RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1940:40)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1940. Andra kammaren. Nr 40.

Torsdagen den 13 juni.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde:
Herr talman! I en^ interpellation i denna kammare har herr Pettersson i
Dahl berört vissa frågor rörande systembolagens handhavande av den individuella
utminuteringskontrollen. I interpellationen redogöres för ett antal fall,
där enligt interpellantens mening vederbörande systembolag obehörigen eller
godtyckligt avstängt motboksinnehavare från inköpsrätt eller vidtagit inskränkningar
i inköpsrätten. Under hänvisning till dessa fall såsom exempel
på det sätt, varpå denna kontroll utövas, har interpellanten till mig riktat
följande två frågor:

»Anser statsrådet det här påtalade praktiserade systemet vara i överensstämmelse
med vad gällande bestämmelser avse?

Är statsrådet villig att vidtaga åtgärder för genomförande av en ordning,
som bättre tillgodoser kravet pa rimlig hänsyn till oförvitliga medborgares
rätt?»

De av interpellanten påtalade spärrningsåtgärderna vidtogos under förliden
höst av systemaktiebolaget i Halmstad i samband med att eftergranskning
skedde av inköp, som gjorts av motboksinnehavare inom Vessige socken. Rusdrycksförsäljningsförordningen
nämner vissa fall, då systembolagen särskilt
ha att pröva, huruvida inköpsrätt bör återkallas eller begränsas. Ett av dessa
fall är det, att någon gjort sig skyldig till olovlig befattning med alkoholhaltiga
drycker eller kan befaras göra sig skyldig till sådan befattning. Det
är tydligen på grund av denna bestämmelse, som systembolaget ansett sig
böra föranstalta om denna, eftergranskning för att söka utröna, huruvida förbudet
mot överlåtelse av inköpta rusdrycker blivit åsidosatt. Klart är, att
sådana undersökningar ofta måste vara förbundna med betydande svårigheter,
och dessa svårigheter lia också föranlett åtskilliga bolag att avstå från mera
vittgående systematiska åtgärder i syfte att förebygga överlåtelser. Ledningen
för systembolaget i Halmstad har emellertid — enligt vad kontrollstyrelsen
för mig uppgivit — ägnat stort intresse åt detta arbete och i åtskilliga
fall vunnit erkännansvärda resultat.

\ ad angar de åtgärder, som vidtagits beträffande Vessige socken, Ilar jag
genom kontrollstyrelsen satts i tillfälle att taga del av vissa handlingar, vari
bolagsledningen redogjort för vad som förekommit och örn skälen till bolagets
åtgöranden. Dessa handlingar ge onekligen det intrycket, att förhållandena
inom denna socken varit mindre tillfredsställande och att överlåtelser
förekommit i. jämförelsevis stor omfattning. Det visar sig nämligen, att temporär
spärrning av motbok för kontroll förekommit i GO fall och att nykterhetsnämnden
i icke mindre än 37 av dessa fall antingen själv föreslagit spärrmngsåtgärden
eller i avgivet yttrande ansett densamma befogad, i åskilliga
fall med angivande av att överlåtelse torde föreligga. I 12 fall har nykter Andra

hammarens protokoll 1940. Nr hO. l

Svar på
interpellation.

Nr 40.

Torsdagen den 13 juni 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

hetsnämnden uttalat, att överlåtelse eller risk för överlåtelse knappast eller
sannolikt ej förelåge. I de återstående 11 fallen har nykterhetsnämnden antingen
icke hörts eller ej avgivit något direkt yttrande angående spärrningsåtgärden.
Det förtjänar nämnas, att hela antalet motböcker inom socknen ut-''
gör 320.

Av handlingarna vill det synas, som örn anledningen till spärrningsåtgärderna
i nästan samtliga fall varit inköp genom ombud och olika i samband
därmed förekomna omständigheter, vilka hos bolagsledningen framkallat misstanke
örn att de inköpta rusdryckerna varit avsedda att överlåtas. Det ligger
i sakens natur, att delade meningar kunna råda örn huruvida dessa
misstankar varit grundade på tillräckligt starka skäl. För egen del skall jag
icke göra annat uttalande därutinnan än vad som torde framgå av det nyss
anförda, nämligen att spärrningsåtgärderna åtminstone i flertalet fall synas
ha varit befogade. Som allmän regel bör givetvis gälla, att kontrollen handhaves
med tillbörlig varsamhet och att avstängning från inköpsrätt eller inskränkning
i tilldelningen icke beslutas utan stöd av tillförlitlig utredning.
Detta underströks också av mig såsom föredragande departementschef i den
proposition, varmed förslag till ny försäljningsförordning framlades för 1937
års riksdag. Då det gäller att i praktiken tillämpa denna grundsats, måste
man lita på bolagsledningarnas omdöme och tillerkänna dessa en diskretionär
prövningsrätt, ty eljest skulle den individuella kontrollen överhuvud taget
icke kunna fungera.

Örn man alltså bortser från frågan, huruvida bolagets ingripande i här
åsyftade fall varit tillräckligt motiverat, synas interpellantens anmärkningar
i huvudsak gå ut på att bolaget skulle ha företagit åtgärderna utan iakttagande
av tillbörliga former. I detta avseende anmärkes, att åtgärderna i
många fall vidtagits utan stöd av skriftligt material och utan att vare sig
motboksägaren själv eller nykterhetsnämnden fått tillfälle att yttra sig.

Vad först angår interpellantens förmodan, att systembolagens prövning av
hithörande frågor nödvändigtvis skulle behöva grundas på skriftligt material,
så måste denna innebära en missuppfattning. Det är riktigt, att man
vid genomförandet av den nuvarande systembolagsorganisationen förutsåg, att
begränsningen i bolagens antal skulle tvinga bolagen att i större utsträckning
än tidigare grunda sin prövning i frågor örn inköpstillstånd och tilldelning
på skriftligt material, men det var ingalunda meningen att betaga bolagen
rätten att grunda sina avgöranden även på andra fakta och omständigheter.
Skulle bolagens handlingsfrihet bindas så, att endast skriftligt bevismaterial
finge godtagas, skulle bolagen med all .sannolikhet i många fall bliva urståndsätta
att fullgöra sin socialt viktiga uppgift att såvitt möjligt förebygga
missbruk av rusdrycker.

Såsom interpellanten själv erinrat, framhöll jag i elen nyssnämnda propositionen
till 1937 års riksdag, att bolagen vid sin handläggning av hithörande
frågor borde samarbeta med nykterhetsnämnderna och att i den mån fog kunde
finnas för ett påstående, att sådant samarbete icke alltid upprätthållits i nödig
omfattning, det borde tillses att rättelse därutinnan åvägabringades. Av
handlingarna i ärendet framgår, att spärrningsåtgärd i vissa av de här åsyftade
fallen företagits utan att nykterhetsnämnden erhållit tillfälle att yttra
sig. Enligt vad från bolagets sida uppgivits har detta dock endast skett i sådana
fall, då fullt klar anledning till ingripande ansetts föreligga. I andra
fall, där saken icke ansetts lika klar, Ilar däremot nykterhetsnämnden hörts
före spärrningen. Numera har bolaget emellertid meddelat, att denna praxis
för framtiden kommer att ändras, så att spärrningsåtgärd icke i något fall
kommer att vidtagas förrän efter nykterhetsnämndens hörande.

Torsdagen den 13 juni 1940.

Nr 40.

Svar på interpellation. (Forts.)

Att motboksinnehavare i vissa fall icke underrättats om vidtagen spärrningsåtgärd
förrän de infunnit sig i utminuteringslokalen för att göra inköp å
motboken bär, enligt vad bolaget uppgivit, berott på att utredningen därigenom
underlättats. Man bär därigenom velat förhindra, att en person, som misstänkes
för a,tt ba låtit sin motbok begagnas av annan, kan i förväg av denne andre
skaffa sig tillrättalagda uppgifter angående vad som inköpts m. m. Det skall
icke förnekas, att denna metod att komma olagliga överlåtelser på spåren i
vissa fall kan te sig mindre tilltalande, men under förutsättning att metoden
tillämpas med tillräcklig urskilning synes ingen anledning föreligga att helt
förbjuda densamma, då den otvivelaktigt ibland kan vara av värde för utredningen.
Även i detta avseende har bolaget emellertid under senare tid i viss
mån ändrat tidigare praxis, i det att underrättelse numera alltid utsändes beträffande
spärrning av motböcker inom filialorterna. Då det gäller dessa motböcker,
kan nämligen den åsyftade effekten av att underrättelsen örn spärrningen
meddelas först vid personligt besök i utminuteringsaffären icke vinnas,
eftersom vederbörande icke genast kan hänvisas till bolagets huvudkontor för
att lämna önskade upplysningar.

