RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1938:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1938. Första kammaren. Nr 38.

Lördagen den 28 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes två till kammaren ankomna protokoll, så lydande:

År 1938 den 27 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksbanken för
valperioden 1938—1941 efter herrar A. Amnér och J. E. Björnsson, vilka voro
i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank;
och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1938—1941:
herr Amnér, Axel, bankokommissarie
» Björnsson, Johan Edvard, ledamot av riksdagens
första kammare

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1939 försiggått:
herr Magnusson, Harald Teodor, bankråd med 46 röster,

» Ekman, Johan Eritjof, ledamot av riksdagens

första kammare » 45 » ,

» Andersson, Elof, i Fältenborg, ledamot av riksdagens
första kammare » 44 » .

il/. Svensson. C. J. Johansson.

Gunnar Bodin. Oscar Carlström.

År 1938 den 27 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1938—1941 efter herrar A. A. Lindqvist och G. H. Andersson
i Rasjön, vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda kontor; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda
till

fullmäktige

för valperioden 1938—1941:
herr Lindqvist, Axel Albert, ledamot av riksdagens
andra kammare

» Andersson, Gustaf Henning, i Rasjön, ledamot
av riksdagens andra kammare

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1939

herr Andersson, Carl Olof Harald, i Dunker, ledamot
av riksdagens andra kammare
» Ström, Torsten Emanuel, ledamot av riksdagens
första kammare

Första kammarens protokoll 193S. Nr 38.

med 46 röster,
» 46 » ;

försiggått:
med 44 röster,

» 43 » ,

med 46 röster,
» 46 » ;

Ang. prisreglerande
åt
gärder på
jordbrukets
område.

2 Nr 38. Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

herr Skoglund, John Martin, ledamot av riksdagens
» andra kammare med 42 röster.

M. Svensson. C. J. Johansson.

Gunnar Bodin. Oscar Carlström.

På framställning av herr talmannen beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas örn dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelser till Konungen med anmälan örn de förrättade valen.

Föredrogs ånyo sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande
-nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner.

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet och jordbruksutskottet
hade till behandling i sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott hänskjutits
dels Kungl. Majlis den 24 mars 1938 dagtecknade, till jordbruksutskottet
hänvisade proposition nr 266, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta motioner, och dels vissa under motionstiden vid
riksdagens början väckta, till utskotten överlämnade motioner i Rinnen, som berördes
av propositionen eller avhandlade i samband därmed stående spörsmål.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts framställningar,

dels antaga av Kungl. Maj :t framlagt förslag till förordning angående ändrad

lydelse av 4, 5, 9 och 14 §§ förordningen den 7 juni 1935 (nr 280) om veteavgift; dels

ock

1) godkänna i § 10 av avtal den 10 september 1937 mellan statens potatismjölsnämnd
och Sveriges stärkelseproducenters förening u. p. a. av nämnden
gjord utfästelse;

2) bemyndiga Kungl. Majit att träffa avtal med svenska spannmalsaktiebolaget
för tiden från och med den 1 september 1938 till och med den 31 augusti
1939 i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för den 24 mars 1938 angivna grunder;

3) anvisa för budgetåret 1938/1939

a) till avsättning till jordbrukets prisregleringsfond, under nionde huvudtiteln,
ett förslagsanslag av 36,500,000 kronor;

b) till avsättning till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen,
under nionde huvudtiteln, ett förslagsanslag av 3,000,000 kronor;

B) att följande motioner, nämligen I: 325, I: 326 och II: 476, likalydande,
I: 328, I: 329 och 11:471, likalydande, I: 330 och II: 472, likalydande, 1:331,
11:118, 11:264, 11:466, 11:473, 11:474 ävensom 11:475, måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

I motionen 1:325, av herr Lindhagen, hade hemställts^ att riksdagen i anledning
av i propositionen nr 266 omförmälda »Särskilda åtgärder till befrämjande
av jordbruket i Norrland» ville i skrivelse till Kungl. Maj:t äska övervägande
och framläggande av lagförslag till fullföljande i tre i motionen berörda
avseenden, på sätt de tre jordkommissionerna ifrågasatt, av den tredje
reduktionen av plundrad kronojord, vilken senare tillvaratagits av Gustav Wasa

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Äng. pris re gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
och genom 1800-talets avvittringar skolat utransoneras för landets uppodling
och betryggande.

I motionen 1:328, av herr von Heland, hade hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 266 måtte taga vederbörlig hänsyn
till vissa i motionen angivna särskilda synpunkter och önskemål.

I de likalydande motionerna I: 329, av herr Domö m. fl., och II: 471, av herr
Bagge m. fl., hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 266 angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

dels ville uttala sig för:

1. att den under sista kvartalet 1937 uppnådda genomsnittliga prisnivån
för jordbrukets produkter borde betraktas som en minimigräns, vilken endast
undantagsvis finge underskridas;

2. att mjölkavgiftens storlek ej borde bindas vid smörpriset;

3. att importavgifterna å fodermedel och särskilt majs borde obundna av
visst angivet prisläge regleras på sådant sätt, att för stor import effektivt förhindrades
;

4. att som lägsta höstpris borde gälla: å vete 18 kronor och å råg 17 kronor
per dt;

dels ville besluta, att kostnaderna för beredskapslagret av brödsäd (mottagning,
lagring, utlastning och ränta på värdet av inlagd spannmål) ej skulle
belasta fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen ;

dels slutligen i övrigt måtte beakta de av motionärerna i motiveringen till
motionerna anförda synpunkterna.

I de likalydande motionerna 1:330, av herrar Gunnar Bodin och Heiding,
samt II: 472, av herr Gardell m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville besluta
ur jordbrukets prisregleringsfond ställa medel till svenska mejeriernas riksförenings
förfogande för beredande av särskilt prisutjämningsbidrag utöver det
som tilldelades produktmjölken enligt vanliga grunder till det belopp, som motsvarade
det lägre pris smöret betingat jämfört med gällande riksnotering intill
25 öre per kg smör motsvarande 1 öre per kg mjölk åt gotländska och öländska
producenter av s. k. löksmör.

I motiveringen hade utskottet bland annat gjort följande uttalande (sid. 22
andra stycket i det tryckta utlåtandet):

»Svenska mejeriernas riksförening har med hänvisning till de ökade skummjölkskvantiteterna
ifrågasatt, huruvida icke anledning nu förelåge att åtminstone
under de närmaste åren bereda kaseintillverkningen inom landet skydd mot
utländsk konkurrens, förslagsvis genom importreglerande bestämmelser. Enligt
vad utskottet inhämtat föreligger hos Kungl. Maj:t en framställning i samma
syfte från Eslövsortens andelsmejeriförening u. p. a. I sitt förutnämnda anförande
till statsrådsprotokollet har departementschefen uttalat, att nämnda
fråga borde underkastas ytterligare utredning, innan beslut fattades i densamma.
Utskottet, som finner det ur mjölkregleringens synpunkt betydelsefullt,
att förefintliga möjligheter att vinna avsättning för skummjölksöverskott
tillvaratagas, delar departementschefens uppfattning rörande lämpligheten av
att frågan ytterligare utredes. Härvid förutsätter utskottet, att de olika intressen
som beröras av åtgärder i förevarande syfte under utredningen beaktas
och vägas mot varandra.»

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits

1) av herr Anderson i Norrköping, friherre Lagerfelt samt herrar Bengtsson,
Mannerskantz och Liedberg, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, och att utskottet bort hemställa,

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

A) lika med utskottet;

B) att motionerna I: 329 och II: 471, likalydande, måtte anses besvarade genom
vad utskottet i det av reservanterna förordade yttrandet anfört;

C) att följande motioner, nämligen 1:325, 1:326 och 11:476, likalydande,
I: 328, I: 330 och 11:472, likalydande, I: 331, II: 118, II: 264, II: 466, II: 473,
11:474 ävensom II: 475, måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom
vad förut anförts och hemställts, av riksdagen lämnas utan åtgärd;

2) av herrar Andersson i Dunker, Tjällgren och Gustafson i Vimmerby, vilka
ansett, att andra stycket på sidan 22 i utlåtandet bort hava följande lydelse:

»Svenska mejeriernas riksförening ----- (lika med utskottet) -—---

frågan ytterligare utredes. I anslutning härtill vill utskottet uttala, att utskottet
icke har något att erinra emot att kasern, därest Kungl. Maj :t så finner
påkallat, indrages under den importreglering som nu gäller för vissa mejeriprodukter.
Utskottet förutsätter dock självfallet att, innan så sker, de olika
intressen som beröras av en sådan åtgärd beaktas och vägas mot varandra.»

3) av herr Gustafson i Vimmerby, vilken yrkat bifall till motionerna I: 330
och 11:472.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I utskottsutlåtandet liksom i den reservation,
som jag är delaktig i, finns en del av motiveringen, som handlar
örn den allmänna prisnivå, som man anser riktigt att söka ernå, och i motiveringens
övriga delar avhandlas det sätt, varpå man anser sig kunna komma
fram till det uppställda målet.

Det säger sig självt, att örn man i likhet med reservanterna har en i viss mån
annan uppfattning än majoriteten örn vilken prisnivå, som bör vara den lägsta
innan statsingripande sker, så uppstår också någon olikhet i uppfattningen,
när det gäller att fastställa vägarna för att nå målet. Jag måste emellertid
redan från början säga, att även örn man haft samma prisnivå som norm på
båda sidor, kunna dock de vägar, utskottet anvisat, med mindre säkerhet leda
till målet än den av reservanterna beträdda vägen.

Beträffande det uppställda målet ha vi reservanter ansett, att det är så
många moment, som ha tillkommit i frågan på senaste året, att man nu inte
kan fastställa samma undre gräns för prisnivån som tidigare. Vi anse sålunda,
att man inte bör underlåta att företa statsingripande med regleringsapparaten
när priserna på jordbruksprodukter komma till ungefär den nivå,
som kan antecknas för åren 1925—1929, en nivå, som är^ungefärligen densamma
som nivån under fjolårets sista kvartal. Utskottet åter anser, att priserna
böra få gå ned ännu längre.

Vad är det då som gör, att man måste sätta sin fordran på stödåtgärder
något högre nu än tidigare? Anledningen är närmast den, att även örn man
kan rationalisera det svenska jordbrukets drift än ytterligare i viss utsträckning,
i varje fall driften å de större och medelstora gårdarna, så vill jag för
min del påstå, att det inte — i varje fall inte på den tid, som stått oss till
buds — varit möjligt att neutralisera kostnadsökningarna, som skett utan
att det kvarstår en försämring i möjligheterna att få det i jordbruket nedlagda
kapitalet tillfredsställande förräntat eller ordna så, att det ger skälig lön åt
brukaren. Rätt många äro de faktorer, som åstadkommit detta, bland annat
den, att, utöver de lönehöjningar, som betingats av den nu inträdda skärpningen
av lantarbetstidslagen, arbetsgivarna på åtskilliga håll frivilligt höjt lönerna
med ännu högre belopp för att därigenom tillförsäkra sig möjligheten att
få fullgod arbetskraft. Detta inverkar givetvis högst avsevärt på utgiftssidan.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

En företeelse, sorn. under den gångna vintern på en del håll varit i ögonen
fallande är den,, att i trakter, där tidigare inte byggnadsarbete varit så dyrt
att utföra som i städerna., man kunnat förmärka en oerhörd höjning i byggnadskostnaderna
•— till tiden på åtskilliga håll omfattande hela året. Höjningen
har särskilt berört arbetslönerna vid byggen. Det har blivit så, att kollektivavtalen,
vilka tidigare huvudsakligast varit att finna i städer och närmast
omgivande bygd, numera vunnit sådan utbredning, att landsbygdens
byggnad skos t nåder nästan kunna mäta sig med städernas och större samhällens.
Detta har i manga fall medfört en fördubbling av kostnaden för själva byggnadsarbetets
utförande.. Tidigare bar å en hel del olika slags byggnadsmaterial
inträtt en prisstegring, som visserligen beträffande viss materiel under senaste
månaderna något avmattats, men som i sin helhet medfört, att materialprisen
i det hela äro avsevärt högre än för ett år sedan. Maskiner och redskap
ha också blivit ^dyrare, och i lika män kan man säga, att andra faktorer
indirekt verkat pa omkostnaderna för jordbruket. Bland annat måste vi
räkna med utökad semester till i jordbruket anställda. Allt detta betyder ökning
på omkostnadskontot.

Nu vill jag, herr talman, inte med detta påstå, att varje ökning av omkostnaderna
ovillkorligen måste anses medföra en ökning av produktpriserna, vilka
skola täcka inkomstsidan, ty man måste givetvis räkna med, att även jordbruket
mäste utvecklas och dess produktion göras alltmera rationell. Men
jag vill påstå för det första, att det inte går att genomföra denna rationalisering
i full utsträckning, och för det andra att det tager tid att genomföra den.
Vidare fordrar en sådan rationalisering mycket pengar.

En omständighet, som faktiskt är mycket ogynnsam, är, att den rationalisering,
tidsläget kräver på° jordbruksområdet, just infaller under en period, då
våra möjligheter äro försvårade genom den väldiga höjningen i byggnadskostnaderna,
som inträtt.

Om man utgår från att det behövs en förbättrad prisnivå, kan man säga,
att det mycket väl går för sig att framställa önskningar från jordbrukarhåll
örn högre pris, men att man samtidigt som man gör detta bör anvisa vägar,
som kunna vara framkomliga. Dessa vägar kanske inte fullständigt garantera,
att man når målet, men de göra i varje fall chanserna större att uppnå
det. Anvisar man sådana vägar, har man därmed inte bara slängt fram en
önskan utan man har också i någon mån angivit, hur man skall kunna få den
uppfylld.

Vi skola då observera, att utskottet och reservanterna skilja sig dels i fråga
örn mjölkregleringen, dels då det gäller fodermedelsregleringen och dels i fråga
örn spannmålsregleringen. På dessa punkter ha vi reservanter för vår del anfört
mot utskottsmajoriteten avvikande mening.

Den modell för mjölkprisets stödjande, som förra året infördes, kännetecknas
därav, att. smörpriset skall stå i visst sammanhang med mjölkavgiften eller
rättare att mjölkavgiften skall vara beroende av smörpriset. Jag anser, att
vi med utskottsförslaget onödigtvis förminska möjligheten för Kungl. Majit
och. de organisationer, som handha dessa saker, att verkligen hålla den prisnivå,
som skulle vara möjlig, örn förhållandena bliva besvärliga. Nu mena
vi, att exportförhållandena kunna bli så ogynnsamma, att det inte går att
upprätthålla den utlovade prisnivån, om man inte har rättighet att införa en
mjölkavgift, som utgår med 2 öre även örn smörpriset är uppe i 2 kronor 75
öre per kg, ja kanske överstiger detta pris.

Jag vet, att man som motiv mot det nu sagda anför, att om mjölkavgiften skulle
stå kvar i 2 öre, kommer detta att inverka på konsumtionsmjölkpriset, så att

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. ''pris regler (nide åtgärder på -jordbrukets område. (Forts.)
detta skulle bli för högt för den stora konsumerande allmänheten, en omständighet,
som skulle leda till konsumtionsminskning.

Deri erfarenhet jag för min del har på detta område är, att med ytterst få
undantagsfall icke inträffat, att mjölkavgiftens höjning föranlett konsumtionsmjölkpriset
att gå upp. Det torde inte vara på det sättet, men jag skall inte
utveckla den saken närmare, örn inte detta spörsmål skulle bli huvudinnehållet
i något anförande här sedan jag slutat mitt. Jag menar, att det är andra
faktorer, åtminstone i stort sett, som åstadkommit detta när sk skett, och denna
synpunkt kan inte tagas till intäkt för en vägran att behålla mjölkavgiften
något högre.

När man kommer in på importavgiften på fodermedel, torde det väl vara sa,
att det är svårt att bestrida —- vilket man dock på en del håll gjort inom utskottet
— att foderprisen bestämma en hel del av produktprisen. Ju billigare
foder, som kan köpas, desto större blir produktionen på animaliska produkter.
Örn man förstår, att det inte bör produceras för mycket, måste nian alltså, tillgripa
någon åtgärd, som kan verka i den riktningen att det icke skall bli för
stor produktion. Jag anser, herr talman, att huvudsaken är, att det, som
produceras på den svenska jorden, alltså, den svenska skörden, far ett tillfredsställande
värde. Det är heller inte riktigt, att man nedsätter värdet på skörden
bara för att få en förädlingsvinst på importerade foderämnen. Jag tycker
knappast, att svenska jordbruksgårdar till huvudsaklig del böra vara, såsom
det praktiskt taget varit och är i vissa fall,, förädlingsplatser för subtropiska
och tropiska länders produktion. Örn man inte later allt för billiga och allt
för stora kvantiteter utländska fodermedel komma in, särskilt majs, tror jag,
att man slår två flugor i en smäll, dels så .att man förhindrar en alltför stor
animalisk produktion, dels också att man får bättre värde på den svenska foderskörden.
Vi reservanter ha därför velat, att foderprisets belopp inte skall
låsas fast till en bestämd siffra, utan att Kungl. Maj :t, som nian faktiskt får
hoppas har god vilja i detta avseende, skall ha möjlighet att ingripa pa ett sätt,
som verkligen blir effektivt och inte skall kunna säga, att .riksdagens direktiv
äro sådana, att Kungl. Maj:t varit bunden av dem och icke kunnat ingripa
när så varit behövligt.

Vad slutligen beträffar brödsädesregleringen, kan det givitvis vara en smaksak,
örn det lägsta höstpriset, som skall skyddas, genom stödköp, sättes till
18 kronor för vete eller sättes till någon annan siffra där i närheten, ty jag
skulle inte tro, att man i tillämpningen kommer att behöva, tillämpa detta så
mycket. Men det bör dock finnas en siffra, som står i paritet med det foderpris,
man vill upprätthålla, ty det går inte att helt frikoppla dessa saker från

varandra. _ .. .

Det är slutligen en sak, som jag verkligen, i motsats mot när d;et gäller övriga
spörsmål, något förvånat mig över, att vi inte kunde komma till enighet örn i
utskottet, och det gäller sättet att bestrida kostnaden för beredskapslager av
spannmål. Första åren var det väl kanske riktigt, och då var väl huvudsaken
just att hjälpa jordbruket på det sätt, att staten undan för undan köpte och
lagrade överskottspartierna. Men nu är det inte riktigt längre att jordbruket
skall debiteras kostnaderna. Under det ar som gatt till exempel har jordbrukarna
själva antingen genom deras egna organisationer eller genom spannmålsfirmor
skött örn en så pass stor export, att det inte för överskotts skull
behöver uppköpas eller upplagras åtminstone vete. Huvudskälet för lagringen
numera är — jag vill inte säga till 100 procent, men till mycket avsevärd
del — att den sker för att tillförsäkra landets, brödköpande allmänhet spannmål
i händelse av avstängning, t. ex. under krigiska förvecklingar. Da tycker
man, att det vore ganska riktigt, att just de människor, till vilkas tjänst

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. prisregier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
detta sker, deltoge på vanligt sätt genom skattemedel i finansieringen av denna
lagring. Det tycker jag inte skulle vara något onaturligt att begära. Det
är trevligare för jordbrukarna att slippa höra att de få så mycket gåvor. När
det står, att här skall tagas upp 3 miljoner kronor på förluster vid spannmålsregleringen,
tycker jag, det är genant, när det skett för att konsumenterna
skulle kunna få äta bröd, därest det skulle bli en avspärrning. På denna
punkt tycker jag att det skulle varit ganska naturligt att komma till enighet,
men så har tyvärr inte skett.

Då klämmen i reservationen inte skiljer sig från utskottets utlåtande i något
annat avseende, än att motionerna I: 329 och II: 471 anses vara gynnsamt
besvarade, men inte i fråga örn anslagsäskandena, är det nödvändigt, när man
ställer ett yrkande, att man tager med hela motiveringen, ty det är ju i den,
som direktiven inrymmas.

Jag skall nu, herr talman, med stöd av vad jag här anfört be att få yrka
bifall till reservationen nr 1) vid detta utlåtande.

Häri instämde friherre Lagerfelt.

Herr voll Heland: Herr talman! Då jag i år inlämnat en mycket om fattande

jordbruksmotion, må det tillåtas mig att, trots det troligen lönlösa
i att försöka få kammaren att förbättra utskottsförslaget, framlägga en del
synpunkter.

Huvudmotiven till att jag nedlagt så mycket arbete på att inför riksdagen
framlägga detta myckna material och alla de synpunkter, som samlats i min
motion, äro att därigenom dels argumentera mot vissa utredningar och påståenden
i den nu åter mycket aktuella jordbruksdiskussionen, dels utförligt för
riksdagens ärade ledamöter få framlägga en stor del av de synpunkter och
önskemål, som hävdas från jordbrukarbåll. Jag vill tacka utskottet för dess
välvilliga uttalande om motionen och för att utskottet förutsätter, att då flera
synpunkter i motionen äro värda beaktande, dessa synpunkter också skola
övervägas av den nya jordbruksutredningen.

Men jag hade även ett annat mycket viktigt syfte med min motion. Jag hade
nämligen hoppats att med den kunna övertyga riksdagens ledamöter om att
det ur rättvisesynpunkt vore nödvändigt att redan i år genom effektivare
regleringsåtgärder än de i propositionen föreslagna skapa en skäligare prisnivå
åt jordbrukets folk än den, som nu kan presteras för animalie- och fodersädsproduktionen.
Jag måste djupt beklaga, att utskottet icke beaktat detta
mitt önskemål. Det beklämmande är, att jordbruksstödet under alla år varit
ojämnt fördelat. Man torde vara övertygad örn att örn animalie- och fodersädsproduktionen
tillerkändes lika fördelaktiga produktionsförhållanden som brödspannmåls-
och sockerbetsproduktionen, klagomålen från jordbrukarna skulle
tystna. Och märk väl, att det är de mindre jordbrukarna i mera karga trakter,
som denna orättvisa drabbar hårdast.

Jag har tillräckligt utförligt i min motion framhållit de synpunkter, som
enligt min uppfattning göra sig gällande i samband nied produktionsförhållandena,
så jag skall icke ytterligare besvära kammaren härmed.

Utskottet framhåller, att det ansluter sig till departementschefens uppfattning
rörande lämpligheten av ett bibehållande av det genomsnittliga prisläget
under åren 1925—1929 och förutsätter, att Kungl. Maj :t bör äga rätt att vidtaga
sådana jämkningar i nu befintliga regleringsanordningar att detta syfte
uppnås. Örn man nu anser, att denna prisnivå är skälig för nästa år, borde
anförda uttalanden från utskottet kanske vara lugnande. Jag är dock mycket
pessimistisk örn att denna prisnivå skall kunna upprätthållas för jordbrukets

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. prisregierande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
viktigaste produktionsgren, nämligen mjölkproduktionen. Men utskottet Ilar
kanske försäkrat sig hos jordbruksministern örn att lian Ilar tillräckliga medel
till förfogande och även ämnar använda dem för prisnivåns säkerställande.

Utskottet Ilar dock i ett avseende försämrat jordbruksministerns förslag och
detta gäller kaseinet. Från Mellansverige ha vi i många år även motionsledes
framhållit det starka önskemålet att lätta ostmarknaden genom att åstadkomma
möjligheter ur prissynpunkt att tillverka kasern och därmed få ny avsättningsmöjlighet
för skummjölken. Jag kan nämna, att osten för att vara lönande
bör lia ungefär halva smörprisets värde. Örn smörpriset alltså är 2
kronor 65 öre, skulle alltså priset för ost med två månaders lagring för att
ostproduktionen skulle vara lönsam behöva vara 1 krona 32 öre. Men jag kan
nämna, att dagspriset för ost nu är 1 krona 20 öre ä 1 krona 25 öre, och att
lagren äro mycket stora, man kan säga ovanligt stora och tryckande, och
att alltså läget för ostmarknaden är mycket prekärt. Detta förhållande borde
vara ett starkt skäl för utskottet att inte lia ändrat på jordbruksministerns
förslag. I år då även en mejeriförening i Skåne kom med samma önskemål
beträffande kaseinet, som vi mellansvenskar gjort tidigare, såg det ut, som örn
frågan skulle stå inför sin lösning, när jordbruksministern i propositionen ansåg,
att Kungl. Maj :t efter utredning skulle äga besluta i frågan. Utskottet
förordar utredning men utelämnar att Kungl. Maj :t skulle äga rätt att sedermera
handla. I en reservation har emellertid denna passus tagits upp, till vilken
reservation jag ber att få yrka bifall.

Den alltjämt fortgående ökningen av mejeriernas invägning samt det genom
överskott otillfredsställande läge ostmarknaden har lär otvivelaktigt ha
medfört att skummjölksfrågan under den senaste tiden blivit alltmera aktuell.
En fortsatt nödtvungen förädling av mjölk till ost eller fläsk kan väntas medföra
prisreduceringar för dessa varor. Vid föreliggande situation måste man
dock söka nya vägar för skummjölkens avsättning. Då skummjölksöverskottet
som följd av den växlande mjölkinvägningen vid mejerierna är starkt säsongbetonat,
måste den naturliga utvägen vara att skapa en mera hållbar och mindre
skrymmande produkt. Härvid är kaseinet för närvarande den lämpligaste utvägen,
detta som särskilt en ej ringa import därav sker till Sverige och kanske
viktigast därför, att vi genom ökad kaseintillverkning överföra en viss
mängd mjölkäggvita från livsmedelsindustrien till tekniskt ändamål.

Då för närvarande omkostnaderna för jordbruket och dess förädlingsorgan
stiga undan för undan samtidigt som avsättningsförhållandena med nu gällande
bestämmelser för jordbruksregleringen synas bli allt svårare och en begränsning
av produktionen utöver vad som sker genom kraftfoderaccisen knappast
kan tänkas inom en alltmer rationaliserad jordbruksdrift, synes det vara nödvändigt
att den inhemska kaseintillverkningen skyddas genom en införselavgift
eventuellt tull.

Enligt uppgift kostar för närvarande importerat kasern i Sverige högst 60
öre per kilogram och dagspriset är 50 öre. För erhållande av ett utbyte av 2
öre per kilogram skummjölk kräves enligt närmare beräkning cirka 80 öre per
kilogram.

Relativt stora lager svenskt kasein ligga därför, enligt uppgift, osålda detta
år. Det avsevärt försämrade prisläget för kasein på världsmarknaden rapporteras
i första hand bero på att de argentinska försäljningarna till Japan minskat
dels som följd av krigssituationen dels på grund av att äggvita från sojabönorna
numera inom flera japanska industrier säges ersätta mjölkäggvitan.

I detta sammanhang vill jag meddela, att för torrmjölken utöver tull- och införselavgift
numera utgår en extra införselavgift av 5 öre per kilogram oavsett
torrmjölkens fetthalt. Denna extra avgift kan således sägas vara ett skydd

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
för mjölkäggvitan — d. v. s. kaseinet i annan form —- samt för ost 20 öre per
kilogram jämte införselavgift, den senare med hänsyn till fetthalten. Kaseinet
kan däremot som bekant införas tullfritt.

Den totala importen av kasein angives preliminärt till 938,590 kilogram under
år 1937, d. v. s. 3.7 procent mer än år 1936, då införseln utgjorde 905,039
kilogram. Denna kaseinimport motsvarar 23 24 miljoner kilogram skum Jag

skall bara som exempel på vad detta betyder omräkna denna skummjölkskvantitet
i ost och fläsk. Örn vi beräkna, att det atgar 12 Iller skummjölk
per kilogram ost, motsvarar kaseinimporten i skummjölk 2 miljoner kilogram
ost. Jag skall icke inga pa några siffror i detalj, men omräknar jag
skummjölkens fodervärde i fläsk, skulle denna skummjölksmängd motsvara
omkring 1,000 ton fläsk. Jag tycker det är mycket egendomligt att högern,
som bar så lång och utförlig reservation på många punkter, vilken det är utsiktslöst
att få igenom här i kammaren, inte velat vara med örn denna fullmakt
för Kungl. Maj :t, som begärts i den kungl, propositionen, ty där borde högern
lia baft möjlighet att få riksdagen med på en stödåtgärd, som skulle vara av
betydelse för jordbruksnäringen.

Man torde vara överens om, att ju flera utvägar man kan finna för att vinna
lämpliga avsättningsmöjligheter för mjölkproduktionen, dess bättre. Jordbrukarna
ba därför också försökt att vinna avsättning för smörfettet genom glacetillverkmng,
och man bar vunnit den erfarenheten, att en rätt stor avsättning
borde vara möjlig. Det ser dock ut, som örn mejeriföreningarnas försök att
genom glacetillverkning vidga avsättningsmöjligheterna för smörfett skulle
lida avbräck på grund av den pristryckande konkurrensen från de fabrikanter,
som alltjämt belt eller delvis tillverka glace av accisfria fettemulsioner.

Men även på andra områden äro dessa fettemulsioner synnerligen störande
för mjölkproduktionen. Den av mejerierna tillverkade sterila grädden möter
förstörande konkurrens av konstgrädde, tillverkad av accisfria fettemulsioner,
och dylika accisfria emulsioner och isterprodukter med olika namn, t. ex. Palmin,
kunna t. o. m. verksamt konkurrera med det accisbelagda margarinet. Av
dylika orsaker har jag i årets motion, liksom tidigare, hävdat nödvändigheten
av att fettemulsioner, konstister och dylika ersättningsmedel accisbeläggas i
likhet med margarinet. Utskottet har icke yttrat sig om denna fråga, vilket
även torde vara överflödigt, då Kungl. Maj :t redan har fullmakt att vidtaga
åtgärder, vilket framgår av S. F. S. nr 259/1935, och jag hemställer ödmjukt,
att jordbruksministern måtte ordna frågan.

Ett ordnande av de två frågor, jag nu berört, torde otvivelaktigt kunna medföra
en avsevärd lättnad för mjölkproduktionen. Jag hyser dock oro för, att
önskad prisnivå för mjölk ej skall kunna upprätthallas, örn ej ytterligare åtgärder
vidtagas. Smörexporten ökade ofantligt första kvartalet i år vid jämförelse
med första kvartalet förra året, eller med cirka 25 %. Smörpriset har
man måst sänka på grund av den svåra konkurrensen från margarinet,, och nettoprisutjämningsbidraget
för hela landet har i år stadigt sjunkit vid jämförelse
med oktober månad 1937.

Måhända kan man för närvarande upprätthålla ett medelpris för hela landet,
som ungefär motsvarar medelpriset för perioden 1925—1929. Men redan
nu ha vi i Mellansverige ett betydligt sämre pris än det av utskottet såsom
önskvärt ansedda. Enligt Mjölkcentralens noggranna statistik åtnjöto landsortsavdelningarna
vid Mjölkcentralen ett medelpris under nämnd period av
13.91 öre per liter och medelpriset för sista halvåret 1937 blev ondast 13.49 öre

per liter.

Jämväl kan jag som exempel nämna, att vid Bettna mejeri

i Södermanland

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
utgjorde vid en fetthalt av 3.68 % i mars månad 1938 priset 12.92 öre per liter,
och därav representerade prisutjämningsbidraget 2.02 öre. Vid en fetthalt av
3.69 % i juli 1937 var däremot priset vid samma mejeri 12.29 öre per liter och av
detta belopp utgjorde prisutjämningsbidraget 2.97 öre. Vid Mantorps mejeri
i Östergötland utgick i april 1938 vid en fetthalt av 3.61 % ett pris av 12.57 öre
per liter, nu sagda prissiffror, utgörande, medelpris till leverantörerna vid mejeriet.

Jag kan nämna ytterligare ett par siffror örn dessa prisförhållanden. I
mars 1938 sjönk mjölkpriset till leverantörerna vid de mellansvenska landsortsmejerierna
— jag åsyftar nu medelpriset till leverantörerna — med i det
närmaste 0.7 öre. Varpå berodde denna kraftiga sänkning av mjölkpriset?
Nu avräkna vi i Mjölkcentralen prisutjämningsbidraget två månader i efterskott.
glinder januari månad 1938 sjönk prisutjämningsbidraget för Södermanland
från 3.46 öre i december 1937 till 2.23 öre i januari 1938. Samtidigt minskades
mjölkavgiften med x/2 öre, varigenom nettoförsämringen blev 0.73 öre per
liter mjölk. Nu äro vi i samma obehagliga predikament då avräkning skall
ske för innevarande månad, ty smörpriset har den 28 april i år sänkts med
10 öre per kilogram, vilket betyder en sänkning av 0.4 öre per liter mjölk, varjämte
prisutjämningsbidraget mellan februari och mars månader i år sjönk
med 0.25 öre, vilket tillsammans skulle motivera en prissänkning av 0.65 öre
per liter, mjölk. Vi fingo sänka mjölkpriset för mars med 0.7 öre och nu, då
mjölkstriden i Stockholm är slut, stå vi i Mellansverige inför den otrevliga situationen
att behöva sänka mjölkpriset ytterligare, såvida vi ej genom fondmedel
kunna täcka ^angiven brist. Man måste förstå, att jordbrukarna, inför
dessa faktiska förhållanden känna sig oroliga över utvecklingen, och att man
därför på jordbrukarhåll vädjar till dem, som makten hava, att vidtaga sådana
anordningar, att jordbrukets viktigaste produkter skola erhålla den prisbetalning,
man kan anse skälig.

Jag hade därför önskat kraftigare medel än de, som utskottet förordar, för
att säkerställa ett önskvärt mjölkpris, och jag hade hoppats, att socialdemokraterna
skulle finna mitt förslag att stödja mjölkproduktionen tilltalande, då samtidigt
hjälp kunde lämnas de mindre bemedlade och de barnrika familjerna.

Kungl. Maj :t har sådan fullmakt att mina önskemål skulle kunna bliva
delvis tillfredsställda, d. v. s. Kungl. Maj :t har inom margarinaccisens maximigräns
möjlighet att ytterligare stödja smörets konkurrenskraft mot margarinet,
och jag skall därför inte göra något yrkande beträffande margarinfrågan. Jag
vill endast ytterligare en gång vädja till jordbruksministern, att herr statsrådet
med alla de medel, som sta till förfogande, matte tillförsäkra jordbrukarna ett
mjölkpris, som ej understiger 1925—1929 års medelpris, vilken åtgärd verkligen
skulle hjälpa den stora massan av jordbrukare.

. Härutöver vill jag även något beröra foderfrågan och vädjar ytterligare till
jordbruksministern, att han måtte öka tillverkningsprocenten för svensk havre
vid grynkvarnarna, samt att herr statsrådet måtte taga hänsyn till mitt påpekande
i motionen angående de orättfärdiga förhållandena beträffande melassfrågan.

Det är givet, och det vore lyckligt, örn alla landets jordbrukare hade vetskap
därom, att med nuvarande ställning i andra kammaren med 107 borgerliga riksdagsmän,
115 socialdemokrater och 8 socialister och kommunister ingenting kan
bestämmas till jordbrukets stödjande, som inte vinner det socialdemokratiska
partiets gillande.

Vi bondeförbundare ha i samförståndets tecken medverkat till många sociala
åtgärder till båtnad för de svagare i samhället. Vi hysa därför också den förhoppningen
— och jag tror, att jag talar å ofantligt många jordbrukares väg -

Lördagen den 28 maj 1938 f. m. Nr 38. 11

Ant), prisregle rande åtgärder på jordbruket* område. (Forts.)
nar — att socialdemokraterna skola lämna sitt stöd åt den för närvarande sämst
ställda samhällsgruppen i samhället, nämligen jordbrukarklassen. Jag har
märkt, att välviljan finnes, men tyvärr råder en allmän missuppfattning, att
jordbrukarna nu skulle lia fått det så bra. Upplysning örn det verkliga laget
borde sålunda vara medlet för socialdemokraternas medverkan till ytterligare
åtgärder, och jag har i min motion velat påvisa, att läget avsevärt förbättrats
sedan år 1932, eller man kan säga tack vare kohandeln och samarbetet här i
riksdagen —- men att under åren 1937 och 1938 ater inträtt en märkbar och
allvarlig försämring för jordbrukarna. . „

Det är självklart, att bättre förhållanden för jordbrukarklassen i någon man
måste gå ut över livsmedelskonsumenterna, men jag har i min motion belyst
de små offer, som erfordras för att förbättra jordbrukarnas läge. Vårtor skola
för övrigt konsumenterna endast reagera mot livsmedelsfördyrmgar, som aro
till stöd för jordbrukarna? Utöver vad jag framhållit härom i motionen, kail
jag anföra ännu ett exempel. Här i Stockholm nied omnejd har Mjölkcentrafen
cirka 121 butiker — jag kan inte ange siffran exakt, därför att man häffer
på att lägga ned ett par butiker —• med sammanlagt omkring 300 anställda.
Genom ett nytt avtal vid årsskiftet med ökad ledighet för personalen ha iner än
tjugo nya så kallade avbyterskor måst anställas och springbuden ha tillerkänts
löneförhöjning. Örn man slår ut denna ökade kostnad på av butikerna
försålda kvantiteter oskummad mjölk, kontrollerad mjölk, kaffe- och vispgrädde,
blir detta en ökad distributionskostnad av omkring ett halvt öre per liter
mjölk. Jag missunnar inte personalen de bättre villkor, som den erhållit. J ag
endast konstaterar, att när livsmedelsfördyringar orsakas av dylika faktorer,
hör man ytterst sällan några klagomål från konsumenthåll.

Jag hoppas verkligen, att konsumenterna skola vara villiga till det obetydliga
offer, som ålägges dem, för att jordbrukarklassen skall fa en dräglig ställning,
och att sålunda det socialdemokratiska partiet i ..fortsatt gott samarbete
skall gå med på sådana åtgärder, som bringa hjälp åt den stora massan av
jordbrukare, alltså ett verkligt prisstöd åt mjölkproduktionen.

Med hänsyn till de små utsikterna att vid denna riksdag vinna bifall till lorslag.
som gå väsentligt längre än utskottets, nöjer jag mig med, herr talman,
att dels vädja till jordbruksministern, att han måtte vidtaga vissa åtgärder,
dels yrka bifall till reservationen angående kaseinet, alltså herr Anderssons
i Dunker reservation, soni överensstämmer med Kungl. Marits förslag, varjämte
jag yrkar bifall till mitt motionsvis framförda förslag, att mjölka^ giften
för nästa år måtte fastställas till 2 öre.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Jag har ingen an ledning

att vara missbelåten med vare sig utskottets beslut eller reservanternas
uttalanden. Jag kan inte heller läsa ut någon egentlig skillnad mellan vad utskottet
sagt och vad reservanterna anfört i annan mån,, än att det förefaller,
som örn reservanterna vilja försöka tolka hela uppläggningen av jordbruksstödet
på ett annat sätt, än vad propositionen förutsätter.

Jag blev ytterligare styrkt i denna uppfattning, då herr Mannerskantz holl
sitt anförande. Herr Mannerskantz sade nämligen, att vad reservanterna vilja
är, att man från Kungl. Maj :ts sida skall ingripa reglerande vid ett högre prisläge,
än vad propositionen förutsätter. Man menar, att priserna icke böra fa
sjunka under 1925—1929 års nivå. Men det är ju just detta, som förutsattes i
propositionen, då Kungl. Majit begår, att riksdagen skall gå med^pa åtgärder
för att kunna upprätthålla den prisnivå, som existerade under , åren 1925—
1929. Med den erfarenhet, som vi lia av de gångna årens regleringar, vet väl
emellertid litet var, att man inte kan tänka sig att låsa fast prisnivån i ett

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. pr isregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
visst bestämt läge, därför att det är ju oerhört många förhållanden, som kunna
spela in härvidlag. Det kan vara en mer eller mindre tillfällig ökning av
produktionen och det kan vara ett högre eller lägre pris på de produkter, som
exporteras m. m.

_Det Ilar en gång fällts det bevingade ordet — jag vet inte vem det var, som
gjorde det — att vi göra Sveriges jordbrukare tili statsbönder. Örn man skulle
sia m på den linje, som högerreservanterna här föreslagit, undrar jag verkligen,
örn vi inte snart skulle komma in pa denna farliga väg. Jag tycker för
min del, att det skulle vara något ganska farligt, örn inte jordbrukarna själva
genom sina egna organisationer skulle få lov att med stöd av statsmakternas
beslut försöka åstadkomma bästa möjliga resultat av sin näring. Örn vi skulle
ga på reservanternas linje, skulle vi sannerligen få en jordbrukarklass, som resonerade
pa ungefär samma sätt som herr von Heland, och som, örn prisutjämningsbidraget
pa mjölk sjunker med några tiondels öre, ögonblickligen varmt
vanjar till jordbruksministern, trots att man i sitt innersta vet, att jordbruksministern
inte kan göra något åt den saken ens — och jag höll på att säga
inte alls — med de förslag, som högerreservanterna och herr von Heland närmast
bära inom sig.

