RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1939:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1939. Andra kammaren. Nr 8.

Lördagen den 4 februari.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 28 nästlidna januari.

§ 2.

Herr talmannen anmälde, att den ledighet från riksdagsgöromålen, som den
10 nästlidna januari beviljats herr Lundbom på grund av sjukdom tills vidare,
upphört den 2 februari samt att herr Lundbom nu intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att direktör Torsten Henriksson på grund av neurastheni är arbetsoförmögen
under tiden fr. o. m. den 4 februari t. o. m. den 20 februari intygas.

Stockholm den 1 februari 1939.

Harry Engström.

Riksdagsmannen herr Helmer Molander är på grund av genomgången körteloperation
å lasarett oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet fr. o. m. den
3 februari 1939 t. o. m. den 15 februari 1939 intygas.

Härnösand den 2 februari 1939.

B. Fernström,

las.-läk.

§ 4.

Herr statsrådet Eriksson avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 20, med förslag till tuberkulosförordning m. m.;

nr 33, angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara
mineralfyndigheter å kronojord;

nr 34, angående utläggande av vissa statsgruvefält inom Västerbottens län;

nr 35, med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § förordningen den 16
maj 1884 (nr 25), angående patent; och

nr 54, angående anslag till statlig lagerhållning.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Herr talmannen gav nu på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Forslund, som yttrade: Herr
talman! Enligt bestämmelserna i § 20 av denna kammares ordningsstadga har
ledamoten av denna kammare herr Tengström den 28 januari till mig framtindra
kammarens protokoll 1989. Nr 8. 1

Svar på
fråga.

Nr 8.

Lördagen den 4 februari 1939

Svar på fråga. (Forts.)

ställt en fråga, om jag ämnade låta överarbeta eller till nya sakkunniga överlämna
det av den s. k. fritidsutredningen avgivna betänkandet med förslag angående
reglering iav strandbebyggelsen m. m.

Mitt svar härå blir följande:

Fritidsutredningens förslag avlämnades till socialdepartementet den ''8 december
förra året. Fyra dagar därefter — den 12 december — remitterades
betänkandet för yttrande till ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.
Remissvaren skulle vara insända till departementet före den 1 februari 1939.
Huvudparten av remissvaren hava också inkommit dagarna 31 januari—3
februari. Ännu återstå likväl åtskilliga. Så snart remissvaren inkommit, ämnar
regeringen på grundval av sakkunnigbetänkandet och avgivna yttranden
taga ståndpunkt till frågan om ärendets fortsatta behandling.

Härefter anförde:

Herr Tengström: Herr talman! Jag hade ju väntat mig flera möjlig heter

till svar. Men mycket långt borta dröjde den möjligheten, att herr statsrådet
skulle befinna sig på ett skämtsamt lynne och, på sätt som han i dag har
gjort, söka göra denna allvarliga fråga skämtsammare än vad den i realiteten
är.

Det framgår av vad jag alltså med dessa ord säger, att jag icke kan känna
mig tillfredsställd med det svar, som herr statsrådet å regeringens vägnar har
lämnat. Det är också en alltför allvarlig fråga för att den skall skämtas bort.
Många, många människor i vårt land undra i denna dag, hur de skola uppfatta
det nu så berömda, för att inte säga beryktade förslaget till strandlag. Jag
tror det vara min, liksom andra opponenters uppgift, att såsom slaven på den
framilande strids- och segervagnen viska ett varningens ord i örat på de herrar,
som anse sig kunna vifta bort en ärlig mans fråga med ett sådant svar som det
jag har fått just nu. Det ger mig anledning att vid detta tillfälle framlägga
några av de synpunkter, som jag anser vara viktiga att ta hänsyn till, när det
gäller att så småningom ta ställning till det förslag, som fritidsutredningen
har avgivit.

Jag vill till att börja med säga, att de allra flesta, som lia uttalat sig i frågan,
torde anse, att det är nödvändigt att söka åstadkomma något positivt på
detta område. Den saken är fullt klar, och därom behöver inte något tvivelsmål
råda. Att större möjligheter än nu till friluftsliv böra beredas den icke
jordägande befolkningen och att här behövs en kompletterande lag för att reglera
förhållandet mellan denna befolknings krav och landsbygdsbefolkningens
rättigheter är alldeles klart.

Det förefaller av det svar jag fick, som örn herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet ännu inte ens i tidningspressen skulle ha sett, att en hel råd
av myndigheter — jag vill bara nämna Överståthållarämbetet •— har kritiserat
det framlagda förslaget till den grad, att det efter denna häftiga beskjutning
inte återstår mycket därav.

