta spaden i jorden, så att vi få åtgärder och inte
bara utredningar. Jag vet att det också är herr statsrådets mening, så detta
är ingen kritik mot honom.

Sedan är jag tveksam örn huruvida understödslinjen i längden kan vara
fördelaktig. Om den dragés ut för långt i tiden, bli familjerna utarmade,
och det hela lastas över på fattigvården. Detta är varken psykologiskt
eller ekonomiskt klokt, så mycket är säkert.. Dessutom kommer härtill, att
arbetarna i stor utsträckning inte anmäla sig till understöd, därför att de
hoppas att det ändå skall bli möjligt för dem att få arbete. Då taga de. ut
sina sista slantar, och familjerna bli ruinerade. Det är heller inte lyckligt.
Yi måste nog vara på det klara med att vi inte kunna upprätthålla en arbetslöshetsarmé
att lia till hands vid arbetsmarknadens fördelning av arbeten,
ty det vore säkerligen en farlig väg att vandra. Att det behöves smidighet,
det är jag ense med herr statsrådet om, men först och främst behövs
det arbete. Det är det primära, det är det nödvändiga, det är. huvudsaken.

I detta sammanhang vill jag säga, att man i längden inte kan låta en
sådan nyckelindustri som byggnadsindustrien stå stilla till 70, kanske 80
procent. Det kommer att medföra stora svårigheter och återverkningar på
skilda områden, och jag tror också, att det kommer att skapa ett missnöje,
som blir svårt att bemästra för både stat och kommun. Jag vill också begagna
tillfället påpeka, att kommunerna ha mycket svårt att erhålla besked
från Kungl. Majit, när det är fråga örn lån som ha begärts för olika företag.
Stockholms stad har låneframställningar, som ligga sedan avsevärd
tid, utan att man har fått besked, andra ha avslagits. Det är klart, att örn
man begär att kommunerna skola sätta i gång arbeten, måste de få ta upp
lån, så att det blir möjligt för dem att börja. Det är nog så, att man här
har låtit det draga alltför långt ut på tiden. Jag förstår ju, att lånemöjligheterna
äro begränsade och att man vill ransonera lånemarknaden, men när
arbetslösheten är så omfattande som den för närvarande är i de större stä -

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
derna och även i en del mindre samhällen — det sistnämnda dock endast i
vissa trakter — så borde man kunna förvänta, att möjlighet beredes städerna
att snabbt erhålla lån.

I detta^ sammanhang vill jag också säga, att nog äro de stora städerna
infamt påpassade, och de bli alltid illa behandlade. Det är ju inte populärt
vare sig i denna eller i andra kammaren att betona detta, men det kan
inte hjälpas, man måste säga som sanningen är, och det är nog ganska viktigt,
att nian inte behandlar städerna eller kommunerna principiellt olika
utan att det blir en rättvis ordning, som är lika för alla, när det gäller de
principer, som skola tillämpas vid anslagens fördelning och för den delaktighet
kommunerna skola ha vid arbetslöshetens bekämpande.

Jag vill slutligen också hemställa, om det inte vore klokt att sätta i
gång arbeten i stor stil på vissa områden för att, när det gäller samhällsnyttiga
företag, ändå i form av produktiva företag få valuta för de pengar
man lägger ut. Jag tycker därför att det är vida fördelaktigare att använda
pengarna till att sätta i gång företag, som ge behållning, än att gå på
understödslinjen, där man inte får några arbetsresultat. Jag har för min
del aldrig kunnat begripa motståndet mot projektet från Örebro om byggande
av Svea kanal. Det är ett stort och entusiasmerande företag, som säkerligen
skulle bereda omfattande arbetsmöjligheter. Det finnes andra liknande
— t. ex. dubbelspåren — projekt. Det är väl ändå bättre, att människorna
ha arbete än att de få underhåll av det allmänna i form av understöd,
av kommunerna i form av fattigvård och på åtskilliga andra sätt,
varav icke något produktivt resultat uppstår, men där man i stället kan
riskera vissa moraliska vådor av en understödspolitik, i varje fall örn den
sträcker sig alltför långt.

Jag hoppas att dessa synpunkter principiellt inte strida alltför mycket
mot herr statsrådets egna synpunkter. Jag skulle för min del vara tacksam,
örn man omsider ville skrida till åtgärder i arbetslöshetsfrågan och
därvid taga itu med stora företag, alltså gå på arbetslinjen och icke på understödslinjen.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall bara tillåta mig en enda
replik till den föregående talaren. I fråga örn kontantunderstöd och arbetslinje
behöver jag inte tvista med honom, ty kontantunderstöd skola endast utgå under
en övergångstid. Men jag kan för min del inte underlåta att påpeka, att det
icke förhåller sig så, att det bara göres utredningar och att inga åtgärder vidtagas.
Om herr Ström hade att svara för bostadsproduktionen i landet — han
borde kanske rätteligen lia det för Stockholms del ■—• så skulle han tvingas att
handla precis på samma sätt som vi ha gjort. Man kan nämligen inte bara vräka
ut pengar till uppförande av bostäder utan att bry sig om hur höga hyrorna
komma att bli i de hus man uppför. Det är en lika enkel som påtaglig sanning,
att innan detta är klarlagt lär det inte gå att få fart på byggnadsindustrien
i verklig mening.

Naturligtvis kommer det att byggas en del ändå. Vi ha ju en särskild proposition
örn bostäder i Linköping och Trollhättan, som ligger hos riksdagen för
avgörande utan att man behöver avvakta några andra utredningar. Men det
måste göras klart, att Kungl. Maj :t icke utan riksdagens bifall — det är riksdagen
som bestämmer hur mycket pengar vi skola få för sådant ändamål —
kan ordna dessa saker. Följaktligen göra vi vad vi kunna för att få fram en
proposition i ämnet, och så får riksdagen — som jag hoppas mycket snabbt —
ta ställning till den — i varje fall utan onödiga dröjsmål.

Örn man emellertid inte förstår, att det är situationen inom byggnadsindu -

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
strien, som ligger i botten på alla de svårigheter, över vilka man för närvarande
klagar, då det gäller att sköta vår arbetslöshetspolitik, så är det inte mycket
att diskutera örn. Det förhåller sig på det sättet. Få vi loss byggnadsindustrien
ur dess nuvarande kramp, så skall situationen på arbetsmarknaden efter min
tro jämförelsevis snabbt reda upp sig.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! .Jag begärde ordet närmast med anledning
av den reservation, som är avgiven beträffande de nya grunderna för
statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader. I denna reservation har
yrkats, att maximigränsen för kommunens utgifter för arbetslöshetsändamål
borde höjas till 2 kronor per skattekrona. Jag betraktar utskottets förslag på
den punkten — alltså en begränsning av arbetslöshetsutgifterna till 1 krona
i)0 öre per skattekrona — såsom det värdefullaste och viktigaste i de nya grunder,
som här föreslås. Just detta förhållande, att kommunernas arbetslöshetskostnader
begränsas, är synnerligen viktigt för att man på det hela taget skall
få en jämnare fördelning av denna kostnadsbörda än som var möjligt enligt
tidigare gällande grunder.

Reservanten herr Nilsson i Landeryd, som talade för sin reservation, gjorde
gällande, att storstäderna, exempelvis Stockholm, mycket väl skulle kunna bära
en uttaxering av 2 kronor per skattekrona för sina arbetslöshetskostnader. Ja,
men nu förhåller det sig i alla fall så, att det inte är storstäderna, som drabbas
av denna höjning av maximibeloppet. Det måste bli en fruktansvärd arbetslöshet
i Stockholm, föreställer jag mig, om staden på sitt stora, skatteunderlag
skulle nödgas uttaxera 2 kronor för ändamålet. Nej, det blir de små fattiga
kommunerna med litet skatteunderlag, som i första hand och i alldeles särskilt
hög grad komma att drabbas. Nu säga visserligen reservanterna här i sin reservation:
»Utskottet önskar därvid betona, att en dylik höjning icke medför en
merbelastning för de skattetyngda kommunerna, enär dessa genom det allmänna
skatteutjämningsbidraget kompenseras för sina utgifter härutinnan.» Men
herr Nilsson i Landeryd har redan i någon mån korrigerat reservationen på
denna punkt och framhållit, att det kan finnas undantag, där möjligen så icke
kommer att ske. Ja, så är det verkligen, och det är nog inte bara undantag utan
i en mängd fall, där skattetyngda kommuner, som tillika ha en mycket stor
arbetslöshetsbörda, icke kunna erhålla skatteutjämningsbidrag för eventuellt
ökade arbetslöshetskostnader.

Även om skatteutjämningsbidrag kan påräknas, kan ju i varje fall enligt
gällande författning på området icke full ersättning påräknas, emedan högst
50 % skatteutjämningsbidrag lämnas, när utdebiteringen överstiger 14 kronor
per skattekrona. Men jag kan påvisa, att under de senare åren en mängd skattetyngda
kommuner, som samtidigt lia haft en mycket stor arbetslöshet, på grund
av den spärr som finnes angiven i författningen och som säger, att kommunernas
kostnader för kyrka, skola, fattigvård och barnavård skola motsvara ett
skattetryck av minst 5 kr. 50 öre, icke kunnat erhålla hela det skatteutjämningsbidrag,
som de enligt författningens andra punkt skulle vara berättigade
att få. Jag har här i min hand en förteckning över ett tjugotal kommuner i
Göteborgs och Bohus län, samtliga skattetyngda och flertalet med en mycket
stor arbetslöshetsbörda, som just ha fallit på denna spärr och under 1940 icke ha
kunnat utfå hola skatteutjämningsbidraget på grund av nyssnämnda bestämmelse
örn 5 kr. 50 öre.

.Tåg skulle nog närmare kunna förklara, hur detta förhållande har uppstått.
Det är möjligt, att icke alla kammarens ledamöter ha kännedom därom, men
jag vet, att den kommunala skatteutredningen har sin uppmärksamhet fästad
på detta förhållande och viii också i sinom tid kommer att föreslå ändrade be -

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
stämmelser härutinnan. Orsaken är riksdagens egna beslut på en hel mängd
områden. Genom att exempelvis folkpensionerna höjts, ha fattigvårdskostnaderna
i kommunerna kunnat minskas. Genom att staten övertagit hela kostnaden
för lärarlönerna. lia kommunernas kostnader för folkskoleväsendet minskat,
genom barnbidragen lia barnavårdsnämndernas kostnader kunnat minskas o. s. v.
Men å andra sidan ha kommunerna genom statsmakternas beslut åsamkats en
hel rad utgifter, som inte få inräknas i dessa 5 kr. 50 öre, alltså icke betraktas
som sociala utgifter utan måste uppföras på kommunalnämndens budget. Det
är detta, som har vållat förskjutningen, och det är detta förhållande som gör,
att den motivering, som reservanterna föreslå, icke längre håller streck.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på detta förhållande. Jag tror inte,
att kammaren skulle vilja godtaga en motivering, som i själva verket inte
är riktig.

Jag skulle kanhända säga några ord örn utskottsförslaget i övrigt. Jag, tror
då att jag i största allmänhet kan säga, att förslaget är väl så bra som man
med hänsyn till de olika önskemålen vågar begära. Det har förelegat en mängd
motioner med olika yrkanden. Utskottet har försökt att taga hänsyn till en hel
rad motionsvis framställda erinringar och fått fram ett förslag, som enligt min
uppfattning måste betraktas såsom en förbättring av den ursprungliga propositionen.
Det är klart, att alla inte kunna vara fullt tillfredsställda, och på en
del punkter kunde förslaget kanske ha varit tydligare formulerat, det kunde ha
givits klarare direktiv och förslaget kunde således fått en ur många synpunkter
bättre utformning. Som ett litet exempel på vad man möjligen kunde ha önskat
sig vill jag nämna beräkningen av kommunernas årskostnader för arbetslösheten.
Det är nämligen denna årskostnad, som skall utgöra grundvalen för det
procentuella statsbidraget och som således beräkningen baserar sig på. Där
säger utskottet på sid 15: »Det förutsättes, att de arbetslöshetsåtgärder, vilkas
kostnader kommun önskar inräkna i totalsumman för året. i förväg godkännas
av arbetsmarknadskommissionen.» Ja, så måste det tydligen vara, ty andra
kostnader, som arbetsmarknadskommissionen inte kan godkänna, kunna tydligen
inte få läggas till grund. Men då framställer sig alltjämt frågan, vilka
kostnader som böra upptagas, och det är naturligtvis alltid en sak, som blir
föremål för olika uppfattning. Här skulle man kunnat önska, att direktiven
hade utskrivits tydligare, men i själva verket kommer ju det hela att bli beroende
av den tillämpning de myndigheter, som skola ta hand örn detta, komma
att följa. Så blir det också i övriga fall. Hela detta förslag, vilket jag anser
vara en utan tvekan mycket stor förbättring i förhållande till den tidigare ordningen,
blir till sin verkan beroende på tillämpningen. Jag tror jag vågar säga,
att det är statsutskottets förhoppning, att detta förslag skall få en förnuftig
och human tillämpning. Under sådana förhållanden tror jag också, att det kommer
att bli välsignelsebringande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Söderkvist.

Herr Heiding: Herr talman! Alla äro väl ense om att arbete bör beredas
de arbetslösa i största möjliga utsträckning, men för att alla skola få arbete
i den omfattning som är önskvärd måste företag av olika slag igångsättas.
Man måste därvid i första hand tänka på att arbetena bli av produktionsbefrämjande
art. Utskottet har också uttalat sig för igångsättande av nödiga
och nyttiga arbeten. Härutinnan skulle ju kunna inbegripas vissa arbeten av
en art som jag närmast tänker på och som vi i en reservation lia uttalat oss
för att de direkt måtte upptagas i utskottets motivering. Lika väl som man
nämnt byggandet av skogsvägar och utdikningen av torvmossar, kunde man

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
ju, som i reservationen föreslås, lia upptagit torrläggning av förut odlad men
otillräckligt torrlagd jord. Detta är en produktionsfrämjande åtgärd av ett
slag, som man i dessa tider bör tänka på. Om riksdagen gjorde ett uttalande
i denna riktning, kunde arbetsmarknadskommissionen överväga sådant arbete
och även upptaga det på arbetsprogrammet. Herr Fredrik Ström tyckte att
Svea kanal vore något att tänka på, men jag undrar örn man inte i första
liand bör tänka på smärre kanaler, nämligen sådana med vilka man utdikar
torvmossar och en del försumpad åkerjord. Sedan man genomfört sådana produktionsfrämjande
arbeten kan man i framtiden tänka på andra större företag
av olika slag.

Som saken ligger till borde riksdagen kunna biträda den av herr J. B.
Johansson m. fl. avgivna reservationen, och jag anser att ett sådant direkt
uttalande skulle ha en viss betydelse. För övrigt är jag fullt ense med utskottet
i fråga örn dess uttalande på samtliga punkter, och jag har intet annat yrkande
än örn bifall till utskottets utlåtande, såväl när det gäller motivering
som kläm, men jag hemställer, herr talman, att kammaren i fråga örn motiveringen
måtte intaga ett tillägg och bifalla den reservation som jag förut
nämnt.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Herr Bernhard Nilsson befarade att örn
den översta gränsen skulle sättas till kronor 1: 50, komme detta att verka på
sådant sätt att kommunerna skulle sätta i gång en hel del arbeten som de
annars inte skulle ha gjort. När propositionen blev känd bland kommunalmännen
ute i landet och man fick reda på de villkor som skulle sättas för
statsbidraget i fortsättningen, uppstod en viss besvikelse, och även här i riksdagen
lia ju höjts röster för att översta gränsen skulle bringas ner till 1 krona.
För min del tror jag att den ståndpunkt som statsutskottet har kommit
till är den för såväl kommunerna som staten mest betryggande, och det finns
följaktligen enligt min mening ingen anledning att göra ändring på den punkten.
Det skulle vara olyckligt örn reservanternas mening segrade, ty därigenom
skulle kommunerna hindras att påbörja arbeten som de möjligen redan
hade tänkt på.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz: Anledningen till att jag har begärt ordet är att jag i
denna fråga har väckt en motion, som går ut på att skapa en för arbetslösa
funktionärer, kontorister, folkskollärare och därmed jämförbara lämpad
hjälpform, som ger dem tillfälle att uppehålla och utvidga sin yrkesskicklighet.
Det är önskligt att de inte i händelse av arbetslöshet kopplas in på t. ex.
ett kroppsarbete, som kanske pågår under längre tid, och måhända glömma
sin färdighet på det område de specialiserat sig på. Statsutskottet har avstyrkt
motionen med en s. k. välvillig motivering, som är ganska typisk. Den
återfinnes överst på sid. 15 och innebär att utskottet anser det i motionen
berörda spörsmålet värt beaktande såsom en fråga på lång sikt. Jag tror
emellertid att det vore oförståndigt att låta alltför lång tid gå, innan man vidtager
några åtgärder.

Jag har inte, herr talman, tänkt ställa något yrkande örn bifall till motionen,
och jag vill bara understryka vikten av att man inte låter tiden gå alltför
länge, ty då blir det inte något gott resultat. Jag är säker på att samhället
skulle förtjäna på att låta dessa funktionärer bibehållas vid den kunskapsnivå
som de ha förvärvat, så att den inte går till spillo.

Jag har, som sagt, inte något yrkande, herr talman.

Första kammarens protokoll 1941. Nr 17.

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

Herr Sjödahl: Det vore mycket olyckligt om riksdagen skulle följa den
reservation som högern avgivit och som innebär att kostnaderna skulle helt
ersättas av staten först när man kommer över 2 kronor. Hela den tankegång
som på olika sätt kommer till synes, att hjälpen till de arbetslösa i första
hand skall vara en kommunernas egen sak och att först i andra hand staten
skulle inskrida, måste jag beteckna såsom mycket olycklig. Här har staten
genomfört en arbetslöshetsförsäkring, visserligen av frivillig natur, som
går ut på att staten skulle hjälpa de enskilda kassorna att klara en normal
arbetslöshet. Det måste då te sig som ännu rimligare, att när det gäller en
krisarbetslöshet sådan som den nuvarande staten likaledes inskrider och lämnar
en avsevärd hjälp. Detta ligger, tycker jag, i öppen dag. Den av regeringen
föreslagna och av utskottet tillstyrkta åtgärden att staten, så snart
kostnaden överstiger 1 krona 50 öre, övertar praktiskt taget hela kostnaden,
finner jag vara ytterst erkännansvärd och ett steg i rätt riktning.

För min del hade jag önskat att staten kunnat inskrida till kommunernas
hjälp i ännu större utsträckning. I den ytterst ensidigt verkande arbetslöshet
som krisen medfört hade det enligt min mening varit lyckligt örn staten kunnat
hjälpa kommunerna redan när deras arbetslöshetskostnader överstiga en
krona. Man har emellertid inte ansett sig kunna gå längre än som här är
ifrågasatt, och redan detta är ett steg i rätt riktning, som kommer att verka
mycket välgörande för många hårt arbetslöshetstyngda kommuner. Man får
alltså vara tacksam för vad som vidtagits.

Av ett yttrande från statsrådsbänken tycks det framgå att man tror att
det missnöje som förekommer i Göteborg med denna arbetslöshetsproposition
har sin grund i ett visst missförstånd på olika punkter. Det är måhända
sant, men även efter denna reforms genomförande kommer för den, åtminstone
absolut taget, mest arbetslöshetstyngda kommun som vi lia i landet, nämligen
min hemstad, det nya systemet inte att verka så ekonomiskt hjälpande i
jämförelse med det gamla som man kanske hade önskat. Det har inom kommunen
gjorts vissa utredningar hur detta system skulle ha verkat örn det
varit gällande under arbetslöshetskrisen 1933, och det visar sig att kostnaderna
för Göteborgs stad skulle bli större med det nu föreslagna systemet
än med det system som då gällde. Det hade givetvis varit lyckligt örn man
kunnat gå längre och sänka gränsen från kr. 1: 50 till 1 krona. Men denna
sak kan ju inte betraktas ur den ena eller andra kommunens synpunkt, utan
måste ses ur hela landets synpunkt, och då måste man säkerligen erkänna
att reformen för ett flertal av våra kommuner kommer att verka välsignelsebringande,
även örn den inte gör det i samma mån för alla, och att det alltså
i stort sett är gott och lyckligt att den nu genomföres.

Jag skulle också vilja ge mitt erkännande åt vissa uttalanden som ha gjorts
i statsutskottets utlåtande, varigenom man tillmötesgått synpunkter som framförts
i en motion av mig och några andra. Att döma av arbetsmarknadskommissionens
uttalande rörande engångsbidraget kunde man befara att de 20
procenten sällan skulle utbetalas och att man i allmänhet skulle stanna vid
mycket lägre belopp. Vare sig denna tolkning av arbetsmarknadskommissionens
utlåtande är riktig eller icke, så har statsutskottet genom sitt uttalande
bestämt understrukit att engångsbidraget i allmänhet icke får understiga 20
procent. Ett sådant uttalande måste i nuvarande situation hälsas med glädje.
Det är också lyckligt att statsutskottet beträffande statsbidraget till ränteoch
amorteringskostnader uttalar att detta skall utgå så länge de ekonomiska
verkningarna av krisen äro för kommunerna kännbara. Det förefaller mig som
örn detta vore en välvilligare skrivart än den som arbetsmarknadskommissionen
har begagnat sig av, och jag vill uttala den förhoppningen att vid till -

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
lämpningen av dessa av riksdagen snart godkända bestämmelser arbetsmarknadskommissionen
måtte visa kommunerna, de skattetyngda och arbetslöshetstyngda
kommunerna, all den välvilja som statsutskottet uppenbarligen med
sitt uttalande har velat visa. Jag har ingen anledning att tro att så inte
kommer att bli fallet, men jag vill understryka vad som nyss sades här från Bohusbänken,
att när det gäller sådana här saker kommer resultatet mindre att
bero på riksdagsbeslutet än på tillämpningen, och det vore därför synnerligen
önskvärt att tillämpningen från arbetsmarknadskommissionen och även
från socialdepartementet, i den mån detta får med saken att göra, blir sådan
att kommunerna verkligen stimuleras att sätta i gång arbeten. Jag vill nämna
att om man i min egen stad skulle sätta i gång arbeten för blott hälften
av de arbetslösa som vid den tidpunkten funnos, så skulle för dessa 3,000
arbetslösa behövas arbeten för ett belopp av 36 miljoner kronor. Det är uppenbart,
att för att man skall kunna anslå så väldiga belopp måste man å ena
sidan ha trygghet för att få ett engångsbelopp av statsmedel, som täcker
de merkostnader som uppstå genom att dessa arbeten nu igångsättas, och
å andra sidan vara säker på att staten inte alltför tidigt indrar sitt bidrag
till förräntning och amortering av dessa väldiga summor. Statsutskottets
välvilliga skrivsätt på denna punkt måste av kommunerna anammas
med stor tacksamhet, och jag hoppas att tillämpningen i fortsättningen blir
sådan att man verkligen kan fullfölja detta program. Det var väl detta so:
cialministern menade, när han uttryckte sin förhoppning att större delen av
de arbetslösa snart skulle få sysselsättning och inte behöva åtnjuta kontantunderstöd.

Statsutskottet är värt allt erkännande för vad det gjort i denna punkt, och
jag vill ännu gång uttala att man får hoppas att vid tillämpningen den anda
som präglar statsutskottets uttalande måtte förverkligas i full utsträckning.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Då jag har deltagit i utskottsbehandlingen
av detta ärende vill jag yttra några ord med anledning av de
anmärkningar som framställts mot utskottets ståndpunkt.

Herr Ekströmer nämnde formfrågan, och jag ber att få säga att jag för
min del anser denna vara av så stor betydelse att den bör lösas oavsett beslutet
i arbetslöshetsfrågan. Det är livligt att hoppas att den snarast möjligt
kommer under riksdagens prövning.

Herr Mannerskantz berörde sin motion om kontoristernas fortsatta utbildning,
men man kan väl inte gärna undanta kontoristerna från den omskolning
som är ifrågasatt beträffande andra yrkesmän. Behovet av en omskolning
måste bedömas lika för alla kategorier, även för kontoristerna.

Herr Heiding nämnde torrläggningen och avdikningen. Det slog mig då
jag hörde detta yttrande, att då vi förra veckan behandlade jordbruksfrågorna
uppträdde en mycket framstående representant för jordbruket och yrkade
sänkning av anslaget till avdikning. Vidare ber jag få erinra örn att
på tilläggsstaten är upptaget ett anslag på, örn jag inte minns fel, tre miljoner
för dylikt ändamål, och då kan det ju anses obehövligt att skriva örn
det i samband med denna sak. För övrigt möter det väl intet hinder för
Kungl. Maj:t att uppta både torv och torrläggning i programmet för arbeten
till arbetslöshetens bekämpande. Denna tolkning finner jag stöd för i statsrådet
Möllers uttalande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottsmajoritetens hemställan
oförändrad.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag begärde ordet för en replik till
herr Sjödahl med anledning av vad han yttrade örn reservationen. Formule -

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
ringen kanske var en smula oöverlagd, men han sade att enligt reservationen
skulle staten inte ingripa förrän kommunens kostnader uppginge till 2 kronor.
Så är icke förhållandet, utan reservationen innebär lika väl som propositionen
en skala för bidraget till kommunerna, vilket tydligt framgår av
det långa stycket i slutet på sid. 20. Det är överhuvud taget samma skala
som statsutskottets förslag innehåller, endast med den skillnaden att maximeringen
skulle inträda först vid 2 kronor.

När jag ändå har ordet skall jag nämna något i anledning av vad herr
Andersson i Rixö yttrade. Enligt herr Andersson skulle jag ha sagt i mitt
första anförande att en utgift för Stockholms stad på 1 krona 50 öre icke
bleve betungande. Jag sade i stället att Stockholms stad och Göteborgs stad
och några andra större städer icke under några förhållanden kunde tänkas
komma upp till så höga kostnader för arbetslöshetens bekämpande som 1 krona
50 öre per skattekrona.

Jag vill också säga ett ord till herr Anderson i Arboga, då hail talade örn
det statsbidrag som beviljats för utdikning av sänka marker. Detta bidrag
avser sådana marker som icke tidigare äro torrlagda, alltså något helt annat
än vad reservationen innebär. Reservationen innebär att arbeten skulle kunna
igångsättas för att förbättra vattenavledningen på redan odlade marker, där
det visat sig att markägarna icke ännu en gång kunna bekosta ett sådant
företag, utan det måste ske genom statens försorg, örn det överhuvud taget
skall komma till stånd. Det finns planer upprättade för en mängd sådanaföretag
som icke äro inbegripna i de tre miljoner som herr Anderson i Arboga
talade om, utan ligga helt vid sidan av dessa. Det skulle vara utomordentligt
värdefullt, eftersom denna mark redan är odlad och det bara gäller att få
bättre avrinning av vattnet. Därmed skulle man också gynna vår folkförsörjning.
Jag är livligt övertygad om att örn denna fråga kommit upp i debatten
på avdelningen i utskottet, skulle man kunnat enas örn ett uttalande som
kunnat tillfredsställa även dem som icke ha anslutit sig till reservationen.

Herr Sjödahl: Med anledning av herr Nilssons i Landeryd anförande vill
jag endast påpeka att av hela mitt yttrande framgick, att vad jag beklagade
i reservationen var dess tanke att statens fulla garanti skulle inträda först
när beloppet överskred 2 kronor, medan jag däremot ansåg att det vore lyckligt
och riktigt att man i nuvarande kris, som inte är någon kris framkallad
av lokala förhållanden, utan av förhållanden som gå långt utöver kommunernas
möjligheter att inskrida, snarare sänkte än höjde gränsen, för statens
fullständiga övertagande av kostnaderna. Örn jag har uttryckt mig på något
annat sätt, så att missförstånd kunnat uppkomma, beklagar jag detta, men
det framgick av hela mitt anförande att meningen var den som jag här nämnt.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att,
utom beträffande motiveringen, till vilken herr talmannen ville återkomma efteråt,
hade i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet endast yrkats att
vad utskottet hemställt skulle bifallas.

På gjord proposition bifölls utskottets hemställan.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats l:o) att
utskottets uttalanden skulle godkännas; 2:o) att den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna, med 1) betecknade reservationen skulle godkännas;
samt 3:o) att kammaren skulle godkänna herr Johan Bernhard Johanssons
m. fl. med 2) betecknade reservation. Herr talmannen anförde vidare,
att propositioner komme att framställas särskilt angående utskottets yttrande

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
beträffande sysselsättningsprogrammet, särskilt rörande utskottets yttrande
beträffande de nya grunderna för statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader
och särskilt i fråga örn utskottets motivering i övrigt.

Sedermera gjorde herr talmannen till en början propositioner, först på godkännande
av utskottets yttrande beträffande sysselsättningsprogrammet samt
vidare på godkännande av den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. angående
denna del av motiveringen anförda reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på godkännande av utskottets
yttrande i förevarande del, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som med avseende å motiveringen i statsutskottets utlåtande nr 43
godkänner utskottets yttrande beträffande sysselsättningsprogrammet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. angående
denna del av motiveringen anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 51.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Därefter gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets yttrande
beträffande de nya grunderna för statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader
samt vidare på godkännande av den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. med avseende å denna del av motiveringen anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen godkändes på gjord proposition utskottets motivering i övrigt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, angående regleringen för budgetåret 1941/42 av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till Punkten 7.

V^pUan<ktet oKungl. Majit hade föreslagit riksdagen att dels till Bidrag till vägunderm.
m. hållet på landet m. m. för budgetåret 1941/42 anvisa ett anslag av 47,700,000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; dels ock godkänna följande

Förslag

till

Förordning

angående statsbidrag till vägunderhåll och vinterväghållning på landet under
år 1941.

Härigenom förordnas, att utan hinder av vad i 2 § 1 mom. förordningen den
30 juni 1936 (nr 451) angående statsbidrag till den allmänna väghållningen
i riket föreskrives, följande skall äga tillämpning:

Till vägdistrikt skall, i mån av tillgång å därtill anslagna medel, för år
1941 lämnas statsbidrag med åttiofem procent av det belopp, vartill väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen beräknar distriktets kostnad för vägunderhåll och
vinterväghållning under året skäligen böra uppgå. I fråga örn ödebygdsväg
skall bidraget dock, efter i övrigt samma grunder, utgå med nittiofem procent.

För tilldelning till vägdistrikten av ifrågavarande bidrag till vägunderhållet
på landet m. m. skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgöra en fördelningsplan.
över det beslut, varigenom denna fördelningsplan fastställes, må
besvär icke anföras.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 83,
av friherre A. De Geer m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 128, av
herr O. Werner m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville bifalla Kungl. Maj:ts
proposition örn bidrag till vägunderhållet på landet m. m. genom anvisande
av ett anslag av 47,700,000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen
men att^ riksdagen därvid måtte ställa det villkoret, att bidraget skulle beräknas
utgå med 85 procent å 1941 års verkliga vägunderhållskostnad.

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren,
nr 139, av herr M. Svensson m. fl. och den andra inom andra kammaren,
nr 189, av herr E. Lindmark m. fl. hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av det under sjätte huvudtiteln äskade anslaget å 47,700,000 kronor till
Bidrag till vägunderhållet på landet m. m. måtte besluta att, med ändring av
Kungl. Maj:ts förslag,

antingen såsom grund för fördelningen av anslaget lägga de i 2 § 1 mom.
av kungl, förordningen den 30 juni 1936 givna föreskrifterna samt giva anslaget
förslagsanslags natur

eller också anvisa dels ett anslag å 40,200,000 kronor, vilket, utan hinder av
vad i 2 § 1 mom. förordningen av den 30 juni 1936 stadgades angående statsbidrag
till sommarvägunderhållet på landet, skulle i mån av tillgång å därtill
anslagna medel lämnas åt vägdistrikt såsom statsbidrag med 85 procent ■— för
ödebygdsvägar med 95 procent — av det belopp, vartill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beräknade att distriktets kostnad för sommarvägunderhåll
under 1941 skäligen borde uppgå, dels ock ett förslagsanslag av 7,500,000
kronor att användas till statsbidrag med 85 procent — för ödebygdsvägar 95
procent ■—• av distriktets verkliga kostnader för vinterväghållningen under år
1940.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till vägunderhållet på landet m. m. (Forts.)

Slutligen hade i en av herr G. Pettersson i Hällbacken m. fl. inom andra
kammaren väckt motion, nr 173, hemställts, att riksdagen matte besluta, att
statsbidraget till vägunderhållet på landet skulle, i likhet med vad som hittills
gällt, utgå på de verkliga kostnaderna och för nästa budgetår med 85 procent
samt att till ödebygdsväg och vinterväghållning å sådan väg särskilt bidrag
med 10 procent skulle lämnas av statsmedel utöver de 85 procenten, och för
budgetåret 1941/42 anvisa ett anslag av 47,700,000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen, i anledning av de i ämnet väckta motionerna I: 83 och
139 samt II: 128, 173 och 189, måtte

a) med avslag å Kungl. Maj :ts förslag till förordning angående statsbidrag
till vägunderhåll och vinterväghållning på landet under år 1941 besluta att
nämnda statsbidrag skulle, efter i huvudsak oförändrade grunder i övrigt, för
detta år utgå med åttiofem procent, dock att till kostnader för underhåll av
ödebygdsväg och vinterväghållning å sådan väg särskilt tilläggsbidrag med
tio procent finge lämnas;

b) till Bidrag till vägunderhållet på landet m. m. för budgetåret 1941/42
anvisa ett förslagsanslag av 47,000,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade anförts av herrar Johan Nilsson i Malmö, Lindström, Sven
Larsson, Bäckström, Boman, Sundberg, Ward, Persson i Falla, Bergström och
Bergvall, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å de i ämnet väckta motionerna I: 83
och 139 samt II: 128, 173 och 189, måtte

a) godkänna det av föredragande departementschefen framlagda^ förslaget
till förordning angående statsbidrag till vägunderhåll och vinterväghållning på
landet under år 1941;

b) till Bidrag till vägunderhållet på landet m. m. för budgetåret 1941/42
anvisa ett anslag av 47,700,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Som kammarens ärade ledamöter
finna av utlåtandet, har statsutskottet uppdelat sig på två linjer. Den
ena går ut på att hålla på den gamla ordningen beträffande tilldelningen av
bidrag för vägunderhållet på landet, och den andra avser att genomföra en ny
ordning, som kan sägas liksom syfta till skapandet av reda i de förhållanden,
som förut ha varit litet besvärliga. Den gamla ordningen, som statsutskottets
majoritet här står för, innebär att vägdistrikten årligen skola i statsbidrag erhålla
ett belopp, motsvarande ett visst procenttal av distriktets kostnader nästföregående
år. Den ordningen har inte varit någon ordning alls. Flera vägstyrelser
ha ibland tagit för sig på de andras bekostnad, och detta vill man
gärna fortsätta med även i framtiden.

Den nya ordningen enligt Kungl. Maj:ts och reservanternas förslag går. ut
på att man skall på förhand beräkna de anslag, som skola tilldelas de olika
vägdistrikten. När denna beräkning är klar och distrikten ha fått sina anslag,
så ha de att härtill anpassa de arbeten, som förestå under det kommande året.
Det förslaget har inte accepterats av statsutskottets majoritet. Vägstyrelsernas
ledamöter och ordförande äro de drivande krafterna, da det gäller att sätta
sig emot denna nya ordning. _

Det nya förslaget innebär ju att man har ett visst bestämt anslag, som skall

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till vägunderhållet vå landet m. m. (Forts.)
fördelas. När var och en har fått sitt, finns det inte utsikt att få mera, utgifterna
måste anpassas^ därefter. Då har emellertid kritiken sökt påvisa, att
detta nya förslag innehåller två punkter, som man inte kan gå med på, nämligen
för det första att man inte på förhand kan beräkna det anslag, som är
behövligt för det kommande året, och för det andra att man inte kan beräkna
vad som åtgår, ifall vinterväghållningen skulle bli osedvanligt svår. Man menar
att snöfall och andra dylika förhållanden göra det omöjligt att på förhand
beräkna de kostnader och det anslag, som sålunda behövs för det kommande
året. Nu har emellertid Kungl. Maj :t visat, att det mycket väl går an att beräkna
dessa kostnader. Man påvisar att mera betydande snöfall mestadels inträffa
under januari, februari och mars. Genom rapporterna för dessa månader
hareman således goda möjligheter att göra upp en beräkning för det kommande
året, grundad pa det löpande arets utgifter, i vilken då även vinterväghållningen
ingår. Vi reservanter lia också i vårt utlåtande starkt understrukit
dessa saker. . Örn kammarens ärade ledamöter observera vårt uttalande
på sid. 42, så säga vi där på tal örn möjligheterna att i förväg beräkna kostnaderna: »I

detta sammanhang må framhållas, att de inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
av väginspektionen verkställda undersökningarna rörande vägunderhallskostnaderna
numera omfatta 1938. 1939 och 1940 års underhållskostnader.
Därjämte har inspektionen satts i tillfälle att genom inkommande rapporter
rörande utgifterna för vägunderhållet och genom vägdistriktens till inspektionen
överlämnade stater för det nästkommande året utöva en fortlöpande kontroll
över vägunderhallskostnaderna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
salunda till sitt förfogande material för en i stort sett rättvis uppskattning av
vägdistriktens underhållsutgifter under det löpande året, varför eventuella farhågor
för ett oriktigt bedömande i förevarande hänseende måste anses mindre
befogade.»

