RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1938:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1938. Andra kammaren. Nr 34

Fredagen den 13 maj.

Kl. 3.30 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 6 och den 7 innevarande maj.

§2.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
som anförde: Med andra kammarens tillstånd har herr Thorell tillfrågat mig’
huruvida jag förmärkt, att byggnadsbeståndet på kronans egendomar befinner
sig i mindre tillfredsställande skick samt att felaktiga värden i större
eller mindre antal fall åsättas egendomarna, då de skola försäljas, ävensom
huruvida jag, örn så, är fallet, ämnar vidtaga sådana åtgärder, som resultera
i bättre byggnader å ifrågavarande egendomar samt skäliga värderingar vid
deras försäljning.

. Med anledning av ifrågavarande interpellation har jag infordrat yttrande
i ärendet fran domänstyrelsen, under vars förvaltning flertalet kronan tillhöriga
jordbruksegendomar sta. Gällande bestämmelser örn utarrendering av

ino£inaJ0r ibliUrSege?domar återfinnas i en efter riksdagens godkännande år
11134 utlardad förordning angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom
samt i en samtidigt utfärdad kungörelse med tillämpningsföreskrifr-v
j pn.na förordning. Enligt dessa bestämmelser — jag bortser i det
följande fran de särskilda föreskrifterna örn s. k. skogsjordbruk — skall, då
utarrendering av jordbruksegendom förestår, arrendeuppskattning företagas,
varvid skall upprattas beskrivning över egendomen ävensom uppgöras förslag
till sattet för dess utarrendering samt till den arrendeavgift och de villkor i
övrigtdHo-t vilka densamma bör upplåtas. Befinnes vid arrendevillkorens
fastställande nybyggnad erforderlig, skall arrendatorn i arrendekontraktet
alaggas verkställa arbetet. I kontraktet skola för sådant fall intagas noggranna
bestämmelser med avseende å det föreskrivna arbetet, varjämte skall
angivas den tidpunkt,, da arbetet skall vara utfört. För arbetet skall arrendatorn
erhålla ersättning med visst i kontraktet angivet belopp. Utöver den
iiiSiyn -0Ver vygfirnadsverksamheten å kronoegendomarna, som sålunda verkstalles
i samband med de i regel vart tjugonde år återkommande uppskattmngsforrattningarna,
skall egendom vart femte år eller, där så prövas nödigt,
oftare, besiktigas av domänintendenten. Denna besiktning går ut på att utröna
huru egendomen skötes och arrendevillkoren fullgöras av arrendatorn.
Um brist konstateras, som bor avhjälpas av arrendatorn, skall denne föreläggus
att hava utfört arbetet inom viss tid. Underlåter arrendatorn att ställa
g föreläggandet till efterrättelse, äger domänstyrelsen, där styrelsen anser
Andra hammarens protokoll 1038. Nr 3h. j

Svar å
interpellation.

Xr 34.

Fredagen den 13 maj 1938.

Svar å interpellation. (Forts.)

så nödigt, ombesörja bristens avhjälpande med skyldighet för arrendatorn att
ersätta kronan kostnaden för arbetets utförande. Gäller det större reparation
på grund av byggnadsbeståndets ålder, torde den praxis tillämpas, att
domänstyrelsen betalar viss del av kostnaden samt i vissa fall erforderligt
material.

Det bör bemärkas att enligt nämnda arrendeförordning domänverket och arrendatorn
gemensamt ha att svara för nybyggnad under löpande arrendeperiod,
varvid arrendatorns andel i kostnaden uppskattas efter den tid, som återstår
av gällande arrendekontrakt.

Av det anförda framgår att enligt gällande bestämmelser rörande kronoegendomarnas
förvaltning behovet av tillfredsställande byggnader bör kunna
tillgodoses särskilt vid ny utarrendering, därest vederbörande domänintendenter
beakta frågan. Den allmänna uppfattningen rörande jordbruksegendomarnas
bebyggande, som nu är gällande, är emellertid av relativt sent datum.
Med hänsyn till den byggnadsstandard, som numera allmänt betraktas som
eftersträvansvärd ur såväl hygienisk som arbetsbesparande synpunkt, torde
det vara angeläget att vederbörande domänintendent och uppskattningsnämnd
redan vid arrendeuppskattningen upprätta förslag till oundgängligen erforderliga
och tidsenliga byggnader, varvid icke minst bör beaktas behovet av
arbetarbostäder för att därmed lättare kunna erhålla erforderlig arbetskraft.
Inom orter med mindre tillgång till arbetskraft torde arbetarbostäder erfordras
även vid jordbruk av mindre storlek, där det tidigare ansetts obehövligt att
bygga dylika bostäder.

Nybyggnad eller modernisering av byggnad under gällande arrendeperiod
är delvis beroende på arrendatorns initiativ. Därest sådant arbete kommer
till stånd, har domänstyrelsen att pröva den andel i kostnaden arrendatorn anses
böra svara för med hänsyn till nyttan av förbättringen. Med en noggrann
tillämpning av principen, att byggnadskapitalet skall förräntas, verkar detta
säkerligen mången gång återhållande på arrendatorn, som fruktar att avgälden
skall bliva för hög. Tidsläget torde motivera mjukare bestämmelser härutinnan,
särskilt vid egendomar som med full rätt anses sakna erforderliga
byggnader. Under de senare åren sedan kraven på ett bättre byggnadsbestånd
mera allmänt beaktats, ha stora insatser gjorts av domänstyrelsen för att
åstadkomma bättre förhållanden härutinnan. Med det stora antal fastigheter,
som domänstyrelsen har under sin förvaltning, är det dock självklart att en
allmän förbättring av byggnadsbeståndet ej kan ske i en handvändning.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på en fråga, som ej
blivit direkt berörd i interpellationen men däremot i domänstyrelsens yttrande
med anledning av densamma. Anmärkningarna mot byggnadsbeståndet på kronoegendomarna
skulle möjligen även kunna tänkas ha avseende å de egendomar,
vilka icke behållas av domänstyrelsen utan försäljas. Styrelsen har i sitt
yttrande uttalat sig för att dessa egendomar böra avyttras i befintligt skick
mot ett i överensstämmelse härmed skäligt saluvärde och att det bör överlåtas
åt den enskilde att ombestyra den erforderliga nybyggnaden, varigenom denna
kan åstadkommas billigare. Vad sålunda framhållits anser jag i princip vara
riktigt under förutsättning att priset å fastigheten ej är högre än att densamma
nöjaktigt bebyggd kommer i ett pris, som motsvarar det i orten gängse.
Att avvägningen av priset sker omsorgsfullt är viktigast då det gäller försäljning
med hembudsrätt för arrendator, som innehaft arrendet längre tid och väl
hävdat egendomen. Särskild hänsyn bör tagas till att arrendatorn för utförda
jord- och byggnadsförbättringar erhåller skälig gottgörelse.

Interpellanten har vidare påtalat, att från egendomar, som sålts eller skola
försäljas, större eller mindre del av den bästa skogsmarken med därå växande

Fredagen den 13 maj 1938.

Nr 34.

Svar å interpellation. (Forts.)

skog avskilts och behållits i kronans ägo eller att å skogsmark, som ingått i
försäljningen, stora avverkningar dessförinnan verkställts för kronans räkning.
Domänstyrelsen har i detta hänseende framhållit, att sådana åtgärder endast
vidtagas i fall, då egendom är försedd med ett stort och värdefullt virkesförråd,
som skulle försvåra för arrendatorn eller annan jordbrukare att inköpa
egendomen. Styrelsen har emellertid framhållit, att dylik utstämpiing icke
bör drivas för långt. Jag vill erinra örn att under år 1937 vidtagits vissa ändringar
i 1926 års lag örn delning av jord å landet, innebärande att vid av styckningar
av jord skall tillses, att varje fastighet om möjligt tilldelas skog i sådan
omfattning, att ett bängt jordbruk kan komma till stånd. Vid försäljningar,
som skett senaste året, där avstyckning tidigare verkställts, har, örn tillgänglig
skog funnits, utökning av skogsarealen i vissa fall skett. Jag vill tilllägga,
^att beträffande utsyning av mogen skog detta kan. som domänstyrelsen
framhåller, underlätta möjligheterna för en köpare att finansiera köpet, men
torde försiktighet härutinnan vara erforderlig, särskilt örn större ombyggnader
å fastigheten äro erforderliga.

I interpellationen har slutligen påtalats, att i en del fall enligt interpellantens
mening alltför höga värden åsatts kronoegendomar, som skola försäljas.
Värderingsnämnd, bestående av domänintendenten jämte två personer, som enligt
bestämmelserna skola vara allmänt betrodda samt i lantbruks- och affärsförhållanden
kunniga och med ortens förhållanden väl förtrogna, har med hänsyn
till olika intressen ett uppdrag av mycket grannlaga natur. I högsta
grad gäller detta, därest en arrendator under många år innehaft arrendet och
familjen blivit fäst vid hemmet och därför hellre betalar något högre pris än
lämnar fastigheten.^ Samtidigt som hänsyn måste tagas till dylika förhållanden,
framstar det a andra sidan såsom angeläget att ej fastigheten avyttras
till ett pris, som möjliggör för köparen att utan vidtagna förbättringar ganska
snart efter köpet genom försäljning av egendomen inkassera en oberättigad
vinst. Det är naturligt, att varken jordbruksdepartementet eller domänstyrelsen
i de särskilda fallen förfogar över tillräcklig ortskännedom för att
kunna ansvara för värdenas riktighet. Gäller det hembudsberättigad köpare,
som anser värdet för högt, föreligger möjligheten för denne att bringa sin mening
till såväl domänstyrelsens som departementets kännedom. Någon praktisk
möjlighet att skapa ytterligare garantier för riktiga värderingar och rättvisa
avgöranden synes mig knappast stå att finna.

Den av interpellation åberopade försäljning, som 1937 års riksdag hade att
pröva, var icke av sådan natur att egendomen skulle säljas till hembudsberättigad
arrendator. Självfallet är det angeläget att även i dylika fall uppskattningsvärdet
så nära som möjligt anpassas efter ett normalt försäljningspris,
men här synes värderingsnämndens försiktighet att icke sätta värdet för lågt
vara förklarlig. Beträffande försäljningen av åsyftade fastighet, Stora Söderby,
har domänstyrelsen lämnat en redogörelse innehållande bland annat, att
egendomen utbjudits^å offentlig auktion men att härvid det uppskattade värdet
icke blivit uppnatt. Högsta anbudet vid auktionen har sedermera under
hand avsevärt överbjudits. Ny auktion kommer att hållas. Enligt vad domänstyrelsen
meddelat, har styrelsen i samråd med domänintendenten redan
under ett tidigare stadium av ärendets behandling planerat att, örn antagligt
köpeanbud icke kan erhållas, stycka egendomen i lämpliga arrendejordbruk
och nybygga dessa i styrelsens egen regi.

Härpå yttrade:

o Herr Thorell: Herr talman! dag ber att få rikta ett tack till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet för hans vänlighet att besvara

Nr 34.

Fredagen den 13 maj 1938.

Svar å interpellation. (Forts.)

min interpellation. Statsrådet gay först en orientering över gällande bestämmelser
örn ntarrendering av kronan tillhöriga jordbruksegendomar, varvid särskilt
föreskrifterna örn nybyggnad och underhåll av byggnaderna å egendomarna
omnämnas. Vidare framhölls att den allmänna uppfattning rörande
jordbruksegendomarnas bebyggande, sorn nu är gällande, är av relativt sent
datum. Örn med detta yttrande avsågs en viss förklaring över det dåliga skick
vari ett rätt stort antal kronoegendomars byggnadsbestånd befinner sig, kan
den invändningen göras, att uppfattningen vid viss tid örn fordringarna på
byggnadsbeståndet inte bort vara mera till hinders för förbättringar å kronans
egendomar, än å sådana som tillhöra enskilda personer.

Jag noterar emellertid med stor tillfredsställelse jordbruksministerns visserligen
försiktiga men klara deklaration, när han framhåller, att ur saväl
hygienisk som arbetsbesparande synpunkt torde det vara angeläget att vederbörande
domänintendent och uppskattningsnämnd redan vid arrendeuppskattningen
upprätta förslag till oundgängligen erforderliga och tidsenliga
byggnader, varvid icke minst bör beaktas behovet av arbetarbostäder. Jag
ber endast till detta uttalande få knyta den förhoppningen, att det inte stannar
vid andra kammarens protokoll, utan går vidare från jordbruksdepartementet
till domänstyrelsen och domänintendenterna.

Särskilt beträffande arbetarbostäderna äro snara åtgärder av nöden. Undermåliga,
ja rent av hälsovådliga sådana finnas i stort antal å kronans egendomar,
åtminstone när det gäller mellansverige. Typiskt är. ett yttrande, som
fälldes vid årets fastighetstaxering av en ledamot i beredningsnämnden från
en socken på en av Mälaröarna. I nämnda socken finnas ganska stora kronoegendomar
mot vilkas åsätta förlagsvärden jag såsom landstingsvald ledamot
gjorde anmärkning, då jag ansåg dem vara för låga. Förenämnda beredningsnämnds
ledamot framhöll da med skärpa, att hänsyn matte tas till de
synnerligen dåliga arbetarbostäderna. Skulle hälsovårdsnämnden komma dit,
tilläde han, skulle samtliga dessa arbetarbostäder bli förklarade odugliga i

nu befintligt skick. o ion-.