Vad som är det viktigaste i detta sammanhang är, att vi måste skaffa oss
klarhet örn vilka vägar, vi skola gå för att — örn jag nu får börja med smöret
7_1iVUn^1fnVända en stör:re del av vår smörproduktion inom det svenska
ioikhushallet. I direktiven för den utredning, som är igångsatt, har jag ocksa
framhållit, att det är angeläget, att undersöka, vilka olika vägar, man härvidlag
kan komma fram på. Jag utgår ifrån, att den svenska smörproduktionen
skall i den utsträckning, det är möjligt, ja, praktiskt taget i hela sin utsträckning,
avses för det svenska folkhushållet, därest detta är ekonomiskt riktigt
aven ur produktionssynpunkt. Jag är dock samtidigt fullt på det klara
med,, att vi inte kunna tänka oss, att med vilket smörpris som helst kunna öka
den inhemska försäljningen i den omfattning, som skulle vara erforderlig för
att helt undgå export även nied en väsentlig höjning av margarinaccisen.

Man kan ha olika meningar örn det riktiga i att vi under en period exporterade
smör till avsevärt lägre priser på världsmarknaden än de, som för närvarande
äro rådande. Detta berodde emellertid på att vi den gången förmodade,
att det ekonomiska tillståndet ute i världen så småningom skulle förbättras,
att människorna i de olika länderna en gång åter skulle komma att se litet nyktrare
på den ekonomiska utvecklingen och att handeln mellan de olika länderna
ater skulle komma in i bättre förhallanden. Av den anledningen vidingö
statsmakterna den ur många andra synpunkter huvudlösa åtgärden
att. till ett mycket lågt pris sälja smör till andra länder och
darmed inte behöva förlora kontakten med kunderna i dessa länder, bara
därför att det för tillfället var ett särskilt penibelt läge med avseende på pris11
lvj’ ’ . X1 J11 litet var, i vilken situation, vi kommo efter världskriget. Före
världskriget hade vi exporterat mycket smör till England. Av olika anledningar
måste exporten upphöra under kriget. Det fanns emellertid andra länder,
som då kunde exportera till England. Dessa länder stodo också först på
listan, da det gällde att efter världskriget upptaga och utöka exporten. Engelsmännen
köpte naturligtvis i första hand av dem, som kunnat förse dem med
smör även under de svåra förhållanden, som rådde under världskriget Av
den anledningen fingo vi sedan försöka att åter köpa oss in på den engelska
marknaden.

Det första, som det är angeläget att se till, så länge som vi fortsätta med en
prisreglering efter det hittillsvarande systemet, är, att man, i den mån det är
möjligt, kan trygga avsättningen för vissa kvantiteter. Jag säger »så länge

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. ''prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
som vi fortsätta med det hittillsvarande systemet», därför att i den utredning,
som är igångsatt, förutsattes ju, att man skall undersöka för det första förutsättningarna
för produktionen och vilka priser, produkterna böra komma upp
till, och för det andra, under vilka förutsättningar man skall använda de olika
produkterna i det egna landet eller eventuellt exportera vissa kvantiteter. Att
denna utredning inte kommit i gång förr, beror helt enkelt på att det planerats
olika åtgärder, som inverkat fördyrande på produktionen. Jag har därför ansett
det bättre att vänta litet för att kunna få en överblick över det hela och
få fram de olika kostnaderna för produktionen men även de förbilligande moment,
som kunna ha kommit till under de senaste åren. Man får sedan väga
det ena mot det andra.

Med Tyskland hade vi — för att nu återgå till frågan örn exporten — tidigare
ett fast avtal, enligt vilket vi fingo exportera 4,345,000 kilogram smör årligen.
Utöver denna så kallade ordinarie kontingent fingo vi enligt tilläggsavtal,
som till en början gällde endast för en månad men sedermera kanske
kunde utsträckas ända till tre månader, en extra kontingent, och på det sättet
steg avsättningen av smör till Tyskland så småningom till 10 ä 12 miljoner
kilogram, allt eftersom produktionen ökades i vårt land och Tyskland fick
större köpkraft.

Vad beträffar andra produkter, hade vi även en viss kontingent för nötkreatur,
men för svin hade vi ingen alls. Av denna anledning togo vi i fjol höst
upp förhandlingar med Tyskland, som ledde till att vi fingo en viss valutakontingent,
för vilken Tyskland skulle köpa livsmedel av olika slag. I denna
valutakontingent fingo vi in en så stor fast kontingent smör, som vi tidigare
hade kunnat exportera med de tillfälliga avtalen plus den ordinarie kontingenten.
Detta blev alltså nu en fast kontingent. En sådan anordning är naturligtvis
en fundamental förutsättning för att man skall kunna försöka att få
regleringsåtgärderna i fråga örn smöret att gå i lås. Örn man inte kan avlyfta
från den inhemska marknaden det produktionsöverskott, som eventuellt uppstår,
är det nämligen inte möjligt att upprätthålla den prisnivå, som man anser
rimligen bör upprätthållas.

Även för fläsk fingo vi en viss kvantitet i enlighet med organisationernas beräkningar.
Man beräknade vissa toppar under produktionstiden, och vi fingo
en kontingent avpassad därefter. Villkoren för export av levande svin skärptes
i så måtto, att Tyskland ville lia tyngre svin, än vad det tidigare fått från
Sverige. För nötkreatur fingo vi en ordinarie kontingent av 6,000 stycken örn
året, även de helst så stora som möjligt. Härvidlag är det en fördel, att jordbrukets
egna ekonomiska organisationer i största möjliga utsträckning utföra
exporten, därför att för dem får aldrig det avgörande vara, huruvida företaget
som sådant får en större eller mindre vinst på affären, utan det viktigaste
är, att man får ut så stora kvantiteter kött, som det överhuvud taget är möjligt,
samtidigt som man naturligtvis kan se till, att man utför kött av de kvaliteter,
som äro mest efterfrågade. I detta senare avseende tillmötesgår man
naturligtvis också härigenom de tyska synpunkterna.

Vad beträffar England lia vi dess bättre, sedan mejeriorganisationerna själva
övertogo exporten, kommit ifrån det slaget av försäljning, då man kastade ut
smör i marknaden till praktiskt taget vilka priser som helst. Tidigare sålde
man en viss fast kvantitet. När de enskilda exportörerna sålt denna minimikvantitet,
sålde de sedan i konsignation på den engelska marknaden. Dessa
konsignationsförsäljningar inneburo många gånger, att en detaljist i någon av
de stora konsumtionsorterna kunde vid konsignationsförsäljning köpa smör till
ett lägre pris, än vad grossisten fått betala vid den fasta försäljningen. Vem
som helst kan ju förstå, alt eli sådant system inte upprätthåller förtroendet till

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. pr is re gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
säljaren. Det var ytterst det svenska jordbruket, som blev lidande på att det
praktiskt inte var möjligt att uppnå en bestämd prisnivå på smör, därför att
denna aldrig var tillförlitlig från köparens synpunkt. Nu lia emellertid mejeriorganisationerna
i väsentligt ökad utsträckning åstadkommit fasta försäljningar,
vilket naturligtvis är en fördel. Så länge vi äro beroende av att finna avsättning
för ett visst överskott, är det även önskvärt, att man kan placera detta
på mer än ett håll. Det är ju mycket säkrare att lia två avnämare, än örn man
bara skulle inrikta sig på avtal med ett enda land.

Herr Mannerskantz nämnde en del olika faktorer, som äro avgörande för
utfallet av jordbruksstödet. Jag kan försäkra honom, att vi se precis likadant
på dessa förhållanden. Herrarna säga emellertid, att arbetstidsförkortningen
förra året åstadkom tio procents fördyring av produktionskostnaderna inom
jordbruket. Detta är ju inte alldeles riktigt, men den saken är egentligen
ingenting att tvista om. Ja, det var inte herr Mannerskantz, som gjorde detta
påstående, men det står i den reservation, som är avgiven till utskottets betänkande.
Jag skall dock inte tvista örn detta, därför att det är ju klart, att om
man räknar med det avtal, som till slut kom till stånd, är det mer än tio procents
ökning. Detta beror dock inte på arbetstidens reglering utan på helt andra
förhållanden. Det förefaller mig märkvärdigt, att reservanterna i sin reservation
vilja skriva tio procent, ty man kan väl obetingat ställa den frågan till
representanterna för lantarbetsgivarna: varför bjödo inte herrarna tio procent,
när det var fråga örn att förhandla örn det nya löneavtalet? Det var ju faktiskt
så, att man inte bjöd mer än ungefär 7.2 procents ökning, vilken höjning överensstämmer
med arbetstidsförkortningen. Att det sedan ändå blev en större
höjning, berodde ju på andra omständigheter och på att löneökningar på andra
områden betingade en ytterligare ökning även för jordbrukets vidkommande.

Då det gäller regleringen av andra animaliska produkter än mjölk, säga
reservanterna, att de på denna punkt icke lia någon invändning att göra utan
instämma med Kungl. Maj :t„ Det enda medel, som reservanterna lia att anvisa
för att kunna förverkliga sin tanke att förbättra prisläget utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit, är, att de föreslå, att mjölkavgiften bör kunna få utgå med
2 öre även vid ett högre smörpris än 2 kronor 65 öre. Om nian räknar nied ett
halvt öre i extra mjölkavgift, veta ju reservanterna mycket väl, att detta innebär
som genomsnitt för landet i dess helhet 0.15 öre per kilogram i prisutjämningsbidrag.
Då få emellertid de södra delarna av landet betydligt mindre
och de norra betydligt mer. Med denna skillnad tror jag inte, att det är möjligt,
att som reservanterna säga sig eftersträva, kunna vid väsentligt ökad produktion
och lågt världsmarknadspris på smör, uppehålla den prisnivå, som rådde
under sista kvartalet 1937. Det är emellertid klart, att det ur mina och regeringens
synpunkter är önskvärt att försöka upprätthålla denna prisnivå. Hela
förslaget i propositionen utgår ju också från, att vi skola vidtaga åtgärder, t. ex.
stödja exporten och reglera förhållandena i övrigt på ett sådant sätt, att man
skall kunna upprätthålla en sådan prisnivå. Förslaget innebär också, att vi
skola vidtaga föreslagna åtgärder, även om prisnivån stiger 15 procent utöver
prisnivån 1925—1929. Följaktligen är det inte ifrågasatt vare sig i propositionen
eller utskottets betänkande, att man skall minska stödåtgärdernas effektivitet,
förrän priserna med mer än 15 procent överstiga 1925—1929 års nivå.
Först då skola stödåtgärderna uppmjukas. Men en skärpning av åtgärderna
bör — såsom jag framhållit i propositionen och som utskottet icke haft något
att erinra emot — endast komma i fråga, örn prisnivån tenderar att falla under
det normala eller håller sig låg under en längre tid. Dessa åtgärder gå ju ut
på att, i den mån det är möjligt, avsätta en del av överskottet på s. k. sekundära
marknader. Följaktligen kan jag icke förstå, att det någon annan skillnad

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Äng. pris re gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
i tankegången mellan å ena sidan propositionen och utskottsbetänkande! och a
andra sidan reservationen, än att reservanterna beträffande de animaliska produkterna
vilja konstruera fram något annat än vad reservationen i verkligheten
innebär.

Om jag sedan övergår till fodermedelsregleringen, ha högerreservanterna ju
svårt att säga rent ut vad de vilja. De tyckas endast ta hänsyn till de större
jordbrukarna, till vilken kategori herr Mannerskantz och i någon mån även jag
få hänföras. Ja, örn alla jordbrukare hade så stora arealer som vi, behövde
vi inte tveka mycket örn vilka vägar vi skulle gå. Men det finnes tyvärr en
mängd jordbrukare med väsentligt mindre areal, och dem får man också lov att
ta hänsyn till. Det har hänt, att skogsmän kommit till mig och sagt: »Vi

skola ta bort skogsbetet för jordbrukarna.» — »Ja», svarar jag då, »det är jag
med på. Det är en skogsskyddande och skogs främjande åtgärd. Men, mina
herrar, då måste vi ge dem något annat i stället, ty örn de mista detta område
utöver’ det egna lilla jordbruket, där de kunna låta sina djur beta, blir det
sannerligen en svår sak att ersätta det på något sätt.» -— Det finnes också jordbrukare,
som inte lia tillgång till skogsbete, men som äro mera beroende av
extra foder än andra, försåvitt de skola intensifiera sitt jordbruk, så att de
kunna klara sig. Jag vill erinra herr von Heland och herr Mannerskantz örn,
att det inte alltid är prisnivån som är ensamt avgörande för jordbrukets bärighet,
ty den kan fluktuera i hög grad. Ja, örn det gäller egendomar av den
areal, som vi lia, är det klart, att man kan vara mera oberoende. Men det är
inte detta, som är den ömtåliga frågan.

I reservationen framhålles, att importen av fodermedel under år 1937
var större än 1936 och väsentligt större än 1935. Men jag vill
fråga: Ha herrarna inte jämfört skördarna de olika åren? Den svenska
skörden var år 1936 ungefär 260,000 ton mindre än 1935. Veta inte herrarna
som praktiska jordbrukare, att skördeutfallet det ena året inverkar
på nästföljande års import? Det var den spannmål man skördade
hösten 1936, som man skulle använda till utfodring 1937, och om man
samlat otillräckligt i ladorna, får man lov att skaffa sig den erforderliga
tillskottskvantiteten på annat sätt. Dessutom^ få herrarna inte förbise, att
år 1935 icke mindre än 92,000 ton brödspannmål användes till utfodring. År
1935 års goda skörd jämte 92,000 ton brödsäd tili foder förklarar det minskade
importbehovet av majs år 1936. och 1936 års lägre skörd med praktiskt taget
ingen brödspannmål till foder förklarar 1937 års ökade behov av majs. Det
är denna avvägning, som är det svara problemet, och det blir säkerligen en
mycket kinkig uppgift för den pågående utredningen att finna en utväg, så
att man icke gör orätt åt något håll.

Det är självfallet, att framställningen av animaliska produkter till stor del
är beroende av de priser, som man får betala för fodermedlen. Men när
herr Mannerskantz sade, att nian kunde vinna tva saker, tror jag att herr
Mannerskantz glömde en tredje sak, nämligen att man kan ekonomiskt ruinera
en del av det mindre jordbruket, och det är av den anledningen man får lov
att tänka sig för, innan man vidtar alltför drastiska åtgärder, så länge man
inte har något annat system. Jag återkommer litet senare till vad herr von
Heland anfört i sin motion. _

Om man lägger samman importen av kraftfoder oell oljekakor samt den
oljekaksproduktion, som ägt rum inom landet, kommer man till en väsentligt
högre siffra för år 1937 än för 1936. Men det är alldeles klart, att örn jag
ser på den lägre skörd, som förekom 1936, och den merimport, som ägde rum
till följd av denna sämre skörd år 1936, så var denna import icke så stor som
det lägre skördeutfallet 1936 skulle motiverat. Hela baconexporten uppgick

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
i fjol, om jag räknat rätt, till ungefär 240,000 svin, varjämte 30,000 exporterades
till Tyskland; för denna produktion åtgick det ungefär 100,000 ton
majs. För att täcka foderbehovet måste vi på grund av 1936 års otillfredsställande
skörd importera ungefär 80,000 ton majs för tillgodoseende av egna
konsumtionen. Hade vi inte gjort det, skulle det inte varit möjligt att åstadkomma
tillräckligt med foder för denna produktion, och det är givet, att detta
i främsta rummet hade drabbat dem, som själva inte lia foder och följaktligen
måste köpa sådant. Vi ha ju erfarenhet av kontingenterad majsexport, och
Kungl. Maj :t har bemyndigande av riksdagen att, örn vi skulle få en stor skörd
av foderspannmål, vidtaga stränga åtgärder beträffande importen av foderspannmål,
majs o. d., för att få avsättning för den skörd, som produceras i
vårt eget land. Men det är klart, att då kommer man genast i den situationen,
att örn det råder knapphet på grund av mindre tillgång och ökad
efterfrågan, så höjes priset genom mellanhändernas åtgöranden. Även ur
denna synpunkt är det angeläget att se till, att förhållandena icke bli för svåra
på det området.

Vid ett försök att uppskatta foderåtgången för frambringande av den kvantitet
smör, som konsumeras på hemmamarknaden, kommer man till att det
skulle erfordras cirka 100,000 ton oljekakor. Herr Mannerskantz säger, att
det inte spelar så stor roll, örn man sätter den ena siffran eller den andra,
och det tycker jag var en riktig och ärlig bekännelse. Man kan ju därav dra
den bestämda slutsatsen, att reservanterna skrivit som de gjort bara för att
de tyckt det vara trevligt att skriva annorlunda än andra, och eftersom det
inte spelar någon roll skulle man kunna säga, att man förutsätter, att Kungl.
Maj :t söker vidtaga sådana inom möjligheternas gräns liggande åtgärder, som
äro nödvändiga för åstadkommande av en önskvärd prisnivå. Örn jag nu
tänker på de 18 kronor för vete, som man talat örn, är det naturligtvis riktigt,
som herr Mannerskantz säger, att man får lov att hålla detta pris i nivå med
foderspannmålspriserna, men örn nu riksdagen skulle ge högerreservantema
rätt — jag har naturligtvis ingenting emot det, men jag vill inte ta ansvaret
för ett sådant beslut — och ett eventuellt överskott skall inlösas till lägsta
priset — tro ni inte då, mina herrar, att vi kanske inom kort bli bönhörda
över hövan, när herr Mannerskantz talar om vem som skall betala förlusterna
på detta och undrar om man på budgeten får upptaga rätt stora belopp för
att täcka dessa förluster? Jag tycker inte det vore värdigt det svenska jordbruket.
De svenska statsmakterna skola enligt min mening i samråd med
jordbrukarna uppdraga vissa riktlinjer och fatta vissa beslut, men dessutom
skola de svenska jordbrukarna själva söka vidtaga åtgärder, så att de kunna
sköta denna reglering. Annars äro vi snart framme vid vad man kallat »stats -bönder», och då blir det staten och vissa myndigheter, jordbruksdepartementet
och eventuellt jordbruksnämnden, som få diktera alla dessa saker. Såsom själv
tillhörande jordbrukarnas kår skulle jag beklaga, örn det ginge därhän.

Givet är, att örn man vet att man kan klara denna uppgift, blir den ganska
lätt. Vi ha sett exempel på, att örn produktionskvantiteten av den ena sorten
ökas, så minskas samtidigt produktionen av en annan sort. Ja, hade vi då
haft en organisation och vi hade använt till utfodring den kvantitet, som inte
behövs för det svenska folkhushållet, så hade saken varit lätt ordnad. Det
är en omdömesfråga, örn man vill odla vete eller korn eller blandsäd. Svalöv
har ju gjort mycket för den svenska vegetabiliska produktionen och har åstadkommit
ett korn, som passar utmärkt för den svenska bryggerinäringen, ett
korn med hög extrakthalt och låg äggvitehalt. Jag sade en gång till professor
Ehle — inte som kritik, ty det finns ju ingen möjlighet att tänka på
allt -— att örn de samtidigt hade gått den andra vägen och sökt åstadkomma

Lördagen den 28 maj 1938 £. m.

Nr 38.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
ett korn med 16—17 % äggvitehalt, så skulle vi enligt min mening inte behövt
dragas med så stora bekymmer för veteodlingen, ty då kunde vi på stora
områden ha ersatt denna med odling av korn eller blandsäd, och man hade
då haft gott örn äggviterikt foder i stället för att nödgas importera sådant.

Herr Mannerskantz säde också, att reserv- eller beredskapsförråden borde
betalas på annat sätt. Är det verkligen så, att herr Mannerskantz och högerreservanterna
tro, att det är jordbrukarna, som betala detta? Det kan jag
inte tänka mig. Herrarna ha väl ändå satt sig så pass mycket in i spörsmålet,
att ni veta, att denna veteavgift pålägges kvarnarna, och att man satt
den till högst 2 kronor 50 öre och lägst 50 öre, som man vill behålla, för att
slippa bestrida kostnaderna med statsmedel. Och varför har man gjort detta?
Jo, det är därför, att örn inte jordbrukarna med förenade krafter och med
hjälp av de åtgärder och medel, som staten ställer till förfogande, kunna få
upp priset till 20 kronor 50 öre, som jag sagt, så tages skillnaden från dessa
medel. Ty det kan vara utsikt att staten förlorar vid inköp, örn prisnivån
faller, niea då lägger man till skillnaden av dessa veteavgifter, och det inverkar
inte på det pris, som jordbrukarna få. Följaktligen är det inte riktigt
att säga, att det är spannmålsproducenterna, som få betala detta. Jag hoppas
herrarna själva inse, att uttrycket och tankegången i reservationen äro felaktiga
■—„ örn nu verkligen tankegången är sådan, som det står skrivet.

Förra året uppskattades den svenska rågskörden till att motsvara ungefär
vad som behövdes för konsumtionen. Veteskörden beräknades ge ett överskott
på 130,000 ton; nian kom till denna siffra med ledning av de rapporter, som
från socknarna ingå till hushållningssällskapen och därefter sammanställas.
Då jag hade några dagars semester i augusti månad, reste jag omkring på de
skånska slätterna och en del andra ställen, där veteodlingen är rätt utbredd.
När jag kom till mitt eget härad i Skåne, sade jag mig, att den uppgivna kvalitetssiffran,
3.6, måste vara felaktig. Så ser inte vetet ut, när det motsvarar
betygsättningen 3.6, ty då synes kärnan utanför skalet, vilket inte var fallet
på de skånska vetefälten i fjol. Följaktligen vågade jag försäkra, att överskottet
skulle bli mindre än man hade beräknat. Detta var ingen kritik mot
rapportörerna, ty det rådde en mindre gynnsam väderlek under ax- och kärnsättningen,
och följaktligen blev skörden väsentligt mindre. Av denna anledning
dristade jag mig alltså föreslå Kungl. Maj :t, att vi skulle uppskatta överskottet
till 80,000 ton i stället för 130,000 ton. På grundval av sistnämnda sifra
hade jordbruksnämnden, sedan riksdagen förra året beslutat att dela upp
utförselbevisen, föreslagit, att med hänsyn till överskottet skulle utförselbevisen
gälla för 1 krona 20 öre per 100 kg. Då Kungl. Maj :t beräknade överskottet
till 80,000 ä 90,000 ton, kunde man låta utförselbevisen gälla för 1 krona
80 öre, per 100 kg. Då undrades det, huruvida detta var möjligt. Man sade
förra året, att priserna på världsmarknaden voro så goda, att man kunde slopa
regleringen. Men det visade sig på hösten, att priset på europeiskt mjukt vete
sjönk till 15 kronor 50 öre. Med tillägg av 1 krona 80 öre kom man upp till 17
kronor 30 öre, alltså ett lägre pris än det de svenska jordbrukarna kunde uppnå
med hjälp av sin organisation. Då detta pris var lägre än vad som gällde för
svenskt vete inom det egna landet, var bristen på en enhetlig organisation kännbar,
ty ingen ville exportera och förlora pengar därpå.

Jag vill rikta en direkt fråga till herr Mannerskantz, som är ordförande i en
spannmålsförening: Var den spannmåls föreningen förutseende nog, så att ni
försökte hjälpa till att exportera pa ett tidigt stadium? Det fanns många, som
väntade tills det skulle bli möjligt att göra bättre affärer, men örn alla svenska
jordbrukare skulle väntat — ja, då hade det aldrig blivit någon riktig affär, ty

Första kammarens protokoll 1938. Nr 38. 2

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
då hade det inte gått att få lipp priserna. Det är ju självklart, att ett stort
överskott trycker marknaden, och ingen köpare vill betala mer än han är tvungen,
utan då blir det säljarens sak att reglera detta.

Skulle man ha högre inlösningspriser, är det klart, att man kunde sälja lättare.
Men i så fall kanske det lilla som gjorts i den ekonomiska organisationsrörelsen
på detta område faller bort, därför att intresset slappnar, och då kunna
jordbrukarna åter råka illa ut i en annan situation, när det kräves gemensamt
arbete för att få ut ett rättvist pris. Örn de svenska jordbrukarna hade
varit organiserade och exporterat det nyssnämnda överskottet på 80,000 ton
vete, så hade det, även örn de sålt det 3 kronor billigare än 20 kronor 50 öre per
100 kg, inte kostat mer i procentuell andel än 40 öre per 100 kg. ^ Detta
hade »clearats» ut på det hela, och det hade man tjänat igen, ty prisnivån hade
kunnat bringas upp i 20 kronor 50 öre. Det är när prisnivån tenderar att gå
över denna gräns, som utförselbevisen skola tagas bort. Nu gick det inte att
exportera. 32,000 ton vete av 1935 års skörd fanns på lager. De svenska
kvarninnehavarna sade, att detta vete var värt 70 öre mindre per 100 kg än
1937 års skörd. Det såldes 2,000 ton därav till kvarnarna, när de lade in 2,000
ton av 1937 års skörd, och de fingo 70 öre i mellanpris. Jag fick reda på detta
och sade till riksförbundet: »Försök skaffa marknad!» — Jag vill erkänna, att
örn inte riksförbundet varit, hade saken inte gått att ordna. Jag resonerade
privat med ordföranden i spannmålshandlareföreningen. Han var mycket välvillig
och gjorde allt vad han kunde. Han sade: »Vi skola gärna hjälpa till,
men sådant läget är, kunna vi inte få alla med oss. Det finns folk, som ligger
och lurpassar, och örn vi göra detta, skola de köpa och lägga in av 1937 års
skörd. Då stiger priset på denna, och de kunna göra sig en vinst genom att sälja
till högre pris.» — Vi skola väl inte ha föreningar för föreningarnas egen
skull, utan medlemmarna böra väl vara så eniga, att de kunna gå in för en
sådan sak. Nåväl, det visade sig, att en av östersjöstaterna var köpare till

10.000 ton av 1935 års vete. Emellertid var priset inte tillräckligt även med
tillägg av 1 krona 80 öre. Då sade jag, att lika väl som vi skola betala 70 öre
i tillägg, när vetet går till konsumtion inom landet, kan man öka utförselbevisen
att gälla för 2 kronor 50 öre. Då gick affären nätt och jämnt ihop. Det
blev ingen förtjänst för riksförbundet, snarare en förlust, men det blev förtjänst
för det svenska jordbruket, därför att man började lyfta ut något från
den svenska marknaden. Omedelbart efter detta följde en försäljning av 20,000
ton, allt av 1935 års skörd. Det köptes sammanlagt 32,000 ton av den nya
spannmålen av 1937 års skörd och lades in på lager: följakligen undandrogs
det marknaden, och man kunde tack vare detta upprätthålla prisnivån. Under
tiden steg priset i viss utsträckning på den utländska marknaden, och sedan
gick det att åstadkomma export med utförselbevis på 1 krona 80 öre som stöd.
Det exporterades ytterligare 40,000 ton. När vi hade inventering i januari,
visade det sig, att Kungl. Maj:t hade bedömt läget rätt. Vi hade exporterat

70.000 ä 80,000 ton vete, och örn inte beräkningarna slå fel, motsvarade tillgången
ungefär behovet inom landet. Det är av den anledning man kunnat
upprätthålla prisnivån. Men felet var, att det fanns ett överskott av råg på

15.000 ton. Det visade sig med detsamma, att vetepriset stramades åt, och
rågpriset dalade ned, vilket ju var en självklar sak, när det fanns ett överskott.
Följaktligen förordnade Kungl. Maj:t, att spannmålsbolaget skulle köpa råg,
och bolaget vidtog sådana inköp. Sedan har man diskuterat det pris, som bolaget
betalade. Ja, den saken skall inte Kungl. Maj:t lägga sig i. ty det är
styrelsen som ordnar detta och betalar tilläggspris efter vattenhalt etc.

Jag skall inte uppehålla herrarna länge, men jag anser att det varit nödvändigt
att redogöra för vissa förhållanden, som tyckas vara dunkla för en

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
del personer, som skrivit i saken. Hade de varit inne i frågan, skulle de inte
ha skrivit som de gjort.

Beträffande importen av oljekakor vill jag i detta sammanhang nämna, emedan
saken diskuterats man och man emellan, att importen ökat väsentligt under
de första månaderna 1938. I denna import ingår det som inköpts till beredskapslagret
33,700 ton, varav till den 14 maj införts 28,100 ton. Likviden
har utgått av de 70 miljoner kronor, som riksdagen beviljat. Jag vill nämna
detta, ty annars kommer kanske någon matematiker eller statistiker och håller
anföranden ute i bygderna och talar örn för folk, att nu har importen ökat
ohyggligt, och vi ha fått in massor med fodermedel! För att förebygga att
sådana missförstånd komma ut och få läsas i tidningarna har jag som sagt velat
framhålla detta. Får man läsa det ändå, beror det inte på att jag underlåtit
att upplysa örn verkliga förhållandet.

Det är en punkt, där jag tycker att utskottet inte har citerat departementschefen
på ett fullt riktigt sätt. Utskottet säger beträffande kaseinet, att det
»delar departementschefens uppfattning rörande lämpligheten av att frågan
ytterligare utredes», och att under utredningen de olika intressena vägas mot
varandra. Men departementschefen har sagt mer än så. Departementschefen
har sagt. att sedan denna utredning är klar, förutsätter departementschefen, att
Kungl. Majit skall kunna vidta åtgärder, därest Kungl. Majit finner sådana
påkallade. Jag trodde nämligen att departementschefen hade så stort förtroende
hos utskottets majoritet. För att förebygga varje missförstånd vill jag
genast säga, att jag aldrig ett ögonblick drömmer om att utvidga kaseintillverkningen
här i landet. En sådan åtgärd skulle enligt min mening tyda på,
att vi inte riktigt kände vårt ansvar. Jag tror inte att det skulle gå att bygga
upp en sådan industri på det mjölkpris vi med hänsyn till vårt folks levnadsstandard
äro nödsakade att hålla — mjölken är ju den viktigaste produktionsgrenen,
aven skummjölkspriset influeras ju av fodermedelspriset, och det ena
hänger ihop med det andra. Det är riktigt som herr von Heland sade, att det
låga kaseinpriset sammanhänger med det japansk-kinesiska kriget. Herr von
Heland‘hade den uppfattningen, att det var Japan som använt mycket kasein
förut, enligt upplysningar som jag fått skulle det vara Kina; det kanske är
båda länderna, och i varje fall har på grund av kriget åtgången minskats så
avsevärt, att de transoceana länderna, där tillverkningen är billigast, inte veta
var de skola göra __ av kaseinet och hellre än att lagra det sälja det till vilket
pris som helst. På några månader har priset sjunkit från 96 till 56 öre per
kg, och för ögonblicket är dagspriset 50 öre, vilket naturligtvis är en abnormitet.
Jag hade nu tänkt mig, att örn riksdagen var intresserad av en utredning.
kunde Kungl. Majit sedan pröva resultatet och eventuellt resonera med
de få tillverkare vi ha. För min del tycker jag emellertid det är bättre att
använda skummjölken på annat sätt. och jag vill faktiskt inte göra någonting,
som kunde föranleda upprättandet av flera kaseinfabriker. Säkerligen kommer
också inom regeringen ali försiktighet att iakttagas. Det förvånar mig
emellertid, herr Mannerskantz, att högerreservanterna inte velat begagna denna
punkt för att framlägga ett positivt förslag. Det är som örn herrarna inte
ville vara med örn något positivt, utan ni skriva bara något som överhuvud taget
inte betyder annat än -— litet vackert skriveri!

Här föreligger en motion örn vissa åtgärder för löksmöret på Gotland och
Öland. Jag skall inte yttra mig om förslaget, eftersom det endast föreligger
i form av en motion. Jag Ilar inte tagit upp saken i propositionen därför att
jag tycker att det är organisationernas uppgift att komma med sådana uppslag
till åtgärder i den ena eller den andra riktningen. Men det är klart att
det är svårt för de småbrukare det gäller, som få för litet betalt för sitt smör.

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Jag skall inte fördjupa mig alltför mycket i herr von Helands avhandling,
helst som de olika punkterna redan äro berörda. Herr von Heland säger emellertid
i sin allmänna motivering, att man bör vidtag effektivare åtgärder i lagstiftningen
till förmån för komplettering av ofullständiga jordbruk. Det är
ju en självklar sak, och herr von Heland vet lika bra som jag, att vi vänta på
resultatet av en utredning, som för övrigt väntas vara färdig detta år. Det
är naturligtvis ingenting som hindrar att man skriver för att ge direktiv, men
i denna sak lär väl ingenting nytt kunna framkomma, då den varit påtänkt
sedan lång tid tillbaka, och att skriva till kungl. Maj :t i en fråga som befinner
sig på detta förberedande stadium kan väl inte komma i fråga.

Så var det åtgärder ur krigsberedskapssynpunkt för att minska importen av
fodermedel och vidta vissa andra åtgärder. Kungl. Maj :t har ju i år fått pengar
av riksdagen för att sätta i gång försök rörande möjligheten att odla mera
äggviterika fodermedel. Där är alltså redan en åtgärd vidtagen. Jag kan inte
dela herr von Helands uppfattning, att det ur krigsberedskapssynpunkt skulle
vara felaktigt att ha en relativt stor import, ty det är just importen som gör
det möjligt för oss att lägga upp lager för att vi skola kunna klara oss åtminstone
någon tid efter en eventuell avstängning.

Herr von Heland drar upp vissa riktlinjer för hur stödåtgärderna skola läggas,
men det är just vad jag har sagt i direktiven för den utredning som pågår.
Jag minns emellertid att då herr von Heland var med i margarinutredningen,
kom han till ett mycket blygsamt smörpris, både då det gällde det smör
som skulle inblandas i ister och det som skulle försäljas. Örn jag inte missminner
mig, vad det 2: 15 som det dyraste smöret skulle kosta hos producenterna,
och sedan skulle en viss förhöjning vidtagas, därest en särskild prisfördyring
inträffade. Det var inte så länge sedan detta förslag framlades. Hur
många goda uppslag som än ligga i motionen, har väl herr von Heland aldrig
räknat med att riksdagen på en motionärs förslag skulle bifalla en del av dessa
saker, då herr von Heland själv i margarinutredningen inte kom tillnärmelsevis
så långt. Det är ju ett smörpris på 3 kronor vid försäljning från producent,
som herr von Heland nu eftersträvar.

Herr von Heland vill vidare ha ett minimipris på havre av 16 öre. Det står
visserligen inte direkt utsagt att det skall vara ett minimipris, men det står att
havrepriset bör vara 16 öre pr 100 kg. Här äro vi inne på ett mycket svårt område.
Herr von Heland och även jag kanske ha mycket havre att sälja, men
tyvärr finns det andra som inte ha det, och det är dessa man även måste ta
hänsyn till. Jag har fått brev från många, även större jordbrukare, som mena
att det skulle vara önskvärt att prisnivån i viss utsträckning höjdes. Men vi
måste vara försiktiga och tänka på jordbruket i dess helhet och inte blott på
några stycken jordbrukare. Vi måste välja en utväg som gör minst skada.
Vi äro beroende av de animaliska produkterna i den mån vi ha möjlighet att
avsätta det överskott som finns. Det är väl ingen som ifrågasätter — jag har tidigare
berört den saken — att det spelar någon större roll. örn vi lia en fast
mjölkavgift av 2 öre. Inom parentes vill jag säga, att en sådan mjölkavgift
drar pengar från Mälarprovinserna, beroende på prisutjämningsförhållandena.
Ju högre mjölkavgiften är, dess mer få producenterna i Mälardalen avstå, trots
att de få margarinpengar, ty kvantiteten av produktmjölk är så stor i övriga
delar av landet, att en utjämning måste ske för att kunna upprätthålla en viss
prisnivå på produktmjölk.

Herr von Heland har funderingar på att höja margarinaccisen till maximum
och använda 5 miljoner kronor för att begränsa smörexporten till 10,000 ton.
Jag kan inte se någon möjlighet att med dessa 5 miljoner få ner exporten med

15,000 ton. Det blir ju endast 30 öre per kg till förbilligande av denna kvän -

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
titet vid användning till mindre bemedlade. Herr von Heland menar väl inte
att det är tänkbart, att med ett minutpris av 3: 50 öka smörkonsumtionen bland
de bredaste och sämst ställda lagren av vårt folk, örn man inte ville avsätta
ett relativt stort belopp för att få ner prisnivån på den smörkvantitet varmed
konsumtionen skulle ökas. Det är väl ändå ett litet för djärvt uppslag, även
örn man menar aldrig så väl. Den pågående utredningen bör naturligtvis även
överväga vad befolkningskommissionen har anfört, och jag är övertygad örn
att alla äro besjälade av en önskan att försöka åstadkomma det bästa möjliga
resultat. Det står i direktiven för utredningen, att den svenska jordbruksbefolkningen,
åtminstone därest brukningsdelarna äro någorlunda tilltagna, skall
komma upp i en levnadsstandard som står i paritet med levnadsstandarden hos
andra befolkningsgrupper, som ha sig ålagda uppgifter med ungefär samma
ansvar och samma arbete. Man får naturligtvis ta hänsyn till och pröva vilket
ansvar människor lia och vilket arbete de lia att utföra.

Herr von Heland förstår ju att det finns småbrukare också, och för att mjuka
upp sitt förslag så att det skall bli mera begärligt för dessa föreslår han, att

100,000 ton majs och 200,000 ton oljekakor årligen skola få införas avgiftsfritt.
Beträffande de 200,000 ton oljekakor kanske förslaget skulle gå att genomföra,
fast det nog bleve svårt. Frågan har undersökts mycket ingående i departementet,
och resultatet har blivit att jag inte vågat mig på att framlägga
ett förslag på detta stadium. Den pågående utredningen får ta hand
även örn denna sak, och sedan får ett eventuellt förslag gå ut på remiss till
olika institutioner som kunna bedöma dess praktiska verkningar. Men även
örn planen skulle gå att genomföra, kan man väl inte förbjuda andra att köpa,
hur höga än införselavgifterna bli. Man får nog räkna med en väsentligt
ökad oljekaksförbrukning och följaktligen även en väsentligt ökad produktion.
Då jag sedan kommer till majsen, har jag inte riktigt kunnat fatta hur herr
von Heland menar att det skall gå med den svenska foderlspannmålen, örn
det skall medges införsel av 100,000 ton avgiftsfri majs. Herr von Heland
vill, som jag nyss nämnde, ha ett nettopris på havre av 16 öre per 100 kg,
men herr von Heland tror väl inte att någon skulle köpa svensk foderspannmål
som vore 3 å 4 öre dyrare än den importerade. Herr von Heland argumenterar
mot en import av utländsk foderspannmål samtidigt som han vill vidta
åtgärder, som skulle bidra att (ika denna import. Inte tror jag att det inom
den kategori av människor som detta berör finns några som äro så ideellt
lagda, att de köpa svensk foderspannmål flera öre dyrare än de kunna få den
importerade majsen för. Även denna fråga har penetrerats inom departementet,
och jag var ett ögonblick inne på samma tankegång, men jag hejdade
mig gudskelov i tid i förskräckelse inför det resultat jag kom till. Jag tyckte
det var mindre trevligt att se det i skrift, så jag avstod även därifrån. Jag
förstår inte hur det skulle gå till att å ena sidan hålla ett högt pris på den
svenska foderspannmålen, å andra sidan sälja importerad majs till ett lägre
pris. Det måste få den konsekvensen att priset på havre och foderspannmål
överhuvud taget faller. Det finns ingen annan möjlighet. Skall man dessutom
räkna med 4 öres införselavgift på kakorna, får mjölkregleringen 8 miljoner
kronor mindre alf dela ut till produktmjölken, och då är jag rädd att
herr von. Heland bryter nacken av sig vid försök att upprätthålla de 14.5
(irena. Även örn man är mycket akrobatisk, misslyckas man lätt vid sådana
övningar, och det är inte möjligt att realisera herr von Helands förslag utan
att det blir en minskad tillgång. De 15 öre med vilka herr von Heland vill
öka margarinaccisen skulle också minskas samtidigt med de medel som inflyta
på grund av oljekaksavgiften. Beträffande majsen blir minskningen,
med 3 öres lägre avgift, ungefär 3 miljoner kronor. Dessa pengar vill herr

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 £. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
von Heland att vi skola taga ut genom slaktavgifter, varigenom resultatet blir
sämre även på denna punkt. Jag kan inte tillstyrka något av detta, och jag
tror inte heller att riksdagen vill ta det på sitt ansvar. Även om det finns
många goda uppslag i motionen, torde de väl behöva prövas ytterligare i samband
med den fortsatta utredningen.