Interpellanten har slutligen anmärkt på Halmstadsbolagets praxis att reducera
tilldelningen till äldre lantbrukare, då dessa frånträda sitt jordbruk. I
den man sådana begränsningar förekomma torde de grundas på den bestämmelse
i rusdrycksförsäljningsförordningen, som säger att vid tilldelning hänsyn
skall tagas till ålder och levnadsomständigheter. Det lär icke kunna bestridas,
att ett sådant frånträdande av en egendom, som interpellanten avser,
ofta innebär en så vittgående ändring i levnadsförhållandena, att en begränsning
av inköpsrätten i och för sig kan vara befogad. Å andra sidan kunna
givetvis psykologiska skäl tala för att låta tilldelningen kvarstå oförändrad,
där särskilda olägenheter därav icke kunna påvisas. Att uppställa några generella
regler för här åsyftade fall låter sig uppenbarligen icke göra, utan frågan
får tydligen bedömas från fall till fall. Så sker också vid systembolaget i
Halmstad enligt vad bolaget uppgivit, Av tidigare erfarenhet har bolaget
dock ansett sig böra ägna stor uppmärksamhet åt det sätt, varpå åldringarna
— icke minst på landsbygden -— disponera sin motbokstilldelning. Gamla personers
motböcker ha, framhåller bolaget, »understundom vandrat som länegods
ur hand i hand».

Som en sammanfattning vill jag slutligen framhålla, att jag med det nu anförda
givetvis icke velat påstå, att systembolaget i alla avseenden skulle ha
förfarit på ett sätt, som utesluter varje anledning till klander. Det är överhuvud
taget icke möjligt att på grundval av den föreliggande utredningen göra
något uttalande i detta hänseende. Vad interpellanten å sin sida framhållit
har jag emellertid icke kunnat finna vara av beskaffenhet att motivera särskilda
lagstiftningsåtgärder eller eljest påkalla något ingripande från min
sida.

Härefter yttrade

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få
framföra mitt tack för att han velat besvara min interpellation. Jag kanske bör
tacka honom synnerligen mycket därför att han gjort det vid denna tid, när
alla möjliga göromål tränga sig på. Det kanske kan anses, att en fråga som
denna har en tämligen sekundär betydelse och icke är så stor, att man bör
bringa den under riksdagens prövning. Men det kanske också ligger så till,
att dessa avspärrningsåtgärder, som företagas mot vad man eljest anser vara
redbara och otadliga medborgare, uppfattas som en viss misskreditering. Des -

Nr 40.

Torsdagen den 13 juni 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

sa medborgare bli placerade på samma plan som personer, vilka på ett eller
annat sätt hava begått en förbrytelse.

Svarets innehåll skall jag be att något få kommentera. Jag skall också be
att få på en del punkter bestrida de uppgifter, som systembolaget i Halmstad
bär lämnat med anledning av interpellationen.

Statsrådet började med att säga, att de här gjorda framställningarna föranletts
av tillämpningen av den bestämmelse, som ger möjlighet till ingripande
i vissa fall mot personer, som haft olaglig befattning med alkoholhaltiga
drycker eller kunna befaras göra sig skyldiga till sådan befattning. Det är
tydligt, anser statsrådet, att det är denna bestämmelse, som legat till grund
för åtgärderna.

Statsrådet säger också, att det är klart, att sådana undersökningar som dessa
ofta måste vara förbundna med betydande svårigheter och därför kunna föranleda
åtskilliga bolag att avstå från mera vittgående systematiska åtgärder
i syfte att förebygga överlåtelser. Sedan säger statsrådet, att bolagsledningen
i Halmstad emellertid har varit synnerligen energisk och också i vissa fall
vunnit erkännansvärda resultat.

Jag är icke riktigt säker på att det bara är systembolaget i Halmstad, som
vidtagit sådana här åtgärder. Efter det denna interpellation avlämnades för
ungefär fyra månader sedan, har jag fått åtskilliga brev från olika ställen i
hela landet, också från Stockholm, däri man påtalat precis samma saker som
påtalats där nere i Halland. Man har haft anmärkningar att göra mot vederbörande
systembolag av samma slag som dem vi ansett berättigade när det gällt
systembolaget i Halmstad.

Vad sedan beträffar Vessige socken, som nämnts som exempel bär, anser
systembolagsstyrelsen i Halmstad, att det i denna socken bär varit vissa missförhållanden.
Där har det t. ex. varit motboksspärrningar i 60 fall. Det är
ju rätt mycket i en socken, där samtliga motböckers antal endast är 320. Jag
skulle knappast tro, att den omständigheten, att bolaget i Halmstad gått särskilt
hårt åt denna socken, beror på, att just i denna socken bo personer, som
nästan skulle kunna sägas vara sämre kvalificerade eller ha mera brottsliga
anlag än annorstädes. Jag tror i stället, att det är så, att bolaget tagit vissa
stickprov. Då har det valt denna socken, och den har blivit ganska grundligt
genomgången.

Beträffande de fall, som här nämnas, skulle det vara 37 fall, där nykterhetsnämnden
för sin del skulle ha ansett åtgärder vara berättigade. . Jag hade
under hand — jag vill icke säga av vem •— fått reda på, att denna siffra rätteligen
borde vara 39. Det ändrar icke så mycket därför att skillnaden mellan 37
och 39 är icke synnerligen stor. På grund av dessa uppgifter satte jag mig i
förbindelse med nykterhetsnämnden i sagda kommun och sökte att kontrollera,
huruvida de voro riktiga. Jag fick då underrättelsen, att det i denna socken
varit 51 protokollförda fall och dessutom en hel massa andra fall,, som blivit
påtalade vid sammanträde i nämnden den 7 december 1939. I ett tjugutal fall
hade vederbörande inställt sig personligen, och en hel del personer hade också
på grund av anmärkningar och påstötningar rest ned till Halmstad. .Men av
dessa protokollförda fall hade nykterhetsnämnden i Vessige socken enligt nykterhetsnämndens
protokoll gjort erinran i endast 23 fall. Jag skall därför
be att få ändra siffran 37 till 23. I dessa 23 fall bär nykterhetsnämnden
sagt, att det är möjligt, att spärren är befogad, men tillika uttalat, att personen
i fråga bör själv få giva förklaring.

Det föreligger alltså härvidlag en liten skillnad, därför att nykterhetsnämnden
tydligen icke omedelbart och bestämt vill säga, huruvida det begåtts överträdelser
eller icke. Det är också klart, och jag vill icke ett ögonblick bestrida

Torsdagen den 13 juni 1940.

Nr 40.

Svar på interpellation. (Forts.)

det, att det varit vissa fall, där det kan vara berättigat att göra avspärrning
eller anmärkning.

Sedan anför också nykterhetsnämnden, att det är väldigt svårt att på rak
arm säga, huruvida spärrning är berättigad eller icke, därför att detta sammanträde
med bolagsstyrelsen i Halmstad kom först ungefär två månader
efter det överträdelserna skulle ha blivit begångna och spärrningen gjorts. Det
är alldeles klart, att det är icke lätt för nykterhetsnämnden att säga, huruvida
i de fall, som förekommit, det varit riktigt eller icke att ingripa.

Sedan säger statsrådet här, att det tydligen kan vara delade meningar om,
huruvida en misstanke är grundad på tillräckligt starka skäl. Och så talar
statsrådet örn sitt uttalande vid 1937 års riksdag i propositionen till denna
riksdag. Det är samma synpunkter som jag i interpellationen tillåtit mig att
hänvisa till.

Där har framhållits, att bolagen borde höra sig för hos myndigheterna,
innan de företoge några åtgärder. I detta fall säger också statsrådet, att man
enligt uppgift hört sig för. Jag har försökt att i den mån det varit möjligt
kontrollera dessa uppgifter. Jag har varit i förbindelse med nykterhetsnämndens
ombud, och jag har varit i förbindelse med nykterhetsnämndens ordförande
och kommunalnämndens ordförande i samma socken. Samtliga förnekade bestämt,
att i något enda fall bolagsledningen varit i förbindelse med något som
helst kommunalt organ, innan den gjort spärrningen.

Nu är det icke bara i denna proposition vid 1937 års riksdag, som det säges,
att bolagen skola höra nykterhetsnämnderna eller andra kommunala organ.
Det säges också tydligt i kungl, kontrollstyrelsens cirkulär nr 8/1938, vilket
också bolagsledningen på vissa ställen har hänvisat på. Där talas också i
samtliga punkter tydligt örn, att bolagsledningen bör vid prövning av sökt
tillstånd för inköp samt i fråga om kontroll över verkställda inköp medverka
till att de skadeverkningar, som kunna uppkomma av inköp av rusdrycker,
bli så små som möjligt. Det säges också, att man får icke gå in för en generaliserad
behandling av tillståndsprövningen eller en kontroll, som icke är påkallad
av särskilda omständigheter. Det kommer ständigt igen på olika ställen,
att man bör under alla omständigheter höra sig för hos de kommunala
organen, innan man företar någon spärrning.

Nu är det bland andra ett särskilt fall, som jag berört i interpellationen. Det
var en person, som hade använt sig av ombud. Han hade delat sina litrar —
om man får använda uttrycket -— och i stället för att köpa hela litrar hade han
köpt halva litrar. Det var anledningen till misstanken och till att boken blev
spärrad. Han fick företaga olika resor. Han fick bl. a. resa till systembolaget
i Halmstad, dit han hade en ganska lång väg. Han fick taga med sig både
ombudet och andra för att intyga, att han ej förfarit brottsligt på ett eller
annat sätt.

Han klagade också hos kontroll styrelsen över detta, och han har också begärt
ersättning för sina resor. Allt detta har avstyrkts. Om detta särskilda
fall säger kungl, kontrollstyrelsen — jag tillåter mig citera — följande: »Då
det sålunda föreföll, som örn detta ombud» — alltså det ombud som köpt vederbörande
spritranson ■—- »fått i någon mån fritt disponera i fråga om motboksägarens
order, spärrades motboken, såsom alltid i dylikt fall, enligt beslut
av bolagets verkställande direktör den 11 sistlidne oktober intill dess bolaget
jämlikt punkt 99 av kontrollstyrelsens cirkulär nr 8/1938 hunnit utröna rätta
förhållandet.»

