RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1939:2)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1939. Första kammaren. Nr 2.

Tisdagen den 12 september.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 8, med hemställan örn riksdagens gillande av förordnande örn tillämpning
av lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse
eller upplåtelse av fartyg m. m.; och

nr 9, angående förordnande jämlikt lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om
statlig krigsförsäkring m. m.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att fil. doktor Harald Nordenson på grund av svalginfektion med feber är
förhindrad deltaga i riksdagens arbete under tiden 12 t. o. m. 14 innevarande
september intygas.

Stockholm den 12 september 1939.

II. Lindvall,

leg. läkare.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 3, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesutskottet och utrikesnämnden.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 1, med förslag till tilläggsstat I Kunni mo
till nksstaten för budgetåret 1939/40. poZionZZg.

tilläggsstat tiU

Herr Domö: Herr talman! Vid en riksdags början, då statsverkspropo- nj‘s^tatfllför
sitionen remitteras till utskott, brukar den debatt, som knyter sig till remissen, W39/40
röra sig örn mångahanda ting och återspegla förhållandet ej blott mellan
Kungl. Maj :ts regering och riksdagens olika partier, utan även förhållandena
i allmänhet för och i landet. Då jag nu, herr talman, yrkar remiss av Kungl.

Maj:ts proposition nr 1 till vederbörande utskott, tillåter jag mig också något
tala örn nu rådande särskilda förhållanden. Vid detta tillfälle stå vi i en situation
då det kanske mer än någonsin är viktigt att allt Sveriges folk och inte
minst ledamöterna av riksdagen samla sig i endräkt till åtgärder för värnande
av landets oberoende och till gemensamma ansträngningar för övervinnande
av de svårigheter i olika avseenden, som det utbrutna kriget för med sig även
för vårt land och för vårt folk.

Den maning, som hans excellens statsministern riktade till svenska folket i
radio samma dag det nya stora kriget utbröt, slutade med orden: »Varor
svenske!» Vid detta riksmöte, samlat för att dryfta den uppkomna krigskrisens
vedermödor och faror, skall förvisso denna maning möta gensvar i allas
hjärtan och bli mottot i alla läger. Endast med förenade insatser och an Första

hammarens protokoll vid urtima riksdagen 1989. Nr 2. 1

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition äng. tilläggsslat till rihs stat en för budgetåret 1939/iO.

(Forts.)

slängning, endast med samfällda uppoffringar och försakelser kunna vi sta
starka och hålla ut. För grämelser och kältande är ej tid. Vi acceptera gärna
ordet »borgfred» såsom ett uttryck för allas samling till krigskrisens tvingande
uppgifter, utrikespolitiska såväl som försvarspolitiska och försörjningspolitiska.
Vi förstå och skola i framtiden förstå regeringens svårigheter vid lösningen
av krisproblemen och ärna icke lägga sten på börda. Jag vill omedelbart
deklarera vår beredvillighet till gott samarbete och medverkan till erforderliga
åtgärder för hävdande av vårt lands neutralitet och oberoende samt för
folkförsörjningens tryggande. Och jag tvekar ej att å förstakammarhögerns
vägnar avge det löftet, att vi i var opposition icke skola lata oss förledas till
den förgrovade och personligt hetsande ton, som tyvärr en gång präglade oppositionen
mot den regering, som hade den ansvarsfulla uppgiften att under förra
världskriget länka vårt lands öden. _ .

Till denna deklaration vill jag knyta en förväntan, som jag. hoppas ej skall
gäckas, nämligen att regeringen även besinnar en lojal^ oppositions^ tillbörliga
krav på att ej åsidosättas. Vid våra kuster och vid våra broar stå ej högermän,
folkpartister, bondeförbundare eller socialdemokrater utan blott svenskar,
alla redo att vid ofärd offra sitt liv för vår nationella frihet. Förvisso
behöva vi nu mer än någonsin en stark regering, men dess styrka skall ej mätas
i dess förmåga att undertrycka oppositionen utan i förmågan att samla
nationens alla krafter i gemensam strävan. Ju mer alla grupper känna, att
deras ärliga råd aktas av regeringen, desto lättare blir det för regeringen att
leda och desto tryggare blir vår beredskap. ^ o

Regeringen förtjänar erkännande för de många krafttag den pa senare tid
gjort för försvaret, inte minst i fråga örn materialförbättring och sjöförsvarets
nybyggnader. Alla ha vi dock i detta ögonblick helt visst en inneboende känsla
av att vår beredskap skulle lia kunnat vara starkare, örn regeringen tidigare
fått upp ögonen för den fruktansvärda brutaliseringen av det__ mellanfolkliga
umgänget och dess hotfulla följdverkningar för vårt land. Påpekanden härom
lia från vår sida icke saknats under årens lopp.

Den ingångna borgfreden betyder icke — säkerligen icke heller enligt statsministerns
mening *— att regeringens handlingar skola vara fredade för all
kritik. Men oppositionen måste känna ansvar för att kritiken ej drives för
dess egen skull utan blott framföres i positivt, stödjande syfte. Och vi vilja
ej förbehålla oss någon ensamrätt på detta område, utan föreställa oss att i de
stundande sakliga överläggningarna varje riksdagsledamot oberoende av partihänsyn
känner sig oförhindrad att genom en uppbyggande kritik, där sådan
tarvas, göra vad på honom ankommer för att statsmakternas åtgöranden bil
ändamålsenliga, effektiva och rättvisa. En annan sak är, att en koncentration
av krisarbetet i regeringens hand i Sverige lika litet som i andra neutrala länder
torde kunna undgås i händelse av långvarig eller skärpt konflikt. Örn sa
blir fallet, ligger det emellertid stor makt uppå att regeringen städse eftersträvar
en god kontakt med folkrepresentationen och icke ignorerar dess opi
nion eller försvårar utövandet av dess grundlagsfästade kontrollmakt.

Då tiden ännu lär vara för knapp för ett mera ingående bedömande av de
hittills av regeringen vidtagna åtgärderna, skall jag i det ^foljande inskränka
mig till några kortfattade allmänna reflexioner och önskemål.

För det första: veterligen har regeringen intet åtgjort för att reorganisera
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap trots erfarenheterna. fran
fjolårets septemberkris och trots de yrkanden på kommissionens effektivisering,
som av oss i vintras framfördes. Alltjämt innehas ordförandeskapet i
kommissionen av landshövding Levinson såsom en bisyssla till hans nya lands -

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riks st atén för budgetåret 1939/40.

, .. ,. ... . (Forts.)

novdmgtjänst i ett stort län och vid sidan av hans krävande uppdrag som bland
annat tobaksmonopolets ordförande och ensam utredningsman rörande departementalorganisationen.
Ingen bestrider den nuvarande ordförandens stora
ämbetsmannaduglighet och arbetsförmåga, men det kan aldrig lyckas regeringen
att övertyga svenska folket örn att ordförandeskapet i rikskommissionen -—-den kanske mest maktpåliggande uppgiften i vår administration i dessa tider
— kan få^ vara en överbelastad ämbetsmans bisyssla. Och med tanke på det
sätt, varpa regeringen sökt bemästra situationen i fråga örn bensin och bränn0
J.or’ regeringen heller aldrig övertyga svenska folket örn att detta vitala
r?^,rsma^ var:^ nöjaktigt förberett. Inga prestigehänsyn eller andra orsaker
fa längre hindra en rationell organisation av vår ekonomiska försörjning samt
det mest effektiva och fulla utnyttjande av de ledandes arbetskraft. I detta
sammanhang tillåter jag mig också understryka — vad som i nuvarande allvarstid
borde vara självklart — att det är ovillkorligen nödvändigt att de viktigaste
posterna inom administrationen, det må gälla departement eller andra
organ, äro besatta med personer, om vilkas kvalifikationer för uppdraget icke
råder någon tvekan.

För det andra: alla ansvarskännande förstå nödvändigheten att snabbt vidtaga
åtgärder för sparande av motorbränsle, men uppenbart är, att ransoneringarna
genomförts i allt för improviserade och impulsiva former för att kunna;
skapa förtroende till beredskapsåtgärdernas planmässighet och fasthet.
Alltjämt äro^regeringsåtgörandena i behov av justeringar. Man frågar sig ocksa,
örn i förväg tillräckligt insetts brännoljornas betydelse som ett slags nyckel
för vårt moderna näringsliv. Otillräckligheten av drivmedel och bristen på
snabbt färdiga ersättningsmedel hotar att förlama bland annat varudistributionen
och byggnadsindustrien. Vid långvariga svårigheter kunna även jordbruksproduktionen
och livsmedelsförsörjningen allvarligt rubbas. Både primärt
och sekundärt hotar att uppstå arbetslöshet av en omfattning, som regeringen
icke tycks ha räknat med.

För det tredje: så fort kriget bröt ut, skyndade regeringen att tillsätta ett
flertal nämnder såsom ett slags strategiskt skyddsnät mot farorna för vår försörjning.
Ibland synas gränserna mellan dessa nämnders uppgifter eller mellan
dem och de uppgifter, som åligga redan bestående verk eller nämnder
ganska oklara. Man gör sig emellertid frågan, örn det varit nödvändigt att
tillskapa alla dessa extraordinära organ. Likaledes frågar man sig, om full
garanti finnes för att dessa nämnder, sammansatta som de oftast äro av folk
med annat krävande arbete och med_ sina brådstörtat organiserade kanslier
skola kunna effektivt och i erforderlig takt fullgöra sina åligganden. Regeringen
är allt erkännande värd för den snabbhet, varmed den sökt handla vid
dessa nämnders tillsättande, men det ligger å andra sidan nära till hands att
1 dessa hastiga, sinsemellan icke koordinerade nyskapelser se ett utslag av
nervöst famlande, som icke ökat folkets känslor av tillförsikt inför framtiden.

. kor det fjärde: rikskommissionen framlade i höstas ett förslag till lag örn
tjänsteplikt med mera, vari bland annat ingick ett förslag till fullmaktslag
innefattande rätt för regeringen att under kriget tillfälligtvis helt eller delvis
satta sådana sociala skyddsstadganden ur kraft, vilka kunde vara till
hinders for var folkförsörjning ^Om detta förslags öde vet jag endast att det
tillsammans med tjanstepliktsfragan överlämnats till den kommitté som har
att kartlägga arbetsmarknaden under krig eller avstängning. Jag''påminner
härom med tanke på angelägenheten av att säkra bland annat jordbrukets
arbetskraft. Med hänsyn till utkallelscrna och andra svårigheter blir det säkerligen
påkallat att åtminstone en övergående lättnad i lantarbetstidslagen

Nr 2.

Tiadagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

göres. Framställningar härom lära redan ha gjorts, och jag vill fråga regeringen,
örn den övervägt detta spörsmål. Jag behöver här inte deklarera,
att ingen inom högern i dessa tider vill ta upp någon förbittrande strid örn
den bestående sociallagstiftningen eller att bakom tanken på en tillfällig lättnad
i lantarbetstidslagen icke ligger någon önskan att på omvägar beröva
en viss grupp dess lagfångna socialskydd. Men när till exempel Frankrikes
arbetare i krigsförsörjningen, som förut haft sin 40-timmarsvecka, nu enligt
uppgift i patriotiskt nit funnit sig i 60-timmarsvecka, kan vår egen sociallagstiftning
ej få bli ett hinder för vår folkförsörjning. Jag tvivlar icke på
att i dag lantbrukets anställda och i morgon kanske andra grupper gärna för
stunden offra en social rättighet, blott de övertygas örn att deras uppoffring
svarar mot allmänt väl.

För det femte: jag skall trots vår motion i våras ej vid detta tillfälle yttra
mig örn behovet av en lag örn tjänsteplikt, helst som utredningsbetänkandet
därom ännu ej föreligger. Jag vill blott vädja till regeringen att ägna ali
uppmärksamhet åt frågan örn åtgärder att i lämpligaste former tillfälligtvis
snabbt överflytta lediggjord arbetskraft till för folkförsörjningen vitala områden.
„ .

Jordbruket och skogsbruket, inte minst det sistnämnda, måste för sm fulla
effektivitet och för nya uppgifter erhålla nödig arbetskraft, och de ökade
överflyttningar av arbetslösa från Norrland till södra Sverige, vartill riksdagen
i våras tog initiativet, torde ha lämnat gynnsamma erfarenheter och i
vart fall god vägledning rörande de lämpligaste formerna för arbetskraftens
anpassning efter landets trängande behov.

För det sjätte: när förstärkt försvarsberedskap intogs, visade de inkallade
en lovvärd vilja till pliktuppfyllelse. Tyvärr måste det sägas, att denna generalrepetition
för mobilisering visade, att det gnisslade mer i maskineriet än
man på förhand kunde befara, Det är nog inte för mycket sagt, att åtskillig
oreda uppstod. Varken jurister eller militärer visade sig kunna fullständigt
tolka inkallelsekungörelsernas kineseri för att inte tala örn de inånga värnpliktiga,
som trots lovvärda ansträngningar varken visste ut eller in. Jag
vill ifrågasätta, huruvida det inte finns anledning för försvarsministern att
skyndsamt, med ledning av de sålunda gjorda erfarenheterna, låta några formulenngsvana
jurister tillsammans med militärer överse inkallelseförfarandet
i och för skapandet av en för alla värnpliktiga klar och otvetydig, terminologi.
I övrigt vilja vi ta fasta på statsministerns försäkran i .radiotalet,
att rättvisa avlösningar komma att ske. Likaledes förutsätta vi, att försvarsberedskapen
sorgfälligt utnyttjas för att genom övningar taga igen det
förlorade i utbildning. Vidare vore det önskvärt att de värnpliktiga under
den förstärkta försvarsberedskapen så långt i förväg som möjligt få reda
på både när de skola inkallas och när de kunna vänta att hemförlovas. En
dylik avlösningsplan skulle vara till stor fördel för både anställda och arbetsgivare,
de inkallades familjer behövde icke längre sväva i så stor ovisshet
utan kunde lättare inrätta sig, och de många inkallade, som skola tillträda
nya platser, skulle inte behöva hysa samma ängslan som nu, detta för att
blott ange några fördelar som av en sådan plan skulle följa.

För det sjunde: under världskriget dröjde det. ända till hösten 1916 innan
ransoneringar började genomföras. Det är möjligt att dessa krismgripanden
kommo för sent, men ett faktum var att livsmedelssvårigheterna i stort
sett icke inställde sig förrän efter krigets två första år. Ändock voro de ekonomiska
försvarsberedskapsåtgärderna få eller inga 1914, ändock hade landet
då icke tillnärmelsevis samma självförsörjning på livsmedelsproduktio -

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939U0.

(Forts.)

nens område som vi nu i det närmaste uppnått, ändock var folkets allmänna
levnadsstandard vid den tiden icke lika hög som nu eller rättare sagt: ändock
hade folket icke då samma marginal för möjliga inskränkningar, som nu för
tiden borde vara för handen. I sitt Skansental liksom i radio har statsministern
understrukit de förbättrade utsikterna denna gång i fråga örn livsmedelsförsörjning.
lika fullt ha nu redan en vecka efter krigsutbrottet och innan
man ännu vet, vilken omfattning konflikten kommer att få, rykten kommit
i svang om förestående ransoneringar. Den lugna tillförsikt man omedelbart
kände, bär otvivelaktigt rubbats. Icke minst med hänsyn till all illojal och
oförsvarlig hamstring och för att avvärja de svårigheter denna berett regeringens
planer vore det högeligen önskligt, örn statsministern antingen vid
dagens remissdebatt eller så fort sig göra låter medelst alla de siffror, som
kunna utan skada offentliggöras, ville efter världskrigsårens mönster lämna
riksdagen och folket en exposé över läget, ägnad att dämpa oron och för hela
landet klargöra, vad vi kunna påräkna och vad vi måste bereda oss på att få
umbära. Upplysning och vägledning är bättre än strafftal och hot örn beslag
och ransonering. Jag vill i samband härmed åberopa den engelske arbetarledarens
ord till Chamberlain angående vikten av öppet språk och säga att
vart demokratiska folk tal att höra både goda och onda sanningar.

Jag skall stanna vid dessa reflexioner och önskemål. Det återstår mig till
sist, herr talman, endast att från denna plats understryka att vi alla stå som
en man och skuldra vid skuldra bakom regeringens program att hålla Svee
rige utanför världskonflikten och sätta makt bakom vår proklamerade neutralitet.
Vi första, att neutralitetens upprätthållande nu liksom för tjugufem
ar sedan kan komma att förorsaka vår statsledning svåra prövningar. Ingen
önskan kan vara varmare än att det skall förunnas regeringen att med kraft
och klokhet, vaksamhet och kallblodighet hävda Sveriges vilja till neutralitet,
fred och folkförsoning. Som neutralitetens väktare under ofreds- och ofärdsdagar
skall regeringen få allt det stöd, som vi kunna lämna och till vilket
vi härmed förplikta oss.

Herr Åkerberg: Herr talman! I den remissdebatt, som nu tagit sin början,
borde intresset kunna koncentreras på några få väsentliga ting. Det faller
ju av sig självt, såsom också den föregående talaren uttryckte saken, att man
helst ville se debatten befriad från allt vad som kan kallas för politiska inlägg,
vilket å andra sidan inte betyder, att uppenbara missförhållanden på
olika områden inte skulle få påtalas. Det synes tvärtom ganska naturligt att
i_en så allvarlig stund de bekymmer, som trycka det svenska folket, komma
till uttryck. Det avgörande år den anda, vari dessa missförhållanden påtalas,
och det sätt, varpå dessa känslor och tankar uttalas. Det som man helst ville
höra framföras, är alla svenskars fasta föresats att på samlad front möta de
stora uppgifterna och inte bara det hot, som lurar utanför våra gränser, utan
också de svårigheter av tusen slag, som måste övervinnas inom landet.

Det kan ju synas vara en ganska sorgfri ståndpunkt när sådana meningar
framföras av representanten för ett parti, som befinner sig i regeringsställning,
och jag vill därför tillägga, att det kunde säkert inte sägas vara ett obilligt
krav, om man förutsatte, att denna nationella samling också skulle ta sig
uttryck i själva regeringens sammansättning. Statsministern har emellertid
som bekant redan tillkännagivit, att någon ombildning av regeringen i det syftet
inte är å bane, och jag har åtminstone uppfattat saken så att de före detta
oppositionspartierna — man får väl nu säga »före detta» ■— givit sin anslutning
till denna tanke. Utan tvivel har man rätt att förutsätta, att statsminis -

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

tern, när han tillkännagav sin ståndpunkt, däri inlade den meningen att regeringen
även med sin nuvarande sammansättning kommer att föra en nationell
politik, till vilken de i regeringen icke företrädda partierna kunna ge sin anslutning,
och att dessa, när de inte påkallat en ombildning av regeringen eller
framställt krav på att erhålla delaktighet i denna, underlåtit detta i förlitande
på att regeringen kommer att föra en sådan politik. Med anledning av att
herr Domö i sitt anförande nyss pekade på förhållandena i detta avseende
under förra kriget och gjorde gällande att oppositionens uppträdande mot den
då sittande regeringen skulle ha inneburit något konträrt motsatt mot den
politik, som han och hans parti kommer att föra mot den nuvarande regeringen,
vill jag emellertid erinra honom om att Hjalmar Branting år 1914 på krigets
första dag sände statsminister Hammarskjöld ett telegram, vari han uttalade
en förhoppning örn att en allmän nationell samling under eller kring
den sittande regeringen skulle komma till stånd. Örn i det avseendet någonting
brast senare under krigets lopp, får man väl säga, att felet på den punkten
inte bara vilade på oppositionen och kanske inte ens huvudsakligast på
denna, utan på regeringen själv, som inte skapade de former för samverkan
med oppositionen, vilka voro erforderliga, former, som jag hoppas och är
övertygad örn skola komma att få användning under dessa prövningens år,
som vi ira gå fram emot.

Det är inte bara den yttre faran, som motiverar en sådan samlingens politik.
Även ur andra synpunkter är den fullt förklarlig. Vi stå i dag kanske
bara i början av ett nytt världskrig, endast tjugu år efter avslutningen av det
förra, som fyllde mänskligheten med sådan fasa. Vi voro när detta krig slutades
så bergfast övertygade örn att det aldrig skulle upprepas, att hur folken
än bekämpade varandra, de i framtiden skulle vara ense örn denna enda sak:
»Aldrig mera krig.» I dag äro vi återigen däran. Fyra av Europas allra
största stater ha gett sig in i den blodiga leken utan att man med bästa vilja
i världen kan upptäcka något mellanhavande mellan dessa stater av den betydelse
att det skulle kunna motivera en sådan uppgörelse. Det är ett av
den mänskliga civilisationens allra största misslyckanden, ett fiasko så mycket
större som det notoriskt inte i någon av dessa stater går att uppbringa mer
än en handfull människor, som verkligen velat detta krig. Det är ett misslyckande
i främsta rummet för detta, som vi kalla för politik, politik i gammal
illaluktande mening. Vi ha skjutit de små motsättningarna i förgrunden
och bortsett från de stora tankarna, som ena, de, på vilka det verkliga Nationernas
förbund skulle kunna byggas upp. När nu inom en neutral stat som
vår enhetskravet obönhörligt reser sig, nödvändiggjort av yttre tvång och yttre
fara, finns det all anledning att uttala den förhoppningen, att man på denna
samling skall kunna bygga något, som håller långt utanför stundens påfrestningar.

När man från det kosmiska skådespelet där ute hoppar över till våra inre
bekymmer, får man främst ta hänsyn till att vi ingenting veta örn hur långvarigt
detta krig kommer att bli. Det kan bli en kort uppgörelse, leda till
en snar fred, som väl i så fall lämnar alla de stora tvistefrågorna olösta och
behåller världen i ett ovisshetstillstånd, som kanske är mera pinsamt än själva
kriget och som särskilt för de små staterna måste vara en källa till fara och
evig oro. Men det är väl mera sannolikt, att kriget även denna gång utmynnar
i en uthållighetstävlan, vari även den övriga världen mer eller mindre direkt
dragés in. Örn det senare blir fallet, synes det mindre antagligt, att trötthetssymptomen
mellan de stridande skulle inställa sig efter en så kort tidsperiod
som de fyra år, vilka tillmättes för det förra kriget. Det är inte ute -

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939140.

(Forts.)

slutet, att vi nu kunna blicka fram mot ett keit decennium av krig och blockad.
Detta kan synas vara att måla hin på väggen, men ett sådant perspektiv
bör under alla förhållanden inte betraktas som en ren fantasi. Även örn man
prutar av åtskilligt på årens antal, kommer man till det resultat, att det
skulle vara en övermänsklig börda att under ett sådant utnötningskrig hålla
en beredskapsstandard av det slag, som möter oss i de propositioner, vi i dag
lia att remittera. Utan tvivel ha dessa mobiliseringsdagar varit mycket lärorika
och intressanta, även örn, såsom föregående talare framhållit, det gnisslat
åtskilligt i maskineriet, nog så förklarligt i en så ny organisation som vår
försvarsorganisation är.

Det måste väl också betecknas såsom välbetänkt, att ett stort antal värnpliktiga
och landstormsmän uttagits redan från början till beredskapstjänst.
Men lika naturligt är det, att beredskapens omfattning i varje situation tas
under omprövning och avväges i förhållande till det verkliga behovet.

Det är ju astronomiska tal, som finansministern kommer med i sina budgeter.
Vi ställas där inför en ekonomisk verklighet av mindre guldkantat
slag än den, som mött i de senaste årens högkonjunkturbudgeter. Ändå vågar
man väl inte hoppas att ens dessa beräkningar skola hålla. Man nödgas väl
förutsätta, att inkomstsidan i den ordinarie budgeten, som löper vid sidan av
dessa extra budgeter, kommer att åderlåtas genom minskning i tullintäkter,
bensinskatt och åtskilligt annat. Så mycket större anledning har man då att
hoppas, att åtminstone dessa hål i budgeten skola kunna stoppas till genom
besparingar på annat håll, bl. a. även genom avvägning av inkallelsernas omfattning.

Alla äro säkert ense örn att beredskapen skall göras så effektiv som möjligt.
Men just därför blir det kravet så mycket obönhörligare, att ingenting får
förslösas på extravaganser av olika slag. De tendenser, som utmärkte den
förra kristidens bränslekommission, äro i friskt minne, åtminstone hos de flesta
här närvarande. Man måste till sin ledsnad konstatera, att motsvarande tendenser
nog dykt upp litet här och där även under dessa dagar. Men det är
nödvändigt, att de radikalt hållas efter. Kravet på solidaritet gäller även
dem, som ha att ansvara för de regleringar av olika slag och de beredskapsåtgärder,
som bli erforderliga. Örn dessa det allmännas skyddsåtgärder, framför
allt i fråga om neutralitetsvakten och försvaret, skola vinna den popularitet
och det förtroende, som äro nödvändiga, får detta förtroende inte äventyras
genom ett nonchalant och lättsinnigt handhavande av det allmännas medel.