Herr von Heland berör även melassen i sin motion. Jag kommer att besvara
en interpellation i andra kammaren örn den saken, och skall här blott
beröra den med några ord. Herr von Heland anser att fraktlindring bör medges
till Norrland för att få billigare melass där. Numera levererar emellertid
sockerbolaget till samma pris i Gävle och norrut till Luleå som i andra hamnar.
Det har ökat sin försäljning på Norrland från 250 ton för några år sedan till

6,000 ton för bokföringsåret 1936—1937, och för det bokföringsår som började
den 1 juli 1937 har siffran 6.000 redan uppnåtts. Samtidigt har exporten,
som varit uppe i 8,000 ton, gått ner till cirka 2,000 ton. Att det överhuvud
taget blivit export beror på, att inte alla, ens i min provins eller i södra
Sverige, ha fått upp ögonen för melassens värde som fodermedel. Då betodlingen
lämnade ungefär en miljon ton betor, blev det melass endast av dessa
betor. Sedan regleringen kommit till och vi rent av blivit självförsörjande
på socker och skördarna lämnat överskott, har tillgången på melass ökat i
samma proportion. Det behövs upplysning för att folk skall förstå att melass
både är ett bra fodermedel och billigare än andra, om man räknar per foderenhet.
Men det kommer väl så småningom. Hela försäljningen inom landet
ökades emellertid under förra bokföringsåret till över 70,000 ton, och i år blir
det ännu mera. Det går praktiskt taget att avsätta alltsammans inom landet
med undantag av 2,000 ton, vilka ha sålts till världsmarknadspriset eif svensk
hamn — det har varit uppe i 54 shillings per ton — och således inte har behövt
dumpas.

Det är ingen som beklagar mer än jag att mjölkpriset inom Stockholmsområdet
har sjunkit, men att prisutjämningsbidraget har sjunkit i den utsträckning
som herr von Heland sade har sina särskilda orsaker. Jag vet inte
hur pengarna ha använts, jag skall inte lägga mig i den saken med den ställning
jag nu har, men om jag suttit i organisationens ledning och deltagit i
arbetet, skulle jag ha undersökt saken. Det är självklart, att örn man delar
ut ett prisutjämningsbidrag, då exportpriset på smör är 2:20—2: 55, blir det
mindre pengar som stå till förfogande, då exportpriset sjunker till 1: 74. Sådant
skola de ekonomiska föreningarna själva tänka på, och en styrelse får
inte bara falla till föga för en tillfällig opinion som inte är inne i saken —
jag vill inte säga att den inte förstår saken — utan en styrelse bör behålla
ledningen i sin hand. Örn priset på exportmarknaden varierar så mycket,
måste det alltså bli en stor skillnad i prisutjämningsbidrag. Även örn det
är beklagligt med den strid som varit på Stockholmsmarknaden och som resulterat
i 2 öres lägre mjölkpris på konsumtionsmjölken, som inom Mälarprovinserna
uppgår till 50 %, kan inte regeringen klandras för att åtgärderna
inte äro effektiva, och herr von Heland har ingen anledning att vädja till
jordbruksministern. Ty om man bara hoppas på regeringen, kan man göra
vilka dumheter som helst och vänta att regeringen ändå skall åstadkomma det
bästa möjliga.

Tillverkningsprocenten på havre, som herr von Heland också berörde, ökades
som bekant icke förra gången. Nyligen blev jag påringd av en köpman
som menade att tiden nu var inne för en sådan höjning. Jag sade att jag
inte var så övertygad därom, ty våren stod för dörren, och det kanske var
många små jordbrukare som behövde köpa havre till utsäde. Då var det
bättre med en kortare förmalningsperiod med bibehållande av en inblandning

Lördagen den 28 maj 1938 £. ni.

Nr 38.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
av 50 % av svensk havre. Vi ha ju införselavgifterna, så att priset på havre
har inte sjunkit utan snarare tvärtom; priset på foderspannmål har också
stigit på sista tiden. Det är klart att det finns människor, som tycka att det
är nedslående att inte få fullt så mycket som de kunnat få den sista tiden,
men det är enligt min mening ingenting att göra åt, och själv ansåg jag
det vara felaktigt att höja procenten med tanke på alla dessa små jordbrukare
som måste köpa utsäde. De människor som tidigare ha köpt in och nu ligga
med lager kunna passa på att ta mera betalt, då det är större efterfrågan.
För övrigt finns det en period kvar på detta konsumtionsår, och hur stor efterfrågan
under denna kommer att bli beror på utvecklingen. Detta är förklaringen
till att Kungl. Majit inte höjt inmalningsprocenten med hänsyn till
de importreglerande åtgärderna och de avgifter som ligga på havren.

Jag kanske har hållit på alltför länge, och jag skall inte fortsätta, men
jag har ansett det nödvändigt att framhålla dessa synpunkter för att skingra
vissa missförstånd. Det kan ju inte ur några synpunkter vara önskvärt att
man försöker skapa en stämning på grund av i verkligheten icke existerande
förhållanden, och det är vida bättre att se förhållandena sådana de äro och låta
stämningen bli därefter.

Herr Bodill: Herr talman! Sammansatta bevillnings- och jordbruksut skottet

har avstyrkt våra motioner I: 330 och II: 472, däri vi hemställt örn medel
ur jordbrukets prisregleringsfond för beredande av särskilt prisutjämningsbidrag
åt de gotländska och öländska producenterna av s. k. löksmör. Utskottet
finner visserligen motionernas syfte behjärtansvärt, men är rädd för
att ett bifall kunde få prejudicerande verkan, varför utskottet avstyrkt motionerna.

På Gotland och Öland förekommer på våren och försommaren på de kalkar -tade betesmarkerna en lökartad växt, som med stor begärlighet förtäres av
nötkreaturen, och som gör att mjölken och det därav framställda smöret få en
lökartad smak, vilket gör smöret mindre lämpligt som bordssmör. Detta inträffar
under våren, då smörtillverkningen är som störst, och smöret går då ej
att försälja till rimligt pris utan måste lagras i kylhusen till hösten och vintern.
Icke heller då kan likväl ett tillfredsställande pris erhållas för det s. k. löksmöret.
De förluster som jordbruket på grund av berörda förhållande får vidkännas
äro för dessa trakter betydande och kännbara. Det synes därför rimligt
att riksdagen lämnade dessa landsändar, som ha att kämpa mot svåra produktionsförhållanden,
de särskilda stödåtgärder som i motionen föreslås.

Herr talman, jag yrkar bifall till herr Gustafsons i Vimmerby reservation.

Herr Björnsson: Efter det utförliga anförande som herr statsrådet och

chefen för jordbruksdepartementet hållit kan det synas tämligen överflödigt att
mera orda till förmån för utskottets yrkande, som ju i allt väsentligt överensstämmer
med Kungl. Maj :ts förslag. Jag vill emellertid på ett par punkter
göra några erinringar, som synas mig motiverade, dels för att jag i förhållande
till herr statsrådet representerar den andra parten i den s. k. kohandeln, och
dels därför att de ha ett visst intresse för mig på grund av min verksamhet i
jordbruksnämnden.

Jag vill till en början säga att jag icke någonsin upplevat så fridsamma förhandlingar
som i år i det utskott som haft att behandla denna fråga år efter
år. Det har gått mycket mjukt och jämnt till väga, och högerns reservation,
som ju är huvudreservationen, bär i grund och botten enligt min uppfattning
vittne örn, att även högerns representanter äro ganska belåtna med förhållan -

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

(lena sådana de äro. Jag betraktar icke de önskemål som högern har uppställt
i denna reservation — möjligen med ett enda undantag — som på något sätt
orimliga, såvida jag ser dem som önskemål och icke som politiska krav. Jag
tror icke heller, att när man vill behålla ungefär samma prisnivå som man hade
sista kvartalet förra året, det blir utrymme för några vinster åt jordbrukarna,
som kunna rubriceras som gulaschvinster. Men så snart man vill förvandla ett
sådant önskemål till ett politiskt krav blir det enligt min uppfattning farligt.

Herr Mannerskantz sökte motivera det genom att måla upp en bild av jordbrukarnas
ställning, där han huvudsakligen använde de mörka färgerna. Han
talade örn ökade byggnadskostnader och ökade arbetskostnader på grund av
social lagstiftning och dylikt. Han har naturligtvis rätt i, att jordbrukets omkostnader
på en mängd punkter ha stigit, men det finns också ljusa drag i
bilden som förtjäna nämnas. Vi ha till exempel den billiga konstgödseln, särskilt
de viktiga kväveprodukterna, som äro åtskilliga procent billigare än före
världskriget. Vi ha fallande räntor som jordbrukarna successivt komma att
tillgodogöra sig i den mån bundna lån bli konverterade. Vi ha fått en bättre
teknik inom jordbruket, ökad användning av maskiner för växtodlingen, särskilt
i det större jordbruket, bättre utsäde etc., och säkerligen har också kreatursaveln
lett till förbättrad ekonomi, örn man tänker på åtgången av foderenheter
per kg mjölk och dylikt.

Emellertid säger enligt min uppfattning allt sådant tal örn noteringar och
kostnader mycket litet. Alla våra noteringar äro i stort sett ytterst otillförlitliga
att bygga några slutsatser på. Vi ha tyvärr ytterst få noteringar, som
äro jämngoda med exempelvis våra börsnoteringar, som alltså grunda sig på
Änkligen avslutade affärer, gjorda samma dag noteringen gäller. Vi ha några
andra noteringar, som äro jämförliga med börsnoteringarna, t. ex. detaljpriset
på sådana standardvaror som socker och bensin, men i övrigt är praktiskt taget
hela massan av våra noteringar otillförlitliga, och det är mer eller mindre omöjligt
att med ledning av dem dra några säkra slutsatser, därför att de avse så
växlande kvaliteter, växlande försäljningsvillkor o. s. v.

Jag vill anföra ett exempel på hur man kan komma till fekaktiga resultat,
örn man bygger ett resonemang enbart på studiet av noteringar. Det kan inte
sägas, att vetepriset nu är lika högt som det var åren 1925—1929, men jag
tror inte att jag tar fel, örn jag säger, att jordbrukarna få mera betalt för samma
kvantitet vete nu än de fingo 1925/1929. Det beror därpå, att man förr i
världen hade mycket höga vårnoteringar, men mycket låga höstnoteringar, och
det var på hösten som det stora flertalet jordbrukare på grund av tryckt ekonomi
voro tvungna att sälja. De fingo alltså inte sälja till medelnoteringen, utan
de sålde den övervägande delen av sin skörd till en notering, som låg vida under
medeltalet. Nu däremot tror jag, att man på grund av olika förhållanden -—
framför allt organisation, upplysningsverksamhet, förbättrad ekonomi — fått
jordbrukarna in på en lagringsteknik, som gör, att det framför allt är höstpriset,
som höjts, och inte vårpriset.

Emellertid lönar det sig inte att resonera örn, i vad mån enskilda utgiftsposter
eller enskilda inkomstposter ha förändrats, ifall man vill ha en uppfattning
örn en närings lönsamhet. Det får man bara örn man kan sammanfatta
alla utgifter och inkomster, alltså en fullständig bokföring. Vi ha siffror, som
i det fallet ge gott stöd för uppfattningen, att jordbruket för närvarande, om
det också inte har någon lysande konjunktur, dock inte har det så dåligt, att
det kan vara försvarligt att föregripa resultatet av en utredning, som är igångsatt
och som enligt min mening av många anledningar är absolut nödvändig.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Om jag ser t. ex. på förräntningsprocenten för det i jordbruket nedlagda kapitalet,
som beräknats vid de av lantbrukssällskapet gjorda bokföringsundersökningarna,
var densamma vid de kontrollerade jordbruken i södra Sveriges
bästa trakter år 1931/1932 1.5 %. Under de följande åren har den stigit från
denna siffra, som representerar minimum, till successive 4.1 %, 5.1 %, 6.1 %,

5.7 % och 5.8 %. Den ränta, som jordägaren får på sitt i jord nedlagda kapital
i dessa jordbruk, har således stigit från 1.5 %, då den var som lägst, till

5.8 % nästan kontinuerligt: det var bara 1934/1935 som var bättre än det följande
året.

Nu kan man göra invändningar och säga, att detta gäller de bästa jordbruken
i södra Sverige. Det är naturligtvis riktigt, men utvecklingen måste dock
gått parallellt mellan dessa jordbruk och andra jordbruk i stort sett. Räntabiliteten
har således varit i stigande och har stigit ganska kraftigt. Det kan ju
vara skäl att ställa detta i kontrast mot utvecklingen av penningräntan, vilken
är av stor betydelse för alla dessa, som göra sitt livs besparingar i form av
insättningar på sparbank, livförsäkringar o. d. Denna penningränta har samtidigt
fallit från ungefär 4 till 2 %, alltså sjunkit till hälften, under det att
jordbrukets räntabilitet har stigit minst lika mycket. En annan omständighet,
som också talar i samma riktning, är, att vi ännu icke sett jordbruksvärdena
falla. Under den dåliga skogskonjunkturen voro ju jordpriserna i Norrland
dåliga. Nu har även härutinnan en förbättring inträtt, och jag tror att man
tack vare detta kan säga, att priset på jordegendomar står högre än någon, som
är mån om vårt jordbruks framtid, skulle önska, ty det finnes ett pär stora
problem, som säkerligen äro utomordentligt svårlösta. Det ena är, såvitt jag
förstår, att se till och ordna så, att inte de statliga åtgärder, som äro avsedda
att ge jordens brukare en skälig och förbättrad inkomst, komma att kapitaliseras
i högre jordvärden, som bli till tunga för den generation jordbrukare,
vilken kommer efter den nuvarande.

Det andra problemet är småbrukarproblemet, där det framför alik såvitt
jag ser, gäller att se till att få litet större jordbruk än man på många håll har.

Jag drar av vad jag nu har sagt den slutsatsen, herr talman, att jordbrukets
läge inte kan sägas vara så dåligt, att man bör falla för frestelsen att nu
ändra kursen innan man har sett vad den utredning, som är igångsatt, kommer
att lämna för resultat. Det finnes nämligen i vår jordbruksreglering mångå
anordningar, som efter min mening äro ägnade att, om de få verka, tillräckligt
länge, fastlåsa jordbruket vid former, som inte äro de mest lämpliga. Man
tar bort den sporre till anpassning efter ändrade förhållanden, som en mera
fri jordbruksnäring skulle ha i prisbildningen. Det är därför jag betraktar
det som så synnerligen angeläget att här ta saken med ro till dess vi få se de
resultat, jordbruksutredningen kan komma till. Jag medger, att jag betraktar
den uppgift, denna utredning har fått, som utomordentligt svår, och jag hoppas,
att den skall lyckas tränga igenom och anvisa lösningen på åtminstone
några av de viktigaste problem, den fått sig förelagda, även om jag ingalunda
känner mig övertygad örn att uppgiften kan slutföras på ett år, som jordbruksministern
ställde i utsikt.

Örn jag sedan övergår till frågan om de speciella regleringsområdena, skall
jag först be att få säga, att herr Mannerskantz naturligtvis kan sägas ha rätt
i att det är mindre tilltalande, att jordbrukarna skola betala kostnaderna för
skötseln av beredskapslagret; detta är ju närmast att betrakta som en försvarskostnad.
Men militärerna säga, att det är en kostnad, som icke tillhör
det militära försvaret. Örn vi hade en budget för civil krigsberedskap vore det
ganska naturligt, att däri inginge även dessa kostnader. Men sedan har herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, såvitt jag förstår fullkorn -

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
ligt riktigt, sagt, att även örn det säges i bygderna, att det är jordbrukarna,
som betala, så är detta ändå inte förhållandet, utan ytterst är det mjölkonsumenterna,
alltså svenska folket i allmänhet, som inte har skaffat sig sitt
mjöl från husbehovskvarnar; sådana äro ju fria från veteavgiften, och det
finnes därför vissa grupper av jordbrukare, som inte ens såsom konsumenter
lämna bidrag till dessa kostnader. Så till vida har emellertid herr Mannerskantz
måhända rätt, att när man passerar upp mot övre gränsen av det pris
på spannmål, som tillåtes, så är veteavgiften i någon mån bestämmande för
den, men så länge man håller sig mellan den lägre och den övre gränsen vid
noteringarna — och det är ju dock det, som är avgörande för odlarna — betalas
veteavgiften via kvarnarna av landets brödkonsumenter, vilka inte äro
självhushållande. Nu är det att märka, att detta är en gammal metod, som
dessutom är budgetärt bekväm, och jag fann därför ingen anledning att rösta
med reservanterna på denna punkt, som jag inte på något sätt anser vara av
avgörande saklig betydelse.

Beträffande herr Mannerskantz’ kritik av det satta lägsta priset för vete
och brödsäd är det just inte någon anledning för mig att säga mycket utöver
vad jordbruksministern har sagt. Jag vill endast erinra örn en sak, nämligen
att den sist verkställda arealinventeringen visar, att vi i år komma att få en
areal av 320,000 hektar besådd med vete, vilken är den största vi någonsin
haft. Rågarealen har gått ned, den har varit uppe i 235.000 hektar, men från
detta maximum har den nu sjunkit till 211,000. Emellertid är summan av
brödsädesarealen i alla fall nu praktiskt taget lika stor som den var, då den
på grund av fasta inlösningspriser blev så stor, att brödsädesöverskottet vållade
budgetära svårigheter. Det är således efter min uppfattning en mycket
stark anledning att inte pressa upp priserna för högt ens i den betydligt
beskedligare formen vi nu ha, jämfört med den vi hade tidigare. Då tror jag vi
bidra till att i ännu högre grad än hittills talet om att skåningarna få mera av
jordbruksstödet än andra landsändars jordbrukare blir befogat, och det tror
jag inte herr Mannerskantz vill vara med örn. Jag tror man kail säga, att
skåningarna, på grund av att de av naturen äro begåvade med goda odlingsförutsättningar,
dra största fördelen av vilka jordbruksstödjande åtgärder vi
än finna på.

Men skall man göra någon differentiering, tror jag. att herr von Heland
är inne på den rätta vägen, då han helt bortser från Skåne. I hela sin stort
upplagda motion nämner han i själva verket intet örn något som helst behov
att ytterligare hjälpa skåningarna; på ett ställe talar han mera i förbigående
om att de lia fått det så bra. Man kan ju säga, att detta rent formellt sett
kanske kunde betraktas som en liten anmärkning mot herr von Helands motion.
Men i övrigt angriper den ju detta stora problem från befolkningspolitisk, socialpolitisk
synpunkt och så vidare, och jag har med tillfredsställelse läst halis behjärtade
ord örn de svårt ställda här i samhället, vare sig de äro jordbrukare
eller köpare av jordbruksprodukter. Jag förlåter honom därför också, att hail
har glömt skåningarna och endast helt negativt sagt, att de ha det så bra. Jag
hoppas i alla fall att han, när han lägger krigsberedskapssynpunkten på jordbruksproblemet,
inte glömmer att vi inte endast behöva försvara Skåne norr
örn Hässleholm utan ända ned till Trelleborg, ty annars blir det litet knalt
med utspisningen här i landet.

Jag kommer på det sättet över till frågan örn fodermedelsregleringen, mjölkregleringen
och regleringen på den animaliska produktionens område, och då
vill jag säga, att särskilt fodermedelsregleringen är ett sakligt utomordentligt
svårt problem, vida svårare, så långt min erfarenhet sträcker sig, än låt oss
säga mjölkregleringen. Herr Mannerskantz proklamerade den satsen, att det

Lördagen den 2S maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
inte är rimligt, att våra jordbrukare skola inrätta förädlingsindustrier för tropiska
och subtropiska vegetabilier och förvandla dem till animaliska produkter;
han syftade naturligtvis på majs. oljekakor och dylikt. Jag vill härtill
säga, att det är en mycket allmän villfarelse, att vi för närvarande dumpa
våra jordbruksprodukter på England och Tyskland, det vill säga sälja deni
till orimligt låga priser. Nu kan man emellertid lämna en massa olika definitioner
på begreppet dumping. Vad menar man med dumping? Gör sig var och
en, som säljer sin vara till olika pris åt olika kunder, skyldig till dumping?
Det är ju alldeles klart, att uppställer man en så snäv definition på dumping,
faller hela vår jordbruksexport i dag under begreppet dumping. Vi sälja för
närvarande låt oss säga smör till England till ett partipris av någonting mellan
1 krona 75 öre och två kronor, men här i Sverige säljes under liknande
villkor till 2 kronor 65 öre, således ungefär en kronas skillnad. Men örn jag
ser efter, huruvida det är dumping i den meningen, att det smör, sorn. säljes till
England, skulle betinga ett lägre pris än produktionskostnaderna i Sverige,
tror jag inte det går att tala örn dumping.

Under vissa förutsättningar skulle man nämligen kunna säga, att omkring
var femte liter mjölk, som produceras i detta land, härleder sig från användning
av oljekakor — örn man utgår från att med ett kilogram oljekakor kan
man få tre liter mjölk och alltså multiplicerar oljekaksimporten med tre, så
blir resultatet någonting i den vägen. Men örn man ser efter vad dessa oljekakor
kosta landet, är det cirka femton öre per kilogram; att vi sedan fördyra
dem med en skatt är ju inte för landets ekonomi i dess helhet av avgörande
betydelse utan en intern angelägenhet. Alltså kostar fodret för att
åstadkomma tre liter mjölk femton öre, det vill säga fem öre per liter. Om jag
därtill lägger olika kostnader för mjölkning och så vidare och drar ifrån
skummjölksvärdet, kommer jag till ett tillverkningspris av ungefär sex öre per
liter mjölk, det vill säga smöret i den, och man skulle alltså behöva ett försäljningspris
av 1 krona 50 öre per kilogram mejerismör för att en dylik produktion
skulle löna sig, eller rättare sagt betala framställningskostnaderna.. Örn
vi då erhålla 1 krona 75 öre vid export, måste man ju säga, att tillverkningen
är lönsam för folkhushållet i dess helhet, sa länge vi kunna sälja detta smör

på utlandet. . . .

Då är det naturligtvis ett ståndpunktstagande av principiellt och praktiskt
utomordentligt stor betydelse, örn man säger: Vi skola sätta stopp för användningen
av utländska fodermedel, i detta fall närmast för användning av oljekakor,
och vi behöva inte göra det genom importförbud, utan vi kunna göra
det genom prohibitiva skatter. A i lia nu ett pris pa oljekakorna av c:a 20 öre
per kg. Vi skulle säkerligen kunna höja det priset till 30 öre utan att skatten
skulle bli prohibitiv, och jag är inte säker på att den skulle bli prohibitiv ens
örn priset bringades upp till 40 öre per kg. Men örn man gör det, får man
räkna med att hela vår kreatursskötsel och ladugårdsskötsel måste läggas örn
på ett sätt, som jag inte tror, att Sveriges jordbrukare äro beredda att göra.
Jag tror, att aveln på många håll har inriktats på sådant sätt, att den är beroende
av en inte ringa tillförsel av utländskt kraftfoder.

Herr von Heland har på sidan 28 i sin intressanta motion illustrerat detta
på ett synnerligen trevligt sätt. Han talar där örn hur stor skillnad i ekonomien
det är för jordbrukare, som lia kreatur, som mjölka 2,500 kg. mjölk örn
året, 3,000 kg. och 3,500 kg. örn året: jag litar på att han som praktisk jordbrukare
vet, att dessa variationer förekomma och spela en praktiskt viktig
roll. Det visar sig, att de jordbrukare, som ha lågmjölkande kreatur, vilka
endast lämna 2,500 kg., erhålla ungefär 114 kg. mjölk^ pa 100 foderenheter,
under det att de. som lyckats bättre med sin avel, få 135 kg. per 100 loderen -

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. pr is re gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
heter, med uppoffrande således av i grund och botten samma produktionskostnad.
Och sedan räknar herr von Heland med en icke obetydlig insats i
foderstaten just av äggvitehaltigt kraftfoder.

Nu ville ju herr Mannerskantz, att man skulle stryka det äggviterika utländska
kraftfodret samt majs. Herr von Heland ville ju inte gå så långt,
men han har såvitt jag ser ett annat recept, som efter min uppfattning är rätt
orimligt. På den punkten vill jag tills vidare, på grund av den erfarenhet jag
har tillgodogjort mig indirekt från andra jordbrukare, bestämt opponera mig
mot att herr von Heland är inne på en klok väg, när han säger, att vi skola
laga så, att vi få ett högt havrepris. Frågan örn lämplig foderstat av inhemskt
foder kan efter min uppfattning på sädesförädlingens nuvarande ståndpunkt
icke lösas genom att havreodlingen drives upp, utan vad man då skulle kunna
göra vore att på något sätt tränga tillbaka den övervägande kolhydratrika
sädesodlingen till förmån för äggvitehaltigt foder. Och det är en väg, som i
sak går ganska rakt emot den. herr von Heland har rekommenderat. Detta
är nu den slutsats jag såsom lekman har dragit efter att ha hört resonemang
föras på det ena och det andra sättet och i all anspråkslöshet framför här som
resultat av min egen tankeverksamhet. Det är möjligt, att jag har tolkat mina
sagesman fel eller att mina sagesman ha lämnat felaktiga uppgifter, men jag
är bergsåker på att om man följde herr von Heland och satte ett minimipris av
sexton öre per kg. havre och verkligen satte statlig garanti för detta pris,
skulle vi få uppleva en havreodling i mellersta Sverige, som bleve fullkomligt
fantastisk. Jag tror, att de erfarenheter man har från brödsädesodlingens
område ge belägg för ett sådant påstående. Man kan ju inte upprätthålla ett
minimipris på annat än endera av två vägar, antingen statlig inlösen och lagring
eller exportstödjande åtgärder i en eller annan form. Jag tror, att sådana
åtgärder skulle vara ägnade att ganska väsentligt snedvrida utvecklingen
på jordbrukets område. Så länge vi kunna sälja smör till England i ungefär
vilka kvantiteter som helst till priser, som göra användningen av äggviterikt
foder som tillsatsfoder lönsam, är en återhållande verkan i detta avseende,
såsom jag ser saken, ett medel att minska våra jordbrukares arbetstillfällen,
och det vill jag inte vara med om förrän jag har sett konsekvenserna upplagda
på ett mera sammanfattningsvis genomtänkt sätt än i herr von Helands
motion, detta trots det beaktande, som hans försök i alla fall förtjänar.

Litet annorlunda ligger saken till då det gäller majsen. Örn nämligen i
runt tal var femte liter mjölk, enligt vad jag anförde, tillverkas av utländskt
foder skulle man kanske kunna säga, att vart åttonde eller tionde kilogram
fläsk produceras medelst utländskt infört foder. Där ligga förhållandena onekligen
litet annorlunda till än då det gäller det äggviterika fodret, därför att
vår exportmarknad för fläsk är begränsad redan nu på sådant sätt, att vi där
kunna komma i svårigheter. Men jag vill säga, att när man driver den satsen,
att fläskproduktionens omfattning i Sverige väsentligen beror på foderpriset,
så är det endast en del, och enligt min uppfattning den mindre delen av sanningen,
som man kommit fram till. Innan några jordbruksregleringar alls funnos
till var det en rytmik i fläskproduktionen, som inte på något sätt visade
ett direkt samband mellan fläskpris och majspris eller mellan fläskpris och något
annat fodermedelspris. Perioden i denna svängningsprocess stod efter allt
att döma i bestämt sammanhang med avelstekniska faktorer men icke med
foderpriset.

Jag har i jordbruksnämnden förfäktat den meningen, att när fläskproduktionens
omfattning är beroende av så många faktorer, naturligtvis i någon mån
foderpris men framför allt den utsikt att erhålla ett hyggligt fläskpris. man
anser föreligga, så vore det önskvärt för våra jordbrukare, om man kunde

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
fastlägga åtminstone den förra av dessa faktorer, så att enbart produktpriset
fick vara vägledande för produktionen, inrikta den mot en begränsning eller
mot en ökning allt eftersom fläskpriset växlade. Det skulle man kunna uppnå
genom att införa en metod för fodermedelsregleringen efter danskt mönster,
genom att man försökte att hålla ett konstant pris på majs. Det är naturligtvis
inte viktigare än att det också kan vänta ett år, och jag skall inte sörja över
att detta förslag inte har blivit knäsatt i Kungl. Maj:ts proposition. Men jag
tror, att det skulle vara klokt att göra ett försök att på det sättet låta jordbrukarna
verkligen se, att vad de skola lia ögonen riktade på är priskurvan
för fläsk och inte priskurvan för majs, då det gäller för dem att avgöra, om
de skola ha större eller mindre fläskproduktion.

Då det gäller den animaliska produktionen, herr talman, skall jag begränsa
mig till att fästa uppmärksamheten på en. och efter min uppfattning den enda
punkten i reservationen, som inte är rimlig, även örn den kvantitativt inte är
så betydande. Det är då högern gör sig till talesman för högre mjölkavgifter.
Jag gör det delvis därför, att högern mer än något annat parti motsätter sig
direkt statlig subvention åt fackföreningsrörelsen, vare sig det gäller arbetarnas
eller jordbrukarnas fackföreningsrörelse. Denna mjölkavgift har ju tillkommit
för att, då produktmjölkpriset rasade ned, hindra konsumtionsmjölkpriset
att följa efter, att således utestänga dessa, som tack vare högre priser
blevo frestade att leverera mejerimjölk till storstäderna, och för all del även
andra industrisamhällen, för konsumtionsändamål, att på det sättet pressa ned
priset. Men meningen var aldrig, att denna artificiella skillnad skulle upprätthållas
i det oändliga. När vi ha kommit upp till ett anständigt produktmjölkpris,
skulle konsumtionsmjölkpriset få lov att utveckla sig fritt, eller som någon
i utskottet uttryckte det: flyta på produktmjölkpriset. Detta har också
vår nuvarande jordbruksminister i ett mycket väl formulerat anförande till
föregående års proposition gett uttryck åt. Då är det efter min uppfattning
ganska orimligt, att man skall fortfara att stödja denna skillnad, fastän man
medger, att man nu är uppe i produktmjölkpriser, som på intet sätt kunna
jämföras med de katastrofalt låga, som man rakade ned till under den värsta
jordbrukskrisen.

Det kunde vara åtskilligt att säga örn detta problem. Jag vill särskilt ta
fasta på, att jordbruksministern i propositionen har lovat, att Kungl. Majit
skall ingripa om vissa jordbrukargrupper, i missriktat nit på lång sikt, skulle
göra sig skyldiga till monopolpriser i fråga om konsumtionsmjölken, som oskäligt
betunga konsumenterna, och jag får väl böja mig för detta uttalande, även
om jag inte är lika säker på att Kungl. Maj :t också skulle ha lämpliga medel
för effektivt ingripande till sitt förfogande.

I detta sammanhang ber jag att få beröra de två reservationer beträffande
detaljfrågor med avseende på mjölken, som ha avgivits, och som.efter min uppfattning
äro mycket närbesläktade. Dels är det en reservation till förmån för
herr Bodins motion. Det finnes vissa jordbrukare på Gotland och Öland, som
ha beten med en rätt allmänt förekommande lökväxt, som ger bismak åt mjölken,
en bismak, som övergår till smöret. Smöret kan då inte betraktas som
prima mejerismör utan får säljas till underpris. Jag har hört uppges, att priset
skulle falla med cirka 25 öre per kilogram under den tid det får användas
vid bagerier och dylikt. Det betyder alltså, att dessa jordbrukare få ett pris
under en viss period, som är ett öre per liter lägre för mjölken än örn de skulle
ha kunnat leverera prima smör. Denna sak är naturligtvis i och för sig särskilt
beklaglig, när dessa jordbrukare äro bosatta i karga trakter och säkerligen
inte lia det alltför fett i något avseende. Men det upplystes i utskottet,
att denna lökväxt förekommer överallt längs hela Sveriges ostkust, och att det

Nr 38.

Lördagen den 2S maj 1938 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
är andra faktorer på andra håll, som kunna försämra smörets kvalitet. Ett
sådant stöd skulle därför kunna föra till konsekvenser, som nu icke kunna
överskådas. Därför var just ingen mer än reservanten böjd för att gå på ett
bifall till motionen. På grund av min erfarenhet i statens jordbruksnämnd
kommer jag till det resultatet, att de enkla, raka linjerna med förbiseende av
små ojämnheter är en långt bättre väg att gå än att ge sig in på åtgärder av
den art, som avses i reservationen. Människorna foga sig hellre i det, som är
enkelt och lättbegripligt, än om man genom konstiga historier försöker att nå
all tänkbar rättvisa; då sluta klagomålen aldrig. Brödransoneringen under
kristiden var ju enkel och hård, men allmänheten fogade sig vida lättare däri
än fallet är med spritransoneringen i våra dagar, som skall ta hänsyn till de
individuella förhållandena. Vi vågade således inte rösta med reservanten.

Parallellt med denna fråga hade man ett uttalande i Kungl. Maj :ts proposition,
där Kungl. Maj:t ville ha rätt att lämna ka sein tillverkarna ett extra
stöd för att de skulle kunna utfå ett högre pris för skummjölk. Vi hade ingen
som helst utredning i denna fråga. Herr von Heland har i dag lämnat vissa
siffror till belysande av förhållandena på producentsidan. Han säger, att jordbrukarna
i dag få ett pris för kasein. som är 50 öre, men att de skulle behöva
ha 80 öre för att det skulle gå ihop. Det betyder väl. att om de vilja producera
kasein få de räkna med ett pris av ett öre per liter skummjölk i stället för två.
Dessa mjölkproducenter omkring Eslöv, som det här närmast gäller, befinna
sig således i precis samma läge som jordbrukarna med lökväxtbeten på Gotland
och Öland. Under en viss tid då det pågår krig mellan Japan och Kina
få inte dessa, örn de vilja göra kasein, mer än ett öre per liter skummjölk, när
de eljest beräkna att få två öre per liter. Jag tycker inte det kan vara skäl
att, förrän det har uppvisats, att dessa mjölkproducenter nere i Eslövsorten
verkligen sitta i sjön på ett annat sätt än andra mjölkproducenter, vidtaga en
så extraordinär åtgärd, att riksdagen med fullkomligt förbiseende av konsumentsidan
då det gäller kasein, det vill säga vår trävaruindustri, skulle lämna
en fullmakt för Kungl. Maj :t i en så pass viktig fråga. Mera brådskande är
inte saken än att riksdagen bör kunna få se hur en utredning kommer att se ut.
Jag har alltså inte blivit övertygad av vad herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i den saken anfört. Jag vill säga, att skulle jag följa mitt
hjärta, skulle jag hellre rösta för bifall till herr Bodins motion än för ett extra
stöd åt Eslövsortens mjölkproducenter.

Nu säges det, att man även i Stockholm behöver ett sådant stöd, därför
att man där får stjälpa ut en del skummjölk. Det är möjligt, att så är förhållandet,
men man kan ju alltid få 1 öre för mjölken genom att göra kasein av
den skummjölk, som man eljest, enligt vad som upplysts här, skulle låta gä i
kloakerna.^ För övrigt vill jag säga, att när herr von Heland beklagade sig
över det låga produktmjölkpriset inom Mjölkcentralens leverantörsområde, får
han inte glömma, att detta prisläge är en följd av jordbruksregleringen. För
att utestänga alla pytsåkare har man infört den rätt betydande mjölkavgiften,
som nu belastar uteslutande konsumtionsmjölken. Till ifrågavarande område,
som tidigare omfattade Södermanlands, Stockholms och Upplands län,
ha kommit även Östergötland och Närke, och det är klart, att man där nu
vill vara med om att tillgodogöra sig vad som inflyter i form av mjölkavgift
på konsumtionsmjölken i Stockholm, Södertälje o. s. v. Jag tror att det är en
konsekvens, som från början var avsedd med jordbruksregleringen, d. v. s. att
man skulle taga litet av dem, som bo i närheten av städerna, för att därmed
hjälpa dem, som bo på längre avstånd därifrån. Därmed kommer jag in på
ett av de viktigaste skälen för avslag på herr Bodins motion. I stället för
att genom ett bifall till herr Bodins motion hjälpa de jordbrukare, som under

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
en kortare period under betestiden på våren lida förluster genom den förut
nämnda lökväxten, vore det väl i all rimlighets namn bra mycket mera behjärtansvärt
att hjälpa sådana mindre jordbrukare, som bo mycket avlägset
från mejerier och därför inte kunna sälja någon produktmjölk. ^ Det besvär,
som gotlänningarna ha under en relativt kort tid, är inte heller något nytt för
dem. Smöret blir för övrigt inte fördärvat genom lökväxten. Tvärtom lär
det bröd, som man bakar med användande av sådant smör, vara mycket gott.

Jag har, herr talman, inte kunnat bli övertygad örn att det finns anledning
att på någon punkt avvika från utskottets förslag, till vilket jag ber att få yrka
bifall.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Heiding: Herr talman! Jag anser, att man i stort sett kan vara

nöjd med det förslag, som framlagts av Kungl. Majit och som tillstyrkts av
utskottet. " , ■- . '';

Det är självfallet, att ett stabilt prisläge är fördelaktigare än priser, som
hoppa upp och ned. Prisförhållandena under åren 1936 och 1937 ha varit
tämligen tillfredsställande. Visserligen ha omkostnaderna på den senare tiden
ökats avsevärt, och det skall villigt erkännas, att en viss prisstegring därför
nu vore befogad. De utgiftsposter, som stigit allra mest, äro arbetslöner och
byggnadskostnader. Den föregående ärade talaren uppehöll sig något vid de
nuvarande jordvärdena. Jag får säga, att jordvärdet i sig självt inte är så
särdeles högt. Det är egentligen endast byggnadsvärdet, som har stigit genom
de höga byggnadskostnaderna.

En bidragande orsak till att förhållandena inom jordbruket varit någorlunda
gynnsamma är, att skördarna under de senare åren varit goda. Men man
vet inte, hur det kommer att ställa sig i det avseendet i framtiden. Det är
naturligtvis många faktorer, som inverka på skörderesultatet. Utsikterna äro
för närvarande inte sådana, att vi med säkerhet kunna hoppas på lika gynnsamt
skörderesultat under innevarande år.

I ett avseende har jag emellertid en direkt anmärkning att framställa mot
utskottets utlåtande. Den föregående ärade talaren var också inne på den
saken. Det gäller den motion, som väckts av herr Bodin och som även jag
varit med om att underteckna. Jag får ju säga, att det vore berättigat, att
riksdagen gåve ifrågavarande jordbrukare det stöd, som i motionen begärts.
Det har sagts, att priset på det s. k. löksmöret skulle vara 25 öre lägre
per kg än på prima smör. I motionen har emellertid påvisats, att priset
varit ända till 35 öre lägre, och örn man räknar ut medeltalet för tre år, finner
man, att det gotländska löksmöret betingat 28 öre lägre pris per kg. I motionen
har föreslagits, att en ersättning skulle ges med intill 25 öre per kg.
Motionärerna anse inte, att ersättning skulle lämnas för hela förlusten, utan
jordbrukarna skulle själva få bära en del därav. Efter vad jag kunnat
förstå, hade statsrådet ingenting emot att motionärernas framställning bifölles.
Jag förvånar mig något över utskottets uttalande, att det inser det
behjärtansvärda i motionens syfte, då det sedan inte vill göra någonting. Nu
har man sagt, att ett bifall till motionen kunde få prejudicerande verkan. Jag
undrar emellertid, om så kan bliva fallet. Sedan många år tillbaka har det
konstaterats, att ifrågavarande lökväxt inte i någon nämnvärd utsträckning
förekommer annat än på de i motionen angivna platserna. Herr Björnsson påstod,
att den skulle förekomma längs hela ostkusten. Det är möjligt, att den
uppträder liven på vissa andra håll än dem motionärerna angivit, men det är

Xr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 £. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
i så ringa omfattning, att förekomsten inte Ilar den minsta praktiska betydelse.
Jag kan inte heller tänka mig, att jordbrukare på olika håll skulle,
örn riksdagen bifölle motionen, oberättigat påstå sig vara besvärade av ifrågavarande
lökväxt och begära den därför utgående ersättningen, eftersom denna
ändå inte skulle, täcka hela prisskillnaden. Det är klart, att de hellre vilja
sälja sitt smör till det högsta förekommande priset.