Sedan jag interpellerat i denna fråga, bär jag också fran manga hail i landet
fått nya exempel liknande det nyss anförda.

I domänstyrelsens yttrande framhölls att de av kronans egendomar som
skola försäljas böra avyttras i befintligt skick. Motivet för försäljning brukar
ju också i ett stort antal fall anges vara just det dåliga byggnadsbeståndet.
. . . ......

Skulle statsrådets princip, att priset å fastigheten ej sattes högre än att
densamma nöjaktigt bebyggd kommer i ett pris, som. motsvarar det. i orten
gängse, tillämpas av vederbörande myndighet, vore ingenting att invända,
men just här anser jag att åtskilligt brister. Salupriset sättes i vissa fall för
högt, så att när byggnadskostnaderna läggas, till, blir slutsumman alltför
betungande för köparen. Som jag redan i interpellationen framhöll synes
särskilt med egendomen följande skog och skogsmark värderas alldeles

för högt. ,

Beträffande möjligheten att skaffa ytterligare garantier för riktiga värderingar
och rättvisa avgöranden synes statsrådet anse, att de knappast stå att
finna. Mig förefaller det emellertid värt att överväga,, örn inte den värdenngsnämnd
på tre personer, som nu förrättar denna värdering och som många gånger
inte närmare känner till den egendom det gäller, borde kompletteras med
»n kommunvald ledamot, som känner till de lokala förhallandena.

Beträffande egendomen Stora Söderby varå bud å offentlig auktion inte
ens kunde erhållas till halva det belopp den åsatts av uppskattnmgsnämnden,
så skulle enligt domänstyrelsens uppgift till statsrådet högre pris, som dock

Fredagen den 13 maj 1D38.

Nr 34.

Svar å interpellation. (Forts.)

ej uppgivits till beloppet, senare ha erbjudits. Men kanske mera växande
skog då skulle tillfalla köparen?

Domänstyrelsen avser, att örn inte ett enligt styrelsens mening antagligt
köpeanbud kan erhållas, stycka egendomen i lämpliga arrendejordbruk och
nybygga^dessa i styrelsens egen regi. En sådan tankegång anser jag vara
ytterst vådlig. Av många orsaker är egendomen olämplig att stycka. Byggnadskostnaderna
skulle också bli så stora att någon ränta på det värde egendomen
nu kan ha inte kan påräknas. Att på grund av en felaktig värdering
göra ännu större ekonomiska missgrepp anser jag vara synnerligen olyckligt.

I och med denna interpellation har jag till vederbörande departementschefs
beprövande framfört i första hand kronoarrendatorernas förhållanden och bekymmer
i en viss fråga. Från många av dess arrendatorer lia framförts klagomål
och exempel som visa, att svenska staten icke är någon idealisk jordägare,
varken när det gäller egendomarna och deras byggnader, eller rätt
och skälighet emot arrendatorerna. Jag skulle vara synnerligen glad örn denna
min framstöt i någon mån kunde bidra till att bättre förhållanden skapades.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! I anledning av herr Thorells framförda önskemål, att det som
uttalats i interpellationssvaret icke skulle komma att stanna i andra kammarens
protokoll utan effektueras i verkligheten, vill jag nämna, att domänstyrelsen
efter samråd med jordbruksdepartementet redan år 1937 på sommaren
satte i gång en, jag skulle vilja säga, generalinspektion av alla kronoegendomar
i hela landet och därvid även gjorde upp en tablå över de byggnadsarbeten som
behövde utföras, beträffande saväl modernisering av ekonomibyggnader och
äldre arbetarbostäder som nybyggnad av arbetarbostäder.

Vem som helst kan ju också förstå, som jag sade i svaret, att detta icke
kan ske i en handvändning utan kräver en viss tid. Domänstyrelsen har emellertid
nödgats att ända sedan försommaren 1937 själv ta ledningen av detta.
Det är klart att _ domänintendenterna och uppskattningsnämnderna icke äro
byggnadssakkunniga, men kostnadsberäkningarna från de olika byggnadssakkunniga,
som finnas ute i bygderna, blevo oerhört skiljaktiga, även från sakkunniga
inom områden, där förutsättningarna för nybyggnader voro ungefär
enahanda. Det gäller naturligtvis att först och främst få fram bostäder av
en typ, som kan vara tillfredsställande ur nutida synpunkt, och vidare att få
fram ett byggnadsbestånd, som är tillfredsställande utan att samtidigt medföra
alltför höga byggnadskostnader.

Jag kan betyga, att jag redan vid dessa undersökningar — jag reste nämligen
själv med domänstyrelsen inom flera områden — i likhet med herr Thorell
konstaterade, att bostäderna på många ställen voro under all kritik. På andra
platser vörö de mera tillfredsställande, men inom praktiskt taget alla områden
kunde olika anmärkningar framställas. Vi kunna väl i alla fall vara eniga
om att ^utvecklingen härvidlag glidit ganska hastigt framåt, ty det var inte
många år sedan man hade en annan uppfattning i dessa ting.
o Beträffande rekommendationen att man skulle ha en kommunvald ledamot,
sa är det klart att den frågan kan prövas. Från min egen erfarenhet som boställsnämndsordförande,
då jag hade 110 ecklesiastika boställen under min förvaltning,
finner jag dock intet som stöder tanken på kommunvalda ledamöter.
Voro dessa verkligt goda vänner med arrendatorn, hade de en åsikt örn värdet,
och voro de mindre goda vänner, hade de en annan åsikt om värdet. Jag tror

Nr 34.

Fredagen deli 13 maj 1938.

Svar å interpellation. (Forts.)

man kan erhålla en mera objektiv prövning av dessa frågor,. örn de som äro
ansvariga veta med sig, att det skall bli litet mera kontinuitet i det hela..

Örn försäljningen av Stora Söderby kan jag naturligtvis inte yttra mig; .jag
har inte sett fastigheten och även örn jag gjort det, hade jag väl ändå inte
haft möjlighet bedöma saken. Men jag kan ju nämna, att ehuru priset stannade
vid 16,000 kronor, tror jag, på auktionen, bjöds det inte långt därefter
25,000 kronor för fastigheten, och man skall nu försöka att bjuda ut den ytterligare
en gång. Det är som jag sade förra året då vi behandlade den frågan
så, att örn någon önskar köpa denna fastighet, är det inte på grund av att han
har hembudsrätt, utan emedan det är affär att köpa fastigheten —• och han
låter bli örn någon annan bjuder över ett visst pris.

Örn jag sedan jämför värdet — jag vet inte örn Stora Söderby och Valsberga
härvidlag kunna jämföras — så är dock Valsberga uppskattat väsentligt
högre. Jag har inte sett utskottsutlåtandet, men jordbruksutskottet lär
anse, att domänstyrelsen inte skall sälja Valsberga utan fortfarande utarrendera
fastigheten eller också överlämna den till statens jordnämnd. ^ Där sitter för
övrigt en hembudsberättigad arrendator — så man kan ju förstå, örn åsikterna
skilja sig även i riksdagen.

I fråga örn skogen är den på Stora Söderby värderad till 4 kronor per kubikmeter
men på Valsberga till 4 kronor 50 öre per kubikmeter. Dessutom
är jordvärdet på Valsberga något mer än 100 kronor per hektar högre än på
Stora Söderby, men ändå förefaller det som örn man inte vill att en hembudsberättigad
arrendator skulle få köpa Valsberga. Saken har inte förelagts riksdagen
ännu, men utskottsrepresentanter, som satt sig in i frågan, ha menat
att egendomen icke borde disponeras på det sättet.

Herr Thorell: Herr talman! Jag har ingen anledning att länge upptaga
kammarens tid, därför att det svar, som statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
avgivit, i det stora hela tillfredsställt mig.

Beträffande egendomen Stora Söderby tillåter jag mig dock fortfarande
lia en avvikande mening, kanske mest därför, att jag känner till egendomen
så bra. Jag talade förra året örn att jag är född och uppfödd på den egendomen
och att jag gjorde mina första lärospån i jordbruksarbete på dess tegar.
Jag hade emellertid svårt att följa jordbruksministern i hans jämförelser mellan
värderingarna av denna egendom och egendomen Valsberga. Jag känner
nämligen icke till egendomen Valsberga, men Stora Söderby vet jag är en
egendom, vars mark till stor del är vattensjuk och består av dålig oförmultnad
torvjord. Å den övriga jorden finnes det några bra gärden, men dessa
äro icke stora. För övrigt belastas egendomen av ett stort dikningslån. Då
jordbruksministern säger, att det icke fanns hembudsrätt för arrendatorn, vill
jag säga, att den förra arrendatorn hade haft gården från 1926 till 1936.
Han påstod bestämt att den första värderingen av denna egendom stannade vid
ett värde av 23,000 kronor och att det hade ställts i utsikt, att han. skulle
få köpa egendomen för detta pris. Han gick också i den tron men till.slut
fick han meddelande, att han mäste betala ett pris av 36,200 kronor till vilket
belopp egendomen då, enligt uppgift, värderades. Då blev han väldigt ledsen
och kände sig illa behandlad, så att han uppsade arrendet och avflyttade^ från
gården. Han hör till de arrendatorer, som anse sig lia rätt att pasta att
de blivit illa behandlade. .

Jag skall icke uppehålla mig längre vid detta. Det skall emellertid bil roligt
att se, hur det går med den auktion, som skall äga rum. Framför allt
är jag rädd för att domänstyrelsen skall .stycka gården. Byggnaderna l^den
nuvarande fastigheten ligga ju inklämda i en by och det finnes knappt några

Fredagen den 13 maj 1938.

Nr 34.

Svar å interpellation. (Forts.)

lämpliga byggnadsplatser för nya gårdar. Framför allt går det icke att få
olika slag av inägojord till varje fastighet. Det skulle bli en olycklig uppstyckning
av området. Örn man skall få skäliga ägofigurer blir det så, att
somliga bara skulle få god jord, medan andra huuvdsakligen skulle erhålla
usel torvjord. Det var just jordens dåliga beskaffenhet, som gjorde att min
fader en gång i världen ledsnade på den egendomen och sökte få sig en egen
jordbit.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

316, angående anslag till nyanskaffning av maskiner för mynt- och justeringsverket;
och

nr 317, angående förlängd giltighet av gällande indelning för taxering till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunalskatt av samtliga orter
i riket med avseende å levnadskostnadernas höjd.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos följande på kammarens bord vilande motioner; och hänvisades
Särvid

till statsutskottet motionerna:

nr 488 av herrar Molander och Lövgren; och

nr 489 av herr Bagge m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 490 av herr Eriksson i Sandby m. fl.; och
nr 491 av herr De Geer i Lesjöfors.

Vid härpå skedd föredragning av herr Walléns m. fl. motion nr 492 hänvisades
densamma, i vad anginge jordbruksärenden, till jordbruksutskottet samt
i övrigt till bevillningsutskottet.

Vidare föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet herr Walléns m. fl.
motion nr 493.

Härefter föredrogos övriga på kammarens bord liggande motioner, nämligen: nr

494 av herr andre vice talmannen Magnusson m. fl.; och
nr 495 av herr Lundqvist m. fl.;

och hänvisades dessa motioner, i vad anginge jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
samt i övrigt till bevillningsutskottet.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 133—140, andra
lagutskottets utlåtanden nr 50 och 51 samt andra kammarens enskilda utskotts
utlåtande nr 1.

§ 6.

Vid föredragning av ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 499, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess första

Nr 34.

Fredagen den 13 maj 1938.

tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning av väckt motion örn utredning
av frågan om läkarutbildningens reformering, beslöt andra kammaren att hänvisa
detta ärende till sitt andra tillfälliga utskott.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
bankoutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension m. m.;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för dels vissa befattningshavare vid folktandvården, dels ock
viss personal vid sjömanshusen m. m.; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till sjömanshusen
m. m., i vad avser pensions- och understödsväsendet för sjöfolk samt
anslag under elfte huvudtiteln;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av 15 kap. strafflagen;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225), med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare anslag
ur kyrkofonden till bostadsbyggnad för en kontraktsadjunkt i Ammarnäs i
Sorsele församling;

nr 42, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om avbrytande av havandeskap m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 43, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen, m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 44, i anledning av väckt motion angående de inom statskyrkans ram existerande
fria evangeliska samfundens rättsliga ställning m. m.; samt

jordbruksutskottets memorial, nr 84, angående ersättning åt av utskottet anlitat
biträde.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 10, angående vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar i avseende å
utgifterna för budgetåret 1938/39 under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande
anslagen till handelsdepartementet;

nr 227, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn kapitalinvesteringar i statens allmänna fastighetsfond med
avseende å handelsdepartementet;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 233 gjorda framställning
i fråga om kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket beträffande
försöksanläggningar för oljelagring jämte i ämnet väckta motioner;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
medel till vissa förbättringar av förläggningsförhållandena å Järvafältet;
nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till an -

Fredagen den 13 maj 1938.

