RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1940:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1940. Första kammaren. Nr 3.

Onsdagen den 17 januari f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Eriksson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 13, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
17 juni 1932 (nr 245) angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift; nr

14, angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara
mineralfyndigheter å kronojord; och

nr 15, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 8 § 1 mom. lagen den 11
maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning och slakthus.

Herr statsrådet Westman avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 12, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 10, 11 och 15 §§
lagen den 18 juni 1926 (nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å landet,
m. m.; samt

nr 17, med förslag till lag med vissa bestämmelser örn fraktfart med svenska
fartyg.

Föredrogos ånyo och företogos till behandling i ett sammanhang Kungl. StatsverksMaj:ts
propositioner, nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under propositionen
budgetåret 1940/41, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för m'' m''
budgetåret 1939/40, och nr 3, angående förskottsstat för försvarsväsendet
m. m.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det är med osedvanligt
stort intresse och uppmärksamhet riksdag och folk mottagit de meddelanden
och förslag, som regeringen förelägger årets lagtima riksdag. Det är naturligt
att intresset i främsta rummet knutit sig till de punkter i trontal och
statsverksproposition, som beröra utrikespolitiska problem och de härav betingade
åtgärderna till stärkandet av rikets försvar. I särskilt hög grad har
trontalets framhållande av vår förpliktelse att lämna Finlands tappra folk
ali den materiella och humanitära hjälp, som vårt land kan med hänsyn till
sitt eget läge och sina egna möjligheter, funnit gensvar. Jag är övertygad
om att alla medel och vägar, som kunna vara lämpliga, skola prövas av regeringen,
inte minst ur synpunkten av Sveriges självständighet och framtida
oberoende.

Det framstår för mig som alldeles självklart, att vårt lands ställning i
framtiden är nära förbunden med utgången av det finska folkets frihetskamp.

Det är naturligt att denna vårt broderfolks kamp för sin frihet och sitt oberoende
av oss följes med spänt intresse, då ju båda folken sedan sekler tillbaka
varit förenade i en gemensam uppfattning örn rätt och civilisation, örn

Första kammarens protokoll 19W. Nr 3. 1

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
demokrati och frihet och inte minst under senare år deltagit i det gemensamma
nordiska kulturarbetet, i vilket också ingå strävandena för fredens bevarande
och de små nationernas rätt att leva sitt eget fria liv.

Trontalets konstaterande att Sveriges förhållande till främmande makter
är gott är ägnat att i dessa allvarstider verka lugnande. Det inger oss förhoppningar
att regeringen skall lyckas lotsa Sverige genom de nuvarande
svårigheterna.

Det måste emellertid anses önskvärt, att riksdagen i största utsträckning
hålles underkunnig örn regeringens informationer i utrikespolitiska frågor.
Visserligen stöter detta på av oss alla kända svårigheter, men regeringen bör
kunna finna utvägar, som lösa denna fråga på ett tillfredsställande sätt.

I statsverkspropositionen äskas betydande belopp, avsedda att användas
till stärkandet av rikets försvar. Det ofrånkomliga i dessa åtgärder står nu
uppenbart för alla. När den nuvarande samlingsregeringen bildades, voro ju
också de utrikespolitiska problemen och åtgärderna för rikets försvar de huvudpunkter,
som motiverade denna samling. Vad regeringen nu föreslår i
fråga om försvaret synes mig utgöra ett bevis för att regeringen på allvar
ägnar dessa uppgifter sin uppmärksamhet.

Från den meningsriktning, jag företräder, ha, som alla veta, ej saknats yrkanden
på förstärkning av våra försvarsanstalter, men som också alla veta,
ha dessa yrkanden från de meningsriktningar, som haft avgörandet i sin hand,
tidigare ej vunnit det beaktande som varit önskvärt. Det är med bittert beklagande
jag nu konstaterar, att väsentliga svårigheter i finansiella och andra
avseenden nu uppstått på grund av att våra anvisningar härvidlag ej godtagits.
Som det utrikespolitiska läget undergått en gradvis skeende försämring
sedan flera år tillbaka och varnande röster ej saknats, synes det mig att
man har rätt att påpeka att allvarliga försummelser tidigare ägt rum då det
gäller vår försvarsberedskap. Finansministern yttrade i sitt radiotal för några
dagar sedan, att man ej kan »lagra försvarsberedskap». Menar han med detta
något dunkla uttryck, att man ej i åratal kunnat ha folk inkallat till förstärkt
försvarsberedskap, är det givetvis riktigt. Men detta har ju heller ej ifrågasatts.
Vad som däremot varit erforderligt men eftersatts i stor utsträckning,
har varit utbildningen av samtliga värnpliktiga samt en normalt fortgående
materielanskaffning. Hade denna skett enligt såväl de ansvariga militära
myndigheternas äskanden som inom riksdagen framförda yrkanden, hade vårt
läge nu varit betydligt gynnsammare. En rad betydande prishöjningar hade
kunnat undvikas, och vidare hade kostnaderna kunnat fördelas på en längre
tidsperiod och följaktligen blivit lättare att bära. Alldeles särskilt gäller detta
flottans ersättningsbyggnader, som eftersatts på ett beklagligt sätt. Den
tidigare regeringen lär ej kunna frångå sitt ansvar i dessa stycken, även om
vi nu med glädje konstatera den ändring som skett.

Det är uppenbart att den nu framlagda budgeten i största utsträckning fått
sin prägel av de betydande försvarsutgifterna, som nu på en gång måste utkrävas.
Det är ej nog med att skattebetalarna vid själva krigsutbrottet belastades
med en synnerligen tung skattebörda. De utgifter, som den förra regeringen
tidigare vägrade föreslå, då det gällde försvaret, återkomma nu mer
än fördubblade och de bli så mycket svårare att täcka som de medel, vilka
tidigare kunde avsetts för dessa, i stället använts för andra anslag. Dessa
visa sig nu i stor utsträckning bundna, när finansministern själv försöker få
besparingar till stånd i budgeten. Mig förefaller det klart, att vi på grund
av denna något sangviniska s. k. välfärdspolitik levt över våra tillgångar och
nu stå inför delvis onödiga svårigheter, då det gäller absolut nödvändiga, utgifter,
svårigheter som kunnat undvikas eller åtminstone mildras örn regering -

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en tidigare beaktat de krav, som måste ställas på tillgodoseendet av försvarets
behov.

Vad arbetet främst måste koncentreras på just nu är givetvis försvaret och
dess stärkande, och glädjande nog synes ju här enighet råda i huvudfrågorna.
Jag vill emellertid ej underlåta att peka på ett par detaljer. Händelserna i
Finland lia med övertygande styrka visat betydelsen av den enskildes skjutskicklighet
såväl för militära förbands som för enskildas förmåga att lösa
sig anförtrodda uppgifter. Det synes mig uppenbart, att den frivilliga skytterörelsen
här har en speciell uppgift att fylla just nu, och som viljan till frivillig
utbildning synes vara i kraftig tillväxt, borde hela vårt försvar vara
betjänt av att den frivilliga skytterörelsen nu ges betydligt ökade möjligheter
att utbilda inte minst alla dem, som på grund av en alltför kort militär utbildningstid
— eller i vissa fall ingen utbildningstid alls! — ej kunnat förvärva
någon skjutskicklighet. Det omvittnas runt örn i landet ett enastående
stort intresse på detta område, men skytterörelsens möjligheter att tillvarataga
detta äro helt beroende av dess tillgång till banor och ammunition. Då
den av försvarsministern tillstyrkta anhållan örn ett anslag på 470,000 kronor
till skytterörelsen inlämnades den 21 juni 1939, rådde ju ännu fred, och man
kunde ej förutse att övningsbehovet skulle växa i den utomordentliga utsträckning
de senare händelserna betingat. Det synes mig därför som örn det borde
prövas, huruvida ej ett större anslag måtte utgå till detta ändamål — jag är
övertygad om att det blir för försvaret synnerligen väl använda pengar!

Då jag ändå berör detaljer i samband med försvarsberedskapen, kan det också
förtjäna att understrykas, att någon formell byråkratism ej får hindra, att
de till försvarsberedskapen utkallades familjebidrag och hyresbidrag utbetalas
i så god tid, att de utkallades familjer ej bli utsatta för onödiga svårigheter,
liksom heller ej formella skäl få hindra att verkligt behövande erhålla sådana
bidrag.

En annan detalj, som också kan komma att beröra vår försvarsberedskap, är
den propaganda, som från visst håll bedrives i vårt land. Sedan numera riksdagen
givit regeringen det medel, som innehålles uti lagen om vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara, är det att hoppas att därigenom beretts möjlighet
att utan något som helst dröjtsmål fullt effektiva åtgärder må kunna vidtagas.

För att återgå till budgeten i dess helhet förefaller det mig, som om de besparingar,
som kunnat åstadkommas, i själva verket äro ganska obetydliga.
En rad åtgärder ha visserligen vidtagits för att nedbringa de verkliga utgifterna,
men jag kan ej värja mig för det intrycket, att budgeten, trots den allvarliga
krigsperiod vi nu befinna oss i, dock i stort sett har samma karaktär som
en budget under ett högkonjunkturår med rikligt flödande inkomster. Det
torde ej vara tillfyllest att nedskära ett anslag här och ett annat där. .En omfattande
översyn av samtliga utgifter och då också av de s. k. automatiska utgiftsstegringarna
bör komma till stånd. I ett utomordentligt läge som detta
kan riksdagen mycket väl besluta att låta anstå med förverkligandet av vissa
penning-krävande åtgärder, som tidigare beslutats. En noggrann undersökning
över hela linjen bör ge större möjligheter till besparingar, ty sådana äro
ofrånkomligt nödvändiga, och man har dessutom cj rätt att utan vidare utgå
från att nuvarande svåra läge endast är av övergående natur, även örn man
vill hoppas att så är fallet. Men krisen kan mycket väl vara flera år,^ och då
lär en budget av detta slag endast vara ägnad att ytterligare försvåra den
statsfinansiella situationen.

I enlighet med sin tidigare dokumenterade motvilja mot indirekt beskattning
bär finansministern ej heller i denna budget framlagt några förslag till konsumtionsskatter
utöver de av den urtima riksdagen redan beslutade. Läget

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
synes annars vara sådant, att denna väg lämpligen borde föredragits, då det
ju om alla skatter gäller, att de äro att föredraga framför upplåning med tanke
på risken för inflation. Oell örn konsumtionsskatter gäller att de — lämpligt
avvägda — ej ha samma hämmande inverkan på näringslivet som direkta
skatter. Man har vidare anledning att ställa sig frågande inför finansministerns
skaf tekalkyler i vissa avseenden. Omkring 150 miljoner skola belasta
skattebetalarnas hela massa i form av värnskatt, medan en särskild inkomstoch
förmögenhetsskatt skall påföras innehavarna av förmögenheter över 20,000
kronor. Frågan är örn denna senare skatt verkligen kommer att ge den beräknade
summan av 23 miljoner kronor utöver de 27 miljoner, som påräknas i den
så att säga ordinarie förmögenhetsskatten. Riksräkenskapsverket har ju redan
ifrågasatt, om ens den redan befintliga särskilda förmögenhetsskatten skall
inflyta på grund av nedgången i aktie- och obligationsvärden, varför det lär bli
svårt att hoppas på en fördubblad avkastning. Överhuvud taget ter det sig
betänkligt att belasta dessa mindre förmögenheter örn 20,000 kronor och närmast
däröver med en särskild extra förmögenhetsskatt. Många av dessa förmögenheter
äro placerade i fastigheter, som bebos eller brukas av ägaren själv
och som ge ringa eller ingen avkastning. I sådana fall blir skatten ett uttag
av själva det kapital, som på detta sätt placerats.

Man har överhuvud taget anledning att ställa sig tvivlande inför skattekalkylen
i dess helhet. Åtminstone de av oss, som ha erfarenhet från kommunala
budgetfrågor, känna ju nogsamt till, att ju högre uttaxeringen blir,
desto svårare blir det att få in skatterna och desto mer ökas restantierna och
avskrivningarna. Örn budgeten i dess helhet gäller vidare enligt mitt förmenande,
att den i alltför hög grad bär prägeln av den tidigare förda politiken.
Det framstår för mig som ytterst märkligt, att de ansvariga under de senaste
åren med dess goda konjunkturer och förbättrade skatteunderlag visat en sådan
optimism i den statliga hushållningen, att vi efter fyra och en halv månaders
krig, som vi ej deltagit uti, skola behöva räkna med så utomordentligt stort
underskott som i denna budget. Att som förut skett under en högkonjunktur
så till bristningsgränsen utnyttja inkomsterna, att det ej ens var möjligt att
placera de exra försvarsutgifterna i föregående ordinarie budget utan i stället
extra skatter behövde tillgripas, bör åtminstone lia givit den lärdomen, att något
sådant ej får upprepas, örn vi på nytt en gång gå mot bättre tider. Det
visar sig inte minst nu, att den gamla sanningen, att dåliga år alltid följa på
goda och att man under de goda åren bör rusta sig mot de dåliga, håller
streck. All erfarenhet visar att det är ytterst svårt att nedskära utgifter och
åstadkomma besparingar för att återvinna en förlorad jämvikt mellan inkomster
och utgifter. Besparingsaktionen efter förra världskriget står härvidlag
säkerligen ännu i minnet hos åtskilliga. Den visade att det är möjligt, om resoluta
åtgärder vidtagas — men sådana lämnar åtminstone årets statsverksproposition
ej anvisningar på.

Det förefaller mig vidare, som örn finansministern ej tillräckligt beaktat risken
för inflation, då han framför inskränkningar i budgeten och införande av
konsumtionsskatter i så stor utsträckning som föreslås föredrar att anlita
lånevägen för att täcka underskottet i budgeten. De synpunkter härpå, som
beröra den utländska betalningsbalansen, böra givetvis även beaktas. En alltför
hög levnadsstandard medför för närvarande, såsom för övrigt redan framhållits
från nationalekonomiskt håll, en hastig förbrukning av utländska tillgångar,
och denna har sin givna gräns. En förnuftig budgetpolitik måste
även härvidlag se till att jämvikt vinnes. Den statliga hushållningen måste
ses i samband med landets. På båda områdena föreligger brist, och den föreliggande
statsverkspropositionen har ej skapat den klarhet örn hur bristen skall

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
täckas, som varit önskvärd. Det måste bli riksdagens uppgift att nu taga
upp budgetpolitiken i dess helhet till granskning — en medelsanskaffning som
helt bär prägeln av ett provisorium är ej tillrådlig.

I detta sammanhang må också på nytt sägas, att den statliga skattepolitiken
får nu mindre än någonsin handhavas så, att den undandrar näringslivet oundgängligen
nödvändigt kapital, lika litet som de vidsträckta fullmakter regeringen
har i vissa fall, t. ex. prisregleringslagen, få användas så att de lägga
onödiga svårigheter i vägen för näringslivet. Det är dock ytterst på näringslivets
kapacitet och förmåga att uthärda påfrestningar, allt vilar, och varje åtgärd,
som insnör företagsamheten och vållar friktion för näringslivet, är nu
mer än annars skadlig. Tillämpningen av prisregleringslagen och skattepolitiken
bör inte få föranleda något nervkrig mot landets företagare -— staten får
ej i onödan irritera näringsliv och skattebetalare. Åtgärder, som kunna medverka
till en försämring av skatteunderlaget, böra örn möjligt undvikas.

Finansministern har nämnt att han förutsätter att »underskottet icke kommer
att överstiga tillgången på frivilligt sparande i landet». Han nämner emellertid
inte vad som kommer att ske, örn denna förutsättning ej uppfylles. Nu
räknar man med en årlig nationalinkomst på c:a 10 miljarder kronor, och underskottet
i årets budgeter beräknas ej överstiga en miljard, varför man ju egentligen
ej skulle behöva måla läget i alltför mörka färger. Men när det gäller
extra ordinära förhållanden, vilka delvis kunnat undvikas genom en smula
mer framsynthet under gångna goda tider, hade man gärna sett åtminstone en
antydan om hur ett svårare läge än dagens skulle kunna bemästras. Vi lämna
nämligen tyvärr inte med bestämdhet utgå från att nationalinkomsten i fortsättningen
kommer att förbli lika hög som hittills, liksom vi ej heller med
någon grad av säkerhet kunna räkna med att ej utgifterna komma att stiga
oerhört mycket mer. Liksom en enskild person med försäkringar och på annat
sätt söker gardera sig mot oförutsedda utgifter, borde väl även här funnits åtminstone
en antydan örn de utvägar finansministern anser sig kunna räkna
med i ett vida försämrat läge — han hör ju till en åsiktsriktning, som i sitt
program talar örn en planmässig folkhushållning.

Av finansplanen framgår att en betydande upplåning för täckandet av bristen
i budgeten behöver ske, och i den kapitalbudget, som åtföljer statsverkspropositionen,
föreslås också betydande kapitalinvesteringar för olika ändamål. Jag
har emellertid ej i handlingarna kunnat finna några uppgifter om huruvida regeringen
ämnar fullfölja förra årets riksdagsbeslut örn förstatligandet av enskilda
järnvägar. Det torde allvarligt kunna ifrågasättas om dessa betydande
kapitalinvesteringar — det rör sig, vill jag minnas, om c:a 330 miljoner kronor
— som på grund av detta beslut skulle företagas, nu verkligen böra komma
till stånd, då lånebehovet redan visat sig så stort och budgeten under kommande
år kan komma att ytterligare ökas.

Det torde vara högeligen önskvärt, att kommunikationsministern snarast
låter sin uppfattning härom komma till synes, då det för närvarande råder en
viss osäkerhet bland vissa av de berörda företagen, hur de själva skola bedriva
sin egen investeringspolitik i fråga örn förbättringar och nyanläggningar. Jag
känner från förra världskriget fall, då företag av detta slag på grund av
bränslebristen vidtogo åtgärder för utnyttjande av torvfyndigheter, och det har
sagts mig, att vissa företag nu tveka örn hur man skall förfara donna gång,
detta inte minst med hänsyn till deras ovisshet örn eventuell ersättning härför
vid en kommande uppgörelse med staten. Givetvis bli sådana frågor i hög
grad beroende av huruvida förstatligandet av dessa företag kommer att ske
vid en nära eller längre bort liggande tidpunkt.

''Även i övrigt förefaller det som örn kapitalbudgeten torde böra granskas

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.),
ingående. Vissa beskärningar kunna säkerligen göras i fråga örn poster, som
ej ovillkorligen betingas av det nu rådande krisläget. Vissa avsättningar till
fonder, till exempel till sådana som äro avsedda för bostadsbyggande, ba ju
från början tillkommit både nied hänsyn till bostadsförsörjningen och eventuell
arbetslöshet. Fråga är örn fullföljandet av dessa planer inte bör ske i ett
något saktare tempo än vad de senaste årens högkonjunktur med dess ytterligt
låga räntor medgivit —- detta under förutsättning att ej arbetslöshetsskäl eller
andra tvingande orsaker föranleda till annat.

Jag Ilar vidare observerat, att det i budgeten finnes en tydlig tendens till
övergång från reservationsanslag till förslagsanslag, och det kan ifrågasättas
örn ej denna utveckling bör vridas åt andra hållet. Som bekant får förslagsanslag
överskridas, och när som i föreliggande statsverksproposition så många
anslag fått karaktär av förslagsanslag, förloras redan från början möjligheterna
att utöva en fast kontroll över budgeten, liksom över hela den statliga
verksamheten. Det blir också svårare att hindra en icke förutsedd eller avsedd
utsvällning av budgeten. Hur allvarlig denna tendens i själva verket är,
framgår bäst av det faktum, att på endast ett departements huvudtitel av 57
utgiftsposter äro ej mindre än 47 förslagsanslag och således endast tio reservationsanslag
eller obetecknade anslag. Jag är naturligtvis alldeles på det
klara med att vissa anslag måste få karaktären av förslagsanslag, men dessa
skola enligt min mening utgöra undantagen och ej regeln.

Eftersom jag nu kommit in på frågan örn anslag, kan jag inte underlåta att
peka på ett anslag under tredje huvudtiteln, vilket jag tycker är ägnat att förvåna,
nämligen ett anslag på 15,000 kronor till viss upplysningsverksamhet i
så kallade fredsfrågor. Summan är visserligen obetydlig i förhållande till budgeten
i dess helhet, men som anslagets berättigande tidigare varit ifrågasatt,
synes det nu som örn det saklöst kunde ha slopats, helst som varje besparing är
värdefull.

Statsverkspropositionen innehåller vidare flera viktiga poster, som endast
beräknats i avvaktan på proposition, som kommer att avlämnas framdeles under
riksdagen. Detta gör det givetvis något svårare att på detta stadium bedöma
budgeten i dess helhet. Beträffande det stöd och de åtgärder, som äro
avsedda för jordbruksnäringen, lia också på åtskilliga punkter bebådats propositioner
framdeles. Jag vill här endast uttala den förväntan, att intet här
underlåtes, som kan bidraga till upprätthållandet och stärkandet av denna viktiga
näringsgren.

Tiden medger icke några ingående detaljgranskningar, vilka också vid detta
tillfälle skulle vara olämpliga, men det förefaller mig som om vissa betänkligheter
måste yppas emot kommunikationsministerns förslag till omläggning
av det till vägunderhåll på landet utgående bidraget av bilskattemedel. Det
förefaller, som örn det skulle bli ytterst svårt att där göra en så noggrann beräkning
och avvägning att ej orättvisor skulle uppstå vid tilldelningen av de
fasta anslagen till de olika vägdistrikten. Den starka kontroll, som numera
utövas över vägförvaltningen, torde vara sådan, att den hittills tillämpade metoden
med tilldelning av bidrag efter den verkliga kostnaden för vägunderhållet
borde kunna tillämpas även i fortsättningen.

Då en remissdebatt i början av en lagtima riksdag även ger möjlighet till
uttalanden, som gå utanför statsverkspropositionens ram, kan jag ej underlåta
att erinra om de på senare tid vidtagna åtgärderna att genom tillfälliga förordnanden
göra vissa omplaceringar på viktiga chefsposter och att utnämna till
exempel länschefer endast för kortare tid. Då jag ej känner de närmare omständigheterna
i de förevarande fallen, vill jag ej närmare beröra dessa, men
med hänsyn till vikten av stabilitet och kontinuitet i den högsta ledningen

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
inom statliga verk och institutioner måste jag anmäla betänkligheter, därest
det avses att på detta sätt inleda en praxis på området.

När jag nu i vissa avseenden framställt erinringar, har jag gjort det i den
föreställningen att tillkomsten av en samlingsregering icke får betaga möjligheterna
att göra påpekanden eller framställa förslag örn ändringar i regeringens
framställningar. Det förefaller som örn man på alla håll delade den
uppfattningen, att en öppen och fri kritikrätt är till gagn för vårt land och
bidrar till det bästa möjliga resultat av de beslut, som fattas. Till sist vill
jag, herr talman, understryka, att representanterna för den meningsriktning
jag företräder nu komma att gå till verket med granskning av budgeten och
övriga regeringens förslag i vederbörande utskott visserligen med förbehållen
rätt att göra de erinringar vi på sakliga grunder finna påkallade men dock i
den anda av lojalitet mot regeringen, som tidsläget med dess maning till nationell
samling kräver.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Remissdebatten skall ju an knyta

till den av regeringen framlagda budgeten. Förutsättningarna för att
i detta avseende i år hålla sig till reglerna kunde ju tyckas vara större än
någonsin, eftersom vi begåvats med en budget av alldeles exceptionellt slag,
mer samlande än någonsin och framför allt mer tyngande än någonsin för
skattedragarna. Man har emellertid på känn, att budgetbekymren i denna
remissdebatt icke skulle kunna fånga intresset i alltför hög grad. Trots de
oerhörda bördor, som läggas på folkets axlar, är man säkert redo att bortse
ifrån dem. Åtminstone ställas dessa bekymmer i skuggan. Huvudparten
av intresset koncentrerar sig nämligen som rimligt är på det stora skådespelet
där ute, framför allt på händelserna på den mindre krigsskådeplatsen, den i
vårt grannland. Jag vill därför inte, och jag har inte någon anledning därtill,
fördjupa mig i en sådan finkamning av statsverkspropositionen som den
föregående talaren har ansett sig böra exekvera. Men några ord vill jag i alla
fall även säga örn den.

Det finns ju ett intimt samband emellan budgeten och dessa andra stora
frågor, som fånga allt vårt intresse. Budgeten är som sig bör präglad av
det utrikespolitiska läget. Att det kräves så mycket pengar av skattedragarna
sammanhänger med att vårt land befinner sig i farozonen, i det farligaste läge
som Sverige befunnit sig uti på 130 år, ja kanske på ändå längre tid. Ju
mer vi offra av pengar, ju mer vi uppbåda av intresse, desto större bli våra
förutsättningar att kunna motstå de påfrestningar, som den nära framtiden
kan bära i sitt sköte. Varje utgift, som göres, och varje huvudtitel, som
komponeras, får lov att ses som ett led i denna nationens rustning för sitt
hårda prov, vilket naturligtvis inte betyder att endast det, som tages från
de civila uppgifterna och offras för försvaret, skulle fylla ett sådant behov.
Även de moraliska kvaliteterna hava betydelse och en avgörande betydelse
i en tid som den nuvarande. Allt som göres för att öka sammanhållningen
och samkänslan mellan olika grupper inom nationen, tjänar detta vällovliga
syfte.

För egen del skulle jag vilja ur denna synpunkt uttala min tillfredsställelse
med att den nedskärning av de sociala utgifterna, som självklart har
blivit erforderlig, icke gått hårdare fram än den gjort i budgeten, och jag
skulle vilja utvidga detta uttalande till att omfatta en önskan örn att statsmakterna
betraktade det som en uppgift av allra största vikt att råda bot på
den arbetslöshet, som trots allt förekommer i många kommuner inom landet.
Staten har anledning att intressera sig för detta icke bara ur humanitär synpunkt.
Jag måste för min del finna det vara en anomali att så många män -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

_ Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
iiiskor i landet skola gå lediga och inte kunna finna arbete, när det ändå
är en allmän känsla av att alla armar behövas för det allmänna och för vårt
eget väl i denna tid. Å andra sidan får varje klass och varje människa lov
att lämna sin tribut — även de, som redan förut levat i en viss närhet av
existensminimum. Jag är övertygad om att alla, även dessa, ge sin andel i
denna tribut med glädje och icke med suckan.

Ur denna^ synpunkt få även årets stora avtalsuppgörelser på arbetsmarknadens
område betraktas. Man har i samtliga dessa, på grundval av en uppgörelse
mellan landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen, utgått
fran en viss reglering uppåt av de till arbetarna utgående lönerna. Å andra
sidan äro även dessa arbetare säkerligen medvetna örn att de nya villkoren
betyda sänkt levnadsstandard för dem liksom för andra medborgare i landet.
Uch det mäste betyda sänkt levnadsstandard för alla människor i landet om
den ekonomiska kraft, som staten behöver för att kunna fylla alla sina uppgifter,
skall kumm uppnås. Det bar sagts i tidningarna, och den föregående
talaren var inne även på det kapitlet, att den framlagda budgeten är en
iniiationsbudget, icke minst pa grund av de oerhört stora lån, som det förutsattes
att man skall upptaga under det kommande budgetåret. Professor Cassel
har ju påyrkat mera konsumtionsskatter, och även herr Johansson i Fredrikslund
tycktes anse, att det var en framkomlig väg, att man skulle låna
mindre och lägga mera på människornas livsföring. Vad man syftar på är
val närmast att man skall taga mera av dem, som minst hava, och att man
skall lägga mindre på framtiden.

För egen del har jag i alla fall en livlig känsla av att man inte kan komma
stort längre på konsumtionsbeskattningens väg. Man måste till och med
ifrågasätta, om icke den urtima riksdagen på vissa områden gatt över gränsen
lör det lämpliga i detta avseende. Detta gäller icke minst vin- och spritbeskattningen,
som tydligen inte kommer att ge de inkomster för staten, som
finansministern har räknat med. Jag har icke någon invändning att göra
emot att finansministern anser sig behöva ytterligare någon tids erfarenhet,
innan han tar upp till prövning frågan om en revision i detta avseende, men
särskilt beträffande vinet förefaller det i dag som örn en revision av urtima
riksdagens beslut inte skulle kunna undvikas, icke minst med hänsyn till att
det i landet finns sa stora lager, som hota att förfaras, örn de icke konsumeras.

Vad nu inflationsfaran beträffar, ankommer ju allt på om det vid låneprogrammets
utförande skall visa sig möjligt att hålla det inom ramen av det
sparande, som vår nation är mäktig även i dessa tider. Örn däremot inkomsterna
förbrukas för upprätthållandet av en oförändrad levnadsstandard
och endast en mindre del av överskottet blir tillgängligt för statens behov, så
ligger naturligtvis den faran nära till hands att en inflation inte kan undvikas.
Det är ett förhållande, som bör uppmärksammas av alla människor
i detta land. Det må sägas vara en nationell plikt för varje medborgare att
spara i denna tid, således även för den allra fattigaste. Å andra sidan gäller
det ju att beakta dessa förhållanden även vid låneprogrammets utförande, vid
själva Finens upptagande. Man bör med andra ord medvetet sträva efter att
komma i kontakt med just de mindre spararna. Örn, för att taga ett enda
exempel, det blir tal örn att upplägga ett premieobligationslån •— vilket väl
är antagligt och kan livligt förordas -—- bör det sörjas för att pengarna till
detta lan icke komma ifrån riksbanken eller ifrån affärsbankerna, vilket ju
i sa fall bara är en omväg till riksbanken. Detta har ju varit fallet i hög
grad vid uppläggandet av de tidigare premieobligationslånen på grund av de
liberala belåningsvillkor för premieobligationer, som bankerna ha tillämpat, och

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
det innebär ju endast att man tar ur den en fickan och lägger i den andra. Man
bör, som sagt, sörja för att pengarna till premieobligationslånen icke komma
från bankerna, utan att de komma från folkets egna besparingar, även örn
det måste ske genom att bankerna följa en betydligt mera restriktiv politik
än förr i fråga örn belåning av premieobligationer.

Vad det allmänna världsläget och det utrikespolitiska läget för vårt land
beträffar, finns det ju så många komplicerade sammanhang, så många aspekter
och så många möjligheter, att man kunde hålla långa och ordrika föredrag
örn desamma. Å andra sidan tror jag inte, att det är mängden av ord, som
betyda mest för vårt folk i denna situation. Det, som betyder något, är den
hoppfullhet, den förtröstan och den beslutsamhet, som överföres till folket från
riksdagen själv, visserligen genom dess ord men framför allt genom dess
handlingar.

Man har i flera tidningar före denna remissdebatt framställt krav på att
det den här gången skulle talas ut riktigt klart, så att folket finge veta, vad
regeringens tanke örn läget är och vilka planer den hyser. Man vill med
andra ord ha ett klart upplagt program för vårt lands utrikespolitik. Jag
tror nu inte att det finns möjlighet att i vårt land i detta avseende komma
stort längre, än man har kommit i andra länder. Icke ens de krigförande länderna
ha ju offentliggjort några program utöver det rent allmänna, att man
skall vinna seger över fienden. Örn det finns några mer djuplodande sådana
program, aktar man sig under alla förhållanden för att alltför naivt skriva
dem fienden på näsan. Även för vårt neutrala land kan det finnas skäl att
iakttaga en viss återhållsamhet i fråga örn deklarerandet. Det är med beklagande
som man måste konstatera, att denna återhållsamhet ofta inom vårt
eget land, i våra egna tidningar, utlägges som om det inte funnes några riktlinjer,
som örn allt vore svävande och osäkert. En viss stillsamhet i det yttre
framträdandet tolkas, mer eller mindre mala fide, som räddhåga eller rent av
som ovillighet att tillvarataga de nationella intressena. »Kraftlöshet» är den
sista klyschan, som blev synlig så sent som i går, och den klyschan slungades
ut ungefär samtidigt som den svenska regeringen publicerade den kraftiga
och beslutsamma not till Sovjetunionen, som föranleddes av Sovjetunionens
protest mot vad som kallades vår oneutralitet i politiken. Man frågar sig
verkligen vad det är för intressen som ligga bakom en sådan propaganda.
Nationella intressen kan det under alla förhållanden inte vara.

Kraftlöshet är något som inte får prägla svensk politik i denna farofulla
tid. Därför bör det också betecknas som onationellt, för att inte använda ett
ännu hårdare ord, att karakterisera den som kraftlös när den inte är det. Jag
är för min del övertygad om, att de ansvariga män från olika partier som sitta
i den svenska regeringen äro långt mera kompetenta att avgöra vad rikets
väl kräver i dag och i morgon än de självdubbade riddare för folkmeningen
som söka misstänkliggöra kraften och allvaret i den politik som nu föres. Jag
är också på det klara med, att folkmeningen står så samlad som gärna är
möjligt bakom den nuvarande regeringen, när denna utan stora ord och åthävor
gör sig till tolk för och instrument för den fasta vilja till livet som
präglar vårt folks hållning i den nu rådande krisen. Jag är däremot inte
lika säker på, att samlingen linde varit lika fullständig örn de andra: riddarna
av de stora orden hade bokbills med samma hilga uppdrag.

En sällsynt enighet har kännetecknat vårt folks uppträdande inför de hårda
prövningar som i dag övergå vårt finska broderfolk. Aldrig i hela vår
historia har det svenska folket känt med ett folk eller deltagit i dess lidanden
så som det i dag gör inför det finska folkets strid flir sin frihet och sin rätt
att leva som ett fritt folk. Denna medkänsla, denna vilja litt bringa hjälp har

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
avsatt märkliga uttryck i deri rörelse som nu går fram genom vår nation. Att
de samtidigt framkallat yttringar av missnöje hos den motsatta parten ligger
i sakens natur. Jag hyser å andra sidan de allra livligaste förhoppningar örn
att styrkan i denna rörelse, liksom i det finska folkets egen hjältemodiga
strid, skall inför hela världen, även inför dess motståndare på slagfältet, utgöra
ett vittnesbörd örn oemotståndligheten i den livsvilja och den folkliga
kraft som nu består sitt stora beundransvärda prov. Det finska folket kommer
inte att dö. Det kan inte kuvas. Örn det kunde inkorporeras av en främmande
makt, i en främmande stat, så komme det att inom denna utgöra ett
så farligt ferment, att erövraren snart nog komme att ångra sin vinst- Det
finska folket kommer heller aldrig att kunna påtvingas en annan regim än
den det självt vill ha. Det var framför allt detta jag syftade på, när jag i
mitt lilla yttrande efter uppläsningen av regeringsförklaringen före jul talade
om det meningslösa kriget. Krig är överhuvud taget meningslöst. Även
för erövraren är det meningslöst, inte minst därför att denna aldrig skulle
kunna tillgodogöra sig följderna av sin så kallade seger.

Den officiella svenska politiken i förhållade till det finska kriget har bland
annat fått ett uttryck i den not, som vår regering avgivit som svar på den tidigare
sovjetryska protestnoten. Jag vill för min del helt ge min anslutning
till den lugna uppriktighet och den fasta manlighet som i denna not deklarerats.

Det är mäktiga krafter som nu äro i rörelse i världen. Så mäktiga att
mången lätt nog får den uppfattningen att ett litet folk som vårt saknar all
möjlighet att med egna maktmedel hävda sig gentemot de påfrestningar som
kunna komma. Finlands exempel inte minst har visat att sådana betraktelser
icke äro berättigade. Detta exempel har stärkt de små folkens förtröstan och
givit dem nya förhoppningar. Den svenska riksledningen har säkert aldrig
skattat åt defaitistiska stämningar. Det bevisar bland annat de oerhörda anslag
som under de senaste åren beviljats till militära ändamål.

Jag skulle i detta sammanhang vilja framhålla att det ju inte är nödvändigt
att tala örn den snö som föll i fjol. Vi ha haft delade meningar, alla ha
sett fel endels och rätt endels. När den senaste talaren uppehöll sig vid vår
bristfälliga försvarsberedskap och gjorde gällande att denna skulle lia varit
mindre bristfällig, örn man hade följt hans och hans partis anvisningar under
tidigare år, tror jag att han förbisåg åtskilligt. Om vi hade följt högerprogrammet
1936, hade vi inte stått så särskilt mycket bättre i dag. Jag erinrar
örn att det program som den gången samlade åtskilliga partier, bland annat
högern, gick löst på den magiska slutsiffran av 148 miljoner kronor. I
den statsverksproposition som nu är framlagd går den ordinarie försvarsbudgeten
upp till vida över 300 miljoner, och till detta belopp Ilar den kommit under
ledning av en socialdemokratisk försvarsminister. Ändå ingår i denna
summa icke ett långt större belopp som måste beräknas för själva neutralitetsvakten
och för åtskilliga andra utgifter till försvaret. Jag tror inte att
det finns någon anledning för någon högerman att sätta sig på sina höga hästar.
Det finns ingen anledning att rikta klander mot den föregående regeringen.
Jag tror tvärtom att den förtjänar allt beröm för att den i tid har varsnat
faran och utan fasthållande vid doktriner och fördomar vetat att laga sina
dispositioner efter denna nya erfarenhet.

Men det är inte vapnen enbart som man har att räkna med. Själva viljan
till livet betyder minst lika mycket, vilket också det finska exemplet har visat.
Det finns måhända ingen anledning att räkna med det allra värsta, men vi
få vara beredda på allt. Vi ha rätt att av vår regering vänta en klok, en
smidig och en förutseende politik. Men vi räkna också med en kraftfull led -

Onsdagen den 17 januari 1940 £. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
liing som samlar nationens livsvilja i sin hand. Å andra sidan har regeringen
rätt att av alla människor och riktningar, inte minst av den svenska pressen,
vänta en lojal pliktuppfyllelse som underordnar sig det stora hela i nationens
välfärds intresse. Frågan örn förhållandet mellan stat och press, överhuvud
taget om pressens lojalitetsplikt, har under de sista månaderna kommit upp
till diskussion. Det finns i dag en av regeringen tillsatt kommitté som arbetar
med det ytterst svåra problemet örn vilka tvångsmedel en regering i farliga
tider skall kunna tillgripa för att disciplinera en icke lojal press. Det
är ingen överraskning att detta regeringsinitiativ framkallat oro i presskretsar
och överhuvud taget i kretsar, där man skattar det fria ordets betydelse i
ett fritt samhälle som ett av de högsta av alla värden. Jag hoppas så varmt
som jag kan uttrycka det, att det fria ordet i vårt land skall förbli okränkt i
.alla tider. Men ansvaret för att så sker är inte bara regeringens och inte bara
riksdagens, utan också den svenska pressens. Det är ett stort ansvar, och det
är en väsentlig del av den kraft utåt och inåt som vårt land i dag och i morgon
skall kunna mobilisera mot tidens våld för att kunna leva. Demokratien
är, herr talman, när allt kommer omkring, som Litvinov sade örn freden, odelbar.

Med dessa betraktelser, herr talman, ber jag att få ansluta mig till yrkandet
örn remiss av statsverkspropositionen, och jag gör det i förhoppningen att
denna remissdebatt skall inför världen klargöra den svenska riksdagens vilja
att samverka till en lycklig lösning av de stora uppgifter som i dag föreligga
för hela vårt folk.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Uti det allvarliga läge, vari
vi nu befinna oss, krympa meningsskiljaktigheterna i de politiska frågorna
alltmera samman inför den allt överskuggande uppgiften: värnandet av vår
frihet och vårt oberoende. Vårt folk har visat sig mäktigt att omkring dessa
värden åstadkomma en samling, som i offervillighet och samhällsanda på
mångfaldigt sätt kommit till uttryck. Den samlingsregering, som för några
veckor sedan bildades, är även ett uttryck för att hos folkets valda ombud
samma mening blivit förhärskande. Vår frihet har blivit oss sa värdefull, så
■omistlig, och vi lia därigenom bättre förståelse för detta värde även för andra
folk. Den vilja till hjälp åt Finland, som kommit till så allmänt uttryck, vittnar
otvetydigt därom. Det är icke blott detta hjältemodiga folks heroiska
kamp för sin frihet, vilken väckt en hel världs beundran, som åstadkommit
elen flod av offervilja som nu strömmar över vårt land. Det är heller icke fruktan
eller oro för att det nästa gång kan gälla även oss, utan det är lika mycket
de rent mänskliga känslor, som kammarens ärade ålderspresident ofta gjort
sig till tolk för, att även ett litet folk bör ha rätt att få leva sitt fria liv. Och
med denna vår inställning till krav som borde vara rena rättfärdighetskrav,
måste vår högsta önskan och strävan vara att kunna bidraga till att åstadkomma
fred och försoning. Den av regeringen vid flera tillfällen tillkännagivna
ståndpunkten, att dess oavlåtliga strävan skall vara att hävda vår självständighet
och neutralitet, har därför allmän anslutning. Visserligen kan vår
neutralitet under nu rådande förhållanden bli utsatt för stora påfrestningar.
Men med fast vilja böra vi dock kunna hoppas att lotsa oss rätta vägen. Neutralitetens
upprätthållande kräver liven stora kostnader och offer flir vart folk.
Men de åtgärder som äro nödvändiga för stärkande av var försvarsberedskap
och för dess hållande i ett tillfredsställande skick få vi bära, de få icke underlåtas.
Vad man äger rätt att fordra är emellertid, att de offer och de kostnader,
som nedläggas härför, komma till den bästa användning och nå högsta

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
möjliga effektivitet, vilket ju är en förutsättning för att förtroendet för vårt
försvarsväsen skall kunna upprätthållas. Inkallelserna till den förstärkta försvarsberedskapen
böra då så anordnas, att såväl de inkallade som även de av
allmänheten, som ej äro särskilt bevandrade i militäryrkets hemligheter, förstå
meningen därmed. Likaså är det önskvärt att tiden användes på ett sätt som
ger dem förbättrad utbildning icke minst vad skjutskicklighet och användning
av nyare och moderna vapen beträffar. Statsmakterna få icke underlåta att
tillhandahålla medlen därför. Jag har från åtskilliga håll hört erinringar om
att det skulle saknas vad som behövs i detta avseende. Enhetligheten i gällande
bestämmelser bör också iakttagas, så att rättvisa vid rekvisitioner för
försvaret kommer till tillämpning. Tiden är hård, och vi vilja nog icke öka
dess bisterhet. Men under dessa tider få vi med fast beslutsamhet möta svårigheterna.

_ Ben föreliggande statsverkspropositionen bär också tidens prägel. Minskning
och nedskärningar förekomma på många anslag, där man skulle önskat
att de hade utgått oförändrade, medan återigen ökning förekommer på andra.
Finansministern synes ha gjort allvarliga försök att spara in åtskilliga miljoner,
men trots prutningen på flera punkter har resultatet ändå inte blivit
så lysande, beroende på automatisk stegring av vissa anslag. Det icke minst
betydelsefulla i den föreliggande statsverkspropositionen är vad som icke står
där och vad som bebådas skall täckas genom beredskaps- och tilläggsstater.
Detta kan så avsevärt förändra budgeten, att det icke nu är möjligt att bilda
sig en uppfattning örn hur den slutligen kommer att vara beskaffad.

Det framlagda budgetförslaget bär även i många avseenden spår av ovisshet.
Det synes ha varit svårighet att beräkna såväl inkomster som utgifter.
_ Finansministern har bibehållit alla de nya och förhöjda skatter, som tillfälligt
infördes vid urtiman, men får likväl en betydande underbalansering av
budgeten, eller brist borde vi väl rätteligen kalla det, som på ett eller annat
sätt senare måste täckas. För innevarande budgetår beräknas denna brist,
med den omfattning försvarsberedskapen har, uppgå till 500 miljoner kronor,
och om samma försvarsberedskap skulle uppehållas även nästa budgetår till
cirka 1.000 miljoner. Huru detta skall täckas ställer finansministern på framtiden.
Lånevägen är väl slutligen den enda möjliga att beträda; att balansera
ett så stort underskott låter sig ju icke göra. Finansministerns ståndpunkt
att uppskjuta beslutet örn hur täckning skall sko synes mig i detta fall vara
att förorda, då ett så stort belopp ej bör täckas på en gång utan slås ut på
en längre tid än ett år, i synnerhet som dess storlek ej nu låter sig beräknas.
Beträffande inkomsterna synas de vara upptagna med en viss försiktighet och
böra, om ej för stora rubbningar inträda på det ekonomiska området, vara
hållbara. Utgifterna däremot torde vara ännu svårare att med säkerhet beräkna,
i synnerhet som kostnaderna för försvarsberedskapen äro så ovissa. Huruvida
finansministern skall lyckas i sina strävanden att hindra en mera allmän
prisstegring är ganska ovisst. Priserna ha stigit på de flesta av de varor
som importeras, av vilka kol och koks utgöra en betydande del, och även för
en mängd inom landet förfärdigade alster ha priserna höjts, varav järn och
jordbruksmaskiner icke sakna betydelse.

Inom handeln och varudistributionen konstateras samma företeelse. Och
på penningmarknaden har ränteläget undergått en avsevärd stegring. Allt
tillsammans gör att det torde bliva svårt att hålla prisstegringen tillbaka. Vad
som kan göras härför bör emellertid göras. Onödig lyximport bör också begränsas.

Genom de omfattande inkallelserna till försvarsberedskapstjänst ha en
mängd armar tagits ifrån näringslivet och sysselsättas nu i improduktiva för*

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
rättningar. Detta kan naturligtvis inte undgå att i viss mån påverka produktionsvolymen
inom landet och därigenom även folkets levnadsstandard. Örn
emellertid en begränsning äger rum på vissa områden och nyanläggningar och
nybyggnader såväl inom statens verksamhetsområden som inom den enskilda
byggnadsverksamheten och inom vägväsendet minskas, behöver det inte därigenom
bli så stora återverkningar på folkets levnadsstandard. Bostadsstandarden
iir ju ganska hög i vårt land, särskilt i städerna, örn än något mindre
på landsbygden. Örn det under någon tid blir stillestånd på dessa områden
och de frigjorda krafterna användas till den förstärkta försvarsberedskapen,
så böra olägenheterna härav ej bli så stora. Nybyggnaderna kunde ju senare
utföras, och örn arbetskraften nu kunde utnyttjas för ändamål, där stort behov
nu förefinnes, så synes det mig vara att förorda. Naturligtvis kommer
på vissa områden en brist på arbetskraft att uppstå, och på andra områden
arbetslöshet. Det är då statens uppgift att medverka till att omflyttning
till andra sysselsättningar möjliggöres i sådana fall där arbetslöshet uppstår.
Det synes mig vara en viktig uppgift att medverka till att åstadkomma den
anpassning inom näringslivet på detta område, som är nödvändig.

Jordbrukets betydelse för vårt folks livsmedelsförsörjning behöver knappast
framhållas. Den utveckling, som modernäringen under senare år genomgått,
gör den även vida bättre skickad än den var under förra krigstiden att
fylla sin uppgift.

I fråga örn vissa råvaror för jordbruket, såsom gödningsämnen och kraftfoder,
äro vi dock i viss mån beroende av utlandet, och ökade importsvårigheter
i dessa hänseenden skulle kunna medföra skadliga rubbningar. Redan
under tidigare år har tillgången på arbetskraft inom jordbruket på många håll
varit ganska knapp. De företagna militärinkallelserna ha därför drabbat jordbruket
ganska svårt. Att en allmän mobilisering skulle hårt beröra jordbruksnäringen
och därmed en viktig faktor i fråga om folkförsörjningen är uppenbart.
Detta problem synes därför vara värt statsmakternas synnerliga uppmärksamhet.
Effektiva och lämpliga åtgärder böra vidtagas, som kunna möjliggöra
ett fullgott utnyttjande av de resurser som stå till förfogande samt
tillföra jordbruket den arbetskraft som så väl behöves.

Tjänstepliktigt folk i värnpliktsåldern, som icke erhållit nödig utbildning
för militärtjänst, bör givetvis icke onödigtvis undandragas jordbruket. Även
i övrigt bör all möjlig hänsyn tagas till önskvärdheten av att den viktiga insats
i fråga örn vår försvarsberedskap, som jordbruksnäringen utgör, på tillfredsställande
sätt måste fyllas.

Jordbruksministern betonade vid urtima riksdagen, att enighet numera råder
därom, att jordbrukarna böra erhålla skäliga, med hänsyn till produktionskostnaderna
anpassade priser för sina produkter. Från bondeförbundets sida
ha vi även alltid klart hävdat nödvändigheten av en produktionsfrämjande
jordbrukspolitik, som genom en därför anpassad prissättning skapar fram
tillräckliga kvantiteter av behövliga livsmedel. Här har den statliga jordbruksregleringen
stora möjligheter att påverka produktionens avvägning.

På grund av prisregleringens frikopplande från de för detta ändamål inrättade
acciserna är denna ännu mer än tidigare beroende av de åtgärder, som
av statsmakterna i annan form vidtagas. Genom direkta åtgärder och den
vidsträckta handlingsfrihet, som på grund av urtima riksdagens beslut lagts
i regeringens hand, ha emellertid ökade möjligheter beretts till smidig anpassning
efter i nuvarande tidsläge lätt ändrade förhållanden.

