RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1938:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1938. Första kammaren. Nr 33.

Tisdagen den 10 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 314, angående ändrad förläggningsplats för Värmlands flygflottilj m. m.;
samt

nr 315, angående uppförande av ämbetsbyggnader för marinens och flygvapnets
ledande organ m. m.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet Wigforss, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta tillfälle besvara herr Anton Petterssons
interpellation örn snabbare offentliggörande av den officiella valstatistiken,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! I en nied denna kammares
tillstånd framställd interpellation har herr Anton Pettersson till mig riktat
följande frågor:

1) Har statsrådet sin uppmärksamhet fästad vid det uppkomna dröjsmålet
med utgivande av den officiella statistiken angående 1936 års andrakammarval? 2)

Vilka åtgärder är statsrådet villig att vidtaga för ernående av ett snabbare
offentliggörande av den officiella statistiken angående andrakammar- och
landstingsval?

Bland statistiska centralbyråns arbetsuppgifter ingår även att bearbeta och
offentliggöra valstatistik. Denna omfattar bland annat statistik över val till
riksdagens andra kammare och val av landstingsman.

Enligt kungörelsen den 28 augusti 1922 (nr 460) om insändande till statistiska
centralbyrån av vissa valprotokoll, röstlängder och valstatistiska uppgifter
lia länsstyrelserna att efter val till riksdagens andra kammare skyndsamt
till centralbyrån insända avskrift av det vid röstsammanräkningen förda
protokollet samt röstlängderna. Det insända materialet bearbetas därefter av
centralbyrån.

Utarbetandet av den statistiska redogörelsen över valen till riksdagens andra
kammare år 1936 påbörjades under hösten samma år. Av trycket utkom redogörelsen
den 2 april 1938. Då de valstatistiska redogörelserna i regel bruka
föreligga i tryck under oktober eller november året efter valen, har alltså
redogörelsen för 1936 års val avsevärt försenats.

Rörande orsakerna till denna försening har statistiska centralbyrån meddelat,
att tidsutdräkt vållats av den detaljerade bearbetning av samtliga i röstlängderna
upptagna personer efter yrken, som ägt rum. En dylik yrkesstatistisk
bearbetning är alltid arbetskrävande —- nämnas må, att antalet i

röstlängd upptagna personer år 1936 uppgick till i runt tal 4 miljoner _

vartill kommer, att arbetet försvåras på grund av ofullständigheten och otydligheten
av röstlängdernas yrkesuppgifter. Att bearbetningen denna gång förorsakat
försening sammanhänger emellertid med att centralbyrån för åstadkommande
av en så tillfredsställande yrkesfördelning som möjligt i viss omfattning
sökt komplettera yrkesuppgifterna genom jämförelse med det vid

Första hammarens protokoll 19S8. Nr 38. i

Ang. snabbare
offentliggörande
av
den officiella
valstatistiken.

Nr 33.

Tisdagen den 10 maj 1938.

Äng. snabbare offentliggörande av den officiella valstatistiken. (Forts.)
den särskilda folkräkningen insamlade materialet. Centralbyrån uppger vidare,
att arbetet med färdigställandet av den statistiska redogörelsen icke behövt
draga så långt ut på tiden, därest något större personal anställts för
bearbetningen av röstlängderna. Slutligen framhåller centralbyrån, att dess
mera erfarna tjänstemän voro upptagna av andra statistiska utredningar, som
icke kunde eftersättas, då ledare för valstatistiken hösten 1936 skulle utses.
Till följd härav måste såsom ledare förordnas en tjänsteman, vilken till och
med första halvåret 1937 endast kunde ägna en del av sin tid åt ifrågavarande
uppgift. Närmast föranleddes härav en försening av bearbetningen av
valprotokollen och redigeringen av berättelsens text.

Av vad statistiska centralbyrån sålunda meddelat framgår, att de orsaker,
som samverkat till dröjsmålet med redogörelsen för 1936 års val, äro av
den art, att en framtida försening av liknande omfattning knappast behöver
befaras.

Enligt den av mig förut omnämnda kungörelsen den 28 augusti 1922 (nr
460) skola de vid val av landstingsman använda röstlängderna insändas till
statistiska centralbyrån. Sålunda skall å landet valnämndens ordförande senast
den 8 januari året efter landstingsmannaval överlämna röstlängden till
landsfiskalen i orten, vilken därefter har att ofördröjligen till centralbyrån
översända röstlängderna från samtliga kommuner inom distriktet. För stad
åter gäller, att röstlängden skall, efter det val ägt rum, skyndsamt insändas
till centralbyrån.

I regel bruka, enligt vad jag inhämtat, flera månader förflyta efter det
landstingsmannavalen ägt rum, innan bearbetningen av röstlängderna kan påbörjas.
Detta beror enligt statistiska centralbyrån på att gällande föreskrift
örn röstlängdernas insändande beträffande landet medger uppskov till första
hälften av januari månad året efter valet samt att röstlängderna för städerna
oftast icke bliva tillgängliga för bearbetning förrän tämligen sent det år, valet
ägt rum.

Statistiska centralbyrån har uppgivit, att inom centralbyrån för närvarande
övervägas olika utvägar till påskyndande av den kommunala valstatistiken
i dess helhet, således icke enbart statistiken över landstingsval utan även
statistiken över övriga kommunala val. Det har därvid ifrågasatts, huruvida
icke röstlängderna skulle kunna ställas till centralbyråns förfogande
strax efter det desamma i slutet av juli blivit justerade. Röstlängderna upprättas
ju i två exemplar och det exemplar, som förvaras på landet hos kommunalstämmans
ordförande och i stad hos magistraten eller kommunalborgmästaren,
torde i allmänhet utan större olägenhet kunna för en kortare tid
utlånas till centralbyrån. Att bearbetningen av röstlängderna därvid delvis
kommer att ske före valet innebär icke någon olägenhet, då de uppgifter, som
inhämtas från längderna, endast avse rösträtten. Uppgifterna örn valdeltagandet
införskaffas på annat sätt. Därest den skisserade omläggningen
befinnes genomförbar eller andra uppslag framkomma, har centralbyrån för
avsikt att till Kungl. Maj :t inkomma med förslag i ämnet.

Att det är ett allmänt intresse, att de statistiska redogörelserna över valresultaten
snarast möjligt publiceras, torde knappast behöva ytterligare påpekas.
Jag delar härutinnan helt interpellantens uppfattning. Det är ock
min avsikt att, efter det den pågående utredningen inom statistiska centralbyrån
avslutats, framlägga förslag till de åtgärder, som i förevarande hänseende
befinnas påkallade. Jag vill i detta sammanhang även nämna, att
jag har för avsikt att föranstalta örn utredning rörande möjligheten att ernå
ett snabbare offentliggörande av vissa andra delar av den officiella statistiken.
Närmast avser jag den kommunala finansstatistiken.

Tisdagen den 10 maj 1938.

Nr 33.

Äng. snabbare offentliggörande av den officiella valstatistiken. (Forts.)

Herr Pettersson, Anton: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet få framföra mitt tack för det svar jag erhållit
på min interpellation.

Man kan kanske tycka, att det är omotiverat att interpellera i en sådan sak
som frågan om tiden för valstatistikens offentliggörande, ty litet var kanske anser,
att det väl i alla fall inte är många människor, som läsa den statistiken, och
att det därför inte spelar någon roll, örn den kommer ut någon månad förr eller
senare. Nu tror jag, att statistik i allmänhet inte träffar någon större läsekrets,
men vad särskilt valstatistiken beträffar är jag övertygad örn att intresset
för denna nu för tiden är mycket större än blott för några år sedan, och
jag anser, att åtminstone var och en, som tar aktivare del i en valrörelse, måste
ha statistik att tillgå. Men jag får också tyvärr säga det, att när valstatistiken
kommer ut så sent, som den gjort denna gång, har man inte samma nytta av
den, som örn den komme ut åtskilligt tidigare.

Nu har ju statistiska centralbyrån via statsrådet förklarat vad detta dröjsmål
berott på. Herr statsrådet sade nämligen i sitt interpellationssvar: »Slutligen
framhåller centralbyrån, att dess mera erfarna tjänstemän voro upptagna
av andra statistiska utredningar, som icke kunde eftersättas.» Jag hoppas
verkligen, att det, när nästa valstatistik skall utkomma, ställes arbetskrafter i
tillräckligt antal till förfogande genom överflyttning till ifrågavarande avdelning,
så att valstatistiken kan komma ut litet tidigare.

Jag fäste mig också vid den passus i herr statsrådets svar, där det hänvisas
till bestämmelsen, att valnämndens ordförande skall insända nämndens protokoll
till landsfiskalen senast den 8 januari året efter det valet ägt rum. Denna
kungörelse är numera, tycker man, så föråldrad, att man i stället skulle kulina
gå den väg som herr statsrådet pekat på i sitt interpellationssvar.

Det har roat mig att undersöka, hur statistiken utkommit tidigare, och jag^
har därvid funnit följande. Statistiken för år 1920 var färdig redan i januari
månad 1921, för år 1921 i juli månad 1922, för år 1924 i september månad
1925 och för år 1928 i oktober 1929. Man ser härav en tendens, att det dröjer
längre och längre efter valet, innan den utkommer. Statistiken för år 1932
utkom dock redan i augusti månad 1933 — alltså två månader tidigare än
närmast föregående valstatistik. Detta berodde säkerligen på att den yrkesfördelning,
som funnits i valstatistiken för åren 1920, 1921, 1924 och 1928,
borttagits, när det gällde 1932 års val. Men som väl är, får jag säga, återfinnes
denna yrkesfördelning i statistiken för år 1936.

Jag anser den nuvarande valstatistiken vara utmärkt god, och jag vill ingalunda,
att den skall bli färdig tidigare på bekostnad av kvaliteten. Jag vill
således inte, att yrkesgrupperingen skall tagas bort ur statistiken, eftersom
det enligt min mening är mycket värdefullt att den finnes kvar.

Jag har fört fram frågan örn valstatistikens snabbare utgivande, därför att
jag har erfarenhet av, att ju längre efter valet det dröjer, innan statistiken
utkommer, desto mindre nytta har man utav den. Det har ju gjorts kraftiga
ansatser för att få valresultaten kända så fort som möjligt efter valets slut,
och örn valresultatet icke bleve offentliggjort dagen efter valet, såsom nu sker,
•utan kanske först 14 dagar efteråt och då skulle tillkännagivas på samma sätt
som nu, är jag övertygad örn att man inte skulle få se några intresserade människomassor
stående utanför tidningarnas depeschbyråfönster eller på torgen
långt in på natten i avvaktan på att valresultatet skall bliva känt.

Jag är tacksam för det svar jag fått på min interpellation och för det löfte,
som herr statsrådet har givit i sitt svar, att man skall beakta de synpunkter
jag här berört. På grund härav är jag fullt tillfredsställd med det svar jag
erhållit på min interpellation.

Nr 33.

Tisdagen den 10 maj 1938.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Sandegård under 8 dagar
för utrikes resa.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 483, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande nr 5, i anledning av väckt motion angående beredande
av möjlighet för svenska medborgare av judisk börd att utträda ur
mosaisk församling utan att inträda i svenska kyrkan, beslöt första kammaren
hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga utskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
313, angående anslag för budgetåret 1938/1939 till utbyggande av fångvårdens
ungdomsanstalt å Skenäs m. m.

Eöredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 128—131 och memorial nr 132, bevillningsutskottets betänkanden
nr 20—22 samt bankoutskottets memorial nr 42 och utlåtande nr 43.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
propositioner nr 314 och 315.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående yrkesinspektionens
organisation m. m.;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
ett statens institut för folkhälsan jämte en i ämnet väckt motion;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till läroanstalter
för dövstumma m. m., utom såvitt angår upphävande av lagen angående
dövstumundervisningen, ävensom i avseende å i ämnet väckta motioner;
samt

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till underhåll
av Tullgarns slott m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 242, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 288
med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 243, till Konungen i anledning av väckt motion örn avskaffande av
prästexamen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen, kapitalbudgeten,
gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar i arrendeegnahemsfonden
och arrendelånefonden;

Tisdagen den 10 maj 1938.

Nr 33.

nr 248, i anledning av dels Kungl. Maurts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar rörande anslag till kolonisation och
dels Kungl. Maj:ts proposition angående hjälpåtgärder åt vissa lägenhetsinnehavare
å kronomark;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till den
lägre mejeriundervisningen m. m.;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt
kemisk-växtbiologiska anstalten i Norrbottens län; samt

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till lantbrukshögskolan.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial nr 141, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga örn anslag till handelshamnar och farleder; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 75, i anledning av väckt motion angående utredning örn sammanslagning
av de båda svinraserna Yorkshire och Förädlad Lantras;

nr 76, i anledning av väckt motion rörande ett bättre tillgodoseende av kommunernas
och fiskarbefolkningens intressen i fråga om saltsjöfisket;

nr 77, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser beträffande
ledamotsavgiften till hushållningssällskapen;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i
gällande allmänna grunder för hushållningssällskapens organisation;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till
främjande av gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 80, i anledning av väckt motion angående skäliga administrationsbidrag
till hushållningssällskapen för deras verksamhet i samband med vissa stödåtgärder
;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till hushållningssällskapen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den kemiska analys-
och kontrollverksamheten för jordbrukets behov jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 83, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående dels åtgärder mot
smittsam kastning hos nötkreatur, dels ock anslag till statens veterinärbakteriologiska
anstalt för budgetåret 1938/1939.

Justerades protokollsutdrag för denna dag samt protokollen för den 4 innevarande
månad.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4.20 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Om rätt''för
utlänning att
söka vissa
statstjänster.

Onsdagen den 11 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 314, angående ändrad förläggningsplats för Värmlands flygflottilj m. m.;
och

nr 315, angående uppförande av ämbetsbyggnader för marinens och flygvapnets
ledande organ m. m.

Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 141, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till handelshamnar och farleder,
godkändes den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran jordbruksutskottets
utlåtanden nr 75—83.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, i anledning av väckta
motioner örn rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärarbefattningar
vid svenska universitet och högskolor m. m.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna
nr 130 och 131 i första kammaren av herr Myrdal m. fl.

I motion 1:130 hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla örn utredning, huruvida och i vilken utsträckning samma rätt,
som svensk medborgare hade att söka lärarbefattningar vid våra universitet
och högskolor, kunde medgivas dansk, finländsk, isländsk eller norsk undersåte
samt annan utländsk medborgare, som varit svensk eller härstammade
från svensk medborgare.

I motion 1:131 hade hemställts, att riksdagen ville besluta i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla örn förutsättningslös utredning angående huruvida och i
vilken utsträckning högre tekniska befattningar, t. ex. befattningar såsom
tjänsteläkare, tjänstearkitekter, tjänsteingenjörer o. s. v., skulle kunna göras
tillgängliga för danskar, finländare, isländare och norrmän samt för andra
utländska medborgare, som varit svenska eller härstammade från svenska medborgare,
på likartade villkor som för svenskar.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att motionen 1:130 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

2) att motionen 1:131 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Karl August Johanson, Nils Andersson,
John Björck, Andrén, Fast, Lundqvist, Nilsson i Göteborg, Wallentheim och

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Om rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
Nilsson i Steneberg, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, och avslutas med en hemställan,

1) att riksdagen med bifall till motionen 1:130 måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn utredning, huruvida och i vilken utsträckning samma rätt,
som svensk medborgare bade att söka lärarbefattningar vid våra universitet
och högskolor, kunde medgivas dansk, finländsk, isländsk eller norsk undersåte
samt annan utländsk medborgare, som varit svensk eller härstammade
från svensk medborgare;

2) att riksdagen med bifall till motionen 1:131 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla örn förutsättningslös utredning angående huruvida och i vilken
utsträckning högre tekniska befattningar, t. ex. befattningar såsom tjänsteläkare,
tjänstearkitekter, tjänsteingenjörer o. s. v., skulle kunna göras tillgängliga
för danskar, finländare, isländare och norrmän samt för andra utländska
medborgare, som varit svenska eller härstammade från svenska medborgare,
på likartade villkor som för svenskar.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Herr Lindström: Herr talman! Vid remissen av statsverkspropositionen

i andra kammaren detta år höll hans excellens utrikesministern ett stort och
med allmänt bifall mottaget anförande örn våra mellanfolkliga förhållanden.
Han betonade därvid mycket starkt, att våra närmaste uppgifter på det mellanfolkliga
arbetets område ligga här uppe i Norden. Han strök under, att det
nordiska samarbetet är av den allra största vikt för oss då det gäller våra dyrbaraste
värden: vår kultur och vår frihet.

Det talas också i dessa dagar inom alla kretsar mycket örn vikten av nordiskt
samarbete, nordiskt samspel. Man får även erkänna, att örn också mycket göres
för att få till stånd ett sådant samarbete — genom offentliga och enskilda
institutioner, genom ekonomiska sammanslutningar, genom arbetarorganisationerna
och på en hel rad andra områden — så måste man trots detta säga, att
det i långa stycken ser ut att vara fråga bara örn tomt tal utan förpliktelser.
Man tycker sig ofta förnimma en återklang av den gamla skandinavismens romantiska,
men ganska lösliga stämningar. Ett hållbart samarbete, som skall
bringa goda frukter åt vårt land och alla de övriga nordiska folken, måste vila
på verklighetens grund, måste få praktiska uttryck.

Det förslag, som ställes i de här föreliggande motionerna nr 130 och 131
i denna kammare, är ett försök att på viktiga områden lägga en reell grund
för det nordiska samarbetet. I motionerna hemställes, som kammarens ledamöter
torde veta, örn att riksdagen skall skriva till regeringen och anhålla örn
utredning »huruvida och i vilken utsträckning samma rätt, som svensk medborgare
har att söka lärarbefattningar vid våra universitet och högskolor, kan
medgivas dansk, finländsk, isländsk eller norsk undersåte samt annan utländsk
medborgare, som varit svensk eller härstammar från svensk medborgare». Detta
är yrkandet i motionen 130. Yrkandet i motionen 131 är formulerat ungefär
på samma sätt, men det gäller högre tekniska befattningar, t. ex. befattningar
såsom tjänsteläkare, tjänstearkitekter, tjänsteingenjörer o. s. v.

Konstitutionsutskottet har behandlat dessa motioner och kommit fram till
ett avstyrkande utlåtande. Utskottet åberopar sig _ därvidlag på samma huvudsakligen
formella skäl, som det anförde i anledning av en liknande motion
år 1932. Det stora numret i utskottets utlåtande är hänvisningen till den möj -

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Örn rätt för utlänning att suka vissa statstjänster. (Forts.)
lisbet, som lämnas i regeringsformens § 28, att konungen Ilar möjlighet att
kalla till lärare- och andra beställningar för vetenskap, slöjd eller skön konst
och även till läkarebefattningar utländska män av utmärkt förtjänst, om de
bekänna den rena evangeliska läran. Utskottet menar, att därigenom har redan
yppats möjligheter för svenska läroanstalter att tillgodogöra sig utmärkta
män från andra länder. Erfarenheten visar dock, att denna möjlighet i mycket
ringa man har använts. Det är uppenbart, att så länge man skall gå denna
kallelseväg, kan man inte få till stånd det rika utbyte, som man helst skulle
vilja skapa pa detta område. Det är klart, att en frihet för medborgare i de
olika nordiska länderna att söka till alla de övriga måste komma att öka cirkulationen
och i mycket hög grad befordra det kulturutbyte, sorn det här är
fråga örn. För min del tror jag, att ett beslut i den riktning, som motionärerna
ha önskat och föreslagit, skulle betyda ett hälsotecken i denna värld, där
de andliga horisonterna bli allt trängre och trängre, och där man bemödar sig
att resa upp allt högre skrankor även i kulturella och andliga hänseenden mellan
de olika folken. Ett beslut i den anda, som motionerna uttrycka, skulle
alltså vara en välgörande kontrast mot trångheten på andra håll i världen.

En fråga, som i sammanhanget har mycket diskuterats, rör reciprociteten,
ömsesidigheten mellan de olika länderna i detta hänseende. Reservanterna
inom ^utskottet ha för sin del mycket starkt strukit under, att full reciprocitet
bör råda mellan de nordiska länderna i fråga om rätt att söka och erhålla akademiska
lärarebefattningar. Som jag redan har framhållit, behandla också
motionärerna frågan örn ömsesidigheten och säga. att utredningen givetvis
skall röra även den punkten. Men motionärerna tillfoga att utredningen också
bör röra frågan, huruvida Sverige, i fall reciprocitet icke kan uppnås, skall
för egen del genomföra reformen. För min del tror jag, att även det senare
alternativet bör allvarligt prövas. Jag tror, att det i varje fall ej skulle ligga
någon risk i att Sverige finge ökad möjlighet att välja bland de skickligaste
av de nordiska vetenskapsmännen och de övriga personer, som det är fråga örn
i förevarande sammanhang. Det skulle inte göra oss fattigare, utan det skulle
i stället berika oss. Jag är för övrigt övertygad örn att om man inte i första
ögonblicket kunde uppnå en sådan reciprocitet, så skulle det ändå ej dröja länge
förrän de andra komme att följa efter oss.

Som jag redan har sagt, var denna fråga föremål för överläggning år 1932
med anledning av en motion av dåvarande ledamoten i denna kammare professor
Israel Holmgren. Den gången var det bara två ledamöter i konstitutionsutskottet,
som reserverade sig till förmån för motionärens framställning. Nu
har antalet växt till nio, och man lägger märke till att personer, som förra gången
stodo på utskottsmajoritetens sida, nu ha anslutit sig till den andra sidan.
Det är tydligt, att frågan är på mycket stark frammarsch, och kammarens ledamöter.
ha säkerligen också lagt märke till, att den såväl i motionerna som i
reservationen fått anslutning av medlemmar av olika partier i riksdagen. Tanken
har också mötts med stor sympati i övriga nordiska länder, vilket med all
tydlighet framgår av de pressuttalanden, som synts på skilda håll strax efter
det motionerna blivit väckta i denna kammare.