Vi ha velat understryka detta. Enligt min mening står det också i överensstämmelse
med verkliga förhållandet. Alla farhågor för att man inte skulle
kunna göra en rättvis bedömning och någon rättvis uppskattning för det kommande
aret äro således ogrundade. De, som skola göra dessa beräkningar, lia
genom god kännedom örn vad som föreligger möjligheter att också komma till
en rättvis bedömning.

_Nu lia emellertid en del av statsutskottets ledamöter haft en annan uppfattning.
De ha helst velat diskvalificera oss, som stå för alternativ 2, eftersom
vi anses inte vara fackmän på området. Det är ett försök att stödja en svag
sak med att försätta oss ur spel genom att säga, att vi skulle sakna möjlighet
att göra ett rättvist bedömande. Jag väntar att detta blir sagt även i dagens
debatt. Det sades i fjol, det sades i statsutskottet nu, och det är väl därför
sa gott att jag tar hand örn detta påstående redan på förhand.

Vi i städerna, som under en 20, 30 år tillhört drätselkamrarna, ha ju också
sysselsatt oss med dessa saker. Vi kunna till och med tillskriva oss äran av att
ha lärt landsbygden, hur man skall sköta sina vägar. Vi tröttnade ganska tidigt
på de förhållanden, som existerade i fråga örn våra gator och tillfartsvägarna,
som gå fram inom städernas långsträckta ytterområden. Skötseln av
dessa makadamvägar gick till på det sättet, att man på hösten vräkte ut litet
makadam i gyttjan som lag på vägbanan. Så fick det ligga där, och det var
en fullständig lervälling vintern över. När då våren och sommaren kom, flög
hela den lervällingen. i torkat tillstånd in i lägenheterna. På det sättet blev
det ingen vidare glädje med det hela. Det var inte heller starkt. Vi beräknade
då vad 10 års underhåll skulle kosta, örn man fortsatte på det gamla viset. Vi
kommo snart underfund med att 10 års underhåll med makadam kostade mera

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till v eif/underhållet vå landet m. m. (Forts.)
än om vi grävde upp gatorna stycke för stycke, lade en bastant stengrund med
betong ovanpå den och därpå ett sandlager, på vilket det sattes smågatsten. På
10 år blev det billigare än att fortsätta med makadamen. Landsbygden har
sedan efterapat städerna både ifråga örn makadam och andra beläggningsmedel.

Jag vill ha yttrat detta i kammaren, därför att jag misstänker att det skall
komma samma uttalande i dag som ett par gånger tidigare, att eftersom vi
inte äro vägstyrelseordförande, så äro vi inte i tillfälle att rätt bedöma denna
sak. Nu vill jag ju inom parentes säga, att det hade varit mycket beklagligt,
örn vi haft fler vägstyrelseordförande i statsutskottet, ty då hade det nog inte
blivit tillfälle att få gehör för en förnuftig ordning. De äro ensidiga och parter
i målet. Det kan inte hjälpas — det måste sägas ifrån här. Vi hade inget
gehör i fjol. Vi voro tre reservanter den gången för Kungl. Maj:ts förslag,
som ju är det enda riktiga och kloka. I år ha vi blivit tio, och jag kan ju
t. o. m. nämna, att ett par, tre ordinarie ledamöter av utskottet ha sedan varit
hos mig och beklagat sig över att de inte kommo att sitta med vid utskottsbehandlingen,
ty suppleanterna ha inte röstat enligt den uppfattning, som de ordinarie
hade. Hade således dessa ordinarie ledamöter varit närvarande, hade
förhållandet varit ett annat. Vi, som äro i minoriteten, hade då varit i majoritet.

Sedan kommer man säkerligen också i den följande debatten att säga, att
med den nya ordning, som Kungl. Maj :t har föreslagit, komma vägskatterna
att bli större. Det är ett fullkomligt vilseledande resonemang. Vägskatterna
på landet bli inte alls större. Naturligtvis få distrikten betala sin andel, till
dess staten övertar det hela. Men detta tal är egentligen endast ett försök att
skrämma till sig en majoritet, som man hoppas skall rösta för det utskottsförslag,
som här föreligger. Verkliga förhållandet är nämligen att det föreligger
ett förslag, som innehar att staten skall övertaga hela denna kostnad för vägunderhållet.
Då undrar jag, örn inte det vore klokt att riksdagen redan ett år
innan detta tillstånd kanske inträder försökte sig på den ordning för fördelningen
av medlen, som här är föreslagen av Kungl. Majit. Jag tror att den
är den riktiga och kloka. Man beräknar vad var och en skall ha. Vägstyrelserna
veta, hur mycket de få, och de rätta sig efter det. Då kan man inte som
hittills taga för sig ibland på den andras bekostnad. Utskottsmajoritetens
förslag vill behålla den gamla ordningen, nämligen att ju mera pengar man
använder, desto större utsikter har man att få anslagsökning för det kommande
året. Vårt förslag avser ett bestämt anslag, som man har att anpassa sig
efter. Vi tro, att detta både ur ekonomisk och praktisk synpunkt är det bästa.

Jag ber därför, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Talesmannen för reservanterna,
herr Johan Nilsson i Malmö, uppehöll sig i större delen av sitt anförande
vid saker och ting, som han trodde skulle komma att sägas, och det
förledde honom till att glömma att beröra en del saker, som särskilt böra observeras
i detta sammanhang.

Jag vill då först be kammarens ärade ledamöter konstatera, att ingen av statsutskottets
ledamöter, således inte heller någon av reservanterna, har anslutit
sig till Kungl. Majlis förslag oförändrat. Reservanterna lia föreslagit, att det
skulle avsättas 1 miljon kronor av de av Kungl. Majit begärda medlen, som

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till vägunderhållet på landet m. m. (Förts.)
skulle utgöra något slags utjämningsanslag, inte bara för vinterväghållning
utan även för tjälskjutningar och andra inträffade skador på vägarna. I och
med detta ha också reservanterna lämnat sin anslutning till uppfattningen att
förfarandet med en på förhand verkställd uppskattning av vägunderhållskostnaden
omöjligen kan göras rättvist. — Jag skall återkomma sedermera till ett
par andra punkter i herr Johan Nilssons anförande.

Den omläggning, som föreslås i propositionen, har samma innebörd som den,
som redan förra året föreslogs av Kungl. Majit på samme departementschefs
föredragning, nämligen att det skall verkställas en på förhand skeende uppskattning
av vägunderhållskostnaderna, innefattande såväl sommarväghållning
som vinterväghållning, och att på grundval av denna uppskattning skall utbetalas
ett på förband fixerat belopp i bidrag till varje vägdistrikt samt att uppskattningen
skall verkställas av kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, över
vars beslut klagan icke får föras.

Herr Johan Nilsson har i sitt anförande flera gånger tillåtit sig säga örn
det nu rådande systemet, att en del vägstyrelser ha huggit för sig och dylikt.
Jag vet inte vad han grundar detta allmänt hållna uttalande på. Några exempel
har jag inte hört vare sig här eller i statsutskottet eller på dess fjärde avdelning.
Herr Johan Nilssons anförande är nog en reminiscens från gångna
tiders vägstrider och en sammanblandning mellan olika delar av det i och för
sig både stora och invecklade problem, som vägväsendet utgör.

Det har stått stora strider i vår riksdag om statsbidragets storlek. Det har
varit femtio procent, det har stigit undan för undan och är nu uppe i åttiofem
procent. Det har också varit stora strider om vägskatternas utgörande. Detta
har varit en strid från den tiden, då jordbruksfastigheterna buro en större tunga
för vägunderhållet.

Nu är den striden också slut, sedan vägskattegrunderna i 1934 års väglag
lia blivit ändrade, och det är — det vill jag särskilt understryka med anledning
av den siste ärade talarens yttrande — inte något vägstyrelseintresse, som tagit
sig uttryck genom det ställningstagande statsutskottet har gjort, utan statsutskottets
majoritet har haft i tankarna de väghållningsskyldiga, således de som
betala vägskatt. Det är dem frågan gäller. Vägstyrelserna lia den otrevliga uppgiften
att vara en mellanhand mellan de vägskatteskyldiga och staten, och hur
än statsmakternas beslut utfaller, måste ju vägstyrelserna fortsätta med denna
mycket vanskliga och ömtåliga uppgift.

Det är de vägskatteskyldiga denna sak gäller, och de vägskatteskyldiga äro
numera inte någon viss kategori i landsorten, utan vägskatten drabbar alla,
icke minst arbetare och tjänstemän, för att inte tala örn näringsidkare och andra.
De få alla bära sin dryga andel av vägskatten, och vägskatten på landsbygden
är en tunga, som på en hel del håll uppgår till inemot samma belopp som
landstingsskatten. Det är detta jag ber herr Johan Nilsson i Malmö, som bor
i en stad och som således är befriad från vägskatt, att särskilt beakta att vägskatten
är en extra tung pålaga, som vi på landsbygden måste bära.

Det är ju då inte underligt, örn det uppstår oro och bekymmer när en så utomordentlig
omläggning företages, som enligt vår uppfattning kan få en så pass
ödesdiger verkan. Det har under senare år, som sagt, stått strid om procenten
för statsbidraget, men den striden är slut. Däremot har det hitintills icke stått
någon strid örn grunden för statsbidragets utgående, nämligen att det skall
utgå på den verkliga kostnaden. Det är först förra året och även i år som förslag
örn ändring i det avseendet framlägges.

Förra året gick statsutskottet på samma linje som nu, och riksdagens båda
kamrar följde statsutskottet genom sitt beslut att vidbliva den tidigare ordningen.
Jag vill hoppas och tro, att så måtte bli fallet även denna gång.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Ansiag till vägunderhållet på landet m. m. (Forts.)

Jag har inte kunnat av handlingarna finna, att det är någon vägmyndighet,
t. ex. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som till Kungl. Maj :t gjort framställning
om denna omläggning av systemet, utan det förefaller, som örn förslaget
vore utarbetat inom departementet självt. Inte heller har förslaget varit utsänt
på remiss för yttrande. Man framhäver i förslaget såsom dess tyngdpunkt
sparsamhetskravet. I det avseendet kan det vara skäl att erinra örn — vilket
många känna till, men som för andra inte torde vara lika väl bekant — att
det år efter år har tillskapats en alltmer omfattande och skarp kontroll över
vägmedlens användning. Från och med hösten 1939 ha vägstyrelserna ålagts
att göra bokslut varje månad — den skyldigheten hade de för övrigt tidigare
— och att i särskilda rapporter, med kolumner, avpassade efter det 50-tal kolumner
som finnas i vägkassans kassabok, insända dessa månadsbokslut kvartalsvis
dels till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dels till vägingenjören
i länet. De ha således möjlighet att följa vägdistriktens utgifter månad för månad
för samma ändamål på de olika posterna samt, där avsevärda förändringar
ske, infordra förklaringar från vederbörande. Kontrollen är alltså ytterst noggrann
och skarp. Det har föreskrivits, att innan underhållsarbeten av någon
som helst betydelse verkställas — det gäller t. o. m. sådant som slagning av
makadam, makadamisering och mera omfattande grusning o. s. v. — skola
vägstyrelserna samråda med vägingenjören och inhämta hans godkännande.
Och skall ett arbete utföras på underhållet, som står på gränsen till att bli av
någon större omfattning, så skall särskild skriftlig ansökan ingivas om tillstånd
därtill. Jag vill här rätta ett missförstånd, som jag ofta möter. Man tror,
att vägstyrelserna skulle lia rätt att på vägunderhållets konto utföra s. k. vägförbättringsarbeten.
Det är en sak som förekom tidigare, men det avskaffades
för tre, fyra år sedan. Numera får icke på vägunderhållets konto föras någonting,
som har karaktären av ett förbättringsarbete på en vägbana, utan då skall
ansökan ingivas till länsstyrelsen och prövas i den ordning, som gäller för anslag
till vägbyggnader. Ett ingående samråd med vägingenjören äger alltså
rum på ett tidigt stadium, liksom också denne enligt väglagens bestämmelser
kallas till vägstyrelsesammanträdena. Och genom utdrag ur månadsbokslut och
kvartalsrapporter beredas numera både den lokala och den centrala vägmyndigheten
mycket stora möjligheter att ingripa reglerande i besparingssyfte.

Jag kan också nämna, att vid krigsutbrottet 1939 utsändes ett besparingscirkulär.
Man hade på känn att bilskattemedlen skulle sina, att vissa besparingar
måste göras och att inte annat än de nödvändigaste underhållsarbetena
borde utföras. Det tilläts att dikesrensning, röjning o. dyl. eftersattes. Vi lia i
statsutskottet infordrat uppgifter härom, som äro mycket exakta, därför att
dessa månadsbokslut och kvartalsrapporter ge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
möjlighet att mycket snabbt •— uppgifterna för 19-10 kommo in omkring
15 januari — exakt på kronan lämna uppgift om kostnaderna. Till belysning
av huru vägstyrelserna efterkommit myndigheternas krav på sparsamhet kan
man nämna, att kostnaderna för grusning och makadamisering, som år 1938
uppgingo till 22.0 och 1939 till 21.4 miljoner kronor, år 1940 nedgått till 10.4
miljoner, således eli minskning med mer än hälften. Kostnadsposten för röjning
och dikesrensning har också nedgått till ungefär hälften, eller från 9.4
år 1938 och 8.0 miljoner kronor år 1939 till 4.2 miljoner år 1940. Och underhållet
av permanenta och halvpermanenta beläggningar, som de två tidigare
åren uppgick till respektive 1,480,000 och 1,720,000 kronor, minskades 1940 till
700,000 kronor.

Vid den föredragning vi haft i statsutskottet lia vägmyndigheternas representanter
förklarat, att de inte se möjligheter till att ytterligare besparingar
skola kunna göras. Vad beträffar besparingarna på permanenta beläggningar,

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till vägunderhållet på landet m. m. (Forts.)
som voro så pass avsevärda, betecknades det såsom en i och för sig ganska betänklig
sak. Ett eftersatt underhåll i fråga om permanenta beläggningar kan
åstadkomma en ökad förbättringskostnad framdeles, en återställningskostnad,
som eventuellt kan bli större än de gjorda besparingarna. Också beträffande
besparingarna på grusning och makadamisering, röjning, dikesrensning o. s. v.
uttalades, att med de resultat som uppnåtts lär det inte vara möjligt att komma
längre i besparingshänseende, örn inte vägunderhållet skall eftersättas, samt att
det är dålig ekonomi här liksom överallt annars att försumma underhållet och
att totalkostnaderna bli lägre, om ett kontinuerligt underhåll äger rum.

Såvitt vi lia kunnat se inom utskottet, liksom även såvitt jag känner till
genom den praktiska erfarenheten, finns det inte längre möjligheter att komma
fram till några större besparingar på annat sätt än örn man skall sänka vägarbetarnas
löner. I en hel del vägdistrikt har det skett indragningar av arbetsfolk
och avskedanden av vägarbetare, men skall det krävas ytterligare besparingar
utan att underhållet måste eftersättas, så kommer det med sannolikhet
att gå ut över vägarbetarnas löner, och jag vill därom säga, nied den
kännedom jag har från de delar av landet, där jag hör hemma — jag vet inte,
hur det är på andra ställen — att jag skulle icke vilja tillråda att gå den vägen.
Ty vägarbetarna ha inga orimliga löner, åtminstone inte i de delar av landet
där jag hör hemma. Besparingskravet kan således icke tagas som motiv för
omläggningen, som man vill göra gällande i statsverkspropositionen. När man
talar örn besparingar på vägväsendets område, skall man komma ihåg, att det
är två huvudgrupper som man har att taga hänsyn till. Det är dels de s. k.
fasta kostnaderna, de som utgå till avskrivningar, maskiner, teknisk personal
och dylikt, och på dessa kostnader kunna icke några större besparingar göras.
Den andra delen av utgifterna är de s. k. lösa kostnaderna, som falla på själva
det vägunderhåll, som jag här talat örn, grusning, makadamisering, röjning
o. s. v., och beträffande dessa kunna besparingarna icke gå längre, om icke
underhållet skall bli eftersatt. Detta motsades icke, utan bestyrktes tvärtom vid
de föredragningar som vi hade på vederbörande avdelning inom utskottet.

Det nuvarande systemet, att statsbidrag skall utgå till vägdistrikten till en
viss procent av beräknad kostnad för underhållet, har tillämpats i många år,
och det är ett system som utjämnar och som skapar rättvisa, så att den utlovade
procenten erhålles. Majoriteten inom statsutskottet kan icke dela den uppfattningen,
att det skulle vara möjligt att på förhand verkställa en uppskattning,
som skulle kunna bli rättvis, när det gäller samtliga landets 170 vägdistrikt,
och samtidigt ge dem de utlovade 85 procenten i statsbidrag.

I detta sammanhang vill jag påpeka en sak, som departementschefen uttalar
i huvudtiteln på sid. 32, där han omnämner att statsbidraget under 1940 i
vissa distrikt uppgått till mer än 85 procent, ja, till och med till 100 procent
i något fall, och att detta skulle vara ett belägg för hur oriktigt det nuvarande
systemet är. Vi, som på avdelningen läste detta och som togo del av den från
departementet tillhandakomna uppgiften om statsbidrag, som lyfts under år
1940, ha fått den rakt motsatta uppfattningen, att detta i stället bestyrker,
hur omöjligt det är att gå på den linje, som propositionen innebär. Det är nämligen
att observera att det statsbidrag, som lyftes den första juli 1940, utgör
bidraget för 1939 års kostnader, och det är naturligtvis alldeles omöjligt att
statsbidraget på 1939 års kostnader alltid skall kunna passa in på 1940 års
kostnader. Statsbidraget för 1940 års kostnader kommer ju att utbetalas i efterskott
först nästa år, 1941. När det gäller att på förhand uppskatta ett vägdistrikts
kostnader, framhöll statsutskottet förra året, att det finns sådana poster,
som äro omöjliga att på förhand beräkna, såsom kostnaderna för vinterväghållningen,
kostnaderna för skador vid tjällossning, vattenskador och ds''-

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till vägunderhållet på landet m. m. (Forts.)
likt. Departementschefen viftar emellertid bort detta uttalande av förra årets
statsutskott oell förklarar, att dessa kostnaders betydelse synes ha i viss mån
överskattats. Variationerna mellan olika år i kostnaderna för vinterväghållningen,
nämner han, belysas av att de för 1937 utgjorde 7.8 miljoner kronor,
för 1938 7.3 miljoner och för 1939 7.7 miljoner. När beloppet varit så konstant
år från år bör man, menar han, inte hysa några större farhågor för att variationerna
skola bli avsevärda. Det är emellertid ganska egendomligt, att i dessa
siffror kostnaderna för 1940 års vinterväghållning icke medtagits. Det hade
ändock funnits möjlighet att få fram den exakta siffran även för detta år
på grundval av månadsbokslutet från vägstyrelserna den sista november. Och
vad utvisa kostnaderna för vinterväghållningen år 1940? Jo, de visa en kostnadssumma
av 13.8 miljoner kronor, vilket således betyder, att kostnaden från
1939 till 1940 stigit med nära det dubbla. Om detta säges det alltså i propositionen,
att dessa kostnaders betydelse »i viss mån överskattats». Nog får man
väl medge att en så stor skillnad i beloppen, som här visar sig föreligga, ökar
den farhåga som finns beträffande möjligheterna att göra en rättvis uppskattning.
Och detta bestyrker till alla delar, hur riktig den ståndpunkt var, som
riksdagens kamrar på statsutskottets förslag förra året intogo.

Det finns också andra poster, som äro utomordentligt svåra att beräkna, såsom
kostnaderna för grusning och dammbindning — det senare är i själva verket
en nära nog omöjlig post att beräkna, emedan den är så olika i olika
distrikt och därför att det beror så mycket på väderleken under sommaren, hur
stora kostnaderna bli.

Det förefaller oss, som örn det skulle vara absolut omöjligt att göra en på
förhand verkställd uppskattning, som skall ge de olika vägdistrikten exakt
85 procent i statsbidrag. En sådan uppskattning fordrar också en stor administrativ
omgång, och det var ju mycket intressant att få veta, hur det hela
egentligen skulle tillgå. Vid en föredragning, som vi hade i statsutskottet,
fingo vi veta, att det skall gå till på det sättet, att beloppet på 47 miljoner
kronor skall uppdelas länsvis efter en uppskattad kostnad för varje län. Varje
län tilldelas alltså ett belopp för länets vägunderhåll under året, och sedan
skall en tjänsteman från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen resa ut i respektive
län och hålla sammanträden med vägingenjörerna och vägstyrelserna för
att söka få enighet till stånd om en viss fördelning av klumpsumman mellan
de olika vägdistrikten i länet. Var och en måste ju förstå dels att detta innebär
en administrativ omgång och dels att det måste bli oerhört besvärligt att
härvidlag skipa rättvisa.

Över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut får klagan icke föras. Det
är någonting alldeles nytt i vår rättsordning, att en administrativ myndighet
på ett så omfattande och känsligt område skall verkställa en sådan fördelning
utan att man skall ha möjlighet att däröver anföra besvär, även om ett
distrikt oavsiktligt råkat bli orättvist behandlat.

Det har rått en mycket stor oro bland väghållningsskyldiga i landet med
anledning av Kungl. Maj:ts förslag. Jag har fått mottaga skrivelser, och jag
har haft att mottaga uppvaktningar, vid vilka man delgivit mig sina bekymmer,
därest detta förslag skulle bli genomfört. Jag har bland annat mottagit
en skrivelse från vägstyrelser i Kopparbergs län och Kalmar län, vilka med
stöd av statistiska uppgifter uttala sin oro inför förslaget.

Det gäller här, som jag sade i början av mitt anförande, ett de väghållningsskyldigas
och skattebetalarnas på landsbygden intresse. Bidraget har hittills
utgått på den verkliga kostnaden i enlighet med ett numera skärpt kontrollsystem.
Det spelar för dem en oerhört stor roll, ty därest de tillmätta statsbidragen
icke räcka till, måste vägskatterna avsevärt stiga i vägdistrikten. Det

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till vägunderhållet på landet m. m. (Forts.)
är ett experiment, och ett alldeles nytt experiment, sedan vägunderhållet övergått
i vägstyrelsens egen regi, som man vill göra på detta område, och det förefaller
mig vara så mycket mera olämpligt att nu göra ett sådant, då vi befinna
oss i onormala förhållanden på vägtrafikens område. Det hade varit lugnande,
om det hittillsvarande systemet fått fortsätta till dess mera stabila förhållanden
inträtt, örn det nu skall göras ett försök att åstadkomma en annan
ordning. Och dessutom ha vi ju hela vägväsendet i stöpsleven genom den förstatligandekommitté,
vars principutlåtande väntas inom den närmaste tiden,
enligt vad som uppgivits. Då förefaller det, som örn man inte borde göra ett
sådant experiment som här föreslås.

Även reservanterna erkänna i sin reservation de svårigheter, som propositionens
förslag innebär, när det gäller att få en rättvis på förhand verkställd
uppskattning. Som jag nämnde är det i utskottet ingen, som helt och hållet går
på Kungl. Maj:ts linje. Keservanterna föreslå, för att i alla fall försöka rädda
något av det hela, att det skulle avsättas en miljon kronor till något slags utjämningsförfarande.
Och det begränsas inte, såvitt jag kan se av reservationen,
enbart till vinterväghållningen, utan det skulle vara möjligt att för skador genom
tjällossning och dylikt också få del av detta anslag. Vad innebär då detta?
Jo, det innebär att när det uppskattade beloppet har utbetalats, så skola landets
170 vägdistrikt ha möjlighet att komma in till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med begäran att få del av detta anslag. Det blir säkerligen många, som
komma att begagna sig av denna rätt, jag skulle tro de allra flesta, ty de måste
val helt enkelt känna sig förpliktade att begagna denna möjlighet att få ytterligare
bidrag, då kostnaderna komma att stiga under innevarande år. Vederbörande
vägmyndigheter räkna nämligen med att kostnaderna för vägväsendet
äro i stigande med hänsyn till det förhållandet, att trafiken genom gengasdrivna
fordon är i stigande.

Det är alltså fråga om en miljon kronor. Är det någon, som tror att den summan
räcker för ett utjämningsförfarande, när så stora variationer i vad det
gäller 1939 och 1940 enbart beträffande vinterväghållningen ägt rum som att
summan fördubblats, d. v. s. från 7 till 13.8 miljoner kronor, och dessutom avsevärda
förändringar i barmarksunderhållet också kunna inträffa genom omfattande
tjällossnings- och vattenskador? Då räcker icke en miljon. Och skall
man taga mer än en. miljon till denna fond, ja, då räcker icke återstoden att så
fördela mellan distrikten, att de få de utlovade 85 procenten.

Vidare är det att märka, att man genom att gå denna väg inför två parallella
system, ett system med ett uppskattningsförfarande och ett system med i efterskott
utbetalade tillägg. Detta står, synes det mig, föga i överensstämmelse med
den strävan, som dep förste ärade talaren i denna fråga ville ge uttryck åt,
nämligen att man vill skapa ordning och reda på vägväsendets område. Det
förefaller mig, som om det i stället i hög grad skulle trassla till behandlingen
av dessa statsbidragsfrågor.

En av de ärade reservanterna har i sin tidning för gårdagen skrivit en ledare
örn dessa frågor och bland annat uttalat, att på intet annat område torde en
kommunal organisation äga den fria dispositionsrätt, som vägstyrelserna skulle
få, när det gäller statsbidrag till väghållningen. Jag vågar säga, att på intet
annat område har man ett sådant system som det i propositionen föreslagna,
ty det är ett helt nytt system. När man lämnar statsbidrag till en husbyggnad
eller till andra byggnadsföretag, så. tillerkännas dessa ett statsbidrag på exempelvis
20 procent av kostnaden enligt ritningar och förslag. Skulle sedan den
verkliga kostnaden understiga den beräknade, reduceras statsbidraget i förhållande
till den verkliga kostnaden, och skulle den överstiga vad som beräknats
kommer man in med ansökan om tillägg. Och inte bestämmer man anslaget till

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till väg underhållet vå landet m. m. (Forts.)
skattetyngda kommuner på grundval av en på förhand verkställd uppskattning
av de kommunala utgifterna i kommunerna, utan det grundar sig på kommunernas
verkliga utgifter. Kostnaderna för fattigvården enligt fattigvårdslagen
beräknas inte heller efter en på förhand uppskattad fattigvårdskostnad, efter
vilken man lämnar statsbidrag, utan bidraget lämnas i efterskott. Detsamma
gäller också för alla övriga områden på vägväsendet -—■ vid byggandet av vägar
och broar får man statsbidrag i efterskott på den verkliga kostnaden, och skulle
den verkliga kostnaden överstiga den beräknade, får man komma in med ansökan
örn tillägg för att få hela det belopp, som motsvarar den i vägförordningen
stipulerade procenten för statsbidrag.

Det är sålunda någonting alldeles nytt, som här föreslås i Kungl. Maj:ts
förslag och som inger stora betänkligheter dels ur vägskattebetalarnas synpunkt,
såsom jag redan nämnt, och dels och alldeles särskilt ur den synpunkten,
att det icke är möjligt att på förhand uppskatta ett vägunderhåll så, att
resultatet blir rättvist och träffar prick på de 85 procenten inom landets alla
170 vägdistrikt. Kostnaderna variera inte bara mellan vägdistrikten inbördes,
utan också inom samma vägdistrikt från ett år till ett annat. En uppskattningär
således mycket svår att göra.

Herr talman! Jag har måhända nu upptagit kammarens tid alltför länge,
men jag har velat lämna en någorlunda fullständig orientering över hur jag
och de övriga ledamöter av statsutskottet, som stå för utskottets utlåtande, se
på denna fråga. Jag vill till sist bara tillägga en sak. När herr Johan Nilsson
i Malmö åberopade drätselkamrarna i städerna såsom föregångare för vägstyrelserna
på landet, så vill jag inte på något sätt tvista med honom, inte heller
vill jag förneka, att vi fått lära många tekniska förbättringar genom deras
handhavande av sitt gatuväsende. Men det är inte om dessa tekniska saker
i fråga om vägunderhållet, som det nu tvistas, utan här är det fråga örn huruvida
statsbidraget till vägunderhållet skall betalas på en uppskattad kostnad
eller på en av vägingenjörerna kontrollerad och granskad verklig kostnad. Och
när nu drätselkamrarna i städerna ha åberopats, bör det förhållandet påpekas,
att de göra upp ett kostnadsförslag och få anslag av stadsfullmäktige, och
räcker inte anslaget kommer säkerligen drätselkammaren in till nästa års stadsfullmäktigesammanträde
med en begäran örn tilläggsanslag. Jämförelsen med
vägdistrikten haltar sålunda, ty i det fall det här gäller får besvär icke föras
över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut, och man får sålunda inte efteråt
komma in med några ansökningar örn ytterligare anslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! De anslag, som ingå i specialbudgeten
för automobilskattemedel, ha måst avvägas med hänsyn till den
minskade tillgången av sådana medel. Inkomsten av automobilskatten har i
årets statsverksproposition kunnat upptagas med endast 25 miljoner kronor,
ett belopp som lämpligen kan ställas i förhållande till den siffra på 132 miljoner,
som var upptagen i riksstaten för budgetåret 1939/40. För att denna
katastrofala inkomstminskning inte skulle verka alldeles förlamande på vägväsendet,
lia vanliga skattemedel måst tillföras automobilskattebudgeten för
täckning av de oundgängligaste behoven. Jag vill icke fördölja, att åtstramningen
på denna specialtitel skulle lia blivit strängare, örn man inte av arbetslöshetspolitiska
skäl ansett sig böra uppföra betydligt större belopp än vad
tillgångarna rätteligen motivera särskilt när det gäller nybyggnads- och förbättringsarbeten.

Den utomordentliga expansion, som ägt rum på vägväsendets område under
de sista tiotalen av år, hänför sig helt och hållet till bilismens utveckling. Bilis -

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till vägunderhållet vå landet m. m. (Forts.)
men har krävt allt bättre och bättre vägar. Å andra sidan har också tack vare
automobilskattemedlen, som flödat allt rikligare, denna fortgående standardförbättring
möjliggjorts. Men i ett läge, då bilismens andel i vägkostnaderna
nedgått, såsom nu är fallet, måste ovillkorligen vägkostnaderna prövas med
betydligt större omsorg än förut. Det kan nämligen inte vara rimligt att upprätthålla
samma standard på vägväsendet, som man kunnat göra förut, när
man nu måste anlita redan för andra ändamål ytterligt hårt pressade skattemedel.

Det är från sådana utgångspunkter, som vägbudgeten i år måste betraktas.
Man kan dock icke säga, att vägväsendet bar blivit svältfött i årets statsverksjiroposition.
Trots att endast 25 miljoner kronor beräknas inflyta i automobilskatt
— vi veta för övrigt inte ens, örn dessa 25 miljoner verkligen komma in —
uppgå anslagen till vägväsendet på automobilskattemedlens specialbudget till
över 90 miljoner kronor.

I detta sammanhang kan det vara skäl att erinra örn att den fond, som
förut fanns och som spökade åtskilligt i fjolårets debatt, nu är förbrukad.
Och inte nog därmed: det föreligger ett underskott, som dessutom kommer
att växa under nästa budgetår och som man väl får försöka täcka i framtiden,
örn automobilskattemedlen någonsin mera komma att stiga till samma
nivå som tidigare. Jag har velat inskjuta denna lilla parentes, därför att jag
vet att man i fjol ansåg att man borde ha kunnat vara mer generös mot vägdistrikten
genom att taga något ur denna fond. Mina herrar! Fonden är nu
borta utan att man delat ut någonting extra till vägdistrikten.

Den nya anordning, som jag har tillåtit mig föreslå för beräkning av bidraget
till vägunderhållskostnaderna, är uteslutande betingad av statens intresse
att bättre än förut kunna överblicka och behärska utgifterna för vägväsendet.
Systemet innebär kort och gott, att man ställer ett fast belopp
till förfogande för ändamålet, vilket belopp sedan fördelas mellan vägdistrikten
efter grunder, som äro baserade på den erfarenhet man samlat under
gångna år i fråga örn vägdistriktens behov av medel. På det sättet menar
jag att statsmakterna få i sin hand att bestämma, hur mycket som skall få
användas för detta ändamål, under det att enligt det hittills praktiserade
systemet det egentligen är vägdistrikten och vägstyrelserna, som bestämma
hur mycket som skall gå åt, medan staten ställes i efterhand inför fullbordade
fakta.

Då riksdagen i fjol avvisade ett liknande system som det nu förordade,
kan det måhända förefalla någon egendomligt, att jag trots detta ansåg
mig böra återkomma med förslaget. Jag anser emellertid att läget i år är
ett helt annat än vad det var i fjol. De skäl, som då kunde anföras mot
den föreslagna anordningen, äga, såvitt''jag kan förstå, i år icke samma
giltighet. Vid tiden för riksdagsbehandlingen av ärendet i fjol hade man
egentligen inte några klara begrepp om i vad mån vägunderhållskostnaderna
skulle kunna nedbringas. Man visste inte någonting örn bilismens utveckling;
då fanns det ju ännu bensin, och ett stort antal bensindrivna fordon
var i gång. Man visste heller inte i vilken omfattning vägdistrikten genom
besparings- och rationaliseringsanordningar skulle kunna nedbringa utgifterna.
Under ärendets behandling i riksdagen uttalades då allvarliga farhågor
för att den förändring i bidragsgrunderna, som föreslogs av Kungl.
Majit, skulle komma att medföra svårigheter för vägdistrikten och leda
till en övervältring av vägbördan på vägskattedragarna. Det var detta som
då var ett av huvudskälen till att man inte ville släppa det gamla systemet
med beräkning av vägunderhållsbidraget i efterskott på föregående års
räkenskaper.

Onsdagen den 19 marg 1941 f. m.

Nr 17.

Anslår/ till vän underhållet vå landet m. m. (Forts.)

Men nu Ilar man erfarenhet att lita till. Och vad säger då denna erfarenhet?
Ja, först och främst ha vi nu bättre möjligheter att överblicka bilismens
utveckling. Vi veta att vi lia ett starkt nedskuret fordonsbestånd,
men vi kunna räkna med att detta fordonsbestånd något kommer att öka,
sannolikt dock inom vissa, rätt snäva gränser. Dessutom säger erfarenheten,
att vägunderhållskostnaderna kunnat nedbringas i lika stor omfattning, för
att inte säga större, än vad man förutsatte. Kostnaderna belöpa sig nämligen
för år 1940 till 56 miljoner kronor sammanlagt för hela landet, under
det att man i fjolårspropositionen hade beräknat dem till 5972 miljoner.
De förhoppningar, som jag ansåg mig kunna hysa om att vägdistriktens
besparingsarbete skulle kunna fortgå, ha alltså inte på något sätt jävats,
utan snarare är fallet det motsatta. Mot dessa siffror kan man lämpligen
ställa, vad underhållet kostade under näst föregående år. Då var det uppe
i 70 miljoner kronor. Sparsamhetssträvandena ha alltså varit mycket berömliga
och lett till goda resultat, men man kan inte undgå att finna, att
resultatet är synnerligen ojämnt. I vissa distrikt har man lyckats nedbringa
kostnaderna över all förväntan, under det att man i andra distrikt
hänger kvar vid 1938 och 1939 års kostnader. För att nu inte nämna några
distrikt, som t. o. m. under denna depressionsperiod ha ansett sig få lov att
öka underhållskostnaderna.

Det inträffade emellertid ingen som helst övervältring av kostnaderna på
vägskattedragarna, och någon sådan hade icke heller inträffat, örn Kungl.
Maj:ts proposition i fjol blivit bifallen i denna del. I stället ha många distrikt,
ja, kanske flertalet, under 1940 förbättrat sin ekonomi, och det må
ju vara dem väl unnat. I alldeles särskild grad är detta fallet med de distrikt,
som till följd av fjolårets riksdagsbeslut fått ut mer än 100 % av det
löpande årets underhållskostnader. Det visar sig nämligen, att inte mindre
än 71 av vägdistrikten under år 1940 uppburit mer än det belopp, som
svarar mot det löpande årets underhållskostnader. 51 distrikt ha fått mellan
85 och 100 %, således även där ett högre belopp än riksdagsbeslutet avsåg,
under det att endast 48 ha fått ett bidrag under 85 %.