Be finnes det därvid önskvärt att av andra skill ■— sociala eller penningpolitiska
— motverka stegringen av jordbrukets produktpriser, böra dess utövare
icke ensamma bära kostnaderna härför. Tvärtom talar omtanken om

Nr 8.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
folkförsörjningen uppenbarligen för att de ökade produktionskostnader som
kunna tillkomma på lämpligt sätt uppvägas.

Mjölkproduktionen bör under nu rådande förhållanden tryggas och margarinfabrikationen
anpassas för att i erforderlig omfattning bereda rum inom
landet för smöret. Regleringen måste anknyta till de förhållanden, varunder
produktionen i olika landsdelar och under skilda förutsättningar bedrives.

Vi ha Norrland såsom ett ur jordbrukspolitisk synpunkt särskilt kapitel
med betydelsefulla, starkt lokalbetonade problem. Icke minst framträder här
starkare än på de flesta andra håll det naturliga sambandet med skogsbruket.
Med hänsyn till speciella produktionsförhållanden kräver även småbruket
ett särskilt tillgodoseende.

Den betydande del av vårt lands jordbrukarkår det här gäller kan icke
förbises, när det blir tal örn åtgärder till det svenska jordbrukets fromma.
Och, såsom jag förut berört, skjuter det nuvarande tidsläget jordbruket alldeles
särskilt i förgrunden just med hänsyn till folkförsörjningen.

Beträffande vägväsendet föreslår kommunikationsministern i år ändrade
grunder för beräkningen av bidrag till vägunderhållet på landet. Detta utgår
nu med 85 procent av underhållskostnaden för senaste år. Enligt förslaget
skall visserligen samma procentsats utbetalas, men efter ett genom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknat belopp av underhållskostnaden för
åren 1937 och 1938. Fördelningen skall även ske genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Någon rätt till erinring däremot är icke avsedd. Kommunikationsministern
beräknar, att underhållskostnaderna på grund av reducerad
trafik böra minskas till 80 procent av vad som år 1939 utgått. Bidragen
beräknas för 1939 med 70 miljoner, och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
beräknat samma bidrag för 1940 till 58.8 miljoner kronor, medan kommunikationsministern,
utgående från de nya beräkningsgrunderna, ansett sig kunna)
förorda en sänkning av samma bidrag till 51 miljoner kronor.

Emot kommunikationsministerns avsikt att göra en besparing även på detta
område torde ej vara så mycket att erinra. Men med hänsyn till att bidragen
för de olika vägdistrikten skola beräknas efter en kostnad, som ligger två
år tillbaka i tiden, är det mycket tvivelaktigt, huruvida en rättvis fördelning
därigenom ernås. Inom flera vägdistrikt har organisationen byggts ut och
kostnaderna ökats, varigenom vägdistrikten bundits vid utgifter, som icke utan
stora svårigheter kunna beskäras. Materiel och dammbindningsmedel äro av
många vägdistrikt redan inköpta och till priser, som ligga omkring 50 procent
högre än tidigare. Även örn kvantiteten alltså skulle begränsas till två tredjedelar
av vad som under år 1939 förbrukats, så kommer ändå kostnaden för
dessa materiel att uppgå till samma belopp som tidigare. När därtill kommer,
att mot fördelningen ej får göras erinran eller att densamma ej får överklagas,
en princip, som ej brukar tillämpas i svenskt förvaltningsväsen, så måste
man ställa sig ganska betänksam mot denna nyhet.

De bebådade eller föreslagna nyheterna förekomma eljest icke så talrikt
uti den föreliggande statsverkspropositionen. Den är ju utarbetad med hänsyn
till att sparsamhet, måttfullhet och försiktighet lia måst iakttagas på
alla områden. Det är endast inom ett område, där man mera får lov att se
på effektiviteten och vad som är nödvändigt än på kostnaderna — där man
måste skaffa vad man förmår. Budgeten och statsverkspropositionen bära ju
också prägeln härav. Liksom föregående talare vill jag därför hoppas, att
när riksdagen går till prövning av de föreliggande förslagen, det skall ske
i känslan av ansvar och med en vilja att i samförstånd komma till den bästa
lösningen. Under åberopande av vad jag yttrade i början av mitt anförande
tillåter jag mig uttala den förhoppningen, att regering och riksdag under för -

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
troendefullt samarbete skola på bästa sätt söka lösa föreliggande frågor. Jag
vill tillika liksom den närmast föregående talaren framhålla, att jag hoppas,
att det språkrör för vår opinion, som den fria pressen utgör, måtte företräda
en sådan mening, som i övrigt företrädes av den ansvariga ledningen i vårt
land, ty därigenom gagnar den bäst vårt land under nu rådande förhållanden.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Inför det fruktansvärda drama, som
nu utspelas i Europa och som nått alldeles inpå våra egna gränser och ställt
Sverige i en mera farofylld situation än det varit i under 130 år, bli alla ord
så tomma och meningslösa. Själv har jag en stark känsla av att det nu minst
av allt är plats för deklamationer. Nu kräver tiden själv handling, men handling
av ansvarskännande män och kvinnor, som ställa in hela sin gärning, all
sin vilja och strävan i fosterlandets tjänst.

Hetta handlande skall äga rum under ledning av landets ansvariga regering,
som har rätt att påkalla allmän samling och allmänt förtroende, då den
fullgör sin svåra uppgift, nu mera krävande och ansvarsfylld än kanske någonsin
förr. För egen del hälsade jag den nuvarande regeringens tillkomst med
den största tillfredsställelse. Den representerar en verklig samling av nationens
bästa politiska krafter. Det är enligt min mening rent nonsens att påstå,
att regeringen skulle blivit mera vuxen sin uppgift och att den skulle omfattats
med större förtroende hos folket, om i densamma ingått några s. k. kraftkarlar
utanför riksdagen. Ingen har mig veterligt kunnat peka ut, vilka märkeliga
män som därmed åsyftats. Och ännu mindre har man kunnat bevisa
eller ens göra sannolikt, att sådana »outsiders» skulle ha bättre och på ett mera
förtroendeingivande sätt än Konungens nuvarande rådgivare handhaft rikets
affärer. Åtminstone från riksdagens sida — och jag vågar påstå, att den
alltjämt representerar det svenska folket — är det naturligt och riktigt, att regeringen
mötes med ett praktiskt taget enhälligt förtroende.

Den dryga månad, som gått sedan regeringen trädde till, synes mig ha
ådagalagt, att vi, som hälsade denna samlingsregering med glädje, haft rätt.
Dess ställning är helt visst nu starkare än för en månad sedan. De, som ständigt
vilja utså misstro och söka fel, ha blivit färre. Regeringen själv har
ryckt undan grunden för belackarna och de professionella klandrarna. Den
har lugnt och besinningsfullt handlat, och det är just vad svenska folket nu
vill att dess regering skall göra.

Jag är också viss om att regeringen kan påräkna icke blott riksdagens utan
också den stora kompakta folkmajoritetens anslutning till den utrikespolitiska
linje den konsekvent fullföljer. När den strävar »att skapa förtroende och
respekt åt vårt folks vilja till självständighet och neutralitet», som det hette
i regeringsförklaringen, då har den en överväldigande majoritet av folket med
i denna strävan. Det finns nu liksom under världskriget en högröstad grupp,
som jag i avsaknad av en bättre benämning kallar för aktivister. Jag betvivlar
icke dessas fosterländska sinnelag, men jag misstror deras utrikespolitiska
omdöme, och jag tror att det finns starka skäl att uttala ett varningens
ord, om grupper och kotterier söka driva en egen utrikespolitik vid sidan av
eller i strid med den politik, som föres av landets ansvariga regering.

Man må icke försöka framställa den starka folkrörelse, som nu samlar hela
vårt folk i en utomordentligt glädjande enighet till stöd för det blödande och
härjade Finland, såsom en aktivistisk rörelse mot regeringen. Den är tvärtom
ett stöd just för regeringens strävan, som vår Konung i trontalet uttryckt så:
»Sverige har känt och känner sin förpliktelse att lämna Finlands tappra folk
all den materiella och humanitära hjälp, som vårt land med hänsyn till sitt eget
läge och sina egna möjligheter kan giva.»

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

För min del betraktar jag det nationella uppvaknande, som nu äger rum i
Sverige, som morgonrodnaden till en ny dag, gryningen till en framtid med
vidare oell hoppfullare perspektiv än de senare årtiondenas. Jag vill också
uttryckligen betona, att jag ser Finlands hjältemodiga kamp för sin frihet såsom
ett av historiens vackraste och mest beundransvärda exempel på vad en liten
nation verkligen kan uträtta när den hotas till livet och när den endräkteligen
samlar sig sig för att göra sitt yttersta. Icke minst för andra små stater i liknande
läge är Finlands exempel manande och styrkande.

Gärna vill jag också ansluta mig till den så ofta uttalade uppfattningen, att
det för Sverige är av yttersta betydelse, att Finland bevaras såsom en fri och
självständig stat. Vi hjälpa oss själva, då vi hjälpa Finland. Därför bör och
skall Finland erhålla ali den hjälp det står i vår förmåga att ge. I det avseendet
hyser jag icke den ringaste tvekan. Men, herr talman, hjälpen skall
ges på det bästa och mest effektiva sättet, och den skall ges så, att den icke
kastar oss ut i förvecklingar, vilka vi måhända icke kunde behärska och som
kanske t. o. m. direkt lände Finland till skada. För min del är jag livligt
övertygad örn att de yttersta avgörandena i dessa avseenden måste träffas av
landets regering, vilken ensam Ilar den nödvändiga översikten över läget och
ensam har ansvaret för att landets säkerhet icke sättes i fara.

Detta givetvis under förutsättning att den sittande regeringen verkligen har
den inställning till Finlandshjälpen, åt vilken den givit så oförtydbara uttryck
i regeringsförklaringen och nu senast i trontalet. Och därpå tvivlar icke jag.
De allra senaste dagarna har en viss press häftigt och hänsynslöst angripit
regeringen och särskilt dess chef med beskyllningar örn bristande vilja och
förmåga att leda Sveriges politik och särskilt dess utrikespolitik. Och man
tror sig i dessa angrepp, vilka också insinuera skiljaktiga meningar inom regeringen
på avgörande punkter, lia stöd av en utbredd folkmening. Örn regeringens
inbördes solidaritet tillkommer det icke mig att göra något uttalande.
Men i fråga om det svenska folkets mening upprepar jag vad jag nyss uttalade:
Det är grundfalsk^ örn man försöker göra gällande, att detta folks majoritet
genom sin högeligen prisvärda solidaritetsförklaring med Finland och
med sina stora offer av pengar och arbete velat giva sin anslutning till någon
aktivistisk äventyrspolitik.

Den nationella enighet, åt vilken jag så varmt gläder mig, skulle dödas och
vårt folk kastas in i förödande strider, som kunde äventyra hela vår framtid,
om de splittringens krafter, på vilka jag hänsyftar, skulle erhålla eftersträvat
inflytande. Vad är det i själva verket man vill? Den nuvarande regeringen
duger inte, säger man. Den nu sittande riksdagen, vars förtroende denna regering
åtnjuter, duger givetvis inte heller. Kanske är det själva demokratien
man vill komma åt. Vi må icke fördölja för oss, att det är farliga tendenser,
som här uppenbara sig. Det gäller att se upp i tid och icke låta vilseleda sig
av fagert tal.

»Tryggandet av rikets säkerhet står i förgrunden», heter det i trontalet. Ja,
herr talman, tryggandet av rikets säkerhet är nu icke blott vår största, den är
nära nog vår enda verkligt betydelsefulla uppgift. Ty kan den uppgiften icke
fyllas, är allt det andra, allt lagstiftande, allt medelsbeviljande, all granskning
och revision av platt intet värde. Därför är stärkandet av vårt försvarsväsen
nu den ojämförligt främsta uppgift, vi skola samlas om. Intet tjänar
det då till att tjata om tidigare försummelser och missgrepp. Ingen nytta
kan det göra att komma med förebråelser mot dem, vilka man menar icke ha
varit tillräckligt förutseende och vidsynta. Nu gäller det att i denna situation
göra det allra bästa vi förmå. Och örn den uppgiften kan Kungl. Maj:ts
regering och riksdagen enas. Inga offer äro här för stora, inga bördor för

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tunga. Vi måste göra offren och taga på oss bördorna, så sant vi vilja leva
som en fri nation. Jag är viss örn att regeringen och närmast försvarsministern
kommer att förelägga riksdagen alla de förslag till försvarsförstärkningar,
som nu befinnas erforderliga och möjliga, och jag är säker på att riksdagen
kommer att icke blott välvilligt pröva dessa förslag utan i sin mån bidraga till
deras utformande på bästa möjliga sätt. Det skulle förvissso stå oss dyrt, om
vi nu ådagalade en missriktad sparsamhet med anslag till försvaret. En sådan
sparsamhet ha vi helt enkelt icke råd med.

Men naturligtvis måste riksdagen bestämt hävda, att de stora anslagen
komma till planmässig användning och att sparsamhet och ordning bli rådande
även inom den militära förvaltningen. Redan vid urtimans remissdebatt
omnämnde jag, att så visst icke alltid varit fallet. Sedan dess har jag
hört omnämnas ett otal exempel på slöseri och dålig disposition av medel.
Men jag vill icke gå in på detta kapitel, eftersom jag är övertygad örn att
den särskilda revision, som kommer att igångsättas, skall noggrant undersöka
förhållandena och i sinom tid framlägga resultaten. Jag förstår dessutom
väl, att särskilda svårigheter möta med den utomordentligt stora apparat, som
nu satts i gång och som hänger så strängt samman, att man icke ens kan
rätta till ett upptäckt fel i organisationen, därför att man då riskerar icke
överskådliga konsekvenser på kanske många områden.

Vår värnpliktiga ungdom, som nu i viss utsträckning mobiliserats, får under
hårda villkor göra sin plikt mot landet. Över detta skall icke klagas, och
det har varit en stor glädje att iakttaga, hurusom de unga själva utan minsta
knot och klagan tagit bördorna på sig. Men, herr talman, det må icke missförstås,
om jag säger, att tjänsten icke bör göras tyngre än sorn är oundgängligen
erforderligt. Det bör sörjas för att förläggningen, särskilt långt uppe
i norr, blir någorlunda dräglig, och det bör ordnas så att mathållningen Maså
riklig, som det hårda klimatet fordrar. I allmänhet har det helt säkert
också i dessa avseenden gjorts vad som varit möjligt att göra. Meneden militära
organisationen är väl icke så fulländad, att det icke klickar på en eller
annan punkt. Och när det sker. kan det göra icke bara pojkarna själva utan
försvaret skada. Jag vädjar till försvarsministern att jämte allt annat han
skall ombesörja också ägna någon ytterligare uppmärksamhet åt frågan om
de mobiliserades förhållanden, icke minst beträffande mathållningen.

örn försvaret skall jag ytterligare icke säga mera än att jag livligt hoppas,
att regeringen ingenting försummar i fråga om vår industris krigsmobilisering
och att den materialanskaffning, som skall göras, sker på sådant sätt,
att den ger snara resultat. Det, som kan bli färdigt först om flera år, måste
nu stå tillbaka för det, som örn någon månad kan skänka oss ökad säkerhet.

Nära frågan örn vårt försvar står spörsmålet örn huru vi skola kunna värna
oss mot direkt samhällsskadliga, ja, landsförrädiska element inom landet.
Det måste kännas icke blott förödmjukande utan nära nog vanärande, att det
alltjämt inom kommunala organ och i riksdagen finnes representanter för en
riktning-, som icke företräder svenska utan främmande intressen. Med uppriktig
glädje bär jag iakttagit den upprensning, som håller på att äga rum
inom de fackliga organisationerna. Vad som av statliga verk i samma riktning
åtgöres må också noteras med tillfredsställelse. Att justitieministern
upprepade gånger beslagtagit och åtalat tidningar av kommunistisk färg, är
också mer än viii befogat. Den nya lagstiftning, sorn vid den urtima riksdagens
slut antogs, skall väl lämna regeringen ökade möjligheter att inskrida
mot och oskadliggöra landsförrädiska stäm piili gar. Jag hoppas att dessa möjligheter
verkligen utnyttjas, och jag uttalar därjämte den förväntan, att rege Första

kammarens protokoll 19h0. Nr 8. 2

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ringen, om ytterligare lagstiftning i samma riktning visar sig nödvändig, icke
försummar att framlägga förslag därom. Riksdagen skall förvisso icke neka
sin medverkan till den upprensning, som här är oundgänglig.

Då jag nyss talade örn åtalen mot kommunistpressen, inskränkte jag avsiktligt
min komplimang till justitieministern till att gälla åtalen mot just denna
press. Den står nämligen i absolut särklass. Det är mig omöjligt att ge
samma betyg åt justitieministerns åtalsbeslut i vissa andra fall. Det enligt
min mening mest omotiverade åtalet ledde lyckligtvis icke till resultat. Tidningen
blev frikänd. Jag föranledes av dessa åtal och av den nyligen igångsatta
utredningen rörande tillämpningen av, eventuellt ändringar i tryckfrihetsförordningen
att för min del uttala ett bestämt varningens ord. Vår tryckfrihet
är liksom vår yttrandefrihet, vår församlingsfrihet m. m. enligt
min mening en hörnsten i vår demokratiska samhällsbyggnad av sådant
värde, att den icke kan få bli föremål för några attentat i aldrig
så välmenande uppsåt. Det är klart, att pressen skall visa ansvarskänsla
och ta hänsyn i en allvarlig, ja kritisk situation. I stort sett gör den också
detta på ett utomordentligt sätt. Jag är innerligt glad över att pressen icke
är likriktad, att det alltjämt finns utrymme för en personlig stämma, som talar
fritt ur sitt eget hjärta. Jag är personligen säker på att alltför betydelsefulla,
ja omistliga värden skulle gå till spillo i det ögonblick pressens frihet
allvarligt kringskures. Det är klart, att verkliga missbruk av tryckfriheten
skola beivras. Därtill lämnar också vår nuvarande tryckfrihetsförordning
otvivelaktigt möjlighet. Att väsentligt rubba på nu gällande stadganden är
enligt min mening en mycket allvarlig sak, och jag vill därför uttrycka en
livlig förhoppning örn att planer i denna riktning icke måtte komma till utförande.

Vid en remissdebatt skulle man väl egentligen tala örn den framlagda statsverkspropositionen.
Örn denna har jag hittills icke sagt ett ord. Jag kan
glädja kammaren med att de reflexioner jag i detta sammanhang vill framföra
varken skola bli många eller långa. Jag har nämligen sagt mig, att det
nu omöjligen kan tjäna något till att orda vare sig om vidtagna eller uteblivna
besparingar och ännu mindre om sättet för täckande av de väldiga utgiftsbelopp,
som finansministern måst upptaga. Den nu framlagda budgeten är
ju alls icke någon nödbudget. Man har avvisat nya anslagskrav, och man har
prutat litet nästan överallt. Ser man på det blygsamma slutresultatet, så
kan man nästan ifrågasätta, örn inte prutningarna ibland mera bli ägnade att
åstadkomma olust än göra någon verklig nytta för statsfinanserna. Jag kan
ändock icke göra någon allvarlig invändning mot finansministerns metod. Vi
ha ännu inte kommit i sådant ekonomiskt nödläge, att vi kunna vara beredda
att uppge de framsteg, särskilt på sociallagstiftningens område, som blivit
genomförda, och till vilka den meningsriktning jag tillhör så gott som undantagslöst
medverkat. Det är uppenbart, att om tiderna bliva sådana, att vi få
skjuta allt annat åt sidan för att kunna rädda vårt liv, då måste budgeten få
ett helt annat utseende än den nu framlagda, och då skall förvisso vårt folk
visa sig mäktigt att gå igenom även den prövningen.

Herr talman! Mitt remissdebattanförande skall icke bliva längre. Jag kan
emellertid inte sluta utan att än en gång med ali den kraft jag är mäktig
understryka vikten av att vi möta den kommande tidens påfrestningar, vilka
de än må bliva, såsom ett enat folk, samlat kring vår regering, som förvisso
förtjänar det förtroende och den tillit, som vi vilja skänka den.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Lindhagen: Herr talman! Den siste talaren slutade med att vi borde
samlas kring vår regering såsom vår naturliga ledare. Jag är också glad
över att vi äntligen ha fått en samlingsregering. Det är ett experiment, som
kan bli till vägledning. Men jag vill å andra sidan också i likhet med vad herr
Höglund skrivit i Social-Demokraten säga, att vi inte få sjunka ned till att
bli ett skenparlament, såsom skett t. ex. i Tyskland, Ryssland och Italien,
utan här skall råda fri talan, och här kunna sanningar framkomma, som det
kan vara nyttigt också för en samlingsregering att få kännedom örn.

Årets statsverksproposition, örn vilken denna remissdebatt skall röra sig,
innebär ostridigt en krigsberedskap i första och man kan säga även i sista
rummet. Kulturfronterna nödgas vidkännas ytterligare förknappningar. Nya
anslag, som ansetts omistliga och utlovats särskild uppmärksamhet denna riksdag,
ha fått krypa i skrinet. Den sedvanliga uppräkningen i trontalet av väntade
propositioner saknas alldeles.

Trontalets gamla försäkran, att Sveriges förhållande till främmande makter
är gott, återkommer, ehuru statsverkspropositionens rustningsfront och våra
upplevelser utgöra en levande protest mot uppgiften örn ett sådant välförhållande.
Detta känna vi alla, och i mina ålderspresidenttal har jag berört kausalsammanhanget.
Men den gamla försäkringens upprepande har väl ett fogsåsom
uttryck åt en förhoppning, att förhållandet snart åter kan bli gott. Därför
har den väl för dagen fyllt sin bestämmelse.

Tidsläget kräver dock, enligt vad många ute i landet mena, att man går
till grunden med tingen. De senaste lagtima och urtima riksdagarna ha, som
sagt, ägnat sig åt upprustningen och t. o. m. ansett nödigt — vilket jag inte
vill bestrida — att stifta vissa tvångslagar. Man hade dock sannerligen inte
behövt låta tvånget gå så långt, att man suspenderat motion sr ätt en. Riksdagens
motionärer hade dock bort kunna komma med erinringar mot det polisgodtycke,
som nu släpps löst i landet i olika instanser. Vi känna det från förra
världskriget. Det måste vara någon uppsikt över det stora missbruk, som kommer
till stånd i alla länder med en sådan frihet för polismakten och andra dylika,
hemliga stabsorganisationer för att hålla folket till ordningen efter maktens
tycken.

I fråga örn upprustningen, som jag också måste finna mig i såsom en nödvändighet
för tillfället, vill jag dock framhålla, att det är problematiskt, om
det inte varit bättre, ifall stormakternas upprustning hade besvarats med avrustning
från de mindre staterna eller någon av de mindre staterna. Jag undrar,
om det inte hade varit lyckligare både för det landet och för hela mänskligheten,
som fått ett sådant föredöme. Jag har vågat framföra detta såsom
en tänkvärd sak, ty Finland har just visat, hur man har kunnat hålla sig fri,
då man icke varit rustad — men nu håller Finland på att gå under, därför att
det är rustat. Hade en sådan avrustning förekommit där, då hade bombplanen
inte fått någon uppgift och verksamhet — bombplanen, som ju äro världshistoriens
största förbrytare. Ett sådant avrustat land hade blivit till en helgedom
för folken i hela världen, som alla längta efter fred. Det hade, om anfall inträffat,
fått vida större visshet att återvinna friheten än örn det lilla landet
erövrats med vapenmakt.

Hur var det med Finland? Det var även under den ryska tiden ett konstitutionellt
fritt land med en egen författning. Denna var inte från Finlands
sida omhägnad med någon som helst härordning, därför att det var förbjudet
för finnarna att hålla regementen. Så kom då Bobrikovs villde, varvid man
ville försöka att avklippa åtskilligt av den fria finska författningen. Schaumans
pistolskott gjorde slut på detta regemente. Visserligen hotade Ryssland
med vapenmakt, men då inträffade det för Finland och även för världs -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
historien betydelsefulla kriget med Japan, vilket ledde till de asiatiska folkens
första seger över en europeisk stormakt. Finland hade inga vapen, men
det organiserade en privat generalstrejk. Då blevo ryssarna, som voro engagerade
i det japanska äventyret, så rädda, att de återgåvo Finland dess författning.
Där ha vi således ett exempel på ett litet land, som kunde reda sig
utan vapen på ett mycket bättre sätt än det nu kan med sina vapen.

Vi fredsaktivister, om jag så får kalla oss, ha tövat att föreslå, att vårt land
skulle följa exemplet. Det första försöket är äventyrligt. Men det är ett fruktansvärt
perspektiv, som nu reser sig vid horisonterna, att slutligen bli underkuvad
med vapenmakt. Mitt enda inlägg örn upprustningsfrågan under urtima
riksdagen gick därför ut på, att örn det anses nödvändigt, att vi skapa pansarskepp,
böra dessa ha samma fart som stormakternas, med vilka de skola tävla
örn herraväldet på havet. Därför skulle jag ej kunnat förorda en minskning
av kostnaderna för ett sådant skepp genom att minska dess fart. Där måste
jag instämma med Fabian Månsson, som i en liknande situation under förra
världskriget sade: »Dessa nya krigsskepp kunna ju inte ens fly!» Att kasta
pengarna i sjön på det sättet kan inte heller en fredsaktivist vara med om.

Nu kominer jag till huvudsaken, som närmare utvecklades i de två ålderspresidenttal,
som jag nyligen har hållit. Vi fredsaktivister mena, att vid sidan
av upprustningen skall sanningens makt även mobiliseras. Här står
striden mellan osanning med stöd av våld och sanningen, som ensam kan göra
oss fria. Det finns nämligen orsaker till krig och rustningar. De äro, såsom
jag ofta framhållit, enligt historiens berättelser och samtidens upplevelser
fem stycken, nämligen nationalitetsförby eket, språkförbistringen, ekonomiskt
kaos, överbefolkning och förakt för de andliga värdena. Detta kan inte alltför
ofta upprepas.

Det gäller nu att icke gömma undan för folken de odödliga kraven på en
internationell rättsordning, som alla människor längta efter. Det hade också
varit ett stöd för Finland i dess kamp nu, örn man samtidigt från de neutrala
länderna eller från Norden rest krav på att vi vid sidan av debatterna om
krigsfrågorna även skola gå fram för världsfreden, för den internationella
rättsordningen med kännetecknande av dess detaljer, så att folket kunde begripa,
vad det var fråga örn, och det inte bara bleve en längtan efter någonting
i allmänhet.

Andre vice talmannen Åkerberg sade, att det inte var en mängd av ord, som
här behövdes. Här, sade han, får inte någon kraftlös politik förås, utan i stället
skulle man ha livsviljan i sin hand. Jag förstår så väl, att han då syftade
på oss fredsaktivister. Han har också skrivit en ledare i örebrokuriren i anledning
av att jag i det första ålderspresidenttalet förordade, att man vid sidan
av rustningarna skulle företa en mobilisering även av sanningens makt, så
specificerad som jag har sagt. I tidningen skrev han med stöd av tryckfriheten,
att »hr Lindhagen fordrade i stället för upprustning en mobilisering av sanningens
makt». Det var väl ett hörfel, ty herr Åkerberg är ju en samvetsgrann
person, men referatet innebar en förljugenhet, och på det sättet får en tidningsredaktör
sprida vilka osanningar som helst bland folket. Det var bara fråga
örn ett par ord, bevars, orden »vid sidan av», som ersatts med »i stället för».
Men han önskade, att det skulle tolkas på det sätt, som han återgav det, och
så kom han fram till att löjet(?) dödar.

Om sanningens makt med den utformning, som jag nyss angav, har för övrigt
Tegnér sagt:

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
»Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.

Hon varnar alltjämt för den nattliga värld
och pekar alltjämt mot en annan.»

Konungen skriver ju också i trontalet, att han hoppas få stöd för sin mening,
att vi nu även skola verka för fredens tillblivelse. Det är just detsamma,
som vi också påyrka, men det är Konungen som person, som medgivit
detta. Partierna tillåta inte, att man talar örn freden som en omistlig realitet
just nu.

Stora fredskongresser ligga bakom uppslaget om fredens tillblivelse vid sidan
av våra rustningar. Jag behöver inte räkna upp dem. Jag har deltagit
i dem, och de ha enhälligt uttalat sig just för fredsaktivisternas tillägg till
upprustningen. En biskop i Norge vid namn Eyvind Berggrav har precis
samma uppfattning. Han har skrivit en broschyr, som syftar till att man
samtidigt med rustningarna skall förbereda freden. Jag har nyligen fått den
-—- han har tillägnat mig den. Och han har hållit ett föredrag inför Oslos studenter,
vari han sagt, att så skall problemet ställas. Oslos studenter! Här
skulle, synes det, inte kunna tänkas, att några studenter av något slag skulle
vilja höra ett sådant föredrag.

Vidare finns det en folkhögskola i Danmark, som heter Keslinge, på Fyen
—■ den första folkhögskolan i världen, säger man där. Man har där bildat
en särskild nordisk avdelning under ledning av en svensk, läraren Arne Lindgren,
som jag står i förbindelse med. Den har just nu till uppgift att arbeta
för att Norden skall gå fram med en mobilisering av sanningens makt samtidigt
med rustningarna. Sanningen är på marsch. Ni skola inte föreställa er,
att vi komma att uppgiva denna sak, ty folket kommer att sluta upp kring
den mer och mer. Jag begriper inte, vad det går åt gamla Sverige, som inte
tolererar en sådan självklar sak. Det var en gång någonting ruttet i Danmark,
såsom Hamlet sade, och på den här punkten kan jag inte förstå annat
än att det är någonting ruttet även i Sverige i vår tid.

Vi tala således för denna Nordens kallelse, och vi skola söka bereda utrikesutskottet
någon sysselsättning, ty någon annan motionär än den, som här representerar
fredsaktivisterna, kan knappast förväntas. Men detta utskott, som
efter nio års bemödanden kom till stånd på mina motioner, har hittills enhälligt
avstyrkt allt detta. Nog är det trevligt att bo i detta land. Jag förstår
Strindberg, då han sade, att fäderneslandet hade värkt bort. Var det någon,
som mumlade?

Vi lia också, som jag nyss nämnde, flera inre frågor, som inte få förglömmas.
Vi behöva en allmän revision av grundlagarna; de äro gamla och innehålla
åtskilligt nu overkligt, och där finnas luckor, som böra fyllas. En sådan
revision påkallades av mig redan 1917 i en omfattande avhandling, och
sedan har detta upprepats vid andra tillfällen. Men konstitutionsutskottet
säger: kail inte komma i fråga! Nå, vi få då ta upp några detaljer.

Utrikesutskottet har ju blivit ett utskott med ett Janusansikte. Till en del
utgör det en fortsättning av den gamla utrikesnämnden, som det ju var meningen
att få bort. Utrikesministern har också hittills huvudsakligen, för att inte
säga alltid, låtit utskottet fungera som denna nämnd, när han haft någonting
att meddela. Då föras där inga protokoll, och man får ingenting veta om vad
som säges. T. o. m. statsrådet Westman kallade det en gång för en förgylld
råttfälla. Kungen sitter ju också ordförande, så det är ett litet statsråd, som

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hålles där, i strid mot grundlagens förbud mot att Konungen är närvarande vid
några riksdagens förhandlingar. Det är således också en laglöshet.

Så måste vi slå vakt örn interpellationsrätten. Det är alldeles nödvändigt,
att denna konstitutionella praxis blir lagfäst, ty nu är det snart ingen alls
fason på den. Om en kammare beviljat en interpellation, skulle det inte falla
mig in, örn jag vore statsråd, att inte svara på densamma. Det vore ju ett
brott mot demokratiens helige ande och således det svåraste brottet, herr talman!
Det har rentav gått så långt, att vederbörande statsråd förkunnat inför
kammaren, att han först skall fråga partiledarna, örn de lia någonting emot att
en interpellation besvaras — och det gällde just fredsfrågan, som jag talade
örn. Då är det verklig fara på det här taket.

Likaledes bör motionsrätten omhägnas. Vi hade i gamla tider en författning,
som förstod att fördela den rättvist. I vanliga fall var motionstiden
10 dagar, men i fråga örn ärenden, som skulle behandlas av tillfälliga utskott,
sattes motionstiden till 20 dagar, och när det gällde grundlagsfrågor, fick det
motioneras hela riksdagen. För att nu minska riksdagens arbete ville man
hindra sådana motioners tillkomst, och motionstiden sattes över lag till 12
dagar. Jag tror, att det kan vara på tiden att återinföra den gamla redbara
ordningen.

Så Ira vi den stora frågan örn demokratien. Den är ju hotad, och vi äro en
demokratisk stat. Jag vill dock säga, att s. k. självhärskare eller imperatorer
alltid behövas i upprörda tider. Därför kan jag inte sätta mig emot fullmakterna
till regeringen. Men även i fredstider sitter ju här hos oss i varje vinkel
och vrå en diktator. Och komma vi till pressen •— den behöver ju också reformeras
i högsta grad -— finna vi, som den föregående talaren sade, »att dess
tryckfrihet inte får minskas». Vilka ha tryckfrihet i detta land? I min motion
1910 förklarade jag, att bara bokförläggare och tidningsredaktörer Ira sådan,
och vi andra få stå inför tidningsredaktörerna med mössan i handen och
tigga vår rätt, när det gäller de andliga tingen. Jag känner dig, vackra mask,
på grund av en oändlig massa fall!

Vidare straffas inte den, som skriver något brottsligt, utan pressen har fått
rättighet att hålla en bulvan, en fattig sate, som man säger, vilken gärna går
i fängelse för uppehället. Är det också demokrati? Skall inte även bär den
straffas, som är skyldig? Jag kommer igen vid denna riksdag med motion även
därom, örn jag hinner, med den korta motionstid, som nu förekommer.

Så lia vi frågan örn en ledande tanke och en ordnande hand över jordproblemet,
särskilt för Norrland. Här ha tre kommissioner — Norrlandskommittén,
jordundersökningen och jordkommissionen — kämpat för att återbörda till allmogen,
som det heter, de odlingslägenheter, som finnas kvar på de av industri
och skogsspekulanter från staten gratis förvärvade eller plundrade jordarna,
som ingingo i Gustav Vasas donation till Norrlands jordbrukare av hela den då
obebyggda delen av Norrland.

Det talas örn att jordbruken äro för små, så att jordbrukarna behöva tilllägg
av jord, men det har visat sig omöjligt att få rättelse nu, då industrialismen
har sin andra stora uppgång. Ingen regering, av vad kulör den vara må,
intresserar sig för saken annat än beträffande någon liten detalj, som visserligen
också den kan vara viktig. Greve Douglas, landshövding och f. d. utrikesminister,
lantbruksstyrelsens chef Feilitzen, Fredrik von Wachtmeister,
som var chef för domänstyrelsen — alla dessa män förordade — Wachtmeister
genom suppleant — återlämnande till allmogen där uppe genom tvångsavlösning
av odlingslägenheterna, som ingingo i det gamla Gustav Vasa-arvet. Nu
hålla norrlänningarna möten och börja sammansluta sig, de klaga över, att
de ha det så knappt, att jordbruken äro så små och att de äro missgynnade
på olika sätt. Men det första villkoret för att de skola kunna höja sig är väl,

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att de få mera jord och få den jord, som rätteligen tillhör dem. Men det är
omöjligt! . .

Så lia vi psykiatriens privata rättsskipning här i landet. Den mäste jag återkomma
till, örn jag hinner. Det är upprörande att på det sätt, som sker, förstöra
vår rättsordning och demoralisera domstolarna och det med hemlighetsmakeri
till på köpet. Här råder rättslöshet för de psykopater, som lia obehörigen
inburats, och för dem, som ha satts på fri fot med stränga föreskrifter,
att de inte få bo annat än på visst ställe o. s. v. Hur dessa människor
skola försörja sig, ägnar man ingen omtanke. Sinnessjukhusnämnden är bland
det grymmaste som finns, när den hindrar dem att få det uppehälle, som^kan
stå dem till buds. Skall nian inte kunna få någon rätsida ens på en sådan
sak?

Ja, så ha vi Ålandsfrågan, som vi ju skulle få veta någonting om. Ingen
vet, hur den ligger till nu. Det säges — jag vet inte, örn det är riktigt — att
Finland har besatt Åland nied trupper, örn i strid med den internationella konventionen
känner jag icke. Sådant skall väl svenska riksdagen vara med örn
att tillåta? Och den där regeringsparollen från förre utrikesministern, att
hädanefter är det stora finsktalande Finland ålänningarnas rätta fädernesland,
är väl också ett slags landsförräderi mot oss alla, som kämpat bär. Hela regeringar
och riksdagar — 1908 och 1918 — ha kämpat för ålänningarna, och på
min motion uttalade bägge kamrarna 1921 enhälligt, att ålänningarna borde
få tillgodose sin gamla längtan att få komma hem. Ingenting hörs av. Dödstystnad.
Vart tar det vägen med det lilla landet?

Vidare är det lapparna. De höllö, häromåret sin andra lappriksdag i Arvidsjaur
— de hade förut haft en i Östersund. Där lia de framlagt sina krav
att betraktas som ett folk, jämbördigt med det övriga folket, och få en viss
självstyrelse, såsom ett minoritetsfolk bör ha. Den saken skulle nu äntligen
komma fram i år. En kommitté har på mitt initiativ suttit däruppe i fem år
-— utan någon representation för lapparna — men det har inte hörts av något
därifrån, och det kommer väl inte heller något.

I det dilemma, vari vi nu befinna oss, skulle det vara av intresse för oss
att få den s. k. skuldfrågan i krigstillstånden någorlunda belyst. Jag syftar
på skottet i Sarajevo och de tyska och österrikiska dynastiernas krigsförklaringar,
därför att en hög hertig hade blivit dödad genom det skottet. Efter
kriget kom en segerfred — vi hade hoppats på en utmattningsfred, men det
blev en segerfred. Ännu värre hade det dock kanske blivit, ifall Tyskland
segrat. I segerfreden äro också Förenta Staterna och dess president Wilson
medskyldiga. Nu uppleva vi följderna av segerfredens misstag.^ Branting
räknade också upp dem på sin tid, och jag har.gjort det många gånger. Det
är den saken, som försätter oss i detta obehagliga dilemma, där vi för första
gången sedan dansktiden under medeltiden riskera att förlora vår frihet och
vår självbestämmanderätt.

Många ute i landet fråga mig: Varför kunde man inte tillmötesgå Tysklands
önskan att lösa konflikten genom en autostrada över polska korridoren,
Danzigs återförening med Tyskland och återlämnande till Tyskland av dess
kolonier? Nej, svarades det. Man har också frågat: Varför har det blivit krig
mellan Finland och Ryssland? Man trodde ju, att allt skulle gå i las genom
förhandlingarna i Moskva mellan finska och ryska representanter. Man gick
från finsk sida ryssarna till mötes och ville t. o. m., tror jag, avträda Öar i
Finska viken ävensom en dol av det s. k. näset inne i Finska viken. rl ill
gengäld lovade ryssarna finnarna några socknar i det finsktalande Karelen.
När ryssarna nu sätta sådant oerhört värde på att fa en sadan där arrenderad
plats ute på Hangöudden, likaväl som de ha tillförsäkrat sig arrenderade områden
i Estland, Lettland och Litauen, får man ju räkna med att örn finnarna

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. jn.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hade tillmötesgått detta och kanske i stället begärt en eller två socknar till i
Karelen, så hade vi inte haft allt detta över oss. Det Ilar också gjorts påtryckningar
från svenskt håll, att finnarna inte skulle ge efter i Hangöfrågan,
ty det var även för Sverige en så oerhört viktig sak, att där inte kom till stånd
några militära anläggningar. Ni se ju, att bombplanen i alla fall flyga vart
som helst, och de lia redan nu bränt ned Hangö stad. — Barnsligheter!

När man har en sådan mäktig granne, som är tvåhundra år efter sin tid, som
inte har genomgått den franska upplysningsfilosofiens skede och inte gjort
den franska revolutionens landvinningar eller lärt känna liberalismens pacificering
av sinnelagen får man vara försiktig. Hade man varit det, hade vi
inte haft det här kriget, och då hade också finnarna kunnat få en del till av det
finsktalande Karelen, som de längtat efter så länge. Men herregård, det är
kanske bäst, att vi bli riktigt knorvade, så att man får se, hur vi kunna reda
oss i längden! Ja, i längden reda vi oss i alla fall, ty det finns ett världssamvete,
och det kommer alltid att rädda Norden. Men en sådan där övergång,
som nu hotar oss, är mer än pinsam, det tycka vi allesamman, och vi
hade helst velat, att den inte kommit till.

Ja, dessa frågor får jag ute i landet. Och de framställas ungefär så, som
jag nu skildrat dem.

Herr talman! »Försvaret främst», högerns gamla paroll, har nu segrat
tack vare förhållandena. Jag gläder mig över att vi få experimentera med en
samlingsregering. Den har också tagit på sitt program »försvaret främst».
Jag gratulerar högern till den stora segern, vilken ju inte är högerns utan
världslägets förtjänst. Men inför de faror, som hota, säga vi fredsaktivister:
Freden främst! Och det är därför jag har talat för den saken, herr talman.

Jag slutar med samma appell som i mitt ålderspresidenttal vid denna lagtima
riksdags öppnande: »Med dessa påminnelser i det viktigaste av allt, påminnelser
hurusom avrustningen för närvarande är mänsklighetens enda hopp
och förberedelserna för freden icke tåla uppskov, får jag förklara denna lagtima
riksdags förhandlingar öppnade.»

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Jag har icke begärt ordet
för att tala örn så mångahanda saker, som den föregående ärade talaren berörde,
utan för att framföra några synpunkter på de nedskärningar, som i besparingssyfte
skett i statsverkspropositionen i avseende å de framställningar
om medelsanvisningar, som gjorts av myndigheter och institutioner. Dessa
nedskärningar beröra nämligen också intressen, som ligga mig örn hjärtat och
för vilkas tillgodoseende jag i augusti, då framställningar skulle göras, efter
överläggningar i en hel del institutioner och styrelser deltog i förslagen till regeringen.
Dessa förslag lia nu blivit noggrant synade och hårt beskurna.

_ Under normala tider, herr talman, hade man naturligtvis övervägt, huruvida
man borde försöka att motionsvis vinna någon höjning av anslagen i ett
eller annat av dessa fall. Men nu kommer detta för min del icke i fråga. Jag
anser mig icke nu ha rätt till att komma med några dylika förslag, då den
statsfinansiella situationen påkallar den allra största återhållsamhet. Andra
synpunkter än under normala förhållanden måste nu oavvisligen läggas på
medelsanvisningen, och för att tillgodose fjärde huvudtiteln och vad därtill
hörer ha sådana synpunkter lagts på alla de andra huvudtitlarna. Skulle
nu, herr talman ■ jag säger det särskilt i dessa motionsdagar -— envar representant
för intressen, som fått sina anslagskrav nedskurna eller vägrade, begära
extra förtursrätt, skulle nu från skilda källor samlas motionärer som
sökte stödja varandras intressen enligt den gamla satsen »do ut des» — vad
du gör, skall jag hjälpa dig med, om jag får hjälp av dig — och skulle anslagskraven
kunna komma att bifallas, då skulle följden bliva, att budgeten

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bleve så hårt ansträngd, att det vore till förfång för försvaret och den legitima
folkförsörjningen.

Yår strävan får väl i stället gå ut på att undersöka, om utan skada för den
normala statsförvaltningen ytterligare besparingar kunna göras. Ske sålunda
besparingar inom en huvudtitel, bör det icke rimligen föranleda därtill att
andra poster inom samma huvudtitel höjas för att tillmötesgå^ enskilda motionärer.
Huvudtitelns slutsumma är icke något tabu, som icke får ändras nedåt,
utan man skall försöka att om möjligt få den ytterligare nedskuren och så
begagna, vad man därigenom vunnit, till att ytterligare säkra försvar och folkförsörjning.

Av omständigheternas makt anser jag mig tvungen att fatta mig ännu kortare
än jag hade tänkt, dag vill dock, herr talman, säga, att jag tillåtit mig
att framföra mina synpunkter för att alla de, som utom riksdagen med mig dela
bekymren över anslagsnedskärningar, skola förstå, att nöden har ingen lag
utan att vi måste i stort sett i allo rätta oss efter Kungl. Maj :t. Men framför
allt vill jag säga att vad som nu är det allra viktigaste och allt överspännande
är att vi söka få fram så mycket medel som möjligt för att säkerställa försvar
och folkförsörjning. Därpå beror ju i denna ödesdigra, hårda tid landets
oberoende, landets frihet.

Herr Tjällgren: Herr talman! Vid f jolårets lagtima riksdags remissde batt

tillät jag mig att här i kammaren framhålla några synpunkter och önskemål
beträffande jordbruket i allmänhet och det norrländska i synnerhet. Jag
hoppas emellertid, att det måtte ursäktas mig, örn jag även i år i all korthet
vidrör samma ämne.

De problem av skilda slag, som för jordbruket i Norrland redan uppkommit
och vilka enligt min bestämda mening med största sannolikhet bliva mer
och mer brännande för varje år, som går, äro för den norrländska befolkningen
så allvarliga och betydelsefulla, att det helt enkelt vore ansvarslöst att vid ett
tillfälle som detta icke, åtminstone i någon mån, söka påvisa desamma. Jag
tillåter mig säga detta, även örn det tilläventyrs här i riksdagen finnes personer,
som på grund av bristande kännedom örn förhållandena i Norrland hava
svårt att fatta rättmätigheten av de krav, som från oss norrlänningar vid
olika tillfällen framställas.

Redan från början vill jag, för att icke bliva missförstådd, säga ifrån, att
vi norrlänningar icke missunna eller avundas våra yrkesbröder i mellersta och
södra Sverige de fördelar i form av prisreglerande åtgärder i avseende å jordbrukets
produkter av olika slag, som av statsmakterna vidtagits under senare
år för jordbrukets stödjande. Tvärtom erkänna vi, att dessa åtgärder varit
nödvändiga, och vi besjälas fortfarande av god vilja att stödja dessa våra yrkesbröder
till erhållande av all den hjälp, som för jordbruksnäringen kan anses
erforderlig.

Vi äro villiga att erkänna och medge gärna, att även för Norrlands vidkommande
vissa statliga åtgärder vidtagits, som varit till stor nytta för jordbruket
där. Jag syftar då givetvis i främsta rummet på regleringen av mjölkpriset.
Rätt skall vara rätt, och det lär väl av ingen ansvarsmedveten person
bestridas, att utan genomförande av sistnämnda åtgärd skulle vi för närvarande
stått oss ganska dåligt beträffande mjölk- och mejerihanteringen. Samma
torde också i någon mån kunna sägas vara fallet med slaktdjursregleringen.

Nu förhåller det sig emellertid så — såsom vi ju också alla lia oss bekant
— att inom Norrland, och dit räknar jag landet norr om Dalälven, förekommer
i regel icke, med undantag för vissa delar av Kopparbergs län och Gävleborgs
län, spannmålsodling annat än till husbehov. Genom det statliga stöd

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
brödsädesodlingen erhållit ha ju självfallet jordbrukarna i mellersta och södra
delarna av landet — d. v. s. de, som odla brödsädesspannmål — kommit i åtnjutande
av en fördel, som icke kommit de norrländska jordbrukarna till godo.
Ja, detta var ju endast ett exempel; flera skulle ju måhända kunna anföras.
Liksom vid fjolårets remissdebatt vill jag även nu omnämna, att bland jordbrukarna
inom de norrländska länen finnes en ganska, allmänt utbredd mening,
att jordbruksnäringen där, vad det s. k. jordbruksstödet beträffar, icke är fullt
kompenserad. Jag är angelägen betona, att vad här nu sagts icke är avsett
såsom någon kritik eller något klander mot den eller dem, som närmast bära
ansvaret för det s. k. jordbruksstödet, helst som jag vet, att den nuvarande
regeringen är angelägen örn att så långt möjligt är genomföra åtgärder, som
kunna anses vara till gagn för jordbruket i Norrland. Men det är givetvis
av allra största vikt, att alla de säregna förhållanden, som icke minst för
jordbrukets vidkommande äro rådande inom nyssnämnda landsända, bliva
kända.

Såsom jag vid något tidigare tillfälle framhållit, är det åtskilliga faktorer,
som var och en i sin mån bidraga till försvårandet av jordbruksdriften i Norrland.

Den korta vegetationstiden — två och en halv k tre månader, men icke sällan
ännu kortare tid — har till följd, att så gott som allt jordbruksarbete
under sommaren, från och med sådden till och med skörden, måste forceras.
Härigenom fördyras givetvis arbetskostnaderna högst betydligt. Fraktkostnaderna
för kraftfoder och gödselmedel bliva på grund av de långa avstånden
—^ trots bidrag i vissa fall från staten —- ofta rätt höga. Samma gäller i
fråga örn utsäde, i den mån sådant måste köpas. Nämnda förhållanden göra,
att den norrländska jordbrukaren icke har samma möjligheter eller förutsättningar
att mot någorlunda rimlig ersättning för nedlagt arbete driva sitt
jordbruk som jordbrukarna i det övriga Sverige.