Kravet på sparsamhet understrykes ytterligare genom det svävande läge,
vari själva finansieringen av utgifterna ännu måste hållas. Finansministern
har i ett tal antytt, att lånevägen till en början skall anlitas och att man, när
normala tider inträtt, skall taga under övervägande, på vilket sätt och i vilken
takt dessa lån skola amorteras. Det förefaller med hänsyn till det läge, som
råder i dag, vara ett ganska tilltalande program. Naturligtvis kunna vi öka
vår statsskuld med ytterligare en miljard, utan att nationen och dess skattedragare
behöva digna under bördan, men perspektivet blir ett annat, örn kriget
drar långt ut på tiden, så att det blir fråga örn flera miljarder. Med hänsyn
härtill förefaller det, som örn vi skulle få bita i det sura äpple, som heter nya
skatter för amortering redan under kriget av en avsevärd del av beredskapsbördan.

Hur det än går, är det livsnödvändigt att med kall fattning se faran i ansiktet.
Vi få inte vara inställda på panik, varken de styrande eller allmänheten,
ty då äro vi förlorade. Det är en sund reaktion, då exempelvis engelsmännen
i det längsta spela kricket och fotboll, d. v. s. att överhuvud taget

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

vara inställd på en normal utveckling och normala affärer. En stark ledning
och ett folk med starka nerver kunna gemensamt uträtta underverk. Men örn
kontakten mellan dem sviker, går det på tok, såsom då, för att ta ett enda exempel,
varningarna mot hamstring och panikköp av allt att döma i många avseenden
ledde till alldeles motsatt resultat. Förtroendet bör upprätthållas på
en solid basis, örn inte annat hjälper så genom inrättandet av särskilda organ
därför. Men framför allt bör det sörjas för att de absolut rätta männen anförtros
vården av dessa och andra krisorgan. Om så sker i fortsättningen, spelar
det mindre roll, att misstag kanske ha begåtts under de första nervösa dagarna.

_ Penningpolitiken har givetvis i denna tid en viktig mission. Det bör inte
tillåtas, att den svenska kronans värde såsom under förra kriget kommer på
glid. Det har framhållits i detta sammanhang, att lönearbetarna för att förebygga
en sådan utveckling inte böra resa obilliga lönekrav. Det är i och för
sig riktigt. Även på det hållet bör disciplin iakttagas. Det bör kunna ske så
mycket lättare som i en redan inflatorisk utveckling lönerna väl få svårare att
följa med i galoppen än priserna. Men det är nog inte på lönepolitikens område
som faran främst hotar. Arbetarnas löner böra lämpligen kunna regleras
genom indexbestämda dyrtidstillägg. En större fara är säkert, att livsmedelspriserna
komma ut på det sluttande planet. Där är själva nyckeln, som man
bör starkt och obönhörligt hålla i sin hand. Om lavinen kommer i gång till
följd av en alltför närig prispolitik, kan det säkert inte hindras, att löneskruven
också sätter in och därigenom blir en självständigt verkande kraft i en
utveckling, som inte kan hejdas. Å andra sidan äro Sveriges fackligt organiserade
arbetare inte främmande för det, som kallas för solidaritet. Örn denna
avkräves dem i den allmänna välfärdens namn och infogas i ett allmänt system
av givande och tagande, komma de med all sannolikhet inte att undandra
sig sin del av ansvaret. Det allmänna bör samtidigt hålla en fast hand
över valutautvecklingen. Det förefaller, som örn riksbanken hoppas kunna
upprätthålla denna övervakning och reglering utan någon mera revolutionerande
höjning av räntefoten. Detta är ju endast att hälsa med glädje i och för sig.
Man får i varje fall hoppas, att intet medel lämnas oförsökt, som kan visa sig
nödvändigt att tillgripa för att hindra en katastrofal utveckling nedåt av vår
köpkraft och vår valuta.

Herr talman! Denna remissdebatt artar sig tydligen till en lovsång till enigheten.
Jag skulle våga hävda, att denna också i den nuvarande situationen är
det väsentliga. Det talas i dessa dagar om nödvändigheten av moralisk upprustning.
Jag tror inte man behöver använda så högtidliga ord. Det avgörande
är, att nationen står samlad örn den moral, som höves oss. Sker så och om
riksledning och folk enas i en bestämd föresats att hålla kursen rak, bör det
svenska folket kunna hålla sitt livsrum intakt även i de farliga tider, som vi
nu glida in i.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Det fruktansvärda krig, som nu rasar
och som hotar att föröda hela vår världsdel, har även för vårt land medfört
sådana konsekvenser, att det nu icke kan finnas plats varken för högstämda
deklamationer eller än mindre för småsinnat gnäll över de besvärligheter, med
vilka även vi nödgas kämpa. Allra minst lämpar sig denna allvars- och ansvarstyngda
tid för partipolitiska spekulationer. Kungl. Maj:ts regering har
rätt att fordra alla medborgares endräkteliga samverkan i strävan att söka
lotsa vårt land någorlunda helbrägda genom de svårigheter, som nu torna upp
sig. För den meningsgrupp jag tillhör kan jag försäkra regeringen, att den
kan påräkna ett oreserverat stöd både för den obrottsliga neutralitetspolitik,

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939140.

(Forts.)

som regeringen ämnar föra, oell för de åtgärder, som måste vidtagas för riksförsvarets
stärkande och folkförsörjningens tryggande. I den mån avvikande
meningar framföras örn de vidtagna åtgärdernas lämplighet och, ibland, örn
deras nödvändighet, är detta från vårt håll icke föranlett av partipolitisk motsättning
till regeringen. Kritiken är tvärtom avsedd att tjäna till hjälp, i syfte
att åtgärderna skola kunna bli så ändamålsenliga som möjligt.

Då man tar del av Kungl. Maj :ts proposition nr 1 till denna urtima riksdag,
kan man icke undgå en känsla av bävan inför de oerhörda utgiftsökningar, som
Kungl. Maj :t funnit erforderliga, och inför de skattehöjningar, som för täckande
av dessa utgifter säkerligen måste vidtagas. De övriga propositioner, som
redan förelagts riksdagen, och de åtgärder, som regeringen på grund av förut
lämnat bemyndigande vidtagit, visa, att vårt land redan nu under krigets första
veckor håller på att få en uppsättning av kristidskommissioner, som ser ut
att bli ännu större och utrustad med betydligt vidsträcktare befogenheter än
den förra krigstidens kommissioner. Det må inför denna utveckling och de
framtidsperspektiv den upprullar för oss vara tillåtet att göra några lekmannamässiga
reflexioner.

De stora utgiftsbeloppen äro säkerligen oundgängliga, men det svenska folket
har rätt begära, att i dessa tider, då landets finansminister med rätta manar
de enskilda till största möjliga sparsamhet, även det allmänna och i ali
synnerhet staten visar klok sparsamhet och förtänksamhet. Aven de militära
myndigheterna måste lära sig förstå att, i större utsträckning än som ibland
skett, med sparsamhet handhava de medel, som anförtrott.s dem. Så som läget
nu blivit, torde man också kunna ha rätt begära, att Kungl. Maj :t tar under
övervägande, örn icke åtskilliga anslag, som av årets lagtima riksdag under
helt andra förhållanden beviljades, numera böra förbehållas för andra ändamål
än de ursprungligen avsedda.

Örn de vägar, på vilka nya statsinkomster skola anskaffas, har finansministern
ännu ej kunnat lämna upplysning. Må det tillåtas mig uttala den förväntan,
att nya eller väsentligt ökade direkta skatter i första hand måtte uttagas
av de krigsvinster, som kunna uppstå, och att den ökade direkta beskattningen
icke måtte så hårt drabba vårt näringsliv eller de mindre bärkraftiga
skattebetalarna, att svårbotlig skada uppstår. De indirekta skatterna böra enligt
min mening främst — helst uteslutande — utgå på lyxvaror eller varor,
som ej äro oundgängliga för människorna. De böra ju helst också vara så avvägda,
att de icke medverka till en allmän höjning av prisnivån i landet. Att
dessa indirekta skatter böra i första hand drabba spriten, ölet och tobaken, synes
mig vara uppenbart.

Enligt min mening är det vidare önskvärt, att, statens ingripanden för reglering
av näringslivet icke givas .större omfattning än som oundgängligen erfordras.
Mångårig erfarenhet ger stöd åt den uppfattningen, att ett onödigt
statsingripande i näringslivet medför enbart skadliga verkningar. Icke minst
den föregående kristidens kommissionspolitik med beslag och ransonering och
maximipris ger ett ännu ej glömt exempel på hurusom genom sådana åtgärder
varorna försvinna ur marknaden och på att en byråkratisk apparatur, som
oftast saknar smidighet, snör in näringslivet i en olidlig tvångströja.

Med denna varning för obehörigt statstvång har jag givetvis icke avsett att
taga avstånd från åtgärder, som visat sig nödvändiga för att åt alla trygga
tillgången på varor eller förnödenheter, som icke några få företagsamma eller
hänsynslösa hamstrare böra ensamma få disponera. Tyvärr lia den senaste
tidens dystra erfarenheter ådagalagt, att medborgarsinnet och samhällssolidariteten
ej behärska vårt folk i så stor utströ ökning, som vi hade hoppats. De,

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsslat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

som till egen fördel söka tillägna sig varor, på vilka brist kan befaras uppstå,
ställa sig därigenom utanför kretsen av de ansvarskännande medborgarna, och
domen över dem kan ej bli nog hård. Örn det är riktigt vad tidningarna de
senaste dagarna uppgivit, nämligen att även män i förtroendeställning, ja, män
som man väntat skulle inträda som medlemmar av den svenska riksdagen, så
litet förstått sin plikt mot landet, att de, efter det regeringen låtit mana till
återhållsamhet med exempelvis bensininköp, lagrat stora kvantiteter brännoljor,
då måste det högt och tydligt sägas ifrån, att sådana personer missbrukat
det förtroende de åtnjutit. De måste obönhörligt och omedelbart skiljas
från de allmänna uppdrag de inneha. Regeringen må se till, att det ej finnes
skymten av en fläck på dem, som förvalta förtroendeposter av det ena eller
andra slaget.

I den mån reglerande åtgärder äro erforderliga, ligger det, såsom här redan
har framhållits, synnerlig vikt uppå att de vidtagas på sådant sätt, att allmänheten
—- den lojala allmänheten — förstår deras behövlighet och därför utan
knot finner sig i dem. Det kan tyvärr icke vitsordas, att alla hittills vidtagna
regleringsåtgärder skötts med det rätta handlaget. Därför är också missnöjet
nu mycket starkt bland stora medborgargrupper, alldeles oavsett partitillhörighet.
Särskilt har man haft svårt att inse. att vår bränsleförsörjning skötts
med tillräckligt förutseende. Jag kan icke bedöma, om detta missnöje är berättigat.
Men jag kan icke dölja för mig, att bristen på brännoljor knappt mer
än en vecka efter krigsutbrottet synes tyda på en oförlåtligt stor, låt mig säga
optimism hos dem, som haft ansvaret för bensinlagringen. Låt oss hoppas, att
klarsynen varit större på andra områden!

Regeringen vet säkert mycket väl, att det nu råder en bister stämning på
många håll ute i landet. Det stundar hårda tider, och påfrestningarna äro redan
på sina håll mycket kännbara. När arbetslöshetens spöke redan nu börjar
skymta, då får man onda aningar för kommande tider. Något som omedelbart
borde uppmärksammas och örn möjligt avhjälpas är den stelhet, som sedan
länge kännetecknat vår arbetsmarknad. Det får icke tillåtas, att vissa arbetsområden,
t. ex. jordbruket, lida brist på arbetskraft, medan en mängd arbetsföra
personer gå arbetslösa och uppbära understöd. Särskilt i sådana tider som
dessa måste nyttigt arbete utföras av alla arbetsdugliga så långt och var helst
arbetstillfällen finnas.

Icke heller de militära åtgärderna gå fria från kritik. Det torde tvärtom
vara så, att det över hela landet bittert klagas över det sätt, på vilket inkallelserna
till militärtjänstgöring ägt rum. För min del vill jag icke i minsta mån
giva ens skymten av stöd åt dem, som av bekvämlighet eller försvarsovilja klaga
över tjänstgöringen. Jag skulle också tro, att inkallelserna av de yngre
årsklasser värnpliktiga, vilka nu erhålla en välbehövlig övning, äro synnerligen
påkallade. Lika säker är jag icke i fråga om den vidsträckta inkallelsen av
landstormsmän. På många håll ute i landet äro de uppgifter, som anförtrotts
dessa, av sådan beskaffenhet, att befolkningen omöjligen kunnat inse deras
behövlighet. Jag vill visserligen icke gå så långt som en riksdagskamrat, vilken
häromdagen förklarade, att vad man under åratal byggt upp av försvarsvilja
och försvarsintresse hos vårt folk, det rivs nu ned på en vecka genom
okloka åtgärder. Men jag anser mig i försvarets intresse ha rätt att säga, att
det är av yttersta vikt, att vad som nu göres är sådant, att allmänheten kan
bringas att förstå dess betydelse. Naturligtvis inser jag, att man inte kan
öppet omtala anledningen till alla åtgärder, som sammanhänga med den förstärkta
försvarsberedskapen. Jag förstår också, att mycket, som ur militär
synpunkt är ofrånkomligt, för det civila förståndet kan synas obegripligt. Men

Tisdagen deli 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tillag g sstat till rilcsstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

jag vågar vädja till herr försvarsministern, för vilken jag hyser det största
förtroende och mot vilken jag icke vill rikta någon kritik, att han söker inpränta
hos sina militära vederbörande, huru nödvändigt det för försvarets egen
skull är, att medborgarna i gemen bibringas en känsla av att de militära åtgärderna
äro rimliga och försvarliga.

En särskild punkt, som måhända kan synas mindre betydelsefull, vill jag
dock peka på, därför att jag vet, huru mycket ohägn, som vållats i det sammanhanget.
Jag syftar på de kungörelser örn inkallelser, som utfärdades. Jag
vågar ■— i likhet med den förste ärade talaren — bestämt påstå, att dessa icke
voro avfattade på ett för vanliga människor begripligt språk. Personligen
känner jag till, att tillfrågade framstående jurister och höga militärer icke
kunde tolka kungörelsernas innebörd. Hur skall man då kunna begära, att
värnpliktiga bondpojkar och arbetarsöner skulle kunna tyda detta mesopotamiska
språk? Det blev också en mängd trassel överallt i landet. Många reste
säkert onödigtvis långa vägar för att inställa sig, för att sedan omedelbart få
resa hem igen. Jag känner till ett fall, då en värnpliktig efter att ha rådfrågat
polismyndigheten reste genom halva Sverige i den ‘felaktiga tron att han var
inkallad. Han fick själv betala både dit- och hemresan av egna pengar. Och
vid mottagningen av de inkallade rådde, efter vad som från olika håll uppgives,
ofta en sådan oreda, att allmän misstämning gjorde sic gällande.

Vad jag nu sagt — det upprepar jag — är icke föranlett av önskan att
klandra, ännu mindre av vilja att komma de militära föranstaltningarna till
livs. Det är tvärtom sprunget ur en varm försvarsviljas strävan att vårt försvar
skall bli så starkt som det kan bli endast örn det omfattas med verkligt
förtroende av folket. För det förtroendet fordras avhjälpande av många nu
ådagalagda brister. Jag är viss om att statsrådet Sköld skall ha sin uppmärksamhet
på detta och att han skall göra allt, som göras kan, för att bättre förhållanden
skola bli rådande för framtiden.

Riksförsvaret står och skall stå över alla motsättningar och strider. Vi få
vara beredda att göra de största offer, örn det gäller att värna vår frihet och
vårt oberoende. Om ofärden bryter in över våra gränser — det Gud förbjude
-— skall också, det veta vi, det svenska folket stå, såsom här redan sagts, skuldra
vid skuldra, som en man för att försvara vårt heligaste arv från våra fäder.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Uti den allvarliga tid, vari

vi nu befinna oss, böra vi var och en å sin plats bidraga till att genom inbördes
samarbete lösa de frågor och svårigheter, som uppkommit. Det hjälper föga,
örn vi söka flytta över ansvaret på andra, när vi vilja göra gällande, att icke
tillräckligt förutseende förefunnits eller att icke tillräckliga åtgärder vidtagits
för att möta det nu inträdda läget.

Vår gemensamma vilja i landet är framför allt att vi skola uppehålla en
fullständig neutralitet åt alla håll. Jag vill i det avseendet giva min anslutning
till den neutralitetsförklaring, som av regeringen avgivits. De uppoffringar
och de kostnader, som äro nödvändiga för upprätthållandet av denna vår
neutralitet, är jag förvissad örn att vårt folk icke vill undandraga sig. Men
med det kynne, som är betecknande för vårt folk, fordrar det, att de anordningar
som skola vara ändamålsenliga och nödvändiga vidtagas härför. Det
vill se en mening i dem. Genom att tillförseln av vissa viktiga varor utifrån blivit
avstängd eller begränsad och i och med att vi för neutralitetsförsvaret inkallat
en mängd värnpliktiga ■—• arbetare och befattningshavare —- lia åtskilliga
rubbningar inom samhälls- och näringsliv uppstått. Huruvida dessa kun -

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/W.

(Forts.)

de ha gjorts något mjukare kan jag ej nu med bestämdhet yttra mig om. Men
nog synes det en lekman att i nuvarande läge organisationsplanen för den förstärkta
försvarsberedskapen tillämpades alltför schematiskt, och jag vill liksom
föregående talare säga, att det i många fall varit svårt att förstå meningen
med vakthållningen. De landstormsmän och äldre värnpliktiga, som ha att
fylla betydelsefulla uppgifter i samhället, såväl eget arbete för sig och sin familj
som även för det allmänna, och som inkallats och satts att utföra en vakthållning,
som de kanske inte från någon synpunkt kunnat inse meningen med,
även örn man givetvis inte skall begära, att de helt skola kunna inse avsikten i
planen, så bör det även för dem framstå såsom någon mening uti vad de utföra.
Till någon lärdom har den ju ändå varit, dels därigenom att man fått erfarenhet
av en så snabb inkallelse, som här i vissa fall förekommit, och dels därigenom
att man fått kännedom örn hur den fungerar.

Beträffande åter andra områden, som det här gäller under uppehållandet av
vår neutralitet, äro ju frågorna örn vårt oberoende och vår folkförsörjning de
viktigaste för oss för närvarande. Det gäller att ordna samtliga dessa frågor
på ett tillfredsställande sätt och så, att deras lösande omfattas med förtroende
av folket. Regeringen kan därvid räkna med att det står ett enigt folk omkring
den, ett folk som vill stödja den och som väntar, att den skall vidtaga de åtgärder,
som äro nödvändiga med hänsyn till det rådande tidsläget.

Regeringen bemyndigades även tidigare i år med vidsträckta fullmakter, när
det gällde dels att sätta beredskapsstaten i kraft, dels att tillämpa fullmaktslagarna
på en mängd områden. Jag vill då ändå hoppas, att nian vid tillämpningen
av dessa fullmaktslagar skall gå fram med en viss försiktighet och inte
sätta dem i kraft annat än när det är absolut nödvändigt. Å de områden, där
varutillgången är tillräcklig, torde det icke vara nödvändigt att införa ransonerings-
eller maximiprisbestämmelser. Sådana bestämmelser komma ju alltid
att medföra en del skadliga konsekvenser med regleringsåtgärder, som kanske
i viss mån hämma produktionen och som medföra en hel del andra rubbningar
i sitt släptåg. I den mån varutillgången är tillräcklig, bör man då
framför allt sörja för att distributionen av varorna blir tillfredsställande. Jag
skall icke klandra, att man icke kunnat tillgodose vårt behov av bensin för någon
längre tid även örn det varit önskvärt att det funnits något mera än vad
som nu är fallet. Hade det funnits bensin här i landet till en eller annan månads
längre förbrukning men vi blivit avstängda från bensinimport och således
icke kunnat räkna med att det funnits tillräckligt av denna vara för lång tid
framåt, hade vi ändå måst anpassa oss efter de förändrade förhållandena. Härvid
gäller det i första hand att få in brännoljor i den utsträckning som låter sig
göra och i andra hand att försöka få fram ersättningsmedel för dessa brännoljor,
så långt vi inom vårt eget land ha förutsättningar därför. Och först i
tredje hand gäller det att på ett ändamålsenligt sätt ransonera tillgångarna.
Människorna ha en stor anpassningsförmåga, och jag skulle tro, att vi även i
vårt land, örn dessa besvärliga förhållanden komma att vara rådande under någon
längre tid, skola ganska lätt kunna anpassa oss efter dessa ändrade förhållanden.
Likaså skall nog den arbetslöshet, som genom de nu inträdda rubbningarna
uppstått, så småningom även minskas eller absorberas i närings- och
förvärvslivet. Jag ser sålunda icke så mörkt på den saken.

Beträffande kostnaderna för neutralitets- och försvarsberedskapen verka dessa
ju vid ett hastigt påseende och efter våra budgetära förhållanden kanske avskräckande
stora. Jag skulle dock icke hålla för otroligt, att, när någon tid
hunnit förflyta, och örn icke några nu oförutsedda förhållanden inträda, dessa
kostnader skola kunna i någon mån minskas. Beträffande de förslag till kost -

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

nadernas täckning, som finansministern framlagt, synes den där angivna vägen
kunna beträdas.

Genom ett samarbete mellan dem som ha ansvaret, herr talman, kunna vi —
jag kan icke finna annat — under den nu inträdda krisen lia förutsättningar för
att utan alltför svåra påfrestningar för folket anpassa oss till de förändringar
som inträtt.

Jag vill slutligen uttala den meningen, att i dessa frågor, där hela vårt folk
står enigt, jordbruksbefolkningen för sin del är beredd att lämna det bistånd,
som behöves. Dessa folklager fordra ju då också att hänsyn tages till deras
förhållanden i olika avseenden.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
De nu avgivna deklarationerna äro en manifestation av den fullständiga enigheten
i riksdagen örn Sveriges neutralitet i det utbrutna kriget.

Vi hava själva valt denna hållning. Det är vår egen sak att hävda den.
Vi behöva vara eniga för att med samlad kraft möta de svårigheter, som
komma.

Med god förtröstan att kunna hålla vårt land utanför kriget gå vi att möta
dem. Vårt utgångsläge är icke ogynnsamt. Vår politik är klar och otvetydig.
Alla veta, var vi stå. På intet håll röjes misstro till vårt lands avsikter.
Alla känna till, att våra beredskapsåtgärder icke tjäna annat syfte än
att värna vår neutralitet och hävda vår självbestämningsrätt. Vad man på
motsatta sidor tänker örn Sveriges ställning framgår redan av våra skyddsmaktsuppdrag.
Det arbete vi därmed påtagit oss kan, i händelse av ett
långvarigt krig, få stor omfattning. De krigförande hava visat sig beredda
att på ett förekommande sätt underlätta detsamma. Försäkringar örn att
Sveriges neutralitet skall respekteras hava från båda parters sida^ avgivits.
De omedelbart avgivna neutralitetsdeklarationerna täcka vad som från svensk
sida är att säga. o

Med övriga neutrala alliansfria stater uppehålles en kontakt, som bör Miva
av värde vid hävdandet av de neutralas gemensamma rättigheter och intressen.
Det nordiska samarbetet ställes nu inför det prov, som beredskapsarbetet
under gångna år hållit i sikte. Att det väl består detta prov är av ömsesidig,
stor betydelse.

Sina vänskapliga förbindelser med andra nationer, krigförande eller neutrala.
önskar Sverige upprätthålla. Vi räkna med att de ej heller skola rubbas
genom de krigförandes hållning gentemot vårt land. Omedelbara och avsevärda
störningar i utrikeshandeln hava inställt sig i och med själva krigsutbrottet.
Svenska regeringen strävar att genom vänskapliga förhandlingar nedbringa
dessa störningar så långt det under ett krigsläge är möjligt. _ Den inställning
till de neutrala staternas intressen, som på olika sätt kommit till uttryck
från motsatta parter i kriget, utgör i och för sig en gynnsam förutsättning
för dylika förhandlingar. På oss själva ankommer att därvid övertyga
de krigförande, att intet annat intresse bestämmer svensk politik än Sveriges
eget: att med bevarad neutralitet tillgodose vår folkförsörjnings vitala behov.

Läget kräver självbehärskning och återhållsamhet i den allmänna opinionens
egna reaktioner och vaksamhet gent emot försök att draga in de neutrala
i propagandakriget. Den neutrala opinionen väger tyngre, då freden skall
återuppbyggas, än under krigets hetsande påverkan. Sin fulla tyngd får den
först, örn den under kriget visat allvarligt uppsåt både till aktsamhet och

självständighet. , , ,0

Om våra inre förhållanden skall i detta ögonblick icke mycket ordas, da

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

jag icke avser att i denna deklaration ingå på i debatten berörda kontroversiella
punkter. Regeringen är medveten om sin särskilda plikt att befordra allmän
samverkan och allmänt samförstånd. Den hälsar med tillfredsställelse de försäkringar
örn villighet från alla håll till uppriktigt och förtroendefullt samarbete,
vilka i denna debatt avgivits. Den vet att denna vilja, att i bister tid
levandegöra den nationella enigheten även inåt. har starkt rotfäste i folket
självt.

