'RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1938:35)

''RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1938. Andra kammaren. Nr 35.

Tisdagen den 17 maj.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 10 och 11 innevarande maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsledamoten fru Hildur Humla på grund av luftrörskatarr med
feber är oförmögen att deltaga i riksdagsarbete från och med den 16 maj 1938
och tills vidare cirka 10 dagar intygas på heder och samvete.

Stockholm den 16 maj 1938.

Georg Miinnich,

leg. läkare.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på kammarens bord liggande motioner; och
remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 498 av herr Flyg to. fl.; och
nr 499 av herr Åqvist to. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr 500 av herr Johanson i Huskvarna to. fl.;
samt

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 501 av herrar Lindberg i Stockholm och Cruse; och

nr 502 av herr Åqvist to. fl.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 142—151, andra
lagutskottets utlåtande nr 52, andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6, andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 7
samt andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggspension åt
studierektorn vid arméns underofficersskola, läroverksadjunkten C. Eneman;

nr 48, i ^ anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående medgivande av
vissa förmåner åt Internationella regleringsbanken i Basel;

nr 49, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning rörande inköp
av nya maskiner för riksbankens sedeltryckeri; och

Andra hammarens protolcoll 19SS. Nr 35.

Nr 35.

Tisdagen den 17 maj 1938.

nr 50, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank m. invandra
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckt motion, II: 178, angående ökad utbildning i hemvård
och därmed närbesläktade samhälleliga uppgifter för den kvinnliga ungdomen;
och

nr 7, i anledning av väckt motion, II: 40, angående yrkesundervisning och
fortbildning för skogsbygdernas ungdom; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckt motion angående beredande av ökad trygghet åt
ensamt boende lärarinnor; och

nr 7, i anledning av väckt motion angående statlig kasko- och lastförsäkring
för mindre fartyg i fraktfart.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskotet:

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till främjande
av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m.;

nr 264, i anledning av två av Kungl. Majit i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till kapitalinvestering i fonden för låneunderstöd,
avseende vissa sociala ändamål;

nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
statens anstalt för själsligt abnorma manliga skyddshemselever m. m.;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag till aktieteckning i Svenska Penninglotteriet Aktiebolag; och
nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Vattendomstolarna:
Avlöningar m. m. jämte i ämnet väckt motion;

från bankoutskottet:

nr 269, i anledning av väckta motioner örn årligt understöd åt fru Beda
Hallberg; och

nr 270, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsrätt i
statens pensionsanstalt för vissa grupper av befattningshavare;

från andra lagutskottet:

nr 280, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd,
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion; och

nr 281, i anledning av väckt motion angående effektivare åtgärder för skogsbetets
inskränkande; samt

från jordbruksutskottet:

nr 273, i anledning av väckt motion angående utredning örn sammanslagning
av de båda svinraserna Yorkshire och Förädlad Pantras;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i
gällande allmänna grunder för hushållningssällskapens organisation;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
till främjande av gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket;

nr 276, i anledning av väckt motion angående skäliga administrationsbidrag
till hushållningssällskapen för deras verksamhet i samband med vissa stödåtgärder; -

Tisdagen den 17 maj 1938.

Nr 35.

^nr 277, i anledning av Kungl. Marits proposition angående bidrag till hushållningssällskapen
;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den kemiska
analys- och kontrollverksamheten för jordbrukets behov; och

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels åtgärder
mot smittsam kastning hos nötkreatur, dels ock anslag till statens veterinärbakteriologiska
anstalt för budgetåret 1938/1939.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Ordett lämnades på begäran till herr Hedlund i Östersund, som anförde:
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att bankoutskottets
utlåtanden nr 44—46 måtte uppföras å föredragningslistan för det
träde, som infaller näst efter det sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner, nr 127, angående folktandvård
och, nr 128, med förslag till förordning om lindring i obemedlades
och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m. blivit för andra gången bordlagda
samt därvid upptagas omedelbart efter sistnämnda båda utlåtanden.

Denna hemställan bifölls.

§ 9.

Herr Hage avlämnade en av honom och herr Viklund undertecknad motion,
nr 503, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 311, angående anslag till
statlig lagerhållning m. m.

[Vidare avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 286, med förslag till lag örn semester m. m., nämligen:
nr 504 av herr Hellberg;
nr 505 av herr Olsson i Staxäng;
nr 506 av herr Bagge m. fl.;
nr 507 av herr Fredberg;
nr 508 av herr Backman m. fl.;
nr 509 av herr Persson i Grytterud m. fl.; och
nr 510 av herr Carlström m. fl.;

Samtliga dessa motioner bordlädes.

10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Tengström'' under 3

» Carlström » 2

» Jacobson » 6

» Gezelius » 2

fru Humla (sjuk; > 10

dagar fr. o. m. den 17

» » »18

» » »20

» » » 18

» » » 16

maj,

» och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.14 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Onsdagen den 18 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att statsrådet Janne Nilsson på grund av hjärtsjukdom är förhindrad att
deltaga i riksdagsarbetet fr. o. m. dato under minst 2 veckor intygas.
Stockholm den 18 maj 1938.

T. Lind,

leg. läk.

§ 2.

Upplästes och Indes till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen i riksdagens
andra kammare och de kammarens ledamöter, som blivit utsedda att
jämte herr talmannen tillsätta kammarens kansliper soned och vaktbetjäning,
den 17 maj 1938.

S. D. Förordnade herrar deputerade kanslisterna hos kammaren juris kandidaten
G. A. H. Titz och juris kandidaten P. Bergsten att från och med den
18 i denna månad under återstoden av innevarande riksdag vara stenografer
hos kammaren samt juris kandidaten B. C. A. Ericsson och juris studeranden
D. Hj. Gillberg att under samma tid vara kanslister hos kammaren.

Som ovan.

In fidem
Sune Norrman.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på kammarens bord liggande motioner; och
hänvisades därvid

till statsutskottet motionen nr 503 av herrar Hage och Viklund; samt

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 504 av herr Hellberg;

nr 505 av herr Olsson i Staxäng;

nr 506 av herr Bagge m. fl.;

nr 507 av herr Fredberg;

nr 508 av herr Brockman m. fl.;

nr 509 av herr Persson i Grytterud m. fl.; och

nr 510 av herr Carlström m. fl.

Onsdagen den 18 maj 1938 £. m.

Nr 35.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter bankontskottets utlåtanden nr 47—50, andra
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 6 och 7 samt andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr 6 och 7.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av 15 kap. strafflagen;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt^
giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m.; och

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
ur kyrkofonden till bostadsbyggnad för en kontraktsadjunkt i Ammarnäs i
Sorsele församling.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av dels Kungl. Äng. förslag

Maj :ts proposition med förslag till lag örn avbrytande av havandeskap m. m., lagom

dels ock i ämnet väckta motioner. avbrytande av

havandeskap

Genom en den 18 februari 1938 dagtecknad, till lagutskott hänvisad pro- m• mposition,
nr 136, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn avbrytande av havandeskap;

2) lag örn ändring i 14 kap. strafflagen;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 254 av herr Myrdal och

nr 256 av herr Emil Andersson m. fl. samt

inom andra kammaren:

nr 378 av herr Olsson i Staxäng m. fl. och

nr 381 av herr Nordström i Kramfors m. fl.

I motionerna I: 256 och 11:378, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
propositionen ej måtte av riksdagen bifallas.

I motionen 11:381 hade hemställts, att riksdagen måtte bifalla propositionen
med i motionen angivna, här nedan intagna ändringar och tillägg till 1
och 4 §§ i förslaget till lag om avbrytande av havandeskap.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar
böra i Kungl. Maj:ts förslag vidtagas, för sin del antaga i utlåtandet
intagna förslag till

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

''Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)

1) lag om avbrytande av havandeskap;

2) lag örn ändring i 14 kap. strafflagen;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) örn behörighet att utöva läkar konsten; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

B) att motionerna 1:256 samt 11:378 och 381 måtte anses besvarade genom
utskottets hemställan under A); samt

C) att motionen 1:254 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits, utom av andra, av herr Emil Andersson, vilken
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna 1:256 och 11:378,
avslå förevarande proposition.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes, rörande
föredragningssättet, ordet av

Herr Bergguist, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen

av första lagutskottets utlåtande nr 42 hemställes, _

att detsamma må företagas till avgörande punktvis;

att de i punkten A) framlagda lagförslagen _ må föredragas vart för sig,
lagen örn avbrytande av havandeskap paragrafvis med. slutstadgande, ingress
och rubrik sist, varefter, och sedan alla lagförslagen blivit i sin helhet genomgångna,
utskottets hemställan i punkten A) föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att utskottet må äga att i avseende å paragrafnumreringar och -hänvisningar
vidtaga de jämkningar, som må påkallas av kammarens beslut; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A).

Utskottets förslag till lag örn avbrytande av havandeskap.

1 §■

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle 1 § hava följande lydelse:

1 §•

Havandeskap må enligt denna lag avbrytas:

1. när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets
tillkomst skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa;

2. när kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles i 15 kap. 12,
13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2, 3, 7, 8 eller 9 §, så ock då hävdandet ägt
rum under omständigheter som omförmälas i 18 kap. 6_§ strafflagen samt
inneburit ett grovt åsidosättande av kvinnans handlingsfrihet;

3. när med skäl kan antagas att kvinnan eller det väntade barnets fader
genom arvsanlag kommer att på avkomlingar överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller svår kroppslig sjukdom.

Avbrytande av havandeskap på annan grund än sjukdom eller kroppsfel
hos kvinnan må ej företagas efter havandeskapets tjugonde vecka.

I motionen II: 381 hade hemställts örn följande lydelse av 1 § i förevarande
lagförslag:

Onsdagen den 18 maj 1938 £. m.

Nr 35.

Ang. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)

1 §•

Havandeskap — —- -—• avbrytas: 1. när på grund —• — — hälsa; 2. när

kvinnan —--handlingsfrihet; 3. när med skäl---sjukdom; 4. när

kvinnans ekonomiska och sociala belägenhet är sådan att det väntade barnet
skulle åsamka henne själv stora lidanden och svårigheter. Avbrytande
----vecka.

Enligt utskottets förslag skulle paragrafen erhålla följande lydelse:

1 §•

Havandeskap må enligt denna lag avbrytas:

1. när---(= Kungl. Maj:ts förslag) ----hälsa;

2. när kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles i 15 kap. 12,
13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2, 3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då hävdandet
ägt rum under omständigheter som omförmälas i 18 kap. 6 § strafflagen
samt inneburit ett grovt åsidosättande av kvinnans handlingsfrihet;

3. när -— --(= Kungl. Maj :ts förslag) — ■—- — sjukdom.

Avbrytande —--- (= Kungl. Maj :ts förslag) —---vecka.

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr Lundstedt: Herr talman, mina damer och herrar! Jag tänker rätt
ingående begagna detta tillfälle för att belysa, hur meningslösa, ofta rent skadliga
våra strafflagar kunna bliva, när de grunda sig på utgångspunkter, som
i sin tur ha sin grund i gängse vidskeplighet och fördomar.

En rationell behandling av denna fråga måste, såsom jag vid flerfaldiga
tillfällen i denna kammare tillåtit mig uttala, leda dels till att havandeskapets
avbrytande intill en viss tids förlopp måste anses vara kvinnans ensak, dels
till att andra utomstående än legitimerad läkare och på dennes order agerande
icke få fysiskt medverka till avbrytandet i fråga. Det förslag, som här föreligger,
är ur social synpunkt praktiskt taget värdelöst. Situationen är på sitt
sätt ganska löjlig. Här kämpa både kvinnor och män mer eller mindre ivrigt
för kvinnans behörighet till landshövdingebefattning. Därvid är det
fråga örn en förmån, varav icke 0.001 % av våra kvinnor kunna komma i åtnjutande.
Samtidigt är man beredd att förvägra hela kvinnosläktet den frihet,
sorn ligger däri, att varje kvinna själv lagligen får bestämma, örn hon vill
påtaga sig de psykiskt, socialt eller ekonomiskt stundom fullkomligt ruinerande
vedermödorna av födsloskapet. Damer, riksdagskvinnor och sociala damer
utanför riksdagen! Jag ger inte mycket för Edert sociala patos, så länge I
viljen vara med om, att Edra medsystrar genom lagarna på grund av s. k. moraliska
felsteg, som ingalunda behöva vara några sådana felsteg, skola stå maktlösa
och försvarslösa gentemot följder, som på grund av samhällslivets ofullkomlighet
i skilda avseenden kunna gestalta sig till fruktansvärda och totalt
nedbrytande olyckor. I kunnen icke ha satt Eder in i denna sak, ty då skullen
I icke vilja vara med örn ett förslag som det föreliggande, som i det hela
lämnar den hittillsvarande ordningen orubbad.

I verkligheten har ännu aldrig ett hållbart skäl anförts emot fosterfördrivningens
principiella straffrihet, åtminstone under en viss första tid av havandeskapet.
Jag avser i det följande med fosterfördrivning endast det avbrytande
av havandeskapet, som sker inom sådan tid, i förslagen satt till 20 veckor.
När man åberopar sig på det allmänna rättsmedvetandets krav för straffbarhetens
principiella bibehållande, så är detta av skilda grunder vetenskapligt
intetsägande. Argumentet måste, t. o. m. för lekmannen, bli groteskt, om
man beaktar, att det under 5-årsperioden 1929—1933 årligen skedde omkring

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)

10,000 fosterfördrivningar, samt att bland dessa fall blott omkring 20 kvinnor,
d. v. s. var 500 :e kvinna, sakfälldes. Rättsmedvetandet torde snarare uppröras
än tillfredsställas av en sådan orättrådig ordning! Är rättsmedvetandet
något så när kultiverat, så kräver det förvisso icke heller, att poliser och fiskaler
skulle få snoka ikring hos alla mångtusen missfallskvinnor, på det att
rättvisa måtte varda skipad. Konsekvensen blir sålunda, att rättsmedvetandet
skulle må bäst av att fosterfördrivningarna lämnades straffria, och detta
så mycket hellre, som därmed också vunnes en nödvändig förutsättning för att
få någon bukt med det fruktansvärda kvacksalveriet på detta område.

När nu människor likväl kunna tro sitt rättsmedvetande kräva straffets bibehållande,
så är grunden härtill den, att rättsmedvetandet suggereras till ren
tanklöshet genom allehanda dogmatiska fraser, bottnande i det enfaldiga talet
örn fostrets rätt att leva. Detta tal kan icke ha någon annan reell innebörd,
än att fosterfördrivning faktiskt är straffbar. Följaktligen är det en visdom
k la salig dumbom att med nämnda talesätt tro sig kunna motivera den ifrågavarande
straffbarheten: fosterfördrivning är straffbar, och därför bör den
förbliva straffbar.

Abortkommittén framställer dogmen örn fostrets rätt att leva i en något omformulerad
dräkt, i det att den i stället framför parollen örn samhällets skyldighet
att värna örn fostrets liv. Denna paroll har naturligtvis icke det
ringaste argumentationsvärde. Den är ju blott ett naket påstående, involverande
att fosterfördrivningen bör vara straffbelagd. Huruvida detta påstående
om samhällets skyldighet att värna örn fostrets liv, d. v. s. påståendet om
att fosterfördrivningens straffbarhet bör bibehållas, vore motiverat utifrån
samhällsnyttiga synpunkter —- den saken har i själva verket icke dryftats av
abortkommittén. Kommittén omtalar, att fosterfördrivning icke var straffbelagd
i romersk rätt, samt att det var kyrkans rättsuppfattning, som ledde
till fosterfördrivningens bestraffning i de kristna länderna. Dess fortfarande
bestraffning berodde på »samhällets intresse att skydda livet och upprätthålla
ovillkorlig respekt för livets helgd». Detta är återigen endast en omskrivning
för att fostret, liksom framfödda människor, skulle ha rätten att leva och säger
sålunda ingenting. Bakom den metafysiska, d. v. s. översinnliga, tanken,
att en människa har rätt att leva, ligga vissa realiteter, som bl. a. motivera
bestraffning av mord, dråp och misshandel. Dessa realiteter bestå framför
allt däri, att människorna så högt värdera att — och därför också sträva efter
att — få leva trygga till liv och lem och att i sådant avseende riskfritt kunna
röra sig, handla och vandla, för genomförande av sina planer och syften.
Ett viktigt medel för realiserandet av dessa strävanden är just uppehållandet
av nyssantydda straffbud mot mord, dråp och misshandel. Förstår man, att
det är dylikt och allenast dylikt, som utgör den reella bakgrunden för talet örn
en människas rätt till liv, så förstår man också, att det är den rena meningslösheten
att tala örn rätt till liv för den del av en människropp, som kallas
foster. Ett reellt samhällsintresse, som möjligen skulle kunna diskuteras såsom
motiv för fosterfördrivningens straffbarhet, vore hänsynen till nativiteten.
Denna synpunkt har emellertid kommittén bestämt avvisat, och här måste man
förvisso instämma med kommittén.

Jag konstaterar sålunda, att den utgångspunkt för diskussionen, som man
här intagit, icke är saklig utan beror på övertro. Följaktligen har diskussionen
själv blivit snedvriden. Den kollision mellan kvinnans och fostrets rättsliga
intressen, varmed man här laborerar, är den rena fiktionen. De resonemang,
som byggas på denna intressekollision, äro följaktligen fullkomligt ohållbara.
När lagrådet talar örn att kvinnan genom sin frivilliga medverkan till samlaget
själv varit skuld till uppkomsten av intressekollisionen i fråga och därför

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Äng. förslag till lag örn avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
också endast på särskilt starka grunder borde få avbryta havandeskapet, så
är detta ett resonemang, som icke kan hålla, redan därför att intressekollisionen
endast är ett fantasifoster.

Lika oresonligt är också lagrådets i sammanhanget tillagda påstående, att
örn icke hänsyn på detta sätt toges till kvinnans ifrågavarande skuld, så skulle
individernas känsla av ansvar för egna handlingar på ett för samhället ödesdigert
sätt slappas. Detta påstående ställer begreppen rakt på huvudet. Om
en kvinna har handlat så, att därav mer eller mindre skadliga följder kunna
befaras inträffa, så måste ju hennes ansvarskänsla, örn man ser saken naturligt
och icke krystar till den genom fiktioner, yttra sig däri, att hon gör vad
hon kan för att förebygga dessa skadliga följder. Men här kommer lagrådet
och säger, att hennes ansvarskänsla skall ta sig uttryck däri, att hon slår sig
till ro och låter saken ha sin gång. Saken är synnerligen intressant.

Att medvetet underlåta att motverka befarade skadliga följder av ens handlingssätt
anses ju vara bevis på en social likgiltighet av högst förkastlig art.
Nu menar lagrådet naturligtvis icke, att människorna i allmänhet borde iakttaga
en sådan social likgiltighet, utan att de genom lagarna i görligaste mån
måste uppfostras till den känsla av ansvar, att de söka förebygga skadliga
konsekvenser av sina handlingar. Men just här —■ där skadan kan bestå i ruinerandet
av en redan levande varelse och i framfödandet av en ny till olycka
och elände — här skulle man söka få upp en ansvarskänsla av helt motsatt
slag, en ansvarskänsla ledande till befrämjande av elände. Förklaringen ligger
emellertid däri, att lagrådet just på detta område i ali hemlighet behärskas
av gamla fördomar. När den i lagstiftningsarbetet sysselsatte juristen
i allmänhet talar örn ansvarskänsla, så menar han det sociala ansvaret,
d. v. s. den psykologiska pressen på människor att söka förebygga socialt
skadliga situationer. Men i förevarande fall måste lagrådet — därest någon
logik skall ligga i dess uttalanden — med sin föreställning örn ansvar avse
kvinnans plikt att bära följderna av sin handling såsom vedergällning för
denna. För tillgodoseendet av denna gamla, ytterst primitiva föreställning,
att kvinnans skuld — öppet talat: hennes synd — måste sonas med de ödesdigra
följderna såsom vedergällning, för denna gamla fullkomligt olycksbringande
sociala hämndinstinkt tappar man bort det samtidigt både humana och
sociala intresset att förebygga två individers större eller mindre olycka. Kolportörsmässigheten
i detta sätt att behandla en stor lagstiftningsfråga döljer
lagrådet, liksom abortkommittén och andra, för sig genom denna hopdiktade
kollision mellan kvinnans och fostrets intressen, i sin tur vilande på den metafysiska
frasen om samhällets skyldighet att värna örn fostrets liv, i sin tur
åter blott en omskrivning för detta rent stupida, att fostret -— en del av en
människokropp — skulle ha en rätt att leva.

Lagstiftningsarbetet i denna fråga har helt gått i vidskeplighetens tecken.
De erinringar, som jag i sådant avseende upprepade gånger här i kammaren
framfört, har man icke tagit någon hänsyn till. Jag boklagar mig inte och
förebrår ingen. Jag har aldrig väntat mig annat. Jag endast konstaterar faktum,
som innefattar, att man aldrig klart och tydligt ställt framför sig dessa
frågor: vilka äro här de sociala realiteterna? och hur kunna dessa på bästa
sätt bli avspeglade i den hithörande lagstiftningen?

Dessa frågor vill jag kortfattat besvara på följande sätt. Här ske många
tusen fosterfördrivningar örn året. Deras kriminalisering medför följande skador.
För det första: blott omkring vart 500:e fall blir beivrat. Detta upprör
vårt rättsmedvetande. — För det andra: att lagens tillämpning i de olika
fallen sålunda måste framstå såsom en uppenbar orättvisa bidrager i sin mån
till att respekten för lagen och dess auktoritet minskas. — För det tredje:

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
Straffhotets egentliga praktiska betydelse ligger ingalunda däri, att handlingen
på något sätt uteblir, utan att den utföres på ett särskilt sätt, d. v. s. att
kvinnorna nödgas handla i hemlighet. Detta medför i sin tur särskilt tvenne
missförhållanden. Det ena består däri att de flesta kvinnorna —framför
allt de medellösa — drivas antingen att manipulera på egen hand med eller
utan hjälp av okunniga förtrogna, eller ock att överlämna sig till behandling
av kvacksalvare, allt till risk för liv eller framtida hälsa. Det andra missförhållandet
är följande: genom att bättre situerade kvinnor ha möjlighet att
skaffa sig sakkunnig läkarhjälp hemma eller i utlandet får strafflagen här
till allt annat också en stark bismak av upprörande klasslag. ■— Jag nämner
till sist den fjärde skadan av lagen. Fastän straffrisken i det enskilda fallet
är hart när utesluten, är en på femhundra, kanske blott en på tusen, och alltså
straffhotet icke kan ha någon preventiv betydelse, så verkar dock straffbarheten
psykiskt nedbrytande på mängder av sensibla individer, vilka känna sig
stämplade som brottslingar, ehuru de icke drabbats av lagens tillämpning. Tyvärr
förbiser man i allmänhet detta orsakssammanhang, när man talar örn
den psykiska ohälsan som följd av fosterfördrivning.

En strafflag, som har dessa socialt horribla verkningar, den kan väl ingen
förnuftig människa vilja vara med örn att bibehålla, såvida man icke trots
allt skulle kunna peka på någon socialt nyttig effekt av lagen, en effekt
av så utomordentlig betydelse, att denna kunde uppväga den nu
angivna skadan av lagen. Det vore dock förbluffande, örn denna lag
skulle kunna föra någon som helst nytta med sig. Det har ju aldrig
ifrågasatts, att poliser och åklagare i framtiden skulle animeras till att utveckla
en större energi emot de aborterande kvinnorna än hittills. Följaktligen
måste vi också i framtiden räkna med, att lagen varder tillämpad i ett eller
annat tiotal av många tusen inträffade fall. Att ett straffbud som på detta
sätt användes, eller rättare sagt icke användes, skulle kunna fullgöra en social
funktion och rycka den allmänna moralen på detta område med sig måste
vara uteslutet. Detta föranleder i sin tur antagandet, att foster fördrivning arnäs
antal i det hela lämnas oberört därav, huruvida strafflagen kvarstår eller
upphäves.

Därmed borde ju saken vara klar. Något sakligt motargument emot det
sagda står icke att erhålla ur utredningsarbetet. Detta har ju f. ö. bedrivits
från den utgångspunkten, att fosterfördrivningens principiella straffrihet icke
kunde komma ifråga. Följaktligen har man icke heller sökt utmåla några
särskilda vådor av en sådan straffrihet. Men man kan förmoda, att örn en
realdiskussion angående principiell straffbarhet eller straffrihet hade kommit
till stånd, så skulle mot alternativet straffrihet ha anförts fosterfördrivningens
menliga inverkan på kvinnans fysiska och psykiska hälsa och att det sålunda
vore angeläget att förebygga fosterfördrivningen genom dess bestraffning. En
dylik argumentation är emellertid utan allt sakligt värde, och det av följande
skäl.

1. Sträffhotet medför praktiskt taget ingen minskning i fosterfördrivningens
frekvens. — 2. Straffhotet medför en extraordinär fara för skada å kvinnans
fysiska hälsa genom fosterfördrivningen, i det att straffhotet i det stora
flertalet fall avskär möjligheten av sakkunnig läkarhjälp vid handlingens utförande
och sakkunnig vård därefter. — 3. Straffhotet skärper också risken
för kvinnans psykiska, moraliska hälsa, i det att lion, allt efter graden av sin
moraliska känslighet, måste känna sig nedtyngd av medvetandet örn att ha
begått en i lagen straffbelagd och sålunda brottslig handling. — 4. Bestraffningen.
ur nu ifrågavarande synpunkt — i syfte sålunda att förekomma ohälsa
för kvinnan —- råkar i strid med elementära grundsatser om konsekvens och

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

''Äng. förslag till lag örn avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
kontinuitet inom lagstiftningen, grundsatser vilkas uppehållande är av vikt,
icke minst inom strafflagstiftningen. Örn en människa äter sig till mag- och
tarmkatarr, mag- och tarmsår, örn hon super sig till kroppsorganens fördärvande,
till nevrasteni och arbetsoduglighet, ja, örn hon med berått mod direkt
söker beröva sig livet och därvid företager stympningar av kroppens yttre
eller inre organ — då har strafflagen intet att säga till örn. Men när en
kvinna låter verkställa ett ingrepp på sin kropp i det lovvärda syftet att rädda
sig och en blivande mänsklig varelse från ett olyckligt liv, då stämplar strafflagen
hennes handlingssätt såsom brottsligt. Är det inte uppenbart, att här
finnes varken rim eller reson? Detta har jag nu upprepat i 10 år i denna
kammare. Ingen har dock brytt sig sig örn det. Men nu ser det i alla fall ut,
som örn ni äntligen börjat lyssna till mina ord. När nu emellertid den framhävda
uppenbara inkonsekvensen icke inses av eljest kloka och fördomsfria
människor, så kan detta endast förklaras därav, att man — som t. ex. lagrådet
— förvirrar för sig hela frågeställningen och därmed hela sammanhanget av
den anledningen, att man låter sig behärskas av den fullkomligt vidskepliga
fördomen, att fostret har rätt att leva och att förty samhället har skyldighet att
värna örn fostrets liv.

Ehuru jag framför allt haft havandeskapet utanför äktenskapet i sikte, så
måste mina synpunkter likväl leda till den principiella straffriheten för fosterfördrivning
utförd inom viss tid efter konceptionen. Födelseskapet kan för
övrigt vara lika olycksbringande inom äktenskapet, utan att det behöver vara
fråga örn vare sig kroppslig sjukdom eller utsläpade mödrar. Jag behöver
icke inlåta mig på den saken, utan det är under alla omständigheter tillräckligt
avgörande, att straffbarheten här överhuvud, d. v. s. över hela linjen, icke
kan motiveras annorlunda än genom fiktioner och andra krystade synpunkter.
Min argumentation skulle följdriktigt leda till yrkandet, att riksdagen måtte
taga initiativet till en lagstiftning, varigenom försterfördrivning i här avsedd
mening bleve för kvinnan straffri. Ett sådant yrkande finner jag dock med
hänsyn till den rådande situationen i kammaren icke lämpligt.

Bland de förslag, som hittills frtunkommit, finner jag herr Nordströms i
Kramfors m. fl. motion vara det, som står mina synpunkter närmast. Jämväl
abortkommittén föreslog som bekant, efter en av presidenten Schlyter given
förebild, att havandeskapet skulle kunna avbrytas på s. k. sociala indikationer.
Detta förslag skattar dock i högre grad än herr Nordströms åt de vidskepliga
föreställningarna om fostrets rätt till liv. Det synes mig också i högre grad
än herr Nordströms vara utsatt för de dubier angående avgränsning mot det
straffbara området, som framkommit under utredningen. Att på förhand
kunna yttra sig därom, huruvida »varaktig nöd eller ofärd» skulle uppkomma,
är naturligtvis högst vanskligt. Frågeställningen har en kautschukartad
karaktär, rekvisitet kan tummas på och modelleras efter behag. Uppställer
man åter, som motionären herr Nordström i Kramfors, blott förutsättningen
»stora lidanden och svårigheter», så blir den naturliga konsekvensen beträffande
åtminstone ogifta kvinnor, att straffrihet inträder, därest icke särskilda
omständigheter utredas, som ådagalägga, att sådana lidanden och svårigheter
för kvinnan icke kunde befaras. Bevisbördan kommer med andra ord icke att
vila på kvinnan utan på åklagaren. För övrigt är det ju tydligt, att godtyckligheten
i fråga örn straff tillämpningen icke kan bli större än den redan är,
vare sig genom bifall till abortkommitténs eller till herr Nordströms förslag.
Av nu angivna skill yrkar jag sålunda, herr talman, bifall till herr Nordströms
motion.

Jag önskar slutligen med herr talmannens benägna tillstånd härtill foga
några ord.

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

''Äng. förslag till lag örn avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)

Jag Ilar här sökt begränsa mig till sådant, som Ilar med det föreliggande
ämnet att skaffa. Jag Ilar icke slagit an några känslosträngar, jag Ilar icke
utbrett mig i lamentationer över den omfattning, i vilken fosterfördrivningen
tydligen bedrives. I straffbarhetsfrågan spela dessa klagomål ingen roll. därför
att det finns ingen anledning räkna med, att straffriheten skulle leda till
någon avsevärd ökning av denna skrämmande siffra av omkring 10,000 årliga
fosterfördrivningar. Även örn en sådan ökning skulle kunna tänkas inträda,
så är dock nackdelen därav många gånger örn uppvägd av befrielsen från de
fruktansvärda nackdelar, som äro förenade med den fortsatta straffbarheten,
bl. a. hemlighetsmakeriet, som kan ha så ödesdigra verkningar för kvinnan,
både fysiskt och psykiskt. Gentemot dessa nackdelar kan icke den ringaste
vikt fästas därvid att — såsom det fyrfaldiga gånger anmärkts — icke heller
det fullt ^sakkunniga läkaringreppet kan garanteras vara ofarligt för kvinnan.
Det måste ju dock under alla omständigheter vara betydligt mindre farligt
än kvacksalveriingreppen. Enligt min mening äro de sakliga synpunkterna
på denna lagstiftningsfråga så klara och tj^dliga, att man också kan avstå
från att i diskussionen indraga något så vanskligt som de från Ryssland hämtade
lärdomarna. Örn aborterna där numera ånyo bestraffas, så betyder detta
ingalunda, att de icke skola fortsätta i hundratusental örn året, utan endast att
eländet numera undandrager sig officiell dokumentering.

Jag är rädd, att min ståndpunkt här tett sig särskilt utmanande för de motionärer
och med dem liktänkande, som åberopat sig på sin religiösa tro för avståndstagande
från varje inskränkning i straffbarheten på detta område. Jag
vill därför säga, att jag ingalunda avsett att vara utmanande mot någon, och
att jag allra minst avsett att vara utmanande mot dem, som jag nyss syftade
på. Jag har icke haft några andra avsikter än att visa upp ohållbarheten i de
resonemang, som föras till försvar för bibehållande av fosterfördrivningens principiella
straffbarhet, samt att framställa de synpunkter, som enligt min mening
böra anläggas på frågan, därför att de äro av saklig beskaffenhet och icke grunda
sig på några fiktioner. Att man öppet åberopar sig på sin religiösa tro riktar
jag ingalunda någon anmärkning mot. Den person, som verkligen är övertygad
örn att religiösa trossatser äro att bygga på även i den profana strafflagstiftningen,
måste ju helt enkelt av sin ärlighet manas att öppet förfäkta detta.
Mindre sympatiskt finner jag det däremot vara att, utan att vara bunden av religiös
övertygelse, argumentera med utgångspunkter, vilkas falskhet och följaktligen
också oduglighet har blivit utredd.

Till sist önskar jag beträffande indignationen mot tanken att helt upphäva
kvinnans straffbarhet anmärka, att — när fosterfördrivning sker av bekvämlighetsskäl
eller andra sådana orsaker, som förefalla mången av oss icke rimligen
kunna motivera ett dylikt ingrepp på en människokropp — så sker dock i sådana
fall å andra sidan icke något våldförande på kvinnans längtan efter barnet,
på modersinstinkten. Finns det väl i dylika fall anledning antaga, att någon
verklig_ olycka sker genom att sådana mödrar förhindras att föda barn? Å
andra sidan: när modersinstinkten finns där klart och tydligt utpräglad, då kan
man vara förvissad örn, att den fosterfördrivande handlingen har betingats av
modersinstinkten bekämpande ännu mäktigare andra instinkter och intressen,
och att handlingen har föregåtts av en förtvivlan, som talar ett särskilt språk till
normala känslor — såvida vi nu skola draga in känslorna i diskussionen. Det
språket säger oss inglunda, att vi böra lägga sten på börda och såsom brottslingar
stämpla olyckliga varelser, vilka redan hava måst uthärda en ohygglig
själskamp och dessutom kroppsliga lidanden och umbäranden, vilket allt påtvingats
dem genom sociala fördomar och andra omständigheter, som de saknat
förmåga att behärska, och som ingen människa kunnat begära, att de skulle

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
kunnat övervinna. Det språket säger oss i stället, att fosterfördrivningen måste
bekämpas nied helt andra medel än strafflagar; icke med dessa medel i förening
med strafflagar, utan allenast med dessa medel utan allra ringaste hjälp av
några strafflagar. Det finns ingen anledning att i detta sammanhang taga upp
frågan örn dessa andra medel.

Jag ber ånyo, herr talman, att få yrka bifall till herr Nordströms i Kramfors
motion.

I detta anförande instämde herrar Höglund och Spångberg.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Jag känner mig icke skyldig att

ingå på professor Lundstedts anförande därför att den religiösa grundåskådning,
som bestämmer mitt ställningstagande till denna sak, så helt står fjärran
från hans, att en debatt oss emellan skulle bliva ganska fruktlös. Jag ber dock
att få framföra ett tack till professor Lundstedt för de ganska försynta ord,
han yttrade i samband med att han berörde den religiösa ståndpunkten.

När jag nu här tagit till orda i denna fråga, för att sluta med att yrka avslag
på utskottets förslag och därmed även på Kungl. Maj:ts proposition, så kan. jag
icke stödja mig på någon större meningsgrupp inom utskottet. Herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet har lyckats att få stor anslutning till sitt
förslag även från det håll, där man eljest brukat ställa sig ganska kritisk, när
det gällt lagstiftning på detta område. Jag skall villigt erkänna, att detta i
första hand berott på att Kungl. Maj :ts förslag i jämförelse med tidigare förslag
i denna fråga är ganska moderat. Samtidigt som det ligger någonting
glädjande i detta, ligger däri även någonting betänkligt. Jag känner mig skyldig
förklara detta. Den pockande agitation, som bedrivits i denna fråga och ej
minst det synnerligen radikala utredningsbetänkande, som på sin tid framkom i
abortfrågan, ingåvo många den föreställningen, att en kompromisslösning skulle
innebära en räddning undan farligare och sämre förslag. Dylika synpunkter
kan man ju anlägga till exempel på sociala och andra frågor av materiell innebörd
men icke på frågor, för vilkas lösning kräves, att man tager ställning till
exempelvis kristendomens Gudstro och vördnaden för Skaparens majestät, till
människans eviga bestämmelse, vari människans timliga liv utgör en viktig
länk. Vi äro här inne på mark, där det ej går att kompromissa.

När jag därför måste taga ställning till ett lagförslag, enligt vilket samhället
skulle givas rätt att taga ett foster i moderlivet, kan jag icke komma förbi vad
min religiösa inställning säger mig, att jag och samhället äga rätt att göra
eller icke göra. Jag hjälper mig icke igenom en samvetsgranskning, genom att
inom mig själv taga upp ett resonemang, där utslaget på de olika punkterna utmynnar
i vad jag själv tycker, ty därmed drager jag ned saken till en materiell
bedömnings- och diskussionssak, förglömmande att här gäller det ett verk av
vår Skapare, som därjämte är den suveräne herren (iver allt liv. Det är inför
Honom, jag skall stå till svars. Står detta klart framför oss, är det tydligt,
att vår och samhällets oeftergivliga plikt är att skydda det spirande människolivet
från första ögonblicket av dess tillkomst men därjämte även att visa den
största varsamhet och samvetsgrannhet, när ett liv måste tagas. Det är ju alldeles
tydligt, att härav också följer, att skall man genom lagstiftning giva rätt
till abort, måste den skarpaste avgränsning ske rörande de tillåtna indikationerna.
Ifrån kyrkligt håll har hävdats, att utsläckandet av ett gryende
människoliv endast är berättigat örn det kräves såsom offer för att rädda ett
annat människoliv, nämligen moderns liv. Av uttalanden från samma håll har
framgått, att den kristna grundåskådningens principer icke torde behöva fördunklas,
om i vissa abnorma ytterlighetsfall, till exempel vid klart bevisad våld -

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
täkt, abort tillätes. Det var, herr talman, med mycket stor tvekan — jag skall
villigt erkänna det —-sorn jag i min motion kunde acceptera en dylik indikation
som motiv för abort. Det som för mig blev utslagsgivande var ett skäl, som
förut här i riksdagen framhållits, nämligen att det hemska övergrepp mot en
kvinna, som våldtäkt innebär, kan så helt förstöra hela hennes själsliga liv,
att man även i dylika fall kan få väga liv emot liv.

Som jag nyss nämnde, är en klar avgränsning beträffande de tillåtna indikationerna
nödvändig. Detta gäller ej minst de medicinska indikationerna, som
även jag kan acceptera som tillåtna. Såväl den av utskottet förordade lagtexten
som i all synnerhet utskottets motivering finner jag dock på denna punkt vara
betänkliga. Har man icke accepterat de sociala indikationerna som tillåtna,
bör man ej uppmjuka lagtexten under hänsynstagande till vad man med en
bestickande benämning kallat blandat social-medicinska indikationer. I den
föreslagna lagtexten heter det: »havandeskap må enligt denna lag avbrytas
när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets tillkomst
skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa». I utskottets motivering
anföres: ». . . härmed avses att i nära överensstämmelse med lagrådets yttrande
angiva en vid tiden för abortfrågans prövning förefintlig så betydande
kroppslig eller själslig svaghet hos kvinnan, att en samvetsgrann läkare måste
säga sig att, med hänsyn jämväl till de förhållanden, under vilka kvinnan är
hänvisad att leva, hon icke kan utan allvarlig och påtaglig fara för hälsan utstå
den påfrestning, som skulle föranledas av havandeskapet och förlossningen
samt det späda barnets vård.» Sannolikt hava flera av kammarens ledamöter
blivit betänksamma vid läsningen av denna utskottets förklarande motivering.
När vi i vår motion efterlyste en förklaring av Kungl. Maj:ts förslag på denna
punkt, så tänkte vi knappast, att utskottet i sitt förtydligande skulle anföra
något sådant som »med hänsyn till de förhållanden, under vilka kvinnan är
hänvisad att leva» och »det späda barnets vård». Formuleringens uppmjukning
är en mycket allvarlig sak, ty därigenom kunna under beteckningen medicinska
indikationer i stor utsträckning indikationer av social karaktär inlemmas.
Under svenska läkarsällskapets förhandlingar angående utredningskommitténs
lagstiftning örn abort uttalade en läkare bl. a. följande, som bör
giva oss en tankeställare och mana oss till försiktighet: »Det har sagts, att
den sociala indikationen egentligen är onödig att hålla på, ty man kan säkerligen
på de fall, där det är fråga örn abort på social indikation, sätta en medicinsk
etikett. Alltid finner man en del neurotiska symptom eller vaga njärtoch
lungsymptom att skylla på. I en nyligen publicerad svensk statistik, som
avsåg att belysa tuberkulosen som indikation för havandeskapets avbrytande,
äro minst 40 % av fallen, kanske upp till 60 %, av sådan beskaffenhet, att örn
tuberkulosen tagits till intäkt för ett avbrytande av ett havandeskap, hade
detta måst betraktas endast och allenast som ett svepskäl.» Denne läkare, som
höll på tillåtligheten av sociala indikationer, framhöll det anförda för att belysa,
hur medicinska skäl kunna missbrukas. Jag anser, att detta visar, hur
nödvändigt det är, att även rent medicinska indikationer omgivas med klara
och skarpt avgränsande bestämmelser. Härvidlag brister det föreliggande förslaget
ganska betänkligt. Jag skall, herr talman, gärna deklarera, att jag för
min ringa del icke vill undandraga mig att medverka till att man genom andra
samhälleliga åtgärder hjälper ifrågavarande mödrar och bereder barnen vård,
men jag kan icke gå med på att fostret under dylika förhållanden skall få dödas
i moderlivet.

Av de övriga indikationer för abortprovokation, som i lagförslaget anföras,
skall jag i fortsättningen endast stanna vid en av de s. k. humanitära indikationerna,
nämligen den humanitära indikation, som består däri, att havandeskap

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
uppkommit genom otillåten och med straff belagd förbindelse mellan nära anförvanter.
Som skäl bl. a. för abort i dylika fall bar åberopats, att medvetandet
örn härstamning från en sådan förbindelse i vissa fall skulle vara en sådan
börda för det blivande barnet, att fosterfördrivning borde medgivas för barnets
skull. Lärarekollegiet vid Kungl. Karolinska Mediko-kirurgiska institutet,
vilket i sitt yttrande tillstyrkt abort i dylika fall, har dock därvid yttrat, att
»något barnets intresse att bliva dödat icke finnes. Antagandet av att ett sådant
intresse finnes är i varje fall fullkomligt oförenligt med det principiella
bevarandet av livet hos med obotliga svåra lidanden behäftade sjuka.» Då man
vidare som skäl för abort i dylika fall anfört, att hänsyn måste tagas tili föräldrarnas
och samhällets intressen, vill jag häremot anföra, att samhället knappast
har något intresse av att i detta fall taga hänsyn till föräldrarnas intresse.
Samhällets eget intresse bör i detta fall i första hand vara att genom åläggande
av straff söka avhålla individen från förbrytelser av detta slag. Ett samhällets
intresse att taga det hjälplösa och oskyldiga spirande livet föreligger icke här,
och här gäller det icke heller att väga liv emot liv.

Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att rikta fördömande anklagelser
mot dem, som här i dag hava en annan uppfattning än jag i denna fråga. Jag
är övertygad örn, att de önska införa denna lagstiftning i ärlig avsikt att göra
det bästa möjliga i en svår situation, men jag kan dock icke ansluta mig till det
förslag, som här föreligger, enär mitt samvete säger mig, att vi äro inne på
ett område, där människans egna önskningar måste sättas i efterhand. Jag
vill slutligen även här framhålla en sak, som har framkommit i ett uttalande
från kyrkliga myndigheters sida, ett uttalande, där det heter: »Man kan icke
fördölja för sig, att förslaget på avgörande punkter innebär en brytning med
den syn på det mänskliga livet, som är oskiljaktig förbunden med kristendomens
budskap, och som genom århundraden satt sin prägel på vårt folks utveckling
och fostran.»

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som av herr
Emil Andersson fogats till utskottets förslag, och som går ut på avslag på
förevarande proposition.

Häruti instämde herrar Hansson i Hönö och Tersson i Grytterud.

Fru Röim-Cliristiansson: Herr talman! I dag borde det vara en glädjens
dag, i dag borde det vara en dag, när sanning, humanitet och mänsklighet
skulle få triumfera över hyckleriet, när efterblivenheten och grymheten skulle
få stryka på foten, med andra ord en segerdag värdig vår mycket omtalade
demokrati. I åratal hava arbetareklassens kvinnor, våra fattiga kvinnor runt
örn i detta land, väntat lösningen utav ett av sina mest brännande och allvarliga
problem. Kamraterna i kammaren, arbetarrepresentanterna, kunna ju gå
ut och fråga kvinnorna i respektive kommuner landet runt, om de icke hade
trott, att det skulle vara en lösning, som skulle framläggas i det nu debatterade
lagförslaget. Man har givit oss så stora förhoppningar. Man har givit oss
förhoppning om att ett bättre sakernas tillstånd skulle inträda, men vad är det,
vi få bevittna? Svikna förhoppningar! Det kanske känns värst och mest pinsamt
därför att förslaget kommer från en arbetarregering. Det kommer från
en regering, som därmed bevisat, att det sitter hårdhjärtade män i densamma,
män, som icke velat lyssna till det levande livets krav, som icke velat taga hänsyn
till detta livs grymhet särskilt mot vår klass kvinnor. Med detta lagförslag
fjärmar man sig arbetarklassen, man fjärmar sig ifrån de radikalt borgerliga
kretsarna, ifrån vetenskapen. Sveriges fattiga kvinnor hava haft detta
bekymmer och problem att brottas med. Det är med ångest i blicken de rikta

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.}
sig till elem, som makten hava, men denna ångest endast ökas vid genomläsande
av lagförslaget. Det är på grund av lidandet, som arbetarklassen drivits att
införa den födelsekontroll, som de borgerliga i samhället alltid hava haft. Våra
fattiga mödrar i stad och på land, som alltid fött och fostrat de stora barnskarorna,
hava städse känt ansvar mot samhället, ett ansvar, som samhället icke
känt mot deras barn. De, som hava varit ekonomiskt bärkraftiga, hava undandragit
sig detta ansvar. Nu konstatera vi en viss födelsekontroll inom arbetarklassen,
men denna födelsekontroll har tillkommit genom lidande, svårigheter
och elände. Jag vet, att befolkningskommissionen i sitt yttrande hänvisat till
de sociala förbättringar, som genomförts på detta område för att förbättra förhållandena
för moder och barn. Därmed menas exempelvis lagarna örn moderskapshjälp,
moderskapspenning, den fria förlossningsvården och solgårdar för
barn. Det är givetvis glädjande reformer. Det är ett steg i rätt riktning, men
det löser aldrig problemet.

Barn födas fortfarande av de ekonomiskt minst bärkraftiga. Hur skall man
kunna glädja sig över att sätta barn till världen i ett samhälle, vars förhållanden
för arbetarklassen se ut som följande? Enligt ett betänkande i näringsfrågan
av Sterner dö årligen 4,000 svenska barn på grund av undernäring före
ett års ålder. En tredjedel av Sveriges barn äro undernärda. Över en halv
miljon människor försörjas genom fattigvården, och minst lika många ha en
årsinkomst på högst 1,000 kronor eller mindre. Bostadssociala utredningen ger
vid handen, att i 300,000 bostäder nied en och en halv miljon där boende, varav
en tredjedel i städerna, äro urusla. Det är alltså orsaken. Det är icke med
någon känsla av triumf över att kunna bli mor som kvinnorna under sådana förhållanden
konstatera, att de äro gravida.

De, som sitta i mödrahjälpsnämnderna, kunna verifiera exempelvis, att man
måste utlämna beloppen in natura, därför att en familjeförsörjare är så ansvarslös,
att han förstör kontantbeloppet, som skulle gå till bättre föda åt den
blivande modern. Hur kännes det för en sådan mor, när hon förstår, att hon
återigen skall föda ett barn? Barn skola givetvis vara välkomna redan i moderlivet.
Eller tag exempelvis en annan grupp! Tag den grupp, som tack vare
ett eller högst två barn kan hålla en viss standard! Tack vare att barnantalet
icke är större kunna de hålla denna standard. De veta, att blir det flera barn,
tvingas de att sjunka ned och få en lägre levnadsstandard. Tag våra gifta kontors-
och affärsanställda, som icke våga bli mödrar! De våga det icke, därför
att familjens försörjning vilar på deras axlar.

Alla sunda kvinnor vilja bli mödrar. Men som förhållandena nu äro, blir
denna sunda naturinstinkt sådan att den får betecknas som lyx.

Just denna senare grupp, som jag nämnde, är just de, för vilka vi skulle se
till, att de höjde nativiteten. Men orsaken ligger i själva samhällsförhållandena.
Det komma, vi ej ifrån. En bidragande orsak är givetvis den bristande
sexuella upplysningen. Vi släppa ut våra ungdomar så värnlösa i livet.

Här talas örn ungdomen och dess moraliska förfall. Men vad har man gjort
för att hjälpa dem? Här vore ett ingripande på sin plats. Då kunde vi tala
om kultur i ordets verkliga bemärkelse. Då bleve icke kultur ett ord, som bara
akademikerna bolla med.

oNär nu dessa kvinnor stå inför utsikten att återigen bli mödrar, vad göra de
då? Ja, vad de då göra, kunna våra läkare upplysa oss örn, läkarna som til
syvende og sidst ändå få taga hand örn dessa misshandlade kvinnokroppar. Det
är en ganska grym statistik, som man här har att anföra, exempelvis i Stockholm,
där man hade 2,319 kvacksalvaraborter på två år i åldern 15—49 år. Man
beräknade två dödsfall i veckan. Det är vad samhällsförhållandena driva
olyckliga kvinnor till. Samma patienter kunna läggas in på Sabbatsbergs

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
abortklinik ända till tre gånger per år. Det visar, att förtvivlade kvinnor i det
här landet ock i denna stad dagligen kasta tärning med sitt eget liv.

Frågan gäller alltså, att vi måste hjälpa kvinnorna. Sådant lagförslaget nu
är, tvinga vi dem åter och i ännu högre grad kanske att söka kvacksalvare.
Vördnaden för livet borde vara den faktor, som dreve oss att hjälpa dessa
olyckliga kvinnor. ^ Vördnaden för livet, sade jag. Men icke den vördnad, där
man å ena sidan går mot aborten men å andra sidan välsignar kanonerna, som
skola ut i kriget för att släcka livet.