Även i andra avseenden än här ovan nämnts intaga jordbruken i Norrland
en särställning. Strukturen är ofta av sådan beskaffenhet, att den i
avsevärd grad försvårar jordbrukets drift och minskar dess räntabilitet. Ägolotterna
eller brukningsdelarna äro ofta av den ringa storlek, att deras brukande
med motorkraft icke blir ekonomiskt lönande.

Vid remissdebatten för ett år sedan tillät jag mig att från denna plats
beröra en fråga, som då ansågs synnerligen aktuell, nämligen bristen på arbetskraft
vid jordbruket inom Norrland, särskilt vad beträffar kvinnliga
ladugårdsskötare. Då någon förändring till det bättre i berörda avseende
icke har inträffat, utan kanske snarare tvärtom, anser jag mig skyldig att
även vid detta tillfälle framföra jordbruksbefolkningens oro och bekymmer
i samma sak. Jag tillåter mig därför att här återupprepa något av vad
jag i denna sak anförde under remissdebatten vid 1939 års lagtima riksdag.
Yttrandet var följande: »Jag skulle också med några ord vilja beröra en
fråga, som står i nära samband med landsbygdens avfolkning och som, framför
allt i mitt hemlän •—■ och jag tror även inom de övriga norrländska länen —
för närvarande är särskilt aktuell. Det är bristen på arbetskraft vid jordbruket,
särskilt vad gäller kvinnliga ladugårdsskötare. Inom nämnda län äro
jordbruken som känt i regel av den ringa storlek och kreaturens antal så litet,
att man icke anser sig ha råd att hålla sig med manliga ladugårdsskötare
utan anser det vara förmånligare med kvinnliga sådana. Under de senaste
åren har det emellertid, praktiskt taget, blivit så gott som omöjligt att anskaffa
något så när dugliga sådana. Man kan utan tvekan säga, att för
närvarande är bristen på kvinnliga ladugårdsskötare ett av de svåraste och
allvarligaste problem jordbrukarna där uppe hava att dras med. Inom Väster -

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m. Nr 3. 27

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
norrlands län är det icke så få jordbrukare, som på grund av nämnda förhållande
nödgats sälja sina kreatur, ja till och med sina jordbruk, och det
är ju en ganska allvarlig företeelse. Jag vill säga det, att för min del har
jag funderat inte så litet på hur man örn möjligt skulle kunna, komma till
rätta med detta missförhållande eller denna olägenhet, men jag har inte
kunnat hitta på någon framkomlig utväg. Problemet är enligt min mening
ur såväl jordbrukets som hela landets synpunkt så allvarligt, att det med
allra snaraste bör upptas av regeringen till omprövning, och. jag vågar i detta
avseende vädja till herr jordbruksministern, att han matte sa fort som möjligt
upptaga frågan till allvarligt övervägande.»

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jan tillåtit .mig upptaga tiden
med att återupprepa detta mitt yttrande vid fjolårets remissdebatt. Men jag
har gjort detta dels därför, att jag anser berörda fråga vara synnerligen allvarlig
och av den allra största betydelse för det norrländska jordbruket, dels
ock därför, att densamma icke undergått någon nämnvärd förändring sedan
i fjol. Onekligen står den fråga jag nu berört i ett. nära förhållande till
och är i högsta grad beroende av flykten från landsbygden, särskilt då ungdomens
inflyttning till städerna. Nämnda fråga utgör ju ett särskilt kapitel,
och jag skall icke nu upptaga tiden med att försöka angiva orsakerna till
flykten från landsbygden, helst som meningarna därom kunna vara delade..
Men jag kan icke underlåta att framhålla såsom min mening, att kunde vi
komma dithän, att lönen för jordbruksarbetet stöde i rimlig proportion till
lönen inom andra yrken, framför allt inom industrien, så skulle flykten fran
landsbygden till städer och industrisamhällen i avsevärd grad. minskas, ja
kanske i det närmaste upphöra. Detta är emellertid icke möjligt,. så länge
jordbrukets produkter betalas med priser, som i jämförelse med priserna pa
andra produkter och i förhållande till produktionskostnaderna mäste anses
oskäligt låga. Vi få väl hoppas, att den s. k. jordbruksutredningen av år
1938 så småningom skall kunna åstadkomma ett rättvisare förhållande i nämnda
avseende.

Så skulle jag gärna, herr talman, önska yttra några ord rörande sjätte
huvudtiteln. . . ...

Jag gör mig säkerligen icke skyldig till någon överdrift., örn jag säger, att
vad i årets statsverksproposition föreslås i fråga örn statsbidrag till underhåll
av de allmänna vägarna åstadkommit oro och bekymmer bland dem ute ..i
landet, som ha med vägväsendet att skaffa och salunda äro ansvariga för
väghållningen. Under en följd av år har nyssnämnda statsbidrag utgått med
85 procent av de verkliga kostnaderna för vägunderhållet under nästföregående
år. Nu är det enligt propositionen meningen, att statsbidraget i fråga
skall från och med i år •— visserligen med samma procentsats som tidigare,
d. v. s. 85 procent — beräknas och utgå, icke efter de verkliga ^kostnaderna,
utan efter ole uppskattade kostnaderna för samma år, nämligen år 1940. Departementschefen
utgår från det antagandet, att kostnaderna för vägunderhållet
för år 1910 skola bliva betydligt mindre än t. ex. under år 1939, och
detta är ju möjligt. Han anför därom å sid. 44 i propositionen bl. a. följande:
»De nu rådande förhållandena med knapphet på motorbränsle hava medfört,
att särskilda åtgärder måst vidtagas i syfte att minska trafiken med motorfordon.
Dessa åtgärder ha haft till följd, att trafiken för närvarande kan
beräknas uppgå till omkring 80 procent av den eljest normala trafiken. Da
behovet av vägunderhåll står i intimt samband med trafikens omfattning,
medför trafikens nedgång ett minskat behov av vägunderhåll.»

Jag vill inte bestrida riktigheten av kommunikationsministerns påstående,
och det är inte heller min mening att här rikta någon kritik mot statsrådet

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för hans försök att nedbringa kostnaderna för vägunderhållet, men jag har
inte kunnat underlåta att uttala mina farhågor för att vägstyrelserna kunna
komma i en rätt besvärlig ställning, örn den i statsverkspropositionen föreslagna
anordningen godtages av riksdagen. Jag är för min del övertygad örn
att vederbörande myndigheter fortfarande komma att fordra, att ingenting
brister eller eftersattes vare sig i fråga örn sommar- eller vintervägunderhållet,
trots att vägstyrelserna enligt propositionen för detta ändamål skulle
få till sitt förfogande endast ett visst begränsat belopp, nämligen det belopp,
vartill kostnaderna för vägunderhållet på sätt i propositionen föreslås
uppskattas. Jag skulle vara synnerligen tacksam, örn jag från kommunikationsministern
kunde få ett uttalande örn hur vägstyrelserna skola förfara i
ett sådant fall, som jag nyss antydde.

. Slutligen skall jag, herr talman, be att få rikta ett par ord till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet. Bland en del av de jordbrukare
inom de fyra nordligaste länen, som under innevarande vinter för visst ändamål
levererat hästar till staten, råder ett ganska stort missnöje över den ersättning,
som man erhållit för sina hästar. Det har inte så sällan förekommit,
att bönder och småbrukare, som varit ägare till endast ett pär hästar, fått
dessa rekvirerade av de militära myndigheterna. Den ersättning, som staten
lämnat, bär i regel uppgått till omkring 1,000 kronor per häst, vilket ju i
och för sig kanske inte är ett så dåligt pris. Jordbrukarna i fråga ha emellertid
ofta varit nödsakade att ganska snart skaffa sig andra hästar i stället
för dem, som staten inköpt, och ha då ofta fått betala ett avsevärt högre
pris, ja, ända upp till 1,400 å 1,500 kronor per häst. Den extra utgift, som
dessa jordbrukare på detta sätt förorsakats, har självfallet för de allra flesta
av dem varit ganska kännbar, och den har i många fall ökat Vederbörandes
skuldbörda, vilket givetvis i sin tur bidragit till att öka deras bekymmer för
att fa sin näring att gå ihop. Da det knappast torde ha varit statsmakternas
avsikt, att enskilda jordbrukare, som i en kritisk tid leverera hästar till staten.
därigenom skulle åsamkas kännbara förluster, vågar jag från denna plats
vördsamt hemställa, att herr statsrådet ville företaga en undersökning i saken
och, i den mån så kan anses befogat, föranstalta örn att de personer, som
jag här åsyftar, erhålla gottgörelse för de förluster, som på detta sätt förorsakats
dem.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Genom del tagande

i debatten i andra kammaren har jag varit förhindrad att följa diskussionen
i denna kammare, men av de upplysningar, som jag erhållit, har
jag funnit, att debatterna i båda kamrarna rört sig efter ungefär samma linjer.

Jag är medveten örn att kammarens intresse framför allt samlar sig kring
vad som från regenngsbänken kan sägas örn vårt lands ställning utåt, men
jag anser mig på ett par punkter också böra beröra de inre frågorna, Jag tänker
därvid inte ingå på det nu framlagda förslaget till budget, vilket fått
sin prägel av de särskilda förhållanden, som råda. Det har visat sig, att vissa
viktiga angelägenheter kräva alldeles särskild omsorg även i fråga om finansiella
tillskott, och detta gör, att vissa andra ting måste stå tillbaka.

I sin regeringsprokhunation angav samlingsregeringen, att de förnämsta
uppgifterna för dess arbete — och så blir det också för riksdagens arbete -—
äro fortsatt stärkande av försvarsberedskapen och folkförsörjningens tryggande.
Det är utan vidare klart, att regeringen beaktar båda uppgifternas
stora betydelse, och det torde icke med skäl kunna sägas, att något försummas,
när det gäller att stärka våra möjligheter att hävda Sveriges självständighet
och neutralitet. Men den omständigheten, att man måste koncentrera

Onsdagen den 17 januari 1940 £. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sig på vissa stora uppgifter, får naturligtvis inte betyda, att man skall åsidosätta
sådant i den normala verksamheten, som även under en mindre normal
tid kan utföras. Jag betraktar det såsom en angelägenhet av vikt, att vi
i vårt arbete beakta angelägenheten av att skydda den sociala ^och kulturella
standard, som uppnåtts. Givetvis kunna kraven på andra områden driva oss
till långtgående återhållsamhet i fråga om utgifter för socialt och kulturellt
ändamål, och vi räkna inte heller med att det skall bli möjligt att i någon
nämnvärd omfattning nu fullfölja det vanliga reformarbetet. Naturligtvis är
det uteslutet, att man i dessa tider av statsmakterna skulle kunna begära genomförande
av sådana planerade reformer, som skulle ställa stora anspråk
på statsfinanserna eller belasta näringslivet. Men så mycket mer bör man
ägna uppmärksamheten åt att skydda det, som redan har skapats, och bevara
den vunna grundvalen för fortsatt arbete, när normalare tider komma. Jag
tror också, att man bör lia uppmärksamheten riktad på att särskilda omständigheter
nu kunna ställa särskilda anspråk på social omsorg. Jag tänker på
de svårigheter som drabba alla dem, som utkallas till tjänst vid vår neutralitetsvakt,
och deras familjer. Det kan också bli nödvändigt att utöva en social
omsorg på grund av arbetslösheten. Jag hoppas dock, att genom det arbete,
som bedrives, skall bli möjligt att disponera arbetskraften på sådant sätt,
att man i möjligaste mån undviker det tillstånd, som karakteriseras av arbetslöshet
på vissa områden och bristande tillgång på arbetskraft på andra områden.
I ordnandet av arbetsmarknadens förhållanden kunna vi —- därom är
jag förvissad — påräkna det allra bästa stöd från de stora organisationerna
på detta område, landsorganisationen och arbetsgivarföreningen, och jag använder
gärna detta tillfälle för att ge uttryck åt djup tillfredsställelse över
den samhällsanda, som fått göra sig gällande, när dessa båda stora parter gått
att i denna svåra tid handlägga allvarliga avtalsfrågor.

Det är också ett par andra frågor, som berörts under debatten i denna kammare,
bland annat frågan om tryckfriheten, för vilken särskilt herr Sam Larsson
drog en lans. Jag använder tillfället att säga, att den svenska regeringen
icke har några planer på att i onödan begränsa de värdefulla rättigheter, som
det svenska folket tillerkänts i sina grundlagar. Det finns hos regeringen ingen
lust att sätta munkorg på pressen, men det har framträtt en nödvändighet
att försöka hindra en del av pressen att utöva en verksamhet, som är till
uppenbar skada för vårt lands förhållande till andra makter. Ingen begär av
de svenska pressmännen, att de skola avkoppla sitt omdöme orevad som sker
även utanför våra gränser. Ingen begär ens, att de skola underlåta att offentligen
ge uttryck för dessa omdömen. Men jag är övertygad om att örn man inom
den svenska pressen ville ålägga sig en naturlig vaksamhet inte minst i omdömet
om personer i framstående ställning i andra länder och om andra länders
regeringar, skulle man i väsentlig mån undanröja svårigheter, som nian nu
bereder den svenska regeringen. Ett sakligt bedömande och ett sakligt framförande
av detta bedömande kan icke på andra håll uppväcka den misstro,
som en polemik, varpå invektiven få sätta färgen, utan tvivel mäste göra.
Om den svenska pressen i fosterlandets intresse ville disciplinera sig, skulle
regeringen endast vara glad, örn den kunde konstatera, att det icke är nödvändigt
att skaffa statsmakterna ytterligare maktmedel för att skydda vårt
lands intressen.

I nära samband med spörsmålet om tryckfriheten står frågan örn en viss
grupps operationer i vårt land. Jag tänker på den kommunistiska rörelsen,
vars inflytande mer och mer reduceras och i fråga om vilken allvarliga ansträngningar
icke minst från arbetarorganisationernas sida göras för att förhindra
den i dess skadegörande verksamhet. Genom nyligen antagna lagar

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
har regeringen fått i sin liand maktmedel mot en sådan trafik, och jag håller
före, att den stora uppgiften är att med användande av dessa lagar kontrollera
rörelsen och inskrida för att förhindra skadegörelse. Jag vet, att den tanken
också finnes, att man skulle gå vidare genom förbudslagstiftning. Personligen
ställer jag mig rätt tveksam till sådana förbud överhuvud taget, men jagar
naturligtvis ense med andra därom, att örn det skulle visa sig nödvändigt,
får även den vägen beträdas.

Jag- tror inte, att jag har anledning att uppehålla mig vid de inre frågorna
i vidare mån, än jag nu här gjort.

När det gäller Sveriges ställning utåt, måste förklaringar bli upprepningar.
Det har icke inträtt någon förändring i den svenska utrikespolitiken sådan
denna både före krigsutbrottet och efter detsamma definierats och deklarerats.
Kärnpunkterna i denna politik äro självständigheten och neutraliteten.

Under remissdebatten för två år sedan yttrades från regeringsbänken i andra
kammaren bland annat: »Våra uppgifter äro och måste vara begränsade.
De måste vara begränsade med hänsyn till våra resurser och förankrade i vårt
folks fasta och djupa vilja att såvitt överhuvud taget kan vara möjligt undgå
att indragas i en väpnad konflikt.» Yttrandet fälldes i anslutning till ett meningsutbyte
örn utvecklingen inom folkförbundet. Det hade i detta meningsutbyte
från regeringsbänken hävdats såsom ett svenskt intresse och ett intresse
för alla de alliansfria mindre staterna att motverka varje tendens att
förvandla folkförbundet till en sådan alliansgrupp, mot vilken de andra utanför
folkförbundet stående staterna skulle känna sig stå i omedelbar och direkt
motsättning. Klart och bestämt vidhölls den uppfattningen, att Sveriges uppgift
såsom medlem av folkförbundet var att vidmakthålla en åt alla håll oberoende
politik. Någon orientering vare sig i det ena eller andra väderstrecket
borde icke ifrågakomma.

Denna i klara verba formulerade svenska ståndpunkt har upprätthållits
och markerats, sedan en fortsatt olycklig utveckling lett till krig mellan stormakter.
Det har icke funnits någon tvekan eller några delade meningar örn
hur Sverige skulle förhålla sig i denna situation. Efter krigets utbrott gavs
genom förklaringar om Sveriges fullständiga neutralitet till känna den hållning,
som hela Sveriges folk var fast beslutet att intaga. Vad därefter förekommit
av för de neutrala stundom nog så påfrestande natur har ingenting
förändrat i vårt beslut att hävda Sveriges självständighet och neutralitet samt
vår vilja att med alla de i kriget deltagande nationerna upprätthålla vänskapliga
förbindelser.

Sedan några veckor tillbaka pågår i utländska tidningar en livlig och stundom
ganska påträngande diskussion örn Nordens och särskilt Sveriges möjlighet
att i fortsättningen kunna hålla sig utanför kriget. Å ena sidan sägas
västmakterna utöva en stark påtryckning på oss för att draga oss in i kriget
på deras sida, och åtskilliga uttalanden särskilt i den franska pressen skulle
kanske kunna anses stödja en sådan uppfattning. Å andra sidan påstås det,
att Tyskland skulle varna och till och med hota de nordiska länderna, i föregiven
oro för att vi skulle vara betänkta på att övergiva neutralitetens väg.
Hela denna pressdiskussion kan bäst karakteriseras såsom ett meningsutbyte
över våra huvuden mellan de krigförande ländernas tidningar. Vi lia varken
utsatts för påtryckningar från västmakterna eller för varningar eller hotelser
från Tyskland. Det bör vara tillåtet att alltjämt räkna med att ingen av de
krigförande parterna önskar vårt lands indragande i kriget. Och i varje fall
veta de ansvariga ledningarna, att vi själva icke önska det, att vi komma att
avvisa varje förslag av sådan art och att vi ämna med alla till buds stående

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
medel möta varje försök att kränka vår neutralitet. Det är då också klart,
att allt tal om att vi själva skulle kunna begå oneutrala handlingar genom att
tillåta genommarsch av krigförandes trupper eller begagnande av stödjepunkter
på svenskt territorium eller på något annat sätt är fullkomligt, gripet ur
luften. Något sådant kan icke komma i fråga. Om det. vore möjligt att nå
den samlade världspressen med ett råd, skulle man vilja uppmana den att
sluta upp med hela denna diskussion, som är ändamålslös och som i allt väsentligt
bygger på en felaktig föreställning örn de faktiska förhallandena.,
men som kan vara ägnad att skapa oberättigad misstro till uppriktigheten i
den hållning av oberoende, självständighet och neutralitet, som vi från början
själva valt.

Denna hållning har aldrig betytt isolering från och likgiltighet för vad som
sker omkring oss. Angelägna örn att upprätthålla vänskapliga förbindelser
och mellanfolkligt utbyte åt alla håll, ha vi dock känt oss särskilt dragna
till övriga mindre nationer i vårt eget läge och med vår egen inställning.
Inom folkförbundet ha vi hållit ständig kontakt med dessa nationer, och en
naturlig fortsättning härpå är samarbetet mellan de alliansfria neutrala staterna
för bevarande och bevakande av de neutralas gemensamma intressen
under kriget. Många omständigheter göra, att detta samarbete måste bliva
rätt begränsat och icke kan giva mera betydande omedelbara resultat. Det
har dock sitt värde även i dagens besvärligheter. Det kan måhända få ännu
större betydelse såsom en tillgång vid återgången till den fredliga ordning,
som ju en gång måste avlösa krigstillståndet.

Örn dessa små nationers starka önskan och vilja att bevara sin fred och
medverka till allmän fred behöver icke mycket ordas. Den är ådagalagd och
dokumenterad. Genom belgiernas konung vädjade dessa nationer om förhandlingar,
medan den hotande katastrofen ännu kunnat undgås. Senare lia
Holland och Belgien erbjudit sina bona officia. Sveriges konung har senast
vid denna riksdags högtidliga öppnande förklarat sig nu såsom alltid beredd
att lämna sin medverkan i arbetet för fredens återställande. Vad dessa små
nationer eftersträva, kan icke vara en fred hurudan som helst, utan en fred,
som ger trygghet genom rättfärdighet. De ha vågat tro, att en sådan fred
skulle kunna vinnas genom förhandling, innan en ny stor förödelse gått fram
över Europa. o

Med den uppriktigaste önskan örn välgång för alla folk och den ärligaste
vilja att medverka till uppfyllelse av denna önskan kan väl förenas vad som
uttryckes i satsen, att envar är sig själv närmast. Att Sveriges fred och
Nordens fred äro föremål för vår första tanke och närmaste omsorg, är icke
utslag av någon trång egoism eller krass åstundan att i avskildhet få njuta
en behaglig tillvaro. Norden är en del av Europa och världen, och vår frid
och lycka äro starkt beroende av det internationella tillståndet. Men vi ha
att lösa våra uppgifter hos oss själva. Förhållanden och omständigheter, på
vilka jag icke behöver närmare ingå, ha gjort det naturligt,, att Nordens folk
härvid stå i intimaste kontakt med varandra och utveckla sitt särskilda .samarbete.
Under det stora kriget i Europa åren 1014—1018 förenades de skandinaviska
länderna i omsorg om neutraliteten och i ömsesidigt stöd vid mötande
av de påfrestningar, för vilka försvårade handelsförbindelser utåt utsatte de
skandinaviska folkhushållen. Inför faran av en ny allvarlig konflikt i Europa
har under de senaste åren utförts ett nordiskt beredskapsarbete för att kunna
möta liknande påfrestningar. De allmänna svårigheterna för folkförsörjningen
lia ännu icke ställt denna beredskap på alltför hårda prov. Men de särskilda
svårigheter, för vilka Finland blivit utsatt, har gjort detta så mycket
mera.

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Härmed är jag inne på den fråga, vilken sedan några veckor så starkt sysselsatt
oss alla. Hänsyn av olika slag lia länge tvingat till återhållsamhet i
officiella uttalanden. Ett klarläggande både utåt och inåt utöver vad som
skett i regeringsförklaring och trontal är emellertid här på sin plats. Jag
skall försöka tala så öppet och oförbehållsamt som möjligt.

Det må erinras örn att när Finlands regering i slutet av 1935 högtidligen
tillkännagav^ sitt lands anslutning till det övriga Nordens politik, innebar
detta icke någon förändring i förutsättningarna och uppgifterna för det nordiska
samarbetet. Tryggande av de nordiska ländernas neutralitet och oberoende
genom fredliga strävanden förblev det förnämsta målet för detta samarbete.
Under detsamma har militärt samgående mellan de nordiska länderna
icke varit på tal inom ansvariga kretsar. Däremot har i samarbetets egen art
och natur legat en ^beredvillighet att lämna ömsesidigt bistånd av annat slag,
om förhållandena så skulle kräva. Sådant bistånd har också givits.

För bedömande av Sveriges ställning i det läge, som sedermera har uppkommit,
kan man fästa mer eller mindre avseende vid vad som tidigare förekommit.
Mina erinringar härom lia intet annat syfte än att örn möjligt från
diskussionen utesluta sådant, som bygger på den föreställningen, att Sverige
genom sitt deltagande i det nordiska samarbetet eller annorledes bundit sin
prövningsrätt eller givit anledning till förväntningar, vilka man sedan icke
velat uppfylla.

I viss såväl utländsk som inländsk opinion har gjorts gällande en förpliktelse
för Sverige att sluta upp på Finlands sida i den kamp, vari vårt grannland
trots förhandlingsvillighet och beredvillighet till eftergifter har tvingats
in. Motiveringen för denna mening känna vi. Den är starkt känslobetonad
men innefattar också synpunkter, vilka väl kunna förstås även av elen, som
icke kan acceptera den såsom avgörande för ett ställningstagande. Jag skall
i detta sammanhang icke underkasta den någon prövning. Det är klart genom
vad som hänt — eller kanske snarare genom vad som icke hänt — att dessa
synpunkter icke kunnat bli bestämmande för dem, vilka i ansvarig ställning
haft att träffa sina avgöranden och som därvid förvisso befunnit sig i full
överensstämmelse med en stark övervägande mening inom vårt folk.

En sak är klar och otvetydig. Frånsett ett litet förvillat fåtal känner hela
Sveriges folk starkt med Finlands folk i dessa ödestunga dagar. Det är mycket,
som samlar sig i denna känsla. Varje litet folk måste känna sig upprört,
när ett annat litet folk anfalles. Den nordiska samhörigheten beröres djupt
av att det är ett av Nordens folk, som våldföres och som hotas med att tvingas
ut ur den nordiska gemenskap, som det valt såsom sitt större livsrum. Gammalt
svensk-finskt samliv, gemensam historia, kulturell samhörighet och nära
grannskap konstituera andra element i samkänslan och medkänslan. Däremot
finnes i denna ingenting av ovilja eller fientlighet mot det ryska folket.

Det är från dessa utgångspunkter man har att bedöma vad som nu rör sig
inom det svenska folket och det uttryck detta tagit sig. Efter de deklarationer,
som vid olika, tillfällen avgivits, kan ingen vara i tvivelsmål om att hjälpen
till Finland ligger regeringen lika mycket som hela svenska folket varmt
örn hjärtat. Men varm medkänsla och den bästa vilja att hjälpa kunna icke
enbart bli bestämmande. Vi kunna icke avstå från att besinningsfullt pröva
de reella förutsättningarna för vårt handlande. I nuvarande ömtåliga läge
finnes det en mängd faktorer av olika slag, som måste tagas i betraktande,
när det gäller att avgöra på vad sätt och i vilken utsträckning Sverige bäst
skall kunna bispringa Finland. Var och en bör förstå, att dessa saker icke
alltid kunna framläggas till offentlig diskussion. Därför måste regeringen

Onsdagen den 17 januari 1940 f. ni.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)
kunna påräkna förtroende att avväga vad som bör göras i uppkommande
lägen.

Vi lia icke kunnat lämna ur sikte sammanhanget med hela det internationella
läget. Norden består av fem länder. Fyra av dessa bilda tillsamman
en geografisk enhet, som har sina gränser åt både öster, väster och söder.
Detta läge, som annars anses bjuda på så stora möjligheter till ett fredligt liv,
är under den nu rådande konflikten i Europa ömtåligt. Det fordras aktsamhet
och varsamhet, örn vi skola undgå att bli en del av området för den stora
konflikten. För att förstå detta lia vi icke behövt och heller icke fått mottaga
några anvisningar utifrån rörande vårt förhållande till Finland.^ Vårt eget
fria bedömande ligger till grund för vår uppfattning örn hur vi bäst tjäna
Nordens och därmed också Finlands sak.

Det skulle vara en lucka i uppriktigheten, örn jag förbiginge en annan betydelsefull
synpunkt. Den avser bevarandet av enigheten inom vårt eget folk.
Denna enighet har icke kunnat vinnas kring en politik, som haft i sikte en
militär intervention från Sveriges sida. Jag har också ett intryck av att förståelsen
växer för vikten av att hålla samman örn det, som kan ena oss alla.
Detta är icke endast omsorgen örn vår egen fred och frihet. Det är också en
villighet att bistå Finland, så långt detta är förenligt med vår ställning utanför
konflikten samt med hänsyn till vårt eget läg-e och våra egna möjligheter.
Denna linje ha vi valt och följt oberoende av och innan folkförbundet tagit sin
ställning. Den har fullföljts på ett sådant sätt, att Sverige icke behöver göra
sig några förebråelser eller taga emot sådana utifrån. Både i jämförelse med
andra och i betraktande av vår särskilda ställning såsom Finland närmast
stående ha vi så handhaft vad vi anse vara vår rätt och vår plikt, att vi kunna
lugnt tillbakavisa det på grund av okunnighet eller överspändhet förda
talet örn att vår heder och ära icke skulle ha bestått provet. I det stycket
motser jag med lugn framtidens dom. .

Nu ha vi icke tid till inbördes tvister och förebråelser. Ma vi samla hela
vår kraft i fortsatta bemödanden att väl beställa örn vårt hus och ge grannen
hjälp! Inom vårt folk har framträtt en stark vilja till solidaritet och uppoffring.
Den har tagit sig storslagna uttryck. Arbetarna ha visat sig beredda
att satsa sitt arbete, de fattigaste sina sista slantar, våra ynglingar sina liv.
Utan knot och klagan bära tiotusenden de mödor och bördor, som en omfattande
vakthållning kring vår fred och frihet kräver. Det strålar emot oss ur
allt detta en anda av samhällelighet, som ger mod och förtröstan. Må denna
anda ena oss alla i arbetet för fosterlandets val!

Herr Sandler: Herr talman, mina herrar! Vi leva ju nu under extraordi nära

tidsförhållanden, och gamla vanor få maka åt sig. En svensk _ remissdebatt
i år kan inte förlöpa enligt det vanliga receptet. Det brukar ju vara,
att oppositionens talesmän först få ordet för att utveckla sina kritiska synpunkter.
Men vilken opposition skall här träda fram, då de fyra partierna
med sina ansvariga representanter gemensamt bildat regering? Måhända
kunde det tänkas, att det parti, som företräder en utländsk makts intressen,
hade någonting otalt med regeringen, men det har, såvitt jag känner till, inte
anmält sig. Kanske har det uppmärksammat skillnaden mellan opposition
och landsförräderi.

Vi ha alltså att inrätta oss för den nya situationen att föra cn remissdebatt
i samlingsregeringens tecken. Samlingsregering får naturligtvis inte betyda
samlad tystnad eller unisona partideklarationer örn att vi skola vara emga
örn att vara eniga. Just därför att alla partier nu äro officiellt företrädda i

Första kammarens protokoll 19W. Nr 8. 3

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
regeringen, finns det verkligen särskild anledning, att enskilda riksdagsmän
ur olika partier framföra silia synpunkter på rikspolitiken utan att därför behöva
anmäla sig som His Majesty’s Opposition.

Regeringen är inte endast alla partiers regering. Då den är hela landets,
är den ju därmed också alla landsdelars regering. Jag tillåter mig här i begynnelsen
en observation, som i varje fall bär sitt kuriositetsintresse, nämligen
att landets samlingsregering i sin sammansättning har fått en så anmärkningsvärd
geografisk begränsning. Vid den ombildning av regeringen, som
skedde i december, hände det sig, att samtliga de fyra norrlänningar, som
funnits i den förra regeringen, avgingo. I den nuvarande regeringen sättes
nordpolsrekordet av ortnamnet Rasjön!

o Ja, mina herrar, detta är en händelse, som inte får vara någon tanke. Men
då det är ett faktum, att Sveriges i nuvarande läge mest utsatta landsända
är alldeles orepresenterad i regeringen, kan det ju vara särskilt naturligt, att
representanter för denna landsända anse sig ha anledning att taga till orda i
riksdagen.

Personligen har jag dock främst andra grunder för mitt framträdande. Till
för ®n månad sedan hade jag ledningen av utrikesdepartementet. En meningsskiljaktighet
inom den dåvarande regeringen föranledde mig att begära mitt
entledigande. Ett kort meddelande från statsministern och från mig angav
vid regeringsskiftet anledningen. Något offentligt dryftande av denna sak
har jag sedan inte ansett böra komma i fråga, förrän ett lämpligt tillfälle
yppade sig i riksdagen. Denna remissdebatt, som ju är ägnad åt synpunkter
på den allmänna rikspolitiken, förefaller mig vara det tillfälle, sorn bättre
än något annat ägnar sig därför. Det är i varje fall för mig svårt att utveckla
vissa av mina synpunkter på Sveriges läge och politik utan att först
något beröra denna sak. Jag skall därför avge några nödvändiga förklaringar,
vilka kunna ges utan att kränka legitima hänsyn.

Den första är denna: jag har ansett och anser alltjämt, att Sverige bör aktivt
med insättande av egna stridskrafter medverka i samarbete nied Finland
till tryggandet av den neutraliserade Ålandsregionens säkerhet, detta även i
det förändrade läge i Östersjön, som det nya förhållandet mellan Tyskland
och Ryssland samt det ryska angreppet på Finland innebär. Mitt ställningstagande
beror ingalunda på att jag anser Sverige engagerat för vissa åtgärder
genom tidigare förhandlingar. Regeringen, liksom jag personligen, har
haft full frihet att med hänsyn till det faktiska läget taga ställning på ena
eller amdra. sättet. Här kan alls icke vara fråga örn sviket ord, utan örn ea
lri bedömning. Det är denna bedömnings olika utfall, som skilt mig och den
dåvarande regeringen, då jag för min del ansett svensk medverkan i denna
angelägenhet vara ett svenskt intresse av första ordningen.

Vid den tidpunkt, då meningsolikheten blev konstaterad, kunde jag inte i
det omtaliga förhandlingsläge, som uppkom mellan Finland och Ryssland därav
draga den personliga konsekvens jag ansåg ofrånkomlig. Med det ryska
angreppets fullbordade faktum bortföll denna anledning till uppskov.

• j ag i!ar ^ .ytterligare tillägga, att den samlingsregering, som trädde till
i december, bildades under förutsättningar, som gjorde mitt ledamotskap i den
nya regeringen lika uteslutet som i den gamla. Även i en politikers tillvaro
tar det ju anda lov att finnas ett visst sammanhang, och i sista instans måste
envar själv vara bedömare av när bristningsgränsen är nådd. För min del
har jag inte alls varit lockad av det camouflage det innebär, örn en person
star kvar, sedan hans politik har fallit.

Det skulle visserligen för sakens skull vara en tillfredsställelse att veta, att
samlingsregeringen själv inte betraktar dessa förutsättningar såsom defini -

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 8.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tiva för all framtid. Men därom kan jag ju inte begära något uttalande i dag.
Det är nog att veta, att i denna dynamiska värld inte så värst mycket är definitivt,
varken en samlingsregerings ståndpunkt eller dess tillvaro.

Den slutsats jag dragit ur den angivna meningsskillnaden rörande Sveriges
Ålandspolitik beror naturligen på den vikt, jag har tillmätt densamma. Men
min personliga slutsats har inneburit någonting mera. Åland är i och för sigen
mycket viktig realitet, men det var också ett symtom, som har större räckvidd.
För min del har jag betraktat den ståndpunkt, som den nuvarande
regeringen tagit i arv av den avgångna, såsom ett sammanbrott för den nordiska
politik, för vilken jag verkat under alla de år, jag haft tillfälle därtill.
Vad som inträffat betyder, så som jag ser saken, att vid det första tillfälle,
då det verkligen gällde allvar, var Sverige icke moget att taga den nödvändiga
risken. Och då detta inträffat med den största, och, ytligt bedömt,
också starkaste nordiska makten, innebär det ju ett sammanbrott för det nordiska
samarbetet i dess helhet såsom en verklig politisk realitet.

Att röja upp och göra rent hus är ju vad som är på sin plats, då en byggnad
har störtat samman. Och det är bäst att göra det nu. Jag har ju märkt,
att i kretsar, där denna under år bedrivna nordiska politik städse motarbetats
under den ringaktande beteckningen »nordism», har man inte dolt sin belåtenhet,
och jag måste finna denna deras triumf lika befogad som hela deras
politik förkastlig.

Det nordiska samarbetets politik har verkligen lidit ett nederlag, som jaginte
vill eller kan överskyla. I den mån jag varit ansvarig för den politiken,
accepterar jag nederlaget. Nederlag är emellertid icke kapitulation, och det
sista ordet är icke sagt.

Men det är ju för resten inte riktigt så, att det här endast har varit fråga
örn min politik. Det vore ju bra pretentiöst att föreställa sig det. Det var
med anslutning av de svenska statsmakterna denna nordiska politik långsamt
fördes steg för steg fram emot den punkt, där dess hållfasthet fick sin prövning.
Och detta gör saken allvarligare.

Som ett personligt vittnesbörd må jag få säga kammaren, att för mig var
det nordiska statschefsmötet i oktober med sin fascinerande demonstration av
nordisk sammanhållning naturligtvis storartat och gripande, främst genom
folkets spontana deltagande. Men bakom fasaden skedde torpederingen i
stillhet av just det praktiska samarbete, som läget krävde.

Därför åhörde jag också med en viss undran orden i samlingsregeringens
programförklaring örn ett utvidgande av det nordiska samarbetet. I årets
trontal är formuleringen blj^gsammare, och nu vågar jag också tro, att regeringen
i sina gärningar är mera nordisk än i sina ord.

Men innan vi kommit till den punkt, där vi nu stå, har i mitt tycke svenskt
nationalmedvetande genomgått en av sina verkliga förnedringsperioder. Under
de första veckorna efter det ryska överfallet på Finland vilade — det
veta ni alla — en hemsk förtrollning över svensk opinion. Helst ville jag
förbigå denna period, i den förhoppning jag numera hyser, att förtrollningen
dock håller på att hävas. Dess lågpunkt är tyvärr inskriven i denna kammares
protokoll. Herr Åkerberg har i dag själv gjort ett retuscherat återgivande.
På den nya regeringens första dag fingo vi i denna kammare höra, att regeringen
bör klargöra även för Finlands folk meningslösheten i det pågående
kriget, d. v. s. klargöra för Finland meningslösheten att föra det krig, som är
det påtvingat oell som gäller hela dess existens som självständig kulturnation.
Den maningen har Sveriges regering självfallet icke kunnat följa. Den är
ett prov på, vart man kan föras av en doktrin, för vilken jag icke finner något
annat ord än neni ralitetsidioti.

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Mina intryck från förnedringsperioden voro för övrigt sådana, att jag åtskilliga
gånger av reaktionerna inom den svenska riksdagens flertal och i föreställningen
att detta också avspeglade vårt folk på gott och ont föranleddes
fråga mig: Besitter den svenska nationen i vår generations gestalt de egenskaper,
som behövas, om vi ha att genomgå några av världshistoriens järnnätter? Efter

allt det goda och rejäla arbete, som rest det svenska välfärdssamhällets
stolta och beundrade byggnad, kom krigssituationen, avslöjande en gnällighet
på många håll över intrång i bekväma levnadsvanor, vilken syntes visa,
att vi förlorat det, som inrymmes i »den svenska fattigdomens betydelse».
Jag kommer just från det land, där man i dessa dagar kan få lära sig vad
detta betyder. Och med den så ofta dominerande olusten att bli störd av
världshändelsernas gång följde en benägenhet att sticka huvudet i busken, som
ställde skrämmande frågor örn vårt folks inre kraftresurser.

De första veckorna av det nordiska kriget förde också med sig en värdeminskning
av Sveriges internationella anseende, som man här helst blundade
för. Är det förvånande, att det gjorts jämförelser mellan Sverige nu och
Sverige under abessinienkriget örn riskfri rättskänsla och om en karskhet, som
stiger med kvadraten på avståndet? Även om det nu varit under en relativt
kortvarig övergångsperiod som undran sålunda fick sprida sig i världen.
singö därunder good will och respekt förlorade, som det nu gäller att
återvinna.

Det är inte min mening att här föra talan örn regeringens ansvar. Både den
förutvarande och den nuvarande känna precis till, hur det är med den saken.
För resten är jag övertygad om att regeringen — både den ena och den andra
— har varit ett tämligen riktigt uttryck för flertalet inom riksdagen. Parlamentariskt
sett är sålunda allting all right. Men om det går illa med Sverige,
går det tyvärr illa även med parlamentarismen. Vad riksdagen beträffar,
är det också det mest troliga — jag har ingen anledning betvivla det —
att den väl representerar det svenska folket. Det är verkligen också min mening,
att det är menige man inom hela det svenska folket, som det nu är anledning
att väcka till en självprövning. Det är dess sak det gäller. Det är
detta folk, som ytterst får betala både brist på fattning eller på beslutsamhet
och fallenhet för dåraktiga äventyr. Dess egen reaktion — det måste jag för
ram del finna — har i begynnelsen varit svag och obeslutsam, famlande mellan
räddhåga och lättrörd känslosamhet.

Om jag i det sammanhanget skulle säga ett ord till regeringen, är det detta.
Jag tror nog, att regeringen emellanåt frågar sig vid sina överväganden: Vad
vill egentligen det svenska folket? Det bör ju vara en vägledning för de
riktlinjer regeringen har att draga upp. Vöre det inte skäl att i den allvarliga
tid vi. genomleva i stället fråga: Vad bör det svenska folket vilja? Inte
ett ögonblick vill jag här tillåta det missförståndet, att folket skulle påtryckas
diktatoriskt den mening, statsledningen fordrar av folket. Ingen, vare
sig utom eller inom regeringen, har någon rätt att föreskriva det svenska folket
vad det bör vilja i nuvarande läge. Men var och en av oss, och kanske
främst regeringen, bär rättighet att säga ut sin mening om vad folket nu bör
vilja. Och den frågan skall då ställas till var enskild man och kvinna i vårt
folk. Ges det material för att denna självprövning skall kunna väl utföras,
har man efter min mening gjort någonting värdefullare än att avlyssna meningar,
som fötts ur en långvarig fredstids normala förhållanden, utan att
man ställts inför det kategoriska imperativet att bestämma sig för vad man
bör vilja, nu när det brinner i närheten och uppenbar fara hotar oss alla här
i Norden.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)

Fara för Norden? Är det så? Här kan det vara skäl att röja upp i en
annan ruin av den senaste tidens svenska politik. Det gäller de förutsättningar,
på vilka vår politik vis ä vis Sovjetunionen och dess förhållande till
Finland varit byggda. Även i detta fall måste jag ärligt medge, att hela den
politik, jag sökt föra. lett till en kapital missräkning. Den vilade nämligen på
förutsättningen, att Sovjetunionen för avsevärd period framåt koncentrerade
sitt intresse på sitt samhälles fredliga uppbyggande och att Sovjetunionen
följaktligen av realpolitiska grunder var att påräkna som en faktisk, mäktig
fredsfaktor samt att från dess sida tills vidare inga imperialistiska syften vore
att befara. Det faromoment, med vilket vi hade att närmast räkna, var motsättningen
mellan det bolsjevikiska Ryssland och det nazistiska Tyskland.
I förhållande till bägge dessa makter har Sverige då haft att förhålla sig korrekt
neutralt och har däri sett sin bästa säkerhet.

Men därjämte har ett viktigt ledmotiv för svensk utrikespolitik under senare
år varit en ständig strävan att, så långt härifrån har kunnat ske. verka
utjämnande i förhållandet mellan Finland och Sovjetunionen. Och med stor
tillfredsställelse trodde man sig för ett par år sedan kunna konstatera påtagliga
framsteg i ökat förtroende mellan de bägge makterna, sedan man även
i Moskva syntes ha blivit övertygad om att Finland vid en europeisk kraftmätning
skulle komma att upprätthålla en obrottslig neutralitet, sådan som de
övriga nordiska ländernas.

Allt detta är ju nu i samband med kursändringen både i Moskva och Berlin
slaget i spillror. Och den svenska samförståndspolitik, som ärligt och konsekvent
fullföljts under åratal, tillerkännes i dagens Moskva intet värde. Men
icke blott därmed måste vi vara på det klara. Den allmänna karaktären av
Sovjetunionens utrikespolitik är radikalt förändrad. Det vore en parodi att
nu tala örn Sovjet som fredsmakt sedan den i syften, som den själv brukar
kalla imperialistiska, övergått till användning av alla de aggressionsmetoder
den berömt sig av att främst i täten bekämpa. Denna förmälning av bolsjevism
och imperialism ger åt läget dess verkligt allvarliga signatur. Ty en imperialistisk
bolsjevism är farligare än den gamla tsarismen var. Jag måste
här ge en tankeställare till de många, många stilla i landet, som för sig själva
tänka ungefär så här: även om nu det värsta skulle hända med Finland, så
hade vi ju Ryssland till granne under hela 1800-talet, och vi fingo ändå leva
i fred. Varför skulle vi inte Ira den chansen nu? Och örn den chansen finns,
örn än aldrig så liten, varför inte ta den? Bara hålla oss så stilla och omärkbara
som möjligt.

Nu tänker jag inte alls inlåta mig på någon spekulation, huruvida en segrande
bolsjevikarmé gör halt vid Haparanda eller vid treriksröset — med Atlanten
närapå inom synhåll. Därom vet ingen här någonting. Det enda, som
kan sägas med visshet, är, att faran begränsas säkrast, örn den s. k. röda armén
aldrig kommer så långt, utan återgår till de fredliga fabriker och kolchoser,
som den är kommen ur. Då behöva vi heller icke reflektera över möjligheten
att någon svenskfödd Kuusinen i en gransby försöker att förpakta bort
den svenska friheten, på det att hela vårt stolta välfärdssamhälle må nivelleras
ned till sovjetnivå.

Vad svensk allmänhet däremot på allvar bör tänka sig in i är vad Finlands
nederlag skulle innebära i jämförelse med Sverige—Finlands nederlag 1809.
Det var dock inte .så, att vi då fingo det tsaristiska Ryssland till granne. Vår
granne var det i sina inre förhållanden autonoma storfurstendömet Finland,
först på 1890-talet utsatt för den brutala russificeringspolitik, som då också
genast framkallade farhågor här i Sverige. Men där den röda armén segrar
nu, där sker en fullständig bolsjevisering av samhället. Vi ha senast sett det

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
i de vitryska och ukrainska områden, som besatts efter Polens nederlag mot
Tyskland.

Men det finska folket kommer icke att låta bolsjevisera sig. De finska
stammarna i Karelen och Ingermanland äro borta i okända trakter. Man vet
i Finland vad som väntar, örn icke bela den finska civilbefolkningen hålles
samlad bakom fronten. Med en beundransvärd organisation har krigszonens
hela befolkning flyttats många, många mil västerut i Finland. Men vad sker,
om fronten själv skulle flyttas västerut och norrut såsom 1809? Ingenting
jämförligt med då, utan en organiserad folkvandring till och över Sveriges eller
Norges gräns — med ett ord den finska folkstammens bosättning i Sverige,
respektive Norge.

Ja, detta tema behöver nog inte vidare utläggas. En sak måste dock vara
tillagd, innan jag lämnar frågan örn vårt förhållande till Sovjetunionen. Att
Sovjets egna handlingar tvinga till en revision av vår uppfattning av Sovjets
politik, är ju en sak, och beredskap är verkligen icke någon fientlig handling.
Men det finnes ingen vettig människa här i landet — och jag räknar mig alltjämt
till dem — som önskar se Sverige i krig med Sovjetunionen. Intet skulle
vara oss mera välkommet än att se detta väldiga rike återvända till sin tidigare
fredsbetonade, för att nu inte säga fredsaktivistiska politik. Det kommet
också att helt bero på Sovjets egna åtgärder, örn förhållandet oss emellan skall
bli bättre eller sämre.

Om neutraliteten och det nya läget tillåter jag mig sedan att göra vissa
reflexioner. Redan vid begynnelsen av den neutralitetsdebatt, som har ackompanjerat
utformningen av den officiella svenska neutralitetspolitiken, ställde
jag en fråga: svensk eller nordisk neutralitet? — en fråga som man emellertid
i debatten i regel ryggade för att närmare analysera. För egen del har jag i
alla offentliga uttalanden talat örn den samfällda nordiska neutraliteten. Vilket
läge, som skulle uppkomma, därest ett av de nordiska länderna komme i
krig, har för mig alltid varit en öppen fråga, som jag icke tilltrott mig att i
förväg besvara. Detta vore, menade jag, ett krigsfall, som för Sverige uppställde
andra allvarliga problem än varje annat krigsfall. Sammanhållningen
de nordiska länderna emellan har för mig varit det primära och neutraliteten
en naturlig uttrycksform för denna sammanhållning. Med varje fiber reagerar
jag också mot den föreställningen, att det sammanhållande bandet eo ipso
brister redan för det faktum, att ett av länderna råkar ut för krig, frånsett
omständigheterna. Med hänsyn till den vikt vi tillägga den nordiska neutralitetspolitiken
måste här göras en kategorisk distinktion, en distinktion mellan
det iråkade krigsfall, då en av våra stater trots en av alla krafter vidhållen
neutralitetspolitik blir angripen och försvarar sig, och det iner eller mindre
förvållade krigsfall, då en stat kommer i konflikt genom tvetydigheten och
otillförlitligheten i sin egen politik.

Här kan icke finnas minsta tvekan om hur det finska fallet skall karakteriseras.
Den finska neutralitetens sköld är blank och utan fläck. Finland har
otadligt och tålmodigt framhärdat i alldeles samma neutralitetslinje som de
övriga nordiska länderna även efter att ha blivit invecklat i krig. För att bevara
sin framtida rätt att kunna fortsätta denna politik sätter Finland in sitt
folks hela kraft mot angriparen. Och då frågar jag: vilket land i Norden
har gjort mer för att hävda och upprätthålla sin neutrala ställning?

Bland de sämsta undanflykter undan verklighetens krav, som jag har hort,
är följande argumentering: tidigare förda resonemang angående förhållandet
Sverige—Finland, som äga giltighet, så länge båda länderna äro neutrala, äro
ej giltiga nu. ty nu är Finland icke längre neutralt. Jag ber kammarens ärade
ledamöter att var för sig tänka sig in i det fall, att det land, som under full -

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
följande av en konsekvent neutralitetspolitik bleve anfallet av en mäktig granne,
emedan det icke ens för krigets hot accepterade anspråk, som vore oförenliga
med dess neutralitet, hette Sverige. Vem ville då stiga upp och säga:
Nu är det slut med Sveriges neutrala ställning? Och hur skulle man reagera,
om det inom broderfolken då sades: »Ja, nu är Sverige! krig; det är bara vi
andra, som alltjämt äro de neutrala!» På mig verkar sådant tal lika groteskt
som att säga, att en kvinna förlorar sin dygd, örn hon framgångsrikt försvarar
den mot en våldsverkare.