Tyvärr har samkänslan inom folket utsatts för hårda påfrestningar genom
enskildas egoism. Med kännedom örn våra resurser och förlitande sig på medborgarnas
sans och moral ville. regeringen undvika ingripanden, som kunde
vara ägnade att väcka oro och i onödan verka störande. Väl kan sägas att
vår tilltro till folket varit för stor. Vad som förekommit ger dock icke anledning
till ett generellt fördömande av svenska folkets moral. Det stora flertalet
har utan tvivel motsvarat vår tilltro. Med de osolidariska skola vi på
lämpligt sätt komma till rätta. Regeringen vet att den kan påräkna stöd
från riksdagen och folkets stora massa för åtgärder, som syfta till att åt det
gemensamma folkhushållet och för rättvis fördelning taga i anspråk alla tillgångar,
var än dessa kunna vara för tillfället lagrade och förvarade.

0 Även i de utanför kriget stående länderna måste nu ställas stora anspråk
på medborgarnas offervillighet och anpassningsförmåga. Detta gäller även
för oss. Ingen har väl kunnat tro att vi skulle bli förskonade från besvärligheter.
Att en del av dessa skulle anmäla sig redan från början har man
mast räkna med. Att de kunna mildras och i stor utsträckning övervinnas
ha vi ingen anledning betvivla. Men uppgifterna dag för dag kräva av oss
alla hela den arbetsinsats vi äro mäktiga. Vi lösa dem bäst i den anda, som
i dag blivit inåt och utåt manifesterad, i vår förnimmelse av en stark nationell
samhörighet.

Herr von Stockenström: Herr talman! Jag är förvissad om att vi alla här
hava med tillfredsställelse och gillande åhört den deklaration, som nyss har
avgivits av hans excellens herr utrikesministern rörande vårt lands utrikespolitiska
läge och rörande de krav, som ställas på oss alla i vad det gäller våra
inre förhållanden. Då jag nu har begärt ordet, är det emellertid närmast för
att yttra mig örn några frågor, som beröra vår folkförsörjning, ett problem
som givetvis måste på ett mycket allvarligt sätt träda i förgrunden, då man
går in i en kris, örn vars längd och omfattning ingen något vet.

Örn vi jämföra de nu rådande förhållandena med förhållandena för 20—25
år sedan, vid tiden för det förra världskrigets utbrott, finna vi, att läget rörande
vår folkförsörjning i väsentliga stycken är ett helt annat nu än då. Det
är icke min mening att vid detta tillfälle försöka gå in på en mera allmän
översikt över läget här, utan jag skulle bara vilja i korthet peka på några
särskilda omständigheter, som jag tror att man kan ha anledning att taga i
betraktande just nu.

1 första hand är det då i ögonen fallande, att produktionen av flera av våra
allra viktigaste livsmedel har undergått en betydande stegring och detta icke
minst under det allra senaste årtiondet. Ifråga örn brödsäd, socker, potatis,
mjölk, fläsk och även i fråga örn kött äro vi självförsörjande och hava beträffande
vissa av dessa varor dessutom rätt stora överskott. Det på sin tid på
vissa håll ganska mycket _ förkättrade inmalningstvånget har nog ändå i sin
mån verkat till att vi nu icke bara kunna äta bröd, framställt av ren svensk
brödsäd, utan också kunna producera i stort sett vad vi behöva och, vissa år,
till och med mer än vi själva behöva. Jag tror därför inte, att någon i nuvaran -

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

de läge vill klandra de åtgärder, som under de senast gångna åren vidtagits
för att stödja och främja vidmakthållandet av den inhemska produktionen av
brödsäd. Detsamma gäller örn sockerbetsodlingen och sockerförsörjningen.

Beträffande den andra stora huvudgrenen inom vår lanthushållning, mjölkproduktionen,
har även där en viss produktionsökning ägt rum på senare tid,
och det är ju så att vi på detta område sedan länge tillbaka med egen produktion
täcka vårt behov både av mjölk, smör och ost och dessutom ha ett ganska
stort exportöverskott av smör. Jag vill i detta sammanhang påpeka, att tillverkningen
av mejerismör under senare år och särskilt under de senaste fem
åren avsevärt ökat, medan däremot hemtillverkningen av s. k. landssmör gått
tillbaka. Men på samma gång har också margarinförbrukningen, ehuru tillverkningen
av margarin är baserad till väsentlig del på importerade råvaror,
ökat i hög grad sedan tiden för förra världskriget, och i närvarande stund är
läget det, att förbrukningen av margarin är nära nog lika stor som förbrukningen
av smör. Även örn det för dagen och för den närmaste framtiden inte
föreligger någon större risk för vår fettförsörjning i dess helhet, är det nog
ändå tydligt, att läget längre fram kan bli ett helt annat. Blir krisen långvarig
och tillförseln av fodermedel och av gödningsämnen avskäres eller inskränkes
— örn skördarna bli mindre och om dessutom tillförseln av utländska
fettämnen går ned — kunna vi komma i det läget att vår fettförsörjning blir
ganska prekär. Jag tror därför att det kan vara skäl i att man redan i god
tid inställer sig på en viss omläggning hän mot vad jag skulle vilja kalla ett
visst utdrygande av våra fettillgångar och också hän mot en ökad avsättning
och förbrukning inom landet av det inhemska matfettet — jag tänker då naturligtvis
på smöret.

På tal om mejeridriften är det emellertid också en annan fråga, som jag
skulle vilja något beröra. Sedan några år tillbaka pågår i Sverige en mycket
genomgripande omdaning av hela vår mejerihantering, innebärande ett nedläggande
av smärre, otidsenliga mejerier och ett sammanförande av driften till
större, modernt utrustade enheter. Det är ett omfattande organisationsarbete,
som pågår, och det sker också en betydande kapitalinvestering i dessa anläggningar.
Till stor del har emellertid denna centralisering, denna rationalisering
kunnat genomföras tack vare de förbättrade vägarna och icke minst genom
motoriseringen av trafiken, genom lastbilstrafiken. Praktiskt taget över hela
vårt land sker nu mjölkuppsamlingen vid gårdarna till övervägande del med
lastbilar. Vi lia fått ett helt nät av längre eller kortare körlinjer fram till
mejerierna, och genom att driften har koncentrerats, kan helt enkelt icke tillförseln
av mjölk till mejerierna i många trakter av landet ske annat än genom
att anlita lastbilar. Det går nämligen inte att köra många mil med häst. Att
då de inskränkningar i bensimförsörjningen, som just nu måst tillgripas, väckt
en hel del oro och bekymmer bland de till omkring 200,000 uppgående leverantörerna
av mjölk till mejerierna, är ju icke att undra på. Jag vill inte bär
kritisera en åtgärd, som jag tror har i och för sig varit nödvändig, men det
kan nog inte fördöljas, att dessa inskränkningar i bensintilldelningen i en del
fall ha skett mera bryskt och mera ojämnt än som hade varit nödvändigt. Att,
såsom skedde i förra veckan, på en del håll mjölkkörningarna fingo lov att
inskränkas, samtidigt som personbilskörning till dans och nöjestillställningar
oinskränkt fick fortgå, har naturligtvis väckt ond blod. Men det är med tillfredsställelse
som vi kunna konstatera, att dessa förhållanden torde ha blivit
tillrättalagda. Jag vet åtminstone, att länsstyrelserna skickat ut bestämda anmaningar
och cirkulär med detta syfte. Jag vill också nämna, att mejeriernas
riksförening omedelbart vid bensinindragningens början skickade ut en all -

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 19;59.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

varlig maning till alla sina medlemmar i liela landet att iakttaga strängaste
möjliga sparsamhet med bränslet och att undersöka, örn dubbellinjer förekommo
och onödiga körningar ägt rum, samt i så fall snarast möjligt rätta till
förhållandet. För ungefär en vecka sedan har bensin- och oljenämnden hemställt
att genom mejeriernas riksförening få rapport örn restriktionernas verkningar
och örn genomförda besparingsåtgärder o. s. v. Dessa uppgifter hava
förresten infordrats just till i dag. Jag kan försäkra, att det är den samlade
mejeriorganisationens allvarliga önskan att göra allt vad som i dess makt står
för att få fram en fullt rationell ordning på detta område. Men sker detta, då
böra också mjölkproducenterna ha rätt att räkna på en välvillig behandling
och en skälig tilldelning av flytande bränsle. Jag vill för övrigt här skjuta
in, att anskaffanhet av gasgeneratorer för bilar redan förberetts i rätt stor
omfattning. Jag hörde i går, att man enbart i ett län redan hade beställt icke
mindre än 50 dylika aggregat, avsedda för lastbilar till mjölktransport. Det
är ju så, att mjölken är jordbrukets allra viktigaste saluartikel, som dag för
dag, året örn, måste transporteras. Mindre och större jordbruk äro i lika hög
grad beroende därav, och ett avbräck på denna punkt skulle vålla hundratusentals
jordbrukare allvarliga svårigheter. Jag vet mycket väl, att detsamma kan
sägas gälla örn en hel del andra transport- och näringsgrenar, men det förefaller
mig dock som om mjölktransporterna till mejerierna liksom även transporterna
från dessa av de olika produkterna borde räknas bland de allra viktigaste,
och jag hoppas därför också, att vederbörande, regeringen, länsstyrelserna och
bränsle- och oljenämnden skola beakta dessa förhållanden.

En annan sida av saken är den, att skulle framdeles mera ingripande, reglerande
åtgärder i fråga örn distribution och kanske även i fråga örn prisbildning
bliva nödvändiga att vidtaga, går dylikt lättast att genomföra och kan lojalare
efterlevas och effektivare kontrolleras för att så långt som möjligt undvika
smyghandel, örn tillförseln av mjölk, såsom nu sker, huvudsakligen får äga runi
till mejerierna och örn dessa få hava hand om distributionen.

Under det senaste årtiondet ha Sveriges jordbrukare, delvis under trycket av
jordbrukskrisen, som började för tio år sedan, byggt upp omfattande organisationer
på mejeri- och slakteriområdena samt i fråga örn handeln med spannmål
och andra förnödenheter, ägg och frukt och numera även skogsprodukter. Jag
vågar tro att alla dessa sammanslutningar, både de, som finnas ute i bygderna,
och de, som äro organiserade länsvis eller sammanförda för hela riket, komma
att medverka till genomförandet av alla de åtgärder i fråga örn distribution
och annat, som framdeles, örn krisen fortsätter, må befinnas nödvändiga. Jag
vill hoppas, att den disciplin och den sammanhållning, som jordbrukarna visat
sig mäktiga vid uppbyggandet av sin andels- och föreningsrörelse, också skall
kunna bestå provet, ifall extraordinära krav och åtgärder kunna komma i fråga.

För uppehållande av den stora produktion, som påkallas för vår folkförsörjning,
är det emellertid också nödvändigt, att producenterna tillförsäkras skäliga
priser för sina produkter, att de få sina produktionskostnader täckta och
beredas möjlighet att uppehålla en levnadsstandard, som icke får bli sämre än
för andra befolkningsgrupper. Statens jordbruksnämnd har för några dagar
sedan skickat ut en maning till jordbrukets organisationer att medverka till vidmakthållandet
av ett prisläge inom ramen för vad statsmakterna tidigare angivit,
och jag kan här också nämna, att såväl mejeri- som slakteriorganisationen
för några dagar sedan till sina medlemmar skickat ut en maning av enahanda
innebörd. Det är ju riktigt, att i fråga om flera av jordbrukets viktigaste produkter
uppehålles genom statliga åtgärder prisnivån på en viss höjd, och ändå
måste man konstatera, att livsmedelsindex alltjämt ligger ett gott stycke under

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

det allmänna levnadskostnadsindex. Brödsädespriset ligger för närvarande
ungefär på samma nivå som strax innan det förra världskrigets början och ett
gott stycke under nivån 1925—1929. Prisen på smör och ost ligga ungefär på
samma nivå som de sistnämnda åren. Komma emellertid produktionskostnaderna
att stiga genom fördyringar på de förnödenheter som behövas för produktion
av olika slag och genom att andra omkostnader stiga, böra jordbrukarna
med full rätt kunna påfordra sådana prisjusteringar, att de icke bli lidande
och att deras näring kan ge en skälig behållning. I ett krisläge är
det ändå av yttersta vikt, att produktionen verkligen hålles uppe och den enskildes
bemödanden och ansträngningar därvidlag också uppmuntras och stimuleras.
Sker detta och kunna vi undgå onödigt tvång och onödigt klavbindande,
vill jag uttala den allvarliga förhoppningen, att såväl jordbrukarna som deras
organisationer skola visa all den lojalitet, som staten i en hård tid har rätt att
fordra av korporationer och av alla samhällsmedlemmar.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Under den föregående diskussionen
här i denna kammare har det riktats en del kritik emot åtgärder, som man antingen
vidtagit eller underlåtit att vidtaga inom det område som jag representerar,
och jag begagnar tillfället att redan så här tidigt i debatten få framföra
några synpunkter på denna kritik för att därmed kanske kunna förklara en
del som hittills icke tycks vara klart.

Jag tar först upp till behandling frågan om omorganisationen av rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap. Denna kammare bör ju inte vara
i okunnighet därom, att jag för min del icke varit entusiastisk inför tanken på
att skrida till en genomgripande omorganisation av denna kommission. Kommissionen
är vår ekonomiska generalstab, som sitter och gör upp planer för olika
lagen, som kunna inträda inom det ekonomiska livet. I en tid, när det råder
spänning och man alltså är orolig för att något kan hända, är det förenat med
åtskilliga risker att ge sig till att omorganisera en sådan apparat. Det betyder
att människor kastas ur det arbetsfält, de förut haft, grupperingen blir en annan,
och det måste bli ett övergångsskede som medför försinkning och bristande
planmässighet. Men när detta års lagtima riksdag beslöt hemställa till
Kungl. Maj :t om att en utredning skulle ske örn en sådan omorganisation, böjde
jag mig för detta faktum, och utredningen igångsattes. När denna utredning
skulle sättas i gång, måste jag givetvis säga mig, att örn den skulle bli till någon
nytta, måste den genomföras snabbt. Man fick inte ta många år på sig
för att göra utredningen, utan den måste kunna genomföras hastigt för att därefter
bli satt i verket. Tror då någon att jag skulle vunnit det resultatet, om
jag för att utreda denna fråga hade tillkallat personer, som icke hade någon
aning om de invecklade och svåra problem, varmed rikskommissionen har att
brottas? Var och en måste väl förstå, att i så fall finge dess medlemmar först
lära sig dessa otroligt invecklade ting och först därefter försöka komma fram
till en uppfattning örn hur denna kommission i fortsättningen skulle vara gestaltad.
Jag fann det därför fullständigt naturligt, att örn en sådan omorganisation
skulle kunna ske effektivt och snabbt, måste jag därtill anlita krafter,
som voro väl insatta i denna kommissions arbete och dess arbetsuppgifter. Jag
lät då uppdraget gå till en kreis män, som redan voro inarbetade i kommissionen.
En av dem blev kommissionens ordförande, och det enda man kan säga
mot honom är att han har för mycket att göra. Det säger man ständigt, och
det kan ju vara sant. Jag känner mannen efter många års samarbete och vet,
att örn jag anlitar honom, får jag allt vad som finns av sakkunskap i svensk
statsadministration till mitt förfogande. Men det kunna vi lämna å sido.

Första kammarens protokoll vid urtima riksdagen J.9.7.9. Nr S. 2

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

Vilka blevo utredningsmännen i övrigt? Fyra ledamöter av kommissionen,
chefen för kommerskollegium, som ju har sin huvudsakliga erfarenhet inom affärslivet,
chefen för lantbruksstyrelsen, som är en jordbruksfackman — inga
byråkrater alltså — direktören i Järnkontoret Johnsson och direktören för
Stockholms bryggerier Almgren. Jag måste väl ändå tycka, att jag på det
sättet tillförde denna utredningskommission en mångsidig erfarenhet örn svenskt
ekonomiskt liv och samtidigt en fond av erfarenhet örn kommissionens arbetsuppgifter
och örn kommissionens brister, ty örn någon skulle ha sett, var bristerna
finnas, var det väl de män, vilka såsom representanter för näringslivet
arbetat i kommissionen.

Man får väl ändå göra klart för sig, att ingen av dessa utredningsmän har
något eget intresse av att kommissionen blir som den är. De ha ju allt intresse
av att den blir så effektiv som möjligt ur det ekonomiska livets synpunkt. Jag
måste därför säga, att jag aldrig kunnat förstå den kritik som riktats mot mitt
val av form för denna utredning.

Men, ärade kammarledamöter, detta hänför sig till en tid som har varit. Nu
måste jag säga, herr Domö, nu är denna fråga icke längre aktuell. Saken är
ju nämligen den, att kommissionens olika arbetsuppgifter nu hålla på att efter
på förhand uppgjorda planer flyttas ut på andra organ. Det är inte så att dessa
nämnder, som här tillsättas, komma till som improvisationer. De komma
till på grund av det arbete som kommissionen förut nedlagt och på grund av de
tankar som framkommit örn hur en kristidsadministration bör byggas upp. Dessa
nämnder utgöra en förberedelse till övergången till en sådan administration,
och ut till dem gå nu dagligen stora delar av rikskommissionens uppgifter. Det
som härefter blir aktuellt blir att skära ned rikskommissionen, att förminska
den så att den till sist bara blir en liten del av sitt forna jag och har kvar vissa
områden, som icke andra fått övertaga. Det har ju aldrig varit meningen, att
rikskommissionen skulle sitta och arbeta med de centrala näringsfrågorna och
folkhushållningsfrågorna under en kris. De frågorna gå över till andra organ,
och därför säger jag: det är inaktuellt att nu tala örn omorganisation av rikskommissionen,
såvida man inte därmed menar, att rikskommissionen hädanefter
kommer att steg för steg minskas och ersättas av andra organ. Det är mycket
sannolikt, att när den nuvarande ordföranden har gjort sitt maktpåliggande
arbete under ackompanjemang av en ganska ovederhäftig kritik, han då också
kommer att avgå. Jag tror inte han kommer att behövas i en beskuren rikskommission.
Så är ju det verkliga förhållandet på detta område, och jag tycker
att nu skulle vi kunna sluta med detta resonemang örn ganska ofruktbara ting.

Det har också i denna diskussion riktats en del kritik emot de militära försvarsberedskapsåtgärder
som vidtagits vid krigsutbrottet. Jag vill då här
börja med att understryka, att dessa inkallelser icke äro improviserade. De
äro sedan åratal tillbaka i detalj planlagda. Hundratals människor äro på förhand
instruerade örn vad de ha att göra. Hela apparaten fanns. Trots detta
skulle jag inte vilja förneka, att icke det har varit gnissel och misstag och
svårigheter vid verkställandet av dessa inkallelser. Det har det visst varit;
jag har själv observerat och sett kanske mer än någon av kammarens ledamöter
i detta avseende.

Men jag frågar: skulle inte detta vara ett memento för alla dem som nu
kritisera planlösheten, som man kallar det, i regeringens åtgärder på det ekonomiska
området, när man finner, att även på ett område, där allting är så i
detalj planlagt, kommer man inte ifrån misstag och gnissel? Därför att det
gnisslar i en apparat och därför att misstag begås, följer icke därav att det
man gör är planlöst. För min del är jag, uppriktigt sagt, tacksam i mitt

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939140.

(Forts.)

hjärta för att dessa inkallelser gingo så bra som de gjorde. Jag vill försäkra,
att jag var oerhört ängslig, att det skulle bli mycket mera trassel, ty vi
skola komma ihåg, att det var första gången hela denna vidlyftiga apparat
fungerade, och jag säger: det gick förhållandevis bra.

Detta var alltså planlagda åtgärder. Man kan då säga: men voro inte dessa
planer för vidlyftigt stora? Ja, därom kan man diskutera. Jag vill bara
anföra, att även om man har en försvarsstab och ett militärväsen, som sitter
år efter år och gör upp planer, kan man inte göra upp hur många planer som
helst. Det är ett oerhört arbete att kartlägga alla dessa förhållanden, som
en inkallelse fordrar. Nu ha vi här i vårt land två planer: den förstärkta försvarsberedskapen
och mobiliseringen. Den förstärkta försvarsberedskapen är
naturligtvis den mindre planen och mobiliseringen den större. Vi tillgrepo den
förstärkta försvarsberedskapen. Den är inte avsedd endast för att inkalla folk
till neutralitetsvakt, utan den avser även att förbereda en mobilisering, och
den måste göras så att den inte förhindrar en mobilisering utan underlättar
den.

Jag undrar ändå, om inte man har rätt att säga, att när ett krig mellan
stormakter bryter ut i vårt grannskap, kunna vi inte första dagen säga, vilka
faror det medför för vårt land. Jag tror att vi måste i det läget säga, att det
är oklart och ovisst och att det är bättre att vara på den säkra sidan: att
vidtaga en åtgärd, som inte bara innebär en nödtorftig neutralitetsvakt utan
också samtidigt underlättar den mobilisering, som örn olyckan är över oss
kan bli nödvändig. Så måste vi se saken i det ögonblick då kriget bryter ut.

Men örn man då skall vidtaga sådana åtgärder, att man på en gång får in
tillräcklig neutralitetsvakt och ordnar så att man icke förhindrar en mobilisering,
då. följer därav att man icke kan inkalla delar av linjeförband. Jag
kan icke inkalla t. ex. yngre årsklasser och sätta upp ett kompani vid det
regementet och en bataljon vid det regementet och sedan skicka ut dessa till
olika bevakningsuppgifter, ty då bryter jag sönder mobiliseringsorganisationen;
då tar jag bort det folk, som skall tillhöra linjeförbanden, då mobiliseringen
skall tillgripas, och det är därför man vid förstärkt försvarsberedskap
inkallar landstormen. Det är därför landstormen kommer fram som den
första täcktruppen, för att man icke skall oroa mobiliseringscirklarna.

Låt mig då härefter fråga: vilka uppgifter var det, som man tänkt att
landstormen skulle ha vid en sådan förstärkt försvarsberedskap? Jo, vid förstärkt
försvarsberedskap organiseras omedelbart ett fullständigt system av
luftbevakning och av bevakning av vissa värdefullare konstföremål och byggnader.
. Det tages in landstorm för att fylla behovet av folk vid luftvärnsar
till enet utöver dem som finnas i linjen. Det tages in folk för bevakning av
flygfält och viktigare hamnar och för bevakningstjänst i vissa skärgårdsområden,
som man finner vara med hänsyn till där befintliga befästningar i
behov av en infanteribesättning. Detta är vad man i det avseendet kallar
in.

Då kan man naturligtvis säga: ja, men är det inte för mycket? Ja, det vet
vi inte^ första dagen, utan det blir ju en fråga som inställer sig efteråt, när
man får litet klarare sikt, och envar i denna kammare vet ju, att när man
fick se hur läget utvecklade sig, hurusom norra delarna av Östersjön så att
säga folio utanför faroområdet och hur det hela gestaltade sig, voro vi genast
färdiga att skicka hem landstormen igen. I detta nu äro över tiotusen man
landstorm hemskickade, och det är åtgärder i gång, som leda till att inom
några, dagar nära hälften av de inkallade landstormsförbanden lia kommit
hem igen.

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

Sedan uppställer sig frågan: skall man gå vidare? Jag vill inte svara
på den frågan i dag. Yi måste lia ett par veckor på oss för att se, hur läget
i Europa utvecklar sig, men skulle den nuvarande situationen bestå, d. v. s.
att vårt land inte kommer in i svårare påfrestningar än hittills, då komma vi
att fortsätta, så att i stort sett hela landstormen kommer att bli hemsänd.

Beträffande linjetrupperna har ju också en del trupper utkallats, men där
har man i allmänhet utkallat hela förband: hela regementen eller artilleridivisioner,
inte mindre delar av förband. Vad linjetrupperna beträffar, komma
vi naturligtvis också att överväga vad som kan skickas hem. Detsamma
gäller givetvis örn dem som äro inkallade till flottan, flygvapnet och kustartilleriet.
Man kommer att sända hem vad man kan, och beträffande den
personal som är kvar kommer det att genomföras avlösningar efter sexveckorsperioder.
Hela detta arbete på att se till vilka som kunna sändas
hem och vilka som skola stanna ute och hur avlösning skall ske, det pågår
nu och kommer att ge resultat undan för undan.

Jag vill alltså för min del här understryka, att folk icke kommer att hållas
onödigt inne vid krigsmakten, utan i samma mån som man finner att de inkallade
kunna undvaras, komma de också att få lov att fara hem till sina
fredliga sysselsättningar.

Jag vill lägga ännu en synpunkt på dessa inkallelser. Örn man nu säger
att det var för mycket, skall jag inte diskutera det, men jag vill säga: tänk
ändå, vilken utomordentlig förbättring av vår försvarsberedskap, som har inträffat
i denna oroliga tid därigenom att vi nu lia haft alla dessa människor
på sina platser! De veta precis var de höra hemma och vad de skola göra.
Skulle de på nytt behöva tagas i anspråk, är det som att trycka på en knapp,
och de finnas på sina platser, väl beredda, med mycket liten tidsutdräkt och
mycket litet gnissel. Även örn detta kostat något i pengar, tror jag alltså
att vi få säga, att dessa pengar icke äro bortkastade utan ha givit oss en
styrka, som kan vara bra att ha.

