RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1938:40)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1938. Första kammaren. Nr 40.

Onsdagen den 1 juni f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 25 och den 27 nästlidne maj.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkande nr 33.

Vid föredragning av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets memorial
nr 3, angående ersättning åt av utskottet anlitat biträde, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bankoutskottets
utlåtanden nr 74—76.

Vid föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 105, angående ersättning
åt av utskottet anlitat biträde, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 205, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till statlig lagerhållning m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 311, hade Kungl. Majit under
åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 29 april 1938, föreslagit riksdagen att

dels medgiva, att upphandling och upplagring av varor intill ett sammanlagt
belopp av 70,000,000 kronor finge verkställas för statens räkning i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen i berörda statsrådsprotokoll
angivna riktlinjer;

dels till Statlig lagerhållning m. m. för budgetåret 1938/39 under tionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1,930,000 kronor;

dels till Undersökningar avseende utnyttjandet av vissa inhemska råvarutillgångar
m. m. för budgetåret 1938/39 under tionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 500,000 kronor;

dels till Vissa omkostnader för statlig lagerhållning för budgetåret 1938/39
å kapitalbudgeten under fonden för förlag till statsverket anvisa ett reservationsanslag
av 4,000,000 kronor;

dels ock till Förlagslån för viss maskinanskaffning till industrien för budgetåret
1938/39 å kapitalbudgeten under fonden för förlag till statsverket anvisa
ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor.

Första kammarens protokoll 19S8. Nr 40. 1

Anslag till
statlig lagerhållning

m. m.

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Anslag till statlig lagerhållning m. m. (Forts.)

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr F. Domö m. fl. (nr 340) och den andra inom andra kammaren av herr

G. Bagge m. fl. (nr 489), vari hemställts, att kostnaderna för lagring av brödsäd
i beredskapsändamål måtte utgå ur förslagsanslaget till statlig lagerhållning
m. m.,

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr C. I. Asplund (nr 355) och den andra inom andra kammaren av herrar
E. Hage och K. G. Viklund (nr 503), vari hemställts, att riksdagen ville, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 311 angående anslag till statlig
lagerhållning m. m., utöver det till Undersökningar, avseende utnyttjandet av
vissa inhemska råvarutillgångar m. m. begärda reservationsanslaget å 500,000
kronor, såsom reservationsanslag under samma rubrik för budgetåret 1938/39
ytterligare anvisa ett belopp, motsvarande den behållning av 280,000 kronor,
som uppstått å det av 1937 års riksdag beviljade, obetecknade anslaget till
arbetsföretag och malmförädlingsförsök för tillvaratagande av apatit m. m.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. a) medgiva, att upphandling och upplagring av varor intill ett sammanlagt
belopp av 70,000,000 kronor finge verkställas för statens räkning i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 29 april 1938 angivna riktlinjer;

b) till Statlig lagerhållning m. m. för budgetåret 1938/39 under tionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1,930,000 kronor;

c) med avslag å motionerna I: 355 och II: 503 till Undersökningar avseende
utnyttjandet av vissa inhemska råvarutillgångar m. m. för budgetåret
1938/39 under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 500,000 kronor; d)

såsom kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket till Vissa
omkostnader för statlig lagerhållning för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag
av 4,000,000 kronor;

e) såsom kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket till Förlagslån
för viss maskinanskaffning till industrien för budgetåret 1938/39 anvisa
ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor;

II. avslå motionerna I: 340 och II: 489.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Till förlagslån för viss maskinanskaffning har i propositionen beräknats
ett belopp av 5,000,000 kronor. Förslaget härom innebär i princip att åvägabringa
en förstärkning av verkstadsindustriens maskinutrustning genom att
från utlandet medelst statsmedel inköpa vissa arbetsmaskiner, som på fördelaktiga
villkor kunna ställas till intresserade företags förfogande. Departementschefen
har därvid utgått från att statens medverkan sker på så sätt, att vederbörande
företag genom reservförrådsnämnden såsom lån erhåller erforderligt
belopp i utländsk valuta. Utskottet har intet att erinra mot att det av departementschefen
begärda beloppet varder för ändamålet anvisat. Utskottet
förutsätter emellertid att, i den händelse för inköp avsedda maskiner tillverkas
inom landet, leverans därav förbehålles inhemska firmor. Beträffande lånerörelsen
vill utskottet allenast framhålla, att det givetvis bör få ankomma
på Kungl. Maj:t att utse den myndighet, som kan visa sig mest lämpad att
handhava denna verksamhet, samt att bestämma den form, vari lånen må utlämnas.
»

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Anslag till statlig lagerhållning m. m. (Forts.)

Herr Borell: Herr talman! I det föreliggande statsutskottsutlåtandet

omförmäles bland annat, att i den kungl, proposition, som framlagts i denna
fråga, för viss maskinanskaffning beräknats ett belopp av 5 miljoner kronor.
Det omförmäles vidare, att förslaget härom i princip innebär att åvägabringa
en förstärkning av verkstadsindustriens maskinutrustning genom att från utlandet
medelst statsmedel inköpa vissa arbetsmaskiner, som på fördelaktiga
villkor kunna ställas till intresserade företags förfogande såsom lån.

Utskottet har för sin del uttalat, att utskottet ej har något att erinra mot
att det av departementschefen begärda beloppet varder för ändamålet anvisat.
Därjämte har utskottet velat uttala den uppfattningen, att därest de maskiner,
som komma i fråga, tillverkas inom landet, inhemska firmor må få kunna
tävla med utländska örn maskinleveranserna. Detta uttalande har emellertid
under det brådskande och jäktande arbetet i utskottet fått en olämplig utformning,
som i själva verket säger, att sådana leveranser skulle förbehållas utländska
firmor.

För att utskottets utlåtande emellertid må riktigt återgiva vad utskottet
avser anhåller jag att få yrka att i motiveringen på sid. 6 göres den ändringen,
att orden »leverans därav förbehålles inhemska firmor» utbytas mot
orden »hinder ej bör möta för inhemska firmor att tävla örn maskinleveranserna».
Enahanda yrkande kommer att framställas i andra kammaren.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet endast yrkats, av herr Borell,
att vad utskottet hemställt skulle bifallas med den ändring i utskottets motivering,
att orden »leverans därav förbehålles inhemska firmor» utbyttes mot
»hinder ej bör möta för inhemska firmor att tävla örn maskinleveranserna».

Därefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering samt vidare enligt herr Borells yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 206, i anledning av Kungl. Äng. försvarsMaj
:ts proposition angående försvarsberedskapens omedelbara stärkande jämte beredskapens

• . .. -i , i • omc&ciocivci

i ämnet vackta motioner. stärkande.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 307, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden,
föreslagit riksdagen att

dels till försvarsberedskapens omedelbara stärkande å riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 70,000,000
kronor,

dels ock medgiva, att fastigheten 35/s mantal Roma klosters kungsgård i
Roma socken å Gotland, med undantag av två till egendomen hörande utmarksskiften
benämnda Gurpeskogen och Klosterängen, finge på av domänstyrelsen
i yttrande den 25 januari 1937 föreslagna villkor överflyttas från domänverkets
till flygvapnets förvaltning å tid, som finge genom överenskommelse mellan
domänstyrelsen och flygförvaltningen närmare bestämmas.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr H. Åkerberg m. fl. (nr 347) och den andra inom andra kammaren av herr
E. Åqvist m. fl. (nr 499), vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t ville anhålla, att vid fördelningen av de medel, som riksdagen på grund

Nr 40.

Onsdagen den i juni 1938 f. m.

Äng. försvarsberedskapens omedelbara stärkande. (Forts.)
av Kungl. Maj:ts proposition nr 307/1938 torde komma att bevilja, Kungl.
Maj :t måtte till anskaffande av sjukvårdsmateriel för armén anvisa ett efter
behovet för det fullständiga täckandet av bristerna i första utrustningen erforderligt
belopp;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr M. Västberg (nr 356) och den andra inom andra kammaren av herrar

H. Molander och O. W. Lövgren (nr 488), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn att en i alla avseenden
fullständig utredning, berörande det s. k. kustartillerialternativet, måtte utföras
av sakkunniga myndigheter samt att för utförande av erforderliga undersökningar
och ritningar över lavettkonstruktion och transportmedel för ett rörligt
kustförsvarsartilleri måtte anvisas ett belopp av 25,000 kronor;

dels en inom första kammaren av herr C. Lindhagen väckt motion (nr 357),
vari hemställts, att riksdagen i anledning av propositionen nr 307 örn försvarsberedskapens
ytterligare stärkande ville överväga om ej nämnda proposition
grundade sig på ett överilat beslut och därför borde för närvarande avböjas;

dels ock en inom andra kammaren av herr N. Flyg m. fl. väckt motion (nr
498), vari hemställts, att riksdagen måtte avslå regeringens proposition nr 307.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angiyna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) avslå motionen I: 357;

b) avslå motionen II: 498;

c) till försvarsberedskapens omedelbara stärkande å riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 70,000,000
kronor;

d) medgiva, att fastigheten 35/s mantal Roma klosters kungsgård i Roma
socken å Gotland, med undantag av två till egendomen hörande utmarksskiften
benämnda Gurpeskogen och Klosterängen, finge på av domänstyrelsen
i yttrande den 25 januari 1937 föreslagna villkor överflyttas från domänverkets
till flygvapnets förvaltning å tid, som finge genom överenskommelse
mellan domänstyrelsen och flygförvaltningen närmare bestämmas;

e) avslå motionerna I: 356 och II: 488;

II. att motionerna I: 347 och II: 499 måtte anses besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Herr statsrådet Levinson: Herr talman! På sid. 8 i utskottets utlåtande
finnes ett uttalande rörande anslagsbehovet för sjukvårdsändamål och utskottet
framhåller angelägenheten av att den jämkning, som är förutsatt kunna
ske i den anslagsplan, som förelagts riksdagen för granskning, »i första hand
bör komma sjukvårdsutrustningen för försvarsväsendet i dess helhet till godo».

Med anledning härav vill jag göra det påpekandet, att de för ifrågavarande
ändamål beräknade beloppen äro avvägda sinsemellan och i förhållande till
andra, som syfta till försvarsberedskapens omedelbara förstärkande. Hänsyn
har därvid även måst tagas till de möjligheter, som stå till buds att före utgången
av nästa budgetår verkställa de anskaffningar, som äro å bane.

Det är givetvis från Kungl. Maj:ts sida ingen erinran mot att sjukvårdsbehovet
hos försvarsväsendet, såväl vid armé som marin och flygvapen, tillgodoses
så långt möjligt är, men det vore icke lämpligt, örn utskottets uttalande
skulle tilläggas den bindande betydelsen, att Kungl. Maj :t skulle
vara nödsakad att vid prövning av eventuella jämkningsfrågor ovillkorligen
följa utskottets uttalande på denna punkt.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m. Nr 40. 5

Äng. försvarsberedskap pens omedelbara stärkande. (Forts.)

Herr Lindhagen: Herr talman! I första punkten av utskottets hemställan
har jag fått hedern att få min motion uppmärksammad genom ett avslagsyrkande.
När sålunda min sak står först och när jag också är den enda, som
här i kammaren hyst några tillkännagivna betänkligheter nu likaväl som den
16 mars mot den andra upprustning, som nu riksdagen i år i panikens tecken
företager, anser jag mig uppfordrad att börja debatten i frågan.

I mitt yrkande i motionen hemställes konciliant »att riksdagen i anledning
av propositionen nr 307 örn försvarsberedskapens ytterligare stärkande ville
överväga om ej nämnda proposition grundar sig på ett överilat beslut och
därför bör för närvarande avböjas».

För närvarande kulminerar ju vår utrikespolitik i att söka sin tillflykt
företrädesvis, ja nästan uteslutande, i efterliknandet av stormakternas upprustningspolitik.
Vad kan det då vara, som gör, att vi i vårt avskilda läge, där
vi för närvarande icke äro hotade mer än förut, inte skulle nöja oss ens med
den upprustning, som förekom och antogs i försvarsbudgeten, utan i förskräckelse
över ökad osäkerhet i världen vilja ytterligare lägga ett påbröd till de
nyssnämnda avsevärda beloppen? Man inskränker sig inte bara till detta utan
har sagt, att det är bara början till en tredje upprustning, särskilt vad det
gäller sjöförsvaret, då vi skola taga ståndpunkt till frågan örn de stora artillerifartygens,
slagskeppens, anskaffande eller deras ersättande med kustbatterier
m. fl. framtida ökningar, som vi väl vid nästa riksdag få taga hand örn
genom någon kungl, proposition, förmodar jag.

_Vad är det då som inträffat och som gjort att vi den 16 mars i år här i
riksdagen mötte en så upphetsad farhåga både hos regeringen och hos partiledningarna
och följaktligen också hos partierna? Jo, det var det, att Tyskland
genom sin diktatur hade förklarat, att det för Tyskland gällde såsom
ett befogat krav att åtminstone någorlunda under en hatt samla »alla, som
talade tyska» och bodde samman. Det ju språket, som sammanhåller nationaliteterna
mest och som karakteriserar en nationalitet. Varför skulle detta
då innebära någon anledning till farhåga? Detta var ju tvärtom ett uppslag
till att den gamla principen örn nationaliteternas självbestämningsrätt såsom
den första realpolitiska förutsättningen för en världsfred komme till övervägande.
Den abessinska nationalitetsfrågan har ju också varit en nationalitetsfråga,
som upprört världen, men då nu Tyskland kommer och säger, att alla
tyskar böra få någorlunda samlas under en hatt, bli vi förskräckta. Om det
kan ske utan krig, är det ju en välsignelse för Europa och världen. Annars
kommer det i tidernas längd att ske i alla fall genom krig.

Jag förstår inte svenska statsmakternas berörda oöverlagda upphetsning.
Det visade sig ju också, att Tyskland särskilt pekat på de större sammanhängande
tysktalande områdena, nämligen spillrorna av Österrike och den nya
självständiga staten Tjeckoslovakien.

Österrikes slutliga ödestimma har nu lösts genom »Anschluss» — anslutning
-— som det kallas. Jag minns så väl, hur upprörda vi vänstermän voro
över att det vid fredsslutet skulle förbjudas för Tyskland och Österrike att
söka komma till något slags Anschluss. Ty det tyckte vi vore dessa tysktalande
folks ensak, och då borde man inte förbjuda något sådant. Nu anser
även »vänstern» i Sverige, att det är något oerhört, att denna Anschluss fått
inträffa. Jag förstår inte varför. Men det är väl därför, att vi här i landet
äro så obekanta med den verkliga världsfredens förutsättningar.

Så har nu också upprullandet av problemet Tjeckoslovakien ej kunnat undgås.

Varför kunna inte svenskarna hämta föredöme från sin egen historia och

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. försvarsberedskapens omedelbara stärkande. (Forts.)
låta leda sig av detta närliggande rättesnöre. Förr i världen hade vi genom
krig lagt under oss många östersjöländer, där folket inte talade svenska och
således hade annan nationalitet. Sedan förlorade vi dessa — även örn de
kunde ha något mera berättigande för den tidens förhållanden — oanständiga
erövringar genom krig. Så länge vi hade främmande nationaliteter under oss,
voro vi stadda i ständiga krig.

Nu äro vi lyckliggjorda genom att vi, som det heter, »förlorat» dessa obehöriga
besittningar. Och sedan ha svenskarna ju såsom ett lysande exempel
i Europas historia haft den längsta fred som förekommit på senare tider inom
denna olycksaliga världsdel.

Genom seger freden erbjöd sig ett tillfälle att skänka Frankrike säkerhet,
och man kan förstå, att Frankrike både ville ha och hade rätt att få säkerhet
efter de invasioner från tyskarnas sida, som två gånger, 1870 och 1914, skett
inom Frankrikes landamären. Men man vinner inte säkerhet genom att bygga
upp en ny ordning, som skapar ny och ytterligare osäkerhet. Även en sådan
statsman som Masaryk tog emot eller nödgades ta emot pådyvlandet på Tjeckoslovakien
av icke mindre än tre klara irridenta. Det kunde inte leda till
annat än mycken osäkerhet i Europa och stor osäkerhet främst för Tjeckoslovakien.
Och nu rullas såsom vi se följderna upp för samtiden.

Sudettyskarna röra på sig, ungrarna röra på sig, och den polska minoriteten
rör på sig.

Då jag en gång befann mig på en resa till en fredskongress i Aten och Delfi,
blev jag inbjuden på återvägen såsom gäst till Ungerns huvudstad Budapest.
Vid de förhandlingar och umgänge, som då förekommo, förklarade en av de
ledande, att han hade frågat Masaryk, varför en kompakt ungersk befolkning
i så stor utsträckning blev fastnitad vid Tjeckoslovakien, där man talade ett
helt annat språk, och örn presidenten inte tyckte detta var orätt. Då lär Masaryk
ha svarat: »Jag förstår, att ungrarna lidit orätt men jag kan icke få
mitt folk nied mig för en rättelse.» Därav ser man, hurusom även förslavade
nationaliteter bli färdiga för utövande av enahanda förtryck när de blivit herrar.
En följd av att karaktärsdaningen, det viktigaste problemet, kvarstår som
det mest försummade även i vår tid.

Nu hoppas världen att detta omaka äktenskap bör kunna lösas utan krig.
Eljest, om man aldrig rör vid det, kommer det i alla fall i tidernas längd att
lösas genom ett europeiskt krig.

Det ser nu ut som örn det skulle jämka ihop sig till fred till sist. Ty det
går väl inte an att för upprätthållande av en orättfärdighet kasta in Europa i
något så oerhört som en nutida krigföring. Detta drar sig nog vilken härskare
som helst för. Här föreligger således inte den ringaste anledning till panik
från svensk sida. Jag har nitälskat för dessa frågor i riksdagen och annorstädes
hemma och ute ända sedan 1911 och fått lära mig att nationalitetsproblemet
är den första förutsättningen för en världsfred. I det avseendet stå alla,
som ha samma mening, i närmaste samklang med den andra internationalens
program och dess socialistiska förkunnelse. Det rekommenderar. Ett oavbrutet
kämpande för nationaliteternas självbestämningsrätt och frigörelse från förtryck
är den andra internationalens, således också socialisternas önskemål just
nu. Jag står sålunda inte här såsom någon förrädare inom socialismen, utan
har socialismens högsta grundlag i det utrikespolitiska problemet med mig.

Vårt andra utrikespolitiska program — vid sidan av efterliknande av stormakternas
upprustningar — är iakttagande av en obrottslig neutralitet. Det
innebär ingenting nytt. Det ha vi gjort allt sedan Krimkrigets dagar och alla
efterföljande krig. Vi ha gjort det officiellt utan att ta parti för vare sig
den ena eller den andra av de krigförande. Detta hindrar dock ej att i alla

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ang. försvarsberedskapens omedelbara stärkande. (Forts.)
dessa krig och även i det, som nu hotar, nationen inom sig har privat varit
delad i olika meningar, örn vilken part man tillönskat framgång i kriget eller
icke. Ett undantag var väl dock kriget 1864 mot Danmark. Men officiellt
ha vi som sagt iakttagit obrottslig neutralitet. Det är inte heller någon förtjänst
att slå sig till ro med en så självklar självbevarelsedrift. Därför äro
vi nu eniga inom nationen på denna yttre front. Men det är väl inte nog med
att upprusta i dårskap och iakttaga neutralitet av räddhåga. Det rätta sinnelaget
påkallar väl en samtidig framryckning för den varaktiga världsfreden
och dess självskrivna förutsättningar, och om vilka Europa envist tiger. Även
Europas pacifism är lika orörlig. Den bara pladdrar om att vi skola ha fred
och att rustningarna böra »minskas», ehuru man uppenbarligen inte kan
minska rustningarna, örn man på samma gång bibehåller deras orsaker. Pacifisterna
stå sålunda förvånade och undrande inför en upprustning, i vilken de
själva äro medbrottslingar genom att sätta punkt efter nämnda pladder utan
att ha plats för någon realpolitik bakom detta sitt menlösa tal. Av denna
pacifismens undergång få vi höra en återklang, när vi komma fram på föredragslistan
i dag till utrikesutskottets behandling av motioner rörande vår utrikespolitik.
Utrikesutskottet står enigt om samma negativa ståndpunkt och
samma tal örn fred och återigen fred utan någon realpolitisk inställning.

Vad som fångar svenska statsmakternas intresse synes endast vara örn
vi skola stå kvar i Nationernas förbund, och örn vi då skola åtaga oss solidaritet
inför s. k. sanktioner, militära och ekonomiska.

Icke heller våga vi bestå oss med någon grämelse över den nuvarande barbariska
krigföringen. Vid sekelskiftet pågick ett allmänt bemödande att
humanisera kriget. Men nu skola vi gladeligen följa med i upprustningen
även i luften, och de största anslag som nu beviljas äro avsedda för sådan upprustning.
Men det var väl ett guds finger i denna dårskap, när det första
Junkerbombplanet från Tyskland, som enligt vissa tidningar kostat 400,000
kronor och enligt andra 600,000, störtade i Östersjön med tre oskyldiga offerväsenden.
Planet förunnade ej Sverige den stora lyckan att få användas till mordredskap
mot landstigningar eller egna eskapader på andra sidan av våra hav.

Samtidigt ha vi beviljat häromdagen 600,000 kronor för skyddsvalv över
en kraftstation. Dessutom ävlas man mångenstädes och snart nog överallt
att förse befolkningen med bombfria valv under bostadshusen eller annorstädes
— valv som efter nästa »vetenskapliga» upptäckt kanske ej äro bombfria.
Enskilda spekulanter bringa i marknaden gasmasker, vilka inköpas med en
iver som om stormakternas förstörelseredskap redan vore på väg genom luften
mot vår neutrala litenhet här uppe i Norden. Justitieministern, som nu
sitter hos oss i kontemplation över detta betänkande, har dock låtit dela ut till
oss ett statsmannatal, som han höll i någon bygd nyligen. Där klandrade
han just denna panikstämning och dess oöverskådliga ekonomiska åderlåtningar.
Men ändå har statsrådet utan reservation undertecknat detta yttersta
uttryck för panikstämning, nämligen vår andra upprustning i år, som nu föreligger
på kamrarnas bord.

För min del har jag ej kunnat undgå att i riksdagen förorda ett svenskt eller
nordiskt initiativ till en internationell överenskommelse om att upprätthålla
de två Haagkonvcntionernas 1899 och 1907 enhälligt antagna bestämmelser,
varigenom luftkriget redan då fördömdes. Det få vi komma till, när vi få
begrunda, vilket intresse utrikesutskottet ägnat den saken.

Vi få väl i alla fall erkänna att den nordiska ''utrikespolitiken är fattig. Den
Fågel Fenix, som väntar på att få stiga upp ur förödelsen, är den internatio -

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. försvarsberedskapens omedelbara stärkande. (Forts.)
nella rättsordningen nied dess förglömda och föraktade förutsättningar. Det är
vår epoks kardinalfråga. Den behandlas inte i Europa, den behandlas inte i
Amerika och den behandlas inte i världen. Och i Norden sluta vi upp uteslutande
om att hålla oss utanför eventuella krig. Detta senare är visserligen
för Norden en särdeles viktig sak. Men Norden bör väl av hjärta, förstånd och
självbevarelsedrift vakna upp någon gång för vår kallelse och av flera skäl föra
ut i världsdiskussionen problemet örn en ny värld och de konkreta förutsättningarna
för dess tillblivelse. Är det någon vinning och ära i att Norden i stället,
såvitt på utrikespolitiken ankommer, utsuges med skattehöjningar både för den
ena och den andra fruktansvärdt improduktiva uppgiften?

Härtill skulle jag även vid detta tillfälle vilja sluta med att upprepa en »undran»,
som nedskrivits även i den motion, om vilken nu är fråga.

Hur skulle det vara, örn Norden svarade på de beträngda stormakternas förtvivlade
upprustningar utan ände med en total avrustning, svarade på krigets
maximiprogram med fredens maximiprogram? Skulle inte detta även skänka
Norden en vida större trygghet än vi nå genom våra fattiga efterlikningar av
det stora eländet, vilka snarare inbjuda till överfall?

Vid ett samkväm för åtskilliga år sedan hos en nu avliden ledamot av denna
kammare, liberalen Alkman, berättade skulptören Milles följande. Då han såsom
ung konstnär svalt sig fram i Paris, föll det honom in en afton att mitt
på den brusande bulevarden placera ett litet tänt ljus. Han drog sig tillbaka
till ena gångbanan och iakttog, att hela den tunga och brådskande trafiken skonade
det lilla ljuset och lät dess milda låga brinna till slut. En dam i sällskapet
steg upp och sade, att hon från andra trottoaren också iakttagit det
lilla ljusets fred.

Jag frågar då mig, och jag frågar Eder: Skulle ej ett nordiskt norrsken från
en liten avrustad värld bli lika aktat av krigsrustningarnas tunga trafik på de
utrikespolitiska villovägarna?

Den som varit med länge i det politiska livet har ju en viss vägledning av
att han fått uppleva skilda epoker, skilda böljeslag inom nationen och dess politik,
och till dem hör jag, kanske numera den ende i riksdagen. Jag började
mina försvarspolitiska uttalanden örn militarismen vid sekelskiftet och tillägnade
mig då den bland liberaler och socialdemokrater särskilt på landsbygden
eldande appellen: ej en man, ej ett öre åt militarismen. På den tiden gick
vänsterns ungdom, särskilt på landsbygden, med det avbrutna geväret i knapphålet
som en symbol för deras andliga inställning för tillfället.

Sedan erövrade militärväsendet småningom även den svenska terrängen allt
mer. Vad var orsaken? Jo orsaken var den, att Sverige och dess pacifism liksom
den europeiska pacifismen svävade i den synvillan, att man kunde avskaffa
kriget och rustningarna med bibehållande av deras orsaker. Dessa orsaker
fingo ej stiga fram i dagen. De höllos nere i Nifelhem och frätte där nerifrån
vulkaniskt i medvetandena med sina verkningar. På det sättet kom upprustningen,
stödd av de bibehållna och skyddade orsakerna till krig och rustningar,
allt mer upp på dagordningarna. Den sannskyldiga freden var överallt en
politisk flykting.

Högern har nu hos oss alltid haft »Försvaret främst» på sitt program. Vänstern
sade åtminstone: Sakta i backarna. Nu äro vi framme vid en enig partilinje
för Försvaret främst, och inte ens Sakta i backarna är längre någon statskonst,
och den nu framlagda propositionen örn en andra upprustning varslar

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Äng. försvarsberedskapens omedelbara stärkande. (Forts.)
och en tredje upprustning riksdagen 1939 särskilt i sjöförsvaret. Även åtskilliga
officerare betrakta dylika ensidigt mekaniska ansatser som slag i luften.
Det viktigaste säga de är den bristande individuella utbildningen, som mäste
förkovras genom längre värnplikt och intensivare insikter inom befälskårerna.

Till och med »Upprustningen främst» har nu vunnit burskap. Högern har
varit framsynt i att aldrig syssla med freden och orsakerna till rustningarna.
Den har varit konsekvent, och den får nu allt vad den vill ha. Den behöver inte
vara skiljaktig mera. Försvaret främst har flaggan i topp. Vänstern sitter
som galärslav och ror den gamla försvarsarmadan ut i stöpet med Gustav II
Adolfs kyller i akterspegeln och Karl XII:s modiga karlatag som gallionsfigur.

Och ändå, vad betyder detta lilla försvar mot den ryska fara, som högern
fortfarande principiellt fruktar, åtminstone i valrörelser, eller diktaturernas
faror, som vänstern principiellt fruktar under alla förhållanden utan eftersinnande,
att diktaturerna tillkommit icke minst av vänsterns i dessa länder
utrikespolitiska tafatthet och dito segling alltmera företrädesvis i grunt
vatten.

Haven, som omge oss, tillåta ju för övrigt inte så mycket spaningsflygningar
och bombkastningar. Och knappast kunna vi hoppas få använda flygplanen
och bombplanen i främmande land. Det skulle väl då vara, när det lyckats
med en invasion mot oss, på vårt eget territorium, som vi skulle mot den gränslösa
övermakten fåfängt ställa denna lilla försvarsberedskap..

Jag förmodar, ja jag vet, att svenska folkets menige visst inte äro ense örn
denna andra upprustningsproposition och dess profeterade efterföljare. Det
skulle vara intressant att få en folkomröstning just i denna fråga, örn de menige
vilja vara med örn upprustningen nummer två vid 1938 års riksdag, nummer
tre vid 1939 års riksdag och så vidare. Staten borde då arvodera de olika
partiernas utvalda talare, så att folket finge höra dem allesammans och inte
bara ett partis. Då finge vi se, hur det komme att gå. Men vad betyder folkomröstning
och folkets mening i vår tid, där allting enligt naturlagar strävar
mot att ärendena måste avgöras genom ansatser till diktatur för att någonsin
komma i hamn? Snigelgången i det mesta, som ej kan köpas med pengar, är
ingalunda någon uppsåtlig företeelse. Det ligger naturlagar bakom den.

Ett gammalt ord säger: Endast dårarna bygga dammar av spån örn vårarna..
— Vi befinna oss i en fruktansvärd islossning till en ny vår, en ny epok i
historien, och att söka fördröja den med dvärgagärningar är endast bortkastad
politik. En sådan dårskap synes mängden av mekanisk försvarsberedskap
som nu föreslås i upprustningen nummer två, vara, en upprustning utan
någon som helst samverkan med planlagda initiativ för en internationell rättsordning,
som icke bygges upp på talesätt och undanflykter och räddhåga utan
på den realpolitik i handling, som väntar på oss.

Trots nu enigheten i vårt krokben mot den nya vårens brusande annalkande,
enigheten i utrikesutskottet, enigheten i statsutskottet, enigheten i de stora partiernas
styrelser och nu i dag i kamrarna om en negativ utrikespolitik lia.vi inte
alls, som vi tro, hela folket med oss, örn det finge göra gällande sin mening och
finge en allsidig upplysning från båda sidor, ty när det gäller sådana här frågor,
gäller dock till sist i den stora nöden att: »Folkets röst, Guds ^röst.»
Men det heter också i ett ordstäv: All vår början bliver svår, bättre, går det
år från år, och vi få med tålamod avvakta personalförändringar i riksdagen
och dess utskott och nya valrörelser, som kunna förbereda ett framsteg åtminstone
så småningom och så att man ser, att det verkligen är ett framsteg
och icke en tillbakagång som den vi i dag sitta bänkade inför. Ty enligt na -

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. försvarsberedskapens omedelbara stärkande. (Forts.)
turens visa lagar kommer efter en islossning alltid en ny vår, hur tokigt vi än
bära oss åt.

. Ja, herr talman, nu har utskottet inte alls sysslat med motiven för min motion,
med frågan om den här propositionen icke tillkommit i överilning. Motionen
ger utförliga skäl därför, och tänka vi på Sveriges egen historia, borde
vi. kunna förstå, att det kanske var en överilning att förskräckas inför förverkligandet
möjligen på ett pär punkter av historiens och andra internationalens
erinran örn nationaliteternas självbestämningsrätt såsom inkörsporten
till den varaktiga fredens rike. Allt detta hoppar utskottet kallblodigt över.
På visst sätt gör utskottet kanska klokt däri. Ty det är ibland bättre att fly
än illa fäkta, det medger jag gärna. Men man kan ju också vara uppriktig
någon gång, då det behövs, och det behövs verkligen här.

Jag skulle således, herr talman, egentligen begära återförvisning till utskottet
för att fa ett svar pa motiven till motionen I: 357, som står främst
bland utskottets yrkanden. Jag befarar dock att utskottet är enigt örn att det
inte varit någon överilad panik på tapeten, fast det var det, och att den andra
upprustningen varit berättigad, fast den inte var det. Jag kan därför knappast
förvänta bifall till min formulering. Den vädjar för övrigt till riksdagens
omprövning. Da denna numera inte heller kan framkallas och ernås, får jag
falla tillbaka på min egen omprövning.

Och den leder mig till, att jag nu till sist, herr talman, yrkar avslag på den
kungliga propositionen.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag ber att bara med några ord få uttrycka
min tillfredsställelse med utskottets uttalande rörande den motion, som jag och
några andra väckt angående tillgodoseende av en bättre beredskap i fråga örn
sjukvårdsmateriel. Nu har statsrådet Levinson gjort det uttalandet rörande
detta uttryck i statsutskottets utlåtande, att detsamma icke bör få tolkas så,
att örn jämkning skall ske i den utgiftsplan, som här föreligger, sjukvårdsbehoven
skola gå före alla andra behov. Jag vill med anledning av detta säga, att
utskottet har ju uttryckt sig mycket försiktigt. Det har hänvisat till Kungl.
Maj :ts eget uttalande örn att sådana jämkningar böra kunna ske och då uttalat
att man därvid bör i första hand försöka tänka på sjukvårdsmateriel. Denna
sjukvårdsutrustning är enligt min och även många andras, jag skulle tro även
de rena militärernas, uppfattning den svagaste punkten i 1936 års försvarsordning.

Den begäran örn anslag på 70 miljoner, som regeringen kommit med, är ju
föranledd närmast av det oroande läget i Europa. Den får fattas som en appell
örn att vad som an händer, skall Sverige vara berett att hävda sig och behålla
sitt territorium intakt. Jag vet inte någonting, som skulle kunna oroa mera
än det, att i en sådan kris vår militära sjukvårdsutrustning inte stöde i nivå
med den övriga^utrustning, som vi skaffat oss. Jag vill också påpeka, att när
det gäller en sådan anskaffning, är det ofta fråga örn saker, som det tar en
mycket lång tid att tillverka och som man alltså inte bör tänka på i allra sista
stund. Man bör inte draga ut på tiden med att göra upp en verklig plan för
detta.

Naturligtvis bör regeringen i första hand avgöra vad som är nödvändigt att
anskaffa och göra avvägningen emellan de olika behoven. Jag har ingen anledning
att motsätta mig den tolkning, som statsrådet Levinson här gjort, av utskottets
uttalande,, men jag vill å andra sidan inte vara med örn att värdet av
detta uttalande skjutes åt sidan. Det bör vara en hjärtesak både för riksdag

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ang. försvarsberedskapens omedelbara stärkande. (Forts.)
och regering att tillse, att de behov som med sådant allvar här göra sig gällande
tillgodoses på kortast möjliga tid och örn inte det är möjligt inom ramen av
dessa 70 miljoner, så med andra medel, som säkert stå till regeringens förfogande.
•» -i

Herr Borell: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle avslå
Kungl. Majlis ifrågavarande proposition; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 207, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställningar m. m.

Punkten 1.

Äng. viss
materielan Under

punkten 55 av fjärde huvudtiteln i innevarande års statsverkspro- skaffning för
position hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att lant försvaret.

dels till viss materielanskaffning för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag
av 16,000,000 kronor,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 4 januari 1938 anfört
gå i författning om beställande av viss luftvärnsmateriel för en kostnad
av högst 20,000,000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
F. Domö m. fl. (nr 135) och den andra inom andra kammaren av herr G.
Bagge m. fl. (nr 251), hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte vid
behandlingen av Kungl. Maj:ts begäran örn bemyndigande att beställa viss
luftvärnsmateriel för hemortens skydd mot lirftanfall uttala sig för att luftvärnsmateriel
till en kostnad av 1,539,800 kronor måtte disponeras för Karlskrona
örlogsstations räkning.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) till viss materielanskaffning (anslag nr 1) för budgetåret 1938/39 anvisa
ett reservationsanslag av 16,000,000 kronor,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet med vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 4 januari 1938 anfört gå i
författning örn beställande av viss luftvärnsmateriel för en kostnad av högst
20,000,000 kronor,

c) avslå motionerna I: 135 och II: 251, i de delar varom här vore fråga.

Herr statsrådet Levinson: Herr talman! Punkten l:o) i utskottets utlåtande
avser bland annat bemyndigande för Kungl. Majit att gå i författning
om beställande av viss luftvärnsmateriel för en kostnad av högst 20 miljoner
kronor. I motioner har framställts yrkande örn att luftvärnsmateriel till visst
belopp skulle avses för luftförsvaret av Karlskrona örlogsvarv. Utskottet har
med anledning av motionerna yttrat, att utskottet förväntar, att de synpunkter

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. viss materielanskaffning för lantförsvaret. (Forts.)
som motionsvis framförts komma att av Kungl. Maj :t beaktas, och vid sådant
förhållande icke funnit skäl föreligga att tillstyrka vad i motionerna yrkats.

. Självfallet kommer Kungl. Majit också att beakta de synpunkter som motionsvis
framförts, och jag vill här endast meddela, att vi utgå ifrån att utskottsuttalandet
på denna punkt icke är avsett att ovillkorligen binda Kungl. Maj :t
vid den i motionerna ifrågasatta dispositionen av viss del av den blivande luftvärnsmaterielen.

. Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 2—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 208, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag för vårterminen 1938 till
vissa allmänna läroverks ljus- och vedkassor, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till övergångsstat
för budgetåret 1937/38.

Punkterna 1—1.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Kades till handlingarna.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7.

Kades till handlingarna.

Punkterna 8—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

T,kTt Förfdrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
gångskostna- framstallmngar angående avskrivning av till vissa engångskostnader för förder
för för■ svarsvasendets byggnader m. m. anvisat kapital.

svarsväsendets
byggnader
m. m.

I enlighet med Kungl. Maj :ts i innevarande års statsverksproposition ävensom
i propositionerna nr 2, 8 och 76 därom gjorda framställningar hade utskottet
i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte

a) å riksstaten för budgetåret 1938/39 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
i fonden för förlag till statsverket avseende Vissa engångskostnader
för försvarsväsendets byggnader m. m. anvisa ett reservationsanslag av

12,270,000 kronor;

Onsdagen den 1 juni 1938 f. ni.

Nr 40.

Äng. avskrivning av engångskostnader för försvarsväsendets byggnader

m. m. (Forts.)

b) å övergångsstat för budgetåret 1937/38 till Avskrivning av till vissa
engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m. anvisat lånekapital
anvisa ett anslag av 12,697,000 kronor;

c) å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1937/38 till Avskrivning av
till vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m. anvisat
lånekapital anvisa ett reservationsanslag av 3,263,500 kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Svensson i Kompersmåla,
Andrén, Carlström, Sundberg, Magnusson i Skövde och Olsson i
Staxäng ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

5,800,000 kronor;

b) och c) = utskottet.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Vid antagandet av 1936
års försvarsordning förutsattes att de avskrivningar, som skulle göras på vissa
av försvarets byggnader, skulle ske enligt en då uppgjord tioårsplan. Nu har
emellertid finansministern föreslagit, att hela beloppet på en gång måtte avskrivas
och sålunda helt försvinna ur räkenskaperna. I det läge, vari vi nu
befinna oss, och när under riksdagens lopp på grund av särskilda förhållanden
väsentligt ökade anslag till försvaret blivit nödvändiga, ha reservanterna till
utskottets utlåtande ansett att man borde begränsa avskrivningarna till i huvudsak
vad som från början varit avsett. De nya utgifter under riksdagen,
som ha tillkommit, ha t. o. m. föranlett förslag om väsentliga skattehöjningar.
Genom det förslag, som reservanterna i sin reservation framlagt, göres en minskning
i avskrivningsposten med 6,470,000 kronor. Keservanterna förmena, att
örn finansministern vid statsverkspropositionens uppgörande i höstas haft att
räkna med dessa nu tillkomna försvarsutgifter, hade han säkerligen själv dragit
sig för att föreslå en omläggning, varigenom man på en gång helt avskriver dessa
byggnader. Vi äro sålunda av den meningen, att de skattehöjningar, som nu
måste göras, kunde ha blivit mindre, örn man inte hade vidtagit så stora avskrivningar,
och att således skattehöjningarna i viss mån i stället komma att öka
statens förmögenhet.

Vi ha velat göra denna reservation för att fästa uppmärksamhet på saken,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Den plan. som antogs för amortering
av dessa byggnader, avsåg en tidrymd av tio år. Det är en ganska
lång tidrymd, när det gäller byggnader för försvarsväsendets ändamål. Dessutom
lia väsentligt förändrade förhållanden inträtt, sedan detta beslut fattades.
Det ställes allt större krav på försvaret, och nya utgifter måste beviljas för
försvarets stärkande. I år ha vi beslutat ökning i kostnaderna för försvaret
med många tiotal miljoner, men med all sannolikhet kommer det att ställas
stora krav på statsmakterna även under kommande år. Kan man därför under
ett gynnsamt inkomstläge betala dessa byggnader något snabbare än enligt den
ursprungliga amorteringsplanen, kan detta icke vara annat än en klok ekonomi.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 i. m.

Äng. avskrivning av engångskostnader för försvarsväsendets byggnader
m. m. (Forts.)

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Äng. lån för Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 211, i anledning av Kungl.

anläggning Maj :ts proposition angående lån för anläggning av ett oljeraffinaderi i Nynäset
oljeraffi- hamnnåden.

I detta utlåtande hade utskottet, med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition
nr 325 framlagda förslag, hemställt, att riksdagen måtte till Lån för
anläggning av ett oljeraffinaderi i Nynäshamn för budgetåret 1938/39 såsom
kapitalinvestering i fonden för låneunderstöd anvisa ett reservationsanslag av
6,000,000 kronor.

Herr Ekströmer: Herr talman! När det gäller ett så pass stort belopp

som 6 miljoner kronor, skulle åtminstone jag för min del gärna ha önskat, att
riksdagen fått sig förelagd en kalkyl över anläggningens räntabilitet, så att
man närmare kunnat bedöma de eventuella riskerna när det gäller ett så betydande
belopp. Emellertid synas de namn, som stå bakom ansökan, och dessutom
det skydd, som riksdagen för några dagar sedan beviljade ett företag som
detta mot illojal konkurrens, borga för att företaget skall bli framgångsrikt,
och jag vill därför gärna med min röst medverka till projektets genomförande.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet yttrade i går, att vi
inom högern — jag kommer inte riktigt ihåg hur orden folio — merendels motsätta
oss anläggning av nya företag här i landet. Jag vet inte riktigt hur ett
sådant uttalande kunde komma att fällas, men jag vill i varje fall på det allra
kraftigaste bestrida detsammas riktighet. Det är så långt ifrån sanningen, att
vi tvärtom anse en kraftig expansion av vår industri och vårt näringsliv i övrigt
vara oundgängligen nödvändig för att vi i framtiden skola kunna bära de
ständigt ökade statsutgifter, som vi här ideligen besluta. Men det skall vara
en sund utveckling, en sund expansion. Goda företag vilja vi gärna stödja,
men vi äro ej beredda att utan vidare stödja mera lösliga projekt, som exempelvis
den där trähusexporten, som vi talade om i går, och som grundade sig på bristfälliga
utredningar av personer, som veterligen icke ådagalagt någon kompetens
alls för att bedöma exportaffärer. I sådana fall vänta vi med vårt godkännande
tills en grundligare utredning visat, att företagen verkligen bli uppbyggda
efter sunda affärsprinciper.

I den nu föreliggande frågan, herr talman, synes mig saken ligga på ett
helt annat plan, och jag vill, som jag nyss sade, för min del gärna med min
röst medverka till att detta företag blir realiserat. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Äng. stödjan- Föredrogs ånyo sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåde
av träd- tande nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till
sar^Karmjcng^jjg^11^6 av trädgårdsnäringen m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet och jordbruksutskottet
hade till behandling i sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott hänskju -

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ang. stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
tits Kungl. Majits den 22 april 1938 dagtecknade, till jordbruksutskottet hänvisade
proposition, nr 303, angående åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I förevarande proposition hade Kungl. Majit— under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 22 april 1938
— föreslagit riksdagen att

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att efter beslut av Kungl.
Majit tillhandahålla en blivande riksorganisation av trädgårdsodlare med huvudsakligt
ändamål att försälja trädgårdsprodukter svenska statens fyra procent
obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp
av högst 500,000 kronor för att av organisationen deponeras i riksbanken
såsom säkerhet för lån intill samma belopp i kreditinrättning som Kungl.
Majit anvisade;

dels ock anvisa, under nionde huvudtiteln, för budgetåret 1938/1939:

1) till främjande av organisationsarbetet på trädgårdsnäringens område
ett reservationsanslag av 75,000 kronor;

2) till fraktlindring vid transport av inhemsk frukt till Norrland ett förslagsanslag
av 25,000 kronor;

3) till främjande av omförädling av fruktodlingar m. m. ett reservationsanslag
av 15,000 kronor;

4) till bidrag för anskaffande av apparatur till musterier ett reservationsanslag
av 15,000 kronor;

5) till propaganda- och upplysningsverksamhet på trädgårdsnäringens område
ett reservationsanslag av 40,000 kronor;

6) såsom bidrag för anställande hos Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
av två konsulenter ett anslag av 6,500 kronor.

Till sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet hade överlämnats följande
i anledning av propositionen i riksdagen väckta motioner, nämligen:

inom första kammaren:

nr 341, av herr Biörck, John,

nr 342, av herr Björck, John, m. fl.,

nr 343, av herr Björck, John,

nr 344, av herr Mannerskantz m. fl., och

nr 345, av herr Mannerskantz, samt

inom andra kammaren:
nr 492, av herr Wallén m. fl.,
nr 493, av herr Wallén m. fl.,

nr 494, av herr andre vice talmannen Magnusson m. fl., och
nr 495, av herr Lundqvist m. fl.

I motionen I: 345, av herr Mannerskantz, hade under 1)—3) hemställts,

1) att i propositionen begärda anslag av 15,000 kronor till omförädling av
fruktodlingar ej måtte beviljas;

2) att i propositionen begärda anslag till musterier borde höjas med 15,000
kronor till 30,000 kronor;

3) att beträffande konsulentverksamheten, örn riksdagen beslöte, att sådan
verksamhet skulle igångsättas:

a) den i propositionen föreslagna odlingskonsulentbefattningen ej skulle
inrättas,

b) att i stället för under a) omnämnda skulle inrättas en propagandakonsulentbefattning.

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)

Enahanda hemställanden hade gjorts under punkterna 4)—6) i motionen
II: 494, av herr andre vice talmannen Magnusson m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts framställningar,

500,000 kronor för att av organisationen deponeras i riksbanken såsom säkerhet
för lån intill samma belopp i kreditinrättning som Kungl. Majit anvisade;

dels ock anvisa, under nionde huvudtiteln, för budgetåret 1938/391

1) till främjande av organisationsarbetet på trädgårdsnäringens område ett
reservationsanslag av 75,000 kronor;

2) till fraktlindring vid transport av inhemsk frukt till Norrland ett förslagsanslag
av 25,000 kronor;

3) till främjande av omförädling av fruktodlingar m. m. ett reservationsanslag
av 15,000 kronor;

4) till bidrag för anskaffande av apparatur till musterier ett reservationsanslag
av 15,000 kronor;

5) till propaganda- och upplysningsverksamhet på trädgårdsnäringens område
ett reservationsanslag av 40,000 kronor;

6) såsom bidrag för anställande hos Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
av två konsulenter ett anslag av 6,500 kronor;

B) att följande motioner, nämligen I: 341 och lii 493, likalydande, I: 342,
I: 343, I: 344, I: 345, lii 492, lii 494 ävensom lii 495, måtte i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade anförts

Ilo) av herr Anderson i Norrköping, friherre Lagerfelt samt herrar Bengtsson
och Liedberg, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet hort hemställa,

A) = utskottet;

B) att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 344 och lii 494 samt
lii 495,

1) besluta, att den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316)
fogade tulltaxan skulle erhålla ändrad lydelse, att träda i kraft den dag
Kungl. Majit bestämde på sätt av reservationen framginge;

2) besluta, att förordningen den 31 januari 1932 med tillägg till gällande
tulltaxa beträffande statistiska nr 112 och 115 skulle erhålla i reservationen
angiven ändrad lydelse, att träda i kraft den dag Kungl. Majit bestämde;

3) besluta, att beträffande i reservationen angivna varuslag skulle utfärdas
förordning örn ytterligare tillägg till gällande tulltaxa, att träda i kraft den
dag Kungl. Majit bestämde;

4) bemyndiga Kungl. Majit att under tiden från och med den 1 januari
1939 till och med den 31 december 1941 meddela bestämmelser i huvudsaklig
överensstämmelse med vad frukt- och trädgårdsutredningen föreslagit rörande
reglering av införseln till riket av växtdelar, som i gällande statistiska varuförteckning
upptoges under nr 88, ävensom rotknölar av gladiolus;

C) att följande motioner, nämligen I: 341 och lii 493, likalydande, I: 342,
I: 343,1: 344, I: 345, lii 492, lii 494 ävensom lii 495, måtte, i den mån de icke

Onsdagen den 1 juni 1938 f. ra.

Nr 40.

Ang. stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
kunde anses besvarade genom vad i reservationen förut anförts och hemställts, av
riksdagen lämnas utan åtgärd;

2:o) av herr Mannerskantz, vilken anslutit sig till den av herr Anderson i
Norrköping m. fl. avgivna reservationen med det tillägg, att han jämväl ansett,
att riksdagen borde bifalla vad som hemställts i motionen I: 345 under
1)—3) samt i motionen II: 494 under 4)—6).

Herr Mannerskantz: Herr talman! När det gäller läget för den näring,

som det här är fråga om, tycks meningen inte vara mer än en, nämligen att
de ekonomiska förhållandena för trädgårdsyrket under de senare åren ha försämrats.
Den reservation, som jag här skall be att få försvara, är fullständigt
sammanfallande med utskottets motivering i dess första del, som just avhandlar
behovet av stöd åt trädgårdsnäringen. Meningarna börja skilja sig
åt när det gäller att avgöra vilka åtgärder som skola vidtagas för att råda
bot och bättring på de missförhållanden, som äro för handen. I en hel del
saker sammanfalla synpunkterna även här. Kungl. Majit liksom utskottet
föreslår en del åtgärder, som givetvis komma att bli till en viss nytta. Så är
fallet med det av utskottet tillstyrkta förslaget örn anslag till organisationsväsendets
utvecklande bland trädgårdsodlarna och förslaget örn 25,000 kronor
till fraktlindring för frukt till Norrland. Vidare ha 40,000 kronor tillstyrkts
för propaganda och upplysningsverksamhet på trädgårdsnäringens område.
Dessutom är det även några mindre saker, bl. a. anställande hos en riksorganisation
för trädgårdsodlarna av två konsulenter samt två mindre anslag på
vartdera 15,000 kronor, som jag skall be att få återkomma till senare.

Det är ju intet tvivel örn att detta är bra saker i stort sett. Utskottet förklarar
emellertid i fortsättningen beträffande frukt- och trädgårdsutredningens
krav på ytterligare åtgärder, att det instämmer i jordbruksministerns uttalande
att man f. n. inte kan gå till några ytterligare åtgärder, vilka då främst
skulle beröra det förhållandet, att man vill förhindra, att genom en alltför stor
och alltför dumpingartad import prisläget tryckes ned, så att näringen därigenom
blir mindre lönsam. Huvudskälet därtill förklarar man vara, och det
är något som jag för min del inte alls vill motsäga, att det riktigaste är att
näringens egna utövare skola vara mäktiga att organisera försäljningen så, att
inte konkurrensen mellan de olika näringsutövarna kommer att pressa ned priserna
till en förlustbringande nivå samt att näringens egna utövare borde försöka
förhindra en utveckling av odlingens volym, så att tillgången icke blir
större än efterfrågan. Örn detta kunde åstadkommas, skulle det inte vara
behövligt med vare sig tullhöjningar eller importreglering. Detta skulle vara
fördelaktigt främst därför att dessa senare åtgärder handelspolitiskt sett kunna
medföra vissa handelspolitiska komplikationer som man helst vill undvika.

Javäl, ett sådant resonemang kan jag skriva under, om jag trodde att det
verkligen kunde leda titt något resultat. Man har inom utskottet under ärendets
behandling pekat på hur långt näringsutövarna inom det rena jordbruket
nått på organisationsväsendets område. Man förklarar att där äro verkligt
stora resultat vunna, som också bl. a. givit den effekten, att de statliga
åtgärderna kunnat utnyttjas och verkligen lett till ett resultat. Man förklarar
att örn vi skulle skrida till de av frukt- och trädgårdsutredningen föreslagna
åtgärderna beträffande tullar och importreglering —- den sistnämnda gäller ju
endast blomsterlökar och gladiolus — skulle detta i själva verket inte hjälpa
näringen, emedan det inte finns något ordnat organisationsväsende, som skulle
kunna, utnyttja denna förmån. Det är ju alldeles riktigt att vi inte ha någon
organisation. Men jag frågar: finns det någon möjlighet för trädgårdsnäringens
utövare att kunna få en organisation, som är så fullständig, att den verk Första

kammarens protokoll 1038. Nr 40. 2

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Ang. stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
ligen helt skulle kunna utnyttja ett längre gående skydd, ungefär på samma
sätt som man inom jordbruksnäringen lyckats åstadkomma? Jag anser, att
branschen är för svår att sköta rent organisationsmässigt. Det är en mycket
stor skillnad mellan att sälja spannmål, fläsk, smör och mjölk, som äro stora
artiklar, något så när ensartade, och där hela varudistributionen går i mera
bestämda banor, än vad som någonsin kan komma att bli fallet med de flesta
av trädgårdsprodukterna. Det är naturligtvis vissa delar av trädgårdsproduktionen,
t. ex. frukt och en del större standardvaror, beträffande vilka det
icke, teoretiskt sett i varje fall, bör vara svårare att kunna få en god organisation
för handeln än vad det är vid jordbruket. Men de allra flesta varuslagen
äro av sådan beskaffenhet, att det knappast finns någon möjlighet att
tro att man rent organisationsmässigt skall kunna bemästra problemet. I varje
fall måste man ju räkna med att för att komma till rätta med denna bransch,
som rent handelsmässigt är svårare att organisera och sköta än jordbruksprodukternas
försäljning, fordras faktiskt att trädgårdsodlarna skulle vara mycket
skickligare organisationsmänniskor än jordbrukarna för att kunna nå fram
till vad de presterat. Trots de försök, som gjorts åtminstone inom vissa områden
av trädgårdsnäringen, har man inte kommit så långt, att man egentligen
kan hysa någon förhoppning om att det skulle kunna bli något större resultat.

Jag måste alltså anse, herr talman, att det är nästan omöjligt att organisationsmässigt
behärska en försäljning av trädgårdsnäringens produkter; i synnerhet
kan man inte räkna med att detta skall kunna ske under en fortgående
konkurrens med utlandet, som delvis är dumpingartad. Då blir frågan, örn
man på denna grund bara skall avstå från vidare åtgärder, eller örn man ändå
skall försöka någonting, som man tror kan leda till resultat och som jag i
varje fall vill påstå skall kunna leda till att organisationen bland näringens
utövare skulle ha en större chans att vinna framgång.

Utskottets majoritet förklarar, att den inte är principiellt emot att man vidtager
ytterligare åtgärder. Majoriteten vill bara avvakta resultatet av den
blivande organisationens verksamhet, och först örn detta icke är tillfyllest,
vill man vidtaga några åtgärder. Utskottet säger på följande sätt efter att ha
relaterat vad trädgårdsutredningen har föreslagit och vad motionerna innehållit:
»Med det anförda har utskottet icke velat ställa sig principiellt avböjan de

till de från odlarnas sida framförda kraven på en ytterligare begränsning
av importen av trädgårdsalster. Emellertid anser utskottet, att odlarna dessförinnan
^ böra visa sin goda vilja och förmåga att komma till rätta med de
missförhållanden i fråga örn distribution och avsättning inom landet som för
närvarande råda.» Litet längre fram förklarar utskottet: »Skulle det sedan

organisationen färdigbildats och vunnit erforderlig stadga visa sig att marknadsförhållandena
även i fortsättningen till följd av importens storlek utveckla
sig i för odlarna ogynnsam riktning, vill utskottet icke avvisa tanken att
genom importreglering eller åtgärder av annat slag bereda den inhemska odlingen
ett ökat skydd mot utlandet.»

. Man bär således inte några principiella invändningar, och örn det skulle visa
sig att det blir behövligt, sa hyser man inte de betänkligheter ur handelspolitisk
synpunkt, som man på vissa andra ställen stryker under med breda streck.
Jag undrar da örn de, som ha ansvaret för denna näring, som nu blivit ganska
stor och som sysselsätter över 20,000 näringsutövare, kunna anse det försvarligt
att inte redan nu göra någonting utöver de små ting, som här äro föreslagna
—- ty dessa vill jag beteckna som ganska små saker, som inte komma att
ha någon större effekt, när det gäller att bringa hjälp åt näringen.

Ett av de förnämsta motiven för att man inom utskottets majoritet varit
tveksam att gå till ytterligare hjälpåtgärder är att detta endast skulle medföra,

OnsJagen Jen 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ang. stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
att produktionen konime att ytterligare ökas. När produktionen blivit alltför
stor, komma priserna inom landet att pressas ned till ett läge, som i alla fall
blir förlustbringande. Då bär man inte haft någon hjälp av skyddet mot utlandet,
men väl måst taga olägenheterna av att möjligen stöta sig med några
av de länder, som äro berörda.

Det är ju alldeles uppenbart att trädgårdsnäringen har utvecklats kolossalt
här i landet. Men jag skulle bär först vilja ställa den frågan, örn man kan
anse att detta är ett fel. Är det till någon nackdel för landet att det kommer
till stånd en stor trädgårdsodling? Vi veta alla att människornas levnadsvanor
lia ändrats i så måtto, att man mer och mer äter grönsaker och frukt och
andra alster från vår trädgårdsodling. Skulle hela den ökning i konsumtionen,
som kommer till stånd, ovillkorligen ske endast genom ökning av importen och
inte genom ökning av den inhemska produktionen? I så fall anser jag att man
ställt heta problemet på en fetaktig bog. Det är väl synnerligen önskligt, att
vår trädgårdsnärings produktion ökas i minst samma takt som konsumtionen,
så att inte importen skall behöva täcka efterfrågan och våra egna odlare bara
åse detta och icke vidtaga några åtgärder alls.

Även om produktionen skulle öka i någon män efter införandet av ett skydd
emot utlandet, så anser jag ingalunda att det behöver vara vare sig ett fel eller
ägnat att göra trädgårdsnäringen mindre lönande än vad som kan anses vara
rimligt. Ty expansionen härvidlag måste givetvis, örn man har fått ett ökat
tullskydd, ske under ett visst ansvar, som jag förmenar att just trädgårdsodlarnas
organisationer måste bemöda sig högst väsentligt örn att söka få inplantat
hos sina medlemmar.

