RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1940:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr Persson anmälde, att lian under gårdagen ånyo infunnit sig vid riksdagen.
__

Justerades protokollen för den 6 och den 9 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
84, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående de av
den internationella arbetsorganisationens konferens ar 1939 vid dess tjugofemte
sammanträde fattade besluten, i vad propositionen avser rekommendationer
angående yrkesutbildning och lärlingsväsen.

Herr talmannen meddelade, att den å föredragningslistan gjorda anteck- Äng. liviningen
därom, att hans excellens herr statsministern Hansson komme att vid
detta sammanträde besvara herr von Helands interpellation angående extra allmän
anslag till det frivilliga skytteväsendet, berodde på ett missförstånd och att mobilisering.
hans excellens herr statsministern nu hade för avsikt att besvara herr von Helands
interpellation angående säkerställande av livsmedelsförsörjningen vid
allmän mobilisering.

Ordet lämnades härefter till hans excellens herr statsministern Hansson, som
anförde: Med första kammarens tillstånd har herr von Heland frågat mig för
det första huruvida jag ansåge att tillräckliga åtgärder voro vidtagna för att
säkerställa livsmedelsförsörjningen och därest så icke vore fallet, vilka åtgärder
regeringen ämnade vidtaga för att säkerställa densamma, samt för det andra
huruvida jag ansåge att de förslag, herr von Heland i sin, interpellation
framställt, kunde vara lämpliga utgångspunkter för vidare åtgärders vidtagande
och örn regeringen i så fall omedelbart ämnade vidtaga dylika åt -

I anledning härav vill jag anföra följande.

Såsom interpellanten framhållit är vår livsmedelsförsörjning i viss mån beroende
av införsel till landet av såväl jordbruks- och fiskeriprodukter som
konstgödselmedel för den inhemska jordbruksproduktionens vidmakthållande.
Det är emellertid att märka, att den införda kvantiteten spannmål till största
delen består av foderspannmål, särskilt majs. Majsimporten motsvarar emellertid
ungefär exportöverskottet av fläsk och ägg.

Vad importen av fisk och sill beträffar, sker denna huvudsakligast fran
Norge, varför några transportsvårigheter icke synas vara att befara. Inom
livsmedelskommissionen överväges för närvarande förslag rörande anskaffning
av fiskredskap för höjande av den inhemska fångsten.

Första leammarens protokoll 19W. Nr 17.

1940.

Första kammaren. Nr

Onsdagen den 13 mars f. m.

gärder.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. livsmedelsförsörjningen vid allmän mobilisering. (Forts.)

För tillgodoseende av behovet av importerade fett-ämnen finnas inom landet
ansenliga reserver, medan samtidigt tillgången på kraftfoder icke inger
farhågor för minskad produktion av animaliskt fett. Därtill kommer att rätt
betydande mängder vegetabiliska oljor för användning inom fettindustrien
i mån av behov torde kunna produceras inom landet redan från och med nästa
år. Av konstgödselmedel finnes för närvarande ett stort reservlager, Amrjämte
behovet för kommande säsong i stort sett synes kunna tillgodoses genom
pågående import.

Även om införseln utifrån spelar viss roll för livsmedelsförsörjningen i vårt
land, är denna ojämförligt mera beroende av det inhemska jordbrukets produktionsförmåga.
Betydelsen av att denna under nu rådande förhållanden
upprätthålles behöver här icke särskilt framhållas.

Bland betingelserna för en produktiv jordbruksdrift är helt naturligt tillgången
på arbetskraft av avgörande betydelse. Interpellanten har också
framställt vissa förslag för tillgodoseendet av jordbrukets arbetskraftsbehov.
Därvid synes interpellanten i första hand vilja ifrågasätta ändringar i uppskovsförfarandet
i fråga om värnpliktiga.

Uppskov från militärtjänst vid mobilisering beviljas som bekant av rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap. Bedömningsgrunderna för
beviljande av uppskov för personalen inom jordbruket ha av rikskommissionen
utarbetats i samråd med hushållningssällskapen. Såsom sakkunnig instans
har även lantbruksstyrelsen anlitats. Rikskommissionens
verksamhet på detta område är huvudsakligen av teknisk natur, då de sakkunniga
myndigheternas förslag följas i den utsträckning, kommissionen har möjlighet
att bevilja uppskov. Att någon förbättring i fråga örn jordbrukets tillgodoseende
med arbetskraft skulle ernås genom att, såsom nu föreslagits,
överlämna det tekniska handhavandet av uppskovsfrågorna till länsstyrelserna,
synes icke sannolikt. En decentralisering av uppskovsarbetet strider dessutom
mot den ur andra synpunkter eftersträvade principen att för överskådlighetens
och enhetlighetens skull sammanföra uppskovs frågornas handläggning
till endast en myndighet, nämligen rikskommissionen. Det torde i detta
sammanhang böra erinras örn att man, med hänsyn till länsstyrelsernas stora
arbetsbelastning, ansett sig böra föreslå särskilda länsorgan, länsarbetsstyrelser,
för handläggning av kristidens arbetsmarknadsfrågor. Man har även föreslagit,
att samråd i uppskovsfrågor skulle äga rum mellan nu berörda lokala
och centrala myndigheter, varigenom önskemålet örn medverkan av lokal
sakkunskap synes kunna tillgodoses.

Vid uppskovsärendenas handläggning har man i princip fasthållit vid att
uppskov endast kunde ifrågakomma för en jämförelsevis ringa del av jordbrukets
värnpliktiga. Uppskov skulle i allmänhet endast komma sådana jordbruk
till godo, vilka på grund av arten och omfattningen av sin produktion
vore av särskild betydelse för folkhushållningen i krig och vid vilka driftens
upprätthållande skulle i särskilt hög grad försvåras genom vämpliktsinkallelser
vid mobilisering. För värnpliktig personal i ledande ställning inom
jordbruket Ira under år 1938 beviljats omkring 600 uppskov. Ytterligare ett
antal värnpliktiga vid jordbruket har efter den förstärkta försvarsberedskapens
inträdande beviljats uppskov. Frågan huruvida det är möjligt att helt
tillgodose behovet av arbetsledare medelst uppskovsförfarande är för närvarande
föremål för utredning inom berörda statliga organ, nämligen livsmedelskommissionen
och arbetsmarknadskommissionen.

Möjligheten att medgiva uppskov med värnpliktstjänstgöring vid mobilisering
för ett större antal värnpliktiga viel jordbruket än nu sker måste anses
relativt begränsad. Därest allmän mobilisering skulle anbefallas under en

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Äng. livsmedelsförsörjningen vid allmän mobilisering. (Forts.)
död säsong- för jordbruket, synes vidare effekten av att arbetskraften kvarhålles
i hembygden bli ganska ringa. Att i någon väsentlig grad befria jordbrukets
personal från inställelse vid mobilisering är av militära skäl uteslutet.
Emellertid torde böra framhållas att, även vid en allmän mobilisering,
åtskilliga kategorier värnpliktiga icke äro avsedda att utkallas i första omgången.

Givet är att meddelande av uppgifter redan i fredstid, rörande vilken personal
som beräknas bli inkallad vid mobilisering, skulle kunna underlätta beräkningen
av arbetskraftsbehovet på olika orter. Det är emellertid svårt att
här finna en form, som skulle kunna tillfredsställa såväl militära som civila
krav. Den i Kungl. Maj:ts proposition nr 63 förordade omläggningen av systemet
för de värnpliktigas rullföring och redovisning m. m. torde emellertid
innebära en förbättring i nu nämnda avseende, emedan det föreslagna systemet
skulle medgiva utfärdande av individuella orderkort.

Frågan örn uppskov för icke vapenutbildade synes icke vara av större betydelse,
då behovet att för militära ändamål taga dylika värnpliktiga i anspråk
anses vara begränsat till sådana, som i fred blivit uttagna till utbildning i
yrkestjänst. Antalet icke vapenföra som uttagits till dylik utbildning är förhållandevis
mycket ringa.

Ett viktigt led i planläggningen av arbetskraftsförsörjningen utgör inrättandet
av arbetsblock. Det är här fråga om att organisera samarbetet mellan
olika jordbruksenheter för att så effektivt som möjligt utnyttja kvarstannande
arbetskraft vid jordbruket och där befintliga dragare, traktorer m. m. I detta
planläggningsarbete skola de lokala kristidsmyndigheterna i största utsträckning
samarbeta med jordbrukarnas fackliga och ekonomiska organisationer,
hushållningssällskapen samt kvinno- och ungdomsorganisationerna.

Genom organiserande av arbetsblocken synes en grund ha lagts för en bättre
planläggning av tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft. Att
döma av hittills lämnade uppgifter rörande organisationsarbetet har intresset
för blockbildningen varit mycket stort. Utvägar synas i stor utsträckning lia
funnits för att tillfälligt ersätta mobiliserad arbetskraft.

Även pågår arbete på att tillföra jordbruket erforderlig arbetskraft utifrån
för den händelse allmän mobilisering blir anbefalld. Kvinnornas beredskapskommittéer
på olika platser i vårt land äro sålunda verksamma för att inregistrera
personer, villiga att i en brydsam belägenhet ställa sig till jordbrukets
disposition. De på detta område verksamma myndigheterna ha även
uppmärksamheten riktad på behovet av en centralt organiserad kvinnlig samhällstjänst.

Övrig tillgänglig reservarbetskraft utgöres av icke värnpliktig manlig personal,
semesterlediga personer från städerna samt skolungdom, som under
ferierna torde kunna utnyttjas vid skördearbete o. dyl. I viss mån vidtagas
redan nu åtgärder för att göra denna ersättningspersonal bättre rustad för
uppgifterna. Sålunda har man för städernas ungdom anordnat kortare utbildningskurser
i maskinmjölkning och traktorskötsel. Kurserna äro av omkring
10 dagars varaktighet, under vilken tid skolungdomen åtnjuter ledighet
från den ordinarie undervisningen. För utökning av denna verksamhet
har lantbruksstyrelsen i dagarna begärt ytterligare medel.

Vid bedömande av möjligheterna att tillföra jordbruket reservarbetskraft
torde emellertid böra beaktas att behovet av sådan vid mobilisering uppstår
liven för andra näringar. Bristen inom jordbruket måste därför fyllas genom
åtgärder, som ansluta sig till förhållandena på arbetsmarknaden i (ivrigt. För
att följa utvecklingen på denna och föreslå erforderliga åtgärder har inrättats
en särskild arbetsmarknadskommission. Förslag lia framkommit, att.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. livsmedelsförsörjningen vid allmän mobilisering. (Forts.)
kommissionen skulle givas befogenhet att direkt dirigera omflyttningar och
utjämningar på arbetsmarknaden.

Av vad sålunda anförts torde framgå att man redan vidtagit ett flertal
åtgärder för att trygga jordbrukets produktion. Olika vägar prövas för att
säkerställa denna produktion vid en eventuell skärpning av det nuvarande
krisläget. Därest nya uppslag framkomma, som kunna vara ägnade att stärka
beredskapen på hithörande områden, torde man få förutsätta att desamma bli
beaktade av vederbörande myndigheter.

Herr von Heland: Herr talman! Jag tackar vördsamt för det svar hans
excellens statsministern lämnat på min interpellation och för att jag i förväg
fått taga del av svaret. Även örn man inom jordbrukarleden beklagar, att
statsmakterna och myndigheterna först efter krigsutbrottet vidtagit åtgärder
för säkerställande av den nödvändigaste jordbruksdriften under allmän mobilisering,
kommer man givetvis att genom statsministerns svar se mera förhoppningsfullt
än tidigare på möjligheterna att upprätthålla åtminstone den
nödvändigaste jordbruksdriften.

Excellensen framhåller i interpellationssvaret den stora betydelsen av att
kunna upprätthålla jordbrukets produktionsförmåga. Det synes mig dock som
örn statsministern i viss mån vill bortse från de stora svårigheter, som uppstå
att överhuvud taget producera något till avsalu, när icke blott den manliga
arbetskraften, utan även en del hästar och redskap genom mobilisering undandragas
jordbruket. Det må sålunda tillåtas mig att ytterligare framföra en
del synpunkter på vår försörjningsfråga vid mobilisering.

I en intressant artikel i Svenska lantarbetsgivareföreningarnas tidskrift
skriver fröken Birgit Carell bland annat: »Eftersom djurskötseln vid det
finska jordbruket till största delen skötes av kvinnor — till betsning härav
kan nämnas att 99 % av mjölkningsarbetet utföres av kvinnlig arbetskraft —
berördes djurskötseln högst obetydligt av inkallelserna. Proportionen mellan
män och kvinnor, sysselsatta inom jordbruket, är ur ren krigsberedskapssynpunkt
avgjort fördelaktigare i Finland än i Sverige. I det finska jordbruket
arbeta ungefär 634,000 män och 473,000 kvinnor under det att de jordbruksarbetande
männen i Sverige utgöra 800,000 och kvinnorna endast omkring
240,000.»

Av fröken Garells uppgifter framgår, att arbetskraftsproblemet i Finland
ligger betydligt bättre till än i Sverige. Trots detta och trots den humanitära
hjälp som bringas Finland ha finnarna så stora bekymmer för jordbruksdriften,
att man vädjat örn arbetskraft från övriga nordiska länder för
att kunna klara det nödvändigaste arbetet under den kommande sommaren.

I tidskriften »Svenskt Affärsliv» redogöres för krigets inverkan på näringslivet
i Finland. Man framhåller bland annat, att ingen människa kunde tänkt
sig, att det någonsin skulle bli brist på fettämnen. Finland har varit en av
Europas största exportörer av smör, men exporten avstannade redan före finskryska
kriget. Man framhåller vidare, att den finska härledningen följer den
klassiska regeln att »armén rycker fram på magen» och födan är därför
riklig och god. Månadskonsumtionen av t. ex. smör har sålunda vuxit till det
fyrdubbla, under det att margarinindustrien står stilla till följd av brist på
råvaror. Resultatet är därför, att smör och andra animaliska fettämnen nu
måste importeras.

Dessa fakta från Finland borde visa, att mina farhågor beträffande vårt
lands livsmedelsförsörjning ej äro överdrivna, utan att alla åtgärder, som
äro möjliga att vidtaga för säkrande av jordbruksproduktionen, även böra vidtagas.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Äng. livsmedelsförsörjningen vid allmän mobilisering. (Forts.)

Även i vårt land lia vi praktisk erfarenhet av hur etet ställer sig för jordbruket
vid mobilisering, nämligen på Gotland. Lantarbetsgivareföreningarnas
tidskrift lämnar en intressant redogörelse för erfarenheten därifrån.

Gotland är gynnsammare ställt än fastlandet, ty på grund av att _de mobiliserade
äro förlagda i hemorten kan arbetskraften i viss utsträckning genom
permission utnyttjas för brådskande jordbruksarbete. Trots detta har
en hel del nyttiga och nödvändiga arbeten måst eftersättas. Höstplöjningen
har trots att mobiliseringen kom relativt sent under hösten sålunda på många
håll måst avbrytas innan den hunnit slutföras, och en del av tröskningen återstår
ännu. Gödseln har i allmänhet inte kunnat köras ut, och isupptagning,
reparationer, skogshuggning och andra vinterarbeten lia i stort sett fått eftersättas.
Värst är det att skogshuggningen ej kommit i gång. Meningen är,
att Gotland skall taga ut 118,000 kbm i år. Vid artikelns tryckning, alltså
sedan halva huggningssäsongen var gången, hade avverkningen gått upp till
på sin höjd några tusen kbm.

Jordbrukarna ha i stort sett fått inskränka sig till att sköta sina djur.
Den arbetskraft, som stått till buds, har ej räckt till andra arbeten, trots att
tillgängliga reserver uppbådats. På många gårdar har det t. o. m. varit svårt
att få djuren nödtorftigt skötta. Det finns åtskilliga exempel på att mindre
och medelstora gårdar blivit berövade all manlig arbetskraft.

Man har även kommit till insikt örn att bildandet av arbetsblock ej löser
svårigheterna. Det är klart, skriver man, att ett antal gårdar utan arbetare
inte får sin arbetsfråga löst blott därför, att de tillsammans bilda ett arbetsblock.
Man är också på det klara med att, när vårbruket kommer, arbetskraften
som nu finnes på gårdarna ej är tillräcklig. I tidskriften framhålles
vidare, att örn ovan främmande arbetskraft skall bli till verklig nytta, det
fordras att man i tid har ordnat med kunnig arbetsledning.

Så långt denna tidskrift, varav framgår, att vi jordbrukare hoppas på att
åtminstone i någon mån få den mobiliserade arbetskraften ersatt med annan
arbetskraft. Men vi hoppas också att åtminstone få någon kunnig arbetsledare
kvar i arbetsblocken. Det var därför jag framförde det önskemålet,
att ett större antal värnpliktiga, tillhörande grupp 4 och grupp 3, än vad nu
är fallet skulle få uppskov. Det är icke en oblyg begäran för främjande av
ett ensidigt jordbrukarintresse, utan en skälig begäran i hela folkets intresse,
ty som jag påpekade i interpellationer de i jordbruket sysselsatta, som nu
ha uppskov, utgöra icke ens 1 % av samtliga uppskovsberättigade.

Hans excellens meddelar, att möjligheterna att tillgodose behovet av arbetsledare
medelst uppskovsförfarande äro föremål för utredning. Jag kan följaktligen
framföra det önskemålet, att resultatet måtte bli fördelaktigt för
jordbruksnäringen.

Att samarbetet mellan rikskommissionen och hushållningssällskapen ej med
hittills tillämpat system kunnat ge önskvärt resultat i de viktiga uppskovsärendena
torde exempelvis framgå av vad Södermanlands läns hushållningssällskap
skriver i den enda skrivelse, som under förra året växlats med rikskommissionen
i ärendet. Sällskapet lämnar förteckning över gårdarnas storleksordning
och framhåller sedan:

»Huruvida uppskov med inställelse är behövligt för de olika gårdarna torde
bli beroende på flera omständigheter såsom

1. om ägaren är reservbefäl eller själv värnpliktig mobiliseringsskyldig;

2. om ägaren är kvinna och sköter gården;

3. graden av gårdens mekanisering;

4. örn å gården bedrives en mera omfattande försöksverksamhet, gårdens
kreatursbesättning är av den betydelse för aveln, att förvaltningsutskottet

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. livsmedelsförsörjningen vid allmän mobilisering. (Forts.)
tidigare föreslagit, att besättningen i händelse utbruten smittsam raul- och
klövsjuka skulle nedslaktas. Anteckning härom har gjorts å omskrivna förteckning.

Vad beträffar övriga angivna omständigheter har det icke varit möjligt att
på den tid, som stått till förfogande, verkställa erforderlig utredning. Rent
allmänt kan endast sägas, att ju större gården är, ju längre dess mekanisering
gått eller ju intensivare avelsarbetet eller försöksverksamheten är, desto
större är behovet av att kunna vid gården behålla en eller flera vana driftsledare,
resp. maskin- och kreatursskötare.»

Resultatet av samarbetet är också, att rikskommissionen vid beviljandet av
de fåtaliga uppskov, som tilldelats jordbruket, rättat sig efter gårdarnas storlek.
Hur denna enkla princip verkar, kan jag belysa genom ett par
exempel.

Jag har själv en gård på 160 tunnland åker, med en av landets bästa avelsbesättningar
och med 600 tunnland skog för vedhuggning. På gården får jag
vid mobilisering kvar en man och bär blivit nekad uppskov för rättaren, som
dock är icke vapenför.

o En jordägare i en grannsocken har meddelat mig, att han vid mobilisering
får behålla cirka halva manliga arbetsstyrkan på grund av åldersfördelning,
men att han på grund av att han har en av de största gårdarna i länet dessutom
fått uppskov för tre man genom rikskommissionen. Åtminstone vi jordbrukare
önska ett bättre samarbete mellan sakkunskapen och den verkställande
myndigheten.

Det arbete, som under de senaste veckorna presterats för att skaffa ny arbetskraft
åt jordbruket vid mobilisering, bär dock verkat hoppingivande.

Statsministern har vidare med sitt svar visat, att min uppfattning var riktig,
att åtskilliga kategorier värnpliktiga icke äro avsedda att utkallas i första
omgången. Det vore av stort värde, örn, i enlighet med hans excellens’ förmodan,
omläggningen av rullföringssystemet kunde medföra, att de värnpliktiga
finge reda på, vilken personal som beräknas bli inkallad vid mobilisering.

Det är i högsta grad missvisande, när rikskommissionen avslår uppskovsansökningar
för icke vapenföra.

Då excellensen i sitt svar meddelar, att endast de icke vapenutbildade, som
i fred blivit uttagna till utbildning i yrkestjänst, kunna räkna med att bliva
inkallade vid mobilisering, så vore det värdefullt för planläggning av arbetet
inom näringarna, örn man, enligt mitt förslag, kungjorde, att de icke vapenutbildade,
som ej uttagits till yrkestjänst, ej avsågos inkallade förrän i ett
senare skede efter mobilisering. Jag hoppas, att de värnpliktiga efter denna
debatt få klarhet däri genom tidningspressen.

Herr talman! Inom vårt land pågår för närvarande en enastående upprustning,
vars omfattning man kan föreställa sig, om man beräknar, att summan
av under detta budgetår anvisade medel för försvaret kommer att röra sig
omkring 1,500 miljoner kronor.

Vårt land måste alltså även för en stormakt räknas som en betydande maktfaktor.

Jag har med min interpellation (önskat påkalla uppmärksamheten för livsmedelsförsörjningens
stora betydelse ur försvarssynpunkt. Det är ett hela
folkets intresse, att jordbruksproduktionen kan upprätthållas.

På grund av relativt låga produktpriser och svårigheter att få arbetskraft
synes redan en produktionsminskning påbörjad inom jordbruket. Med hänsyn
till handelsmöjligheterna på världsmarknaden torde en viss nedskärning av
denna produktion ur jordbrukarsynpunkt vara ändamålsenlig. Må tillräckligt

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Äng. livsmedelsförsörjningen vid allmän mobilisering. (Forts.)
antal frivilliga krafter dock medverka till att produktionen ej katastrofartat
nedgår efter en mobilisering.

Jag ber vidare vördsamt bans excellens statsministern att även i fortsättningen
med intresse följa denna frågas utveckling.

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet Eriksson, som Äng. åtgärder
enligt vad å föredragningslistan angivits komme att vid detta sammanträde !fir ökning av
besvara herr Mannerskantz interpellation angående åtgärder för ökning av “P”
vedproduktionen, erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Med första kammarens tillstånd har dess ledamot herr Mannerskantz
till chefen för jordbruksdepartementet framställt följande frågor:

1. Kail man räkna med att från regeringens sida vidtagas sådana åtgärder
eller göras sådana uttalanden, att frågan örn priset på brännved icke
längre kommer att utgöra ett hämmande moment för vedproduktionen?

2. Om eventuella åtgärder planläggas för tvångsåtgärder gentemot landets
skogsägare i och för ökad vedproduktion, är regeringen villig att inhämta
riksdagens mening örn dessa förslag, innan de bringas i verkställighet?

Då spörsmålet hör till folkhushållningsdepartementets ämbetsområde har
interpellationen överlämnats till mig för besvarande. I anledning härav vill
jag anföra följande.

Den 29 november 1939 godkände riksdagen de riktlinjer för vedproduktionen,
som framlagts i en den 14 oktober 1939 dagtecknad proposition. Med
stöd härav utfärdade Kungl. Majit den 8 december 1939 kungörelse med
vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen samt fastställde samma
dag garantipris för ved sålunda att detta för pannved skulle utgöra 5 kronor
50 öre, för prima barrved 6 kronor och för prima björkved 7 kronor 50 öre,
allt per kubikmeter löst mått.

Genom beslut den 2 februari i år har Kungl. Maj :t emellertid, med bibehållande
av de anförda priserna såsom minimipriser, infört en högre övre gräns
för de priser, som få tillämpas. Sålunda har fastställts ett garantipris av
lägst 5 kronor 50 öre och högst 7 kronor för pannved, lägst 6 kronor och
högst 7 kronor 50 öre för prima barrved samt lägst 7 kronor 50 öre och högst
9 kronor för prima björkved, allt per kubikmeter löst mått. Det ankommer
på statens vednämnd att fastställa garantiområdena och för dessa områden
bestämma garantipriserna inom de angivna gränserna. Den maximikvantitet
ved, för vilken garanti sammanlagt må ineddelas, har samtidigt fastställts
till sexton miljoner kubikmeter löst mått.

Jämsides med att sålunda garantipriser fastställts som skydd för skogsägarna
mot eventuellt kommande prisfall har staten utövat en viss kontroll å
prisbildningen i fria marknaden. Enligt kungörelse den 22 september 1939
skall avtal örn överlåtelse av vedbränsle senast två dagar efter avtalets träffande
av deli som verkställt överlåtelsen anmälas till vederbörande vedkontor,
som, därest avtalet finnes vara av beskaffenhet att genom detsamma tillgodoseendet
av behovet av vedbränsle eller träkol försvåras, har att därom underrätta
vednämnden. I anslutning till dessa bestämmelser har vednämnden,
efter samråd med prissakkunniga, meddelat vissa riktpriser till ledning för
vedkontorens ifrågavarande verksamhet.

I sin prisövervakande verksamhet ha vedkontoren sökt att tillämpa ett så
smidigt förfaringssätt som möjligt. Man bar sålunda tagit hänsyn till konsumtionsortens
storlek, avstånd mellan produktionsplats och konsumtionsort
lii. fl. omständigheter, som normalt påverka vedpriserna. Mindre avvikelser

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. åtgärder för ökning av vedproduktionen. (Forts.)
uppåt från vad sålunda ansetts rimligt lia icke föranlett åtgärd, medan man
vid större avvikelser i allmänhet sökt åstadkomma rättelse genom personlig
hänvändelse.

Vednämndens första prisdirektiv utfärdades den 25 november 1939. På
grund av den ökade efterfrågan på torr ved, som gjort sig gällande till följd
av den stränga vintern i förening med den begränsade tillgången på koks
och kol, har vednämnden efter samråd med pris sakkunniga den 31 januari
1940 vidtagit justeringar uppåt av de äldre priserna. Såsom exempel kunna
nämnas följande riktpriser.

Stockholms Malmöhus Kopparbergs

län län län

Pannved vid bilväg........ 7:50 7:— 7: —

lev. i tätort.................... 10:---10:50 9:--9:50 8: 50—9: —

Dessa priser innebära en avsevärd förhöjning i jämförelse med de priser,
som gällde före krisens inträde. Anledning ifrågasätta att priserna å brännved
för närvarande utgöra ett hämmande moment för vedproduktionen anser
jag icke föreligga.

Beträffande avverkningarnas bedrivande kan jag meddela, att enligt uppgifter
som inkommit till vednämnden beräknades vid månadsskiftet januari
—februari den nyhuggna kastveden i genomsnitt för hela riket uppgå till något
över 20 % av den kvantitet, för vilken statsgaranti enligt vednämndens
beräkningar borde meddelas. Inom detta medeltal förelågo emellertid mycket
stora växlingar. Högst låg Jämtlands län med omkring 47 %. Skåne uppvisade
omkring 42 %. Det lägsta talet visade Gotland med endast något över
2 %. För månadsskiftet februari—mars föreligga ännu inte fullständiga siffror.
De tillgängliga uppgifterna, som endast äro preliminära, förete på sina
håll ganska betydande ökningar av avverkningen. Skåne är nu uppe i 57 %
av garantikvantiteten, Stockholms län har ökat från 33 till 51 %. Gotland
uppvisar alltjämt en mycket låg siffra, nämligen endast 5 °/°.

De hittills vidtagna åtgärderna för tryggande av vår vedförsörjning bygga
på frivillig medverkan från skogsägarnas sida. Med hänsyn till vad som
hittills är känt rörande vedavverkningarnas storlek är det dock icke uteslutet,
att det kan visa sig nödvändigt att vidtaga åtgärder av tvångskaraktär
för att tillgodose det oundgängliga vedbehovet för nästa bränslesäsong.

Statens vednämnd har med anledning härav hemställt örn vidtagande av
ytterligare åtgärder beträffande vedanskaffningen. Dessa åtgärder skulle
enligt nämndens förslag i första hand bygga på att en innehavare av skogsfastighet
förbunde sig att enligt garantianmälan anskaffa av vederbörande
vedkontor för fastigheten i fråga fastställd vedkvantitet. Vid kvantitetens
fastställande skulle skogsvårdssynpunkter så långt möjligt beaktas. Därest
dylik förbindelse icke avgåves eller avverkning eljest icke komme till stånd
återstode som en sista utväg att staten avverkade veden i egen regi.

Efter det yttranden avgivits över vednämndens förslag av domänstyrelsen,
industrikommissionen och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,
har förslag till lag i ämnet utarbetats. Proposition i frågan avlämnades i
måndags.

Herr Mannerskantz: Jag ber att få tacka herr statsrådet för det utförliga
svar jag fått och för att jag fått taga del av detta redan under gårdagen. Det
är ganska länge sedan jag framställde denna interpellation, och de saker som
då voro aktuella äro ju inte fullt så relevanta i dag efter de ändringar i läget,
som numera inträtt. Jag skulle emellertid vilja i någon motsats till vad herr
statsrådet här nämnt påpeka, att prisfrågan nog under hela höstens lopp och

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Ang. åtgärder för ökning av vedproduktionen. (Forts.)
kanske en god del av vintern mycket påverkat vedhuggningarna. Det var ju,
som vi minnas, i höstas så, att vad man mest hörde talas örn var maximiprislagen
och normalprislagen. Sedan kom det ut en kungörelse angående riktpriser.
Allt sådant uppfattades bland skogsägarna som örn statsmakternas huvudsakliga
intresse skulle inriktas på att priserna skulle hållas nere. Nu är
det ju så, att vedpriserna under en rätt lång följd av år varit låga. De lia
under de senare åren varit så nedpressade, att huggningen har avtagit, och örn
normala förhållanden pågått, hade nog ett bättre prisläge inträtt av sig självt
på grund av minskad tillgång. Det är nu vedpriserna till skogsägarna, som
jag närmast syftar på; det förekommer på sina håll för stora marginaler mellan
de pris, skogsägarna få, och dem som till slut få betalas i vedkällarna.
Skogsägarnas vedpriser ligga faktiskt ännu i denna stund knappast högre, i
många fall till och med lägre, än de normala priserna under hela 1920-talet, då
man ansåg 11—12 kronor vid järnvägsstation eller kajplats för prima björkved
vara normalt pris, vilket höll sig stabilt i många år. I min landsända har
man ännu icke kommit upp till det priset, och då är ändå att marka, att avverkningskostnaderna
äro betydligt högre nu än på 1920-talet på grund av
att dels huggarelönerna äro åtminstone 50 procent högre än då och dels avlöningen
till de arbetare som sköta utdrivningen också är högre, liksom övriga
omkostnader, så att det egentligen skulle vara motiverat med ett högre pris än
det som rådde under 1920-talet.

För min del anser jag, att statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
är i det närmaste oskyldig till dessa förhållanden, ty saken har ju inte
kommit under statsrådets domvärjo under den tid, då^ jag anser att skadan
grundlädes, men om man går på djupet med frågan, måste man nog säga, att
om svenska folket får en viss brist på brännved under nästa bränslesäsong, har
statsrådet och chefen för finansdepartementet en ganska stor skuld i detta, ty
det var nog på grund av det allmänna talandet örn att priserna skulle hallas
nere, som den bästa vedhuggningssäsongen gick förbi utan att bli tillräckligt
utnyttjad.