Nr 34.

ordnande av tjänstebostäder vid Gotlands kustartillerikårs förläggning i Fårösund
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning afgående avstående till
viss del av det allmänna arvsfonden tillfallna arvet efter häradsdomaren Johan
Alfred Nilsson från Torpa socken;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till påbörjande
av vissa till Stockholms garnison hörande truppförbands och anstalters
utflyttande till Järvafältet;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till lånefonden för bostadsbyggande i städer och
stadsliknande samhällen;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statens
bosättningslånefond m. m.;

nr 259, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor; nr

260, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn ändrad löneställning
för vissa befattningar vid statens kommunikationsverk m. m.;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
farmacevtiska laboratorium för budgetåret 1938/39; och

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
statens polisskola m. inifrån
bevillningsutskottet:

nr 267, i anledning av väckta motioner örn skattefrihet för vissa gåvor till
luftvärnet m. m.; samt

från första lagutskottet:

nr 254, i anledning av väckt motion om ändring av 2 § kungörelsen angående
handel med farmacevtiska specialiteter; och

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
örn ändrad lydelse av 15 § kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306) angående
handel med farmacevtiska specialiteter.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

§ 10.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
286, med förslag till lag örn semester m. m., nämligen:
nr 496 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.; och
nr 497 av herr Nordström i Kramfors m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Jonsson i Skedsbygd	under	4	dagar fr. o. m. den	14	maj
> Larsson i Hede	Tt	5	2> » 3»	14	>
» Österström	7>	4	» » »	14
» Lindahl	>	3	2> > »	14	T>
» Olsson i Rödingsberg	>	2	3> 3> »	15
» Magnusson i Näsviken	>	2	T> > »	15	>

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

herr förste vice talmannen Jeppsson under	4	dagar fr. o. m.	den	14	maj,
» Ward		3	» »		14
» Olsson i Gävle ''	1>	2		>	14	>
» Eriksson i Frägsta	>	2	> »	>	16	>
» Nordström i Kramfors		2		2>	15
» Weijne	7>	2	2> »		15	>
» Werner i Hultsfred	>	4	> >		14	>
» Falk	>	2		T>	14	»
* Andersson i Ovanmyra	»	2	» 1	T>	16	i
» Lindskog > 2 > * ■» Leo » den 14 maj. Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.11 e. m.	>	20	» och

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 14 maj.

Kl, 11 f. m.

§ I Föredrogos

var efter annan Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
ock hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 316, angående anslag till nyanskaffning
av maskiner för mynt- och justeringsverket; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 317, angående förlängd giltighet
av gällande indelning för taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
samt kommunalskatt av samtliga orter i riket med avseende å levnadskostnadernas
höjd.

§ 2.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott följande på kammarens
bord liggande motioner, nämligen:

nr 496 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.; och

nr 497 av herr Nordström i Kramfors m. fl.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets utlåtanden nr 44—46 och
första lagutskottets utlåtanden nr 39—44.

§4.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 84, angående ersättning åt av
utskottet anlitat biträde; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 75, i anledning av väckt motion angående utredning örn sammanslagning
av de båda svinraserna Yorkshire och Förädlad Lantras;

nr 76, i anledning av väckt motion rörande ett bättre tillgodoseende av kommunernas
och fiskarbefolkningens intressen i fråga örn saltsjöfisket;

nr 77, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser beträffande
ledamotsavgiften till hushållningssällskapen; och

nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss ändring i gällande
allmänna grunder för hushållningssällskapens organisation.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

§ 6.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 79, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa åtgärder till främjande av gemensam maskinan-^V^f ^ lav
vändning inom det mindre jordbruket jämte i ämnet väckta motioner; och ytt- gemensam

rade därvid maskinan vändning Herr

Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag har intet annat yrkande att göra inom tet
än örn bifall till utskottets hemställan, men jag vill ändå säga några ord.

Det är nämligen så, att vi avgivit en motion i denna fråga. När vi vid riksdagens
början väckte denna, hade vi inte observerat, att regeringen signalerat
ett eget förslag i ämnet. Det var det ena skälet som gjorde, att vi ansågo oss
böra framlägga ett förslag, då vi ansågo, att det föreliggande ärendet var val
utrett och förberett. Den andra anledningen var den, att vi ville ha en delvis
annan princip för finansieringen av dessa projekt. Vi ansågo, att de sakkunnigas
linje, till vilken också regeringens förslag ansluter sig, nämligen att 15
procent av kostnaderna för dessa maskinstationer skulle kunna ges som bidrag
av staten, borde ändras så, att bidraget skulle höjas till 40 procent. Då
hela problemet örn att mekanisera småjordbruket skulle gå löst på 40 miljoner
kronor och alltså ett bidrag från staten av 40 procent skulle representera en
summa av 16 miljoner kronor, ansågo vi, dels med hänsyn till de svårigheter,
som utan tvivel småjordbruket har att kunna starta en sådan ^här historia, och
dels med tanke på de väldiga anslag, som statsmakterna givit åt storjordbruket,
att det vore motiverat att visa en något större generositet, när det gäller småjordbruket.
Vi ville därjämte ge ett handtag åt den opinion, som önskar, att
man i samband med det första steget på denna väg också skulle gå in för en
central anskaffning av jordbruksmaskiner, då vi tro, att det för jordbruket är
ganska mycket att vinna på en sådan åtgärd framförallt i ekonomiskt avseende.

Därjämte påpekade vi några detaljer, som närmast hade med det rent demokratiska
förfaringssättet i de eventuellt tillkommande jordbrukarorganisationerna
att skaffa.

Med hänsyn till dessa differenser ansågo vi det motiverat att redan vid riksdagens
början framlägga ett förslag. När nu, som sagt, regeringen har framlagt
sitt förslag, skulle ju ett bifall till vårt förslag närmast betyda, att frågan
uppskötes, ehuruväl kanske endast för en kort tid, och det anse vi inte motiverat.
Vi anse tvärtom, att man nu bör taga detta första lilla steg och att det
ges tillfälle att senare återkomma till saken.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

§ 7.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 80, i anledning av väckt motion
angående skäliga administrationsbidrag till hushållningssällskapen för deras
verksamhet i samband med vissa stödåtgärder; och blev utskottets i utlåtandet
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 8.

im hushåll FöreAr°gs jordbruksutskottets utlåtande, nr 81, i anledning av Kungl. Majrts
ningssäll- proposition angående bidrag till hushållningssällskapen jämte i ämnet väckta
skapen, motioner.

Kungl. Maj :t hade i en till riksdagen den 3 mars 1938 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 232, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

1) till Bidrag till hushållningssällskapen för budgetåret 1938/1939 anvisa
ett förslagsanslag av 3,651,500 kronor;

_ 2) till Utbildningskurs för hemkonsulenter för budgetåret 1938/1939 anvisa
ett reservationsanslag av 8,000 kronor.

I samband med ifrågavarande proposition hade utskottet till behandling
förehaft följande vid riksdagens början väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 17 av herr Gabrielsson m. fl.;

nr 20 av herr Nilsson, Bernhard, m. fl.;

nr 37 av herr Nilsson, Bernhard; och

nr 186 av herrar Domö och Mannerskantz; samt

inom andra kammaren:

nr 24 av herr Sandberg m. fl.;

nr 112 av herr Olsson i Staxäng m. fl.; och

nr 299 av herr Ryling.

I motionerna I: 17 och 11:24, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att statsbidrag finge utgå till avlönande av ytterligare
fyra vandringsrättare i Västerbottens län, samt att nio inom länets lappmark
verksamma vandringsrättare måtte helt bekostas av statsmedel, och att
till bidrag till hushållningssällskapen för budgetåret 1938/1939 måtte beräknas
ett förslagsanslag av 3,718,000 kronor.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna 1:17
och II: 24, I: 20, 1:37 och II: 112 ävensom 1:186 och II: 299, till bidrag till
hushållningssällskapen för budgetåret 1938/1939 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 3,651,500 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, till Utbildningskurs för hemkonsulenter
för budgetåret 1938/1939 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 8,000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Sandberg: Herr talman! I det föreliggande utlåtandet behandlas

Kungl. Maj:ts proposition örn det allmänna bidraget till hushållningssällska -

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Ang. bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)
pen jämte åtskilliga speciella anslag. Bland de senare finns också ett anslag
till bidrag till avlöning av vandringsrättare. Jordbruksutskottet tillstyrker i
det sammanhanget Kungl. Maj:ts förslag örn en provisorisk löneförbättring åt
de nämnda befattningshavarna av 500 kronor per år. Det är icke om den saken
jag egentligen skulle tala, men jag passar på tillfället att i förbigående
uttrycka min tillfredsställelse med att man nu äntligen lyckats åstadkomma
den bebådade avlöningsförbättringen för vandringsrättarna, som tidigare flera
gånger framhållits som högst nödvändig.

Det är en annan sak, som är anledning till att jag yttrar några ord i detta
sammanhang. Från åtskilliga län har det gjorts framställning örn statsbidrag
för anställande av nya vandringsrättare. Dessa framställningar lia bifallits i
sex fall, nämligen då det har gällt framställningar från Kronobergs läns, Kristianstads
läns, Älvsborgs läns södra, Skaraborgs läns, Västmanlands läns och
Gävleborgs läns hushållningssällskap. Vart och ett av dessa hushållningssällskap
anhöll örn bidrag till en ny vandringsrättare. Västerbottens läns hushållningssällskap
hade emellertid också gjort framställning till Kungl. Maj:! örn
statsbidrag till avlönande av ytterligare fyra vandringsrättare. En liknande
framställning hade gjorts från Norrbottens län. En framställning från Västerbottens
län gick dessutom längre i så måtto, att där begärdes, att hela kostnaden
för nio inom Västerbottens läns lappmark verksamma vandringsrättare
måtte vad avser såväl avlöning som rese- och traktamentsersättning bestridas
av staten.

Jag måste säga, att vi nog hade väntat en vänligare behandling av denna
framställning från Västerbottens läns hushållningssällskap. Den har inte föranlett
någon Kungl. Maj:ts åtgärd; och utskottet finner sig inte heller kunna
tillstyrka motionen, utan säger, att antalet vandringsrättare åtminstone för
närvarande torde vara tillräckligt. Ja, det är givetvis olika meningar örn den
saken. Man kan ju säga, att det är ett betydande antal vandringsrättare, som
redan äro anställda inom Västerbottens län. De utgöra nämligen 16 stycken.
Men med hänsyn till förhållandena inom detta län är det emellertid högst önskvärt,
att ytterligare ett antal anställas. Det är nämligen så, som förvaltningsutskottet
i sin framställning till Kungl. Maj :t framhållit, att jordbruket inom
länet, trots de förbättringar som uppnåtts, alltjämt befinner sig i mindre gott
skick, och att en vidgad upplysningsverksamhet därför är i högsta grad av
nöden. Man erinrar vidare —• jag ber att få anföra detta här, eftersom det
är den kortaste och mest koncentrerade motivering, som man kan få för vad det
här är fråga örn — från förvaltningsutskottets sida örn följande: »Under de

sista åren hava anlagts ett stort antal arbetarsmåbruk. Därjämte finnas kronotorpare,
kolonister, egnahemslåntagare med flera mindre jordbrukare, som
måste handledas och undervisas, så att deras anläggningar så fort som möjligt
kunna giva utkomst åt brukarna och inkomster till räntor och amorteringar.
Därjämte pågår en stark nyodling, omkring 1,600 hektar årligen, och nybildning
av nya jordbrukslägenheten För att tillgodose det allmännas intresse vid understödjande
av denna verksamhet är ej blott till fyllest med en god planläggning
utan fordras även handledning och kontroll vid arbetets utförande, så
att de anvisade medlen komma till full nytta.» Vidare heter det: »Bagges

härtill, att de stora avstånden ställa hinder i vägen vid utövande av denna
handledande verksamhet, framgår därav, att vandringsrättarna inom dessa bygder
hava en stor uppgift att fylla.» Det är inte så, att det är tillräckligt med
det antal som redan finnes. Även efter en uppdelning av de största distrikten,
så att vi skulle få två nya distrikt i kustlandet och två nya distrikt i lappmarken,
skulle förhållandet ändå bli det, att i kustlandet skulle varje distrikt
komma att innehålla omkring 1,800 brukningsdelar och det skulle icke bli

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Äng. bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)
möjligt för vandringsrättare!! att återkomma med sina besök till varje brukningsdel
oftare än ungefär en gång vart tredje år.

Med dessa erinringar, som ju skulle kunna göras betydligt fylligare, bar jag
velat understryka och framhålla, att det föreligger ett mycket stort behov av
ökad undervisnings- och handledningsverksamhet av den art, varom här är
fråga. Det har nämligen visat sig, att systemet med vandringsrättare i Norrland
har varit en synnerligen lämplig form för utövande av en del av lantbruksundervisningen.
Dessa vandringsrättare ha kommit i intim och personlig beröring
med jordbrukarna och ha på det sättet kunnat göra undervisningen mera
levande och begriplig och dessutom kunnat praktiskt handleda vederbörande
i deras uppgifter.

Då det inte torde vara någon utsikt att nu erhålla bifall till föreliggande
framställning, skall jag inte vidare utveckla de skäl, som hushållningssällskapet
anfört för att erhålla anslag för anställande av fyra nya vandringsrättare.

Hushållningssällskapet har ju därjämte hemställt örn statsbidrag till hel
avlöning åt nio inom lappmarken verksamma vandringsrättare. Jag vill beträffande
den saken endast erinra örn att inom detta landområde råda alldeles
särskilda förhållanden. Där pågår en kolonisationsverksamhet, en nybyggar -verksamhet av speciell art, som kan göra det motiverat, att staten här inträder
hjälpande i särskild grad även då det gäller lantbruksundervisningen.