Till den nordiska neutraliteten har jag att knyta ytterligare en kommentar.
Denna neutralitet är icke bara självvald, den är det trognaste uttrycket för
de nordiska ländernas vilja till självständighet. Det är genom den vi hävda
vårt oberoende i förhållande till de olika stormakternas politik. Den är sålunda
till sitt väsen icke ett uttryck för passivitet. Den är vår aktiva politik,
genom vilken vi mot hotelser och mot lockelser vilja styra en egen självbestämd
kurs. Det är blott inom en sådan aktiv neutralitetspolitiks ram det
program verkligen passar in, som i trontalet anges vis ä vis Finland. Att med
de medel eget lands läge och eget lands resurser möjliggöra stödja ett broderland,
som är angripet med krig, gör endast en stat, som i neutraliteten icke
främst ser en bekväm metod att hålla sig undan, utan den stat, vars neutralitetsvilja
just innebär dess vilja ali åt alla håll hävda sitt fulla oberoende.

I avseende på de farhågor Sveriges eget läge har framkallat, inför det naturliga
talet örn risker i olika väderstreck, som måste noga beaktas, vill jag
bara göra den allmänna reflexionen, att skaffar man sig respekt i ett väderstreck,
brukar man få det även i andra., medan svaghetssymtom, visade åt
ett håll, mana fram lusten på annat håll att bli den svages protektor. ^

De hjälpaktioner till stöd åt det hårt kämpande Finland, som nu från olika
stater ifrågakomma, ha också föranlett bekymmer för att vårt eget land genom
själva parallellismen i detta stöd skulle kunna indragas i det stora europeiska
kriget. Jag säger, att denna risk måste vi med alla medel förebygga.
Vid den neutralitetsdeklaration i fråga örn stormaktskriget, som vid dess början
avgavs, skall Sverige stå fast. Vi ha att hövligt och bestämt betacka oss
både för att bli livsrum och för att bli en rörlig komplettering åt den till synes
stelnade västfronten. Även i Finland, som nu ensamt uthärdar anfallskrigets
alla påfrestningar, är man fullt medveten örn de riskmoment, nu och
för framtiden, som föreligga. Det bör här understrykas —• och med särskild
styrka — att hittills har Finland, trots att det befinner sig i krig, icke tagit
ett enda steg. som fört landet utom ramen av dess egen neutralitetsdeklaration
vid stormaktskrigets begynnelse.

Min slutsats är då den, att svenskt stöd åt Finland i de former, vi som
självständig stat äro berättigade till och som vi äro mäktiga av, utgör den
effektivaste begränsningen av vår egen risk att dragas in i det stora kriget,
därmed också den säkraste plattformen för att fullfölja den neutralitetspolitik,
om vilken vi alla sedan storkrigets början varit ense, och därjämte till
sist den bästa garantien för att även Finland, då dess självständighetskamp
är lyckligt ändad, icke förlorat något av sin självbestämningsrätt att tillhöra
den av stormakter helt oberoende nordiska statsfamiljen.

Jag befarar däremot, att örn en tvehågsen föreställning, att halva steg äro
halva risker, får reducera den svenska insatsen till något, som icke hade varit
värt ett trontal, så kan Sverige, genom den utveckling händelserna då taga,
alldeles utan att vilja det slira in i storkriget mod alla dess konsekvenser. Och
då har vad man kallar försiktigheten motverkat sitt eget syfte.

Jag har i början av mitt anförande talat örn förnedringens period i ordalag,
som vore den ett förgånget stadium. Detta uttrycker nog till en del en för -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen ni. m. (Forte.)
hoppning-, men till en del och icke oväsentlig, ett faktum. För den andel däri
regeringen tagit, senast genom svarsnoten till Sovjetunionen, har jag givetvis
blott ord av oförbehållsam erkänsla.

Men jag anser tvenne andra faktorer ha varit verkningsfullare. Främst
Finlands fast otroliga motståndskraft, som givit det svenska folket några välbehövliga
veckors rådrum för att tänka sig in i sitt eget läge och sin egen
säkerhets sammanhang med utgången av Finlands försvarsstrid. Och därefter
kommer det svenska folkets egen spontana reaktion i de många olika
formerna av stöd åt Finland. Det är denna reaktion, som nu skall visa sin
bärighet för kommande veckor och månader. I denna folkrörelse, som förstummar
partidissonanser och enar klasser till den demokratiska frihetens
värn, äro de frivilliga att ställa främst. Ty de äro ju beredda att ge allt. Intet
förpliktar deni mer än deras egen övertygelse. Då de gå att göra sin insats
i Finland, bör det vara sagt i denna sak att det ligger i Sveriges intresse,
att deras insats blir effektiv. Örn de jämte sina finska och norska kamrater
där uppe i Nordf inland trygga dess säkerhet, ge de samtidigt åt Nordsverige
och Nordnorge en trygg gräns. Då så är, skola heller icke de, som arbeta för
frivilligsaken, med beteckningen »aktivister» behandlas som vore de landets
fiender. Jag tillåter mig i ali stillsamhet att varna för en fortsättning på den
trallen.

Jag vill för övrigt tro, att ur den solidaritet, som där uppe i nordlanden
sammansmides, skall framgå ett nytt och större nordiskt program.

Mitt anförande begynte i Ålandsfrågans tecken. Jag vill nu sluta det med
en erinran örn det nordskandinaviska områdets betydelse. Åland är så att
säga spännet i det bälte, som i intressegemenskap förenar Sverige och Finland
vid Bottenhavets inlopp. Den nordskandinaviska kalotten ned till Bottniska
viken är tre nordiska rikens gemensamma hjässa. Deras riksområden äro där
så invecklat hopfogade, att säkerheten för dem alla är den enda verkliga säkerheten
för en var av dem. De tre nationerna måste verkligen väckas tili
insikt därom, att där uppe gäller det en för alla och alla för en. Och det får
sedan bli en uppgift att finna de ändamålsenliga formerna för en även till
det militära området utsträckt trestatskooperation, så att vi för framtiden
alla skola kunna ha vår arktiska hjässa i behåll.

För oss, som leva _i en järntid, som snabbt rullar baklänges — tycker man
—- emot stenåldern, i fall mänskligheten icke förmår att tämja de våldskrafter,
den själv släppt lösa, är detta, som jag nu antytt, vad jag anser vara det
aktuellt viktigaste tillskottet till ett realistiskt program för utvidgat nordiski
samarbete.

Det var, herr talman, vad jag ville ha sagt i årets remissdebatt.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag har inte
någon avsikt att gå in på någon polemik med min gamle vän och kollega till
helt nyligen i regeringen, men jag måste påtala något som jag finner vara en
orättvisa i hans framställning. Av denna framställning borde ha framgått,
att man kan vara lika intresserad för det nordiska samarbetet och de olika
nordiska ländernas ställning till varandra, även örn meningarna skifta örn hur
detta intresse bäst skall taga, sig uttryck. Den särskilda händelse, som föranledde
Bickard Sandler att till min stora sorg lämna regeringen, kan icke tagas
till utgångspunkt för sådana hårda omdömen, som han här i dag har fällt.
Ingen kan säga om det hade varit betydelselöst, örn vi hade följt den Sandlerska
rekommendationen. Och ingen har sagt, att Bichard Sandler med denna rekommendation
avsag att Sverige skulle ha gått längre än Sveriges ansvariga
regering har gjort.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. ra.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Det finns här icke anledning till att ironiskt tala om en feghet och illustrera
detta med två olika tillfällen: Abessinien och Finland. Det är inte sant att
modet har växt med kvadraten på avståndet. Men det är sant att vi under
herr Sandlers egen ledning voro mycket återhållsammare i Abessinienkonflikten
än vi ansett oss kunna vara när det gäller Finland.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Efter herr Sandlers anförande, då

jag har oturen att få taga till orda, vill jag endast säga att jag kan gilla principinnehållet
däri. Kravet på att man i en sådan tid som den nuvarande skall
lojalt och enigt medverka till landets bästa i alla avseenden är naturligt och
riktigt och kommer säkerligen att uppfyllas av alla de grupper, som här äro
representerade, med undantag naturligtvis av den kommunistiska gruppen, som
icke borde tillåtas att disponera vare sig bänkar eller arvoden i vår riksförsamling
och icke heller annorstädes.

Den enighet, som jag här omnämner, kan i riksdagen taga sig olika former.
Antingen så, att man tillämpar samma metod som i diktaturländerna,
där representationen endast mottager meddelanden någon enstaka gång, eller
att man visserligen mottager regeringsförslagen, men godtar dem utan noggrannare
behandling eller ändring, eller så att riksdagen, främst genom sina
utskott, söker kontrollera regeringens förslag och hållning i allmänhet, ser till,
att allt blir så praktiskt utformat som möjligt, att avvägningen mellan olika
ändamål blir lämplig, och att riksdagen därefter beslutar så som den själv anser
vara klokast och bäst.

I de båda första fallen vore det säkerligen riktigast örn man skickade hem
riksdagen, varigenom man sparade några miljoner kronor och riksdagsmännen
komme i tillfälle att mer än vad som nu är fallet ägna sig åt sin hembygd eller
syssla med andra nyttiga ting. Emellertid tror jag att det tredje sättet —
att riksdagen går till en ordentlig granskning och säger sin mening — är det
riktigaste.. Ty det måste ju vara uppenbart att ingen regering, inte ens en
samlingsregering, kan vara allvetande eller pa egen hand alltid rätt uppfatta
landets och folkets behov eller de stämningar, som röra sig i folkets sinnen.
Därför kan det inte vara annat än riktigt att även under nuvarande förhållanden
åsikter och tankar här få komma till uttryck, i all synnerhet som man säkerligen
ändå kommer att få bevittna en enighet i besluten som kanske aldrig
tidigare under den moderna riksdagens tillvaro.

De nu allt överskuggande frågorna äro dels vårt försvarsväsendes sättande
i bästa möjliga skick och på kortast möjliga tid och dels vilken linje vi komma
att välja i förhållande till Finland. I fråga örn försvaret kan det knappast
anses förmätet, trots att man tycker att det borde vara onödigt just nu, att
göra särskilda påminnelser angående den brådska, som är av nöden. Med hänsyn
till den under decennier ådagalagda felbedömningen från deras sida, som
haft makten i landet, vilken för mig och många andra varit fullkomligt ofattbar,
men som förelegat även de allra sista åren och ännu så sent som i höstas,
trots obestridliga förbättringar, måste nu begäras, att den enda gränsen uppåt
för anskaffande av alla slags stridsmedel och utrustning för landets stridskrafter
må vara vår industris produktionsförmåga, när den är satt på krigsfot,
samt eli fullständigt utnyttjande av de möjligheter, som finnas till import
från andra länder. Skulle till äventyrs ilen principen icke vara godtagen av
regeringen i dess helhet eller av dess flertal, så menar jag att man felbedömer
läget ännu i denna dag. En regering just nu skall icke blott mer eller mindre
motvilligt emottaga och besluta i fråga örn de olika myndigheternas förslag och
initiativ, regeringen skall leda och uppmuntra till dylika och se till att don
gamle seglivade S:t Byråkratins får sitta sä trångt som möjligt. Hans full -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen un. m. (Forts.)
ständiga evakuerande borde höra till en av de viktigaste beredskapsåtgärderna.
Även i sådana saker ha vi säkerligen anledning att taga exempel från Finland.

Mycket är ju gjort, som väl är, men sent och dyrt. Och ännu är allt inte
färdigt. Det viktigaste just nu på detta område torde vara, att hela den därför
avsedda och lämpade krigsindustrien snarast möjligt sättes på krigsfot.
Under den urtima riksdagen blev det egentligen aldrig offentligen talat om vår
utrikespolitik. I det skedet var detta måhända det bästa. Det passar kanske
inte heller nu att ingå på en fullständig analys från alla parters sida av läget,
även örn jag anser det vara riktigt att vad herr Sandler nyss yttrat fick komma
fram i dagens debatt. Det måste vara på sin plats att en sak, som jag
tror konstateras och debatteras allmänt i landet, också blir uttalad här i kammaren,
såsom herr Sandler gjort. Och det är för att visa, att han därvidlag
inte är ensam, som även jag vill uttala, att Finlands sak är vår sak lika väl
som hela den nordiska kulturkretsens. Såväl känsloskälen som »sacra egoismo»
peka åt samma håll, och att inte erkänna detta måste, som herr Sandler har
påpekat, innebära både ärelöshet och felbedömning. Det får helt enkelt icke
ske att Finland fjär under eller att den generation, som levde i Sverige 1940.
kommer att gå vanärad till historien.

Med dessa huvudprinciper för ögonen må sedan de män, som nu äro satta
att leda vårt lands öden, bedöma det lämpligaste tillvägagångssättet under
besinnande av att något alternativ, som icke är förknippat med stora risker,
säkerligen icke finns. Genom att taga vissa även ganska stora risker kan man
för visso i ett visst läge vinna, att risker av större och kanske förödande omfång
undvikas. \ i tå därför icke låta den storartade samling och den offervilja,
sorn vårt folks alla lager nu har visat, förvaltas på det sättet som om de
aldrig existerat.

Utöver dessa stora frågor kan det kanske vara olämpligt att upptaga kammarens
lid för att snudda vid några andra frågor, och det skall inte bli många
ord därom, men det är ett par detaljspörsmål, som jag här vill påtala. Vi veta
att vederbörande myndigheter utöva kontroll över prisläget på ett stort antal
varuslag. Man har den fordran på producenterna, att de inte skola överskrida
vissa partipriser, vilka i åtskilliga fall kunna sägas vara i lägsta laget i
förhållande till omkostnadernas stegring. I vissa fall fullföljes emellertid inte
denna kontroll fram till detaljhandeln, utan konsumenterna få beträffande vissa
varuslag betala ett pris, som inte står i proportion till det pris, som producenterna
nödgas godtaga. Vartill nyttar då partipriskontrollen? Det vore i
så fall bättre, örn producenterna kunnat få ett många gånger välbehövligt skäligare
pris utan att konsumenterna behövde bli lidande därpå. Som exempel
vill jag anföra handeln med ved och träkol till hushållsbruk, där dylika prisförhöjningar
förekommit och förekomma. En ökad uppmärksamhet även på det
sista ledet i en varas gång fram till konsumenten är därför att rekommendera.
Beträffande särskilt veden torde de tillämpade normalpriserna snarast behöva
undergå någon justering, dels i syfte att få en höjning, som gör att veden blir
konkurrenskraftig gent emot andra virkessortiment, och dels för att jämka
prislägena i olika trakter. Här hotar en fara, som påtalades vid åtminstone
två tillfällen under urtima riksdagen, en fara som beträffande veden är lika
stor som deli är onödig i vårt skogrika land.

En annan fråga är den örn jordbrukets förseende med arbetskraft. Sedan
de tre stora åtgärderna av olika slag i samband med bildande av arbetsblocken
vidtagits, vilka livsmedelskommissionen förordar, kommer säkerligen även
med tillgripande av ytterligare åtgärder, som t. ex. kvinnlig beredskapstjänst
och dylikt, att i mångå jordbruksdistrikt kvarstå ett underskott på arbetskraft

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för fullgörande av de allra nödvändigaste arbetena, såsom sådd, skötsel av
rotfrukter, skörd, höstplöjning o. s. v. Då jag knappast kan tro att genom den
vanliga arbetsförmedlingen detta underskott skall kunna fyllas vid full mobilisering,
måste nog lagen örn arbetsplikt, som är antagen av riksdagen, bringas
i praktisk funktion genom att den organisation tillskapas, som skall handhava
tillämpningen av densamma. Lika angeläget torde detta önskemål vara för
att tillgodose arbete i skift redan nu vid den krigsindustri, som ännu inte bedriver
sådant skiftarbete. En viss ehuru begränsad frikallelse från militärtjänst
för här angivna ändamål utöver vad som redan sker eller planerats torde
komma att visa sig vara nödvändig.

Jag vill, herr talman, sluta med att konstatera, att det säkerligen inte är
roligt att vara regeringsledamot i denna tid. Det var säkerligen roligare när
allting lyftes framåt av den mäktiga konjunkturvågen. Men vi, männen i ledet
inom vårt folk, måste dock önska och fordra, att aila de aktuella problemen nu
samtidigt tas upp till en lösning med något som jag skulle vilja kalla för våldsam
energi. Det är undantagstider, som äro rådande, och fordringarna på vår
regering måste sättas exceptionellt högt. Vart tack efter väl förrättat värv
kommer sannolikt icke att utebli, men historiens dom blir hård om regeringen
sviker i de punkter, som särskilt herr Sandler här i dag har påtalat.

Herr talman! Jag har givetvis ingenting att invända emot att statsverkspropositionen
remitteras till vederbörande utskott.

Herr öman: Herr talman! Dagens debatt i denna kammare har fått en
egenartad karaktär. Till en början koncentrerades diskussionen, som naturligt
är, på statsverkspropositionen och på tryggandet av rikets säkerhet,
vilken ju måste bli huvudföremålet för denna riksdags arbete. Jag skall icke
ytterligare ingå därpå, så mycket mindre som denna sak ju egentligen är. så
självklar, att den icke ens behöver diskuteras. Jag vill blott med anledning
av den socialdemokratiske gruppordförandens onödigt och orättvist polemiska
yttranden säga, att det för vårt folk är en styrka och en källa till djup tillfredsställelse,
att gammal söndring i försvarsfrågan äntligen övervunnits, och
att alla ansträngningar nu enigt kunna inriktas på försvarsberedskapens stärkande.
Alla hoppas vi väl också, att den nya nationella samhörighetskänslan,
den rådande starka viljan ute i de svenska bygderna att tjäna och offra för
den gemensamma friheten skall bära frukter, som aven i framtiden bliva till
båtnad för riket. Den är en sak, som obetingat mäste uppföras pa det eljest
så olyckliga krigets kreditsida.

Men, herr talman, mot denna kreditpost står också för svenskt vidkommande
en tyngande debetpost, en debetpost, som särskilt under den senaste timmen
helt fångat kammarens uppmärksamhet. Jag är säkerligen icke den ende,
sorn allvarligt ifrågasätter, örn Sveriges förhållande till främmande makter
verkligen numera är över hela linjen så gott, som det tidigare varit och som
vi svenskar skulle önska, att det alltjämt vore. Jag vet, herr talman, att detta
är ett ömtåligt kapitel och jag rör vid det endast med tvekan, fullt medveten
om, att i utrikesfrågor en viss återhållsamhet bör iakttagas. Men jag tror.
att det är nyttigast för oss alla att i en kritisk stund icke sätta skygglappar
för ögonen. Herr Sandler har nyss i kammaren talat öppet och uppriktigt
även örn de ömtåligaste problem. Jag skall icke yttra mig örn hans uppfattning.
Men jag tror, att örn vårt land skall kunna med bibehållen politisk oavhängighet
lotsas igenom den nuvarande krisen, är det nödvändigt att kallt se
situationen i ögonen sådan den verkligen är.

Sedan den 30 november 1939 har icke blott Finlands utan även Sveriges

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
och hela Nordens läge i grunden förändrats och i grunden försämrats. Vårt
land har såsom av flera talare redan framhållits kommit in i en mycket observerad
och mycket utsatt farozon. Sovjetryssland har anträtt en marsch
västerut, vars slutpunkt ännu ingen känner. Men vad vi alla känna och alla
måste inse är, att ett krossat och av Sovjet erövrat Finland icke blott betyder,
att den efter världskriget uppresta skyddsmur^! mot öster går förlorad." Vi
känna också och vi måste inse, att därmed ett bestående hot uppstår mot
svenska livsintressen. Med ryska trupper invid Tornedalen och med på Finland
och Åland baserade ryska flyg- och sjöstridskrafter kommer trycket på
Sverige att bliva oerhört och kanske oemotståndligt. Jag tror icke, att det
ligger någon överdrift i herr Sandler.? karakteristik av situationen på den
punkten: förmälningen av bolsjevism och imperialism ger åt läget en långt
allvarligare karaktär än det någonsin hade under tsarismens tid.

Det är riksledningens uppgift att pröva, vilka åtgärder detta nya, politiskt
och militärstrategiskt farliga läge betingar, vad som från svensk sida kan
göras för att bispringa Finlands folk i dess ensamma, hjältemodiga kamp för
nordisk frihet och västerländsk kultur, och vilka konsekvenser, som i ett vissi
läge måhända ytterst måste tagas. Jag är övertygad örn, att denna prövningsker
med all den omsorg situationen kräver. Trontalets försäkran, att »Sverige
har känt och känner sin förpliktelse att lämna Finlands tappra folk all den
materiella och humanitära hjälp, som vårt land med hänsyn till sitt eget läge
och sina egna möjligheter kan giva», har vunnit anklang hos ett enigt svenskt
folk. Insikten örn den fara för vår egen självständighet, som skulle komma
över oss, om det finska försvaret bröte samman, är i dag allmän och sammansvetsar
alla svenska samhällsgrupper. Inga påtryckningar och inga hotelser
skola kunna skilja Sverige från Finland och förmå oss att avstå från att med
alla de medel, som inom folkrättens ram sta till buds, hjälpa och stödja vårt
broderfolk. Den anslutning, som frivilligrörelsen redan vunnit och som för
varje dag blir allt starkare, vittnar bättre än något annat om vårt folks sunda
reaktion och känslor inför våldförandet av Finland. Med fullaste hjärta instämmer
envar av oss med regeringen, när den i en nyss avlämnad svarsnot
till Moskva konstaterar, att hela det svenska folket av historiska, kulturella
och andra skäl hyser den varmaste sympati för det finska och att i själva verke!
alla svenskar hysa den livligaste önskan, att det fria Finland skall bestå som
ett fullt fritt och oberoende rike. Detta är en på en gång värdig, fast och
klar formulering av den svenska opinionens syn på kriget i öster, och det alen
formulering, som icke lämnar något tvivel om att vårt land kommer att
fullfölja en positiv Finlandspolitik.

Men, herr talman, örn vi äro eniga om att Sverige icke kail föra en politik,
som helt lämnar Finland åt sitt öde — och jag har trott mig förstå, att samtliga
de stora partiernas talesmän haft denna uppfattning — så kan å andra
sidan ingen av oss vara blind för att de svenska och de sovjetryska intressena
med avseende på Finland icke sammanfalla. Svenska staten må intaga en
ståndpunkt, som är folkrättsligt aldrig så oangriplig — och att svenska regeringen
tolkat neutralitetsbegreppet i enlighet med erkänd internationell sedvänja
är höjt över all diskussion — så hindrar detta icke, att Sovjetryssland
kan finna med sina intressen förenligt att gå till en motaktion i diplomatiska
eller andra former. Under de senaste veckorna inträffade händelser lämna i
detta stycke rum för vissa slutsatser.

Fredagen den 5 januari sköts Sveaångaren Fenris i brand utanför Umeå
av en u-båt, som mäste antagas ha varit av rysk nationalitet. Beskjutningen
började utan föregående varning och riktades mot en båt, som icke trafikerade
Finland utan gick i kustfart på svenska hamnar. Svenska regeringen begärde

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
omedelbart i Moskva en skyndsam undersökning av denna affär. Något resultat.
av den ryska undersökningen bär mig veterligt ännu i dag, tolv dagar
senare, icke försports. Däremot Ilar det hänt en hel del annat.

Detta andra är först oell främst, att samma dag, som Fenris besköts, Sovjetrysslands
befullmäktigade minister i Stockholm till svenske utrikesministern
överlämnade en not med anklagelser mot Sverige för att icke ha iakttagit neutralitet
i konflikten mellan Ryssland oell Finland. I noten riktades uppmärksamheten
på vad som sades vara »fakta och handlingar, riktade mot Sovjetunionen,
vilka företagits av svenska myndigheter». Svenska regeringen har
som vi numera veta besvarat denna not. I svaret, vilket av mig nyss i annat
sammanhang åberopats, konstateras, att de av ryska regeringen framställda
anmärkningarna väsentligen grundade sig på felaktiga informationer. Förnuftigtvis
hade därmed alla anledningar till missförstånd mellan Sverige och
Ryssland undanröjts och nian borde lia kunnat vänta, att affären skulle av
Ryssland lia i tysthet avskrivits. Detta hade fallit sig så mycket lättare, som
i förstone publicitet icke givits åt notväxlingen.

Så skedde emellertid icke. I stället inträffade — åter på en och samma
dag, söndagen den 14 januari — nya händelser av för förhållandet mellan
Sverige och Ryssland störande art. Sedan på dagen ryska flygplan överflugit
svenskt område och ett av dem till och nied där fällt bomber — vilket alltsammans
med hänsyn till den rådande snöyran får anses lia berott på ett rent
missöde — lät Moskvaradion sent på natten till måndagen utan svenska regeringens
hörande och alltså i strid mot diplomatisk kutym offentliggöra den
då mera än en vecka gamla notväxlingen. Redan detta.måste anses som högeligen
anmärkningsvärt för att komma från en makt, till vilken Sveriges förhållande
enligt strax förut gjord officiell deklaration är gott. Men ännu märkligare
ting äro i detta sammanhang att anteckna. I en radiokommentar till den
svenska noten förklarades, att elen svenska regeringens svar icke vore tillfredsställande
och att den svenska liksom den norska regeringen icke skrälle
förmått klarlägga, att den upprätthållit neutralitetens grundsatser. Sverige
och Norge skulle kantänka icke bjudit nödvändigt motstånd mot västmakternas
ansträngningar att indraga oss i krig mot Ryssland. Envar av kammarens
ledamöter vet, att detta påstående är orimligt. Svenska regeringen har
icke en utan mångfaldiga gånger tillkännagivit, att dess politik Jedes av
neutralitetens grundsats. Envar av kammarens ledamöter vet också, att de
emellanåt i utländsk press uppdykande och senast av en amerikansk nyhetsbyrå
lancerade ryktena örn förhandlingar mellan Sverige och västmakterna
— för (ivrigt i dag av statsministern inför kammaren med eftertryck dementerade
- - äro fullkomligt gripna ur luften. Den svenska regeringens faktiska
och praktiska uppträdande har inför hela världen vittnat örn att dess officiella
förklaringar icke varit tomma ord.

Trots allt detta, mina herrar, trots de svenska åtgörandena och trots de tydliga
svenska förklaringarna, vad har hänt? Jo, Ryssland har icke stannat
ens vid det orimliga påståendet, att svenska regeringen icke skulle förmått
klarlägga., att den upprätthållit, neutralitetens grundsatser. På måndagskvällen
den l,r> januari fortsattes propagandafälttåget mot vårt land. I en extrautsiindning
från den ryska radiostationen »Komintern» kl. 18 hette det: »Sverige
fortsätter mycket energiskt med att värva frivilliga till Finland. Svenska,
regeringen har med avsikt dragit in på offentliga arbeten och samtidigt,
minskat arbetslöshetsunderstöden för att tvinga de arbetslösa att gå in i de
frivilligas led. De frivilliga utlovas mycket, stor betalning, och då de ha
kommit lill Finland skriver man kontrakt med (lein för att vara säker på att
de inte svika. Värvarna samarbeta med polisen, som undersöker, örn de vär -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vade arbetarna äro pålitliga. I värvningsarbetet delta de högsta myndigheterna.
»

Jag har, herr talman, velat låta denna radioutsändning inflyta i kammarens
protokoll för att fastslå, med vilka medel den ryska propagandan i närvarande
ögonblick arbetar. Det är icke oviktigt, att dessa medel uppmärksammas.
De leda till bestämda slutsatser med avseende på vad vi själva ha att göra.
Det ligger visserligen icke. i vår makt att ändra på den ryska regeringens
politik, och värdet av officiella ryska fredsförsäkringar lär ingen av oss vara
benägen överskatta. En icke oäven belysning av vad det skulle betyda t. o. m.
om Ryssland lovade oss fred kastar ett dokument, offentliggjort i Finlands
i ^dagarna på svenskt förlag utkommande blåvita bok. Vid ett samtal med
dåvarande finske utrikesministern Erkko den 8 oktober yttrade ryska sändebudet
i Helsingfors ordagrant följande: »Råds-Unionen åsyftar ingenting så dant

som skulle äventyra Finlands självständighet och trygghet. Dess avsikt
är att^icke lädera Finlands självständighet. Råds-Unionen har i ord och
gärning från första början visat sig önska bevara freden.» Ja, mina herrar,
den förklaringen tarvar inga kommentarer.

Vill Ryssland en konflikt med Sverige, så bör det emellertid sägas, att
denna vilja icke motsvaras av någon svensk önskan att framkalla komplikationer
i relationerna mellan de båda länderna. Vi kunna, mina herrar, för
ögonblicket nöja oss med att taga ad notam Rysslands telegrafiska förklaring
till folkförbundets generalsekreterare den 4 december, att Ryssland icke befinner
sig i krigstillstånd med Finland. Men vi böra därutöver också göra
något annat. Vi böra därutöver söka förhindra att Ryssland systematiskt
föres bakom ljuset beträffande vad som försiggår i vårt land. I den mån
svenska medborgare och svenska tidningar avsiktligt ingiva ryska regeringen
föreställningen, att Sverige umgås med krigiska planer mot Ryssland, böra
de omedelbart och effektivt betagas denna möjlighet.

Det finns dess värre sådana svenska medborgare. Det finns här i landet
personer, som betrakta Sovjet som sitt rätta fosterland och sorn. om Ryssland
beslutade sig att anfalla Sverige, då skulle hälsa ryssarna såsom befriare.
Dessa personer äro organiserade i det kommunistiska partiet. Man har länge,
alltför länge, hos oss varit benägen överse med detta partis verksamhet och
betraktat den som relativt oskyldig. De senaste månadernas händelser ha dess
bättre ^öppnat allas ögon för att vi i det kommunistiska partiet ha att göra
med något, som kan. bliva en dödlig fara för vår frihet och vår självständighet.
De. kommunistiska pressorganen och partiets ledande personer ha ända
sedan kriget utbröt helt och fullt arbetat för Sovjetrysslands och mot Sveriges
intressen. Det kan räcka att anföra ett par mycket talande belägg för den
saken. I ett föredrag vid Stockholmskommunisternas firande av den ryska
revolutionens 22-årsdag den 8 november 1939 yttrade en av de kommunistiska
ledarna, Set Persson, ledamot av Stockholms stadsfullmäktige: »Trotsigt höjer
vi kommunismens fana ännu högre. Vi skall vandra vidare på den proletära
revolutionens väg, fram mot vårt mål — Sovjetsverige.» Ett i sin fräckhet
klarare besked örn vad Sveriges kommunistiska parti för i skölden kan knappast
tänkas. Det fullständigas av den anvisning rörande taktiken, som lämnats
i ett uttalande av Hilding Hagberg, en person, vilken alltjämt tillåtes
tillhöra riksdagens andra kammare. Under hänvisning till de ryska bolsjevikerna
såsom utmärkta läromästare bebådade herr Hagberg den 6 november
1939 i Ny. Dag, att ^»oktober 1917 kommer att repeteras för hela Europa».
Vad man vill, är alltså att med hjälp av hantlangare i skilda länder låta bolsjevismens
stormvågor bryta fram över Europa. Sveriges kommunister betrakta,
sig som medkämpar i den röda armé. som på Sovjets order skall genomföra

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
världsrevolutionen. I avvaktan härpå vill man till en början lägga de nordiska
staterna under Moskvas herravälde. Ny Dags skriverier lämna icke
rum för någon tvekan örn den saken. Dag efter dag försvarar man öppet våldets
framfart. Dag efter dag lovprisar man Sovjets upprättande av en landsförrädisk
regering vid sidan av Finlands lagliga regering. Och icke nog med
detta. Man söker — och det är det som i nuvarande ögonblick är det utan
tvivel allvarligaste •— öppet provocera en konflikt mellan Sverige och Ryssland.
Man förser ryssarna med mot Sverige riktat propagandamaterial. Från
Ny Dag och de svenska kommunistkretsarna härstamma alla de sanningslösa
uppgifter, på vilka den ryska noten av den 5 januari byggde. Från Ny Dag
och de svenska kommunistkretsarna härstamma de lika sanningslösa uppgifterna
i den ryska radion den 15 januari.

Jag vill begagna detta tillfälle att uttala en förhoppning, som jag vet delas
av varje svensk, som icke redan infekterats av den kommunistiska pesten, att
en krigsprovokatorisk och landsförrädisk verksamhet av detta slag icke längre
ostraffat skall få fortsätta i vårt land. Den nu samlade riksdagen måste sörja
för att den svenska lagstiftningen ej längre skall tillåta, att statens tjänstemän
och folkets förtroendemän tillhöra och verka för politiska grupper, som
stå i främmande sold. Att trygga rikets säkerhet i denna mening är en lika
viktig uppgift som att stärka vår yttre försvarsberedskap. Här föreligger ett
allvarligt lagstiftningsbehov. Statsministerns förklaring inför kammaren, att
han kan överväga en förbudslagstiftning, om en sådan befinnes nödvändig, hälsar
jag med tillfredsställelse. Jag tror icke, att någon av kammarens ledamöter
behöver tvivla på nödvändigheten av en sådan lag. Det kommunistiska
partiet måste upplösas och de kommunistiska ledarna bestraffas. Skulle grundlagen
anses lägga hinder i vägen för att omedelbart utfodra dem ur riksdagen,
så vet jag dock icke, att grundlagen ger något särskilt skydd åt de kommunister,
som ha säte och stämma i våra kommunala representantförsamlingar.
Som det nu är, kan det icke få fortsätta. En stark och enhällig folkopinion
begär att utländska agenter och provokatörer icke tolereras på svensk mark.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther: Herr tal man!

När det från en elei håll, nu senast av herr Sandler, har riktats förebråelser
mot regeringen för att den skulle visa bristande förståelse inför vissa
former av den svenska hjälpen till Finland — jag tänker närmast på frivilligrörelsen
— får det nog sägas, att örn däri inläggas förebråelser mot regeringen
för ljumhet mot Finlandshjälpen som sådan, måste det föreligga något slags

missförstånd. Örn det är något som hela svenska folket för närvarande är

enigt örn, så är det väl det, att vi skola göra allt som kan göras för att
bispringa det finska folket. Detta är så uppenbart och för övrigt också så
pass naturligt, att det skulle vara meningslöst att vilja dölja eller bortförklara
det, vare sig för oss själva eller utåt. I vårt svar på den ryska protesten
ansågo vi oss därför böra klart utsäga, att det förhåller sig så, ty endast
med den utgångspunkten kunde det bliva möjligt att söka förklara vår
hållning till den finsk-ryska konflikten. Men det är ju då också givet, att
en så enhällig opinion i en livsviktig fråga måste återfinnas inom den nuvarande
regeringen, en samlingsregering. Denna Sveriges inställning gentemot
Finland måste till och med självklart vara en huvudlinje i regeringens
politik, och därav följer återigen, att örn det finns kretsar, där nian Ilar en

annan uppfattning än regeringen om hur Sverige borde hjälpa Finland, så

beror det på att samma sak kan te sig annorlunda örn man ser den i olika
sammanhang. »Finlands sak är viri» — den parollen möter oss dagligen och
den finner gensvar i alla svenska hjärtan. Det är inte nödvändigt att utveckla

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
varför det förhåller sig så. Det står klart och tydligt för var och en av oss,
att det måste vara så och att Sveriges framtid måste vara i högsta grad beroende
av Finlands öde. För svensk utrikespolitik måste denna tankegång,
denna överbevisning vara en ledstjärna, som inte får släppas ur sikte.

Men det är inte möjligt att bara styra rak kurs efter denna enda fyrbåk.
Det rasar för närvarande två krig i Europa, och det ena innebär inte mindre
faror för oss än det andra. Vi ha helt naturligt varit så upptagna av händelserna
i Finland att vi blivit mindre lyhörda för vad som sker i samband
med stormaktskriget. Det har ju också sett ut som om just ingenting skett
—- men detta är nog inte helt riktigt, det har hänt mycket, särskilt under de
senaste veckorna. Framför allt har atmosfären laddats till det yttersta. De
neutrala lia fått erfara detta på många sätt, och det finns ingen möjlighet att
ställa i utsikt någon lättnad för den närmast kommande tiden. Tvärtom böra
vi göra oss beredda att gå till mötes en tid av ökade påfrestningar. Den
skärpning av läget, som alltmera gör sig märkbar och som kan väntas fortgå,
ökar icke blott svårigheterna för vår legitima handel, utan även för vårt
lands politiska kurs. Det kan icke förnekas, det bör icke fördöljas, att de
fastlasta° ställningarna vid västfronten medfört, att vissa farhågor uppstått
för att så att säga centrifugala krafter skola göra sig gällande, syftande till
krigsskådeplatsens förläggande utanför dessa befästa områden och då till
länder, som äro neutrala. Dessa förhållanden kräva även av oss ökad vaksamhet
åt alla håll.

Men vilken spänning, som än må hava uppstått mellan de krigförandes
fronter, där Sverige och andra neutrala länder kunna sägas befinna sig, så
ligger vår utstakade linje därför icke mindre klar framför oss. Den kan angivas
utan alla omskrivningar med det så ofta upprepade ordet neutralitet.
På den punkten torde den svenska opinionen vara lika enhällig som när det
gäller inställningen till Finland. Det borde inte heller utanför våra gränser
råda någon tvekan härom, men icke desto mindre förmärkes det dagligen att
vår neutrala hållning sättes i fråga än på det ena och än på det andra hållet.
Det måste därför om och örn igen upprepas, att svenska regeringen ämnar
fasthålla vid den strängaste neutralitet. Den ämnar undvika alla åtgärder,
som skulle kunna betecknas såsom oneutrala. Den ämnar avvisa alla försök
att utifrån kränka^vår neutralitet, med hot eller våld eller på annat sätt, och
den ämnar icke frångå denna hållning på grund av förespeglingar om några
fördelar, omedelbara eller i en obestämd framtid.

Det kan förefalla onödigt att så starkt framhålla detta ännu en gång här
inför svenska riksdagen, för vilken det icke innebär något nytt och där en
motsatt ståndpunkt inte har framförts. Jag vill också öppet deklarera, att
när jag nu gör detta uttalande, så är det i sista hand inte för att riksdagen
skall höra det, utan det är i förhoppning, att det skall uppfattas ute i världen
och särskilt i de kretsar, där vår politiska hållning sedan någon tid tillbaka
varit det stående ämnet för spekulationer av olika slag. Läget är sådant,
att det måste förefalla angeläget, att detta säges i den svenska riksdagen
och med dess bifall.

I neutraliteten, alltså icke »neutralitetsidioti», icke neutraliteten som självändamål
utan som en högst förnuftig neutralitet, som befunnits nödvändig
för att bevara vår självständighet, lia vi alltså en annan ledfyr, som vi också
måste^oavbrutet hålla i sikte. De blindskär, som vi hoppas att den skall rädda
oss från, äro inte mindre farliga än de andra. Och därför är det — för att nu
återgå till hjälpverksamheten för Finland — som det helt enkelt inte är möjligt
att göra allt vad man skulle vilja göra för Finland, utan nödvändigt att
hejda sig och överväga vad som kan göras.

Onsdagen den 17 januari 1040 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Detta gäller också för det understöd, som Finland kan få, från andra länder,
i den mån det berör Sverige. Men det skall inte avhålla oss från att
livligt uppskatta den sympati och det materiella understöd, som kommer Finland
till del från alla delar av världen. Särskilt vill jag nämna den starka
indignation, som överfallet på Finland framkallat i Amerikas förenta stater,
och den stora hjälpsamhet som därifrån visats Finland. Aven i vårt land kännes
förvissningen örn denna det amerikanska folkets inställning till våldsåtgärder
mot fredliga, neutrala nationer som ett stöd. Vi förlita oss pa att amerikanernas
starkt utvecklade rättskänsla även för framtiden skall göra sig
gällande och särskilt att den skall kraftigt reagera inför övergrepp mot neutrala
länders livsintressen och deras ovedersägliga, otvetydiga rättigheter. ,

Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att lämna någon utförligare
utrikespolitisk exposé. Statsministern har redan framfört, regeringens syn
på det utrikespolitiska läget. Jag har bara velat i anknytning till några uttalanden
här under remissdebatten stryka under, ett par av de punkter, som
förefalla mig vara de viktigaste i vår utrikespolitik för närvarande.

Jag skall till slut, herr talman, be att få säga några få ord i en helt annan
fråga, nämligen den som berör tryckfriheten.

Det har uttalats varningar till regeringen mot att utnyttja de möjligheter,
som kunna komma att nu beredas, att gå längre än hittills ,i avseende på
att kontrollera och undertrycka det fria ordet. Jag skall inte ingå på själva
huvudfrågan — dess behandling faller utanför mitt område — men jag vill
fästa uppmärksamheten på en sida av denna sak, som utrikesförvaltningen
har kommit i kontakt med och som ligger en smula i periferien. Jag syftar
på önskvärdheten att det hålles skarpare kontroll •— så långt möjligt frivilligt
— över spridningen av rent faktiska upplysningar av sådant slag,
att de i nuvarande läge kunna vålla avsevärd skada, och vidare på återgivande
i tidningarna av utländska notiser av viss art med mera sådant.
Som exempel på vad jag menar, vill jag erinra örn att det i Norge har förbjudits
att lämna uppgifter örn fartygs avgångs- och ankomsttider, deras
position o. s. v. Andra exempel finner man dagligen i våra tidningar i
form av till synes mycket oskyldiga notiser örn inkallelser och andra militära
förhållanden eller till och med endast återgivande av notiser i utländska tidningar
i krigförande länder, då man icke tänker på att redan en liten notis,
en artikel i en engelsk eller tysk tidning kan betraktas såsom ett slags krigshandling.
Vad som gjorts eller kommer att göras hos oss på detta område
skall jag för ögonblicket lämna därhän. Vad jag nu vill framhålla är, att
örn man åberopar så höga medborgerliga rättigheter som yttrande- och tryckfriheten
för att bestrida statsmakternas rätt att ingripa i dylika fall, så
snedvrider man problemet. Denna sak ligger på ett vida enklare plan och
bör snarare behandlas och betraktas som ett led i den nödvändiga försvarsberedskapen
— icke som något angrepp på oantastliga demokratiska ideal.

Till slut, herr talman, ber jag få uttrycka min glädje över den anslutning
till regeringens utrikespolitik och den förståelse för denna politiks svårigheter.
som kommit till uttryck under denna remissdebatt. När jag hörde
herr Sandlers anförande, trodde jag några gånger att här skulle en avvikande
mening komma att anmälas, men jag hann aldrig riktigt tro det till slut, och
när jag efteråt sammanfattade mitt intryck av vad han sade, har jag närmast
fått den uppfattningen, att också det var en anslutning till regeringens nuvarande;
politik, dag hoppas, att jag icke har missförstått honom. Jag
emotser ökade vanskligheter under den tid, som kommer, och för utrikesledningen
är det givetvis en förutsättning för styrka att den kan räkna med
riksdagens stöd och förståelse.

Forsla kammarens protokoll 10-W. Nr 3.

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. jn.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Ohlin: Herr talman! Herr Sandler började sitt anförande med att
uttala, att, när samtliga partier stå bakom regeringen, bör det vara tillfälle
för enskilda riksdagsmän att ge till känna sin mening rörande olika sidor
av regeringspolitiken utan att begagnandet av detta privilegium skall anses
innebära någon deklaration av att vederbörande på något sätt tillhör oppositionen.
dag ansluter mig helt och hållet till denna förklaring. Jag skall
tillåta mig att framlägga ^några synpunkter, delvis av kritisk art, utan att
jag därför heller vill pa något sätt bli räknad till någon bestämd opposition.
Jag är övertygad örn att det förtroende, som regeringen kan komma att åtnjuta
i framtiden, kommer att bero på de åtgärder, som regeringen kommer
att vidtaga. Den kommer att dömas efter sina handlingar och begiir säkert
ingenting annat.

Det är inte min mening, herr talman, att här gå in på utrikespolitiska
frågor, utan det är våra ekonomiska försvarsproblem, som jag skall försöka
diskutera. _ Men jag kan inte underlåta att till herr Sandler rikta ett tack
för åtskilligt av det, som han här hade att anföra. Detta betyder givetvis
icke, att jag för min del underskriver de uttalanden som han gjorde. Jag
vill endast uttrycka min glädje över att han öppet framförde dessa synpunkter.
Jag välkomnar och underskriver emellertid helt den protest, som
herr Sandler uttalade mot tendensen att stämpla som aktivister de människor,
som mer eller mindre aktivt arbeta såsom frivilliga eller i frivilligrörelsen,
eller som eljest vilja gå längre i hjälpen till Finland än andra vilja göra. Ett
misstänkliggörande av dessa människors motiv eller handling genom förklenande
ord bör icke förekomma, allra minst i en demokrati med fri opinionsbildning.
Detta har tyvärr många gånger förekommit, som jag själv har
hört under de senaste dagarna. Herr Sandler förtjänar kammarens tack för
att en reaktion däremot tydligt har kommit till uttryck i Sveriges riksdag.
Det har i dag talats örn vad folkmeningen är och örn en överväldigande folkmening.
Jag tror, att man kan säga med ännu större rätt än den, med vilken
detta uttryck tidigare har använts här i dag, att herr Sandler på denna punkt
representerar en verkligt överväldigande opinion inom Sveriges folk.

Jag skall, herr talman, nu övergå till att diskutera två saker, som nära
sammanhänga, nämligen den ekonomiska politik, sorn vår nuvarande försvarspolitik
nödvändiggör, och den industriella mobilisering för krigsmaterieltillverkning,
som är en så väsentlig del av försvarspolitiken i inskränkt bemärkelse.
Det är alldeles klart, att denna framställning av krigsmateriel i oerhört
stor,skala och de stora inkallelserna av värnpliktiga komma att sätta sin
prägel på hela vårt lands ekonomiska politik under den närmaste tiden. Jag
tror för min del, att det är alldeles nödvändigt att se hela vårt folkhushållningsproblem
ur denna synpunkt. Frågan blir då helt enkelt den: Hur skall
svenska staten kunna uppnå en samordnad behandling av de olika produktions-,
arbetsmarknads- och finansproblem, som framkallas av en maximal kraft
anspänning i försvarets tjänst? Tyvärr måste man ju konstatera, att den
framlagda budgeten icke ger mycken ledning rörande denna fråga. Budgeten
kan man mycket ^enkelt sammanfatta på så sätt att de belopp under nästkommande
budgetår, varmed utgifterna komma att överstiga inkomsterna vid
oförändrade skatter, måste lånas. Det är egentligen innehållet i budgeten.
Vad det löpande finansåret beträffar, få vi veta, att det beräknas en brist
på minst 500 miljoner kronor. Detta är ju i och för sig en mycket hög siffra,
men jag hoppas för min del, herr talman, att bristen i det löpande årets budget
skall bli väsentligt större än dessa 500 miljoner kronor! Jag anser nämligen,
att denna siffra icke lämnar utrymme för en maximal förstärkning av vårt
lands försvarskraft. Naturligtvis hoppas jag, att kriget skall taga slut, så

Onsdagen ilen 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen »t. m. (Forts.)
ali vi kunna avbryta liela denna politik, men det finns, sorn hans excellens
herr utrikesministern nyss framhöll, mycket ringa utsikter därtill. Örn situationen
förbliver sådan som nu, måste, såvitt jag förstår, materielanskaffningen
ökas vida utöver vad den hittills har varit.

Låt mig klargöra, vad jag menar. Jag hoppas, att vi under detta års andra
kvartal, d. v. s. månaderna april—juni, skola komma upp i en anskaffning av
krigsmateriel på ungefär 100 miljoner kronor i månaden. Kosta nu inkallelserna
50 miljoner ä 60 miljoner kronor i månaden, komma de extra ordinära försvarsutgifterna
att uppgå till minst 150 miljoner kronor i månaden utöver den ordinarie
försvarsbudgeten. Försvaret skulle då komma att taga i anspråk
ungefär 20 % av våra resurser. Jag kan inte finna, att detta i nuvarande
läge vore för mycket. Skall jag uttrycka min ståndpunkt mycket kort, skulle
jag vilja säga, att med avseende å Sveriges rustningspolitik bör man för
närvarande förfara så, som örn man visste med säkerhet att Sverige örn sex
månader skulle vara i krig. Skulle det sedan gå så lyckligt ■— som jag
hoppas — att vi icke komma i krig, har man möjlighet att senare, efter en
kraftanspänning under 6—12 månader — något minska på denna industriella
mobilisering. Det är självklart, att en sådan koncentration av vår försvarspolitik
måste dominera hela den ekonomiska politiken. Tyvärr får man, som
sagt, icke i inledningen till statsverkspropositionen någon upplysning rörande
hur regeringen tänkt sig denna allmänna inriktning av den ekonomiska politiken
till underlättande av denna koncentrerade försvarspolitik. Det är mycket
svårt för riksdagen att bedöma de olika isolerade åtgärder, som regeringen
föreslår, örn man inte får veta, efter vilken allmän plan regeringen här tänker
gå fram.