Nu säger statsutskottets ordförande, att detta inte är ett riktigt sätt att
räkna, därför att det, som utbetalades under 1940, var 1939 års bidrag. Nej,
så är det inte. Det är 1940 års bidrag, som utbetalades under 1940, men
beräkningssättet har varit sådant, att 1939 års kostnader legat till grund.
För att belysa detta vill jag nämna, att om staten nu skulle besluta att
draga in bidragen till vägunderhållskostnaderna, ha inte vägdistrikten någonting
att fordra. Följaktligen vågar jag påstå, att det resonemang, man
fört i propositionen på basis av vad som inträffat med 1940 års statsbidrag,
är riktigt. Det är 1940 års statsbidrag vi talade örn i fjol, och det är 1941
års vi tala om i dag.

Ett gott bevis för att vägdistriktens ekonomi förbättrats under det sistförflutna
året har man också i staterna för år 1941. En sammanställning
visar nämligen, att vägdistrikten i stor utsträckning ha kunnat föreslå sänkta
utdebiteringar, i många fall högst väsentligt. Det är endast 13 distrikt
av de 170, som lia fått höja utdebiteringen, under det 86 ha kunnat sänka
den och de övriga bibehållit den vid samma tal som förut. En granskning
av staterna för sådana distrikt, som inte ha sänkt utdebiteringarna, visar,
att även dessa stater äro starka och att en sänkning säkerligen skulle
lia varit möjlig i ett flertal fall, diir man nu av försiktighetsskäl bibehållit
uttaxeringen vid vad den var förut. Här kan också nämnas, att
i dessa stater har det sammanlagda statsbidragsbeloppet för 1941 beräknats

Första hammarens protokoll ISAI. Nr 17. 3

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till vägunderhållet vå landet m. m. (Forts.)
till 45 miljoner kronor, under det att den summa, som man nu talar örn i
propositionen, är 47,700,000 kronor. Jag kan då inte förstå, liur man
med sådant patos kan tala om att detta är ett hot mot vägdistriktens ekonomi
och att följden av de åtgärder, som föreslås, skulle bli en övervältring
på skattedragarna. Även om det i fjol fanns något skäl att föra diskussionen
på det planet, därför att framtiden då var så oviss, finns det i år
icke någon möjlighet att argumentera på den linjen. I fjol befann man
sig nämligen i början på en nedgångsperiod, örn vilken man inte visste, hur
den skulle komma att förlöpa. Bakom låg då 1939 med jämförelsevis höga
vägkostnader, och framför låg 1940 med svåröverskådliga förhållanden. Jag
kan mycket väl förstå, att man i det läget icke vågade ta ett steg mot någonting
nytt, som man ansåg vara ett steg ut i det ovissa, även örn farhågorna
sedan, såsom jag nyss visat, voro betydligt överdrivna. Nu återigen vet
man med tämligen stor säkerhet, att vägunderhållskostnaderna för 1941
icke komma att väsentligt avvika från 1940 års redan kända kostnader, och
sker någon förändring, så är det troligare, att denna sker i höjande riktning
än i sänkande, såsom också statsutskottets ordförande nyss förmodade
här. Det är alltså inte ett steg ut i det okända, som man nu tar, därest man
accepterar Kungl. Maj :ts proposition. I själva verket skulle nian kunna
säga, att den linjen mer är till vägdistriktens fördel än den gamla, ty det
nya systemet måste ju i en stigande konjunktur verka förmånligt för vägdistrikten,
under det att det gamla systemet verkade mera förmånligt i en
fallande konjunktur. Örn nu vägdistriktens kostnader hastigt skulle stiga,
komme ju konsekvensen att bli en eftersläpning i motsatt riktning mot vad
som ägde rum i skarven mellan 1939 och 1940.

Jag har alltså, som sagt, ganska svårt att förstå, hur man nu kan åberopa
vägdistriktens och vägskattedragarnas intresse och säga, som statsutskottets
ordförande nyss sade, att han tänkte på dem, som betala vägskatterna. För
deras vidkommande kan man inte med sådan tvärsäkerhet säga, vilket system
som är det bästa. Man kan med bestämdhet säga, att i vissa distrikt är Kungl.
Maj :ts förslag fördelaktigare för vägskattedragarna, under det att i andra
utskottets sannolikt är förmånligare.

Nu har man mot förslaget om ett bidragssystem, som^bygger på ett fast
belopp, anfört, att stora orättvisor kunna komma att uppstå distrikten emellan,
särskilt med hänsyn till de skiftande naturförhållandena under året. Inte
minst har det framhållits, hur stora ojämnheter som kunna konstateras i fråga
örn vinterväghållningen. 1 viss mån kan ju denna anmärkning synas riktig,
men självfallet ligger det teoretiskt sett till så, att örn man har ett sadant
system som Kungl. Maj:t nu föreslår, skulle ojämnheterna utjämnas under
åren precis på samma sätt som de balanseras ut enligt det gamla systemet
genom att räkna i efterskott. Ty i den mån vägdistriktens verkliga kostnader
stegras, kommer naturligtvis detta att inverka på de beräkningar, som skola
ligga till grund för fördelningen.

Vad vinterväghållningen angår, Ilar den förste ärade talaren rätt i att da
fördelningen av underhållsbidragen skall ske fram i juli månad, äro räkenskaperna
från vägdistrikten tillgängliga för de bada första kvartalen. Man
kan alltså med hjälp av dem bilda sig en uppfattning om vad vinterväghållningen
har kostat under första halvåret. Särskilt i de södra och mellersta delarna
av landet faller ju praktiskt taget all vinterväghållning på det första
halvåret, medan det, som faller på höstmånaderna, är av ringa betydelse.

Mot påståendena örn orättvisa i propositionens linje skulle jag vilja anföra
några exempel på hur statsutskottets förslag kommer att verka vid fördelningen
av vägunderhållsbidraget år 1941. Jag måste säga, att som läget nu

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till vägunderhållet vå landet m. m. (Forts.)
är, kommer det förslaget att medföra stora orättvisor, beroende på ojämnheten
i kostnader under 1940. Det finns exempelvis ett distrikt i Norrland, som för
övrigt varit i det gynnsamma läget, att det kunnat lyfta 161 % i statsbidrag
på 1940 års kostnader. Detta distrikt hade under 1939 en väghållningskostnad
på 802,000 kronor och fick därför i fjol ett statsbidrag på 602,000 kronor.
Under 1940 hade distriktet lyckats nedbringa kostnaderna för vägunderhåll
till 373,000 kronor, och på det beloppet skall distriktet nu enligt statsutskottets
förslag få 85 %, d. v. s. 317,000 kronor. Det blir alltså en nedgång från
1940 till 1941 från 602,000 kronor till 317,000. Detta är lönen för att detta
vägdistrikt bedrivit besparingsarbetet med sådan energi, att man kommit ned
till mindre än hälften av 1939 års kostnader.

Dessa exempel kunna mångfaldigas från den statistiska undersökning, som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjort. Det finns ett distrikt i Södermanland,
som 1939 hade en underhållskostnad av 598,000 kronor och på detta fick
ett statsbidrag av 448,900 kronor. Enligt statsutskottets förslag kommer detta
distrikt 1941 att få ett statsbidrag på allenast 309,200 kronor. I Kalmar län,
för att nämna ytterligare ett exempel, finns ett distrikt, som 1940 fick 253,000
kronor, och 1941 skulle det enligt utskottets förslag få 205,000 kronor o. s. v.

Såvitt jag kan förstå, är statsutskottets förslag synnerligen orättvist mot
de distrikt, som sparat mest. Då måste man fråga sig, om inte ändå ett sådant
system i det nuvarande läget är ohållbart. Det premierar dem, som äro mindre
aktsamma, och straffar dem, som gjort sitt bästa att draga in på utgifterna.
Jag utgår nämligen från att statsutskottets ordförande och jag äro ense om
att man icke kan tillåta vägväsendet att förbruka medel på samma sätt som
förut, när man på alla andra områden måste göra allt vad man kan för att
draga in och spara. Detta gäller så mycket mer som belastningen på vägarna
ostridigt är ofantligt mycket mindre, än den var förr, med hänsyn till den
jämförelsevis ringa biltrafiken.

Vad som nu föreslås i propositionen är helt och hållet betingat av önsk-;
värdheten av att staten själv skall få bestämma över sina utgifter samt av
nödvändigheten att främja sparsamhet även på vägväsendets område. Något
sådant här förslag skulle säkerligen icke ha kommit upp, om vi inte råkat
i den ekonomiska situation, vari vi nu äro. Då statsutskottets ordförande indignerat
frågar, örn det är någon vägmyndighet, som gjort framställning i
saken, måste jag till honom rikta en fråga, örn det inte är statsmakterna, regering
och riksdag, som ha att överväga och bestämma grunderna för alla
statsanslag, även till vägväsendet, eller om vägdistrikten och vägstyrelserna
såsom tycks framgå av hans resonemang, lia att bestämma och rekvirera. Det
vore illa, örn inte statsutskottets ordförande vore lika genomträngd av känslan
av sparsamhetens nödvändighet, som vi andra ha ansett oss böra vara.

Det hela är alltså ett led i det allmänna besparingsarbetet, och det är som
sådant den nu föreslagna anordningen skall bedömas. Statsutskottets ordförande
säger, att det förut aldrig rått någon strid örn formerna, utan allenast
örn procentsatsen. Det är fullkomligt riktigt, men att man nu tagit upp en
strid örn formerna i stället för att gå in för en sänkning av procentsatsen,
beror just på de omständigheter, som klarlagts i propositionen i fjol och i år
och som peka på att örn man vill göra en beskärning, är det lättare och rimligare
att få den på detta sätt än genom att bara sätta ned procenten. För min
del är jag övertygad örn att cn anordning med fasta underhållsbidrag till vägdistrikten
kan genomföras utan några menliga följder för vägdistriktens ekonomi.
Att standarden på underhållet i någon mån måste eftersättas, är ju
självklart, men det hör till sådant, som vi måste finna oss i. Det råder för
resten ganska relativa begrepp örn vad som är en eftersättning. Jag har för -

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till vägunderhållet på landet m. m. (Forts.)
sökt taga reda på hur vägarna varit beskaffade i det distrikt i Norrland, som
jag nyss nämnde, där man kunnat nedbringa underhållskostnaderna till mer
än hälften, och av samstämmiga vittnesbörd har jag fått den uppfattningen,
att vägarna varit i nöjaktigt skick. Man har egentligen inte märkt någon
ändring mot förut.

Jag vill alltså rekommendera kammaren att i avseende å sättet för beräkningen
av vägunderhållsbidraget följa Kungl. Maj :t. Förslaget örn att undantaga
ett särskilt mindre belopp för en extra fördelning till sådana distrikt,
som blivit utsatta för kalamiteter, har jag ingenting emot att beakta. Sannolikt
kommer det anslag, som föreslås, att räcka jämförelsevis bra till av den
anledningen, att vinterväghållningen i år synes bli jämförelsevis billig, i varje
fall mycket billigare än i fjol. I det belopp, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit och som grundar sig på 1940 års kostnader, ha ju tagits
tillbörlig hänsyn till 1940 års mycket höga vinterväghållningskostnader.

Medan jag har ordet, vill jag tacka statsutskottet för den välvilliga behandling,
som sjätte huvudtiteln fått i övrigt. De små justeringar, som ha
gjorts på andra punkter, har jag ingenting emot att acceptera, _ så mycket
hellre som resultatet ju blivit, att huvudtitelns slutsumma, såvitt jag hankunnat
finna, efter utskottsgranskningen är densamma som enligt propositionen.

Herr Sundberg: Herr talman! Denna fråga har såväl inom statsutskottet
som vid riksdagsbehandlingen i fjol och även här i dag så ingående debatterats,
att några nya aspekter näppeligen kunna anläggas på densamma. Jag
skall därför yttra mig kort.

Jag fastslår, att ingenting tillkommit, inga nya omständigheter inträffat,
som föranleda en ändring i min inställning till frågan mot i fjol, en inställning,
som sammanfaller med den kungl, propositionens. Tvärtom har vårt
statsfinansiella läge skärpts, ett förhållande, som ytterligare accentuerar nödvändigheten
av att slå in på sparsamhetens och förtänksamhetens smala väg,
även när det gäller vårt vägväsende. Denna väg är eller borde vara gemensam
för alla, myndigheter eller verk, organisationer eller enskilda, som bedriva
hantering i den ena eller andra formen, och den innebär planläggning i förväg
av arbetsuppgifterna för det kommande arbetsåret, uträknande av kostnaderna
härför och sedermera ett organisatoriskt, i mesta möjliga mån noggrant
fullföljande av dessa planer. Därförutan blir allt kaos. Vart skulle det
leda hän, om man inom det enskilda näringslivet, exempelvis vid ett bruk,
skulle fritaga de olika förvaltarna eller avdelningscheferna från skyldigheten
att på förhand sätta sig in i och beräkna de arbetsuppgifter, som föreligga
för det kommande räkenskapsåret och kostnaderna härför, samt sedan i det
praktiska livet tillse, att denna kostnadsram verkligen hålles? Och hur skulle
det se ut, om exempelvis järnvägsstyrelsen och andra statliga verk komme
hit till riksdagen och presenterade räkningar för arbeten, som inte på förhand
varit till kostnadsramen bestämda? Det skulle visserligen vara bekvämt att
under sådana förhållanden vara chef och avdelningschef vid järnvägsstyrelsen
och de andra verken, men tror någon, att våra järnvägar skulle bli bättre
skötta vid tillämpningen av ett sådant system? Jag är övertygad örn och jag
undrar om vi inte alla ha den uppfattningen, att det i stället skulle skapa slentrian.
Och är det någon som tror, att skattebetalarnas intressen skulle bli tillgodosedda
vid tillämpningen av detta system? Jag vill se den träda fram, som
vill påstå något sådant. Och var överhuvud taget i det statliga,, kommunala
eller enskilda förvaltningsarbetet här i landet — jag räknar inte dit fattigvård
och dylikt, herr J. B. Johansson — förekommer det, ätt man som i fråga örn

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslay till vägunderhållet vå landet m. m. (Forts.)
landsvägsunderliåll får arbeta på löpande räkning? Tiderna äro minsann inte
sådana, att vägstyrelserna kunna ba rätt att påfordra bibehållande av detta
sitt gamla prerogativ.

I övrigt har jag den uppfattningen, att man från vägstyrelsehåll storligen
överskattar och överdriver de svårigheter, som följa av en förhandsuppskattning
av vägunderhållet. Det är självfallet inte svårare att på förhand beräkna underhållet
av en väg än en järnväg, en banvall eller dylikt. Vid beräkningen av
landsvägsunderhållet har man dessutom nu att tillgå inte mindre än fyra års
statistiskt material, avseende de olika vägdistrikten i riket. Dessutom Ilar man
en annan mycket viktig faktor att räkna med, som man vid diskussionen i
denna fråga nonchalerat eller förbisett, och det är den levande kännedomen
örn vårt vägväsendes tillstånd och behov, som finnes representerad hos vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen tack vare kontakten därifrån med de över
hela riket placerade vägingenjörerna. Denna kännedom om läget ute i de olika
landsdelarna kommer givetvis att sätta spår efter sig vid fördelningen av det
tillgängliga väganslaget, så att en möjligast rättvis fördelning på basis av det
verkliga behovet kommer till stånd.

En annan sak, som man från vägstyrelsehåll befarat inträffa vid tillämpandet
av det nya systemet, är, att standarden på våra vägar skulle komma
att sjunka. Visserligen förstår jag, att detta kan komma att bli fallet på vissa
håll, där man tidigare kanske spenderat väl mycket, men å andra sidan kan
också motsatsen bli följden, på sådana håll nämligen, där man tidigare hållit
alltför hårt örn pungen och inte i tillräcklig grad sett till, att vägarnas underhåll
varit sådant det bort. Uppenbarligen kommer det nya systemet att verka
utjämnande och som jag nyss nämnde leda till en mera rättvis fördelning av
de medel, som av riksdagen komma att ställas till disposition. De exempel,
som herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet nyss anförde
på ojämnheten och orättvisan i det nuvarande systemet, vittna om, att det
långt ifrån är bra som det är sett även ur vägdistriktssynpunkt.

Så kommer då frågan om vinterväghållningen. På det problemet lever man
högt på håll, där man vill motsätta sig den ifrågasatta nya tingens ordning.
Men som statsrådet redan framhållit, är det faktiskt så, att när fördelningen
av väganslaget sker för ett visst år, känner man till kostnaderna för vintervägunderhållet
för de fyra månaderna, d. v. s. just de månader, då den egentliga
variationen i kostnaderna för vintervägunderhållet inträffar. På grund
härav kan man vid anslagsfördelningen ta hänsyn till dessa variationer och
kommer givetvis också att så göra. Därför anser jag, att det inte heller i denna
punkt finns några bärande skäl att anföra mot regeringsförslaget, helst örn
kommunikationsministern vid uppgörandet av budgeten för året tar till denna
med vederbörlig marginal för oförutsedda händelser av denna art.

Jag ber, herr talman, med hänsyn till vad jag sålunda anfört, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr Heiding: Herr talman! Efter det beslut, som fattades vid 1940 års
lagtima riksdag, var jag nästan förvissad om att statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
inte skulle återkomma med samma förslag, som han
då lade fram. Det var ju med stor majoritet, som riksdagens båda kamrar avslogo
Kungl. Maj:ts förslag då och biträdde det förslag, som statsutskottets
majoritet gått in för. Striden förra året stod, kan man säga, mera örn det procenttal,
som skulle tillämpas, 7.r> eller 85 procent. Vissa reservanter önskade
det senare, men riksdagen stannade för 75 %.

Jag anser inte. att riksdagen bar anledning att ändra ståndpunkt i år. Ingenting
talar härför. Här talas om att göra upp stater för det ena och det andra

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till vägunderhållet vå landet ra. ra. (Forts.)
företaget. Den siste ärade talaren, herr Sundberg, framhöll bl. a., att ett bruk
måste göra upp ett statförslag för att få en planläggning i förväg. Han sade
också: hur skulle det vara, om järnvägsstyrelsen skulle presentera räkningar,
som den inte kunde betala, utan skulle ha bidrag till efteråt? Ja, men järnvägsstyrelsen
har ju möjlighet att höja taxorna, och det är inte så länge sedan
en sådan höjning företogs. Det har visat sig, att järnvägarna efter detta lämnat
ett större överskott än vad någon förut kunnat beräkna. Men så kan inte en
vägstyrelse göra. Jag tycker, att den föregående talaren borde kunnat förstå,
att det inte var lämpligt att göra en sådan jämförelse.

Skall man göra upp ett statförslag för en vägstyrelse, blir det ungefär som
när en man från staden skulle köpa ett jordbruk. Han gjorde upp ett statförslag
och beräknade att så och så mycket skall han få in; han skall få så och så
mycket höstsäd, så och så mycket vårsäd, sälja så och så mycket mjölk och
så och så mycket slaktdjur. Han får så fram en rätt stor inkomst. Sedan börjar
han räkna på utgiftssidan. Det är klart, att det blir vissa utgifter, men han
räknar i alla fall, att det skall gå bra ihop. Men han har inte tagit vissa riskmoment
med i beräkningen, t. ex. en mycket svår torka, sådan som vi hade
förra^året och på vissa håll även under föregående år. Då går det ju inte att få
ett sådant_ statförslag att gå ihop. På ett eller annat håll kan kanske också
mycket otjänlig väderlek inträffa, när skörden skall bärgas, och då får han
inte in skörden i det skick, att den kan säljas. Likadant blir det många gånger
för en vägstyrelse. Oberäknade faktorer komma att spela in. Åtminstone i södra
och mellersta Sverige kan en vinter bli mycket snöfattig och gång efter annan
förorsaka tjällossningar. Den kan även bli snörik och, som en föregående talare
framhållit, förorsaka stora och oberäknade utgifter. Det blir kanske mycket
svart att halla vägarna i det skick, som erfordras, översvämningar och annat
kunna också fördyra vägunderhållet. Det går därför inte att på förhand räkna
ut detta, såsom herr statsrådet och reservanterna gjort gällande. Det är mycket
möjligt, att vi i framtiden kunna införa det system, som Kungl. Majit nu
föreslagit, men jag tror det dröjer rätt många år. Det får bli en gång, när man
har de mest trafikerade vägarna hårdbelagda. Då kan man kanske göra en beräkning
i förväg.

Utskottets ärade ordförande har framhållit, hur fördelningen av de beräknade
kostnaderna skulle gå till. Vi fingo tydligt och klart besked därom vid
föredragningen på avdelningen i statsutskottet. Det blir inte trevligt för den
tjänsteman, som skall behöva resa ut till ett distrikt eller ett län och resonera
om denna fördelning. Jag tror det blir rätt besvärligt att gå samtliga vägstyrelser
till mötes. Låt oss tänka oss, att en vägstyrelse genom sparsamhet och
klok förvaltning lyckats få bättre ekonomi än övriga. Skall vid fördelningen
den vägstyrelsen straffas, för att den skött sin ekonomi ordentligt, skall det
ske en utjämning, så att allesammans bli ungefär lika fattiga eller lika rika?
Jag framställde en gång en fråga i utskottet härom, men fick intet svar. Det
var väl ingen, som ansåg sig veta, hur det skulle gå till.

Det har också talats om det stora slöseri, som det gamla systemet skulle
medföra. Jag förstår inte, att det behöver bli något slöseri, ty faktum är, att
det under de sista åren visat sig gå bättre att kontrollera väganslagen och att
nedbringa kostnaderna högst väsentligt mot förut. På den tiden, då en hel del
vägförbättringar fingo uppföras på vägunderhållskontot, blevo bidragen nog
betydligt ojämnare än nu.

Herr statsrådet framhöll, att vissa vägdistrikt fått bidrag mellan 85 och
100 %. Men det är tydligt, att när man under 1940 skall ha ersättning med en
viss procent för under 1939 utfört arbete, får man inte slå om och räkna ut,
vad det gör på 1940 års arbete. Så länge man har det här systemet kvar, måste

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslay till vägunderhållet på landet m. m. (Forts.)
man väl hålla sig till beräkningen på föregående års arbete. Annars skulle det
ju bli en orättvisa.

Herr Johan Nilsson i Malmö sade, att vägstyrelserna mest sympatisera med
det nuvarande systemet. Ja, med detta veta de ju i alla fall, att de få ersättning
till en viss procent av de kostnader, som vägunderhållet krävt. Skall man
göra en beräkning, kan denna slå mycket fel. Det är alldeles omöjligt att då
åstadkomma rättvisa mellan vägdistrikten.

Herr Nilsson i Malmö sade också, att städerna lärt landsbygden att sköta
sina vägar. Detta kan delvis vara sant, men i städerna ha väl sedan mångå år
de mest trafikerade gatorna varit hårdbelagda, varför det inte varit svårt att
sköta gatuunderhållet. Men när det gäller utfartsvägarna från städerna, undrar
jag, örn herr Nilsson i Malmö sett, hur många dåliga sådana det funnits
vid flera städer. När bilismen först kom i gång, voro varken städer eller^landsbygd
beredda att taga emot denna trafik. Det blev således _ mycket svårt för
både städerna och vägstyrelserna att hålla vägarna i det skick, som erfordrades.
Det tog sin tid, innan de fingo in tillräckligt med bilskattemedel, så att
man fick en annan vägunderhållning. Därför kan man inte säga, att endast städerna
i detta fall ha föregått med gott exempel, ty de voro nog i klämma, när
det gällde att få medel att göra sina utfartsvägar fullt i ordning.

Vidare framhöll herr Nilsson, att det var gott, att det ej fanns fler vägstyrelseordförande
i statsutskottet. Jag får säga herr Nilsson i Malmö, att jag själv
inte är ordförande i någon vägstyrelse, men jag anser mig likväl kunna tala
för det förslag, som statsutskottets majoritet här framlagt. Flertalet av dem,
som gått in för utskottets förslag, äro varken ordförande i eller tillhöra någon
vägstyrelse. Jag är inte säker på att det, som herr Nilsson säde, vore fördelaktigt
att ett år i förväg pröva det system, som man skulle gå in för, om vägunderhållet
bleve förstatligat. Vi få väl ta ställning till den frågan, när den
kommer fram, men jag anser det inte lämpligt att nu gå in därför.

Herr statsrådet framhöll, att örn vägunderhållskostnaderna stiga, skulle det
nya systemet vara fördelaktigare för vägstyrelserna. Men då skulle vi ju vara
sparsammare, om vi bibehölle det gamla systemet, och det nya har ju tillkommit,
för att man skulle spara.

Automobilskattemedlen ha minskat, såsom herr statsrådet framhöll, men det
har ju föreslagits, att detta belopp skall uppföras å budgetutjämningsfonden
i avvaktan på framtida täckning med automobilskattemedel.

Herr Sundberg sade även, att vi på grund av det skärpta statsfinansiella
läget nu ovillkorligen skulle behöva gå in för det nya systemet, men utskottets
förslag är ju inte dyrare än reservanternas. Dessa föreslå 47,700,000 kronor,
och utskottets majoritet har räknat med ett förslagsanslag på 47 miljoner kronor.
Av den anledningen behöver således ingen motsätta sig utskottets förslag.

Jag skulle kunna tillägga en hel del, herr talman, men jag ber att med vad
jag här har sagt få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr statsrådet Wigforss: När jag begär ordet i denna debatt, är det inte
därför att jag på det speciella området har så mycket att tillägga till vad
kommunikationsministern sagt, men som flera talare lia erinrat, har ju frågan
örn vägunderhållet kommit åtminstone i någon mån i ett annat läge, när bilskattemedlen
inte längre räcka till och överhuvud taget knappast finnas, utan
man i stället, får gå över till den allmänna budgeten. För dem, som inte speciellt
syssla med vägunderhållet, iir det nog ingen svårighet att förstå det intresse,
som man från de vägunderhållningsskyldigas sida har för det gamla
systemet. Det är klart, att åtskilligt kan anföras till förmån därför, och de
siffror, som kommunikationsministern anförde örn det ojämna utfallet av an -

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till vägunderhållet på landet m. m. (Forts.)
slagen, får man inte fatta såsom en antydan om att somliga valdistrikt fått
alldeles orimligt för mycket och andra för litet. Det är klart, att när man har
en metod, där man kan avpassa anslagen efter de tidigare kostnaderna, så blir
det under en nedgångsperiod på det sätt han angav. Men om de, som kritisera
det nuvarande systemet, kunna förstå de argument, som anföras från det andra
hållet, så hoppas jag, att även de vägintresserade och överhuvud taget kammarens
ledamöter äro böjda för att ändå försöka avväga, var de starkaste argumenten
ligga.

Det är klart, att så länge alla dessa pengar kommo från bilskattemedlen, var
det en ömtålig sak att överhuvud taget försöka hindra, att dessa medel användes
till vägarna. Det har alltid varit mycket ömtåligt att försöka röra vid
bilskattemedlen. Yi minnas de gamla striderna örn huruvida dessa skulle få
ingå i den allmänna budgeten. Men i det ögonblick, då inte längre bilskattemedel
kunna användas, utan man måste bedöma dessa utgifter precis som alla
andra, är det väl uppenbart, att man ställer sig den frågan: varför skall anslaget
till vägunderhåll stå i en helt annan klass än alla andra anslag, som
riksdagen beviljar? Riksdagen vill inte avhända sig rätten att säga: så och så
mycket pengar anse vi kunna användas, och vi vilja se till, att de användas
på det mest sparsamma sätt. Ingen kan väl ändå förneka, att det system,
som hittills använts, nämligen att vägdistrikten fått lov att sköta underhållet
som de velat med full visshet om att få nästan hela kostnaden täckt av statens
medel, icke kunnat befrämja sparsamheten. Låt oss bara vara överens om
den punkten, att vilka andra skäl som kunna anföras för det nuvarande systemet,
så har det en påtaglig nackdel, och det är, att det är skadligt för sparsamheten
med allmänna medel. Örn man ställer sig på den ståndpunkten, får
man fråga sig: finns det just nu, när vi på alla andra områden försöka hålla
igen och föra stora debatter i syfte att spara in 10,000 eller 100,000 kronor
här eller där, finns det just nu någon anledning att här säga, att det inte spelar
så stor roll, örn vägdistrikten göra av med några hundra tusen eller några miljoner,
därför att de inte sporras till sparsamhet genom att tillgångarna äro
begränsade. Jag tror, att om man ser det ur den synpunkten, böra även de
vägintresserade förstå, att man på andra håll tycker, att det vore klokt att nu
gå över till den uppenbarligen sparsammare metod, som här förordats från
kommunikationsministerns sida. Jag tror, att vill man följa den allmänna
sparsamhetslinje, som^ tagit sig så starka uttryck inte minst i denna kammare,
bör man i detta fall inte tveka att följa Kungl. Maj :ts förslag.

Friherre De Geer: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
har sagt, att man bör stödja den kungl, propositionen, därför
att den innebär den största sparsamheten. Han sade, att frågan sedan förra
året kommit i ett annat läge, framför allt därför att det blivit så ont örn bilskattemedel,
och han sade fullt riktigt, att man bör tänka efter, var de starkaste
argumenten ligga i denna sak. Vidare framhöll herr statsrådet, att det
vore ganska egendomligt, örn man inte på detta område skulle övergå till det
system, som kommunikationsministern förordar i sin proposition.

Man kan då våga säga: är det så säkert, att denna verkligen kommer att
medföra den största sparsamheten? Om det trots allt vad man säger i den
kungl, propositionen visar sig bli omöjligt för vägdistrikten att hålla sig inom
den ram, som man genom alla slag av profetior försöker komma till, och örn det
alltså kommer Jn en stor mängd, ganska väl motiverade ansökningar örn tillläggsanslag,
då är det ju inte säkert, att man kommit till den största sparsamheten.
Jag är ganska ^övertygad örn att så kommer att bli resultatet, om
den kungl, propositionen går igenom, och det kommer att bli mycket svårt för

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Ansina till vägunderhållet på landet m. m. (Forts.)
både kommunikationsministern och riksdagen att inte också bevilja sådana tillläggsanslag,
som nog komma att visa sig mycket berättigade, åtminstone i de
flesta fall.

Statsutskottets ordförande nämnde i sitt anförande här, att det förslag, som
nu lagts fram örn vägunderhållet, blir ett experiment. Ja, herr talman, mina
herrar, jag tror, att det kan bli ett mycket farligt experiment. Det är onekligen
någonting alldeles nytt, och det kan komma att medföra synnerligen stora
orättvisor i många landsdelar. Statsutskottets ärade ordförande har med mycken
rätt sagt, att denna fråga inte, som man så ofta velat säga, är en direkt
vägstyrelsefråga, ty det är ju inte för vägstyrelserna något absolut livsintresse,
örn den ena eller andra formen tillämpas, men det kan inte bortresoneras,
att det är ett utomordentligt stort intresse för landsbygdens befolkning på
många håll, att detta experiment inte blir genomfört. I och med att man i år
kastat fram förslaget att avsätta en miljon för extra svårigheter, som kunna
■uppkomma särskilt för vintervägunderhållet, har man ju erkänt, att det egentligen
inte går att profetera så noga örn hur stora kostnaderna skola bli. Det är
också mycket riktigt, vad herr J. B. Johansson sagt, att den där miljonen
naturligtvis inte kommer att räcka långt. Det kan man förstå, då man vet,
att bara i ett enda vägdistrikt kan vinterunderhållet gå på ett par hundratusen
kronor extra. Jag skall också be att få anföra ett exempel på sommarunderhåll,
där en stark regnperiod i ett distrikt oväntat drev upp kostnaderna mellan
200,000 och 300,000 kronor.

Statsutskottets ordförande har också med mycken rätt sagt, att man på sina
håll blir tvungen att eftersätta underhållet. Det blir oerhört svårt att exempelvis
inte få använda dammbindningsmedel i den utsträckning man varit van
vid. Det har också mycket riktigt påpekats, att den vägstyrelse, som anser sig
ovillkorligen böra hålla staten, blir tvungen att inskränka på arbetena, sannolikt
i vissa fall mycket betydligt, om dessa genom olika naturförhållanden visat
sig bli dyrare. Jag tycker också det är ganska olämpligt i vår tid, att
man då skall vara tvungen att — som redan i mycket stor skala skett — avskeda
vägdistriktens arbetare för att i stället åstadkomma arbete på det sätt,
som man tidigare i dag diskuterat.

Herr Sundberg har i dag liksom förra året framlagt vad jag naturligtvis är
säker på måste vara hans bestämda övertygelse. Han säger, att det är egendomligt,
att vi vägstyrelserepresentanter inte kunna förstå, att man för vägväsendet
likaväl som för exempelvis en industri kan göra upp en plan, som är
så noggrann, att den måste hålla streck. Men var och en, som är från landsbygden
-— och jag tror det gäller även de herrar, som äro från städerna och
som ha intresse för att tänka sig in i frågan — måste förstå, att det är omöjligt
att göra upp en sådan stat, som håller i alla de 170 vägdistrikt en. Hur
vi än resonera här, komma vi inte ifrån, att det är väderleken, som i allra
högsta grad inverkar härpå.

Herr Sundberg sade något, som jag tycker är så obegripligt märkvärdigt.
Varför, säde han, kan inte underhållet av en väg beräknas lika väl som av
en järnväg? Ja, men alla måste ju dock veta, att järnvägar i de flesta fall
äro tämligen oberoende av väderleken, men så är inte förhållandet med vägarna.

Kommunikationsministern har i sitt anförande bl. a. framhållit, att i ett
distrikt, jag tror det var i Norrland, hade man fått ända till 161 % i bidrag,
och så säde han, att i det distriktet hade han undersökt vägunderhållet och funnit
det bra. Det är för mig inte svårt att tiinka mig, att i ett sådant vägdistrikt,
där man troligen inte haft några naturkatastrofer och fått ett stort bidrag, baserat
på tidigare års utgifter, resultatet kan bli sådant. Man har kanske också
haft mycket långvarigt snötäcke, vilket förbilligat underhållet. Men med den

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslay till väg underhållet vå landet m. m. (Forts.)
kungl, propositionens system kommer sådant också att inträffa, ty i sådana
distrikt, där vägstyrelserna försöka spara och det inte blir dålig väderlek, kan
det mycket väl hända, att man får 100 % i bidrag, under det att andra distrikt,
som kanske också anstränga sig till det yttersta för att spara, genom
naturförhållandena komma i ett synnerligen svårt läge. Jag tror inte, att någon
av herrarna kan bestrida, att örn man exempelvis gjort upp en stat på en
miljon kronor och bemödar sig att hålla den, så kunna väderleksförhållandena
göra, att man får en förlust på, låt oss säga t. ex. 300,000 kronor. Är det då,
mina herrar, rättvist, att man, för att man skall spara på statens medel, skall
i ett sådant fall tvinga den traktens befolkning att betala dessa 300,000 kronor
i vägskatt? Jag är övertygad örn att när ett sådant exempel blir känt i
riksdagen, kommer man att säga: här se vi, att systemet inte var så lyckligt,
vi måste hjälpa det distriktet med bidrag till de där 300,000 kronorna. Då äro
vi inne på tilläggsstaterna, och jag vågar profetera, att de bli talrika.

Jag tror, att om man, som väl alla göra, inser, att läget fordrar oerhörd sparsamhet,
så behöver man inte därför tillgripa det system, som nu förordas i den
kungl, propositionen, vilket kommer att vålla mycket stora orättvisor.

Jag har inte under dagens debatt hittills kunnat finna någonting särskilt
nytt, som ger anledning till att riksdagen detta år skulle gå ifrån sin ståndpunkt
från förra året. Jag ber därför, herr talman, att med dessa ord få yrka
bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag har föranletts att säga
ytterligare ett par ord. Det var i första hand herr J. B. Johansson, som gav
mig anledning härtill.

Vi ha i reservationen i näst sista stycket på sid. 42 en mening, som handlar
örn riskerna för vägdistrikten och där vi framhålla, att dessa risker »kunna
emellertid väsentligt neutraliseras genom att visst belopp — förslagsvis 1 miljon
kronor — av de av Kungl. Maj:t begärda medlen reserveras för tillskott
till vägdistrikt, vilka på grund av särskilt ogynnsamma förhållanden — starkt
snöfall, svårartade tjälskjutningar, vattenskador och dylikt — fått bära en
oproportionerligt stor kostnad för sitt vägunderhåll». Detta uttalande har av
herr J. B. Johansson och nu senast av herr De Geer tolkats så, att
reservanterna därmed skulle ha bevisat omöjligheten av att på förhand
göra en beräkning av kostnaderna för det kommande året. Det är icke
alls så. Jag har för min del ansett, att man inte bort taga upp denna
miljon i reservationen. Mina medreservanter tyckte emellertid, att vi
kunde föreslå majoriteten denna lilla kompromiss, så kanske vi kunde ernå
enighet. Men majoriteten, företrädd av dem, som voro i statsutskottets fjärde
avdelning, var inte alls hågad därför. Detta är således förklaringen till att
denna miljon nämnes där. Att den inte räcker, ifall det blir större skador,
torde vara riktigt, men i detta som i andra fall få väl rapporterna gå in till
vederbörande och sedan få de, som skola beräkna utgifterna för ett kommande
år, taga hänsyn även till sådana skador.