Ja, som sagt, med tanke bl. a. på att under fjolårets riksdagsresa man tycktes
vara överens om att en vidgad undervisnings- och upplysningsverksamhet
var nödvändig i Norrland och med tanke på det intryck, som riksdagsmännen
då torde ha fått örn upplysningsverksamhetens nödvändighet, hade vi i Västerbotten
och inom dess hushållningssällskap och förvaltningsutskott nog hoppats
på litet större förståelse för denna framställning. Det gäller ju ändå en
relativt blygsam summa, och erfarenheten har, som jag nämnt, visat, att den
undervisningsverksamhet det här är fråga örn är synnerligen lämplig för de
ifrågavarande landsdelarnas förhållanden.

Nu kan jag tyvärr icke annat än konstatera, att vår framställning för närvarande
icke rönt tillmötesgående. Jag hoppas emellertid, att det så småningom
skall bli möjligt att få våra önskemål tillgodosedda.

Jag ber dock, herr talman, att få yrka bifall till den motion, som väckts av
mig m. fl. i denna kammare och av herr Gabrielsson m. fl. i första kammaren.
Ett bifall till motionerna innebär, såsom närmare visats i motionerna, en ökning
av anslagsbeloppet från 3,651,500 kronor till 3,718,000 kronor, en ökning
alltså med 66,500 kronor.

Herr Johansson i Björnlunda: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten.
Utskottet är i detta utlåtande absolut enigt, och jag ber, herr talman,
att under hänvisning till utskottets motivering få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gay propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till berörda hemställan
med den ändring däri, att motionerna 1:17 och II: 24 bifölles; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat:

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den kemiska ana -

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

lys- och kontrollverksamheten för jordbrukets behov jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dels åtgärder mot
smittsam kastning hos nötkreatur, dels ock anslag till statens veterinärbakteriologiska
anstalt för budgetåret 1938/39; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga; nr

134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
säkerhetsanstalt för förvarade och internerade samt ny sinnessjukavdelning
inom fångvården jämte en i ämnet väckt motion;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Statens
uppfostringsanstalt å Bona: Nybyggnadsarbeten m. m.:

nr 136, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till kapitalinvestering för uppförande av en logementsbyggnad
vid fångkolonien å Skageshult;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmänna grunder
för avskrivning av å statens allmänna fastighetsfond bokförda tillgångar
m. m.;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisning å
statens allmänna fastighetsfond av vissa fastigheter, disponerade av Uppsala
och Lunds universitet;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för
statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1938/39 m. m.; och

nr 140, i anledning av väckta motioner örn stöd åt den mindre skeppsfarten.

Vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

§ io.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 50, i anledning av väckt mo- Äng. ef lektion
angående effektivare åtgärder för skogsbetets inskränkande. tivan åtgärder

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 113,tsÄwe!
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Hagström, hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning angående
effektivare åtgärder för skogsbetets inskränkande.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville överlämna motionen jämte däröver
avgivna yttranden till 1936 års skogsutredning för att tagas under övervägande
vid fullgörandet av dess uppdrag; samt

2) att motionen, i den man den icke blivit beaktad genom vad utskottet sålunda
hemställt, icke matte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag kan icke vara med om utskottets
hemställan om utredning i syfte att så gott som fullständigt slopa
skogsbetet för^ jordbrukare. Skogsbete!, sådant det nu bedrives, kan icke
med fog pastas göra skogsväxten den skada., som man vill göra gällande.

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Äng. effektivare åtgärder för skogsbetets inskränkande. (Forts.)

Tvärtom är min erfarenhet den, att skogsbetet i viss grad kan befrämja skogsväxten.
Det var förr, då man hade får och hästar utsläppta på skogsbete i
större utsträckning, som man kunde säga att betet var till stor skada för skogen,
men för närvarande tror jag icke det skadar skogen nämnvärt.

Jag vill dessutom erinra örn att då man vill göra gällande, att det går att
bereda bete på inägorna, vilket skulle göra det ekonomiskt bättre för jordbrukarna,
måste man också betänka, att mer än hälften av Sveriges 400,000
jordbrukare har så små arealer, att det icke lämpar sig att på dessa ordna med
bete, då det i närliggande skog kan finnas ganska mycket bete av stort värde.
Om skogsbetet skulle inskränkas, komme det att medföra stor skada för dessa
jordbrukare.

Jag har därför ansett, att denna motion örn begränsning av skogsbetet borde
avslås av riksdagen. Den har enligt min mening icke det ringaste fog för sig
under nuvarande förhållanden.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag å såväl utskottets hemställan
som motionen.

I detta anförande instämde herrar Werner i Höjen, Andersson i Vigelsbo och
Ryberg.

Herr Hage: Herr talman! Med anledning av den föregående ärade talarens
anförande vill jag betona, att utskottet icke tagit någon bestämd ståndpunkt
till denna fråga. Utskottet har endast påvisat, att det pågår en utredning,
och hemställt örn överlämnande av motionen till den utredningskommitté,
som sysslar med denna sak. Utskottet har dessutom på sidan 17 betonat,
att för en del mindre jordbrukare, som ofta ha alltför liten tillgång till
egen skogs- och hagmark för tillgodoseende av betesbehovet åt sina djur, det
är av en viss vikt och betydelse, att de ha tillgång till skogsbete. Alltså menar
jag, att man icke får tolka utskottets hemställan örn att frågan skall överlämnas
till kommittén på det sätt den föregående talaren synbarligen gjorde.

Från denna utgångspunkt ber jag, herr talman, att för min del få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Skoglund: Herr talman! Att ett långt drivet skogsbete kan medföra
allvarliga olägenheter för en rationell skogsskötsel är, tror jag, en så allmän
uppfattning, att den saken behöva vi väl icke i dag föra någon längre diskussion
örn. Det har emellertid också varit klart för utskottet, när det behandlat
motionen, att det finns stora delar av vårt land, där jordbrukarna ha svårt att
på annat sätt än genom skogsbete få bete i den utsträckning de behöva. Av
denna anledning är det, herr talman, som utskottet skrivit på det försiktiga
sätt det gjort. När det pågår en utredning, som sysslar med skogsbruket och
med skogsindustriens råvaruförsörjning, har utskottet ansett, att det är både
rimligt och riktigt, att vi till denna utredning överlämna det material, som inkommit
till utskottet med anledning av motionen. Det kan väl icke från något
håll förnekas, att frågan om råvaruförsörjningen till skogsindustrien är
en av vårt lands största och viktigaste frågor. Kan denna råvaruförsörjning
bättre tryggas genom att vi kunna finna någon form att lösa betesfrågan i
våra skogsbygder, böra vi naturligtvis göra detta. Därmed underlätta vi också
försörjningsmöjligheterna för mångå människor i vårt land. Därför, herr
talman, anser jag för min del, att vi i detta fall böra bifalla andra lagutskottets
hemställan och överlämna de yttranden, som äro avgivna i samband med
föreliggande ärende, liksom motionen till den utredning, som för närvarande
pågår.

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Ane/, effektivare åtgärder för skogsbetets inskränkande. (Forts.)

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan som den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 11.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd, m. m., dels ock en i ämnet väckt
motion.

Därvid anförde:

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Efter socialministerns signalering
om en allmän lagrevision beträffande arbetarskydd kan det kanske anses
överflödigt, att man upptager frågan till längre diskussion i riksdagen i
år. Men jag tror, att det är berättigat att ställa frågan, örn icke detta spörsmål
är tillräckligt utrett, speciellt när det gäller frågan örn skyddsombudens
rättsställning på arbetsplatsen. Det är i den delen av det föreliggande förslaget,
som jag anser att riksdagen borde vara redo att fatta mera definitiva
beslut, och jag håller dessutom före, att den ställning utskottet och socialministern
intaga i denna fråga röjer en uppfattning örn förhållandena på arbetsplatserna,
vilken icke är riktig. Man hävdar närmast, att trakasseringar av
skyddsombuden icke skulle förekomma, och därför få vi gång efter annan bevittna,
att förslag avslås örn att giva skyddsombuden en rättsställning på arbetsplatserna.
De flesta av de svenska fackföreningarna och de stora fackförbunden
lia under åratal kämpat för ett effektivare arbetarskydd, och man har
lärt sig, att på arbetsplatserna råda alltjämt de gamla förhållandena. Det
är två intressen, som stå mot varandra: å ena sidan arbetarnas önskan att
skaffa sig bättre och drägligare arbetsförhållanden, å andra sidan arbetsgivarnas
strävan att förbilliga produktionen. På dessa motsatta strävanden beror
det naturligtvis, att arbetarna äro fullständigt rättslösa och icke ha någon
som helst möjlighet att öva inflytande på arbetsplatsförhållandena. I det
faktum, att det är ett intresse för arbetsgivarna att söka komma undan skyddsåtgärder
och därigenom förbilliga produktionen, ligger också fröet till att det
förekommer trakasserier.

Socialministern vill för sin del inte tro. att det förekommer trakasseringar i
så stor utsträckning vid arbetsplatserna i vårt land. Jag vågar emellertid
påstå raka motsatsen, nämligen att det alltjämt på en rad håll — kanske inte
vid de större fabrikerna, där man har mera ordnade förhållanden, men väl på
mindre och medelstora arbetsplatser — i mycket stor utsträckning förekommer
att sådana personer, som på ett effektivt sätt företräda arbetarnas intressen,
bli trakasserade. Det är klart att när staten ger vissa personer i uppdrag
att se till att det blir förbättrade skyddsanordningar på arbetsplatserna, staten
också skall ge dessa personer ett stöd i lag vid fullgörande av detta uppdrag.
Det är just ett sådant stöd, som vi i vår motion anse, att riksdagen bör
ge skyddsombuden.

Det gäller här ingen ny fråga. Den har varit uppe i riksdagen flera gånger
förut. Frågan är säkerligen också tillräckligt utredd i den meningen, att det
är konstaterat, att det förekommer sådana här trakasserier. Jag skulle kunna
rada upp exempel på exempel. Man skall nu inte tro, att en arbetsgivare i dag
trakasserar ett skyddsombud eller en aktiv fackföreningsmän på det sättet att
han säger till vederbörande, att han får avsked därför att han gjort så och så.

Andra kammarens protokoll 1938. Nr 34. 2

Ang. ändring
i vissa delar
av lagen om
arbetarskydd
m. ra.

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om arbetarskydd m. ni. (Ports.)
Nej, man använder sig av ett maskerat sätt att trakassera vederbörande. Sådant
förekommer ännu i dag på en hel rad arbetsplatser, särskilt då det gäller
införandet av skyddsåtgärder. Det är klart att när en arbetare, som jämt är
inställd på att värna örn arbetarnas liv och lem och hälsa, kommer till en arbetsgivare
med krav på att denne skall införa kanhända nog så dyrbara skyddsanordningar,
detta skall te sig nog så obehagligt för arbetsgivaren, och att
denne därför på ett eller annat sätt skall vilja bli av med denne person. Det
är till förhindrandet av detta, som vi föreslagit, att riksdagen bör vidta åtgärder
för tillförsäkrandet åt skyddsombuden av det stöd, som de behöva vid
fullgörandet av sitt uppdrag. Med tanke på att nu socialministern bebådat en
allmän revision av arbetarskyddslagen skall jag inte göra något särskilt yrkande
i fråga örn det nu föreliggande utskottsförslaget, trots att jag säkerligen
har den stora massan av Sveriges arbetare bakom mig, när jag uttalar
min förvåning över, att man alltjämt skall behöva utreda en fråga, som torde
vara tämligen klar för arbetarnas vidkommande.

Herr talman! Med dessa ord har jag bara velat framhålla att vi ansett, att
riksdagen redan nu hade bort vidta åtgärder i syfte att ge skyddsombuden ett
effektivt lagligt stöd, men att vi inför det faktum, att man här bebådat en ny
utredning, inte ansett oss i dag böra ställa något yrkande.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att påpeka, att

statsrådet på sid. 59 i propositionen bestämt säger ifrån, att han anser, att ett
stadgande rörande skydd för ombuden mot trakasserier från arbetsgivarens
sida bör införas. Jag tycker att här tydligt och klart sagts ifrån från statsrådets
sida, att hans avsikt är att åstadkomma en sådan lagstiftning. Statsrådet
säger emellertid, att detta skall ske i sammanhang med den större utredning
av hela arbetarskyddslagfrågan, som nu förberedes.

Inom utskottet har man med hänsyn till att det nog har inträffat trakasserier
på detta område varit inne på frågan, om man inte skulle kunna bryta ut
detta spörsmål ur det större sammanhanget och låta denna fråga utredas särskilt.
Utskottet har emellertid inte skrivit någonting örn den saken, och jag
är för min del övertygad örn, att örn statsrådet så skulle finna lämpligt och
nödvändigt, den saken kommer att tagas upp till övervägande, oavsett örn utskottet
skriver någonting därom eller ej.

Från denna utgångspunkt, herr talman, ber jag få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Jag har med intresse tagit del av
den kungl, propositionen i denna fråga och också av vad andra lagutskottet anfört
i fråga örn anordnandet av skyddsåtgärder på arbetsplatserna.

Det är ju inget tvivel örn, att det steg som nu tagits är ett steg i rätt riktning;
och att en utökning av yrkesinspektionen varit nödvändig, därom torde knappast
några delade meningar ha varit rådande. Emellertid har jag den uppfattningen,
att yrkesinspektionens uppdelning i distrikt knappast är tillräcklig
och kanske ej heller så alldeles lycklig, då man ju på en del håll får ganska
många och stora industrier inom ett mindre distrikt, medan man inom andra
och större distrikt får flera mindre industrier, övervakningen kommer säkerligen
därigenom att försvåras.

