RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1940:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1940. Första kammaren. Nr 31.

Lördagen den 25 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

272, med förslag till förordning örn tilläggsskatt å bensin, m. m.; och
nr 273, med förslag till förordning örn höjning av utskiftningsskatten.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 274, angående anslag till kostnader för årlig taxering för budgetåret
1940/41; och

nr 275, angående vissa utökningar av arméorganisationen m. m.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet nedannämnda motioner: nr

211, av herr Undén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av § 54 regeringsformen samt §§ 37 och 50 riksdagsordningen;
samt

nr 212, av herr Andrén m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till ändrad lydelse av § 63 regeringsformen och § 39 mom. 1 riksdagsordningen.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets utlåtande och memorial:
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt av § 42 mom. 2
och § 68 riksdagsordningen jämte i ämnet väckt motion; och

nr 19, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § i stadgan den 26
maj 1909 örn val till riksdagens utskott.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 162, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
samt till avlöningar vid karolinska medikokirurgiska institutet jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 1 mars 1940 dagtecknad proposition, nr 149, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att fatta beslut
på sätt i propositionen under särskilda med 1-—12 betecknade punkter närmare
angivits.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr E. Enice m. fl. väckt motion (II: 110);

Första kammarens protokoll 1940. Nr SI. 1

Anslag till
karolinska
sjukhuset
m. m.

Nr 31.

Lördagen den 25 maj 1940.

Anslag till karolinska sjukhuset m. m. (Forts.)

dels ock en inom andra kammaren av herrar C. Lindberg och S. Cruse väckt
motion (II: 224).

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag,

1. godkänna under punkten införd personalförteckning för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1940/41;

2. godkänna under punkten införd avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas under budgetåret 1940/41;

3. till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Avlöningar för budgetåret
1940/41 anvisa ett förslagsanslag av 3,496,000 kronor;

4. till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Omkostnader för budgetåret
1940/41 anvisa ett förslagsanslag av 2,300,000 kronor;

5. ur personalförteckningen för serafimerlasarettet utesluta 1 sjukgymnast
men i nämnda förteckning uppföra dels under rubriken Ekonomipersonal 1
tvättföreståndarinna i lönegraden A 5, dels ock under rubriken Administrations-
och kontorspersonal 1 kanslibiträde i lönegraden A 7;

6. godkänna under punkten införd avlöningsstat för serafimerlasarettet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1940/41;

7. till Universitetssjukhus: Serafimerlasarettet: Avlöningar för budget året

1940/41 anvisa ett förslagsanslag av 1,660,000 kronor;

8. till Universitetssjukhus: Serafimerlasarettet: Omkostnader för budgetåret
1940/41 anvisa ett förslagsanslag av av 1,550,000 kronor;

9. i personalförteckningen för karolinska mediko-kirurgiska institutet minska
antalet tekniska biträden i lönegraden A 4 från två till ett;

10. bemyndiga Kungl. Maj:t att i avlöningsstaten för karolinska medikokirurgiska
institutet — utöver under punkten 65 i riksdagens skrivelse den
29 mars 1940 nr 8 avsedda ändringar — vidtaga de ändringar, som föranleddes
av vad av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 1 mars 1940 anförts;

11. till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar för budget året

1940/41 anvisa ett förslagsanslag av 715,900 kronor;

12. till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Inredning och utrustning
av hygieniska institutionen för budgetåret 1940/41 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 45,000 kronor;

B. att motionerna II: 110 och II: 224, den sistnämnda i vad avsåge löneställningen
för den lägre sjukvårds- och ekonomipersonalen vid garnisonssjukhuset,
måtte anses besvarade med vad utskottet förut i utlåtandet anfört;

C. att motionen II: 224 i övrigt icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland annat, att befattningen som social kurator
vid psykiatriska kliniken å karolinska sjukhuset skulle förändras från
extra ordinarie tjänst i lönegraden Eo 7 till ordinarie befattning i lönegraden
A 11.

Utskottet hade i denna del föreslagit, att ifrågavarande befattning skulle
i likhet med den sociala kuratorstjänsten vid serafimerlasarettet tills vidare
uppföras i lönegraden Eo 10 samt att på grund härav en under rubriken
Sjukhuset i övrigt i avlöningsstaten upptagen anslagspost till avlöning till
tjänstemän å ordinarie stat skulle minskas med i runt tal 3,000 kronor till

952.000 kronor och en i samma avlöningsstat ingående delpost till grundavlöningar
m. m. till icke-ordinarie personal ökas med i runt tal 2,000 kronor till

1.777.000 kronor.

Lördagen den 25 maj 1940.

Nr 31.

Anslag till karolinska sjukhuset m. m. (Forts.)

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits av, utom annan,

1) herrar Gustafsson i Benestad, Johansson i Fredrikslund, Boman, Svensson
i Grönvik, Eriksson i Stockholm och Andersson i Prästbol angående underläkarnas
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet antal och löneställning; 2)

herr Pauli, som dels ansett, att utskottets yttrande i anledning av Kungl.
Majits förslag örn inrättande av en ny befattning som social kurator i lönegraden
A 11 vid karolinska sjukhuset bort hava den lydelse, reservationen
visade, dels ock yrkat, att utskottets hemställan under punkterna A 1 och A 2
till följd härav bort erhålla den ändrade avfattning, som i reservationen angivits.

Den senare reservationen innebar, att befattningen som social kurator vid
karolinska sjukhuset skulle, på sätt Kungl. Majit föreslagit, uppföras i lönegraden
A 11.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A 1.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har tillåtit mig att anteckna en reservation*
som innebär bifall till Kungl. Maj :ts förslag på en av de punkter, som
ingå i den här förevarande delen av utskottets hemställan. Jag har begärt
ordet endast för att säga, att trots att jag har kommit att bli ensam som
reservant, är jag fortfarande övertygad örn att det inte finns några sakliga skäl
att här frångå Kungl. Maj :ts förslag.

Det rör sig örn lönesättningen för en social kurator vid karolinska sjukhuset.
Vid detta sjukhus finnas förut två sociala kuratorer i lönegraden A 11,
och man är nu överens örn att inrätta en tredje sådan befattning, som närmast
skulle avse patienterna vid den psykiatriska avdelningen. Att detta
klientel är särskilt krävande säger sig självt, och det finns intet tvivel örn att
en social kurator här behövs. Man kan också instämma med Kungl. Majit
dari, att den erfarenhet, som har vunnits både i utlandet och här hemma angående
omfattningen av de arbetsuppgifter, som åligga en sådan social kurator,
är alldeles tillräcklig för att man nu skulle kunna bestämma sig för att
inrätta en ordinarie befattning.

Utskottet har emellertid av någon anledning funnit, att man bör vänta ytterligare
ett år, för att omfattningen av arbetsuppgifterna skall kunna närmare
bestämmas, och utskottet vill, att man under detta år skall flytta upp den
ifrågavarande tredje sociala kuratorn från den nuvarande extraordinarie ställningen
i sjunde lönegraden till en extraordinarie ställning i tionde lönegraden,
och sedan skallman ett följande år kunna företa det steg, som Kungl. Majit
nu har föreslagit. Att på detta sätt gå fram i etapper kan ju visserligen se
klokt, och försiktigt ut, och jag tycker visst, att man skall vara försiktig där
det finns något skäl till det. Men här finns det verkligen inte något annat
skäl än. att det kan anses klädsamt för statsutskottet att föreslå, att man på
detta vis skall ta ett halvt steg i sänder. Då nu statsutskottets förslag inte
innebär någonting annat än att vederbörande befattningshavare får vänta ytterligare
ett år på den föreslagna löneställningen såsom ordinarie, så kan man
ju säga, att inte någon alltför stor skada vållas. Jag har emellertid velat i
korthet framställa dessa synpunkter på saken och anser att det varit lyckligare
och sakligt mera berättigat, om statsutskottet utan att göra någon ändring
hade bifallit Kungl. Maj :ts förslag.

Nr 31.

Lördagen den 25 maj 1940.

Anslag till karolinska sjukhuset m. m. (Forts.)

Jag ber att med framhållande härav, herr talman, få yrka bifall till min
reservation, som innebär bifall till Kungl. Maj:ts hemställan på denna punkt.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag instämmer med den föregående

talaren i att det kunde vara hugget som stucket, vilken väg statsutskottet här
skulle välja. Då statsutskottet med de 23 rösterna beslöt gå denna väg, som
ju enligt reservanten inte var så farlig, utan mycket val kunde gås, så tycker
jag som han att det inte är mycket att diskutera örn, varför jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på, antagande
av det förslag, som innefattades i motsvarande del av herr Paulis vid utlåtandet
avgivna reservation; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna A 2—A 12 samt B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 163, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning åt sakkunniga i akademiska
befordringsärenden, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Äng. avlöningen
för
viss luftskyddspersonal.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 164, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn grunderna för avlöning av
viss personal tillhörande det allmänna luftskyddet jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 207, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning örn grunderna
för avlöning av viss personal tillhörande det allmänna luftskyddet.

I Kungl. Maj:ts förevarande förslag var 2 § första stycket så lydande:

För personal, som under en tid av minst tre dagar i följd fullgör luftskyddstjänstgöring,
må, där ej nedan annorlunda stadgas, lönen för dag (daglön)
högst bestämmas i ortsgrupp I till fyra kronor, i ortsgrupp II till fem
kronor och i ortsgrupp III till sex kronor med tillägg av en krona 25 öre för
familjemedlem, som fyllt sexton år, och 80 öre för annan familjemedlem. I
fråga örn kommunernas hänförande till ortsgrupp skall tillämpas den enligt
lagen örn folkpensionering verkställda indelningen.

Enligt förslaget skulle förordningen träda i kraft dagen efter den, då förordningen
enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Till utskottets behandling ha vidare överlämnats två likalydande motioner,
väckta den ena, nr 201, inom första kammaren av herr G. Elofsson m. fl. och
den andra, nr 259, inom andra kammaren, av herr J. Onsjö m. fl., vari hemställts,
att avlöningen till personal, tillhörande det allmänna luftskyddet, måtte
utgå efter enhetliga grunder utan dyrortsgradering, förslagsvis med ett belopp
av 5 kronor för dag jämte föreslagna familjebidrag.

Lördagen den 25 maj 1940.

Nr 31.

Ang. avlöningen för viss luft sky ddsper sonat. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen ■— i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 201 och II: 259, vilka avsåge ändring i 2 § första stycket av
förevarande förslag — måtte antaga det vid propositionen nr 207 fogade förslaget
till förordning örn grunderna för avlöning av viss personal, tillhörande
det allmänna luftskyddet, med den ändringen, att förordningen skulle äga tilllämpning
från och med elen 10 april 1940.

Reservation hade anförts av herrar Heiding, Svensson i Grönvik och Andersson
i Södergård, som ansett, att utskottet — med uteslutande av viss del av utskottets
motivering — bort, med tillstyrkande av motionerna I: 201 och II: 259
och i övrigt av Kungl. Maj :ts förslag under 2 §, förorda, att 2 § första stycket
i förordningen skulle erhålla följande lydelse:

För personal, som under en tid av minst tre dagar i följd fullgör luftskyddstjänstgöring,
må, där ej nedan annorlunda stadgas, lönen för dag (daglön)
utgöra högst fem kronor med tillägg av en krona 25 öre för familjemedlem,
som fyllt sexton år, och 80 öre för annan familjemedlem.

Herr Heiding: Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning örn grunderna för avlöning av viss personal tillhörande det
allmänna luftskyddet har föreslagits, att denna avlöning skall utgå efter ortsgruppering,
således i första ortsgruppen med fyra kronor, i andra ortsgruppen
med fem kronor och i tredje med sex kronor per dag. Dessutom tillkommer
skäligt bostadsbidrag, som kommer att utgå efter behovsprövning.

Detta Kungl. Maj:ts förslag bygger i allt väsentligt på sociala försvarsberedskapskommitténs
i betänkande framlagda förslag. Kommittén har för sin
del betonat luftskyddstjänstepliktens karaktär av allmän medborgerlig skyldighet
att hjälpa samhället i ett farofyllt läge, då det med fog kunde krävas
personliga uppoffringar av de till luftskyddstjänst uttagna lika väl som av
de värnpliktiga. Departementschefen har bland annat uttalat: »Avlönings bestämmelserna

för luftskyddspersonal böra enligt min mening icke utformas
så, att intresset för frivillig medverkan i luftskyddets tjänst därigenom kommer
att avmattas.» Jag kan för min del inte förstå, hur det skall kunna bli
något ökat intresse genom att man sätter avlöningarna så olika som här är
föreslaget.

När det gäller en sådan jämförelsevis obetydlig avlöningsfråga som den här
ifrågavarande, tycker jag det är egendomligt, att man skall behöva tillämpa
denna dyrortsgruppering. Det reella underlaget för dyrortsbegrepet håller
för närvarande på att försvinna. Det är numera så, kan man säga, att det
inte är billigare att leva ute på landsbygden än i städerna. Denna pågående
utjämning kan man mycket lätt konstatera. Befolkningen i de orter, som tillhöra
de lägsta ortsgrupperna, måste ju i regel göra ofta långa och besvärliga
resor in till städerna, när de skola köpa sina kläder och övriga förnödenheter.
I alla dessa fall blir det ju fråga örn en merutgift för resorna och dylikt. Såvitt
jag förstår, blir det i varje fall inte billigare för dessa befolkningsgrupper.
Enligt min mening är det därför en orättvisa, när man även i fråga örn
denna avlöning skall gå in för att tillämpa dyrortsgradering.

Det har i riksdagen talats så mycket örn att landsbygden avfolkas. ^ Men
man bidrar till denna avfolkning genom att oupphörligen gå in för sådana
förslag, som gång efter annan framläggas inför riksdagen örn att ge lägre
ersättningar till dem, som bo i de lägre ortsgrupperna. Man har redan fått
vidtaga särskilda åtgärder för att få ut folk till landsbygden. för att där utföra
det nödvändiga arbetet, och det blir säkerligen inte bättre i fortsättningen.

Nr 31.

Lördagen den 25 maj 1940.

Äng. avlöningen för viss luftskyddspersonal. (Forts.)

Jag får säga, att det för mig är mycket motbjudande att gå med på ett sådant
förslag, som bär är framlagt från Kungl. Maj :ts sida.