Sedan talar herr J. B. Johansson om att vägdistrikten redan nu sparat mycket
och han hänvisar till vad som står i sista stycket på sid. 13 i utskottets utlåtande,
nämligen att »såsom i detta avseende synnerligen belysande må anföras,
att kostnaderna för grusning och makadamisering, som år 1938 uppgingo
till 22.6 och år 1939 till 21.4 miljoner kronor, år 1940 minskats till 10.4 miljoner
kronor». Han säger, att man icke kan spara mer än dessa belopp, ty skulle
man spara mer, kommer detta att gå ut över arbetarna, deras löner o. s. v.,
och de ha inte alltför mycket betalt. Detta, anser jag, är en så billig bevisföring,
att den egentligen inte alls borde föras fram här, ty örn riksdagen be -

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till vägunderhållet vå landet m. m. (Forts.)
slutar att anslå 43 eller 47 miljoner kronor till vägunderhållet, har riksdagen
därmed inte alls sagt något om att arbetslönerna skola förändras. De bli bestående
enligt avtal i alla fall. Kan man för övrigt inte, herr J. B. Johansson,
när underhållskostnaderna nu minskats till 10.4 miljoner, tänka sig, att
det är den omständigheten, att vi inte haft så många bilar, som kört på landsvägarna,
som åstadkommit denna besparing?

Vidare framhåller herr J. B. Johansson, att ett sådant system, som här
föreslås, att förhandsberäkna, ha vi inte någon annanstans. När jag för att
förekomma en annan talare drog fram förhållandena i städerna, tog herr J. B.
Johansson upp detta och sade, att inte ens en drätselkammare kan förfara på
detta sätt. Drätselkammaren får ett anslag på det ena sammanträdet, sade
han. Räcker inte detta anslag, får man komma fram med nya anspråk på
stadsfullmäktiges nästa sammanträde. Det går icke så till, herr J. B. Johansson.
En gång örn året äro kommuner och stadsfullmäktige skyldiga enligt kommunallagarna
att göra upp en budget. I den budgeten upptaga vi i regel efter
förhandsberäkning allt som behövs för vägunderhåll, gatuunderhåll och annat
dylikt.

Herr Heiding framhåller, att infartsvägarna till städerna på sina håll äro
mycket dåliga. Jag känner naturligtvis inte till alla infartsvägar i landet,
men jag vet, att det också finns städer, där infartsvägarna äro i förstklassigt
skick.

Jag är, herr talman, övertygad örn att även om detta förslag i dag inte passar
vägstyrelserna och ledningen för de olika vägföretagen, kommer det dock
i framtiden att vma sig vara starkt och bärande. Jag kan därför inte annat än
vidhålla mitt yrkande om bifall till reservationen. Jag skulle nästan vilja gratulera
majoritetens anhängare, om deras förslag, omsatt i verkligheten, skulle
bli utsatt för de verkningar, som kommunikationsministerns exempel så kraftigt
belyste.

Herr Bäckström: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet, då jag
hörde vår ärade ordförande i statsutskottet säga, att majoriteten i statsutskottet
haft de väghållningsskyldiga i tankarna, när utskottet fattade sitt beslut.
Detta skulle innebära, att vi, som stå för reservationen till statsutskottets utlåtande,
så att säga skulle ha varit uppfyllda av den tanken, att man skulle
skydda skattebetalarna. Jag måste emellertid säga, att vi, som stå för reservationen,
enligt min mening tänkt på både skattebetalarna och staten, då vi
gått in för det förslag, som föreligger i reservationen.

I det vägdistrikt, där jag är ordförande och som herr statsrådet nämnde såsom
exempel på ett vägdistrikt, som verkställt besparingar, fingo vi år 1939
också det av statsutskottets ordförande omnämnda besparingscirkuläret. Vi
efterföljde cirkulärets maning och vidtogo kraftiga åtgärder för att skydda
staten från ytterligare stora utgifter. Vi gjorde alla de besparingar, som vi
kunde, och kommo på så sätt ned i en vägunderhållskostnad för år 1940 av
373,000 kronor. Örn statsutskottets förslag nu går igenom i riksdagen, skulle
detta innebära, att vårt vägdistrikt — det är ett tämligen stort vägdistrikt,
till ytvidden kanske ett bland de största i landet, då vi ha cirka 85 mil vägar
under allmänt underhåll — skulle så att säga bestraffas, därför att vi åtlytt
de framställningar, som kommit från kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
medan det samtidigt, som statsrådet också nämnde, finns andra vägdistrikt,
som inte lia kunnat åvägabringa några besparingar på grundval av besparingscirkuläret
och som nu följaktligen skulle få större statsbidrag. Inför denna
jämförelse undrar jag verkligen, vilka man i de vägdistrikt, som inte kunnat
förmås att bringa ned kostnaderna, haft i tankarna, när man fortsatt som van -

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till vägunderhållet vå landet m. m. (Forts.)
ligt med sina utgifter. Statsrådet nämnde också, att han gjort sig underkunnig
om hur vägarna voro i vårt distrikt, som vidtagit dessa besparingsåtgärder,
och jag tror, att man lugnt kan säga, att Umedalens vägar kunna tävla
med vilket vägdistrikts som helst. Det är alldeles givet, att man får lov att
eftersätta en hel del, men de underhållsarbeten, som äro oundgängligen nödvändiga,
måste man ju i alla fall utföra för att vidmakthålla vägarna så pass,
att vägbanorna äro fullt trafikabla.

Statsutskottets ordförande framhöll också i sitt anförande, att det är en
så stark kontroll över vägdistrikten från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
vägingenjörerna. Det är alldeles riktigt, men denna kontroll kommer ganska
långt i efterhand. De äro inte i tillfälle att kontrollera vägdistrikten på ett
så tidigt stadium, att rättelse kan vinnas. Om de haft denna möjlighet, tycker
jag verkligen, att de i så fall kunde haft ett gott tillfälle att kontrollera de
vägdistrikt, som inte kunnat nedbringa kostnaderna något, trots att de fått
anmaning därtill. Jag kan inte komma ifrån det intrycket, att många av de
vägväsendets män, som yttrat sig i kammaren i dag, nästan synas ha velat ge
sig det underbetyget, att vi såsom fackmän inte skulle lia förmåga att göra
något för att få fram besparingar. Den som sysslat med vägväsendet i många
år måste dock säga sig, att det finns möjligheter att göra något i besparingssyfte.

Statsutskottets ordförande nämnde vidare, att det är svårt att på förhand
uppskatta kostnaderna för vägunderhållet. Ja, det måste medges, att det blir
svårt att exakt beräkna kostnaderna, men om det sker på det sätt, som här
föreslagits, nämligen länsvis, få ju de olika vägdistrikten tillfälle att gemensamt
överlägga örn det förslag till fördelning, som kommit från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
och jag tror inte alls, att det i så fall kommer att bli
några stora svårigheter att åstadkomma en någorlunda rättvis fördelning av
anslaget.

Sedan säger statsutskottets ärade ordförande, att reservanterna erkänna, att
det finns vissa svårigheter. Det är alldeles riktigt. Visst erkänna vi, att det
finns svårigheter, men svårigheterna äro väl till för att övervinnas. Jag måste
också för min del säga, att på grund av tidsläget är det, vilket ju också framhölls
här både av finansministern och av kommunikationsministern, vår skyldighet
att försöka göra något även på detta område för att söka befria statskassan
från utgifter. Det finns enligt min uppfattning även möjligheter att
göra detta.

Såväl statsutskottets ärade ordförande som herr De Geer var vidare inne
på att det skulle bli arbetarna, som skulle bli lidande, örn man vidtoge några
ytterligare besparingsåtgärder för att få ned kostnaderna för vägunderhållet,
då de i så fall skulle bli utan arbete. Ja. men inte kunna väl vägdistrikten såsom
sådana uppträda såsom arbetslöshetskommittéer, utan det finns ju andra
organ, som få taga hand örn dem, som bli arbetslösa. Inte kunna vi väl i vägdistrikten
anlägga arbetslöshetssynpunkter på denna fråga, utan vi måste inrikta
oss på det, som i detta läge för oss är det viktiga, nämligen att söka spara.
Enligt det förslag, som här framlagts, skulle ju vägdistrikten på förhand få
reda på vilket anslag, som de få disponera. Om man är litet praktisk i sitt
handlande och vandlande, då det gäller att ordna vägunderhållet, tror jag nog,
att man kommer att resonera på följande sätt: vi ha så och så mycket pengar
att röra oss med: vi kunna inte gå längre, utan få lov att räkna ut hur vi på
bästa sätt skola använda och göra nytta med det anslag, som vi ha.

Jag kan inte finna annat än att det förslag, som föreligger i reservationen,
är det riktiga. Jag röstade i fjol för regeringens proposition, ty jag ansåg redan
då, att man gärna kunnat gå in för ett försök med detta nya system. Sådant

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslay till vägunderhållet på landet m. m. (Forts.)
-sorn tidsläget nu är, är det ännu större anledning att vidtaga den åtgärd, som
föreslås i reservationen, nämligen att vägdistrikten skola få ett bestämt anslag
att disponera över. Det är ju så överallt i den kommunala förvaltningen, att
man i förväg får göra upp sina stater och räkna med både det ena och det
andra. Givetvis kan det slå fel någon gång, men inte kan det väl bli så stora
variationer i uppskattningen av kostnaderna för vägunderhållet, att det skulle
vara omöjligt att kunna ordna denna sak på ett förnuftigt sätt.

Jag har, herr talman, velat framhålla dessa synpunkter, som jag anser vara
de riktiga. Jag tror också, att det vore klokt, om reservationen vunne riksdagens
bifall och man finge göra ett försök ett år med det system, som där föreslås.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Det är inte utan en viss tvekan, som
jag tar till orda i denna fråga. När jag hörde herr Johan Nilssons första anförande,
måste jag nämligen fråga mig, huruvida en suppleant i statsutskottet
överhuvud taget hade rätt att yttra sig i denna fråga. Jag är en av dem,
som suttit på en annans stol och som tydligen enligt herr Johan Nilssons mening
röstat fel i utskottet. Jag har emellertid röstat efter min övertygelse. Jag
har gjort det efter att två år ha deltagit i behandlingen av detta ärende i utskottet
och dess fjärde avdelning, och jag har försökt att bilda mig en uppfattning
så långt det har varit mig möjligt. Jag har inte röstat i egenskap av
vägstyrelseordförande eller ens som ledamot av någon vägstyrelse. Jag företräder
inte några sådana intressen. Jag tror inte heller, att jag kan säga, att
vägstyrelseordförandena i statsutskottet ha påverkat mig, i varje fall inte i annan
mån än att deras sakkunskap naturligtvis för mig haft ett visst värde.
Jag begärde ordet här för att i all korthet angiva ett par av de huvudskäl, som
för mig varit avgörande, när jag tagit ställning i denna sak.

Det första skälet för mitt ställningstagande är, att jag liksom statsutskottets
majoritet och dess ärade ordförande anser, att det är uteslutet att på förhand
kunna uppskatta kostnaderna för vägunderhållet under ett kommande år. Det
är sannolikt möjligt att något så när göra en dylik uppskattning för hela landet,
och jag håller inte för otroligt, att den uppskattning, som nu gjorts, således
56 miljoner kronor för hela landet, skall visa sig vara ett belopp, som kommer
att räcka till för år 1941. Jag ifrågasätter inte, att denna uppskattning är
nämnvärt felaktig, men att kunna säga, att man även kan uppskatta kostnaderna
för de 170 olika vägdistrikten och lägga en sådan uppskattning till grund
för en rättvis fördelning av statsbidragen, anser jag vara uteslutet. Ett sådant
system måste medföra, att fördelningen av statsbidragen icke kan ske rättvist
mellan derika vägdistrikten och att man icke kan taga hänsyn till de olikartade
förhållanden, som kunna uppstå under ett underhållsår. Det har redan
under debatten nämnts om vintervägunderhållet. Jag skall inte uppehålla tiden
mera med detta, men det är uppenbart, att kostnaderna för vintervägunderhållet
icke på förhand kunna beräknas. Detta är så uppenbart, att även reservanterna
därvidlag gjort ett erkännande och sagt, att på denna punkt behöver
en utjämning ske. Det är nog emellertid inte enbart, när det gäller vintervägunderhållet,
som en uppskattning i detalj på förhand är omöjlig att göra.
Jag erinrar om hurusom vi under sommaren 1969 i västra Sverige hade en
fullkomligt överraskande, jag kan nästan säga katastrof i form av skyfall, som
spolade bort vägarna och som ådrog vägdistrikten utgifter på tiotusentals kronor i
Skade underhållskostnader det året. Det fanns ingen, som kunde förutse denna
skyfallskatastrof ens dagarna före den inträffade. Sådana oväntade händelser
kunna alltjämt inträffa, och dessutom kan det i nuvarande läge ske stora för -

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Ansia<7 till v än underhållet vå landet m. m. (Forts.)
ändringar, för den händelse trafiken åter skulle öka. Därom veta vi ju emellertid
inte mycket. Örn vi emellertid antaga, att trafiken kommer att öka, kan ju
detta komma att förrycka den stat, som man uppgjort, och de kostnader, som
man beräknat för vägunderhållet, och det är ju ingen, som i nuvarande läge
med säkerhet kan säga, hur trafiken kommer att se ut ett år framåt. Detta är
således mitt första skäl.

Det andra skälet för min inställning är, att även om jag kan uppskatta finansministerns
inställning i denna fråga och fullt förstår att han föredrar
ett reservationsanslag framför ett förslagsanslag och således önskat få statsutgifterna
bundna, vill jag i alla fall icke vara med om att statens besparingsåtgärder,
det vill säga de åtgärder som avse att begränsa statsutgifterna, skola
få gå ut över landsbygdens invånare, som äro hårt betryckta av höga skatter
och som lia starkt varierande men i många fall mycket höga vägskatter att
bära. Det andra skälet är således, att även örn jag beaktar sparsamhetssynpunkten,
kan jag icke vara med örn att sparsamheten skall gå ut över skattedragare,
som redan förut äro mycket starkt pressade.

^ Härutöver kan jag givetvis anföra en hel rad andra skäl för min inställning.
Htt skäl, som inte heller är alldeles oväsentligt, har tillkommit, sedan riksdagen
förra året behandlade denna fråga, och det är ett skäl, som i varje fall för mig
har en ganska stor betydelse. Det är det förhållandet, som också redan tidigare
här i debatten har påpekats, att år 1940 är ett så alldeles särskilt enastående
ojämnt, man kan säga exceptionellt, år för vägunderhållet, att tidpunkten
för en övergång till ett nytt system nu är den minst lämpliga, som man
överhuvud taget kan tänka sig. Vi ha i utskottet, i varje fall på fjärde avdelningen,
fått en statistik över hur detta ungefär har verkat. Vi kunna alltså i
siffror utläsa, hur väldigt ojämnt år 1940 har varit i detta hänseende. Vi ha fått
klart för oss — och det framgår också av utskottets utlåtande — att det egentliga
vägunderhållet under år 1940 har inskränkts betydligt i fråga om utgifterna
för makadamisering, grusning, dammbildning, dikesrensning o. s. v. Där
lia underhållskostnaderna sjunkit till ungefär hälften av vad de voro år 1939.
I en del vägdistrikt, framför allt på Öland, Gotland, i sydvästra Sverige, Kalmar
län och Skåne, har emellertid vintervägunderhållet förryckt läget på ett
sadant sätt, att kostnaderna i dessa distrikt blivit högre, än vad man kan anse
normalt. Kostnaderna för vinterväghållningen ha i vissa fall flerdubblats och
för Gotlands vidkommande t. o. m. tiodubblats. Det har således varit så alldeles
särskilda förhållanden under detta år, att jag har mycket svårt att förstå,
hur man vid en övergång skulle kunna komma ifrån den stora olägenhet,
som detta måste innebära. Vi se ju t. ex. av denna redogörelse, att det finns
vägdistrikt, som, örn man jämför år 1940 med år 1939, ha erhållit upp till
150 procents statsbidrag på 1940 års kostnader, under det att andra vägdistrikt
inte^erhållit fullt 50 procent, örn man betänker detta och räknar med att man
ända mäste taga hänsyn till dessa förhållanden vid en övergång, måste detta
innebära, att då man skall uppskatta 1941 års kostnader, måste nödig hänsyn
tagas till det onormala året 1940. Man kan med andra ord inte utan vidare
hoppa över ett år, framför allt icke när detta skiljer sig så väsentligt ifrån det
föregående. Uppskattningen måste således påverkas av 1940 års verkliga kostnader,
alldeles oavsett örn riksdagen skulle besluta en annan ordning, därför
att ett annat förfarande skulle innebära, att en mängd vägdistrikt i landet
skulle bli^alldeles oerhört illa behandlade. Men gör man en sådan här uppskattning
för år 1941, som således står i relation till 1940 års verkliga kostnader,
måste denna uppskattning bli onormal, ty man kommer att draga med sig dé
onormala förhållandena under år 1940. Det är därför, som jag anser, att en
övergång i detta läge är olämplig.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till vägunderhållet på landet m. m. (Forts.)

Med detta Ilar jag, herr talman, i huvudsak berört skälen för min inställning.
Medan jag har ordet, vill jag dock härutöver påpeka, att jag funnit,
att en av reservanterna öppnat denna debatt redan i går genom en ledare i
sin tidning, där han bland annat gjort ett uttalande, som jag inte kan underlåta
att något beröra. Det är möjligt, att denne reservant tror sig ha gagnat
saken bättre genom att på förhand framlägga sina argument än genom att
göra det här i kammaren. När detta nu i alla fall är gjort, må det väl dock tilllåtas
mig att något titta även på detta argument. Den ärade reservanten säger:
»Från allmänna synpunkter sett måste de gällande bidragsreglerna anses
i högsta grad irrationella för att icke säga äventyrliga. Tillspetsat sagt innebära
de, att den kommunala vägorganisationen, bestående av 170 vägdistrikt,
äger att fritt förfoga över statskassan.» Jag upprepar »fritt förfoga
över statskassan»! Jag förstår, att finansministern naturligtvis kan ha anledning
att bli särskilt tillfredsställd, när en sådan upptäckt göres, att vägdistrikten
ha fritt förfogat över statskassan, vilket nu skulle bli hindrat och
tillrättalagt. Detta påstående av reservanten bygger i sin tur på ett resonemang,
som samme reservant anför, då han säger, att vägdistrikten kunna fritt
och obehindrat besluta vilka utgifter som helst för vägunderhållet. Detta
visar en ganska stor okunnighet örn hur det i verkligheten ligger till beträffande
vägunderhållet. Men vilka följder har nu detta oerhörda förhållande,
att vägdistrikten bestämma över statskassan, medfört under det år, som gått,
alltså med anledning av förra riksdagens beslut? Fjolårets riksdag beslöt att
bevilja 51 miljoner kronor såsom statsbidrag till vägunderhållet att utgå med
75 procent på 1939 års verkliga kostnader. Nu kan man beräkna, att kostnaderna
komma att belöpa sig till icke 51 miljoner utan 52.9 miljoner kronor
och således överstiga det av riksdagen förslagsvis beviljade anslaget med
1.9 miljon kronor. Vad betyder detta? Jo, det betyder, att anslaget överskridits
med cirka fyra procent. Men finns det ändå inte en mängd andra förslagsanslag,
som överskridits i långt väsentligare grad än detta anslag för
vägunderhållet? Det visar sig således, att det inte tiar varit så fruktansvärt
farligt, att vägdistrikten bestämt över statskassan, som den ärade reservanten
tycks anse.

Herr Johan Nilsson nämnde i sitt sista anförande, att den miljon kronor,
som reservanterna föreslagit såsom utjämningsmedel, bara var något, som de
viftat med för att ge ett erkännande åt majoriteten. Jag måste verkligen
säga, att detta uttalande kom litet överraskande för mig, ty jag läser i reservationen
till statsutskottets utlåtande någonting annat. Där framhålla nämligen
reservanterna, att det är en förutsättning för att de skola kunna tillstyrka
Kungl. Maj :ts förslag, att denna miljon upptages såsom en utjämningsfond.
Detta är med andra ord ett villkor för reservanterna, ty endast
under den förutsättningen kunna de gå med på Kungl. Maj:ts förslag. Men
så siiger reservanternas talesman här, att det där var bara något som man
viftade med, något som man ville ge majoriteten för att den .skulle få något
att bita i. Jag tycker inte, att detta håller, ty det är från reservanternas
synpunkt något ganska väsentligt, att de tagit med denna miljon till utjämning.
Nu har det ju redan här av utskottets ordförande till fullo klarlagts,
att denna miljon kronor är fullkomligt otillräcklig för att fylla sitt ändamål.
Detta visar ju inte minst förhållandena beträffande vägunderhållet under år
1940. Skulle en tillräcklig fond för detta ändamål uppliiggas, måste den givetvis
ligga vid sidan av det reservationsanslag, som riksdagen i övrigt beslutar
för vägunderhållet, om det överhuvud taget skall vara någon mening
med en sådan utjämningsfond.

Jag finner inte, att reservanterna lia kunnat framföra sådana skill, att det

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till vägunderhållet vå landet m. m. (Forts.)
skulle vara anledning för riksdagen att i år frångå sitt förra år fattade beslut.
så mycket mindre som det ju pågår en utredning örn vägväsendets förstatligande,
varför de gamla grunderna för statsbidragets utgående böra tilllämpas
oförändrade, intill dess att denna fråga prövats. Jag ber därför, herr
talman, att nied dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

I herr Karl Anderssons jdtrande instämde herrar Anderberg, Ahlkvist och
Näsström.

Herr Nisser: Herr talman! Det Ilar gått som en röd tråd igenom de yttranden,
som här hållits till förmån för reservanternas förslag, att det med nu
gällande ordning skulle förekomma slöseri från vägstyrelsernas sida med de
medel, som beviljas. Jag kan inte finna annat än att det är en ganska grav
beskyllning, som därmed riktas mot det nuvarande systemet och mot de män,
som bära upp det. Man kunde ju ha väntat att under sådana förhållanden en
utredning skulle ha framlagts, som verkligen visade, att så varit fallet. Jag
kan för min del inte finna, att det förhåller sig på det sättet.

Man har vidare, synes det mig, velat göra gällande, att vägstyrelserna nu
skulle finna en glädje i att bara göra av med pengar och att de skulle kunna
göra av med hur mycket pengar som helst. Inte heller detta påstående stämmer
med verkligheten. Man har tvärtom konstaterat, att de i stort sett handskats väl
med de medel de förvaltat. Det är alltså, såvitt jag förstår, fullkomligt oberättigat
att göra gällande, att här förekommit något slöseri, och lika oberättigat
är det att insinuera att vägstyrelserna skulle fortsätta med slöseriet, och
det kanske i ännu större skala.

Vad man avser att vinna med det nya system, som reservanterna förorda,
är tydligen, att kostnaderna skola högst avsevärt nedbringas, därigenom att
staten helt enkelt säger till vägstyrelserna: »Nu få ni så och så mycket pengar
och det få ni reda er med.» Jag är inte så säker på vad resultatet därav skulle
bli. Det finns ett gammalt ordstäv, som säger, att »snål spar och fan tar».
Jag är rädd för att det skulle bli så här också. Skär man ned anslaget för
mycket och vägarna till följd därav komma i ett dåligt tillstånd, föreställer
jag mig, att det blir mycket, mycket dyrbart att efteråt sätta dem i tillfredsställande
skick igen. Den besparing man trodde sig göra kanske i själva verket
blir en utgift.

Jag vill inte gå i någon argumentation rörande det ena eller andra förslaget,
eftersom de ju redan dryftats så länge och så grundligt. Jag vill endast
för min egen del säga, att jag möjligen kunnat tänka på att ansluta mig till
det förslag, som framförts i herr Svenssons motion, d. v. s. att sommarvägunderhållet
skulle på förhand fixeras men att man inte skulle göra det beträffande
vinterväghållet. Det förslaget lider naturligtvis av det stora felet,
att man får använda två olika metoder vid beräkningen av statsbidraget till.
vägdistrikten, och det är givetvis en ganska betydlig svaghet.

Det har vidare sagts här, att när man kan beräkna kostnaderna för andra
ändamål, borde man kunna göra det också när det gäller vägunderhållet. Det
kan man naturligtvis göra, men det är ju ytterligt sällan en kostnadsberäkning
för något ändamål håller streck. Jag borde en gång en man, som sade,
att han inte förstod, varför inte herrar byggmästare och andra kunde få sina
kalkyler att hålla. »Det är ju så kolossalt enkelt: man tar bara den beräknade
kostnadssumman och multiplicerar den med två, ty inom den ramen
vet man att man kan hålla sig.» På det sättet kan man ju beräkna vägunderhållskostnaderna.
också, men det är ännu svårare i detta fall att komma fram
till fixa siffror, ty innan vägarna blivit hårdgjorda, kan man inte få några
säkra utgångspunkter för att i förväg uppskatta underhållskostnaderna.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till vägunderhållet vå landet m. m. (Forts.)

Emellertid vill jag liksom herr Andersson i Rixö framhålla, att här pågår
en undersökning av frågan örn förstatligande av vägväsendet. Jag kan inte
inse, att det under sådana förhållanden finns anledning att nu övergå till ett
nytt system. En talare sade, att det kunde vara bra att få liksom ett provår
för att se, hur det utfaller, innan man förstatligar. Det är en synpunkt, som
förefaller mig alldeles obegriplig. Skall man förstatliga denna verksamhet
inom en nära förestående framtid, finns det ingen anledning att nu rubba
på det system, som vi tillämpat under så lång tid.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Sedan jag begärde ordet,
har åtskilligt blivit sagt, som jag ämnade säga, och jag skall därför fatta mig
mycket kort.

Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet framhöll bl. a. att
läget i år är annorlunda på det sättet, att de skäl, som i fjol kunde anföras
emot Kungl. Maj:ts förslag, inte äro lika starka i år på grund av de erfarenheter,
som ha vunnits sedan dess. Jag blir på det högsta förvånad, när jag hör
ett sådant uttalande. Jag har i min hand uppgifter från olika vägdistrikt, som
visa variationerna av t. ex. vinterväghållningskostnaderna. Jag anmärkte redan
i mitt första anförande, att vinterväghållet år 1940 var dubbelt så dyrt som
år 1939. Jag har här uppgifter örn hur kostnaderna variera inom samma län.
För att taga Kristianstads län som exempel kan jag nämna, att vinterväghållet
i Ingelstads och Järrestads härad år 1939 uppgick till 80,900 kronor och för år
1940 till 392,600 kronor. I Villands härad föreligger ungefär samma proportion,
likaså i Gärds och Albo härad. Men kommer man upp i en annan del av
samma län, t. ex. Göinge, äro variationerna inte så stora. Går man till Kalmar
län -— en talesman för detta län har ju också yttrat sig här — kan man konstatera
samma förhållande. I ett vägdistrikt inom länet uppgick exempelvis kostnaderna
år 1939 till 44,200 kronor, medan de år 1940 belöpte sig till 263,200
kronor. I en annan del av länet varierade däremot ifrågavarande kostnader inte
så mycket.

Då sålunda variationerna stundom äro högst betydande i olika vägdistrikt
inom samma län,, förefaller det, som örn det blivit bestyrkt i år, att statsutskottet
hade rätt i sitt uttalande i fjol om omöjligheten att företaga en så jämn
och rättvis fördelning av statsbidraget vägdistrikten emellan, att det tillmätta
bidraget i samtliga fall skulle motsvara lika stor procent av de verkliga kostnaderna.

o JaS skall inte taga upp till bemötande en del andra synpunkter som statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet vidare framförde, men när
han påtalade, att en del vägstyrelser under förra året förbättrade sin ekonomi,
vill jag framhålla, att det naturligtvis sammanhänger med de besparingsaktioner,
som genomförts. Den ökade behållning i kassan, som förekommer på en del
håll, utgöres inte enbart av statsmedel utan har också uppstått därigenom att
de uttaxerade och influtna vägskattemedlen inte i full utsträckning kommit
till användning.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet påpekade, att automobilskattemedlen
ha minskat och att det iir detta, som gör, att vägväsendets ekonomiska
frågor ha kommit i ett annat läge. Det är fullkomligt riktigt. Men det
går ju inte an att därför övervältra det ekonomiska ansvaret på vägdistrikten
i en utsträckning, som varken vägdistrikten själva eller någon här i riksdagen
på förhand kan bedöma. Det klagas redan ute i kommunerna över att staten
har övervältrat på kommunerna en del uppgifter, som medfört höjda uttaxeringar,
exempelvis kristidsnämnder och dylikt. Man bör inte skapa en ord Första

kammarens protokoll 1941. Nr 17. 4

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till vägunderhållet på landet nu. m. (Forts.)
ning, som så småningom lastar över stora delar av kostnaden för vägunderhållet
på den del av Sveriges kommuner, som heter väghållningsdistrikten.

För övrigt vill jag säga, att även örn riksdagen bifaller utskottets förslag,
ändras icke storleken av det anslag, som är upptaget i den framlagda budgeten.
Vi ha i statsutskottet fått den uppgiften av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att detta anslag är beräknat i överkant och att det under alla förhållanden
kommer att räcka till bidrag med 85 procent av kostnaderna, även örn bidragen
beräknas i efterhand på den verkliga kostnaden. Kommunikationsministern
bekräftade också i sitt anförande, att anslaget räcker väl till. Man åstadkommer
således ingen som helst ökning av utgifterna under sjätte huvudtiteln, örn
man bifaller utskottets förslag. Det är endast beräkningsgrunden, som vi tvista
örn. Den frågan är ju mycket besvärlig, och majoriteten inom utskottet har
tvivlat på att Kungl. Maj :ts förslag i det avseendet är hållbart. Jag hade gärna
velat, att representanten på Kalmarlänsbänken, herr Sundberg, tagit del av en
framställning från Kalmar läns vägstyrelseförening, som i en diger inlaga
räknat upp en hel mängd sakskäl emot Kungl. Maj :ts förslag och med tabeller
styrkt de ojämnheter, som förekomma och måste förekomma mellan de olika
vägdistrikten.

Herr Johan Nilsson slutade sitt anförande med att säga, att han inte tog kritiken
mot förslaget örn en extra miljon till vinterväghållningen så hårt, ty
den saken kan genomföras ett kommande år, så att man får reglera de brister,
som eventuellt skulle komma att uppstå. Men något sådant tillåter inte det
av Kungl. Majit föreslagna systemet. Dess innebörd är, att i år på förhand
skall utmätas ett fixt belopp, varöver klagan icke får föras. Det är således
ganska egendomligt, att herr Johan Nilsson kan komma med ett sådant påstående.

Jag skall inte längre upptaga tiden. Jag har ingen anledning att frångå det
redan framställda yrkandet.

Herr Heiding: Herr talman! Statsrådet och chefen för finansdepartementet
framhöll, att det var ofördelaktigt ur sparsamhetssynpunkt att bibehålla det
nuvarande systemet. Jag undrar, örn man inte i så fall skulle behöva ändra
på en hel del andra system, innan man ändrar på detta. Jag finner statsrådets
yttrande något egendomligt.

Jag begärde emellertid ordet, därför att herr Johan Nilsson i Malmö påstod,
att jag skulle ha sagt, att städernas utfartsvägar fortfarande vore dåliga.
Det sade jag inte, utan jag fällde det uttalandet, att under den tid, då
biltrafiken började nå större omfattning, voro både städernas utfartsvägar och
en hel del av vägstyrelsernas vägar i närheten av städerna dåliga. Det är ju
klart, att då trafiken ökade så kraftigt på en gång, blev det omöjligt att klara
upp saken, innan det inflöt tillräckligt med automobilskattemedel. Det var därför
vägarna då inte voro så bra. För närvarande tror jag, att vägarna in till
städerna, både de utfartsvägar, som städerna själva skola hålla, och de vägar
i närheten av städerna, som vägstyrelserna ansvara för, äro i mycket gott skick.
I regel äro de hårdgjorda och gå mycket bra att köra på.

Sedan framhöll herr Johan Nilsson i Malmö, att man borde beakta det exempel,
som finansministern hade anfört, nämligen örn det vägdistrikt, som hade
fått 161 procent i statsbidrag. Det vägdistriktet ligger i Norrbottens län, och
det påtalade förhållandet beror ju på att vägunderhållskostnaderna minskade
så mycket under år 1940. Ifrågavarande bidrag beräknades ju på 1939 års kostnader,
och då skall man väl inte, såsom här redan framhållits, till jämförelse
taga 1940 års kostnader. Det är naturligtvis fullkomligt oriktigt att göra en
jämförelse på det sättet.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till vägunderhållet på landet m. m. (Forts.)

Herr Bäckström framhöll, att man måste göra någonting i besparingssyfte.
Nog har det väl redan gjorts mycket i besparingshänseende, när vägstyrelserna
kunnat nedbringa kostnaderna så mycket, att en hel del vägdistrikt ha haft
mycket lägre kostnader än statsbidraget för föregående år uppgick till. Det är
ju det, som har gjort, att vi ha kommit ned i den summa, som nu upptagits
under sjätte huvudtiteln. Men man skall inte tro, att det i längden skall kunna
göras ytterligare inbesparingar, ty då komma vägarna att bliva i ett sådant
skick, att det blir mycket dyrare att sedan ställa dem i ordning igen. Man
behöver nog gå fram med en viss försiktighet på detta område, även när det
gäller sparsamhet. Av de uppgifter, som lämnats av samtliga vägdistrikt, finner
man ju, att vägdistrikten ha iakttagit mycket stor sparsamhet under det
gångna året. Jag är säker på att det system, som nu tillämpas, inte alls föranleder
något slöseri, utan att det går mycket bra att bibehålla denna ordning.

Jag ber därför, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Den, som åhört denna debatt,
kunde lätt få den uppfattningen, att det här gällde å ena sidan ett förslag,
vari sparsamhet med de allmänna medlen iakttogs, och å andra sidan ett förslag,
enligt vilket de synpunkterna icke skulle bli så väl tillgodosedda. De
talare, som förordat reservationen, lia särskilt gjort gällande, att det förslaget
framför allt skulle tillvarata sparsamhetsintresset, medan däremot detta inte
skulle vara förhållandet med utskottets förslag. Inom utskottet har man emellertid
varit övertygad örn att vilketdera förslaget som än antages, böra kostnaderna
kunna hållas vid omkring 47 miljoner kronor. Kardinalfrågan är alltså
inte, om det ena förslaget kommer-att kosta statsverket mera än det andra,
utan den väsentliga skillnaden här gäller frågan om fördelningen av pengarna.

Jag kan inte se, att man på ett rättvist sätt på förhand skall kunna fördela
statsbidraget mellan vägdistrikten. Det råder alltför skiftande förhållanden
inom olika distrikt och under olika tider. Exemplet från Gotland vittnar
väl tillräckligt tydligt därom. Där hade kostnaderna för vinterväghållningen
under förra året inom ett distrikt stigit till tio gånger det belopp, som det
tidigare hade uppgått till. Det måste bli omöjligt att under sådana förhållanden
göra en rättvis fördelning.

Föreligga för övrigt några vägande skäl för att nu övergå från det rådande
systemet till ett annat? Jag kan inte finna det. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och dess tjänstemän ha med det nuvarande systemet ganska stor
möjlighet att utöva ekonomisk och teknisk kontroll över vägdistrikten och att
se till, att inte pengarna slösas bort på onödiga företag. I det avseendet behöver
man inte befara något slöseri. Det har för övrigt under det senaste året
tillräckligt tydligt ådagalagts. Härunder beräknades ju bidragen av automobilskattemedel
med utgångspunkt från de verkliga kostnaderna, men trots
detta var det möjligt att minska vägunderhållskostnaderna så väsentligt, som
skett. En sådan sparsamhet bör kunna iakttagas även ett följande år.

Den, som inom utskottsavdelningen lyssnade lill redogörelsen från de ledande
männen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, måste säga sig, att det är
förenat med stora svårigheter att på förhand göra en rättvis fördelning mellan
de 170 vägdistrikten i landet. Det skulle möjligen gå att fördela anslaget mellan
länen, men när man sedan inom varje län skall dela upp pengarna på
respektive vägdistrikt, torde yppa sig stora svårigheter att nå fram till ett
rättvist resultat. En del vägdistrikt kunna också tänkas av rädsla för att få
flir stora utgifter komma att iakttaga en så sträng sparsamhet, att vägunderhållet
åsidosattes, så att vägarna inte hållas i tillfredsställande skick. Det är
väl i varje fall inte i det allmännas intresse, att något sådant blir resultatet.