Är aborten önskvärd? På den frågan svarar jag obetingat nej. Men den är
en utväg jir nuvarande vidriga förhållanden. Och numera har ju vetenskapen
kommit så långt, att ett ingripande av läkare är nästan riskfritt. Det är därför,
som jag menar, att den blir en positiv hjälp åt kvinnorna.

Man kan fråga: skrives det lagar för förtvivlade människor? Tänk, örn lagstiftning
skulle hjälpa! Tänk, örn man med några korta lagparagrafer skulle
kunna omändra orsaksförhållandena i samhället, så att vi icke längre hade
denna grymma statistik att peka på, som våra läkare presenterat för oss!

Det primära i föreliggande lagförslag är, att de medicinska indikationerna
lagfästas och att de sociala indikationerna uteslutas. Nu har man utökat de
medicinska indikationerna så att även de blandade medicinsk-sociala indikationerna
komma in därunder. Det tycker man är ett oerhört stort framsteg. Man
lagfäster vad som redan nu är praxis. Det där örn svagheten syftar ju på en
utsläpad kvinna. Det är mycket förnämt, anser man, att man tar hänsyn till
dessa kvinnor, och att läkare får rätt att utföra abort. Men det är en grymhet
utan like, att kvinnan först skall vara utsläpad, innan hon blir hjälpt.
Först skall hon genom de sociala förhållandena och genom att bli fysiskt nedbruten
genom alltför många barnsängar vara utsläpad. Då möjligen kan man
hjälpa henne.

Jag är icke alldeles övertygad örn, att de medicinska indikationernas lagfästande
utgör en fördel för kvinnorna. Utskottets utlåtande — evad det avser
vår motion — har icke så värst mycket att anföra, utan det endast hänvisar
till propositionen. Det anser detta givetvis vara till fyllest. Lagrådet har
icke beaktat de synpunkter, som framkommit i den 1934 tillsatta abortkommittén.
Lagrådets uppfattning blir utslagsgivande. Detta lagråd som icke står
i kontakt med det levande livet, till deras sterila synpunkter lyssnar man från
regeringen.

_ Befolkningskommissionen i sin tur anförde ju de åtgärder, som komme att
vidtagas på det rent sociala området. Därför kunde den heller icke biträda
abortkommitténs förslag.

Abortkommittén upptog de sociala indikationerna på tre punkter. Den förstnämnda
avser de utvidgade medicinska indikationerna, som medtagits. Den
andra avser fall, då ekonomisk nöd är för handen, när kvinnan skall föda barn.
Den tredje gäller den sociala vanäran. Social vanära! Det veta vi tyvärr, att
i det här samhället går man efter etiketten, när en kvinna skall föda ett barn.
Det är icke moderskapet i sig självt, som är heligt, utan det är, huruvida kvinnan
är gift eller ej. Det är en grymhet mot kvinnan i hennes egenskap av mor.
Moderskapet är givetvis lika heligt, antingen en kvinna är äldre eller yngre
eller hon är gift eller ogift.

För övrigt har också förre justitieministern Schlyter framhållit de sociala indikationernas
betydelse. Han hade ett utomordentligt starkt anförande exempelvis
vid 16:e nordiska juristmötet i Oslo 1934. Där säger han också ifrån,
att i vad det gäller de sociala indikationerna har han av läkare inhämtat det
utlåtandet, att läkarna anse, att det är just de fattiga kvinnorna, som bilda

Andra kammarens protokoll 1938. Nr 35. 2

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
grunden för dessa sociala indikationer, medan de väl situerade kvinnorna ta
aborten endast som ett lätt obehag.

1936 hade Riksförbundet för sexuell upplysning offentliggjort, att av dess
kampanj för att få de kriminella aborterna ur världen hade resultatet blivit
1,494 resolutioner av 253,265 medborgare. 150 av dessa resolutioner kommo
från de socialdemokratiska kvinnoförbunden. Yad syftade denna kampanj, dessa
resolutioner till? De syftade till att beröva abortören hans yrke och överlämna
det i den legitimerade läkarens hand.

I dag slåss vi för att kvinnorna skola vinna behörighet. I dag ställer sig
till och med de opolitiska kvinnoorganisationerna i spetsen för att uppmana
respektive partier att se till att välja kvinnor. Det är bara bra. Men hur skola
dessa kvinnor, som icke äro aktiva, få respekt för de kvinnor, som ha en position,
som de icke utnyttja? Yi ha i första lagutskottet en kvinnlig arbetarrepresentant,
som där bär säte och stämma. Vi ha ju inga särskilda kvinnofrågor,
utan alla frågor bottna i ekonomiska problem. Men vi ha olika områden,
där kvinnorna äro mer lämpade än männen att förfäkta kvinnornas uppfattning.
Och just i denna fråga, som berör det biologiska området, borde våra arbetarkvinnorepresentanter
haft någonting annat att säga än vad fru Östlund
haft i sin avlämnade reservation.

Angående fjärde paragrafen i lagförslaget är det följdriktigt att yrka på,
att endast en läkare bör anlitas. Det räcker med att en läkare har hand örn
detta, örn man utgår ifrån att de sociala indikationerna genomföras. Det blir
ju en tekniskt övervinnelig sak. Det blir ju ganska lätt för läkaren i fråga
att pröva, huruvida kvinnan exempelvis är gift eller ogift. Härvidlag hyser
dock lagrådet bekymmer, hur man skall öva kontroll. Men den är så enkel och
den behöver icke göras så förfärligt problematisk.

Örn herr Schlyters reservation varit en verklig sådan, så hade det ju icke
bara varit originellt utan också glädjande att få yrka bifall till en reservation,
som överensstämmer med ens egen motion. De båda första styckena i herr Schlyters
reservation äro ju bra, men detta förringas ju av sista stycket i reservationen.
Den blir alltså endast en tom principdeklaration. Beklagar att herr
Schlyter i denna fråga slagit till reträtt!

Rättsmedvetandet kräver, att de sociala indikationerna genomföras. Grymheten,
dumheten, hyckleriet bör ej längre beredas säte och stämma i svensk lagstiftning.
Och just med tanke på och i medvetandet om att vara en representant
på detta område för detta allmänna rättsmedvetande, som finnes bland våra
fattiga kvinnor i stad och på landet, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till vår motion.

Herr Bergquist: Herr talman! Det ömtåliga spörsmål, som nu är före mål

för kammarens behandling, har länge stått på dagordningen.. Jag tror,
att det för mången är en glädje, att frågan — som vi hoppas -— i dag skall
bringas till sin lösning. Den rätta lösningen av detta spörsmål har alltid varit
föremål för delade meningar, och det har under den mångåriga strid, som rått
på detta område, gång på gång framförts synpunkter, som tala för de olika
ståndpunkter, som här kunna göra sig gällande. Det är naturligt, att i denna
fråga motsättningarna bliva särskilt starka. Det är här icke fråga örn bara
mera ytliga uppfattningar, utan ståndpunktstagandet till denna fråga bottnar
ofta nog i hela den etiska uppfattning, som kännetecknar vederbörande. Vi
ha ju i dag i kammaren redan fått höra av representanter för olika riktningar,
vilka olika uppfattningar man hyser och kan hysa örn dessa svåra frågor.

Herr Lundstedt och fru Rönn-Christiansson ha på teoretiska och humanitära
skäl direkt talat för, att fosterfördrivning överhuvud taget bör tillåtas, bör

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
göras straffri i vår lagstiftning. Å andra sidan har herr Olsson i Staxäng
med etiska och religiösa skäl motiverat ett avslagsyrkande på Kungl. Maj :ts
förslag och alltså intagit den ståndpunkten, att vi överhuvud taget icke böra
tillåta fosterfördrivning i vår lagstiftning.

Herr Lundstedt åberopade i sitt anförande särskilt, att hela Kungl. Maj:ts
förslag och det utredningsarbete, som föregått det, vilade på rena fiktioner,
som saknade stöd i verkligheten. Herr Lundstedt anförde en mängd teoretiska
skäC varför man borde gå betydligt längre än vad Kungl. Maj :t gjort i
denna fråga.

Örn man ser frågan rent teoretiskt, så måste man ju i vissa avseenden säga,
att herr Lundstedt har anfört åtskilliga skäl, som tala för hans ståndpunkt
och som icke direkt kunna vederläggas. Men man får enligt min uppfattning
icke se denna fråga ur enbart teoretiska synpunkter. Det är en samhällsfråga
av oerhört stor betydelse, som icke kan lösas efter teoretiska schabloner. Jag
tror, att man, i stället för vad herr Lundstedt sade, med fog kan säga, att
Kungl. Maj :ts förslag bygger på erfarenheter från verkligheten, under det att
herr Lundstedt^ motivering utgöres av teorier, som i mycket sakna stöd i verkligheten.

Fru Rönn-Christiansson har kommit till samma resultat som herr Lundstedt
och alltså gjort gällande, att Kungl. Maj :ts förslag icke går tillräckligt långt
och att det enda riktiga skulle vara, att man här helt släppte lös rätten att
företaga fosterfördrivning. Fru Rönn-Christiansson har huvudsakligen åberopat
humanitära skäl för detta. Det var ju också så, att den ursprungliga
kommitté, som hade hand örn detta, abortkommittén, framlade ett förslag, som
gick betydligt längre än vad Kungl. Majlis förslag gör, när det gäller att
tillåta framkallande av abort. Men de myndigheter, som hade anledning att
yttra sig över förslaget, ställde sig i allmänhet ganska avvisande och oförstående
till kommitténs förslag att gå så långt, då det gällde de s. k. sociala indikationerna,
som kommittén ansett vara lämpligt.

Det är också så, åtminstone såvitt jag vet, att man har icke mera än i ett
land i världen gjort ett försök att släppa fosterfördrivningen helt lös. Det
landet är ju Ryssland, som fru Rönn-Christiansson väl känner till. I det landet
hade man en lagstiftning, som praktiskt taget innebar, att fosterfördrivmng
var tillåten utan några egentliga inskränkningar. Men den lagstiftningen
blev ej gammal i Rysslad. Efter några år ansåg man det vara nödvändigt att
göra en fullkomlig omkastning av lagstiftningen. För några år sedan infördes
salunda en lagstiftning, som direkt förbjöd abort. Var och en kan förstå, att
det mäste ligga mycket allvarliga erfarenheter bakom en sådan omsvängning
i ^lagstiftningen. En sådan kommer icke till stånd, utan att man verkligen
fått erfarenhet av de allvarliga verkningar, som ett lösgivande av aborten fört
med sig.

För min del anser jag, att Kungl. Maj :ts förslag innebär en lycklig medelväg
vid lösningen av denna fråga. Som tidigare framhållits äro ju meningarna
oerhört delade, och det råder olika uppfattningar örn hur långt man bör gå,
vare sig man ser frågan ur etiska synpunkter eller ur samhälleliga synpunkter.
Kungl. Maj :ts förslag innebär, att abort medgives i de fall, då enligt ett
mycket utbrett allmänt rättsmedvetande en sådan åtgärd bör vara tillåten.
Även herr Olsson i Staxäng erkände, att i åtskilliga av de fall, som äro upptagna
i Kungl. Maj :ts förslag, bör fosterfördrivning vara tillåten. Han erkände,
att de s. k. rent medicinska indikationerna böra få giva rätt till framkallande
av abort. På den punkten tror jag alltså icke, att det råder någon
tvekan. Detta är för övrigt icke någon nyhet utan endast ett lagfästande av
en praxis, som länge rått i vårt land. I dylika fall ha sålunda läkarna ansett

Nr 85.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
sig lia rätt att framkalla abort. Det nya är ju, att man infört de s. k. humanitära
och eugeniska indikationerna. De humanitära indikationerna innebära,
att en fosterfördrivning tillätes i de fall, då kvinnan blivit rådd med barn genom
en handling, som i ett eller annat avseende kränkt hennes könsfrihet.
Herr Olsson i Staxäng gick med på att i fall av våldtäkt kunde abort vara berättigad,
men man kan icke draga gränsen så snäv, soimhan ville göra, därför
att det finnes så många brottsliga handlingar, som stå våldtäkten synnerligen
nära, fastän de icke direkt kunna karakteriseras som våldtäkt. Överhuvud
taget anser jag för min del, att man icke bör hysa några allvarligare betänkligheter
mot att tillåta en kvinna att fördriva foster i det fall hon blivit rådd med
barn genom en brottslig handling, då hon alltså direkt mot sin vilja, genom
våld, list eller annat brottsligt förfarande blivit rådd med barn. Man kan i
dylikt fall icke kräva, att kvinnan skall vara skyldig bära fram sitt barn.

" Det tredje fall, då enligt Kungl. Maj :ts förslag abort tillätes, är på grund
av de s. k. eugeniska indikationerna, då det alltså är anledning antaga, att synnerligen
dåliga arvsanlag komma att överföras på barnet. Det är också enligt
min mening fullt berättigat, när man med en viss grad av sannolikhet
kan säga, att det föreligger fara för att den individ, som kvinnan bär, kommer
att bliva livsoduglig. I sådant fall finnes ingen anledning till att kvinnan,
skall vara nödsakad att föda fram sitt foster.

Sedan har man också diskuterat de s. k. blandade indikationerna, _ de s. k.
socialmedicinska indikationerna, som ju varit föremål för åtskilliga strider. Det
är alltså då det på grund av kvinnans svaghet kan befaras föreligga fara för
moderns liv och hälsa, de s. k. utsläpade mödrarna. Det har varit mycket tal
örn detta. Genom den försiktiga utformning Kungl. Maj :ts förslag har fått,1
tror jag, att man har erhållit en lycklig lösning på den frågan. Här skyddar
man som sagt kvinnan på grund av att det med hänsyn till hennes svaghet föreligger
fara för hennes liv och hälsa om hon skulle föda fram sitt barn.

Jag kan alltså icke finna, att någon av de indikationer, som Kungl. Majit
upptagit i sitt förslag är av den natur, att man kan resa några allvarliga invändningar
mot dem. Dessa indikationer äro försiktigt och väl avvägda, men
jag kan å andra sidan icke för min del gå så långt, att jag kunnat ansluta mig
till vad herr Lundstedt och fru Rönn-Christiansson talat för, nämligen för lössläppandet
av fosterfördrivningen. Hela vår lagstiftning på detta område
bygger val på den tanken, att lagstiftaren skall värna om livets helgd. Det
är detta, som abortkommittén framhåller, och som städse åberopats som skäl,
varför vi icke böra tillåta fosterfördrivning eller låta den bli alldeles fri. Det
är en mycket väsentlig grundsats, som vi ständigt måste tänka på att vår lagstiftning
bygger och bör bygga på. Lagstiftaren skall slå vakt örn livets
helgd. Det är också enligt min mening ett fattigdomsbevis för ett land, örn
man anser sig nödsakad att tillåta fosterfördrivning på s. k. sociala grunder.
Det måste betraktas såsom ett fattigdomsbevis, ty i och med att samhället tilllåter
detta, säger samhället också, att vi sakna förmåga och möjlighet att taga
en sådan vård örn dessa kvinnor, att de icke råka i nöd. Befolkningskommissiouen
framhåller just strängt dessa synpunkter, att samhället skall i första hand
se till, att vi vidtaga sådana åtgärder, att kvinnorna kunna föda sina barn och
fostra dem utan att därför råka i varaktig nöd eller i social vanära. Det är
därför, som jag anser, att samtidigt, som man antager detta Kungl. Maj :ts lagförslag,
får man komma ihåg, att det är icke slut med arbetet på detta område
i och med denna lagstiftning, utan samhällets sociala verksamhet för att bereda
lättnader i dessa avseenden för kvinnorna bör fortsätta. Om man räknar med
detta tror jag, att nian tryggt kan ansluta sig till Kungl. Maj :ts förslag, och
jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Ang. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)

Herr Lundstedt, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr Bergquist
har på intet sätt varit aggressiv mot min ståndpunkt, och det vare mig
fullkomligt fjärran att i detta ämne etablera något slags munhuggning, som
synes mig fullkomligt överflödigt. Men herr Bergquist sade en sak, som jag
trots den vänliga tonen icke kan låta torka på mig, som det heter på vardagsspråk,
och det var då han anställde jämförelse mellan Kungl. Maj :ts och mitt
förslag. Mina synpunkter, sade han, vore mera verklighetsfrämmande. Under
det att Kungl. Maj :ts förslag stöde på verklighetens mark, vore min ståndpunkt
däremot grundad på teorier. Jag nödgas på detta svara med några ord.

Om man, såsom jag visat beträffande Kungl. Maj:ts förslag, resonerar utifrån
falska utgångspunkter, så är det, herr Bergquist, komlett omöjligt att
nå fram till några realiteter. Därmed borde saken vara klar. För övrigt bestod
kärnpunkten i mitt anförande i att påvisa de påtagliga olyckorna av en
såda,n lag som den föreslagna och icke bara detta. Jag visade samtidigt, att
det icke skulle vara någon som helst nytta med att bibehålla straffet på detta
område. Herr Bergquist vill visst ha det hela oerhört drastiskt påstruket, för
att det skall kunna uppfattas som verklighet, men han borde dock kunna
förstå, att jag skulle ha kunnat ytterligare utbreda mig över förslagets nackdelar
i jämförelse med min ståndpunkt, ehuru jag i detta ämne icke funnit det
lämpligt att gå så in i detalj och måla det hela i starkare färger, än jag gjorde.

Herr talman! Jag vill till sist säga, att det är en vulgär föreställning, att
tänkande och logik icke hade med verkligheten att skaffa. Man kan icke
komma med någon motargumentation mot mig, synes herr Bergquist mena.
Karlen (d. v. s. undertecknad) är ju logisk, så det går icke att i sådant avseende
anmärka på vad han säger. Likväl skulle min uppfattning vara verklighetsfrämmande.
Men hur är det? Jo, verkligheten kan faktiskt icke i en
framställning återgivas annorlunda än genom teori och logik. Örn en teori
icke passar för verkligheten, då är den en falsk teori, men det som logiskt och
teoretiskt är riktigt, det står i överensstämmelse med verkligheten, det är med
andra ord sant. Så förhåller det sig, herr Bergquist.

Vidare anförde:

Herr andre vice talmannen Magnusson: Jag har inom befolkningskom missionen

varit med om att pröva det föreliggande spörsmålet, och i det skick,
det nu föreligger i den kungl, propositionen, har det väsentligen blivit godkänt
inom nämnda kommission. Jag för min del har icke kunnat bedöma detta utomordentligt
allvarliga spörsmål på ett sådant sätt som den förste ärade talaren
i dag, herr Lundstedt, vilken ju utan vidare underkände alla andra uppfattningar
och skäl än dem, som han själv företrädde. Herr Lundstedt förklarade
tillika, att hans påståenden icke kunde motbevisas.

Jag skall såsom varande icke jurist givetvis icke försöka att gå in på någon
juridisk diskussion med herr Lundstedt. Jag skall emellertid be att få
förklara, att när frågan förelåg till ingående prövning inom befolkningskommissionen,
utgick jag närmast ifrån den uppfattning, som företrädes av religiösa
kretsar inom vårt land och här utvecklades av herr Olsson i Staxäng. Jag
fann emellertid snart vid prövningen av frågan, att en enbart negativ inställning
mot all reformverksamhet icke var hållbar. Däremot fann jag, att ett
framgående på den väg, som herr Lundstedt liksom modernitetsivrarna i övrigt
förordade i denna fråga, icke var möjligt och icke var riktigt eller förenligt
med ett verkligt ansvarskännande ståndpunktstagande, även örn man försökte
att allvarligt frigöra sig från alla förutfattade meningar och även örn
man icke i ringaste mån var vidskeplig, för att tala med herr Lundstedt.

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. förslag till lag örn avbrytande av havandeskap ra. ra. (Forts.)

Herr Lundstedt Ilar anfört åtskilliga juridiska skäl. Jag skall, som nämnt,
icke i vidare mån ingå på dessa. Men däremot tror jag, att hans uppfattning
av de psykologiska faktorerna och hans känsla för vad som rör sig inom människorna
själva och örn abortens inverkan på kvinnornas psyke är ganska ofullständig
och mycket oriktig. Herr Lundstedt lade särskild vikt vid den omständigheten,
att en människa äger att råda och förfoga över sin egen kropp och
att fostret var en del av kvinnans kropp, varöver hon sålunda ägde att fritt
och efter eget bedömande och efter eget ansvarskännande handla och förfoga.
Jag måste då fråga mig, hur det kan vara möjligt, att herr Lundstedt i samma
andedrag han talar örn detta, kail tala örn en 20-veckorsperiod av havandeskapet,
och att rätten att förfoga över fostret skulle vara bundet vid en sådan
tidpunkt. Skall herr Lundstedt vara logisk och bortse från de rent medicinska
faktorerna, som varit bestämmande för 20-veckorsperioden, måste han medgiva,
att denna rätt att förfoga över sin egen kropp i så fall bör kvarstå ända till
födseln, då ju barnet först i egentlig mening kommer att föra ett självständigt
liv.

Jag skall icke ingå på alla herr Lundstedts många djärva påståenden, men
han sade vidare, att när det gäller den principiella straffriheten för kvinnan,
skulle man möjligen kunna diskutera dennas lämplighet, när det är fråga örn
en abort, vilken verkställes av rena bekvämlighetsskäl. Men, tillägger han, i
det fallet sker intet våldförande på kvinnans modersinstinkt och moderskänslor.
Han förmenade nämligen att dessa vore förkrympta och förkvävda hos den kvinna.
som handlar av dylika bevekelsegrunder, varför något våldförande på kvinnans
modersinstinkt sålunda icke kunde äga rum. Detta är ett ensidigt bedömande,
mot vilket jag måste bestämt reagera och som jag har anledning stanna
vid en liten stund. Visserligen kunna moderskänslorna vara förkrympta hos den
av bekvämlighet handlande kvinnan, men denna kvinna har våldfört sig mot
modersinstinkten och moderskänslorna på två sätt. Hon har sålunda låtit bekvämligheten
våldföra modersinstinkten, som dock ursprungligen finnes hos
varje sund kvinna, hon har därjämte våldfört sig mot fostret. Jag kan
icke finna att våldförandet i dessa fall blir mindre och därför bör medföra
straffrihet. Men örn man skulle supponera, att herr Lundstedts uppfattning,
att kvinnan äger att råda över sin kropp är riktig och att sålunda
ett stympande av denna icke borde vara straffbelagt, skulle ju
därav följa, att även annan självstympning skulle vara straffri. Jag kan verkligen
icke för ögonblicket svara på, huruvida en självstympning, varigenom
jag t. ex. avsiktligt förstör min högra hand eller ett finger — sådant har ju
förekommit bl. a. i samband med värnpliktsmönstringar — f. n. är straffritt.
Men det kan inte vara herr Lundstedt obekant, att det förekommit perioder
i de olika folkens liv, då självstympning av olika slag förekommit, och detta i
sådan utsträckning, att man genom lagstiftning och straff måst inskrida mot
densamma. Jag kan för mili del icke erkänna, att den självstympning, som
herr Lundstedt vill göra straffri, är sådan, att det ligger i samhällets intresse
eller är till fördel för individen, att den bör kunna straffritt verkställas.

Det är att hälsa med glädje, att uppfattningen angående moderskapet vidgats
i det hänseendet, att nian icke nu bedömer den ensamstående modern på samma
hårda sätt, som tidigare. Men jag måste säga, att nog är den ensamstående
kvinna, som har kommit i förhållandet att vara gravid, värd ofantligt mycket
mera heder, därest hon tar konsekvenserna av sitt handlingssätt och bär fram
sitt barn, än örn hon på det eira eller andra sättet undandrager sig följderna av
sitt handlingssätt. Jag vågar också tro, att kvinnan själv med hänsyn till sill
framtid och till sitt psyke vinner ofantligt mycket större lugn därigenom.
Det går icke, herr Lundstedt — där föreligger, tror jag, eder grundläggande

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Ang. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
felsyn — att utöva det våld mot en kvinnas kropp och ännu mindre mot hennes
psyke och själsliv som en abort innebär, även örn förhållandena kunna vara
nog så pressande på grund av humanitära och sociala förhållanden, utan att
detta i de flesta fall, om kvinnan i övrigt är sund, till slut medför för henne
så deprimerande verkningar, att hon, även om nian genomförde den fullständiga
straffriheten, tusen sinom tusen gånger hellre skulle låtit det hela vara
ogjort. Jag vet, att det finnes fall, även där det på medicinska grunder genomförts
abortiva ingrepp, att kvinnan likväl under hela sitt återstående liv gått
med förtvivlan i hjärtat och sagt sig, att det hade varit bättre, örn hon undvikit
aborten. Hon har förebrått sig våldet icke blott mot sig själv utan än iner
på det liv, som skulle kunnat födas och bliva till nytta och välsignelse. Det
gäller här ingrepp sådana att de sannerligen böra så långt möjligt undvikas.

Nu är det väl ändå så, att vi icke skola bortse från att den tidsanda ■—- om jag
i detta sammanhang får tala örn tidsandan — vilken är benägen att sätta hänsynen
till egen bekvämlighet liksom till social ställning och ekonomiskt bättre
förhållanden, och allt vad det nu är, främst, börjar bli så förhärskande hos vår
tids människor att en sammanblandning av bekvämlighetsskäl och ansvar är
mycket vanlig. Det är mycket lätt att komma dithän, att man säger sig själv
att ansvaret för det väntade barnet är så stort, att man vill befria sig därifrån.
Man suggererar sig fram till en uppfattning, att det kan möta fattigdom och
elände av alla slag, att det därför för egen och för det väntade barnets skull
är bättre att undvika barnsbörden. När en sådan uppfattning är under tillväxt
och så utbredd, som den tyvärr är, kan samhället då ställa sig alldeles
likgiltigt och som herr Lundstedt önskar lämna det hela till människornas eget
omdöme, deras eget skön och deras egen s. k. fria vilja.

Nu förstår jag, att herr Lundstedt kommer att mot detta mitt påstående draga
fram hela sin arsenal av juridiska skäl, som han förut anfört, att han vill tilllägga,
att det är orimligt begära, att kvinnorna i varje fall skola underkasta
sig alla svårigheter, som äro förenade nied en barnsbörd, och att tillvaron av
straffhotet har moraliskt förstörande verkan, gynnar kvacksalvare m. m.

När vi inom befolkningskommissionen diskuterade detta problem, anfördes
det också mycket starka skäl till försvar för kvinnor, som inför utsikten till
social nöd och elände genomförde en abort. Kommissionen hade emellertid samtidigt
under utarbetande ganska vittgående förslag till hjälp åt mödrar, att
utgå oberoende av civilstånd. Jag ber att få erinra örn att en del av dessa
förslag redan ha blivit genomförda och trätt i tillämpning. Det skulle från
befolkningskommissionens och den svenska riksdagens sida innebära ett underkännande
av dessa sociala åtgärders betydelse, örn man samtidigt som man genomför
betydelsefulla sådana åtgärder i syfte att lämna mödrarna hjälp och
stöd ändå genomförde en lagstiftning, som minskar, ja fullständigt befriar
från ansvar för abort. När samhället söker på allt möjligt sätt underlätta
mödrarnas och familjernas ställning, har samhället också rätt att kräva, att
medborgarna påtaga sig den samhälleliga gärning och det ansvar, som det innebär
att föda barn, eljest är ju den sociala hjälpen samhälleligt sett gagnlös.
Jag är lika övertygad som herr Lundstedt om att lagstiftningen icke i någon
vidsträcktare omfattning kan verka fostrande. Men jag kan därför inte erkänna,
att straff eller straffhot av denna anledning får anses vara helt överflödigt.

Innan jag slutar vill jag emellertid tillägga, att när vi nu gå att på detta
område genomföra lagstiftning, vilken i görligaste mån anpassar sig efter det
nuvarande tidslägets krav, lia vi anledning att till den svenska allmänheten,
män och kvinnor —- ty jag anser att männen ha ett mycket stort ansvar i detta
fall och att det i alltför många fall beror på männens ansvarslöshet, att kvin -

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
norna i förtvivlan verkställa abort — rikta en vädjan att besinna, bur allvarligt
det föreliggande spörsmålet är, och en förhoppning, att icke minst ansvarskänslan
inför de kommande generationerna måtte bli starkare bland Sveriges

folk.

Fru Rönn-Christiansson: Trots att förhållandena i Sovjetunionen beröras
i herr Olssons i Staxäng motion, vidrörde jag icke detta ämne i mitt första anförande.
Men jag är herr Bergquist tacksam för att han förde in diskussionen
på denna sak, ty det är alltid tacksamt att försvara Sovjetunionen.

Herr Bergquist anförde, att man i Sovjet tidigare hade tillåtelse att utföra
aborter. Detta är riktigt. Men varför hade man det? Jo, därför att detta
under de svåra åren i Sovjetunionen innebar en lindring, en utväg för kvinnan.
Man lade också denna angelägenhet i en legitimerad läkares hand samtidigt
som man förde en bred upplysningskampanj i de sexuella frågorna. Men
i dag äro förhållandena annorlunda i Sovjetunionen, i dag har Sovjetunionen
rätt att bestraffa aborterna, därför att man där har skapat sådana förhållanden,
att kvinnorna kunna bli mödrar och bli det med glädje, bli det såsom det
är naturligt att bli det. När vi här i Sverige exempelvis ha avskaffat arbetslösheten,
som man har gjort i Sovjetunionen, när vi här ha likalönsprincipen
genomförd, när kvinnorna inte längre behöva släpa på den sociala vanäran,
när man t. ex. ger kvinnorna ledigt två månader före och två månader efter
nedkomsten med full betalning, när man här gör allt för att underlätta moderskapet,
då kommer jag också att höra till dem som anse, att abort inte bör
företagas. Men vi ha ännu inte uppnått dessa förhållanden här i landet, och
därför blir aborten för närvarande en lösning för kvinnorna. Sovjetunionen
har inte heller som Sverige krisen som perspektiv, det skola vi komma ihåg.

Herr Bergquist talade också om teorier. Jag tror för min del, att det blir
bara teorier, örn man lägger upp denna fråga som herr Bergquist har gjort.
Just beträffande denna fråga örn någon har väl det praktiska livet slagit ihjäl
alla teorier. Herr Bergquist talade om livets helgd, och det låter vackert. Men
vi skola bara se till att föra denna tanke ut i verkligheten, och då tycker
jag att man icke kan göra det på bättre sätt än att man visar vördnad för livet,
för de kvinnor, som riskera sina liv till följd av sin fattigdom. Örn man resonerar
som herr Bergquist, har man inte heller förstått vad det innebär att
upprätta särskilda abortkliniker vid våra sjukhus.

Herr andre vice talmannen sysslade ganska ingående med den sociala vanäran
och anförde mycket riktigt, att sådan givetvis icke bör förekomma och
att det vore tacknämligt, örn den inte funnes. Men nu finns den. Eller hur
är det; får en ogift lärarinna, som föder ett barn, komma tillbaka till skolan
som örn ingenting hade hänt? Nej, långt därifrån! Jag vill även anföra ett
annat exempel från Göteborg för flera år sedan. En ogift sjuksköterska blev
gravid. Hon arbetade och fullgjorde sin tjänst hela tiden men nekades sedan
examen på grund av sitt tillstånd. Är detta att hålla moderskapet i helgd,
när man i städerna inte är mera upplyst än att man dömer kvinnorna på grund
av att man anser det vara en vanära att de skola föda barn? När man har sådana
exempel att peka på, då föreligger behov av en ändring på området.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr andre vice talmannen Magnusson erhöll nu ordet för kort genmäle
och yttrade: Jag ber att gentemot den föregående talarinnan fru Rönn-Christiansson
få säga, att örn förhållandena äro sådana i Sovjet, att kvinnorna där
kunna bli mödrar med glädje, då måste glädjen att bli mor vara ännu större i

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
vårt land, där utan tvivel mödrarnas sociala och ekonomiska förhållanden äro
betydligt bättre än vad de äro i Sovjet.

Beträffande mina yttranden örn den sociala vanäran och de exempel, som
fru Rönn-Christiansson häremot anförde, vill jag endast uttala, att samtidigt
som vi böra sträva efter att den möjligen förefintliga sociala vanäran i samband
med moderskapet försvinner, måste vi också komma ihåg, att icke varje
moderskap är av sådant slag, att det är helt fritt från vanära. Men framför allt
måste vi hävda, att det är moderskapet inom familjen som vi i första hand
skola befrämja och ära.

Härpå anförde:

Herr Nilson i Eskilstuna: Jag är i stort sett tillfredsställd med det föreliggande
förslaget, ty det område som där beröres är så ömtåligt och grannlaga,
att lagstiftningen måste präglas av den allra största varsamhet. Det
vill ju synas, som örn man i utskottet funnit en ganska god medelväg. Det
hade ju varit önskligt om en viss skärpning hade kunnat åstadkommas i 1 §
mom. 3. Jag antager, att detta under utskottsbehandlingen visat sig omöjligt
att genomföra, och jag kommer därför för egen del att rösta för utskottets
förslag.

Jag har emellertid uppkallats av tvenne anföranden, som hållits här i dag,
det ena av professor Lundstedt och det andra av fru Rönn-Christiansson. Det
är tämligen lönlöst för en lekman att polemisera med professor Lundstedt, när
det gäller juridikens irrgångar. Det synes mig emellertid, som om denna fråga
icke endast är av rättsfilosofisk art, som professor Lundstedt ville göra den
till, utan lika mycket en moralisk angelägenhet. Det föreföll, som örn professor
Lundstedt hade fastnat i rättsfilosofiska spekulationer och totalt glömt
de moraliska synpunkterna. Jag förmodar, att de flesta av oss äro ense om
att tidsandan nu är så pass uppluckrad på det område förslaget berör, att det
knappast behövs någon akademisk medverkan i denna riktning. Skulle därför
den olyckan inträffa, att riksdagen ginge vidare på den av professor Lundstedt
anvisade vägen torde följderna bli ödesdigra. Skulle riksdagen godkänna
förslaget örn de sociala indikationerna, som det föres fram i dag, ja, gå
ännu längre, som professor Lundstedt önskade, då öppnar man på glänt en
port, som med tiden kommer att slås upp på vid gavel.

Det är uppenbart, att lagstiftningen bör verka uppfostrande. Man torde
väl inte kunna nå allt, ja kanske inte så särdeles mycket, med lagstiftning,
varken på detta eller på andra områden. Men detta befriar inte lagstiftaren
från skyldigheten att efter fattig förmåga försöka utstaka den mest idealiska
vägen för alla, både som samhällsmedborgare och enskilda individer. Professor
Lundstedts uttalanden synas mig tendera i rakt motsatt riktning.

Jag skall vidare med ett pär ord bemöta ett uttalande av fru Rönn-Christiansson.
Jag lämnar därvid åsido hennes skönmålningar från Ryssland. Jag
förmodar, att hon är så pass upplyst örn den saken, att hon vet, att det i verkligheten
ligger litet annorlunda till där än vad som framgick av hennes ord.

Talarinnan berörde barndödligheten på grund av undernäring. Det är ett
sorgligt kapitel, och det ligger väl åtskilligt av sanning i vad hon sade. Jag
tillåter mig emellertid att fråga den ärade kammarledamoten: Beror inte denna
barndödlighet i många fall — i alltför många fall — på att mödrarna äro så
föga rustade för sin stora krävande uppgift och på att många mödrar intressera
sig alltför litet för hemmet och de späda barnen? På detta område tror
jag att det verkligen kräves upplysning, och det är ett tacksamt arbetsfält att
söka göra många mödrar bättre skickade för sin uppgift.

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)

Förhåller det sig därjämte inte på det sättet, att det moderna hemmet, även
när det gäller — om man vill använda det uttrycket — de lägre skikten med
de stora anspråk på bekvämlighet som numera råda, inte har rum för barn?
Det är av denna anledning farligt att tala örn sociala indikationer i detta sammanhang.
Jag hörde för inte länge sedan en kvinna någonstädes i vårt land
säga på tal örn hennes för några år sedan gifta dotter: »Hur skulle det se ut
med barn i det hemmet, sådana möbler som de har!» När man har den inställningen,
då är det fara å färde.

Fru Östlund: Herr talman! Jag hade helst önskat slippa yttra mig i

denna diskussion. Man kan ju av utskottsutlåtandet utläsa, för vilken ståndpunkt
de ledamöter, som deltagit i behandlingen av denna fråga, lia stannat,
förslaget är ju i enlighet därmed. För att emellertid inget missförstånd skall
behöva råda har jag begärt ordet icke för att diskutera denna fråga i hela
dess vidd utan endast för att förklara, att jag med berått mod och utan tvekan
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag i utskottet, i hopp örn att vi skulle komma
något steg framåt.

Det är inte i dag, som denna fråga för första gången är föremål för behandling.
Under de år, jag deltagit i riksdagens arbete, har den varit före många
gånger örn, men vi ha aldrig slutgiltigt kunnat lösa densamma. Jag har således
för min del hunnit bli besviken många gånger. Jag skulle mycket väl
kunna instämma i den deklaration, som herr Schlyter avgivit, däri han för sin
del säger, att det föreliggande förslaget mycket skiljer sig från den uppfattning,
som han tidigare gjort sig till tolk för. Även örn det föreliggande förslaget
icke går så långt som jag skulle önska, behöver det inte hindra, att
man även kan bestämma sig för att ta det som är möjligt och vara nöjd därmed
utan att därför i varje enskild punkt behöva deklarera sin ståndpunkt.

Däremot har jag varit mycket betänksam i en detaljfråga. Det gäller den
bestämmelse, som nu är föreslagen, att vid prövning av havandeskaps avbrytande
fader eller förmyndare och nära nog hela släkten skulle få tillfälle att
uttala sig örn saken. Jag anser detta betänkligt, därför att unga kvinnor före
myndighetsåldern ofta ha varit självförsörjande i många år. I ett enda fall
skulle jag emellertid vilja godkänna utskottets förslag: när det gäller gifta
kvinnor bör mannen tillfrågas. Jag tror att detta är det riktigaste. Jag har
emellertid instämt i den reservation, som i detta avseende är fogad till utskottsutlåtandet.

För övrigt hade jag som sagt inte alls tänkt göra något inlägg i diskussionen
utan bara velat avgiva denna förklaring. Jag hoppas, att de som vänt
sig mot mitt ställningstagande kunna förstå, att det är efter moget övervägande,
som jag instämt i utskottets utlåtande. Jag tror, att ett beslut i enlighet
med utskottets förslag skulle föra oss ett gott stycke framåt. Vi skulle
därigenom kunna lämna hjälp åt dem, som äro mest beträngda. Vi skulle samtidigt
bli i tillfälle att pröva vad det tagna steget innebär. Vid mitt ställningstagande
till dagens förslag har jag icke heller tänkt mig, att frågan skulle
vara färdig för alla tider framåt utan att en revision skulle kunna ske och
möjligheter föreligga att utvidga detta förslag, örn anledning därtill förefinnes.

Med anledning av de yttranden, som fällts, skulle jag till slut vilja erinra
örn att Svenska kvinnors vänsterförbund och Socialdemokratiska kvinnoförbundet
på sin tid gingo in till Kungl. Maj :t med ett förslag att ekonomiskt
försöka skydda de kvinnor, som i sin nöd vände sig till kvacksalvare, d. v. s.
de som betecknas sociala indikationer. Detta förslag torde delvis ha varit
anledning till att befolkningskommissionen sedan framlade sitt stora förslag

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
om mödrahjälpen, som säga vad man vill betyder mycket för dem, som ha det
sämst i samhället.

Det föreliggande förslaget är av djupt allvarlig natur och ingriper i hela
vårt liv och hela vår framtid. Jag tycker det vore väl värt att bifalla, och
att ett mindre steg framåt kan vara av lika stor betydelse som ett stort.

Herr talman, med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman,
mina damer och herrar! Såväl i propositionen som i de anföranden, som här ha
hållits, har den dystra bakgrunden blivit skildrad, som ligger bakom det regeringsförslag,
som nu är föremål för riksdagens bedömande. I åtskilliga anföranden,
som här lia hållits och som vi ha lyssnat till. har det framskymtat, att
djupast sett berör det spörsmål, som nu föreligger, den frågan, i vad mån det
är möjligt för lagstiftaren att genom sina lagar påverka ett folks seder. Det
är ett urgammalt problem, ett problem, som mött lagstiftaren sedan den allra
gråaste forntiden, och en lång erfarenhet har bekräftat, att lagstiftarens förmåga
att genom sina lagar skapa goda seder, sådana, som han skulle önska
åt sitt folk, är mycket begränsad. I den strid, som avgör folkens öden, striden
mellan instinkterna, de religiösa föreställningarna å ena, och förståndet med
dess kritiska kniv å andra sidan, kan lagstiftaren icke ingripa på något avgörande
sätt. Vad lagstiftaren kan hoppas göra i ett sådant fall som det vi nu
diskutera — för att begränsa mig till att tala örn den fråga, som vi intressera
oss för just nu — det är att stödja den instinkt som är nödvändig för folkets
liv. och den instinkten är modersinstinkten.

Den förste ärade talaren yttrade, att när en kvinna vidtar en sådan handling
som fosterfördrivning, beror det på att hennes modersinstinkt har bekämpats
och övervunnits av förtvivlan och andra instinkter. I ett sådant fall kan det
hända, att lagstiftaren står maktlös, örn han försöker att påverka kvinnan med
straffhot. Han ingriper i sådant fall för sent. Han borde tidigare ingripit
med sociala åtgärder, som hade förebyggt att ett sådant nödläge, en sådan förtvivlans
situation, hade uppkommit. Jag ger den första kvinnliga talare, som
uppträdde här i debatten, rätt i att vi äro långt ifrån det önskvärda sociala
tillståndet i vårt land. Jag tillåter mig emellertid att i hög grad betvivla den
uppgift, hon lämnade, att förhållandena skulle vara fullkomligt motsatta i Sovjet-Ryssland.
Det framgår åtminstone av de remissyttranden, som avgivits
ifråga om den rsrska lagstiftning i detta ämne, varom hon talade, att man ingalunda
ansåg de sociala förhållandena vara sådana, att de ekonomiska betänkligheterna
för kvinnorna voro undanskaffade. Men låt oss nu gemensamt arbeta
för att de sociala förhållandena för mödrarna i vårt land bli förbättrade, och låt
oss hoppas, att till följd av våra gemensamma ansträngningar de barn, som nu
födas, måtte komma att leva i ett ljusare och lyckligare land än det som vi för
närvarande se framför oss.

Men jag erinrar ånyo örn det fall, varom herr Lundstedt talade, nämligen det
fall, då förtvivlan förelåg. Jag ställer emot detta de fall, då andra skäl än
förtvivlan driva till att avbryta havandeskap. Att föda barn till världen är
alltid för en kvinna förenat med uppoffringar och även med personlig risk. Det
finns i de fall. varom jag nu talar, en intressekollision mellan samhällets intresse.
att en duglig medborgare födes till världen, och moderns personliga intresse.
Det finns fall, där det inte är givet, att samhällets intresse bör träda
tillbaka för moderns personliga intresse. Härom har kommit i dagen en motsättning
i åsikter. Därest man ställer sig på en annan ståndpunkt än den jag
här angivit innebär detta, att man teoretiskt sett skulle förorda folkdöden. I

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.),
sådana fall som dessa, som jag nu talar om, kan lagstiftarens vägledning vara
av betydelse för opinionsbildningen. Det kan val knappast betvivlas, att ett
borttagande av fosterfördrivningens kriminalisering skulle komma att i många
kretsar påverka den allmänna rättsuppfattningen av handlingens moraliska
värdesättning och därmed också öka fosterfördrivningens frekvens. En lagstiftning
av sådant innehåll skulle givetvis betyda, att den gräns, som det allmänna
föreställningssättet har uppdragit för handlingens tillåtlighet, skulle
förskjutas.

När man nu lagstiftar på detta för folkets liv så ömtåliga område, måste
man, såvitt jag förstår, gå fram med den största varsamhet, och det är anledningen
till att jag för min del icke har velat förorda längre gående åtgärder
än de, som äro framlagda i denna proposition och som ha godtagits av utskottet.

Jag vill såsom ytterligare en fördel av det system, som är uppställt i propositionen,
framhålla, att propositionens regler givetvis komma att medföra, att
kvinnorna, när de befinna sig i tvivelsmål örn den handling, som kan företagas
i deras läge. komma att uppsöka läkare för att tala med honom och höra. hur
han uppfattar deras fall. Redan det är en stor fördel, ty det kominer att minska
det område, inom vilket kvacksalvarna äro verksamma. I detta sammanhang
skulle jag vilja till den sista ärade kvinnliga talaren säga, att när lagförslaget
ger anvisning örn att läkaren bör, när kvinnan kommer till honom, rådgöra
med hennes närmaste, när det finns skäl för honom att göra det, så är avsikten
därmed att det skall vara en anvisning för läkaren, att han skall sätta
sig in i hennes livsvillkor och försöka ställa det till rätta för henne utan att
han behöver skrida till det ingrepp, som eljest skulle komma ifråga.

Slutligen vill jag säga några ord beträffande den invändning, som gjorts
mot denna lagstiftning av herr Olsson i Staxäng, nämligen att den skulle vara
stridande emot kristlig åskådning. När den ärade talaren sade, att samhället
inte har rätt att ta livet av ett foster i moderns liv, ty det är ett verk av vår
Skapare, som är suverän herre över allt liv. och han vidare sade, att denna
åskådning under århundraden satt sin prägel på vårt folk, så respekterar jag
naturligtvis av allt hjärta denna uppfattning. Jag vill emellertid erinra örn,
att den mosaiska lagen ingrep i åtskilliga av de fall. varom här är fråga, då
fosterfördrivning enligt propositionen blir tillåten, på det sättet, att man utrotade
det brottsliga från jorden — man dödade både kvinnan och barnet — och
denna åskådning har levat kvar i vår rätt ändå till år 1779. Ända dittills utsläckte
man således livet för det foster, som tillkommit genom en dylik sedlig
förbrytelse, samtidigt som man också utsläckte moderns liv. Det vill väl ändå
inte någon påstå, att man kan beteckna den tid i vårt folks historia, som sträckte
sig fram till 1779, såsom en tid, som var främmande för kristlig åskådning!

Jag tillåter mig att hemställa, att kammaren måtte bifalla utskottets förslag.
Här föreligger ett samvetsgrant övervägt försök att finna en lösning på de svåra
lagstiftningsproblem som framkallats av denna farliga sed, vilken spritt
sig så mycket bland vårt folk.

Herr Lundstedt, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr talman!
Justitieministern liksom flera föregående talare har berört mitt folsta
anförande. Man har emellertid fullkomligt underlåtit att gå in på min verkliga
ståndpunkt. I slutet av mitt anförande drog jag själv in vissa känsloskäl.
Jag sade, att jag i min utredning hade låtit känsloskälen ligga. Jag ansåg
inte man borde dra in dem. Men jag sökte samtidigt visa, att såvida nian inte
är behärskad av vissa fördomar, ställer det sig också annorlunda med känslorna,
vilket jag sökte exemplifiera. Detta låg helt och hållet utanför min egentliga
argumentation. Likväl är detta det enda i mitt anförande, som de ärade

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Ang. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
talarna och talarinnorna berört. Min ståndpunkt har man inte gått in på, min
argumentation har inte blivit debatterad. Vad jag säger är att hela utredningsarbetet
utgår ifrån, att ursprungligen var det kyrkan, som låg i bakgrunden,
numera tron på fostrets rätt till liv. Jag har visat, att detta är en falsk utgångspunkt.
Man har faktiskt inte funnit något enda argument för straffbarhetens
bibehållande. En strafflag, som sålunda inte kan visas vara nyttig,
är redan därigenom av ondo, ty straff är i sig självt alltid ett ont, och det måste
finnas övertygande skäl för nyttan av en strafflag, för att man skall kunna
behålla den. I föreliggande fall kan man dessutom visa direkta skador av
strafflagen.

Jag ber, att kammaren ville lägga märke till, att intet i min argumentation
har blivit tangerat, och att än mindre nerven i denna blivit rubbad.

Vidare anförde:

Herr Holmbäck: Herr talman! För mig står det såsom ganska självklart,
att vi böra godkänna det förslag, som utskottet framlagt, vilket i allt väsentligt
är detsamma som Kungl. Maj:ts proposition.

Jag begärde emellertid ordet för att säga, att enligt min mening lösas dock
icke de frågor, som här äro å bane, genom antagande av detta förslag. Jag
hade tyvärr icke tillfälle att höra professor Lundstedts anförande annat än
senare delen men däremot hela fru Rönn-Christianssons anförande. Jag tror
icke, att dessa anföranden äro till alla delar verkligt bemötta här i kammaren.
Det kommer nog fortfarande i våra större städer att bli tusentals aborter, vilka
företagas av kvacksalvare, och med fullständig säkerhet få vi då och då
läsa i tidningarna örn död och sjukdom som följder av dessa aborter. Så länge
av kvacksalvare företagna aborter förekomma i större antal kommer den här
frågan tillbaka på riksdagens bord.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Sandberg: Herr talman! Det är en mycket allvarlig fråga vi här i
dag diskutera. Jag har emellertid icke begärt ordet för att vid denna tidpunkt
i debatten söka rikta den med något egentligt debattinlägg utan endast för att
avge en kort deklaration. .

Jag vill då säga, att jag delar den religiösa grundsyn på denna fråga, som
här förut på ett utomordentligt sätt kommit till uttryck i herr Olssons i Staxäng
anförande. Till denna kristna grundsyn vill jag dock icke räkna den gammaltestamentliga
uppfattning, som måhända kan lia dröjt sig kvar in i senare tid
i vår lagstiftning, enligt vad statsrådet och chefen för justitiedepartementet
nyss erinrade örn.

Örn jag emellertid vill ge min röst för det föreliggande utskottsförslaget, så
sker det inte med någon större förtjusning utan med en viss tvekan, och denna
tvekan hänför sig då till det omdebatterade uttrycket i första paragrafens första
punkt, detta ord örn »svaghet», som ju innesluter även en del sociala skäl
såsom en del av den där ifrågavarande indikationen. Min tveksamhet hänför
sig också i viss mån till sista punkten i 1 § beträffande det berättigade i de
s. k. eugeniska indikationerna.