För egen del vill jag säga, att jag har läst många betänkanden, men väl aldrig
ett betänkande, innehållande så mycket av missuppfattningar, motsägelser,
brist på sammanhang och överdrifter som detta, där det till och med förbigåtts
vissa problem, som borde vara förutsättningen för en diskussion av till ärendet
hörande ting. Jag har tillåtit mig att anteckna ett par av dessa saker.
Men jag skulle först vilja göra en sammanfattning av de remissomdömen, som
jag känner till. Jag har funnit, att de, som äro tillstyrkande, äro i regel kritiska,
men de, som äro avstyrkande, äro mycket litet vänliga i detalj. Av alla
de avgivna yttrandena har det gjort, det starkaste intrycket på mig, som inkom -

Lördagen den 4 februari 1930.

Nr 8.

Svar pä fråga. (Forts.)

mit från Svenska naturskyddsföreningen, vilken inte vill veta av det förslag,
som Ilar framlämnats av fritids utredningen. Man skulle väl eljest tycka, att
just ur synpunkten av naturskyddet förslaget borde kunna accepteras, ömsinte
till 100 % så åtminstone till rätt många procent. Den uppfattning jag och många
med mig liktänkande fått av förslaget innebär, att man här måste gå till grunden
med detta förslag och omarbeta det, och det skall ske på ett sådant sätt,
att inte borgare ställes emot bonde, utan att en samverkan mellan de olika klasserna
kommer till stånd. Förslaget är typiskt i det avseendet, att det inte vill
veta av någon samverkan.

Jag har i min fråga tagit upp några synpunkter och bland annat berört frågan
örn den fria förfoganderätten och frågan örn kostnaderna. Jag skall, örn
herr statsrådet tillåter, säga några ord om just dessa två problem.

Enligt 1 § i förslaget skall lagen äga tillämpning på hela den svenska saltsjökusten
samt sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren, och den skall
dessutom enligt 2 § kunna beröra strandområde vid annan än i 1 § nämnd
insjö samt vid rinnande vatten. När jag hade läst igenom dessa två paragrafer,
tittade jag i slutet av betänkandet. Jag trodde nämligen, att där skulle
finnas en uppställning, som angav hur stora de områden och hur långa de avstånd
äro, som det här gäller. Men det finns inte en enda siffra örn den saken.
Nu har emellertid en rysk kartograf gjort en detaljerad mätning av den svenska
kustlinjen, och han har kommit till den höga siffran av 762 mil eller 7,624 km.
Örn nian medräknar de 500 meterna från strandlinjen och tar ut det område,
som det är fråga örn här, kommer man till ett område på c:a 4 miljoner kvadratkilometer.
Det skulle teoretiskt betyda, att av 1.4 miljoner semesterfirande
varje familj på fyra personer skulle till sitt fria förfogande ha 11,000 kvadratmeter
eller lika mycket som elva vanliga sportstugetomter. Skulle man medräkna
stränderna vid de 28 längsta älvarna här i landet, skulle man komma
till så fantastiska siffror, att man inte kan förstå nödvändigheten av att så stora
områden medtagas i lagen. Vi ha ju en befolkning på endast sex miljoner.
Vi lida rent ut sagt brist på folk i vårt stora land. Lagens tillämplighetsområde
är mycket för stort.

Vidare vill jag i fråga om 2 § påpeka motsättningen mellan lagtexten, den
»allmänna motiveringen» och den »speciella motiveringen». Jag har aldrig
egentligen förstått, varför man skall ha en allmän och en speciell motivering,
men här begriper jag det. Om man till en motståndare säger: »titta på den allmänna
motiveringen», så kan han där kanske läsa något, som överensstämmer
med hans åsikt, men går han till den speciella motiveringen får han se något
annat.

Jag skall be att få närmare beröra den motsättning, som gör sig gällande
mellan dessa tre olika delar av detta förslag. I 2 § låter det helt optimistiskt:
»Konungen äger förordna att vad i denna lag är stadgat beträffande strandområde,
som avses i 1 § första stycket, skall äga motsvarande tillämpning för
strandområde vid annan än där nämnd insjö samt för strandområde vid rinnande
vatten.»

I deli allmänna motiveringen sägs det, att det är »påtagligt att något trängande
behov att reglera bebyggelsen vid samtliga sötvattensstränder icke föreligger.
Att oberoende av behovet införa reglering för alla dessa stränder synes
alltså icke böra ifrågakomma med hänsyn såväl till kostnaderna för det allmänna
som till att därav följande olägenheter för mångå markägare icke skulle
komma att stå i rimlig proportion till den nytta som vore att vinna.»