Det har här talats örn att man icke skall slösa med försvarsmedel, och jag
är den förste att understryka att så icke bör ske. Det skulle inte heller falla
mig in att här förneka, att det i denna stora organisation, som krigsmakten
i detta nu innefattar, förekommer både slöseri och ovarsamhet i många avseenden.
Ansvaret är här fördelat på många människor, och människor äro
mer eller mindre kloka och ha sina svagheter. Det finns ingen möjlighet att
se bort ifrån att det kan ske misstag och förekommer ovarsamhet med statsmedel
och rent av slöseri också, men jag försäkrar, att både från regeringens
sida och även från de militära myndigheternas kommer allt att göras som kan
göras för att det icke här skall bli ett onödigt slöseri. Ty envar förstår ju,
att det icke går för sig att genom onödiga militära åtgärder skapa påfrestningar
på vårt lands ekonomi, som i framtiden leda till svårigheter.

Herr Domö erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!

Jag vill begagna replikrätten för att till försvarsministern säga, att han, antagligen
på grund av att han icke var närvarande när jag talade, har missuppfattat
mig. Min kritik riktade sig mindre emot att utredningen angående
rikskommissionens organisation icke var utförd än särskilt däremot, att man i
dessa tider icke undanröjer det missförhållande, som består däri, att man icke
i kommissionens ledning har personer, som odelat kunna ägna sig åt kommissionens
arbete. Därigenom har kommissionens arbete fördröjts eller blivit
ofullständigt när det gällt planerna för mötande av väntad kris. Och att icke
den framförda kritiken är obefogad, därom vittnar det förhållandet, att erfor -

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

derliga nämnder, som av rikskommissionen skulle vara förberedda för att vid
ett krigsutbrott taga upp en del uppgifter, icke ens voro planerade i den utsträckning,
som situationen krävde.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag vill icke underlåta att begagna
det tillfälle, som nu erbjudes, för att lämna vissa upplysningar och kanske också
göra ett par reflexioner, särskilt i bränslefrågan.

Det har, som kammarens samtliga ledamöter veta, utfärdats två kungörelser,
som avse vissa restriktioner beträffande försäljningen av bensin. Syftet
med båda är att söka åstadkomma besparing med våra bensintillgångar.
Några andra restriktioner ha ju praktiskt taget ännu icke blivit införda.

Kriget upplever i dag sin tolfte dag. Man skulle tro, i varje fall örn man
dömer efter en viss del av kritiken i den svenska pressen, att det svenska samhället
nu befinner sig i en måhända obotlig kris på grund framför allt av de
restriktioner som ha ansetts nödvändiga, då det gäller vår lastbilstrafik. Jag
kan inte förneka, att jag många gånger frågat mig, hur den fria svenska pressen
skulle reagera, örn vårt folk verkligen bleve utsatt för allvarliga prövningar.
Jag kan nämligen inte hjälpa, att en del —- jag talar inte örn hela
pressen men en del av den — otvivelaktigt i hög grad bidragit till att uppamma
allmän nervositet i samhället, ett uppammande som, såvitt jag förstår,
är alldeles överflödigt, ty folk lia uppenbarligen mycket lätt att bli nervösa,
även örn ingen särskilt driver på dem i den riktningen.

Jag skall nu tillåta mig att erinra litet örn vad som har förekommit på bensinområdet.
Den svenska staten har ålagt de enskilda bensinimportörerna att
hålla vissa bestämda lagringsutrymmen. Från den 1 juli i år skulle lagren
innehålla 20 procent av årsförbrukningen. Man beräknade, att denna medelprocent
skulle komma att uppnås i oktober månad. Det har icke fullt lyckats,
därför att bolagen väsentligen äro utländska. Bolagens egna utländska intressenter
lia under trycket, förmodar jag, av statsmakterna, där de höra hemma,
nödgats dirigera tankångare på väg till Sverige till annat håll. Hade icke sådana
ingripanden förekommit, som den svenska regeringen och den svenska
staten icke kunde lia något inflytande på, hade lagren varit i varje fall något
större än de voro vid krigsutbrottet.

Det är klart, att vi ha bensin för normal förbrukning under en viss begränsad
tid i de lager, som finnas. Regeringen kunde handla då på två sätt: antingen
låta bensinförsäljningen pågå obehindrat med risk, att lagren skulle
tömmas jämförelsevis snabbt och att praktiskt taget därefter all motortrafik
skulle komma att upphöra, eller också vidtaga vissa begränsningar i rätten att
sälja och köpa bensin för att dryga ut tidsrymden, under vilken dessa lager
skulle komma att räcka. Hade man följt den första linjen — alltså handlat,
som örn det inte förekom något krig i världen, i varje fall inte i Europa —
skulle jag ha förstått förebråelserna för en alltför stark optimism. Den linjen
vågade vi emellertid icke följa, eftersom vi ännu i dag icke fullt kunna känna
till vilken politik beträffande vår handel, som kan komma att bedrivas av
andra makter än vi själva.

Nu vill jag säga, att även örn bensintransporterna skulle kunna gå alldeles
obehindrade, och vi kunde köpa allt vi önskade, är det inte säkert, att det
skulle lia varit klokt att helt avstå från restriktioner på detta område. Det
är ju önskvärt, att det finns, låt mig säga, ett mera konstant och jämförelsevis
stort lager av brännoljor i landet, eftersom den politik, som bedrives i dag,
örn fjorton dagar eller om en, två eller tre månader från andra makters sida
ju kan komma att förändras.

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

Det är det ena. Jag kan ju lämna den upplysningen, att det väntas under
september månad en import av närmare 52,000 kubikmeter och under oktober
månad en import av närmare 102,000 kubikmeter, men vi veta icke i dag, örn
vi få hit dessa kvantiteter, och det är från den utgångspunkten, som vi lia
varit tvungna att handla.

Nå, nu kan man säga: det må vara hänt, att man inte kunnat härska däröver,
men varför har man inte i tid importerat så mycket mera, att lagret, när
kriget bröt ut, var så mycket större? Jag har redan nämnt, att det har funnits
en lagringsplan, enligt vilken bolagen från den 1 juli innevarande år
skulle hålla ett lager på 20 procent av årsbehovet. Man kan då invända: varför
har man inte vågat sträcka sig till en större lagerhållning? Ja, mina herrar,
för lagring behövs det utrymmen. Det skall byggas, och det skall bestämmas.
De enskilda bolagen få vidkännas kostnader för sådana ökade lagerutrymmen
—- enligt sakens natur, ty vi leva ju i ett land med fritt näringsliv.
Det har i alla fall genom statsmakternas åtgöranden skett en utbyggnad, som
måhända kan anses för liten, men som dock ökat lagerutrymmena med omkring
100 procent av vad som fanns, innan dessa ingripanden från statens sida gjordes.

När man skulle bedöma denna fråga örn lagringsutrymmena, hade man
emellertid att taga sikte på ett annat problem också. Man hade otvivelaktigt
kunnat bygga ut antalet tankar i vårt land i snabbare takt ■— eventuellt med
statens stöd, men då hade man måst lägga dessa tankar i dagen. Andra kunna
ha annan mening än jag, men jag medger, att jag tillhört dem, som ha ansett,
att man i det väsentliga skulle sörja för att när våra lagringsutrymmen för
flytande bränsle utbyggdes, detta borde ske i form av bombfasta anläggningar
och att man alltså inte skulle driva på för hårt för att få fram öppna lagringsutrymmen.
Låt oss antaga, att situationen varit värre, att vi varit utsatta för
krigshot! Det är dock en sak, som vi måste vara beredda på, ty vi kunna inte
räkna med att vi under alla omständigheter skola få vara neutrala. Antag,
att regeringen hade anbefallt och fått riksdagen att medge, att man hade
företagit, låt mig säga, en fördubbling av de tanktillgångar, som finnas, och
att de hade legat uppe i dagen! Yi hade så dragits in i kriget. De utmärkta
målen hade blivit bombade. Tro inte herrarna, att förebråelserna för bristande
förutseende och lättsinne skulle med mångdubbel tyngd ha drabbat statsmakter,
som hade handlat på det viset? Det är ju alldeles riktigt, att utbyggandet
av bombfasta valv och anläggningar går långsamt, och jag drar mig inte för
att meddela, att det på olika håll inom landet för närvarande inte finns under
utbyggnad mer än 88,500 kubikmeter sådana lagringsutrymmen — därav för
bensin 68,000 kubikmeter, resten är avsett för andra oljor.

Det finns en genomgående ton i den kritik, som riktats mot beredskapsåtgärderna,
och den går ut på att regeringen ■— och statsmakterna, förmodar jag,
men regeringen i främsta rummet — är ansvarig för varje brist, som kan uppkomma
på någon punkt. Ja, mina herrar, det är mycket intressant för mig att
uppleva denna kritik, och jag skulle erkänna, att den vore fullkomligt berättigad,
örn vi levde i ett socialiserat samhälle, där staten hade åtagit sig att
ensam svara för försörjningen med praktiskt taget alla varor. Det egendomliga
är emellertid, att den häftigaste kritiken riktas från sådant håll, där man
allra mest avskyr tanken på ett mer eller mindre socialiserat samhälle. Det
förefaller mig faktiskt, som om den tanken, att enskilda näringsidkare inför
en hotande kris skulle ha litet omsorg om morgondagen, hade börjat bli svenska
folket fullkomligt främmande.

Beträffande själva restriktionerna är jag den siste att förneka, att deras tilllämpning
i många fall kräver ett kvalificerat omdöme. Det hade varit önsk -

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

värt, om man hade kunnat lägga hela tillämpningen av förordningarna i överordnade
myndigheters händer — jag tänker naturligtvis närmast på länsstyrelserna.
Men med den tendens, som ju omedelbart kunde konstateras från de
enskilda bilägarnas sida, att köpa upp så mycket bensin de kunde komma över
för egen räkning, vad tro herrarna skulle ha skett på detta område, örn vi hade
satt en tidsfrist, som ju hade varit nödvändig för prövning av licensgivningen,
på någon vecka eller kanske fjorton dagar mellan utfärdandet av förordningarna
och datum för länsstyrelsernas licensgivning? När folk på ett pär kvällstimmar
kunde köra omkring till bensinstationerna för att skaffa sig, jag vet
icke hur mycket, bensin, vad skulle då inte ha skett med våra bensinlager, örn
vi hade förfarit på annat sätt än vi ha gjort?

Nu har beslut redan fattats därom, att den licensgivning, som har skett av
de mera underordnade polismyndigheterna, skall, när det gäller privatbilarna,
överses och granskas av länsstyrelserna. Vad beträffar lastbilarna, ansåg man
sig från början böra införa ett slags dubbelförfarande.

Hurudan utvecklingen på detta område kan komma att bli, därom vågar jag
för ögonblicket ingenting bestämt säga. Jag skulle tro för min del, att man
kan få köpa ungefär hur mycket bensin som helst på andra ^sidan Atlanten,
men det är ju icke mycken glädje med inköpen, förrän man fått se, att varan
faktiskt också kommit till svenska hamnar och icke någon annanstans. När
den tryggheten har skapats, är det möjligt, att man kan modifiera den nu beslutade
bränslepolitiken.

Det har framgått fullkomligt tydligt av författningen — för den, som förstår
att läsa den, ehuru jag medger, att det kan kräva ett visst kvalificerat
omdöme — men också av de anvisningar, som äro utfärdade av rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap, att inga vitala intressen skola kunna
drabbas av dessa senaste restriktioner, om de tillämpas på ett riktigt sätt.
Livsmedelstransporter och åtminstone en del transporter för förseende av våra
byggen med byggnadsmaterial o. s. v. äro visserligen inte generellt undantagna
— det kan man inte göra, därför att det icke alltid är nödvändigt att
ge en lastbilsförare licens, vilken kör bredvid en järnväg som kan taga frakten
i stället etc. Jag skall emellertid inte gå närmare in på dessa ting. Att
man överhuvud taget vågat sig på restriktioner, beror just på att man är övertygad
örn att andra trafikmedel i icke ringa grad skulle kunna taga upp den
trafik, som inte längre skulle kunna ombesörjas genom lastbilar.

Jag kommer nu in på spörsmålet örn ersättningsbränsle. Det är klart, att
då man, såsom man ju visste, inte kunde lita på en jämn bensintillförsel som
förut och att lagren, som voro betingade av redan befintliga lagerutrymmen,
inte kunde räcka hur länge som helst, man måste söka sig till de ersättningsbränslen,
som kunna ifrågakomma. Jag hoppas, att kammarens ledamöter ursäkta
mig, örn jag här så gott som uteslutande talar örn gasgeneratorfragan.
Jag tror, att min regeringskollega finansministern är beredd att lämna förklaringar
i fråga örn motorspriten.

Vad gasgeneratorfrågan beträffar, är det också av ett visst intresse att konstatera
de reaktioner, som man rätt allmänt har visat. Såvitt jag har förstått,
beror frågan, huruvida man tillverkar gasgeneratorer, i huvudsak på orri det
finns någon, som vill köpa gasgeneratorer. På den punkten kan jag bara konstatera,
att det är den svenska staten, som inte absolut uteslutande men nästan
uteslutande har köpt gasgeneratorer. Det har varit några andra, spm haft gasgeneratorer
i drift, men antalet har varit så obetydligt, att det år ingenting att
tal a örn. Enskilda ha, så länge de kunde få bensin, inte intresserat sig för att
köpa och beställa gasgeneratorer. Fabrikanterna tillverka självfallet icke pa la -

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till nksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

ger. Därtill kommer, örn man inte skall äventyra gasgeneratorproblemets lösning,
att allmänheten behöver få vissa råd beträffande de bilar, på vilka man
lämpligen kan aptera gasgeneratorer, och beträffande kvaliteten på de gasgeneratorer,
som förås i marknaden. Man skulle kunna tillägga, att det också kräves
en. särskild utbildning av de förare, som skola köra och sköta de gasgeneratordr
i v n ani o t o r v a g n a r n a. För att inte hela utvecklingen pa detta område skulle
råka på sned, har, som herrarna veta, tillsatts en rådgivningskommitté för gasgeneratorfrågan.
Vidare kommer med ali sannolikhet som en följd av ett betänkande
— inlämnat på sin tid till försvarsdepartementet, men nu överflyttat
till handelsdepartementet — Kungl. Maj :t att till den nuvarande urtima riksdagen
avlata proposition om stöd pa olika sätt at köpare och tillverkare av
gasgeneratorer. Ja, det är i huvudsak, vad jag har att säga beträffande dessa
punkter.

Herr Domö frågade, örn de tillsatta kommissionerna verkligen skulle behövas,
och han beklagade sig över att gränserna mellan dem voro suddiga och att
även gränserna till förut bestående statsorgan i vissa fall icke voro klara. Ja,
jag skulle vilja se den trollerikonstnär, som, när det gäller att tillsätta ledande
organ för olika delar av vårt näringsliv, skulle kunna draga upp absolut strikta
gränser mellan dessa kommissioners verksamhet. Vårt näringsliv är så beskaffat,
att det griper in i vartannat pa alla möjliga områden. Men vi vänta
oss för vår del, att kommissionerna skola kunna ha förstånd nog att samråda
med varandra. Vi ha också skapat en ordning för att de skola kunna samråda
med varandra och följaktligen undvika att utföra arbeten på praktiskt taget
samma områden.

Mendet var kanske inte egentligen för att säga detta, som jag ville replikera
på denna punkt. Det skulle ha intresserat mig mycket att veta, vad herr
Domö eventuellt i denna remissdebatt skulle ha sagt, örn vi inte hade tillsatt
någon kommission och om vi överhuvud taget inte hade tillgripit några åtgärder?
Det är ju så, att man kritiserar det, som nu göres. Jag medger, att jag
skulle lia varit mycket intresserad av att höra den kritik, som skulle lia drabbat
oss, örn dessa åtgärder överhuvud taget icke hade vidtagits. Jag är rädd,
mina herrar, att det hade varit svårare för regeringen att bära den kritiken än
den kritik, som för närvarande levereras mot de vidtagna åtgärderna.

Jag skulle till slut endast vilja göra den reflexionen — jag höll på att säga
att det blir nästan en upprepning av början av mitt anförande: Örn människorna
här i Sverige^ nu i början av ett stort europeiskt krig klaga så bitterligt
på besvär, sa matte det bero därpå, att stora delar av svenska ifolket ha
inbillat sig, att vi överhuvud taget icke skulle kunna störas av detta krig,
eventuellt därför att vi förklarat oss neutrala. De, som ha haft sådana föreställningar,
måste betraktas som mycket naiva. De störningar, som lia skett
hittills, ha väl i alla fall varit ganska minimala. Jag undrar, örn man över
huvud taget skulle kunna tänka sig mindre och lindrigare störningar under en
anpassningsperiod till ett i många avseenden fullständigt nytt läge, som kriget
mellan andra makter skapat även för vårt land. Jag får säga, att jag inte kan
erkänna, att dessa skakningar lia varit allvarliga.

Herr Sani Larsson hade onda aningar, eftersom han redan nu ser arbetslöshetens
spöke. Ja, det är klart, att vi kunna gå tillmötes en utveckling, som blir
mycket svår att bemästra. Men vi lia upplevat en kris utan krig under åren 1932,
1933 och 1934, med ett par hundra tusen arbetslösa. Det är klart, att vi inte vilja
uppleva den igen, men örn här på grund av nödvändiga omläggningar inom produktionsapparaten
eller distributionsapparaten blir en tillfällig — för min del
är jag mest benägen att tro det — övergående arbetslöshet av kanske rätt stor

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till nksstaten för budgetåret 1939ti0.

(Forts.)

omfattning, skola vi väl kunna ta det åtminstone med lika stort sinneslugn,
som det varmed vi genomkämpade en kris, som räckte i fyra år ungefär, med
en mycket omfattande arbetslöshet. Men, som jag tidigare sagt, denna kritik
har tydligen till utgångspunkt, att vi över huvud taget inte skulle bli störda av
de ändrade förhållandena i världen, och det är ju en i och för sig fullkomligt
orimlig utgångspunkt.

Det, som nu naturligtvis är den kanske allra viktigaste uppgiften, — men
där äro vi bara den ena parten —- är att söka sörja för att tillförseln över haven
blir något så när fri. Örn jag undantar vissa i begynnelsen ganska naturliga
och självklara störningar, hyser jag åtminstone vissa förhoppningar örn
att detta skall kunna lyckas. Sker det, kommer naturligtvis icke svenskarnas
liv att omedelbart glida in i alldeles normala gängor, men jag tror, att vi
komma att finna påfrestningarna vara mycket uthärdliga framför allt om den
enighet, som vi ha talat örn i dag såsom utmärkande för den svenska riksdagen,
även kunde förvandlas till en enighet därom, att vi alla försöka mana
Sveriges folk, när det får några svårigheter, att visa, att det, åtminstone till
stor del, icke är ett så bortskämt folk, som man faktiskt ibland tycker sig kunna
förmärka, utan att det med tålamod och utan alltför bitter klagan förmår
att bära vissa besvärligheter, som efter min övertygelse under nu rådande, av
kriget skapade förhållanden äro absolut omöjliga att undvika och som i varje
fall ingen regering i alla avseenden lär kunna råda bot för.

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Herr talman! Under dagens debatt
har bland många andra ting även påpekats bristen på arbetskraft inom jordbruket.
Jag vill framhålla, att en sådan brist ju förekommit i landet, långt
innan den förstärkta försvarsberedskapen tillkom. Det har därför redan tidigare
varit en angelägen uppgift för regeringen att genom arbetsförmedlingsanstalterna
försöka överföra ledig arbetskraft till jordbruket. Efter den förstärkta
försvarsberedskapens genomförande har genom socialstyrelsen till arbetsförmedlingsanstalterna
anbefallts att i allt större utsträckning effektivisera
anskaffningen av arbetskraft till jordbruket.

Man har vidare försökt utnyttja det intresse, som ungdomen lagt i dagen
för att här göra en insats. För att avhjälpa bristen på arbetskraft särskilt i
fråga om skördearbetet kan skolungdom permitteras för att deltaga i sådant
arbete. Jag kan som ett litet exempel nämna, att jag här örn dagen uppvaktades
av två elever från Södra latin i Stockholm, som förklarade att tretton
elever där hade bestämt sig för att resa ut på landet och deltaga i skördearbetet.
Samtliga hade förut deltagit i jordbruksarbete. Jag hänvisade dem
till en plats, varifrån några dagar tidigare gjorts framställning örn extra arbetskraft.
Emellertid tycktes behovet där vara tillgodosett för ögonblicket,
och jag förmodar därför, att de nu blivit placerade på något annat ställe.

Jag har velat nämna detta i anledning av de erinringar, som framförts i
detta stycke.

Efter den exposé, som herr von Stockenström i sitt anförande gjorde rörande
tillgången på mjölk och mjölkprodukter och det överskott, som funnits och
varigenom vi kunnat exportera en viss kvantitet, yttrade herr von Stockenström,
att det är väl riktigt att i nuvarande läge lägga örn fettkonsumtionen.
Ja, herr von Stockenström, tack vare den förda jordbrukspolitiken att
till mjölkproduktionen inte helt omöjliggöra användandet av oljekaksfoder, stå
vi relativt väl rustade och ha därför något lager av detta foder samt få genom
eventuellt minskad export av smör ett välbehövligt tillskott till fettförsörjningen.

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/W.

(Forts.)

Att viss omläggning av landets fettförsörjning är under omprövning,
framgår av den proposition, som är framlagd i vad det angår jordbruket.
Däri begäres ett anslag på 6 miljoner kronor, vilket belopp genom Kungl.
Maj :ts beslut förskotterats till prisregleringsfonderna, emedan dessa behövde
tillföras nya pengar. Anledningen till att de behövde detta penningtillskott
var bland annat önskemålet att kunna lägga på lager viss kvantitet smör,
som var avsedd för export, omkring 13,500 drittlar. Det syntes mera välbetänkt
att ha denna mängd i lager än att skicka ut den ur landet, vartill kom
att vissa exportsvårigheter vid tillfället förelågo.

Jordbruksnämnden har, som framgår av propositionen, redan så tidigt som
den 4 september framkommit med vissa synpunkter rörande eventuell omläggning
av jordbruksregleringen för tillgodoseende av folkförsörjningen och samtidigt
beaktande av jordbrukets berättigade anspråk. I detta syfte har jordbruksnämnden
äskat ytterligare medel utöver de sex miljonerna.

Vad sedan beträffar bensintilldelningen, förklarade herr von Stockenström,
att den var för knapp för att kunna upprätthålla mjölktransporterna. Det är
möjligt, att så är fallet. Då det gällde att träffa anstalter för ransonering
av bensinen, framhöll jag emellertid, att de, som skulle svara för folkets livsmedelsförsörjning,
icke kunde göra detta, med mindre än att de hade möjlighet
att hålla i gång transportapparaten i så stor utsträckning, som krävdes härför.
Av denna anledning undantogos först och främst från all ransonering
traktorerna inom jordbruket. Det har tyvärr visat sig, att inte alla bensinförsäljare
riktigt uppfattat denna bestämmelse. Jag har fått brev från jordbrukare,
som till sina traktorer velat köpa så mycket bensin, som behövs för
att starta traktorerna, men nekats detta. Då de lia hänvisats till landsfiskalerna,
ha dessa förklarat, som riktigt är, att det inte behövs något tillstånd
för att köpa bensin till traktorer. För inköp av bensin, som användes i jordbrukets
drift, behövs alltså intet tillstånd, och örn därvidlag kan föreligga något
missförstånd från bensinförsäljarnas sida är väl detta en sak, som lätt
nog kan klaras upp så småningom.

När det blev fråga örn tilldelning av bensin för transport av jordbrukets
produkter, gällde det naturligen att rätt avväga kvantiteterna. Uppenbart
är ju, att ingen människa därvidlag genast kan träffa ett fullt riktigt avgörande,
men lika klart är, att det i första hand gällde att se till, att man inte
körde längre sträckor med motorfordon, än vad som var nödvändigt för att
få varorna dit de skulle. Av denna anledning förutsatte jag, att jordbruksorganisationerna
—• och jag vet att så är fallet inom slakteriorganisationerna
— skulle göra allt för att omlägga biltransporterna till järnvägstransporter,
där detta transportmedel kan användas. Detta innebär självfallet en hjälp
åt ransoneringssträvandena. Det måste sedan ankomma på myndigheterna
att medgiva den tilldelning utöver veckotilldelningen, som är fastställd för
sådana bilar, i den mån transporterna i annat fall icke kunna upprätthållas
på ett tillfredsställande sätt. Det är sålunda självfallet, att örn, som herr von
Stockenström säger, bensintilldelningen är för knapp, så få myndigheterna
taga upp saken till prövning på nytt och försöka reda upp det hela på sådant
sätt, att det går mera friktionsfritt.

Vidare nämnde herr von Stockenström, att brödsädespriset ännu är lika
lågt som före världskriget om man tar hänsyn till produktionskostnaderna
för jordbruket. Detta är alldeles riktigt. Men jag vill påpeka, att det föreligger
en möjlighet att höja priset med tre kronor per hundra kilo vete utan
att detta skulle behöva innebära någon förhöjning av levnadskostnaderna för
konsumenterna. Vi ha nämligen en veteavgift, och om jordbrukarna genom

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

sina organisationer kunde taga ut ett pris, som är tre kronor högre än det, som
för närvarande gäller, kan veteavgiften tågås bort. Då är det också mindre
att befara, att staten får för stora lager med åtföljande kostnader.