Emellertid måste jag samtidigt säga mig, att förslaget, sådant det föreligger,
ändå med hänsyn till förhållandena och till de olika meningar, som här
under tidernas lopp kommit till uttryck, är ganska försiktigt formulerat. Jag
förmenar alltså, att detta förslag bör, örn det tillämpas av ansvarskännande
läkare, giva en någorlunda tillfredsställande garanti mot missbruk och mot
sedesupplösande konsekvenser.

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)

Det var, herr talman, endast denna deklaration jag ville avgiva som motiv
för att jag lägger min röst för det nu föreliggande utskottsförslaget.

I detta anförande instämde herr Johanson i Huskvarna.

Herr Mosesson: Då jag, herr talman, tidigare talat emot motioner rörande
denna sak, vill jag säga några ord till förklaring, varför jag kommer att losta
för utskottet.

Såsom utskottets vice ordförande angav, är ju första momentet i 1 § egentligen
en kodifiering av nu gällande praxis i fråga örn de medicinska indikationerna.
Rörande det andra momentet, där man framför allt tänkt på våldtäkt,
har jag haft ganska allvarliga betänkligheter, ty såvitt i medicinalstyrelsen är
känt finns det icke i den svenska medicinens historia mer än ett fall, där hävdande
har skett under våldtäkt, och detta fall är tvivelaktigt, detta enligt en
uppgift jag fått av, jag kanske kan säga, Sveriges främste gynekolog. Men det
är en del fall, som ligga våldtäkten så nära och som täckas av uttrycket, att
det har inneburit ett grovt åsidosättande av kvinnans handlingsfrihet, och då
anser jag, att det är vår plikt att se till, att när ett sådant åsidosättande bär
skett, man inte behöver ta upp spörsmålet, huruvida våldtäkt i ordets vanliga
mening föreligger. Jag hade härvidlag efter samtal med en, som måhända är
vår för närvarande främste auktoritet bland våra psykiatrici, önskat en skarpare
formulering, när det är fråga örn de eugeniska indikationerna. Jag har
mig bekant, att inom första lagutskottet har det funnits ledamöter, som varit
med om att bifalla den mening, som denne lärde hade, att abort skulle få äga
rum, när synnerligen starka skäl vore att antaga, att kvinnans eller faderns
arvsanlag i form av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller kroppslig sjukdom skulle
komma att överföras på avkomlingen. Men det har för vederbörande framstått
såsom svårt för att inte säga omöjligt att kunna lagtekniskt få in detta i det
förevarande momentet,^ och vid det förhållandet, herr talman, kommer jag att
rösta för utskottets förslag.

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Till herr Nilson i Eskilstuna

skulle jag vilja säga, att även örn herr Nilson uppfattar mitt omdöme om Sovjetunionen
som en skönmålning — det kan jag förstå — så ruckar det inte på
det faktiska förhållandet i Sovjetunionen, och det är jag tacksam för.

Vidare vill herr Nilson i polemik mot mitt första anförande rörande näringsbetänkandet,
där det heter att barn dött av undernäring, skylla det på våra
mödrar. Det var ett dåligt betyg åt den klass kvinnor, som i generationer har
visat sig kunna bemästra oerhörda svårigheter. Jag tycker argumentet är
larvigt.

Fru Östlund anför, att hon vill med, som hon själv uttrycker det, berått mod
utan tvekan yrka bifall till propositionen, och det tarvar knappast någon förklaring.
Det förstodo vi ändå. Fru Östlund hävdar vidare, att hon satt sig
in i frågan från olika sidor. Det betvivlar jag inte. Men den viktigaste sidan,
den som exempelvis är representerad i de 150 resolutionerna från det socialdemokratiska
kvinnoförbundet, den synpunkten undrar jag, örn den har blivit
beaktad av fru Östlund.

Fru Östlund framhåller vidare, att det värsta är ur vägen. Jag vet inte, örn
det är det. Det värsta är absolut inte ur vägen.

Den ärade talarinnan ställer vidare problemet på framtiden. Men vi ha
väntat så länge, och i dag kräva vi, att frågan löses. Förhoppning på mödrahjälp
och de reformer, som jag också berörde i mitt första anförande, äro mycket
bra saker. Det är en del av de förnämliga saker, som kommit från vår

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 85.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
arbetareregering. Men, som jag säde, det löser inte frågan. Skulle vi gå ut
till mödrarna i landet och fråga, örn de välja att få 300 kronor av mödrahjälpsuämnden
eller att abort företages, välja det senare, därför att förhållandena
äro på det sättet.

Fru Östlund betecknar det lagförslag, som nu föreligger, som ett steg framåt.
Det är det ju icke, utan bara ett lagfästande av de faktiska förhållanden,
som redan förefinnas. Fru Östlund säger vidare, att ett mindre steg kan vara
lika bra som ett språng. Det är intet språng, örn man exempelvis skulle lagfästa
de sociala indikationerna. Ty därvidlag har verkligheten själv bevisat,
att det är nödvändigt att genomföra en annan lagstiftning.

Därför håller jag fortfarande fast vid vad jag yttrade i mitt första anförande.
Jag tänkte, att förklaringen från fru Östlund skulle i någon mån vederlägga
mina påståenden, men jag finner, att den i stället understrukit desamma.

Fru Gustafson: Herr talman! Jag har icke kunnat utan vidare låta fru
Rönn-Christiansson kora sig själv till den enda verkligt ansvariga representanten
för arbetarklassens kvinnor. Innan jag emellertid går att bemöta fru
Rönn-Christiansson, vill jag med ett par ord beröra vad herr Lundstedt yttrade
i sitt första anförande. Jag vill då säga, att man nog rent teoretiskt kan gå in
på hans synpunkter i rätt stor utsträckning. Vad sedan beträffar hans påstående,
att han icke vill ge mycket för riksdagskvinnors och andra sociala damers
patos, så vill jag icke heller ge så mycket för sådant, där det förekommer. Jag
vill ge mycket mer för socialt ansvar och ett redigt, ansvarigt arbete på olika
områden för att få fram de förhållanden, vilka man både drömt örn och strävat
efter, och för att göra det möjligt för människor att leva under drägliga villkor.
Det är därför jag kan säga — kanske icke så mycket för egen räkning som
för åtskilliga andra inom kvinnokretsar i vårt land och alldeles särskilt för
många bland arbetarklassens och småfolkets kvinnor — att när åtskilliga av oss
ändå i 25 ä 30 år ha strävat efter att genomföra en sådan social standard och
livsföring åt människor, som ger dem först rätt till livet och sedan arbetsförsörjning
och trygghet, vi kanske kraftigare än vad fru Rönn-Christiansson ännu
kunnat gjort vårt till för att skapa sådana förhållanden, som skola leda till
att aborten, ett av samhällets mest allvarliga problem och en av de fruktansvärdaste
anklagelserna mot ett ordnat samhälle, icke längre skall behöva tillgripas.

Fru Rönn-Christiansson åberopade upprepade gånger som ett argument i sin
bevisföring mot lagförslaget de socialdemokratiska kvinnornas insats i denna
fråga, framför allt de påtalade resolutionerna. Jag tror då, att jag har ali
anledning, eftersom jag känner till frågan bättre än hon. upplysa om. att det
socialdemokratiska kvinnoförbundet i sina olika framställningar och hänvändelser
till olika regeringar och justitieministrar icke velat gå in för aborten
såsom en tillåten företeelse i alla avseenden, men att det velat skapa möjligheter
och rätt för kvinnor till legaliserad abort på sociala indikationer vid sidan av
de medicinska och med den hjälp, som kan givas av läkare. Det är just detta
vårt initiativ, som faktiskt lett till att vi i dag på riksdagens bord ha det föreliggande
lagförslaget.

Vidare vill jag framhålla, att det varit oss möjligt att avlyssna stämningen
bland kvinnorna ute i landet. Det är genom vår verksamhet på olika områden
bland arbetarklassens och småfolkets kvinnor, som vi kanske kunna, utan att
alltför mycket framhäva oss själva, kora oss till arbetarkvinnornas representanter
— men på ett anspråkslösare sätt än fru Rönn-Christiansson gjorde för
sin del i dag. I all synnerhet kan fru Östlund göra det. Hon har kunnat av -

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. ni. (Forts.)
lyssna stämningen bland kvinnorna långt innan någonsin Solveig Rönn-Christiansson
hade en aning om denna eller andra stora och viktiga frågor, vilka vi fått
arbeta för både i riksdagen och även ute i livet. Men därför att vi haft tillfälle
att avlyssna stämningen, ha vi icke heller stannat i arbetet utan måst ständigt
sträva efter att kunna uträtta något. Och jag vill fråga fru Rönn-Christiansson:
har det icke uträttats någonting i vårt land, alldeles särskilt nu under
de sista åren, för att hjälpa mödrar, hjälpa kvinnor och barn? Att man
kunnat utföra detta är också ett resultat av ett mångårigt, plikttroget, vaket
och intresserat arbete av arbetarkvinnor inom kvinnorörelsen och av organisationer
inom arbetarvärlden. Jag tycker, att det är bättre, att man lär känna
och följa det arbete, som uträttats och fullföljes härhemma, än att ständigt passa
på tillfället att göra jämförelser med Sovjetunionen och komma med påståenden,
som vi ännu så länge dock ha anledning att ställa oss tveksamma
och frågande inför, örn det utomordentliga samhällssystem, som fru RönnChristiansson
anser så mycket bättre än vårt eget.

Dessutom skulle jag vilja säga, att när vi nu gå att taga den kungl,
propositionen — och för all del, jag gör det också med berått mod; det är jag
icke ett ögonblick ängslig för, och jag skulle också kunna utomordentligt lätt
försvara denna min ståndpunkt i dag —- så är det ju som alltid, när man äntligen
får fram en fråga till avgörande och vill räkna med att få den genomförd:
man får taga det bästa möjliga, försöka tillämpa det och se, hur det hela
kan genomföras b praktiken, se de missförhållanden och de avarter, som kunna
uppstå, för att komma igen senare och då göra arbetet fullt färdigt.

För att gå in på själva den viktiga fråga, som vi här avhandla, så måste
man nog ställa sig tveksam inför att göra en så radikal lagstiftning som den
fru Rönn-Christiansson talat för i anslutning till den av henne och hennes
partikamrater väckta motionen. Vi ställa oss tveksamma därför att man måste
räkna med den realitet, som dock finnes, och det är, mina herrar, männens bristande
ansvarskänsla. Ty det ha vi fått vetskap örn också, vi som avlyssna och
följa stämningen ute bland kvinnorna och bland dem som leva under de svåraste
förhållandena, att i mycket stor utsträckning och kanske i övervägande
antalet fall är det männen, som driva kvinnor till aborter, därför att mannen
icke vill gemensamt med den kvinna, som blir mor till hans barn, taga på sig
det ansvar, som följer med livsförnyelse. Vi som själva äro mödrar -—- och det
äro vi ju både fru Rönn-Christiansson och jag — veta också, att det nog är
mera naturligt och kanske förenat med mindre risker för en kvinna att taga
en barnsäng och fullfölja sitt moderskap, att få den hjälp hon har rätt till för
att barnet skall få försörjning och uppfostran, än att utstå upprepade aborter,
vilka, örn de också utföras av läkare, dock bli till skada rent fysiskt i längden.

Jag får räkna med att kanske anses som fruktansvärt reaktionär. Det gör
mig ingenting. Jag har så gott jag förmått följt denna frågas utveckling alltifrån
de initiativ, som de socialdemokratiska kvinnorna, som jag nämnde, tidigare
tagit, följt den ute bland en mängd av våra egna organisationer, och jag
säger nu, att även örn man kanske icke är helt nöjd med lagförslaget har man
dock en möjlighet att få in vad vi strävat efter, nämligen de sociala indikationerna.
Vi skola väl därutöver arbeta för att sociala indikationer i ett modernt,
välordnat samhälle icke skola behöva föreligga för en så allvarlig åtgärd som
abort.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde fru Johansson, fru Björck, fru Nordgren och
fröken Öberg.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Anti. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. rn. (Forts.)

Fru Rönn-Christiansson erhöll för kort genmäle ordet och anförde: Herr
talman! En av de lärdomar, som jag inhämtat av fru Gustafsons anförande,
är den, att man icke skall föra polemik på det sätt hon gjorde. Man skall icke
rikta sig mot förslagsställaren i stället för mot förslaget. Ty det blir synnerligen
ointressant, det kan jag försäkra.

Fru Gustafson framhöll, att jag ensam här ville framstå som den som förde
arbetarkvinnornas talan. Jag beklagar, att jag ensam har denna uppfattning
i frågan. Men därmed har jag icke mindre värderat de goda initiativ,
det trogna och uppoffrande arbete, som under åratal utförts av det socialdemokratiska
kvinnoförbundet. Jag tror icke jag gjort mig skyldig till något yttrande
i debatten, som kan tydas därhän. När fru Gustafson i det hänseendet
tog mig i örat, kallade hon det att vara anspråkslös. Jag tycker icke, att det
är rätta ordet.

Vidare var det onödigt, att hon på det sätt hon gjorde försvarade fru Östlund,
ty fru Östlund är säkerligen en av de vackraste kvinnogestalterna i svensk
arbetarrörelse. Men det är just detta, att det goda initiativet och det man tidigare
planerat i denna sak fått en egendomlig utlösning i fru Östlunds uttalande,
som jag tagit mig friheten att i dag kritisera.

Härpå yttrade:

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag hade icke tänkt att begära ordet. Jagskulle
i allt väsentligt ha kunnat instämma i vad första lagutskottets ärade
vice ordförande anfört. Men när jag suttit här och åhört debatten är det ett
och annat, som gjort mig litet förargad, och det är närmast detta, som föranlett
mig att begära ordet.

Jag vill på det livligaste beklaga, att min ärade partivän herr Lundstedt
icke haft tillfälle att deltaga i första lagutskottets behandling av detta ärende.
Herr Lundstedt är ju ledamot av utskottet, och tänk, så mycket mer
värdefullt det skulle lia varit att ha fått fram hans synpunkter vid den förberedande^
behandlingen i utskottet än att få dem framförda här i ett stort tal.
Jag förstår väl, att det icke är bristande intresse från herr Lundstedts sida
som gjort, att han icke varit i utskottet och där deltagit i behandlingen. Han
bär naturligtvis haft andra, ännu viktigare saker att syssla med, som omöjliggjort
för honom att närvara.

Det föreliggande lagförslaget är väl icke sådant, som många av oss trodde
att förslaget skulle bli, när vi för något tiotal år sedan resonerade om denna
sak här i kammaren. Men jag tror dock, att det förslag, som vi nu stå färdiga
att godkänna, är ett så långt steg som det är möjligt att taga vid detta tillfälle.
Under årens lopp har frågan mångå gånger varit uppe till behandling,
och det är tydligt, att under alia de diskussioner, som då forts, ha vi lärt oss
myckeby Kanske vi litet var se på saken nu på ett annat sätt än vi gjorde
för tio år sedan.

För ram del anser jag, att lagen och dess sätt att verka blir i hög grad beroende
på hur våra tjänsteläkare komma att tillämpa den. Jag skulle väl
tro, att tillämpningen under de första åren kommer att bli mera snäv än
längre fram. Men läkarna mäste ,ju härvidlag* med stöd av lagen också räkna
med folkmeningen i landet. Jag tror därför att det är fullt riktigt vad utskottets
ärade ordförande anfört i sitt särskilda yttrande. Han har ju för
sin del pläderat för längre gående rättigheter än lagen medgiver, men han
framhåller även han. att föreliggande lagförslag innebär så stora förbättringar
i de nuvarande förhållandena, att han icke tvekat att gå in för bifall till
propositionen.

Andra kammarens protokoll 1938. Nr 85.

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

''Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)

När nian nu från en del håll klagat över lagen, vill jag säga, att jag icke
tror, att justitieminister Westman, som är den justitieminister, som fått framlägga
detta lagförslag, har anledning att ångra det steg han tagit. Förslaget är
sådant, att riksdagen kan godkänna det, och jag tvekar icke att säga, att denna
lag blir en god lag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag skall icke väsentligt förlänga
debatten, men jag skulle vilja framföra några ytterligare synpunkter på denna
fråga.

När vi motionerat, lia vi icke sett frågan om rätten till foster för drivning _på
sociala indikationer så, att vi därmed skulle funnit den mest idealiska lösningen.
Vi anse tvärtom, att det icke är en idealisk lösning, ty fosterfördrivning
är ju i alla fall en operation, och en lösning på lång sikt måste man söka på
andra vägar. Men dessa stå i dag icke till buds. Man måste se sanningen i
ögonen och konstatera, att i dag är frågeställningen denna: skola kvinnorna gå
till kvacksalvare eller skola de gå till läkare? Med alla de deklamationer, som
här göras örn respekt för livet, kan man icke komma ifrån, att det är tiotusentals,
ja troligen femtiotusentals kvinnor, som varje år tvingas att gå till kvacksalvare.
Man kan icke komma ifrån den faktiska nöd som råder på detta område,
och att det är en skamfläck för samhället, att människor skola tvingas
att överlämna sina kroppar åt kvacksalvare. Eftersom frågeställningen är sadan,
måste man också ha mod att erkänna, att det är bättre, att kvinnorna, till
dess man finner andra former, kunna gå till läkare än att de skola gå till
kvacksalvare.

Här har talats om respekt för moderskapet. Jag skulle vilja ställa till denna
kammares ledamöter den samvetsfrågan: Skulle ni med glädje hälsa, att,

låt mig säga, er ogifta dotter får ett barn? Skulle edra känslor för rnoderskapets
helighet hindra er från att rasa över er dotter i ett sådant fall? Det
är absolut säkert, att med alla de deklamationer örn respekt för moderskapet
som givits, så kvarstår ännu i människornas medvetande en stämning gentemot
framför allt de ogifta mödrarna som är medeltidsmässig. Det är inte bara en
uppfostringsfråga. Naturligtvis kan man göra mycket genom uppfostran. Värdefulla
i det hänseendet äro en del inlägg, burna av ett socialt patos, som i fjol
gjordes av några kvinnor i radio. Tyvärr har man ännu inte kunnat förändra
den hårda verkligheten.

Man har här diskuterat Sovjetunionen såväl från min partikamrat fru
Christianssons sida som från sådana som stå mycket misstrogna mot Sovjetunionen.
Jag skulle vilja säga, att när man befinner sig där, kan man inte
undgå att få det intrycket, att moderskapet står mycket högt i kurs, att det
betraktas som en äresak att bli mor där. Det är naturligtvis i hög grad en
fråga om uppfostran, att man har nått därhän. Men jag måste säga, att här
ha vi inte nått därhän. Det har anförts från utskottets vice ordförandes sida,
att man i Sovjetunionen har begränsat aborträtten. Ja, han uttryckte sig till
och med på det sättet, att man har slopat densamma. Det ligger så till att
man har tvingats till begränsningar, vilket ju inte betyder, att man slopat
aborträtten helt och hållet. En lag består fortfarande som ger kvinnorna betydligt
större friheter än vad som blir fallet i Sverige efter det beslut som
kommer att fattas här i dag.

Man kan fråga, vilka skäl man haft för de begränsningar i fråga örn rätten
till fosterfördrivning, som man vidtagit i Sovjetunionen. Det är därvid tre
olika omständigheter som varit avgörande. Den första är, att fosterfördrivningen
såsom ett operativt ingrepp principiellt måste anses förkastligt. Det

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Äng. förslag till lag örn avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
andra skälet är, att i och med att staten påtager sig ansvaret för barnen, så
kunna inte de sociala skälen lia samma aktualitet som under vanliga förhållanden.
Framför allt består inte där borta det sociala skäl som man bär resonerat
om här, nämligen den »skam» som den ogifta kvinnan drabbas av, när hon
få,r barn. Det är ett faktum, som man inte kan komma ifrån. Den tredje omständigheten
är, att där har nian ordnat undervisningen så, att man har ställt
läkarvetenskapen till människornas förfogande för att verkligen göra dem
medvetna örn andra medel för att undvika icke önskad befruktning.

Hur är det i detta avseende i vårt land? Jag pekar bara på det ramaskri,
som mötte Sexuell tidskrift, när den startade. Jag tror, att den som vill vara
ärlig, mäste säga, att det behövdes åtskilligt av mod för att ställa sig bakom
denna tidskrift, när den startade. Det är så ännu, sådan är miljön, så trångbröstad
är man ännu i detta land. När man talar örn att det skulle införas
undervisning i sexuella frågor, slår_ man ifrån sig med båda händerna. Nu
vill dock 6ikänna, att det är riktigt, att även den tanken Ilar börjat mogna.
Det återstår emellertid oerhört mycket på detta område att göra. Man miste
alitsa komma fram till sådana förhållanden, att åt människorna ges möjligheter
att på andra vägar än genom abort undvika ett icke önskat moderskap. Det
är idealet, som man måste eftersträva, men vi äro inte där ännu. Vi komma
inte att lösa den frågan med det beslut som nu skall fattas. Icke heller ger
det utlåtande, som skall behandlas i nästa punkt och som avser försäljningen
av preventivmedel, lösningen av detta problem.

Det har vittnats örn vilka svara följder för kvinnorna de nuvarande förhållandena
ha. Läkarna intyga det enstämmigt och, märk väl, läkarna lia i
praktiken brutit mot den tidigare lagstiftningen för länge sedan. Det vi i dag
komma att besluta, det är ju i själva verket ingenting annat än att vi upprepa
en gammal erfarenhet, att vi med lagstiftning skola registrera en verklighet,
som för länge sedan har genomförts i det levande livet. Läkarna i vårt
land, vara högsta läkarmyndigheter, lia av sitt eget samvete, av de praktiska
erfarenheterna, av det harda livets krav, tvingats att ignorera den tidigare
lagstiftningen. Det företages i vårt land sedan lång tid tillbaka aborter på
de grunder som nu skola godkännas i lagen enligt regeringens förslag Det
är därför ingenting nytt. Man tar inte ett steg vidare. Man bara skriver in i
lagen denna nya verklighet, som för länge sedan har skapats i vårt land, men
tiden borde ha mognat, för att man skulle lia skrivit in något nytt, nämligen
erkännande av att det finns sociala skäl för fosterfördrivning. Nu vägrar nian
emellertid att göra detta. Man vill det inte, trots att man inte gör någonting
1 yart fall ingenting varaktigt eller effektivt, för att göra slut på de nuvarande
missförhållandena. ^ Vi komma att i fortsättningen få finna, att tiotusentals_
kvinnor varje ar antingen själva eller genom kvacksalvare befria sig från
ett icke önskat foster. Vi komma då och då att få uppröras av tidningarnas
meddelanden, att i det och det fallet har polisen ingripit. Vi komma att få
inregistrera, att kvinnor och kvacksalvare dömas till straff. Ingenting kommer
att andras med denna lag, och därför måste jag understryka, vad min partikamrat
säde r sitt första anförande: Man hade haft rätt att vänta, att det
skulle bil en triumfens dag för de nya synpunkter som ändå trängt fram så
mycket men sorn icke lia natt in hit, innanför denna kammares väggar. Man
haele kunnat vänta det efter den förutvarande justitieministerns klara deklarationer
och i medvetandet örn att de representanter som sitta här och äro valda
av arbetare i själ och hjärta lia don övertygelsen att man måste beträda vägen
till erkännande av dc sociala indikationernas berättigande. Jag kan icke första
annat än att denna fråga har offrats på samarbetets altare att de ledamöter
i regeringen, som icke tillhöra bondeförbundet, lia fått begå våld på sitt

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

''Äng. förslag till lag örn avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
eget samvete, att de lia fått göra en reträtt inför sig själva och en reträtt
inför den ståndpunkt som de ha företrätt, i vart fall företrätt genom den förutvarande
justitieministern.

Då man vet det, kan man ju inte känna sig imponerad av det steg som i dag
tages. Hela frågan är olöst, och jag skulle vilja säga till en kvinnlig ledamot,
som har talat här i dag, att saken icke förbättras genom att man påminner
örn de insatser som gjorts på olika områden, absolut icke. Konsekvensen blir
att man vidmakthåller den gamla ordningen i den väsentligaste delen, och denna
konsekvens bjuder att bygga fängelser. Det är, som herr Lundstedt här
har påpekat, orimligt med ett förfaringssätt, där man dömer var femhundrade
eller var tusende. Det är ingen rim och reson i det. Det är att erkänna sin
maktlöshet, sin oförmåga att göra något, och därför, herr talman, anser jag,
att man haft alla skäl för att utvidga förslaget. Man skulle på det sätt som
en tidigare socialdemokratisk regering upp skisserade genom sin justitieminister
ha fört fram frågan. Det hade visserligen icke varit en behaglig lösning,
men om man betraktat den som ett provisorium, hade man i alja fall fått en
tillfällig lösning att tillgripa mot de nurvarande miserabla förhållandena, tills
man skapat ett sådant tillstånd, att man skulle kunna säga, att vi kunna med
tryggt samvete hälsa varje ny medborgare som välkommen gäst till ett rikt
dukat livets bord. _

Herr talman! Jag ber med hänvisning till det anförda att fa yrka bilall
till den av herr Nordström i Kramfors m. fl. väckta motionen.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. _ Herr förste vice talmannen
gav propositioner på 1 :o) godkännande av 1 § i utskottets förevarande förslag
till lag örn avbrytande av havandeskap, 2:o) godkännande av ifrågavarande
paragraf i den lydelse, som föreslagits i motionen 11:381, samt 3:o)
avslag å såväl utskottets förslag till lydelse av berörda paragraf som vad i
sådant hänseende föreslagits i Kungl. Maj:ts i ämnet avlämnade proposition;
och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Herr Hagberg i Luleå
begärde emellertid votering, i anledning varav herr förste vice talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka den under 3:o) angivna nu antogs till kontraproposition.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i första lagutskottets förevarande
förslag till lag örn avbrytande av havandeskap, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets förslag till lydelse av
berörda paragraf som vad i sådant hänseende föreslagits i Kungl. Maj:ts i
ämnet avlämnade proposition.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt paragrafen i den av utskottet föreslagna
lydelsen.

2 och 3 §§.

Godkändes.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Äng. förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)

4 §■

Enligt Kungl. Marits förslag skulle 4 § hava följande lydelse:

4 §;

Havandeskap ma ej avbrytas, med mindre den läkare som utför ingreppet
samt annan läkare i den tjänsteställning Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande,
på grunder som i utlåtandet angivas, förklarat förutsättningarna för
åtgärden vara för handen.

Avbrytande av havandeskap på den i 1 § 3. angivna grund må ske endast
efter prövning av medicinalstyrelsen. Lag samma vare, där kvinnan på grund
av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till
åtgärden.

Enligt motionen II: 381 skulle paragrafen erhålla följande lydelse:

Den läkare som utför ingreppet skall i skriftligt utlåtande angiva förutsättningarna
härför.

Avbrytande---åtgärden.

Utskottet hemställde, att paragrafen skulle hava den av Kungl. Majit föreslagna
lydelsen.

Sedan paragrafen föredragits, anförde

Fru Rönn-Chri stansson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
av herr Nordström i Kramfors m. fl. väckta motionen.

Vidare yttrades ej. Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på
godkännande av 4 § enligt utskottets förslag, dels ock på godkännande av paragrafen
i den lydelse, som föreslagits i motionen II: 381; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Återstående delar av förevarande lagförslag.
Godkändes.

Övriga under punkten Å) upptagna lagförslag.
Godkändes.

Utskottets i punkten Å) gjorda hemställan förklarades vara besvarad genom
kammarens i fråga örn lagförslagen fattade beslut.

Punkterna B) och C).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Herr statsrådet Engberg avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 318, angående
statsbidrag för vårterminen 1938 till vissa allmänna läroverks ljus- och
vedkassor.

Denna proposition bordlädes.

Nr 33.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Ang. förslag
till lag orri
upphävande
av 18 kap.
13 § 2 mom.
strafflagen
m. m.

§ 8.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom.
strafflagen, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 februari 1938 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 146, vilken behandlats av första lagutskottet, hade^ Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll dels

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag
örn upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen;

dels ock förklarat sig vilja inhämta riksdagens yttrande över vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning örn handel med preventivmedel; samt

2) förordning med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel.

Det vid propositionen fogade förslaget till förordning örn handel med preventivmedel
var av följande lydelse:

Förordning

om handel med preventivmedel.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Den som vill, annorstädes än å apoteksinrättning, idka handel med preventivmedel
eller eljest tillhandahålla allmänheten sådana medel skall söka tillstånd
därtill i Stockholm hos Överståthållarämbetet, i annan stad hos magistraten
eller, där sådan icke finnes, hos kommunalborgmästaren och å landet hos
länsstyrelsen.

Med preventivmedel förstås i denna förordning medel som äro avsedda att i
samband med könsumgänge användas till att förebygga befruktning eller överförande
av könssjukdom.

2 §.

Tillstånd beviljas allenast för viss tid, ej över tre år, och må avse endast
vissa angivna medel. När skäl därtill äro, må meddelat tillstånd återkallas.

Närmare föreskrifter örn tillstånds beviljande och återkallande meddelas av
Konungen.

3 §.

Försäljning må ej äga rum genom kringföring och ej heller utomhus.

4 §.

Tillhandahåller någon i strid mot bestämmelsen i 1 § preventivmedel, eller
bryter någon mot vad i 3 § är stadgat,

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader; och vare preventivmedel,
som påträffas hos honom och uppenbarligen äro avsedda att
olovligen tillhandahållas, förverkade.

5 §.

Den som under tid då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna förordning
fortsätter samma förseelse skall, när han därtill varder lagligen förvunnen,
för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas till det
ansvar som är stadgat för sådan förseelse; dock må sammanlagt frihetsstraff
icke överstiga ett år.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

''Äng. förslag till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen,

m. m. (Forts.)

6 §.

Böter som sålunda enligt denna förordning samt preventivmedel som äro
förverkade tillfalla kronan. Med preventivmedel som förklarats förverkade
skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939, dock att tillstånd att
efter förordningens ikraftträdande tillhandahålla preventivmedel må dessförinnan
meddelas.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 251 av herr Reuterskiöld,

nr 255 av herr Myrdal och

nr 257 av herr Emil Andersson m. fl. samt

inom andra kammaren:

nr 379 av herrar Olsson i Staxäng och Hansson i Hönö samt
nr 383 av herr Spångberg.

I motionen II: 383 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att vid antagande
av Kungl. Maj:ts förslag till förordning örn handel med preventivmedel
de föreslagna paragraferna 3—6 måtte utgå ur förordningen.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit förklara, att riksdagen
vid sin granskning av de vid propositionen fogade förslagen till förordningar
icke funnit anledning till andra erinringar än i utskottets motivering upptagits
;

C) att motionerna I: 251, 255 och 257 samt II: 379 och 383 måtte anses
besvarade genom utskottets hemställan under A) och B).

Utskottet, som i sin motivering förklarat sig i allt väsentligt lämna sin anslutning
till propositionens förslag, hade därjämte (å sid. 20 i det tryckta
utlåtandet) uttalat bland annat följande:

»Vidkommande de särskilda bestämmelserna i förslaget till förordning örn
handel med preventivmedel skall enligt 1 § i förslaget den enskilda handeln
med preventivmedel underkastas tillståndsprövning av offentlig myndighet, nämligen
i Stockholm Överståthållarämbetet, i annan stad magistraten eller, där
sådan icke finnes, kommunalborgmästaren och å landet länsstyrelsen. Då
det synes vara angeläget att såvitt möjligt enhetliga normer komma att följas
vid bedömningen av ifrågavarande spörsmål, vill utskottet — som icke finner
en centralisering av tillståndsprövningen för hela riket, exempelvis till medicinalstyrelsen,
tillrådlig —• såsom en lämplig medelväg förorda, att handläggningen
av dessa ärenden koncentreras till länsstyrelserna resp. Överståthållarämbetet.
»

Utskottet hade vidare (å sid. 21) yttrat bland annat följande:

. »I 4—6 §§ av förslaget till förordning örn handel med preventivmedel givas
vissa bestämmelser bl. a. örn straff —- dagsböter eller fängelse i högst sex månader
— för den, som tillhandahåller preventivmedel utan att vara därtill be -

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Ant), förslag till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen,
m. m. (Forts.)

rättigad eller försäljer dem genom kringföring eller utomhus. Utskottet kail
icke biträda den i motionen II: 383 gjorda hemställan, att straffbestämmelserna
skulle helt utgå ur förordningen. Inom utskottet har i detta sammanhang
ifrågasatts huruvida icke frihetsstraff skulle kunna uteslutas ur straffskalan.
Med hänsyn bl. a. till sådana fall då försäljningsverksamhet i strid
mot förordningen kan tänkas komma att bedrivas yrkesmässigt och i stor omfattning
— måhända av den som på grund av otillständig reklam eller av annan
dylik anledning fått sitt tillstånd återkallat — kan utskottet icke heller
ansluta sig till denna tanke.»

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Lindqvist förklarat sig anse,
att utskottet i sitt yttrande över förslaget till förordning örn handel med preventivmedel
bort dels lämna 1 § utan erinran och dels förorda att annat straff
än bötesstraff icke måtte ifrågakomma för förseelse mot förordningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, begärdes ordet av

Herr Lindqvist, som yttrade: Herr talman! -lag har tillåtit mig att vid
detta utskottsutlåtande foga en reservation. Den berör endast ett par detaljer
av det föreliggande förslaget. I det stora hela är jag fullkomligt överens med
utskottet, men de punkter som jag nu ämnar vidröra har jag ansett vara av den
betydelse, att jag har begärt ordet, även örn utsikterna att vinna kammaren för
min uppfattning väl inte äro så stora, då jag står som ensam reservant.

Den första punkt som jag vill beröra gäller frågan, av vilken myndighet begärt
tillstånd skall lämnas för försäljning av preventivmedel; den andra avser
de bestämmelser som tala om straffansvar.

Vid den utredning, som föregick det föreliggande förslaget, ha de sakkunniga
mycket utförligt resonerat örn vilken myndighet, vilket organ, som skall lämna
tillstånd. Jag skall tillåta mig, för att få det till dagens protokoll, att ur de
sakkunnigas yttrande anföra en del. De säga där: »Vad handeln med preventivmedel
beträffar synas enligt de sakkunnigas mening flera skäl tala för att
densamma underkastas en tillståndsprövning av offentlig myndighet. Såsom
ett vägande skäl för införande av tillståndsprövning kan anföras, att det överhuvud
är synnerligen önskvärt att handeln med preventivmedel lyftes upp på
ett annat plan än för närvarande. Den karaktär av smyghandel som kan sägas
vidlåda densamma bör sålunda bringas att försvinna. För att möjliggöra en sådan
utveckling är i första hand av vikt, att handeln icke omhänderhaves av
andra än lämpliga personer. Hågra garantier i sådant hänsende torde icke
kunna vinnas på annat sätt än att, såsom nu ifrågasatts, för rätt att driva handel
med preventivmedel annorstädes än å apoteksinrättningar kräves särskilt
medgivande. I samband med prövning av en ansökan härom kan även beaktas
den förut angivna synpunkten, att preventivmedel icke böra få salubjudas under
förhållanden som ur hygienisk synpunkt äro otillfredsställande. Föreslagen
affärslokal för försäljning annorledes än genom posten bör tillfredsställa skäliga
anspråk ur hygieniska och allmänna ordningssynpunkter. Ehuru sålunda
tillstånd icke bör beviljas vem som helst är det å andra sidan icke de sakkunnigas
mening, att tillståndsprövningen skall erhålla karaktär av någon monopolisering
för en mycket begränsad grupp av försäljare. Det är nämligen av
betydelse att tillstånd icke meddelas i så snäv omfattning att tillgången till preventivmedel
begränsas. Förutom de skäl som förut anförts mot en begränsning
av tillgången till preventivmedel må i detta sammanhang påpekas, att en alltför
sträng tillståndsprövning kan medföra stora svårigheter att undertrycka smyghandeln.
Det torde även vara lämpligt att utrymme finnes för konkurrens.»

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Äng. förslag till lag örn upphävande av 18 hav. 13 § 2 mom. strafflagen,

m. m. (Forts.)

»Men å andra sidan», säga de sakkunniga, »är det inte önskvärt, att försäljarnas
antal blir alltför stort.»

När de sakkunniga lia haft att diskutera denna sak, så lia de först tagit ställning
till vilket organ som skall bevilja tillstånd. Härom säga de, att de ha
haft att välja mellan medicinalstyrelsen å ena sidan och lokala myndigheter å
andra sidan. I detta val beslöto de att förorda lokal myndighet. När de haft
att välja mellan olika lokala myndigheter, så ha de stannat inför att föreslå
magistraten i magistratsstäderna och kommunalborgmästaren i de städer där sådan
finnes.

De motiverade detta ståndpunktstagande på följande sätt: Då prövningen av
ansökan örn tillstånd att försälja eller eljest tillhandahålla preventivmedel emellertid
i allmänhet lärer böra ske icke så mycket ur medicinsk synpunkt utan
med hänsyn till sökandens personliga kvalifikationer samt föreslagen affärslokals
beskaffenhet, torde det vara lämpligast, att den överlämnas åt lokala myndigheter.
Till stöd härför kan möjligen även anföras, att en ortsmyndighet
kan antagas hysa ett större intresse för övervakande av den rörelse, vartill tillstånd
meddelats, därest den själv bär ansvaret för tillståndsprövningen. Å
andra sidan kan dock göras gällande, att praxis å olika orter kan bliva betydligt
skiftande och att de lokala myndigheterna måhända understundom kunna
visa sig alltför litet benägna att överhuvud meddela tillstånd till försäljning
av preventivmedel. Mot detta säga de sakkunniga, att örn det också skulle bli
fallet, finns det möjlighet för dem som fått en ansökan avslagen att överklaga
tillståndsmyndighetens beslut.

Utskottet har i detta fall icke velat följa Kungl. Maj:t, utan det har i sitt
yttrande gått in för att länsstyrelsen och inte magistraten respektive kommunalborgmästaren
borde få lämna ifrågavarande tillstånd. Utskottet motiverade
denna ståndpunkt med att det blir större enhetlighet vid tillståndsbeviljandet,
örn det blir länsstyrelsen än örn det blir en magistrat. Det låter väl säga sig,
att det kan bli så. Jag tror dock icke, att oenhetligheten skulle bli så stor, eller
att det skulle ligga någon fara i att låta magistraterna få denna uppgift, såsom
Kungl. Maj:t har föreslagit. Rent praktiska skäl tala för det av Kungl. Majit
föreslagna organet. De sakkunniga hänvisa till att handelsregistret föres nu
av länsstyrelsen, när det gäller landsbygd, och av magistraten eller kommunalborgmästaren
när det gäller städerna. Ett genomförande av utskottets förslag,
komme att nödvändiggöra uppläggande av ett särskilt handelsregister inom
länsstyrelsen även för städerna, och det tycker jag för min del är opraktiskt.
Det är onödigt att gå den vägen, och även örn inte frågan har så synnerligen
stor betydelse, så att det är skäl att slåss alltför mycket för den, tycker jag,
att Kungl. Majit har rätt, när Kungl. Majit här har följt de sakkunnigas förslag.
Våra länsstyrelser ha sannerligen tillräckligt att göra ändå. Man kail
ju visserligen säga, att även magistraterna ha tillräckligt att göra, men det
skulle för dem icke bli så mycket arbete med att pröva ansökningarna som det
kommer att bli för länsstyrelserna. Jag skulle tro, att örn det nu blir som utskottet
föreslagit, bli likväl icke magistraterna befriade från denna uppgift i
dess helhet, ty jag förmodar, att länsstyrelsen kommer att tillfråga magistraterna
örn vad de anse örn den eller den personen. Det voro då biittre och riktigare,
örn magistraterna även finge avgörandet i sin hand. Detta är vad jag har
velat säga i frågan örn utfärdandet av tillståndsbevisen.

Vidare skall jag be att få säga några ord örn de straffsatser som här liro föreslagna.
Kungl. Majit har ju i 4 § av lagförslaget föreslagit en straffsats, i vilken
ingår dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Jag tror nu för min del
icke, att det kan vara behövligt att taga med frihetsstraffet i denna förordning.

Nr 35.

Onsdagen den IS maj 1938 f. m.

''Äng. förslag till lag örn upphävande av 18 kap. 13 § 2 moni. strafflagen,
m. m. (Forts.)

Jag har undersökt hur det förhåller sig i detta avseende med en del andra författningar
av liknande karaktär. I en och annan finnes visserligen fängelse med i
straffsatsen, det kan ju icke förnekas, men i det övervägande flertalet författningar
har man nöjt sig med bötesstraffet. Jag skall icke besvära kammaren
med någon uppräkning av kungörelser, där man förfarit på det ena eller andra
sättet. Man har emellertid som sagt i flertalet fall nöjt sig med bötesstraffet,
och då bör det ju räcka även här.

Jag är väl medveten om, att det är meningen att bötesstraffet skall vara
det regelmässiga, medan fängelse skall tillgripas endast i särskilt svåra fall.
Detta framgår ju av, att man formulerat straffbestämmelsen så, att bötesstraffet
namnes före fängelsestraffet. Jag tror emellertid, att man genom
en skärpning av böterna kan vinna, vad man vill vinna med fängelsestraffet.
För min del har jag alltid då det gällt straffhot velat gå fram så milt som
möjligt, och jag har icke blivit övertygad om, att jag haft fel i det avseendet.
Vi böra icke skicka flera människor i fängelse än vad som är alldeles
nödvändigt. Visserligen kunna de som äro i avsaknad av medel få dagsböterna
förvandlade till fängelse, men det blir i alla fall icke så många som råka
ut för frihetsstraff, särskilt sedan vi fått de nya bestämmelser örn bötesförvandling,
vilka träda i kraft nästa år. Man klagade häromdagen i en tidning
över, att vi hade fängelser som stå så gott som tomma, och ansåg det vara ekonomiskt
vanvett att ha det ordnat på det sättet. Jag tror emellertid, att det
är ett bevis på att förhållandena i landet äro goda, att fängelserna lia så få pensionärer.
Och även i det nu föreliggande fallet tror jag det vore lyckligt örn vi
icke bura in alltför många i fängelserna.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till den av mig avgivna reservationen.

Härpå anförde:

Herr Lundstedt: Herr talman! Att den så kallade preventivlagen nu

äntligen upphäves är gott och väl. Det rabalder, som stått kring lagen och frågan
om dess upphävande, synes emellertid ha kommit en hel del folk att alldeles
förlora sinnet för proportionerna. Varför icke inskränka sig till att blott
och bart upphäva denna illa beryktade lag? Icke rådde väl, herr talman, före
preventivlagens tillkomst någon verklig fara för det sedliga tillståndet i landet?
Antag att man nu vore konsekvent i lagstiftningen. Följden av en lag
som den föreslagna örn handeln med preventivmedel vore, att särskilt tillstånd
skulle behöva utverkas jämväl för försäljning av mängder av andra varor. De
administrativa myndigheterna skulle drunkna i tillståndsansökningar, poliskårer
finge avdelas för att ägna sig åt att snoka efter allehanda tillståndsbevis,
och detaljhandeln skulle komma till skada. Silkesstrumpor, dessouser
och liknande, icke minst de underbara reproduktionerna i reklamen, kunna ställa
till mycket mera så kallad osedlighet än preventivmedlen. Konsekvensen
fordrar vidare, att décolletage vore på det strängaste förbjuden åtminstone i
sådana fall då den avslöjar en särdeles vacker hals eller rygg, och i sådant
avseende måste naturligtvis särskilda experter ställas till åklagarens förfogande.
Frågan örn kvalifikationerna hos dessa experter skulle kanske så
småningom göra slut på endräkten bland sedlighetens väktare. Man kan
emellertid vara förvissad om, att sådant, som jag nu antytt, är mycket mer
animerande till inköp och användning av dessa gummivaror än gummireklamen
själv. -— För övrigt finns det ju annat fördärv för människorna än så
kallad erotisk osedlighet. Man kan fördärva sig med både det ena och det

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Äng. förslag till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen,

m. m. (Forts.)

andra. Det är icke många ting, som icke kunna missbrukas till skada för den,
som missbrukar tinget.

Vad nu särskilt sedlighetspuristerna angår så skola dessa aldrig upphöra
med att träda fram för att deklarera sin kränkta anständighetskänsla. Men
man kan icke foga sig efter dem. Det går icke att inrätta samhället som ett
dockskåp eller som en marionetteater, där handlingssätten bestämmas av sedlighetsivrarnas
ryckning i trådarna. Även örn preventivlagen nu utan vidare
hade upphävts, hade ju, herr talman, likväl alltid kvarstått straffet mot förargelseväckande
beteende och sedlighetssårande handlingar. Detta är ur allmän
synpunkt fullt tillräckligt. En åtstramning därutöver medför intet allmänt
gagn och är därför överflödig. Jag har vid skilda tillfällen förut i kammaren
framfört mina synpunkter på saken och kan därför avstå därifrån nu.

Jag tillåter mig emellertid att säga, att jag finner både den nu förordade
lagen örn handel med preventivmedel och de ändlösa debatter, som föregått
densamma, rent löjliga. Jag nämner emellertid, att jag endast har de vanliga
preventivmedlen i sikte. Jag yttrar mig icke örn det eventuella behovet
att av medicinska skäl reglera handeln med kemiskt verkande medel. Men
vad nu dessa gummivaror angår, har det faktiskt blivit så, som om man här
ville hämma, värja sig mot och kringgärda en spridning av de mest samhällsfarliga
ting, under det att rätta förhållandet är det motsatta: preventivmedlen
och kunskapen om dem äro ägnade att förebygga olyckor för individer och
familjer och därmed också att gagna samhället. En sak för sig är att försäljning
av hithörande gummiartiklar av icke hållbar kvalitet naturligtvis bör
motarbetas. Men i det avseendet kan icke denna tillståndsapparat vara
av nöden. Jag betvivlar för övrigt, att tillståndsapparaten i sådant avseende
spelar den allra ringaste roll.

Sådant som läget nu är, är det emellertid utsiktslöst att föreslå kammaren
att avstå från detta lagförslag. Herr Spångberg har i en motion velat bryta
udden av det genom att motionera örn bortfallande av straffbestämmelserna
mot överträdelse av lagens föreskrifter. En sådan anordning skulle i sak betyda
detsamma som att slopa själva lagen och kan därför icke ifrågakomma,
när man nu ställt sig på den ståndpunkten att lagen skall antagas. Däremot
synes det vara en högst angelägen sak att man åtminstone mildrar straffbestämmelserna.
Jag intar i det avseendet i det hela samma ståndpunkt som
herr Lindqvist. Även örn man icke vill ansluta sig till den uppfattningen att
hela lagförslaget borde få falla, torde man dock vara nödgad medgiva, att lagförslagets
lämplighet kan dragas i tvivelsmål. Men redan med en sådan uppfattning
måste en överträdelse av lagen framstå som en mindre kvalificerad
förseelse. Bötesstraffet torde här i allmänhet vara fullt tillräckligt. Med
hänsyn till utskottets anmärkning örn visst behov av frihetsstraff även här, synes
mig dock det riktiga vara, att frihetsstraff reserveras för särskilda fall.

Beträffande lagen örn fosterfördrivande medel vill jag endast göra den anmärkningen,
att — då det väl alltid måste uppstå vissa tvivelsmål angående
tolkningen av begreppet fosterfördrivande medel i den ifrågavarande lagens
anda — det synes mig, herr talman, tryggare att kasta örn den föreslagna
straffskalan så, att böterna komma i första linjen och fängelsestraffet i andra
linjen. Jag gör dock härutinnan intet yrkande.

På grund av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att utskottets förslag
måtte varda ändrat på det sätt, att riksdagen i sin skrivelse jämväl måtte förklara,
att straffskalan i 4 § av förordningen örn handel med preventivmedel
borde erhålla följande lydelse:

»straffes mod böter; bedrevs förseelsen yrkesmässigt och i stor omfattning

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. förslag till lag örn upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen,
m. m. (Forts.)

eller skedde den eljest under synnerligen försvårande omständigheter, varde
straffet fängelse i högst sex månader; och vare» etc.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag skall inte göra
något försök att bemöta herr Lundstedts något ironiska uttalanden örn »sedernas
väktare». Jag ber endast att få säga, att den, som har ansvaret för inte
minst ungdomen, inte ser lika lätt och sorglöst på hithörande problem, som
herr Lundstedt för sin del tycks göra.

Jag har emellertid begärt ordet närmast för att meddela den ståndpunkt
jag intagit vid denna frågas behandling inom befolkningskommissionen. Ärendet
var nämligen remitterat dit för yttrande. Jag intog där den ståndpunkten,
att här är fråga om en försäljning, som, vare sig man anser att en dylik bör
existera eller inte, men då den likväl existerar, försäljningen dock bör ske
under sådana förhållanden att den privata vinstmöjligheten i möjligaste mån
är utesluten, och framför allt att anledning till att driva reklam för denna försäljning
bör såvitt möjligt bortelimineras. Så länge densamma är fri — visserligen
efter meddelat tillstånd — i den privata handeln, följer därav, att det
i fortsättningen som hittills kommer att förefinnas utbud av dessa varor dels
genom annonser i tidningarna och dels genom viss reklam i skyltfönster och
dylikt på ett sådant sätt, att det skulle vara enbart till nytta, om detta kunde
undvikas. För att nå detta resultat har jag förutsatt, att den enda framkomliga
vägen vore, att försäljningen uteslutande hänvisades till apoteksinnehavare.
Genom borteliminerande av konkurrens från annat håll skulle därigenom
inte föreligga skäl för apoteksinnehavarna att genom reklam i tidningar
eller genom skyltning söka öka försäljningen eller att sälja sådana varor
framför konkurrenter. Följaktligen skulle den olägenhet, som ligger i det
offentliga utbjudandet, försvinna. Nu har det tyvärr inte varit möjligt att
vare sig inom kommissionen eller inom utskottet få igenom något förslag i den
riktningen. Jag har därför, herr talman, endast velat vid detta tillfälle framföra
min uppfattning i detta hänseende och ber endast att få hemställa, att
man på vederbörligt håll inom regeringen har sin uppmärksamhet riktad på
saken och i sinom tid vidtager åtgärder för att få denna handel omlagd på
sätt jag här anfört. Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Bergquist: Herr talman! Det kan knappast finnas någon anledning’
att nu gå in på den stora frågan örn preventivlagens vara eller inte vara. Den
har diskuterats så länge, och jag tror, att det är en ganska allmänt utbredd
uppfattning, att vår nuvarande preventivlag är mogen att avskaffas. Jag kan
för min del inte annat än med tillfredsställelse hälsa Kungl. Maj:ts förslag,
som går ut på avskaffande av denna föråldrade lagstiftning. Den har enligt
min mening aldrig varit någon lycklig lagstiftning. Den har aldrig lett till
någon effektivitet, och den har skapat oklarhet på området. Kungl. Maj:t
har nu föreslagit, att i stället för de nuvarande lagbestämmelserna skulle utfärdas
särskilda förordningar, som innebära en viss reglering av handeln
med dessa medel, de så kallade preventivmedlen. Första lagutskottet har
nästan enhälligt, kan man säga, anslutit sig till de synpunkter, som legat till
grund för Kungl. Maj:ts förslag i frågan. Jag tror också, att jag rätt tolkat
första lagutskottets uppfattning i frågan, då jag säger, att den lösning, som
innefattas i Kungl. Maj:ts förslag, är en god och väl avvägd lösning av detta
spörsmål. Det är endast på tre särskilda punkter som det förelegat olika meningar
inom utskottet, när det gäller denna lagstiftning.