Da fragan sist — alitsa för 6 år sedan — behandlades i denna kammare, så
talade en av kammarens .ledamöter, nämligen herr Schlyter, örn att utskottsmajoritetens
mening på visst sätt var ett utslag av andlig protektionism. Jag
vill inte använda så starka ord, även örn jag har det intrycket, att det stiger
en svag doft av andlig protektionism ur konstitutionsutskottets utlåtande. Jag
tror, att det är lyckligare, örn vi i. stället för att följa utskottet och dess ganska
trånga linjer följa utrikesministern och de paroller, som han ställde i remissdebatten
och som han vid olika tillfällen vältaligt gjort sig till tolk för,

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Om rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
när det gällt det nordiska samarbetet, det verkliga nordiska samarbetet, som
kan bidraga till att bygga upp en hållbar folkgemenskap mellan dessa nationer,
som ändå ha så mycket att göra med varandra, som äro så nära besläktade
med varandra både i fråga örn ras, språk och kultur. Herr talman, jag
ber att få yrka bifall till reservationen i den nu föredragna punkten.

Herr Reuterskiöld: Med herr talmannens benägna tillstånd kommer jag

att yttra mig om båda punkterqa i ett, fastän yrkande ställes i varje särskild
punkt.

Den siste ärade talaren har gentemot utskottets s. k. trånga synpunkter, vilket
är ett mycket felaktigt beteckningssätt, _ ställt utrikesministerns synpunkter
-—- inte på denna fråga utan på skandinaviskt eller nordiskt samarbete.
Jag undrar örn det är så alldeles befogat. Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena har mycket starkt betonat värdet av en nordisk samverkan,
men han har också, herr talman, med synnerlig skärpa understrukit -—- t. ex.
när det gällt försvaret -— att det inte går för sig att blanda in det ena landet
helt i det andra, utan man måste gå var för sig, men man kan handla samfällt,
och det är ungefär den linjen, som också utskottet här tänker sig. Huruvida
det är en trång synpunkt vet inte jag. Den är i varje fall ej trång enligt
hans excellens herr ministern för utrikes ärendena.

Den ärade talaren talade också örn skandinavismen, att man skall gå från
ord till handling. Det är många vackra talesätt, som finnas, herr talman, men
det är ej sagt, att det ligger lika mycket realitet i dem allihopa. Skandinavismen
är det ju ej alls tal örn här, och när talaren nu berörde den. så var det
bara för att påpeka, att skandinavismen var ord och ingen handling. Efter
skandinavismen har följt en period av handling, och det är det praktiska arbetet
på de nordiska folkens gemenskap, som jag tycker har värde: det har skett
i den form, att man genom gemensamma nordiska kommittéer har sökt förbereda
ett gemensamt nordiskt lagstiftningsarbete och i största utsträckning
också lyckats. Det är praktiska synpunkter, som alltjämt kunna bevaras, _men
det har, herr talman, icke skett på det viset, att det ena landet lagt sig i det
andras inre angelägenheter och sökt att genom att få befattningar i det andra
landet påverka dess utveckling. Vart land för sig, men samfällt handla —
det är den naturliga linjen.

Talaren nämnde sedan också att det stora numret i konstitutionsutskottets
betänkande skulle vara hänvisningen till § 28 regeringsformen. Men för det
första är konstitutionsutskottet, jag får kanske, herr talman, säga nog blygsamt
— jag har för tillfället ej något annat uttryck — att inte vilja ha några
nummer alls och ännu mindre några stora nummer. _Vi hålla oss till realiteterna
och lägga fram dem så enkelt som möjligt. Vi ha inte alls i § 28 sett
något stort slagnummer. Vi endast relatera de faktiska grundlagsförlmllandena
och lägga helt enkelt fram dem till kammarens erinran. Men när den ärade
talaren säger, att detta nummer innehåller en bestämmelse örn ^ kallelse, och
menar, att den situationen inte så ofta kan förverkligas, så tillåter jag mig,
herr talman, erinra örn, att det är i ett stort antal fall utlänningar, som ha
sökt Kungl. Maj :ts tillstånd att söka. Då uppstår naturligtvis det juridiska
spörsmålet vad denna rätt att söka innebär, om bestämmelserna skola gälla enligt
§ 28 ang. kallelse eller frågan på annat sätt prövas, men huvudsaken är,
att det är inte ett kallelseinitiativ, utan det är en rätt att söka, och det var
den, som talaren efterlyste. En sådan finnes på omvägen över Kungl. Maj :t,
och jag vet inte varför man då skall lägga tonvikten på ett kallelseinitiativ,
som naturligtvis är sällsynt och efter sin natur mäste vara det. Rätten att
söka är något helt annat. Den kan komma till stand. Den har, herr talman,

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Örn rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
kommit fram till och med på det teologiska området. Fastän sådana befattningar
ej få innehavas av utlänningar, kringgick Kungl. Maj :t detta så, att
vederbörande fick svensk medborgarrätt i samma veva. Det finns sålunda ej
några svårigheter, som det behöves någon lagstiftning för att övervinna. Nej,
det är inte det, som frågan i själva verket gäller, utan vad frågan gäller det
är örn vi ha anledning att därför, att man på det här området inte har tagit
några andra praktiska initiativ, taga det initiativet, att vi skola ändra vår
regeringsform på ett sådant sätt, att under förutsättning av reciprocitet dessa
nordiska länders behöriga och kompetenta vetenskapsmän i ena fallet och i
det andra ingenjörer och läkare m. fl. skulle kunna få befattningar här i Sverige.
När man läser reservationen, så tror jag, att det nog inte är bara jag,
som blir slagen av ■— ja, herr talman, jag har svårt att använda något annat
ord än — dess torftighet, men jag vill ju ogärna göra det. En motivering i
reservationen, som går ut på att få utredning av en fråga med klar insikt örn
att vad än utredningen kommer till så får den ingen praktisk betydelse — det
är en motivering, som jag tycker är skäligen enkel. Det säges, att det är inte
troligt, att det skall bli så mycken användning av det där, men att det är så
enkelt och naturligt, att inan gör en utredning av frågan »huruvida och i vad
mån» det kan vara möjligt och tänkbart. Tänker man sig själv, att det ej i
någon .män är tänkbart annat än som rena undantag, så begriper inte jag vad
utredningen skall tjäna till, och ifall det gäller vetenskapliga lärostolar, så
finnes möjligheten enligt § 28 med kallelse och enligt praxis en rätt att söka.

Skall meningen vara, att man överhuvud taget önskar införa så att säga
ett utbyte av krafter på det här området, så ha vi redan möjligheten, och där
ligger snarare det väsentliga i utskottets påpekande. Vi ha redan anslag, som
möjliggöra utbyte av lärare vid universiteten, och då frågar jag, herr talman,
vad som ur praktisk synpunkt är mest främjande för det skandinaviska och
nordiska samarbetet och en utveckling av den nordiska tanken: det, att man
tid efter annan får skilda krafter från de skilda nordiska länderna hit för att
lägga fram synpunkter på frågor och vetenskapliga problem, då man får så att
säga en kontinuerlig och allsidig kontakt med utvecklingen i dessa länder -—
eller det, att man vid ett visst tillfälle får hit en person — eventuellt av mycket
medelmåttig genomsnittskaraktär på det vetenskapliga området — för att livstiden
ut sitta bär som undervisare med hänsyn till de svenska förhållandena,
med hänsyn till våra behov. Det kan naturligtvis tänkas vara möjligt på ett
sådant område som någon av läkarevetenskapens discipliner eller på det naturvetenskapliga
området eller till och med på det språkliga, men nog tror jag^
att vi ur synpunkten av den nordiska samarbetstanken lia mycket större behov
av att få ett flertal personer hit vid skilda tillfällen, som lägga fram
sina danska, finska, norska, ja måhända isländska synpunkter på de problem,
som behandlas. Och nog blir utbytet mycket livligare och starkare, örn man
på detta sätt får en verklig reciprocitet —■ något, som man kan få i den mån
de andra länderna ställa medel till förfogande för att få svenska krafter dit.
Det är därför jag menar, att omvägen över befattningar, som inte bara ha det
kulturella arbetet till uppgift utan också examination för de olika examina, som
skola bereda till inträde i den svenska ämbetsmannavärlden, läkarevärlden och
överhuvud taget till statens högre organ — att denna omväg, säger jag. icke
är lämplig. Jag kan inte för min del finna, att den väg, som man här vill vandra,
är en praktisk väg för att vinna ändamålet i fråga.

Men det kan, herr talman, vara en praktisk väg för att försörja utlänningen.
Det är ju så, att hos oss äro de ifrågavarande ersättningarna mycket större
än i de andra länderna, och det är då helt naturligt, att andra kunna vilja söka
sig över till oss för att få en sådan, låt mig säga livstidsförsörjning genom verk -

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Om rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
samheten här, fortare än de få i hemlandet. Men om det blir lika lätt för
svenskar att söka sig ut till andra länder med deras sämre och mindre ersättningar,
det blir väl en fråga, som var och en själv får besvara. Rent objektivt
sett tror jag inte, att det är många, som föredraga att gå dit, örn de kunna få
stanna i sitt land. Med avseende å Finland kommer så härtill det mycket intrikata
spörsmålet örn finskan och svenskan. Det lär väl ej komma därhän, att
man skulle kunna konkurrera med finnarna örn de finsktalande professurerna,
och att man skulle konkurrera med de alltför fåtaliga finlandssvenskarna örn
de svenska professurerna vid Helsingfors universitet, det synes .mig själva tanken
på ett samarbete nästan förbjuda — utom den risk, som ligger i att man
blandar sig in i ett främmande eller ett besläktat främmande lands språkfråga.
Med Island lär det väl inte bli mycket utbyte, och med avseende å Danmark
och Norge äro förutsättningarna för anställning sådana, att jag inte tror, att
den önskade reciprociteten är möjlig under nuvarande förhållanden. En reciprocitet
förutsätter ju, att förutsättningarna och villkoren för erhållande av befattningar
äro lika. Det äro de ej. Det förutsättes, att prövnings förfarandet
är lika. Det är val en ganska offentlig hemlighet^ att när det gäller tillsättning
av en professur i Köpenhamn, så tillgår det på ett annat sätt och med ett
betydligt större inflytande för regeringen än det tillgår här i Sverige, men det
har den effekten, att när en dansk blir sakkunnig vid tillsättningen av en
svensk professur, så frågar han på det danska gemytliga sättet: Yern vill ni
egentligen lia? Och sedan han har fått veta vem nian vill ha, ifall man verkligen
talar örn det — vilket man nog i Sverige är mycket försiktig med att
Äöra _ sä är det efter den danska kutymen naturligt, att man inriktar sig på,
just den. Nu tror jag, att man inte får något svar på frågan, men det är ej
det, som är huvudsaken, utan huvudsaken är örn den inställning våra danska
vänner ha i dylika befordringsspörsmål. Frågan är där sedan den gamla
danska envåldstiden: vem vill ni lia? Det kunna vi inte tillämpa här i Sverige,
och det tillämpa vi inte. Vi kunna ha våra önskningar, våra förutfattade meningar
örn vem som bör ha professuren o. s. v. Men det är en sak, och en annan
sak är, att den procedur, som här är föreskriven, är sådan, att den åtminstone
ställer alla tänkbara garantier för att ett objektivt bedömande skall komma till
stånd. Allting är mänskligt, och möjligt är, att man även här kan få^ ett
otillfredsställande resultat, men det är inte .heller därom, som det nu är fråga,
utan det är fråga örn utgångspunkten, hela inställningen till problemet örn tillsättningen
av dessa platser. Jag kan under sådana förhållanden inte finna,
att det svar, som nu kommer att lämnas på denna invändning, blir tillfredsställande.
Svaret kommer nämligen helt enkelt att bli det, att »vi ha ju ej begärt
detta». Vi ha begärt i motioner och reservation en utredning, bara en enkel
utredning »huruvida och i vad mån» det här skulle vara möjligt. Ja,o herr
talman, det är ju så inom vår svenska riksdag, och det veta alla, att å ena
sidan tycker man, att det är så enkelt att begära en utredning. ^ Den kunna väl
alla vara med om! Och sedan man har begärt utredning, så går det ej många
dagar förrän man säger: emedan vi lia begärt utredning, så äro vi nu bundna,
och därför måste vi pröva frågan när den kommer tillbaka, ur synpunkten av
att vi själva begärt denna utredning. Örn man då, som jag -— och, som det vill
synas, reservanterna själva — är ganska övertygad örn att svaret pa frågan
»i vad mån» kommer att bli ytterst litet givande — det är inte i någon stor
män, som det kan bli tillfredsställande — då synes mig själva åtgärden vara —
ja, ja en vacker gest och ingenting annat. Jag har ej någon lust att tillstyrka
riksdagen att göra vackra gester utan innehåll, utan jag menar, att det praktiska
arbetet här kräver andra åtgärder än dessa, och därför, herr talman, saknar jag
all anledning att frångå vad utskottet har i den här punkten hemställt.