T punkt 99 av detta cirkulär står ■—- det är också ordagrant — följande:
»Förekommer vid sådan granskning anledning till misstanke om olagligt förfarande
i fråga om motboken eller de inköpta dryckerna, skall bolaget oför -

Nr 40.

Torsdagen den 13 juni 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

dröjligen söka utröna rätta förhållandet, och må bolaget härvid anlita nykterhetsnämnden,
annan myndighet eller ortsombud.»

Jag menar, att det är tydligt och kraftigt understruket på alla punkter, att
man bör höra sig för hos någon kommunal myndighet, innan man företar en
dylik åtgärd. Och såvitt jag haft möjlighet att undersöka och taga del av
vad som förekommit, vill jag bestämt förneka, att man på något enda håll
företagit en sådan undersökning, innan man gjort denna avspärrning.

Jag vill säga statsrådet, att detta är en av orsakerna till. att denna framställning
här har gjorts till riksdagen.

Nu är det riktigt, att jag i interpellationen anmärkt på att det i vissa fall
icke varit något skriftligt material. Statsrådet säger, att det behöver man
icke fästa så stor vikt vid. Det erkänner jag vara riktigt. Varför detta uttryck
kom med är därför, att detta uttryck står i den proposition till 1937
års riksdag, som låg till grund för denna lag.

Sedan säger statsrådet, att det kan kanske anses litet hårt, ja, nästan
otillständigt, att vederbörande får reda på denna spärrning först när han
är framme vid luckan och skall köpa sin sprit. Han bör få reda på detta
förut. Det tror jag också är möjligt. Där har också bolagsstyrelsen sagt, att
den skulle företaga vissa rättelser. Bolagsstyrelsen har också för sin del
sagt, att i fråga örn hörandet av kommunala organ ämnar den göra eller har
redan verkställt ändring.

Vad sedan gäller den sista delen av framställningen, eller huruvida dessa
äldre personer, som ha sålt sina jordbruk, då skulle få minskad tilldelning, så
står där också i samma kontrollstyrelsens cirkulär, att bolagen skola icke generalisera
utan pröva de olika fallen vart för sig. I detta fall har också bolagsledningen
erkänt, att den skall hädanefter mera noggrant bedöma de olika
fallen. Jag tror också, att det är riktigt. Det verkar nog många gånger som
ett orättvist bedömande av vederbörandes livsverk, örn jag så får säga, att de,
när de lämnat sina jordbruk men deras ekonomiska betingelser äro desamma
som förut, utan vidare skola känna detta tryck på sig och befinnas ej vara
kompetenta att köpa den kvantitet, som de annars anse sig behöva köpa.

Jag vill, innan jag slutar, säga, att jag anser det egendomligt i varje fall att
man skall företaga en spärrningsåtgärd eller en indragning av spritbok av
det skälet, att vederbörande skickat bud med en broder, som bor i en annan
socken, eller att han händelsevis — emot vad tidigare varit fallet -— i stället
för renat brännvin kanske köpt en halv flaska O. P. eller en flaska vin.

Nu är det ganska klart för alla också i riksdagen, att själva levnadsbetingelserna
för allmänheten, också för lantbrukare, de senare åren i viss mån förbättrats.
Örn de då själva anse, att de ha råd att köpa en flaska vin eller
ett brännvin av bättre sort, böra de nog enligt vår uppfattning ha rättighet att
göra detta.

Till sist som sammanfattning anser ju statsrådet, att han vill icke helt fritaga
bolagsledningen för dess del i de olägenheter som här påtalats. För sin
del anser statsrådet icke, att en lagändring är påkallad på grund av de
gjorda framställningarna. Av det svar, som jag fått här, framgår i alla fall,
att det är en del förbättringar, som från bolaget blivit gjorda.

Jag ber därför, herr talman, att få sluta med att säga, att jag tror, att
denna interpellation kanske nått sitt syftemål.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag har ansett mig vara berättigad
att begära ordet i denna diskussion delvis av den anledningen, att
jag av kungl, kontrollstyrelsen förordnats att vara ledamot uti ifrågavarande
bolags styrelse. Jag känner mig därför förpliktad att lämna några upplys -

Torsdagen den 13 juni 1940.

Nr 40.

Svar på interpellation. (Forts.)

ringar. Jag vill då först erinra om att vid den revision av rusdrycksförsäljningsförordningen,
som genomfördes år 1937, skedde en centralisation av försäljningskällorna,
I Halland hade man exempelvis fem olika bolag, vart och
ett med sin styrelse. I stället fick man där ett bolag med en styrelse. Reglerna
angående den individuella kontrollen tillämpades förut på olika sätt
av olika bolag. Efter sammanslagningen av Hallandsbolagen beslöt styrelsen
i det nya bolaget att principiellt gå in för det kontrollsystem, som använts
av det förutvarande Halmstadsbolaget. Det är flera år sedan detta system
började tillämpas. Vid dess införande väckte det mycket stark opposition.
Det anordnades offentliga folkmöten, vid vilka det krävdes, att direktören för
bolaget skulle avlägsnas från sin befattning. Så skedde givetvis icke. Stormen
lade sig, och jag vågar bestämt hävda, att det numera inom det gamla
Halmstadsbolagets område råder en allmän belåtenhet med det sätt, varpå
kontrollen utövas.

När samma kontrollsystem började tillämpas inom hela det nya bolagets
område, skurö sig givetvis meningarna örn systemets lämplighet, och det uppstod
vissa intressekollisioner. Ett exempel härpå erbjuder vad som inträffat
i den socken, som det här gäller. Jag vill erinra örn, att riktlinjerna för det
sätt, varpå bolagets styrelse har att utöva den individuella kontrollen, finnas
angivna i kungl, kontrollstyrelsens cirkulärskrivelse nr 8 av den 26 augusti
1938. Deni, som vilja närmare taga reda på hur härmed förhåller sig, vill
jag särskilt hänvisa till att taga del av vad som anföres på sidorna 19—22 i
berörda cirkulärskrivelse. Förra året nådde kontrollen den kommun, som
interpellanten här har talat örn. Såsom de ärade ledamöterna kunnat inhämta
av statsrådets interpellationssvar, så berörde spärrningen här ett 60-tal. T
betraktande av att hela antalet motböcker var 320, så kan man ju förstå, att
det var ett relativt stor antal. Meddelande örn spärrningen har enligt vad
systembolagets ledning uppgivit lämnats vederbörande i 37 fall av de 60.
I 15 fall har nykterhetsnämnden hörts, innan avspärrning skett,. och i 38 fall
efter avspärrningen. Enligt den föreliggande officiella utredningen har vederbörande
nykterhetsnämnd ansett, att indragningen varit berättigad i 37 fall.
Denna relativt höga summa säger ju ganska mycket.

Jag vill givetvis icke bestrida, att misstag förekommit. Det skulle ju vara
egendomligt, örn så icke varit fallet. I sådana frågor som dessa äro ju människor
oerhört känsliga. Det är ju förklarligt, om misstag begåtts. Jag
vill relatera ett enda fall, för att lämna ett litet bevis för att man, trots de
svårigheter, som möta vid handläggningen av dylika ömtaliga ärenden, kan
uppnå ett gott resultat. Det fanns inom berörda inköpsområde en äldre man,
sorn hade rätt att inköpa 3 liter per månad. Det uppstod misstanke, att han
icke själv använde spriten, men han nekade bestämt. Företagen utredning
gav emellertid till resultat, att han under 3 mannder uttagit full ranson och
regelbundet överlämnat vad som uttagits till en person, som hade blivit villkorligt
dömd för fylleri vid ratten och fråntagits sin motbok av länsstyrelsen.
Jag vill bara anföra detta som ett bevis på, hur missförhållanden kunna
förekomma även där man knappt skulle kunna tro det.. Jag vill tillägga, att
den som fått spriten enligt officiella uppgifter har dåligt ölsinne och brukar
vara svår emot sin hustru och sina barn, när han förtärt sprit.

Av det anförda exemplet torde framgå, hur ömtålig en bolagsstyrelses ställning
kan vara och hur angeläget det är, att styrelsen går till botten, med sina
undersökningar. Det är ju förklarligt, att det vid dylika undersökningar kan
inträffa, att även människor, som icke ha begått någon oriktig handling, bliva
utsatta för obehag. Jag är emellertid för min del övertygad örn att, när
detta kontrollsystem blivit genomfört i hela Halland, kommer det att medföra

Nr 40.

Torsdagen den 13 juni 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

lika goda verkningar som det haft inom det gamla Halmstadsbolagets område.
Belåtenheten med det nya bolagets sätt att handhava kontrollen kommer säkerligen
att bliva allmän. Vi få väl ändå göra klart för oss, att det här gäller
att arbeta för höjandet av den allmänna folknykterheten. Att man icke går
fram med alltför mjukt handlag, måste vara ägnat att skapa respekt för gällande
lag och författningar. Finns det någon anledning till att icke hålla gällande
lag och författning i helgd, även då det gäller inköp och användning av
rusdrycker?