Enligt min mening är det alldeles nödvändigt att det snarast framlägges
en sådan plan och översikt, som bland annat skulle kunna vila på rapporter
från kommissionernas ordförande och de ekonomiska ledarna av militärförvaltningen
samt ledarna för våra ordinarie ekonomiska organ. Jag tror att
det vore nyttigt för vederbörande kommissionsledningar och andra, örn de
tvingades att formulera och precisera sina ståndpunkter, och jag tror att det
också vöre fördelaktigt för frågornas behandling, örn regeringen tvingades till
en sådan överblick. En armé kan inte klara sig utan en generalstab. Jag
tror inte, att en nation, som skall genomföra en koncentration för försvarets
stärkande, kan klara sig utan en motsvarande ledning, och det är därvidlag
givetvis regeringen, som skall hava generalstabens plats. Det är regeringen,
som måste uppgöra och ständigt anpassa en dylik allmän översikt som skapar
konsekvens i åtgärderna. Eljest riskerar man inkonsekvenser, förseningar
och onödiga rubbningar av allehanda slag.

Jag skulle vilja resa den frågan: Har regeringen redan utarbetat en dylik
allmän översiktsplan för den ekonomiska försvarspolitiken? Låt i så fall
riksdagen taga del av den. Men har inte regeringen redan utarbetat denna
översiktsplan, vill jag vädja till regeringen att snarast göra det.

Jag skall nu be, herr talman, att få något belysa en del frågor, som falla
under denna allmänna rubrik. Jag börjar med något, sorn bär att göra med
industriens mobil)serina. Givetvis skall jag inte nu upprepa do synpunkter,
som jag hade tillfälle att framlägga vid sammanträdet strax före jul efter
min interpellation. Jag vill bara helt kort angiva, att min uppfattning fortfarande
är, att det inte räcker att utnyttja hela fredskapacitetcn i fråga örn
framställning av försvarsmedel, utan att man mäste utsträcka arbetstiden utöver
vad nuvarande arbetstidslagar och andra sociala lagar tillåta. Framför
allt måste man arbeta i flera skift i företag av intresse från försvarssynpunkt,
och dessutom måste man ställa örn hela produktionen från fredstillverkning

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. jn.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
till krigstillverkning enligt krigsplaner inom en råd viktiga företag, detta
icke bara därför att denna krigsmateriel behövs utan också för att pröva de
fabriksplaner, som äro uppgjorda men ännu i mycket ringa utsträckning
prövade.

Tyvärr förhåller det sig så, att redan de sporadiska upplysningar, som eli
enskild riksdagsman kan förskaffa sig —• och de äro ju mycket sporadiska
på grund av uppenbara sekretesshänsyn — avslöja åtskilliga exempel, där det
förefaller som örn i varje fall i dag ännu icke den tillräckliga koncentrationen
på försvarets uppgifter hade satts i scen. Det är oroande i någon mån att
dessa stickprov ge så pass många resultat av denna art. Jag hoppas för min
del, att man från regeringens sida skall vara i stånd att avgiva försäkringar
örn att sa mycket nu förberedes och inom loppet av några veckor kommer att
vara under utförande, att denna oro kommer att stillas. För egen del får jagförklara,
att jag är alldeles ointresserad av de eventuella misstag, som kunna
ha begåtts i fjol. Jag är uteslutande intresserad av vilken politik som föres
och kan komma att föras under år 1940. Men på denna punkt räcker det givetvis
icke med allmänna försäkringar av den art, som statsministern gav i
december, hur välkomna dessa försäkringar än äro i och för sig själva, utan
där tarvas ytterligare upplysning. Det är icke överdrift, örn nian säger, att
svenska folket har rätt att få besked på dessa punkter så långt som ej speciella
sekretesshänsyn göra detta omöjligt. Det råder nog icke någon tvekan
örn att mycket, mycket mera kan upplysas än som hittills skett.

Låt mig nu formulera endast ett pär speciella frågor. Varje sådant resonemang,
som jag här för, hotar ju eljest att bli generellt för att icke säga abstrakt.
Det är klart, att de exempel, som jag här kommer med, äro en smula
godtyckligt valda. Man får betrakta deni såsom endast isolerade exempel.

Är det riktigt, att vårt största företag för tillverkning av stridsvagnar ännu
vid årets början bedrev en stor tillverkning för civila behov av diverse saker
och icke erhållit order att ställa örn sin tillverkning för krigsbehov? I jakande
fall: vad är orsaken till dröjsmålet med en så självklar och välbehövlig
åtgärd? Icke kan väl regeringen på denna punkt ha väntat på organisationen
av industrikommissionens krigsmaterielavdelning? Låt mig där också skjuta
in en liten fråga, som jag närmast riktar till herr statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet. Vi ha en stor brist på järnvägsvagnar i Sverige.
Är det riktigt att i varje fall en del av våra järnvägsverkstäder icke ha
fått order att koncentrera hela sin produktionskapacitet på framställning av
järnvägsvagnar utan allt fortfarande framställa allehanda varor av ringa intresse
för försvarsväsendet och icke arbeta i skift? Örn detta är riktigt, vore
det givetvis av det största intresse för allmänheten att få upplysning om vad
det är, som kan förklara ett eljest så oförklarligt förhållande.

Vidare skulle jag gärna vilja rikta uppmärksamheten på en annan sak, givetvis
även här med reservation för att kanske de underrättelser, som stått till
mitt förfogande, äro ofullständiga; det gäller tillverkningen av ammunition.
Det har försports, att tillverkningen av ammunition i Sverige allt fortfarande
är synnerligen otillräcklig och att detta delvis beror på att det råder brist bl. a.
på icke yrkeslärd kvinnlig arbetskraft i vissa företag, så att dessa företags
produktionskapacitet icke kan fullt utnyttjas. Med andra ord, att arbetsstyrkan
ännu icke är eller i varje fall för några veckor sedan icke var fulltalig,
ännu mindre någon verklig krigsmobilisering genomförd. Örn detta, som jagtror
mig veta, är fallet vid åtminstone ett företag, frågar man sig med tanke
på den stora reserv av kvinnlig arbetskraft som finns här i landet : hur är del
möjligt, att det kan finnas arbetslösa icke yrkeslärda kvinnliga arbetare på en
plats, medan man i andra trakter icke kan få tillräckligt antal ens för tillverk -

Onsdagen den 17 januari 1940 f. ni.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. ni. (Foris.)
ningen av de viktigaste slagen av krigsmateriel? Det Ilar berättats för mig,
att den lön, som i varje fall vid ett sådant företag erbjudes - och som givetvis
är avtalsenlig — ligger så lågt, att när utifrån kommande kvinnlig arbetskraft,
som ju Ilar högre levnadskostnader än den pa orten boende, betalt dagliga rc
sor och inackordering, ha de kvar endast några tiotal kronor i månaden. Det
är alldeles klart att man inte kan begära, att de t. ex. skola lämna Stockholm
eller Göteborg, där de kunna få t. ex. som hembiträden 60, 70 eller 80 kronor
och allting fritt, för att fara långt bort till en annan trakt och där få bara något
tiotal kronor i månaden över. Örn detta är fallet, frågar^ man sig, varför
icke radikala åtgärder vidtagits, som sörja för att lönerna på dessa., områden
bli konkurrenskraftiga, vilket ju kan ske genom att man ändrar pa lönerna
eller sänker priset för inackordering. Inte skall väl Sveriges försvar undvara .
den erforderliga ammunitionen därför att man inte kan kosta .på sig att .höja
ersättningen åt kvinnliga arbetare med t. ex. ett tiotal kronor i veckan, sa att
dessa löner bli konkurrenskraftiga. Det är närmast med ängslan, som man
erfar, att även i sådana fall, där löner tyckas ligga på en icke konkurrenskraftig
nivå, det göres försök att erhålla, »frivillig» kvinnlig arbetskraft Inte
kan väl meningen vara, att den offervilja, som ligger bakom de frivilliga kvinnliga
organisationerna, skall leda till att folk skall taga anställning under betingelser,
som måste innebära underbetalt arbete? Den som skall flytta tran
den plats, där hon bor, lämna sitt hem och. ge sig in på ett nytt område gör ju
uppoffringar nog därigenom. Förutsättningen bör då vara, att vederbörande
kan få ungefär samma lön som vid arbete på annat håll. . .

Jag har berört denna fråga, herr talman, för det första därför att den ingalunda
är oviktig i och för sig själv, men framför allt därför att det enligt min
uppfattning är ytterst viktigt, att den kvinnliga arbetskraften hår i landet
kommer till användning i mycket större utsträckning än. för närvarande, och
att det alltså är betydelsefullt, hur hela denna fråga gripes an fran början.
Det är också viktigt, att nian kan ordna. det. så, att tjänsteplikten undvikes sa
mycket som möjligt, men det går naturligtvis inte utan att man försöker med
att bjuda en konkurrenskraftig levnadsstandard. Jag hoppas varmt., att arbetsmarknadskommissionen
efter uppmaning från regeringen, far möjlighet att
snabbt ingripa, så att fall som dessa icke upprepas, och att inte i januari manad
1940 produktionen av krigsmateriel hindras av sådana f orhalfanden, nar
det finns arbetskraft disponibel på andra platser. Statsrådet och chefen för
socialdepartementet har uttalat, att den arbetslöshetspolitik, som för närvarande
behöves, i hög grad måste innebära en överflyttning av arbetskraft. Is avar,
här finns det då ett exempel, som jag hoppas icke kommer alt i nämnvärt antal
upprepas, på fall, där det finns utrymme för en energisk politik av den arrén.

Jag skall tillåta mig att mycket kort beröra en annan fråga rörande var ekonomiska
försvarsberedskap, ehuru den inte direkt gäller försvarets effektivitet
utan sparsamhet med användning av medlen. Detta är indirekt en effektivitetsfråga,
därför att om man använder de tillgängliga medlen ekonomiskt, tiar
man möjlighet att få mer för dem. Det har kommit till mm kännedom, at
svenska myndigheter för lågskor åt krigsmakten i vissa fall hegart, lader■ asen
så utsökt kvalitet, som vanliga människor använda till skallen pa ridstövlar.
Detta nödvändiggör en sådan sortering av lädret, att endast de imaste
skinnen kunna användas. Detta i sin tur åstadkommer cn fördyring av lädret
med 30—40 procent och därtill en försening av leveranserna, da, örn resten av
det svenska folket kan använda vanlig boxkalv eller t. o. m. boxsidor tili lågskor,
då frågar man sig. örn inte detta borde vara möjligt inom lörsvarsyasendet.
Ifall jag inte är fel underrättad är detta inte en rent tillfällig företeelse,
utan det har förekommit liknande praxis vid åtminstone eif av vapnen under

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen in. en. (Foris.)
åtskilliga år. Jag skulle gärna vilja fråga, huruvida detta förfaringssätt dragits
inför regeringen och vilken ställning som regeringen i så fall intagit. Över
huvud taget vore etet säkert av mycket stort intresse både för riksdagen och
hela svenska folket att erfara, huruvida regeringen har gjort något särskilt
för att hos alla människor som syssla med inköp för militära ändamål inplanta
tanken på. nödvändigheten av att iakttaga största möjliga sparsamhet. Jag
har åtskilliga andra exempel av liknande art, men jag skall av tidshänsyn förbigå
dem.

Möjligheten att öka produktionen i försvarssyfte är givetvis i hög grad beroende
på att arbetsmarknadsproblemet löses. Idet vore enligt min mening värdefullt,
om chefen för .socialdepartementet kunde lämna några upplysningar,
hur långt planerna på skolning och omskolning av arbetskraft avancerat. Har
man därvidlag beaktat de erfarenheter som gjorts bland annat i Tyskland, där
man under senare tid genom effektiv skolning nedbringat utbildningstiden för
eno murare till sex veckor och för arbetare vid mekaniska verkstäder till sex
månader? Tempoarbetare kunna då tydligen utbildas till verkstadsarbetare
under loppet av några månader. Örn det nu är riktigt, att produktionen för
försvarsändamål i mycket stor utsträckning kräver verkstadsarbetare, medan
det är önskvärt att vår export av verkstadsprodukter icke nedbringas mer än
nödvändigt, så att man alltså kan konstatera ett oerhört ökat behov av verkstadsarbetare,
då skulle jag vilja fråga, vilka åtgärder som vidtagits eller
planerats för att mycket snabbt öka tillgången på yrkeslärda verkstadsarbetare.
.På vad sätt tänker regeringen utnyttja den arbetskraft, som är eller blir
disponibel inom stenindustrien, byggnads- och möbelindustrierna och andra
industrier med starkt minskade arbetsmöjligheter?

Och till slut:, vilka planer föreligga med avseende å den kvinnliga arbetskraftens
utnyttjande?

Herr talman, jag lämnar dessa frågor för att övergå till att beröra vissa,
kanske jag får säga mera direkt nationalekonomiska aspekter på vårt ekonomiska
mobiliseringsproblem. Det är uppenbart, att den nuvarande upprustningen,
kommer att starkt försämra vår betalningsbalans. Hedan under 1939
hade vi en brist i handelsbalansen på 610 miljoner kronor — enbart i december
103 miljoner. ^ Ännu mer uppseendeväckande är det emellertid, ehuru jag
inte är säker pa att alla till fullo beaktat detta förhållande -— att riksbankens
förråd av guld och valutor sedan augusti månad sjunkit med över 500 miljoner
kronor. Visserligen ha privatbankernas förråd något ökats, men nettoförsämringen
för bankväsendet är omkring 450 miljoner kronor. Det är visserligen
sant, att vi allt fortfarande lia 1,500 miljoner i guld och valutor, men en
minskning av 450 miljoner under loppet av några månader måste i alla fall
vara högst oroväckande. Vi få komma ihåg nödvändigheten av alltjämt fortsatta
stora krediter till Finland och behovet av ökade inköp av krigsmateriel i
utlandet. Den fråga,^ som det förefaller mig att regeringen snarast möjligt
borde deklarera sin ståndpunkt till, är denna: är det försvarligt att tillåta en
ohejdad import av varor till Sverige, både av lyxvaror och av mindre nödvändiga
varor? Jag tror för min del icke att detta är tillrådligt. Jag tror
tvärtom, att svenska staten gör klokt i att omedelbart införa en importreglering
och att den borde ha införts till och med tidigare. Det gäller då inte bara lyxvaror,
ty de lyxvaror, man kan inskränka på, äro kanske inte så många, när man
tar hänsyn till de handelsavtal och andra dsdika omständigheter, exportmöjligheter
o. s. v., som få beaktas. Men det finns en hel del mindre nödvändiga varor,
varav landet redan nu har stora lager. Frågan är närmast den: är det klokt att
använda våra guld- och valutatillgångar för att öka lagren även av mindre nödvändiga
varor, när redan nuvarande lager kanske anses räcka i tolv månader?

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. tn. (Forts.)

Jag tror för ulin del att det är bättre att spara på de valutor, som där eljest

.skulle åtgå. .

Men jag vill göra ett tillägg rörande regleringen av importen och skatt ela
be att få vända mig till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.
Jag förmodar att statsrådet har givit de instruktioner till livsmedelskommissiemen,
som ligga bakom den senare tidens försök att ordna en serie av ^importmonopol
för ett stort antal väsentliga livsmedel. Jag tänker då inte på fodermedel
och sådana saker, där det finns speciella skäl, men jag tänker pa de
upplysningar, man har fått örn att det för en rad andra artiklar ifrågasätta
liknande importmonopol, där alltså alla importörer skulle tvingas m i en saminanslutning.
Såvitt jag har mig bekant är anledningen till att denna politik
ännu icke genomförts, att den på goda grunder stött på starkt motstånd tran
importörerna, vilka hävda att importen skötes smidigare och bättre med ett
friare system. Det vore givetvis av största betydelse för riksdagen att fa
veta, innan saker av så stor principiell betydelse äro genomförda, huruvida
regeringen beslutat en dylik politik, syftande till att skapa en serie importmonopol
av samma typ som inom fodermedelsbranschen, eller huruvida och
i vad mån det varit falskt alarm. Kanske t. o. m. livsmedelskommissionen

varit ute på i någon mån egna vägar?

Jag tror för min del, att det är anledning att göra en importreglering icke
minst för att spara på vårt tonnage. I det sammanhanget skulle jag gärna
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet vilja framställa
den frågan: Efter vilka riktlinjer skötes för närvarande den svenska
sjöfartsregleringen? Det är en av de punkter, där det varit omöjligt ä,ven tolen
intresserad iakttagare att få någon egentlig upplysning Jag tror inte jag
är ensam örn att säga, att det skulle vara mycket värdefullt att la kännedom
örn dessa riktlinjer och därvidlag samtidigt få upplysning, huruvida det verkligen
är sant, att vid vissa tillfällen svenska redare hållit tillbaka tonnage i
tanken att vänta de litet, så få de nog högre frakter. Det vore intressant att fa
veta, örn det verkligen är möjligt, att svenskt tonnage fått ligga stilla kanske
under någon vecka i tider som de nuvarande, därför att vederbörande väntat
på att få högre frakter? Man vet att redare klagat över att det skulle vara
orättvist, att inte svenska redare få taga ut samma frakter som utländska.
Även örn det inte är fullt klart, vad som här sker, kan jag nog tillägga, att
jag har mig bekant så pass många konkreta omständigheter både fran början
av september och senare, att man kan säga, att herr statsrådet och ehdén tor
folkhushållningsdepartementet har en mycket stor uppgift att med fast hand
genomföra en reglering av sjöfartsnäringen, som för närvarande ensam av vara
stora näringar förtjänar vida mer än under fredstid, och samtidigt göra tillit
klart, att det nu icke är en tid. då det är lämpligt för en viss näring att förtjäna

på hela folkets bekostnad. , ,

Konsekvenserna av den mycket farliga ställning, varl var betalningsbalans
nu befinner sig, och av den nödvändighet att hushålla med guld och valutor,
som därav följer, synas icke blott vara, att vi få reglera importen av varor.
Jag tror för min del, att konsekvenserna sträcka sig längre. Jag tror det blir
absolut nödvändigt att försöka hindra kapitalflykt. Det har under de senaste
månaderna gått ut ur landet belopp, som med säkerhet överstiga 100 miljoner
kronor. Denna kapitalflykt fortsätter trots de försök till mjuka bestämmelser
genom frivilliga överenskommelser med bankerna, som man gjort under någon
lid Den fortsätter på olika vägar, som jag nu infe behöver taga lipp tiden
med att beskriva, Det sägs 1. o. m.. afl det finns organiserad verksamhet av
folk som skall resa till Amerika att taga med sig stora kvantiteter av svenska
sedlar och växla dem mot dollar i banker i Newyork. Dankorna skicka .-''edan

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. lii.

_ Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

tillbaka dessa sedlar till Sveriges riksbank, som inte kan underlåta att honorera
dem. Det finns mångå andra metoder, genom vilka kapital rinner ut.
Bland annat lära, så otroligt det kan låta, svenska exportörer, även rederier, i
viss utsträckning låta sina valutor stanna i utlandet i stället för att ställa dem
till riksbankens förfogande. Med kännedom örn erfarenheterna från ett stort antal
andra länder, som gått igenom precis samma erfarenheter som vi, får jag
uttala den uppfattningen, att nuvarande system med avseende å kontroll av kapitalrörelserna
icke duger i längden. Det är vida bättre att genomföra en effektiv
valutareglering.

Till sist, herr talman, vill jag uppställa den Irågan: Kan en politik av
denna art genomföras i Sverige utan att framkalla inflation, en stark prisstegring.
Ja, enligt min mening beror detta på hur den ekonomiska politiken
skotes. Det gar örn denna politik anpassas på rätt sätt. annars går det icke.
Jag har halt tillfälle att följa utvecklingen i ett annat Iand av ungefär samma
storlek som Sverige, där man under 18 månaders tid bedrivit en upprustning
av ungefär samma art som den svenska, och i detta land har man lyckats
hindra varje väsentlig prisstegring. Förutsättningen för detta är emel.
„ naturligtvis, att löner och jordbrukspriser hållas någorlunda stabila, ty
i sa fall kommer följden av den ökade köpkraft, som framkallas av statens
åtgärder, att bliva en ökad produktionskvantitet och icke höjda priser. Här i
Sverige är det inte riksbankens politik, utan det är närmast regeringens jordbrukspolitik,
som har den avgörande nyckelpositionen, när det gäller förhindrande
av inflation i landet. Ty genom nuvarande avtal följa industriarbetarnas
loner i viss män levnadskostnaderna, och levnadskostnadernas förändring
domineras av ändringar i jordbrukspriserna. Enligt min mening bör jordbro~et
därvidlag behandlas på samma sätt som alla andra näringar och samma
plan ioljas som vid prisövervakningen inom industrien: kompensation för alla
höjda^ produktionskostnader men icke mera. Jag vill livligt uppmana herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet att i anslutning till den skrivelse,
som riksdagen godkände förra året i december på förslag av första särskilda
utskottet, låta utföra beräkningar, hur mycket det svenska jordbrukets
produktionskostnader stigit Inte hur många procent de stigit — det är rätt
ointressant — utan hur många hundra miljoner de stigit med sedan i fjol.
Därav kan man se, hur stor procentuell höjning av priset på jordbruksprodukter
som är nödvändig för att kompensera prisstegringen på produktionskostnaderna.
Man gör mycket ofta det felet, att man säger att örn kostnaderna stigit
med 10 procent, skola priserna på produkterna höjas 10 procent. Detta är oriktigt,
ty jordbrukets kostnader för inköp uppgå till kanske 400 miljoner kronor,
men det producerar för låt oss säga 2,000 miljoner, och om kostnaderna stiga
med 10 procent, blir det 40 miljoner, men örn produktprisen stiga 10 procent
gor det 200 miljoner. Utan att man har till sitt förfogande en dylik beräkmng
rörande stegringen av jordbrukets produktionskostnader svävar hela vår
jordbrukspolitik i luften. Genomföres en sådan politik, att jordbrukspriserna
hallas någorlunda stabila och därför även industriarbetarelönerna förbli det,
och örn man dessutom sköter den statliga inköpspolitiken med försiktighet och
tillgriper ransonering av vissa ravaror vid behov, kan jag för min del, herr
talman, inte se annat än att det bör vara möjligt att bedriva en upprustning,
sadan som den av mig ifrågasatta, utan att framkalla någon väsentlig prisstegring.

Mångå människor bli kanske överraskade av detta påstående och säga: Inte
kan staten lana så väldiga belopp! — Jag vill härtill svara: Det är nog

bättre att inte tänka så mycket på lånandets och sparandets storlek; det väsentliga
är att ett land har möjlighet att skaffa sig alla de saker, som landet

Onsdagen den 17 januari 1940 f. lii.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
självt kail producera. Kunna vi producera denna rustnings materiel, lia vi
också råd till det. Den punkt, dill- vi måste se upp, är att inte allmänhetens
köpkraft blir så stor, att det blir brist på konsumtionsvaror oell att dessa därför
stiga i pris; lyckligtvis finns det för närvarande ingenting som tyder på
en sådan brist. Jag kan inte se, att det av penningpolitiska skäl föreligger —
för närvarande — något behov av höjda allmänna konsulntionsskatter, som
skulle nedpressa konsumtionen. Huruvida sedelstocken stiger med några hundra
miljoner eller ej, är ur den synpunkten alldeles likgiltigt. Jag vill också
framhålla, att man icke bör lita till de gamla metoderna att motverka inflation
med räntehöjningar och sådant. En alldeles för stor stegring av räntesatserna
har enligt min mening redan ägt rum, när obligationerna nu avkasta
4 % i stället för 2 s/4. Detta jämte penningbristen har medfört, att byggnadsverksamheten
hotas av ruin. Det vore ytterst olyckligt, om den privata byggnadsverksamheten
rent av skulle gå ned till en tiondel eller en femtedel av
vad den varit. Det finns ingen anledning att icke uppehålla byggnadsverksamheten
i den mån man har trä, tegel och byggnadsarbetare. Man kan behöva
spara på järn och använda metoder, som äro mindre järnkrävande, men
möjlighet finnes till en ganska betydande byggnadsverksamhet.

Den räntenivå som nu föreligger är icke något uttryck för den naturliga
prisbildningen. Den är helt och hållet artificiell och beror på att riksbanken
varit tvungen att sälja valutor och guld, så att den indragit 500 miljoner
kronor från kapitalmarknaden, samtidigt som allmänheten från affärsbankerna
tagit ut åtskilliga hundra miljoner, som man stoppat i byrålådorna. Det är
denna dubbla press från riksbanken och allmänheten, som skapat penningbristen
i affärsbankerna och som är orsaken till deras ovillighet att ge kredit
till byggnadsverksamheten. Enligt min mening är det nödvändigt, att man
mycket snart skrider till rationella och energiska åtgärder genom en samverkan
mellan riksbanken, riksgäldskontoret oell finansdepartementet i avsikt
att snabbt åstadkomma en sänkning av räntenivån och framför allt avhjälpa
penningbristen, så att man möjliggör en byggnadsverksamhet, som visserligen
inte blir lika stor som vanligt men som dock icke inskränkes mera i
förhållande till den vanliga än vad tillgången till arbetskraft och råmateriel
gör nödvändigt. En effektiv valutareglering skulle även ur denna synpunkt
vara värdefull, därför att den skulle stödja obligationsmarknaden och göra det
möjligt att hålla lägre räntor.

Ja, herr talman, sammanfattningsvis vill jag uttala, att det nu enligt min
mening kräves mycket energiska åtgärder för en industriell mobilisering och
för en allmän ekonomisk anpassning efter upprustningens krav. Någon invänder
kanske, att jag här inte har talat flir någon liberal metod. Nej, det
är riktigt. Man kan inte; helt plötsligt inställa ett helt lands näringsliv på en
sådan uppgift som den nu föreliggande och. samtidigt sätta, sin lit helt och
hållet till »krafternas fria spel». Vill man målet måste man också vilja medlen.
Kort sagt, man måste alan dröjsmål sätta Sveriges ekonomi till hälften
på krigsfot. Går det så illa, att vi om några månader komma i krig, ja, då
skola vi vara mycket glada över att i tid lia vidtagit denna åtgärd. Tungt
kommer ansvaret då att drabba dem som icke efter förmåga medverkat till en
sådan ekonomisk mobilisering. Men slippa vi undan kriget, visar det sig att
krigsfaran avtager, då möjliggöres givetvis en gradvis demobilisering av vår
ekonomi. Då kunna vi — trots kostnaderna — vara tacksamma att ha undsluppit.

Enligt min mening har svenska folket rätt att få veta mer än det hittills
har fått angående regeringens syn på dessa för vårt folk så avgörande frågor.
Det räcker inte i dagens läge att diskutera utrikespolitiken, hur domi -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
lierande den än i och för sig kan anses vara. En energisk behandling av de
frågor, som jag här har tillåtit mig att beröra, är bl. a. eli förutsättning för
att Sverige skall kunna uppträda utåt på ett sådant sätt, att vi ha möjlighet
att med framgång föra den utrikespolitik som regeringen vill föra. Det är
utomordentligt önskvärt att regeringen tar svenska folket i sitt förtroende på
dessa punkter. Inte minst ur demokratisk synpunkt är det viktigt att upplysningarna
komma via den svenska riksdagen. Det är klart att det finns
vissa sekretesshänsyn att taga, men regeringen kan utan olägenhet upplysa
mycket, mycket mer än som för närvarande sker.

Regeringen har i dag fått många bevis på riksdagens förtroende. Det finns
en väg att bevara detta förtroende. Det är, såvitt jag förstår, att regeringen
genom sina handlingar visar sin fasta vilja att leda vårt folk till lösning av
nationens livsuppgifter. Men detta förutsätter snabba och energiska ingripanden
för att åstadkomma en vida längre gående mobilisering av landets
ekonomiska resurser än som för närvarande sker. Jag hoppas och tror att
detta skall bli regeringens väg.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! När jag- lyssnade till herr Ohlins

anförande, tyckte jag mig få rätt att komma till den slutsatsen, att herr Ohlin
.säkert har förmåga att fråga mer än vad vi tretton i regeringen kunna svara.
Jag vill emellertid försöka att på några punkter ge svar, så gott det nu går.

Till en början vill jag då understryka att regeringen har vidtagit åtgärder
för en planering av vår tillverkning av krigsmateriel av olika slag. Denna
planläggning har för länge sedan börjat, inom vissa områden är den genomförd.
och krigsmaterieltillverkningen är där i full gång. På andra områden
har man ännu inte hunnit så långt, men man tar den ena biten efter den andra.
Vid denna planläggning har industrikommissionens krigsindustriavdelning utgått
ifrån den enligt min mening sunda principen, att man i möjligaste mån
skall försöka samordna civil tillverkning med tillverkningen av krigsmateriel.
Det är antagligen detta som har gjort, att herr Ohlin ibland kunnat få
sådana sporadiska upplysningar som att vissa industrier fortfarande bedriva
en viss civil tillverkning.

När det till exempel gäller tillverkningen av järnvägsvagnar ber jag dock
herr Ohlin observera, att kommunikationsministern i sitt förslag till tilläggsstat
vid detta års riksdag begär 7.5 miljoner kronor just för dylik tillverkning,
och jag föreställer mig. att den planlägges och även med det snaraste kommer
att sättas i gång. Detsamma tror jag man kan säga beträffande exemplet
örn vår främsta stridsvagnsindustri, där jag dock inte riktigt vet vad herr
Ohlin syftar på, eftersom mer än en industri kan tänkas komma i fråga. Jag
vill inte fördjupa mig i den saken. Överhuvud taget tror jag att man skall
vara ganska misstänksam mot de där sporadiska stickprovsupplysningarna som
man får. Det är väl ofta så att de spegla allenast en sida av saken. Man kan
aldrig riktigt genomskåda vilken ställning den person har som givit den ursprungliga
upplysningen, och hur det egentligen hänger samman.

Det kan ju vara en brist från min sida, men jag har verkligen inte hört att
man på sina håll vid ammunitionstillverkningen skulle lida brist på kvinnlig
arbetskraft på grund av för låga löner. Däremot vet jag att man på vissa
håll har att kämpa med en brist på arbetarbostäder, och att detta utgör ett hinder
för att i tillräcklig snabb takt dra till sig den arbetskraft som behövs.
Man utnyttjar så gott det går alla möjligheter att låta arbetarna bo i omgivningen.
anlitar alla tillgängliga kommunikationsmedel och försöker på det sättet
öka bosättningsräjongen, men man kommer slutligen till en gräns, som
man icke kan överskrida, utan blir tvungen att vidtaga direkta åtgärder för

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att öka tillgången på bostäder. Jag undrar om etet inte just är en sådan sak
som herr Ohlin, sporadiskt har fått tag på oell sorn man kanske givit en annan
färg än den i verkligheten har.

Jag måste också för min del bekänna nan okunnighet rörande arméns stora
pretentioner på lädrets kvalitet när det gäller skodon. Jag har försökt att
mycket noga följa inkallelserna av värnpliktiga, jag har besökt truppförbanden
i samband med inkallelserna, jag har sett när utrustningen lagts fram. Jag
har också varit i tillfälle att konstatera, att när en värnpliktig har kommit
och erbjudit sina egna skor till inlösen, har det pris han fått betala för skorna
och nu velat lia tillbaka av kronan, varit väsentligt mycket högre än det pris
för vilket armén får sina skor. Detta måste ju tala mot den omständigheten
att förvaltningarna skulle ställa orimliga krav på kvaliteten. Ändock måste
jag säga att det inte är några dåliga skor som kronan tillhandahåller de värnpliktiga.

Härvid kommer jag helt naturligt in på frågan örn sparsamhet.^ Det är
inte lätt för mig att övervaka att sparsamhet iakttages, det förstår envar.
Försvarsväsendet är en ofantlig förvaltning som inte är så lätt att överblicka.
Det har från högsta håll, både i kommandoväg från försvarsdepartementet och
från överbefälhavaren, gått ut allvarliga erinringar till dem det vederbör
att på olika områden iaktta all sparsamhet och ali försiktighet, när det gäller
att handha kronans medel och materiel. Vi kunna i stort sett inte göra mer.
Det är klart, att det kommer en revision. Det kommer, som herr Ohlin påpekade,
en extra revision. Dessutom lia förvaltningarna sin tekniska revision.
Men det ligger i sakens natur, att denna övervakning kommer något i efterhand,
och jag för min del vill säga, att man gör saken en större tjänst, örn
man, när man verkligen har belägg för att det på militärt förvaltningshåll
förfarits på olämpligt sätt i ekonomiskt avseende, ger mig de nödiga upplysningarna
örn det speciella fallet, så att jag kan få en undersökning till stånd
och statuera exempel. Man gör mycket större nytta med detta än genom
att offentliggöra antydningar, som ju icke på något sätt kunna leda till att
man kommer sådana företeelser in på livet. Ofta kunna de vara överdrivna,
och därmed kunna ju sådana antydningar ju också lända till större skada än
nytta.

Jag vill alltså framhålla, att från ledningen inom försvarsväsendet gjorts
allvarliga försök att få till stånd sparsamhet och aktsamhet med kronans
egendom. Det kommer att bli granskning i all den utsträckning, som kan ske.
Vill man komma till bättre resultat, är vägen alltså den att ge försvarsministern
verifierade uppgifter, som göra, att man lättare kan tränga saken in på
livet.

Till sist skulle jag bara vilja säga, att det ju är givet, att de planer folden
svenska krigsmaktens försättande på krigsfot i materiellt avseende, som
utarbetas och genomföras, komma att föreläggas riksdagen. De komma helt
naturligt att föreläggas riksdagen i samband med äskandet av de medel, som
komma att behövas. I vissa fall kommer äskandet helt säkert att ske efter
det att pengarna ha använts. Det kan inte hjälpas. Vi måste handla på det
sättet, att så snart vi få möjlighet att överblicka vad det gäller, bli pengarna
anvisade från förskottsstaten, och i sådana fall kommer saken till riksdagen
i efterhand. Men samtidigt komma givetvis äskanden örn fortsättningsanslag
sitt göras, och i det sammanhanget skola planerna helt naturligt föreläggas
riksdagen; de komma åtminstone att bli tillgängliga för riksdagens vederbörande
utskott. Men jag tror inte det kan vara någon tanke på att vi i detalj''
skola inför offentligheten lägga fram del arbete, soia här bedrives. Del är
helt enkelt omöjligt alt göra detta.

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Eriksson: Herr talman! Jag skall försöka att, så gott
jag kan, svara på en annan fråga, som herr Ohlin framställde. Den gällde
principerna för den svenska sjöfartsregleringen.

Denna reglering har hittills byggt på en licensgivning för resor i utrikes
fart. Den inrikes farten har däremot varit helt fri, utan någon licensgivning.
Den svenske redaren har således kunnat välja mellan att gå i utrikes fart eller
att gå i svensk inrikes fart, närmast kustfart. Det kan nog inte förnekas, att
nian särskilt under den senaste tiden har kunnat förmärka en viss tendens på
sina håll, att redarna gå över med tonnaget från den mycket riskfyllda utlandsfarten
till kustfart.

I dag har det emellertid framlagts en proposition med förslag till en ny lag
i detta ämne, en lag, som åsyftar att utvidga licensförfarandet till att omfatta
även den inrikes farten. Sedan denna lag — som jag hoppas kommer att ske
— har antagits av riksdagen, blir redaren alltså tvungen att begära licens av
vederbörande statliga myndighet för såväl inrikes som utrikes fart. Det enda
alternativ, som återstår för redaren, örn han inte vill göra det, är att helt
lägga upp fartyget och inte gå i vare sig inrikes eller utrikes fart. Mot en
sådan eventualitet —• örn han väljer den utvägen — kan man inte heller med
den föreslagna nya lagen göra något. Då återstår intet annat än att tillgripa
den allmänna förfogandelagen, vilket ju onekligen är en mycket tung och ohanterlig
utväg. Skulle det verkligen visa sig att en uppläggning kommer till
stånd, som inte är tillrådlig ur samhällsekonomisk synpunkt, kan det bli
nödvändigt att utvidga den statliga kontrollen över rederinäringen. För min del
hoppas jag, att det inte skall visa sig vara nödvändigt.
t Vad själva fraktsatserna beträffar, fastställas de av statens sjöfartsnämnd.
Utgångspunkten för detta fastställande är, att sjöfarten skall vara lönande —
det är tämligen naturligt,, tycker jag — men att vinsterna inte skola bli obehörigt
stora. I vad mån sjöfartsnämnden lyckas med denna avvägning, som ju
med hänsyn till de skiftande förhållanden, vilka för närvarande råda inom den
utrikes sjöfarten, är otroligt svår, kan man faktiskt inte säga, förrän resultaten
av resorna föreligga. Kammaren kan emellertid vara övertygad örn att regeringen
följer fraktavvägningen med det allra största intresse.

Herr Ohlin erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!

Med anledning av herr statsrådets och chefens för försvarsdepartementet uttalande,
att bristen på arbetskraft vid ammunitionstillverkningen möjligen sammanhänger
med bristen på bostäder, vill jag meddela, att det troligen förhåller
sig så i det av mig åsyftade fallet. Men det finns ju möjlighet för vederbörande
arbetare att bo någon mil från arbetsplatsen! Detta kan medföra
utgifter för resor, men man tycker att det vore naturligt, att företaget i fråga
då borde bära kostnaden för resorna, innan det kan ordnas med bostäder.
Bostadsbristen behöver alltså inte i och för sig utgöra något hinder, örn man
verkligen vill åstadkomma arbetsmöjlighet.

På tal örn skodon underlät herr statsrådet påpeka, att när man köper 100,000
pär, får man dem väsentligt mycket billigare, än om man köper ett par skor i
en affär. Distributionskostnaderna för skodon äro nämligen mycket höga, därför
att det kräver så mycket arbete att sälja dem.

Jag gläder mig åt herr statsrådets löfte att välvilligt ta emot alla påpekanden
örn eventuella besparingar. Jag har tidigare fått den upplysningen —
som tydligen är oriktig — att herr statsrådet av naturliga skäl är så upptagen
av arbete, att det inte skulle löna sig att göra hänvändelser i mindre frågor.
Jag är naturligtvis tacksam för att detta misstag har rättats.

Till sist vill jag säga, att fastän man, såsom herr statsrådet framhållit, inte

Onsdagen den 17 januari 1940 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kan i detalj upplysa om förhållandena beträffande den industriella mobiliseringen,
tror jag i alla fall att det finnes ett betydande gränsområde mellan den
återhållsamhet, som hittills har iakttagits i detta hänseende, och att upplysa
örn allt i detalj. Det finns en mellanståndpunkt, som jag tror skulle bidraga
till att stärka svenska folkets tilltro till att det nuvarande arbetet för försvaret
är så effektivt som det kan göras.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag vill endast upplysa örn en sak,
som jag trodde att jag hade antytt i mitt förra anförande. I det av herr Ohlin
avsedda fallet äro redan alla bostäder intill två mils avstånd från industriorten
tagna i anspråk för arbetarebefolkningen, och man kan icke tänka sig en bosättning
på större avstånd på grund av den tid, som åtgår för resan.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr talmannen, att avbryta den pågående överläggningen
för att fortsätta densamma vid aftonsammanträdet.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner nr
12—15 och 17 blevo desamma på begäran bordlagda.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 13, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesutskottet och utrikesnämnden.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 2, av herr Herlitz, örn åtgärder i syfte att skapa större klarhet med avseende
å den rättsliga innebörden av riksdagens beslut och uttalanden;

nr 3, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., angående stads rätt att

utträda ur landsting; . .

nr 4, av herr Wagnsson, angående provisorisk omorganisation av tekniska

skolan i Stockholm;

nr 5, av herr Ström, Fredrik, m. fl., angående provisorisk pensionsförstärkning
för civila och militära pensionstagare m. m.; ^

nr 6, av herr Ström, Torsten, m. fl., örn pension at slöjdläraren J. A. Farsör
7, av herr Wagnsson m. fl., rörande tiden för ikraftträdandet av lagstiftningen
om villkorlig dom m. m. den 22 juni 1939;

nr 8, av herr Roos, om beredande av ökad säkerhet för dödsbodelägares intresse
i fråga om dödsbos egendom;

nr 9, av herr Andersson, Emil, m. fl., örn anslag till premier för deltagande
i sillfiske vid Island;

nr 10, av herr Berg, Robert, örn åtgärder till förbättrande av bostäderna ombord
å svenska fartyg;

nr 11, av herr Frändén, örn ändrad ordning beträffande tillsynen över statens
sinnesslövård;

nr 12, av herr Ström, Fredrik, örn utredning beträffande en förbättrad körskoleundervisning
m. m.; .

nr 13, av herr Ström, Fredrik, om utredning rörande förutsättningarna för
ett auktoriseringsförfarande för vissa reparationsarbeten å motorfordon; och
nr 14, av herr Ström, Fredrik, angående en stilistisk överarbetning av vägtrafikstadgan.

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Ledighet- från riksdagsgöromålen beviljades herr Linder för tiden från och
med den 18 innevarande månad till och med den 3 nästkommande februari.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5.23 e. m.

In fidem
G. H. Bergs ren.

Onsdagen den 17 januari e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.; och dess förhandlingar leddes till
en början av herr andre vice talmannen.

Statsverks propositionen -

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Majlis propositioner nr 1—3.

m m- Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Det viktigaste Sveriges riksdag i
(Forts.) dessa tider har att överväga är det utrikespolitiska läget och Nordens, enkannerligen
Sveriges läge. Den debatt, som redan ägt rum, visar ju också,
att så fattar riksdagen saken, och så fattar säkerligen också det svenska folket
vart uppdrag här i riksdagen. Sveriges folk bör i dessa farofyllda och ödesmättade
dagar få all den kunskap örn läget, som kan ges. Det skall icke
famla i dunkel. Sveriges riksdag bör beredas tillfällen att överlägga örn utrikespolitiken
och detta helst kontinuerligt, så att riksdagen kan ge sin opinion
och mening till känna oavlåtligt under riksdagens gang. Vägar böra sökas, så
att detta kan ske utan att skada landets intressen, om situationen skulle tillspetsas.

o Sverige och hela Norden torde, såsom flera talare redan konstaterat, icke
på 150 år, kanske icke på flera hundra år, ha befunnit sig i en så stor fara
som nu. Före Finland, som nyss överfallits av en diktaturstyrd stormakt,
har en lang rad andra små stater antingen erövrats eller ockuperats av imperialistiska
makter. Faran för de ännu fria små staterna är mveket stor, emedan
vissa stater synas hysa den meningen, att små fria nationer icke ha något
existensberättigande. Vad det pågående stora kriget mellan Tyskland
och västmakterna, ännu blott i sin linda, av strategiska skäl kan bringa de
små folken av fara, veta vi icke.

Först nu se vi klart, vilken fruktansvärd olycka som drabbat världen genom
Nationernas förbunds sönderfall och särskilt genom att principen örn den kollektiva
säkerheten icke kunnat förverkligas. Till denna tragiska utveckling
ha små och stora stater samma skuld. Ej minst de små staterna göra
klokt i att erkänna sin egen bristande beslutsamhet härvidlag. Endast örn
folken och regeringarna och parlamenten inse sina misstag härvidlag, kan
efter en ny fred, som vi må hoppas skall byggas på en rättvis, folkförsonande
och alla folk omfattande grundval, ett nytt folkförbund uppstå, vars ledstjärnor
måste vara rätten, solidariteten och handlingskraften.

För oss ar Finlands hjältemodiga försvarskamp, som hela världen och
främst Sveriges folk hyllar av överfyllda hjärtan, det största hopp vi äga.
Redan genom sin klokhet, fasthet och militära kraft, sin frihetskärlek och

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m. Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sin inre enighet en förebild Ilar Finland genom sin obevekliga vilja till motstånd
mot erövraren och sin tappra strid satt stål i alla små folk, fördrivit
den föraktliga defaitismen, där den börjat spira, och väckt de djupa ledens
hänförelse och offervilja inom alla folk, ej minst hos oss.

För Nordens folk står Finland som en sköld. Finland kämpar — som
många, kanske alla föregående talare ha sagt — vår kamp. Det är vår plikt
att göra det yttersta för Finland. Den strid, som nu föres i detta vårt broderland,
är icke som 1918 ett inbördeskrig, där den ena delen av nationen
står emot den andra, utan ett försvarskrig, där hela det samlade eniga finska
folket kämpar mot en yttre erövrare, som trängt in i landet med eld och
svärd för att kuva det, för att nedslå dess nationella frihet och krossa dess
demokrati och folkstyre. Därför se vi, hurusom både i Finland och i andra
länder de, som 1918 i fråga om det finska kriget stodo oense, nu stå eniga
för Finlands rättvisa sak.

Sedan flera år har jag för min ringa del vid remissdebatten med en viss
envishet tagit till orda för ett nordiskt försvarsförbund. Tillsammans utgöra
de nordiska staterna genom sina naturrikedomar, sin stora industri, sitt utvecklade
jordbruk, sin fulländade tekniska utrustning, sin ungdoms idrottsliga
fostran bra nära en stormakts vederlike, åtminstone på dessa områden.
Ett nordiskt försvarsförbund, militärt väl rustat, skulle inge en hälsosam
respekt åt alla håll. Ingen stormakt skulle vilja i onödan utmana ett samlat,
genom flottor och arméer liksom genom inre sammanhållning starkt Norden.
Hade Nordens folk tidigare insett styrkan i ett försvarsförbund och genomfört
ett dylikt, är det min tro, att Finland undgått kriget och att faran för
Norden icke varit så stor som den är nu i dag. Ett nordiskt försvarsförbund
skulle varit det säkraste låset för vår fred och neutralitet. Och skulle likväl
ett överfall på Norden ha skett, skulle vi samlade ägt alla utsikter att
segerrikt bestå och med visshet rädda den nordiska friheten, som i nuvarande
tidsepok är en och odelbar.

Ännu är det måhända icke alldeles för sent att söka skapa ett nordiskt
försvarsförbund, men varje dag är dyrbar. Ett sådant förbund bör stå alliansfritt
till stormakterna och allenast avse att bevara Nordens frihet. Är det
för sent, eller äro icke de nordiska folken beredda att samla sig till ett gemensamt
försvar av sin frihet, så måste vi hjälpa Finland på alla de övriga
vägar, som nu äro möjliga.

Helst böra de nordiska folk, som ännu icke äro anfallna, handla gemensamt
i denna livsviktiga sak. Jag instämmer härvidlag helt med vad den ledande
danske folketingsmannen Christmas Moller nyligen i ett stort politiskt
tal yttrade. Han sade bland annat följande: »Den nordiska politiken har ju
dock, låt oss säga som det är, i viss grad slagit fel i fråga örn Finland. De
tre ländernas regerings- och riksdagsrepresentanter borde rådslå med varandra
och finna den gemensamma, obrottsliga sammanhållningens väg, som de böra
följa nu i det finsk-ryska kriget och under de förhållanden, som kunna uppstå.
En av de tre nordiska regeringscheferna borde följa tidens kallelse och
dra försorg örn att en sådan överläggning kommer till stånd, syftande till
det enda målet: en gemensam skandinavisk politik för hjälp åt Finland oell
till skydd för Norden och deras eget land.»

Så långt den danske statsmannen. Hans ord liro så pass viktiga och riktiga,
att örn de icke uppmärksammas och örn ej en kraftig och positiv, gemensam
nordisk politik i fråga örn Finland kommer till stånd, faran för
vart och ett av de nordiska folken kommer att växa undan för undan.

dag skall bitr i dag icke gå in på arten av de överhängande faror, som
hota Norden, örn Finland skulle bli krossat. Del lia ju för övrigt redan flera

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. na.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
föregående talare berört. Jag nöjer mig med att hänvisa till vad härvidlag
i en mångfald föredrag, skrifter och artiklar den militära svenska sakkunskapen,
enig så gott som över hela linjen, framhållit. Jag hänvisar också
till vad flertalet av våra historiker, nationalekonomer och utrikespolitiska sakkunniga,
^ bl. a. en av Sveriges utrikesministrar, förra sändebudet i Paris i
mångå år Albert Ehrensvärd, har sagt liksom vad förre utrikesministern
Sandler nyss^ här yttrade. Därmed vill jag; inte lia sagt, att dessa författare
eller talare till alla delar skulle ha rätt. Även andra synpunkter kunna förvisso
(äggas på problemet. Men enhälligheten i de sakkunnigas mening är
märklig och ger oss mycket att tänka på.

k ad jag ytterligare i dag vill understryka är det faktum, att hela det
svenska folket i denna stund lyftes av en starkt patriotisk och demokratisk,
starkt nordisk och starkt finlandsvänlig våg, en våg av en styrka och mäktighet,
som ingen nu levande svensk någonsin varit med om. Det svenska
iolket ända till djupet är berett till de största offer för Sveriges och Nordens
frihet.

Jag vill i detta sammanhang beröra presidenten Kallios senaste vädjan till
de civiliserade folken, nämligen att de skulle göra sin stämma hörd för att
förmå Finlands fiende att avstå från att från luften bombardera obefästa
platser, civilbefolkningen, kvinnor och barn. Finland självt har icke ens i
repressaliesyfte använt metoden att bombardera, civilbefolkningen. Hur vore
det, om samtliga nationer till Finland sände kommissioner för att studera
krigföringen mot Finlands kvinnor och barn? Skulle icke en officiell svensk
eller nordisk kommission kunna taga första steget?