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Örn rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)

Men jag vill tillägga med avseende å den andra punkten, att ett bifall till
den första punkten blir detsamma som inkörsporten till ett bifall till den andra
punkten och tvärtom. Tro herrarna, att t. ex. förste provinsialläkare eller kanhända
provinsialläkare — man vet ej örn de avses med »högre läkarebefattningar»
-— eller sådana bär ingenjörer, som äro anställda på olika håll —- jag
håller mig till läkare, provinsialläkare och stadsläkare — och de äro väl i alla
fall sådana, som det skulle vara någon nytta med, tro herrarna, säger jag, att
den befolkning, som skulle få en dansk till läkare, skulle vara tillfredsställd
och glad? För det första tror jag ju inte, att man hade precis så lätt att tala
med denne läkare, åtminstone inte örn han talade danska på det allra värsta
sättet. Och för det andra tror jag inte, att — med den uppfattning, som vi
ha här i Sverige örn den svenska läkarutbildningens företräden — förtroendet
för en sådan utlänning, som vore utlänning även ur synpunkten av utbildningen,
skulle bli så stort. Jag undrar, örn inte man i varje fall måste säga, som
också utskottet har sagt, att kännedom örn de lokala förhållandena är en alldeles
nödvändig förutsättning för de praktiska befattningshavarna. Det gäller
inte i lika grad med avseende å universiteten. Dessa anses här inte vara praktiska
utan teoretiska, vilket dock är ett misstag, men någon kännedom örn de
lokala förhållandena behöver man ju inte speciellt ha där. Klart är dock, och
det var det som jag här ville betona, att när här föreligga två motioner i samma
riktning med en liten skiljaktighet i formuleringen och bägge två gå ut på en utredning
av frågan »huruvida och i vad mån» — så blir ett bifall till den första
också ett bifall till den andra. Har man sagt a, får man säga b. Har man
begärt utredningen och det kommer en proposition i anledning av denna, så
kommer med all makt att göras gällande, att det är svårt för riksdagen att
säga nej, när man själv begärt utredningen.

För resten, herr talman, behöver man inte begära denna. Vi Ira en ecklesiastikminister,
som vi veta vara intresserad av dessa saker i och för sig, och örn,
som utskottet säger, det skulle finnas förutsättningar för en reciprocitet, så har
Kungl. Majit utan riksdagens framställning möjlighet att skaffa sig förvissning
därom och att genom underhandlingar, som det här kan bli fråga örn, taga
reda på örn och på vad sätt reciprocitet skall kunna skapas, där den inte finns.
Men jag tror inte det vore önskvärt, att Sveriges riksdag toge initiativ till en
framställning till Kungl. Maj :t örn förhandlingar med utrikes makt i en eller
annan fråga, icke ens i denna fråga. Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

I herr Reuterskiölds yttrande instämde herrar Anton Pettersson, Alexander
Nilsson, Anton Svensson, Holstenson, John Gustavson, Friggeråker, Eskhult,
Sköldén och Per Andersson.

Herr Strömberg: Herr talman! Då jag tillhör dem, som enligt herr Lindström
skulle vara behäftade med andlig protektionism, så skall jag be att få
yttra ett par ord. Jag kan göra detta mitt anförande så mycket kortare som
jag helt och fullt kan instämma i de synpunkter, som utskottets ärade ordförande
nyss anfört.

Herr Lindström sade, och jag skulle tro, att det kommer att ljuda fler liknande
toner under denna debatt, att vi, som gå på avslag på de föreliggande
motionerna, ha ingen förståelse för nyttan och värdet av det nordiska samarbetet.
Jag tror, att vi. ha anledning att tillbakavisa ett sådant påstående.
Ingen bestrider det verkligt betydande värde, som ligger i det nordiska samarbetet,
och jag vet, att man kan påvisa många och goda resultat härav, men
jag tror icke, att det är lyckligt att gå för långt och alldeles utsudda de sär -

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
drag hos de nordiska folken, som väl ändå utgöra en förutsättning för ett utbyte
emellan oss.

Örn man läser dessa motioner, finner man — tycker åtminstone jag för min
del — att de icke äga den praktiska grundval, att riksdagen bör reflektera på
att ansluta sig till desamma, och jag undrar, herr Lindström, på vem man mest
kan tillämpa de ord, som herr Lindström nyss yttrade, då han talade örn den
romantiska skandinavismens lösliga grund. Jag för min del anser, att örn något
är byggt på löslig grund, är det dessa motioner. Att begära att det i vår svenska
grundlag skall konstitueras en rätt för utlänningar att få söka svenska befattningar
är, synes det mig, att driva saken alldeles för långt. Kungl. Maj :t
har rätten att kalla, när praktiska och andra skäl så föranleda, och jag tror,
att man mycket väl kan ge sig till tåls med denna Kungl. Maj :ts grundlagsenliga
rätt.

Jag har naturligtvis ingen erfarenhet, när det gäller utnämningar av professorer
och högre akademiska lärare, men jag har dock någon erfarenhet, när det
gäller en del andra befattningar, som det talas örn i motionen nr 131. I denna
yrkas det på att högre tekniska befattningar såsom tjänsteläkares, tjänstearkitekters
och tjänsteingenjörers också skulle komma i åtnjutande av denna rätt.
Jag tar ett sådant verk som t. ex. yrkesinspektionen. Där finns det ett ganska
stort antal ingenjörer, som naturligtvis enligt dessa bestämmelser också skulle
komma i fråga. Beträffande dessa anser jag, att det inte är tillräckligt med
den formella kompetensen. Innehavare av dessa befattningar måste också vara
förtrogna med folkets psyke, med de olika arbetsförhållandena, med den sociala
miljö de skola röra sig i o. s. v. Underligt nog instämma också reservanterna
häri och erkänna, att i fråga örn dylika tjänster gäller det, att innehavarna i
vissa fall måste äga en sådan förtrogenhet med svensk rätt och svenska förhållanden,
att det knappast kan komma i fråga att göra tjänsterna tillgängliga
för främmande medborgare. Vad borde den logiska konsekvensen av ett sådant
uttalande vara annat än att också hemställa örn avslag på motionerna? Men
reservanterna gå en motsatt väg, och i strid emot detta uttalande begära de en
utredning även beträffande dessa.

Jag kan för min del inte finna, att det kan vara betingat av några som helst
praktiska skäl att begära en sådan utredning. Det är säkerligen bättre, att vi
fortsätta vårt samarbete på det sätt vi hittills gjort utan att i det avseendet söka
utsudda de särdrag, som gälla för de nordiska folken. Vi Ira säkert mycket att
lära av varandra, men jag tror. att resultatet blir bättre, örn man stannar vid
att av nu rådande förhållanden draga de ömsesidiga lärdomar, man kan.

Detta är, herr talman, de synpunkter, som ha bestämt mig att alltjämt vidhålla
den uppfattning, jag hade då frågan förra gången behandlades. Med instämmande
således i vad utskottets ärade ordförande anfört hemställer jag örn
bifall till utskottets hemställan.

Herr Undén: Herr talman! Jag har i och för sig sympatier för att en

utredning kommer till stånd angående en eventuell utvidgning av de normer,
som äro upptagna i § 28 regeringsformen, och då till fördel för de nordiska länderna.
men jag kan inte undgå att vända mig mot den motion, som rör de akademiska
lärarbefattningarna med hänsyn till att den tycks förutsätta en tolkning
av den nuvarande § 28 regeringsformen, vilken tolkning enligt min tanke
är alldeles för snäv och strider mot den uppfattning, som gjort sig gällande i
praxis på senare tid.

I fråga örn rätten att utnämna utländska medborgare till innehavare av svenska
akademiska lärarbefattningar har det gjorts gällande åtminstone tre olika

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Örn rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
tolkningar. _En innebär, att det alltid skall förekomma en kallelse från Kungl.
Maj :t eller i varje fall från en akademisk myndighet. Initiativet måste alltså
då utgå därifrån enligt denna uppfattning, och örn en utlänning söker bör hans
ansökan inte upp till prövning, om inte annat särskilt medges. Den tolkningen
är nog den, som var gällande, i äldre tid, men åtminstone sedan trettio år tillbaka
har en annan metod börjat tillämpas vid tillsättningen av akademiska lärarbefattningar
med utlänningar, i det att det börjat bli vanligt, att de på förhand
hos Kungl. Maj :t sökte rätten att få ansöka till en ledig professur. Till
en början biföllos sådana ansökningar, vilket alltså tydde på att Kungl. Maj :t
ansåg, att det behövdes särskilt tillstånd för en utlänning att söka professur.
Men så småningom ändrade Kungl. Majit ståndpunkt, och det förklarades i
besluten endast, att hinder inte mötte för vederbörande utlänning att söka dylik
ledig professur. Denna lokution får anses tyda på att Kungl. Maj :t menat, att
grundlagen redan medgav en ansökningsrätt.