Nu har man emellertid signalerat en översyn på detta område, och jag hoppas,
att man vid bestämmandet av distriktsindelningen i fortsättningen också
kommer att ta hänsyn till antalet industrier och deras storlek. Dessutom torde
det väl också vara nödvändigt att vid en översyn se till, att inspektörernas antal
något utökas. Vid en undersökning, som gjorts av fackorganisationerna i Skå -

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Ang. ändring i vissa delar av lagen om arbetarskydd m. m. (Forts.)
ne, har det visat sig, att man inte kunnat inspektera ganska betydande arbetsplatser
på 10 år. Härtill kommer att vanliga mindre industrier av olika slag
med en yrkesfara, som kanske är lika stor som inom andra större oell viktigare
industrier inte blivit föremål för någon yrkesinspektion alls eller endast med
många års mellanrum. Det är klart att det till förhindrandet på arbetsplatserna
av såväl olycksfall som av yrkessjukdomar fordras att yrkesinspektionen
göres så effektiv som möjligt.

Vidare har man att ta hänsyn till den omständigheten, att de skyddsombud
som väljas av fackorganisationerna måhända ännu inte fått den ställning på
arbetsplatserna, som de borde ha. Här föreligger en motion örn att de skola
få lagligt skydd i sin verksamhet, oell det är ju önskvärt att man kan komma
dithän. Basttjärnsolyckan, som dragits inför riksdagen genom en interpellation,
visar hur. det går, då de av arbetarna utsedda ombuden inte lia något
skydd bakom ^sig. De ha ingen möjlighet att säga sin mening. Säga de den,
och viljande påtala de brister, som finnas i skyddshänseende, bli de ofta trakasserade
på ett eller annat sätt, och därigenom blir denna skyddsinstitution från
arbetarnas sida ineffektiv. Det bör kanske klart sägas ifrån här i riksdagen
i dag, att arbetsgivarna ute på arbetsplatserna borde visa större intresse för
skyddsombudens arbete än de hittills gjort.

Jag. har under de senaste veckorna studerat fackföreningarnas tidskrifter —
metallindustriarbetareförbundet exempelvis omfattar ju som bekant 140,000
medlemmar — och jag har funnit, att man bland storindustriens arbetare allmänt
klagar över, att de skyddsombud som utsetts av arbetarna mycket ofta
bli trakasserade på arbetsplatserna. Genom den rationalisering som genomförts
har olycksfallens antal ökats ganska starkt, och olycksfallsstatistiken visar ju
också, att olycksfallen oupphörligt ökas. Detta gäller kanske inte så mycket
de större olycksfallen som fastmer de mindre, men dessa senare kunna mången
gång vara lika svåra eller elakartade som de förra. Skall detta tillstånd
få råda även i fortsättningen, kommer det att kosta såväl samhället som sådant
som industrien väldiga pengar. Därför är det på sin plats, att man i dag säger
ifrån, att trakasserier av skyddsombuden på arbetsplatserna inte tillåtas. Samtidigt
därmed bör man också klart säga ifrån, att en ytterligare effektivisering
av yrkesinspektionen och skyddet på arbetsplatserna är av behovet påkallad.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

''‘•Sä

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman!

Ehuru det med hänsyn till vad som står i propositionen kan anses överflödigt
att redogöra för frågan örn det s. k. trakasseringsskyddet för skyddsombuden,
skall jag, då det förefaller mig, som om man på det håll, där man tagit till orda
till förmån för ett trakasseringsskydd, toge alltför lätt på frågan, be att få
säga några ord.

I själva verket är det ganska svårt att ordna ett effektivt trakasseringsskydd.
Man får ju inte glömma, att örn ett skyddsombud är påstridigt, och en
arbetsgivare blir ^förtretad på honom och så avskedar honom av någon anledning,
som inte står i omedelbart sammanhang med en åtgärd, som han påtalat
i sin egenskap av skyddsombud, det är svårt att skaffa nödig bevisning därom,
att det verkligen, är fråga om ett trakasseri och inte örn ett enkelt avsked, som
en domstol ur olika synpunkter skulle finna befogat. Låt mig ta det exemplet,
att en arbetsgivare inte griper till åtgärden, att han avskedar en person, som
är arbetarnas skyddsombud, vartill han väl alltid kan finna anledning på grund
av anmärkning mot vederbörandes arbete, utan att han i stället förflyttar honom
till ett annat, eventuellt sämre betalt arbete. T detta fall skall man också
inför domstol kunna bevisa, att det är på grund av sin egenskap av skyddsom -

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om arbetarskydd m. m. (Forts.)
bud som denne man blivit trakasserad. I vart fall kan man efter min bestämda
mening inte införa ett effektivt trakasseringsskydd för skyddsombuden, så länge
ett ärende av denna art skall avgöras vid de allmänna domstolorna. Det är min
bestämda uppfattning, att örn man vill åstadkomma ett trakasseringsförbud,
som kan medföra någon laglig påföljd, därest någon bryter mot detsamma, så
måste ärendet gå till vår enda på detta område sakkunniga domstol, nämligen
arbetsdomstolen. Till denna komma då samtliga de fall att samlas, i vilka
skyddsombuden anse sig själva trakasserade eller fackföreningarna anse dem
trakasserade i egenskap av skyddsombud. Örn däremot dessa mål skola gå till
allmän domstol, måste man förutse, att det kommer att bli en mycket olika behandling
vid de olika domstolarna.

Den första frågan är alltså: vilken dömande myndighet skall man ha i detta
fall? Som det nu är, går ju allt som rör arbetarskyddslagstiftningen till de
allmänna domstolarna. Det är då inte någon så enkel procedur som man tycks
föreställa sig att införa en ny bestämmelse i lagen örn trakasseringsskydd och
att samtidigt bryta ut denna bestämmelse och säga, att just den skall gå till
arbetsdomstolen, medan allt det andra skall ligga kvar hos de allmänna domstolarna.
Därför krävs det också en specialutredning på denna punkt. Det har
inte varit något slags motstånd mot önskemålet, att man skulle skapa trakasseringsskydd,
som gjort, att ärendet inte kunnat lösas vid denna riksdag, utan
helt enkelt den omständigheten, att man ju dock måste se sig litet för, när man
lagstiftar. Härtill komma de praktiska svårigheterna att, även örn man skickar
dylika mål till arbetsdomstolen, kunna åstadkomma en bevisning, som domstolen
kommer att godta som bevis för att en trakassering verkligen föreligger.
Allt detta gör att spörsmålet örn hur man skall utforma ett trakasseringsskydd,
som inte skall bli bara en pappersparagraf utan få praktisk betydelse, måste
underkastas en mycket noggrannare prövning än man hittills varit i tillfälle
att göra. I det sammanhanget måste man naturligtvis också pröva, örn inte arbetsdomstolen,
som dock numera är en på vissa arbetsmarknadsområden speciellt
sakkunnig domstol, borde få till uppgift att behandla även andra brott
mot arbetarskyddslagen, i stället för att dessa, såsom nu sker, skola behöva gå
till de allmänna domstolarna. Den saken måste övervägas i ett större sammanhang.

Nu är, som jag redan sagt, avsikten den, att man skall underkasta hela arbetarskyddslagen
en ny omprövning, detta inte minst med hänsyn till de konventioner,
som beslutats i Genéve och till vilka den svenska lagen i åtskilliga
fall inte anpassats. Härtill kommer att även andra frågor, som inte ha något
sammanhang med konventionerna, nu böra tagas upp till prövning i samband
med frågan örn den modernisering av arbetarskyddslagen överhuvud taget,
som i vissa avseenden kan anses påkallad. Detta gör att det är min avsikt att
utan dröjsmål föranstalta örn en utredning av detta slag, och jag hoppas också,
att det skall bli möjligt att detta arbete skall kunna utföras någorlunda
snabbt. I det sammanhanget komma alla de yrkanden, beträffande vilka man
anser, att de ha en förnuftig mening, upp till prövning.

Som sagt, längre än förslaget nu går särskilt på trakasseringspunkten har
det faktiskt inte varit möjligt att gå, örn man nämligen inte skulle vilja göra en
lag, som ser bra ut på papperet och som folk tror kommer att få någon betydelse,
men som i själva verket inte skulle komma att få den betydelse man väntat
sig av densamma.

Detta är vad jag har att säga på den här punkten. Jag tror inte, att det
är nyttigt med någon sådan där stor otålighet, som på visst håll visats i detta
fall. Det är bättre, att det hela blir ordentligt gjort, när det göres, än att man
gör en lagstiftning på hafs.

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Ang. ändring i vissa delar av lagen om arbetarskydd m. m. (Forts.)

Herr Sandström: Herr talman! Även jag har ansett, att dessa arbetar skyddsombud

skola åtnjuta skydd, när de utöva sin verksamhet. Jag har
emellertid fått den uppfattningen, att denna fråga för närvarande inte alls
har den stora aktualitet som den hade för några år sedan. Det förhåller sig
nämligen på det sättet, att här så småningom skett en stark utjämning i dessa
förhållanden. Det har gått upp för industriens målsmän, att dessa skyddsåtgärder
för arbetarnas vidkommande är en mycket viktig sak, som även industrien
själv på allt sätt bör främja. Detta gör att industrien numera — jag talar
nu om den större industrien — har gått så långt, att den vid sidan av den
statliga skyddsinspektionen anställt särskilda skyddsinspektörer. Det finns
sådana skyddsinspektörer, som få sin lön av industrien själv genom olycksfallsförsäkringsbolagen,
och dessa inspektörer utöva en mycket betydande verksamhet,
som nog kommer att bära spår efter sig.

Sålunda anser numera industrien, att det är mycket viktigt att sådana här
skyddsombud anställas; och att det skulle förekomma några trakasserier emot
dem, har jag mycket svårt att tro, åtminstone i vad det gäller industrien som
sådan. Det kan emellertid hända, att någon mindre företagare alltjämt lever
kvar i den gamla föreställningen och inte tycker så mycket örn den här verksamheten.
Jag tror dock, att det ligger till på det sättet, att det för dagen
inte alls är någon brådska med en sådan här lagstiftning. Skulle det emellertid
vid en översyn av arbetarskyddslagen, som för närvarande pågår och vilken
väl kommer att resultera i ett förslag till riksdagen örn ett eller annat år,
visa sig erforderligt att arbetarskyddsombuden få ett starkare skydd emot trakasseringar,
vilket jag för min del tror inte för närvarande är fallet, skall jag
inte alls sätta mig emot detta.

Herr talman! Jag ber att få ansluta mig till dem, som yrkat bifall till utskottets
förslag.

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Jag förstår i likhet med herr statsrådet,
att det kan ha sina svårigheter att bedöma, örn det är trakassering eller
inte på en arbetsplats, men i detta fall, då det gäller skyddsombuden, ligger
dock frågan till på ett något annorlunda sätt, ty skyddsombuden utses i regel
av fackföreningarna och endast bland de bästa och mest kvalificerade på fabrikerna.
Det är således folk med stort förtroende, yrkesskickliga och duktiga
arbetare, som tidigare intagit en mycket god ställning på arbetsplatserna. En
sådan person blir utsedd till skyddsombud och gör arbetsgivaren uppmärksam
på skilda spörsmål i skyddshänseende på arbetsplatsen, och den mannen blir
antingen skickad till ett betydligt sämre arbete än han tidigare haft, eller
också kanske han blir trakasserad på annat sätt. Då är det uppenbart, att
det är trakassering på grund av hans ställning på arbetsplatsen som skyddsombud.
Det är icke svårt att kunna konstatera detta.

I fackpressen har man framhållit dessa synpunkter gång efter annan och
sagt. att det är i allra högsta grad otillbörligt av företagarna att använda sig
av dylika metoder, då det gäller att skapa ett verkligt gott skydd för arbetarna
på arbetsplatserna.

Nu har statsrådet Möller förklarat, att lagskipningen på detta område borde
ligga under arbetsdomstolen. Jag är inte så alldeles övertygad om att det är
så klokt att hänskjuta en så betydelsefull fråga som denna, som ju egentligen
inte har med avtalsfrågor att göra, till arbetsdomstolen. Den hör nog hemma
under de allmänna domstolarna. Men vill man inte gå den vägen, skulle man
mycket väl kunna få fram ett skiljedomsinstitut, där man genom en skiljedom
hade möjlighet att pröva just dessa frågor angående skyddsombuden på ar -

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Ang. ändrad
lydelse av
§ 20 i kammarens
ordningsstadga.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om arbetarskydd m. m. (Forts.)
betsplatserna. Genom en sådan åtgärd skulle ett gott steg ha tagits och en
god framgång ha vunnits.

Nu har herr statsrådet meddelat — och det sägs också av andra lagutskottet
— att en översyn kommer att ske, och att med denna översyn skall följa ett
ytterligare steg framåt i denna fråga. Därmed får man väl låta sig nöja tills
vidare, och jag hoppas, att det inte dröjer alltför länge, innan detta kommer
att ske, ty frågan är dock så pass allvarlig och viktig, att den tarvar både regeringens
och riksdagens uppmärksamhet i allra högsta grad.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Föredrogs andra kammarens enskilda utskotts utlåtande, nr 1, med förslag
till ändrad lydelse av § 20 i kammarens ordningsstadga.

