RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1939:2)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1939. Andra kammaren. Nr 2.

Tisdagen den 12 september.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 3, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Protokollsutdrag härom justerades.

§ 2.

Eöredrogos i ett sammanhang för remiss till utskott Kungl. Maj:ts nedannämnda,
å kammarens bord vilande propositioner, nämligen:

nr 1, med förslag till tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1939/40;
nr 2, angående förskottsstat för förs vars väsendet m. m.;
nr 3, med förslag till lag om ändring i 8 kap. strafflagen, m. m.;
nr 4, med förslag till lag angående skyldighet att meddela uppgifter om kostnader
för krigsleveranser;

nr 5, med hemställan om riksdagens gillande av förordnande jämlikt 1 §
allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 6, angående gillande av förordnande jämlikt 1 § maximiprislagen den 22
juni 1939 (nr 349);

nr 7, med hemställan om riksdagens gillande av förordnande jämlikt 1 §
lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa
av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter; och

nr 10, med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande
av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar.

Därvid yttrade:

_ Herr Bagge: Herr talman! Vi stå nu i det läge och inför de problem, som
vi så länge ha fruktat. Jag har inte tagit till orda bär i dag för att ge uttryck
åt de känslor och de tankar, som tynga oss inför vad som blivit en fruktansvärd
verklighet. Stunden inbjuder icke till några orationer. Det väsentliga,
enigheten kring Sveriges neutralitetspolitik och offervilligheten för denna och
för vårt lands självständighet, är också tillräckligt betygad. Detta tillfälle
bör emellertid begagnas för att vi alla och svenska folket, vars representanter
vi äro, skola veta var vi ha varandra.

De framlagda propositionerna, icke minst förslaget till tilläggsstat, ge nogsamt
vid handen, om vi icke visste det förut, att regeringsproblemet förvisso
får en i flera avseenden helt annan karaktär i nuvarande läge än under fredliga
tider. En omedelbar samling i regeringsställning av alla ansvariga politiska
krafter har under sådana förhållanden säkerligen för mången synts som
en naturlig och eftersträvansvärd sak. Jag har för min del i samtal med statsministern
förklarat, att högern förvisso är redo att ta på sig de uppgifter och
Andra hammarens protokoll vid urtima riksdagen 1939. Nr 3. 1

Vid remiss av
bordlagda
propositioner.

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
är beredd att medverka i varje form, varigenom den kan anses bäst tjäna landet
i nuvarande läge. Jag har emellertid den uppfattningen, att för närvarande
den bästa formen för högerns insatser icke är deltagande i en samlingsregering,
utan att man tills vidare bör räkna med andra metoder för den nödvändiga
samverkan, som under nuvarande förhållanden måste komma till stånd
mellan ledningarna för de olika partierna. Men ingen vet hur händelserna
utveckla sig. Om och när en lämplig tidpunkt för en samlingsregering kan
inträffa, beror givetvis främst på denna händelseutveckling, men också på i
vad mån det blir möjligt att åstadkomma det under dessa exceptionella förhållanden
nödvändiga samarbetet, även när högern står utanför regeringen. Den
formen av samarbete har hittills icke kunnat genomföras, men jag förstår väl
de svårigheter, som de senaste dagarnas händelser härvidlag medfört, och jag
har vid mina samtal med statsministern fått den bestämda uppfattningen, att
han är villig att medverka till att ett sådant samarbete i fortsättningen skall
komma till stånd.

Jag är övertygad om att det ur landets synpunkter är nyttigast att även
andra meningar än de, som äro företrädda i regeringen, få göra sig effektivt
gällande genom offentlig kritik inom de gränser, som det allvarliga läget drar
upp för var och en av oss. Jag anser därför, att vi inom högern ha en mycket
viktig uppgift att fylla utanför regeringen. En konstruktiv och vaken kritik
är av största betydelse inte minst i allvarstider. Den kritiken skall präglas,
icke av gnat och onödigt kiv men av öppenhet, ärlighet och god vilja, det kan
jag försäkra.

Vi ha ju otvivelaktigt i mycket och på viktiga punkter haft andra meningar
än den nuvarande regeringen, inte minst i fråga om de åtgärder, som tidigare
bort vidtagas för vår militära och ekonomiska beredskap. Beträffande vad
som har varit, ha vi ingen anledning att nu åter ta upp sådana meningsskiljaktigheter.
Men i fråga om vad som gäller nuet och framtiden, där kritiken
och meningsbrytningarna kunna få praktisk verkan, komma vi att framhålla
brister och söka medverka till att de avhjälpas. Skulle dessa brister sammanhänga
med personliga förhållanden, får man icke väja för att åstadkomma de
ändringar, som i sådant avseende kunna vara påkallade. Sak måste alltid gå
före person, icke minst när det gäller handläggningen av för oss alla och för
landet i detta läge livsviktiga frågor.

Om utrikeslägets allvar och de förhoppningar vi kunna ha att bli förskonade
från att direkt dragas in i kriget, vill jag här i dag icke yttra mig. Det
enda vi kunna veta om dessa ting är att händelserna under en sådan katastrof
vanligen utveckla sig på det mest oförutsedda sätt, och att vi måste vara beredda
på allt, när det gäller att värna vår neutralitet och vårt lands självständighet,
icke minst med hänsyn till den mentalitet och de särskilda förhållanden,
som uppenbarligen komma att känneteckna det nu började kriget. Det
mest sannolika är väl, att utnötningskriget, främst riktat mot de stridande
folkens ekonomi och försörjningsmöjligheter, blir ett förhärskande drag i kampen.
Härav måste vi för egen del och för våra åtgöranden dra konsekvenserna.
Våra för dagen närmaste risker sammanhänga också givetvis med de handelspolitiska
svårigheterna. Vi komma säkert mycket snart att vara i det läget,
att upprätthållandet av vår neutrala ställning förutsätter stora materiella
uppoffringar och en sträng hushållning med våra resurser.

Jag vill i detta sammanhang erinra om de krav, som vid upprepade tillfällen
av oss ställts på en reform av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap
och vad därmed sammanhänger. Den senaste tidens erfarenheter ha givit
vid handen, att detta krav alltjämt är i högsta grad aktuellt och att en omläggning
av ledningen och administrationen av vår ekonomiska krigsbered -

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
skap är något, som måste omedelbart genomföras. Jag skall icke här närmare
gå in på några detaljer — jag förstår väl de svårigheter som förelegat
— men vi måste lära av de gjorda erfarenheterna. Jag tänker på de improvisationer
och otillräckligt förberedda åtgärder, varmed man varit nödgad
att hjälpa sig fram, på brister i fråga om allmänhetens vägledning och de psykologiska
missgrepp, som härvidlag framkommit, på den brist på förutseende,
som präglat en del åtgärder, som måst vidtagas beträffande hushållningen
med det flytande bränslet, på det tydligen ganska planlösa tillsättandet av
nämnderna, på den frånvaro av beredskap för svårigheterna på arbetsmarknaden,
varom jag tidigare flora gånger talat i denna kammare.

En annan central fråga är upprätthållandet av vår svenska kronas värde.
Nu gäller det att i anda och sanning eftersträva det mål för vår penningpolitik,
som riksdagen vid upprepade tillfällen uppställt, nämligen att så långt möjligt
är bibehålla den inhemska prisnivåns stabilitet. Detta måste med all
makt befordras; om vi under detta krig skulle få bevittna förstöringen av penningvärdet
och väldiga prisstegringar, skulle samhällets styrka i högsta grad
försvagas, och det finns ingen folkgrupp i vårt land, som inte skulle bli oerhört
lidande härpå. Här få inga hänsyn tagas till egoism eller spekulation i
landets nöd. Till målet att undvika en sådan samhällsolycka, som penningförstöringen
skulle innebära, måste alla folkgrupper, var och en på sitt sätt,
bidraga. Finansministern har i ett tal i radio framhållit nödvändigheten både
för enskilda och för stat och kommun att på allt sätt spara och härigenom bidraga
till att vi kunna komma igenom krisen. Det är med glädje, som jag hört
denna förkunnelse, om vars riktighet jag är livligt övertygad. Vad jag däremot
är mera tveksam om är om man så lätt kan få den omsvängning i allmänhetens
och myndigheternas inställning, som finansministern tycks föreställa
sig. Det går kanske inte så ledigt att, sedan det i åratal predikats om
lämpligheten av att åstadkomma nya utgifter, nya anslag och en allmän rundhänthet,
plötsligt få opinionen att ändra sig i rakt motsatt riktning. Det kan
tyvärr hända, att det_ går på samma sätt här som när man på sina håll icke
förstod, hur en på sin tid samhällsnyttig lagring utan föregående varning
kunde bli en skadlig och ytterst skamlig hamstring. Det går nämligen icke
sa lätt att vända på allmänhetens föreställningar och vanor, och det krävs
särskilda ansträngningar och bemödanden för detta. Man måste bär med alla
krafter,. genom klok propaganda, genom att använda de redan existerande
sparinstitutionerna, framför allt sparbankerna, och deras samlade erfarenhet,
genom vägledning för kommunerna från regeringen och framför allt genom
det egna goda exemplet i fråga om statsutgifterna göra allt för att ändra hela
denna sinnesstämning och fa in den pa andra banor. Härvidlag har givetvis
också den förestående utskottsbehandlingen en mycket viktig uppgift att
fylla.

Vid alla de åtgärder, som nu måste vidtagas, är det nödvändigt att handlingskraft
förmäles med lugn besinning och tanke på framtiden. Att läget påfordrar
särskilda åtgärder och att dessa vidtagas utan tvekan och utan hänsyn
till vad vi under andra förhallanden skulle finna önskvärt är uppenbart. Men
vi böra också komma ihåg, att det är lyckligt att kunna bibehålla normala förhållanden
och institutioner i så stor utsträckning som möjligt och att vi icke
böra göra regleringar och ingripanden i onödan eller i onödig omfattning. Annars
kommer uppgiften att Växa både lagstiftaren och administrationen över
huvudet. Vi veta också vilka svårigheter som förefinnas för myndigheterna
att beräkna ingripandenas räckvidd och konsekvenser. Som jag tidigare framhållit
ha vi all anledning antaga, att vi under lång tid framåt under det pågående
krigets tryck måste hålla uppe vårt näringsliv och vår försörjning. Det

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
är då synnerligen viktigt, att vi få med alla de goda krafter, som ett fritt näringsliv
skänker. Yi måste se till att de olika åtgärder, som vidtagas, icke lamslå
näringslivet utan stödja det i dess nu mer än någonsin viktiga uppgift att
trygga Sveriges land och folk. Låt oss lära oss av tidigare misstag också här
och se till att vi få de män, som arbeta inom industri och jordbruk, handel och
andra näringsgrenar, med oss i arbetet, ty annars går det icke. Vi måste ju
också alla hoppas på och se fram mot en tid efter världskatastrofen, återuppbyggandets
tid, då det blir ofantligt värdefullt att icke ha förstört och raserat
grundläggande delar av det gamla svenska samhällslivet både vad gäller det
ekonomiska och andra områden.

Vår militära försvarsberedskap har ju otvivelaktigt förbättrats under de senaste
åren. Nödvändigheten att fortsätta härmed står väl klar för alla. och jaghoppas,
att även på de punkter, där tidigare olika meningar varit rådande, vi
nu skola komma överens att så snabbt som omständigheterna det medgiva åstadkomma
allt vad som i vår förmåga står. Särskilt skulle jag vilja stryka under,
att vi måste rikta in våra strävanden på ganska lång sikt, då ingen vet, när
det nuvarande krigstillståndet slutar, och all erfarenhet ger vid handen, att
hänsynslösheten från de krigförande och svårigheterna för de neutrala växa
allt mera och bli värst, när det slutliga avgörandet närmar sig.

Det är otvivelaktigt, att de senaste veckornas erfarenheter i mycket varit en
besvikelse för dem, som hoppats på det svenska folkets ansvarskänsla, även om
en del av do företeelser, som jag syftar på, icke enbart får läggas allmänheten
till last. Om vi skola kunna gå igenom de kommande prövningarna, blir det
nödvändigt, att det svenska folket lär sig förstå lägets allvar och vikten av att
offra vardagens bekvämligheter, innan allvarligare anspråk komma att ställas.
Vi måste alla och envar stödja varandra inför vad som nu kommer, och detta
gäller icke blott i fråga om offentliga åtgärder och det offentliga livets män;
långt viktigare är, att varje enskild känner ansvar för sina medmänniskor och
för hela Sveriges land och folk.

Sveriges riksdag måste gå till sitt värv i medkänsla för de folk, som äro ute
i kampen, i känsla för att vi inte få medverka till folkhatet, utan att vi i vår
mån måste arbeta på att hålla uppe för alla folk gemensamma värden och gemensam
kultur, att vi måste förhålla oss så, att vi kunna deltaga i det återuppbyggnadsarbete,
som trots allt skall komma, och framför allt att _vi maste
låta alla särintressen vika för det gemensamma arbetet att föra Sveriges rike
och folk igenom vad som nu förestår oss.

Utan stora ord har jag velat förklara den svenska högerns vilja att med alla
sina kräfteT och på varje sätt arbeta för detta mål.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Utgångsläget för denna remissdebatt
är i flera hänseenden olikt det, som föreligger vid en lagtima riksdag.
Under normala tider plägar ju remissdebatten markera de partipolitiska förhållandena
och förhållandet mellan regering och opposition. Till grund för debatten
brukar ligga ett trontal och en statsverksproposition,. dämti den sittande regeringen
dragit upp riktlinjer för den politiska utvecklingen för det närmaste
året enligt regeringens egen uppfattning om samhällsangelägenheterna.

I det nuvarande läget finns ingen anledning att göra remissdebatten till en
uppgörelse mellan regering och opposition. Ej heller inbjuder det föreliggande
materialet i trontal och propositioner till några principiella diskussioner. Vi ha
samlats till denna urtima för. att rådslå. om de åtgärder, som kunna vara, pakallade
med hänsyn till krissituationen i Europa, och till dessa rådslag maste
vi gå obundna av partiprogram och förutfattade meningar. Angelägenheten att

Tisdagen den 12 september 1939.

Xr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
på ett för landet lyckligt sätt bemästra de tillfälliga svårigheterna bör nu gå
före allt annat.

Vid sådant förhållande föreställer jag mig, att remissdebatten bör kunna bli
ett fritt och otvunget resonemang angående vårt lands läge i olika avseenden
och om de praktiska problem, som tränga sig på och vilka för oss alla äro lika
aktuella. Om i ett dylikt resonemang kritik riktas mot redan vidtagna dispositioner,
så behöver däri ej ligga nå-got klander med politisk underton utan fastmer
en ärlig vilja att genom kritiken åvägabringa önskvärd rättelse.

Det förefaller som om vid ett dylikt resonemang diskussionsområdet kunde
indelas i åtminstone fyra huvudstycken: neutraliteten, försvaret, försörjningen
och finanserna.

Vad angår det första huvudstycket — neutraliteten -— kan regeringen vara
förvissad om att den i sina strävanden att hålla oss utanför kriget har en enhällig
folkmening bakom sig. Härvidlag är läget betydligt klarare nu än vid
tiden för utbrottet av det förra världskriget. Då funnos vissa tendenser att draga
Sverige närmare den ena maktgruppen, tendenser som i väsentlig mån skadade
vårt anseende som neutral stat och t, o. m. i vissa skeden äventyrade freden.
.Det är av utomordentligt stort värde i det närvarande läget, att ingen av
de krigförande parterna kan hysa någon misstro till våra försäkringar om att
obrottsligt hålla neutraliteten. Det ankommer sedan på oss själva att uppträda
så, att detta förtroende vidmakthålles. Ansvaret härvidlag vilar icke blott på
regering och riksdag utan även på näringslivet, på pressen och icke minst på
den allmänna, opinionen. Viljan till neutralitet måste paras med ett korrekt
uppträdande åt alla sidor och en objektiv hållning inför krigshändelserna. Nationen
är skyldig sig själv den behärskning och självdisciplin som är den verkliga
neutralitetens säkraste kännemärke.

I detta sammanhang vill jag upprepa ett önskemål, som framfördes redan vid
den lagtima riksdagen,, nämligen att vad som sker i fråga om förhållandet till
främmande makter måtte företagas under nära kontakt med riksdagen, ävensom
.att allmänheten i.görligaste mån informeras. Diplomatisk sekretess är naturligtvis
behövlig i vissa frågor och i ömtåliga situationer, men vårt folk äger
nog den ^mognad och omdömesgillhet, att mycket av det, som nu hålles hemligt,
kunde på lämpligt sätt meddelas offentligheten.

Vad. så angår de extraordinära anstalterna för försvarsväsendet, råder det
säkerligen enhällighet om att vi måste hålla en viss militär beredskap. Det
blir måhända vanskligare att komma överens om vad omfattning denna skall
ha. Här kommer uppfattning att stå emot uppfattning, och de militära kraven
komma att framkalla tvivel hos de civilt tänkande. Till följd härav och
med hänsyn till att de extra militära anstalterna måste vara omgivna med viss
sekretess, är det. med tvekan, som man börjar en debatt på området. Jag
anser dock, att riksdagen är det forum, där de civila, synpunkterna böra komma
till uttryck, och jag dristar mig därför att något beröra en del saker, som
ha med de militära dispositionerna att göra.

De inkallelser av värnpliktiga, som avse sammandragning av styrkor till
övning och direkt beredskap, äro fullt i sin ordning. Såväl allmänheten som
de värnpliktiga själva ha visat förståelse för dessa åtgärder, och det enda
önskemål jag. ville framföra är, att det nu lika väl som under tiden för den
förra neutralitetsvakten uppgöres en verklig avlösningsplan, så att såväl inkallelsemyndigheterna
som. de värnpliktiga själva i god tid kunna överblicka,
när vederbörandes tjänstetid tar slut och nya inkallelser skola äga rum. Det
måste sägas, att den första, inkallelsen i organisatoriskt hänseende verkade
improviserad . och att. man i fortsättningen väntar bättre planmässighet och
precision. Vid mobiliseringen 1914 blottades många svagheter i inkallelse -

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
väsendet, men det förefaller, dess värre, som om lärdomarna från då ingalunda
i alla stycken beaktats.

Om man förstår och gillar de militära åtgärderna i avseende å vad man kan
kalla linjemanskapet, så kan samma erkännande icke ges i avseende å ^inkallelserna
av landstorm. Här nekar det civila sunda förnuftet att tro pa nödvändigheten
och lämpligheten av allt som gjorts. Jag vet mig kunna åberopa
en praktiskt taget enhällig opinion, då jag vädjar till försvarsministern att
kraftigt beskära de militära planerna på detta speciella område. Inkallelse
av landstorm medför svåra rubbningar i näringslivet och för den enskilde.
Det gäller ju här folk i de verksamma åldrarna, fackarbetare,. arbetsledare och
egna företagare. De flesta äro också gifta och ha försörjningsplikter. Mobilisering
av landstorm medför därför otantligt mycket större rubbningar i det
civila livet än inkallelse av yngre årgångar.

De uppgifter, som föreläggas de inkallade landstormsmännen, förefalla ej
heller särdeles angelägna. Om jag bortser från kusttrakterna och militärt särskilt.
utsatta punkter, kan det icke vara av något större värde för vår försvarsberedskap
att anordna vaktposter vid broar och järnvägsstationer eller vid
offentliga byggnader i städerna eller att ordna s. k. lyssnarposter långt in i
landet. För de enkla medborgarna ter sig dylikt onödigt och det uppfattas
också så av landstormsmännen själva. I tider som dessa bör allmänheten
kunna hysa förtroende för de militära myndigheterna, men detta förtroende
är tyvärr, det måste jag konstatera, redan i väsentlig mån spolierat genom de
brådstörtade och omfattande inkallelserna av landstorm i hela landet. De
kostnader, som landstormsmobiliseringen medför, kunna säkert användas på
ett bättre sätt. Min kritik bottnar ingalunda i någon ovillighet att prestera de
offer, som försvaret kräver i en kritisk tid, utan i stället i en önskan att resurserna
mobiliseras på ett ändamålsenligt och förnuftigt sätt Försvarsministern
kommer väl att hänvisa till de redan beslutade permitteringarna,
och det är gott och väl, att sådana ha vidtagits, men det räcker icke därmed,
utan hela planen för landstormsmobiliseringen bör kunna begränsas.

När vi se så stora utgifter på den militära.. förskottsstaten,. undra vi nog
litet var, om det icke vore möjligt att jämväl pa detta område tillämpa finansministerns
maning till sparsamhet. Lekmannen står undrande inför vissa
affärer, som de militära myndigheterna göra. Särskilt, förefaller det, som
om rekvisitionssystemet kommit till användning i onödigt stor omfattning.
Här rekvireras hästar och fordon, vilka inlösas av staten, utan att man först
gjort några försök att hyra. Var och en förstår, att staten kommer att göra
ofantliga förluster på det som rekvireras och inlöses med äganderätt. Väl
förstår man, att de som ha ansvaret för vår försvarsberedskap hellre göra
för mycket än för litet. Men även på detta område erfordras ett visst mått
av balans och omdöme.

Vad så angår det sista kapitlet, det utomordentligt betydelsefulla, område,
som omfattar alla våra försörjningsfrågor, så är detta både mångsidigt och
vidlyftigt. Det är här fråga icke allenast om möjligheterna att uppehålla
varuförsörjningen utan även och i lika hög grad att halla handel och näringar
i gång. Vi ha under sista tiden fått mottaga upprepade försäkringar,
att vi ha det jämförelsevis bra ställt och att ingen anledning till oro föreligger,
och själva ha vi också hängett oss &t denna föreställning med kännedom
om de rikliga förråd av livsmedel, som för närvarande finnas i landet.
Det är därför närmast en obehaglig överraskning för mig och för många, att
dessa svårigheter inträtt så tidigt och redan under krigets allra första dagar.
Av vad som nu är hänt och känt är det uppenbart, att vi nödgas vidtaga, en
del reglerings- och ransoneringsåtgärder för att trygga en rättvis fördelning

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
av tillgängliga varulager. Möjligen måste även prisregleringar tillgripas.
Med erfarenheterna från furra kristiden i friskt minne kan man icke annat
önska än att regleringsåtgärderna bli så få och så smidiga som möjligt. Att se
krisbyråkratien lössläppt på näringslivets fält är ett oroande perspektiv, därför
att alla dylika åtgärder visat sig verka hämmande på produktionen och hinderliga
för ett normalt handelsutbyte. I den mån icke annat är oundgängligen
nödvändigt, bör man låta livet löpa i normala banor. Det bästa sättet att motverka
hamstring och prisstegring är att sörja för en riklig varutillgång.

Vad angår kravet på prisregleringar, som nu reses från skilda håll, är det
möjligt, att dylika måste tillgripas. Därvid får man dock skilja mellan spekulativ
prisstegring och sådan, som är betingad av en faktisk ökning av produktionskostnaderna.
Den spekulativa prisstegringen, som består i att i förtjänstsyfte
ta hem högre vinst på inneliggande lager, bör hållas strängt efter.
Däremot är det skäligt, att sådan prisstegring, som orsakas av faktiska kostnadsökningar,
får täckas vid försäljningen. I motsatt fall riskeras även härvidlag
stagnation med därifrån sig spridande allmänna skadeverkningar. Det
är väl alldeles ofrånkomligt, att priserna måste stiga på importvaror, då frakterna
å dessa ökat. Krigsförsäkringarna och de höjda lönerna till besättningarna
måste återfalla på dem, som köpa varorna. Vill man hindra detta, får
staten direkt gå emellan, men detta kommer att kosta pengar, och det finansiella
läget kan för staten bli bekymmersamt nog ändå.