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till vägunderhållet på landet rrv. m. (Forts.)

Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet sade här för en
stund sedan, att vägdistrikten lia en så liten kostnad själva för vägunderhållet,
att de inte kunna lia så stort intresse av att spara på dessa utgifter. Jag vill
gentemot detta påpeka, att för år 1938 uppgick dock det belopp, som utdebiterades
i vägskatt i landet, till över 33 miljoner kronor, och det har, såvitt
jag vet — jag har inte sett de senaste statistiska siffrorna — inte sjunkit
sedan dess. Jämför nian denna siffra på 33 miljoner kronor med det belopp
på 47 miljoner kronor, som nu begäres i statsbidrag till vägunderhållet, finner
man ju, att kommunernas egna utgifter för detta ändamål utgör en ganska
stor del av hela kostnaden. Vägdistrikten måste alltså lia ett väsentligt ekonomiskt
intresse av att se till, att inte kostnaderna stiga i onödan.

Man har här från åtskilliga håll framhållit, att vägdistrikten borde kunna
i förväg beräkna sina kostnader på samma sätt, som både statens affärsdrivande
verk, t. ex. statens järnvägar, och kommunerna få uppgöra en stat för det kommande
året. Det föreligger dock en ganska väsentlig skillnad mellan dessa fall.
Det är först och främst mycket svårt att beräkna kostnaderna för vägunderhållet
på förhand. Men dessutom måste man beakta, att om en brist uppstår
i den beräknade staten för en kommun eller ett affärsdrivande verk, täckes
den följande år, medan, när det gäller vägdistrikten, enligt det föreliggande
förslaget den ena av de bidragsgivande parterna skulle undandraga sig att deltaga
i bestridandet av de oberäknade ökade kostnaderna, som skulle falla på
vägdistriktet ensamt. Det är ju inte rättvist. Sådana kostnader kunna ju uppstå,
som äro ofrånkomliga och som måste betalas.

Jag tycker, att det föreligger väsentliga skäl för att inte nu, då vi inom
kanske en nära framtid stå inför en förändring av vägväsendets organisation,
frångå den hävdvunna ordningen. Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Innan denna debatt avslutas, vill jag ge
representanten på Bohuslänsbänken en replik.

Han förklarade, varför han anser det vara omöjligt att på förhand beräkna
de kostnader, som vägunderhållet kommer att draga. Därom vill jag inte yttra
något utöver vad som redan sagts. Hans synpunkter äro bemötta och klarlagda
tidigare i dag.

Jag ifrågasatte däremot i mitt första anförande säkerheten i den majoritet,
som står för utskottsförslaget. Detta tog den ärade talaren som utgångspunkt
för att säga, att han har röstat enligt sin övertygelse. Men detta hindrar
ju inte, att ifall en annan person eller den ordinarie ledamoten hade suttit på
samma plats, kunde denne ha röstat på det andra förslaget, även han efter
sin övertygelse. Vissa ledamöter, som voro borta den ifrågavarande dagen, ha
talat om, att de skulle ha röstat för det förslag, som nu föreligger i reservationen,
om de varit närvarande. Därmed har jag inte ifrågasatt ärligheten i
den ärade talarens mening, men håller fast vid att majoriteten kunde varit en
annan.

Sedan har här sagts någonting, som kanske också bör klarläggas, innan vi
sluta debatten. Det har under debattens gång flera gånger framhållits, att örn
man förfar så och så, skulle det föranleda arbetsbrist och avskedanden o. s. v.
Jag vill endast gentemot detta säga, att den saken ligger alldeles vid sidan
av den fråga det här gäller, liksom talet örn protesterna mot att avskedanden
redan ha förekommit. Ty örn ifrågavarande anslag utgår efter den ena eller
andra grunden, blir ju den arbetsmängd, som därav skapas, lika stor. Örn man
behöver avskeda folk, därför att det inte finns pengar, måste man göra det
lika väl, örn utskottets förslag bifalles, som örn riksdagen fattar beslut i en -

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till vägunderhållet på landet m. m. (Forts.)
lighet med reservationen. Det är villkoren vi ha olika meningar örn och som
vi diskutera. Vad den frågan beträffar anser jag fortfarande, att reservationen
är att föredraga.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Johan Nilsson i Malmö m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Nilsson
i Malmö m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 70.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 8—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Punkterna 16—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till byggande och underhåll
av statsunderstödda fiskehamnar för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag
av 100,000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr G. Skoglund m. fl. väckt motion, nr 190,
hade hemställts, att riksdagen ville besluta, att det för Bidrag till byggande

Anslag till
byggande av
fiskehamnar
m. m.

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till
inköp av
gatsten.

Anslag till byggande av fiskehamnar m. m. (Forts.)
och underhåll av statsunderstödda fiskehamnar uppförda reservationsanslaget
av 100,000 kronor måtte höjas till 500,000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionen
II: 190, måtte till Bidrag till byggande och underhåll av statsunderstödda fiskehamnar
för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag av 100,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Johan Nilsson i
Malmö, Törnkvist och Åkerström ansett, att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits, och avslutas med en hemställan, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen II: 190 måtte till
Bidrag till byggande och underhåll av statsunderstödda fiskehamnar för budgetåret
1941/42 anvisa ett reservationsanslag av 200,000 kronor.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Jag skall be att få yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den nu föredragna punkten annat yrkande ej förekommit, än att
det förslag skulle antagas, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 26—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Kades till handlingarna.

Punkterna 37—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43.

Kades till handlingarna.

Punkterna 44—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48.

I denna punkt hade utskottet, med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag, hemställt, att riksdagen måtte till Inköp av gatsten för
budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard
Nilsson, Sundberg och Persson i Falla, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade, slutande med en hemställan, att
riksdagen måtte till Inköp av gatsten för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag
av 2,500,000 kronor.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till inköp av gatsten. (Forts.)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag har under denna punkt
antecknat en reservation. Såsom framgår av utskottsutlåtandet ha vid en tidigare
punkt några ledamöter av kammaren väckt en motion, nämligen vid förslaget
örn anslag till stensättning av vägar, med yrkande örn en rätt avsevärd
nedsättning i detta anslag, som är upptaget till 4 miljoner kronor. I samma
motion diskuteras också frågan om nedbringande av stenlagren. För min del
har jag icke kunnat biträda ett förslag örn nedsättning av det redan beslutade
anslaget men har genom denna min reservation velat anvisa en väg, som synes
mig vara den riktiga, örn man vill nedbringa statens stenlager, vilka nu som
bekant uppgå till sådan storlek, att det tar många år, innan man hinner förbruka
den sten som redan är lagrad. Jag har genom att yrka pa en sänkning
av nu ifrågavarande anslag med en halv miljon kronor velat markera, att man
icke borde år efter år bibehålla detta anslag oförändrat, och jag har funnit
ett stöd för detta yrkande i departementschefens uttalande i propositionen, att
den inom stenindustrien sysselsatta arbetsstyrkan under förra året ganska betydligt
nedgått. »Vid slutet av år 1939», säger departementschefen, »uppgick
sålunda denna arbetsstyrka till 2,700 ä 2,800 man mot omkring 1,700 man i
september 1940. Denna nedgång beror i huvudsak därpå, att det lyckats steninköpskommittén
att i samarbete med statens arbetsmarknadskommission överflytta
en del av stenarbetarna till andra arbetsområden.»

Jag menar, att när man nu lyckats få en del av denna arbetarstam överflyttad
till andra områden, såsom vi år efter år krävt att man skulle försöka göra,
bör man också ta konsekvensen av detta genom att sänka anslaget till _steninköp
och inte upptaga detta oförändrat till 3 miljoner kronor år efter år så
som nu har skett. Det är för att ge ett visst eftertryck åt denna önskan, som
jag har velat avgiva en reservation. Även när det gäller detta anslag, mäste
man anlägga stats finansiella synpunkter, icke minst i betraktande av de stora
stenlager, som redan finnas. Jag är väl medveten örn att detta anslag har en
social betydelse för de anställda, men jag förmodar att man bör kunna bereda
dessa arbetslösa sysselsättning på annat sätt genom överförande till andra yrken.
Jag är också medveten örn att läget i Bohuslän kanske under den allra
sista tiden något försämrats, men jag har som sagt velat ge en anvisning örn
att man borde ha tagit konsekvenserna av nedgången av de anställdas antal
genom att också successivt minska anslaget.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den av mig med flera vid punkten avgivna
reservationen.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Den ärade reservanten har framhållit
sparsamhetsskälet såsom det väsentliga för reservanternas yrkande örn nedsatt
anslag på denna punkt. Jag skall be att få taga kammarens tid några
ögonblick i anspråk för att med några siffror belysa läget inom denna industri
just för närvarande. Jag tror att kammarens ärade ledamöter med ledning
av dessa siffror och således av det verkliga läget skola ha lättare att
förstå, att någon verklig besparing genom en nedskärning av detta anslag för
närvarande icke kan uppnås.

Den 31 januari 1941, den senaste tidpunkt, från vilken vi ha fullt exakta
siffror rörande stenindustrien, var antalet sysselsatta arbetare inom gatstensindustrien
1,660. Av dessa voro 1,446 sysselsatta med statsbeställningar, sålunda
sysselsatta med användande av det anslag, som riksdagen tidigare har
beviljat för detta ändamål för innevarande budgetår. 139 arbetare vörö sysselsatta
med cxportbeställningar, och 75 arbetare sysslade med andra beställningar
inom landet: beställningar av sten till städer och kommuner o. s. v. Vid
samma tidpunkt fanns det enbart i Bohuslän ett antal anmälda hjälpsökande,

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslag till inköp av gatsten. (Forts.)

som tillhörde denna industri, av 1,511. I Blekinge fanns det 132 och i Halland
30 stenarbetare, som voro anmälda som hjälpsökande arbetslösa. Summan
anmälda arbetslösa var alltså 1,673 och översteg följaktligen hela det antal,
sorn vid samma tidpunkt hade sysselsättning inom gatstensindustrien.

Av heta antalet hjälpsökande stenarbetare voro 1,237 föremål för hjälpverksamhet
från statens sida i annan form än stenhuggning. Dessa statsbeställningar
räcka således inte alls till, utan även andra hjälpformer ha måst tillgripas.
Inte mindre än 595 arbetare hade kontant dagunderstöd, och 376
hjälpsökande arbetslösa voro helt utan någon hjälp. När vi ha dessa siffror
och se att det är ett större antal arbetslösa inom denna industri än det antal som
tor närvarande kan sysselsättas, när vi vidare se att staten måste hjälpa dessa
arbetslösa pa annat sätt och i mycket stor utsträckning ge dem kontanta dagunderstöd
och vidare att vi lia en reserv på nära 400 man, som icke kunna få
hjälp i någon form, då torde det vara ganska klart, att en sådan nedskärning
av anslags beloppet som här ifrågasatts icke kan tillfredsställa det behov av
arbete som föreligger utan måste medföra annan hjälpverksamhet och ökning
av statens omkostnader på annat håll. Det anslag på 3 miljoner kronor, som
bär av Kungl. Maj:t begärts, är icke till fyllest för att under kommande budgetar
sysselsätta, dessa nu i industrien arbetande 1,600 personer, utan även örn
anslaget pa 3 miljoner beviljas, måste en ytterligare nedskärning av arbetarantalet
äga rum. Ett sådant anslag ger inte arbete under ett år åt mer än
.högst 1,100 man. .När således ira. antalet med statsbeställningar sysselsatta
personer är 1,446, innebär ett beviljande av anslaget på 3 miljoner en nedskärning
av 350 man i runt tal, och en sådan nedskärning får på ett eller annat
satt äga rum.

Arbetsmarknadskommissionen har i dagarna gjort en undersökning rörande
arbetarklientelet inom denna industri för att därpå grunda en uppfattning örn
i vilken grad det är möjligt att överflytta dessa arbetare till andra yrken
eller andra industrier. Denna undersökning, som således har skett genom arbetsmarknadskommissionen
och dess organ, lämnade det resultatet, att av de
}..®a^''ensin<^us^iaen .sysselsatta arbetarna kunna 159 personer anses vara
lämpliga att överföra till andra yrken. Man förstår således, att här är icke
mycket att göra. Alla de övriga äro av olika skäl, av ålder, av sjukdom, av
lamiijeskäl eller av industriella skäl — det finns även sådana — enligt arbetsmarknadskommissionen
olämpliga att överföras till andra yrken. Inför
dessa fakta, herr talman, tror jag att envar måste säga sig, att vi i detta läge
icke Irmina göra någon besparing genom att nedskära anslaget för detta ändamål.

Sedan nämnde den ärade talaren något örn lagerbehållningarna. Ja, det är
sant att det finns stora lager av gatsten. Lagren uppskattas nu av steninköpskommittén
per den 1 juli till någonting på 2.6 miljoner kvadratmeter, och årets
tillverkning för det anslag som här är föreslaget, 3 miljoner kronor skulle
utgöra någonting på 600,000—700,000 kvadratmeter. Men det är egentligen
inte sa farligt med lagertillv.äxten numera. Under förutsättning att stensättmngsarbetet
sker programenligt enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag,
sa sättes praktiskt taget nu den sten som tillverkas, och någon större
ökning av lagerbehållningen kommer således icke att äga rum. Den sten som
fnn°nnoV^g'' vatten^ySRnadsstyrelsens försorg utsättes utgör i runt tal
ion nan .kvac‘ratmeter 0111 ^aret, men dessutom konsumera städerna omkring
100,000 kvadratmeter om året, och då konsumeras hela den produktion, som
staten åstadkommer genom de anslagna 3 miljonerna. Inte heller på den punkten
är det alitsa längre så farligt. Lagertillväxten är inte densamma nu som
tidigare, och även örn så skulle vara, tror jag att under nuvarande förhål -

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till inköp av gatsten. (Forts.)

landen, då landet praktiskt tåset icke kan erhålla något annat fullgott beläggningsmedel,
är det inte någon stor fara i denna lagerbehållning. Tvärtom torde
den vara en för landet viktig tillgång.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Nilsson, Theodor.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Jag vill bara erinra örn att när jag bedömt
denna fråga, har jag hållit mig till vad som står i statsverkspropositionen under
denna punkt. Departementschefen säger där: »Av den lämnade redogörelsen
framgår, att i jämförelse med förhållandena motsvarande tid förra året
en ganska betydande nedgång av den inom gatstensindustrien sysselsatta arbetsstyrkan
numera ägt rum.» Det var detta som slog mig, när jag såg att
anslaget icke undergått någon som helst reducering.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 49—53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn anslag å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1940/41 till vägbyggnader m. m.

Punkten 1.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1940/41 anvisa följande reservationsanslag, att avräknas
mot automobilskattemedlen, nämligen

1) till Bidrag till byggande av broar (B) 6,000,000 kronor;

2) till Stensättning av vägar (B) 4,000,000 kronor;

3) till Bidrag till väg- och gatuarbeten i städerna (B) 17,000,000 kronor;

4) till Bidrag till nyanläggning av landsvägar (B) 5,000,000 kronor;

5) till Bidrag till nyanläggning av ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands samt vissa delar av Kopparbergs,
Gävleborgs och Värmlands län (B) 2.000,000 kronor;

6) till Bidrag till byggande och förbättring av vissa för riksförsvaret betydelsefulla
vägar och broar (B) 8,000,000 kronor;

7) till Bidrag till vägförbättringsarbeten å landsbygden (B) 38,000,000
kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Johan Bernhard
Johansson, Bernhard Nilsson, Sundberg och Persson i Falla ansett, att utskottets
yttrande bort lyda så, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1940/41 anvisa följande reservationsanslag, att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen

Anslag till
vägbyggnader
m. m.

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Anslay till vägbyggnader m. m. (Forts.)

1) till Bidrag tili byggande av broar (B) 3,000,000 kronor;

3) till Bidrag till väg- och gatuarbeten i städerna (B) 10,000,000 kronor;

7) till Bidrag till vägförbättringsarbeten å landsbygden (B) 28,000,000
kronor.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det är ju mycket betydande
belopp, som upptagas här i tilläggsstaten. Under denna punkt är det
80 miljoner kronor, som föreslås till väg- och brobyggnader, m. m. Och det
har vid en granskning av tilläggsstaten på denna punkt förefallit mig, att det
inte kan bli möjligt att förbruka detta anslag under tid, då riksdagen icke
är samlad. Det är ju inte heller bara på denna punkt, som vi upptagit betydande
anslag av denna natur, utan i den redan genomgångna sjätte huvudtiteln
finns det stora miljonanslag såväl till vägförbättringar och brobyggnader
som till andra närliggande vägändamål.

Jag förmenar, att även om det gäller en tilläggsstat, som skall hållas i reserv
för en arbetslöshet, som kan inträffa, böra anslagen under de olika punkterna
undergå en noggrann prövning och icke upptagas till större belopp än
som kan anses oundgängligen nödvändigt. Även dessa anslag skola dock täckas
genom skatter och lån, och därför bör även tilläggsstaten genomgå en
noggrann granskning. Jag har icke kunnat frigöra mig från den uppfattningen,
att dessa poster på tillsammans 80 miljoner kronor, därav t. ex. 38 miljoner
till vägförbättringar, verka som om de hade tilltagits på måfå och att
man hade strävat efter att helst komma i överkant. Jag tycker att som jag
nyss har sagt man borde i stället sträva efter att beräkna anslaget så noggrant
som möjligt, ty de stora tilläggs staterna verka också skrämmande, när
det gäller statsfinanserna och på dem som i sista hand skola skaffa pengarna.

Det är naturligtvis vanskligt att avväga anslagsbeloppen, men jag har för
min del i en reservation här ansett, att man kan nedsätta detta belopp med
20 miljoner kronor. Jag skulle icke ha gjort ett sådant yrkande, örn jag hade
trott att jag skulle åstadkomma någon som helst skada på det område, som
dessa medel äro avsedda för, men jag kan inte på något sätt räkna ut, att några
intressen skulle bli lidande genom att man skär ned anslaget med detta belopp.
Det finns ändå så mycket medel anvisade för ändamålet, att det inte är
möjligt att förbruka hela beloppet, och det finns således möjlighet att ånyo
underställa riksdagen frågan örn ett tilläggsanslag, örn detta skulle behövas.

Jag har velat anteckna en reservation för att ge en anvisning örn att även
tilläggsstaten bör undergå ett noggrant övervägande redan vid dess uppläggning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Statsutskottet har haft svårt
att på denna punkt förstå sin ärade ordförande. Det är inte säkert att han genom
sitt förslag skulle spara mer än majoriteten. Det gäller ju pengar, som
skulle stå som reserv, ifall arbetslösheten och andra sådana förhållanden skulle
bli så svåra att de behövas. Om det inte blir den fruktade arbetslösheten, komma
medlen icke att användas. Anslaget innebär något liknande en fullmakt
för regeringen att använda det, om detta skulle bli behövligt.

Därmed ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Anslag till vägbyggnader m. m. (Forts.)
behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
beträffande villkoren för erhållande av egnahemslån från statens vattenfallsverk;
samt

nr 44, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till kapitalinvesteringar i statens allmänna fastighetsfond
och statens utlåningsfonder jämte en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående temporär utsträckning av rätten
för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager i vissa städer, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för förra
lärarinnan vid Tärna lanthushållsskola Ingrid von Zweigbergk till viss tjänstårsberäkning
för pension;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angånde pension åt förra
vikarierande småskollärarinnan Agnes Ingeborg Härén, född Lindell;

nr 19, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om tilläggspension
åt förre arbetaren vid Tumba bruk Johan Theodor Jansson; samt
nr 20, i anledning av väckt motion örn förhöjd pension åt förre folkskolläraren,
tillika överläraren T. Lagergren.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn fortsatt giltighet
av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande förbud mot befordran av
vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 3 januari 1941 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 16, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande förbud
mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen dels mo -

Ang.

transportförbud
för vissa
periodiska
skrifter m. m.

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Äng. transportförbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)
tionen nr 103 i första kammaren av herr Brandt och dels de likalydande motionerna
nr 159 i första kammaren av herr Linderot och nr 213 i andra kammaren
av herr Persson i Stockholm.

I samtliga motioner hade hemställts örn avslag å propositionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget, för sin del antaga
följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Förordning

om fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande
förhud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafik -

medel

_ Härigenom förordnas, att förordningen
den 1 mars 1940 rörande förbud
mot befordran av vissa periodiska
skrifter med statliga trafikmedel
m. m., vilken gäller till och med
den 31 mars 1941, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 juni
1942.

m. m.

Härigenom förordnas, att förordningen
den 1 mars 1940 rörande förbud
mot befordran av vissa periodiska
skrifter med statliga trafikmedel
m. m., vilken gäller till och med
den 31 mars 1941, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 31 mars
1942.

B) att de i ämnet väckta motionerna I: 103, I: 159 och II: 213 måtte anses
besvarade genom utskottets hemställan under A).

Reservation hade avgivits av herrar Knut Petersson och Hedlund i Östersund,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, slutande med en hemställan,

A) att förevarande proposition, nr 16, icke måtte av riksdagen bifallas;
samt

B) att motionerna I: 103 samt I: 159 och II: 213 måtte anses besvarade
genom utskottets hemställan under A).

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Jag tillhör dem som i utskottet
ha anfört allvarliga betänkligheter mot att förlänga transportförbudsförordningen
men också dem som stannat vid att tillstyrka den kungl, propositionen.
Mina betänkligheter ha varit av rättslig och konstitutionell natur. Tillstyrkandet
grundar sig på politiska överväganden. Det faller sig för mig onekligen lättare
att utveckla min kritik mot denna förordning än att därefter motivera
tillstyrkandet, sådant detta nu är, men jag känner mig pliktig att försöka båda
uppgifterna.

Vad är det egentligen för en sorts förordning, som det här gäller? Det är
fråga örn en fullmakt för Kungl. Maj:t att förbjuda befordran av vissa
tidningar med statliga trafikmedel. Är det en fullmaktslag eller en vanlig
kungl, förordning, eller kunde författningen lika gärna ha betraktats som en
kungl, kungörelse i en ordningsfråga? Är det en författning örn vissa straffrättsliga
påföljder av brott, eller en inskränkning i tryckfrihetsförordningen,
eller en administrativ ordningsföreskrift av mindre betydelse, eller möjligen en
viktig extraordinär lagstiftning med hänsyn till vår utrikespolitik?

Åsikterna härom gå isär, men jag tror att man måste vara överens örn att

Onsdagen den 19 mars 1941 f. ni.

Nr 17.

Ane/, t rans vört förbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)
det ur alla normala synpunkter är en synnerligen egendomlig förordning —
i själva verket så pass säregen, att första lagutskottet trots vissa intentioner
inte har velat ändra en bokstav i denna författning. Utskottet tycks inte ha
velat beröva herr justitieministern upphovsrätten och äran av denna i sitt slag
ganska unika förordning. Med undantag av en skenbart betydelselös detalj
har regeringen fått vad den har begärt, väsentligen därför att den har begärt
det och därför att dess önskningar i tider som dessa örn möjligt böra tillmötesgås.
När en regering bär ett mycket stort och tungt ansvar, så är det naturligt,
att riksdagen är känslig för denna regerings önskemål — så länge man
är överens om det väsentliga, och det är jag övertygad örn att vi för närvarande
äro. Men jag vill i alla fall tillåta mig att något kritiskt granska den
föreliggande, förordningen, närmast ur vissa rättsliga synpunkter. Det kan
kanske ha sin betydelse i fortsättningen, att man ifrån utskottsmajoritetens
sida redan vid detta tillfälle för fram en del invändningar mot denna provisoriska
författning.

Förordningen möjliggör ju för regeringen dels att skapa svårigheter för
s’pridning av innehållet i en tidning och dels att lägga hinder i vägen för dess
försäljning i tidningens egenskap av vara, varigenom ägaren tillfogas en förmögenhetsförlust.
Båda de angivna effekterna av transportförbudet få väl anses
vara avsedda.° I första hand har man naturligtvis velat försvåra spridningen
av den ifrågavarande tidningens uppgifter eller propaganda, men den
förin ögenhets förlust som tillfogas ägaren tycks ha betraktats såsom ett väl
unnat.påbröd. Man kan säga att statsmakterna ha haft ett »eventuellt uppsåt»
att ruinera tidningsföretaget. Jag har för min del icke någon tvekan örn att det
här rör sig om en författning av sådan natur och beskaffenhet, att den helst
hade bort förberedas och framläggas icke såsom en kunglig förordning utan såsom
en lag, en betydelsefull och på många rättsliga områden ingripande fullmaktslag.
Så har icke skett. Lagrådet har icke hörts, och detta måste öka vår
tveksamhet.

Förordningen är, som vi veta, så konstruerad att transportförbud kan meddelas
.antingen efter ett föregående domstolsförfarande eller sedan ifrågavarande
skrift blivit indragen på. en militärförläggning, efter initiativ av den militära
befälhavaren,^med påföljande konfirmation av justitieministerns ombud. Härav
framgår alltså, att förutsättningen för transportförbudet icke behöver vara något
förhållande som fastslagits vid domstol eller eljest genom rättslig prövning.
Inte heller blir grunden till förbudet rättsligen prövad; huruvida den
föreligger eller icke avgöres i administrativ ordning. Örn innehållet i en skrift,
som det heter i författningen, har »visat sig ägnat» att framkalla den eller den
effekten, är givetvis en mycket svävande bedömningsgrund. Det synes åtminstone.
mig obestridligt, att en förordning av denna beskaffenhet, som låter allvarliga
rättspaföljder inträda utan dom och rannsakning, innebär ett avsteg
ifrån de principer som eljest anses normgivande i vårt lagsamhälle.

Det är också förgäves som man söker efter en parallell i vår lagstiftning i
(ivrigt för att kunna inordna denna förordning i vårt rättssystem. Örn man
exempelvis tänker på det fallet, att en chaufför får sitt körkort indraget av
Konungens befallningshavande, sedan han av domstol blivit ådömd ansvar för
trafikförseelse, så skulle kanske någon tro, att detta är likartat med det fall, då
transportförbud drabbar en tidning, som förut blivit fälld i ett tryckfrihetsmål.
Men jämförelsen halfar högst betydligt. Indragningen av en chaufförs körkort
betyder ju indragningen av en särskild rättighet, som förut har beviljats
honom individuellt av samma myndighet som sedan drar in rättighelen. Men
tor att lata befordra varor pa järnväg eller bat behöves ju ingen ansökan örn
särskild rättighet; det har var och en rätt att göra, även den värste brottsling!

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Äng. transportförbud för vissa periodiska skrifter m. to. (Forts.)
Transportföretagen ha ju tvärtom ålagts skyldighet att taga emot varor från
allmänheten, utan hänsyn till vem som är avsändaren.

Transportförbud för vissa varor existerar visserligen, som vi veta —
beträffande, om jag minns rätt, exempelvis sprängämnen och även alkoholhaltiga
drycker. Skulle man därvidlag kunna finna någon likhet med det
nu ifrågavarande transportförbudet? Nej, uppenbarligen icke alls! I de angivna
fallen rör det sig ju örn varor, som överhuvud taget äro undandragna
från den fria handeln genom särskilda lagar. Men de transportförbjudna
tidningarna få fritt försäljas, handeln med dem är inte förbjuden eller reglerad.
Detta är verkligen en mycket egenartad förordning.

Det närmaste parallellfall, som jag har kunnat fundera ut, skulle väl vara
det, ifall regering och riksdag antogo en lag, varigenom all transport av
varor från en viss fabrik kunde av Kungl. Majit förbjudas, exempelvis efter
det att fabrikanten hade blivit ådömd ansvar för varuförfalskning eller
något annat sådant brott — eller efter det militärbefälhavare!! på någon
förläggning hade förklarat, att han inte ville veta om den fabrikens varor.
För att likheten skulle vara fullständig, skulle det dessutom gälla, att
fabrikanten fortfarande skulle överallt få fritt försälja sina produkter till
allmänheten, men bara icke transportera dem på tåg!

Varför skulle en sådan förordning verka så besynnerlig och stötande? Naturligtvis
på åtskilliga goda grunder men kanske främst på grund av halvheten
och svagheten i den statliga sanktionen. Man mäste ju säga sig, att
antingen betraktas en vara som så skadlig eller farlig att dess försäljande
överhuvud taget bör förbjudas, eller också är varan icke av sådan beskaffenhet.
Och då bör inte bara dess försäljning utan också dess transport
lämnas oantastad. Men ett tillstånd mitt emellan, där staten väl tillåter
försäljning men förbjuder transport av varan, är en osammanhängande ordning,
som närmast kastar ett visst löjets skimmer över statsmakten själv.
Vissa personer skulle rent av kunna göra gällande, att en sådan halvhet
och inkonsekvens är ett exempel på vår demokratiska stats svaghet, som
gentemot en viss företeelse inte riktigt vet vad den vill; myndigheterna
varken förmå hävda statens auktoritet eller vilja hävda frihetens princip
utan halta mellan bägge ståndpunkterna.

I detta fall blir denna svaghet och inkonsekvens så, mycket mer påfallande,
som det ju åtminstone att döma av ordalagen i den kungl, förordningen
rör sig om en statlig aktion mot mycket grova och farliga statsbrott.
Det är ju inte småförseelser, som det härvidlag gäller; den, som under krig
eller krigsfara skriver så, att fara kan uppstå för rikets säkerhet, eller sa,
att rikets förhållande till främmande makt kan skadas, eller så, att krigslydnaden
undergräves, eller som åsyftar att förbereda samhällsordningens omstörtande
med hjälp av främmande makt — han har ju verkligen gett sig
in på så allvarliga och äventyrliga företag att man väntar sig en mycket
kraftig reaktion ifrån statsmaktens sida. Men i stället säger ju statsmakten
till en sådan person: »Du får sälja din farliga^ tidning bäst. du vill, men
du får inte skicka den som paket med tag.» Ni mäste medge, mina herrar, att
det är ett tämligen svagt språk från statens sida., om nu verkligen tidningsskrivaren
har så nattsvarta avsikter som förordningen förutsätter.

Det är av dessa skäl, herr talman, som jag vågat beteckna denna förordning
såsom säregen och svår att förlika sig med ur allmänna rättsliga sjmpunkter.

Till de tidigare anförda invändningarna tillkomma aven de som kunna
framställas därom, att förordningen möjliggör ingrepp i tryckfriheten och

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Ang. transportförbud för vissa periodiska skrifter rrv. m. (Forts.)
sålunda synes strida mot tryckfrihetsförordningen, invändningar som väl få
anses ännu mer vägande. Den sidan av spörsmålet vidrördes från flera håll
redan under förra årets debatt i denna fråga. Man har naturligtvis från vederbörligt
håll bestritt riktigheten av dessa invändningar. Örn jag minns rätt,
lutade herr justitieministern till och med åt den meningen, att förordningen,
såsom varande blott och bart en ordningsföreskrift för de allmänna trafikmedlen,
i stället för av justitiedepartementet lika gärna kunde ha framlagts
av kommunikationsdepartementet. Så olika kan man alltså betrakta denna
fråga.

Men om man nu ville tänka sig det fallet, att transportförbud skulle drabba
en rad av de stora borgerliga tidningarna — Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter,
Göteborgs Handels- och SjöfartsTidning — så skulle väl knappast någon
kunna bestrida, att Kungl. Maj.-t hade företagit ett allvarligt ingrepp på
tryckfrihetens område. Det förefaller åtminstone mig ovedersägligt, att i
tryckfriheten ingår rätten att på normalt sätt sprida den tryckta skriften.

Det är i viss mån oroande, att den officiella tolkningen av vad som ingår i
tryckfrihetens begrepp så pass radikalt synes skilja sig ifrån hittills gängse
åskådning. Om transportförbudet icke alls berör tryckfriheten utan till och
med skulle kunna betraktas såsom en ordningsfråga under Kungl. Maj :ts eget
avgörande, så finnas ju inga hinder för ytterligare åtgärder i samma riktning
mot pressen. Och i denna riktning pekar ju också den kungl, kungörelse, som
förbjuder anslåendet av löpsedlar för de transportförbjudna tidningarna och
som betraktar deras anslående såsom något slags förargelseväckande beteende,
antar jag, stridande emot god ordning. Tryckfrihetens utövande betraktas nu
alltså ömsom som en transport- eller trafikfråga och ömsom som en ordningsfråga.
Jag har en känsla, av, herr talman, att vi här befinna oss i en farlig
utförsbacke.

Det finns många, som dessutom anmärka på den ensidiga tillämpningen av
transportförbudslagen. De fråga sig naturligtvis, varför bara kommunistisk
och syndikalistisk press plus tidningen Trots Allt har drabbats av transportförbudet,
men inte någon enda nationalsocialistisk tidning. Jag tror inte, att
de låta sig tillfredsställas nied hänvisningen till, att förordningen bara är
tillämplig på den kommunistiska pressen genom de förutsättningar, som den
uppställde för transportförbudets meddelande. För min del är jag emellertid
icke benägen att fördjupa mig alltför mycket i den sidan av saken, helt enkelt
därför, att det förefaller mig, som om man därmed skulle indirekt medge,
att lagen är bra, bara den tillämpas på ett annat sätt. Jag har en annan mening
om lagen!

I detta sammanhang skulle jag ändå vilja göra en randanmärkning. Örn
jag rätt har tolkat nuvarande praxis från justitiedepartementets sida, så tycks
man hylla sig till den linjen, att ingripande bara sker, när myndigheterna
på grund av utrikespolitiska hänsyn känna sig särskilt manade till ett inskridande.
Men i det fallet återigen, där ingen klagar, vidtagas inte heller några
åtgärder mot pressen, trots att kanske grova missbruk ^ha förekommit. _Det
kan ju hända, att justitieministern på så sätt vill åskådliggöra sin principiella
ståndpunkt såsom anhängare av pressfrihet, i varje fall så stor pressfrihet
som möjligt. Men med en sådan inställning följer i alla fall lätt nog,
att en viss part, som icke springer så mycket i utrikesdepartementets trappor,
blir en smula åsidosatt, nämligen den .svenska demokratien och den svenska
folkstyrelsen. Hart när vilka fräckheter och lögnaktiga påståenden soln helst
få ju förekomma mot den makten, såsom var och en kan övertyga sig örn
genom att läsa den nationalsocialistiska pressen. Med all respekt för herr

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Äng. transportförbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)
justitieministerns omsorg örn tryckfriheten undrar jag ändå, om denna storartade
tolerans är god politik just nu, sedd mot bakgrunden av de många inskridandena
i motsatt riktning.

Andra anmärka på att förordningen är mycket ineffektiv. Det är väl ganska
uppenbart, att den så är — det kanske en ledamot av denna kammare
kan särskilt intyga ■— men rent principiellt sett är det ju möjligt, att det är
bättre, att en dålig lag är ineffektiv, än örn den till på köpet vore starkt
verksam. Förordningens ineffektivitet antyder emellertid ännu ett drag av
den halvhet i statssanktionen, som jag förut har anmärkt på.

Men varför, herr talman, varför har då jag, som har så mycket att anmärka
på denna förordning, ändå varit med på att tillstyrka dess förlängning?
Ja, det politiska livet är ibland ganska komplicerat. Jag har tagit
denna ståndpunkt inte på något sätt efter någon påtryckning, utan tvärtom
efter bästa förstånd och samvete. Med min kännedom örn läget i riksdagen
har jag utgått ifrån att riksdagen under alla förhållanden kommer att medgiva
Kungl. Maj :t den begärda förlängningen av författningens giltighetstid.
Härtill föreligga åtskilliga anledningar. Eftersom riksdagen för ett år sedan
antog förordningen -—- låt vara kanske en smula i förhastande — vill väl inte
gärna riksdagen i år desavuera sig själv. Stora församlingar ha en viss benägenhet
att gå på i den riktning, som de en gång slagit in på. Härtill kommer
naturligtvis regeringens bestämda förklaring, att förordningen, den må
nu ha vilka svagheter som helst, fortfarande behövs, och hur många vilja
väl då stiga upp och påstå motsatsen? Det ligger i varje fall i sakens natur,
att majoriteten i riksdagen, som i nästan allt — i varje fall i allt väsentligt
— står bakom regeringen, kommer att böja sig för ett sådant argument. Jag
har för resten redan för min del medgivit, att det finns grund för att riksdagen
är lyhörd gentemot önskningar från en regering, som bär ett mycket
stort ansvar. Jag menar, att regeringen får ta ansvaret också för denna transportförordning,
som den påstår sig behöva — och det ansvaret är väl en relativt
ringa sak i det stora hela.