Vidare förhåller det sig så, att de tullar, som i motionerna och reservationen
äro föreslagna, äro just de som frukt- och trädgårdsutredningen plockat
ut bland en hel massa önskemål, och de äro relativt begränsade och relativt
ofarliga, alldenstund de äro utvalda även med hänsyn till de handelspolitiska
förhållandena. Jag skulle därför tänka mig, att örn riksdagen ville bifalla
de mycket måttliga förslag till tullar, som här framförts, skulle utan minsta
tvivel den svenska trädgårdsnäringen få en avgörande hjälp. Och sedan måste
man faktiskt ha den pretentionen på organisationerna, att de försöka utnyttja
denna hjälp. I det avseendet är jag fullkomligt ense med utskottets majoritet.
Örn man däremot inte gör någonting alls, är jag inte säker på att inte konkurrensen
kommer att fortgå, och då kommer utvecklingen att bli den, vilket
visserligen är riktigt ur en synpunkt, att de stora trädgårdsföretagen komma
att ökas, inte minst genom en rationaliserad drift. Men det ojämförligt största
flertalet av de mindre trädgårdsodlarna, som ha försökt att skapa sig en egen
ställning här i livet, komma att få det ytterst besvärligt. Det kan sättas i fråga,
huruvida inte vår trädgårdsnäring kommer att utsättas för en sådan tillbakagång,
att importen kommer att att ytterligare öka och resultatet bli att ett
färre antal svenska medborgare få sin bärgning i denna näringsgren. Det går
ju inte att profetera med full visshet, men jag föreställer mig att vi löpa en
risk att så kan bli fallet. I varje fall kommer ett stort antal svenska medborgare
inte att kunna få sin naturliga försörjning.

Beträffande de handelspolitiska riskerna vill jag först påpeka att det tand,
som mest skulle beröras, är Holland. Med detta land lia vi dock en handelsbalans,
som är till Hollands fördel. Det bör därför inte vara alltför svårt att
få några krav igenom, utan att vi själva behöva komma i någon sämre ställning.
Att så är fallet framgår bl. a. av en reservant inom kommerskollegium,
som ju bör lia bra reda på dessa ting, nämligen kommerserådet Matz, som enligt
referatet på sidan 62 i propositionen bl. a. anfört följande: »Trädgårdsodlingens
betryckta läge syntes reservanten böra föranleda, att vissa stöd -

Nr 40.

Onsdagen deli 1 juni 1938 f. m.

Ang. stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
åtgärder vidtoges i syfte att åt näringens utövare bereda gynnsammare
produktionsmöjligheter. Givetvis borde härvid en avvägning ske med
hänsyn till de handelspolitiska intressen, som kunde äventyras, i händelse
det av frukt- och trädgårdsutredningen föreslagna stödprogrammet skulle
komma till genomförande. Väl vore sant att i första hand vissa av de s. k.
Oslostaterna skulle komma att drabbas av de planerade åtgärderna, men de
exportintressen, som för vederbörande land ifrågakomme, vore dock, örn programmet
i begränsad omfattning komme till genomförande, knappast av
den storleksordning, att handelsutbytet i sin helhet skulle kunna sägas bliva
berört i mera avsevärd grad, och de två länder, vilkas intressen närmast komme
i fråga, hade också själva genom olika importrestriktioner tidvis berett
känsliga svenska exportintressen betydande avbräck.

Sålunda syntes vissa av utredningen föreslagna jämkningar i tullhänseende
kunna utan större betänkligheter genomföras.»

Vidare är att märka en lång rad av yttranden angående utredningens tullförslag,
som i stort sett äro tillstyrkande.

Beträffande importregleringen på blomsterlökar är avsikten icke att fördyra
lökarna, utan att se till att det inte införes så liiyeket lökar i landet, att
produktionen av tulpaner och hyacinter blir så stor, att man inte kan sälja dem
med förtjänst. Nästan varje trädgårdsmästare måste ju ha ett förråd av sådana
för att tillfredsställa sina kunder, särskilt vissa tider på året. Örn det
tas in för stora mängder lökar, kan det hända att priserna på blommorna inte
räcka att ens betala lökarna. Nu har trädgårdsutredningen tänkt sig att man
skulle kunna förhindra att importen blir för stor just på detta område, helst
som det inte produceras, åtminstone ännu så länge, någon nämnvärd mängd
blomsterlökar inom landet. Detta förklarar utskottet att det också tycker att
man kan göra, ty det säger på följande sätt på sidan 24 i utskottsutlåtandet
på tal örn blomsterlökimporten: » Då sistnämnda vara endast i mycket obetydlig
omfattning produceras inom landet, äga flertalet av de invändningar, som
i olika hänseenden riktats mot vidtagandet i nuvarande läge av importbegränsande
åtgärder i prisstödjande syfte, icke giltighet för ifrågavarande reglering.
På grund härav skulle det enligt utskottets åsikt kunna tagas under övervägande
att utan avvaktan på resultatet av det pågående organisationsarbetet
på näringens område genomföra nyssnämnda förslag.»

Utskottet anser alltså att det inte finns några egentliga hinder för detta.
Men sedan förklarar utskottet att man bör biträda departementschefens mening,
att »innan ett statligt ingripande i sådan riktning sker, ett försök göres
att på frivillighetens väg ernå den önskvärda importbegränsningen». Vidare
heter det: »Skulle det sedermera visa sig att odlarna icke genom egna åtgärder
kunna komma till rätta med missförhållandena, torde frågan örn statens
medverkan till en importreglering böra upptagas till förnyad, allvarlig prövning.
»

Då beror det på hur man bedömer ett sådant försöks chanser att lyckas för
trädgårdsodlingen. Jag skulle tänka mig att det förlöper på det sättet, att
en riksorganisation skulle försöka att införa något slags kvotbestämmelser för
sina medlemmar och delvis även söka påverka vissa importörer, så att de inte
införa i landet fullt så stora kvantiteter som tidigare. Örn detta eventuellt
skulle medföra t. o. m. någon prisförhöjning på lökarna, skulle genast en hel
massa andra människor passa på att ta in stora mängder, över vilka riksorganisationen
inte kunde ha något inflytande. Därför tror jag att detta inte
kommer att kunna lyckas. Örn man bedömer saken så, att man förutser att
försöket inte har så stora chanser att lyckas, just därför att organisationen
inte kan behärska vad alla andra människor ta sig för, är det väl bättre att

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 4(t.

Ang. stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
hoppa över detta mellanstadium och sträcka sig så långt som man i utskottsutlåtandet
ändå sagt att det går att göra utan någon fara.

Jag skall nu, herr talman, inte längre upptaga tiden med huvudpunkterna,
utan endast för min egen del be att få framställa yrkanden rörande ett par
småsaker, beträffande vilka jag reserverat mig ensam. Jag tycker nämligen
att anslaget på 15,000 kronor till omförädling av fruktträd skulle kunna användas
på ett klokare sätt. Först och främst är det rent tekniskt ganska problematiskt
om detta är någonting för staten att lägga sig i, då det gäller en
uppgift som är mycket svårskött och som fordrar en speciell skicklighet för
att det hela inte skall misslyckas för ofta. Och vidare: hur skola 15,000 kronor
till detta ändamål egentligen användas, så att summan kan få någon större
betydelse? Avsikten är ,ju att få bort en massa icke gångbara sorter och
att få enhetligare fruktmärken, som kunna försäljas med större fördel. Men
det kommer aldrig att bli någon effekt av detta anslag. Det hör till den stora
grupp av anslag, som splittras bort utan att man kommer att få se några
egentliga resultat, och som det vore bättre att använda till någonting, där man
verkligen kan få fram något av värde. Därför har jag i min motion föreslagit
att dessa 15,000 kronor inte måtte beviljas för detta ändamål, utan att de borde
användas för att få ett bättre resultat av musteriernas verksamhet, som är
ägnad att främja avsättningen av produkterna. Vidare har jag yrkat att någon
konsulent i odlingsteknik icke skulle tillsättas av den anledningen, att jag
betraktar odlingstekniken såsom en sak, som man bör sköta inom länens hushållningssällskap.
Det kan inte heller vara någonting så särdeles roligt för
en människa att vara odlingskonsulent för hela riket, ty det lär varken bli
hackat eller målet av en sådan verksamhet. Jag tror att det vore bättre att
använda dessa pengar till en annan befattning, vars innehavare skulle ha till
huvuduppgift att leda upplysnings- och propagandaverksamheten, framför allt
upplysning örn handelsförhållandena, örn nödvändigheten att begränsa vissa odlingar
o. s. v. Det borde faktiskt vara bättre använda pengar.

Herr talman! Jag ber först att få yrka bifall till den av herr Ivar Anderson
i Norrköping m. fl. avgivna reservationen och därutöver yrka bifall till de yrkanden,
som jag har gjort i den särskilda av mig avgivna reservationen.

Herr Björck, Jolin: Herr talman! Frukt- och trädgårdsutredningen, vars
betänkande ligger till grund för såväl Kungl. Maj:ts proposition som utskottets
utlåtande, i stor utsträckning åtminstone, har gjort ett gott arbete. Den har
belyst trädgårdsodlingens problem från olika sidor, och jag skall gärna ge det
erkännandet, att utredningen har gjort sitt bästa. Jag tror emellertid, att detta
arbete skulle lia blivit ännu bättre och trädgårdsnäringens problem blivit allsidigare
belyst, örn utredningen hade haft en något större och allsidigare sammansättning.
Det förefaller, som örn även departementschefen inte varit fullt
nöjd med utredningens resultat och förslag, eftersom departementschefen i rätt
stor utsträckning frångått förslaget i fråga.

I ett avseende är emellertid såväl departementschefen som utskottet — och
trädgårdsodlarna, örn jag vågar nämna dem i detta sammanhang — eniga, nämligen
örn trädgårdsnäringens svårigheter och de många problem, som den har
att brottas med. Utskottet säger här, att det »delar departementschefens uppfattning,
att de ekonomiska förhållandena inom trädgårdsyrket under senare
år försämrats och att särskilt de mindre företagarnas ställning måste anses
brydsam. Med hänsyn till det stora antal samhällsmedlemmar, som för närvarande
finna sitt uppehälle inom näringen, samt den stora betydelse denna
numera äger för folkförsörjningen finner utskottet det angeläget att åtgärder
vidtagas till näringens stödjande.»

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. stödjande av trädgårdsnäringen m. rn. (Forts.)

Utredningen konstaterar i likhet med utskottet, att särskilt de små företagarna
ha det svårt, och jag blev själv rätt förvånad, när jag såg, att en mycket
stor del av dessa små företagare inte kommer upp till en inkomst av 2,000 kronor
per år -—- alltså betydligt lägre än våra sämst betalade industriarbetare. Det
är emellertid glädjande, att man bär har konstaterat, att näringen är i behov
av hjälp och att statsmakterna böra hjälpa. Därom äro ju samtliga ense. När
det emellertid gäller att gå från ord till handling och vidtaga åtgärder för
att komma näringen till hjälp, blir man betänksam och då gå meningarna
isär.

Det är många förslag, som här kommit fram såväl från utredningsmännen
som från motionärerna, och det är att beklaga, att de framställningar, som i år
ha gjorts särskilt från fackmän, som bäst borde känna till näringens läge och
således bäst veta, var skon klämmer, synas ha vunnit minst beaktande. Jag
skall inte gå in på de många olika förslagen. Det torde tjäna bra litet till,
och när nu riksdagen är så att säga i uppbrottsstämning, hoppas jag, att herrar
ledamöter hålla mig räkning för att jag fattar mig kort. Jag vill tillåta mig
att peka på några saker, som enligt min och mina kollegers uppfattning skulle
i någon mån kunna hjälpa trädgårdsnäringen.

Jag vill först förutskicka, att då jag arbetat i denna bransch i 40 år —
därav i 30 år som egen företagare — är jag en smula sakkunnig ■—• det vågar
jag själv säga — på det här området. Jag är tacksam mot utskottet, att det
i fråga örn importreglering av trädgårdsalster delar den uppfattning, som kommit
till synes i motionerna, att en sådan importreglering bör komma till stånd.
Utskottet anser emellertid, att den föreslagna riksorganisationen först skall bli
färdig, och det är ju riktigt. Jag hoppas emellertid, när utskottet sedan säger,
att organisationen skall ha vunnit erforderlig stadga, att utskottet inte väntar
för länge att bereda trädgårdsodlarna detta skydd. Man kan ju ha delade
meningar örn vad det betyder, att en organisation skall ha vunnit erforderlig
stadga. Jag erinrar om, att när jordbrukshjälpen beslöts och organiserades,
gingo de statliga åtgärderna hand i hand med odlarnas organisationsarbete.

I den delen har jag således ingen erinran mot utskottets utlåtande. Däremot
måste jag anmärka på och beklaga den negativa inställning, som utskottet intar
i fråga örn reglering av blomsterlökimporten. Jag tillåter mig påpeka, att vi
lia haft tull på blomsterlökar sedan 1921. Denna tull tillkom som en ren finanstull
i ett för staten brydsam! läge. Från flera håll lät man oss då förstå, att
tullen var av tillfällig karaktär och att den, så snart statens finanser det medgåve,
skulle komma att slopas. Så har emellertid inte skett. Vi ha sedan dess
haft goda tider, sämre tider och återigen goda tider, men staten tar alltjämt
ut denna tull på cirka en miljon kronor örn året av trädgårdsodlarna. Vissa
år har importen varit under 2 miljoner kilogram, men i fjol t. ex. var den uppe
i över 2,300,000 kilogram. Man svarar mig ofta, när det är tal örn denna tull,
att den taga ni naturligtvis igen av allmänheten. Givetvis försöka odlarna att
göra detta — åtminstone i början av säsongen. Vi skola emellertid erinra oss,
att den vara det här gäller, går inte att lagra eller förvara. Blommorna måste
säljas, när de äro färdiga, vare sig priset står högt eller lågt. Ofta är det så,
när man kommer fram på vintern, att priserna falla allt mer och mer, och odlarna
få ofta vara glada, örn de bara få ut så mycket för blommorna, att det
täcker priset för lökarna. Att tullen dessutom måste betalas i förskott under
augusti eller september månad, är det ingen, som tänker på.

Holländska firmor, som haft affärer på Sverige i 30 å 40 år, konstatera med
beklagande, hur avsevärt mycket fattigare de svenska trädgårdsodlarna lia
blivit på de sista 15 ä 20 åren. Dessa firmor följa i regel odlarnas ekonomiska
soliditet mycket noga. Innan en representant för dem besöker en träd -

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Anel. stödjayide av trädgårdsnäringen m. rn. (Forts.)
gårdsodlare för första gången, går han oftast upp på en advokatbyrå och
tager reda på odlarens ekonomiska ställning. Firmorna följa också med sina
kunders ekonomiska förhållanden, och de känna dem därför synnerligen väl.
De säga också, att det märks, att ni årligen få betala till staten en miljon
kronor i tull. Trädgårdsocllarnas ställning har verkligen i allmänhet försämrats.
Deras skulder och inteckningarna i deras fastigheter ha ökats i oroväckande
grad. Det finns städer och platser, som representanterna för de
bättre holländska firmorna i regel inte besöka, därför att det finns knappast
en ekonomiskt solid trädgårdsodlare där. Det är ett resultat av de nuvarande
tiderna, säger man, men jag vagar pasta, och jag star för detta påstående,
att i detta förhållande har denna beskattning i form av tull på blomsterlökar rätt
stor del.

Även smärre odlare behöva ett pär tusen kilo blomsterlökar tor att de pa
vintern skola ha något att odla i sina små drivhus och således fa något att
sälja. Det betyder en tull på ungefär 1,000 kronor^ som skall erläggas^ under
augusti eller september i förskott, och det är inte sa lätt för dessa små företagare
att skrapa ihop en sådan summa.

När utskottet nu säger, att det är svå,rt att organisera denna importreglering,
ber jag att få omnämna, att man i Norge har haft importreglering på
blomsterlökar sedan år 1932. Jag erhöll för något över en vecka sedan brev
från den statliga trädgårdskonsulenten i Norge,. där han närmare belyser denna
fråga. Han säger, att i Norge har denna reglering verkat synnerligen tillfredsställande.
Den har gått mycket bra i lås, och även de, som vörö motståndare
till regleringen, när den genomfördes, erkänna nu, att den har gjort god verkan.
Alla äro ense örn att importregleringen bör fortsätta. Norge har en tull
på 27 öre per kilo, således ungefär hälften mot i Sverige. Jag är övertygad
örn, att en reglering inte är hälften så svår att genomföra, som utskottet tror.
Vi ha en mycket noggrann statistik över importen, därför att trädgårdsodlarna
få lämna dubbletter av fakturorna till tullkamrarna. Jag tror därför, att de
svårigheter, som utskottet befarar, mycket lått kunna övervinnas.

Då det har konstaterats, att minst 70 procent av våra trädgårdsodlare driva
blomsterlökar, tillåter jag mig säga. att om riksdagen verkligen vill hjälpa
dessa trädgårdsodlare -—- framför allt de mindre — på ett sätt, som verkar
omedelbart, då bör denna finanstull slopas. Samtidigt bör importreglering införas
för att förhindra okynnesimport. Jag har tidigare, för fyra år sedan,
då denna fråga var före i riksdagen, ställt mig avvisande till denna importreglering.
Jag trodde, och jag sade det också då, att odlarna måhända själva
kunna komma till rätta med den stora importen. Erfarenheten under de gångna
åren har emellertid gjort, att jag fått en annan uppfattning. Jag anser därför
att vi böra reglera importen på sätt som man gjort i Norge. I Danmark
har man också importreglering — för övrigt mycket strängare. Detta beror
därpå, att man i Danmark har valutareglering, och det gör, att man inte far
in ens hälften av vad man fått in tidigare.

Vi äro emellertid tacksamma mot utskottet för vad det i övrigt föreslagit
och för de uttalanden, som utskottet på olika sätt har gjort. Jag skulle vilja
tro, att detta inte enbart är beroende på utskottets förmåga. att skriva på ett
vackert sätt för att göra oss motionärer, som fått avslag, nöjda, utan jag hoppas,
att utskottet verkligen menar, vad det säger. Därför anser jag, att jag
inte behöver liisa upp en del uttalanden, som utskottet gjort, för att få in dem
i kammarens protokoll, ehuru det vore rätt frestande. Jag hoppas, att utskottet
vidhåller vad det sagt på de olika punkterna, men jag vill ^tillägga,
att denna reglering av blomsterlökimporten borde utskottet låtit oss fa snarast
möjligt, men i så fall borde tullen samtidigt tas bort. Därom lia trädgårds -

Xr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
odlarnas organisationer under sista tiden varit rätt eniga, och det förvånar mig,
att dessa framställningar inte beaktats vare sig av departementschefen eller
av utskottet.

Jag instämmer med herr Mannerskantz, då han här påpekade, att denna näring
är svår att organisera, Den torde vara åtskilligt svårare att organisera
un jordbruksnäringen. Därför bör också staten följa organisationsarbetet med
uppmärksamhet och se. vad som kan göras för att hjälpa till.

Likaså delar jag fullständigt herr Mannerskantz’ uppfattning, när det gäller
anslaget på 15,000 kronor till omympning av fruktträd. Det tro vi fackmän
inte mycket på, och jag är förvånad över detta anslag. Säkerligen hade
det varit mycket bättre att öka anslaget till trädgårdsodlingens organisationer,
och vi skulle ha varit synnerligen tacksamma, örn vår blygsamma begäran om
ett anslag på 5,000 kronor till centralrådet hade kunnat bifallas. Jag skall
emellertid inte yrka avslag på detta anslag. Det tjänar inte mycket till, och
jag har för övrigt inte något emot, örn det göres ett försök.

Då jag ser. att vi ha herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
här närvarande, tillåter jag mig att lägga trädgårdsodlarnas bekymmer på
hans hjärta, och jag tillåter mig hemställa, att såväl regeringen som riksdagen
ville göra, vad som göras kan för att hjälpa vår trädgårdsnäring i fortsättningen.
Det, som föreslås i år, kan ju vara en början, och vi äro tacksamma därför.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Sjödahl: Jag tror, herr talman, att jag kan försäkra, att utskottet har
för sin del lika väl som Kungl. Maj :t behjärtat de svårigheter, som trädgårdsodlarna
för närvarande stå inför. Att utskottet ändock inte har kunnat bli
enigt, beror väsentligen därpå, att de förslag, som från reservanterna och vissa
motionärer ha framförts, inte av utskottsmajoriteten ansetts vara av den arten,
att de skulle i någon nämnvärd grad kunna hjälpa trädgårdsnäringens män
utan snarare att de i vissa fall, som vi voro misstänksamma om, skulle kunna
vara dem till ogagn. Detta gäller då närmast en del av de föreslagna tullarna.

Eftersom tullfrågan av reservanterna framskjutits som en av de väsentligaste
punkterna, vill jag erinra örn, att importen av trädgårdsprodukter har
oerhört ökats, om man utgår från medeltalssiffrorna för åren 1912—1914.
Ser man emellertid på siffrorna för åren 1931 och 1937, finner man, att siffran
för år 1937 mycket starkt nedgått jämfört med siffran för 1931. I propositionen
meddelas, att det importerades år 1931 för 60 miljoner kronor, medan
importen däremot under år 1937 hade gått ned till 56 miljoner kronor. Denna
ökning, mina herrar, örn man jämför åren 1912—14 med åren 1931 och 1937,
har inträffat samtidigt som inte bara konsumtionen utan även produktionen
av grönsaker och trädgårdsprodukter i allra största grad har ökats här i landet.
Den inhemska produktionen har nu en omfattning, som den aldrig dessförinnan
haft, och den har gått fram med en oerhörd styrka, som alla ha vitsordat,
som här lia talat. Konsumtionen har kunnat tillvarataga hela den ökade
inhemska produktionen, och samtidigt har, som jag sade, importen i någon grad
minskats från 1931 till 1937.

Nu kan man ju tycka, att 56 miljoner kronor är en oerhört stor summa, men
tittar man närmare på delposterna, finner man, att 36 miljoner kronor gått till
import av färska bär och frukter samt till import av andra bär och frukter —
huvudsakligen torkade — 7 miljoner kronor. Räknar man nied tusentalen i
statistiken, finner man, att av de 56 miljonerna ungefär 44 miljoner kronor gått
åt till import av bär och frukter. Vi veta ju alla, att konsumtionen av den
inhemska frukten i utomordentligt hög grad har ökats under senare år. Det
svenska folket har allt mer och mer vant sig att förtära den inhemska frukten,

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Äng. stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
och konsumtionen har ökats inte minst tack vare den förbättring i tillvaratagandet
av frukten, som de svenska producenterna beflita sig örn. De lia inarbetat
den svenska frukten på den svenska marknaden som aldrig förr. Då
det här närmast är fråga om en import av frukt under sådana tider, då den
svenska produktionen inte kan tävla med den utländska, kan det inte här göras
någon begränsning utan att det skulle gå ut över det svenska folkets fruktkonsumtion,
vilket ur näringssynpunkt skulle vara synnerligen olyckligt. Beträffande
vissa andra poster i denna statistik skulle något liknande kunna
sägas.

Samtidigt nied att det har varit en viss nedgång i fråga örn importen, har
som bekant den inhemska produktionen utomordentligt ökats. Jag vill bara
nämna några siffror för att visa denna utveckling. Under åren 1925—1936
har bänkgårdsarealen ökats med icke mindre än 21 procent, och under samma
tid har trädgårdsarealen ökats med 58 procent. De självständiga trädgårdsföretagarna
ha under tio år från 1920—1930, enligt folkräkningen, ökats från
något över 2,600 till närmare 4,500, d. v. s. med omkring 70 procent. Det är
måhända en något skenbart för stark ökning, men ökningen bör i varje fall inte
ha understigit 50 procent. Trädgårdsarbetarnas antal har under samma år
ökats från omkring 8,200 till omkring 13.000, d. v. s. med ungefär 60 procent.
Detta vittnar ju uppenbarligen om en utomordentlig utveckling av trädgårdsproduktionen,
en utveckling av ett sådant omfång, att man väl knappast inom
någon annan näring för sista årtiondet har funnit några liknande siffror. Det
vittnar örn att undan för undan folk har dragits till denna näring. Följden
härav har måhända också blivit, att en hel del människor, som inte haft den
långvariga erfarenhet, som en av kammarens medlemmar nyss vittnade örn,
att han själv hade, givit sig in på trädgårdsodling. De ha kommit dit utan
den nödvändiga kompetensen som odlare och de ha inte heller alltid haft de ekonomiska
förutsättningarna.

Frukt- och trädgårdsutredningen har gjort en viss undersökning av lönsamheten.
Det visade sig av de stickprov, som togos — jag minns inte, hur många
det var i allt — att de stora odlarna hade det i allmänhet rätt bra, medan de
små odlarna äro hårt trängda. Det visade sig också, att i Sydsverige var lönsamheten
relativt gynnsam, relativt tillfredsställande, medan den däremot i
Mellansverige ansågs av odlarna vara otillfredsställande. Konkurrensen från
de stora odlarnas sida har varit de små odlarna till synes övermäktig. Det
har också blivit en konkurrens från Sydsveriges trädgårdsodlare mot Mellansveriges,
och denna konkurrens synes ha blivit de mellansvenska odlarna för
stark. Det är denna inbördes starka konkurrens mellan olika grupper av odlare
och mellan odlare i olika delar av landet, som i mycket hög grad har
åstadkommit de svårigheter, som för närvarande äro rådande inom denna näring.
Diirtill lia givetvis kommit näringens arbetsmetoder. I propositionen
och utredningens betänkande namnes t. ex. att en av de största distributörerna
av trädgårdsprodukter nödgats i inemot 30 procent av samtliga inköp verkställa
prisreduktioner på grund av otillfredsställande behandling av varan.
Såväl den kungl, propositionen som trädgårds^redningens betänkande vittna
oförtydbart därom att på detta område brister det i utomordentligt stor utsträckning,
när det gäller arbetsmetoderna, organisationen bland näringens utövare
och deras solidariska uppträdande i olika avseenden. Det är också därför.
som Kungl. Maj :t enligt utskottets mening med full rätt och fullt motiverat
har ansett sin främsta arbetsuppgift just på detta område vara att försöka
i olika avseenden ge ett sådant stöd åt denna närings utövare, att de genom
ett solidariskt uppträdande skola kunna förvärva sig de fördelar, som
det här är fråga örn.

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Ang. stödjande av trädgårdsnäring en m. m. (Forts.)

Reservanterna lia ,ju här väsentligen rekommenderat tullar. De ha visserligen
avstyrkts av traktatkommittén och kommerskollegium och de lia inte heller
kunnat biträdas av Kungl. Maj :t. Icke förty lia reservanterna förmenat,
att man bör kunna införa tullar. Jag har aldrig för min del tillhört ett utskott,
som behandlat tullar, utan att man mycket noga har gjort sig underrättad
örn de olika handelspolitiska skäl, som kunna tala mot tullarna, innan man
föreslår deras antagande eller rekommenderar dem för riksdagen. Utskottet
har — det kan jag kanske få tillåtelse att vittna örn — icke gjort denna undersökning,
och från reservanternas sida kan jag inte erinra mig, att det vid
något tillfälle framfördes en sådan mening, att man borde om denna sak göra
sig noga underrättad från det håll inom Kungl. Maj:ts regering, där man sitter
inne med de största sakupplysningarna på denna punkt. Att under sådana
förutsättningar gå fram till riksdagen och rekommendera införande av
tullar hör till — låt mig säga —- de något äventyrliga förslagen, som riksdagen
icke lämpligen utan en föregående undersökning och utan verkligt råd
eller tillräcklig upplysning från utrikesdepartementets sida bör taga.

Jag vill erinra örn att visserligen har man skjutit Haag-överenskommelsen åt
sidan, men Oslo-överenskommelsen står kvar. En proklamation har offentliggjorts
från sista Oslomötet. Det är nämligen uppenbart, att det fortfarande är
meningen att mellan de olika Oslostaterna —• och märk väl tullarna beröra på
det allra starkaste två av Oslostaterna, den ena är förut här nämnd, och den
andra är Danmark — skall slutas tvåsidiga avtal. Under sådana förhållanden
och då vi befinna oss i ett i vissa avseenden prekärt läge, när det gäller vissa
av våra exportindustrier och när världens ekonomiska läge vidare är sådant
som vi för närvarande skönja, undrar jag, om det är nödvändigt att på det
handelspolitiska området kasta in den orosanledning som detta förslag örn illa
förberedda tullar innebär. Jag måste på den punkten under nuvarande läge
yrka bestämt avslag på vad som från reservanternas sida anförts.

Jag skulle vilja nämna, att när det gäller importregleringen, har utskottet
använt betydligt mildare ton, särskilt i fråga örn den import man närmast
ventilerar, nämligen den tullbelagda importen av blomsterlökar. En sådan
importreglering kail måhända bli nödvändig, men jag vill därvidlag erinra örn
att enligt vad som uppgivits inom utskottet redan nu importen av blomsterlökar
till 85 % skötes av odlarna själva. Man kan därför förutsätta, att örn
det växer upp av statsmakterna stödda starka organisationer bland trädgårdsodlarna,
böra dessa själva på frivillighetens väg kunna genomföra denna
reglering av importen av blomsterlökar. Det synes tillika vara så, att i vissa
landsdelar odlarna själva överenskommit örn en importreglering för sin mera
lokala marknad.

Örn jag skulle, herr talman, sammanfatta vad jag sagt, skulle det väl närmast
vara, att det råder inom landet en mycket stark konkurrens mellan trädgårdsodlarna.
I vissa fall måste det även kunna sägas att det råder en bestämd
överproduktion på trädgårdsalster och att denna konkurrens mellan de stora
och de mindre odlarna och mellan skilda landsdelars odlare ej kan överbryggas
genom något införande av tullar men väl mildras genom samgående av producenterna
icke blott uti olika trakter utan i hela vårt land.

_ Propositionen är ett stöd till självhjälp. Staten lämnar en lånegaranti upp
till ett belopp av V2 miljon kronor och lämnar tillika ut 176,000 kronor till stöd
för olika hjälpåtgärder åt trädgårdsnäringen. Det är utskottets förvissning,
att liksom jordbruket på sitt område kunnat skapa stora och starka organisationer,
vilka äro en väsentlig orsak till det mera gynnsamma läge, jordbruket
för närvarande intager, så skulle man också på trädgårdsnäringens område,
även örn arbetet där måhända kan vara något svårare och detta särskilt i bör -

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m. Nr 40. 27

Ane/, stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
jan — all vår början är ju svår — dock även där kunna skapa sådana sammanslutningar
bland trädgårdsodlarna att de själva med statens stöd skola kunna i
stor utsträckning reda upp de svåra förhallanden, som för närvarande rada
inom deras näring. I varje fall blir det för staten, när sådana starkare organisationer
skapats, helt andra möjligheter att genom åtgärder till hjälp och
stöd för denna organisation ytterligare trygga trädgårdsnäringens fortsatta
tillväxt och trivsel inom landet.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets här föreliggande
förslag.

Herr Andersson, Elof: Herr talman! Jag hörde med uppmärksamhet på

vad herr John Björck nyss hade att andraga i sitt här hållna anförande. Herr
Björck är kammarens kanske ende yrkesman på detta område; det gör, att jag
fäster rätt stort avseende vid vad han kan ha att komma med.

Herr Björck kritiserade det förslag, som här framlagts, men han slutade
i alla fall med att yrka bifall till utskottets hemställan. Att herr Björck inte
är tillfredsställd med förslaget, kan man väl förstå; jag är knappast heller tillfredsställd
med vad utskottet föreslagit. __

Man kan ju säga, att utskottsförslaget är något tunt och magert. Själv gick
jag till arbetet med denna fråga i förhoppning, att man skulle kunna komma
något längre än herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet med sina
stödåtgärder kommit. Men när jag trängde in i ämnet, fann jag, att man
inte kunde nå så långt, som jag från början hade önskat. Örn kammaren på
sid. 14 i utskottets betänkande vill ta del av de första raderna i det referat,
som där förekommer av departementschefens yttrande, tror jag, att kammarens
flertal skall finna, att utskottet inte heller kunnat sträcka sig längre i
hjälpåtgärder än departementschefen. Departementschefen anför — jag skall
citera honom ordagrant:

»Med hänsyn till vad som i olika hänseenden framkommit vid de av fruktoch
trädgårdsutredningen verkställda undersökningarna rörande produktionsoch
avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen torde det vara tveksamt,
huruvida en förstärkning av tullskyddet i nuvarande läge skulle tjäna syftet
att åstadkomma en förbättrad lönsamhet för näringen i dess helhet» etc.

Något längre ned utvecklar statsrådet närmare dessa sina synpunkter.

Jag måste säga, att man för närvarande nog inte kan_ rekommendera vare
sig importreglering eller ökat tullskydd för trädgårdsnäringen. Jag är fullt
överens med statsrådet örn att trädgårdsodlarna i likhet med jordbrukarna
först måste organisera sig; det är för ögonblicket kanske det mest nödvändiga.
Örn inte jordbrukarna hade sina organisationer, skulle inte den hjälp de otvivelaktigt
få från statsmakterna gagna dem. Tack vare sina organisationer
kunna de emellertid nu utnyttja denna hjälp. Jag vill därför i likhet med
föregående talare understryka både vad departementschefen och utskottet anfört
i denna del, och jag rekommenderar trädgårdsodlarna att göra vad göras
kan för att få sina organisationer förstärkta. Jag vill också i likhet med två
föregående talare peka på det faktum, att utskottet ställt sig mycket välvilligt
till trädgårdsodlarnas krav, så välvilligt till och med, att herr Björck, så som
jag nyss nämnde, kunde ansluta sig till utskottets förslag.

Det var emellertid på en punkt, som herr Björck var särskilt ^missnöjd, nämligen
i fråga örn blomsterlökarna. Jag trodde verkligen också, att jag i utskottet
skulle lia kunnat tillmötesgå herr Björck, men det visade sig omöjligt.
Örn man skulle genomföra en importreglering, innan man hunnit ordna trädgårdsodlarnas
organisationsfråga, måste man ju vända sig till ett av statens
förvaltande verk, närmast då lantbruksstyrelsen, som finge ta hand örn im -

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
portregleringen. Jag måste emellertid sätta i fråga, huruvida det skulle anses_
lämpligt att överlåta åt lantbruksstyrelsen att sköta om denna importreglering.
Jag är i stället överens med statsrådet Pehrsson-Bramstorp om att
odlarna själva först åtminstone böra försöka ombesörja denna reglering så
snart de hunnit ordna sin organisationsfråga. Örn de misslyckas, då är utskottet
enigt med statsrådet därom, att man från statsmakternas sida bör vidtaga
importreglerande åtgärder.

Jag kan därför, herr talman, inte komma till något annat resultat än att jagmåste
biträda utskottets förslag, och jag tillåter mig med dessa korta ord
att yrka bifall till dess hemställan.

Friherre Lagerfelt: Herr talman! I anslutning till det anförande, herr

Mannerskantz vid överläggningens början höll i detta ärende, ber jag få yrka
bifall till den av herr Anderson i Norrköping och mig samt herrar Bengtsson
och Liedberg avgivna, vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Den utredning, som
är förebragt över trädgårdsnäringens läge i vårt land, har enligt mitt sätt att
se pa ett tillfredsställande sätt belyst utvecklingen inom denna näringsgren
under de° senare åren liksom även de svårigheter, som råda inom vissa delar
av trädgårdsnäringen, och hur dessa svårigheter uppkommit.

Det har i utredningen konstaterats — vilket inte har motsagts av någon -—
att en stor del av de svårigheter, som nu förefinnas, då det gäller att utfå bästa
möjliga pris för trädgårdsodlarnas produkter, föranledas av den desorganisation,
som för närvarande råder inom handeln nied dessa produkter. Hur behjärtansvärt
och angeläget det än är att bringa ett effektivt stöd åt en näring
av detta slag, måste man dock försöka bedöma frågan ifrån förnuftiga och ekonomiska
synpunkter. Man måste då konstatera, att förhållandena på detta
område äro sådana, att, bortsett från importen, producenterna vissa tider av
året konkurrera med varandra på ett sådant sätt, att det överhuvud taget inte
går att upprätthålla en prisnivå, som eljest ur ekonomisk synpunkt skulle vara
erforderlig för att bereda odlarna en skälig lön för deras möda.

Herr Björck nämnde, att stödet åt jordbruksnäringen gått hand i hand med
strävandena att organisera jordbrukarna. Detta är alldeles riktigt. Vi föreskrevo
ju helt enkelt, att jordbrukarnas organisationer skulle lia så och så stor
procentuell anslutning, för att vi skulle vidtaga de och de åtgärderna. Då det
var fråga örn mjölkregleringen till exempel, sades det direkt ifrån, att det inte
kunde vara någon mening med att från statens sida vidtaga några åtgärder,
med mindre än att producenterna till en viss minimiprocent anslöto sig till vederbörande
organisationer. Enligt min mening skulle det överhuvud taget inte
gå att på ett tillfredsställande sätt effektuera de åtgärder, som staten beslutar,
med mindre än att organisationerna på detta område äro tillräckligt utbyggda.
Den minimiprocent, som fastställdes, då det gällde anslutningen till jordbrukets
organisationer, skulle enligt mitt förmenande inte ha visat sig tillräcklig för
att åstadkomma bästa möjliga resultat av de av staten beslutade hjälpåtgärderna,
men den har ju betydligt överskridits. Det är naturligtvis ingen mening
i att fastställa vissa skyddsbelopp, tullar och dylikt, som de, som skola ha
nytta av åtgärderna i fråga, ända inte kunna utnyttja. Det kan ju inte ligga
något förnuft i att besluta skyddstullar och bygga upp tullmurar, örn resultatet
av detta bara blir, att man av konsumenterna tar ut något, som nian i alla
fall inte kan tillgodoföra dem, vilka driva den näring, som behöver detta stöd.

Då jag övervägde denna fråga, kunde jag i betraktande av dessa omständigheter
inte komma till någon annan uppfattning, än att det brister så oerhört

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ang. stödjande av trädgårdsnäringen m. rrv. (Forts.)
i fråga om avsättningsförhållandena för de varor, som det här gäller, att det
först av allt är angeläget, att man på denna punkt söker få till stånd ett bättre
sakernas tillstånd — om det nu går, ty det har ju uttalats tvivel om huruvida
det verkligen är möjligt att komma fram till ett tillfredsställande resultat härvidlag.

Herr Björck nämnde, att tullen på blomsterlökar är en finanstull. Trädgårdsutredningen
föreslog ju inte något borttagande av denna tull, men i vissa
yttranden framkom förslag örn att man skulle göra detta, örn man ginge in
för en importreglering. Jag vill säga, att jag anser, att en sådan åtgärd skulle
enligt min mening vara det mest effektiva av allt. Men kammarens ledamöter
förstå ju, att man inte så där i en handvändning — och vi hade sannerligen inte
lång tid på oss för att förbereda ärendet — kan föreslå, att vi skola genomföra
en sådan ändring. Man måste väl först ha prövat frågan ordentligt. Det sades
ju också häromdagen i kammaren i annat sammanhang, att det är angeläget,
att man låter de myndigheter, som ha att tillhandagå statsmakterna med sakliga
uppgifter, yttra sig och inhämtar deras sakkunniga utlåtanden. Av denna anledning
var det alltså omöjligt att till innevarande riksdag åtminstone få grundligt
prövat, huruvida det möjligen ur olika synpunkter kunde vara fördelaktigt
att borttaga tullen på blomsterlökar. Enligt mitt förmenande skall man
naturligtvis inte behålla denna tull, bara därför att den är en finanstull, ifall
man genom dess borttagande kan tjäna andra berättigade intressen.

Vad sedan gäller importregleringen, har jag för min del avvisat tanken på
en sådan, av den anledningen, att jag anser, att det är ganska svårt att vidtaga
en sådan extraordinär åtgärd, örn man inte har dem, som skola ha nytta av
åtgärden i fråga, det vill säga i detta fall trädgårdsodlarna, samlade bakom
sig. Hur lätt blir det inte anledning till missmod och kritik, örn ett statligt
verk ensamt skall sköta en sådan uppgift, som det här är fråga örn. Hur lätt
är det inte, att i ett sådant fall finna anledning till kritik och påstå, att det
begås mannamån mot den ene eller andre. Jag är för min del övertygad om,
att det icke bidrar till att öka tilliten till de statliga åtgärderna, ifall sådana
anmärkningar, kanske med en viss rätt, kunna komma fram. Om det däremot
finns en ordentlig organisation bakom, som kan lämna objektiva och klara
uppgifter örn hur det skall vara i olika avseenden och som kanske till och med
själv kan handhava dessa saker, ställer sig frågan på ett helt annat sätt. Då
är det nämligen odlarna, som själva inse, att det är nödvändigt att vidtaga
dessa åtgärder, och med statens bistånd har man då möjlighet att på ett helt
annat sätt organisera det hela. Jag anser för min del, att örn man bara kan få
en ordentlig organisation genomförd, iir därmed mycket vunnet.

Man beklagar sig i stor utsträckning över att det finns en hel del mindre
trädgårdsodlare, och kanske större också, som köpt sin lök på kredit och utfäst
sig att erlägga likviden med vissa betalningsterminer. De lia, säger man, inte
hunnit fullgöra den sista avbetalningen, eller restera kanske för flera avbetalningar,
då vederbörande agent återkommer och vill sälja mera lök. I det
läget äro ju vederbörande odlare mera i händerna på denne agent, och därför
blir det också många gånger ett från odlarnas synpunkt sett ekonomiskt oförsvarligt
inköp av lök. Där lia vi väl ändå något, sonj bör vara en uppgift för
en organisation, nämligen alf se till, ali; dessa inköp ordnas på ett rationellt
sätt. Dessutom kan ju organisationen på en gång verkställa medlemmarnas inköp
och sedan fördela den inköpta löken mellan medlemmarna, så att alla odlarna,
även de små och svagaste, genom ett sådant gemensamt inköp av en större
kvantitet få hjälp i form av lägre pris och bättre betalningsvillkor. Det är
nämligen främst de små odlarna, som behöva hjälp härvidlag, ty bland de
stora finns det ju många, som ha det bättre ställt.

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 £. m.

Ang. stödjande av trädgårdsnäringen rn. m. (Forts.)

Jag övergår sedan till att säga ett par ord om den reservation, som är fogad
till utskottets utlåtande. Herr Mannerskantz sade, att det bara var en mera
privat uppfattning, som låg bakom det yrkande, som lian här i det ena fallet
gjorde. Därom kan jag inte fälla något omdöme. Det är högerrepresentanterna
inom utskottet, som gemensamt ha reserverat sig, men man får väl ändå
konstatera, att det förefaller, som om enigheten på denna punkt inte vore stor,
ty det är ju inte högerpartiets officiella ledning, som väckt de motioner, som
föreligga i denna fråga. Motionerna äro framförda litet mera sporadiskt, om
jag så får uttrycka mig, av ledamöter, som anse, att man bör vidtaga olika
åtgärder. Av detta kan man ju läsa ut, att även inom högerpartiet äro meningarna
delade örn de förslag, som innefattas i den vid utskottets betänkande
fogade reservationen. Detta tycker jag är en förtjänst, ty det visar, att man
även inom högerpartiet inte uteslutande tror på att tullförhöjningar är det
enda, som hjälper. Jag tillåter mig också konstatera, att det i traktatberedningen
suttit framstående representanter för högerpartiet, som av olika anledningar
avstyrkt en del av de förslag, som innefattas i trädgårdsutredningens
betänkande.

Vad som emellertid varit avgörande för mig, då jag i propositionen inte
kunnat upptaga något förslag örn tullförhöjningar eller importreglering, är, att,
örn man överhuvud taget skall framlägga förslag till åtgärder, skall det vara
förslag av en sådan beskaffenhet, att man genom dem verkligen har utsikt
att kunna tillföra den näringsgren, varom det är fråga, den nytta och de fördelar,
som man beräknar, att förslagen skola medföra. Vi skola betänka, att
vi här lia att göra med en näringsgren, vars produktion på en oerhört kort tid
kan starkt utvidgas. Det är ju inte inom trädgårdsodlingen som i fråga om
jordbruket. Även inom jordbruket kan naturligtvis produktionen stiga •—
och vi ha ju också exempel på att den under gynnsamma skördeförhållanden
har ökat rätt väsentligt — men det kan dock inte inom jordbruket bli tal örn
så snabba och stora förändringar som inom trädgårdsodlingen. Inom denna
senare näringsgren kan man nämligen mycket snabbt exploatera de inte alltför
stora områden, som erfordras för att utöka produktionen till att bli av
en ännu större omfattning än vad den för närvarande är.

Då herr Mannerskantz frågade, om det var något fel, att trädgårdsodlingen
utökats, vill jag svara honom, att det är ju ingen människa, som har påstått
något sådant, utan tvärtom. Det är ur många synpunkter bara till fördel, att
trädgårdsproduktionen utökats, och man kan ju till och med konstatera, att under
den tid, som vi nu tala örn, det vill säga de så kallade dåliga åren. Ilai''1
trädgårdsproduktionen utökats alldeles oerhört. .Vi måste emellertid ha klart
för oss, att trädgårdsodlingen, liksom en hel del annan odling, arbetar under
oerhört olika förhållanden i olika delar av vårt vidsträckta land. Örn vi inte
få en ordentlig organisation genomförd, utan bara besluta tullförhöjningar och
en importreglering, skulle detta leda till att många trädgårdsodlare skulle slå
sig till ro med detta mycket bekväma sätt att komma ur svårigheterna. Det
är naturligtvis enkelt, och det kan ju kanske också vara taktiskt att införa
den skyddstull, som man här föreslår. Örn man emellertid genom en sådan
åtgärd ökar intresset hos sådana, som redan nu arbeta under relativt gynnsamma
förhållanden, att ytterligare utöka sin produktion, gör man enligt mitt
sätt att se en verklig björntjänst gentemot dem, som nu lia det sämst ställt.

Vad som här behövs är i främsta rummet en rationalisering av försäljningen
av trädgårdsprodukter. Det behövs ett bättre system, så att producenterna endast
marknadsföra en fullt tillfredsställande vara. Det är naturligtvis även
härvidlag i första hand de mindre odlarna, som behöva hjälp, ty de större
producenterna kunna ju utbjuda mycket större partier och därigenom åstad -

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Äng. stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
komma en mera enhetlig tillförsel till marknaden och på så sätt kanske utfå
ett högre pris för sina produkter. Men därför att det brister i hela organisationen
lia de mindre odlarna inte möjlighet att på bästa sätt kunna ordna med
avsättningen av sina produkter, utan de sticka då och då emellan med utbud till
priser, som äro väsentligt lägre än vad andra odlare begära, vilket ju är till
skada även för de större odlarna. Det är därför angeläget, att man på denna
punkt försöker åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd, än som för närvarande
råder.

Man har här också gjort vissa anmärkningar mot olika detaljanslag, bland
annat mot de 15,000 kronorna till ympning. Det kan ju mycket väl hända, att
man kanske i viss mån har rätt i sina anmärkningar på denna punkt. Jag är
inte fackman tillräckligt för att kunna bedöma denna sak. Om vi få till stånd
en organisation, så skall väl emellertid den också få yttra sig över detta och
taga hand örn fördelningen av detta anslag. Örn organisationen avstyrker,
skall detta anslag inte heller komma till användning, och då är det ju ingen
olycka, att det finns. Då emellertid förslaget örn detta anslag framlagts av
trädgårdsutredningen, anslöt jag mig till detsamma, eftersom jag ansåg, att
det väl är önskvärt, att man inriktar sig på att odla vissa standardsorter av
frukt. Jag betraktade detta anslag som ett led i strävandena att hjälpa en del
av fruktodlarna att komma fram till en mera standardiserad odling. I stället
för att nu fruktodlarna odla många olika sorter, tänkte jag mig, att man skulle
säga till dem, att de skulle odla de och de sorterna, ty det är något som vinner
efterfrågan bland konsumenterna. Om man ginge in för en sådan standardisering,
skulle man ha väsentligt större förutsättningar för att kunna tillhandahålla
konsumenterna en tillfredsställande vara.

Vi måste väl ändå komma ihåg, att för att göra en näring eller produktionsgren
räntabel, så att den kan ge sina utövare en någorlunda tillfredsställande
bärgning, är det inte minst viktigt, att man försöker ordna det så, att de varor,
som bjudas ut till den konsumerande allmänheten, bli efterfrågade. Det gör
enligt mitt förmenande inte den ringaste nytta, örn vi från statens sida vidtaga
aldrig så omfattande skyddsåtgärder och åstadkomma aldrig så effektiva
importhinder, örn icke utövarna av produktionen försöka åstadkomma en sådan
ordning, att de få fram sina varor till konsumenterna i ett så tillfredsställande
skick, som det över huvud taget är omöjligt. Detta är både A och O, då det
gäller att ordna avsättningsförhållandena för en produktion, ty då först vinna
produkterna efterfrågan. De, som i sin tur skola vidare utbjuda och saluföra
varan till den konsumerande allmänheten, komma nämligen då att med en helt
annan tillförsikt göra affärer med odlarna och kanske till och med göra upp
avtal på långt sikt. Jag är övertygad örn att man därigenom skulle kunna
förebygga en hel del av de svårigheter, som för närvarande göra sig gällande i
fråga örn avsättningen av trädgårdsprodukter. Ja, vi skulle kanske till och
med kunna komma dithän, att en hel del av dem, som nu importera trädgårdsprodukter,
i stället i stor utsträckning skulle köpa de varor, som produceras
inom landet, örn de blott kunde få produkterna direkt och de svenska producenterna
hade möjlighet att .skaffa fram de varor, som man nu får importera. Man
skulle kanske rent av kunna tänka sig, att en väl utbyggd trädgårdsodlarorganisation
skulle kunna taga hand örn sina medlemmars produkter och utbjuda
dem även till de köpmän, som nu importera sina varor. Det kan nämligen
inte vara något speciellt intresse för dessa affärsmän, att de tvunget
skola handla med utländsk vara, örn de under en viss tid kunna få sig tillförsäkrad
en svensk vara av en bestämd kvalitet. Det är enligt mitt förmenande
mycket troligt, att man bara genom en sådan anordning skulle kunna uppnå
ett bättre sakernas tillstånd.

Xr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)

Därmed har jag emellertid inte sagt, att man inte skall vidtaga några ytterligare
åtgärder för att hjälpa denna näringsgren. Men för att man från statens
sida skall kunna vidtaga djdika åtgärder, måste odlarna själva först ha
vidtagit de grundläggande åtgärder, som erfordras, för att ett ytterligare ingripande
från statens sida skall kunna leda till största möjliga resultat. En
väl genomförd organisation på detta område innebär ju också, att trädgårdsodlarna
få en helt annan ställning gentemot myndigheterna och statsmakterna.
Då kunna vi nämligen från trädgårdsodlarna själva få ett objektivt utlåtande
om de olika åtgärder, som det kan bli fråga örn. Jag minns från den tid, då
jag satt i traktatberedningen, att det inte fanns någon möjlighet att från trädgårdsnäringens
utövare få ett sakkunnigt utlåtande, som traktatberedningen
kunde grunda sitt omdöme på. En intressegrupp inom näringen ville ha det
på ett sätt och en annan på ett annat sätt. De olika intressegrupperna hade
ingen möjlighet att samdiskutera sig, så att statsmakterna från deni kunde få
ett sakkunnigt utlåtande, i vilket visserligen olika inställningar kunde diskuteras
men där man doek till slut koni fram till ett positivt resultat. Under sådana
förhållanden är det ju ganska svårt för andra att kunna få något begrepp
örn vilket som egentligen kan lända näringsgrenen som sådan till den bästa
nyttan och gagnet.

Vad sedan beträffar reservanternas uttalande om de ökade kostnader, som
även för trädgårdsnäringens del blivit en följd av den av statsmakterna genomförda
skärpningen av arbetstidsbestämmelserna, vill jag framhålla, att den
kommitté, som på sin tid tillsattes för att utreda frågan om de ökade kostnaderna
inom olika produktionsgrenar i anledning av arbetstidsregleringen, också
hade i uppdrag att undersöka, i vad mån denna reglering inverkat fördyrande
på trädgårdsproduktionen. På den korta tid, som stod utredningen till
buds, var det emellertid inte, särskilt med hänsyn till svårigheterna att i någon
större utsträckning få tillförlitliga uppgifter från trädgårdsnäringens utövare,
möjligt att komma fram till någon klarhet om vad arbetstidsregleringen innebär
i form av ökade produktionskostnader för denna näringsgren. Av den anledningen
gjordes det heller inte från kommitténs sida något uttalande med
hänsyn till trädgårdsnäringens speciella intressen.

Jag vill inte överskatta betydelsen av det förslag, som här föreligger och som
utskottet har tillstyrkt, men jag har den bestämda uppfattningen, att vi genom
detsamma skola kunna komma ett gott stycke på väg. Jag är övertygad örn att
vi genom vad som här föreslås skola kunna åstadkomma betydligt bättre förhållanden,
då det gäller att ordna kapitalanskaffningen, det vill säga täcka
kapitalbehovet inom denna näringsgren, bara det är möjligt att organisera trädgårdsodlarna.
Skulle det emellertid visa sig, att det inte är möjligt att få till
stånd en tillräckligt utbyggd organisation på detta område, får man väl antaga,
att det ännu inte är tillräckligt dåligt ställt inom denna näringsgren. Erfarenheten
bär nämligen visat oss, att det många gånger inte går att organisera
ett produktionsområde, örn näringen i fråga arbetar under någorlunda goda
förhållanden. Då tänker nämligen var och en, att man kan klara sig utan en
organisation. Även örn det kanske finns en del större trädgårdsodlare, som
kunna resonera på det sättet, att de klara sig utan en organisation, så tror jag
dock, att^det skulle betyda en väsentlig hjälp även för dem, örn man kunde
få till stånd en tillfredsställande organisation inom denna näringsgren. Med
hjälp av en sådan organisation skulle man nämligen kunna förhindra den
oberäkneliga tillförsel av trädgårdsprodukter, som nu äger rum under vissa
tider av året och som inte är nyttig för någondera parten. Den är inte alls
nyttig för producenterna, och den är inte heller nyttig för konsumenterna, ty
en prissänkning på en vara under en viss obestämd tid, kanske inom kort åt -

Onsdagen den 1 juni 1938 f. in.

Nr 40.

Ang. stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
följd av en väsentligt större prisförhöjning, kan inte heller vara till konsumenternas
fördel. Av denna anledning anser jag, att genomförandet av en
tillräckligt utbyggd organisation på trädgårdsnäringens område skulle vara
en första början till en stabilisering av förhållandena på detta produktionsområde.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten av utskottets i det nu ifrågavarande
utlåtandet gjorda hemställan.

Angående punkten A, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att utskottets hemställan skulle
bifallas med de ändringar som förordats i den av herr Mannerskantz vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Vid sedermera enligt berörda yrkanden gjorda propositioner bifölls utskottets
hemställan.

Därefter gjordes i enlighet med de beträffande punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av de förslag, som innefattades i punkterna B
och C av herr Andersons i Norrköping m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning av väckta mo-Ang. Sveriges
tioner angående Sveriges ställning till Nationernas förbund. ställning till

• JV'' dtXOTL&fTl/ClS

Utrikesutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna förbund.
nr 217 i första kammaren av herr Lindhagen, nr 88 i andra kammaren av herr
Flyg m. fl. samt nr 231 i sistnämnda kammare av herr Hallén.

I motionen I: 217 hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla
örn initiativ till nordiskt samförstånd till omgärdande av Nordens åtta
staters — och i varje fall Sveriges — neutralitetsvilja genom: 1) en deklaration
till samtliga stater att vi ville sta utanför deltagande eller stöd i deras
krig av skilda slag; 2) i samband därmed ett avfordrande av de fem europeiska
stormakterna av officiella förklaringar att de ämnade respektera denna vår
föresats; 3) inbjudan till Europas fem stormakter örn avslutande av traktater
örn nonaggression med Nordens samtliga åtta stater; 4) inbjudan till övriga
sju nordiska stater att med Sverige sammanträda till en konferens för överläggning
örn berörda angelägenheter och i samband därmed om ett gemensamt
framträdande för den internationella rättsordningens reella förutsättningar
och tillblivelse ävensom andra gemensamma angelägenheter och överväganden,
som kunde föranledas av världssituationen eller eljest.

I motionen II: 88 hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till regeringen hemställa, att regeringen snarast måtte inkomma till riksdagen
med motivering och förslag, att densamma beslöte uppsäga Sveriges medlemskap
i Nationernas förbund; eller alternativt, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till regeringen hemställa, att regeringen, om möjligt i samråd med

Första kammarens protokoll 19S8. Nr hO. 3

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)

Nordens övriga länder samt andra intresserade mindre stater, vilka tillhörde
Nationernas förbund, ville låta meddela N. F :s generalsekretariat, att förutsättningen
för fortsatt medlemskap i förbundet vore en omedelbart genomförd
revision av förbundsakten i sådan riktning, att medlemsstaternas möjlighet att
intaga en neutral position i spända situationer eller vid krigsfall icke beskures
genom aktens bestämmelser.

I motionen II: 231 hade föreslagits, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala önskvärdheten av att vid den revision av folkförbundspakten, som
förbereddes av den s. k. 28-mannakommittén, Sverige måtte föreslå, antingen
att samtliga sanktionsbestämmelser utginge ur pakten eller ock att de gåves
en klart fakultativ och frivillig karaktär, så att i en reviderad pakt Sveriges
rätt till en full och odifferentiell neutralitet formligen kunde fastställas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att motionen 11:231 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

B) att motionen II: 88 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd:

C) att motionen 1:217 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Hammarskiöld, Domö, Bagge och Anderson
i Norrköping som, herr Hammarskjöld med åberopande av ett vid utlåtandet
fogat särskilt yttrande, yrkat, att utskottets yttrande och förslag skulle
erhålla den lydelse, reservationen visade, och avslutas sålunda:

»Då möjligheten att uppnå för Sverige tillfredsställande resultat inom Nationernas
förbunds ram icke synes vara utesluten, anser utskottet det icke för
närvarande vara lämpligt, att någon åtgärd från vårt lands sida vidtages för
utträde ur Nationernas förbund. Utskottet vill emellertid ännu en gång understryka
vikten av att ett resultat inom den närmaste framtiden uppnås.

Utskottet anser det vara ett viktigt önskemål, att Sverige uti ifrågavarande
avseenden handlar i samförstånd med de nordiska och övriga stater, med vilka
Sverige hittills plägat samverka inom Nationernas förbund.

Utskottet hemställer på dessa grunder,

A) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl.
Maj :t ville efter förhandling med ifrågavarande stater vidtaga åtgärder i syfte
att i enlighet med ovan angivna synpunkter åstadkomma ett klargörande av
Sveriges ställning till Nationernas förbund; samt

B) att motionerna 11:231, 11:88 och 1:217 härmed måtte anses vara besvarade.
»

Herr Domö: Herr talman! Hans excellens herr utrikesministern yttrade
i remissdebatten år 1936, att den parlamentariska diskussionen har en uppgift
att fylla genom att slå fast, icke bara vad som skiljer oss åt utan även vad som
enar oss. Denna uppgift är icke minst angelägen, när det gäller svensk utrikespolitik.
Och låt mig då redan från början konstatera, att vi alla vilja hålla
vårt land utanför de maktgrupper, som må bildas i dagens söndriga Europa,
och att vi, i händelse av krig mellan dessa maktgrupper, skola göra vårt yttersta
för att icke bli indragna i detsamma.