Alltså, av den allmänna motiveringen ser det ut, som örn dessa insjöar icke
inom en rimlig framtid skulle inbegripas. Går jag däremot till den speciella
motiveringen, står det på ett belt annat sätt: »Örn föreliggande förslag blir

Nr 8.

Lördagen den 4 februari 1939.

Svar på fråga. (Forts.)

lag, är det synnerligen önskvärt, att förordnanden enligt 2 § meddelas snarast
möjligt beträffande ett stort antal insjöar och rinnande vatten.» Det är, som
örn det inte skulle vara samma personer, som skrivit den allmänna motiveringen
och den speciella motiveringen. Jag frågar er, mina damer och herrar, örn detta
utredningens förslag verkligen är en lagtext och en motivering till en lagtext,
sorn man skulle kunna framlägga inför Sveriges riksdag?

Den viktigaste frågan är emellertid denna: Har allmänheten rätt att ta

väg över och vistas på annans mark samt bada vid annans strand? Fritidsutredningen
säger, att det är ovisst. Rättsgrunderna äro lösa. Vad skulle
varje annan utredning ha gjort i sådant fall? Den borde väl ha börjat med
att utreda frågan, hur det är med dessa grundsatser, men den viftar utredningen
fullkomligt åt sidan. Hade man haft en fast utredning att bygga på,
hade man sedan haft möjlighet att komma till resultat. Detta hade varit
till nytta för denna sak, som ändå är av en så stor betydelse för stora grupper
av vårt folk.

Jag skulle också vilja fråga en annan sak — det är möjligt, att den inte
intresserar den svenska riksdagen, men den kanske kan intressera allmänheten
— nämligen örn stängselskyddet. Kommer det i fortsättningen att vara förbjudet
att ha stängsel på en stor del inom strandområdet? Det finns många
människor, som vid sin sportstuga ha t. ex. en liten trädgård, som de äro mycket
rädda om. Det finns folk t. ex. i stockholmstrakten, som ha rådjurshagar.
Det finns de, som odla sällsynta vilda växter. Är det meningen, att dessa
inte skola få ha stängsel omkring sina trädgårdar och rådjursparker? När
man nu talar örn att man vill skydda naturen och bibehålla det vackra i naturen,
skall man väl inte skriva denna lag på sådant sätt, att man får den
uppfattningen, att här är det fråga örn att arbeta emot det som man egentligen
vill uppnå.

Jag skulle också vilja säga ett enda litet ord om den s. k. 500-metersgränsen.
Var man än läser i betänkandet förefaller det, som om kommittén skulle
ha gått ut ifrån den förutsättningen, att det endast är godsägare och storbönder,
som äga markerna vid stränderna. Men åtskilliga i denna kammare skulle
kunna påvisa, att innanför denna 500-metersgräns bor det massor av småfolk,
som genom denna lag skulle komma i en prekär situation.

Men vad svarar kommittén på en invändning? Jo, den svarar: Det förstår
ni väl, mina kära vänner, att i samma ögonblick som vi frilägga stranden,
kommer hela detta område, som ligger på andra sidan 500-metersgränsen,
att bli dyrbarare, och då får ni mera betalt för innertomterna. —- Men om man
inte har några tomter där? Så är det naturligtvis i många, många fall. Själv
känner jag ju en smula till förhållandena, speciellt i fritidsutredningens ordförandes
landshövdingedöme.

En annan synpunkt. Det står i 13 § örn nedskräpande i naturen. Det står
där omtalat, att det skall hållas rent i naturen: »Förlägger någon upplag
av skrot, sopor och annat avfall till plats, där det störer den allmänna trevnaden,
må han av Konungens befallningshavande vid vite föreläggas att avlägsna
upplaget.» Vem är det, som vid vite skall föreläggas att avlägsna sådant
avfall? Är det den löse besökaren, som givit sig i väg, eller är det ägaren
eller eventuellt arrendatorn, som bor där? Jag undrar, om inte även en sådan
fråga behöver tas upp till diskussion.

Jag skall be att få säga några ord också örn en annan sak i detta sammanhang,
nämligen om kostnaderna. Utredningen säger, att markägaren måste
i viss mening avstå från 30 % av det område, som ligger närmast stranden.
Men denna del av stranden är den byggnadsmark, som är värdefullast. Utredningen
har gjort en jämförelse med förhållandena i städerna och gjort gäl -

Lördagen den 4 februari 1939.