Samtidigt nied att vi taga alla steg för att söka humanisera krigföringen,
böra vi speja efter det ögonblick, då ett initiativ kan tagas för att återställa
freden mellan Ryssland och Finland pa för Nordens och Finlands frihet
säkra villkor. Ju starkare vårt försvar är, ju starkare Nordens stater stå
samlade, desto säkrare och närmare lia vi freden och kunna vi se fredens
ögonblick nalkas.

Jag vill därför nu även yttra något om vårt eget militära försvar. Det
är först och främst en självkritik som jag gör, när jag säger, att vi togo
oerhört miste, då vi för femton år sedan nedskuro vårt militära försvar och
ua vi, ehuru varnade av händelserna under de senaste sex åren. icke snabbare
och effektivare upprustat till vår freds och frihets värn. Det enda vi
nu kunna göra är att i sista stund uppbjuda alla våra krafter för att i snabbaste
tempo skaffa oss en flotta, en armé och ett flyg, som äro mycket starkare
än dem vi nu ha. Icke blott i fråga örn materiel utan även i fråga örn
ovningstidens förlängning och utbildandet av befäl samt i fråga om skytterorelsens
stödjande måste vi nu taga igen vad vi tidigare försummat. För
egen del skulle jag vilja ge ut den parollen, att hela arbetarrörelsen och bonderörelsen
borde bil en skytterörelse. Jag är viss örn att vi redan nu äga
en god och för en fiende mycket farlig krigsmakt. Andan är säkerligen alldeles
utmärkt. Men vårt försvar kan bli ännu bättre och måste bli det Min
uppfattning är, att svenska folket nu fordrar detta med lika stor kraft som
det någonsin under idyllen fordrat nedrustning och ett mindre dyrbart försvar
\ i halsa därför regeringens förslag till försvarets stärkande med glädje.
Jag säde nyss, att vi alla säkerligen ha känslan av att andan inom vårt
forsvar ar god. Den är god även ute bland folket i landets olika delar. Där
räder inte alls någon ängslan, icke någon defaitism, icke någon panik och
icke någon försvarsolust. Örn man säger så, då är det rena påhittet allt®amman.
Jag har fragat många, många inom skilda samhällslager, örn de
hort talas örn någon ängslan eller olust att försvara, till varje pris, vår fri -

Onsdagen elen 17 januari 1940 e. in. Nr 3. 65

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
het och vårt oberoende, vår demokrati och våra hem. Ingen enda bär visat
någon som helst ansats därtill. Ingen känner till någon självuppgivelsens
eller försvarsolustens anda. Alla äro lugna och beredda till även de största
offer. Regeringen kan säkerligen räkna med ett enigt folk, när den nu går
att kräva stora offer för vår frihets värnande. Ingen regering har tidigare
mig veterligt någonsin suttit i en sådan position. Ingen regering kommer att
ha en sådan folkmening bakom sig som den, vilken, om läget skulle tvinga till
försvar av landets frihet, oberoende, självbestämmanderätt och integritet,
kallar folket under fanorna. Att en sådan frihets- och fosterlandskänsla lever
hos vårt folk, måste för regeringen vara en stark tillgång, en trygghet
och en inspirerande kraft.

Att i tider som dessa både den enskilde och pressen måste ådagalägga försiktighet
och moderation i uttryckssättet, är för alla uppenbart. _ Men lika
viktigt är, att — det vill jag säga med anledning av herr andre vice talmannens
yttrande —- även utländska företeelser, som i demokratiens, civilisationens
och humanitetens livsintresse måste kritiseras, därest vår motståndskraft
mot en fördärvlig och nedbrytande propaganda ej skall försvagas, också
få kritiseras och ingående belysas. Det pågår genom tusen kanaler en
både'' öppen och hemlig propaganda för de läror och system, som berövat så
många folk friheten i världen. Endast en intensiv upplysningsverksamhet
om vart dessa system leda, hur de verka och hur de söka tränga sig fram
kan hålla de demokratiska folken fria från påverkan. Det är klart, att de.
som bedriva agitation för de nya systemen och som genom att injaga fruktan
söka skrämma de små folken, icke gärna se, att dessa läror, metoder och
system kritiseras. En levande och påpasslig kritik motverkar ju både lärornas
och skrämselns syften. Lärofäderna och skrämselinjägarna söka därför
omintetgöra kritiken genom att få den hejdad och förbjuden i olika länder.
Det är av största vikt, att detta icke lyckas. Här måste vi vara på
vår vakt och stå det onda emot. Det är därför med bekymmer vi se, att
patriotiska, demokratiska, humanistiska tidningar och skrifter, utgivna av
allmänt aktade demokratiska män, bli utsatta för trakasserier, ja t. o. m.
åtalade och strängt dömda för sin kritik av dessa läror, system och metoder.
Om detta sker på initiativ utifrån, föreligger en stor fara ej blott för svensk
tryckfrihet utan för möjligheten att försvara svensk demokrati i dess kamp
mot osvenska och antidemokratiska läror och metoder. Tillvägagångssättet
blir också lätt godtyckligt. Somliga tidningar och publicister åtalas, andra
icke, ehuru de säga ungefär detsamma. Somliga bli dömda, andra icke. I
vissa fall gå de allra värsta kritikerna av utländska förhållanden fria från
åtal, som t. ex. de nazistiska tidningarna. De kommunistiska tidningarna
slippa ibland lindrigare undan än de, som försvara demokratien mot dess fiender.

Aven oförgripliga och alldeles icke smädliga skrifter indragas utan åtal.
Vi uppleva en renässans av indragningsmakten från Karl Johans personliga
regementes tid.

Nu förebådas skärpta tryckfrihetslagar, icke till skydd för tryckfriheten
utan till dess ytterligare undertryckande. Mot de kommunistiska och nazistiska
1 ryckalstren räcka för visso våra nuvarande lagar, örn de med kraft användas.
Mot svensk, demokratisk opinionsbildning och kritik av utländsk terror
uch våld behöva vi inga nya lagar. Jag instämmer i denna fråga helt oell
fullt med herr Sam Larsson. Fastmer måste vi se till, att den gamla svenska
1 ryckfriheten, som innesluter vår tanke- och åsiktsfrihet, stärkes och icke antastas.
Herr utrikesministern bär antytt, att det huvudsakligen gällde noti Första

kammurens protokoll 1940. Nr 3. ~>

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ser, som vore skadliga för vårt försvar, vilka borde undertryckas. Om det endast
är detta man syftar till, så kan man givetvis ingenting ha att invända,
men jag tror, att våra nuvarande lagar räcka för att råda bot på ett sådant
illojalt uppträdande. Jag skulle snarare vilja säga, att därest nuvarande tryckfrihets-
och jurybestämmelser icke äro ägnade att verkligt skydda nedärvd
svensk tryckfrihet, bör i stället en rättelse ske i denna riktning. Behöver i
något särskilt fall en speciell aktsamhet från pressens sida äga rum, kommer
det att visa sig, att resultatet säkerligen nås bäst, därest skälen äro klara och
övertygande, genom samråd med pressens egna män, under det att en motsatt
väg allenast kommer att framkalla städse ökat motstånd och missförstånd och
till slut uppkalla publiciteten och allmänheten till det mest energiska arbete
för tryckfrihetens bevarande. Jag vädjar till regeringen, som jag vill tro
verkligen syftar till att tryckfriheten skall bevaras, ehuru man av särskilda
skäl är ängslig för vissa tidningars frimodighet, att hellre tolerera ett ord för
mycket än att antasta själva fundamentet för vår andliga frihet, vår grundlags
palladium, tanke- och tryckfriheten.

Jag skall här ta mig friheten att till kammarens protokoll erinra örn vad
skalden C. W. A. Strandberg för nära hundra år sedan, då vi hotades av en
liknande reaktion, sade. Det är vers, men jag skall försöka läsa det, som örn
det vore prosa, så kanske det förstås lättare:

Den har intet fosterland, som ställer
alla lika högt — så sant jag tror,
den har ingen kär och får ej heller,
som ej älskar framför allt sin mor.

Klingar icke modersmålet skönast?

Binder ej vårt hem med dubbla garn?

Lyser icke själva ljungen grönast
på den torva, där vi lekt som barn?

Men vårt land är icke marken bara
eller språket, som vi lärt så flinkt,
det är tanken ock, den svenska, klara,
och vårt frihetsarv, vår själs instinkt
och vår goda rätt att överväga,
vad oss höves, öppet, oinskränkt,
för att sen vår trygga mening säga
åt all världen fritt och oförkränkt.

Varför hade man då krig förklarat
mot vårt fria ord oförberett?

Var det därför, att det uppenbarat
någon olat, som väl också skett?

Fly till natten då, som hovsamt tiger,
döden, som av ingen tunga vet,
ty där livet rörs och solen stiger,
blir det sorl — men också verksamhet!

Trälens klenmod gör, att han förkättrar
varje öppenhjärtigt ord han hör,
ty han känner mindre sina fjättrar,
när han tänker som hans herre gör.

Men ett folk, som fått i arv att länka

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sina öden själv ock obestritt,
älskar sina egna tankar tänka,
och det måste säga ut dem fritt.

Fågeln sjunger visst sin längtans kvitter,
örn han blott blir matad i sin bur,
men det inre, som ett folk besitter,
öppnas endast av en fri natur.

Vad det känner är ej något ensamt
men en blixt av himmelens förnuft.

Vad det tänker tänker det gemensamt,
och det krymper, om det ej får luft.

Därför ve den hand, som avskär tungan
på det folk, som en gång haft en röst!

Ve den, som med vilja sårar lungan
i offentlighetens breda bröst!

Det är gott att lägga tyngd i slaget,
då man fått en klinga i sin hand,
ännu mer att ha ett ord i laget
en gång, när det gäller folk och land.

Skänk ej bort det, Sverige, som en penning,
skär ej heller bort det som en böld!

Ty vad andras öde tar för vändning,
blir det för din barm en ädel sköld.

Håll dess kopparrundel mot de djärva,
som på friheten begå en stöld,
håll dem högt i luften som Minerva
höll sin fruktade Medusasköld!

Såret efter gammal tvedräkt ömmar
stundom än och kan ej läkas strax.

Men vi drömma ej så svåra drömmar,
och vi klösas ej som fordomdags.

Se, hur våra skogar därför nicka
dag från dag sin fröjd och — ännu mer —
se, hur våra fäder vänligt blicka
genom Vintergatans fönster ner.

Jag tror, att Strandbergs gamla dikt till frihetens ära ännu i dag har giltighet
och att vi inte behöva lägga många ord till vad han har sagt, för att
vi skola förstå, hur på en gång både oklokt och orätt det vore, örn vi nu av
fruktan för diktatorerna i världen läte beröva oss vår rätt att säga vad vi
tänka om deras system och läror.

Med dessa ord har jag inte velat förneka regeringens svåra ställning. Alldeles
inte. Jag är övertygad örn att den ställningen är mycket svår, men det
är säkerligen bäst, att vi icke inge utlandet den föreställningen, att i Sverige
har en regering samma makt över pressen och tryckfriheten som regeringen
i ett likriktat land. Får utlandet den föreställningen, att en regering i Sverige
är herre över det fria ordet, komma påtryckningarna utifrån att bli allt
kraftigare och talrikare. En svensk regering kan då komma i en ytterst farligställning
och därmed hela vårt land.

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Dessutom böra vi betänka, att vår kamp för elen nationella friheten icke hotar
det stora demokratiska värde, som ligger i vår gamla tanke- och tryckfrihet.

Med dessa ord har jag velat ge min anslutning till en kraftfull politik från
riksdagens sida för Sveriges och Nordens frihet, för hjälp åt Finland och för
vår demokratis befästande och värnande.

Jag skulle ha stannat bär, örn jag icke hade fäst mig vid den första delen
av herr Sam Larssons anförande i dag på förmiddagen, vari han i dunkla
ordalag angrep vissa personer eller grupper, sammanslutningar eller tidningar
— det var inte klart vad han syftade på — för att de skulle ha i sinnet
något, som icke skulle vara förenligt med svensk demokrati, svensk frihet och
svensk kamp för Finland på ett förnuftigt sätt. Då jag tidigare har hört
ungefär samma anklagelser från annat håll och då riktade emot Finlandskommittén
och Nordens frihet, har jag, som tillhör varken det ena eller det
andra av dessa sällskap, vänt mig till riksantikvarien Sigurd Curman och
frågat honom, örn man inom Finlandssammanslutningarna har några tankar
på att komma till livs svensk demokrati eller svensk uppfattning i fråga örn
riksdagens och regeringens rätt och plikt. Jag har från honom fått ett svar.
som jag anser mig böra uppläsa här. Då tror jag, att även herr Sam Larson,
vars redliga och rättvisa sinne jag alltid högt uppskattat, skall finna, att han,
örn han syftat på dessa organ, blivit vilseledd. Riksantikvarien Curman skriver
:

»Finlandskommittén, vilken består av 8 personer med professor Andreas
Lindblom såsom ordförande, har uteslutande till uppgift att leda det högt
betydande organisationsarbete, som är nödvändigt för uppsättande av den
svenska frivilligkåren och för densammas utrustning och underhåll. Fin1
andskommitténs arbete är oerhört pressande och ansvarsfullt och tager sina
medlemmars arbetskraft i anspråk till det yttersta.

För att stödja denna kommitté och för att i någon mån lätta dess arbetsbörda
hava ett antal för saken varmt intresserade personer av olika åldrar
och av olika yrken och stånd liksom ock av olika politisk färg slutit sig samman
till en arbetsgemenskap, som tagit namnet ''Nordens frihet’. Denna krets
består av ett 60-tal personer, och jag är dess ordförande. Dess mål är att på
olika sätt och inom olika områden understödja Finlandskommitténs arbete.
Särskilt har den tagit det nödvändiga propagandaarbetet på sin lott genom
ordnande av möten, utsändande av upplysande broschyrer, annonsering o. s. v.
för att därigenom söka skapa den nödvändiga bakgrund i den allmänna opinionen,
utan vilken en frivilligkår icke kan på kort tid uppsättas. Vid regelbundna
sammankomster dryftas de nödiga åtgärderna, och arbetsuppgifterna
fördelas mellan kretsens medlemmar, som efter frivilligt åtagande söka genomföra
desamma. Vid sammankomsterna hållas även informationsföredrag
rörande frågor,, sorn. sammanhänga med kretsens arbete, samt rörande den utrikespolitiska
situationen på olika fronter. Så har t, ex. en synnerligen initierad
person, som tillhör kretsen, orienterat densamma om situationen i Tyskland,
en annan kännare har behandlat stämningarna i Frankrike, en tredje
Norges syn på Finlandsfrågan o. s. v. Kretsen Ilar därigenom fått synnerligen
goda och allsidiga informationer örn det utrikespolitiska läget, men dess huvuduppgift
har dock ständigt varit och är alltfort att utföra nyttigt och nödvändigt
hjälparbete åt Finlandskommittén.

o Att kretsen skulle hava några som helst inrepolitiska mål eller att den,
såsom det nämnda ryktet velat göra troligt, skulle syfta till något slags försvagande.
av vår demokratiska samhällsordning är ett så löjligt påstående,
att man icke kan begripa, hur något sådant kan uppstå. Kretsen består av

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
medlemmar av de mest skilda politiska åskådningar från yttre vänstern till
högern. De flesta kunna troligen betecknas såsom radikala. Även beteckningen
aktivister vore oriktig, örn med aktivist menas krigshetsare ä torrt prix•
Men aktiva äro dess medlemmar, ty alla önska i handling bringa hjälp åt Finland
och framför allt åt frivilligrörelsen.

Åsikterna örn bästa sättet härför äro helt visst mycket varierande bland
medlemmarna, men alla äro eniga örn att under förhandenvarande förhallanden
är frivilligrörelsens väg den enda möjliga att beträda, örn man vill
driva realpolitik, och det önska vi alla. Rent politiskt reagera vi lika starkt
mot nazism som mot bolsjevisin, men eftersom Finlandsfragan är vårt stora
och enda intresse, hava vi icke anledning att befatta oss med den förstnämnda
faran. Vår ställning är emellertid fullt klar at alla hall. Jag skulle finna
ryktena enbart löjeväckande, örn man icke bakom dem kunde spåra den rena
okunniga illviljan. Är det en s. k. viskningskampanj av det kända slaget.
Jag vill gärna tro, att så ej är fallet.»

Så långt riksantikvarien Curman.

Jag tror, att vi kunna vara överens med ordföranden i sällskapet Nordens
frihet, att den verksamhet, som här är skisserad, endast kan vara till nytta i
arbetet för den opinionsbildning för Finland som hela det svenska folket är
ense örn. Jag har ansett mig böra nied anledning av herr Sam Larssons anförande
framföra dessa synpunkter. Och med dessa ord, herr förste vice talman,
vill jag till slut endast uttrycka den förhoppningen, att regeringen, som
ju har framlagt ett program för vårt försvars stärkande och som även verkar
för hjälp åt Finland, allt eftersom vi kunna göra det inom ramen för vår situation,
skall vara övertygad därom, att hela det svenska folket är överens att
dess arbete för försvaret och dess arbete för Finland är något, som vi alla
uppskatta.

Herr Branting: Herr talman! Jag måste börja med några ord i anled ning

av herr Samulers uppseendeväckande tal i förmiddags. Jag beklagar
uppriktigt, att jag inte kan ansluta mig till de föregående talare, som lågt
stora blomsterfång framför herr Sandlers fotter. Jag kan inte heller instämma
med den talare, som nyss gav uttryck för den uppfattningen, att herr
Sandler i sitt anförande representerade en överväldigande del av svensk opinion.
Jag tror tvärtom, att saken ligger så till, att denna opinion står bakom
den nuvarande regeringens politik, sådan vi känna den.

Nu kan man ju fråga sig: Är detta icke samma sak? Utrikesminister
Gunther ville, mycket välvilligt, förstå herr Sandlers yttrande såsom en
anslutning till regeringens politik. Visserligen sätterån efter denna tolkning
ett frågetecken. Jag fruktar i stället, att man mäste tolka detta yttrande
i rakt motsatt riktning eller, för att använda klara verba: såsom en ganska
uppseendeväckande krigsförklaring gentemot denna politik. Nu skulle man
måhända inte göra så stor sak av vad en enskdd riksdagsman här har yttrat,
men eftersom ju ett icke obetydligt antal talare har instämt med herr Sandler
och vi även hört diverse bravorop och applåder efter hans anförande, synas
mig dessa förhållanden avslöja, att bakom den nu fran alla hall deklarerade
enigheten bakom samlingsregeringen kunna dölja sig vissa tydligen ganska
allvarliga sprickor.

Jag tillåter mig att på några punkter rekapitulera herr Sandlers yttrande.

För det första gav herr Sandler en förklaring till sin avgang ur regeringen.
Herr Sandler ansåg, i motsats till sina kolleger, att Sverige hade
bort aktivt, med vapenmakt, medverka till Ålandsöarnas tryggande, och sa -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vitt jag förstod vidhåller herr Sandler denna linje. Jag talar inte för ögonblicket
om det berättigade eller oberättigade i den ena eller den andra ståndpunkten.
Jag vill bara, att man skall ställa saken klar för sig, sådan
den ligger till just nu. Det vore väl verklighetsfrämmande att förneka, att
den sålunda av herr Sandler rekommenderade politiken skulle lia betytt en
inkörsport, genom vilken vi mycket lätt, för att inte säga nästan oundvikligen,
hade kommit in direkt i det pågående finsk-ryska kriget. Örn herr
Sandler icke själv har insett denna konsekvens av sin politik, skulle han
icke lia haft den politiska skarpblick, som vi emellertid förutsätta hos honom
och hos Sveriges förutvarande utrikesminister. Men å andra sidan, om han
klart insåg, vart hans program lätt nog kunde — och kan — leda, förefaller elef
mig, som örn man har rätt att ifrågasätta, örn inte herr Sandler camouflerar
sin politiska linje med detta tal örn Äland. Är det så att han vill, att vi
skola gå in för saken där borta i öster, kan han ju säga det direkt!

I själva verket vet jag inte, örn herr Sandler har dolt sina avsikter. Hail
har nyss stått här på denna plats och tolkat vad som skett under dessa sista
veckor — tolkat den starka svenska hjälp, som faktiskt för närvarande på
olika sätt gives Finland — såsom ett sammanbrott av den nordiska politik,
sorn han sedan länge har företrätt. Häri ligger uppenbart, att herr Sandler
anser denna svenska hjälp till Finland vara så pass obetydlig och värdelös
att. när icke mer än detta givits, liela den så kallade »nordiska politiken»
har brutit samman. Om jag därvidlag har missförstått herr Sandler, tror
jag att han skulle göra inte bara mig, utan oss alla en stor tjänst genom att
förklara sig närmare. Men vad som i stället enligt herr Sandlers mening
borde lia skett — i stället för den politik, som har förts, r stället för den
hjälp, som har lämnats Finland — ja, det förstå alla; det skulle väl helt
enkelt ha varit vad som en gång i världen kallades för »den modiga uppslutningens»
politik.

Jag vill säga från början, att när jag här uppträder med en bestämd
polemik gentemot herr Sandler, så är det därför, att jag har den övertygelsen,
att den linje, som herr Sandler här företräder, icke motsvarar några
finska intressen. Till yttermera visso tilläde herr Sandler hotfullt — sedan
lian alitsa konstaterat, att i värjo fall hans speciella nordiska politik hade
brutit samman — att fastän han sålunda lidit nederlag, var detta nederlag
icke detsamma som kapitulation: det sista ordet i denna sak var icke sagt
ännu! Jag kan för min del inte fatta detta herr Sandlers yttrande såsom
annat än ett slags krigsförklaring mot den politik, som samlingsregeringen
företräder.

Denna situation, mina herrar, är ganska olycklig. Det kan synas egendomligt,
och för några kanske opassande, örn jag här uttalar min uppfattning
örn herr Sandler som politiker, men med den ställning som han har, och
med den linje som han driver, må jag därur hämta ett berättigande. Jag vill
då inte fördölja min uppfattning att man örn denne svenske politiker kan säga.
att han med sina briljanta egenskaper, sin klarhet och sin rättskaffenhet
förenar ett drag, som på mig gör intryck av en slags hårdhet, för att inte
säga fanatism, och som i mina ögon gör honom till en ganska farlig man i
denna stund. Herrarna skratta! Ja, örn man skattar mycket ringa vad herr
Sandler betyder just nu, så kan det ju hända att händelserna ge dem rätt, som
skratta åt talet om herr Sandlers betydelse i svensk politik. Det är möjligt,
att de få rätt, som lia en sådan uppfattning — jag hoppas det! Örn herr
Sandler emellertid kommer att fortsätta att hålla tal i samma anda som vi
hört här i kammaren i förmiddags, blir situationen i detta land ganska
orolig.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m. Nr B. 71

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Sandler är känd såsom en mästare i formuleringskonst — det veta vi
alla — men icke desto mindre måste jag ytterligare säga, att jag icke har det
intrycket, att han representerar den grad av smidighet, som situationen för
ögonblicket kräver.

Sakligt sett vill jag tillåta mig att påpeka en del punkter i herr Sandlers
anförande, som på mig verkade såsom oklarheter, fastän de ingalunda framträdde
såsom sådana, då man hörde dem. Som jag nyss säde, formulerar
ofta herr Sandler sina satser med en glasklar enkelhet och slående tydlighet,
och det är först då man sammanställer det ena uttrycket med det andra, som
en viss oklarhet kan framträda. Jag vill bara fästa uppmärksamheten på,
hur herr utrikesministern nyss trodde sig kunna tolka herr Sandlers
anförande såsom en anslutning till regeringspolitiken. Hur var
detta möjligt? Jo, efter de deklarationer, som jag nyss citerade och
vilkas innebörd synes tydlig nog, kom herr Sandler i alla fall till slut
fram till att i olika vändningar tala örn — att »vi alla äro eniga örn vår
neutralitetspolitik»! Hur kan man första dessa förklaringar jämsides med
varandra? Jag måste också ur mina speciella synpunkter finna det anmärkningsvärt,
att den svenske politiker, som på sin tid var den främste representanten
här i landet för den så kallade noninterve.ntionspolitiken, den som —
örn jag får vända mig till herr Ström — alltid stått klart emot herr Ströms,
låt vara något fantastiska program om en nordisk försvarsallians — den politiker,
som med en råd andra diplomater och statsmän delar ansvaret^ föi
att den kollektiva säkerhetspolitiken i Nationernas förbund aldrig bley någon
ledande princip, utan som tvärtom alltid företrätt den yttersta försiktighetens
linje i diskussionerna därom •— och förvisso mångå gånger talat om för oss
att den bästa metoden att »rädda världsfreden» skulle vara att föra en
försiktig, återhållsam politik mot de aggressiva makterna — det är, säger
jag, egendomligt att just denne politiker i dag stiger upp och mästrar den
svenska freds- och neutralitetspolitiken och i denna stund myntar ordet »neu tralitetsidioti».

Jag vet mycket väl — ty jag hörde noga. på — att herr bandier lade
in detta ord i ett sammanhang, som han kunde formellt försvara. Men det
är nu en gång så med sådana där glosor, att de leva sitt eget självständiga
liv, och den som slungar ut dem i en viss situation bär också ansvaret
för deras politiska effekt. . . .

Herr Mannerskantz erinrade örn den paroll, som vi dagligen se i tidningarna:
»Finlands sak är vår!» Ja, jag instämmer för min del fullkomligt
i den satsen. Men efter de samtal, som också jag har fört med finska politiker
i ganska framskjuten ställning, och överhuvud taget efter ett bedömande
av situationen, har jag kommit till den slutsatsen, att det ingalunda
är något finskt intresse, att Sverige dras in i detta rysk-finska krig. Det
är icke heller något finskt intresse, alf det finska kriget blir en del av det
slöra kriget.

Herr Sandler ansåg det inte vara värt att i sitt anförande spilla några ord
på den omständigheten, att det finns ytterligare en stormakt vid Östersjön,
som på det intimaste koopercrar med Sovjetunionen, och att denna omständighet
måste tagas med i beräkningen. Det gäller att finna de bästa formerna
för den hjälp, som vi alla äro eniga örn att. lämna Finland. Jag måste därför,
herr talman, finna, att hela herr Sandlers problemställning är skev och
ofullständig och att utrikesministerns stillsamma ord ställde dessa förhallanden
i deras rätta, belysning.

Jag har, som jag säde, velat börja med denna polemik mot herr Sandler,
helt enkelt därför att jag förmenar, att det anförande, som han har hållit

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hår } dag, inte har gjort Finlands sak eller Nordens sak den tjänst, som jag
förvisso tror att han själv avsåg att det skulle göra.

o Efter denna replik har jag även så att säga ryggen fri, när jag nu tar upp
några andra spörsmål.

Jag har i denna kammare för ett pär år sedan tillåtit mig att ge uttryck
åt den upprörda indignation, som många medborgare i detta land då kände
mot de pågående barbariska luftbombardemangen av spanska städer och byar
och mot de fortgående ohyggliga massakrerna av försvarslösa kvinnor och
barn.

Redan vid den tidpunkten bevisade den svenska riksdagen genom att bevilja
ett anslag, att den icke stod främmande för kravet på en hjälpande handlmg,
i officiell form. lien verkligheten låg vid den tiden skenbart långt
ifrån oss,^ och vid den tiden hette det ju också, såsom jag nyss erinrade om,
att vi måste göra våld på vår rättskänsla och låta angriparna hållan, avhänsyn
till världsfreden, som man da inbillade sig skulle kunna räddas genom
en passivitetens politik. I dag har samma verklighet ryckt oss så nära. som
det överhuvud taget är möjligt, innan den dånar över våra egna huvuden. Och
i dag är också hela svenska folket i grunden upprört och förbittrat över precis
samma sorts omänskligheter, som då begingos mot civilbefolkningen i Spanien.
— De sårade i Finland ha också under de senaste veckorna fått precis samma
bittra lärdom, som man pa sin tid fick i Spanien, nämligen att man måste
akta sig för att ligga sjuk under Röda korsets tecken!

Sannerligen, vi fullfölja en rät politisk linje, när vi med samma avsky i
dag fördöma de gärningar, som vi brännmärkte i går.

Eftersom detta krig har en speciell karaktär, på grund av parternas ställning,
vill jag också framhålla: kriget drabbar alltid de fattigare befolkningslagren
hårdast. Så har det alltid varit, och så måste det med nödvändighet
bil, på grund av krigets eget väsen. Någon ändring däri inträder inte
vare^sig genom det totala krigets införande eller därigenom, att angriparen
påstår sig vara uppfylld av kärlek till och medömkan med den fattiga befolkningen
i det angripna landet.

Jag minns ifrån det spanska krigets tid en bild, som hade sin motsvarighet
i verkligheten. Det var bilden av en fattig arbetarhustru, som sträckte sina
magra armar mot himmelen, förbannande de mördare, som hade bragt hennes
barn örn livet. I dag kunna vi tänka oss finska arbetarkvinnor i precis samma
läge. Vilket vanvett, om någon verkligen inbillar sig, att det med våra
dagars stridsmedel skulle vara möjligt att bekriga en stat och med eld och
brand driva befolkningen ut på vägarna och i skogarna, utan att de grupper
i ^det anfallna landet, som äro materiellt sämst ställda, drabbas outsägligt
hårt av kölden och hungern, hemlösheten och bristen på kläder och annat!

Redan ^därför måste ju först och främst arbetarpartiernas representanter,
men också alla människor med hjärta och känsla i bröstet, med hela sin energi
gå emot och fördöma v arje anfallskrig. Så har också skett, och så har den
internationella arbetarrörelsen gjort, så länge den existerat!

•dag talade nyss om »angriparen». Vem var det, som för några år sedan
gav den klara definitionen på en »angripare», bl. a. såsom en stat, vilken
med krigsmakt överskrider en annan stats gränser? Det var ju Sovjetunionens
utrikeskommissarie Litvinov. Ironiens genius leker nu för tiden ganska
vårdslöst med politikerna.

Jag Ilar delat deras uppfattning, som mena, att i början av denna riksdag
svenska folkets ombud borde från skilda utgångspunkter ge besked om var vi
stå i detta land, och jag har också förmenat, att det kan vara fog för att
partiledarnas deklarationer i någon mån utfyllas av mera individuella stäm -

Onsdagen den 17 januari 1040 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mor så mycket mer som vi ju alla äro medvetna om, herr talman, att det därvidlag
gäller att förena en eventuell frimodighet med en ansvarsmedveten
återhållsamhet.

Vi stå i detta nu inför en hel serie av allvarsamma spörsmål, och jag delar
därför också den meningen, att riksdagens debatter böra rycka fram ett stycke
från den undanskymda plats, som de intagit i landets politiska liv under de
senaste åren. . .

Den gemensamma faran har hos oss frammanat en nationell samling kring
vårt främsta, väsentliga intresse: Kosta vad det vill av ekonomiska och personliga
offer — Sverige skall förbli fritt och självständigt, svenska folket
skall självt bygga sitt land och forma sitt öde, fritt efter sitt eget förstånd
och samvete, fritt efter sin egenart! Det äro vi eniga örn! Och det är för
detta mål vi nu vilja försöka att i samförståndets tecken göra vad vi
kunna.

Men jag skulle vilja tillägga några ord. När vi nu samla oss kring vårt
eget på detta sätt, såsom naturligt är, sker det utan nationalistisk förhävelse,
såsom också utrikesministern, efter vad jag minns, framhöll i sitt utmärkta
radioanförande på nyårsaftonen. Vi uppskatta uppriktigt de stora egenskaper,
som utmärka andra folk. Vi veta, att somliga nationer kanske äro intensivare
och flitigare i sitt dagliga arbete än vi, eller att andra besitta en mera
spelande intelligens eller en rikare kulturskatt än vi, eller att kanske andra
äga en beundransvärd uthållighet. Det är möjligt. Och att mångå äro större
och mäktigare än vi, det veta vi nog. Men vi känna oss samtidigt övertygade
om, att svenska folket på sitt sätt håller måttet. Jag vet inte, om det en gång
var sant, såsom det sades, att detta folk var »ett trögt folk, fullt av hetsigheter».
I dag skulle jag snarare vilja säga, att det är ett lugnt och balanserat folk,
som efter ett stormigt och övermodigt förflutet har lärt sig någonting av måttans
och begränsningens konst. Jag tror, att vi våga anse, att denna lugna
livsart är ett positivt element i det nuvarande disharmoniska Europa. Och
skulle det bli fråga örn den saken någon gång, tror jag också, att vi skulle
vara beredda att infoga vår egenart i en större enhet, i en framtida fri federation
av stater. Under en epok, när allting tycks falla sönder, tror jag, att
åtskilliga av oss inte endast vilja känna sig som svenskar, utan också gärna
skulle vilja bli medborgare i ett morgondagens försonade, förenade och samverkande
Europa.

Det kan synas, jag medger det, att stunden är illa vald för att här fantisera
örn Europas förenta stater. Ty vad vi nu uppleva är ju de krossade illusionernas
och den stora förvirringens tid. Nästan alla makter och värden och mått
lia blivit liksom förbytta. Det politiska livets fundamentala regler lia på
många håll upphävts. Den stormakt, som man trodde vara fredens, börjar
plötsligt erövringskrig, under det att den, som i snart tjugu års tid i ord och
gärning har fört talan för kriget, i den heliga nationalistiska egoismens namn,
visar glödande sympati för freden och för den angripna staten! Relativt lugn
räder, där krig är förklarat, men kriget rasar, där formellt sett intet krig finnes.
Diktaturerna tala örn den sanna demokratien, och demokratierna glida
mångenstädes över i diktatur. Skillnaden mellan sanning och lögn drunknar i
en syndaflod av sofismer. Höger och vänster, högt och lågt blandas örn vartannat.

Vad betyda i en sådan situation ord och politiska idéer? Under förra världskriget
samlade sig Tysklands folk främst kring fosterlandets stora och löftesrika
idé. I Frankrike ville man traditionsenligt se sin kamp såsom förd för
mänsklighetens skull, under frihetens och fredens baner. Och från England
komino paroller örn demokratien, som skulle tryggas i världen, och örn folkens

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. lii.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
självbestämningsrätt. Vi behöva icke i dag beskriva den brygd, som slutligen
kom fram ur det stora krigets häxkök. Men jag tror, att den bittra, desillusionerande
verkligheten trots allt icke bevisar en bristande hängivenhet hos de
kämpande massorna för de ideal, för vilka de gingo i döden. Nej, det var det
stora kriget, det långvariga, förödande kriget och dess efterverkningar, som
födde den fruktan och misstro och demoralisation, som bära ansvaret för detta
Europa från 1919 till 1939, vars tillstånd och politik har utgjort ett hån emot
alla dessa ideal.

An kunna, herr talman, icke heller i dag göra oss några illusioner. Örn vi
nu ställa upp för oss, såsom sker här och i alla länder, vackra ideal och vackra
mål att sträva mot — det goda och det mänskliga, som till sist skulle kunna förverkligas
genom det fria fosterlandet, eller genom demokratien, eller vad man
vill — sfi måste vi ändå innerst veta, att allt detta sannolikt också blir till krossade
illusioner och bittra besvikelser för en olycklig mänsklighet, ifall det stora
kriget under en lång tid fortsätter att gastkrama världen. Vi lia fått se och
lära oss, att krigets krafter undandraga sig alla mänskliga beräkningar, att
de, som börja det, aldrig veta var de hamna, och att endast ett är säkert: att
kriget ruinerar alla, utan undantag, och försämrar alla, utan undantag! Vi lia
sett, att det i grunden, för många decennier framåt, fördärvar folkens möjligheter^till
samverkan och förlamar deras samhällsbyggande och kulturskapande
förmåga! Det är därför som vi nu när vi ännu måste anse oss vara i det stora
krigets begynnelsestadium tvingas att se mörkt på framtiden, tvingas att stå
skeptiska inför alla vackra ord, paroller och ideal. Det är därför vi framför
allt måste önska fred och i mån av våra fruktansvärt ringa krafter måste arbeta
för freden, fred så snart som möjligt, innan framtiden är ohjälpligt fördärvad
för oss och alla andra under generationer framåt!

Man har talat örn en fred, som icke skulle vara en fred vilken som helst, utan
en fred, som »genom rättfärdighet ger trygghet», såsom satsen visst formulerades.
Jag fruktar, att vi få vänta länge på en sådan fred.

o Ännu är visserligen inte allt hopp förlorat. Ännu vågg vi ju tala om och tro
på sådana ting som friheten och demokratien, förverkligade genom fosterlandet.
Det kan hända, att man i framtiden kommer att anse, att vi ha gjort oss
fetischer av dimbilder. Jag medger, att »frihet» är ett mångtydigt och dunkelt
ord i de sociala, ekonomiska och politiska sammanhangens värld. Vi veta.
att också »demokratiens» begrepp är omtvistat, Men så mycket kunna vi i alla
fall säga, att vi bestämt och klart veta vad som icke är frihet och icke är demokrati
!

Det finns emellertid en del människor även i vårt land. sorn visserligen bekänna
sig till demokratien men som tyckas mena, att vi i farans tid provisoriskt
skola liksom försätta demokratien i medvetslöshet och dvala, under det
att frihetskampen skall ombesörjas av en mer eller mindre odemokratisk eller
rent av diktaturliknande regim. Det är möjligt, att man på sina håll så tolkar
innebörden av en del lagar, som urtiman nyss antog eller som äro under förberedande.
Jag är övertygad om att detta är en misstolkning av riksdagens avsikter
med dessa lagar. Jag är övertygad örn att en sådan uppfattning, som
jag antydde, örn sättet att försvara landet, friheten och demokratien bottnar i
en bristande kännedom örn den verkliga demokratiens förmåga att utveckla
styrka och motståndskraft. De, som tendera till att försvara demokratien genom
diktatur, lia inte förstått av historiens lärdomar vilka källor av energi,
sunt förnuft, uppfinningsrikedom och förnyelsekraft, som stå den verkliga
demokratien till buds.

Jag har, herr talman, tidigare från denna plats talat om försvarsmaktens
demokratisering, och jag har sagt ungefär detsamma som den nyss avgångne

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen nu. m. (Forts.)
engelske regeringsledamoten, Mr. Hore-Belisha: »Det har inte fallit mig in, att
man kan göra armén alltför demokratisk för att kämpa för demokratien!» Låt
mig i dag sluta med att säga, att den största tillgången för Sveriges försvar är
just den demokrati, som har spirat upp så småningom i detta land och växt
sig allt starkare fram till denna tid, den fria, ansvarsmedvetna demokrati, som
sammanför fosterlandets stora arv med det tänkande, viljande, arbetande folket
till en orubblig enhet!

Häri instämde herr Sandegård.

Under herr Bräntings anförande hade herr talmannen infunnit sig och övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! När den nuvarande regeringen den
13 december presenterade sig för riksdagen, yttrade hans excellens herr statsministern
bland annat följande: »Samlingsregeringen förväntar, att alla lager
inom folket skola stödja den i dess strävanden att föra vårt land genom tidens
vanskligheter med bevarad fred och frihet.» I senare offentliga uttalanden
av andra ledamöter av statsrådet ha dessa förväntningar upprepats. Det har
förväntats, att folket skulle visa regeringen det tillbörliga förtroendet. Utsagorna
ha haft skiftande formuleringar, men de allra flesta lia handlat örn
vad regeringen väntar av folket och ha avsett att inskärpa betydelsen av en
nödig observans vid fullgörandet av de medborgerliga plikterna.

De många maningarna och förväntningarna lia icke förklingat ohörda. Regeringen
har under dagens märkliga meningsskifte kunnat inhösta en rad a,v
energiska, jag kan inte säga annat än kärleksförklaringar. Det har kommit
mycket blommor. Hyllningarna ha varit precis så slösande, som nian hade anledning
att vänta, vid den totalitära parlamentarismens genombrott i svensk
politik. Ymnigheten är, såsom vi alla veta, ett kännemärke för den blida årstiden.
Kanske bragte den också i dag hos en eller annan av kammarens ledamöter
i erinran det epigram, sorn en gång stod listat på en grekisk gravvård
och som Emil Zilliacus tolkat i följande vackra ord:

Kort är rosornas tid; när den har lupit till ända,
finner din sökande hand tornet men rosen ej mer.

T dagens debatt växlade årstiderna snabbt, mycket snabbt skulle jag vilja
säga. På sommarens rika blomsterfång, framburet av ivrigt lojala gruppledare,
följde en vintrig orkan, som svepte fram genom denna kammare med en
sällsamt gripande kraft.

Det vore icke passande av en enskild ledamot, som icke har någon som helst
rätt att tala å andra vägnar än sina egna, att taga avstånd från de mångå
vittnesbörd örn den nuvarande samlingsregeringens utomordentliga kvalifikationer,
som avgivits av erfarna och vittnesgilla män. Men det har föresvävat
mig, att något ändå borde yttras så att säga vid sidan av den förbehållslösa
oell sedesamma bejakelsen. Denna bejakelse blir dock i grunden en rätt dålig
vägledning. Skall dagen överhuvud taget bli till någon glädje för regeringen,
måste det framföras även någonting annat än endast nitiska trohetsförsåkringar.
Jag tillåter mig därför, herr talman, att såsom ett komplement till
den redan besvarade frågan, vad regeringen väntar av oss, uppställa frågan,
vad landet och folket vänta av den sittande regeringen.

Utan att giva mig ut för att vara bättre underrättad i denna sak än någon
annan, tror jag mig dock kunna svara på frågan ungefär så här: landet väntar
i dessa skickelsedigra tider av sin regering först och främst en fast, beslutsam
och oförfärad svensk politik. Det väntar sig icke någon ^socialdemokratisk
politik eller någon högerpolitik. Det väntar sig inte ens någon liberal

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
politik. Det väntar sig helt enkelt en svensk politik och en beslutsam svensk
politik. I valet mellan självhävdelsen och efterlåtenheten, mellan tillförsikten
och klenmodigheten, mellan beslutsamheten och overksamheten tror jag, att
landet föredrager de förstnämnda alternativen. Landet vill hos sina styresmän
se en frimodig uppsyn och ett frimodigt handlande. Skulle något tvivel
härutinnan vara övrigt, förutsätter jag, att det fullständigt skingrats av de
allmänna och varma bifallsrop, som hälsade det svenska svaret på de ryska
protesterna.

Däremot är jag inte sa säker på att landet väntar eller sätter något pris
på en sådan tystnad och tystlåtenhet, som vi på sistone så mycket hört talas
örn. Jag tror, att det tvärtom förhaller sig så, att folket bra gärna skulle
vilja veta en smula mera örn ett och annat, örn vart kursen styr hän och örn
vilka mal som ställts upp lör svensk politik. Det skulle säkerligen också
vilja veta en hel del örn med vilka medel regeringen ämnar förverkliga denna
politik. . Med andra ord, landet väntar av sin nya regering upplysning och
vägledning. Det väntar upplysningar örn landets läge och sig företeende förvecklingar
och vägledning rörande de utvägar ur svårigheterna, som stå till
buds.

Mycket är i denna stund oklart och tarvar upplysning. I svensk utrikespolitik
har neutraliteten länge varit den fasta ledstjärnan. Det kan icke ha
undgått någon iakttagare av händelseförloppet, att förutsättningarna för den
traditionella neutralitetspolitiken på många sätt förändrats.

Historiskt sett växte småstatsneutraliteten fram ur 1800-talets maktkamp
mellan de europeiska stormakterna. Denna maktkamp var något, som de
mindre länderna icke ville lägga sig i. De hade där ingenting att hämta, ingenting
att vinna, men allt att förlora. Följaktligen förklarade de sig ointresserade,
utanförstående och neutrala. Denna neutralitet blev som regel också
respekterad. Det finns visserligen ett undantag, nämligen undantaget från år
1914, men just detta undantag synes mig vara ett vittnesbörd om vilken ofantlig
betydelse som stormakterna själva tillmätte småstatsneutralitetens oantastbarhet.
Pa kränkningen av Belgiens neutralitet följde dock omedelbart den
engelska krigsförklaring, som kanske annars icke hade kommit, i varje fall
icke vid den tidpunkten.

Det är tydligt, att neutraliteten i denna nedärvda form icke kan ha någon
tillämpning, på det fallet, att expansionsdriften, makthungern och offensivandan
rikta sig direkt.mot den av småstaterna representerade neutralitets viljan.
Den Iean alltså rimligtvis icke lia någon tillämpning på vårt förhållande till
den finsk-ryska konflikten. Det har härom redan tidigare i dag talats så
mycket och pa ett sådant sätt, att det befriar mig från att ytterligare behöva
utveckla denna tankegång. Jag skulle bara vilja säga, att det uppenbarligen
icke är någonting annat än ett självbedrägeri, när man söker att definiera
vart förhållande till det stridande Finland med termer, som hämtats från
neutralitetsrättens i skilda urkunder nedlagda formler. Varje sådant försök
mäste hamna i idel.självmotsägelser. Det förefaller mig också, som om regeringens
argumentation i dagens meningsskifte något påminner om ett uttalande,
som jag för några dagar sedan mötte i en i Stockholm utkommande kvällstidning,
. där det hette, att världen nu borde vara på det klara med såväl vår
obrottsliga neutralitet som vår fullständiga solidaritet med broderlandet i
öster.

Vi stå.här inför ett problem, som vi måste besinna oss över. För min del
kan jag icke annat än beklaga, att den man, som varsamt och tålmodigt men
med. seg målmedvetenhet sökt att bringa den allmänna opinionen i vårt land
till insikt örn tidens frågeställningar och de möjliga förutsättningarna för vårt

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
handlande, icke längre kan utöva något direkt inflytande på svensk utrikespolitik.
Icke dess mindre är det min övertygelse, att lösningen av dagens
problem måste sökas någonstans i närheten av de linjer, efter vilka han sökt
sig fram. Nordens fred och Nordens frihet äro tänkbara endast i samband
med en nordisk neutralitet, som representerar en makt, stark nog att stå inkräktaren
emot. Neutraliteten är nämligen, såsom professor Eli Heckscher
vid ett tillfälle påpekat, numera icke längre någon tillflykt för den svage, utan
på sin höjd den starkes värn.

örn jag går vidare i det ämne, som jag uppställt, alltså frågan örn vad folket
väntar av sin regering, kommer jag just till detta, den svenska samhörigheten
med Finland. I det stycket synes det mig, som örn man med fullt förtroende
skulle kunna säga, att det svenska folket av sin regering väntar ett förbehållslöst
infriande av de förpliktelser, som medlemsstaterna i nationernas
förbund samfällt åtagit sig. Jag tror, att folkets känsla av dessa förpliktelser
är så stark, att de enskilda villigt skola träda till, där neutralitetens rättsregler,
sådana de ännu uppfattas, sätta en gräns för regeringens handlingsfrihet.
Det finns ingen neutralitet i världen, som kan förbjuda svenska män att ställa
sig sida vid sida nied Finlands tappra soldater. Alla de, som beslutat att så
göra, följas av våra bästa önskningar örn en lyckosam framfärd. Och låt mig
därtill lägga en förhoppning, att de frivilliga skola samlas i ständigt tätnande
skaror kring denna nordiska, denna svenska uppgift, att värna våra barns fred
och vår egen frihet. För mig står det såsom det självklaraste av allt, att nordisk
rätt måste gälla överallt, där den av ålder gällt. På någon annan förutsättning
kan vårt land icke grunda sin politik.

Hans excellens herr utrikesministern fann det vid ett tillfälle tidigare under
dagens debatt angeläget att framhålla, att de beskyllningar, som framförts mot
regeringen för bristande sympatier gentemot frivilligrörelsen, voro fullkomligt
ogrundade. Det är med en djup tillfredsställelse, jag noterar detta uttalande
från regeringsbänken. Det skulle kanske för mig få en ännu mera övertygande
kraft, om det följdes av en bestämd föresats att tysta den olust, som även
inom regeringskretsar då och då kan komma i dagen, så snart frivilligrörelsen
bringas på tal.

Vad framtiden bär i sitt sköte veta vi icke, men vårt öde måste vi möta med
oförfärad tillförsikt. Det ankommer på landets styresmän att göra oss beredda
för varje prövning. I denna stund väntar landet av sin regering en
jätteansträngning för att snabbt bota de sista revorna i vår militära beredskap.
T det ämnet har redan ordats så mycket, att jag intet behöver tillägga.

Med någon tvekan nalkas jag ett annat spörsmål, nämligen förhållandet mellan
regeringen och pressen. Jag har vid ett par tidigare tillfällen dristat mig
att här i kammaren taga till orda i denna fråga. Sista gången jag så gjorde
blev jag av en aktad kollega på Göteborgsbänken förklarad obehörig. Lyckligtvis
har ämnet redan bragts på tal, och jag kan möjligen anföra denna omständighet
såsom en ursäkt för att jag till vad som redan sagts vågar lägga
ännu ett par ord.