Enligt kammarens med bifall till en av herr Anderson i Norrköping rn. fl.
väckt motion, nr 433, den 1 april 1938 fattade beslut hade det ålegat utskottet
att utreda frågan örn interpellationsinstitutets omdaning m. m. samt att för
kammaren framlägga det förslag till ändringar i dess ordningsstadga, vartill
utredningen gåve anledning.

I anslutning till kammarens remissbeslut hemställde utskottet,

1) att riksdagens andra kammare med giltighet från och med nästkommande
riksdags början ville antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 20 i kammarens ordningsstadga.

§ 20.

Ledamot av kammaren må, på sätt i denna paragraf sägs, till ledamot av
statsrådet framställa spörsmål i ämne utom föredragningslistan. Sådana spörsmål
äro antingen* interpellationer eller enkla frågor för upplysningars inhämtande.

Interpellation skall vara skriftligen uppställd och av bestämt innehåll samt
vara försedd med särskild motivering. Interpellation skall uppläsas och i två
exemplar avlämnas i kammaren. Kammaren beslutar, huruvida interpellationen
må framställas eller icke. Sådant beslut skall fattas utan föregående överläggning.
Har interpellationen begärts på bordet, skall den vila till nästa sammanträde,
då kammaren, på sätt nyss är sagt, ovillkorligen skall avgöra, huruvida
interpellationen må framställas eller icke. Har kammaren medgivit interpellationens
framställande, läte talmannen vederbörande statsråd ofördröjligen
undfå del av interpellationen.

Enkel fråga skall vara skriftligen uppställd och av bestämt innehåll utan
att vara försedd med särskild motivering. Enkel fråga skall i två exemplar
tillställas talmannen. Talmannen läte vederbörande statsråd genom kammarens
kansli ofördröjligen undfå del av frågan.

Sedan vederbörande statsråd meddelat talmannen sin avsikt att besvara
spörsmål, varav han undfått del, överenskommer talmannen med statsrådet örn,
vid vilket sammanträde spörsmålet må besvaras. Å den dagens föredragningslista
skall göras anteckning härom. Vid sammanträdet erhåller statsrådet ordet
för spörsmålets besvarande, innan föredragningsärendena för dagen uppropas,
dock ej före gemensam omröstning eller val.

Kammarens kansli skall upprätta särskild förteckning över avlämnade
spörsmål och deras behandling.

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Ang. ändrad lydelse av § 20 i kammarens ordningsstadga. (Forts.)

2) att utskottet under förutsättning av bifall till vad utskottet ovan under
1) hemställt måtte få åt sig uppdraget att därom underrätta kanslideputerade.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hällgren: Herr talman! Då denna fråga förut behandlades i kammaren,
intog jag en negativ inställning till det förslag, som då framställdes,
nämligen förslag örn införande av ett frågeinstitut i riksdagen. Min inställning
var delvis influerad av att när för tio år sedan riksdagen behandlade frågan
örn interpellationsinstitutets omändring, så skedde det i samband med förslag
örn införande av ett dagordningsinstitut; och man kunde av yttranden och
andra omständigheter tolka nuvarande framstöt så, att här gällde det att på
någon sorts bakväg försöka komma fram till ett dagordningsinstitut i den
svenska riksdagen, en anordning, som jag för min del inte kunde godkänna.

Nu har frågan lagts upp på ett något annorlunda sätt och även annorlunda
än vad motionärerna och med dem sympatiserande först framställde densamma.
Jag ber att få påpeka ett yttrande, som är citerat här i utskottets betänkande
såsom bilaga av professor Malmgren, där han ställer sig något tveksam till
det förslag, som framkom samtidigt med förslaget örn införande av frågeinstitut.
Till detta skulle jag dessutom kunna lägga ett annat yttrande av professor
Malmgren, där han säger så här: »Vad skall en sådan frågelåda tjäna
till?» Något liknande har jag själv frågat mig, då jag tagit del av alla dessa
förslag, som kommit fram i diskussionen i samband med det ifrågasatta frågeinstitutet.

När man tänker på yttranden, som fällts, att i andra parlament hundratals
frågor kunna besvaras vid ett plenum, har jag dragit den konsekvensen, att
antagligen komme detta att ta så lång tid i anspråk, så att för att tråkigheten
här skulle försvinna, man borde pigga upp det hela med anordnande av en och
annan korgafton.

Nu finns det emellertid ett särskilt skäl, som gör, att man får ställa sig sympatisk
till vad utskottet här föreslagit, det nämligen, att interpellationsinstitutet
såsom det hittills praktiserats har visat sig vara ganska tungrott och
att det förekommer, enligt den statistik som här publicerats, rätt många interpellationer,
som icke ha blivit besvarade. Hela detta interpellationsinstitut
har ju införts i riksdagen så att säga vid sidan örn den grundlagsenliga formen
för riksdagens arbete. Emellertid skulle jag kort och gott vilja påpeka vissa
skillnader mellan det frågeinstitut eller »frågelåda», som man från början
hade tänkt, och vad utskottet här föreslår.

Man tänkte sig, att man skulle kunna skicka en lapp in till kansliet, och
dagen efter skulle statsrådet svara på denna här i kammaren. Man skulle
kunna skicka en lapp precis som man skickar en beställning till en speceriaffär.
Här har utskottet gjort den förändringen, att en enkel fråga skall i
två skriftliga exemplar lämnas till talmannen, och talmannen skall genom
kansliet tillställa den statsrådet, och statsrådet skall sedan i samråd med talmannen
överenskomma örn tid för frågans besvarande.

Frågedagen är också ändrad på det sättet, att ingen särskild dag eller timme
i veckan fastställts för besvarandet, utan statsrådet får besvara dessa frågor
— örn han vill besvara dem — när det anses vara lämpligt, d. v. s. före
föredragningen av vanliga ärenden vid något av kammarens plena. När frågan
besvaras, blir det protokollfört bär i kammaren såsom något, som hör till
kammarens förhandlingar, dock skall ärendet endast såsom anteckning uppföras
på föredragningslistan.

Vidare ■— vilket jag anser vara det väsentligaste av allt — innebär förslaget
också att kammarens ledamöter skola lia fri yttranderätt. Det är någonting

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Ang. ändrad lydelse av § 20 i hammarens ordningsstadga. (Forts.)
som jag anser man bör hålla styvt på i enlighet med demokratisk ordning,
att ingens yttranderätt i kammaren bör vara beskärd. Såsom utskottet här
i sitt förslag har utformat § 20 i kammarens ordningsstadga, kan det leda
till ett tidigare och lättare besvarande av framställda spörsmål än med de
långa utredningar, som hittills lia vidlådit svaren på interpellationerna; och
ifalla denna anordning icke missbrukas, så skulle den kunna leda till ett bättre
förhållande emellan regering och riksdag.

Jag har sålunda inget yrkande att göra beträffande det förslag, som nu
framkommit ifrån utskottet örn ändring av § 20, ehuru jag ställer mig ganska
reserverad. Allt beror helt och hållet på, huruvida den nya anordning, som föreslås,
icke kommer att missbrukas av riksdagen, i vilket fall statsrådets ledamöter
ha den obeskurna rätten att låta bli att svara på frågor, som kanske
aldrig borde varit framställda ifrån någon riksdagsman.

Herr Hallén: Herr talman! Detta utlåtande ifrån det enskilda utskottet
är synnerligen aktningsbjudande. Det vittnar örn mycken sakkunskap, och
det är nedlagt ett mycket stort arbete. Jag skulle nästan frestas att vid denna
timme citera en strof av en latinsk skald: »Parturiunt montes; nascetur

ridiculus mus.» Det betyder på svenska: Bergen äro i födslovånda, och en
liten råtta varder född.

Jag skulle vilja påstå, att det resultat, som här förelagts kammaren till
antagande, är synnerligen minimalt och mycket diskutabelt till sin verkan.
Man kan nästan, örn man är en smula pessimistiskt anlagd, ifrågasätta, örn
man kommer att spåra några verkningar av detta i riksdagens arbetsformer.

Vi minnas allesammans förhistorien. Motionärerna hade tänkt sig, att
våra bordläggningsplena på fredagarna skulle bli sådana här tillställningar,
där kammaren skulle stilla sin vetgirighet genom att till statsråden få framställa
s. k. enkla frågor. Helst skulle man ju vilja få dem besvarade med detsamma,
men det ifrågasattes ju inte utan det skulle bli i sinom tid. Motionärerna
hade för övrigt också tänkt sig, att det skulle egentligen bli ett slags
privat överläggning mellan vederbörande statsråd och den som frågade honom
— det yrkades inte direkt, men det uttalades såsom ett önskemål. Den linjen
har emellertid stoppats ordentligt. Utskottet påpekar självt, att det .strider
emot § 52 Riksdagsordningen, och till yttermera visso har professor Malmgren,
vars utlåtande föreligger i bilaga, reagerat emot det. Dock dröjer det
kvar en icke tillbörlig rest av sådana funderingar i utskottets eget resonemang.
Utskottet säger nämligen på något ställe, att visserligen skall man
lia sin yttrandefrihet, då de s. k. enkla frågorna skola besvaras, men att man
bör ålägga sig en särskilt stor återhållsamhet. Ja, det bör man göra i alla diskussioner,
både vid interpellationer och s. k. enkla frågor och även vid riksdagens
debatter, men jag tycker det är inte riktigt rätt i alla fall att göra
denna lilla attack emot kammarledamöternas i dessa frågor faktiskt obegränsade
yttrandefrihet.

På en ^punkt skulle jag vilja kritisera hela detta förslag, nämligen att det
kan ändå inte tillmötesgå de befogade intressen, som man från början knöt
till den här sympatiska ^idén. Man hade nämligen tänkt sig, att det skulle
bli ett förtroligare eller åtminstone effektivare samarbete mellan regering och
riksdag. Man skulle kunna vända sig till höga vederbörande med s. k. enkla
frågor och antingen med detsamma eller efter någon ganska kort tid få ett sådant
där omedelbart svar. Men hur blir det nu? Jo, nu skall man först och
främst reglera det gamla interpellationsförfarandet så, att man skall ha skrivit
en motivering till interpellationer och så skall själva interpellationen komma
i klämmen, så skall det föredragas i kammaren och godkännas och så skall

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Ang. ändrad lydelse av § 20 i kammarens ordningsstadga. (Forts.)
statsrådet svara i sinom tid, därest han så för lnst haver — och det lia vi sett
av statistiken, att det är ganska osäkert med den där lusten. Ibland händer
det, att flertalet interpellationer bli obesvarade, eller också frågar man mitt i
kallaste vintern och får svar i lövsprickningen. Vi veta, att hela detta sätt att
träda i förbindelse från statsrådens sida med riksdagen stimulerar inte precis
till någon ökad förtrolighet eller omedelbarhet i umgängeisen. Vi veta, hur
det tillgår. Med äkta svensk byråkratisk grundlighet mobiliserar statsrådet
sitt kansli, statssekreteraren arbetar för brinnande livet, likaså byråchefer och
alla möjliga, och så kommer det en utredning, som går, om inte precis generationer
tillbaka i tiden, så dock ganska långt. Den läses upp på ett sätt, som
kammaren inte alls kan tillgodogöra sig, man hör i regel knappast vad statsrådet
säger och knappast heller vad interpellanten säger, ty även denne läser i
allmänhet innantill. Efteråt kan det, örn lyckan är god, bli en debatt. Samma
förfarande skall bibehållas i fortsättningen, och vi kunna vara övertygade
örn att det blir så. Vi hade en interpellation här förleden och en ganska viktig
sådan. Vad gjorde vederbörande statsråd? Jo, han läste innantill på ett sätt,
som dödade allt intresse. Det var ett ganska uttömmande svar, tror jag. Men
det bästa vore, örn man för att få litet mera liv i umgängeisen mellan riksdagen
och statsråden hade kunnat göra slut på det förfärliga innanläsandet. som
gör att intresset för vad det är fråga örn ofta dödas. I alla fall, detta interpellationsinstitut
blir en smula bättre reglerat, och sedan skall man ha det som
man har det.

Men så kommer nyheten: att vi skola få framställa s. k. enkla frågor. De
skola inte bordläggas och kammaren skall inte lägga sig i, örn de få framställas
eller inte, utan talmannen remitterar dem via kansliet till statsrådet.
Där kan man bespara sig nöjet att skriva en motivering, i motsats till vad som
gäller vid interpellationer. Men gränsen blir ju ganska flytande. Vem tvingar
oss att skriva långa interpellationsmotiveringar? Man kan begränsa sig
till tre eller fyra rader, så att det i realiteten inte blir någon motivering. Gränsen
mellan interpellationer och s. k. enkla frågor blir härigenom ganska flytande.
För övrigt, vad menas med en enkel fråga? Man kan ju göra frågan
ganska lång och invecklad och den kan syssla med synnerligen viktiga spörsmål,
så att den borde egentligen lia ett bättre epitet än en enkel fråga. Men
är det en knepig riksdagsman, kan han ju ställa de mest intrikata frågor, som
bara bestå av en enda frågesats, och så slipper han all motivering! Jag menar,
att den tänkta gränslinjen mellan dessa grundligare interpellationer och
de här små, enkla frågorna går inte att dra, utan den kommer alltid att vara
svävande. Och inte nog med detta, utan sedan är det alldeles självfallet, att
det inte skall vara något tvång för statsrådet att svara. Det föreligger inte
någon sådan skyldighet varken vid interpellationer eller enkla frågor. Vill
han svara på dem, gör han det, och varom icke låter han bli. Ej heller kan
man sätta ut någon viss respittid, inom vilken svaren skola komma, utan det
skall bli som vid interpellationer, att det kan gå både veckor och månader, innan
man får höra av något svar. Ej heller har man någon garanti för, vilken
form svaren få.