Vidare yttrade herr von Stockenström, att jordbruket bör tillförsäkras den
prisförhöjning, som motiveras av de ökade produktionskostnaderna. Detta
har redan den lagtima riksdagen sagt. Den har förklarat, att prisnivån kan
variera mellan 15 procent under och 15 procent över en viss gräns, men den har
också förklarat, att örn produktionskostnaderna förändras, inträder därmed
ett läge, som självfallet bör förändra prisnivån för jordbrukets produkter.
Det är då en strävan, där vi alla böra hjälpas åt, att inte få kostnaderna för
produktionen ökade i onödan och på detta vis driva upp priserna. Detta har
jag också uttalat vid den lagtima riksdagen, då det var fråga örn maximipriserna.
Det är en förutsättning för att jordbrukets produktion skall kunna
ske till rimliga priser, att man kan gripa in, så att inte en ändring beträffande
själva grunderna för produktionsverksamheten behöver åstadkomma några
högre kostnader.

Jag skall vidare be att få säga några ord beträffande gasgeneratordriften
och frågan att skaffa drivmedel till gasgeneratorerna. Skinnskatteberg har
en årlig tillverkning av träkol för detta ändamål på 10,000 läster, och det
har meddelats mig, att man utan vidare kan fördubbla kapaciteten. Man har
redan satt i gång med en undersökning, på vilket sätt distributionen av detta
drivmedel lämpligen skall kunna utföras. Skogsägareföreningen fick förra
vintern ett anslag för att göra försök med en transportabel krossanordning,
som skulle distribuera krossat träkol till olika orter. Även domänstyrelsen
har gjort sådana försök. Det visade sig emellertid, att det levererade träkolet
icke var fullt tillfredsställande. Det var för mycket söndermalet, och det befanns.
att en stor del var oanvändbar för sitt ändamål. Följaktligen vet man
nu, att man inte skall framställa en sådan kvalitet, och denna erfarenhet är
ju av värde för det fortsatta arbetet på detta område.

Beträffande träkolen till industrien meddelades för någon tid sedan, att det
pågår leverans av kontraherade 750,000 läster. Industrien brukar under vanliga
förhållanden själv tillverka 250,000 läster. Normalt utgör årsbehovet 1
million läster. Det beräknas att på grund av minskad järnimport ett behov av
ytterligare 300,000 ä 400,000 läster träkol kommer att föreligga som enligt
uppgift utan svårighet kan anskaffas. Från sakkunnigt håll har upplysts
att det för järnindustrien avsedda träkolet även kan användas till gasgeneratorer.

Jag har rörande denna fråga velat lämna dessa upplysningar.

Till sist vill jag till herr Sam Larsson säga, att jag är den förste att
vilja brännmärka varje försök att undandraga vårt näringsliv de varor, som
det behöver. Men man skall enligt mitt förmenande icke heller fälla förhastade
domar efter en tidningsnotis, där tidningen inte har riktigt reda på
de verkliga förhållandena. Vi skola komma ihåg, att riksdagen i våras beslöt,
att jordbrukare, som ville lagra motorbränsle, skulle få göra det intill
viss kvantitet per traktor utan att riskera att få varan tagen i beslag därest
inte särskilt utomordentliga förhållanden påkallade sådana åtgärder. Detta
beslut fattades, för att vi skulle kunna få till stånd en lagring i olika delar
av landet. Man vann den fördelen, om olika lager, som räckte för en viss
lid, spredos ut på de olika jordbruken i landet, att tankarna hos importörerna
tömdes och att importörerna följaktligen kunde införa nya kvantiteter
i landet och fylla sina lagringsutrymmen. Det var av den anledningen jag
lade fram ifrågavarande proposition. Jag avsåg ingenting annat än att örn

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetaret 1939/40.

(Forts.)

vi få brännoljor till våra traktorer fördelade i lager på de olika jordbruken,
skulle vi vara rustade att nied större tillförsikt möta den kris, som kunde
inträda och som nu faktiskt har inträtt genom världskrigets utbrott.

Herr talmannen yttrade, att den pågående överläggningen bomme att för
en kort stund avbrytas för handläggning av ett brådskande ärende i samband
med de i dag avlämnade kungl, propositionerna nr 8 och 9.

Upplästes ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag nr 14, med
inbjudan till första kammaren att förena sig med andra kammaren i dess beslut,
att andra särskilda utskottet skulle behandla jämväl Kungl. Maj :ts propositioner nr

8, med hemställan om riksdagens gillande av förordnande örn tillämpning
av lagen den 22 juni 1939 (nr 299) örn förbud i vissa fall mot överlåtelse
eller upplåtelse av fartyg m. m., och

nr 9, angående förordnande jämlikt lagen den 10 mars 1939 (nr 68) örn
statlig krigsförsäkring m. m.,

ävensom de ytterligare framställningar, som kunde komma att av Kungl.
Maj :t eller i enskilda motioner göras i dessa ämnen eller andra i oskiljaktigt
sammanhang därmed stående frågor.

På gjord proposition beslöt första kammaren antaga berörda inbjudning.

Kungl, pro- Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts proposition nr 1.

UUäggs^iatfill Herr Bergman: Herr talman! Trots att i en och annan punkt rätt skarpa
riksstaten för skärmytslingar förekommit under denna debatt, är det dock glädjande att
kunna konstatera den från alla partier allmänt deklarerade viljan till enighet
J '' och sammanhållning inför de stora uppgifter, som äro oss förelagda i denna
or ’’ allvarliga situation. Jag hoppas, att detta goda samförstånd skall hålla också
i den fråga, som jag nu här kommer att beröra på uppdrag av riksdagens
nykterhetsgrupp.

Vi befinna oss för närvarande i en situation, som i många avseenden påminner
om den, inför vilken vi stodo 1914. Vad som då inträffade på det
område jag nu åsyftar, har därför ett icke ringa intresse för oss i detta
ögonblick. Jag skall be att i allra största korthet få referera vad som då
förekom.

Den 6 augusti, alltså endast några få dagar efter krigsutbrottet, anbefallde
dåvarande civilministern — motsvarande nutidens socialminister — Överståthållarämbetet
och konungens befallningshavande i samtliga län att taga i
övervägande, huruvida icke med hänsyn till rådande allvarliga läge inskränkningar
i utminutering och utskänkning av spritdrycker, vin och öl lämpligen
borde vidtagas. Med anledning därav föreskrevo samtliga dessa ämbetsmyndigheter
mer eller mindre omfattande inskränkningar. I december 1914 beslöts
dessutom inskränkning av brännvinstillverkningen, och 1915 vidtogos
ytterligare inskränkningar däri. 1916 bestämdes, att brännvin icke fick utminuteras
till någon i större myckenhet än 2 liter i månaden, och under en viss
tid var till och med all detaljhandel med brännvin förbjuden. När under senare
delen av 1917 detaljhandeln med brännvin återigen blev tillåten, inskränktes
emellertid utminuteringen till högst 2 liter i kvartalet, men under krigskrisens

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/W.

(Forts.)

sista tid var brännvinstillverkningen helt enkelt förbjuden, och det brännvin.
som såldes, var sådant, som fanns i lager.

Vad ölet beträffar, blev på grund av den ringa tilldelningen av korn som
kunde avses för bryggerierna, extrakthalten starkt nedsatt och med de tillverkningsmetoder,
som användes, blev följden, att även alkoholhalten därmed starkt
nedsattes. Den sjönk sålunda i juli 1917 till 2.6 procent, och under 1918 var
den till och nied nere i 1.5 procent, d. v. s. det öl, som då såldes i Sverige, var
alltså ungefär identiskt med svagdricka. Vinkonsumtionen minskades nästan
av sig själv genom krigstidens transporthinder.

Det är rätt intressant att se, hur det nuvarande regeringspartiet då ställde
sig till denna sak. Man får säga, att det rådde i stort sett ganska mycken
enighet örn att man skulle göra allt vad man kunde. Det gjordes framställningar
från olika håll. Det gjordes bland annat redan 1914 en framställning
från socialdemokratiska partikongressen. Dess uttalande är av stort intresse:
Förslaget till detta uttalande var undertecknat av Thorsson — sedermera
finansminister, som bekant — och av nuvarande excellensen Hansson, friherre
Palmstierna och en hel del andra. Deras förslag antogs enhälligt av socialdemokratiska
partikongressen. Det heter däri: »Den allvarliga situation,

vari landet råkat genom den europeiska krisen och särskilt det av denna förorsakade
ekonomiska nödläget, som med var dag stegras, gör det i högsta
grad påkallat, att ej ett enda öre av svenska folkets pengar förslösas till folkhälsa
och folkvälstånd underminerande utgifter. De slantar, som finnas, måste
brukas till mat och andra för existensen nödvändiga ändamål. Socialdemokratiska
kongressen riktar därför till Sveriges arbetande folk en allvarlig
maning att med hänsyn till rådande kris fullständigt avstå från allt förtärande
av rusdrycker.» Sedan utmynnade skrivelsen i en hemställan till Kungl.
Maj:t och riksdagen att »omedelbart föranstalta allmänt rusdrycksförbud att
gälla så länge förhållandena det fordra».

En sådan framställning skedde också från den samlade nykterhetsrörelsen,
som i en stor deputation, anförd av ärkebiskop Söderblom, påyrkade ett provisoriskt
rusdrycksförbud. Ärkebiskopen yttrade vid överlämnandet av petitionen
bland annat: »Det är inför nöd, som trycker eller hotar, ännu angeläg nare

än vanligt att intet av det, som kan tjäna till näring, förfares eller går
till annat bruk, och att tillfällen stängas, som locka till fördärvlig användning
av knappa existensmedel.»

De verkningar, som dessa åtgärder medförde, äro också intressanta att iakttaga.
Jag bör kanske i detta sammanhang erinra örn vad jag nyss relaterade,
nämligen, att vid utminutering tilldelningen av brännvin till slut minskades ända
till 2 liter i kvartalet, ej blott i månaden, som förut, och att det lilla som fick
säljas, togs av inneliggande lager, då nämligen brännvinstillverkning var förbjuden.
Ölet hade, som jag nämnt, förvandlats till svagdricka. De goda verkningarna
av allt detta kunna bland annat avläsas i de starkt sjunkande fyllerisiffrorna.
De ha aldrig varit lägre i mannaminne. I Stockholm hade det förut
plägat vara cirka 8,000 avdömda fyllerifall om året, men åren 1917 och 1918,
då dc nyssnämnda restriktionerna voro fullständigt genomförda, var siffran
nere i 2,000. Antalet hade alltifrån 1914 successivt minskat. Det året utgjorde
det c:a 0,000, 1915 c:a 5,000 och 1910 mellan 4,000 och 5,000. Sedan sjönk
siffran, som sagt, 1917 och 1918 ned till c:a 2,000. T hela riket utvisade
statistiken året före kriget bortåt 00,000 avdömda fyllerifall, men antalet sjönk
under dessa år till ungefär 17,000 fall. För år 1938 var motsvarande antal
c :a 31,000 fall.

Det yttrades 1918 vid remissdebatten i andra kammaren av dåvarande fi -

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/W.

(Forts.)

nansminister Thorsson, som svar på en fråga, varför ej provisoriskt rusdrycksförbud
införts, att vi i det stora hela äro bra nära ett allmänt rusdrycksförbud.
»Det får» — sade han — »för tillfället icke tillverkas något som
helst brännvin, och det får heller icke tillverkas några maltdrycker, som äro
starkare än vanligt svagdricka, och importen (han menade antagligen vinimporten)
har nära nog upphört. Då kan man strängt taget icke komma så mycket
längre.» Jag vill i detta sammanhang betona, att sprit dock naturligtvis
fick tillverkas för tekniskt bruk. Detta är ju ett legitimt ändamål, och när
det nu synes vara av behovet påkallat, under rådande bensinbrist, att använda
sprit som motorbränsle, tycker jag, att man bör uppmuntra denna användning
mera än man hittills gjort. Brännvin som bränsle är ett program som bör kunna
gillas. Detta bränsle borde dock aldrig få användas för levande eldstäder.
Nu kanske någon vill komma med den erinringen, att smuggling och hembränning
togo fart under den tid då spritens lagliga åtkomst var försvårad. I
viss mån var så förhållandet. Men de oerhört avtagande siffrorna för antalet
fylleriförseelser, den påtagliga minskningen av antalet omhändertagna alkoholister
och den omständigheten, att fallen av alkoholsjukdomar praktiskt taget
så gott som helt upphörde, visar, att olägenheterna med smuggling och hembränning
inte voro så betydande, att de uppvägde de stora fördelar, som voro
en följd av minskningen i alkoholtillverkningen och den lagliga försäljningen.

Vi stå nu inför en situation, som i många avseenden är och kan förväntas
ännu mer bli analog med den, som förelåg under det förra världskriget. Det
har i dag påpekats, att vi denna gång äro bättre förberedda med hänsyn till vår
folkförsörjning. Detta är riktigt. Men vi veta alls icke vad som kan komma
att hända. Vilken dag som helst kan bringa förändringar i läget. Och för
övrigt äro minsann spritens egenskaper inte förändrade. Den har precis
samma förmåga nu som annars att skada folkhälsan och förstöra människors
nerver, som sannerligen behöva fungera väl i en sådan tid som den nuvarande.
Det är alldeles klart, att ju mer man kan inskränka tillgången på starka drycker,
desto mer främjar man det allmänna hälsotillståndet och arbetseffektiviteten
och inte bara folkförsörjningen, men naturligtvis också den. Och även örn det
skulle finnas tillräckligt med livsmedel för närvarande, är det orimligt att förstöra
stora massor av dem till skadliga njutningsmedel.

Vad skall man då göra? I första hand vore ett provisoriskt förbud eller
åtminstone en kraftig inskränkning i tillverkningen och försäljningen av starka
drycker att tillråda. Sådana åtgärder ha i dagarna begärts i en skrivelse till
Kungl. Maj :t från Sveriges blåbandsförening, en av de största nykterhetsorganisationerna
i landet. En annan utväg, varigenom samma syfte kunde nås
på indirekt väg, vore att tillgripa den metod, som man under det förra världskriget
använde bl. a. i Danmark och England och som ännu i dessa länder är
tillämpad, en metod som man i dessa dagar sätter i verket i Finland, nämligen
en sådan höjning av beskattningen, att den verkar till alkoholkonsumtionens
hämmande. Jag instämmer livligt i vad min partivän herr Sam Larsson för en
stund sedan yttrade med avseende på de indirekta skatterna i detta sammanhang.

Vad som nu har gjorts i Finland kan måhända intressera herrarna att höra.
Alkoholbolagets förvaltningsråd —- det är ju numera spritmonopol i Finland
— har med hänsyn till det nuvarande internationella läget beslutat att med en
mark per liter höja priset på maltdrycker, som äro underkastade alkohollagen,
d. v. s. alla maltdrycker, som inte äro svagdricka. Vidare har man beslutat
höja priset på det inhemska brännvinet med tio mark och att tillämpa en ej
mindre än femtioprocentig förhöjning på samtliga övriga alkoholdrycker, räk -

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/W.

(Forts.)

nät efter de hittillsvarande minutförsäljningspriserna. Det vanliga brännvinet
och ölet synes ha sluppit väl lindrigt undan, men höjning blir det i alla fall.

Tiden medger icke en redogörelse för vad som gjorts i de krigförande länderna:
I Polen exempelvis har emellertid införts så gott som fullständigt spritförbud.
Och i Tyskland är tillgången till alkoholdrycker mycket kraftigt beskuren.

Jag vill sluta med en vördsam hemställan, att vi måtte få någon upplysning
från Kungl. Maj:ts regering rörande vilka planer regeringen för närvarande
har i detta avseende. Med tacksamhet erkännes regeringens sociala intresse i
allmänhet och dess strävan att sörja för vår folkförsörjning och vår beredskap
i denna svåra tid. Men vi ha inte fått någon närmare underrättelse örn vad
regeringen på detta speciella område, som minsann inte hör till de minst viktiga,
gjort eller planerat. Det vore önskvärt att snarast möjligt få upplysning
därom. Jag upprepar till sist vad jag sade i början av mitt anförande, att jag
hoppas, att den vilja till samförstånd, som i stort sett på ett så glädjande sätt
varit förhärskande i denna debatt och som i själ och hjärta torde behärska alla
partier, även i detta avseende måtte vara stark, så att vi kunna fatta beslut,
som bli av verkligt värde för folknykterhetens kraftiga höjande och ägnade att
så starkt som möjligt minska konsumtionen av rusdrycker, en minskning, som
under en tid som den nuvarande och närmast stundande är mer påkallad än någonsin.
Förbjud fortsatt tillverkning av förtäringssprit och sänk kraftigt konsumtionen
av det som redan är tillverkat genom verksam höjning av beskattningen.
Följ där Danmarks och Englands exempel.

En kraftig minskning i tillgången på alkoholdrycker är givetvis alltid önskvärd,
men nu är motiveringen sådan att även de annars likgiltiga ej kunna
undgå att inse dess nödvändighet. Riksdagens nykterhetsgrupp har velat vid
dagens remissdebatt få dessa synpunkter framförda, samtidigt som vi önska
få upplysning om vad regeringen hyser för planer i detta avseende.

Låt oss se handling nu, liksom 1914—1918.

Herr Linderot: Herr talman! Det är uppenbart för alla, att Sveriges folk
enhetligare än någonsin tidigare har samlats kring en politisk huvudlinje i en
allvarlig och farlig situation -—- den huvudlinje, som regeringen utformat, då
regeringen förklarat, att alla dess ansträngningar skola gå ut på att hålla
Sverige utanför kriget. Därvidlag ha vi också ett gynnsammare läge än under
det senaste kriget, 1914—1918. Då fanns det inom svenska folket ganska
starka krafter, som ivrade för Sveriges anslutning till ett av de krigförande
blocken. Någon dylik krigsaktivistisk strömning inom svenska folket kan
för närvarande icke märkas; i varje fall torde den vara begränsad till enstaka
individer och så små grupper, att de offentligen icke kunna göra sig
gällande. En annan fördel för Sverige i det nuvarande läget, jämfört med
1914—1918, är, att en av de stora makter, som gränsa till Östersjön, nämligen
Sovjetunionen, icke deltar i kriget utan omedelbart inför det nya krigets
utbrott genom en icke-angreppspakt lösgjorde sig från alla komplikationer,
som omedelbart kunde indraga den i kriget. Detta borde ju medföra betydligt
större möjligheter för Sverige att med framgång genomföra den politik
regeringen har angivit och som svenska folket i högre grad än någonsin
tidigare är enigt örn.

Jag ber härmed att få säga, att kommunistiska partiet för sin del också är
fullkomligt enigt, när det gäller att ta ståndpunkt till den angivna politiken.
Vi ha deklarerat, och jag upprepar det här, att vi anse det vara ett otvetydigt
intresse för alla att söka hålla Sveriges land och folk utanför kriget.

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/W.

(Forts.)

Det må tillåtas mig att bara med ett par ord polemisera emot en hel del,
som redan i pressen antastat denna vår ståndpunkt oell sagt, att den betyder
ett övergivande av den ståndpunkt partiet intagit tidigare till den s. k. neutralitetspolitiken.
Vi ha senast vid årets lagtima riksdag med tämlig skärpa
angripit den s. k. neutralitetspolitik, som fördes. Vi ha vänt oss emot att man
steg för steg avvecklade det kollektiva säkerhetssystem, som man varit i färd
med att uppbygga, att man steg för steg gick in på isoleringens väg, att
man steg för steg var med örn att rasera de försök, som hade gjorts att
skapa ett fredssystem gent emot angripare, och vi förutsade, att en sådan
politik, som fördes också från småstaternas sida, överhuvud taget befordrade
alla . de möjligheter, man kunde se, att ett krig återigen skulle utbryta
i hjärtat av Europa. Tyvärr har utvecklingen visat, att vår kritik
av denna s. k. neutralitetspolitik var fullt riktig. Denna politik har resulterat
i att det kollektiva säkerhetssystemet brutits sönder och nya försök
att skapa fredsgarantier icke ha lyckats. Därför stå vi mitt uppe i ett krig,
som utbrutit i centrum av Europa. När vi inför det faktum, att kriget
rasar utanför våra kuster, deklarera såsom vår uppfattning, att vi alla enhetligt^
böra understödja regeringens strävan att hålla landet utanför kriget,
står det självklart icke i motsats till vad vi tidigare sagt.

Jag tror också, att var och en, som på ett eller annat sätt framträder
inför. offentligheten i tal eller skrift, bör acceptera den vädjan, som från
regeringen har gjorts, att iakttaga varsamhet och betänksamhet, så att man
icke genom oförsiktiga yttranden, genom hetsande i tal eller skrift, skapar
vådor för landets folk. Jag tror att det är en skyldighet för en och var
att betänka, att de, som tala eller skriva inför offentligheten i dessa tider,
icke . böra skapa svårigheter för landet och för folket att genomföra den
politik, som syftar till att hålla landet utanför kriget.

I trontalet har sagts följande: »De i kriget neutrala staterna ha gemensamma
intressen att tillvarata, och de bevara åt framtiden genom sin neutrala
hållning en värdefull tillgång vid fredens återuppbyggande.» Jag tror,
att det är mycket viktigt att erinra om denna formulering i trontalet, och
jag skulle vilja rikta regeringens uppmärksamhet på vissa företeelser, som
på intet sätt stå i samklang med denna regeringens strävan. För att med
större effektivitet kunna fullfölja sin politik bör regeringen uppmärksamma,
att i en viss del av pressen framträda personer i mycket ansvarsfull ställning
med hetsande skriverier, som icke sammanfalla med den politik regeringen
har proklamerat. Jag skall icke trötta med en mängd av citat. Det
är ju troligt, att flertalet av kammarens ledamöter mer eller mindre följer
med samtliga partiers press och därför även förstår vad jag syftar till. jag
vill .emellertid, exemplifiera min mening med att rikta uppmärksamheten på
tidningen ^Social-Demokraten. Denna tidning betraktas ju såsom det officiella
språkröret för regeringen, och därför borde regeringen kanske också
ägna viss uppmärksamhet at vad tidningen på framträdande plats ger uttryck
för; Jag skall bara citera ett pär saker. I trontalet har anbefallts en
sammanhållning och samverkan mellan de neutrala staterna. Den största
av dessa stater är Sovjetunionen, örn vilken före krigets utbrott tämligen
hetsande uttalanden förekommo i tidningen Social-Demokraten. Man kan ju
anse det tillåtlig^ att regeringsorget, innan ännu något krig brutit ut, t. ex.
den 25 augusti i en ledande artikel uttalar följande: »Vi stå inför den omedelbara
faran av ett krig. Se där det ögonblickliga resultatet av sovjets
djärva fredspolitik, dess kapitulation för Hitler och dess förräderi mot
Europas demokrati och fredsriktade makter.» Örn nian nu kan säga, att före

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/ W.

(Forts.)

krigsutbrottet sådant kan vara ägnat att i regeringens organ befästa samverkan
och samarbete med övriga neutrala stater, så kan man knappast finna
något urskuldande för att regeringsorganet efter krigsutbrottet, så sent som
den 7 september, skriver rörande Sovjetunionen, att denna »i enlighet med
gamla tsarryska traditioner begår ett cyniskt och flagrant förräderi mot sina
egna allierade och mot världsdemokratin och fredsfronten». Det är ju klart
att ett sådant, jag vågar säga vettlöst sätt att skriva i regeringens huvudorgan
måste bidraga till att skapa svårigheter för regeringen i nuvarande
situation. Jag skulle därför gärna vilja höra en förklaring från regeringen

— den tycks ju inte ha råd att avstå en enda man för att avlyssna debatten
här i kammaren; man betraktar den väl inte som särskilt viktig. Jag skulle
i alla fall vilja fråga regeringen, huruvida regeringen anser det vara förenligt
med dess strävan att hålla Sverige i gott samförstånd med övriga neutrala
stater, att i regeringens eget officiella organ sådana utfall emot andra
stater, som äro neutrala, för närvarande böra få lov att passera. Det finns
åtskilliga andra tidningar, som gjort sig skyldiga till ungefär samma förlöpningar,
vilket illa motsvarar den maning statsminister Hansson gjorde i
radio att iakttaga lugn och återhållsamhet, när man yttrar sig örn dessa viktiga
ting.