Här har väckts en motion örn att denna ersättning skulle utgå med högst fem
kronor per dag över hela linjen. Vid bifall till detta yrkande skulle således
ortsgrupperingen bortfalla. Beträffande familjeersättningen föreslås ingen
ändring, utan denna skulle utgöra 1 krona 25 öre för familjemedlem, som fyllt
sexton år, och 80 öre för annan familjemedlem. Jag har i utskottet ansett mig
böra biträda denna motionärernas hemställan. Deras linje framstår för mig
såsom den mest rättvisa.

Herr talman! Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr Holstenson: Jag ber endast att få instämma med herr Heiding.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Som bekant är landet beträffande
folkpensioneringen indelat i tre grupper med hänsyn till levnadskostnadernas
olika storlek Denna princip har riksdagen följt i fråga örn familjebidragen
under krigstid och likaså beträffande familjebidragen åt värnpliktigas
familjer under fredstid. Jag vet inte vad som egentligen skulle motivera att
i detta fall frångå den ordningen. Den grupp, som herr Heiding representerar,
har redan i samband med behandlingen av dessa frågor örn familjebidragen
yrkat på slopande av ortsgrupperingen, men riksdagen har inte velat frångå
principen. Jag förutsätter, att riksdagen även i detta fall rättvisligen bör
följa samma princip.

Under sådana omständigheter ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den ändring, som förordats i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Heiding begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 164, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som förordats
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
till inköp av motorbrandsprutor åt vissa kommuner;

Lördagen den 25 maj 1940.

Nr 31.

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskild
ersättning för debitering av värnskatt;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående efterskänkande i
vissa fall av kronans rätt till danaarv;

nr 168, i anledning av väckta motioner om utökning av arbetstiden för befattningshavare
i statens tjänst; samt

nr 169, i anledning av väckta motioner angående slopande av markegångssättningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna statsutskottets memorial nr 170,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn ändring av 55 § civila
avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8).

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 27, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn fortsatt
giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 33, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

I en den 15 mars 1940 dagtecknad proposition, nr 241, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att riksbanken finge för
tiden från och med den 1 juni 1940 till och med den 30 juni 1941 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, örn förhållandena
därtill gåve anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt, att riksdagen
måtte bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

I motiveringen hade utskottet i anslutning till föredragande departementschefens
uttalanden till statsrådsprotokollet behandlat riktlinjerna för penningpolitiken
under nu rådande förhållanden och därvid ingått på åtskilliga frågor
av allmänekonomisk och finanspolitisk natur.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Här har bankoutskottet avgivit ett

utlåtande, som är mycket intressant ur den synpunkten, att det berör prisläget
och valutapolitiken överhuvud taget. Det är ju inte vid så många tillfällen
under denna riksdag som de sakerna ha förelegat till behandling. Jag har för
min del tyckt, att om man nu inte framför några som helst synpunkter på de
uttalanden, som göras i bankoutskottets utlåtande, så skulle det vara detsamma
som att man godtar varje bokstav av vad som står i utlåtandet. Jag kan
för min del instämma i mycket av vad som uttalas, men utlåtandet synes mig
åtminstone på några punkter tarva kommentarer.

Utskottet talar i början örn att en ledande princip bör vara att bibehålla
största möjliga stabilitet i prisnivån. Nu är det i vanliga fall så, att prisnivån

Äng. penningpolitiken
under
nuvarande
kris m. m.

Nr 31.

Lördagen den 25 maj 1940.

Äng. penningpolitiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
för vissa varor varierar beroende på tillgång och efterfrågan. Vid varje given
tidpunkt finns det alltid några varor, vars priser äro i ett bottenläge. I de
fall, då bottenläget råkat infalla vid tiden för krigsutbrottet, är det enligt min
mening knappast en riktig princip att prisläget för dessa varor skall stabiliseras
vid detta bottenläge. I fråga örn en hel del ganska viktiga varuslag har
detta blivit fallet. Prisnivån kanske inte alltid befinner sig i själva bottenläget,
men dock relativt nära. Det kan vara inte bara orätt, utan även oklokt
att fixera en sådan tillfällig, ogynnsam prisnivå. Ett ogynnsamt prisläge i
fråga örn vissa viktiga varuslag kan nämligen leda till att det just där uppstår
varuknapphet.

Det kan nu inte hjälpas, att vissa livsmedelsprodukter, ved m. m. förekomma
i den klass av varor, där priserna ha varit nedpressade. Utskottet säger
emellertid på ett annat ställe, att det överhuvud taget måste förhindras, att
jordbruksprodukterna stiga i pris »mer än som är oundgängligen nödvändigt».
Örn man nu går alldeles för hårt fram på den punkten, så kan resultatet möjligen
bliva, att vissa slag av jordbruksprodukter komma att, inte försvinna,
men minskas till sin kvantitet. Man kommer då att stå inför en kanske i viss
mån genom den egna prispolitiken förorsakad minskning i varumängden. Att
motarbeta en prisstegring, som beror på varuknapphet, är nog en svårare uppgift
än någon annan på det här området. Då hjälper det kanske inte ens med
ransonering och beslag, ty när föga finns att dela, så är det ju ingenting att
göra åt saken.

För att motverka sådant har man i stället tillgripit subvention i mycket
stor omfattning av livsmedelsproduktionen. De belopp det här rör sig örn
måste absolut komma att inverka på statens affärer i övrigt. Jag har för min
del försökt tänka igenom, örn det är riktigt att gå denna väg. Jag vill inte
påstå, att jag har kommit till någon fullständig klarhet i saken. Problemet
hör nog till de svåraste att klara ut. Men jag har ännu så länge åtminstone
den misstanken boende kvar i mitt hjärta, att det knappast är mycket vunnet
med att på skattevägen i form av såväl direkta som indirekta skatter ta ut så
stora belopp, som fallet är under detta budgetår, för att subventionera produktionen
av vissa livsmedel. Till detta ändamål ha ju under detta budgetår
anslagits sammanlagt inte mindre än 80 miljoner kronor. Jag vill inte
påstå, att man borde låta livsmedelspriserna gå upp exakt så högt som skulle
behövas för att täcka produktionskostnaderna. Man kunde ju tänka sig en
mellanväg. Vissa priser finge då stiga något mer än vad som nu har skett och
samtidigt sluppe statsmakterna ifrån att ta upp så höga belopp för subventioneringen,
som nu har blivit fallet. Jag tror, att en alltför sträng princip beträffande
prisläget har upprätthållits härvidlag, och att man kunde ha funnit
en medelväg, som varit klokare och som inte så starkt belastat den ansträngda
statsbudgeten.

Beträffande priserna särskilt på livsmedel är det dessutom någonting, som
egentligen inte beröres här i utskottsutlåtandet, men som jag tycker bör skjutas
in vid detta tillfälle. Det har under de senaste månaderna, tycker jag,
blivit ett rätt allmänt tal här i landet, att allting stiger och särskilt livsmedelspriserna.
Jag vill begagna detta tillfälle att påpeka, att det senare påståendet
är oriktigt, i varje fall, när det gäller partipriserna. Däremot har jag
märkt, att minutpriserna för vissa produkter nog ha stigit. Jag har ett exempel
på en sådan höjning, som varje dag träffar mig själv. Jag brukar varje
morgon gå in på en mjölkhår och få en portion filmjölk. Den kostade i vintras
30 öre, sedan höjdes priset till 40 öre, och nu kostar den 45 öre. Men jag har
händelsvis hört efter hos mjölkcentralen och fått veta, att priserna- till mjölkbarerna
inte höjts med ett enda öre under denna tid. Nu är ju inte detta någon så

Lördagen den 25 maj 1940.

Nr 31.

Ang. penningpolitiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
stor produkt, och det kan inte heller sägas generellt, att minutpriserna stigit på
detta sätt. Men sådant kan nog ändå ge anledning till ryktessmideri resulterande
i en allmän föreställning, att det har varit stora höjningar i fråga örn livsmedelspriserna.
Det är väl egentligen bara potatisen, som har stigit nämnvärt
i pris, beroende på att en hel del av förråden frusit under den ovanligt stränga
vintern. I övrigt är det väl inga prisföhöjningar att tala om, i varje fall inte
från producenternas sida.

När utskottet talar om kontroll av priserna på jordbruksprodukter, menar
jag därför, att man nog borde skilja på partipriserna och minutpriserna. Antingen
bör man säga, att man närmast tänkt på partipriserna, eller också bör
man säga, att man önskar lika stor kontroll över minutpriserna som över partipriserna.
Det är naturligtvis mycket lättare att kontrollera partipriserna beträffande
sådana varor, som omhänderhas av exempelvis jordbrukarnas stora
riksorganisationer. Där är det ju bara att göra en överenskommelse örn bur
högt priset skall vara, och så är saken klar. När det gäller minutpriserna, är
det däremot inte så gott att veta eller fastställa, hur priserna ligga till ute i de
tiotusentals affärerna.

Jag har velat begagna detta tillfälle för att fastslå, att jordbrukarna och deras
organisationer faktiskt ha varit en lojal grupp här i samhället och att de
inte ha velat ta för sig, utan ha försökt att göra övergången till de nu inträdda
svårare förhållandena så lätt som möjligt. Men vi äro inte riktigt glada åt att
motta den stora subvention, som har beslutats, utan vi skulle helst se, att man
kunde ta ut en större del av den nödvändiga likviden mera direkt. Jag tror
inte, att detta skulle ha så ödesdigra verkningar, som många föreställa sig, ty
det är ju inte bara mat en familjs inkomster användas till. Jag skulle förmoda,
att den procentsats, med vilken kostnaderna för livsmedel nu ingå i en
familjs sammanlagda levnadskostnader, är lägre nu än den var till exempel
för 15 år sedan. De flesta jordbruksprodukter lågo väl så högt i pris på 1920-talets mitt som nu; i varje fall fingo jordbrukarna ett pris, som i förhållande
till dåtida omkostnader var gynnsammare än i nuvarande stund. Nu menar
jag, att även örn en viss höjning av livsmedelspriserna skulle komma till stånd,
så behöver detta inte inverka så, att det blir en sänkning i konsumtionen av
livsmedel. Ty äta är något, som man nog känner med sig att man behöver
göra varje dag! Däremot kan man ju inskränka på en del andra saker. I synnerhet
ser man här i Stockholm många exempel på att livsföringen är sådan,
att det finns möjlighet att spara i en utsträckning, som en landsbo oftast inte
kan göra.

Jag skulle därför kunna tänka mig, att man så småningom kommer till det
resultatet, att det inte går att strikt upprätthålla den princip, som när det gäller
livsmedelspriserna är uttalad på sid. 9 i utskottsutlåtandet. I övrigt vill
jag endast tillägga att beträffande huvudprincipen, att prisstegringarna inte
få vara högre än som svarar mot höjningen av produktionskostnaderna, från
min sida ingenting finnes att anmärka.

Sedan utskottet sålunda har sysslat med prisförhållandena och även kommit
in på ränteförhållandena — örn vilka det enligt min mening inte är mycket att
tillägga — på sammanlagt tre sidor i utlåtandet, så komma fyra rader, vilka
lyda på följande sätt: »Lika viktigt som att de enskilda begränsa sin konsumtion
är, att staten och andra offentliga organ inskränka sina ordinarie utgifter.
Alla möjligheter till besparingar härutinnan böra därför tillvaratagas, och gäller
detta även redan beslutade utgifter.»

Jag tycker faktiskt, att det skulle lia varit lämpligt, att man skrivit detta
med kursiv stil eller strukit under det eller framhävt det på annat sätt. Det
är nämligen så kortfattat i förhållande till det övriga, att det för många män -

Nr 31.

Lördagen den 25 maj 1940.

Äng. penningpolitiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
niskor måhända inte framstår som en lika viktig sak som det, som avhandlas
på de tre föregående sidorna. Men på detta område är inte på långt när allt
gjort som kan göras. Många gånger, när man ställes inför höga skatter och
besvär med att anskaffa medel till dem, skulle man fullgöra sina skyldigheter
med mycket större jämnmod, örn man i sitt hjärta vore övertygad örn att utgifterna
vore nedskurna så långt som det verkligen går. Jag tror till och med
att en del av försvarskostnaderna skulle kunna minskas utan att effektiviteten
därför minskades. Det finns kostnader, som jag är tämligen förvissad om att
det skulle gå att göra en hel del åt. För min del har jag gjort vissa påstötningar
hos några av departementen, men jag vet ju inte i vad mån de gjort effekt.
En hel del av dessa saker är det ömtåligt att här exemplifiera, då de
måste beröra personer, sammanslutningar och andra, som kunna känna sig
stötta, örn de bringas på tal. Därför vill jag nu inte nämna några detaljer.
Att det emellertid här finns möjligheter till långt gående besparingsåtgärder,
örn man blott är så hänsynslös som tiden kräver, är en uppfattning, som jag
blivit alltmer övertygad örn.

Frågan är, örn man utvecklar en tillräckligt hög grad av radikalism på detta
område. Örn både konservatism och radikalism kan man väl säga, att de
skola användas vid rätta tillfällen och i rätta proportioner. Detta område anser
jag vara ett tillfälle, då radikalism bör användas, och det talet tycker jag
borde kunna förstås, när det finns så många radikaler både inom regering och
riksdag. Härvidlag beror det inte bara på förmågan att kunna hitta någonting
att spara, utan också på viljan att göra det. Den tycker jag i någon mån har
fattats på detta område.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag tänker inte heller hålla
något större anförande i denna fråga, och jag begärde ordet närmast med anledning
av herr Mannerskantz’ uttalanden.

Det förhåller sig ju så med detta bankoutskottets utlåtande, att det är, vågar
man nästan säga, mera ett teoriernas skelett än verklighetens kött. Bankoutskottet
har ju inte tillfälle att framlägga några förslag till anordningar av
det ena eller andra slaget. Det förslag, som vi haft att taga ställning till, är
ju ganska enkelt — det går endast ut på att riksdagen skall förnya det gamla
beslutet örn befrielse för riksbanken att inlösa sedlar med guld. Örn den saken
råder väl ingenstans några delade meningar, och det har inte heller gjort det i
utskottet. Men utskottet har i likhet med bankofullmäktige och finansministern
ansett det lämpligt att till detta förslag knyta några betraktelser rörande den
ekonomiska politiken i allmänhet. Det ankommer inte, som sagt, på bankoutskottet
att framlägga några förslag beträffande detaljerna i denna politik,
utan det får ankomma på regeringen och riksdagen och dess övriga utskott att
göra verklighet av de principer, som här uttalats, under förutsättning att de
vinna riksdagens godkännande.