Nr 8.

Svar på fråga. (Foris.)

lande, att där måste tomtägarna avstå 40 %, medan det härvidlag bara är fråga
örn 30 °/°. Inte kan man väl sätta likhetstecken mellan dessa båda? Stiger
värdet å den del av marken, som ligger närmast stranden, i samma ögonblick,
som man avstår de 30 procenten? Är det inte sa i städerna, att tomtägarna
få kompensation i ökat tomtvärde? För övrigt har man i städerna,
efter vad jag gjort mig underrättad örn bos myndigheterna, aldrig hittills
tagit ut 40 %. Det är mycket lätt att i ett teoretiskt resonemang svänga sig
med en viss procentsiffra, som i praktiken aldrig kunnat tillämpas. Vidare
vill jag påpeka, att det i betänkandet heter, att dessa 30 % är vad som skall
tagas i yttersta nödfall — i vanliga fall skall det vara en mycket högre
procent.

Jag skulle också vilja fråga: örn nu vissa mindre jordbrukare, markägare,
sportstugeägare o. s. v. förlora en del av sin mark, vem är det sorn sköter
inteckningarna på denna del i fortsättningen? Vem sköter banklånen, vem
betalar skatterna, vem betalar kostnaderna för de dödade inteckningarna
o. s. v.? Jag förmodar, att staten inte gör det. Och när det förklaras,
att det inte är fråga örn någon attack mot äganderätten, kan man
väl ändå taga upp till diskussion de ord, som stå i betänkandet på sidan
35. Det heter där: »Det i och för sig förklarliga begäret hos många människor
att ha ett stycke strand, som man kan förfoga över med uteslutande av
alla andra, kommer därför troligen att av dem, som ha de nödvändiga ekonomiska
resurserna att tillfredsställas på annat sätt. Detta torde, örn icke förebyggande
åtgärder vidtagas, kunna ske därigenom, att de förvärva äganderätt
— hur osäker den än kan bli på grund av avstycknings förbudet — eller
nyttjanderätt till en del av detta skyddade strandbälte samt därefter inhägna
detsamma.» Detta gäller alltså inom strandområdet, d. v. s. inom 500-meterslinjen.

Jag har mycket svårt att förstå, varför kommittén satt i gång en sådan
klappjakt dels på sportstugeinnehavarna och dels på jordbrukarna. _ Förr i
världen var det väl så, att det var endast de förmögna^ som skaffade sig sommarstugor
och villor. Men hur är det i våra dagar? År det inte många lägre
tjänstemän, arbetare, i privattjänst anställda o. s. v., som lägga av en slant
år efter år för att till sist kunna se sin dröm gå i uppfyllelse? Nu säger man:
tag bort eira stängsel! Ni har gjort en trädgård här, men det är inte ni, som
skall ha glädje av den, utan det är den, som kommer därborta med motorbåten
som skall ha möjlighet att njuta av den. Hushållningssällskapet har kanske
lågt ned åtskilligt med pengar för att hjälpa upp fisket i sjön. Men hur
skall strandägaren då göra för att få fisket bärigt? 500 meter från stranden
inåt land och utåt sjön har allmänheten full rätt att vistas, och när ägaren vill
gå ned till stranden för att köra bort vederbörande, som oroar fisken, har han
inte rätt till det.

Detta är i varje fall den allmänna uppfattningen i saken, och man behöver
sannerligen göra någonting för att undanröja en sådan uppfattning. Det förefaller
mig, som örn statsmakternas förhållande till bonden, sådant det framträder
i betänkandet, med skäl kan jämställas med västmakternas ställning till
Tyskland vid freden i Versailles. Det är samma sätt att resonera: när jag får
mitt och väl det, och de få sitt och knappt det, då är jag nöjd, Men de små och
stora markägarna komma inte att vara nöjda. Vi andra måste arbeta för en
samverkan emellan de båda folkgrupperna, mellan städernas och landsbygdens
befolkning, och jag är alldeles övertygad om att i detta speciella fall vore det
inte svårt att åstadkomma ett resultat. Man behöver inte använda större våld
än nöden kräver. Jag tror, att man bl. a. genom en försiktig ändring av jorddelningslagen
skulle kunna ordna hela denna sak på ett smidigt sätt. Detta

Nr 8.

Lördagen den 4 februari 1939.

Svar på fråga. (Forts.)

Ilar för övrigt påpekats av en del av de myndigheter, som redan yttrat sig
över förslaget.