_I vår allmänna försörjning äro för närvarande tydligen bränsle- och brännoljeproblemen
de mest kritiska. Jag skall här icke ingå på något klander av
vad som gjorts eller underlåtits i det förflutna, när det gäller inhemska ersättningsmedel
för bensinen. Jag har förresten den uppfattningen, att statsmakterna
därvidlag icke kunnat handla mycket annorlunda än som skett. Däremot
måste jag mot bakgrunden av det nuvarande läget konstatera den lidandes
historia, som kolgasgeneratorsdriften haft att genomgå. Gång på gång under
de sista 15—20 åren ha ansatser gjorts såväl här i riksdagen som från
skogsintresset samt konstruktörer och verkstäder att få i gång en mera allmän
övergång till kolgasdrift. Man har emellertid aldrig kommit ur portföret.
_ De män, som arbetat för dessa ting, kunna berätta sorgliga interiörer
från sina försök att intressera myndigheterna och den officiella tekniska sakkunskapen.
Särskilt har den sistnämnda svåra synder på sitt. samvete genom sin
ständiga benägenhet att förstora svårigheterna för kolgasdriften och förringa
betydelsen av densamma. Nu visar det sig emellertid här som på så många
andra områden, att det praktiska förnuftet ser längre än den s. k. sakkunskapen.

Sannolikt komma efterföljande talare att gå in på förhållandena omkring
bensinregleringen och restriktionerna för biltrafiken. Själv skall jag villigt
erkänna, att reglerande ingrepp på detta område voto nödvändiga. Att persontrafiken
inskränktes så som skett, vållar visserligen svårigheter för många,
men detta är ett lidande som måste tålas. Sämre är det med lastbilstrafiken.
Där visar det sig, att de införda restriktionerna få svåra verkningar för näringslivet,
naturligt nog då transportväsendet är en ytterst ömtålig faktor i
hela vår varuförsörjning. Vad man därvidlag kan säga i fråga om regeringens
handlingssätt är, att lastbilsrestriktionerna genomfördes efter alltför kort
varsel. Tid borde ha beretts att i görligaste mån lägga om transportväsendet
med undvikande av den stagnation, som nu inträtt. Möjligheterna att omlägga
till ett annat trafikmedel må vara begränsade, men de finnas i varje fall, som
kunnat tagas i anspråk om blott ett tillräckligt rådrum lämnats.

Inför den annalkande vintern ter sig också bränsleproblemet i stort något
oroande. Man vet ännu inte, om och i vilken omfattning vi kunna hålla kolim -

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
porten i gång, och även om så blir fallet, kan man befara, att priserna komma
att stiga. Angelägenheten att i god tid vidtaga åtgärder för mobiliserandet
av våra egna bränsletillgångar är alltså uppenbar. Jag vet, att saken redan
tagits om hand, men jag understryker i alla fall vikten av att denna betydelsefulla
detalj ägnas uppmärksamhet i god tid. I skogarna finnas massor av
bränsle, som ruttnar ned, och även om icke så mycket av detta hinner tillvaratagas
till den kommande vintern, så är det skäl i att härvidlag arbeta på
lång sikt. Vi undanbedja oss dock någon bränslekommission. Med rimliga
priser och tillgång på arbetskraft kunna skogsägarna själva sörja för en behövlig
produktion.

När nu den stora regleringsapparaten sättes i gång, ligger det makt uppå
att kvalificerade och arbetsdugliga personer sättas på de ansvarsfulla posterna.
Det är givetvis ingen lätt sak att finna folk, som vilja åtaga sig dessa
svåra och otacksamma uppdrag. För dagen vill jag rörande detta blott framhålla
det till synes självklara, att politiska synpunkter icke få spela in vid
rekryteringen av kommissionerna.

Av de propositioner om tilläggsstat och förskottsstat, som förelagts riksdagen,
framgår, att krisapparaten kommer att draga enorma kostnader. Redan
häri ligger en uppmaning att begränsa åtgärderna till måttliga propoTtioner.
Det förefaller också, som om regeringen skurit till väl kraftigt i fråga
om vissa utgiftstitlar för att vara på den säkra sidan. Särskilt vill man tro
detta vara fallet i fråga om utgifterna under fjärde huvudtiteln. Uppgifter
och motiveringar i propositionerna äro ganska knapphändiga och summariska,
och det är därför angeläget, att vederbörande utskott införskaffar mera detaljerade
upplysningar rörande de olika utgiftsposterna och noga prövar och väger
vad som behövs.

Skulle kriget i Europa bli långvarigt — och åtskilliga tecken varsla därom
— komma påfrestningarna på statskassan att oupphörligt stegras. Vi böra
hålla detta i åtanke, när vi nu första gången under krisen gå att behandla
gjorda anslagsäskanden. Vad som sparas i detta första skede kan vara mångdubbelt
värdefullt att ha om några år. Finansministerns maning till sparsamhet
i den enskilda och allmänna hushållningen är ett ord, som finner gensvar
på alla håll, där man ser lägets allvar och känner ansvar för den kommande
utvecklingen. En oundviklig följd av en dylik sparsamhetspolitik blir dock,
att standarden måste sänkas såväl för den enskilde som för samhället. Det är
bäst, att detta också säges klart ut. Vi komma icke att få råd till allt, som vi
tidigare kunnat kosta på oss. Vi få vaTa glada ändå att få leva i fred och
existera på ett något så när människovärdigt sätt. Men en dylik standardsänkning
måste drabba alla lika. Några få icke sitta i orubbat bo eller till
och med profitera på krisen, under det att andra få kämpa med ökade svårigheter.
Herr finansministern fällde ett ord under valrörelsen 1928, för vilket
han fått utstå en del smälek, men ett ord, som reser sig ur glömskan med stark
relief mot det nuvarande tidsläget. Översatt till det språk, sorn vi tala i dag,
skulle det lyda ungefär så här: »En standardsänkning kunna vi fördraga, om
den är nödvändig, och om den bäres av alla.» Däremot får det icke bli så, att
somliga sitta vid Egyptens köttgrytor, medan andra få nöja sig med rovor
och gröt.

I de nu föreliggande propositionerna erhåller man ingen vägledning, hur
regeringen har tänkt sig att finansiera de stora kriskostnaderna. Enligt vad
som försports är dock finansministern sysselsatt med att uppgöra planer härom.
Det blir nog ingen annan råd än att vi få krypa i nya skattebördor. Ett
skjutande över på framtiden av stora utgiftsbelopp är vanskligt, då ingen vet
vad denna framtid bär i sitt sköte. Finansministerns förslag avvaktas alltså

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
med intresse, och jag vågar till honom rikta en vördsam begäran, att vi få del
av planerna i förväg, såsom skett under de två senaste lagtima riksdagarna.

Därmed är diskussionsfronten som hastigast rekognoscerad, och jag har,
herr talman, icke mycket att tillägga. Den föregående ärade talaren antydde''
att läget framdeles kunde bli sådant, att det kunde kräva att oppositionen inginge
i regeringen. Även inom folkpartiet äro vi medvetna om att situationen
kan bli sådan, att normala parlamentariska förhållanden icke längre kunna få
existera. Men vi hoppas för vår del, att det icke skall gå dithän, att den parlamentariska
oppositionen skall behöva tystna. Jag vill endast till sist å mitt
partis vägnar förklara, att vi äro starkt medvetna om de krav, som i detta läge
ställas på statsmakterna, och att vi äro beredda att medverka till långt gående
åtgärder i syfte att hävda Sveriges neutralitet och trygga folkförsörjningen.

Herr Råstock: Herr talman! En lång erfarenhet såsom riksdagsman har
lärt mig, att det är klokt att i remissdebatten uttrycka sig försiktigt. Jag har
en gång tidigare citerat en gammal riksdagsmans ord till mig i början av
min riksdagsmannabana: »Om du icke vill komma i det läget att få alltför
mycket att taga tillbaka under riksdagens lopp, så var försiktig i remissdebatten.
» Den regeln tänker jag, herr talman, följa även i dag, och därför skall
jag endast med några få ord deklarera huru jag ser på tingen.

Det återfall i barbari eller -—- som trontalet vid denna urtima riksdags öppnande
uttrycker det •—• nederlag för mänskligheten, som det nu rådande tillståndet
ute i världen medfört, gör det nödvändigt, att även vår lilla nation,
vårt. fredliga folk ser om sitt hus. I över ett och ett kvarts sekel hava vi åtnjutit
fredens välsignelse med därav följande materiella och kulturella framsteg.

De nu framlagda kungl. propositionerna ge oss en översiktlig bild av vad
som för den närmaste framtiden kräves av uppoffringar i olika hänseenden.
Och vad mera är, de peka på skrämmande konsekvenser, vilka kunna komma,
om läget för vårt lands vidkommande skulle bli avsevärt försämrat. Redan
den nu framlagda tilläggsstaten kommer att ställa stora krav på såväl de
enskilda medborgarnas som hela samhällets finansiella styrka. Den kommer
helt visst också att betyda en ökad ansvällning av vår statsskuld.

I anslutning till vad den siste ärade talaren framhöll vill även jag säga
några ord. All försiktighet med kostsamma anordningar, som kan iakttagas
utan att säkerheten lider men, synes böra rekommenderas. Lekmannen har
givetvis svårt att bedöma vad som i det fallet kan åtgöras för att dels begränsa
kostnaderna, dels så litet som möjligt oroa arbetslivet. Det synes emellertid
böra övervägas, huruvida icke inskränkningar i inkallelserna av landstorm
kunna ifrågakomma, åtminstone å orter, som få anses mindre utsatta. Jag
vill understryka, att det icke är möjligt att bedöma detta, men de iakttagelser,
som gjorts, göra det nödvändigt att åtminstone ifrågasätta, om det icke går
att i det avseendet rätta till något.

Emellertid, fosterlandskänslan och försvarsviljan äro utpräglade, och viljan
att göra sitt bästa för att vårt folk skall kunna hävda sitt oberoende och
bevara sin frihet är stark och levande. Svensk allmoge — vi få i dag säga
svenska arbetare och bönder — sluter enhälligt upp kring den obrottsliga, fulla
neutraliteten och skall också bedöma ur den synpunkten de åtgärder, som befinnas
nödvändiga från vår sida för bevarande av vår urgamla svenska frihet.
Låt oss icke förlora hoppet, förlora tron på framtiden, tron på ett rättens samhälles
slutliga seger! Den som har förlorat tron på framtiden har förlorat allt,
som gör livet värt att leva. Nej, än kommer dag, än kommer råd, heter det,

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
och må vi därför i beslutsam enighet och solidaritet möta de dagar, som komma,
i sträng pliktuppfyllelse och självtukt, och även den nu rådande svåra tiden
skall helt visst kunna bemästras och ljusare tider stunda.

Herr Svensson: Herr talman! Kallelsen till urtima riksdag i dessa allvarsamma
tider manar oss att ådagalägga vårt folks enighet och vilja att
ställa nödiga resurser till regeringens förfogande för bevarande av landets
trygghet och fred liksom i fråga om vår folkförsörjning. Jag betraktar det
som en ljuspunkt i närvarande tid, att vårt folk, oavsett skiftande meningar
i övrigt, så enigt anslutit sig till och vill stödja regeringens strävanden att bevara
Sveriges neutralitet. Med tillfredsställelse se vi, att härigenom en gammal
linje i svensk politik av beprövat värde i anslutning till svensk bondeuppfattning
fullföljes. De oundgängliga offer, som tidsläget kräver även av oss,
äro vi beredda att ge och visa därmed, att vårt folk vill leva sitt fria och självständiga
liv nu och i framtiden.

Det har icke förnummits någon ovilja från de värnpliktigas sida, som i samband
med förstärkandet av vår försvarsberedskap ryckts från sitt förvärvsarbete
och omtanken om de sina. Däri ser jag en pliktmedveten uppfattning
av lägets allvar bland de breda lagren av vårt folk. Däremot har man otvivelaktigt
på många håll haft svårt att förstå landstormsinkallelserna och de uppgifter,
som därmed avses att fyllas. Man har inkallat familjeförsörjare, män
i 40-årsåldern, vilka exempelvis som egna företagare ha ett litet jordbruk, där
de kanske äro den enda manliga arbetskraften. De ryckas bort kanske från
skördens bärgning och veta inte, hur därmed skall gå. Jag tror, att man
skulle förstå bättre och göra offret villigare, om man klarare kunde se den
förnuftiga mening, den militära uppgift, som dessa inkallelser avse.

De föreliggande kungl. propositionerna bära sin prägel av tidens allvar och
av den hastiga förändringen i världsläget. När man tar del av, i synnerhet
Kungl. Majrts proposition, nr 1, har man en känsla av den korta tid, som stått
till förfogande för förberedelserna. Jag vill uttala den förhoppningen, att
riksdagens prövning av de gjorda äskandena skall såvitt möjligt tillgodose
vad som kan krävas i fråga om kontrollen över och användningen av så stora
belopp.

Propositionen nr 10 avser bestämmelser angående gäldande av ersättning
till enskilda för egendom, som tages i anspråk för statens bruk. Jag vill bär
särskilt fästa uppmärksamheten på vilka konsekvenser som kunna uppstå,
exempelvis när det gäller ersättning för uttagna hästar o. s. v. enligt 1934
års lag om häst- och fordonsanskaffning. Förslaget avser, att den ersättning,
som kronan har att erlägga härför, skall, där beloppet överstiger 1,000 kronor,
insättas på kapitalräkning i riksbanken eller på särskilt konto i postgirorörelsen
och först efter viss tid — ända upp till sex månader -— göras tillgänglig
för den, som är berättigad till ersättning. Även om någon ränta skall betalas
på pengarna och vissa jämkningar kunna ske, varigenom beloppens utbekommande
underlättas, är det dock obestridligen så, att detta system kan medföra
icke så liten olägenhet för den, som nyss till det allmänna måst avstå vad
han kanske inte har så lätt att undvara, Man kan hysa tvekan^ om de fördelar,
som ur valutavårdande synpunkt härav möjligen kunna vinnas, verkligen
uppväga olägenheterna för den enskilde.

Det kan med skäl göras gällande, att vi ha det bättre ställt ur folkförsörjningssynpunkt
nu än under förra kriget. Men med uppmärksamhet maste vi
följa utvecklingen på alla områden och icke minst, när det gäller sådana varor
som äro nödvändiga för livsmedelsproduktionen. Priset på dessa skapar förutsättningar
för produktionskostnaderna. Det måste därför läggas största vikt

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
uppå, att priserna på livsmedel så avvägas, att de möjliggöra bibehållandet
av produktionen oförminskad och i en för vårt folks livsmedelsförsörjning behövlig
omfattning.

I samband härmed några ord om den s. k. liamstringen. Det må vara förlåtligt,
om enkla människor med minnen och erfarenheter från förra världskriget
kanske inte tänka så långt eller råka överskrida i någon mån vad som
är riktigt, men när folk med anspråk på att kallas bildat och upplyst och sådant
folk i framskjuten ställning brista i nödig allmänanda och solidaritet, är
detta en sak, som bör bedömas annorlunda.

Till sist. Det har i dessa dagar icke minst i pressen talats om regeringens
ansvar. Tidsläget och de äskanden, som nu göras, ge vid handen, att detta
icke blir mindre. Hans excellens statsministern har även i ett radiotal framhållit,
att läget kan komma att kräva, att samtliga större partier bäTa sin del,
och att detta bör övervägas. I olikhet med herrar Bagge och Andersson i Rasjön
anser jag, att tidpunkten härför nu är inne. Vi vilja ingalunda undandraga
oss att bära vår rimliga del av detta ansvar. I nuvarande svåra tider
måste viljan till samhällssolidaritet och allmänanda uppbära svensk politik.
Fredens bevarande och en efter tidsläget anpassad inre politik bör med^hjälp
av alla goda krafter främjas, och enligt min mening är det till gagn, inåt och
utåt, om alla kunna dela ansvaret i regeringen.

Hans excellens herr statsministern Ilansson: Herr talman, mina damer
och herrar! Vad som först och främst är att taga fasta på i de avgivna deklarationerna
är de förklaringar, som utgöra en manifestation av den fullständiga
enigheten i riksdagen om Sveriges neutralitet i det utbrutna kriget Vi ha
själva valt denna hållning. Det är vår egen sak att hävda den. Vi behöva
vara eniga för att med samlad kraft möta de svårigheter som komma.

Med god förtröstan att kunna hålla vårt land utanför kriget gå vi att möta
dessa svårigheter. Vårt utgångsläge är icke ogynnsamt. Vår politik är klar
och otvetydig. Alla veta var vi stå. På intet håll röjes misstro rörande vårt
lands avsikter. Alla känna till att våra beredskapsåtgärder icke tjäna annat
syfte än att värna vår neutralitet och hävda vår självbestämningsrätt. Vad
man på motsatta sidor tänker om Sveriges ställning, framgår redan, av våra
skyddsmaktsuppdrag. Det arbete, som vi därmed påtagit oss, kan, i .händelse
av ett långvarigt krig, få en stor omfattning. De krigförande ha visat sig
beredda att på ett förekommande sätt underlätta detta^ arbete. Försäkringar
om att Sveriges neutralitet skall respekteras ha från båda parternas sida avgivits.
De omedelbart avgivna neutralitetsdeklarationerna täcka vad som från
svensk sida är att säga. .

Med övriga neutrala alliansfria stater uppehälles en kontakt, som hör bil
av värde vid hävdandet av de neutralas gemensamma rättigheter och intressen.
Det nordiska samarbetet ställes nu inför det prov, som beredskapsarbetet
under gångna år hållit i sikte. Att det väl består detta prov är av ömsesidig,
stor betydelse.

Sina vänskapliga förbindelser med andra nationer, krigförande eller neutrala,
önskar Sverige upprätthålla. Vi räkna med, att de ej heller skola rubbas
genom de krigförandes hållning gentemot vårt land. Omedelbara och avsevärda
störningar i utrikeshandeln ha inställt sig i och med själva krigsutbrottet.
Svenska regeringen strävar att genom vänskapliga förhandlingar nedbringa
dessa störningar så långt det under ett krigsläge är möjligt. . Den inställning
till de neutrala staternas intressen, som på olika sätt kommit till uttryck
från motsatta parter i kriget, utgör i och för sig en gynnsam förutsättning
för dylika förhandlingar. På oss själva ankommer att därvid övertyga

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
de krigförande, att intet annat intresse bestämmer svensk politik än Sveriges
eget: att med bevarad neutralitet tillgodose vår folkförsörjnings vitala behov.

Läget kräver självbehärskning och återhållsamhet i den allmänna opinionens
egna reaktioner och vaksamhet gentemot försök att draga in de neutrala
i propagandakriget. Den neutrala opinionen väger tyngre, då freden skall
återuppbyggas än under krigets hetsande påverkan. Sin fulla tyngd får den
först, om den under kriget visat allvarligt uppsåt både till aktsamhet och
självständighet.

Om våra inre förhållanden tänker jag vid detta tillfälle icke mycket orda.
Regeringen är medveten om sin särskilda plikt att befordra allmän samverkan
och allmänt samförstånd. Den hälsar med tillfredsställelse de försäkringar
om villighet från alla håll till uppriktigt och förtroendefullt samarbete, vilka
i denna debatt avgivits. Den vet att denna vilja, att i bister tid levandegöra
den nationella enigheten även inåt, har starkt rotfäste i folket självt. Denna
vilja kan icke försvagas av en fri diskussion och en öppen kritik, då denna sker
från de utgångspunkter och i den anda, som herr Bagge angav. Jag har blott
en önskan, herr Bagge, att man säger rent ut och inte nöjer sig med allmänt
hållna antydningar och obevisade anklagelser. Sådant kan lätt undergräva
sam känslan.

Vid den kritik, som redan övats, skall jag inte dröja mycket. I den mån
den berört särskilda områden överlåter jag åt departementscheferna att svara.
När det gäller allmänna principer ansluter jag mig gärna till herr Anderssons
i Rasjön mening, att vi skola söka leva så normalt som möjligt och att
åtgärderna skola präglas av förnuft och omtanke. Detta var just vår utgångspunkt.
Med kännedom om våra resurser och i förlitande på medborgarnas sans
och moral ville regeringen undvika ingripanden, som kunde vara ägnade att
väcka oro och i onödan verka störande. Vad vi ville undvika kunde emellertid
enskildas egoism förvålla. Åtgärder framtvingades och måste vidtagas
snabbt. Detta gäller i synnerhet ingripandena i fråga om biltrafiken. Väl
kan sägas, att vår tilltro till folket varit för stor. Vad som förekommit ger
dock enligt min mening icke anledning till ett generellt fördömande av svenska
folkets moral. Det stora flertalet har utan tvivel motsvarat tilltron. Med
de osolidariska skola vi på lämpligt sätt komma till rätta. Regeringen räknar
med och vet, att den kan påräkna stöd från riksdagen och folkets stora
massa för åtgärder, som syfta till att åt det gemensamma folkhushållet och
för rättvis fördelning taga i anspråk alla tillgångar, var än dessa kunna vara
för tillfället lagrade och förvarade.

Åven i de utanför kriget stående länderna måste nu ställas stora anspråk
på medborgarnas offervillighet och anpassningsförmåga. Detta gäller även
för oss. Ingen har väl kunnat tro, att vi skulle bli förskonade från besvärligheter.
Att en del av dessa skulle anmäla sig redan från början har man, herr
Andersson i Rasjön, måst räkna med. Att de kunna mildras och i stor utsträckning
övervinnas ha vi ingen anledning att betvivla. Men uppgifterna
dag för dag kräva nu av oss alla hela den arbetsinsats vi äro mäktiga. .Vi
lösa dem bäst i den anda, som i dag blivit inåt och utåt manifesterad, i vår
förnimmelse av en stark nationell samhörighet.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Efter statsministerns deklaration,
vars inledningsord och slutord förvisso tolka en enhällig mening inom
denna riksdag och hos vårt folk, blir det min uppgift att nu återföra diskussionen
till den parlamentariska vardagen. Jag hoppas att kunna göra det utan
att bryta den stämning av samförståndsvilja, som här har kommit till uttryck.

Herr talman! Under de veckor, som gått sedan den europeiska krisen in -

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
trädde i sitt akuta skede, liar det inträffat mycket här i landet, som gett anledning
till reflexioner över bristande beredskap och icke minst över det svenska
folkets bristande balans i sådana situationer som den nuvarande. Det ligger
nära till hands att söka efter syndabockar. Vår uppgift är icke detta.
Vi ha icke rättighet och möjlighet att nu ta upp diskussion om något slags inre
skuldproblem i de avseenden, som jag nu berör. Vi ha inte rättighet att
göra det, därför att vi böra undvika allt som kan vara ägnat att skärpa motsättningar
och i onödan skapa irritation. Vi ha inte heller möjlighet att ännu
överblicka händelseutvecklingen och orsakssammanhanget. Vi få ställa den
frågan på framtiden.

Vad jag här kommer att säga är således uttryck för en strävan att kunna ge
något positivt bidrag till diskussionen om våra försörjningsproblem och beredskapsproblem.
I den mån kritik kommer att uttalas, är den icke färgad av
önskan att komma åt politiska motståndare. Men att helt undertrycka kritiken
vore förvisso oklokt, ty förr eller senare kommer den fram, och jag tror,
att det är bättre att den kommer fram inför detta forum och på ett tidigt stadium,
då det ännu finns möjligheter att kritiken, i den mån som den är berättigad,
kan lämna positiva bidrag till frågornas vidare behandling.