Det var ett par uttalanden av herr Mannerskantz, som jag antecknade och
som jag skall be att få nämna ett par ord örn. Han konstaterade, att det genomgående
i bankoutskottets liksom i fullmäktiges och finansministerns uttalanden
var, att man bör eftersträva största möjliga stabilitet i prisnivån. Han
påpekade i anslutning till detta, att det finns vissa varor, som befunnit sig i ett
bottenläge, och att det skulle vara oriktigt att stabilisera priserna för dessa
varor i ett sådant bottenläge. Den som läser utskottsutlåtandets många sidor
finner emellertid, att något sådant yrkande inte framställts, vare sig från det
ena eller det andra hållet. Bankoutskottet har, som jag nyss nämnde, inte
framlagt något förslag beträffande vissa priser, utan endast rent allmänt

Lördagen den 25 maj 1940.

Nr 31.

Ang. penningpolitiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
och principiellt uttalat, att man bör eftersträva en så stabil prisnivå som
möjligt. Att det sedan inte är möjligt att strikt förverkliga detta, är ju alldeles
uppenbart. Enligt mångas mening, uttalad av bl. a. professor Cassel i
går, befinna vi oss i en rätt framskriden inflatorisk utveckling. Här gäller
det alltså att bromsa så mycket som möjligt, så att inte denna utveckling leder
till den katastrofala omstörtning, som penningväsendet utsattes för under det
förra kriget och åren därefter.

Herr Mannerskantz påpekade beträffande livsmedelspriserna, att örn man
håller priserna på dessa nere alltför mycket, så riskerar man att det blir en
minskning i produktionen, som är betydligt farligare, än örn man får betala
högre pris än skäligt för dessa varor. Ja, men jag vill påpeka, att utskottet
reserverat sig just på den punkten. Utskottet uttalar, att en stegring av ersättningen
till svenska produktionsfaktorer bör så vitt möjligt begränsas, men
sedan beter det: »Förhöjd ersättning bör i huvudsak endast få förekomma
i sådana fall, där ett bibehållande av en relativt låg ersättning för visst arbete
skulle minska förutsättningarna för landets förseende med erforderliga varor.»
Det är klart, att sådana hänsyn måste tagas. Sedan beror det på en avvägning,
hur långt man kan gå. Jordbrukarna vilja ha bättre priser för sina varor;
bankoutskottet kan för sin del inte göra någonting annat än understryka, att
det är av den allra största vikt att prisförhöjningen på jordbrukets produkter
-—- vilka intaga en nyckelställning; det kunna vi inte komma ifrån —• hålles
tillbaka så långt det överhuvud är möjligt. Sedan få vederbörande, som skola
verkställa dessa prisregleringar, avväga hur långt man kan gå och hur
mycket man måste hålla igen. Men att jordbruksprodukterna verkligen intaga
en nyckelställning, som kan vara avgörande för hela utvecklingen, det kan
man väl, som sagt, ändå inte komma ifrån. Jag tror ingen har riktat den förebråelsen
mot jordbrukarna, som herr Mannerskantz trodde att man gjort, att de
oskäligt skulle taga för sig. Det har åtminstone inte stått att läsa i bankoutskottets
utlåtande, inte heller i något annat dokument som redovisas i detta
utlåtande.

Yad man bör trycka på är emellertid, att örn priserna på jordbrukets produkter
släpptes fria, vilket jag nästan fick ett intryck av att herr Mannerskantz
ville, skulle det säkerligen utöva skadliga inverkningar på andra områden. Då
kommer framför allt löneskruven i gång, och sedan har man skådespelet ifrån
förra kriget för ögonen. Vi hamna då i samma circulus vitiosus, som inte
kunde hindras, förrän kriget var slut och en lång tid efteråt. Principen att
man skall taga ut det pris, som svarar mot produktionskostnaderna, tror jag
inte kan godkännas. Vissa höjningar äro ju betingade av importvarornas stegring
— det är också ett faktum, som man inte kan komma ifrån. De måste
läggas på varorna. Men å andra sidan skall det till sist vara någon, som
överhuvud taget bär de stegrade bördor, som denna krigstid lägger på nationen,
och man kan lika litet komma ifrån, att de måste bäras solidariskt av alla
människor, även av alla producentgrupper och alltså även av jordbrukarna.

överhuvud taget är det nödvändigt att bryta ned den där föreställningen,
som säkert finns hos de flesta människor, att det är en enkel formel, att man
skall ha kompensation för de höjningar i levnadskostnaderna, som ha inträtt.
Det går faktiskt inte. Det har uppstått en minskad tillgång på varor, och
följden härav blir att priserna stiga. Man kan inte komma ifrån detta, örn
t. ex. lönerna tillåtas stiga i proportion till prisernas höjning, sif blir det ju
bara en sådan där cirkel, som för varje gång man kommer tillbaka i samma
läge har medfört en stegring, som i verkligheten icke alls iir någon stegring
av inkomsten, utan endast en försämring av penningvärdet, örn man inte kan
få i människornas huvuden, att denna kompensation iir en chimiir, som inte

Nr 31.

Lördagen den 25 maj 1940.

Äng. penningpolitiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
låter sig genomföras, kunna vi säkerligen inte hindra att inflationen på verkligt
allvar kommer i gång.

Jag instämmer i herr Mannerskantz’ krav på att också staten skall spara så
mycket den kan. Jag vill påpeka, att det har också utskottet understrukit så
kraftigt som det gärna är möjligt. Herr Mannerskantz menade, att man
skulle ha satt dessa ord med kursiv stil, och det hade jag ju för min del inte
haft någonting emot. Men herr Mannerskantz kan själv vittna om hur lätt
det är att säga tulipan, men hur svårt det är att göra den. Det tjänar inte
mycket till att riksdagen så där i allmänhet understryker, att staten skall
hålla tillbaka sina utgifter. Det är ju i alla fall riksdagen, som genom sina
beslut bestämmer, i hur hög grad ett sådant tillbakahållande är möjligt. Herr
Mannerskantz har kanske själv ofta haft anledning att ställa sig den frågan,
huruvida han gjort tillräckligt för att uppnå den sparsamhet med statens medel,
som han här predikar. Att det går att spara även på försvarskostnaderna,
är ju ett djärvt påstående från herr Mannerskantz i denna tid, men jag tillåter
mig trots djärvheten att instämma med honom.

Det föreliggande bankoutskottsutlåtandet har varit föremål för åtskilliga
uttalanden i pressen. Det finns knappast någon anledning att här till behandling
upptaga påståenden, som där ha förekommit, men ett par saker skulle jag
ändå vilja påpeka. I professor Gassels artikel i går påtalades, att propositionen
och utskottsutlåtandet framkommit så sent. Redan den 15 mars skulle
propositionen vara dagtecknad, men den framlades på ett långt senare stadium.
Professorn betecknade också resultatet som ganska magert.

Riksdagens ledamöter torde väl vara medvetna örn anledningen till detta
fördröjande. Det var ju meningen, att man i anslutning till årets proposition
angående guldinlösningen skulle ingå i ett utförligare resonemang beträffande
den finansiella politiken och valutapolitiken, och bankofullmäktiges utlåtande
avgavs ju också vid en ganska tidig tidpunkt. Men var och en, som läser detta
utlåtande från bankofullmäktige, finner genast, att det delvis hänger i luften.
Det knyter åtskilliga betraktelser bl. a. till det finska kriget, som nu inte
alls äro aktuella. Däremot tar det inte alls ställning till de förhållanden, som
därefter ha inträtt, framför allt den totala avspärrning från världsmarknaden,
som drabbat vårt land på grund av de senaste krigshändelserna. Det är klart,
att detta föranledde en fullständig omarbetning av de dispositioner, som från
början planerats. Genom avspärrningen har i många avseenden vårt läge blivit
oerhört mycket mer komplicerat, medan i penningpolitiskt avseende en förenkling
inträtt, och det är klart, att detta tagit sig uttryck såväl i propositionen
som i bankoutskottets utlåtande.

Det var vidare ett annat uttalande i någon tidning, som jag fäst mig vid.
Jag vill minnas att det var Dagens Nyheter, som påstod, att bankoutskottet
i sina reflexioner rörande räntepolitiken skulle ha velat förmena bankerna att
täcka sina kostnader, genom det uttalande, som utskottet gjort rörande nödvändigheten
att hålla nere marginalen mellan inlånings- och utlåningsräntorna.
Så är naturligtvis inte alls förhållandet. Det påpekande, som bankoutskottet
gjort i detta sammanhang, syftar däremot på att understryka nödvändigheten
av att bankerna i det läge, som nu har uppstått, icke oskäligt utnyttja de möjligheter
de ha att taga en betydande avans på låntagarnas bekostnad.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Wohlin: Herr talman! Det av finansministern och utskottet framlagda
penningpolitiska programmet har ju till huvudsyfte att så långt görligt
är hindra en mera framträdande allmän prisstegring samt främst och i all
synnerhet att förebygga den olycka för hela folkhushållningen, som en infla -

Lördagen den 25 maj 1940.

Nr 31.

Äng. penningpolitiken under nuvarande kris rrv. rrv. (Forts.)
tion i ordets egentliga mening otvivelaktigt skulle medföra. Jag föreställer
mig, att några delade meningar rörande dessa huvudprinciper i det framlagda
utskottsbetänkandet icke föreligga och att man sålunda i stora drag kan ansluta
sig till vad först departementschefen och sedermera bankoutskottet härutinnan
anfört.

Med avseende emellertid å vissa i bankoutskottets utlåtande antingen berörda
eller med lätt hand förbigångna detaljspörsmål av relativt stor betydelse
vill jag tillåta mig att här anföra några ord, även örn jag kan vara beredd
på gensagor från skilda håll gentemot den uppfattning, jag härutinnan företräder.
Jag ämnar härvid icke ingå på det kapitel, som den förste ärade talaren
i denna debatt tog upp till behandling och som avser den svåra frågan,
huru man å ena sidan skall kunna på ett tillfredsställande sätt hjälpa det
svenska jordbruket i dess otvivelaktigt förekommande stora bekymmer, men
å andra sidan förebygga att priserna på livsmedel stegras på ett sätt, som
kanske för de breda fattigare befolkningslagren kan medföra en väsentlig
nedsättning av levnadsstandarden. Det finns i detta sammanhang ett annat
spörsmål, som icke endast i städerna, främst storstäderna, utan även i mindre
samhällen har en avgörande betydelse för dessa samhällslagers ekonomiska
ställning i en situation som den nuvarande. När dessa stora grupper av svenska
medborgare å ena sidan måste vidkännas de inskränkningar i sin levnadsstandard,
som äro en ofrånkomlig följd av den alltjämt ökade såväl direkta
som indirekta beskattningen och av andra anspråk, som av naturliga skäl
ställas på dessa medborgargrupper i form av hjälp till oss närstående grannländer
och i form av teckningar på för rikets välfärd viktiga försvarslån, och
å andra sidan måste vidkännas på åtskilliga områden ganska avsevärda prisstegringar
å de förbrukningsartiklar, som de nödgas köpa, så är det en punkt,
kring vilken mina tankar vid detta tillfälle särskilt röra sig och som jag
tycker under den gångna lagtima riksdagen likaväl som under den urtima
riksdagen icke med tillräcklig kraft understrukits och icke blivit med erforderlig
noggrannhet observerad av riksdagens kamrar. Jag syftar härvid på
den mycket betydande post i varje familjs budget — det gäller familjer i
alla samhällslager, men naturligtvis främst de mindre bemedlade familjerna
liksom även medelklassen här i landet — som utgöres av hyreskostnaderna och
vad därmed sammanhänger.

Det är allmänt känt, att vår huvudstad på detta område redan före den
nuvarande krisens inträdande var en av de dyraste i hela världen, och det
torde vara känt, att hyreskostnaderna i denna stad för de stora och breda
skikten av allmänheten utgöra en mycket betydande och i grund och botten
icke riktigt proportionerad del av hushållens budgeter. Dessa hyreskostnader
äro i själva verket av den centrala betydelse för den breda allmänhetens möjligheter
att bära de med jordbruksprodukternas naturliga prisstegring förenade
följderna, liksom även följderna av andra prisstegringar och konsekvenserna
av skattelagstiftningen i dennas olika former, att man från statsmakternas
sida måste fästa alldeles särskild vikt vid möjligheten att hålla hyreskostnaderna
för allmänheten och därvid främst för de breda folklagren inom
rimliga gränser. Nu är det visserligen sant, att en stor del av den ökade
belastning, som hyresgästerna såväl här i staden som på andra orter i riket
under den senaste vintern fått bära, härrör från en omständighet, som är utförligt
berörd i bankoutskottets betänkande, nämligen den utomordentliga prisstegring
på kol, som av kiinda orsaker ägt rum, och att problemet således
ingalunda är så alldeles enkelt, som man måhända i allmänhet eller ofta föreställer
sig. Jag vill också erinra därom, att fastighetsägarna, förutom denna
utomordentliga merbelastning å sina utgifter, under rådande förhållanden ha

Nr 31.

Lördagen den 25 maj 1940.

Äng penningpolitiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
att vidkännas även andra betydande merkostnader för skötseln av fastigheterna.
Inredandet av skyddsrum utgör exempelvis en sådan betydande merbelastning
för fastighetsägarna, vartill komma de stegrade reparations- och
underhållskostnaderna för fastigheterna i allmänhet och mycket annat i den
stilen. Men det gäller ju här för statsmakterna att finna en rättvis avvägning
mellan å ena sidan fastighetsägarnas legitima intressen och å den andra
sidan de intressen, som företrädas av den till numerären oändligt mycket
större svenska allmänhet, som är hyresgäster i dessa fastigheter och vars
ekonomi, såsom jag nyss anförde, på ett mycket väsentligt sätt påverkas av
hyreskostnaderna och dessas stegring.