Det är emellertid en annan synpunkt här, som jag inte tror att jag har sett
beaktad någonstädes — det är ju möjligt, att det står någonting därom i den
nya propositionen, som jag inte hunnit finlåsa i varje detalj - och det är,
att då det nu kräves så stora uttag av brännved mot vad som varit vanligt, är
det nog svårt att få ut den mängden uteslutande av de delar av träden som
bruka användas till ved och av sa daliga träd, att de lämpa sig endast till
bränsle. Jag skulle förmoda, att örn man avstar fran att taga en del av det
virke, som normalt skulle gå till andra sortiment, blir det rent tekniskt peil
biologiskt svårt att få ihop de ökade kvantiteterna. Detta gör också, att priset
på brännved måste komma något så när i relation till priset på någorlunda jämförliga
virkessortiment. Med ledning av de nu radande prisen på några sådana
sortiment och med hänsyn till produktionskostnaden för dessa och för
brännved fritt bilväg har jag räknat ut, vilka pris brännveden och då närmast
pannved eller prima barrved skulle betinga för att kunna konkurrera med

dessa sortiment. . . . ..

Örn man jämför med massaveden, vars pris jag beräknat till 12 kr. per kubikmeter,
borde pannveden kosta 9 kr. 95 öre eller så gott som 10 kronor för att
kunna konkurrera med det sortimentet. Örn den skall kunna bil likvärdig med
props, som jag beräknat till 11 kr. 50 öre, det pris som skogsägareföreningarna
i södra Sverige betala för dagen, skulle den betalas med 8 kr. 80 öre. För
att bli likställd med barrtimmer till ett pris av 60 öre för kubikfot skulle veden
koski 11 kr. 28 öre för kubikmeter. I Småland förekommer det en massa
småindustrier, som köpa kubb — både barr och löv till ett pris av för da -

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. åtgärder för ökning av vedproduktionen. (Forts.)
gen t. ex. 45 öre kubikfoten och med mycket små fordringar på frihet från röta,
kvistar och sådant. För att kunna konkurrera med sådan kubb skulle veden
betalas med 9 kr. 20 öre, och det är rent pannvedssortiment, som går till denna
kubb. Skulle man hugga upp lövtimmer ä 70 öre kubikfoten till prima ved,
skulle man behöva hava 13 kr. 8 öre för veden. Jag menar alltså, att man ålägger
skogsägarna att aptera virket till sämre utbyte i penningar räknat för att
man skall kunna fylla det stora behovet. För att få ut tillräckligt mycket ved
måste man nämligen tillgripa mycket virke som annars skulle gå till andra
sortiment.

^.ag„s^u.lle tro, att denna fråga om bränsleförsörjningen hade lösts bättre, i
varje fall i höstas, örn man egentligen inte gjort någonting annat än uppmuntrat
till vedhuggning och papekat att det komme att behövas mera ved och dessutom
påsett effektivare sätt hjälpt till att lösa problemet örn arbetskraften. På
l issa hall i landet har arbetslöshetspolitiken — särskilt den kommunala men
aven den statliga varit en viss hämsko, när det gällt att få folk ut att hugga
i skogarna.

Jag vill också erinra örn att under hösten 1938 förelåg ett förslag från skogsägareföreningarnas
riksorganisation med anhållan örn hjälp för finansiering av
ett beredskapslager på åtskilliga miljoner kubikmeter, som då skulle köpas upp
av skogsägareföreningarna. Om det behövde ligga länge, skulle det förnyas
genom föreningarnas försorg, så att beredskapslagret skulle säljas och man
skulle köpa upp motsvarande mängder igen. Jag är ganska säker på att örn
»adana lager kommit till stånd, skulle de ha varit mycket bra att ha nu. Veden
hade varit torr, den bade funnits i stora kvantiteter, och den hade också
varit billig, ty då hade man köpt den till de priser som rådde på den tiden med
dess lägre omkostnader och större tillgång.

Det är som om allting här i Sverige just nu bara går ut på att bota det som
behover botås på grund av att man inte passat på i tid. Nu anser man sig behöva
gripa till en tvångslag, och den lagen är det kanske inte nu rätta ögonblicket
att kommentera, ehuru det kunde ske i form av en remissdebatt när
lagförslaget örn en stund skall remitteras till utskottet. Jag vill endast säga,
att jag har vissa tvivelsmål, huruvida den ved, som kommer att avverkas genom
det allmännas försorg för de skogsägare, som antingen inte vilja avverka
eller inte kunna skaffa arbetskraft till det, kommer att bil billigare än den
veu som skulle framställas vid en i hög grad fri prisbildning. Erfarenheterna
fran den s. k. B. K. under förra kriget tala ju absolut ett motsatt språk. Så
fort B. K. snuddade vid en vedpinne, blev den ju dyrare än någon skogsägare
hade mage att begära. Arbetskraft blir ju heller inte lättare att anskaffa på
grund av vedhuggmngslagen. Jag undrar, örn man inte borde fundera mycket
innan man går in för dessa tvångsmetoder. Jag skulle tro, att en prisbiidnmg,
^som vöre i så hög grad som möjligt fri, och ett bestämt uttalande
därom. Iran auktoritativt håll skulle göra, att den mycket lämpliga vedhuggmngstid
som är kvar skulle bli utnyttjad lika mycket som med den här beramade
lagens hjälp. Detta är åtminstone min tro och uppfattning, och jag känner
så mångå skogsägare, att jag tror jag har rätt stor möjlighet att bedöma
den saken åtminstone lika stor som några som mest sitta i Stockholm och bara
tratta andra sorters människor.

... Den statistik över den hittills verkställda huggningen, som statsrådet bär
famnade, tyckte jag inte var så skrämmande, ty förhållandet är, att det huggs
e.n „ 7-j ^digare på hösten, när savén börjar släppa något så när och innan
det ar tid att hugga timmer. När man sedan börjar med timret, huggs det inte
sa mycket ved, men när huggningen av timmer, massaved och sådant är färdig,
da tar man hand örn toppskatarna och sådana träd, som inte duga till tim -

Onsdagen den 13 mara 1940 f. m.

Nr 17.

Ang. åtgärder för ökning av vedproduktionen. (Forts.)
iner eller massaved, oell röjer upp i hygget. Detta gör man inte förr än just på
eftervintern och våren. Jag tycker därför, att de siffror som lämnades peka på
att det inte skulle bli så dåligt resultat som man måhända trott. En stor
mängd ved har nog också huggits, som aldrig kommer med i statistiken. Jag
menar alltså, att denna statistik och vetskapen örn hur den tillkommer också
talar för att man inte skulle behöva ta till så våldsamma medel som tvångslagstiftning
förr än man försökt på andra sätt genom att klarlägga att priserna
icke komma att bli för låga och genom att hjälpa till att skaffa arbetskraft
på ett effektivare sätt än hittills gjorts.

Herr talman, jag tror att jag härmed har klarlagt orsakerna till att jag
framställt frågorna. Jag har också i viss mån haft till avsikt att framlägga
några synpunkter, som kunna vara viktiga att observera vid frågans vidare
behandling.

Herr voa Heland: Herr talman! Jag instämmer i det väsentliga i herr
Mannerskantz’ anförande men önskar därutöver tillägga ett pär synpunkter.

Då man diskuterar vedfrågan, måste man väl även erinra sig läget före krisen.
Statsmakten och kommunala myndigheter hade då sedan flera år insett
betydelsen av att gallringsved och avfallsvirke tillgodogjordes och därför anbefallt
företräde för eldning med ved. Emellertid utgingo de upphandlande
myndigheterna från att någon fördyring av eldningen ej fick äga rum, varför
man stipulerade, att priset icke fick överstiga priset på samma värmevärde i
kol och koks. Med andra ord skulle, eftersom värmeyärdet^ hos ett ton kol
motsvarar värmevärdet i 6—7 kubikmeter pannved, prisen på dessa kvantiteter
vara lika. Detta medförde, att priset på pannved före krisen knappast
kunde mer än täcka arbetskostnaden för att hugga och forsla fram veden.^och
skogsarbetarna ansågo sig ändå ha oskäligt lågt betalt för sitt arbete. Något
intresse för pannvedsproduktion kunde självfallet härigenom icke skapas^ vare
sig hos skogsägarna eller hos skogsarbetarna, och resultatet blev också, att
endast det virke höggs upp till ved, som inte kunde användas på annat sätt.
På många håll, där man redan hade ändrat om till vedeldning, Ilar man därför
under senare tiden fått återgå till eldning med kol och koks, åtminstone
vet jag många sådana fall i Mellansverige.

Hiet gäller alltså att hålla i minnet, att före krisen var det lätt att få kol och
koks till låga priser men på grund av för låga priser svårare att få ved.

Redan urtima riksdagen gick ju i författning om att förbilliga kol- och
kokspriset genom subvention. Jordbrukarna måste väl da med rätt tycka, att
det absolut icke kan föreligga något skäl att frångå principen örn att betala
lika mycket för samma värmevärde i ved som i kol eller koks. När man känner
till underbetalningen av veden före krisen, borde statsmakterna förstå
skogsägarnas reaktion mot den förra vednämndens, vedkontorets och prissakkunnigas
försök att förhindra prisstegringar på veden. Man har. underlåtit
att stimulera till vedhuggning, och skogsägarna lia använt den tillgängliga
arbetskraften just som herr Mannerskantz anförde till huggning av bättre betalda
sortiment. Det kan väl inte vara lämpligt, att man ordnar för export av
bättre betald massaved och props och sedan ur bränsleförsörjningens synpunkt
stoppar exporten och använder dessa framskaffade dyrare sortiment till

bränsle. . lii

Det har även under denna vintersäsong funnits mångå vägarbetare och andra
grovarbetare som lämpligen kunde ha sysselsatts i skogarna, men dessa
arbetare fordra för detta minst samma dagsinkomst som i sitt ordinarie arbete.
Vill man lia fram stora kvantiteter ved, så torde man därför vara tvungen
att betala ett pris, som lockar skogsägarna att öka huggningen av detta

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. åtgärder för ökning av vedproduktionen. (Forts.)
sortiment, och man måste betala dessa arbetare ett pris som är jämförbart
med vad de förtjäna, örn de ba annat grovarbete. Nu är huggningssäsongen
snart slut, och man dröjde för länge med att förbättra garantipriset. Allmänheten
kan därför enligt mitt förmenande riskera att få fortsätta att frysa under
nästa vinter, även örn nu för export huggen dyrbarare props och massaved
kvarhålles för bränslekonsumtion. Men även örn en ökad import av kol klarar
situationen i framtiden, vore det enligt min åsikt välbetänkt, att örn kriget
fortsätter nästa höst i god tid till gagn för den frysande allmänheten ytterligare
böja garantipriset för vedbränsle och att enligt den motion, som väcktes
av bondeförbundet vid urtima riksdagen, anordna statliga iagerinköp. För
närvarande skulle jag vilja säga, att garantipriset borde höjas till 8 eller 9
kronor per kubikmeter fritt bilväg, av vilket belopp skogsägarna skulle tillerkännas
2.50—3 kronor och skogskörarna sin del. Ett dylikt pris kunde
väl inte betecknas som oskäligt för konsumenterna, ty priset på ved skulle ju
därmed endast bli jämställt med nuvarande pris på kol och koks, och det kail
inte vara klokt av konsumenterna att alltid säga, att just det som kommer
från landsbygden inte får stiga i pris. När det inte är fråga örn några oskäliga
priser och när man vet vilka enorma priser som betalats de sista tiderna
för att få ved, kan man väl inte säga att det vore för mycket, om jordbrukarna
garanterades ett pris av 8 eller 9 kronor.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj.-ts propositioner:
nr 101, angående statsförvärv av Göteborg—Borås med flera järnvägar;
nr 102, angående anslag till vägskatteutjämningsbidrag m. m.; och
nr 103, angående utvidgning av Svea trängkårs kasernområde.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 104, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 39 § lagen den 23 oktober
1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes;

nr 105, med förslag till förordning örn ersättning av statsmedel i vissa fall
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, m. m.;

nr 106, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen
den 11 september 1936 (nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt; samt
nr 107, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
27 juni 1924 (nr 320) örn förmynderskap, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
110, angående anslag till värme- och ventilationsanläggningar i operabyggnaden
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 114, angående kungörelse örn hänförande av vissa automobiler till
fordonstypen motorredskap m. m.

^ Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 115, med förslag till förordning angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick anvisande av anslag till statens biltrafiknämnd,
till statsutskottet samt i övrigt till behandling av lagutskott.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 116, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
117, angående ytterligare anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 119, angående pensioner eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.; och

nr 120, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 122, angående anslag till anordnande av skyddsrum m. m. vid beskicknings-
och konsulatfastigheter;

nr 123, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv;

nr 124, angående lönetursrätt för vissa ordinarie tjänstemän hos pensionsstyrelsen;
och

nr 125, angående försäljning av viss kronan tillhörig mark i Luleå, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 126, angående försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
127, med förslag till manskapsavlöningsreglemente m. m.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 128, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 28
maj 1937 örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar; och
nr 129, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november
1920 örn val till riksdagen.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

130, angående anslag till egnahemsverksamheten för budgetåret 1940/41
m. m.;

nr 131, angående det statsunderstödda bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur; nr

132, angående stödjande av odlingen av vissa kulturväxter m. m.; och

nr 133, angående räntan å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom samt
örn betalningsanstånd för köpare av sådan egendom.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

134, angående ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms
stad för tiden 1 oktober 1940—30 september 1941; och

nr 135, med förslag till förordning om fortsatt uppskov med ikraftträdandet
av föreskriven skatt å motorsprit.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 136, angående rätt för professorn S. B. Liljegren att för erhållande av
ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring; och

nr 137, angående utbyte av viss statens anstalt för sinnesslöa flickor tillhörig
mark.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
138, angående överenskommelse med lotsverkets enskilda pensionskassa om
övertagande av viss del av kassans rörelse, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 139, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
140, angående hyresbidrag och provisorisk avlöningsförstärkning under budgetaret
1939/40 till flaggkorpraler i flottans reserv vid militär tjänstgöring i
anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 141, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen
för år 1941 i anledning av folkräkningen den 31 december
1940.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 142, med förslag till stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1940/41 m. m.;

nr 143, angående försäljning av viss kronan tillfallen fast egendom;
nr 144, med förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av civila avlönmgsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.; och

nr 145, angående anslag till statens krisrevision för budgetåret 1940/41.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 146, angående ytterligare förlängd giltighet av gällande indelning för taxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunalskatt av samtliga
orter i riket med avseende å levnadskostnadernas höjd.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
147, angående anslag till kostnader för dyrortsgruppering för budgetåret
1940/41.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 148, med förslag till förordning om utrymningshjälp, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 149, angående anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
samt till avlöningar vid karolinska medikokirurgiska institutet; och
nr 150, angående anslag till Häradsrätterna: Avlöningar, m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 152, med förslag till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen
samt av § 42 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 153, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk m. m.;

nr 154, angående anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.;
nr 155, angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m.;
nr 156, angående ersättning åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden;
nr 157, angående expeditionsvakten i finansdepartementet K. E. Axelssons
lönetursrätt;

nr 158, angående anvisande av anslag till statens utrymningskommission
m. m.;

nr 159, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1940/41;

nr 160, angående anslag till biblioteks- och föreläsningsverksamhet inom
försvars väsendet;

nr 161, angående räntan för egnahemslån vid statens järnvägar och statens
vattenfallsverk;

nr 162, angående statsförvärv av Falkenbergs järnväg;
nr 163, angående statsförvärv av Kalmar—Berga, Östra Smålands och
Mönsterås järnvägar;

nr 164, angående införlivande med statens järnvägar av de till de statliga
järnvägsbolagen hörande järnvägarna samt Skåne—Smålands järnväg;
nr 165, angående anvisande av vissa anslag till det civila luftskyddet;
nr 166, angående anslag till anordnande av nya lokaler åt yrkesskolan vid
vanföreanstalten i Hälsingborg;

nr 168, angående lån av statsmedel åt stiftelsen Godtemplarordens vårdhem
för alkoholister för utförande av byggnadsarbeten m. m. vid erkända alkoholistanstalten
Dagöholm;

nr 169, angående anvisande å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1939/40 av vissa ytterligare anslagsmedel; samt
nr 170, med förslag till stat för försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret
1940/41.

Föredrogs Kungl. Majlis proposition nr 171, med förslag till lag om skyldighet
att avverka ved till avsalu, m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick förslaget till lag med visst tillägg
till lagen den 28 september 1928 (nr 377) örn skogsaccis, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till behandling av lagutskott.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Orri gemensam
valdag för
andrakammarval
och
landstingsmannaval.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 172, angående anslag till beredskapskurser i mjölkning m. m.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Med stöd av § 55 riksdagsordningen får jag hemställa, att kammaren
med hänsyn till infallande helg måtte medgiva, att beträffande samtliga sistlidna
måndag avlämnade kungl, propositioner, nämligen 101—107, 110, 114
-—-117, 119, 120, 122—150, 152—1G6 och 168—172, motionstiden må utsträckas
till det sammanträde, som infaller näst efter tjugu dagar från propositionernas
avlämnande.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av väckta motioner angående ändrade bestämmelser rörande val av
vägstämmoombud, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, i anledning av
väckta motioner om sammanförande av valen till riksdagens andra kammare
och valen till landstingen till gemensam valdag.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft de
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 53 i första kammaren
av herr Sam Larsson m. fl. och nr 97 i andra kammaren av herr Österström
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
begära utredning rörande sättet för ett sammanförande av valen till riksdagens
andra kammare och valen till landstingen till gemensam valdag samt
framläggande av förslag härom till 1941 års riksdag.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Söderkvist, Albertsson och Annér, vilka
på anförda skäl yrkat, att riksdagen skulle bifalla motionerna nr 53 i första
och 97 i andra kammaren.

Herr Albertsson: Herr talman! I full vetskap örn det lönlösa i att

uppta tiden med att försöka påverka kammaren till att godkänna det i motionen
framställda förslaget, sedan utskottet med så stor majoritet avstyrkt
detsamma, ber jag, herr talman, endast i all korthet att i egenskap av motionär
få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr talman! Då den ärade talesmannen
för reservanterna inte ville ta kammarens tid i anspråk med att närmare motivera
reservanternas ståndpunkt, skall jag inte heller uppta någon tid med
att motivera utskottets ståndpunktstagande. Jag ber endast att med hänvisning
till utskottets motivering få hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Då jag är en av motionärerna i denna
fråga, anhåller jag att bara i korthet få säga, att såsom läget nu är, anser jag
inte heller någon diskussion i frågan vara värd den möda det åstadkommer.
Å andra sidan vill jag framhålla, att det som utskottet anfört inte har verkat
övertygande, men gentemot den makt, som ligger bakom ett så gott som enhälligt
utskott, stå ju några isolerade motionärer så maktlösa, att det inte

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Örn gemensam valdag för andrakammarval och landstingsmannaval. (Forts.)
tjänar något till att ta upp en diskussion. Därför skall jag, herr talman, inte
göra något yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, angående
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angågående
ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 337) örn kommunalstyrelse
i Stockholm, m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning rörande rätt för
kommun att anslå medel till luftvärn och luftskydd.

Efter överenskommelse mellan konstitutionsutskottet och första lagutskottet
hade till behandling av sammansatt konstitutions- och första lagutskott
överlämnats dels den till konstitutionsutskottet hänvisade motionen II: 8 av
herr Åqvist, dels ock de till lagutskott hänvisade, första lagutskottet tilldelade
motionerna I: 55 av herr Fredrik Ström, I: 115 av herr Herlitz m. fl.
och II: 158 av herr Janson i Frändesta m. fl.

I motionen II: 8 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i gällande kommunalförfattningar eller provisoriskt tillägg till desamma
eller speciell lagstiftning, som möjliggjorde för kommun att bidraga till
eller i sin helhet anslå medel till lokala luftskyddsåtgärder och lokalt luftvärn
utan att den kommunala kompetensen därmed överskredes.

I motionen I: 55 hade hemställts, att riksdagen ville gå i författning örn
sådan lagstiftning, att kommun icke skulle vara förhindrad anvisa medel till
luftvärn.

I motionerna I: 115 och II: 158, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte för sin del antaga stadganden om rätt för kommunerna
att anslå medel till luftvärn och luftskydd.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen med anledning av förevarande motioner, I: 55 och 115
samt II: 8 och 158, måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om rätt för kommun att anslå medel till luftvärn m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Vill kommun anslå medel att som gåva överlämnas till statsverket för anordnande
av luftvärn för kommunen eller ställa egendom tillhörande kommunen
till förfogande för sådant ändamål, äger kommunen, utan hinder av vad
i lag finnes stadgat örn kommuns beslutanderätt, bestämma därom i den ordning,
som eljest stadgas för kommunala beslut; för beviljande av anslag er Forsta

kammarens protokoll 1940. Nr 17. 2

Äng. rätt för
kommun att
anslå medel
till luftvärn
m. m.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. rätt för kommun att anslå medel till luftvärn m. m. (Forts.)
fordras dock städse två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster,
och skall beslut därom för att vinna bindande kraft underställas Konungens
prövning och fastställelse.

Vad. sålunda är föreskrivet angående kommun skall äga motsvarande tilllämpning
å landsting.

Denna lag träder omedelbart i kraft och gäller till och med den 31 mars
1942;

B) att de i ärendet väckta motionerna, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom utskottets hemställan under A), icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation bade lierrar Lindqvist och
Hedlund i Östersund av angivna orsaker hemställt, att de förevarande motionerna
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Här har ett sammansatt utskott
gått fram med ett yrkande, att kommunerna skulle erhålla rätt att anslå
medel till försvarsändamål. I syfte att bereda väg för denna åsikt har utskottet
undersökt huru riksdagen tidigare har ställt sig till sådana förslag. Närmast
har då utskottet åberopat vad luftförsvarsutredningen på sin tid anförde
i denna fråga.

Nu karn man ju undra hur det kommer sig, att luftförsvarsutredningen sysselsatt
sig med en sådan fråga. Jag vill strax förklara det. I alla tider —
man kan åtminstone säga under en överskådlig tid — har det funnits någon
eller några, som ha haft den drömmen, att kommunerna också skulle ha sin
försvarsbudget och alltså besluta i försvarsärenden, precis som riksdagen gör.
Det är klart, att den frågan sökte sig fram till en sådan utredning som luftförsvarsutredningen.
Den gav anledning till livliga debatter, och som framgår
av utlåtandet har luftförsvarsutredningen också givit ett ganska uttömmande
svar, som går ut på att staten bör omhänderha försvaret, anslå medel
därtill och i sådant syfte beskatta medborgarna, men kommunerna, som ha en
hel del andra uppgifter, böra inte syssla därmed. Man har också ansett, att
det i vissa kommunala förhållanden skulle bringa oreda, vilket man helst velat
undgå. Efter dessa långa debatter i luftförsvarsutredningen, som jag hade
tillfälle deltaga i, var man på både vänster- och högerhåll enig örn att det
vore olämpligt att överföra denna fråga till det kommunala området.

Sedan har det sammansatta utskottet undersökt vad luftskyddsutredningen
yttrat i saken. Eftersom jag hade tillfälle att deltaga även i denna utredning,
kan jag ju nämna, att luftskyddsutredningen, som framlade sitt förslag i december
1936, kom ungefär till samma resultat som luftförsvarsutredningen.
Dock tänkte man sig i det fallet, att vissa kommunala organisationer vore behövliga
för att man skulle kunna åstadkomma ett effektivt luftskydd. Vi
veta ju alla — även om vi inte ha upplevt det — hur ett anfall från luften
verkar. Vi veta, att örn ett samhälle angripes uppifrån, åstadkommas vissa
skador; hus störta samman och människor såras, örn de inte rent av bli dödade.
Givet är, att luftskyddet därvid behöver en organisation nere på marken,
som tar hand örn allt detta, d. v. s. renhållningsverket får rensa gatorna, och
sjukhusen få ta vård örn de sårade, ty man kan ju inte begära, att staten speciellt
för detta ändamål skall anlägga sjukhus och renhållningsverk i kommunerna.
Detta arbete mäste alltså ombesörjas av de kommunala myndigheterna
och förvaltningarna, som på så sätt få försöka neutralisera de olägenheter,

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Ang. rätt för kommun att anslå medel till luftvärn rn. m. (Forts.)
som kunna uppstå genom ett anfall från luften. Vidare kan det ju inte vara
riktigt, att staten i en kommun skaffar sig en särskild brandkår, som kunde
bedriva släckningsarbete efter ett dylikt anfall.

Allt detta Ilar gjort, att man i den av mig nyss omnämnda utredningen ansett,
att dessa angelägenheter böra omhänderhas av kommunerna själva. Man resonerade
som så, att det i alla händelser innebure en ökad utgift för kommunerna,
ifall de skulle betala den utvidgning av dessa verk och institutioner, som
vore behövlig med hänsyn till luftskyddet. Man gjorde från något håll till
och med gällande, att eftersom det var staten, som vore i krig med fienden, så
skulle staten också bestrida de merkostnader, som orsakades av ett dylikt anfall
från luften. Som alla veta har ju emellertid icke något beslut i den riktningen
kommit till stånd, utan kommunerna lia lojalt inriktat sig på att bedriva
denna verksamhet, vilken, som jag säde, avser att neutralisera de olägenheter,
som uppstå, varjämte de — ehuru inte i samma utsträckning —- förklarat
sig villiga att åtminstone en tid framåt anordna erforderliga skyddsrum.

Den luftskyddsverksamhet, som kommunerna skola bedriva enligt det på
grundval av utredningen fattade beslutet, tyckas vissa ledamöter av riksdagen
ha missförstått. De ha trott, att kommunerna även skulle kunna påtaga
sig aktiva uppgifter av militär natur i samband med försvaret. Som kammaren
torde ha sig bekant, bär det i ett par år väckts motioner örn att kommunerna
borde äga rätt att engagera sig även i sådant syfte. Såväl denna kammare
som medkammaren ha likväl avslagit dessa framställningar och ansett,
att även örn kommunerna lojalt förklarat sig villiga att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som utfärdas beträffande luftskyddet, uppgifter som
sammanhänga med luftvärnet icke skola ingå i den kommunala verksamheten.

Nu har emellertid — jag får säga, till mycket stor häpnad -—• det sammansatta
utskottet tillstyrkt en del motioner i nyss antydd riktning. Jag vet inte,
om man skall lyckönska motionärerna och beklaga utskottet eller om man
skall göra motsatsen. Det förefaller som örn de gjorda framställningarna
åsyftade att föra den kommunala verksamheten in på ett område, som man
tidigare ansett att den icke borde beträda. Själv håller jag före, att vi böra
fortsätta på den linje vi följt under don pågående krisen, nämligen att på frivillighetens
väg insamla medel för angivna ändamål. Låt oss antaga, att vi
skulle ha följt vissa av de anvisningar i denna riktning, som lämnades för omkring
tio år sedan, och att vi skulle ha ålagt kommunerna att upprätta en försvarsbudget.
Man vet inte hur det i så fall hade utvecklat sig, men antag, att
man i någon kommun haft en mot landet mindre lojal majoritet! Då kunde
man lia råkat ut för besvärligheter, som ingen nu skulle velat höra talas örn
eller i varje fall icke se realiserade. Även ur denna synpunkt tror jag därför
att man bör vara synnerligen försiktig.

Efter det utredningarna verkställts har, som kammarens ledamöter också
torde minnas, riksdagen beslutat, att staten skall mottaga medel, som insamlas
för luftvärnet. Industriföretag och enskilda lia på detta sätt kunnat medverka
till anskaffandet av försvarsmateriel. Men riksdagen var nog försiktig
att föreskriva, att vederbörande inte skulle få utgöra något slags försvarsorganisation
på orten, utan förbehöll för regeringen och riksdagen att bestämma,
örn medlens disposition. Man får alltså skänka pengar till luftvärnskanoner
och vad man vill. men riksdagen och regeringen bestämmer över medlens
användning och på vilka platser materielen skall komma till användning.

Anlag nu, att en kommun skulle anslå medel till luftvärn, såsom här är
ifrågasatt, men att regeringen ansa ge, ali kommunen i fråga icke kunde betrakta
s såsom särskilt utsatt i händelse av anfall från luften och att medlen

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. rätt för kommun att anslå medel till luftvärn m. m. (Forts.)
därför borde komma till användning på någon annan ort. Tro herrarna inte,
att något dylikt skulle kunna inträffa? Och tro herrarna inte i så fall, att
man i sagda kommun skulle bli obehagligt berörd av ett dylikt förfarande?
Det skulle säkerligen orsaka bade split och missnöje, och jag undrar, örn det
verkligen är rådligt att ge anledning därtill, vilket sker, örn man accepterar
det förslag, som här är framlagt av det sammansatta utskottet.

Detta förslag står för övrigt fullständigt i strid med den ståndpunkt, som
riksdagen och kommunerna tidigare intagit, då det gällt att anslå medel för
olika uppgifter. Vi, som lia suttit i riksdagen ett större antal år, kunna ju
vittna om hur här ständigt förekommit yrkanden och uttalats önskningar om
att kommunerna borde befrias från den ena och den andra utgiften, som i stället
borde läggas på staten. Jag erinrar mig, hur vi vid ett tillfälle beslöto
att på ett bräde anslå 15 miljoner kronor för att lindra den börda, som undervisningsväsendet
utgjorde för kommunerna, innan det övertogs av staten. Det
väckte stort uppseende, men man röstade gladligen för den saken. I fråga örn
vägväsendet har en liknande strid utkämpats med samma resultat, varigenom
väghållarnas bördor ha minskats. Och såsom vi sett, föreligger i år en proposition
örn ett anslag på 5 miljoner kronor att utgå som bidrag till anordnande
av luftskyddsrum i kommunerna ute i landet.

Under årens lopp har man som sagt ständigt kunnat iakttaga en dylik tendens
att överflytta bördor från kommunerna på staten. Under sådana förhållanden
förefaller det mig besynnerligt, örn riksdagen nu skulle besluta örn rätt
för kommunerna att övertaga en del av de utgifter, som böra falla på staten.
Jag tror därför, herr talman, att örn någon åtgärd i detta hänseende skall vidtagas,
det vöre. klokt, att riksdagen liksom tidigare hänskjuter dessa frågor
för det första till staten och för det andra till fnvilligheten. Däremot tror jag
inte, att det vore klokt att skapa ytterligare organ, som skulle beskatta det
svenska folket. Låt riksdagen och regeringen omhänderha dessa ärenden för
landet i dess helhet, och låt insamlingen för luftförsvaret i kommunerna ske
på frivillighetens väg! Det är enligt min mening det klokaste vi kunna göra.
Men örn riksdagen skulle göra avsteg från dessa principer, tror jag att det
skulle medföra olägenheter, som kunde komma oss att bittert ångra vårt beslut.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herrar Härdin, Franzon, Anders Andersson,
Karl Magnusson, Robert Berg, Jacob Hansson, Nils Elowson, Leander, Anderberg,
Alfred Andersson, Herman Ericsson, Berling, Ahlkvist, Sjödahl,
Sandén, Torsten Ström, Ekman, Carl Eriksson, Sten, Karl August Johanson
och Svedberg.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Den ärade talaren på

Skånebänken beklagade utskottet, och nu är jag såsom utskottets ordförande
den som får föra det beklagansvärda utskottets talan och försöka skingra den
stora häpnad, som utskottets utlåtande enligt den ärade talarens påstående
hade väckt. Han ondgjorde sig över att utskottet fallit tillbaka till en tid,
då man försökte att få över en försvarsbudget på kommunerna, och den ärade
talaren konstaterade med glädje att han däremot varit med om utredningar,
där man fått fram luftförsvarsprinciper, som icke svarade mot vad utskottet
nu har föreslagit.