Den väsentliga anmärkningen, som kan riktas mot förberedelsearbetet, synes
mig vara den, att det icke har präglats utav en verklig känsla för den överhängande
faran i den europeiska situationen, sådan den har utvecklat sig sedan
ett år tillbaka. Efter septemberkrisen 1938 hade vi en frist, ja praktiskt
taget ett helt nådaår. Hur ha vi använt det? Villigt skall erkännas, att mycket
har gjorts under det året, både på det militära och på det ekonomiska området.
Man kan gott säga, att krafttag ha gjorts, när det har gällt att på vissa
punkter komplettera vår militära beredskap, och för detta skall regeringen ha
ett varmt erkännande. Beklagligt är blott, att det icke kunnat ske med samma
effektivitet och planmässighet över hela linjen, utan att fortfarande svåra
blottor finnas, som vi även i dessa dagar ha kunnat konstatera. På det ekonomiska
området har reservförrådsnämndens verksamhet varit av mycket stor betydelse,
och den förtjänar alldeles säkert ett erkännande för det resultat som
har vunnits. Att det icke har på alla punkter blivit, vad nämnden själv syftar
till, beror ju rätt mycket på olyckliga omständigheter, över vilka nämnden
icke har kunnat råda. Statsmakterna ha genom att anvisa mycket betydande
belopp till nämndens verksamhet visat, att de till fullo inse vikten av denna
sida av vår beredskap. Men reservförrådsnämndens verksamhet täcker ju, som
alla veta, ingalunda hela fältet utav den materiella beredskap, som vi ha varit
skyldiga att skapa inför hotet om ett europeiskt krig och därmed följande, mer
eller mindre långt gående avspärrning av våra tillförselmöjligheter. Hela den
sida av den ekonomiska beredskapen, som består i att de enskilda så långt möjligt
är göra sig beredda med de möjligheter, som stå dem till buds, har icke
blivit tillräckligt beaktad. Den långsamhet och lamhet, som präglat rikskommissionens
åtgärder för åstadkommande av en lagring av »strategiskt betydelsefulla»
varor i hemmen, måste i detta sammanhang bringas i erinran. Anmärkningsvärt
är, att allmänheten hela tiden svävat i ovisshet om och ännu i
dag inte vet, huruvida under lojala förhållanden, d. v. s. i god tid före den nuvarande
situationen, företagna lagringsköp äro underkastade beslag. Om de i
våras förordade åtgärderna för att uppmuntra till en lojal lagring av vissa
förnödenheter hos konsumenterna hade blivit utförda, skulle detta säkert ha
verkat starkt dämpande på efterfrågan och prisrörelserna nu vid krigsutbrottet.

Frågan om vår bränsleförsörjning är emellertid i närvarande stund den mest
observerade och den som synes starkast inverka på stämningarna ute i landet.

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)

Utan att hemfalla åt förhastade omdömen torde man kunna säga, och det med
beklagande, att vi på detta område, och särskilt när det gäller det flytande
bränslet, äro betydligt sämre rustade än vi behövt vara, om förberedelsearbetet
hade bedrivits mera effektivt. Här faller ansvaret icke bara på myndigheterna
utan även i stor utsträckning på enskilda. Men när det gäller vissa centrala
uppgifter är det naturligtvis myndigheterna, som få bära ansvaret. Det har
icke sörjts i god tid och i tillräcklig omfattning för lagringsmöjligheter, trots
alla påpekanden som gjorts. Det har icke sörjts för en snabb och målmedveten
behandling av frågan om utvidgning av vår inhemska försörjning med motorbränsle.
Det som man nu på några veckor måst besluta och improvisera borde
ha varit bättre förberett sedan lång tid tillbaka.

Jag vill ingalunda ge kritiken, som nu kommer fram. rätt i alla stycken.
Den bottnar många gånger i missuppfattningar och ofta i själviska beräkningar.
Men att denna viktiga sida av vår försvarsberedskap icke har skötts som
den borde, det lär inte kunna bestridas. I vad mån kritiken mot de av regeringen
nu beslutade och av myndigheterna närmare utformade ransoneringsåtgärderna
är berättigad, tilltror jag mig icke kunna avgöra. Även här skjuter
man mången gång över målet. Men det säger sig självt, att åtgärder, som måste
mycket snabbt och utan tillräcklig förberedelse sättas i verket, ofta ge ogynnsamma
resultat eller i alla händelser icke motsvara avsikten med desamma.

Jag har redan antytt, att bristerna i vår beredskap i stor utsträckning bero
på, att man här i landet in i det sista har vägrat tro på möjligheten av ett stormaktskrig
och därför underlåtit att vidtaga eller förbereda åtgärder, som
skulle direkt ingripa i allmänhetens livsföring och därmed verka oroande.
Nog är det bra, om vår ledning kan bevara lugnet i kritiska tider, men det får
inte gå så långt, att man, i förhoppning om att det värsta ändå inte skall hända,
underlåter att rusta sig för eventualiteter, som dock icke bara äro tänkbara
utan som genom händelseutvecklingen fått en allt mera allvarsfylld realitet.
Det är omöjligt att här förbigå frågan om rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap. Jag erinrar om riksdagens uttalande i våras, att en omorganisation
av denna institution är nödvändig. Jag förstår, att under de månader,
som gått sedan dess, en sådan åtgärd inte medhunnits^ men jag hoppas
att den är förberedd och att den snart kan sättas i verket. Under alla förhållanden
är en ändring i rikskommissionens ledning nödvändig. .Den borde ha
skett tidigare och den måste ske nu. Jag vill här följa statsministerns uppmaning
att tala rent språk, och jag tror jag därvid uttalar en ganska enhällig
önskan hos de personer och institutioner, som under den senaste tiden haft
samarbete med rikskommissionen: man begär en fastare ledning. Denna anmärkning
riktar sig — det har jag haft tillfälle att tidigare understryka och
jag gör det nu — inte mot ordföranden personligen. Alla känna hans utomordentliga
ämbetsmannaegenskaper. Men det är ofrånkomligt att en man, så
upptagen som han, inte kan ägna den tid, det arbete och den energi åt rikskommissionens
ledning som nu mer än någonsin är erforderlig. Här måste en
ändring ske. Vi se på olika områden följderna av att detta organ för var ekonomiska
försvarsberedskap saknat de arbetsformer och den effektiva ledning,
som är en förutsättning för att förberedelsearbetet skall ge vad man har rätt

att begära. . ..... .

Jag kan förstå regeringens tvekan att skrida till införande av en kngshushållning
i fredstid, och jag tror man måste gilla de allmänna synpunkter, som
här av statsministern uttalades i detta avseende. Men jag kan absolut inte förstå
dröjsmålet med att ge nödig kraft och effektivitet åt det centrala organet
för den ekonomiska krigsberedskapen. Därmed liar man hämmat handlingsviljan
på åtskilliga håll, och det har säkert varit en bidragande orsak till att

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
förberedelsearbetet inte fortskridit såsom man önskat. Det måste ha varit en
känsla av krigshotets overklighet, som här legat bakom, och jag tycker att
man förnimmer samma känsla bakom underlåtenheten att i tid förbereda tillsättandet
av de organ, som vid ett krigsutbrott skulle ha hand om folkförsörjningens
och krigspolitikens skiftande uppgifter. Det har förvånat många, att
regeringen, under dessa kritiska veckor i så stor utsträckning varit tvungen
att improvisera organ för dessa ändamål. Åtminstone är intrycket hos en utomstående,
att man här har måst improvisera och inte handlat efter en genomtänkt
plan. Jag tar bara ett sådant exempel som att importregleringsnämnden
måste tillskapas från en lördag till en måndag och fick börja sitt arbete utan
att ha den organisation till sitt förfogande, som var nödvändig för att dess
verksamhet från första början skulle fungera friktionsfritt. När vi nu se på
de nämnder, som hittills ha tillskapats, kan ju ingen undgå att konstatera, att
de ingalunda fått klara direktiv och tillräckligt avgränsade verksamhetsområden.
Uppdragen gripa in i varandra, och än så länge saknar man det som
skulle kunna antyda en plan bakom det hela. Det är möjligt, att dessa nämnders
tillvaro är tänkt att bli endast kortvarig och att man avser att låta dem så
småningom avlösas av mera fasta organ, men deras verksamhet kan i alla fall
under denna övergångstid i olika avseenden bli prejudicerande.
o Vad vi hittills ha bevittnat av den begynnande kristidsorganisationen har
sålunda icke präglats av någon större planmässighet och förklaringen är väl
den, att man alltför sent har vidtagit de nödvändiga förberedelserna för dessa
organisationer. Nu är det emellertid av största vikt, att vad som skall göras
i fortsättningen sker planmässigt och överlagt. Ingen anser väl, att en mångfald
nämnder med skiftande uppdrag, som delvis gripa in i varandra, är den
lämpliga organisationsformen. Jag tror inte heller att den åtgärd, som i dag
har kungjorts i tidningarna, nämligen att regeringen har givit rikskommissionens
ordförande i uppdrag att sammankalla ordförandena i de olika nämnderna
till överläggning, är en tillräcklig åtgärd i koordinationssyfte. Det betyder
i själva verket att vi fått en ordförandenämnd till alla de andra nämnderna,
och såvitt jag förstår medför det en mycket stark ökning av arbetsbördan
för dessa redan förut mycket upptagna män. Huruvida därav kan
komma fram något nyttigt resultat, innan man ännu fått klart för sig, hur
detta nämndväsen skall för framtiden organiseras, har jag mycket svårt att
tro.. Klara riktlinjer måste uppdragas för de olika organens verksamhet, och
det icke minst viktiga är att personvalet i dessa blir sådant, att det garanterar
en allsidig, opartisk och sakkunnig behandling utav frågorna. Regeringen har
vid personvalet visat ansträngningar att handla i den riktningen, som villigt
skall erkännas. Jag vill understryka, att det kommer att ställas mycket stort
krav på förmåga, initiativkraft och vidsynthet hos de män, som inom dessa
organisationer skola utföra arbetet.

<Jag övergår härefter till att säga några ord om den kanske mest aktuella
frågan för närvarande, den om prisutvecklingen och prispolitiken. Det är
egentligen tre faktorer, som i närvarande stund karakterisera den prisstegringstendens,
som vi kunna iakttaga här i landet: för det första den försvårade tillförseln
av vissa nödvändiga importvaror, för det andra den spekulativa köppanik,
som medfört en tömning av detaljisternas och delvis även av grossisternas
lager och för det tredje distributionssvårigheter, framkallade framför allt
av desorganisationen på bensinmarknaden, som medför en tidsutdräkt för återställande
av detaljisternas lager även beträffande sådana varor, på vilka någon
knapphet i landet icke förefinnes. Det är emellertid särskilt ett förhållande
som nu dominerar krisläget, och det är, att krigsutbrottet utlöst en vida
starkare spekulativt betonad efterfrågan från konsumenternas sida än som

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
på förhand i allmänhet torde ha förutsetts. Fruktan för kommande varuknapphet
och prisförhöjningar har utlöst en köppanik, som hotar att leda
till förverkligandet av just det man fruktar. Jag tror, att det hade varit
mycket lättare att dämpa denna orosvåg, om man redan omedelbart vid krigsutbrottet
hade kunnat förklara, att man när som helst stod beredd att, om
så erfordrades, införa mycket drastiska och långtgående åtgärder, beslag, ransonering,
kortsystem o. s. v., därest allmänheten skulle visa tendenser som
hotade en rättvis varufördelning. Men vi saknade en sådan beredskap, trots
att den långt tidigare begärts bland annat ifrån köpmannaorganisationen och
från Kooperativa förbundet. När vi saknade maktmedel, tjänade det naturligtvis
ingenting till att komma med hotet. Man var helt enkelt icke beredd
att vidtaga dessa åtgärder. I stället fick man nöja sig med uppmaningar till
allmänheten. Men dessa ha icke haft åsyftad verkan, om det nu berott på
att försäkringarna icke verkade tillräckligt övertygande eller, som sannolikt
är, att opinionen starkare påverkades utav sådana fakta som exempelvis upptäckten
av att tillgången på flytande bränsle var så mycket sämre än man
hade räknat med. Alltnog, vi ha under dessa veckor fått bevittna en vettlös
kapplöpning om att tömma butikerna. Det är med verkligt beklagande man
konstaterar, att massor av människor hemfallit åt detta rofferi, och det finns
ingen anledning att visa någon misskundsamhet mot sådana element. Men
låt oss inte tro, att de återfinnas endast i en samhällsklass. Tyvärr är det
nog så, att de höra hemma inom alla, och låt oss heller inte glömma, att det
inom alla samhällsklasser finns massor av laglydiga, lojala medborgare, som
icke offrat åt dessa primitiva instinkter. Jag hörde med glädje, att också
statsministern uttalade detta. Panikköpen ha emellertid haft den effekt som
redan antytts, att de i fråga om vissa artiklar skapat en varuknapphet, som
hotar att spränga dammen mot prisförhöjningar.

AT torde alla kunna enas om, att det är ett angeläget önskemål, att prisförhöjningar
så långt möjligt begränsas och fördröjas. Uppehållandet av
kronans inre värde förutsätter en samverkan mellan producenter, arbetare och
konsumenter i det gemensamma syftet att söka så långt möjligt hindra en
inflation. Varje prisstegring, som direkt påverkar levnadskostnaderna och
således avspeglas i en stegring av levnadskostnadsindex, är ägnad att framkalla
krav på kompenserande löneförhöjningar. Men dessa i sin tur fördyra
produktionen och framkalla ytterligare prisstegringar. Det är den farliga cirkeln,
som är så svår att komma ur och som leder till en fortgående penningvärdesförsämring
till skada för alla. AT kunna således vara eniga om att bibehållandet
av kronans inre värde, d. v. s. en konstant prisnivå, är ett gemensamt
intresse och att det är värt stora ansträngningar och även uppoffringar
att kunna hålla det program, som varit vägledande för vår penningpolitik
ända sedan 1932. Men å andra sidan är det uppenbart, att produktionen, vare
sig det gäller livsmedelsproduktionen eller den egentliga industriproduktionen,
liksom handeln icke kan hålla tillbaka en prisstegring, som framkallas av ökade
kostnader för import av råvaror och förnödenheter av olika slag. När
importen fördyras genom höjda frakter, krigslönetillägg, krigsriskpremier
o. s. v., så småningom också genom stegrade råvarukostnader i utlandet,_ så
måste därav framkallas en prisstegring, som icke kan bemästras med lagstiftningsåtgärder
och endast i mycket begränsad utsträckning genom valutapolitiska
medel. Det är visserligen möjligt att i någon mån förbilliga importen
genom ändringar i valutakurserna, men man får inte glömma, att detta i så
fall sker på bekostnad av exporten, som redan förut har så stora svårigheter
att kämpa med i en situation som den nuvarande.

Det är med stor tillfredsställelse man har kunnat konstatera, att närings -

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
livets organ, både jordbrukets, industriens och handelns, ha ådagalagt så
stor förståelse för önskemålet att hindra omotiverade prisstegringar och i detta
syfte riktat bestämda uppmaningar till sina medlemmar. Någon anledning
till panik föreligger förvisso icke. Om man undantar ett fåtal varor, ha prisstegringarna
ännu icke varit av sådan omfattning, att de påkalla alltför radikala
ingripanden. Det mest angelägna är, att man kan få en viss paus i
omsättningen till dess man har möjlighet att överblicka de för marknadens
utveckling avgörande faktorerna på varusidan, nämligen dels tillgången på
viktiga förnödenheter inom landet — en inventering av dessa pågår ju för
närvarande — och dels utsikterna att med handelspolitiska medel få varuutbytet
med utlandet i gång. Under en dylik paus finge myndigheterna andrum
att fastare uppdraga riktlinjerna för den kommande prispolitiken. Enighet
borde då kunna vinnas därom, att denna utformas så, att en stegring såvitt
möjligt undvikes för sådana förnödenheter, som väga tungt i levnadskostnadsindex.
Sedan kommer frågan, hur man skall kunna hindra en prisstegring
här i landet via den fördyrade importen. Därvid är framför allt att beakta,
att frakter och assuranser mer än något annat fördyra importen, och i förbigående
sagt utöva ju samma faktorer en allvarligt försvårande verkan på
exporten. Allt som kan göras för att förbilliga fraktkostnaderna är därför
av omedelbar betydelse. Åtskilliga projekt ha härvid diskuterats. Det har
bland annat föreslagits, att staten skall betala mellanskillnaden mellan de höjda
importprisen på kol och koks och det utförsäljningspris här i landet, som
man vill söka hålla för att undvika en stegring av den inhemska prisnivån.
Det är naturligtvis ett uppslag, men jag ifrågasätter, om icke den naturliga
utvägen är den, som vi ju också äro inne på, att staten i viss utsträckning
svarar för förluster på krigsriskförsäkringen och därmed bidrager till att
sänka premierna och nedbringa den största posten bland de faktorer som nu
fördyra fraktkostnaderna. Jag vill med ett exempel illustrera, vad denna faktor
betyder för exporten.

Jag har en uppgift om att ett fartyg å 4,000 ton, som för några dagar sedan
lastade i svensk hamn och gick till England, hade att räkna med att förhöjningen
av kostnaderna för denna resa uppgår till 60,000 kronor. Av dessa
60,000 kronor falla nära 40,000 på krigsriskpremier och cirka 15,000 på de
krigslönetillägg som utgå till besättningen. På grund av dessa ökade omkostnader
stego fraktkostnaderna från 6 ä 7 kronor per ton till 22 kronor per
ton. Ett sådant exempel är tillräckligt för att belysa, vilken oerhörd inverkan
som dessa ökade fraktkostnader ha på importen och exporten.

Strävan att bevara den inhemska prisnivån får emellertid inte ske på bekostnad
av produktionens effektivitet. Det är en illusion, att man kan hindra
prisstegring -— d. v. s. penningvärdesförsämring — under ett långvarigt krig.
Det tror jag att vi skola ha klart för oss. Nu gäller det att hindra en otillbörlig
uppdrivning av vissa priser, och om den uppgiften bör man kunna
enas. Även när det gäller prisfrågan, tror jag att det finns anledning att
mana till lugn och besinning samt att undvika förhastade åtgärder. Men det
skadar inte, att man redan nu inför hotet av ett långvarigt och förödande krig
ställer den frågan klar för vårt folk: kunna vi bibehålla den nuvarande levnadsstandarden?
Blir det inte nödvändigt att både i den enskilda och offentliga
hushållningen sänka pretentionerna och inrätta oss för det nya läge, där
tillgångarna icke längre flyta lika rikligt som hittills? Och är det icke då
klokare att taga sänkningen redan nu än att genom konstlade medel söka uppehålla
den nuvarande standarden till en tid och därmed öka svårigheterna i
framtiden? Man måste se till, att löne- och prispolitiken utformas så, att den

Andra hammarens protoholl vid urtima rihsdagen 1939. Nr $. 2

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
inte gynnar de bättre ställda arbetare- och löntagaregrupperna och missgynnar
dem, som redan nu äro sämre ställda. Det är också en viktig synpunkt.
En klok och försiktig anpassning i både den offentliga och den enskilda ekonomien
ju förr dess hellre synes vara en av de mest angelägna åtgärderna för
att hindra en inflation. Jag hoppas, att de som nu ha ansvaret och få ansvaret
för krispolitiken i vårt land icke skola förbise denna sak. För att taga ett
litet exempel, nog förefaller det väl möjligt att göra besparingar på ett sådant
anslag som nu begärts för den nya folkhushållningskommissionen. Ett anslag
på 800,000 kronor för dess verksamhet förefaller att vara alltför rundhänt.
Jag tror liksom den föregående talaren, att man gör klokt i att taga upp den
ena anslagsposten efter den andra, som regeringen naturligtvis har måst lägga
fram rundligt tilltagna, under utskottsarbetet och se till, att vi på allt sätt
söka få ned kostnaderna.

Sparsamhet kräves förvisso även på det militära området, och detta krav
står ingalunda i strid med den av oss alla omfattade önskan, att vårt försvar
skall ges den allra högsta grad av effektivitet. Det gäller att koncentrera utgifterna
på det väsentliga och att undvika allt som icke står i direkt samband
med verkliga beredskapskrav. Vi måste radikalt bryta med gammal slentrian
på detta område och se till, att det militära maskineriet fungerar så, att det
blir så litet spill som möjligt och att pengarna komma till användning, där de
verkligen behövas. I detta sammanhang vill jag uttala önskemålet, att man
måtte sörja för att de inkallade värnpliktiga och landstormsmännen få sysselsättning,
så att de känna sig göra nytta, och att alla tillfällen att komplettera
truppens övning tillvaratas. Det klagas redan över att det är en brist på instruktörer
för en så viktig sak som luftskyddet. Det är angeläget, att sådana
brister snarast möjligt avhjälpas.

Vad jag nu antytt, är ju bara en liten del av den utomordentligt stora och
viktiga uppgift som nu vilar på statsmakterna. Att taga hand om folkförsörjningen
är en sida, bevarandet av folkets moraliska motståndskraft i en
kristid är en annan. Här måste förvisso en samverkan ske i detta syfte. Låt
oss icke ensidigt stirra på försörjningsproblemet, utan låt oss också beakta den
andra sidan, vården om folkets moral, i den hårda tid som vi nu genomleva. Det
är möjligt, att påfrestningen blir långvarig och att detta kommer att ställa
stora krav på vårt folk. Jag är övertygad om att svårigheterna skola kunna
pressa fram ur det svenska folket dess bästa egenskaper, de egenskaper som
i krigstid och under gångna svåra tider hjälpt det svenska folket genom prövningar,
svårare än den vi för närvarande stå inför.

§ 3.

Herr statsrådet Wig forss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 8, med hemställan om riksdagens gillande av förordnande om tillämpning
av lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller
upplåtelse av fartyg m. m.; och

nr 9, angående förordnande jämlikt lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig
krigsförsäkring m. m.

§ 4.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag får hemställa, att kammaren för sin del måtte besluta, att andra
särskilda utskottet skall behandla jämväl Kungl. Maj:ts propositioner nr 8,
med hemställan om riksdagens gillande av förordnande om tillämpning av la -

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
gen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse
av fartyg in. m., och nr 9, angående förordnande jämlikt lagen den 10
mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m., ävensom de ytterligare
framställningar, som kunna komma att av Kungl. Maj :t eller i enskilda motioner
göras i dessa ämnen eller andra i oskiljaktigt sammanhang därmed stående
frågor.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls; och skulle första
kammaren inbjudas att förena sig med andra kammaren i detta beslut.

Protokollsutdrag härom justerades och avsändes till första kammaren.

§ 5.

Fortsattes överläggningen angående remiss till utskott av Kungl. Maj:ts
propositioner nr 1—-7 och 10; och anförde därvid:

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag har begärt ordet
endast för att i allra största korthet göra ett par små erinringar, särskilt
en, som från lantmannahåll framförts till mig vid så talrika tillfällen, att jag
anser mig böra bringa densamma på tal.

Det är ju en känd sak och det har ju förut här påpekats, att genom inkallelserna
av värnpliktiga ha för talrika jordbrukare de svårigheter, som redan
tidigare förelegat att kunna med tillgänglig arbetskraft utföra nödvändiga
arbeten, ytterligare utökats, och man ser sig på många håll knappast någon
möjlighet att kunna bärga den skörd, som ännu i rätt stor utsträckning befinner
sig ute på fälten och som nu är dubbelt värdefull för folkförsörjningen,
än mindre utföra kommande arbeten, exempelvis den i södra och mellersta
Sverige ännu återstående höstsådden. Man har också anledning att tro, att de
svårigheter med inkallelser och dylikt, som förefinnas, komma att fortfara
över nästa vårsäsong, och man har då riktat till mig — och jag är säker på
att många andra här ha fått höra samma framställning — den frågan, huruvida
det inte skulle vara lämpligt och nödvändigt att man för tillfället och
under de krisförhållanden, som nu råda, skulle kunna göra en uppmjukning
av den gällande lantarbetstidslagen, så att det vore möjligt att utan besvärande
omgång och i viss större utsträckning än vad som för närvarande medgives
använda sig av den tillgängliga arbetskraften, som jag vet i många fall, jag
skulle tro i de flesta, är villig att utföra ett dylikt arbete.

Jag skulle vilja rikta detta spörsmål närmast till herr socialministern, som
väl är närmast ansvarig för eventuell framställning i detta ärende, och jag
skulle vilja hemställa, huruvida han inte kan och vill i den frågan konferera
med jordbruksministern och vidtaga erforderliga åtgärder.