Enigheten sträcker sig helt visst längre än så. Vi äro alla medvetna örn
de faror, som hota Europas och därmed även vår fred. Vi kunna icke anmäla
vårt utträde ur Europa för att undandraga oss dessa faror. Farorna finnas,
och vi måste söka avvärja dem. Hur detta skall ske, är den svenska politikens
huvudfråga.

Vi äro kanske också ense om svagheten hos Nationernas förbund. Det parti,

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
jag representerar, har alltid sett skeptiskt på Nationernas förbunds betydelse
som fredsgaranti. Vi konstatera utan övermod och utan glädje, att vi ha sett
rätt. Aven hans excellens herr utrikesministern skulle väl nu vara beredd att
i fråga om Nationernas förbund ge en teckning av »samhället sådant det är»,
som i allt väsentligt skulle överensstämma med vår uppfattning. Kanske skulle
vi rent av kunna komma överens örn hur detta internationella samhälle borde
vara.

Den alltmera aktualiserade frågan om vår ställning i Nationernas förbund
är huvudproblemet i det nu föreliggande utlåtandet. Ingen av oss är väl numera
benägen att överskatta Nationernas förbund som garanti för freden. Men
ingen av oss kan heller blunda för det förhållandet, att vissa bestämmelser i
pakten stå i motsats till en neutralitetspolitik av det slag, som vi önska föra.
Jag avser givetvis sanktionsbestämmelserna i artikel 16. Enligt dessa äro
förbundsmedlemmarna förpliktade till ekonomiska och finansiella sanktioner.
Förbundet äger dessutom ifrågasätta militära sanktioner.

Dessa sanktionsbestämmelser, som enligt N. F.-ideologien skulle vara förbundets
styrka, ha alltifrån början ingett det parti, jag tillhör, de största farhågor.
Det är först och främst uppenbart, att det i en kritisk situation kan
vara svårt att upprätthålla gränsen mellan ekonomiska och militära sanktioner.
En stat, som ser sina livsintressen hotade, faller lätt för frestelsen att genombryta
denna gräns. Sanktionerna kunna alltså bli icke ett medel till fred,
utan till utvidgat krig.

I samma mån som förbundet förlorat sin tilltänkta universalitet och många
och stora makter ställt sig utanför detsamma, skulle sanktionsförpliktelserna
också komma att bli både tyngre och mera riskfyllda för de kvarstående. I
själva^ verket har sanktionsförfarandet blott en gång kommit till användning,
och då för övrigt endast partiellt. Man ryggade av naturliga skäl tillbaka för
konsekvenserna. Försöket ledde till ett fiasko.

Vi ha i det längsta trott, att den svenska utrikesledningen bestämt skulle
taga avstånd från^sanktionssystemet — och göra detta utan tvekan och förbehåll.
Att underlåta detta är icke förenligt med den neutralitetspolitik, som
vårt folk önskar föra. I 28-mannakommittén konstaterade också herr Undén
å den svenska, regeringens vägnar, att sanktionsparagrafen faktiskt icke blivit
tillämpad enligt sin lydelse och att den därför i praxis förlorat sin giltighet.
Denna förklaring hälsades med allmän tillfredsställelse hos vårt folk.

Vår ståndpunkt Ilar emellertid icke vunnit det internationella erkännande,
att vi kunna sia oss till ro med denna deklaration. Man har först och främst
invänt mot densamma, att sanktionsförpliktelserna enligt artikel 16 icke kunna
upphävas genom en ensidig deklaration. Herr Undén har själv erkänt riktigheten
av denna ståndpunkt. Man har vidare gjort gällande, att förpliktelserna
icke upphöra, därför att förbundet eller de tongivande makterna i detsamma
vid ett antal tillfällen av rent politiska skäl funnit lämpligt att icke påfordra
dessas uppfyllande.

Dessa invändningar måste ingiva oss allvarliga farhågor. Skola icke förbundets
ledande makter i en kritisk situation, då deras egna intressen så bjuda,
fordra sanktionsförpliktelsernas uppfyllande? Vi kunna redan nu göra oss vissa
föreställningar om hur en krigförande makt kommer att resonera. Spaniens
ombud förklarade i 28-mannakommittén: »Man måste taga parti antingen för
den internationella rätten eller för angreppet och därigenom bliva medbrottsling
till angriparen, genom att skenbart neutrala stater förvandlas till reservoarer
av råvaror till angreppets tjänst». Ett liknande språk har förts av Kinas
representant. Med vilken styrka och med vilken lidelse skola icke liknande
anspråk göras gällande av förbundets ledande makter, örn de råka i krigiska

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
förvecklingar! Frankrike Ilar redan nu — liksom Sovjetunionen och Tjeckoslovakien
— med styrka hävdat sanktionsbestämmelsernas giltighet och deras
obligatoriska karaktär.

Utskottets utlåtande har enligt min mening icke med tillräcklig styrka framhållit
dessa faror. Man Ilar nöjt sig med att framställa »ett önskemål», att
Sveriges handlingsfrihet skall vinna allmänt erkännande. Man har ju inte ens
vågat uttala den förhoppningen, att regeringen snarast möjligt skall försöka
realisera detta önskemål.

Utskottet gör dessutom ett medgivande, som jag finner betänkligt och beklagligt.
Det skriver sålunda: »Varje medlem av förbundet är uppenbarligen
hänvisad till att i en fråga av denna art» — det gäller naturligtvis sanktionerna
—• »taga ställning i enlighet med sitt eget bedömande av läget, intill
dess ett auktoritativt uttalande göres från ett behörigt förbundsorgan». Dessa
ord »intill dess etc.» ange först och främst en tidsbegränsning för vår handlingsfrihet.
De synas vidare göra det troligt, att vi skulle lägga det slutliga
avgörandet i händerna på ett auktoritativt förbundsorgan. Hur skall nu denna
ståndpunkt kunna förenas med vår uppfattning, att hela sanktionssystemet
förlorat sin rättsliga giltighet, sin rättsliga karaktär, genom att icke brukas?

Reservanterna ha sett mycket allvarligt på dessa problem. Vi lia velat,
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, att vi svenskar utan
tidsspillan måste få vår handlingsfrihet internationellt erkänd, för att inga
krav skola kunna resas mot oss under åberopande av förbundspakten. Att
skapa klarhet på denna punkt anse vi vara av största vikt icke bara för vårt
land utan för de internationella förhållandena i stort.

Bäst vore, örn hela sanktionssystemet kunde avlägsnas genom en reform av
Nationernas förbund, vilken undanröjde den oklarhet, som för närvarande utmärker
detta förbund, och som gav detsamma mera begränsade uppgifter, -—
uppgifter, som det mäktade fylla. En dylik anpassning till verkligheten och
en dylik realpolitisk sanering vore en uppgift av stor betydelse.

Kan ett erkännande av Sveriges handlingsfrihet icke nås på denna väg, återstår
att Sverige på andra vägar söker få sin handlingsfrihet erkänd. Vilken
väg man än beträder, bör man handla med nödig snabbhet och med nödigt
eftertryck. Politiken »vänta och se» är icke en politik, som lämpar sig för
vår tids hektiska tempo i de utrikespolitiska avgörandena.

Hans excellens herr utrikesministern har en gång på tal om Nationernas
förbund erinrat örn Mussolinis ord, att man icke skall övergiva den, som ligger
på sjukbädden. Enligt min mening har Nationernas förbund icke kommit
till stånd för att medlemmarna skola få tillfälle att utöva samarittjänst. Skulle
Sveriges intressen icke kunna tillgodoses på annat sätt, får även ett utträde
till sist övervägas. Redan ett sådant övervägande kan för övrigt stärka våra
möjligheter att få våra önskemål uppfyllda. Framför allt få vi se till, att
Nationernas förbund icke blir ett instrument, som icke kan rädda den totala
freden — den är redan spolierad — men väl framkalla det totala kriget.

Det är från dessa synpunkter, som, jag herr talman, till sist hemställer örn
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen av herr Hammarskiöld
in. fl.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Det är särdeles tacknämligt, att utskottet
vid sitt utlåtande fogat dessa båda bilagor, som ge en officiell redogörelse för
vad som sagts och gjorts i här föreliggande frågor. Jag skulle endast önskat,
att dessa.bilagor kompletterats med den franska texten till de anföranden, som
i dessa bilagor refereras, då det ju alltid förhåller sig så, att den franska texten
i betydligt högre grad än den svenska klart ådagalägger vad som är sagt

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
och vad som är menat. Jag vill visst inte förneka, att översättningen är riktig,
men jag har tagit del också av den franska texten, och jag kan inte neka
till, att min uppfattning av innehållet har väsentligen påverkats av läsningen
av den franska texten.

Det är nu tre frågor, som detta utskottsutlåtande egentligen avser att beröra,
även om de äro sammanbundna med varandra —■ jag vore, herr talman,
frestad att säga, delvis sammantrasslade, men det är inte utskottets fel, utan
felet ligger på annat håll.

Den första frågan är den örn en reform av folkförbundsakten. Den andra
frågan är den örn Sveriges utträde ur folkförbundet —- det föreligger ju två
motioner örn den saken, och den har också behandlats av utskottet.

Den tredje frågan, som framstår som den viktigaste, är frågan örn innebörden
av nu gällande folkförbundsakts sanktionsbestämmelser.

Jag tillåter mig understryka, herr talman, att den första frågan, örn en reform
av folkförbundsakten, helst bör hållas helt och hållet utanför den sista
frågan om sanktionsbestämmelsernas innebörd. Blandar man dem samman,
blir resultatet — jag vet inte, örn jag får använda uttrycket — varken hackat
eller malet; man får inte klarhet örn någonting, och hela frågan örn folkförbundsaktens
reformering är en fråga fullständigt för sig, som bör och kanske
också kan — det vågar jag inte nu uttala mig om -—- lösas utan något sammanhang
med den nuvarande folkförbunds akt ens innebörd i sanktionsfrågan.

Det andra spörsmålet är det örn Sveriges utträde ur folkförbundet. Denna
fråga såsom fristående fråga har utskottet i själva verket avfört från dagordningen,
och jag tror, att däri kan man till fullo instämma. Det lär väl inte
vara någon i Sverige som yrkar, att vi i och för sig skulle utträda ur folkförbundet,
utan detta yrkande -— och det kommer och har kommit — har skett i
samband med antingen frågan örn reformering av förbundsakten eller frågan
om tolkning av de nuvarande sanktionsbestämmelserna. För min del tror jag,
att detta yrkande i samband med frågan om en reform av förbundsakten är
alldeles för tidigt väckt: det kunna vi därför också lämna åsido. Det enda, som
återstår, är möjligheten att kombinera frågan örn utträde med frågan örn sanktionernas
innebörd.

Örn jag då ser på denna senare fråga, som för mig framstår som den väsentliga,
så måste jag säga i likhet med den ärade föregående talaren, att det råder
en viss oklarhet. Det har å ena sidan sagts, att sanktionssystemet sådant
det nu är tänkt i folkförbundsakten, faktiskt inte funktionerar och att alltså
praxis blivit en annan och att vi äro obundna av den skrivna traktattexten; vi
få hålla oss till praxis. Å andra sidan har denna uppfattning blivit bestridd.
Och vidare föreligger det faktum, som också den ärade föregående talaren påpekade,
att det har avgivits en förklaring, som i utskottets omskrivning på sid.
6 lyder på sätt han refererade, och där det talas örn att vi äro hänvisade att i
en fråga av denna art taga ställning i enlighet med vårt eget bedömande av
läget »intill dess ett auktoritativt uttalande göres från ett behörigt förbundsorgan»,
och det upprepas dessutom i punkten därefter. Läser man det yttrande,
som avgavs såsom slutyttrande av den svenske representanten Undén,
så är det inte alldeles överensstämmande med detta referat, utan där heter
det på sid. 23 att »i händelse svenska regeringen, innan kommittén eller något
annat Nationernas förbunds organ uttalat sig angående det problem, som behandlats
under diskussionen, skulle lia att taga ställning därtill i praktiken,
anser svenska regeringen sig berättigad att följa riktlinjer överensstämmande
med de deklarationer, som inom kommittén avgivits av den svenska delegationen.
»

Vad jag bär saknar är vad utskottet tillagt »ett auktoritativt uttalande . . .

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
från ett behörigt förbundsorgan». I själva verket Ilar deklarationen icke alls
hänvisat till något sådant, utan innebär efter orden helt enkelt att den svenska
regeringen förklarat sig äga och kommer att begagna sig av sin frihet att
taga ståndpunkt enligt sin egen mening i enlighet med den deklaration, som är
avgiven, intill dess kommittén eller något annat folkförbundsorg an uttalat sig
angående det här ifrågavarande problemet. Jag tolkar detta, herr talman, så,
att om ett sådant uttalande kommer, förbehåller sig den svenska regeringen att
då taga ståndpunkt till detta uttalande. Men den tidsbegränsning, som här angivits,
är sålunda inte någonting, som medför att uttalandet — örn det kommer
att avges — skulle bliva till den grad »auktoritativt», att det skulle binda den
svenska regeringen på förhand. Jag tror tvärtom, att en sådan tolkning icke
kan inläggas i detta till protokollet tagna uttalande av hr Undén, och jag tycker
inte heller, att den franska texten ger anledning till någon sådan tolkning.

Men då kommer frågan: hur skola dessa båda huvudpunkter kunna förenas?
Hur skall man kunna förena uttalandet örn att den svenska regeringen förbehåller
sig sin fulla frihet? — och å andra sidan att saken kan komma under
förnyat övervägande, örn vissa andra situationer inträffa?

Nu finns inom den gamla folkrätten liksom i den moderna folkrätten en gammal
regel, som säger, att när de förutsättningar väsentligen förändrats, under
vilka en traktatsbestämmelse kommit till, så uppstår frågan, örn denna traktatsbestämmelse
fortfarande gäller. Det är regeln om rebus non sic stantibus,
och man har bestritt regelns giltighet lika ofta som man praktiskt tillämpat
den. Man har ansett sig kunna ensidigt uppsäga en förbindelse på grund av
förändrade förutsättningar, rebus non sic stantibus. Det har till följd därav
alltid uppstått överläggningar och överenskommelser, varigenom den intagna
ståndpunkten, i regel kan jag säga, blivit medgiven. Jag vill anföra ett exempel.
Ryssland ålades i Parisfreden en gång vissa inskränkande förpliktelser i
fråga örn Svarta havet. Under fransk-tyska kriget förklarade den ryska regeringen,
att förhållandena nu vore så väsentligen förändrade, att den ryska regeringen
ansåge sig inte bunden av de bestämmelser, som vore givna. Det bestriddes,
men det blev en konferens, och på konferensen godtog man den uppkomna
situationen. Det fall, som nu föreligger är, såvitt jag kan läsa texterna,
inte fullt analogt med detta — det innebär, jag vore nästan frestad säga, en nyhet
inom folkrätten. Det är nämligen så, att i t. ex. det tidigare fallet — det
ryska fallet — konstaterade Ryssland självt, att förutsättningarna vore väsentligen
förändrade, men det gjorde ingen annan. Här återigen har den svenske
representanten inte ensam konstaterat, att Sverige är obundet till sanktioner
på grund av förändrade förhållanden, utan har konstaterat i samförstånd
med hela 28-mannakommittén, att förutsättningarna nu äro ändrade och han
har därav dragit en konklusion, som inte alla gillat, att den praxis, som
sålunda uppstått, och som innebär förändrade förutsättningar, berättigar svenska
regeringen att icke följa förbundsaktens skrivna sanktionsregler, men
också å andra sidan att fortfarande följa den i de fall, där det synes lämpligt
att så göra. Där föreligger således det egendomliga förhållandet, att alla,
även de, som protestera emot herr Undéns tolkning, äro ense örn att förhållandena
såsom förutsättningar äro väsentligen förändrade. Örn man då i detta
samband läser uttalandet örn att man tills vidare är bunden, till dess denna
fråga blivit behandlad av något organ inom folkförbundet, kan jag inte tolka
saken på annat sätt än så, att örn en sådan situation inträder, som kan medföra,
att förutsättningarna ånyo bli förändrade, har man att taga ståndpunkt
till den nya situation, som då uppstår. Det finner jag vara helt naturligt och
rimligt; man får i varje fall se efter vad det är för förhållanden, under vilka
man förbehåller sig handlingsfrihet.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)

Men etet är en punkt, som dock är betänklig i detta fall: det är det missförstånd,
som kan uppstå genom hänvisningen till ett folkförbundsorgan. Yilket
folkförbundsorgan? I deklarationen heter det »kommittén eller något annat
Nationernas förbunds organ». Kommittén, det vill säga 28-mannakommittén,
kan endast uttala en åsikt, ingenting annat. Kan något annat folkförbundsorgan
komma i fråga? Det kan tänkas tre: rådet, församlingen, den internationella
fasta domstolen. Jag har nu för min del litet svårt att föreställa mig, att
denna rent politiska tvist —• ifall vi gå till grunden är den en politisk tvist —
skulle kunna komma inför domstolen, men vill inte bestrida möjligheten av
det. Skulle frågan av annan makt dragas inför domstolen, så veta vi, herr talman,
att vi i Sverige äro sådana, att vi böja oss för denna domstols utslag.
Jag är dock en liten smula betänksam mot att den möjligheten skulle kunna
bli verklighet, ty då lägger nian så att säga den formella rätten till grund för
ett rent politiskt förhållande.

Är det däremot fråga örn rådet eller fråga örn församlingen, så lär den enhällighet,
som fordras, alltid teoretiskt av Sverige kunna förhindras, och då
beror det ytterst och sist på den grad av bestämdhet, med vilken Sverige fastliåller
vid den tolkning, som i så högtidlig form givits i deklarationen beträffande
folkförbundsaktens sanktionsbestämmelser. Jag har svårt att tänka,
att efter en sådan deklaration Sveriges regering skulle kunna avvika från
denna ståndpunkt, för så vitt frågan gäller sanktionsbestämmelsernas tolkning
och nya förhållanden ej uppenbart inträda. Är det däremot fråga om folkförbundsaktens
ändring eller dylikt, ha vi inte alls denna deklaration att räkna
med, utan den hänför sig till det nuvarande läget och de nuvarande sanktionsbestämmelsernas
tolkning, och att överge den i en sådan situation tror jag
knappast vore möjligt, utan då lär väl Sverige nödgas att förhindra enhälligheten.
Men då ligger också tidsgränsen, vid vilken den nuvarande handlingsfriheten
skulle upphöra formellt, i Sveriges eget skön att bestämma.

Nu förbiser jag ingalunda, herr talman, att det är mycket svårt för en
stat, som kanske blir alldeles isolerad, alldeles ensamställd, att vidhålla sin
uppfattning, och det är ingalunda ovanligt att i en sådan situation en stat helt
enkelt avstår från att avge sin röst och nedlägger sin talan. Så finna vi, att
den ryske representanten —■ om jag nu kan kalla honom rysk representant —
i Genéve gjorde då det gällde frågan örn Schweiz’ neutralitet. Han ville inte
vara med örn beslutet, men ville inte hindra enhälligheten och nedlade sin
röst. Då gällde det inte Ryssland. Men skulle det gälla Sverige, får jag väl
ändå förutsätta att Sveriges representant icke nedlägger sin talan.

Nu sitter Sverige inte längre i rådet, så att det alltid skulle kunna hindra,
att det blir ett enhälligt råd, örn rådet tager hand örn saken. Men i yttersta
och sista hand får väl folkförbundet självt göra det. Jag måste då säga, att
den situation, som här föreligger med avseende på sanktionsbestämmelserna,
är den, att Sverige i full överensstämmelse med övriga makter möjligen med
undantag av Ryssland hyser den meningen, att dessa sanktionsbestämmelser
hittills icke blivit tillämpade i enlighet med ordalagen och att därigenom en
praxis uppstått, som faktiskt kommit att ersätta de skrivna bestämmelserna.
Att detta skulle vara allenast ett interimistiskt förhållande, har man ingen
rätt att påstå, utan det är uppenbart, att här har en utveckling ägt rum, som
utmynnat just i detta faktiska förhållande. Om man vill draga konklusionerna
ur detta, blir det helt naturligt, att Sverige begär att, rlärest Sverige
skulle komma i den situationen att behöva taga ståndpunkt till frågan örn krig
eller fred, till frågan om ingripande i ett krig eller bibehållande av neutralitet,
Sverige har samma rätt som enligt praxis hittills utövats av övriga länder och
som de ha erkänt. Herr Undén hade ett anförande i Genéve, däri han enligt

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
den franska texten — jag har icke återfunnit det i den svenska — på ett mycket,
jag vill säga, drastiskt, men klart och tydligt sätt uttalade, att de länder,
vilkas representanter bestredo de påståendens riktighet om utvecklingen, som
hade framställts från skilda håll inom kommittén, och vilkas främste talesman
var herr Undén, måste ställas inför frågan, hur deras regeringar hade ställt
sig till spörsmålet, varför de icke själva iakttagit den stränga lagen. De hade
själva låtit bli det, och därmed hade de i handling ådagalagt riktigheten av den
ståndpunkt, som herr Undén hade hävdat.

När detta är förhållandet, ställer sig för mig frågan: vad har Sverige att
göra för att få sin uppfattning av den faktiska utvecklingen med därav följande
konsekvenser erkänd? Jag tror icke, att det går på den vägen, att man skriver
till Kungl. Maj :t och begär det ena eller det andra, utan jag tror, att det
är nödvändigt att så att säga isolera den fråga det gäller, om de nuvarande
sanktionsbestämmelsernas räckvidd med avseende på staterna, däribland Sverige
och att få ett internationellt avgörande av denna fråga. Jag vet, att det
är mycket svårt. Jag tänker mig, att det kanske kan vara ogörligt, och särskilt
den franske representantens mycket insnirklade, fast skenbart mycket tillmötesgående
yttrande, visar, att där stöta vi dock ytterst på ett skarpt och bestämt
motstånd. Då finnes det enligt min mening icke mer än två vägar eller linjer.
Den ena vägen är den, att vi internationellt alltjämt fasthålla, att hur det än
går med reformen av förbundsakten, så fordra vi, att den praxis, som har uppstått
under nuvarande folkförbundsakts fortsatta tillvaro, kommer att respekteras.
Jag tror icke, att det räcker med ett tyst erkännande, utan det måste
bli en deklaration inför folkförbundet, tagen till dess protokoll och på det sättet
accepterad, som man där brukar, utan något formligt godkännande.

Men det är en svårighet, och det är, att Sverige icke gärna vill gå ensamt,
och det har icke heller någon möjlighet att åstadkomma resultat utan vidare.
Kan_ Sverige därför åstadkomma enighet med de övriga nordiska länderna och
möjligen de exneutrala staterna örn en deklaration angående denna mycket begränsade
punkt — det nuvarande sanktionssyslemets tolkning i enlighet med
praxis ■— och få denna deklaration tagen till folkförbundets protokoll, så få
vi en mycket starkare ställning. Och då kommer den andra vägen som en
supplementär väg. Är det ingenting annat som hjälper för att nå dit, måste
de på detta vis samverkande staterna — och Sverige får väl gå i täten — säga,
att då återstår oss intenting annat än att uppsäga medlemskapet. Ty att vi
skulle stå kvar i förbundet med dessa skyldigheter hängande över oss, för det
fall att stormakterna i förbundet en gång skulle bli ense örn att kräva åtgärder
av oss gentemot en annan stormakt det tror jag är något, som är alldeles för
farligt, och jag önskar därför, att svenska regeringen ville så begå det, att vi
komma till en dylik deklaration och dess tagande till protokoll, och, därest detta
icke går, att vi då förklara oss utträda ur folkförbundet.

Jag tror, herr talman, att det är för tidigt för att riksdagen skulle taga
ståndpunkt till denna fråga nu, och jag har velat ge uttryck åt denna uppfattning.
Jag gör det naturligtvis för min personliga del, men jag är övertygad
örn att jag därmed, ger uttryck åt en mycket utbredd mening bland Sveriges
folk. Och örn, en sådan framställning kommer fram, örn det blir klart för vår
svenska regering, att den har en folkmening bakom sig i den riktningen, då
är jag också övertygad örn, att den kommer att handla i överensstämmelse därmed.
För att i min ringa mån medverka till att detta kommer till uttryck är
det, herr talman, som jag har begärt ordet, i denna debatt.

Herr Undén: Herr talman! Den motion, som kan betraktas som liuvudmotion
i denna fråga och som huvudsakligen har sysselsatt utrikesutskottet i

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Äng. Sveriges ställning lill Nationernas förbund. (Forts.)
dess utlåtande, vilar på den tankegången, att man står inför en nära kommande
allmän revision av folkförbundsakten, och herr Hallén framställer
vissa önskemål rörande svenska yrkanden och förslag i sammanhang med en
sådan revision. Det kan ju synas vara naturligt, att man väntar sig en. allmän
paktrevision, och det har också talats mycket därom redan från den tidpunkten,
då sanktionsexperimentet mot Italien misslyckades. Men icke desto mindre
är det väl för alla, som närmare följa vad som sker i världen, alldeles uppenbart,
att tidpukten icke är inne för en allmän revision av folkförbundet och
akten. Innan en sådan revision skall företagas, måste ju det internationella
läget på något sätt ha klarnad. Vi måste ha kommit över den kris, som Europa
för närvarande lider av. Man måste veta förutsättningarna för ett sådant
reviderat folkförbund och framför allt vilka makter, som skola tillhöra förbundet.

Där erbjuda sig alltså olika möjligheter. Man kan ju vara mer pessimistisk
eller mer optimistisk i fråga om chanserna för att ett nytt folkförbund skall
kunna födas ur askan av det gamla, men man kan väl inte komma ifrån,^ att
det i nuvarande läge saknas sådana moment i utvecklingsläget, som måste
vara avgörande för en revisions innehåll. Det förvånar mig något, att reservanterna
ha kommit in på frågan örn den blivande paktrevisionen och uttalat
såsom ett önskemål icke bara ur Sveriges, utan ur allmänt internationella synpunkter,
att då framför allt skulle ställas det programmet, att allt vad sanktioner
hette skulle utmönstras ur folkförbundsakten. För min del är jag inte
alls beredd att taga en sådan ståndpunkt. Tvärtom ifall det finnes möjlighet
för ett Nationernas förbund, som kan fungera i enlighet med de tankegångar,
som ha legat till grund för det nuvarande förbundet, så finner jag för min
del — och jag tror det är den överväldigande meningen inom det parti jag
tillhör — att den solidaritetsplikt, som ligger till grund för folkförbundsakten,
är den riktiga, den enda vägen, som man kan gå, ifall man vill komma
fram till ett effektivt internationellt statssamfund. Men det är klart,. att för
att bedöma, örn detta är möjligt, måste man veta de politiska förutsättningarna.
Man måste veta, hur pass universellt detta förbund kan bli, man mäste ha
klarhet om vilka stater kunna enas örn en sådan revision och vara beredda, var
på sitt håll, att ansluta sig till ett sådant reviderat förbund. Det förefaller
mig därför alldeles självklart, att man måste uppskjuta den verkliga diskussionen
örn en paktrevision till en långt senare tidpunkt. Det skulle vara ett
rent akademiskt, teoretiskt verk att sätta sig och skriva en akt för ett Nationernas
förbund utan att lia någon kännedom örn dessa politiska förutsättningar.

Det råder ju i vårt land en stor enighet i det avseendet, att sanktionssy.stemet
för närvarande icke kan fungera såsom ett obligatoriskt och automatiskt
system. Enighet kan anses råda därom, att örn vi verkligen i nuvarande situation
vore förpliktade till något sådant, så, vore det alldeles för betungande
förpliktelser. Det är naturligt, att det finnes en ganska utbredd oro i landet
rörande dessa förpliktelsers innebörd. Vi lia under aratal varit vana att räkna
med att vi äro förpliktade att deltaga i ekonomiska och finansiella sanktioner
gentemot en angripande stat. Vi lia en gang i praktiken också deltagit
i en sådan blockad. Följaktligen är det inte på något vis ägnat att förvåna,
att allmänheten frågar sig, örn vi skola vara förpliktade att göra detsamma..
örn en ny och för oss mycket farligare situation skulle inträda. Det är ju också
med hänsyn till denna oro och dessa farhågor inför det alltmer förmörkade
världsläget som svenska regeringen vid olika tillfällen, med början den 1 juli
103G, har avgivit vissa förklaringar örn hur den tolkar det förändrade läget.
Redan genom den bekanta, för sju makter gemensamma kommunikén av den 1

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
juli 1936 — alltså efter misslyckandet av sanktionerna mot Italien — gjordes
ju av dessa regeringar gällande, att så länge akten i sin helhet tillämpades
på ett ofullständigt och icke följdriktigt sätt, vore man föranlåten att
taga hänsyn härtill vid tillämpningen av sagda akt. Det var till fullföljande
av denna tankegång som utrikesutskottet förra året rekommenderade, att dylika
förklaringar skulle avges även inom Nationernas förbund och icke endast
utanför förbundet. Så har ju också skett genom de förklaringar, som å svenska
regeringens vägnar gjordes i den s. k. 28-mannakommittén, som var det organ,
vilket av förbundet bade fått till särskild uppgift att syssla med det läge,
som hade inträtt i anledning av konstaterandet, att sanktionssystemet icke hade
fungerat.

Det förefaller också råda allmän enighet — i varje fall mellan de meningsriktningar,
som i utrikesutskottet äro företrädda — därom att svenska regeringen
med fog har betraktat det rättsliga läget såsom sådant, att regeringen
inte längre kan anses förpliktad att deltaga i ekonomiska sanktioner, trots den
mycket ovillkorliga lydelsen av art. 16. Denna svenska hållning, som alltså
kom till uttryck redan i 1936 års kommuniké, underströks av utrikesutskottet
vid förra årets riksdag, och i det nu föreliggande utlåtandet har icke bara utrikesutskottets
majoritet, utan också dess reservanter uttryckligen gjort detsamma.
Reservationen börjar på följande sätt: »Utskottet vill för sin del understryka
den uppfattning rörande medlemsstaternas handlingsfrihet vid tilllämpningen
avfart. 16, som den svenska regeringen gjort gällande.» Vi kunna
alltså utgå ifrån, att här finnes en juridisk tes, örn jag så får kalla det, som
är gemensam för majoriteten och minoriteten. Jag tycker det är angeläget
att.konstatera detta med hänsyn till vissa av de argument, som ofta framföras
i diskussionen örn denna fråga.

Angående innebörden av denna juridiska tes måste jag säga några ord, därför
att det ofta framkommer uttalanden, som visa, att man inte riktigt har
förstått den svenska argumentationen. Redan i 28-mannakommittén gjordes
vissa erinringar mot att en stat, som det hette, ensidigt befriade sig från förpliktelser,
som voro ömsesidiga. Herr Reuterskiöld bär redan varit inne på
och utvecklat den frågan. Jag skall därför inte bli utförlig. Jag vill bara
betona, att det här inte gäller ett sådant fall, då en stat ensidigt förklarar,
att den icke längre vill vara bunden av ett gällande avtal och att den gör så
utan iakttagande av stipulerad uppsägningstid, utan det nya här, vilket herr
Reuterskiöld, som sagt, redan har understrukit nyss —- det är ju det, som
ändrar läget i detta fall — är, att samtliga medlemsstater i Nationernas förbund
genom sin hållning visa, att de inte anse sig vara obligatoriskt förpliktade
att deltaga i ekonomiska sanktioner. I de dagar, då 28-mannakommittén
hade sina överläggningar, eller strax innan, sammanträdde också rådet och behandlade
vissa yrkanden från Kinas sida beträffande sanktioner mot Japan,
och det visade sig, att representanter för de stater, som annars i teorien hålla
starkast på sanktionssystemet, gjorde sig all möjlig möda att i rådet förklara,
att man alls icke satte i fråga någon tvångsåtgärd eller någonting, som kunde
likna sanktioner, gentemot elen angripande staten. Vid det sista rådsmötet,
samtidigt med eller en eller annan dag före eller efter den jschweziska framställningen,
med de deklarationer, som då gjordes under debatten, hade ju
rådet också att behandla den kinesiske delegatens yrkande om bojkott mot Japan
beträffande vissa varor såsom sanktionsåtgärder, och dessa åtgärder avskrevos
utan vidare. Från ledande håll inom rådsmakterna avgavs en förklaring,
att det inte kunde komma i fråga att tillämpa sådana tvångsåtgärder.
Det skulle man inte kunna bli enig örn.

Det är klart, att örn denna frihet gäller för somliga, gäller den också för

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
andra, ty det är en genomgående grundsats, att staterna äro likställda inom
Nationernas förbund. Örn alltså Frankrike eller England, för att taga ett
konkret fall, äro befriade från att gå till sanktionsåtgärder, när^ det gäller
Japan, är också Sverige med precis samma rätt befriat från att gå till sanktionsåtgärder
gentemot andra länder eller i ett annat konfliktfall.

Denna teoretiska tes är alltså inte en ensidig förklaring, att vi bryta oss
ut ur de förpliktelser, som binda oss, utan det är ett konstaterande av att
den praktiska utvecklingen bar lett det därhän, på grund av en mängd omständigheter,
som var och en känner till, att sanktionssystemet inte kan fungera.
Detta brukar ju också förklaras från officiellt regeringshåll i olika
länder. Man kanske samtidigt beklagar, att förbundet är så svagt, men man
blundar ju inte för det faktum, att sanktionssystemet inte kan fungera. Det
är då helt naturligt, att det inte kan ligga något otillbörligt i att en stat som
Sverige i sällskap med åtskilliga andra stater konstaterar detta förhållande.

Man hör ibland den invändningen, att en medlemsstat, som inte längre anser
paktens skrivna bestämmelser vara bindande, borde vända sig till något
av förbundets organ för att få ett mera auktoritativt besked örn läget. ^ Jag
är därför tvungen att säga några ord örn själva den doktrin, örn jag så får
uttrycka mig, som gäller angående tolkningen av förbundsakten.

Det finnes inte något särskilt organ inom Nationernas förbund, som har till
uppgift, framföra andra, att avge auktoritativa tolkningar av förbundsakten.
Det har hänt några gånger, att församlingen har antagit resolutioner, som innehålla
sådana tolkningar, men ofta ha de varit förenade med förklaringar
från olika delegaters sida, att det strängt taget är ett övergrepp av församlingen
att vilja uttala en för framtiden bindande tolkning, ty staterna äro
själva ensamma suveräna i fråga örn hur var och en tolkar detta gemensamma
avtal. Staterna ha icke till något visst organ inom Nationernas förbund avstått
rätten att avge auktoritativa tolkningar. Det finnes en viss procedur för
ändring av förbundsakten, och då mena de, som ha gjort dessa invändningar
under debatterna, att det är att kringgå ändringsklausulerna, örn man genom
resolutioner från församlingens eller rådets sida drar upp riktlinjer för en tilllämpning
av förbundsakten. som måhända inte stämmer med de skrivna texterna.
Å andra sidan är det självfallet, att varje Nationernas förbunds organ
kan komma i den situationen, då det behöver för sin del tillämpa pakten.
Så sker ju också ständigt; om rådet eller församlingen ställes inför en viss
situation, där det gäller att i det konkreta läget tillämpa förbundsakten, är
det givet, att dess organ också tillämpa den enligt sin tolkning, men detsamma
är även fallet med de särskilda staterna. Örn en viss medlemsstat i Nationernas
förbund kommer i den situationen, att den behöver själv för sin del ta ställning,
som innefattar en tolkning av dess förpliktelser enligt förbundsakten
ja, då har denna stat att ta ställning i enlighet med sin egen uppfattning örn
sina förpliktelser. Det enda mera auktoritativa organ, som man skulle kunna
säga vore designerat att avge bindande tolkningar, skulle vara domstolen, men
det har ofta gjorts erinringar även mot att åt domstolen ge den funktionen, alltså
att ge för framtiden bindande tolkningar. Att de särskilda staterna var
för sig bruka ta ställning till tillämpningen av pakten, ha vi mycket tydliga
exempel på från saktionsförfarandet mot Italien. Då förekom som bekant
bland annat, att det hade linjerats upp vissa regler angående vilka varor, som
skulle vara föremål för exportförbud. Den schweiziska regeringen förklarade,
att den till dessa varor icke hänförde krigsmateriel, ty den ansåg, att orp det
gällde export av krigsmateriel, var man inne på de militära sanktionernas område.
Schweiz för sin del följde alltså inte rekommendationerna, i vad de avsågo
exportförbud för (Ion ena staten och exporttillstånd av krigsmateriel åt
den angripna staten, utan utfärdade förbud gentemot båda. Denna tolkning

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)

— jag skall inte här uttala min egen uppfattning om den var riktig eller inte

— har jag anfört bara för att ge ett konkret exempel på att varje stat måste,
när den själv kommer i en sådan situation, Ira befogenhet att tolka paktens bestämmelser
efter sin egen uppfattning.

Det är självfallet värdefullt för en stat, som vill uttala en tolkning i en
betydelsefull fråga, att denna tolkning vinner så allmän anslutning som möjligt,
och det är ju på denna punkt, som reservanterna särskilt lia skilt sig från
majoriteten i utskottet, då reservanterna ställa krav på ökad klarhet rörande
våra förpliktelser. Men det kanske då är angeläget att något analysera vad
det är för slags klarhet, som man begär. Det kan först och främst tänkas vara
fråga örn klarhet för vårt eget land, för vår egen opinion, så att den inte skall
bli förvirrad och känna det, som örn vårt land beginge rättskränkningar mot
högtidligen åtagna förpliktelser genom att förklara sig ha fria händer, när
det gäller deltagande i sanktioner. Men såvitt jag kunnat förstå av läget, råder
i varje fall inte i detta avseende någon oklarhet inom utskottet, eftersom —
enligt vad_ jag tidigare har understrukit — även reservanterna ha givit sin fulla
anslutning till den ståndpunkt, som regeringen har tagit beträffande handlingsfrihet
vid tillämpningen av art. 16. I den mån alltså utrikesutskottet är
representativt för olika meningsriktningar i riksdagen och landet, råder det
inte inom den svenska allmänheten delade meningar örn att det är försvarligt
och hållbart att^man tagit denna ståndpunkt, trots att förbundsakten ännu inte
har ändrats. Vad vi skulle behöva vinna genom ökad klarhet är alltså inte
vår egen upplysning, alltså inte för att komma över den känslan, att vi till
äventyrs här ha en oriktig linje, som kan förvirra den allmänna opinionens
inställning. Det var därför med mycken förvåning jag för en liten stund .sedan
hörde herr Bagge förklara i andra kammaren, att han har känt det på
något vis moraliskt förödmjukande, att inte Kinas anhållan örn sanktionernas
iverksättande under förra september månad bifölls av förbundet, trots att Kinas
delegat uppläste texten till dessa bestämmelser i art. 16, som ålägga medlemmarna
att deltaga i ekonomiska sanktioner. Har man, såsom herr Bagge gjort
i sin reservation, en gång accepterat den tolkningen, att vi redan nu på grund
av dessa mångahanda omständigheter, som jag förut har antytt, lia handlingsfrihet,
bör man ju inte känna sig moraliskt besvärad av att denna handlingsfrihet
begagnas.

_ Men det kan ju också vara fråga om en klarhet i annat avseende. Det är
givet, att örn det är ett gemensamt avtal eller gemensamt internationellt dokument
och det råder olika meningar örn dess tolkning, så kan en särskild part
i detta avtal för sin egen del vara aldrig så övertygad örn riktigheten av sin
ståndpunkt, men ändå givetvis anse det vara en olägenhet, om denna ståndpunkt
bestrides. Det kan först och främst medföra tvister, och det kari dessutom
för den staten kännas som ett något djärvt framträdande att hålla på sin egen
uppfattning, örn den motsäges mera allmänt av andra stater. Redan på denna
grund är det uppenbart, att det är av värde att få en ökad anslutning till den
ståndpunkt, som intagits från svensk sida, och det har för oss, som deltagit i
detta arbete, varit en stor tillfredsställelse att finna, att en rad andra stater,
med vilka Sverige brukar nära samarbeta inom Nationernas förbund, utan någon
tvekan anslutit sig till samma juridiska tes som den svenska regeringen.
I 28-mannakommittén var det bland annat Holland, Belgien och Polen, och
utanför 28-mannakommittén har det ju varit de nordiska staterna.

Framförallt har man nu hävdat, att örn det icke råder en mera allmän överenskommelse,
detta skulle innebära en betydande fara för oss, en fara för
påtryckningar och krav, som vi skulle utsättas för, i händelse en kris inträffade.
Även där kanske man bör göra en distinktion. Man kan ju mycket
väl tänka sig att påtryckningar skulle göras på oss i syfte att mot vår

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
vilja få oss med i ett block mot en stat i händelse av krigsfall. Dessa påtryckningar
skulle måhända för argumenteringens skull kunna motiveras med
att det vore vår förpliktelse enligt paktens ordalydelse. Men, som jag nyss
nämnde, skulle man där kunna göra en distinktion. Antingen kunna dessa
paktbestämmelser tagas som förevändning för påtryckningar, som i varje fall
skulle göras, eller också är det fråga om påtryckningar, som göras i god tro,
därför att de stater, som öva dessa påtryckningar, själva ha en annan tolkning
av pakten än vi. Beträffande denna senare art av påtryckningar tror
jag man har kommit ganska långt i att undanröja en sådan risk, just genom
att vi i god tid gentemot andra stater ha förklarat vilken vår tolkning är.
Vi ha förklarat, att enligt vår uppfattning det är en legitim och lojal tolkning
av det nuvarande läget att säga, att vi icke äro skyldiga att delta i sådana
sanktioner. Det är klart, att andra stater i god tro kunna inta en annan
ståndpunkt, men de kunna icke gärna i god tro förklara, att deras ståndpunkt
är den enda möjliga, eftersom det dock är en ganska betydande rad stater på
den andra sidan.

Jag tror alltså att den sortens påtryckningar inte behöva framkalla några
starkare farhågor hos oss, utan det är nog det andra läget vi tänka på, nämligen
att bestämmelserna i förbundsakten skola tagas som förevändning eller
argument för påtryckningar, som inspireras av mycket mera reella intressen.
Då skulle jag emellertid först och främst vilja påpeka, att även örn man
på det mest expressiva sätt eliminerade denna möjlighet att åberopa akten
såsom förevändning, är det inte stor sannolikhet för att vi i alla fall skola bli
besparade påtryckningar. Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på, att
även örn vi utträda ur Nationernas förbund kan pakten åberopas mot oss,
nämligen i den meningen, att förbundsaktens artikel 16 ålägger förbundets
medlemmar att avbryta förbindelser, icke bara mellan sig själva och den
angripande staten, utan också mellan utanför förbundet stående stater och den
angripande staten. Nationernas förbund har alltså genom sin pakt rent av
ställt upp programmet att öva påtryckningar på stater som stå utanför förbundet,
i syfte att göra isoleringen av angriparen fullständig. Det bör ju
inte vara någon svårighet för en medlemsstat av Nationernas förbund att använda
paktens bestämmelser som förevändning, även örn vi skulle stå utanför
förbundet. Vi äro visserligen icke förpliktade av artikel 16, då vi inte
längre äro kvar i förbundet, men jag förmodar, att påtryckningarna kännas
precis lika, örn vi stå kvar i förbundet eller om vi stå utanför förbundet.

När det nu i varje fall gäller att få en allmännare anslutning till den tolkning,
som har gjorts gällande från svensk sida, är det enligt utskottsmajoritetens
mening icke riktigt och icke lämpligt att binda sig vid någon viss
procedur eller någon viss form. Hedan vad jag förut sagt angående det
allmänna spörsmålet örn tolkningen av förbundsakten via förbundets organ
måste ju ådagalägga, hur vanskligt det är att gå på den linjen att söka erhålla
några slags auktoritativa uttalanden, och att denna väg bjuder på så
många svårigheter, att man inte utan vidare bör slå in på den.

Härtill kommer, att när det gäller att inom Nationernas förbund hävda en
ståndpunkt, som vi själva anse riktig och som vi äro eniga örn att vi kunna
göra gällande utan något slags bekräftelse från förbundets sida, är det av
vikt, att vi framträda gemensamt med de andra nordiska länderna och med
de övriga stater, som inta samma ståndpunkt. Det vore så mycket olämpligare
att på något sätt engagera sig för en viss procedur, eftersom vi icke veta, örn
andra stater finna denna procedur vara lämplig. Vi veta snarare något
i negativ riktning. I dagens tidningar står debatten i norska stortinget refererad,
och där voro talarna tydligen eniga örn den uppfattningen, att man

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. na.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
icke skulle söka sig fram till något formligt beslut från Nationernas förbunds
sida. I varje fall uttalade sig Hambrö, den norska högerns ledare, som Ilar stor
erfarenhet från verksamheten i Genéve, mycket bestämt för den linjen, att
man icke borde söka något beslut från förbundets sida.

Vad som har skilt utskottet från reservanterna är själva fullföljandet av
denna aktion. Man vill nå fram till ett erkännande som skall skapa ökad
klarhet, men på vad sätt detta erkännande skall ges, vill man inte tydligt
ange. Jag betraktar det som en förtjänst i reservationen, att man där yttrat
sig så pass försiktigt som man gjort. Det är emellertid på en punkt man
lämnat denna försiktiga hållning och uttalat sig mera bestämt, och det är
när det heter, att man bör överväga Sveriges fortsatta medlemskap i förbundet.
Man vill alltså hota med ett utträde ur förbundet, och då föreställer
jag mig med hänsyn till den kläm, som reservanterna ha förordat, att man
tänker sig, att vi skulle försöka få andra stater med örn ett sådant steg. Det
är väl ganska tydligt, att örn en stor grupp av mindre stater, låt oss säga de
stater som tillsammans med oss ha intagit denna ståndpunkt under överläggningarna
i Genéve eller vid andra tillfällen, skulle slå sig tillsammans och
samfällt utträda ur förbundet, skulle de tillfoga förbundet dödsstöten. Den
risken nämnes icke i reservanternas uttalande, men den är ganska uppenbar.
Såvitt jag förstår ta reservanterna den alltför lätt. Det är enligt min
mening icke lämpligt, att vi för framtiden avsäga oss den ram som Nationernas
förbund ändå utgör kring ett gemensamt nationernas samfund. Det kan
låta så karskt att säga, att örn vi icke få en förklring, som ger oss tillfredsställelse,
vilja vi icke längre »flytte brikker», utan då slå vi »spillet i stykker».
Jag tror det är ganska äventyrligt att ge sig in på den vägen.

Det ligger kanske en motsättning mellan reservanterna och majoriteten
däri, att de förra anse Nationernas förbund vara ett mycket farligare sällskap
än vi andra göra. För min del måste jag säga, att jag anser icke detta
förbund vara ett förbund, som är värt ringaktning, eller att det överhuvud
taget är så föraktfullt, att det på något sätt skulle vara komprometterande för
vårt land att befinna oss i det sällskapet. De ledande makterna inom förbundet
äro de stora demokratiska västmakterna, och vi måste väl ändå säga, att
det är dessa makter, som utgöra värnet för freden i Europa under nuvarande
läge. Men även de andra staterna i förbundet äro ju sådana stater, som vi
själva gärna samarbeta med, och sammanslutningen är alltså icke någonting
som vi på något vis behöva känna oss komprometterade att tillhöra. Då
vi alltså, å ena sidan icke behöva känna oss komprometterade att höra dit,
och då vi å andra sidan icke vilja bidraga till att förbundet upplöses utan att
något annat kommer i stället, blir ju slutsatsen den, att det vore oriktigt att
engagera sig för en sådan lösning.

Härtill kommer att det är föga sannolikt, att de andra stater, med vilka vi
bruka samarbeta, äro intresserade av en aktion, som leder till ett utträde ur
förbundet. Jag vet inte, om reservanterna mena, att i så fall skall Sverige
ensamt lämna förbundet. Jag förmodar de mena, att vi böra göra detta, jag
förmodar, att de föredraga ett isolerat utträde framför ett kvarstående i förbundet,
om vi icke få ett erkännande av den art som de vilja. Men i politiken
är nu en gång icke den ensamme den starkaste, varken då det gäller inrikespolitik
eller utrikespolitik. Om Sverige stöde utanför Nationernas förbund,
skulle det knappast ha anledning att särskilt yvas över sin styrka. För utomstående
betraktare skulle ett isolerat utträde ovillkorligen te sig som en orientering
mot de europeiska stater, som förut ha lämnat förbundet. Man skulle
misstänka oss för att ha fastnat i den beryktade »axeln». Trots att ingenting
gärna kunde vara svenska folket mera främmande såsom syfte än att

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
driva hän mot »axelstaterna», skulle alltså vår utrikespolitik, om dessa riktlinjer
bleve rådande, så bedrivas, att vi runt om i världen betraktades och
räknades såsom hörande dit. Det vore en utrikespolitik, som skulle stå sakligt
i strid mot vårt folks intressen, och därtill en politik, mot vilken — därom
är jag övertygad •— den svenska allmänheten skulle snabbt och eftertryckligt
reagera.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.

Herr Hammarskjöld: Herr talman, mina herrar! Till en början tillåtei
jag mig att undra, huruvida icke den siste ärade talaren lagt in alltför mycket
i reservationens uttalande, att »utskottet vill för sin del understryka den
uppfattning rörande medlemsstaternas handlingsfrihet vid tillämpningen a\
art. ^ 16, som den svenska regeringen gjort gällande». Denna tolkningsfråga
angår emellertid egentligen icke mig, som allenast instämt i de övriga reservanternas
yrkanden och således icke i deras inledningsvis gjorda uttalande

Den fråga, som nu föreligger, förekom ju också, fastän icke i alldeles samma
skick, vid föregående års riksdag, då utrikesutskotet — i vars slutbehandling
av ärendet jag för övrigt icke hade tillfälle att deltaga — utan meningsskiljaktighet
framhöll önskvärdheten av att »svenska regeringen efter
samråd med andra oss närstående staters regeringar söker inom förbundet
verka för en sådan uppmjukning av bestämmelserna i art. 16, som må anses
påkallad från de mindre staternas synpunkt». När nu ungefärligen samma
fråga ånyo föreligger, måste man ju spörja sig, huruvida det finns anledning
att mildra, att upprepa eller att skärpa det uttalande, som utrikesutskottet
sålunda gjorde och som lämnades utan erinran av riksdagen. För min del anser
jag, att vad som sedan har förekommit är ägnat att medföra ett behov
av att stärka i stället för att försvaga detta utskottets uttalande från i fjol.
Redan före nästlidet års riksdag, eller under år 1936, hade förekommit dels
en gemensam kommuniké från Sverige och ett antal andra makter av, örn
jag minns rätt, den 1 juli 1936, dels också det yttrande som svenska regeringen
omkring 1 september 1936 på anmodan avgav med hänsyn till den förestående
paktreformen för att ge uttryck åt sina önskningar därvid. I kommunikén
åberopades icke särskilt praxis med avseende å art. 16, utan där åberopades,
att i vissa punkter, speciellt med avseende å avrustningen, hade icke Nationernas
förbund dittills ^ uppfyllt förväntningarna eller paktens bestämmelser
tillämpats, och att alltså vissa förutsättningar syntes ha försvunnit. Det skulle
alitsa närmast kunna anses som ett begagnande av den i herr Reuterskiölds
anförande berörda regeln rebus sic stantibus, — att förhållandena lia så ändrats
— för att hävda att vi icke vidare anse oss bundna. Den uppfattningen
har emellertid uttryckligt avvisats av herr Undén, som i stället hänvisat
till att vi visst icke begära någon tillämpning av denna underförstådda klausul
rebus _ sic stantibus, utan allenast åberopa den praxis som utbildat sig
inom Nationernas förbund, en praxis som skulle innebära, efter vad man i
olika vändningar säger, att sanktionsbestämmelserna icke vidare gälla.

o Då vill jag i avseende å denna argumentation erinra att herr Undén själv
såsom svenska regeringens ombud icke tycks lia trott mycket på den satsen,
då lian förbehöll sig att i förekommande fall, d. v. s. i sådana fall, då sanktioner
ifrågasattes, Sverige skulle få handla så som det ville i sitt eget intresse.

Vidare måste man säga sig, att tillvaron av en praxis med bindande verkan,
som skulle ha ändrat innebörden i art. 16, så att deltagandet i sanktioner för
framtiden bleve fakultativt, uttryckligen och i de mest bestämda och kate -

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
goriska ordalag'' bestritts, såväl vid 28-mannakommitténs sammanträde som
vid rådets sammanträde i maj, av stater, vilka man icke kan frånkänna betydelse.
Jag behöver väl icke nämna andra än Ryssland och Frankrike. Det
är naturligtvis sant att ingen bestridit det solklara faktum, att sanktionerna
dittills icke hade tillämpats i alla fall, men att man icke tillämpat sanktioner
förklarades av Sovjets ombud uttryckligen därmed, att man varit så gott som
enig örn att icke företaga några sanktioner. Möjligen skulle man ju, som herr
Undén gjorde, kunna åberopa fallet Schweiz vid sanktionerna mot Italien,
men därvid är att märka, att Nationernas förbund i samband med inrättandet
av den s. k. koordinationskommittén uttryckligen hade medgivit de enskilda
staterna en viss frihet att handla som de ville. Praxis innebär i själva verket
ingenting annat än att om de ledande inom Nationernas förbund icke önska
sanktioner, behöver ingen deltaga i sanktioner, men örn det fallet däremot
förekommer, att de ledande inom Nationernas förbund önska och fordra sanktioner,
finnes icke något precedensfall till stöd för den satsen, att en enskild
mindre stat skulle kunna underlåta att deltaga i sanktionerna. Som sagt,
det fanns ingen möjlighet på vare sig det ena eller det andra av de omtalade
sammanträdena att bestrida det faktum, att sanktioner i vissa fall, i många
fall, kanske i alla fall icke hade tillämpats, men icke desto mindre förklarades
i de mest bestämda ordalag, att art. 16 behöll hela sin giltighet, och att
denna praxis således icke innebar någon uppmjukning av art. 16 med giltighet
för framtiden.

Riksdagsbehandlingen förra året föranledde, såsom jag förmodar, att Sverige
begagnade tillfället att vid 28-mannakommitténs sammanträde avge en
förklaring, vilken jag skänker allt erkännande. Huruvida denna åtgärd från
den svenska regeringens sida uppfyllde de förhoppningar, som man fäst vid
densamma, må lämnas därhän. Ett par veckor förut hade utrikesministern i remissdebatten
sagt, efter att ha talat örn den väntade anslutningen från åtskilliga
andra stater: »Jag hyser en ganska bestämd förväntan att det icke från någon
betydelsefull förbundsmedlems sida i detta hänseende skall beredas några
svårigheter för vår och andra med oss likställda staters fortsatta medarbete
i Nationernas förbund.» Jag tillåter mig att undra, om utrikesministern skulle
ha kunnat göra detta uttalande tre veckor senare, sedan 28-mannakommittén
hade haft sitt sammanträde och efter de uttalanden, som där framkommo.

Ibland hör man, att blotta åtgärden, att vi ha avgivit en förklaring — den
Undénska förklaringen — skulle ge oss trygghet och säkerhet för framtiden.
Det är nu emellertid ganska svårt att förstå, att en förklaring från svensk
sida, vilken förklaring har blivit energiskt motsagd, kan ha en mera avgörande
verkan än en förklaring, som icke har blivit motsagd, till exempel från
fransk sida vid förbundsrådets sammanträde. Det förhåller sig ju så, att om
den tesen är riktig, att förbundsaktens art. 16 redan genom praxis är uppmjukad,
behöva vi icke vidta några som helst åtgärder. Den förklaring,
som vi avgivit, kunde ju vara nyttig och hälsosam i ett eller annat avseende,
men den var i själva verket betydelselös på den grund, att praxis, om den
överhuvud taget existerar, i alla fall gäller. Att förklaringens avgivande utan
ännu större motsägelse än den rönte skulle ha någon avgörande betydelse motsäges
ju också av Schweiz’ hållning. Även Schweiz hade avgivit en förklaring
i 28-mannakommittén, och icke desto mindre fann Schweiz det synnerligen
maktpåliggande att få ett slags erkännande av sin ståndpunkt, vilket det ju
också erhöll vid rådssammanträdet i maj.

Här föreligger i själva verket en motsägelse. Å ena sidan säger man, att
förbundsakten redan är de facto ändrad, så att sanktioner icke vidare förekomma,
å andra sidan gör man på ena eller andra sättet det förbehållet, att man

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ani/. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
icke skall vara bunden till sanktionerna. Detta vore ju alldeles meningslöst,
om hela sanktionssystemet vore upphävt.

Jag nämnde, att efter mitt förmenande borde det uttalande, som nu skall
göras, icke vara svagare utan tvärtom starkare än det som gjordes i fjol.
I fjol hade vi dock kommunikén från de sju makterna av den 1 juli 1936, vi
hade det svenska uttalandet med avseende å paktreformen omkring 1 september,
och vi hade icke hört av några protester däremot. Nu lia vi, när vi
avgivit en förklaring rörande vår ståndpunkt, fått höra energiska protester.
Det vill då synas, som örn ett uttalande nu borde vara starkare än det, som i fjol
gjordes. Men det senare var i själva verket starkare, dels genom själva sin avfattning
örn önskvärdheten av att åtgärder vidtoges för att vinna vad man kan
kalla full klarhet, dels också därför att man -— låt vara tills vidare med avvisande
—- diskuterade frågan om Sveriges anmälan örn utträde ur förbundet,
vilken man nu har hoppat över med tystnad, ehuru det föreligger en motion
i ämnet.

Man kan ju säga, att ett utträde ur förbundet är en ytterlighetsåtgärd.
Varken jag eller övriga reservanter ha heller ifrågasatt, att det för närvarande
skulle beslutas .någon, framställning till Kungl. Maj :t att utträda ur förbundet,
utan vad vi ha gjort är allenast att i något olika ordalag säga, att örn
vi icke kunna få tillfredsställelse med avseende å den önskan vi hysa att bil
klart fritagna från deltagande i ekonomiska sanktioner, vilka ju enligt erfarenhetens
vittnesbörd, örn de äro allvarliga, gå över i militära sanktioner
och föranleda krigsfara, är detta ett moment att taga i övervägande, när man
skall bedöma fördelar och nackdelar av ett kvarstannande i förbundet. Att
överhuvud taget tala örn möjligheten av ett utträde ur Nationernas förbund är
i. själva verket icke något så förfärligt hårresande, ens från de svenska politicis
sida som nu bekämpa omnämnandet. Förra året resonerade vi dock örn saken,
och vidare har det från alla håll vitsordats, att om Nationernas förbund
urartar till en allians, är detta en anledning att utträda. Att en fara för
sådant urartande föreligger, har man litet svårt att förneka, speciellt efter
vad som förekommit i 28-mannakommittén. Där är alltså ett fall, då vi verkligen
måste vara betänkta på utträde.