Det torde vara känt, att en viss, om också mindre hyresstegring har ägt
rum här i staden redan under innevarande vinter oberoende av kolprisernas
stegring. Men därutöver har själva frågan örn kolkostnaderna lösts åtminstone
i viss omfattning på det sättet, att hyresvärdarna vid hot örn uppsägning
avtvingat hyresgästerna klausuler, som innefatta betydande skyldighet för
hyresgästerna att deltaga i hyresvärdarnas ökade utgifter för uppvärmningen
av husen. Dessa kolklausuler ha kommit till i hyreskontrakt, som löpt ut vid
olika tidpunkter under den senaste tiden, och de äro för hyresgästerna mycket
hårda. Därmed vill jag visserligen icke fälla något preciserat omdöme — vilket
är ganska svårt att göra ■—- rörande å ena sidan hyresvärdarnas och å den
andra sidan hyresgästernas möjligheter att bära respektive andelar av de
ökade kostnaderna i fråga liksom av de ökade kostnaderna för husens underhåll
i allmänhet. Jag har emellertid den uppfattningen, att vad som mest
trycker den stora konsumentklassen, framför allt i städerna men även i andra
samhällen här i landet, icke är matvarupriserna och icke den omständigheten,
att dessa kunna ha stigit med ett mindre belopp. Jag tror, att man skulle
kunna komma till en ganska god uppgörelse mellan de stora producentgrupperna
på livsmedelsområdet å ena sidan och konsumentgrupperna å den andra
genom att, på sätt den förste ärade talaren här antydde, icke subventionsvägen
söka lösa denna fråga med de enorma subventionsbelopp. som det nu är tal
örn, utan genom en mindre naturlig prisstegring på själva produkterna, en
prisstegring, som därigenom att den sprides ut över den enskildes budget får
mindre inflytande på familjens hela levnadsstandard. Jag tror, att ett sådant
tillvägagångssätt även ur den synpunkten vore mera fördelaktigt än den nya
jordbrukspolitik, som inaugurerades under den urtima riksdagen, och att därigenom
skattebelastningen på samhället i dess helhet bleve mindre och således
även möjligheten att hindra en inflationistisk tendens större. Men vad jag
framför allt vill understryka är mina ganska djupt kända och en smula upprörda
känslor inför den passivitet, som statsmakterna enligt min uppfattning
-—• låt vara att man vidtagit vissa åtgärder, som jag gärna erkänner -—■ likväl
i stort sett visat med avseende å förhållandena på hyresmarknaden. Jag vill
icke bestrida, att en del här blivit gjort, och jag känner ju väl till socialstyrelsens
allmänna råd och anvisningar i detta avseende. Jag känner också till
vissa mindre ingripande lagstiftningsåtgärder, som beslutats. Men det väldiga
problemet är ju detta: skola de intressen, som företrädas av en svensk
allmänhet, vilka räknas i miljoner till numerären och soln pressas hårt av
tidsläget, få stå så mycket tillbaka för intressena hos några tiotusentals fastighetsägare,
vilkas ekonomiska ställning visserligen mången gång kan vara rätt
besvärlig, men vilka i stort sett såsom samhällsgrupp betraktade icke kunna
sägas befinna sig i samma svåra läge som den stora breda svenska allmänheten?
Jag erkänner gärna, att det är lätt att i detta sammanhang begagna
uttryck, som kunna missförstås, och att fälla omdömen, som kanske icke äro
så väl övertänkta. Jag har med detta anförande icke velat på något sätt gå

Lördagen den 25 maj 1940.

Nr 31.

Äng. penningpolitiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
till ett angrepp på den svenska fastighetsägarkåren, som även den omfattar
en stor grupp svenska medborgare, men jag tror ändå, att det ligger något riktigt
i dessa mina erinringar, ehuru jag först vid detta tillfälle tillåtit mig föra
fram dem. Ja,g skulle därför till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
eller till bankoutskottets ärade ordförande vilja ställa den frågan: är
det under nuvarande förhållanden i världen och i Sverige, vilka ju icke närmare
behöva karakteriseras, verkligen möjligt att överhuvud taget på ett sådant
område som det jag nu berört, i så stor utsträckning som fallet är tillämpa
den gammalliberala ideologiens uppfattningar? Är det icke snarare nödvändigt
att på detta område liksom på många andra omställa samhällets inre
hushållning i riktning mot en krigshushållning i mera egentlig mening i syfte
att skydda de stora breda folklagren framför allt mot det olidliga tryck, som
hyreskostnaderna utöva på deras budget?

_ Jag känner väl till diskussionerna under förra världskriget örn den maximering
av hyrorna, som då genom lagstiftningsingripanden ägde rum, och alla de
nationalekonomiska invändningar, som på den tiden riktades mot en tvångsreglering
på hyresmarknaden framför allt med hänsyn till nybyggnadsverksamheten.
Men jag tillåter mig likväl med all respekt för dessa nationalekonomiska
tankegångar fråga, huruvida ändå icke intressena hos miljoner, som
redan bo i färdigbyggda fastigheter, böra gå före intressena hos dem, som vilja
inflytta till de stora samhällena och för vilkas behov nybyggnader i viss
omfattning måste komma till stånd. Jag tror, att man, även örn man ser på
frågan från en annan synpunkt, som för mig naturligtvis alltid ligger nära
till hands, nämligen ur synpunkten av de barnrika familjernas ställning och
för övrigt ur allmän befolkningspolitisk synpunkt, måste finna, att bostadskostnaderna
spela en så enorm roll — hur stor den är, kunna särskilt de ärade
representanterna från landsbygden men även de från andra samhällen i landet,
som icke personligen känna hyrestrycket i en storstad, måhända icke riktigt
föreställa sig — att åtgärder i det syfte jag här antytt dock måste anses påkallade.

Jag vill med dessa mina ord, herr talman, icke rikta någon anmärkning mot
bankoutskottets utlåtande på annat sätt än att det förefaller mig vara rätt
egendomligt, att bankoutskottet, när utskottet i sin framställning intagit en
erinran örn den prisövervakning, som utövas här i landet beträffande olika varor,
och framhållit, att denna i första hand bör inriktas på standardiserade varor
av särskild betydelse och även utbyggas med ransonering, likväl, såvitt
jag har funnit, icke med ett ord berört den nyttighet, som jag här tillåtit mig
tala örn, nämligen bostadslägenheterna för allmänheten, och som ju, såsom jag
här försökt understryka, är mycket viktigare än hundratals andra varor, som
äro underkastade den prisövervakning, varom bankoutskottet talar. Det skulle
vara ganska beklämmande, örn den svenska nationens förmåga att motstå de
våldsamma påfrestningar på dess ekonomi, som äro oundvikliga för alla, skulle
försvagas därigenom att statsmakterna på det område jag här särskilt tillåtit
mig beröra icke vidtoge efter tidsomständigheterna avpassade åtgärder — åtgärder,
som man i likhet med den förste ärade talaren gärna må kalla för radikala,
men vittnande om en radikalism, som i nuvarande tidsläge förefaller
mig ganska väl motiverad.

Jag har, herr talman, intet yrkande att framställa.

Herr von Heland: Herr talman! Då bankoutskottets ärade ordförande deklarerade,
att bankoutskottets utlåtande kunde betraktas såsom ett teoriernas
skelett mer än verklighetens kött, borde detta yttrande kanske ha motiverat,
att man inte fortsatte debatten, men sedermera uppehöll sig bankout -

Nr 31.

Lördagen den 25 maj 1940.

Äng. penningpolitiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
skottets ärade ordförande länge vid ett uttalande på sid. 9, varom även andra
synas mig böra få framhålla några synpunkter.

Den ifrågavarande meningen lyder: »Såsom fullmäktige framhållit, är det

vidare av vikt, att priserna på för folkförsörjningen nödvändiga jordbruksprodukter
icke tillåtas stiga iner än som är oundgängligen nödvändigt.» Det
beror ju alldeles på, hur detta kommer att tillämpas i praktiken. Jag vet inte
riktigt, vilken utgångspunkt man anser sig skola ha, när man skall hindra
en prisstegring. Det kan ju nämligen ha varit på det sättet, att en. viss näring
vid krigsutbrottet erhöll synnerligen dåliga priser, kanske delvis understigande
produktionskostnaderna, under det att andra näringar hade en synnerligen
lukrativ ställning till följd av de goda priser, som där förekommo.
Det kan väl då icke vara rimligt, att en prisstegring icke skall tillåtas inom
en näring, som redan från begynnelsen hade synnerligen låga priser, under
det att kanske andra näringar skola få behålla sina goda priser.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på att man nu i Sociala meddelanden
i regel anger levnadskostnadsindex med utgångspunkt från år 1935. Detta
år är ur min synpunkt icke det lyckligaste, ty då rådde här i landet en mycket
kraftig högkonjunktur inom de flesta näringar utom jordbruksnäringen, som
hade en synnerligen svag ställning. Det kan alltså inte vara riktigt att taga
det årets förhållanden till utgångspunkt, när man skall avgöra, vilken prisutveckling
som bör äga rum.

Jag skulle också vilja fråga regeringen och framför allt finansministern,
örn det kan vara lämpligt under nuvarande förhållanden, att vår utländska
valuta användes till att inköpa sådana varor, som kunna framställas inom
landet, och att man med hjälp av denna import håller nere priserna för den
inhemska produktionen, varigenom denna kanske avmattas, i stället för att
produktionsvolymen till landets fördel skulle ökas. Vår valutareserv har sedan
krigsutbrottet minskat med nära hälften eller cirka en miljard kronor.
Det synes mig då vara ganska nödvändigt, att vi med hänsyn till de svårigheter,
som vår export nu har att kämpa med, försöka använda vår valuta på
ett sådant sätt, att den kommer till användning för inköp endast av sådana
varor, som äro absolut oundgängliga och som icke kunna ersättas inom landet.

Det synes mig vidare vara farligt för samhället, örn man går till väga på
det sättet, att man endast håller nere priserna. Vi lia sett. vart en sådan politik
ledde i vedfrågan, där man ju till en början försökte hålla prisnivån nere
och undvek att stimulera arbetet i skogarna, vilket väl nu kommer att hämna
sig, till skada inte minst för den breda allmänheten, eftersom skogshuggningarna
icke kommo i gång, åtminstone inte i rätt tid.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att samma risk föreligger, när det gäller
jordbrukarnas viktigaste produktionsgren, mjölkproduktionen. Det kan inte
vara lyckligt, att man där håller prisnivån nere. Jag kan upplysa örn att
jordbrukarna redan reagerat. Om man jämför siffrorna från föregående år
med årets, finner man exempelvis, att mjölkproduktionen under februari i år
minskat med en procent, under mars med två procent och under april med tre
procent. Och den vecka, som började den 6 maj, visade det sig i Mjölkcentralen.
som representerar fem mellansvenska län, att mjölkproduktionen minskat
med 6.17 procent. Det kan väl inte vara lämpligt att på denna viktiga vara
fasthålla vid ett pris, som gör, att produktionen sjunker. Ingen här kan
säga, när kriget är slut eller vilka framtidsutsikter vår import har. Det är mycket
möjligt, att det en tid framåt ännu går att importera vissa livsmedelsprodukter,
men det är inte säkert, att dessa möjligheter komma att stå öppna i framtiden.
Jag vill i likhet med den förste ärade talaren säga, att örn man nu
klagar på livsmedelspriserna, bör man vända sig åt rätt håll. Det mjölk -

Lördagen den 25 maj 1940.

Nr 31.

Äng. penningpolitiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
pris, som jordbrukarna erhålla, har icke stigit, men exempelvis mejerikostnaderna
lia sedan krigsutbrottet ökat med cirka 25 procent, vilket gjort, att
man t. ex. inom Mjölkcentralen, vilken, såsom jag nyss sade, representerar
fem län, har måst höja partihandelsmarginalen utan att jordbrukarna få
kompensation ens för denna prisstegring.

Det har alltså varit önskvärt, att bankoutskottet eller åtminstone dess ärade
ordförande hade litet mer klarlagt vad avsikten var med den av mig citerade
satsen på sid. 9. Jag erinrar mig i detta sammanhang med glädje finansministerns
yttrande beträffande vedproduktionen, vilket gick ut på att man
måste eftersträva en sådan prisnivå, att produktionen stimuleras, när det gäller
en vara, som är för landet oumbärlig, och jag hoppas nu, att detta bankoutskottets
utlåtande kommer att tydas på det sättet.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag skall be att helt kort få beröra några av
de synpunkter, som av herr Wohlin och herr von Heland ha förts inför kammaren.

Herr Wohlins uttalande gick ut på att det var egendomligt, att bankoutskottet
inte hade berört en så viktig post i levnadskostnaderna som hyran,
eftersom hyreskostnaderna både i Stockholm och på många andra platser äro
synnerligen betungande. Jag instämmer naturligtvis helt med herr Wohlin
däri, att hyrorna här äro höga och att de inom stora delar av landet kännas som
en tung belastning på folket. Men vid behandlingen av det praktiska problem,
som nu föreligger, har det varit en självklar utgångspunkt att undersöka, i vad
mån förutsättningar kunna skapas för att förhindra eller begränsa en prisstegring.
Den stora frågan örn att reformera samhället så, att det hela tar
sig annorlunda ut, kan naturligtvis tagas upp i detta sammanhang, men jag
tror, att problemet är stort nog i alla fall. Den praktiskt föreliggande frågan
är alltså den: i vad mån har en stegring av hyreskostnaderna bidragit till en
höjning av levnadskostnader och prisnivå i Sverige? Såsom envar vet, är
svaret på den frågan: i mycket ringa grad. Det är alltså icke riktigt, att en
väsentlig del av orsakerna till den prisstegring och levnadskostnadshöjning, som
ägt rum i Sverige, skulle ligga i en hyres stegring. Det förhåller sig tvärtom
så, att den enda stora post i levnadskostnadsindex, som icke har undergått
någon väsentlig höjning, är just hyresposten.

Nu pekar emellertid herr Woldin på att genom införandet av bränsleklausuler
bördan av fördyringen av bränslet på många håll vältrats över på hyresgästerna,
ehuru fastighetsägarna skulle ha kunnat bära en större del därav. Jag
skall inte här ingå på denna stora fråga. Men jag måste säga, att jag inte
riktigt förstår, att ett avgörande på denna punkt väsentligen skulle vara beroende
av örn hyresgästernas antal är större än fastighetsägarnas; det är en
omständighet, som i detta sammanhang förefaller mig vara av mindre intresse.
Jag begränsar mig till påpekandet, att den stegring av hyreskostnaderna för
perioden från sommaren 1939 till sommaren 1940, som har inträffat till följd av
bränslefördyringen, har för ifrågavarande folkgrupper medfört en genomsnittlig
höjning av levnadskostnaderna, som i varje fall utgjort mindre än en procent.
När vi nu ha att röra oss med en höjning av levnadskostnadsindex från
låt oss säga 164 till 186, alltså över ett tjugotal enheter, är det ganska klart, att
man icke kan hävda, att en huvuddel av problemet ligger i bränslefördyringen.