Vad beträffar jordbrukarna på Öland och Gotland är det många av dem,
som ha det svårt och som behöva den ifrågasatta hjälpen. Det är ju så, att
vi särskilt fått stödja jordbruket i Norrland, och det är också ganska naturligt,
att extra åtgärder vidtagas för vissa landsdelar. De klimatiska förhållandena
växla ju högst väsentligt i vårt långsträckta land. Det är mycket
sannolikt, att extra stödåtgärder äro erforderliga även på andra håll än i
Norrland. Jag undrar, örn det inte vore lämpligt, att riksdagen någon gång
också reste söderut och undersökte, hur förhållandena äro där. Riksdagsmännen
kunde då göra en avstickare till Öland. Jag tror, att de särskilt
vad norra Öland beträffar skulle få en annan uppfattning örn förhållandena
än man nu i allmänhet tycks ha. Där äro en del torra och magra jordar, och
jordbrukarna arbeta därför under särskilt ogynnsamma förhållanden. Det vore
nog,^ som sagt, nyttigt, att riksdagsmännen någon gång gemensamt företogo
en sådan resa söderut, men den behövde inte nödvändigtvis gå direkt ned till
Skåne. Man bör förstå, att det kan råda svåra förhållanden även på andra
håll än i Norrland. Jag missunnar visst inte Norrland det stöd, som lämnats
dess jordbruk. Men då det gäller ett så ringa stöd som det i herr Bodins
motion begärda, finner jag det egendomligt, att utskottet inte kunnat tillstyrka
förslaget. Jag hade trott, att åtminstone representanten från södra
Kalmar län, som varit med i utskottet, och som känner till förhållandena för
jordbrukarna på norra Öland, skulle lia varit med om att biträda den reservation,
som avgivits av herr Gustafson i Vimmerby.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till herr Gustafsons
reservation.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Efter de stora och klargörande

anföranden, som hållits av såväl jordbruksministern som senare herr Björnsson,
har jag självfallet inte mycket att tillägga. Jag begärde emellertid ordet närmast
med anledning av herr Mannerskantz’ yttrande. Herr Mannerskantz försvarade
ju högerns reservation, och det är just därom jag skulle vilja säga ett
par ord.

Jag skall så gott som uteslutande uppehålla mig vid frågan örn fodermedelspriserna.
Herr Mannerskantz talade örn den marginal av 30 procent, inom
vilken man under en följd av år låtit priserna fritt variera med den undre
gränsen satt vid 85 procent av prisnivån under åren 1925—1929. Den övre
gränsen gick alltså vid 115 procent av nämnda prisnivå. Denna marginal anse
högerreservanterna vara för bred, och de föreslå därför, att den undre gränsen
höjes, så att statsmakterna få möjlighet att vidtaga reglerande åtgärder i prisförhöjande
syfte på ett tidigare stadium än som nu är möjligt. De förmena,
att 90 procent av 1925—1929 års prisnivå vore den lämpligaste gränsen.

Som man vet, är den stora massan av Sveriges jordbrukare köpare av foderspannmål.
Herr von Heland har i sin motion räknat ut, att 77 procent av landets
jordbrukare måste köpa tillskottsfoder. Det är alltså ett mycket stort
antal, örn vi för att vara på den säkra sidan räkna med siffran 70 procent och
anta, att 20 procent av jordbrukarkåren producera ungefär så mycket fodermedel,
som de själva förbruka, medan 10 procent skulle ha fodermedel till
avsalu, förstår var och en, att åtgärder i prisförhöjande syfte på detta område

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
drabba det stora flertalet jordbrukare, främst småbrukarna och dem, som leva
på ofullständiga jordbruk. Det är klart, att varje förändring i prissättningen
på fodermedel är irriterande för dem. Därför är det önskvärt, att man håller
dessa priser på samma nivå som den nuvarande. Jag hade trott, att även högern
skulle kunna lugna sig ännu ett år framåt och avvakta resultatet av den
stora utredning, som satts i gång beträffande stödåtgärderna för jordbruket.
Emellertid har högern inte ansett detta lämpligt, av vilka skäl har jag svårt
att. göra klart för mig.

För de mindre jordbrukarna, som ovillkorligen måste lia tillskott av fodermedel,
är det som sagt mycket obehagligt med en sådan prisförhöjning. Man
når inte heller det avsedda syftemålet i en handvändning. Herr Mannerskantz
tillät sig yttra, att man skulle slå två flugor i en smäll, örn man höjde priset
på t. ex. majs. För det första skulle man därigenom minska produktionen. Det
tar emellertid rätt lång tid, innan prisförhöjningen verkar på det sättet i detta
fall. För det andra skulle man stimulera till en allmän prisförhöjning på jordbrukets
produkter. Inte heller en sådan kan uppnås så snabbt. I alla händelser
tror jag man kan säga, att man genom en sådan åtgärd skulle slå inte bara
två utan tre flugor i en smäll. Och den tredje flugan träffar man ganska
snabbt: man skulle otvivelaktigt ekonomiskt slå ihjäl ett ganska stort antal
jordbrukare. Det är av den anledningen jag för min del inte kan vara med örn
ändrade förhållanden på detta område, innan vi fått se, vilket resultat den stora
utredningen kan komma till.

Herr von Heland ställde i sitt anförande en fråga, som löd ungefär så här:
»Varför skola konsumenterna reagera endast mot förhöjning av livsmedelspriserna?»
Den frågan har även jag tänkt på i någon mån. Jag tror inte, att det
är så konstigt, att konsumenterna reagera just på det området. De flesta andra
varor prissättas av affärsmännen enligt deras principer; det äro människor
vana vid och däremot reagera de inte. Men när det gäller livsmedelsprisernas
reglering, är det en statlig åtgärd, som införts först på senare år, och den konsumerande
allmänheten måste givetvis få tid på sig att sätta sig in i detta förhållande.

Nu sikta högerreservanterna — det läser man ju tydligt ut mellan raderna i
reservationen — på högre livsmedelspriser. Det är dit de vilja komma. Jag
vill inte påstå, att en sådan utveckling är alldeles obefogad. Jag är snarare
böjd för att anse, att en liten åtstramning härvidlag kunde vara berättigad. Men
under nuvarande förhållanden kan jag icke med den bästa vilja medverka därtill,
ty jag är övertygad om att den stora massan av konsumenter icke har råd
att betala vilka priser som helst. Det kan ifrågasättas, örn den överhuvud
taget har råd att betala högre priser för jordbrukets produkter än de nu gällande.
Man får tänka på att en enda utgiftspost för en arbetare eller löntagare,
nämligen hyran, kräver omkring en tredjedel av hans inkomst. Resten
skall räcka till allt vad som för övrigt behövs i ett hushåll: mat, kläder, skatter,
lyse, premieavgifter och en hel del andra omkostnader. Man kan i detta
sammanhang inte undgå att göra sig den frågan: finns det ingen möjlighet
att vidtaga sådana åtgärder, som skulle göra det möjligt för den stora massan
att betala ett något högre pris för jordbrukets produkter? Örn t. ex. hyrorna
kunde sänkas med en fjärdedel eller ännu hellre med en tredjedel, skulle det
leda till att människor hade råd att betala ett något högre pris för jordbrukets
produkter. Jag kan inte neka mig nöjet att i detta sammanhang taga upp den
frågan. När man hör, att en yta av en kvadratmeter här i Stockholm betingar
ett pris av ända upp till 500 kronor i hyra, svindlar det för tanken, och man
frågar sig, hur vi egentligen kommit dithän. Har det skett under statsmakter Första

kammarens protokoll 1938. Nr 38. 3

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
nas medverkan? Nej, i varje fall inte direkt. Men indirekt lia statsmakterna
nog bidragit till att förhållandena blivit sådana, som de äro för närvarande, ty
de ha blundat för det geschäft —• jag tillåter mig kalla det så — och de privata
jobbarintressen, som enligt mitt enkla begrepp i inte ringa mån medverkat till
upptrissandet av hyrorna till den nuvarande onaturligt höga nivån. Jag tillåter
mig säga, att det vore önskvärt, att åtgärder vidtoges för att stäcka fastighetsjobbarnas
verksamhet. Även på det området har florerat ett system, som
säkerligen inte varit till förmån för den stora allmänheten. Priserna på tomter
ha skörtats upp, och därmed lia också hyrorna stigit. Det blir alltså den stora
massan, som till sist får betala de oskäliga tomtpriserna. Detta bidrar i sin
mån till att man inte kan sätta så pass höga priser på jordbrukets produkter,
som jag för min del skulle önska.

Jag är verkligen förvånad över att man i dag talat så litet om de höga arbetslönerna,
som annars alltid bruka framhållas i debatterna örn jordbruksstödet.
De ha i dag nämnts med mycket stor försiktighet. Jag kan för min del
inte anse, att arbetslönernas storlek är en orsak till att jordbruket inte blivit så
lönande, som man önskat. Jag har nämligen på senare tiden lärt mig förstå,
att en köpstark konsumerande allmänhet är ett styrkebälte för jordbruket. Man
bör därför vara ytterst försiktig, när man vill tillmäta de höga arbetslönerna
någon betydelse, då det gäller jordbrukets ställning.

Jag skall, herr talman, inte ytterligare förlänga debatten, ty andra talare ha
redan tillräckligt klarlagt det nuvarande läget och hur de reglerande åtgärderna
komma att verka i fortsättningen. Jag nöjer mig med att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Domö: Herr talman! Herrar Björnsson och Alfred Andersson ha

såsom ett skäl för avslag på högerreservationen framhållit, att man, pär nu
en utredning är igångsatt, inte bör föregripa den och genomföra ändringar i
regleringssystemet, utan i avvaktan på utredningens resultat fortsätta med den
hittillsvarande ordningen. Jag vill i anledning därav säga, att reservanterna ju
icke avse att ändra på regleringssystemet utan endast att få bästa möjliga effekt
av det system, som redan tillämpas.

Det var en passus i herr Anderssons anförande, som jag inte kan låta bli att
i förbigående beröra. Herr Andersson menade, att tomtpriserna i Stockholm
skulle utgöra ett hinder för jordbrukarna att kunna få skäliga priser på sina
produkter. Jag måste säga, att detta argument var något långsökt. Samband
finns givetvis mellan en mängd dylika förhållanden och de priser, som kunna
sättas på jordbruksprodukterna, men att åstadkomma en sänkning av hyrorna i
Stockholm för att skapa möjligheter att ta ut högre jordbruksproduktpriser
tror jag är ett jättearbete, som man inte kan ge sig in på. När herr Andersson
talar om att hus- och tomtjobberiet i Stockholm bör stäckas, drar jag mig
till minnes, att även Stockholms stad, där väl en majoritet härskar, som står
herr Andersson tämligen nära, i ganska hög grad bestämmer tomtpriserna.

Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet sade, att han inte kunde
utläsa någon skillnad mellan utskottets och reservanternas förslag, när det
gällde uttalandena örn prisläget inom jordbruksnäringen. Jag förstår verkligen
inte, att man kan läsa på det sättet. Och örn det inte vore någon
skillnad, varför sade jordbruksministern då, att den väg, som förordas av reservanterna,
är farlig? Redan ett sådant uttalande måste innebära, att han
anser, att en differentiering föreligger.

Jag vill sedan endast i all korthet ange, vilket syftemål reservationen efter
min uppfattning har. Meningen är den, att man skall taga sikte på en något
högre riktpunkt för prisstödet än som föreslås i propositionen och utskottets

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
betänkande. Jag tycker, att behovet därav på ett mycket träffande sätt bär
uppvisats i högermotionen och i reservationen. Vidare föreligger nog också
en bestämd olikhet mellan jordbruksministerns och reservanternas förslag så
till vida som jordbruksministern anser, att särskilda åtgärder för att hålla
prisläget uppe inte skola vidtas, förrän priserna sjunkit så långt ned mot de
85 procenten av 1925—1929 års nivå, att de hota att mera varaktigt tvärstanna
i detta läge. Enligt reservanternas förslag skall man på ett tidigare
stadium börja motverka en sådan nedåtgående prisrörelse. I verkligheten innebär,
såvitt jag förstår, propositionens och utskottets linje, att man anger
det åsyftade prisläget till lägst 85 procent av 1925—1929 års nivå med ett
svängrum av 30 procent uppåt, under det att reservanterna önska, att prisläget
icke skall understiga medelprisnivån under åren 1925—1929 och att priserna
under sista kvartalet 1937 bör hållas. Reservanterna ha alltså sökt höja
den undre gränsen för produktpriserna.

Jordbruksministern gjorde ett uttalande, då han bemötte herr von Heland,
vilket jag tillåter mig att återge. Statsrådet sade, att han förundrades över
att herr von Heland hade framställt sina yrkanden örn högre produktpriser,
trots att han visste, att de inte kunna genomföras. Detta ger, menar jag. i
viss män belägg på att jordbruksministern har den uppfattningen, att det icke
för närvarande går att komma längre med prisreglerande åtgärder än vi
redan ha gjort. ^Det är ett tecken på en viss resignation, och den tar sig tydligen
uttryck i återhållsamhet i fråga örn vidtagande av åtgärder.

Jordbruksministern var också inne på frågan om importen av fodermedel.
Han sökte förklara den stora foderimporten med att skörderesultatet var sådant,
att det föranledde en ökad import. Örn man noga undersöker dessa förhållanden,
kan man dock inte undgå att finna, att importen av utländska fodermedel
har varit anmärkningsvärt stor under de senaste åren. Importen av
utländska fodermedel var dock år 1937 inemot dubbelt så stor som år 1935.
Särskilt anmärkningsvärt är, att majsimporten år 1937 var över fyra gånger
så stor som år 1935 och imgefär två och en halv gånger så stor som år 1936.
Jag drar fram dessa uppgifter för att visa, att i stället för att, som man
tänkt sig, en spärr satts för inflödet av utländska fodermedel, varigenom produktionen
av inhemska äggvitehaltiga fodermedel skulle främjats har den stora
produktionen på basis av importerade fodermedel fortsatt och ökat. Därigenom
har uppkommit ett stort produktionsöverskott, som vållar svårigheter,
när det gäller avsättningen. Det är helt visst inte den utveckling, som åtminstone
landets jordbrukare tidigare tänkt sig skola bli följden av en regim
med en jordbruksminister, som företrädde bondeförbundet.

Det är ett par andra saker, herr talman, som jag också tillåter mig att taga
lipp. Det gäller herr von Helands yttrande. Hans yttrande var som en suck
fran Mellansverige, om jag sa far uttrycka det, och enligt min mening i vissa
avseenden en mycket berättigad sådan. Mellansverige och Norrland ha nog
svårare än de av naturen — och kanske också av regleringen — mera gynnade
bättre slättbygdsomradena söderut. Han var orolig för att mjölkpriset inte
skulle kunna hållas på åsyftad nivå. Jag tror herr von Heland har full rätt
i detta. Jag ber att i detta sammanhang få ge min honnör för den motion, som
herr von Heland avgivit i denna fråga. Jag kan visserligen inte i allo gilla
den och ej heller vissa av de slutledningar, som herr von Heland gör, men jag
mäste uttrycka mm respekt för den goda vilja., energi och skicklighet, som
ligger bakom detta framläggande av de aktuella problem, som nu röra sig på
jordbrukets område. Jag säger detta därför, att alla, som ha sysslat med
detta, naturligtvis äro på det klara med att när det, gäller jordbruksproduktionen
råder där intet statiskt tillstånd. Tvärtom är det i hög grad dynamiskt,

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
och det gäller givetvis att undersöka de olika vägar, som kunna vara möjliga
för att få jordbruket bärigt.

Jag fäste mig vid att herr von Heland sade, att han var förvånad över att
man inte hade fått högern i utskottet att gå med på Kungl. Maj :ts förslag örn
visst skydd åt kasern. Jag vill säga, att jag också är i viss grad förvånad,
herr talman, över att man i utskottet ej kommit till det resultatet, att Kungl.
Maj:ts förslag tillstyrkts, men man lär lia ansett att frågan ej var tillräckligt
utredd. Efter de kompletterande uppgifter, jordbruksministern nyss lämnade,
anser jag att man så snart som möjligt bör få frågan löst. Jag tror, att
just på det området föreligga skäl för att giva Kungl. Maj :t den begärda fullmakten,
och för min del, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av
herr Andersson i Dunker m. fl. på denna punkt avgivna reservationen.

Herr von Heland var inne på att kraftigare medel än de, som utskottet hade
föreslagit, måste till för att hålla mjölkpriset vid åsyftad nivå. Ja. det är ju
ungefär samma linje, såvitt jag kan se, som herr von Heland företräder, när
det gäller mjölkavgiften, som den, som företrädes av högerreservanterna, och
det föreligger helt visst skäl att gå den vägen, men jag trodde, att herr von
Heland då följdriktigt skulle kunna ansluta sig till högerreservationen i denna
del.

Vad som kännetecknade lier von Helands anförande, förutom vad jag nyss
tillåtit mig framhålla, det var. att han upprepade gånger så varmt vädjade
till •— jag vill minnas, att uttrycket en gång föll så — dem, som ha makten,
att vara med örn att tillgodose tillräckliga förbättringar för jordbrukets folk.
Han fick ett något avvisande svar från jordbruksministern på sin direkta vädjan
till denne. Han fick inte så direkt avvisande svar av herr Björnsson, som
också tog upp saken. Det verkar som örn här av herr von Heland också i viss
mån sker en vädjan över huvudet på jordbruksministern eller förbi denne till
dem, som äro medagerande i stödet för regeringskoalitionen och som inte tillhöra
jordbruksministerns parti. Herr von Helands motion är kanske ett nytt
smörgåsbord, som nog måste anses i hög grad ha blivit tillsatt med Myrdalska
kryddor, och det är med en viss undran, som jag väntar örn detta smörgåsbord
skall accepteras av socialdemokraterna.

Ja, sedan ber jag, herr talman, att till slut få säga, att jordbruksministerns
uttalanden voro mycket intressanta och vittnade örn mycken kunnighet på
jordbruksområdet, speciellt då det gällde bedöma veteavkastningen i Skåne.
Hans exposé var ju synnerligen intressant, men det verkade nästan som han
ville tala om annat än den föreliggande frågan örn kravet på bättre produktpriser
— att jordbruksministern kände sig i en ställning, där han hade det
ganska besvärligt. Han har kanske ingenting särskilt att komma med, som
kan giva lösningen åt jordbruket i det avseendet, att det skulle få sin del av
den välståndsökning, som man på regeringshåll har varit så angelägen att
framhålla, att den förda regeringspolitiken har lett till. Det var fastmer en
resignationens ton, som gick igenom jordbruksministerns anförande, och det
tycktes, som örn han var mera benägen att syssla med vad som hade varit och
hur bra jordbruksstödet var skött, än att försöka säga vad man nu skall göra
för att komma ur det brydsamma läge för jordbruket, som nu existerar och
som icke minst herr von Heland pekade på. Det finnes nämligen ett särskilt
problem just nu för jordbruket. Herr von Heland sade, att sedan 1933 ha vi
fått förbättrade förhållanden för jordbruket tack vare »kohandeln», vilket
ord han i sin motion mycket självmedvetet använder. Det är ju ingen tvekan
från hans sida örn att det är den, som har gjort all förbättring, och att det är
tack vare den jordbruket fått det rätt bra. Men så konstaterar han, att nu
börja produktpriserna att vika och att prisstatistiken visar en fallande

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
kurva. Det konstaterande, som herr von Heland gjorde, visar, att under den
regim, som har haft ledningen hela tiden, nämligen en koalition mellan socialdemokraterna
och bondeförbundet — med undantag för kort tid 1936, då
bondeförbundet ensamt ledde — har det gått i viss mån uppåt — det har den
internationella konjunkturen också — men nu har det kommit till det läge,
där det börjar bära nedåt. Nå, men är resultatet av den förda politiken den,
som detta skulle giva belägg för, då är det ett ganska dåligt resultat, ty det
är just nu, som jordbruket behöver goda inkomster för att kunna bära påföljderna
av en hel del åtgärder, som under den nuvarande regimen blivit beslutade.
Jordbruksministern — och jordbruket — är i ett dilemma, som det säkerligen
är ganska svårt att komma ut ur. Nu hänvisar man till pågående utredning.
Ja, visst får den göra sitt, men det är, som någon talare här har sagt, så, att
den utredningen får det sannerligen inte lätt. Innebörden av de sista årens
jordbrukspolitik synes vara att man fullföljt en jordbrukspolitik, som i stort
sett var ordnad förut. Då stödet genom denna visar sig otillräckligt — först
då — sätter man i gång en utredning, men de erforderliga omedelbara åtgärderna
vidtagas ej i den utsträckning, som läget kräver. När det gäller jordbrukspolitiken,
befinner sig tydligen regeringskoalitionen i ett dilemma, och
det är, herr talman, med mycket stort intresse man avvaktar hur regeringen
skall komma ur detsamma.

Herr voll Heland: Herr talman! Jag har under mina riksdagsår inte varit
med om så mycken välvilja från olika partiers talare som i dag. Jag vill
först tacka min partichef, jordbruksministern, för hans välvilliga ord örn min
motion. Han sade, att den innehöll många goda uppslag, och jag är mycket
tacksam för att han kritiskt diskuterade ett par punkter i den, därför att jag
anser, att det är mycket bra för jordbruksfrågan, örn man kan få i gång en
allvarlig kritisk diskussion om densamma. Jag vill alldeles särskilt tacka
lektor Björnsson, som ju är representant för, som han själv sade, andra parten
i koalitionspartierna, för hans stora välvilja mot motionen och för hans mycket
ingående inlägg örn vissa frågor. Och jag vill även tacka högerns ledare i
denna kammare för att också han har varit mycket välvillig i sina uttalanden
örn motionen.

Det må tillåtas mig att efter dessa tacksägelser få något upptaga till behandling
vissa punkter, som man har diskuterat, med anledning dels av motionen
och dels av mitt anförande. Vad först och främst melassfrågan beträffar
så, om jag fattade jordbruksministern rätt, håller tydligen denna fråga
på att ordnas, och man får ju vara tacksam, om man vid nästa underhandling
med sockerbolaget även kunde få garanti för att melassfrågan bleve ordnad
för framtiden så att man slapp sådana märkvärdiga prisförhållanden, som
lia rått hittills.

Jordbruksministern var även inne på fodersädsfrågan, och för att inte något
missförstånd skall uppstå med anledning av jordbruksministerns anförande vill
jag här meddela, att jag ingalunda när det gäller havrefrågan talar i egen
sak, ty jag har ännu aldrig sålt ett enda kilo havre, utan såsom djuruppfödare
kan jag snarast räkna mig mig såsom havreköpare. Jag skulle alltså tala mot
min egen sak i detta fall. Jordbruksministern gjorde här en förfrågan, hur
jag^ hade tänkt mig, att man skulle kunna ordna med rabattsystemet för
småbrukarna, och huruvida det inte vore risk för att man genom ett sådant
system skulle få en ännu starkare import av fodermedel än hittills. Ja, jag
har ju den tron, att även örn man skulle införa ett sådant system, så skulle en
hel del jordbrukare, som redan nu inte köpa så mycket fodermedel, ej lockas

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
till större inköp om det bleve ett sådant måttligt rabattsystem, och jag hänvisar
i övrigt till vad jag anfört i motionen, som ju också mycket tydligt belyser.
att importen av fodermedel framför allt är ett sydsvenskt intresse.

Beträffande jordbruksministerns inlägg angående vad jag har skrivit örn
margarinaccisen i motionen, så skall jag inte upptaga någon lång debatt därom,
men jag beklagar, örn jag på något sätt har skrivit otydligt i motionen.
Det måste i varje fall vara någon missuppfattning av jordbruksministern
örn vad jag där har avsett. Men jag skall endast hänvisa till motionen och
inte ingå i någon debatt i den frågan, då ju ärendet nu icke är aktuellt. Herr
statsrådet ansåg, att jag för min del nu kommer med alldeles för stora krav
beträffande smör- och margarinfrågan, när jag i smör- och margarinkommittén
hade varit väsentligt beskedligare. Jag vill då först nämna, att läget
har avsevärt förändrats sedan smör- och margarinkommittén gjorde sin utredning,
och det borde också vara självklart, att då smör- och margarinkommittén
kom till ett enigt uttalande — med undantag för en reservant från
margarinindustrien — så var detta utlåtande en kompromiss men jag vill också
meddela, att smör- och margarinkommittén förordade samma maximigräns för
margarinaccisen, som riksdagen alltjämt håller fast vid nämligen 60 öre, och
vi äro ju för närvarande endast uppe i 45 öre. Mina önskemål i kommittén voro
sålunda kraftigare än de resultat Kungl. Maj :t beslutat beträffande margarinaccisen.

Herr Björnsson, som jag ännu en gång vill tacka för hans inlägg, tror jag
något missuppfattat det nuvarande läget beträffande kaseinfrågan, och jag
skall stanna en stund vid denna fråga, i förhoppning att verkligen de socialdemokratiska
ledamöterna i denna fråga skola kunna följa Kungl. Maj :ts förslag.
Det är alltså en liten samförståndsbegäran, som jag här vädjar till kammarens
ledamöter att tänka på. Det är ju inte så, herr Björnsson, att kaseinfrågan
bara gäller låt oss säga Eslövmejeriet eller ett mejeri här i Mellansverige,
utan kaseinfrågan har betydelse för samtliga ostmejerier. Jag nämnde
i mitt förra anförande, att vi för närvarande ha ett synnerligen stort ostlager
och att priserna äro sådana, att man får ut sämre mjölkpris vid osttillverkningen
än vid smörtillverkningen. Det är ju alldeles självklart, att
det är en lättnad för samtliga ostmejerier, om man på ett par mejerier kan få
draga undan en del av mjölken för kaseintillverkning. Jag har velat understryka
detta för att visa, att det är av betydelse för hela mejeridriften, örn man
på något sätt kan få denna kaseinfråga ordnad, och det borde väl inte vara
någon risk att efter en utredning lämna fullmakt till Kungl. Maj :t att ordna
frågan för framtiden. Jag vädjar ännu en gång till kammarens ledamöter att
åtminstone på den punkten följa Kungl. Maj:ts förslag och alltså godtaga
herr Anderssons i Dunker reservation.

Jag måste dessutom litet stanna vid de mellansvenska förhållandena och
mjölkstriden. Mjölkfrågans ordnande här i Stockholmstrakten skulle jag tro
är nästan ett värre problem än vad jordbruksregleringen är, när man skall
sätta sig in däri, ty jordbruksregleringen kan nu nästan var och en, och man
tycker inte, att den är så märkvärdig, men kommer man till ordnandet av
mjölkfrågan i Stockholm, så är det ett synnerligt invecklat problem, och jag
tror, att varken herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet eller
herr Björnsson satt sig in i dessa problem. Herr statsrådet förklarade, att det
var väl givet, att mjölkstriden inverkat alldeles ofantligt på produktmjölkpriset
på den mellansvenska landsbygden, och herr statsrådet utvecklade till
och med att därför att mjölkpriset sänkts med 2 öre och eftersom det var 50
procent konsumtionsmjölk skulle detta göra ett öre för produktmjölken. Det
är en fullständig missuppfattning. Yi ha inom det mellansvenska området för

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
det första inte mer än 30 procent konsumtionsmiölk, och det är fördelningen
av konsumtionsmjölkens överpris på Stockholmsmarknaden, som striden har
gällt. De, som ligga utanför organisationerna, ha önskat få det mesta av detta
överpris på konsumtionsmjölk. Man skulle alltså kunna säga, att det är en
ren fackföreningsstrid, som har ägt rum här på Stockholmsmarknaden, där
»svartfötterna», som socialdemokraterna kalla dem -— vi kalla dem »pytsåkarna»
— ha försökt att tillskansa sig fördelar på de organiserade jordbrukarnas
bekostnad. Nu har ju en fred slutits, som inte alla äro nöjda med, ty det var
en kompromiss. Men har då mjölkstriden under dessa tre månader inverkat i
den grad, som herr statsrådet har tänkt sig? Nej, det har den inte. Mjölkpriset
i Stockholm har visserligen sänkts med 2 öre, och den utdelning, som
tidigare kunnat göras av denna 2-öresinkomst, har gått bort. Men vilka ha
då fått del av denna 2-öring tidigare? Just de, som fått förmånen att leverera
till Stockholm, och de, som tillhöra landsortsmejerierna, ha endast fått en mycket
ringa del av detta överpris. Det har alltså gjort, att vid uppdelningen av
dessa prisutjämningsmedel, som gälla Stockholm, landsortsmejerierna ha gått
förlustiga en prisutjämningssumma av mellan 70 och 100 tusen kronor och
alltså förlorat cirka 2/io öre per liter i denna mjölkstrid, beroende på att man
har gått förlustig den utdelning, som kunnat ske tack vare det högre konsumtionsmjölkpriset
i Stockholm. Jag har velat nämna detta utförligt därför
att även herr Björnsson inte hade fullt klart för sig, hur det låg till med denna
mjölkstrid och den inverkan, som den hade haft.

Herr statsrådet yttrade — herr Domö har redan varit inne på det — om jag
inte fattade fel, att herr statsrådet ingenting kan göra, örn prisutjämningsbidraget
och mjölkpriset faller. Ja, det är just detta, som jag varit rädd för
med de nuvarande bestämmelserna, och jag har mycket ingående sökt visa i
min motion, att de nuvarande regleringsanordningarna delvis äro ineffektiva,
och att mjölkregleringen kan riskera att falla sönder av sig själv. Detta är
just en av orsakerna till min utförliga motion och till mina förslag om förbättringar.
Med hänsyn till den kungl, propositionen och till utskottets förslag hade
jag hoppats, att min pessimism beträffande den frågan skulle vara obefogad.
och jag beklagar livligt, om jag måste tyda jordbruksministerns yttrande
så. att mina farhågor äro befogade.

Örn jag fattade herr Björnsson rätt, så hade också han den uppfattningen,
att det, som var skrivet i utskottets förslag, att Kungl. Majit kunde vidtaga
vissa justeringar, var av föga värde för jordbrukarna, då det näppeligen fanns
någon möjlighet att göra några justeringar av verkligt värde. I varje fall hoppas
jag, att det finnes vissa möjligheter, och att herr jordbruksministern med
det intresse han har att klara frågorna söker medverka, så långt det går, till
att prisnivån upprätthålles.

Herr Domö var välvillig mot mig men uttryckte sedan en del farhågor för
att jag var inne på vissa vägar, som han tydligen ej fann sympatiska. Han
frågade mig örn jag med min motion eventuellt hade tänkt mig att få iordninggjort
ett nytt smörgåsbord och att eventuellt invitera till en ny uppgörelse. Ja,
jag skulle vilja säga, att jag skulle vara mycket glad, örn så vore förhållandet,
och om denna min motion skulle kunna vara en ingångsport till ytterligare
uppgörelser för framtiden, vilka jag anser skulle vara till mycket stort gagn,
inte bara för jordbruket utan för hela landet. Men jag vill framställa en
fråga till herr Domö: har herr Domö någonting emot att sitta med vid detta
smörgåsbord? Ja, med hänsyn till läget, som jag ju har, som jag tror, tillräckligt
tydligt visat i mitt första anförande, är det alldeles givet, att vi måste
söka samförstånd just med det socialdemokratiska partiet, och jag tycker,
att dagens debatt har visat, icke minst genom herr Björnssons anförande, att

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
det finnes mycket stort intresse för att tillmötesgå skäliga önskemål från jordbrukarhåll.
När nu läget är detta och man alltså har möjligheter att nå detta
som jag anser lyckliga samförstånd med det socialdemokratiska partiet, så
hoppas jag, att herr Domö ursäktar, om jag i slutvoteringen anser det vara min
skyldighet att sluta upp kring utskottsförslaget och inte kring högerförslaget,
och jag vill ytterligare motivera den ståndpunkten. Herr Domö har ansett, —
det innehåller högerreservationen — att man bör ha en högre riktpunkt för
jor dbruksr egleringen. Ja, det finnes väl just ingen, som inte med tillfredsställelse
skulle se, om man kunde nå denna riktpunkt, men jag får ju lov att
säga, att herr Domö väl då också borde se till, att det fanns medel för att kunna
nå denna riktpunkt. Herr Domö var själv på det klara med att det var tveksamt,
örn man med de nuvarande bestämmelserna och med dem, som utskottet
enat sig örn, skulle kunna nå denna högre riktpunkt, som nu högern anser vara
önskvärd. Men örn jag betraktar högerreservationen så får jag säga, att jag
inte ser några så väsentliga skillnader mellan utskottsförslaget och bögerreservationen.
Sådana finnas endast på två punkter. Den första gäller spannmålen,
men örn jag fattade herr Mannerskantz rätt, så förklarade hail, att högerns
önskemål beträffande spannmålen kanske inte hade så stor betydelse, därför
att vi redan ha sett, att man inte har behövt oroa sig för de nedre gränserna
för spannmålspriset. Detta önskemål är alltså enligt högerns egen uppfattning
tydligen inte så mycket att hålla på. Men jag kan se saken även ur en
annan synpunkt. Låt oss antaga, att man pressade upp spannmålsprisen här
i landet. Vöre detta till nytta? Jag är av samma uppfattning som herr Björnsson,
att det vore olyckligt, örn man återigen pressade upp priserna, så att
spannmålsproduktionen bleve väsentligt mer lönsam än den övriga produktionen.
Jag är övertygad örn att vi då mycket snart skulle komma i samma förhållande
med ensidigt inriktad spannmålsproduktion, som rådde innan kohandeln
rättade till jordbruksregleringen.

Den andra punkten, som högerns män ha säryrkande i, gäller mjölkavgiften,
och jag får erkänna, att på den punkten är jag ungefär av samma uppfattning
som högern. Jag skulle ha lust att i den punkten rösta med högern, men jag
tycker, att högern kunnat precisera sitt reservationsyrkande på ett sätt, som
liknat det jag hade önskat, alltså med en fast mjölkavgift. Det är ju förfärligt
vagt skrivet i högerreservationen: »må få utgå med 2 öre icke endast vid ett
smörpris av upptill kr. 2:65 (i parti) utan jämväl vid ev. högre smörpris.»
Ja, det kan se bra ut i skrift, men jag menar, att det är dock inte detta bestämda
positiva, som skulle vara önskvärt. Jordbruksministern och herr
Björnsson kunna vidare överhuvud taget ej i sak finna någon skillnad mellan
utskottsförslaget och reservationen, utan högerns reservation är en strid om
formulering. Jag vill dock till herr Domös tillfredsställelse säga, att jag har
sympati för en skärpning av bestämmelserna för mjölkavgiften, och för en
verklig skärpning har jag även yrkat bifall, och jag väntar på stöd av högern
för att kunna begära votering. Men, herr Domö — låt gärna rita karikatyrer
igen i tidningspressen, jag kommer ändå inte att rösta med högerreservationen.
Jag anser, att det är så viktigt, att vi i nuvarande politiska läge, särskilt i
andra kammaren, bibehålla kontakten med socialdemokraterna och få jordbruksfrågan
löst i samförstånd, att jag just därför anser det nödvändigt att,
sådant som läget är, med undantag för mina två yrkanden rösta med utskottsförslaget.
Herr Domö får giva mig vilken som helst replik för den saken här
i kammaren, det bekymrar mig inte, och vi kunna ju mötas i diskussionsmöten
på landsbs^gden och taga upp den frågan igen, som kanske blir en kärkommen
agitationspunkt från högerpartiets sida.

Jag vill i varje fall till slut ännu en gång vädja till de socialdemokratiska

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
ledamöterna i kammaren att rösta med Kungl. Maj :ts önskemål, alltså med herr
Anderssons i Dunker reservation.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Herr Domö Ilar ju till granskning upptagit
en hel del av de genmälen, som såväl jordbruksministern som herr Björnsson
gåvo mot vad jag anförde i mitt första anförande, men det kvarstar en del
detaljpunkter, som inte direkt blevo upptagna, och jag anser, att några av dem
äro av den arten, att man knappast kan låta dem srtå_ oemotsagda.

Jag skall emellertid börja med herr von Helands sista anförande, medan det
är i färskt minne. Han uttalade en sak, som han har sagt tidigare och det
ger mig anledning att säga, att det vittnar örn en verkligt välgörande uppriktighet,
som man faktiskt skulle önska höra litet oftare från hans partikamrater
— nämligen att man kan vara försatt i det läget att behöva rösta för någonting,
som man inte tycker är riktigt som det borde vara. ^ Jag anser,^att man
måste, örn inte beundra sa åtminstone uppskatta detta i någon man såsom va
rande’bättre än att ställa sig till att i sak försvara någonting, som man inte

anser vara riktigt. . „ ,

Vad jag här närmast skulle vilja taga upp till diskussion ar några av herr
Björnssons uttalanden. Han säger, att när man beskriver jordbrukets läge för
närvarande, finner man inte endast mörka punkter utan även ljusa. Han räknade
upp ett par sådana omständigheter: billigare konstgödsel o. s. v. Han
sade även, att de noteringar, som ligga till grund för beräkning av indextalen,
äro opålitliga. Jag skulle inte tro, att sa är fallet annat än när det gäller det
absoluta läget. Det är inte fallet, när det gäller förhållandet mellan ett prisläge
vid en tidpunkt och prisläget vid en annan tidpunkt. Jag för min del anser,
att vid jämförelser äro felmarginalerna för de noteringar, som t. ex. lantbrukssällskapet
gör upp, inte större än att man tämligen väl kan använda dem.
Han sade vidare, att det förr i världen var det normala, att man fick ett mycket
lågt höstpris för brödsäden och att det nästan alltid blev en starkare stegring
i prisskalan under säsongen förr än nu. Jag vill bestrida, att detta är någon
regel. Jag påminner mig ganska många år, under vilka man aldrig under
resten av säsongen uppnått det pris, som gällde under augusti och början av
september. Detta beror på att i många fall kvarnarna med vetskap örn att det
skulle bli en liten skörd varit angelägna örn att täcka sina behov genom att köpa
stora partier, till följd varav priset pressats upp högst avsevärt. När det sedan
visat sig, att skörden inte varit fullt så liten som man räknat med, har priset
sjunkit fram mot slutet av säsongen. Det har i detta fall inte så stor betydelse,
vilket som är regel. Anmärkningen anfördes emellertid som ett bevis pa att
inte t. ex. vetenoteringen 1925—1929 skulle vara jämförbar medlen medelvetenotering,
som vi numera räkna med. Jag tror, att man även på den punkten
kan tillmäta jämförelsematerialet ganska stor tillförlitlighet.

Herr Björnsson sade, att förräntningstalet har stigit sedan 1932.. Det är
givetvis fallet, men som han även själv medgav är det ett mycket litet antal
jordbruksresultat, som ligga till grund för denna statistik, det är inte mer
än ungefär 400—500 av Sveriges 300,000—400,000 jordbruk. Därtill är det
väl också på det sättet — och det sade herr Björnsson också — att dessa representera
de bättre, men man kan ändock spåra tendensen. Visst har förräntnmgen
förbättrats; hade den inte gjort det, tror jag inte det hade varit mycket
kvar i varje fall av de sämre belägna jordbruken här i landet nu, utan da hade
det nog varit bättre att så granfrö pa många akrar. Det är ju ingen här, som
förnekat, att det blivit bättre, men det är en sak, som herr Björnsson glömde
eller icke meddelade kammarens ledamöter, nämligen att vad vi ha p a statt har
är, att det är först sedan de sista tillgängliga boksluten kommo till — alitsa

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
de som slutade den 1 juli 1937 — som de största prisfördyrande ändringarna
na skett. Resultatet på utgiftssidan av dessa prisfördyringar kommer inte
fram förrän, nästa höst; alitsa framåt oktober—november kan man få veta,
hur det år utfallit, som vi nu befinna oss i. Jag misstänker, att det då inte
kan undvikas, ^att kurvan vänder nedåt igen. Det är just; de tecken, som tyda
pa att vi lia svart att tänka oss att upprätthålla det prisläge, vi ha nått till i dag,
som göra, att vi för vår del anse, att man bör vidtaga sådana åtgärder, sota.
äro ägna de. att förhindra, att vi sjunka ned i det svarta djupet igen.

Vidare vill jag påpeka-, för att inte herr jordbruksministerns och herr Björnssons
uttalanden skola stå oemotsagda där, att vad vi åsyfta ju inte är att garantera,
att man skall komma upp precis'' dit man säger att man vill nå, men vi
anse, att det inte är riktigt att underlåta att besluta sådana bestämmelser, som
åtminstone kunna göra det i mesta möjliga mån. Det gäller ju endast ett försök,
och det försöket är så pass ofarligt, att jordbruksministern kunde säga,
att det inte är någon skillnad alls. Emellertid äro i alla fall skillnaderna
alls icke betydelselösa. En mycket stor facklig sammanslutning bland jordbrukarna
Ilar, utan att på något sätt lia samrått eller samarbetat med oss reservanter,
just preciserat sina önskemål ungefär på samma sätt som vi ha råkat
skriva i var reservation, med undantag för omkostnaderna för beredskapslagringen.
Detta tyder ju i alla fall på att bland den stora massan av jordbrukare
råder en känsla av att just de åtgärder, som vi ha pekat på, skulle kunna hjälpa
till att göra läget något bättre eller i varje fall förhindra, att det blir
sämre.