Till slut skulle jag, fastän jag vet, att det inte finns stora utsikter att få
mina krav och önskemål tillgodosedda i detta fall — det lät så åtminstone
på det svar jag fick på min fråga — vilja hemställa till statsrådet eller kanske
rättare sagt till regeringen, att man, när man går till en översyn av problemet,
låter specialutbildade jurister, specialutbildade ekonomer och representanter
för markägarna, för fiskarna och för friluftsfolket och naturskyddet
taga hand örn saken och föra fram den till en lösning, som blir till gagn för
oss alla. Det finns intet som helst skäl att söka politisera denna fråga, och
det är, herr statsråd, just i anledning härav jag på ett så tidigt stadium tilllåtit
mig rikta den vördsamma fråga till statsrådet, vilken fick ett så bryskt
svar.

Herr Osberg: Herr talman! Det kan hända, att den föregående talaren
gick något för långt. Regeringen har ju icke ännu blivit i tillfälle att penetrera
frågan. Det är resultatet av en kommittés arbete, som här föreligger.
Den kritik den föregående talaren riktade mot kommitténs betänkande skriver
jag under helt och hållet.

Men det var för en annan sak, jag egentligen begärde ordet. Jag var på
en revision i Bro socken häromdagen. Där var det en medrevisor, som frågade
mig, örn det kunde vara sanning, att lantmätarna i landet fått besked
örn att inte fortsätta sina avstyckningar. Han hade varit med på en förrättning,
som var till hälften färdig men som enligt lantmätarens uppgift inte
kunde få slutföras. Jag försäkrade, att det inte kunde vara möjligt att det
gått ut någon sådan ukas. Det är väl inte fråga örn någon krigsberedskap,
som det är överhängande att genomföra? Men revisorn i fråga ringde till
lantmätaren och fick bekräftelse på att denne blivit stoppad i avstyckningsförrättningen.
Nu passar jag på tillfället och vill fråga statsrådet, hur det
kan förhålla sig i det fallet. Det kan hända, att statsrådet tager till orda
igen och belyser spörsmålet. Det är verkligen oro i landet för detta förslags
skull.

_ Jag dristar mig att säga, att jag inte kan tänka mig, att regeringen kan kopiera
det dokument kommittén kommit med. Emellertid har kommittén — jag
skall bara vidröra en enda sida av saken — åberopat förhållandena i vissa
andra länder. Bl. a. har den talat örn hur det är i Storbritannien. Vi ha ju
en avgjord benägenhet att göra efter vad de stora länderna göra. Men det är
på det sättet, att medan vi lia en befolkning iav 6 miljoner och en areal av
448,980 kvadratkilometer, har Storbritannien en befolkning av 36 miljoner
och en areal av 131,765 kvadratkilometer. En sådan jämförelse som
den kommittén i det fallet gjort tarvar således all kritik. I ett trångbott
industriland kan det lia större betydelse, att man vidtager åtgärder av det
slag det här är fråga om, än det har i ett glest befolkat och stort land som
vårt.

Det var bara denna erinran jag har velat göra. Jag hoppas, att statsrådet
kommer att giva besked, huruvida det varit nödvändigt att utfärda det ifrågavarande
påbudet, innan regeringen tagit ståndpunkt till den utredning, som
föreligger.

Herr East: Herr talman! Jag har erhållit herr talmannens tillstånd

att yttra några ord, inte i anledning av den fråga, som här berörts, utan för
att något gå in på de förutsättningar, varunder man i fjol i riksdagen beslöt
införa detta frågeinstitut, denna möjlighet att framställa frågor till statsråden
och få dessa snabbt besvarade.

Lördagen den 4 februari 1939.

Nr 8.

Svar på fråga. (Forts.)

Jag nödgas då tyvärr konstatera, att båda de föregående talarna fullständigt
missförstått vad riksdagen beslutat. Det svar, som gavs av socialministern,
var kort. Jag väntade mig, att uttalandet i anledning av detta svar
också skulle bli kort. Det förhöll sig förra året på det sattet, att utskottet inte
ansåg sig kunna skriva ut vad vi i riksdagen voro allmänt överens om, nämligen
att vad som avsågs var korta replikskiften mellan vederbörande statsråd
och den som frågat, att, örn svaret inte var tillfredsställande, man skulle
kunna framställa supplerande frågor och få snabba svar och att man skulle
kunna klara ut 20 ä 30 frågor på någon timme. Det var förutsättningen för
frågeinstitutets tillskapande. Nu finner jag, hurusom vi glidit in i en fullständig
interpellationsdebatt, i en debatt liknande de stora politiska debatterna,
då det här tydligen är ett behov för alla dem, som ha en mening att
deklarera, att göra detta, innan ens Kungl. Maj :t haft anledning att taga ställning
till saken, därför att frågan icke föreligger i utrett skick.