Jag har således antagit, att riksdagen kommer att förlänga giltigheten av
denna förordning, som förvisso enligt min mening är behäftad med många
fel. I detta läge har det varit min strävan att försöka vinna vad som har varit
möjligt ur de synpunkter, som jag företräder. Första lagutskottets utlåtande
är tillstyrkande, men det är på samma gång, enligt min läsart, i korta ord
starkt kritiskt. Utskottet har icke undandolt, att allvarliga betänkligheter ha
anförts mot förordningens förlängning. Utskottet har vidare markerat sin inställning
genom att med några månader förkorta förordningens giltighetstid.
Det är alldeles riktigt, att denna förkortning av giltighetstiden icke har den
ringaste sakliga betydelse, och denna ändring kan därför, som jag menar, icke
motiveras annat än uteslutande såsom ett uttryck för lagutskottets kritik mot
förordningen. Utskottet har sålunda visserligen tillmötesgått Kungl. Maj :ts
önskan att få förordningen förlängd, men på samma gång klart nog angivit
sin egen ståndpunkt, så klart i varje fall som gärna varit möjligt, när utskottets
utlåtande ändå skulle sluta med ett tillstyrkande.

När vi nu i lagutskottet ha kunnat i det närmaste ena oss om denna linje,
har jag för min del funnit mig till rätta, herr talman. Jag har självklart
ansett, att utskottets utlåtande i denna form innebär en mycket tyngre stöt
emot transportförbudsförordningens principer än exempelvis en egen, personlig
och som jag menar maktlös reservation skulle ha varit.

Man brukar tala om att en fråga faller framåt, när ett förslag avslås under
sådana omständigheter, att det troligen blir antaget nästa gång. Jag vill här
se läget under en motsatt synvinkel och yrkar bifall, herr talman, till utskot -

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

o Ang. transport förbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)
tets utlåtande, under förhoppning att transportförbudsförordningen nästa gång
skall falla.

Herr Linderot: Herr talman! För kort tid sedan förekom här i kammaren
en diskussion i fråga örn riksdagens avtynande maktställning gentemot regeringen,
varvid bland annat anfördes att riksdagen i allt högre grad nöjde sig
med att rent formellt expediera regeringens önskemål i olika hänseenden. Den
som tar del av första lagutskottets utlåtande rörande lagen örn transportförbud
bör kunna korrigera denna missuppfattning om regeringens makt över
riksdagen. I varje fall verkar det på mig synnerligen starkt, att första lagutskottet
i denna fråga slagit näven i bordet och visat tillbaka regeringens
krav i en punkt som säkerligen av majoriteten i utskottet betraktas såsom
mycket viktig. Regeringen har begärt att lagen örn transportförbud mot vissa
skrifter skall förlängas till den 30 juni 1942. Lagutskottet har tillbakavisat
detta och föreslår riksdagen att denna lag skall förlängas endast till den 31
mars 1942. När jag läste detta djärva ändringsyrkande tonade för mitt inre
öra den gamla sången: Mandom, mod och morske män finns i gamla Sverige
än .. .

Då jag sålunda håller lagutskottet räkning för dess uppträdande gentemot
regeringen i detta fall, kan jag dock tyvärr inte underlåta att gentemot utskottet
säga några ord om det som är något väsentligare än tidsbestämningen,
nämligen frågan om själva lagens fortsatta giltighet.

Varför genomfördes denna lag av lagtima riksdagen 1940? Jag tror att man
kan acceptera reservanternas uppfattning, vilken uttrycker saken på följande
sätt: »Av kända skäl befanns det i början av förra året önskvärt att vidtaga
åtgärder för att hindra spridningen av för landet och folket farliga pressalster.
» Ja, så »befanns» det. Sedan befanns det emellertid att icke de för
landet och folket farliga »pressalster», för att använda reservanternas terminologi,
som genom en exempellös lögn- och hetskampanj sökte driva Sverige ut
i häxdansen och förvandla landet till ett blodigt slagfält i det imperialistiska
storkriget, genom denna lag hindrades i sin spridning, utan att de enda tidningar
som konsekvent kämpade för Sveriges fred och neutralitet under denna
farliga tid, nämligen de kommunistiska tidningarna, blevo de som drabbades
av transportförbudet. Att regeringen sedan själv i viss mån tvingades vända
sig mot de krigsaktivistiska krafter som den kommunistiska pressen hela tiden
bekämpat, skulle ju logiskt lia medfört att repressalierna mot denna press
hade upphiirt. Men de herrar som regera landet behöva ju icke befatta sig
med så underordnade ting som vanlig logik. De bara regera, och därmed
basta.

Därmed är det alltså klart, att den för ärligt folk acceptabla motivering
reservanterna gett i sitt av mig här citerade yttrande i verkligheten endast
var en skenmotivering. Denna lag, liksom så många andra av de lagar som
under senare år genomförts för att avskaffa den svenska demokratien, tjänar
icke på något sätt de syften riksdagen angiver såsom motivering för respektive
lagars antagande. Därom skall jag senare yttra ytterligare några ord.
Dessförinnan vill jag ge några uppgifter inför riksdagen om hur denna lag
verkat, uppgifter som givetvis utskottet icke bekymrat sig örn att inskaffa.
Transportförbudet avsåg att hindra spridningen av den kommunistiska pressen.
Jag gör anspråk på att bli tagen som auktoritet då jag meddelar, att vår
press i dag har cirka tiotusen exemplar högre samlad upplaga, än vad som
var fallet före transportförbudets ikraftträdande. Hur kan detta vara möjligt?
Detta är möjligt, därför att det finns tiotusentals svenska arbetare, män

Första kammarens protokoll IDAL Nr 17. 5

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Äng. transportförbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)
och kvinnor, som äro villiga till de största personliga offer för att säkerställa
spridningen av den kommunistiska pressen. Sedan socialdemokratiens press
slutgiltigt uppslukats av den borgerliga likriktningen, ha de svenska arbetarna
ingen möjlighet att få veta vad som är sant och riktigt i dagens politiska tilldragelser,
utan att de få ta del av den kommunistiska pressens upplysningar.
Dessa sanningssökande arbetare samla pengar, skaffa gengasbilar, åka cykel,
skidor, gå till fots — med ett ord, använda alla tänkbara fortskaffningsmöjligheter
för att bekomma sina tidningar och sprida dem i sin omgivning. Naturligtvis
har den lagstridiga och ur demokratisk synpunkt vidriga bojkott mot
kommunistpressen, som genomförts med svenska tidningsutgivareföreningen i
spetsen, åsamkat den kommunistiska pressen synnerligen stora ekonomiska förluster.
Naturligtvis kostar det betydligt mera pengar att sprida vårt partis
press med privata kommunikationsmedel än med postverket. Vi lia tvingats
att nedbringa våra utgifter till ett minimum. Ny^Dag utkommer med endast
fattiga sex sidor, därför att våra resurser icke tillåta oss mera. Men alla dessa
svårigheter till trots stiga den kommunistiska pressens upplagor. Jag djärves
påstå, att sedan de första blygsamma socialdemokratiska småtidningarna under
August Palms och Hjalmar Bräntings tid började utkomma i detta land,
har ingen tidning varit så älskad och uppskattad bland de svenska arbetarna
som tidningen Ny Dag. Samma är förhållandet med Norrskensflamman, Arbetar-Tidningen
i Göteborg och Sydsvenska Kuriren i Malmö. Såsom rikstidning
har emellertid Ny Dag blivit en ögonsten för mångå tiotusenden
svenska arbetare. Var skulle de få veta sanningen i denna likriktade lögnperiod
örn inte i Ny Dag? Därför göra de också alla dessa uppoffringar för
att bekomma sin tidning, uppoffringar som säkerligen te sig obegripliga för
de allra flesta i de likriktade samlingspartierna. Att arbetare på sin fritid
cykla femton—tjugu mil ett par gånger i veckan för att hämta Ny Dag, och
göra detta utan ersättning, det visar att dessa arbetare äro i besittning av en
idealitet som säkerligen för de flesta i denna kammare är ofattbar. Kommunistiska
partiet är litet till numerären. Dess medlemmar höra i regel till de
fattigaste folkskikten. Men under år 1940 insamlade dessa fattiga arbetets
män och kvinnar icke mindre än 160,000 kronor till den kommunistiska pressen
för att säkerställa dess utgivande. Just nu pågår en kampanj för att upprätthålla
våra tidningar under den kommande period av transportförbud som
riksdagen i dag är beredd att votera. Vi ha redan garantier från arbetarna
ute i landet och i Stockholm att för de närmaste tre månaderna erhålla 60,000
kronor för att täcka förlusten på våra tidningsorgan. Detta är de svenska arbetarnas
svar på de antidemokratiska repressalier riksdag och regering genomföra
mot det kommunistiska partiet och dess press. . .

Sorn sammanfattning kan jag alitsa konstatera, att denna lag i sina verkningar
icke förmått hindra den kommunistiska pressens spridning, men att den
åsamkat kommunistiska partiet och de arbetare som stödja den kommunistiska
pressen mycket kännbara ekonomiska utgifter. _ Statsmakterna ha salunda utövat
simpla ekonomiska repressalier mot en misshaglig åsiktsriktning, vilket
på sitt sätt bevisar vilka höga ideal som leda den s. k. svenska demokratien i
dess maktutövning. Herr Wigforss har på olika sätt bland annat genom en
lag som för riksdagen var lika »olustig» som denna lag om transport! or bud,
nämligen lagen örn omsättningsskatt, berövat svenska folket viss del av den
s. k. köpkraften. Med hänvisning till vad jag här relaterat rörande transportförbudets
ekonomiska verkningar är det helt logiskt att jämställa herr Westmans
transportförbud med herr Wigforss omsättningsskatt. Statsrådet Wes -man berövar alla dem som vilja läsa den kommunistiska pressen en mycket
stor del av deras köpkraft, på grund av de ekonomiska konsekvenser träns -

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Ang. transportförbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)
portförbudet medför. Man skulle sålunda med visst fog kunna säga, att lagen
örn transportförbud är statsrådet Westmans speciella omsättningsskatt på
åsikter och idéer. Han kan således berömma sig av att lia uppfunnit en skatteform
som är synnerligen originell.

Härmed övergår jag till att säga några ord örn det allra väsentligaste i
denna sak, nämligen frågan örn transportförbudets förhållande till grundlagens
bestämmelser örn tryckfrihet oell till det demokratiska styrelseskicket
överhuvud taget. Herr Branting har redan riktat mycket vägande invändningar
mot tanken att förena transportförbudet med tryckfriheten. Hur herrarna
än vrida och vända sig, är det omöjligt att komma ifrån, att denna lag
står i strid med grundlagens bestämmelser örn tryckfriheten. Från vissa
herrar i lagutskottet, och från bland annat chefredaktören i tidningen SocialDemokraten,
har den meningen tillkännagivits, att transportförbudets sammanstötning
med tryckfriheten och demokratien kunnat undvikas, om kommunikationsministern
fått ha hand örn förbudet. Denna »demokratiska» attityd
är grotesk. Demokratien mår illa örn den misshandlas av statsrådet Westman,
men den mår väl örn den misshandlas av statsrådet Andersson i Rasjön. När
sådant -— jag tillåter mig säga det — löjligt tal föres till torgs av framskjutna
svenska politiker, är man närmast böjd att endast tycka synd örn
vederbörande. I gamla tider var det ett privilegium som tillkom endast adeln
att vid förefallande behov avrättas med svärd. Det skall väl vara något
slags modern demokratisk frisering av detta gamla privilegium, att tryckfriheten
här i landet skall få lov att avrättas av kommunikationsministern.
Det är den enda innebörd jag kan se i detta resonemang.

Det är nödvändigt att se hela denna fråga i samband med frågan örn de demokratiska
fri- och rättigheterna. Vad är demokrati? Begreppet går ej att
renodla. Varje demokrati har sitt klassinnehåll. Det finns socialistisk demokrati,
och det finns borgerlig demokrati. Här intresserar oss egentligen
frågan örn den borgerliga demokratien och dess upprätthållande i det svenska
statsskicket. Att uppfattningarna även därvidlag gå synnerligen isär är väl
uppenbart för en och var. Jag tillåter mig emellertid att såsom auktoritet
anföra den borgerliga demokratiens främste företrädare i nuvarande situation,
den som tills vidare är landets statsminister, herr Per Albin Hansson. I ett
filmtal 1933 formulerade herr Hansson sin uppfattning om demokratien på följande
sätt: »Demokratien är en form av samhällelig samlevnad på likaberättigandets
grund, med lika rätt för myndiga medborgare att deltaga i allmänna
avgöranden, med lika rätt för envar att hävda sin mening, med lika rätt för
alla till skydd och omvårdnad i olika avseenden . . .» Så sent som 1938 skriver
herr Hansson i en broschyr: »T en demokratisk ordning kan minoriteten
göra anspråk på att fritt få göra sin mening gällande och att bliva hörd.»

Hur rimmar den lag, som i dag ligger på riksdagens bord, till dessa uttalanden
av statsminister Hansson? Det ligger ju i öppen dag, att riksdag och
regering härvidlag utan vidare upphäva den demokratiska ordningen, att minoriteten
skall »fritt få göra sin mening gällande». Kanske några av »demokratiens
väktare» här i riksdagen bli något förbryllade av denna påtagliga motsägelse
i förkunnnelse och handling. Vi kommunister äro på intet sätt överraskade
av dessa motsägelser, vilka ligga i den borgerliga demokratiens natur
och som mästerligt avslöjats för hundra år sedan av Marx och sedermera av
Lenin och andra framstående socialistiska teoretiker. T det lagutskott, vilket
nu tjänstgör som »transportkompani» fiir detta transportförbud, finnes en ledamot,
som nyss hade ordet här, nämligen herr Branting, vilken tidigare upptäckt
de dödliga svagheterna i den borgerliga demokratien. För ett par år sedan
höll herr Branting ett tal örn spanska folkets frihetskamp, varvid han bland

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Äng. transportförbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)
annat yttrade: »Genom spanska kriget ha de stora borgerliga demokratierna
tvingats avslöja sig. Under spanska frihetskriget har deras bristande handlingskraft,
deras negativism, deras förstuckna fascistsympatier blivit obarmhärtigt
blottade. Felet med dessa borgerliga demokratier är ju, att de lida av
en inre kraftsplittring. Att vara på en gång kapitalistiska och demokratiska
samhällen — det är ett konststycke, som bara kan utföras under vindstilla.
Men när dessa borgerliga demokratier sättas på prov, då får man vara med örn
häpnadsväckande erfarenheter . . .»

Ja, i sanning, herr Branting, man får vara med om häpnadsväckande erfarenheter,
när de borgerliga demokratierna sättas på prov. Det har ju inte varit
så oerhört stormigt här i landet ännu, men det oaktat har den svenska demokratien
naturligtvis känt sig litet prövad under de sista åren. Och en av dessa
häpnadsväckande erfarenheter, som jag har gjort — det är, att i första lagutskottet
sitter herr Branting, som har sagt de ord jag nyss citerade och signerat
ett så antidemokratiskt aktstycke som första lagutskottets utlåtande örn
transportförbudet. Det hjälper inte, herr Branting, att hålla tal här och förklara,
att man har velat att det där skall försvinna, att ange som sin ståndpunkt,
att man i utskottet yrkat bifall till en proposition från regeringen av
— såvitt jag har förstått herr Branting rätt — följande tvenne skäl: det första,
att förslaget i alla fall går igenom i riksdagen, och det andra, att man därigenom
kanske bidrager till att detta vidriga transportförbud mycket fort kommer
att avskaffas. Jag tvivlar inte på herr Bräntings ärlighet. Jag har mer än
en gång haft tillfälle att ge uttryck för min tilltro till herr Bräntings ärliga
strävan att göra sitt bästa. Men så där lätt räddar man inte sin själ, herr Branting!
Man får kämpa hårt för att rädda sin själ. Det går inte med sådana deklarationer,
som herr Branting försökt göra här i dag. Därför kommer herr
Branting att få dela ansvaret med första lagutskottet och riksdagen helt och
fullt, till hundra procent, för detta avlivande av den svenska demokratien och
de konsekvenser det medför. Det får inte tagas som en förolämpning, men jag
fick ett plötsligt infall att säga herr Branting, att rika mäns söner ofta förslösa
sitt fadersarv. Jag tycker att detta i viss mån sker, när herr Branting i alla
fall aktivt medverkar till att sådana här lagar genomföras. Brasklapparna här
betraktar jag som värdelösa.

Ja, herr talman, då vi kommunister sålunda från demokratiska utgångspunkter
angripa de antidemokratiska lagarna och åtgärderna, invänder man i regel
att kommunisterna äro fiender till demokratien och som sådana själva ställt sig
utanför varje hänsyn från demokratiens sida. Det är, såvitt jag förstår, det huvudargument,
som användes gentemot oss och med vilket man motiverar vilka
lagstridiga åtgärder som helst. Vi ha alltså stämplats såsom outsiders. Vi äro
utklassade. Vi ha ingenting att säga till örn. Vi ha att tiga och lida, tåligt och
undergivet. Vi äro ju inte med i den demokratiska familjen, och därför måste
vi finna oss i allt detta. Ja, herr talman, det är nog nödvändigt att se litet närmare
på denna sak. Dessa invändningar gentemot oss, när vi tala för demokratien
och de demokratiska rättigheterna, äro nämligen alldeles ohållbara ur
demokratisk synpunkt. En demokrati, som enligt herr Per Albin Hansson skall
ge »lika rätt för envar att hävda sin mening», kan icke uppdra andra gränser
för demokratiens utövande än sådana, som stämma överens med denna demokratiska
uppfattning. Det måste alltså enligt denna demokratiska grundregel finnas
rätt för personer med socialistisk åskådning att hävda denna sin åskådning
i tal och skrift och att inom de av grundlagarna angivna gränserna söka
värva anhängare för sin åskådning. Om denna åskådning syftar längre i fråga
om sociala ideal än vad den borgerliga demokratien innefattar, kan detta omöjligt
utgöra ett skäl för demokraterna att genom grundlagsstridiga tvångsåt -

On&dagen den 19 mars 1941 f. m.

Nr 17.

Ang. transportförbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)
gärder söka hindra de socialistiska idéernas förkämpar att ge uttryck för sin
mening.

Om så sker, upphör demokratien som styrelseskick, den avskaffar sig själv.
Detta är faktiskt också vad som sker. Därmed är även den borgerliga demokratiens
klassinnehåll fullständigt klarlagt, och vad jag redan tidigare sagt
alltså fullt bekräftat. Denna borgerliga demokrati upprätthålles, så länge det
kapitalistiska samhällssystemet och den härskande klassens privilegier att ekonomiskt
utplundra massorna garanteras. När så ej är fallet, lämpas demokratien
överbord av de härskande klasserna. Att det socialdemokratiska partiet därvid
tjänstgör som demokratiens dödgrävare är icke överraskande. Det är ju framför
allt på grund av socialdemokratiens utveckling i denna riktning som under de
senare årtiondena arbetarklassen här i landet måst skapa ett nytt parti, det
kommunistiska, för att kunna fortsätta och fullfölja den socialistiska rörelsens
kamp för att skapa en socialistisk samhällsordning i stället för den kapitalistiska
ordning, som nu ligger i själatåget och som inför våra ögon avslöjar sin
ruttenhet i det blodiga, folkfördärvande imperialistiska krig, som rasar över
snart hela jorden.

Tidningen Social-Demokraten har i en ledare tagit ståndpunkt för transportförbudet,
dock med vissa hycklande reservationer. Tidningen säger bland annat:
»Det har påpekats och jämväl kritiserats att transportförbudet till synes
tillämpats ensidigt, eftersom åtskilliga kommunistiska men ingen enda nazisttidning
drabbas därav.» Denna framställning -— herr Branting var för övrigt
inne på en liknande tankegång — är egentligen felaktig, och att den, som jag tror,
avsiktligt gjorts felaktig, gör inte saken bättre. Detta jämställande av kommunister
och nazister är ingenting annat än dimbildning, som avser att vilseföra
de svenska arbetarna. Nazisterna äro icke motståndare till en kapitalistisk
samhällsordning. Nazisterna ha inflytelserika anhängare inom borgerliga samhällsgrupper,
bland militärbefäl, poliskår, i ämbetsmannavärlden och överallt
bland anhängare av det kapitalistiska systemet. Det är ju typiskt, att svenska
officerare i uniform uppträda som intresserade deltagare i nazistiska sammankomster,
utan att detta på något sätt synes störa herrar riddare av den svenska
demokratien. Låt oss göra det tankeexperimentet, att byråchefer i statens tjänst,
högre officerare inom svenska armén och andra dylika, öppet skulle framträda
som aktiva förkämpar för Sveriges kommunistiska parti. Är det någon som
tror, att detta skulle godkännas av statsmakterna? Naturligtvis inte. Bara
påpekandet av detta faktum kan vara tillräckligt för att klargöra vilket falskspel
som bedrives, då man talar om att lagen örn transportförbud tillämpats
ensidigt. Den har aldrig varit avsedd att tillämpas mot andra än dem, som
bekämpa den kapitalistiska utplundringen, som kämpa för en socialistisk samhällsordning.
Och det enda parti, som sålunda drabbas av dessa statliga repressalier,
är det kommunistiska partiet. Lagen örn transportförbud mot periodiska
skrifter är alltså att betrakta som en integrerande del av den kamp
mot socialismen, som föres av de borgerliga partierna inklusive socialdemokratien.
Därmed upplöses också den tidigare påtalade motsägelse, som ligger i
att demokratien avskaffar sig själv i demokratiens namn samt sönderfaller i
sina riktiga beståndsdelar. Hela saken gäller inte frågan örn demokrati eller
diktatur, då, som jag tidigare sagt, demokratien som begrepp icke kan renodlas,
vilket sammalunda-är fallet med begreppet diktatur. De krassaste anhängarna
av en kapitalistisk diktatur skruda sig i dag i demokratiens mantel, därför
att detta bäst passar deras klassintressen för ögonblicket. Även om den s. k.
demokratien skulle kosta på sig gesten att transportförbjuda någon obetydlig
aktivisttidning som »Trots allt» eller någon liten nassetidning, eller upplösa
någon liten nazistisk partiformation, förändrar detta ingalunda den artskillnad

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 f. m.

Ängr. transport förbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)
i förhållandet till den borgerliga demokratien, som föreligger, när det gäller
kommunister och nazister. Det är sålunda självklart, att transportförbudet
måste tillämpas »ensidigt», då hela det borgerliga Sverige med det socialdemokratiska
partiet i spetsen bekämpar den enda verkliga arbetarrörelsen, den enda
verkliga bäraren av den socialistiska idén, Sveriges kommunistiska parti.

Med vad jag här anfört anser jag att denna lag blivit avklädd alla »demokratiska
mysterier» och att den sålunda framstår såsom vad den är: en reaktionär,
antidemokratisk klasslag, riktad mot Sveriges arbetande folk.

Jag yrkar, herr talman, bifall till min i denna fråga väckta motion.

Herr Branting erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Herr Linderot hade tydligen förberett sitt anförande och bundit sig vid vad
han skulle säga till den grad, att han inte kunde frångå detta för att argumentera
mot vad jag faktiskt klargjorde beträffande min ståndpunkt till den
föreliggande frågan. Herr Linderot har tydligen inte fattat, vad jag ville ha
sagt. Kanske jag uttryckte mig otydligt.

I min kritiska inställning till denna lag ansåg jag mig vinna mera för det
syfte, som jag hade — nämligen att lagutskottet och riksdagen skulle intaga
en kritisk ståndpunkt mot lagen — genom att utskottets utlåtande fick denna
form, än om jag hade reserverat mig och utlåtandet fått ha en annan mera
tillstyrkande lydelse. Det hade varit mycket enkelt för mig, herr Linderot,
att avge en personlig reservation och att tala för denna. Men då hade säkerligen
icke utskottsutlåtandet fått den form som det nu har, och då hade alltså
inte heller riksdagen intagit den ståndpunkt, som den nu kommer att göra.
Här gällde det en avvägningsfråga, en omdömesfråga, där kan man ha olika
åsikter. Jag har inte dolt mina invändningar mot lagen och jag kan inte tolerera
herr Linderots falska framställning av mitt förhållande till denna sak.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på framställning av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade proposition
nr 171.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 194, av herr Mannerskantz m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förvärv av Kalmar—Torsås järnväg;

nr 195, av herr Hansson, Sven, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående disposition av två skolhemman i Korpilombolo och Karl
Gustafs socknar m. m.;

nr 196, av herr Ström, Torsten, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 17 april 1940 (nr 223) om familjebidrag åt värnpliktiga under
krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordningen) m. m.;

nr 197, av herr Nilsson, Bror, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående det statsunderstödda bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur; och
nr 198, av herr Andersson, Alfred, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående det statsunderstödda bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur.

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Nr 17.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 99. i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående förvärv för postverkets
räkning av tomtmark i Göteborg: och

nr 100, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående ytterligare anslag
till fortsatt utveckling av statens telefon- och telegrafväsende.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.30 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 19 mars e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Fortsattes överläggningen angående första lagutskottets utlåtande nr 18, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande förbud j,eriodUka
mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m., skrifter m. m.
dels ock i ämnet väckta motioner. (Forts.)

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Jag befinner mig i den angenäma situationen
att som motivering till det avslagsyrkande jag kommer att ställa
kunna åberopa det allra mesta av vad den aktade talaren på Stockholmsbänken
har anfört till förmån för det rakt motsatta yrkandet.

Jag befinner mig samtidigt i den mindre angenäma situationen att nödgas
förena mig med en annan talare, vars hela motivering jag måste underkänna.

Det var naturligtvis inte av någon omtanke om kommunismens förkovran, som
jag inom utskottet anslöt mig till det yrkande, som ursprungligen ställdes av
en socialdemokratisk ledamot, vars plötsliga frånfälle vi alla ha beklagat.

Mina bevekelsegrunder voro helt andra. Jag känner ingen meningsriktning,
med vilken jag har mindre gemensamt än den kommunistiska. För denna
åskådning är staten ingenting annat än ett maktförhållande. Det är de styrandes
obegränsade makt över medborgarna som fatt detta uttryck. För min
del betraktar jag staten som ett rättsförhållande, det naturliga uttrycket för
de rättsregler, vilka reglera sammanlevnaden inom samhället och förhållandet
mellan överheten och medborgarna.

Med denna uppfattning tvingas jag ta avstånd från åtgärder och föranstaltanden,
vilka jag icke kan förlika med de vedertagna och nedärvda rättsnormerna.
Beträffande dessa måste man obönhörligt vidhålla åtminstone ett
krav, nämligen att de skola gälla lika för alla, att de skola tillämpas på medborgarna
alldeles oavsett deras samhällsställning och alldeles oavsett deras
åskådning samt likaledes tillämpas fullständigt oväldigt gentemot sammanslutningar
och meningsriktningar oavsett deras strävanden. Så länge de röra
sig på ett legitimt område, skola de behandlas lika. Vad jag har att invända
mot den författning, som för närvarande är under kammarens behandling, är
att den icke kan bringas i överensstämmelse med detta elementära krav.

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Ane], transport förbud för vissa periodiska skrifter rn. m. (Forts.)

Den som lyssnade till herr Bräntings anförande kunde knappast undgå att
övertygas om det omöjliga i att förena en författning av denna innebörd med
vårt legislatur system. Om man går tillbaka till debatten under fjolåret,
skall man finna att den blev en enda lång serie av förklaringar, varför man
trots mycket starka principiella betänkligheter likväl fann sig i att den bragtes
till stånd. Framför allt fick man ett starkt intryck av att alla, som ha
med den svenska rättsvården att göra, med utpräglad olust befattade sig
med saken.

Nu frågar man sig: vad ha vi vunnit med att synda på nåden och ringakta
rättsregler, som vi tidigare hållit i helgd och vördnad? Ja, man kan ju hänvisa
till den näst föregående talarens yttrande. Han berättade bland annat,
att den samlade upplagan för den kommunistiska pressen i denna stund är
större än vid den tidpunkt, då transportförbudsförordningen sattes i kraft.
Man kan således utan vidare konstatera, att den varit komplett värdelös bedömd
ur de synpunkter, som voro bestämmande för dess tillkomst.

Det enda man möjligen iean säga är, att den samtidigt dock är tämligen
oskadlig. Då vill jag emellertid fråga: är det verkligen så utan vådor för den
fortsatta rättsutvecklingen och för den goda sammanlevnaden i detta land,
att man tar ett steg då och ett steg da utanför ramen av våra konstitutionella
grundsatser? Jag kan för min del inte bedöma saken så.

Varför skola vi da förnya författningen? Ja, det säges: emedan Kungl.
Maj :t vill det. Kungl. Maj :t anser sig behöva en sådan befogenhet som denna.
Beträffande detta skäl vill jag bara säga, att det fanns en tid, när ett sådant
skäl vägde mindre tungt än-det gör i våra dagar. Jag är inte säker på att den
förändring, som har inträtt i svensk parlamentarisk praxis i detta hänseende
vant till gagn för landet och för folket.

Vad jag för min del åtminstone för närvarande anser vara det mest betänkliga
är vad som i reservationen anförts beträffande den olyckliga sammanblandningen
av en administrativ förfoganderätt och ett rättsligt bedömande.
Örn man gar till 2 § i författningen, skall man finna att de där angivna bestämmelserna
äro så utformade, att transportförbudet blir en slags påföljd
till ett brottsligt förfarande, som redan blivit avdömt inför laga domstol. Författningen
_ ger Kungl. Maj :t rätt att så att säga späda på en dom’, som
avkunnats i rättsliga former. Den ger Kungl. Maj:t rätt att utkräva en extra
vedergällning utöver den som lagen i övrigt tillåter. Detta är ett mycket betänkligt
system, och jag kan inte finna mig försvarad med att lämna mitt
votum till förmån för en sådan anordning.

Det är nu en sida a.v saken. Det finns en annan, som jag håller för att vara
ilka betydelsefull. Örn man frågar sig, vad som egentligen innefattas i begreppet
svensk tryckfrihet, så är det naturligtvis utan vidare klart, att en
dylik rätt att fritt uttrycka sina tankar i skrift icke kan innebära någon slags
oantastlighet för det tryckta ordet. En sådan oantastlighet är oförenlig med
en rättsordning. Alla tryckfrihetslagar, som jag känner till, förutsätta att
nian kan missbruka det tryckta ordet. Alla dessa lagar gå ut på någonting
helt annat än att göra sådana missbruk oåtkomliga för lagen. De sträva efter
att bestämma, när ett missbruk av tryckfriheten föreligger, och att ange de
regler, efter vilka man skall handla för att beivra sådana missbruk. Nu äro
dessa regler givna i vår tryckfrihetsförordning, och i enlighet med dem borde
vi alitsa handla när det gäller att reglera hithörande förhållanden. Men denna
gång har det varit fråga om någonting helt annat, nämligen att på en omväg
omkring den svenska tryckfrihetsförordningen skapa möjligheter till administrativa
ingripanden, för vilka det icke finnes någon hemul i grundlagen.
Aven detta anser jag vara en betänklig sak.

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Nr 17.

Ang. transportförbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)

1 fjolårets kungl, proposition gjordes ett försök att övertyga oss om att
transportförbudsförordningen på intet sätt inkräktade på de i tryckfrihetsförordningen
angivna reglerna. Det var redan då mycket delade meningar om
den övertygande och bindande kraften i departementschefens bevisföring. Jag
har under överläggningarna i utskottet kunnat konstatera, att dessa delade
meningar fortfarande äro för handen.

För min del skall jag inte ingå på några juridiska utredningar, utan bara
nöja mig med att påpeka, att tryckfrihet självfallet måste inbegripa jämväl
rätten att sprida tryckta skrifter. Örn den bara innebure rätten att trycka
skrifter för att sedan stoppa dem i byrålådan, skulle ju hela tryckfriheten
vara meningslös. En sådan rätt kunna vi saklöst undvara, den ha vi icke något
bruk för. Men förutsätter man, att tryckfriheten jämväl inbegriper rätten
att sprida en tryckt skrift, då kan jag icke se, att en författning som denna
låter sig förenas med svensk tryckfrihetsrätt.

Herr talman! Jag skall inte bli vidlyftig, men låt mig tillägga, att nog
får man ett starkt intryck av en skärande kontrast, örn man jämför förhållandena
i vårt västra grannland med dem som gälla hos oss. I Norge se vi nu
ett samhälle av en gång fria medborgare, som förtvivlat klänga sig fast vid
den rättsordning, de själva skapat som ett värn mot laglösheten. Här hemma
handskas vi, jag vill säga många gånger ganska vårdslöst, med nedärvda traditioner
och rättsregler. Jag undrar, örn vi inte äro i begrepp att aningslöst
men ödesdigert begå misstag, för vilka vi komma att i framtiden få sota.

Jag ber, herr talman, med dessa ord få ansluta mig till det avslagsyrkande,
som redan har ställts, vilket samtidigt innebär ett yrkande örn bifall till reservationen.

Herr Wagnsson: Herr talman! Som framgår av debatten här och som också
framskymtar i utlåtandet, ha meningarna om lämpligheten av en förlängning
av transportförbudsförordningen varit delade inom lagutskottet. I ett avseende
tror jag dock att det rått en fullständig enighet, nämligen i ett beklagande
av att denna provisoriska anordning skall behöva förlängas.

För normala tider och normala förhållanden är transportförbud för pressen
inte önskvärt. Vi leva emellertid inte under normala förhållanden. Vårt land
har varit utsatt för och är tyvärr fortfarande utsatt för risker att mot en
praktiskt taget enhällig folkvilja bli indraget i förvecklingar, som kunna innebära
ett hot mot vår frihet och vårt nationella oberoende. Under sådana förhållanden
måste möjlighet ges åt statsledningen att ingripa mot sådana pressorgan,
som se sin uppgift vara att tjänstgöra som agenter för rent osvenska
intressen. Vi kände det alla starkt under förra året. Situationen kan utvecklas
så, att vi också i år få en lika stark känsla av att vapendragare åt främmande
intressen måste hindras i sin rörelsefrihet.

Inom lagutskottet har därför en stark majoritet vunnits för att ge regeringen
förlängd fullmakt att ingripa mot ytterlighetsriktningarna och deras press.
Nog verkar det, herr talman, parodiskt för att inte säga komiskt att höra herr
Linderot här uppträda som en förföljd oskuld, att höra honom slå vakt om
det demokratiska statsskicket och örn tryckfrihetens princip. 1 det land, där
herr Linderot har isin andliga hemortsrätt, existerar som bekant ingen tryckfrihet.
Där skulle herr Linderot inte kunna påräkna någon förstrött lyssnande
åhörarskara, om han vågade dra en lans för tryckfriheten. Jag tror i stället,
att det skulle gå honom som det gick den bekante länsmannen i Delsbo, om
vilken herr Engberg brukar berätta att lian »kom borst» mera hastigt än lustigt.

Det synes mig också vara ett i någon mån beklämmande tecken att höra

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Äng. transport förbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)
herr Linderot så ogenerat uppträda i denna debatt. Förra året hade vi alla här
en känsla av att herr Linderot själv kände en smula blygsel, åtminstone då
han uppträdde i kammaren -—- i Ny Dag märkte man inte så mycket av det.
Anständigheten krävde, att i denna brydsamma tid den kommunistiske talaren
stämde ner tonen. Men politisk anständighet och kommunism ha som bekant
inte så synnerligen många beröringspunkter.

Jag måste instämma med den senaste ärade talaren, då han började sitt anförande
med att beklaga, att han i fråga om sitt yrkande skulle komma på
samma linje som den kommunistiske talaren. Den kritik herr Knut Petersson
här riktat mot förordningen har ju en helt annan tyngd än den som vi lyssnade
till från kommunistiskt håll. Emellertid vill jag erinra därom, att det
problem herr Knut Petersson ägnade särskild uppmärksamhet, frågan om i
vad mån dessa bestämmelser kunde bringas i överensstämmelse med tryckfrihetsförordningens
föreskrifter, fick sin praktiska lösning genom det beslut
riksdagen förra året kom till efter att ha ägnat just denna fråga en ingående
diskussion. Det förefaller mig därför inte nödvändigt, att vi i år fördjupa oss
i denna fråga.

Jag vill för min personliga del tillägga, att hur viktigt det enligt min mening
än är, såsom herr Knut Petersson här nyss anförde, att vi slå vakt örn
grundlagsbestämmelserna, så få vi dock inte bortse från att under en viss situation
och i ett visst läge kan det ur statens synpunkt finnas något som heter
nödvärnsrätt. Jag förmodar att herr Knut Petersson själv hade en känsla av
detta, då han under fjolåret inte begagnade sin möjlighet att opponera mot
genomförandet av den lagstiftning, som han i år har vänt sig emot.

I ett avseende vill jag emellertid oförbehållsamt instämma med min ärade
vän på Göteborgsbänken, nämligen i uttalandet av en önskan att herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet med oväld skall tillämpa dessa bestämmelser,
och att de skola tillämpas lika mot de ytterlighetsriktningar, som
kunna anses företräda främmande intressen. I det fallet har tyvärr kunnat sägas,
att tillämpningen hittills endast varit riktad åt det ena hållet.