I likhet med ett par föregående talare finner jag den åtalskainpanj, som på
sistone fortgått och som bland annat resulterat i att en högt värderad och aktad
före detta ledamot av denna kammare blivit dömd till tre månaders fängelse,
vara elt mycket olyckligt inslag i den senaste tidens händelser. Det
ilr icke min mening alt kvillja dom elior att ingå på någon utredning örn justitieministerns
åligganden enligt tryckfrihetsförordningen. Jag tillåter mig
dock att bringa en omständighet i erinran. Förhåller det sig icke så — jag
vågar rikta mig direkt till statsrådet och chefen för justitiedepartementet -—
alf. åtalen enligt tryckfrihetsförordningen § Ii moni. D på ett säreget sätt grop -

Nr B.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. lii.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
pera sig kring sådana tidpunkter i Sveriges historia, då utrikesledningeu aven
eller annan anledning kommit att isolera sig ifrån den allmänna folkmeningen?
Örn detta är fallet — och jag tror, att det finns anledning att förutsätta,
att det verkligen är så — ligger inte däri en fullgod anledning för regeringen
att besinna sig i saken? Därtill finns, såvitt jag förstår, så mycket
större anledning, som det rimligtvis icke kan vara lyckligt att riva upp en
strid oin elementära och dyrbara medborgerliga rättigheter under en tid, då
den nationella enigheten blivit icke ett önskemål utan en nödvändighet.

Yi lia ^tidigare i dag haft nöjet att lyssna till ett mycket tänkvärt inlägg i
denna fråga av hans excellens herr utrikesministern. Han anförde därvid olika
exempel på den skada, som en alltför stor publicitet, även utan att bakom densamma
kam sägas ha legat någon ond avsikt, kan förorsaka regeringen och
även enskilda intressen. Så vitt jag förstår, har den inrättning, som brukar
benämnas statens informationsbyrå, fattat såsom en av sina uppgifter att i
detta stycke gå pressen till handa med råd. Det utskickas också genom tidningarnas
telegrambyrå esomoftast varningar till tidningarna att icke offentliggöra
det och det meddelandet eller att ingenting skriva örn den eller den saken.
Jag har i dag tagit med mig ett par sådana meddelanden, och jag skall
be att få läsa upp dem såsom en illustration till den problematik, som jag tror
föreligger på denna punkt. Ett meddelande lyder på följande sätt: »Till redaktionen.
Ej för publicering. T. T.» — det vill säga tidningarnas telegrambyrå
— »kommer att tillsvidare i radio utsända det finska högkvarterets dagliga
kommuniké även på det finska språket. Det är emellertid av flera skäl
önskvärt, att detta förhållande icke göres till föremål för omnämnande i pressen.
» Ett faktum, som det stått varje radiolyssnare i vårt land — och de äro
som bekant inte så få —• fritt att själv konstatera, får icke omnämnas i pressen!

Jag skall be att få anföra ytterligare ett sådant exempel, som jag tror i någon
mån kan belysa de svårigheter, under vilka även den lojalaste press arbetar
i avseende på hithörande förhållanden.

En amerikansk bildbyrå utsände för någon tid sedan ett fotografi av ett
nytt jaktflygplan. Fotografiet åtföljdes av ett meddelande örn att jaktplanet
i fråga möjligen i framtiden skulle komma att införlivas med det svenska flygvapnet.
Detta fotografi med åtföljande text anlände lördagen den 13 januari
till olika tidningsredaktioner, och det publicerades i all oskuld åtminstone i en
tidning följande dag. alltså den 14 januari. Dagen därpå, måndagen den 15
januari, utsändes på kvällen genom tidningarnas telegrambyrå ett meddelande
till tidningsredaktionerna. Ej heller detta meddelande är avsett för publicering,
så jag hoppas att här närvarande referenter hålla sina pennor stilla.
Meddelandet hade följande lydelse: »Chefen för flygvapnet hemställer på det
enträgnaste, att de bilder (med vidfogad text), som utsänts genom Telegrafbild
och eventuellt genom andra bildbyråer, icke måtte publiceras samt att ej
heller den text, som åtföljer bilderna, blir föremål för omnämnande i tidningarna.
Stockholm den 15/i 1940.» Jag erkänner naturligtvis, att det är bra med
meddelanden av denna art, men jag vågar ifrågasätta, örn de inte skulle ha
större effekt, örn de komme tidningarna till handa före publicerandet av den
text eller bild, som varningen avser, än en eller annan dag efteråt.

Jag skall tillåta mig att ytterligare något uppehålla mig vid frågan örn
tryckfriheten. Det är ett ämne, som i hög grad intresserar mig, och jag anhåller
örn kammarens överseende, örn jag är för envis. Såsom vi alla veta, pågår
sedan sju år tillbaka en energisk och målmedveten kampanj mot tryckfriheten
i de demokratiska länderna. Den föres i enlighet med minsta motståndets
lag och riktar sig följaktligen med förkärlek mot de mindre länderna.
Framgångar ha visst icke saknats, men man kan konstatera, att efterlåtenheten

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
genomgående och konsekvent följts av idel olyckor. I säregna och pompösa
former har till den svenska tidningsvärlden riktats en offentlig maning till
självtukt. Samtidigt gavs ett bemyndigande åt chefen för justitiedepartementet
att föranstalta örn en utredning rörande nödiga och lämpliga åtgärder mot
dem, som icke ställa sig denna maning till efterrättelse. Läget är alltså det,
att den svenska pressen för närvarande arbetar under ett hot örn legislativa
repressalier, för den händelse den icke ställer sig till efterrättelse de önskemål,
som uttalats från regeringshåll. För att ge ytterligare eftertryck åt detta hot
har en serie tryckfrihetsåtal inletts. Jag har svårt att tänka mig, att en reformering
av tryckfrihetslagen, inledd under så sällsamma förutsättningar, kan
leda till något lyckligt resultat. Jag är tvärtom av den bestämda uppfattningen,
att nu gällande bestämmelser äro till fyllest för varje legitimt syfte.
Om de skola tillämpas på det sätt, som nu synes vara meningen, tror jag till
och med att en mildring av de starkt elastiska föreskrifterna i tryckfrihetsförordningen
§ 3 mom. 9 vore mera påkallad än en skärpning. Detta skulle vara
det rätta, det svenska svaret till vår tryckfrihets främmande vedersakare.

Det skulle vara ytterst olyckligt, örn tron på framtiden och dess livgivande
kraft började svikta i en tid, då den är hotad till livet av Europas makthavande
och maktberusade kondottiärer. Därför ser jag också med mångå . tvivels -mål på de yrkanden, som i dag framförts örn en undantagslagstiftning mot
vissa meningsriktningar och åskådningar. Det är icke dessa, utan de otillbörliga
förbindelserna med främmande makter som hota rikets säkerhet och statens
bestånd. Någon Kuusinen-regering ämna vi icke tolerera. Men alltjämt
må det vara tillåtet att tänka fritt i allt, som rör allmänna angelägenheter.

Vad folket i detta stycke väntar sig av regeringen är icke nya förbuds- och
undantagslagar, utan någonting helt annat. Vi ha här i landet två landsförrädare,
som driva sitt spel med vårt folks öde. Deras namn äro Misströstan och
Klenmodighet. Örn landet skall frälsas undan ofärden,_ gäller det i första
hand att undandraga dessa makter varje tillstymmelse till inflytande på svensk
politik. Vi ha alla mött de självuppgivelsens korsfarare, som så gärna undandraga
sig de hälsosamma korrektiv, vilka ligga i en full och obeskuren offentlighet
i rådslagen. Vi ha alla lyssnat till de menlöshetens självdeklarationer,
där sympatierna för Finland flöda i en aldrig sinande ström, men där varje
känsla och varje tanke hejdar sig på halva vägen med ett >>visserligen, men å
andra sidan». Örn dessa försagdhetens talesmän råka på några blanknötta
glosor från den diskussion, som fördes här i landet för ett kvartsekel sedan,
anse de sig ha fullgjort hela bevisningsskyldigheten. De ha även ett kännemärke
därutinnan, att de betrakta den politiska klokheten, försiktigheten och
framsyntheten såsom sitt uteslutande privilegium. Skulle vi icke kunna komma
överens örn att dessa halva sympatier och halvgångna tankar icke representera
det sista ordet i det fruktansvärt allvarliga problemet Sverige—Finland?

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther: . Jag ber att
få erinra den ärade talaren örn att han icke rätt citerade, vad jag bär förut
sagt angående regeringens inställning till frivilligfrågan. Jag framhöll i mitt
föregående anförande, att örn man i de förebråelser, som nu riktas mot regeringen
för en viss ljumhet i frivilligfrågan, vill inlägga en förebråelse för
ljumhet mot Finlandshjälpen överhuvud taget, beror detta i så fall säkerligen
på ett missförstånd. Jag utvecklade detta vidare sa, att jag sade, att
regeringen hyser alls icke någon ljumhet i fråga örn Finlandshjålpen överhuvud
taget, men att den måste förbehålla sig att taga sin ståndpunkt till
de olika formerna av densamma. Jag har alitsa i mitt förra anförande icke
direkt uttalat mig örn frivilligfrågan. Nu vill jag emellertid gärna med ett

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. in.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Pär ord göra detta oell uttryckligen förklara, att dea olust i regeringskretsar,
som det Ilar talats om, känner jag åtminstone för min del inte till. Jag tror
därför, att det är fullständigt oberättigat, när nian här inte för första utan
redan för andra eller tredje gången vill antyda, att regeringen just i denna
fråga skulle lia lagt några hinder i vägen.

Vad sedan beträffar den andra fråga, som herr Knut Petersson här drog
lipp och där han riktade sig direkt mot mig, nämligen frågan örn de varningar
och råd, som utsändas från statens informationsbyrå till tidningarna
och vilkas ointelligenta beskaffenhet han tog till intäkt för att visa, hur oberättigad
regeringens inställning till hela denna fråga är, vill jag endast säga.
att informationsbyran naturligtvis inte är fullkomlig. Det kan givetvis förekomma
brister. Det är uppenbart, att jag inte i varje detalj kan följa med
vad som utgår från denna byrå. Jag har därför inte tidigare hört talas örn
den varning mot offentliggörande, sorn herr Petersson omnämnde i sitt första
exempel. När jag nu hörde den, gjorde jag emellertid den reflexionen, att
denna varning att tidningarna inte skulle omnämna att den finska krigskommunikén
utsändes över svenska radiostationer, viii inte precis tillkommit därför
att man tänkte pa finska eller svenska öron. Man tänkte naturligtvis i
stället på att det fanns andra, som genom notiser i de svenska tidningarna,
vilka sedan antagligen skulle återgivas i den utländska pressen, skulle kunna
ledas på detta spår, att Motalaradion utsänder den finska krigskommunikén,
men. som sannolikt icke skulle ha märkt detta, örn ingenting sades i de svenska
tidningarna. — Nu gör det ju ingenting, att man talar örn detta fullkomligt
öppet, sedan saken ändå förts fram offentligt i den svenska riksdagen.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Jag har begärt ordet för att

yttra mig i ett viktigt ämne, som under dagens debatt bragts på tal i samband
med regeringens neutralitetspolitik nämligen regeringens ställning till tryckfriheten.

Denna fråga berördes senast av den ärade ledamot av kammaren, som nyss
hade ordet. Eftersom frågan om tryckfriheten av honom sattes i ett intimt
samband med vår neutralitetspolitik, skall jag börja med att framföra ett
beklagande av att den ärade talaren genom några, så vitt jag kunde fatta,
mycket dunkla bestämningar av neutralitetsbegreppet och en mångtydig användning
av detta ord sökte sätta i tvivelsmal, att Sveriges regering verkligen
driver en neutralitetspolitik sådan att den kan anses förenlig med begreppets
nutida bemärkelse. Jag kan inte förstå, hur den ärade talaren, när hail
framlade denna ingalunda ofarliga sats, samtidigt kunde ge sitt stora erkännande
åt regeringens not till Ryssland, ty denna not går ju ut på att
övertyga Sovjetunionen örn att den svenska regeringen ledes av neutralitetens
grundsats. Med anledning av den ärade talarens anförande rörande neutraliteten
och vad som förut har förekommit i denna debatt skall jag tillåta mig
att göra två korta anmärkningar.

Den ena anmärkningen är, att det är lätt att komma in i ett krig, men
svårt att komma ut ur två krig. Den andra anmärkningen är, att när man
talar örn en nordisk neutralitetspolitik, som den ärade talaren nyss gjorde,
skall man. därvid inte glömma Norge och Danmark. Ett övergivande av
en neutralitetspolitik i samförstånd med dessa länder kan också betecknas
som »ett sammanbrott av det nordiska samarbetet». Så tragisk är den skickelsedigra
situation, i vilken vi befinna oss.

o Om jag nu övergår till att tala örn regeringens ställning till det fria ordet,
sa förstår jag att det är ganska självklart att de personer, som ogilla att
Sverige för en neutralitetspolitik, också skola ogilla de åtgärder, som rego -

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ringen vidtagit för att bringa klarhet i utlandet om att en sadan politik
föres från svenskt håll. Det är nu en gang sa, att man i utlandet uppfattar
ett lands press som ett politiskt instrument, som handhas av landets ansvariga
utrikespolitiska ledning. Däråt är ingenting att göra. Jag vet mycket
väl att många talare även i debatten här i dag lia givit uttryck at den meningen,
att det inte borde vara så, utan att utlandet borde gå ut ifrån att i
Sverige är pressen fri. Därför få vi, borde man då säga sig i utlandet, finna
oss i alla angrepp, som kunna ske i svenska tidningar, vare sig det är mot
vår politik, mot våra institutioner eller mot vara ledande män.

Men här i Sverige kunna vi inte bestämma över hur uttalanden i den svenska
pressen skola uppfattas i mäktiga främmande stater. Därutav följer ingalunda,
att vi skola låta utlandet bestämma, vad som skall förekomma i svensk
press eller inte. Jag kan nämna för er, mina herrar, med anledning av
uttalanden i motsatt riktning, som ha fällts av personer som inte känna (ill
saken, att det har gjorts många framställningar från representanter för olika
utländska makter under de senaste årens lopp, och inte minst sedan det nya
kriget utbröt, som lia gått ut på att regeringen skulle vidtaga åtgärder ^mot
den ena eller andra tidningen, utan att dessa framställningar lett till någon
åtgärd. Det måste bero på ett fritt bedömande av den svenska regeringen
att bestämma, när den anser det vara nödvändigt att vidtaga åtgärder för
att tydliggöra, att den svenska regeringen inte står bakom de_ angrepp, som
i pressen riktats mot den ena eller den andra makten. Vi ha fått många varningar
under den sista tiden örn de för vårt land farliga verkningar, som
smädliga uttryck i olika tidningar lia haft i olika länder. Jag kan, eftersom
det numera saknar aktualitet, icke minst efter de komplimanger som här i
kammaren av herr Branting givits åt en främmande statschef, tala örn att
för några år sedan yttrade representanten för detta sydliga rike till mig,
att en stor del av hans tid gick åt till att översätta och skicka hem till sin
huvudstad artiklar i en tidning, som står herr Knut Petersson nära.

För att emellertid herrarna skola förstå genom ett konkret exempel,
hur detta problem ligger till för regeringen ber jag. att få erinra örn
vad som förekommer i notväxlingen mellan Sovjetunionen och Sverige,
den notväxling som publicerades för några dagar sedan och som åberopats
i kammaren flera gånger. I Sovjets not börja framställningarna
gentemot Sverige med dessa påståenden: »linder hela december månad lia mot
Sovjetunionen fientliga kretsar och pressorgan med den regeringen närstående
tidningen Social-Demokraten i spetsen mot Sovjetunionen bedrivit en otilllåtlig
kampanj, vilken icke skulle kunna förklaras annat än för det fall, att
Sverige befunne sig i krigstillstånd med Sovjetunionen eller förberedde sig
till ett krig med Sovjetunionen.» I fortsättningen framhålles, att man i den
svenska pressen finner direkta maningar till krig mot Sovjetunionen och
yrkanden om väpnad intervention från Sveriges sida i kriget mot Sovjetunionen
på regeringen Ryti-Tanners sida. »Nämnda kampanj», säges det, »vilken
åsyftar att åstadkomma komplikationer mellan Sovjetunionen och Sverige,
röner intet motstånd från svenska regeringen.»

Härpå svaras i den svenska noten, att det här i Sverige finns en enhällig
folkopinion till Finlands förmån, och att det »säger sig självt, att en så enhällig
folkopinion måste avspegla sig i tidningspressen. Den svenska pressen
åtnjuter en vidsträckt frihet att uttala sig i alla ämnen, och den kan därvid
stödja sig på den i grundlagen fastställda tryckfriheten. Grundlagen innehåller
emellertid också vissa bestämmelser, avsedda att förhindra missbruk av
tryckfriheten. Sålunda förbjudas smädelser mot främmande makter och deras
överhuvuden, och svenska regeringen underlåter icke att ingripa mot tidnings Försla

kammarens protokoll 1940. Nr 0. 6

Nr 8.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.!
uttalanden, som icke äro grundlagsenligt tillåtna. I detta avseende göres ingen
som helst åtskillnad mellan Sovjetunionen och andra makter.»

Detta var således det sätt, på vilket svenska regeringen tog avstånd från
det antagande, som Sovjetunionen hade framställt, att de uttalanden i tidningar,
mot vilka Sovjets regering vände sig, voro att betrakta som en av den
svenska regeringen uppmuntrad kampanj i syfte att förbereda förvecklingar
med bovjetumonen.

Noten visar för övrigt att det också finns andra anledningar, som ha föranlett
klagomål från Sovjets sida. Ingen kan i denna stund garantera utvecklingen
av vårt_ förhållande vare sig till Sovjetunionen eller till någon annan
av de i kriget inbegripna makterna. Därom vittna bäst de försvarsberedelser
som vi vidtaga.

Det förefaller mig som örn det inför denna ovissa framtid skulle vara lämpligt
och pliktmedvetet, örn man pa det håll, som icke har att bära ansvaret för
vad som sker och som heller icke kan ersätta vårt folk för de skador, som obetänksamma
ord kunna åstadkomma, ålade sig den låt vara smärtsamma självÖvervinnelsen
att man yttrade sig i sak, men avstode från känslans utbrott
i för andra stater sårande formuleringar.

Det^sades nyss av herr Petersson, att den omständigheten, att regeringen nu
bär mast skrida till att åtala en del tidningar, visar att vi åter kommit in i en
period, som utmärkes av att utrikesledningen är isolerad ifrån den allmänna
meningen i landet. Jag skulle, örn jag anlägger samma historiska perspektiv
som herr Knut Petersson gjorde, när han kom till denna slutsats, i stället
vilja säga, att dessa atal vittna om att vart land återigen Ilar kommit in i en
period av utrikespolitiska faror. Jag tror att vi kanske nu bättre än förr kunna
förstå att det i en äldre tid, då utrikespolitiken också var ömtålig, kunde
vara nödvändigt för regeringen att försöka lägga band på vissa yttringar i
pressen, som gmgo utöver grundlagens bud.

Det är naturligtvis en överdrift, som man knappast behöver bemöta, när
herr fetröm talade örn att vi uppleva en »indragningsmaktens renässans» Det
ar verkligen en enastående frigjordhet från alla juridiska begrepp som kommer
till uttryck i en sådan visserligen verkningsfull, men dock låt mig säga
vilseledande formulering. Ty det finns ingen indragningsmakt enligt grundlagen
nu för tiden. Indragningsmakten bestod däri att den hindrade en tidning
tran att komma ut. Det är nu inte alls tal örn någonting sådant.

ad sorn nu förekommer är endast att regeringen försöker begränsa préssens
yttrandefrihet inom de av grundlagen uppdragna gränserna Regeringen
bär sannerligen inte gått brådstörtat fram i sina försök att få pressen att
iakttaga en viss varsamhet. Man har först varnat pressen på mångahanda
satt genom konferenser och genom uttalanden av olika ledamöter av regeringen,
och man försöker ju alltjämt att göra det. Men vi hörde nyss genom den
indiskretion som herr Petersson — naturligtvis utan att klart fatta att det
var en verklig indiskretion tillät sig, att en underhandsmetod inte alltid är
tunt effektiv. Da herr Petersson inte bryr sig örn vädjanden på den vägen.
jad skall man da gora? Herr Petersson uttryckte ju en önskan hos svenska
folket att ha en handlingskraftig regering. Det återstår då tydligen ingenting
annat, örn man vill fylla detta önskemål, än att man sätter kraft bakom
orden. Denna kraft är på intet vis någon diktatorisk kraft, ty det som sker
ar egentligen endast en vädjan till det svenska folket. Herr Petersson yttrade,
att han inte ville kvälja dom i ett visst mål. Nej, det tror jao- nog'' Tv
vem ar det som avgör örn en artikel är brottslig eller inte? Jo, det är svenska
tolke t genom det organ, som rättsligen är organiserat för att folket skall uttrycka
sitt omdöme, nämligen juryn.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Sam Larsson uttryckte sin tillfredsställelse över att juryn i ett mål
hade frikänt elen tilltalade. Det sammanhängde med att herr Sam Larsson
intog den ståndpunkten, att regeringen visserligen skulle åtala kommunistiska
tidningar, men inga andra. Javäl, men detta är en ståndpunkt som örn den
skulle tillämpas i hög grad skulle förbrylla juryn. Ty detta måste väl bli
fallet, örn man åtalade en kommunistisk tidning och den åtalade kunde anföra
lika smädliga — eller värre — uttryck ur borgerliga eller socialdemokratiska
tidningar och kunde ställa den frågan till juryn, hur i all världen
den skulle kunna fälla i detta mål, när i andra fall yttrandefriheten varit^mycket
vidsträckt. Beträffande det fall, i vilket herr Larsson gladde sig åt juryns
friande utslag, vill jag bara nämna att ur artikeln i fråga kan sammanställas
en ordlista på smädeord i svenska språket, som börjar med »avskum»
och fortsätter med »bedrägeri» och »förljugenhet» och »förräderi» o. s. v. hela
alfabetet igenom — dessa ord riktade mot statscheferna i tvenne länder, som
inte äro oss alltför avlägsna. När jag — icke på eget initiativ, ty jag driver
inte någon egen utrikespolitik i justitiedepartementet -— i detta som i alla
andra fall i samråd med utrikesministern föranstaltade om ett åtal emot denna
tidning, så skedde det naturligtvis för att man skulle kunna göra ett sådant
uttalande till främmande makt, som nyss har anförts ur vår korrespondens
med utlandet nämligen att svenska regeringen handlat inom grundlagens gränser.
Regeringen har i varje fall genom att anställa åtalet visat, att angreppen
icke ske med dess goda minne och icke ingå i regeringens politik. Sedan får
det ju vara svenska folkets sak att juryn har åtagit sig ansvaret för att anse,
att Sverige befinner sig i det läget att dylika skriverier kunna vara
tillåtna.

Jag vill framhålla för övrigt, att det är självklart att uppfattningen örn
riskerna av dylika smädelser i vissa delar av vårt land står kvar på den ståndpunkt,
som litet var intog för några månader sedan, innan det ännu hade gått
upp fullt klart och tydligt för dem, som ha tillfälle att följa med vad som
händer på detta område, vilka verkningar en obehärskad agitation i pressen
kunna ha med sig.

Jag hörde också sägas här i dag till försvar för sådana angrepp av smädlignatur
på utlandet, som regeringen önskar förebygga, att det endast är tack
vare dessa angrepp som vi lära oss att förstå värdet av våra egna institutioner.
Något liknande såg jag också i en stor Stockholmstidning i fråga örn det
åtal, som jag här talat örn i anledning av herr Sam Larssons inlägg. Denna
tidning förklarade när åtalet för smädliga omdömen om främmande makter
offentliggjordes, att det var ägnat att väcka häpnad att justitieministern
kunde åtala en tidning för »patriotiska uttalanden». Men svensk patriotism
behöver väl inte nödvändigtvis uppeldas av eller söka sitt uttryck i en smädlig
kritik emot utlandet. Jag är övertygad örn att det svenska folket älskar
och ärar sina institutioner ulan att behöva öka känslan för deras värde genom
jämförelser i så utmanande formuleringar. Jag tror att sakliga jämförelser
mellan utlandets institutioner och våra egna äro alldeles tillräckliga för att
vi skola kunna uppskatta värdet av vad vi lia i vårt fria land.

Jag vill vädja till er, mina herrar, som läsa svenska tidningar av olika
åskådningar: Ha ni verkligen fått det intrycket, att vi inte ha en fri press i
(letia land och i denna stund?

Det är ingalunda regeringens avsikt att förhindra att pressen på det sätt,
som vår grundlag har garanterat, fritt yttrar sin mening i alla ämnen, som
kunna bli föremål för mänskligt tänkande. När man nu söker väcka till liv
oro för att en fara för vårt fria statsskick och för dess livsluft, det fria ordet,
skulle hola från regeringens sida, då inriktar man omsorgen örn vårt lands

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
inre och yttre frihet åt alldeles felaktigt håll. Det är från helt annat håll, som
farorna för vårt fria statsskick och dess fortbestånd hota.

Herr Sundberg: Herr talman! Den remissdebatt, som i år går av stapeln,
är såtillvida egenartad, att någon opposition i gammal bemärkelse ej kari
framföras tack vare den samlingsregering eller, kanske rättare uttryckt, den
partiernas samfällda regering, som i slutet av förra året bildades och vars
politiska, ansikte i viss mån torde återspeglas i den föreliggande statsverkspropositionen.
Emellertid inbjuder det sätt, varpå denna regeringsbildning
skedde, till vissa reflexioner, som man vid detta tillfälle inte bör underlåta
att framföra från riksdagens sida. Från pressens sida har saken flera gånger
påtalats, och. man och man emellan ute i landet har den varit ett ofta förekommande
diskussionsämne.

o Ben politiska situationen hade som bekant under höstens lopp utvecklat sig
sa, att den sittande, regeringen ansag läget kräva en samlingsregering. I
stället för att i enlighet med konstitutionell praxis inlämna sin och övriga
regeringsledamöters avskedsansökan, inlät sig emellertid — låt vara efter
inhämtandet av Konungens samtycke — regeringschefen på underhandsunderhandlingar
med de olika riksdagspartiernas ledande män. När sedan efter åtskilliga
kompromisser den nya regeringen blivit de facto klar, då, men först
då, inlämnar regeringschefen den gamla regeringens demissionsansökan. Örn
nu detta förfaringssätt bara vore en formsak — de agerande vilja kanske
rubricera det hela så — skulle inte jag höja min röst däremot. Men så är det
ej enligt mitt förmenande. Det är tvärtom av reell och betydelsefull innebörd,
att den gamla formen vid regeringsbildning respekteras. Örn en person får
Konungens uppdrag att bilda regering, är det inte detsamma, örn denne person
är fas thed jad vid en sittande regering och dess olika medlemmar, eller om han
är fri från det hänsynstagande, som en sådan ställning ovillkorligen medför.
Alldeles särskilt gäller detta, örn regeringsbildningen, såsom nu var fallet,
aktualiseras i ett för landet allvarstungt och skickelsedigert ögonblick. Då örn
någonsin hade det varit av vikt för en regeringsbildare att kunna skrida till
verket uteslutande med malet för ögonen att skaffa de rätta männen på de
rätta platserna.

På det jag ej må bliva missförstådd, vill jag genast inflika, att vad beträffar
uppdraget att bilda regering borde detta i den föreliggande situationen, även
om tillvägagångssättet^ vid regeringsbildandet varit det normala, enligt min
mening ha anförtrotts åt den främste representanten för den dominerande folkgruppen
i vårt land, arbetarklassen, alltså åt herr Per Albin Hansson. Det
hade säkerligen nied hänsyn till önskvärdheten att ernå parlamentarisk kontakt
med riksdagen också varit en riktig lösning, om ordförandena även i de
andra riksdagspartierna inträtt i den nya regeringen. Men att offra ytterligare
på partiväsendets altare och gå så långt, som nu skedde, hade ej behövts,
och det var nog ej vad vårt folk väntade. Ute i landet hade man börjat
hoppas på och räkna med att åtminstone i denna vårt folks ödestimma partipolitiken
skulle lia fått maka åt sig, att partierna och partisynpunkterna icke
skulle ha fatt det allt dominerande inflytandet, så att endast och uteslutande
partmamn skulle upptagas på regeringslistan. Man hade heller inte trott att
den gamla partitaktiska regeln nu skulle obrottsligt behöva tillämpas, att
medlemmarna ur de olika partierna skulle bli representerade i regeringen i
proportion till styrkeförhållandet i riksdagen. Synpunkten att regeringskandi
da tens personliga kvalifikationer skulle vara utslagsgivande, oberoende av
vilket parti han tillhörde eller om han överhuvud tillhörde något parti alls,
var nog vad de icke politiskt aktiva i vårt land krävde vid detta allvarstill -

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fälle och — det må här vara uttalat — även från många riksdagsmäns
sida.

Nu blev det ej så. Partierna och partisynpunkterna främst — denna praxis
fick ej brytas! För dess hållande i helgd tvekade man inte att bryta med den
praxis, som statuerar det hävdvunna förfaringssättet vid en regeringsbildning.
Mot detta anser jag att vid detta tillfälle en gensaga bör riktas från
riksdagens sida.

En friare och friskare vind hlåser nu trots eller rättare på grund av de
bistra utrikesförhållandena in över vårt land och värmer i denna fimbulvinter
varje fosterlandsväns hjärta. Man har fått vara med om att uppleva en enastående
nationell samling, som spontant arbetar sig fram bland vårt folk, man
får bevittna hur olika individer och grupper i samhället oberoende av partiskrankor,
samhällsklass, stånd eller yrken samlas sida vid sida för att i enighet,
offervilja och målmedveten beslutsamhet enas för ett gemensamt mal:
värnandet av Sveriges och Finlands frihet. Detta betyder att något stort
skett och sker i Sveriges gamla land.

Då framställer sig det berättigade kravet att denna strömning, denna samling
skall göra sig gällande också i rikets högsta ledning. Ja, mera än så,
man fordrar att impulserna underifrån inte blott skola nå upp dit, utan att
de där skola tas örn hand och ansas för att från denna plattform levandegöras
för riksdag och allt Sveriges folk.

Regeringsprogrammet upptar spörsmål, som inskränka sig till de för stunden
viktigaste, försvaret, utrikespolitiken och folkförsörjningen. Detta må
vara riktigt. Men liksom Sveriges folk gjort sin stora nationella insats, skulle
inte också Sveriges regering kunna göra sin och utöver den begränsade ram,
regeringsprogrammet omfattar, försöka göra något därutöver, t. ex^. att söka
ernå en bättre förståelse än hittills i den fråga, som utom försvarsfrågan varit
den, som mest skilt borgerlig och socialdemokratisk åskådning, den samhällsekonomiska?
Man har trott och man har sörjt över, att Sveriges folk varit
motsträvigt inställt mot vårt försvar. De tider, som vi nu genomleva, ha tillfullo
bevisat, att så ingalunda är fallet. Den stora massan har endast varit
likgiltig och överlåtit saken åt de ansvariga politiska ledarna. På samma
sätt torde det nog i grunden vara med inställningen till de ekonomiska problemen.
Det är min övertygelse, att den svenska medborgaren i gemen i grund
och botten hyllar den ekonomiska frihetens idé och innerst inne erkänner den
enskilda äganderättens berättigande. Örn de socialiseringstendenser, som framträtt
under senare år, framdeles skulle komma att fortsätta eller än vidare
utvidgas, komma vi rätt snart till den punkt, då den stora mängden själv
fattar innebörden i vad som skett. Den kommer då — det är min tro — att
reagera på samma sätt som nu varit fallet i försvarsfrågan. Även om. det är
svårt att reparera, vad som brister i ett försvar, så går det dock lijälpligt, örn
tillräcklig nådatid erbjudes, men har man år efter år raserat grundvalarna
för ett lands ekonomiska liv, då blir det värre eller rent av omöjligt att inom
rimlig tid restaurera vad som rivits ner.

Må nu icke de styrande låta varningarna även i fråga, örn den samhällsekonomiska
politiken förklinga ohörda, må de inte skjuta ifrån sig denna för
vårt lands fria utveckling så vitala fråga, i vart fall inte örn och när en avspänning
i läget inträffar, utan må de även i denna krigiska tid besinna, att
en viktig förutsättning för demokratisk frihet är •— ekonomisk frihet!

Herr Björck: Herr talman! Yi hava hittills i denna debatt huvudsakli gast

sysslat med de stora problemen, de stora frågorna, som beröra hela vårt

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. in.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
folk och stå i samband med den krigs- och kristid, som nu råder i stora delar
av världen.

Som en omväxling anhåller jag att under några minuter få taga kammarens
tid i anspråk för ett par smärre frågor, som dock beröra en näringsgren, i
vilken över 50,000 personer äro sysselsatta eller skola lia sin försörjning utav.

Det allvarliga tidsläge, vari vi befinna oss, kräver offer av oss alla. Envar
av oss måste -— i större eller mindre grad — finna sig uti att avstå från vad
vi måhända tidigare ansett vara nödvändigt för vår trevnad. Vi tvingas att
spara och kanhända också försaka åtskilligt, som vi under de goda tiderna
vant oss vid. Svårigheter av ett eller annat slag torde drabba alla, oavsett
vilken samhällsställning, yrke eller stånd vi tillhöra. Statens möjligheter
att ingripa hjälpande och reglerande, där så är av nöden, äro givetvis under
nu rådande förhållanden ej desamma som under normala tider. Detta torde
stå klart för varje lojal samhällsmedlem.

Emellertid bör det dock ligga i statsmakternas intresse att tillse, att näringslivet
och dess utövare ej drabbas av sådana svårigheter eller utsättas för påfrestningar
av sådan art, att en näringsgren lider obotlig skada. Blir detta
fallet i någon större utsträckning, blir hela samhället lidande härpå. Genom
de betydande ingrepp i vissa näringars rörelsefrihet, som statsmakterna de
senaste månaderna måst vidtaga, liksom de betydande pålagor i form av såväl
direkta som indirekta skatter, som beslutats under de senaste månaderna, lia
vissa näringsgrenar fått att dragas med stora svårigheter.

En _ av dessa näringar, som för närvarande ser med stora bekymmer mot
framtiden, är trädgårdsodlingen. Då arbetstidsregleringen för tre år sedan
genomfördes även för denna näringsgren, ställde statsmakterna i utsikt en
viss kompensation för de betydande kostnadsökningar i avlöningshänseende.
som denna medförde. Den utredning, som regeringen år 1937 igångsatte
för att undersöka produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen,
gav vid handen, att många av näringens utövare arbetade under
mycket bekymmersamma förhållanden. Ett stort antal av de mindre företagarna
inom branschen fingo enligt utredningen nöja sig med en årsinkomst,
som var lägre än våra lägst betalda industriarbetares. Som bekant föreslog
utredningen en rad åtgärder för att hjälpa trädgårdsnäringen. Kungl. Maj:t
föreslog också i proposition till 1938 års riksdag en rad åtgärder för att
stödja näringen.

De av utredningen föreslagna importregleringarna såväl som vissa tullförhöjningar,
som även framfördes i motioner vid samma riksdag, ansåg sig regeringen
ej kunna tillstyrka. Riksdagen beviljade vad regeringen föreslog
men uttalade dessutom, att örn det visade sig, att trädgårdsnäringen, sedan
den föreslagna organisationen genomförts, var i behov av ytterligare hjälpåtgärder
från statsmakternas sida, detta skulle tagas i övervägande.

Den organisation, som det här gäller, Sveriges Frukt- och Trädgårdsodlares
Riksförbund, har nu varit i verksamhet omkring ett år. Det torde emellertid
huvudsakligast bli fruktodlarna samt de större företagarna inom trädgårdsnäringen,
som komma att få någon praktisk nytta av densamma. För de
mångå småföretagarna, alltså det stora flertalet inom denna bransch, torde
försäljningsorganisationen ej få så särskilt stor betydelse. Skall dessutom
importen fortsätta att öka på sätt som skett de senaste åren, kan ingen försäljningsorganisation
erhålla de priser, som äro nödvändiga att uppnå för att
odlingen skall ge nödig avkastning. Här måste statsmakterna ingripa antingen
med importregleringar eller på annat sätt, som t. ex. skett vad beträffar
jordbruksprodukterna, där nu jämförelsevis tillfredsställande priser
uppnåtts.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag tillåter mig här att stryka under vad en ledamot av denna kammare
sade under förmiddagens debatt angående vår import. Den mannen är nationalekonom
och har därför möjlighet att överblicka de ekonomiska konsekvenserna
av en alltför stor import. Han betonade, _ att det var nödvändigt att
nedbringa importsiffrorna. Det ligger då nära till hands att föreslå, att viss
import av trädgårdsalster, som onekligen är lyximport, beskäres. Jag ber
längre fram i mitt anförande att få lämna några siffror rörande 1938 års
import av frukt, vilka siffror kunna ge oss åtskilligt att tänka på. 1939 års
siffror äro ännu icke tillgängliga.

Årets ofantligt rika fruktskörd i vårt land har fått säljas till priser, som
i många fall ej täckt kostnaderna för fruktens nedplockning och packning.
Det torde kunna bekräftas av ledamöter i denna kammare, som odla frukt
även till avsalu. Frukt från Skåne, som i järnvägsvagnslaster försänts hit
till Stockholm, har i vissa fall måst säljas till 5, 8 å 10 öre per
kiln Även prima hållbar vinterfrukt, fullt jämförlig med den bästa
utländska, har måst säljas till 20 ä 30 öre per kilo i parti. När man
nu av statistiken finner, att vi år 1938 t. ex. importerade ^86 miljoner
kilo frukt, blir man något betänksam. Jag ber att få nämna några detaljerade
siffror rörande denna fruktimport. Nämnda år importerades 42 miljoner
kiln apelsiner, 12 miljoner kilo bananer, 4 miljoner kilo vindruvor, 18 miljoner
kilo äpplen och 10 miljoner kilo päron.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn, att det allmänt ansågs här i vårt
land för cirka tio år sedan, att man inte kunde baka gott vetebröd av enbart
svenskt vete. Man måste, påstods det, inblanda 60, 70 ä 80 procent utländskt
vete i mjölet. Genom de åtgärder, som statsmakterna vidtagit under de senare
tio åren, ha vi emellertid lärt oss, att det går utmärkt bra att baka ett förstklassigt
bröd av enbart svenskt vete. Jag tror, att det vore lyckligt och nyttigt,
om vi också på ett eller annat sätt även fingo lära oss att äta mera svensk
frukt än vad vi för närvarande göra.

Det finns numera förutsättningar för fruktodling i vårt land._ Men då mäste
odlarna också ha någon garanti för att kunna sälja sin vara till rimliga priser.
Styrelsen för Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund har förlidet år
tvenne gånger vänt sig till regeringen med sina bekymmer och begärt åtgärder
till trädgårdsnäringens skydd. Såvitt känt är ha ännu inga åtgärder vidtagits.
Vi vänta ännu på dessa hjälpåtgärder.

Svårigheterna för trädgårdsodlarna ha ökats i hög grad under de senaste
månaderna. Bensinrestriktionerna och de högre priserna på bensin ha^avsevärt
fördyrat och försvårat transporterna. _ Eje väsentligt högre priserna på bränsle
och svårigheterna att erhålla, sådant i tillräcklig mängd ha avsevärt fördyrat
driften för växthusodlingarna, som för flertalet trädgårdsmän är den förnämsta
inkomstkällan. För att under dessa förhållanden få debet och kredit att gå
ihop måste priserna på produkterna avsevärt höjas. Här lägger emellertid
den utländska importen hinder i vägen av till synes oöverstiglig art. Denna
import befinner sig i ständig ökning. Såväl av salufärdiga varor som halvfabrikat
har importen mer än fördubblats under senare år.

En av orsakerna härtill torde vara, att de flesta länder i Europa ha vidtagit
importrestriktioner för att skydda den egna odlingen. Våra grannländer Danmark
och Norge ha sedan flera år tillbaka avsevärt högre tullar på trädgardsprodukter
än vårt land. Man har dessutom dilr infört importregleringar, som
kraftigt beskära importen. I Tyskland tillämpas numera också detta system
och i England genomfördes för någon tid sedan liknande åtgärder till träd^
gårdsnäringens skydd. Även i Förenta Staterna har man vidtagit åtgärder
för att förhindra onödig import av växter och blomsterlökar. Då vårt land är

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ett av de få länder, som ännu tillåter fri import av dessa varor, samt därtill
kommer att tullskyddet är lågt, säger det sig självt, att exportländerna inrikta
sig på att till vårt land sälja trädgårdsprodukter i en omfattning, som, örn det
ostört får ^fortfara, kommer att verka förödande pa vårt lands egen näring på
detta område.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att rikta en enträgen vädjan till statsmakterna
— särskilt jordbruksministern — att undersöka dessa förhållanden
och se. till vad som kan göras för att stödja den betryckta näringsgren, vars
talan jag här tillåtit mig föra.

dag har av statsverkspropositionen sett, att trots kristiden vissa anslag lia
bibehållits . för trädgårdsnäringens fromma, och jag är tacksam därför. Så
t. ex. få vi behålla anslaget till fraktlindring för frukt till Norrland liksom
anslaget till musterier. Det föreslås även ett anslag till en teknisk konsulent
för trädgårdsodlarna. Det är behjärtansvärt. Anslagen äro dock otillräckliga,
ty det behövs göras åtskilligt mera för trädgårdsodlarna.

Av statsverkspropositionen ser jag vidare, att statens växtskyddsanstalt är
under omorganisation. På samma gång jag uttalar min tillfredsställelse häröver,
ber jag att få framhålla önskvärdheten av att man vid denna omorganisation
beaktar och söker tillgodose trädgårdsodlingens intressen på ett något bättre
sätt än^ tidigare varit fallet vid anstalten i fråga. Jag skulle här kunna dra
fram några exempel, som bevisa hur denna anstalt har tillgodosett trädgårdsnäringens
intressen. Jag skall emellertid inte nu ta upp tiden därmed, ty jag
får kanske^ anledning återkomma, när jordbruksutskottets utlåtande föreligger
i denna fråga. Jäg vill emellertid redan nu hemställa till vederbörande, örn
det inte vöre möjligt, att trädgårdsodlingen finge en särskild avdelning, där
såväl teoretisk som praktisk kunnighet vore representerad.

Innan jag slutar ber jag bara att helt hastigt få peka på ett par saker till.
Vi nykterhetsvänner i riksdagen beklaga den starka nedskärningen av anslagen
till nykterhetsorganisationerna. Det har i år prutats icke mindre än
154,000 kronor på dessa anslag. Under den föregående kristiden 1914—1918
införde man i stor utsträckning rusdrycksförbud. Alla ha endast haft gott att
säga därom. Nykterheten befordrades härav i hög grad, och de pengar, som
eljest skulle gått till rusdrycker, kunde användas på bättre sätt. Vi kunna
emellertid nu inte annat än beklaga denna nedskärning av anslagen. Vi hoppas
emellertid, att da tiderna bli bättre, anslagen må få utgå med samma belopp
som tidigare.

Sedan är det en sak till, som jag ber att få erinra örn, innan jag slutar.
Riksdagen beslöt förlidet år att av regeringen begära utredning och förslag
till åtgärder mot den allt mera tilltagande ungdomsbrottsligheten och i samband
härmed en sanering av det offentliga nöjeslivet. Nästan omedelbart efter
det regeringen hade tillsatt en utredningskommitté i denna fråga, kom krisen,
och kommitténs arbete måste, liksom ett flertal andra liknande, tillsvidare
inställas._ Med tanke på vikten av att tillse, att vår ungdom, vårt lands värdefullaste
tillgång, på allt sätt skyddas mot de nedbrytande krafter, som ständigt
äro_ i verksamhet, tillåter jag mig vädja till justitieministern att så snart som
möjligt låta den tillsatta kommittén börja sitt arbete.

He?r andre vice talmannen: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av herr Sanders anförande här i dag på förmiddagen. Det är möjligt,
örn jag hade fått ordet omedelbart efter honom, att jag skulle för att
använda ett vulgärt uttryck ha »skällt grovt». Jag har nu haft tid att lugna
mig och skall därför försöka att uttrycka mig åtminstone något mera parla -

On&dagen den 17 januari 1940 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mentariskt än lian gjorde. Jag måste erkänna, att jag blev illa berörd av
detta anförande icke på grund av de ståndpunkter, som herr Sandler intog,
men på grund av det sätt, på vilket hans ståndpunkter framfördes. Jag betraktar
hans anförande som illojalt bade mot det parti, han hår representerar,
och den nation, han tillhör.

Jag skall ta mycket lätt på herr Sandlers och mitt privata mellanhavande,
fastän jag blev förvånad, när han här grävde upp den saken, och jag vart
ännu mera förvånad, att han ansåg sig böra stödja sitt angrepp mot mig pa
ett falskt citat. Han sade, att jag hade påstått eller yrkat pa att den svenska
regeringen skulle skicka representanter till Helsingfors och klargöra för den
finska regeringen, hur meningslöst det var, att de försvarade sig. Det har
jag givetvis aldrig sagt. Det har jag givetvis aldrig menat. Örn herr^ Sandler
icke läser Örebro-Kuriren, där han dagligen kan finna _ exempel på samma
grad av medkänsla med det finska folket, som han själv givit uttryck
åt, borde han åtminstone lia kunnat läsa det anförande, mot vilket han riktade
sig. Det angrepp, som han här framförde, har förut framförts även i
Social-Demokraten. Jag förstår efter dagens inlägg, att det var något, som
hade varit i säck, innan det kom i påse. Jag tycker, att det hade varit lätt
med en aldrig så liten intelligent läsning att förstå, vad jag menade. Givetvis
tog jag sikte på möjligheten, ehuru jag inte trodde mycket på den själv,
att den svenska regeringen skulle kunna finna en möjlighet att medla, ^ att
kunna åstadkomma ett upphörande av detta krig. En sådan medling måste
ju uppträda åtminstone formellt under opartiskhetens mask. Örn herr Sandler
varit utrikesminister och velat fullfölja den funktionen, hade han icke
gått till Moskva och sagt, att du Sovjet är en usel angripare, du skall lugna
dig och ta ditt förnuft till fånga, utan han hade sagt till båda parterna, att
det är meningslöst att slåss. Att kriget rent objektivt sett är meningslöst, kan
man väl säga, även örn man icke likställer — som det står_ i Social-Demokraten
med herr Paulis signatur — angriparen och den angripne.

Jag skrev i alla fall efter detta angrepp en förklaring och klargjorde, vad
jag menade, och denna förklaring offentliggjordes även i Social-Demokraten,
som då godtog den. Jag tänker mig, att herr Sandler läser Social-Demokraten.
Han kan icke vara i ovetenhet örn den förklaring, som jag har avgivit.
Att han här återigen tar fram denna stridsyxa eller klubba, vet jag
inte, hur jag skall karakterisera, men som kamratligt och gentlemannamässigt
vill jag icke karakterisera det.

Han kallade min förmenta ståndpunkt för neutralitetsidioti. Jag vill inte
använda ett lika oparlamentariskt uttryck, men nog tycker jag, att hans uttalande
inte vittnar gott örn den själsförfattning, som han befinner sig i.
Med neutralitetsidioti kan han väl inte mena någonting annat än en neutralitet,
som sträcker sig fram till idiotins gräns. Jag vill deklarera, att det
inte är mer än ett pär år sedan, som jag själv betraktade Sandler som repre^
sentant för den sortens neutralitet under det att han själv betraktade mig
eller åtminstone misstänkte mig för aktivistiska tendenser.

Jag vill erinra om en liten episod. Allan Vougt i andra kammaren, och
jag voro på en kongress i London, där vi deltogo i en resolution, vari smastaterna
eller staterna överhuvud taget rekommenderades att sammansluta sig
för att resa motstånd mot de angrepp, som man kunde befara ifrån vissa,
staters sida. Det hölls klappjakt med oss båda. Vi blevo i större delen av
den svenska pressen under herr Sandlers välsignelse utskällda och betecknade
som aktivister, som inte voro värda att vare sig redigera tidningar eller
sitta i den svenska riksdagen. Herr Sandler såg med välbehag på denna avrättning
av oss. Han ville inte veta av den kollektiva säkerheten. Han reste

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
till Genéve och torpederade den. Hade den i stället stärkts, hade hela detta
krig kanske aldrig brutit ut. Men sedan han torpederat den kollektiva säkerheten.
som kunde lia blivit en trygghet för oss, yrkade han på att vårt
lilla land med 6 miljoner människor skulle driva en sorts egen sanktionspolitik.
Jag tycker, att det är en alltför stor motsättning mellan dessa båda
ståndpunkter för att den kan vara fullt naturlig.

När man hörde herr Sandlers inlägg i fortsättningen, blev jag för min del
mer och mer förvånad. Jag måste med den vetskap, jag har örn vad som
har förevarit, säga, att denna nya ståndpunkt strider mot hans föregående.
Jag- har den uppfattningen, att denna ståndpunkt är tillskapad i efterhand.
Hail uppträder här nied anspråk på att ensam föra uppriktighetens talan, och
han karakteriserar regeringens ståndpunkt som lidande av brist på fattning
och beslutsamhet, örn jag antecknade hans uttryck riktigt. Ja, den sandlerska
standpunkten är alltså öppenhetens, klarhetens och uppriktighetens
ståndpunkt! Är det någon, som minns, hur det gick till vid urtima riksdagen
bara för någon liten tid sedan? Är det någon, som minns, att vi fingo
vara uppriktiga här i riksdagen? Var det icke på det sättet, att vi förnekades
att till och med hålla den allra minsta interpellationsdebatt örn utrikespolitiska
frågor? Var det någon, som antydde, att det ändå skulle vara
lämpligt med en sådan debatt, då höjdes ett hotande pekfinger från utrikesdepartementet.