Därför vill jag emellertid ingalunda på något sätt avstyrka herr Wohlins
förslag, att frågan om på vad sätt bördan av bränslefördyringen skall fördelas
upptages till övervägande av statsmakterna. Jag instämmer helt och
hållet med honom därutinnan. Men jag vill endast påpeka, att det är ur
synpunkten av den fråga, som här behandlas, en relativt liten sak. Det före Första

kammarens protokoll 1940. Nr SI. 2

Xr 81.

Lördagen den 25 maj 1940.

Äng. penning politiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
faller mig, som örn herr Wohlin, för att draga ut konsekvenserna av sin argumentering,
närmast bort förorda, att hyrorna skulle sänkas. Skulle det vara så,
att herr Wohlin vill föreslå detta och kan ange någon lämplig metod att nu
snabbt åstadkomma en allmän hyressänkning, då kommer naturligtvis diskussionen
i ett annat läge. Men tills vidare ha vi ju inte fått något förslag, som
skulle göra det möjligt att i nuvarande situation åstadkomma en allmän hyressänkning.

Jag konstaterar sålunda, herr talman, att den enda post, som praktiskt taget
stått stilla under den prisstegringsperiod vi onekligen äro inne i, är hyresposten,
och att därför, även om jag ingalunda vill avstyrka en undersökning
av den fråga herr Wohlin reste, denna fråga ur här föreliggande synpunkt är
av relativt mindre vikt.

När herr Wohlin sedan säger, att en mindre och naturlig prisstegring på
jordbruksprodukter, som skulle sprida sig över hela budgeten och därigenom
bli mindre kännbar, nog skulle kunna bäras, vill jag göra den reflexionen, att
en prisstegring på livsmedel, som inte skulle vara större än att den kompenseras
av en genomförbar sänkning av nuvarande hyreskostnader, bleve infinitesimal
och nog inte skulle kännas av jordbrukarna.

Det är klart, att den fråga, som herr Mannerskantz och därefter herr von
Heland här rest, är av utomordentligt stor betydelse. Jag skall bara göra
en kort reflexion, därvid jag skall utgå ifrån det yttrande, som fälldes av herr
von Heland och som ju i det väsentliga följde samma linjer som deni herr
Mannerskantz antydde. Herr von Heland säger: »Låt priserna stiga, så att
vi få fram varorna, ty att få varorna är dock det viktigaste!» Jag instämmer
helt med honom i detta sista och hänvisar liksom andre vice talmannen till
det uttalande, som utskottet har gjort, där det just säges, att en förhöjd ersättning
»bör i huvudsak endast få förekomma i sådana fall, där ett bibehållande
av en relativt låg ersättning för visst arbete skulle minska förutsättningarna
för landets förseende med erforderliga varor». För min del har jag
därvidlag närmast haft i tanke vedavverkningen. Jag tror, att den ersättning,
som utbetalades för ett år sedan, får anses ha varit för låg för att tillfredsställa
de krav, som nu kunna ställas. Men herr von Heland vill generalisera detta
till att gälla alla livsmedelspriser. Örn hans tankegång accepterades, skulle
statsmakterna ha bundit sina händer i fråga om den ekonomiska politiken på
ett ganska betänkligt sätt. Herr von Heland tycks mena, att örn man höjde
priserna på alla jordbruksprodukter, skulle vi få mer av dessa produkter. Jag
vill för min del ifrågasätta detta. Det är alldeles klart, att om man höjer
priset på en jordbruksprodukt, t. ex. mjölken, men inte på de övriga, kasta sig
jordbrukarna på att framställa mjölk, men örn alla jordbruksprodukters priser
förändras i samma proportion, så att jordbrukarna inte ha någon anledning
att övergå från en produkt till en annan, är då inte mängden jordbruksprodukter,
som kan framställas, bestämd i_det väsentliga av tillgången på fodermedel,
gödningsmedel och arbetskraft? Är det inte klart, att jordbruket kommer
att använda de gödningsmedel, fodermedel och den arbetskraft, som finnes
till förfogande, och därav producera så mycket som möjligt?

Jag tror alltså, att man inte kan utvidga den sats, som herr von Heland här
fört på tal, till att gälla ett så stort område som det han avsåg. Men jag instämmer
gärna med herr von Heland däri, att jordbruket givetvis skall behandlas
på samma sätt som andra näringar, om det var det han menade — ibland
verkade det, som örn herr von Heland menade, att jordbruket skulle behandlas
litet annorlunda — men i det väsentliga tror jag hans mening var, att jordbruket
skulle behandlas som andra näringar. Och därom är jag helt och
hållet ense med honom. Jag går därvidlag kanske en aning längre än andre

Lördagen den 25 maj 1940.

Nr 31.

Ang. penningpolitiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
vice talmannen, med vilken jag för övrigt i allt instämmer. Jag menar nämligen
verkligen, att den allmänna princip, som bankoutskottet uttalat, bör innebära
kompensation åt varje producent för stegrade produktionskostnader. Men
det är klart, att kompensation för stegrade levnadskostnader, såsom också andre
vice talmannen påpekade, icke kan ges. I egenskap av producenter böra jordbrukarna
således få ersättning för sina stegrade kostnader, men i egenskap av
konsumenter få de inte begära ytterligare prishöjning, så att de skulle kunna
leva som vanligt. Vi få alla i egenskap av konsumenter bära en del av den
börda, som höjda levnadskostnader innebära.

När jag säger, att den allmänna principen bör vara, att höjda produktionskostnader
kompenseras med högre priser, men att priserna icke böra få stiga
mer, är det emellertid klart, att därtill får göras ett mycket viktigt tillägg,
ett tillägg som också berör jordbruket. Örn en näring träffas av en hård kris,
kan den givetvis inte få komma till staten och begära, att den skall vara precis
likadant ställd som förut, som om det inte hade inträffat någon speciell kris
för denna näring. Antag, att representanter för pappersmasseindustrien komme
till statsmakterna och sade, att de visserligen inte längre kunde exportera,
men att de i pappersmasseindustrien arbetande människorna inte borde ha någon
olägenhet därav, utan att dessa svårigheter borde fördelas lika på alla medborgare,
och att de, som äro arbetslösa i pappersmasseindustrien, inte borde
drabbas av ett dugg större försämring än de, som arbeta i andra industrier!
Detta går ej. Det är klart, att kristräffade industrier inte kunna av staten
begära att få bli behandlade på detta generösa sätt. I den mån således jordbruket
i likhet med pappersmasseindustrien och andra exportnäringar eller
i likhet med andra industrier, som kommit i svårigheter till följd av minskad
tillförsel av råvaror utifrån, blir träffat av en kris, måste denna omständighet
tagas i betraktande, när statsmakterna taga ställning såväl till jordbrukspriser
som till omfattningen av den kontanta subvention, som folket har råd
att bära.

Herr talman! Jag skall inte gå vidare in på denna i och för sig mycket
stora och viktiga fråga, utan endast ännu en gång understryka vad herr Åkerberg
framförde, att höjningen av levnadskostnaderna kunna icke alla få kompensation
för, ty detta skulle betyda att vi levde som vanligt, och när hela
folket fått det sämre, kunna inte alla svenska medborgare leva lika bra som
förut. Örn man accepterar denna utgångspunkt, såsom andre vice talmannen
gjorde och som jag tror att även departementschefen gör i sitt uttalande, följa
därav konsekvenser inte blott för jordbrukspolitiken, utan även för hela lönepolitiken.
Det förefaller mig därför vara alldeles ofrånkomligt, att statsmakterna
snart få taga ställning till de avtal, som träffats mellan parterna, både
när det gäller industriens arbetare och tjänstemän och då det gäller andra anställda.
Då frågan om statstjänstemannens dyrtidstillägg snart måste komma
upp på grund av att där finns en övre gräns fastställd, hoppas jag att man
i det sammanhanget, och i varje fall så snart som möjligt, kommer att upptaga
även frågan örn lönepolitiken för industriens anställda och tjänstemän. Det
går inte längre att uppehålla denna fiktion, att man skall få kompensation för
allra största delen av levnadskostnadsökningen. Sveriges folk har kommit i
ett så mycket sämre läge, att vi alla måste reducera vår levnadsstandard, och
då är talet örn en nästan fullständig kompensation en ren fantasi, men det är
en farlig fantasi, därför att försök i den vägen komma att ge kraft åt de prisstegrande
tendenserna.

Herr talman! Jag vill med dessa ord endast yrka bifall till bankoutskottets
utlåtande. Jag gör den lilla slutreflexionen, att örn riksdagen skulle godkärna
detta utlåtande, som i allt väsentligt överensstämmer med vad bankofullmäktige

Nr 31.

Lördagen den 25 maj 1940.

Äng. penningpolitiken under nuvarande kris to. to. (Forts.)
ha uttalat och vad departementschefen framfört, så hoppas jag att myndigheterna
och privata organisationer komma att visa sig i framtiden vara villiga
att taga konsekvenserna av ett sådant från alla håll godkänt utlåtande. Jag
vill då särskilt understryka vikten av att regeringen låter sig angeläget vara
att påverka alla grupper i samhället i denna riktning.

Herr von Heland: Herr talman! Jag har ingen orsak att polemisera mot
herr Ohlin. Jag vill endast taga fasta på en sak i hans anförande.

Herr Ohlin ansåg, att man icke kunde ge sig till att med prisförbättring
stimulera hela jordbruksproduktionen, utan att det för att få någon verkan
gällde att koncentrera stimuleringen på vissa varor inom produktionen.
Då skulle jag vilja veta en sak —- örn inte bankoutskottet känner till
det, kanske man skulle kunna få veta det i annat sammanhang, eventuellt
i jordbrukspropositionen. Är det med avsikt, som man håller nere
priset för mjölkproduktionen? Vill man, att denna produktion skall minska,
och kan detta vara beroende på att man har använt en så stor del av valutareserven
för att inköpa råvaror för margarinindustrien? Vi ha ju visserligen
nu stoppat margarinindustrien, trots att det inom landet finns råvaror för
ungefär ett och ett halvt års normal konsumtion av margarin. Vi jordbrukare
måste emellertid reflektera över örn det är statsmakternas avsikt, att man
skall minska mjölkproduktionen inom landet? Det vore naturligtvis av oskattbart
värde för jordbrukarna att få visshet därom. Jag hoppas alltså, att örn
man med hänsyn till den princip, herr Ohlin här anförde, icke kan tillåta bra
priser på alla jordbruksprodukter för att stimulera till ökad produktion, jordbrukarna
skola få klarhet i den för dem mycket viktiga frågan: vilka varor
vill man ha producerade inom landet, och vill man, att den tendens till minskad
mjölkproduktion, som nu visat sig, skall fortsätta? Då är det ju bättre,
att jordbrukarna få reda på det genast, så att man litet hastigare kan släppa
denna ofördelaktiga produktionsgren.

Herr Wohlin: Herr talman! Jag gav i mitt förra anförande avsiktligt

en mycket mjuk formulering åt min kritik av bankoutskottets utlåtande beträffande
hyresfrågan, men jag nödgas i anledning av herr Ohlins anförande
något skärpa denna kritik. Herr Ohlin förklarade helt frankt, att bostadsfrågan,
som jag här har berört, vore »en liten fråga». Herr Ohlin, som vid
tidigare tillfällen brukat röra sig med mycken statistik och måhända icke alltid
med sina statistiska siffror ställt de rätta prognoserna för framtiden, förklarade
också, att stegringen av hyreskostnaderna hade utgjort mindre än en
procent —• jag förmodar att han åsyftade: av den allmänna prisstegringen.
Men detta bankoutskottets utlåtande avser tiden den 1 juni 1940—den BO juni
1941, och det är fråga örn principerna för den svenska penningpolitiken under
det år, som ligger framför oss. Det torde väl för alla vara uppenbart, att
den kolklausul, som jag omnämnde i mitt anförande, med avseende å huvudmassan
av hyreskontrakt införts med hänsyn till den 1 oktober innevarande
år och sålunda kommer att få sina katastrofala verkningar för tusentals hyresgäster
under nästkommande vinter, förutsatt att kolpriserna komma att på
grund av avspärrnings- och andra förhållanden vara höga. Man kan väl icke
tala örn den prisstegring, som varit till dags dato, när man handlägger ett
betänkande, som avser programmet för penningpolitiken under mer än ett år
framåt från innevarande dag. Och hur man kan säga, att hyresfrågan är
en liten fråga, samtidigt med att man i bankoutskottets betänkande ägnar ett
helt stycke åt frågan om taxorna för gas och elektricitet, vilken sistnämnda
fråga sålunda skulle vara en stor fråga, värd att omnämnas, medan man

Lördagen den 25 maj 1940.

Nr 31.

Äng. penningpolitiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
samtidigt hoppar över hela den oändligt mycket större frågan örn hyreskostnaderna?
Det är för mig obegripligt.

Herr Ohlin: Med anledning av herr Wohlins uttalande vill jag endast

erinra örn att det var herr Wohlin själv, som uttalade sig örn den hyresstegring,
som redan har ägt rum, vilket gav mig anledning påpeka, att det är en
relativt liten sak.

Vidare vill jag understryka, att herr Wohlin citerar ur minnet felaktigt.
Jag har inte sagt, att bostadsfrågan är en liten fråga; jag har sagt, att den
höjning av bostadskostnaderna som ägt rum är ur synpunkten av den allmänna
prisstegringen en liten sak, och det konstaterar jag med glädje att herr
Wohlin inte kunnat eller velat bestrida.

Därnäst vill jag helt och hållet instämma med herr Wohlin i att, när det
gäller framtiden, det är ingen som vet vad som kan ske, och då kan det mycket
väl hända, att frågan örn kolklausulerna kan komma att få väsentlig betydelse.
Det var därför jag instämde med honom i att statsmakterna borde
ägna uppmärksamhet åt denna fråga. Jag har endast velat bidraga till att
ge riktiga proportioner åt den av herr Wohlin framförda synpunkten, så att
inte någon, som hörde hans anförande, eventuellt skulle tro, att den levnadskostnadsstegring
som redan ägt rum, har något mera väsentligt samband med
en stegring av hyreskostnaderna, ty detta är icke fallet.

Jag vill sedan begagna tillfället att göra ett litet tillägg. Om det är så
att man vill hålla nere hyreskostnaderna — och det vill jag lika mycket som
herr Wohlin — då är det av största vikt, att man verkligen gör allvar av
den synpunkt, bankoutskottet så starkt understrukit, nämligen att man bör
söka såvitt möjligt begränsa räntenivåns stegring. Ty stiger den låga räntan
väsentligt, så kan man knappast, i längden hindra en höjning av hyreskostnaden.
Jag tror att ränteposten därvid är måhända viktigare än bränsleposten,
i varje fall i längden säkerligen viktigare.