Jag skulle vidare, herr talman, då jag nu har ordet, vilja vidröra en annan
fråga, i vilken framställning föreligger från Kungl. Maj :t i proposition nr 10,
som ju innebär, att i vissa fall, då materiel av ena eller andra slaget rekvireras
för rikets behov, kan med likviden för den rekvirerade materielen anstå
under en tid av sex månader. När denna fråga något litet diskuterades inom
riksgälds fullmäktige, gav jag där uttryck åt samma mening som en reservant
inom bankofullmäktige har givit uttryck åt, nämligen att det exempelvis
i fråga om uttagning av hästar skulle för den, från vilken en häst har uttagits,
kunna innebära mycket stora svårigheter, därest icke kontant likvid erhölles
utan han finge vänta i sex månader på likviden. Jag skulle tro att det
är åtskilliga andra områden, där liknande svårigheter komma att uppstå. Om
man vidtager än så kloka och verksamma åtgärder, så lär det inte kunna förhindras,
att de penningar, som vi ha i dag, om sex månader äro betydligt

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
mindre värda, och att en vara, som man nu förlorar och för vilken man inte
omedelbart kan skaffa sig- ersättning på ena eller andra sättet, kommer om
sex månader att ställa sig ofantligt mycket dyrare. Jag tror att det kommer
att bli mycket besvärligt och medföra mycket stora svårigheter, exempelvis
för en lantbrukare, från vilken häst rekvirerats och som inte har tillfälle att
vidtaga några omedelbara anstalter för ersättning, genom att köpa ny häst
eller på annat vis åstadkomma en ersättning, vilket han i många fall inte kan
göra med mindre än att han erhåller kontant betalning för den rekvirerade varan.
Han saknar nämligen i många fall andra möjligheter att åstadkomma
reda pengar. När han om sex månader får mottaga denna likvid, kan det
hända, att den ersättning han skall skaffa betingar ett pris vida högre än vad
fallet var när han lämnade varan.

Jag skulle vilja framföra denna erinran, vilken jag här koncentrerat till
ett exemplifierat fall men som naturligtvis kan sträckas långt därutöver, till
omsorgsfullt beaktande av det utskott, som har att behandla den föreliggande
propositionen.

Herr De Geer i Lesjöfors: Herr talman! Jag skall behandla en detalj av
det föreliggande problemkomplexet som förut litet berörts av andra talare.
Jag gör det i egenskap av industriman. Det gäller frågan om inkallelse av
landstormsmän till bevakningstjänst.

För att undvika missförstånd vill jag från början deklarera, att från näringslivets
sida inkallelserna i början givetvis icke på något sätt kritiseras.
Det var en nödvändig mönstring för att pröva vår beredskap. Med tillfredsställelse
kunna vi konstatera, att den i många fall varit bra och i andra fall
mindre tillfredsställande, och det är givetvis nu anledning att rätta till de missförhållanden,
som kommit till synes. Men sedan mönstringen nu är gjord,
tror jag att vi icke en dag längre, än som är nödvändigt, böra bibehålla de
stora kontingenter som inkallats. Herr Råstock yttrade nyss, att han vågade
ifrågasätta, om man icke skulle kunna minska inkallelserna något. Jag tror,
att den stora försiktighet som han ådagalade i sitt yttrande får härledas till
vad han inledningsvis sade, att hans långa verksamhet som parlamentariker
gav vid handen, att man skulle yttra sig mycket försiktigt i remissdebatten.
Nu tror jag, att han är enig med mig om att man kan gå litet längre och säga,
att högst betydande delar av de till bevakning inkallade landstormsmännen för
närvarande kunna återkallas. Jag skall, herr talman, icke blotta några militära
hemligheter, men jag vill i alla fall taga ett exempel.

Jag vet ett industrisamhälle, som ligger mycket långt inne i landet, nästan
i en ödebygd. Där ha sedan den 1 september på en liten höjd ovanför samhället
legat 12 man och lyssnat efter flygmaskiner. Det är gott och väl, att
de kommit dit i en kritisk situation, när man icke visste vad som kunde hända,
men nu borde de när som helst kunna återvända till sin privata sysselsättning.
Att de nu hållas kvar, innebär ju en stor olägenhet för dessa landstormsmän
själva, för deras ekonomi och för deras moral, därför att det är deprimerande
att ligga i denna vakttjänst, när man kanske har den uppfattningen, att den är
fullständigt onyttig. Det är av värde för de företag, varifrån dessa landstormsmän
hämtats, att de kunna fullgöra sitt viktiga civila arbete. Vidare
är det''önskvärt ur statskassans synpunkt, att dessa landstormsmän få återvända
hem. För att taga några exempel, så se vi dagligen, hur vissa byggnader
i de stora städerna bevakas av militär. Denna bevakning, om den är nödvändig,
kan polisen övertaga. Polisen har ju mindre arbete nu, sedan den fått
så litet med trafiken att göra. Vi ha vidare järnvägsstationer som bevakas
av landstormsmän med påskruvade bajonetter. Denna bevakning kunna helt

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
säkert järnvägens män övertaga. Det har ofta sagts i nuvarande kris, att vi
skola komma ihåg erfarenheterna från 1914, och det böra vi också göra i detta
fall. Då, syndade man påtagligen genom att behålla landstormsmän alltför
länge i tjänst. Jag skall taga ett exempel, och det är väl ingen militär hemlighet
jag avslöjar, ty det avser ju förhållandena för 25 år sedan.

I Domnarvet går en bro över Dalälven. Jag var vid den tiden ingenjör
där. Denna bro bevakades under tre år av stora posteringar på båda sidor
om bron. Bevakningen förslöades naturligtvis, och det var ingen konst alls
att lägga några minor under bron. Jag prövade det själv flera gånger. Yi
försökte då att få en opinion till stånd i Dalarna för att få bort denna bevakning,
men det gick inte. Vederbörande myndighet sade, att vi måste lita till
den militära sakkunskapen, som under den tiden stod mycket högt i kurs.

Jag tror icke, att man i nuvarande sitaution skall lita blint på den militära
sakkunskapen. Detta mitt uttalande innebär ingen kritik mot den militära
sakkunskapen. Den hävdar endast sina synpunkter. Men det tillkommer i
dagens situation. regeringen att göra en avvägning mellan den militära sakkunskapens
och industriens synpunkter. För dagen är det givetvis mera det
ekonomiska^ stridsfältet som ligger i första linjen än den rent militära. Jag
vill framhålla, att det ligger stor risk i dröjsmål. Vi kunna gå en
ny _ anpassningskris till mötes. Nu ha vi inom industrien träffat provisoriska
anordningar, stängt vissa avdelningar o. s. v. Men allt eftersom
tiden går och vi icke få tillbaka våra landstormsmän, blir denna organisation
mer eller mindre permanent. När de sedan komma tillbaka, blir
det nya omplaceringar och nya störningar inom industrien.

Jag vill sluta med en varm vädjan till regeringen och enkannerligen till försvarsministern
att vi icke blott få ett löfte om att denna sak skall utredas utan
att vi utan minsta dröjsmål få en kraftig minskning av de till bevakningstjänst
inkallade landstormsmännen. Det är till båtnad för dem själva, det är till
båtnad för industrien och även för statskassan.

Herr Flyg: Herr talman! Jag anser, att varken de inlägg som förekommit
i dagens debatt eller riksdagens sätt att reagera under denna debatt vittna
om att vi inse eller betänka anledningen till att vi i dag äro samlade här. Det
är en urtima riksdag som är samlad, och följaktligen är det en urtima riksdags
remissdebatt som nu äger rum. Anledningen till denna urtima riksdags
sammankallande är en konflikt av ett världskrigs format, en konflikt, vars
början vi i närvarande stund uppleva men om vars utgång vi föga eller intet
veta. _ Man behöver icke måla i svart för att förutsäga, att utgången kommer
att bli av den karaktären, att Sverige och Sveriges folk säkerligen få mycket
stora svårigheter att upprätthålla den neutralitet, omkring vilken här i dag
har deklarerats nationell samling och på vilken här i dag offrats många vackra
ord. Jag finner det för mitt vidkommande vara nödvändigt att undersöka och
orda om förutsättningarna för denna neutralitets upprätthållande och möjligheterna
därtill. Det är därpå jag vill, herr talman, inledningsvis försöka att
inrikta uppmärksamheten.

Jag ber då att få gå tillbaka litet i tiden. Det är bara ett halvår sedan
ungefär, som vi här i kammaren voro med om en debatt i en fråga av utrikespolitisk
karaktär, en fråga som från vår utrikeslednings sida motiverades uteslutande
med hänsyn till det allmänna läget, till förhållandena i Europa. Vi
erinra oss alla, hur den debatt som jag syftar på nära nog tvingades fram. Vi
erinra oss alla, att den fråga som det då gällde ansågs så självklar, att den
blott och bart skulle läggas på riksdagens bord i färdigt skick och med en i

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
förväg förberedd nationell samling genomdrivas. Det är den s. k. ålandsfrågan
jag syftar på, herr talman, och jag berör den därför, att det är det sista,
det bästa och det allvarligaste beviset på att vi i Sverige ha en utrikesledning
som felbedömt den storpolitiska utvecklingen, det storpolitiska skeendet. Detta
är enligt min uppfattning, herr talman, ett så allvarligt förhållande i nuets
situation, när Europa står i brand, att man icke får tiga därmed, ty nu är
risken större just på grund av detta förhållande. Om någon anser, att mitt
exempel är långsökt, vill jag helt lugnt erinra denne någon om att, om vi gå
tillbaka till svenskt ståndpunktstagande till utrikespolitiska angelägenheter
under senare år, så skola vi finna en rad av ståndpunktstaganden, som varit
uttryck för en felbedömning av det då rådande läget. Detta är enligt inin
uppfattning ett allvarligt förhållande, och när det i dag gäller för Sveriges
främste rorsman, statsministern, att manövrera det svenska skeppet genom
världskrigets minfält, då är det ytterst viktigt, att han vid sin sida har en lots
som äger förutsättningar för att giva råd, hur den manöver skall utföras som
gör, att möjligheter finnas att komma igenom spärrarna. ^ Härmed är det nog
sagt om detta. Jag har i detta fall icke givit uttryck åt någon ny uppfattning,
jag har endast markerat en åsikt, som jag under tidigare år i olika sammanhang
framfört och som det i dag synes mig vara en ren plikt att ännu en gång
giva uttryck åt, just med hänsyn till tidsläget, till tidens allvar.

Från denna deklaration om neutralitetspolitikens betydelse •— jag ger i detta
fall min fulla anslutning till att alla krafter böra koncentreras kring en dylik
politik, en sträng och strikt neutralitetspolitik, för att tala med statsministern
från hans anförande på Skansen för någon tid sedan — från denna ^deklaration
angående neutralitetspolitiken vill jag gå över till att säga några ord
om krisförberedelseåtgärderna av inre politisk natur. Om det är så, att vi i
dag ha början till en kris inom det svenska näringslivet, så ligger ansvaret
härför på den sittande regeringen och på de av denna regering tillsatta organ,
som äro ansvariga inför regeringen. Jag mötte i går en man, en lastbilschaufför.
Han meddelade, att han på måndagsmorgonen hade fått tillstånd _ att
inköpa 50 liter bensin. Hans vagn är ingen stor vagn men heller ingen liten
lastvagn. Den drager, om den skall rationellt utnyttjas, mellan 50 och 60 liter
bensin per dag. Denna vagn är hans inkomstkälla, med den försörjer han sig
själv och sin familj. På denna vagn har han amortering, och han får betala
skatt och försäkring för den. Olyckliga omständigheter hade gjort, att dessa
utgifter förföllo till betalning just denna vecka. En enda svensk medborgares
ställning kan ju anses vara ett betydelselöst exempel, då det gäller en kristidssituation
sådan som den vi i dag äro inne i. Men denne svenske medborgare,
som jag personligen mött, och som till mig framfört sina personliga bekymmer,
han representerar i närvarande stund tusendel! av sina yrkesbröder, vilka
befinna sig i detta läge tack vare åtgärder vidtagna av en kommission, som
bär namnet rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. Ja, jag kanske
säger fel, han befinner sig i detta läge därför, att denna^ rikskommission för
ekonomisk försvarsberedskap icke medan tid var vidtagit de åtgärder, _ som
bort vidtagas. Här har sagts i en borgerlig tidning, att man efter krigets
utbrott, d. v. s. när läget var som allvarligast, begynte inventera de befintliga
tillgångarna av motorbränsle. Jag vet icke, om denna uppgift är riktig
— jag framför den här för att få den bekräftad eller dementerad —men om
den är sann, så må man ju säga, att enbart denna omständighet är tillräcklig
för att döma kommissionen. Och den är tillräcklig icke bara för att döma
denna kommission eller dess chef — denne man med ett arvode, som gör honom
endast till en fjärdedels chef för institutionen — utan även för att döma
den myndighet, under vilken kommissionen sorterar och för vilken den är an -

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
svålig, nämligen regeringen och det statsråd, som därvid närmast kommer i
fråga.

Jag vill dessutom framhålla, att när herr statsministern i sitt anförande
här säger, att vad regeringen velat undvika det har förorsakats av allmänheten,
så är detta icke med sanningen överensstämmande. När budskapet om
att det var nödvändigt spara på motorbränsle gick ut via radion, så gjordes
det första stora misstaget. Det resulterade nämligen i en naturlig psykologisk
konsekvens — att varje människa, som hade ett fordon, och icke minst
de som voro beroende för sin existens av fordonet, sökte förvärva så mycket
motorbränsle, som det var dem möjligt. Men den väldiga åtgång, som förekom
veckan innan vidare åtgärder företogos, förklaras icke enbart av att dessa
innehavare av fordon försågo sig med olja och bensin, utan den förklaras av
den omständigheten, att bensinstationerna överallt fyllde sina tankar för att
ha tillräckliga lager inne. De räknade med att denna varning betydde, att
de skulle få gott om kunder — och det fingo de också. Detta var det första
misstaget. Vad följde sedan? Jo, sedan följde det dekret, som gjorde,
att man här i Stockholm på fredag kväll •—■ dagen före den historiska lördag,
då klockan tio körförbudet trädde i kraft —kunde få se långa köer vid bensinstationerna.
Ja, en bensinförsäljare har upplyst mig om att han fick lov att
ringa till polisen, som måste skicka ut manskap för att ordna kön. Man meddelade
alltså i radio, att t. o. m. klockan tolv i kväll få ni köpa bensin. Det
är så snillrikt, att man skulle kunna tro, att bakom detta meddelande stodo
representanter för oljebolag.

Och vad följde sedan? Jag satt på lördag förmiddag på landsfiskalskontoret
i min egen hemkommun, och jag har aldrig upplevt en större villervalla på en
myndighets expedition eller sett mer beklagansvärda tjänstemän än dem, som
den dagen sutto där. Från denna expedition reste jag direkt till rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap. Det skulle jag aldrig ha gjort, ty det
visade sig vara en kommission, som man skulle kunna tänka sig representera
ett organ för anordnande av oreda i landet, men sannerligen man kunde tänka
sig detta vara en kommission, som skulle vara det främsta organet för ekonomisk
försvarsberedskap. Inhyst i ett statens hus, som samtidigt var under
ombyggnad med sönderhackade trappuppgångar och murbruk, tre till fyra
tjänstemän i samma rum, tre till fyra besökande på varje tjänsteman, telefoner
som ringde, ett allmänt surr — se där ett hastigt tecknat intryck från
denna kommission. Intet besked i något avseende kunde ges. Den avdelning
jag ville besöka befann sig på okänd ort. Den hade nämligen intill dagen ifråga
varit inhyst på ett ställe men skulle samma dag klockan tio flytta — vart
visste icke den tjänsteman jag talade med. Om vi nu, mina damer och herrar
av andra kammaren, skulle tänka oss, att det hade varit icke enbart det allvarliga
läge, i vilket vi då befunno oss, utan ett vida allvarligare mycket tänkbart
läge, d. v. s. full mobilisering, så frågar jag: huru hade det sett ut då?

Här har man alltså vidtagit åtgärder, vilka redan hava lett till ett visst kristillstånd
och vilka komma att leda till ökade svårigheter. I stället för att de
organ, det här är fråga om, i förväg skulle hava vidtagit åtgärder av sådan
art, att man i största möjliga utsträckning hade kunnat fortsätta i normala
former, så vidtogos på grund av bristande förberedelser åtgärder, vilka verkligen
skapat en krissituation och skapat en berättigad förbittring, som man
här i riksdagen i dag gör klokt i att beakta.

Jag vill dessutom, herr talman, erinra om en debatt här i kammaren vid
årets lagtima riksdag, som gällde ett ifrån vår grupp framfört förslag rörande
en snabb omprövning av 1936 års försvarsbeslut. Denna debatt gick relativt
spårlöst förbi; man ansåg inom vederbörande utskott frågan så betydelselös, att

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
man icke ägnade den nämnvärd uppmärksamhet. I dag finnes det anledning
att erinra om denna episod, och varför? Jo, här ha i dag uppträtt representanter
för olika partier och talat om samma sak — man skulle rent av kunna
tala om en nationell samling. — Jag hörde t3?värr icke herr Båstocks anförande,
så att jag vet icke, om han var inne på samma tema. — Det gällde sättet
för landsstormsmännens inkallande. Man kan ju säga, att saken är av tämligen
ringa betydelse, men jag har en motsatt uppfattning. Finns det en ledamot
i denna kammare, framför allt då en med militär utbildning, som skulle
kunna klara uppgiften att tyda de kungörelser, enligt vilka de värnpliktiga
blivit inkallade? Jag försäkrar, att den man, som stiger upp och sägeT sig
kunna det, den mannen skulle vi kunna övertyga om att han före med osant tal,
om vi lade kungörelsen framför honom. Ty de voro omöjliga att tyda, vare
sig man läste dem uppifrån och ned eller från vänster till höger. Man ringde
till olika institutioner, vars telefoner voro blockerade i dagar, för att få besked.
Och vederbörande, som sutto där och skulle vara sakkunniga, kunde icke
ge besked.

Är det för mycket begärt, att militära myndigheter lära sig, att en kungörelse
om inkallelser kan skrivas på enkel svenska, så att den det gäller kan
läsa den? Och är det för mycket begärt, att man får en sådan reformering av
de militära myndigheter det här gäller, att de göra detta i morgon dag, då det
kanske kan vara nödvändigt, att folk begriper orderna snabbare än vad som
nu var nödvändigt? Behöver det verkligen vara så, att folk anvisas att infinna
sig på en viss plats, går där och väntar i timmar utan att någon tar
emot dem, sedan ringer och får besked, att de gått till fel ställe, och att det
sedan visar sig, att de verkligen hava gått till rätt ställe, men att vederbörande,
som skulle taga emot dem, har gått till fel ställe? Är det riktigt, att när
folk infinner sig på den plats, dit de kallats, de få beskedet: vi ha för närvarande
bara en mössa åt dig, men uniform får du om tre dar. Och så får vederbörande
vända om hem. Episoderna kunna förefalla enkla, men de utgöra
brottstycken ur svensk vardag, och jag påtalar dem därför att de liksom förhållandena
på bensinområdet bestyrka, herr statsminister, att vår försvarsberedskap
tjrvärr icke är god. Det gäller dessutom här folk, som ur landets synpunkt
och ur egen synpunkt absolut skulle kunna göra väsentligt bättre nytta
på de civila poster de inneha under normala förhållanden.

Därtill kommer hela löneproblemet. J ag vet, att denna fråga är under prövning
och kommer upp till avgörande snart. Men jag vill här klart hava strukit
under, att det icke får bli fråga om några nådegåvor från samhällets sida i
detta sammanhang. Kräver samhället av en medborgare, att han till dess yttersta
konsekvens skall göra sin plikt för neutralitetens bevarande, det vill
säga att han, om det kräves, skall offra livet, så skall den medborgaren veta,
att hans hemmavarande, de för vilka han är försörjningspliktig, icke behöva
lida nöd eller hysa bekymmer för vardagens utgifter. Här får icke bli fråga
om en nådegåva. Här har den demokratiska staten — allra helst när det är
arbetare och bönder som regera — att göra sin enkla naturliga plikt. Det är
vad jag i detta sammanhang har att säga.

Såsom en sammanfattning av mitt anförande vill jag, herr talman, säga, att
exemplen från de gångna krigsdagarna ha visat, att den kommission, som heter
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, snarast bör bli föremål
för en rationell omprövning och få i sin ledning en man, som har tid och, än
viktigare, förmåga att kallt och med kraft leda de arbeten, som där förekomma,
liksom att kommissionen får möjlighet att arbeta genom att för densamma
ordnas lämpliga lokaler och övriga nödvändiga förutsättningar. För det andra
hör ansvaret för de begångna missgreppen undersökas. Ligger felet uteslutan -

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
de hos kommissionen själv, så utkräves ansvaret där; ligger det hos regeringen
och hos vederbörande statsråd, så flyttas det statsrådet till någon post, för
vilken han möjligen bättre passar. För det tredje bör man från regeringens
sida utöva sträng kontroll över utrikesledningen, så att dennas felbedömning
av läget icke får bliva permanent, liksom den militära ledningen bör bli föremål
för nödvändig kontroll, så att de, som där ännu icke kunna skriva naturlig
svenska och uttrycka sig så, att en medborgare med vanlig folkskolebildning
kan fatta dem, ersättas med folk, som har denna nödvändiga elementära
förmåga.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag vill på den grupps vägnar jag
representerar uttala min anslutning till regeringens deklaration om att bevara
landets fred och oavhängighet. Sverige har, såsom vi se saken, inga intressen
att försvara på dagens krigsskådeplats. Det nuvarande kriget är intet ideologiernas
krig, det är ett imperialistiskt krig liksom kriget 1914—1918 var*
Yår vilja att hålla Sverige utanför kriget är en konsekvent fortsättning.av
den kamp vi tidigare fört för freden. Vi ville kollektiv säkerhet, vi ville
samarbete med alla stater och folk, som voro intresserade för fredens bevarande,
och vi sågo i kampen för en sådan kollektiv säkerhet den säkraste
garantien för Sveriges fred och oavhängighet. Vi bekämpade kapitulationerna,
vi voro emot noninterventionspolitiken och mot Munchenpolitiken. Vi
ansågo, att endast en kollektiv säkerhet utgjorde en verklig fredsgaranti. Men
kunde icke de fredsälskande massorna i olika länder rädda freden, så var
det vår mening, att vårt land, vars politik vi söka påverka, skulle hålla sig
utanför kriget. Jag betonade detta särskilt i remissdebatten 1937, då jag
framhöll, att »den politik vi förorda strider icke emot en neutralitetspolitik.
Ingen arbetare i vårt land, ingen kommunist vill något annat, än att vårt land
skall skyddas för kriget.»

I dag, när vi konstatera, att freden icke kunde räddas, önska vi, vilket regeringen
redan har förklarat vara dess politik, att Sverige på sitt sätt skall
göra vad som är möjligt för att begränsa detta olycksaliga krig och använda
de möjligheter, som kunna finnas, för att påverka den nu rådande politiska
situationen i världen i syfte att nå en snabb fred. Jag vill också uttala min
anslutning till vad som i trontalet deklarerades om de neutrala staternas gemensamma
intressen i nuvarande situation. Ju fler som stå utanför kriget,
desto större möjlighet finns det att förhindra krigets vidare utbredning och
att värna oss emot neutralitetskränkningar. Jag vill även understryka betydelsen
av ett handelspolitiskt samarbete mellan de stater, som stå utanför
kriget. Vi ha redan drabbats av stora svårigheter genom den inträdda blockadsituationen.
Dessa svårigheter bör man söka neutralisera så långt som möjligt
genom att söka nya vägar för handeln, en utväg som möjliggöres genom att
ett så stort antal stater, främst den väldiga Sovjetunionen, står utanför kriget.

Statsministern har i dag med alldeles särskilt eftertryck understrukit kravet
på ansvarskänsla och självtukt vid handhavandet av det fria ordet. Vi
inse det tvång, under vilket detta krav har rests, och vi komma för vårt vidkommande
att respektera kravet såsom en del av en politik för att värna freden
och oavhängigheten. Men jag kan icke avstå från att säga, att det finns i
den press, som står statsministern mycket nära, exempel på att den självtukt
och den ansvarskänsla, som han kräver vid handhavandet av det fria ordet, icke
respekteras.