Den första punkten, där det varit någon meningsskiljaktighet, är frågan örn

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Ang. förslag till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen,

m. m. (Forts.)

vilka myndigheter som skola ha hand örn denna koncessionering, alltså när
det gäller tillstånd till affärsmän att idka handel med sådana medel. Kungl.
Majit har där föreslagit, att på landsbygden skall det vara länsstyrelserna, i
Stockholm Överståthållarämbetet och för städerna i övrigt magistraten, där
sådan finnes, och, där sådan inte finnes, kommunalborgmästaren. Första lagutskottets
majoritet har ansett, att det skulle vara lämpligare att lägga hela
denna tillståndsprövning hos länsstyrelserna, respektive Överståthållarämbetet.

Herr Lindqvist har nu här anfört de omständigheter, som enligt hans mening
tala för, att riksdagen skulle ansluta sig till Kungl. Maj :ts förslag i
stället för till utskottets förslag, och herr Lindqvist talade riktigt varmt för
att magistraterna skulle få utöva den här prövningen. För min del kan jag
inte alls dela den uppfattning, som herr Lindqvist gjorde sig till tolk för.
Det är ju inte alls någon betydelsefull fråga, örn prövningen skall ligga hos
länsstyrelserna eller hos magistraterna, men enligt min mening tala åtskilliga
starka skäl för att länsstyrelserna skola lia hand örn denna ömtåliga prövning.
Det är ett önskemål, när man nu reglerar på detta område, att det blir
så stor enhetlighet som möjligt vid tillämpningen av denna nya lagstiftning.
Och det ligger i sakens natur, att man får större enhetlighet, om man begränsar
antalet av de myndigheter, som skola verkställa denna prövning. Jag
tycker, att redan denna omständighet talar för att man i viss mån skall centralisera
tillståndsprövningen och alltså lägga den hos länsstyrelserna. Sedan
får man komma ihåg, att särskilt i de minsta samhällena ha de kommunala
myndigheterna kanske inte alltid den fria och självständiga ställning som
länsstyrelserna ha. Det är större garantier för en opartisk och saklig prövning
örn man lägger denna hos de statliga myndigheterna. Vad man kan invända
mot förslaget att prövningen skall ligga hos länsstyrelserna är, som herr
Lindqvist anfört, att tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna inte skulle
bli effektiv, men det är ett skäl, som enligt min mening inte är hållbart. Ty
även om vi lägga prövningen hos magistraterna, blir det ju inte magistraterna
som sådana, vilka komma att övervaka efterlevnaden av dessa föreskrifter,
utan det blir vederbörande polisorgan i städerna. Och det blir samma förhållande
om man lägger befogenheten hos länsstyrelserna. Det blir polismyndigheten
som har tillsynen. Jag anser därför för min del, att det skulle vara
bäst, örn kammaren ville följa utskottets majoritet i denna fråga och alltså
förorda, att prövningen lägges hos dessa centrala myndigheter, länsstyrelserna
och Överståthållarämbetet.

Den andra frågan, där det varit skiljaktiga meningar, är frågan om apotekens
skyldighet att tillhandahålla sådana här varor. Det finns två olika
reservationer fogade vid utskottets utlåtande, där man från relativt skilda utgångspunkter
kommer fram till det resultatet, att det skulle vara lämpligt att
ålägga apoteken skyldighet att föra sådana varor. Majoriteten har här anslutit
sig till Kungl. Majlis förslag och gjort det på den grunden, att vi anse,
att tiden ännu inte ilr mogen för att ålägga apoteksinnehavare skyldighet
att föra sådana här varor. Det kommer säkerligen att taga sin tid, innan det
framstår som naturligt, att dylika varor skola finnas tillgängliga på apoteken.
Jag vill alltså även i denna del förorda utskottets förslag, som helt och hållet
ansluter sig till Kungl. Majlis förslag.

Slutligen är det frågan örn straffbestämmelser för brott mot denna lagstiftning.
Där föreligger det en motion av herr Spångberg, där herr Spångberg
direkt yrkat att samtliga straffbestämmelser skola försvinna, ävensom en reservation
av herr Lindqvist, där han yrkar, att fängelsestraff skall borttagas.

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. förslag till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen,
m. to. (Forts.)

För ruin del tycker jag, att det nästan är självklart, att man, när man nu inför
denna nyreglering, också måste se till, att den i verkligheten kommer att
leda till åsyftat resultat. Och tyvärr kan man inte räkna med, att den kommer
att leda till åsyftat resultat, om man inte genom straffsanktioner understryker
nödvändigheten av att bestämmelserna efterlevas. Detta är enligt min
mening nödvändigt. Syftet med hela lagstiftningen är ju, att nian skall höja
upp denna handel till en högre nivå, och då måste man se till, att man har
maktmedel, som göra det möjligt att hålla denna affärsrörelse på den höga
nivå, där man vill placera den. Sedan kan det diskuteras, om det är nödvändigt
att lia kvar fängelsestraff i detta fall eller om man skall stanna vid
bötesstraff. Jag förstår mycket väl, att det kan vara delade meningar om
den saken, men för min del anser jag visst inte, att det är för strängt med
fängelse i vissa fall. Det kan naturligtvis komma i fråga endast i sådana
fall, då en person fått sitt tillstånd indraget och ändå på rent trots fortsätter
försäljningen, eller då en person använder olämpliga metoder för att sprida
kännedom örn dessa medel. Man har sett exempel på hur firmor funnit lämpligt
att skicka ut prov på preventivmedel till minderåriga, till lärjungar i
skolor och dylika. En sådan sak är något, som lagstiftningen bör reagera
mycket starkt emot, och jag är för min del inte tveksam örn, att man i dylika
fall bör »klämma till» ganska hårt för att få bukt med sådana otrevliga utväxter
på detta område. Jag anser således, att det kan förekomma sådana
fall, att det är mycket väl motiverat, att man där tillgriper allvarligare straff
än böter, och jag tror inte, att det är någon fara förenad med att man i den
delen ansluter sig till Kungl. Maj :ts förslag.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Spångberg: Herr talman! Jag har väckt en motion med anledning
av de stränga straffbestämmelser, vilka föreligga i detta lagförslag och som ju
i sitt slag äro nya för vårt land. Här har det i många år rests en väldig folkopinion
mot preventivlagen och för dess slopande. Denna opinion har varit så
kraftig, att åklagarmyndigheterna ute i landet väl knappast någon gång ha
handlat efter de bestämmelser, som nu finnas i gällande lag. Dessa ha sålunda
stridit mot det allmänna rättsmedvetandet i så stor utsträckning, att åtal väl
här knappast någon gång förekommit. Jag vill i detta avseende bara erinra
örn den bestämmelse i gällande lag som säger, att den som i skrift, som han
utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuder
eller själv eller genom annan till försäljning kringför dylika föremål,
eller under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav
kommer, vare sig muntligen eller genom utspridande av skrift söker förleda
till användande av föremål, som nu sagts, eller meddelar anvisning örn sättet
för deras användande, varde dömd till böter eller fängelse. Vi veta ju, att den
där lagen praktiskt taget har saknat betydelse. Den enda betydelse, som preventivlagen
haft, har varit, att den hindrat en önskvärd upplysningsverksamhet
på sexualområdet, men några straff ha ju i regel inte förekommit. Nu återfinner
man emellertid i det nya lagförslaget de straffbestämmelser, som finnas i
nu gällande preventivlag, och man återfinner dem i skärpt form. Här föreslås
i tredje paragrafen, att försäljning ej må äga rum genom kringföring och ej
heller utomhus, och i fjärde och femte paragraferna stadgas straff av dagsböter
eller fängelse för dylik försäljning samt för försäljning utan tillstånd. I
den sistnämnda paragrafen föreslås straff upp till ett års fängelse för den, som

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

''Äng. förslag till lag örn upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen,

m. m. (Forts.)

under tid, då lian är ställd under tilltal mot denna förordning, fortsätter samma
förseelse.

Jag skulle tro att överhuvud taget ingen kan anse, att brott och straff i detta
fall stå i någon som helst relation till varandra, utan man måste nog säga
om den nya lagen, liksom man kunnat konstatera beträffande den gamla, att
dessa bestämmelser strida mot det allmänna rättsmedvetandet. Jag tänker härvidlag
på åklagarmyndigheterna ute i landet och hur de skola komma att tolka
3 § i fråga om den verksamhet, som bedrives av Riksförbundet för sexuell
upplysning, vilket bland annat långt uppe i de norrländska skogsbygderna anordnar
föreläsningskurser med ändamål att upplysa utsläpade kvinnor, hur de
skola kunna slippa ifrån att föda flera barn. Det är klart att det här är fråga
örn en nyttig och lovvärd verksamhet. Hur många fosterfördrivningar skulle
inte kunna undvikas, och hur många tråkigheter och åtal vid våra domstolar
skulle vi inte kunna slippa ifrån, om denna upplysningsverksamhet på det sexuella
området kunde föras vidare? Det är detta som gör att man måste ge sitt
allra bestämdaste lovord åt den verksamhet, som Riksförbundet för sexuell
upplysning utövar. På dessa föreläsningar för man emellertid med sig preventivmedel
för kvinnor, som måste passas in, vilket inte kan göras annat än
av en sakkunnig. I 3 § heter det nu: »Försäljning må ej äga rum genom kringföring
och ej heller utomhus.» Denna paragraf berör således även dem som
medföra dylika medel på föreläsningar. Jag skulle förmoda, att åklagarmyndigheterna
knappast skola kunna finna det med sitt rättsmedvetande förenligt att
anställa åtal för en dylik verksamhet. Jag vill alltså uttala den förhoppningen,
att de inte skola anställa åtal eller förföljelse mot Riksförbundet för sexuell
upplysning för den lovvärda gärning, som förbundet utövar i Sveriges bygder
bland den fattiga befolkningen. Om man nu har denna uppfattning, och
denna uppfattning, så vitt jag förstår, är förankrad i det allmänna rättsmedvetandet,
anser jag det oriktigt av riksdagen att nu besluta en lag, som inte
kommer att efterlevas. Därför yrkar jag också, herr talman, att denna bestämmelse
skall utgå. Det utskott som behandlat denna fråga har också skrivit,
att det varit inne på denna tankegång och därvid ifrågasatt, huruvida inte frihetsstraffet
skulle kunna uteslutas ur straffskalan, men att utskottet med hänsyn
bl. a. till sådana fall, då försäljningsverksamheten i strid mot förordningens
bestämmelser kan tänkas komma att bedrivas yrkesmässigt och i större
omfattning -— måhända av den som på grund av otillständig reklam eller av
annan dylik anledning fått sitt tillstånd återkallat -— inte kunnat ansluta sig till
denna tanke.

Jag måste säga, att nog finns det väl andra vägar än denna att komma till
rätta med sådant som kan anses för otillständig och opassande reklam. Vi ha ju
dock kvar 1 mom. av 13 §, även örn vi slopa 2 morn., och jag skulle tro, att man
enbart med tillämpning av 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen skulle kunna förhindra
en sådan otillständig reklam, som utskottet här har pekat på. Nog måete
jag säga, att det verkar underligt att man här skall stadga straff för försäljning
av en vara, då denna försäljning tidigare inte varit straffbelagd. Ty det har ju
hittills inte varit försäljningen av preventivmedel i och för sig som varit straffbelagd.
Straff stadgas i nu gällande lag endast för den som genom tillkännagivande
i skrift eller dylikt utbjudit denna vara. Därför innebär den nya
preventivlagen, som riksdagen nu är i färd med att antaga, en skärpning på
mångå punkter av den förutvarande prcventivlagen. Jag erkänner, att det
givetvis är ett framsteg att en önskvärd upplysningsverksamhet på detta område
inte längre skall kunna bestraffas, men jag anser, att de straffbestämmelser,
som nu föreslås, stå i strid med det allmänna rättsmedvetandet, och jag tror all -

Nr 35.

Onsdag©!! den 18 maj 1938 f. m.

Äng. förslag till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen,
m. m. (Forts.)

mänheten kommer att känna sig upprörd över om åtal och fängelsestraff skall
kunna följa på en förseelse mot denna lag.

Som ett understrykande av denna min mening hemställer jag, herr talman, att
andra kammaren måtte hemställa till Kungl. Majit att §§ 3—6 skola utgå ur
här ifrågavarande förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. På herr förste vice talmannens
därå givna proposition kiev till en början utskottets hemställan under
punkten A) av kammaren bifallen.

Herr förste vice talmannen meddelade nu, att han beträffande utskottets
hemställan under punkten B) med hänsyn till de under överläggningen framställda
yrkandena till en början komme att framställa särskilda propositioner
rörande utskottets motivering i fråga om 1, 3, 4, 5 och 6 §§ i förslaget till förordning
örn handel med preventivmedel.

I enlighet härmed gav herr förste vice talmannen först propositioner beträffande
motiveringen till 1 § i berörda förordningsförslag, nämligen dels på godkännande
av utskottets motivering i nämnda del, dels ock på bifall till det av
herr Lindqvist i avseende härå under överläggningen framställda yrkandet; och
blev utskottets motivering av kammaren godkänd.

Härefter framställde herr förste vice talmannen propositioner beträffande
motiveringen till 3 §, nämligen dels på godkännande av utskottets motivering
i sagda del, dels ock på bifall till det av herr Spångberg i avseende härå under
överläggningen framställda yrkandet; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

I fråga örn motiveringen till 4 § gav herr förste vice talmannen propositioner
på l:o) godkännande av utskottets motivering härutinnan, 2:o) bifall till
det av herr Lundstedt i avseende härå under överläggningen framställda yrkandet,
3:o) bifall till det av herr Spångberg i förevarande avseende under överläggningen
framställda yrkandet, samt 4:o) godkännande av utskottets motivering
med den ändring däri, som föreslagits i den av herr Lindqvist avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Herr Spångberg begärde emellertid votering, i anledning varav herr
förste vice talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog
de återstående propositionerna, av vilka den under 4:o) angivna nu antogs till
kontraproposition. I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande
voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner första lagutskottets motivering i
dess förevarande utlåtande nr 43, i vad densamma avser 4 § i förslaget till förordning
örn handel med preventivmedel, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föreslagits i den av herr Lindqvist avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Äng. förslag till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen,

m. m. (Forts.)

positionen, vadan kammaren godkänt utskottets motivering i avseende å ifrågavarande
paragraf.

Härpå framställde herr förste vice talmannen särskilda propositioner beträffande
motiveringen till 5 och 6 §§, nämligen dels på godkännande av utskottets
motivering i avseende å envar av nämnda paragrafer dels ock på bifall till
det av herr Spangberg i berörda delar under överläggningen framställda yrkandet;
och blev jämväl i fråga örn dessa paragrafer utskottets motivering av
kammaren godkänd.

Härnäst blev på av herr förste vice talmannen därå given proposition utskottets
hemställan under punkten B), i den mån den icke besvarats genom
kammarens redan fattade beslut, av kammaren bifallen.

Utskottets hemställan under punkten C) blev slutligen på därå given proposition
av kammaren bifallen.

§ 9-

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 44, i anledning av väckt motion Äng. de inom
angående de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens statskyrkans
rättsliga ställning m. m. ram existeran I

en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 104, gevika Zmvilken
behandlats av första lagutskottet, hade herr Mosesson hemställt, att riks- fundens Tättsdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit täcktes Ug(l 8täUnir,(J
* föranstalta örn en allsidig utredning av frågan örn de inom statskyrkans ram m''
existerande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning samt örn behovet
av förbättrad lagstiftning rörande s. k. främmande trosbekännare.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Schlyter, Wagnsson, Karl Johan Olsson,

Boos och Bergquist, fru Östlund ävensom herr Olsson i Mellerud, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit ville lata verkställa en allsidig utredning av frågan
örn de fria religiösa samfundens rättsliga ställning och om en revision av gällande
dissenterlagstiftning samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Bergguist: Herr talman! I den föreliggande motionen har hem ställts,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit ville föranstalta örn en allsidig utredning av frågan om de inom statskyrkogemenskapens
ram existerande fria evangeliska samfundens rättsliga
ställning och örn behovet av en förbättrad lagstiftning rörande främmande trosbekännare.
Första lagutskottets majoritet har snällt sig avvisande till motionärens
hemställan och föreslagit, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid första lagutskottets utlåtande är emellertid fogad en reservation, som
omfattats av inte mindre än sju av utskottets ledamöter, vilka anslutit sig
till motionärens hemställan och alltså föreslagit en skrivelse till Kungl. Majit
i motionens syfte.

Då första lagutskottets majoritet intagit denna negativa ståndpunkt, Ilar

Andra kammarens protokoll 1988. Nr 85. 4

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens
rättsliga ställning m. m. (Forts.)

majoriteten som skäl härför anfört, att förhållandena på detta område för närvarande
äro tämligen goda, och att det alltså på den grund inte finns någon
anledning att begära utredning i frågan. Vidare har majoriteten motiverat
sin ståndpunkt därmed, att motionären inte förmått ange några riktlinjer för
den begärda utredningen, och att inte heller vid utskottsbehandlingen framkommit
några sådana riktlinjer, som skulle kunna följas vid en dylik utredning.
Det är dessa omständigheter som föranlett majoriteten att ställa sig avvisande
till förslaget.

Vi som anslutit oss till reservationen ha emellertid funnit, att de synpunkter,
som majoriteten anfört, inte äro utav den styrka att de bort föranleda ett
avslag på motionen, utan att tvärtom de skäl, som tala för att man här skulle
göra något, äro utav väsentlig betydelse, så att det verkligen härvidlag bör
komma till stånd en utredning. Det är att märka, att det här.är fråga om
en mycket stor grupp av vårt lands medborgare. Enligt uppgifter,. som ha
lämnats oss av de frikyrkliga samfunden, är det här fråga örn inte mindre än
omkring 600,000 människor, vilkas ställning i visst .hänseende skulle bli föremål
för utredning. En tiondel av landets befolkning skulle alitsa vara ansluten
till frireligiösa samfund av ett eller annat slag. Det har också framhållits,
att det här gäller mycket stora ekonomiska värden, att dessa frireligiösa
samfund årligen insamla belopp, som röra sdg omkring 10 miljoner kronor,
och att dessa samfund äga mycket stora tillgångar i fastigheter, som röra
sig örn åtskilliga tiotal miljoner kronor.

Redan den omständigheten att det här är fråga örn en sa stor del av vart
lands befolkning och om för denna sa väsentliga spörsmål borde enligt min,
mening ha föranlett första lagutskottets majoritet att ställa sig. välvillig till
motionen och alltså förorda en utredning örn den rättsliga ställningen i detta
fall. Ingen kan nämligen förneka — det gör inte heller utskottsmajonteten —
att det råder, kan nian säga, en fullkomlig oklarhet på detta område. ''i ha
överhuvud taget icke några som helst rättsregler om hur de fria, mom statskyrkan
kvarstående samfundens ställning skall utformas. Det finns ingen
som helst bestämmelse som säger, vad de olika fria samfunden ha tor rättigheter
och skyldigheter. Det är ett, kan man säga, fullkomligt obearbetat rättsområde
det här gäller. Och då det här är fråga om ett rättsområde, inom vilket
så många av vårt lands medborgare dväljas, tycker man, att etet ligger
fullkomligt i sakens natur och i tidsandan att man bör undersöka, hur detta
område lämpligen bör regleras och ordnas. Utskottet har emellertid, framhållit,
att ingen kan säga, hur vi skola reglera det har området, och att ingen kan
säga vad vi egentligen härvidlag skola reglera, och vad det år för någonting,
som skall utredas och undersökas. Med visst skäl kan man ju saga, att det
inte framlagts några riktlinjer för den utredning, som ar begärd har. Det ar
också naturligt, att det är ytterst svårt att framlägga några riktlinjer för ett
arbete på detta fullkomligt obearbetade område. Men denna omständighet i
och för sig behöver inte föranleda att man redan pa förhand ger upp hoppet
örn att kunna komma till något resultat här, om man har den övertygelsen,

nämligen, att man kan nå ett resultat. .

Man har inom utskottet ägnat mycket stor uppmärksamhet at denna motion.
,Vi ha haft förmånen få höra en representant för de frireligiösa samfunden oell
en för statskyrkan, vilka framlagt de synpunkter som man pa skilda hall.har
på denna fråga. Vid denna utredning inom utskottet, har man fatt åtskillig
klarhet örn vilka problem det är som man bör ta upp till .omprovning, lat vara
att man inte fått någon klarhet i, hur dessa problem slutgiltigt skola losas.

Jag skall bara nämna några av de problem, som tränga sig fram till en los -

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens

rättsliga ställning m. m. (Forts.)

liing härvidlag. Det är t. ex. fragan om skattskyldighet för de fria religiösa,
samfunden. Därvidlag råder för närvarande en ganska stor förbistring. Det
finns särskilda regler i fråga örn de fria samfund, vilkas medlemmar utträtt
ur statskyrkan, och som alltså begagnat dissenterlagens medgivande och direkt
gått bort från statskyrkan. I fråga om dessa finnas särskilda regler både i
vad det gäller den vanliga beskattningen till kyrkan och i fråga örn arvs- och
gåvobeskattningen. Men beträffande de samfund, som av ett eller annat skäl
inte ansett sig böra utträda ur statskyrkan, finns det inte några som helst
regler.^ Där bör det skapas en enhetlig ordning, ty för närvarande finns det
inte någon sådan på detta område. Någon direkt anledning att i detta hänseende
upprätthålla den skillnad, som för närvarande finns mellan sådana samfund,
som utträtt ur statskyrkan, och sådana, som inte velat utträda ur statskyrkan,
föreligger inte.

Ett annat område, där en utredning bör komma till stånd, gäller de olika
kyrkliga förrättningarna, alltså vigsel, begravning, dop och dylikt. Därvidlag
råder också en viss oklarhet. De samfund som utträtt ur statskyrkan ha
rätt att genom sina funktionärer med rättslig verkan företa vissa av dessa
akter, men de som stå kvar inom statskyrkan ha inte några rättigheter i detta
avseende. ^Här bör man också enligt min mening undersöka vad det är man
bör göra, låt vara att det är mycket svårt att säga, vad som skall göras.

Sedan ha vi frågan om religionsundervisningen och behörigheten till en hel
del befattningar till vilka för närvarande är knutet det villkoret, att vederbörande
skall tillhöra den rena evangeliska läran, d. v. s. statskyrkan. Därvidlag
finnas en hel del bestämmelser — särskilt då i fråga örn lärarna — som äro av
delikat natur och i fråga om vilka man bör söka få till stånd en större enhetlighet
än den som för närvarande finns.

Vidare betyder det också mycket att man kan få klarhet i fråga om samfunden
själva. Vi ha haft •— det har väckt uppmärksamhet — under sista
tiden rättegångar på grund av stridigheter mellan olika avdelningar eller riktningar
inom de frireligiösa samfunden, örn vilken riktning som har rätt att
disponera t. ex. ett kapell eller en kyrka, som tillhör dem. Det finns för närvarande
överhuvud taget icke några rättsregler, som klargöra detta, utan det
hela är mycket svävande. Domstolarna försöka reda sig med s. k. allmänna
rättsgrundsatser. Helt naturligt går det, men det leder till viss osäkerhet och
bristande stadga på området. Här föreligger alltså ett helt komplex av frågor,
som äro av mycket stor betydelse för dessa frireligiösa samfund. De
äro av en så väsentlig betydelse, att de enligt mitt förmenande böra tagas upp till
ett grundligt övervägande och en grundlig utredning. Man får icke, såsom
utskottsmajoriteten gjort, säga, att detta område är så svårt, att ingen egentligen
kan säga, vad man skall göra, och därför gör man ingenting, utan man
bör i stället säga: detta område är mycket svårt, och vi kunna icke göra riktigt
klart för oss vad som skall ske, men denna fråga har en så stor betydelse
för stora grupper av vårt folk, att denna motion bör leda till ett positivt resultat
samt en utredning sättas i gång örn vad som kan göras. Främst med
hänsyn till att denna fråga är av stor betydelse för en väsentlig del av vårt
svenska folk, har jag anslutit mig till reservanterna och begär alltså, att kammaren
måtte bifalla motionen i fråga.

Med denna motivering, herr talman, ber jag att få hemställa örn bifall till
den vid detta utlåtande fogade reservationen.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Nr 35.

Onsdag©!! den 18 maj 1938 f. m.

Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens
rättsliga ställning m. m. (Forts.)

Herr Lindoi vist: Herr talman! För min del hemställer jag örn bifall till
utskottets hemställan, d. v. s. örn avslag på den av herr Mosesson väckta motionen,
och för detta avslagsyrkande ber jag att få hänvisa bl. a. till dea motivering,
utskottet framfört för sitt yrkande. Av herr vice ordförandens yttrande
här nyss framgick tydligt, att första lagutskottet är örn en sak fullkomligt
ense, nämligen att herr Mosessons motion är skriven på ett sådant sätt,
att det icke är möjligt att vid läsning av densamma få fram, vad motionären
vill vinna med sin hemställan örn en utredning. Man behöver blott kasta en
liten blick på den skrivna reservationen för att finna, huru svårt det varit för
reservanterna att finna skäl för sitt förslag örn skrivelse till Kungl. Maj :t. Vi
bruka i alla utskott, och icke minst i första lagutskottet, när vi föreslå riksdagen
att skriva till Kungl. Majit, ge några direktiv för utredningen, men det
har icke varit möjligt att göra här. Det enda skäl av större värde, som reservanterna
framfört, är, att här beröres en så stor grupp av samhällsmedborgare,
att man enbart därför bör tillmötesgå motionärens framställning. Ja, de frikyrkliga
samfunden här i landet ha ett mycket stort medlemsantal, och tydligt är,
att man skall taga hänsyn till medborgarnas önskningar, och detta särskilt, örn
man kan få klart för sig, att en grupp på över Vs miljon medborgare slutit upp
kring herr Mosessons motion örn den begärda utredningen. För min del har
jag dock icke blivit övertygad örn att de krav, som herr Mosesson framfört,
omfattas av det frikyrkliga folket i allmänhet. Jag har ju icke haft tillfälle
att så ingående studera denna sak, som önskvärt varit, men jag har ändå tittat
litet i papperen och haft förmånen att tala med några kamrater i riksdagen,
som tillhöra de frikyrkliga, och dessa samtal ha givit mig en sådan uppfattning,
att jag vågar säga, att jag ändå icke är så säker på att 600,000 frikyrkliga
män och kvinnor sluta upp kring herr Mosessons motion.

När jag nu sagt detta och utskottet motiverar sitt avslagsyrkande närmast
med att motionen är så oklart skriven, bör det icke vara något felaktigt utan
mycket riktigt att hänvisa till en del brottstycken ur herr Mosessons motion,
och då kunna kammarens ledamöter själva bedöma, örn ni tycka, att här föreligger
tillräcklig klarhet i vad motionären åstundar. Motionären säger på ett
ställe i sin motion: »Det har visat sig, att den demokratiska och kongregationalistiska
styrelseform, som är allmän inom de fria samfunden, under enstaka
förhållanden möjliggör uppenbar kränkning av den idé, som organisationen
från början velat förverkliga, vadan en utredning av dessa samfunds rättsliga
ställning gentemot stat och kyrka måhända borde omfatta minoritetens rätt
inom en sådan församling.»

»Med denna motion», säger herr Mosesson, »avser jag en utredning av dc religiösa
samfundsbildningar, som i sin principiella trosåskådning icke. äro väsenskilda
från de evangeliskt-lutherska.» Jag för min del måste, när jag läser
detta, fråga mig: Vad menar herr Mosesson särskilt med detta: »som i sin

principiella trosåskådning icke äro väsenskilda från de^evangeliskt-lutherska»?
Det vill förefalla, som örn även reservanterna haft svårt att förstå detta, och
därför ha de skrivit sin kläm på ett annat sätt än motionären skrivit sin kläm.
Så fortsätter motionären: »Det förefaller, som om en ny lagstiftning på hit hörande

område bör ta sikte på, icke blott, såsom fallet nu är, dissenters eller
s. k. främmande trosbekännare, utan även på religiösa samfundsbildningar,
som finnas och säkerligen alltid, så länge en statskyrka består, komma att finnas
i landet: deras rättsliga ställning i staten, deras skyldighet att betala
skatt till stat och kommun, örn och under vilka förutsättningar pastorer inom
nämnda samfund kunna få rätt att med laglig verkan förrätta vigsel, därest
icke staten anser sig böra införa obligatoriskt civiläktenskap.» Vad den se -

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens

rättsliga ställning m. m. (Forts.)

nare saken beträffar, om obligatoriska civiläktenskap, så var den frågan lippe
redan vid föregående riksdag och är för närvarande under behandling av ett
tillfälligt utskott. . Den saken kommer därför att prövas för sig själv och behöver
icke prövas i detta sammanhang.

När det talas örn skyldigheten att betala skatt, fick man i herr Bergquists
anförande den upplysningen, att därmed åsyftas dessa samfunds skyldighet
att betala skatt, men av herr Mosessons motion får man icke fullt klart för
sig, örn motionären menar samfunden såsom sådana eller de enskilda individerna
inom samfundet.

Det är eljest mycket intressant att läsa herr Mosessons motion och även taga
del av vad herr Mosesson tidigare skrivit i den fråga som här behandlas. Herr
Mosesson säger på ett ställe i sin motion, att förhållandet mellan stats- och
frikyrka är gott. De frikyrkliga, säger han, tillhöra i allmänhet statskyrkan.
De vilja icke gå ut ur denna. De vilja icke nied egna händer slita tungan ur
sin mun. De vilja vara med i folkets rådslag och beslut, även när det gäller
statskyrkan. Så erinrar motionären om att de frikyrkliga ha rätt till civiläktenskap.
De ha rätt att jordfästa sina döda. De lia skattefrihet för sina
gudstjänstlokaler, säger han, och de få ett allmänt välvilligt bemötande o. s. v.
Herr Mosesson är sålunda icke någon hatisk nian och uppträder här icke på
något sätt hatiskt mot statskyrkan. Det förefaller, när man läser herr Mosessons
motion i år, som örn denna förståelse för statskyrkan tillväxt under årens
lopp.

Det har naturligtvis varit min skyldighet att titta något i det kommittébetänkande.
som avgavs år 1927 i frågan örn vidgad rätt till utträde ur svenska
kyrkan, och herr Mosesson hade då ett särskilt yttrande. Nu har jag läst
detta i samband med vad hail yttrat i sin motion vid detta tillfälle, och även
om jag skulle trötta kammarens ledamöter — jag hoppas, att det icke skall
bli alltför mycket — måste jag, för att få det sammanhang, jag vill ha, citera
något av herr Mosessons yttrande från år 1927. Då säger herr Mosesson på
sid. 287: »Enligt min uppfattning måste i ett demokratiskt samhälle statskyrkodömet»
■— herr Mosesson, jag tycker, att detta uttryck stöter litet, men
herr Mosesson tycker väl, att det låter vackert, och därför använder han
det — »byggas, på en sådan enhetlighet», om vilken han talat. Så säger han:
»I ett autokratiskt samhälle vore ju icke någon sådan enhetlighet hos medborgarna
nödvändig, ty härskarens religionsbruk kunde ju bliva undersåtarnas.
Vårt samhällsskick» säger han, »lär för framtiden bliva demokratiskt. Differentieringen
på det personligt-religiösa livets område lär ock fortsätta. Alltså
saknas numera bärande grund för statskyrkoformen.

Att denna form icke redan störtats, beror såvitt jag förstår främst på osäkerheten
örn vad som skulle ^ sättas i stället. Ohållbarheten i systemet inses
dock av allt fler. Nu och då inträffar en händelse -— t. ex. en utnämningsfråga,
ett val eller en omröstning — som i blixtbelysning visar hur underminerad
grunden är för den åldriga byggnaden och hur stora mursprickor hon har.

Skall en katastrof ödelägga religiösa och kulturella värden, som kunna bärgas
genom gudstro, vidsynthet och offervilja?» frågar han.

»Svenska kyrkan», säger lian, »har enligt min uppfattning allt att frukta
av personer, som önska behålla kyrkan i statens händer för att nyttja henne
såsom ett instrument för syften, som icke voro kyrkans herres.

Vöre Sveriges frikyrkliga medborgare oetiska och kyrkopolitiskt skadeglada,
skulle de lugnt åse en kyrkans gastkramning. Ur ren konkurrenssynpunkt
ha de förvisso mera att frukta av en fri och energisk folkkyrka än av
en statsinstitution.

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens
rättsliga ställning m. m. (Forts.)

Kristendom och kyrka skall i världen betyda bön, offer, kamp och frihet
men ej ett av yttre lagar reglerat ämbetsverk med garanterad försörjning för
sina tjänare och laghot för den medborgare, som ej vill bidraga till anstalten.

Kyrkan skall ej ackommodera sig efter härskarviljan i staten. Hon borde
vara ett lejon, icke en kameleont.»

Ja, så skrev herr Mosesson 1927. Då är han en vän av frikyrkan och vill,
att den skall lia största möjliga frihet, men nu vill herr Mosesson, att vi skola
skriva till Kungl. Majit med begäran örn en utredning, som sedan skall resultera
i att vi få en lagstiftning, som reglerar dessa frikyrkliga samfund,
hur de skola vara byggda, och hur de skola vara inordnade i staten. Jag har
mycket svårt att förstå, hur detta skall kunna bli möjligt. Leder icke detta,
herr Mosesson, örn herr Mosesson får såsom han vill, med en reglering även av
frikyrkan, till att vi få, låt oss säga, minst en andra statskyrka? Ty då finns
det icke längre någon frikyrka, för vilken riksdagen skall stifta lagar, som
säga, huru förhållandena skola vara ordnade inom densamma. Jag kan icke
förstå annat än att man härmed tager ett stort steg från nu rådande förhållanden.

Hade det funnits någon möjlighet att få klarhet i vad herr Mosesson och
hans medmotionärer velat, skulle det säkerligen varit ett enhälligt första lagutskott
för detta förslag. Ty vi ha verkligen försökt att göra, vad vi kunnat,
och vi ha, såsom vår ärade vice ordförande säger, i utskottet haft representanter
både för de frikyrkliga och för statskyrkan, vilka för oss framlagt sina
synpunkter på detta spörsmål.

Nu talade herr Bergquist här örn huru svårt det i många fall är att ordna
de rent ekonomiska angelägenheterna inom de frikyrkliga samfunden, särskilt
när det gäller byggnader. Litet var ha vi läst i tidningarna örn att förhållandena
varit av icke önskvärd art. Här är ett område, där förhållandena icke
äro sådana, som de borde vara, men vi vänta på att få dessa förhållanden reglerade,
när vi få fram en lagstiftning örn ideella föreningar. Arbetet jiå en
sådan lagstiftning pågår ju för närvarande inom departementet. Det är emellertid
icke blott för de frikyrkliga samfunden, som vi behöva en lagstiftning
örn ideella föreningar, utan den behövs även i andra fall. Vi lia således,_ även
örn vi konstaterat behovet av reglerande bestämmelser för ideella föreningar,
funnit det icke vara av behovet påkallat att nu skriva till Kungl. Majit och
begära en utredning härom.

Så är det en annan sak, som vidrörts av motionären och som förut även berörts
från denna talarstol, nämligen frågan om den s. k. dissenterlagen. Alla
de av oss, som i en lagbok läst örn denna lag, måste säga sig, att den lagen
icke passar för vår tid. Den är för gammal. Det erkänns av alla, men vi
behöva icke skriva till Kungl. Majit med begäran örn en utredning av denna
sak, ty efter den utredning i saken, som herr Mosesson deltagit i, föreligger ett
förslag till revidering av dissenterlagen. Det enda, man skulle behöva göra,
om man är intresserad av att få fram denna fråga, är en hemställan till Kungl.
Majit att på nytt taga upp denna fråga till avgörande. Kungl. Majit har
nämligen avskrivit detta ärende, detta av den anledningen, att det visat sig
icke finnas så särskilt stort intresse för en ny dissenterlag. För min personliga
del anser jag det önskvärt, att det blir en revidering av denna lag, och
denna uppfattning har också utskottet för sin del givit uttryck åt. Vi ha således
inom första lagutskottet försökt att göra vad vi kunnat av herr Mosesson
motion. Jag kan icke finna annat än att vi i sak äro ense örn att motionen
är minst sagt oklar. Att vi likväl delat på oss i två nästan lika stora
hälfter i utskottet, beror därpå, att de sju ledamöter, som herr Bergquist talat

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

''Äng. de inom statskyrkans ram existerande fida evangeliska samfundens

rättsliga ställning m. m. (Forts.)

om, låtit känslorna tala mer än förnuftet, medan vi, som äro i majoritet i utskottet
och lika högt värdera herr Mosesson, ha ansett, att även örn det gäller
herr Mosessons och hans 599,999 medkämpar, kunna vi ändock icke föreslå
riksdagen en skrivelse, förrän motionären sagt vad han vill, så att vi få det
klart för oss. Kom igen ett annat år med en motion, som klarlägger, vad ni
egentligen vilja ha, så skola vi titta på den! Vi ha icke bundit oss i år, utan
ha möjlighet att, örn frågan ett annat år ligger till på annat sätt, då också gå
in för en utredning. Nu har det emellertid visat sig omöjligt att göra detta.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag brukar försöka vara rekordartat kort
men ber herr talman örn ursäkt, örn jag i dag icke kan vara lika kort som vanligt.
Jag skall börja med att säga några ord till min vän, herr Lindqvist.

Harn läste upp ur det yttrande, som jag år 1927 hade i religionsfrihetssakkunnigas
betänkande, och frågade, örn jag står på samma ståndpunkt nu, som
jag stod då. Jag har ingen som helst anledning att ändra någonting av vad
jag då säde, men jag skulle be att få fråga herr Lindqvist, huruvida han, som
är socialdemokrat, och, såsom jag vet, således är en principiell anhängare
till en åskådning, som kräver åtskillnad mellan kyrkan och staten, talar såsom
socialdemokrat ex officio eller talar såsom socialdemokrat och medlem av
majoriteten av första lagutskottet. Jag tror, att han i detta avseende har lika
mycket att klara upp för sin egen del, som jag har vid en jämförelse mellan
1927 och 1938.

Sedan undrade herr Lindqvist, huruvida jag här talade för Sveriges frikyrkosamfund.
Alldeles som — låt mig säga — den socialdemokratiska partistyrelsen
lär kunna med rätta sägas tala å detta stora partis vägnar utan att kunna garantera,
att det icke inom detta parti finns ganska många, som ha en avvikande
mening, lia vi väl ändå skyldighet att rätta oss efter vad en officiell styrelse
i detta avseende säger. I det betänkande, som herr Lindqvist underskrivit,
har han själv vitsordat, att den frikyrkliga samarbetskommittén, som till och
med av Kungl. Maj :t vid utfärdande av remisser o. s. v. betraktats såsom det
officiella organet för frikyrkligheten här i landet, ingivit till Kungl. Majit
en begäran, gående i ungefär samma riktning som min motion. Vid sådant förhållande
är det klart, menar jag, att jag härvidlag tillsammans med mina kamrater
icke uppträder såsom någon sorts partiman.

. Sedan säde herr Lindqvist — jag skall taga upp den saken också — att vi
i religionsfnhetssakkunnigas betänkande hade begärt vissa saker, vilket icke
hade lett till något,resultat, därför att Kungl. Majit icke gjort något åt det,
och vad skola vi da nu skriva till Kungl. Majit örn? Såsom herr Lindqvist
val vet, förhöll det sig på det sättet, att den ifrågavarande kommittén var
förbjuden göra något annat än att komma med förslag örn hur medborgarna
.skulle kunna erhålla utträde ur svenska kyrkan utan att behöva skrymta genom
att uppge, att de ämna övergå till annat religionssamfund, fastän dc
icke hade någon sådan avsikt. Inom kommittén stötte vi gång på gång på
behovet av en vidare utredning, men då det icke var möjligt att komma fram,
på grund av de direktiv Kungl. Maj :t hade givit oss, så hemställde jag i ett
särskilt yttrande, att Kungl. Maj :t skulle vara vänlig taga under övervägande
att sätta i gång en sådan vidare utredning.

Jag skall icke säga mer till herr Lindqvist i anledning av hans yttrande
utan ber, herr talman, att få gå över till att tala litet med anledning av det
föreliggande betänkandet. Därvid skall jag allra först be att få ge uttryck
åt tacksamhet mot utskottet i dess helhet för det intresse, som har yttrat sig

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens
rättsliga ställning m. m. (Forts.)

däri, att utskottet har inkallat dels sekreteraren i frikyrkliga samarbetskomm
i ilén; dels också, eftersom hans högvördighet ärkebiskopen icke hade tillfälle
komma, vice ordföranden i domkapitlet i Stockholms stad för att höra deras
mening. Man har således hört båda parterna, och örn jag är rätt underrättad,
ha båda tillstyrkt en utredning i motionens syfte. Jag är naturligtvis mest
tacksam för att den sistnämnde därvid ställde sig på samma ståndpunkt som
den förstnämnde.

Jag skall också be att få säga, att jag är ense med utskottsmajoriteten därom
■— man säger det icke direkt men som en antydan ■— att delfrågor, som
äro oreglerade och oklara och som jag har begärt skulle bli föremål för utredning
— äro av liten betydelse i jämförelse med den rättighet, som vi ha fått
att fritt förkunna Guds ord, utöva församlingsgemenskap o. s. v. Jag är som
sagt ense med utskottet härom, och jag skall be att i detta avseende få säga,
att jag känner något av innerlig glädje över att jag såsom en enkel kristen
och frikyrkoman kan från denna talarstol få säga något av vad vi önska och
därvid röna uppmärksamhet och aktning från alla håll, medan mångå,. som
äro våra trosfränder i andra länder, få bära bojor, befinna sig pa förvisningsorter
och annorstädes. Vid sådant förhållande är man naturligtvis pliktig
att säga, att de förmåner, som vi lia, äro så stora i jämförelse med det, som
vi kunna önska, att vi äro tacksamma för vad som är.

När emellertid utskottsmajoriteten frågar vad vi jämra oss för och vad vi
klaga över, när vi ha så stora förmåner i det väsentliga, sa skulle jag i min
tur vilja fråga utskottsmajoriteten, örn ni icke likväl skulle tveka att komma
med motsvarande invändning, ifall någon annan grupp, som hade oklara och
oreglerade förhållanden, skulle komma och begära att. få ^dessa uppklarade..
Skulle man då också möta dem med orden, att ni ha ju^så stora förmåner i
andra avseenden? Örn en grupp av bönder begärde att fa en lagstiftning rörande
stängsel eller annat sådant, så skulle nog myndigheterna och riksdagsmännen
icke säga: Vad i alla dagar, kära bröder, ni ha ju sa stora förmaner,
ni ha ert dagliga bröd och allt annat, och vad skola ni då tala örn dessa småsaker
för? — Man är väl ändå pliktig att undersöka, huruvida det är möjligt
att taga upp till skärskådande den fråga, som det här gäller, och att klara
upp den. Jag menar, att Sveriges frikyrkofolk borde icke, när de begära
något, få det svaret, att ni ha så stora förmåner i det väsentliga, och då skola
ni nöja er med detta och låta det vara som det är.

För min del hyser jag samma uppfattning, som jag gjorde ar 1927, att den
enhetlighet i religiöst avseende, som utmärkte svenska folket förr i världen,
är definitivt söndersprängd. Jag undrar, örn det finns en enda av svenska kyrkans
tjänare, som, hur ivrigt han än önskar att man skulle komma tillbaka till
att alla hade, låt mig säga, en enda tro och. en enda åskådning, ändå tror, att
man kan komma tillbaka dithän. Jag har i varje fall den uppfattningen, att
de nuvarande förhållandena äro icke en tillfällighet, och att de, bara vi vänta
ett eller annat år eller årtionde, komma att avlösas av andra förhallanden. Här
klappar verkligen på riksdagens dörr en angelägenhet, om vilken man icke
skall tro, att den icke kommer att finnas även hädanefter.

Det har redan framhållits, att den föreliggande frågan gäller en mycket
stor del av den svenska medborgarstocken. Jag skall givetvis icke, eftersom
icke någon av de föregående talarna gjort det, taga upp till undersökning vad
anledningen kan vara till att det icke råder exakt överensstämmelse mellan
vad den frikyrkliga samarbetskommittén har att säga rörande numerären och
vad utskottsmajoriteten säger. Enighet råder i alla fall mellan oss därom, att
det här är fråga örn ett stort antal medborgare. Enighet måste också rada

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

[Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens

rättsliga ställning m. m. (Forts.)

mellan oss därom, att i den mån ett förhållande berör ett stort antal medborgare
komma givetvis, örn jag får använda uttrycket, friktionsytorna att bli
större.

Nu har utskottsmajoriteten och även min ärade vän herr Lindqvist fäst uppmärksamheten
särskilt vid att jag icke i den motion, som jag och mina kamrater
ha burit fram, lika litet som Sveriges frikyrkofolk genom samarbetskommittén,
har preciserat vad vi begära av statsmakterna. Vi ha endast begärt
en utredning, och denna vår begäran, säger man, är så oklar och så diffus,
att det fördenskull är tillbörligt att avvisa framställningen. Jag vill uppriktigt
säga, att jag har i detta fall såsom i andra velat avhålla mig från att
draga fram sådana exempel på låt mig säga småkitslighet eller annat, som
kan förekomma och som förekommer och irriterar. Eftersom utskottsmajoriteten
på sätt och vis genom sin talesman tvingar mig därtill, skall jag emellertid
be att få anföra några exempel på vad som kan förekomma och vålla sådana
irritationsmoment.

Jag talade vid ett tillfälle med dåvarande justitieministern örn ett sådant
fall. Om kammarens ledamöter icke tycka, att det är förmätet att säga det, vill
jag nämna, att jag under 10 ä 15 år på sätt och vis varit en sorts de frikyrkligas
justitieombudsman, i det att man skrivit till mig i sådana fall. Jag hade
fått en sådan anmälan och jag talade som sagt med dåvarande justitieministern
örn saken. Han frågade mig: »Varför i ali sin dar anmäler du icke detta omedelbart
för riksdagens justitieombudsman, så att han kan förordna örn åtal?»
Jag svarade honom, att jag ännu aldrig anmält till åtal någon prästman eller
annan sådan befattningshavare på det religiösa området för sådant, som jag
betraktar som ett olämpligt eller oriktigt förfarande. Jag sade, att jag icke
tror, att vare sig Guds sak eller frikyrkligheten vinner på att tidningarna skola
hålla på att skriva örn och skandalisera vederbörande, och att jag därför icke
ämnar förfara på det sättet. Justitieministern frågade — förlåt att jag citerar:
»Kan du nöja dig med det?» Jag sade, att vi skola försöka få rättelse till stånd.
»På vad sätt?» Jo, jag har i en mängd sådana fall fått vända mig både en och
två och tre gånger till vederbörande själv för att göra föreställningar hos honom,
och jag har kanske också fått vända mig till hans överordnade med begäran, att
denne måtte göra föreställningar för att få rättelse till stånd. Ibland har man
kanske fått säga, som utskottsmajoriteten säger, att saken är så liten i jämförelse
med vad vi ändå lia, att det fördenskull är motiverat att stoppa pipan i
säcken och hellre lida än bråka.

Jag var inkallad i den lilla statsrådsberedningen år 1927, tror jag det var,
då den nuvarande lagen om jordfästning eller begravning i icke kyrklig ordning
skulle expedieras, därför att statsråden och konsulten voro så vänliga att
vilja höra vad de frikyrkliga kunde ha att säga örn detta. Jag hade alltså haft
litet befattning med denna sak, men, mina damer och herrar, när det gäller
sådana saker, måste det alltid bli en del fall, som man icke kan förutse ^och
som sedan vålla vissa svårigheter. Bestämmelser kanske icke finnas på en
viss punkt eller äro oklara, och det kan bli svårigheter, när en statskyrkopräst
som är ovanligt lojal och plikttrogen gent emot den skrivna författningen
icke vill sträcka sig ett vitten längre än han är säker örn att den
skrivna författningen ger honom rättighet till. Det kan vara en präst, som
är — vad skall jag säga — en slags bokstavsträl, det kan vara någon, som
på grund av konkurrensavund eller sådant icke vill göra ett medgivande,
som en annan gör. Vi fingo till exempel in i lagen, att örn vi vid en begravning
i icke kyrklig ordning begära att få disponera gravkoret eller att
få klockringning, så skall detta medgivas, om det är så, att pastor loci finner

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens
rättsliga ställning m. m. (Forts.)

det vara lämpligt. Han har också rättighet att upplåta kyrkan. Det står emellertid
ingenting i lagen om en sådan detalj, som på en del håll förekommer,
att man bär prestaver i en jordfästningsprocession, vilka prestaver tillhöra
kommunen. Eftersom det icke står något i lagen härom, finns det sådana, som
säga, att rättighet att medge detta vid icke kyrklig begravning ha vi icke.
Vi kunna icke vägra er klockringning och icke det och det, men prestaverna står
det ingenting om, och därför får ni icke dessa. Jag skall taga ett annat fall.
I en kommun finns en likvagn, som alla kommunens medlemmar lia rätt att hyra
efter anmälan på pastorsexpeditionen. Örn då någon, som skall ha begravning
i icke kyrklig ordning, kommer och frågar, örn man kan få hyra likvagnen
på söndag för att köra stoftet från den avlidnes hem, så får man till svar, att
det få ni under förutsättning att det icke framdeles i veckan skulle komma något
dödsfall, en begravning i kyrklig ordning, ty i sådant fall kunna ni icke få likvagnen,
fastän den blivit tingad i förväg. Eller låt mig nämna, att i en stiftsstad,
alltså icke i någon avkrok, debiteras en särskild kostnad, därför att klockaren
är närvarande vid en begravning i icke kyrklig ordning.