Jifen örn vi se bort fran detta fall och fästa oss vid den nu föreliggande
trugan, finnas det även här uttalanden att ta fasta på. Utrikesministern har
ju. själv en gång, som jag citerat i min reservation, uttalat — visserligen med
erinran örn de med ett utträde förenade farorna — att beträffande den s. k.
paktreformen funnes »även andra» frågor än de av utskottet berörda, som kunde
vara av stor betydelse, när det gällde att bedöma fördelen eller nackdelen av
ett medlemskap i förbundet. Härmed är således, såvitt jag kan läsa innantill,
erkänt, att. utgången av våra bemödanden i avseende å art. 16 är ett moment
att taga i. övervägande, när det cn gång i framtiden gäller att bestämma,
huruvida vi skola stanna kvar i Nationernas förbund eller inte. I samma
riktning går ju också det förut upplästa yttrandet av utrikesministern, där
han just i fråga örn dessa uppmjukningar av 16:de artikeln säger, att han
hyser en bestämd förväntan, att det icke från någon betydelsefull förbundsmedlems
sida i detta hänseende skall beredas några svårigheter för vårt och
andra med oss likställda staters fortsatta medarbete i Nationernas förbund.

* avseende a tillämpningen av 16:de artikeln tänkte sig utrikesministern
således, att det kunde beredas svårigheter för vårt kvarstannande i Nationernas
förbund, ehuru han då hade den ljusa förhoppningen, att sådana svårigheter
icke skulle beredas.

Herr Undén Ilar utförligt talat örn vilka hinder det för närvarande möter
att loreta en revision av folkförbundspakten och hur orimligt det därför är

Första hammarens protokoll 1988. Nr hO. 4

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
att ifrågasätta en sådan. Då vill jag erinra om att det verkligen inte är vi,
som lia kommit lipp med den frågan, åtminstone inte vi ensamma. Frågan örn
en paktreform Ilar varit aktuell under så gott som liela förbundets tillvaro,
och nu senast Ilar den omtalade 28-mannakommittén just haft i uppdrag att
förbereda en sådan reform, ehuru den gjort det på sitt eget lilla vis genom
att inte avge något yttrande, utan bara skicka in rapporter och protokoll.

Summan är, såsom jag uttrycker det i slutorden av mitt särskilda yttrande,
att om vi verkligen vilja »målet — Sveriges fritagande från den nuvarande
av medlemskapet i Nationernas förbund härflytande risken att utan egen förskyllan
och i andra makters intresse indragas i krigiska förvecklingar» — vi
även måste, »låt vara som en yttersta utväg, taga i betraktande det medel,
som inom kort kan visa sig vara nödvändigt». Därmed åsyftar jag givetvis
anmälan örn utträde.

Jag yrkar således bifall till reservationen.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
Då jag nu går att ge min anslutning till vad utrikesutskottet har anfört i sitt
utlåtande, vill jag först säga, att givetvis kan ingen mer än jag beklaga, att
man denna gång får konstatera brist på full enighet i ställningstagandet till
de utrikespolitiska frågor, som ha legat under utskottets handläggning.

Anledningen är ganska lätt att ange. Vi veta alla, att på vissa punkter råder
det faktiskt skiljaktiga uppfattningar inom Sverige i avseende å värderingen
av medlemskapet och i avseende å folkförbundets framtid och de regler, som
för framtiden skola fixeras för förbundets verksamhet. Förutsättningen för
att överhuvud taget kunna nå fram till enighet i framträdandet måste givetvis
då ha varit den, att man å ömse sidor varit beredd att undanskjuta dessa
punkter, i vilka divergerande uppfattningar faktiskt föreligga, av det skälet,
att det gäller punkter, som icke behöva aktualiseras i det nuvarande läget.
Att det nu har visat sig ogenomförbart att komma fram till denna enighet beror
väsentligen på tvenne punkter, som man finner i reservanternas uttalande.

Den ena är uttalandet om medlemskapet i Nationernas förbund, där det nu
framföres såsom en eventualitet att framdeles taga i övervägande, huruvida
Sverige bör utträda ur förbundet, därest inte vissa framställda önskemål bli
tillgodosedda. För min del kan jag åtnöja mig med att i detta hänseende
hänvisa till det uttalande, som gjordes av utrikesutskottet föregående år och
som då underskrevs av utskottets samtliga ledamöter. I anledning av vad
herr Hammarskjöld nyss har yttrat angående förbundets eventuella förvandling
till ett förbund av allianskaraktär tror jag, att det är nyttigt att föredraga,
vad utrikesutskottet enhälligt uttalade vid fjolårets riksdag, nämligen
följande: »Därest åter ett flertal mindre stater förenade sig örn att utträda,
skulle ett sådant uppbrott från förbundet kunna medföra dess förvandling till
ett förbund av utpräglad allianskaraktär.» Den åtgärd, som man här ber
att vi skola taga under övervägande, är alltså en åtgärd, som enligt vad utrikesutskottet
konstaterade i fjol just skulle verka i den riktning, som man
icke anser vara önskvärd.

Det är givet, att man vid bedömandet av den frågan icke kan bortse därifrån,
att ett utträde ju innebär, att vi lämna en stor krets av stater, som
nu äro organiserade i Nationernas förbund, en krets, som icke är homogen
utan som innesluter stater av olikartad orientering. Vi skulle alltså lämna
denna krets — för vad? För att träda ut i ett tomrum? Ingalunda. Vi träda
ut i en värld, där det råder precis samma spänningar och motsättningar, och
vi finna då, att utanför förbundet befinna sig ett antal andra stater. Jag
vill inför det perspektivet bara lia sagt, att för min del önskar jag icke åtaga

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
mig uppgiften att utåt klargöra, vilken den politiska innebörden är av en
sådan manifestation. Men det finns naturligtvis därjämte ett annat skäl, som
gör, att man inte är benägen att reflektera på dessa uttalanden örn att överväga
ett utträde ur förbundet. Det är det skälet, att därmed ställa vi oss inför
avskrivandet av den stora förhoppning för framtiden, som folkförbundet
i allt fall även i sitt nuvarande svaghetstillstånd innebär. Ingen kan veta,
hur länge detta svaghetstillstånd kommer att vara, men det är min övertygelse,
att svenska folkets övervägande flertal vid närmare besinnande icke är
hågat att verkställa avskrivningen av denna förhoppning.

Det andra uttalandet, som har föranlett, att enighet icke har kunnat uppnås,
är de i reservationen framställda positiva meningarna örn folkförbundets
framtida karaktär i avseende å innehållet i den nuvarande artikel 16. Det
uttalas där positivt, att en reviderad folkförbundsakt skall vara så beskaffad,
att sanktionssystemet är uteslutet för framtiden. Även i denna fråga råder
det faktiskt här i landet delade uppfattningar örn vad för slags regler som
skola skrivas för ett folkförbund av i detta ögonblick okänd omfattning och
okänd sammansättning. Det hade icke funnits mer än ett sätt att överbrygga
denna skillnad i uppfattning, och det hade varit, att — liksom man har ansett
sig kunna göra tidigare — undanskjuta dessa framtidens bekymmer med den.
motiveringen, att de i själva verket tillhöra framtiden. Utrikesutskottets
ordförande har här tidigare utvecklat skälen, varför det icke nu finns anledning
att inom den närmaste tiden förvänta sig, att frågan örn en allmän
paktrevision skall kunna upptagas till behandling. Jag har ingenting att
tillägga till vad som därutinnan är sagt.

.Men med konstaterandet av dessa skillnader i uppfattning, som nu ha kommit
fram i ett på. majoritet och minoritet uppdelat utrikesutskott, anser jag
det ju vara icke mindre viktigt att här taga fasta på och konstatera den enighet,
sorn råder i för det praktiska politiska handlandet i den nuvarande situationen
väsentliga ting. Detta har framhållits redan i det anförande, som
ordföranden i utskottet höll, och jag tillåter mig att understryka betydelsen
av att man har kunnat göra detta konstaterande.

Jag vill för min del gärna erkänna, att den reservation, som är avgiven, rekommenderar
olika alternativa operationsplaner och att man har formulerat
önskemålen sålunda, att vad som här är sagt icke behöver på något verkligt
olägligt sätt försvåra för utrikesledningen att i varje situation med stöd av
alla de stora riksdagspartierna kunna handla i landets intresse och å hela
landets vägnar.

I anledning av vad herr Hammarskjöld nyss framhöll skulle jag vilka göra
ett par påpekanden. Då herr Hammarskjöld citerar, vad jag yttrade under
debatten vid fjolårets riksdag, så kan jag ju bara vara honom tacksam för att
han har .ägnat dessa uttalanden den uppmärksamhet, som han har gjort. Örn
det därtill också skulle överlåtas åt mig att tolka innebörden i mina egna ord,
så kan jag försäkra herr Hammarskjöld, att slutsatserna icke bliva de, som
han har dragit i sitt särskilda yttrande eller i sitt anförande här i kammaren.
Jag.framhöll i detta anförande, att då det gäller en diskussion örn paktreformen
i allmänhet, skall man inte vara fascinerad av artikel 16 utan komma
ihåg, att det finns andra artiklar, exempelvis artikel 11, som vi ur våra
synpunkter måste tillmäta stor betydelse, då det gäller att, som jag sade, bedöma
värdet eller nackdelen av ett medlemskap i förbundet. Örn herr Hammarskjöld.
nu vill ansluta sig till den uppfattning, som jag har framfört vid
fjolårets riksdag, så behöver jag inte hysa några farhågor för de konsekvenser,
det skall leda till i avseende å medlemskapet.

Jag fäste mig också vid det förhållandet, att örn de av herr Hammarskjöld

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
framställda önskemålen skola bli tillgodosedda, så förstår jag inte riktigt, att
det räcker med att man på det försiktiga sätt som här har skett talar örn eventualiteten
av ett utträde ur förbundet. Låt mig fästa uppmärksamheten därå,
att om man anser, att den svenska förklaringen icke är en tillräcklig grund
att stå på, och örn man därtill anser, att förklaringar ifrån den ena eller den
andra stormaktens sida böra tillerkännas vitsord och avgörande vikt, då frågar
jag mig: hur kan man föreställa sig att uppnå det mål, som herr Hammarskjöld
vill vinna med sitt medel, såsom han uttrycker sig? Jag måste
fråga mig, huruvida inte det blir nödvändigt att gå ett stycke väg till, örn
man utgår ifrån dessa förutsättningar.

Men örn jag får återgå till vad som innehålles i den av högerrepresentanterna
avgivna reservationen, så har det för mig varit synnerligen tacknämligt
att kunna konstatera, hurusom i denna reservations första stycke man slår
fast, att man är enig med utskottsmajoriteten i understrykandet av den svenska
förklaringen i Genéve, den som avgavs i 28-mannakommittén, och att
man likaså vill fylla detta handlingsfrihetens program med det innehåll, som
har för samtliga de nordiska ländernas räkning annonserats ifrån utrikesministermötet
i Oslo, d. v. s. det programmet, att vår handlingsfrihet skall användas
så, att vi upprätthålla vår självbestämningsrätt att hålla Nordens länder
utanför krig.

Jag vill i det sammanhanget gärna begagna tillfället att säga även här i
första kammaren, att då det i högerreservationen förekommer ett uttalande,
som saknar motsvarighet i utskottsmajoritetens utlåtande, beträffande våra
möjligheter att förklara landet neutralt, så bör man icke och får man icke
uppfatta detta såsom någon skillnad i sak. För min del vill jag till undanröjande
av alla slags missförstånd i det stycket här ha sagt, att den handlingsfrihet,
som enligt den av svenska regeringen utvecklade uppfattningen tillkommer
medlem av Nationernas förbund, givetvis inrymmer varje erforderlig
möjlighet för vårt land att i ett givet krigsfall utfärda neutralitetsförklaring
under tillämpning av numera i överensstämmelse med en samfälld nordisk
deklaration utfärdade neutralitetsregler.

Det är för mig synnerligen angeläget i det nuvarande läget, att under riksdagens
behandling av dessa frågor ingenting förekommer, som kan försvaga
vårt lands möjligheter att upprätthålla den ståndpunkt, som sålunda med
fortsatt stöd av alla riksdagspartier är proklamerad av regeringen, och detta
givetvis med tanke på det allvarliga internationella läge som råder. För dem,
som äro mycket ivriga för att åstadkomma en ny behandling av dessa ting av
förbundsorganet och som i sin iver att driva fram denna behandling förringa
värdet av den förklaring, som är avgiven av regeringen med stöd av riksdagens
partier, för dem vill jag bara framhålla, att det är i höst man har tillfälle
att behandla dessa ting i Genéve och att det är en ganska viktig angelägenhet,
att ingenting sker nu, som kan på något sätt försvaga den svenska
regeringens ståndpunkt i dessa stycken. Ur den synpunkten är det för mig
synnerligen värdefullt, att man även i högerns reservation har detta fullständiga
understrykande utan någon som helst tvekan av den ståndpunkt, som är
den svenska regeringens och som har blivit för andra kungjord på sätt, som
skett i 28-mannakommittén i Genéve.

Då det här talas om eventualiteten av påtryckningar med pakten i hand, så
måste man ju gå ut därifrån, att svenska folkets kända laglydighet och respekt
för skrivna stadgar är så stor, att vi här i landet skulle känna oss komma
i ett verkligt besvärat läge, örn man i ett givet fall kommer och visar pakten
för oss. Det har redan framhållits utförligt av utrikesutskottets ordförande,
varför vi inte behöva känna oss besvärade, och jag säger bara: vi

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges stauning till Nationernas förbund. (Forts.)
behöva verkligen inte vara bundna mer än andra stater. Det räcker att
konstatera, att i fall efter fall förbundsmedlemmar icke anse sig vara förpliktade
att handla enligt de stadganden, som finnas i pakten, för att
vi skola övervinna denna obenägenhet, som finnes och som är grundad i det
svenska kynnet, att man inte vill veta av skillnad mellan praxis och skrivna
regler. För att övervinna denna obenägenhet räcker det att hänvisa till detta
förhållande, att det är orimligt, att vårt land skulle behöva vara bundet i någon
annan utsträckning än andra stater ha visat sig vara.

Men, herr talman, ytterst kommer det väl ändå inte an på detta. Ytterst
lär det väl komma an på vår egen beslutsamhet och de resurser, som vi lia
att hävda den svenska ståndpunkten gentemot påtryckningar, som eventuellt
kunna komma och komma, vare sig vi i den nu föreliggande frågan intaga den
ena eller den andra ståndpunkten. Med hänsyn härtill tror jag, att det är
gott, att vi kunna konstatera, hurusom det dock har skett någonting under
dessa sista dagar. Senast i dag har beslut fattats örn försvarsberedskapens
omedelbara stärkande. I föregående vecka undertecknade de nordiska staterna
den gemensamma deklarationen om ikraftträdande av nya neutralitetsregler,
och dessa regler äro för vårt lands vidkommande redan utfärdade. Nyss har
i Finland^presidenten genom ett beslut förklarat, att Finland ansluter sig till
samma ståndpunkt i fråga örn artikel 16 som den svenska regeringen tidigare
har kungjort. Det beslut, som det norska stortinget fattade i går, innebär
också en anslutning till enahanda ståndpunkt, varvid flera talare direkt polemiserade
mot tanken, att man skulle begära stadfästelse i någon form av denna
norska deklaration.

Det är värt att anteckna allt detta vid behandlingen av utskottets utlåtande.
Då jag nu rekommenderar kammaren att antaga detsamma, så sker det under
konstaterande av att på de punkter, som för dagens och sommarens situation
äro av väsentlig betydelse, råder den enhet, som är behövlig för att kunna vidmakthålla
den svenska ståndpunkten med tillbörlig fasthet.

Herr Åkerberg: Herr talman! Man kan ju finna det beklagligt, att enighet
inte kunnat uppnås i utskottet beträffande det uttalande, som gjorts där, men
att döma av vad som yttrats här av herrar Reuterskiöld och Hammarskjöld är
det mera en dialektisk skillnad än en verklig, som föreligger emellan de båda
ståndpunkterna. Jag har också svårt att förstå den iver, varmed man på annat
håll går in för att Sverige till varje pris skall söka ett officiellt godkännande
av den deklaration, som har avgivits å den svenska regeringens vägnar
i Genéve. Det låter nästan, som örn man trodde, att genom ett sådant godkännande
all oro för vårt land skulle vara bragt ur världen. Det är kialt, att
så inte kan vara förhållandet. Även örn vi skulle få ett sådant erkännande av
den svenska ståndpunkten, så har vår ställning i världen inte nämnvärt förbättrats
därigenom, om den ens förbättrats alls. Ett sådant erkännande kan ju
inte betyda någon garanti för vår neutralitet i alla uppkommande fall. Tvärtom
kan man väl ifrågasätta, om det inte betyder, att om en fara skulle uppkomma
för vårt land, Sverige med försvagad moralisk rätt skulle ha att vädja
till Nationernas förbund och dess medlemsstater om stöd för sina intressen.

Det är anmärkningsvärt, hur angelägen man är att markera Nationernas förbunds
svaghet, samtidigt som man anser det vara en så stor fara att vara beroende
av förbundets paktförpliktelser. Man bortser tydligen alldeles
från att dessa förpliktelser, dessa bestämmelser i pakten, äro avsedda
att vara en garanti för freden, inte en fara för densamma. Jag tycker
alltså, att det är ett underligt resonemang, när man talar, som örn det skulle
ur de små staternas synpunkt vara en önskvärd utveckling, att förbundet försvagas
eller upplöses. Det är klart, att motsatsen måste vara fallet. Trots att

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
flera stormakter i dag stå utanför förbundet, kan man dock säga, att detta förbund
äger en potentiell kraft, om det vill utnyttja sina möjligheter, alltså örn
det vill ha ett effektivt sanktionssystem, att det skulle kunna vara ett så starkt
hot för varje fridsstörare, att det därigenom hade möjlighet att undertrycka
varje krigsfara. Det är klart, att även detta skulle vara en trygghet för vårt
land, som vi ha all anledning att slå vakt om, inte att söka spoliera. När herr
Hammarskjöld fann en motsättning i utskottets utlåtande, så tycker jag alltså,
att det finns en lika stor motsättning i den ståndpunkt, han själv företräder.
Jag tycker framför allt att det är en motsättning i den patenterade mening,
som framkommit här och där i pressen och som också i den ordinarie högerreservationen
har fått ett visst uttryck. Antingen är det väl så, att förbundet
är en fredsfaktor, att det är en organisation, som vill göra allvar av sin fredssträvan,
sitt program att förverkliga freden — och i så fall bör det ju ur nordisk
synpunkt inte vara angeläget att sabotera ett sådant arbete — eller också
är förbundet en quantité négligeable, en sammanslutning, vars handlingskraft
och energi ligga i det förflutna, och är det på det sättet, kan man ju inte säga,
att det har någon större betydelse, om vi ifrån detta förbund få svart på vitt
på att vi äga en sådan frihet från alla förpliktelser. Jag anser för min del,
att Nationernas förbund även utan sanktionsförpliktelser för medlemsstaterna
har en mycket stor betydelse, därför att det är en moralisk instans, en sammanslutning
av stater, som hålla på folkrätten och freden. Det kan vara embryot
till en ny sammanslutning med bättre vilja och större förmåga att värna
freden i världen. Men hur man än ser på folkförbundets framtid, är det uppenbart,
att dess ursprungliga stadgar ligga i stöpsleven. Det pågår en paktrevision.
Man tycker, att arbetet därmed rör sig långsamt framåt. Man frågar,
varför det går så sakta, och man vill skynda på det. Jag kan inte komma
till något annat resultat än att det är fullt medvetet, som man låter revisionsarbetet
röra sig så långsamt framåt.

Högerreservanterna ha gjort sig mycken möda att söka bevisa, att den undénska
deklarationen inte har vunnit erkännande. De peka på att intet auktoritativt
organ har godkänt deklarationen. Men man kan å andra sidan gentemot
detta påpeka, att Sverige ju officiellt tillkännagivit sin avsikt att tilllämpa
den angivna tolkningen, utan att något ansvarigt förbundsorgan har reagerat
emot denna tolkning. När det gäller en så betydelsefull fråga, som denna,
borde en dylik deklaration ha beivrats, till och med så kraftigt som genom
att Sverige uteslutits ur Nationernas förbund. Det finns visserligen inga uteslutningsstadganden,
men när å andra sidan något sådant beivrande i officiell
form icke gjorts på annat sätt än i enskilda uttalanden, får man väl anse, att
den svenska ståndpunkten har godtagits.

Nu hänger man upp sig på de enskilda uttalandena. Man bortser då visligen
ifrån ett så märkligt uttalande som det den engelske premiärministern
gjorde i underhuset i samband med den edenska krisen. Man trycker så mycket
starkare på andra uttalanden, som ha gjorts från annat håll. Men örn man
läser dessa uttalanden noga, finner man, att innebörden av dem inte är precis
den, som framskymtar i herr Hammarskjölds särskilda yttrande och även i högerreservationen.
Den franske utrikesministern sade visserligen, att en medlemsstat
icke genom ensidiga deklarationer kan frigöra sig från sina förpliktelser.
Men han menade tydligen inte, att vi inte skulle kunna komma fram till
ett sådant resultat. Vad han sade var i stället detta: låt oss resonera om saken
och försöka komma till enighet. Hur man än ser på saken och våra intressen,
tycker jag, att detta utgör en lojal önskan, som bör kunna respekteras.

Jag antar, att de franska och ryske utrikesministrarna, som uppträdde mot
den svenska ståndpunkten, resonera på följande sätt: Förbundet ligger nu

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
tydligen i stöpsleven, och något nytt måste komma. Låt oss då försöka rädda
de bärande värdena i det gamla förbundet. Det gäller också att försöka komma
längre än hittills i många avseenden, framför allt i riktning mot universaliteten,
som det har talats så mycket örn och som ju är den väsentliga förutsättningen
för att Nationernas förbund skall få en verklig auktoritet i världen.
Den nuvarande oron i världen måste ändå någon gång efterträdas av ett mera
stabilt tillstånd genom en uppgörelse mellan de olika parterna, och vi få väl
trots allt hoppas, att tidpunkten för överläggningarna om villkoren för en sådan
uppgörelse inte skall vara alltför avlägsen. Det är inte uteslutet, att folkförbundet
och förbundspakten i den uppgörelsen komma att höra till de mera
framträdande bytesobjekten. Tyskland och Italien ha ju förut varit medlemmar
av förbundet. Nu stå de praktiskt taget utanför, men man får väl förutsätta,
att de ingenting ha emot att återigen bli medlemmar. Allt kommer an
på villkoren och på hur paktens bestämmelser utformas. Inför en sådan uppgörelse
kan det knappast vara ändamålsenligt, att förbundet brytes sönder
inifrån genom att den ena staten efter den andra kommer störtande och anmäler,
att den fullständigt fritar sig från varje ansvar för förbundets framtid.
Det skulle faktiskt bli förhållandet, örn alla stater nu avgåve en sådan deklaration,
som Sverige avgivit, och främst örn de inte bara inskränkte sig till deklarationer
utan också begärde, att förbundet skulle lämna svart på vitt på att
de godtagas.

Ungefär så tänker jag mig, att de herrar resonerade, som avvisade den svenska
ståndpunkten. Man kan säga, att det ligger något av magisterton i detta
resonemang, något av »Stilla, barn, i klassen!» Men å andra sidan finns det
ändå något däri, som vi böra reflektera över. Det är klart, att Sverige såväl
som andra stater har behov av klarhet. Men Sverige har ingen anledning_ att
uppträda som den vanartige skolpojken, som inte ville lyda magisterns vink,
och inte heller som någon fribytare inom folkförbundet. Därför anser jag det
vara i sin ordning, att det överlåtes åt regeringen att bedöma, hur vårt land
och de övriga nordiska staterna, som vi hoppas komma att gå sida vid sida med
oss, skola gå tillväga, när det gäller att söka nå den önskade klarheten.

Man talar så mycket örn den stora risken av att den nuvarande oklarheten
blir bestående, men det är inte utan, att det kan medföra en långt större risk
att vidta åtgärder, som inte äro noggrant övervägda. Hur den närmaste utvecklingen
i Europa än gestaltar sig, kommer väl Sverige att föra en försiktig politik.
Det är möjligt, att den av mig nyss berörda uppgörelsen mellan de båda
stora, om jag så får kalla dem, koalitionerna låter vänta på sig och att det i
stället blir ett allas krig mot alla. Många anse, att vårt starkaste värn i en sådan
situation skulle vara, att vi överhuvud taget inte hade några engagemang,
utan endast lita på vår egen kraft. Det var för att stärka denna kraft, som
vi i dag praktiskt taget enhälligt beslutade att genomföra de förstärkningar
av våra försvarsrustningar, som regeringen begärt utanför den ordinarie planen.
Men därför få vi inte sticka huvudet i busken och tro, att all fara är eliminerad
endast därigenom att vi inte ha några engagemang. Det är klart, att
örn vi avveckla risken att genom Nationernas förbund mot vår egen vilja indragas
i ett krig, påtaga vi oss givetvis en annan risk genom att vi därmed
försvaga det stöd, som vi skulle kunna få ifrån det hållet. Man säger, att
Sverige inte skall inlåta sig på någon allians. Det bör inte binda sig vid någon
viss sida. Det är alldeles riktigt. Men lika litet böra vi överlämna åt
slumpen att bestämma vårt handlande. Vi böra inte föra en politik, som på
grund av sin oklarhet med nödvändighet måste leda till att örn Sverige en
gång — något som vi alla hoppas inte skall ske — tvingas in i ett krig, det
kommer att ske under sådana förhållanden, att det överlämnas åt andra att

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
bestämma, på vilken sida vi skola engagera oss. Jag tror, att förutsättningen
för den enighet rörande försvarsanstalterna, som vi ha konstaterat i dag, är
just, att en sådan politik inte föres.

Herr Hammarskjöld har sagt, att riksdagens uttalande i denna fråga i år
bör på grund av det förändrade läget inte vara svagare utan skarpare än uttalandet
i fjol. _ Jag tycker inte, att det finns skäl för en sådan uppfattning,
då ju de direktiv, som riksdagen gav i fjol, åtminstone till största delen förverkligats
genom den deklaration, som å den svenska regeringens vägnar lämnades
av herr Undén i Genéve och som vid senare tillfällen har understrukits
även av utrikesministern och dessutom kommit till uttryck i de gemensamma
nordiska deklarationer, som avgivits. Jag tycker därför inte, att det finns
någon anledning att nu höja rösten, utan att vi lugnt böra avvakta de åtgärder,
som regeringen kan anse lämpligt att vidtaga. Då jag inte tvekar att i
det fallet lita på regeringens både klokhet, bestämdhet och framsynthet, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! I likhet med flera föregående talare

vill också jag inledningsvis understryka betydelsen av att alla olika politiska
meningsriktningar vid de utrikespolitiska avgörandena örn möjligt söka uppträda
på en samlad front. Under de föregående åren ha vi också lyckats uppnå
en sådan även formell samstämmighet i de uttalanden, som gjorts från riksdagens
sida. I år har det icke lyckats. Det har avgivits en reservation emot
det utskottsutlåtande, som nu föreligger.

Jag skulle emellertid som min mening vilja säga, att skillnaden mellan reservanternas
och utskottets uttalanden icke är så stor, att det ens i år hade
varit fullständigt omöjligt att ernå enhällighet. Jag vill därtill lägga, att
det har förefallit .mig, som om man från regeringspartiernas sida i den föreliggande
frågan visat en uppenbar önskan till samverkan med de grupper, som
stå utanför regeringskoalitionen.

Örn det allra viktigaste i utrikespolitiskt avseende råder också lyckligtvis
enighet. Det allra viktigaste är nämligen enligt mitt förmenande den anslutning,
som både majoriteten och minoriteten inom utskottet givit till det uttalande,
som de nordiska utrikesministrarna nyligen gjorde om att de nordiska
länderna nu som tidigare böra och vilja hålla sig utanför de maktgrupper,
som må bildas i Europa, och i händelse av ett krig mellan dem göra allt
vad de förmå för att icke bliva indragna i ett sådant krig.

Örn och i den mån det erfordras, vill jag för den meningsriktning, som jag
representerar, med allra största styrka giva tillkänna, att vi enstämmigt och
av fullaste övertygelse ansluta oss till detta uttalande, och tillägga, att vi
betrakta det som den ojämförligt viktigaste uppgiften för svensk utrikesledning.
att i samverkan med övriga nordiska stater föra en sådan neutralitetspolitik,
att vi icke riskera att bli indragna i utrikespolitiska äventyrligheter.
Då säger man från högerns sida, att vi redan nu löpa den risken på grund av
vårt medlemskap i Nationernas förbund, så länge vi icke lösts från plikten
att deltaga i sanktioner. För mitt partis vidkommande råder det ingen tvekan
örn det önskvärda i att erkännandet av vår frihet på denna punkt erhålles.
Icke heller örn att detta erkännande bör eftersträvas snarast möjligt. Yi hälsade
med stor tillfredsställelse den förklaring, som herr Undén å den svenska
regeringens vägnar avgav inom 28-mannakommittén, och vi hade hoppats, att
den skulle följas av ytterligare åtgärder, vilka kunde leda till ett för oss gynnsamt
resultat.

Jag vill för min del icke bestrida, att läget ur svensk synpunkt sedan dess
försämrats. De uttalanden, som från flera håll gjordes inom Nationernas för -

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
lounds råd vid behandlingen av frågan om Schweiz’ ställning till sanktionerna
och som här av flera föregående talare citerats, voro onekligen av sådan beskaffenhet,
att de synas åtminstone kunna försvåra ett erkännande av de
svenska synpunkterna i sanktionsfrågan. Det har väckt förvåning, vilken
även offentligt uttalats, att Sveriges representant i Nationernas förbunds råd,
hans excellens utrikesministern, icke fann möjlighet att vid detta tillfälle på
något sätt särskilt framföra de svenska synpunkterna. Jag kan icke och vill
icke bedöma de skäl, som för utrikesministern härvid varit avgörande, men
jag hoppas, att han kan finna tillfälle att under debatten klargöra sin syn
även på denna fråga.

Alla äro nu överens därom, att Sverige skall i fortsättningen vidbliva den
ståndpunkt det deklarerat, och även därom att vi böra söka få ett erkännande
av den ståndpunkten. Skillnaden i uppfattningarna är egentligen den, att vi
med utskottsmajoriteten äro beredda att på vår ansvariga regering överlåta
att pröva när — alltså icke huruvida — och i vilken form ett dylikt erkännande
må kunna åvägabringas, medan högern vill lämna ett uttryckligt uppdrag
åt regeringen att, som det heter i reservationen, »inom den närmaste
framtiden» söka vinna erkännande av Sveriges ståndpunkt. Högern har också
på ett mycket försiktigt sätt antytt möjligheten av att ett avslag på Sveriges
framställning kan nödga oss till utträde ur Nationernas förbund.

När vi med utskottsmajoriteten på denna punkt ännu anse oss kunna med
förtroende överlämna denna riksviktiga angelägenhet i regeringens händer,
vilja vi dock även för vår del nu instämma i det av herr Hammarskjöld citerade
uttalandet av herr Hamrin i debatten för två år sedan örn samma fråga,
»att vi böra vänta och se, men inte för länge». Även för oss, som av livligaste
övertygelse anslutit oss till strävandena att genom staternas samverkan i
Nationernas förbund söka främja fred i världen, står det nämligen klart, att
Nationernas förbund icke är eller får vara något självändamål och att det
finns risker för att själva medlemskapet kan tvinga oss in i situationer, som
vi icke önska. Vore det nu fråga örn att taga ställning till spörsmålet om
inträde i det nuvarande Nationernas förbund, tror jag icke, att många på allvar
skulle förorda ett sådant steg. Men det förefaller, som örn icke alla hade
lika klart för sig, vilka risker det innebär att utträda ur Nationernas förbund,
sedan vi en gång anslutit oss till det — jag ber att på den punkten få instämma
i det uttalande, som gjordes av utskottets ärade ordförande — risker som
kunna bli mycket stora både med hänsyn till det av alla önskade nordiska
samarbetet och beträffande hela vår internationella ställning. Men läget kan
dock uppenbarligen bli sådant, att även vi tvingas att taga vår ställning till
Nationernas förbund under förnyat övervägande.

Då vi nu rösta för bifall till utrikesutskottets hemställan och motivering,
inlägga vi i våra vota en bestämd förväntan och förvissning, att Kungl. Maj :ts
regering ingenting skall försumma för att hävda Sveriges vilja till obrottslig
neutralitet och Sveriges ställning till de förpliktelser ett kvarstannande i
Nationernas förbund medför.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har tillåtit mig att redan i utskottet uttala
min förvåning över att en fraktion — högerrepresentanterna — i år ansett det
nödvändigt att markera en avvikande ståndpunkt. Det har varit en tradition
och en tradition av otvivelaktigt värde, att den svenska riksdagen under de senare
åren utåt framträtt på en samlad front i frågor av denna art. Man har
litet svårt att begripa, att det verkligen skulle vara nödvändigt att nu bryta

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
den traditionen. I det avseendet instämmer jag i vad den föregående talaren
sade örn beslutet från högerns sida att framträda med en reservation.

Med detta vill jag inte säga, att jag ställer mig oförstående inför de stämningar
och reaktioner, som inte bara på den nämnda sidan utan även i många
andra kretsar av vårt folk under senare tider uppstått, när det gäller Nationernas
förbund. Utskottets ärade ordförande yttrade för en stund sedan, att
Nationernas förbund dock icke kan betraktas som ett sällskap, vilket det vore
komprometterande att vara medlem i. Jag är rädd för att en motsatt känsla
på ganska många håll har gripit svenska medborgare, särskilt inför vad som
tilldrog sig vid det senaste rådsmötet. Man har ju inte kunnat undgå att konstatera,
att själva den utveckling, som har lett till att vi från svensk och nordisk
sida ha deklarerat handlingsfrihet i fråga örn sanktionstillämpningen, betecknar
ett ytterst beklagligt söndervittrande av hela den organisation, på vilken
Nationernas förbund har byggt sin ställning som fredsgaranti. Och det är
inte nog med det, utan det finns många, som också ha fäst sig vid vissa åtgärder,
varigenom Nationernas förbund icke blott icke har uppträtt såsom varnare
av fred och folkrätt, utan rent av åsatt sig själv karaktären av att vara
en direkt inregistreringsinstitution för brott emot de folkrättens principer, vilka
Nationernas förbund själv bygger på.

Jag har med dessa ord velat erinra örn att det finns förståeliga skäl för de
framstötar, som under senare tid på olika sätt gjorts för att få vårt lands ställning
till Nationernas förbund och de i pakten angivna förpliktelserna klarlagda.
Men örn man förstår dessa känsloreaktioner, kan man å andra sidan givetvis
inte tillåta, att de få bestämma de utrikespolitiska åtgärderna. Här måste
det kalla och nyktra förståndet vara avgörande.

Örn vi då ta i betraktande den fråga, som det här närmast gäller och som
aktualiserats genom förbundsrådets behandling av den schweiziska framställningen,
måste vi alltså spörja: finns det för Sverige någon möjlighet att i sällskap
med andra länder, närmast de nordiska, försäkra sig örn en erkänd ställning
beträffande sanktionsförpliktelserna av samma slag som den, som tillerkändes
Schweiz? Att en sådan ställning skulle vara önskvärd, torde det väl
inte råda någon oenighet örn. Det framhålles ju även i utskottsutlåtandet, där
det heter, att det »bör givetvis vara från svensk sida ett önskemål, att den
handlingsfrihet, som svenska regeringen förbehållit sig i fråga örn deltagande
i sanktioner, vinner allmänt erkännande bland förbundets medlemmar såsom
förenlig med en lojal tolkning av det nuvarande läget». Att samma uppfattning
i ännu starkare ordalag hävdas i reservationen, behöver jag inte särskilt
framhålla.

Örn man alltså är enig om att det vore önskvärt att erhålla en sådan konfirmation
av den svenska eller rättare sagt nordiska handlingsfriheten, blir nästa
fråga den, huruvida det är möjligt att framgångsrikt igångsätta en aktion i
detta syfte. Här föreligger ett efter min mening ganska klart överskådligt perspektiv.
Beträffande möjligheten, att Sverige tillsammans med en rad andra
stater skulle med resultat kunna göra en dylik framstöt efter Schweiz’ mönster,
veta vi ju, att det endast behöves en enda nejröst i rådet eller i församlingen
■— vilkendera av dessa sammanslutningar framställningen nu gäller — för att
avslå en sådan anhållan. Örn man då antoge, att en dylik framställning bleve
avslagen, så är det alldeles tydligt att det läge, vari vi sedan befunne oss, vore
mera ogynnsamt än det, i vilket vi stått innan framställningen gjordes. Då
skulle det uttryckligen ha fastslagits att sanktionsartikeln fortfarande ansågs
gälla för alla andra stater än Schweiz och även örn inte alla de stater som av
olika skäl avslagit en sådan framställning skulle önska att giva sanktionsartikeln
en obligatorisk karaktär så komme nog den allmänna uppfattningen att

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning lill Nationernas förbund. (Forts.)
bli att man har gjort det. De herrar inom utskottet — alltså högermännen —
som tyckas förorda en snabb framstöt av detta slag säga: ja men då kunna vi
använda det påtryckningsmedlet att örn vi ej få vår vilja fram så hota vi att utträda.
Vi skulle göra som Chile nyss gjorde då det ej fick sina önskemål genomförda
i fråga örn en paktreform. Det gick och stängde dörren efter sig.
Där är i själva verket som redan från olika håll framhållits den springande
punkten som utgör skillnaden mellan utskottsmajoritetens och högerns ställningstagande.
Man är på båda hållen enig örn att göra vad man kan för att
få fram ett erkännande ett så att säga officiellt kvitto pa vara deklarationer
örn handlingsfrihet. Men på högerns sida önskar man att riksdagen skall söka
framforcera en aktion vilken såsom yttersta påtryckningsmedel såsom ultima
ratio använder ordet utträde. Jag tror att herr Undén, utskottets ordförande —
och även andra — tydligt nog ha utvecklat skälen, varför vi noga böra akta
oss för att tvingas in i ett läge ur vilket vi icke kunde klara oss annat än
genom en sådan utväg. Den debatt, som redan har förts, har, skulle jag tro,
med mycket stor klarhet belyst såväl det politiskt riskabla som det även ur
psykologisk synpunkt olämpliga i att taga en sådan linje som den, som i högerreservationen
med — det måste man erkänna — stor försiktighet och utan
alltför tydliga ord har rekommenderats.

Vi ha helt säkert inte några överdrivna illusioner angående nyttan av att
kvarstå i Nationernas förbund. Vi ha heller inte några överdrivna föreställningar
angående den praktiska nyttan av ett sådant erkännande som det
Schweiz har fått. Men vi måste likväl säga oss, att ett sådant icke vore alldeles
betydelselöst, eftersom det ju dock är riktigt, som utrikesministern nyss framhöll,
att det svenska folkets laglydighet och respekt för skrivna lagar är så
stark, att vi skulle känna oss besvärade, örn man vid ett kritiskt tillfälle komme
och företedde oss en pakt, som vi hade underskrivit, och sade: är det meningen
att jäva edert givna ord? Därför är det naturligtvis laglydiga och fördragstrogna
stater emellan angenämare, att man inte stannar vid en praxis, som
sätter lagtexterna ur bruk, utan att man verkligen gör en° överenskommelse
på en ny basis. Men att för närvarande framtvinga en sådan överenskommelse
på de vägar, som i reservationen rekommenderas, det vore olyckligt och
skulle icke kunna medföra något annat resultat än att vi nolentes volentes dreves
därhän, att vi nödgades taga vårt utträde ur Nationernas förbund —• en utväg,
som jag är övertygad örn att det stora flertalet av svenska medborgare icke
äro villiga att biträda.

Det är av dessa skäl, som jag, herr talman, yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr öman: Herr talman! Excellensen Sandler och med honom flera talare
ur olika politiska läger ha beklagat bristen på full enhetlighet i ställningstagandet
inom utrikesutskottet till de frågor, som vi i dag ha att avgöra. Folkpartiets
ledare i denna kammare syntes för sin del rent av ifrågasätta, örn överhuvudtaget
i det nuvarande läget en särskild reservation varit motiverad och
befogad. Jag vill för min del säga, att naturligtvis var och en av denna kammares
ledamöter kan beklaga, att enighet ej råder i en fråga av denna riksvik -tiga beskaffenhet. De erfarenheter, som vi lia av händelserna ute i Europa under
de senaste åren, äro ju sådana, att vi måste säga oss, att det är av det allra
största värde för varje nation att stå enig utåt och vara fullt på det klara med
vad den vill och kan göra i ett uppkommande kritiskt läge. Å andra sidan
förefaller det mig något överraskande, att de, som beklaga frånvaron av enighet,
inte skänkt större beaktande åt de händelser, som inträffat efter fjolårets
debatter i riksdagen, händelser, efter vilka det inte behöver te sig så egendom -

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
ligt, att man Får olika uppfattningar om hur man bäst skall komma till rätta
med dessa problem. Härtill kommer att inom själva Nationernas förbund läget
blivit allt oklarare. Det råder inom Nationernas förbund i detta ögonblick en
förvirring, som är vida större än förvirringen t. o. m. i den svenska opinionsbildningen.
Läget har i själva verket därvidlag så totalt förändrats, att det
finnes anledning att, såsom herr Hammarskjöld framhöll, snarare skärpa än
försvaga, det uttalande från riksdagens sida, som gjordes i fjol.

Jag vill i detta sammanhang påpeka, att det ingalunda bara är högerns mening,
som kommit till uttryck i den reservation, som avgivits inom utrikesutskottet.
Jag framhåller detta särskilt med anledning av ett yttrande av herr
Pauli, som syntes mena, att en partiuppdelning nu kommit till stånd rörande
vår utrikespolitik. Så är i själva verket alls inte förhållandet. Var och en
behöver bara^ kasta en blick på den svenska pressen och dess uttalanden under
de senaste månaderna och i all synnerhet de senaste veckorna för att övertyga
sig örn att den av reservanterna inom utrikesutskottet omfattade meningen har
många anhängare ute i landet. Den går mycket djupt ned i det svenska folket.
Den omfattas i själva verket även av ett antal socialdemokrater. I varje fall
har den framskymtat i socialdemokratiska tidningsuttalanden.

Jag skall inte här citera dessa uttalanden. Herr Pauli känner dem säkert
lika val som jag. Jag vill bara erinra örn ett uttalande, som den 18 maj stod
att läsa i det av en socialdemokratisk riksdagsman redigerade Östergötlands
Folkblad. Jag vill vidare erinra örn ett yttrande i Västerbottens Folkblad, där
det hette »Är det värdigt vårt land att längre vara med i det komprometterade
sällskapet?» (nämligen Nationernas förbund). »Sverige jämte Nordens övriga
länder ha sagt ut, att de inte ämna låta sig dragas in i ett krig mellan olika
maktgrupper i Europa. De ha bekänt sig till neutralitetsståndpunkten. Nu
är det på tiden, att man undersöker örn det är förenligt med neutraliteten att
längre vara med i det bankrutterade folkförbundet».

Det anförda torde vara tillräckligt för att visa, att den uppfattning, för vilken
reservanterna i utskottet gjort sig till talesmän, omfattas av folk i alla
samhällsklasser _ och ur alla politiska läger. Jag vill också understryka, att
meningsskiljaktigheten i utrikesutskottet, måhända icke alls eller i varje fall
icke med samma styrka skulle ha framträtt, därest icke det senaste rådsmötet i
Geneve, när man behandlade frågan örn den schweiziska neutraliteten, kommit
emellan. Detta möte öppnade ögonen på många för huru gynnsamma tillfällen
kunna försittas av den svenska _ regeringen, och för hur man kan driva
oss in i positioner, som alls icke ligga i linje med den uppfattning, som riksdagen
senast i fjol förklarade sig omfatta. Läget i Genéve vid detta möte var
ju i korthet det, att den svenske utrikesministern åtog sig —• något som i och
för sig är förvånande att vara rapportör för Schweiz ifråga örn erkännandet
av dess neutralitet. Och ej" nog med detta! I den debatt, som följde på hans
rapport, och där det från olika rådsmakters sida gjordes mycket bestämda uttalanden
örn att Schweiz fritagande fran de ekonomiska sanktionerna måste betraktas
sorn ett rent undantagsfall, icke i något hänseende prejudicerande för
andra medlemmar av folkförbundet, i denna debatt fann den svenske utrikesministern
lämpligt att tiga i stället för att emot dessa uttalanden ånyo framlägga
den ståndpunkt som vid 28-mannakommitténs möte i januari deklarerades av
det svensea ombudet. För min del kan jag ej finna annat än att detta uppträda11?6
Iran den svenske utrikesministerns sida var mindre lyckligt. Det kom
att i onödan utsudda värdet av den deklaration, som avgavs inom 28-mannakommitten.

Jag vill i detta sammanhang också med några ord beröra frågan örn den
schweiziska neutraliteten. Man har enligt min mening för mycket i den sven -

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
ska pressen liksom i riksdagen fäst sig vid den undantagsställning, som Schweiz
sedan tillkomsten av Nationernas förbund intagit. Jag bär den uppfattningen
— och jag stöder den dels på uttalanden av en representant för Schweiz i 28-mannakommittén och dels på excellensen Sandlers egen rapport i samband med
erkännandet av den schweiziska neutraliteten — att detta är en felaktig tolkning.
När det svenska ombudet i 28-mannakommittén avgivit sin förklaring,
begärdes ordet av M. Gorgé för att klarlägga Schweiz’ ståndpunkt. Yad han
då hade att säga finner jag vara av synnerligt intresse för oss. M. Gorgé framhöll,
att genom den senaste utvecklingen inom folkförbundet hade ett helt nytt
och för Schweiz förändrat läge inträtt: »Vad som varit möjligt inom ett förbund,
som omfattade tre av dess grannar och i vilket den fjärde kunde förväntas
återinträda, kunde Schweiz icke längre fullgöra utan att utsätta sin neutralitet
för de största faror.» I fortsättningen säges det: »Schweiz’ existens
bomme att stå på spel. När förbundet uppvisade oroande svaghetstecken, önskade
det schweiziska folket instinktmässigt återgå till sin traditionella neutralitet.
Den differentierade neutraliteten medförde större uppoffringar, än
man i allmänhet erkänt, men dessa hade kompenserats genom den omständigheten,
att förbundet varit så pass starkt, att någon allvarlig risk för dess universalitet
icke förelåge. Det hade funnits ett jämviktstillstånd. Då nu detta
upphört, måste man draga konsekvenserna därav».

Beträffande schweiziska regeringens ställning till den svenska reservationen
yttrades följande beaktansvärda ord: »Schweiziska regeringen hade därför ansett
sig böra ansluta sig till Sveriges initiativ och till de konstateranden, som
gjorts från svensk sida. Men schweiziska regeringen droge andra slutsatser
därav. Det begärde, att man möjliggjorde en lojal medverkan inom förbundet
utan att äventyra själva grundvalarna för Schweiz’ nationella existens. Förbundet
borde bliva tillräckligt smidigt, för att icke de, som icke längre kunde
bära en på grund av de politiska förhållandena alltför tung börda, skulle fjärmas,
och tillräckligt starkt för att icke behöva väja för nödvändigheten att anpassa
sin högsta strävan efter sina nuvarande möjligheter. Genom att erkänna,
att art. 16 hade den fakultativa karaktär, som den redan ägde, och genom att
tillfredsställa Sveriges av andra stater understödda önskemål skulle Nationernas
förbund utan tvivel återföra sin ursprungliga idés vidd till blygsammare
proportioner, men det skulle i stället öka möjligheterna att befästa sitt
verk.»

Med andra ord: schweziska regeringen erkände riktigheten av den svenska
regeringens premisser, men den schweiziska regeringen drog av dessa premisser
helt andra slutsatser. Den drog den slutsatsen, att man nu nied det snaraste
och i ett sammanhang måste åstadkomma ett erkännande av 16:e artikelns
fakultativa karaktär även med avseende å de ekonomiska sanktionerna. Och
Schweiz skyndade sig som bekant att för egen del söka uppnå ett sådant erkännande
samt uppnådde det jämväl vid det senaste rådsmötet.

Nu har det sagts, att detta erkännande åt Schweiz inte var så märkvärdigt,
på grund av de medgivanden, som redan vid tillkomsten av Nationernas förbund
gjordes åt Schweiz och dess traditionella neutralitet. När man emellertid
tar del av rådsrapportörens, excellensen Sandlers rapport, så finner man att i
denna konstaterades, att i framtiden liksom i det förflutna förbleve Schweiz’
läge oförändrat med avseende å alla förbundspaktens bestämmelser utom dem
som avsåge sanktionerna. Det är alltså tydligt, att med avseende å Schweiz’
ställning till sanktionerna någonting nytt inträffat. Med avseende å sanktionerna
Ilar man tillerkänt Schweiz en ny och förändrad ställning, en annan
ställning jin den, som det kom att intaga vid tillkomsten av Nationernas förbund
1920.

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)

Här ha vi alltså ställts inför ett nytt faktum. Och inte bara inför ett nytt
faktum. Omedelbart efter avgivandet av herr Sandlers rapport fastslogo såväl
den franske utrikesministern som den rumänske utrikesministern och andra talare
uttryckligen, att rapporten och resolutionen undvikit varje möjlighet att av
Schweiz’ unika fall göra ett prejudikat, vilket skulle kunna åberopas av andra
förbundsmedlemmar beträffande någon av de förpliktelser, varom uttryckligen
stadgades i förbundspaktens text.

Det är alltså klart, att å ena sidan excellensen Sandler själv formulerat en
rapport, i vilken han klarlägger, att med avseende å Schweiz ett förändrat läge
inträtt beträffande deltagande i sanktioner, och att å andra sidan i hans närvaro
andra makter konstateiat, att denna nya ställning, denna befrielse från
sanktionerna inte kunde medgivas någon annan stat än just Schweiz.

Utrikesutskottets ärade ordförande har nyss i kammaren uttalat förvåning
över, att reservanterna velat ur förbundspakten utmönstra allt vad sanktioner
hette. Han fann det för sin del tvärtom önskvärt, att solidaritctsplikten i
förbundspakten bleve bestående. Jag förmodar, att man får uppfatta detta
yttrande så, att det hade avseende endast på en mera avlägsen framtid. Ty
vore så icke förhållandet, toge det sikte på situationen just i detta ögonblick,
då skulle man ju nödgas konstatera, att en oenighet ingalunda blott i fråga om
medlen utan också i fråga örn målet förelåge mellan reservanterna och utskottsmajoriteten.
För reservanterna, är det ju självklart, att man i nuvarande
läge ju förr dess hellre bör komma ifrån varje som helst förpliktelse att obligatoriskt
deltaga i sanktioner.

Utrikesutskottets ärade ordförande syntes mena, att samtliga medlemsstater
genom sin hållning hade visat, att de icke ansåge sig förpliktade att deltaga
i ekonomiska sanktioner. Som stöd för detta åberopades bl. a. behandlingen
av den kinesiske delegatens begäran örn bojkott mot Japan. Den ärade
talaren fortsatte med att säga, att »gäller denna frihet från sanktioner för
somliga, så gäller den också andra». Ja, det är ju den saken, som tvisten i
själva verket gäller. Kan man utan vidare utgå från att en frihet från att
deltaga i sanktioner blivit medgiven åt förbundets medlemmar? Detta framgår
i varje fall icke av de debatter, som fördes inom 28-mannakommittén och i
rådet. Jag vill tillägga, att den kända engelska radikala tidskriften The New
Statesman i sitt nummer i medio av maj behandlade sanktionsfrågan, speciellt
då frågan om Sveriges ställning i ett kommande krig. Därvid kom tidskriften
•— efter rådsmötet -—■ till den slutsatsen, att vårt land är skyldigt deltaga i
straffåtgärder, vilka folkförbundet kan anbefalla mot en angripande makt.

Det råder alltså låt mig säga åtminstone delade meningar örn huruvida någon
allmän frihet medgivits att slippa deltaga i ekonomiska sanktioner. Man får
inte heller bortse från möjligheten av att i ett givet ögonblick, där de inom
folkförbundet ledande makternas intressen påbjuda en samlad aktion mot någon
viss stat eller någon viss grupp av stater, makt kan komma att sättas bakom
kravet på uppfyllandet från de mindre staternas sida av deras i folkförbundsakten
inskrivna förpliktelser.

Excellensen Sandler syntes'' mena, att vi inte ens i ett sådant läge skulle
behöva känna oss besvärade av förbundsaktens ordalydelse. Den svenska
folkmeningen skulle inte behöva känna sig störd av att man beginge något
löftesbrott — detta med hänsyn till alla de löftesbrott vi fått uppleva från
Nationernas förbunds sida.

Ja, detta låter naturligtvis säga sig. Jag är övertygad örn, att excellensen
Sandler för sin del inte känner sig besvärad av att proklamera en svensk
handlingsfrihet i ett sådant ögonblick. Jag är övertygad om att inte heller
någon annan av denna kammares ledamöter skulle känna sig besvärad av att

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
proklamera en svensk handlingsfrihet i det ögonblicket — att med andra ord
fastslå vad reservanterna uttryckligen velat fastslå, nämligen Sveriges rätt
till neutralitet. Men det finnes en omständighet, vars betydelse vi inte skola
underskatta, en omständighet närmast av psykologisk natur, en omständighet,
vars kraftiga effekt vi väl känna från världskrigets dagar. Denna omständighet
är det svenska folkets starkt utpräglade rättskänsla, en rättskänsla lika
utpräglad när det gäller den internationella rättens efterlevnad som det egna
landets lagar. Intet folk rustade med så starkt patos som det svenska att
deltaga i den gemensamma aktionen mot Italien just för den kränkta rättskänslans
skull. Från världskriget känna vi också hur en kränkt rättskänsla
kan spelas ut av en skicklig propaganda från de stormaktshåll, som äro intresserade
av att mobilisera den. Vi känna väl den betydelse, som en kränkt
rättskänsla hade för det engelska ståndpunktstagandet den 4 augusti 1914.
Vi känna också den betydelse, som känslan av kränkt rätt och kränkta rättigheter
hade för det amerikanska folkets ståndpunktstagande, när Förenta staterna
till sist beslöto sig för att gå in i kriget. *

Det är ingen tvekan örn att vid ett nytt krig på den europeiska kontinenten
en våldsam propagandaapparat komme att mobiliseras. Man skulle vädja till
det svenska folkets rättskänsla, till dess sinne för givna högtidliga utfästelser
och förpliktelser. Och en sådan agitation skulle kunna få en nog så stark
och nog så olycklig effekt.

Utrikesutskottets ärade ordförande efterlyste i sitt anförande bl. a. den klarhet,
som man begär från reservanternas sida. Han frågade: Vilken klarhet
begär man egentligen?

Jag måste i detta sammanhang med beklagande konstatera, att utrikesutskottets
ordförande fann tillständigt att angripa en ledamot av andra kammaren
för ett yttrande, som denne strax dessförinnan skulle ha fällt. Det
kan icke vara lämpligt, att kamrarnas ledamöter angripa varandra på ställen,
där det för den angripne inte gives någon möjlighet att försvara sig.

Jag återgår emellertid till vad som var huvudsaken, nämligen vilken klarhet,
som man begär från reservanternas sida. Det kan inte annat än överraska,
att den frågan uppställes av ordföranden i utrikesutskottet. Reservanterna
ha ju dock uttryckt sig mycket tydligt i sin reservation. De ha förklarat
sig önska »ett sådant erkännande från förbundsmedlemmarnas sida av
rätten att icke deltaga i sanktioner, att krav på eller påtryckningar för ett
dylikt deltagande kunna anses uteslutna». Jag vet inte hur man skall kunna
finna klarare verba för att tillkännagiva sin mening i den frågan. Och är
verkligen det internationella läget så allvarligt, som excellensen Sandler i dag
liksom vid några tidigare tillfällen framställt det för oss, är det sådant att
vissa ödesdigra händelser kunna inträffa redan under sommarens lopp. ja,
då ligger däri blott ett ännu mycket starkare skäl att påskynda en aktion för
att uppnå den av reservanterna begärda klarheten.

Utrikesutskottets ärade ordförande yttrade, att det . skulle vara olämpligt
att engagera oss för någon viss procedur, eftersom vi ingenting veta örn hur
långt de andra nordiska staterna, eventuellt de övriga exneutrala staterna,
skulle vilja följa med oss. Jag kan inte finna, att reservanterna önskat inveckla
oss i någon sådan procedur. Det säges ju i reservationen, att »utskottet
anser det vara ett viktigt önskemål, att Sverige uti ifrågavarande avseenden
handlar i samförstånd med de nordiska och övriga stater, med vilka Sverige
hittills plägat samverka inom Nationernas förbund». Reservanterna lia alitsa
även på denna punkt så klart och tydligt som möjligt sagt ut. att den aktion,
som av dem avses, icke skall vara någon isolerad svensk aktion, icke någon
aktion, som kan ställa oss i motsatsförhållande till eller ljärma oss från de

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
övriga nordiska staterna utan en aktion, förberedd och genomförd i fullt samförstånd
med dessa stater.

Det kan naturligtvis invändas, att om de nordiska staterna — det är ju
den yttersta eventualitet, med vilken vi ha att räkna — slå sig tillsammans
och gemensamt utträda ur Nationernas förbund, skulle man tillfoga detta
dödsstöten. Så ungefär uttryckte sig utskottets ordförande. I likhet med
vad herr Hammarskjöld uttalat i sitt särskilda yttrande finner jag dock inte
risken i nuvarande ögonblick av en sådan eventualitet så överhängande stor.
Framför allt kan jag omöjligen förstå, varför man på denna grund — därför
att vi räknat med en eventualitet, som var och en inom den svenska riksdagen
dock för det ena eller det andra läget räknat med — skulle behöva misstänka
oss för att ha fastnat i den beryktade axeln Berlin—Rom. Något i den stilen
folio herr Undéns _ ord. När utlandet känner de politiska förhållandena i
Sverige, tror jag inte, att någon med allvar skall vilja göra gällande, att
Sveriges utträde skulle innebära ett närmande i någon form till axeln Berlin
—Rom. Jag tror infe, att någon på allvar föreställer sig, att Sveriges socialdemokratiska
parti, som dock är det största partiet inom riksdagen och det
inom regeringen tongivande partiet, skulle önska ingå en allians med Tyskland
och Italien. Den tanken är, låt mig säga, tämligen verklighetsfrämmande.

Jag tror inte, att någon inom svensk höger lika litet som någon inom de
övriga ansvariga partierna vill göra vår utrikespolitik till en partifråga. Däremot
lia vi ett livligt intresse, en varm åstundan, att den föreliggande frågan
skall bli grundligt genomdiskuterad och att alla de möjligheter, som för framtiden
öppna sig, skola stå klara för regering och riksdag, när vi skrida till
ett så viktigt beslut som att fastlägga riktlinjerna för den svenska utrikespolitiken.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den av herr Hammarskjöld
m. fl. avgivna reservationen.