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)

Herr talman! Jag vill också säga ett par ord om nu föreslagna och signalerade
åtgärder för genomförande av regeringens program. Det har redan
av ett flertal talare i denna diskussion framförts en rad synpunkter på de
brister, som ha framträtt. Ingen vettig människa väntar, att en sådan radikal
omläggning av förhållandena, som nödvändiggjorts genom krigets utbrott,
skulle kunna försiggå utan friktion. Jag vill understryka det krav, som här
från flera håll framställts, att exempelvis inkallandet av landstormen upphör
så snart som möjligt, att man tar hänsyn till jordbrukets krav på dragkraft
i denna tid, så att man icke i onödan genomför rekvisitioner, som framför allt
ställa jordbruket inför mycket stora svårigheter att erhålla dragkraft.

Här ha i synnerhet framhållits de svårigheter, som inträtt i fråga om försörjning
av transportväsendet med bränsle. Jag skulle vilja uttala den förhoppningen,
att regeringen vidtar skyndsamma åtgärder för att tillvarataga
de möjligheter, som ändå finnas inom landet för att tillfredsställa en stor
del av det vitala bränslebehovet. Vi ha massor av cellulosafabriker, från
vilka det varje år rinner bort miljontals liter råämnen, som vid en behandling,
för vilken det nu föreligger alla tänkbara tekniska möjligheter, skulle ge oss
bränsle i mycket stor utsträckning.

Jag vill rikta en särskild framställning till regeringen att ånyo försöka
att, kanske från andra utgångspunkter, behandla frågan om en förädling av
Norrbottens järnmalm. Sedan år 1932 har denna fråga utretts av två olika
kommissioner. Det finns, åtminstone i de deklarationer, som avgivits av regeringen,
bara en mening, och det är den, att en sådan järnförädling är önskvärd
och snarast bör komma till stånd. Men ändå har ingenting skett. Man
har inskränkt malmtrafiken med en tredjedel där uppe. Arbetslösheten är
bl. a. på grund av dessa inskränkningar ett oundvikligt perspektiv. Det skulle
för länet vara av den allra största betydelse, att man nu hade möjlighet att
inom kortast möjliga tidsfrist igångsätta en förädlingsindustri. Det skulle
dessutom vara ett intresse för landet i dess helhet. Under de senaste åren
har svensk byggnadsindustri fått tillfredsställa sitt behov av järn i mycket
stor utsträckning genom import. Denna import spärras nu helt automatiskt
genom kriget. Bankerna höja räntorna på byggnadslånen i fullt medvetande
om att denna inskränkning kommer att leda till att många kontrakterade byggen
icke kunna genomföras på bestämd tid. Det skulle ur landets synpunkt
varit till nytta, om man utnyttjat den högkonjunktur, som vi väl nu lämnat
bakom oss, för att tillfredsställa behovet av järn, ett behov som utan större
svårighet kan tillfredsställas från vårt nordligaste län.

Jag vill uttala min tillfredsställelse med statsministerns uttryckliga förklaring,
att de förråd, som finnas och på vilka håll de än finnas, komma att
tagas i anspråk, om det visar sig nödvändigt. Det är redan nödvändigt. Det
föreligger varuknapphet beträffande en hel rad av för människors livsföring
viktiga produkter, en varuknapphet som i detta fall föranletts av människor,
som sakna varje känsla av ansvar inför folkhushållets krav och framför allt
ansvar för de människor, som icke ha deras egna ekonomiska möjligheter att
förse sig med det som behövs. Jag tror, att det redan nu finns en stark
resonans för kravet på genomförande av en ransonering på sådana produkter,
som man kan vänta, att det uppstår brist på.

Jag vill i detta sammanhang med anledning av de anföranden, som här i
dag ha hållits — jag tänker framför allt på vissa anföranden från högerhåll
— framhålla, att man i de åtgärder, som nu vidtagas, bör eftersträva att
så litet som möjligt fjärma sig från det sedvanliga civila livets vanor. Man
har talat om standardinskränkning. Ja väl, det blir nödvändigt på många
håll. Men det finns i vårt land massor av människor, som icke få drabbas

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
av en standardinskränkning på grund av deras utarmning. Och det finns i
vårt land resurser alldeles tillräckliga för att onödiggöra en standardinskränkning
för dessa. Man får icke i dag driva en propaganda, som kan försvåra
de arbetsmöjligheter, som redan nu hota att tryta för mas ior av människor..

Detta är i huvudsak de synpunkter, som jag velat anföra i denna remissdebatt.
Vi ålägga oss en viss moderation, som är naturlig i ett läge som
detta. Vi anse, att även om det finns stora möjligheter att hålla oss utanför
kriget, vilka möjligheter äro större genom avspänningen i Östersjöområdet
på grund av den rysk-tyska pakten, så kommer landet dock att utsättas för
mycket stora svårigheter och regeringen att ställas inför de allra största
problem. Vi vilja för vår del säga, att vi äro beredda att stödja varje förslag
från regeringens sida, som enligt vår mening underlättar för statsmakterna att
genomföra en politik, som bevarar landets fred och oavhängighet.

Herr Thorell: Herr talman! Herr Andersson i Rasjön och herr Svensson
berörde i förbigående en detalj, som jag skall be att få yttra några ord om.
Jag avser uttagningen av hästar enligt förfoganderättslagen för en vecka sedan,
vilken skedde synnerligen ojämnt. Före år 1934 ha förberedelserna för
en sådan uttagning skett genom lokala nämnder, vilkas ledamöter känt synnerligen
väl till både hästägarna och det hästbestånd, som fanns på de olika
gårdarna, d. v. s. huru uttagningarna borde ske för att bli så rättvisa som
möjligt. Men från år 1934 ändrades dessa bestämmelser, varigenom det blev
så, att K. B. utsåg en hästuttagningsman, eller också skedde och sker uttagningen
direkt från truppförbanden, vanligtvis då av officerare. Den rekvisition,
som nu ägt rum för beredskapsförbandens räkning, var helt sporadisk.
Den träffade endast vissa socknar och ibland endast delar av vissa socknar
men, som sagt, synnerligen ojämnt.

Som ett exempel vill jag anföra, att i en grannsocken till den där jag bor
tog man ut de båda enda hästar, som en hästägare hade, så att denne hade
stora svårigheter att få in skörden. Från en annan rätt stor gård, som lagt
an på traktordrift och därför ej hade många hästar, tog man tre av sex hästar,
under det att en tredje gård i närheten med bättre tillgång på hästar blev fullständigt
oberörd av rekvisitionen.

När hästarna kommo in till regementena värderades de. Vid ett stockholmsregemente
värderades de ordentligt, och hästägarna fingo skäligt betalt.
Jag har emellertid från olika delar av landet fått bestämda uppgifter om, att
värderingsnämnderna vid vissa regementen värderat hästarna så lågt att hästägare,
som mot sin vilja måste lämna sina hästar ifrån sig, icke kunde skaffa
sig nya hästar av samma kvalitet för den betalning de fingo. Man kan knappast
säga, att detta är riktigt och billigt. Jag kanske icke skulle ha sagt
så mycket om den här saken, om det icke vore på det sättet, att det påtalade
förhållandet skulle kunna få ännu allvarligare följder. Vi behöva bara tänka
oss, att hela armén hade mobiliserats och att uttagning skett i hela landet.^ Vad
det betyder att vissa jordbrukares gårdar på detta sätt bli blottställda på dragare
behöver jag icke nämna i denna församling. Dessutom blir det antagligen
ont om drivmedel till bilar och traktorer i jordbruksdriften. Jag skulle
därför vilja vädja till herr försvarsministern, att han, medan tid är, låter
verkställa en översjm av planerna för uttagning av hästar vid mobilisering^ och
att han låter hästuttagningsnämnderna ute i socknarna i någon form återuppstå,
så att man kan vinna bästa möjliga resultat såväl ur rättvisesynpunkt
som ur folkförsörjnings- och militär synpunkt.

Herr Andersson i Rasjön nämnde, att stora förluster skulle kunna uppstå
för staten, när det rekvireras och inköpes så här mycket hästar. Ja säkert

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
blir detta fallet, om det endast är för en kort tid som dessa hästar behövas
vid armén. Men jag vill i det här sammanhanget erinra om, hur det var 1914,
när vissa delar av våra truppförband mobiliserades. Vid våra kustfästningar,
och exempelvis på Gotland, nyttjades de vid mobiliseringen intagna hästarna
för kronans räkning under hela kriget, och när kriget var slut såldes de flesta
på offentlig auktion till ett betydligt högre pris än kronan givit för dem. Jag
ifrågasätter, om det icke vore klokt, riktigt och rättvist att den, som vid mobilisering
lämnat ifrån sig sin häst, kunde få tillfälle att lösa in den, då den
icke längre behövs för kronans räkning. Det borde väl också kunna ordnas
på det sättet, att vederbörande finge en viss rabatt alltefter den tid, som
han varit av med denna sin häst. Man får komma ihåg, att många måste
lämna ifrån sig hästar, som de fött upp på sin egen gård och som de fäst sig
vid. Nu måste de finna sig i att lämna ut dem till staten, och det är icke roligt
för dem att veta, att djuren senare tagas om hand av andra och kanske
fara illa på annat håll.

Jag har som sagt, herr talman, endast velat påpeka dessa förhållanden. Jag
tror emellertid, att det hela skall gå att ordna, men säkert är, att om det bleve
en mobilisering i dag, så funnes det inga garantier för att hästuttagningen
komme att ske på ett rätt och riktigt sätt.

Herr Johanson i Huskvarna: Herr förste vice talman! Jag har begärt
ordet endast för att beröra en enda fråga. Vi ha i pressen sett den tanken
framförd, att, då vi nu befinna oss i det läget, att vår nära nog svåraste fråga
är att kunna få bränsle till våra bilar, vissa inskränkningar borde vidtagas
vid försäljningen av sprit för förtäringsändamål, så att den sprit, som därigenom
kan sparas, må kunna utnyttjas såsom motorbränsle för bilarna. Jag
har särskilt velat stryka under detta. Saken bör komma med vid omprövningen
av hithörande frågor. Nu sägs det, vilket också kan vara riktigt, att
denna sprit blir alldeles för dyr, och att den dessutom kommer att finnas tillgänglig
i allt för små kvantiteter för att kunna ha någon egentlig betydelse.
Jag vill emellertid framhålla, att uti en svår tid som denna man får lov att
söka finna ut alla möjliga vägar. Den enskilde tar icke skada utav att avstå
från en del av sina spritinköp. Dessa kvantiteter kunna i stället användas för
framställning av motorbränsle. När nu behovet av motorbränsle är så stort,
har jag som sagt särskilt velat understryka, att detta spörsmål bör komma
med vid övervägandet av de frågor, som gälla denna sak.

Jag skall icke här beröra frågan om våra livsmedel vid producerandet av
spritvaror, ty denna fråga anses väl nu icke så aktuell som den var 1914. Då
befunno vi oss ju i ett helt annat läge än nu. För närvarande ha vi här i landet
vad vi behöva av livsmedel. I det långa loppet är det emellertid möjligt, att
vi få lov att tänka även på den sidan av saken. Därför är det skäl i att i god
tid taga upp detta spörsmål till prövning.

Jag har velat göra dessa erinringar för att dessa synpunkter må komma
till beaktande vid prövning av hithörande frågor.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag har anledning att yttra mig i denna debatt, därför att frågan om finansieringen
av de väldigt växande statsutgifterna ju hör till mitt departement,
men också därför att en hel del av de åtgärder på folkförsörjningens område,
som här äro föremål för diskussion, beröra delar av näringslivet, vilka närmast
stå under finansdepartementets vård. Jag tänker då särskilt på den produktion
av sprit för såväl förtäringsändamål som för framställning av drivmedel,
som förekommer inom landet. Jag skall därför begagna tillfället att

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
säga °ett par ord i denna fråga i samband med några allmänna reflexioner
om vårt läge i det avseendet just nu.

Jag kan då mycket bra anknyta till herr Anderssons i Rasjön uppdelning,
när lian sade, att problemet delar sig i fyra stora grupper. Det gäller vår
neutralitet, _ det gäller försvarsberedskapen, det gäller folkförsörjningen och
det gäller finansieringen. Om neutraliteten skall jag icke yttra mig. Om försvarsberedskapen
skall jag bara såga ett ord, i den man denna del av problemet
berör statens utgifter. . Det är uppenbart, att innan den stora tilläggsstat och
förskottsstat, som nu ligger på riksdagens bord, beslöts av regeringen, så var
den föremål för överväganden. Jag tror, att den häpnad inför de väldiga utgifterna,
som tydligen gripit många i riksdagen, vilka tidigare icke varit tillgängliga
för sådana känslor, också delades av regeringen. I ett läge som det
nuvarande ansågo vi, att vi icke kunde gå ut från kostnadssidan, utan att vi
finge lov gå ut ifrån synpunkten av vad som kunde anses vara nödvändigt i
det nuvarande läget och ta de kostnader, som därav kunde följa. Detta innebär
icke att dessa kostnader nödvändigtvis behöva bli så stora som de här upptagna.
Om detta skulle bli fallet, skulle den statsfmansiella situationen vara
ännu mycket mörkare än den väl ända blir. Utan att föregripa någonting, som
jag hoppas att försvarsministern skall säga, tror jag att jag vågar försäkra
att man inom regeringen och icke minst inom finansdepartementet hyser det
allra största intresse för att dessa kostnader skola hållas nere så långt som
det överhuvud taget är möjligt. Icke bara pa denna punkt utan på en hel råd
andra, där förslag ännu icke förelagts riksdagen, komma emellertid utgifter
att tvingas fram av en storleksordning, som vi icke haft någon erfarenhet av
-dan den förra stora ^krisen under kriget. Jag hoppas emellertid, att det
skall bil möjligt att på vissa punkter reglera priserna, så att det hela icke
n°f1ui^r ^ utveckla sig på det sätt, som man brukar kalla inflatoriskt, Om
det blir möjligt att genomföra sådana prisregleringar, komma belopp att krävas
av en storleksordning, som vi icke tidigare varit vana vid, men som vi
skulle vant vana vid, om vi under de förflutna årens jordbruksregleringar vant
tvungna att lägga dessa kostnader på budgeten i stället för att låta dem
omärkligt betala,s av hela folkhushållet. Detta har varit en gångbar väg, när
det vant önskvärt att hålla uppe priserna på en viss nivå, som ligger högre
i1.3/ marknaden fatt skota sig själv. Det föreföll då vara ganska rimligt
att fata de breda lagren av konsumenter och enskilda hushåll inom näringslivet
betala de priser som man ansåg vara skäliga. Saken kommer att ligga annorlunda
tall, nar det ar fråga om att hindra en prishöjning, som kan ha en sådan
eliekt, om den far inträda pa vissa punkter, att den siitter i gång en prisupp SrsXenSFf°CetSS-HS0-m

fleVedan blir °T^ att hejda. Det kan tänkas, att
riksdagen i fortsättningen kommer att fa ta befattning med den reglering av

priserna, som gör att vissa kostnader, delvis åtminstone, komma att uttagas I
subventionsform. Jag uttalar i det har sammanhanget min tillfredsställelse
med attherr^var Anderson i sitt anförande framhöll? att man icke vore oförW
I?- Pa’ f r? Sta!ten kunde komma att få ta vissa kostnader t. ex. när det gälr
krigsriskforsakringen, som, om de oförmedlat lades på frakterna och sedan
fmn frakterna spredes ut över hela näringslivet, skulle kunna sätta i gång en
pnsstegnngsprocess, som vr senare icke skulle kunna bemästra S

i Daga om denna pnstegrmgsprocess och de därmed sammanhängande folk 3fra?°ra

ia* be at‘ få en liten distinktion® som man
icke alltid gor i dessa diskussioner. När man kritiserar eller är missnöjd med
vad som skett eller icke skett, är man omedelbart beredd på att tala om skuld
ock man sager, nar man är välvillig, att i det förhandenvarande läget skola vi
icke bry oss om att rulla upp skuldfrågan. Detta tror jag också är myekS

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
riktigt, i den mån det nu är tal om skuld, men jag tror, att man skall göra
klart för sig, att om vissa åtgärder ha uteblivit, som somliga skulle ha önskat,
så behöver detta icke vara beroende på en försummelse, lör vilken graden av
skuld skall fastställas hos någon. Det kan också vara en omdömesfråga. om
vad som under den förflutna tiden varit lämpligt och riktigt, och där meningarna
uppenbarligen kunnat gå isär. Jag skall i det avseendet beröra en fråga,
som på många håll anses vara den besvärligaste, nämligen frågan om vår
försörjning med flytande bränsle. I det fallet har man i upprepade vändningar
under den förflutna tiden hört talas om, att vår ställning skulle bero på
oförlåtliga försummelser från statsmakternas sida, då dessa icke skaffat ersättningsmedel
inom landet vid den försvårade tillförseln av bensin, som man
kunnat förutse. Jag skall icke säga någonting om vad man på den punkten
resonerat om beträffande vad som kunnat göras i fråga om gasgeneratorerna,
ty jag har icke haft anledning att tidigare syssla med detta spörsmål. Man har
emellertid vid sidan därav och såsom en väsentlig försummelse talat om att
vi icke ha skaffat den möjliga tillgången på motorbränsle, som man menar
utan större svårighet skulle ha kunnat framskaffas. På den punkten föreligger
dels missförstånd, beroende på obekantskap med fakta, dels råda säkerligen
också delade meningar om vad som för vårt lands vidkommande skulle
ha varit den riktiga politiken. Okunnigheten består däri, att man på många
håll har föreställt sig, att den svenska spritproduktion som redan finns skulle
av statsmakterna ha hindrats att utveckla sig. På grund av missförstådda
nykterhetshänsyn och dylikt skulle denna spritproduktion icke ha kunnat få
utvecklas i full omfattning, säger man. Jag skall i det avseendet be att få
tala om, att de svenska sulfitspritfabrikerna för närvarande anses kunna tillverka
ungefär 66 miljoner normalliter eller ungefär hälften så mycket motorsprit.
Man har under det sist förflutna året sålt 66 miljoner normalliter från
sulfitfabrikerna. Men, lägg märke till, att av dessa 66 miljoner liter ha ungefär
11 miljoner liter fått tagas från lager. Detta innebär således, att de svenska
sulfitfabrikernas sammanlagda produktion under detta år varit ungefär
55 miljoner normalliter. Detta är således hela den produktionskapacitet, som
för ögonblicket finns, och läget har så långt ifrån varit det, att köparen, i detta
fall Vin- och spritcentralen, på grund av statsmakternas direktiv skulle ha
hindrat spritfabrikerna att sälja så mycket de kunnat producera, att fabrikerna
tvärtom icke kunnat leverera det som ansågs såsom deras normala leveransförmåga
av motorsprit. Om jag emellertid förutsätter, att 66 miljoner
normalliter skulle vara deras maximiproduktion för närvarande, få vi komma
ihåg, att av denna produktion går en icke obetydlig del till teknisk sprit
och till hushållssprit, något som jag förmodar att ingen skulle vilja ta ifrån
industrien och hushållen för att överföra till motorsprit, hur önskvärd denna
sprit för sådant ändamål i detta ögonblick än kan vara. Räknar jag med, att
uppemot 25 miljoner eller 30 miljoner liter gå åt annat håll, kommer jag, som
ni förstå, ner till en siffra på ungefär 40 miljoner liter, d. v. s. en samlad produktion
av motorsprit på ungefär 20 miljoner liter. Detta är således hela den
samlade svenska sulfitspritindustriens kapacitet för ögonblicket. Dessa 20
miljoner liter motorsprit skola sättas emot en konsumtion av bensin under år
1938 på ungefär 740 miljoner liter, en konsumtion, som under första halvåret
detta år stigit så starkt att, om förhållandena fått utveckla sig i frihet,
vi säkerligen fått räkna med en konsumtion av minst 800 miljoner
liter. Således: med nuvarande produktionskapacitet spelar denna motorsprit
en så försvinnande liten roll att inblandningsprocenten under sista kvartalet av
förra året fått sättas till endast en procent. Sedan är det ett annat problem,
då man säger, att detta icke är hela den kapacitet, som den svenska industrien

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
skulle kunnat prestera, om den fått lov att inrikta sig på denna sak. Det är
ganska riktigt, att fabrikerna med vissa, antagligen icke allt för stora förändringar,
som det ligger i fabrikernas eget skön att vidtaga och som de med
den brist pa motorsprit, som ratt pa sista tiden, mycket väl kunnat företa för
att kunna leverera de avsedda kvantiteterna, anse sig kunna höja denna in axi"iikvantitet
på^ 66 miljoner normalliter till mellan 80 miljoner och 90 miljoner
eller lat oss för ^enkelhetens skull säga 40 miljoner eller 45 miljoner liter av
den sprit, som håller 95 % eller mera. Om vi därifrån fortfarande draga låt
mig saga, 15 miljoner liter teknisk sprit o. s. v., så få vi till resultat, att’den
kvantitet, som fabrikerna efter vissa sådana där förbättringar skulle kunna
leverera skulle utgöra ungefär 30 miljoner liter. Även det är, som ni förstå
en ganska^ liten droppe i det stora hav, som dessa motorbränslen utgöra. Om
nu något i det avseendet försummats, cl. v. s. om man hindrat fabrikerna att
gorå pa detta område, skulle man ha kunnat tala om skuld.

Vad däremot beträffar frågan om att man skulle ha förberett sig på en avspärrning
genom att bygga ut sulfitspritindustrien på ett annat sätt än som
skett, ar det klart, att under förflutna år möjligheter förelegat — och fortfarande
föreligga — om vilka var och en kan fälla sitt omdöme, huruvida en
sådan utbyggnad redan i fredstid varit riktig. Man skall emellertid även där ira£

u -f överskatta möjligheterna. Vi ha fortfarande ungefär 20 stycken
su fitfabriker, som icke ha spritfabrikation. Vi ha sammanlagt, skulle jag
tro, en bortflytande sulfitsprit eller, rättare sagt, en sammanlagd sulfitspritsIn
massaproduktion pa ungefär 600,000 ton. Till hela denna produktion torVå
d,eVcke Jara iampligt; att anknyta en sprittillverkning, men om vi säga,
att detta ar fallet med o00,000 ton, och om vi skulle kunna räkna med att utvinna
sa mycket som 40 liter per ton, komma vi till att ytterligare 20 miljoner
liter skulle kunna produceras vid hela Sveriges massaindustri, om den
sriiP f°r PP1*'' 20 miljoner liter till de förutnämnda gör 50 miljoner av de
800 miljoner liter, som behövas Nu vet jag mycket väl, att det på tekniskt
a l sages, att om man ville tillämpa en helt annan metod, nämligen den s. k.
Magglundska metoden, vid spritutvinningen, skulle man högst väsentligt kunna
oka produktionen av sulfitsprit. Man skulle, sägs det, kunna komma upp,
0m °f-iiSa lcke V , Pct ^"öbla, så enligt de mest optimistiska beräkningar nära
nog td! en fördubbling av produktionen av sulfitsprit, detta dock under förutsättning
att man kvalitativt försämrar massan. Kanske skulle man också
något sanka kvantiteten.

I frågan huruvida denna metod är sådan att den i praktiken kommer att ge
avsedda resultat rada bland sakkunnigt folk fortfarande delade meningar.
Om sa icke vant fallet förefaller det mig som om man hade kunnat förvänta
att någon av de enskilda företagarna, vilkas företagsamhet jag är den förste
att erkanna, skulle ha gjort försök med denna metod. Men även i fråga om
det förslag, som detta ars lagtima. riksdag hade att behandla, när det var
traga om en fullständig nyanläggning för spritproduktionen vid ett av våra
större foretag, nämligen Mo och Domsjö, då meningen var att de mest moderna
metoder skulle anvandas för framställning av dylik sprit för tekniskt
andarna! för en kemisk industri o. s. v., visade det sig, att det icke varit tal
om att tillämpa denna metod.