Pe(1 verkligt vad skall jag kalla den för? — amatörmässiga kalkylen av
vad det kostar att producera en liter mjölk skall jag i någon mån be att få
opponera mig mot. Herr Björnsson räknar med, att örn foderkakspriset vore 15
öre, skulle det möjliggöra produktion av en liter mjölk för 6 öre, och då skulle
man kunna få betalt genom ett pris av 1.50 för ett kilogram smör. Detta
går väl inte att lura i ens en stadsbo och ännu mindre i en, som hela sitt liv
sysslat med mjölkproduktion. Foderkostnaden är en rätt mycket mindre del av
hela produktionskostnaden än mangen föreställer sig. Här i landet måste vi ha
djuren inlasta i dyrbara hus. mer än halva aret. Detta behöver man ju inte på
Nya Zeeland eller i Australien. Där gå djuren ständigt ute, där behöver man
inte förränta och amortera byggnadskostnaderna, men hos oss är byggnadernas
andel i produktionskostnaden högst avsevärd. Örn man skulle räkna som herr
Björnsson, skulle man ju säga, att det hemmaproducerade fodret skulle ensamt
betala byggnadskostnad, skötsel, del i allmänna omkostnader och allt sådant,
som herr Björnsson icke räknat upp, ty han inskränkte sig till skötseln
och mjölkningsarbetet. Örn man räknar på det sättet, att man tar med även de
andra kostnaderna, far man nästan fördubbla de där 6 orena, och då kommer
man upptill närmare 3 kronor per kilogram smör. Jag vill alltså påstå, att det
långt ifrån är någon vinst att importera fodermedel för att sedan sälja smör till
1.90 per kilogram. Det är tvärtom, åtminstone för närvarande, en förlust. Det
blir ingen vinst, förrän man kommer upp i ett exportpris på smöret på någonting,
som överstiger 2.50.

Jag har även blivit litet grand missförstådd av herr Björnsson, som sade, att
han uppfattat mig sa, att jag ville strypa bade oljekaks- och majsimporten. Nej,
sa grovt har jag inte formulerat det, men jag säger, att majsen vill jag gå hårdare
åt än oljekakorna, ty med en utfodring, som innebär äggviteunderskott,
gör man sig skyldig till en ekonomisk dumhet, men det finns möjlighet att öka
den egna, äggviteproduktionen på olika sätt, som jag inte här skall trötta med
att .uppräkna. Kan man då ställa utländska oljefodermedel till förfogande till
billigt pris, motverkar man den strävan, som faktiskt är på rätt god väg att

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
öka äggviteproduktionen inom landet. Det är inte någon utveckling, som jag
betraktar såsom gynnsam, och jag tror inte heller, att någon annan gör det.

En sak, som rör beredskap slagringen, förvånade mig litet grand. Herr
Björnsson nämnde, att de militära myndigheterna anse, att spannmålslagringen
är ingen militär angelägenhet, men samtidigt meddelar jordbruksministern här,
att i år har hittills lagrats 23,000 ton oljekakor. Då frågar jag: är denna lagring
en militär beredskapsanordning? Det är val hugget som stucket. Det får
väl gå på samma konto, ty båda sakerna äro ju avsedda att bli livsmedel.

Veteavgiften bagatelliserades av jordbruksministern, under det att herr
Björnsson sade, att när man kommer upp till den övre gränsen, har den betydelse.
Det är ju alldeles riktigt, men därtill kommer den psykologiska ^synpunkten:
skall det heta, att jordbrukarna ta emot de kostnader, som uppstå för
lagringen och allt det där, som en gåva eller som en allmosa? Det är detta, som
man helst ser. att man slipper höra, när det faktiskt inte i verkligheten är på
det sättet. Sedan kan man tycka vad man vill om veteavgiften, ty den lägges
i alla fall oss till last, såväl här i propositionen som i utlåtandet, såväl i tidningarna
som i folks sinne och tankar. Där kunde man ju få en. ändring, om
man lade över den på ett annat konto. Jag lägger största vikten vid.det psykologiska
där och inte vid det rent matematiska, där jag inte vill bestrida, att det
är riktigt, som herr Björnsson säger, att så snart man kommer till den övre
gränsen, få vi den mesta känningen av veteavgiften.

Rätt många ha uppträtt och sagt en hel massa saker, som jag inte kan anse
vara riktigt formulerade, men man kan ju inte taga upp allt. Därför skall jag
endast taga frågan om fodermedelsimporten i den formulering herr Andersson
i Bussjö givit den. Han anser, att man inte kan strama åt litet på importpriset
här, därför att det tar ganska lång tid, innan detta avspeglar sig antingen i
minskad animalisk produktion eller i förhindrande av ökad sådan, men under
tiden dö småbrukarna. Jag vill för min del, i anledning av detta uttalande samt
på grund av vad jordbruksministern nämnde örn samma sak, erinra örn att för
så pass många år sedan, att den nuvarande jordbruksministern inte innehade
sin nuvarande befattning, och innan överenskommelsen egentligen var träffad
mellan de båda regeringspartierna, lade statsrådet Pehrsson-Bramstorp — jag
vet det säkert — fram en kalkyl vid ett jordbrukarsammanträde, som gick ut
på att även den, som köper vartenda gram och inte producerar ett dugg foder,
vinner på att nian inte släpper ned fodermedelspriset så långt, att man inte kan
hålla priserna på fläsk, mjölk och kött uppe. Han gjorde en verklig kalkyl på
hur detta skulle fungera, en kalkyl, som jag anser riktig. Jag skall inte anföra
den kalkylen nu, men jag skall gärna dra den för jordbruksministern, örn han
inte kommer ihåg den.

Jag skulle tänka mig, att det inte bara är vid de stora egendomarna man
kan rationalisera, utan även vårt lands småbrukarkår måste nog även^i någon
mån göra det. Den kan ju inte göra det tekniskt med maskiner och så vidare
i större utsträckning, annat än genom gemensam maskinanvändning, varom
vi beslöto härom dagen. Men jag skulle tro. att det går att rationalisera den
animaliska produktionen. Jag har lagt märke till att i min hembygd, där vi
lia en mycket stor skogsbygd med många småbrukare, håller man faktiskt
för många djur på gårdarna, fler än man kan föda väl. Detta resulterar i att
djuren bli underfodrade. Produktionen blir för liten per djur, och man behöver
offra för mycket foder till underhållsfoder. Örn man hade färre djur, så
ginge mindre procent av foderkostnaden åt till underhållsfoder och mera komme
på produktionsfodret. Jag föreställer mig salunda, att en småbrukare med
fyra kor, som han knappast kan föda ordentligt, gjorde klokt i att hålla två
eller kanske tre kor och föda dem bättre. Det blev kanhända något mindre

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
sammanlagd avkastning men större netto per kilogram investerat foderämne.
Det råder intet tvivel örn att utvecklingen en smula går i den riktningen, men
den skulle kanske kunna gå i något snabbare takt, örn småbrukarna mera tänkte
på foderkostnaden. Då tvingades kanske flera sådana att kalkylera ungefär
som ett mycket stort antal större och medelstora jordbrukare sedan länge kalkylerat
beträffande den animaliska produktionen. Det finns också ett annat
sätt att rationalisera denna drift. Man kan lägga sig mera vinn örn att ha goda
avelsdjur, så att man inte bara har en ko, för att den skall fylla båset, vilket
är ett ganska vanligt resonemang. Om man således måste erkänna, att det
är riktigt, att jordbruket skall rationaliseras mer och mer, så menar jag. att
detta även måste sträcka sig till de mindre och minsta jordbruken, och då få
de lättare att göra sin näring vinstbärande, även om inte foderpriset skulle
vara sa lågt, som de helst ville. Sedan kan det ju också sägas vara litet för
stor pretention, att man vill ha ett produktpris, som är så pass högt, att det ger
förädlingsvinst både på ens egen foderskörd och på det importerade fodret,
samtidigt som man inte vill minska produktionen för att ernå detta. Då har
man inte deltagit i den allmänna strävan, som bör förekomma, att inte försvåra
möjligheterna att nå ett resultat av regleringsåtgärderna.

_ Beträffande den specialsak, som herrar Heiding och Bodin motionerat örn,
vill jag säga, att detta är ett ämne, som för mig personligen inte alls är obekant.
Jag är nämligen just ordförande i det mejeriförbund, som har produktion
av lökmjölk. Det är fullkomligt riktigt, att dessa producenter få ungefär
ett öre mindre per kilogram för mjölken under löktiden. Jag för min del kommer
inte att rösta emot denna sak, men utskottsreservanten har heller aldrig
föreslagit mig att skriva under denna reservation. Jag visste inte ens örn den,
förrän jag fick se den här i trycket. Men samtidigt vill jag säga, att vi under
många år i mejeriorganisationen där nere haft ett mycket stort besvär att avgöra,
vad som är löksmör och vad som är omärkt smör. Så fort man kommer
in på runmärkt smör, är ju saken klar, men det finns många kategorier mellan
runmärkt smör och löksmör. För två år sedan var sommaren så torr, att betet
blev bara vitklöver och en del andra ganska beska växter. Detta gjorde, att på
många mejerier smakade nästan all mjölk så, att man trodde, att det var löksmak,
men faktiskt härrörde sig smaken från andra representanter för vårt
lands flora. Då hade vi ett förfärligt besvär att gradera betalningarna rätt, ty
vi ge ett visst pris för löksmör, ett visst för omärkt smör och ett visst för runmärkt.
Där uppstodo bekymmer och klagomål. Därför ligger det tekniska lösandet
av detta problem inte så klart till, som man skulle önska, men jag tror
i alla fall, att örn man droge gränsen långt ner, så att det där skulle vara rena
löken, som stacke i näsan ordentligt, då kunde man kanske hitta på en form,
så att detta inte skulle missbrukas och det inte bleve för svårt att verkställa
graderingen.

. Av denna anledning kommer jag för min del — inte på grund av herr Heiding^
uppmaning utan av mig själv — att rösta för den reservationen, örn herr
Heiding vill begära votering. Detta skall jag göra även utan att sätta som
något slags villkor, att herr Heiding röstar för den reservation, för vilken jag
står och som jag anser skulle lända jordbrukarna i södra Kalmar län till mycket
större gagn än denna sak. Jag vet också, att det finns många jordbrukare
på fastlandet, även sådana tillhörande herr Heidings parti, som säga:
Den där motionen kunna ni väl inte gärna bifalla, ty det blir ju för svårt att
sköta. Jag säger, att jag tror, att det finns möjlighet därtill, och därför kommer
jag att ansluta mig till den.

Beträffande kaseinet är det likadant. Det talades visserligen därom i utskottet,
men något erbjudande att ansluta mig till en reservation på den punkten

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
har jag inte fått eller hört talas om förrän nu. Jag anser i likhet med statsrådet
Pehrsson-Bramstorp, att det inte är så viktigt, ty jag tror inte, att man
här kan driva upp en stor fabrikation, ty skummjölken slåss man i regel om
för foderändamål. I stora delar av landet får man absolut inte någon skummjölk
över till kaseintillverkning, men det hindrar ju inte, att man kan pröva
sig fram litet mer än hittills. Därför anser jag mig oförhindrad att också ansluta
mig till reservationen på denna punkt, även örn jag tycker, att det kan
vara en onödig form, att Kungl. Maj :t inte bara får utreda utan även får vidtaga
åtgärder utan att delgiva riksdagen resultatet. Man kunde annars tänka
sig, att Kungl. Maj :t lade fram ett preciserat förslag om de åtgärder, som man
ville vidtaga.

Herr talman! Med dessa ord skall jag be att få avsluta detta anförande.
Jag vidhåller mitt tidigare yrkande.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag tillhör ju utskottsmajoriteten i fråga
om utskottets hemställan och har naturligtvis därför intet annat yrkande än
örn bifall till denna. Däremot har jag anslutit mig till den reservation, som
är beteckna.d 2 sorn nummer och som innebär en ändring i motiveringen på
sidan 22.

Herr Björnsson ansåg, att örn kammaren bifaller denna reservation, finge
Kungl. Maj :t alltför stor fullmakt och befogenhet, och han ville därför avråda
från bifall till densamma. Jag kan inte förstå, att denna befogenhet skulle
bli så stor. I varje fall skulle den inte bli för stor, ty reservationen innebär ju
bara, att man vill, att i utskottets motivering skulle stå: »I anslutning härtill
vill utskottet uttala, att utskottet icke har något att erinra emot att kasern,
därest Kungl. Majit så finner påkallat, indrages under den importreglering
som nu gäller för vissa mejeriprodukter.» Sedan göra reservanterna
ytterligare ett tillägg, som man kan säga är en reservation i reservationen:
»Utskottet förutsätter dock självfallet att, innan så sker, de olika intressen som
beröras av en sådan åtgärd beaktas och vägas mot varandra.»

Jag tycker, att det inte alls skulle innebära någon risk, örn kammaren ginge
med på denna reservation. Den står också i full överensstämmelse med vad
Kungl. Majit har föreslagit.

Jag skulle vilja säga ytterligare några ord, eftersom jag nu har fått ordet.
Det har ju redan förut under debatten här sagts, att man, när det gäller stödåtgärder
på jordbrukets område, bör försöka enas örn sådana, som kunna vara
till gagn för de flesta jordbrukare inom landet, och jag vill understryka detta.
Därför tror jag, att det är att spänna bågen för högt, när man t. ex. från visst
håll föreslår, att man skulle försöka få upp havrepriset till 16 kronor, som
det har sagts under debatten. Jag tror inte, att vi norrlänningar skulle vara
så särskilt tacksamma för det.

Sedan skall jag naturligtvis inte försöka att slita tvisten mellan å ena sidan
jordbruksministern och å andra sidan herr Domö i fråga örn likheten eller olikheten
mellan reservationen och utskottets utlåtande, men nog förefaller det mig
i alla fall, som örn skillnaden är bra liten. Jag skulle emellertid därtill vilja
lägga, att jag är övertygad örn — jag kan inte låta bli att uttala den tanken
— att hurudant än innehållet i den kungl, propositionen hade varit, skulle
man från visst håll ändå ha kommit fram med överbud. Jag bar den erfarenheten.
— Ja, herr Mannerskantz protesterar, men jag är av den uppfattningen,
och den kan ingen ta ifrån mig.

Sedan berörde herr Domö i sitt yttrande även en del andra problem, men
jag är inte kompetent att bemöta honom i allt vad han där anfiirde. Jag skall
inskränka mig till att i anledning av vad herr Domö nyss yttrade ställa den

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
frågan: är det alldeles nödvändigt att man, varje år vi diskutera de så kallade
stödåtgärderna för jordbruket, nied all makt skall försöka göra den frågan
till en politisk fråga? Jag anser, att det inte kan vara ett bevis på att man
vill genomföra vad som är nyttigt för jordbruket. Jag Ilar litet svårt att förstå,
varför man skall försöka föra in politiska synpunkter, så fort vi diskutera
denna fråga.

Sedan talade herr ^Mannerskantz om att det nog gick väl för sig att genomföra
rationaliseringsåtgärder även vid småbruken. Vi diskuterade ju den frågan
inom utskottet, och herr Mannerskantz fick då en ganska besk invändning
av en ledamot i utskottet från andra kammaren, och jag tror, att denne
ledamot hade rätt. Nu hade ju inte herr Mannerskantz något annat att rekommendera
beträffande denna rationalisering än att man skulle minska antalet djur;
man skulle inskränka bohaget, som det heter. Ja, det kan ju hända, att man
på en del håll har för många djur och flera än vad som skulle behövas, men
jag tror i varje fall inte, att man når så långt på den vägen, ty är det så, att
man har, lat mig säga tio kor, sa behöver man i alla fall en djurskötare, men
man behöver väl inte någon mer djurskötare än denne, även örn man har till
exempel femton kor. Jag tror därför inte, att denna åtgärd är så synnerligen
rekommendabel.

Slutligen förklarade herr Mannerskantz — tvenne gånger under sista anförandet,
tror jag att han inte hade blivit erbjuden att vara med på reservationen.
Ja, jag vet inte, att det skulle vara praxis, att man erbjuder en annan
utskottsledamot att gå med som reservant. Hade herr Mannerskantz varit ivrig
anhängare av vårt förslag, så hade han säkerligen själv skött om att han hade
blivit reservant och i så fall kanske också erbjudit oss andra att gå med. Det
var inte alls vår mening, att vi här så att säga på smygvägar skulle komma
fram med en reservation, utan vi hade varit synnerligen tacksamma, örn herr
Mannerskantz velat vara med — ty det är klart, att reservationen då skulle
fått ett mycket större mått av auktoritet och styrka än vad nu är fallet.

Ja, herr talman, jag skall inte ytterligare förlänga debatten, som nu kanske
snart är slut, och jag skall därför inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan och den av herr Andersson i Dunker m. fl. avgivna reservationen
beträffande motiveringen.

Herr Lindhagen: Herr talman! För varje år återkomma propositioner,

motioner och interpellationer örn jordbrukets betryck. Det beror väl därpå,
att jordbruket är den enda näring, som har bestånd och varaktighet, och vidare
därpå, att det är modernäringen; Mödrarna ha ju alltid de största bekymren
för sina barn. Därför har också jordbruket det trångt och oroligt mellan de
industriella fyrverkerierna a ena sidan samt bombplanens fosterländska neutralitetsuppgifter
å andra sidan.

Nu är det emellertid så, att när vi få propositioner om jordbrukets nödlägen,
kommer det.pa slutet ett särskilt kapitel örn, att det är ännu sämre ställt för
jordbruket i Norrland. Det behövs särskilda åtgärder till befrämjande av
jordbruket i Norrland, och däri inbegripas även motsvarande delar av Värmland
och Dalarna.

I de sista årens statsverkspropositioner har man dessutom i regel berört de
ofullständiga jordbruken i landet i allmänhet. Men som jag många gånger
utvecklat, äro dessa av olyckliga skäl mest talrika i Norrland. Det måste således
vara någonting ruttet med jordbruket i Norrland. Man vill officiellt
hjälpa upp dessa ofullständiga jordbruk genom att skaffa dem anslag till stenbrytningar,
till gödsling, till nyodlingar, ifall sådana finnas på de ofullständiga
jordbruken, och till andra jordförbättringar. Men varför äro de ofullstän -

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
diga? Jo, därför att de ha för litet jord. Det är den stora bristen, som vi nu
för tiden, till skillnad från sekelskiftet, inte våga röra vid, utan söka undanflykter
med dessa dvärgagärningar och tror, att man har gjort någonting, då
man i verkligheten genomgripande inte gjort någonting alls.

Nu föreligga i olika propositioner för riksdagen förslag örn särskilda åtgärder
till stöd för det norrländska jordbruket. I år skall från jordbrukets prisregleringsfond
tagas 800,000 kronor, varav en del skall användas till återbetalningsskyldighet
för byggande av andelsslakterier samt återstoden för produktionsbefrämjande
åtgärder på jordbrukets område i Norrland på annat
sätt -— också ett par dvärgagärningar, herr talman, för det norrländska jordbruket,
såsom en totalitet betraktad.

Hur kommer det sig, att det är något så säreget med det norrländska jordbruket?
Jo, till skillnad från Svealands och Götalands jordbruk har det aldrig
fått komma i besittning av det, som det norrländska jordbruket, likaväl
som jordbruket i Svealand och Götaland, bäst behöver. Jordbruket i Norrland
har berövats de utvecklingsmöjligheter, som finnas där, och det är på dem
jordbruket främst skall bygga. Sekreteraren i Norrbottens hushållningssällskap
har skrivit till mig, att det stora felet med det norrländska jordbruket
är, att det inte får tillräckligt med möjligheter att uppodla jorden. Ty just
därigenom skulle det norrländska jordbruket stärkas från grunden. Men detta
förmenar man det.

Detta tillstånd har som bekant uppkommit på så sätt, att Gustaf Vasa på
1500-talet socialiserade hela de ej bebyggda norrländska områdena för det framtida
norrländska jordbruket, och sedan kommo 1800-talets avvittringar, som
till sist skulle fullfölja denna kungstanke från 1500-talet, men som förfuskade
avsikten med kronans arvedel till jordbrukets fromma där uppe i Norrland.
Genom en av de skändligaste plundringarna av sparad kronojord, som förekommit
i Sverige, har således oändlig skada varaktigt tillfogats jordbruket i Norrland.
I stället för att användas till sitt egentliga ändamål övergick nämligen
kronojordens väldiga, ja, de produktivt största delarna till industrien.

När inte staten hade förstånd att avsätta skogarna till kronoparker, sockenallmänningar
och allmogens husbehov, måste det ju gå på tok för jordbruket
där uppe. Detta fick alltså inte sin behöriga andel. Den gick till industrien,
i stället för att både jordbruket och industrien fortfarande skulle ha haft stöd
av denna statsegendom och även industrien därifrån hämta sina råvaror genom
inköp från det allmänna.

Men så uppstod vid sekelskiftet en rörelse bland folket där uppe i Norrland
och en förståelse även söderut för att man här måste gå till en tredje reduktion,
visserligen konciliant och måttfull, men i alla fall rättvis och så djupgående
som var nödvändigt för jordbruket. Detta började med den så kallade
Norrlandslagstiftningen och de biåtgärder, som åtföljde densamma. Denna
angelägenhet kallas ju också i vår tid för »den tredje svenska reduktionen av
obehörigen plundrad kronojord».

Men så kom en ny tid: Sekelskiftets bonde- och stadsliberala demokrati omvandlades
småningom. Den industriella och övriga mest misshandlade arbetarklassen
ryckte fram. Snart blev riksdagen alltmera tillbakadragen på grund
av en allmän utveckling. Därunder återtogs den administrativa makten och
följdes av nya landvinningar, som vi också nu leva under. Ett herravälde,
som revolutionerna från sekelskiftet velat förbehålla åt parlamentet.

Utöver de åtgärder, som tidigare hunnit åstadkommas för att rädda jordbruket
i Norrland, är det tre åtgärder som återstå. De åtgärderna äro betingade
av sakens natur. Också tre jordkommissioner, tillsatta av högerregeringar
och liberala regeringar, och befolkade med högermän, libe -

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m

Ang. p risr e gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
raler och socialdemokrater, ha med majoritet föreslagit, att dessa tre ytterligare
åtgärder i denna ingalunda bryska reduktion av den plundrade
kronojorden i Norrland, i jämförelse med agrarreformen på senare tid i andra
länder, någon gång skulle komma upp även på statsmakternas dagordningar.

Den första är frigörelsen av arrendejordbruk. Ty arrendejordbruk under
industrien eller enskilda spekulanter försummas ju på grund av bristande intresse,
och örn ett sådant jordbruk skall blomstra, måste således bonden bli
en fri jordbrukare. För det andra gäller det komplettering av de ofullständiga
jordbruken, örn vilka jag nyss talat. De tillkommo på det sättet, att arrendejordbruk
med stöd av 1896 års fria ägostyckningslag berövades både odlingsmöjligheter
och husbehovsskog, ja, stödskog överhuvud taget. Den tredje åtgärden
är, såsom Norrlandskommittén yttrade, vilket de två andra kommissionernas
majoriteter också biträtt, återvinning till allmogen av odling slög enheterna
på de gamla kronodonationerna med oundgängligt tillbehör av skog.

Det är nu min plikt att påminna om detta inför dessa ständigt återkommande
klagomål över jordbrukets betryckta ställning särskilt i Norrland och de
dvärgagärningar, såsom jag kallar dem, som ha kommit till för att vi skola
låtsas göra någonting väsentligt, vilket inte alls är fallet. Jag vill med detta
endast lia sagt, att då jag väckt en motion även nu, nummer 325, med påminnelser
örn dessa tre saker, så har jag yrkat, att de skola tagas upp och även
hugfästas på dagordningarna, och det kommer livet självt en gång att göra.
Hur länge vi streta emot, kommer det att ske en gång, och varför inte då lika
gärna göra det genast?

Jag hemställer alltså om bifall till yrkandet i motionen nummer 325, med
hänvisning till motionens motivering, där de tre felande länkarna i denna verkliga,
konstitutiva pånyttfödelse för det norrländska jordbruket finnas närmare
angivna. Det har ju nu i utskottsutlåtandet förklarats, att motionen inte kan
föranleda till någon åtgärd, men det är detta, som är nödvändigt, herr talman,
och därför är motionen väckt.

Sedan finns det också en fjärde sak, som behandlas på ett annat ställe. Den
gäller de så kallade enskilda spekulanterna där uppe i Norrland, som spekulera
i skogen och förstöra både jordbruket och skogen såsom stöd åt jordbruket.
Det har därför varit ett ständigt återkommande önskemål att få förbud
för enskilda skogsspekulanter likaväl som för bolag att köpa böndernas jord.
Den frågan har 1937 åter upptagits i första kammaren av herr Gabrielsson
och mig, och jordbruksutskottet har nu avgivit ett utlåtande, nummer 88, som
berör just de sakerna, vilka nu framförts av Kungl. Majit. Det föreslås, att
man skulle förklara, att sådana här personer för en tid av högst fem år
skulle kunna berövas sitt fria förfogande över skogen. Detta är väl alldeles
för litet. I sitt utlåtande nummer 88 Ilar jordbruksutskottet också sagt, att min
motion på den punkten nu inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd, därför
att man bör väl först vänta på verkningarna av detta andra förslag. Utskottet
har föreställt sig, att min formulering 1937 upprepad i år i ny motion kanske
bör komplettera det i år framförda regeringsförslaget.

Jag omnämner detta, herr talman, därför att nämnda motion avgjordes redan
förra onsdagen och jag då förbisåg det. Jag kan alltså inte komma med
något förslag, men skall be att få till protokollet antecknat vad jag örn den
nu har yttrat.

Herr von Stockenström: Herr talman! Jag skall inte med många ord förlänga
den redan förut ganska långa debatten. Jag vill endast i anledning av
den förestående omröstningen säga, att jag för min del kommer att ansluta mig
till utskottets yrkande men med den ändring i motiveringen, som innefattas

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
i den reservation, som är avgiven av herrar Andersson i Dunker, Tjällgren och
Gustafson i Vimmerby. Det gäller ju där kaseinfrågan och frågan örn skydd
för kaseintillverkningen. Läget är här helt enkelt det, att Kungl. Majit i propositionen
har erinrat örn, att det är en viktig sak, som bör utredas, och vidare
säges det, att sedan utredningen blivit utförd, torde det få ankomma på
Kungl. Majit att besluta i dessa frågor. Utskottet har på den punkten stannat
vid att yrka på en utredning och inte sagt någonting vidare örn de åtgärder,
som sedan kunna komma i fråga. Reservanterna ha däremot ansett,
att sedan utredningen är gjord, bör Kungl. Maj :t lia fullmakt att vidtaga de
åtgärder, som äro påkallade. Man har då närmast pekat på möjligheten att
föra in kaseinet under importregleringen, som nu gäller för vissa mjölk- och
mejeriprodukter.

Nu har det sagts, att denna kaseinfråga inte är så synnerligen stor, och det
kanske^den inte är för vissa delar av landet. Herr Mannerskantz framhöll
nyss, såvitt jag förstod, att i hans trakt var det så stor efterfrågan på skummjölk,
att någon tillverkning av kasein där inte kunde komma i fråga. Men i
andra delar av landet är inte läget sådant. Vi veta ju, att mjölkproduktionen
och tillförseln av mjölk till mejerierna har ökat väsentligt under de allra sista
åren, och då har det på många håll blivit ett verkligt problem, vad man skall
göra med skummjölken. Man kan inte sätta i gång svinuppfödning i stor
skala; vi veta ju, att det redan är svårt att avsätta de produkter, som framställas.
Då bör kaseintillverkning kunna ifrågakomma. Men för att möjliggöra
detta måste vi lia ett skydd mot en ohejdad import av kasein.

Jag tror därför, att det skulle bli till ett visst gagn för mejerihanteringen,
åtminstone i vissa delar av landet, örn ett sådant skydd kunde beredas. Detta
skydd har också begärts i en särskild framställning från svenska mejeriernas
riksförening. Jag tycker, att utskottet på denna punkt borde ha uttalat sig
med större bestämdhet än vad som skett och sträckt sig så långt, att man givit
Kungl. Maj :t fullmakt även på denna punkt. Det gäller ju inte annat än
att möjliggöra för Kungl. Maj :t att kunna föra in även denna produkt under
den stora allmänna importreglering, som gäller för andra mejeriprodukter.

Jag ber,_ herr talman, få yrka bifall till den ändring i motiveringen, som
innefattas i herr Anderssons i Dunker m. fl. reservation.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
nied anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas
först angående punkten A av utskottets i förevarande utlåtande gjorda hemställan,
vidare beträffande punkten B av samma hemställan och därvid särskilt
rörande utskottets hemställan såvitt anginge var och en av de motioner, som
varit föremål för olika yrkanden, och särskilt beträffande utskottets hemställan
i övrigt, samt slutligen angående den del av utskottets motivering, som avsåges
i den av herr Andersson i Dunker m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

På därefter gjord proposition bifölls till en början vad utskottet i punkten A''
hemställt.

I fråga örn punkten B, såvitt anginge motionen I: 325, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle bifalla nämnda motion.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Första kammarens protokoll 1938. Nr 38. 4

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. prisre.gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Den, som bifaller vad sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet i utlåtande
nr 1 under punkten B hemställt, så vitt angår motionen I: 325, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda motion.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindhagen begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 3.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Beträffande utskottets under punkten B gjorda hemställan, i vad den avsåg
motionen 1:328, anförde härefter herr talmannen, hade yrkats dels bifall till
berörda hemställan, dels ock, av herr von Heland, att kammaren skulle besluta,
att under nästa år en fast mjölkavgift av 2 öre per kilogram skulle få uttagas.

Därpå gjordes propositioner jämlikt berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vidkommande utskottets under punkten B gjorda hemställan, såvitt anginge
motionerna I: 329 och 11:471, yttrade nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan i angivna del, dels ock att kammaren skulle
godkänna punkten B i den av herr Anderson i Norrköping m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet i utlåtande
nr 1 under punkten B hemställt, såvitt angår motionerna I: 329 och
II: 471, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes punkten B i den av herr Anderson i Norrköping
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,^ och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr

Lördagen den 28 maj 1038 £. m.

Nr 38.

Ang. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja -— 83;

Nej — 37.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Därpå gjordes i enlighet med de yrkanden, som framställts i fråga örn utskottets
hemställan under punkten B, i vad den avsåg motionerna I: 330 och
II: 472, propositioner, först på bifall till utskottets hemställan i berörda del
samt vidare på bifall till nämnda motioner; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

På sedermera gjord proposition bifölls vad utskottet i övrigt hemställt under
punkten B.

Vad slutligen anginge motiveringen, anförde härefter herr talmannen, hade
yrkats dels att det stycke, som å sid. 22 i det tryckta utlåtandet började med
orden »Svenska mejeriernas riksförening» och slutade med »vägas mot varandra»,
skulle godkännas, dels ock att nämnda del av motiveringen skulle godkännas^med
den lydelse, som förordats i den av herr Andersson i Dunker m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på godkännande av berörda stycke enligt
utskottets förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 godkänner det stycke, som å sid. 22 i det tryckta
utlåtandet börjar med orden »Svenska mejeriernas riksförening» och slutar med
»vägas mot varandra», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda del av motiveringen med den lydelse, som
förordats i den av herr Andersson i Dunker m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

o Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att
flertalet röstade för nej-propositionen.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 49, i anledning av dels Äng. visst
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om tillägg till förordnin- tillägg till
gen den 10 juni 1932 (nr 200) angående utsträckt tillämpning av vissa bestäm- m^ingssiadmelser
i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) gan 1%,nkeis
m. m. dels ock i ämnet väckt motion. * er''

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. visst tillägg till ordning sstadgan för rikets städer. (Forts.)

Genom en den 25 februari 1938 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 169, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

Förslag

till

Förordning

om tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200) angående utsträckt
tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m.

Härigenom förordnas, att till förordningen den 10 juni 1932 angående utsträckt
tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan för rikets
städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. skall göras ett tillägg av följande lydelse: Såsom

tillställning, till vilken allmänheten har tillträde, skall icke anses tillställning,
som anordnas inomhus av politiskt parti eller till dylikt parti ansluten
förening, därest medlemskap i partiet utgör förutsättning för tillträde.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Lindahl m. fl. väckt motion, nr 386, i vilken föreslagits,
att det i propositionen anförda tillägget att »Såsom tillställning, till vilken
allmänheten har tillträde, skall icke anses tillställning, som anordnas inomhus
av politiskt parti eller till dylikt parti ansluten förening, därest medlemskap
i partiet utgör förutsättning för tillträde» skulle utsträckas att omfatta
samma slag av tillställningar utomhus, där förutsättning för effektiv publikkontroll
förelåge.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande att riksdagen icke ansett sig böra antaga
det genom förevarande proposition framlagda författningsförslaget, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville utfärda en kungörelse
av i huvudsak följande innehåll:

Förslag

till

Kungörelse

om tillägg till § 13 av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars

1868 (nr 22).

Härigenom förordnas, att till § 13 av ordningsstadgan för rikets städer den
24 mars 1868 (nr 22) skall göras ett tillägg av följande lydelse:

Anordnas tillställning av en till viss organisation ansluten förening, skall
den omständigheten, att utom föreningens egna medlemmar jämväl medlemmar
i andra till organisationen anslutna föreningar äga tillträde, icke föranleda,
att tillställningen skall vara att anse såsom sådan till vilken allmänheten har
tillträde. _

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt dara
meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. visst tillägg till ordning sstadgan för rikets städer. (Forts.)

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Maj :t ville låta systematiskt sammanföra och i erforderlig mån jämväl omarbeta
de i ordningsstadgan för rikets städer och därmed sammanhängande författningar
ingående bestämmelserna rörande offentliga tillställningar, allt under
beaktande av kravet att dessa bestämmelser erhölle en sådan avfattning,
att den lojala föreningsverksamheten icke därigenom äventyrades eller försvårades; C)

att motionen II: 386 måtte anses besvarad genom utskottets hemställan
under A) och B).

Än

Reservation hade anmälts av herrar Ewerlöf, Emil Andersson, Johansson i
Krogstorp och Gezelius, vilka ansett, att utskottet bort inskränka sig till att
hemställa örn avslag å propositionen och som en följd därav jämväl å motionen.

Herr Ewerlöf: Herr talman! I § 13 ordningsstadgan för rikets städer

återfinnes det huvudstadgande, som anger vad som menas med offentlig tillställning.
Då detta stadgande finnes in extenso intaget i propositionen, skall
jag inte trötta med att här återge detsamma.

Är 1932 utfärdade Kungl. Majit på föredragning av dåvarande socialministern
Sam Larsson efter riksdagens hörande två tilläggsförordningar till § 13
ordningsstadgan. Den ena innebar, att vad i nämnda paragraf stadgades i fråga
örn bal m. m. skulle gälla för riket i dess helhet; den andra innebar utsträckning
av begreppet offentlig tillställning till att gälla vissa under sken
av föreningsverksamhet anordnade tillställningar, som ansågos böra jämställas
med offentliga. Sistnämnda förordning avsåg framför allt att komma till
rätta med nattklubbar och boxningstävlingar. Vid förordningens tillkomst
betonade såväl departementschefen som första lagutskottet, att man förutsatte,
att det normala föreningslivet därigenom skulle lämnas okränkt.

Nu har riksdagen åter att taga ställning till ett förslag från Kungl. Majit
om ändring av begreppet offentlig tillställning, denna gång i motsatt riktning
mot förra gången. Anledningen härtill är enligt propositionen följande.

På själva påskdagen 1936, således på en av de fyra stora helgdagar, då enligt
en kungl, förordning av 1895 vissa offentliga tillställningar icke må hållas,
höll Svartviks socialdemokratiska ungdomsklubb Aktiv ett påsksamkväm
på Njurunda folkets hus. Programmet upptog, förutom ett föredrag av landsorganisationens
ombudsman, skådespel och sång av olika slag samt framför
allt dans. Entréavgiften var 75 öre. Såväl i annonsen som i affischen angavs,
att tillställningen endast var avsedd för socialdemokrater. För att de av
kammarens ledamöter, som så önska, skola kunna bilda sig en egen uppfattning
örn beskaffenheten av denna tillställning, vill jag inte underlåta att här
utveckla det anslag, genom vilket detta påsksamkväm annonserades i samhället.
Det ser ut på detta sätt. Längst ned finns angivet med liten stil: »Endast
för socialdemokrater.» Det finns ett porträtt av landsorganisationens ombudsman,
men det finns också ett fotografi av någonting som kallas The
Playing Fools’ Orchestra, som tillhandahöll dansmusiken vid tillfället.

Nu blevo vederbörande arrangörer åtalade, därför att de anordnat offentlig
tillställning utan att iakttaga laga föreskrifter. De skulle ju för resten aldrig
lia kunnat få tillstånd till en tillställning av denna beskaffenhet på påskdagen.
Häradsrätten dömde vederbörande arrangörer till tio kronors böter för
brott emot § 13 i ordningsstadgan. Det uppgavs vid häradsrätten, med avseende
å kontrollen, att, då biljettförsäljarna på förhand visste, vilka som voro
socialdemokrater, man icke fordrat uppvisande av medlcmsbok i det social -

Nr 38.

Lördagen den 23 maj 1938 f. m.

Äng. visst tillägg till ordnings stadgan för rikets städer. (Forts.)
demokratiska partiet. I Svea hovrätt, dit målet fullföljdes, ändrades denna
uppgift därhän, att man fordrat uppvisande av medlemsbok i de få fall, där
man inte känt igen vederbörande. Emellertid dömde även Svea hovrätt arrangörerna
till tio kronors böter vardera under hänvisning till § 13 ordningsstadgan.

Detta fall, och endast detta fall, har man inom socialdepartementet tagit
till utgångspunkt för en ändring i de nu bestående reglerna. Man lät inom
socialdepartementet utarbeta en promemoria, som endast tog sikte på fallet
ifråga och som utmynnade i ett förslag av följande lydelse: Såsom tillställning,
till vilken allmänheten har tillträde, skall icke anses tillställning som
anordnas inomhus av politiskt parti eller till dylikt parti ansluten förening,
därest medlemskap i partiet utgör förutsättning för tillträde.

Detta förslag skickades ut på remiss till ett antal myndigheter. Flertalet
myndigheter avstyrkte förslaget på starka grunder. Jag kan här för korthetens
skull nöja mig med att återge propositionens sammanfattning av de huvudsakliga
skäl, som anfördes i dessa yttranden emot förslaget. Det framhölls,
att nuvarande bestämmelser icke syntes hava medfört några allvarliga
olägenheter och att därför det enstaka fall, som legat till grund för upprättandet
av departementets promemoria i ärendet, icke kunde anses utgöra tillräcklig
anledning att vidtaga författningsändring, varigenom politiska sammanslutningar
skulle erhålla en mera gynnad ställning än andra; att försök
att kringgå bestämmelserna — t. ex. genom bildande av föreningar under namn
av politiska partier, ordnande av medlemskap i samband med köp av entrébiljett
och dylikt ■— i stor utsträckning kunde väntas förekomma; att kontroll
syntes bli mycket svår att utöva såväl i fråga örn deltagarna i som beträffande
lokal för iillställningarna; att ungdom i viss utsträckning kunde förväntas gå
in som medlemmar i politiska partier, eventuellt i flera partier samtidigt, enbart
för att få rätt att deltaga i av partierna anordnade danstillställningar;
att över huvud innebörden av begreppen politiskt parti och medlemskap däri
vore outredd samt att den allmänna ordningen kunde äventyras.

Trots denna kraftiga kritik har socialministern föredragit att lägga fram
detta förslag utan någon som helst förändring i den ursprungliga formuleringen,
och rent lagtekniskt är det att observera, att det förslag, som nu framlagts, har
inpassats i den kungl, förordningen 1932, som har till rubrik: »utsträckt tilllämpning
av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer».
Det åsyftade fallet har av domstolarna avgjorts med tillämpning av § 13 ordningsstadgan
och icke under åberopande av den kungl, förordningen. Följden
skulle således bli, att man i en kungl, förordning, som enligt sin rubrik innebär
en utsträckning av § 13 ordningsstadgan, skulle införa en bestämmelse, som
innebär en inskränkning i den definition på offentlig tillställning, som är i ordningsstadgan
given. Detta ter sig i varje fall för en jurist fullkomligt groteskt,
och vad som i departementschefens yttrande anförts till förklaring av att man
placerat stadgandet på detta sätt, ter sig för mig närmast såsom »god dag —
yxskaft».