Till finansministern vill jag framföra mitt tack, för att han vid sitt interpellationssvar
givit styrelsen sitt stöd. Jag är förvissad örn att detta skall
lända till gagn för den allmänna folknykterheten. Slutligen har jag ansett
mig_ skyldig säga, att chefen för systembolaget i Halmstad är en socialt synnerligen
intresserad person. Jag vågar bestämt hävda, att få människor i det
allmänna folknykterhetsarbetet utöva ett större inflytande och nedlägga ett
mera samvetsgrant arbete än hail. Jag har ansett det vara min skyldighet
att säga detta.

Herr Pettersson i Dahl erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr

talman! Jag ber örn överseende örn jag upprepar vad jag förut sagt, men herr
Anders Andersson har lämnat precis samma uppgifter som herr statsrådet
lämnade i sitt svar på interpellationen. Jag vill ännu en gång bestrida, att
dessa uppgifter äro riktiga. Siffran 37 får reduceras till 23, och dessutom
får man ha i minnet nykterhetsnämndens påpekande att vederbörande bör höras,
innan bolaget spärrar motboken. Vidare vill jag meddela, >att jag här
har ett brev från nykterhetsnämndens ombud, där han skriver detta. Ordagrant
citat: »Jag vill bestämt bestrida, att nykterhetsnämnden eller någon
annan i kommunen varit hörd, innan bolaget företagit sina åtgärder.» Jag vill
gärna instämma i herr Anderssons påpekande av att det icke finns någon anledning
att gå ifrån gällande rätt, men jag anser också, herr Andersson, att
man vid tillämpningen av gällande bestämmelser bör iakttaga föreskrifterna
helt och fullt i det cirkulär, som herr Andersson citerade. Där står bland annat,
att man bör undvika ett generellt bedömande utan pröva varje fall för sig.
Man bör höra personer, som känna till saken, innan man vidtager åtgärder.
Beträffande det av herr Andersson i Falkenberg omnämnda exemplet, vill
jag icke bestrida möjligheten av att sprit överlåtits; ett säkert fall av så
många spärrningar är ju inte mycket, men jag ställer mig litet skeptisk mot
uppgiften, att den person, som fått spriten, skulle vara elak mot sin familj.
Jag känner vederbörande. Jag tror det är farligt att komma med sådana påståenden,
som herr Andersson kom med.

Härpå yttrade

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Jag har ingen anledning att diskutera
de händelser, som inträffat i ifrågavarande Hallandssocken. Jag tilllåter
mig i stället i detta sammanhang uttala den förhoppningen, att finansministern
måtte taga under övervägande, om icke hela kontrollsystemet, åtminstone
för en tid, skulle kunna suspenderas. Höjningen av priserna torde
verka så pass effektivt, att ett sådant suspenderande vore väl motiverat. Konsekvenserna
skulle enligt min mening bliva ganska ofarliga, så höga som priserna
för närvarande äro. De komma möjligen att höjas ytterligare på grund
av det statsfinansiella läget. Systemets nykterhetsvärde har alltid varit omdiskuterat
och på goda skäl betvivlats. De gångna årens erfarenheter lia givit
många bevis på att systemet förorsakat irritation och gjort spriten synner -

Torsdagen den 13 juni 1940.

Nr 40.

Svar på interpellation. (Forts.)

ligen attraktiv. Genom att suspendera systemet skulle man avlägsna ett irritations-
och attraktionsmoment. Därmed vore mycket vunnet. Man skulle
icke längre behöva diskutera sådana överlåtelsehistorier som dem, dagens debatt
rör sig örn. Skulle spritkonsumenterna ute i landet icke kunna bära en
sådan frihet, kunde man ju taga till tvångströjan igen. Herr talman! Det
är icke ömhet för motboksägarna, som dikterat denna min vädjan, utan en
livlig förhoppning, att ett steg i denna riktning skulle komma att verka nykterhetsfrämjande
och avlägsna de irriterande moment, som det nuvarande systemet
otvivelaktigt innesluter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, erhöll på begäran Svar pä
ordet och anförde: Herr talman! Herr Brädefors har till mig framställt vissa interpellation.
frågor rörande första arbetskompaniet i Storsien. I anledning härav vill iag
meddela följande:

I samband med de värnpliktsinkallelser och truppsammandragningar i övre
Norrland, som under senhösten 1939 av kända orsaker vidtogos, meddelade
mig chefen för II. armékåren, att enligt vad han konstaterat vissa element
bland de inkallade värnpliktiga drevo en politisk agitation på förläggningsplatserna,
vilken dels vore ägnad undergräva försvarsviljan och dels fördes
under förmer,. som voro ägnade att skapa oro och irritation bland de inkallade.
Åtskilliga uppträden mellan de inkallade hade därför uppstått. Han
förklarade sig hava för avsikt att sammanföra dessa element till ett särskilt
arbetskompani, som skulle hava till uppgift att ombesörja förbindelsearbeten
av skilda slag, särskilt vägarbeten.

För min del fann jag de skäl, som av armékårschefen åberopades för en
dylik anordning, vara fullt bärande, och förklarade jag mig icke hava något
att erinra däremot. Vad som sålunda förekommit delgav jag regeringens övriga
ledamöter.

Under tiden för de nämnda truppsammandragningarna blevo till arbetskompaniet
överförda sammanlagt cirka 300 värnpliktiga. De erhöllo sin egen
förläggning, särskilt befäl avdelades för kompaniet etc. I samband med att
beredskapen i övre Norrland vid finsk-ryska krigets slut minskades, hemförlovades
hela arbetskompaniet. När sedermera för ett par månader sedan nya
inkallelser i beredskapssyfte ägde rum i övre Norrland, organiserades genom
chefens för övre Norrlands trupper försorg arbetskompaniet på nytt. Antalet
värnpliktiga vid kompaniet är emellertid denna gång väsentligt lägre och uppgår
till icke fullt 70 man.

Vad beträffar rekryteringen av kompaniet har denna skett efter den normen,
att sådana personer, vilka med skäl kunnat misstänkas för att bland
trupperna driva en agitation syftande till försvagande av försvarsviljan eller
som gjort sig skyldiga till spridande av oriktiga och oroande rykten, tilldelats
kompaniet eller överförts dit. Mot dessa principer anser jag icke någon anledning
till erinran föreligga; tvärtom anser jag det med hänsyn till angelägenheten
att uppehålla en god anda bland trupperna vara nödvändigt att tillse,
att de inkallade så vitt möjligt besparas irriterande politiska meningsbrytningar
och oroande ryktesspridning. Därmed har jag naturligtvis icke tagit
någon som helst ställning till enskilda fall, då värnpliktiga placerats på arbetskompaniet.
Bestämmanderätten härom måste tillkomma de militära myndigheterna.
Att därvid ett eller annat misstag i fråga örn förutsättningarna

Nr 40.

Torsdagen den 13 juni 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

för placering på arbetskompaniet kan hava begåtts är väl icke uteslutet. Rättelse
får då ske från fall till fall genom vederbörandes återförande till sitt
ordinarie truppförband.

Emellertid bör i detta sammanhang betonas, att kommendering till arbetskompaniet
icke på något sätt kan eller bör betraktas som något slags bestraffning.
Tjänstgöring vid arbetskompaniet är att jämställa med vilken värnpliktstjänstgöring
som helst. I stort sett åtnjuta de värnpliktiga vid arbetskompaniet
också samma förmåner som andra värnpliktiga. Jag har i anledning
av interpellationen särskilt gjort mig underrättad örn förläggnings- och
utspisningsförhållandena m. m. vid kompaniet. Vad förläggningsförhållandena
beträffar är all personal förlagd i nyuppförda baracker, rymmande vardera
24 man, d. v. s. förläggningen är minst lika bra som för övriga krigsorganiserade
förband i övre Norrland. I fråga om utspisningen gäller, att maten
tillredes i kokvagn av normal typ, vilken inbyggts i ett rymligt kokhus. Matordningen
företer heller ingen skillnad emot övriga förband. Gentemot av
interpellanten relaterade uppgifter, att arbetskompaniets värnpliktiga icke
skulle erhålla vare sig mjölk, smör eller kaffe, vill jag upplysa att enligt vad
jag inhämtat och genom företedda matsedlar fått bestyrkt kaffe utspisas minst
en gång dagligen och att smör ävenledes utspisas en gång dagligen. Mjölk
ingår också i kosten. Under tiden den 7—31 maj inköptes sålunda för kompaniets
räkning 462 liter mjölk.

Vad förhållandena i övrigt vid kompaniet beträffar vill jag omnämna, att
manskapsstyrkan är uppdelad i en arbetspluton och en handräckningspluton.
Som teknisk ledare för arbetsplutonens arbeten disponeras en utbildad värnpliktig
vägmästare. En del arbeten utföras som ackordsarbeten, och den tid
som därigenom inbesparas får manskapet tillgodogöra sig som fritid. Handräckningsplutonen,
som utgör cirka 20 % av styrkan, utför allt handräckningsarbete
inom förbandet. Heldagspermission beviljas endast i undantagsfall.
Däremot har tjänstledighet beviljats för enskilda angelägenheter av vikt.
Bland annat ha 13 värnpliktiga vid kompaniet erhållit 6 dagars tjänstledighet
för vårbruksarbete. I fråga örn förströelse i form av tidningar, tidskrifter
m. m. göres ingen skillnad mellan arbetskompaniet och övriga förband. Sorn
helhetsomdöme måste sägas, att de värnpliktigas allmänna förhållanden vid
arbetskompaniet icke äro annorlunda än vid andra i anledning av den förstärkta
försvarsberedskapen upprättade förband.