Jag begärde ordet på detta tidiga stadium för att erinra därom, att örn
man fortsätter på den nu inslagna vägen, kommer det att väckas motioner
omedelbart om avskaffande av frågeinstitutet. Och jag behöver kanske inte
sia örn att kammaren ganska enhälligt kommer att bifalla en sådan motion.
Man har byggt på lojalitet och gott omdöme hos kammarledamöterna, när
man gjort detta stadgande utan att vidtaga de nödiga ändringarna i grundlagen.
Jag giver inte upp hoppet om att man trots den dåliga starten skall
kunna leda in det hela på riktiga banor. Jag har i dag haft ett samtal med
statsministern, under vilket jag framhöll önskvärdheten av att regeringen så
snabbt som möjligt svarar på dessa frågor, svarar med egna ord utan att
avvakta ämbetsverkens uttalanden och utredningar. Jag fick också försäkran
örn, att regeringen är angelägen örn att det blir en god utveckling av frågeinstitutet,
och att svaren lämnas snabbt. Jag har ansett mig oförhindrad nämna
detta.

Det, beror sålunda på kammarledamöterna själva, huruvida detta institut
skall bibehållas och örn det skall kunna bli den snabba överläggning mellan
regeringen och kammarledamöterna, som varit avsedd. Jag uttalar den förhoppningen,
herr talman, att fortsättningen skall bli bättre än vad inledningen
varit.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 6.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Forslund, som på begäran
åter erhöll ordet, anförde: Herr talman! Ledamoten av andra kammaren, herr
Lundqvist, har jämlikt § 20 i kammarens ordningsstadga riktat följande fråga
till mig:

»Anser herr statsrådet, att den hänvändelse, som fridtidsutredningen enligt
meddelande i pressen gjort direkt till rikets länsstyrelser och överlantmätare
i uppenbart syfte att påverka dessa myndigheters handlingssätt, så att, avstyckning
och bebyggelse vid stränderna omedelbart — alltså oavsett statsmakternas
blivande ställningstagande till kommitténs förslag — i görligaste
mån förhindrades, står i god överensstämmelse med befogenheten hos och avsikten
med ett utredning sorg an som denna kommitté?»

Lika litet som andra sakkunnigkommittéer har fritidsutredningen rätt, att
giva verk och myndigheter några direktiv.

Fritidsutredningen har tydligen genom sin hänvändelse till länsstyrelserna
och överlantmätarna allenast velat rikta deras uppmärksamhet på vissa be -

nvar på
fråga.

Nr 8.

Lördagen den 4 februari 1939.

Svar på
fråga.

Svar på fråga. (Forts.)

fogenheter, som redan enligt nu gällande lagstiftning tillkommer dem och vilkas
användande kunde tänkas erhålla ökad aktualitet, örn utredningens förslag
rörande strandregleringen medförde en forcerad avstyckningsverks arnliot, innan
statsmakterna tagit ställning till förslaget i fråga.

Anledning att göra anmärkning mot denna fritidstutredningens åtgärd synes
därför icke föreligga.

Vidare yttrade

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för
svaret, även om det i materiellt hänseende icke var sådant som jag väntade
mig. Det förefaller mig nämligen, herr statsråd, att, örn en utredningskommitté
vill göra en hänvändelse av nu ifrågavarande slag, denna hänvändelse
bör göras genom departementschefen och icke direkt på det sätt som här skett.
Det får väl redan anses höra till god takt, att en kommitté, som har att utreda
ett ärende, icke på detta sätt går förbi statsmakterna, det vill säga närmast
Kungl. Majit och departementschefen. Det kan ju nämligen hända, att det
förslag, som kommittén framlägger, icke går i den av Kungl. Maj :t och departementschefen
önskade riktningen. Därför är det mindre lämpligt, att ett
utredningsorgan gör en hänvändelse, som de facto innehåller ett direktiv eller
ett, råd till myndigheterna i fråga örn tolkningen av gällande lag eller beträffande
deras sätt att handla i övrigt.