Frånsett alla övriga invändningar som ur olika synpunkter kunna göras emot
förslaget, förtjänar det särskilt att här understrykas den gynnade position, som
man har velat ge åt tillställningar, anordnade av politiska sammanslutningar.
Och inte nog med det, utan man har genom att ge ett stadgande denna formulering
tagit på sig risken, att det normala föreningslivet i övrigt skulle komma
att bli sämre ställt än det är med de bestämmelser, som för närvarande gälla.
Ty det är ju alldeles klart, att örn man har ett stadgande, som uttryckligen
säger, att det och det skall gälla för politiskt parti eller till sådant ansluten
förening, måste man indirekt draga den slutsatsen, att därest det är fråga örn

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. visst tillägg till ordning sstadgan för rikets städer. (Forts.)
en opolitisk förening, gäller inte detsamma. Men i själva verket får det anses,
att redan nu ordningsstadgan för rikets städer och tilläggsförordningen ge
föreningar, som anordna tillställningar av normal föreningskaraktär, full frihet
att göra detta utan att hänvända sig till myndigheterna. Detta förslag
har ju också givit flera privata sammanslutningar anledning att vända sig till
första lagutskottet med framställningar. Yi ha fått en sådan framställning
från Hyresgästernas riksförbund och en från Sveriges nykterhetssällskaps
representantförsamling, där det sägs, att örn ett sådant stadgande antages,
skulle dessa sammanslutningar inte i fortsättningen ha möjlighet att anordna
sina föreningstillställningar i form av enskilda tillställningar, och att därför
stadgandet i varje fall måste ges en vidare omfattning och icke begränsas att
bara gälla politiskt parti.

Jag måste säga, att man står frågande till hur en lagstiftningsprodukt av
så föga genomtänkt beskaffenhet som den här föreliggande har kunnat släppas
fram. Denna min uppfattning tror jag också delas av det övervägande
flertalet av utskottets ledamöter. Utskottet har ju inte heller ansett sig kunna
tillstyrka förslaget, och i dess kritik av detsamma kan jag till alla delar
instämma. Det är, såsom den uppmärksamme läsaren torde finna, i själva
verket en utomordentligt skarp kritik, som ligger bakom utskottsutlåtandet,
ehuruväl den fått en mycket inlindad form.

Så långt är det således ingen meningsskiljaktighet att notera inom utskottet,
men majoriteten inom utskottet har icke stannat vid ett avstyrkande av
propositionen, utan har föreslagit dels en författningsändring och dels skrivelse
till Kungl. Maj:t örn viss utredning. Jag vill ärligt säga, att jag har,
trots att jag varit en mycket uppmärksam deltagare i utskottets förhandlingar
i denna fråga, icke kunnat finna någon annan verklig förklaring till dessa
förslag än en önskan ifrån majoritetens sida att låta propositionen falla så
mjukt som möjligt. Man har varit ganska förskräckt över att behöva gå emot
någonting så sakrosant som en kunglig proposition — under denna riksdag
torde det väl nästan vara det enda fall där så skett — och då har man inte
velat stanna enbart vid detta, utan velat ge det hela en positiv inriktning, som
dock skulle kunna anses innebära, att Kungl. Maj :t inte varit ute i ogjort väder
utan att Kungl. Maj :t föreslagit en bestämmelse, som av vissa skäl inte
kan antagas men som gäller en så pass viktig fråga, att den i alla fall måste
lösas på något sätt, och så har man föreslagit en annan lösning.

Vad som inom utskottet förekommit kan knappast ha givit någon den uppfattningen,
att det lojala föreningslivet är hotat av nu gällande bestämmelser.
Svartviksfallet tror jag att vi bedömt ganska lika, nämligen så, att det till
sin natur är att betrakta som en offentlig tillställning icke blott enligt nu
gällande föreskrifter, utan också enligt den reglering, som man anser böra
bestå för framtiden. Det talas i utlåtandet inte heller om att det är detta
fall, som givit utskottet anledning att göra sin särskilda framställning. Man
säger att man icke tagit mera hänsyn till det fallet än till andra för utskottet
kända rättsfall. Då ber jag emellertid att få förklara, alf såvitt jag kunnat
följa med behandlingen i utskottet, så har det icke i utskottet lämnats redogörelse
för ett enda rättsfall, frånsett detta Svartviksfall, där inte domstolarnas
utslag gått till föreningarnas förmån. Detta synes mig just inte tyda på
något behov av en lagändring. Däremot skall jag naturligtvis villigt erkänna,
att utskottets fiirslag är Kungl. Maj :ts vida överlägset, men det vill i och
för sig inte säga så mycket i detta lilli.

Yi äro ganska överens örn att detta. stadgande, som lagutskottet nu förordar
att intagas i § 13 ordningsstadgan för rikets städer, icke säger någonting
utöver vad som redan nu får anses gälla. Jag hade tillfälle att höra den

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. visst tillägg till ordningsstadgan för rikets städer. (Forts.)
utläggning, som gjordes i andra kammaren i detta ärende av talesmannen för
utskottet, oell hans anförande bekräftade min uppfattning om att vi äro eniga
på den punkten. Tillägget talar bara om, att örn tillställning anordnas av en
till viss organisation ansluten förening, skall den omständigheten, att utom
föreningens egna medlemmar jämväl medlemmar av andra till organisationen
anslutna föreningar äga tillträde, icke föranleda, att tillställningen skall
vara att anse som sådan, till vilken allmänheten har tillträde. ■—■ Ja, jag tror
inte det finns någon, som skulle vilja påstå, att en tillställning, på vilken
denna beskrivning passar in och där inga andra omständigheter föreligga, som
karakterisera den som allmän, inte skulle betraktas som enskild både av åklagare
och domstolar.

Det har sagts till förmån för detta stadgande, att ehuru det inte innefattar
någonting nytt, så skulle det i alla fall kunna tjäna till vägledning för
åklagarna. Jag tror inte vi behöva någon sådan vägledning, ty jag tror, som
jag nyss framhöll, att inte någon åklagare är tveksam örn vad den nu gällande
lagen innehåller på denna punkt. Men det är att märka, att fallen inte
alltid föreligga så renodlade, som stadgandet förutsätter, utan det finns ofta
andra element, som göra åklagaren tveksam örn hur han skall förfara, och
för en sådan tveksamhet skulle alltid finnas utrymme, även örn en bestämmelse
av denna karaktär bleve antagen.

Om det således kan konstateras, att förslaget icke är ägnat att på något sätt
utvidga området, inom vilket föreningar skulle kunna arrangera enskilda tillställningar,
så kan det å andra sidan indirekt ha den vådan med sig, att man
skulle kunna draga slutsatser från detta stadgande, som skulle innebära att
tillställningar, som nu betraktas som enskilda, skulle komma att bli ansedda
som offentliga. Utskottet snuddar självt vid denna tanke i sin motivering. I
det föreslagna stadgandet står nämligen, att endast för det fall att en förening,
ansluten till viss organisation, inbjuder medlemmar av en annan förening, ansluten
till samma organisation blir tillställningen att anse som enskild. Men
vi ha i praktiken många fall, där en förening inbjuder medlemmar av en
annan förening, som inte alls är ansluten till samma organisation, utan att
därför tillställningen blir att betrakta som offentlig. Genom att införa ett
stadgande av denna karaktär riskerar man, att bestämmelserna läsas på sådant
sätt, att man inte har möjlighet att inbjuda medlemmar av en förening, med
mindre denna förening tillhör samma organisation som den inbjudande föreningen.

Stadgandet innebär således icke någonting nytt utöver vad som gäller, men
kan bara genom sin tillkomst och placering komma att få verkningar, som
snarast äro ägnade att leda i motsatt riktning mot vad utskottet tänkt sig,
nämligen till inskränkande av det område, inom vilket man kan anordna enskilda
tillställningar.

Att skriva till Kungl. Maj :t och begära utredning, vilket utskottet föreslår
i nästa moment, finner jag också obehövligt. Jag tror inte, att det är möjligt
att erhålla nämnvärt klarare regler än de, som nu gälla. I varje fall verkar
det nu av Kungl. Majit framlagda förslaget ganska avskräckande. Man vet
vad man har, men inte vad man kan få. Det ligger i sakens natur, att man
inte kan få en lagtext, som minutiöst reglerar alla tänkbara fall. Med alla de
övergångsformer, som finnas, måste avgörandet i sista hand bero på diskretionär
prövning av domstol. Genom att ersätta gällande bestämmelser med
nya skulle man också komma att stryka ett streck över de prejudikat, som nu
utgöra en värdefull tillgång för lagens tillämpning. Vi ha ju under årens
lopp fått en hel rad av avgöranden, som komplettera de bestående rättsreglerna
och ge ledning för, hur dessa skola tolkas. Alla dessa prejudikat skulle

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. visst tillägg till ordning sstadgan för rikets städer. (Forts.)
vara värdelösa i samma ögonblick som de nu bestående förordningarna bleve
ersatta med en ny lag.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till reservationen.

I herr Ewerlöfs yttrande instämde herrar Reuterskiöld, Emil Andersson,
Andrén, Borell och Sandström.

Herr Schlyter: Herr talman! Den förre ärade talaren började sitt anförande
med att belysa ett rättsfall, som var den ursprungliga anledningen till
den framkomna propositionen. Inom utskottet ha vi varit ense örn att vid
behandlingen av detta ämne icke utgå från detta rättsfall utan pröva den föreliggande
frågan ur synpunkten av det behov, varom vi kunnat göra oss någon
föreställning, av ett förtydligande av lagstiftningen på detta område. Jag
skall därför inte heller här i kammaren taga upp frågan örn detta rättsfall
till något försök till bedömande.

Herr Ewerlöf riktade en del kritiska anmärkningar emot den kungl, propositionen.
I huvudsak ha dessa refererats i utskottsutlåtandet, och i den
mån som utskottet har funnit ändring i propositionen böra vidtagas ha de
också beaktats. Jag har därför inte någon anledning att vidare uppehålla mig
vid dem. Däremot måste jag motsäga herr Ewerlöf, när han säger, att förklaringen
till utskottets nu framlagda positiva förslag är att man velat låta
propositionen falla så mjukt som möjligt. Anledningen ifrån min sida — och
jag tror jag vågar tala även för utskottets majoritet — är den, att vi lia kommit
till den övertygelsen, att här föreligger ett behov av en förtydligande bestämmelse.
Vi ha genom samråd med kamrater inom utskottet, som väl känna
till föreningslivet ute i landet, erhållit den uppfattningen, att det beträffande
ordningsstadgans tolkning på detta område råder en ovisshet, som tarvar en
auktoritativ förklaring. Hade utskottet nu avböjt den kungl, propositionen
och blott hemställt örn en utredning i ämnet, så skulle vi icke på något sätt
ha undanröjt denna oklarhet, utan det skulle ha stannat vid det gamla.

Herr Ewerlöf säger, att det lojala föreningslivet icke hotas genom de gällande
föreskrifterna. Jag har för min del en annan uppfattning på grund av en
mängd exempel på fall, då åtal i ovist nit väckts av åklagare för överskridande
av ordningsstadgans bestämmelser. Visserligen kan herr Ewerlöf nu
tala om, att underrätternas fällande utslag i de allra flesta fall rättats till i
hovrätten, men mina herrar, det är väl ändå bättre, att lagbestämmelserna äro
sådana, att inte vederbörande arrangörer av mötestillställningar skola behöva
utsättas för olägenheten av åtal, fällande dom i underrätten och alla kostnader
som därav föranledas, innan de kunna få saken rättad i hovrätten. Åklagarna
läsa ju författningsbestämmelserna, och de känna icke alltid så väl till
prejudikaten.

Så sade herr Ewerlöf, att utskottet var överens örn att det föreslagna stadgandet
inte säger något utöver vad som redan gäller. För min personliga del
tolkar jag visserligen nu gällande lag så, att det av utskottet föreslagna stadgandet
endast innebär ett förtydligande av nu gällande lag — men denna mening
är inte så allena rådande, som herr Ewerlöf trodde. Jag har fört ingående
diskussion i denna sak med jurister, som ha önskat bedöma frågan alldeles
objektivt och som lia hävdat den ståndpunkten, att om en förening inbjuder
sina egna medlemmar till en tillställning, ja, då är det en enskild, men
inbjuder den medlemmar från andra föreningar t. ex. inom ett större partidistrikt,
så blir det en offentlig tillställning. Jag har alltså personligen den
uppfattningen, att ett förtydligande här är av behovet påkallat nied hänsyn
till de myndigheter, som skola tillämpa författningarna.

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. visst tillägg till ordnings st ad g an för rikets städer. (Forts.)

Så sade herr Ewerlöf, att det föreligger en risk för att man med den avfattning,
som nu utskottet har givit åt sitt positiva förslag, skulle kunna få uppleva,
att tillställningar, som nu betraktas såsom enskilda, på den grund att en
förening inbjuder medlemmar ifrån en annan förening, som inte är ansluten
till samma organisation, skulle komma att hädanefter betraktas såsom offentliga.
Utskottet har i sin motivering avvärjt en sådan tolkning, och jag tror
för min del inte, att risken är stor, med den begränsade avfattning som utskottet
har givit sitt förslag. I varje fall betraktar jag den risken såsom vida
mindre än den risk, som man hittills har löpt i fråga örn tolkningen av nu
gällande bestämmelser.

Beträffande yrkandet örn utredning som även herr Ewerlöf vände sig emot,
vill jag nämna, att detta framkom inom utskottet från mycket sakkunnigt och
på området erfaret, icke socialdemokratiskt håll. Från den socialdemokratiska
delen av utskottet hade man ingen anledning att motsätta sig detta yrkande,
då vi tillfullo delade den kritik, som har framförts mot de gällande bestämmelserna.
Delvis riktar sig denna kritik emot de tilläggsbestämmelser,
som tillkommo 1932 och som ha visat sig, såsom man från en minoritet inom
utskottet på den tiden befarade, utöva inflytande på tolkningen av ordningsstadgan
vida utöver det område, för vilket nämnda tilläggsbestämmelser enligt
den då framlagda propositionen voro avsedda.

Jag anser, herr talman, att utskottet har förebragt goda skäl för sitt yrkande
i detta ärende, och jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Gärde: Herr talman! Jag har inte deltagit i detta ärendes handläggning
inom utskottet, men jag anser mig ändå böra yttra några ord i frågan.

Jag vill då med hänsyn tili de anföranden, som redan hållits, konstatera såsom
ostridigt, att det av utskottet här framlagda förslaget icke har någon gemenskap
med propositionen vare sig i sitt syfte eller sin formulering, utan att
det här, såvitt jag kan se, är fråga om ett av utskottet helt självständigt taget
initiativ. Under sådana förhållanden skall jag inte alls uppehålla mig vid
propositionen, utan endast yttra några ord om det förslag, som utskottet här
framkommer med.

Jag för min del tror inte, att detta tillägg till § 13 ordningsstadgan, som
utskottet här föreslår, leder till någon ökad klarhet i fråga örn detta lagrums
tolkning. Såvitt jag kan förstå situationen, äro alla de jurister, som ha deltagit
i denna frågas behandling, här inom riksdagen i varje fall, ense om att
man icke med dessa stadganden inför någon nyhet ifråga örn tolkningen
av § 13, utan att det är vad som redan måste anses gälla. Jag har, som
sagt, tyvärr inte deltagit i utskottets behandling av ärendet och kan därför
inte uttala mig med bestämdhet örn, huruvida det skulle finnas något
tidigare avgörande av domstol, som påkallar införandet just nu av denna
bestämmelse. Jag erinrar örn, att utskottet under punkt B har föreslagit
en allmän revision av dessa bestämmelser och ansett, att detta tillägg är
av provisorisk beskaffenhet, och man väntar sig då, att det finns en särskild
anledning att just nu, innan utredning föreligger, för att förebygga några vådor
ur rättssäkerhetssynpunkt, införa denna tilläggsbestämmelse. Som jag
sade, har jag mig inte bekant något avgörande av domstol, vilket skulle kunna
ge anledning till en annan tolkning av § 13 än den, som utskottet här gör
gällande. Under sådana förhållanden förefaller det mig ganska onödigt att
just på denna punkt komplettera § 13.

Jag förstår däremot, att de bestämmelser, som nu innehållas i § 13 ordningsstadgan
och tilläggsförfattningen av år 1932, kunna ge anledning till
olika tolkningar, dock inte just på denna punkt, men säkerligen på en hel del

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. visst tillägg till ordningsstadgan för rikets städer. (Forts.)
andra punkter, där åklagarmakten också kan vara i behov av förtydligande
bestämmelser och för att, som lagutskottets ärade ordförande även utvecklade,
allmänheten skall kunna i lagrummets egen lydelse finna tillräcklig vägledning.
Detta syfte anser jag emellertid tillgodosett genom det skrivelseförslag,
varom utskottet hemställer under punkt B.

Jag anser mig därför inte kunna intaga annan ståndpunkt än den, att jag
finner mig böra liksom reservanterna yrka avslag på utskottets hemställan
under punkt A, varemot jag inte för min del har något emot att rösta för bifall
till utskottets hemställan under punkt B.

Jag framställer alltså, herr talman, yrkande i den riktningen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av de därunder förekomna yrkandena propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje punkt av utskottets i det nu ifrågavarande
utlåtandet gjorda hemställan.

I fråga örn punkten A, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att utskottets hemställan skulle
avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 49
punkten A, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 49.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Härefter gjordes i enlighet med de beträffande punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till samt vidare pa avslag a vad utskottet i
förevarande punkt hemställt; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition vad utskottet i punkten C hemställt.

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Förordnings för slag ang. handel nied vissa mineraloljor m. m. (Forts.)

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående förlängd giltighet av gällande
indelning för taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunalskatt
av samtliga orter i riket med avseende å levnadskostnadernas höjd,
bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Förordnings- Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 56, i anledning av dels
^handel lined ^aJ :^s proposition med förslag till förordning angående handel med

vissa mineral- ^rssa mineraloljor, m. m., dock endast såvitt angår författningsförslaget, dels
oljor m. m. ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 februari 1938 dagtecknad proposition, nr 233, hade Kungl.
Majit föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning angående
handel med vissa mineraloljor;

dels till Försöksverksamhet beträffande oljelagring för budgetåret 1938/
1939 å driftbudgeten under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 20,000 kronor;

dels ock till Försöksanläggningar för oljelagring för budgetåret 1938/1939
å kapitalbudgeten, fonden för förlag till statsverket, anvisa ett reservationsanslag
av 1,000,000 kronor.

Propositionen hade såvitt angick förordningsförslaget hänvisats till lagutskott
och i övrigt till statsutskottet. Förordningsförslaget hade därefter tilldelats
andra lagutskottet.

I det genom propositionen framlagda författningsförslaget hade två huvudfrågor
behandlats, nämligen dels spörsmålet örn skyldighet att hålla lager av
olja och dels frågan örn skyldighet att inköpa raffinerad olja från inhemskt
oljeraffinaderi.

Beträffande den senare av berörda frågor hade bestämmelser meddelats i
11—13 §§ av förslaget, vilka paragrafer hade rubriken: »Örn skyldighet att
inköpa raffinerad olja från inhemskt oljeraffinaderi.»

I anledning av förevarande proposition hade inom riksdagen väckts fyra
motioner, nämligen inom första kammaren nr 293 av herr Holmström m. fl.
och nr 295 av herr Nisser och herr Gustaf Björkman samt inom andra kammaren
nr 427 av herr Hagberg i Malmö m. fl. och nr 429 av herr Nilsson i Steneberg
m. fl.

I motionerna 1:293 och 11:427, vilka voro likalydande, hade såvitt angick
författningsförslaget hemställts, att riksdagen måtte besluta, att nämnda förslag
skulle i vissa angivna delar erhålla den ändrade lydelse, som i motionerna
angivits.

o I motionerna I: 295 och 11:429, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
sådan omarbetning måtte vidtagas av Kungl. Maj:ts proposition nr 233, att
hela kostnaden för den ökade lagringen av flytande brännoljor bestredes av
det allmänna.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen;

2) att motionerna 1:293 och 11:427 måtte i nu ifrågavarande del anses
besvarade genom vad utskottet sålunda hemställt;

Lördagen den 28 maj 1938 £. m.

Nr 38.

Förordnings förslag ang. handel med vissa mineraloljor m. m. (Forts.)

3) att motionerna 1:295 och 11:429 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat följande:

»Vid granskning av förslaget om skyldighet att inköpa raffinerad olja
har utskottet ansett övervägande skäl tala för en lagstiftning i enlighet med
de i propositionen angivna riktlinjerna. Utskottet förutsätter emellertid,. att
Kungl. Maj :t icke kommer att föreskriva skyldighet att inköpa olja med mindre
synnerliga skäl tala för ett sådant beslut. Såsom utredningsmännen framhållit
kan en inhemsk oljeraffineringsindustri vara av vikt ur beredskapssynpunkt
för att kunna lämpa utvinningen av olika färdigprodukter efter det förhandenvarande
behovet och speciellt för att i händelse av krig eller avspärrning
kunna tillgodose flygmaskinsparkens behov av bränsle. Framställning
av flygbensin under angivna omständigheter torde i övervägande grad vara
ett statligt intresse. Vid sådant förhållande mäste utskottet förutsätta, att
kostnaderna för detta statsintresses tillgodoseende icke överflyttas på den enskilda
konsumtionen. Denna bör sålunda icke, såvitt ej extraordinära förhållanden
på oljemarknaden föreligga, få belastas genom tvångsinköp till
priser, vilka överstiga priset för likvärdiga utländska oljor vid försäljning
inom landet. Skulle den inhemska oljeraffineringsindustrien för sin bärighet
anses behöva ytterligare stöd, böra statsmakterna taga detta spörsmål under
särskilt övervägande. I detta sammanhang bör erinras örn departementschefens
uttalande, att det ej torde vara uteslutet, att en inhemsk oljeraffineringsindustri
kan utvecklas utan att tvångsåtgärder av det slag, varom nu är fråga,
behöva vidtagas. De möjligheter, som härutinnan kunde yppa sig, borde
enligt departementschefens mening bliva föremål för närmare prövning. Utskottet
ansluter sig till den av departementschefen sålunda uttalade uppfattningen.
»

Reservation hade anförts av herr Knut Petersson, vilken yrkat, att 11—13
§§ med rubrik i förordningsförslaget måtte utgå.

Herr Norman: Herr talman! Det nu föreliggande författningsf Örtaget

syftar till att trygga tillgången inom riket på vissa angivna mineraloljor.

Förslaget innehåller i detta syfte särskilda bestämmelser i två avseenden.
Det är en fullmaktslagstiftning, som avser dels att Kungl. Maj :t skall kunna
förordna örn att viss lagringsskyldighet skall åvila försäljare av dylika mineraloljor
och dels att Kungl. Maj:t skall kunna ålägga importörerna av dessa
mineraloljor tvångsinköp från inhemska raffinaderier under vissa förutsättningar.

Utskottet har funnit de föreslagna bestämmelserna väl avvägda och tillstyrker
den kungl, propositionen. I motiveringen har utskottet ansett det
vara lämpligt att framhålla önskvärdheten av att de åtgärder, som här kunna
befinnas vara behövliga, särskilt när det gäller åläggandet örn tvångsinköp,
inte medföra, att prissättningen blir sådan, att konsumtionen onödigt betungas.
Utskottet har uttryckt detta genom en anknytning till prisläget inom landet,
men det har befunnits lämpligt att i stället anknyta till gällande världsmarknadspriser.

I anledning därav hemställer jag örn en viss ändring i utskottets motivering.
Samma ändringsyrkande kommer i andra kammaren att framställas av utskottets
vice ordförande. På sid. 20, i utskottets förslag, sådant det nu föreligger,
heter det: »Denna» — d. v. s. konsumtionen — »bör sålunda icke, såvitt
oj extra-ordinära förhållanden på oljemarknaden föreligga, få belastas genom

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Förordning sförslag ang. handel med vissa mineraloljor m. m. (Forts.)
tvångsinköp till priser, vilka överstiga priset för likvärdiga utländska oljor
vid försäljning inom landet.» Jag hemställer, att detta uttalande måtte utbytas
mot böljan de: »Denna bör sålunda icke få belastas genom att importör
ålägges tvångsinköp till priser, vilka överstiga vad likvärdiga utländska oljor
enligt gällande noteringar å världsmarknaden betinga eif svensk hamn.»

Med detta ändringsyrkande hemställer jag örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Som kammarens ledamöter torde

finna,.har jag vid utskottets utlåtande i denna sak fogat en reservation. Reservationen
går ut på att ur författningen skulle utmönstras de s. k. tvångsinköpsklausulerna.

När. jag nu yrkar bifall till denna reservation, är det mig angeläget att
framhalta, att avsikten ingalunda är att lägga hinder i vägen för uppkomsten
av en inhemsk oljeraffineringsindustri. I den saken har jag samma uppfattning
som departementschefen och departementschefens utredningsmän, att
en dylik inhemsk raffineringsindustri är ett synnerligen viktigt led i vår försvarsberedskap.
Jag anser en sådan industri till och med så viktig, att jag
inte är beredd att helt underskriva alla de betänkligheter, som utskottet anfört
emot att för detta ändamål belasta konsumtionen av bensin och motorbränsle.
Det förefaller mig inte alldeles riktigt, när utskottet säger, att den enda anledning
till att vi skulle försöka få till stånd en egen oljeraffineringsindustri
är den, att vi under krigstid behöva säkerställa vårt behov av flygbensin. Såvitt
jag kan förstå, följa med den egna raffineringen åtskilliga andra fördelar,
som .icke bara komma staten och statens försvarsberedskap till godo, utan
i lika mån konsumenterna av vanligt motorbränsle. Det gäller t. ex. att under
krigstid tillgodose vårt behov av smörjoljor och smörjmedel. Det var en
sak, som under ^världskriget förorsakade betydande svårigheter. Örn vi nu
lyckas få till. stånd en oljeraffineringsindustri av någon betydelse här i landet,
kommer ju denna fråga att kunna lösas oändligt mycket lättare än eljest
skulle vara fallet. Det är en av de fördelar, som skulle följa med raffineringen
och som kommer, alla konsumenterna till godo. Jag menar därför, att här
föreligger en solidaritet mellan alla förbrukare av motorbränsle, som mycket
väl motiverar, att man av dessa konsumenter kräver vissa uppoffringar när
det gäller att säkerställa den nödiga tillgången såväl av motorbränsle som
andra därmed sammanhängande produkter.

.Emellertid måste jag ju tillfoga, att när det gäller att säkerställa denna
oljeraffmenng, bör man inte välja vilka medel som helst. Det är ju fråga om
affärer och örn mycket vanskliga affärer. Gärna vill jag erkänna, att jag i
sådana ting har mycket, begränsade erfarenheter och en mycket begränsad insikt,
men jag har i varje fall en känsla av att man där inte skall tvinga sig
fram, utan snarare försöka att komma överens och att få till stånd ett samarbete
mellan olika intressenter.

Det är därför, herr talman, som jag har haft vissa betänkligheter mot att åt
Kungl. Majit meddela så vidsträckta befogenheter, som skulle bli fallet, om
man godkänner de ifrågavarande paragraferna i förordningen. Jag har styrkts
i dessa betänkligheter av en senare framlagd proposition, där Kungl. Maj :t
hemställer, att riksdagen matte bevilja ett lån på sex miljoner kronor till en
företagare i branschen, som är i färd med att planera en större utvidgning av
en redan befintlig oljeraffineringsanläggning. Jag tycker mig av denna proposition
ha inhämtat, att dessa tvångsinköpsklausuler egentligen inte äro nödvändiga.
Den intressent, som det här är fråga örn, har förklarat sig för sin
del inte ämna göra några anspråk på dylika favörer från statens sida. Det

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Förordning sförslag ang. handel med vissa mineraloljor m. m. (Forts.)
tycks således gå för sig att bedriva oljeraffinering i landet utan stöd av sä
extrema åtgärder, som i detta fall kommit i fråga.

Nu kan det naturligtvis inträffa, att det blir vissa svårigheter, örn förhållandena
på marknaden skulle utveckla sig på ett sådant sätt, att t. ex. tillförseln
av råolja försvåras eller att priset blir sådant, att verksamheten inte
längre blir bärkraftig. Men det förefaller mig, som örn Kungl. Maj:t då
skulle kunna för riksdagen framlägga den situation, som inträffat, och av
riksdagen begära de befogenheter, som med anledning av denna situation kunna
befinnas påkallade. Jag kan inte tänka mig, att det skulle vara så förfärligt
bråttom att vi icke skulle få tid att yttra oss med ledning av den situation, som
sålunda inträtt. Som det nu är, måste vi tänka oss in i de framtida eventualiteterna
utan ledning av någon som helst praktisk erfarenhet.

Det är, herr talman, av sådana skäl, som jag har funnit mig föranlåten att
inom utskottet yrka avslag på 11—13 §§ och jag ber nu att här i kammaren
få ställa detta yrkande.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag tänker inte ingå på, någon djupare
eller längre utläggning av spörsmålet örn anordnande av oljeraffinering
i Sverige. Det kunde visserligen vara mycket att säga därom, och jag tror,
att den siste ärade talaren har rätt däruti, att man kanske inte löser den frågan
enbart med det förslag till förordning, som här framlagts. Men å andra
sidan ligger det väl i ganska öppen dag, att man inte lär kunna lösa denna
fråga utan det förslag, som här föreligger.

Jag skall inte här säga mer än att, som alla känna till, distributionen av olja
i Sverige är i dominerande grad i händerna på ett kartellintresse. Distributionen
behärskas så gott som av en enda part, och denna part kan ju på grund
av denna ställning förhindra tillkomsten av ett oljeraffinaderi, såvida det inte
finns möjlighet att skapa avsättning. Det här förslaget innebär alltså, att
man kan mot ett sådant kartellintresse bereda rum för produkterna från ett
oljeraffinaderi. Med de villkor, som utskottet har uppställt, är det emellertid
klart, att denna fullmakt inte får betydelse annat än när det gäller att bryta
ett monopolmotstånd, och jag förstår inte, hur man skall kunna tänka sig någon
positiv utveckling på detta område utan en sådan möjlighet. Någon fara
kan jag inte se, att det ligger i denna ganska beskedliga fullmakt.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas särskilt
angående utskottets i det under behandling varande utlåtandet gjorda
hemställan och särskilt beträffande motiveringen.

I fråga om utskottets hemställan, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels
att densamma skulle bifallas, dels ock att vad utskottet hemställt skulle bifallas
med den ändring i förordningsförslaget, som påyrkats i herr Knut Peterssons
vid utlåtandet avgivna reservation.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan oförändrad vara med
övervägande ja besvarad.

Vidkommande motiveringen, yttrade nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets uttalanden skulle godkännas, dels ock, av herr Norman, att
den mening, som å sid. 20 i det tryckta utlåtandet började med orden »Denna
bör sålunda» och slutade med »försäljning inom landet», skulle utbytas mot
följande: »Denna bör sålunda icke få belastas genom att importör ålägges

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Förordning sförslag ang. handel med vissa mineraloljor m. m. (Forts.)
tvångsinköp till priser, vilka överstiga vad likvärdiga utländska oljor enligt
gällande noteringar å världsmarknaden betinga eif svensk hamn.»

Därefter gjordes propositioner i enlighet med berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till herr Normans yrkande vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens övertagande
av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus jämte en i ämnet väckt motion;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn inrättande av en luftfartsfond
m. m.;

nr 170, i anledning av vissa av Kungl. Majit framställda förslag örn anslag
till kapitalinvestering i luftfartsfonden;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till upphandling av
varor för statens räkning; samt

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 60, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser för lärare
vid folk- och småskolor m. fl. jämte i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ång._ ändrade Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 51, i anledning av dels
bestämmelser Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av
''riska anlägg''& oc^ ^ §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelningar.
ser om elektriska anläggningar, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 februari 1938 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 137, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om
ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft dels
en före propositionens avlämnande inom andra kammaren av herrar Pettersson
i Dahl och Eriksson i Toftered väckt motion, nr 148, dels ock följande i
anledning av propositionen väckta motioner, nämligen inom första kammaren
nr 264 av herr Velander m. fl. samt inom andra kammaren nr 382 av herr
Persson i Falla och nr 390 av herrar Lundberg och Gezelius.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit viss ändring böra
i Kungl. Maj :ts förslag vidtagas, måtte för sin del antaga ett under punkten
infört förslag till lag_angående ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§ lagen den 27
juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar; -

Lördagen den 28 maj 1938 £. m.

Nr 38.

Ang. ändrade bestämmelser rörande elektriska anläggningar. (Forts.)

B) att motionerna 1:264 samt 11:148, 382 och 390, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under A), icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Velander: Herr talman! I avseende å föredragningen av detta utlåtande
hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A) på det
sätt, att till en början föredrages det av utskottet däri tillstyrkta lagförslaget
paragrafvis och momentvis, med slutstadganden, ingress och rubrik sist,
varefter utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Det av utskottet framlagda lagförslaget.

2 §.

1 mom.

Detta moment lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Vill någon utföra elektrisk starkströmsledning med spänning överstigande
tvåhundrafemtio volt mellan två ledare eller, örn jordledning användes, mellan
en ledare och jord, söke därtill Konungens tillstånd. Dock vare, med undantag
varom i 3 mom. sägs, tillstånd icke erforderligt,

a) örn ledningen till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad
gård;

b) örn ledningen till hela sin sträckning förlägges under jordytan;

c) örn ledningen utföres på egen mark samt antingen avståndet från ledningen,
när densamma skall framdragas ovan jordytan, till boningshus eller
annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård överstiger
tjugu meter eller ägaren medgivit, att ledningen må framdragas på mindre avstånd
än nu är sagt;

d) örn ledningen under iakttagande
av vad i c) sägs rörande avstånd till
boningshus m. m. utföres på frivilligt
upplåten mark såsom av g rening sledning
till ledning, för vilken Konungen
enligt denna paragraf meddelat tillstånd,
samt den nya ledningen icke är
avsedd för fast industriell anläggning
eller för distribution av ström till fastigheter
med olika ägare.

Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, ledning
framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från byggnad,
som ovan nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må, där ej anläggningen
skall utföras inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen icke
mot bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare medde FÖrsta

kammarens protokoll 1988. Nr 88. 5

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. ändrade bestämmelser rörande elektriska anläggningar. (Forts.)
las, utan så är, att annan sträckning för ledningen visas ej kunna utan synnerlig
olägenhet användas.

Herr Velander: Herr talman! I anledning av den till det föreliggande

utskottsutlåtandet fogade reservationen tillåter jag mig här att anknyta en del
reflexioner till densamma.

Användningen av elektrisk kraft har, såsom vi alla veta, i vårt land nått
en synnerligen stor omfattning. Den elektriska kraften har sålunda blivit
en av de mest betydelsefulla för att inte säga oumbärliga konsumtionsobjekten
såväl inom näringslivet som inom folkhushållet i övrigt. Den producerade
energimängden har exempelvis under perioden 1912—35 stigit från cirka 1.3
miljarder till nära 7 miljarder kWh. I sistnämnda tal ingå då cirka 0.6 miljarder
kWh, som alstrats vid värmekraftverk. I det år 1936 av tillkallade
sakkunniga för elektriska kontrollväsendet avgivna betänkandet uppskattades
det sammanlagda värdet av de elektriska kraft- och distributionsanläggningarna
till i runt tal 1,200 miljoner kronor, vartill kommer ett ännu större kapital,
investerat i de till dessa anläggningar hörande installationerna.

Örn sålunda de till den elektriska försörjningen anslutna näringsgrenarna
fått en allt större betydelse, har utvecklingen även bidragit till att skapa ökad
sysselsättning inom skilda grenar av näringslivet samt att direkt och indirekt
höja levnadsstandarden inom stora grupper av vårt folk.

Att märka är nu, att den utveckling på kraftförsörjningens område, som jag
med dessa korta erinringar velat antyda, växt fram i stort sett utan någon
ledning eller reglering från det allmännas sida. Det enskilda initiativet, enskild
planläggning och bedömning ha sålunda lämnats det största utrymme;
och resultatet — det torde väl de flesta vara ense örn — måste även ur rena
konsumentsynpunkter betecknas såsom ganska tillfredsställande. Att härtill
i väsentlig mån bidragit en god tillgång på naturliga kraftkällor, ligger
ju i sakens natur. Betydelsen av den framsynta och affärsmässiga, på kostnadstäckningsprincip
grundade politik, som i intim samverkan med den enskilda
företagsamheten på kraftförsörjningens område förts av statens vattenfallsverk,
har jag inte heller i detta sammanhang lämnat obeaktad.

När man nu ställes inför ett förslag till en reviderad lagstiftning angående
elektriska anläggningar, frågar man sig med stort intresse: vad kan detta lia
att bjuda? Kan det exempelvis i något hänseende vara ägnat att avkoppla
eller avtrubba de faktorer, som hitintills på ett så framgångsrikt sätt varit avgörande
för utvecklingen? Jag vill för min del inte påstå, att så är fallet,
även örn det torde kunna sägas, att åtminstone på en punkt anledning till oro
föreligger. Innan jag emellertid går närmare in härpå, skall jag tillåta mig
att med några ord beröra ett par andra spörsmål.

Den nu gällande koncessionstiden för elektriska anläggningar är, såsom
känt, bestämd till maximum 40 år. Det är klart, att den ovisshet, som uppstår,
då koncessionstiden närmar sig sitt slut, måste utöva ett menligt inflytande
på exempelvis underhållet av förefintliga anläggningar samt eventuella
planer på dessa anläggningars utbyggande. Detta kan i sin tur leda till
sämre driftförhållanden och onödiga kraftförluster. Örn en redan koncessionerad
kraftledning utvidgas t. ex. genom en grenledning, följes för närvarande
den praxis, att koncessionstiden för den nya anläggningen bestämmes
så, att den utlöper samtidigt med koncessionstiden för den ursprungliga anläggningen,
därest nu inte anläggningen tillhör staten. Resultatet kan sålunda
bli, att det för en dyrbar lednings del kan bli nödvändigt att räkna med
en mycket kort amorteringstid; och det är ju klart, att detta måste gå ut över
både producenter och konsumenter. Det är också klart, att mot slutet av kon -

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. ändrade bestämmelser rörande elektriska anläggningar. (Forts.)
cessionstiden måste uppstå svårigheter i samband med tecknandet av nya kontrakt,
då man är oviss örn, huru förhållandena i fortsättningen kunna komma
att te sig. Den effektivaste anordningen för att komma till rätta med dessa
olägenheter vore väl, att koncessionstiden icke begränsades. De sakkunniga
för elektriska kontrollväsendet skattade nog också åt en sådan uppfattning.
Dessa sakkunniga anförde för övrigt, att, örn man ansåge det vara nödvändigt,
att ett visst inflytande i kontrollerande syfte bereddes staten, detta skulle kunna
tillgodoses genom ett stadgande örn skyldighet för innehavare av elektrisk
anläggning att underkasta sig de allmänna bestämmelser i fråga örn leverans
av elektrisk kraft, vilka framdeles kunde bliva i laga ordning fastställda. Det
är förresten så, att på grund av praxis dylika bestämmelser redan nu kunna
anses gällande för befintliga anläggningar. De sakkunniga stannade dock
vid att föreslå viss koncessionstid, utsträckt från nu gällande 40 till 60 år.
Departementschefen har gått en medelväg. Han har sålunda föreslagit, att
koncessionstiden skall bestämmas till 40 år eller, örn särskilda skäl därtill föranleda,
60 år. Reservanterna ha stannat för de sakkunnigas ståndpunkt och
förorda således °en koncessionstid av intill 60 år. Skillnaden mellan departementschefens
ståndpunkt och reservanternas behöver inte bli så betydande. Det
beror på tillämpningen. Komma de praktiska synpunkterna att tillerkännas
avgörande betydelse vid prövningen av hithörande spörsmål, kommer väl koncessionstiden
i regel att bestämmas till 60 år, därest inte särskilda skäl föranleda
till en snävare begränsning. Bättre garantier för en utveckling i sådan
riktning skulle dock vinnas genom att riksdagen följde de sakkunnigas
förslag och därmed reservanterna.

Det kan i detta sammanhang erinras örn, att det är första gången, som från
Kungl. Maj :ts sida framkommer ett förslag, som tar sikte på en begränsad
koncessionstid. När dessa spörsmål dryftades vid 1900 och 1902 års riksdagar,
hade nämligen de propositioner, som då förelågo, icke upptagit bestämmelser
örn begränsning av koncessionstiden. Vid 1902 års riksdag, då nu
gällande lagstiftning tillkom, föreslog däremot det utskott, som behandlade
ärendet, en koncessionstid av 50 år. Reservationsvis framfördes emellertid ett
yrkande örn en koncessionstid av .30 år. Kamrarna stannade i olika beslut, och
efter sammanjämkning kom man fram till de nu gällande 40 åren.