Jag är mest orolig för, herr talman, att vi inte skola uppnå den form, som
föresvävar många här i kammaren, nämligen den form, som man har i det
engelska parlamentet med dess omedelbara, naturliga oell direkta svar, utan
jag vågar aldrig det på att här kommer man att mobilisera sina statssekreterare,
byråchefer, notarier och allesammans, och så blir det siikerligen en lång
och grundlig utredning, som man skall stå och liisa upp här i kammaren för
dess mer eller mindre uppmärksamma ledamöter.

Vad vinner man egentligen med detta? Om syftet är att skapa större liv -

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Äng. ändrad lydelse av § 20 i kammarens ordningsstadga. (Forts.)
aktighet och omedelbarhet i umgängelse!! mellan riksdag och regering, vilket
jag tycker är en mycket sympatisk önskan från motionärernas sida, så befarar
jag, att det blir ganska litet tillgodosett. Professor Malmgren, som vi ha
tillfrågat, säger i slutet av sin promemoria — vi ha icke återgett den i tryck,
men det skadar icke, att kammaren får höra vad han, som ändå är expert på
dessa ting, har att säga — att han för sin del har svårt att förstå vad denna
anordning med frågelåda skall tjäna till. Örn en riksdagsman behöver information,
säger han, kan han skaffa sig den på annat sätt än inför en samlad
kammare, och örn man häremot invänder, att frågan kan ha intresse också för
andra, så förstår han icke, varför den frågande skall lia monopol. Han polemiserar
nämligen mot tanken att bara den, som frågar, skulle få samtala med
statsrådet.

När man tar allt detta i betraktande, blir man minst sagt skeptisk mot tanken,
att man skulle vinna något nämnvärt genom denna lilla upputsning av
kammarens arbetsordning. Jag tror, att vad som behöver vinnas, hade man
kunnat vinna utan någon sådan ändring. Man behöver få en mindre byråkratisk
och mera folklig och omedelbar umgängelseform, när man frågar ett statsråd.
Nu är det icke något statsråd här. Annars skulle vi ju kunna inleda
detta frågelådsinstitut genom att fråga statsråden själva vad de tycka örn
detta, örn de äro beredda att svara på stående fot under ett plenum, när någon
framställer en fråga, eller örn de ämna följa den gamla tågordningen att
mobilisera hela departementet för att lämna svar någon gång i framtiden.

Jag tycker, att hela vinsten av det hela är ganska tvivelaktig. Jag har
själv icke suttit med i detta enskilda utskott, men då vi behandlade principfrågan
i konstitutionsutskottet, var hela utskottet egentligen så kallsinnigt
och skeptiskt inför det hela, att det ifrågasattes, örn man icke skulle gå upp
för att stoppa saken i kammaren, men så tyckte man, att nian kunde ju i alla
fall göra ett försök. Jag vill icke bestrida, att icke herr Fast och hans kamrater
i utskottet ha gjort ett ärligt försök, men de ha nog alla haft en känsla
av att det är minst sagt tvivelaktigt, om det resulterar i något.

Eftersom sådana ändringar, som här föreslås, icke skola företagas annat än
i fall, då det är nödigt och nyttigt, så tillåter jag mig verkligen, herr talman,
att yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Fast: Herr talman! Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet vid
vad som ägt rum i detta sammanhang. Det var, att när konstitutionsutskottet
kom med sin omförmälan i anledning av den då väckta motionen, ansåg utskottet,
att ändring i grundlagen icke borde äga rum, men samtidigt gjorde
utskottet också ett uttalande till förmån för motionen. Detta föranledde ju,
att i anledning av detta utskottsutlåtande väcktes en motion, som denna kammare
efter tillsättande av det enskilda utskottet remitterade dit. Därmed tog
faktiskt denna kammare liksom medkammaren ställning till frågan i sak och
sade ifrån, att man ville ha något åtgjort vid innevarande års riksdag. Jag
fäster nämligen uppmärksamheten vid att mitt yrkande örn avslag å utskottets
hemställan blev med ganska stor majoritet avslaget av denna kammare.

När vi således ha gått till arbetet i detta enskilda utskott, ha vi gjort det
under den lojala förutsättning att vi hade att effektuera vad kammaren begärt
av oss. Jag kan försäkra, att vi från skilda utgångspunkter trots den
kyligliet, som har besjälat min inställning liksom också ordförandens i första
kammarens enskilda utskott, dock lojalt sökt förverkliga vad kamrarna velat
få till stånd, och jag tror man kan säga, att enhälligheten i de båda utskotten
borgar för att man icke har sett ensidigt på detta problem.

Den kritik, som herr Hallén här framförde, var icke heller en kritik av ut -

Lördagen den 14 maj 193S.

Nr 34.

Äng. ändrad lydelse av § 20 i hammarens ordningsstadga. (Forts.)
skottets utlåtande utan en kritik av nu bestående förhållanden. Vad det har
att göra med det nu föreliggande utlåtandet har jag mycket svårt att förstå.
Den kritik, som herr Hallén nu åstadkom, finns också i utskottets utlåtande och
följer där med såsom motivering. Man får väl hoppas, att vederbörande statsråd
så långt görligt är söka taga hänsyn till denna motivering. Ur den synpunkten
borde sålunda herr Hallén vara tacksam mot utskottet för vad det i
sin motivering har skrivit i stället för att anföra nuvarande förhållanden såsom
skäl för avslag.

Vad beträffar de s. k. korgaftnarna vill jag säga, att det är för tidigt på
dagen att fortsätta med den debatten. De anföranden, som ha hållits härom,
ha hållits minst tre gånger förut, såväl i kammaren som i utskottet, så att det
är ingenting nytt, som nu framkommit.

Jag ber med hänsyn härtill, herr talman, och med hansjon till vad utskottet
anfört samt till dess enhällighet att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Anderson i Norrköping.

Herr Lindskog: Herr talman! Efter herr Fasts yttrande skulle jag egentligen
kunna avstå från ordet, eftersom han har sagt precis vad som behöver
sägas.

Jag kan icke neka till att det verkar ganska egendomligt på mig, att herr
Hallén så skarpt går till rätta med förslaget under den motiveringen, att de
nuvarande förhållandena äro så otillfredsställande. Herr Hallén har genom
sin skarpa men i och för sig fullkomligt berättigade kritik mot det nuvarande
interpellationsinstitutet själv sagt, att interpellationsinstitutet är i vissa avseenden
icke lyckligt som det är. Dels beror detta därpå, att interpellationer
icke besvaras, dels beror det därpå, att örn de besvaras, tar det så oformligt
lång tid, innan svaret kommer, att allt intresse hinner dunsta bort. Det förefaller
mig därför, att när man nu försöker få fram ett snabbare och smidigare
förfaringssätt, så förtjänar ett sådant förslag ett annat bemötande än det herr
Hallén här givit det. Om herr Hallén hade kommit med ett verkligt positivt
motförslag för att rätta till de nuvarande förhållandena, så skulle jag för
min del lia tackat honom och sagt, att det skola vi allvarligt reflektera på, men
det förslag, han kom med, är, örn jag fattade honom rätt, endast att statsråden
få lära sig hädanefter att taga frågan på annat sätt. De få lära sig att icke
läsa upp svaret från papperet utan att tala fritt och hastigare och snabbare
o. s. v. Tror emellertid herr Hallén verkligen, att dessa hans ord här i kammaren
verkligen kunna lia effekt, då det gäller allvar?

Här har nu framlagts ett förslag, framkommet med exempel utifrån, främst
från England. Det kan lyckas och det kan kanske lyckas mindre, men det är
dock ett försök att få in litet smidigare former för umgänget mellan regering
och riksdag. Mot detta förslag anför nu herr Hallén såsom auktoritet
professor Malmgren i Lund. Det gläder mig visserligen, att herr Hallén nu
betraktar en professor såsom en så stor auktoritet, att han kan citera honom,
medan han för ett par dagar sedan ansåg, att professorer vore så farliga, att
de t. o. m. kunde riskera fäderneslandet, örn de samlade sig i tillräckligt stort
antal. Nu är professor Malmgren såsom ensam opponent tillräcklig för att slå
ihjäl detta förslag. Jag vill dock säga, att professor Malmgren har icke varit
med här i riksdagen. Jag skall villigt medge, att om man bara ser teoretiskt
på saken, förstår jag fullkomligt professor Malmgren. Rent teoretiskt kan
man tycka, att det iir en ganska hårfin skillnad mellan det ena och det andra,
men psykologiskt sett tror jag det är en ganska stor skillnad, därför att vi
nu liksom föra in en ny form för interpellationsinstitutet, som kan blåsa nytt
liv i detsamma.

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Äng. ändrad lydelse av § 20 i liammarens ordningsstadga. (Forts.)

Då herr Hallén vidare säde, att vid det första sammanträdet i konstitutionsutskottet
rådde det en ganska kallsinnig stämning på alla håll, så måste jag
för min del inlägga en bestämd gensaga mot detta påstående. För egen del
gick jag nämligen mycket varmt in för förslaget, och jag vädjade till konstitutionsutskottet
att verkligen låta sina betänkligheter fara, därför att, som jag
sade, jag tror att det i landet råder en önskan att verkligen få nytt liv i det
gamla interpellationsinstitutet. Jag vet bestämt, att jag icke hörde till den
grupp, som var kallsinnig.

Jag är fullkomligt på det klara med att man kan rikta, mycket allvarliga
anmärkningar mot förslaget. Man kan säga, att det är mycket ringa skillnad
mellan det ena och det andra institutet. Man kan säga många sådana saker,
men jag vill också säga, att bär har, såsom herr Fast uttryckte det, kammaren
dock begärt en dylik ordning och det enskilda utskottet har effektuerat denna
begäran. . Det vore väl då bra märkvärdigt, örn nu kammaren skulle med
desavouering av sitt eget föregående beslut bifalla herr Halléns yrkande örn
avslag.

Jag för min del, herr talman, ber att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Hallén: Herr talman! Herr Lindskog var nog vänlig såsom pro fessor

att erinra mig örn vad jag härom dagen yttrade örn professorerna, när
jag citerade ett tyskt ordstäv. Må så vara, men det kan hända, att örn en
ensam professor gäller det gamla ordet, att ensam är stark, och jag tror, att
professor Malmgren i detta fall är ganska stark. Det tycker jag professor
Lindskog och jag skulle kunna vara överens om.

Herr Lindskog menade, att jag till min kritik åtminstone borde lia fogat något
positivt motförslag. Jag har emellertid just undanbett mig att få sitta
i det enskilda utskottet, därför att jag icke trodde på saken, och har alltså
icke där kunnat framställa något förslag. Herr Lindskog vet likaväl som jag,
att man icke kan här i kammaren ställa ett alldeles njdt förslag på stående
fot.

Den kritik, som jag tillät mig framföra, var enligt såväl herr Fast som herr
Lindskog befogad, men för att avvända effekten av detta medgivande invände
de, att kritiken gällde endast nu bestående missförhållanden. Det var emellertid
icke endast en kritik av nu bestående missförhållanden utan också ett
sätt att visa, att dessa missförhållanden icke bli avhjälpta genom vad utskottet
här föreslår, utan att de valhänta former, som vi nu lia, komma att fortvara.
Det var vad jag ville framhålla.

Herr Lindskog säger, att överallt i landet önskar man få nytt liv i hela
detta institut. Det är riktigt, det vilja vi allesammans. Vi vilja få nytt liv
i de träartade och sterila former, som nu användas för umgängelse mellan
riksdagsmän och statsråd. Jag ville emellertid just påpeka, att dessa former
komma vi att få dras med i fortsättningen också. Den enda nyheten är egentligen
den enkla frågan utan motivering, men i det sätt, varpå sådana frågor
komma att besvaras, om de nu överhuvud taget bli besvarade, göres ingen som
helst ändring. Jag menar, att om man vill åstadkomma en livlig och omedelbar
rapport mellan riksdagsmän och statsråd, måste man taga upp frågan på
helt annat sätt.

Herr Lindskog, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr tal man!

Jag ber att gentemot herr Hallén få säga, att jag naturligtvis inte begärt
eller önskat, att han nu skulle framställa ett positivt förslag. Det har
aldrig fallit mig in. Däremot menade jag, att under de överläggningar, vi

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Ang. ändrad lydelse av § 20 i kammarens ordningsstadga. (Forts.)
haft i konstitutionsutskottet, varit tillfälle för honom att framlägga, huru
han önskade att förslaget skulle se ut. Men det har han icke gjort.

.Vidare yttrade:

Herr Kilbom: Herr talman! De betänkligheter, som herr Hallén framfört
här i kammaren och enligt utsago tidigare i konstitutionsutskottet, ha förvisso
delats icke av alla, men praktiskt taget av alla ledamöter av utskottet. Hela
den kritik, han framfört, drabbar icke interpellationsinstitutet nied hänsyn till
den utformning det fått, utan den drabbar den praxis, som utvecklat sig, och
alltså i realiteten olika regeringars sätt sedan många år att behandla hela
denna fråga. Det finns ingenting att tillägga till klagomålen över dröjsmål
med svaret, utarbetandet av svaret o. s. v., vilket allt fört till en interpellationsinstitutets
degeneration. Meningen har väl icke från början varit, att man
skulle få ett ämbetsverks svar på en interpellation, utan att man skulle få
statsrådets uppfattning, politisk eller icke, och få den tämligen omedelbart.