Jag vill då först som sist säga, att det finnes ett ställe här i utskottsutlåtandet,
där det citeras hurusom några vederhäftiga män ha talat om betydelsen

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Ang. rätt för kommun att anslå medel till luftvärn m. m. (Forts.)
av kommunernas medverkan »med hänsyn till för närvarande rådande särskilda
förhållanden». Det är dessa särskilda förhållanden, som, enligt vad vi
dagligdags kunnat konstatera vid urtima riksdagen och vid denna riksdag,
ha ändrat gamla uppfattningar och gjort att man får länka sig in i nya banor.
Så främst när det gäller försvaret av riket och dess särskilda delar. Och
nu i denna stund rör det sig örn luftskydd och luftvärn. I utlåtandet angives,
hur man skiljer på luftvärn och luftskydd. Vid gränsdragningen dem emellan
tar man sikte på det sätt, varpå resultatet skall nås. Luftskyddet är en
åtgärd av icke militär natur, vilken åsyftar att försvara och skydda mot
anfall från luften eller att begränsa verkningarna av ett sådant anfall, och
luftvärn är en åtgärd i väsentligt samma riktning, men av militär natur.

Nu är det väl alldeles givet, att luftskyddet i luftvärnet har ett komplement,
som icke kan undvaras. Örn kommunerna få göra och skola göra uppoffringar
för luftskyddet men frånkännas rätt att föranstalta om luftvärn,
är detta, såvitt jag förstår, icke en logisk ståndpunkt. Det har också från
vederhäftigaste håll riktats uppmaningar till kommunerna att själva tänka
på luftvärn och icke bara överlämna åt enskilda att göra det. Jag vill särskilt
erinra örn chefens för försvarsdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet
den 5 mars 1937, där det var fråga om bemyndigande för vissa sakkunniga
att försöka ordna med luftvärnsmateriel. Det talas där örn vikten av att
anskaffa luftvärn, avsett för skydd av vissa större städer och viktigare industriella
anläggningar, och det säges vidare, att »den kommunala eller
enskilda offervilja, som på detta område må vara till finnandes», skall uppmuntras.
Och så skall utredningen, heter det, »ägna uppmärksamhet åt
frågan, huruvida särskilda åtgärder kunna tänkas vara påkallade och lämpade
för ett uppmuntrande av en offervillighet av ifrågavarande slag från
kommuners eller enskildas sida». Det riktas således en uppmaning, icke
bara till enskilda i kommunerna, utan även till kommunerna själva, att de
skola lägga sig vinn om att på frivillighetens väg försöka få fram materiel
och medel för luftvärn. Många lia också hörsammat denna uppmaning. Vi
fingo i utskottet en uppgift på huru mycket som flutit in till Kungl. Majit,
som då tagit emot pengarna på vissa villkor, och hurusom åtskilliga städer
ha beslutat örn anslag till luftvärn — beslut, som icke lia överklagats.

Nu är det således mycket viktigt att man får en klarläggande bild av
vad som är tillåtet eller icke tillåtet på detta område, så att det icke går så,
att örn en kommun fattar beslut, detta överklagas under åberopande att det
icke står i överensstämmelse med kommunallagarna, medan däremot i andra
kommuner, där besluten icke överklagas, åtgärder få vidtagas. Detta är ju i
ovanligt ringa grad ägnat att ge auktoritet åt lagarna. Det är väl så, att
Kungl. Maj:t sedermera endast tagit emot pengarna utan att se efter, varifrån
de kommit, men möjligen är det så, att Kungl. Majit velat se genom
fingrarna med detta, när det icke blivit ett överklagande i sak. Kungl. Majit
har funnit att kommunerna ha tagit försvarsministerns uppmaning ad notam.

Utskottet har nu därför ansett det vara försvarligt, som utskottet säger,
att man kunde komma till ett beslut, varigenom det skulle vara möjligt för
kommunerna att frivilligt — jag stryker under frivilligt — ge anslag till
ökande av de medel, vilka skulle överlämnas som gåva för anskaffande av
luftvärn. Utskottet har därvid särskilt sagt ifrån, att tveksamhet synts
råda, huruvida det redan under nu gällande lagstiftning kan anses vara
möjligt att lämna medel till luftvärn eller icke. Men ett högsta beslut är
ett beslut, och nilr regeringsrätten med tre rissler mot två har sagt, att det
icke är tillåtlig! att kommunerna lämna bidrag, så, är det så. Men det var så
på gränsen, att de två regeringsråd, som hade annan mening, yttrade, att

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. rätt för kommun att anslå medel till luftvärn m. m. (Forts.)
med hänsyn till för närvarande rådande särskilda förhållanden samt vad i
målet blivit upplyst angående värdet av staden tillhöriga fastigheter och
anläggningar i övrigt, ansågs det gälla något som vore ett gemensamt behov
för hela samhället. Då är det ju icke att undra på, när förhållandena utvecklat
sig som de ha gjort, att en stad velat särskilt värna sina tillgångar
och sina medborgares liv och trott sig redan nu hava rätt därtill. Det var
därför som de två reservanterna i regeringsrätten till vad de sade örn att det
dock gällde staden tillhöriga fastigheter och anläggningar fogade de betydelsefulla
orden »med hänsyn till för närvarande rådande särskilda förhållanden».
— De vid beslutets fattande rådande förhållandena hava också ändrat sig
sedan dess!

Det beslut, som utskottet förordar här, är förenat med så många garantier,
att man har ansett, att det icke kunde föreligga någon risk för att det skulle
skapas ett prejudikat på att från staten överflytta någonting, som staten i
försvarshänseende har skyldighet att själv ombesörja. Man anser, att det
icke heller skulle uppstå något prejudikat för att på andra områden, där man
nu vill överflytta på staten, i stället gå tillbaka och överflytta på kommunerna.
Därför har det ställts så många garantier för att det icke skall kunna
bli några oförmodade beslut, som på något sätt skulle ödelägga en kommuns
ekonomi o. s. v. Här har föreslagits, att för besluts giltighet skulle erfordras
2/3 av de i omröstningen deltagandes röster, detta icke bara därför att det så
skall vara enligt kommunallagarna, när beslutet gäller ett nytt ändamål,
utan även när frågan andra gånger kommer upp skall det krävas lika stor
majoritet. Utskottet har förordat, att det skall vara 2/3 majoritet såväl
första som andra och tredje och fjärde gången, som en sådan sak kan komma
upp, således »städse».

Vidare har utskottet föreslagit, att beslut skall underställas, icke Konungens
befallningshavande, utan den allra högsta myndigheten, nämligen
Kungl. Majit, för prövning och stadfästelse. Kungl. Majit får då tillse, örn
anslaget kan anses beröra ett gemensamt intresse för kommunen; det kan ju
tänkas att det är fråga örn en mycket liten kommun, beträffande vilken man
kan säga, att anordnande av luftvärn icke är av särskilt intresse. Sedan får
Kungl. Maj :t också bedöma frågan ur försvarssynpunkt och se till att det
icke bland de uppställda villkoren finnes någonting, som kan anses strida
mot rikets försvarssynpunkt. Och så skall kommunens ekonomiska ställning
vara sådan, att det icke är risk för att den vedervågar något genom att på
detta sätt söka skydda sina anläggningar och sina medborgares liv.

Vidare har utskottet klarlagt principerna i vad det gäller skatteutjämningsfrågan.
Det är tydligt att en kommun som står på gränsen till att erhålla
skatteutjämningsbidrag icke kan få tillstånd att besluta anslag av den art
varom här är fråga; det vore ju att ge av statsmedel. Och slutligen är det
föreslaget att lagen skall vara temporär, endast gälla en kort tid, närmare
bestämt till den 31 mars 1942. Detta innebär att vi ha två riksdagar på oss,
örn vi på grund av inträdda förhållanden skulle finna lämpligt att slå in på
en annan bog. Skulle lagen verkligen behöva förnyas, får detta heller icke
uppfattas på det sättet, att en viss statsuppgift för evärdliga tider lägges på
kommunerna; i själva verket är det ju tvärtom.

Ja, herr talman, med hänsyn till vad den föregående talaren yttrade, behöver
jag icke i många ord gå in på den betydelse som denna sak kan ha för
försvar av riket och dess särskilda delar. Var och en inser, och den föregående
talaren har heller icke jävat detta, att det är ett viktigt ändamål det
här gäller. Jag vill bara tillägga att kommunernas och de enskildas vilja
att frivilligt inskrida till sina samhällens skydd är en försvarstillgång som

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Ang. rätt för kommun att anslå medel till luftvärn m. m. (Forts.)
måste tillvaratagas. I en utsträckt omvårdnad örn hemorten ligger en ansvarskänsla
som är väl värd att uppmuntras, och därest en kommun anslår
medel till luftvärn ligger däri ett incitament för medborgarna och ett bevis på
att luftvärnet betraktas som en hela samhällets angelägenhet. Även örn det
blir ett litet belopp, som kommunen, d. v. s. medborgarna samfällt, tecknar,
för att i samfällt intresse anskaffa luftvärn åt sitt samhälle, är det ändå en
sak av största enande betydelse.

Och till slut, herr talman, när jag nu yrkar bifall till utskottets hemställan,
får jag kanske säga ut — motivering behöves icke ■— att det skulle
vara eget, örn riksdagen den trettonde mars 1940 avslog ett förslag örn att
bereda möjlighet för kommunerna att lämna bidrag till luftvärn.

Herr Forslund: Herr talman! Såsom kommunalman ber jag att få an mäla

att jag kommer att rösta för reservationen, änskönt det är den trettonde
mars.

Jag anser att utskottet icke har presterat några sådana skäl för en ändring
av hittills gällande bestämmelser, att de kunna förmå mig att frångå
min tidigare intagna ståndpunkt i denna sak. I händelse den nu gällande
ordningen för utövande av kommunernas beskattningsrätt skall förändras,
bör det ske efter en betydligt bättre utredning än den som utskottet har kunnat
prestera. Utskottet bär inte gjort något annat som skulle kunna_ övertyga
oss, än att det refererat sådana utlåtanden som egentligen peka i motsatt
riktning mot utskottets förslag. Den sammanfattning som utskottet sedermera
gör är enligt min mening varken så grundlig eller så vederhäftig,
att man med hänsyn till densamma kan gå förbi den vanliga ordningen för
förändringar på ett område som detta. Här örn någonsin bör det väl vara
Kungl. Maj :ts sak att komma med förslag, då det gäller en ändring av kommunernas
befogenhet att besluta beskattning för olika ändamål. Kungl. Maj :t
har icke tagit något initiativ. I förra hälften av december i fjol svarade
Kungl. Majit att den icke komme att ta något initiativ. Och varför? Jo,
därför att Kungl. Maj :t ansåg det olämpligt att ta något initiativ. Eftersom
den nuvarande regeringen icke heller har tagit något, utgår jag ifrån att även
den har samma uppfattning.

Jag skall icke bli långrandig, men jag vill ge uttryck för min förvåning
över att utskottet icke alls har försökt komma i förbindelse med de kommunala
organisationer, som i vanliga fall bruka få yttra sig över dylika saker.
Åtminstone har jag inte i en hast kunnat få något besked att så skett. Varken
städernas eller landskommunernas sammanslutningar ha varit i tillfälle
att yttra sig örn detta förslag. Det råder väl dock mycket delade meningar
på kommunalt håll, huruvida man skall slå in på sådana nya vägar att man
ger kommunerna rätt att anslå skattemedel för sådana ändamål, helst som det
i de många utredningar rörande luftskydd som förekommit dragits mycket
bestämda gränser mellan kommuner och stat i detta avseende.

Jag får således för min del i all korthet yrka bifall till den reservation som
är fogad till detta utskottsutlåtande.

Herr Thulin: Herr talman, mina herrar! Jag kan mycket väl förstå de
betänkligheter, som från kommunalt håll ha anförts mot att man vidgar området
för kommunernas anslagsbeviljande verksamhet. Men jag vill sätta i
fråga, huruvida man i detta spörsmål, åtminstone så som det är framlagt från
utskottets sida, verkligen har gått in för en vidgning av den kommunala befogenheten.
Redan nu kan nämligen intet hinder uppställas mot att anslag
beviljas och utbetalas, försåvitt nämligen anslagsbeslutet icke överklagas. I

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. rätt för kommun att anslå medel till luftvärn m. m. (Forts.)
en hel del fall, som jag skall komma till längre fram i mitt anförande, lia redan
kommunerna lämnat anslag för inköp av luftvärn. Det är endast i ett fall
som överklagande har skeft, nämligen i fråga örn det bekanta beslutet i Västervik.
Därom ha emellertid, som alla veta, rått mycket delade meningar. Länsstyrelsen
i Kalmar län ansåg att Västerviks kommun hade befogenhet att lämna,
anslag till inköp av luftvärn, under det att regeringsrättens majoritet, bestående
av tre ledamöter, ansåg att kommunen icke ägde denna befogenhet;
två ledamöter av regeringsrätten hade samma uppfattning som länsstyrelsen!
Jag skulle vilja säga att det icke ligger utom möjligheternas område, att, örn
ett nytt besvärsmål uppkommer, majoriteten i regeringsrätten kan omkastas.

Örn nu en kommun beslutar anslag och besvär icke anföras, står beslutet fast,
och utbetalningen får verkställas. Så har skett i åtskilliga fall. Enligt uppgifter,
som vi fått i utskottet, har sålunda Göteborg lämnat 15,000 kr. i anslag
till luftvärn, Uppsala 75,000 kr., Nyköping 30,000 kr., Västerås 75,000 kr.,
Landskrona 20,000 kr., Trelleborg 45,000 kr., Kalmar 100,000 kr. och Örebro
100,000 kr. I åtta fall Ira sålunda anslag lämnats, och så vitt jag vet ha
inte dessa beslut överklagats. I sju fall. där anslag Ira lämnats, Ira enligt
uppgift dessa gåvor från kommunernas sida, som alltså beslutats av vederbörande
städer, blivit mottagna av Kungl. Maj:!. Det föreligger alltså i
detta fall en, jag skulle vilja säga anmärkningsvärd oregelbundenhet, på så
sätt att Kungl. Majit i försvarsdepartementet mottager kommunala anslag till
luftvärn, under det att Kungl. Maj :t i regeringsrätten anser att kommun icke
har rätt att lämna dylika anslag.

Det är beträffande detta som det nu gäller att åstadkomma en rimlig reglering,
och denna reglering har utskottet försökt åstadkomma genom att införa
bestämmelse örn att varje sådant beslut skall underställas Kungl. Majit,
varvid Kungl. Majit med ledning av den motivering, som utskottet har anfört,
har att ta ståndpunkt till huruvida beslutet skall godkännas eller icke.

Det har anförts en hel del kritiska synpunkter på det föreliggande utskottsförslaget.
Man har sagt att det icke skulle vara tillräckligt förberett, att
icke några nya omständigheter tillkommit, som kunde motivera en förändring
av den ståndpunkt, som riksdagen tidigare intagit, och så vidare. Jag
skulle emellertid vilja framhålla, att det verkligen har tillkommit en ny omständighet,
nämligen att kommuner lia lämnat gåvor och beslut örn dessa gåvor
vunnit laga kraft, med undantag av ett enda fall, där en kommun på
grund av besvär blivit hindrad att fullfölja sitt gåvobeslut. Detta är en anmärkningsvärd
oregelbundenhet, som det är nödvändigt att på något sätt rätta
till. Därför innebär detta utskottsförslag en begränsning av kommunernas
rätt att lämna anslag till luftvärn. Det innebär inte, som man under debatten
velat göra gällande,_ en utbyggnad av denna rätt, som kommunerna tydligen
redan ha, nämligen i de fall, då besvär icke ha anförts.

Jag yrkar bifall till det föreliggande utskotts förslaget.

I herr Thulins yttrande instämde herr Wagnsson.

Herr Herlitz: Herr talman! Herr Forslund anlade den synpunkten, att det
inte gick för sig att denna fråga togs upp i riksdagen: var det så att Kungl.
Majit, eller departementschefen, inte fann den vara något att tänka på, borde
vi helst hålla oss i stillhet. Han tilläde vidare, att detta ämne vore förtjänt
av en närmare utredning, örn vars innebörd vi emellertid icke Hilgo någon antydan.
Några sakskäl anförde han icke. Då jag nu har den meningen, att det

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Ang. rätt för kommun att anslå medel till luftvärn m. m. (Forts.)
kan vara riksdagen tillåtet att av eget initiativ ta upp även en sådan fråga
som denna, och jag inte riktigt kan inse behovet av några ytterligare kommittébetänkanden
i denna sak, så resonerar jag ut ifrån dessa utgångspunkter
och övergår till sakfrågans behandling.

Den ärade talaren på Malmöhuslänsbänken lade upp frågan i mycket som
en teoretisk och principiell fråga, och han anade bakom det, som här hade
förekommit, en dröm örn ett kommunalt försvarsväsen. Det skulle således
vara denna princip örn ett kommunalt försvar som det gällde att här ta ståndpunkt
till. Jag vågar hemställa till kammarens ledamöter att ta denna sak
för vad den verkligen är. Det är inte fråga om att införa någon ny princip,
det är inte fråga örn något som skulle ha konsekvenser på andra områden,
utan det är allenast fråga örn huruvida vi, med det gångna årets erfarenheter
för ögonen, skola vidtaga vissa åtgärder i fråga om luftvärn eller icke. Det
är detta och endast detta som frågan gäller.

Man mötes ju då ständigt av denna teori, att försvaret är en statens angelägenhet,
som kommunerna icke få sysselsätta sig med. Jag har stor respekt
för teorier i och för sig, men jag tycker stundom att de kunna framföras
på ett sätt som det praktiska förståndet något måste reagera mot. Örn
herrarna uppmärksamt ta del av reservationen, skola ni finna, att reservanterna
— som i huvudsak ha inskränkt sig till att klippa ett uttalande som
gjordes 1931 av luftförsvarskommittén —• se saken på det sättet, att luftvärnet
är en uppgift som angår riket och »endast medelbart» kommunerna.
Mina herrar, skola vi komma och säga detta till kommuner som ha haft erfarenhet
av vad luftvärn är och vad det behövs till? Skola vi avspisa deni
med denna lärda kammarspekulation, att uppgiften enligt den rätta teorien
endast angår något mystiskt väsen som man kallar för staten, medan de som
sitta och se maskinerna komma i luften och höra bombkrevaderna skola vara
så goda och ständigt komma ihåg att detta är något som »endast medelbart»
angår dem? Detta är enligt min mening en sorts teori som inte tjänar till
att klarlägga de praktiska frågor som vi lia framför oss.

Det är sant att man alltid har urgerat att försvaret är en statens angelägenhet,
men kom ihåg att denna lära utvecklades på en tid, då försvar och
krigföring voro något annat än i våra dagar, en tid då krig fördes mellan
arméer och endast mellan dem. Vi måste ha klart för oss att någonting har
hänt i världen sedan denna teori gjordes upp, och att det är andra problem
vi nu stå inför. Herr Johan Nilsson ansåg det mycket naturligt att kommunerna
sysselsatte sig med allehanda luftskyddsåtgärder; det utvecklade
han med många exempel och fann det fullständigt i sin ordning. Jag förstår
inte varför man skall göra halt på en bestämd punkt. För mig framstår
den skillnad mellan luftvärn och luftskydd, som man anser vara så
djupgående, såsom, när allt kommer omkring, till mycket stor del en konstruktion.
Båda delarna gå ju ut på att skydda person och egendom mot de faror
för ödeläggelse som kriget för med sig. Vi ha visserligen av praktiska skäl
gjort en uppdelning i något som vi kalla luftskydd och något som vi kalla
luftvärn, varav det ena organisatoriskt hör till försvarsdepartementet och det
andra till socialdepartementet, men det är icke någon djupare principiell skillnad.
Den som är rädd för att kommunerna överhuvud taget skola syssla något
med försvarsangelägenheter skulle lia stämt i många bäckar tidigare och
inte nu först i denna å.

Till sist en liten anmärkning med anledning av en erinran som herr Johan
Nilsson gjorde. Om jag förstod honom rätt, framhöll han risken av att en
kommun kunde komma att skaffa sig ett luftvärn som Kungl. Majit fann vara

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. rätt för kommun att anslå medel till luftvärn rn. m. (Forts.)
ganska onödigt för denna kommun, och som därför i stället fick komma till
användning på annan ort. Då vill jag stryka under två saker. Först och
främst att det inte är meningen att vilken kommun som helst skall få skaffa
sig luftvärn, utan att Kungl. Maj :t i varje särskilt fall skall pröva huruvida
det kail vara lämpligt med hänsyn till kommunens ekonomiska ställning, så
att tillstånd endast lämnas örn Kungl. Majit så prövar skäligt. För det andra
är det naturligtvis så, att örn Kungl. Maj :t mottager en gåva från en kommun,
sker det på det villkoret att luftvärnet skall användas endast för denna
kommun.

Ja, herr talman, jag kan inte se annat än att om man tar denna sak för
vad den bör vara, det vill säga som en praktisk fråga betingad av dagens
läge, och låter bli att däri inblanda de enligt min mening ganska vilseledande
teoretiska spekulationerna, kommer man till det resultatet att det inte kan
vara några betänkligheter mot utskottets förslag, till vilket jag alltså ber att
få yrka bifall.

Herr Forslund erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Jag ber att få
framställa en enkel fråga till den siste talaren.

Jag kan av detta utskottsutlåtande icke finna att vare sig stadsförbundet,
landskommunernas förbund eller landstingsförbundet ha fått yttra sig i frågan.
Av vilken anledning lia de icke blivit tillsporda, huruvida de anse, att
kommunerna ha behov av en sådan utvidgad beskattningsrätt?

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Herlitz, som anförde:
Jag hemställer, att herr Forslund ville rikta denna fråga till någon ledamot
av utskottet. Det kan inte begäras, att den, som inte är ledamot av utskottet,
skall besvara den.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Det förhåller sig ju så, att kommunerna
ofta av staten åläggas att bidraga till åtskilliga statsuppgifter. Många
gånger äro kommunerna icke så särskilt trakterade därav. När det nu är
fråga om att medge kommunerna rätt att själva ta initiativ till att påtaga sig
förpliktelser att stödja staten och såsom en gåva till staten, men samtidigt
som en trygghet för orten, bidra till ett försvarsändamål, synes det ganska
egendomligt, att riksdagen, helst när det gäller en så viktig sak som försvaret,
skulle vägra kommunerna denna möjlighet, medan den ålägger kommunerna
en liknande skyldighet i en mångfald av frågor och ärenden. Det gäller
ju endast att medge kommunerna rätt att under Hacket noggranna garantier
bidra till statens egna försvarskostnader, vilket ju innebär en lättnad för
staten och inte en börda.

Ofta heter det ju under debatterna i riksdagen, att den eller den angelägenheten
icke är statlig, utan kommunal, ehuru man kan tvista örn var gränsen
går. I sådana fall är man inte rädd för att lägga bördor på kommunerna,
men då det gäller en rent frivillig möjlighet, vill man beröva kommunerna
denna rätt. Detta tycker jag inte är riktigt.

Ridare tror jag, herr talman, att de orter, där en sådan försvarsvilja förekommer,
_ skulle finna det mycket smärtsamt att berövas denna möjlighet att
skaffa sig trygghet under statens kontroll, så att deras framställningar i denna
riktning skulle möjtas av ett bleklagt nej från riksdagens sida, liksom fallet
var beträffande Västervik. Västervik har blivit av fienden plundrat och
bränt en mångfald gånger under stadens historia. Det är klart, att denna
stads invånare skulle känna det tryggare för framtiden, örn de hade ett luftvärn
än örn de icke hade det. Det har ju till och med förklarats i Västerviks stads -

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Ang. rätt för kommun att anslå medel till luftvärn m. m. (Forts.)
fullmäktige, att om de inte få denna möjlighet, så måste de undersöka möjligheten
att förflytta staden till en tryggare plats, därför att den är så illa utsatt,
där den ligger. Jag tror inte, att det är klokt att i dessa dagar visa
tillbaka ett erbjudande örn frivilligt åtaget gemensamt ortsförsvar, örn det är
så, att menigheten ådagalägger en sådan vilja och önskan. I stället tycker
jag, att ett sådant intresse att själv bidraga till värnandet av sin trygghet
skulle hälsas med glädje av riksdagen.

Jag vet inte alls, örn Stockholms stad reflekterar på något sådant. Vi ha
ju ännu inte alls haft denna fråga uppe, något som däremot många andra
städer ha haft. Men det kan mycket väl tänkas, att det kommer en motion
örn att Stockholms stad skulle skaffa sig ett luftvärn såsom en komplettering
av det luftvärn för Stockholm, som staten redan har. Stockholm är
kanske i stånd att skaffa sig ett sådant kompletterande försvar. Skulle man
då anse det vara fullkomligt onaturligt, om så skedde? Göteborg, Örebro,
Norrköping och en rad andra städer ha redan skaffat sig detta, och det har
varit möjligt därigenom, att intet överklagande har skett. Skulle . man då
vägra eller skulle man låta det bero av slumpen, så att örn det inte finnes någon
som överklagar, då har man rätt, men överklagas det, då har man orätt?
Är det då inte riktigare att låta varje stad och kommun själv genom sina befullmäktigade
avgöra vad den anser sig lia möjlighet till —- garantierna är o ju
så starka, att det är inga risker för att man kommer att giva sig ut på några
ekonomiska äventyr.

Någon har sagt •—■ jag tror det var den ärade representanten på Malmöbänken
— att man skall lita till de privata insamlingarna. Herr Nilsson var
i sak överens med oss motionärer örn att detta är en mycket god sak, och jag
vet, att man i Malmö har skaffat ganska mycket pengar på frivillighetens
väg. Men är det ändå inte så, att detta är en sak, som ej bör läggas uteslutande
på den frivilliga insatsen, utan som bör drabba alla? Inte bär man
väl ordna det så, att den som är mera intresserad, får betala, utan när det
gäller en sådan fråga som denna, när det gäller hela stadens eller ortens trygghet,
då borde väl alla bidraga i män av förmåga, så som de göra beträffande
andra kommunala utgifter.

Nu ha väl finska krigets erfarenheter visat, att luftvärnet i själva verket
är det bästa luftskyddet. För närvarande ha kommunerna rätt att besluta
om luftskydd, men inte om luftvärn, fastän de ha gjort det i många fall. Men
när nu det av erfarenheten har visat sig, att luftvärnet är det bästa luftskyddet,
är det inte då en ganska stor inkonsekvens att förbjuda kommuneTna
att åtaga sig kostnader för det mest effektiva luftskyddet? För det mindre
effektiva luftskyddet får man gärna giva ut pengar, men för det mest effektiva
får man inte ge ut pengar. Är inte detta ändå att handla bra besynnerligt?
Vad skulle de, som här ha instämt med herr Nilsson i Malmö, säga,
örn vi bomme i krig och deras egna hemorter hade velat skaffa sig ett sadant
luftvärn, men detta genom riksdagens beslut omöjliggjorts för dem?
De kunna inte få det genom statens försorg, ty staten kan inte tillgodose
allt. Däremot få andra ett sådant skydd. Skulle inte detta leda till, att invånarna
i dessa städer, som ha velat själva skaffa sig ett sådant, luftvärn,
men ej fått det på grund av riksdagens beslut, komme att känna sig mycket
illa behandlade och i sinom tid anklaga dem, som ha omöjliggjort för dem att
skydda sig själva? Jag tror, att det är ett ganska stort ansvar man tar på
sig, och man får inte se denna sak så där formellt och formalistiskt, som man
eljest brukar göra, när det är fråga örn utgifternas fördelning mellan stat
och kommun, utan man får se till de stora realiteterna, som dölja sig bakom
denna, sak.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. rätt för kommun att anslå medel till luftvärn m. m. (Forts.)

Sedan skola vi inte förgäta, att Ilar är det även fråga om den mycket stora
psykologiska verkan, som luftvärnet har med sig. Detta har för'' mig blivit
bestyrkt av representanter för flera finska städer, bland annat Åbo. De säga,
att luftvärnet ger åt städernas invånare en känsla av trygghet, skapar ett
belt annat lugn än i städer, där man saknar luftvärn. Detta är väl ändå av
betydelse för undvikande av panik oell andra dylika svårigheter vid ett krig,
vilka måste gå ut även över statsmakten och militärledningen. Det är väl
ändå^ av vikt, att man icke i högre grad, än absolut oundvikligt är, möjliggör
en sådan panik. Bäst vore ju, örn den kunde helt och hållet undvikas, och
kunna då kommunerna själva bidraga till detta, så bör väl inte riksdagen
resa hinder däremot.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Nilsson, Johan: Herr talman! Herr Forslund började med att säga,
att utskottsutlåtandet innehöll inte något, som kunde motivera det förslag,
häi’ föreligger. Och jag vill tillägga, att av alla de anföranden, som ha
hållits här, har jag inte fått det intryck, att det skulle vara behövligt att
just nu frångå de ekonomiska principer, som riksdagen under många är slagit
vakt örn och som kommunerna också i allmänhet ha ansett som de riktiga. Det
förslag, som här föreligger, är — som herr Forslund mycket riktigt anmärkte
— inte grundat på någon remiss, som ger uttryck för vad kommunerna själva
vilja, utan endast grundat på vad några enskilda motionärer kommit till efter
att ha missförstått de beslut, som riksdagen tidigare har fattat beträffande
luftskyddet.

Utskottets ärade ordförande säger, att här är intet tvång. Det gäller en
fullkomligt frivillig sak. Kommunerna behöva ju inte fatta beslut om detta,
örn de ej vilja. Ja, men örn det verkligen vore så, att detta vore en fullständigt
frivillig sak, varför skulle då inte herrarna kunna gå med på att allt
skall vara frivilligt på detta, område, i synnerhet som vi i dessa dagar ha så
starka belägg för att man kan åstadkomma stora ting genom att samla in
pengar pa frivillighetens^ väg? Örn fragan skall väckas i kommunerna, så
kunna där debatter uppsta, som kanske manga gånger inte alls äro till fromma
för samarbetet. Är det inte bättre, att de debatterna örn försvaret pågå i
riksdagen och inte förläggas på alla dessa hundratal och åter hundratal kommuner,
som det finns i landet?

Herr Ström och andra här i kammaren synas heller inte förstå, att det är
skillnad mellan luftskydd och luftvärn. Det är verkligen en skillnad, som
bestar däri, atu luftskyddet sammanfaller med en hel del olika förvaltningsgrenar
inom kommunerna, medan försvarsorganisationerna ligga utanför kommunernas
verksamhet. Det är också ganska naturligt, att luftskyddet örnhänderhas
av kommunerna, men att försvaret skötes av staten genom regering’
och riksdag. Jag tycker, att det är klokt och riktigt att fasthålla vid “detta.
Varför skulle man t. ex. inte kunna skaffa sjöstäderna ett kommunalt försvar,
kustartilleri och även en och annan jagare på sina ställen? Också det är ju
en tråkig sak, att man skall behöva beskjutas utifrån sjön. Skall man inte
också ha någonting, som försvarar en stad eller ett samhälle mot angrepp
fran sjön? Bikaväl som man har det ena, kunde man ju ha det andra. Det
enda skäl, men som egentligen inte är något skäl, som herrarna kunna söka
stödja sig på, det är det — och det kallas för »nya omständigheter» — att
en del kommuner ha anslagit medel till luftvärn, och Kungl. Majit har till
och med tagit emot dem utan att det har ansetts vara stötande. Det har inte
blivit överklagat och just därför att detta lagbrott inte har blivit överklagat,
skall man ändra lagarna sa, att de lagbrytande skola få skenet av att vara

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Ang. rätt för kommun att anslå medel till luftvärn m. m. (Forts.)
laglydiga medborgare. Tänk om staten förfar så i alla andra avseenden, upphävde
lagarna så snart någon bröt mot dom. Följderna kunde bli fruktansvärda.

Jag finner således, herr talman, av vad som här har sagts inte framgå
några skäl för att riksdagen skulle frångå förut intagna ståndpunkter och
godkänna vad riksdagsmännen från när och fjärran i detta land lia motsatt
sig tidigare, nämligen att lägga över statsutgifterna på kommunerna. Jag
vidhåller således mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Herr Källman: Herr talman! Med hänsyn till de många instämmanden,
som förekommo efter den förste talarens anförande, vill jag som ledamot av
utskottet säga ett par ord och tillägga ett par synpunkter utöver vad som
tidigare framkommit i debatten.