Sedan har denna praxis ytterligare utvecklats på det sättet, att utlänningar
utan vidare sökt professurer här, alltså utan att i förväg begära Kungl. Maj :ts
tillstånd. De ha satts upp på förslag och utnämnts av Kungl. Majit, och därmed
har man kommit in på den praxis, som såvitt jag förstår numera är den
rådande, nämligen att utlänningar redan ha fri ansökningsrätt till de akademiska
lärostolarna. Det sista fall jag känner är från 1931, och det gäller Uppsala
universitet. En norrman, som inte i förväg begärt tillstånd att söka, anmälde
sig i vanlig ordning som sökande, och han uppställdes på förslag av
större akademiska konsistoriet med reservation endast från konstitutionsutskottets
ärade ordförande, professor Reuterskiöld, som då liksom nu, såvitt jag
kunde rätt uppfatta det, hade en annan tolkning av § 28 än den, som jag för
min del gör gällande. Denne norrman utnämndes sedan av Kungl.’ Maj :t. Därmed
.har ju ytterligare fastslagits, att en utlänning, som anmäler sig i vanlig
ordning som sökande, får sin ansökan upptagen och prövad, och örn han fyller
de materiella kvalifikationerna enligt § 28 regeringsformen, blir han utnämnd.
Jag skulle alltså inte för min del vilja lämna något finger åt den tolkning, som
både konstitutionsutskottets majoritet och reservanterna och motionärerna tyckas
ha förfäktat, nämligen att det för närvarande endast skulle finnas kallelserätt
eller också endast rätt att komma i åtanke, ifall man på förhand har fått
Kungl. Maj :ts medgivande eller under procedurens gång har fått Kungl. Majits
särskilda medgivande.

Reservationen är nu så formulerad, att den går ut på att utländsk medborpfaie
i de nordiska länderna skall lia rätt att söka lärarbefattningar vid våra
universitet och högskolor. Denna formulering tycks, som jag nämnde, utgå från
en förutsättning, som enligt.min uppfattning inte är riktig och inte överensståmmande
med praxis, och jag anser det vara mycket olägligt, örn man skulle
ga tillbaka till en tidigare och mera snäv tolkning av paragrafen. Jag är därlör
förhindrad att med min röst stödja reservationen, sådan den föreligger i den
Iragan.

Då jag yttrar mig i spörsmålet, skall jag ytterligare säga några ord om
de materiella villkor, som äro föreskrivna för utlänningar till skillnad från
svenska medborgare.

Det ena villkoret är. att utländsk medborgare för att komma i åtanke skall
vara. av^ utmärkt förtjänst. Det är ett villkor, som har upprätthållits i
praxis pa det sattet, att — om jag uttrycker det litet vulgärt — en mera slätstruken
utlänning har ansetts inte kunna komma i åtanke för utnämning till
P™ essnr'' 11 (ider det att en väl kvalificerad utländsk vetenskapsman kommer
o. samjTia re«''ler i övri£t sorn svenska medsökande. Han ställes

alitsa pa förslag och jamföres med de svenska medsökandena.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)

Jag är för min del inte beredd, i varje fall inte pa stående fot, att förorda
ett slopande av det villkoret, att en utlänning, även om han tillhör de nordiska
länderna, skall fylla vissa kvalifikationsvillkor, något utöver undergränsen,
örn jag så far uttrycka det, för en akademisk lärarbefattmng. Jag
är inte säker på att det skulle vara av något särskilt gagn för det nordiska
samarbetet att få den sortens befordringsstrider, då det väger tämligen jämnt
mellan några sökande, som kanske alla befinna sig nära underkanten, och då
man med våra ganska stela befordringsnormer i övrigt vid statsuniversiteten
skulle vara hänvisad till att, om det väger över i någon ringa mån för den
främmande medborgaren, ovillkorligen utnämna honom till befattningen.

Jag vill ytterligare peka på att Stockholms och Göteborgs högskolor äro
friare ställda än statsuniversiteten. De äro inte bundna av § 28 regeringsformen.
Såvitt jag kan finna, har det inte lett till att man där har sökt
anställa utländska lärare eller lärare från de nordiska länderna av den kvaliteten,
att de stå i underkant beträffande vetenskaplig skicklighet. Högskolorna
ha nog praktiskt upprätthållit det kravet, som regeringsformen ställer
för statsuniversiteten, nämligen att det skall vara en viss högre standard, något
utöver det som ovillkorligen fordras för utnämning till lärarbefattningar.

Det finns ytterligare en punkt, som inte har närmare berörts i motionerna
och i utskottsutlåtandet, vari utlänningar äro olika ställda mot svenskar. Det
gäller villkoret, att de skola tillhöra den rena evangeliska läran. Detta villkor
är ju uppställt för alla lärarbefattningar, med den skärpningen beträffande
de teologiska lärarbefattningarna, att där kunna överhuvud taget inte
utlänningar komma i fråga. I och för sig kan man ju säga, att detta villkor
kanske inte har så stort intresse för de nordiska länderna. Det utestänger
dock mosaiska trosbekännare i de nordiska länderna från lärostolar vid de
svenska universiteten. Detta anser jag för min del vara omotiverat, och jag skulle
gärna vara med örn att man på den punkten vidgade den nuvarande bestämmelsen
i § 28. Det utestänger också formellt medborgare i de nordiska länderna
från teologiska lärarbefattningar. I verkligheten lia vi dock för närvarande
en f. d. norrman som innehavare av en teologisk lärostol vid Uppsala
universitet. Även i andra fall har det visat sig, att de materiella villkoren
i regeringsformen kunna kringgås, örn jag får uttrycka det så utan att
lägga in någon dålig bemärkelse i ordet. Det har i åtskilliga fall förekommit,
att en utländsk sökande, som ställes först vid prövningen av de sakkunniga,
söker svensk medborgarrätt, innan han blivit utnämnd, och det^har förekommit,
att han erhållit svensk medborgarrätt antingen någon månad före utnämningen
eller också kanske rentav i samma konselj som utnämningen. På det
sättet ha vi alltså i ett par fall fått utlänningar från de andra nordiska länderna
på våra teologiska lärostolar, trots grundlagens skenbart så absoluta
villkor på den punkten. De ha helt enkelt fått svensk medborgarrätt omedelbart
före eller i samband med utnämningen.

För övrigt har även kravet på utmärkt förtjänst under ett tidigare skede
kanske uppfattats något strängare än nu. Det uppfattades ibland, såsom det
har uttryckts i något utlåtande, så, att de utländska vetenskapsmännen skulle
vara i eminent grad överlägsna de svenska medsökande för att få komma i
fråga. Det har förekommit, att i befordringsärenden universitetskanslern har
hemställt örn en viss persons utnämning, trots att han var utlänning, under
förutsättning att han bleve svensk medborgare, och därvid hänvisat till att
en sådan ansökan samtidigt har förelegat. Det har alltså inträffat, att en
person har föreslagits på detta sätt och att subsidiärt en annan, en svensk,
har förordats till befattningen. På det sättet har man även kunnat i viss
mån kringgå kravet på utmärkt förtjänst, nion jag vill upprepa, att exemplen

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Om rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
härpå härstamma fran en period, da det kravet uppfattades mera rigoröst än
under senare tid.

Överhuvud taget anser jag för min del, att när det gäller de vetenskapliga
lärarbefattningarna, kan man inte blanda in synpunkter om det nordiska samarbetet
såsom ett allmänt politiskt önskemål. När det gäller tillsättandet
av de akademiska lärarbefattningarna, skall man taga hänsyn uteslutande till
universitetens och vetenskapens intresse av att få de bäst kvalificerade, och
därför .skall man givetvis öppna tillträdet, såsom vår grundlag i stor utsträckning
gör, även för medborgare från andra länder. Jag har för min
del inte någon särskild sympati för att här uppställa ett reciprocitetskrav. Det
göra .vi ju inte i fråga örn andra länder. Det skulle kanske bli något egendomligt,
om man skulle införa det för en särskild kategori av främmande
medborgare, såsom förutsattes även av reservanterna. I praktiken tror jag,
att i de nordiska länderna behöver man inte någon formell reciprocitetsregel.
Det ordnar sig nog i alla fall.

Jag har för min del ingen erinran mot en utredning på grundvalen av den
andra motionen, som väckts i detta ämne rörande andra befattningar, fastän
jag tycker, att motionärerna kunde ha valt litet bättre exempel på’ sådana
befattningar, som lämpa sig för medborgare från de andra nordiska länderna,
än just. tjänsteläkares och tjänstearkitekters. Inte tror jag t. ex. att våra
provinsialläkarbefattningar böra bli de, som i första hand komma i åtanke,
örn det gäller att utse utlänningar till läkarbefattningar. Även i fråga om
sådana medger ju för övrigt den nuvarande § 28, att utlänningar bli utnämnda.
Men det finns många andra befattningar. Jag tänker särskilt på
en hel del undervisningsanstalter av lägre grad, som inte kunna räknas såsom
anstalter för vetenskap och. konst, där den nuvarande formuleringen av paragrafen
inte medger utlänningar möjlighet att bli utnämnda. Där anser jag
alltså, att en utvidgning skulle vara. väl på sin plats. Vidare tror jag, att på
en annan punkt ett ökat utbyte skulle kunna ske. Det gäller i fråga örn tillförordnade
befattningar, i fråga örn förordnande av utlänningar för att upprätthålla
en tjänst, t. ex. en vetenskaplig lärarbefattning, under någon kortare
tid. Jag undrar, örn inte detta i grund och botten skulle vara mera
betydelsefullt ur synpunkten av att få ett utbyte av vetenskapsmän. Det skulle
alltså kallas in en vetenskapsman från ett annat land att under något år
eller under någon termin upprätthålla en vakant vetenskaplig befattning. Detta
lägger grundlagen för närvarande inte något hinder i vägen för. Det har också
i praxis inträffat, att sa skett, men en sadan praxis skulle kunna utvidgas
väsentligt mera än nu.

På de. skäl, jag har anfört, kommer jag alltså för min del inte att rösta för
reservationen i första punkten på grund av dess avfattning, men däremot röstar
jag för reservationen i den andra punkten.

Herr Ohlin: Herr talman! De föreliggande motionerna beröra ju två olika
angelägenheter. Jag skall hålla mig till den första, nämligen frågan örn lärarbefattningarna
vid universitet och högskolor.

Skälen för den ståndpunkt, som reservanterna i utskottet lia intagit, äro ju
mångå, och den förste talaren i debatten här, herr Lindström, har redan framfört
åtskilliga av dem. Jag skall bara nu mycket kort beröra vad herr Lindström
också papekade, att friare möjligheter för medborgare i de nordiska
länderna att söka sådana befattningar skulle i hög grad främja den nordiska
kulturgemenskapen, därför att envar vetenskapsman från ett annat nordiskt
land i viss mån utgör en representant för sitt land och dess kultur i sin kontakt
med kolleger, med studenter, med vänner, kanske också gentemot press och

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
radio. Men jag är alldeles av samma mening som herr Undén på den punkten,
att det viktigaste givetvis är, hur dessa reformer skulle verka ur universitetens
och högskolornas egen synpunkt. Då förefaller det mig, som om den av motionärerna
föreslagna ordningen skulle medföra uppenbara fördelar genom att
garantera en jämnare och bättre rekrytering på dessa viktiga vetenskapliga
poster. Man skulle få ett större urval av unga vetenskapsmän att välja på.
Vi få icke glömma, att de nordiska länderna ändå äro ganska små, och det
förekommer icke så sällan att det saknas väl kvalificerade krafter. Då skulle
man här få möjlighet att välja fullt fritt. Jag skall strax komma till herr Undéns
observation på denna punkt, men jag skulle vilja göra ett tillägg dessförinnan,
att om man får den frihet, för vilket här nu påyrkas att man skall
utreda möjligheterna, skulle detta försvåra utbredningen av ett kotteriväsen
vid våra högskolor och universitet, ett kotteriväsen, som icke sällan lett till att
man försökt få fram vissa protegéer, som kanske icke ha varit så väl meriterade.
De åt de andra nordiska länderna öppna fönstren skulle skapa ett
friskare luftdrag vid våra högre undervisningsanstalter, och aldrig är väl
andlig instängdhet så litet berättigad som vid vetenskapens högborgar.