Jag ber uppriktigt örn ursäkt för att lia tvingats att trötta kammaren med
att draga fram sådana exempel, men låt mig för att icke någon skall tro, att jag
har velat begagna andra kammarens talarstol för utfall mot svenska kyrkans
prästerskap, också få säga, att i allmänhet röna vi ett mycket korrekt och välvilligt
bemötande, och ibland bli de frikyrkliga rent av, jag kan säga. överväldigade
av den nobless och godhet, som i detta avseende möter. oss. Jag är
för min del viss därom, att de, som bemöta oss såsom gentlemän, ha ingenting
emot, att det beteende, som de ådagalägga, faktiskt bringas i överensstämmelse
med lagstiftarens mening och avsikt. Jag är också övertygad om att de, som
äro tveksamma örn vad de skola göra, ha icke någon anledning att klaga, örn
det är så, att deras tvekan kan avlägsnas.

Jag skall tillägga, mina damer och herrar, att örn ni läsa Stockholmstidningen
för i dag, skola ni finna omnämnt, att i början av 1880-talet motionerades av
S. A. Hedlund örn att en bestämmelse av år 1868, som förbjuder gudstjänst
utanför kyrkans område och under gudstjänsttid, skulle betraktas såsom ogiltig.
Ännu så sent som år 1937 har denna gamla bestämmelse åberopats, därför
att det har hållits gudstjänst på tid, då det varit gudstjänst jämväl i svenska
käxkärn Det är klart, att de frikyrkliga kunna vara oförståndiga, inskränkta
och dumma, och detsamma kan också vara fallet med en och annan
av svenska kyrkans präster. Allt kött är hö och somt är dåligt bärgat.

Jag skall till slut be att få säga, att efter min uppfattning skulle det vara
möjligt att åstadkomma en utredning av de frågor, som jag här har berört,
en utredning, som givetvis skulle överlämnas åt ansvariga och kunniga personer,
som verkligen ha vilja att reda upp dessa förhållanden. Jag vet icke,
örn det eljest brukar ske, när man ger sig in på ett område, som aldrig någonsin
blivit ordnat och reglerat, att framställningen skall angiva vad utredningen
skall komma till för resultat eller dess detaljer. 1873 års dissenterlag kom till
så tidigt, att jag kan säga, att en väsentlig del av den svenska väckelserörelsen
infallit efter det denna lag skrevs. Det har varit sådana, som ha yrkat på
att Sveriges frikyrkliga skulle gå ut ur statskyrkan. Det skedde vid en stor
debatt i Uppsala för åtskilliga år sedan, att en framstående kyrkohistoriker sade
till mig, som var där för att föra de frikyrkligas talan: »Varför ge ni er icke
i väg, så att vi bli av med er?» Jag svarade då — jag kom ihåg tittrycket,
när jag nu skrev min motion — att vi önska icke med egna händer slita tungan
ur vår mun, ty vi äro lika goda svenskar som några andra. Vi äro lika intresserade
för att rättfärdighetens märke skall sättas på lagstiftning och sam -

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens

rättsliga ställning m. m. (Forts.)

hällsliv och fostran som några andra. Vi vilja icke betrakta oss såsom några
främmande religionsbekännare, utan vi vilja vara kvar. Låt mig i detta sammanhang
få nämna, att vid kyrkohistorikerns sida satt den noble Nathan Söderblom
och gav inför allesammans sin tacksamhet till känna för att en svensk frikyrkoman
talade på detta sätt. Jag undrar, örn det inom kyrkan i dag finns en
ansvarig man, som önskar, att våra fäder skulle ha intagit en annan ståndpunkt
än den, som de intagit.

Känna ni, mina damer och herrar, någon grupp av medborgare av ungefärligen
den storleksordning, som det här är fråga örn, som så litet har besvärat
myndigheterna som de frikyrkliga ha gjort. Veta ni någon grupp av motsvarande
storleksordning, som mindre har kommit med framställningar än vad
vi ha gjort? När det nu är så, att vi komma med begäran, att dessa frågor,
som finnas och som utgöra ett fullkomligt oarbetat fält, en gång skulle tågås
upp till undersökning, så ha vi verkligen vågat hoppas, att utskottsmajoriteten
och riksdagen skulle ha ställt sig sympatiska.

Jag kan tillägga —■ och det gör jag som privatman med den kännedom jag
har örn denna sak — att det är så långt ifrån att det därvidlag är fråga örn
någon destruktion av de former vi ha, att jag tvärtom hoppas, att örn denna
framställning blir välvilligt mottagen och en utredning kommer till stånd, de
som ha gått ut ur statskyrkans gemenskap men som ej äro några främmande
trosbekännare — jag syftar på medlemmar av den metodist-episkopala kyrkan
•— skulle vara villiga att gå in som medlemmar i den svenska kyrkan och betala
den skatt som de nu till 50 procent äro förskonade från att betala o. s. v.^ Förhållandena
äro sådana, att vi räkna med att statskyrkan kommer att bestå och
ha sin uppgift att fylla men också äro på det klara med att de frikyrkliga sammanslutningarna
komma att bestå och ha sin uppgift att fylla.

Jag skulle vara glad, herr talman, örn andra kammaren ville följa reservanterna,
och jag ber att få hemställa örn bifall till reservationen.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag ber att få försäkra, att

både jag och övriga ledamöter av lagutskottet som tillhöra majoriteten mycket
uppskatta den frireligiösa verksamheten. Vi erkänna, att den har utfört^ en
så betydande kulturgärning, att den knappast kan mätas med vanliga mått.
Jag försäkrar också, att örn kravet från frikyrkligt håll skulle gällt att lätta
på band som tryckt dem i fråga örn fri religionsutövning, så skulle vi varit
de första att gå med på detta. Men vi veta uppriktigt sagt ej vad herr Mosesson
vill att utredningen skall avse.

Jag har mycket omsorgsfullt läst motionen och hört föredragningen av densamma
i första lagutskottet. Jag trodde, att när nu huvudmotionären hade
ordet, man skulle fått upplysningar som gjort, det möjligt för oss att bilda oss
ett omdöme örn vad han vill lia utrett. I motionen angives, att de frikyrkliga
skulle — för sin prestiges skulle antar jag — vilja förrätta vigsel. Det är
det enda påtagliga, som de såvitt man förstår begära i fråga om att bliva
jämställda med statskyrkan. Vad herr Mosesson i övrigt angivit som skäl
för en utredning, kan det givetvis ej falla riksdagen in att acceptera som
motiv för en skrivelse till Kungl. Maj :t. örn en statskyrkopräst saboterar
lagstiftningen om borgerlig jordfästning, varför kan ej herr Mosesson — så
hjärtnupen får väl ej en frikyrkoman vara — gå de vägar som redan äro
utstakade? Anmäl honom för ämbetsfel, och han kommer framdeles att låta
rätta sig. örn en frikyrklig församling ute på landet vill disponera en likvagn,
och prästen eller någon annan försöker förhindra detta, kan man väl

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 193S f. m.

Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens
rättsliga ställning m. m. (Forts.)

söka rättelse på enklare vägar än att skriva till Kungl. Majit oell begära en
allsidig utredning om de fria evangeliska samfundens rättsliga ställning inom
statskyrkans ram. Jag kari ej inse, att de skäl som herr Mosesson angivit
såsom motiv för en skrivelse äro bärande. Att begära utredning örn revision
av lagstiftning, som redan existerar och som man erkänner vara riktig, är
meningslöst. Håll efter saboterande präster, herr Mosesson, så vinner ni den
rättelse, ni på detta område vill vinna.

Herr Mosesson erkänner, att statskyrkan har existensberättigande, och han
gör ej alls anspråk på att de frikyrkliga församlingarna skola sättas in i alla
statskyrkans funktioner, men vissa av dem vill han ändå tillförsäkra de frikyrkliga
församlingarna. Vi taga vigseln. När äktenskap — det erkände
herr Mosesson i fjol under debatten örn vigseln — är en civilrättslig handling,
som egentligen ej borde -— enligt herr Mosessons mening •— handhavas
av andra än borgerliga ämbetsmän men som nu utföres dels av präster och
dels av civila ämbetsmän, kan då någon människa förstå, i vilket avseende
frikyrkosamfundens rättsliga ställning kränkes genom att de ej få utföra denna
—• enligt deras mening — rent civilrättsliga handling. Jag begriper det ej.
Jag förstår så väl — om jag analyserar rätt, vet jag inte -— att om den frikyrkliga
rörelsen ej har samma uppgifter att fylla i nutida samhällsliv, som
den hade för 25 ä 30 år sedan, deras ledare möjligen gripits av något mindervärdighetskomplex
i konkurrensen med statskyrkan. Men jag tror ej, att den
frikyrkliga rörelsen kan hävda sig och att dess mindervärdighetskomplex kan
hävas genom att deras pastorer få förrätta vigsel.

Jag säger än en gång, att örn det funnes ett enda skäl angivet för att den
frikyrkliga rörelsen behövde vidgad rättslig ställning, så skulle jag biträda
denna framställning. Anser man t. ex., som herr Mosesson åtminstone i privata
samtal gjort — jag tänker, att han bekräftar det också, örn han får ordet
igen — att det är orättvist att om en frikyrklig församling får mottaga en
donation, den blir hårdare beskattad än donationer i allmänhet, varför i all
världens dagar då ej väcka motion örn en ändring av skattelagarna? Det är
ju det enklaste. Men vad har detta med den frikyrkliga rörelsens ställning
inom statskyrkan att skaffa? Jag är ej blind för att den frikyrkliga rörelsens
rättsliga ställning i fråga örn egendom är rätt kringskuren. Jag ser också, hur
församlingarna separera och expropriera varandras lokaler. Jag är medveten
örn att man ej kan skydda sig genom lagen örn ideella föreningar. Men nog är
det konstigt, att när man förfogar över miljonförmögenheter i fastigheter, man
ej skyddar sig genom lagen örn ekonomiska föreningar. Det få andra ideella
rörelser göra. Örn baptistförsamlingar separera och pingstvänner stjäla deras
lokaler, behöver man därför begära en utredning örn de frikyrkliga samfundens
civilrättsliga ställning inom statskyrkans ram? Jag förstår kanske ej riktigt
frasen och därför begriper jag icke, vad man strävar efter.

För mig är det emellertid beklämmande att höra, att frikyrkans män. de
som stått i ledningen för den frikyrkliga rörelsen, som uträttat så mycket,
därför att den varit en fri rörelse, nu sträva efter att bliva något slags kontrahenter
till statskyrkan_ och underkasta sig de regler, som staten uppställer
för kyrkans verksamhet. Är ej detta rena självuppgivelsen från herrarnas sida?
Jag säger än en gång: visa i ett enda fall, att ni äro i behov av lagstiftningen,
därför att den lag som finns kränker eder rörelsefrihet som religiösa
medborgare, och man kan då vara beredd att medverka härtill.

Jag vill vara ärlig, såsom herr Mosesson, och därför vågar jag säga, att det
är fåfänglighet som drivit fram denna motion, och jag yrkar, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens

rättsliga ställning m. m. (Forts.)

Herr Mosesson, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr tal man!

Det är ju ledsamt, när en debatt föres från det sakliga området in på
värdeomdömenas och det moraliska området. När herr Hedlund i Östersund
förklarar, att det enda motivet för oss är ren fåfänga, då tycker jag med förlov
sagt, att debatten ej tilltalar mig längre.

När herr Hedlund vidare förklarar, att det är de nuvarande frikyrkliga
ledarna som göra honom beklämd, därför att de komma med sina önskemål
i avseende å att få detta område reglerat, skall jag be att få tala örn för
honom-, att långt innan han och jag kommo in i denna kammare, var det de
dåvarande frikyrkliga ledarna, sådana som Erik Nyström, E. J. Ekman, P. P.
Waldenström, J. M. Eriksson och många andra, som begärde utredning på
det ena området efter det andra. Det är ej så, som herr Hedlund här sökt
göra gällande, att det nu ej är sakliga synpunkter som leda oss utan att detta
är en prestigefråga.

Herr Hedlund i Östersund, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Herr Mosesson måste ha missförstått mig. Jag menar, att om denna
motion väckts för 25 år sedan, skulle jag begripit den. Då låg det verkligen
ett tvång över den frikyrkliga rörelsen. Det var t. ex. sakramentstvång, och
man förlorade vissa medborgerliga rättigheter, om man ej underkastade sig
detta. Nu är allting förändrat, och herr Mosesson bekräftade nyss i ett rörande
tal, att man nu hade det så bra, att det ej kunde beskrivas. När detta är ett
faktum, säger jag, att det nu ej finns fog för denna motion, även örn det fanns
det under mina första riksdagar.

Härpå yttrade:

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag måste säga, att jag blev en

smula förvånad, när jag hörde herr Hedlunds argumentation för en stund sedan,
och jag kan försäkra, att debatten i utskottet fördes på ett plan, som jag
finner vara betydligt sakligare än det, på vilket herr Hedlund nu sökt föra
över debatten. Jag har den uppfattningen, att detta spörsmål är allvarligare,
än att raljeriet är den bästa metoden i en diskussion som denna. Det är möjligt,
att man därigenom kan knipa sig en liten applåd här och var från lättrörliga
element, men jag tror dock ej, att dessa argument överhuvud taget påverka
omdömet i allmänhet.

I fråga örn det rent sakliga läget på detta område ha vi endast att konstatera,
att statskyrkan numera ingalunda är den enda samlingspunkten i vårt
folks religiösa liv. Det har nämligen vid sidan av statskyrkan vuxit upp en
ganska rik flora av religiösa sammanslutningar, och de flesta av dessa ha utvecklat
ett ganska fast organiserat församlingsliv, där de sköta sina egna församlingsangelägenheter
på ett sätt, som, så vitt jag kan finna, inger aktning
även hos den som ej är direkt engagerad i denna rörelse. En gång i världen
sökte man lösa detta problem-—somherr Hedlund påstår ej existerar i dag-—genom
att skapa dissenterlagen, vars mening var att de frireligiösa sammanslutningarnas
rättigheter skulle lagligen regleras utanför statskyrkan. Om de frikyrkliga
gått denna väg, hade dagens spörsmål ej uppstått. Nu har emellertid utvecklingen
tagit en annan riktning, och de frikyrkliga sammanslutningarna lia
av olika skäl föredragit att stanna inom statskyrkans ram. Den fråga som här
i första hand tränger sig fram är enligt mitt förmenande denna. Har denna
utveckling varit lycklig för samhället eller har den varit skadlig? Jag har ej
hört, att någon i debatten påstått annat än att det varit till fördel för det sven -

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens
rättsliga ställning m. m. (Forts.)

ska samhället, att de frireligiösa sammanslutningarna ordnat sitt församlingsliv
inom statskyrkans ram. Jag tror, att åtminstone de som sökt tränga in i
denna fråga erkänna, att det är en obetingad fördel, att så skett. Det bär bl. a.
lett till att motsättningarna mellan statskyrkan och frikyrkorna, som tidigare
varit starkare, nu mildrats i betydande grad. Det har hos statskyrkan och de
frireligiösa sammanslutningarna skapat en, såvitt jag funnit, ständigt ökad förståelse
för varandras strävanden.

Denna frikyrkliga rörelse är ju, som tidigare nämnts, av mycket betydande
omfattning. Svenska missionsförbundet, baptist- och metodistsamfunden omsluta
189,000 direkta medlemmar enligt uppgifter lämnade från dessa församlingar.
Vidare finns det 101,000 medlemmar i deras ungdomsföreningar, vartill
kommer ett stort antal som deltaga i söndagsskoleverksamheten och som ej
äro medräknade i de angivna siffrorna. Vid sidan härav ha vi de s. k. Philadelphiaförsamlingarna
med mellan 50 och 60,000 direkt anslutna medlemmar,
Frälsningsarmén och andra sammanslutningar, som ha en medlemssiffra på
omkring 50,000. Bara en blick på dessa siffror anger ju att spörsmålet rent
kvantitativt sett är ganska betydande. Den lilla grupp av de frikyrkliga, som
befinner sig utanför statskyrkan, utgör en mycket liten procent. Den omfattar
knappast mer än 17,000 medlemmar, och från de frikyrkliga församlingarna
uppger man, att dessa s. k. dissenter ingalunda till övervägande del äro frikyrkomän
utan i huvudsak personer som äro ättlingar i andra eller tredje led
till frikyrkomän. Jag tycker ej alls, att det ligger något orimligt i att man
anser, att tiden nu kan vara inne för att lagligen reglera den frikyrkliga verksamheten
inom statskyrkans ram. Jag förstår innerligen väl den känsla, som
man inom den frikyrkliga rörelsen är besjälad av. A ena sidan känner man
sig som en integrerande del av landets ks^rkoväsen, och å andra sidan anser
man, att frikyrkorörelsen vunnit en sådan mognad och styrka, att den
mycket väl kan medgivas en mera sidoordnad ställning till svenska statskyrkan
än den för närvarande har. Denna sidoordnade ställning skulle avse reglerande
av de rent kyrkliga förhållandena inom de egna samfunden. Jag frågar
verkligen: kan det anses vara orimligt att begära, att dessa organisationer vid
ordnandet av sina egna församlingsangelägenheter få inträda i ett mera jämställt
förhållande till den svenska statskyrkan?

En del missförhållanden ha påtalats, av bl. a. utskottets vice ordförande,
vilka borde göras till föremål för undersökning: det gäller exempelvis vad
som förekommit vid begravningar utom svenska kyrkans ordning. Vad som
där emellanåt passerat har tjMligen varit av den art. att det icke bort få äga
rum. Man kan raljera om detta, men så göra icke enkla människor ute i bygderna,
när de i allvarliga ögonblick ställas inför utslag av kitslighet och kanske
översitteri.

Såsom också tidigare nämnts äro skattebestämmelserna olika för olika stiftelser,
och därvidlag måste man erkänna, att de stiftelser som stå frikyrkan
nära äro missgynnade. Jag vet att man i detta sammanhang vill genmäla:
det där skall regleras på annat sätt, genom ändring av skattelagstiftningen,
men för min del finner jag inte alls något orimligt i att taga upp hela denna
härva av spörsmål för att undersöka, om man kan framlägga förslag till ändringar
på olika lagstiftningsområden. där dessa förhållanden regleras. En
sådan gemensam undersökning innebär naturligtvis inte att det ovillkorligen
skall skapas en speciell lag för att ordna hithörande spörsmål. Det är mycket
möjligt att det kan ske genom att i vissa fall begära ändring i gällande
lagar och i andra åter föreslå nya bestämmelser, vilka ingå i olika lagkomplex.

Frikyrkornas rätt till egendom är också ett mycket oklart område, och då

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens

rättsliga ställning m. m. (Forts.)

de frikyrkliga egendomarna representera ett så betydande värde som bortåt
60 miljoner kronor, tycker jag inte det är egendomligt alls, örn man vill försöka
få klarhet även på detta område rörande de rättsregler, som skola tilllämpas.

Såvitt jag kan förstå, framgår det för den som på allvar vill försöka finna
nerven i denna framställning, att det är liksom en myndighetsförklaring man
från frikyrkorörelsen begär, och denna myndighetsförklaring vill man ha i
den lagliga författningens form. Jag finner för min del, att en sådan myndighetsförklaring
är en klar konsekvens av de religionsfrihetens grundsatser,
som vi lia förankrade i våra grundlagar.

Nu har det invänts — jag skall medge att det ligger något i denna invändning,
som framför allt gjorts av utskottets förste talesman, herr Lindqvist —
att man i den framställning, som här gjorts, icke klart preciserat vad man vill
och att det därför är svårt att biträda skrivelseförslaget. Jag medger som
sagt att det ligger något i detta, men jag vill å andra sidan erinra om att vi
befinna oss på ett så ömtåligt och svår över blickat område att jag allvarligt
ifrågasätter, örn preciseringar äro möjliga annat än i viss begränsad omfattning.
Jag är heller inte säker på örn alltför stränga preciseringar när det
gäller en utredning av detta slag ens skulle vara lämpliga. För min del anser
jag måhända lyckligast, att utredningsdirektiven härvidlag blir så rymliga,
att de även kunna omspänna spörsmål, som kunna ge sig under utredningens
gång.

. Det var visst också herr Lindqvist som yttrade, att bara en titt på reservationen
visar vilka svårigheter reservanterna haft med att motivera sitt yrkande.
. Ja, ville man vara elak skulle man kunna invända: gör en liten titt
på motiveringen i utskottsutlåtandet!. Ty jag tror ni snabbt skola finna, att
inga alltför tyngande argument äro inmängda i denna motivering. Tvärtom
tycker jag att utskottet alltmera svävar på målet, när det kommer in på dessa
motiveringar. Man säger exempelvis: »utskottet har icke av motionen eller
eljest, kunnat få full klarhet örn vad som eftersträvas». Men därmed erkänner
man ju i alla fall, att man fått en viss grad av klarhet. Tro herrarna att det
överhuvud taget är möjligt att på detta område vid en utskottsbehandling på
några timmar få fram just den där fulla klarheten som utskottet fordrande
kräver? Det skulle naturligtvis ha varit tacknämligt örn detta varit möjligt,
roen jag tror man kräver en smula för mycket på ett så här svåröverblickat
område.

Jag finner vidare i utskottets utlåtande, att man vid ännu ett tillfälle är
inne på tveksamma tankegångar. Man säger exempelvis på ett ställe: »Det

later sig näppeligen göra att införa full likställighet», mellan frikyrkan och
statskyrkan alltså. Men örn man menar något med uttrycket »full likställighet»,
har man dock erkänt att någon större grad av likställighet möjligen kunde
övervägas och diskuteras. För den uppmärksamme läsaren av utskottets
motivering framstår det ganska klart, att man varit ytterligt tveksam även
inom majoriteten, hur man till sist skulle ställa sig och på vilka grunder man
skulle gå till avslag på denna framställning.

Utskottsmajoriteten har emellertid funnit ännu ett argument för avslag. Man
säger ungefär, så här — fast. naturligtvis inte med dessa ordalag — det är
»ingen fara på taket». . Ni frikyrkliga ha en betydande frihet, ni ha möjligheter
att bedriva, er religiösa verksamhet i ganska stor frihet och det här är
egentligen ingenting som brådskar. Detta framgår ungefär av utskottets formuleringar.

Jag skall medge, att där toleransen är god, där äro förhållandena tämligen

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens
rättsliga ställning m. m. (Forts.)

drägliga, men det finns dock landsändar, där toleransen inte är den dygd som
är mest på modet. Det finns områden där religionsfriheten emellanåt mera
liknar ett jaktbyte, som närmast är till för att utrotas. Man behöver bara
kasta en blick i en sådan officiell publikation som Göteborgs statstidning —
jag tror den heter så, och den är ju en statskyrkan mycket närstående tidskrift
— för att liksom få på känn måttet av den tolerans som finns på sina håll
ute i bygderna.

Det cirkulerade nyligen en underbar petition genom landet, vilken samlade
en betydande del av det svenska prästerskapet som undertecknare och som
kanske kan ge en viss belysning av hur det står till med toleransen i en del
av de svenska bygderna.

Jag medger villigt, att detta förhållande dessbättre inte är regel. Det finns
säkerligen en utomordentligt stor del av det svenska prästerskapet som är vidsynt,
klokt och tolerant. Men det saknas heller inte exempel på motsatsen.
Och där uppstår, just på grund av dessa oreglerade förhållanden, friktioner
mellan frikyrkorörelsen och statskyrkan, som man genom en mera preciserad
lagstiftning skulle bättre kunna komma till rätta med än nu är fallet.

Till sist skulle jag vilja ha sagt, man kan lia vilken uppfattning som helst
örn det teoretiska innehållet i de lärosatser som bygga upp den svenska frikyrkorörelsen
— detta är dock icke det väsentliga — så går det dock enligt
mitt förmenande icke att komma förbi det ideella och uppriktiga patos som i
stort sett bär upp rörelsen och som stimulerar till handlingar av mycket stor
räckvidd. De tusende gudstjänstlokalerna, åstadkomna genom rent otroliga
uppoffringar i en hel del fall, stå åtminstone för mig — och jag skulle även
tro för den rörelse jag närmast representerar — som ett föredöme, vilket vi
med all kraft borde söka att efterlikna.

Ett bifall till reservationen, vilket jag för min del vill förorda, innebär enligt
min mening en klok och förutseende svensk kyrkopolitik, ett stöd åt de
ideella och andliga värdena i tiden och en enkel gärd av rättvisa i religionsfrihetens
namn.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde fru Östlund.

Herr Hoppe: Herr talman! Jag har anhållit örn kammarens uppmärk samhet

ett ögonblick för att med några ord söka motivera, varför jag utan
tvekan är beredd att ge reservationen min röst.

_ För mig är det först uppenbart, att vad jag här sammanfattningsvis skulle
vilja kalla frikyrkligheten har gjort och gör alltjämt i sin vakthållning kring
de religiösa och etiska värdena en utomordentligt betydelsefull insats. Det
synes mig då ligga mycket nära till hands att vänta, att samhället och statsmakterna
även i sin lagstiftning ge uttryck för sin uppskattning av frikyrkoverksamheten
och visa sin erkänsla för frikyrklighetens insats i vårt folkliv.
Det finns, synes det mig, för närvarande så mycket större anledning därtill,
som erfarenheten ju visat, att de fria evangeliska samfunden inte voro en
efemär företeelse utan ha stabiliserats och förvandlats till stora fast organiserade.
frikyrkosamfund, som mänskligt att döma komma att fortleva under
lång tid och få utföra en betydelsefull insats i vårt folkliv.

Det är emellertid en annan sak som gör att det för mig personligen är än angelägnare
att varmt rekommendera tillmötesgående mot de krav och önskemål,
som möta oss här i motionen, och det är tanken på sammanhållningen emellan
de kristna samfunden. Vad jag här säger springer på ett alldeles särskilt

Onsdagen den 18 maj 1938 f. m.

Nr 35.

Ang. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens

rättsliga ställning m. m. (Forts.)

sätt fram ur min religiösa och kristna grundåskådning. Här först några ord
örn min syn på de olika kristna samfunden.

Jag är fostrad och har växt upp i Sveriges kyrka och jag älskar den såsom
en av Guds utomordentligt stora gåvor till vårt folk, och jag tror på svenska
kyrkans framtid. Men min kärlek till Sveriges kyrka och min tro på dess
framtid utgör icke på något sätt något hinder för en mycket hög uppskattning
av de olika frikyrkosamfunden och deras gärning. Jag kan för min del
inte sälla mig till dem som önska, att allt liksom skulle samlas in under en
hatt igen. Jag tror inte det är olyckligt att vid sidan av folkkyrkan de fria
samfunden utföra sin gärning för''att religiöst och etiskt fostra vårt folk.

Men det är en sak jag här djupt beklagar, och det är, att det rått och alltjämt
råder inte så litet av motsättning mellan representanterna för de olika
kristna samfunden. Detta beklagar jag som sagt djupt, och det tror jag att
herr Mosesson också gör. Jag gläder mig självfallet åt att det i detta stycke
i dag är mycket bättre än för bara något årtionde sedan, men jag vet att det
ännu brister inte så litet. Jag skulle vilja säga, då man nu haft anledning
att särskilt från frikyrkohåll peka på varuti man brister från statskyrkans
sida, att det ju är på ömse håll som man felar och gjort sådant som är ägnat
att skärpa motsättningarna. Där finns å ömse håll inte så litet av översitteri;
det finns obroderligt tänkande och talande och handlande mot dem som skulle
vara kristna bröder. För min personliga del känner jag det mycket starkt så,
att denna splittring — inte att de kristna arbeta liksom på olika fronter inom
olika samfund — att denna inre splittring mellan de kristna varit ett av de
stora hindren för kristen gärning i vårt folkliv. Det har sedan många år tillbaka
varit ett av mitt livs stora intressen att i min ringa mån söka få kristna
från olika samfund närmare varandra, lära dem förstå varandra och få kristna
människor från olika håll att ödmjukt och tacksamt på samma gång räcka
varandra en varm brodershand. Jag kan inte neka till att jag ibland gått och
drömt, att när vi kristna verkligen en gång till sist lärt oss handla mot varandra
som bröder, då skulle vi kunna göra en insats på ett annat område, där
vi ha försummat mycket — uppgiften att verka för ett allas broderskap.

När jag alltså ansluter mig till motionärerna och till reservationen, gör jag
det, såsom väl framgår av mina ord, kanske inte minst därför att det för mig
är ett kärt tillfälle att få räcka mina frikyrkliga bröder en varm brodershand.
Jag tycker jag känner att det ändå är så, att den handen skall räckas från
kyrkans sida just vid detta tillfälle, och jag tror mig våga säga, att jag också
känt att frikyrkans folk just nu väntar på den brodershanden. Kanske jag
här allra sist får tillägga, att jag också bär på den förhoppningen att inte bara
de kristna från olika samfund — jag ber örn ursäkt om jag vidgar det hela
ett ögonblick — utan även själva vår demokrati, som till sist ändå är ett barn
av evangeliet och som långa stycken närs och föds av kristna tankar, att dessa
kristna av olika samfund och demokratien starkt skola känna, att vi alla sitta
i en båt och att det gäller för oss att hålla obrottsligt samman.

Herr talman! Det är ingen av oss som vet vad som kan bli resultatet av den
utredning, som nu är begärd och som jag för min del hoppas kommer till stånd.
För min del skulle jag livligt och varmt vilja hoppas att den skall medföra,
att en hel del irritationsmoment kommer att avlägsnas. Jag ville också gärna
hoppas, att det skall innebära — på ömse håll, jag betonar det — en frigörelse
från komplex som binda oss människor och som hindra oss kristna från att
tillägna oss ett verkligt ekumeniskt sinnelag. Jag hoppas vidare, om utredningen
kommer tili stånd, att den framför allt skall medföra att kristna män Andra

kammarens ''protokoll 1938. Nr 35. 5

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens
rättsliga ställning m. m. (Forts.)

niskor, såsom icke på länge, skola ställa sig skuldra vid skuldra i gemensam
kamp för de högsta ideal.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Dahlbäck.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av herr
talmannen, att uppskjuta den vidare handläggningen av förevarande utlåtande
ävensom behandlingen av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till
kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsätta.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.54 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 18 maj.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen börjande sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

^statskyrkans Herr förste vice talmanen anmälde till fortsatt handläggning första lagutram
existeran- skottets utlåtande, nr 44, i anledning av väckt motion angående de inom statsde
fria evan- kyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning m. m;

geliska sam- lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till
flindeus rättsliga
ställning Herr Gustafsson i Bogla, som anförde: Herr talman! Jag har icke för

m'' avsikt att med något längre anförande upptaga tiden i denna debatt. Men då
(Forts.) jag lushult i syftet med herr Mosessons motion och dessutom tillsammans med
åtta ledamöter i denna kammare påyrkat en utredning rörande frikyrklig vigsel,
och då denna önskan örn rätt för pastorerna i de frikyrkliga samfunden
och de fria kristna församlingarna att förrätta vigsel även varit uppe i förmiddagens
debatt, har jag ansett mig hava rätt att nu säga några ord i denna
fråga. Jag gör det med desto större frimodighet, som herr Hedlund i Östersund
ifrågasatte, örn icke kravet på likställighet mellan stats- och frikyrka
på här berörda område närmast var ett uttryck för maktbegär.

Vi motionärer, som framburit detta önskemål, ha haft helt andra bevekelsegrunder
för vår framställning örn frikyrklig vigsel. Vår framställning har
motiverats uteslutande av principiella och religiösa skäl. Vi anse, att det ur
religionsfrihetens synpunkt vore mycket värdefullt, örn det svenska samhället
nu toge ytterligare ett steg framåt och beviljade de frikyrkliga samfunden
rättighet att förrätta vigsel med laglig verkan. Jag vill också framhålla, att
flera domkapitel erkänt, att det från principiella och religiösa utgångspunkter
icke finnes skäl att motsätta sig kravet på erkännandet av frikyrklig vigsel.
Jag konstaterar vidare, att Visby domkapitel bättre än herr Hedlund i Öster -

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens

rättsliga ställning m. m. (Forts.)

sund visat sig förstå de frikyrkligas motiv för här ifrågavarande krav. Jag
skall tillåta mig citera något av vad Visby domkapitel anfört örn den frikyrkliga
vigseln. Domkapitlet anser, »att örn utredningen jämväl kommer
att omfatta nödig statskontroll, kan densamma anses såsom sakligt motiverad.
Domkapitlet finner det lyckosamt, att vigselakten omgives, så snart kontrahenterna
önska det, med all religiös helgd, och att på detta sätt samhället
sa långt möjligt är, hjälper makar att ställa sina vigsellöften inför högsta samvetsform.
Domkapitlet kan ej minst från denna synpunkt väl förstå de frikyrkliga
motionärernas önskan att värna om de frikyrkliga samfundens religiösa
vigselakt.»

Jag vill också erinra om att även ärkebiskopen har tillstyrkt utredningen,
och att bakom detta krav på utredning örn den frikyrkliga vigseln står en
enig frikyrklig opinion. Jag skulle för min del anse det vara värdefullt, örn
riksdagen ville taga hänsyn till denna eniga opinion. Jag vill även omtala,
att jag häromdagen hade ett samtal med pingströrelsens ledare i Sverige,
pastor Levi Pethrus, som meddelade mig — och även gav mig rätt att säga
det här i ^ kammaren — att han till alla delar instämde i önskemålet örn frikyrklig
vigsel, därför att han anser, att ett tillmötesgående av detta önskemål
skulle vara värdefullt för församlingarna och dessutom bidraga till att skapa
förutsättningar för en ökad förståelse mellan statskyrkan och de frikyrkliga
församlingarna.

Jag vill slutligen framhålla, att motionen örn frikyrklig vigsel icke avser
att komma statskyrkan till livs eller att på något sätt hindra denna kyrka i
dess gärning. De frikyrkliga uppskatta statskyrkans gärning, och vi tro, att
det både för statskyrkan och för de frikyrkliga samfunden är lyckligast med
ett gott samarbete. Den utveckling, som under årtiondenas lopp ägt rum, där
statskyrkan och frikyrkorna verkat sida vid sida, anse vi vara den lyckligaste
utvecklingen. Yi tro också, att samarbetet mellan statskyrkan och frikyrkorna
skulle bli ännu bättre, örn riksdagen nu ville taga ännu ett steg på religionsfrihetens
väg och på det område, som motionen åsyftar, skapa likställighet,
sneciellt i vad det gäller den frikyrkliga vigseln.

■Tåg ber med dessa ord, herr talman, få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar Johanson i Huskvarna, Fast och Olsson i
Rimforsa.

Härpå yttrade:

. Herr Sandberg: Herr talman! Av vissa förhållanden har jag varit för hindrad

att, såsom jag önskat, närvara i kammaren och åhöra debatten i det
förevarande ämnet. Hade jag kunnat detta, så hade jag sannolikt kommit att
instämma i det anförande, som här hölls av rektor Mosesson, av vilket anförande
jag dock blott hörde första delen. Jag ber därför att nu få i all korthet
säga ett par ord i den föreliggande frågan.

^ Man kan val vara överens örn att förhållandena på det ifrågavarande området
icke äro tillfredsställande. Sålunda gälla ju mycket föråldrade bestämmelser
i fråga örn rätt till utträde ur svenska kyrkan; och i fråga örn de
religiösa samfundsbildningar, som verka inom statskyrkans ram, sakna dessa
i vissa. avseenden sådan rätt, som synes rimligen böra tillkomma dem. Det är
visserligen sant, att en utredning föreligger på ett begränsat område, nämligen
i fråga om vidgad rätt för medlem av svenska statskyrkan att därur utträda.
Det synes mig emellertid uppenbart, att de spörsmål, som det här gäller, böra

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens
rättsliga ställning m. m. (Forts.)

få prövas i ett sammanhang, alltså icke blott den nyssnämnda omständigheten
örn vidgad rätt till utträde ur statskyrkan eller en reformerad lagstiftning
för s. k. främmande trosbekännare utan även de frågor, som röra de fria
religiösa samfundens rättsställning inom statskyrkans ram. Dessa senare frågor
äro väl de, som ha den största praktiska betydelsen. Alla dessa saker
hänga emellertid intimt samman. Det synes mig därför tydligt, att för att
man skall komma till en god och rimlig lösning, böra alla sidor av saken
komma till beaktande och alla hithörande frågor prövas i ett sammanhang. Det
är därför jag menar, att den här begärda utredningen är ett rimligt och rättfärdigt
krav.

Det har här under debatten, örn jag är riktigt underrättad, bl. a. framhållits.,
att örn de fria samfund, som nu verka inom statskyrkans ram, skulle bli i
mesta möjliga mån i rättshänseende jämställda med statskyrkan, så skulle
detta kunna medföra en för dessa samfund ofördelaktig verkan, i det att staten
i gengäld för de rättigheter, den skänkte, skulle komma att utöva en kontroll,
som kunde inverka menligt på samfundens andliga liv och utveckling. Jag
tror nu, att farhågorna härutinnan -— farhågor, som ju för övrigt ge uttryck
åt en erkännansvärd omtanke — äro mycket överdrivna. För att taga ett
av de konkreta exempel, som föreligga, en sak som nyss berörts här av herr
Gustafsson i Bogla, nämligen rätten för de fria samfundens pastorer att förrätta
vigsel, så tror jag för min del, att de samfund, som ha en utvecklad organisation,
som vunnit stadga och allmänt erkännande och som ^ha en ordnad
predikantutbildning, icke skulle komma att från statens sida åläggas någon
förlamande kontroll. De krav, som från statens sida^ rimligen kunna uppställas
för att vederbörande samfunds pastorer skulle få tillstånd att förrätta
vigsel med lagligt bindande verkan, dessa krav föreställer jag mig redan vara
på nämnda håll uppfyllda. Det kan i alla händelser knappast bliva, fråga
örn sådana krav från statens sida, att de bli på något sätt konstitutivt ingripande
i de fall, jag här åsyftar.

Jag vill för min del understryka det riktiga i de synpunkter, som nyss
framhållits av herr Gustafsson i Bogla beträffande rätten^att förrätta vigsel.
Och denna rätt synes mig kunna meddelas icke endast åt de fria .religiösa
samfunden utan även åt de fria församlingarna i betydande utsträckning. Jag
finner sålunda, att det utredningskrav, som här framställts, är på allt sätt,
historiskt och sakligt, ur religiös sjmpunkt välmotiverat. Jag tror, att ett
bifall till motionen skulle komma att leda till ett ökat, välsignelserikt samarbete
mellan olika religiösa kyrkor och samfundsbildningar i vårt land. Och
i en tid, då vi lia anledning beklaga splittringstendenserna på det religiösa området,
tror jag, att vad vi särskilt behöva och måste värdesätta är allt sådant,
som kan leda till ökat förtroende och samarbete.

Sedan det nu blivit bekant, att första kammaren med ganska stor majoritet
bifallit reservationen, tycker jag, att detta bör vara ett .ytterligare stöd för
denna kammare att handla på samma sätt och därmed ådagalägga, att den
är mäktig en vidhjärtad och rättvis syn i den fråga, som det här gäller.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets betänkande
fogade, av herr Schlyter m. fl. avgivna reservationen.

Herr Nilsson i Eskilstuna: Herr förste vice talman! Det är onekligen

med både glädje och tacksamhet, som vi frikyrkliga i dagens debatt, lågt märke
till den välvilliga inställning till förslaget, som åtskilliga talare givit uttryck
åt. Anförandena ha vittnat örn förståelse för en av våra äldsta folkrörelser,
som nu vunnit en ganska stor omfattning. Tiden är ju också sådan, att den

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

rAng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens

rättsliga ställning m. m. (Forts.)

bjuder oss att söka förstå varandra och ge rum för berättigade önskemål. Såsom
nyss antyddes har första kammaren genom sitt bifall till reservationen
redan. deklarerat sin ståndpunkt, och jag hoppas, att andra kammarens beslut
må bli detsamma.

Att olika meningar komma till uttryck i ett så invecklat spörsmål som detta
ar ju icke förvånande. Men fäveri örn man hyser avvikande meningar, kunna
ju dessa komma till synes pa olika sätt. Det är ett pär ärade kammarledamöter,
som i dagens debatt hävdat ståndpunkter, som avvika från motionärens,
och sökt ge skäl för dem. Herr Lindqvists anförande var, trots den slutsats
han kom till, hållet i så pass sympatisk ton, att man måste respektera hans
synpunkter. Han sade emellertid bl. a., att han hade intervjuat frikyrkomän
i denna kammare och kommit till den uppfattningen, att motionen icke ger uttryck
för ett allmänt önskemål i frikyrkokretsar. Jag kan icke underlåta
säga, att det skulle vara intressant att få veta, vilka som varit herr Lindqvists
intervjuobjekt. Han har förvisso rakat välja dem ganska egendomligt, ty av
de frikyrkomän, som jag talat med, är det ingen, som vidkännes något sådant
uttalande. Visst kan det finnas en och annan frikyrkomedlem, som antingen
är på glid åt en annan uppfattning eller också aldrig tänkt igenom problemen,
även örn han alltfort står kvar som frikyrkomedlem; det är uppenbart. Och
jag är tämligen viss örn att det t. ex. i herr Lindqvists parti finns åtskilliga,
som äro ganska ljumma inför åtskilligt, som är rent av väsentligt i partiets
strävanden. Men dessa kunna icke få utgöra skolexempel på partiets inställning
i de stora, för partiet avgörande frågorna.

Men vad som uppkallade mig var herr Hedlunds i Östersund anförande. Det
skilde sig påtagligt från tonen i övrigt i dagens debatt. Men allra först ber
jag att med tacksamhet få notera herr Hedlunds, som jag fattade det. förändrade
inställning.i vigselfrågan. I år var det för honom en civilrättslig handling,
som egentligen borde handhavas av borgerliga tjänstemän. I fjol lät det
litet annorlunda fran hans sida, da denna fråga var på tal, och då använde
herr Hedlund större kraft än nöden krävde för att gå emot den då föreslagna
reformen. Örn jag skall uttala en önskan, så är det den, att vi skola kunna
mötas på denna punkt ett annat år och hjälpas åt att ordna upp saken och få
civiläktenskapet obligatoriskt, vilket enligt min uppfattning är den enda rätta
lösningen av denna fråga.

Men herr Hedlund sade också — och det var detta, som uppkallade mig -—-att de frikyrkliga icke ha samma uppgift att fylla nu som förr. Han sade,
att de lida av ett mindervärdighetskomplex, och han tillät sig påstå, att det
är ren fåfänga, som drivit fram den föreliggande motionen. Men jag tillåter
mig, herr förste vice talman, säga, att detta påstående är icke sant, icke på
en enda punkt. Örn herr Hedlund betraktar förhållandena i sin egen provins,
där den frikyrkliga rörelsen är svag, kan han kanske draga sådana slutsatser.
Men Jämtland är icke .hela landet. Låt mig säga, att det andliga läget i dag
kräver mer än någonsin aktiva insatser av alla, som taga de kristna grundsatserna
pa allvar, alla som icke stanna bara inför högtidliga former. Visst
ha vi anledning att .glädja oss över det nyvaknade intresset inom statskyrkan

jag hoppas, att ingen missförstår mig •—- och visst har statskyrkan stora
uppgifter att fylla, i den man hennes tjänare uppbäras av levande intresse.
Men. statskyrkan når icke alla och kommer aldrig att ensam kunna fylla den
föreliggande uppgiften. Ännu finns det stora landsdelar i vårt land, där flera
människor samlas^ omkring^ de frikyrkligas predikstolar än omkring statskyrkans.
Och jag vagar pasta, att aven om man i en så föga religiös stad som
var skulle räkna det åhöra ranta!, som på söndagsförmiddagen samlas i fri -

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

"Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens
rättsliga ställning m. m. (Forts.)

kyrkorna oell i statskyrkan, sa skulle man finna, att detta antal är betj dligt
högre i frikyrkorna. Detta säger väl åtskilligt om att dessa senare lia en uppgift
att fylla. Och på landsbygden — det torde herr Hedlund själv känna
till .— stå kyrkorna ofta ganska tomma, under det att frikyrkorna ha en relativt
god anslutning av åhörare. Jag vågar säga, att vi frikyrkliga varken
lida av mindervärdighetskomplex eller ha låtit motionen springa fram ur en
så grumlig källa som fåfänga. Vad bottnar vårt yrkande i? Det bottnar i
en önskan örn likvärdighet även i borgerligt och samhälleligt hänseende. En
sådan likvärdighet ha statsmakterna ännu icke tillerkänt oss, även örn vår
frihet på de flesta punkter är obeskuren. Den saken äro vi för övrigt glada
och tacksamma över, det har redan sagts, och däri har jag all anledning
instämma. Men det är likvärdigheten, det gäller. Frikyrkorörelsen. är nu
så pass gammal, den har betytt så mycket, både religiöst och samhällelig^ och
den har visat sin religiösa egenart på sådant sätt, att den icke borde på. någon
punkt längre kvarhållas i en viss omyndighetsställning. Frikyrkorörelsen
det har t. o. m. herr Hedlund vitsordat — har utfört en erkänd kulturgärning
i vårt land och ute i andra länder bland okultiverade folk; den har åstadkommit
ganska storslagna utbildningsanstalter med akademiskt utbildade lärare;
den bedriver ett intensivt upplysningsarbete genom väl skötta ungdomsskolor ;
den har en i allmänhet väl utbildad predikant- eller pastorskår, den har genom
betydande ekonomiska uppoffringar uppfört trevliga lokaler, i tusental
utöver hela landet — men den har aldrig, i fråga örn deras ekonomisering, begärt
ett enda handtag av stat eller myndigheter, utan ordnat allt på frivillighetens
väg. Det är icke underligt, örn man begär likvärdighet. Likvärdighet?
På vilka punkter spörjer man?

Ja. vi kunna t. ex. taga frågan örn vigseln. Det kan för många synas vara
en underordnad fråga, men alla se den icke så. Yi ha ju den utvägen, som påpekades
i fjol, när frågan örn civiläktenskapet var före, att först taga borgerlig
vigsel och ovanpå denna frikyrklig vigsel. Men det är icke en tillfredsställande
lösning. Det är en gest av samhället, som knappast är det värdig, och
rätt många av våra frikyrkliga medlemmar reagera oerhört, häremot. —- Nästa
lördag skola ett par ungdomar i den stad där jag bor vigas, och båda ha
uttalat en innerlig önskan att få frikyrklig vigsel, men denna vigsel har ju
icke rättslig verkan, och bruden reagerar mot denna dubbla akt, att först^gå
till en statens tjänsteman och därefter ha frikyrklig vigsel. Brudparet i fråga
har löst frågan så, att de söka sig ut i en socken och lata en präst viga sig
där, under det att de spörja med all rätt, varför kan icke vår föreståndare få
viga oss med rättslig verkan? Herr Hedlund torde veta. att vi ha. en. frikyrklig
vigselakt med ett formulär, som i fråga örn innehåll och högtidlighet
torde mäta sig med statskyrkans. På den punkten vore det alltså önskvärt
med likvärdighet.

När det sedan gäller t. ex. dopet, så har ju detta numera ingen juridisk betydelse.
Men det finns åtskilliga som låta döpa sina barn av resp. församlingsföreståndare
och örn dem antecknas, att de icke blivit av svenska kyrkan döpta.
Därmed har man givit ett underbetyg åt den dophandling, som förrättas inom
frikyrkan; den har icke gjorts likvärdig med den kyrkliga dophandlingen.

En sak som däremot har sin betydelse ur likvärdighetssynpunkt är jordfästningen.
Rättighet därtill har givits efter mycken kamp, och denna rättighet
har ju också inom vissa kretsar tagits i anspråk i fullaste utsträckning.
Men här stöter man på svårigheter med avseende på lokalfrågan. Där är .vår
rättsliga ställning icke klar, ty vi få icke låna kyrkorummet såvida det icke
visas en synnerlig välvilja från vederbörande pastor. Och på landsbygden

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens

o rättsliga ställning m. m. (Forts.)

äro förhallandena . ofta sådana, att vara egna lokaler icke passa eller också
ligga mindre val till, t. ex. långt nte i socknen, så att det har sina svårigheter
att komma därifrån till kyrkogården. För sju år sedan, när min gamle far
gick bort, hände sig följande. Han hade begärt att bli frikyrkligt jordfäst.
Jag uppvaktade socknens pastor — det var i januari månad med 17—20 grader
kallt och bad att få låna kyrkan. Han lovade också detta, men när
kyrkoherden fick veta det, sade han nej, och da det var dagen innan begravningen
skulle äga rum, höll det pa att bil stora svårigheter. Mm gamla mor
var mycket värkbruten, kunde icke stå fem minuter ute på kyrkogården mitt
i delina kyla, och det höll pa att bli en verklig katastrof. Jag anför detta
för att giva ett exempel, som jag hoppas herr Hedlund respekterar och varav
han kan inse, att på den punkten behövs det, att de rättsliga förhållandena
ordnas en liten smula.

När det gäller skattskyldighet både för fastigheter, fonder och för församlingarnas
enskilda medlemmar, så är ju icke heller den saken uppklarad, utan
i det avseendet föreligger en påtaglig dubbelbeskattning.

. iiar här sökt giva några exempel som svar på den efterlysning, som
gjorts under debatten. Herr Hedlund var vänlig att varna oss för statsmakterna.
Jag vill visst erkänna, att detta är mycket omtänksamt, men så synes
ling icke saken ligga till. Ty är det sa, att staten anser, att den bör lägga
sm tunga hand över den frikyrkliga rörelsen, örn denna skall få litet ökade
fri- och. rättigheter, bör därmed följa att staten också skall taga hand örn vår
ekonomi. Men på den punkten önska vi alltfort frihet, och vi ämna alltfort
klara den saken ^ utan skattsedlars hjälp. Och jag tror knappast, att herr
Hedlund vill ge några löften och utfästelser fran riksdagens eller statens sida
pa den punkten örn att ta hand om vår verksamhets omkostnader.