Då vill jag först säga till herr Nilsson i Malmö, att det har verkligen förelegat
alldeles särskilda skäl för att — örn man vill anse det så — frångå hittills
gällande principer, åtminstone de teoretiskt gällande. Det råder en oreda
i uppfattningen i fråga örn innebörden av den kommunala självstyrelsen, som
åtminstone på detta område behöver avhjälpas. Den kommunala självstyrelsen
är som bekant så gott som fullkomligt obegränsad, under förutsättning
att ingen överklagar fattade beslut. Vad det gäller här är att ordna förhållandena
på ett område, där man ute i kommunerna vidtager åtgärder på
ofantligt olika sätt. Härvid förefaller det mig, som örn utskottet hade funnit
ett mycket lämpligt medel i sitt förslag till lag örn rätt för kommunerna att
anslå medel till luftvärn m. m. Man vidgar således rätten för en kommun
att vårda sådana gemensamma angelägenheter, vilka ett stort antal kommuner
redan gjort till sina. Och som herr Nilsson och andra veta, ligger det
inom den kommunala självstyrelsens ram att praktiskt taget fatta vilka olagliga
beslut som helst under förutsättning att ingen anför besvär mot dem.

Med hänsyn till sakens praktiska betydelse vill jag framhålla, att örn
exempelvis fastighetsägare i en stad eller ett landstingsområde hopsamla medel
för att åstadkomma luftvärn, så får menigheten som fastighetsägare inte
vidtaga någon åtgärd, såvitt någon besvärar sig över beslutet. Sjukhus äro
ju utomordentliga »militära mål» i moderna luftkrig. Jag tänker mig, att
man inom vårt landstingsområde samlar ihop pengar i de städer, där det finnes
lasarett och andra sjukvårdande inrättningar. Då skulle landstinget vara
förhindrat att bidraga med sin andel i förhållande till fastighetens värde.
Jag finner det vara orimligt, att en kommun eller ett landstingsområde inte
skall få i laga ordning vidtaga sådana åtgärder. Olagligen kan man ju göra
det så mycket man vill, men man får inte göra det i laga ordning.

Sedan har jag också, inom utskottet och eljest, reflekterat över, att ett
landsting har en mängd uppgifter, när det gäller luftskyddet, och i det
landsting jag tillhör ha vi under hösten och vintern beslutat många åtgärder
i fråga örn luftskydd vid våra sjukvårdsinrättningar. Vi lia inte bara rättighet
att göra detta, utan även skyldighet. Men örn man i förebyggande
syfte anslår medel till luftvärn — således i syfte att inte behöva taga emot så
många krymplingar och skadade — då säger lagen: »Det få ni inte göra, det
ha ni ej laglig rätt till.»

Jag förstår inte annat än att alla skäl tala för den uppfattning, som ligger
till grund för utskottets förslag, och jag hoppas, att första kammaren skall
godtaga det.

Till herr Forslund vill jag säga, att då det sammansatta utskottet inte ansett
sig böra höra vare sig landstingsförbundet eller svenska stadsförbundet
eller landskommunernas förbund, så har det berott på, att vi inte ansågo frå -

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. rätt för kommun att anslå medel till luftvärn m. m. (Forts.)
gan ha den omfattning, att man behövde rådgöra med dessa organisationer.
För övrigt sitta ledamöter från dessas styrelser i det sammansatta utskottet,
och vidare ansågo vi oss vara kapabla att bedöma frågan utan många och
långa utredningar. Och jag vill fästa herr Forslunds uppmärksamhet på, att
utskottets utlåtande innefattar IG trycksidor. Inte blir saken bättre, om man
lägger till ytterligare 16 sidor. Jag tror, att det räcker med det som redan
är framhållet, och att det är nog för att kammarens ledamöter skola kunna
bilda sig en uppfattning om frågans innebörd.

Även jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr Källman gav ett svar på herr Forslunds
fråga örn anledningen till att icke utskottet har tillfrågat de särskilda
förbunden örn, huruvida de ansåge ett behov av lagstiftning föreligga. Jag
kan instämma i herr Källmans svar. Vi ha nämligen ansett, att vi själva kunde
bedöma, om det föreligger ett behov av denna förstärkta beredskap på ett
område, där i dessa tider luftterrorn på ett skrämmande sätt gjort sig gällande.
Och vidare: när vi här förordat en lagstiftning utan att höra ifrågavarande
eller andra institutioner, så hade vi till utgångspunkt, att vi ville bringa
ordning och reda i en riksviktig angelägenhet. Att ett sådant behov föreligger,
det visar sig därav, att vi hade uppgift örn en hel del olika fall, då en
kommun lämnat bidrag till luftvärnsändamål och då beslutet icke överklagats.
Således framgår behovet av, att man har en klar lagstiftning i frågan.

Den ärade talaren sade vidare, att det var märkvärdigt, att man icke aVvaktade
Kungl. Maj :ts initiativ. Men på det svarar jag — liksom det förut
har sagts — att det är väl riksdagens rättighet att komma med sådana hjärteangelägenheter,
som Kungl. Maj :t icke har kommit med, när riksdagen anser
det vara ett gemensamt intresse för riket, Och jag erinrade i mitt förra anförande,
hurusom 1937 herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
påpekat, att kommunerna borde intresseras för saken. Hur kunna kommunerna
intresseras på annat sätt än genom denna frivilliga möjlighet? Under
sådana förhållanden anser jag för min del, att vi icke gått förbi höga Kungl.
Maj :t utan tvärtom borde tagas emot med tacksamhet, om vi, som jag hoppas,
komma till Kungl. Maj :t.

Det Ilar vidare här sagts något örn att utredningen icke var så tillfredsställande.
Jag behöver härvidlag icke annat än hänvisa till de skäl, som ha
förebragts av utskottet i det, som jag hoppas, av alla lästa betänkandet: »Med
hänsyn till angelägenheten av att åtgärder till stärkande av vårt skydd mot
luftanfall i största möjliga utsträckning vidtagas samt till kommunernas påtagliga
intresse — icke blott med hänsyn till kommunens anläggningar och
inrättningar, utan även för skyddande av befolkningen inom kommunen -—»
har utskottet ej kunnat anse det försvarligt att säga nej, och det är således
både enskilda motionärer och åtskilliga av utskottets ledamöter — alla utom
två — som ha ansett, att detta medgivande är någonting, som tidsomständigheterna
absolut påkalla. Frågan är ju, om det strider mot kommunallagarnas
principer och därom kan ej annat än vid meningsutbyte i kammaren avgöras.

Sedan vill jag ytterligare upprepa en sak. Det har talats örn att det vore
nästan på gränsen till att denna sak skulle vara tillåtlig redan enligt nu gällande
lagstiftning. Av regeringsrättens ledamöter var det tre, som stodo för
beslutet, medan två reservanter ville ha ett motsatt beslut, såsom de sade »med
hänsyn till för närvarande rådande särskilda förhållanden». Detta var alltså
under förra riksdagen. Redan då rådde det sådana förhållanden, att man ansåg,
att det vore tillåtligt att besluta, Dagen för utslaget, mina herrar, var
den 23 november 1939. Sedan dess har mycket hänt, särskilda förhållanden

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Ang. rätt för kommun att anslå medel till luftvärn m. m. (Forts.)
tillkommit, som jag anser stärker utskottets ståndpunkt, och jag ber, herr talman,
att fortfarande få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Forslund: Herr talman! Endast ett par ord! Jag vill gratulera

herr Källman och andra i hans utskott, som anse sig besitta sådan sakkunskap
i dessa ting, att de bara vifta bort frågan örn varför man inte tillsport vederbörande
institutioner, och säga: det här begripa vi lika bra som de.

Jag vill då säga, att mycket starkt delade meningar skulle säkert råda inom
de organ, som jag syftar på. Vi kunna, herr Källman, ta ett praktiskt exempel.
Han och jag tillhöra samma landsting men ha helt olika uppfattning örn
vad som kan vara lämpligt i denna sak.

Hur skulle det för övrigt gå med hela vår lagstiftning, örn man skulle börja
på att säga: det här begripa vi lika bra som de myndigheter, som man hittills
ansett sig ha skyldighet att fråga örn deras synpunkter.

Herr Källman: Jag vill först påpeka, att en del av det sammansatta

utskottets ledamöter tillhör konstitutionsutskottet, och detta brukar mycket
sällan höra förbund eller sammanslutningar. Man är inte van därvid, och då
är det mycket naturligt för oss, att man inte heller nu gjort sådana frågor.

Vidare vill jag säga, att det visserligen är riktigt, som herr Forslund säger,
att han och jag äro kamrater i Stockholms läns landsting, men den skillnaden
föreligger ändå, att han icke haft tillfälle deltaga i förvaltningen, där jag är
alldeles särskilt engagerad, och det var med stöd av erfarenheter därifrån jag
anförde ett par synpunkter i mitt förra anförande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad sammansatta konstitutions- och första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Johan, i Malmö begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 4G.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode fran att rösta.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, angående regleringen för budgetåret 1940/41 av utgifterna under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 11 och 12.

Lades till handlingarna.

Punkten 13.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 14.

Lades till handlingarna.

Punkten 13.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16.

Lades till handlingarna.

Punkterna 17—38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 39 och 40.

Lades till handlingarna.

Punkterna 41—72. I

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten. 73.

Lades till handlingarna.

Punkterna 74—85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Punkterna 87—90.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 91.

Lades till handlingarna.

Punkterna 92—102.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 103.

Lades till handlingarna.

Punkterna 103—110.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten lil.

Lades till handlingarna.

Punkterna 112—152.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 153.

Lades till handlingarna.

Punkterna 154—172.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 173 och 174.

Lades till handlingarna.

Punkterna 175—183.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 184.

Lades till handlingarna.

Punkten 185.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 11, i anledning av fullmäktiges
i riksgäldskontoret förslag rörande vissa luftskyddsanordningar vid riksdagshuset
m. m.

I skrivelse till bankoutskottet den 8 februari 1940 hade fullmäktige i riksgäldskontoret
hemställt, att utskottet ville föreslå riksdagen att till vissa luftskyddsanordningar
vid riksdagshuset anvisa ett förslagsanslag av 443,400
kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet anfört bland annat:

»Det förslag till skyddsrumsanläggning vid riksdagshuset, som innefattas
i fullmäktiges framställning, har kostnadsberäknats till sammanlagt 333,100

Första kammarens protokoll 1940. Nr 17. 3

Äng. luftskyddsanordningar
nid
riksdagshuset
m. vi.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m. (Forts.)
kronor, vartill skulle komma vissa huvudsakligen med luftskyddsplanen för
riksdagshuset sammanhängande utgifter å 110,300 kronor. Med hänsyn till
att den planerade skyddsrumsanläggningen icke kan anses fullträffsäker för
andra än lätta eller medeltunga bomber har utskottet icke kunnat undgå att
finna denna^ kostnad val hög. På grund härav har utskottet, såsom framgår
av det föregående, låtit undersöka möjligheterna av en annan lösning av skyddsrumsfrågan,
innebärande anordnande av dels normalskyddsrum inom riksdagshuset,
dels ock ett särskilt i berg insprängt skyddsrum, avsett att tagas i anspråk
för den händelse riksdagens arbete skulle behöva förläggas till annan
plats i huvudstaden än i riksdagshuset. Denna undersökning har givit vid
handen, att båda dessa anordningar skulle kunna utföras för en beräknad kostnad
av (75,000 + 155,000=) 230,000 kronor, vilket belopp med något över

100,000 kronor understiger motsvarande enligt fullmäktiges förslag.

För en väsentligt lägre kostnad än enligt fullmäktiges förslag skulle alltså
kunna ernås ur luftskyddssynpunkt tillfredsställande normalskyddsrum samt
därjämte ett även för de tyngsta bomber fullträffsäkert skyddsrum. Härtill
kommer, att normalskyddsrummen skulle på grund av sin nära belägenhet till
sammanträdes- och arbetslokaler bliva något lättare att nå än de av fullmäktige
ifrågasatta skyddsrummen samt dessutom kunna färdigställas på avsevärt
kortare tid än de sistnämnda. Med hänsyn till vad sålunda anförts har
utskottet funnit sig böra förorda, att skyddsrumsfrågan löses i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer, som nu angivits av utskottet.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa, att riksdagen, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret förevarande framställning, må

dels uppdraga åt fullmäktige att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
utskottet ovan förordat låta utföra luftskyddsanordningar m. m. för riksdagens
behov:

dels ock för ändamålet å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/
40 under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. anvisa ett förslagsanslag
av 340,300 kronor.»

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Åkerberg, Sandén, Sundvik,
Bodin, Holmgren och Eriksson i Sandby, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen angivits, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
föreliggande förslag, måtte

dels uppdraga at fullmäktige att i huvudsaklig överensstämmelse med
nämnda förslag låta utföra lyftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m.;

dels ock för ändamålet å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/
40 under huvudtiteln Eiksdagen och dess verk m. m. anvisa ett förslagsanslag
av 443,400 kronor.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Denna fråga har ju helt nyligen
varit föremål för behandling i riksdagen. Under urtima riksdagens sista
dagar voterade kamrarna rörande byggande av ett skyddsrum för riksdagens
behov. Andra kammaren biföll riksgäldsfullmäktiges förslag i den delen, under
det att första kammaren avslog detsamma, och det blev första kammarens
mening, som segrade i den gemensamma voteringen. Det var emellertid intet
definitivt avgörande, eftersom första kammaren i sitt avslag utgick från att
saken skulle tas upp till ny prövning vid denna lagtima riksdag.

När frågan nu kommer igen, bär den ett ganska intimt sammanhang med en
annan fråga, som icke har avgjorts av riksdagens kamrar, men som i alla fall

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Äng. luft sk udds anordning ar vid riksdagshuset m. rn. (Forts.)
av en annan korporation har avgjorts å riksdagens vägnar. Saken är så pass
diskret, att det inte finns möjlighet att här lämna någon redogörelse för densamma,
men så mycket torde man väl kunna säga, att det gäller frågan om
riksdagens arbete och organisation, i den händelse vårt land invecklas i krig.
Det finns ingen anledning att här ingå på detaljer beträffande dessa saker
det förbjuder sig självt. Men vem som helst kan ju lätt fråga sig, hur riksdagen
skulle uppträda i den ena eller den andra situationen, och även ge ett
personligt svar på den frågan. Man har olika uppfattningar därom. Man vet,
hur riksdagen i Finland arbetat. Det finns kanske inte sa officiella uppgifter
örn den saken, men man torde erinra sig, hur under krigets första veckor motståndaren
försökte utnyttja situationen till sin fördel genom att göra gällande,
att den finska riksdagen redan hade övergivit sin huvudstad och därför kunde
sägas inte längre representera nationen. Detta var inte riktigt, men det ger en
vink örn hur en sådan sak kan komma att spela in i en kritisk situation.

Utan att här behöva diskutera detaljer i denna hemliga plan torde vi väl alla
vara överens örn att i händelse av krig den svenska regeringen och den svenska
riksdagen skola hålla sig kvar i Sveriges huvudstad så länge det överhuvud
taget är möjligt, vilket inte utesluter, att planer böra finnas även för en utrymning
av huvudstaden, om läget skulle utveckla sig så pass galet, att detta
blir nödvändigt. Men också örn riksdagen stannar i Stockholm, finns det ju
olika alternativ för dess arbete. Det kan bli så illa ställt, att detta riksdagshus
får lov att utrymmas, men vi kunna kanske vara överens om att riksdagen
dock bör försöka bita sig fast här i riksdagshuset så länge det finns någon
möjlighet att stanna här. Även örn folk skulle kunna inse anledningarna till
en flyttning härifrån, misstänker jag, att örn det bleve bekant i landet, att
riksdagen hade lämnat riksdagshuset och arbetade i en annan lokal, låt vara i
Stockholm, skulle detta ute i landet uppfattas såsom en icke lycklig signal,
som en signal, som kunde vara ägnad att verka nedstämmande på försvarsviljan
och samlingen bland medborgarna ute i landet. Detta utesluter givetvis
inte, att det bör finnas reservlokaler i huvudstaden att tillgripa, för den händelse
riksdagen skulle vara tvungen att mer eller mindre partiellt flytta från
riksdagshuset.

När vi i bankoutskottet ha behandlat riksgäldsfullmäktiges förslag till byggande
av skyddsrum, ha vi naturligtvis vägt dessa olika möjligheter mot varandra.
Riksgäldsfullmäktiges förslag, som upptagits av reservanterna, går ut
på att ett bombsäkert skyddsrum skall byggas under planen här ute för en kostnad
av 443,000 kronor.

Utskottets majoritet har emellertid ansett, att ett sådant bombsäkert skyddsrum
icke bör byggas här i riksdagen utan på en annan plats i Stockholm, där
riksdagen eventuellt komme att arbeta under krig. Däremot har givetvis även
majoriteten tänkt sig, att riksdagen skulle arbeta här, så länge det är möjligt,
och därför har majoriteten föreslagit, att det skulle inredas ett s. k.
normalskyddsrum under själva riksdagshuset. Detta normalskyddsrum bereder
inte fullständig säkerhet men kan givetvis i många situationer skydda
riksdagen och dess ledamöter. Skillnaden i kostnad mellan de båda förslagen
är ju inte så stor. Ma jont et s f örsl agot slutar på 340.000 kronor, och reservationens
förslag, som ansluter sig till riksgäldsfullmäktiges, kostar 443.400
kronor. Jag tror, att när det gäller att välja mellan de båda förslagen, kan
skillnaden i kostnad inte spela någon avgörande roll. Vad som är avgörande
är, vilken inställning man har till dc olika möjligheter, som denna plan innebär.
Örn nian har den uppfattningen, att riksdagen av psykologiska, nationella
och många andra skäl bör stanna kvar här i riksdagshuset så länge det
överhuvud taget finns någon tänkbar möjlighet därtill, så förefaller det mig,

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m. (Forts.)
som om här bör finnas ett betryggand*; skyddsrum tillgängligt för riksdagen
och dess tjänstemän. Det normalskyddsrum, som majoriteten stannat för, har
naturligtvis sina fördelar, men dess värde befinner sig inte ens i närheten av
det bombsäkra skyddsrummets.

Ett argument, som kan anföras mot en sådan anordning är vad som tidigare
anförts mot skyddsrum överhuvud taget, nämligen att det är så vanskligt att
gå ned i ett sådant hål. Man kan bli innestängd, man kan bli kvävd, man kan
råka ut för allt möjligt. Detta kommer givetvis att anföras. Vårt riksdagshus
är ju en mycket solid byggnad. Den kommer säkert att stå emot även
ganska duktiga bombkrevader, men man kan ju ändå tänka sig möjligheten av
att en fullträff från en stor projektil medför, att hela huset rasar. Örn det då
störtar samman över riksdagens ledamöter, som befinna sig nere i normalskyddsrummet,
skulle det inträffa något, som man gott skulle kunna beteckna som en
nationell katastrof. Även örn vi inte behöva övervärdera våra egna personer
rent individuellt, får man väl ändå- lov att säga, att en sådan olycka skulle bli
en katastrof också för nationen och under alla förhållanden uppfattas som en
sådan.

I majoritetsutlåtandet anföres som skäl emot detta förslag på 443,000 kronor,
att det inte medför ett bombsäkert skydd. Det är klart, att nian kan
tänka sig ett så kraftigt och så väl inpassat bombnedslag, att även en sådan
betäckning som den föreslagna skulle brista, men möjligheten härtill är tämligen
liten. Sådana risker stå överhuvud taget inte att skydda sig emot, när
man skall bygga ett konstgjort skyddsrum och inte har möjlighet att spränga i
berg.

Nu kan man säga, att på det ställe, där majoriteten tänker sig, att riksdagen
skulle kunna arbeta i händelse av krig, finns ett berg, och där skulle ett säkert
skyddsrum kunna inredas. Detta blir t. o. m. något billigare, så gällde
det bara att välja mellan dessa två alternativ, vore saken lätt, men har man
som jag den uppfattningen, att riksdagen aldrig kommer att flytta till det
andra stället, förefaller det tämligen meningslöst att lägga ned ett par tre
hundra tusen kronor på att inreda skyddsrum där.

Vad de rent praktiska anordningarna beträffar, kan man ju säga, att om det
inte blir något krig, äro dessa pengar tämligen bortkastade. Detta gäller såväl
i det ena fallet som i det andra, men beträffande det skyddsrum, som föreslås
i reservanternas förslag, alltså under planen härutanför, har överbibliotekarien
vid riksdagsbiblioteket anmält sin stora tillfredsställelse, eftersom han räknar
med att det under fredliga förhållanden kan komma att utnyttjas som en alltför
välbehövlig förstärkning av riksdagsbibliotekets reservutrymmen. Bibliotekets
förråd av papper växer ju år från år. Utrymmena inventeras varje år,
men vecken bli alltmer djupa och bekymrade i deras pannor, som inventera, ty
de tillgängliga utrymmena väntas rätt snart vara slut. Detta rum skulle alltså
kunna få en praktisk användning, som kan sättas på kreditsidan, örn nian nu
vill anföra allehanda debetposter.

Däremot är riksdagsbibliotekarien mycket bekymrad beträffande det normalskyddsrum.
som skulle inredas i själva riksdagshusets källarutrymmen,
därför att det skulle taga i anspråk de sista reservutrymmen, som biblioteket
räknar med inom dessa fyra väggar.

Ja, herr talman, detta är endast några synpunkter, som man kan anlägga på
denna fråga. Det är klart, att man kunnat diskutera mycket mera fritt, örn
riksdagen hade fått kännedom om den plan för arbetet under krigstid, som ligger
till grund även för dessa överväganden. Men jag tror, att jag genom de
anvisningar, som jag har gett, har gått så långt som det överhuvud taget är
lämpligt att göra i denna situation.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Ang. luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m. (Forts.)

Vi ha ju i dag mottagit budskapet om att fred slutits i kriget i Finland.
Det är kanske en och annan, som tycker, att då är faran för tillfället över;
vi behöva kanske inte diskutera sådana här saker längre. Jag tror, att det är
en illusion att hänge sig åt sådana förhoppningar. Vi ha ju andra förvecklingar
i världen, som äro förlagda i vårt lands omedelbara grannskap. Vi veta
ingenting örn hur händelserna komma att utveckla sig, men vi mäste vara
rustade för att möta utvecklingen, åt vilket håll den än kommer att gå. I den
beredskap, som vi därvid böra genomföra, ingår ett skyddsrum för den svenska
riksdagen.

Jag ber, herr talman, med hänvisning till de synpunkter, som jag har anfört,
att få yrka bifall till den av mig själv och andra anförda reservationen.

Häri instämde herr Schlyter och herr Bodin, Gunnar.

Herr Holmström: Herr talman! Jag ber att få instämma i den allra

sista delen av vad den ärade utskottsordföranden hade att säga. Den fred
mellan Finland och Ryssland, som nu kan komma till stånd, får inte på något
sätt invagga oss i säkerhet. Tvärtom! Kniven har satts betydligt närmare
det svenska folkets strupe genom denna fred. Men detta är också det enda,
vari jag kan instämma med herr ordföranden.

Reservanterna i utskottet ha, som utskottets ordförande anförde, godtagit
riksgäldsfullmäktiges förslag. Utskottets majoritet har däremot inte kunnat
göra detta med hänsyn bl. a. till de betydande kostnader, som det av riksgäldsfullmäktige
föreslagna skyddsrummet vid riksdagshuset skulle draga. Utskottsmajoriteten
har därför ansett sig böra undersöka möjligheterna för anordnande
dels av ett s. k. normalskyddsrum här i riksdagshuset, dels av ett
skyddsrum insprängt i berg på annan plats i staden. Därför har utskottet
också föranstaltat örn en utredning av samme sakkunnige, som utarbetat riksgäldsfullmäktiges
förslag, nämligen byrådirektören Royen, och det är hans
utredning, som majoriteten nu bygger på.

Denna utredning Ilar tillkommit på grund av ett förslag, som framställdes
inom bankoutskottet. Det var herr von Horn, som ställde förslaget.^ Detta
har alltså inte, såvitt jag vet, varit föremål för någon utredning från riksgäldsfullmäktiges
sida. Detta förslag innebär, att riksdagen i vissa situationer
skall förlägga sitt arbete till annan plats inom huvudstaden. Det är alltså
inte fråga örn att riksdagen skall lämna huvudstaden. Örn riksdagen skulle
flytta från riksdagshuset, bomme detta, menade den föregående ärade talaren,
att inverka deprimerande på allmänheten. Jag hyser ingen rädsla därför. I
en sådan situation är väl huvudstaden till mycket stor del evakuerad, och
det blir inte bara riksdagen, som kommer att förlägga sitt arbete utanför sin
ordinarie lokal. Det blir nog flera institutioner, som komma att göra detsamma
.

Såsom den ärade utskottsordföranden anförde, är det inte lämpligt eller ens
möjligt att här offentligen debattera detaljer i denna fråga. Jag kan ju få
säga som min personliga uppfattning, att jag anser, att Helgeandsholmen inte
är den lämpligaste platsen för riksdagen vid bombanfall mot huvudstaden.
Här i riksdagshuset bör i alla fall inrättas ett normalskyddsrum för att skapa
trygghet mot överraskningar. Det är ju jämförelsevis billigt, det kostar 75,000
kronor. Dessa lokaler kan man under fredliga förhållanden använda för praktiska,
nyttiga ändamål. Riksdagsbiblioteket kan väl lika bra utnyttja detta
normalskyddsrum som ett skyddsrum därute under planen. Skillnaden är bara
(Ion, att örn riksdagen flyttar från riksdagshuset, kan detta normalskyddsrum
användas och erbjuda ett, ganska effektivt skydd för arkiv och bibliotek och
andra värdefulla saker.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m. (Forts.)

Jag skulle därför tro, att utskottsmajoritetens förslag t. o. m. innebär en
mera praktisk trygghet för riksdagsbiblioteket, ty byggde vi ett skyddsrum
under planen framför riksdagshuset och riksdagsbiblioteket under fredliga
förhållanden toge detta i anspråk, måste ju biblioteket, när det blir oroliga
tider, flytta bort alla sina värdesaker därifrån och placera dem någon
annanstans.

Utskottsmajoriteten anser, att frågan måste lösas snarast möjligt. Jag vill
nu fatta mig kort: varför har utskottsmajoriteten inte biträtt fullmäktiges
av reservanterna förordade förslag? Jo, först och främst därför, att man vill
få till stånd en kostnadsminskning. Utskottsmajoritetens förslag är något
över 100,000 kronor billigare än reservanternas, och efter en mera detaljerad
utredning kommer det säkerligen att bli ännu billigare. Kostnadsminskningen
är naturligtvis inte ensamt avgörande för utskottsmajoritetens ståndpunkt.
Därtill kommer, att den av fullmäktige och av reservanterna inom utskottet
föreslagna skyddsrumsanläggningen på Helgeandsholmen icke är fullträffsäker
för andra än lätta och medeltunga bomber, medan den av utskottsmajoriteten
förordade i berg insprängda anläggningen erbjuder ett även mot de
tyngsta bomber fullträff säker t skyddsrum. Den svenska graniten är ett synnerligen
effektivt skydd mot bomber, och den torde komma att skydda mot
bomber, hur helvetiska uppfinningar, som än må komma fram inom bombtekniken.
Den av utskottsmajoriteten föreslagna anläggningen bär dessutom den
fördelen, att den kan färdigställas på betydligt kortare tid. På det berg »någonstans»
här i Stockholm, där utskotsmajoriteten anser, att riksdagen skall
inreda ett fullträffsäkert skyddsrum, finns en byggnad med lokaler, som äro
fullt lämpliga för riksdagen och dess arbete. Utskottets förslag innebär, att
riksdagen in i det sista skall stanna kvar i huvudstaden, men lia möjlighet
att under vissa förhållanden arbeta på en tryggare plats än den, som Helgeandsholmen
utgör.

Frågan är alltså i korthet: vill riksdagen lia ett billigt och effektivt skyddsrum
eller ett dyrt och ineffektivt sådant? Riksdagen får det billigare och
effektivare skyddsrummet genom att följa utskottsmajoriteten, och jag anhåller,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar von Horn, Emil Andersson och Friggeråker.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Herr Holmström sade, att

riksdagen får det säkrare skyddsrummet genom att taga hans och utskottsmajoritetens
förslag, under det att vi få ett otillfredsställande skyddsrum, örn
vi följa reservanternas förslag. Det beror alldeles på vilka förutsättningarna
äro. Om man som jag har den uppfattningen — och jag tror, att de flosta ha
den med mig -— att riksdagen inte kommer att ta i bruk de lokaler, där herr
Holmström vill lägga sitt skyddsrum, är det ganska likgiltigt, örn det är
fullträffsäkert mot bomber eller inte.

Vad nu det av reservanterna ifrågasatta skyddsrummet beträffar, är det
ett våldförande av språket att säga, att det inte är bombsäkert. Stockholms
stad bygger under Hötorget ett konstgjort skyddsrum, som det heter, vilket
betraktas som fullt bombsäkert, och det kommer även det av oss föreslagna
skyddsrummet att bli.

Herr Holmström bestred riktigheten av vad jag sagt om att det skulle
verka deprimerande på allmänheten, om riksdagen flyttade härifrån. Han ansåg,
att riksdagens förflyttning inte skulle få den effekten, därför att när det
blir krig, kommer ju i alla fall staden att evakueras och det blir många andra

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Äng. luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m. (Forts.)
än riksdagen, som få lov att flytta på sig. Det tror jag också, men nog kan
man väl vända på steken och säga, att det under alla förhållanden kommer
att betraktas såsom ett tecken på hoppfullhet från riksdagens sida, så länge
den stannar kvar. När allmänheten däremot får reda på att riksdagen bär
gett sig i väg ifrån sitt eget hus, kommer man säkert att tänka som så, att
nu finns det kanske inte längre anledning till den förvissning, som man förut
haft.

Herr Holmström sade vidare, att Helgeandsholmen inte skulle vara den
lämpliga platsen för riksdagens arbete i händelse av krig. Ja, det var ju den
allmänna uppfattningen före det finska kriget, att sådana här utsatta byggnader,
belägna mitt i en huvudstad, inte skulle vara lämpliga såsom arbetslokaler
i händelse av krig. Erfarenheterna från Finland lia emellertid ganska
grundligt reviderat den uppfattningen. Det har nämligen visat sig, att de
minst hemsökta delarna av Finland lia varit de centrala delarna av Helsingfors.
Riksdagshuset i Helsingfors har inte någon enda gång varit utsatt för
flygangrepp. Detta beror givetvis delvis på att skyddsåtgärderna i dessa delar
av huvudstaden äro mycket kraftigare och därmed farligare för fienden än försvarsåtgärderna
på andra håll i landet, men framför allt därpå att fienden
räknar med denna mera perfekta luftvärnsutrustning på de centrala platserna
och därför aktar sig för att komma dem alltför nära. I fråga om luftvärn är ju
Stockholms stad långt bättre försedd än Helsingfors och de centrala delarna
av Stockholm är givetvis det område av landet, som kommer att vara bäst
bevakat och skyddat i händelse av krig. Jag tror därför, att man får lov att
revidera denna uppfattning örn att det skulle vara så farligt för riksdagen
att i händelse av krig kvarstanna på Helgeandsholmen. Jag är också övertygad
om att riksdagen vid ett krig kommer att taga hänsyn till detta faktum
och att utvecklingen här kommer att bli likartad med vad erfarenheterna från
Finland givit vid handen.

Under alla förhållanden kommer riksdagen att stanna kvar här, och förutsättningen
för att vi skola kunna göra detta, även örn säkerheten redan i och
för sig är stor tack vare luftvärnet, är, att vi få ett tillfredsställande skyddsrum,
som vi kunna använda, ifall det skulle komma ett flygarbesök.