Utskottsmajoriteten delar inte den ståndpunkt, som i motionen intagits. Det
som utskotsmajoriteten och här i kammaren herrar Reuterskiöld och Strömberg
anfört är, att nuvarande möjligheter för ett vidgat kulturutbyte på ifrågavarande
område äro tillräckliga. Herr Strömberg säger, att Kungl. Maj :t
kan, när faktiska skäl föreligga, kalla någon från våra nordiska grannländer.
Men såvitt jag vet är detta icke riktigt. Det kan finnas många praktiska
skäl, som tala för att kalla en vetenskapsman. Men om denne icke uppfyller
de krav på viss överlägsenhet, som § 28 i regeringsformen allmänt har ansetts
kräva, kan icke Kungl. Maj :t kalla honom. Det skulle uppenbarligen strida
emot den självstyrelse, som universitet och högskolor hava sedan gammalt, och
det skulle också strida emot själva paragrafen.

Nu anförde emellertid herr Undén två mycket viktiga synpunkter på denna
fråga. För det första säger han, att utlänningar redan nu ha enligt praxis fått
rätt att söka, och han påpekar, att motionen i det avseendet har erhållit en
olycklig formulering. Ja, jag kan medge, att örn denna praxis i sak är så fast
etablerad, som herr Undén anger, vilket nog inte varit den allmänna uppfattningen
i akademiska kretsar men i alla fall möjligen är riktigt, är det olyckligt,
att motionen fått denna speciella formulering; men det kvarstår ändå, att
det icke är tillräckligt, att en person får lov att söka en befattning, utan han
borde också ha rätt att bli utnämnd till befattningen och därvid konkurrera på
lika villkor med andra sökande.

Nu anförde herr Undén också att det i praxis blivit nästan lika villkor. Visserligen
förekommer det i alla mera bekanta lagkommentarer en helt annan
ståndpunkt, enligt vilken det nämligen kräves betydande överlägsenhet av viss
art för utländsk medborgare, men herr Undén säger, att praxis gått i den liktningen,
att det har, bara med en viss inskränkning, blivit rätt för andra utlänningar
att bli utnämnda på samma villkor. Man måste ju i alla fall konstatera,
att denna herr Undéns uppfattning icke är den, som förekommer i de
tryckta kommentarerna till 28, och vidare, att det tydligen inte är allmänt
erkänt att villkoren äro lika. Det måste därför vara av största praktiska betydelse,
att man nu, sedan frågan blivit rest, verkligen kan få en ordentlig
undersökning i saken och få fastslaget, örn man skall kunna gå den väg, som
herr Undéns tolkning angiver, eller gå ännu längre, vilket jag helst skulle
vilja göra, så att den fulla likställigheten blir införd.

dag kan inte finna, att de av herr Undén anförda synpunkterna behöva utgöra
något skäl emot att man igångsätter denna utredning. Han har tvärtom

Förslå kammarens protokoll t OSS. Ar 33. 2

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Om rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
visat upp att bär finnes en viss oklarhet i praxis och att saken behöver preciseras.
Jag kan inte finna, att, om kammaren nu bifaller utskottsreservanternas
framställning, man därigenom skulle riskera att godkänna den gamla tolkningen
av § 28. Jag tror, att vi kunna lita på Kungl. Majit, att örn Kungl.
Majit tillsätter en sådan utredning, Kungl. Majit då kommer att lägga saken
så till rätta, att varje sådan risk för en olämplig prejudicerande tillämpning av
§ 28 helt bortfaller.

Vad saken här gäller är väl i stället, örn kammaren vill ge ett sympatiuttalande
för en utveckling i den riktning, som reservanterna och motionärerna
förorda. Det avgörande här måste väl ändå vara, hur erfarenheten visat att
hittillsvarande bestämmelser och praxis faktiskt ha verkat, och i det avseendet
ha vi mycket överbevisande siffror att hålla oss till.

Såvitt jag har kunnat finna, ha vi bär i Sverige, med alla våra många undervisningsanstalter
av denna typ, två professorer från de fyra övriga nordiska
länderna. Däremot befinna sig ungefär ett halvt dussin svenska vetenskapsmän
ute i de andra nordiska länderna. Örn vi se på statistiken för de
senaste femton åren, skola vi finna, att vi ha haft sammanlagt ett halvt dussin
vetenskapsmän från de övriga nordiska länderna hos oss på längre eller
kortare besök av denna art, medan antalet svenska vetenskapsmän i de andra
nordiska länderna närmat sig 20-talet.

Professor Reuterskiöld antydde, att om det bleve någon reform här, skulle
de svenska universiteten och högskolorna bliva institutioner, som skulle endast
bereda brödföda åt medborgare från de andra nordiska länderna. Denna ståndpunkt
kan åtminstone inte finna något stöd i de siffror, som föreligga. Jag
avstår från att kommentera den ur andra synpunkter.

Erfarenheten i ett annat hänseende, nämligen i fråga om värdet av att få
dessa medborgare från andra nordiska länder till våra högskolor och universitet,
är fullt entydig. Jag tror icke. att någon, som känner till dessa män,
vill bestrida att de betytt väsentliga tillskott både vetenskapligt och kulturellt;
man skulle kunna nämna namn sådana som Edvard Lehmann och
många andra för att visa detta.

Utskottsmajoriteten har anfört flera andra skäl, men jag skall icke ingå
närmare på dem. Beträffande vad utskottet säger om att det för innehavare
av ifrågavarande ämbeten förutsättes kännedom örn svenska förhållanden,
får jag framhålla, att det ju kan tagas hänsyn därtill vid kompetensprövningen.
Dessutom är det fråga örn att undersöka »huruvida och i vilken utsträckning»
etc. och det är alltså, trots att herr Reuterskiöld citerar detta »huruvida
och i vilken utsträckning» med ett visst tonfall, avsikten att se på vilka punkter
det lämpligen kan göras och på vilka punkter det inte passar. Den omständigheten
att det möjligen är olämpligt på vissa punkter, kan inte anföras
såsom skäl mot att verkställa en utredning rörande de punkter, där det kan
passa.

Emellertid säger herr Reuterskiöld, och detta förefaller vara hans huvudargument,
att det utbyte av lärare, som består i att det kommer någon från
övriga nordiska länder och håller några föreläsningar, ha vi redan möjlighet
att genomföra, och det är mycket bättre att ha det så ordnat än att få en mer
eller mindre permanent professor. Men, mina herrar, har man någon anledning
att betrakta ett sådant utbyte som ett alternativ till det som här föreslås?
Vad hindrar, att det ena goda lägges till det andra goda och att man i stället
för herr Reuterskölds antingen — eller väljer ett både — och?

Sedan säger herr Reuterskiöld, att vi i Sverige tillämpa olika tillsättningsmetoder
vid de olika universiteten. Han säger, att de danska sakkunniga ofta
fråga: »Vem vill ni lia?» Ja, jag vågar påstå, att den skildring, som herr Reu -

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Om rätt för ut länning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
terskiöld där gav av dansk praxis, är en vrångbild. Skillnaden mellan dansk
och svensk praxis är, att i Danmark överlägga de sakkunniga sinsemellan,
innan de gemensamt fatta ståndpunkt — de resonera örn de olika konkurrenterna
och rösta tillsammans — medan i Sverige varje sakkunnig uttalar sig
för sig och detta utan att diskutera med de andra sakkunniga. Det är alltså
detta, att de sakkunniga i Danmark diskutera sinsemellan, som tydligen fått
herr Reuterskiöld att tro, att man i Danmark icke bedömer de sökandes vetenskapliga
kvalifikationer utan går efter andra grunder. Det finns så många
exempel på behandlingen av sådana professorsutnämningar i Danmark, som
skulle kunna anföras såsom bevis för hur ytterligt omsorgsfullt och hur noggrant
man där söker bedöma de sökandes kvalifikationer. Jag vill betona,
att om herr Reuterskiölds argument skulle accepteras på denna punkt, slår det
ihjäl även utskottsmajoritetens ståndpunkt. Utskottsmajoriteten vill ju ha en
utredning, örn det är utsikt till att man kan få reciprocitet. Men skulle herr
Reuterskiölds ståndpunkt accepteras, måste man säga ett klart nej till hela
tanken på utredning även om reciprocitet.

Utskottsmajoriteten säger, att innan man ensidigt från svensk sida sätter
igång med utredningen, skall Kungl. Majit genom förberedande förhandlingar
ha klarlagt att man också får reciprocitet. Ja, försiktigheten är ju en
dygd, men kan den inte gä väl långt? I praktiken innebär utskottsmajoritetens
ståndpunkt, att Sverige icke skall sätta igång någon utredning, förrän
de andra länderna efter utredningar blivit på det klara med att de vilja taga
något steg i denna riktning, ty inget land kan precisera, hur långt det vill gå,
förrän utredning skett. Detta gäller Danmark, Norge, Finland och Island
likaväl som oss.

För övrigt vill jag påpeka, att det i Danmark ännu i dag råder en formell
likställighet. Det yttrande, som finnes i motionen, är icke fullt lyckligt formulerat,
det medger jag, ty det förhåller sig så, att, trots att frågan många
gånger har diskuterats i Danmark och man där sagt, att vi måste begära, att
inte bara vi skola vara så generösa att ge likställighet utan vi skola också få
sådan från andra länder, har man i Danmark avstått från att ändra den likställighet
som finnes. Det får kanske tilläggas, att man i något fall, där det
vägt ganska jämnt mellan en dansk och en annan sökande, föredragit dansken
och påpekat, att man måste ha en viss frihet, eftersom de andra nordiska
länderna intagit viss ståndpunkt. Även i Norge har man ett förfarande, som
är mera välvilligt, från motionärernas synpunkt sett, än det som i Sverige
brukat tillämpas.

Jag kan tillägga, att den danska Komiteen for nordisk akademisk Samarbejde.
som närmast har örn hand just den verksamhet, örn vilken herr Reuterskiöld
uttalat sig med så stor välvilja, har skrivit till den svenska kommittén
för nordiskt akademiskt samarbete och sagt, att den fått höra talas örn dessa
motioner i den svenska riksdagen och att man därför ville meddela, att den
danska kommittén i princip vannt anbefallde och tillträdde dessa förslag. Den
danska kommittén hade för sitt vidkommande kunnat glädja sig över att möta
utsträckt förståelse och intresse för dessa tankar i de danska universitetskretsarna.
Man hade vidare från den danska kommitténs sida redan vid nuvarande
tidpunkt sökt kontakt med regerings- och riksdagskretsar med tanke på att
man skulle ge officiellt danskt stöd åt principerna i de svenska motionerna.