Om man icke ser på denna fråga med överlägsenhet eller djup okunnighet,
måste man, synes det mig, erkänna att det tarvas en grundlig utredning, och
när utredningen kommer till stånd, vilket jag tar för givet att den gör, skola
spörsmålen hopa sig och steg för steg ådagalägga, huru berättigat kravet på
en utredning varit. _ Och det är inte utan, att det skulle vara intressant att se
herr Hedlund med i en sådan utredningskommitté och så få möta honom, när
den har slutfört sitt uppdrag.

Till slut tillåter jag mig säga, att frikyrkorörelsens vara eller icke vara
beror icke på ett bifall till eller ett avslag på motionen. Därtill äro de krafter,
som drivit fränt rörelsen och som alltfort bära upp den, alltför starka.

i ■ Äjrr.1förste V1C? talman! På de av mig anförda skälen ber jag att få yrka
bil all till reservationen.

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr förste vice talman! När jag tar sikte på
det yrkande, som framförts i motionen, vilket ju går ut på, att Kungl. Maj:t
skulle »föranstalta om en allsidig utredning av frågan om de inom statskyrkans
ram existerande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning samt örn behovet
av förbättrad lagstiftning rörande s. k. främmande trosbekännare», finnér
jag, att hela denna debatt som förts här, saväl fran dem som tala för utskottets
förslag som från dem som tala för reservationen, i många fall rört sig utanför
motionens ram eller det syfte motionen avser. Jag är icke, herr talman, så
bunden nv min ställning1 som stntskyrkomnn, ntt jug icke inser de friel religiösa
samfundens berättigande, men jag måste dock vända mig mot ett talesätt som
tramförts av många talare här i dag, ett talesätt, vilket jag finner nästan oförklarligt.
Man säger, att samförstånd bättre skulle vinnas, örn vi finge en ut -

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 193S e. m.

''Äng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens
rättsliga ställning m. m. (Forts.)

redning efter de riktlinjer, som motionen uppdragit. . Jag kan icke finna annat,
än att statskyrkan utgör grundvalen för den religion och undervisning, som
kommer hela det svenska folket till del, och den utgör därmed också en grundval
för frikyrkorna och de frikyrkliga samfunden, vilka inom detta land ha
verkat mycket gott.

När vi nu gå att besluta i denna fråga, och då jag hör av en del av kammarens
ledamöter, att första kammaren redan har fattat sitt beslut i enlighet med reservationen,
kan jag icke underlåta att framställa.en stilla undrande fråga: är
det förenligt med kristen tro och rättsåskådning i detta land, att statskyrkan
helt skall skiljas från frikyrkorna? Att så skall ^ske, tror jag icke är motionärernas
mening, och jag har heller icke fattat det sa, da jag i utskottet varit med
örn den motivering och ävenså det beslut, till vilket majoriteten inom utskottet
kommit. Jag kan för min del icke finna annat, än att det hade varit den lyckligaste
lösningen, örn riksdagen hade stannat vid och gatt in för vad utskottet
förordat, och jag ber på grund av vad jag sagt helt kort få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Det har ju talats sa pass

mycket i denna fråga, att jag förstår, att kammarens ledamöter anse, att det nu
kan vara nog, och jag lovar därför att icke onödigtvis förlänga, debatten. Detta
är ingen partifråga, utan här ha åsikterna skurit igenom partigränserna bade
här och var, och man må ha rättighet att ha sina asikter allt eftersom man är
lagd. För att det skall komma en röst till förmån för reservationen även från
det parti jag representerar, tar jag mig friheten att säga .endast några korta ord.
Det har här framhållits ganska eftertryckligt, att motionens direktiv i fråga
örn en utredning äro så pass svävande och obestämda, att man knappast har
några hållpunkter att följa för att kunna åstadkomma en utredning som kan ge
några resultat. Ja, för all del, man kan ju säga, att önskemålen icke äro fullt
preciserade, men under debatten har det ju blivit adagalagt, att det pa flera hall
och kanter är mycket som icke är som det bör vara och som man säkerligen borde
ta i håll med. Man är synnerligen angelägen -— och den siste ärade talaren
underströk även den saken — att betona vikten av att icke. skapa några motsatsförhållanden
mellan statskyrkan och frikyrkan.. Det vill icke heller jag,
och jag tror knappast, att det är motionärernas mening att något sadant skall
ske. Tvärtom åsyftas det rent motsatta, att skapa ett förhållande som närmar
vederbörande till varandra, så att alla irritationsmoment bli bortskurna och avlägsnade.
Man kunde då idka ett samarbete till båtnad för bägge riktningarna,
och undveke att sådant smyger sig. in, som knappast är önskvärt, men som endast
skapar olägenheter på ömse sidor.

Det är ett sakförhållande, som jag. herr talman, här icke kan underlåta att
trycka på, och det är frikyrkornas arbete, låt mig säga, i det allmännas tjänst,
alltså rent av ur statlig synpunkt sett. Som jag varit med från barndomen och
sett, huru dessa frikyrkor verka, och arten av det arbete de utföra, icke minst
närhet gäller danandet och fostrandet av vår ungdom, mäste jag verkligen sta
beundrande inför det verk och den gärning som här utförts. Jag tycker bara,
att denna frikyrkornas gärning kunde vara orsak nog att ställa sig välvil ig
gent emot de klav, som här framkommit från motionärernas sida. . När man uppmärksammar
speciellt denna sida av Baken, tycker jag, att det till syvende och
sist endast kan vara en gärd av tacksamhet från statsmakternas sida för det arbete
som här utförts och utföres. icke minst för vår ungdoms lycka och vallard,
örn man här går motionärerna till mötes.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

rAng. de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska samfundens

rättsliga ställning m. m. (Forts.)

Såsom en ringa förespråkare för ett beslut i denna riktning vill jag bär till
slut, herr talman, för min egen del be att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Nyblom och Persson i Norrby.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den senare propositionen. Herr Hedlund i Östersund begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å första lagutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 44, bifaller den vid utlåtandet fogade reservationen,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna rada
örn omröstningens resultat, vadan votering; medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 78 ja och 77 nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså, med avslag a utskottets hemställan, bifallit den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa markbyten
mellan kronan och Borås stad;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp av mark för
utvidgning av Bodens ingenjörkårs broslagningsplats vid Angesholmen;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disponerande
av medel ur Stockholms varvs byggnadsfond för inköp av en villabyggnad å
Stora Fjäderholmen; och . 0 .

nr 145, i anledning av väckta motioner om flyttmngsersättning at fanjunkaren
i Norrbottens regementes reserv K. Swedberg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 146, i anledning av väckt motion örn
anslag till inköp av livsmedel att ställas till Barcelonaregeringens förfogande.

Uti en inom andra kammaren av herr Hagberg i Luleå m. fl. väckt motion
(nr 38) hade hemställts, att riksdagen måtte anslå 500,000 kronor, som genom

Äng. anslag
till inköp av
livsmedel att
ställas till
Barcelonaregeringens
förfogande.

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Ang. riksdagens
revisorers
berättelse
angående
statsverket.

Äng. anslag till inköp av livsmedel att ställas till Parcelonaregeringens förfogande.
(Forts.)

regeringens försorg skulle användas till inköp av livsmedel att gratis ställas
till Barcelonaregenngens förfogande för utdelning bland de behövande.

Utskottet hemställde, att motionen II: 38 icke måtte av riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

. Herr Hagberg i Luleå: När jag vid riksdagens början väckte denna motion,
befann sig det spanska folket i det läget, att det icke blott hade att utstå
de fasor och svårigheter, som själva inbördeskriget skapat, utan jämväl hotades
av hungersnöd. Framför allt var det blockaden, som icke minst vårt land deltagit
i genom att giva sin anslutning till noninterventionspolitiken, som utgjorcte
anledning därtill. Sa katastrofalt är kanske läget i dag som det var i jann.-ari månad; kvar står därför i allt väsentligt samma skäl för att den svenska
riksdagen skall göra en ansträngning för att bringa hjälp åt det spanska
folket.

Nu anför utskottet, att riksdagen i och med att den bifallit regeringens förslag
örn vidtagande av vissa hjälpåtgärder till förmån för de nödlidande spanska
barnen anslagit 100,000 kronor, vilket jag tolkar som ett resultat av vår framstöt.
Det är ju riktigt, men när summan icke är större, så tycker jag att mitt
förslag bort behandlas,på annat sätt. Jag vet ju, att när ett enhälligt statsutskott
avstyrkt, brukar riksdagen följa utskottet. Trots detta vill jag yrka bifall
till min motion.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag ber att få hemställa
örn bifall till utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag
dära samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 4.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 147, i anledning av riksdagens
år 1937 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning''
för tiden 1 juli 1936—30 juni 1937.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—6.

Lades till handlingarna.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 8 och 9.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 35.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkten 12.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13, angående räntor å vissa restituerade utskylder.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Bergguist: Herr talman! Den framställning, som statsutskottet

föreslår under punkt 13, avser begäran örn utredning örn ändrade bestämmelser
angående rätt till ränta vid restitution av utskylder. Statutskottet önskar, att
Kungl. Maj :t skall igångsätta en sådan utredning. Nu är det emellertid så, att
en utredning angående ändring av bestämmelserna örn rätt till ränta vid restitution
av utskylder redan pågår. 1936 års uppbördskommitté, vilken jag har
äran att sitta som ordförande i, har nämligen bland sina mångskiftande uppgifter
även den att undersöka frågan örn lämpligheten att bibehålla eller ändra
berörda bestämmelser och kommer givetvis att i sammanhang därmed taga upp
även den fråga, som behandlas i förevarande punkt av utskottets utlåtande
eller frågan hur man skall förfara med räntegottgörelse i sådana fall, då en
taxering överflyttas från en ort till en annan. 1936 års uppbördskommitté
kommer att inom den närmaste tiden framlägga sitt förslag, vilket torde komma
att innehålla förslag till ändrade bestämmelser i ifrågavarande hänseende. Jag
bar i anledning av statsutskottets skrivelseförslag velat upplysa kammaren
härom.

Herr talman! Jag har för min del icke något yrkande i frågan.

Herr Törnkvist: Herr talman! De av herr Bergquist lämnade upplys ningarna

voro intressanta, men jag kan icke tänka mig, att ett beslut i överensstämmelse
med statsutskottets förslag till skrivelse skulle kunna upptagas som
en anmärkning mot kommittén eller menligt inverka på dess handläggning av
den del av kommitténs uppgifter, som herr Bergquist senast talade om och som
statsutskottets förslag gäller.

Jag hemställer därför, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 14.

Lades till handlingarna.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 16 och 17.

Lades till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng. räntor å
vissa restituerade
utskylder.

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Ang. statsbidrag
till
vissa byggnader
för folkskoleväsendet.

Punkterna 19—22.

Lades till handlingarna.

Punkten 23.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

§ 5.

Vid nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 148, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation av konsthögskolan m. m.
blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till vissa byggnader för folkskoleväsendet;
och yttrade därvid

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än örn bifall till utskottets hemställan, men jag har begärt ordet för att understryka
ett uttalande, som statsrådet haft vid framläggandet av denna proposition.
Det är följande uttalande, som återfinnes sist i utskottets referat av departementschefens
yttrande: »Härvid måste förutsättas, att vid de överordnade
myndigheternas granskning en skyndsam behandling ägnades de fall, som
vore av brådskande natur.» Statsrådet har understrukit vikten av att dessa
statsbidragsfrågor bliva prövade av Kungl. Maj :t eller i förekommande fall av
vederbörande länsstyrelse, innan arbetet med byggnadernas uppförande igångsattes.
Det har emellertid förekommit i icke så få fall, att handläggningen av
dessa ärenden inom de instanser, som haft att yttra sig, tagit så lång tid, att
kommunerna kommit i verkligt stora svårigheter under den tid, ärendena behandlats.
Det långvariga remissförfarandet och den tidsutdräkt, som uppstått
på grund av ärendenas behandling i olika instanser, kunna förorsaka betydande
kostnadsökningar icke blott för kommunerna utan även för staten.

Jag har från min egen kommun ett ärende, som ligger under skolöverstyrelsens
prövning. Det är mycket ovisst, när detta ärende kan bliva slutligt
behandlat. Det finns vissa skäl, som tala för att det långa dröjsmålet kommer
att dels medföra svårigheter för kommunen ur skolteknisk synpunkt dels och
betydande kostnadsökning. Kommunen har, för att kunna basera sin ansökan
på en säker kostnadsberäkning, låtit infordra anbud å byggnadens uppförande.
Det kan nu hända, att dröjsmålet med ärendets avgörande kommer att medföra,
att anbuden förfalla och det är icke alls osannolikt, att vid infordrande av
nya anbud priserna komma att ställa sig väsentligt högre än de priser, som
upptogos i de första anbuden. Utskottet har också understrukit nödvändigheten
av en skyndsam behandling av dessa ärenden och hemställt, att Kungl. Maj :t
måtte taga under övervägande, huruvida icke ytterligare medel borde ställas
till förfogande för att ärendena skola kunna få en snabbare handläggning. Det
är sannolikt, att de medel, som stå till förfogande för bidrag till uppförande av
skolhusbyggnader, äro så knappt beräknade, att de icke täcka det behov, som
för närvarande föreligger, men i regel är det dock så, att kommunerna icke
hava några penningsvårigheter. De hava ganska lätt att skaffa de medel, som
erfordras för byggnadernas uppförande. Det är sålunda enligt mitt förmenande
icke nödvändigt att frågornas slutliga behandling uppskjutes, bara därför att

Onsdagen den IS maj 1938 e. m. Nr 35. 77

Äng. statsbidrag till vissa byggnader för folkskoleväsendet. (Forts.)
medel tillfälligtvis icke finnas tillgängliga. Det viktigaste för kommunerna är
ofta, att de erhålla besked huruvida statsbidrag kan erhållas eller icke, och
medgivande att påbörja arbetena i fråga.

Herr talman! Jag har endast velat till protokollet göra detta uttalande och
här vädja till vederbörande statsråd liksom ock till de myndigheter, som hava
att handlägga dessa ärenden, att se till, att inga onödiga förhalningar utav
ärendenas behandling förekomma, utan att ärendena så snabbt som möjligt avgöras.
Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Wallentheim och Werner i Höjen.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 150, i anledning av väckt motion örn
ersättning till Hablingbo kommun och Gotlands läns landsting för vissa sjukvårdskostnader.

Därvid anförde

Herr Gardell: Herr förste vice talman! Utskottet har i sitt utlåtande
föreslagit, att min motion örn att staten skulle övertaga det ekonomiska ansvaret
i anledning av tuberkulosepidemien bland skolbarnen i Hablingbo så till
vida skall beaktas, att landstinget skall i ersättning för kostnaderna erhålla
5,481 kronor. För detta tillmötesgående ber jag att till statsutskottet få framföra
ett vördsamt tack.

I till Konungens befallningshavande i Gotlands län ingivet intyg bar provinsialläkaren
i distriktet, d:r Sasse, angivit, att ingen annan sannolik smittobärd
kunnat konstateras än den i motionen omnämnda sjuka småskollärarinnan.

För denna lärarinnas anställning trots bennes sjukdom har landstinget absolut
intet ansvar. Då lärarinnan blev utsatt för olyckan att få en smittosam
sjukdom, kan kommunen enligt min uppfattning icke göras ansvarig för den
smittofara, för vilken barnen utsatts och som haft sådana ödesdigra konsekvenser.

Det synes sålunda rimligt, att staten ensam vidkännes skyldigheten att betala
vårdkostnaderna för de smittade barnen samt att även taga de ekonomiska
konsekvenserna av det framtida men, sjukdomen kan komma att medföra.

På liknande sätt få enskilda vidkännas kostnader för olycksfall eller vållad
skada. Staten är ju i detta fall att betrakta som lärarinnans arbetsgivare. Staten
ålägger även eleverna att besöka skolan.

I svaret på min interpellation i detta ärende den 4 mars 1936 förklarade
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet sig med styrka hävda det
behjärtansvärda i att det allmänna så långt som möjligt åtoge sig kostnaderna
för vården av barn, som i skola på detta sätt ådroge sig sjukdom.

Föräldrar, kommuner och landsting hava ingen möjlighet att besluta undandraga
barnen från faran. Men staten ålägger som sagt barnen att besöka smittohärden
och utsätter dem för faran.

Jag vill från denna plats uttala, att då endast staten här har beslutanderätt,
bör också endast staten bära ansvaret.

Som saken ligger till, kan jag dock icke annat än yrka bifall till utskottets
förslag.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

.Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Äng. ersättning
till Hablingbo
kommun
och Gotlands
läns
landsting för
vissa sjukvårdskostnader.

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Ang. förslag
till sjöarbetstidslag
m. m.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förvärv av aktier i Landskrona—Lund—Trelleborgs järnvägsaktiebolag;
och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 9.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 52, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts särskilda propositioner med förslag till sjöarbetstidslag m. m. och förslag
till lag angående ändrad lydelse av 10. 23, 51 och 73 §§ sjömanslagen
den 15 juni 1922 (nr 270), dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 12 mars 1938 dagtecknad proposition, nr 223, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag till sjöarbetstidslag, dels ock anhållit örn
riksdagens yttrande beträffande ett av den internationella arbetskonferensen
år 1936 vid dess tjugoförsta sammanträde (fjärde sjöfartskonferensen) antaget
förslag till konvention angående arbetstid och bemanning å fartyg samt
en vid samma tillfälle antagen rekommendation angående arbetstid och bemanning
å fartyg ävensom ett av den internationella arbetsorganisationen år
1936 vid dess tjugoandra sammanträde (femte sjöfartskonferensen) antaget
förslag till reviderad konvention angående fastställande av minimiålder för
barns användande till sjöss.

Därjämte hade Kungl. Majit genom en likaledes den 12 mars 1938 dagtecknad
proposition, nr 224, vilken ävenledes hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen^ föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag angående ändrad
lydelse av 10, 23, 51 och 73 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922.

Förenämnda båda lagförslag hade av utskottet företagits till behandling i
ett sammanhang.

I samband med ifrågavarande propositioner hade utskottet till behandling
förehaft följande i anledning av propositionerna väckta motioner, nämligen

inom första hammaren:

nr 273 av herr Ohlin;

nr 289 av herr Berg;

nr 290 och 292 av herr Velander m. fl.;

nr 291 av herr Andersson, Elon; och

nr 296 av herrar Petersson, Knut, och Hansén; samt

inom andra hammaren:
nr 399 av herr Lindberg i Stockholm;
nr 423 av herrar Åqvist och Tengström;
nr 424 av herr Tengström; och
nr 425 och 426 av herr Bagge m. fl.

I motionerna I: 289 och II: 399, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte i huvudsak antaga ett i motionen angivet förslag till sjöarbetstidslag,
innefattande ändringar i vissa delar av 1, 2, 3, 4, 7, 9, 18 och
25 §§ i Kungl. Maj:ts förslag.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte

a) antaga det genom propositionen nr 223 framlagda förslaget till sjöarbetstidslag; b)

förklara att riksdagen för sin del anslöte sig till föredragande departementschefens
i det vid propositionen nr 223 fogade statsrådsprotokollet av den
12 mars 1938 uttalade uppfattning rörande de konventionsförslag och den rekommendation,
som fogats vid samma proposition;

c) antaga det genom propositionen nr 224 framlagda förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 10, 23, 51 och 73 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922
(nr 270);

2. a) att de i anledning av propositionen nr 223 väckta motionerna 1:273,
289, 290, 291 och 296 samt II: 399, 423, 424 och 425, i den mån de icke blivit
besvarade genom vad utskottet ovan under 1 a) och b) hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

b) att de i anledning av propositionen nr 224 väckta motionerna I: 292 och
II: 426 måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under 1 c).

Reservationer hade avgivits

1) av herrar P. Sandström, Nordborg, Skoglund och Sandström i Härnösand,
vilka hemställt, att riksdagen måtte, med avslag å Kungl. Maj:ts propositioner
nr 223 och 224, för sin del antaga lag örn fortsatt giltighet tillsvidare
av nu gällande sjöarbetstidslag, ävensom förklara att internationella arbetsorganisationens
förslag till konventioner angående arbetstid och bemanning å
fartyg samt angående minimiålder för användning till skeppstjänst icke för
närvarande böra ratificeras av Sverige samt att rekommendationen angående
arbetstid och bemanning å fartyg ej heller för närvarande bör föranleda till
någon åtgärd från de svenska statsmakternas sida.

2) av herrar Österström och Knut Petersson.

Sedan herr andre vice talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes,
rörande föredragningssättet, ordet av

Herr Österström, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande nr 52 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande punkt- och momentvis och punkten
1. a) på det sätt, att till en början föredrages det av utskottet däri tillstyrkta
lagförslaget paragrafvis, med slutstadganden, ingress och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten 1. a).

Förslaget till sjöarbetstidslag.

Efter föredragning av 1 § yttrade:

Herr Skoglund: Herr talman! Jag hörde under den förberedande behandlingen
av detta ärende ett yttrande fällas, att man skulle komma att se till att
det icke folie bort ens ett komma ur propositionen. Statsrådet kan verkligen

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
glädja sig åt att förfoga över ett av de mest välordnade transportföretag, som
tänkas kan, och statsrådet har sålunda sett sitt förslag komma ifrån utskottet
i oförändrat skick. När saken ligger till på det sättet och när första kammaren
redan fattat sitt beslut, så kan det ju tyckas vara ganska onödigt att yttra sig
här i kammaren. Jag anser dock, att den fråga, vi här ga att fatta beslut i,
är av så oerhörd stor vikt, att det icke skulle vara riktigt att icke framföra
sina betänkligheter.

Statsrådets huvudargument för det förslag till sjöarbetstidslag, som han bär
lagt fram, är ju, att åttatimmarslagen sedan många år tillbaka genomförts för
industriarbetarna. Han anser, att sjöfolket nu bör få en liknande fördel. Jag
är icke övertygad örn att jämförelsen är så alldeles riktig. Jag vill ingalunda
bestrida, att sjöfolket utför ett särdeles värdefullt arbete. Men när det sedan
gäller en jämförelse mellan exempelvis industriarbetarnas och.sjöfolkets arbete,
tror jag, att det finnes rätt stora olikheter. ^ Redan nu har sjöfolket efter vad
jag hört upplysas och efter vad som framgått av de yttranden man haft till
förfogande, så långt det skäligen kan medgivas, en åttatimmars dag. Det gäller
ju framför allt det arbete, som utföres under det att fartyget ligger i hamn.
Likaså hava maskinister och eldare, när fartyget är till sjöss, på de flesta
fartyg, åtta timmars arbetstid genomförd.

Att därutöver genom rätt hårda lagbestämmelser inskränka arbetstiden kommer
säkerligen att medföra ganska avsevärda olägenheter och kan komma att
medföra konsekvenser, som icke bli till fördel för vare sig de anställda, för
rederierna eller för samhället som sådant.

När man läser de yttranden, som äro redovisade i propositionen, får man
ett bestämt intryck av att detta är ett allvarligt spörsmål och att det kan finnas
mycket starka betänkligheter. Missa ämbetsverk, som böra hava åtskillig
sakkunskap till förfogande, när det gäller att yttra sig över ett sådant här förslag
— jag tänker närmast på kommerskollegium och socialstyrelsen — lia
framhållit en hel del, som tål att övervägas. De säga i sina yttranden, att de
anse, att en sådan lag som denna, som ju står i ungefärlig överensstämmelse
med den i Genéve 1936 rekommenderade konventionen, icke kan införas i
Sverige utan synnerlig skada för sjöfartsnäringen. Det framhålles vidare i
dessa yttranden, att såvitt möjligt allmän anslutning till de konventioner, vartill
författningsförslagen söka anknytning, med hänsyn till den internationella
konkurrensen, synes vara av största betydelse för frågan, huruvida Sverige
skall ikläda sig konventionernas förpliktelser samt ändra och komplettera sin
lagstiftning i enlighet med desamma.

Rederinäringens utövare ha framhållit, att de ansåge, att en anslutning, till
konventionerna behövde ske från såväl Tyskland som Grekland — för att icke
gå längre i kretsen av sjöfartsnationerna.

Lagrådet har också haft en hel del att erinra, när det yttrat sig över det framlagda
förslaget. Lagrådet säger, att för ratifikationen erforderliga lagstiftningsåtgärder
icke ännu på något håll blivit vidtagna och att det fortfarande
är ovisst, när och i vilken utsträckning så kommer att ske. Lagrådet anser
vidare, att vid sådant förhållande måste ifrågasättas, huruvida icke alltjämt
föreligger skäl att från svensk sida avvakta den vidare utvecklingen på området
innan en slutgiltig reglering genomföres av arbetstiden.

Trots de invändningar, som gjorts från de myndigheter, som hörts, och från
näringens representanter, har handelsministern ansett sig böra framlägga
detta förslag.

Efter vad som framgår av de sifferuppgifter, som äro lämnade i yttrandena,
och av de uttalanden, som äro gjorda från olika håll, kommer rederinäringen
att få mycket stora besvärligheter, när den skall anpassa sig efter den lag -

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
stiftning, som nu är ifrågasatt. De stora kostnadsökningar, som en ytterligare
arbetstidsförkortning kommer att medföra, göra^ att näringen får ytterligare
svårigheter att hävda sig i konkurrensen. Sjöfarten är en internationell
näring. Det gäller att kunna hävda sig i konkurrensen med andra stora sjöfartsländer
ute i världen. Svensk sjöfartsnäring är redan nu i ett ganska besvärligt
läge. Det är många andra stater — för att icke säga de flesta — som subventionera
sin sjöfart. Det förefaller närmast att vara de nordiska länderna och randstaterna
på andra sidan Östersjön, som icke tillämpa samma förfaringssätt.
När nästan alla de stora sjöfartsnationerna förfara på det sättet och dessutom
kanske ytterligare i andra former gynna sin sjöfart, så måste det väl sägas,
att den svenska sjöfartsnäringen kommer att få det trångt.

Det har också visat sig, att vår handelsflotta gått tillbaka, örn man gör
en jämförelse mellan åren 1932 och 1936, finner man, att den minskats med
icke mindre än 248 fartyg om 226,437 bruttoton, vilket utgör 12.6 procent av
tonnagesiffran. Man kan väl befara, att det skall bli en ytterligare tillbakagång,
om den skärpta arbetstidslagstiftningen plus semesterförslaget kommer
att genomföras.

Jag skall icke, herr talman, här försöka upplysa kammaren om vad värde
för vårt land sjöfartsnäringen har. Vad det betyder i en tid, då vi skulle vara
avstängda på grund av oroligheter ute i världen, att förfoga över eget tonnage,
vad det betyder för vår handelsbalans, att vi ha en konkurrenskraftig sjöfart,
det ha säkerligen alla klart för sig och likaså vad det i många andra avseenden
betyder, att sjöfartsnäringen kan hålla sig på en sådan ståndpunkt, att
den verkligen kan uträtta något.

Herr statsrådet förefaller icke taga alltför allvarligt på dessa bekymmer.
Han räknar tydligen med, att kommer dag kommer råd, och att rederinäringen
skall kunna anpassa sig utan någon särskild svårighet. Men på ett ställe i
propositionen framskymtar det dock, att även statsrådet har en del betänkligheter.
Det är, när statsrådet ifrågasätter, örn det dock icke kan komma förhållanden,
då statsmakterna eventuellt kunna få träda hjälpande till på något
sätt. Jag tycker, att det varit anledning, att handelsministern, när han varit
inne på de tankarna, litet närmare prövat och undersökt de svårigheter, som
säkert föreligga, och med utgångspunkt från det allvarliga läge, som jag tror
i verkligheten förefinnes, dröjt med att genomföra denna sociala reform tills
vi fått se, hur det ekonomiska läget utvecklar sig. Det ser tyvärr ut som örn
de ekonomiska konjunkturerna i mångå avseenden äro vikande. Då kan man
ifrågasätta, om det kan vara riktigt att på en gång genomföra en reform, som
medför så många allvarliga konsekvenser.

Det är ändå sa, herr talman, att sociala reformer mista sitt värde, örn de
medföra försämrade försörjningsmöjligheter för de anställda, örn de medföra,
att näringslivet, som måste bära upp de sociala reformerna, icke kan hävda
sig utan försämras och går tillbaka. Det är väl ändå svenskt näringsliv, som
måste bära upp de sociala reformer, som vi anse önskvärda och möjliga att
genomföra.

Jag skall icke uppehålla debatten med något längre anförande i föreliggande
fråga. Jag vill endast understryka, att-jag och mina medreservanter i utskottet
icke hava ansett klokt och tillrådligt att i det nuvarande läget godkänna
det nu framlagda förslaget. Därför, herr talman, ber jag att få framställa
ett yrkande, som icke fullt överensstämmer med reservationens kläm men
som dock grundas på samma motivering, som är anförd i den av herr P. Sandström
m. fl. avgivna reservationen. Det yrkande, som jag ber att få framställa,
är »att riksdagen måtte, med avslag å Kungl. Maj:ts propositioner nr
223 och 224, för sin del

Andra hammarens protokoll 1938. Nr 35. c

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)

1) antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) om arbetstiden
å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen).

Härigenom förordnas, att lagen den 13 juli 1926 örn arbetstiden å svenska
fartyg (sjöarbetstidslagen), vilken lag gäller till och med den 31 december
1938, skall äga fortsatt giltighet efter sistnämnda dag;

2) förklara, att internationella arbetsorganisationens förslag till konventioner
angående arbetstid och bemanning å fartyg samt angående minimiålder
för användning till skeppstjänst icke för närvarande böra ratificeras av Sverige
samt att rekommendationen angående arbetstid och bemanning å fartyg ej
heller för närvarande bör föranleda till någon åtgärd från de svenska statsmakternas
sida.»

I detta anförande instämde herr Svedman.

Herr Lithander: Herr talman! Det måste onekligen väcka allvarliga betänkligheter,
när tvenne av rikets ämbetsverk, kommerskollegium och socialstyrelsen,
som äro närmast ansvariga för den näring vi nu diskutera, avgiva
ett gemensamt utlåtande och statsrådet här går emot dessa under ämbetsmannaansvar
gjorda uttalanden och dessa tillrådanden örn försiktighet samt lämnar
ut en näring till de risker, som kunna uppstå genom att ämbetsverkens uttalanden
icke följas.

Det kan icke vara statsrådet obekant, att det redan nu råder sådana förhållanden
på grund av lägre arbetslöner, en annan lagstiftning och mindre restriktioner
i utlandet, att båtar, som det ej går att driva ekonomiskt i svensk
drift, kunna drivas ekonomiskt i utländsk drift.

Vi, som ansluta oss till reservanternas uppfattning, äro ingalunda emot, att
förbättringar ske undan för undan i sjömännens förhållanden. Men vi anse,
att man icke bör gå fram så — som den förre ärade talaren framhöll •— att
man därmed överhuvud taget vedervågar anställningsförhållandena.

Det har ju visat sig, att den svenska sjöfarten har gått tillbaka. Det kan
ej vara välbetänkt och klokt att utsätta vår sjöfart för den konkurrens, som
blir följden. Det är sant, som det har framhållits, att linjefarten i det fallet
ställer sig bättre. Den har, örn jag så får säga, mera ryggrad. Men utvecklingen
har visat, att den för landet ekonomiskt mycket betydelsefulla trampfarten
har gått avsevärt tillbaka. Varje förtjänst, som kommer därifrån, är
ren guldkassa, det är intjänta frakter på främmande trader. Vad den svenska
trampfarten tillför riket har varit ett oerhört värdefullt och viktigt tillskott
i vår handelsbalans. Den förste ärade talaren vidrörde också detta.

Jag kan icke neka till, att det gladde mig att höra de ord som från lantmannahåll
yttrades och den förståelse för vad sjöfarten är och betyder för
landet, för hela vårt ekonomiska liv, som han visade. Den ärade talaren, herr
Skoglund, förstår och vet, vad det i ekonomiskt hänseende kan komma att
betyda för de svenska lantmännen, örn med bondeförbundets hjälp det nu skall
lyckas regeringen att få igenom en lagstiftning, som är till skada för sjöfarten
och som gör, att sjöfarten icke blir bärkraftig såsom den hittills varit.
Det betyder, att den skattebörda, som nu i avsevärd grad håres av den svenska
sjöfarten, överföres på och i ökad grad kommer att få bäras av bland andra
det svenska jordbruket. Jag undrar, hur pass tacksamma bondeförbundets kommittenter
i bygderna skola bli, när den dagen kommer. Den siste ärade talaren
gav uttryck åt någonting, som är synnerligen viktigt, nämligen att det
är för det svenska jordbruket av oerhörd betydelse, att det finnes förståelse

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

Ang. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
för att näringslivet i övrigt skall kunna bärkraftigt existera, då den anpart
sjöfart och industri m. m. nu Ilar i kommunens och statens utgifter, dessa
skattebördor, eljest skulle komma att överflyttas i första hand på fast egendom,
det må vara på landet eller i stad.

Den siste ärade talaren gick i detalj in i sin bevisföring. Jag skall emellertid
icke upptaga kammarens tid med detta. Men såsom reoresentant för en
sjöfartsstad Ilar jag icke, herr talman, kunnat uraktlåta att fästa kammarens
uppmärksamhet på den fara, som ligger i att man går de vägar, som nu handelsministern
föreslår. Handelsministern borde väl höra till dem, som vilja
värna örn sjöfarten, men i stället går han den motsatta vägen. Jag har icke
kunnat uraktlåta ° att, som sagts, såsom representant för en sjöfartsstad uttrycka
vissa farhagor och betänkligheter. Jag kan låta detaljerna vara.

Jag ber, herr talman, att fa instämma i det yrkande, som framställts av herr
Skoglund.

Herr Hage: Herr talman! Jag tillhör det transportkompani, som herr

^a^a<^e om'' Jäg ber för min del att få betyga, att jag med stor
glädje varit med örn att transportera propositionen fram till ett avgörande
efter de många avslag och motgångar, som denna fråga mött under gångna
tider. Jag skall be att här få säga några ord med anledning av min inställning,
som går ut på bifall till propositionen.

Herr Skoglund framförde de ganska mycket diskuterade och kända argumenten,
som framkommo även i första kammaren i dag, nämligen att här blir
det sa, att man, örn propositionen bifalles, på denna näring lägger en stark
ekonomisk belastning, och att det är risk för, att näringen försvinner eller går
katastrofalt tillbaka. Herr Skoglund antydde, att det är oerhört värdefullt,
särskilt under krig, då landet är avstängt från den övriga världen, att man
har en flotta. Det är av den anledningen, framhöll herr Skoglund, som man
fran hans sida här gatt på avslag. Jag skulle vilja turnera det påståendet
genom att säga, att det under kriget och avstängningsperioden också visade
ätt det var mycket värdefullt, att man hade sjömän, som ville ta risker
och vaga sitt liv för att transportera varor till och från landet. Den synpunkten
leder efter mina utgångspunkter fram till att vi ha anledning att bifalla
propositionen och alltså giva dessa människor de sociala fördelar, som vi givit
åt landets arbetstagare i allmänhet.

är det dessutom, som alla veta, sa, att arbetstagarna inom detta område
föra ett farofyllt och hårt liv, även under fredliga förhållanden. Bland annat
är det ju bekant, att dessa arbetstagare i mycket större utsträckning än andra
medborgare få avsta fran hemliv och dylikt. Därför måste jag från mina utgångspunkter
säga, att skall man göra en gradering av de arbetstagarkategoner,
som böra, tillgodoses ^med sociala reformer av denna art, då böra dessa
arbetstagare sa att säga fa sta långt fram i kön; i verkligheten stå de längst
bak i kön i detta avseende.

När herr Skoglund talade örn, att det finnes ämbetsverk, t. ex. kommerskollegium,
som gått emot förslaget, vill jag säga att kommerskollegium och
socialstyrelsen pa sidan 35 i den kungl, propositionen dock givit uttryck åt
en sådan uppfattning, som jag här deklarerat. Man har nämligen sagt, att
det är en angelägenhet av vikt att tillse, att de sociala förmåner, som tillkomma
flertalet andra arbetstagare, icke utan tvingande skäl undandragas sjöfolket.
Nu komma naturligtvis reservanterna att säga — det har jag redan
hort -— att de på den punkten icke lia annan uppfattning än folk i allmänhet.,
nämligen att man även bör tillgodose sjömännen med sociala reformer. Men
man kommer sedan fram till den uppfattningen, att man måste taga hänsyn

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
till, örn en näring kan bära den merbelastning, som kan uppstå genom den
här ifrågasatta sociallagstiftningen. Det argumentet har den, som varit i lagutskottet
under många år ofta hört, när det gällt reformförslag av denna art.
Ja visst kan man erkänna, att det argumentet under vissa tidsförhållanden
och situationer är starkare motiverat. Denna näring — det vet man ju om —
har haft och kanske fortfarande har, särskilt under kristider, vissa ekonomiska
svårigheter att kämpa med. Men å andra sidan måste jag påstå, att den där
principen att tilldela eller icke tilldela arbetstagarna inom respektive näringar
sociala fördelar med hänsyn till örn näringen går bra eller icke, ■— ja den
principen har ju hittills tillämpats, och man måste kanske ta en viss hänsyn
till den principen. Men jag undrar örn man i längden kan undantagslöst tilllämpa
en sådan princip, när det gäller att skifta ut de sociala fördelarna till
de olika arbetstagarna inom landet. Det måste leda till en ganska orättvis
behandling, örn nian nämligen bestämt och klart säger ifrån, att. det för vissa
arbetstagare inom ett yrke föreligger starka sakliga skäl, att tillgodose dem
genom en social reform, men att man med hänsyn till att den speciella näringen
har svårigheter, måste avstå från att giva dem den eller den fördelen,
den eller den reformen som arbetstagare inom andra näringar redan fått.

Jag måste säga, att jag tror, att man är nödsakad att undan för undan —
efter hand som man bygger upp den sociala förbättringslagstiftningen -— gå
över på en annan ståndpunkt, den nämligen att i varje särskilt fall fråga sig.
örn samhället, som helhet betraktat, överhuvud taget kan bära en viss social
reform samt örn alltså den samlade samhälleliga produktionen giver en sådan
nettoavkastning, att den kan bära den eller den sociala reformen. Ser man
saken från den utgångspunkten, kan man här liksom vid alla andra sociala
reformer fråga sig: Kan överhuvud taget vårt svenska samhälle orka med
att överhuvud taget bära sådana sociala reformer, som det här är fråga. örn?
Ja, det är en mycket svår fråga att svara på. Men örn man giver frågan mindre
dimensioner och frågar: Kan man överhuvud taget tänka sig, att denna sociala
reform, som det här är fråga örn, kan bäras av det svenska samhället, av det
svenska nationalhushållet, då tror jag, att man på den frågan kan våga sig på
att svara ja. Man vet visserligen icke precis på kronan vad den här reformen
kommer att medföra i form av merutgifter för landets rederinäring, men man
har genom vissa utredningar kommit fram till ungefärliga siffror. Rederinäringen
har sagt att reformen kommer att kosta cirka 4 miljoner kronor i
ökade kostnader per år, under det att man på annat sakkunnigt håll. där man
är mera opartiskt inställd, kommer upp till en summa av uppemot 2 miljoner
kronor. Jag tror att denna sista summa är den, som man har anledning att
taga hänsyn till. Jag tycker icke att den summan förefaller vara så stor
eller att den överhuvud taget har den storleksgraden, att man har anledning
utmåla resultatet, av vad som här möjligen kan ske, på sätt som har gjorts från
motståndarna till regeringsförslaget.

I det avseendet vill jag för övrigt peka på det förhållandet, att både utskottet
och regeringens proposition äro inställda på, att, — örn det verkligen skulle
behövas — giva understöd eller subvention till denna näring på grund av den
merkostnad, som kan bli en följd av denna reform. Nu vill jag emellertid säga,
att ett sådant uttalande naturligtvis icke innebär, att man skall »falla i farstun»,
så att säga, för varje svagt motiverat krav örn subventioner, som framföres
från näringshåll. Nej, bakom ett sådant uttalande ligger, att man i första
hand skall undersöka andra vägar att komma fram på. Det har exempelvis
talats örn en rimlig rationalisering på området och även örn andra vägar.
Men i den mån det visar sig omöjligt att komma fram på sådana vägar, får
man — det är man inställd på även från utskottets sida, — gå subventions -

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

Ang. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
vägen. ^ Märkvärdigt nog slår emellertid denna näring, som det här är fråga
örn, ifrån sig med händer och fotter, när man talar om subventioner. Åtminstone
inträffade det i utskottet och det torde fortfarande vara så, att man deklarerar,
att man vill inte vara med om någonting så förnedrande, som en subvention.
Jag vill emellertid säga, att det är ganska förvånande, att det parti,
som deklarerar en sådan uppfattning som denna — nämligen att man icke bör
vara med om subventioner —• icke generat sig att vara med örn subventioner,
när det gäller alla möjliga andra områden. Det parti, som reservanterna här
representera, har under många herrans år, redan innan tullfrågan kommit i
det läge, som den nu har kommit i, velat vara med örn att agitera för den subvention,
som består i ett mycket långt gående tullskydd. Nu har det emellertid
kommit fram en finkänslighet på detta håll, som är synnerligen egendomlig-
Men för övrigt torde det förhålla sig så, att denna näring under flera år
åtnjutit subvention på det sättet, att lagstiftningen tillåtit, att man av arbetstagarna
inom näringen fått taga ut en längre arbetstid än av arbetstagarna i
allmänhet i landet. Detta innebär faktiskt en subvention. Om denna näring
i fortsättningen skulle få subvention, fastän i annan form, blir det bara en
fortsättning av en subvention, som man bär åtnjutit tidigare.

För min del får jag framhålla, att den reform, som det här är fråga örn,
dröjt så länge, att det vore rimligt att nu omedelbart genomföra en lagstiftning
på detta område. Herr Skoglund förordade, att man skulle dröja ytterligare^och
vila på hanen, men det är dock så, att på sätt och vis har hela denna
fråga om arbetstiden för sjöfolket varit aktuell ända sedan 1919. Litet
längre fram, 1926, var det fråga örn att genomföra en definitiv sjöarbetstidslag,
men_ den avfördes då från dagordningen. 1934 var frågan återigen före,
och då gingo vi arbetarrepresentanter i andra lagutskottet, liksom den sittande
regeringen, på den linjen, att man skulle genomföra en definitiv arbetstidslagstiftning
på detta område. Men då kunde man möjligen anföra som ett
argument mot att utforma en definitiv lagstiftning, att det då pågick en internationell
utredning örn att åstadkomma en konvention. Själva godkände
vi dock icke den uppfattningen, men man kunde dock, till nöds åtminstone,
anföra det argumentet för att icke definitivt lagstifta på området. Det argumentet
kan man dock icke använda nu. Det är nämligen så att här finnes
en konvention utarbetad. Hunt örn i världen, där man nu följer vad som händer
på detta område, väntar man sig nu, att Sverige, som i viss utsträckning
deltagit i det internationella arbetet för tillkomsten av denna konvention, skall
göra allvar av att försöka åstadkomma en lagstiftning, som överensstämmer
med denna konvention.

_ Slutligen, när det talas om vilka kostnader som skola falla på näringen,
vill jag framställa den frågan: är det alldeles säkert, att — örn det i dag
blir avslag på den föreliggande propositionen — näringen då kommer att
undgå de merkostnader, som det nu är fråga örn att lägga på densamma? .Tåg
tror det icke. Jag skulle tvärtom möjligen kunna tro, att sjöfolket på den
fackliga vägen skulle söka genomföra en lagstiftning, så som man gjort i vissa
utländska stater, och då skulle följden av ett avslag i dag icke bli av ekonomisk
betydelse för näringen. Jag tror alltså, att även detta är ett argument,
som bör kunna anföras i detta sammanhang. Jag vill till detta lägga, att,
så vitt jag kan förstå, är denna lagstiftning, som nu framlagts i den kungl,
propositionen, mycket moderat. Där finnas ett flertal undantagsbestämmelser.
Man ger icke sjömännen undantagslöst en 8-timmarsdag. Där tages en mycket
stor hänsyn till näringens önskemål. I det sammanhanget vill jag säga,
att i den motion, som hiir har väckts av herr Lindberg på Stockholmsbänken,
finnas på många punkter yrkanden, som ha mitt hjärta. Men som situationen

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
ligger till, måste jag dock säga, att det är förnuftigt och försvarligt att stanna
vid Kungl. Maj:ts proposition. Vi kunna möjligen i fortsättningen, _ örn
det visar sig nödvändigt, åstadkomma en del reformer av det slag herr Lindberg
varit inne på. Alltså, örn Kungl. Maj :ts förslag nu bifalles, grundlägga
vi, efter mitt sätt att se, en lagstiftning i dag, som kan påbyggas och förbättras
i framtiden.

Med hänsyn framförallt till den långa tid förberedelserna till denna lagstiftning
tagit, vill jag, herr talman, med anförande av de argument jag nu
framfört, yrka bifall till § 1 i det föreliggande utskottsutlåtandet.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Det är ganska klart, att den som
i likhet med undertecknad blivit född och tillbringat en ganska stor del av sin
tid i en stad, som har en rätt väsentlig del av sin utkomst från sjön och sjöfarten,
måhända ser på dessa ting på något annorlunda sätt än många andra människor
kanske göra. Vi som ha erfarenhet från sjöstäderna och från livet ombord,
ha naturligtvis en helt annan förståelse för sjömännens lott än andra ha.
Jag behöver icke, antar jag, närmare utveckla detta. Det är ett hårt, besvärligt
och påfrestande yrke, det här gäller. Den där sjöcharmören, som framföres
på revyscenerna och på ett, för övrigt alldeles orimligt sätt, får breda ut
sig i radion, är en mycket dålig representant för de svenska sjömännen. »Fritiof
Andersson», som många känna till, har sannolikt aldrig befunnit sig inom
svenskt skeppsbord. Sjömännens yrke tar sig andra former och bedrives på
ett helt annat sätt. Man får också hålla i minnet, att sjöfolket, som förhållandena
utvecklat sig, icke blivit i tillfälle att tillgodogöra sig så många av de
sociala förmåner, som kommit vidsträckta andra samhällsgrupper till del. Jag
för min del skulle gärna vilja få till stånd en anpassning för sjöfolkets del till
den sociala standard, som på så många andra håll nu är tillfinnandes här i landet.
Jag tycker, att dessa människor ha gjort sig väl förtjänta av att loftås
upp på samma sätt som man lyckats göra med så många andra medborgargrupper.

Med den syn jag har på dessa ting, och med den erfarenhet jag kanske också
i någon liten mån har i frågan, måste jag dock samtidigt konstatera, att man
tyvärr icke kommer förbi att fråga sig, huruvida de ekonomiska förutsättningarna
föreligga för att giva denna medborgargrupp dessa förmåner. Det är
ju så, herr talman, att hur vi än resonera i dessa ting, kommer man aldrig förbi,
att dessa sociala reformer måste betalas. Det kostar kronor och ören, och
de skola tagas någonstans. Jag har den uppfattningen, att varje näring bör
betala sig. Jag tycker, det är en förnuftig princip, som man skall söka följa.
Då frågar man sig: är vår svenska sjöfart i dag i den situationen, att den kan
bära de påfrestningar, som otvivelaktigt —■ det utsäges också i propositionen
—- följer av ett bifall till det här framställda förslaget? Enligt min mening
hänger ganska mycket på, hurudant svaret blir på den frågan.

När man skall söka bilda sig en uppfattning örn dessa ting, är det naturligtvis
ett helt komplex av olika spörsmål, som man måste taga hänsyn till.
Det finns en omständighet, som här redan berörts och som man inte heller kan
förbise, vilken visar, att det inte är riktigt väl ställt inom den svenska sjöfartsnäringen
för närvarande, nämligen omfattningen av tonnageuppläggningarna.
Vi ha denna dag här i landet, om jag inte är alldles oriktigt underrättad, ett
upplagt tonnage på ungefär 100,000 ton. Detta är ju en ganska tråkig siffra;
den utgör något mer än 7 procent av den svenska handelsflottans tonnage. Jag
skall inte ingå på någon närmare analys av dessa siffror, men jag kan inte
underlåta att för kammarens ledamöter berätta ett litet exempel ur min egen
erfarenhet, hur dessa uppläggningar kunna te sig.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

Ang. förslag till sjöarbetstidslag m. ni. (Forts.)

Jag besökte för någon tid sedan en av våra förnämsta sjöfartsstäder, nämligen
Hälsingborg, där jag i Norra hamnen, vilken förmodligen är känd för åtskilliga
här, tittade på det upplagda tonnaget. Där lågo, vid en tid, som under
vanliga förhållanden plägar karakteriseras av en rätt betydande uppryckning
för sjöfarten, upplagda 22 ångare, representerande, kunna vi väl säga, ungefär
50,000 ton. Det var en dyster anblick att se dessa döda skepp ligga där. När
de åter kunna gå ut, vet man ju inte. Jag tog ett ganska starkt intryck av
denna anblick, och detta intryck förtätades ytterligare, när jag några dagar
senare i en Hälsingborgstidning såg en bild av denna döda flotta på 22
ångbåtar liggande i två långa rader. Jag har denna trista bild med mig
här, ifall möjligen någon av kammarens ledamöter har intresse av att titta
på den.

Sedermera har jag erfarit, att denna tonnageuppläggning i Hälsingborg
ytterligare utökats och att där just nu torde ligga upplagda 28 fartyg. Några
av dessa fartyg äro naturligtvis sådana, som ligga inne på varv för reparation,
översyn eller klassning, men under alla omständigheter är det upplagda tonnaget
bara i denna enda hamn betydande. De flesta av dessa fartyg äro Hälsingborgsfartyg
och i viss utsträckning bemannade med folk från denna stad.
Yad medför då en så stor tonnageuppläggning som denna? Jag skall inte närmare
utveckla den saken, men det är alldeles klart, att den medför arbetslöshet
för de många, som äro verksamma inom denna flotta, och därmed minskade
inkomster, inte endast för de anställda utan även för samhället ifråga, vilket
är så beroende av denna näring.