Jag läste i tidningarna för ett par dagar sedan, hur den nye landshövdingen
i mitt län såg på denna fråga. Han uttalade, att det långt innan detta cirkulär
kommit ut varit uppe ett förslag att man skulle förfara på det sätt,
som kommittén hemställt. Men, sade han, det är ju ingen som vet, om det över
huvud taget kommer någon ny lag som följd av detta betänkande, och ännu
mindre vet man, hur en eventuell lag i detalj kommer att se ut. Därför fanns
det icke någon anledning för länsstyrelsen att på detta område gå händelserna
i förväg. Man har därför redan på ett tidigt stadium lagt denna tanke på
hyllan. ■— Jag tycker, att detta är ett klokt resonemang, och jag skulle gärna
se, att övriga länsstyrelser resonerade på samma sätt.

Jag tror för min del, att, det är lyckligast, örn utredningsorganen hålla sig
till de uppdrag, som de fått sig förelagda och låta myndigheterna tillämpa
gällande lag på det sätt som dessa under ämbetsmannaansvar anse sig böra
göra. Myndigheterna skola icke i detta avseende behöva ha någon pekpinne
från utomstående.

Vidare skulle jag vilja erinra örn en annan sida av saken, nämligen den
konstitutionella. Är det, så att ett statsråd, eller Kungl. Maj :t på föredragning
av ett statsråd, utfärdar ett direktiv av ifrågavarande slag, har ju riksdagen
genom sin granskningsrätt möjlighet att pröva ändamålsenligheten och
författningsenligheten av detsamma. Men, herr talman, hur går det med riksdagens
prövningsrätt, om de olika utredningskommittéerna skulle få för vana
att skicka ut direktiv på det sätt, som nu har skett?

överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Ordet lämnades härefter på begäran ånyo till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Forslund, som yttrade: Ledamoten
av andra kammaren herr Lindskog har jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga den 31 januari i år till mig riktat följande fråga:

Lördagen den 4 februari 1939.

Nr 8.

Svar på fråga. (Forts.)

»Anser herr statsrådet, att den uppfattning, som i pressen framförts av chefen
för medicinalstyrelsen beträffande en import av utländska läkare till Sverige,
är motiverad och välbetänkt?»

Svensk tradition medgiver åt våra ämbetsmän ett stort mått av rörelsefrihet
och en betydande initiativrätt. Skulle det bli vanligt, att varje uttalande från
våra verkschefer skulle föranleda vederbörande departementschef att uttala
sitt gillande eller ogillande av verkschefens uppfattning, innebure detta otvivelaktigt
vissa risker för den självständighet, som är en av den svenska förvaltningens
värdefullaste tillgångar. Det skulle också kunna leda till ett
föregripande av prövningen i vederbörlig ordning av uppkommande ärenden.
Något förslag i den sakfråga, som herr Lindskog berör, föreligger för närvarande
icke.

Härefter anförde:

Herr Lindskog: Jag skall be att få börja med att instämma med herr
Fast, då han uttalade förhoppningen att frågeinstitutet skulle få en bättre
fortsättning än premiären hade varit — han uttryckte sig visserligen inte så,,
men jag tillåter mig att använda den formuleringen.

Jag vill emellertid säga, att örn detta med stora förväntningar mottagna frågeinstitut
verkligen skall fylla sin uppgift, så fordras det inte blott takt och
jag skulle även vilja säga förmåga att uttala sig kortfattat ifrån de frågandes
sida, utan det fordras även ett visst mått av tillmötesgående ifrån de statsråds
sida, till vilka förfrågan ställes. För min del kan jag tyvärr inte säga, att ett
sådant mått av tillmötesgående har visats mig. Det var inte svårt att förstå
innebörden av den fråga, som jag riktade till socialministern; det var inte
fråga örn, huruvida en generaldirektör skulle ha lov att uttala sin mening eller
inte. Den saken är självklar, och på den saken har jag inte bett att få något
svar. Vad jag hett örn svar på är en fråga, som i dessa dagar upprör och
oroar massor av svenska medborgare, nämligen frågan om existensen för åtskilliga
av våra unga läkare skall äventyras genom import av främmande läkare.
Jag hade tänkt yttra mig ytterligt knappt, men på grund av socialministerns
ganska snäva avvisande svar måste jag bara med några ord uttala
min mening därvidlag. Jag vill på grund av vissa angrepp i pressen säga, att
här är det inte fråga örn antisemitism eller inte. För mig personligen är antisemitism
en lika motbjudande företeelse, som det vore motbjudande att inte
verkligen försöka skapa de bästa möjliga vägarna för att hjälpa de olyckliga,
som det här är fråga örn. Detta sker emellertid inte genom att man förvärrar
de svåra förhållanden, som för ögonblicket råda för en del av våra läkare. Det
förefinnes för närvarande en fara för proletariat bland våra läkare, och det är
ganska egendomligt, att man, samtidigt som man resonerar om att skicka ut
en grupp svenska läkare till främmande länder för att ge dem en nödtorftig
existens, tager i övervägande, om man skall kunna importera främmande läkare.
Redan detta motsatsförhållande tyder ju på att detta är en sak, som regeringen
och särskilt socialministern verkligen borde vara mogna att kunna bedöma.
Det är blott och bart dessa ord, som jag här har velat framlägga till
gensaga mot det rätt snäva svar, som jag har fått från socialministern.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Forslund: Det vill synas,
sorn örn herr Lindskog har haft för avsikt att ställa en annan fråga än den
han har ställt till mig, och vilken jag har besvarat.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