Den farhåga, som utskottsmajoriteten alltså bygger sin ståndpunkt på mera
än på annat, nämligen att vi skulle, örn vi taga ett svenskt initiativ i den blygsamma
form. som föreslagits, riskera att möta ett kallt avvisande från de
andra länderna, denna farhåga, säger jag, kan man nog, med stöd av detta
dokument övensom andra, avvisa såsom ogrundad.

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Om rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)

Jag vill understryka, herr talman, att när utskottsmajoriteten nu avvisat en
undersökning såsom obehövlig, och sagt, att det är bra som det är, tappar man
bort, och det föreföll som örn föregående opponent gjorde också, denna fråga örn
rätt för utländsk medborgare, som har varit svensk eller som härstammar
från svenska medborgare, att söka ifrågavarande befattningar. För närvarande
är det ju så, att örn en svensk accepterar en professur i Danmark, blir
han dansk medborgare, och skulle han då vilja söka en svensk professur igen
och komma tillbaga till sitt gamla fosterland, kan han visserligen söka den
men, efter den tolkning av § 28, som hittills varit den vanliga, har han inte någon
garanti för att bli bedömd på samma sätt som vanliga svenska medborgare.
Mina herrar, är det något rimligt i detta, att en person, som i det nordiska
kultursamarbetets tjänst accepterar en professur vid ett universitet eller en
högskola i något av de andra nordiska länderna, inte skall ha garanti för att
bli bedömd på samma sätt som vanliga svenska medborgare?

Ja, herr talman, för min del tillmäter jag denna fråga och den ställning,
som denna kammare här intager, en mycket stor betydelse. Man kan säga, att
det är inte bara till denna begränsade fråga som det nu gäller att taga ställning.
Det gäller också, kan man säga med tanke på alla dessa vackra nordiska
deklarationer, som vi hört under de senaste månaderna, frågan örn kammaren
vid första tillfälle, då en konkret sak kommer upp för kammaren, vill ge sitt
stöd åt detta praktiska nordiska samarbete, åt dessa strävanden att resa den
starka och hållbara byggnad av fria och samverkande nordiska nationer, som
tidsläget anvisar som en av vår generations uppgifter. Den föreliggande frågan
är visserligen av mycket begränsad räckvidd. Ja, det är sant, men denna
t>57ggnad kommer aldrig till stånd, örn man icke, när tillfälle bjudes, är villig
att lägga en sten ovanpå de andra. I dag har kammaren ett sådant tillfälle.
Herr talman! Jag jrrkar bifall till reservationen.

Herr Reuterskiöld erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Jag skulle
mot den siste ärade talaren för det första vilja påpeka, att de danska sakkunnigas
gemensamma bedömande väl ej finns hos oss, men att den ärade talaren
torde ha förbisett, att våra universitetsstatuter föreskriva och stadga visst gemensamt
samarbete mellan de sakkunniga.

För det andra påstod den ärade talaren, att utskottet har gått in för reciprociteten.
Det är en felläsning. Utskottet resonerar örn den reciprocitet, vilken
motionärerna vilja uppehålla, och säger, att den är värdelös, men vi ha
icke tagit ståndpunkt till frågan örn reciprocitet, då vi icke vilja själva saken.

Det tredje jag vill påpeka är, att jag ansluter mig helt till universitetskanslerns
uttalande rörande det nordiska momentets uteslutande vid universitetsbefordringar.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Ehuru detta ämne endast rör be handlingen

av en motion, har jag tillåtit mig begära ordet närmast därför att
jag skulle vilja uttala min starka sympati för den åskådning, som ligger bakom
motionärernas och reservanternas ståndpunkt. Jag skall nu icke yttra mig
örn punkten 1), men jag kan inte bestrida, att herr Undén hade sådana argument
för att icke biträda reservationen på denna punkt, att de på mig gjorde
ett starkt intryck. Yttrandet gick närmast i den riktningen, att reservationen
under punkten 1) skulle slå in öppna dörrar, då i själva verket redan den möjlighet
lanns, som motionärerna vilja bereda, för vetenskapsmän från andra nordiska
länder att erhålla befattningar vid svenska universitet. Jag vill emellertid
särskilt understryka, att i och för sig måste ju strävandena att nedbryta
ett slags andliga och intellektuella tullgränser de nordiska länderna emellan

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
bara hälsas med tillfredsställelse, och det vore ju av mycket stor vikt, örn det
kunde tagas ett steg framåt på detta område, när det har visat sig så svårt att
nedbryta de ekonomiska tullgränserna mellan de nordiska länderna.

Att jag här begärt ordet beror emellertid väsentligen därpå att reservationen
i sin andra punkt berör ett område, som lyder under socialdepartementet,
nämligen frågan om läkarnas ställning. Nu har jag inte den uppfattningen,
att, örn man skall försöka utvidga det nordiska eller interskandinaviska utbytet,
som vissa krafter försöka utbygga, man då skall begränsa detta på sätt
som gjorts i reservationen, där det talas örn rätten att söka tjänsteläkarebefattningar
och sådant. För läkarekåren gäller en legitimation, som meddelas av
medicinalstyrelsen. För närvarande torde det vara ytterst svårt för läkare,
utbildade i Norge, Danmark eller Finland, att kunna erhålla en sådan legitimation
även för Sverige, och jag skulle tro, att dessa svårigheter vila på sakliga
grunder, så tillvida att själva utbildningen är olika; den är i varje fall icke helt
lika och kräver icke heller lika lång tid i samtliga de nordiska länderna. Nu
är det mycket vanskligt att veta på vilken väg man skall gå, örn man skall
skapa förutsättningar för att en utbildning i det ena landet skall berättiga till
en omedelbar legitimation i det andra: skall man ställa upp den svenska läkareutbildningen
—■ den torde vara den dyrbaraste — såsom mönster, eller skall
man tvärtom pruta en smula på de svenska kraven och närma sig den art av
utbildning, som sker, såvitt jag vet, i Danmark? Jag vågar inte bestämt säga,
att jag har rätt härvidlag, men jag tror att jag är rätt underrättad, när jag
säger, att läkareutbildningen i Danmark är betydligt billigare och inte tar så
lång tid som i Sverige. Jag vet inte vilken väg som är riktigast att gå, och
man kan inte komma fram utan undersökning, men jag skulle hälsa med stor
tillfredsställelse, örn en sådan undersökning i detta sammanhang bleve gjord,
vilken då skulle syfta till att skapa förutsättningar för att en legitimation,
meddelad i det ena landet, skulle vara giltig över hela Norden. I praxis kanske
inte detta krav betyder så särdeles mycket utöver det att en läkare, som
vill flytta till det ena eller det andra av de nordiska länderna, kan göra detta
och har rätt att utöva läkekonsten där, men jag kan inte hjälpa, att jag anser,
att det i princip måste betyda ett ganska starkt ytterligare närmande av de
nordiska länderna till varandra.

När jag nu för min del meddelar, att jag kommer att rösta för reservationen
i andra punkten, sker det naturligtvis med den tysta förutsättningen, att, örn
en undersökning skall verkställas, denna skall utvidgas till detta särskilda område
på det sätt jag här bär angivit.

Herr Lindhagen: Professor Reuterskiöld framhöll såsom sitt sista ord, att
vad motionärerna föreslagit var blott en vacker gest. Professor Ohlin höll före,
att detta varit ett viktigt initiativ till förverkligande av de stora förhoppningarna
örn ett sammansvetsande av de nordiska länderna.

Jag måste ju erkänna, att denna fråga är ganska obetydlig ur synpunkten
av de nordiska ländernas samförstånd, och uppslaget innebär ju inte heller
något nytt. Då är det väl nästan riktigare vad Reuterskiöld menade än vad
Ohlin förmenade. Men jag vill dock fästa Reuterskiölds uppmärksamhet på,
att en god gest dock är bättre än ingen gest. »Det är bättre att spänna en)
båga som brast, än att icke spänna en båga.» Och något kan man jir begära
även i detta lilla fall, när vi nu skola demonstrera den skandinaviska entusiasmen
för att föra oss i sak grundligt samman.

Jag tillät mig, herr talman, att begära ordet för att kommentera frågan något.
Enligt min mening svävar osläckligt över vår politik programmet: individen,
hemmet, landet och mänskligheten. Därför måste även jag vara, som

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Om rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
jag alltid varit, en ivrig skandinavist. Vidare Ilar jag ända sedan 1902 varit
ledamot av Stockholms högskolas styrelse och därvid under de 13 första åren
även varit högskolans inspektor. Jämte den inblick jag på det sättet fått i
vetenskapens väsen, har jag kommit vetenskapen mycket nära även enligt andra
uppdrag, så att jag vet nog åtskilligt örn vetenskapens solsidor och vanskligheter,
ja, även örn kvasivetenskaperna, vilkas vanskligheter överväga dess solsidor
i högsta grad.

Motionärerna påstå, att under de senaste åren känslan för de nordiska ländernas
samhörighet och de nordiska folkens kultur och rasfrändskap vuxit sig
allt starkare. Herr talman, jag undrar, örn det verkligen förhåller sig så!
Det är väl i stället så, att vi nu för tillfället äro åtskilligt förbluffade över
stormakternas rustningar och farorna därifrån. Därför famla vi litet i luften
efter något för att hålla ihop oss på något sätt. Men de fyra utrikesministrarnas
kommuniké från Oslo innehåller ju bra litet. Den anbefaller att vi skola
inskränka oss till upprustningar efter ömsesidigt samråd. Därtill lägges krav
på neutralitet, vilket vi ju av självbevarelsedrift iakttagit, allt sedan Krimkrigets
tid 1855 officiellt, under det att de enskilda och den tredje statsmakten,
pressen, tumlat örn i partitagande för den ena eller andra av de krigförande.

Det är i dessa nedsjunkna tider väl ett gränslöst magert program, herr talman,
men lätt ett farligt program också, skulle jag vilja tillägga.

Här åberopa reservanterna först vad som gjorts för skandinavisk lagstiftning.
Ja, det är ju min specialitet, ty åren 1900 och 1909 segrade jag i andra
kammaren för initiativ örn gemensam nordisk civillagstiftning emot de då mäktigaste
juristerna på detta område. På den tiden kunde menige man segra.
Det förmå vi sällan nu.

Nu i år totade jag till och frågade, örn vi inte skulle kunna börja tänka på
ett nordiskt samarbete i fråga örn hyreslagstiftningen, sorn ju är en fundamental
sak för begreppet hemmet och som i alla de fyra nordiska länderna var föremål
för beredning. Frågan hade ju avancerat så långt i de olika länderna, att
riksdagen inte kunde begära att ett sådant samarbete skulle ske i kommittéerna,
men regeringarna kunde ju, eller vissa av dem, sedan de mottagit kommittéernas
betänkanden, ha samrått. Jag blev ensam i kammaren om det
yrkandet — inte i andra lagutskottet, ty där var särskilt Mauritz Västberg
och även en annan besjälad person med örn ett övervägande, men de övriga medlemmarna
i utskottet voro minst sagt ointresserade, och den genuinaste högermannen
från andra kammaren sade rent ut, att när herr Västberg talade för
förslaget, kunde man ju tänka sig. att det var någonting att fästa sig vid,
men vad herr Lindhagen sade behövde man inte bry sig örn. Det var andra
toner, herr talman, än när jag kämpade i första lagutskottet 1900 och 1909,
och genom lagutskottets besjälade instämmande med den nu stackars föraktade
Lindhagen, fick igenom mina förslag emot juristerna på höjderna.