Herr förste vice talmannen: Jag kan inte, herr talman, vid denna tid hålla
det anförande, som jag annars hade tänkt mig. Jag hade därför för rätt länge sedan
fattat det beslutet att helt enkelt bara säga detta och så tillägga, att jag
bad att få avstå från ordet. Men då jag har sett, att hans excellens herr utrikesministern
har kommit hit in, och då vad jag hade att säga i stort sett
egentligen var riktat emot honom, vill jag inte avstå från att yttra något, men
jag måste ju säga, att jag blir tvungen att avkläda detta allt slags högtidsskrud.
Det kommer endast att bli det enklast tänkbara, men det kan ju hända,
att det ändå kommer att sägas, vad som behöver sägas.

Jag var inom utskottet inte i tillfälle att höra utrikesministerns, som det sades
mig, nära två timmar långa utredningsanfdrande. Jag var för resten inte
heller i tillfälle att något vidlyftigare deltaga i arbetet, men jag var ändå med
där, fastän det i utskottsutlåtandet ser ut, som om jag inte varit med alls, och
jag var för resten där ganska högljudd. Jag kunde inte förlika mig med någon,
därför att jag tyckte, att allesammans hade samma fel. Man gick nämligen
ut ifrån att de nordiska utrikesministrarna hade fullständigt rätt, när de
förklarade, att Nationernas förbunds medlemmar numera hade fullkomlig frihet,
då det gällde tillämpningen av paktens artikel 16. Det var en sak, som
jag för min del inte kunde vara med örn. Det föll som över mig omedelbart,
att det är klart, att om det verkligen vore så, då skulle ju den oro, som kommer
till synes i den hallénska motionen — och som för resten kommer till synes
litet varstans, var vi titta i bladen — inte vara på något vis befogad, och den
iver, med vilken regeringen i alla fall, trots allt vad som säges i tidningarna,
söker få sin uppfattning bekräftad, skulle ju inte heller behövas. Det var det

Onsdagen den 1 juni 1938 £. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
rent ytliga betraktelsesätt, som omedelbart, som jag sade, liksom föll över
mig, när jag hörde, hurusom man fann hela det tillvägagångssätt, som man
proklamerade från det hållet, fullkomligt riktigt och berättigat.

Det förhållandet, att alla utrikesministrarna i Norden hjälpte varandra med
att bekräfta, att de hade rätt, gjorde inte något större intryck på mig, därför
att jag fann vid närmare efterseende, att de hade endast en rätt, nämligen rätten
att önska, att det måtte vara på det viset, att de hade rätt.

Nå, vilken ståndpunkt är det då, som jag opponerar mig emot? Måtte jag
nu kunna återge den så koncentrerat som möjligt! Efter vad som står i skrifterna,
hade på grund av vissa omständigheters makt och utan att det fått
något synligt uttryck i pakten en ny praxis uppkommit. Enligt denna praxis
skulle Nationernas förbund inte längre vara ett förbund av tvångskaraktär,
som skulle kräva uppfyllelse av ordalagen i pakten, utan det skulle vara en
sorts snöpt Nationernas förbund, och följaktligen hade inte längre medlemmarna
däri något som helst behov av att taga vidare hänsyn till artikel 16. Således
behövde de inte vidtaga några tvångs aktioner vidare, vare sig i ekonomiskt
eller i militärt avseende.

Jag fäste mig omedelbart vid det där uttrycket: en praxis har uppkommit.
Tycka inte herrarna, att det är ett ganska märkligt ordval, att en praxis
hade uppkommit? För att citera den engelska texten av herr Undéns yttrande:
»a practice has become established». Jag kan inte komma ifrån, att detta var
ett ganska underligt yttrande i det sammanhanget. Ty vad är det egentligen,
som har hänt? Jo, vad som hänt är ingenting annat än att — när det kom till
kritan — det visade sig, att Nationernas förbund inte i praktiken kunde utforma
de där teoretiska mönstren, som man hade framför sig. En praxis kunde helt
enkelt aldrig utveckla sig. Jag säger därför, att den omständigheten, att pakten
innehåller krav, som inte kunna effektueras av medlemmarna, inte alls kunna
fyllas av dem •— den omständigheten är en utmärkt och rättmätig anledning
för en medlem att begära, att pakten skall ändras, men den lyfter inte bort
förpliktelserna från den medlemmens axlar. Den löser honom inte.

På grund härav drar jag den slutsatsen, att vårt folk inte kan vila tryggt
på den deklaration, som vårt ombud avgav i Genéve i 28-mannakommittén.
Tron på någonting sådant tror jag är en verklig förvillelse, och att handla
efter den tron anser jag vara ett vågstycke, som kan föra med sig rätt avsevärda
obehagligheter.

Jag har gjort denna slutledning så kort och så koncis som det har varit mig
möjligt. När man inte får och inte vill bekransa detta, som man nu har sagt,
med exemplifieringar och annat, så är där ingenting annat att göra än att ta
den enkla slutledningen. Jag menar därför, att vad Sverige för närvarande
har att göra är — naturligtvis under förutsättning, att man vill upprätthålla
en neutralitetsställning — att söka lösa det här spörsmålet, där man kan få
den lösningen, och så inte förtröttas.

Vad Nationernas förbund beträffar, yttrar jag mig inte örn det. Nationernas
förbund måste vi ha i en eller annan form — örn det skall vara det nuvarande
Nationernas förbund och vi skola tvingas att anpassa oss efter det, eller
örn vi skola göra upp en ritning för ett annat Nationernas förbund och tvinga
nationerna att inrätta sig efter det, kan jag inte säga, men i den stora huvudsaken
komma vi ingen väg med att påstå, att vi ha rätt. Det få vi först, när
andra ha påstått, att vi uppenbarligen ha rätt.

Herr Lindhagen: Denna fråga sammanhänger väl synnerligen nära med

frågan örn vår upprustning, som behandlades i förmiddags för andra gången
under loppet av en och samma riksdag. Genom beslutet då och genom att inte

Första, kammarens protokoll 1938. Nr hO.

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
sätta någon fredssyftande framstöt vid sidan därav samt genom att bekvämt
falla tillbaka på en neutralitet, lia vi ju egentligen vänt ryggen åt folkförbundets
återuppbyggande på ett ganska betänkligt sätt.

Domö yttrade, att neutraliteten är en huvudsak, men kort därpå sade han,
att folkförbundet bör vara konstruerat på ett rätt sätt, och det var en ännu
större huvudsak.

Reuterskiöld menade, att frågan örn en reform av folkförbundet är för tidigt
väckt. Vad menar herr Reuterskiöld? Skola vi avvakta någonting i stil med
Kartagos undergång och ur de ruinerna bygga upp något nytt? Går det bättre?
Nu måtte herr Reuterskiöld ha glömt den framsynthet, som han ofta visar sig
mäktig. Vidare sade Reuterskiöld, att i fråga örn utträdet ur folkförbundet
är man fullt enig. Men det är visst inte fallet, utan härom råda ju många
meningar. Somliga vilja utträde genast, andra vilja utträde örn en tid, andra
åter äro högst ovilliga att utträda och anse, att detta bör ske endast örn det
är nödvändigt. Det är ju inte heller någon fast utgångspunkt, från vilken
man kan bedöma saken. För det tredje menade Reuterskiöld, att sanktionerna
vore den viktigaste frågan för närvarande, och det är ju ur dagspolitisk synpunkt
påtagligt, att så förhåller sig.

Undén förklarade, att vi stå inför en paktrevision, men tiden vore ännu inte
inne för den allmänna paktrevisionen. Och om principerna sade han, att vi
först måste veta, vad som är möjligt, och då skulle vi så länge inte lägga oss till
med några grundsatser. Vet inte Undén, att det står av socialdemokraterna
inristat på Brantingsmedaljen »mens agitat molem», endast anden kan sätta
någon reda i materien. Nu vilja både Reuterskiöld och Undén låta materien
tala först. Kartagos undergång förestår kanske, och på grundvalen av de upplevelserna
skola vi sedan låta anden tala. Men då är det väl bra sent?

Sandler försökte jag åhöra, men jag fann inte, att han hade någon bestämd
mening örn vad som skulle ske eller vad som borde ske och vad man kunde
göra. Utan han gav uttryck åt en önskan, att allting skulle gå bra, och i den
punkten kunna vi ju dela hans uttalande. Men nog tycker jag det ligger någonting
i Hammarskjölds framställning, att vi böra få klarhet i fråga örn
sanktionerna och inte nöja oss med att hoppas, att våra särskilda meningar
skola kunna slå sig igenom hos stormakter och andra intressenter. Det kan väl
inte vara tillräckligt.

För min del återkommer den stora frågan först vid behandlingen av utskottets
utlåtande nr 6. Där har jag tillåtit mig framföra den meningen, som
jag haft ända sedan 1911, att huvudfrågan är tillkomsten av en rättsordning.
Man bör väl börja diskutera, vad som bör åtgöras för denna samt vad en internationell
rättsordning, som tryggar en varaktig fred, kräver i realpolitik. Det
vill alltså till att taga hänsyn till orsaker och förutsättningar. Sådant har
denna diskussion inte inlåtit sig på det allra minsta. Man har upprustat, och
man har bekvämt sagt: vi vilja vara neutrala. Och så punkt. Någonting annat
lia vi inte kommit till, men vi ha uppnått en allmän förvirring och tvekan,
farhåga och förhoppningar, örn hur det kommer att ställa sig med sanktionerna.

_ Domö sade som sagt i sin första förhoppning, att neutraliteten var vår
viktigaste fråga. Jag har begärt ordet nu endast för att yttra mig örn den saken.
I detta betänkande har nämligen behandlats en motion av mig, nr I: 217,
där det säges, att vill man vara neutral, skall man väl också försöka kringgärda
neutraliteten och inte bara nöja sig med förhoppningar örn att man skall
få vara neutral. Jag har därför yrkat »1) en deklaration till samtliga stater
att vi vilja stå utanför deltagande eller stöd i deras krig av skilda slag; 2) i samband
därmed ett avfordrande av de fem europeiska stormakterna av officiella

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
förklaringar att de ämna respektera denna vår föresats; 3) inbjudan till Europas
fem stormakter örn avslutande av traktater örn nonaggression med Nordens
samtliga åtta stater; 4) inbjudan till övriga sju nordiska stater att med
Sverige sammanträda till en konferens för överläggning örn ovannämnda angelägenheter
och i samband därmed örn ett gemensamt framträdande för den
internationella rättsordningens reella förutsättningar och tillblivelse ävensom
andra gemensamma angelägenheter och överväganden, som kunna föranledas
av världssituationen eller eljest.»

På detta har utskottet svarat, att beträffande en deklaration till samtliga
stater, att vi vilja stå utanför deltagande eller stöd i deras krig, »önskar utskottet
hänvisa till den i det föregående återgivna deklaration, som i form av
en kommuniké till allmänheten utfärdades efter det nordiska utrikesministermötet
i Oslo i april detta år». Detta var blott en kommuniké till allmänheten,
men motionären syftar ju till att man skall göra en direkt hänvändelse till de
olika ländernas statsmakter och mycket kraftigt betona, att man vill vara neutral,
_ men inte nöja sig med en sådan där allmän kommuniké, som kommer in i
tidningarna utan några som helst positiva resultat.

Vidare säger utskottet: »Enligt denna deklaration äro de nordiska utrikesministrarna
eniga örn att de nordiska länderna nu som tidigare böra och vilja
hålla sig utanför de maktgrupper, som må bildas i Europa, och i händelse av
c-tt krig mellan dem göra allt vad de förmå för att icke bliva indragna i ett
sådant krig.» Ja, vad har det för särskild betydelse, att man säger, att man
vill hålla sig utanför ett krig? Man skall väl också resa upp några barriärer,
så att detta respekteras. Det är också ett sådant där allmänt talesätt, som inte
bär den ringaste betydelse för det, som motionären åsyftat.

_ Så står det till sist: »Vad angår motionärens yrkande örn nordiskt initiativ
till avslutande av non-aggressionstraktater med Europas fem stormakter, får
utskottet erinra örn, att en allmän non-aggressionstraktat, den s. k. Kelloggpakten,
är gällande mellan samtliga de stater, som motionären åsyftar. Det
kan icke antagas, att vår trygghet skulle ökas genom avslutande av nya nonaggressionstraktater.
» Detta är verkligen ett högst förvånande uttalande av
utskottet, som inte kan betyda annat än att man vill föra oss bakom ljuset
eller söka på omvägar bagatellisera frågan.

Den där Kelloggpakten, som är av den 27 augusti 1928, har bara två enkla
artiklar,^ och det kan kanske intressera kammaren att få höra dem upplästa
någon gång. Där står så här: »De höga fördragsslutande parterna» -— det är
alla länder med några få undantag —• »förklara högtidligt å sina folks vägnar,
att de fördöma anlitandet av krig för avgörandet av internationella tvister och
i sina inbördes förhållanden avstå från krig såsom verktyg för nationell politik.
» Det var artikel 1. Artikel 2 lyder: »De höga fördragsslutande parterna
erkänna, att avgörandet eller lösningen av alla tvister eller konflikter av
vilken natur eller vilket ursprung de än må vara, som kunna uppstå dem emellan,
aldrig må eftersträvas annorledes än genom fredliga medel.» Ja, vad var
det? Jo, de höga makterna gingo oell höllö gudstjänst en söndag, och sedan
gingo de ut och syndade på det vanliga sättet på vardagarna igen.

Det var innebörden av Kelloggpakten, och nu vill utskottet påstå, att den
är bindande och verksam! Jag tycker, att utskottets ledamöter borde veta och
förstå, att ännu mera overksam än sanktionerna äro, när det gäller att komma
till rätta med frågorna, är en pakt, som till sitt innehåll genom erfarenheten
blivit en fullständig ruin. De s. k. non-aggressionspakterna äro ju en senare
lids uppfinningar, utgångna från utrikesministern i Sovjetryssland, som det
lyckats att träffa separatavtal bl. a. nied Finland, Estland, Lettland och Litauen
örn att man icke skall angripa varandra på något sätt. Det är ju en mycket in -

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
tunare och begripligare traktat, och den har gjorts oberoende av Kelloggpakten,
som är ett overksamt medel. Man har då frågat sig, och jag har också framställt
interpellation örn det: varför kunna inte också Sverige och de övriga skandinaviska
länderna hemställa att få ingå non-aggressionspakter med Ryssland
och Tyskland, vilket vi särskilt behöva —• med Frankrike och England är
det tills vidare inte behövligt, men det tarvas med Tyskland, som vänstern
fruktar, och med Ryssland, som högern fruktar.

Det är ett försök, som man bör göra. Det har också en gång hemställts under
hand till madame Kollontay, örn inte hon kunde våga sig på att göra en
sådan framställning. Jag tror Undén var med örn det också. Men man vill
inte gärna erkänna den saken. Och varför denna avsky för non-aggressionspakter?
Varför vill utskottet nu hellre falla tillbaka på den där ruinen, som kallas
Kelloggpakten? Det är ett underligt tilltag av utskottet att försöka komma
från en riktig sak med sådana påståenden.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på ett märkligt uttalande
i utskottets betänkande. Där står nämligen på sidan 7: »Det bör dock
överlåtas åt regeringen att, efter samråd med utrikesnämnden och under kontakt
med andra regeringar, med vilka vårt land brukar nära samarbeta inom
Nationernas förbund, bedöma, när och i vilken form ett dylikt erkänande lämpligast
må kunna åvägabringas.»

Utrikesnämnden! Den är fortfarande ett lik i lasten, det är inte någon representation
för riksdagen. Örn dess göranden och låtanden får nian inte någon
kännedom. Den bör ju avskaffas. Örn där stöde »efter offentligt samråd med
utrikesutskottet», vore det en annan sak. Förhandlingarna skulle då sedan
publiceras av utskottet. Men utrikesnämnden —• tänk att komma med detta,
gamla döda spöke och föreställa sig, att det är en parlamentarisk institution!
Vi tala så vitt och brett om vår obegränsade demokrati på alla områden. Här
se vi en diktatorisk möjlighet för regeringen att ensam besluta saker och ting,
utan att riksdagen får veta någonting örn det.

Det finns en § 56 i riksdagsordningen, som instiftades av riksdagen på framställning
av den liberala edénska ministären. Där bestämmes, att regeringen
skulle kunna föra direkta förhandlingar med riksdagen antingen inom slutna
dörrar eller också inför öppen ridå, vilket senare alltid har tilltalat mig mest.
Men här kommer man och säger: ja, nu bry vi oss inte örn § 56 längre! Jag
har bland annat interpellerat örn varför man inte använde denna möjlighet ens
för att rådgöra med riksdagen örn man skulle godkänna erövringen av Abessinien
eller inte. Därom borde man väl ha fått samtala med regeringen. Nej,
det skulle bli en hemlig regeringsangelägenhet.

Nu är det riksdagens eget utrikespolitiska utskott, instiftat för att hävda
riksdagens suveränitet, som slår vakt om regeringens imperialism med undanskjutande
av riksdagens självständiga avgöranden. Ja, jag blir så där litet
het på gröten, herr talman, därför att jag varit med vid sekelskiftet, då parollen
i andra kammaren var: tummen på det administrativa godtycket. Det ligger
i blodet. Man återvänder gärna till sin gamla kärlek. On revient toujours
ä ses premiéres amours! Det är vad jag gör just vid detta tillfälle.

Huvudsaken i dag för mig ligger emellertid i utskottets utlåtande nr 6. Vid
behandlingen därav blir jag också i tillfälle att meddela kammaren en konstitutionell
nyhet, nämligen första utnyttjandet av den nya interpellationsrätten.
På en interpellation av mig har statsministern svarat, att underlåtenhet
att besvara en interpellation kommer att meddelas motionären. Jag ville, att
talmannen i den kammare, som beviljat interpellationen, skulle underrättas. I
det avseendet kom statsministern fram till mig i dag och meddelade, att min
interpellation av den 14 maj — vars frågor jag skall läsa upp vid be -

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
handlingen av nästa betänkande — icke kommer att i någon av sina frågor
besvaras.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 339, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lönereglering för
lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor och högre folkskolor
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 340, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om anslag till ortnamnskommissionen
m. m.;

nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn inrättande av en luftfartsfond
m. m.; samt

nr 347, i anledning av Kungl. Majlis förslag till stat för riksgäldsfonden.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 362, i anledning av väckta motioner örn förstärkt grundlagsskydd för vissa
fundamentala principer i det nuvarande samhället; och

nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag angående rätt för Konungen att meddela förordnande om vissa förmåner
åt statslösa med flera.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 364, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200) angående utsträckt
tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan för rikets
städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. dels ock i ämnet väckt motion;

nr 365, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 366, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
särskilda grunder för klockar- och organistlöns bestämmande samt örn dispositionen
av till klockar- och organisttjänst hörande avlöningstillgångar; samt
nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till
försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under
tomträtt.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 371, i anledning av väckt motion angående utredning av lantbrukets lärlingsfråga; nr

372, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna m. m.;

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

nr 373, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn förslag till lag om ändrad
lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180)
örn vard av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden;

nr 374, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder för vissa
fastigheters i Västerbottens och Norrbottens län förseende med husbehovsvirke
;

nr 375, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående indragning av
viss personal vid domänverket; samt

nr 376, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående överenskommelse
örn svenskt-danskt samarbete för bekämpande av mul- och klövsjukan.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner med förslag till förordning
örn särskild skatt å förmögenhet för år 1938 ävensom i ämnet väckta motioner; nr

35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1938 ävensom en i ämnet
väckt motion;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn särskild skatt å aktiebolags inkomst; samt

nr 37, i anledning av väckta motioner örn visst tillägg till omsättnings- och
utskänkningsskatten å spritdrycker för partiell finansiering av det i Kungl.
Maj:ts proposition, nr 307, angående försvarsberedskapens omedelbara stärkande
äskade anslaget; ävensom

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 77, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ändring i
vissa delar i reglementet för riksgäldskontoret;

nr 78, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott;

. nr 79, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning med förslag
till avlönings- och pensionsstat för riksbanken; samt

nr 80, angående ersättning åt sekreteraren i kamrarnas enskilda utskott.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.14 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Anmäldes och bordlädes

bankoutskottets utlåtanden:

nr 81, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till vissa ändringar
i bankoreglementet; och

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag örn upphävande
av 11 § civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 (nr 442) m. m.;
samt

andra lagutskottets memorial nr 60, angående arvode åt särskilda sakkunniga,
tillkallade för att inom andra lagutskottet biträda vid behandlingen av
vissa ärenden.

Fortsattes överläggningen angående utrikesutskottets utlåtande nr 5, i an- Äng Sverige*
ledning av väckta motioner angående Sveriges ställning till Nationernas förhund.
förbund.

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! Det är kanske icke möjligt att i (Fort9'')

denna debatt säga någonting i sak som icke^ innebär en upprepning av vad
som tidigare sagts. Jag vill i alla fall med några korta ord peka pa något av

vad som bär förekommit. lii»

Det torde väl vara så att alla äro ense om att det, som man kan betrakta sasorn
kärnpunkten i dag, är viljan att halla Sverige utanför förvecklingar, som
kunna komma i fråga, och det är väl mera beträffande vägarna, sättet och
medlen, som det kan förekomma olika meningar. I utrikesutskottet bar jag
biträtt den mening, som utskottets majoritet har kommit till. Därom behöver
jag inte säga någonting mera än att vi ju starkt poängtera, att vi anse
att den förklaring, som på sin tid avgavs av Sveriges representant i 28-mannakommittén
angående den svenska regeringens hållning, bör följas.

Hans excellens herr utrikesministern har här i dag pekat på de händelser,
som ha timat den allra sista tiden, och sagt, att dessa ha stärkt den svenska
regeringens ställning i fråga örn vad det nu gäller. Däribland bär han också
omnämnt det beslut, som riksdagen i dag har fattat rörande vår försvarsberedskaps
omedelbara stärkande, och sagt sig anse, att detta också utgör en
styrka. Jag skulle tro, att det inte råder mer än en mening örn den saken i
Sveriges land, men det kanske ma tillatas mig att peka pa att vid sidan örn
den materiella beredskap, som Sveriges riksdag har ställt till förfogande, även
har kommit en starkt utbredd försvarsvilja inom skilda lager i vårt land. Jag
undrar örn icke detta också får anses vara en styrka för Sveriges regering,
då det gäller att föra Sveriges talan utåt. Men det har också omnämnts både
i utskottet och här i debatten, att man inte bör handla isolerat utan att man
bör söka kontakt med de makter, varmed Sverige förut har samarbetat och
då framför allt med de övriga nordiska staterna. Jag ber att för min

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
del få starkt poängtera vikten av att, när något företages, detta om möjligt
icke sker isolerat utan i samförstånd åtminstone med de nordiska staternas
representanter. Utskottets ärade ordförande Ilar sagt, att i politiken gäller
icke satsen att den ensamme är den starkaste. Jag är övertygad om riktigheten
av den meningen.

Detta var vad jag ville lia sagt och jag ber i övrigt endast att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Undén: Herr talman! I anledning av det anförande, som hölls av

herr Hammarskjöld, skall jag be att få göra några erinringar.

Herr Hammarskjöld ville finna någon motsättning mellan mig och herr
Reuterskiöld i det avseendet att herr Reuterskiöld hade åberopat såsom grund
för den tolkning av det nuvarande rättsläget, som har gjorts gällande ifrån
svensk sida, de förändrade omständigheter, som ha inträtt, och hade framhållit,
enligt, min mening med allt fog, att dessa förändrade omständigheter ju medges
på alla håll. Herr Hammarskjöld trodde sig ha funnit, att jag inte ville
åberopa de förändrade omständigheterna utan endast hänvisade till praxis.
Men,det framgår ^ tydligt av det anförande, som hölls av mig i 28-mannakommittén,
att jag såsom förklaring till den praxis, som hade uppkommit, hänvisade
till bland annat just de förändrade omständigheter, som hade inträffat.
Det kan alltså ingalunda vara så, att jag för min del skulle ha uteslutit
hänsynstagandet till de förändrade omständigheterna, utan tvärtom.

Vidare är det ett yttrande i herr Hammarskjölds reservation, som ytterligare
underströks i hans uttalande i dag i debatten, som jag för min del har
litet svårt att förstå. I herr Hammarskjölds reservation heter det: »Att,
när de tongivande inom förbundet finna lämpligt att icke företaga eller åtminstone
att ej föreskriva sanktioner, de mindre staterna icke tvingas att deltaga
i sådana, innebär naturligtvis icke något precedensfall till förmån för
en rätt att undandraga sig sanktioner, när sådana av stormakter önskas och
fordras.» Herr Hammarskjöld har vidare understrukit detta resonemang i
sitt anförande i dag, och jag kan icke riktigt komma underfund med örn herr
Hammarskjöld menar, att det är god juridik detta, att pakten gäller annorlunda
för de stora makterna än för de mindre. Jag kan väl förstå, att herr
Hammarskjöld menar, att man på andra håll ger den tolkning åt pakten, att
därför att England och Frankrike undandraga sig att vidtaga sanktioner i
dag, är det icke något skäl för de mindre makterna att göra detta i morgon,
men jag kan aldrig tro, att det är herr Hammarskjölds egen juridik, som säger
honom, att pakten skall tolkas på detta sätt olika för de stora staterna och
för de små, och här gäller det att konstatera, huruvida vi lia en hållbar juridisk
ståndpunkt eller icke.

Detta sammanhänger med ett annat spörsmål, som också berör vad herr
Hammarskjöld här yttrat i dag och även vad några andra talare rört vid.
Jag hade trott mig_ kunna tolka högerreservanternas uttalande på det sättet
att de anslöto sig till den ståndpunkt, som hade gjorts gällande å den
svenska regeringens vägnar inom 28-mannakommittén. Det heter nämligen
i högerreservanternas yttrande: »Utskottet vill för sin del understryka den
uppfattning rörande medlemsstaternas handlingsfrihet vid tillämpningen av
art. 16, som den svenska regeringen gjort gällande.» Jag trodde mig kunna
tolka detta —- och jag konstaterade det med stor tillfredsställelse —- så,
att reservanterna vörö eniga med majoriteten örn att det var en hållbar tolkning,
som hade gjorts gällande i 28-mannakommittén. Men nu finner jag,
att herr Hammarskjöld ägnat en god del av sitt yttrande till att anföra en rad
juridiska argument, som skulle kunna tala emot denna tolkning. Jag är fullt

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
medveten örn att det kan anföras sådana juridiska argument, men jag trodde,
att utskottsreservanterna för sin del ansågo svenska regeringens tolkning vara
en hållbar ståndpunkt, en lojal tolkning av pakten, som man kunde göra
gällande med gott samvete. Jag hade styrkts i denna uppfattning därav att
redan i förra årets utlåtande av utrikesutskottet stod, att utrikesutskottet gav sin
anslutning till den svenska regeringens deklaration den 1 juli 1936, där det
också, fastän i mindre expressiva ordalag, förklarades, att man vid tillämpning
av pakten skulle taga hänsyn till de förändrade omständigheter, som hade
inträtt, en tydlig allusion på att man ansåg sig icke vara rättsligt tvungen
att tillämpa sanktionerna automatiskt med hänsyn till de förändrade omständigheterna.
Den gången var som sagt utrikesutskottet enhälligt, och vidare
hade ju, innan den svenska deklarationen gjordes i 28-mannakommittén, huvudpunkterna
företetts för utrikesnämnden, och det hade inte kommit några erinringar
där. Såvitt jag vet har det icke kommit några erinringar efteråt
heller. Man skulle alltså tro att här rådde inom riksdagens olika partier, som
där äro representerade, en allmän enighet örn att det är en hållbar, lojal och
god juridisk tolkning.

Nu får jag erkänna, att jag blivit ganska frågande efter det sätt att lägga
upp argumentationen, som herr Hammarskjöld använt. Även herr Öman hade
något uttalande i samma riktning, som jag dock icke är säker på att jag uppfattade
rätt. Han åberopade The New Sta tesman, som förklarat, att Sverige
fortfarande var av art. 16 bundet att deltaga i sanktionerna. Det kan hända,
att herr öman åberopade detta endast för att visa, att det fanns andra meningar
än dem vi själva gjorde gällande, och detta konstaterande var ju i så
fall ingalunda något nytt. Men skulle han mena, att detta var för honom någon
sorts auktoritet, finner jag det vara underligt, alt han sätter The New Statesmans
uttalande över det uttalande, som herrar Domö, Bagge och Anderson i
Norrköping gjort i sin reservation, nämligen att den uppfattning, som den svenska
regeringen gjort gällande, delas av reservanterna. Jag tycker det är av synnerlig
vikt i den fortsatta diskussionen i denna fråga, att man iir på det klara
med att det råder enighet örn att det är en lojal och legitim tolkning, som göres
gällande, och att den svenska opinionen icke behöver oroas av att man till
äventyrs i andra länder, där man har intresse av en annan tolkning, eller i god
tro har en annan tolkning, säger, att vår tolkning är ohållbar. Det är alltså
ett problem alldeles skilt från det andra problemet, huruvida det är tryggare
eller icke att ha en större anslutning till denna tolkning.

I herr Domös första anförande förekom en hänvisning till deklarationen i
Genéve i 28-mannakommittén, som jag glömde svara på i mitt första anförande.
Jag tror, att herr Domö uttryckte sig ungefär på det sättet, att denna
deklaration var på en punkt oroande. Det stöde nämligen, att varje medlem
av förbundet kan bara göra gällande sin handlingsfrihet intill dess ett
auktoritativt uttalande göres från ett behörigt förbundsorgan, och herr Keuterskiöld
har för övrigt anmärkt på att detta icke riktigt återgav ordalagen
i den deklaration, som avgavs i Genéve. Ja, eftersom 28-mannakommittén
ajournerade sitt arbete på obestämd lid och nian alltså inte visste, när man
skulle komma fram till något mera definitivt i hela denna fråga, avgavs deklarationen
såsom en förklaring, att man ville på förhand meddela, att den svenska
regeringen komme att följa sin tolkning, intill dess det komme någon
dylik auktoritativ förklaring. Örn det en gång kommer en sådan auktoritativ
förklaring i en eller annan form, är det klart att det uppstår ett nytt läge,
som vi då få taga ställning till. Vi ha naturligtvis inte på förhand med
förbundna ögon förbundit oss att acceptera vad som helst som månde komma
ifrån rådet eller församlingen, utan vad som avsetts med detta är endast att

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
varje enskild stat måste själv handla enligt sin ståndpunkt, intill dess det
kommer ett auktoritativt besked, örn ett sådant överhuvud taget kan åstadkommas.
Åstadkommes ett sådant, inträder ett nytt läge, och saken får omprövas
på nytt.

I herr Ömans yttrande förekom bland annat deli uttolkningen av högerreservanternas
ståndpunkt, att man ingalunda ville driva någon isoleringspolitik
och alltså överväga att Sverige skulle utträda ur Nationernas förbund ensamt,
utan detta skulle ske i samförstånd med de övriga nordiska staterna. Ja, jag
tillåter mig fråga, örn herr öman är auktoriserad att avgiva denna uttolkning
å reservanternas vägnar. Jag är inte alldeles övertygad örn att han har någon
fullmakt på den punkten. Det vore naturligtvis av intresse att få reda på hur
det förhåller sig därmed. Det skulle skingra en oklarhet i reservanternas ståndpunkt.

Herr Öman hade vidare några reflexioner örn ett uttalande, som jag gjorde
under debatten örn den blivande paktrevisionen. Jag framhöll, att meningarna
uppenbarligen voro delade om hur det skulle te sig i fråga örn en fullständig
paktrevision, ifall man stöde inför den situationen. Jag förklarade för min
del, att jag inte hade på något vis frångått den uppfattningen, att ett internationellt
samfund för att vara effektivt måste ha tvångsmedel till sitt förfogande.
Huruvida det är möjligt att få ett förbund av den ena eller den
andra arten kan ju icke bedömas, förrän man vet, vilka politiska förutsättningar
som föreligga, när man en gång går till en sådan paktrevision. Det var
väl alldeles klart för var och en, som hörde på vid det tillfället, att det inte var
fråga örn det provisoriska läge, som nu föreligger, utan örn en blivande, eventuellt
kommande paktrevision. För min del uttalade jag min förvåning över
att reservanterna ansågo tiden vara kommen att arbeta ut en ny pakt, att alltså
utan att känna till örn låt oss säga Förenta staterna komma med i förbundet,
eller örn Tyskland och Italien komma med, sätta sig att skriva paragrafer,
fullkomligt oberoende av vilka stater som äro beredda, att träda in i detta
reviderade förbund och vilka förutsättningar i övrigt som föreligga, vilka
åtaganden staterna äro beredda att göra o. s. v. Jag tycker att det är ganska
heroiskt från reservanternas sida att vilja ge sig i kast med detta problem med
så många obekanta faktorer.

Slutligen må det tillåtas mig att bara säga det, att då herr Öman tillät sig
att mästra mig för att jag skulle ha gjort mig skyldig till något otillständigt
angrepp mot herr Bagge, tycker jag det var litet barnsligt av herr öman. För
det. första var min hovsamma kritik icke alls något otillständigt angrepp. För
det andra är det inte alls ovanligt här i riksdagen att man hänför sig till uttalanden,
som göras i den andra kammaren, vilket kanske herr Öman så småningom
med större erfarenhet kommer underfund med. De uttalanden som
göras i den andra kammaren, allra helst av partiledare, kunna vara lika intressanta
att taga upp som de uttalanden, som göras exempelvis i politiska
föredrag ute i landet eller i den politiska pressen. Herr öman själv, örn jag
inte hörde fel, anförde en hel rad av tidningars uttalanden, vilkas redaktörer
icke voro i tillfälle att ge sin kritik av det sätt, på vilket han återgav deras
ståndpunkt. Jag tror för min del, att t. ex. herr Ward i Östergötlands Folkblad
icke skulle vara så alldeles tillfredsställd med det koncentrerade referat,
som herr Öman gav av hans ståndpunkt. För det tredje borde kanske herr
öman ha givit kammaren en föreställning örn vari mitt angrepp mot herr Bagge
bestått. Saken förhöll sig så, att herr Bagge hade i andra kammaren förklarat.
att när han var nere i Genéve i september månad förra året och hörde den
kinesiske delegatens vädjan till förbundet att vidtaga sanktioner samt hörde
denne läsa upp art. 16 av pakten, greps han av vissa känslor, och jag tolkade

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
det så, som örn lian ville säga, att det var förödmjukande för en medlem av en
förbundsstats delegation att pakten inte efterlevdes. Jag fattade detta så, att
herr Bagge ville framhålla hur obehagligt det är att ha paragrafer, som inte
kunna efterlevas, och att detta var någonting förnedrande. Nu har herr Bagge
muntligen till mig förklarat, att det var ett missförstånd av hans känslor. Jag
beklagar livligt, att jag inte återgivit hans känslointryck riktigt, men jag tror
i alla fall, att han avsåg att vad han där hört gav honom en deprimerande
känsla utav ett eller annat slag. Jag vågar nu här inte närmare återgiva hans
förklaring, ty jag är rädd, att jag då kanske skulle inveckla mig ytterligare i
detta fall.

Emellertid meddelade mig herr Bagge samtidigt, att han icke ansåg, att
Nationernas förbund borde ha efterkommit den kinesiske delegatens vädjan
örn sanktioner, och det kan ju vara ett viktigt moment vid uttolkningen av hans
ord. Jag Ilar gärna velat framföra detta beklagande till herr Bagge. Däremot
anser jag mig icke ha någon skyldighet att framföra något beklagande till
herr Öman, som jag tycker helt opåkallat har blandat sig i saken.

Herr Hammarskjöld erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Jag vill
icke förneka, att herr Undén åberopat förändrade omständigheter. Man kan
åberopa förändrade omständigheter på olika sätt. Man kan åberopa dem till
stöd för den teori, som herr Reuterskiöld här skisserat, nämligen teorien att
man kan förklara sig fri på grund av förändrade omständigheter. Är detta
mot förmodan fortfarande herr Undéns mening, ber jag att få uttala, att en
sådan förklaring, att man på grund av förändrade omständigheter icke vidare
är bunden, har med framgång gjorts av det tsaristiska Ryssland och likaledes
med ^framgång av Hitlers Tyskland, men att jag icke därför är säker på att
en sådan förklaring kan med framgång göras av Sverige.

Det är naturligtvis förändrade omständigheter, som utgöra den s. k. praxis,
som nu åberopas. Uttalandet i reservationen innebär efter mitt förmenande icke
mer än att efter svensk uppfattning den ståndpunkt, som citeras i första punkten,
är grundad, men däri ligger, åtminstone efter min uppfattning, alldeles
icke, att den är erkänd eller saknar behov av erkännande från andra makter.

Jag har redan på förmiddagen erinrat, att herr Undén själv, som hade förklarat,
att sanktionsparagraferna numera sakna tillämpning dock i sitt slutanförande
i Genéve sagt ungefärligen att örn sanktioner i sommar förekomma,
förbehåller sig Sverige att icke deltaga i dem. Han har således förutsatt, att
sanktioner kunde förekomma, till och med under den närmaste tiden.

Utöver vad jag i övrigt anfört i detta avseende vill jag nämna, att den i dag
här åberopade norska förklaring, som stod att läsa i de svenska tidningarna i
morse, innehåller, att Norge icke deltager i andra sanktioner eller andra åtgärder
än sådana, som Norge erkänner såsom förbundsaktioner. Däri ligger således
att förbundsaktioner efter den norska uppfattningen fortfarande äro möjliga,
fastän norrmännen förbehålla sig att icke deltaga i dem.

Vad den av herr Undén nämnda obefintliga rättsliga skillnaden mellan stormakter
och mindre makter angår, ber jag få åberopa Litvinovs argumentation,
där han mot herr Undén erinrade därom att i de fall, då sanktioner underlåtits,
har det skett på grund av ett enhälligt beslut eller ett nästan enhälligt beslut.
Hur det skulle ställa sig, om ett sådant beslut icke åstadkommits, lämnas däremot
därhän.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
De många yttrandena här i debatten ha föranlett mig att taga till ordet ännu
en gång.

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)

Det har sålunda under debatten förekommit, att den senaste handläggningen
av den schweiziska frågan vid rådsmötet i Genéve och det svenska ombudets
roll vid denna handläggning ha berörts uti ett par yttranden. Sålunda har
herr Sam Larsson, utan att uttala något eget omdöme i saken, sagt sig hoppas,
att jag skulle finna anledning att yttra mig i denna angelägenhet. Å den andra
sidan har herr Öman, med omdömen, yttrat ■— örn det för mig är rätt återgivet
— ungefär följande: Det sista rådsmötet uti Genéve har öppnat ögonen
för hur den svenska regeringen försitter gynnsamma tillfällen. Han hade
funnit det anmärkningsvärt, att jag åtog mig rollen såsom rapportör i denna
fråga, och slutligen hade han också funnit det anmärkningsvärt att, då det
förekom yttranden från andra länders sida i debatten örn resolutionen och
rapporten, jag inte begagnat tillfället att ånyo proklamera Sveriges ställning.

Jag skall med anledning härav be att få ägna några ord åt denna frågas
handläggning.

För det första vill jag upplysa kammaren, det torde väl vara för alla verkligt
intresserade ändock bekant, att vid utrikesministermötet i Oslo rådde full
samstämmighet mellan de nordiska länderna därom att den schweiziska framställningen
borde stödjas. Det ifrågasattes därvid inte från något land, att
vi skulle begagna detta tillfälle för att göra någon särskild framstöt beträffande
de intressen, som våra länder ha att bevaka. Frågan har därefter i
vederbörlig ordning föredragits inför utrikesnämnden, och jag har avrest till
Genéve, utrustad med ett mandat, som uti instruktionens form har följande utseende.
Först refereras den schweiziska framställningen, och så heter det:
Framställningen, som sålunda uttryckligen grundas på Schweiz’ internationella
ställning, bör stödjas av det svenska ombudet vid rådets förestående
möte. Jag har frågat mig, i vad hänseende detta mandat har blivit försummat.
Det skulle intressera mig att höra, vad herr Öman har funnit för
försummelse i fråga örn utförandet av det mandat, med vilket jag reste till
Genéve.

Jag frågar vidare: vad är det för gynnsamt tillfälle som försuttits vid rådsmötet?
Skulle man månne där lia väckt frågan örn sanktionssystemets fakultativa
karaktär? Den frågan stod icke på dagordningen; följaktligen skulle
den svenska regeringen lia begärt att den skulle upptagas på dagordningen.
Jag konstaterar att ingen i utrikesnämnden representerad meningsriktning har
yrkat någonting sådant. För övrigt skall jag tillägga: lyckligtvis, ty det
hade ju varit ett hopplöst företag vid det förhållande att denna fråga örn sanktionssystemets
karaktär är hänskjuten till församlingen och att sedan församlingen
Ilar upptagit till behandling ett ärende, så kan rådet icke lägga sig
emellan och för sin del upptaga en sådan fråga till avgörande. Resultatet
skulle således ha blivit det som Chile fick erfara, då Chile hänvisades till att
den av Chile väckta frågan låg under församlingens handläggning.

Herr Öman tyckte det var märkvärdigt, att jag åtagit mig att vara rapportör.
Jag skulle vilja veta varför. Såvitt jag känner är Sverige icke jävigt
i denna fråga. Sverige är icke mera part i detta mål än vilken annan medlem
av rådet som helst. Det är klart, att det finns olika uppfattningar angående
sanktionssystemet, men jag frågar mig: varför skulle det vara olämpligt att
en representant för den ena riktningen är rapportör och lämpligt att en representant
för en motsatt uppfattning hade varit det? Jag har frågat mig själv,
vilket svenskt intresse som har blivit läderat genom detta uppdrag, och jag ber
herr öman hjälpa mig med svaret. Jag vet väl, och det har jag varit medveten
örn från begynnelsen, att här förelåg ett gemensamt intresse för alla
de länder, som intaga samma ståndpunkt som vi beträffande sanktionssyste -

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
mets fakultativa karaktär, att se till att vid handläggningen av detta ärende
man icke komme att på något sätt inkräkta på den ståndpunkt, dessa länder
redan hava intagit.

Ja, mina herrar, vad står det då i rapporten? Exakt det som jag nyss har
sagt var det gemensamma intresset. Detta finns i rapporten, vilken är antagen
av rådet i dess helhet. Det står ju i denna rapport, att den schweiziska
representanten hade varit angelägen att precisera, att det icke var fråga örn
annat än att behandla hans lands särskilda fall, under det att man lämnade
fullständigt orubbade andra medlemsstaters position, i vad angår den räckvidd
som de tillskriva — således var och en för sig — artikel 16 i pakten. Och
sedan står det: Det faller av sig självt, att den schweiziska regeringens framställning
och den följd som ges åt densamma icke kan inkräkta i något avseende
på de positioner, som hava intagits i detta hänseende, liksom det icke
prejudicerar de avgöranden som kunna komma att ske inom ramen av Nationernas
förbund.

Den sista anmärkningen är, att det varit så anmärkningsvärt, att det icke
avgavs någon svensk proklamation. Vad förekom under rådsdebatten? Det
har erinrats flera gånger örn vissa yttranden från fransk sida och från rumänsk
sida, men jag vet inte, om man i debatten här har närmare uppehållit sig vid
andra yttranden, som icke sakna intresse ur vår synpunkt. Det polska ombudet
förklarade, att rapporten tog hänsyn till alla uppfattningar och särskilt
värnade de ståndpunkter, vilka intagits av de olika staterna i fråga örn den
räckvidd, de tilläde artikel 16 i förbundsakten, således precis ett återgivande
av vad som står i rapporten. Det belgiska ombudet ville uttryckligen konstatera,
att det av rapporten framginge, att resolutionen ingalunda uttalade
sig om räckvidden av artikel 16 av förbundsakten och på intet sätt inkräktade
på de ståndpunkter, vilka i detta hänseende intagits av regeringarna. Även han
läste alltså upp det som stod i rapporten med någon liten omformulering men
i sak exakt detsamma.

Jag hade i egenskap av rapportör ordet som siste talare. Därvid gjorde jag
ett uttalande beträffande en synpunkt, som hade framhållits utav herr Litvinov.
Anledningen till att jag gjorde det var, kan jag ju säga, den, att det gällde en
fråga, som överhuvud taget icke handlades i rapporten och där det sålunda
var erforderligt, att det sades någonting ifrån rapportörens sida, för att icke
herr Litvinovs uttalanden skulle vara det enda som förekommit. Därjämte
sade jag, att beträffande övriga under debatten berörda spörsmål hänvisade
jag till rapporten och resolutionen, vilka utgjorde ett helt.

Ja, mina herrar, i sak är det precis detsamma som har sagts ifrån Polens
sida och ifrån Belgiens sida, ty någonting annat ha de inte gjort än att de ha
läst upp den bit av rapporten som jag här nyss erinrat om, under det att jag i
egenskap av rapportör fann det vara rimligare och riktigare att göra denna
hänvisning till rapporten i dess helhet.

Jag har nu frågat mig, vad det var för någonting, som man väntat skulle
komma. Kanske herr öman vill vara vänlig att upplysa örn den saken. Var
det ett upprepande av herr Undéns deklaration i 28-mannakommittén? I så
fall får jag ju lov att fråga, efter allt vad som här sagts under denna debatt
örn otillräckligheten i denna deklaration, huruvida man förmenar att otillräckligheten
hade blivit tillräcklighet, om deklarationen hade föredragits ännu en
gång. Det var förvisso icke för någon av de i behandlingen deltagande staterna
obekant, att denna deklaration förelåg och att det var svenska regeringens
avsikt, som den hade tillkännagivit vid sammanträdet i kommittén, att handla
efter dessa riktlinjer.

Herr talman! För min del tror jag inte, att det är något särskilt vunnet

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
med att man gång på gång upprepar samma sak. Man skall lugnt stå fast
vid det som en gång är sagt och som gäller tills utav någon anledning det
skulle kunna sägas någonting annat. Men det är ju självfallet, att en förklaring,
avgiven å regeringens vägnar under de former som skedde i Genéve i 28-mannakommittén, är en förklaring, som den svenska regeringen håller sig till
och som andra regeringar väl förstå, att vi hålla oss till.

Det finns anledning att göra ett par reflexioner till vad som har förekommit
örn dessa uttalanden vid rådsmötet. För det första har jag fäst mig vid
det egendomliga i att man synes tillskriva en deklaration, som avgives vid beslutets
fattande, större vikt och värde än vad som innehålles i beslutet självt,
vilket vederbörande biträder. Det är för mig rätt egendomligt. Det andra är,
att örn jag får utgå från den hypotesen, att man gärna hade sett en ny ensidig
svensk deklaration vid rådsbordet och örn jag utgår ifrån den vikt som har
tillagts i denna debatt vissa andra uttalanden, som äro gjorda för enskild
stats räkning, jag måste ställa denna fråga: huru vill man förklara det psykologiska
fenomenet, att just från de håll, där man är mest ivrig att få fram
vad man kallar ett auktoritativt uttalande, d. v. s. ett uttalande av vederbörande
organ, så tillägger man dessa å enskilda regeringars vägnar gjorda deklarationer
större vikt än det som står i det papper, som är resultatet av hela
rådets handläggning och har gjorts till föremål för rådets beslut?

Slutligen kan jag inte underlåta att säga ett ord med anledning av herr Olof
Olssons anförande. Jag fäste mig särskilt vid det uttalandet, att han, som
inte trodde på hållbarheten av den svenska regeringens förklaringar örn handlingsfrihetens
program och vad det innebär, tilläde, att han för sin del fann det
äventyrligt att handla efter denna uppfattning. Då vill jag först konstatera,
att nu är det inte fråga örn att efter överläggning och efter inhämtande av varandras
meningar intaga en ståndpunkt. Denna ståndpunkt har intagits. Det
är fråga örn vad man har att säga örn värdet av den ståndpunkt, som den
svenska regeringen intagit och intagit efter hörande av utrikesnämnden. Ty
det är väl att märka •— jag kan ju lia inhämtat det, även örn jag inte var
närvarande vid det sammanträdet med utrikesnämnden -— att den förklaring,
som avgavs av herr Undén i Genéve och vari den svenska regeringens ställning
fixerades, hade bakom sig icke endast regeringen utan också det stöd som
en handläggning i utrikesnämnden ger.

Nu få vi höra, att det är äventyrligt att handla enligt denna riktlinje. För
min del skulle jag vilja säga, att det verkligt äventyrliga för oss vore väl att
handla efter den motsatta riktlinjen. Jag vet ju inte vilken riktlinje som är
alternativet för den ärade talaren, men det ligger ju närmast till hands att
tänka på den motsatta riktlinjen, och där kommer verkligen det stora äventyret
fram. Jag skulle vilja säga, att även örn utskottsminoriteten hade varit
majoritet den här gången och sålunda en svensk regering hade haft att handla
enligt dessa riktlinjer, som finnas i reservanternas uttalanden, så hade det i
alla fall varit lika viktigt för vårt land att tänka en smula på det förhållandet,
att det går en allvarlig tid, innan överhuvud taget någon handläggning av
dessa spörsmål i Genéve kan komma att äga rum, och under dessa förhållanden
är det av en utomordentlig vikt, att det är fullt klart utåt, att den svenska
regeringen kommer att stå fast vid den ståndpunkt, som har tillkännagivits i
Genéve. Nu är det lyckligtvis så, att det i första stycket av reservanternas
yttrande är kraftigt understruket, att även reservanterna uppfatta saken på
det viset, att den svenska ståndpunkten bör bestämt hävdas.

Jag förstår inte, vad det kan finnas för anledning för vissa talare att då
och då glömma vad de själva lia sagt eller förbise värdet av att det är sagt i
deras reservation. För mig har det i varje fall ett mycket stort värde, att

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
detta är understruket även i reservanternas yttrande, ty enigheten på den
punkten kan komma att behövas.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast för att
uttrycka ett beklagande av att vi icke kunnat bli eniga i denna fråga, även
örn man på vissa punkter har något delade meningar. Mig synes det, att örn
det kan finnas anmärkningar mot Nationernas förbund och mot den politik
som föres i Genéve, så är detta dock en sak, som icke alls har den valör, som
ett sönderslående av Nationernas förbund skulle få. Och även örn Nationernas
förbund nu genomgår en period av stor svaghet, synes det mig, att örn vi skulle
taga ett steg, som skulle kunna bringa förbundet i fara, vore detta det verkligt
stora äventyret. Jag vet inte efter den debatt, som vi lia åhört här i dag,
örn reservanterna ha kunnat finna, att det existerar något verkligt sakskäl för
dem att motsätta sig utskottets förslag och örn det inte skulle för dem dock
slutligen te sig så, att det likväl är av en alldeles oerhörd vikt, att vi stå eniga
i en utrikespolitisk fråga av den oerhörda betydelse även och främst för vårt
eget land, som det nu gäller. Jag säger detta så mycket mer som jag på särskilt
två punkter icke är ense med vad som under den senaste tiden skett i
Genéve. Jag för min del beklagar t. ex., att beslutet i Abessinienfrågan blev
vad det blev, och jag finner, att även behandlingen av den spanska frågan
är djupt beklaglig. Men likafullt måste jag säga mig, att ännu mycket mer
beklagligt skulle det vara, örn vi icke hade detta forum, örn vi inte hade Nationernas
förbund, örn vi icke hade möjlighet att kunna samla de fredsälskande
staterna, låt vara på ett svagt och ofullkomligt sätt, som det dock är möjligt
att nu göra.

Jag skulle emellertid vilja uttala såsom min övertygelse, att vad som oroar
det svenska folket i avsevärda delar och säkerligen även andra demokratiska
folk på djupet, det är visst icke vad högerns talesmän här föra till torgs, utan
det är vad som sker särskilt med hänsyn till Spanien. Och det må frågas örn
man inte här skulle kunna våga hoppas på en ändring, sedan man väl allmänt
måste finna, att den väg som man hittills har prövat -— säkerligen i god
tro och i bästa avsikt •— har slagit fel, och örn man icke just därför att Nationernas
förbund måste vara rättens och humanitetens bärare borde försöka
att i denna fråga nå fram till en ny väg. Man kan ju, när det gäller Abessinien,
där man redan står inför ett fullbordat faktum, icke, såvitt jag kan finna,
för närvarande ens tänka sig någon ny väg. Man får leva på förhoppningen
att i framtiden rätten möjligen skall vinna gehör på ett eller annat sätt, men
i fråga örn Spanien tror jag, att de djupa folklagren skulle känna sig ofantligt
styrkta i sin tilltro, som ännu lever, till Nationernas förbund, om man kunde
tänka sig en mera positiv väg än den som man hittills beträtt.

Herr Undén: Jag begärde ordet endast för att klara upp en liten mot sägelse,

som herr Hammarskjöld trodde sig ha funnit i mitt resonemang inom
28-mannakommittén, där jag å ena sidan hänvisade till praxis beträffande att
sanktionerna icke fungera, å andra sidan gjorde ett förbehåll om handlingsfrihet
för den händelse sådant fall skulle inträffa, att sanktioner skulle komma
i fråga. Jag tror inte det är någon motsägelse. Jag hänvisar till vad som
sades i 28-mannakommittén. Det sades där, att detta konstaterande beträffande
praxis icke heller nödvändigtvis betydde, att förbundet nu avstod från
möjligheten att i händelse av konflikt verksamt ingripa genom det samarbete
som frivilligt upprättades mellan förbundsmedlemmarna och eventuellt utsträcktes
till att omfatta till förbundet icke anslutna stater. Möjligheten att
genom en frivillig överenskommelse anordna påtryckningsåtgärder uteslöts allt -

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
så icke i det resonemanget, och därmed tror jag att det visar sig, att den påtalade
motsägelsen icke föreligger.

Herr Öman: Herr talman! Först bara några ord i en liten etikettsfråga
utan någon som helst betydelse för den stora sak, vi här avhandla. Utrikesutskottets
ärade ordförande fann det barnsligt av mig att kritisera den omständigheten,
att han i ett anförande i denna kammare riktade ett angrepp mot
en talare i andra kammaren. Det är möjligt att detta är en barnslig uppfattning.
Jag förbehåller mig emellertid att trots detta få behålla den. Den
sammanfaller med vad jag tror vara en gammal och god tradition. Herr Undén
medgav vidare, att han »icke återgivit herr Bagges känslointryck riktigt»,
och ville därmed ha detta lilla missförstånd ur världen. Jag tror det räcker
med att konstatera detta.

Den stora fråga vi i dag stå inför är, i vilka avseenden en verklig meningsskiljaktighet
föreligger mellan utrikesutskottets majoritet och reservanterna.
Jag vill med anledning både av det yttrande, som fälldes av herr Undén, och
det yttrande, som fälldes av utrikesministern, konstatera, att ingen meningsskiljaktighet
föreligger därom, att den i 28-mannakommittén avgivna deklarationen
var riktig i den dåvarande situationen. Reservanterna ha inte på något
sätt riktat sig emot denna deklaration. De ha icke bestritt, att Sverige förklarat
sig äga handlingsfrihet och fri prövningsrätt, örn det vill eller icke vill
deltaga i ekonomiska sanktioner. Den sak vi nu strida örn är, på vad sätt vi
skola framtvinga ett erkännande från något förbundsorgans sida av den av herr
Unden formulerade svenska ståndpunkten.

Jag tillät mig i mitt förra anförande erinra om uttalandet i The New Sta tesman,
att Sverige fortfarande måste anses förbundet att deltaga i ekonomiska
sanktioner. Jag erinrade också örn att flera rådsmedlemmar i samband med
behandlingen av den schweiziska neutralitetsfrågan uttryckligen konstaterade,
att denna frågas lösning icke finge inverka på de övriga förbundsmedlemmarnas
förpliktelser. Nu undrar utrikesutskottets ärade ordförande, örn jag velat
sätta förklaringarna i The New Statesman och andra uttalanden över de uttalanden,
som gjorts av reservanterna i utrikesutskottet. Det är ju självklart,
att vi inte ha att sätta vara sig det ena eller andra uttalandet över. Vad vi
ha att göra är att konstatera, att vår uppfattning att vi ha handlingsfrihet
icke är oomstridd. Det gäller fortfarande att man på vissa håll, där man har
intresse av en annan tolkning av förbundsakten, bestrider vår rätt att undandraga
oss ett deltagande i ekonomiska sanktioner. Det är detta faktum, som
jag finner vara i nuvarande ögonblick betydelsefullt.

Vad beträffar frågan örn jag är auktoriserad eller icke auktoriserad att uttala
mig örn huruvida högerreservanterna ansett, att Sverige i ett visst läge
skulle isolerat utträda ur Nationernas förbund eller örn det skulle göra det
allenast i samverkan med de övriga nordiska staterna, så vill jag bara hänvisa
till att jag i mitt anförande ordagrant citerade följande avsnitt i reservationen:
»Utskottet anser det vara ett viktigt önskemål, att Sverige uti ifrågavarande
avseenden handlar i samförstånd med de nordiska och övriga stater,
med vilka Sverige hittills plägat samverka inom Nationernas förbund.» Jag
tror mig kunna läsa innantill utan någon särskild auktorisation.

En fråga, som hans excellens utrikesministern syntes fästa särskilt avseende
vid, rör den kritik, som jag tillät mig framföra emot det svenska ombudets
uppträdande i rådet såsom rapportör i den schweiziska neutralitetsfrågan. Det
är riktigt, att jag här uttalat, att jag ansåg det anmärkningsvärt, dels att den
svenske utrikesministern i detta fall åtog sig rapportörens mycket ömtåliga roll
och dels att han vid samma tillfälle icke i någon form tillkännagav Sveriges
egen tidigare deklarerade uppfattning i dessa stycken.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)

Excellensen Sandler upplyste oss om att vid utrikesministermötet i Oslo full
samstämmighet varit rådande om att den schweiziska framställningen borde av
de nordiska staterna stödjas. Han gav oss också den upplysningen, att han
av utrikesutskottet erhållit mandat att stödja den schweiziska framställningen.
Och han ställde till mig den frågan, på vad sätt han försummat detta mandat.

Jag vill på denna fråga endast svara, att jag aldrig påstått att han försummat
att fullgöra det mandat, som givits honom av utrikesutskottet. Inte heller
har jag ens antytt, att det skulle vara oriktigt av Sverige att medverka till
att Schweiz erhöll den särställning, som beviljades landet vid rådsmötet i Genéve.
Vad jag kritiserat är den omständigheten, att den svenske utrikesministern
åtog sig rapportörens uppdrag och likaså att han efter de för oss liksom
för övriga medlemsstater betydelsefulla uttalanden, som anknötos till rapporten
i detta ärende, icke fann anledning deklarera den svenska ståndpunkten.

Jag tillåter mig fortfarande vidhålla, att det skulle ha varit riktigast, att
Sverige med hänsyn till den ömtåliga särställning, vi kommit att intaga efter
deklarationen i 28-mannakommittén, icke skulle ha åtagit sig rapportörens roll,
samt att det fanns möjligheter att ge till känna en mening i frågan örn handlingsfrihet
rörande ekonomiska sanktioner vid detta tillfälle.