Herr Knut Petersson anförde till sist, att han särskilt vände sig mot att
detta transportförbud kunde grundas på åtgärder av enbart administrativ karaktär.
Han hänvisade därvid till att tidningar skulle kunna utsättas för
transportförbud inte endast sedan de hade blivit föremål för beslag och åtal
med fällande dom efter jurybehandling, utan också med hänvisning till § 4
mom. 12 och 13 i tryckfrihetsförordningen, varvid indragning alltså kan ske
på initiativ av vederbörande militära befälhavare och beslut därom meddelas
av ombud för chefen för justitiedepartementet. Jag vill emellertid här fästa
kammarens och herr Knut Peterssons uppmärksamhet på vad som i denna reservation
utelämnats, nämligen att för att ett transportförbud skall kunna
grundas på en sådan åtgärd kräves, att frågan därefter underställes riksdagens
tryckfrihetskommitterade och att åtgärden av dessa sanktioneras. Däri
ligger ju en säkerhet och en garanti mot missbruk vid tillämpningen av dessa
åtgärder på det sätt som herr Knut Petersson här ansåg att man eljest skulle
kunna befara. Denna garanti synes mig till och med starkare än anordningen
med jurybehandling.

Herr talman! Jag har i utskottet tillhört dem, som i likhet med flertalet
ledamöter där visserligen känt olust över att denna förordning skall förlängas.
Men mina olustkänslor lia främst framkallats av att förhållandena i vårt
land fortfarande skola vara sådana, att en lagstiftning av denna karaktär måste
anses nödvändig. I nuvarande situation skulle jag inte våga eller vilja ta på
mitt ansvar att vägra Kungl. Majit det vapen, man här kan vara i behov av.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Nr 17.

Ang. transportförbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)

Herr Pauli: Herr talman! När denna fråga under förra årets lagtima riksdag
för första gången behandlades i kamrarna, hörde jag till dem som uttalade
starka betänkligheter mot att biträda ett förslag om en sådan förordning,
på den grunden att det näppeligen syntes möjligt att förena den med
grundlagens anda och bestämmelser. Denna upnfattning har jag alltjämt, och
jag kan därför hysa full förståelse för de synpunkter som herr Knut Petersson
i det avseendet framfört.

Det sades också från sådant håll här i kammaren, där man senare under den
riksdagen biträdde det förslag som ledde till de nu vilande grundlagsändringarna
i fråga örn tryckfrihetsförordningen, att om sådana ändringar redan då
varit införda, hade man inte behövt bekymra sig örn dessa extra åtgärder i
form av transportförbud. Nu är det väl troligt, att det kommer att finnas
majoritet i riksdagen för nämnda grundlagsändringar, när förslag förr eller
senare kommer fram från utskottet, och i så fall skulle man kunna säga, att
den förutsättningen vore uppfylld. Emellertid finns det ju dock ett tidsrum
emellan, och örn man i fjol ansåg, att man behövde uppväga bristen på sådana
bestämmelser med denna extraordinära åtgärd, så kan samma skäl åtminstone
för en viss tid framåt åberopas även i år.

Jag skulle emellertid inte kunnat vara med om att ge transportförbudsförordningen
fortsatt existens, om vi överhuvud taget nu hade levat under
förhållanden, som omöjliggjorde tillvaron i vårt land av sådana organisationer
och sådana pressorgan som inte representera svenska synpunkter, utan som,
genom att de äro inspirerade av och ha sitt uppträdande dikterat av utifrån
kommande idéer, utgöra en direkt fara för vårt samhälle och för vår nationella
frihet. Detta är naturligtvis, som den föregående talaren har framhållit,
den avgörande synpunkt som kan bidraga till att man i år går med på en förlängning
av förordningen.

Vad man emellertid fortfarande kan önska är att, som redan från flera håll
har påpekats, man får se en tillämpning av transnortförbudet, som mera rimmar
sig med vad som förra året ställdes i utsikt av herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet. I sitt anförande här i kammaren sade han då bland
annat följande: »Jag har försökt att både i lagtexten och i motiveringen till
lagen tydligt angiva, att det här är fråga om en statens nödvärnsrätt gentemot
meningsriktningar, som avse att med våld ersätta vårt fria statsskick
med ett diktatoriskt styrelsesätt.» Detta var helt säkert det motiv, som drev
riksdagens kamrar att bifalla förslaget. Man kan också konstatera, att förordningen
i sin tillämpning i huvudsak har drabbat en riktning av här angivet
slag. Den har emellertid också drabbat organ, som på intet sätt kunna
anses företräda meningsriktningar, vilka avse att med våld ersätta vårt fria
statsskick med ett diktatoriskt styrelsesätt, utan som tvärtom -—• med en i
vissa fall kanske överdriven iver — ha bekämpat dylika meningsriktningar.
Jag syftar som alla förstå på transportförbudet mot Trots Allt. Det kan inte
förnekas att det skrivsätt, som där användes, ibland har skjutit över målet.
Men örn man fäster sig vid tendensen, vid viljan och meningen i denna tidnings
verksamhet, så sammanfaller den ju inte på något sätt med det, som justitieministern
den gången karakteriserade, utan står tvärtom i rak motsats till
detta.

Å andra sidan kan det konstateras, att den andra ytterlighetsriktningen
inte har drabbats på samma sätt som kommunisterna. Det sades av justitieministern
i samma anförande i fjol, att han finner det »förklarligt, att en del
tidningsorgan, vilka företräda diktatoriska meningsriktningar, icke blivit föremål
för åtal. Det har skett av det skälet, att de ha framställt dessa åsikter
inom den ram, som grundlagen föreskriver. Det har då icke förefallit mig

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Äng. transportförbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)
vara en riktig tillämpning av tryckfrihetsförordningen att ingripa gentemot
dem genom åtals anställande.» Jag tror att vi litet var ha observerat, att det
utkommer och under det gångna året har utkommit åtskilliga nummer av organ
av här ifrågavarande riktning, som även genom sitt skrivsätt ha fyllt alla
rimliga anspråk på åtals anställande. Dessa organ ha många gånger inte bara
på ett utmanande sätt företrätt de utländska ideologiska riktningar, som de
äro kända för att hylla, utan de ha därjämte i inrikespolitiskt avseende uppträtt
emot lapdets regering och övriga samhällsmyndigheter samt även mot
kungahuset på ett sätt, som måste anses smädligt och förgripligt. Det är bekant,
att en av dessa tidningar för ganska kort tid sedan har drabbats av beslag
enligt tryckfrihetsförordningens § 3 mom. 9, men ett sådant beslag kan
som bekant inte. även örn det upprepas, leda till transportförbud. För sådan
påföljd fordras åtal och en fällande dom. Jag måste därför fråga mig örn
det inte skulle kunna befinnas lämpligt, för att åvägabringa en riktigare balans
i tillämpningen, att mot organ, som göra sig skyldiga till vad jag nyss
har antytt, inte bara använda konfiskationsmöjligheten utan också åtal och
därigenom öppna vägen till transportförbud och därmed till ett hämmande av
deras spridning. Jag skulle tro att det finns en mycket utbredd opinion till
förmån för den saken, och jag hoppas att det under den tid, som transportförbudet
ytterligare kommer att gälla, skall visa sig möjligt att ge det en mera
allsidig tillämpning i enlighet med den grundsats, som jag nyss citerat ur
justitieministerns anförande, en grundsats, som jag helt vill ansluta mig till.

Beträffande de klagomål, som herr Linderot i sitt anförande före middagspausen
framförde, har jag samma uppfattning som herr Wagnsson: det verkar
en smula parodiskt. Herr Linderot, som är en försiktig general, tog själv i förväg
upp till besvarande den invändning, som han väntade. När han sade sig
ur demokratisk synpunkt angripa denna, som han kallar den, antidemokratiska
förordning, så väntade han sig nämligen att man skulle svara, att han och
hans meningsfränder höra till det demokratiska systemets fiender och därför
inte ha någon talan i denna sak. Herr Linderot försökte sig därför på att
bevisa, att en sådan beskyllning var ohållbar. Han och hans partikamrater
äro kantänka ingalunda några demokratiens fiender. Ty vad är det de vilja?
De syfta endast längre i vissa sociala avseenden, så ungefär uttryckte han
saken. Men han underlät alldeles att tala om vad som är den viktigaste punkten
i detta sammanhang, nämligen att de svfta. till vissa rent nolitiska och
konstitutionella ändringar, som betyda utplånandet av medborgerlig frihet i
samhället. Det är därför man med allt skäl kan beteckna dem och den riktning
de företräda såsom demokratiens fiender. Det kan under sådana förhållanden
anses skäligen malplacerat att man från dessa personers sida åberopar
det demokratiska samhällets skyldighet att hålla dem örn ryggen och skydda
minoritetens rätt. som det så vackert heter. Man kan använda den bilden, att
kommunisterna och deras motsvarigheter på den andra ytterlighetskanten söka
skvdd i en byggnad, som de själva äro färdiga att på ett givet tecken spränga
i luften.

Jag är för min del inte alls så ömtålig i mitt samvete, att jag anser att
demokratien begår någon svårare synd mot sig själv örn den klart inser, vad
det är för hot som riktas emot den och under denna insikt vidtar sina motåto-ärder.

Herr Linderot opponerade sig också emot att man jämställde kommunister
med nazister. Han åberopade det förhållandet, att nazisterna äro att finna
inom högre samhällsskikt, bland officerare och byråchefer och liknande, tror
jag att han sade. och att där finner man inga kommunister. Javäl. men vad
har detta med saken att skaffa, herr Linderot? Det är inte den sociala place -

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Nr 17.

Äng. transportförbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)
ringen, utan det är tendensen och verksamheten, som härvidlag är avgörande.
Och för övrigt — så länge nå det internationella planet de kända förhållanden
råda, som togo sin början i augusti 1939 mellan de två makter, från vilka
inspirationen för de ifrågavarande två ytterlighetspartierna hämtas, så länge
tycker jag att det i alla fall skulle vara en smula svårt för herr Linderot att
draga upp någon mera markerad rågång mellan sitt och sina å ena sidan och
den andra extrema ståndpunkten å den andra.

Jag har alltjämt den uppfattningen, att det är både vår rätt och vår skyldighet
såsom svenskar och demokrater att vidtaga de åtgärder, som vi finna
nödvändiga för att i en tid av så stora faror som den nuvarande i möjligaste
mån hindra en landsfördärvlig propaganda från dessa båda ytterlighetshåll.

Slutligen vill jag påminna herr Linderot örn att han glömde en sak, när
han berättade örn de uppoffrande insatser, som hans partikamrater gjort för att
trots transportförbudet sprida Ny Dag och andra enligt hans uppfattning ytterst
populära tidningsorgan. Dessa uppoffrande insatser ha inte bara bestått i att
de använt privata transportmedel, utan enligt vad som meddelats i tidningarna
har det också tagit sig den något mindre respektabla formen av smugglingsförsök
i ganska stor skala med användande av sådana transportmedel, som enligt
förordningen äro förbjudna. Detta var en liten sak, som herr Linderot
utelämnade, och jag förstår mycket väl varför. Men det är kanske lämpligt
att beröra den för att belysa just graden av legitimitet i den verksamhet, som
man från det hållet bedriver.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Herr Schlyter: Herr talman1 Id«m att, vid sidan om de av grundlagen tillhandahållna
medlen att bekämpa missbruk av tryckfriheten, tillgripa en sådan
åtgärd som att förbjuda vissa kommunikationsorgan att sprida en tryckt skrift,
måste som förebild ha haft den framgångsrika aktionen för en del år sedan
mot en ökänd smutstidning, på vilken man lyckades ta död genom en bojkott
från antagligen alla tidningsförsäljare i landet. Om i den situationen statens
kommunikationsverk hade sällat sig till de bojkottande och vägrat transportera
tidningen i fråga med posten eller såsom fraktgods, så skulle förvisso
ingen häremot lia gjort den invändningen, att en grundlagsstridighet begåtts.
De statliga tidningsspridarna borde i en dylik situation ha samma rätt att
deltaga i en akt av renhållning som de enskilda.

I den extraordinära situation, vari vårt land förra vintern befann sig, medan
vårt broderfolk i öster låg i brinnande krig. kan man förstå deni, som
sökte en förebild i den nämnda aktionen mot tidningen Fäderneslandet, då
gällande tryckfrihetsförordning icke gav dem effektiva medel i händerna till
bekämpande av den press, som ansågs gå osvenska ärenden. Sedan man lyckats
iivertyga sig själv örn att det var förenligt med grundlagen att låta kommunikationsverken
bojkotta pressen i fråga, följde man principen »tål du det,
så tål du det» och utvidgade tillåtelsen för statens järnvägar och postverket
att vägra befordran av dessa tidningar till ett förbud först för de enskilda
järnvägarna och slutligen, på riksdagens eget initiativ, även för motorfordon
i linjetrafik att transportera de av bannstrålen träffade tidningarna. Att man
härigenom kränkte grundlagens anda stod klart för mångå, som medverkade
till godkännandet av transportförbudsförordningen, men man hoppades att
åtgärden skulle bli av helt provisorisk natur i avbidan på att den då pågående
revisionen av tryckfrihetsförordningen skulle legalisera någon reaktionsform
mot den trafik man ville komma åt genom transportförbudet. Dotia förbuds
egna upphovsmän ansågo emellertid tydligen något behov av grundlagssanktion
icke föreligga och togo i varje fall icke något initiativ i saken. Trots de

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Ang. transportförbud för vissa periodiska skrifter m, m. (Forts.)
uttalanden som i riksdagen gjordes om att transportförbudsförordningen borde
bli en rent provisorisk åtgärd, som efter den bestämda giltighetstidens utgång
icke vidare borde förlängas, ligger densamma nu åter på riksdagens bord.

Betänkligheterna mot transportförbudsförordningen — förra året framförda
i båda kamrarna — ha denna gång kommit till uttryck icke allenast i reservationen
vid det nu behandlade utskottsutlåtandet, utan även i utskottets eget
yttrande. I detta konstateras, att inom utskottet allvarliga betänkligheter
framförts mot en förlängning av förordningens giltighetstid. Jag hör till dem
som givit uttryck åt dessa betänkligheter. Utskottets majoritet har dock funnit
behov alltjämt föreligga av bestämmelser örn transportförbud. Jag skulle
hellre, liksom herr Branting, vilja uttrycka saken så: önskningar från en regering,
för vilken man hyser förtroende, böra i tider som dessa om möjligt
tillmötesgås i frågor av denna art. När riksdagen i enlighet härmed nu kommer
att — låt vara på en i förhållande till propositionen något förkortad tid
—- förlänga den av Kungl. Maj :t begärda fullmakten att meddela transportförbud
för tidningar med visst förgripligt innehåll, må det vara tillåtet att
uttrycka förhoppningen, att det inom den sålunda givna respittiden skall visa
sig möjligt att finna utvägar för att undgå fortsatt anlitande av denna på sidan
om tryckfrihetsförordningen i hast anlagda kristidsväg.

Fm metod, som lämpar sig för nedkämpande av ett pressalster sådant som
Fäderneslandet, passar föga när det gäller att beivra missbruk av tryckfriheten
i pressorgan, som företräda politiska partier med övertygelsefasta
anhängare i många delar av landet —- man må vara aldrig så
kritiskt inställd mot pressen i fråga. Jag vill icke förmena staten maktmedel
— allra helst efektiva — för hävdandet av samhällets intresse gentemot
dylika pressorgan. Men formerna för samhällsreaktionen mot missbruk
av tryckfriheten böra enligt min mening regleras i tryckfrihetsförordningen
eller i lag, som med stöd av denna stiftats enligt § 87 regeringsformen.

Efter kompromissen i första lagutskottet, vilken framträder i det utrymme,
som i utlåtandet lämnats åt de inom utskottet framförda allvarliga betänkligheterna,
har jag — i förhoppning örn att ytterligare förlängning av denna förordnings
giltighetstid icke kommer att äskas — icke något annat yrkande än
örn bifall till utskottets förslag. Liksom herr Branting antar jag, att Kungl.
Majit fäster större avseende vid önskemål som framställas från utskottsmajoritetens
håll, när de kunna stödja sig på utskottsutlåtandets avfattning, än om
samma önskemål framförts av någon enstaka reservant.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Den ärade talare, som inledde denna
debatt, yttrade att han hade avstått från att inom utskottet försöka få någon
ändring till stånd i lagtexten, emedan han icke ville beröva mig äran att ha
författat alltsammans — han ville med andra ord icke att utskottet skulle bli
delaktigt i denna författarära. Såsom framgår av den siste ärade talarens anförande
var detta ett misstag. Det förhåller sig i stället så, på det sätt som
han framhöll, att riksdagen på utskottets förslag företog en skärpning i lagtexten,
innebärande bland annat att i de trafikmedel, som berördes av lagen,
innefattades även motorfordon i linjetrafik.

Jag har emellertid så mycken andel i författningens tillkomst, att jag som
sakkunnig kan yttra mig om den teori, som utskottets ärade ordförande framställde
när han antog att det hade varit den kampanj, som från enskilt håll
sattes i gång mot tidningen Fäderneslandet, som hade varit själva upphovet
till den lagstiftning, som nu debatteras. Jag ber att få förklara, att så var icke
förhållandet. Anledningen till att lagstiftningen kom till var helt enkelt, att
det ansågs att staten icke borde ställa de trafikmedel, varöver staten utövar

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Nr 17.

Ang. träns port förbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)
kontroll, till förfogande för spridande av skrifter av det innehåll, som angavs
i lagtexten. Jag tror att det på den tiden fanns en allmän känsla att det icke
var värdigt att staten visade ett sådant tillmötesgående. Jag framhöll då, och
jag understryker det nu ytterligare med anledning av vad herr Knut Petersson
yttrade, att häruti låg icke något förhindrande från statens sida av skrifternas
spridning. Herr Knut Petersson fann, att denna författning icke kunde förenas
med tryckfrihetsförordningens föreskrifter, emedan i tryckfriheten måste ingå
även rätten att sprida skrifter. Den rätten finns ju alltjämt. Staten äger icke något
monopol på tidningsbefordran — det föreligger ett helt annat förhållande beträffande
brevbefordran, men i fråga örn tidningsbefordran finns det icke
något monopol. Det finns intet som helst hinder för den enskilde att på annat
sätt sprida sina skrifter. Och det förvånar mig att herr Knut Petersson kunde
anföra ett sådant argument, då han ju dock hade hört det anförande, som här
hållits av den kommunistiske representanten, vari denne framhöll att denna
författning ingalunda hade utgjort något hinder för det kommunistiska partiet
att sprida sina skrifter. Han betecknade uteslutande denna författning som
en analogi till en annan avskyvärd författning, nämligen den örn omsättningsskatten.
Och den utgör ju intet hinder för spridande av varor, som herr Petersson
väl torde medge, ehuru jag vet att herr Petersson lika livligt ogillade
omsättningsskatten som han ogillar den författning, varom vi nu tala.

Det har under debatten från flera olika talare anförts betänkligheter mot
denna lagstiftning med anledning av att den skulle ha tillämpats på ett ensidigt
sätt. Jag ber då att få erinra därom, att jag, för att förebygga varje
misstanke örn att denna författning skulle användas på ett godtyckligt sätt,
föreslagit och i lagen fått införda förutsättningar, som göra att jag icke ensam
och efter mitt omdöme skulle kunna sätta författningen i kraft. Det förhåller
sig så, som kammarens ledamöter kanske komma ihåg, att ett villkor för att
författningen skall kunna tillämpas är att antingen skriften fällts av en jury
eller också att den förklarats stridande mot tryckfrihetsförordningen av riksdagens
tryckfrihetskommitterade. Och jag vågar antaga att riksdagen tillmäter
deras omdöme ett lika högt vitsord som de utslag, som fällas av en jury enligt
lagen örn tryckfrihetsprocessen.

Nu förklarar man att det borde ha ingripits från min sida genom anställande
av åtal i större omfattning än vad som skett. Herr Pauli yttrade att det var
betänkligt att jag icke på detta sätt hade ingripit emot en tidning tillhörande
en ytterlighetsriktning, som han angav, ehuru denna tidning angripit den nu
sittande regeringen, vårt styrelsesätt och även ännu högre uppsatta personer
än statsråden. Jag ber att härvidlag få säga, att det hela tiden ingått i regeringens
tryckfrihetspolitik att icke på något sätt ingripa emot den inrikespolitiska
kritiken. Och den hållning, som regeringen härvidlag har intagit, utgör
ju en garanti för att det även i fortsättningen, även örn tiderna skulle bli ännu
farligare än de för närvarande äro och även örn vi skulle komma i det läget,
att censur och indragningsmakt skulle införas och tillämpas i vårt land, icke
kommer att bli fråga om någon tillämpning av dessa lagar av inrikespolitiska
skäl.

När denna lag behandlades här i kammaren förra året, framställdes av
herr Fredrik Ström en antydan om att jag visat mig vara enögd vid tillämpningen
av de maktmedel, som redan dessförinnan stodo till Kungl. Maj :ts förfogande.
Jag yttrade då att jag .skulle vara honom mycket tacksam örn lian
ville fästa min uppmärksamhet på några tryckalster, som borde ställas under
åtal. Jag skulle i så fall få tillfälle att pröva saken. Han kunde ju, örn han
inte gjorde detta, riskera att jag förbisåg sådana tidningar. Det var alltså en
vädjan, som jag framförde bitr i kammaren, men den har icke föranlett att

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Äng. transport förbud för vissa periodiska skrifter m. rn. (Forts.)
jag fått något bistånd vare sig från herr Ströms eller från någon annan kammarledamots
sida. Om jag nu riktar samma vädjan till herr Pauli, sker det
alltså utan större förhoppningar om att den skall leda till något resultat.

Jag ber emellertid att få erinra örn att de maktmedel, som stå till mitt förfogande,
har jag verkligen använt åt olika håll och använt dem på ett sådant
sätt, att örn t. ex. de åtal, som jag anställt, lett till fällande domar, skulle
förutsättningar för en allsidigare tillämpning av transportförbudslagen föreligga.

Jag skall nu icke ånyo taga upp frågan om denna författnings överensstämmelse
med grundlagen. Den frågan debatterades i fjol, och utskottets ärade
ordförande höll då samma tal som han höll nu, i dag endast tillsatt med den
krydda, som låg däruti att han fått ett omnämnande av sina tvivelsmål om lagstiftningens
lämplighet insatt i utskottsbetänkandet och således befriat sig
från att framföra dem reservationsvägen. Jag känner igen den vackra masken
även under denna förklädnad, och jag måste till min ledsnad säga den ärade
ordföranden i utskottet, att hans uttalanden i denna form icke utöva större
inflytande på mig än vad de skulle ha gjort örn han framfört dem med sitt
namn under. Tvärtom, med den aktning jag har för honom som framstående
jurist skulle hans namn under uttalandet på intet sätt ha förminskat den uppmärksamhet,
som jag skulle ha ägnat de synpunkter, som däri framförts.

Jag yttrade i fjol att det var först efter noggrann prövning, som jag hade
kommit till den övertygelsen, att denna författning icke stred emot grundlagen.
Och jag måste göra gällande, att örn det skulle vara någon i kammaren, som
hade den övertygelsen, att denna författning står i strid med grundlagen, skulle
det förvåna mig i allra högsta grad örn han kunde rösta för den.

Jag uttalade också då, att jag hoppades att situationen skulle bli sådan att
det icke skulle bli behövligt att förnya författningen. Tyvärr har denna förhoppning
icke uppfyllts. Det har icke inträtt någon sinnesändring hos dem,
som blivit föremål för tillämpning av författningen, av den beskaffenhet att
man kan säga att den ur denna synpunkt icke skulle vara behövlig. Det utrikespolitiska
läget har heller icke undergått någon sådan förändring, att man kail
avstå från att framföra en hemställan till riksdagen om en förlängning av författningens
giltighetstid. Jag kan inte lova utskottets ärade ordförande, att
situationen nästa år skall vara sådan, att författningen då kan undvaras. Jag
vill endast förena mig med honom i den livliga förhoppningen att så skall vara
fallet.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Petersson, Knut, som
anförde: Herr talman! I sitt anförande gjorde herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet gällande, att de anordningar, som vidtagits i enlighet
med här ifrågavarande författning, på intet sätt utgjorde något hinder för
spridande av tryckta skrifter. Han anförde i det sammanhanget, att staten
ju inte har något monopol på befordran av tidningar, och han hänvisade jämväl
till en upplysning av herr Linderot, att de kommunistiska tidningarnas
upplaga faktiskt ökat sedan transportförbudet trätt i kraft. Gent emot detta
skulle jag vilja säga, att ett hinder kan naturligtvis föreligga även örn det
icke är effektivt, och det är ju precis vad som är fallet med detta transportförbud.
Ingen kan väl ändå bestrida, att Kungl. Maj:t har avsett att stävja
den kommunistiska pressens spridning genom att utfärda transportförbudet.
Ville Kungl. Maj :t inte detta, så skulle jag bra gärna vilja ha en upplysning
örn vad som var meningen med det hela. Då blir det ju meningslöst.

Jag menar alltså, att en anordning som denna är grundlagsvidrig alldeles
oavsett örn den är effektiv eller icke.

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Nr 17.

Ann. transportförbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Westman: Hen ärade talaren föll ifrån den formulering,
som lian förut använt och mot vilken jag vände mig. Han sade då, att tryckfrihet
måste innebära rätten att sprida skrifter. Det är väl ingen mening
med en tryckfrihet, yttrade han, som består däri att man trycker skrifterna
och lägger dem i en byrålåda. Häremot har jag tillåtit mig framhålla, att
denna författning innebär, att staten icke ställer sina trafikmedel till tidningens
förfogande. Det är klart att detta kan utgöra ett hinder. Man kan — jag
säger det till en jämförelse -— tänka sig att postverket exempelvis av ekonomiska
skäl helt skulle avstå från att mottaga prenumeration på tidningar —
det skulle vara ett hinder för tidningarnas spridande, men det skulle icke vara
grundlagsstridig!. På samma sätt är det med denna författning.

Herr Linderot: Herr talman! Jag har inte många ord att tillägga i anledning
av vad som sagts här under debatten. Jag vill bara rätta ett par misstag,
som några talare gjort sig skyldiga till.

Man har sagt, att jag har försökt framstå såsom en förföljd oskuld, d. v. s.
att jag skulle representera en förföljd oskuld, i detta fall den kommunistiska
pressen, och att jag ställt mig på demokratiens grundvalar för att kämpa för
en demokratisk rätt, medan jag i själva verket representerar en mot denna
demokrati fientlig åskådning. Jag ber att få rätta dessa missförstånd. Jag
har aldrig försökt göra det kommunistiska partiet eller dess press till några
förföljda oskulder. Jag har aldrig försökt åstadkomma något slags ideologisk
förvirring här i fråga örn bedömandet av det kommunistiska partiet respektive
den borgerliga demokratien, som utgör styrelseskicket här i landet. Jag försökte
ju tvärtom i mitt anförande här före middagsrasten att just klara ut de
begreppen. Jag försökte tala om, att vi äro faktiskt till vår övertygelse bundna
vid ett annat samhällssystem än det, som här finnes och uttryckes i den
borgerliga demokratien, och jag använde därvid uttrycket »ett socialistiskt
samhällssystem». Det var inte så, att jag försökte göra någon dimbildning,
som jag tror herr Pauli ville påstå, och påstå att vi bara hade vissa sociala
ideal, som gå utöver dem, som innefattas i den borgerliga demokratien. Vi
anse,, att den borgerliga demokratien är ett övervunnet stadium. Det måste
alltså bli en bredare, en socialistisk demokrati, som bygger samhällsformerna
i nyare, modernare och enligt våra meningar riktigare former än hittills.
Men ni stå emot detta samt och synnerligen i denna kammare. Jag är
ensam här om att förfäkta denna mening. Men jag kan väl i alla fall tillerkännas
rätten att ärligen förfäkta en åsikt utan att därför behöva bli tillrättavisad
så som örn jag sökte framställa mig som en förföljd oskuld. Det har
jag ej försökt, alldenstund jag i politiken icke alls sökt spela oskuld någon
gång. Jag har varit med i politiken för länge för att intaga en sådan attityd.

Ja, det missförståndet har jag alltså velat rätta, och det befriar mig från
att ingå i hela diskussionen örn främmande intressen och allt det där. Jag
konstaterar med tillfredsställelse, att det fruktansvärda missbruk av uttrycket
»landsförrädare» o. dyl., som användes för en tid sedan i riksdagen, ej
kan vara till någon nytta för dem, som använda det. Talet örn landsförräderi
har man nu övergivit och talar i stället örn »främmande intressen». Syftemålet
är detsamma. Jag tror inte det är nödvändigt längre, att vi diskutera
dessa ting, att jag här ingår i någon polemik örn vilka intressen som kunna
förfäld as såsom främmande eller vilka som kunna förfäktas såsom svenska.
Jag har en gång förr i kammaren förklarat, att jag har mina rötter i den
svenska jorden och aldrig kommer att låta någon taga av mig min heder såsom
svensk arbetare och svensk politiker. Örn sedan några finnas, som anse,
att jag representerar främmande intressen, som det heter, och osvenska syn Forsta

kammarens protokoll löht. Nr 17. G

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Äng. transportförbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)
punkter, så är ju detta en åsiktsfråga. Men låt oss då kämpa om åsikter med
blanka vapen och inte med förgiftade pilar, som man har använt gentemot oss
här under så lång tid ■— ja, jag kan säga ända från krigets utbrott. Det är
det enda jag i det fallet begär.

Talet om att jag ställt mig på demokratiens ståndpunkt vill jag också belysa.
Jag har inte sagt, att jag ställt mig såsom en borgerlig demokrat och
kämpar för borgerlig demokrati gentemot exempelvis första lagutskottet och
riksdagen, utan jag har sagt, att ehra egna utgångspunkter såsom borgerligt
demokratiska borde förbjuda er att använda sådana medel i den politiska
kampen, som icke sammanfalla med den borgerliga demokratiens grundsatser.
Det är ju ungefär detsamma som herr Knut Petersson sagt här, och som
också andra ha sagt. Jag vet mycket väl, att herr Knut Petersson tillhör
kanske de mest utpräglade fienderna mot den kommunistiska åskådningen,
som finnas här i kammaren. Han har säkerligen en mycket, mycket hårt och
utpräglat fientlig inställning till kommunismen, men han ställer sig på den
borgerliga demokratiens plattform och argumenterar mot transportförbudet,
och det må jag också få göra, fastän jag gör det från andra utgångspunkter
än herr Knut Petersson. Man kan faktiskt från två olika utgångspunkter
komma till samma resultat.

I fråga om de små tillrättavisningar, som herrar Wagnsson och Pauli försökt
giva mig, vill jag säga, att herrarna ej skola besvära sig i fortsättningen.

Jag vill emellertid giva herr Wagnsson en rent personlig replik. När han
säger, att han och andra hade en känsla av att jag blygdes i fjol och nu börjar
på att fräckna till igen, så vill jag verkligen hemställa till herr Wagnsson
att inte draga in sådana där personliga moment i en diskussion här. De, som
hörde vad jag yttrade under riksdagen i fjol, då jag hade tillfälle att yttra
mig, och jämföra det med vad jag har yttrat i riksdagen i år, torde säkerligen
kunna intyga, att jag intagit precis samma ståndpunkter till alla avgörande
politiska problem under förra året och under de fyra tidigare riksdagar,
som jag här har bevistat, som jag har gjort denna riksdag. _ Att jag vid åtskilliga
tillfällen under de sista riksdagarna inte närvarit i kammaren och
kunnat uppträda i frågor, där jag kanske haft anledning att uppträda ^— herr
Wagnsson kunde kanske känna till, att detta beror på en sedan flera år mycket
vacklande hälsa, och att jag ibland icke kunnat närvara på grund av sjukdom.
Men när jag haft möjlighet har jag varit här och företrätt precis de
synpunkter, som jag företräder i denna diskussion i dag.

'' Jag ber alltså, herr talman, att få säga, att ingenting av vad som här har
förfäktats under diskussionen har bestyrkt, att man utifrån den borgerliga demokratiens
egna synpunkter har möjlighet att genomföra sådana här åtgärder.

Jag vill till slut endast göra ett tillägg i fråga om herr statsrådet Westmans
anförande. Då han tog mitt yttrande till intäkt för sin sats örn att denna-laginte
utgjorde något hinder för spridning av den kommunistiska pressen, så
kom också därvid ett visst missförstånd från statsrådets sida till uttryck. Ty
det är ju alldeles klart, att det är ett hinder för tidningars spridning, när man
inte får prenumerera på posten och inte får frakta tidningarna med järnvägarna,
och när riksdagen dessutom har gått in för att förbjuda linjebusstrafiken
att medföra kommunistisk press. När man därtill från regeringens sida har
skärpt den av riksdagen antagna författningen örn transportförbud genom att
förbjuda löpsedlars upphängande, när det inte är tillåtet att bära tidningen
på gatan, där man kan sälja den, med vinjetten utåtriktad mot den publik,
till vilken man vill bjuda ut tidningen, så är det givet, att här föreligger det
en rad hinder från statsmakternas sida för att sprida denna press. Det är emel -

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Nr 17.

Ana. transportförbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)
lertid så, det jag har försökt framhålla, att detta inte gör oss något avbräck, och
jag har visat, att det föreligger så starka stämningar bland svenska arbetare
—- ni må jn betrakta oss svenska arbetare som missledda, om ni vill —• att
de vilja ha kommunistiska tidningar, att vi ha kunnat öka våra samlade upplagor
med ungefär 10,000 exemplar sedan transportförbudet tillkom. Det betyder
alltså, herr statsråd, att örn vi inte hade transportförbudet, så hade vi
kanske ökat upplagan med 100,000 exemplar, och det är ju detta ruskiga resultat
man bland annat vill undgå genom detta transportförbud.

Jag har alltså velat rätta även det missförståndet. Jag vill till sist göra en
liten replik till herr Pauli. Han säger, att jag inte talade örn den smuggling,
som förekommer. Ja, jag vet verkligen inte, herr Pauli, jag har inte hand örn
smuggling av några tidningar vare sig från Stockholm eller andra orter, där
den kommunistiska pressen kommer ut, och jag har inte heller mig bekant
någonting, som skulle komma under beteckningen smuggling. Däremot har jag
hört, att resande, som ta med sig tidningar i en väska, när de resa hem, bli
tagna av polisen. Det har förekommit en rad sådana fall. Örn det är det herr
Pauli menar med smuggling, så måste jag säga, att det hör ju i alla fall till
de enstaka undantag, som här kunna förekomma, och det är kanske något för
mycket begärt, att örn esperson offrar oerhört mycket både ekonomiskt och i
fråga örn arbete för att få en tidning framställd, som han vill läsa, han då ej
skall försöka stoppa den med sig när han reser på tåget, ifall han har en önskan
att få med sig denna tidning. Jag tror inte, att den moraliska plattform,
som herr Pauli där försökte bygga upp till försvar för transportförbudet, är
på något sätt hållbar.

Herr talman! Med dessa kommentarer ber jag att få vidhålla mitt yrkande
örn avslag.

Herr Pauli: Herr talman! Jag skall inte inlåta mig i någon ordstrid med
herr Linderot örn huruvida man bör kalla det för smuggling eller ej att medföra
några hundra exemplar av en transportförbjuden tidning i resbagaget på
järnväg eller buss. Örn han inte vill kalla det för smuggling, får han gärna
kalla det för någonting annat, men att han insåg, att det hade förekommit, det
framgår ju av att han betecknade det såsom enstaka undantag. Jag ville endäst
komplettera listan på de uppoffringar, som hans partikamrater, enligt
vad han sade, hade underkastat sig, genom att påpeka, att de till och med
gått så långt i offervilja, att de uppoffrat sin respekt för svensk lag.

Jag skall inte försöka att förmena vare sig herr Linderot eller någon annan
riksdagsman, av vilket parti han vara må, att här yttra sina meningar, och jag

övertygad, att inte någon annan heller förtjänar att av herr Linderot förebrås
för att han velat hindra honom att förfäkta sin åsikt. Herr Linderot har
naturligtvis fullständigt rätt att till oss säga, att enligt den demokratiska
utgångspunkt, som vi godkänna, är det märkvärdigt, att någon av oss kan
vara med om transportförbud. Jag har själv uttalat mina betänkligheter härvidlag,
ehuru jag inte funnit dem vara absolut avgörande i jämförelse med
andra synpunkter. Men vad vi finna en smula egendomligt är, att en person,
sorn själv förklarat, att han på det mest radikala sätt underkänner de demokratiska
utgångspunkter, som äro våra, samtidigt kommer och säger, att de
har av honom underkända demokratiska utgångspunkterna, dem äro vi skyldiga
att, mycket samvetsgrant iakttaga. Vi ta oss med andra ord friheten att
inte betrakta herr Linderot och hans likasinnade såsom rätte lärare i fråga
örn demokratisk renlärighet. Jag tror knappast, att lian ens själv vill göra anspråk
pa att vara det.