Herr von Horn: Herr talman! Om jag under behandlingen i utskottet

hade blivit övertygad om att den av fullmäktige föreslagna skyddsrumsanläggningen
vore fullträff säker för bomber och i alla avseenden betryggande,
hade jag utan tvekan gått med på fullmäktiges förslag. Då den av fullmäktige
föreslagna skyddsrumsanläggningen emellertid endast skulle motstå högst
medeltunga bomber, anser jag, att det skulle vara en halvmesyr att nu gå in
för en sådan lösning av skyddsrumsfrågan.

Erfarenheterna från Finland visa, att trots att tusen sinom tusen bomber
nedkastats över städer och bebyggda orter, hade man åtminstone för fjorton
dagar sedan inte kännedom örn mer än två fall, då en flygbomb trängt igenom
ett hus ända ned i källaren. Jag vill minnas, att det ena fallet, då detta inträffat,
var i Björneborg och det andra i Åbo. I alla övriga fall, då byggnader
träffats av bomber, ha dessa icke förmått tränga ned i källarna. Örn man
grundar sin uppfattning på erfarenheterna från Finland, torde man kunna räkna
med att även örn en bomb skulle träffa vårt riksdagshus, kommer den, så
stabilt som detta hus är byggt, sannolikt inte att kunna tränga ända ned i källaren.
Detta är så mycket mindre troligt, som bomberna i allmänhet inte falla
rakt ned utan, särskilt örn det är fråga örn orter med luftvärn till sitt försvar,
oftast falla i sned vinkel mot markytan, beroende på att flygarna för att undgå
luftvärnets eld mäste fälla bomberna från mycket stor höjd. Med tanke

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m. (Forts.)
på detta förefaller det mig, som örn ett normalskyddsrum inom riksdagshuset
skulle vara fullt ut lika betryggande som den av fullmäktige föreslagna dyrare
anläggningen utanför riksdagshuset. Därför har jag också givit min anslutning
till tanken, att vi borde inreda ett normalskyddsrum inom riksdagshuset
och därigenom också göra denna besparing på något över 100,000 kronor.

Jag är av fullkomligt samma åsikt som herr andre vice talmannen, att riksdagen
bör stanna kvar i detta hus, så länge som det är möjligt, men jag kan
samtidigt inte komma ifrån att riksdagshuset dock inte är en fullständigt säker
plats, ifall det skulle bli bombanfall. Vi veta ju, att bomberna ha en ganska
lokal verkan. Låt oss antaga, att till exempel första kammarens plenisal
blir förstörd av bomber, medan andra kammarens plenisal undgår förstörelse.
Då kan andra kammaren efter bombanfallet fortsätta sitt arbete i vanlig ordning,
medan första kammaren kanske blir tvungen att flytta till en annan lokal
för att kunna utföra sitt arbete. Jag kan inte förstå annat än att det i den
situationen skulle vara synnerligen fördelaktigt att redan på förhand ha en
byggnad i beredskap, där man vet, att det finns ett skyddsrum, som är så säkert,
att det skyddar även mot de allra tyngsta bomber.

Detta är, herr talman, i korthet min åsikt i denna fråga, och jag ber att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Holmström: Herr talman! Jag vill endast med anledning av herr

andre vice talmannens anförande påpeka, att den företagna utredningen tydligt
givit till resultat, att det av fullmäktige föreslagna skyddsrummet framför
riksdagshuset, såsom jag också framhöll i mitt förra anförande, icke är
fuilträffsäkert för andra än lätta och medeltunga bomber. Det skyddsrum,
som utskottsmajoriteten föreslår, är däremot fuilträffsäkert inte bara för de
bomber, som hittills uppfunnits, utan säkerligen också för ännu mer förödande
bomber, som kunna komma att uppfinnas.

Gentemot utskottets ärade ordförande vill jag säga, att, om han är så säker
på att riksdagshuset inte kommer att bli föremål för bombfällning — liksom
inte heller huvudstaden i övrigt — så tjänar det ju ingenting till att bygga
något skyddsrum alls.

Herr Akerberg framhöll vidare, att det finska riksdagshuset ännu inte blivit
träffat av någon bomb. Ja, det veta vi ju alla. Men det lär dock vara ett
faktum, att den finska riksdagen hållit sammankomster på annan plats än i
riksdagshuset och inte bara i Helsingfors utan även på plats utanför den finska
huvudstaden. Den finska riksdagen lär för övrigt just i denna stund vara
församlad på en plats utanför Helsingfors.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med föreliggande yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av herr Akerberg m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr andre vice talmannen begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Äng. luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Akerberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville röst för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; oell befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, angående regleringen för budgetåret 1940/41 av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkterna 1—62.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till teaterrådet för budgetåret
1940/41 anvisa ett anslag av 7,000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte till teaterrådet för budgetåret 1940/41 anvisa ett anslag
av 6,000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar Nilsson i Landeryd, Bergman, Danielsson
och Närlinge, vilka ansett, att utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen matte
avslå Kungl. Majits förslag angående anvisande för budgetåret 1940/41 av
ett anslag å 7,000 kronor till teaterrådet.

Herr Bergman: Herr talman, mina herrar! Den nu föredragna punkten

gäller anslaget till teaterrådet.

Detta råd tillkom år 1935 som ett slags fortsättning på en av dåvarande ecklesiastikministern
tillsatt kommitté för utredning av teaterväsendet. Redan vid
teaterrådets tillkomst voro meningarna delade både örn dess behöviighet och
även örn det sätt, varpå det tillkommit. Man ifrågasatte nämligen Kungl.
Maj :ts konstitutionella befogenhet att besluta örn rådets inrättande, då beslutet
från den dåvarande regeringens sida hade ägt rum utan att riksdagen fått uttala
sig i ärendet. Detta föranledde också, såsom de flesta av herrarna kanske
komma ihåg, en anmärkning av konstitutionsutskottet. Alldeles oavsett detta
har dock, upprepar jag, behövligheten av teaterrådet hela tiden varit mycket
omstridd ända från dess tillkomst. Det är möjligt, att det just vid sin början
hade en viss betydelse, emedan hela teaterväsendet då befann sig i en omorganisationsperiod,
och det kunde lia ett visst värde,- att det under denna period
fanns ett slags sakkunnignämnd, som kunde ge Kungl. Majit råd. Sedan den
anordning av teaterväsendet, som då kom till stånd, nu har fungerat några år,
har det emellertid visat sig, att teaterrådet haft mindre och mindre att göra.
Såsom herrarna kunna se av utskottets utlåtande, har utskottet inhämtat, att

Anslag till
teaterrådet.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Anslag till teaterrådet. (Forts.)

teaterrådet under sista året endast haft summa fem sammanträden, och ärendena
lia väsentligen gällt frågor rörande anslag från lotterimedel för vissa
teatrar. Det förefaller nästan groteskt, att det skall anses nödvändigt att ha
en så stor apparat, att det, även med de besparingar som nu föreslagits av
Kungl. Maj :t och av utskottet, skall behövas 6,000 kronor för att få fram
några enkla utlåtanden om dessa lotterianslagsframställningar. Sådant borde
väl kunna ordnas pa fullt tillfredsställande sätt utan en sådan statsfinanserna
i nuvarande läge betungande apparat. Vi lia ju varit nödsakade att på alla möjliga
punkter göra indragningar, även på anslag, som lia varit av den allra största
betydelse. Med hänsyn till nuvarande läge har man sett sig nödsakad att indraga
till och med de allra viktigaste kulturanslag. Att då samtidigt giva ett
fortsatt anslag till något, som för närvarande synes vara så onödigt som teaterrådet,
förefaller i sanning häpnadsväckande.

När detta ärende förekom år 1936, då det för första gången var fråga örn
att uppföra detta anslag pa riksstaten, uppstod det debatter i båda kamrarna,
och det yrkades avslag på hela förslaget, i första kammaren av herr Bergqvist
och i andra kammaren av herr Werner m. fl. Anslaget gick visserligen den
gången igenom, men det blev begränsat och någon särskilt stark majoritet stod
icke heller bakom beslutet.

Under nuvarande förhallanden synes det mig alldeles obehövligt att uppföra
ett sådant anslag på riksstaten lör nästa år. Detta hindrar ju inte, att, i händelse
omständigheterna i avseende på statsekonomien längre fram bli gynnsammare
och något verkligt behov av teaterrådet då framträder, man framdeles
kan återkomma till saken. För närvarande synes emellertid det enda
rationella vara, att man ställer sig på avslagslinjen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Olsson, Osear: Herr talman! En hänvisning till det sätt, på vilket
teaterradet tillkommit, .meningfeskiljaktigheterna därvid och diskussionerna
därefter örn dess behövlighet torde inte motivera en sådan framställning, som
den reservanterna här gjort.

Det, som är det viktiga här, är, att riksdagen dock en gång på Kungl. Maj :ts
förslag har inrättat denna statsinstitution och för den händelse det nu skulle
allvarligt ifrågasättas, att denna statsinstitution skulle avskaffas, torde det
vara i överensstämmelse med gammal god sedvänja, att Kungl. Majit först får
tillfälle att göra den erforderliga utredningen. Det föreligger emellertid vid
denna riksdag inte ens någon motion om teaterrådets avskaffande. Därför
skulle det vara en tämligen uppseendeväckande åtgärd, örn riksdagen, på
grundval av vad några reservanter i statsutskottet hemställt, beslöte att avskaffa
en statsinstitution, som riksdagen förut har godkänt.

Statsutskottet har här som vanligt varit försiktigt, när det gällt anslagsberäkningen.
^ Statsutskottet har både i fråga örn teaterrådet och konstrådet
gatt under Kungl. Majits förslag med 1,000 kronor. Jag är inte vidare benägen
att nu ingå på en diskussion rörande konst- och teaterrådens betydelse.
Jag har dock, herr talman, den bestämda uppfattningen, att teaterväsendet
i Sverige, under den tid, sorn teaterrådet existerat, mått väl av att teaterrådet
funnits, till. Naturligtvis har jag ingenting emot, örn Kungl. Majit genom
en motion här i riksdagen eller genom yrkande i ett utskottsutlåtande skulle
få i uppdrag att undersöka behövligheten av både konstrådet och teaterrådet.
Det är emellertid enligt min mening den vägen, man skall gå i denna sak. Jag
är inte så företagsam och så frimodig i mitt handlande, att jag på sådana

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Anslag till teaterrådet. (Forts.)

grunder, som här ha framlagts av reservanterna, kan gå med på teaterrådets
fullständiga avskaffande.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Herr Olsson började sitt anförande
med att såsom motiv för utskottets förslag framhålla, att det viktiga är,
att ifrågavarande institution är inrättad och att man inte utan vidare bör
avskaffa en statsinstitution. När man ser, hur många sammanträden teaterrådet
hållit under förra året, nämligen fern, får man ändå det intrycket, att
det argumentet inte är så värst starkt. Är det så, att sakkunniga personer
behöva anlitas för de uppgifter, som teaterrådet haft att fylla, kan detta
säkerligen ske ändå och för en bra mycket mindre kostnad än den, som här
föreslås.

Jag känner till ett annat råd, nämligen pensionsstyrelsens råd, och ^ för
detta utgå icke några årsarvoden alls, och sådana böra inte heller ifrågasättas.
I stället uppbäras arvoden för de sammanträden, som hållas, samt
reseersättningar. Kostnaden blir på det sättet utomordentligt låg, och Jag
tror, att man kan vinna precis samma syfte beträffande teaterrådet, ifall
man ordnade dess verksamhet på liknande sätt. Jag tycker det är lämpligt,
att man nu begagnar tillfället att spara in dessa 6,000 kronor. Örn det skulle
visa sig, att någonting behöver uträttas på detta område, finns det som sagt
säkerligen möjligheter att få det gjort, även örn riksdagen nu bifaller reservanternas
förslag.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Nordenson: Herr talman! Det förhåller sig, såsom herr Bergman

redan påpekat, så, att det har stått mycken strid örn teaterrådet och lämpligheten
av dess tillkomst överhuvud taget. Jag har själv varit bland de
tveksamma, i någon mån kanske beroende därpå, att jag hört till en av de
institutioner, som varit underställda teaterrådets kontroll. Jag har därför
varit litet tveksam, om det överhuvud taget behövdes. Emellertid har jag
kommit till den uppfattningen, att teaterrådet dock har en viss uppgift att
fylla. Det är nämligen så, att här verkligen är fråga örn fördelning av rätt
betydande anslagsmedel. I det avseendet kan det vara lämpligt med en
kontroll, och det kan behövas en något mera speciell sakkunskap för detta
ändamål. Man får inte bedöma det kvantitativa arbetet i teaterrådet enbart
med utgångspunkt från det antal sammanträden, som rådet har hållit. Det
förhåller sig nämligen så, att rådet utövar en fortlöpande kontroll över de
teatrar, som få anslag, och gör sina påpekanden, och detta arbete torde i
mycket stor utsträckning ske under hand utan några speciella sammanträden.

Jag vågar påstå, att denna kontroll har ganska stor betydelse, och jag är
benägen att tro, att man verkligen därigenom åstadkommer ganska avsevärda
besparingar. Framför allt är det värdefullt, att teaterrådet har möjligheter
att ingripa, därest utvecklingen på det ekonomiska området på något
håll skulle visa tendens att skena i väg, och det är någonting, som teaterverksamhet
har större benägenhet för än kanske någon annan. Det torde
gälla örn denna verksamhet mer än örn någon annan, att den har en smula av
äventyr över sig. Det är sålunda enligt min mening av ganska stort värde,
att det finns en speciell sakkunniginstitution, som utövar denna kontroll och
följer teatrarnas verksamhet. Teaterrådet fyller verkligen en viss uppgift, och
jag tror, att det genom sitt arbete åstadkommer besparingar, som väl motsvara
anslaget till dess verksamhet.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Anslay till teaterrådet. (Forts.)

Jag vill också erinra om att genom den nedprutning av anslaget, som här
föreslagits, göres en icke oväsentlig besparing. Anslaget för det löpande
budgetåret uppgår till 9,500 kronor. Jämlikt utskottets förslag skulle man
i alla fall sänka det till 6,000 kronor. Om man antar, att expenserna belöpa
sig till omkring 2,500 kronor, är det ju ett relativt blygsamt belopp, som
går till arvoden. Det är särskilt en medlem av rådet, som har ett relativt
omfattande arbete att utföra.

Jag tillåter mig med hänsyn härtill att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Pauli: Det anförande, som den siste ärade talaren höll, borde ju

bidraga att belysa för kammarens ledamöter, bur mager den sakliga motiveringen
för reservanternas ståndpunkt är. Hela den utredning, som reservanterna
prestera som grund för sitt yrkande, att riksdagen hastigt och lustigt
skall avskaffa denna institution, inskränker sig till de få rader, som återfinnas
i motiveringen till reservationen och där reservanterna huvudsakligen fäst
sig vid antalet sammanträden förra året, vid vilka de antaga att man närmast
har sysslat med ansökningar om anslag ur lotterimedel. Vi ha nu fått belyst
av herr Nordenson, att teaterrådet utövar en verksamhet i kontrollerande och
besparande syfte, vilken alltså gagnar hela den strävan, som även statsutskottet
i sin mån försöker biträda, nämligen hushållsamhet med statens medel.

Jag lyssnade med en viss förvåning till herr Nilsson i Landeryd, som uppdrog
en jämförelse med pensionsstyrelsens råd, vars organisation och avlöningsförhållanden
han fann lämpliga, särskilt det förhållandet, att man
där rörde sig med dagsarvoden och inte med årsarvoden. Han tycktes
vilja rekommendera en liknande ordning för teaterrådet. Efter en sådan motivering
blev man ju rätt överraskad att höra hans anförande utmynna i ett
yrkande om avskaffande av teaterrådet. Det är ungefär, som örn en läkare
skulle vilja ordinera en annan diet och behandling för en patient, men som
närmaste steg ifragasatte att avliva patienten. Det är inte, tycker jag, en
vare sig ur praktisk eller logisk synpunkt riktig slutsats.
o Jag vill inte alls påstå, att inte en närmare omprövning beträffande teaterrådets
arbets- och avlöningsförhållanden kan vara motiverad, men en sådan
omprövning bör ske i vanlig ordning. Det är alltså ingalunda någon riksdagsbyråkratism,
när man i detta fall, såsom herr Oscar Olsson nyss sade.
önskar, att saken skall gå genom Kungl. Maj :t. Åtminstone borde man väl
ha kunnat vänta så mycket intresse av dem, som opponera sig mot teaterrådets
fortsatta existens, att de hade gittat väcka en motion i frågan och i denna
motion förebragt någon saklig utredning, i den mån en motionär kan åstadkomma
en sadan. Men inte ens detta har man kostat på sig. Det egentliga
yrkandet örn avskaffande av teaterrådet, som herr Bergman står för, kom fram
på ett mycket sent stadium under utskottsavdelningens behandling av frågan,
närmare bestämt vid justeringen av avdelningens förslag, och man kan alltså
knappast säga, att det ligger något större perspektiv av sakligt begrundande
bakom reservanternas ståndpunkt.

Jag tror därför, att kammaren har all anledning att för närvarande nöja
sig med den högst betydande besparing, som skulle vinnas genom Kungl.
Maj:ts och utskottets förslag, en besparing av 3,500 kronor på en total summa
av 9,500 kronor, och låta frågan örn en eventuell omorganisation eller dylikt
anstå till ett följande år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Bernhard: Jag begärde ordet i anledning av herr Paulis

yttrande nyss, när han påstod, att jag hade varit inkonsekvent, då min moti -

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Anslag till teaterrådet. (Forts.)

vering utmynnade i det yrkande, som jag framställde, och detta på grund
av min jämförelse mellan teaterrådet och pensionsstyrelsens råd. Nu är det
ju på det sättet, att jag i mitt förra anförande nämnde, att den sakkunskap,
■sorn möjligen kan vara erforderlig för de funktioner, som teaterrådet nu fyller,
säkerligen kan erhållas, även om man inte beviljar detta anslag till direkta
årsarvoden åt ledamöterna i teaterrådet. Jag tror, att det kan vara tillräckligt,
att sådana dagsarvoden, som jag talade om, utgå, ifall någon sakkunnig
skulle behöva anlitas. Då endast fem sammanträden hållits under förra året,
tror jag inte, att någon olycka skulle ske, därest riksdagen nu reagerar emot
en användning av medel, som inte kan anses nödvändig, genom att biträda
reservanternas förslag.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Bergman: Från det håll, där man har yrkat bifall till utskottets

förslag, har man gjort gällande, att reservationen innebär att »hastigt och
lustigt», såsom en av de föregående talarna uttryckte sig, avskaffa teaterrådet.
Det har dock icke yrkats något avskaffande, utan det har yrkats, att
riksdagen »under nuvarande extraordinära och finansiellt ansträngda förhållanden
skulle besluta att för nästa budgetår icke bevilja något anslag» till
teaterrådet.

Herr Pauli sade, att när man överlägger om lämpligaste sättet att behandla
en patient, är det opraktiskt att först vidtaga den åtgärden, att man avlivar
honom. Denna replik förlorar sin dräpande karaktär, när man besinnar att
det inte alls är fråga örn något avlivande av patienten, utan örn en mycket
mänskligare åtgärd. Eftersom herr Pauli tog upp frågan örn vad som förekommit
under utskottsbehandlingen — hans framställning var för övrigt icke
alldeles riktig, ty jag gjorde från första början gällande de synpunkter, som
framföras i reservationen — kan jag få meddela, att från det håll, där man
försvarade utskottsmajoritetens förslag, öppet medgavs, att teaterrådet icke
har mycket att göra för närvarande och att det kanske får bereda sig på att
»få vila en tid». Örn reservanterna ta fasta härpå och nu således ordinerat
ett års hälsosam vila, är väl detta en ganska humanitär patientbehandling,
som icke kan betecknas som ett avlivande helt hastigt och lustigt, såsom herr
Pauli sade. Indragning av anslaget för ett år utesluter ingalunda ett övervägande
från regeringens sida, hur med teaterrådet framdeles bör förfaras.

Herr Pauli påstod också, att man »antagit», att de fem sammanträden, som
teaterrådet hållit förra året, gällde endast frågan om ansökningar örn anslag
ur lotterimedel. Det är inte alls något blott antagande, utan det är en uppgift,
som grundats på diarierna över teaterrådets verksamhet, vilka stått till
utskottets förfogande. Det var väsentligen sådana ärenden, som behandlats
vid de få sammanträdena. Och då teaterrådet, såsom herr Pauli oförsiktigt
nog erinrade örn, förut haft 3,500 kronor mera i anslag än som nu föreslås av
utskott smajoriteten, ser det. således ut som örn dessa fem sammanträden kostat
9,500 kronor. Det är visserligen en förbättring, örn anslaget, som utskottet
föreslår, nedsättes till 6,000 kronor, men då anslaget i alla fall torde vara
fullkomligt överflödigt för närvarande, d. v. s. för den period av vila. som
även majoriteten syntes motse, får jag alltjämt yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr Bergman påpekade, att han och de övriga reservanterna
visst inte ha yrkat på att avskaffa eller avliva teaterrådet, endasl
att för i år indraga anslaget. Vad är det? Såvitt jag förstår betyder
fiel, att man för i år eller tills vidare avskaffar eller avlivar teaterrådet. Jag
kan into anse. ali skillnaden är av den betydelse, att den kail föranleda någon

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng- inrättande
av en
personlig
professur för
professorn
C- W. von
Sydow -

Anslag till teaterrådet. (Forts.)

förändring i min ståndpunkt, när jag yrkade bifall till statsutskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Da herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 56.

Därjämte hade 4 ledamöter tilkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 64—69.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att dels med ändring härutinnan
av vad tidigare bestämts besluta, att vid universitetet i Lund skulle från den
tidpunkt, som framdeles kunde varda bestämd, inrättas en professur i Kronologi,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i avlöningsstaten
för universitetet i Lund, som föranleddes av vad av departementschefen i statsrådsprotokollet
för den 4 januari 1940 föreslagits, dels ock till Lunds universitet:
Avlöningar för budgetåret 1940/41 anvisa ett förslagsanslag av 1,657,800
kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr T. Caap väckt motion (1:106), i den del motionen berörde
Lunds universitet, vari hemställts, att riksdagen ville fatta ett principbeslut
örn att från en viss senare tidpunkt på i motionen angivet sätt främja förvaltningsrättens
ställning vid svenskt statsuniversitet utan att statsrättens
och folkrättens ställning härigenom försämrades.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Äng. inrättande av en personlig professur för professor C. W. von Sydow.

(Forts.)

Av berörda statsrådsprotokoll inhämtades bland annat, att kanslern för
rikets universitet föreslagit, att en professur i nordisk och jämförande folkkulturforskning
skulle inrättas vid universitetet i Lund, att innehavaren av
denna professur samtidigt skulle vara föreståndare för Hyltén-Cavalliusstiftelsen
samt att till förste innehavare skulle utan ansökan utnämnas professorn
C. W. von Sydow. Departementschefen hade förklarat, att han under
nuvarande förhållanden icke kunde tillstyrka kanslerns förslag.

_ Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag, så
vitt nu vore i fråga, å herr Caaps berörda motion (I: 106),

a) med ändring härutinnan av vad tidigare bestämts besluta, att vid universitetet
i Lund skulle från den tidpunkt, som framdeles kunde varda bestämd,
inrättas en professur i limnologi;

b) medgiva, att för docenten vid universitetet i Lund, professorn Carl Wilhelm
von Sydow finge vid nämnda universitet från och med den 1 juli 1940
inrättas en personlig professur i nordisk och jämförande folkkulturforskning
med de åligganden för von Sydow såsom innehavare av omförmälda professur,
som Kungl. Majit bestämde;

c) besluta, att von Sydow skulle såsom innehavare av den personliga professuren
i nordisk och jämförande folkkulturforskning vid universitetet i
Lund vara i avlönings- och pensionshänseende likställd med universitetsprofessor; d)

bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga de ändringar i avlöningsstaten för
Lunds universitet, som föranleddes av vad av departementschefen i statsrådsprotokollet
för den 4 januari 1940 och av utskottet under förevarande punkt
föreslagits;

e) till Lunds universitet: Avlöningar för budgetåret 1940/41 anvisa ett
förslagsanlsag av 1,669,900 kronor.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Jag är tacksam för den behandling,
som åttonde huvudtiteln i år har fått röna från statsutskottets sida. I allt väsentligt
har ju det framlagda förslaget förordats av utskottet. Det är egentligen
endast smärre jämkningar, som därvidlag ha företagits, och de gälla sådant,
som man naturligtvis kan lia olika meningar om.

Det förslag, som framlagts i år, har ju varit präglat av nödvändigheten av
en hård sparsamhet. Alla äro för närvarande ense om att vi behöva spara,
men kärleken till sparsamhet är understundom litet egendomlig. Den är ivrigare,
ju längre bort föremålet för sparsamheten är, och den svalnar ju närmare
sparsamhetssträvandena komma de egna intressena. Och det har man
också understundom märkt i riksdagen i år.

För mig har det givetvis icke varit något nöje att lägga fram en huvudtitel,
som har varit präglad av nödvändigheten att gå så pass hårt fram över
olika anslag, som här varit fallet. Men det kan ju icke hjälpas. Jag vill
säga, att som gammal folkbildningsman måste det vara särskilt smärtsamt
för mig att behöva föreslå stora nedskrivningar av anslag till olika områden
av folkbildningsverksamheten, och som gammal vetenskapsman kan det icke
heller ha varit särskilt roligt för mig att sätta ned anslag, som varit mycket
viktiga för den vetenskapliga forskningen i landet. Jag har också i sparsamhetssyfte
förordat propositioner, som komma att gå ut över våra läroverk
och folkskolor, våra läroanstalter överhuvud taget. Det kan emellertid, som
sagt, icke hjälpas. Det är en hård nödvändighet, som man icke kan komma

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. inrättande av en personlig professur för professor C. W. von Sydow.

(Forts.)

undan. Jag har i alla fall velat säga detta här i kammaren, därför att jag ju
hört klander från olika håll över det sätt, på vilket än det ena och än det
andra anslaget har behandlats i den framlagda huvudtiteln.

Att jag begärde ordet vid denna punkt beror därpå, att jag vill förklara,
att anledningen till att förslag icke framlagts örn inrättande av en personlig
professur för professor von Sydow i nordisk och jämförande folkkulturforskning
uteslutande varit de finansiella skälen och speciellt det skälet, att vi
överhuvud taget icke lagt fram några förslag om inrättande av nya tjänster.
Därför ansåg jag mig icke heller böra lägga fram ett sådant förslag i detta
fall. Jag vill emellertid säga, att saken är synnerligen behjärtansvärd ur
alla synpunkter, oell är det så, att kammaren liksom medkammaren vill taga
på sitt ansvar att nu bevilja anslag för en ny tjänst, kan detta endast glädja
mig, ty enligt mitt förmenande är detta som sagt en mycket önskvärd sak i
och för sig liksom naturligtvis en hel del andra saker, som man icke har kunnat
lägga fram förslag örn i år.

Till sist vill jag endast säga, att jag menar, att statsutskottet har gjort alldeles
rätt, när utskottet företagit sina olika jämkningar på ett sådant sätt,
att slutsumman i alla fall har blivit densamma som i propositionen, d. v. s.
att utskottet har hållit sig inom ramen för den framlagda huvudtiteln. Jag
hoppas, att även första kammaren kommer att beakta önskvärdheten av att
icke slutsumman överskrides.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 71—73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74.

Lades till handlingarna.

Punkterna 75—79.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 80.

Lades till handlingarna.

Punkterna 81—88.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89.

Lades till handlingarna.

Punkterna 90—118.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 119.

Lades till handlingarna.

Punkterna 120 och 121.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Punkten 122.

Lades till handlingarna.

Punkterna 123—129.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 130.

Lades till handlingarna.

Punkterna 131—137.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 138.

Lades till handlingarna.

Punkterna 139—142.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 143.

Lades till handlingarna.

Punkten 144.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 145.

Lades till handlingarna.

Punkterna 146 och 147.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 148.

Lades till handlingarna.

Punkten 149.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 150—152.

Lades till handlingarna.

Punkten 153.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 154.

Lades till handlingarna.

Punkterna 155—157.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 158.

Lades till handlingarna.

Första kammarens protokoll 1940. Nr 17.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Anslag tiU
nykterhetsing m.

Punkten 159.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 160.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 161 och 162.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 163.

Lades till handlingarna.

Punkterna 164—168.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 169.

Lades till handlingarna.

Punkterna 170—172.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 173.

Lades till handlingarna.

Punkterna 174—178.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 179.

Lades till handlingarna.

Punkterna 180—194.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 195.

Lades till handlingarna.

Punkterna 196 och 197.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 198.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att såsom Bidrag till undervisningsoch
upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande för budgetåret
1940/41 anvisa ett anslag av 224,800 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr J. Bergman m. fl.
(I: 67) och den andra inom andra kammaren av herr A. Olsson i Gävle m. fl.
(II. 118), van hemställts, att riksdagen matte besluta, att bidraget till undervisnings-
och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande,
nu 378,300 kronor och av Kungl. Maj:t föreslaget till 224,800 kronor, skulle
bestämmas till 279,800 kronor för nästkommande budgetår.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Anslag till nykterhetsundervisning m. m. (Forts.)

Utskottet hade i deli nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Majlis förslag och berörda
av herr Bergman m. fl. och herr Olsson i i Gävle m. fl. väckta motioner (I: 67
och 11:118) såsom Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande för budgetåret 1940/41 anvisa ett anslag av
239,800 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Oscar Olsson, Ström
i Lidköping, Bergman, Eriksson i Stockholm, Danielsson och Andersson i Södergård
ansett, att utskottets yttrande bort i angivna delar hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl. Majlis förslag och de av herr Bergman
m. fl. och herr Olsson i Gävle m. fl. väckta motionerna (I: 67 och II: 118)
såsom Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande för budgetåret 1940/41 anvisa ett anslag av 249,800 kronor.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Detta anslag tillhör dem, som äro

mest nedskurna i huvudtiteln. Anslaget till undervisnings- och upplysningsverksamhet
för nykterhetens främjande har av departementschefen föreslagits nedprutat
med 153,500 kronor från 378,300. Nykter hets folket förstår synnerligen
val nödvändigheten av stora inbesparingar också på detta anslag, och så
långt jag känner stämningen bland nykterhets folket, är det departementschefen
tacksamt för åtskilligt av vad han har sagt och gjort i fråga om detta
anslag vid dess framläggande. Så t. ex. uppskattas nog runt örn bland nykterhetsfolket
synnerligen mycket, att den del av anslaget, som går till instruktörer
för nykter hetsupplysning, har fått bibehållas helt obeskuren. Nykterhetsfolket
har inte, hur smärtsamt det än känts för nykterhetsfolket att ta
del av den beskärningen, opponerat sig emot att anslaget till föreläsningar
sänkts med 80,000 kronor från 140,000 kronor, således med mer än hälften.
Nykterhetsfolket har utan knot böjt sig för nödvändigheten att vidtaga besparingar
i största möjliga utsträckning. Men riksdagens nykterhetsgrupper
ha på en punkt funnit, att departementschefen har gått för långt i sin besparingsaktion.
Den kan icke genomföras på den punkten utan att nykterhetsorganisationernas
arbete skulle allvarligt skadas.