Det är visserligen riktigt, såsom excellensen Sandler framhöll, att hela frågan
örn paktreformen var hänvisad till förbundsförsamlingen av 28-mannakommittén.
Det var inte detta spörsmål, som man hade att ta ställning till i rådet
vid detta tillfälle. Men de övriga rådsmakterna voro inte fullt så finkänsliga
när det gällde uttalanden, som hade betydelse även för de avgöranden,
som man lagt i förbundsförsamlingens händer. Jag vill konstatera, att den
franske utrikesministern Delbos och åtskilliga andra vid rådsmötet i januari
före och oberoende av 28-mannakommitténs sammanträde funno sig kunna ge
till känna en bestämd uppfattning om hur man skall tolka artikel 16. Jag
vill också konstatera, att vid behandlingen av den schweiziska frågan, både
den franske rådsledamoten, den rumänske rådsledamoten och åtskilliga andra
funno sig oförhindrade att göra vissa konstateranden i samma ämne. Ingen
av dessa ansåg tydligen att den omständigheten, att frågan örn en paktreform
var hänvisad till förbundsförsamlingen, tvang alla stater att i ett upprört politiskt
läge tiga med sin mening.

Sverige var självklart inte jävigt i denna fråga. Men vi hade vissa bestämda
intressen att bevaka inte direkt i den schweiziska frågan men i till denna fråga
knutna och med densamma i vissa avseenden sammanhängande frågor. Det
var knappast något svenskt intresse att Sverige skulle framträda och få mottaga
lyckönskningar av andra rådsledamöter för att vi på ett så förträffligt
sätt lyckats göra ett unikt fall av den schweiziska frågan och därmed förhindra
prejudikat, som skulle kunna åberopas av andra förbundsmedlemmar. Vårtintresse
bjöd att söka arbeta för en liknande frihet för Sveriges vidkommande
som den, vilken beviljats Schweiz.

Jag vet ju mycket väl, och jag framhöll det också i mitt förra anförande,
att man gjort gällande att Schweiz alltid intagit och fortfarande intar en särställning.
Så är dock icke fallet. Schweiz’ ställning är inte mera unik än
att det i herr Sandlers egen rapport i Genéve framhölls, att i framtiden liksom
i det förflutna förblir Schweiz’ läge oförändrat med avseende på alla förbun(Isaktens
bestämmelser utom dem som avsåge sanktionerna. Man har alltså
just på den för oss relevanta och betydelsefulla punkten gjort en bestämd
ändring. Sedan en sådan ändring blivit gjord, kan jag inte finna annat än
att det fanns en anledning, synnerligast som uttalanden gjordes från andra
håll, att avge också en svensk deklaration. Excellensen Sandler menar, att

Första kammarens protokoll 1938. Nr 40. 6

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
nian ingenting vinner genom att ständigt upprepa samma sak. Nej, inte under
förutsättning att läget liela tiden är detsamma. Men om en helt ny situation
inträder kan det finnas anledning upprepa och erinra om den ståndpunkt
man själv vid ett tidigare tillfälle intagit och som man fortfarande önskar intaga.

Excellensen Sandler erinrade örn att han avslutade debatten i rådet med ett
anförande, i vilket han i egenskap av rapportör gjorde några korta uttalanden
angående Litvinovs argumentering. Han menar, att detta var erforderligt därför
att någonting måste sägas från rapportörens sida för att Litvinovs mening
inte skulle vara den enda, som burits till torgs. Har man den uppfattningen,
att det var erforderligt att rapportören här framträdde för att deklarera en
uppfattning, icke sammanfallande med den ryske rådsrepresentantens, så förstår
jag inte varför inte i detta anförande kunde lia funnits utrymme också
för några korta ord om Sveriges syn på sanktionsproblemet.

Emellertid skall jag, herr talman, inte fördjupa mig ytterligare i några dialektiska
eller teoretiska spetsfundigheter på detta område. Ytterst är hela
spörsmålet icke, i motsats till vad man på många håll alltjämt tycks tro, en
juridisk fråga. Ytterst är det en politisk maktfråga. Striden örn sanktionerna
är ingen rättsstrid, den är en ren intressekonflikt. Den är en konflikt mellan
å ena sidan de i Nationernas förbund ledande makterna, som ha intresse
av att göra en blockad emot en eventuell fiende så effektiv som möjligt genom
att ge blockaden största möjliga anslutning, och å andra sidan de många mindre
staterna inom Nationernas förbund, som inte ha något annat intresse än att
få förbli neutrala, att lämnas i fred och att få stå utanför de stora politiska
maktgrupperingarna. Det är den intressekonflikten, som för närvarande utkämpas,
och inte någon strid örn den ena eller den andra juridiska tolkningen.

Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på, att den ena av de
båda i Nationernas förbund ledande stormakterna har hela sitt fördragssystem
knutet till sanktionsartikeln, d. v. s. artikel 16. Hela det system av avtal,
militära och andra, med olika stater i östra och sydöstra Europa, genom vilket
Frankrike efter världskriget sökt att upprätthålla en »prépondérance legitime»
i Europa, vilar därpå att casus foederis skall inträda i det ögonblick
Nationernas förbunds råd konstaterat, att en viss stat är angripare och i anledning
därav anbefallt sanktioner mot denna stat. Det går inte att trolla bort
denna realpolitiska bakgrund till den nu pågående kraftmätningen nere i Genéve.
[Vi ha den där och vi måste ta hänsyn till den.

Den fråga det här gäller och möjligheterna att lösa den kan för övrigt utmärkt
belysas av det sätt, varpå man behandlat spörsmålet örn den s. k. passagerätten.
När excellensen Sandler den 6 november i höstas i Laboremus höll
ett stort utrikespolitiskt anförande, trodde han sig kunna förutse,.att staternas
självklara rätt att medgiva eller icke medgiva passage av främmande truppstyrkor
genom sitt område inom en mycket kort framtid skulle kunna komma
till uttryckligt erkännande. Såvitt jag förstår har man fortfarande i den punkten
inte nått större klarhet än man nått beträffande sanktionsfrågan över huvud.
Det gäller här liksom i så många andra fall, att besvikelse följt på besvikelse.
Redan ha vi i fråga örn Nationernas förbund sett en rad av de illusioner
krossade, som man från vissa håll åtminstone här i landet knöt till Nationernas
förbund, när det en gång i världen kom till. Skola vi verkligen fortsätta
att leva i en värld av illusioner? Skola vi fortsätta att vandra illusionernas
väg ända fram emot det bittra slutet? Eller skola vi äntligen börja
fatta ^ den realpolitiska bakgrunden till den nuvarande situationen och vidtaga
de mått och steg, som denna situation kräver?

Det är dessa frågor vi stå inför i dag. Man kan naturligtvis ha olika upp -

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
fattningar om det rätta sättet att lösa dem. Det ges icke någon enkel och
okomplicerad lösning. Men jag fruktar att på den väg, som utrikesutskottet
anbefaller, d. v. s. att vi skola vänta och se tiden an, vår ställning undan för
undan kommer att bli farligare och mera kritisk. Det ges inte längre någon
tid till väntan. Nu är tiden inne för en beslutsam och målmedveten handling
örn vi överhuvud skola kunna vinna det mål, som är gemensamt för majoriteten
och minoriteten, nämligen att hålla vårt land utanför krigiska förvecklingar.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Jag skulle
önska att herr Öman behagade riktigt referera ett anförande, som han hört
alldeles nyss med sina egna öron. Det förhåller sig ingalunda så att jag sade,
att anledningen till att jag upptog herr Litvinovs yttrande till behandling
var, att hans mening var en annan än min. Anledningen var att i rapporten
behandlades icke det problem, som han avhandlade inför rådet. I avseende å
det intresse, som fanns att tillgodose från ett stort antal staters sida, nämligen
att deras redan intagna positioner skulle vara fullt garderade vid handläggningen
av den schweiziska frågan — i den angelägenheten gav rapporten själv
otvetydigt besked. Däri låg skillnaden.

Rapportörskapets ömtåliga roll har herr Öman nu utvecklat för kammaren.
Den ömtåliga rollen skulle bestå däri, att Sveriges ställning skulle ha blivit
ömtålig efter avgivandet av herr Undéns deklaration i 28-mannakommittén.
Jag har inte kunnat förmärka på något vis, att Sveriges ställning blivit
mera ömtålig efter denna deklarations avgivande. Man kunde ju också fråga:
varför skulle någon annan då ta denna ömtåliga roll? Den som ger sig i
leken, han får leken tåla! Jäg menar, att har man tagit medlemskapet i rådet,
så får man naturligtvis'' också vara beredd på örn man inte har alldeles särskilda
skäl att vägra, att mottaga uppdrag.

Sedan kan jag ju tillägga, att jag har blivit liksom en smula förhärdad
efter Genéve-uppdrag både i. fråga örn förekomsten av lyckönskningar där ute
och frånvaron av lyckönskningar här hemma. Man får ju bära det ena med
det andra! Och man får vara nöjd om man efter att ha hört kritiken och sökt
att tillgodogöra sig kritikens lärdomar ändå säger sig själv, att man inte har
någon anledning att grubbla över vad man borde ha gjort i stället för det som
utfördes.

Herr förste vice talmannen: Jag ber först, herr talman, att få göra en liten
utvikning. Den hör faktiskt inte till den här saken mer än på det viset, att
den har föresvävat utrikesministern ett par gånger. Det gäller utrikesnämnden.
Det är klart att jag varit med om saker och ting, där jag tyckt att det
hela inte .varit så dumt. Men jag har också varit med örn saker och ting, som
jag efteråt ångrat. Det är nämligen på det viset, och det har jag vid flera
tillfällen sagt i denna kammare, att utrikesnämndens arbetssätt inte är bra.
Vi behövde åtminstone lia två dagar på oss varje gång utrikesnämnden sammanträder,
ty örn man finge ärendena med allt vad därtill hör den ena dagen,
så skulle man vara mycket bättre beredd att vara på toppen av sig själv nästa
dag. Jag måste, säga inom parentes — en allvarlig parentes -— att under den
sista tiden lia vi varit mycket bättre beredda än vad vi någonsin förut varit,
och detta tack vare excellensen Sandler. Men i alla fall kommer man i många
stycken ganska oförberedd, och det har hänt mig många gånger, det vill jag
erkänna, att jag vaknat en morgon med en uppfattning i en sak och lagt mig
på kvällen med en annan i samma sak.

Sedan kan jag ju säga, att allt det andra som utrikesministern yttrade örn

84 Nr 40. Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
vad jag hade sagt, skulle jag kunna rubricera som »värdesättning». I det fallet
vill jag i hög grad tala indirekt —■ jag vill svara indirekt och inte direkt, men
jag tänker svara ordentligt ändå. Det är närmast två saker, som jag skulle kunna
anföra såsom svar. Det ena är en sak, bestående uteslutande av ord, det andra
en sak, kompletterad jämväl med handling. Det första är 28-mannakommitténs
sammanträde, som jag vad den Undénska saken beträffar har läst fullständigt.
Jag är ledsen att jag inte haft tillräcklig energi för att gå igenom alltsammans
i detalj och ta det ena och det andra och ställa det mot vartannat. Men
jag skulle ändå kunna tro att jag har rätt när jag säger, att det var rent
märkvärdigt mycket, som sades emot herr Undén. Och detta ingalunda av de
minsta i Israel, utan av människor som nog kommendera över större kraftresurser
än dem som talade för herr Undén. Örn jag skulle använda ordet
värdesättning på detta måste jag nog uppriktigt säga, att den sak, som excellensen
representerar, stod sig en smula slätt.

Sedan skall jag be att ännu en gång få dra fram fallet Schweiz — det är
synd att man skall köra så mycket med Schweiz, men det är nödvändigt, örn
man skall få den rätta synen på sakerna. I fjol stodo väl Schweiz och Sverige
precis i samma ställning inför artikel 16. Hur koni det sig att Schweiz inte
nöjde sig med denna ställning? Varför gick man vidare? Jag förmodar att
det berodde på att Schweiz hade ett gott hopp, ty ett faktum är att nu stå
Schweiz och Sverige inte längre i alldeles samma ställning. Nu är Schweiz
faktiskt privilegierat. Och vad betyder det? Jo, det betyder i fråga örn värdesättning
att Sverige har åkt ned i en sämre ställning; man skulle kunna säga
att Schweiz representerar klass I och Sverige klass II. Och jag har nu
den lilla inställningen, att jag inte tycker örn att Sverige står i klass II!

Herr Lindhagen: Herr Öman talade örn besvikelse över folkförbundet.

Jag kan inte klandra folkförbundet på något sätt. En sådan ny och oöverkomlig
uppgift kan omöjligen gå i lås genast. Grundstadgandet för sanktionerna
gick därför sönder inte genom vårdslöst handhavande utan på grund
av naturlagarnas makt. Men folkförbundet har en synnerlig förtjänst, nämligen
att det på detta sätt skänkt oss erfarenheter. Det är dessa erfarenheter
vi i dag debattera, och det är på dem som det nya folkförbundet skall uppbyggas.
Följaktligen bör enligt min uppfattning Sverige inte utträda ur den
nuvarande resten av ett folkförbund. Ty då förlora vi ju möjligheter att göra
oss gällande till egen fördel och det allmännas gagn. Vill man framdeles
tvinga oss att deltaga i sanktioner av liknande slag som de nuvarande, så inträder
en ny situation.

Här processas nu även örn tolkningen av gällande artikel 16. Såsom domare
i femtio år inom alla instanser skall jag be att få göra gällande en uppfattning
i denna fråga. Denna artikel var ju ganska klar, ity att även Sverige var
bundet av sanktionsbestämmelserna. Exemplet Schweiz, som var ett undantag
ifrån början och icke först nu, var undantaget, som bestyrkte regeln att övriga
medlemmar voro bundna. Vi svenskar förhävde oss ju också över vår solidaritet
med artikel 16 under början av det abessinska kriget. Det uppstämdes
av svensk press och partifolk lovsånger över den svenska trofastheten mot
den kollektiva säkerheten. Lyckligtvis bestod provet inte i att också godkänna
de militära sanktionerna, fastän här var ju tillfället, då folkförbundet
bort använda främst militära sanktioner, örn det skulle kunnat lyckas. När
man inte vågade detta, vilket också svenskarna i tysthet örn än med dåligt
samvete här och där voro glada över, så gick det hela i stöpet.

Så har Sandler åtagit sig uppdraget att vara referent för problemet Schweiz
i Genéve. Landet har för säkerhets skull begärt bekräftelse fortfarande på
privilegiet att ej vara bundet av sanktionerna. Öman, som dock inte är lag -

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
karl, tar upp detta åtagande som någon slags förbrytelse. Jag tycker däremot
att det är den naturligaste sak i världen att herr Sandler åtog sig detta uppdrag,
liksom vilket som helst annat uppdrag, som han kunde få på grund
av sin plats i Nationernas förbund. Det var för resten gagneligt för oss.
Ty om Schweiz fruktade att i den nya situationen gå miste örn sitt privilegium
och därför ville ha en konfirmation, så skulle, därest Schweiz verkligen
gått miste örn detta privilegium, vårt läge ha varit svårare. Ty nu få vi behålla
ett prejudikat i Schweiz’ privilegium, som vi böra göra gällande även
för oss.

Nu talas det om »den svenska ståndpunkten», det är då en helt annan ståndpunkt
än den vi hade för inte så länge sedan, med dess anslutning till den
kollektiva säkerheten. ^ Örn jag förstod Undén rätt, så bestod den i en lojal
lagtolkning, byggd på nya händelser — förmodar jag ■— men inte på det
gamla formella stadgandet. Emellertid är det i verkligheten, och däri måste
jag ge öman rätt, inte fråga örn någon domargärning, utan här är det fråga
om en intressekamp. Stormakter ha intresse av sanktionerna, småstaterna ha
intresse av att bli av nied sanktionerna. Det är inte en domstolsfråga, det är
en politisk maktfråga.

Herr Bergman: Herr talman! Jag tror, att det är gott och nyttigt, att
man. talar öppet med varandra. Det är nyttigt för oss att få höra den ansvarige
representanten ° för vårt lands utrikesledning lägga fram sin syn på
sakerna, och han har såväl i kamrarna som vid interparlamentariska gruppens
sammanträde gjort många kloka och väl avvägda uttalanden i fråga om utrikespolitikens
aktuella problem. Det synes icke vara anledning att klandra honom
för att han ej skulle ha varit benägen att informera oss rörande utrikespolitiska
frågor. Det bör emellertid tilläggas, att man borde ha fått sådana
meddelanden innan vissa viktiga åtgärder vidtagits; den reflexionen torde vara
på sin plats en och annan gång. Jag vill betona, att den politik, utrikesministern
fört, såväl i det stora hela som vad beträffar den kontakt, han hållit
med riksdagen, i det hela synts mig värd mycket erkännande. Det vore dock
ej uppriktigt att förtiga sådan kritik, som med fog kan anföras, och som har
resonans icke blott på det håll, varifrån den företrädesvis har kommit i dag
utan också ganska djupt inne i de vänstersinnade partiernas led. Jag är icke
alldeles säker på att det svar, som hans excellens utrikesministern nyss gav
herr Sam Larsson i avseende på den schweiziska neutraliteten och hans förhållande
i samband därmed, var fullt tillfredsställande. Jag skall komma tillbaka
till det örn ett ögonbick.

Jag skulle emellertid först vilja understryka den säkerligen ganska allmänna
meningen, att vårt folk har en utpräglad önskan att vilja stå avsides från det
farliga, nu kanske mer än på länge farliga maktspelet i världen. Yi vilja icke
lägga oss i maktblockens intressestrider, vi vilja icke bli någons vasaller, vi
vilja lämna andra i fred och själva få vara i fred. Jag kan icke värja mig
alldeles för den känslan, att det inte i alla avseenden skulle gagna Sveriges
intressen och att det därför knappast vore tillrådligt, örn Sveriges representanter
läte locka sig att framträda i förgrundsroller i den internationella storpolitiken,
där icke direkt svenska intressen påkalla ett framträdande, men i sistnämnda
fall bör man naturligtvis utan försagdhet låta Sveriges röst höras.
Ett svenskt förgrundsframträdande i oträngda mål kan lätt missförstås ute i
världen och ge den föreställningen, att vårt land med dess små maktresurser
vill även i vår tid på nytt kasta sig in i den europeiska storpolitiken och leka
stormakt, så att säga. Hans excellens utrikesministern yttrade för en stund
sedan, att när man sig i leken ger, får man leken tåla. Jag är fullt övertygad

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
om att det inte finns hos honom den allra ringaste tendens till den lek, varom
jag talade. Det var icke det han menade, men jag säger blott, att ett och annat
kan missförstås ute i världen, där man icke känner oss så väl som vi känna varandra
här uppe.

Nu kommer jag tillbaka till frågan örn Schweiz’ neutralitet och vad därmed
sammanhänger. Det är ju möjligt, att den svenska allmänheten inte har fått
tillräcklig information örn saken genom pressen, som givetvis endast ofullständigt
kunde meddela vad som passerade där nere i Genéve. Det har därför
varit av stort värde, att vi nu här, liksom även för några dagar sedan på annat
håll, fingo fullständigare reda på vad som förekommit och att excellensen Sandler
också verkligen hänvisade till att rapporten själv hade sagt, att vad som
där förekom icke på något sätt föregrep eller »inkräktade» på ståndpunkter,
som voro tagna av andra än Schweiz. Emellertid tror jag, att det kunde ha
framställts på ett klarare och tydligare sätt. Det är riktigt, som utrikesministern
säger, att frågan örn sanktionerna i allmänhet icke förelåg på dagordningen.
Han synes mena att den därför icke alls kunde beröras. Det är att
gå vid sidan av saken, synes det mig. Det var frågan örn Schweiz och dess
speciella ställning som stod på dagordningen, men det kom efteråt en del uttalanden
med anledning av detta, och de berörde i viss mån sanktionsfrågan
i dess helhet. Ett uttalande, som väckte stort uppseende och som är av särskilt
stor betydelse, när vi skola taga ställning till denna sak, var det, som fälldes
av en av de förnämsta stormakternas utrikesminister, som yttrade, att det folie
av sig självt, att en stat icke kunde på sitt eget initiativ befria sig från de förpliktelser,
vilka åvilade den i dess egenskap av medlem av förbundet. Detta
yttrande var så tydligt och starkt markerat, att det icke kunde uppfattas annorlunda,
än som en kritik mot dem, som hade sagt ifrån, att de icke ansågo
sig bundna av sanktionsförpliktelsen. Jag menar, att när ett sådant yttrande
fällts i detta sammanhang, kan det omöjligen undgå att förvåna oss svenskar,
att det icke gjordes något uttalande från vår sida, eftersom det egentligen var
en kritik mot oss. Jag tror inte, att man kan komma ifrån det, och det är det,
som framför allt har irriterat den svenska opinionen. Man kunde lia givit ett
sådant svar i en mycket hovsam form, så att det inte hade behövt stöta den,
som givit anledning till ett sådant uttalande. Det hade endast behövts, synes
det mig, att hänvisa till vad samme talare yttrade i slutet av sitt anförande.
Han säger att det beslut, som rådet hade att fatta, icke kunde beröra de ståndpunkter,
vilka intagits av de övriga förbundsmedlemmarna, i vad avsåge tilllämpningen
av art. 16 i förbundsakten. Jag menar, att man kunde ha anknutit
till denna erinran om den ståndpunkt, som vi hade intagit och som den ifrågavarande
talaren själv konstaterat såsom intagen av vissa förbundsmedlemmar.
Det behövdes icke att ingå närmare på själva sakfrågan, men man borde undvikit
att ge intrycket att kritiken mot vår ståndpunkt accepterades av oss. Att
så ej var fallet, borde på mjukt och korrekt sätt ha understrukits.

Jag tror inte, att det är alldeles utan skäl som en viss kritik har gjort sig
gällande i avseende på här berörda sak, och jag tror, att det är ganska riktigt,
att detta säges ifrån också från andra håll än dem, som representera utskottsreservanterna.
För min del kommer jag att rösta med utskottet, och jag gläder
mig, liksom excellensen Sandler, att skillnaden i realiteten mellan de båda ståndpunkterna
i de stora sakfrågorna egentligen ej är så stor. Vi äro allesammans
med örn det väsentliga, att vi skola hålla oss utanför sinsemellan stridande
maktgrupper, och att vi icke skola vidtaga någon desperat åtgärd vis å vis Nationernas
forlsund. Vi vilja ännu arbeta inom dess ram, men vi vilja samtidigt
ha ställningen klarlagd på ett sådant sätt, att svenska folket vet, vad dess förpliktelser
innebära.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Kammaren
behagade ursäkta, men i anledning av herr Bergmans yttrande vill jag bara
säga ett par korta ord.

Örn nu den här upplysningsverksamheten skall behöva fortsätta ytterligare
— herr Bergman klagade över att den kommit för sent — skulle jag bara vilja
tillägga, att det vore skäl i att läsa utrikesutskottets utlåtande, av vilket det
framgår, att den undénska deklarationen och den bonetska förklaringen avhandla
skilda ting.

Det går emellertid verkligen litet långt, det får jag säga, att man nu, sedan
man har åstadkommit en legendbildning här hemma angående dessa spörsmål,
kommer och säger, att »det var ju beklagligt, att inte vi fingo veta tidigare hur
oriktiga de föreställningar voro, som vi själva ha konstruerat».

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorda propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Domö begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad utrikesutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning av väckt motion
örn nordisk samverkan för bildandet av ett Nordens fredsförbund.

I en inom första kammaren väckt, till utrikesutskottet hänvisad motion, nr
213, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen ville hos Kungl. Maj .t förorda:
1) svenskt initiativ till bildandet av ett Nordens fredsförbund; 2) uppställande
såsom detta förbunds program övervägande omsider av den internationella
rättsordningens reella förutsättningar och av en aktion för dess snara
tillkomst; 3) eller -— om detta ej bifölles — ett ensamt svenskt framträdande
till mellanfolkligt övervägande av den internationella rättsordningens reella
förutsättningar i förening med en aktion för dess snara tillkomst.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionen I: 213 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Lindhagen: Herr talman! Nu ha vi diskuterat våra olika ideella

utgångspunkter. En utgångspunkt är upprustning — för en gång eller sannolikast
flera gånger i råd; en är neutralitet som den högsta förhoppningen; en

Om bildande
av ett Nordens
fredsförbund.

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Örn bildande av ett Nordens fredsförbund. (Forts.)
annan är utträde ur folkförbundet; en är kvarstående nied befrielse från sanktionerna;
en är revision av akten — nied tiden men inte nu — men utan angivande
av några grundlinjer för revisionen med undantag av att man diskuterar
frågan örn kollektiv säkerhet såsom fortfarande en framtidssak.

Jag skall nu komma med mitt yrkande sedan 1911 örn att det är den internationella
rättsordningens reella förutsättningar, som vi främst böra sysselsätta
oss med. Vi skola inte blott önska oss fred och allra minst bara upprustningar,
men vi skola också önska oss en varaktig fred. Det kan inte ske utan att någon
börjar med att åtminstone diskutera grundvalarna för den varaktiga freden.
Jag vill medgiva, som Sandler sade nyss, att i Sveriges officiella värld
ligger den frågan ännu långt borta. I utlandet kunna bestås erkännande här
och var —• även av s. k. framstående personer. Men det är nog här som på
andra områden, att det är de gömda, glömda och oberömda bland folken, som
lägga sten vid sten till de stora omdaningarna.

Jag är icke så litet storsvensk — min enda utväg som svensk medborgare
mot horisonterna — och har alltid varit det. Det är kanske ett fel, men det är
nedärvt. Jag måste önska Sverige en stor ideell uppgift i världen fortfarande.
Icke på Gustav II Adolfs och Karl XII:s vägar, vilka hade betydelse för sin
tid, men såsom vikingar i nutiden för tillkomsten av den internationella rättsordningen,
som ensam kan skapa en varaktig fred. Därför har av mig allt sedan
1911 med olika variationer gjorts yrkanden därom, som i år utan tidigare ingående
analyser äro formulerade sålunda: »att riksdagen ville hos Kungl. Majit
förorda:

1) svenskt initiativ till bildandet av ett Nordens fredsförbund; _ 2) uppställande
såsom detta förbunds program övervägande omsider av den internationella
rättsordningens reella förutsättningar och av en aktion för dess snara tillkomst;
3) eller — örn detta ej bifalles — ett ensamt svenskt framträdande
till mell an folkligt övervägande av den internationella rättsordningens reella förutsättningar
i förening med en aktion för dess snara tillkomst.»

Det är fem huvudorsaker till krig och rustningar, som den europeiska pacifismen
både på de officiella maktställena och i de enskilda fredsföreningarna
ogärna vilja inlåta sig på. Vi synas tro, att man skall kunna lättare komma
bort från krig och rustningar med bibehållande och ej ens omnämnande av deras
orsaker. En obegriplig principiell förvillelse, men sådant är nu sakförhållandet
på grund av skilda intressens spel. De fem främsta orsakerna till krig och
rustningar äro enligt sakens natur och historiens erfarenheter: nationalitetsf
örtrycket, språkförbistringen, ekonomiskt kaos, överbefolkning i vissa länder
samt åsidosättande av de andliga värdena, de moraliska faktorerna.

Nu har emellertid bildats inom fredsrörelsen en ny fredsrörelse, som kallar
sig för »Världssamling för fred», som vill skapa fred, men inte på detta program
utan med bibehållande av det ruinerade folkförbundets ruinerande program.
Avsikten kan ju vara god i alla fall, och denna »världssamling» har fått
en oerhörd registrerad anslutning inom Frankrike och särskilt hos de
anglosachsiska länderna i Europa och Amerika på grund av orden »världssamling
för fred». Till och med den enskilda engelska och franska pacifismen
har förstått eller anat vad klockan till äventyrs är slagen. Den har satt sig
i spetsen för denna »Världssamling för fred», en stolt och eggande formulering,
som stått sedan gammalt som en eldskrift över mänsklighetens längtan efter
fred. Man må dock förstå, att dessa två stora segermakter med sina intressen
djupt förankrade i ofredens djupgående orsaker icke kunna vara färdiga med
det för dem svåraste av allt — eller självövervinnelsen.

Rörelsens fyra programpunkter klänga sig fortfarande fast vid segermakternas
stora skapelse med lidanden utan tal — segerfreden.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

Örn bildande av ett Nordens fredsförbund. (Forts.)

Den första punkten kräver respekterande av fördragsenlig förpliktelser, således
även en segerfreds orättvisor, förödmjukelser och trångsyn.

Den andra kräver reduktion och begränsning av rustningarna — ehuru detta
visat sig totalt ogörligt med bibehållande av deras förnämligaste orsaker.

Den tredje punkten gäller förekomma krig, genom att organisera kollektiv
säkerhet — vilket också visat sig omöjligt av nyssnämnda anledning.

Den fjärde punkten först döljer en aning om ofrånkomligheten av en ny tid,
som — såsom punkten är formulerad — »avhjälper sådana internationella förhållanden,
som äro ägnade att provocera krig». Men även detta måste, säger
programmet, åstadkommas »inom Nationernas förbunds ram» och medelst »ett
effektivt maskineri»! .. _

Kan vi tänka oss att åstadkomma en ny värld med ett »effektivt maskineri».
Det programmet utesluter dessutom från världssamlingen de s. k. färgade raserna
och även de europeiska minoriteternas krav. Det gäller således nu för
pacifismen — både i det offentliga och det enskilda • att under anslutning
till »Världssamlingens» namn med tålamod utbyta dess fyra föråldrade programpunkter
mot mänsklighetens ovannämnda historiska fem huvudpunkter
för en varaktig fred.

Motionens vädjan för ett nordiskt fredsförbund med uppgift att i den internationella
diskussionen sent omsider låta den varaktiga fredens förutsättningar
komma till tals avfärdas nu av utskottet på följande enkla sätt: »Enär ett

beslut örn avlåtande av en riksdagsskrivelse med det innehåll, som motionären
föreslår, enligt utskottets mening icke skulle utgöra något bidrag av betydelse
till lösningen av de i motionen antydda problemen, hemställer utskottet, att
motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.» . Men vad är det da,
utskottet framhåller i sina betänkanden? Är det någonting av betydelse till
lösning av de i motionerna betonade problemen? Hyser utskottet ^överhuvud
taget något intresse för mänsklighetens förenämnda mänsklighetsfrågor i alla
tider. Utskottet iakttar tystnad. Det synes, mer än som någonsin mött mig
förut i de pacifistiska meningsutbytena, avråda till och med ali diskussion örn
döt väsentliga. "Vi skola förmodligen vara snälla barn och halla oss bara till
den officiella nordiska diskussionen om neutralitet, upprustning och meningsstrider
om sanktionerna. Dvärgagärningar således inför sanningen som ensam
kan frigöra även mänskligheten. 0

Är det inte ett bidrag av betydelse, att _man_ börjar diskutera och satta pa
dagordningen en diskussion örn den verkliga internationella rättsordningen t
Jag behöver bara erinra örn det gamla kravet på nationernas självbestämningsrätt.
Andra internationalen har den ännu pa sitt program såsom någonting
som »oavlåtligt» måste främjas. I fråga örn språkförbistringen möta ständigt
och även i dagarna den erfarenheten att det gemensamma språket är den andliga
sammanhållningen mellan en nationalitet. Vi ha Abessinienfrågan, vi lia
det tjeckoslovakiska problemet med dess tre irridenta, som de fingo till sin
olycka för att därigenom göra särskilt det besegrade Tyskland och det besegrade
Ungern mindre starka. "Vi känna de finsk-svenska sprakstriderna. ^ Vi
mota oavlåtligt missnöjet från de europeiska minoriteterna, som ju skulle få ett
visst skydd genom segerfreden, i den mån de skapades genom denna fred.
Detta skydd ha de gemenligen inte fått. Detta icke därför att inte folkförbundet
har brytt sig örn dem, utan därför att det var alldeles oöverkomligt för
folkförbundet att skapa ett sådant skydd. Jag har hört från minoriteter, att
de inte ens få svar på hänvändelser till förbundet. Vid de interparlamentariska
unionernas sammanträden och fredsförbundens internationella fredskongresser
i Europa är dock det enda, sorn väcker strid och bitterhet, klagomålen
från de »nationella minoriteterna».

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Örn bildande av ett Nordens fredsförbund. (Forts.)

Och hur glömmas ej undertryckta majoriteter i Asien och Afrika? Vi
européer äro fångna av att det inte finns någon fredsfråga annat än i Europa.
När jag i ett anförande använt uttrycket de asiatiska majoriteterna, har det
inträffat, att referenten ändrat det till minoriteterna, därför att han inte har
lärt sig någon annan beteckning för ett bestående folkförtryck.

Nu måste jag således yrka bifall till denna motion, vars realiteter en gång
i alla fall komma att kämpa sig fram till seger på grund av att det är just de,
som mest röra sig i tiden och åstadkomma de mesta striderna.

Jag var en gång på en fredskongress i Frankfurt arn Main, där man sammankallat
representanter för de färgade raserna. Det var särdeles givande. Det
kom emellertid inga representanter från Nordafrika, därför att deras härskare
hade förbjudit dem pass. Däremot koni det så mycket flera representanter från
andra världsdelar. Det var asiater, afrikaner och negrer även från Nordamerika.
De voro fördelade i kongressrummet efter nationalitet. Kochinkina,
som är en fransk koloni, hade även några representanter. De kinesiska representanterna
hade vid ett tillfälle talat, och då jag efteråt gick förbi en av
Kochinkinas. representanter, kom jag att se ned i hans anteckningsbok. Där
stod det skrivet på franska ett referat av kinesernas inlägg, sammanförda under
rubriken »Våra kinesiska kamrater». Denne man från Kochinkina talade
utsökt franska. Han betydde ju personligen ej mycket men rubriken på
hans referat var ett historiskt program. Kochinkina kommer en gång att få
sin frihet, som dess representanter betygade, att de önskade den.

Endast genom de färgade nationaliteternas frigörelse få även svenskarna
fred och slippa, rustningar. ^ Varför exercera våra .ynglingar här i Sverige, och
varför betala vi en del av vår kronoskatt till rustningar? Jo, därför att vi äro
rädda för stormakternas rustningar. Och varför rusta de europeiska stormakterna?
Jo, framför allt därför att de vilja behålla sina besittningar i Asien
och Afrika och sins emellan tävla örn dessa besittningar. Och samtidigt framhäva
Asiens och Afrikas folk såsom sin lösen: Asien åt asiaterna och Afrika
åt afrikanerna.

Alltså, mänskligheten står inför våra portar. Så aktuellt är världsproblemet
även för oss svenskar.

Jag yrkar således, herr talman, bifall till motionen.

Nu är det på det sättet, att här måste jag begära votering. Ty landet och
framtiden böra få veta, hur en sådan självklar fråga ligger till i Sverige under
ledning av dess väsentligen. av utrikesdepartementet styrda utrikesutskotts
första fjät. Därför måste jag begära votering, men votering med rösträkning,
herr talman, som man inte lyckats få renodlad med avskaffande av den
lösliga uppresningen. Ett avgörande efter blott uppresning återgives i protokollet
att ett viss yrkande ansågs vara »med övervägande ja besvarat». Då
kan man tro, att motionen kanske fallit med en enda rösts skillnad, och det vill
jag inte alls att en sådan vilseledande framställning skall komma in i protokollet.
Därför nödgas jag vid detta enstaka tillfälle anhålla att få påkalla
till protokollet stjärnornas redbara utslag.

Nu vill jag även nämna, att jag.har yrkat att få komplettera denna min
huvudmotion med en interpellation i samma anda ställd till utrikesministern
och statsministern. Denna interpellation lyder så här:

»1) Är det politiska läget i världen icke sådant, att riksdagen från regeringen
Pör ^kunnat förvänta ett meddelande enligt 56 § riksdagsordningen icke minst
i fråga örn godkännande av Abessiniens erövring?

2) Anser regeringen det icke vara en hederssak för folkförbundets spillror
att ansia afsina fran medlemmarna inflytande rikliga inkomster ett anständigt
gage åt Abessiniens legitime kejsare eller att Sverige åtminstone för

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

Örn bildande av ett Nordens fredsförbund. (Forts.)
ändamålet innehåller en viss proportionell del av sitt till inemot sjuhundratusen
kronor uppgående årsbidrag?

3) Anser ej regeringen att tiden nu omsider bör vara mogen för en omvandling
av folkförbundet till idéer och organisation; och synes ej regeringen, att
Norden härvid har en kallelse att pioniera med en konciliant konstruktiv plan
till en internationell rättsordning, som måste läggas till grund för en varaktig
fred?»

I förmiddags kom statsministern till mig och i enlighet med den nya konstitutionella
praxis för interpellationer meddelade han mig, att ministrarna inte
tänkte svara på interpellationen i vidare mån än som kunde framgå av diskussionen
i de i dag förekommande ämnena. För min del hade jag föreslagit den
reformen, att meddelandena skulle ske till talmannen såsom representant för
den kammare, som beviljat interpellationen. Men regeringen gick i ett mterpellationssvar
av statsministern min framställning tillmötes endast så, att
meddelande örn, att en interpellation inte komme att besvaras, skulle hädanefter
givas interpellanten och ej talmannen. Meddelandet har därigenom förlorat
betydelse som kontroll på att interpellation såsom vederbör i regel
besvaras. _

Nu ber jag således att få bringa till kammarens kännedom, att ett bifall till
förenämnda interpellation har avböjts av de interpellerade.

Jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till motionen och med vädjan till stjärnorna,
herr talman.

Herr Undén: Kammaren känner väl till de olika uppslag, som herr Lindhagen
givit i sin motion beträffande detta spörsmål. Kammaren har också
under tidigare år haft tillfälle att taga ståndpunkt till dem. Därför skall jag
nu inte upptaga någon debatt i saken vid denna sena timme. Jag skall endast
anmärka, att utskottet naturligtvis inte sagt, att detta problem inte har betydelse,
utan utskottet har blott yttrat, att ett riksdagsbeslut här i Sverige avseende
en riksdagsskrivelse inte bidrager till att lösa det ifrågavarande problemet.

Jag hemställer om bifall till utskottets utlåtande.

Herr Lindhagen: Herr talmannen har nu tillkännagivit att jag inte får

framställa det yrkande, som jag framställt under punkt 3) »eller ett ensamt
svenskt framträdande till mellanfolkligt övervägande av den internationella
rättsordningens reella förutsättningar i förening med en aktion för dess snara
tillkomst».

Med anledning av denna talmannens erinran återtager jag mitt yrkande, såvitt
det gäller punkten 3) i detsamma.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder yrkats
dels att vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt skulle bifallas,
dels ock, av herr Lindhagen, att kammaren skulle bifalla punkterna 1
och 2 i den av honom i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse: -

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Örn en mellanfolklig

lösning av
judarnas
problem.

Orri bildande av ett Nordens fredsförbund. (Forts.)

Den, som bifaller vad utrikesutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 6, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lindhagens under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindhagen begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 1.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion om granskning av kraven på ett Nordens försvarsförbund, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 8, i anledning av väckt motion
örn nordiskt initiativ till mellanfolklig lösning av judarnas problem.

I en inom första kammaren väckt, till utrikesutskottet hänvisad motion, nr
218, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära
initiativ till ett bemödande från Norden — eller åtminstone från Sverige
— att efter internationell överenskommelse bidraga till en human och definitiv
lösning av judarnas problem genom befrämjande av 1) assimilation (sammansmältning)
med deras omgivning och 2) kolonisation.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen I: 218 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Lindhagen: Herr talman! I motionen I: 214 har yrkats, att riksdagen
måtte finna övervägande skäl tala mot ingåendet av ett formligt nordiskt
försvarsförbund, stödjande sig på upprustning med dess ökande av krigsfaran
i världen och för Norden själv. (Sorl i kammaren.) Ja, herr talman, det
är sa manga andra talare, att jag har inte ordet ännu. (Herr talmannen uppmanar
med klubbslag kammaren att ej sorla.) Jag tackar.

Norden har stannat vid att möta situationen i världen med neutralitet och
egen upprustning. En livlig diskussion har uppstått i pressen, örn ej Nordens
upprustning borde konsekvent fullkomnas med ett nordiskt försvarsförbund
ett nordiskt fredsförbund synes däremot ingen i de högre instanserna
vilja veta av.

Då ligger det väl nära till hands för att det skall bli...

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

Örn en mellanfolklig lösning av judarnas problem. (Forts.)

Sedan herr talmannen fäst herr Lindhagens uppmärksamhet på att utrikesutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av väckt motion örn granskning av kraven
på ett Nordens försvarsförbund, redan blivit avgjort samt att till behandling
nu förelåge samma utskotts utlåtande nr 8, fortsatte

Herr Lindhagen: Jag ber om ursäkt. Uppropet och klubbfästandet av utskottets
utlåtande nr 7 gick så fort att jag — distraherad av kammarens sorlande
sensation över det för tidsverkan karakteristiska avvisandet i de högre
instanserna av varje tanke på ett nordiskt fredsförbund — ej hann följa med i
talmannens tågordning.

Beträffande således utskottets nu föreliggande utlåtande nr 8 i judefrågan
har i min motion yrkats »att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t begära initiativ
till ett bemödande från Norden — eller åtminstone från Sverige — att efter internationell
överenskommelse bidraga till en Kuman och definitiv lösning av
judarnas problem genom befrämjande av 1) assimilation (sammansmältning)
med deras omgivning och 2) kolonisation».

I Sverige råder en ganska allmän indignation över de i sammanhang med
nationalitetsstriderna här och var uppkommande judeförföljelserna. Judarna
hetsas och plågas även officiellt med utstuderad grymhet av skilda slag. Det
har kommit sig därav, att judarnas historia är en berättelse örn skiftande bosättningar
och hårda prövningar under tiden ända från 2000 år före Kristus.
Folkvandring, ekonomisk utpressning, slaveri, massmord, landsförvisning,
tvångsdop med flera »pogromer» ha varit en röd tråd i deras historia. I Asien
behandlades de mildare, i europeiska länder sämre, oftast grymt. Sedan de
blivit bosatta i Palestina gjorde de ett par gånger uppror mot romarna med
påföljd, att de kuvades, att Jerusalem sista gången förstördes och att de under
tiden för dessa tilldragelser bortfördes som slavar eller annorledes skingrades.
Deras sammanlagda folkmängd i världen beräknas nu till inemot 16 miljoner.

På det sättet har den s. k. »vandrande juden» kommit till stånd. När han
sökt bosätta sig varaktigt i ett land har detta fädernesland i de nämnda fallen
blivit en utrotare av judendomen, vilket vi nu dagligen förnimma exempel på.

Vad är det för mänsklighet som tolererar ett sådant tillstånd utan att resa
sig på det sätt, som står var och en till buds. Utrikesutskottet synes anse att
även en sådan företeelse likaväl som bombflygplanens barbari får man ta med
ro såsom en ordinär företeelse.

Även i Sverige kan spåras till och med ansatser till officiell judeförföljelse.
Jag har i flera fall sökt hjälpa landsflyktiga judar och även lyckats mer eller
mindre.

Ett brutalt exempel på svensk officiell brutalitet är följande. För flera år
sedan uppsökte mig på mitt ämbetsrum i rådhuset en judefamilj, härstammande
från Lettland, man och hustru. De förtäljde gråtande, att de med vederbörligt
tillstånd vistats många år i Sverige. Barnen gingo i skola här och
talade liksom föräldrarna fullständigt svenska. Familjefadern hade beställning
som direktör i ett mindre bolag. Besöket föranleddes av, att makarna
fått order av polisen att inom 8 dagar med barn lämna landet. Det var på den
tiden, då man gjorde en viss razzia för att få ut främlingar ur landet och
icke minst judar från Balticum och Polen. Utrikesdepartementets vederbörande
vägrade mig att få taga del av polisrapporten såsom hemligstämplad. Men
mannen hade samtidigt ansökt att få bli svensk medborgare. I justitiedepartementet
fick jag ta del av medborgarakten, och se där låg instucken den av utrikesdepartementet
hemligstämplade polisrapporten. Jag penetrerade den se -

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Örn en mellanfolklig lösning av judarnas problem. (Forts.)
nare och tror att jag lyckades efter undersökningar sönderplocka den tämligen
fullständigt. Därefter bereddes mig tillfälle att för tre eller fyra statsråd
föredra mina resultat. Följden blev att den grymma utvisningen inhiberades
fullständigt.

Efter denna belysande sidoutflj-kt till svenska förhållanden återgår jag till
den ommotionerade större frågan. Utskottet yrkar ett juridiskt avslag å motionen.
Och pressen synes ej heller intresserat sig för saken. Även utskottets
motiv innefatta ett kallt formellt avvisande. Intet ord av svensk medkänsla
bestås judarna. Och inte heller sysselsätter sig utskottet med motionen. Utskottet
hänvisar till »olika åtgärder av internationell natur i samband med
minoritetsskydd och flyktingshjälp, vilka avsett att hjälpa bl. a. judiska minoriteter
och flyktingar». Därefter inlåter sig utskottet något närmare på »flyktingsverksamheten».
Slutligen erinras bara örn kolonimöjligheterna i Palestina.

Utskottet bör dock haft sig bekant, att minoritetsskyddet utifrån och icke
minst för judarna stannat på papperet. Likaså veta alla något i saken insatta
att flyktingshjälpens samaritverksamhet är en obetydlighet kvantitativt och en
erbarmlig ekvivalent för mistningen av hem, fädernesland och den bortjagades
laga utkomst. Motionen avser ju ock att trygga judarna från att behöva
gå bort från allt detta i landsflykt.

I kolonisationsfrågan sysslar motionen med en omfattande och tillräcklig kolonisation.
Det är ingen lösning att stanna vid zionismen i Palestina. Utrymmet
är där alldeles otillräckligt och konflikterna för övrigt med araberna ännu
ett dagligt sorgeämne.

Motionens vidsyn begär »Guds fred» för alla judar. Och därpå svarar utskottet
»Yxskaft» — klart yxskaft och ingenting annat, Riksdagens nya, i
själva verket regerings- och utrikesdepartementstyrda utrikesutskott tarvar
uppenbarligen en lång evolution för att växa in i sin parlamentariska uppgift.

Jag yrkar, herr talman, avslag på utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Undén: Herr talman! Jag anhåller att få upplysa örn att utskottets
utlåtande ingalunda innehåller någon juridik, såsom herr Lindhagen påstår,
utan slutar på följande sätt: »Utskottet är övertygat örn att svenska regeringen
även utan särskild anmodan från riksdagens sida är beredd att efter
förmåga verka för en human lösning av ifrågavarande problem, i den mån en
sådan kan vinnas genom internationellt samarbete.» Jag hemställer örn bifall
till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Jag talte örn premisserna till utskottets negativa slutsats.
Där talas örn flyktingsverksamheten och örn möjligheterna för kolonisation
på allenast ett ställe, nämligen i Palestina och så slutar uttskottet mycket
riktigt •— det glömde jag säga -— med följande ord: »Utskottet är övertygat
örn att svenska regeringen även utan särskild anmodan frän riksdagens
sida är beredd att efter förmåga verka för en human lösning av ifrågavarande
problem, i den mån en sådan kan vinnas genom internationellt samarbete.» Det
kan emellertid inte utskottet vara övertygat örn. Jag vet, att man inte kan förvänta
det.

Ett allvarligt varsel örn parlamentarismens undergång är väl denna utskottens
växande räddningsplanka att i brännande och svårlösta problem
komma undan lätt riksdagens ansvar och kallelse just i sådana frågor genom
hänvisning till regeringens förenämnda beredskap.

Ty när man i en sådan här fråga har fått en sådan anmaning särskilt från

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

Örn en mellanfolJclig lösning av judarnas problem. (Forts.)
ett riksdagsutskott och den mött bifall från riksdagen, betyder det, att den
svenska regeringen inte behöver intressera sig för frågan, helst som utskottet
inte heller kommit med något utslag av indignation över judepogromerna och
inte föreslagit att dessa flyktingar borde få vara kvar i sina fädernesland, utan
utskottet hänvisar till detta förskräckliga flyktingsväsen jämte en vansklig
och otillräcklig kolonisation på ett enda ställe.

Jag yrkar bifall till motionen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 9, i anledning av väckt motion
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försvarsberedskapens
omedelbara stärkande.

I en inom första kammaren väckt, till utrikesutskottet hänvisad motion, nr
358, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen, därest Kungl. Maj:ts proposition
nr 307 bifolles, måtte 1) uttala sig för och hos Kungl. Maj:t begära
initiativ till internationellt övervägande att hålla de två Haagkonferensernas
förenämnda skydd för civilbefolkning och privat egendom i helgd och således
stadga förbud mot det nutida luftkriget såsom ett övermått av barbari i mänsklighetens
historia; 2) uttala sig för och hos regeringen begära initiativ till ett
nordiskt framträdande för Folkförbundets omgestaltning till idéer och organisation
i syfte att undanröja de verkliga orsakerna till rustningar och krig.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 358 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har trott mig fullgöra en plikt genom
en erinran i motion 1:358 att det officiellt bör resas någon indignation mot
det nya luftkriget såsom en oerhörd företeelse i historien.

Det finns två Haagkonferensers beslut undertecknade och ratificerade av
de flesta regeringar, nämligen 1899 och 1907 års Haagkonferenser, som sedan
vederbörligen vunnit laga kraft, detta också i Sverige med uttalande av förbud
mot luftkriget, men i den kungl, propositionen nr 307 bebådas en ny utredning
angående luftkrigets ytterligare tillgodoseende. Vi beställa nu med
glad tillförsikt bombflygplan. Ett —• det första kanske — förgicks i Östersjön
redan vid leveransen och krävde redan i den situationen tre olyckliga
offerväsen. Böra vi ej någon gång åtminstone förvåna oss över att en hel
värld nu betraktar bombflygplanen som en institution, vilken är tämligen i sin
ordning. Visserligen fördöma vi skrymtsamt vissa övermått av planens kriminella
verkning. Men kan ens Norden försäkra att rimlig urskillning skall kunna
iakttagas från luften. Här vill det väl till någon internationell aktion mot
åtminstone ett sådant krig. Och någon måste ju börja.

Därför har jag föreställt mig att en sådan här motion skulle vara minst sagt
tidsenlig. Däri hemställes,

att riksdagen, därest Kungl. Maj:ts proposition nr 307 bifalles, måtte

1) uttala sig för och hos Kungl. Maj :t begära initiativ till internationellt
övervägande att hålla de två Haagkonferensernas förenämnda skydd för civilbefolkning
och privat egendom i helgd och således stadga förbud mot det nutida
luftkriget såsom ett övermått av barbari i mänsklighetens historia;

Om förbud
mot luftkrig.

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Örn förbud mot luftkrig. (Forts.)

2) uttala sig för och hos regeringen begära initiativ till ett nordiskt framträdande
för Folkförbundets omgestaltning till idéer och organisation i syfte
att undanröja de verkliga orsakerna till rustningar och krig.

Det är också den slutliga generella satsen, som jag ibland låter sväva över
detaljerna.

Nu säger utskottet: »Såsom motionären framhållit, ha de i Haagkonventionerna
intagna förbuden mot bombardemang från luften, som härstamma
från en tid, då luftvapnet ännu icke nått någon avsevärd utveckling, visat sig
helt ineffektiva. »— »Motionären föreslår ett svenskt initiativ till internationellt
övervägande angående förbud mot luftkriget. Det torde i nuvarande läge icke
finnas några utsikter till att ett dylikt initiativ skidle leda till resultat (kurs.
av motionären). Utskottet anser sig därför sakna anledning att förorda en
skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.» — Återigen ett hjärtlöst och formellt utlåtande
från riksdagens nya utrikesutskott.

I all synnerhet i en moralisk fråga, där det gäller att komma till livs, vad
som är vrångt i tiden, spörjer man sig inte örn det finns några utsikter därtill.
För en sådan framfärd finnas alltid vägar, om det står vilja bakom, en vilja
att taga initiativ. Ingen framfärd kommer till stånd, örn ej därtill tages
initiativ, så att åtminstone diskussion örn saken till en början kommer till stånd.

Det skulle nog vara ett verksamt uppslag till en sådan början i ett initiativ
från svenska regeringen. Men det må vara förlåtligt örn en regering ej vill
vedervåga sin auktoritet genom misslyckande till en början i initiativ till luftkrigets
avskaffande. Här är folkrepresentationen den rätte initiativtagaren.

För övrigt gives det ett stjärnskott ur historien, som heter »mens agitat
molem» •— det är anden ensam, som ger någon fason åt materien. Men örn man
aldrig tager något initiativ, så att anden får tillfälle att göra det, så finns
det mycket riktigt inte några »utsikter».

Riksdagen är emellertid för närvarande handikappad på detta område. Såsom
jag tidigare i dag erinrat, är det nya utrikesutskottet väsentligen regeringsstyrt.
Det är det redan enligt författningen, då det fortfarande tjänstgör
såsom gammal utrikesnämnd, vars avskaffande var den första uppgiften för
ett demokratiskt utrikesutskott. I denna skepnad begagnar sig också regeringen
fortfarande för att komma i någon slags kontakt med riksdagen. Den
omedelbara kontakten enligt 56 § riksdagsordningen är nu ur bruk. På
min interpellation, ställd till utrikes- och statsministrarna, bland annat, varför
så skett, har, som redan av mig meddelats kammaren, statsministern i dag
underrättat mig, att något svar å interpellationen ej är att emotse.

Utskottet är också ganska väsentligt ställt under regeringsinflytande. Dess
ärade ordförande innehar befattningen inom utrikesdepartementet som »sakkunnig
i folkrätt». Även utrikesministern har enligt lag särskilt tillträde till
utskottet.

Utrikesdepartementet är — som bekant och bekräftat av utskottets utlåtanden
— främst insatt i sakkunskap i gammal folkrätt, som skapat de nuvarande
nödlägena, och sysslar ogärna med utblickar till sakkunskap i framtidens folkrätt,
som skall göra folken fria. Riksdagen är väl till för de nya oundgängliga
initiativen och ej för efterliknande av en regerings försiktiga och mera
avvaktande utrikespolitik.

Motionens andra yrkande har följdriktigt avstyrkts i annat sammanhangsåsom
oroande uttryck för »framtidens folkrätt».

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Undén: Herr talman! Herr Lindhagen förklarade i sitt anförande,
att det inte hade kommit något uttryck för indignation ifrån Sveriges sida i

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

Örn förbud mot luftkrig. (Forts.)

anledning av de barbariska luftbombardemang, som ha förekommit under senare
tid. Jag vill då meddela, att senast den 28 september förra året deltog
svenska delegationen å regeringens vägnar i en protest, som avgavs av Nationernas
förbunds församling och som hade följande lydelse: »Församlingen,
som till skyndsam behandling upptagit frågan örn luftbombardemang av öppna
städer i Kina fran japanska luftfartygs sida, uttalar sin djupa förstämning
över dessa bombardemang, vilka medfört livets förlust för oskyldiga civilpersoner,
däri inbegripet^ ett stort antal kvinnor och barn; förklarar, att någon
ursäkt icke finnes för sådana handlingar, vilka i hela världen framkallat en
känsla av avsky och harm, och fördömer dem högtidligen.»

Det har alltså ganska nyss förekommit en protestyttring, vari svenska regeringen
har deltagit. Jag är övertygad om att den svenska regeringen i detta
ögonblick lika beredvilligt skulle deltaga i en protestyttring med anledning
avde luftbombardemang, som sedan dess ha skett, särskilt på den spanska krigsskådeplatsen.

Den andra frågan, som herr Lindhagen har upptagit i sin motion, gäller
åstadkommandet av ett förbud mot luftbombardemang genom att blåsa liv i
vissa artiklar i de gamla Haagkonventionerna. Han har inte angivit någon
metod vare sig att få ett sådant förbud till stånd eller att få det effektivt. Utskottet
har därför inte kunnat förorda en skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets utlåtande.

Herr Lindhagen: Det är en överväldigande negativism, som är knäsatt i
Sveriges nuvarande utrikespolitik, enligt många svenska medborgares uppfattning.
Det står för övrigt ingenting alls i utlåtandet örn det förenämnda
brännmärkandet av det aktuella luftkriget från en organisation i Geneve.
Aven örn så vore, måste ju detta bara vara ett ytterligare skäl för att ett parlament,
en demokratisk församling, som den svenska riksdagen ju vill vara,
inte behöver skämmas för att gå in för en internationell aktion mot det brottsliga
luftkriget. Örn man skall få något grepp mot det, beror ju främst på,
hur mångfaldig opinionen är och hur ofta det duggar av opinionsyttringar. Då
man, såsom utskottets ordförande sade, till och med från det försiktiga Genéve
tagit ett initiativ i motionens syfte bör det inte vara den svenska riksdagen,
och inte Norden heller, ovärdigt att också taga ett initiativ för att kumulera
dylika tidsenliga insatser.

Jag yrkar bifall till motionen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 32, i anledning av Kungl. Äng. onsäng.
Maj :ts proposition med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattnin- n ing av den
gen m. m. jämte i ämnet väckta motioner. direkta stats I

en den 12 mars 1938 dagtecknad proposition, nr 258, hade Kungl. Maj :t besk''^tn''^9en
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

Första kammarens protokoll 1988. Nr ho. n

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)

3) förordning om särskild skatt å förmögenhet;. , iooq

4) förordning angående upphävande av förordningen den 28 september lyj»

(nr 374) örn kommunal progressivskatt; , „ 1Q9o

5) förordning angående upphävande av förordningen den 28 september iy2ö

(nr 375) om utjämningsskatt; „ „ . • 1Q97

6) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 27 juni 192 <
(nr 321) om skatt vid ^skiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags

tillgångar,d^ng ^ ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379); o o o t- i ■ iq

8) förordning angående ändrad lydelse av 3 § 3 morn. förordningen den 19

november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva, _ . . , c,r-.\

9) lag angående ändrad lydelse av 67 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251)

örn kommunalstyrelse på landet; -1090/

10) lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn
kTl)TafStndi Säd lydeke av 54 § lagen den 15 juni 1935 (n, 337)
°miÄ"ÄÄdSdS& »v 2 8 lagen den 6 juni 1930 (nr 262) örn

skolstyrelse i vissa kommuner;

13) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar ,

14) förordning om upphävande av förordningen den 24 april 18b3 flir /U

s. 1) angående mantalspenningarnes utgörande; samt

15) förordning örn upphävande av kungörelsen den 26 augusti 1873 (nr 48
s. 1) angående kurhusavgiftens upphörande och införande av en allman sjuk o

i * t

Vadels ock besluta, att sådan särskild avgift, varom förmäldes i § 58 förnyade
stadgan den 26 september 1921 (nr 604) angående folkundervisningen i riket,
icke finge av skoldistrikt upptagas för senare ar an 1938.