_ 1937 var ju ett ganska gott sjöfartsår. Det uppstod då en tillfällig rush inom
sjöfartsnäringen, en rush, som var av den beskaffenheten, att jag tror att man
kan våga säga, att den frälste livet på mer än ett svenskt rederiföretag. Rushen
är över nu, men den medförde, att rederierna under förra året i någon mån tjänade
pengar. Jag har införskaffat uppgifter från rederierna i Hälsingborg.
Dessa deklarerade en inkomst av ungefär 4.5 miljoner kronor under föregående
år. Detta betyder, att i skatter till stat och kommun, örn man beräknar dessa
till 20 procent av inkomsten, skulle utgå ungefär 900,000 kronor. Dessa siffror
visa, hur beroende vi äro av att hålla vår sjöfartsnäring på fötter.

Nu säger man, att det är visserligen tråkigt, att en del fartyg ligga stilla,
men att det finns en ljuspunkt i den mörka tavlan, nämligen att tonnageuppläggningen
gått ut över trampflottan och inte över linjerederierna, för vilka
läget är relativt tillfredsställande. Det är alldeles riktigt, att linjetrafiken
har klarat sig bättre än den mer konjunkturkänsliga trampflottan, men jag
tycker inte, herr talman, att man kan slå sig till ro med detta konstaterande,
ty det förhåller sig tyvärr inte så, att det är linjetrafiken, som tagit frakterna
från trampflottan. Anledningen till uppläggningarna inom trampflottan är
att söka i konkurrens från andra länders handelsflottor, som kunna erbjuda
fördelaktigare frakter, därför att de arbeta med betydligt lägre kostnader.

Den uppryckning, som förra året kom sjöfarten till del, hade naturligtvis
många olika anledningar. Jag skulle dock tro, att den till viss del stod i samband
med den kraftiga och hastigt iscensatta upprustningen. Särskilt för
transport av vissa krigsförnödenheter, framför allt oljor, togs tonnaget i anspråk
i betydande utsträckning. Nu har emellertid konjunkturen åter fallit,
och frakterna av i dag torde, om jag inte är oriktigt underrättad, ligga ungefär
vid samma nivå som hösten 1936, när uppryckningen satte in. Vi befinna
oss alltså i samma utgångsläge som hösten 1936, när vi nu lia att diskutera den
betydande och omfattande sociala föranstaltning det här gäller.

Det är emellertid inte bara konjunkturläget, som gör mig betänksam mot en
lagstiftning av en omfattning som den nu föreslagna, utan även en annan örn -

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
ständighet. Jag skall inte här diskutera, om ett genomförande av lagförslaget
skulle kosta sjöfarten 1,850,000 kronor eller 4 miljoner kronor. Hur stora
dessa kostnader exakt äro, har naturligtvis också sin betydelse, men det väsentliga
är, att denna belastning, hurudan den nu än blir, alldeles ostridigt kommer
att lägga hinder i vägen för en nödvändig modernisering av den svenska handelsflottan.
Det är tråkigt att behöva konstatera det, men det är ett faktum,
att den svenska handelsflottan numera, i motsats till vad förhållandet var tidigare,
är en ganska omodern flotta. Omkring 40 procent av den svenska handelsflottans
fartyg hade i början av juli månad 1937 en ålder överstigande 20
år. Av de mera betydande handelsflottorna har Sveriges näst Greklands procentuellt
sett det äldsta tonnaget. Det är klart, att när vår handelsflotta har
ett så omodernt tonnage, äro dess möjligheter att göra sig gällande i en hård
konkurrens rätt begränsade.

Det förhållandet, att den svenska handelsflottans tonnage är så omodernt, har
många olika orsaker. En orsak härtill är att finna i den omständigheten, att
vi efter kriget inte blevo i tillfälle att förnya tonnaget så snabbt och i den utsträckning,
som varit önskvärt, på grund av att man mycket länge upprätthöll exportförbud
på fartyg. En annan orsak utgör det skattesystem, som vi ha här i landet.
När jag är inne på frågan om beskattningen, vill jag inte underlåta att
påpeka, att det förslag örn fri avskrivning, som bevillningsutskottet på basis av
skattepropositionen örn någon tid torde framlägga, av sjöfartsnäringen kommer
att emottagas med tillfredsställelse. Det är alldeles ostridigt, att handelsflottan
därigenom får en viss hjälp, som man har anledning att vara tacksam
för, men huruvida denna hjälp blir av så särskilt stor betydelse i den förevarande
situationen, är väl en smula ovisst.

Det säges, att det här egentligen inte gäller annat än det förslag till lagstiftning,
som presenterades riksdagen redan 1934 och som riksdagen då uttalade
sina sympatier för, men inte ansåg sig kunna antaga, därför att man hade sig
bekant, att dessa spörsmål voro under behandling i Genéve, och man ville avvakta
resultatet av denna behandling. Nu framhålles det, att man kommit till
resultat i Genéve, och det är riktigt i så mån, att man där 1936 fattat beslut
örn en konvention och om s. k. rekommendationer. Men vad innebär detta i praktiken?
Jo, det innebär i praktiken ungefär detsamma som de flesta. beslut i
Genéve, d. v. s. utomordentligt litet. Jag skall ge utskottet den komplimangen,
att utskottet inte helt bortsett från det förhållandet,. att vi kunna komma att
stå alldeles ensamma, örn vi gå in för denna lagstiftning. Emellertid har naturligtvis
utskottsmajoriteten å andra sidan velat söka efter alla omständigheter,
som kunna anses vara av beskaffenhet att styrka uttalandena i propositionen !
motsatt riktning, och detta sökande har resulterat i att man också har funnit
något. Detta, som man anser sig ha funnit, är dock enligt min mening av mycket
liten betydelse.

Man har först vänt blickarna till våra nordiska grannar. När man hört efter,
hur Danmark tänker ställa sig i fråga örn den 1936 ingångna sjöfartskonventionen,
har man fått det svaret, att den danska riksdagen åtskilts, utan att någonting
blivit åtgjort i detta ärende. Man har emellertid försport, att »danska
regeringen har för avsikt att förelägga riksdagen förslag i ämnet, så snart den
åter sammanträder». Man får alltså nöja sig med en förmodad avsikt hos den
danska regeringen att framlägga ett förslag, men man har naturligtvis inte kunnat
få någon kännedom om, hur detta förslag sedermera skulle komma att
se ut.

Vidare har man riktat samma förfrågan till Oslo. För Norges vidkommande
har svaret blivit mera positivt. Det har nämligen meddelats, att proposition i
ärendet är förelagd norska stortinget. Detta är alldels riktigt, och det är ej

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

Ang. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
osannolikt, att norska stortinget antager en lagstiftning, som är ganska lik den,
som vi nn överlägga om. Men jag vill då fästa uppmärksamheten på att det råder
en ganska stor skillnad mellan den norska handelsflottan och den svenska.
Jag tror nian vågar påstå, att den norska handelsflottan i dag är världens modernaste,
beroende bl. a. på de beskattningsförhållanden, som man sedan många
år tillbaka haft i Norge. Man har där länge haft denna fria avskrivningsrätt,
som vi i Sverige först genom ett beslut vid innevarande riksdag komma att få
införd i vår lagstiftning. Dessa förhållanden lia möjliggjort, att norrmännen
undan för undan kunnat modernisera sin handelsflotta och därigenom göra den
konkurrensduglig på helt annat sätt än den svenska handelsflottan. Den norska
handelsflottan har också kunnat expandera i en helt annan omfattning än den
svenska. Medan den svenska handelsflottans numerär var praktiskt taget konstant
under 1937, vilket dock var ett mycket gott år, företedde den norska handelsflottan
en nettoökning under förra året på 1G6 fartyg örn sammanlagt
337,938 ton. Det är alldeles tillräckligt att peka på denna sista omständighet,
för att man skall förstå, att norrmännen befinna sig i ett helt annat och vida
gynnsammare utgångsläge än vi här i Sverige, när det gäller att införa en sådan
lagstiftning som den föreslagna.

Från Norge har andra lagutskottets majoritet vänt blickarna mot öster, till
Finland, och förfrågat sig i Helsingfors, hur man där tänker gå tillväga. Svaret
har emellertid blivit ganska nedslående för frågarna inom andra lagutskottets
majoritet. Utskottet har således inte kunnat skriva någonting annat än att
»det torde vara anledning antaga, att förslag kommer att föreläggas finska riksdagen,
då den i höst åter sammanträder». Utskottet har väl inte haft så förfärligt
stark grund att stå på, när det gällt framläggande av ett förslag, eftersom
man ansett sig böra använda så reserverade uttryck som att »det torde vara anledning
att antaga» att det och det möjligen kommer att ske.

Detta var vad utskottet hade att säga örn de nordiska länderna. Men vår sjöfartsnäring
har ju andra och kanske ännu starkare konkurrenter än de nordiska
länderna. En sådan nation är Nederländerna, vidare — i någon liten mån —-en annan nation, som börjat uppträda på haven, nämligen Sovjetunionen, men
framför allt den stora sjöfartsnationen Storbritannien, och man måste fråga sig:
hur komma dessa konkurrenter att ställa sig till denna ratifikation? Därom
säger utskottet, att det »synes mera ovisst vid vilken tidpunkt frågan kan bli
aktuell». Jag tror, att utskottet har allt fog för detta mycket försiktiga skrivsätt.
Den tidpunkt, när denna fråga kan bli aktuell för dessa nationer, är, såvitt
jag begriper, utomordentligt avlägsen. Vad England beträffar, tror jag
inte att England överhuvud taget kommer att biträda konventionen, då England,
örn jag inte missminner mig, redan i Genéve förklarade, att man för sin del inte
komme att ratificera denna överenskommelse.

Emellertid kunna vi naturligtvis, örn majoriteten så vill, företaga en ratifikation,
oberoende av hur våra konkurrenter på sjöfartens område se på detta
spörsmål. Men jag undrar, örn det är klokt att gå tillväga på det sättet. Den
svenska handelsflottan utgör dock en ganska väsentlig nationaltillgång, och jag
tycker inte, att man skall utsätta den för större risker än som är alldeles nödvändigt.
Man har ifrån oppositionens och även ifrån utskottets sida i sitt allmänna
resonemang ganska starkt tryckt på det förhållandet, att som saken nu
ligger till och då sjöfolket så länge fått vänta på denna reglering av arbetsförhållandena,
skola vi taga detta steg, oavsett om våra konkurrenter komma att
göra det. Jag finner detta vara ett ganska lättsinnigt sätt att resonera i ekonomiska
ting. Jag tror inte, att en enskild näring bör drivas efter sådana principer.

När man diskuterar frågan, huruvida vi i detta ärende kunna handla alldeles

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
oberoende av vilket beslut man fattar i andra länder, kan jag inte låta bli att
erinra mig ett mycket intressant anförande, som finansministern för några dagar
sedan höll i Norrköping. Jag har i min hand ett T. T.-referat av detta anförande
— jag antar, att det riktigt återger vad finansministern sagt, då dessa
T. T.-referat av statsrådstal i regel bruka vara auktoriserade. Statsrådet Wigforss
framhöll i detta anförande med mycken skärpa vårt lands allmänna beroende
i olika sammanhang av utlandet. Jag skall be att få ordagrant läsa upp
vad finansministern i detta stycke ansåg sig böra framhålla. Han yttrade:
»Hur föga ett litet land, som vårt än kan öva inflytande på utvecklingen i världen
och hur hårt vi just nu fått våra förhoppningar örn internationell samverkan
mellan folken reducerade, har likväl kanske aldrig någonsin vårt beroende av
förhållandena i främmande länder framstått klarare än nu. Det gäller både
ekonomiskt och politiskt. Örn vi med oro spana efter tecken till en ny ekonomisk
kris, är det mot det stora utlandet vi främst rikta våra blickar. Vi kunna
inte frigöra oss ur de internationella ekonomiska sammanhangen.» Det är samma
mening, som jag för min ringa del hyser även i denna angelägenhet. Vi
kunna inte frigöra oss från de ekonomiska sammanhangen, hur gärna vi naturligtvis
än skulle vilja göra det.

I sitt anförande till förmån för utskottets ståndpunkt framhöll herr Hage, att
det här gäller en konvention, som är genomförd i Genéve och att det kommer att
väcka uppmärksamhet i Genéve, örn inte Sverige ratificerar densamma. Det
är ganska lustigt att erinra sig, att precis samma yttrande fälldes för ett antal
år sedan av en annan ärad ledamot av andra lagutskottet, när det var fråga örn
att taga ställning till en annan konvention i Genéve. Den gången gällde det förbud
mot privata arbetsförmedlingsbyråer, alltså en bagatell i jämförelse med
det nu föreliggande spörsmålet. Man yttrade vid detta tillfälle precis detsamma
som nu, nämligen att det skulle väcka uppmärksamhet i Genéve, örn Sverige
för sin del underlät att ratificera konventionen. Andra kammarens majoritet
tyckte naturligtvis, att det skulle vara otrevligt att väcka en sådan pinsam uppmärksamhet
i Genéve, och beslöt på sätt propositionen föreslog. Men hur gick
det sedan? Vilka länder utom Sverige ratificerade konventionen i fråga? Örn
jag inte är felaktigt underrättad, är Sverige det enda land, utom möjligen Spanien
och Chile, som ratificerat konventionen, överhuvud taget är det så, att
majoriteten av de stater, som i Genéve besluta örn dessa konventioner, i regel
består av sådana stater, som ha mycket litet intresse för dessa sociala frågor
och som votera förslagen utan att lia den bittersta tanke på att i det praktiska
livet genomföra dem.

Jag vill, medan jag är inne på detta ämne, erinra om att inom den internationella
arbetsbyråns ram har beslutats ett 60-tal konventioner. Hur många av de
omkring 50 länder, som tillhöra arbetsbyrån, ha givit sin anslutning till samtliga
dessa konventioner? Intet enda land. Det land, som givit sin anslutning
till största antalet konventioner lär vara Uruguay, som ratificerat 34 av de över
60 konventionerna. Jag har anledning misstänka, att det kommer att gå på
precis samma sätt med den här föreliggande konventionen. Nu säger man visserligen,
att det icke är fråga om en ratificering av densamma. Den skall icke
ratificeras förrän i varje fall de övriga nordiska staterna så förfarit. Här är
det fråga om lagstiftning. Men detta är bara spegelfäkteri, tycker jag. En ratifikation
eller en lagstiftning är i detta fall precis detsamma. Jag tror, att örn
vi godtaga förslaget, bli vi ensamma för en ganska avsevärd framtid.

Jag har icke anledning, att här ytterligare gå in på denna angelägenhet. Jag
håller före, att vi ha all anledning att beakta den maning till synnerlig försiktighet
i dessa ting, som framförts av de ansvariga myndigheterna, nämligen av
kommerskollegium, socialstyrelsen och även lagrådet.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

Ang. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få jrrka bifall till det yrkande, som är
ställt av herr Skoglund.

I detta anförande, varunder herr talmannen övertagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Nylander, Henriksson, Limdberg, Liedberg, Hellberg
och Janson i Frändesta.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Arbetstidslagstiftningen i Sverige har nu en 20-årig historia. Arbetstidslagen för
industriarbetare fastslår 8-timmarsprincipen och är numera en permanent lag.
Vid förra årets riksdag genomfördes en permanent arbetstidslagstiftning för
jordbruket. Men beträffande sjöfolket befinna vi oss fortfarande i samma läge
som när lagstiftningen första gången genomfördes år 1919. Det är en provisorisk
lag, som gäller, och denna tillgodoser i mycket liten utsträckning 8-timmarsprincipen.

Det ligger i sakens natur, att när man behandlar den sociala lagstiftningen
inom ett land, får man söka se till, att det blir jämvikt mellan olika men likartade
folkgrupper. Man kan icke ha en långt avancerad sociallagstiftning
för en kategori men vägra en motsvarande kategori samma förmån. Det är
därför naturligt, menar jag, att sjöfolket nu står i tur. Frågan har. såsom
redan påpekats, varit aktuell åtskilliga år. Förslag förelädes riksdagen år
1934 — ungefär samma förslag, som nu föreligger. Saken sköts då undan
med hänvisning till konventionsarbetet i Genéve och med hänsyn till den då
rådande dåliga konjunkturen för allt näringsliv. Nu kommer frågan igen. Man
måste väl säga, att de skäl, som från riksdagens sida den gången anfördes, nu
icke lia samma tyngd som då. Man hävdar, att varje näring skall bära sig
själv. Det är en vacker, liberal gammal princip. Den innebär också, att örn en
näring icke kan bära sig själv, får den gå under. Det är konsekvensen av den
liberala principen. Den ha vi icke tillämpat på det svenska jordbruket. Ingen
vågar tillämpa den där, och jag tänker mig, att ingen heller vågar tillämpa den
på den svenska sjöfarten. Det bar genomförts en arbetstidslag för jordbruket,
trots att detta icke kan lämnas åt sitt eget öde. Det skulle vara mycket inkonsekvent,
örn man nu med hänsyn till farhågan för att sjöfarten icke skulle
kunna bära sina egna kostnader vägrade de anställda inom sjöfartsnäringen den
förmån, som här föreslås. Vi skola nämligen komma ihåg, herr Lithander, när
vi tala örn guldtackorna, som trampfarten transporterar till Sverige, att örn
de icke kunna komma hit och bereda svenska folket välmåga på annat sätt än
därigenom, att de anställda i sjöfarten skola arbeta under sämre villkor än
andra anställda, är det dyrt förvärvade guldtackor. Det lär icke gå i längden
att hävda den principen, att staten skall ha nytta av sjöfarten, att företagsamheten
skall kunna existera inom sjöfarten och kapitalet förräntas, medan de
anställda icke få samma sociala förmåner som andra anställda av motsvarande
slag. Det går icke att upprätthålla en sådan princip.

Naturligtvis är jag högst angelägen örn att sjöfarten skall kunna bära sina
egna kostnader. .Tåg anser icke, att man skall rusa i väg och ge statsunderstöd
i tid och otid. Kan sjöfarten bära sina egna kostnader, är det så mycket bättre
för oss. Det är önskvärt ur alla synpunkter. Och jag vill för min del hävda,
att läget icke är hopplöst. Det kan icke anföras vägande skäl för den uppfattningen,
att sjöfarten icke skall kunna bära den lagstiftning, som här föreslås.
Här har nu uppträtt den ene representanten efter den andre för den svenska
högern och sagt, att den svenska sjöfarten icke kan bära dessa kostnader. Så
sade samma partis representanter med lika stort eftertryck 1919, då den nu
existerande lagen framlades. Det spåddes samma olyckor och ännu värre sådana,
och dock är det ett faktum, att den svenska handelsflottan tillväxte i

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Ang. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
tontal med mer än 50 % under åren 1921;—1931. Det var en oerhörd utveckling,
som kom dessa farhågor på skam. Är man inom högern riktigt säker på,
att man icke profeterar lika mycket i fåvitsko denna gången?

Man åberopar ämbetsverken. Det gör man alltid, så snart man anser sig
kunna ha fördel därav. Kan man det icke, bryr man sig icke örn ämbetsverken
ett dugg. Men bör man ändå icke observera, att det förslag varom ämbetsverken
uttryckt sig med tveksamhet, dock i viss mån är ett annat förslag än
det som nu föreligger? Det var nämligen ett förslag, som innefattade ett ikraftträdande
av de bemanningsregler, som Genévekonventionen fastställer. Det
föreliggande förslaget skjuter frågan örn ikraftträdandet av dessa bemanningsföreskrifter
på framtiden och möjliggör därigenom en betydligt lättare övergång
till denna lagstiftning. Och kanske herr Hagberg ändå observerar, att
det icke bara är spegelfäkteri, när vi uppskjuta ratifikationen och hänvisa till
ratificering först av bl. a. Storbritannien. Detta innebär dock, att vi icke nu
genomföra dessa bemanningsföreskrifter, och den omständigheten möjliggör för
sjöfarten att på ett långt smidigare sätt anpassa sig efter det föreliggande lagförslaget
än som annars varit möjligt.

Det har med oerhörd styrka understrukits, att den svenska sjöfarten gått
tillbaka och att den svenska handelsflottan minskat. Den saken kan ju inte
jag bestrida -— det skulle aldrig falla mig in. Det är ett faktum, att den svenska
handelsflottan med hänsyn till tonnaget minskat med I2V2 % under tiden
1931—1936. Men örn den svenska sjöfarten därigenom kommit i ett hopplöst
läge, vad säger man då, örn man får veta — något som jag antager, att herr
Hagberg vet — att den engelska handelsflottan under samma tid minskats med
15 %, den tyska med 11 %, den italienska med 7 % och den franska med något
över 15 %. Alla stora eller större sjöfartsnationer Ira således sett sina handelsflottor
minskade under dessa krisår. T. 0. m. i Norge har handelsflottan minskat.
Det är emellertid där en mycket obetydlig minskning —• en minskning
med 10,000 ton — men det har i varje fall icke skett någon framryokning
där. När man alltså ser, att minskningen av handelsflottorna är genomgående
i praktiskt taget alla sjöfartsnationer, bör man då icke fråga sig, örn
icke det är något allmängiltigt, som spelar en roll här? Man kan väl icke hävda,
att för Sveriges del orsaken är den mördande konkurrens, som uppstått därigenom
att andra länder subventionerat sjöfarten. Tyskland och Italien äro ju
de länder, där man mer än annorstädes subventionerat sin sjöfart, men deras
tonnage har ändå gått tillbaka. England gjorde ju krampaktiga försök att ge
subvention åren 1936—1937, men tonnaget minskade ändå. Holland gav räntefria
lån åt sjöfarten 1935, men landets handelsflotta minskade ändå. I verkligheten
är det så, som här antytts, att det håller på att ske en omläggning av
sjöfarten. Linjefarten tillväxer i betydelse. Det specialbyggda tonnaget får allt
större roll i fraktfarten. Trampflottan går tillbaka. Under relativt goda tider
låter man fartygen gå i sjön, och de få segla hem vilka frakter de kunna. Sedan
kommer det en kris, som lamslår sjöfarten. Kostnaderna bli då större än
inkomsterna, och man passar då på tillfället att mönstra ut en del omodernt
tonnage. Detta är ganska naturligt. När de goda tiderna komma, börjar man
bygga nytt och modernt tonnage. Det skulle mycket förvåna mig, örn icke den
uppgift herr Hagberg lämnade örn tillväxten av den norska handelsflottan
under år 1937 till övervägande delen hänförde sig till tankfartyg och icke till
trampfartyg.

Jag menar därför, att de omständigheter, som man åberopar — den minskade
handsflottan, subventionerna i andra länder 0. s. v. — vid närmare begrundande
icke äro av den räckvidd, att man kan säga, att den lagstiftning
som här är föreslagen, icke kan komma att bäras av den svenska handelsflot -

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
tan. Det är sant, att frakterna gått tillbaka från den onaturliga höjd de hade
under början av förra året. Men det är ju dock icke värre, så vitt jag kunnat
läsa statistiken rätt, än att frakterna nu befinna sig på ungefär samma nivå
som 1928, ett år som väl icke kan betraktas som ett krisår för sjöfarten. Utvecklar
det sig icke till svårare tider, tror jag icke man har anledning att påstå,
att man befinner sig i ett sådant läge, att den svenska handelsflottan icke kan
bära den ökade börda, som den föreslagna lagstiftningen innebär.

Jag delar icke heller herr Hagbergs mening därutinnan, att lagen skulle
medföra ett hinder för modernisering av den svenska handelsflottan. All
erfarenhet visar ju tvärtom, att en arbetstidsreglering snarare pressar fram
en modernisering av den tekniska apparaturen. Det skulle mycket förvåna
mig, örn icke tvärtom denna lagstiftning liksom 8-timmarslagen för industrien
kommer att leda till en snabbare modernisering än som annars skulle
skett.

Man kan ju fråga sig: kan Sverige ensamt taga på sig en sådan lagstiftning?
Jag vill då säga, att lagstiftning eller icke lagstiftning är icke det absolut
avgörande. Ett faktum är ju, att England och Tyskland ha 3-skiftssystem —
visserligen icke till följd av lagstiftning och visserligen icke ett så utvecklat
system som denna lag innebär. I huvudsak torde dock t. ex. de engelska kostnaderna
icke vara lägre än de svenska skulle bli. Det är också allmänt bekant,
att örn det icke varit så, att England genomkämpat en stor arbetsstrid inom
sin handelsflotta strax innan Genévekonventionen kom till och man nått fram
till ett avtal, till vilket regeringen medverkat och vari man fått fastslaget en
tonnagegräns av 2,500 ton, hade England icke kommit att göra det motstånd
mot konventionen, som nu skett. England vill icke rucka på sitt avtal; därför
vill England icke ansluta sig till konventionen. Men säkerligen komma de
engelska sjömännen nästa gång det blir avtalsförhandlingar, icke att nöja sig
örn icke de få ungefär de bestämmelser -—- och minst det —- som konventionen
innebär. Det är åtminstone de uppgifter jag fått i fråga örn de engelska sjömansorganisationernas
ställning till det arbete, som utfördes i Genéve härom
hösten. Jag har dessutom den vissa tron, att inom en icke alltför avlägsen
tid de nordiska grannländerna komma att gå in för en lagstiftning av samma
karaktär som den har, som här föreslås i dag. Det norska förslaget är i sitt
nuvarande skick långt radikalare än det svenska. Bara en sådan sak som reglerna
för kusttrafiken i det nya norska förslaget innebär en kostnadsökning för
den norska handelsflottan med 1 miljon kronor. Det finns många punkter,
där det norska förslaget går långt utöver det svenska. Hur mycket därav
som blir genomfört kan jag ju icke gå i god för, men det tycks vara en allmän
uppfattning även i norska redarekretsar, att en lagstiftning kommer man nu
att få i Norge. Jag har vidare i pressen sett officiella uttalanden av den
danske handelsministern, att i oktober kommer den danska riksdagen att föreläggas
ett förslag, och detta är, såvitt jag vet, av praktiskt taget samma innebörd
som det den svenska riksdagen i dag debatterar. Jag är för min del övertygad
om att för den händelse den danska regeringen framlägger detta förslag
i oktober — och det gör den, örn ingenting särskilt inträffar, det har den bestämt
sig för — blir det också lag. Vad Finland beträffar, är en kommitté
färdig med ett förslag. Jag har sett ett första utkast, så att jag vet, vartåt
det pekar, nämligen till ett godtagande av, såvitt man kan se, samma principer
som finns i del; svenska förslaget. Och jag tror mig kunna antaga,
att ett förslag av denna innebörd kommer att i höst föreläggas finska riksdagen.

Vi behöva därför icke tro, att vi här i Sverige skola behöva stå ensamma.
Men jag hävdar den meningen, att med hänsyn till vår .sociallagstiftnings all -

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
manna natur och för att åstadkomma jämvikt inom arbetslivet i Sverige, böra
vi taga lagen, även om vi skulle göra det ensamma. Jag tror, att den svenska
sjöfarten kan bära den, och att den svenska handelsflottan kan utveckla sig
till en modern och konkurrenskraftig flotta trots denna lagstiftning. Men
jag blundar icke för att läget i världen kan bli sådant, att detta icke går, och
då försättas vi i det läget, att vi få fråga oss: är det ett värde för oss såsom,
nation att ha en handelsflotta? Är det ett oeftergivligt villkor? Det tror jag
det är, och då är det bättre, att nationen som helhet gör ett offer för att ha en
handelsflotta än att de anställda skola genom sämre sociala villkor än andra
anställda betala åt landet en handelsflotta.

Jag tror emellertid icke, att det kommer att bli nödvändigt att tillgripa
några rigorösa medel. Vi kunna föra en för sjöfarten gynnsam politik på
åtskilliga områden. Vi börja nu med skattelagstiftningen, och det kan komma
andra åtgärder av liknande slag. Vi skola sträva därefter och söka skapa
en gynnsam jordmån för vår handelsflotta. Det är icke så, att den svenska
sjöfarten endast arbetar under ogynnsamma villkor. Den har gynnsamma
villkor också i förhållande till andra länders sjöfart. Vi skola icke glömma,
att Sverige är ett socialt och politiskt lugnt land. Man kan säga, att det
finns andra länder, som också äro politiskt och socialt lugna länder, men
Sverige är ett land, där man ger näringslivet i dess olika former — även den
enskilda företagsamheten — en rörelsefrihet, som icke existerar på många
ställen i världen och som knappast existerar i sådana länder, där man kan
uppvisa samma sociala och politiska lugn som i Sverige. Detta är en förmån,
som har stor betydelse. Sverige är vidare ett ekonomiskt stabilt land. Detta
ger också en bakgrund för sjöfarten. Sverige är ett land med relativt låga
skatter. Hur mycket man än talat om det höga skattetrycket, är det ett faktum,
att Sverige har relativt låga skatter. Vill man jämföra det med de
flesta andra ledande sjöfartsnationer, kommer man nog till det resultatet, att
däri har det svenska näringslivet en förmån, som man icke så gärna vill tala
örn, men som finns där ändå.

Låt mig slutligen lägga därtill, att den svenska handelsflottan har förmånen
att kunna rekrytera sin personal med ett folkmaterial, som är för detta yrke
lämpligare än vad man har på de flesta andra ställen i världen. Låt vara att
vi kräva vissa offer ifrån handelsflottans sida i form av sociala förmåner åt
de anställda, de förhållanden, varunder vår sjöfart arbetar, äro dock sådana,
att det finns goda förhoppningar om att vår sjöfart skall kunna existera, utveckla
sig och blomstra trots den lagstiftning, som jag hoppas även andra
kammaren i kväll skall besluta.

Herr Lithander, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr tal man!

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet yttrade, att det
är ingen glädje med de där guldtackorna, som sjöfarten intjänar i trampfart
och som komma in till landet, örn inte de, som arbeta med detta, arbeta under
lika goda förhållanden som i övrigt äro rådande inom landet. Jag förmodar,
att han då menade de, som syssla med tackorna här hemma, nämligen jordbruket
och andra yrken. Men det är alldeles felaktigt att jämföra dessa
yrken, ty sjöfarten å ena samt jordbruket och övriga yrken å andra sidan äro
två skilda saker. Vi, som gå på reservationen, äro ingalunda emot, att man
skall förbättra förhållandena, men vi vilja, att man skall avvakta och ratificera
denna, lag först när de, som tävla med vårt sjöfolk ute på världshaven göra
det, så att inte slutresultatet blir, att våra sjömän bli utan den sysselsättning,
som de eljest få.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

Ang. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)

Vidare yttrade:

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Efter det utmärkta försvarstal,
som herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet hållit för propositionen
och utskottets utlåtande, kan det inte vara så värst mycket kvar för mig
att säga. Då jag ändå dristat mig till att begära ordet, är det dels för att
förklara mitt ställningstagande till den motion, som jag har väckt i denna
fråga, dels också för att få säga några ord i största allmänhet örn det föreliggande
förslaget.

Jag väckte en motion med begäran örn ändringar i vissa paragrafer av det
kungliga förslaget. Jag antog då, när motionen väcktes, att det skulle vara
möjligt att erhålla en del förbättringar i lagförslaget. Jag räknade emellertid
fel ganska avsevärt på den punkten. Jag hade inte räknat tillräckligt
noga med det motstånd, som skulle resas ifrån rederirörelsens sida, och jag
hade naturligtvis räknat fullkomligt fel, när det gällde folkpartiets ställning
till den här saken. Jag kommer emellertid inte nu, som frågan ligger till, att
ställa några yrkanden i anledning av den motion, som jag väckt. Jag har
bara med de bär korta orden velat förklara, varför inte så kommer att ske.

Jag skall nu be att först få bemöta ett pär saker, som anförts här av högerns
representanter, och därefter övergå till några saker i största allmänhet
rörande själva förslaget.

Jag skulle vilja börja med att säga, att det har funnits en gammal sjömansregel,
som lyder: »styrbords halsar står, inte falla får». Denna bestämmelse
präntades in i de unga adepterna på segelfartygen för att de skulle få klart
för sig, att ett fartyg, som seglade för styrbords halsar, hade ingen skyldighet
att väja för andra fartj^g. Givetvis fanns det undantag, men dem behöver
jag inte här anföra. Vad jag med detta menar är, att man kan betrakta högerns
seglats i sjöarbetstidsiagsfrågan som en seglats för styrbords halsar.
Man vill inte väja på någon punkt, det hjälper inte vad det blåser för vind
ute i världen eller här. Styrbords halsar skola stå och därmed basta.

Det har förklarats vid flera tillfällen, när sjöarbetstidslagen har varit på
tal, att man skall vänta. Det är just nu ganska dåliga tider, och det går inte
att dra på sig några extra kostnader genom att förbättra sjöfolkets ställning
ombord på fartygen. När lagen, som redan påpekats, 1935 var föremål för
behandling, strandade den ju på just den omständigheten, att man skulle vänta
och se vad som komme att ske i Genéve. Ja, man har hållit sina sessioner
i Genéve och man har där också antagit en del konventioner. Nu är man åter
färdig att säga från samma håll, att nu måste vi vänta och se. vad som kan
Ilända och vilka länder, som möjligen kunna komma att ratificera konventionerna.
Skulle man nu vänta och se, så blir det val samma visa igen. Är det
någon ekonomisk situation som gör det omöjligt för högern att gå med på en
förbättring av sjöfolkets arbetstid.

Herr Skoglund talade i sitt anförande om att sjömännen lia det ändå ganska
bra, ty de ha i stor utsträckning 8 timmars arbetsdag i hamn. Ja, det
är kanske riktigt, men det är riktigt med en mycket stor modifikation. Det
är på det sättet, att den dag ett fartyg ankommer till hamn, har sjöfolket inga
8 timmar. Den dag, som fartyget avgår ifrån hamn, har sjöfolket heller inga
8 timmar. Med den nuvarande sjöfartens rörlighet torde det vara klart för
var och en, att det blir inte så värst många dagar, som fartygen ha rena
hamndygn och sjöfolket således 8 timmar. För övrigt är det inte riktigt, att
det är 8 timmar, ty tiden är utökad med ''f2 timme för nödvändiga klargöringsoch
avslutningsarbeten.

Skall man räkna med 8 timmar för sjömännen, tror jag nog att man kom -

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
mer rättvisan och sanningen närmast, örn man säger, att knappast Va av Sveriges
sjöfolk har 8 timmars arbetsdag i hamn. Det finns stora linjefartyg på
8- ä 9,000 ton, som inte ligga mer än ett eller två dygn i någon enda hamn
de besöka. Det inträffar givetvis fall, där de kunna ligga längre, men det
är i så fall undantag. Örn vi titta på exempelvis malmfartens fartyg, så är
det inte i så värst många hamnar, där de ligga mer än ett dygn eller kanske
1 V2 dygn, rättare sagt. I Narvik lastar man exempelvis en 10,000 tons malmbåt
på 8 å 10 timmar. Det finns fartyg i den svenska handelsflottan på
över 20,000 lastton, som lastas på 4 å 5 timmar, och då tror jag man kan förstå,
att det inte blir så värst många dagar med 8 timmars arbetsdag för i
varje fall däcksbesättningen på sådana båtar.

Örn man sedan tittar på tanktonnaget, är det precis på samma sätt där. De
lossa och lasta på otroligt kort tid sitt gods, och följaktligen blir det inte långa
uppehåll i hamn. Örn herr Skoglund skulle vilja studera den saken litet närmare,
så tror jag inte han vidare kommer att uppstå i den här kammaren och
tala om att sjöfolket tidigare haft 8 timmars arbetsdag. Eldarna på fartygen
ha visserligen haft det, men denna grupp är inte så förfärligt stor inom den
svenska sjömanskåren.

Herr Lithander var också inne på och varnade statsrådet för att han inte
följt de två ämbetsverken och således låtit bli att framlägga något förslag till
förbättrad sjöarbetstidslag. Jag måste i detta sammanhang säga, att är det
nu verkligen herr Lithanders uppfattning och mening, att den svenska regeringen
till alla delar är skyldig att följa ämbetsverken och således inte har
rättighet att ha någon egen ståndpunkt och mening i sådana här frågor, så
får man väl försöka ändra örn det svenska statsskicket så att det blir ämbetsverken,
som utgöra regeringen, och att man inte skall ha några andra till det.

Herr Hagberg i Malmö har blivit tillräckligt bemött av statsrådet, varför
det kanske inte är skäl att säga så mycket örn hans anförande. Jag kan bara
berika debatten med att säga, att det finns ändå ett tramprederi, hemmahörande
i Stockholm, som i några år haft en utdelning av icke mindre än 15 procent.
Detta rederi har, såvitt jag vet, inte andra än gamla fartyg. Bara en
del lia ansetts vara mindre lämpliga att tillhöra den svenska handelsflottan.
De ha ansetts vara mera skickade att införlivas med den finska handelsflottan.
För att nu inte tala om andra rederier, som överfört sina fartyg till
andra länder!

Jag kanske också borde säga, att detta rederi är ett av de rederier, som
kanske skulle komma att drabbas en smula hårt, därest bemanningskonventionen
bleve upphöjd till lag.

Örn jag därefter övergår till några mera allmänna funderingar kring denna
fråga, skulle jag först och främst vilja säga, att sedan 1919, när den nuvarande
sjöarbetstidslagen på grund av en avtalsbestämmelse trädde i tillämpning
omedelbart som den utkom från trycket, så har man vid flera olika tillfällen
ifrån sjöfartsnäringens män sagt till oss,, som representera ^manskapet,
och till besättningarna, att vi segla ändå i samma båt och vi måste således
också sörja för att inte näringen spolieras på något sätt. Dessa uppmaningar
till oss ha kanske varit kraftigast, när man har vädrat någon social reform,
som på ett eller annat sätt skulle åsamka rederirörelsen kostnader. Vi äro
på manskapssidan fullt på det klara med, att vi segla i samma båt som redarna
och rederirörelsens män, men vi vilja aldrig vara med örn att godkänna,
att denna seglats i samma båt ovillkorligen skall betyda, att vi, som få utföra
arbetet ombord på fartygen, alltid skola skruva ned på våra krav, medan
man på den andra sidan skall håva åt sig alla förmaner.

Vi äro också på det klara med att örn vi skulle komma med sådana krav,

Onadagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

Ang. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
som skulle äventyra den svenska rederirörelsen, skulle vi därmed inte bara
lia gjort oss själva stor skada, utan vi skulle naturligtvis också ha gjort nationen
en mycket stor skada. Därhän kommer det, såvitt jag tror, aldrig att
gå. Man behöver således inte befara några sådana åtgärder ifrån sjöfolkets
sida, det må nu vara befälet eller manskapet.

Den lag, som man nu står i färd med att antaga, avviker från den nu gällande
lagen särskilt på ett par mycket betydelsefulla punkter, nämligen bestämmelserna
örn arbetstiden för besättningarna på fartyg örn mer än 2,000
bruttoregisterton och för maskinbesättningarna på fartyg örn mer än 700
bruttoregisterton. Det är klart, att vi från sjöfolkets sida hälsa dessa nya bestämmelser
med tillfredsställelse, men det är också ganska klart, att vi på de
här punkterna inte äro och inte kunna vara fullt nöjda. Det förhåller sig
nämligen på det sättet, att antalet fartyg örn mer än 2,000 bruttoregisterton
i den svenska handelsflottan är, såvitt jag är rätt underrättad, 187 stycken. Av
dessa är_ det enligt 1937 års redareföreningsmatrikel 174 stycken, som äro anslutna
till ° Sveriges redareförening. Således är det endast omkring ett tiotal,
som står utanför denna. När man då vet, att den svenska handelsflottan
består °av 2,250 fartyg, så är det också klart, att det är ingen större reform,
som på den punkten inträder. På fartyg över 2,000 bruttoregisterton skall
däcksfolket erhålla 8 timmars arbetsdag också till sjöss. Maskinfolket har
det redan i mycket stor utsträckning. Vidare ha eldarna 8 timmars arbetsdag,
visserligen utökad med den tid, som kan åtgå för halning av aska. Det
ställer sig naturligtvis litet annorlunda för maskinpersonalen, därför att de få
i allmänhet på fartyg örn 700 bruttoregisterton och däröver 8 timmars arbetsdag.
Smörjare, donkeyman, lämpare och sådana personer ha tidigare inte haft
8 timmars arbetsdag.

Det är nu på den punkten, som man på högerhåll och även från rederihåll
är så förfärligt rädd för konsekvenserna. Man har också i högerreservationen
till utskottets utlåtande uttalat farhågor på samma sätt som gjorts ifrån redarehall.
Man befarar nu, dels att det skall bli en förfärlig bemanningsökning
på de fartyg, som drabbas av denna § 4, och dels att det skall bli en hel del
kostnader för iordningställande av bostäder o. s. v. .Tåg hörde också i dag i
första kammaren, att man var rädd för att man skulle få lov att antingen
bygga nya livbåtar eller också anskaffa flera sådana för att kunna bärga
besättningen i händelse av haveri till sjöss. Nu är det emellertid så, att den
bemanningsökning, som man befarar, har minskats därigenom att sjöfolksförbundet
förra aret träffade ett avtal med Sveriges redareförening, som också
innehöll bemanningsbestämmelser, vartill kommer, att betydelsen av den här
bemanningsökningen minskas därigenom att det inte blir någon bemanningslag,
förrän vissa andra stater ha ratificerat konventionen, och när det sker,
därom vet man i nuvarande läge ingenting. Det kan dröja och kommer med
all sannolikhet att dröja ganska länge. Således blir det praktiskt taget ingen
bemanningsökning nu genom lagens ikraftträdande den 1 januari. Jag tror
inte det kommer att bli en ökning med en enda man en gång, men däremot
skulle det bli en sådan, därest konventionen ratificerades.

Man talar nu örn bemanningsökningen och hur stor och fruktansvärd den skall
bli. Det är naturligtvis ganska svårt för undertecknad att räkna ut. hur
många man som skola komma att erfordras, om man tar med fartyg på 700
bruttoregisterton, där även maskinpersonalen kommer att få 8 timmars arbetsdag.
Håller man sig till 2,000 tons fartyg, blir bemanningsökningen inte så
förfärande stor som man vill göra gällande. Det är troligt, att den kommer
att hålla sig vid omkring 150 man eller något sådant för de 174 fartyg, som

Andra kammarens protokoll 1038. Nr 35. 7

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Ang. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
tillhöra Sveriges redareförening. Av dessa konventionsfartyg är det emellertid
inte mer än 55 stycken, som ha under 27 mans besättning, och jag har
för min personliga del räknat med att 27 man skulle vara erforderliga för
att uppfylla konventionens bestämmelser. Det är emellertid klart, att örn man,
som redarna göra på denna punkt, räknar med att dagmännen under alla förhållanden
skola bibehållas och att man således skall lia nio män plus två dagmän
ombord på varje fartyg, eller varför inte 3 eller 4 dagman, då kommer
bemanningsökningen att bli ganska stor, men man känner ju till, liur det förfarits
i gångna tider. Man har använt även dagmännen till att gå vakt och
man har därigenom sluppit ifrån att vidtaga några bemanningsökningar.

Det är vidare också på det viset, vilket man nog skulle kunna bevisa, örn
man ville göra sig litet möda att forska i bemanningslistorna, att man har
sänkt bemanningen på en stor del av den svenska handelsflottans fartyg sedan
år 1921, när föregående kris gick över landet. Jag har roat mig med att
plocka ut en del fartyg och se efter, hur det förhåller sig på den punkten.
Jag har därvid kommit till det resultatet, att man har minskat besättningen
ganska betydligt på en del håll, och där har man således bara att återgå
till vad som gällde 1921 för att man skall kunna få fartygen konventionsbemannade.

I fråga örn talet örn ökade bostadsutrymmen vill jag säga, att det inte
heller är så förfärligt i detta avseende, som man vill göra gällande. Visserligen
är det klart, att man på en del fartyg kanske får öka bostadsutrymmet,
men det kommer man säkerligen att kunna göra, utan att det skall draga några
så förfärligt stora kostnader för rederirörelsen.

Sedan har man uttalat på vissa håll, att örn denna lag ginge igenom och
följden därav visserligen inte direkt bleve ökade kostnader i någon större utsträckning,
så skulle man i alla fall från manskapsorganisationerna avtalsvägen
kräva kompensation i form av högre löner för de besättningar, som inte
skulle komma i åtnjutande av den förmån som lagen ger. Jag kan naturligtvis
inte lämna några garantier för att så inte skall ske. Jag tror tvärtom, att
det skulle förvåna även redarna, örn det inte från manskapsorganisationernas
sida skulle framställas just sådana krav vad beträffar de fartygsbesättningar,
som i många avseenden få det sämre ställt än dem som komma in under denna
lag. Med kännedom örn redarnas ovilja att avtalsvägen reglera något i den
riktningen vågar jag emellertid säga, att det kommer nog att bli hårda duster
med arbetsgivarna, innan man kan få sådana kompenserande löner genomförda
för sjöfolket. Det är visserligen sant, att man förra året gick med på
en del förbättringar, till och med förbättringar, som förvånade oss, som tidigare
haft med ifrågavarande arbetsgivare att göra. Förmodligen var det
emellertid därför att man skulle försöka stoppa ett kanske ännu radikalare
lagförslag; man skulle visa, att man på frivillighetens väg gått med på att
vidtaga en del förbättringar. Hur det nu än kan bli, kan man väl ändå inte
från redarhåll begära, att manskapet, arbetarna inom näringen, skola vara
nöjda för all tid och evighet med vad man nu kommer att erhålla genom den
lag, som här i dag föreligger.

Det har i dag under debatten talats ganska mycket örn tonnageminskningen.
Det har kanske inte direkt sagts, men man har väl ändå velat göra gällande,
att den tonnageminskning som skett under senaste åren här i Sverige
skulle vara beroende på att staten har påtvingat rederirörelsen en del sociala
reformer på sjöfartens område, vilka skulle medföra stora ekonomiska bördor
för näringen. Örn man emellertid ser på en något längre period än den som
här talats örn i det sammanhanget, om man exempelvis tager åren 1920—
1935, skall man visserligen kunna konstatera, att antalet fartyg i den svenska

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

Ang. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
handelsflottan Ilar minskat nied omkring 300 stycken, men tonnaget har i alla
fall ökat ganska avsevärt på den tiden. Jag tror således inte, örn man tänker
på de 226,000 ton som handelsflottan minskats på senare tiden, att man skall
kunna konstatera någon egentlig minskning av detta tonnagebestånd från
1920 till nu. Det ser emellertid ut, som om fartygsminskningen skulle ha
gått ut över de små fartygen och inte de stora. De stora fartygens antal har,
om man läser statistiken, ökats högst betydligt, medan de små fartygen ha
minskats och praktiskt taget hota att helt och hållet försvinna ifrån rederinäringen
och ifrån sjön. Förklaringen kanhända är, att de små fartygen inte
lia någon större möjlighet att stå sig i den internationella konkurrensen. De
taga alltför litet gods med sig. Det tager för lång tid att frakta mellan de
olika hamnarna, och därför lönar det sig inte att gå med dem. Man övergår
därför alltmer till större fartyg i stället för mindre. Det betyder också en
hel del för rederinäringen, örn man kan hålla sig med större och modernare
fartyg, därför att det är givet, att de stora moderna fartygen ha förmånen
att kunna använda de tekniska hjälpmedlen i hamnarna på ett helt annat
sätt än de gamla, otidsenliga och omoderna fartygen ha.

Det berättades för några år sedan en historia örn ett svenskt fartyg på
2,000 ton, som gick mellan Gdynia och Halmstad med kol. Det hade att göra
ungefär en vecka att lossa sin kolläst i Halmstad, medan ett polskt fartyg
på 6,000 ton lossade hela sin kolläst på en dag. Det polska fartyget på 6,000
ton gjorde i regel ungefär två resor i veckan, medan det svenska fartyget
hade att göra nästan fjorton dagar med en resa. Man förstår, om dessa uppgifter
äro fullt korrekta, vilken förtjänst det skulle vara för det polska rederiet,
och vilken förlust, i betraktande av den polska vinsten, det skulle vara
för det svenska rederiet med det gamla omoderna fartyget.

Här har talats så mycket örn uppläggningen av fartyg, att jag inte skall
säga mera än att den kan användas i olika sammanhang och på olika, sätt. Det
är ju ganska känt, att vid en sådan tidsperiod, som vi nu äro inne i, försöker
man göra i ordning en del fartyg för att lia dem klara till hösten eller framemot
hösten, när det kan väntas, att frakterna komma att stegras något. Såsom
herr Hagberg i Malmö säde, räknar man med i det upplagda tonnaget
fartyg, som ligga vid varven för klassningar och sådana som ligga där för
reparationer. Det är givet, att man förfar på det viset. Det är också givet,
att uppläggningarna kunna ske även av andra orsaker än dem som äro omtalade
här i dag.

Från sjöfolkets sida har man ganska svårt att förstå högerns inställning
i denna fråga. Det är ganska svårt för sjöfolket att förstå, att man ifrån
den svenska borgerlighetens sida skall vara tvungen att resa ett så kraftigt
motstånd mot en social reform liknande den här föreslagna, när man därtill
på sjömanshåll är på det klara med att denna inte för sjöfolket betyder så
särdeles mycket. Den betyder givetvis mycket för besättningarna på de fartyg
som komma i åtnjutande av den, som alltså komma i åtnjutande av åttatimmarsdagen,
men knappast någonting för besättningarna å de andra fartygen.
När man från sjömanshåll ser. att redarna undan för undan resa hinder
och göra svårigheter, då det gäller att genomföra sådana här reformer,
är det klart, att man på den kanten måste reagera och måste resa allt större
och större krav vid avtalsförhandlingar o. s. v.