Jag kari för min del icke nied bästa vilja i världen beteckna herr Sanders
politik såsom utrikesminister som karakteriserad av vare sig fattning
eller beslutsamhet. Han säger, att den nordiska tanken torpederades vid
statschefsmötet i oktober alitsa bakom kulisserna. Om den torpederades
da, mäste det ha skett med herr Sandlers goda vilja och goda minne, ty han
satt kvar ända till december. Varför gick han inte då, när torpederingen
skedde i Jag och alla nied ling, som fingo vara i tillfälle att höra vad som
verkligen försiggick, hade den bestämda uppfattningen, att han satt kvar
därför att han accepterade delina ståndpunkt, som då meddelades representanten
för den finska regeringen, som var här tillsammans med Kallio. Vad
däremot herr Sandlers egen ståndpunkt beträffar blev den aldrig — den som
han nu gör så stor affär av — med någon egentlig kraft hävdad. Ännu i
Örjan av december, när det sista utrikesnämndsmötet hölls före regeringens
avgång var det mycket svårt att få reda på vilken ståndpunkt herr Sandler
hade till Hagan örn huruvida vi skulle .skicka trupper till Äland. Vår ståndpunkt
härvidlag — hette det — följde ju som en konsekvens av de deklarationer,
vi förut gjort, och det behövde man inte tala örn. Det var först, när
fran annat håll den före detta sandlerska ståndpunkten fördes fram och det
blev ett replikskifte över bordet, som det blev klart, att det fanns en motsättning
mellan utrikesministern och statsministern och bakom statsministern regeringens
majoritet. Jag tycker inte, örn man känner till detta, att herr Sandler
bär rätt att sätta sig på sin höga hästar och tala, som vore han den ende
vilken hela tiden har sett klart och velat starkt. Örn han ända till december
varit redo acceptera den ståndpunkt, som nu är regeringens i fråga örn Åland,
är det litet underligt, att han helt plötsligt dyker upp som gubben ur lådan
såsom representant för en politik av helt annan natur.

oHan säger att det blev ett sammanbrott för den nordiska politiken. I så fall
måste det lia skett redan i oktober, men jag tycker i alla fall, att det omdömet
örn vad som har skett är underligt och missvisande. Herr Sandler säger, att
vid första tillfälle, da det skulle bli tal örn allvar, då vågade Sverige inte taga
några risker, men strax förut hade han ända i sitt anförande konstaterat, att
Sverige icke engagerat sig genom några tidigare förhandlingar, att vi icke ha

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
svikit några löften. Detta är också utan tvivel riktigt. Hela tiden då denna
nordiska politik har utformat den s. k. nordismen, i vilket uttryck herr Sandler
själv inlade en nedsättande betydelse, vilket jag icke gör, har nian varit
rent av ängsligt angelägen om att understryka, att det här icke var fråga om
någon militärallians, några förpliktelser från vare sig den ena eller andra statens
sida att ingripa till grannarnas hjälp i ett krig med tredje makt. Man kan
ju göra det tankeexperimentet, att det inte vore Finland utan Sverige, som vöre
den angripna staten; låt oss säga att vi angrepes av någon makt söderifrån.
Jag är inte riktigt övertygad örn att någon annan av de nordiska staterna hade
skyndat till vår hjälp, och jag är inte ens säker på att Sverige hade påkallat
en sådan hjälp, utan man hade kanske tvärtom betraktat det som naturligt,
att vi försökte klara oss med egen kraft. Men det som är avgörande, är att
hela denna nordiska entente — örn man får kalla den så — icke har varit uppbyggd
på vapen och militärallianser: den har varit en överenskommelse, att
man under fredens dagar skall samråda och under krigets och allvarets dagar
själv avgöra, vilken ställning man skall taga, och det har aldrig varit tal örn
ett ingripande till varandras hjälp med vapen. Man frågar sig da, och man
frågar herr Sandler, vad det är för någonting som drabbats av sammanbrott?
Det skulle i så fall vara den sandlerska politiken, som underlåtit att utforma
den nordiska politiken som den milita rallians, som han nu synes vilja falla tillbaka
på. T så fall kan det vara berättigat av honom att betrakta vad som
skett som ett personligt nederlag, men jag måste säga, att örn han tidigare hade
fullföljt en sådan strävan, så hade det aldrig blivit någon nordisk politik, ty
de andra staterna hade aldrig gått med därpå, och jag misstänker ahldén
stora majoriteten i Sverige också hade vägrat att vara med örn en sådan

politik. .

Jag tycker inte detta berättigar Sandler att i dag uppträda som situationens
herre. För övrigt tycker jag det är oberättigat att tala örn något sammanbrott
för den nordiska tanken. Den som gör det bortser då alldeles ifrån styrkan i
den rörelse som går igenom landet, styrkan i den medkänsla med Finland som
sätter sin färg på denna rörelse och kraften i de hjälpåtgärder, som vårt land
i den nuvarande situationen har presterat. Någon föregående talare har uttalat
den uppfattningen, att Finland har blivit kraftigare hjälpt genom dessa åtgärder
än genom en direkt svensk militärintervention, och jag vill för min del
ansluta mig till en sådan uppfattning.

Vad nu frågan örn besättandet av Åland beträffar, så förekom det delade
meningar örn innebörden av en sadan åtgärd. Herr Sandler hävdade, att Sverige
skulle kunna skicka en trupp till Åland även under ett krig mellan Finland
och tredje makt, utan att vi indroges i kriget mellan dessa stater. De som
reste sitt veto emot en sådan åtgärd ansågo tvärtom, att den skulle vara
inledningen till vårt indragande inte bara i kriget emellan Finland och Sovjetunionen
utan även i kriget mellan Tyskland och västmakterna. Man kan
ju lia rätt att lia vilken som helst av dessa meningar, men jag anser, atthen
som har den ena meningen inte har rätt att mästra motparten. Båda ståndpunkterna
lia betingats av intresse för och värme för vårt lands egna intressen,
och vad Sveriges indragande i det stora kriget beträffar, har herr Sandler
ju själv påyrkat en politik, som skulle söka i det längsta förebygga en sådan
olycka.

Jag måste säga, att jag inte är riktigt på det klara med vad herr Sandler
vill. Han talar mycket starka ord, men han säger inte ut klart och tydligt,
vilken politik han vill ska föras. Han uppträder med kraft och aggressivitet
som om han representerade en stark motsättning emot den regeringspolitik,
som landet har och bakom vilken praktiskt taget hela den svenska riksdagen

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
står. Man frågar sig då: vari består skillnaden mellan herr Sandler och regeringen?
Herr Sandler talar hela tiden som om han menade, att vi skulle företaga
en officiell svensk militärintervention i Finland, men han sätter aldrig
pricken över i-et. Hail arbetar bakom en rökridå av stora och starka ord, som
utav applådörerna på läktaren uppfattas som krigssmatter, men som tydligen
äro avsedda att förklaras icke lia den innebörden. Han uttryckte det så, att vi
skola ge Finland all den hjälp, som en självständig stat är berättigad till. Ja,
vad är det för någonting? En självständig stat har väl också rätt att förklara
krig. Örn herr Sandler menar en svensk intervention i Finland, så vore det
uppriktigast och ärligast av honom att säga ut det direkt, men jag måste åtminstone
konstatera, att han icke i utrikesnämnden har påyrkat en sådan politik
utan alltid understrukit, att han icke vill en sådan, och om jag inte är fel
underrättad, har hail icke heller i regeringen, så länge han satt där, velat vidkännas
sådana avsikter. Örn däremot den enda skillnad som finns mellan herr
Sandler och regeringen är att herr Sandler vill ha en kraftigare stegring och
stimulenng av frivilligrörelsen, så frågar man sig, varför denna stentorsstämma,
som höjes mot regeringen som en anklagelse och ett hot? Jag antar att
herr Sandler inte heller yrkar på att denna frivilligrörelse skall organiseras av
regeringen. Regeringen har själv deklarerat i den senaste noten till Sovjetunionen,
att denna frivilligrörelse är fullt frivillig, att den icke har regeringens stöd,
och herr Sandler har själv i sitt anförande uttalat sin tillfredsställelse och sin
anslutning till denna not.

y ad sedan frågan om Åland beträffar, måste jag, om det föreligger någon
skillnad, konstatera, att det åtminstone ännu icke bekräftats, att den ståndpunkt,
herr Sandler intog, var nödvändig att intaga med hänsyn till vår säkerhet.
Aland har ännu icke, örn man bortser från några slumpvis kastade bomber,
befunnit sig i krigszonen. Jag måste alltså säga, att jag alltjämt befinner
mig i ovetenhet örn vad herr Sandler avsett med sitt anförande. Jag kan
förstå, att han är förbannad — för att ännu en gång använda ett vulgärt uttryck
— men jag tycker inte att den stämningen tagit sig vare sig värdiga eller
för nationen lyckliga uttryck. Herr Sandler reagerar emot att enligt hans
mening de människor som arbeta i Finlandsrörelsen hade betecknats som landets
fiender eller behandlats som landets fiender. Jag vet inte var detta skett.
Jag har inte gjort något sådant, och jag vet inte att någon annan gjort det, men
jag tycker inte det är mera lyckligt, att landets regering karakteriseras i ordalag,
som hos, många väcka det intrycket, att denna regering är landets fiende.

Jag förstår mycket väl efter vad som skett, att herr Sandler hade behov
av en personlig deklaration, och han har rätt att göra den, men han har icke
rätt att sätta sina, egna vare sig rancuner eller tycken framför fosterlandets
intressen och inte heller framför den disciplin, som varje medborgare i
detta ögonblick är skyldig sitt folk. Han har inte heller rätt att ta patent på
medkänsla med Finland. Den medkänslan finns lika starkt hos mig och andra
medlemmar av denna riksdag, och som rent onationell måste jag beteckna, att
den föreställningen skapas, att landets regering icke representerar den kraft,
som i närvarande stund behövs, utan är en svag, undfallande och för landets
verkliga intressen oförstående regering. Det är endast några dagar sedan vi
tyckte att det såg ut som örn alla svenskar skulle stå bakom den politik, som
fördes i fråga om Finland och som måste föras i vårt land. Efter dagens debatt
och herr Sanders inlägg och de instämmanden, som detta inlägg har fått.
är det tydligt att vi lia,två kraftcentra i landet: regeringen, bakom vilken nationens
stora flertal befinner sig, och den riktning, som vars banerförare herr
Sandler här framträder, en riktning som reser sig och sitt veto och sin agitation
emot denna regerings politik. Denna nya riktning uppträder med anspråk

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
på att företräda de finska intressena och därigenom även de svenska. Jag måste
för min del sluta med att säga, att detta uppträdande minst av allt är ägnat
att gagna den finska saken.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Jag har begärt ordet allenast för att
avgiva några få, korta repliker. Beträffande min anmärkning rörande åtgärderna
i fråga om tryckfriheten vill jag till hans excellens herr utrikesministern
endast säga det, att det är uppenbart, att jag aldrig på minsta vis avsett
att motsätta mig åtgärder i syfte att förhindra, att det sprides uppgifter
örn militära åtgärder och militära steg, örn avgångstider för fartyg och sådant.
Det var helt andra saker, som jag syftade på, när jag talade örn sådana
ingrepp mot tryckfriheten, som jag icke trodde voro nödvändiga.

Till herr justitieministern skulle jag blott helt kort vilja säga, att han
misstolkade mitt uttalande, då han sade, att jag skulle ha menat, att endast
de kommunistiska tidningarna men inga andra tidningar skulle åtalas. Mitt
uttalande innebar, att de kommunistiska tidningarna uppenbarligen stå i särklass
och att man måste bedöma de andra tidningarna efter andra grunder
än man bedömer de kommunistiska, och den ståndpunkten anser jag mig
kunna vidhålla. I fråga örn den tidning, som åtalats och frikänts, vill jag
visst inte förneka, att det i den åtalade artikeln förekom olämpliga uttryck,
men jag vill å andra sidan säga, att många gånger värre uttryck och många
gånger mera förgripliga artiklar förekommit i andra tidningar utan att de
åtalats. Därför blir ett sådant ingrepp mot en enstaka landsortstidning ingalunda
lätt att förklara och försvara.

Herr Sandler riktade i sitt anförande ett särskilt angrepp mot dem som
enligt hans mening hade förklarat, att anhängarna av frivilligrörelsen för
Finland voro aktivister. Örn jag förstod honom rätt, syftade han på mig
med den anklagelse, som han i det sammanhanget gjorde. Herr Fredrik
Ström riktade sig direkt till mig och frågade vad jag menade med mitt tal
örn aktivister, och han lämnade därvid en upplysning örn att efter hans uppfattning
enligt meddelanden som han fått från ledande män på det hållet varken
Finlandskommittén eller någonting som heter föreningen Nordens frihet
skulle kunna betraktas som aktivistiska organisationer. Jag bär nu aldrig
påstått detta. Vad föreningen Nordens frihet beträffar, var det första gången,
jag hörde den omnämnas, när herr Ström nu nämnde den, och jag sade
inte ett ord örn frivilligrörelsen och dess befrämjare som aktivister. Vad jag
sade, var det, att om det här finns grupper och kotterier, som på egen hand
vilja driva en annan utrikespolitik än den ansvariga regeringens, så anser
jag att det är skäl att säga ett varningsord mot dessa tendenser, och den
ståndpunkten vidhåller jag alldeles bestämt.

Jag kan förstå eller åtminstone försöka förstå, att hans excellens herr utrikesministern
ville tolka herr Sandlers i vissa avseenden något dunkla uttalanden
så som örn även herr Sandler gåve sin anslutning till regeringens utrikespolitiska
linje, men för min del kan jag icke förstå, att den tolkningen är riktig.
Såvitt jag uppfattat herr Sandler rätt, innebar hans uttalande tvärtom
en öppen och klar krigsförklaring mot den utrikespolitik, som samlingsregeringen
förklarat sig skola föra och örn vilken jag är övertygad att icke blott
den stora majoriteten i riksdagen utan också vårt folks kompakta majoritet
står samlad. Men när den röda tråden i herr Sandlers anförande gick ut på
att motivera nödvändigheten av ett nordiskt försvarsförbund, som även med
militära maktmedel skulle ingripa från den ena staten till den andra, så tror
jag mig lia rätt att fråga: varför har herr Sandler icke under de sju år, han
förvaltat utrikesministerposten i detta land, någonsin, såvitt jag vet, framfört

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
förslag orri genomförande av ett sådant försvarsförbund? Tvärtom erinrar jag
mig mycket tydligt, att herr Sandler upprepade gånger i offentliga anföranden
förklarat, att den nordiska samarbetspolitik, för vilken han nedlagt så mycket
förtjänstfullt arbete, icke någonsin tänkts såsom militär samverkan. Jag
ber också att få livligt ansluta mig till och understryka den synpunkt, som
herr justitieministern anförde, då han pekade på att Norden ändå inte består
bara av Sverige och Finland; det finns minst två stater till. Har herr Sandler
fullmakt att tala å Norges och Danmarks vägnar, när han vill genomföra
ett nordiskt försvarsförbund? Har han inte det, då kan ju det nordiska samarbetet
bryta samman även på annat sätt än på det som herr Sandler här
antytt. För min del vågar jag säga, att här har skett ett sammanbrott för
herr Sandlers politik och kanhända för herr Sandler personligen. Det beklagar
jag. Jag hoppas emellertid, att det icke skall behöva medföra ett sammanbrott,
för den nordiska samverkan, det verkliga nordiska samarbete, som
alla nordiska länder så väl behöva och som vi kunna genomföra örn vi enigt
gå samman på de vägar, som hittills varit omfattade av allmänt förtroende
i de nordiska länderna.

Herr Ekströmer: Herr talman! I statsverkspropositionen har Kungl.

Maj:t under femte huvudtiteln äskat 18 miljoner kronor för bekämpande av
arbetslösheten, bl. a. genom reservarbeten samt statliga och kommunala beredskapsarbeten;
därjämte har finansministern ställt i utsikt en särskild beredskapsstat
för offentliga arbeten, ägnade att motverka arbetslösheten, om så
skulle behövas. I propositionen namnes icke direkt, på vilket sätt de sålunda
eventuellt äskade medlen skulle användas, men jag vill härmed uttrycka
den förhoppningen, att de icke såsom hittills måtte användas till vägarbeten
eller andra civila ändamål, som i nuvarande tider utan olägenhet
kunna anstå, ty jag tror att vi nu ha viktigare anläggningar att tänka på
såsom. objekt för denna verksamhet. Jag tänker på våra fasta försvarsanläggningar.
Ingalunda skall jag gå in i detalj i dessa stycken. Jag vill
endast nämna, att örn man t. ex. läser franska tidningar, får man ett mycket
starkt intryck av fransmännens glädje över att de varit nog förutseende att
i tid bygga upp sin Maginotlinje, och jag förmodar att samma belåtenhet
finns på andra sidan gränsen över vad som där åtgjorts. Man talar om den
himmelsvida skillnaden mellan förhållandena nu och under förra kriget, då
soldaterna fingo i ur och skur ligga i leriga skyttegravar, ständigt mer eller
mindre utsatta för fiendens beskjutning. Och vad som gäller i de södra
delarna av Europa, måste i ännu högre grad gälla här uppe, t. ex. på våra
nordligaste breddgrader. Jag är fullkomligt övertygad örn att en trupps
stridsvärde mångdubblas, om den har tillfälle att strida under gynnsamma
förhållanden och nöjaktig säkerhet mot fiendens eld, god förläggning, kanske
uppvärmda logement och någorlunda regelbunden och säker utspisning. Alla
erfarenheter torde hava visat, att stödet av dylika befästningar i hög grad utjämnar
styrkeförhållandet mellan en större och en mindre armé.

Mycket har väl åtgjorts i detta hänseende, det är jag övertygad örn, men
säkert kan mera göras, och jag hemställer, herr talman, att regeringen tar under
allvarligt övervägande att begagna de medel, som tilläventyrs anslås till
arbetslöshetens bekämpande, ja, gärna även ytterligare medel, för ovannämnda
ändamål, och jag vill för min del säga, att jag är beredd att härtill avse
högst betydande belopp.

Om även jag skulle säga något om herr Sandlers oratoriskt glänsande anförande,
så får jag ju konstatera, att detsamma synbarligen gjorde ett djupt
intryck på kammaren och på läktaren. Men för min personliga del måste

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Nr 8.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
jag säga, att, eftersom frågan i övervägande grad är en militär fråga, så
kommer herr Sandlers handlingsprogram att på mig göra ett betydligt större
intryck den dag, som jag hoppas inte är allt för avlägsen, då huvudförutsättningen
för ett handlande efter herr Sandlers linjer föreligger: en numerärt
kraftig, väl övad och väl utrustad krigsmakt, så slagkraftig, att den kan
ge oss relativ säkerhet under alla eventualiteter. Jag är ej säker på att vi
äro där ännu.

Herr Undén: Herr talman! Under denna debatt har det varit åtskilligt

tal om tryckfriheten i anslutning till den utredning i ämnet som regeringen
igångsatt och som företagits mot en utrikespolitisk bakgrund. Jag skall icke
yttra mig om huruvida en sådan utredning kan ge något resultat utan inkräktande
på det omistliga värde, som vår grundlagsskyddade tryckfrihet betyder
för den svenska demokratien, men jag skall ge uttryck åt några synpunkter
på pressen och utrikespolitiken inte för att framträda som pedagog
för herr justitieministern utan huvudsakligen för att få framföra en gensaga
mot de utländska klagomål, som ofta framföras till regeringen i anledning av
svenska pressuttalanden.

Vad som säges eller skrives i ett demokratiskt land kan regeringen aldrig
överta ansvaret för, vare sig det gäller anföranden i riksdagen eller artiklar
i tidningarna. Regeringen måste vis-å-vis pressen i stort sett begränsa sig
till att ge dess ansvariga företrädare förtroliga och ingående informationer
örn de fakta och de överväganden, som hava särskild vikt för bedömande av
landets utrikesläge. Dessutom kan naturligtvis utrikesdepartementets pressbyrå
förmedla kännedomen örn inkomna klagomål till tidningarna. Men i
länder med dirigerad press har denna en helt annan ställning och uppgift.
Den skall såvitt angår utrikespolitiken bland annat göra tjänst som ett slags
lättare förtrupp vid planerade utrikespolitiska operationer. Pressen kan ömsevis
kommenderas till återhållsamhet och till anfall mot ett främmande land,
dess politik eller dess ledande politici. Man vägrar förstå i sådana länder, att
demokratiska stater icke kunna utan uppgivande av sin egen styrelseform förvandla
pressen till regeringens osjälvständiga tjänare.

Det anföres ibland som en förtjänst med kontrollerad press, att den kan
bringas att hålla fred, att inställa sin kritik eller sin nyhetsförmedling, i den
mån denna väcker misshag i annat land. Därigenom undvikes missämja och
förvecklingar, heter det. Idén örn en »pressfred» mellan två länder har ju
också förverkligats i några fall, när pressen i bägge länderna varit kontrollerad.
I praktiken lia dock visserligen dylika fredspakter visat sig lika litet
värda som andra icke-angreppspakter.

Men hela tanken örn en avtalad pressfred två länder emellan är stridande
mot verklig tryckfrihet, såsom demokratiska stater måste uppfatta detta begrepp.
Pressen i en demokrati kan inte avstå från att lägga fram nyheter
och kommentarer, även örn de äro obehagliga för ett annat land. Det vöre
eljest bristande ärlighet och ett avsvärande av tryckfrihetens grundläggande
principer. Någon gemensam syn på dessa problem är därför utesluten melian
länder med dirigerad press och länder med tryckfrihet och demokrati.

Häri ligger kanske vissa risker för internationell irritation och förvecklingar,
det vill jag inte alls bestrida. Men riskerna få viii tagas. För (övrigt
få vi säga oss, att även örn vår press vore aldrig så försiktig och återhållsam,
skulle vi likafullt kunna riskera att bli utsatta för en trumeld från ett annat
lands dirigerade press, örn detta befunnes påkallat av en mot oss planerad
framstöt av någon art.

Den dominerande utrikesfrågan för Sverige har under ett pär månader varit

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
den finska frågan. Åtskilliga personer i vårt land lia keit naturligt frågat
sig, om inte Sverige bort militärt ingripa på Finlands sida ock sålunda förklara
krig mot den stat, som så brutalt och mot alla tidigare utfästelser gått
till anfall mot vårt nordiska grannland. Alla, som följt den politiska utvecklingen
under de senaste tjugu åren, veta emellertid, att de svenska statsmakterna
— liksom de norska och danska — aldrig reflekterat på ett nordiskt försvarsförbund.
Sveriges försvarsväsen kar keller inte byggts upp med tanke
på att Sverige skulle föra ett försvarskrig i förebyggande syfte och utanför
sina gränser. Både politiska ock militära överväganden ha bestämt denna
hållning. Ett starkt rustat land som t. ex. England har kunnat genom sin premiärminister
en gång förklara, att dess försvarspolitiska gräns går vid Rhen.
Sverige har aldrig velat eller kunnat göra en motsvarande förklaring örn t. ex.
Systerbäck såsom svensk försvarspolitisk gräns. Härom har enighet rått inom
riksdagen, såvitt man kunnat finna. Alla politiska kretsar inom de nordiska
länderna ha varit fullt medvetna örn denna begränsning i den nordiska samverkan.
Vi lia självfallet inte heller för egen del i Sverige tänkt oss militär hjälp
från våra nordiska grannfolk, i händelse Sverige bleve den angripne.

Möjligen ha de varmhjärtade nordiska manifestationerna här och var bland
den stora allmänheten kunnat skapa intrycket av en underförstådd militärpolitisk
försvarsentente såsom kärna i den nordiska politiken. Men ett sådant
intryck har i så fall uppstått i trots av talrika och uttryckliga försäkringar örn
motsatsen.

På en punkt, nämligen rörande skyddet av Ålands neutralitet, har en militär
samverkan mellan Sverige och Finland som bekant varit preliminärt förberedd,
detta ur svensk synpunkt på grund av vårt starka nationella intresse av
Ålands okränkbarhet och vår fördragsenliga ställning beträffande Åland. Jag
delade personligen herr Sandler uppfattning örn önskemålet att iverksätta i
väsentliga delar redan på ett tidigt stadium den s. k. Alandsplanen med hänsyn
till det.hot, som här kan föreligga. Att närmare offentligen ingå på denna
sak finner jag olämpligt. Jag förstår, att herr Sandler fäste stort avseende vid
det faktum att hans rekommendation i denna fråga icke godtogs av regeringen.
Men jag kan omöjligen följa honom, då han vill göra denna motgång för sin
politik till ett sammanbrott av hela den nordiska samverkanspolitiken. Endast
ifall det verkliga, men i sa fall dolda syftet med denna politik varit åstadkommandet
av ett försvarsförbund, skulle en dylik karakteristik varit befogad. Det
må ju också beaktas, att Norge och Danmark tillerkännas en alldeles undanskjuten
roll i den nordiska politiken, ifall en divergens i Ålandsfrågan, däri de
inte ha någon del, skulle betecknas som ett sammanbrott för denna politik. Jag
tror också att man betänkligt förstorar verkningarna av denna divergens, örn
man säger, att den medfört en ödesdiger nedskrivning av Sveriges internationella
anseende.

Regeringens allmänna utrikespolitik, som jag tror gillas av en praktiskt laget
enhällig folkmening, bestämmes av bl. a. den uppfattningen, att Sverige
bör såvitt möjligt undvika att bil den krigsskådeplats, där kriget i väster flyter.
samman med .kriget i öster till ett enda krig med sammanhängande frontlinje.
Den uppgiften ställer stora krav på regeringens vaksamhet och fasthet.
Den politiska händelseutvecklingen i dagens Europa kännetecknas av tvära
och oväntade kastningar, varigenom bedömandet av läget blir ytterligt försvårat.
Det måste varnas mot tvärsäkra förutsägelser, grundade på abstrakta resonemang
örn. andra staters intressen eller på optimistiska antaganden örn vår
egen rörelsefrihet. Det osannolika och otroliga har mer än en gång blivit verklighet
under de senaste månaderna. Regeringen, som har det främsta ansvaret
för utrikespolitiken, kan självfallet inte handla på grundvalen av luftiga

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hypoteser. Med sitt informationsmaterial och sin bättre överblick över förändringarna
i läget dag för dag kan den säkrare än allmänheten urskilja riskernas
art och storlek.

I regeringens program ingår som ett väsentligt led, att materiell och humanitär
hjälp skall lämnas Finland i rikt mått. Det vore olämpligt att i detta
hänseende avkräva regeringen någon slags redovisning och det är också obehövligt.
Regeringen har redan vid sin tillkomst förklarat, att den känner sig
i samklang med opinionen i denna fråga, och hur den svenska opinionen reagerar,
det veta vi alla.

Något slags noninterventionsavtal, som förbjuder sändning av förnödenheter
eller frivilligas utresa, har heller inte slutits. Tvärtom har ett stort antal länder,
både neutrala och sådana som äro invecklade i det stora kriget, deklarerat
sin beredvillighet och sin önskan att bringa Finland materiell och humanitär
hjälp. En internationell vädjan i denna riktning har under svensk medverkan
för en månad sedan kommit till uttryck i Genéve. Men redan dessförinnan
och alldeles oberoende av folkförbundet hade svensk opinion samlat sig kring
samma program. Detta är lika naturligt som enligt vår uppfattning den sovjetryska
militäraktionen, nied den självgjorda Kuusinen-regeringen som skylt,
är onaturlig och ett utslag av just den imperialistiska maktpolitik, som Sovjetunionen
så ofta har fördömt.

Det kännes stundom, herr talman, som en brist i vårt statsskick, att en allmänpolitisk
debatt i riksdagen icke kan avslutas nied ett uttalande, vari riksdagens
kamrar ge uttryck för sin mening i en betydelsefull fråga. Jag är
emellertid övertygad örn, att regeringen kan, utan stödet av en sådan votering,
räkna sig till godo riksdagens fulla förtroende för sin utrikespolitik.

Herr Sandler: Herr talman! Jag förmodar, att kammaren finner det ganska
naturligt, örn jag, innan denna debatt avslutas, anser mig böra säga några
ord i anledning av de uttalanden, som ha gjorts efter mitt anförande på förmiddagen.

Som en självfallen allmän reflexion till den betygsättning, som här har
förekommit, skulle jag vilja säga, att örn denna uti vissa stycken hade varit
befogad, hade det ju bort ligga i landets intresse att framställa dessa betyg
på ett något tidigare stadium. Vidare skulle jag vilja hemställa till vederbörande,
som ha läst ut så många olika ting ur mitt anförande, att i lugn och
ro och vid full besinning gå igenom anförandet en gång till. Det är en hemställan,
som jag naturligtvis främst har anledning att rikta till mina kammarkolleger
och partivänner herrarna Åkerberg och Branting.

Herr Akerberg sade här, att han icke hade blivit i tillfälle att avleverera
sin replik omedelbart och att den därför hade blivit mycket lugnare än den eljest
skulle ha blivit. Jag tror att det hade varit fördelaktigt, om herr Åkerberg
hade haft tillfälle att sova på saken också och kanske taga kännedom om
vad jag sade i mitt anförande. Ty i så fall skulle han verkligen lia undgått
att presentera en sådan blomstersamling, som han här har gjort, om vad som
hade förekommit uti mitt anförande, där, enligt hans relationer, jag hade förklarat,
att regeringens ståndpunkt lider brist på fattning och beslutsamhet,
att jag har karakteriserat regeringen i ordalag som om den vore en landets fiende,
att jag har kommit med anklagelser och hot mot regeringen etc. Herr
Åkerberg kan ju förvissa sig örn, hur det förhåller sig. Jag kan ju inte begära
av kammaren att få föredraga mitt anförande en gång till för att herr
Akerberg omedelbart skall få klart för sig, hur det är. Till och med på den
punkt, som han uppenbarligen var mest berörd av, ehuru han förklarade, att

Första kammarens protokoll 1940. Nr 3. 7

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
det ju var mera en bagatell, hade herr Åkerberg inte följt med vad jag sagt.
Herr Åkerberg beklagade sig här i kammaren över att jag kommit med ett falskt
citat, ty jag hade sagt här, att han i december hade sagt, att regeringen
skulle uppmanas att skicka representanter till Helsingfors för att klargöra
etc. Det är mycket riktigt, herr Åkerberg, att herr Åkerberg icke sade detta
i december, men jag påstod det inte heller i mitt anförande. Vad jag sade
i mitt anförande, herr Åkerberg, det grundade sig på vad jag så mycket mera
hade i minnet som man inte glömmer ett sådant yttrande, med det intryck
som det gjorde både på mig och åtskilliga andra här i kammaren, nämligen
det att det borde vara regeringens uppgift att klargöra för bägge de stridande
nationerna meningslösheten uti detta krig. Det var inte, herr Åkerberg,
ett uttalande, som var gjort för en enskild riksdagsledamots räkning.
Herr Åkerberg talade som officiant vid det högtidliga tillfälle, då den nya
samlingsregeringen tillträdde, talade å den socialdemokratiska riksdagsgruppens
vägnar och sålunda i viss mån även å mina, eftersom jag tillhörde denna
grupp. Jag tror inte att det var bara undertecknad, som kände ett behov
av att fria sig från varje delaktighet uti ett sådant yttrande, och jag har
begagnat mig av detta tillfälle för att för min del fria mig från denna delaktighet.

Sedan erkänner jag att jag använde ett mycket starkt uttryck, då jag karakteriserade
detta på det sättet, att det visar, hur långt man kan föras utav en
doktrin, vilken jag beklagligen inte kan beteckna med något annat ord än
neutralitetsidioti. Örn jag kunde hitta på något uttryck, som vore lindrigare
och ändå adekvat, skulle jag mycket gärna använda det, ty jag har inte något
behov att använda stötande utryckssätt. Men låt oss se saken som den
är. Jag förstår så väl, hur ett sådant uttalande kommit till. Den, som säger,
att samlingsregeringen har att klargöra för bägge de stridande nationerna
etc., han måste ju haft en mycket stark förnimmelse av att här gäller det
att vara riktigt neutral, så att bägge parterna behandlas i fullaste jämvikt,
och det är ju ur en sådan föreställning örn hur man skall handhava neutraliteten,
som ett uttryckssätt som det jag här återgivit liärflyter.

För min del kan jag inte förstå annat, än att det är förnuftsvidrigt att
tro, att man behöver på detta sätt karakterisera den finska nationens försvarsstrid
för att man skall lia uppfyllt neutralitetens anspråk, och det var därför
som jag karakteriserade det såsom neutralitetsidioti. Om nu herr Åkerberg
gärna själv vill fria sig ifrån detta yttrande, har jag självfallet ingenting
att däremot invända.

Jag kan i detta sammanhang få i förbigående säga herr Branting, att det
ju är litet starkt att så begagna denna sak, som jag nyss har berört, att man
kan_ förklara, att jag med detta velat sätta betyg på hela den svenska neutralitetspolitik,
som jag själv har förordat. Tror herr Branting att det går
att få kammaren att hysa den uppfattningen, att det inte finns så mycket sammanhang
uti min hjärna att jag skulle kunna överhuvud taget i samma ögonblick
återupprepa vad jag tidigare sagt om svensk neutralitetspolitik och samtidigt
vilja mynta ordet neutralitetsidioti för denna politik? Även på den
punkten skall herr Branting finna, att han har mycket illa följt med under
det anförande, som jag höll på förmiddagen.

Jag tror att det är nödvändigt att jag också påpekar åtminstone ett par
av de grövsta vantolkningarna av mitt anförande, som förekomma i herr Bräntings
uttalande. Jag skulle ha tolkat den stora hjälp, som nu har givits åt
Finland i denna sista tid, som ett sammanbrott för den nordiska politiken.
Ja, jag frågar mig: var har jag sagt det uti mitt anförande? Jag har talat
mycket klart och tydligt örn vad det är, som jag för min del betraktar så -

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.).
som ett sammanbrott för etet nordiska samarbetets politik. Det hänför sig
till den Ålandsfråga, som vi lia haft här tidigare att taga ställning till.

En annan punkt uti herr Bräntings anförande, som mycket överraskade
mig, var den, att han såsom en kritik av mitt framträdande kunde meddela,
att man på finskt håll ingalunda hade något intresse av att det finska kriget
blir en del av det stora kriget. Ja, herr Branting, det var ju just detta, som
jag sökt att framhålla i mitt anförande, att det här föreligger både ett svenskt
och ett finskt intresse att inte bli indragna i det stora kriget. Sedan är det
en bedömningsfråga, vilka metoder som äro de lämpligaste för att begränsa
denna risk. Och jag har tillåtit mig ge uttryck åt den meningen, att örn
det svenska stödet blir så kraftigt, som det under vara förhallanden kan bil
så ligger däri en begränsning av den risk som det här var tal örn.

Jag kanske också bör, innan jag går vidare, säga ett ord till herr Sam
Larsson. Han framställde med nästan darrande tonfall den frågan, varför
inte undertecknad tidigare framlagt förslag örn ett militärt förbund mellan
de nordiska länderna. Ja, belt naturligt därför, herr Sam Larsson,, att jag
inte ansett förutsättningar föreligga för ett sådant förslags framläggande,
och därför att jag också har förmenat, att det mahända inte vore behövligt.
Det, som herr Sam Larssons, yttrande måste hänföra sig till, är vad jag har
sagt i slutet av mitt anförande i dag. Den, som uppmärksamt har följt med
detta, kunde ju inte undgå att lägga märke till att här fanns det en ny
punkt. Det är fullkomligt riktigt, att de erfarenheter, som jag har dragit
ur de sista veckornas händelser, ha lett mig till den slutsatsen, att vad förhållandet
här i Norden angar kan för framtiden behovet av samarbete icke
begränsas enbart till Ålandsregionen, utan örn någon verklig säkerhet skall
finnas för de tre nordiska riken, som där i norr lia gemensamma intressen,
kommer det efter min uppfattning att krävas även ett militärt samarbete.
Detta är den uppfattning, som jag har fått ur de händelser, som utspela sig
inför våra ögon. .

Vad Ålandspolitiken beträffar är det ju en gammal och känd sak och
det är ju tills vidare icke någonting att göra åt det förhållandet _ att min
uppfattning är en annan än elen. som både den förutvarande regeringens flertal
och den nuvarande regeringen hyser. .

Då det här nu är tal örn att det skulle lia varit så mycken kritik av regeringens
politik, tror jag visst, att man skulle .kunna finna en punkt d.är det
kan sägas, att det kan vara frågan örn någonting sådant. Det är, då jag säger
i mitt anförande, att om man tror att halva steg också äro halva risker,
så kan det hända, att man bedrar sig på denna s. k. försiktighetens politik.
Vad jag menar nied att lia sagt. detta, det är, att jag ville bringa till regeringens
kännedom den synpunkt jag har i avseende å riskerna i detta fall.

Vad de uttalanden beträffar, som lia gjorts från. regeringens sida, ge. de
ju mig ingen som helst anledning att känna någon särskild misstämning över
vad som har uttalats från vare sig den ene eller den andre regeringsmedlemmen.
. .

Statsministern sade någonting örn mina hårda omdömen, och jag tycker,
att det är i sin ordning, att jag stryker under detta som framgick av själva
anförandet, att dessa hårda omdömen hänförde sig till vad jag bär tillåtit mig
kalla förnedringens period, sorn vi nog alla ännu ha i gott minne. Da jag
yttrade mig örn Sverige nu och Sverige under A bessin ienkriget, var det ju
fråga örn de reflexioner, sorn man gör på andra håll i världen, och jag säde
uttryckligen, alf detta hänförde sig till don undran över Sveriges hållning,
sorn'' spridde sig under en relativt kortvarig övergångsperiod. Jag kan icke
alls för egen del och framför allt inte med tanke på den situation, som

100

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
föreligger i dag, använda dessa omdömen såsom berättigade i avseende
å regeringens nuvarande politik. Men, mina herrar, det må så
vara, att det är en orättvisa, att sådana jämförelser Ira gjorts, det
är i alla fall ett faktum, som inte är utan sin betydelse, att de ha kunnat göras,
då de efter min uppfattning inte hade behövt ifrågakomma, därest man inte
hade haft att uppleva dessa veckor av ovisshet och osäkerhet, som jag här
tidigare har talat örn.

Herr statsministern sade till slut. att det i verkligheten nu från svensk sida
göres mera än det gjordes under Abessinienkriget, och till detta har jag bara
att säga, att det tror jag. Och jag säger: tack.

Hans excellens herr statsministern Hallsson: Herr talman! Jag hade ursprungligen
tänkt att stanna vid den korta replik, som jag lämnade omedelbart
efter Rickard Sandlers första anförande, men jag har senare, vid närmare
övervägande, funnit, att det kanske skulle se egendomligt ut, örn det
icke från regeringens sida sades något mer om en av kärnpunkterna i detta
anförande, den som gällde talet örn det nordiska sammanbrottet.

Det måste i Danmark och i Norge väcka den allra största förvåning att
höra, att det nordiska samarbetet skulle ha brutit samman. Vi befinna oss i
ständig kontakt och samverkan med regeringarna i dessa länder. Känslan
för att denna kontakt och samverkan är lika riktig och nödvändig som tidigare
är ömsesidig. Jag har svårt att tro, att man ens i de kretsar i Finland,
som ha kännedom om vad som är, är villig att underskriva den sandlerska
satsen. Jag har fått mottaga mer än ett bevis på det värde man där alltjämt
tillmäter det nordiska samarbetet och de förhoppningar, man hyser, att Finland
skall få möjlighet att fortsätta sin medverkan i detsamma.

Jag kan icke^ finna någon annan förklaring till Rickard Sandlers uttalande,
än att han råkat förväxla det nordiska samarbetet med personliga meningar
om hur detta samarbete skulle gestaltas. Men en sådan förklaring gör icke
saken mera begriplig för mig. Den skulle nämligen betyda, att jag icke under
de många år, då Rickard Sandler och jag ha befunnit oss i mycket nära
samarbete, lyckats förstå, att våra meningar i fråga örn den nordiska politiken,
dess uppgifter och syftningar, varit delade. Jag har högt skattat Rickard
Sandlers uppslag och bemödanden för att berika detta samarbete och giva det
en ökad praktisk betydelse. Jag har också trott mig finna, att stats- och utrikesministrarna
i de två tidigare regeringar, i vars spets jag stått, befunnit
sig i fullständig överensstämmelse. Skulle detta icke ha varit fallet, måste
det ha berott på antingen oförmåga att fatta eller på bristande uppriktighet.
Jag vill inte tro någondera, minst av allt det senare. Men jag måste förklara
att Rickard^ Sandler icke inom regeringen givit det nordiska samarbetet ett
annat innehåll än vi andra. Därför kunna vi heller icke förstå hans tal nu
om det nordiska samarbetets sammanbrott. Det nordiska samarbetet, sådant
det under åren tagit gestalt, har icke lidit sammanbrott. Det lever. Det kan
icke vara till gagn för vare sig det ömsesidiga förhållandet mellan Nordens
länder eller för deras gemensamma ställning utåt, att man söker utbreda en
annan och oriktig föreställning. Jag beklagar därför mycket Rickard Sandlers
uttalande.

Jag har naturligtvis observerat att detta uttalande knöt an till den meningsskiljaktighet
som uppkom i fråga om den så kallade Stockholmsplanens
ikraftsättande. Det är av vikt att Rickard Sandler själv understrukit,
att här icke Humös några utfästelser, från vilka man dragit sig tillbaka. Han
och jag ha varit ense även i fråga örn Ålandspolitiken, när det gällt såväl förutsättningar
som åtaganden. Utgångspunkten var ett svenskt intresse av be -

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Nr 3.

101

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
varandet av Ålandsöarnas neutralitet. En svensk medverkan ansågs därav
motiverad. Men det planerade samarbetet för Åland hade till förutsättning,
att de båda ländernas regeringar hade att var för sig pröva uppkommande lägen.
Jag behöver icke i detta sammanhang fästa avseende vid de förändringar
i läget vid Östersjön som ägt rum sedan förhandlingarna oin Ålandskonventionens
tillämpning upptogos. Prövningsrätten var fri även i detta läge.
Det var med tillämpning av denna fria prövningsrätt, som Rickard Sandler
och jag kommo till olika resultat i en given situation. Båda vidbliva vi i dag
våra ståndpunkter. Min bestämdes av den meningen, att det i denna situation
var fråga endast örn ett första steg, vars effekt man icke kunde överblicka,
och varom man alltjämt icke kan ha något tvärsäkert omdöme, men som kunde
antagas leda oss in i större företag. Något led i den samlade nordiska samverkan
var detta icke, men det kunde naturligtvis fa återverkningar på denna,
örn det ledde ut i större engagemang för två av de nordiska länderna.

Jag skall icke använda denna möjlighet för en turnering av Rickard Sanders
tal om sammanbrott. Men det kan vara en synpunkt värd att beakta även
i diskussionen om det nordiska samarbetet. Det finns mer än ett sätt att sticka
huvudet i busken. Det finns också olika slag av mod. Det sämsta behöver
icke vara att väga alla omständigheter. Att man tillägger den ena eller andra
av dessa olika vikt, kan inte betyda någon skillnad i redbarheten i bedömande
och uppsåt. , ...

Jag har stor respekt för Rickard Sandlers vilja till klarhet och hans förmåga
att ge besked. Därför överraskade mig hans första anförande i dag.
Detta väckte förvisso hos många den föreställningen, att han icke blott i avseende
å svenskt uppträdande på Åland haft en annan mening än kollegerna^i
den förra regeringen. Jag tillhörde dem som icke tolkade hans uttalande sa,
och jag ansåg mig ha stöd härför i vad som förekommit inom regeringskretsen
medan Rickard Sandler tillhörde denna. Jag anser .mig ha fått ett ytterligare
stöd i Rickard Sandlers sista anförande, där han icke velat tillbakavisa den
tolkningen, att han är med regeringen ense om den politik i fråga örn Finland
som nu föres.

Jag förstår honom icke, när han talar örn förnedringens period och om veckorna
av ovisshet och osäkerhet. Såvitt jag kan erinra mig var den svenska
regeringen redan från början pa det klara med, att man skulle lämna Finland
hjälp på det sätt som sedan har skett. Vi voro också ense därom, att denna
politik icke skulle lia till sitt förnämsta syfte att skrika ut för världen hur
duktiga svenskarna voro, utan det skulle vara mera en handlingens än en ordens
politik. Den har också betytt att Sverige tidigare än något annat land
har valt sin ståndpunkt och dragit konsekvenserna av denna ståndpunkt. _ Örn
man har levat i okunnighet därom i utlandet, kan ju detta ha berett på att
man här inte fann anledning att informera förrän man upptäckte missförståndet.
Men Rickard Sandler kan knappast gagna saken genom att han med sitt
tal nu ger den föreställningen att man hade rätt i sitt bedömande av Sverige.
Det hade man inte.

Jag antar väl att Rickard Sandler och jag kunna föra ett mera enskilt samtal
om den där förnedringsperioden. Jag beklagar att det har fällts sådana
uttryck, men jag fäster mest avseende vid att det skapats klarhet därom, att
Rickard Sandler icke menade det som han fick applåder för.

Herr andro vice talmannen: Herr talman! Jag vill ta ad notam herr

Sandlers uppmaning att läsa igenom hans första anförande i protokollet,
och jag skall vara uppriktigt tacksam för varje uttryck och vändning i detta
protokoll, som kan ge mig möjlighet att revidera min uppfattning och läsa

102

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fram en annan uppfattning hos herr Sandler. Men efter att ha talat med flertalet
ledamöter här i kammaren vill jag konstatera, att åtminstone alla de jag
talat med hade samma uppfattning örn anförandet som jag. Senast har ju
utrikesutskottets ordförande för sin del förklarat sig ur herr Sandlers anförande
utläsa en krigsförklaring mot regeringen. Och i likhet med hans excellens
statsministern är jag övertygad om att det inslag i herr Sandlers
anförande, som han fick applåder och handtryckningar för, just var det som
han nu i sitt senare, något dämpade anförande försöker svära sig fri ifrån.

Vad sedan vårt eget mellanhavande beträffar, så har jag i fråga örn det
uttryck jag fällde i december först -— jag upprepar det ännu en gång — i min
tidning avgivit en förklaring beträffande den rätta innebörden och sedan i
dag upprepat denna förklaring. När herr Sandler nu, trots dessa båda förklaringar,
vidhåller sin oriktiga läsart, så måste jag fråga mig, vad meningen
kan vara att vidhålla en föreställning örn min mening i detta anförande, som
jag själv inte vill vidkännas. Jag kan verkligen inte komma till något annat
resultat än att det är hans egna sår som svida, och inte mina.

Herr Sandler: Herr talman! Ja, herr Åkerberg skall så gärna få strö salt
i mina sår, så de svida ännu mera. Det gör ju bara gott.

Jag vill säga till herr Åkerberg, mera allvarligt talat, att jag varken har
svurit mig fri från någonting, som jag sagt i mitt första anförande, eller
tänker göra det.

I anledning av hans excellens statsministerns anförande skall jag helt kort
säga, att efter de förklaringar, som här föreligga från regeringens sida örn
den hjälpaktion, som skall fylla trontalets anspråk, så förmodar jag, att det
inte skall vara någon svårighet för mig att stödja regeringen i dessa strävanden.
Jag säger bara: God fortsättning!

Efter härmed slutad överläggning hänvisades föreliggande kungl, propositioner
till statsutskottet, varjämte dels propositionen nr 1 hänvisades, såvitt
den avsåg pensionsväsendet (tolfte huvudtiteln, dock med undantag av det
därunder upptagna förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten) samt
riksdags- och revisionskostnader ävensom kostnader för riksdagens hus och
riksdagens verk, till bankoutskottet samt, i vad propositionen angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet, dels ock propositionen nr 2 hänvisades,
i vad den angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogs och godkändes kanslideputerades memorial nr 1, angående antagande
av tjänstemän i riksdagens kansli.

Herr talmannen yttrade: Beträffande arbetets ordnande under den närmaste
tiden vill jag, efter samråd med andra kammarens talman, meddela,
att sammanträden komma att hållas örn lördag kl. 11 f. m., örn måndag likaledes
kl. 11 f. m. och örn tisdag, som är sista dagen av den s. k. ordinarie motionstiden,
såväl kl. 2 e. m. som kl. 1/2 8 på kvällen. Nästa plenum därefter
kommer, såvitt nu kan bedömas, att hållas fredagen den 26 januari kl. 2
e. m.

Onsdagen den 17 januari 1940 e. m.

Nr 3.

103

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag ber att få hemställa, att denna kammare måtte besluta att tillsätta
två tillfälliga utskott, vartdera bestående av åtta ledamöter och sex suppleanter.

Denna hemställan bifölls.

Herr talmannen föreslog, det kammaren ville besluta att vid sammanträdet
fredagen den 26 i denna månad företaga val av ledamöter och suppleanter i
de nu beslutade utskotten.

Detta förslag antogs.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 15, av herr Nilsson, Theodor, m. fl., om ändrade grunder för erhållande
av lån till främjande av beredning och avsättning av fisk in. m.; samt

nr ^0^ herr Ewcvlöf m. fl., om anslag till bidrag till svenska stadsför bundet.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.45 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.