Propositionen hade såvitt angick de under punkterna 9—13 angivna lagförslagen
hänvisats till konstitutionsutskottet samt i övrigt till bevillmngs utskottet-skottets

behandling hade överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

inom första kammaren:
nr 305, av herr Öman m. fl.,

nr 319, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl.,
nr 441, av herr Andersson i Falkenberg m. fl.,
nr 320, av herr Holmström m. fl.,
nr 321, av herr Holmström m. fl., och
nr 322, av herr Asplund m. fl., samt

inom andra kammaren:

nr 441 av herr Andersson i Falkenberg m. fl.,

nr 456, av herr Osberg,

nr 457, av herr Lithander m. fl.

nr 458, av herr Ericsson i Kinna m. fl.,

nr 459, av fru Rönn-Christiansson m. fl.,

nr 460, av herr Hage m. fl.,

nr 461, av herr Henriksson m. fl.,

nr 462, av herr Henriksson m. fl., och

nr 463, av herr Ericson i Boxholm.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

„ Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
Motionen II: 459 hade beträffande däri tillika framställt yrkande avseende
lagen örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar hänvisats
till konstitutionsutskottet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet under åberopande av vad
dari aniörts hemställt,

I) att riksdagen måtte, med förklarande, att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 258 såvitt anginge i det följande under A) 1) och 2) angivna föriattningsiorslag
icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, med bifall i
övrigt till propositionen i de delar den hänvisats till bevillningsutskottet

A) antaga under punkten införda förslag till

inno /ag o™^ndrmg i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

, 2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

3) förordning örn särskild skatt å förmögenhet;

/ 4) förordning angående upphävande av förordningen den 28 september 1928
t nr 374) örn kommunal progressivskatt;

/ 5) förordning angående upphävande av förordningen den 28 september 1928
(nr 375) örn utjämnings skatt;

t 6) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 27 juni 1927
ti?fgångar^ ^skiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags

fö™rdm"g omändrmg i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379); *

8) förordning angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom. förordningen den 19
november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt iför gåva;

9) förordning örn upphävande av förordningen den 24 april 1863 (nr 20 s 1)''

angående mantalspenningarnes utgörande; samt '' ''

10) förordning örn upphävande av kungörelsen den 26 augusti 1873 (nr 48

s-„ V gående kurhusavgiftens upphörande och införande av en allmän siukvardsavgift;
J

B) besluta, att sådan särskild avgift, varom förmäldes i § 58 förnyade *tadganden
26 september 1921 (nr 604) angående folkundervisningen i riket icke
linge av skoldistrikt upptagas för senare år än 1938;

11) att följande motioner, nämligen:

väckta inom första kammaren:
nr 305 av herr Öman m. fl.,

» 319 » » Johan Bernhard Johansson m. fl.

* 320 > > Holmström m. fl.,

» 321 » » Holmström m. fl.,

» 322 t> » Asplund m. fl.,

väckta inom andra kammaren: ;

nr 441 av herr Andersson i Falkenberg m. fl..

'' » Osberg,

» Lithander m. fl.,

» Ericsson i Kinna m. fl.,

» Hage m. fl.,

> Henriksson m. fl.,

» Henriksson m. fl. och

» Ericson i Boxholm ävensom

i „ . , ..,.f/u Rönn-Christiansson m. fl., sistnämnda motion i de delar den

hänvisats till bevillningsutskottet,

» 456
k 457
» 458
s 460
» 461
» 462
» 463
» 459

100

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet tomt
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Vid betänkandet funnos fogade åtskilliga reservationer ävensom två särskilda
yttranden.

Angående sättet för betänkandets föredragning yttrade
Herr Bärg, Johan: Herr talman! I avseende på föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 32 hemställes, . . , T *

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och de i punkten 1 A.
framställda författningsförslagen föredragas vart för sig, de tva torsta i den
mån så erfordras, paragraf vis med anvisningar, promulgationsstadgande, ingresser
och rubriker sist, varefter och sedan alla författningsförslagen blivit
genomgångna, utskottets hemställan i punkten I A föredrages;

att vid behandlingen av den del av betänkandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare man, än sadant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten I A.

Utskottets under 1) upptagna förslag till lag örn ändring i vissa delar av
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

20 §.

Denna paragraf lydde:

Vid beräkningen---och bibehållande.

Avdrag må icke ske för:

den skattskyldiges—---eller uppfostran; . .

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet uti orts av
den skattskyldige själv, andre maken, hemmavarande barn under lfa ar eller
hemmavarande barn, som fyllt 16 men ej 18 år och som ej anses tillhöra arbetspersonalen
;

ränta å — — — till kapitalförlust. /ri . . x

(Se vidare anvisningarna.;

Herr statsrådet Wigforss: Örn jag börjar denna debatt med att sagra några
ord, är det inte därför, att jag har något att invända mot utskottets utlåtande,
eftersom det i stort sett innebär ett bifall till Kungl. Mårds proposition. Den
enda punkt, som egentligen innebär någon avvikelse, är den, som galler den
mycket oviktiga frågan örn beskattningen av Tipstjänst, där det redan i propositionen
var klart, att man kunde vara mycket tveksam örn vilken väg man
skulle välja. I departementet valde vi den ena, men utskottet har föredraga
den andra. Jag tror inte, att frågan hör till dem, örn vilka man behover spilla
många ord. Det är ungefär lika bra att bifalla utskottets utlåtande som den

kungl, propositionen. 3 „ ,, i

Varför jag begärde ordet, är emellertid för att fa saga^ några ord om att det
utskottsutlåtande i en så brännbar fråga, som den örn våra statsskatter, loreligger
så gott som fullständigt enhälligt. Detta är dock inte egentligen att
tillskriva utskottets arbete. Det är inte heller att til skriva det arbete, som
nedlagts i Kungl. Maj:ts kansli, utan den sammanjämkning av stridiga asikter,
som ägt rum i denna fråga, skedde väsentligen inom den stora skattekommittén,
på vars utlåtande denna proposition och detta betänkande vila.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

101

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. rn. (Forts.)

Att man inom denna kommitté har kunnat vinna den enighet, som sedan
präglat den fortsatta behandlingen av detta ärende, hänger väl samman med
att de punkter, som varit kristiga, så småningom mognat till ett enigt avgörande.
De punkter, som jag här skall beröra, äro i huvudsak tre.

Under de förflutna åren har det stundom rått ganska hetsig strid om skattebördans
fördelning mellan olika inkomsttagargrupper. Vi veta allesamman,
att de krisskatter, som kommo till under de förflutna depressionsåren, både
den extra inkomstskatten och den särskilda förmögenhetsskatten, på många
håll ansetts innebära en förskjutning av skattebördan på större inkomster och
förmögenheter i en utsträckning, som inte var berättigad eller i alla händelser
endast berättigad under en krissituation och att en förskjutning tillbaka
därför borde ske, när denna krissituation hade upphört. Det förslag, som
här föreligger, innebär, vilket ju ingen kan misstaga sig om, att man även för
den framtid, som vi nu förutse, godkänner den förskjutning, som har inträtt
under krisåren. Jag säger detta endast för att understryka, hur förhållandenas
makt tvingar fram lösningar, som många från början inte skulle ha trott,
att man behövde komma fram till. Jag hoppas, fastän jag redan har mött en
viss gensaga, när jag sade detsamma i andra kammaren, att det faktum, att
man här i stort sett enigt har kunnat godkänna den skatte fördelning, som är
upptagen i propositionen och utskottsutlåtandet, innebär, att man inte i fortsättningen
behöver se striden förnyad i den form, som den har tagit under de
sistförflutna åren.

En annan punkt, som förtjänar att här understrykas, är det praktiska försök
att åstadkomma en verklig lättnad för familjeförsörjare vid statsbeskattningen,
som detta nya förslag innebär. I teorien har man sedan länge på olika
håll varit ense om att det vore önskvärt att nå fram till en sådan lättnad i beskattningen,
men man har ständigt dragit sig för att taga de praktiska konsekvenserna
därav. Genom det här framlagda kommittéförslaget, som jag nu
hoppas att riksdagen kommer att godkänna, göres ett verkligt försök att väsentligt
lätta skattebördan för stora grupper av familjeförsörjare. Det är
klart, att detta inte fås för ingenting, och man kan inte dölja för sig, att de
ensamstående, som få sin beskattning höjd, för att man skall kunna lätta för
familjeförsörjarna, mottaga säkert detta förslag med ganska blandade känslor.
Men vid en avvägning emellan de olika intressena och vad som kan anses
skäligt, tror jag ändå att man till sist även på det hållet skall komma
fram till den uppfattningen, att den här föreslagna avvägningen är den riktiga.
På denna punkt föreligger visserligen en reservation, där några av utskottets
ledamöter vilja gå ett steg längre än kommittéförslaget genom att
yrka, att från och med det tredje barnet avdragen skola höjas inte med 50
procent utan med 100 procent. Det förefaller, som örn den sammanjämkning,
som även på denna punkt skett inom kommittén, väl måste vara att föredraga.

Den tredje punkten, som är av verklig betydelse, är beskattningen av bolagen.
Jag skall inte här gå in på vad som kan anföras för och emot den proportionella
bolagsbeskattningen. Att det på den punkten har kunnat råda
tvekan och framställas invändningar emot en övergång till den proportionella
beskattningen, är alldeles förklarligt. Jag dolde inte år 1936, då detta förslag
för första gången framlades i riksdagen, att det kunde finnas ganska
starka skäl för en viss progressivitet, då det gäller bolagsbeskattningen med
hänsyn till deras vinster, men de praktiska skäl, som ha anförts för den proportionella
beskattningen, ha förefallit övervägande. Fastän riksdagen år
1936 inte kunde acceptera så långtgående förändringar, förefaller det, som örn
även på denna punkt uppfattningarna lia mognat och att man nu skulle vara
beredd att trots de mycket väsentliga förskjutningar emellan de olika företagen,
som en sådan övergång måste innebära, taga detta stora steg. I fråga örn

102

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta stat sbeskattning en m. m. (Forts.)
bolagsbeskattningen föreligger ju dessutom den sedan gammalt mycket omdiskuterade
frågan örn de fria avskrivningarna. Det gäller ju närmast inventarierna.
Även på den punkten har säkerligen tvekan rått, inte så mycket
därför att det inte finns goda skäl för dessa fria avskrivningar, men desto
mer med hänsyn till det praktiska genomförandet, då man nämligen varit rädd
för att detta på olika sätt skulle kunna missbrukas. Då kommittén kommit
fram till en enhällig ståndpunkt härvidlag, har säkerligen även på denna
punkt skett en sammanjämkning, och detsamma är väl också fallet inom utskottet.
Jag hoppas, att de farhågor, som ha uttalats på denna punkt, i framtiden
inte skola besanna sig.

Med denna skattereform, vars väsentligaste punkter jag här berört, och som
annars i stor utsträckning endast är av rent teknisk natur, därför att man helt
enkelt har försökt att rationalisera det redan bestående skattesystemet och vid
denna rationalisering även genomföra sådana i och för sig inte oviktiga förändringar
som slopandet av den kommunala progressivskatten, förefaller det.
som ett långvarigt och delvis mycket besvärligt arbete skulle åtminstone provisoriskt
ha kommit till ett slut. Jag hoppas, att den ståndpunkt, som riksdagen
i kväll kommer att intaga, blir i överensstämmelse med utskottets utlåtande.

Herr Wistrand: Herr talman! Yi stå i dag vid en synnerligen skickelsediger
punkt i de svenska statsfinansernas historia. Jag vet väl, att som den
politiska maktkonstellationen för närvarande är beskaffad finns det ingen utsikt
att med framgång framställa ett yrkande, men denna dag skall likväl
icke få passera utan att ett allvarets ord blir sagt.

Allt bär hittills gått vår finansminister och hans politik väl i händer. Han
tillträdde sitt ämbete och kunde börja sin verksamhet strax innan krisens bottenpunkt
passerats, och han har under fem—sex års tid lyfts och burits fram
på en internationell konjunkturförbättrings mäktiga vågkam. Vårt land är
— det börja vi alla känna till, tror jag — ett sällsynt lyckligt land. Långvarig
fred och en fast tradition i samhällslivets fundamenter ha lagt den fasta
grund, på vilken skickliga finansmän, företagare, ingenjörer och arbetare
kunnat uppbygga ett starkt näringsliv, som under decennier fört den materiella
utvecklingen framåt och höjt allmänhetens levnadsstandard på ett sätt,
som kanske inte finner sin motsvarighet i något annat land. Denna starka,
av enskild företagsamhet skapade ekonomiska mekanism har under de senare
å,rens osedvanligt snabba konjunkturförbättring skapat ett underlag utan
like för statsmakternas expansion. Skattekraften har vuxit och statsrådet
Wigforss har lyfts högre och högre på den mäktiga ekonomiska vågen. Dessa
omständigheter giva lätt rum för den uppfattning, att skattebelastningen alltjämt
kan fortsättas utan allvarliga skadeverkningar.

Utvecklingen är alltid svår att bedöma, när man står mitt uppe i den. Mycket
synes mig dock tala för att vår nuvarande situation bör bedömas så, att vi
nu äro i färd med att bärga rikliga skördar på de åkrar, som blivit väl beredda,
medan näringslivet under bättre betingelser än de nuvarande hade ett skede
av stark expansion, men att det är synnerligen ovisst, örn lika goda och alltjämt
förbättrade skördar kunna framgent inhöstas, när näringslivets egen
expansiva livsnerv på mångfaldiga sätt skadats. Ur denna synpunkt är den
fortgående skattestegringen en allvarlig angelägenhet med hänsyn till möjligheten
av fortsatt ekonomiskt framåtskridande.

Om statsrådet Wigforss’ intentioner i skattepolitiskt avseende är det svårt
att få en klar föreställning. En sak är dock klar: han anser, att pengar inom
mycket vida gränser bliva bättre använda i statens hand än i de enskildas,.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Xr 40.

103

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
och på grund därav anser han en »steg för steg» fortskridande skatteskärpning
böra prövas, ända till dess nian tydligt märker, att skadeverkningar därav
uppstå i avseende på det produktiva näringslivets framåtskridande. Man
synes härvid icke beakta, att inom samhällesekonomien, likaväl som inom
annan odling, skadeverkningarna av en fortgående utsugning av jorden blott
långsamt ge sig tillkänna. Vid den tidpunkt, da det blir uppenbart, att jprdmånen
försämrats, har redan så stor skada skett, att man endast genom långvarigt
och tålmodigt reparationsarbete kan återvinna vad som förlorats i bördighet.

Med det förslag örn den direkta statsbeskattnmgens nyordning, som i dag
framlägges, uppnås en betydande milstolpe på skatteskärpningarnas väg. Här
perpetualiseras hela den extra kristidsbeskattning, som under de senare arén
pålagts, och vars genomförande näppeligen skulle lia vedervågats under andra
auspicier. Marje tanke på att åter bli befriad från det onormalt höga skattetryck,
som pålagts, är härmed avförd fran dagordningen. Den stora fragan
är snarast den, huruvida denna perpetualisering är åsyftad blott som ett trappsteg,
så att när detta väl blivit fastmurat genom dagens riksdagsbeslut, arbetet
omedelbart kan påbörjas att resa nästa trappsteg av nya, skärpta skattestegringar
av samma slag.

Hur tyngande den skattenivå och de skatteskalor äro, som nu skola beslutas,
framgår vid en jämförelse med hittills gällande skatteskalor, införda under
statsrådets Thorssons egid. Dessa äro som bekant rörliga, så att skattens uttagande
med 100 procent förutsatts som det normala, medan man ansett, att
den maximalt icke gärna skulle kunna uttagas med mer än omkring 175 procent.
Den nya skatten motsvarar för de allra lägsta arbetsinkomsterna just
ungefär 170 procent i den gamla skatteskalan, men för något större arbetsinkomster
stiger den snabbt till 200 ä 300 procent. Hedan vid en arbetsinkomst
av 20,000 kronor motsvarar den nya skatten ett uttag av 250 procent
å hittillsvarande inkomst- och förmögenhetsskatt. För dem som äga något,
även ganska måttligt kapital, är förhållandet värre. Redan vid 5,000 kronors
kapitalinkomst motsvarar den nya skatten 225 procent i den Thorssonska
skalan, och för något större kapitalinkomster kommer man snabbt upp till 400
procent och däröver.

Det kan gå an att säga, att skatterna blott pressa de mera välbeställda, som
kunna bära bördorna och som det ändå inte är synd örn. Men det förhåller sig
icke på det sättet. Att de indirekta följderna av ett hårt skattetryck framför
allt drabba de svagast ställda i samhället, kan väl ingen betvivla. Ingen
är i samma grad som de små beroende av den företagsamhet, den ekonomiska
rörlighet och livlighet i samhällslivet, som ensamt kan ^skapa försörjningsmöjligheter
och ge bättre inkomsttillfällen, men som nu hårdhänt pressas tillbaka
av det svåra skattetrycket.

Det är en omtyckt sport bland de troende att påstå, att vi dock i skattehänseende
lia det bättre ställt än andra. Jag vet viii, att det finns manga statistiktabeller
m. m., med vilka man vill visa, att den samlade skattebördan i förhållande
till nationalinkomster är lägre i Sverige än i flera andra länder o. s. v.
Men dessa uppgifter äro icke beviskraftiga. De vila på mycket vanskliga
uppskattningar, som inom olika länder kunna göras på mycket olika sätt, och
deras inbördes pimförbarhet är dubiös. Det enda de kunna låra oss är, att
hela den västerländska kulturkretsen för närvarande pressas av ett mycket
hårt skattetryck, som uppgår till en fjärdedel ä en femtedel av hela nationalinkomsten,
och att denna beskattningsbörda synes vara av någorlunda likartad
storleksordning i nästan alla länder. Mern ett verkligt inbördes graderande
av länderna på grundval av dessa tabeller går ej att åstadkomma.

104

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)

Tar man däremot ut faktiska uppgifter om vad i vissa bestämda inkomstlagen
betalas i direkta skatter i olika länder, är det lättare att göra jämförelser,
ehuru även här av flera skäl stora vanskligheter möta för ett slutligt
bedömande. Vid sådana direkta skattejämförelser finner man, att Sverige i
stort sett icke är gynnsammare ställt än andra länder, ehuru det likvisst finnes
länder, som ha det värre än vi — t. ex. Norge, om detta land nu i detta
avseende är ett exempel att efterlikna. Vad beträffar England, som så ofta
nämnes i detta sammanhang, må anföras, att för ren arbetsinkomst har England
vida lägre skatter ända upp till 50,000 kronors årsinkomst. Högre upp på
skalan har England hårdare skattesatser än vi för arbetsinkomst, men då England
liksom flertalet andra länder icke har någon förmögenhetsbeskattning,
bli de större inkomster, som härflyta ur förmögenhet, väsentligt lägre beskattade
i England än i Sverige.

Det är, överhuvud taget en myt, att vår svenska beskattning internationellt
sett är så gynnsam. Den har flera särdrag, som gör den speciellt tryckande,
bland annat den konsekvent genomförda dubbelbeskattningen av bolagsvinster
och särskild förmögenhetsbeskattning, vilket ingalunda är allmänt i
andra länder.

Vi ha kommit fram till den punkt, där vi nu stå, genom löftesbrott från
statsmakterna gentemot skattebetalarna. Det är verkligen så. Krisskatterna
förutsattes och delvis direkt utlovades bli bestående blott i den mån det behov,
som framtvingat dem, fanns kvar. De ha nu i stället gjorts till den grad permanenta,
att vårt framtida skattesystem helt bygger på just den skatteavvägning,
som uppstått genom de i flera repriser hastigt och lustigt tillyxade
tillfällighetsskatterna. Någon principiell motivering för det nya skatteförslagets
utformning finns icke ens i ringaste mån. Det hela är ett fullständigt
opportunistiskt verk. Ät detaljernas finpolering har man ägnat mycket motiverings-
och utredningsarbete, men de stora huvudlinjerna har man praktiskt
taget icke sagt ett ord om.

En väsentlig förtjänst hos det framlagda skatteförslaget — det finns naturligtvis
också andra förtjänster, som jag här förbigår — skulle vara, örn
det innebure ett fastläggande av skattegrunderna för ett par decennier framåt,
så att man sluppe de ideliga, ryckiga och nyckfulla, i en handvändning
tillyxade tilläggsskatterna, som i så hög grad kännetecknat de senaste åren.

Tyvärr synes det mycket tveksamt, örn herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
delar denna uppfattning. Han har, vill jag minnas, yttrat, att
den nyordning, som här föreslås, i viss mån skulle bli endast ett provisorium.
Han förklarar, att han icke för närvarande är beredd föreslå någon annan
utgångspunkt än kommittén, »ehuru utgiftsökningar synas förestå, som inom
kort kunna medföra behov av en ny avvägning». Är detta ett hot eller en
deklaration örn att det hårt betungande skattesystem, örn vilket man nu vill
samla enig uppslutning, ändock icke är avsett att vara en överenskommelse,
som bör hållas, utan blott ett trappsteg, från vilket nya skatteeskapader efter
nya fördelningsgrunder och skatteskalor när som helst kunna börja? Vi äga
rätt fordra ett klart besked härom i stället för dunkla orakelspråk!

. Enligt min och mångas _ uppfattning är den de oavlåtligt stigande statsutgifternas
politik, som nu i många år förts, en utomordentligt allvarlig sak.
Ett fortskridande på samma väg kan bli ödesdigert för hela vårt folks ekonomiska
välfärd och riskerar att föra oss in i ett skede av stagnerande utveckling.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet älskar visserligen
att göra gällande, att vad som hittills skett i utgiftsstegrande riktning i det
stora och hela^ skett under alla partiers medverkan eller samtycke, och han
påstår emellanåt till och med, att även örn andra partier innehaft regerings -

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

105

Ang. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
ställning, skulle våra statsutgifter och vårt skattetryck ändå ha kommit till
ungefärligen samma punkt, där det nu står. Det är enligt min mening till
ytterlighet osannolikt. Andra partier vid makten skulle med all säkerhet ha
ådagalagt ett helt annat ekonomiskt handlag och haft förmåga att begränsa
springflodens omfattning. Det ansträngda statsfinansiella läget och den tryckande
skattebördan av i dag är i hög grad herr Wigforss’ personliga insats.
Hans triumf i dag må vara honom unnad; hur historiens dom kommer att
utfalla, när långtidsverkningarna kunna överblickas, blir en annan sak.

Mycket beror på hur framtiden kan gestalta sig. Herr Wigforss är en av
de främsta representanterna för den tankeriktning, som tror på ett bättre
samhälles uppkomst genom statlig planhushållning. Men i utomordentligt
hög grad försummar han den planläggning för den närmare framtiden och för
den begränsade del av samhällsekonomin, som statsfinanserna representera. De
spridda tendenser till kalkyl för ett par år framåt, som förekommit i årets
och fjolårets statsverkspropositionen räknar jag icke med i detta sammanhang.
I ett redan ansträngt eller överansträngt statsfinansiellt läge och enligt
vad man vet en rad utgiftskrävande politiska krav på programmet måste
man begära, att den främste talesmannen för denna expansiva statspolitik
skall lämna en översiktlig framtidsbild, åtminstone i stora huvudlinjer. En
grundlig utredning örn utgiftspolitikens syftning och avvägningen mellan alla
de många utgiftskrav, som stå på regeringsprogrammet, å ena sidan, samt å
andra sidan en på djupet gående utredning om vad man kan räkna med i
skatteintäkter, huruvida och på vad sätt skattesystemet bör utbyggas för att
möta dessa utgifter eller örn de eventuellt böra avföras från programmet,
om beskattningens konsevenser för landets ekonomiska liv och för medborgarna
själva — med ett ord en allsidigt upplagd planläggning för statsfinansernas
huvudlinjer är ett krav, som medborgarna ha rätt att framställa.

Man har icke rättighet att blunda för att många av de positiva krafter, som
skapat och uppehållit det svenska välståndet, betrakta denna nya ekonomiska
politik som utomordentligt farlig. Statsrådet Wigforss har rätt att ha en
annan mening än de, men han har icke rätt att utan vidare negligera all den
samlade erfarenhet och duglighet, som dessa för Sveriges ekonomiska liv väsentliga
krafter besitta. Det är icke lyckligt, örn Sveriges finansminister betraktas
som likgiltigt sinnad mot deras önskemål. Det är en plikt att söka samverkan
— åtminstone i den bemärkelsen, att man ger klart besked om sina
avsikter.

Herr laiman, dagens beslut i denna skattefråga är en etapp i en utvecklingslinje,
som jag och många med mig anse kunna bli för folkets välfärd
ödesdiger. Jag hemställer till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
att han, innan nästa riksdag samlas, låter regeringens och sina egna personliga
intentioner bli klart och otvetydigt bekantgjorda och att han verkställer
en sådan på verklig utredning grundad planläggning över våra statsfinansiella
framtidslinjer, att en allsidig debatt blir möjlig. Det är ett demokratiskt
krav att man får veta, vad man har att vänta och att man också
får en samlad översikt, därvid man kan väga de tilltänkta utgifterna mot de
krav, som ställas för deras finansiering. Det är ett krav, herr talman, som
är det första som bör tillgodoses, om man vill tänka sig ett samförstånd på
dessa linjer för framtiden.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Hade jag tänkt mig, att detta

enhälliga kommittébetänkande och detta praktiskt taget enhälliga utskottsutlåtande
skulle ge upphov till den mycket allvarliga och viktiga diskussion,
som herr Wistrand här tagit upp, så skulle jag lågt mitt första anförande

106

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Ang. omläggning av den direkta statsbe skattning en m. m. (Forts.)
helt annorlunda. Jag hade nied utgångspunkt från dess enhälliga dokument
förutsatt, att man inom alla partier hade accepterat den nu framlagda reformen
såsom — som bevillningsutskottets ordförande uttryckte, sig i andra .kammaren
— i väsentliga delar en teknisk reform, där man med olika uppfattningar
örn det nödvändiga eller mindre nödvändiga i den utgiftspolitik, som statsmakterna
under senare år ha fört, accepterade, att det var nödvändigt att skaffa medel
till dessa utgifter och därvid fann den fördelning av skattebördan, som
föreligger i dessa dokument, vara den riktiga. Herr Wistrand har en annan
uppfattning på den punkten, och det är ju inte min sak att där bemöta honom.
Det tillkommer väl närmast utskottsrepresentanterna. Men eftersom herr Wistrand
har lågt sitt anförande såsom ett antal direkta frågor till mig själv
och till regeringen, skall jag be att på några punkter få ge så klart svar som
jag överhuvud taget kan.

Jag har, som herr Wistrand anmärkte, upprepade gånger under de. förflutna
åren erinrat örn, att den utgiftspolitik, som riksdagen har fört, i väsentlig
utsträckning har skett under alla partiers gillande. Detta framgår
helt enkelt av en sammanräkning med siffror av hur budgeten skulle sett ut
under förutsättning, att olika grupper hade fått sätta sin prägel på besluten.
Detta faktum, att man kan räkna ut siffermässigt, att skillnaden i de olika
staterna skulle ha varit av relativt underordnad betydelse, vilken partiriktning
som än hade suttit vid makten, kommer man inte ifrån genom en allmän deklaration
örn sin egen eller örn de närståendes större sparsamhetsvilja. Det är
mycket möjligt, att om herr Wistrand hade fått på egen hand bestämma över
varje års budget, skulle den sett annorlunda ut, men de beräkningar jag gjort
innebära, att örn vi i vår riksdag hade haft en majoritet t. ex. av högerpartiet,
så skulle våra utgifter inte ha varit av en så helt annan storleksordning, att
vi skulle kommit ifrån de allvarliga problem på skattväsendets område, som
vi nu ha att brottas med. Jag tror, att herr Wistrand, om han vill gå igenom,
låt mig säga, vad den svenska högern under de senare åren röstat för i fråga
örn utgifter, skulle finna, att detta mitt uttalande är riktigt.

När jag i mitt första anförande råkade säga, att genom det förslag, som
nu föreligger, denna skattediskussion åtminstone provisoriskt har fått sin avslutning,
så var det helt enkelt en gärd åt den verklighet, som vi ju alla känna
till —■ att det på skatteväsendets område icke finnes något definitivt; det är
provisoriskt, även örn det kan vara ganska länge. Nu refererade herr Wistrand
till yttrandet i skattepropositionen. och jag skall mycket gärna förklara, varför
den där lilla reservationen, att en ny avvägning kanske inte skulle så länge
låta vänta på sig, kom med i denna skatteproposition. Det var just därför, att
i det ögonblicket började tanken uppstå, att vi inte skulle vara nöjda med
1936 års försvarsreform, utan att utgiftsanspråk av ofantlig utsträckning
under de närmaste åren skulle resa sig på grund av det ändrade läget i världen.
Jag visste inte då ännu, att det skulle bli nödvändigt att redan vid detta
års riksdag komma med en tilläggsstat på 70 miljoner.

Jag får säga, att inför den erfarenheten är det något egendomligt att som
herr Wistrand komma och begära, att en finansminister skall tala örn, hur
han tänker sig, att våra statsutgifter under én följd av år skola gestalta sig.
Jag skulle vilja ställa frågan till herr Wistrand själv: Har herr Wistrand en
föreställning örn hur fjärde huvudtiteln skall se ut till nästa års riksdag? Örn
han inte kan svara på den frågan, är det fullständigt omöjligt att avgöra, hur
höga våra skatter under de närmaste åren komma att bli.

När herr Wistrand däremot berör en utomordentligt viktig sak, nämligen hur
man inom det enskilda näringlivet uppfattar skatternas utveckling, så ger jag
honom alldeles rätt däri, att det vore i hög grad önskvärt, örn man på den punk -

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

107

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
ten kunde komina till ett större mått av, jag vill inte säga samförstånd, men
ändå förståelse för varandras synpunkter. Svårigheten där hänger ju, som alla
veta, samman med att man har så svårt att komma fram till samförstånd i
fråga om vissa av våra utgifter. Motsättningen har, det vill jag ändå tillägga,
under tidigare år varit större än den är för närvarande, därför att under tidigare
år har ju striden om utgifterna rört sig på två väsentligt skilda områden.
Den har dels gällt de sociala utgifterna, som vi bruka säga, och dels har den
gällt försvarsutgifterna. Det förefaller, som om i fråga örn det sistnämnda slaget
utgifter samförståndet mellan de olika politiska partierna och samförståndet,
såvitt jag förstår, mellan politikens representanter och näringslivets representanter
varit fullständigt. Jag har inte märkt, att man från näringslivets
sida har gjort några invändningar mot de starkt stegrade utgifterna för det
militära försvaret. Vad som sålunda återstår är den gamla striden örn hur
stora våra sociala utgifter skola vara, hur de skola växa.

Jag vet inte. örn det på den punkten är möjligt att vinna någon högre grad av
samförstånd. Det förefaller ibland, som om det inte vore alldeles omöjligt, örn
man endast vill något vänta. Det förefaller, som örn en hel del av de sociala
reformer, som från politikens sida drivas fram, även örn de till en början mötas
med bestämda negationer under förklaring, att detta kan näringslivet inte
bära —• det förefaller ibland som örn det inte behövde dröja alltför länge, innan
denna rent negativa inställning bytes örn i ett medgivande, att det kanske till
sist ändå skall gå. Det sista exemplet, som herr Wistrand mycket väl känner
till och som vi kanske inte nå fram till i kväll, men i varje fall i morgon, gäller
frågan örn en lagstadgad semester. Att det där gäller en börda, som lägges
direkt på företagen — icke via skattepolitiken — förändrar ju inte saken. Men
det enda bidrag till en ökad förståelse, som på den punkten kan lämnas av den
nuvarande regeringen, det är, att vi gärna vilja, att näringslivets män förstå,
att det icke råder någon skillnad så till vida, att man inom regeringen skulle underkänna
betydelsen av ett starkt näringsliv, när det gäller att avgöra, vad
vi ha råd till i fråga örn sociala utgifter — att vi sålunda äro fullständigt ense
med representanterna för detta enskilda näringsliv, att alla krafter böra förenas,
när det gäller att sträva efter att hålla näringslivet i gång, att göra det så effektivt
som möjligt. Att vi sedan ha mycket delade meningar, åtminstone på vissa
punkter, örn hur detta gemensamma mål skall eftersträvas — det veta vi ju
allesammans, men jag undrar, örn inte herr Wistrand ger uttryck åt en uppfattning,
som icke är ovanlig inom enskilda företagarekretsar, att man på det
politiska hållet icke förstår det samband, som råder mellan ett starkt ekonomiskt
liv och möjligheten att, låt oss säga, vinna ökade medel till sociala utgifter.
Jag kan försäkra herr Wistrand, att på den punkten finnes det icke någon
skillnad mellan den uppfattning, som han representerar, och den uppfattning,
som härskar inom regeringen. Att man sedan, som sagt, bedömer styrkan
hos näringslivet olika, är klart, och jag kan där bara erinra om, att var och en
har skyldighet att företräda de synpunkter, som ligga honom närmast. Det är
inte så, som herr Wistrand antydde, att man inom regeringen eller inom finansdepartementet
skulle negligera de uppfattningar, som ta sig uttryck inom det
enskilda näringslivet, men det kan ju inte hjälpas, att vår uppfattning om, låt
mig säga, tyngden hos de argument, som framföras från den sidan, i icke ringa
grad färgas av en lång erfarenhet. Och eftersom herr Wistrand drog upp hela
denna allmänna motsättning, vill jag erinra om, att under, låt oss säga, hela
det sista århundradet, de sista femtio åren, eller de sista fyrtio åren, som vi gemensamt
minnas, har det knappast varit tal örn ett enda framsteg, vare sig det
har gällt, att arbetare lia begärt högre lön och kortare arbetstid eller det har
gällt ingripanden från det allmännas sida, som lia lagt bördor på industrien,

108

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Ang. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
eller -det Ilar varit fråga om någon höjning av beskattningen på den direkta vägen
på enskilda företag — det finns knappast exempel på, att icke varje sådant
steg har mötts med mycket uttryckliga förklaringar örn, att nu är man framme
vid en bristningsgräns, och att detta kan man icke tåla. Herr Wistrand bör
förstå, att man efter sådana erfarenheter har en viss böjelse för att taga även
deklarationen i detta ögonblick med en nypa salt. Men jag vill upprepa: det finnes
säkerligen från den nuvarande regeringens sida inte någon annan önskan
än att man skulle kunna komma fram till en större förståelse för varandras synpunkter.

Med detta har jag tillräckligt besvarat den stora fråga, som herr Wistrand
ställde, eller tillmötesgått det krav, som han ansåg att man kunde ställa på
upplysning örn intentionerna från regeringens sida. Jag tror, att dessa intentioner
äro så kända, att det närmast förefaller egendomligt, att man skall behöva
framställa frågor om dem. Intentionerna ha tagit sig uttryck i redan genomförda
sociala reformer. Nya reformer diskuteras. Örn deras genomförande
och medlen till deras genomförande kan man i detta ögonblick inte säga något
bestämt. Man kan därom yttra sig med lika liten bestämdhet som om, ifall jag
tar den andra sidan, frågan örn de stigande försvarsutgifterna. I detta ögonblick
är det icke möjligt att med någon grad av sannolikhet tala om vare sig
för representanterna för näringslivet eller för skattebetalarna i allmänhet, vilka
krav som kommande år komma att ställas på alla svenska medborgare. Det
enda vi kunna säga är, att det är dessa svenska medborgares egen sak att avgöra,
huruvida de finna, att dessa krav äro större än de anse rimligt.

Jag är övertygad örn, att den regering, som nu sitter, kommer att från sina
egna utgångspunkter mycket allvarligt taga hänsyn till de verkningar, som
nya steg på den väg vi hittills ha gått enligt dess uppfattning komma att ha på
det svenska näringslivet.

Herr Velander: Herr talman! Örn jag här vågar ta till orda i detta ämne,
så är det på grund av dess synnerliga vikt. Jag gör det närmast i min egenskap
av ledamot av bevillningsutskottet, ehuru jag icke är på något sätt ansvarig
för dess föreliggande betänkande. Jag hade närmast avsett att framföra en
del reflexioner av mera allmän natur. I det hänseendet Ilar jag emellertid förekommits
av herr Wistrand, som rört sig, kan man säga, över hela fältet. Jag
skall därför försöka att begränsa mig till några rent personliga synpunkter.

Örn man frågar sig, vad den föreliggande propositionen och utskottets därmed
sammanfallande förslag innebära, kan ju svaret bli olika. För min del
skulle jag i detta sammanhang vilja säga, att ett godtagande av detta förslag
innebär, att ett krisskattetryck på högkonjunkturens rikliga skatteunderlag
legaliseras såsom normal skattenivå i detta land. Folkhemmets styresmän,
speciellt då chefen för dess ekonomiavdelning, herr finansministern, som
suveränt lett utvecklingen därhän, ha väl dock tidigare, då den äventyrliga
leken med de extra och särskilda skatterna började, icke avsett, att man skulle
komma fram till detta resultat. Åtminstone bibragtes icke riksdagen och det
svenska folket den meningen. Den förda ekonomiska politiken med dess givna
konsekvens, en exceptionell ansvällning av statsutgifterna, har emellertid trots
rikt flödande statsinkomster gjort, att förhoppningarna örn ett eliminerande av
de s. k. krisskattema helt gått i stöpet. När herr Wistrand sålunda säger,
att allt har hittills gått vår finansminister och hans politik väl i händer, så är
det fråga örn huruvida detta är alldeles riktigt. Visst har en konjunkturförbättring
av internationell räckvidd och överraskande mått kommit finansministern
till undsättning, och visst har finansministern såsom ingen annan
trakterat beskattningsinstrumentet under de senare åren, men är det icke än -

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

109

Ane/, omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
dock så, att finansministern befinner sig i ett besvärande läge'' lill förklaring
av vad jag åsyftar härmed är det tillräckligt att hänvisa till att vi kanske
nu stå inför en vikande konjunktur, att i varje fall en sådan konjunktur torr
uller senare inträder och att finansministern då icke undgår att möta sinverkliga
uppgift, till vars förstorande och försvårande han själv bidragit. Det ar
ju klart, att finansministern själv har insett detta. Åtskilliga tecken tyda oc
så därpå. I det sammanhanget vill jag erinra om att finansministern i den
kungl, propositionen till förklaringen om sitt godtagande av statsskattekommitténs
utgångspunkter i fråga örn ramen för skattesystemet finnér sig bora
foga den jämväl av herr Wistrand åberopade deklarationen, att »utgiftsökningar
synas förestå, som inom kort kunna medföra behov av en ny Lskadde] avvägning».
Då någon kommentar tidigare icke lämnats till detta i och för sig överraskande
uttalande, har jag närmast fattat det som ett uttryck för oro a finansministerns
sida inför den mötande situationen. Finansministern har visserligen
nu för en stund sedan antytt, vad han närmast tänkt pa, när han avfattade
denna deklaration, men hans uttalande i det sammanhanget ger icke viel
handen, att den tankegång, som uppbär densamma, pa något satt Ilar iranträtts.
Man har dock skäl att fråga sig, huruvida finansministern rimligen
kan mena, att det skulle vara möjligt, att skatteavvägnmgen enligt det system,
som nu anbefalles till riksdagens antagande, inom kort skulle komma att laggar
på hyllan. Detta skulle betyda icke blott, att finansminstern icke längre
ens skymtar detta systems grundbeloppsnivå, utan också att han r^oan passerat
den övre gränsen för dess elasticitet eller spännvidd. Och ända har Dagan
örn skattesystemets elasticitet nu icke samma betydelse sorn förr. Denom
den under fjolåret beslutade omläggningen av riksstaten har nämligen möjlighet
öppnats att i svårartade finanslägen underbalansera budgeten. Denna budgetordning
kräver givetvis icke samma rörlighet hos _ skattesystemet sorn den
nuvarande ordningen med dess krav på jämn balansering av statens inkomster
och utgifter för varje särskilt budgetår. Med den nya budgetordningen bär
också, såsom bland annat riksräkenskapsverket uttryckligen framhållit, direkt
åsyftats, att beskattningen skulle hållas på en jämnare nivå. Aven med hänsyn
härtill måste det vara ägnat att förvåna, att finansministern i detta sammanhang
kunnat tala om behov av cn ny avvägning. _ Men är man misstänksam,
spårar man måhända bakom detta tal finansministerns inställning till
nödvändigheten eller angelägenheten av att i varje sammanhang och till varje
pris åstadkomma den inkomstutjämning, som han ju är en så ivrig förespråkare
för, och då skulle det nya skatteförslaget i själva verket blott beteckna
en ny utgångspunkt för nya djärva ansatser på skattepolitikens område. Dörresten
ha dylika ansatser redan skymtat. Innan detta förslag förts i hamn, ha
vi sålunda presenterats ett förslag till en ny extrabeskattnmg av betydande
mått. Den är tillfällig liksom förut, men likväl av erfarenheten att döma blir
den väl permanent som förut! Jag skulle ju för min del vara glad, örn så icke
bleve fallet, men ligger det icke nära till hands att antaga, att även denna
extrabeskattnmg inom relativt kort tid kommer att ingå i en normal skatte 111

Med hänsyn till den ovisshet, som alltså råder med avseende å vad som kan
förestå på skattepolitikens område, må man fråga sig, huruvida nå,got reellt
eller bärande skäl föreligger att nu godkänna denna skatteproposition. Vad
skall det hela tjäna till om nu inte meningen varit att åstadkomma ett mera
enhetligt system med giltighet över åtminstone någon mera avsevärd tidrymd.''
Fullföljer man icke längre en sådan tankegång, varför skall man då icke, såsom
i vissa remissyttranden och även i a,ndra sammanhang gjorts gällande,
för ett ställningstagande avvakta exempelvis resultatet av den pågående utred -

Ilo

Xr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen ni. m. (Forts.)
ningen på komumnalbeskattningens område, då möjlighet för en mera vidgad
överblick val anda kommer att föreligga? Detta har visserligen tidigare —
°?Me,t.vlU ,J,ag ]la sagt — icke varit min uppfattning. .lag har nämligen utgått
ifrån att en nydaning pa beskattningens område vore så nödvändig, att,
aven örn den icke kunde omfatta annat än den direkta statliga beskattningen’
den ändock vöre pakallad. Därvid har jag emellertid i främsta rummet — förutom
ett eliminerande av de många extra skatteformerna — tagit sikte på möj .

?Cnian nr-en T1SS a?dnhaPt.nmg’ ett visst rådrum även för skattebetalarna,
att de skulle ia veta vad de i sitt handlande oell i sin hushållning hade att inrätta
sig efter. Något sadant resultat synes nu icke kunna vinnas. Det tjänar
således, med mitt satt att se, inte så mycket till att inlåta sig på en lös endast”

ett nvtt nf " atV^Öma’ år.avsedd att vara någon lösning utan
m i , w ''Y £ - u|gangshige for en utvidgning av beskattningens ram.

Med det anförda har jag icke velat bestrida, att det föreliggande förslaget i
och.tor sig inrymmer manga förtjänster. Det synes mig dock, som örn detsamma
r vissa avseenden aven är ägnat att föranleda mycken betänksamhet. Ingen
helan er kanna sig illa berörd eller orättvist bedömd, örn jag vågar säga, att
propositionen pa avgörande punkter icke bygger på överväganden av principiell
natur Begreppet skatteformaga exempelvis, i vilken relation står det till
Siw - 6 er aTnda skattebelastningen? Enligt propositionen synes

skatteformagan vara helt avhangig av graden för de offentliga utgifternas
uppskiuvande. Grunden for fördelningen av skattebelastningen mellan fyt
JUHdlska Personer samt mellan inkomst och förmögenhet är ett räknestycke
av icke alltför komplicerad art, därvid man nöjt sig med att konstatera
det samfällda trycket i angivna hänseenden av de i en hastig vändning
komponerade, såsom tillfälliga betecknade krisskatterna samt den ordinarie inkomst-
och förmögenhetsskatten, utjämningsskatten och kommunala progressivskatten
Förmögenhetsskatten göres, utan att det utsäges, till en skatt på
förmögenheten och icke såsom för det närvarande en skatt på förmögenhetens
avkastning. Att allt resonemang saknas rörande den skattekraft eller skattetormäga
formögenhetsinnehavet såsom sådant konstituerar, är vid sådant
förhöjande icke överraskande Man har icke vågat inlåta sig på det spörsmålet.
Man vet, att formogenhetsavkastnmgen undan för undan hastigt sjunker
Den, som icke är blind, har länge sett hurusom låne- och obligationsräntor
successivt nedgå. Han har också förstått, vad detta betyder exempelvis
tor den lormogenhetsägare, som inte har någon nämnvärd inkomst. Därför
galler det att undgå detta problem, och det sker genom att man icke talar om
dGt, att nian latsar, som örn det icke existerade.

. Att departementschefen vid sitt ställningstagande till hithörande spörsmål
icke oroat sig över att skatteförmågan tilläventyrs elimineras eller angripes
pa andra vagar än genom utsvävningar på finans- och skattepolitikens område
ligger i sakens natur. Jag tänker i det sammanhanget på sådana ting som den
nyligen antagna sjöarbetstidslagen samt den aktuella semesterlagstiftningen
vars sylte vi förmodligen alla gilla. Men alldeles oberoende härav svnes det
knappast möjligt att i detta sammanhang blunda för den utomordentliga belastning
av näringslivet och därmed dess skatteförmåga, som hör till denna
lagstiftnings konsekvenser.

Jäg har i detta sammanhang ingen som helst anledning att tala för eller ta
sikte pa någon viss grupp av skattebetalare. Tar man hänsyn även till skattebelastningen
inom kommuner av högre och lägre ordning, är det uppenbart, att
ingen kommer undantm för billigt pris. Hur bräckligt och hur känsligt vårt
skatteunderlag ar, pa vilket stort antal medborgare det är fördelat, kan illustreras
genom en enkel hänvisning till utfallet av taxeringarna under förlidet

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

lil

Ang. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. in. (Eorts.)^
år Den taxerade inkomsten för fysiska personer uppgick till i ruut tal o.7
miljarder — ett mycket högt tal — men ortsavdragen, alitsa grundavdragen
och familjeavdragen, uppgingo samtidigt till likaledes i runt tal 3.2 miljarder
kronor. Vad betyder nu detta? Jo, det betyder bland annat, att, örn dessa
ortsavdrag skulle sättas i en mera rimlig relation till existensminimum an vad
som för närvarande är fallet, exempelvis till samma storlek som motsvarande
avdrag i England, skulle flertalet, i varje fall gifta skattskyldiga försvinna
såsom sådana och skatteunderlaget nedgå i proportion därtill Det ar mycket
möjligt att resultatet t. o. m. skulle bli sådant, att herr finansministern
skulle finna angeläget att axla rollen såsom verklig beskyddare oell vårdare
av de återstående skattepliktiga medborgarna, om inte precis av intresse för
dem i denna deras egenskap, så dock med hänsyn till angelägenheten att bevara
åtminstone något skatteunderlag av. betydenhet. Nu ha vi förmodligen^ en
ganska lång väg dit, inell vem vet? Aven herr finansministern Ilar ju eli gang
i tiden, fastän det är rätt länge sedan, presenterat riksdagen en riksstat, som
även inrymde förslag till en skattesänkning! . . , , -p. ,

Det var ytterligare en sak, jag ville säga ett pär ord örn, innan jag slutar. De
talas rätt ofta örn vårt skattetryck i förhållande till utlandets. \i hurde salunda
för blott några dagar sedan från statsradsbänken uttalanden som dessa
jag citerar: »att vi här i vårt land ha relativt låga skatter för företagsamheten»
och att »örn man jämför skattebördan här med de skattebördor som rada i manga
andra länder, komma vi kanske underfund med att vi aven i detta avseende
befinna oss i en förmånsställning». Dessa och liknande uttalanden ha förefallit
mig vara rätt förunderliga, och jag efterlyser bekräftelse pa deras riktighet.
Ifrågavarande spörsmål låter sig visserligen icke exakt besvaras. Ekonomiska
och finansiella olikheter länderna emellan, statistikens större eller
mindre grad av tillförlitlighet och jämförbarhet samt andra omständigheter
försvåra nämligen ett fullt rättvisande och exakt utslag. Man kan dock komma
ett gott stycke. Vi ha sålunda bland annat en statlig utredning fran ar lydh
av professor E. Lindahl. Söker nian med stöd av denna utredning att komma
till ett resultat, så blir detta, såvitt jag kunnat finna, att vi i fråga om skattetryckets
tyngd på åtskilliga punkter befinna oss i täten bland Europas nationer
Norge och Tyskland måhända undantagna._ Att marka ar emellertid att
för''Norges vidkommande någon dubbelbeskattning, såvitt jag vet, av bolagsinkomster
icke föreligger. Det är möjligt, att, örn man hade ett fastare grepp
örn just den sidan av beskattningen, det i någon man kunde förandra det intryck
man annars får beträffande den norska beskattningens höjd .

Att skattebördan redan för närvarande djupt ned i mkomstskikten alitsa
även för våra lägsta inkomsttagare, är hög savel i förhållande till utlandet
som i förhållande till vårt lands resurser, torde sta fast. Detta framstäf desto
bjärtare, örn vi bemärka, att vi icke varit, medelbart eller omedelbart, indragna
i något förödande världskrig med alla dess finansiella påfrestningar samt valdsamma
skuldbördor som barlast. En scenförändring i sist antydda hänseende
kan dock lätteligen inträda vid ett eventuellt konjunkturomslag. ^ Men da skola
vi ju få våra skatter lättade och andra förmaner kanske också, och det kan
måhända för någon vara en tröst i detta sammanhang! For mig ar det icke
det Jag hör nämligen till deni som icke ha något hopp !

Herr talman'' På grund av det anförda samt den ovisshet, jag kanner inför
frågan örn huru vår beskattning är av statsledningen avsedd att inom den närmaste
tiden gestaltas, och då jag inte vågar utgå fran annat an att vi, som
finansministern uttalat, möjligen lia att inom en mycket snar framtid vanta nya
l k avvägningar, är jag i dagens läge förhindrad att skänka mili rost till for,
mån för det nu föreliggande utskottsförslaget.

112

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta stat sbeskattning en m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Då det föreliggande utskottsförslaget
i huvudsak innebär ett godtagande av skattekommitténs förslag, ina
det vara mig tillåtet att säga några ord. Jag skall därvid inte gå in på ett
besvarande av de frågor, som herr Wistrand framställde, helst som de ju i någon
mån blivit besvarade av herr statsrådet och chefen för finansdepartementet.
I kommitténs uppdrag ingick nämligen icke att undersöka, hur stort statens
behov_ av skatteinkomster var, hur mycket därav man kunde uttaga i direkta
och indirekta skatter eller hur dessa båda skatteformer skulle avvägas
gentemot varandra. Icke heller ingick däri en undersökning av vid vilken skattenivå
skatterna skulle komma att skada näringslivet eller vid vilken övre gräns
skatterna skulle komma att utgöra ett allvarligt tryck på detsamma.

Jag vill dock nied anledning av herr Wistrands anförande säga, att när man
tar hänsyn till de^ ändamål, till vilka dessa ökade skatter utgå, har man anledning
att ställa fragan: komma dessa skatter verkligen att skada näringslivet?
ly vad är det sein dessa, skatter användas till? Jo, först och främst är det
till försvaret, som i år fatt extra anslag pa upp till hundra miljoner kronor.
Detta kan ju inte sägas vara ett direkt produktivt ändamål, men det blir ju en
cirkulation av pengar. Vidare användas de för sociala uppgifter: hälso- och
sjukvård, som under de senare åren utvidgats, mödra- och barnavård samt ålderdomsförsörjning,
och slutligen för kommunal skatteutjämning och undervisningsväsen.
Genom att dessa pengar genom olika kanaler komma ut i kommunerna,
bär det helt naturligt en höjd kommunal standard och en höjd levnadsstandard
för fattiga eller mindre bemedlade befolkningsgrupper. Pengarna
komma att cirkulera, och därigenom astadkommes en ökad köpkraft, en omständighet
som man inte får bortse ifrån i tider, då det är ganska svårt att
avsätta en hel del produkter både från jordbruket och vissa andra näringsgrenar.

Allt detta ingick emellertid inte i kommitténs uppdrag att undersöka. Och
aven om vi haft ett sådant uppdrag, även om vi kunnat utarbeta ett förslag
ali afvägning av dels vad som utan skada kunde uttagas i skatt, dels vad som
behövde uttagas under °den tid framåt, som kunde överblickas, är det tydligt
att det inte skulle ha fått så stort värde med tanke på att tiderna äro så oerhört
skiftande. Nu inskränkte sig ju kommitténs uppgift till dels en teknisk
revision, ett samarbetande av de olika skatter som tillkommit under de senare
arén, ett sammanförande av den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten,
den extra inkomst- och förmögenhetsskatten, utjämnings skatten och den kommunala
progressivskatten samt dea särskilda förmögenhetsskatten. Att vi därvid
töreslogo en indragning av den kommunala progressivskatten bör icke möta
något starkt motstånd av dem, som övervägt detta spörsmål. Det är icke lämpligt,
att progressivskatt uttages både av staten och kommunerna, ty det mediör
svårighet att då bedöma verkningarna av dessa skatter för de" skattskyldig-
är/)ättre uttagandet av en progressivskatt förbehålles staten.

-Nar det sedan gällde det skattebelopp, som behövde uttagas, försökte vi överblicka
statens behov för de närmaste åren. Och örn, såsom vi antogo, staten med
ali sannolikhet komme att ha behov av lika mycket direkta skattemedel som
. or närvarande, var det ju ingen mening i att utarbeta ett förslag till skattesänkning.
Ftt skattesystem utarbetat för uttagande av ett lägre skattebelopp
an sorn under senaste åren uttagits, men som sedan icke kunnat följas utan redan
fran början avsevärt fått överskridas, hade både varit opraktiskt och då
grundbeloppsnivan allt för mycket skulle överskridas ej erhållit den lämpliga
avvägningen mellan olika inkomstgrupper. Systemet bör ju visserligen ha sådam
elasticitet att i e^. kpan tillämpas även för väsentligt ändrade skattesatser
an dem tor vilka det i första liand är utformat, men det erfordrades dock ett

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

113

Äng. omläggning av den direkta statsbeslcattningen to. to. (Forts.)
visst utgångsläge. Representanter inom alla partier, även för det parti, som
herr Wistrand tillhör, ansågo det sannolikt, att staten under de närmaste åren
hade behov av ungefär samma belopp som hittills av direkta skatter. Redan
i år har det ju visat sig, att man behöver ta ut väsentligt högre belopp på
grund av de extra utgifterna för försvaret. Med denna utgångspunkt gällde
det att fastslå en proportion mellan de olika skattegrupperna som kunde anses
skälig och rättvis. Härvid gällde det att avväga beskattningen mellan
fysiska och juridiska personer och beträffande de förra huru mycket, som skulle
uttagas av inkomst oell huru mycket som skulle utgå av förmögenhet. Och
även beträffande dessa viktiga punkter kunde kommittén avlämna ett enigt
förslag. Vid utarbetande av skatteförslaget undersöktes olika system och flera
skatteskalor och tabeller uppgjordes, dels med en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt,
dels med en fristående inkomstskatt och en fristående förmögenhetsskatt.
Det slutliga förslaget innebär ju dels en kombinerad inkomstoch
förmögenhetsskatt, dels en fristående förmögenhetsskatt. För fysiska personer
kommer enligt förslaget inkomstskatten att uppdelas dels i den rörliga
bottenskatten och dels i tilläggsskatt, varemot skatten för bolag från att ha
varit progressiv nu blir proportionell.

Detta var alltså ramen för kommitténs verksamhet, och som skalorna nu äro
avvägda, har man framför allt sökt lätta skattebördan för familjeförsörjarna.
Det skattefria avdraget har höjts betydligt för dem. Det finns ju ändå reservationer
till utskottsutlåtandet. Man synes icke på alla håll vara fullt belåten
med vad kommittén i detta avseende föreslagit. Kommittén har i övrigt
sökt avväga skattetrycket efter skatteförmågan.

_ Sådant utskottsutlåtandet nu föreligger, med de små förändringar som äro
vidtagna i Kungl. Maj:ts förslag och även i kommitténs, har jag ingen anledning
att hemställa örn någon ändring i detsamma, utan jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Wistrand: Herr talman! Det förefaller mig, som örn statsrådet och
chefen för finansdepartementet underskattar sin verksamhet, när han ifrågasätter,
att det skulle ha skett en liknande höjning av budgeten — den mest oerhörda
ökning av budgeten, som någonsin ägt rum — även örn representanter
för andra partier suttit i spetsen för finansdepartementet under den tid han
nu suttit där. Jag tror inte det går att räkna så enkelt som att summera de
olika pa,rtiinitiativen. Det är dock en stor skillnad, det kan inte hjälpas, mellan
initiativ som utgå från regeringen och initiativ från andra håll. Under
valrörelser och vid olika tillfällen hör man för resten åtskilligt bröstande över
regeringens initiativ och dådkraft, men då det kommer till betalningen, ser
det snarast ut, som örn man inte tänkte på annat än att söka medskyldiga för
återförsäkring.

Herr^statsrådet säger, att det är ju alldeles omöjligt att kunna göra upp en
plan, då man inte ens vet försvarsutgifterna för nästa år. Ja, så enkel hade
jag naturligtvis inte heller tänkt mig saken. Det är ju alldeles klart, att man
mäste göra reservationer för oförutsedda utgifter och helst även lia reserver
för de försvarsutgifter, som man länge har väntat skulle komma. Men vad
riksdagen kan ha rättighet att begära är ett svar på den enkla fråga, som jag
nu skall be att få framställa: avser man, att regeringens program, särskilt på
det sociala området, hela härskaran av sociala reformer, skall genomföras endast
i den mån det är möjligt på basis av det skattesystem, som i dag helt visst
blir knäsatt, eller skall det genomföras, även om detta skattesystem måste brytas?
Det är en sak, som jag menar att det är av oerhörd vikt för vårt lands
medborgare att få veta, ty den har en oerhörd inverkan på vårt lands ekonomi

Första hammarens protokoll 1938. Nr J/O. 8

114

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
och på utsiktsmöjligheterna överhuvud taget för företagsamheten och näringslivet.
Jag anser därför, att man på den punkten måste ha ett rent besked.

Jag är mycket tacksam över och tar med stor glädje fasta på herr finansministerns
beredvillighet att söka den nödiga kontakten med näringslivet i
fråga örn skattebelastningen. Det är dock sorgligt att i samma stund man får
en sådan förklaring — och jag har hört detta förr — alltid få till livs en eftersats
om att våra uppfattningar om vad som är riktigt i den vägen dock
äro så olika. Skulle inte där ett närmande kunna äga rum även från finansministerns
sida? Det är ju så, att förslag till sociala reformer i allmänhet
möta motstånd, när de framläggas, men man skall inte därav låta förleda sig
till slutsatsen, att sådana reformer alltid kunna bäras, eftersom de sociala
bördorna hittills inte medfört allvarliga konsekvenser. Herr statsrådet har
själv i sin statsverksproposition antytt, att även han är medveten om att till
exempel de hastigt framförda och förverkligade sociala kraven i Frankrike i
hög grad ha medverkat till det ytterligt bekymmerfulla läge, som Frankrikes
näringsliv och ekonomiska liv överhuvud taget för närvarande är kännetecknat
av.