Sjöfolket har, såvitt jag vet, aldrig kommit med några oresonliga krav gentemot
den svenska rederirörelsen. Det fanns en tid, när undertecknad började
segla till sjöss, då man i engelska handelsflottan betalade en matros 4 pund
och 10 shilling, således ungefär 90 kronor, i månaden, medan man till en svensk
matros på ett svenskt fartyg betalade 45 kronor, således inte mer än hälften

100

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
så mycket. Den gången klagade också de svenska redarna över att nian inte
hade möjlighet att modernisera sin flotta. Vid den tidpunkten köpte man
gamla fartyg från England, fartyg som man från sjömanshåll sade, att engelsmännen
inte ville ha, därför att det var plimsollare o. s. v. De köptes till
Sverige och användes i trafik. Nu sälja svenskarna sina gamla, dåliga fartyg
till de konkurrenter, som man så fruktansvärt fruktar, för att dessa konkurrenter
skola kunna använda dessa billiga fartyg i konkurrens med det
egna landet. Det kan ifrågasättas, örn man från redarhåll handlar fullt juste
gentemot Sverige såsom nation och gentemot den svenska näringen som sådan,
när man förfar på det sättet. Jag har inte hört, att det från redarhåll har
offentligen uttalats något klander mot de redare, som anse det vara rätt och
riktigt att sätta fartygen under utländsk flagg och därmed beröva de svenska
besättningarna, det svenska sjöfolket, dess utkomst och därmed givetvis också
i någon mån den svenska nationen den inkomst, som man vitt och brett talar
örn att man låter landet erhålla.

Jag skulle i detta sammanhang vilja säga, att högern, som i denna fråga
företräder rederirörelsen, inte borde beklaga sig så synnerligen mycket över
konventionerna som antogos i Genéve 1936. Det var nämligen på det viset,
att de svenska redarna, ehuru därtill uppmanade, inte infunno sig och deltogo
i de diskussioner, som där fördes. Man var således då inte alls intresserad
av hur det skulle gå nere i Genéve. Man litade kanhända för mycket
på att det skulle, oavsett vad som där skedde, finnas möjligheter att här hemma
i landet avslå alltsammans. Man tycker, att redarna borde ha värnat örn
sitt hus i tid, inte för att jag i det här fallet har någon anledning att uppmana
dem till det, ty de göra det ganska flitigt annars. De borde emellertid
ha haft anledning att försvara sin ståndpunkt nere i Genéve och inte nu komma
och beklaga sig över vad som där inträffat.

Man får emellertid hoppas, att den lag, som väl nu förmodligen blir antagen
och som blir av permanent karaktär, skall möta ett bättre öde, när den
kommer ut i det levande livet, än vad den lag har gjort, som vi för närvarande
ha och som vi räknat som sjöarbetstidslag. Vad jag syftar till på den punkten
är tolkningen av lagens olika bestämmelser. Det är klart, att den lag, som vi
för närvarande ha, skulle lia kunnat betraktas som bra mycket bättre, därest
man velat försöka från redarhåll och ifrån dem närstående håll att tolka lagen
på ett bättre och rättvisare sätt än vad som skett. Örn man nu antager
denna nya lag och försöker att tolka den såsom avsikten är, att den skall
tolkas, och inte försöker hitta på alla möjliga bränningar och skär för att
störta verkningarna av lagens bestämmelser ut i det ovissa, tror jag också, att
sjöfolket skall visa förståelse för de svårigheter, som man ifrån redarhåll har
påtalat och som väl förmodligen åtminstone till vissa delar kunna finnas och
i vissa situationer givetvis också finnas. Man får också hoppas — och det
göra vi ifrån sjöfolkets sida — att denna lag, när den blir antagen, inte skall
komma att förses med två- eller trehundra olika tolkningar, att den inte skall
komma att förses med mera tolkningstext än lagtext, såsom fallet är med
den nu gällande lagen. I fråga örn den har man också påvisat vid flera tillfällen,
att man har tolkat den i helt motsatt riktning mot vad lagstiftarna ha
tänkt sig. Vi få hoppas, som sagt, att denna lag skall möta ett bättre öde
än den förutvarande lagen, och att den skall bli till bättre gagn för sjöfolket
och också för näringen än vad den nuvarande lagen varit.

Under förhoppning örn att man således lojalt kommer att tillämpa den lag,
som vi nu stå i färd att antaga, är det jag, herr talman, trots min motion ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 85.

101

Ang. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
o Herr Österström: Herr talman! Herr Lindberg i Stockholm startade sin
långresa med några förbryllande anmärkningar, i vilka han även vävde in folkpartiets
namn. Han såg en smula generad ut, när han gav sig in på det företaget,
och det hedrar ju honom, måste jag säga, samtidigt som onekligen detta,
att han var generad, gjorde, att det blev en smula dunkelt vad han velat säga,
åtminstone när det avlyssnades från min plats. Tydligen var det emellertid så,
att han beklagade sig över att andra lagutskottet inte på minsta sätt har velat
medverka till bifall av de ändringsförslag, som framförts i en av honom väckt
motion i anledning av den kungl, propositionen. I det sammanhanget förklarade
herr Lindberg, att därvidlag hade han missräknat sig dels på Sveriges redare
och dels på folkpartiet. Sitt eget parti eller hela regeringskoalitionen har han
tydligen aldrig ställt några förhoppningar till. Beror det möjligen därpå, att
det numera inte ändras en bokstav i propositionerna?

.Vad det kungl, förslaget beträffar ligger det så till att folkpartiets representanter
i lagutskottet ha ansett sig kunna biträda denna proposition utom i ett
enda avseende, nämligen i fråga örn övergångsbestämmelserna och ikraftträdandet
av en paragraf, som emellertid enligt vår mening är av väsentlig betydelse.
Vi ha för vår del vitsordat behovet av en lagreform. Vi ha ansett obestridligt,
att det nuvarande provisoriet är i väsentliga stycken mycket otillfredsställande
och bör ersättas av något bättre. Det är det första skälet till vår hållning. Det
andra skälet är, att vi verkligen behjärta och anse rimligt, att sjömännens sociala
standard i detta fall höjes. Sjöfolket representerar tydligen en arbetargrupp,
som har blivit efter, beroende på många förhållanden, som det inte finns anledning
att vid denna sena timme komma in på. Det är emellertid uppenbart,
att denna grupp behöver, i den man det är möjligt, dragas med i den allmänna
utvecklingen. Det tredje skälet till vår positiva inställning är, att propositionen
rent sakligt-tekniskt sett, då man under de förutsättningar som jag här
angivit bedömer densamma, är väl avvägd i sina detaljer. Man kan lägga till
en komplimang ytterligare åt handelsministern genom att säga, att han verkligen,
såvitt man kan se av propositionen och kan tränga in i ämnet, försökt visa
hänsyn åt olika håll och strävat att säkra en smidig tillämpning av bestämmelserna.
Allt detta ha vi erkänt. Det förefaller mig, uppriktigt sagt, som örn
man bort från herr Lindbergs sida kunna vänta något annat än en hånfull anmärkning
mot folkpartiet med anledning av detta.

Å andra sidan lia vi emellertid nödgats konstatera, att det verkligen är på det
sättet att rederinäringens representanter här i landet äro bekymrade. Det beror
därpå, —- man må förklara det hur man vill, men det är inte desto mindre så —■
att handelsflottan har minskat på ett sätt som gör, att även handelsministern
ibland tycks vara en smula betänksam. I varje fall kan man inte bestrida, att
det i propositionen finnes uttryck, som i viss mån kunna tyda på en sådan betänksamhet,
även om statsrådet här i dag driver en argumentation, som skulle
kunna tolkas på annat sätt. Vad jag inte kan komma ifrån, det är, att med rätt
eller orätt — och här gäller det uppenbarligen förhållanden i framtiden, som
man inte kan med verklig bestämdhet yttra sig örn — är denna rederinärings representanters
rädsla eller ängslan uppriktig. Det kan ju hända, att redarna
misstaga sig. Vi få alla hoppas, att de göra så. Men att man från redarhåll
verkligen tror, att det kommer att bli ytterligt bekymmersamt med hänsyn till
näringens konkurrensmöjligheter, örn denna lagstiftning genomföres, föreställer
jag mig, att man inte har någon som helst anledning att tvivla på.

Jag delar emellertid handelsministerns uppfattning — det gav jag uttryck åt
i debatten i utskottet, så att det är inte något som jag tillägnat mig i dag — att
dessa farhagor verkligen äro i betydande utsträckning överdrivna. Jag har ock -

102

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
så den meningen, att det nog finns ett visst utrymme, en viss marginal för rationaliseringssträvanden,
som skola kunna ge rederinäringen viss kompensation
för de ökade utgifter som obestridligen följa med genomförandet av denna lagstiftning.
Hur man än vrider och vänder på saken, vill jag emellertid säga,
att vi alla lia en känsla av att verkningarna av denna lagstiftning äro ganska
ovissa. Jag kan inte erinra mig, att jag någonsin tidigare under min riksdagstid
varit med örn behandling av ett ärende vare sig i ett utskott eller i kammaren, ua
en sådan betänksamhet ifrån alla håll så klart kommit till uttryck som i detta
fall.

Det har vitsordats från socialdemokratiskt håll, att det är mycket möjligt, att
denna lagstiftning får betänkliga verkningar eller, närmare bestämt, att kombinationen
av en lågkonjunktur på fraktmarknaden och de ökade omkostnader denna
lagstiftning kommer att åsamka rederinäringen kan medföra just vad statsrådet
i sitt anförande var inne på, nämligen att det blir så stora svårigheter för
den svenska handelsflottan, att staten får vara beredd att träda emellan stödjande
på ett alldeles särskilt sätt. Men allt detta är dock ingenting annat än ett
uttryck för den känsla vi litet var lia, att denna lagstiftning kan bli så pass betungande
för sjöfarten, att man får räkna med relativt farliga konsekvenser av
densamma, även om man vill hoppas någonting annat.

Då jag nu trots allt går med på denna lagstiftning, är det på de skäl jag inledningsvis
nämnde och vilka jag anser i detta sammanhang väga över. Jag
förlitar mig också på — hur oliberalt det än kan låta — att örn denna näringsgren
genom den svenska lagstiftningen kommer i vanskligheter, man från statsrådets
sida har att förvänta förslag till åtgärder, som äro ägnade att återställa
den konkurrensstyrka hos näringsgrenen som är nödvändig.

Vid detta förhållande lia herr Knut Petersson i första kammaren och jag
ställt ett säryrkande i en detaljfråga, nämligen rörande ikraftträdandet av den
mest omstridda paragrafen. Vi ha ansett, att det initiativ handelsministern tagit
till en samnordisk lagstiftning på detta område borde fullföljas, och vi ha
därför yrkat, att den åsyftade paragrafen skulle träda i kraft först på dag som
av Konungen bestämmes, varvid förutsättningen för ikraftträdandet skulle vara,
att de övriga nordiska länderna infriat de förväntningar som de svenska statsmakterna
i detta avseende skulle kunna ha rätt att hysa.

Nu säger statsrådet, att han är övertygad örn att de övriga nordiska länderna
komma att uppfylla sina, man vågar väl säga moraliska förpliktelser mot
Sverige i detta sammanhang. Men om statsrådet hyser den övertygelsen, är det
då så oerhört påkostande att göra den generösa gest mot rederinäringen som ett
bifall till vårt yrkande skulle innebära? När det från statsrådets synpunkt tyckes
vara självklart, att de andra nordiska länderna komma att följa efter, så
mycket lättare borde det väl då vara att lugna rederinäringen på detta sätt.
Jag förstår mycket väl, att man kan turnera örn resonemanget och säga, att det
vid sådant förhållande är onödigt att göra något som helst förbehåll. Jag för
min del anser dock, att det riktiga hade varit att statsrådet kostat på sig denna
lilla gest, som i varje fall i hög grad skulle ha lugnat rederinäringen.

Det är självklart, herr talman, att jag vid denna sena timme icke skall tänja
ut debatten med de detaljer som denna argumentering skulle kunna fullständigas
med. Jag har med det sagda velat framhålla de huvudsynpunkter jag lagt
på denna fråga.

Herr Lindberg i Stockholm, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Herr talman! Jag skulle bara vilja säga till herr Österström, att jag vidhåller
mitt yttrande att jag räknade fel på folkpartiet. Ty folkpartiet gav sjöfolkets
representanter ett löfte, när man förra gången lade Kungl. Maj:ts proposition

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

103

Ang. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
under bordet. Man lovade nämligen att man skulle vänta och se vad som kom
från Genéve och då gå in för att genomföra den lagstiftning som därifrån äskades.
Den reservation som nu är fogad vid utskottsutlåtandet innehåller något
annat.

Herr Österström, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr
talman! Jag kan aldrig föreställa mig, att herr Lindbergs påstående är riktigt,
när han formulerar det så, att folkpartiet skulle lia lovat sjöfolkets representanter
att ansluta sig till det förslag som sjöfolket kunde komma fram
med. Ingen bär rätt att ge en utfästelse med en sådan formulering, det vågar
jag påstå. Varje parti måste lia rätt att pröva det förslag som kommer från
sjöfolket, även folkpartiet. Dessutom vill jag fästa herr Lindbergs uppmärksamhet
på att vi lia tagit hela denna lagstiftning.

Härefter anförde:

Herr Brädefors: Herr talman! Vi lia tidigare från den kommunistiska

gruppen föreslagit reglering av arbetstiden för sjöfolket och även förbättringar
i bemanningslagen. Men riksdagen ansåg då dessa åtgärder medföra ökade
omkostnader för redarna i så hög grad, att de icke skulle kunna hävda sig i
konkurrensen med utländska rederier. De förbättringar i fråga örn sjöfolkets
arbetsförhållanden, som nu föreslås, komma enligt de sakkunnigas beräkningar
att öka kostnaderna för liela den svenska rederinäringen med 1,646,000 kronor
och enligt redarnas egna beräkningar med 3,683,256 kronor.^ Hur redarna
kunnat beräkna kostnaderna på detta sätt bestämda nästan på öret, vet man
icke, och nian vet icke heller, varför det är så stor skillnad mellan de sakkunnigas
och redarnas siffror och vem av deni som har rätt. Men även örn redarnas
siffror skulle vara de riktiga, förhåller det sig så, att rederiernas vinstmarginal
är så stor, att kostnadsökningen ingalunda äventyrar de svenska rederiernas
konkurrenskraft gentemot de utländska rederierna. Herr Skoglund har
här talat örn hur redarnas svårigheter kunna bli ödesdigra för liela det svenska
samhället. Vad är det då för slags svårigheter för rederinäringen, som skulle
bli så ödesdigra för samhället? Jag skall nied några exempel åskådliggöra
dessa så kallade svårigheter under föregående år.

Stockholms Rederiaktiebolag Svea redovisar för år 1937 en nettovinst av
2,325,573 kronor, och året förut hade bolaget en nettovinst av 1,630,000 kronor.
Det är att märka, att detta netto uppkommit, sedan bolaget gjort avskrivningar
på flottan nied 1,210,000 kronor, på aktier med 140,000 kronor
samt genom överföring till värderegleringskontot av vinst vid försäljning av
ångare av 1,814,855 kronor. Styrelsen har vid bolagsstämma föreslagit en
utdelning till aktieägarna av 1,176,000 kronor. Rederiaktiebolaget Transatlantic
och dess dotterbolag Transpacific redovisar för år 1937 ett sammanlagt
överskott på seglation och diverse inkomster av 11,154,499 kronor. Härav
kommer på Transatlantic 9,490,000 kronor. Samma rederi hade år 1936 ett
överskott av 5,538,000 kronor och kan alltså i år visa en avsevärd stegring
av sina inkomster. Till sist ännu ett exempel. Trelleborgs Ångfartygs nya
Aktiebolag hade år 1937 ett överskott av 2,105,025 kronor. Efter stora avskrivningar
står till bolagsstämmans förfogande. 338,846 kronor, vilka medel
styrelsen föreslår skola användas sålunda, att till aktieägarna utdelas 10 %.
Förra året hade man en utdelning av 8 %.

Man kan på sin höjd säga, att det föreliggande lagförslaget i någon mån
kommer att innebära en reducerad profit för en del redare. Men med de redar -

104

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Äng. förslag till sföarbetstidslag m. m. (Forts.)
vinster för ögonen, som jag nyss hänvisat till, kan man väl icke på allvar påstå,
att sjöfartsnäringen icke kan ge sina arbetare mänsklig arbetstid utan att därmed
komma på obestånd. Lagens giltighetsområde enligt regeringens och utskottets
förslag blir så snävt avgränsat, att endast en liten del av sjöfolket får
nytta av densamma. Lagen gäller för maskinpersonal i fartyg örn minst 700
ton och däckspersonal på fartyg örn minst 2,000 ton. Detta innebär, att lagen
i fråga om däckspersonal kommer att gälla för endast cirka 180 av över 2,200
svenska fartyg. Detta har redan påpekats av herr Lindberg i Stockholm. För
den del av sjöfolket som kommer att beröras av lagen är denna ett steg i rätt
riktning, även örn den icke är tillfyllest för att sjöfolket skall bli jämställt
med andra arbetarkategorier i fråga om arbetstidens längd. Men det hade
varit berättigat att allt sjöfolk inrymts under bestämmelserna, särskilt med
hänsyn till det hårda och farofyllda arbete, som denna yrkesgrupp har att
utföra.

I motionen nr 399 av herr Lindberg i Stockholm ha föreslagits en del förbättringar
i regeringsförslaget, som i huvudsak äro uttryck för sjöfolkets egna
krav. Men även i herr Lindbergs motion saknas en del detaljer, som äro av
stor betydelse för sjöfolket. Jag skall nämna ett par exempel. I § 12, som
handlar örn begränsning av övertidsarbete, undantages i mom. d) »annan skeppstjänst
som ej kan tåla uppskov och som måste fullgöras å tid då sjöman icke
eljest enligt denna lag har att förrätta arbete». De som sålunda äro uttagna
till sådan passningstjänst, som avses i denna paragraf, få ersättning endast för
den effektiva arbetstiden, kanske en eller ett par timmar om dygnet, men de få
icke någon ersättning för den tid som de måste stå i beredskap. Sådan passningstid,
som man på sjömansspråk kallar för »standby», borde räknas som
övertidsarbete och betalas som sådant. Ett annat exempel är askhyvningen.
Eldarna få hyva askan, innan deras vakt börjar, och detta tar i regel en tid
av 20—25 minuter varje gång. På de moderna fartygen kan detta arbete
utföras under den ordinarie arbetstiden. Men på de omoderna fartygen, som
äro i flertal, måste det göras utom den ordinarie arbetstiden och utan särskild
ersättning. De sakkunniga för maskinister ha i sitt yttrande påpekat detta
förhållande och anse att däcksmanskapet bör utföra detta arbete under den
ordinarie arbetstiden. Sjöfolksförbundet har i sitt yttrande förklarat, att övertidsersättning
för sådant arbete bör betalas, när det måste utföras under frivakt.
Några ändringsförslag i dessa detaljer kunna emellertid icke framställas
nu utan måste överstå till ett annat år.

Trots de påtagliga bristerna i herr Lindbergs motion är dock denna motion
den längst gående, då det gäller tillvaratagandet av sjöfolkets intressen. Utskottet
har emellertid. icke behagat ta någon hänsyn till de synpunkter som
framförts i denna motion, och jag tycker för min del, att det är förvånandsvärt
att icke ens. herr Lindbergs egna partivänner i utskottet på någon punkt ha
reserverat sig till förmån för herr Lindbergs motion. Herr Lindberg kan ju
i varje fall betraktas som sakkunnig i dessa frågor, och i sin egenskap av
ombudsman i sjöfolksförbundet kan han betraktas som arbetarpartens talesman.
Vacl som är ännu med förvånadsvärt är, att denne arbetarpartens talesman
nu i kväll själv sprungit ifrån sitt eget förslag och icke ens yrkat bifall till
den motion som han väckt i egenskap av representant för denna arbetargrupp.
Att man så totalt nonchalerar en arbetarkårs egna önskemål vid en lagstiftning
som berör just denna kår, vittnar icke örn demokrati utan i stället om despoti.
Jag hade hoppats att arbetarrepresentanterna i kammaren hade en annan uppfattning
än arbetarrepresentanterna i utskottet och att de skulle visa denna
uppfattning genom att rösta för bifall till herr Lindbergs motion. Men när jag
nu hör att motionären själv avstår från att yrka bifall till sin motion, förstår

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

105

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
jag ju att det icke är stora utsikter att nu vinna gehör för sjöfolkets berättigade
krav, icke ens från arbetarrepresentanternas sida.

Trots detta yrkar jag, herr talman, bifall till motionen nr 399 av herr Lindberg
i Stockholm.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! I sitt intressanta och strängt sakligt
hållna anförande behandlade statsrådet även frågan örn tonnageminskningen.
Statsrådet medgav givetvis, att det svenska tonnaget har minskats med
ungefär 12 1j2 Den uppgiften bestred han icke, men han framhöll, att en
sådan tonnageminskning varit förhanden även inom åtskilliga andra sjöfartsnationer.
Detta är alldeles riktigt. Det är många handelsflottor förutom den
svenska, som minskat sitt tonnage. Till väsentlig del är naturligtvis detta
beroende på den omständigheten, att man kunnat skaffa sig nytt modernt tonnage
med bättre teknisk utrustning och framför allt med högre fart än det
man tidigare haft till sin disposition. Härigenom blir naturligtvis tonnaget i
stånd till att under ett visst tidsmoment transportera mera gods än det dittills
i bruk varande, mera ålderdomliga tonnaget.

Statsrådet försummade emellertid tyvärr att tala om, att åtskilliga sjöfartsnationer
betydligt ha ökat sitt tonnage. Jag vill fästa uppmärksamheten på,
att vårt grannland i väster, Norge, sedan år 1931 ökat sitt tonnage med 6 %,
under det att vi i Sverige ha haft en minskning på något över 12 1/2 %. Och
vi ha ett annat sjöfartsland som också kan uppvisa en ökning av sitt tonnage,
nämligen Grekland, som ökat med 25 %. Slutligen ha vi ett land, som vi ha
anledning att skänka synnerlig uppmärksamhet, nämligen vårt grannland i
öster, Finland, som företer en ökning av tonnaget sedan år 1931 med 43 %.

Statsrådet framhöll vidare, att den svenska sjöfartsnäringen har att tillgodoräkna
sig en del förmåner, som kanske icke äro så påtagliga, men som i
alla fall finnas. Dessa förmåner skulle bland annat bestå i, att vi här i landet
lia ett socialt och politiskt lugn i förening med en ganska omfattande frihet
i olika avseenden. Vi leva i ett ekonomiskt rätt välordnat samhälle, framhöll
statsrådet. Ja, det är riktigt. Det vill ingen bestrida. Men jag ifrågasätter,
örn inte precis samma förhållande är rådande i varje fall i våra nordiska
grannländer. Man har väl även där tillgång till motsvarande sociala och
politiska stabilitet. Och vad friheten beträffar, i varje fall näringsfriheten,
så är den i ett par av dessa grannländer minst lika väl utvecklad som i Sverige.

Vidare framhöll statsrådet, att vi i vår handelsflotta ha tillgång till ett utmärkt
folkmaterial. Han menade, att detta är ett förhållande, som är värt
det största beaktande. Jag delar statsrådets uppfattning därutinnan. Jag har
själv farit på åtskilliga både linjebåtar och trampbåtar och haft tillfälle att
rätt väl lära känna vårt sjöfolk, och det innebär ingen som helst överdrift,
när man säger, att dessa svenska sjömän kanske äro de bästa i världen. Men
örn detta är förhållandet — och det är det alldeles säkert — ligger då inte
däruti, herr statsråd, anledning till att vi skola försöka hålla vår handelsflotta
i sådant skick och försöka hålla den så pass konkurrensduglig, att den
kan i fortsättningen i något så när samma omfattning som hittills ge sysselsättning
åt dessa mycket goda sjömän, så att de inte behöva drivas över till
andra med oss konkurrerande handelsflottor.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
känner mig nödsakad att ge herr Hagberg ett par repliker.

När man använder dessa siffror i fråga om tonnage, skall man se till, att

106

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Ang. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
man använder siffror från samma år, och inte taga olika utgångspunkter. Den
norska handelsflottan har under åren 1931—1936 — alltså under den period.
för vilken de för Sveriges del anförda siffrorna gälla — minskat sitt tonnage
med 11,000 ton och alltså inte ökat det. Då måste herr Hagberg alltså lägga
till ett nytt år för att få fram en sådan ändring som han påpekat. Jag nämnde
i mitt första anförande, att Norge hade en liten minskning i sitt tonnage
liksom nästan alla länder. Jag erkänner, att Grekland ökat sitt tonnage från
1,400,000 till 1,800,000 ton, men det är väl också den enda sjöfartsnation som
ökat tontalet under krisen. Jag kan inte betrakta Finland som en större sjöfartsnation.
Det är visserligen sant, att man där ökat tontalet från 312,000
till 481,000.

Sedan vill jag gärna medge, att våra nordiska grannländer ha samma politiska
och sociala lugn som vi och samma frihet. Men dessa länder äro ju också
de länder, som tillsammans med oss lia avstått från subventioner. Det styrker
alltså detta, att vi här i norden ha vissa förmåner för vår sjöfartsnäring,
vilka andra länder inte ha och som göra, att vi kunnat klara oss trots att vi
inte givit subventioner.

När herr Hagberg till sist ömmar för sjöfolket och varnar för vidtagande
av åtgärder, som skulle skicka sjöfolket på landbacken, måste vi väl ändå tillmäta
sjöfolkets åsikter i det avseendet något värde och inte utan vidare upphäva
oss till deras förmyndare. De stå nämligen inte på samma sida örn barrikaden
som herr Hagberg.

När jag nu har ordet, vill jag ge en replik till herr Österström. Herr Österström
undrade, varför man inte skulle kunna gå redarna till mötes och lugna
dem på det sättet, att man skulle låta denna lagstiftning träda i kraft på samma
gång som motsvarande lagstiftning skulle träda i kraft i de andra nordiska
länderna. Han sade, att det bara skulle gälla något halvår. Jag är ganska
övertygad örn, att örn det bara gäller något halvår, bli inte redarna lugnade
genom en sådan åtgärd. Jag tror inte, att de fästa så stort avseende vid, om
de nordiska grannländerna ha denna lagstiftning eller ej, ty det är inte därifrån
man räknar med den svåraste konkurrensen. Men att jag inte anser
mig kunna gå herr Österström till mötes beror på helt andra skäl, Jag har
efter noggrant övervägande kommit till den uppfattningen, att man bäst befordrar
en allmän nordisk lagstiftning på detta område, örn man låter bli att
vidtaga åtgärder, som på något sätt kunna betraktas som en påtryckning på
de övriga nordiska länderna. Jag menar, att det säkerligen är fördelaktigare
för oss och snarare leder till en allmän nordisk lagstiftning på området, örn
vi låta vart och ett av de nordiska länderna, alla drivna av intresse och åstundan
att komma fram till en ny lagstiftning på området, därvid följa sin egen
väg.

Herr Hagberg i Malmö erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! I fråga örn statistiken från Norge vill jag framhålla, att den hänför
sig till årsskiftet 1937—1938 och är hämtad ur Lloyd''s list.

Vidare anförde:

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
vill ge herr Hagberg den repliken, att när vi räkna med denna minskning i
tonnaget med 12.5 procent för Sveriges vidkommande, räkna vi med åren
1931—1936. Herr Hagberg har alltså här i sin jämförelse lagt till ytterligare
ett år.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

107

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)

Herr Senander: Herr talman! Jag vet inte, om jag i likhet med herr

Lithander kan göra anspråk på att räknas som representant för sjöfartsstaden
Göteborg. Det är kanske så, att man för att få den äran måste äga aktier
i något rederiföretag. Under alla omständigheter tar jag mig friheten att
säga några ord med anledning av högerns uppträdande i denna fråga.

Samtliga högertalare ha ju startat sina uttalanden med deklamationer om
sjömännens betydelse, örn deras samhällsnyttiga insatser o. s. v. Men jag
tror, att högern i det fallet inte kan lura sjömännen. De lia ett synnerligen
gott minne. De komma ihåg förhållandena under världskriget och det uppträdande
efter världskriget, som högerns och rederinäringens representanter
gjorde sig skyldiga till gent emot sjömännen. Under kriget var det ju så, att
sjömännen, ofta med risk för sina liv, ledde en väldig guldflod till landet,
vilken naturligtvis till största delen hamnade i redarnas fickor. Detta gav
rederinäringens representanter och även högerpressen anledning till att sjunga
fullkomliga lovsånger till sjömännens ära, att prisa deras tapperhet och deras
beredvillighet att offra livet för att tillföra landet de förnödenheter, varav
det då var i så stort behov. Man reste till och med i Göteborg ett mycket
ståtligt monument till ära för de sjömän, som fallit offer för de många torpederingar,
som förekommit under kriget.

Denna av redarna och av högerpressen utvecklade välvilja för sjömännen
sattes emellertid ganska snart på ett hårt prov. Det visade sig då, att redarna,
högern och dess press inte bestodo provet. Jag syftar framför allt på
sjökonflikten år 1933, då man drev ut sjömännen i en stor konflikt. Då mobiliserades
polisen mot sjömännen. Den jagade sjömännen på Göteborgs gator,
därför att de inte tolererade det strejkbrytarslödder, som man importerat för
att bryta deras tappra motstånd. Då betecknade man i högerpressen sjömännen,
vilka förut lovprisats såsom tappra män som gjort samhällsnyttiga_ insatser
under kriget, såsom mindervärdiga element, ja, till och med som kriminella
element.

Nu gäller det i dag åter att omsätta de vackra fraserna om sjömännens
stora insatser i samhällslivet i handling; och då förklarar man, att det är
fullständigt otänkbart att gå med på en blygsam förbättring för sjöfolket, därför
att rederinäringen därigenom skulle hotas med död och fördärv. Man
lägger upp det så, som örn det rent av skulle leda till den svenska rederinäringens
undergång, örn man skulle antaga det framlagda lagförslaget.

Jag har tagit ordet och lagt upp mitt anförande så som jag gjort, därför
att jag tycker det vara på tiden, att man river sönder de hycklande fraserna
från högerns och redarnas sida. Och jag slutar mitt anförande med att betona,
att det verkliga motivet till högerns och redarnas motstånd mot detta
lagförslag självfallet är omsorgen om redarnas guldtackor, för att nu använda
herr Lithanders eget uttryck.

Jag instämmer, herr talman, i det yrkande som min partikamrat Brädefors
gjort.

Herr Bagge: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Lindberg i Stockholm
säde, att man från sjöfolkets sida måste lia svårt att förstå den hållning,
högern här intagit och som jag tror han betecknade såsom överhuvud
taget avog mot sociala förbättringar, när det gäller sjöfolket. Jag vill säga
till herr Lindberg, att då han kommer med en sådan argumentation, befinner
han sig på en ganska efterbliven ståndpunkt. Det är en gammal kliché, som man
förut använt, men som nu blivit utnött. Jag tror, att herr Lindberg vid närmare
besinnande skall finna, att högern liksom andra partier tagit verksam
del i den sociala uppbyggnadsverksamheten i landet i olika avseenden. Men

108

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
det är en sak, som vi från vårt håll hålla på — och det tror jag. att vi göra
rätt i -—^och det är den, att om man skall bedriva socialpolitik på ett klokt
och förståndigt sätt, mäste man taga hänsyn till de näringars förhållanden,
som bära upp socialpolitiken, därför att örn man inte gör så, kan man åstadkomma
konsekvenser, som man inte tänkt sig, konsekvenser, vilka ur social
synpunkt inte äro särskilt eftersträvansvärda utan tvärtom.

Gentemot den principen uppställde herr statsrådet någonting, som man skulle
kunna kalla kompensationspolitik, det vill säga att först bereda svårigheter
för en näring genom en långt driven socialpolitik och sedan låta näringen få
kompensation i olika avseenden för att den skall kunna bära sig. Jag kan
inte förstå, att detta är en riktig politik. Den förefaller mig vara fullkomligt
bakvänd. Först måste man naturligtvis se till, att näringen kan bära lagstiftningens
konsekvenser. Det är ju bland annat nödvändigt därför, att man aldrig
vet, örn kompensationen överhuvud taget kommer till stånd eller får de verkningar
man tänkt sig. Jag får också säga, att örn inte dessa verkningar komma,
_ så riskerar man —• det kan man inte se bort ifrån -— visserligen inte att
näringen går under — det tror jag inte någon påstått i detta fall — men helt
enkelt att den inte kan bära upp sysselsättning av samma arbetskraft som
den förut kunnat. Vad blir då följden? Jo, följden måste bli arbetslöshet.
Örn det nu finns speciella förhållanden inom en viss näring, måste man fråga
sig, örn det är riktigt att driva en rent schematisk socialpolitik på detta sätt
och att inte taga hänsyn till de speciella förhållanden, som råda inom näringen.
Örn man inte gör det, kan man, som sagt, åstadkomma svårigheter
av olika slag. Det förefaller mig, att vi ha all anledning att beakta sådana
synpunkter i detta fall. Jag undrar ändå, örn inte risken för arbetslöshet är
av större innebörd än den olägenhet, som ligger däri, att inte sjömännen ha
precis samma arbetstidsregler, som gälla på andra områden.

Ser man slutligen saken ur en tredje synpunkt nämligen konjunktursynpunkten,
är det en synpunkt som den socialdemokratiska regeringen brukat
vilja visa sig mycket intresserad för. Den säger sig lia fört en utomordentligt
framsynt konjunkturpolitik. Resultaten därav ha vi visserligen mera sett vid
valen än i något annat avseende, men det är ju i alla fall den princip man
proklamerat. Är det nu lämpligt att just nu lägga på sjöfarten dessa nya
kostnader, som det här är fråga om? Jag skall inte ge mig in på någon strid
örn det upplagda tonnaget och statistiken rörande detta. Statistik är det alltid
svårt att klara upp. Men jag förmodar, att herr statsrådet ger mig rätt, när
jag säger, att de siffror vi lia från de senaste månaderna otvivelaktigt visa,
att det inom sjöfarten kommit till synes en del av de tecken på en försämrad
konjunktur, som vi börjat skönja litet varstans. Att då just inom denna näringsgren
och just nu lägga på dessa ökade kostnader medför ytterligare risker
för en ökad arbetslöshet. Det är mycket lättare för en näring att klara sådana
här saker under en fördelaktigare situation än den som för närvarande är rådande
inom sjöfartsnäringen. Det är dock så att denna näring på ett alldeles
särskilt sätt är ömtålig för sådana här lagstiftningsåtgärder. Detta beror därpå
att den är så ytterligt utsatt för konkurrens från andra länder på grund
av att den ligger mitt ute i det internationella kraftfältet.

Om det nu vore så, att dessa kostnader inte bli så betydande och det hela
alltså inte är så märkvärdigt, frågar man sig. varför andra länder ställa sig
sa pass tveksamma som de göra för närvarande. Det ligger väl ändå någonting
i detta. Och örn då vår sjöfart i varje fall inte har mera lysande konjunkturer
för närvarande än andra länders, frågar man sig: Kunna vi inte
vänta en liten smula och se hur utvecklingen kommer att bli på det internationella
området, som, som sagt, är av så stor betydelse i detta avseende.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

109

Ang. förslag till sjöarbetstidslag m. ni. (Forts.)

Nu säger herr statsrådet, att han tror, att de engelska sjömännen inte komma
att åtnöjas med mindre än konventionens bestämmelser, och att han tror, att
de nordiska länderna skola gå med på en lagstiftning av ungefär samma innebörd
som konventionen. Han tror också, att den svenska sjöfarten skall kunna
reda sig. Ja, allt det där påminner ju örn en sats i katekesen där det heter:
»Tron är fast tillförsikt och en förvissning örn ting som inte sjöms.» Det är
bra att man har tro. Men jag undrar örn den svenska riksdagen brukar handla
uteslutande på vad ett statsråd tror örn saker och ting, och örn den inte vill
ha en smula mera reella saker att ta på, innan den går att fatta så pass betydelsefulla
avgöranden som det här är fråga om.

Till sist säde statsrådet, med ett litet återfall i sin modernäring, örn jag
inte hörde fel, att örn det nu ända gick pa tok sa ville han för sin del vara
med örn att skapa en gynnsammare »jordmån» för sjöfarten. Det är man
naturligtvis glad över, men man frågar sig i alla fall, om detta är den rätta
vägen. Ar inte den riktiga vägen i stället den att man först ser efter, örn man
mte kail skapa den där gynnsamma »jordmånen», och att man sedan lägger
pa de bördor, som näringen kan komma att kunna bära på grund av att den
fatt en förbättrad ställning? Detta är väl den riktiga ordningen, så vitt jag
kan förstå. Örn man kan finna ut några åtgärder, som i lämpliga former höja
denna närings liksom jordbrukets räntabilitet, har jag naturligtvis ingenting
emot detta för så vitt nämligen näringen därigenom inte kommer att förlora
sm frihet från statliga och politiska inflytelser, vilket ju inte kan vara så
särdeles önskvärt.

Herr talman! Jag ber att fa hemställa örn bifall till herr Skoglunds yrkande.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Först
skulle jag vilja uppmana herr Bagge att jämföra den föreslagna sjöarbetstidslagen
med övriga arbetstidslagar. Sedan herr Bagge gjort detta, kommer herr
Bagge till den slutsatsen, att man i en alldeles särskild grad tagit hänsyn just
till de. säregna förhållanden, under vilka sjöfartsnäringen arbetar. Den anmärkningen
att vi inte gjort detta behöva vi sålunda inte ta åt oss. Denna hänsyn
ha vi faktiskt tagit, och det har inte heller, så vitt jag kunnat finna, ställts
några yrkanden om ändring i speciella punkter i lagförslaget.

Vad herr Bagges anförande i övrigt beträffar fann jag, att det var ganska
typiskt. Herr Bagge säde, att man väl först borde vidta åtgärder, som förbättrade
sjöfartens läge, och att man sedan kunde tänka på en social reform
I detta avseende kan jag ju säga, att vi börjat genom att föreslå en skattelagstiftning,
som är mera förmånlig för sjöfartsnäringen än för någon annan näring.
Detta är i alla fall en början.

Herr Bagge kom vidare med en konjunktursynpunkt. Visar inte sjöfartsnäringen
tecken på en inbrytande lågkonjunktur, frågade han. Det är typiska
tecken, menade han. Ja, jag är inte tillräckligt kunnig i konjunkturspådomar
för att avgöra detta. Jag har konstaterat, att frakterna i dag ligga på ungefär
1928 ars nivå, och att det upplagda tonnaget rör sig omkring 100,000 ton Det
y^den 1 maj 1931 275,000 ton, 1932 206,000, 1933 310,000, 1934 200,000,
193» 184,000 och 1930 99,000 ton. Jag vet inte vad dessa siffror betyda, men
mig. förefaller det, som örn de knappast kunde tolkas som ingången till en lågkonjunktur.
Uppläggningssif Horna lia varierat mellan 99,000 och 109,000 ton
de tre sista månaderna, alltså varit ganska orörliga. Men jag är inte man att
kunna avgöra, om detta beror på en kraftansträngning från redarnas sida att
kallia tonnage ur marknaden eller inte. Det har ju nämligen blivit en liten åtstramning
pa fraktmarknaden, och kanske dessa ting hänga samman. Men att

Ilo

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. rn. (Forts.)
tolka detta som en början till en lågkonjunktur vågar inte jag göra. Jag vågar
inte säga motsatsen heller. Överhuvud taget har jag uttryckt mig så där att
»jag tror». Jag har nämligen inte velat kategoriskt förklara någonting, som
jag inte kan stå för. Jag har inte velat förfalla till den metod, som här ifrån
högerns sida tillämpas, nämligen att säga, att det kommer att medföra den
olyckan och den olyckan och den olyckan. Jag har försökt hålla mig till mera
modesta uttryckssätt.

Först skall man se till, örn näringen kan bära den sociala reformen, och sedan
skall man genomföra den, säger herr Bagge. Det är mycket sannolikt att örn
jag hade lyckats föreslå denna lag i det korta ögonblick, då den svenska rederinäringen
bars upp av en stark högkonjunkturvåg, högern hade haft svårt
för att kunna komma med dessa sina argument. Men jag undrar egentligen, när
man skulle komma i det läget att man med bestämdhet kunde säga, att nu kan
näringen bära denna reform. Jag skulle vilja fråga: när överhuvud taget skulle
det inträffa att högern skulle medge att en näring kunde bära en social reform.
Ja, jag har mycket sällan upplevat detta under de 20 år jag suttit i riksdagen.
Jag har hört samma tongångar inför varje social förbättring som i dag beträffande
sjöarbetstidslagen. Det är en typiskt konservativ ståndpunkt, när
man säger, att först måste man se till att näringen kan bära den sociala reformen,
och sedan skall man vidta denna. Men man förnekar alltid, att en
näring kan bära reformen i fråga. Därför blir man heller aldrig försatt i det
läget, att man kan yrka bifall till en lag sådan som denna.

Herr Bagge: Herr talman! Herr statsrådet sade, att han inte ville för falla

till den argumentering, som hans meningsmotståndare inom högern brukade
komma med, nämligen att alltid, såsom han sade, bestämt påstå, att den
och den olyckan kommer att följa. Herr statsrådet hörde säkert i detta fall inte
på vad jag sade. Jag har sagt, att jag tror inte, att det blir någon undergång
för näringen. Jag har sagt, att det finns en risk, som vi lia både skyldighet och
rättighet att beakta, och som vi ha att väga emot andra synpunkter, nämligen
att sjöfarten kan få svårigheter, som bl. a. kan medföra arbetslöshet. Jag tror,
att det är en ståndpunkt, som man har all anledning att hålla på.

Herr statsrådet förföll däremot till en argumentering, som jag verkligen
trodde att herrarna på den sidan slutat med vid det här laget, nämligen att
påstå, att högern aldrig har medgivit, att näringslivet kan bära en social reform.
Uttalandet kommer att stå i riksdagsprotokollet, och det är mig alldeles
nog.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Efter detta utbrott av indignation kanske herr Bagge med några exempel skulle
vilja påvisa, när högerns representanter lia ansett, att en näring i Sverige skulle
kunna bära en social reform.

Jag vill också passa på tillfället att konstatera, att herr Bagge i sitt anförande
använde uttrycket »jag tror», åtminstone två gånger.

Herr Bagge: Herr talman! Jag tror att jag kan hänvisa herr statsrådet
till de senaste årens politiska historia därvidlag. Jag kan ju ta några exempel,
som just nu falla mig i minnet. Det var högern, som bl. a. 1913 tog initiativet
till pensionsförsäkringslagen. Det var högern, som 1935 medverkade till den
verkligt stora reformen av pensionsförsäkringen. Det har varit högern som tagit
initiativet till en råd av sociala reformer här under de senare åren, bl. a. då i
samband med befolkningsfrågan. Högern har också stött förslag, som kommit
fram från annat håll. Jag trodde inte, att jag skulle behöva erinra herr statsrådet
om detta.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Nr 35.

lil

Ang. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag erkänner gärna, att det ibland har inträffat, att när en social reform skall
bäras av staten och skattebetalarna, så har högern inte visat sig lika motvillig,
som, när det gällt en reform, som skall bäras av en viss näring. Det var örn
detta sista jag talade.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag skall be att få säga några
ord till i denna fråga.

Först skulle jag då vilja säga till herr Brädefors, att anledningen till att jag
gick ifrån den motion jag väckt i frågan ingenting annat var än den att jag
befarade, att ett vidhållande av de yrkanden som där förekommo skulle kunnat
äventyra ett bifall till lagförslaget som sådant. Jag tror sålunda att jag genom
att avstå från att yrka bifall till motionen gör sjöfolket en större tjänst
än örn jag vidhållit yrkandet i motionen.

När herr Bagge talar örn, att man kan riskera att sjöfolket råkar i arbetslöshet,
örn man genomför dessa åtgärder, måste jag säga, att den risken får nog
sjöfolket under alla förhållanden ta. Man kan ju erinra om dessa stora depressioner,
som övergått landet och vilka naturligtvis varit påfrestande inte bara för
rederinäringen som sådan utan även för andra näringsgrenar i landet. De ha
inte gått obeaktade förbi för sjöfolkets del heller. Under den senaste depressionen
fingo matroserna här i Sverige gå tolv ä fjorton månader, innan de kunde
få någon ny anställning. Man har således haft anledning att räkna med sådana
saker på vårt håll, när man varit med om att gå med på den reform, som
riksdagen i dag står i begrepp att genomföra.

I fråga örn herr Österströms sista replik till mig kan jag inte gör annat än
hemställa till honom örn att se efter i protokollet vad det är jag sagt. Jag
sade inte, att folkpartiet lovat stödja de krav, som sjöfolket skulle komma med,
utan att det var det förslag, som skulle komma från Genéve, som detta löfte gällde.
Jag har således inte sagt någonting så orimligt som det, herr Österström
ville göra gällande att jag sagt.

Vad så angår frågan örn själva ikraftträdandet och reservationen till förmån
för motionen örn att man skulle vänta med ikraftträdandet tills de övriga nordiska
länderna antagit sina lagar på detta område, så vill jag framhålla, att vi
på sjöfolkshåll äro ganska rädda för att ett sådant yrkande skall gå igenom här
i riksdagen. Det kan nämligen tänkas att en sådan åtgärd från vår sida skulle
vara tillräcklig anledning exempelvis för Norge — och varför inte även för
Danmark och Finland — att säga, att det lagförslag, som man fått sig förelagt,
inte skall träda i kraft, förrän sjöarbetstidslagen i Sverige trätt i kraft.
På så sätt få vi i samtliga de nordiska länderna lagar, som aldrig komma att
träda i kraft. Men det är måhända dit man på det hållet vill komma. Jag vet
nu inte, om det där skulle kunna inträffa, därest detta krav skulle bifallas. Men
man kan ju ha rätt hysa en sådan misstanke som jag här uttalat. Jag tror nu
inte, att folkpartiet skulle spekulera i något sådant. Jag tror tvärtom, att man
har fulkomligt ärliga avsikter på det hållet då man anser, att alla dessa lagar
böra samtidigt träda i kraft. Men detta skulle väl, förmodar jag, kräva en
formlig överenskommelse alla de nordiska länderna emellan. I vart fall kan
jag inte tänka mig annat än att man skall ha rätt att ställa samma krav både
i Danmark, Norge och Finland i fråga örn ikraftträdandet.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Bagge: Herr talman! Jag vill gentemot herr statsrådet Sköld bara
säga, att han själv tvivlar på möjligheterna av att sjöfartsnäringen skall kunna

112

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

Äng. förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
klara detta, och han ställer då i utsikt vissa åtgärder. Därvidlag är han en
lika stor syndare som jag.

Det är också uppenbart, att han fann sig nödsakad att slå till reträtt. Han
gjorde nämligen en högst väsentlig inskränkning i sin anklagelse mot högern,
då han sade, att det endast och uteslutande skulle vara i sådana fall, då man
för genomförandet av en reform lade pålagorna direkt på den näring, varom fråga
var, och sålunda försvårade dess produktionsförhållanden, som högern skulle
ha ställt sig betänksam inför reformen i fråga, och att högern endast i sådana
fall alltså skulle vilja använda sådana argument som svepskäl för sin allmänna
motvilja mot sociala reformer. Det var således en högst betydande inskränkning
och en ganska god reträtt i och för sig. Det kan emellertid hända att
herr statsrådet vill göra en ännu längre gående reträtt, när han läser högerns
motion i semesterfrågan.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

När herr Bagge läser mitt yttrande i protokollet, skall han finna, att där står,
att jag frågade: när har högern ansett en näring kunna bära en social reform?

Någon reträtt var det alltså inte.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) godkännande av 1 § i utskottets förevarande förslag till sjöarbetstidslag,
2 :o) avslag å utskottets och Kungl. Maj :ts förslag, i vad anginge
berörda paragraf, samt 3:o) godkännande av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i motionen II: 399; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Herr Bagge begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka den under 2:o) angivna nu antogs till kontraproposition.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till sjöarbetstidslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets och Kungl. Maj:ts förslag, i
vad angår berörda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt ifrågavarande paragraf enligt utskottets
förslag.

Övriga delar av förslaget till sjöarbetstidslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 1. a).

Förklarades vara besvarad genom kammarens beslut i fråga örn lagförslaget.

Punkterna 1. b) och c) samt 2. a) och b).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 18 maj 193$ e. m.

Nr 35.

113

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner örn förstärkt grundlagsskydd för vissa
fundamentala principer för det nuvarande samhället; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse
av § 3 13:o tryckfrihetsförordningen jämte i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden:

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till tekniska
läroverk m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppförande och
underhåll av landsvägsbro mellan Sverige och Norge övér Svinesund; och
nr 154, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anordnande av
bombskyddstak å kraftstationen vid Stadsforsen i Indalsälven m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av strafflagen, m. m. dels ock i ämnet väckt motion;

nr 46, i anledning av väckt motion örn lagstiftning m. m. för tillrättaläggande
av missförhållanden i följd av samverkan mellan psykiatri och rättsskipning;
och

nr 47, i anledning av väckta motioner angående polisväsendets förstatligande
m. lii.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till lag om handel
med fodermedel;

nr 54, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av gällande bestämmelse
angående tillsättande av underläkare vid vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus; och

nr 55, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling
av alkoholister (alkoholistlag), dels ock i ämnet väckta motioner; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckt motion, II: 330, angående granskningen av biografbilder;
och

nr 9, i anledning av väckt motion, I: 123, om ett effektivare utnyttjande av
skol- och bildningsfilmen i undervisningens tjänst.

8 11.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag till arméns reservstater; och

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 282, till Konungen, angående yngre sjukhusläkares avlönings-,
arbets- och bostadsförhållanden.

Andra kammarens protokoll 1038. Nr 35. 8

114

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938 e. m.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr	Silfverbrand	under	5 dagar	fr. o. m. den	21	maj,
	Ohlsson i Kastlösa		4	t	» >	20
	Jonsson i Haverö	>	4	»	» •»	19
	Andersson i Prästbol		4	>		19
>	Hansson i örebro	>	2	>	» »	20	2>
>	Törnkvist	>	3	>	» >	23	»
>	Ericsson i Sörsjön	>	den 21	maj,
*	Hallén	>	2	dagar fr. o. m. den	19	maj,
»	Persson i Undersvik	>	5	>	> »	20	»
>	Andersson i Falkenberg		3	>		19	>
»	Nilsson i Hörby (sjuk)	under minst	14	»	> >	18	>
>	Svensson	under	2	»	» 3>	20
>	Lindberg i Umeå	■»	5		» ■»	19	>
>	Lithander		7		S »	21	> oell
>	Spångberg	»	2	>	J >	19	>
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl,	. 12.7	på natten.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

382346