Hela frågan om en utvidgad tillverkning av motorsprit blev lagd under utredning
i varas genom en av mig tillsatt kommitté, och man har varit fullt
beredd pa att om denna utredning skulle ge ett gynnsamt resultat inte dra sig
;S?i ef!f ,iT lndustrlfn skulle vara villig att gå den vägen. Men lägg
™ , txl ftt det ~ en.1jSt. de uPPgifter jag inhämtat av dem som närmast

sysslat med sadana beräkningar — kräves en anläggningstid av mellan ett

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
halvt och ett år att uppföra nya sulfitfabriker för dem, som icke ha sådana.
Det är möjligt att denna tid skulle kunna nedbringas.

Den fråga, som närmast uppställer sig till den svenska allmänhetens bedömande,
är nu, huruvida statsmakterna under de förflutna två åren borde ha
bestämt sig för att pressa fram en sådan nyanläggning av spritfabriker och
en omläggning av fabrikernas metoder vid sprittillverkningen för att skaffa
sig en garanti för ändå i hög grad begränsade mängder motordrivmedel, som
härigenom skulle ha kunnat åstadkommas. Det är^en omdömesfråga. . Den
som utan vidare svaTar, att sndana åtgärder borde pa statsmakternas initiativ
ha vidtagits — vi skulle ha berett vårt näringsliv på en avspärrning med därav
följande konsekvenser och tagit de ekonomiska bördorna på oss redan innan
vi visste, om denna eventualitet skulle inträffa ma ha rätt att beskylla
regeringen för försummelse. Men den som väger förlusterna för folkhushållet°av
denna — som var och en måste erkänna — oekonomiska produktion
på annat sätt, han har rätt att fälla ett annat omdöme. Det gäller här
ett omdöme om den riktiga ekonomiska politiken, icke. frågan om mer eller
mindre stor skuld på grund av bristande omdöme och bristande duglighet. Jag
skulle tro, att hos många som övervägt dessa frågor resonemanget i regel har
gått i följande riktning: om vi kunna öka vår upplagring av motorbränsle —
denna upplagring har påskyndats, även om den inte natt den höjd, som hade
varit önskvärt — kunna de upplagrade drivmedlen när en avspärrning inträder
nödtorftigt täcka behoven under den första tiden av denna avspärrning.
Vid den inträdda avspärrningen kan man sedan fatta beslut om de långtgående
åtgärder till uppbyggande av en ny industri, som kunna anses önskvärda.
I detta läge befinna vi oss nu, och jag vill säga, att även de, som. ha varit
tveksamma och ovilliga att påskynda en sådan oekonomisk utveckling inom
det svenska näringslivet, maste under nu inträdda förhallanden vara beredda
att ta konsekvenserna av det nuvarande läget. Och om det inom den enskilda
industrien kommer att finnas tillräckligt intresse för en utbyggnad av spritproduktionen
i nu antydda riktningar — alltså dels för att bygga nya ^spritfabriker
vid de massafabriker, som inte ha sådana, och dels för att. gå över
till nya oprövade metoder — kommer säkerligen från regeringens sida intet
motstånd att möta, utan tvärtom all den uppmuntran till en sådan utveckling
att givas, som överhuvud taget kan vara rimlig och förenlig med allmänhetens
intresse av hyggliga priser.

Yad jag nu nämnt är ett exempel på att man far göra skillnad mellan det
som verkligen kan vara en rimlig anklagelse för försummelse och det som
måste vara beroende på olika omdömen om vad som är ekonomiskt riktigt.
Herr Ivar Anderson ansåg sig på denna punkt kunna rikta mycket bestämda
och grava anklagelser emot regeringen för vad som icke hade skett... Han
nämnde, att regeringen hade underlåtit att i tid ge bestämda direktiv för den
enskilda lagringen. Ja, vi få komma ihåg, att den enskilda, lagringen — låt
oss som exempel ta det sista halvaret — har tva bestämt olika sidor. Ingen
kan anse, att det hade varit önskvärt att uppmuntra en lagring av varor, som
redan finnas i landet och som kunna produceras inom landet. I vad man en.sådan
lagring skulle kunna ske av varor, som komma utifrån och som vid krigsutbrottet
skulle ha ökat vår tillgång pa dessa varor, därom är det mycket svårt
att uttala sig. I alla händelser tror jag, att när herr Ivar Anderson inte kunde
finna någon annan förklaring till dessa försummelser, som han kallar dem,
än att man har levat i den föreställningen, att krig skulle vara omöjligt, då får
jag säga, att han tillgriper en förklaringsgrund, som är en av de mest osannolika.
Det är väl uppenbart, att vi allesammans ha levat under intrycket, att
krigsfaran var i mycket hög grad verklig, fastän man icke kunde veta., hur

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
länge krigsutbrottet skulle dröja. Men om detta varit fallet och om man endast
behövt ha en verkligt realistisk föreställning om krigsfaran för att företaga
dylika åtgärder till skyddande av folkförsörjningen med olika varor, och
eftersom herr Ivar Anderson tycks mena, att regeringen varit tämligen ensam
i sin optimistiska tro och att man bland folk i allmänhet haft en annan syn på
saken, då förefaller det mig som om man på enskilt håll borde ha kunnat företaga
lagring i helt annan utsträckning än som nu varit fallet. Vi få dock
komma ihåg — jag vill upprepa det — att vi fortfarande leva i ett samhälle,
där det väsentliga och huvudsakliga ansvaret för folkförsörjningen och produktionen
vilar på enskilda. Det är alltjämt inte statens primära uppgift att
se till, att näringslivet hålles i gång. Detta ändras inte därav att staten varje
gång någon svårighet inträffar kallas till hjälp. Så fort svårigheterna äro
över heter det, att staten inte skall blanda sig i näringslivet utan att den enskilda
företagsamheten på egen hand skall sköta detta — icke minst under de
senaste åren har det varit ett ständigt tal om att enskilda böra ta ansvaret
helt på sig och att alla risker för näringslivet bero på att staten onödigtvis
vill blanda sig i det ekonomiska livet.

Beträffande lagringen vill jag endast för att ge ett exempel på hur slutsatser
kunna dragas på olika sätt tillägga, att herr Ivar Anderson föreställer sig,
att om de enskilda hushållen i större utsträckning hade företagit en sådan
lagring, skulle vid krigsutbrottet icke denna rasning- efter varor ha inträffat.
— Endast de, som inte hade lagrat, skulle ha rusat iväg. Jag har emellertid en
helt annan uppfattning om lagringsmentaliteten än herr Ivar Anderson. Jag
är övertygad om att de, som lagrat tidigare, säkerligen inte skulle ha varit de
sista att i det nya läget rusa fram och ytterligare öka sina lager. Man säger
vidare, att om regeringen hade varit förtänksam, skulle den omedelbart ha
pekat på sina maktmedel, varnat folk och sagt: om ni inte hålla er lugna, om
ni rusa till och försöka köpa, komma vi att begagna våra maktmedel, och det
kommer att bli värst för er själva. Herr Ivar Anderson antydde, att regeringen
inte hade skaffat sig sådana maktmedel. Jag har ett minne av att vi under
vissa svårigheter vid lagtima riksdagen lyckades skaffa regeringen dessa
maktmedel. Det fanns sålunda inte någon svårighet att varna allmänheten,
och om jag inte missminner mig, varnades allmänheten, att om den inte höll
tillbaka alla alltför stora inköp t. ex. av bensin, måste det komma en ransonering.
Det hjälpte inte. Vi veta alla — det behöver jag inte erinra kammaren
om -—- att alla dessa varningar och allt detta hot har två sidor. Det kan skrämma
somliga, men det kanske lockar ännu flera. Vi ha därför efter övervägande
inom regeringen ansett oss böra vara mycket försiktiga med hot, som i grund
och botten skulle av stora mängder människor uppfattas såsom en maning att
skynda på, innan hotet sättes i verket. Ty maktmedel ha vi — vi ha möjlighet
att företaga beslag, införa maximipriser o. s. v., men vi ha ännu inte ansett
oss praktiskt kunna använda dessa möjligheter. Om de skulle användas,
om man skulle komma med hot om inventering och dylikt, är det emellertid
inte en sak, som kan göras från den ena dagen till den andra.

Jag skall emellertid på denna punkt endast tillägga några få ord om kritik,
som jag tycker är mycket bra — jag har kanske talat i en ton, som kunde ge
det intrycket, att jag skulle vara ovillig att höra kritik. Det förhåller sig
tvärtom. Men på en punkt får jag verkligen säga, att man bör vara försiktig
med kritiken, och det är när det gäller personer. Alla som ha erfarenhet från
förra krisen veta, hur människor, hurudana de än från början hade varit, som
blevo satta i ansvarig ställning, fingo sitt anseende förstört. Jag är rädd för
att om kritiken redan i förväg börjar inrikta sig på personer och man säger:
det är omöjligt, här måste en förändring ske, kan det kanske vara ganska svårt

Andra hammarens protokoll vid urtima riksdagen 1930. Nr 3. 3

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
att få människor i detta land, som äro villiga att åtaga sig att sätta sig på de
utsatta poster, som det här kommer att bli tal om, där de äro övertygade om
att ansvaret är stort och att de misstag, som måste göras, bli stora, och att den
tack, de komma att få, blir mycket måttlig.

Sedan skall jag i fråga om den finansiella sidan av saken och den maning
till sparsamhet, som jag mycket gärna vill upprepa, återigen be att få göra en
distinktion. Det hot, som vi äro utsatta för, den sänkning av levnadsstandarden,
som vi måste vara beredda på, om kriget blir långvarigt, ligger uppenbarligen
däri, att under de nya förhållandena komma vi icke att kunna producera
lika mycket som förut. Transportsvårigheterna medföra att priserna stiga,
vilket endast är ett uttryck för att man måste använda längre tid för transporterna,
som vålla större besvärligheter o. s. v. Om vi mobilisera folk för att
skydda landet emot vissa risker, så ligga inte de verkliga kostnaderna för
folkhushållet i vad som betalas till dessa människor, utan de ligga i det undandragande
av de produktiva krafterna ifrån näringslivet, som vi äro ense om
i viss utsträckning måste äga rum. Sparsamhet från hela landets synpunkt
kan man sålunda utöva genom att begränsa dessa inkallelser till det minsta
som är nödvändigt. Huruvida det däremot är en sparsamhet från landets synpunkt
att sänka dessa inkallades levnadsstandard genom att säga, att de inte
skola få så mycket betalt, som de annars skulle ha kunnat få, eller att deras
familjer inte skola få så stort underhåll, som annars hade varit möjligt, är en
helt annan sak. Det är icke sparsamhet med hela samhällets tillgångar; det
är endast en sparsamhet, som består i att man sänker levnadsstandarden eller
inte ger en så hög levnadsstandard, som man hade tänkt sig, åt dessa grupper
och därigenom låter andra människor, som skola betala dessa kostnader, låt
oss säga skattebetalarna, behålla så mycket mer av sina inkomster.

Man får sålunda i detta läge göra en mycket bestämd skillnad mellan olika
slag av statsutgifter. Vi ha statsutgifter, som innebära, att de produktiva
krafterna försvinna till ändamål, varigenom välståndet i landet icke höjes.
Det är försvunna tillgångar; vad man kan spara på det hållet är verklig sparsamhet.
En sparsamhet däremot, som skulle bestå i att man sänker levnadsstandarden
för vissa grupper, för att andra grupper skola få behålla så mycket
mera av sin inkomst, är inte någon sparsamhet från hela folkhushållets
synpunkt. Alltså de kostnader, som staten har genom att den förmedlar en
högre levnadsstandard till vissa enskilda på bekostnad av andra, äro ett problem
för sig, som icke kan behandlas på samma sätt som en allmän fråga om
hur vi skola kunna spara för hela folkhushållet. Därför menar jag, att vi inte
få låta oss ryckas med av talet, att nu gäller det att spara, och utan vidare dra
slutsatsen, att därför skall allas levnadsstandard sänkas, även den, som redan
är så låg, att man egentligen inte kan se, hur den skall kunna bli lägre.

I detta sammanhang har jag endast en enda sak att tillfoga, och det är att
när det gäller frågan om hur finansieringen av de ökade utgifterna skall äga
rum, få vi alla vara beredda att bära vår del av bördan. Det kan inte ske ■—
det är jag alldeles övertygad om — genom att man bara går den s. k. direkta
skattevägen. Det är säkerligen en utmärkt väg även när det gäller att åstadkomma
en konsumtionsinskränkning, men vi veta alla, att det är lättare ibland
att få folk att släppa till av sina inkomster, om de samtidigt tycka, att de få
någonting för de utgifter de ha. Därför äro vissa arter av konsumtionsskatter
utan tvivel en väg, som i detta läge måste anlitas. Med anledning av vad herr
Johanson i Huskvarna nämnde vill jag erinra om att här kommer riksdagen i
ett dilemma, då den skall avgöra, huruvida det är bättre att helt eller delvis
hindra konsumtionen av sprit, öl o. s. v. i det nuvarande läget, eller om man
behöver denna inkomstkälla för att öka statens inkomster. Vilka utvägar vi

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
än välja, kunna vi vara övertygade om att alla medborgargrupper komma att
få deltaga. Och när jag säger alla, kan jag tyvärr inte låta bli att tänka även
på dem, som ha det sämst. Ty hur önskvärt det än är — jag anknyter till herr
Ivar Andersons yttrande — att såvitt möjligt försöka hålla priserna vid det
gamla, kommer det säkerligen på vissa punkter att möta sådana svårigheter,
att vi få vara beredda på en viss prishöjning, och våra ansträngningar måste
då samlas kring försöket att göra denna prishöjning så liten som möjligt. Men
varje sådan prishöjning, som icke kompenseras genom ökade inkomster för de
sämst ställda, kommer att betyda en sänkning av deras levnadsstandard. Jag
tror därför inte, att det är behövligt att vi i detta läge tala om att de sociala
åtgärder, som samhället har företagit, skola på direkt väg minskas. Jag tror
att vi tvärtom kunna få vara beredda att försöka hålla prisstegringen inom så
måttliga gränser, att vi kunna säga, att vi icke på ett orimligt sätt ha förminskat
verkan av de sociala åtgärder, som vi under den förflutna tiden ha
vidtagit.

Men alla dessa frågor måste bli föremål för riksdagens prövning, och mer
än vanligt tror jag man inom regeringen har klart för sig, att det är önskvärt
att riksdagen verkligen granskar de föreliggande frågorna. Med den snabbhet,
med vilken mycket nu måste ske, är det önskvärt att så många ögon som möjligt
se på de förslag, som. läggas fram. Jag hoppas vi i det fallet skola kunna
komma fram till större enighet om det som i fortsättningen skall ske än den som
har visat sig rörande de åtgärder, som hittills ha blivit vidtagna.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag kan instämma i vad herr Hagberg
säde rörande behovet av en järnindustri i Norrbotten, som tar hand om förädlingen
av en del av de rikliga malmtillgångar, som finnas däruppe.

Jag skulle vilja utvidga detta hans yttrande till att även omfatta frågan om
en produktion av gödningsämnen. Jag föreställer mig, att i den situation, i
vilken vi nu befinna oss, kan det inom kort visa sig av behovet påkallat att
få till stånd en produktion av konstgödningsämnen av olika slag inom landet.
Vi ha då att räkna med de apatitrika malmerna i Malmberget, som i förening
med de rikliga elektriska krafttillgångarna inom länet kunna bli underlag för
en produktion av superfosfat, vilket vi nu måste importera för ett par tiotal
miljoner kronor om året.

J ag tror att denna sak är så pass väl förberedd genom tidigare utredningar,
att det inte vore någon omöjlighet att inom en relativt snar framtid ha en fabrikation
i gång. Denna fabrikation skulle också fylla ett syfte ur den synpunkten,
att den kunde bereda arbete åt de gruvarbetare, som sannolikt komma att
bli arbetslösa på grund av den minskade malmskeppningen. Det skulle vidare
kunna betyda, att det tiotal miljoner kronor eller mer, som redan är nedlagt i
Harsprånget, kunde nyttiggöras och bli räntabelt genom att man fullföljde
kraftverksbygget vid Harsprånget för att få den nödvändiga kraften. Jag vill
fästa, regeringsledamöternas uppmärksamhet på just den sidan av saken, att
man i Norrbotten har ett underlag, som ger möjlighet att sörja för en betydande
del av det konstgödselbehov, som föreligger inom landet.

Beträffande brännoljefrågan tillåter jag mig att säga några ord. Jag gör
det därför att jag både 1937 och 1938 motionerade om medel i syfte att få till
stånd en utredning om möjligheten att framställa syntetiskt bensin på grundval
av våra trätillgångar och på grundval av avfallslutarna från sulfit- och
sulfatfabrikerna. Vid 193.8 års riksdag, begärde jag i en motion för detta ändamål
250,000 kronor. Riksdagen avvisade detta förslag med en hänvisning
till en utredning, som pågick inom ingenjörsvetenskapsakademien, som fick
åläggande av riksdagen att utreda denna sak och även beakta det förslag, som

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
jag hade framställt och som grundar sig på en uppfinning av en svensk ingenjör.
Jag ställer i dag den frågan: har ingenjörsvetenskapsakademien fullgjort
uppdraget och verkställt denna utredning eller har den det inte? Riksdagens
statsutskott begärde, att denna utredning skulle ske snabbt och även
omfatta den metod, jag fäst uppmärksamheten på i min motion. Har ingenjörsvetenskapsakademien
gjort detta? Jag betvivlar den saken. Men vad jagvet
det är, att den man, som har uppfunnit den nyssnämnda metoden, har, associerat
sig med franska och finska intressen och har en försöksfabrik i gång.
Den har blivit otillåtligt försenad. Men i en skrivelse, som jag fick från honom
i går — han är på tillfälligt besök i hemlandet — säger han: »Om man nu
skulle övergå från ord till handling, skulle man kunna tänka sig saken upplagd
på följande sätt:

En första fabrik bygges av den storleksordning, att den konsumerar c:a
15,000 tons torrtänkt ved. Den kan tänkas tagas i drift c:a 6—8 månader efter
fattat beslut.»---»Denna fabrik skulle då giva något mer än 3,000

ton bränsleprodukter per år. Fullt komplett skulle den sedan kunna producera
c:a 5,000 ton per år.»

Hans kalkyl är, att han även med en så liten fabrik skulle kunna framställa
motorbränsle för 25 å 30 öre per liter, och med utnyttjande av avfallsluten från
en fabrik på 40,000 ton säger han att det finns möjlighet att komma ned till
12 å 15 öre per kilogram framställt motorbränsle.

Flygstyrelsen här i landet har prövat den laboratoriemässigt framställda
produkten och funnit den utmärkt. Jag frågar, om det inte mot bakgrund av
den situation, som nu föreligger, finns anledning att underkasta denna metod
en ordentlig undersökning och ett grundligt prov här i landet. Det fanns anledning
att ställa den frågan 1938, och jag framställer den ännu en gång.. Jag
tror, att man här har en möjlighet att komma fram till en bränsleförsörjning
efter rationellare grunder än den som erhålles via framställningen, av sulfitsprit.
Jag är fullkomligt ense med finansministern om att staten inte gärna
med en uppoffring av 10 ä 12 öre per liter kan bygga upp sulfitspritfabriker
här i landet, som skulle tillverka hundratals miljoner liter sulfitsprit. Den vägen
blir för dyr, och under alla förhållanden har den ju inte varit möjlig att gå
fram på medan man hade tillgång till motorbränsle utifrån för 8 ä 10 öre per
liter. Man kan sannolikt med sulfitspritmetoden uppnå en produktion av 80,
i bästa fall 100 miljoner liter hundraprocentig sprit. Man kan emellertid om
den nya metoden håller vad den lovar — och det förefaller den att göra enligt
den redogörelse, som jag har här — komma vida längre och därigenom nyttiggöra
avfallslutarna från sulfit- och sulfatfabrikerna. Detta är ju mindre nödvändigt
beträffande sulfatfabrikerna, eftersom man redan tar ut det nyttiga
ur avfallsluten där och använder det som bränsle i sodaugnarna. Men för sulfitfabrikernas
vidkommande vore ju detta en utomordentlig fördel, eftersom
luten där rinner bort.

Jag ämnar inte vara efterklok och komma och säga, att det kunde ha. vant
på ett annat sätt och att man kunde ha haft en försöksanläggning här i Sverige
i stället för i utlandet. Ty det är klart, att var och en bedömer situationen
från sin synvinkel, och när en auktoritet som ingenjörsvetenskapsakademien
motsätter sig en sak, undrar jag inte alls pa att riksdagen följde dess fingervisning
1938.

Jag fäste emellertid då och jag fäster nu uppmärksamheten vid en annan
analog historia. Kinnekulleverken framställa nu brännolja för flottans behov,
men att så är fallet är inte ingenjörsvetenskapsakademiens förtjänst, utan förtjänsten
ligger hos enskilda personer som i strid med akademien ha drivit fram
denna tillverkning. Mot bakgrunden härav anser jag, att man inte skall ha en

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
sådan där oerhörd övertro på vad den eller den auktoriteten säger utan företaga
en objektiv prövning av saker och ting.

Medan jag är inne på frågan om brännoljan, ber jag att till regeringen få
framföra ett spörsmål. Jag fick nyss en påringning från en person i Luleå,
som frågade, om det kunde anses rimligt, att myndigheterna togo 2 kr. 50 öre
för ett tillståndsbevis angående rätt att inköpa bensin. När man icke får köpa
större kvantiteter än fem — tio — femton liter åt gången, kommer verkligen
drivmedlet ifråga att betinga ett hårresande pris. En sådan debitering
måste väl bero på, att myndigheterna missförstått författningen. Den saken
kan man väl alltid få ordnad.

Jag skall icke ytterligare förlänga debatten. Det kunde ju vara frestande
att saga några kärlekens ord till min gamle vederdeloman, herr Hagberg, men
eftersom han under den förda diskussionen uppträtt så beskedligt som han
gjort, skall jag spara det till något annat tillfälle. Här har talats om sparsamhet.
Med anledning därav vill jag framhålla som min åsikt, att man i dessa
tider bör vara sparsam med stor urskiljning. Jag minns, när år 1918 utgick
en paroll om sparsamhet. Sparsamheten gick ut över hembiträdena här
och på andra orter i riket. Man sparade på det sättet att man gjorde sig av
med tjänare, som man icke alldeles nödvändigt behövde. Resultatet blev, att vi
här i staden fingo ett tiotusental flickor, som blevo arbetslösa. Man kan också
spara på det sättet, att man inställer all byggnadsverksamhet, som icke är absolut
nödvändig för det allmänna, med resultat att något tiotusental byggnadsarbetare
bliva arbetslösa. Man får ett arbetslöshetsproblem, vars lösande kostar
mera pengar än det skulle kosta att fullfölja byggnadsarbetet på det sätt,
som från början varit avsett. Jag tror, att man i dessa tider bör vara ganska
försiktig med sparsamheten och akta sig att driva den så långt, att man gör
människor arbets- och brödlösa. Jag tror, att förnämsta medlet att hålla livet
i någorlunda normala gängor är att vi arbeta normalt och icke förrycka arbetslivet
mer än vad som är absolut nödvändigt.