Till sist vill jag, eftersom jag ser att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
finns i kammaren, beträffande bränslepriserna till honom rikta
den frågan, huruvida det inte skulle vara möjligt att nu inom en inte allt för
avlägsen framtid åter sänka priset på kolbränsle i Sverige. Det förhåller sig
ju så, att kol och koks nu säljas i mindre partier till priser, som ligga bort
emot det tredubbla av förkrigspriset, medan, om jag inte är oriktigt underrättad,
det importpris, vi betala vid import söderifrån — även örn jag inte
här vill ange några detaljerade siffror — i alla fall ligger under hälften av
det pris, som uttages vid försäljning. Det har fallit på min lott att tidigare
kritisera statsmakterna för att man sålt kol och koks för billigt i höstas; nu
undrar jag, om inte möjligen staten går för långt åt andra hållet, i den mån
man nämligen säljer kol och koks i mindre poster till priser som ligga mer
än dubbelt så högt som importpriserna. Det är tänkbart, att man genom åtgärder
på den vägen skulle kunna praktiskt inverka på följderna av eventuella
kolklausuler.

Herr statsrådet Wigforss: Jag hade knappast trott, att jag skulle få

anledning att deltaga i denna diskussion, ty jag tror att man är praktiskt taget
enig örn de allmänna principerna, medan det är ytterst svårt att i förväg uttala
sig örn tillämpningen. Men eftersom ett par frågor ha riktats till mig och
det dessutom har yttrats några ord beträffande jordbrukspriserna, som jag
skulle vilja anknyta några reflexioner till, skall jag be att först med anledning
av herr Wohlins fråga få säga, att efter det ytfrande, som herr Ohlin nu
höll. har det väl framgått, att meningsskiljaktighetcrna mellan dessa båda

Nr 31.

Lördagen den 25 maj 1940.

Äng. penningpolitiken under nuvarande kris m. rn. (Forts.)
kammarledamöter inte äro så stora, som man från början kunde tänka sig.
Herr Ohlin Ilar närmast tagit sikte på vad som hittills har hänt i fråga örn
hyresmarknaden, under det herr Wohlin nied all rätt har pekat på de risker,
som kunna finnas i fortsättningen. Jag får nog erkänna, att jag anser de
riskerna vara mycket allvarliga, och på herr Wohlins fråga, örn man vid behandlingen
av hyresproblemen kommer att inom regeringen känna sig bunden
av de gammalliberala doktrinerna — jag tror han uttryckte sig så, men jag
har hört det endast i referat — skulle jag vilja svara, att lika litet som i den
ekonomiska politik i övrigt, som förts under de senaste tiderna, komma några
doktriner alls att vara avgörande utan försök att göra det bästa möjliga i en
besvärlig situation, även örn detta skulle medföra ingripanden och kanske i viss
utsträckning även subvention.

I detta sammanhang skall jag svara på herr Ohlins fråga örn kolpriserna.
Det är alldeles uppenbart, att på grund av den avspärrning för det dyrare
kolet och den dyrare koksen, som inträtt, Ilar genomsnittspriset, som sattes med
hänsyn till en fördelning mellan dyrare och billigare vara, blivit högre än det
pris, för vilket man för tillfället kan importera, men det har inte synts nödvändigt
att omedelbart göra en ändring i det fallet. Vi lia ju förut subventionerat,
och då har det förefallit att inte vara så orimligt, att kanske under en
kort tid de lägre priserna skulle kunna bidraga till att täcka någon del av
dessa kostnader, framför allt som bränslesäsongen praktiskt taget Ilar närmat
sig sitt slut.

Hur det skall förfaras i fortsättningen, kan jag inte för ögonblicket yttra
mig om. Den avgörande riktlinjen, som jag nog förmodar att man är ense
örn, är att försöka såvitt möjligt förebygga en prisstegring av det slag, som
kallas inflationistisk. Det är tydligt, att varje försök från olika gruppers
sida att pressa upp sina inkomster i penningar försvårar en sådan politik, och
detta gäller naturligtvis i lika hög grad alla olika samhällsgrupper. Därför
vill jag nog säga, att jag är ense med herr Ohlin örn att principen skall vara,
att den höjning av produktionskostnaderna, som är en följd av fördyringen,
får lov att ta sig uttryck i högre priser på de olika områdena, men den höjning
däremot i de enskilda människornas levnadskostnader, som är en följd av den
försvårade tillförseln, borde man taga, utan att försöka göra någon motåtgärd
i form av strävan att uppnå höjda penninginkomster. Jag vill emellertid
bara erinra örn hur svårt det är att i praktiken tillämpa en sådan linje, helt
enkelt därför att vi icke ha ett samhälle — ännu åtminstone, och jag vet inte,
örn alla skulle önska det —- där alla medborgares inkomster fastställas i ett
sammanhang, så att var och en från början vet vad han kommer att få, utan
vi ha ett samhälle, där de enskilda försöka var och en på sitt område pressa
upp ersättningen för sin prestation så gott de kunna, och då vi nu inte längre
ha ett rent individualistiskt samhälle, utan ett gruppsamhälle, där olika mycket
stora grupper agera, är det naturligt, att dessa stora grupper, var och en på
sitt håll, försöka på detta sätt pressa fram en kompensation för sig. Var och
en av dessa grupper, t. ex. lönearbetarna, kan mycket väl säga till sig och till
andra, att om de visste att alla andra nöjde sig med oförändrade penninginkomster,
skulle de också kunna göra det, men eftersom de förutsätta, att
jordbrukarna icke komma att förtröttas i sina ansträngningar att höja sina
penninginkomster även utöver vad som är motiverat av produktionskostnadernas
höjning och att andra samhällsgrupper inom handel, industri o. s. v. komma
att göra på samma sätt, kommer saken i ett annat läge. Örn en grupp, på
låt oss säga tiotusen man, som går i avtalsrörelse, säde: »Det är ju alldeles
uppenbart, att alla medborgare i detta samhälle icke kunna få kompensation
för de försvårade levnadsomständigheterna och att vi inte få det bättre, om

Lördagen den 25 maj 1940.

Nr 31.

Ang. penningpolitiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
alla få sina penninginkomster höjda, och därför skola vi, tiotusen man, låta
bli att begära löneförhöjning», så bleve följden bara, örn denna grupp läte bli
att pressa igenom en lönehöjning men alla andra lyckades göra det, att denna
grupp, som vore mest solidarisk och mest teoretiskt klarseende, finge bära en
oproportionerlig del av den börda, som fördjHngen lägger på hela samhället.
Det är detta som gör, att jag i praktiken haft svårt att förstå, hur man skall
kunna förhindra försöken att i viss mån åtminstone vinna kompensation för
prisstegringen, även örn det är uppenbart, att alla icke kunna vinna en sådan
kompensation. Jag tror att det mesta man kan sträva efter är att göra det så
klart som möjligt för folk, att det är en omöjlighet, att alla skulle kunna få
det och att så småningom få dem att reducera sina anspråk och att göra dessa
försök i så ringa utsträckning som möjligt. Därigenom skulle stegringen i praktiken
kunna hållas väsentligen tillbaka.

Jag säger detta därför, att när vi hört herr von Heland tala örn jordbruket,
är det alldeles uppenbart, att herr von Heland resonerar såsom jordbrukare
och tror att man för jordbrukets del skall kunna gå en annan väg
än för andra. Herr von Heland har visserligen därvid anfört ett argument,
som jag erkänner under andra förhållanden skulle ha en icke obetydlig bärkraft.
Han går nämligen ut från den riktiga utgångspunkten, att örn en
grupp av samhällsmedborgare är relativt sämre ställd än andra och det därför
vore skäligt att denna grupp finge sitt läge förbättrat även på andra gruppers
bekostnad, bör denna grupp icke avstå därifrån. Därpå skulle jag bara
vilja svara, att det inte är en lämplig tid och en lämplig situation att på
ett genomgripande sätt försöka åstadkomma den rättvisare fördelning av denna
världens goda, som de flesta av oss kanske annars skulle vilja eftersträva. Vi
få i denna omvälvande tid åtminstone i stort sett finna oss i att den ekonomiska
fördelning i samhället, som har utvecklat sig tidigare, för ögonblicket
får anses vara bestående, såvida man inte i vissa fall kan peka på
alldeles uppenbara missförhållanden, som böra rättas till. Men det är inte
rimligt att säga, att sådana uppenbara missförhållanden skulle föreligga för
en så utomordentligt betydelsefull och omfattande samhällsklass som jordbrukarna,
så att man skulle kunna säga generellt, att den svenska jordbrukarklassen,
utan hänsyn till vem som får betala det, i detta läge bör få sin ekonomiska
standard förbättrad, ty den enda vägen för en sådan förbättring är
uppenbarligen, att den sker på övriga samhällsklassers bekostnad. Jag tror
därför, att på den punkten få vi nog säga, att fördelningsproblemet, försöket
att förbättra sin ställning på andras bekostnad, får tills vidare skjutas åt
sidan, såvida icke mycket starka, låt mig kalla det sociala skäl kunna anföras
på vissa bestämda punkter.

Den andra punkten, som herr von Heland berörde och som naturligtvis från
jordbrukarhåll med styrka brukar framhävas, det är frågan om prishöjningarnas
betydelse för själva produktionen. Jag är tyvärr inte tillräckligt
kunnig i jordbruksfrågor för att klart kunna förstå, vad herr von Heland
syftade på. då han menade, att om man inte fick en höjning av priserna på
mjölkprodukter, så skulle produktionen av dessa varor minskas. Jag Ilar trott,
att den nedgång av produktionen, sorn man möjligen kan peka på, hänger
samman med bristen på importerade fodermedel, men det kan ju inte gärna
ha varit herr von Helands uppfattning, eftersom han tvärtom inte gärna vill
att vi skola importera varor, som han säger att vi själva kunna producera,
utan att han därvid gör den reservationen, att man måste se till, huruvida
vi kunna producera dem i tillräcklig omfattning. Och när herr von Heland
återigen riktar sig mot margarinet och tycker det är besynnerligt, att vi skola
importera råvaror lill margarin, när vi kunna producera smör i Sverige,

Nr 31.

Lördagen den 25 maj 1940.

Äng. penningpolitiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
glömmer herr von Heland, att även i det fallet ha vi en befolkning med en
viss inkomststandard, som försöker skaffa sig bästa möjliga bärgning genom
att köpa varor så billigt som möjligt, och det måste väl ändå anses, icke
som en lycka utan som en olycka, örn det svenska folket skulle utestängas
från möjligheten att skaffa sig billigare fettvaror än dem, som det svenska
jordbruket i detta ögonblick kan åstadkomma, när vi nu vilja hålla priset
på mjölk och smör uppe så som vi göra. Jag tror att om herr von Heland
tänker igenom saken, skulle han nog knappast vilja, att det svenska folket
skulle nöja sig med den fettförsörjning, som det svenska jordbruket kan
åstadkomma till det pris, som jordbrukarna anse vara för sig skäligt, och
han skulle nog knappast vilja förmena den stora mängden av svenska medborgare,
för vilka dessa fettvaror äro för dyra, att skaffa sig fett på en
annan väg.

Under sådana förhållanden, menar jag, kommer man tillbaka till den allmänna
satsen, att vi få försöka jämka samman våra olika intressen. Vi få
se till, att ökningar, som inte kunna bevisas vara nödvändiga för produktionen,
undvikas och att endast sådana förskjutningar i inkomstfördelningen
mellan samhällsmedlemmarna, som kunna motiveras med mycket starka sociala
skäl, i detta läge tagas upp till behandling. Jag tror, att örn man kan ena
sig om detta, återstå ändå tillräckligt stora och besvärliga problem, både
när det gäller att sköta penningpolitiken och när man skall lösa alla de
andra ekonomiska problem, som i detta läge tvinga sig fram, om man vill
försöka bevara den svenska kronans värde, så gott detta överhuvud taget är
möjligt.

Herr Lindblom: Herr talman! Det är mycket förklarligt, att herr Ohlin
missförstod herr Wohlins yttrande beträffande hyresförhållandena, örn det nu
var ett missförstånd. Jag fick också den bestämda uppfattningen av yttrandet,
att det avsåg den hyresstegring, som har införts. Det användes mycket
starka uttryck; det talades bland annat örn det olidliga tryck som hyresstegringen
utgör och den enorma roll som hyreskostnaderna spela. Vare sig man
ser på den hyresstegring som hittills inträtt eller man tänker på den som
kommer att inträda den 1 oktober, tror jag att det är överord att använda sådana
uttryck. Den klausul som här har varit omnämnd innebär en ersättning
för den ökning som har uppstått i bränslekostnaderna.

Jag kan ju nämna i det sammanhanget, att örn man utgår, såsom
har skett i denna klausul, från ett pris av 2 kronor per hektoliter år
1939 och beräknar 20 hektoliter per eldstad, är det ju mycket lätt att få
en föreställning om i hur stor grad denna prisförhöjning kommer att påverka
levnadskostnaderna. Vi kunna ju stanna vid att räkna med en lägenhet
på två rum och kök. Kokspriset är visst för närvarande 4,25 kronor per
hektoliter; vi kunna ju säga 80 kronor för ton eller 4 kronor per hektoliter
-—- en tjugufemöring betyder ju inte så mycket. Vid ett pris av 80 kronor
per ton i stället för 40 kronor förut skulle ju dessa 20 hektoliter per rum, tillhopa
60 hektoliter, medföra en ökning av 2 kronor per hektoliter eller sålunda
120 kronor för år för hela lägenheten. I klausulen är därjämte intagen
den bestämmelsen, att därest varmvatten icke tillhandahålles, skall hyresgästen
erhålla avdrag med 30 procent. Följaktligen går det bort sex hektoliter
per rum för varmvatten. Örn man utgår här ifrån dessa siffror, finner
man att ökningen inte kan ha någon så avgörande betydelse för levnadskostnaderna,
att det är motiverat att använda så starka ord som »olidligt tryck»
och »enorm roll».

Jag vill också i detta sammanhang erinra om, att, möjligen med undantag

Lördagen den 25 maj 1940.

Nr 31.