Det gäller anslaget till främjandet av olika nykterhetsorganisationers verksamhet.
Dessa nykterhets organisationer äro med undantag av centralförbundet
för nykterhetsundervisning stora folkliga organisationer, helt uppehållna
av de breda massornas till största delen ganska fattiga befolkning. Detta
anslag föresläs nedskuret med ungefär 33 procent. Där ha nykterhetsgrupperna
önskat cn höjning med 55,000 kr., så att åtminstone direkta skadeverkningar
för dessa organisationer inte skulle kunna komma i fråga. Jag vill
ändå fästa kammarens uppmärksamhet på att i dessa tider, då det talas så
mycket om det andliga beredskapsarbetet, då man är så angelägen från alla
håll och_ kanter att se till, att den andliga upprustningen skall något så när
hållas vid makt, då iir det inte mycket uppmuntrande för dessa stora folkliga
organisationer att se sina organisationsanslag, på vilka verksamheten i så
stor utsträckning beror, nedskurna med tredjedelen.

Statsutskottet har också enhälligt ansett, att beskärningen är för stor, men
statsutskottet^ har delat sig, när det bär gällt den höjning, som anses nödvändig
för att sa ringa skadegörelse som möjligt på nykterhetsorganisationernas
arbete skall komma till stånd. Jag .skulle tro, att den delningen av statsutskottet
till mycket stor utsträckning beror på något av vad departementsche -

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Anslag till nykterhet sundervisning m. m. (Forts.)
fen anförde i sitt yttrande, nämligen att statsutskottet gärna ville hålla sig
inom ramen av det budgetförslag, som departementschefen hade framlagt. Örn
den reservation, för vilken jag talar, skulle bifallas av kammaren, så är
det visserligen sant, att denna ram inte hålles absolut —■ det blir ett överstigande
med 4,400 kr. av dessa många miljoner på åttonde huvudtiteln —-men jag kan ändå inte tänka mig, att kammaren bara på grund av jag skulle
närmast vilja säga en rent estetisk synpunkt skulle bortse från det sakliga
bedömandet av frågan.

Om man följer statsutskottet, så skulle den av utskottet föreslagna mindre
böjningen, 15,000 kr., till allra största delen åtgå för ökning av det bidrag
centralförbundet för nykterhetsundervisning får. Motiveringen är lagd på
det sättet, och den motiveringen ha alla i utskottet förenat sig örn. Men det
skulle då bli de särskilda nykterhetsorganisationerna, som lämnades utan någon
förbättring och som finge vidkännas denna nedsättning med 33 procent
av de nu utgående anslagsmedlen. Och där, herr talman, är en sak, som, örn
utskottsförslaget går igenom, kommer att ställa kammaren i en rätt egendomlig
belysning.

Den föregående punkten i utskottsutlåtandet handlar om bidrag till organisationskostnaderna
för arbetarnas bildningsförbund, svenska landsbygdens
studieförbund och tjänstemännens bildningsverksamhet. Dessa anslag har
statsutskottet gått in på att böja från de av departementschefen föreslagna
summorna. Inget av dessa bildningsförbund skulle få vidkännas större nedsättning
av bidraget till organisationskostnaderna än 14 procent. Denna siffra
gäller svenska landsbygdens studieförbund. Arbetarnas bildningsförbund
skulle komma undan med 9 procents nedsättning. Alla i statsutskottet ha
varit eniga om att det inte är klokt av riksdagen att ställa stora svårigheter
i vägen för de frivilliga bildningsförbunden här i landet.

. Under den punkt, vi nu behandla, finns det fyra sådana frivilliga bildningsförbund,
I. O. G. T., Sveriges blåbandsförening, nationaltemplarorden
och nykterhetsorganisationen Verdandi. Deras anslag på denna punkt äro
för alldeles samma ändamål och av alldeles samma natur som i fråga örn de
tre bildningsförbund, som kammaren i förra punkten fattade beslut örn att
lämna bidrag till i den omfattning, som jag nyss bar talat örn. Vad betyder
det således, örn riksdagen tar det lägre bär föreslagna anslaget? Det betyder,
att av de till de samverkande bildningsförbunden anslutna organisationerna
förklaras de fyra nykterhetsorganisationerna mindervärdiga i fråga om sitt
arbete jämfört med de övriga organisationerna, ehuru det är fråga om uppgifter
av alldeles samma slag. Detta anslag avser nämligen inte direkt nykterhetsupplysning,
utan det gäller dessa organisationers allmänna folkbildningsverksamhet,
alitsa en verksamhet av alldeles samma slag som till exempel
inom arbetarnas bildningsförbund. Örn statsutskottets förslag skulle gå
igenom, sa kan jag inte se något annat än att det blir en diskrimination av
nykterbetsorganisationernas bildningsförbund jämfört med de bildningsförbund.
som inte arbeta inom nykterhetsrörelsen. Det är egentligen den saken
som har upprört nykterhetsfolket här i landet, att de skulle ställas på det
sättet i särklass.

o Departementschefen har här försökt en väg att komma fram, som inte är
sa värst lycklig, beroende kanske på, att han inte har så intima eller färska
förbindelser med nykterhetsrörelsen. Han säger: »Påpekas må, att denna
anslagsminskning kan i det närmaste helt kompenseras genom en höjning med
endast omkring 10 procent av organisationernas inkomster av medlemsavgifter
och övriga inkomster.» Den saken gäller precis lika mycket för alla bildningsförbund,
även för dem, som inte stå inom nykterhetsrörelsen, så det är tycker

Onsdagen den 13 mars 1940 f. ni.

Nr 17.

Anslay till nyläerhetsundervisning m. m. (Forts.)
jag, inte precis så kvickt att komma med en sådan utväg i detta sammanhang.
Men sedan är det en sak till: nykterhetsorganisationernas bildningsarbete i
motsats till A. B. F:s utföres till allra största delen på ren landsbygd, liksom
fallet är med svenska landsbygdens studieförbund, och ett förslag att höja de
frivilliga medlemsavgifterna för bondeungdom, för tjänarna o. s. v., skulle
ingen rekommendera, som känner ordentligt till den verksamheten. Dessa unga
människor, bondsöner och bonddöttrar utan egna kontanta inkomster, ha svårigheter
nog som det nu är, när det gäller att betala de avgifter, som gå in till
föreningarna. Det är svårt nog för dem att be örn pengar till de avgifterna,
vilket de ofta måste göra. Därför torde det just i fråga örn nykterhetsorganisationerna
vara ännu mindre lämpligt än när det gäller de andra organisationerna
att föreslå en sådan utväg.

Den tabell, som uppställts i ecklesiastikdepartementet och som bland annat
visar, hur stora medlemsavgifterna äro för dessa organisationer, är också
missvisande i det hänseendet, att den endast upptar de summor, som gå
direkt till centralorganisationen, ty annars skulle man komma upp till oerhört
mycket större summor, uppe i miljonkronorsgränsen. Från den felaktiga utgångspunkt,
som departementschefen har tagit när han räknar med medlemsavgifterna,
skulle detta naturligtvis kunna se ut som ett ytterligare stöd för
hans ståndpunkt. Det är emellertid, som jag har visat, inget stöd alls folden
ståndpunkten.

Örn riksdagen följer reservanterna, som föreslå höjning av anslaget med

25,000 kr. i stället för med 15,000, så åstadkommes ett tillräckligt utrymme,
varigenom riksdagen inte skulle behöva sätta nykterhetsorganisationerna i särklass
beträffande deras allmänna folkbildningsarbete.

Nu är jag medveten örn att det för närvarande kan vara svårt att få kammaren
att följa dessa annars helt naturliga synpunkter, och att man måste
vara beredd på att kammaren, trots den stämning, som kammarens beslut
kommer att väcka bland nykterhetsfolket, följer statsutskottet. Därför skulle
jag vilja rikta en vädjan till statsrådet, att han i så fall måtte använda den
utväg, som han själv har antytt och som understrukits av utskottet, då utskottet
ger Kungl. Maj :t rätten att »under iakttagande jämväl av vad utskottet
här ovan anfört fördela det till förfogande stående beloppet så, att minsta
möjliga olägenhet uppstår för de särskilda nykterhetsorganisationerna». Jag
skulle just i det sammanhanget vilja be departementschefen att försöka ta
den hänsynen i fråga om de nykterhetsorganisationer, som lia en studieverksamhet
av alldeles samma karaktär som arbetarnas bildningsförbund, svenska
landsbygdens studieförbund och tjänstemännens bildningsverksamhet, att han
ser till att nedprut.ningen på just dessa organisationers studieanslag inte blir
alltför grotesk i jämförelse med nedprutningen för de studieförbund, jag nu
har nämnt. Den svårigheten blir naturligtvis betydligt mindre för departementschefen,
örn kammaren tar den av mig m. fl. avgivna reservationen i stället,
för utskottsförslaget.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den viel punkten av mig
ni. fl. fogade reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! De av kammarens ledamöter, som ha granskat
statsutskottets behandling av denna huvudtitel post för post, ha inte kunnat
undgå att lägga märke lill den starka behärskning, som utskottet därvid halvisa!,
. Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet framhöll nyss,
att utskottet på en punkt hade tillåtit sig att gå utöver Kungl. Maj :ts förslagmen
därmed i själva verket endast fullföljt Kungl. Maj:ts intentioner i förevarande
fall. Det är mera att betrakta som ett undantagsfall. På en eller an -

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Anslag lill nykterhetsundervisning tn. m. (Forts.)
nan punkt har utskottet höjt de av Kungl. Majit föreslagna anslagen, i andra
fall har utskottet däremot beskurit dessa, och jag kommer att vid ett par följande
punkter framhålla, varför jag inte anser alla dessa ytterligare beskärningar
vara motiverade.

Men av alla de fall, där utskottet har höjt de av Kungl. Majit föreslagna anslagen,
finns det inte något, där den föreslagna höjningen uppgår till en så
pass stor summa som i den nu föredragna punkten. Som herrarna se, belöper
sig höjningen här till 15,000 kr. Men herr Osear Olsson och hans medreservanter
anse, att detta inte är på långt när nog, utan de vilja ha anslaget höjt med
ytterligare 10,000 kronor. Det är sant, att den beskärning, som har företagits
av de här sammanlagda anslagen, är ganska betydande, men om man ser till
exempel på den behandling, som anslagen till populärvetenskapliga föreläsningar
ha underkastats, så är den procentuella beskärningen där ännu kraftigare.
Man kan därför inte säga, att den beskärning, som här Ilar ägt rum.
står i någon fullständig särklass inom huvudtiteln. I vilket fall som helst har
statsutskottet velat visa sitt positiva intresse för de ändamål, som detta anslag
avser, och gjort detta genom att tillstyrka en större höjning än på någon annan
punkt.

Men samtidigt har utskottet, som herr Oscar Olsson själv framhöll och som
statsrådet tidigare framhållit, strävat efter att vid den dels genom höjningar
och dels genom beskärningar av anslagsbeloppen företagna omarbetning av
huvudtiteln hålla sig inom den sammanlagda kostnadsram, som huvudtiteln
företer i propositionen. Herr Oscar Olsson nämnde, att om man bifaller hans
reservation, så överstiger man denna ram med mellan 4,000 och 5,000 kr. Det
kail ju sägas, att detta inte är något särskilt stort belopp, men å andra sidan
är själva den nämnda principen en ganska god princip att följa. Detta är ett
av huvudskälen till att utskottet har föreslagit just denna summa på 15.000 kr.

Herr Oscar Olsson jämförde utskottets behandling av de här ifrågavarande
organisationerna och deras bildningsarbete med behandlingen av A. B. F..
svenska landsbygdens studieförbund och tjänstemännens bildningsverksamhet.
som i en föregående punkt lia fått sina anslag något höjda. Men om man ser
efter, så skall man finna, att totalsumman för den förhöjning som Ilar beviljats
dessa anslag är vida blygsammare än den höjning statsutskottet föreslår beträffande
nykterhetsorganisationerna. Ku kan man naturligtvis säga, att medlemsantalet
här är mycket betydande, men jag vill i alla fall framhålla, att
den sammanlagda anslagshöjningen till de tre bildningsorganisationerna under
förra punkten icke är större än 3,500 kr., vilket ju är blygsamt jämfört med
den här föreslagna höjningen av 15,000 kr.

Jag har också frågat mig, och jag har ställt denna fråga även under utskottsbehandlingen,
om det kunde anses vara alldeles riktigt att, medan övriga
nykterhetsändamål, som det här är fråga örn, skulle få vidkännas en nedprutning
av anslagen med cirka en tredjedel, i likhet med reservanterna vilja
förbehålla åt I. O. G. T. och tre andra organisationer en vida skonsammare
prutning med endast en tiondel. Detta motiverar herr Oscar Olsson genom
paralleller med bildningsverksamlieten, och det ligger kanske någonting i det.
Men det har å andra sidan väckt både min och andras förvåning, att man på
detta sätt vill bereda en så betydligt förmånligare ställning åt just dessa organisationer.

Huru stor del av de 15.000 kronorna som kommer att gå till den ena eller
den andra av de här antecknade organisationerna, ha vi inte yttrat, oss örn; det
får bli Kungl. Maj :ts uppgift att bestämma. Men vi lia tydligt och klart sagt
ifrån, att det är centralförbundet som vi framför allt ha varit intresserade för
att hjälpa. Det är så mycket mera skäl att göra det, som förbundet är beroende

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Anslag till nykterhetsundervisning m. m. (Forts.)
av statens hjälp för sin verksamhet på ett helt annat sätt än de nyss nämnda
organisationerna.

Jag skall inte upptaga kammarens tid med något längre anförande än det
jag nu har hållit. Jag tror att kammarens ledamöter skola finna, att utskottet
har visat ett välvilligt och positivt intresse för de här ifrågavarande ändamålen
genom den anslagshöjning det har föreslagit. Utskottet har som sagt begränsat
sig på sätt som här har skett i främsta rummet av det aktningsvärda
skälet, att man velat hålla slutsumman inom huvudtitelns ursprungliga ram.

Det är med betonande av dessa huvudsynpunkter, herr talman, som jag tillåter
mig att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergman: Herr talman, mina herrar! Det var med stort intresse

som jag lyssnade till den siste ärade talaren, bland annat därför att han här
i kammaren representerar ett län, som kanske mer än något annat, örn jag
undantar ett av länen uppe i Norrland, Västerbottens län, är genomträngt av
intresse för nykterhetsrörelsen. Det är just Jönköpings län och Västerbottens
län, som lia dokumenterat sig såsom allra mest intresserade för kraftiga åtgärder
till nykterhetssakens främjande. Jag känner mig därför fullkomligt
övertygad örn att den allmänna opinionen inom det län, som den siste ärade
talaren representerar, ingalunda känner sig tillfredsställd med det slut, vartill
han kommit i dag.

Det förhåller sig absolut inte så, att vi nykterhetsvänner framställa några
som helst obilliga anspråk på staten. Det är nämligen så, att när Kungl. Haj :t
i år har föreslagit en nedsättning av det hittills utgående anslaget till nykterhetsändamål
med ungefär 150,000 kr., så lia vi gått med på det mesta av
detta. Endast när det har varit fråga örn ett par alldeles särskilt viktiga
punkter, där själva nerven i verksamheten har bringats i fara och där den
framför allt viktiga verksamheten bland de unga bär kommit att lida, lia vi
reagerat. Men även där ha vi gjort de allra mest blygsamma framställningar
i avseende på anslagens höjning, något som med rätta har erkänts av pressen.
Men dessutom lia vi inom utskottet ytterligare inskränkt våra yrkanden._ Det
iir nu endast fråga örn en ökning med 25,000 kr. av de i statsverkspropositionen
gjorda äskandena, vilket innebär, att vi äro med örn en total minskning av de
förutvarande nykterhetsanslagen med mer än 125.000 kr.

Denna minskning går ut över föreläsningsanslaget. Där inbesparas inte
mindre än 80,000 kr. Vidare drar man in de två större årliga kurserna för
lärare och för studie- och ungdomsledare. Till den ena av dessa kurser har
förut anslagits mellan 7,000 och 8,000 kr. och till den andra 11,000 kr. Allt
detta slopas nu, och vi lia inte gjort någon invändning däremot. Vi förstå, att
i tider som de nuvarande, då nedskärningen av de mångå olika anslagen även
på kulturbudgeten av statsfinansiella skäl måst vara mycket stor, även mycket
viktiga krav också i här förevarande avseende måste åsidosättas.

Men nedskärningen får ej gå alldeles för långt, och på den nu förevarande
punkten förefaller det, om jag inte misstar mig, som örn nedskärningen blivit
nära nog kraftigare än på någon annan punkt.

Jag ber att få erinra örn, att detta anslag just i nuvarande situation har en
starkare motivering än många andra utan beskärning eller med ringare sådan
beviljade anslag. Det är ett anspråkslöst bidrag från det allmännas sida
till dan kolossala, mångdubbelt större uppoffring, som småfolket år efter år
underkastar sig — det är nämligen i största utsträckning småfolket, som rekryterar
nykterhetsrörelsen. Dess uppoffringar för denna i sanning fosterländska
folkvälfärdsangelägenhet uppgå till miljoner kronor varje år, såsom framgår
av riksdagens nykterhetsgruppers gemensamma motion i saken.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Anslag till nykterhetsundervisning m. m. (Forts.)

Kom framför allt i håg att främjandet av nykterhetsrörelsen i vårt land är
en försvarsverksamhet i alldeles bokstavlig mening, det är någonting, som
bidrar till att stärka vårt folks värnkraft, dess fysiska och andliga spänstighet.
Och det är nu mer än någonsin påkallat. Den folkbragd, som denna rörelse
har utfört under mer än hundra år i vårt land, har haft en utomordentligt
mångskiftande och betydelsefull verkan, som jag här icke behöver utförligare
dröja vid. Det är dock en sak, som jag särskilt vill betona. Nykterhetsrörelsens
betydelse ligger inte blott i att oräkneliga sådana människor, som
fallit för alkoholfrestelserna, ha omhändertagits, utan en ännu större verkan
ligger säkerligen däri, att tusen och åter tusen unga genom denna rörelse ha
bevarats från att någonsin komma in på dryckessedernas väg. Vad nykterhetsrörelsen
därigenom tillfört nationen av ökad vakenhet och företagsamhet,
av förbättrade utvecklingsmöjligheter, det låter sig icke i siffror exakt beräkna.
Men det är säkerligen någonting mycket stort, även örn det kanske
inte är för var och en omedelbart iögonenfallande. På detta område visar det
allmänna omdömet ofta en viss kortsynthet. Men så mycket är fullkomligt
säkert, att genom nykterhetsrörelsen en ökad fond av duglighet och effektivitet
tillförts landet, och en stor del av de senaste decenniernas starka uppsving,
som nu ställer Sverige på en hedersplats i de framåtgående nationernas led,
är att tillskriva denna rörelses kraftiga uppryckning av folket — naturligtvis
har den icke ensam förtjänsten härav, men den har haft en mycket stor del däri.

Vi ha under de senaste månaderna med största beundran följt vårt grannland
Finlands heroiska kamp, som ställer i skuggan de flesta småfolks hjältemodiga
strider mot en övermakt i den gångna historien. Dess minne kommer
att evigt leva. Det kan då vara intressant att veta, att det folk som visat denna
storartade förmåga av uthållighet, spänstighet och värnkraft är det som
individuellt har den minsta alkoholkonsumtionen per individ räknat bland folken
i Europa. Det är också det folk, där nykterhetsrörelsen kanske varit intensivast
verksam under senare tider. Sådant måste tillmätas betydelse. Jag
har anledning upprepa ett ord från tiden omedelbart före det stora världskrigets
utbrott:

»Det drar upp till storm i tiden,
efter hundraåra friden
nalkas orons dar.

Ingen bacchisk orgieskara,
blott en släkt med ögon klara
möter tidevarvets fara
klok och stark och snar.»

Finland visar ett slående exempel på sanningen av dessa ord.

Det är i jämförelse med andra försvarsanslag ett ofantligt litet bidrag, som
det nu är fråga örn, men det är alltid något och det förstärker i sin mån folkets
värnkraft. Och en riksdag, som framför allt fått uppgiften att förstärka
folkets värnkraft och försvarsmöjligheter, bör icke försumma denna möjlighet
att stärka folkkraften. Vi få nog behov i de månader, som komma, av de
klara och obeslöjade ögon och de starka nerver, som nykterhetsrörelsen bidrager
att skapa bland vårt folk.

Jag ber att med hänvisning till det sagda få rekommendera reservanternas
förslag. Det innebär en blygsam ökning, men den går i alla fall i rätt riktning.
Och det vore beklagligt örn man skulle underkänna betydelsen av Sveriges
äldsta och för dess inre försvarskraft så verksamma folkrörelse genom att
avslå denna blygsamma framställning.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Anslag till nykterhetsundervisning m. m. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
198, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergman begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 40.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Piunkterna 199—207.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 208.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Understöd för utgivande av
tidskrifter, lärda verk och läroböcker för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag
av 160,000 kronor. Berörda förslag innebar en anslagsminskning
med 30,000 kronor.

Anslag till
•utgivande av
tidskrifter
m. m.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten anfört:

»Utskottet anser förevarande anslag kunna utan större olägenhet nedsättas
med ytterligare 5,000 kronor utöver den anslagsminskning Kungl. Maj:t föreslagit.
Anslaget bör vid sådant förhållande för nästa budgetår uppföras med
ett belopp av 155,000 kronor. Utskottet hemställer förty, att riksdagen må till
Understöd för utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker för budgetåret
1940/41 anvisa ett reservationsanslag av 155,000 kronor.»

Reservation hade anmälts av herrar Nilsson i Landeryd, Pauli, Andrén,
Holmdahl och Wallentheim, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Anslag till utgivande av tidskrifter m. m. (Forts.)

Herr Pauli: Herr talman! Vi hörde alla hur herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet för en stund sedan förklarade, att det inte var
något nöje för honom att framlägga en proposition rörande årets åttonde
huvudtitel, som var till den grad präglad av nödvändigheten att skära ned
både beträffande, folkbildningsanslag och vetenskapliga anslag. Jag ber att
få förklara, att jag väl förstår den betryckta stämning, som talade ur detta
herr statsrådets anförande, och jag skulle till denna punkt vilja knyta en
kort reflexion angående det rationella över huvud taget i en sparsamhet, som
i en kristid alltför hart beskär just sådana anslag som det här är fråga örn.

För den som sitter och räknar pengar i finansdepartementet eller i något
annat statens verk tar sig förmodligen den ena pengen ut precis likadan som
den andra, det ena hundratusentalet och den ena miljonen är lika god som
den andra. Men i själva verket förhåller det sig inte på det sättet. Om
man skär bort hundra tusen eller en miljon på ett för kulturlivet viktigt område,
så är det inte alls säkert, att man i det långa loppet hembär den reella
besparing, som man tror sig göra, örn man samtidigt åstadkommer en lädering
av landets kulturliv, som inte kan mätas direkt i pengar.

Det är därför som man har alla skäl att ägna besparingarna, när det gäller
kulturändamålen, en alldeles särskild uppmärksamhet och att gå fram med
urskillning och varsamhet. För min del kan jag inte fördölja, att jag funnit
redan de beskärningar, som regeringen ansett sig böra göra på detta område, i
många, fall alltför långtgående med hänsyn till de ändamål som drabbas.
Men vi ha under den nuvarande tidens tryck i regel inte velat resa något
motstånd mot dessa beskärningar, fastän man naturligtvis inser att sådana
saker som t. ex. de vetenskapliga bibliotekens bokinköp hör till dem, där
det verkligen hamnar sig att minska beloppen och därigenom åstadkomma
luckor, som kanske aldrig komma att fyllas, i fråga örn landets vetenskapliga
och allmänt kulturella arsenal. Däremot ha jag och några andra reservanter
tillåtit oss att på denna och en annan punkt anteckna en protest mot utskottets.
tilltag att gå ännu längre än Kungl. Majit och att göra detta på en
synnerligen mager och föga saklig motivering.

Det anslag, som det just här är fråga örn, är det som utgör understöd för
utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker, och det är framför allt
våra vetenskapliga tidskrifter saken gäller. Detta anslag har Kungl. Majit
redan föreslagit minskat med 30,000 kronor ned till 160,000 kronor. Genomgår
man . listan över de tidskrifter och verk, som ha fått understöd ur detta
anslag, finner man att man kanske i det stora hela kan i nuvarande läge försvara
även en sådan beskärning, fastän jag är säker på att den kommer att
bli ytterst^ kännbar för åtskilliga tidskrifters verksamhetsmöjligheter. Men
örn man går utöver denna regeringens kraftiga nedprutning med 30,000 kronor,
så bör man lia något sakligt skäl att komma med för att påvisa, att
man utan större skada kan ytterligare öka beskärningen. Vad säger emellertid
utskottet? Jo, »utskottet anser förevarande anslag kunna utan större
olägenhet nedsättas nied ytterligare 5,000 kronor utöver den anslagsminskning
Kungl. Majit föreslagit». Det är hela den sakliga motiveringen: vi tycka
att det inte blir någon större olägenhet, och därför blir det heller inte någon
större olägenhet! Det är dock stor skillnad på en nedprutning, som företas
i .departementet efter vederbörande myndigheters hörande och efter en prövning
^i detalj, och en som på detta sätt sker med ett penndrag i ett utskott.
En sådan besparing kan inte sakligt försvaras, och den har inte heller den
stats finansiella betydelse, att det varit något tvingande skäl för utskottet
att göra den.

Med hänsyn alltså till att det ändamål, som det här gäller, är ett viktigt

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Anslag till utgivande av tidskrifter m. m. (Forts.)
kulturändamål, ett sådant, som kanske inte så lätt faller dem i ögonen, som
inte själva syssla med detta slags författarskap, och med hänsyn till att
den ytterligare besparing, som utskottet här föreslår, inte är sakligt motiverad
och inte ur stats finansiell synpunkt kan spela någon roll. ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den av mig och några andra utskotts medlemmar
vid denna punkt av utlåtandet fogade reservationen, eller med andra ord till
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Vad som sakligt kan försvaras är ofta
en omdömesfråga. Att det är viktiga kulturella ändamål, som vi här talat
örn i flera olika punkter, har den föregående talaren alldeles rätt i. Att en
sådan sak som denna är av den arten, att den inte är iögonenfallande och
inte av dem, som inte syssla med dessa ting, rätt kan uppskattas, det kan han
också ha rätt i. Jag skulle ha kunnat göra samma anmärkning beträffande
den föregående anslagsfråga, örn vilken det här stod debatt, nämligen att
den inte föll honom i ögonen på grund av hans obetydliga sysslande med den
folkrörelse, som det då gällde.

Påståendet att statsutskottet här sakligt sett skulle sakna varje skäl att
komma med ytterligare beskärningsförslag tror jag inte behöver imponera
alltför mycket. Ty vi ha samma saklighet att stå på som herr Pauli själv
när han talar örn att han sett igenom listan på de lärda verk det här gäller.
Het är ju mycket möjligt, att han är en mer kompetent bedömare än de flesta
av oss andra i detta fall, men en beskyllning mot statsutskottet för att vi inte
skulle ha tagit reda på vad saken gällde eller inte försökt att sätta oss in i
den tror jag inte är nödvändig att taga upp till besvarande. Jag står visst
inte fanatiskt på statsutskottets ståndpunkt i denna fråga. Jag hyser också
en ömhet för vetenskapliga tidskrifter. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att då det för ett par år sedan var tal om rationalisering av de vetenskapliga
tidskrifterna, stod jag på den ståndpunkten, efter att noggrant ha gått
igenom hela listan, att någon verklig rationalisering inte var genomförd, utan
att åtskilliga tidskrifter mycket väl skulle kunna gå tillsammans, om inte
representanterna för närliggande ämnesområden hade varit så angelägna örn
att lia var sin tidskrift. På grund av den erfarenheten har jag måhända
varit mer benägen än många av statsutskottets övriga medlemmar av majoriteten
att anse, att en besparing på ytterligare 5,000 kronor kunde göras. Jag
vill emellertid inte på något sätt framkasta några beskyllningar för mindre
saklighet i detta hänseende, när jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Värdi begärde votering, i anledning varav uppsadtes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
208, röstar

J a:

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, bifalles Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Anslag till utgivande av tidskrifter m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av kerr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pauli begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 86.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Anslag lill
understöd åt
skönlitterära
författare -

Punkten 209.

I denna punkt hade utskottet, i enlighet med Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag, hemställt, att riksdagen måtte till Understöd åt inhemska skönlitterära
författare av utmärkt förtjänst för budgetåret 1940/41 anvisa ett
anslag av 16,000 kronor.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det är inte många ord jag tänker

offra på denna fråga, men jag kan inte låta punkten gå förbi utan att alls
någon uppmärksamhet ägnas den. Det är endast ett par år sedan riksdagen
uttalade, och såvitt jag förstår tämligen enhälligt, att de skönlitterära författarna
av utmärkt förtjänst voro illa behandlade här i Sverige i fråga örn
understöd och anslag jämfört med i de övriga nordiska länderna. Detta anslag
har i propositionen rönt en synnerligen skarp beskärning, och det har inte
funnits någon i kammaren, som ansett sig böra väcka någon motion på denna
punkt. Men det torde ändå böra sägas ifrån, att sänkandet av detta anslag
med 14,000 kronor till 16,000 kronor är av den arten, att det borde tagas under
övervägande av Kungl. Maj:t, huruvida inte denna sänkning kan göras
så tillfällig, att den begränsas till detta år. Kungl. Maj.-t har i ett mycket
närbesläktat fall visat sig djärv nog att intaga en annan ställning. Det var
i det ärende, som beröres i den nyss bifallna punkten 19 i det föreliggande utskottsutlåtandet,
där Kungl. Maj:t säger bestämt ifrån i propositionen — det
är inte avtryckt i utskottsutlåtandet — att när det gäller inköp till Nationalmuseum
av svenska konstnärers verk bör ingen sänkning ske, utan det bör
bibehållas vid den anslagssumma som förut finns, nämligen 21,000 kronor.
Jag tycker detta är riktigt. Men jag kan inte inse, att de skönlitterära författare
av särskild förtjänst, som Sverige har, representera ett mindre kulturvärde
än våra svenska konstnärer.

Det är därför, herr talman, som jag dristar mig att rikta en vädjan till departementschefen
att försöka göra begränsningen i fråga örn statsunderstödet
åt de skönlitterära författarna så kortvarig som möjligt och helst inte långvarigare
än det budgetår det här är fråga om. Jag har för övrigt, herr talman,
intet yrkande.

Herr Bergman: Herr talman! Jag ber att med avseende på denna punkt
få anmäla, att jag för min del gjorde ett försök inom utskottet att få denna
anslagspost något höjd. Emellertid var det av tekniska skäl inte möjligt, då
försöket inte^vann någon anslutning inom utskottet. Det förelåg ingen motion,
och under sådana förhallanden fanns det ingen möjlighet att genomdriva en
höjning, försavitt ej utskottet kunde förmås att begagna sin initiativrätt,

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Anslag till understöd åt skönlitterära författare. (Forts.)
vilket hade förutsatt allmän anslutning. Jag har emellertid velat nämna,
att ett försök dock gjordes. Jag hoppas att en höjning må kunna komma till
stånd följande år.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 210—214.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 215. Anslag till

. . . bearbetningar

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att såsom Bidrag till bearbetning material från
av visst material från filosofie doktorn Sven Hedins expeditioner i det inre Sven Hedins
Asien år 1927—34 för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag av expeditioner.

40,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte såsom Bidrag till bearbetning av visst material från filosofie
doktorn Sven Hedins expeditioner i det inre Asien åren 1927—34 för
budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag av 36,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Johansson i Fredrikslund, Nilsson i
Landeryd, Andersson i Fältenborg, Pauli, Andrén, Holmdahl och Wallentheim,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort i angivna delar erhålla den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte såsom Bidrag till bearbetning av visst material från filosofie doktorn
Sven Hedins expeditioner i det inre Asien åren 1927—34 för budgetåret 1940/
41 anvisa ett reservationsanslag av 40,000 kronor.

Herr Pauli: Herr talman! Jag tillåter mig att komma igen i ett ärende,
som i viss mån liknar det jag nyss talade om — därutinnan nämligen, att regeringen
på denna punkt redan har företagit en begränsning av anslaget, men att
utskottet gått längre i sitt nit och prutat ytterligare 4,000 kronor.