Någon polemik örn huruvida man på det hållet företräder svenska eller

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Äng. transportförbud för vissa periodiska skrifter m. m. (Forts.)
främmande intressen är det ju tämligen lönlöst att här upptaga, bland annat
därför, att känd sak är så god som vittnad. Jag vill erinra örn att under förra
riksdagen i samband med transportförbudet väcktes en kommunistisk motion,
bakom vilken jag skulle tro att liela partiet stod. Där tog man bl. a. ställning
till en sådan företeelse som Kuusinen i Finland, och man gick så långt i sitt
försök att rättfärdiga denna person, vars fosterländska kvalifikationer vi nog
äro tämligen ense örn, att man försökte jämställa honom med de behjärtade
svenskar, som 1809 företogo en för landets frihet nödvändig omvälvning och
sedan gingo att upprätta ett på nya grundlagar baserat demokratiskt samhällssystem.
Att uppdraga en sådan jämförelse är i och för sig synnerligen
groteskt, och att göra det till förmån för en sådan herre som den nyss nämnde
Kuusinen, det vittnar ganska vältaligt örn var man anser gränsen gå mellan
fosterländska och främmande intressen.

Sedan vill jag endast i korthet påpeka för herr statsrådet, att han råkade
missförstå mig på en punkt, vilket måhända berodde på, att jag hade uttryckt
mig väl kortfattat eller ofullständigt. Det var naturligtvis inte min mening,
att ett visst nazistiskt organ borde ha åtalats just därför, att det hade uttryckt
sig olämpligt i fråga om vissa inrikespolitiska företeelser. Det lade jag endast
till såsom, örn jag så får uttrycka mig, litet lök på laxen. Men jag förutskickade,
att detta organ hade även i fråga om de saker, som justitieministern anser
vara väsentliga för tillämpningen av transportförbudet, uppfyllt allan
rättfärdighet både i fråga örn sak och form.

Beträffande det, att justitieministern faktiskt har låtit anställa åtal i vissa
fall mot tidningar av det slag jag här har åsyftat men att det inte har föranlett
fällande dom, så finner jag detta vara beklagligt. Men det hindrar inte,
att justitieministern på sig bör tillämpa den regel, som en bortgången engelsk
statsman, mr Chamberlain, förklarade sig gärna följa, nämligen: »If at first
you don’t succeed, try, try, try again» — örn man inte lyckas med detsamma,
så försök igen!

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle
avslå såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda framställning;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Linderot begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Nr 17.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av maximiprislagen den 22 juni 1939 (nr 349), m. m.;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1941/42 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband; samt

nr 21, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning av väckta
motioner örn framläggande av förslag till en expropriationslagstiftning för komplettering
av ofullständiga jordbruk.

Andra lagutskottet bade till behandling förebaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 43 i första kammaren av herr
Alfred Andersson m. fl. och nr 60 i andra kammaren av herr Svensson i
Ljungskile.

Äng.

expropriation
för komplettering
av
ofullständiga
jordbruk.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit skulle hemställa, att förslag till expropriation och förköpsrätt
av jord, som behövdes för komplettering av ofullständiga jordbruk,
måtte snarast möjligt föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av, utom annan, herr Hermansson, som ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till de förevarande motionerna.

Dessutom fanns vid utlåtandet fogat ett särskilt yttrande av herr Sten.

Herr Andersson, Alfred: I egenskap av motionär i denna fråga ber jag, herr
talman, att få säga några ord, dels såsom en liten förklaring till motionen,
dels såsom ett svar åt de håll, där man, visserligen endast man och man emellan,
har frågat efter anledningen till att denna framstöt örn expropriationslagstiftning
i viss begränsad omfattning nu har gjorts direkt från småbrukarehåll.
Till detta sista vill jag säga, att det är helt naturligt, att så har
skett. En stor mängd av dessa småbrukare skulle ju få hjälp av en sådan lagstiftning.

Från håll, där man tycks ha litet svårt att förstå under vilka förhållanden
småbrukarna i vissa delar av vårt land i ganska stor utsträckning ha att
leva, har man frågat, örn det verkligen finnes grundad anledning till det missnöje
och de klagomål, som gång efter annan komma fram. Till detta vill jag
säga, att där också finnes en naturlig förklaring. Visserligen är det sant, att
det fanns en tid, den tid som låg närmast bakom 1920-talet, då man aldrig
hörde några missljud, några klagomål från småbrukarnas sida; det hela gick
tyst och stilla. Ja, det berodde ju på, att under den tiden var allting fritt här
i landet. De kunde producera hur stora mängder som helst, alltid fanns det
avsättning för produktionen. Man hade möjlighet att skaffa obegränsade mängder
av tillskottsfoder. Det var på den tiden inga som helst kontrollerande och
reglerande åtgärder vidtagna från statsmakternas sida — därför att de ej
behövdes. Det var också på det viset, att ett mycket stort antal av dessa mindre
jordbrukare hade en arbetsförtjänst utanför hemmet, i närmaste stad och på
närmaste arbetsplats, var som helst, där det kunde finnas arbete och förtjänst.

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m

Ang. expropriation för komplettering av ofullständiga iordbruk. (Forts.)
Det gjorde, att en hel del människor, som länge hade längtat efter ett eget
hem, kunde skapa ett sådant med hjälp av statsmakternas stöd, som ju ganska
kraftigt har lämnats i syfte att åt så många som möjligt skaffa ett eget hem.
En hel del människor kunde på detta sätt praktiskt taget utan något som helst
kapital eller i varje fall mycket lätt skaffa sig ett eget hem. Men i början av
1920-talet fingo småbrukarna den första känningen av att det kunde stunda
onda tider. Det var under den kris, som då var rådande. Vi hade ett ganska
stort antal arbetslösa här och var, i städer och samhällen. Dessa arbetslösa
begärde då i många fall, att de arbetare, som hade ett småbruk att falla tillbaka
på, borde lämna sin arbetsanställning åt en arbetslös, ty, sade man, dessa
småbrukare äro ju inte skattedragare på den plats där de ha denna sin arbetsförtjänst.
Ja, det låg något uti detta resonemang. Aven örn det inte gick så,
att dessa arbetare och småbrukare direkt kastades ut från arbetsplatsen, så
gjordes livet så surt för dem i många fall, att de föredrogo att självmant lämna
sin arbetsanställning och försöka leva så gott de kunde på sina ofullständiga
jordbruk. Det var nu de fingo den första känningen av vad som kunde
komma.

Emellertid övervanns denna kris. Det blev bättre och, skulle jag vilja säga,
normala förhållanden under tiden 1924 fram till 1930. I början av 1930-talet
fingo vi en kris, den svåraste kris skulle jag vilja säga, som vi någonsin haft
att brottas med här i detta land. Vi hade en arbetslöshetsskara på närmare
200,000. Hela vårt jordbruk hotades med katastrof. Det gällde här för statsmakterna
att taga ett krafttag för att så att säga i ett enda tag lyfta två stora
grupper ur träsket.

I fråga örn stödet åt jordbruket tillåter jag mig, herr talman, att säga några
ord. Ehuru det har talats så mycket härom tidigare under åren, förmenar jag
ändå, att det är nödvändigt att i detta sammanhang i någon mån upprepa vad
som tidigare har sagts. Vi minnas alla hur det stod till, då vi hade en överproduktion
av alla slag, som tryckte på marknaden. Det gällde då i första
hand att se till, att denna överproduktion ej fick lov att ökas. Man måste se
till, att den i stället kunde minskas, och då var man tämligen overens örn att
här fanns praktiskt taget blott en enda åtgärd att vidtaga. Även örn denna
åtgärd i viss mån gick ut över de mindre jordbrukarna, så var det måhända
vid det tillfället intet annat att göra. Man reglerade priset på fodermedel, på
spannmål överhuvud taget. Den åtgärden verkade omedelbart praktiskt taget
från den dag, då detta beslut trädde i kraft, och kom alltså alla de jordbrukare
till del, som hade spannmål att sälja i en eller annan form. Men hundratusental
voro alltid och under alla förhållanden köpare av fodersäd, tillskottsfoder
— ni veta ju säkerligen litet var, att det stora flertalet av den svenska
småbrukarekåren var starkt inställt på animalisk produktion, kanske mest på
fläskproduktion. I regel hade man en ganska stor svinflock just vid det tillfället.
Spannmålspriserna stego, men prisförbättringen på de animaliska produkterna
kom först ett år eller något mera efteråt; först på hösten 1934 kunde
man skönja en förändring på detta område. Det var detta som klämde de mindre
jordbrukarna hårdast, och det var då, som man överlag förstod, att dessa
småbrukare nu inte hade samma uppgift att fylla som tidigare. Man förstod,
att de skulle gå en mycket hård tid till mötes. Och då är det ju kanske ganska
förklarligt, örn dessa småbrukare nu hysa farhåga för hur det skall gå i fortsättningen,
och örn de nu göra en framstöt till statsmakterna i syfte att på
lagstiftningens väg få en liten förbättring åstadkommen.

Dess bättre är det ju numera ingen, som förnekar, att det mindre jordbruket
har haft det svårt på sina håll och fortfarande har det svårt. Det erkännes
tvärtom från alla håll. Och detta visas ju också genom alla de åtgärder, som

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Nr 17.

Ang. expropriation för komplettering av ofullständiga jordbruk. (Forts.)
från statsmakternas sida ha vidtagits till stöd för det mindre jordbruket i
form av rabatt för fodersäd och utsäde, i form av ett högre pris på en viss
mängd mjölk o. s. v. Men trots alla dessa åtgärder kvarstår likväl den stora
och brännande frågan: hur skall man gå till väga för att kunna göra åtminstone
en del av dessa ofullständiga jordbruk fullständiga? Ja, även här i
riksdagen är man ganska ense örn att åtgärder måste vidtagas. Visserligen
har det tidigare sagts, att den jord, som behöves för detta ändamål, verkligen
kan skaffas på frivillighetens väg. Ja, men det är inte alltid så säkert, ty
även örn den kan skaffas, så kan det hända, att den blir för dyr, och det spelar
en kolossalt stor roll till vilka priser denna jord kan anskaffas. Det är därför,
som småbrukarna mena, att det är viktigt att kunna skaffa den jord, som behöves
för detta ändamål, till skäliga priser, och det är därför man har nöjt
sig med att begära endast detta lilla avsnitt i denna expropriationslagstiftning
— visserligen ett avsnitt, men ett ganska viktigt sådant. Det är ju dock avsett
att tagas i bruk endast när det gäller anskaffning av jord för att komplettera
ofullständiga jordbruk, och vem som helst förstår, att en sådan lagstiftning
icke behöver både i tid och otid tillämpas. Det är inte meningen. Det är ingen,
som begär detta. Man begär endast, att denna åtgärd skall kunna tillämpas,
i fall det för jorden begäres oskäligt höga priser.

Nu är det ju ändå på det viset, att ett mycket stort antal av dessa hem har
skapats fram på lagstiftningens väg. Är det då så underligt, örn vi nu begära,
att man på lagstiftningens väg skall rätta till där det brister något på
detta område? Det är enligt min mening bara helt naturligt, att man går den
vägen, och jag måste säga, att jag skulle bli synnerligen förvånad, om denna
lilla framställning skulle väcka opposition från vissa håll. Jag kan inte tänka
mig, att man skall sätta sig emot en sådan liten åtgärd, ty vi skola inte glömma,
att det icke endast har erkänts, att småbrukarna på sina håll ha det mycket
svårt, utan man har också, mina herrar, givit löften vid många högtidliga
tillfällen att på alla de vägar, som kunna stå till buds, hjälpa dessa småbrukare
fram till en bättre sakernas ordning. Här har pekats på en av de
vägar, som enligt min mening böra kunna stå till buds. Och vi avse visst inte
med denna åtgärd att skada andra lantbrukare. Vi anse, att skada ej uppstår
därigenom att den, som har jord i överflöd, med eller mot sin vilja skall
få sälja en liten del av sin areal för att därigenom hjälpa dem, som behöva
denna tillskottsjord. Och vi skola också komma ihåg, att denna åtgärd har
icke enbart till syfte att hjälpa småbrukarna. Det är en åtgärd, som vill
hjälpa hela vårt jordbruk. På alla de faderliga förmaningar, som direkt gång
på gång ha riktats till mig örn att jag borde undvika att tala om storbruk
och småbruk, har jag svarat, att detta är ju oundvikligt. Så länge vi ha detta
problem att brottas med, kunna vi ej undgå en diskussion i det ämnet.

Nu är det ju visserligen på det viset, att även örn riksdagen skulle välvilligt
besluta i enlighet med motionen, så drar varken jag eller andra därav den
slutsatsen, att detta medför en påtaglig effekt omedelbart. Nej, detta är ett
problem, som inte löses i en handvändning. Det löses ej på ett år, inte på tio
år, kanske inte på tjugo, i den utsträckning som vi mena, att det en gång
skall lösas. Men just därför att det är en fråga, som tar en så lång tid, mena
vi, att det är tid redan nu att vidtaga en första åtgärd. Ty även örn det endast
per år blir ett litet antal ismåbruk, som på detta sätt kunna göras fullständiga,
så har det dock sin betydelse och ganska stora betydelse, ifall vi
gå den tid till mötes, som jag för min del tror, att vi komma att gå. Örn vi
nämligen få ett par goda år och detta krig, som nu rasar, en gång slutar,
kunna vi sedan bli ställda i samma situation som vi voro i under åren 1930—
1931 med en överproduktion av alla slag. Kraven bli desamma som de voro

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Äng. expropriation för komplettering av ofullständiga jordbruk. (Forts.)
då. Storbruket, det större jordbruket, de bäriga jordbruken, ha sina speciella
krav att resa örn sådana priser på jordbruksprodukter, att dessa jordbruk kunna
bära sig. Det är ingenting att säga om detta. Det är bara helt naturligt,
men lika naturligt är det, örn småbrukarna i en svår situation begära, att de
fodermedel, de skola köpa för sin existens, icke få överskrida en viss gräns,
icke få överskrida det pris, som kan väntas bli ruinerande för dem. Detta betyder
enligt min mening, att om det också på detta sätt bara blir ett hundratal
småbruk, som kunna förbättras, då har man i en sådan situation rätt att
säga: ni ha knappast rätt att begära tillskottsfoder, ni få klara er med den
skörd, som kan skapas fram inom edra egna gränser. Kunna vi nå upp i tusentalet
eller ett par tusental i en ganska snar framtid, så är det helt säkert, att
detta skulle spela en stor roll. Nå vi upp i hundratusentalet, så spelar det helt
naturligt en synnerligen stor roll. Vi veta inte vad som kan hända i framtiden,
men ett veta vi, och det är det, att när kriget en gång slutat, så är därmed också,
liksom efter förra kriget, köpkraften i hela världen så pass försvagad och förlamad,
att det kan bli ytterst svårt att sälja våra produkter utomlands, i händelse
vi få ett överflöd på produkter, och den tiden ligger kanske inte så långt
avlägsen. Det är alltså problem, som jag menar, att vi i detta sammanhang
ha all anledning att tänka på. Och jag vågar säga, att jag hoppas, att gamla
förlegade inställningar och fördomar inte skola få bli avgörande vid denna frågas
behandling.

Det var också ett par ord jag ville säga örn förköpsrätten. Utskottet har
ju här sagt, att det överhuvud taget inte vill säga någonting om detta. Den
frågan är, säger man, alltför litet utredd. Jag kan ju hålla med örn detta,
men är saken för litet utredd nu, så menar jag, att det är tid att taga upp
detta problem också och granska det mycket noga, ty även denna fråga kommer
att få en viss betydelse. Vi skola komma ihåg, att på de områden, där
det ligger småbruk på småbruk och ingenting annat, finnes det ingen jord att
köpa utanför. Då finnes ju endast den möjligheten att slå ihop två och två
småbruk. Vi mena då, att en förköpsrätt till en sådan liten egendom, som
bjudes ut i den allmänna marknaden, borde finnas för att jorden måtte kunna
läggas till ett annat mindre jordbruk.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja säga, att för egen del såge jag helst,
att denna fråga bleve löst i hela sin vidd nu och i ett sammanhang. Jag menar,
att det vore den radikalaste lösningen, men med hänsyn till tidsläget
och med hänsyn till den samförståndspolitik, som föres i vårt land, ha vi
ansett oss böra nöja oss med detta lilla, men dock viktiga avsnitt i denna
lagstiftning.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den av herr
Hermansson i andra kammaren avgivna reservationen, vilket är liktydigt med
ett yrkande örn bifall till motionerna.

I detta anförande instämde herr Svedberg.

Herr Sten: Herr talman! Helt naturligt har jag inte begärt ordet för att
upptaga någon diskussion med den ärade föregående talaren, då det ju framgår
av utskottets utlåtande, att jag i fråga om syftet med den motion, som han har
framburit här i kammaren, icke har någon annan erinran att göra än att den
icke har tagit upp problemet i hela dess vidd. Men jag har begärt ordet för
att i största korthet erinra honom och kammarens övriga ledamöter örn frågans
nuvarande läge och varför utskottet inte gärna har kunnat komma till något
annat resultat än vad som framgår av dess hemställan.

Örn vi inte fördjupa oss i någon lång historik, så finna vi genast av utskottets

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Nr 17.

Ane/, expropriation för komplettering av ofullständiga jordbruk. (Forts.)
utlåtande, att departementschefen i 1939 års proposition angående egnahemsverksamheten
i princip anslutit sig till den av egnahemsutredningen framförda
tanken örn expropriationsrätt för komplettering av ofullständiga jordbruk. Det
var år 1939. År 1940 har samme departementschef i ett interpellationssvar
här i kammaren uttalat, att uppskovet med denna lagstiftning icke innebure
någon ändring i hans tidigare ståndpunktstagande. Utskottet har alltså kunnat
slå fast, att frågan örn införande av en expropriationslagstiftning av den beskaffenhet,
som avses i motionerna, är föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.
Utskottet har därtill lagt, att utskottet förväntar, att så snart förhållandena
det medgiva spörsmålet upptages till ytterligare övervägande samt
att de förslag, som därav kunna föranledas, föreläggas riksdagen. Detta är
alltså så att säga det formella skäl, som ju alltid vid utskottsprövningen av
motioner, som avse skrivelseförslag, brukar leda fram till samma resultat som
här, nämligen att när en fråga redan är föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet,
anser man det icke nödigt att i någon särskild skrivelse erinra Kungl.
Majit örn dess existens.

Men det finnes också ett mera reellt skäl i utskottsutlåtandet, som gjorde,
att när man kunde komma fram till detta resultat, ville man ej gärna bryta
enigheten. Och det är vad som står i utskottets utlåtande ifråga örn kompletteringsverksamheten,
att »enligt utskottets uppfattning bör följaktligen även
tagas under övervägande, huruvida icke möjlighet bör beredas att i vissa fall,
då erforderlig tillskottsjord för sådana jordbruk icke kan anskaffas på frivillighetens
väg. tillgodose behovet av jordtillökning genom anlitande av tvångsåtgärder».
Jag skulle tro, att för äldre ledamöter av kammaren och icke minst
för dem, som i själva principfrågan hysa samma uppfattning som den ärade
huvudmotionären, måste detta innebära ett påtagligt framsteg i denna frågas
riksdagsbehandling. När det var möjligt inom utskottet att åstadkomma enighet
omkring ett sådant uttalande och när man tar hänsyn till att framskjutna medlemmar
av olika partier ■— vilket framgår av närvaroförteckningen — ha
anslutit sig till detsamma, så kunde jag för min del inte komma till annat
resultat än att detta dock är en utsträckt hand, som man allra minst i tider
som den nuvarande har anledning eller råd att tillbakavisa. Jag vill icke påstå,
att häruti ligger någon betryggande garanti för att vi skola kunna lösa även
denna fråga i samförstånd inom den svenska riksdagen. Men jag menar, att i
dessa uttalanden, varom enighet har vunnits, ligger dock något av ett löfte
örn att en sådan enighet skall vara möjlig att åvägabringa. Även örn jag sålunda
är medveten örn att vi här befinna oss på ett område, där man kan bli
nödsakad att använda sig av voteringsmakten, därest andra vägar visa sig
oframkomliga, sätter jag dock så stort värde på enigheten i en fråga av denna
beskaffenhet, icke endast mellan representanter för olika politiska riktningar
utan även mellan representanter för de olika intressegrupper, som intimt komma
att beröras av en sådan lagstiftning, att jag i nuvarande läge icke har
velat så att säga anmäla mitt utträde ur enigheten genom att foga någon reservation
till utskottets utlåtande.

Även örn man givetvis ej kan vara fullt säker på att det skall visa sig vara
möjligt att upprätthålla en sådan enighet även i fortsättningen, finnes det dock
vissa tecken, som tyda på, att det kan bli möjligt. I förbigående vill jag
sålunda erinra örn en sådan sak som att en tidigare generation här i riksdagen,
även i första kammaren, på sin tid gick i författning örn stiftande av de olika
lagar, som vi känna under namn av norrlandslagstiftningen, ehuruväl det
även den gången var fråga örn åtgärder, som stodo i strid mot en konsekvent
vakthållning kring äganderätten och den fria förfoganderätten. Men jag vill
också fästa uppmärksamheten på de framstötar från olika håll, jag tror från

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Äng. expropriation för komplettering av ofullständiga jordbruk. (Forts.)
alla större partiriktningar, som viel denria riksdag föreligga i en annan av
tidsomständigheterna aktualiserad fråga, nämligen om vanhävden, där det, som
jag föreställer mig, sannolikt skall visa sig bliva möjligt för andra lagutskottet
och riksdagen att i princip komma till ett enhälligt resultat efter någon linje,
som jag givetvis ej här skall ingå på att skissera.

Häromdagen läste jag i en av de borgerliga partiernas tidskrifter, där en
framskjuten riksdagsman behandlade läget just i den frågan, hur han så att
säga i förväg bemötte en invändning, som han förstod skulle komma från hans
meningsfränder. Han skrev, att mot dessa invändningar, att äganderätten ej
får undergrävas, måste han framhålla, att »äganderätten icke får ge ett resultat,
som strider mot samhällsnyttan, utan den skall vara ett medel till gagn
för den samlade samhällsnyttan».

Jag är övertygad örn att ifall vi kunde samlas även i den nu föreliggande
frågan kring grundsatser, som präglas av ett sådant betraktelsesätt, så skulle
det till båtnad för frågan och för de befolkningsgrupper, som det här närmast
gäller, visa sig vara möjligt att komma till ett resultat även här. Och det är
därför, som jag — med full anslutning till det syfte, som är inneslutet i den
motion, som den föregående ärade talaren har framburit här i kammaren •—
likväl kan förena mig örn den hemställan av andra lagutskottet, som rent formellt
måste gå ut på att någon åtgärd från riksdagens sida just nu icke är
påkallad. Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan,
i förhoppning örn att den föregående ärade talaren, ehuruväl han har
ställt ett eget yrkande, icke skall driva saken längre och på så sätt tvinga
sina faktiska anhängare att här gå på tvenne skilda linjer.

Herr Norman: Till vad herr Sten har sagt behöver icke mycket tilläggas
från utskottsmajoritetens sida. Det var endast en sak, som den ärade motionären
framhöll, som gav mig anledning att också taga till orda.

Herr Andersson yttrade någonting örn att ifall nu riksdagen skulle visa sig
välvillig och bifalla motionen, så bleve därför ej frågan för dessa småbrukare
löst på en gång: det skulle taga en lång följd av år innan det bleve tillräckligt
goda resultat även efter ett sådant riksdagsbeslut. Det var det där om
»välvilja», som föranledde mig att taga till orda. Det ordet skulle kunna uttolkas
därhän, att örn riksdagen nu avslår motionen så skulle den vara mindre
välvillig mot småbrukarnas önskemål, och det var det, som jag ville konstatera
här, att när vi på de grunder, som herr Sten närmare har utformat, kommit
fram till ett avslagsyrkande, så är det inte av någon som helst bristande välvilja
inför det stora sociala problem, som här föreligger, att göra de många
ofullständiga småbruken bärkraftiga, så att de kunna föda den familj, som
där har sin sysselsättning. Vi äro alla anse örn att detta stora sociala jordproblem
måste statsmakterna söka komma till rätta med och därvid använda
sig av alla de utvägar, som kunna visa sig framkomliga. Vi äro också ense
örn att man har att pröva under vilka förutsättningar man skall kunna angripa
det här problemet även genom tvångslösning. Nu är det ju så, att denna
fråga är föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Och likaså förhåller det sig med
den fråga om förköpsrätt, som har sammankopplats med det här spörsmålet
i den motion, som är föremål för utskottets utlåtande. Vi ha från utskottsmajoritetens
sida uttalat en förväntan om att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på det här spörsmålet och angriper problemet, när förhållandena
göra det möjligt. Att vi inom den majoritet, som säkerligen fanns inom utskottet
för en uppfattning liknande den, som motionären har i expropriationsspörsmålet,
inte nu funnit anledning att tillstyrka en skrivelse till Kungl. Maj :t,

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Nr 17.

Ang. expropriation för komplettering av ofullständiga jordbruk. (Forts.)
det beror därpå, att vi inte ha någon anledning att tro, att Kungl. Ma,j:t har
skjutit den här frågan åt sidan av annan grund än att förhållandena under det
gångna året varit sådana, att det helt är förklarligt, att man inte har sett
något förslag från Kungl. Maj:ts sida i det här ärendet.

När jag nu instämmer i herr Stens yrkande om bifall till utskottet, så gör
jag det under förhoppning och förväntan, att Kungl. Majit skall uppmärksamma
det här spörsmålet och efter prövning framlägga de förslag, som kunna
framgå av en sådan prövning och som skola göra sitt till att vi komma ett
steg närmare lösningen av det här problemet om komplettering av de ofullständiga
jordbruken.

Herr Löfvander: Herr talman! Den fråga, som vi nu diskutera, har under
de 13 år jag tillhört riksdagen vid åtskilliga tillfällen varit uppe till diskussion.
Jag gjorde den iakttagelsen, då vi denna gång diskuterade frågan i andra
lagutskottet, vilken skillnad det var i tonen i diskussionen nu mot under mina
första år i riksdagen. Man har ändrat åsikter på ömse håll, det resultatet kom
jag till.

Denna fråga är mycket svårlöst, och den är svårlöst just därför, att det är
så svårt att definiera vad som menas med ett ofullständigt jordbruk. Man
säger, att detta är en term man använder, varmed man menar, att ett ofullständigt
jordbruk är ett sådant, på vilket inte en normalfamilj kan försörja
sig. Men sedan frågar man sig: Vad är en normalfamilj? Det kan vara två
familjer under fullkomligt lika omständigheter. Den ena familjen kan reda
sig på ett jordbruk, där den andra inte kan reda sig. Man kommer inte till
rätta med sådana spörsmål ens med den allra bästa och försiktigaste lagstiftning.
Motionären uttalade den förhoppningen, att inte gamla fördomar skulle
lägga hinder i vägen för denna frågas lösning nu. Ja, jag ger motionären rätt
i att det har funnits gamla fördomar i detta spörsmål, men det har -— det har
jag konstaterat — skett en mycket stor förändring i det avseendet. Och det
har också på det håll, där man framfört dessa krav om expropriationslag, skett
förändringar. Man har lärt sig, att man inte kommer till rätta enbart med ett
expropriationsförfarande. Det hjälper inte endast med att vi besluta expropriationslagar.
Det är en ekonomisk fråga, som måste rättas till på samma
gång. Även om vi nu vid detta tillfälle skulle bifalla motionen, som motionären
vill ha den, skulle det inte hjälpa dessa ofullständiga jordbruk. Motionären
nämnde, att man skulle tillgripa denna expropriationsåtgärd, när man inte
kunde få köpa jord till billigt pris. Men det är väl en erfarenhet, som vi ha,
att när man skall expropriera ett jordområde, blir det inte till något underpris.
Jag menar med detta, att örn man skall komma till rätta med detta
spörsmål, skall man samtidigt gå in för att begära statsmakternas hjälp och
stöd för att denna jordfråga skall lösas. Jag vill taga ett exempel. Låt oss
tänka oss, att man skall utvidga ett ofullständigt jordbruk i motionärens eget
grannskap. Motionären har ju många gånger talat om för kammaren att han
har 35 tunnland av Skånes bästa jord. Örn han har en granne, som har ett
jordbruk på 15 tunnland, kan denne ha anspråk på att få köpa 10 tunnland
av motionären. Detta kan icke ske utan att åstadkomma skada för motionären,
och det fick bli till ett pris, som naturligtvis måste följa dagspriserna.
Jag är övertygad örn att motionären inte vill. att man skall tillämpa expropriationsförfarandet
i ett sådant fall som detta, men det tro många av dessa, som
man under tidernas lopp präntat i att man skall kunna rätta till deras svårigheter
på detta sätt. Men det anser jag vara orimligt.

Man talade denna gång. när man diskuterade frågan i andra lagutskottet,

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Ang. expropriation för komplettering av ofullständiga jordbruk. (Forts.)
om säkerhetsregler. Det Ilar jag aldrig tidigare hört, att man talat om. Man
menar med säkerhetsregler, att man inte skall expropriera, där man åstadkommer
skada för den, som skall avstå ett jordområde, ty då gör man ju inte saken
bättre. Jag tror, att örn man går in för att lösa denna fråga och få en expropriationslagstiftning,
måste man tillse, att dessa säkerhetsregler bli tillämpade,
ty annars blir systemet ohållbart. Jag kan försäkra motionären, att örn det
kommer att föreligga ett förslag till en expropriationslagstiftning med tillräckliga
säkerhetsregler, skall jag inte draga mig för att rösta för detta, utan
jag skall stödja motionären, örn han skulle återkomma. Men jag kan inte hjälpa,
att jag fått den uppfattningen, att det har skett en överreklam i denna
fråga. Jag tror doek,^ att det är nyttigt, att den blir löst på hästa möjliga sätt,
ty det kan inte undgås att med den agitation, som bedrivits, har den blivit ett
irritationsmoment.

Jag kan försäkra motionären, och det ha ju flera talare gjort förut, att
denna fråga på det allra välvilligaste sätt behandlats i andra lagutskottet. Örn
motionären läser igenom utlåtandet, skall han inte kunna finna skäl till någon
anmärkning. Att utskottet inte kunnat komma till ett positivt resultat, beror
på att man vill ha erfarenhet av hur de nya egnahemsnämnderna komma att
verka. De kunna väl under den närmaste tiden skaffa sig erfarenhet av hur
det i verkligheten ligger till på detta område, och sedan blir det lättare för
oss att fatta ståndpunkt och även lättare för departementschefen att lägga
fram förslag i denna fråga.

^ Jag har, herr talman, inget annat yrkande än örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag mäste deklarera, att jag inte
ett enda ögonblick tvivlat på välviljan från det håll, där man i politiskt hänseende
står mig nära. Jag kan i. likhet med herr Sten också säga, att utlåtandet
är synnerligen välvilligt skrivet. Man har i motiveringen använt de allra
mjukaste ordalag, som kunna uttänkas. Herr Sten skriver i sitt särskilda yttrande
lika vackert och välvilligt. I likhet med herr Sten hade jag dock hoppats,
att det en gång skulle skapas fram ett samförstånd, en majoritet, för
denna frågas slutliga lösning. I min stora optimism hade jag drömt örn att
tiden nu var inne härför. Med hänsyn till den samförståndspolitik, som förts
under dessa år, hade jag verkligen väntat så pass stor förståelse för den
samhällsgrupp, som det här gäller, att jag trott, att man skulle vara färdig
att åtminstone besluta en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn åtgärder
för att få fram detta lilla avsnitt i en expropriationslagstiftning.

Till herr Löfvander skulle jag vilja säga, att det förefaller, som örn han
inte hade läst motionen. Örn han har läst den, har han läst den synnerligen
dåligt eller också inte förstått den. Han skall inte finna på ett enda ställe i
motionen, att vi begärt, att expropriationsförfarande skall vidtagas, ifall man
därmed skadar ett annat jordbruk.

Vad beträffar exemplet med mitt jordbruk på 35 tunnland, herr Löfvander,
är det ingen vettig människa, som skulle vilja företaga en expropriation
av ett område från ett jordbruk av den storleken, lika litet sorn när det gäller
ett jordbruk av den storlek som det herr Löfvander själv brukar. Det är
min bestämda övertygelse. Vi ha på småbrukarhåll mycket ingående diskuterat
detta problem och gjort klart för oss, att det rent av skulle vara ett
helgerån att stycka ett lantbruk på t. ex. 100 tunnland, som är lämpligt för
motordrift. Den saken tycker jag skulle Ira varit klar även för herr Löfvander.
Jag blev verkligen förvånad över det argument herr Löfvander anförde.

Det vore, herr talman, frestande att säga en hel del i denna fråga, men det

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Nr 17.

Arty. exprovriation för komplettering av ofullständiga jordbruk. (Forts.)
tjänar ingenting till. Jag skall följa den lilla maning, som herr Sten så varsamt
riktade till mig, att inte fresta någon på sådant håll, där man i detta
ögonblick kan vara litet ömtålig för frestelser. Jag känner mycket väl till
stämningen här för närvarande, och jag förstår, att en votering i frågan skulle
ge ett negativt resultat. Men jag är likväl förvissad örn att denna lilla framstöt
icke har betecknat ett steg bakåt, utan i stället ett steg framåt. Den kan
måhända också vara en liten maning till dem, som sätta så ofantligt stort
värde på vackra ord i motiveringen. För småbrukarnas del sätta de större värde
på positiva åtgärder.

Herr Heiding: Jag undrar, örn inte den ärade motionären borde lugna sig
något och se tiden an för att avvakta resultatet av den nya egnahemsorganisationen.
Det är ju inte längre än sedan den 1 juli 1940 som den började sitt
arbete.

I förra veckan hade egnahemsstyrelsen här i Stockholm sammankallat representanter
från de olika egnahemsnämnderna ute i landet för att diskutera
olika spörsmål på detta område, och den fråga, som först togs upp på sammanträdet,
var, hur man skulle gå till väga för att komplettera ofullständiga
jordbruk. Vi äro väl alla ense om att någonting bör göras på detta område.
Men kan det ske på frivillighetens väg, är det väl allra bäst. Jag undrar, örn
det föreligger så stort behov av att gå fram på den väg, som den ärade motionären
förordar. Man skall väl först se, örn det inte går att lösa frågan på annat
sätt. Jag är säker på att många ofullständiga jordbruk komma att bli
kompletterade genom det arbete, som av egnahemsnämnderna kommer att nedläggas
ute i landet. Man skall säkerligen kunna na fram till det resultat, som
motionären åsyftar.

Vi få i alla fall inte den erforderliga jorden till skänks, utan den måste betalas.
Men örn egnahemsnämnderna genom fördelaktiga inköp kunna skaffa
en del småbrukare jord till billigt pris, tror jag att det vore^ bättre än att
expropriera bara ett litet stycke av en medelstor eller större gård. Kunna vi
genom styckningar och genom kompletteringar få fram fullständiga jordbruk,
är det väl ingen, som vill motsätta sig det. Det är säkerligen en annan inställning
till dessa frågor nu än förr, och jag tror därför, att det skall kunna gå
bättre i fortsättningen.

Nu talade herr Andersson om förköpsrätten och att denna rätt skulle tilllämpas
på så sätt, att man skulle slå tillsammans mindre egna hem. Men det
kan vara rätt besvärligt många gånger, när detta skall tillämpas. Om det är
en mindre jordbrukare, som skall sälja sitt egna hem, vill han nog ha det
mesta möjliga betalt för att kunna klara sig i framtiden. Han har arbetat
hårt kanske i många år på jordbruket, och det arbete han lågt ned vill han ha
valuta för. Den jordbrukare, som skulle behöva komplettera sitt jordbruk, kanske
inte har råd att köpa den andres egna hem till det pris denne begär. Det
blir nog många svårigheter i sådana fall, örn förköpsrätten skall tillämpas.

Jag har med dessa ord, herr talman, endast velat betona, att det vore lämpligt,
att motionären lugnade sig något. Han kanske fortare än han tror kan
få se det önskemål förverkligat, som han här fört fram.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare pa bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 17.

Onsdagen den 19 mars 1941 e. m.

Föredrogos ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om röstock
talvård vid våra skolor;

nr 4, i anledning av väckt motion om viss ändring av § 1, mom. 3 biografförordningen;
samt

nr 5, i anledning av väckt motion angående ändring av gällande regel för
anteckning i församlingsbok av persons födelseort.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen dessa beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 101, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande
förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av maximiprislagen den 22 juni 1939 (nr 349), m. m.;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1941/42 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband; samt

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr

101, att utskottets hemställanden i utlåtande nr 18, vidkommande förslaget nr

102, att utskottets hemställan i utlåtande nr 19, rörande förslaget nr 103, att
utskottets hemställan i utlåtande nr 20 samt, angående förslaget nr 104. att
utskottets hemställan i utlåtande nr 21 bifölles även av andra kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 9.45 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Slockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

411283