Nyss yttrade jag något örn att vid utvidgning av en elektrisk anläggning
genom en .ny grenledning eller dylikt koncessionstiden härför regelmässigt bestämdes
till utgången av koncessionstiden för den äldre anläggningen. Det
framstår såsom uppenbart, att detta förfaringssätt kan medföra mycket stora
olägenheter. Ju kortare koncessionstiden är, desto snabbare måste amorteringen
av anläggningen ske, och desto större avgifter måste påläggas konsumenten.
Det måste med .hänsyn härtill vara en rimlig önskan eller ett rimligt krav, att
Kungl. Maj :t vid behandling av ärenden, som avse utvidgning av en tidigare
koncession, skall ha rätt eller befogenhet att i samband därmed även upptaga
frågan om utsträckning av. giltighetstiden för den äldre eller löpande koncessionen,
så att. koncessionstiden för hela anläggningen kommer att bliva gällande
för så lång tid därefter, som lagligen är möjligt, alltså intill 40 resp? 60
år. Utskottet har nu gjort ett uttalande härom, i det utskottet i anslutning
till visst motionsledes framställt yrkande anfört, »att hinder icke torde möta
för Kungl. Maj :t, att, när anledning därtill föreligger, redan under pågående
koncessionstid himna den nya koncessionen, givetvis under nödigt beaktande
av att varken den i lagen uppställda maximitiden, räknad från tidpunkten för
den nya koncessionens beviljande, överskrides eller enskild sakägares rätt
kränkes». Jag utgår ifrån, att detta uttalande överensstämmer med departementschefens
mening; och torde salunda för framtiden detta viktiga spörsmål

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. ändrade bestämmelser rörande elektriska anläggningar. (Forts.)
vara tämligen väl tillrättalagt. Jag vill också säga, att motionärerna närmast
tagit sikte på en uttolkning av gällande regler på sådant sätt.

Den fråga av mera principiell innebörd eller räckvidd, varom meningarna naturligen
måste gå något isär, är självfallet den enligt propositionen stadgade
skyldigheten för innehavare av elektrisk starkströmsanläggning att, när så av
abonnent påkallas, underkasta sig statlig reglering av den mellan parterna genom
ömsesidigt avtal överenskomna taxan. Från min sida skall nu inte göras
något försök att bestrida, att exempelvis vid en mera lokalt betonad distribution
av elektrisk kraft fall kunna påvisas, där skäligheten av gällande taxor
med fog kan ifrågasättas. Här måste man emellertid hålla fast vid att fråga
då dock är icke örn regel utan örn rena undantag och att det med hänsyn härtill
måste vara förenat med ett utomordentligt stort ansvar att på ett så omfattande
och så betydelsefullt verksamhetsområde som förevarande införa en sådan
princip eller, örn man så vill, en sådan begränsning av avtalsfriheten, som en
dylik tvångsreglering innebär. Man får också närmast det intrycket, att departementschefen
själv är något tveksam, och denna tveksamhet är väl på sin
plats. Det måste nämligen vara mycket svårt för utomstående att inlåta sig
på en reglering av viss enligt avtal gällande taxa. De villkor och omständigheter,
varunder leverans av elektrisk kraft fullgöres, äro ofta så ytterst växlande.
En sådan reglering förutsätter vidare kännedom örn de olika faktorer,
som måste inverka på prisbildningen, en kännedom som väl sällan är tillfinnandes
ens när det gäller visst tillfälle långt mindre på längre sikt. ^ Det är
också så, att från konsumenthåll har någon dylik reglering icke påkallats.
De kommittéer eller sakkunniga, som sysslat med dessa ting, och de olika remissinstanserna
ha icke heller givit departementschefen sitt stöd, bortsett från
en länsstyrelse. Man kan också gå ut ifrån att en sådan reglering inte kan
vara ägnad att befordra en ändamålsenlig kraftförsörjning. De eventuellt
reglerade taxorna komma med all sannolikhet icke att bli maximitaxor utan
minimitaxor; och leverantörerna få inte förutsättas komma att ha något särskilt
intresse att vidtaga anordningar för att pressa ned dem. Man efterlyser
de verkliga skälen till departementschefens ståndpunktstagande. Vid ett eller
möjligen två tillfällen, då fråga örn en dylik prisreglering kan sägas lia varit
aktuell i vårt land lia i diskussionen anlagts bl. a. politiska synpunkter. Till belysande
härav vill jag citera ett brottstycke ur ett uttalande av en känd representant
för näringslivet i detta land, tillika ledamot av den s. k. elektriska
kraftkommittén. Uttalandet gjordes vid en diskussion i prisregleringsfrågan
år 1915, då sagda kommitté avgivit sitt förslag. Han yttrade följande: »Den
ställning man intager till dessa frågor bestämmes i första hand av vars och
ens principiellt politiska ståndpunkt. Uppställer man som ett politiskt ideal,
att all produktion skall ställas under statens kommando, då är det icke något
vidare att diskutera örn. Då gäller det bara den lämplighets frågan, huru
långt steg man skall våga taga första gången. Står man emellertid ej på denna
politisk-teoretiska ståndpunkt, kan man diskutera frågan ur praktiska och
sakliga synpunkter. Man kan säga sig att om påtagliga missförhållanden existera,
örn i samhället uppstått ett särintresse, som gjort sig besvärande brett
och utvecklat sig till en hämsko’ på en nyttig och ur nationalekonomisk synpunkt
önskvärd utveckling, ja, då må det vara berättigat att staten ingriper
och korrigerar. Man kan eventuellt gå med på att örn säkra tecken varsla
örn en utveckling i osund riktning det kan vara befogat att tillgripa preventiva
åtgärder mot ett dylikt samhällsont.»

Det synes mig ligga en hel del i detta uttalande. Sedan det gjordes, ha 23
år förflutit av rastlös utveckling på kraftförsörjningsområdet. Inte heller nu
kan man peka på några påtagliga missförhållanden med nämnvärd utbred -

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. ändrade bestämmelser rörande elektriska anläggningar. (Forts.)
ning. Något besvärande särintresse har inte utvecklat sig. Några säkra tecken
på en utveckling i osund riktning kunna ingalunda varslas. Utvecklingstendensen
pekar väl i stället mot sänkta och rationella taxor.

Departementschefens linje innebär alltså, med mitt sätt att se, anvisande
av »en väg med många vanskligheter». Att denna väg skulle få beträdas
utan varningar anse åtminstone reservanterna för sin del icke gärna möjligt.

Jag nödgas sålunda, herr talman, att i anslutning till det anförda hemställa
örn bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Lindhagen: Herr talman! Den föregående talaren har här skiljt

mellan politiska synpunkter och praktiska synpunkter. Det är en oriktig beteckning
för vad det egentligen gäller. Ty det är klart, att ifall man anser,
att sådana här sällsynta rikedomar, som böra komma hela folket till godo,
böra stå under statens kontroll och helst med äganderätt, är detta en praktisk
synpunkt, likaväl som den ärade talarens synpunkt.

År 1900 framlade regeringen för riksdagen en proposition örn rätt att framdraga
elektriska kraftledningar. Propositionen var just byggd på den föregående
talarens ideal, att den, som fick en sådan koncession, skulle få den
med evärdlig äganderätt. Jag väckte då en motion, vari jag föreslog en koncessionstid,
som skulle sättas till högst trettio år, varjämte jag även föreslog
andra tillägg till propositionen. Denna koncessionstid antogs av andra kammaren,
under det att första kammaren godtog regeringens förslag, som gav
evärdlig äganderätt. Den gången föll alltså förslaget.

Så återkom regeringen 1902 med samma förslag oförändrat, och den förre
motionären väckte då åter samma motion och påyrkade bl. a. en begränsad koncessionstid
på högst trettio år. Då fann första kammaren, att det nog var omöjUgt
att övervinna andra kammarens motstånd, och anslöt sig därför också till
tanken på en koncessionstid, men satte denna till femtio år, under det andra
kammaren vidhöll sitt tidigare beslut örn trettio år. Sedan sammanjämkades
detta till fyrtio år, och det är denna siffra, som alltjämt står kvar i lagstiftningen.

Nu har statsrådet kommit in på delvis Kungl. Maj:ts propositioners åren 1900
och 1902 förmenande att här vore det för företagen fördelaktigast örn de
kunde få helst evärdlig äganderätt. Då vore företagen mera tryggade; då kan
man måhända även göra avgifterna för konsumenterna billigare och möjliggöra
också en längre amorteringstid för själva omkostnaderna för anläggningen.
Ja, det är ju klart, att det kan ställa sig på detta sätt för anläggaren.
Men å andra sidan kan det också inträffa, att anläggaren kan få tillfälle
att höja konsumentavgifterna genom sin evärdliga äganderätt samt tillgodogöra
sig ensam de värdestegringar i vattenkraften, som under årens lopp
komma till stånd. Den begränsade koncessionstiden var emellertid också
byggd på att man måste ha så mycket förtroende för staten, att när alla rimliga
omständigheter föranledde därtill, så skulle förlängning av koncessionen
vid upplåtelsetidens slut självfallet beviljas.

I det nu föreliggande förslaget är det också berett tillfälle att i förskott
kunna få en sådan förlängning fastslagen. Emellertid vill jag säga den siste
talaren, att även örn man nu med eller utan reservation sätter tiden till högst
sextio år, kommer i alla fall en gång den riskabla tidpunkten, och då skulle
det ställa sig lika obekvämt för företagaren. Vad som vinnes är följaktligen
bara en galgenfrist, och det kan knappast kallas för en rationell ordning.

Emellertid, nu har propositionen gått längre i tillmötesgående än vad som
nu gäller för att tillgodose företagarnas dispositionsrätt över vattenkraften,
ty det föreslås i propositionen, att tillstånd skulle »meddelas för viss tid, ej

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Äng. ändrade bestämmelser rörande elektriska anläggningar. (Forts.)
överstigande fyrtio eller, om särskilda skäl därtill föranleda, sextio år». Det
sista är således ett tillägg till vad som nu gäller. Nu vill Velander ha bort orden
»örn särskilda skäl därtill föranleda» samt även bestämmelsen örn fyrtio
år, så att det skulle beta »för viss tid, ej överstigande sextio år». Men detta
är väl inte någon rationell ändring i själva systemet, och det äventyrar statens
möjlighet att fatta de beslut, som påkallas av utvecklingen, till förfång
för hela allmänheten, varigenom allmänheten blir berövad sin trygghet i sextio
år, i stället för att företagen nu få finna sig i att deras rätt är inskränkt till
högst fyrtio år, varefter ny behörig prövning tillkommer. Vattenkraftens
oförtjänta värdestegring kommer också mera sent i övervägande.

Jag hade olyckan att upptäcka denna proposition först dagen efter motionstidens
utgång, och därför saknas här en motion från min sida. Då jag nu i
alla fall har tillfälle att yttra mig, vill jag förklara, att längre än vad departementschefen
har föreslagit kan man inte gå från min synpunkt och från sekelskiftets
synpunkt — jag får lov att använda ordet »sekelskiftets synpunkt».
Ty det var då som andra kammaren var på det klara med att man måste värna
örn allmänhetens äganderätt till de speciella naturrikedomarna.

Helst skulle jag ha velat yrka, att den gällande lagens bestämmelser fortfarande
skola bli fastslagna, men jag gör det inte, då jag ju inte kunnat
väcka någon motion och då i alla fall genom orden »örn särskilda skäl
därtill föranleda» en viss garanti måhända är vunnen, ehuru jag inte förstår
vilka dessa »särskilda skäl» skulle vara annat än att en företagare förklarar,
att här har han gjort en dyrbar anläggning, som kostar mycket pengar,
och därför har han behov av en längre koncessionstid. Det blir väl det enda
»särskilda skäl», som lär kunna anföras. Och då äventyrar man allmänhetens
rätt, alltefter en departementschefs sinnelag — han kan genast gå med på
ett sådant krav, även örn det står: »örn särskilda skäl därtill föranleda», ty
då finns ju ett särskilt skäl. Därför är detta en äventyrlighet.

Jag har med dessa ord, herr talman, och i brist på rätt till motionsyrkande
inte velat göra någon ändring i utskottsförslaget. Men jag vill uttala den
meningen, att orden »örn särskilda skäl därtill föranleda» skola betyda, att
koncessionstider på högst sextio år bli undantag och att högst fyrtio år
komma att bli regel.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! När jag lyssnade till herr Velander
och hans mera allmänna betraktelser gjorde jag den reflexionen, att han talade
närmast utifrån den erfarenhet man har om de stora, ledande kraftverksföretagen.
För min del håller jag gärna med örn, att örn vi bara hade att räkna
med våra fyra eller fem ledande kraftverksföretag, hade lagstiftningen otvivelaktigt
kunnat vara av lindrigare beskaffenhet än den här föreslagna. Men
man måste ju taga hänsyn till förhållandena sådana de äro här i landet. Det
finns betydande områden, där distributionen och även produktionen av elektrisk
kraft ombesörjes av relativt små företag. Dessa små företag komma
ofta i konflikt med de stora, och under dessa omständigheter uppstår ett problem,
som nog är av något mer invecklad beskaffenhet än vad herr Velander
tycktes vilja erkänna.

Jag skall be att få taga upp till belysning ett par av de synpunkter, som
den ärade talaren anförde. Han yttrade t. ex. att mot slutet av koncessionstiden
bli företagen rädda för att bygga och rädda för att träffa nya avtal.
Men jag frågar: Motsäges inte detta av verkligheten? Elektrifieringen är
fortfarande på stark frammarsch, trots att koncessionerna börja utlöpa redan
1943. Det är väl ändå på det sättet, att ett företag, som känner med sig, att
det fyller en uppgift, att det inte kan undvaras och att det är väl skött, inte

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. ändrade bestämmelser rörande elektriska anläggningar. (Forts.)
gärna går i någon räddhågad ängslan för att koncessionen inte skulle komma
att förlängas. Det ligger ju i sakens natur.

Frågan är, örn man skall behöva ha någon koncessionstid alls. Ja, för såvitt
man anser, att man ifrån statens sida överhuvud taget bör pröva behövligheten
av koncession, måste man också ha en koncessionstid. Visserligen kan man
göra gällande, att en koncession alltid kan återkallas, örn det uppstår missförhållanden.
Men det är stor skillnad mellan att kunna ingripa först sedan
man konstaterat, att missförhållandena ha växt sig så stora, att någonting
måste göras, och att ha det ordnat så, att det automatiskt med vissa mellanrum
blir en granskning av företaget och dess skötsel för att undersöka koncessionens
behövlighet.

Det blir alltså en bättre och rejälare översyn över de elektriska kraftföretagen
och deras verksamhet genom att ha en koncessionstid än att vara utan
en sådan. Och skall man då ha en koncessionstid, måste den helt naturligt
avvägas utifrån den utgångspunkten, hur långt fram i tiden man kan överblicka
förhållandena. Och det är uppenbart, att man kan se betydligt längre,
när det gäller en stor stamlinje •— beträffande sådana kan man utan vidare
bevilja sextio års koncessionstid. När det däremot gäller att ordna ^elektrifieringen
i ett begränsat område, är det oerhört svårt att bedöma förhållanden
så långt fram i tiden. Det förekommer ju ständigt, att vi helt^ enkelt få göra
örn koncessioner, som ännu inte ha löpt ut. Man mäste nog pasta, att. för de
mindre företagen är redan fyrtio år en ganska lång tid. Därför tror jag, att
båda dessa gränser äro ganska väl valda, och sedan får praxis dra gränsen
för vad som skall betraktas såsom stort och vad som skall betraktas såsom
smått, och vem som skall ha den långa koncessionstiden och vem som skall
ha den korta.

Man kan inte komma och påstå, att det är nödvändigt med en lång koncessionstid
för att man skall kunna genomföra en amortering under tiden. Det
skulle mycket förvåna mig, örn det för vanliga små .ledningar, och även .ganska
stora sådana, skulle vara ekonomiskt att tänka sig en längre, amorteringstid
än fyrtio år. Jag för min del är övertygad örn, att har man inte avskrivit
dessa ledningar efter fyrtio år, har man nog gjort någonting, som inte är

riktigt. _ o . „

Jag tror sålunda, att propositionens och utskottets ståndpunkt i dessa frågor

kan accepteras.

Jag kommer så fram till frågan om prisregleringen. Jag upprepar vad jag
nyss säde, att hade vi bara haft att tänka, på vattenfallsstyrelsen, Sydkraft,
Crullspångsbolaget och Krångedebolaget, ja, då tror jag inte, att det hade
varit så nödvändigt med en prisreglering. Men när det är så, att elektrifieringen
tränger allt längre ut i landet och blir alltmer genomförd, och därför
på sina håll också kommer i händerna på mindre och svagare företag, så möta
vi, som skola sitta och pröva koncessioner, ständigt ett och samma problem,
nämligen att ett företag inte är utrustat så, att det påsett tillfredsställande
sätt kan fylla konsumenternas behov. Då kan man gå tillväga på mångå
sätt. Man kan göra så, att ett större och starkare företag begär koncessionen
och Kungl. Maj :t beviljar denna koncession, trots att man ser, att det går ut
över det mindre företaget, men man föreskriver samtidigt, att den nya koncessionsinnehavaren
skall vara skyldig att inlösa den gamla koncessio.nsinnehavarens
ledningar. På det sättet får man ändå till stånd en effektivisering.
Men man träffar också på fall, där det är så ordnat, att det finns en överenskommelse
mellan det stora företaget och det lilla, att intetdera skall ga in på
det andras område, utan det stora bolaget nöjer sig med att det lilla företaget
köper reservkraft. Då uppstår det förhållandet, att det sitter konsu -

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Ang. visst
utlåtandes
grundlagsenlighet.

Äng. ändrade bestämmelser rörande elektriska anläggningar. (Forts.)
menter på var sin sida örn en sockengräns, där på den ena sidan taxorna äro
låga, på den andra däremot orimligt höga.

Det finns ingen möjlighet att längre kunna tolerera sådana missförhållanden.
Opinionen ute i de små orterna, som äro missgynnade, kommer inte att
nöja sig med ett sådant system, utan man måste tillgripa en annan ordning.
Målet kan man nå genom prisreglering. Då dömer den domstol, som här är
föreslaget, till en sänkning av taxorna. Många gånger kunna de mindre företagen
inte bära denna sänkning, och då blir följden, att det mindre företaget
får upphöra och ett, som bättre kan fylla behoven, får komma i stället. Jag
för min del tror inte, att man på ett tillfredsställande sätt kan lösa det problem,
som numera tränger sig fram i takt med landets genomelektrifiering,
utan ett sådant instrument som det här föreslagna. Och när detta instrument
är så beskaffat, att det i högsta grad bygger på medverkan från kraftföretagen
själva och deras sammanslutningar, när det vidare förutsättes, att man
skall nå fram till en förlikning, så snart en sådan överhuvud finnes inom
räckhåll, och man endast i sista hand skall gå till dom, när man vidare ser,
att det är fråga örn en autonom domstol, som får döma opåverkad av regering,
riksdag, myndigheter och intressenter, så tycker jag nog, att man kan säga,
att det inte ligger någon fara i att låta detta instrument komma till användning.
Det är tvärtom en ganska naturlig följd av att man kommit dithän,
att de olika kraftföretagen mer och mer måste utveckla sig till att bli rena
monopolföretag.

När vi nu se, att en så stor del av första lagutskottets ledamöter oavsett
partiståndpunkt godtagit det föreliggande förslaget, så bör väl det utgöra ett
bevis för att detta inte vilar på någon partipolitisk grund, utan i stället på
behovets säkra grund.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr Reuterskiöld erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!

Jag har tillåtit mig att begära ordet i anledning av den behandling, som första
lagutskottet underkastat det ärende, som behandlades i utskottets utlåtande
nr 49, enligt den rätt, som varje kammarens ledamot har att tala örn lagligheten
i vad som händer och sker i kammaren.

Jag har för min del icke i tid observerat, att detta förslag enligt min mening
icke är i behörig ordning framställt. Första lagutskottet saknar eget initiativ.
Första lagutskottet har i detta utlåtande avstyrkt Kungl. Majis proposition.
Utskottet har utan anledning av denna proposition — ty vad utskottet
föreslår är någonting helt annat — gjort en annan text till ett helt annat förslag,
och utskottet har vidare hemställt örn en skrivelse. När man avstyrker en
kungl, proposition, kan man naturligtvis i anledning därav framställa ett förslag
örn en sådan skrivelse, som i moment B) i sagda betänkande är föreslagen;
däremot har jag ingenting att erinra. Men man kan inte samtidigt avstyrka
förslaget i dess helhet och lägga fram ett förslag till en annan lagtext i en
paragraf, som där visserligen är berörd eller inflyttad på annat sätt, utan att
motion föreligger. Men den motion, som här föreligger, är uteslutande avsedd
att utvidga Kungl. Maj :ts av utskottet redan i dess begränsade form avstyrkta
förslag och kan således icke ligga till grund för utskottets eget förslag.

Då jag anser det vara av behovet påkallat, att inte något missförstånd skall
kunna uppstå, så att ett dylikt förfarande, som naturligtvis har skett av förbiseende
eller av misstag, skall kunna åberopas såsom prejudikat, har jag ansett

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

Ang. visst utlåtandes grundlagsenlighet. (Forts.)
mig, herr talman, för min del böra uttala, att utskottet icke bort framställa ett
sådant förslag, då det därtill icke har någon grundlagsenlig rätt.

Herr Schlyter: Jag tror, att herr Reuterskiöld är ensam i kammaren örn
den uppfattningen, att utskottets förslag inte är framställt i anledning av den
kungl, propositionen. Hans yttrande innebär, såvitt jag kan förstå, endast en
kriarättelse i utskottets hemställan, då vi nämligen i klämmen inte infört orden
»i anledning av».

Örn det skulle vara någon annan ledamot av kammaren, som svävar i samma
villfarelse som herr Reuterskiöld, vill jag upplysa, att utskottets förslag framkommit
i anledning av den kungl, propositionen.

Herr Reuterskiöld: Den ärade utskottsordförandens plaidoyer för utskottets
misstag påminner mig livligt örn den gamla historien örn drängen, som kom till
sin husbonde och sade, att han måste säga upp sin plats, örn han inte fick löneförhöjning.
»Nej», sade husbonden, »här måste det bli lönesänkning i stället.»
— »Det gör detsamma», sade drängen, »bara det blir någon förändring!»

Så tycks första lagutskottets ärade ordförande också resonera. Men jag tror,
att örn det är han tämligen ensam i kammaren.

Herr Schlyter: Det är inte herr Reuterskiöld som bestämmer, örn här har
begåtts något »misstag» eller inte. Vill herr Reuterskiöld ha den frågan prövad,
bör han vid ärendets behandling framställa ett yrkande, och hans förbiseende
därvidlag ger honom icke någon rätt att sätta sig till doms över första
lagutskottet i denna ordning.

Herr Andrén: Herr talman! Då första lagutskottets ärade ordförande här
uttalade den förmodan, att det i denna kammare inte finns någon, som delar
herr Reuterskiölds mening, vill jag för min del uttala, att jag i den konstitutionella
fråga, som vi här diskutera, är fullständigt ense med herr Reuterskiöld.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 363, av herrar Nordenson och Ekströmer, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående rätt för svenskt aktiebolag
att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond;
samt

nr 364, av herr von Horn m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med ändrat förslag till förordning om särskild skatt å förmögenhet för år
1938.

Justerades protokollen för den 21 och den 24 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 324, angående utredning av frågan örn läkarutbildningens reformering;
och

nr 327, angående ett effektivare utnyttjande av skol- och bildningsfilmen
i undervisningens tjänst.

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, i anledning av Kungl. Majis proposition
till riksdagen med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen
m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet, ävensom
i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden:

nr 173, i anledning av Kungl. Majis proposition örn anslag till bidrag till
standardiseringsverksamheten;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
ämbetsbyggnader för marinens och flygvapnens ledande organ m. m.;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad förläggningsplats
för Värmlands flygflottilj m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 176, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till avlöningar
och materiel m. m. vid universiteten i Uppsala och Lund jämte vissa
i ämnet väckta motioner;

nr 177, i anledning av Kungl. Majis framställning angående anslag till
domkapitlen och stiftsnämnderna för budgetåret 1938/39 m. m. jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 178, i anledning av Kungl. Majis framställning angående dyrtidstillägg
åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings- m. fl. anstalter;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till medicinalstyrelsen
för budgetåret 1938/39 jämte en i ämnet väckt motion;

nr 180, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till vissa byggnader för sjukvårdsändamål
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
central depå för blindas arbeten jämte i ämnet väckta motioner;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statliga
och kommunala beredskapsarbeten m. m.;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
arbetslöshetskommission, reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet m. m.
jämte i dessa ämnen väckta motioner;

nr 184, i anledning av vissa i Kungl. Maj :ts proposition med förslag till beredskapsstat
för budgetåret 1938/39 jämte i ämnet väckta motioner behandlade
allmänna principfrågor;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till beredskapsstat
för budgetåret 1938/39 i vad propositionen avser anslag under justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till beredskapsstat
för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser anslag under försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till beredskapsstat
för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser anslag under socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i dessa ämnen väckta motioner;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till beredskapsstat
för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser anslag under kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde med undantag för affärsverken;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till beredskapsstat
för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser anslag under ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 190, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till beredskapsstat
för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser anslag under handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner;

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

Nr 38.

nr 191, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till beredskapsstat
för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser anslag till kapitalinvestering
i affärsverksfonderna, jämte en i ämnet väckt motion;

nr 192, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar örn anslag
till byggnadsarbeten, avseende ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

193, i anledning av utav Kungl. Majit gjord framställning örn anslag till
uppförande av domkapitelsbus i Växjö;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till Uppsala universitet: Inredningsarbeten m. m. för universitetsbiblioteket; nr

195, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till Småskoleseminarier: Utrustning;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om avsättning till statens automobilskattemedelsfond
m. m.;

nr 197, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1938/39 till utbyggande av fångvårdens ungdomsanstalt å Skenäs
m. m.;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående eftergift till viss
del av ogulden skatt för Kiplingebergs och Närlinge fideikommissegendomar
m. m.;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till nyanskaffning
av maskiner för mynt- och justeringsverket;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till driften av epidemisjukhus jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1938/39 till länsnykterhetsnämnder m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

202, i anledning av motion rörande anordnande av semesterhem för arbetare
m. fl.;

nr 203, i anledning av motion angående nedbringande av räntan å vissa lån
från pensionsförsäkringsfonden; och

nr 204, i anledning av motioner i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1911 om
ekonomiska föreningar;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till omläggning
av den direkta statsbeskattningen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 61, i anledning av väckta motioner örn provisorisk pensionsförstärkning
åt pensionerade befattningshavare i statens tjänst m. m.;

nr 62, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande förbättring av
tjänstepensionerna för vissa lärare vid de allmänna läroverken m. fl. statliga
läroanstalter;

nr 63, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning rörande viss
omläggning av driften vid riksbankens pappersbruk i Tumba m. m.;

nr 64, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående reparations-
och moderniseringsarbeten inom det s. k. Stora stenhuset vid Tumba
bruk;

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 f. m.

nr 65, i anledning av Kungl. Marits proposition angående dyrtidstillägg åt
befattningshavare i statens tjänst m. fl. under budgetåret 1938/39, i vad rör
pensionsväsendet;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till dyrtidstillägg
åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt
pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst
m. fl.;

nr 67, i anledning av väckt motion örn pension och gratifikation åt förre
vaktmästaren hos riksdagens andra kammare E. E. Johansson;

nr 68, angående provisoriskt dyrortstillägg under budgetåret 1938/39 till
befattningshavare vid riksdagens verk;

nr 69, angående provisorisk avlönings förstärkning under budgetåret 1938/39
till befattningshavare vid riksdagens verk;

nr 70, angående regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
för budgetåret 1938/39 till pensionering av civila tjänstinnehavare m. m.;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i reglementet
den 31 december 1919 (nr 878) för statens pensionsanstalt m. m; och
nr 73, angående vissa anslag under elfte huvudtiteln för budgetåret 1938/39;
samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till grunder för
dyrtidstillägg åt präster för budgetåret 1938/39;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 6 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr
400) m. m.; och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 46 och 75 §§ lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) örn ekonomiska
föreningar.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.23 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 28 maj 1938 e. m.

Nr 38.

Lördagen den 28 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Fortsattes överläggningen angående 2 § 1 mom. av första lagutskottets {Ang. ändrade
utlåtande nr 51 framlagda förslag till lag angående ändrad lydelse av 2,
och 15 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser riskaaniägg_
om elektriska anläggningar. ningar.

(Forts.)

Herr Lindhagen: Jag fann mig föranlåten, herr talman, att begära ordet
efter statsrådets anförande.

Där bekräftades, vad jag befarat, att orden »örn särskilda skäl därtill föranleda»
inte skola bli ett undantag utan även i sin mån en regel. Statsrådet sade
nämligen, att man får skilja på små och stora företag. För de små företagen
skulle det vara lämpligare att ha en kortare tid och för de stora skulle det
alltid vara en längre tid; de sextio åren äro alltså för de stora företagen och
de fyrtio för de små.

Det anade mig, att det skulle gå på det sättet. Det är raka motsatsen till
den uppfattning, som vi hade vid sekelskiftet, då Sven Adolf Hedin, Branting
och andra instämde i mina motioner. Då fruktade vi mest, att de stora företagen
skulle lägga under sig vattenkraften och disponera över den för evärdeliga
tider eller för länge med otillräcklig kontroll från det allmänna. Men nu är
det ju storindustrien, som åter har stort inflytande både i regering och riksdag
även i sådana här frågor.

Men i fråga örn naturrikedomarna hade vi vid sekelskiftet i andra kammaren
alla klart för oss, att speciellt vattenfall och gruvor borde socialiseras, som
det hette, och därigenom komma hela landet till godo. Då kan även den enskilda
företagsamheten i allmänhet under skydd av ett statsmonopol få tillfälle
till en friare utveckling utan att vara beroende av andra enskilda företagares
monopol.

Det är så mycket vanskligare, att just nu uppställa en sådan tes, som ju
statsrådet ansåg -— vilket jag också funnit ibland vara hans tillåtliga inställning
— att man bör ganska mycket gynna de stora företagen i fråga om jordprivilegier.
Det är naturligtvis en annan sak, örn vattenkraften användes för
att driva en fabrik i närheten. Men det blir något annat, när det gäller
företag, som distribuera elektrisk kraft till allmänheten. Därför lägger ju
även staten i våra dagar an på att försöka förvärva så många vattenfall som
möjligt för distribution av kraft åt allmänheten. Det var även vid sekelskiftet
i andra kammaren den allmänna meningen, att staten i så stor utsträckning
som möjligt borde söka förvärva sådana vattenfall. På den tiden motionerade
vi —- åtminstone gjorde jag det -— örn expropriationsrätt för statsförvärv av
vattenfall för sådana ändamål.

Låter man nu, som statsrådet antydde, stora företag i regel få sextio år,
stiger ju denna besittning under tiden i värde och det blir allt svårare och dyrbarare
för staten att kunna förvärva och utbygga sådana vattenfall för att få
ett samlat system i sina kraftledningar över hela landet.

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 e. m.

Äng. ändrade bestämmelser rörande elektriska anläggningar. (Forts.)

Av dessa skäl har jag blivit förskräckt, herr talman, av statsrådets uttalande
och yrkar avslag på utskottets formulering innehållande orden »om särskilda
skäl därtill föranleda, sextio» och bibehållande av obeskuren den nu gällande
tiden, det vill säga formuleringen »ej överstigande fyrtio år».

Efter härmed slutad överläggning godkändes det nu ifrågavarande momentet.

2 och 3 mom.

Godkändes.

4 mom.

Detta moment hade följande avfattning:

Tillstånd, varom i 1—3 mom. sägs, meddelas för viss tid, ej överstigande
fyrtio eller, örn särskilda skäl därtill föranleda, sextio år. Vid prövning av ansökan
örn sådant tillstånd bör hänsyn jämväl tagas till huruvida behov av
anläggningen förefinnes samt huruvida denna kan anses förenlig med en planmässig
elektrifiering. Meddelas det sökta tillståndet, föreskriver Konungen,
under förbehåll av enskild rätt, på vilket sätt och under vilka villkor anläggningen
må utföras och nyttjas.

Därest icke Konungen för särskilt fall annat medgiver, vare tillstånd, som
i 1 mom. avses, förfallet, om anläggningen icke tages i bruk inom tre år från
den dag tillståndet meddelades.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Velander och Gezelius
under hänvisning till innehållet av de likalydande motionerna I: 264
och II: 390 hemställt, att riksdagen måtte besluta, utom annat, att 2 § 4 mom.
i lagförslaget skulle erhålla följande lydelse:

Tillstånd, varom i 1—3 mom. sägs, meddelas för viss tid, ej överstigande

sextio år. Vid prövning----(lika med utskottets förslag) — — — och

nyttjas.

Därest icke ----(lika med utskottets förslag)---tillståndet med delades.

Herr Velander: Herr talman! Jag hemställer, att 4 mom. måtte erhålla
den lydelse, som reservanterna föreslagit.

Herr Lindhagen: Med åberopande av vad jag nyss anförde frånträder jag
med anledning av den tolkning, som statsrådet gett av de särskilda skäl, som
kunna föranleda en längre tid för kraftledningarnas utnyttjande, mitt yrkande
om bifall till utskottets, det vill säga propositionens, förslag. Jag hemställer
alltså till begärt ^förtydligande av mitt förut i kväll gjorda yrkande att 4 mom.
i stället måtte få följande lydelse: »Tillstånd, varom i 1—3 mom. sägs, meddelas
för viss tid, ej överstigande fyrtio år.» Ett sådant yrkande lärer ock
kunna framställas.

Jag förstår väl, att det nu inte finns utsikt att få igenom detta. Men jag
kan inte ^ på något kraftigare sätt reagera mot statsrådets uttolkning, såvitt
jag förstår, av innebörden i regeringens förslag än genom att göra ett sådant
yrkande.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det under behandling varande momentet yrkats l:o) att detsam -

Lördagen den 28 maj 1938 e. m.

Nr 38.

Äng. ändrade bestämmelser rörande elektriska anläggningar. (Forts.)
ma skulle godkännas enligt utskottets förslag; 2:o) att momentet skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den vid utlåtandet fogade reservationen;
samt 3:o), av herr Lindhagen, att momentet skulle godkännas med den
ändring, att första meningen avfattades sålunda: »Tillstånd, varom i 1—3

mom. sägs, meddelas för viss tid, ej överstigande fyrtio år.»

Därefter gjordes propositioner i enlighet med berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på momentets godkännande enligt utskottets förslag vara
med övervägande ja besvarad.

5 mom.

Godkändes.

6 mom.

Detta moment var så lydande:

Innehavare av elektrisk starkströmsanläggning, till vilken Konungen meddelat
tillstånd, skall vara skyldig att, på framställning av den som nyttjar
elektrisk ström från anläggningen eller önskar komma i åtnjutande därav, för
åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig reglering av priset för
strömmens tillhandahållande. Från dylik reglering äro undantagna statens
taxor ävensom pris, som av kommunal myndighet fastställts för tillhandahållande
av elektrisk ström inom kommunen.

Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd, bestående av fem av Konungen
för viss tid förordnade ledamöter. Vid förordnandet av ledamöter
skall tillses, att såväl leverantörintressena som förbrukarintressena bliva
representerade.

Framställning örn prisreglering skall ingivas till kommerskollegium, som,
därest framställningen ej finnes uppenbart ogrundad, har att överlämna den
till nämndens prövning. Framställning örn ändring i eller upphävande av beslutad
prisreglering prövas i enahanda ordning; sådan framställning må göras
jämväl av anläggningens innehavare.

över kommerskollegii eller nämndens beslut må klagan icke föras. Avtal,
stridande mot nämndens beslut, vare utan verkan.

Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas av allmänna medel. Närmare
föreskrifter angående nämndens verksamhet meddelas av Konungen.

I den av herrar Velander och Gezelius vid utlåtandet avgivna reservationen
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att 2 § 6 mom. skulle helt utgå
ur lagförslaget.

Herr Velander: Herr talman! Jag yrkar, att detta moment måtte uteslutas
ur lagförslaget.

Herr Schlyter: Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av det nu föredragna
momentet samt vidare därpå att nämnda moment skulle utgå ur lagförslaget;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Nr 88.

Lördagen den 28 maj 1938 e. m.

Äng. ändrade bestämmelser rörande elektriska anläggningar. (Forts.)
Utskottets hemställan under A.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

dfaTd? Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 52, i anledning av väckta
mjt''ymuskan- moti°ncr angående beredande av ökad trygghet för hustru mot misshandel i
del rn. m. hemmet m. m.

Första lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 170
i första kammaren av herrar Lindström och Myrdal samt nr 208 i andra kammaren
av fru Östlund m. fl.

I motionen I: 170 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning
örn huruvida genom ändring av gällande åtalsregler och på annat sätt
ökad trygghet för hustrur och barn att undgå misshandel kunde ernås.

I motionen II: 208 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning
örn huruvida genom ändring av gällande åtalsregler eller på annat sätt
ökad trygghet för hustrun att undgå misshandel kunde ernås.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Wagnsson och
Karl Johan Olsson, fru Östlund samt herrar Olsson i Mellerud och Werner i
Höjen ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas, med en hemställan, att riksdagen, i anledning av motionen
I: 170 och med bifall till motionen II: 208, måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning örn huruvida
genom ändring av gällande åtalsregler eller på annat sätt ökad trygghet
för hustru att undgå misshandel kunde ernås.

Herr Wagnsson: Herr talman! Av motionen och de av utskottet införskaffade
yttrandena framgår, att opåtalade fall av hustrumisshandel i stor
omfattning förekomma i vårt land. Oftast hänga dessa missförhållanden samman
med alkoholmissbruk hos mannen, ibland kunna de bero på sinnessjukdom,
.men också andra orsaker torde finnas. Genom en reformerad alkoholistlagstiftning.
hoppas man komma till rätta med de flesta av de i motionen
åsyftade missförhållandena, och det av årets riksdag tidigare fattade beslutet
örn en reformerad alkoholistlagstiftning torde därför verka i det syfte, motionärerna
avse. Om gagnet av dessa åtgärder råder enighet mellan utskottet
och reservanterna. Att en brett lagd upplysningsverksamhet rörande nykterhetsnämndernas
arbetsuppgifter också skall kunna bidraga till ett förbättrat
tillstånd, får man hoppas.

.Men också efter den beslutade ändringen i vår alkoholistlagstiftning kvarstår
de önskemål, som äro värda beaktande. Jag syftar på de av motionärerna
föreslagna ändringarna i gällande åtalsregler.

Lördagen den 28 maj 1938 e. m.

Nr 38.

Om hustrus skyddande mot misshandel m. m. (Forts.)

Som kammarens ledamöter genom ett studium av utskottsutlåtandet torde
finna, gälla härutinnan de bestämmelser, som återfinnas i 14 kap. strafflagen,
där 10, 11, 12 och 13 §§ handla örn misshandel. 10 och 11 §§ stadga straff för
misshandel, varav följer så kallad svår kroppsskada, varmed förstås förlust
av talförmåga, syn eller hörsel, svårt lyte eller annat svårt kroppsfel, stadigvarande
svårt men å hälsa eller livsfarlig sjukdom. 12 § i samma kapitel behandlar
uppsåtlig misshandel, varav kommer mindre lyte eller kroppsfel eller
lindrigare sjukdom, än som nämnes i de båda föregående paragraferna. I 13 §
stadgas straff för uppsåtlig misshandel, varå ringare eller ingen skada följt.
Dessutom stadgas i 15 § bland annat straff för resande av livsfarligt vapen,
även örn ingen skada uppkommit. I 36 § stadgas bland annat, att den omständigheten,
att misshandel sker å maka, skall anses såsom synnerligen försvårande.
Misshandel enligt 14 kap. 10 och 11 §§ hör under allmänt åtal.
Däremot må, jämlikt 45 § i 14 kapitlet strafflagen, misshandel enligt 12 eller
13 §, ändå att den skett emot maka, ävensom brott enligt 15 § —- det vill
säga resande av livsfarligt vapen — ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsägande
angiver brottet till åtal eller brottet blivit förövat under sabbat. Under
sådana förhållanden faller det nämligen under allmänt åtal.