Nu har denna sak aktualiserats alldeles särskilt, såvitt jag fattat situationen,
genom oppositionens svårighet att göra sig gällande. Man har velat få
fram nya och smidigare former, sannolikt närmast med England som förebild,
och då har man kommit med denna motion. Det är emellertid, såsom herr
Fast redan meddelat, att kammaren icke givit utskottet frihet att ta ståndpunkt
till motiven, utan i verkligheten lämna direktiv. Utskottet har då icke
kunnat göra annat än leverera ett förslag. För min del vill jag säga, att hur litet
detta förslag ger, ger det möjlighet — och det vill jag särskilt ha till kammarens
protokoll ■— till missbruk från ledamöter i kammaren. Det kan exempelvis
frågas om saker, vilka statsrådet visserligen icke behöver svara på, men
där själva frågans framställande kan skapa ohägn, exempelvis i fråga örn viss
affärsverksamhet, som staten bedriver. Vi ha nyligen sett huru vissa ekonomiska
intressen använt sig av tidningar, som de behärska, för att framföra
krav stridande mot statens intressen och, som, om de framförts i riksdagen,
otvivelaktigt skulle ha kunnat medföra skada. Jag har därför velat ha detta
till protokollet, därför att man i framtiden skall vara på det klara med att
sådant icke varit avsikten och att sådant icke får äga rum.

Genom utskottets förslag har man nu, såsom förut anförts, velat skapa
ökade möjligheter att tillmötesgå meningar, som råda ute i landet, velat öka
intresset omkring riksdagens arbete och ökat möjligheterna till samarbete mellan
regering och riksdag. . Alldeles särskilt har jag velat vara med örn detta,
för att man icke på oppositionshåll skall kunna komma och säga, att här har
ma,n^ strypt en så enkel begäran, som från det hållet framförts.

Då här klandrats en mycket försiktig admonition till kammarens ledamöter
att i sådana, här saker icke ställa till med debatter i onödan, tycker jag, att
det är att gå tämligen långt. Herr Hallén vet mycket val, att förslag framförts
örn att man skulle förbjuda debatter i samband med frågors framställande,
m. a. o. att ingen, annan än den. som framställt frågan, skulle få yttra sig.
Detta har utskottet icke velat vara med örn. Därom råder enhällighet. Man
har trott, att det skulle vara nog med den givna fingervisningen. Jag tror
för övrigt, att den ligger i linje med den mening, som många gånger tidigare
uttalats här i kammaren, nämligen att icke genom lagbestämmelser hindra
kammarens ledamöter att yttra sig, men väl försöka att inom respektive grupper
och i umgänget i kammaren få fram den anda, som möjligen kan förkorta
debatterna samt förhindra överflödigt långa anföranden. Jag tror således,
herr talman, att utskottets förslag är ett försök, baserat på god vilja, att tillmötesgå
önskemål, som äro befogade. Det är ett intresse för en demokratisk

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Äng. ändrad lydelse av § 20 i hammarens ordningsstadga. (Forts.)
församling att oppositionen får alla möjligheter att framföra sina synpunkter,
och med hänsyn inte minst härtill tror jag, att man bör taga utskottets
förslag.

dag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Flyg: Herr talman! Jag vill såsom rätt flitig interpellant säga

några ord i denna debatt.

Det är riktigt, som herr Hallén sagt, att vad utskottet föreslår icke är av
någon nämnvärt revolutionerande karaktär och icke heller innebär någon
nämnvärd ändring i hittills bestående former. När jag lyssnat till debatten
mellan, å ena sidan, herr Hallén, som, utgående från sin kritik
av det nu rådande tillståndet, yrkat avslag på föreliggande utskottsförslag,
och, å andra sidan, herr Fast, som i en replik till oppositionsmannen
på Värmlandsbänken förklarade, att denna kritik av nuvarande förhållanden
är utvecklad i utskottets utlåtande, som från samma utgångspunkt kommit till
det förslag, som nu föreligger, då frågar jag mig, vad som egentligen skiljer
de två motsatta grupperna i denna fråga. Vad som här är det vitala önskemålet
— jag vågar säga, att jag tror mig kunna tala på hela riksdagens vägnar,
örn det än måhända är något djärvt att säga så ■—• det är att få till stånd
en större och mera levande kontakt mellan dem, som sitta på statsrådsbänken,
och riksdagen •— framför allt då andra kammaren, som utgör den direkta folkrepresentationen.
Här möter oss, skulle jag tro, ett av den svenska demokratiens
allvarligaste problem. Vad är det då, som jag syftar på? Jag syftar
på den under senare år allt tydligare framträdande tendensen från regeringens
sida att nonchalera riksdagen, att förbigå riksdagen, att betrakta riksdagen
såsom visserligen någonting, som existerar, men mera såsom ett nödvändigt
ont — en tendens, som svarar mot utvecklingen i länder, där parlamentet helt
förintats eller ersatts med någon slags institution, som kallas för riksdag,
men som i verkligheten ingenting annat är än en mekanisk apparat till vederbörande
diktaturregerings förfogande. Detta är väl det allvarliga problemet
i nuet.

Måhända kan man nu säga, att det är nödvändigt att anföra bevis, då man
fäller ett sådant påstående. Det skulle jag, herr talman, kunna göra genom
att peka på några under senare år inträffade händelser, där riksdagens ord
och riksdagens mening i vitala frågor icke alls ifrågasatts från regeringshåll
eller från vederbörande statsråds sida. Jag erinrar, utan att nämna det speciella
fallet, om ett tillfälle för endast ett par år sedan, då riksdagen i efterhand
fick intaga en godkännande ståndpunkt till en åtgärd, som regeringen för
sitt vidkommande behagat fatta beslut örn, men först senare funnit för gott att
komma till riksdagen och be att få dess sanktion på. Jag erinrar örn hurusom
interpellationer framställts från olika håll — jag talar icke alls i egen
sak — som icke ens, herr Hallén, blivit besvarade någon gång i lövsprickningen,
utan som uteslutande fått stanna i kammarens protokoll för det sammanträde,
där interpellationen framställts. Man kan ju säga, att det i så fall
gällt okynnesinterpellationer, men då svarar jag, att det är nog ett högst
relativt begrepp, man då använder sig av. De frågor, som framställts, ha alla
varit av ett synnerligen allmänt intresse, av ett mycket aktuellt intresse, men
de lia icke besvarats.

Med vad som nu föreslås avhjälpes icke detta vitala missförhållande. Jag
vet icke, herr talman, huruvida man skulle kunna uttala den förhoppningen,
att herr Halléns röst i dagens debatt, därför att herr Hallén är en ledamot

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Ang. ändrad lydelse av § 20 i kammarens ordning sstadga. (Forts.)
av det större regeringspartiet, möjligen skulle kunna inge en liten förhoppning
om att det blir bättre i fortsättningen, med andra ord, att man får en
ändring till stånd.

Herr Hallén uttalade sig örn sådana byråkratiska metoder, som att man
mobiliserade statssekreterare o. s. v. Jag intresserar mig mindre för dessa
byråkratiska metoder och det sätt, varpå vederbörande statsråd framställer
sitt svar. Jag intresserar mig mindre för, örn statsrådet läser upp det från
papperet med högre eller lägre röst. Det betyder mera, att riksdagens auktoritet
icke utan vidare nonchaleras. Ty märk väl, en interpellation, som är
framställd och godkänd av vederbörande kammare, är från det ögonblicket
icke en enskild interpellants fråga utan en kammarens fråga till ett statsråd,
som vederbörande statsråd sedan utan vidare underlåter att besvara. Detta
är, skulle jag tro, det vitala. Kunde man få till stånd den ändringen, att man
alltid kunde räkna med ett svar på en framställd fråga, hade vi vunnit den
behövliga ändringen.

Det förslag, som detta utlåtande innehåller, ändrar i sak ingenting i här
påtalade förhållanden. Det betyder allenast en liten formell ändring. Situationen
kan emellertid lika fullt även i fortsättningen bli densamma, såvida icke
riksdagen förstår att vid de tillfällen, då den har möjlighet därtill, hävda sin
auktoritet icke såsom ett organ för regeringen, som regeringen kan behandla
hur som helst, utan som en folkrepresentation, som är den verklige makthavaren
och som regeringen bär att respektera.

Herr Fast: Herr talman! Jag kanske bör säga, med anledning av den

debatt, som nu senast förts, att utskottet icke avsett en verklig reglering i
fråga örn statsrådens svar eller huruvida de vilja besvara vare sig en interpellation
eller en fråga. Om detta skall kunna regleras, måste mycket vittgående
ändringar i grundlagarna vidtagas, och därvidlag tror jag mig kunna
försäkra kammaren, att någonting sådant kommer att röna ett bestämt motstånd
från det utskott, som har att behandla dylika ärenden. Det är således
här icke fråga örn något inkräktande på statsråds rätt att avgöra, huruvida
en fråga är av den beskaffenhet, att den bör besvaras eller icke, utan vad utskottet
med sin kritik velat få fram är, att ett snabbare förfarande om möjligt
bör komma till stånd, och icke någon ny reglering.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå; och fann
herr talmannen svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Hallén begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller enskilda utskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 1,

Den, det ej vill,

röstar Ja;
röstar Nej;

.Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 193S.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa markbyten
mellan kronan och Borås stad;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av mark
för utvidgning av Bodens ingenjörkårs broslagningsplats vid Ängesholmen; ,
nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
medel ur Stockholms varvs byggnadsfond för inköp av en villabyggnad å Stora
Fjäderholmen;

nr 145, i anledning av väckta motioner om flyttningsersättning åt fanjunkaren
i Norrbottens regementes reserv K. Swedberg;

nr 146, i anledning av väckt motion örn anslag till inköp av livsmedel att
ställas till Barcelonaregeringens förfogande;

nr 147, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1936—30 juni 1937;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation
av konsthögskolan m. m.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
vissa byggnader för folkskoleväsendet;

nr 150, i anledning av väckt motion örn ersättning till Hablingbo kommun
och Gotlands läns landsting för vissa sjukvårdskostnader; och

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av aktier
i Landskrona—Lund—Trelleborgs järnvägsaktiebolag;

andra lagutskottets utlåtande, nr 52, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
särskilda propositioner med förslag till sjöarbetstidslag m. m. och förslag till
lag angående ändrad lydelse av 10, 23, 51 och 73 §§ sjömanslagen den 15 juni
1922 (nr 270), dels ock i ämnet väckta motioner;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av
väckt motion angående sjukhussysslomännens kompetens och anställningsförhållanden
m. invandra
kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av
väckt motion angående åtgärder för säkrande av tillgången på kvinnlig arbetskraft
i hemmen och i lanthushållen m. fl. verksamhetsområden; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning av
väckt motion angående beredande på statens bekostnad åt änkor i mindre bemedlade
dödsbon av sakkunniga biträden vid boutredning och i samband därmed
stående angelägenheter.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

§ 15.

Ävgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 307,
angående försvarsberedskapens omedelbara stärkande, nämligen:
nr 498 av herr Flyg m. fl.; och
nr 499 av herr Åqvist m. fl.

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Herr Johanson i Huskvarna avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 500, om visst tillägg till omsättnings- och utskänkningsskatten å
spritdrycker för partiell finansiering av det i Kungl. Maj:ts proposition, nr
307, angående försvarsberedskapens omedelbara stärkande äskade anslaget.

Vidare avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 286, med förslag till lag om semester m. m., nämligen:
nr 501 av herrar Lindberg i Stockholm och Cruse; och
nr 502 av herr Åqvist m. fl.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 16.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Blomquist under	3 dagar fr. o. m.	den	15	maj,
» Hammarlund	>	4	» »	>	16
» De Geer i Lesjöfors	)	2	» »		16	>
* Johansson i Mysinge	>	2		>	16	»
fru Björck		2	> »	>	16	>
herr Karlsson i Grängesberg	>	4	> »	»	16	>
» Sundström i Vikmanshyttan		4		>	16	7>
fru Johansson	>	2	» >		15
herr Hellberg		den	16 mai,
» andre vice talmannen Magnusson	>	2 dagar fr. o. m.	den	15	maj,
» Ericson i Boxholm	»	3	> >		15
» Mäler	3-	2			17	»
> Hedlund i Häste	>	2	> »		15	2>
» Johanson i Huskvarna	>	3	> >		15
> Hedlund i Östersund	»	2	> >	>	15	>
> Närlinge	T>	2	» >	>	15	>
» Nyling		den	16 maj,
> Johansson i Onsjö	>	3 dagar fr. o. m.	den	16	majl
» Landgren	>	3			17	>
> Nilson i Eskilstuna	>	2	> »		15	»
» Johansson i Öckerö	>	2		>	16	>
» Hermansson		2		>	15	2>
» Andersson i Dunker	»	2	» »		15	>
» Casenberg	>	2	» »	>	16	>
» Hoppe		3	» >		15
fröken Öberg	»	2		S	16	>
herr Wolgast	>	3		>	15	>
> Janson i Frändesta	»	2	3> >	>	15	)
* Olsson i Mellerud	T>	2	»	>	15	>
> Johansson i Djursnäs	>	2	2> T>	>	15
> Fredberg	>	2	> »		15	» och
» Jonsson i Eskilstuna	>	2	> >	»	15

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.10 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Andra hammarens protokoll 1988. Nr 34.