Jag vill rikta uppmärksamheten på en sak till, herr talman, som jag finner
måste något belysas i denna debatt. I det organ jag nyss citerat liksom
i en hel del andra tidningar, framför allt inom den socialdemokratiska pressen,
föres en kampanj på den linjen, att det nu utbrutit ett demokratiernas
krig emot nazismen. En kampanj på denna linje står i motsättning till regeringens
maningar och regeringens egen politik. Den bör därför uppmärksammas
i en sådan debatt som denna. Jag riktar regeringens uppmärksamhet
även på detta sakförhållande, då en neutralitetspolitik icke gärna kan
genomföras under dylika paroller, som varit synliga framför allt i den socialdemokratiska
pressen. Man borde därför företaga en prövning inom det socialdemokratiska
partiet självt, huruvida det icke vore möjligt att bringa den
socialdemokratiska pressen i samklang med regeringens politik. Örn vi godtaga
den karakteristik av det nuvarande kriget, som man gör i den socialdemokratiska
pressen, löpa vi åtskilliga faror, som jag väl här inte behöver
spilla många ord på. Först och främst förvilla vi folket och medverka till
att få en stor del av svenska folket inställd på att deltaga i kriget. Ty det
är väl ingen nyhet, att det svenska folkets stora massa är antinazistisk. Det
är väl heller ingen nyhet, att det svenska folkets stora massa numera inte'' är
så särskilt pacifistiskt betonad, att det svenska folket inte består av feglingar,
utan att det också vågar gå ut och slåss för sina meningar. Det är
känt, och en sådan propaganda, som drives genom den nyssnämnda karakteristiken.
av kriget, medför, att man med eller mot sin vilja skapar en krigsaktivistisk
stämning, vilket jag härmed har velat rikta regeringens uppmärks
amlie t på. Kriget kunna vi naturligtvis karakterisera, och det behöver inte
på något sätt verka störande utåt, örn vi också här i riksdagen göra det, men
da mäste vi karakterisera det såsom vad det är. Det är en sammandrabbning
mellan stora stater för syftemål, som — det har sagts tidigare bär i dag

— äro svenska folket alldeles fjärran. Kriget är icke ett demokratiernas krig
mot fascismen i Europa. Det är imperialistiska stormakters kamp örn vissa
egna intressen, hegemonien i Europa o. s. v. Om vi bygga vår uppfattning
örn kriget på den grunden, ha vi också möjligheter att få en enhetlig mening
inom svenska lolket örn att hålla oss utanför detta krig, men göra vi inte det,
kommer det att bli synnerligen svårt, och jag bär sorn sagt med denna lilla''

Första kammarens protokoll vid urtima riksdagen 103!). Nr 2. .‘5

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstatcn för budgetåret 1939!-10.

(Forts.)

anmärkning velat rikta regeringens uppmärksamhet också på detta förhållande.

Jag tror heller inte, att det skadar, örn vi i denna debatt gå litet utanför
ramen av beredskapen inom landet o. s. v. Jag tror inte det skadar, örn vi
här också klart säga ifrån, att vi såsom svenskar fördöma detta krig. Vi äro
emot krigiska uppgörelser. Vi vilja icke, att staterna sinsemellan längre skola
göra upp sina mellanhavanden med krigiska medel. Man får inte inskränka
sig, såsom en talare gjorde här — jag tror det var herr Åkerberg — till att
säga, att det är en politisk bankrutt för dem, som ha försökt att skapa fred.
Jag tror, att man också måste hänvisa till att Sveriges fredsälskande folk inom
ramen av den politiken, att vi skola hålla landet utanför kriget, skall kunna
medverka i en kamp mot detta orättfärdiga krig för att få ett snart slut på
kriget och medverka till att skapa sådana förhållanden, att för framtiden dylika
krig icke mera kunna drabba mänskligheten. Skapar man arbetarregeringar
eller fredsregeringar eller folkregeringar eller vilken benämning man
än månde ge dessa regeringar ■— skapar man bara sådana regeringar, att de gå
in för att föra sina länder och folk in i fredens tillstånd och icke i krigets tillstånd,
medverkar man till detta. Då gör man sin plikt. Då stannar man inte
bara vid den passiva förklaringen, att man vill vara neutral, utan då gör man
också en aktiv insats för mänsklighetens framtid, så att åtminstone våra efterkommande
skola kunna börja att bygga upp en civiliserad ordning i världen,
något som för närvarande icke kan sägas existera. Ty när man efter sådana
rustningar, som ha förekommit inom staterna i Europas centrum, vilka ju skola
vara de främsta representanterna för civilisationen, söker lösa sina motsättningar
på det sätt, som nu skett, har man lämnat vad vi kunna kalla civilisation.
Jag tror inte, att det är ur vägen, att vi också säga ifrån detta i denna
diskussion. Yi rikta oss inte här emot någon enskild statsman eller någon enskild
regering, men vi fördöma alla dessa som driva mänskligheten ut i krigets
vanvett, och vi vilja medverka till att för framtiden söka undvika en sådan ordning
i världen.

Jag vill också säga ett pär ord rörande Sveriges handelspolitik. För oss
måste bevarandet av Sveriges fred och oavhängighet i dag ju vara det väsentliga.
Vi tro i varje fall, att den politik regeringen söker genomföra har till
huvudsyfte att bevara Sveriges fred och oavhängighet, och under detta syfte
måste handelspolitiken inordnas. Jag tror det skulle vara fel att med några
slags kategoriska formuleringar söka att redan nu för en längre framtid utforma
regeringens handelspolitik. Jag tror, att vi här få överlåta åt regeringens
omdöme att se till, att det icke genom handelspolitiken skapas några
komplikationer. Jag tror, att örn man skulle ge något slags inriktning av handelspolitiken
för närvarande, skulle det inskränka sig till att man försöker att
få ett bättre och ett vidgat handelsutbyte med den stora makten i öster, Sovjetunionen,
som står utanför kriget. Därigenom kunde möjligen bensinbekymren
lösas. Jag har ingen aning om det; det är regeringens sak att se till, huruvida
bättre handelsförbindelser där kunna skapas. Jag tror, att i övrigt bör
man icke låsa sig fast vid några kategoriska formuleringar beträffande handelspolitiken
utöver detta, att handelspolitiken strikt måste underordnas det
stora syftemålet att bevara freden och oavhängigheten. Det måste vara det
grundläggande. Sedan få statsmakterna se till, att om från det ena eller andra
hållet något göres för att påtvinga Sverige en handelspolitisk linje, vad beträffar
den yttre handeln, som skulle äventyra Sveriges möjligheter att hålla sig
utanför kriget, så måste det med all kraft tillbakavisas.

Vad angår den rent inre politiken och de frågor rörande folkförsörjning

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

o. s. v., som det här har talats om, har jag självklart också vissa notiser, men
jag tror inte jag behöver upprepa vad som här tidigare har sagts. Det mesta
jag hade tänkt anföra är redan sagt från olika håll, och jag måste säga till
statsrådet Möller, att inte får man så enkelt avfärda den kritik, som här framförts
såväl från högern som från folkpartiet och något annat håll, att man
bara säger: »Vad skulle ni ha sagt, örn vi ingenting hade gjort? Vad skulle
ni ha sagt, om vi inte gjort det?» Inte går det så enkelt att bemöta det ganska
stora missnöje, som ute bland befolkningen är till finnandes på grund av att
det har gnisslat en hel del. Jag tror, att regeringen bör höra med båda öronen
på kritiken. Örn den framföres vänskapligt och med syfte att hjälpa regeringen,
så bör regeringen också acceptera dessa kritiska synpunkter, söka tillgodogöra
sig dem för att förbättra de åtgärder, som regeringen vidtagit i
syfte att hjälpa folket under dessa tider.

Jag kan inskränka mig till den lilla randanmärkningen. Jag vill säga, att
frågan, huruvida ransonering av viktiga livsförnödenheter måste tillgripas eller
ej, måste de ansvariga organen avgöra. Jag tror, att man, i varje fall från
statsmakternas sida, med all kraft borde låta folket förstå, att de, som nu gå
omkring och lagra i källare och på vindar, kunna bli utsatta för åtgärder, som
de inte ha beräknat vid sina osolidariska lagringsuppköp. Jag tror att man
kanske borde på allvar överväga frågan örn ransonering av vissa livsmedel
redan nu, och jag hoppas, att regeringen icke skall brista i kraft och beslutsamhet,
när det gäller att säkra försörjningen för de fattigaste, ty det är de,
som först komma i knipa — de fattiga, som inte lia pengar till att hamstra,
arbetarfamiljerna med de många barnen. Det är de, som först bli utan socker
och såpa och vad det nu månde vara, som alla de andra köpt upp, och det må
vara statsmakternas skyldighet att ganska omedelbart och ganska hårdhänt
ingripa för att säkra dessa fattiga familjers förnödenheter.

Till sist, herr talman, bara en sak till. Vi äro alla i dag besjälade av vilja
att försöka bevara freden för Sveriges folk, och vi ha kanske från olika utgångspunkter
men i alla fall med samma tankar kommit fram till att man här
bör stödja regeringen i alla dess strävanden att bevara freden och hålla Sverige
utanför kriget. Men för oss alla och för svenska folkets förhållanden i framtiden,
för den händelse att kriget verkligen fortsätter en längre tid, tror jag
det är viktigt, att vi redan nu säga ifrån, att freden inte är det högsta. Vi få
inte låta vår kärlek till freden medföra, att vi så att säga paralyseras av skräck
för kriget. Det högsta är inte freden, utan friheten. Om Sveriges folk för att
bevara sin nationella oavhängighet och frihet skulle behöva gripa till vapen,
böra vi inte i förväg så att säga paralysera vårt folk genom tankegångar, som
bortse från att vår frihet, vår oavhängighet i en viss situation måste tillkämpas.
Den kommer inte bara därför, att vi äro fredsvänliga. Det kan kanske krävas
av oss, att vi tillkämpa oss frihet och oavhängighet. Därför böra vi vidhålla,
och jag tror att vi böra säga ut det också i detta sammanhang, att freden inte
är det högsta, utan friheten. Om Sveriges folk blir angripet, från vilket håll
det vara månde, så att folket är utsatt för hotet att dragas in i kriget och Sveriges^
folk står inför risken att förlora sin nationella oavhängighet, då skall
också Sveriges folk vara parat att med alla de krafter, som stå till buds, gå
ut i kampen, gå till fronten och kämpa för landets frihet och oavhängighet. I
den kampen kommer den svenska arbetarklassen att vara den pålitligaste och
stridsdugligaste delen av folket. Det kommunistiska partiet och andra arbetarnas
organisationer komma att enas i denna kamp, och det kan betyda just den
grundläggande förutsättningen för att Sverige kan bevara, i första hand, som
vi alla hoppas, freden, men framför allt och över allt annat friheten och’ oav -

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/W.

(Forts.)

hängigheten. Det är därför vi kommunister också förena oss med de krafter,
som ta sikte på att uppnå det målet i nuvarande situation.

Herr statsrådet Wigforss: Jag skall inte uppta kammarens tid mera än med
att lämna vissa upplysningar som komplettering av vad sorn från annat håll
har sagts rörande vår tillgång på flytande bränslen. Det är ju finansdepartementet,
som närmast har ansvaret för den konsumtion och produktion av
motorsprit, som förekommer i landet. Jag har tyvärr inte haft tillfälle att
lyssna till diskussionen i kammaren här i dag, men jag har i den offentliga
debatten under de förflutna veckorna ständigt och jämt stött på yttranden oell
uttryck, som tyda på att man trott läget vara sådant, att det skulle bero på
statsmakternas ovilja, att icke större förråd av motorsprit äro tillgängliga.

Man har också säkerligen mycket överdrivna föreställningar örn betydelsen
av vår produktion av motorsprit. Det är riktigt, att sedan gammalt sprittillverkningen
i våra massafabriker hållits tillbaka av vissa hänsyn, delvis också
nykterhetshänsyn, som jag här inte skall tala örn, men den tiden är för ganska
länge sedan förbi. Sedan vi fingo den nya ordningen på spritmarknaden, enligt
vilken förtäringsspriten väsentligen förbehölls åt potatisen och sulfitspriten
hänvisades till att bli teknisk sprit, hushållssprit och motorsprit, har
läget utvecklat sig på det sättet, att man så långt ifrån hållit tillbaka produktionen
av motorsprit, att man snarare haft svårighet att få de kvantiteter, som
kunna anses motsvara den normala tillförseln av motorsprit. Jag har här
några uppgifter, som för övrigt torde vara allmänt kända. Det har beräknats,
att man från våra svenska spritfabriker vid sulfitindustrien erhållit ungefär
66 miljoner normalliter. Med normalliter avses 50-procentig sprit, och motorsprit
skall ju vara närmast 100-procentig; man kan alltså säga, att 66 miljoner
normalliter motsvarar ungefär 33 miljoner liter 100-procentig sprit. För
att kunna leverera dessa 66 miljoner liter ha spritfabrikerna av sina lager fått
taga 11 miljoner liter, och lagren äro nu praktiskt taget förbrukade. Det innebär
sålunda, att alla fabrikernas samlade produktion under det sista året
inte uppgått till mer än 55 miljoner liter normalsprit eller ungefär hälften så
mycket 100-procentig sprit. Som ni kanske alla sett, har detta också lett till
att inblandningsprocenten vid den tvångsinblandning, som äger rum, har måst
sänkas så, att den under senaste kvartalet endast uppgick till 1 procent av
bensinen. Om jag sålunda får lov att bemöta uppfattningar, som antagligen
icke förekomma i denna kammare men som lia spritts ibland allmänheten, så
vill jag framhålla, att varenda Uter, som de nuvarande spritfabrikerna kunnat
producera, ha de fått lov att producera och fått avsättning för till det överenskomna
priset, vilket ju täcker alla produktionskostnader.

Den nyssnämnda kvantiteten, 33 miljoner liter, är inte vad som kan gå till
motorsprit. Vi ha nämligen också teknisk sprit och hushållssprit. Dit
gå kanske inte fullt 15 miljoner liter, men jag tror inte det är så
mycket fel, örn jag säger ungefär 15 miljoner liter. Vi få alltså kvar 18,
eller låt oss för enkelhetens skull säga 20 miljoner liter motorsprit. Det är vad
som under nuvarande förhållanden går till motorbränsle, och det bör ses emot
en konsumtion, som normalt under detta år skulle ha uppgått till ungefär 800
miljoner liter. Jag skall strax komma tillbaka till att betydelsen av små kvantiteter
blir en annan i samma mån som man begränsar den totala kvantiteten.
Där spela alltså dessa mängder en annan roll.

Man skulle emellertid inte ge en riktig bild av läget, om man inte tilläde,
att från spritfabrikernas sida har meddelats, att det med relativt små förändringar
i deras tekniska utrustning skulle vara möjligt att öka de 67 miljoner

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/W.

(Forts.)

normalliter, som de beräkna som sin nuvarande maximikapacitet, till mellan
80 och 90 miljoner normalliter. Det blir 18—20 miljoner, d. v. s. 9—10 miljoner
liter motorsprit, som skulle kunna ytterligare levereras, örn fabrikerna
företa dessa relativt små justeringar, som jag hoppas, att de i det nu inträdda
läget skynda sig att göra.

Föreställningen örn att man skulle kunna skaffa så mycket mer motorsprit
har säkerligen knutit sig till vissa andra antaganden. Det ena är, att man
skulle bygga ut de nu existerande sulfitfabriker, som icke ha sprittillverkning,
med anläggningar därför. Detta skulle säkerligen ge ett visst tillskott, men
man skall inte heller där tro, att det rör sig örn så väldiga kvantiteter. De
sulfitfabriker, som nu inte ha spritfabrikation, producera vid full kapacitet
sammanlagt ungefär 600,000 ton sulfit. Somliga skulle väl inte kunna komma
i fråga, men om vi räkna med 500,000 ton och gå så högt, att vi räkna 40
liter sprit per ton sulfit, skulle det sammanlagt bli 20 miljoner liter till de
förutvarande 20 miljonerna. Det blir 40 miljoner liter.

Sedan tycks det finnas tekniska möjligheter — med användande av den
s. k. hägglundska metoden —• att ytterligare öka ut produktionen av sprit vid
fabrikerna, under förutsättning att man i någon mån vill minska kvantiteten
och något försämra kvaliteten hos vår massa. Men både införandet av denna
nya metod och byggandet av de spritfabriker, som inte för närvarande finnas,
skulle ta en inte obetydlig tid i anspråk. För de nya fabrikerna har man räknat
med mellan sex månader och ett år, en tid som möjligen kan något nedbringas,
och jag har hört uppgivas, att för den hägglundska metodens införande
skulle krävas åtta månader, sålunda ytterligare ett par månader utöver
de sex, förmodar jag.

Vidare har det talats örn att det finns en metod att tillverka sprit, som
skulle ytterligare öka kvantiteterna, nämligen under förutsättning att man
slopade massatillverkningen och lät alla de tillgångar från våra skogar, som
nu användas till produktion av massa och därmed till uppehållandet av vår
export, användas till produktion av motorsprit. Jag tror, att den sista metoden
varken anses vara så utexperimenterad eller så ekonomiskt rimlig, att den
i denna diskussion kan spela någon roll. Däremot har frågan örn utbyggnad
av de fabriker, som inte redan ha sprittillverkning, och dessutom genomförandet
av den s. k. hägglundska metoden varit under ständig diskussion under de
sista två åren. Man kan inte beskylla regeringen för att av okunnighet härom
lia försummat någonting, utan vad som skett har skett efter övervägande. Man
har icke ansett det vara riktigt att under fredsförhållanden skrida till åtgärder,
som från hela landets synpunkt måste anses för oekonomiska och som
skulle vara motiverade endast under en avspärrning. Det är en omdömesfråga.
Den, som anser, att vi redan under fredstid skulle ha gjort denna utbyggnad,
kan beskylla regeringen för försummelser. Det är ett avgörande,
som var och en får träffa efter sina föreställningar örn vad som är en riktig
ekonomisk politik. Jag vill erinra örn att regeringen ju i stort sett haft mycket
stöd även inom de grupper, som kallas för oppositionen, när den bestämt
har sagt ifrån, att vi skola inrikta vår ekonomiska politik på andra linjer än
dem, som betecknas med namnet autarki, enligt vilka man skall producera allt
möjligt inom landet.

Vi ha resonerat på följande sätt: örn det skulle bli en avspärrning, lia vi
under den första tiden tillgång till de uppsamlade lagren, och vi ha gjort ganska
stora ansträngningar för att öka dessa lager, så att de, när detta krigsutbrott
kom, voro större än de någonsin förut varit. Man har räknat med att
örn en sådan avspärrning inträffade, skulle ögonblicket vara inne att gripa till

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat till riksstaten för budgetåret 1939/W.

(Forts.)

de oekonomiska metoder, örn vilka jag förut har talat. Jag kan meddela, att
för närvarande pågå överläggningar härom, och om det från den enskilda industriens
sida finns intresse för dylika utbyggnader för att öka produktionen
av motorbränsle, kommer säkerligen från regeringens sida allt att göras, som
kan underlätta en sådan utveckling. Men även örn jag till de 20 milj. liter,
som vi ha, lägger, låt mig säga, ytterligare 20 milj. liter från nya fabriker,
och t. o. m. örn jag skulle kunna göra det optimistiska antagandet, att detta
kunde fördubblas genom nya metoder, så äro vi endast uppe i 80 milj. liter,
vilket inte är mer än 10 % av de 800 miljonerna. Kan man skrida till en ransonering
och nedpressning av konsumtionen låt mig säga till hälften, stiger
betydelsen av de 80 miljonerna liter till det dubbla. Även med denna reducering
av hela behovet av motorbränsle är det uppenbart, att motorspriten inte
spelar den roll, som den har gjort i mångas föreställningar.

Jag har ansett det önskvärt, att dessa fakta läggas fram för riksdagen.
Det kan ju tänkas, att en del av den kritik, som byggt på obekantskap med
förhållandena, kan upphöra efter dessa upplysningar.

Överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Möller att avlämna en kungl, skrivelse.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse nr 11, örn förordnande
av en statsrådsledamot att utöva den befattning med riksdagsärenden,
som jämlikt § 46 riksdagsordningen tillkommer en ledamot av statsrådet.

Kungl, pro- Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts proposition nr 1.
position ang.

tiUäggsstat till Herr Ohlin: Herr talman! Den finansplan, som finansministern nu genom
Tlbudgetår^ tilläggsbudgeten och förskottsbudgeten har framlagt, är väl av vicia mer om1939/40.
välvande slag än någon anat. Den reser en mängd viktiga problem, som
mäste lösas. Jag skall i dag tillåta mig att beröra några saker, som gälla
prisutvecklingen i vårt land och finansieringen av dessa stora statliga utgifter,
men jag kan inte underlåta att, innan jag kommer in därpå, säga några ord
om den redan förut i dag så mycket diskuterade frågan örn bensinförsörjningen.

Det kan nog inte förnekas, att svenska folket haft det intrycket, att regeringen
stått en smula handfallen i den situation, som inträffade, när tillförseln
av brännoljor utifrån plötsligt upphörde. Jag tror, att örn vi hade haft ett sådant
där amerikanskt institut, som frågar allmänna opinionen örn vad den
anser, skulle vi nog fått nära 99 % ja-svar på frågan: Anser ni, att regeringen
verkat handfallen i nuvarande situation? Det kan inte förnekas, att för en
regering, som ända sedan sin tillkomst — jag räknar då från 1932, när den
socialdemokratiska regeringen kom till — sysslat så mycket med planläggning
av förberedande krispolitiska åtgärder, bör det vara en smula, jag kan
kanske säga genant att konstatera, att man i mycket hög grad intresserat
sig för en konjunkturdepression, men tydligen icke alls i motsvarande grad
för de kriser, som kunde framkallas av utrikespolitiska händelser.

Vi veta ju allesamman, att förrådet av bensin här i landet vid septemberkrisen
i fjol var relativt obetydligt. För att kunna bedöma vad som skett
i år tror jag man måste fråga: varpå berodde det, att bensinförrådet i fjol
var så obetydligt? Jag tror, att förklaringen är att söka framför allt i två

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 19391 /0.

(Forts.)

omständigheter. För det första hade regeringens monopolplaner inneburit ett
hot mot den affärsverksamhet, som de privata bolagen bedriva. Det är ganska
tydligt, att de inte voro intresserade av att göra stora investeringar i nya
lagerutrymmen, när de kunde befara, att regeringen och staten när som helst
lade beslag på deras näring, och det då var en smula ovisst, hur värderingen
skulle göras. När därför handelsminister Möller nu — jag kan väl säga med
stor belåtenhet — konstaterar, att tack vare statsmakternas åtgärder i varje
fall förrådet av bensin har undergått i det närmaste en fördubbling^ så bör
man, örn den upplysningen skall riktigt bedömas, tillägga, att det är på grund
av, inte statsmakternas men regeringens politik, regeringens uppläggning av
sitt politiska program under tidigare år, som lagerutrymmena vid de privata
bolagen lia hållits nere på en låg nivå. Man har ingen rätt att betvivla det,
när de privata bolagen säga: vi lia sett konsumtionen av,motorbränsle i Sverige
stiga, men vi ha inte varit intresserade av att öka vara lagerutrymmen i
samma mån under existerande politiska förhållanden.

Den andra omständigheten, som jag tror förklarar, att bensinförrådet var
så litet, är naturligtvis, att regeringen intill år 1938, då man lade fram propositionen
örn skyldighet för bolagen att halla vissa lager, tydligen mycket
litet intresserade sig för bensinlagerfrågan. Jag ber att få erinra om att
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, som under dessa. dagar
blir föremål för så mycken kritik — jag tror, att en del av denna kritik är
orättvis — år 1933 och återigen år 1934 på det mest energiska sätt underströk
nödvändigheten av omedelbara åtgärder till ökning av bensinlagren. Men detta
ledde icke till någon åtgärd, vare sig under 1933, 1934, 1935 eller 1936. Först
under 1937 tillsatte regeringen en kommitté, men icke för att undersöka, hur
man snabbt skulle kunna öka bensinlagren i och för sig, utan för att.undersöka
frågan om anskaffande av bombfasta lagringsutrymmen, vilket givetvis endast
är en del av problemet.

Lyckligtvis kom denna kommitté, där ledamoten av denna kammare herr
Åkerberg var en av medlemmarna, att fatta sin uppgift mera vidsträckt och
lade fram en del mera allmänna förslag, som syftade på bensinlagringen över
huvud taget och inte bara på frågan om de bombfasta utrymmena. Denna
kommitté ansåg, att 30 % av det civila årsbehovet var det minsta, som skulle
behövas i lager. Regeringen fann sig emellertid i den proposition, som 1938
års riksdag antog, för tillfället inte kunna gå längre än att ålägga bolagen
att hålla 20 % av årskonsumtionen i lager. Handelsminister Möller talar nu
om att man naturligtvis kunde under detta år lia byggt fler lagerutrymmen
och haft mer bensin, »men», säger han, »jag erkänner, att jag önskade få
bombfasta lagerutrymmen, och de ta ju längre tid att bygga».

Häremot måste väl invändas, att örn rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap
sedan många år ständigt framhållit vikten av ökade lager,
hade det varit naturligt, örn regeringen sagt så här: »Det är bättre att lia
bensin i icke bombfasta lager än att inte ha någon bensin alls, eller en alldeles
otillräcklig kvantitet.» Emellertid har handelsminister Möller tydligen förutsett,
att denna kritik skulle riktas mot honom, ty han svarar i förväg och
säger: »Om vi hade byggt icke bombfasta. lagringsutrymmen och vi sedan
hade kommit i krig och dessa lager hade blivit angripna, skulle vi fått möta
en kritik, vida hårdare än den, som nu kommit oss till fiel.» Jag 1 ror inte
det. Om regeringen kunnat säga, att i det läge, vari vi voro 1938, gällde
det att skaffa lagringsutrymmen så snabbt som möjligt, att det var omöjligt
att på kortare tid än några år få tillräckligt med bombfasta utrymmen oell
att man därför valde att åtminstone tills vidare skaffa andra utrymmen, då

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/W.