Nu är det emellertid så, att man överhuvud taget bör bedöma prutningar på
just förevarande punkt ur en alldeles särskild synvinkel. Situationen är nämligen
den, som herrarna veta, att riksdagen år 1936 beslöt att med 300,000 kronor
bidraga till det belopp, inalles 600,000 kronor, som beräknades åtgå för
att bekosta bearbetningen av den stora Hedinska Asienexpeditionens vetenskapliga
material. Hetta totala belopp av statsmedel, 300,000 kronor, skulle
fördelas på sex år. Riksdagen har alltså i själva verket redan anslagit dessa
pengar, och det är endast fråga om på hur lång tid de sedan skola delas ut.
I den mån vi pruta på det belopp, som belöper sig på varje särskilt år, företaga
vi således inte någon verklig besparing, utan vi endast uppskjuta utbetalandet
av en summa, som vi redan förbundit oss att betala. Hå kan man
verkligen fråga sig, i synnerhet när man rör sig med summor av så föga imponerande
storleksordning, huruvida det är någon egentlig mening i den sortens
sparsamhet.

När man nu ytterligare prutat på anslaget till det Hedinska materialets bearbetning,
så har visserligen utskottet med en viss rätt kunnat framhålla, att
det som här föreslås till uppskov är tryckningen av färdigställda publikationer.
Vi medge från reservanternas sida, att naturligtvis kan just den saken i
jämförelse med det övriga arbetet relativt lättare uppskjutas. Men det kommer
att medföra, att hela den planerade publikationen av det stora geologiska

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Anslag till bearbetning av material från Sven Hedins expeditioner. (Forts.)
arbete, det bär gäller, kommer att skjutas fram till en oviss framtid. Å andra
sidan skall jag inte dölja, att när man bär sagt A i fråga örn denna publikations
tryckning, så får man lov att säga B ett följande år och ge pengar till den
fortsatta tryckningen. Men jag upprepar, att detta är ingenting annat än vad
riksdagen redan bär förpliktat sig att göra. Örn några tusen kronor falla på
det ena budgetåret eller på det andra, kan inte anses vara av någon större
statsfinansiell betydelse, medan däremot en viss honnett ambition bör förplikta
riksdagen att visa, att när det gäller en sak av denna omfattning, så håller den
också sitt ord och står vid vad den har lovat.

Det. är därför, herr talman, som jag ber att få hemställa örn bifall till reservationen,
d. v. s. till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! När det gäller denna punkt, tror jag

att riksdagen utan någon tvekan kan ansluta sig till statsutskottets förslag.
Statsutskottet har velat ordna saken så, att organisationen för detta vetenskapliga
verk lämnas helt obeskuren. Det är inte en enda person, som kommer
att avskäras från sina inkomster och från sitt arbete genom det förslag,
som statsutskottet här framlägger. Herr Pauli har redan framlagt hur
saken ligger till genom att påvisa, att alla de verk, vilkas tryckning påbörjats,
skola göras färdiga. Tryckningen skall avslutas för alla dessa verk. De

4.000 kronor, örn vilka striden nu står, gälla ett färdigställt manuskript, som
skulle lämnas till tryckning, och örn detta manuskript lämnas till tryckning
är riksdagen nästa år bunden för en betydligt större summa för fortsättandet
av tryckningen, örn riksdagen nästa år ställer sig på samma, ståndpunkt som
i år. Risken, som herr Pauli talat örn, är att publicerandet av detta vetenskapliga
arbete skulle bli fördröjt. Hur många år har man då här beräknat?
Jo, man hade beräknat sex år, och hela. summan utgjorde 300,000 kronor. Till arbetet
har riksdagen lämnat 190,000 kronor, och med de 36,000 kronor, som statsutskottet
föreslår i år, skulle det blir 226,000 kronor. Det återstår alltså

74.000 kronor. Det kan nog aldrig vara ens herr Paulis mening, att allt detta
skulle anslås nästa år. Om sålunda tiderna bli något så när som de böra, så
blir det intet fördröjande av arbetet, ty på mindre än två år kan man inte
tänka sig att arbetet skall kunna färdigställas. Och på två år kan det färdigställas
även om riksdagen i år ger endast 36,000 kronor.

Men, herr talman, det kan ju också tänkas, att vårt folk nästa år befinner
sig i en sådan ställning, att riksdagen inte kan ge alls någonting till ett sådant
ändamål som detta. När man på denna huvudtitel, vilket herr Pauli själv så
djupt beklagat, har måst göra inskränkningar inte bara där inskränkningar
kunnat göras utan större skadeverkningar, men också där inskränkningar måste
medföra skadeverkningar, då tycker jag, herr talman, att det skulle vara rätt
underligt örn man på denna punkt, där ingen annan skadeverkning kan framhävas
än ett eventuellt uppskov, skulle gå frikostigare fram än på andra
punkter. Jag anser, att det står i god överensstämmelse med riksdagens behandling
av denna huvudtitel hittills, örn riksdagen även här följer statsutskottets
förslag, till vilket jag ber att få yrka bifall.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Anslag till bearbetning av material från Sven Hedins expeditioner. (Forts.)

Herr Pauli begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
215, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Punkten 216.

Lades till handlingarna.

Punkterna 217—231.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 232.

Lades till handlingarna.

Punkterna 233—235.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kapitalinvestering
för vattenledning vid tekniska högskolan och statens väginstitut
m. m.;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kapitalinvestering
för anskaffning av vägmaskiner m. m.;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
fjärde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga; nr

55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldandet av vissa
haverikostnader m. m.; och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för vicekorpralen
S. H. Hansson m. fl. från ersättningsskyldighet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning örn anslag till om- och tillbyggnad av marinens köttcentral i
Karlskrona jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 2 angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1939/40 hade Kungl. Majit under fjärde huvudtiteln föreslagit

Anslag till
ombyggnad a o
marinens köttcentral
i
Karlskrona
m. m.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. in.

Anslag till ombyggnad av marinens köttcentral i Karlskrona m. m. (Forts.)
riksdagen att till om- och tillbyggnad av marinens köttcentral i Karlskrona
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag
av 32,500 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr A. Mannerskantz
m. fl. (nr 56) och den andra inom andra kammaren av herr S. B. Norup m. fl.
(nr_75), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta avslag på det i Kungl.
Maj:ts proposition nr 2 för innevarande budgetårs tilläggsstat under E Sjöförsvaret,
41 a för örn- och tillbyggnad av marinens köttcentral i Karlskrona
begärda reservationsanslaget av 32,500 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 56 och II: 75, till Örn- och tillbyggnad av marinens köttcentral
i Karlskrona å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40
under fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 32,500 kronor.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I detta ärende har det väckts mo tioner,

som gå ut på att man skulle kunna spara in det äskade anslaget för
ombyggnad av marinens köttcentral i Karlskrona. Motivet för dessa motioner
är, att det numera finns möjligheter att kunna kontinuerligt erhålla charkuterivaror
av fullgod beskaffenhet genom de företag, som finnas i charkuteribranschen
— sådana finnas även i Karlskrona. Jag tror att man skulle kunna
spara in icke blott dessa kostnader utan även en del av driftkostnaderna, ty
statens organ torde icke ha möjlighet att där på Stumholmen driva tillverkning
av charkuterivaror bättre än den enskilda näringsverksamheten kan göra.

Jag tillåter mig därför att hemställa örn bifall till motionen, d. v. s. avslag
på utskottets hemställan.

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! Första avdelningen i statsutskottet
har haft tillfälle att på platsen för någon tid sedan se hur det är ställt med
byggnaderna, som det här är fråga om. Jag var inte med, men dessa representanter
för utskottet blevo ense örn att det var nödvändigt att bifalla Kungl.
Maj:ts förslag örn detta anslag till reparation av huset och särskilt till förbättring
av de sanitära och hygieniska förhållandena. Detta har varit avgörande
för utskottets ställning. Själva charkuteriverksamheten och affärsverksamheten
torde knappast i detta sammanhang kunna tagas upp till behandling.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz: Jag förstår, att örn man skall bibehålla denna köttcentral,
är det nog nödvändigt att göra arbeten för att förbättra de hygieniska
förhållandena o. s. v., men min mening är, att man skulle nedlägga verksamheten,
och då behöver det ju inte göras någon reparation för charkuteritillverkningens
skull. Det är alltså på den punkten, som vår uppfattning här är
olika.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
skeppsprovningsanstalt;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse av kronan
tillkommande rätt till inmutat område;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beredande av sjukhusvård
i Sverige åt krigsinvalider från Finland m. m.; samt.

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
skyddsrum för vissa museisamlingar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa
delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m., bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd åt
vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.; samt

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

Vad utskottet.i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1940/41 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; samt

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 12 § och 14 § 2 mom. lagen den 9 december 1910 (nr 141,
sid. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering,
m. m.;

nr 8, i anledning av väckt motion om rörligt tillägg till folkpensionerna m. m.;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling av alkoholister
(alkoholistlag);

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av fjärde stycket i övergångsbestämmelserna till lagen den
18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling, m. m.;

Första kammarens protokoll 1940. Nr 17. 5

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppympning;
samt

. nr 12, i anledning av väckt motion angående skyldighet för hyresvärd att i
vissa fall anmäla hyresledighet m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges deltagande i internationella
skogsvårdscentralen i Berlin, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

o Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till Punkten 10.

tätens 8ekun- .

därlånefond -Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Statens sekundärlånefond för
för jord- jordbrukare för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag av 5,000 000
brukare. kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner, nämligen 1:32 av herr
Bengtsson m. fl. samt II: 67 av herr Pettersson i Dahl m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av frågan örn anslag till statens sekundärlånefond
för jordbrukare för budgetåret 1940/41 måtte utöver de i statsverkspropositionen
förordade ändringarna i den för fonden gällande kungörelsen jämväl
i syfte, som angivits i motionerna, besluta örn ändring i 1 § av sagda kungörelse
i överensstämmelse med av lånenämnden framlagt förslag.

Berörda av lånenämnden för sekundär jordbrukskredit framställda förslag
avsåg medgivande av lån mot inteckningssäkerbet i sämjedelad fastighet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört:

»Beträffande det i förevarande motioner framförda förslaget örn belåning
genom sekundärlånefonden av jämväl sämjedelad fastighet finner utskottet
goda skäl tala för att sadan långivning bör kunna medgivas efter särskild prövning
i fall, då en betryggande värdering kan ske av den erbjudna säkerheten.
Det synes därför utskottet önskvärt, att Kungl. Maj :t innan övriga ifrågasatta
författningsändringar vidtagas, på nytt till prövning upptager frågan örn sekundärbelåning
av fastigheter, som här avses.

Då utskottet vidare icke har någon erinran mot vare sig de av departementschefen
tillstyrkta, ändringarna i lånebestämmelserna eller det gjorda anslagsäskandet
för kapitalökning av fonden, hemställer utskottet,

A) att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning, till Statens
sekundärlånefond för jordbrukare för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag
av 5,000,000 kronor;

B) att de likalydande motionerna I: 32 och II: 67 må anses besvarade med
vad utskottet anfört.»

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Anslag till statens sekundärlånefond för jordbrukare. (Forts.)

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Johansson i Björnlunda,
Carl Eriksson, Granath, Anderberg, Hedlund i Häste, Carlström och
Karlsson i Munkedal ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

»Liksom departementschefen kan ej heller utskottet — med hänsyn till risken
av att fullgod säkerhet icke alltid skulle kunna erhållas ■— biträda lånenämndens
av motionärerna förordade förslag örn belåning genom sekundärlånefonden
av jämväl sämjedelad fastighet.

Då utskottet icke har någon erinran mot vare sig de av departementschefen
tillstyrkta ändringarna i lånebestämmelserna eller det gjorda anslagsäskandet
för kapitalökning av fonden, hemställer utskottet,

A) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning, till Statens
sekundärlånefond för jordbrukare för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag
av 5,000,000 kronor;

B) att de likalydande motionerna 1: 32 och II: 67 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.»

Herr Anderberg: Herr talman! I denna punkt har utskottet varit delat.
Vi reservanter gå på samma linje som departementschefen, som har ansett, att
det av lånenämnden framställda förslaget om belåning genom sekundärlånefonden
jämväl av sämjedelade fastigheter icke borde bifallas, då det i sådana
fall icke låg tillräcklig säkerhet bakom. Statskontoret, som också yttrat sig
i ärendet, har ju intagit samma ståndpunkt som reservanterna.

Det är ju inte i så stor utsträckning, som det finns sämjedelade fastigheter,
men det pågår för närvarande en utredning inom fastighetsbildningskommittén
just av frågan, hur man skall kunna ordna fastighetsbildningen på dessa sämjedelade
fastigheter. Att ira medgiva en försämring av säkerheten, då lånen
gå så högt upp som till 75 procent av fastigheternas taxeringsvärde, ha reservanterna
icke ansett riktigt, och vi lia därför yrkat bifall till Kungl. Maj :ts
förslag.

Jag tillåter mig att yrka bifall till den i frågan avgivna reservationen.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Jag kom genom en tågförsening att

inte vara med i utskottet, när denna fråga behandlades, men om jag varit
det, skulle jag ha ställt mig på reservanternas sida.

Detta är inte någon stor fråga utan en ganska liten, men den är dock av
den beskaffenheten, att man får tänka sig för, innan man lånar bort statens
pengar mot. inteckning i en andel i en sämjedelad fastighet. Jag har deltagit
i egnahemslåneverksamheten ända sedan dess början, och vi lia ännu
aldrig lämnat ut egnahemslån i en fastighet som inte varit föremål för laga
skifte. Annars kan det förekomma, att en man får en inteckning i en sådan
fastighetsdel och det uppförs en åbyggnad, som sedan vid skifte inte kommer
på den del som är intecknad. Den värdeminskning som därvid uppkommer
vore kanske inte så farlig, örn det gällde hypoteksföreningarnas primärlån till
högst 55 procent, men här är det fråga om sekundärlån, där man lämnar lån
ända upp till 75 procent, och då är det ännu viktigare att tillse, att man har
fullgod säkerhet. I detta fall tycker jag alltså, att det är klokast att inte
ge sig in på sådana experiment med statens pengar.

Jag vill således, herr talman, förorda, att man följer reservanterna, som i likhet
med Kungl. Majit anse försiktigast att icke bevilja inteckningar i de ifrågavarande
fastigheterna.

Herr Bengtsson: Herr talman! När sekundärlånen kommo till stånd, var
det väl meningen, att jordbrukare, som vore i den ekonomiska ställningen, att

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Anslag till statens sekundärlånefond för jordbrukare. (Forts.)
dels denna hjälp behövdes och dels de kunde göra rätt för sig med det beviljade
lånet, skulle få sina ansökningar prövade. Att belåning av egendom i
sekundärlånenämnden skall stå i särställning i jämförelse med hypoteksföreningar
och sparbanker m. fl. penninginrättningar, kan ej vara till gagn för
rörelsen utan givetvis motsatsen. Sveriges allmänna hypoteksbank, som har en
omslutning av i runt tal en halv miljard kronor, har aldrig haft vare sig förluster
eller besvär nied belånade fastigheter med anledning av att endast sämjedelning
förekommit. Samma uppgifter föreligga från landets sparbanker,
och våra handelsbanker, som väl i regel belåna toppinteekningarna, anse frågan
vara så betydelselös från säkerhetssynpunkt, att det i regel inte ens undersökes,
om belånad egendom har varit föremål för lantmäteriförrättning eller endast
s. k. sämjedelning.

Den som är något insatt i detta spörsmål, då det gäller landsbygden — i
stad och samhällen är det ju helt andra förhållanden — inser utan tvekan, att
ett blivande lantmäteri endast tillrättalägger gränsförhållandena m. ni., och
detta kan väl med allra största lugn överlämnas till vårt lantmäteriväsen; däremot
kan väl inte en enda kvadratmeter jord komma bort eller försvinna. I
detta sammanhang vill jag även erinra örn att sämjedelade fastigheter undantagslöst
avse smärre jordbruk, där risken alltid är minst, och praktiskt taget
ingen, då det gäller belåning till högst 75 % av taxeringsvärdet.

Det är allmänt känt, att våra lantmäteriers grundlighet gör att de taga lång
tid och äro ganska kostsamma, varför det förefaller rätt meningslöst, att man
ej kan få del av sekundärlånen innan dylika förrättningar äro verkställda.
Jordbruksutskottet finner även goda skäl tala för att ifrågavarande långivning
bör kunna medgivas efter särskild prövning i fall, då betryggande värdering
av den erbjudna säkerheten kan ske, och med kännedom örn den stora
försiktighet, som den nuvarande sekundärlånenämnden lägger i dagen vid behandlingen
av sina ärenden, kunna vi vara övertygade örn att det ej kommer
att beviljas något lån av här ifrågavarande slag utan noggrann prövning från
fall till fall.

Rörande den vid ärendet fogade reservationen, så torde den till stor del bero
på att reservanterna deltagit i första avdelningens beslut, som i motsats till utskottets
gått på Kungl. Maj :ts förslag. Sekundärlånenämnden, som redan förra
året insåg nödvändigheten av att tillrättalägga ifrågavarande spörsmål, och
riksgäldsfullmäktige hava även, med ett undantag, förklarat sig ej hava något
att erinra mot förslaget.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Den föregående ärade talaren har sagt
ungefär vad jag tänkt säga, varför jag icke har mycket att tillägga. Men då
jag ändå begärt ordet kanske det vore lämpligt att låta utskottsmajoritetens
synpunkter komma fram här.

Det omvittnades inom utskottet, att dessa sämjedelade fastigheter ofta vore
något osäkrare belåningsobjekt än sådana fastigheter, där lantmäteriförrättning
verkställts. Men det har också omvittnats att det i många fall kan vara
möjligt att bedöma förhållandena i fråga örn de sämjedelade fastigheterna på ett
säkert sätt, och det är för att icke dessa fall skola bli orättvist behandlade i
förhållande till dem, där lantmäteriförrättning är verkställd, som utskottet
önskat att, när man kan bedöma kreditsäkerheten, vederbörande skola kunna få
lån. Det är väl otvivelaktigt så, att mångå, som hava lantmäteridelade fastigheter,
äro mycket sämre låntagare än vissa innehavare av sämjedelade fastigheter,
och den reella risken kan faktiskt vara mycket mindre i ett sådant

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Anslag till statens selcundärlånefond för jordbrukare. (Forts.)
fall. Nu har utskottet formulerat sitt yttrande så, att det skall vara en särskild
bedömning beträffande den juridiska säkerhet som finnes, och med den
ganska restriktiva inställning, som sekundärlånenämnden hittills har intagit,
har utskottet icke trott att det skulle vara någon risk för staten att förlora de
medel som här utlånas. Jag tror, att man genom att följa denna utskottets
rekommendation, skipar rättvisa utan att öka risken. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Det har redan här påpekats, att

det icke är någon stor sak, som nu behandlas, samt att säkerheten prövas av
vederbörande kreditgivare. Men även örn det är riktigt, vad herr Mannerskantz
sade, att det finns lantmäteridelade fastigheter, som äro sämre låntagare än
de sämjedelade fastigheterna, kan man dock inte komma ifrån att ovisshetsmomentet
i fråga om de sämjedelade fastigheterna ändå är stort. Är det fråga
om en sämjedelad fastighet och det är innehavet, som kommer att ligga till
grund för laga skiftet, uppstår naturligtvis inte något men för långivaren.
Men om det är någon annan fördelningsgrund (jämförelsetalet), som tillämpas
vid delningen, kan det ju uppstå t. ex. det förhållandet att för två andelar, som
vid sämjedelningen äro taxerade en till t. ex. 12,000 kronor och den andra till

8,000 dessa vid laga skifte grundat på jämförelsetal efteråt åsättas lika värde
eller 10,000 kronor för varje. Är det då belånat till 75 procent, kommer ju faktiskt
belåningen i det ena fallet att ligga mer än 1,000 kronor över vad som
skulle betingas av fastighetens senare värde. Man får naturligtvis utgå ifrån
att långivarna komma att höras vid skiftet, men jag har dock ansett, att då
det gäller att engagera staten i dessa lån, borde man gå fram på försiktighetens
väg, eller den väg, som statskontoret och andra myndigheter föreslagit.
Å andra sidan är det ju så, som det sagts här, att det finns enskilda banker,
som bevilja dylika lån, och det är klart, att örn riksdagen såsom sista beslutande
instans Auli säga som de enskilda bankerna, att vi ta den där risken, får
riksdagen göra det.

Herr voll Stockenström: Herr talman! Det är ju riktigt, som herr statsrådet
framhållit, att en risk skulle föreligga, örn det här gällde att genom ett
fullkomligt generellt och förbehållslöst medgivande lämna sekundärlån i sådana
här fall. Men det framgick också av herr statsrådets anförande, att förhållandena
kunna vara högst varierande. I vissa fall torde man med så gott
som fullständig säkerhet kunna säga, att det inte föreligger någon risk; i andra
fall däremot kunna risker föreligga. Det beror t. ex. på hur fastigheten är
belägen eller var byggnaderna äro förlagda å densamma o. s. v., och tanken är
nu närmast den, att om efter särskild prövning lånenämnden skulle komma
till den uppfattningen, att det inte vore några risker, skulle det kunna finnas
möjlighet för lånenämnden att bevilja sekundärlån även i sådana fall, där det
gäller sämjedelad fastighet.

Jag vill erinra om att lånenämnden en gång tidigare, nämligen 1937, har
gjort en framställning i samma riktning. Då lånenämnden nu kommer igen
med en sådan framställning, tyder detta på att lånenämnden anser, att det vore
på sin plats att den finge möjlighet att lämna dylika lån. Jag tror att man
kan utgå från att statens centrala lånenämnd är den organisation, som har de
bästa förutsättningarna att kunna pröva, örn risker föreligga eller icke, och då
denna myndighet kommit till den uppfattningen, att det är på sin plats att
sådana lån kunna lämnas, tycker jag, att man inte skall hysa så stora betänkligheter
i detta avseende, så mycket mindre som det erinrats örn att vissa and -

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Anslag till statens sekundärlånefond för jordbrukare. (Forts.)
ra lånegivande institut icke draga sig för att lämna dylika lån. Vad utskottsmajoriteten
här enats om är endast att tillstyrka, att Kungl. Maj :t upptager
saken till förnyad prövning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Det är självfallet att det i detta

fall till en del beror på lånenämndens prövning, men jag vill bara påpeka för
herr von Stockenström, att lånenämnden ju icke vet, örn vederbörande något år
efter det lånet beviljats kanske önskar få laga skifte, och det kan således icke
lånenämnden pröva den gång, då den prövar låneansökan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Anderberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 15
punkten 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Anderberg begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 47;

Nej — 46.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 11—14.

Kades till handlingarna.

Punkterna 15 och 16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 17—19.

Kades till handlingarna.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Punkten 20. Anslag till

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till Lån till främjande av bered- ^beredning av
ning och avsättning av fisk m. m. för budgetåret 1940/41 anvisa ett reserva- fisk m. m.
tionsanslag av 150,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 15 av herr
Nilsson, Theodor, m. fl. samt 11:30 av herr Johansson i Öckerö m. fl., vari
hemställts, dels att från anslag å kapitalbudgeten till främjande av beredning
och avsättning av fisk m. m. lån till fiskareföreningar, som distribuerade förnödenheter
för fiskets drift, måtte lämnas på samma villkor som lån till föreningar,
som idkade beredning och försäljning av fisk, dels ock att i kapitalbudgeten
för budgetåret 1940/41 måtte anvisas ett reservationsanslag av 175,000
kronor till främjande av beredning och avsättning av fisk m. m.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten anfört:

»Enligt utskottets mening är säkerligen den inköpsverksamhet, som motionärerna
avse, ägnad att i avsevärd grad förbilliga driftkostnaderna för fisket,
vilket givetvis är av stor betydelse för fiskets ekonomiska bedrivande. Här
ifrågavarande anslag avser emellertid låneunderstöd för främjande av beredning,
förvaring och avsättning av fisk, varför nämnda ändamål icke torde kunna
tillgodoses genom anlitande av samma anslag. Utskottet anser sig med hänsyn
härtill icke kunna biträda de föreliggande motionerna. Innan åtgärder
ytterligare övervägas i det av motionärerna angivna syftet, torde den utredning
av frågan böra avvaktas, som igångsatts genom den numera tillsatta organisationskommittén
på området.

Under åberopande av det anförda och då utskottet icke funnit anledning till
erinran mot Kungl. Maj :ts anslagsäskande, hemställer utskottet, att riksdagen
må, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning samt avslag å de likalydande
motionerna I: 15 och II: 30, till Lån till främjande av beredning och avsättning
av fisk m. m. för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag av 150,000
kronor.»

Reservation hade avgivits av herr Karlsson i Munkedal, som ansett, att utskottets
yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Enligt utskottets mening är säkerligen den inköpsverksamhet, som motionärerna
avse, ägnad att i avsevärd grad förbilliga driftkostnaderna för fisket,
vilket givetvis är av stor betydelse för fiskets ekonomiska bedrivande. Utskottet
vill därför icke motsätta sig, att Kungl. Maj :t, därest så prövas lämpligt och
kan ske utan intrång på den hittillsvarande långivningen, tager i anspråk förevarande
anslag för att i särskilt trängande fall söka tillgodose det av motionärerna
angivna lånebehovet. Härvid förutsätter dock utskottet, att detta icke
får föregripa den utredning, som igångsatts genom den numera tillsatta organisationskommittén
på området.

Med hänsyn till den statsfinansiella situationen anser sig utskottet förhindrat
att tillstyrka anslag för ändamålet utöver vad som föreslagits av departementschefen.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

A) att riksdagen må, i anledning av Kungl. Majis framställning, till Lån
till främjande av beredning och avsättning av fisk m. m. för budgetåret 1940/41
anvisa ett reservationsanslag av 150,000 kronor;

B) att de likalydande motionerna I: 15 och II: 30 må anses besvarade med
vad utskottet anfört.»

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Anslag till främjande av beredning av fisk m. m. (Forts.)

Herr Nilsson, Theodor: Herr talman! För den förståelse, utskottet givit
uttryck åt beträffande den inköpsverksamhet vår motion avsett att främja tackar
jag å motionärernas vägnar.

Utskottet framhåller nämligen, att denna verksamhet säkerligen är ägnad
att i avsevärd grad förbilliga driftkostnaderna för fisket, och att detta givetvis
är av stor betydelse för fiskets ekonomiska bedrivande. Då utskottet trots
detta erkännande ändock icke genom en tillstyrkan av motionerna är berett
att stödja verksamheten i fråga, anför det som skäl härför, att ifrågavarande
anslag — det gäller alltså det anslag, som här skulle uppdelas att användas
jämväl för den av motionärerna åsyftade inköpsverksamheten — är avsett enligt
propositionen till användning för främjande av beredning, förvaring och
avsättning av fisk. Utskottet anser sig därför icke kunna biträda motionerna
och anför ytterligare som skäl för sin hemställan örn avslag, att den organisationskommitté,
som blivit tillsatt på området, skulle yttra sig örn detta detaljprojekt
beträffande stödet till fiskerinäringen.

Herr talman! Såvitt jag kan förstå, är det det första skälet, som varit avgörande
för utskottets ståndpunktstagande, och jag kan förstå, att utskottet
möjligtvis kan ha resonerat som så, att örn det av Kungl. Maj :t nu i propositionen
föreslagna beloppet skulle delas upp på den förutvarande verksamheten,
vilken har kommit i åtnjutande av lån från detta anslag tidigare, och den nya
verksamhet, som motionärerna nu föreslå, skulle det knappast bli någon hjälp
för någondera. Jag vet ju icke, örn utskottet har resonerat så, men det före-f
faller mig vara troligt. Detta resonemang hade varit riktigt, för den händelse
normala förhållanden varit rådande. Så är ju tyvärr icke fallet. Erinras bör
kanske att ifrågavarande låneanslag huvudsakligen tages i anspråk för fiske
å Islandsfiskevatten och för storsjöfiske i allmänhet. Då emellertid på grund
av den hänsynslöst hårda behandling med mineringar och torpederingar, som
även övergår de neutrala staternas sjöfart, Islands- och storsjöfisket är alltför
riskabel^ ja hart när omöjliggjort, finnes stor sannolikhet för antagandet att
anslaget åtminstone icke helt kommer att tagas i bruk för sitt ursprungliga
ändamål. Herr Karlsson i Munkedal har till utskottets utlåtande fogat en
reservation, som är hållen i rätt moderata ordalag. Den är skriven ytterst försiktigt,
och då denna reservation avser det väsentligaste av motionens innehåll
och andemening, kommer jag, herr talman, att yrka bifall till denna vid utskottsutlåtandet
fogade reservation.

Herr talman! Beträffande det andra skäl, som utskottet anfört som stöd
för sitt avslagsyrkande å motionerna, nämligen den utredning, som förväntas
skola företagas av den nu utsedda organisationskommittén, är jag icke alls
så säker på att organisationskommittén kommer att syssla med sådana förut
oprövade detaljspörsmål. Det är möjligt att jag är felaktigt underrättad, men
jag utgår från att denna organisationskommitté har till uppgift att sammanföra
redan beprövade och befintliga organisationer på de områden, för vilka
statsanslag förut fått användas. Men även örn jag i detta fall skulle vara felaktigt
underrättad, förlorar ju icke utskottets mening på att riksdagen bifaller
reservationen, eftersom denna ju också innehåller samma bestämmelse som utskottsutlåtandet.
Reservationen lyder nämligen som följer: »Enligt utskottets
mening är säkerligen den inköpsverksamhet, som motionärerna avse, ägnad att
i avsevärd grad förbilliga driftkostnaderna för fisket, vilket givetvis är av
stor betydelse för fiskets ekonomiska bedrivande.» Detta är också vad utskottet
självt säger. Sedan fortsätter emellertid reservanten: »Utskottet vill därför
icke motsätta sig, att Kungl. Maj :t, därest så prövas lämpligt och kan ske
utan intrång på den hittillsvarande långivningen, tager i anspråk förevarande
anslag för att i särskilt trängande fall söka tillgodose det av motionärerna an -

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Anslag till främjande av beredning av fisk m. m. (Forts.)
givna lånebehovet. Härvid förutsätter dock utskottet, att detta icke får föregripa
den utredning, som igångsatts genom den numera tillsatta organisationskommittén
på området.» Såsom härav framgår, kommer ett bifall till reservationen
icke att medföra något förryckande av den förutvarande låneverksamheten.
Det sägs ju uttryckligen i reservationen, att förevarande anslag
icke får tagas i anspråk för att tillgodose det av motionärerna angivna lånebehovet,
annat än örn Kungl. Maj:t prövar detta lämpligt i särskilt trängande
fall. Och Kungl. Majit lär väl icke komma att pröva detta lämpligt, örn
Kungl. Majit anser, att anslaget under återstoden av budgetåret behövs för
sitt ursprungliga ändamål.

Jag ber, herr talman, att få påpeka, att de ifrågavarande små inköpsföreningar,
som äro bildade av fiskarna, ju ha tillkommit för att anskaffa nödig
materiel för utrustning och för fiskets bedrivande i allmänhet. Då är det ju
fråga örn att kunna anskaffa rörelsekapital. Medlemmarna i dessa inköpsföreningar,
som bildats för att tillvarataga deras intressen vid utövandet av deras
hårda och riskfyllda näring, äro icke i en sådan ekonomisk situation att de
själva i någon större utsträckning mäkta bestrida kostnaden för anskaffning
av erforderligt rörelsekapital för föreningarnas verksamhet. Medlemmarna få
särskilt under nuvarande tider ofta med livet som insats bedriva sin av såväl
Kungl. Maj :t och riksdagen som av den stora svenska allmänheten så ofta med
tacksamhet erkända värdefulla näring.