I anslutning till den sålunda lämnade redogörelsen vill jag slutligen meddela,
att jag icke har för avsikt att i anledning av interpellationen vidtaga
några åtgärder med avseende å arbetskompaniet.

Härefter yttrade:

Herr Brädefors: Herr talman! Jag tackar herr statsrådet för svaret på
min interpellation, men herr statsrådet förstår ju, att jag icke kan vara lika
tacksam för svarets innehåll, särskilt icke för dess negativa slutsats.

Jag konstaterar först det faktum, som framgår av svaret, att det s. k.
arbetskompaniet organiserats med försvarsministerns medgivande och med
övriga regeringsledamöters vetskap. Vidare konstaterar jag, att ifrågavarande
arbetskompani organiserats på grund av politiska orsaker och således
kan betecknas som ett politiskt koncentrationsläger. Orsaken till dettas tillkomst
skulle enligt chefens för andra armékåren meddelande, som statsrådet
här har åberopat, vara den, att armékårschefen konstaterat att vissa element
bland de inkallade värnpliktiga drivit politisk agitation på förläggningsplatserna.
Detta var alltså tillräckligt för att organisera ett särskilt koncentra -

Toradagen den 13 juni 1940.

Nr 40.

Svar på interpellation. (Forts.)

tionsläger, dit huvudsakligen kommunister men även andra radikala arbetare
förvisades.

Frågan örn politisk agitation föreligger eller icke är en omdömesfråga och
helt beroende av vilken politisk åsikt den bevakande myndigheten själv har.
Jag tror icke, att det är statsrådets eller någon annans mening att manskapet
på förläggningarna skola förbjudas att samtala med sina kamrater örn dagens
aktuella frågor. Detta skulle vara detsamma som att fråntaga dem deras
medborgerliga rättigheter. Sådana samtal äro emellertid tillräckliga för
militärbefälet för att konstatera politisk agitation. Men det märkvärdiga är,
att icke alla de samtalande drabbas av domen politisk agitation utan endast
kommunisterna eller de, som förfäkta radikala åsikter i samtalen. Ingen bevisning
har förebragts av de militära myndigheterna beträffande kommunisternas
politiska agitation. Det har emellertid förekommit, politisk agitation i
stor skala inom förläggningarna och detta med militärbefälets godkännande
och direkta medverkan. Jag åsyftar värvningen av frivilliga till finska armén
inom de svenska förläggningarna. Detta var politisk propaganda i stor
omfattning. Men det var i överensstämmelse med de styrandes och med militärbefälets
egna politiska åsikter, och därför stämplades detta icke såsom politisk
agitation.

_ Vidare kan jag nämna att landsomfattande propaganda på militärförläggningarna
förekommit i form av samlande av namnunderskrifter till en till regeringen
ställd petition, vars innebörd var att avlägsna alla kommunister
från truppförbanden. Detta var ingenting annat än renodlad politisk propaganda,
och avsikten var att kommunisterna och andra radikala arbetare skulle
ställas i en särställning genom att inspärras i politiska koncentrationsläger.
Det var en politisk åsiktsförföljelse, som sammanföll med de styrandes egna
åsikter, och därför ansågs den icke som brottslig och föranledde ej heller några
straffåtgärder. Påståendet om att bedrivandet av politisk agitation på förläggningsplatserna
utgjort anledningen till överförandet till koncentrationslägret
är icke med sanningen överensstämmande. Många, bland dem Norrskensflammans
redaktör och kassör, fördes direkt från hemmet till lägret. Örn deras
politiska agitation på förläggningsplatserna visste man ingenting, ty de
hade icke varit inkallade till något truppförband. Man gick helt enkelt efter
don norm, som statsrådet talar örn i sitt svar, nämligen att personer, som
kunde misstänkas för att inom truppförbanden föra politisk agitation, sändes
till lägret. På grund av ett rent subjektivt omdöme, på blotta misstanken
alltså, sänder man personer till en straffkoloni. Man bedömer icke längre
människor efter deras handlingar utan efter deras politiska åsikter.

Överförandet av kommunister och andra radikala arbetare till ovannämnda
läger har icke varit förestavat av omsorg örn försvarsviljan och lugnet inom
militärförläggningarna, utan det hela har varit och är en åsiktsförföljelse mot
kommunisterna och andra radikalt sinnade arbetare. Det är först och främst
Norrbottenshögern och den illa beryktade Norrbottenskuriren, som spelat huvudrollen
härvidlag. Detta bevisas av de uppgifter, som framkommit vid
mordbrandsprocessen i Luleå. Tre av de anklagade, nämligen stadsfiskal Hallberg,
kapten Svanbom och journalisten Hedenström, lia enligt egen berättelse
tillsammans med koncentrationslägrets chef, en kapten, antecknat namnen på
kända kommunister, vilka de ansett som lämpliga interneringsobjekt, och detta
av samma politiska motiv, som föranledde dem att organisera den avskyvärdaste
politiska förbrytelsen i vårt land, nämligen mordbranden i Norrskensflamman.
Enligt deras egen berättelse ha de haft avgörande bestämmanderätt
över vilka personer, som skulle förvisas till lägret och vilka som eventuellt
skulle kunna befrias därifrån.

Nr 40.

Torsdagen den 13 juni 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

Även om icke de tre ovannämnda personerna nu äro i tillfälle deltaga i lägrets
ledning pågår rekryteringen efter samma politiska normer som tidigare.
Det är alltså mot dessa principer, som herr statsrådet icke anser sig lia anledning
till någon erinran. Herr statsrådet betonade, att kommendering till
arbetskompaniet icke på något sätt kan betecknas som bestraffning, men samtidigt
medger han i sitt svar, att örn misstag bar begåtts vid denna kommendering
bör rättelse ske från fall till fall. Men varför skall rättelse göras, örn det
icke begåtts någon orättvisa? Han medgav själv i sitt svar att heldagspermission
endast beviljas i undantagsfall och att tjänstledighet beviljas för enskilda
angelägenheter av vikt. Jag har talat med personer, som själva varit
i lägret i fråga, och dessa ha berättat att tjänstledighet vägrats för deltagande
i en nära anhörigs begravning. Sådan hänsynslöshet förekommer i allmänhet
icke vid truppförbanden. Dessutom har det uppgivits att fullständig brevcensur
förekommer till och från lägret. Dessa uppgifters riktighet har jag
naturligtvis icke kunnat kontrollera. De uppgifter angående utspisningen,
som jag anfört i min interpellation, har jag likaledes erhållit av de internerade
själva. Statsrådets uppgift, som han erhållit av de militära myndigheterna,
verkar icke övertygande på mig.

Jag vill till sist endast med beklagande konstatera att regeringen även i
fortsättningen ämnar deltaga och understödja den politiska åsiktsförföljelsen
mot den radikala delen av arbetarklassen. Dessa åtgärder äro ingalunda ägnade
att stärka försvarsviljan hos vårt folk, utan hjälper endast reaktionen
att steg för steg avskaffa de demokratiska fri- och rättigheterna.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag vill endast gent emot den siste ärade talaren anföra att det är ett faktum
att kommunisterna betraktas med misstroende och förargelse från den stora
delen av det svenska folkets sida. Det är därför ganska naturligt att förekomsten
av kommunister inom truppförbanden ställer till oro och irritation.
Denna oro tager sig sådana uttryck, att man ibland rent av får skicka kommunisterna
till Storsien, för att de icke skola bliva utsatta för obehag från
sina kamraters sida. Den stora allmänheten är icke, tror jag, övertygad örn
att den försvarsvilja, som kan finnas hos kommunisterna, i alla situationer
skulle bliva till det svenska samhällets gagn.

Detta läger i Storsien är icke något koncentrationsläger. Det finnes många
fler arbetskompanier än detta. Det är naturligt, att man för vissa uppgifter
måste inrätta arbetskompanier för att få utförda vissa manuella arbeten inom
operationsområdena, och detta arbetskompani är fullkomligt av samma natur
som de, som finnas vid andra truppförband. Det är blott den lilla skillnaden,
att man låtit kommunister i stor utsträckning komma till detta kompani. Jag
är icke förvånad över att man lät de där funktionärerna i Norrskensflamman,
när de inkallades till tjänstgöring, komma till detta kompani. Jag tror, att det
var mycket nyttigt att så skedde.

Jag skulle också vilja tillägga, att det säkert icke varit omöjligt för kommunisterna
vid arbetskompaniet i Storsien att sinsemellan föra politiska samtal.
Jag föreställer mig, att dessa samtal kunnat bli så mycket mer givande, eftersom
personerna där lia en så nära andlig gemenskap med varandra.

Jag bestrider bestämt, att det funnits någon särskild styrelse, som det talats
örn, och att några civila personer skulle ha ingått däri. Så sker icke på militärt
håll. Örn någon tagit sig friheten att skryta med sådana saker, blir det
hans ensak. Det är icke omöjligt att de där herrarna samlat in namn. Det
har ingen kunnat hindra dem att göra. Jag har ingen garanti för att den upp -

Torsdagen den 13 juni 1940.