Äng. penningpolitiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
av några fall här i Stockholm, hyresvärdarna icke under den gångna bränslesäsongen
ha höjt hyrorna, utan hela tiden betalat dubbla pris för bränslet utan
att ta ut någon kompensation av hyresgästerna. Dessutom har man byggt
skyddsrum, som ha dragit ganska stora kostnader, och vidtagit vissa åtgärder
för hemskyddet som kostat pengar, vartill som bekant har tillkommit
en avsevärd ränteförhöjning. Jag tycker inte, att det är rättvist att framställa
hyresvärdarna såsom hårda och oresonliga och medverkande till levnadskostnadernas
stegring. Att hyreskostnaderna överhuvud taget lia så pass
stor betydelse beror ju på att kraven ha ökats i så väsentlig grad. Man kan
säga att kraven på komfort under de senaste åren ha stegrats alltför mycket.
Det är icke normalt när man genom att öka dessa krav ovillkorligen pressar
upp hyreskostnaderna till en alltför hög nivå. Här kan i fortsättningen en
besparing göras, örn man vill åstadkomma en bättre avvägning.

Jag ber också att få understryka vad herr Ohlin sade örn bränslekostnaderna.
Socialstyrelsens senaste index visar ju att kostnaderna för bränsle
och lyse ha undergått en stark stegring. Under sådana förhållanden måste
det vara ett önskemål att det pris som nu åsättes kol och koks icke bibehålies
på samma höjd, när det finns möjlighet att importera koks till väsentligt
lägre pris än det för närvarande gällande marknadspriset.

Till slut skulle jag bara vilja säga att fastighetsmarknaden och andra hithörande
frågor oftast bedömas uteslutande ur Stockholmssynpunkt och att
man inte sätter sig in i hur det verkligen förhåller sig på landsbygden och i
landsortsstäderna. Jag tror inte man har rätt att fälla någon dom över
fastighetsägarnas hyrespolitik, vare sig i det förgångna eller i avseende å
tillämpningen av den bränsleklausul som här omnämnts.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av herr von Helands yttrande. Jag behöver efter finansministerns uttalande
inte gå in i några detaljer beträffande vad han sade eller de frågor
som han riktade till mig. Herr von Heland gick själv ganska mycket in på
detaljer. Det tillkommer icke bankoutskottet eller dess ordförande att tala
örn för herr von Heland eller någon annan hur mycket mjölk som skall produceras
i landet eller hur margarin- och smörprisen skola fastställas. Jag
vill endast upprepa vad jag tror att jag nämnde i mitt första anförande, att
kontentan i både bankoutskottets, finansministerns och bankofullmäktiges uttalande
är att det finns ett intimt samband mellan den politik, som riksbanken
för, och den ekonomiska politiken överhuvud taget i landet. Bankofullmäktiges
skrivelse är, kan man nästan säga, ett nödrop. Bankofullmäktige
ha ju till uppdrag att vårda sig örn penningväsendet. Detta
kunna vi icke göra, säga de, om vi icke få hjälp av er alla. Det avgörande
är just den ekonomiska politik som förs av riksdagen. Denna vädjan ställes
alltså till riksdagen, till regeringen och till de enskilda medborgarna och
deras organisationer. Om inte deras politik skötes på ett sätt som harmonierar
med riksbankens politik kommer den senare att hänga i luften. Detta är en
vädjan som riktar sig inte bara till förnuftet utan också till lojaliteten hos
människorna. Den riktar sig till alla.

Jag tyckte nästan att det låg något av hot i herr von Helands yttrande,
att det är bra att jordbrukarna få reda på hur meningen är, så att de kunna
vidta sina åtgärder. Jag tror inte att det nu är tider att ställa orimliga krav
på en producentgrupp, men inte heller att uttala något hot. Det är riktigt
i största allmänhet att jordbruksprisen skola vara sådana att de stimulera till
en fortsatt produktion, men jag tror, att det vore fåfängt att lita endast till
detta, örn man skulle underlåta att vädja till såväl jordbrukarnas som andra

Nr 31.

Lördagen den 25 maj 1940.

Äng. penningpolitiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
samhällsklassers samhällskänsla. Det finns en rättvis avvägning, och det är
inte säkert att vare sig jordbrukarnas eget eller samhällets i dess helhet intresse
är att denna avvägning medför en alltför stor förskjutning åt det ena
eller andra hållet. Det gäller både för jordbrukarna och för löntagarna att
deras intressen även i denna situation strängt taget äro sammanfallande. De
kunna enligt min uppfattning inte klå varandra. Örn jordbruksprisen skulle
höjas, så att därigenom lönerna på andra områden finge en stöt uppåt, är jag
säker på att det i främsta rummet komme att gå ut över jordbrukarna själva.
Det är detta samband mellan den penningpolitik, som förts från kanske rent
teoretiska utgångspunkter, och den allmänna politik som förs av landets regering
och riksdag och dess på ena eller andra sättet organiserade medborgare,
som man framför allt bör trycka på i en diskussion som denna.

Herr von Heland: Herr finansministern ansåg att tidpunkten inte nu var
inne för en samhällsgrupp att få sina skäliga krav på en förbättrad ställning
tillgodosedda. Detta skulle, menade herr finansministern, endast kunna ske på
andras bekostnad. Ja, så är det väl alltid: det blir alltid på andras bekostnad
som den ena eller andra gruppen får någon förbättring, och man kan ju
då också säga att vissa andra samhällsgrupper lia fått en förbättrad ställning
exempelvis på jordbrukarnas bekostnad. Jag vet inte med mig att jag framställt
några orättmätiga krav. Jag har endast sträckt mig så långt som herr
Ohlin ansåg att man kunde sträcka sig med hänsyn till bankoutskottets utlåtande,
det vill säga att jordbrukets folk skulle få likställighet med andra näringsutövare
och bli behandlade på samma sätt. Herr finansministern ansåg
inte att man kunde sträcka sig så långt, utan menade att örn jordbrukarna hade
en sämre ställning än andra samhällsgrupper, borde de i nuläget behålla denna,
eftersom tiden var svår. Jag beklagar att detta är regeringens syn på saken.
Jag anser att det även i nuvarande situation skulle vara ett samhällsintresse
att förbättra ställningen för landsbygdens folk till likställighet med andra
samhällsgrupper, även ur den synpunkten att det inte finns några så arbetskrävande
näringar som just jordbruket och skogsbruket. Med hänsyn till den
väntade arbetslösheten vore det väl synnerligen önskvärt örn de arbetslösa skarorna
kunde uppsugas av dessa arbetskrävande näringar. Men jag tror att en
sådan överflyttning kommer att erbjuda svårigheter örn en övergång till dessa
näringar skulle medföra en sämre ställning. Det var ju denna omständighet
som gjorde att det klickade på vedmarknaden i vintras. Att använda tvångsförflyttning
av arbetskraft kommer att visa sig mycket svårt, och det vore
även ur den synpunkten mer önskvärt att näringarna bleve jämställda, så att
en frivillig överflyttning kunde ske under de tider som stunda.

Herr Friggeråker: Herr talman! Med anledning av den kritik, som i denna
kammare riktats mot utskottet av ett par ledamöter, som speciellt företräda
jordbrukets intressen, vill jag framhålla, att jag icke förbisett formuleringen
på den punkt, mot vilken anmärkning framställts, och jag skulle säkerligen
icke ha godkänt denna formulering, örn meningen hade varit att endast priserna
på de för folkförsörjningen nödvändiga jordbruksprodukterna skulle
hållas nere. Vi ha på lantbrukarhåll en ganska kännbar erfarenhet av vad detta
betyder, ty under en lång följd av år ha priserna på jordbrukets produkter
hållits snävt i underkant. Såväl herr von Heland som herr Mannerskantz kunna
emellertid själva övertyga sig örn att utskottet icke velat uttala sig i sådan
riktning, ty om de studera utlåtandet, heter det där i fortsättningen: »Överhuvud
taget synes genom den priskontroll, som staten i samverkan med industrien
och handeln utövar genom den s. k. priskontrollnämnden, ävensom ge -

Lördagen den 25 maj 1940.

Nr 31.

Äng. penningpolitiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
nom andra åtgärder böra såvitt möjligt förhindras, att priserna stiga mer än
som svarar mot produktionskostnadernas höjning.» Örn denna sats icke hade
funnits i bankoutskottets utlåtande, skulle jag naturligtvis aldrig ha godtagit
detta. Men örn kontrollen utövas på sådant sätt, att prissättningen icke allenast
på jordbrukets alster utan även på andra företags och producenters varor
övervakas, så är jag fullt tillfredsställd, och såvitt jag förstår, innebär utskottets
utlåtande, att priskontrollnämnden skall göra detta.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att om man verkligen vill förhindra
en prisstegring på jordbruksprodukter, så långt det överhuvud taget är möjligt,
måste man enligt mitt förmenande även taga hänsyn till jordbrukets produktionskostnader,
och därvid hoppas jag, att vi få stöd av priskontrollnämnden,
så att icke sådana varor oskäligt fördyras, som jordbrukarna måste köpa
för att kunna utöva sin näring. Det gäller att verkligen se till att icke några
s. k. krigsvinster göras på dessa varor, och det får icke bli så, att å ena sidan
jordbruket nödgas hålla sina priser i underkant eller kanske rent av sänka dem,
så att det icke ens får sina produktionskostnader täckta, medan å andra sidan
priserna på de varor, som jordbrukarna oundgängligen behöva för sin produktion,
skola tillåtas att stiga på ett obehörigt sätt. Prisutvecklingen för dessa
sistnämnda varor måste helt enkelt anpassas efter produktionskostnadsnivån.

Medan jag har ordet, herr talman, vill jag ytterligare framhålla en punkt,
där jag måste uttala mina betänkligheter och en viss oro. Jag åsyftar vår
svenska penningmarknad. Efter krigsutbrottet inträdde ganska snart penningknapphet
i vårt land. Denna penningknapphet har ju medfört, att vi fått
ett höjt ränteläge. Jag vill starkt understryka vad utskottet uttalat i detta
hänseende, och jag vill uttrycka en förhoppning, att de myndigheter, som i
första hand ha uppsikt över bankernas räntepolitik, måtte beivra den strävan,
som på sista tiden gjort sig gällande till att vidga marginalen mellan in- och
utlåningsräntorna. Det vore beklagligt, om våra banker skulle utnyttja det
försämrade penningläge, vari vi kommit, till att vidga denna marginal. Därför
hoppas jag, att de av utskottet nämnda myndigheterna — riksbanken och bankoch
fondinspektionen — måtte se till, att utskottets önskemål icke stanna på
papperet utan verkligen bli beaktade. Jag vill särskilt understryka nödvändigheten
av att man icke allenast förhindrar en ytterligare breddning av marginalen
mellan in- och utlåningsräntor, utan om möjligt vidtager sådana åtgärder
till besparing och rationalisering av bankernas arbetssätt, att denna
marginal tvärtom kan minskas.

Att jag särskilt betonar detta beror på en omständighet, som väl är oss alla
bekant, nämligen jordbrukets stora skuldbörda. Utvecklingen under åren
1932—1934, när vi hade höga räntor och låga priser på jordbruksprodukter,
medförde för lantbrukarna en oerhörd skuldsättning. Denna skuldsättning
har sedermera, trots att vi i flera år haft ett lätt penningläge och låga räntor,
icke kunnat nedbringas i nödig utsträckning, och varför? Jo, helt enkelt därför
att det under den föregående depressionsperioden icke fanns någon möjlighet
för jordbrukarna att underhålla maskiner, redskap, byggnader och allt
annat till följd av de ytterst dåliga konjunkturer, som rådde inom jordbruket.
Trots de gynnsamma förhållanden, som sedan inträdde, har jordbruket icke
kunnat tillräckligt återhämta sig. Skuldbördan tynger alltjämt lika hårt,
ja, jag skulle nästan vilja påstå, att den har ytterligare ökats. Det betyder
oerhört mycket för jordbrukets produktionskostnader, om räntorna här i landet
stiga med l1/2 eller 2 %.

Om det därför skall vara någon mening med de strävanden, som vi alla
vilja ägna åt att hålla prisnivån nere, måste de penning- och valulavårdande
myndigheterna noggrant följa utvecklingen och se till att icke räntorna stiga

Nr 31.

Lördagen den 25 maj 1940.

Äng. penningpolitiken under nuvarande kris m. m. (Forts.)
och krediten åtstramas. Yi jordbrukare äro särskilt känsliga för dessa företeelser,
ty vi kunna icke kompensera dessa ökade utgifter genom att höja priserna
på våra produkter, vilket däremot industrien har möjlighet att göra.
Följaktligen hoppas jag, att man i de förslag till prisreglerande åtgärder,
sorn, enligt vad jag förmodar, inom en nära framtid kunna väntas komma före
på kammarens bord, icke skall försumma att taga hänsyn till den höjning i
ränteläget, som inträtt den senaste tiden. Jag hoppas också, att våra banker
icke skola förbise den hänvändelse, som utskottet riktat till dem, utan begränsa
marginalen mellan in- och utlånings.räntorna, även om detta kommer att medföra
en minskning i utdelningen till aktieägarna. Jag tror, att en sådan utveckling
icke skulle lända någon, allra minst nyssnämnda aktieägare, till skada,
utan bli till gagn för såväl jordbruket som övriga näringar och därmed för
hela vårt folk.

Herr Ohlin: Herr talman! Med anledning av herr von Helands yttrande

vill jag till undvikande av missförstånd bara helt kort påpeka, att jag uttalade
som min åsikt, att jordbruket skall behandlas lika som andra näringar
med avseende på kompensation för produktionskostnadernas stegring. Däremot
har jag icke tagit ställning till den stora frågan rörande en omfördelning
av nationalinkomsten här i landet med hänsyn till gamla oförrätter av
det ena eller andra slaget. Den frågan tror jag, i likhet med herr finansministern,
att vi skola skjuta på.

I anledning av herr finansministerns uttalande skulle jag vilja beröra vad
som kanske är den viktigaste sidan av dagens fråga innevarande år. Herr
finansministern sade, att det kan inte undvikas, att en grupp söker få kompensation
för levnadskostnadernas ökning, ehuru den egentligen inte borde ha
det. Den kan ju ej vara säker på att inte andra grupper begära kompensation,
och örn en viss grupp avstår, skulle den bli lidande. Örn blott allesammans
kunde vara säkra på att bli behandlade lika, skulle de kunna avstå från detta
kompensationskrav. Det förefaller mig som örn herr finansministern för ovanlighetens
skull underlät att draga den naturliga slutsatsen av sitt viktiga och
riktiga påpekande, nämligen den slutsatsen att regeringen kan samla parterna
och få till stånd en överenskommelse mellan dem örn att de samtliga skola
följa samma politik och avstå från krav på kompensation i annan mån än
den ur folkhushållets synpunkt är möjlig för alla. Jag tror för min del att
det är på denna punkt som den av herr finansministern och herr Wohlin diskuterade
frånvaron av doktrinarism kommer att sättas på sitt hårdaste prov.
Kommer regeringen att våga samla alla parter till en gemensam överenskommelse
örn lösning av detta problem: att bestämma den mycket ringa kompensation
för levnadskostnadernas höjning, som nu kan givas?