Jag vill också, herr talman, påpeka, att ett bifall till reservationen ju icke
kommer att medföra ett öres ökade statsutgifter utöver det anslag å 150,000
kronor, som Kungl. Maj :t har föreslagit. Det gäller här endast den principiella
frågan, att dessa föreningar jämväl skola hänföras till den kategori av verksamhetsgrenar,
som till stor del redan förut befrämjas eller understödjas av
statsmedel dels i form av anslag och dels i form av lån.

Jag vågar, herr talman, så mjmket mer vädja till herrarna i kammaren här
att bifalla reservationen som jag tror, att utskottet icke kommer att taga ett
bifall till reservationen i stället för till utskottets hemställan så hårt. Utskottet
har nämligen erkänt dessa föreningars stora betydelse för den ifrågavarande
näringen, och jag vädjar på grund av vad sålunda anförts till herrarna att
biträda min vördsamma hemställan örn bifall till den av herr Karlsson i Munkedal
till utskottets utlåtande fogade reservationen.

Häri instämde herr Andersson, Karl.

Herr von Stockenström: Skillnaden mellan utskottsmajoritetens och re servantens

ståndpunkt är ju den att, medan utskottet anser, att denna lånefond
liksom hittills skall användas för låneunderstöd till främjande av förvaring,
beredning och avsättning av fisk, anser reservanten liksom den siste ärade talaren,
att lånefonden även skulle få användas för inköp av förnödenheter för
fiskare.

Nu är det så att detta låneanslag icke är större än 150,000 kronor, och varken
reservanten eller den siste talaren har heller yrkat på någon höjning av
beloppet. Jag kan icke förstå annat än att örn man skulle vidga området för
lånefondens användning på sätt, som här föreslås, skulle det icke kunna undgås,
att detta kommer att leda till ett intrång på främjandet av de ändamål,
för vilka fonden egentligen är avsedd.

Nu säger visserligen reservanten, att Kungl. Maj :t borde kunna medgivas
rätt att använda fonden även för inköp av sådana förnödenheter, som motionärerna
avse, i den mån detta kan ske utan intrång på den hittillsvarande långivningen.
Men då det belopp, som står till förfogande för denna långivning,

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Anslag lill främjande av beredning av fisk m. m. (Forts.)
icke är större än 150,000 kronor, föreställer jag mig, att det är omöjligt för
Kungl. Maj :t, när en sådan ansökan om lån för den inköpsverksamhet, som
motionärerna avse, inkommer, att avgöra, örn det inte längre fram kommer
andra ansökningar, som ligga inom ramen för fondens gamla användningssätt
och som äro mera behjärtansvärda än den förstnämnda ansökan. Jag tycker
därför, att man har anledning att för närvarande stanna vid det nu gällande
användningssättet för fonden. Därtill kommer, att Kungl. Maj :t har utsett en
särskild organisationskommitté, som skall syssla med frågorna örn åtgärder
för fiskets befrämjande i allmänhet, och denna kommitté kommer ju att ta upp
även denna sida av saken. När det därför icke nu föreslås någon höjning av
lånebeloppet, tycker jag att alla skäl tala för att man låter lånefonden liksom
hittills användas för de ändamål, för vilka den från början varit avsedd. Detta
innebär, visst icke ett underkännande av det ändamål, som den siste ärade talaren
påpekat. Jag tror att även dessa lånebehov framdeles kunna komma att
behöva tillgodoses. Men det bör i så fall ske i annan ordning, efter särskild
utredning och kanske med särskilt belopp.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Inom avdelningen rådde ju enighet om
att det var tillräckligt att föreslå ett anslag av 150,000 kronor till denna lånefond.
Det ifrågasattes till och med, örn det icke vore skäl att minska beloppet
något. I utskottet gingo vi emellertid med på det föreslagna beloppet för långivningen,
örn utlåningen skedde efter hittillsvarande grunder, men icke med
den utvidgning av långivningen, som det här har talats örn.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Theodor, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 15
punkten 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Punkterna 21—24.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Punkten 25.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 17.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:
nr 16, i anledning av väckt motion örn anslag för driftbidrag åt Norrvikens
trädgårdar;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fortsatt reglering
av tillverkningen och avsättningen av potatismjöl;

nr 19, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande den under
punkt 123 i utskottets utlåtande nr 1 gjorda hemställan örn bidrag till ladugårdsförbättringar;
samt

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
stadsägorna nr 887, 888 och 891 i Västerås stad.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4, i anledning av väckt motion örn åtgärder till förbättrande av
bostäderna ombord å svenska fartyg, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 3, i anledning av de i statsverkspropositionen gjorda framställningarna
rörande utgifterna för budgetåret 1940/41 under riksstatens tredje huvudtitel,
innefattande anslagen till utrikesdepartementet; och

nr 10, i anledning av de i statsverkspropositionen gjorda framställningarna
rörande utgifterna för budgetåret 1940/41 under riksstatens tionde huvudtitel,
innefattande anslagen till handelsdepartementet.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 85, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av kömmunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 5 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 93,
till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935
(nr 337) örn kommunalstyrelse i Stockholm, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 7 bifölles även av andra kammaren.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 98, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd åt
vissa i stabens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.; samt

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
98, att utskottets hemställan i utlåtande nr 8, vidkommande förslaget nr 99,
att utskottets hemställan i utlåtande nr 9 samt, i fråga om förslaget nr 100,
att utskottets hemställan i utlåtande nr 10 bifölles även av andra kammaren.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 147, av herr Andersson, Albert, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under
tjänstgöring i fredstid (fredsfamiljebidragsförordning) m. m.;

nr av herr Nilsson, Johan, i Malmö, i anledning av Kungl. Maj :ts

proposition med förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under
krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning);

nr 149, av herr Nilsson, Johan, i Malmö, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under
tjänstgöring i fredstid (fredsfamiljebidragsförordning) m. m.;

nr 150, av herr Herlitz, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) ;

nr 151, av herr Herlitz, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under tjänstgöring i
fredstid (fredsfamiljebidragsförordning) m. m.:

nr 152, av herr Andersson, Elof, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under
krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning);

nr 153, av herr Persson, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) :

nr 154, av herr Carlström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän; samt

nr 155, av herr Heuman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924
(nr 349) örn landsting, m. m.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Georg Branting på grund av Bronchopneumonia ac. är
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet från den 6/s till och med den 2% 1940,
intygas.

Stockholm den 11 mars 1940.

Ruby Lind,

leg. läk.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 17.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, i anledning av väckt motion angående
upphävande av de vid 1936 års riksdag beslutade skärpningarna av valbarhets-
och behörighetsreglerna i avseende å kommunala förtroendebefattningar; statsutskottets

utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare förstärkning
av anslaget till frivilliga skytteväsendets befrämjande;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss omläggning
av systemet för de värnpliktigas rullföring och redovisning m. m.;

nr 64, i anledning av väckt motion örn ökat utrymme åt undervisningen i
de nordiska grannländernas språk inom det svenska skolväsendet;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för stenarbetaren
Karl Edvin Karlsson från skyldighet att till kronan utgiva viss ersättning;
och

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående civiltekniska luftskyddsåtgärder
vid statens kraftverksanläggningar;

bevillningsutskottets betänkande nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående tullfrihet för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel
;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 13, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning; nr

14, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning;

nr 15, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräkning i vissa
fall av anställningstid för pension enligt kungörelsen den 7 december 1934 (nr
585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens
tjänst; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för föreståndaren
för Weibullsholms växtförädlingsanstalt H. Ä. K. Lamprecht och
lärarinnan i kvinnlig slöjd i Sundbybergs skoldistrikt Augusta Pauline Walkendorff
till viss tjänstårsberäkning för pension; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av maximiprislagen den 22 juni 1939 (nr 349);

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen
m. fl. lagar; och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av allmänna förfogafldelagen den 22 juni 1939 (nr
293).

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Äng. fredsslutet
mellan
Finland och
Ryssland.

Herr talmannen yttrade, att ehuru alla på föredragningslistan upptagna
ärenden redan blivit behandlade, sammanträdet likväl komme att, på sätt i
utfärdade anslag angivits, fortsättas kl. 7.30 e. m., då kammaren komme att
få emottaga ett meddelande av hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena.

Kammaren åtskildes kl. 5.03 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 13 mars e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther erhöll ordet och
anförde: Herr talman! Den för hela Norden så ytterst betydelsefulla nyheten
örn fred mellan Finland och Ryssland har nått oss i dag. Yi Nordens folk, som
hata och avsky kriget, känna i dag som aldrig förr fredens djupa, heliga innebörd.
Budskapet örn fred kommer visserligen denna gång även som ett sorgebud,
därför att freden kostat så mycket blod och framför allt därför att den
måst köpas med så tunga offer av vårt broderfolk. Men örn någonsin ett
folk kämpat sig fram till fred genom ett påtvunget krig med bibehållen ära
och rent samvete, så är det Finlands folk i detta krig.

Fredsförhandlingarnas resultat äro ännu inte fullt kända. Därför måste
man vänta med att uttala sig örn mycket, som är av betydelse här. Men en
del kan sägas nu, och till det, som både kan och bör sägas, höra några förklarande
ord örn svenska regeringens verksamhet vid förberedelserna till den
fred, som nu slutits. Det är så mycket större skäl härtill, som det på vissa
håll i utlandet har givits en vanställande och ofta alldeles oriktig framställning
av vår insats häri.

Redan från början av kriget förklarade finska regeringen, att den var
beredd att återupptaga de avbrutna förhandlingarna örn en fredlig uppgörelse.
Det är självklart, att vi för vår del sökt understödja den i dess önskningar
att finna en förhandlingsbas. Detta såg till en början hopplöst ut, men mot
slutet av januari visades också från rysk sida villighet att komma till en
uppgörelse. Därefter kunde en viss kontakt åvägabringas, och slutligen kom
man så långt, att en finsk delegation avreste till Moskva — med det resultat,
som nu föreligger.

Det borde egentligen inte behöva sägas, att svenska regeringen under sin
verksamhet som förmedlare noga avhållit sig från allt, som kunnat vara till
skada för Finland, men däremot sökt utnyttja alla möjligheter att främja
Finlands intressen. Från något håll har det framställts som en ovänlig
handling mot Finland redan att till finska regeringen vidarebefordra sådana
ryska förslag, som icke gärna kunde accepteras å finsk sida. Det är svårt
att förstå ett sådant betraktelsesätt. För finska regeringen måste det väl
under alla förhållanden ha varit värdefullt att få veta, vilka mål dess fiender
uppställt för sig. Att lämna upplysning härom har naturligtvis ingenting

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Nr 17.

Ang. fredsslutet mellan Finland och Ryssland. (Forts.)
att göra med påtryckningar, oell så Ilar finska regeringen icke heller fattat
saken, överhuvud kan det bestämt förklaras, att inga som helst påtryckningar
förekommit från vår sida. Det har varit nödvändigt att hålla finnarna
underrättade örn de gränser för svenskt bistånd, som olyckliga storpolitiska
konstellationer dragit. Denna begränsning må hava varit en besvikelse för
finska folket och påverkat dess regerings politik. Men den har icke utnyttjats
som påtryckningsmedel för att få till stånd en för Finland ogynnsam
fred, och inte heller på annat sätt Ilar det gjorts något försök att inverka på
Finlands beslut om krig eller fred. Den hjälp, materiell och annan, som
genom svenska regeringens försorg lämnats Finland, har givits i så stor utsträckning,
som omständigheterna medgivit. Och aldrig ha härvid uppställts
några villkor eller framställts några krav att få påverka Finlands beslut att
fortsätta kriget eller att antaga de ena eller andra fredsvillkoren.

Från den tidpunkt, då båda parterna möttes vid förhandlingsbordet, har
Sveriges roll som mellanhand givetvis upphört. Det kan konstateras, att
de fredsvillkor, som genom vår försorg överbringats från Moskva till Helsingfors,
icke voro desamma som innefattas i fredstraktaten. Sålunda har bl. a.
som något alldeles nytt tillkommit avträdandet av ett område vid Salla och
Kuusamo samt överenskommelsen att bygga en järnväg från Kandalaks till
Kemijärvi. Dessa bestämmelser ha sitt givna intresse för oss.

Det bör också framhållas, att den svenska förmedlingen av fredstrevare
och förslag ägt rum utan minsta samverkan med någon utomstående makt.
Det har insinuerats, att Tyskland skulle utövat ett visst tryck på svenska
regeringen i detta sammanhang. Sanningen är, att icke ett ord växlats i
saken mellan svenska och tyska regeringarna och att icke heller någon annan
regering ens försökt att öva minsta inflytande på den svenska förmedlingen.

Vad som från svensk sida gjorts för att på detta sätt främja en fredlig
uppgörelse är emellertid av underordnad betydelse. Sveriges främsta insats
ligger, som vi veta, på andra områden. Det svenska folket kan i dag säga
sig självt, utan skryt och självförhävelse, att det gjort en verklig kraftansträngning
för att bringa Finland så mycket hjälp som det stått i dess
förmåga. Finansiellt betyder det, att man ställt till förfogande omkring
400,000,000 kronor i form av lån och gåvor. Sällsynt ogynnsamma världspolitiska
förhållanden gjorde det omöjligt att utsträcka denna hjälp till att
innefatta direkt militär intervention vare sig för vår egen del eller genom
vår medverkan från västmakternas sida. Med sorg i hjärtat, sade vår
Konung i sitt budskap för kort tid sedan, måste vi göra klart för oss, att vi
icke kunde militärt intervenera. Med sorg i hjärtat ha vi måst inse, att en
interventionspolitik med vår medverkan skulle ha kastat oss och troligen
hela Norden ut i storkriget, där vi endast hade fått spela rollen av brickor
i stormakternas spel, gjorda att offras upp för större och mäktigare intressen
än våra egna livsfrågor. Man kan icke av en svensk regering begära, att
den med öppna ögon skulle medverka till att flytta kriget mellan Europas
stormakter och kanske dess tyngdpunkt till våra landamären. Vad hade
Sveriges och Finlands öden då blivit?

På denna punkt torde det råda nära nog enighet i vårt land. Däremot
har man i Finland haft svårt att se detta ödesdigra sammanhang mellan de
båda krigen. Sveriges och Norges vägran att utsätta Norden för katastrofala
risker har missförståtts, som örn det endast vore fråga om ett fasthållande
till varje pris vid en en gång beslutad neutralitetspolitik. Man har inte velat
förstå, att neutraliteten i detta fall varit betingad av övermäktiga omständigheter.
Trots att dessa förhållanden vid flera tillfällen klarlades för^ finska
regeringen, blev det till slut tydligt, att endast ett offentligt uttalande i ämnet

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Äng. fredsslutet mellan Finland och Ryssland. (Forts.)
kunde skingra det farliga missförståndet hos finska folket, att hjälp nog
skulle komma från de nordiska länderna eller från västmakterna, så snart
man i Sverige och Norge insåg, hur hotande läget var för hela Norden. Sådana
uttalanden gjordes därför. Att de framkallade besvikelse hos finska
folket är förklarligt, men i verkligheten hade det säkert medfört mycket farligare
konsekvenser, örn man i Finland fortsatt att föra kriget under falska
förutsättningar och i förhoppning örn en snar undsättning, som i själva verket
icke låg inom möjlighetens gränser.

I fråga om frivillighjälpen ha meningarna tydligen varit delade även i vårt
land. Möjligheterna och den reella betydelsen av svensk medverkan på frivillighetens
väg bedömas olika. Alla hysa vi den mest uppriktiga förståelse
för de unga män, som känt sig manade att sätta in sitt eget liv i Finlands
frihetskamp -— ja, vi inte bara förstå dem, utan vi skänka dem vår djupa
respekt och vår varmaste sympati. De lia förvisso inte gjort sin gärning
förgäves. De ha också gjort en insats av stor betydelse för sitt eget land.
Ty genom att. bevisa, att även Sveriges ungdom är mäktig av hänförelse,
mod och offervilja, ha de utfört en handling av bestående värde för framtiden.

A andra sidan bör man också kunna förstå dem, som icke kunnat blunda
för den fruktansvärda möjligheten, att de frivilliga, hur många som än anmälde
sig, till sist endast skulle bli ett blodsoffer av de bästa inom vår
nations ungdom utan att därigenom kunna åstadkomma något avgörande
inflytande på krigets gång. Även denna samvetsbetonade mening i en säl
allvarlig fråga bör tillerkännas aktning. Ingen har väl för övrigt kunnat tro,
att en frivilligkår skulle kunnat genom något trolleri förvandlas till en
armé av stormaktsmått med allt vad därtill hör av utrustning och fortlöpande
underhåll.

Men det är inte längre tid att tvista om vare sig frivilligfrågan eller annat,
som sammanhänger med vår hjälp till Finland. Nu är tiden inne för ny beslutsamhet
och nya krafttag på detta område. Finlands återuppbyggande
efter förlusterna under kriget och genom freden förestår nu, och det är självklart,
att även där måste vi vara med. På denna uppgift måste vi nu inrikta
alla de krafter, som hittills varit inställda på att bistå vårt broderfolk under
kriget. Det kommer att krävas stora uppoffringar av oss även i fortsättningen,
men jag tvivlar inte på att svenska folket är villigt att underkasta sig dem.
Yi ha lärt oss på ett sätt, som vi icke glömma, hur fast de nordiska folkens
öden äro sammanbundna med varandra. Och härav följer också, att dessa folk
böra vara redo att mer målmedvetet än tidigare inrikta sin politik på gemensamma
livsintressen och att på grundval av de nya erfarenheter, som vunnits,
till fördomsfri prövning upptaga frågorna örn det nordiska samarbetets stärkande.

Finland sluter nu en fred, som kostar det tunga offer. Men det utgår ur
kriget med fullt bevarad självständighet och efter att ha visat sig äga en
styrka och motståndskraft, som är en stor politisk tillgång för framtiden. I
historien kommer Finlands kamp för sin frihet att lysa klart. Intet folk är
i närvarande stund så hedrat och beundrat som det finska. Ärat flyger dess
namn över jorden. Vi, dess närmaste grannar, äro de första att deltaga i denna
hyllning och de, som göra det uppriktigast.

För vår egen del betyder denna fred en lättnad i en ytterst hotfull situation.
Men den betyder på intet sätt, att faran är över. Till följd av Finlands ändrade
gränser har vårt läge blivit sämre, allmänt sett, än det var före den ryskfinska
konflikten. Det fortsatta stormaktskriget innebär för oss stora risker,
som ingalunda försvunnit. Det är en bjudande nödvändighet, att vi göra

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Nr 17.

Ang. fredsslutet mellan Finland och Ryssland. (Forts.)
vårt yttersta för att stärka vår förmåga att möta vad som kail komma att
ske. Finland står därvid för oss som ett föredöme. Kunna vi samla oss till
samma enighet och okuvliga motstånd mot alla angripare som det finska folket,
och det kunna vi örn vi vilja, så kunna vi också gå framtiden till mötes med
tillförsikt.

Ordet lämnades på begäran till herr Lindhagen, som yttrade: Herr talman!
Jag har i dag på förmiddagen anmält mig för framställande av två utrikespolitiska
interpellationer till fullföljande av tidigare av kammaren medgivna interpellationer
och med samband till de händelser, som vi nu ha upplevat. Den
första hänvändelsen lyder som följer:

I denna ödestimma för Europa och kanske världen har nu uppenbarats, hur
klokt och mänskligt det var av Sverige att för sin del åtminstone söka lokalisera
det rysk-finska kriget. Eljest hade icke minst efter västmakternas sista
tillkännagivande världskrigets, det totala krigets utbrott måhända blivit tänt
överallt och lätteligen ryckt med sig även Sverige och Norge i den stora syndaflodens
undergång. De menige i landena skulle ohörda lia slaktats och även
ekonomiskt mördats av styrelsesätten, utan att de blivit hörda, om de ville
hava det på det sättet. Här hade väl en allmän folkomröstning åtminstone
först varit på sin plats.

En liten förskrämd fredsduva kretsade emellertid i går över Moskva på
dess förslag, och Sveriges utrikesminister hade samtidigt i en intervju klart
utan dimbildningar tolkat Sveriges vilja, vår rätt och plikt att vara neutrala
såsom en högre tillvarelseform än krigets. Norge har deklarerat anslutning.
Ja, det har till och med i Norge yttrats, att upplösningen av den svensk-norska
unionen med gemensam utrikespolitik var ett misstag, vilket det dock icke
alls var vid det tillfället.

I går längtade skandinaverna, att fredsduvan över Moskva med sitt fredsblad
i munnen måtte snart komma tillbaka med ett budskap, att hennes mission
icke varit förgäves. Skedde så, hade gosselynnet åter en gång i historien
triumferat över grånad statskonsts villovägar.

Nu i dag har budskapet kommit, men icke med ett återfall till det av Sovjet
erbjudna bytesavtalet med Finland, som föll på förkastandet att ej medgiva
den från Sovjet fordrade utarrenderingen även av området på Hangö
såsom ett uppgivet förökat värn mot äventyret av andra stormakters anfall
över de fyra av Sovjet efter förra världskriget avstådda randstaterna mot
Sovjets östra gränser nära baltiska havet.

Nu föreligger inget byte mot socknar i det finsktalande ryska Karelen. Vi
stå inför en segerfred i förskott över de tillämnat besegrade finnarna. En segerfred,
som innebär kanske en eventuell hotelse även mot skandinaverna, rai
det totala världskriget nu eller längre fram får bryta ut. Det mörknar således
över horisonterna. Må vi då falla tillbaka på redaktör Torgny Segerstedt^
kloka formulering en gång i Göteborgs Handelstidning: »Allting reder sig
till sist och reder det sig icke, så reder det sig i alla fall.» Det gäller för
skandinaverna att nu tappert och klokt lotsa sig fram genom den nya situationen.

Med den har väl även västfronten i Europa fått ett bakslag, något att tänka
på i det även där organiserade världskrigets tröskel till det avgudatempel,
där stormakters styrelsesätt falla ned inför dödsrikets skugga i tillbedjan av
folkens segerfreder i krig med deras eviga »ve de besegrade». _

Även här bör väl världen nu få vänta åtminstone till en början en liten ak VÖrsta

kammarens protokoll 19 W. Nr 17. 6

Interpellation
ang. uppbyggande
av en
mellanfolklig
rättsordning
m. m.

Nr 17.

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Interpellation ang. uppbyggande av en mellanfotidig rättsordning m. m.

(Forts.)

tueli fredsduva med ett olivblad i munnen. Men västfronten kan dock ej avskrivas
annat än genom självövervinnelse på båda sidorna.

England och Frankrike ha ju förklarat, att de måste gripa till krig på
grund av sina utfästelser till Tjeckien och Polen. Det har därvid beträffande
sättet för dessa staters återuppståndelse knappast förnummits annat än självklara
meningar, att dessa länder borde helst återställas i sin gestalt enligt
Versaillesfreden med olyckliga tilldelningar av främmande folk, som talade
ett annat språk. Det borde dock vara tillfredsställelse nog för västmakterna,
att Tjeckien och Polen återställas efter folkomröstning såsom i Sönderjyllancl
och Saar till de områden, där det talas tjeckiska respektive polska helt eller
till övervägande del med en utväg för Polen även till sitt gamla hav.

Tyskland å sin sida har av Frankrike och England krävt att återfå sina
kolonier i Afrika för att tillgodose sin råvarutillförsel. Det hålles nu före
allmänt i Norden, att England och Frankrike med bibehållande av sina ofantliga
kolonial- och intressesfärer i Asien och Afrika kunde bestå sig i världsfredens
intresse att medgiva de nämnda koloniernas återbördande till Tyskland
för åsyftat ändamål.

Ett till idéer och organisation nytt folkförbund, som en gång måste komma
och därför också kommer, bör dock tillse, att detta, liksom andra europeiska
makters, mandat i nämnda världsdelar av det nya folkförbundet övervakas
till skydd för invånarnas människovärde samt deras rätt att efter en mandatuppfostran
i den vita rasens skolbildning och maskinella kultur till sist av
det nya folkförbundet eller mandatären tillförsäkras självbestämningsrätt.

Sveriges utrikesminister har förklarat sig ämna besvara mina tre av kammaren
beviljade interpellationer å det svenska fredsfolkets vägnar örn de tre
sammanhängande krigsfronternas i Europa och Asien pacificering och således
väl även min beviljade tilläggsinterpellation om erinran till stormakterna
att respektera de två Haag-konferensernas och Kellogg-Paris-paktens ännu
gällande humanitära fredsklausuler.

Nu dyker åter upp den gamla frågan örn ett permanent skandinaviskt försvarsförbund.
Väl ett av en krigshetsad tid i vankelmod tillgripet nytt palliativ
att vinna fred genom bara rustningar. Vad som nu vill till är väl rustningarnas
komplettering med ett det neutrala Skandinaviens framträdande i
gestalt av ett skandinaviskt fredsförbund för propaganda i världen för en inellanfolklig
rättsordning med varaktig fred i sikte.

Det är sagt örn svenskarna, att de äro ett trögt folk fullt av hetsigheter, och
en annan gång, att de äro ett folk med lysande ansatser och försummade tillfällen.

Det hemställes efter denna utblick örn kammarens tillstånd att få i afton
till utrikesministern framställa ytterligare följande tilläggsfrågor till dem,
som av kammaren redan beviljats:

1) Anser ej regeringen Sverige såsom neutral makt med den äran uppfordrat
och förpliktat just nu att i samförstånd med övriga beträngda skandinaviska
länder uppfordra mänskligheten till ett samråd omsider för uppbyggande
av en mellanfolklig rättsordning, upptornad på sanning, kärlek, rättvisa
och humanitet?

2) Kan det förväntas, att en sådan lysande ansats från Sverige ej, såvitt
på regeringen ankommer, förspilles genom svenskarnas försummande av det
nu manande tillfället därtill?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Herr Lindhagen erhöll ånyo ordet och anförde: Såsom i föregående inter- Interpellation
pellaton erinrats har Sveriges utrikesminister i en intervju av Reuters givit J^lägi.
befriande svar på en del frågor örn det utrikespolitiska läget. Detta dock ''w
med ett visst undantag. Reuters ställföreträdare frågade: »Vilken är Sveriges
inställning till ett eventuellt befästande av Ålandsöarna?» Därpå svarade
ministern: »Densamma som förut. Den är beroende på de geografiska förhållandena.
» Båda punkterna i detta svar äro dunkla, så vitt jag förstår. Jagnödgas
därför icke minst såsom en av talesmännen i svenska riksdagen för
ålänningarnas minoritets folk både i gångna tider och sistlidna år (se bland
annat motionen I: 48 för 1939) anhålla örn kammarens tillstånd att få till utrikesministern
framställa följande spörsmål:

1) Menar utrikesministern — såsom synes sannolikast — med svaret »densamma
som förut» svenska riksdagens och regeringens ställning till Ålandsfrågan
1908, 1918 och 1921 samt svenska regeringens kamp 1921 i det nya
folkförbundet för Ålands självbestämningsrätt?

2) Eller avsåg svaret i strid mot Sveriges förenämnda ståndpunkter det
senaste av finska och svenska utrikesministrarna initierade förslaget till upphävande
av ålänningarnas självbestämningsrätt och av den internationella
konventionen örn Ålands avmilitarisering, i vilka ärenden svenska riksdagen
som bekant ännu icke blivit hörd?

3) Örn senare tolkningen mot förmodan är riktig, när kan i sådant fall riksdagen
erhålla besked om Ålandsfrågans läge nu och eventuellt cn ny regeringsproposition
i Ålandsfrågan?

Även denna anhållan bifölls.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 7.57 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 17.

Fredagen den 15 mars 1940.

Fredagen den 15 mars.

Kammaren sammanträde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Majlis proposition nr 151, med
förslag till lag örn anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m.

Justerades protokollet för den 11 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges deltagande
i internationella skogsvårdscentralen i Berlin;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till kapitalinvesteringar; nr

88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond m. m.;

_ nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt reglering
av tillverkningen och avsättningen av potatismjöl;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning örn bidrag till ladugårdsförbättringar; samt
nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
stadsägorna nr 887, 888 och 891 i Västerås stad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag tili riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till brandalarmanläggning
i nationalmuseet;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av vattenrätt
i Ångermanälven m. m.;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
kronans fallandelar i Kässelälven m. m.;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till kapitalinvestering
för vattenledning vid tekniska högskolan och statens väginstitut
m. m.;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kapitalinvestering
för anskaffning av vägmaskiner m. m.;

. nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förstärkning av
fjärde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga;

_nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldandet av
vissa haverikostnader m. m.;

Fredagen den 15 mars 1940.

Nr 17.

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för vicekorpralen
S. H. Hansson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till om- och
tillbyggnad av marinens köttcentral i Karlskrona;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
skeppsprovningsanstalt;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av
kronan tillkommande rätt till inmutat område;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
skyddsrum för vissa museisamlingar; samt

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av
sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från Finland m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om
folkpensionering, m. m.;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling
av alkoholister (alkoholistlag);

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av fjärde stycket i övergångsbestämmelserna till lagen
den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling,
m. m.; samt

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppympning.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1940/41 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; samt

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 12 § och 14 § 2 mom. lagen den 9 december 1910 (nr 141,
sid. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Andersson, Albert,
m. fl. väckta motionen, nr 147, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under tjänstgöring
i fredstid (fredsfamiljebidragsförordning) m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Nilsson,
Johan, i Malmö väckta motionen, nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under
krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning).

Nr 17.

Fredagen den 15 mars 1940.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Nilsson, Johan, i
Malmö väckta motionen, nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under tjänstgöring
i fredstid (fredsfamiljebidragsförordning) m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herr Herlits motion,
nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m.
(krigsfamiljebidragsförordning).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Herlits motion, nr 151, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om familjebidrag
åt värnpliktiga under tjänstgöring i fredstid (fredsfamiljebidragsförordning)
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedan nämnda motioner
:

nr 153, av herr Persson m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m. (krigsfamiljebidragsförordning);

nr 154, av herr Carlström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän; samt

nr 155, av herr Heuman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni
1924 (nr 349) om landsting, m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, statsutskottets utlåtanden nr 62—66, bevillningsutskottets
betänkande nr 6, bankoutskottets utlåtanden nr 13—17 och första
lagutskottets utlåtanden nr 13—15.

På framställning av herr talmannen beslöts att första lagutskottets utlåtanden
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av maximiprislagen den 22 juni 1939 (nr 349), nr 14,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsätt
giltighet av lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar,
och nr 15, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr
293), skulle uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för nästa sammanträde.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition nr
151 hänvisades densamma till behandling av lagutskott.

Fredagen den 15 mars 1940.

Nr 17.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 6, angående regleringen för budgetåret 1940/
41 av utgifterna under riksstatens sjätte huvutitel, innefattande anslagen
till kommunikationsdepartementet; och

första lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning av väckt motion om ändring
av 3 kap. 6 § giftermålsbalken.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kansliper sonat och vaktbetjäning,
den 13 mars 1910.

På därom av stenografen hos kammaren T. Carlson gjord ansökning beviljade
herrar deputerade honom för tjänstgöring hos riksbankens valutakontor
tjänstledighet vid stenografbefattningen tills vidare under den tid, hans
tjänstgöring hos valutakontoret varade.

Sedan anmält blivit, att förste vaktmästaren hos kammaren C. Jensen, som
den 12 januari 1940 erhållit tjänstledighet tills vidare från förste vaktmästarbefattningen
för fullgörande av militär tjänstgöring, denna dag förklarat
sig vara oförhindrad att återinträda i tjänstgöring hos kammaren, heslöf»
herrar deputerade, att Jensens tjänstledighet skulle upphöra med denna dag
samt att till följd därav jämväl de den 12 januari 1940 meddelade vikariatsförordnandena
för G. Tillman och J. Söderlund skulle upphöra att gälla.

År och dag som ovan.

In fidem
G. II. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.