Herr Nordenson: Herr talman! En av de punkter i detta skatteförslag,
som vållat mest diskussion, är frågan örn den progressiva skattens avskaffande.
Jag tänker därvid mindre på den principiella sidan av saken, även om den har
vållat en del meningsbrytningar, utan jag tänker närmast på verkningarna av
skattens avskaffande. Detta spörsmål har utlöst ganska mycket bekymmer,
och detta i sin ordning har utmynnat i kravet på att de drabbade kommunerna
skulle erhålla en skälig kompensation. Jag erinrar örn att propositionen innehåller
förslag örn att kompensation skall lämnas kommunerna från statsverkets
sida under fyra år med belopp, som utgå med respektive 100, 75, 50 och 25
procent av de belopp, som under senaste 10-årsperiod i medeltal utdebiterats.

Skattens slopande innebär en ganska väsentlig omkastning i kommunernas
beskattningsrätt och även en mycket stor omkastning i respektive kommuners
finansplan, och det är därför ganska naturligt, att de myndigheter och korporationer,
som ha haft att yttra sig, gjort invändningar och krävt en större kompensation
än som här ställts i utsikt. Sålunda har i en del remissvar uttalats
önskemålet örn en 20-årig övergångstid. Detta har motiverats därmed, att i ett
tidigare fall, nämligen då det gällde brännvinsmedlens indragning 1913, fastställdes
övergångstiden till 21 år. I en motion i båda kamrarna har man föreslagit
en övergångstid av tio år, och vi reservanter i utskottet ha nedsatt våra
anspråk till en övergångstid på sex år, i hopp att därmed få utskottet med oss.
Men vi ha tyvärr inte lyckats rubba utskottet i dess ståndaktiga uppslutning
kring propositionen. Jag vill nämna, att de kostnader, som äro förenade med
vårt förslag att utsträcka tiden till sex år, uppgå till sammanlagt 55.4 miljoner
kronor mot propositionens 39.5 miljoner. En 10-årig övergångstid, som
föreslagits i motionerna, skulle kosta statsverket sammanlagt 87 miljoner kronor,
och det är sålunda en väsentligt lägre summa vi ha föreslagit i reservationen.

Om man genomgår de remissvar, som inkommit, skall man finna, att en av
huvudanmärkningarna mot slopandet för närvarande av progressivskatten har
varit, att detta slopande borde ske först i samband med kommunalskattens omläggning,
så att de rubbningar, som slopandet medför, i möjligaste mån skulle
kunna utjämnas. Riktigheten av denna synpunkt har också i princip medgivits
av departementschefen. Visserligen ställes det nu i utsikt dels skatteutjämning,
dels också att åtgärder skola vidtagas för att vissa kommunala uppgifter
skola övertagas av staten. Men detta problem är ju synnerligen kom -

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

115

Ang. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
plicerat, och man kan vänta sig, att innan sådana åtgärder ha genomförts, kommer
det att förlöpa en högst väsentlig tid. Jag tror för min del, att detta kan
vara ett tillräckligt skäl för att något utsträcka denna övergångstid, och jag
håller före, att den av reservanterna föreslagna tiden i varje fall inte är för
långt tilltagen.

Det har i detta sammanhang gjorts gällande, att kravet på ersättning för
den kommunala progressivskatten i främsta rummet skulle vara ett intresse för
stadskommunerna och mindre för landskommunerna. Jag tror inte, att den
ståndpunkten är hållbar. Örn man undersöker, vilken verkan progressivskattens
slopande har för städerna, skall man finna, att det för samtliga städer i
medeltal blir en ökning av skatten med 28 öre. Endast i sex fall blir det beträffande
städerna en ökning av mer än 50 öre och för dessa sex städer i medeltal
68 öre. De landskommuner däremot, som genom slopandet få en stegring
i skatten av mer än 50 öre, äro till antalet 150, och stegringen i medeltal är
för dessa icke mindre än 73 öre. Den föreslagna ersättningstidens utsträckning
är sålunda, såvitt jag förstår, i minst lika hög grad ett intresse för landskommunerna
som för stadskommunerna. Detta bekräftas också av de uttalanden,
som gjorts av de organisationer, som företräda landskommunerna, nämligen
svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet och lantbruksstyrelsen,
som alla understrukit de allvarliga verkningarna för landskommunerna
av skattens slopande och i ett par fall yrkat på en övergångstid av
20 år.

Det är sålunda enligt reservanternas mening mycket vittgående verkningar,
som slopandet av skatten kommer att ha för vederbörande kommuner, och då
au anse, att det merbelopp, som vi ha yrkat, är jämförelsevis blygsamt men
samtidigt har en mycket stor betydelse för de drabbade kommunerna, tillåter
jag mig, herr talman, yrka bifall till reservanternas hemställan.

Häri instämde herr Oman.

Friherre Lagerfelt: Herr talman! Som kammaren behagade finna, har till
detta betänkande fogats en reservation, nummer 3, av trenne ledamöter av denna
kammare och tvenne av medkammaren, rörande familjebeskattningen, speciellt
det skattefria avdraget vid familjebeskattningen. Reservationens förslag till
omläggning av det skattefria avdraget skiljer sig icke på något sätt från propositionens
och utskottets i fråga örn grundavdraget, hustruavdraget och familjeavdraget
för de två första barnen. Först när det gäller avdraget för det tredje
och de efterföljande barnen, skiljer sig reservanternas förslag från utskottets i
så måtto, att reservationen föreslår ett avdrag för det tredje och de efterföljande
barnen, som är dubbelt så stort som det föreslagna avdraget för vart av
de två första barnen, under det att propositionen och utskotts förslaget endast
upptagit ett 50 procent större avdrag för det tredje och de efterföljande barnen.
En familj, bestående av far, mor och exempelvis fyra barn, skulle erhålla
ett beskattningsfritt avdrag i ortsgrupp I av 3,520 kronor enligt propositionens
förslag, men enligt reservanternas förslag ett skattefritt avdrag av 3,960
kronor. I ortsgrupp V blir det för en lika stor familj enligt propositionens
och utskottets förslag ett skattefritt avdrag av 4,640 kronor och efter reservanternas
förslag ett avdrag av 5,240 kronor.

Det är således för att hitta skattetrycket i fråga örn statsskatten för de
barnrika familjerna, som vi ha avgivit denna reservation. Det är en gammal
tanke att underlätta barnrika familjers existens genom att göra skatten så
litet tryckande för dem som möjligt. Från det vi läste den latinska författaren
Livius, som vid vår tideräknings början skrev det gamla Roms historia, det

116

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)

Rom, vars tideräkning tog sin början med stadens grundläggning 753 år före
vår tideräknings början, erinra vi oss möjligtvis, huru samme Livius, när han
talar örn skatteförhållandena i detta gamla samhälle, skriver, att de ekonomiskt
sämst lottade i samhället voro fria från erläggande av någon skatt; dessa
ansågos göra nog för staten i det att de uppfostrade sina barn. Med ungefär
samma tankegång vill jag säga: låt oss hjälpa de barnrika familjerna i vårt
land genom att följa reservationen och tillerkänna dem ett avdrag, som är så
mycket större, som reservanterna föreslå, än det, som upptages i den kungl,
propositionen och utskottets förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag har avsiktligt dröjt länge med att
begära ordet, därför att jag endast ämnade lämna några upplysningar, örn så
skulle erfordras, i anledning av yrkanden örn bifall till reservationerna; jag
skall också väsentligen inskränka mig till det.

Jag ber då att få säga, att de inlägg, som ha gjorts här av herrar Wistrand
och Velander, efter min mening rätteligen och lämpligast borde ha gjorts vid
de tillfällen, då statsutgifter beslutats. Den kommitté, som haft frågan örn!
omläggning av den direkta statsbeskattningen under utredning, liksom väl också
Kungl. Maj :t och inte minst bevillningsutskottet lia här inte haft någonting
annat att sörja för än att finna ut lämpligaste metoden att täcka de beslutade
statsutgifterna. När herr Velander slutade sitt anförande med att förklara,
att han icke kan ge sin röst för det föreliggande förslaget, skulle det vara rätt
intressant att höra, vilket förslag herr Velander skulle vilja ge sin röst. Ett
sätt är ju att avstå från att rösta, men örn alla gjorde det, komme väl både
riksdagen och Kungl. Maj :t i en ohållbar situation. Men vi lära inte komma
ifrån det hela genom att avstå från att antaga några skatteförslag.

Jag hade väntat, att några allvarligare invändningar i detta sammanhang
skulle ha gjorts mot skatteförslaget sådant det här föreligger till behandling,
men jag har väntat förgäves. De tvenne sista ärade talarna gjorde visserligen
några smärre erinringar, men i det stora hela utan egentlig betydelse. Om jag
skulle vara elak, kunde jag säga, att de inlägg, som här ha gjorts av de två
första ärade talarna, nästan påminna örn ett sätt somliga människor ha att
inte ha något emot att skaffa önskvärda ting till hushållet och familjen, men
när räkningen kommer blir det sura miner, och då är man bitter i sinnet; vi''
ha för övrigt måhända litet var gjort den erfarenheten, att sinnet rinner på vid
sådana tillfällen. Emellertid nyttar det ganska litet att protestera mot en räkning,
vars slutsumma man inte kan förneka riktigheten av, en slutsumma, som
vi varje år få likvidera.

Jag hade i det sammanhanget också väntat, att det skulle göras några påpekningar
om vilka speciella punkter i de under årens lopp beslutade statsutgifterna,
man härvidlag anser överflödiga. Den ende, som var inne på detta
spörsmål, är väl egentligen herr Velander, då han talade örn sjöarbetstidslagen
och semesterlagen, men dessa frågor ha ju ingenting direkt att skaffa med det
i dag föreliggande spörsmålet. Det beslut, som fattades i dag i fråga örn dfe
70 miljonerna till omedelbara försvarsåtgärder, och det, som kommer att fattas
i morgon eller på fredag beträffande täckningen av dessa kostnader, äro Inog
ett utmärkt exempel på hur stämningarna förändras och vilka tillvägagångssätt,
som praktiseras. När det beslutet fattades, voro alla medvetna örn att beloppet
måste täckas. Alla voro tämligen överens örn att anslaget skulle beviljas.
Men jag skulle inte missta mig alltför mycket, örn det, då man skall utanordna
pengar till räkningen för dessa åtgärder, återigen uppstår samma

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

117

Ang. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
spörsmål, som vi diskutera i dag, nämligen örn svårigheterna att anskaffa erforderliga
medel.

Herr Wistrand tillät sig använda ett uttryck här, som jag nödgas protestera
mot, fastän jag i allmänhet inte fäster mycket avseende vid själva ordalagen,
ty det väsentliga är vad människorna mena, när de tala. Herr Wistrand sade,
att extraskatterna nu ha blivit ordinarie skatter på grund av ett löftesbrott
från statsmakternas sida. Om det nu skulle vara en förebråelse mot 1936 års
skattekommitté, som jag har arbetat inom, och en förebråelse mot bevillningsutskottet,
skulle jag vara benägen att ställa den fråga, jag nyss snuddade vid:
hur vill herr Wistrand att man skall täcka det nuvarande behovet av statsinkomster,
om man icke utnyttjar även dessa skatter? Man skulle med samma
rätt kunna säga till finansministern, att han nu begått ett löftesbrott. Han
ställde i utsikt, att vi skulle slippa höja uttagningsprocenten för inkomst- och
förmögenhetsskatten längre än till 170, under det att utskottet nu begär, att
den skall höjas till 180. Detta kunde ju sägas vara ett löftesbrott, men det är
nödvändigheten att täcka statsutgifterna, som drivit oss till denna åtgärd. Och
i själva verket kan detta lika litet betraktas som ett löftesbrott, som det kan
anses vara ett löftesbrott, att vi i dag inte hålla fast vid gamle Thorssons finansplaner.

Herr Velander sade också, att man kan befara, att de extraskatter, som komma
att föreslås av bevillningsutskottet i anslutning till den i ärendet föreliggande
propositionen örn täckande av de 70 miljonerna, komma att bli permanenta.
Till detta vill jag säga, att om riksdagen varje år beslutar statsutgifter,
som med ungefärligen 70 miljoner kronor överstiga det i statsverkspropositionen
beräknade beloppet, är det mycket troligt, att herr Velander får rätt
i sina farhågor. Även örn jag har den förhoppningen, att det inte skall behöva
ske, tjänar det inte så särdeles mycket till att på förhand binda sig vid en bestämd
ståndpunkt och söka fastslå, att den skall bli en orubblig regel, även örn
omständigheterna kunna komma att påkalla något annat.

Herr Velander uttalade också sin missbelåtenhet med elen föreslagna och
den hittills gällande ordningen för förmögenhetsskattens beräkning. Han sade,
kanske med ett visst fog, att denna form för beskattningen inte är riktigt
rättvis; man borde beskatta avkastningen på förmögenheten och icke som nu
är fallet själva förmögenheten. Detta är ju någonting, som låter säga sig. Men
å andra sidan medger nog herr Velander såsom kunnig skattetekniker, att det
i och för sig är en synnerligen besvärlig sak att skapa tillförlitliga och godtagbara
metoder för bestämmande av vad som är avkastning av förmögenhet
och vad som inte är det. Vi ha inte allenast att räkna med det kapital, som är
placerat i banker och andra penninginrättningar eller är utlånat mot ränta,
utan också med avkastningen av allt annat, som utgör förmögenhet. Vi ha ju
försökt att praktisera en ordning, fotad på sådana beräkningar, i fråga örn
kommunalskatterna men gått alldeles bet på denna uppgift. Det är möjligt,
att det kan finnas rimliga beräkningsmetoder även i detta fall, men hitintills
har ingen godtagbar sådan framkommit. Det är således inte på grund av oförståelse
eller ovilja, som man icke har vågat införa en sådan metod.

Utöver detta skall jag endast be att få säga några ord i anledning av herrar
Nordensons och Lagerfelts erinringar mot utskottets förslag. Herr Nordenson
är inte till freds med bevillningsutskottets förslag, vilket också är den
kungl, propositionens, örn ersättning till de kommuner, som åsamkas förluster
genom indragningen av den kommunala progressivskatten.

Herr Nordenson förnekade inte, örn jag fattade honom rätt, att det förelåg
godtagbara skäl för en indragning av denna skatt, men han ansåg, att man i
görligaste mån borde lindra de olägenheter för kommunerna, som därav följde.

118

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
Utskottet har ju tagit hänsyn till detta genom förslaget om en successivt
minskad ersättning, men herr Nordenson ansåg, att den tid varunder ersättning
skulle utgå var alldeles för kort. Jag skulle vilja säga, att skillnaden
mellan reservationens förslag örn sex års och bevillningsutskottets förslag örn
fyra års avvecklingstid knappast kan spela någon så stor roll för kommunerna.

Vidare är det nog ändå i regel på det sättet, herr Nordenson, att denna ersättning
är ett stadskommunernas intresse. Visserligen är det även åtskilliga
landskommuner, som komma att drabbas av denna indragning, men örn vi se
efter i de tabeller i kommittéutlåtandet, som ange dessa förhållanden, skola vi
finna, att höjningen av skatten i de allra flesta fall blir så liten som 10 ä 20
öre. Dessutom drabbar indragningen i stor utsträckning sådana kommuner,
som redan förut ha en låg eller i varje fall mycket dräglig kommunalskatt. Av
dessa tabeller framgår, örn jag räknat rätt, att av de 2,410 landskommunerna
är det endast 31, som ha en skatt från 7 kronor 50 öre och uppåt, och där
indragningen av progressivskatten betyder en ökning av kommunalskatten med
50 öre och däröver. Man kan ju inte säga, att detta är något stort antal, och
jag är övertygad om att de kommuner, som ha en kommunalskatt på 7 kronor
50 öre, i allmänhet betraktas såsom ganska lyckligt lottade. De kommuner,
som drabbas kännbart av denna indragning, utgöra således endast ett litet
fåtal.

När vi nu äro inne på frågan örn indragningen av den kommunala progressivskatten,
vill jag, herr talman, ha sagt, att örn man skall söka få till stånd en
någorlunda effektiv skatteutjämning, gäller det främst att se till, att man har
medel för den uppgiftens tillgodoseende, och dem lär väl staten själv få skaffa
fram, ty en sådan utjämning kan näppeligen åstadkommas på annat sätt än
genom statens försorg. Örn detta skall vara möjligt utan att man nödgas alltför
mycket öka de ordinarie statsskatterna — och att undvika detta bör ju enligt
herrar Wistrands och Velanders uppfattning vara ett vällovligt syfte -— så
måste man se till att få in dessa medel på något annat sätt. En utväg är då, att
de kommuner, som redan nu ha en mycket rimlig skattebörda och därtill ett
mycket gott skatteunderlag, också i sin mån få bidraga till dessa medel för att
undvika alltför starkt ökad belastning av den rent statliga utdebiteringen. Jag
förstår, att detta kommer att väcka ond blod på många håll, och jag känner
en viss fruktan inför att man kanske skall nödgas tillgripa även andra åtgärder
än de nu föreslagna för att få en skatteutjämning till stånd, varvid
välsituerade kommuner få lämna bidrag utöver och i annan form än genom
indragning av den kommunala progressivskatten. Men skattebelastningen i
kommunerna är sådan, att alla måste erkänna, att det är en nödvändighet att
allvarligt söka komma till rätta med detta utjämningsproblem; och den här
föreslagna åtgärden att indraga den kommunala progressivskatten har också
ett sådant syfte. Att det därvidlag inte kan finnas alltför starka skäl att
fortsätta med den föreslagna återbäringen längre tid än det är behövligt och
därigenom gå miste örn medel, som innerligt väl behövas för att stödja de kommuner,
som ha mångdubbelt större skattebelastning än de, som mista den kommunala
progressivskatten, förefaller mig naturligt. Dessa synpunkter ha varit
bestämmande för kommittén likaväl som för utskottet. När vi komma till den
punkten, skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vad beträffar frågan om ökade barnavdrag utöver deni, som utskottet föreslår,
vill jag säga, att det givetvis här gäller en mycket behjärtansvärd sak.
Men man får inte glömma bort, att ett stort steg till lättande av beskattningen
av familjerna tagits genom det framlagda förslaget. Såväl hustruavdraget
som barnavdragen äro väsentligt ökade, och därtill har föreslagits en ytter -

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

119

Ang. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
ligare ökning av det skattefria avdraget för det tredje och de efterföljande barnen,
vartill kommer, att åldersgränsen för barnen skall höjas från sexton till
aderton år. Det är ett så pass radikalt steg, att jag nog tycker, att man vid
detta tillfälle borde vara tillfreds därmed. Varje slant, som efterskänkes familjeförsörjarna
genom skattelindring, måste ju tagas igen av andra. Skall
man kunna undvika att ytterligare öka belastningen av de lägre ensamstående
inkomsttagarna, har man ingenting annat att göra än att öka de högre inkomsttagarnas
skatter, och det är väl väsentligen örn deras oerhörda tyngd, som de
mest högljudda klagovisorna ha sjungits.

Äveu på den punkten kommer jag, herr talman, att yrka bifall till utskottets
hemställan, när vi komma dit.

I fråga örn den nu föredragna punkten ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Sylwan, Eilif: Herr talman! Jämte fyra andra ledamöter av statsutskottet
har jag vid 20 § i förslaget till förordning örn statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt avgivit en reservation, vilken utmynnar i ett yrkande, att bestämmelsen
angående det procenttal å grundbeloppet, varmed bottenskatten skall
utgå, kompletteras därhän, att nämnda procenttal icke får sättas högre för juridiska
än för fysiska personer. Procenttalet för juridiska personer bör således
enligt vår mening på detta sätt vara uppåt begränsat. Vad vi därmed åsyftat
har närmast varit att få till stånd en garanti för, att man inte genom att bestämma
ett högre procenttal för juridiska personer än för fysiska skall kunna
ändra skattebördans fördelning mellan dessa båda grupper och åvägabringa en
annan skatteavvägning än den, som kommittén har föreslagit och som i propositionen
blivit godtagen. När vi framställt denna ganska blygsamma begäran,
ha vi ansett oss hava haft ett gott stöd i den omständigheten, att man, såvitt jag
förstår, såväl inom kommittén som inom utskottet varit enig örn att bolagsskatten
genom den föreslagna skatteomläggningen blivit så ändrad och skärpt, att
den särskilt i svåra tider för näringslivet kan bli en alltför tung börda för bolagen
och för dem få icke avsedda menliga konsekvenser. Av vilka olika anledningar
skatteomläggningen kan komma att få dylika verkningar skall jag inte nu
beröra eller närmare söka utveckla. Det skulle föra alltför långt. Men man har
som sagt varit enig örn att bolagsskatten under vissa förhållanden kan behöva
lindras. Det är alltså för att få ett korrektiv, verkande i denna riktning, som
man frångått den nuvarande regeln örn en enhetlig uttagningsprocent lika för
alla grupper av skattskyldiga och i stället övergått till den nu föreslagna differentierade
uttagningsprocenten. Meningen har sålunda varit, att procenttalet i
vissa situationer skulle kunna sänkas, och det är detta förhållande, som vi reservanter
med förenämnda tilläggsbestämmelse önska få fastslaget i författningstexten.

Då yrkandet på en dylik garanti behandlats inom utskottet och därvid avvisats,
har som skäl därför anförts att en tillräcklig borgen i detta avseende måste
anses ligga i det gemensamma intresset för alla, att näringslivet inte belastas
för hårt, och att dess fortgång och utveckling icke äventyras och hindras. För
min del har jag ingen anledning att tro, att inte detta är riktigt och jag vill icke
ifrågasätta att det nuvarande bevillningsutskottet skulle vara med örn att vidta
åtgärder, som kunde lända näringslivet till skada. Men däri ligger dock ingen
garanti för framtiden. Andra meningsriktningar kunna framträda med mindre
sinne för riskerna att alltför hårt belasta bolagen. Man vet ej i dag vad morgondagen
kan föra med sig, och ur den synpunkten föreligger för oss alltjämt
skäl att vidhålla vårt förslag.

Härtill kommer emellertid även en annan omständighet. Såsom här

120

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
tidigare uttalats, förhåller det sig utan tvivel så, att man inom näringskretsär
känner en betydande oro över skattetryckets stegring och en viss misstro mot
de tendenser som göra sig gällande i skattelagstiftningen. Det kan då inte
vara alldeles betydelselöst, örn man, då vi nu kanske stå inför en lågkonjunktur,
genom en ganska liten ändring i den föreslagna lagstiftningen ville medverka
till att något lugna denna oro. Det skulle innebära ytterligare en åtgärd till
alla de övriga, varmed man nu på olika sätt försöker möta en tillsynes förestående
lågkonjunktur.

Då ifrågavarande paragraf föredrages, kommer jag därför, herr talman, att
yrka bifall till reservationen.

Herr Holmström: Herr talman! Jag har jämte några andra ledamöter av
kammaren väckt två motioner i det förevarande ämnet.

_ I den ena motionen yrkas, att »rätt till familjeavdrag för barn skall medgivas
utan avseende på barnets ålder eller att i varje fall åldersgränsen sättes
till tjuguett år». Utskottet anser, att man inte kan gå så långt, att man generellt
beviljar avdrag för barnen utan avseende å åldern, men utskottet säger: »Reglerna
örn periodiskt understöd och, i mera behjärtansvärda fall, avdrag vid ömmande
omständigheter torde här kunna bliva tillämpliga.» Utskottet öppnar
alltså vägen mot motionärernas mål, och jag vill endast framhålla önskvärdheten
av att vederbörande föranstalta om de formaliteter, som äro erforderliga
för att förverkliga utskottets anvisning.

I den andra motionen yrkas, »att de ekonomiska föreningar, enligt vilkas stadgar
medlemmarna ha rätt att återfå satsat kapital men icke ha rätt till del i
fonderade medel, måtte bliva skattskyldiga för den del av föreningarnas förmögenhet,
som icke motsvaras av insatskapitalet». Utskottet säger: »Enligt
vad utskottet inhämtat torde 1936 års skattekommitté under sitt fortsatta utredningsarbete
komma att upptaga hithörande frågor och då även det i motionerna
berörda spörsmålet.» Jag har alltså, herr talman, endast anledning att
nu framhålla vikten av att denna betydelsefulla rättvisesak verkligen upptages
till utredning av skattekommittén.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Bärg, Johan: Jag ber att få säga endast några ord i anledning av
herr Sylwans anförande, i vilket han talade till förmån för de juridiska personerna.

.Vi få i detta sammanhang inte glömma hort, att det finns andra näringar än
de, som representeras av bolagen. När herr Sylwan talar örn näringslivet och,
som det förefaller, sätter likhetstecken mellan bolagen och näringarna i allmänhet,
är det alltså felaktigt. Örn man förutsätter, att man är nödsakad att uttaga
ett visst belopp genom skatter, måste det vara så, att varje skattelindring,
som beredes den ena kategorien, måste motsvaras av en skatteskärpning för den
andra. Här har efter bästa förstånd gjorts en avvägning. Jag fattade inte herr
Sylwans inlägg såsom en erinran mot den, utan talaren gav mera uttryck åt
fruktan för att man skulle göra skattebördan för juridiska personer tyngre än
för andra skattedragare. Jag vill säga, att var dag väl får ha sitt bekymmer.
Jag föreställer mig, att när bekymrens dag kommer och det gäller att taga ut
skatter under ogynnsammare konjunkturer än de nuvarande, kommer näppeligen
någon församling att våldföra sig på den viktiga gren av vår hushållning, som
näringslivet utgör. Och örn vi nu verkligen fastställde en sådan spärr i fråga
om uttagningsprocenten, som motionärerna påyrkat, skulle den ändå bli av synnerligen
litet värde, då sådana förhållanden inträdde, att hela vårt skattesystem

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

121

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
till följd av de ogynnsamma omständigheterna sprängdes. Riksdagen beslutar
varje år örn dessa frågor, och vad en riksdag beslutar ändras ofta av den följande.

För min del tycker jag, att det skulle kläda bolagen och deras talesmän, att
när de betänka, hur stora förmåner man sökt bereda bolagen genom de föreslagna
skatteavskrivningarna, icke i oträngt mål söka sätta lås för någonting, som
ändå ingen kan sätta lås för.

Även på den punkten kommer jag, när den föredras, att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning godkändes den nu föredragna paragrafen.

25, 28 och 29 §§.

Godkändes.

30 § 4 mom.

Detta moment hade följande avfattning:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

För partihandelsbolag, som avses i förordningen angående försäljning av
rusdrycker, skall nettointäkten av handel med rusdrycker, där den enligt här
ovan givna bestämmelser skulle beräknats till högre belopp, anses utgöra 5
procent å försäljningssumman för under beskattningsåret försålda rusdrycker
med undantag för vara, vid vars försäljning bolaget enligt avtal med staten
icke äger tillgodoräkna sig handelsvinst.

För systembolag, varom förmäles i nyssnämnda förordning, skall nettointäkten
av utminutering av rusdrycker, där den enligt här ovan givna bestämmelser
skulle beräknats till högre belopp, anses utgöra 7 procent å försäljningssumman
för under beskattningsåret utminuterade rusdrycker.

För utövare — ---försålda tobaksvaror.

För aktiebolaget tipstjänst och svenska
penninglotteriet aktiebolag skall
nettointäkten av verksamheten, där den
enligt ovan meddelade bestämmelser
skulle beräknats till högre belopp, anses
utgöra för aktiebolaget tipstjänst
12 procent å summan av bolagets aktiekapital
och reservfond samt för svenska
penninglotteriet aktiebolag 12 procent
å summan av bolagets aktiekapital,
reservfond och garantifond.

I fråga örn förevarande moment hade reservation anförts av herrar Anderson
i Norrköping och Nordenson, vilka ansett, dels att utskottets yttrande beträffande
beskattningen av aktiebolaget Tipstjänst och Svenska penninglotteriet
aktiebolag bort hava den ändrade lydelse, reservationen visade, dels ock att
utskottet bort med den sålunda anförda motiveringen hemställa, att riksdagen
måtte besluta, utom annat, i oförändrat skick antaga Kungl. Maj :ts förslag
i fråga örn 30 § 4 mom.

Herr Nordenson: I samband med den föredragna paragrafen behandlas

frågan örn beskattning av aktiebolaget Tipstjänst och Svenska penninglotte -

122

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
riet aktiebolag. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har redan
påpekat, att det egentligen är den enda punkt, på vilken utskottet har frångått
propositionen. Han har för sin del förklarat, att han icke anser den vara av
någon större vikt. Det kan också synas, att den inte har någon större betydelse
ur ren skattesynpunkt. Jag har emellertid reserverat mig på denna
punkt till förmån för Kungl. Maj:ts proposition, och detta på grund av vissa
principiella skäl. Jag ber att få i korthet rekapitulera frågans behandling.

Frågan örn beskattning av de båda nämnda bolagen har varit föremål för
en särskild utredning inom finansdepartementet. I departementets promemoria
framhålles, att de vinstmedel, som inflyta till de båda bolagen på grund av
deras monopolställning, icke böra göras till föremål för beskattning. Samtidigt
framhålles emellertid, att starka skäl tala för en beskattning av sådan vinst,
som kan anses utgöra ordinär rörelsevinst. Som skälig beskattningsbar vinst
föreslås enligt denna tankegång ett belopp av 12 procent å aktiekapital och
reservfond. Detta förslag betecknas som alternativ A. I ett andra alternativ,
betecknat alternativ B, utvecklas den tankegången, att den vinst, som icke utgör
monopolvinst, kan anses så obetydlig, att den helt kan fritagas från
skatt. Dock göres inte heller i detta fall gällande, att rörelsevinst, därest sådan
förekommer, icke skulle beskattas. Jag vill nämna, att det belopp, som enligt
alternativ A skulle ifrågakomma till beskattning för Tipstjänst, skulle
uppgå till omkring 12,000 kronor och för penninglotteriet till cirka 75,000
kronor. Kammarrätten har klart tillstyrkt alternativ A, och departementschefen
har av de skäl, som anförts i promemorian, också anslutit sig till det.

Utskottet har emellertid som sagt funnit sig böra frångå propositionen och
tillstyrka alternativ B pa grund, att utskottet ansett, att hela vinsten vore
av monopolvinsts karaktär. Utskottet synes mig därmed ha frångått den princip,
som tidigare tillämpats i fråga örn monopolbolag. Såväl Tobaksmonopolet
som Vin & spritcentralen och systembolagen erlägga nämligen skatt på den
del av vinsten, som anses vara rörelsevinst och som beräknas efter särskilda
grunder. Aven örn de nu ifrågavarande bolagen delvis äro av annan natur,
torde det icke finnas tillräckliga skäl att frångå principen örn beskattning av
egentlig rörelsevinst.

De ifrågavarande bolagens rörelse kan närmast betecknas såsom en kontorsrörelse,
_ och den är till sin natur ganska likartad med den, som bedrives
av försäkringsbolag. Även dessa bedriva sin verksamhet genom ett nät av
ombud över hela landet och med huvudkontor på viss ort, där rörelsen även
beskattas.

För att få en uppfattning örn skäligheten av den beskattning, som i propositionen
föreslagits för de ifrågavarande bolagen, har jag försökt jämföra
dem med försäkringsbolag av ungefär samma storleksordning. Som mått på
rörelsernas storlek har jag valt antalet anställda. Det nya bolaget för penninglotterier
torde bli av samma storleksordning som den nuvarande lotteriorganisationen.
Denna har omkring 30 fast anställda samt tidvis ett ganska
stort antal extra personal. Tipstjänst har omkring 25 fast anställda och under
de perioder, då tippningen pågår, mellan 300 och 400 extra anställda, alltså
en mycket stor personal. Till jämförelse har jag valt tre försäkringsbolag, av
vilka två lia cirka 50 fast anställda och ett cirka 30 fast anställda. Den beskattningsbara
vinsten utgjorde i medeltal för åren 1934 och 1935 för de
större bolagen. nästan exakt samma belopp, nämligen omkring 1,130,000 kronor
och för det mindre bolaget 675,000 kronor. Reducerar man de större bolagens
vinster i förhållande till de anställda, får man för bolag av storleksordningen
30 anställda cirka 675,000 kronor i beskattningsbar vinst.

Jag är på det klara med att man bör använda denna analogi med en viss

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

123

Ang. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
försiktighet. Men jämför man dessa siffror med de av Kungl. Majit såsom
beskattningsbar rörelsevinst för här ifrågavarande bolag föreslagna beloppen
— sammanlagt 87,000 kronor — förefaller det i varje fall mig, som örn dessa
belopp inte vore för högt beräknade, utan tvärtom ytterst blygsamma.

Då jag anser, att det är av vikt att konsekvent fasthålla vid den princip,
som också av departementschefen understrukits, nämligen att verkliga, rörelsevinster
skola tagas till beskattning i de kommuner, där rörelsen bedrives, och
då denna princip redan tillämpas beträffande övriga monopolbolag, synas mig
alla skäl tala för att riksdagen i detta fall bör följa Kungl. Maj :ts proposition.
Jag vill icke längre upptaga kammarens tid, men jag vågar rikta en vördsam
hemställan till kammarens ledamöter att vid avgörandet av denna fråga, anställa
ett litet tankeexperiment och rösta, som örn de båda bolagen vore skrivna
i vars och ens egen kommun.

Herr talman, jag yrkar bifall till min reservation.

Herr Bärg, Johan: Jag vet inte, om herr Nordenson tror på en försäkran,
men jag kan i alla fall avge den, nämligen att örn de ifrågavarande bolagen
vore förlagda till min hemstad, skulle det aldrig falla mig in att rösta för en
sådan beskattning, som här föreslagits.

När herr Nordenson jämför de ifrågavarande båda bolagen med Tobaksmonopolet
och Vin- & spritcentralen, vill jag säga, att där föreligger den skillnaden,
att när det gäller de båda sistnämnda bolagen, kan man verkligen beskatta
en del av rörelsevinsten, därför att man har kunnat konstatera, att
där finns någonting, som kan kallas rörelsevinst, eftersom en sådan skulle uppstå,
även örn bolagen inte vore monopol. Jag förmodar, att statsrådet har gått
bet på att räkna ut vad som skulle vara rörelsevinst i de båda nu ifrågavarande
bolagen och därför tillgripit en beräkningsmetod, som väl inte heller herr
Nordenson kan anse vara normal, då det gäller att få fram rörelsevinsten.
Denna skulle beräknas såsom en viss procent av aktiekapital och reservfond,
i Dessutom anser man i åtskilliga kretsar, där man har diskuterat denna
fråga, att man i det förevarande fallet knappast kan tala örn någon rörelse.
Örn jag med herr talmannens tillåtelse skall beteckna verksamheten, såsom
jag ser den, är den ett skoj, som legaliserats av statsmakterna. Det kan vara
starkt tvivel underkastat, örn kommuner böra beredas några särskilda förmåner
genom sådana tilltag. Det är ju här egentligen endast fråga örn ett statens
skatteinstrument.

Jag vill också erinra örn att när det gäller penninglotteriet skulle det inte
kunnat ifrågasättas att uttaga någon skatt alls av verksamheten, örn den,
vilket legat nära till hands, omhänderhafts av riksgäldskontoret, som sköter
dragningarna, när det gäller statens premieobligationer o. dyl.

Jag har därför inte kunnat biträda Kungl. Maj:ts förslag i detta fall, och
min uppfattning delas av ett nästan enhälligt utskott. I ekonomiskt avseende
är frågan kanske inte så betydelsefull, men jag anser, att man inte skall på
något sätt medgiva, att här föreligger en kommunal beskattningsrätt, som staten
sedan kanske skulle behöva träta med kommunerna örn, när det en gång
kunde bli fråga örn att indraga skatten till staten.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Nordenson: Jag vill endast till herr Bärg genmäla, att när han säger,
att finansministern skulle ha gått bet på att beräkna rörelsevinsten, har jag
tvärtom velat understryka, att jag anser, att finansministern lyckats bra med
den uppgiften. Jag menar, att det verkligen förefinnes en rörelsevinst, och
genom min analogi med försäkringsbolagen har jag velat visa, att finansmini -

124

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
stern beräknat rörelsevinsten visserligen ytterligt försiktigt och kommit till ett
belopp, som ligger i underkant, men på ett sätt, som jag är beredd att godtaga.
Därigenom skulle också den principen följas, att varje rörelse — även örn den
i herr Bärgs ögon skulle vara mindre moralisk — som ger en vinst och som
gör det kanske just därför att den inte är så moralisk, bör beskattas.

Då jag på så många andra punkter har reserverat mig mot Kungl. Maj:ts
förslag, är det mig ett nöje att åtminstone i detta fall helt och fullt kunna
ansluta mig till propositionen, vilken jag beträffande ifrågavarande paragraf
ber att få yrka bifall till.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av det
under behandling varande momentet samt vidare därpå att nämnda moment
skulle godkännas med den lydelse, Kungl. Majit föreslagit; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på momentets godkännande
enligt utskottets förslag, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ström, Fredrik, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 30 § 4 mom. i det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 32 under punkten I A 1 tillstyrkta lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda moment med den lydelse, Kungl. Majit föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen
.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets under 2) upptagna förslag till förordning angående ändring i
vissa delar av förordningen den 28 september 1928 (nr 373) örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt.

4, 7 och 15 §§.

Godkändes.

16 § 1 morn.

I detta moment var andra stycket så lydande:

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt
eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 600 kronors
inkomst, är berättigad till såväl grundavdrag som familjeavdrag. Grund''

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

125

Ang. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
avdraget för skattskyldig, som nu nämnts, och familjeavdraget för hustru
utgöra, vart för sig, i ortsgrupp I: 600 kronor; i ortsgrupp II: 640 kronor;
i ortsgrupp III: 680 kronor; i ortsgrupp IV: 720 kronor; samt i ortsgrupp V:
760 kronor. Familjeavdraget för vartdera av de två första barnen, för vilka
avdrag åtnjutes, utgör i ortsgrupp I; 460 kronor; i ortsgrupp II: 500 kronor;
i ortsgrupp III: 540 kronor; i ortsgrupp IV: 580 kronor; samt i ortsgrupp V:
620 kronor. Familjeavdraget för ett vart av de övriga barnen utgör i ortsgrupp
I: 700 kronor; i ortsgrupp II: 760 kronor; i ortsgrupp III: 820 kronor;
i ortsgrupp IV: 880 kronor; samt i ortsgrupp V: 940 kronor. Skattskyldig,
som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd, äger,
därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild) oell
haft hemmavarande barn, för vilka han varit berättigad erhålla avdrag, att
åtnjuta familjeavdrag för husföreståndarinnan med hälften av det belopp, som
tillkommer skattskyldig för hustru.

Beträffande förevarande moment hade reservation avgivits av herr Anderson
i Norrköping, friherre Lagerfelt samt herrar Eilif Sylwan, Nordenson
och Lundell, vilka med instämmande av herr Wohlin, såvitt anginge yrkandet
örn ändring av författningsförslaget, anfört, att de ansett dels att utskottets
yttrande beträffande familjebeskattningen bort i viss angiven del hava den
ändrade lydelse, reservationen visade, dels ock att utskottet bort med den sålunda
anförda motiveringen hemställa, att riksdagen måtte besluta, att 16 §
1 mom. i förslaget skulle lyda så, som i reservationen angivits.

Enligt reservanternas förslag skulle momentets andra stycke avfattas sålunda: Skattskyldig,

som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt
eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 600 kronors
inkomst, är berättigad till såväl grundavdrag som familjeavdrag. Grundavdraget
för skattskyldig, som nu nämnts, och familjeavdraget för hustru utgöra,
vart för sig, i ortsgrupp I: 600 kronor; i ortsgrupp II: 640 kronor; i ortsgrupp
lil: 680 kronor; i ortsgrupp IV: 720 kronor; samt i ortsgrupp V: 760 kronor.
Familjeavdraget för vartdera av de två första barnen, för vilka avdrag åtnjutes,
utgör i ortsgrupp I: 460 kronor; i ortsgrupp II: 500 kronor; i ortsgrupp III:
540 kronor; i ortsgrupp IV: 580 kronor; samt i ortsgrupp V: 620 kronor.
Familjeavdraget för ett vart av de övriga barnen utgör i ortsgrupp I: 920 kronor;
i ortsgrupp II: 1,000 kronor; i ortsgrupp III: 1,080 kronor; i ortsgrupp
IV: 1,160 kronor; samt i ortsgrupp V: 1,240 kronor. Skattskyldig, som under
beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd, äger, därest han
varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande
barn, för vilka han varit berättigad erhålla avdrag, att åtnjuta familjeavdrag
för husföreståndarinnan med hälften av det belopp, som tillkommer
skattskyldig för hustru.

Friherre Lagerfelt: Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bärg, Johan: Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande
av det under behandling varande momentet samt vidare därpå att nämnda moment
skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den av herr Anderson
i Norrköping m. fl. därom anförda reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på momentets godkännande enligt

126

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. tn. (Forts.)
utskottets förslag, sig finna denna proposition vara nied övervägande ja besvarad.

Herr Domö begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 16 § 1 mom. i det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 32 under punkten I A 2 tillstyrkta förordningsförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda moment med den lydelse, som förordats i
den av herr Anderson i Norrköping m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

17 och 18 §§.

Godkändes.

20 §.

Denna paragraf lydde:

För varje år bestämmes, med vilka procenttal av de i 18 § 2 mom. a), b)
och c) omförmälda grundbelopp bottenskatt skall för det året utgå.

I fråga örn förevarande paragraf hade reservation anmälts av herr Anderson
i Norrköping, friherre Lagerfelt samt herrar Eilif Sylwan, Nordenson och
Lundell, vilka ansett dels att utskottets yttrande beträffande »Allmänna utgångspunkter
för utformningen av de direkta statsskatterna» bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade, dels att utskottets yttrande i fråga örn
»Beskattningen av juridiska personer» bort lyda så, som i reservationen angivits,
dels ock att utskottet bort med den sålunda anförda motiveringen hemställa,
att riksdagen måtte besluta, att 20 § i förslaget skulle hava följande
lydelse:

För varje år bestämmes, med vilka procenttal av de i 18 § 2 mom. a), b) och
e) omförmälda grundbelopp bottenskatt skall för det året utgå, därvid iakttages,
att nämnda procenttal beträffande skattskyldiga, som avses i 18 § 2 mom.
b), ej må sättas högre än för de skattskyldiga, som omförmälas i 18 § 2 mom. a).

Herr Sylwan, Eilif: Jag ber att få yrka bifall till den av herr Anderson

i Norrköping m. fl. avgivna reservationen.

Herr Bärg, Johan: Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande av den nu
föredragna paragrafen enligt utskottets förslag samt vidare på paragrafens
godkännande med den lydelse, som förordats i den av herr Anderson i Norrköping
m. fl. därom anförda reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

127

Ang. omläggning av den direkta statsbeslcattningen m. m. (Forts.)
''Återstående delar av ifrågavarande förordnings förslag.

Godkändes.

De övriga av utskottet tillstyrkta författningsförslagen.
Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten I A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å författningsförslagen.

Punkten I B.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten II.

Kungl. Maj:ts i propositionen nr 258 framlagda förslag innebar bland annat,
att den kommunala progressivskatten skulle avskaffas samt att ersättning efter
fallande skala skulle utbetalas till kommunerna av staten från särskilt anslag
å riksstaten under en fyraårsperiod, omfattande budgetåren 1939/40—1942/43.
Ersättningen borde enligt departementschefen beräknas på grundval av taxeringen
till kommunal progressivskatt i kommunerna under tioårsperioden 1928
—1937.

I de i huvudsak likalydande motionerna nr 305 i första kammaren av herr
Öman m. fl. och nr 441 i andra kammaren av herr Andersson i Falkenberg m. fl.
hade hemställts, att vid eventuellt bifall till vad i proposition nr 258 föreslagits
rörande indragning av den kommunala progressivskatten den föreslagna
ersättningen till kommunerna måtte utgå under en tioårsperiod.

På sätt förut angivits hade utskottet i den nu förevarande punkten hemställt,
att följande motioner, nämligen:

väckta
nr 305
> 319
8 320
8 321
8 322

inom första kammaren:
av herr Öman m. fl.,

» > Johan Bernhard Johansson m. fl.,

8 » Holmström m. fl.,

8 8 Holmström m. fl.,

8 8 Asplund m. fl.,

väckta inom andra kammaren:

nr 441 av herr Andersson i Falkenberg m. fl.,

» 456 » » Osberg,

8 457 » » Lithander m. fl.,

» 458 8 8 Ericsson i Kinna m. fl.,

8 460 » 8 Hage m. fl.,

8 461 8 8 Henriksson m. fl.,

8 462 s> 8 Henriksson m. fl. och

» 463 8 » Ericson i Boxholm ävensom

8 459 8 fru Rönn-Christiansson m. fl., sistnämnda motion i de delar den
hänvisats till bevillningsutskottet,

måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

128

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. in.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)

I motiveringen hade utskottet beträffande frågan om ersättning till kommunerna
i samband med den kommunala progressivskattens avskaffande anfört
bland annat följande:

»Utskottet finner för sin del de i propositionen förordade grunderna för ersättningens
bestämmande vara skäliga. Ett antagande av de i motionerna förordade
grunderna för ersättningen skulle i bög grad försvåra möjligheterna för
staten att inom en snar framtid åstadkomma en effektivare skatteutjämning.
I de relativt fåtaliga fall, då progressivskattens borttagande skulle drabba
mera skattetyngda kommuner, kommer hänsyn till den eventuellt ökade utdebiteringen
att tagas vid utmätandet av bidrag enligt vanliga grunder av
skatteutjämningsmedel. I särskilda fall kunna, såsom i propositionen framhålles,
extra understöd enligt skatteutjämningsförordningens regler beviljas
vederbörande kommuner på grund av de förändrade förhållandena.

Vid bifall till propositionens, av utskottet tillstyrkta förslag kommer kommunal
progressivskatt sista gången att uttagas för år 1938 och av de skattskyldiga
inbetalas under år 1939. Ersättningen från staten till kommunerna
skulle såsom förut nämnts komma att utbetalas första gången under budgetåret
1939/40 och sista gången under budgetåret 1942/43.»

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation hade herrar Sjödahl och Nordenson
ansett, att utskottets yttrande bort i nyss angivna del hava följande
lydelse:

»Med beaktande av de erinringar, som i motionerna 1:305 och 11:441 anförts
mot den i propositionen föreslagna övergångstiden av fyra år, får utskottet
förorda, att ersättning utbetalas till kommunerna under en övergångstid
av sex år med för år respektive 6/e, 5/e, 4/e, 3/6, 2/6 och 1le av vederbörande kommuns
medeltal av kommunal progressivskatt under tioårsperioden 1928—1937.
På sätt framgår av förenämnda tabell 2, innebär detta förslag, att den sammanlagda
ersättningen till kommunerna skulle komma att utgöra i runt tal 55.4
miljoner kronor. En ersättning av denna storleksordning torde icke komma att
försvåra möjligheterna för staten att inom en snar framtid åstadkomma en
effektivare skatteutjämning. I de relativt fåtaliga fall, då progressivskattens
borttagande skulle drabba mera skattetyngda kommuner, kommer hänsyn till
den eventuellt ökade utdebiteringen att tagas vid utmätandet av bidrag enligt
vanliga grunder av skatteutjämningsmedel. I särskilda fall kunna, såsom i
propositionen framhålles, extra understöd enligt skatteutjämningsförordningens
regler beviljas vederbörande kommuner på grund av de förändrade förhållandena.

Vid bifall till utskottets ifrågavarande förslag kommer kommunal progressivskatt
sista gången att uttagas för år 1938 och av de skattskyldiga inbetalas
under år 1939. Ersättningen från staten till kommunerna skulle komma att
utbetalas första gången under budgetåret 1939/40 och sista gången under
budgetåret 1944/45.»

Herr Nordenson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr
Sjödahl och mig avgivna reservationen.

Herr Bärg, Johan: Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den nu ifrågavarande punkten yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Nordenson, att utskottets hemställan
skulle bifallas, dock med den ändring i motiveringen, som förordats i den av
herr Sjödahl och honom vid betänkandet avgivna reservationen.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

129

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nordenson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 32
punkten II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Nordensons under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånjm upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till omläggning
av den direkta statsbeskattningen m. m., i vad propositionen hänvisats
till konstitutionsutskottet, ävensom i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 61, i anledning av väckta mo- Om provisotioner
örn provisorisk pensionsförstärkning åt pensionerade befattningshavare risk pensionsi
statens tjänst m. m. förstärkning

at statens

I åtskilliga inom riksdagen väckta, till bankoutskottets förberedande hand- pensionärer.
läggning hänvisade motioner hade förslag framställts örn provisorisk pensionsförstärkning
åt pensionerade befattningshavare i statens tjänst m. m.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under
nr 161 av herr Bäcklund m. fl., och den andra inom andra kammaren under
nr 190 av herr Tengström m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i avvaktan på en mera allmän och definitiv reglering av nu gällande bestämmelser
rörande pensionering av statens tjänstemän, däri inbegripet jämväl
med pension redan avgångna sådana, tilldela samtliga pensionerade statstjänstemän,
civila som militära, ett provisoriskt pensionstillägg att, räknat
från och med den 1 juli 1938 och intill dess nya bestämmelser rörande ifrågavarande
pensionsväsende kunde varda beslutade och träda i kraft, utgå med
300 kronor per pensionär och år; eller, därest detta icke skulle befinnas genomförbart,
ett provisoriskt pensionstillägg att utgå enligt följande grunder,
nämligen med 180 kronor till pensionär boende inom ortsgrupp I, 240 kronor
till pensionär boende inom ortsgrupp II och 300 kronor till pensionär boende
inom ortsgrupp III; allt enligt den för folkpensioneringen gällande ortsgrupperingen.

I motion II: 62 hade vidare herr Lundqvist m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte besluta att till alla, som åtnjöte pension enligt civila eller militära tjänstepensionsreglementet,
från och med den 1 juli 1938 skulle utbetalas provisorisk
pensionsförstärkning med 180 kronor per år och pensionär.

Första kammarens protokoll 1038. Nr ho.

130

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Örn ''provisorisk pensionsförstärkning åt statens pensionärer. (Forts.)

I en inom andra kammaren under nr 191 väckt motion hade herrar Åqvist
och Bergvall hemställt, att riksdagen ville besluta, att provisorisk pensionsförstärkning
till ett belopp av 180 kronor per år skulle utgå till f. d. befattningshavare,
vilka varit anställda inom förvaltningsgrenar, för vars tjänstemän
civila resp. militära pensionsreglementena vore gällande.

I motion II: 279 bade slutligen herr Brädefors m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte besluta från den 1 januari 1938 bevilja samtliga statens pensionärer
ett tillfälligt pensionstillägg med samma belopp som tillfälligt lönetillägg
utginge för statens befattningshavare.

Såsom stöd för sistnämnda yrkande hade hänvisats till motiveringen i motionen
11:278 med förslag örn utredning rörande en generell förbättring av
pensionsförmånerna för statens tjänstemän och arbetare. I sistnämnda motion
hade herr Brädefors m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa örn utredning och förslag för förbättring av pensionsbestämmelserna
för tjänstemän och arbetare i statens tjänst, även för de redan
pensionerade, med avseende på förhöjningen av de lägre befattningshavarnas
pensioner samt dyrortsgruppering av pensionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet i utlåtandet
förordat låta verkställa utredning och till 1939 års riksdag inkomma
med förslag till provisorisk pensionsförstärkning; samt

2) att motionerna 1:161 och 11:190, likalydande, 11:62, 11:191, 11:278
samt 11:279 måtte anses besvarade med vad utskottet förut anfört och hemställt.

Herr statsrådet Wigforss: Jag skall inte taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk mer än ett ögonblick, men jag tror mig nödgad till att med anledning
av detta utskottsbetänkande säga ett par ord.

Jag behjärtar mycket de äldre pensionärernas svårigheter, särskilt deras,
som sitta med jämförelsevis gamla pensioner. Jag har haft tillfälle att i en
interpellationsdebatt yttra mig därom. Jag förklarade, att så snart det överhuvud
taget läte sig göra på grund av det myckna arbetet med de övriga pensionsfrågorna,
skulle denna fråga tagas upp till behandling. Nu har bankoutskottet
på grund av motionen föreslagit, att redan till nästa års riksdag skulle
Kungl. Maj:t anmodas framlägga förslag om en provisorisk pensionsförbättring
för dessa äldre pensionärer. Jag kan inte underlåta att säga, med den
kännedom jag har örn möjligheterna att komma fram med förslag redan till
nästa riksdag, att dessa möjligheter äro synnerligen ringa, för att ej säga obefintliga,
och örn det skulle visa sig, att resultatet blir, att till nästa riksdag
något sådant icke kan ske, så har jag i alla händelser fredat mitt samvete.

Herr Holmström: Herr talman! Jag har undertecknat en av de motioner,
som föranlett detta utlåtande. Då jag inte i utskottsutlåtandet reservationsvis
yrkat bifall till denna motion, beror detta på att det inom utskottet inte
kunde vinnas någon större anslutning till ett sådant yrkande och framför allt,
herr talman, på att utskottet har gått motionärernas önskemål mycket långt
till mötes. Jag anser, att ett enhälligt utskottsutlåtande i denna sak är av så
stor-betydelse, att jag inte velat rubba den enhälligheten. Jag har velat avge
denna deklaration inför kammaren.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

131

örn provisorisk pensions förstärkning åt statens pensionärer. (Forts.)

Sedan anhåller jag att med anledning av det anförande, som herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet nyss höll, få beklaga, örn det inte skulle
bli möjligt att till nästa års riksdag få fram ett förslag örn provisorisk pensionsförstärkning.
Som kammarens ärade ledamöter erinra sig, beviljade riksdagen
föregående år ett provisoriskt lönetillskott för statstjänstemannen. Detta
gjorde riksdagen på Kungl. Maj :ts förslag i avvaktan på en slutlig reglering.
Jag anser, att statspensionärerna nu befinna sig i precis samma läge som
statstjänstemännen förra året och att det därför bör vara påkallat, att även
de få en provisorisk pensionsförstärkning i avvaktan på en utredning och
ett förslag. Jag ber att varmt få vädja till herr statsrådet afgöra allt vad
herr statsrådet kan för att till nästa års riksdag få fram ett sådant förslag.

Herr talman! Jag ber endast att få yrka bifall till utskottes hemställan.

I detta anförande instämde herr Johanson, Karl August.

Herr Bäcklund: Herr talman! Det är naturligt, att vi motionärer inte

kunna vara riktigt tillfredsställda, och ännu mindre äro naturligtvis pensionärerna
detta, över att de motioner, som väckts örn en pensionsförbättring, inte
ha lett till något annat resultat än att utskottet nu vill att riksdagen skall
skriva till Kungl. Majit och begära, att 1939 års riksdag skulle få ett förslag
till provisorisk pensionsförstärkning. Det är ju klart, att^ man ^hellre sett,
att det hade blivit en riktig pensionsförstärkning och inte något så pass vagt
som en provisorisk.

Nu förstår jag mycket väl, att då man i utskottet inte kunnat få fram
något direkt förslag, är det inte lönt att här ställa något yrkande örn pensionsförbättring
nu, utan man får nöja sig med vad utskottet föreslagit, och det
innebär ju en rätt långt gående begäran från utskottets sida, det måste man
erkänna. Jag beklagar bara, att statsrådet hade en rätt egendomlig inställning
till denna sak. Utskottet har kunnat räkna ut, vad det skulle ha kostat,
om varje pensionär hade fått 180 kronor. Skall det då vara så förskräckligt
svårt att till nästa år infria utskottets begäran om en provisorisk pensionsförstärkning? Med

detta, herr talman, vill jag vädja till herr statsrådet, att han i fortsättningen
inte må se så mörkt på denna fråga. Jag hoppas, att riksdagen i
alla fall skall bifalla bankoutskottets förslag. Pensionärerna, som i många
fall ha rätt små pensioner att reda sig med, äro verkligen i behov av en pensionsförhöjning.

Jag ber med detta, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

I herr Backlunds yttrande instämde herr Ström, Fredrik.

Herr Åkerberg: Jag har, herr talman, ingen anledning att förlänga debatten.
Jag vill bara säga, att utskottet närmast utgått från det uttalande, som finansministern
gjorde i en debatt den 16 mars i år i andra kammaren, där han
sade, att han för sin del inte var främmande för tanken, att en översyn av
alla äldre pensioner kan bli nödvändig. Det framgår ju av utlåtandet, att
utskottet har sträckt sig en smula längre än vad finansministern gav på hand.
Det är väl ingen hemlighet, örn jag säger, att utskottets utlåtande blev en
kompromiss emellan dem, som vilie ge ett tillskott till de gamla pensionerna
redan i år, och dem, som ville ha en mycket restriktiv utredning, men vi voro
ju inte främmande för att denna utredning kan ge vid handen, att någon allmän
höjning inte kan ske, och det talas i utskottets utlåtande örn att en lämplig
avvägning bör komma till stånd.

Jag skulle också vilja uttala den förhoppningen, att utredningen skall kun -

132

Nr 40.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Om provisorisk pensions förstärkning åt statens pensionärer. (Forts.)
na bedrivas så, att man kan överblicka frågan i hela dess vidd nästa år. Ty
det är klart, att en sådan här provisorisk förhöjning kan, om den sker över
en kam, utan att man har en sådan överblick, komma att låsa fast statsmakterna
vid en ordning, som inte kan läggas till grund för den definitiva reformen
i sinom tid.

Skulle det inte vara möjligt att bringa fram utredningen till ett resultat
nästa år, vill jag dock uttala en förhoppning örn att de sämst ställda pensionärerna
redan vid nästa år skola kunna erhålla en förstärkning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande förbättring av
tjänstepensionerna för vissa lärare vid de allmänna läroverken m. fl. statliga
läroanstalter;

nr 63, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning rörande viss
omläggning av driften vid riksbankens pappersbruk i Tumba m. m.;

nr 64, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående reparations-
och moderniseringsarbeten inom det s. k. Stora stenhuset vid Tumba
bruk;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidstillägg åt
befattningshavare i statens tjänst m. fl. under budgetåret 1938/39, i vad rör
pensionsväsendet;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till dyrtidstillägg
åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt
pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst
m. fl.;

nr 67, i anledning av väckt motion örn pension och gratifikation åt förre
vaktmästaren hos riksdagens andra kammare E. E. Johansson;

nr 68, angående provisoriskt dyrortstillägg under budgetåret 1938/39 till
befattningshavare vid riksdagens verk; samt

nr 69, angående provisorisk avlöningsförstärkning under budgetåret 1938/
39 till befattningshavare vid riksdagens verk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 70, angående regleringen för
budgetåret 1938/39 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. m.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Kades till handlingarna.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 40.

133

Punkterna 7—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Punkterna H och 15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen angående anslag
för budgetåret 1938/39 till pensionering av civila tjänstinnehavare m. rn. ;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i reglementet
den 31 december 1919 (nr 878) för statens pensionsanstalt m. m.;
samt

nr 73, angående vissa anslag under elfte huvudtiteln för budgetåret 1938/39.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder
för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret 1938/39;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 6 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr
400) m. m.; samt

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn ändrad lydelse av § 11
förordningen den 18 juni 1864 (nr 41) angående utvidgad näringsfrihet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 57, i anledning
av väckta motioner angående behandlingen av politiska flyktingar i vårt
land, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1 på natten.

In fidem
G. II. Berggren.

Första kammarens protokoll 1938. Nr hO.