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 278, angående översten F. A. K. Allbrandts tjänstepensionsförmåner i
händelse av förflyttning till lägre beställning;

nr 279, angående åtgärder för åvägabringande av effektivare kronouppbörd
och skärpt kontroll därå;

nr 280, med förslag till lag om ändrad lydelse av 191 § strafflagen för
krigsmakten;

Lördagen den 25 maj 1940.

Nr 31.

nr 281, angående biträdande av ackord med avseende å lån från statens utlåningsfonder
m. m.; samt

nr 282, angående förlängd giltighet för den allmänna beredskapsstaten för
budgetåret 1939/40.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv;

nr 35, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m.;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
följd av olycksfall, som drabbat elev vid veterinärhögskolan; samt

nr 37, i anledning av väckt motion angående utredning om bankernas inflytande
på näringslivet m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtande nr 183.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

270, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld m. m.;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv; samt

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
följd av olycksfall, som drabbat elev vid veterinärhögskolan.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
270, att utskottets hemställan i utlåtande nr 33, vidkommande förslaget
nr 271, att utskottets hemställan i utlåtande nr 34 samt, i fråga örn förslaget
nr 272, att utskottets hemställan i utlåtande nr 36 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 288, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till bidrag
till inköp av motorbrandsprutor åt vissa kommuner;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskild
ersättning för debitering av värnskatt; samt

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om grunderna för avlöning av viss personal tillhörande det allmänna
luftskyddet.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
288, att utskottets hemställan i utlåtande nr 165, vidkommande förslaget nr

Nr 31.

Lördagen den 25 maj 1940.

289, att utskottets hemställan i utlåtande nr 166 samt, i fråga örn förslaget
nr 290, att utskottets hemställan i utlåtande nr 164 bifölles även av andra kammaren.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
propositioner nr 278—-282.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 213, av herr Herlitz m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen m. m.; och
nr 214, av herr Mannerskantz, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående långtjänstpremie
åt vissa till beredskapstjänst inkallade värnpliktiga vid marinen jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avyttrande av
vissa kronan tillhörande markområden jämte en i ämnet väckt motion;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anvisande av anslag
till anskaffning och förnyelse av flygmateriel;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för vissa
militära beställningshavare att tillgodoräkna sig tid för anställning i finsk
tjänst för placering i löneklass m. m. ;

nr 175, i anledning av väckta motioner örn anslag till inventarier för förvaring
av handlingar å landstormsområdesbefälhavareexpeditioner;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till anläggningar för oljelagring;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Medicinalstyrelsen:
Beredskapsorganisation för budgetåret 1940/41;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen för budgetåret
1940/41 under femte huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till Statens
sinnessjukhus: Avlöningar m. m.;

nr 179, i anledning av väckt motion om avdrag enligt civila avlöningsreglementet
vid tjänstledighet för fullgörande av tjänstgöring såsom medlem av
landstormskvinnoförening;

nr 180, i anledning av väckt motion angående beredande av ersättning för
sådana skador å personlig lösegendom, som kunna tillskyndas svensk medborgare
eller svenskt oskiftat dödsbo genom fiendens åtgärder vid eventuellt
krig;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till oförutsedda utgifter; och

nr 182, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv för kronans
räkning av vattenrätt i Indalsälven m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 38, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden
av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande
befogenheter, m. m.;

Lördagen den 25 maj 1940.

Nr 31.

första lagutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av väckta motioner angående det ekonomiska mellanhavandet
mellan stad, som förenas med domsaga, och domsagans tingshusbyggnadsskyldiga; nr

42, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i häst- och fordonsanskaffningslagen
m. m.;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 13 § lagen den 31 mars 1938 (nr 87) angående skyldighet
för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov
(rekvisitionslagen);

nr 44, i anledning av väckta motioner örn översyn av lagstiftningen angående
rekvisition för krigsmaktens behov; och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn förbud
i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning av väckt motion angående
viss ändring i 19 § lagen örn folkpensionering.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.33 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 31.

Måndagen den 27 maj 1940.

Måndagen den 27 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 276, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.;
samt

nr 283, med förslag till lag med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse
vid krig m. m. och lag med vissa bestämmelser örn utländsk försäkringsrörelse
här i riket vid krig m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anvisande
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 av anslag dels till anordnande
av en reservkraftstation i Fårösund, dels ock till vissa fortifikatoriska
anläggningar m. m.;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anvisande
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 av anslag till kapitalinvesteringar
i fonden för förlag till statsverket dels till barackbyggnader för
lantförsvaret, dels ock till vissa byggnadsarbeten för arméns hundgård;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionsrätten
till vissa anslag å förskottsstaten för försvarsväsendet m. m.;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
viss kronan tillfallen fast egendom;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönetursrätt för
vissa ordinarie tjänstemän hos pensionsstyrelsen; samt

nr 285, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare bidrag
till föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina
för upprätthållande av verksamheten vid skyddshemmet åkerbrukskolonien
Hall.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 294, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937
(nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 295, till Konungen i anledning av konstitutionsutskottets memorial
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § i stadgan den 26
maj 1909 örn val till riksdagens utskott.

Måndagen den 27 maj 1940.

Nr 31.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 296, till Konungen i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till
riksbanken överlämna skattkammarväxlar m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
278, angående översten F. A. K. Allbrandts tjänstepensionsförmåner i händelse
av förflyttning till lägre beställning.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 279, angående åtgärder för åvägabringande av effektivare kronouppbörd
och skärpt kontroll därå.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 280, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 191 § strafflagen
för krigsmakten.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Marits propositioner:
nr 281, angående biträdande av ackord med avseende å lån från statens utlåningsfonder
m. m.; och

nr 282, angående förlängd giltighet för den allmänna beredskapsstaten för
budgetåret 1939/40.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den av herr Herlitz
m. fl. väckta motionen, nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Mannerskantz motion, nr
214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statliga
åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 171—182.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts Äng. rätt för
proposition med förslag till lag angående utövande under vissa utomordentliga
förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgälds- upptaga lån
kontoret tillkommande befogenheter, m. m. m. m.

I en den 24 maj ,1940 dagtecknad proposition nr 277, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag angående
utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, dels ock
bemyndiga Konungen att, där det under krig, vari riket befunne sig, prövades
oundgängligen nödigt, utom riket upptaga lån.

Första kammarens protokoll 19JiO. Nr 81.

Nr 31.

Måndagen den 27 maj 1940.

Äng. rätt för Konungen att utom riket upptaga lån m. m. (Forts.)

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag anhåller att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att detta utskottsutlåtande avser ett synnerligen viktigt ämne.
Det är nämligen här, utöver vad rubriken ger vid handen, fråga om ett
till tiden och beloppet fullkomligt obegränsat bemyndigande för Kungl. Majit
att i riksgäldskontorets ställe utrikes upptaga lån. Anledningen till att jag
har trott mig böra fästa kammarens uppmärksamhet på denna fråga är, att
jag skall tillåta mig att senare under dagens plenum väcka en motion, innefattande
yrkande örn vissa modifikationer i förslaget.

Härefter blev förevarande utlåtande på flera ledamöters begäran ånyo bordlagt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första lagutskottets
utlåtanden nr 41—45 och andra lagutskottets utlåtande nr 29.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner nr
276 och 283 blevo desamma på begäran bordlagda.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 215, av herr Undén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen
samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf, betecknad
såsom § 6, m. m.;

nr 216, av herr Pauli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen
samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf, betecknad
såsom § 6, m. m.;

nr 217, av herr Herlitz, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden
av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande
befogenheter, m. m.; samt

nr 218, av herr Brandt, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare förlängd
giltighet av gällande indelning för taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt samt kommunalskatt av samtliga orter i riket med avseende
å levnadskostnadernas höjd;

nr 29, i anledning av väckt motion örn jämställande av porter klass III i
tillverknings-, försäljnings- och utminuteringshänseende med lättare utländska
viner;

nr 30, i anledning av väckta motioner angående ändring av gällande bestämmelser
örn ortsavdrag enligt skatteförfattningarna;

Måndagen den 27 maj 1940.

Nr 31.

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förordningen den 15 december 1914 (nr
436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket jämte i ämnet
väckt motion; samt

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Mellanängen nr 1 och Österängen nr 2 i Jönköpings län; samt

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppskov med
amorteringar å lån från fiskerilånefonden.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.12 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 31.

Tisdagen den 28 maj 1940.

Tisdagen den 28 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp avlämnade Kungl. Maj:ts proposition
nr 284, med förslag till lag örn vissa ändringar i värnpliktslagen den 30 juni
1936 (nr 443).

Justerades protokollen för

den 22 och den 24 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till talmannen, Första kammaren.

Under åberopande av bifogade läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla
örn ledighet tillsvidare.

Hjelmarsnäs den 26 maj 1940.

Robert von Horn.

Att kabinettskammarherre Robert von Horn på grund av sjukdom (bronchitis
acuta) tills vidare är oförmögen att deltaga i arbetet under pågående
riksdag intygas härmed.

Hjelmarsnäs den 26 maj 1940.

Erik Bergner,

lasarettsläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående expeditionsvakten
i finansdepartementet K. E. Axelssons lönetursrätt;

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande i
vissa fall av kronans rätt till danaarv;

nr 287, i anledning av väckta motioner angående slopande av markegångssättningen; nr

293, i anledning av väckta motioner örn utökning av arbetstiden för befattningshavare
i statens tjänst; samt

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning åt sakkunniga
i akademiska befordringsärenden.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Tisdagen den 28 maj 1940.

Nr 31.

nr 291, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning
angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., såvitt angår förordningsförslaget,
dels ock i ämnet väckta motioner; och

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kungörelse örn
hänförande av vissa automobiler till fordonstypen motorredskap m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 300, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag å tilläggsstat II till understöd åt fiskare jämte i ämnet väckt motion.

Herr statsrådet Bagge avlämnade Kungl. Majrts proposition nr 285, angående
byggnader för nomadskolorna.

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

År 1940 den 28 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksbanken för
valperioden 1940—1943 efter herrar C. P. V. Gränebo och S. Stendahl, vilka
voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda
bank; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1940—1943:

herr Anderson, Axel Ivar, i Norrköping, ledamot av

riksdagens andra kammare.................. med 47 röster,

» Gränebo, Carl Petrus Valdemar, ledamot av

riksdagens första kammare.................. » 47 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1941 försiggått:

herr Magnusson, Harald Teodor, bankråd.......... med 45 röster,

» Ekman, Johan Fritjof, ledamot av riksdagens

första kammare............................ » 44 » ,

» Andersson, Elof, i Fältenborg, ledamot av riksdagens
första kammare .................... » 43 » .

Carl Bengtsson. C. J. Johansson.

Gunnar Bodin.

A. Danielsson.

År 1940 den 28 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret
ej mindre för valperioden 1940—1943 efter herrar K. E. H. Hildebrand, K. H.
Magnusson och K. A. Ryberg, vilka voro i tur att avgå, än även för återstående
delen av valperioden 1938—1941 efter herr statsrådet G. H. Andersson,
dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda kontor; och befunnos
efter valens slut hava blivit utsedda till

ordförande

för valperioden 1940—1943:

herr Hildebrand, Karl Emil Hildebrand, filosofie

doktor.................................... med 44 röster;

Nr 31.

Tisdagen den 28 maj 1940.

fullmäktige

för valperioden 1940—1943:

herr Magnusson, Karl Hilding, i Skövde, ledamot av

riksdagens andra kammare.................. med 42 röster,

» Ryberg, Karl Artur, ledamot av riksdagens andra
kammare ........................... » 42 » ;

för återstående delen av valperioden 1938—1941:

herr von Stockenström, Bo Henrik, ledamot av riksdagens
första kammare...................... » 41 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1941 försiggått:

herr Andersson, Carl Olov Harald, i Dunker, ledamot

av riksdagens andra kammare................ » 40 » ,

» Ström, Torsten Emanuel, ledamot av riksdagens

första kammare .......................... » 39 » ,

» Persson, Gunnar, i Falla, ledamot av riksdagens

andra kammare ............................ » 38 » .

Carl Bengtsson. C. J. Johansson.

Gunnar Bodin. A. Danielsson.

På framställning av herr talmannen beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas örn dessa val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelser till Konungen med anmälan örn de förrättade valen.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 276, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 283, med förslag till lag med vissa bestämmelser örn inländsk försäkringsrörelse
vid krig m. m. och lag med vissa bestämmelser örn utländsk
försäkringsrörelse här i riket vid krig m. m.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet nedannämnda motioner: nr

215, av herr Undén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen samt
till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf, betecknad såsom
§ 6, m. m.; och

nr 216, av herr Pauli, i samma ämne.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet herr Herlits motion, nr 217,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående utövande
under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och
fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.

Tisdagen den 28 maj 1940.

Nr 31.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herr Brandis motion,
nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkanden nr 28—32 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 50
och 51.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
propositioner nr 284 och 285.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 219, av herr Ström, Fredrik, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nied förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen
samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf, betecknad
såsom § 6, m. m.;

nr 220, av herr Ström, Fredrik, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse av § 110 regeringsformen samt § 3 mom. 9 och
10 tryckfrihetsförordningen;

nr 221, av herr Ström, Fredrik, i anledning av Kungl. Majlis proposition
med förslag till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet;
samt

nr 222, av herr Linderot, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller jag härmed örn ledighet från riksdagsarbetet
tillsvidare under juni månad.

Stockholm den 28 maj 1940.

Sven Linderot.

Det i ansökningen åberopade läkarintyget, som jämväl upplästes, lydde
sålunda:

Att redaktör Sven Linderot lider av astmatisk bronkit samt på denna grund
är i behov av vila i för sjukdomen lämpligt klimat intygas.

Stockholm den 27 maj 1940.

Ernst B. Salén.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, det i läkarintyget omförmälda
hindret varade.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.12 e. m.

In fidem
G. TI. Berggren.