Nr 40.

Svar på interpellation. (Forts.)

giften skulle vara riktig att de på grund därav skulle haft något inflytande
på rekryteringen.

Herr Brädefors undrade, varför jag anser att rättelse bör vidtagas om misstag
blivit begånget. Ja, det beror därpå, att vi i de stridande förbanden helt
naturligt vilja ba vapenföra män, som man rimligen kan ba nytta av. Dessa
vapenföra män skulle icke finnas på Storsien, örn det icke vore nödvändigt. De
komma därför tillbaka till sina ursprungliga truppförband, örn det icke finnes
anledning att ha dem kvar i Storsien.

Till sist vill jag understryka att örn den politiska förföljelsen i detta land
icke tar sig andra former än att vissa personer föras till detta arbetskompani,
då kan Sverige vara lugnt. Då har icke något övergrepp skett.

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Det förvånar mig att herr Sköld
finner det med sin statsmannaära förenligt att replikera herr Brädefors på sätt
som skedde. Herr Sköld synes heller icke ha tagit avstånd från den uppfattningen,
att viss politisk agitation icke får förekomma i dessa läger. Vi leva i en tid,
som på det blodigaste sätt skriver historia. Ingen verkligt allvarlig människa
kan vara politiskt ointresserad i dagar som dessa. Vi anse, att det är bra, när
speciellt arbetareklassen är politiskt intresserad. Vi anse dessutom att vi såsom
äkta ättlingar av det arbetande folket också klassmässigt skola ha förmåga
att bedöma politiska situationer.

Detta politiska koncentrationsläger är givetvis en svit av det finsk-ryska
kriget, en följdföreteelse av detta krig. Jag tycker, att när man i dag kommit
sams igen, borde man ha lärt något av detta krig. Det har visserligen
visat sig här i riksdagen, att man icke haft förmåga att förnuftigt bedöma
en politisk situation, utan gjort det rent känslomässigt. Örn man betraktar
det finsk-ryska kriget som en isolerad företeelse, då kan det förefalla både
grymt och meningslöst, men man måste förstå, att det var en länk i en kedja
och att det har sitt samband med vad som hänt under de sista åren i Europa.
Vi ha sett bur England utlämnat de små staterna och bur England gjort Hitlers
promenad i Europa bekväm, därför att man önskade kriget i »viss» riktning.
Så kom den tysk-ryska pakten. Man fick så att säga fel krig. Man
bör icke heller förgäta det historiska faktum från 1919, då engelsmännnen
minerade i finska viken för att åstadkomma en utsväfning av befolkningen
i Leningrad. De förföljelser, som man än i dag tillgriper, kunna återföras
till allt detta, de höra samman med allt detta, och man kommer ju enligt statsrådets
uppgift att fortsätta att förfölja personer, som ha denna speciella politiska
uppfattning örn de faktiska händelserna.

Efter finsk-ryska freden betecknade Bernhard Shaw vad som hänt på det
sättet, att Stalin tagit hand örn nyckeln till paradingången. Örn allt detta får
det alltså icke talas. Det är, som även herr Brädefors sade, en åsiktsförföljelse.
Visserligen kallar man det för något annat, men om man gör det, är det ingenting
annat än demagogi av enklaste slag, även örn det kommer från statsrådsbänken.

Herr Brädefors: Herr talman! Endast ett par anmärkningar i anledning
av statsrådets raljanta replik till mig.

Statsrådet meddelade, att kommunisterna betraktas med förargelse inom lägerplatserna
och att det vore för att skydda kommunisterna, som herr statsrådet
och de andra styrande hade behagat vidtaga åtgärden med förflyttningarna
till lägret i Storsien. Men varken kommunisterna eller deras sympatisörer
ha någonsin begärt någon särskild skyddsåtgärd, vare sig av statsrådet
eller några militära myndigheter. Och örn nu herr statsrådet för sin del ser

Nr 40.

Torsdagen den 13 juni 1940.

Svar på
interpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

kommunisterna med förargelse, så kan lian inte lägga dessa sina åsikter till
grund för ett ingripande, ty varken på lägerplatserna eller många andra platser
förhåller det sig så, som han säger. Det finns kommunister även i förläggningarna
i södra och mellersta Sverige, men där finnas inga koncentrationsläger
och kommunisterna transporteras inte heller därifrån till Norrbottenslägret.
Hur skulle dessa kommunister kunna klara sig bland andra människor,
örn de betraktades med sådan förargelse, som herr statsrådet påstår?

Sedan resonerade statsrådet helt raljant på det sättet, att kommunisterna
borde vara ganska nöjda med att vara i Storsien, där de sinsemellan kunde
föra politiska samtal utan att någon störde dem. Jag trodde verkligen inte,
att statsrådet i en allvarlig fråga som denna skulle svara på det sättet. Jag
sade i mitt anförande här, att jag inte tror, att det är statsrådets eller någon
annans mening att inom förläggningarna människor med olika politisk åsikt
— det gällde alltså inte bara kommunisterna •—- inte skulle få föra samtal om
dagsaktuella frågor. Det var så jag ställde frågan och inte på det sätt, som
man skulle kunna tro av statsrådets raljanta svar.

Vidare försökte statsrådet förneka, att det funnits någon särskild styrelse
för koncentrationslägret i Storsien. Inför rätten i Luleå har emellertid framkommit,
att vissa herrar på listor samlat in namn på kommunister. Nu säger
statsrådet, att man inte kan göra någonting åt att folk samlar in namn på
listor. Men det har inte stannat därvid att dessa personer samlat in namn
på listor, utan dessa listor lia också fått en reell betydelse genom att personerna
i fråga ha haft inflytande på lägrets skötsel, vilket bevisas av att de,
vilkas namn stått på listorna, blivit förda till lägret. Det är detta som är av
helt annan betydelse än den omständigheten att man samlat in namn på listor,
vilket varken behöver vara till nytta eller skada.

Dessa personer, som nu stå såsom de värsta brottslingar inför domarskranket,
ha alltså, även örn det inte skett med regeringens gillande eller vetskap,
haft inflytande över lägret. Vem kan då garantera, att inte andra personer
av samma ull nu spela samma roll som de, jag här omnämnt, tidigare gjort?

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Mosesson till mig
framställt följande frågor:

1. Anser herr statsrådet, att en kyrkoförsamling fattat lagligt beslut örn
att införa den nya koralboken först då representativt organ inom församlingen
därom enat sig?

2. Är till dess sådant beslut fattats folkskollärare berättigad att i sin undervisning
nyttja såväl äldre koralböcker som den nya koralboken?

3. Anser herr statsrådet en sådan fri tolkning av kungörelsen den 2 februari
1940 möjlig, att en lärare må ha rätt att, låta vara undantagsvis, använda
välkända melodier, som ej finnas intagna i 1939 års koralbok, om han
av ekumeniskt eller andra skäl så önskar?

4. Har lärare, som handlar så som i föregående fråga sägs, gjort sig skyldig
till tjänstefel?

Kungl. Maj :t gillade och stadfäste den 20 oktober 1939 ny svensk koralbok
»att från och med söndagen den 28 januari 1940 av församlingarna användas
vid den allmänna gudstjänsten och andra heliga förrättningar; för -

Torsdagen den 13 juni 1940.

Nr 40.

Svar på interpellation. (Forts.)

samlingarna likväl obetaget att fortfarande tills vidare använda den äldre
koralboken». Vidare förordnade Kungl. Majit den 2 februari 1940, att den
nya koralboken »skall från och med läsåret 1940/41 eller från den tidigare
tidpunkt, som eljest kan befinnas lämplig, vid andaktsstunder och sångundervisning
användas i de läroanstalter, som stå under skolöverstyrelsens inseende;
dock att, där till folkskoleväsendet hörande läroanstalt är belägen inom församling,
som fortfarande använder den äldre koralboken, denna må tills vidare
användas» i sådan läroanstalt.

Den nya koralboken skall alltså, örn icke församlingarna annorlunda önska,
nu användas vid den allmänna gudstjänsten och andra heliga förrättningar.
Det får förutsättas, att den gamla koralboken användes, om det kommunala
organ, som i allmänhet beslutar örn kyrkliga angelägenheter av denna art, uttalat
sig för att den gamla koralboken bör användas. Med detta har jag besvarat
den första frågan.

Svaret på den andra frågan framgår av de av mig refererade bestämmelserna.
Dessa innefatta icke något förbud för folkskollärare att i församlingar,
som ännu hålla fast vid 1921 års koralbok, vid skolundervisningen använda
andra koralböcker.

Vad sedan angår frågorna 3 och 4, är ju andemeningen i bestämmelserna
den, att i församlingarna skola införas enhetliga koralmelodier, som ansluta
sig till den nya svenska psalmboken, och att i församlingar, som använda den
nya koralboken, denna också skall användas i skolorna, så att det uppväxande
släktet lär känna och blir förtroget med dess melodier. Bestämmelserna kommo
till med anledning av den förbistring vad psalmmelodierna beträffade, som
rått i skolorna, och i den övertygelsen, att det icke kan vara lämpligt, att
barnen i skolan lära sig helt andra melodier än dem som brukas i kyrkorna. På
organist- och lärarhåll var man angelägen att få en fastare ordning till stånd.
Bestämmelserna kunna dock knappast utgöra hinder för en lärare att — om
nu detta anses nödvändigt och lämpligt -—- undantagsvis lära barnen också
andra melodier än de i den nya koralboken intagna. Med hänsyn till syftet
med bestämmelserna måste man emellertid utgå från att barnen i församlingar,
som infört den nya koralboken, under alla omständigheter göras förtrogna
med melodierna i denna, så att de icke stå främmande för dem, som
sjungas i kyrkan. Det finns icke anledning antaga annat än att lärarna lojalt
komma att rätta sig efter föreskrifterna och tillämpa dessa så, att syftet icke
förfelas.