Det synes mig, herr talman, som örn starka skäl skulle föreligga att noga
överväga, örn inte den allmänna åtalsrätten borde utvidgas till att även omfatta
sådan misshandel, som avses i 12 § 14 kapitlet strafflagen, det vill säga
uppsåtlig misshandel, varav kommer mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare
sjukdom. Jag tror nämligen, att det oftast förhåller sig på det sättet,
att den misshandlade makan inte vill anmäla misshandeln för polismyndighet,
bland annat därför att hon då fruktar för de repressalier, som kunna följa
av en sådan anmälan. Det synes mig upprörande, att misshandel som till och
med medfört sjukhusvård av hustrun skall kunna vara straffri på grund
därav att den misshandlade av fruktan inte vågar anmäla en sådan upprepad
misshandel.

Av de yttranden, som införskaffats av utskottet och som äro bifogade som
bilagor till utskottsutlåtandet, inhämtas, icke endast att hustrumisshandel i rätt
stor utsträckning förekommer utan också att de hörda myndigheterna i regel
ställt sig synnerligen välvilliga till motionärernas yrkande både i vad avser
en förbättrad alkoholistlagstiftning —- en sida av motionen, som blivit tillgodosedd
genom ett tidigare riksdagsbeslut -—• och i vad avser en skärpning
av åtalsreglerna. Jag fäster därvid särskilt uppmärksamheten vid att Överståthållarämbetet,
som framgår av det tryckta utlåtande på sid. 13, förklarar,
att »vid övervägande av förevarande spörsmål anser ämbetet, att en närmare
utredning bör företagas rörande skärpning ar åtalsreglerna och framför allt
ovan antydda ändringar av 1931 års alkoholistlag».

När nu denna fråga på detta sätt bragts under riksdagens prövning, anser
jag, att riksdagen bör avgiva en opinionsyttring genom att i enlighet med
motionärernas yrkande i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
rörande detta spörsmål. Det är ju dock så, som någon tidning i en artikel i
dag har uttryckt det, att hustrumisshandel är en så atavistisk osed, där de
äkta männen utlösa sina bärsärkainstinkter på hustrur och barn, att den bör
brännmärkas och bekämpas.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr Schlyter: Herr talman! I det föreliggande utskottsutlåtandet redogör
utskottet för behandlingen av motionen nr 170 i denna kammare, som
innehåller en hemställan, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till

Första kammarens protokoll 1938. Nr 38. 6

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 e. m.

Om hustrus skyddande mot misshandel m. m. (Forts.)

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning om
huruvida genom ändring av gällande åtalsregler och på annat sätt ökad trygghet
för hustrur och barn att undgå misshandel kan ernås.

På de flesta punkter har utskottets majoritet och dess reservanter varit av
samma mening. Jag behöver bara erinra därom att utskottet enhälligt visat
denna motion den i utskottet ovanliga uppskattningen, att man infordrat åtskilliga
yttranden över densamma för att tjäna till ledning för utskottets
ståndpunktstagande. Man var alltså från början välvilligt och positivt inställd
till motionen. Beträffande de olika frågor, som framhävas i densamma, äro
vidare utskottsmajoriteten och reservanterna på de flesta punkter ense. Vi ha,
båda grupperna, avböjt vidare åtgärder till skydd för barnen under hänvisning
till att barnavårdslagarna i det avseendet innehålla tillräckliga bestämmelser.
Dessutom ha vi varit ense örn att avböja den punkt i motionen, örn
vilken den väsentliga diskussionen i utskottet Torde sig, nämligen förslaget örn
inrättande av socialkuratorer. I utskottsmajoritetens yttrande anföras motiven
för detta avstyrkande. I reservanternas förslag till utskottsutlåtande beröres
inte denna punkt, utan de förbigå den med tystnad,, varav framgår, att de i
detta avseende icke haft någon från utskottsmajoriteten avvikande mening.
Som tredje punkt vill jag erinra därom, att vi inom utskottet beträffande alkoholisterna
varit ense därom, att de åtgärder till skärpning av alkoholistlagstiftningen,
som samtidigt behandlats av andra lagutskottet, i det allra väsentligaste
tillmötesgått önskemålen i denna motion med avseende pa ingripande mot
misshandel ifrån makes sida. Det lär inte råda något tvivel därom att hustrumisshandel
i det stora flertalet fall utövas just av alkoholister.

Det återstår alltså bara den fjärde punkten, där meningarna ha brutit sig
inom utskottet. Det är den av herr Wagnsson i hans anförande här nyss berörda
frågan örn en utsträckning av åtalsrätten. Att detta är en mycket intrikat
fråga, därom kunna nog alla vara ense. Alla finna , det naturligtvis
önskvärt, att hustrumisshandlare bli föremål för lagföring ifrån^ myndigheternas
sida. Å andra sidan kunna åtgärder av eget initiativ fran. åklagarmyndigheten
och polisen stundom leda till att utomstående ingripa i familjeförhållanden,
i en situation då hustrun till varje pris själv vill avvärja ett dylikt
ingripande. Man måste i många fall ställa sig tveksam, vilket intresse som
här är viktigast att bevaka, nämligen statens intresse att straffa, misshandel
eller hustruns efter moget övervägande intagna ståndpunkt att avböja, inblandning
i familjens interna förhållanden. Trots denna tveksamhet vill jag dock,
herr talman, giva till känna, att jag personligen delar den uppfattning, som
herr Wagnsson här givit uttryck at, nämligen, önskvärdheten av en utsträckning
av åtalsrätten. Jag skulle också ha önskat, vilket jag även föreslog i utskottet,
att utskottets utlåtande på denna punkt innehållit större medgivande
åt de synpunkter, som herr Wagnsson och reservanterna här gjort gällande,
men vid justeringen föll uttrycket för denna tveksamhet bort.

Under sådana förhållanden uppställer sig emellertid den frågan, huruvida
denna lilla rest, som är kvar av motionen, nämligen den örn en utvidgning av
åtalsreglerna, ifråga örn misshandel av maka, är av tillräckligt stor betydelse
för att riksdagen just nu skall skriva till Kungl. Maj :t. Har riksdagen
verkligen efter de överväganden, som här ägt rum i första lagutskottet, haft
tillräckligt tillfälle att tränga in i frågan i hela dess sammanhang, åtalsrätten i
allmänhet och 14 kap. överhuvud taget jämte de andra omständigheter som
hänga samman härmed, för att nu taga en bestämd ståndpunkt i fragan. Ar
vidare denna fråga av den betydelse, att riksdagen bör bryta ut den. ur dess
sammanhang med andra strafflagsreformfrågor, som äro under ständigt övervägande
i justitiedepartementet? Det är på den punkten, som jag har varit sa

Lördagen den 28 maj 1938 e. m.

Nr 38.

Om hustrus skyddande mot misshandel m. m. (Forts.)
tveksam, herr talman, att jag icke har ansett mig kunna förorda någon riksdagsskrivelse.
^ Det är nämligen önskvärt, att de skrivelser, som riksdagen
beslutar, äro så välgrundade, att man kan räkna med att departementschefen
beaktar dem och till utredning tar upp de frågor, som riksdagen begär. Jag
fruktår, att det vid en jämförelse mellan ett utredningskrav på denna punkt
och på.åtskilliga andra punkter i strafflagen icke skall befinnas vara det rätta
ögonblicket att just nu göra denna fråga till föremål för en separatutredning.

Det är på dessa skäl, herr talman, som jag för min del har ansett övervägande
skäl tala för att inte just nu föreslå någon riksdagsskrivelse, och på grund
härav ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gustavson, Jolin: Herr talman! Riksdagen har genom de föreliggande
motionerna fått sig förelagd en fråga, som är ett av de mest beaktansvärda
och allvarliga problem, som vi ha att syssla med, på samma gång som
den är synnerligen svår och kinkig att komma till rätta med.

Utskottet börjar sitt utlåtande med följande ord: »Att åtskilliga opåtalade
fall av hustrumisshandel förekomma i vårt land lärer icke kunna förnekas
och bestyrkes jämväl av de i förevarande ärende avgivna yttrandena. Samhället
bör självklart icke lämna något ogjort, som kan undanröja eller minska
dessa missförhållanden.» Bara dessa ord i utskottets utlåtande säga ju en
hel del. .Jag kan emellertid också förstå de betänkligheter, som föresvävat utskottsmajoriteten,
då det ju här gäller att ingripa i interna förhållanden inom
en familj, och att utskottet särskilt beträffande den föreslagna ändringen av
åtalsreglerna tyckt sig vara tämligen övertygat örn att det inte går att vinna
något på den vägen.^ Utskottet säger ju, att utsikterna att genom en sådan
ändring kunna uppnå en bättre ordning på detta område äro synnerligen små.
Även örn utsikterna äro mycket små, är utskottet således inte alldeles övertygat
om, att det är fullständigt utsiktslöst att försöka komma någon vart. Under
sådana förhållanden anser jag, att vi böra taga fasta på vad utskottet dessförinnan
i sitt utlåtande sagt, nämligen att man icke bör lämna något ogjort,
som kan. undanröja eller minska dessa missförhållanden.

Vi få i detta sammanhang icke glömma, att det inte bara är de två parterna,
mannen, och hustrun, som kunna tillfoga varandra skada, utan det är också
en. tredje part, som kan bli lidande på dessa missförhållanden, nämligen barnen.
Visserligen ha barnavårdsnämnderna, såsom utskottsmajoriteten också framhållit,
en ingalunda obetydlig befogenhet att ingripa härvidlag. Men det måste
i så. fall vara uppenbar vanvård eller misshandel av barnen, och det behöver
det ju inte alltid vara i ett sådant hem, där alkohol missbrukas, för att barnen
skola taga skada. Jag vet hem, där fadern eller modern fallit offer för alkoholmissbruk
men där föräldrarna ändå äro så fästa vid och kära i barnen, att
dessa inte behöva bli utsatta för någon direkt kroppslig misshandel eller vanvård.
Barnen kunna dock i alla fall taga obotlig skada genom de själsliga
lidanden, som de bli utsatta för. Jag tillåter mig härutinnan att citera ett
pär rader ur motionen nr 208 i andra kammaren. Där står det: »Men vad blir
barnens arvedel i ett hem, där de få växa upp i denna vrångbild av ett verkligt
hem. De uppfostras i skräckens tecken, deras nervsystem utsattes för ständigt
nya påfrestningar, som ofta bli ödesdigert för hela deras kommande
liv.»

Det är ett synnerligen allvarligt problem, som här upprullas. I våra dagar,
då så mycket göres för att främja hem- och familjebildningen och förbättra
de sociala förhållandena på olika områden, få vi inte lämna ur räkningen de
uppväxande barnen, det släkte, som skall taga vid, när vi sluta, och som skall

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 e. m.

Örn hustrus skyddande mot misshandel m. m. (Forts.)
föra ett älskat fosterland framåt mot en ljusare framtid. De böra sannerligen
få åtnjuta den omvårdnad, som de förtjäna.

Vad jag skulle kunna lia att anmärka mot den framstöt, som här gjorts, är,
att den är tämligen enkelriktad, örn jag så får säga. Motionärerna tala bara
örn hustrumisshandel, men man kan naturligtvis också tänka sig misshandel
av mannen, utövad av hustrun. Det finns nämligen tyvärr också sådana hem,
där detta är möjligt, men de äro naturligtvis procentuellt sett mycket mindre
talrikt förekommande. Men då det, som jag hoppas, förr eller senare skall bli
en utredning på detta område, önskar jag, att denna skall taga sikte på misshandel
inom familjen överhuvud taget och således inte bara rikta sig mot den
ena parten.

För att belysa hur det i själva verket ligger till på detta område, skall jag
be att få göra en jämförelse. Jag behöver inte ge min häst, som jag kör
med, så värst många piskrapp, för att jag, örn landsfiskalen får reda på^det,
utan vidare skall bli dömd till böter. Men jag kan ge min hustru så många
slag, att blodvite uppstår, utan att landsfiskalen kan ingripa, även om han
får reda på det. Vi behöva bara göra denna lilla jämförelse mellan ett djur
och en människa för att förstå, att örn det finns någon möjlighet att komma
till rätta med dessa missförhållanden, har samhället helt enkelt icke rättighet
att utan vidare lämna dessa möjligheter oförsökta.

Det finns en reservation fogad till utskottets utlåtande med begäran örn utredning
av detta problem. Reservanterna tala i sin motivering örn misshandel
i hemmet och på annat ställe. De säga, att det synes »böra tagas under
övervägande, örn icke sådan misshandel av hustru eller familjemedlem, som
faller under 14 kap. 12 § strafflagen, borde läggas under allmänt åtal». Nu
är det ju väldigt svårt att kunna veta om just en ändring av åtalsreglerna
skulle vara den enda framkomliga vägen. _ I motionen nummer 208 i andra
kammaren, säges det: »Huruvida en ändring i åtalsreglerna vöre det^ bästa
sättet att komma tillrätta med dessa missförhållanden är naturligtvis svårt för
lekmannen att uttala sig om.» __ .

Motionärerna begära, »att riksdagen måtte besluta, att i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning örn
huruvida genom ändring av gällande atalsregler eller pa annat sätt ökad trygghet
för hustrun att undgå misshandel kan ernås». Den reservation, som avgivits,
håller sig i fråga om klämmen inom motionens ram, men reservanterna
ha därutöver i sin motivering tydligt sagt ifrån, att de också avse misshandel
överhuvud taget i hemmet. Med tanke på de erfarenheter, som jag har från
min egen hemtrakt örn vissa företeelser på detta område, kan jag, herr talman,
inte känna mig till freds med att här gå på den negativa linjen, även örn jag
förstår dem, som anse, att det pa denna punkt inte finns mycket att göra. En
sak torde väl i alla fall både motionärerna och utskottsmajoriteten vara fullkomligt
eniga med mig örn, nämligen att det är synnerligen upprörande förhållanden,
som vi här ha mitt ibland oss. Även örn utsikterna att komma
till rätta med dessa missförhållanden äro små, anser jag dock, att motionärernas
strävan att åstadkomma en förbättring härvidlag är så pass behjärtansvärd,
att frågan är värd en utredning.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få ansluta mig till den av herr
Wagnsson med flera vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Bergman: Herr talman! När man läser detta utskottsutlåtande, far
man ett starkt intryck av hjälplöshet inför ett hjärtskärande nödrop. Det är
den i regel tysta nöden hos plågade hustrur och inte så sällan även vettskrämda
barn, som här kommer fram. De, som ha någon kännedom örn nykterhets -

Lördagen den 28 maj 1938 e. m.

Nr 38.

Örn hustrus skyddande mot misshandel m. m. (Forts.)
nämndernas verksamhet både i Stockholm och på olika platser i vårt land,
skulle, örn de vore här och ville ge kammaren del av sina erfarenheter, kunna
avlägga de mest upprörande vittnesbörd örn hur det i verkligheten står till på
detta område. Jag har hört åtskilliga sådana fall beskrivas och har också
själv vid ett och annat tillfälle sett något av den nöd, varom de vittna. Då
och då kommer det ett nödrop från dessa olyckliga hem, men i regel är det alldeles
tyst, trots det obestridliga elände, som i många fall råder. Så dyker
emellertid frågan upp någon gång på detta sätt, men det blir i regel ingenting
mer: eländet fortgår.

Jag förstår så väl utskottets sätt att se på denna fråga. Utskottet resonerar
ganska logiskt och finner, att det inte är mycket att göra åt denna sak.
Det finns bestämmelser, som man kan tillämpa, säger utskottet, och att nu vidtaga
några ytterligare åtgärder har sina betänkligheter, varför man kommer
till det resultatet, att ingen åtgärd skall vidtagas med anledning av motionärernas
yrkande.

Jag ber, att särskilt få fästa uppmärksamheten på en passus nedtill på
fjärde sidan i utskottsutlåtandet, där utskottet efter att lia konstaterat, att
dessa hustruplågare företrädesvis rekryteras bland alkoholister, säger: »Utom
alkoholistlagens reglering falla emellertid sådana fall, då en man misshandlar
sin hustru under inflytande av rus utan att dock mannen kan anses ''hemfallen
åt alkoholmissbruk’. Att tillämpa de i alkoholistlagen stadgade samhällsingripandena
å denna kategori synes icke kunna komma i fråga.» Här ha vi
således fall, då en man upprepade gånger misshandlar sin hustru så svårt, att
det kanske blir varaktig skada, ja, kanske till och med dödligt resultat — sådana
fall ha förekommit. Han är emellertid inte »hemfallen åt alkoholmissbruk»
ehuru han är uppenbart berusad. Man kan inte behandla honom efter
alkoholistlagen, därför att han inte har varit på av polisen konstaterat sätt berusad
så mångå gånger, att han i lagens mening kan anses vara »hemfallen»
åt spritmissbruk. Hur skall man i ett sådant fall kunna råda bot på det onda?

Det finns_ ett verksamt sätt, mina herrar, men den nuvarande majoriteten i
riksdagen vill sedan åtskilliga år tillbaka inte veta av den utvägen, nämligen
att ordna så, att människorna i så liten utsträckning som möjligt komma åt
spritdrycker. Det är det enda sätt, som verkligen hjälper. Här har man ett
påtagligt exempel på hur omöjligt det är att i stort sett komma någon vart på
andra vägar. När man inte vill gå denna enkla väg, som jag här rekommenderat,
får man finna sig i detta oerhörda elände med ett år efter år stigande
antal alkoholister, som skola interneras eller på annat sätt behandlas med dryga
kostnader för det allmänna, länsnykterhetsnärander måste tillsättas, som vi
ju nyss beslöto, och så vidare. Det blir dock i alla fall förmodligen endast
en ringa bråkdel av dessa sociala olyckor, som blir avvärjd genom denna byråkrati
som växer upp och som vi måste försöka med i den mån vi kunna, för
att det överhuvud taget skall bli något gjort, när man nu en gång inte får göra
det på det andra och mera praktiska sättet.

^ Jag uttalar emellertid den förhoppningen, att den dagen måtte komma snart
då man vaknar upp igen och den väldiga rörelse, som i årtionden svept fram
över vårt land för att astalkomma en verklig och effektiv sanering av detta
träsk, skall få nytt liv. Det behövs sannerligen. Vi befinna oss för närvarande
i en reaktionsperiod, då Sverige går i täten i avseende på alkoholkonsumtionen,
med alla de följder, som därav komma. Den, som möjligen minns förhållandena
för omkring trettio år sedan, erinrar sig, att i augusti 1909 förordnades
här i landet om så kraftiga åtgärder att det praktiskt taget nära nog
rådde alkoholförbud, visserligen inte alldeles fullständigt men dock ganska
nära. Detta tillstånd upprätthölls under en hel månad. Det var visst, vill

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 e. m.

Örn hustrus skyddande mot misshandel m. m. (Forts.)
jag minnas, med anledning av en pågående storstrejk, som dåvarande civilministern
— örn jag ej missminner mig var det Hugo Hamilton, vår senare
mångårige talman — vidtog denna åtgärd. Örn man tar reda på vad präster,
läkare, sjukvårdare, ordningsmaktens handhavare och många andra, som haft
anledning att på nära håll se verkningarna, och som tidigare kommit i beröring
med alkoholismens följder, hade att säga örn resultatet av detta, får man
veta att hustrurna i de fordom så olyckliga hemmen så gott som med en mun
förklarade att denna månad, då rusdryckerna voro så svåråtkomliga, var en
av de lyckligaste tider, som de någonsin upplevat.

Ett annat exempel på vad det blir för resultat av en stark restriktiv alkoholpolitik
mera i stort erbjuder vad man såg i ett annat land, nämligen England,
där man några år efter den tidpunkt jag nyss nämnde, då landet val
utsatt för hinder i sin livsmedelstillförsel, kom underfund med att det var
absolut nödvändigt att inte låta bryggerier och brännerier fortsätta med att
förstöra för folknäringen behövliga födoämnen. Man stängde vidare ett betydande
antal krogar. Man gjorde det på flera sätt i hög grad svårt att komma
åt starka drycker och höjde starkt priserna på dem. Detta hade den effekten,
att medan man i England år 1913 haft ungefär 211,000 fall av fylleriförseelser,
sjönk denna siffra, sedan nämnda åtgärder vidtagits, några år senare
till 28,000. Detta tycker jag är ett ganska talande exempel på vad det
kan bli för resultat av verkligt radikala åtgärder.

Jag skulle vilja vända mig till alla radikala partier -—- ja, för resten även
högern, som efter vad jag tror har intresse för folkstammens sundhet och för
vad som i det avseendet kan åstadkommas på folkuppfostrans väg — och vädja
till dem att slå in på den enda förnuftiga och effektiva vägen för att få bukt
med dessa missförhållanden, nämligen att försvåra åtkomsten av alla starka
drycker. Då slipper man ifrån större delen av alkoholisteländet, hustruplågeriet
och allt sådant som följer med den ymnigt flödande alkoholfloden. Det
blir kanske tillfälle för oss örn några dagar att åtminstone i någon mån kunna
slå in på den vägen, då vi skola behandla den motion, som väckts av riksdagens
nykterhetsgrupp om att skärpa skatten på spritdrycker. Över allt där man
har gjort detta, har nämligen denna åtgärd medfört en betydande minskning
av konsumtionen, samtidigt som den det oaktat visat sig kunnat bidraga till
att förbättra statsfinanserna. Båda dessa till synes heterogena syften ha kunnat
nås i alla de fall då man i större skala gjort sådana försök, nämligen i
Danmark och England. Men även mindre drastiska höjningar ha verkat i samma
riktning. Jag vill fästa herrarnas uppmärksamhet på detta faktum. Ni
kanske tycka, att detta är att komma tillbaka med en gammal »käpphäst». Må
så vara, men det kan aldrig tillräckligt många gånger erinras örn sanningen
och betydelsen av vad nu framhållits. Jag är också fullkomligt övertygad örn
att många av de herrar, som lyssnat till denna debatt, i själ och hjärta nog
tycka, att det skulle vara bra örn vi kunde slå in på denna väg. Man kanske
tycker, att det är omöjligt att göra det, men det bör inte vara omöjligt, ty
finns det en vilja, måste det också till sist finnas en väg.

I det läge, vari frågan nu i kväll ligger, skall jag naturligtvis för min del
yrka bifall till reservationen. Det är det mest radikala steg som i detta ögonblick
står till buds. Det blir nog tyvärr inte stort resultat av denna framstöt,
men man kan väl alltid åstadkomma något.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Jag skall tillåta mig att i korthet anmäla mig
tillhöra dem, som vilja yrka bifall till reservationen.

Jag kan såsom lekman och såsom varande icke jurist inte bedöma styrkan

Lördagen den 28 maj 1938 e. m.

Nr 38.

Om hustrus skyddande mot misshandel m. m. (Forts.)
av de skäl, som här ha anförts av utskottsmajoriteten beträffande tillräckligheten
av den nuvarande lagstiftningen och beträffande svårigheterna att på
lagstiftningens väg komma längre, än vad vi redan gjort. Jag är dock i viss
mån överens med herr Bergman, när han säger, att finns det en verklig vilja,
så finns det nog också en framkomlig väg för att vinna bättring i dessa förhållanden.

Då jag nu nämnt herr Bergman, kanske jag i förbigående får säga, att jag
inte är övertygad om att han har rätt, när han rekommenderar en så att säga
patentartad lösning av detta problem. Han tycktes i viss mån vilja visa tillbaka
på erfarenheterna av ett totalförbud, men valde försiktigtvis huvudsakligen
sådana exempel, då dessa förbud varit gällande endast under någon kortare
period. Jag tror inte, att det är sådana exempel, som skola åberopas i
detta sammanhang, utan vad man här i stället skall stödja sig på är exempel
från andra länder, där man på allvar försökt att under en längre tid genomföra
ett förbud. De exemplen ha ju inte varit direkt uppmuntrande, eftersom
det har visat sig, att de spritsorter, som tillgripas under sådana förhållanden,
tvärtom äro av det slaget, att de ännu mer än de så att säga ordinarie spritsorterna
förorsaka lynnesutbrott av det desperata slag, som det här delvis är
fråga om.

Jag håller med reservanterna, när de i likhet med utskottsmajoriteten i främsta
rummet rekommendera sociala åtgärder. Jag tror liksom reservanterna,
att man här bör gå fram med stor försiktighet, när det gäller att genomföra
lagstiftningsåtgärder. Jag är dock övertygad örn att någonting i alla fall
kan göras på lagreformernas väg. Jag finner det därför för min del litet förvånande,
när utskottsmajoriteten hänvisar till att örn en hustru kommer och
beklagar sig hos polisen, har polisen möjlighet och skyldighet att ingripa,
liksom polisen även får anses ha skyldighet att begiva sig till platsen, örn en
granne skulle komma och fästa dess uppmärksamhet på saken. Jag vill inte
här rikta några anklagelser mot vårt polisväsende, men händelser här
i Stockholm för inte så värst länge sedan ha ju dock givit oss ett
nytt belägg för den kanske förklarliga tveksamhet ifrån polismaktens
sida, som ådagalägges, när det gäller att förebygga våldshandlingar av
olika slag. Polisen tycks i många fall önska reservera sitt ingripande
till sådana fall, då våldshandlingen redan föreligger. Det är ju dock
inte ett sådant ingripande efteråt, som vi önska, då våldshandlingen kanske
redan har lett till en katastrof av det allra värsta slaget, utan vad vi
här eftersträva är förebyggande åtgärder. Huruvida dessa förebyggande åtgärder
sedan företrädesvis skola läggas på det sociala planet eller på lagstiftningsplanet,
kan jag inte här uttala mig örn. Jag tror dock, att det finns
ganska goda skäl för att i likhet med reservanterna rekommendera en utredning
av denna fråga. Även utan att alltför mycket spela på känslosträngar
tror jag, att det i den svenska riksdagen finns tillräckligt mycket resonans
för en aktion mot detta avskyvärda att hustru — och jag tänker inte bara på
hustrur, utan kanske ännu mera på minderåriga barn — även i ett sådant kulturland,
som Sverige skall anses vara, i sina hem då och då skola råka ut för
en sådan brutalitet, som vi här fått exempel på.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att i korthet få yrka bifall till reservationen.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag begärde ordet, för att kammaren inte
skulle sväva i någon ovisshet beträffande innebörden av en punkt i utskottets
förslag, som citerades av herr Bergman, men innan jag övergår till den, får jag
kanske lov att med anledning av slutorden i herr Paulis anförande påpeka, att

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 e. m.

Örn hustrus skyddande mot misshandel m. m. (Forts.)
frågan om misshandel av barn i hemmen ju helt och hållet ligger utanför förslaget
i reservationen. Reservanter och utskottsmajoritet äro här av alldeles
samma mening, nämligen att vi i detta avseende i barnavårdslagen ha de bestämmelser,
som det tills vidare anses möjligt att avfatta i paragrafform.

Herr Bergman citerade följande, som står nederst på sid. 4 i utskottets utlåtande:
»Utom alkoholistlagens reglering falla emellertid sådana fall, då en
man misshandlar sin hustru under inflytande av rus utan att dock mannen
kan anses ''hemfallen åt alkoholmissbruk’. Att tillämpa, de i alkoholistlagen
stadgade samhällsingripandena å denna kategori synes icke kunna komma i
fråga.» Och så beskrev herr Bergman ett grovt sådant fall, som örn samhället
icke skulle kunnat ingripa däremot med nu gällande åtalsregler. Så är dock
förhållandet. Kammaren torde observera, att vi ha två grupper av paragrafer
i 14 kap. strafflagen beträffande misshandel, allt efter misshandelns grovhet.
I 10—11 §§ behandlas de fall, då på misshandeln följer svår kroppsskada, vilken
närmare beskrives, och varierande bestämmelser gälla med hänsyn till
uppsåt, hastigt mod o. s. v. I 12 § behandlas det fallet, då av misshandeln
följer mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom än i 10 § sägs, och i
13 § misshandel varpå ringa eller ingen skada följt. Åtalsbestämmelserna
variera, allt efter som det gäller den grövre eller den ringare misshandeln. Beträffande
dessa två grupper av misshandel äro åtalsbestämmelserna emellertid
alldeles lika, vare sig misshandeln äger rum å nära skyldeman, maka eller annan,
och maka står alltså icke i någon särställning. Det är icke för närvarande
så, att hemmet är speciellt skyddat emot ingripande med åtal och polisundersökning,
utan allt efter misshandelns grovhet gälla åtalsreglerna lika
för makar och skyldeman som för icke skylda. Däremot finnes en bestämmelse
i 36 §, som säger, att örn sådan misshandel sker å maka, »varde den
omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd».

Jag har menat att kammaren, i den mån den velat följa med denna redogörelse,
borde känna till de paragrafer, enligt vilka ett ingripande här kan förekomma.
Sedan skulle jag med avseende å valet mellan ett bifall till motionen
eller till reservationen vilja säga, att om man här vill göra en opinionsyttring
utan att direkt överväga de praktiska möjligheterna för ett genomförande av
sina önskemål, större skäl synes mig föreligga att sympatisera med motionen
med dess vidsträcktare yrkanden än med reservationen.

Herr Bergman: Herr talman! Hed anledning av herr Paulis yttrande

skall jag be att få ge en kort replik.

Herr Pauli var skeptisk i fråga örn det sätt som jag rekommenderade, nämligen
att genom radikala åtgärder försvåra och i görligaste mån förhindra åtkomsten
av starka drycker. Det har visat sig kunna vara effektivt i sådana
fall, antydde han, då det har gällt en kortare tid, t. ex. vid det av mig först
anförda fallet från augusti månad 1909. Men jag ber då att få erinra honom
örn att jag inte bara talade örn detta utan också örn andra sätt att försvåra åtkomsten
av starka drycker, bland annat genom en skarp beskattning, en fråga
som är aktuell och blir det mer och mer. Jag ber att få erinra örn Danmarks
exempel. Det är sannerligen inte under någon kort, övergående tidrymd, som
man har försökt det av mig rekommenderade sättet där. Det var år 1917, som en
radikal ministär genomdrev en tolvdubbling av beskattningen, och denna åstadkom
med ens en katastrofal — om jag skämtsamt får uttrycka mig så — sänkning
av konsumtionen och det oaktat stark höjning av statsinkomsten. Effekten
av denna skattehöjning har sannerligen inte inskränkt sig till 1917 eller 1918
och de närmast följande åren, utan den står sig fortfarande efter mer än tjugu
år. Alla försök att få en ändring till stånd lia misslyckats. Man har i Dan -

Lördagen den 28 maj 1938 e. m.

Nr 38.

Örn hustrus skyddande mot misshandel m. m. (Forts.)
mark funnit att detta är en synnerligen välgörande anordning, och resultatet är
att man i Danmark, där konsumtionen förut var åtta liter per individ, har fått
ned den till mellan en och två liter, vilken är den minsta konsumtionen i hela
Norden.

Detta är mitt svar på invändningen, att en sådan här praktisk åtgärd blott
skulle vara verksam för en kortare tid.

Herr Branting: Herr talman! Jag vill bara meddela, att örn jag för min
del hade haft tillfälle att deltaga i utskottsbehandlingen av detta ärende,
skulle jag ha anslutit mig till reservanterna. Som herrarna torde finna, har
huvudargumentet mot ett utsträckande av åtalsreglerna i detta fall varit, att
man ryggar tillbaka för att öppna möjligheter för allmänne åklagaren att, som
det heter, intränga på familjelivets område. Man har alltså velat bygga en mur
till skydd för familjelivets helgd. Men det är ju i alla fall någonting ganska
paradoxalt, åtminstone enligt min syn, att man just i detta sammanhang vill
»skydda familjelivets helgd», när det i själva verket inte gäller någonting annat
än att skydda hustrumisshandel. Dessa två synpunkter hänga inte riktigt
ihop. För resten är det ju så, att denna huvudregel redan är genombruten med
den nuvarande lagstiftningen, eftersom ifrågavarande misshandel faller under
allmänt åtal, örn den råkar äga rum på en söndag. Varför familjelivets helgd
skulle vara mindre skyddad på söndagar än annars, kan jag för min del inte
inse. Det är naturligtvis så, att dessa regler behöva en justering, både på
grund av sin egen beskaffenhet och på grund av det allmänna rättsmedvetandets
krav.

Jag vill gärna för min del deklarera, att jag inte har någon övertro på nyttan
av åtal och straff ingrip anden i dessa fall, men däremot måste jag ju säga, att
det finns anledning antaga, att i dessa fall den rent generalpreventiva synpunkten
kommer att ha en viss betydelse. Det måste, föreställer jag mig, verka avhållande
i en mängd fall på vederbörande alkoholmissbrukande män, som göra
sig skyldiga till dessa råa brott, att veta att en sådan handling kan medföra
åtal och påföljd.

Det är av dessa grunder, som jag vill ansluta mig till reservanterna, samtidigt
som jag stryker under att reservanterna i sitt skrivelseyrkande hänvisa till
möjligheten att även andra utvägar än ett utsträckande av åtalsreglerna böra
övervägas.

Häri instämde herr Ström, Fredrik.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wagnsson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 52,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Vinner Nej, godkännes

Nej;

den vid utlåtandet fogade reservationen.

Nr 38.

Lördagen den 28 maj 1938 e. m.

Örn hustrus skyddande mot misshandel m. m. (Forts.)

Sedan, kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr förste vice talmannen.

. Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 53, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående särskilda
grunder för klockar- och organistlöns bestämmande samt örn dispositionen
av till klockar- och organisttjänst hörande avlöningstillgångar, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Äng. ändrade Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 54, i anledning av dels
bom7örsälj- Kungl. Majits proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av laning
av kyrk-ren cJen. 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig
lig jard m. m. jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt, dels ock en
i ämnet väckt motion.

Genom en den 25 februari 1938 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 166, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd
till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord
under tomträtt.

I samband med propositionen hade utskottet förehaft en inom riksdagen
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 270 i första kammaren, av herr Lindhagen,
i vilken hemställts, att riksdagen ville besluta viss ändrad lydelse av
4 § i det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — under förklarande att riksdagen med hänsyn till det
genom propositionen nr 188 framlagda lagförslaget funnit viss jämkning i
kyrkliga försäljningslagen böra vidtagas utöver vad som föreslagits i förevarande
proposition nr 166 — måtte för sin del antaga under punkten infört förslag
till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan gjord under tomträtt;

B) att den av herr Lindhagen väckta motionen nr I: 270, i den mån densamma
icke kunde anses besvarad genom utskottets hemställan under A), icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Ewerlöf, som dock ej antytt sin mening.

Herr Ewerlöf: Herr talman! Jag har till detta ärende låtit anteckna en
blank reservation. Anledningen härtill är, att, såvitt jag kunnat bedöma, ärendet
icke är i grundlagsenlig ordning berett, då lagrådets yttrande icke inhämtats
över förslaget.

När denna lag år 1927 kom till, hördes lagrådet, och i lagens ingress heter
det: »Vi, med riksdagen, funnit gott att, på sätt allmänt kyrkomöte jämväl sam -

Lördagen den 28 maj 1938 e. m.

Nr 38.

Ang. ändrade bestämmelser örn försäljning av kyrklig jord m. m. (Forts.)
tyckt», d. v. s. den lokution, som användes för att beteckna kyrkolag enligt regeringsformens
§ 87. Lagen har efter sin tillkomst undergått ändring vid två
tillfällen, dels 1932 och dels 1936. Vid båda dessa tillfällen har lagrådets yttrande
inhämtats. Till att så icke skett i detta fall har jag under utskottsbehandlingen
ej kunnat finna någon nöjaktig förklaring. En utredning, som inom
sekretariatet verkställts, har fastmera givit vid handen, att det icke kunnat påvisas
något fall, där en lag kommit till efter lagrådets hörande och sedermera
undergått ändring utan att lagrådet blivit hört. Det antyddes under föredragningen
i utskottet, att man på sistone inom Kungl. Maj :ts kansli skulle ha gjort
upp au promemoria, som vöre ägnad att visa, att lagradets yttrande icke skulle
behöva inhämtas i den omfattning, som man tidigare brukat. Vid begäran fran
sekretariatet att få del av sagda promemoria har det förklarats, att en sådan
icke föreligger, men väl har man fått del av ett cirkulär, som har utfärdats till
statssekreterarna och där man har erinrat örn vikten av att lagrådet ej höres i
annat fall, än där så är erforderligt. .

Om man ur detta cirkulär har att utläsa en tendens från Kungl. Marits sida
att medvetet i praxis inskränka området för lagstiftning enligt regeringsformens
§ 87, så finner jag det vara en betänklig tendens. Jag vill dessutom i detta
ärende tillägga, att jag har hyst stor tveksamhet örn, huruvida icke lagrådets
yttrande bort inhämtas jämväl i det nyss av kammaren avgjorda ärendet
angående klockarhemmanen.

Herr talman, jag har velat fästa uppmärksamheten pa detta förhållande men
har icke något yrkande.

I detta anförande instämde herr Reuterskiöld.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt. _

Eöredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 89, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag rörande
möjligheten att åstadkomma en jämnare fördelning av jordbruksstödet;

nr 90, i anledning av väckt motion angående utredning av lantbrukets lärlingsfråga; nr

91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna m. m. jämte i ämnet väckt motion,

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen den 10 juni 1932
(nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens länis
lappmarker med flera områden; o o

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder tor vissa
fastigheters i Västerbottens och Norrbottens län förseende med husbehovsvirke
*

nr 94, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående indragning av
viss personal vid domänverket; samt

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
örn svensk-danskt samarbete för bekämpande av mul- och klövsjukan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 8.41 e. m.

In fidem
Eric Carlén.

Nr 38.

Måndagen den 30 maj 1938.

Måndagen den 30 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 337, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ lagen den 6 juni
1930 (nr 202) örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 348, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående handel med vissa mineraloljor, m. m., dock
endast såvitt angår författningsförslaget.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 349, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förlängd giltighet av gällande indelning för taxering till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt samt kommunalskatt av samtliga orter i riket
med avseende å levnadskostnadernas höjd.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda motioner:
nr 363, av herrar Nordenson och Ekströmer, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående rätt för svenskt aktiebolag
att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond;
och

nr 364, av herr von Horn m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
med ändrat förslag till förordning örn särskild skatt å förmögenhet för år 1938.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19, statsutskottets utlåtanden nr 173—204, bevillningsutskottets
betänkanden nr 31 och 32, bankoutskottets utlåtanden nr 61—73
samt första lagutskottets utlåtanden nr 55, 57 och 58.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag får hemställa, att kammaren måtte besluta, att på morgondagens föredragningslista
konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 skall uppföras närmast
efter bevillningsutskottets betänkande nr 32 samt första lagutskottets utlåtande
nr 58 närmast efter statsutskottets utlåtande nr 203.

Denna hemställan bifölls.

Måndagen den 30 maj 1938.

Nr 38.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckta motioner angående Sveriges ställning till Nationernas
förbund;

nr 6, i anledning av väckt motion örn nordisk samverkan för bildandet av
ett Nordens fredsförbund;

nr 7, i anledning av väckt motion örn granskning av kraven på ett Nordens
försvarsförbund;

nr 8, i anledning av väckt motion örn nordiskt initiativ till mellanfolklig
lösning av judarnas problem; samt

nr 9, i anledning av väckt motion i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försvarsberedskapens omedelbara stärkande;

statsutskottets utlåtanden:

nr 205, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statlig
lagerhållning m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försvarsberedskapens
omedelbara stärkande jämte i ämnet väckta motioner;

nr 207, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställningar m. m.;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag för
vårterminen 1938 till vissa allmänna läroverks ljus- och vedkassor;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till övergångsstat
för budgetåret 1937/38;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående avskrivning
av till vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m. anvisat
kapital; samt

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån för anläggning
av ett oljeraffinaderi i Nynäshamn;

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets memorial och utlåtande:

nr 56, angående arvoden åt dem, som inom första lagutskottet biträtt vid
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 191 med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av strafflagen m. m.; samt

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn ändrad lydelse av § 11
förordningen den 18 juni 1864 (nr 41) angående utvidgad näringsfrihet;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av väckta motioner angående behandlingen av politiska
flyktingar i vårt land;

nr 58, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn semester m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens fjärde
sjöfartskonferens år 1936 fattade beslut; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till beredskapsstat
för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser nionde huvudtiteln,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition med förslag till bered -

Nr 38.

Måndagen den 30 maj 1938,

skapsstat för budgetåret 1938/39 å kapitalbudgeten gjorda framställning om
anslag till byggnadsarbeten vid veterinärhögskolan;

nr 99, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 100, i anledning av väckta motioner örn anslag till bidrag till inköp av
konstgödsel i Norrland;

nr 101, i anledning av väckta motioner örn anslag till byggande av enklare
utfartsvägar för isolerade gårdar i Norrland;

nr 102, i anledning av väckta motioner om anslag till uppmuntrande av
mindre jordbrukare och lägenhetsägare i de fyra nordligaste länen att anlägga
hemträdgårdar;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att försälja viss fast egendom; samt
nr 104, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 7.51 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

382483