(Forts.)

tror jag, att regeringen inte skulle lia blivit utsatt för någon hårdare kritik.
Man skulle tvärtom lia sagt, att det var det enda, regeringen kunde göra i
detta läge. Ty kvar står, att det är bättre att ha bensin i icke bombfasta
lagerutrymmen, särskilt för alla de fall, då Sverige icke är i krig, än att
icke lia denna bensin.

Emellertid var läget i år det, att trots bestämmelserna om 20 % lagring
och trots att reservförrådsnämnden —■ som jag inom parentes sagt också
tror ha varit utsatt för en del icke alltid rättvis kritik i pressen — vidtagit
åtgärder för att lagra bensin här och där i landet genom lämpliga överenskommelser,
så var tillgången, när krisen kom den 1 september, alldeles otillräcklig.
Detta bevisas ju av de drastiska åtgärder, som regeringen fann sig
böra vidta. Man måste fråga: när den utrikespolitiska situationen nu i mitten
av augusti, eller kanske kan man säga den 20 augusti, blev så brännande,
vad borde regeringen då ha gjort? Jo, såvitt jag kan se, borde den ha gjort
två saker. För det första borde man, örn det inte redan fanns, lia utarbetat
ett ransonerings- och licenssystem för motoroljorna, så att detta låg färdigt
att ta i bruk omedelbart. För det andra borde man naturligtvis ha vidtagit
omedelbara åtgärder för att öka tillförseln av bensin på neutrala kölar. Ty
om bensin^ fraktas hit på fartyg från länder, som kunna riskera komma i
krig, då får man kanske aldrig båtarna hit -— vilket som bekant redan inträffat
i viss utsträckning. Det hade, såvitt jag förstår, varit möjligt att
uppdraga åt reservförrådsnämnden att snabbt skicka i väg svenska eller
norska eller andra neutrala tankbåtar till Amerika för att hämta hit bensin.
Hade detta skett, hade vi kunnat — utöver de beställningar, som privata
bolag gjort — lia t. ex. tre ä fyra tankbåtar på väg tillbaka nu. Det är lika
mycket som en månads normal konsumtion av bensin här i landet utan restriktioner
och alltså åtminstone två månaders konsumtion med nedsatta kvantiteter.
Det behövs nämligen inte stort mer än tre båtlaster för att täcka hela
Sveriges konsumtion av bensin under en månad. Det är nu, såvitt jag förstår

ringen icke på denna tidpunkt handlade på det sättet.

Jag skulle vilja fråga: har rikskommissionen i tid utarbetat ett detaljerat
ransonerings- och licenssystem för motorbränsle? Örn detta icke är fallet, är
det naturligtvis ett förbiseende, men regeringens ansvar kan självfallet inte
försvinna,, vad kommissionen än gjort eller icke gjort, ty kommissionen har
uppenbarligen icke haft tillräckligt med arbetskraft. När försvarsminister
Sköld nu här i kammaren för att bemöta den kritik, som framkommit mot
regeringens handhavande av kommissionen, svarar, att det inte är lämpligt
att omorganisera kommissionen, när den skall arbeta som mest intensivt, så
kan man därtill genmäla, att det inte var nödvändigt att omorganisera kommissionen.
Vad som var nödvändigt var att ge den utökad arbetskraft,
så att den kunde forcera sitt arbete.

Sedan tillägger försvarsminister Sköld något mycket förvånande.
säger, att nu är det inte aktuellt att öka kommissionen; nu är det aktuellt att
inskränka den. Jag har pa grund av en del arbete i offentliga utredningar
kommit i kontakt med vissa sidor av kommissionens arbete. Jag kan givetvis
inte här ingå i detalj därpå — det skulle komma att röra en del kanske
sekreta saker —• men jag kan säga, att de avdelningar, som jag har haft
någon kontakt med, t. ex. den avdelning, som uppgör fabriksplaner, så att
våra industriföretag vid krigstillfälle eller full avspärrning skola kunna ställas
örn, och den avdelning, som har att göra med frikallelser av värnpliktiga,
vilka måste justeras ar efter ar — båda dessa avdelningar och jag vågar

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

säga också vissa andra även i dag skulle behöva en väsentlig utökning av
sin arbetskraft. Jag står alldeles frågande inför försvarsminister Skölds
påstående, att det nu skulle vara tid att skrida till en nedskärning av rikskommissionen.
Det är ju dock så, att de nya organ, som skapats, äro exekutiva
organ, som skola sköta nu föreliggande problem, och icke, såvitt man
kan se av regeringens instruktioner, organ, som skola övertaga allmänt planerande
uppgifter, t. ex. uppgörande av fabriksplaner.

Jag tror alltså, att försvarsministern har låtit sig föras alldeles för långt
i sin iver att bemöta kritiken mot det sätt, på vilket denna viktiga kommission
har satts på, man kan säga, svältkost i fråga örn tillgänglig arbetskraft.

Förklaringen till att regeringen så pass litet intresserat sig för frågan
om bensintillförseln är naturligtvis, att regeringen inte har gjort tillräckligt
klart för sig, vad bilismen betyder i våra dagars samhälle. Jag behöver
ju inte här ingå närmare därpå. Yi känna alla till den saken, och den, som
inte gjorde det för en vecka sedan, gör det i varje fall nu. Men det har tydligen
icke riktigt gått upp för regeringen i tid, att bensinen har en fullkomligt
central plats i det svenska folkets råvaruförsörjning. Det finns en rad
råvaror, som reservförrådsnämnden köpt, som äro mycket nyttiga och bra att
ha, men som inte behöva användas i Sverige på många månader ännu. En del
av dem behöva inte, även örn vi bli fullkomligt avspärrade i dag, tas i bruk
förrän nästa år. Det får anses vara mindre viktigt att lägga upp stora lager
av dem än att sörja för förråd av en vara, som behövs varje dag, för att det
ekonomiska livet skall kunna fungera.

Denna fråga örn bensintillförseln har en speciell sida, en smula ömtålig
kanske, som jag inte kan underlåta att något vidröra. När regeringen trots
de förefintliga lagren funnit sig föranlåten att så starkt inskränka konsumtionen
i dag, måste detta bero på att försvarsväsendet gjort anspråk på att
en väsentlig del av i landet befintliga brännoljor skall reserveras för deiss
behov. Om det sedan länge varit klart, att så stora kvantiteter behöva reserveras
för militära ändamål, då har man uppenbarligen endast kunnat räkna
med de överskjutande lagerkvantiteterna för civila behov. I så fall framstår
uraktlåtenheten att i tid öka bensinförråden som än mera svårförklarlig. Har
man däremot från militärt håll icke i tid påpekat nödvändigheten av stora
lager för militära behov, då är det tydligen på detta håll som man har gjort
sig skyldig till ett svårt förbiseende.

Många fråga sig med mig, örn måhända förklaringen till att myndigheterna
förefalla en smula överraskade över dagens allvarliga läge i fråga örn bensintillgången
helt enkelt ligger däri, att man inte tidigare visste, att försvarsväsendet
skulle resa så stora krav på motorbränsle, som nu lär lia skett. Om
detta inte är fallet, om alltså redan för flera år sedan de faktiska militära
behoven ha klarlagts av de ansvariga militära myndigheterna, då måste man,
som jag har gjort, fråga, varför regeringen inte i tid sörjde för att dessutom
en någorlunda rimlig kvantitet fanns till förfogande för civila ändamål, och
detta i icke bombfasta utrymmen, örn tiden icke tillät att skaffa de bombfasta.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet hade ytterligare en
sak att anföra till försvar för regeringens ståndpunkt. Han säger: varför
skall staten ordna denna sak, varför skola inte de privata näringsidkarna förbereda
sig för kristillfällen? Ja, därtill kan man först och främst säga, att
i den mån det gäller militära behov av oljor, är det ganska klart, att det
inte är de privata bolagens sak. Man kan därför fråga: ha de privata bola -

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

gen varit underrättade om att så oell så stora mängder skulle behöva användas
för militära ändamål och att endast resten finge disponeras för civila behov?
Ha de varit underrättade därom sedan flera år tillbaka, då är det klart, att
man möjligen kan börja kritisera även de privata företagen.

Det viktigaste nu är emellertid naturligtvis inte att tala örn vad som kunde
ha gjorts, utan vad som kan göras för att i möjligaste mån avhjälpa svårigheten.
Därvidlag tänker jag bland annat på den rationalisering av det nuvarande
ransonerings- och licenssystemet, som är i hög grad påkallad. Alla veta, hur
olika det verkar i Stockholm och Göteborg, i Stockholm och på landsbygden etc.
Skapandet av större rättvisa genom mera enhetliga förfaringssätt för olika delar
av landet är ett önskemål, som med rätta framföres från olika håll. Än viktigare
är emellertid, att bensintillgången hastigt ökas i möjligaste mån. Därvidlag
spelar det givetvis en huvudroll, att tillförseln västerifrån kan upprätthållas.
Jag utgår från som självklart, att detta problem liksom andra dylika är föremål
för förhandlingar mellan vår utrikesrepresentation och t. ex. den engelska.
Men dessutom gäller det naturligtvis för regeringen att tillse, att tillräckliga
mängder neutralt tanktonnage står till förfogande för bolagen. Örn dessa icke
skulle önska köpa tillräckligt stora kvantiteter, så kan ju reservförrådsnämnden
på regeringens order göra det. Men för det tredje är det av vikt, att provisoriska
lagringsmöjligheter skapas. Måhända kunna en del icke i drift
varande tankbåtar utnyttjas för detta ändamål, eftersom det lär finnas ägare
till tankbåtar, som hellre hålla dem i hamn än sätta dem i rörelse. Skulle,
som jag anser sannolikt eller i varje fall icke osannolikt, ett vidtagande av
dylika åtgärder leda till att bensintillförseln snabbt ökas, då gäller det naturligtvis
att utan dröjsmål successivt lindra nuvarande restriktioner. Jag
anser inte alls otroligt, att vi redan under höstens lopp, örn man för en energisk
politik, kunna få in så mycket bensin, att nuvarande lagringsmöjligheter
inte räcka till. Regeringen får då sända ut en order till bilägarna att fortast
möjligt ta fram sina bilar ur garagen igen och sätta dem i drift, så att finansministern
får glädje av bensinskatten. Men framförallt gäller det att snabbt
skapa provisoriska lagringsutrymmen. Jag tror man kan säga att allmänheten
kan göra anspråk på besked från regeringens sida rörande vilka energiska
åtgärder som den har vidtagit eller har för avsikt att vidtaga utöver
dem. varom upplysningar lia lämnats här i dag. Vad har man gjort för att öka
tillförseln av bensin och för att hindra fördyring av inkommande bensin? Vilka
provisoriska lagringsmöjligheter tänker regeringen använda? Jag vill särskilt
understryka, att örn det under de närmaste månaderna blir en lättnad i situationen,
är det inte alls säkert, att detta tillstånd blir bestående. Krissituationen
kan växla, och en förändring inträda i främmande länders ställning till frågan
örn vår tillförsel utifrån. Därför gäller det att använda en eventuell period
av riklig tillförsel av bensin till att öka lagren, så att om avspärrningen återigen
skulle bli hårdare, vi inte befinna oss i samma olyckliga läge som vi lia gjort
under de senaste veckorna.

Herr talman, jag ber nu att få övergå till att göra några reflexioner rörande
en annan sida av vår ekonomiska politik och den omläggning denna måste
undergå med hänsyn till den inträdda avspärrningen och de ökade utgifterna
för försvaret. Det har redan av flera talare påpekats, att för att en rationell
ekonomisk politik skall vara möjlig är det absolut nödvändigt att hindra en
höjning av den allmänna prisnivån, i varje fall någon väsentlig höjning. Såvitt
jag kan se, torde utvecklingen härvidlag bero på vad som händer på två
nyckelpositioner. Den första av dessa är livsmedelsprisen. Skulle livsmedelsprisen
höjas, ja, då är det klart, att krav komma att framställas på lönesteg -

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/W.

(Forts.)

ringar, och därmed kommer hela prisnivån i rörelse uppåt. Svenska folket
har säkert med tillfredsställelse hört finansministern betona i sitt radioanförande,
att när staten har reglerat jordbruksprisen och höjt dem till en viss
nivå, bör staten också ha vissa möjligheter att förhindra att prisen ytterligare
stiga och, om så önskas, hålla dem stilla. En ytterligare tillfredsställelse har
det varit att läsa i pressen och höra herr von Stockenströms förklaring i dag, att
jordbrukets organisationer äro medvetna örn det stora ansvar de nu ha för att
en allmän prisrörelse uppåt skall kunna undgås, och att detta ansvar innebär,
att man i det längsta skall försöka hålla ungefär nuvarande prisläge. Men
då kan jordbruket också med rätta resa det kravet, att örn andra priser börja
i väsentlig mån stiga, frågan örn jordbruksprisen tages upp till förnyat övervägande,
vilket ju också herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
uttalade. Det är örn denna sak jag skulle vilja säga några ord, men samtidigt
vill jag betona, att alldeles samma problem föreligger i fråga örn industriarbetarnas
löner. Det är mycket stora avtal, som utlöpa den 1 januari
och som kunna uppsägas nu om några veckor.

Det är alldeles klart, att en rädsla för prisstegring råder hos arbetarklassen,
och örn ingenting särskilt sker, måste man vänta, att industriarbetarna,
eller åtminstone många bland dem, komma att resa krav på starka löneökningar.
Örn dessa krav skulle biträdas skulle det betyda att från den kanten en
avgörande stöt mot den nuvarande prisnivån sattes in, så att denna komme i
en allmän rörelse uppåt. Både jordbrukare och industriarbetare säga alltså
samma sak, nämligen att så länge inga andra priser stiga, som kunna medföra
levnadskostnadernas höjning, skola de vara lojala och se på landets intressen,
men ingen kan begära, att de skola göra stora offer för att bereda
andra några fördelar. Det är ett mycket naturligt resonemang. Men tyvärr
är denna linjes förverkligande förknippat med mycket stora svårigheter.
För det första kan det inte undgås, att vissa importvaror komma att
fördyras. Detta gäller bland annat stenkol, som återverkar på bränslepriset
överhuvud taget. Men en sådan försämring av landets försörjningsmöjligheter,
som beror på minskad tillförsel utifrån, är en försämring, som alla medborgare
måste vara med örn att bära. Ingen folkgrupp kan komma och säga,
att nu måste den ha kompensation för det eller det. Man kan inte begära att
få leva så, som örn det inte vore någon kris. I den mån en fördyring äger rum
av vissa varuslag på grund av en avspärrning i tillförseln utifrån, kunna varken
jordbrukare eller industriarbetare eller tjänstemän eller några andra komma
och begära kompensation. Men inte nog därmed. I den mån statsmakterna
höja de indirekta skatterna, vilket torde bli alldeles nödvändigt, komma
även till följd därav levnadskostnaderna att stiga. Det är alldeles klart, att
samma resonemang gäller i detta fall. Varken jordbrukaren eller industriarbetaren
kan komma och säga: nu har finansministern fördyrat spriten eller
tobaken eller kaffet, eller vad det kan bli, och nu måste vi ha kompensation.
I den mån fördyringen endast är ett uttryck för landets genom avspärrningen
försämrade läge eller en följd av de skattehöjningar som ha vidtagits för att
finansiera försvarsutgifterna, kan inte från någon grupps sida krav resas på
kompensation. Endast i den mån en prisrörelse av annat slag förekommer,
kan en kompensation vara berättigad.

Jag skulle därför till regeringens övervägande vilja framkasta följande
tanke: när man utarbetar och publicerar beräkningarna över levnadskostnaderna
och detaljprisen — alltså socialstyrelsens och riksbankens bekanta indextal
— skulle man kunna överväga att arbeta med två olika serier: en serie
av samma art som ilen nuvarande och en serie, där man tagit bort hela den

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

prisstegring, som beror på att vissa importvaror blivit dyrare eller som beror
på att skatterna blivit höjda. Jag vill erinra örn att riksbanken gjorde något
liknande åren 1931—1936. Indextalet var exempelvis 102, men samtidigt
hette det, att örn man frånsåg den prishöjning, som berodde av de statliga åtgärderna
för jordbrukets stöd, var index 97, alltså en skillnad på fem poäng.
Det är klart, att något teoretiskt fullt riktigt resultat inte kan uppnås på detta
sätt, enär en prisstegring på vissa importvaror måste föra med sig en prisstegring
även på vissa svenska varor, men redan den omständigheten, att man får
bort den direkta verkan av prisstegringen på importvarorna och dessutom eliminerar
verkningarna av den indirekta beskattningen gör det möjligt att få
fram prisserier, som kunna vara till stor nytta i den offentliga diskussionen,
såväl när det gäller en eventuell reglering av jordbruksprisnivån som vid avtalsförhandlingarna
mellan arbetare och arbetsgivare. För min del är jag nog
optimistisk att tro, att örn man ser bort från dessa oundvikliga prisstegringar,
skall någon väsentlig allmän prisstegring därutöver inte behöva förekomma.
Förutsättningen är emellertid givetvis att regeringen använder de vapen, som
förra riksdagen, gav den, och angriper de centrala punkterna i prissystemet.
Enligt min mening bör regeringen så snart som möjligt sörja för att järn- och
stålprisen, frakterna och helst även det viktiga bränslepriset läggas under
kontroll. Jag menar naturligtvis inte att man här skall förhindra varje prisstegring,
men man bör sörja för att prisstegringen blir av måttliga dimensioner.

En.annan förutsättning härför är självfallet, att staten inte bedriver någon
inflationistisk lånepolitik, vilket skulle medföra en sådan allmän prisrörelse
uppåt som inträdde under förra kriget. Om staten lånar mera pengar än medborgarna.
äro villiga att ställa till förfogande av faktiska besparingar, betyder
det tillskapandet av en ny köpkraft, vilket inte precis behöver ske genom
tryckande av sedlar. I och med att den allmänna köpkraftvolymen i landet
börjar stiga, är prisskruven i gång. Det väsentliga är, att svenska folkets totala
inkomst i pengar räknat inte får stiga. Örn det sedan blir en minskad tillgång
på vissa utländska varor, bli dessa visserligen dyrare, men någon allmän
prisstegring kommer inte i gång, så länge svenska folkets totala inkomst i
pengar håller sig vid sin hittillsvarande nivå. Och det finns ingen anledning,
varför den skulle stiga — örn ovan berörda pris- och lönepolitiska förutsättningar
äro uppfyllda — såvida inte staten bedriver en inflationistisk lånepolitik.

. Detta för mig över till den sista punkt, som jag tänkt beröra, nämligen finansieringen
av de stora statliga utgifter, som nu bliva nödvändiga för försvarsändamål.
Örn finansminister Wigforss’ beräkningar i förskottsbudgeten äro
riktiga och inte tilltagna med för stor prutmån eller för vid säkerhetsmarginal
samt örn försvarsberedskapen kommer att fortsätta i nuvarande skala, torde de
samlade försvarsutgifterna -— alltså de ordinarie försvarsutgifterna, de på tillläggsstaten
upptagna, de, som finansieras på förskottsbudgeten, och de. som
längre fram komma på förskottsbudgeten — uppgå till över tusen miljoner
kronor. Det är en uppskattning, som inte kan vara fullt exakt, men den är tillräckligt
noggrann för att ge ett begrepp om läget. Örn nu emellertid försvarsberedskapen
^något inskränkes genom hemsändningar och dylikt, kanske man
kan spara något — naturligtvis inte hälften av de 460 miljoner, som kunna
räknas som rena »driftsutgifter», men låt oss säga en tredjedel eller något sådant.
Man skulle då komma ner till en försvarsbudget för detta budgetår på
i runt tal 850 eller 900 miljoner kronor. Av denna summa äro cirka 350 miljoner
redan finansierade genom den ordinarie budgeten. Jag tänker då inte

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat lill riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

bara på försvarets huvudtitel, utan också på utgifterna iför byggnader till
försvaret, anskaffning av gasmasker o. s. v. Det återstår alltså för svenska
staten att under detta budgetår anskaffa 500 miljoner kronor, kanske något
mer, i nya pengar. Därtill kommer, som herr Åkerberg och jag tror även herr
Sam Larsson påpekade, att man måste räkna med en minskning av bensinskatten,
bilskatten och andra liknande inkomstkällor. Det är tydligt, att finansministern
kommer att ställas inför oerhörda svårigheter, då det gäller att anskaffa
dessa, låt mig säga 600 miljoner. Jag kan för min del inte komma tili
någon annan slutsats än att det blir nödvändigt — oavsett hur man lånar eller
höjer skatterna — att använda även den tredje metoden, som herr Sam Larsson
så kraftigt rekommenderade. Det blir nödvändigt att gå över hela den av
årets riksdag fastställda budgeten på nytt för att se, om det är några utgifter
man kan skära ner eller uppskjuta. Jag tänker därvid också på driftsbudgeten,
ehuru man kan befara, att där inte kunna göras några revolutionerande
besparingar. Däremot bör det på kapitalbudgeten kunna finnas en hel del investeringar,
särskilt i de affärsdrivande verken, som kunna uppskjutas,
nu då staten skall låna så mycket pengar för att investera i det svenska, försvarsväsendet.
Örn man exempelvis kan minska upplåningen med 50 miljoner
kronor i förhållande till vad som annars skulle lia upplånats, är detta ingalunda
en obetydlig faktor, även örn beloppet är litet i förhållande till vad som
skall anskaffas. Därför vill jag rikta en vädjan till finansministern att försöka
få till stånd en sådan översyn av den ordinarie budget, som antogs vid
årets riksdag.

Men det är givetvis också alldeles nödvändigt att höja en hel rad skatter.
Svenska folket bör hellre acceptera en betydande skattehöjning än en upplåning
från statens sida av så stora dimensioner att en kraftig höjning av^räntenivån
inträder, vilket i sin tur skulle betyda en fördyring av statens lån under
många år framåt. Jag tror, att staten, det vill säga skattebetalarna, skulle
tjäna på att inte pressa lånebehovet alltför mycket i höjden, utan i stället tillgripa
skattehöjningar. Men ''det är klart, att örn skattebetalarna skola se de
redan nu höga skatterna ytterligare pressade uppåt, böra de ha en känsla av
att staten har gjort allt vad göras kan för att skära ner icke nödvändiga utgifter.
Jag för min del, herr talman, tror inte att skattebetalarna få denna
känsla, örn inte den ordinarie budgeten blir föremål för förnyad granskning.
Vidare är det givetvis av största betydelse, att statens upplåning, som även
i bästa fall måste uppgå till flera hundra miljoner, inte onödigtvis fördyras.
Därför vill jag också framhålla, fastän det inte här kan närmare diskuteras,
att riksbanken bör sörja för att hela den svenska penning- och kapitalmarknaden
hålles så likvid som möjligt, så att inte någon räntestegring behöver uppkomma
på grund av likviditetssvårigheter. Den .närmast av psykologiska orsaker
inträdda höjningen av den allmänna obligationsräntan fran 23/4 till 31/2 %
bör enligt min mening inte betraktas som definitiv, utan som en iföreteelse,
som mycket väl i viss mån kan komma att ga tillbaka. Riksbanken kan därvidlag
— givetvis i samarbete med riksgäldskontoret — göra en betydande
insats. . . _ .. .

Själva skattefrågorna skall jag inte uppta tiden med att närmare gå in pa,
eftersom någon proposition inia föreligger. Jag vill endast framhålla, att givetvis
sprit, öl och tobak jämte en del importvaror, till exempel kaffe, enligt
min mening kunna beläggas med ytterligare tullar eller accisen Dessutom vill
jag framkasta den tanken, huruvida inte bensin — örn vi nu få in relativt
tillfredsställande kvantiteter — kan ytterligare något fördyras^ genom en temporär
krisskatt. Många ägare av motorfordon komma att bli så förtjusta över

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/ ''/O.

(Forts.)

att lfa bensin, att de inte komma att opponera sig. om den kostar några ören
mer per liter än förut. Givetvis tänker jag här endast på en temporär krisskatt.
Emellertid vill jag framhålla det önskvärda i att dessa skatter komma
så snart som möjligt, inte därför att folk sitter och längtar efter dem, utan
bl. a. därför att, såsom finansministern själv framhöll i sitt radioanförande,
det är nödvändigt, att svenska folkets konsumtion nu hålles tillbaka för att
minska faran för prisstegring. Hur vältaligt finansministern än talade för
sparsamhet i radio häromdagen, skulle det nog ha ännu större effekt på svenska
folkets levnadsvanor, om han snabbt kom med de skattehöjningar, som under
alla omständigheter äro nödvändiga.

På tal örn sparsamhet i fråga om statens utgifter vill jag göra en sista observation.
Det har sagts förut, men måste enligt min mening understrykas,
att de militära utgifterna inte ens under nuvarande läge få vara undantagna
från detta sparsamhetskrav. Trots vad försvarsministern aniförde har jag inte
lyckats bli övertygad om, att inte inkallelserna under de senaste fjorton dagarna
lia varit onödigt omfattande. Av rapporter från olika håll i landet framgår,
att så många blivit inkallade, att det inte funnits något vettigt att göra för
dem. Det är icke därför, att inte läget skulle vara tillräckligt allvarligt, utan
därför att den militära apparaten tydligen inte haft möjlighet att sköta ett så
stort antal, som en begränsning förefaller vara rimlig. Försvarsministern säger,
att det är bäst att vara på den säkra sidan. Men problemet är örn man
verkligen kan militärt använda så mycket människor. Jag hörde i går, att man
på en enda inkallelseort fått skicka hem 1,800 man, som i mer än en vecka hållits
som packade sillar utan att ha fått något att göra. Att dessa människor
resa hem med betydligt minskad försvarsvilja, kan inte undvikas. Jag tror
alltså, att det är möjligt att nu minska på inkallelserna, och, om så behövs,
längre fram inkalla mera folk.