Vidare anförde:

Herr Mosesson: Herr talman! Först ber jag att få tacka herr statsrådet
för svaret.

Bakom formuleringen av min första fråga låg den uppfattningen, att Kungl.
Majit icke genom sitt beslut av den 20 oktober 1939 i fråga örn den nya koralboken
fattat annat sakligt beslut än som motsvarade det beslut, som Kungl.
Majit den 12 september 1921 fattade rörande den koralbok, som då godkändes,
även örn formuleringen av 1939 års kungabeslut är något annorlunda, i
det att det nu heter »gilla och stadfästa» och då hette »godkänna att användas,
dock med rätt för församling, vars kyrkoråd så beslutar, att använda den
gamla koralboken under ett år framåt». 1939 stadgades, att församling tills
vidare skulle få använda den upplaga, som år 1921 godkänts, men det stod
i detta 1939 års stadgande intet örn att kyrkorådet skulle fatta beslut örn att
förbliva vid den äldre boken.

Jag menade alltså, att Kungl. Majit genom senaste beslutet hade åt för -

Nr 40.

Torsdagen den 13 juni 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

samlingarna överlämnat att själva välja vilken av de två koralböckerna, som
de ville begagna, och att båda koralpsalmböckerna finge prövas vid sidan av
varandra för att sedan efter band den lämpligaste och mest omtyckta melodien
skulle komma till användning och beslut fattas örn vilken bok, som skulle nyttjas.
En sådan expert på författningar som professor Reuterskiöld har också
hyst den meningen, att frihet är lämnad i denna fråga, och har uttryckt saken
på följande sätt: »Trots de begagnade ordalagen 1939 har Kungl. Majit

nu lika litet som tidigare kunnat i denna ordning påbjuda likformighet,
och 1939 års kungörelse kan därför icke skäligen tolkas annorlunda än 1921
års.»

Av statsrådets svar på min första fråga framgår, att Kungl. Maj :t genom
att välja uttrycket »gilla och stadfästa» koralboken icke allenast velat godkänna
en ny koralbok, utan även påbjuda användandet av densamma, såvitt
ej församlingen på något representativt sätt beslutar sig för att göra bruk av
medgivandet att begagna den äldre. Jag hoppas, herr statsråd, att jag åtminstone
inte är inne på de oriktiga tolkningarnas vägar, örn jag förutsätter,
att orden »tills vidare får använda den äldre koralboken» icke innebära någon
tidsbegränsning, utan att en församling, där nu utan något beslut organisten
redan börjat använda den nya koralboken, men där man vid en jämförelse med
den äldre koralboken blivit betänksam i fråga om vissa nya melodier, må anses
lia rättighet att fatta beslut örn att den äldre boken åter skall komma till användning;
detta så länge de nuvarande bestämmelserna gälla.

På så sätt skulle i någon mån den likriktning i fråga örn melodier, som
koralkommittén och den då föredragande departementschefen uppenbarligen
velat åstadkomma, kunna neutraliseras, till församlingssångens och känslans
gagn. Det har omvittnats att på vissa håll församlingssången tystnat på
grund av de nya och kanske konstmässigare melodierna.

Det har kanske icke varit möjligt för herr statsrådet under det halvår, som
förflutit sedan statsrådet övertog ämbetet, att följa den fejd, som rått mellan
olika intresseriktningar på kyrkosångens område, men för de särskilt intresserade
har denna fejd inte precis varit uppbygglig. Det är icke för mycket
sagt, att den senaste koralkommitténs arbete uppe i Dalarna tilldrog sig nacken
uppmärksamhet och resultatet därav genomtrumfades med en iver, som
ej i allo var föredömlig. Musikaliska akademien var den enda myndighet, som
hördes örn det utarbetade förslaget till ny koralbok. Akademien tillstyrkte,
trots den korta och ofullständiga granskning som den hade möjlighet att företaga,
att den föreslagna koralboken borde godkännas men ej fastställas till
uteslutande användning förrän närmare erfarenhet vunnits. Såsom nyss påpekats
blev dock förslaget gillat och stadfäst, och det redan fjorton dagar
efter det akademien avgivit sitt yttrande.

Och icke nog härmed: den upplösta koralkommitténs ordförande och ledamöter
förstodo att göra bruk av den seger, som kommittén vunnit, genom att i
officiös form giva ut en varning mot andra editioner av koralboken än den
privata koralbok för kyrka och skola, som kommitténs ledamöter utarbetat
och utgivit på ett Stockholmsförlag. Frånsett att den kommitté, som slutfört
sitt arbete, icke vidare hade någon befogenhet att genom T. T. eller på annat
sätt uppträda i en sådan officiös egenskap som skedde, avsåg ju Konungens
fastställelse av en koralbok allenast en fastställelse av en viss melodi för varje
psalm eller alternativ till den angivna melodien, eftersom ett meterklassystem
var fogat till koralboken. Kanske de herrar, som talade officiöst i våras, nu
äro villiga att erkänna, att de därvid sade mer än de hade befogenhet till.

Jag har, herr statsråd, personligen blott ett intresse i denna fråga, och det
är, att likriktning och monopol icke införas på det andliga området. Tendén -

Torsdagen den 13 juni 1940.

Nr 40.

Svar på interpellation. (Forts.)

ser till sådana försök föreligga uppenbart i fråga om koraler till vår psalmbok
och upplagor av sådana koralböcker. Den döde biskop Einar Billing kämpade
vid kyrkomötet för att koralerna till psalmerna icke skulle fastställas,
förrän alla möjliga garantier för ett gott val hade givits. Biskop Aulén
lugnade kyrkomötet med att detta nog skulle få pröva förslaget, innan det
blev antaget. Han ändrade emellertid uppfattning och blev en förkämpe för
snabbt genomförande och för likformighet.

Tid till prövning har sålunda icke givits. Gamla kända och vackra melodier
till sånger, som nu intagits i psalmboken, vilka melodier varit den dräkt,
vari psalmerna blivit kända och sjungna, lia omarbetats och ersatts med nya.
.Vad jag såsom lekman på sångens område vill är, att det i detta rike skall
givas fri rymd och växt för produktioner av andlig art.

Det är med glädje, som jag utläser ur statsrådets svar på mina sista frågor
rörande sångundervisningen i folkskolorna, att frihet skall råda, dock att
undervisning givetvis bör ske beträffande de nya melodierna till psalmerna.
Ingen vettig människa har ju önskat, att allt skulle bli vid det invanda. Variation
och utveckling bör prägla sångens område liksom andra områden. Det
är blott detta jag önskar; det kända och invanda skall inte sättas på svältkost
bara därför att det icke överensstämmer med den smakriktning, som en viss
person, klass eller tid prisar, ty, herr talman, smaken är variabel, och en viss
smak bör ej påtvingas andra, även örn det skulle vara fråga örn utvecklad
smak. I frihet och i fri tävlan bör inom kyrka och skola det för vårt folk
mest naturliga och lämpliga efter hand utgestaltas.

Med dessa reflexioner ber jag, herr talman, att ännu en gång få tacka för
svaret.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Den ärade interpellanten har alldeles rätt i, att jag icke närmare har följt de
stridigheter, som eventuellt kunna lia förekommit på detta område.

Det, som jag närmast är ansvarig för, nämligen kungörelsen rörande användningen
av den nya koralboken i skolorna, har ju bara det enkla syftet, att man
vill se till, att barnen lära sig de melodier, som användas i den församlingskyrka,
där de deltaga i gudstjänsterna. Och nog måste jag säga, fastän jag
är individualist, herr Mosesson, i allra högsta grad, att det är trivsamt med så
pass mycket likriktning, att folk som deltager i gemensam sång, också använder
samma melodier. Men för att samma melodier skola användas, måste man
ju lära sig göra detta och vänja sig vid dem.

Detta är således meningen med den kungörelse, som har utfärdats. Jag hoppas
också livligt, att barnen så småningom skola bli förtrogna med de nya melodierna
och därigenom kunna deltaga i kyrkosången.

Herr Hallén: Herr talman! Det sista kanske herr Mosesson själv svarar

på, men jag vill dock säga några ord i anledning därav. Det är visserligen
sant, att det inte blir någon gemensam sång, örn man inte sjunger på samma
melodi, men vad interpellanten åsyftar är ju att man redan på ett tidigt stadium
skall så att säga slå vakt örn de värdefulla och ursprungliga melodier,
som finnas. Börjar den kyrkliga myndigheten i en församling införa de nya
melodierna vid gudstjänsterna, är det emellertid klart, att skolan skall följa
efter, örn det skall bli någon harmoni.

Interpellanten har emellertid, såvitt jag kan förstå, också ett annat syfte,
och jag vill säga, att jag och säkert även många andra, som representera den
svenska kyrkan, äro herr Mosesson tacksamma för att han bringat den saken

Andra kammarens protokoll 19W. Nr -40. 2

Nr 40.