Detta må vara nog. Jag hoppas, att man, när man kommer in på frågan om
vår motorbränsleförsörjning, vidtager en fri och objektiv prövning av de olika
metoder, som kunna föreligga, att frambringa motorbränsle av våra inhemska
produkter.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Under den föregående debatten ha här riktats vissa anmärkningar emot åtgärder
som vidtagits inom det ämbetsområde, som jag har att svara för. Jag skall
taga upp ett par saker till en närmare belysning, men, innan jag gör detta,
bör jag kanske yttra ett par ord med anledning av den siste ärade talarens
anförande. Jag skulle vilja betona: man får icke alltför lätt falla i beundran
inför projekt och tro, att de alltid äro så bra, som deras upphovsmän framställa
dem. Herr Lövgren efterlyste en utredning från ingenjörsvetenskapsakademien.
En sådan utredning har utförts, och jag tror man kan säga, att
den utredningen visar, att om det gäller att framställa bränsleprodukter ur
sulfitlut, så är framställningen av motorsprit den fördelaktigaste. Beträffande
frågan om vilka råvaror här i Sverige, som mest ekonomiskt skulle
kunna utnyttjas för framställning av bensin, tror jag, att utredningen klart
har pekat på, att det är bränntorven, som närmast bör komma i fråga. Om
vi bliva avspärrade från tillförsel och det uppstår knapphet på motorbränsle,
så blir det ju emellertid tillfälle för varje därtill hugad privat initiativtagare

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
att utföra anläggningar för framställning av dylika produkter. Då komma
väl de metoder, som visa sig mest ekonomiska, att komma till användning.
Jag vill tillägga, att man i detta sammanhang icke bör anföra Kinnekulleverken
som exempel. Dessa verk hava icke tillkommit som ett ekonomiskt
ingrepp i oljemarknaden, utan deras anläggande har ju utgjort en försvarsberedskapsåtgärd.
Man har velat starta en liten industri, för att kunna framställa
pannbrännolja utan hänsyn till framställningskostnaden. Vid anläggandet
av den lilla fabriken vid Kinnekulle hava andra synpunkter spelat
in än de, ingenjörsvetenskapsakademien har att företräda.

Det har i debatten riktats en mängd anklagelser emot rikskommissionen för
ekonomisk försvarsberedskap. Jag vill icke här utfärda en attest av innehåll,
att denna statsinstitution fullföljt sitt uppdrag så, att det icke med fog
kan riktas anmärkningar däremot. Det är klart, att allt mänskligt är bristfälligt,
och att det kan felas på olika sätt. Jag tror emellertid, att det icke
är så lätt för en utomstående att skaffa sig en klar uppfattning om på vilket
sätt arbetet skulle kunna ha utförts bättre. Jag går icke närmare in på den
saken. En diskussion skulle endast resultera i ett föga fruktbärande kannstöpande,
ett gissande och ett bollande med anklagelser och försvar. Det kan
icke vara riktigt att göra kommissionen ansvarig för allting.

När man hörde herr Flyg, som sin vana trogen blandade ihop likt och olikt,
fick man närmast den uppfattningen, att rikskommissionen är den axeltapp,
kring vilken hela det ekonomiska livet här i Sverige rör sig. Så förhåller
det sig väl ändå inte. Herr Flyg sade, att, om det är sant, att man här i
landet icke visste om, hur mycket bensin som fanns i lager, förrän kriget
bröt ut, så vore detta tillräckligt för att döma både kommissionen, regeringen
och alla andra vederbörande myndigheter. Häremot vill jag invända: om herr
Flyg hade varit så kunnig och vederhäftig, som han vill giva sig sken av
att vara, så borde han hava upplyst kammaren om, att han själv var med
vid 1938 års riksdag och beslöt införandet av en sådan ordning beträffande
deklaration av bensin, att vi ända sedan den tiden kontinuerligt kunna hålla
reda på, hur mycket bensin och annat flytande bränsle, som finns i lager.
Och han borde även kunna ha framhållit, att det icke är rikskommissionen,
som haft hand om denna detalj.

I fråga om rikskommissionen ha emellertid även framställts anmärkningar,
som drabbat mig personligen, och som jag därför har anledning att i någon
mån belysa. Jag tror icke, att denna kammare svävar i okunnighet om, att
jag aldrig har varit entusiastisk för tanken att låta verkställa en ingående
utredning angående omorganisation av denna kommission. Jag har nämligen
bedömt saken så under de sista åren, att, när det är oro i luften, när
det råder politisk spänning i världen, när man icke vet, när det kommer till
en urladdning, så bör man icke riva sönder eller ombilda en organisation, som
man redan har, med risk att i onödan offra tid och arbete och få långt mindre
uträttat, än man får, om man låter den bestående organisationen utan tidsutdräkt
verka så gott den kan. När riksdagen i våras enhälligt beslöt anhålla
hos regeringen om en utredning i sådant syfte, så böjde jag mig för denna
önskan från riksdagens sida och satte i gång med en utredning. Jag har
blivit kritiserad för det sätt, varpå jag anordnat utredningen, men, ärade
kammarledamöter, låt oss tänka oss för: om nu här skall ske en utredning,
så gäller det väl, att den måste ske snabbt, om den inom den närmaste tiden
skall kunna avsätta något resultat. Anser någon verkligen, att man för en
sådan utredning bort tillkalla personer, som icke kände till de invecklade
och svåra problem och de arbetsmetoder, som måste användas av rikskommissionen?
Skulle icke användandet av utomstående personer för en sådan

Tisdagen den 12 september 1939.

Xr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
■utredning leda till, att onödig tidsutdräkt måste uppstå, medan utredningsmännen
inhämtade nödiga kunskaper i ämnet? Jag ansåg därför, att om en
snabb utredning skulle kunna verkställas, så måste för utredningsarbetet användas
sådana krafter, som redan från början voro väl insatta i rikskommissionens
problem och arbetsmetoder och som dels kände dess brister. Det är väl
självklart, att, om någon ser bristerna i ett arbete, så är det väl den, som deltar
i arbetet. Man har invänt: de, som sitta i kommissionen, hava intresse av
att det icke sker några förändringar. Detta är en fullständigt meningslös
anklagelse, ty vilka var det, som fingo uppdraget? Jo, utom kommissionens
ordförande var det chefen för kommerskollegium, som har sin huvudsakliga
erfarenhet inom affärslivet, chefen för lantbruksstyrelsen, som i så gott som
hela sitt liv har verkat som praktisk jordbrukare, direktören i järnkontoret,
Wiking Johnsson, och direktören i A.-B. Stockholms Bryggerier, Bertil Almgren.
Det var alltså personer, som voro väl förtrogna med åtskilliga aspekter
av det svenska näringslivet och som genom sitt föregående arbete i kommissionen
kände till dess problem och arbetsmetoder. Jag vill för min del hävda,
att, om det skulle vara möjligt att komma till ett betydelsefullt och snabbt resultat,
så var detta den enda väg, som kunde användas. Därför tillbakavisar
jag alla dessa invändningar mot det sätt, jag valt, för att låta verkställa utredningen.
Man kan väl icke med fog säga, att dessa utredningsmän hade
något eget intresse av att allt skulle förbli inom kommissionen som det
var.

Herr Bagge yttrade, att denna fråga nu vore om möjligt ännu mera aktuell
än förut. Jag säger i stället: denna fråga saknar i dag aktualitet, ty i
själva verket är det ju så, att de nämnder, som under senare tid tillkommit, hava
tillkommit på grund av den planläggning, som kommissionen utfört, och att
på dessa nämnder överflyttas nu förberedelsevis en del av de uppgifter, som
tillkommit kommissionen. Inrättandet av nämnderna, utgör en förberedelse
till den kristidsorganisation, som vi kunna behöva, och som kommer att övertaga
de väsentliga av rikskommissionens uppgifter. Vad är det nu som kommer
att ske, om kriget fortsätter och vi få en kristidshushållning? Jo, kommissionen
kommer att förlora större delen av sina arbetsuppgifter. I dag är
det icke aktuellt att organisera om kommissionen, att öka ut den, utan det
gäller att göra den mindre, sammandraga den, anpassa den efter de nya
uppgifter, den kan komma att få under en kristidshushållning. Jag kan
såga utan vidare, att när vi kommit dithän, att »krympningen» genomförts,
kommer säkerligen också den nuvarande ordföranden att bättre behövas för
andra, betydelsefullare uppgifter. Han kommer då att försvinna, så att de
törntaggar, som nu martera vissa opponenters själar, kunna värka ut.

Det jiar under denna debatt också riktats kritik mot den inkallelse av militär,
som skett i samband med krigsutbrottet. Det sades från något håll, att
det hela verkade som en improvisation. Ärade kammarledamöter! Det har
icke varit fråga om någon improvisation utan om en organisation, som utarbetats
av de militära myndigheterna för åratal sedan, en organisation, i vilken
varje detalj väl övervägts, en organisation tack vare vilken tusentals människor
på förhand hava blivit upplysta om sina uppgifter. Hela maskineriet
har varit i detalj utarbetat. Trots detta kan ingen och allra minst jag förneka,
att igångsättandet av maskinen skett under ett visst gnissel, att åtskilliga
misstag begåtts, och att det hänt saker och ting, som icke borde ha hänt.
Är icke detta ett memento för alla dem, som nu klaga och säga, att allt vad
regeringen gör är improviserat och planlöst? Förstår man icke, att, när det
gäller att sätta igång en sådan väldigt omfattande organisation, så uppstår
det gnissel, hur väl genomtänkt hela planen än varit? Det är inga bagateller,

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
det gäller. Det ha vi här det bästa exempel på. Jag vill för min del säga,
att jag erkänner, att kungörelserna på vissa punkter voro missvisande, och att
det vid inkallelsen uppstått en del trassel. Jag har själv kanske mer än någon
annan av kammarledamöterna sett dessa ting. Trots detta känner jag
mig i grund och botten tacksam för att det icke blev värre än det blev, ty det
är en väldig apparat att taga emot många tiotusentals människor på en kort
tid, giva dem kläder, utrustning, mat och inlogera dem samt ordna övningsprogram
och sätta dem in i deras uppgifter. Det är saker och ting, som icke
gå av sig själva.

Man har sagt, att dessa inkallelser varit onödigt omfattande, och det kan
kanske också vara sant, men jag vill fästa uppmärksamheten på, att när de
militära myndigheterna gå till planläggning av inkallelser vid krig och krigsfara,
kan man icke taga till hur många organisationer som helst. Man kan
icke göra upp hur många planer som helst. Det skulle bliva en fullständigt
ohanterlig apparat, om man skulle hava folk, som gjorde upp planer för alla
möjliga förekommande fall. Därför hava vi bara två organisationsplaner: den
ena för förstärkt försvarsberedskajD, som tillgripes vid krigsfara -— vid ett
krigsutbott i vårt grannskap — och mobilisering, som tillgripes, när vi måste
anse, att vårt eget land råkat i fara att komma i krig. Vi kunna icke orka
med att hava flera organisationer. Därav följer, att man mycket väl kan säga,
att förstärkt försvarsberedskap är en mera omfattande åtgärd än vad som
skulle erfordras i det nuvarande läget, sådant detta läge visat sig vara. Men,
kom ihåg, att när Tyskland och Polen råkade i krig, och när sedan följde Englands
och Frankrikes krigsförklaringar, då kunde ingen människa med säkerhet
bedöma, hurudant vårt läge skulle komma att te sig. Allting kunde
hända. En förstärkt försvarsberedskap är icke anpassad bara för uppgiften
att skapa en neutralitetsvakt, utan den är även avsedd att förbereda och skapa
möjligheter för en snabb och fullständig mobilisering.

Det är denna omständighet, att sådana inkallelser måste ske med den baktanken,
att inkallelserna inom kort tid kunna följas av mobilisering, som varit
orsaken till, att landstormsmän blivit inkallade. Det är nämligen så, att om
man vid regementen och kårer tager in till tjänstgöring yngre årsklasser och
vid ett regemente t. ex. skickade ut ett kompani, vid ett annat en bataljon att
fullgöra bevakningsuppgifter, skulle man därmed bryta sönder en del av de
truppförband, som ingå i mobiliseringsorganisationen. Personalen är borta.
Befälet har placerats ut på annat håll. Det kan möta betydande svårigheter
att under sådana omständigheter snabbt genomföra en mobilisering av linjeförband.
För att man alltså icke skall rycka ut dem, som äro avsedda för
linjeförbanden ur deras naturliga miljö vid en mobilisering, måste man inkalla
landstormen.

Vad omfatta nu vid en förstärkt försvarsberedskap landstormsinkallelserna?
De omfatta följande ting: man inkallar folk för att bemanna våra
luftbevakningscentraler och våra luftbevakningsp öster, man inkallar folk för
att fylla ut luftvärnsförbanden, så att vår luftvärnsmateriel kan bliva betjänad.
Man inkallar folk för att bevaka viktiga flygfält och viktiga hamnar
och för att bevaka skärgården vid våra kustbefästningar. Det är detta som
har skett, och det har skett över hela landet. Det är alldeles givet, det inser
ju vem som helst, att, som läget sedan har utvecklat sig, så är det icke nödvändigt
att hava hela denna organisation upprättad i hela landet. Det insågo
också de militära myndigheterna. Sedan läget en smula klarnat, började
ögonblickligen hempermitteringen av landstormsmän. I förrgår hade redan
10,000 landstormsmän hempermitterats. Hempermitteringen fortsätter. Man
hempennitterar i dessa dagar också på Gotland, där man ingen landstorm har.

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
Efter denna hemförlovning skulle jag tänka mig, att hälften av de inkallade
landstormsmännen kommit tillbaka till sina hemorter och åter befinna sig i civilt
arbete. Det har bland annat gjorts anmärkning på att det skulle vara onödigt
att hava en lyssnarepost uppe i ett visst samhälle i Värmland. Det medger
jag, men man kan väl icke påstå, att det var onödigt vid krigsutbrottet eller
den närmaste tiden därefter, men nu är det naturligtvis onödigt, och nu skall
man också efter hand så snart som möjligt hempermittera och bringa ned styrkorna
till minsta möjliga storlek, så att man icke har inne folk annat än i de
delar av landet, där man prövat en större grad av försvarsberedskap erforderlig
eller har folk i beredskap, för att kunna inkalla dem, om så skulle behöva
ske. Jag antar, att, när läget om ett par veckor klarnat ännu mera, kommer
det att ske ytterligare hemförlovning, och jag tror, att, om det nuvarande gynnsamma
läget för Sveriges del fortbestår, det icke så värst länge kommer att
finnas kvar några landstormsmän under vapen. Det kommer också att övervägas
i vad mån man kan skicka hem folk från de linjeförband, som äro mobiliserade.
Vi hava inkallat även linjetrupper men på det sättet, att vi inkallat
hela regementen eller divisioner av artilleri o. s. v. De äro inkallade i enlighet
med mobili seringsplanen, så att de, om det kommer att bliva mobilisering,
äro färdiga i sina organisationer. Det kommer att övervägas, i vad mån man
kan skicka hem av detta folk också. Det kommer icke att hållas under fanorna
fler än vad som kan befinnas erforderligt som neutralitetsvakt i det läge,
som består. Redan nu planeras avlösning av dem, som man måste ha kvar vid
flottan, kustartilleriet, flygvapnet och armén. Avsikten är, att avlösning skall
ske, så att ingen skall behöva ligga inne mer än sex veckor i taget.

Jag har med detta bara velat försöka förklara, varför landstormen har blivit
inkallad, och samtidigt försäkra, att det från regeringens och de militära
myndigheternas sida icke ifrågasattes, att större styrkor skola ligga inne än
som är nödvändigt. Man skall så snart som möjligt söka åstadkomma en nedskärning,
givetvis under förutsättning, att det nuvarande för Sverige relativt
gynnsamma läget består.

Man kan ju säga, att det i alla fall varit onödigt med dessa omfattande inkallelser
och att det hela kunnat ordnas på ett enklare sätt. Även om dessa
inkallelser kostat litet pengar, så skola vi icke glömma, att inkallelserna inneburit
en repetition, som varit av en utomordentligt stor betydelse för vår försvarsberedskap.
Organisationerna hava aldrig förut prövats. Det är första
gången som alla dessa människor, vilka tillhöra våra »täcktrupper», fått veta,
var de hava sina poster, vart de skola gå, vad de hava att göra. Detta innebär
ju, att, om det verkligen skulle uppkomma sådan fara för oss, att vi måste tillgripa
vidsträcktare åtgärder, \i på ett helt annat sätt äro beredda än vi förut
hava varit.

Jag vill också, innan jag slutar, säga, att det är ganska naturligt, att det har
skett misstag av ekonomisk natur. Det har förekommit slöseri och ovarsamhet
med kronans medel. Jag säger, att det är ganska naturligt helt enkelt därför
att ansvaret här är decentraliserat på hundratals människor. Somliga äro kloka,
andra mindre kloka. Somliga äro omdömesgilla och andra mindre omdömesgilla.
Det finns ingen möjlighet, det inser jag, att undgå, att det icke även
på det ekonomiska området sker saker och ting, som äro Värda att kritiseras
och påtalas, men jag vill samtidigt säga, att både regeringen och de militära
myndigheterna äro klart inställda på att göra vad som kan göras, för att hindra
slöseri med allmänna medel och se till. att utgifterna för vår försvarsberedskap
icke bliva större än vad som är oundgängligen nödvändigt. En var inser
vikten av att landet icke utsattes för allt för stark ekonomisk påfrestning. Yad

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
som kan göras för att hålla utgifterna inom rimliga gränser, det kommer också
att göras.

Herr Lundberg: Herr talman! Hen belysning av sulfitspritfrågan, som
finansministern njcss gav, syntes vara värdefull och var säkerligen riktig så
tillvida, att den var ägnad att skingra föreställningen hos folket ute i landet om
möjligheterna att ersätta bensin med inhemskt flytande bränsle. Men jag vänder
mig mot en jämförelse som finansministern gjorde. Han yttrade, att vi här
i landet skulle kunna tillverka 50—100 miljoner liter sulfitsprit såsom motorbränsle,
och jämförde dessa siffror med fredsförbrukningen av 800 miljoner liter
per år. Härvidlag vill jag framhålla, att under en kristid vi givetvis få nöja
oss med betydligt mindre import än som kan tillåtas under fred. Importen kan
komma att gå ned till en bråkdel av fredsförbrukningen. Då kan givetvis den
sulfitsprit, som vi kunna tillverka här i landet, bliva av den allra största betydelse.
Därför menar jag, att det är ett klart och tydligt önskemål, att vi här
i landet snarast möjligt åstadkomma så mycket sulfitsprit som vi kunna. Var
ligger hindret? Finansministern efterlyste initiativ från sulfitfabrikerna själva.
Det veta vi ju alla, att det är riksdagens egna direktiv, som utgöra hindret.
Den garanterade avsättningen är begränsad, och på tillverkningen får ingen
vinst uppstå.

Det är alldeles givet, att dessa direktiv måste ändras, om denna sulfitsprittillverkning
skall komma till stånd snarast möjligt. Jag uttrycker därför den
förhoppningen, att denna urtima riksdag snarast möjligt måtte få tillfälle taga
upp denna fråga till behandling, så att en utvidgad sulfitsprittillverkning här
i landet kan bli möjlig.

Herr talman! Det var endast för att säga detta, som jag begärde ordet.

Herr Flyg: Herr talman! Jag vill bara göra ett par randanmärkningar
till några yttranden från statsrådsbänken.

Finansminister Wigforss yttrade, att vi alla levat under intrycket av att ett
krigsutbrott kunde komma när som helst. Detta giver mig anledning, herr talman,
att erinra om att regeringen ända in i det sista, omedelbart före krigsutbrottet,
icke var fulltaligt samlad. Jag ifrågasätter, huruvida icke det förhållandet
har ett visst sammanhang med den yrvakenhet, som sedan framträdde,
då de första åtgärderna på grund av krigsutbrottet skulle vidtagas.

Till herr statsrådet Sköld vill jag säga, att jag verkligen haft och har för
övrigt fortfarande den uppfattningen, att rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap
är en betydelsefull organisation, ja, -— för att använda herr
Skölds ord — en axeltapp. Jag skulle vilja gå så långt, att jag säger, att ifall
det brister i fråga om åtgärderna beträffande den ekonomiska försvarsberedskapen,
blir vad som vidtagits i övriga avseenden av väsentligt mindre värde.

Statsrådet Sköld upplyste om att vi 1937 fattade ett beslut, som innebar att
oljetillgångarna i landet skulle stå under permanent kontroll från statsmakternas
sida. Jag fäster uppmärksamheten på att denna upplysning ställer rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap i sämre dager. I det ögonblick
då faran stod utanför landets dörrar, vidtog nämligen rikskommissionen den inskränkningen,
som ledde till den första varningen, denna opsykologiska varning,
som i sin tur ledde till att de tillgängliga förråden ytterligare minskades.

Vad jag sagt här i dag om rikskommissionens ordförande innebär icke, att
nuvarande arrangemang på den posten skulle verka som en törntagg, som sargar
min själ. Jag skulle möjligen såsom länsbo kunna säga, att det vore önskvärt
att även vårt län hade en landshövding någon gång. Men icke ens det

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda ''propositioner. (Forts.)
skälet är avgörande för min kritik. I spetsen för denna viktiga organisation
inåste finnas och borde sedan länge finnas en man, vilken dels har alla de egenskaper
för posten i fråga, som fordras, i den mån nu en människa kan besitta
så många egenskaper, dels liar tid till att ägna sig åt den betydelsefulla uppgiften.
Om sedan den nuvarande ordföranden är en duktig karl, som här omvittnats
— det tror jag, att han är — har icke med saken att göra. Men det
har icke varit möjligt för honom såsom saken ordnats att tillfredsställande sköta
en så viktig uppgift, och ansvaret härför, herr statsråd, lägger jag på regeringen,
i varje fall på den man inom regeringen, som närmast bär ansvaret i detta
fall. Därvid syftar jag emellertid icke på herr statsrådet Sköld.

Om det är riktigt, som statsrådet säger, att inkallelseorderna, som för någon
tid sedan publicerades och klistrades upp inför offentligheten i landet, äro resultatet
av flera års arbete, vill jag replikera, att då är det förfärligt. Att man
efter flera års arbete icke kommit så långt, att man kunnat göra dessa inkallelser
i och för sig begripliga för dem det gäller och så klara, att de, som följa
deras anvisningar, verkligen komma rätt, det tycker jag är förfärligt. Jag skall
anföra ett fall, herr statsråd — det är bara ett men det kan vara belysande.
En man, som ansåg sig vara inkallad och mottogs av vederbörande befäl, tjänstgjorde
i tre dagar, innan man upptäckte, att han icke skulle inkallats. Därefter
blev han naturligtvis hemsänd. Det är ett exempel, men det är ett prov på
hur systemet verkar i praktiken under relativt goda förhållanden, ett system,
som dock måste verka utan gnissel under väsentligt allvarligare förhållanden.
Jag skall icke gå in på några detaljer i detta avseende. Vad jag sagt i detta
avseende, anser jag vara fullt berättigat, och min uppfattning därvidlag delas
av en mycket, mycket bred opinion. Här måste snarast möjligt ändring komma
till stånd.

Jag vill sedan fästa kammarens uppmärksamhet vid vad statsrådet Sköld hade
att säga om motiven till att landstormen först utkallades. Jag fäster kammarens
uppmärksamhet vid vilka specialvapen, som det gällde att bemanna och göra effektiva
med landstormens manskap. Det berättigade i kritiken mot hela det nuvarande
systemet på försvarsväsendets område framstår därigenom än mera
tydligt, ty märk väl, här var det fråga om vapengrenar, som nämndes av statsrådet,
vilka omedelbart, om ett blixtanfall skulle komma, måste träda i funktion.
Där skulle således tjänstgjort landstormstrupper, d. v. s. trupper, som
i fråga om militär duglighet och i fråga om förmåga av effektivt arbete i ett
allvarligt ögonblick måste ligga efter de årsklasser, som, enligt den här planen,
skulle komma i andra hand.