Det är enligt min mening ett rimligt önskemål, att riksdagen eller vederbörande
utskott får en så grundlig orientering som möjligt rörande vilka möjligheter
som finnas att spara på de löpande utgifterna för den faktiska beredskapen,
och vilka möjligheter som icke finnas. Denna sak kan inte överlåtas
enbart på de militära myndigheterna, ty det är just under tider som dessa, herr
talman, som det gamla kravet på sparsamhet med offentliga medel så lätt
kommer att tillmätas mindre vikt. Skall det vara något allvar med riksdagens
granskning av de statliga utgifterna, så kan det inte vara någon mening med
att man granskar poster på tiotusen eller hundra tusen eller en miljon, men låter
en sådan post som 230 miljoner för löpande utgifter till fem månaders försvarsberedskap
passera utan granskning. Nu mer än någonsin är det ett allmänt
intresse, bl. a. för att en ogynnsam prisutveckling skall kunna hindras,
att de offentliga utgifterna hållas nere så mycket som möjligt.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Endast ett par, jag erkänner det,
mycket periferiska anmärkningar till den föregående talaren, vars långa anförande
det inte finns någon anledning för mig att gå in på. Jag fäste mig
vid hur utomordentligt lätt han ursäktade de enskilda, för att med så mycket
större kraft kunna upprätthålla kritiken mot statens åtgöranden i fråga om
lagring av bensin. Men det är en sak för sig.

Herr Ohlin gjorde emellertid också den anmärkningen, att om regeringen
hade varit tillräckligt förutseende, skulle vi nu kunna ha tre eller fyra tankbåtar
på hemväg till Sverige. Det kanske kan intressera kammaren att veta
att tre tankbåtar äro på hemväg till Sverige.

För att undvika en framtida tvist om vem som brister i förutseende och vem

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, -proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

som har förutseende vill jag också meddela, att samtliga de tankar som herr
Ohlin var vänlig nog att underställa riksdagen och regeringen beträffande möjligheten
att hålla prisskruven tillbaka ha varit föremål för regeringens övervägande
— inte från och med nu, utan tidigare.

Herr Lindhagen: Herr talman! Innan debatten ebbar ut, ber jag få lästa
kammarens uppmärksamhet på att här har under debatten tilldragit sig något
alldeles oerhört. Den förste talaren, herr Domö, högerns och försvarets främste
målsman, slutade sitt anförande med en uppräkning av rekvisita, och så sade
han till sist, att vi behövde folk försoning. Mina herrar! Det är den enda
gången som någonting ditåt har hörts under denna debatt —- något flyktigt
visserligen, utan angivna utgångspunkter och präglade framkomstmöjligheter,
men ändå ett stjärnskott i det blå, där i alla fall solen, allt livs källa, ohjälpligt
befinner sig.

På samma gång som jag tackar honom för detta förlösande ord i denna
hopplösa debatt mot svårigheterna, kom jag att tänka på, att urtima riksdagen
tillsatt även ett utrikesutskott. Vad i fridens namn skall det användas till?
Jo, den tanken föll mig då in: det måste sysselsätta sig med Domös folkförsoning
!

Jag har nu genom envetet motionerande vid nio riksdagar slutligen lyckats
få till stånd detta utrikesutskott, men dit får ingen människa komma in,
som vill syssla med folkförsoning. Alla motioner, som jag väckt därom, ha
enhälligt förkastats av utskottet såsom ej förtjänta av något avseende. Till
och med herr Ernst Eriksson, vars namn jag finner här framför mig under ett
betänkande, han som kämpar för världsspråket och för esperanto och som jag
nyligen var tillsammans med på arbetarnas internationella esperantokongress
i Köpenhamn där mig förunnades en viss framgång — när han sitter i utrikesutskottet,
följer han herr Undén och intresserar sig inte ett spår ens för sin
egen stora kärlek!

Nu får väl jag försöka hjälpa Domö inom utskottet med tillgång motionsvis
till den internationella rättsordningens realiteter. Jag hoppas, att Domö då
även lämnar den internationella rättsordningen omsider någon uppmuntran i utrikesutskottet.

Herr Domö: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet för att upp repa

en fråga, som jag tidigare i dag ställde till regeringen, men på vilken jag,
såvitt jag kunnat höra, icke fått något som helst svar. Den frågan gällde, huruvida
regeringen har övervägt en tillfällig jämkning av lantarbetstidslagen.
Jag motiverade min fråga då och skall icke nu upprepa skälen till densamma.
Jag vet, att jag kanske till svar på min framställning får ett påpekande, att
just innevarande månad är arbetstiden relativt lång enligt arbetstidslagen och
att man f. n. praktiskt sett icke kan komma mycket längre. Jag vill i alla
fall säga, att jordbruket inom de närmaste månaderna har sådana arbetsuppgifter,
som göra det särskilt angeläget att man får längre tid för nödvändiga
arbeten än som lantarbetstidslagen tillåter.

Sedan var det ett par uttalanden av statsrådet Möller, som ge mig anledning
till en kommentar. Han sade, att när regeringen nu har raskat på och tillsatt
dessa nämnder, så klagar man över det, men örn regeringen inte hade tillsatt
dem, så skulle man säkert klagat även över det. Herr statsråd, det är inte fråga
om klander för tillsättandet av nämnder, utan frågan är överhuvud: Har
man på lämpligt och planmässigt sätt ordnat de åtgärder, som måst vidtagas
med anledning av krisen? Det är därom resonemanget pågår, och det är på

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

den punkten jag uttryckte tvivel om att den nuvarande anordningen i alla avseenden
är den bästa tänkbara.

Det är naturligtvis så, att regeringen här har ramlat in i en situation, som
elen icke på allvar tänkt sig skulle inträffa. Man har icke vidtagit nödiga förberedelser.
Man har icke givit arbetskraft åt de organ, som förut varit tillsatta
för att förbereda dessa saker, och sedan har man helt hastigt efter semestern
fått snickra ihop en hel del nämnder och oförberett vidtaga åtgärder, som
naturligtvis i hög grad bära improvisationens prägel.

När statsrådet Sköld talade örn att han tyckte, att inkallelserna gått mycket
bra, skulle jag tro, att detta uttalande i hög grad berodde därpå, att han haft
mycket ansträngande dagar, och att han kanske icke kommit i kontakt med
de folklager, där man närmast varit utsatt för de besvärligheter, som ha förorsakats
av de bristande planläggningarna och den bristfälliga formulering i
kungörelserna, varom jag förut talat. Jag har ofta med beundran sett vad
statsrådet Sköld har krävt av sig själv och vilka krävande synpunkter han har
anlagt på det arbete, som skall utföras på olika områden, men jag måste säga
mig, att om han tycker att det gick bra med inkallelserna — då ha hans pretentioner
sjunkit i oroväckande grad.

Så till sist, herr talman, ett par reflexioner i anledning av hans excellens
herr utrikesministerns uttalande. I samband med den redogörelse han gav
för vad regeringen tänkte eller måste vidtaga för att få fram befintliga lager
av varor, yttrade lian, att regeringen skulle veta att få fram de lager, som
finnas. Det är självfallet, att ingenting får underlåtas, när det gäller att
stoppa oriktig lagring, och ingen, allraminst jag, vill ta hamstring o. d. i försvar.
Men frågan är inte så enkel som att det bara gäller att ställa krav på,
att de, som ha varor i sin ägo, skola släppa till dem, och att örn man sedan riktigt
fördelar dessa varor, det skall bli bra. Ingalunda är det så enkelt. Det
är fortsatt produktion av nödvändighetsvaror, som vi framförallt den närmaste
tiden behöva, det är den som nu är särskilt viktig. Därför fordras det en särskilt
noggrann prövning av produktionsförutsättningarna innan man ingriper
i varufördelning och tillgriper prisreglering, eventuellt maximipriser. Det är
mycket svårt med avvägandet, när det gäller att bestämma priserna. Om man
nu är fullt på det klara med — vilket jag tycker att man skall vara —• att
man skall söka förhindra en sådan allmän prisförhöjning, som åstadkommer
försämring i penningvärdet, är det en mycket farlig sak att sätta priserna så,
att den mest nödvändiga produktionen icke kommer till stånd. Därför är avvägandet
vid prissättningen på våra viktigaste förnödenheter en av de allra
kinkigaste uppgifterna, och det går icke att inskränka sig till ett bedömande,
huruvida priset på en och annan vara står i viss relation till visst indextal. Vi
ha tillräcklig erfarenhet från föregående kris för att veta, att maximipris har
en egendomlig förmåga att stoppa produktionen på områden, där produktionen
är långsiktig, exempelvis inom jordbruket. Om det är så, att icke produktionskostnaderna
bli täckta — och man vet ej, huruvida denna synpunkt blir
tillräckligt beaktad vid maximiprissättning — så uppstå förhållanden, som
kunna bli mycket besvärliga. Överhuvud är maximipris en mycket vansklig
sak. Jag har bragt denna sak på tal också i anledning av vad herr von Stockenström
säde på förmiddagen, nämligen att det gällde att i enlighet med
uppställt mål se till, att jordbrukets folk får samma levnadsstandard som andra
yrkesgrupper. Hittills har man, såvitt jag kunnat se, icke kommit dithän
med de jordbruksåtgärder som hittills vidtagits.

Sedan hade hans excellens herr utrikesministern ett uttalande av den innebörden,
att regeringens tilltro till svenska folket hade rubbats i någon mån.

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tillaggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

Ja, man skall ju icke uttala sig så bestämt om sådana ting, men jag tror, att
för närvarande svenska folkets tillit till regeringen också har rubbats. Särskilt
i fråga örn näringsspörsmål är tilliten nog ej densamma som den var i
vissa grupper på den tiden, när regeringen av sina egna fick namnet »välfärdsregering».
Nu är det ofärd. Nu är det besvärligt. Nu är det fråga om regeringen
kan föra en sådan politik, att den får svenska folkets tillit.

Herr Lindhagen uttryckte sin tillfredsställelse över att jag hade nämnt ordet
»folkförsoning», men på samma gång uttalade han sin förvåning över att
jag, som brukar vara försvarets målsman, begagnade detta ord. Herr Lindhagen,
är det icke så, att vi alla innerst inne ha en känsla av att vi önska frid
och försoning, icke bara mellan svenska medborgare, utan mellan alla folk?
Men även örn jag har en sådan känsla — jag erkänner det gärna och är stolt
över att jag kan få ge uttryck åt den — är det likväl så, att realiteterna tvinga
oss att skydda oss mot obetänksamhet, mot det råa våldet, där känslotänkande
icke är på sin plats. Det är också ett led i försöken att få det bättre, när vi
vilja arbeta på försvaret. Det utesluter ingalunda, att herr Lindhagen och
jag äro fullt ense, när vi hysa en varm önskan örn försoning mellan folken.

Herr statsrådet Forslund: Herr talman! Herr Domö har i båda sina anföranden
talat om jordbrukets arbetskraft. Eftersom våra arbetsförmedlingsanstalter
äro underordnade socialstyrelsen, vilken i sin tur sorterar under socialdepartementet,
och icke försvarsdepartementet, ber jag få lämna den upplysningen,
att vi ett par gånger haft anledning att särskilt samråda örn denna
sak och att vid båda dessa tillfällen åtgärder vidtagits, men att vi också erhållit
uppgifter från socialstyrelsen därom, att det för närvarande icke föreligger
någon som helst risk för att jordbruket skall sakna den arbetskraft det
kan behöva. Under sådana förhållanden synes det vara ganska tillfredsställande
med arbetskraft för denna gren av vårt näringsliv.

Socialstyrelsen har för helt få dagar sedan erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag
att söka effektivisera arbetsförmedlingsverksamheten även för jordbrukets
räkning. Jag vill endast begagna tillfället att säga, att det säkert skulle vara
mycket välgörande, örn jordbrukarna själva ville stå i bättre kontakt med
arbetsförmedlingsanstalterna än vad det vill synas att de göra.

Herr Linderot: Herr talman! Trots att det i denna kammare sitter så

många förespråkare för arbetare och bönder, har ingen av dem begärt ordet
i anledning av herr Ohlins anförande. Jag känner det därför som min plikt
att säga ett pär ord.

Nu är nationalekonomien enligt allmän åsikt en vetenskap, och det finnes
också folk som bli professorer i denna vetenskap. Men man har ännu icke
kunnat uppvisa två professorer i detta fack, som varit eniga. Detta är ju ett
av kännetecknen på nationalekonomien som vetenskap! Jag vill inte här pa
rak arm ta upp någon diskussion örn alla de mer eller mindre »vetenskapliga»
funderingar, som herr Ohlin förde till torgs, utan jag har begärt ordet endast
på grund av en synnerligen viktig politisk slutledning, som han gjorde efter
sina ekonomiska betraktelser.

Han anbefallde åt regeringen att inte böja sig för några som helst krav på
kompensation från jordbrukare eller industriarbetare för den stegring i levnadsomkostnaderna,
som av den ena eller andra orsaken kan komma att inträda.
Den stegring i levnadsomkostnaderna, som uppkommer på grund av försvårade
importmöjligheter eller ökad indirekt beskattning, får inte någon med FÖrsta

kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1939. Nr 2. 4

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.)

borgargrupp begära kompensation för, säger herr Ohlin. Denna ökade börda
får man lov att taga på sig som en ofrånkomlig offerplikt i den situation, vari
landet befinner sig.

Det är som sagt just i anledning av denna politiskt synnerligen viktiga rekommendation
till regeringen från herr Ohlins sida, som jag begärde ordet.
Måste man inte i en situation som den nuvarande begära solidaritet från de
bättre lottade, från rikemännens sida, gentemot de fattiga, för att därigenom
främja den sammanhållning mellan folket, som alla säga sig vilja främja? Om
man följer herr Ohlins linje och låter de fattigaste omedelbart lida av de svårigheter,
som landet befinner sig i, medan övriga medborgare överhuvud inte
behöva lida därav — tror man att man därmed skapar försvarsvilja, sammanhållning
och enighet hos Sveriges folk? Ja, tror man det, då kan man inte
ursäkta sig med något annat än att man — är professor i nationalekonomi.
Men är man politiker och har någon social förståelse, då inser man, att det vore
mycket galet av regeringen att slå in på den vägen. I motsats till vad herr
Ohlin gjorde gällande bör regeringen tvärtom se till att i snabbast möjliga tempo^
hjälpa dem, som äro fattigast och som närmast drabbas av de nuvarande
svårigheterna, att hjälpa familjerna till inkallade landstormsmän, att hjälpa
dem, som blivit arbetslösa på grund av vissa omedelbara följder av det rådande
krisläget — att alltså hjälpa dem, som främst behöva hjälp. Man får inte
avvisa dem med motiveringen att det inte passar in i den nationalekonomiska
problemställningen, att man inte får någon riktig statistik och inte någon riktig
penningpolitik och inte det och inte det, om vi hjälpa dessa de fattigaste
i samhället. Låt nationalekonomerna syssla med den vetenskapliga sidan av
saken, men den sociala och politiska sidan av saken bör skötas av andra!

Jag har icke velat att debatten skulle sluta, herr talman, utan att någon
gensaga i denna kammare framfördes mot herr Ohlins uppfattning.

Herr Lindhagen: Domö har alldeles missförstått mig Jag förvånade

mig inte över hans uppräkning av de olika saker, som vi skulle syssla med,
utan jag gladde mig däröver, ty det framgick, att högerrepresentanten herr
Domö, vilken jag för övrigt alltid funnit vara i besittning av känsla för det
sant mänskliga, i sitt anförande uttalade den enda paroll — folkförsoning —
som i tidernas längd kan ena oss alla i en värld, där materiella påfrestningar
och skillnader mellan fattiga och rika, mellan mäktiga och svaga i evighet
komma att skapa divergenser, som till synes icke kunna utplånas, förrän vi
komma till enighet örn det, som Domö, ensam bland alla partiledarna, här
proklamerat, som det viktigaste av allt.

Tack, herr Domö! Jag skall aldrig glömma det.

För övrigt få vi väl uppfatta läget så, att det är stormakterna, som kämpa
för sina alltför stora besittningar i olika världsdelar och således slåss även för
sina obehöriga fördelar. Örn vi nu gå emot en ny segerfred på det ena eller
andra hållet, så kommer detta att leda till nya krig för att utplåna en segerfreds
vanliga oefterrättligheter.

Då förefaller det väl som om det borde vara en bjudande uppgift för de små
och neutrala nationerna att intressera sig för och föra fram i världen till efterrättelse
och varning för de kämpande stormakternas segerfreder den internationella
rättsordningens problem, den varaktiga fredens andliga förutsättningar.
Men det sker endast i kamp mot nationalitetsförtrycket, mot språkförbistringen,
mot ekonomiskt kaos, mot överbefolkning, och framför allt och först
och sist mot vårt förakt för de andliga värdena i politik och statskonst.

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40.

• (Forts.)

Herr Ohlin: Herr talman! Jag vill endast helt kort framhålla, att herr
Linderot tydligen alldeles missförstått vad jag ville säga.

Varken herr Linderot eller någon annan kan hindra, att, örn svenska folkets
försörjningsmöjligheter försämras, detta går ut över levnadsstandarden. Givetvis
var det inte min mening att antyda, att de statliga utgifterna skulle
finansieras endast med indirekta skatter. Jag har tidigare i pressen gjort mig
till talesman för en krigskonjunkturbeskattning, som skulle såvitt möjligt
indraga 100 % av konjunkturvinsterna, och jag har även gjort mig till talesman
för att givetvis även de direkta skatterna böra höjas.

Alltså, den konstruktion, på vilken herr Linderot byggde sin kritik mot mig,
var inte överensstämmande med det som jag ville säga.

Herr Linderot: Herr talman! Jag ber få säga, att jag inte gjort någon
konstruktion alls, herr Ohlin. Jag hörde mycket noga på vad herr Ohlin
sade. Jag gjorde visserligen inga anteckningar, men jag tror att jag uppfattade
det nöjaktigt. Jag har citerat herr Ohlins tankegång på ungefär följande
sätt— jag skall be att nu få den bekräftad: Om på grund av en prisstegring,
som inträder till följd av försämrade importmöjligheter eller på grund
av ökade indirekta skatter, levnadsomkostnaderna stiga, så få inte industriarbetare
och bönder komma och begära kompensation för detta. Så sade herr
Ohlin. Stämmer det?

Det är detta jag vänt mig emot, och jag har inte gjort någon konstruktion.
Jag har vänt mig mot detta och sagt, att så kan man resonera, örn man sysslar
med nationalekonomi, men sysslar man med politiska och sociala spörsmål, så
får man ställa frågan på annat sätt. Man måste nämligen då hjälpa de fattiga
och dem som närmast bli drabbade av krissvårigheterna. Ingenting annat har
jag sagt, herr Ohlin. Jag har inte generellt förkastat vad herr Ohlin sagt.
Det finnes säkerligen åtskilligt av vad en så skolad nationalekonom som herr
Ohlin har att komma med, som man kan ta fasta på och ha god nytta av.
Jag har inte givit mig in på någon generell diskussion med herr Ohlin, men
på detta speciella avsnitt måste jag absolut opponera, ty vi måste från riksdagens
sida följa en annan politik, örn vi inte skola göra förhållandena i landet
synnerligen svåra och bekymmersamma. Sedan får regeringen med hjälp av
herr Ohlin och andra vetenskapsmän på ett eller annat sätt finna de medel
och metoder, som förhindra inflation. Men det kan ju inte vara alldeles nödvändigt,
att inflation uppstår, därför att man kompenserar arbetare och bönder
för en viss prisstegring.

Herr Ohlin: Herr talman! När jag framhöll, att ingen grupp kunde resa
krav på kompensation på grund av prisstegringar av de två slag, som herr
Linderot mycket riktigt refererade, så gällde detta de stora folkgrupperna här
i landet, alltså bl. a. jordbruksbefolkningen och industriarbetarbefolkningen.
Den fråga herr Linderot nu berör, nämligen vad samhället bör göra för att i
möjligaste mån lätta svårigheterna för de allra fattigaste — alltså inte för tre
fjärdedelar, utan låt oss säga den fattigaste fjärdedelen av folket — det är en
fråga, som jag inte alls gick in på i mitt anförande. I fall herr Linderot eller
någon annan kommer med förslag, avseende att lätta den börda, som det nuvarande
läget lägger på de allra fattigaste, så kan jag försäkra, att jag för min
del kommer att ta ställning till alla sådana förslag med den allra största välvilja.

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Kungl, proposition äng. lillög g sstat till nksstaten för budgetåret 1939/40.

(Forts.) •

Efter härmed slutad överläggning hänvisades föreliggande kungl, proposition
till första särskilda utskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen inom
kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till första särskilda utskottet Kungl. Maj :ts prosition
nr 2, angående förskottsstat för försvarsväsendet m. m.

Föredrogos och hänvisades till andra särskilda utskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 3, med förslag till lag örn ändring i 8 kap. strafflagen, m. m.
nr 4, med förslag till lag angående skyldighet att meddela uppgifter om
kostnader för krigsleveranser;

nr 5, med hemställan örn riksdagens gillande av förordnande jämlikt 1 § allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 6, angående gillande av förordnande jämlikt 1 § maximiprislagen deri
22 juni 1939 (nr 349);

nr 7, med hemställan om riksdagens gillande av förordnande jämlikt 1 §
lagen den 15 juni 1939 (nr 254) örn skyldighet för kommun att fullgöra
vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter; samt

nr 10, med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande
av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar.

Vid föredragning av de vid sammanträdets början avlämnade kungl, propositionerna
nr 8 och 9 hänvisades dessa propositioner till andra särskilda
utskottet.

Föredrogs och lädes till handlingarna Kungl. Maj:ts skrivelse med tillkännagivande,
att Kungl. Majit förordnat statsrådet Nils Jacob Eberhard
Quensel att under innevarande urtima riksdag utöva den befattning med riksdagsärenden,
som jämlikt § 46 riksdagsordningen tillkommer en ledamot av
statsrådet;

och skulle underrättelse örn denna skrivelses innehåll genom utdrag av protokollet
meddelas vederbörande utskott samt de ledamöter, som hava inseende
över riksdagens kansli.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 11 september 1939.

Till en början heslöto herrar deputerade beträffande kanslitjänstemännen,
att de skulle utgöras av en notarie, två förste stenografer, tio stenografer, en
förste kanslist, en kanslist tillika registrator och tre kanslister.

Tisdagen den 12 september 1939.

Nr 2.

Härefter antogo herrar deputerade till

notarie (stomnotarie):

Wistrand, L., sekreterare hos arbetsdomstolen;

förste stenoyrafer:

Widegren, P., fil. kand., och
Elfner, E.;

stenoyrafer:

Lundman, A.,

Thorvall, F., e. o. hovrättsnotarie,

Torbiörn, G.,

Carlson, T., banktjänsteman,

Holmberg, N., redaktör,

Belin, D., sekreterare i Sveriges allmänna exportförening,

Hedelius, E., föredragande i regeringsrätten,

Stäckig, S., redaktör,

Ekman, E., redaktör, och
Hähnel, F.;

förste kanslist:

Carlén, E., kammarskrivare i tullverket;

kanslist tillika reyistrator:

Myrberg, I., kansliråd; samt

kanslister:

Stenwall, W., förste assistent hos generalpoststyrelsen,

von Krusenstjerna, G., amanuens i ecklesiastikdepartementet, och

Strömqvist, Anna, fröken.

Det skulle antecknas, att Carlén och Myrberg redan den 5, Stenvall den 7
samt Wistrand, Widegren, Lundman och Strömqvist den 8 innevarande september
på särskild anmodan inträtt i tjänstgöring hos kammaren.

Beträffande därefter vaktbetjäningen beslöto herrar deputerade, att en
förste vaktmästare och åtta vaktmästare skulle anställas hos kammaren; och
antogos därefter till förste vaktmästare Chr. Jensen och till vaktmästare S.
Nilsson, G. Tillman, H. Eriksson, J. Ericsson, K. Swenson, B. Karlsson,
C. G. Kjellberg och B. Eklöf.

Åt Nilsson uppdrogs att ombestyra utdelning av postförsändelser till kammarens
ledamöter m. m.

Här skulle anmärkas, att Jensen och Tillman redan den 5, Nilsson den 6
samt övriga vaktmästare den 7 denna månad börjat tjänstgöra hos kammaren.

Det skulle åligga den sålunda antagna personalen att vid behov och i den
mån så ske kunde utföra jämväl annan tjänstgöring hos riksdagen.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Beryyren.

Nr 2.

Tisdagen den 12 september 1939.

Anmäldes och bordlädes riksdagens kanslideputerades memorial nr 1, angående
antagande av tjänstemän i riksdagens kansli.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.55 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

393645