Torsdagen den 13 juni 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

på tal. Jag kan omnämna, att vi diskuterat den i konstitutionsutskottet, men
funnit det lämpligast att det liela kom före i den form, som nu ägt rum.

Jag tror, att herr Mosesson Ilar rätt att det offentligen bör sägas ifrån, att
man reagerar mot de försök till monopol för viss kyrkomusikriktning, som
lia förefunnits och som denna koralkommittés arbete också måste sägas ha givit
uttryck för. Jag kan vitsorda, att det är sant, som herr Mosesson säger,
att på mångå håll den kyrkliga sången icke har farit väl av att dessa mycket
konstmässiga men tunga melodier nu sättas i högsätet. Det finns en mycket
stark opposition gentemot detta på många håll inom kyrkan, där man vill förebygga
likriktning.

Det är sant, att man inte skall diskutera örn smaken. ,Vi begära inte heller,
att alla skola ha samma uppfattning i detta avseende, men vi begära likaberättigande
i både kyrka oell skola för dessa olika musikaliska riktningar.
Detta gäller särskilt — jag vet att interpellanten står på samma linje — våra
ursprungliga, klassiska väckelsesånger. Att tränga undan deras gamla melodier
till förmån för andra, som kanske av musikaliska akademien och andra
kunna åsättas ett högre musikaliskt värde men som ofta äro så fina, att allmänheten
inte kan sjunga dem, är en icke önskvärd utveckling.

Det gäller ju här ett område, varmed riksdagen icke brukar syssla så ofta,
men jag vill påpeka, att 1921 ingrepo riksdagens båda kamrar och rättade till
ett viktigt beslut beträffande vår psalmbok — det var då inte fråga örn melodierna
utan örn innehållet. Jag tror, att även nu alla, som äro intresserade
av dessa frågor, böra följa utvecklingen och se till att den likriktning i fråga
om kyrkomusiken förebygges, som man planerar på en del håll.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Jag vet inte riktigt, vart den siste ärade talaren vill komma. Vad mig beträffar,
är jag ansvarig för den kungörelse, varom jag här talat, och där sysslas
endast med frågan om att barnen i de församlingar, där man tagit den nya
koralboken, skola lära sig dessa nya melodier. I församlingar, där man inte
tagit den nya koralboken, blir det ett annat förhållande. Jag vet inte vad herr
Hallén kan ha att invända mot detta.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Det kanske inte kunde vara
ur vägen, att även en lekmans röst gör sig hörd i denna inte så betydelselösa
fråga.

Jag vill för min del kraftigt understryka de synpunkter, som interpellanten
och senast herr Hallén här låtit komma till uttryck, då jag från Dalabygden
har samma erfarenhet om vad som skett i detta avseende och alltså känner till
de många gånger rätt bryska former, under vilka man sökt introducera nyheter,
som inte visat sig lia någon rot i folksjälens djup. Ty de ha verkligen
inte det. Jag har varit med vid flera tillfällen, när man i församlingarna i
Dalabygderna försökt introducera dessa nya psalmmelodier, och jag måste
säga, att resultatet på mig och många andra verkat rent av beklämmande.

Man skall ju, såsom här sagts, inte tvista om olika smakriktningar; den ene
kan tycka si och den andre så. Men det är i alla fall ett faktum, att mycket
av dessa gamla sånger och psalmmelodier ha vuxit in i folkets hjärta och medvetande
på ett sådant sätt, att de för dem utgöra en skatt av oerhört stort värde.
Det visar sig också, när man vill införa denna nymoderna musik, att det är så
ofantligt svårt att vinna förståelse därför. Det kräves ett stort arbete för
att melodierna skola kunna nötas in i folkets medvetande •— det gäller även
ungdomen — och jag tror inte, att dessa melodier komma att slå rot i den örn -

Torsdagen den 13 juni 1940.

Nr 40.

Svar på interpellation. (Forts.)

fattningen, att de bli folkets kära egendom i samma mån som många av de
gamla melodierna lia varit.

Jag har, herr talman, bara för egen del helt kort velat understryka detta,
i förhoppning dock att vederbörande, när man kommer in på detta område,
skall akta sig för att våldföra sig på dessa folkets dyrbara ägodelar och försöka
pressa in allt inom samma ram och ge det universalitetens många gånger
ganska slätstrukna och trista drag. Litet hänsyn och varsamhet på detta ömtåliga
område kan endast vara nyttigt och hälsosamt.

Herr Hallén: Herr talman! Det var inte alls mot herr statsrådet, som

jag vände mig — det gällde för övrigt ett annat statsråd, när vi diskuterade
dessa förhållanden i konstitutionsutskottet. Jag tror inte att några av det
nuvarande statsrådets åtgärder härvidlag kunna göras till föremål för kritik,
och jag har bara velat instämma med herr Mosesson, när han gjort sig till talesman
för den opposition, som finnes, mot den plats, som har tillmätts de nya
melodierna på bekostnad av de gamla. Jag har velat begagna tillfället att
ge uttryck åt att härom samlar sig den kyrkliga och säkert även den frikyrkliga
oppositionen i vårt land.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs utrikesutskottets memorial, nr 8, angående ersättning till dess
tjänstemän.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 224—241, bevillningsutskottets
betänkande nr 46, bankoutskottets memorial nr 47, andra
lagutskottets utlåtanden nr 43—46 samt jordbruksutskottets utlåtande nr 60.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av väckt motion om
visst tillägg till lagen örn val till riksdagen; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet m. m. för budgetåret 1940/41;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Statens
informationsstyrelse för budgetåret 1940/41;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anvisande av ytterligare
medel till luftskyddsanordningar i vissa kungl, slott;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anvisande av anslag
till kassareserv åt svenska beskickningar i utlandet;

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag till dels
ökade medel till anskaffning och förnyelse av flygmateriel, dels ock täckning
av vissa försvarskostnader; och

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa av krisläget
föranledda lönespörsmål jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 40.

Torsdagen den 13 juni 1940.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Annér, som yttrade: Herr talman! Jag får hemställa, att kammaren
ville besluta, att å morgondagens föredragningslista dels två gånger bordlagda
ärenden skola uppföras i följande ordning, nämligen först sammansatta statsoch
första lagutskottets utlåtande nr 1, därefter konstitutionsutskottets utlåtanden
nr 30 och 31, därefter första lagutskottets utlåtande nr 58, därefter
andra lagutskottets utlåtanden nr 43—46, därefter statsutskottets utlåtanden
nr 224—241, därefter jordbruksutskottets utlåtande nr 60, därefter bevillningsutskottets
betänkande nr 46 och sist bankoutskottets memorial nr 47, dels och
en gång bordlagda ärenden skola uppföras efter de två gånger bordlagda ärendena.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för
försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret 1940/41;

nr 370, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fortlöpande
konsumtionsundersökningar;

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till valutakontoret; nr

372, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1940/41;

nr 373, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående biträdande av
ackord med avseende å lån från statens utlåningsfonder m. m.;

nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till anordnande
av vissa farleder; och

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av vissa poster i avlöningsstaterna för universiteten och karolinska medikokirurgiska
institutet m. m.

Vidare anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 421, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till ändrad lydelse av § 54 regeringsformen samt av §§ 37 och 50 riksdagsordningen,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.; och

nr 422, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med förslag
till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen samt
till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf, betecknad såsom
§ 6, m. inifrån
''bevillningsutskottet:

nr 403, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande
avdrag för förlust vid beräkning av skattepliktig inkomst av fastighet, rörelse
och tillfällig förvärvsverksamhet;

nr 404, i anledning av väckta motioner örn sådan ändring av skattebetalningssystemet
att skatterna komma att betalas samma år som inkomsten intjänats
m. m.;

Torsdagen den 13 juni 1940.

Nr 40.

nr 405, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
åvägabringande av effektivare kronouppbörd och skärpt kontroll därå;

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om tilläggsskatt å bensin, m. m.;

nr 407, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående underlättande
av hjälpsändningar till krigsfångar och vissa andra krigsoffer; och

nr 408, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn höjning av utskiftningsskatten;

från första lagutskottet:

nr 375;''i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1, 7 och 61 §§ strafflagen för krigsmakten;

nr 376, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan örn riksdagens
samtycke till utfärdande av förordnande jämlikt 1 § moratorielagen;

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan örn riksdagens
samtycke till utfärdande av visst förordnande;

från andra lagutskottet:

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) örn förbud
mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m.;

nr 382, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.; och

nr 383, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
vissa ändringar i värnpliktslagen den 30 juni 1936 (nr 443); samt

från jordbruksutskottet:

nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till förberedande
arbeten å vissa staten tillhöriga torvmossar;

nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition angående reglering av
förskottsstaten för försvarsväsendet m. m. beträffande jordbruksdepartementet
gjorda framställning örn anslag till statens hingstdepåer och stuteri; och
nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till extra utgifter,
dyrtidstillägg och barntillägg för budgetåret 1940/41.

och

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Dahlbäck
» Wallentheim
* Janson i Frändesta
> Näsström

under 2 dagar fr. o. m. den 14 juni,

» 2 » » » 14 »

» 2 » » » 16 » och

» 2 > > » 14 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.36 e. m.

In fidem
Sune Norrman.