Till sist vill jag bara, herr talman, erinra om ytterligare några detaljer till
vad som här har sagts. När jag riktade denna kritik mot rikskommissionen,
har jag därför icke förbisett de svårigheter, som äro förhanden. Jag vill emellertid
erinra kammarens ledamöter om något, som förvisso de flesta själva ha
sett. Efter järnvägslinjerna har det legat cisterner och behållare, vilka man
i dag är i färd med att gräva ner. Är det ett bevis på några av de praktiska
åtgärder, som vidtagits? Man har alltså kommit så långt, att man beställt
cisterner och nu håller man på att gräva ned dem tomma, ty det kommer troligen
aldrig något i dem. Man har vidare vidtagit åtgärder — jag kan icke här
nämna var detta skett — för att spränga stora, väldiga valv i bergen. Meningen
är, att man där skall förvara olja någon gång. Dessa arbeten ha pågått under
två år, då situationen varit permanent laddad och konflikter kunnat bryta
ut när som helst. Är det ett exempel på huru rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap har arbetat? Då är det, herr talman, icke riktigt vad finansministern
här sagt, att vi alla räknat med att ett krigsutbrott skulle kunna
komma när som helst. Ty hade man det, hade man väl vidtagit åtgärder

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
för att snabbt förskaffa den vara, som man nu har brist på, och snabbt skaffat
möjligheter att förvara den tills bättre förvaringsmöjligheter blivit ordnade.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Jag har begärt ordet för ett
par korta repliker.

Herr statsrådets Skölds anförande var, såvitt jag uppfattade det rätt, huvudsakligen
riktat mot yttranden, som icke fällts under debatten i denna kammare.
Det förändrar icke värdet av de klarläggande upplysningar, som'' han
lämnade. På en punkt voro de emellertid föranledda av herr Anderssons i Rasjön
anförande. Jag tror, att kammaren satte särskilt värde på att få den redogörelse,
som herr statsrådet lämnade om de grundläggande principer efter
vilka försvarsberedskapen och mobiliseringsåtgärderna verkställts. Den replik,
han kom med, när det gällde rikskommissionen, kunde möjligen ha varit riktad
mot mig, men jag tror icke, att han riktigt hörde, vad jag yttrade i det avseendet.
Jag skall därför taga upp den saken, även om det han yttrade icke
var riktat mot mig.

Det förvånar mig något, att herr statsrådet ansåg sig kunna utställa en så
oreserverad attest beträffande rikskommissionens oantastlighet. Han sade
visserligen någonting om, att det är mänskligt att fela, att ingen är ofelbar
o. s. v., men han gav icke i någon mån anmärkarna rätt och lät också framj
skymta, att han icke i själ och hjärta kunde vara med om att gilla det beslut,
som riksdagen fattade i våras, när riksdagen enhälligt begärde utredning om
rikskommissionens omorganisation. Men han hade i alla fall verkställt detta
utredningsbeslut. Det var för mig och jag tror för de här närvarande en
överraskning att höra sammansättningen av den utredningsdelegation, som
herr statsrådet här lämnade upplysning om. Det har tidigare icke meddelats
något offentligt om detta. Det är således ett uppdrag, som givits mera internt,
och därom är ju ingenting att säga. Huvudsaken är att uppdraget blivit givet,
men man hade kunnat vänta att även det blivit offentligen kungjort. Efter
vad jag vet har intet sammanträde hållits. Således har ingenting gjorts
för att verkställa riksdagens beslut beträffande omorganisationen av rikskommissionen.
Nu säger herr statsrådet att den saken är av underordnad betydelse,
ty nu ha vi kommit in i ett läge, där kommissionen så småningom blir
överflödig. Meningen är ju att kommissionen, som har hand om förberedelsearbetet
i fredstid, i krigstid skall upphöra och förgrenas i andra organ, som
skola taga hand om den ekonomiska försvarsberedskapens skilda uppgifter.
Ja, det veta vi.

I samband med behandlingen av motionen om omorganisation av rikskommissionen
fingo vi i våras vissa upplysningar, som jag åtminstone skrivit mig
till minnes. Jag vill nu ställa dessa upplysningar mot vad som faktiskt har
skett. Enligt vad jag har mig bekant går den inom rikskommissionen utarbetade
planen ut på att verksamheten skall således fördelas på tre stora huvudgrenar:
en centralkommission, en folkhushållningskommission, som vi kunna
kalla för folkförsörjningskommission, och en industrikommission. På dessa
tre huvudgrenar skall det fortsatta beredskapsarbetet på den inre fronten organiseras.
Vad har då skett? Regeringen har synbarligen icke, av anledning,
som jag icke känner, följt denna plan, utan handlat efter en annan plan ■—■ eller
möjligen utan någon plan! Regeringen har visserligen tillsatt en industrikommission,
och den s. k. folkförsörjningskommissionen skall väl — förmodar jag
—■ också komma att motsvara en av dessa tre huvudgrenar i beredskapsarbetet.
Centralorganisationen känner man ännu icke till. I denna centralorganisation
skall väl normalt och regelmässigt även ingå den organisation, som
skall sköta de handelspolitiska frågorna.

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)

Om vi således utgå ifrån att rikskommissionens plan går ut på en centralisering
av uppgifterna, fördelade på tre huvudorganisationer, och se efter vad
vi för närvarande ha fått, så finna vi tydliga bevis på splittring och desorganisation.
Yi ha en hel rad av nämnder, och deras uppgifter gripa delvis in i
varandra. Såvitt jag förstår, kommer bränslefrågan att handläggas i tre, ja
kanske fyra av dessa nämnder. Det innebär väl motsatsen till den organisation,
som man måste begära i nuvarande kritiska läge. På den här punkten
är det icke fråga om någon obefogad kritiklusta. Här rör det sig endast om
ett konstaterande av ett missförhållande, som bör rättas till.

När statsrådet Sköld så oförbehållsamt tar rikskommissionen i försvar och
låter påskina att det endast är utomstående, som icke känna till förhållandena,
som äro kritiskt inställda, och att det ligger ovidkommande motiv bakom kritiken,
ber jag få säga honom, att de starkaste uttrycken för missnöje med rikskommissionens
arbete ha kommit från personer, som regelmässigt deltaga i
dess arbete, och icke av en utan av en hel rad personer.

Nu har statsrådet Wigforss sagt, och det är en reflexion, som jag kan helt
instämma i, att man skall i dessa tider vara mycket försiktig, när det gäller
att komma med personliga anmärkningar. Känner man inte på ett och annat
håll en antydan till samvetsförebråelse? Det är kanske icke alla, som ha rent
samvete, när det gäller den förra krigstiden, och sättet att behandla dem, som
då hade makten och ansvaret. Om man emellertid nu här talat rent ut beträffande
en person, som står i central och ansvarsfull ställning, är det därför att
statsministern uppmanat oss att tala rent språk och icke komma med antydningar.
Såsom läget är kunna vi icke — det vill jag säga -—• vara tillfredsställda
med att i spetsen för rikskommissionen ha en man, som är så överhopad
med allehanda uppdrag som landshövding Levinson. Jag skulle gärna se,
att han kunde lämna alla sina uppdrag och gå tillbaka till regeringen, där han
veterligen gjort en mycket god insats, framstående ämbetsman som han är.
Men jag kan icke bibringas den uppfattningen, att det är en lycklig anordning
att herr Levinson fortfarande sitter såsom ordförande i rikskommissionen och
dessutom såsom ordförande i ett slags koordinationsutskott mellan de olika
kristidsorganen.

Mot finansministerns anförande har jag i övrigt inte mycket att erinra. Jag
tyckte det föreföll som om i stort sett hans och min egen uppfattning sammanföllo.
Finansministern underströk också detta på ett par punkter, även
om han polemiserade mot vissa av mina yttranden. Men då han antydde att
jag anklagat regeringen för att ensam ha hängivit sig åt en alltför långt gående
optimism beträffande det utrikespolitiska läget, under det att man på annat
håll sett verkligheten i ögonen, ber jag få framhålla att jag mycket kraftigt
underströk, att man inom alla delar av vårt folk in i det sista hängivit sig åt
förhoppningar som sedan icke infriats. Jag strök vidare under att ansvaret
för underlåtenhet att vidtaga åtgärder faller inte bara på myndigheterna utan
även på de enskilda. Men jag framhöll att på vissa centrala punkter är det
myndigheterna som måste bära ansvaret, vilket väl är alldeles ofrånkomligt.
Att enskilda inte på det sätt som varit önskvärt medverkat till förberedelsearbetet,
t. ex. genom lagring, har jag också understrukit.

Statsrådet polemiserade emellertid vidare mot en del yttranden, som jag icke
kunnat höra i denna kammare. Han varnade sålunda för att man skulle visa
alltför stor njugghet när det gäller avlöningen till de inkallade. Såvitt jag
vet har icke under debatten här fällts ett enda yttrande som skulle antyda
önskemål i den riktningen, och jag ber åtminstone för min och mina partivänners
del att få fritaga oss från misstanken att ha hyst en sådan avsikt.

Beträffande prispolitiken vill jag understryka svårigheten — vilket även

Xr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
finansministern här betonade — att om kriget blir mycket långvarigt hålla en
oförändrad prisnivå. Det är att hänge sig åt en illusion, om man föreställer
sig att detta är möjligt. Vad vi skola enas om och sätta in våra ansträngningar
på är att få ett visst rådrum, som hejdar en prisstegring som drives
fram av krafter, vilka icke borde ha fritt spelrum. Statsmakterna kunna då
få möjlighet att bättre bedöma läget och framtidsutsikterna.

Jag tror det är en mycket väsentlig behållning av denna debatt, att samstämmiga
åsikter på denna punkt från olika håll så kraftigt understrukits.
Jag tror att därmed lagts en god grund för ett fortsatt arbete på en av de centrala
uppgifter, som nu anmäla sig för Sveriges statsmakter.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Endast ett par repliker till herr Anderson i Norrköping.

Jag vill först meddela herr Anderson i Norrköping, att jag i tidningspressen
läst om sammansättningen på den utredningskommitté, som jag själv här
förut talade om, så om herr Anderson inte gjort det är det i varje fall inte
pressens fel. Vidare har jag icke sagt, att rikskommissionen var ofelbar -—
det är att överdriva mina yttranden. Jag är fullt medveten om att där funnits
och finnas svagheter. Vad jag velat säga är bara det, att jag inte är säker
på att arbetet skulle ha blivit effektivare, om jag först lagt rikskommissionen
i stöpsleven och byggt om den för att sedan från ny utgångspunkt börja på
nytt. Man vet vad man har men inte vad man kan komma att få, och i tider
av trångmål är en viss försiktighet att tillråda. Jag vill också bär bestämt
deklarera, att jag anser mig icke kunna taga på mitt ansvar att i denna övergångstid
göra ett utbyte av ordförande i rikskommissionen. Jag vet vad jag
har, men jag vet icke varifrån jag skulle kunna få en person, tillräckligt skicklig
och insatt i ärendena, för att i nuvarande situation kunna ta hand om de
frågor, som dagligen anmäla sig''.

Vad beträffar frågan om rikskommissionens fortsatta uppgifter och herr
Andersons påståenden att regeringen icke följer rikskommissionens planer, vill
jag endast säga att vad herr Anderson här skildrat är i någon mån rikskommissionens
åsikt beträffande det slutliga utformandet. Men jag vill meddela,
att rikskommissionen aldrig tänkt sig en omedelbar övergång till ifrågavarande
organisation utan räknar med ett förberedande skede, i vilket vi nu befinna
oss. Hittills har ingenting skett som skulle göra det omöjligt eller försvåra för
regeringen att följa den ursprungliga planen.

Herr Anderson i Norrköping erhöll härefter ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Mitt yttrande baserar sig på statsrådets mycket bestämda
förklaring, att utbyggandet av dessa nämnder skett på grundval av
en plan uppgjord av rikskommissionen; så föll statsrådets yttrande.

Nu visar det sig att vad statsrådet syftade på var en plan, som inte nu har
följts och inte avsåg det nuvarande läget utan ett längre framskridet stadium
av krigssituationen. Vad jag yttrade är således fullt berättigat, och statsrådets
senaste anförande står inte i överensstämmelse med hans föregående yttrande.

Vidare anförde:

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Det är egentligen onödigt att fortsätta diskussionen, ty vi kunna tydligen inte
mötas. Men herr Anderson i Norrköping får väl ändå förstå, att det kan tänkas,
att det finns andra riktlinjer från rikskommissionen än dem han händelsevis
snappat upp såsom slutmålet.

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)

Herr Lundell: Herr talman! Det har ju redan talats åtskilligt om flytande
bränsle i denna debatt, särskilt om det inhemska, och det är ju ganska naturligt,
ty det är en fråga som i det nu inträdda läget i allra högsta grad intresserar
allmänheten. Jag vill tillåta mig att från min sida också säga ett par
ord i den saken och kan göra det med en viss rätt, eftersom jag under tidigare
år åtskilliga gånger bragt frågan om vårt inhemska motorbränsle på tal.

Det föreföll mig som om finansministern, när han berörde frågan om statsmakternas
skuld eller icke skuld i det inträdda tillståndet, tog något för lätt
på saken. De siffror han anförde har jag dock ingenting särskilt att anmärka
på. Det är ju beklagligtvis så att den tillverkning vi ha och haft av motorsprit
inte gått upp till mer än knappt 20 miljoner liter, och det har ju vägt
ofantligt lätt i förhållande till ett behov som snabbt närmar sig 1,000 miljoner
liter; det blir med andra ord 2 procent, och under det senaste året knappast ens
det.

Även finansministern medgav att vi skulle ha kunnat komma upp till icke
så litet högre siffror, om vi intagit en annan ställning till frågan. Saken har
ju berörts något också av herr Lundberg, som sitter i den utredning som nu
sysslar med våra möjligheter att tillverka motorsprit. För mig står det alldeles
klart att om statsmakterna verkligen positivt intresserat sig för att stimulera
denna tillverkning, hade man kunnat komma betydligt längre än man nu
gjort, och man kan inte komma ifrån att statsmakterna intagit en synnerligen
restriktiv hållning till de erbjudanden, som allt emellanåt gjorts från dem som
velat tillverka motorsprit.

I andra länder — och jag vill särskilt peka på Tyskland — har man icke förfarit
så restriktivt utan har tvärtom understött tillverkningen av motorsprit
likaväl som av andra inhemska bränslen, och man har därför också kommit upp
till helt andra procentsiffror än vi här i landet. Om jag inte är felaktigt underrättad,
har man i Tyskland vissa tider varit uppe i en sprittillverkning för
motorändamål motsvarande bortåt 10 procent av behovet. Framställningen har
skett på olika vägar, och såvitt jag vet har inte bara etylalkohol utan också metylalkohol
kommit till användning för ändamålet. Denna tillverkning har man
stimulerat genom att för industrien framhålla, att ni få i motorbränslet tvångsinblanda
ju större kvantiteter dess mer ni kunna minska differensen mellan prisen
på det importerade bränslet och det hemmaproducerade. Det är naturligtvis
den rätta vägen, och redan för åtskilliga år sedan föreslog jag i en reservation
i bevillningsutskottet, att man skulle stimulera denna tillverkning på samma
sätt även i Sverige. Hade man gått den vägen, hade man befunnit sig i ett
betydligt bättre läge nu i vårt land, även om man naturligtvis inte får föreställa
•sig att man den dag som idag är skulle ha kunnat framställa vare sig 100 eller
50 procent av vårt behov på detta område. Men det är ju så att när en industri
kommer i gång, så yppa sig under arbetet undan för undan möjligheter,
som kunna förverkligas och sedan i sin tur kunna leda till andra möjligheter.
Jag tror också att hade industrien i detta fall fått en nyttig stimulans av statsmakterna,
skulle vi ha stått i ett helt annat läge än vi göra för närvarande i
denna fråga.

Nu sade finansministern att en sådan produktion skulle varit oekonomisk
under fredstid och att man inte kan begära att samhället skall göra för stora
offer för att uppamma och upprätthålla en oekonomisk produktion. Därtill
vill jag framhålla att spörsmålet huruvida en produktion är oekonomisk eller
icke kan ses på rätt många olika sätt. Och skall man se saken i stort, nationalekonomiskt,
måste man säga att oekonomisk är inte en produktion, som kan ske
i landet utan att någon annan produktion minskas eller någon annan möjlighet
till produktion försummas. När det finns lediga produktionsfaktorer, om jag

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Vid remiss av bordlagda propositioner. (Forts.)
så får uttrycka det, så är det inte nationalekonomiskt förlustbringande att använda
dem. Dessutom är det så — och det har ju vår ekonomiska historia visat
många gånger — att den produktion som en tid kan te sig oekonomisk senare
kan bli ursprunget till en synnerligen ekonomisk produktion av allra största
värde för folkhushållet.

Sedan skulle jag vilja göra en replik till herr försvarsministern, som också
kom in på frågan om det inhemska motorbränslet och sade att under den tid
som nu är inne, d. v. s. med avspärrning på grund av krigstillstånd, har ju den
privata industrien och det privata initiativet möjlighet att visa vad det kan, om
det nu kan åstadkomma något. Ja, det där låter naturligtvis bra, fast det var
väl till en del ironiskt menat från försvarsministerns sida. Men jag vill då påpeka
att den privata industrien har en hel del tråkiga minnen från världskriget
av det sätt, på vilket motorsprittillverkningen då behandlades. När kriget var
slut och fredsförhållanden åter inträdde, då blev det industriens egen sak att
klara upp de investeringar som voro gjorda. Det blev ett tvärt avbrott i alla
möjligheter att avsätta de tillverkade produkterna, och allting som hade gjorts
för att åstadkomma ett inhemskt motorbränsle var så gott som helt och hållet
bortkastat.

Skall industrien under den tid som nu kommer verkligen kunna göra något
på detta område, få naturligtvis statsmakterna vara beredda att lämna industrien
garantier för att med tvångsinblandning vissa priser kunna vara säkrade
under ett antal år framåt. Lämnas inte sådana garantier från statsmakternas
sida, finns det ingen möjlighet för industrien att göra några kalkyler, till exempel
att kunna beräkna nödvändiga avskrivningar.

Jag skulle som sammanfattning av vad jag här anfört vilja säga att statsmakternas
skuld och statens försummelser i fråga om inhemsk tillverkning av
motorbränsle nog inte är så stor som allmänheten i dessa dagar föreställer sig
och som tycks framgå av olika artiklar i tidningspressen. Men man kan å andra
sidan icke komma ifrån att statsmakterna ändå ha en rätt betydande skuld till
det ogynnsamma läge vi nu kommit i. De ha ställt sig alltför avvisande gent
emot motorsprittillverkningen och även emot andra möjligheter som hade kunnat
tänkas för tillverkning av inhemska bränslen.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt hänvisa propositionerna nr 1 och 2
till första särskilda utskottet samt propositionerna nr 3, 4, 5, 6, 7 och 10 till
andra särskilda utskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

§ 6.

Sedan från första kammaren ankommit meddelande, att nämnda kammare
förenat sig med andra kammaren i dess beslut, att andra särskilda utskottet
skulle behandla jämväl Kungl. Maj:ts propositioner, nr 8, med hemställan om
riksdagens gillande av förordnande om tillämpning av lagen den 22 juni 1939
(nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg
m. m., och, nr 9, angående förordnande jämlikt lagen den 10 mars 1939 (nr
68) om statlig krigsförsäkring m. m., blevo sagda propositioner var för sig
föredragna och därvid hänvisade till andra särskilda utskottet.

§ 7.

Herr statsrådet Westman avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 11, med
tillkännagivande, att Kungl. Maj:t förordnat statsrådet Nils Jacob Eberhard

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Quensel att under innevarande urtima riksdag utöva den befattning med riksdagsärender
som enligt § 46 riksdagsordningen tillkommer en ledamot av
statsrådet.

Kammaren beslöt att lägga nyssberörda skrivelse till handlingarna samt att
underrättelse om innehållet i skrivelsen skulle meddelas vederbörande utskott
och de ledamöter, som hava inseende över riksdagens kansli.

§ 8.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vakt betjäning,
den 11 september 1939.

Sedan kammarens plenum denna dag avslutats, sammanträdde med herr talmannen
de ledamöter av kammaren, som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning.

Därvid beslöts till en början, att kanslitjänstemännen vid innevarande urtima
riksdag skulle utgöras av en notarie, tre förste stenografer, tio stenografer, en
förste kanslist och fyra kanslister.

Herrar deputerade antogo till

notarie:

sekreteraren G. Britth;

förste stenografer:

tullkontrollören A. Michal,
krigsrådet L. Norrman och
jur. kand. M. D. Hjertstrand;

stenografer:

kanslisten E. H. Wallin,
aktuarien, fil. kand. E. Bergendal,
förste telegrafkontrollören E. Dahlén,
sekreteraren, fil. kand. H. A. Heimbiirger,
assessorn, jur. kand. G. Lidbom,
jur. kand. E. A. Romare,
jur. kand. G. Fahlin,
jur. kand. J. W. Löf,
redaktören C. O. B. Arborén och
redaktören A. F. Klason;

förste kanslist:

e. o. hovrättsnotarien, jur. kand. N. G. H. Liliequist; samt

kanslister:

förste telegrafkontrollören A. H. Gärdin,
fru Ebba Ihrman,
jur. kand. G. A. H. Titz och
fru Signhild Elfner.

Andra kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1939. Nr 2.

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Åt kanslisten Gardin uppdrogs att föra kammarens diarier.

Det skulle åligga de hos kammaren anställda kanslisterna att vid behov
tjänstgöra jämväl vid diskussionsprotokollet.

Herrar deputerade beslöto därjämte, med bifall till en av förste kanslisten
Liliequist gjord ansökan om tjänstledighet från förste kanslistbefattningen för
fullgörande av honom såsom reservofficer åliggande militär tjänstgöring under
tiden den 11—21 innevarande september, att f. d. sekreteraren O. M. F. beth
skulle tills vidare under sagda tid uppehålla förste kanslistbefattningen. _
Här skulle antecknas, att på särskild anmodan följande tjänstemän fullgjort
tjänstgöring redan nedannämnda dagar, nämligen såsom förste kanslist Liliequist
den 5—den 7 september och Setb den 8—den 10 september, såsom notarie
Britth den 8—den 10 september, såsom stenograf er Wallin och Körnare den

8 den 10 september samt såsom kanslister Gärdin och fru Ihrman den 5—

den 10 september ävensom jur. kand. B. C. A. Ericsson den 8 den 11 sep -

Beträffande därefter vaktbetjäningen beslöto herrar deputerade, att 12 vaktmästare
skulle anställas bos kammaren; och antogos därefter till vaktmästare
C G. E. Carlberg, S. W. Hellborg, H. E. E. Eklund, E. Andersson G. A.
Zeffer, Th. G. Bergman, L. H. Jönsson, E. F. Blomberg, J. A. H. bundeli,
E. W. Ålvenstrand, G. A. D. Johansson och L. G. H. Westman.

Till förste vaktmästare förordnades Carlberg, och åt Hellborg uppdrogs att
ombestyra utdelning av ankommande postförsändelser. ..

Här skulle anmärkas, att samtliga vaktmästare redan före denna dag börjat
tjänstgöra hos kammaren, nämligen Älvenstrand den 6 september, Westman
den 8 september och de övriga den 5 september. .. , ,

Det skulle åligga de antagna tjänstemännen och vaktmästarna att vid behov
och i den mån så ske kunde utföra jämväl annan tjänstgöring hos riksdagen.

År och dag som ovan.

In fidem

Sune Norrman.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1,
angående antagande av tjänstemän i riksdagens kansli.

§ 10.

Justerades ytterligare protokollsutdrag.

§ H -

Föredrogs följande ledighetsansökan:

Härmed anhålles om ledighet från riksdagsarbetet fr. o. m. den 25 dennes
o. m. den 13 oktober för resor i samband med statligt kommittéarbete.

Stockholm den 12 september 1939.

Gust. E. Andersson,

Södergård.

Gustaf Karlsson,
Munkedal.

Kammaren biföll denna ansökan.

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Ledighet från riksdagsgöromålen
herr Jansson i Falun
» Osberg
» Hilding

* Persson i Grytterud
» Andersson i Prästbol
» Herou

* Onsjö

» von Setli
> Fredberg

beviljades därjämte:
under 4 dagar fr. o. m.

» 8 * »

» 6 » »

» 8 5 i

* 8 » »

» 8 » »

» 8 » v

» 6 » >

» 8 » 5>

den 13 sept.
» 15 »

* 13 >

» 15 »

* 15 »

* 13 >

» 14 >

> 14 >

» 14 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.44 e. m.

och

In fidem
Sune Norrman.