Andra hammarens protokoll 1989. Nr 8.

Nr 8.

Lördagen den 4 februari 1939.

§ 8.

Föredrogos var efter annan Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen, nr 52, angående upplåtelse till statens
växtskyddsanstalt av vissa områden iav kronoegendomen Bergshamra nr 1 i
Stockholms län;

till statsutskottet propositionen, nr 53, angående lönetursberäkning för arbetsläraren
Sigrid Maria Svenonius och tekniska biträdet, Hanna Maria Gräns;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 55, angående anvisande av medel för avbetalning å statslån till vissa torrläggningsföretag;
och

nr 57, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. mefill
statsutskottet propositionen, nr 58, angående ytterligare aktieteckning i
aktiebolaget Kattstrupeforsen; samt

till bankoutskottet propositionen, nr 59, angående bemyndigande för riksgäldskontoret
att ställa medel till förfogande för statliga inköp från utlandet.

§ 9.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 1 och 15—27,
bankoutskottets utlåtande nr 3, första lagutskottets utlåtanden nr 3 och 4 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 2 och 3.

§10.

Vid nu skedd föredragning av herr Hagbergs i Luleå anhållan att till hans
excellens herr ministern för utrikes ärendena få framställa interpellation angående
den folkrättsliga behandlingen från vissa småstaters sida av Spaniens
lagliga regering samt angående Sveriges medlemskap i den s. k. noninterventionskommittén,
biföll kammaren ifrågavarande anhållan.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtande och memorial:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :te proposition angående understöd åt föreningen
till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina för verksamheten
vid åkerbrukskolonien Hall; och

nr 29, i anledning av remiss från första kammaren av en motion.

§ 12.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 13, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts i propositionen med förslag
till tilläggsstat för budgetåret 1938/39 gjorda framställning örn anslag under
sjätte huvudtiteln till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse till Konungen, nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni 1932
angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift.

Justerades protokollsutdrag.

§13.

Lördagen den 4 februari 1939.

Nr 8.

§ 14.

Herr Hansson i Hubbestad avlämnade en av Honom och herr Pettersson i
Norregård undertecknad motion, nr 356, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 37, angående lönereglering för landshövdingarna.

Denna motion bordlädes.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Lundberg	under	4	dagar	fr. o. m.	den	3 febr.
» Silfwerbrand	>	8		>	>	8
» Karlsson i Grängesberg		5		>	>	4
» Ericson i Boxholm	>	4		2>	>	4	>
» Nilson i Eskilstuna	>	3	>	>		4
» Dahlbäck		5		>	1	4	>
» Larsson i Julita		5	>			4
» Wemer i Höjen	1	7	>	>	>	5	»
» Leffler		4	2>	»	>	4	7>
» Hallagård	»	5	>			6	2>
» Lindahl	>	3	»			4
> Lindholm		3	>		>	4
» Ryling		6	>	>	»	6
> Berg		6	>		>	7
> Casenberg		2			>	7	>
» Ekdahl		8	>	»	>	4	»
» Henriksson (sjuk;	>	17		2>		4	3>
* Olsson i Mellerud		2			>	4	T>
» Fält	>	5				6	2>
» Gustafson i Dädesjö	>	7	2>		>	7	»
> Hammarlund		5	>	>	>	5
» Tengström	>	4			>	6	2>
» Hansson i Rubbestad	»	2		3>	»	6	»
» Anderson i Norrköping		2		»	>	5	>
» Molander (sjuk)		13	2>			3
» Eriksson i Frägsta	>	5	>	>	>	6	>
» Onsjö	>	3				6
» Bergquist	>	3		>	»	5	»
fru Rönn- Christiansson		3		»	»	5	2>
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl.	3 e.	m.	In	fidem

Sune Norrman.