Så det ligger nog åtskilligt i vad en ny utländsk minister ifrån ett av de
småbaltiska länderna sade mig här örn dagen. Han hade varit i Sverige förut
för tio år sedan och kände oss mycket noga från den tiden. Nu var han hitkommen
på nytt som minister. Han sade: Herr Lindhagen, vilken skillnad på
det svenska landet! När man läste i de svenska tidningarna för tio år sedan,
såg man att folket intresserade sig för ideella synpunkter, men nu är ju det
svenska folket förvandlat och sysslar företrädesvis med krass materialism. —
Precis så folio hans ord. Detta var 1938. Då var det ju, som sagt, inte samma
hänförelse, åtminstone för skandinavisk civillagstiftning som de av mig omnämnda
två åren.

Reservanterna säga vidare, att på intet område är ett dylikt samarbete mera
närliggande och naturligt än på kulturlivets område. Ja, så säga vi ju alltid,

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
därför att det är lättast att manifestera någonting där, fast det oftast håller
sig mera på ytan och inte når till de djupgående betingelserna för ett samarbete.
Men då måste tilläggas, att på kulturlivets område uträttas det allra
mesta i våra dagar liksom förut genom sammankommande mellan yrkesklasser
och ungdomen från de olika länderna med påhälsningar samt utbyte av tankar
och erfarenheter. Detta är en ofantligare och mäktigare insats i skandinaviskt
kulturliv än den här lilla professorssmåsaken, som nu ifrågasättes på sina
krångliga vägar. Men jag menar med detta visst inte att vi skola förakta den
frågan.

Herr Möller talade här örn den ekonomiska samgången, och den är ju i vår
materialistiska tid också en huvudsak för det nordiska samarbetet. Det
gäller att »öka samfärdseln» mellan de nordiska länderna. Men det kan ju inte
åstadkommas effektivt såsom en nydaning på annat sätt än att man gör hela
Norden till ett enda frihandelsområde. Detta är ett gammalt program, som
förr under de ideella tiderna ofta var på tal och även föranledde nitiska föreningsbildanden.
Jag har därför väckt den frågan vid denna riksdag såsom
en av de fundamentala frågorna för nordiskt ekonomiskt samarbete. I bevillningsutskottet
var ingen ledamot för förslaget, och ingen talade därför i riksdagen
mer än motionären. Även de tidsbetonade sociala professorerna i riksdagen
iakttogo tystnad. Så förhåller sig med dagens entusiasm för nordiskt
ekonomiskt samarbete. Nej. det blir nog fortfarande, herr talman, så att vi
gärna nu som förut hylla ett ekonomiskt samarbete, vi äro intresserade att få
sälja så mycket som möjligt till varandra, bara mitt land lyckas sälja mer än
det köper av de andra. Det är även i dag toppunkten av det nordiska ekonomiska
samarbetet. Det hindrar icke att vi såsom i trävarurörelsen söka hålla
ihop för gemensam konkurrens i världens andra länder.

Så ha vi vidare frågan örn det som sammanhåller hela Norden. Det är ju
likheten i språket. Det är huvudbetingelserna för »ett allmänt nordiskt samförstånd».
Språket representerar ju den andliga sammanhållningen mellan
människorna. Det är språket, som är gemensamt för alla samhällsklasser,
oavsett olika ekonomiska eller andra olika sociala villkor. Det är språket som
gör att vi känna oss som hemma hos varandra. Det är språket som gör att vi
känna varandra som en nationalitet. Det är gemensamheten i språk, som gör
att vi »förstå» varandra.

Vad göra vi då för att sammanhålla de nordiska språken? Ja, Norge, Danmark
och Sverige — det egentliga Norden — arbeta var på sitt håll för att
öka klyftan mellan de nordiska språken. En dansk juris doktor Clausen skrev
1936 en avhandling örn att det gemensamma språket var den viktigaste och
väsentligaste förutsättningen för nordisk sammanhållning. Jag väckte 1936
en riksdagsmotion örn att vi skulle be våra regeringar samarbeta för att kunna
sammanhålla språken hellre än att skilja dem. Inte en kotte i riksdagen stödde
något sådant. Ingenting äro alla demokratiska ledningar så rädda för som att
gå till grunden av tingen. Det ligger nog naturlagar bakom, eftersom det
oftast förhåller sig så, utom i den ekonomiska klassutjämningen i varje nordiskt
land. som ju onekligen har vind i seglen.

Är förenämnda räddhåga ett uttryck för hänförelsen ibland de nordiska
folken för att hålla mera samman? Nej. herr talman, det är minst sagt för
mycket sagt. När viljan inte tar sig uttryck i djupgående handling, få vi
vänta generationer på att nå fram några tuppfjät längre än vi nu äro mäktiga
till.

Nu lia vi emellertid funnit åtminstone en stolt ny gemenskap. Vi skola upprusta
allihop. Det finns ingen gräns för de nordiska staternas plötsliga kärlek
till upprustningen. Detta är en helgedom särskilt för svensk utrikespolitik

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Örn rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
just nu. Då kan man ju säga: varför vill vi inte lia ett försvarsförbund och
hjälpa varandra i nöden och inte bara vara tillsammans i lust såsom på det
s. k. kulturella området? Ja, sägs det, därför att det förmå vi inte; det är en
för vansklig sak. Men då är det heller inte så mycket bevänt med den där upprustningen,
inom varje, örn det nu överhuvud taget kan vara något bevänt
■med en nordisk upprustning.

För min del har jag, herr talman, vid denna riksdag väckt förslag om ett
nordiskt fredsförbund såsom åtminstone ett försonande komplement till upprustningen,
och jag väntar med stort intresse, vad utrikesutskottet skall finna
ut för skäl för att komma ifrån den saken och lämna oss i fred med vårt enda
stora ideal för tillfället: upprustningen. Det var en medlem i utrikesutskottet,
som frågade utskottets ordförande Undén här örn dagen, örn inte utskottet skulle
ha något sammanträde, och då hade herr Undén svarat : »Vi ha bara herr Lindhagens
motioner kvar.» Det var kanske därför ej så brådskande, ty dem blev
man kanske snart klar med. När jag alltså efter nio motioner sedan år 1914
slutligen fått vara med och fått till stånd ett utrikesutskott, så räcker det nog
en halv generation, innan utskottet blir någorlunda varmt i de kläder, som vi
ha lagat till åt utskottet. Utskottets enhälliga negativa start 1937 inför den varaktiga
fredens grundvalar var icke lovande. Ingenting är så fjärran från entusiasmen
för det nordiska samarbetet som den internationella rättsordningens
tillkomst genom en befattning som råder med huvudorsakerna till rustningar
och krig. Men vi få väl diskutera det bortglömda ämnet även år 1938, örn
jag har hälsan, herr Undén, när den tiden kommer.

Beträffande de motioner, som det i dag gäller, är det ganska intressant,
herr talman, att det i den första motionen yrkas utredning, huruvida någonting
kan göras i denna punkt, och det är ju redan en ofantlig svaghet. Men jag har
också varit med om att skatta åt sådana där bondförsök, att inte lia någon
mening men ändå begära att en utredning skall utreda, huruvida det kan finnas
någon mening i saken, och jag får väl således vara med örn också en sådan
formulering. Ty det är ju dock åtminstone någonting. Det är ju inte mycket
mer än ingenting, men det är något mer än ingenting, herr talman!

När det gäller högskolorna, har ju herr Undén med sin sakkunskap oell även
konstitutionsutskottets ordförande utvecklat allt vad jag velat säga, och jag
instämmer därför sakligt i det mesta med dem i den punkten. Vid Stockholms
högskola lia vi redan fri rätt att tillkalla som professorer utlänningar som ha
en särskild förtjänst. Detta syftar nog mest på kallelser, men det utesluter
inte, att de själva kunna söka till högskolan, vilket också skett och vilket, såsom
herr Undén framhöll, numera också går för sig vid statsuniversiteten med
vår tids administrativa myndigheters växande maktfullkomlighet att ostört
få sätta sig över lagarna. Vi ha således haft en dansk professor, två norska,
en ryska och nu en tysk, som hade varit professor i Greifswald och sedan
gick i landsflykt men nu fått en hamn vid Stockholms högskola som innehavare
av Eneroths professur. Jag fann i styrelsen samtliga sökande inkompetenta
inför Eneroths testamente.

Nu vill man i motionen nr 130 göra gällande, att nu bör det gälla nordiskt
samröre icke blott i akademisk befordran utan i alla ämbetsutnämningar. Här
går man så långt, att samröret utsträckes även till »annan utländsk medborgare»,
men med det grönköpingsförbehållet: »som varit svensk eller härstammar
från svensk medborgare.» Varför inte lika gärna skriva exempelvis: »av
känd svensk arisk härstamning».

Vad denna andra motion angår, anhålles ju där till och med om en förutsättningslös
utredning, huruvida det som står i motionen kan åstadkommas.
Det är ett förskräckligt uttryck, det där »förutsättningslös», som allt mer ba -

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
naliserar och komprometterar riksdagsskrivelser. Det visar, att riksdagen själv
ej lyckats tillägna sig något eget förstånd eller någon egen vilja i den föreliggande
angelägenheten. otc,» , ,

Jag ha jade något till. när herr Undén yrkade avslag a den forsta någorlunda,
rimliga motionen, men bifall till den senare motionens förenämnda mera överlagda
innehåll, men han gjorde i alla fall den reservationen, att han ville att
motionärerna borde kommit med en annan exemplifiering på den tillamnade
nordiska befattningskonkurrensen i allmänhet, såvitt det rörde »högre tekniska
befattningar». I motionen exemplifieras detta krav med »tjänsteläkare,
tjänstearkitekter, tjänsteingenjörer o. s. v.». Vad.betyder detta för någonting,
herr talman? Vi skola således tillkalla utlänningar inte blott såsom
ägande en särskilt markant förtjänst i vetenskapligt avseende, utan vi skola
hålla konkurrensen öppen även för andra befattningshavare med prosaiska uppgifter
inom livets förhållanden, personer som på grundvalen av medelgoda
meriter kunna konkurrera vid en befordran.

Då är det väl riktigare att säga rent ut, att vi vilja lia en gemensam skandinavisk
lagstiftning för gemensam befordran enligt vanliga regler för alla
slag av befattningar, som kunna kallas för högre. Ty det är meningen med
dessa två motioner. Men då finns det ju principiellt ingen möjlighet att stämma
i bäcken, och ingen går säker för sin befordran i någotdera landet. Det
finns i alla fall något som gör, att även denna utvidgning av samröret blir av
ringa betydelse. Allt folket vill i regel stanna i det land, där man talar det
språk, som blivit deras modersmål. En svensk ger sig ogärna ut till Danmark
och Norge och allra minst till Finland, där. man inte vet hur det kan komma
att gå med svenskarna. Man stannar hellre i Sverige med sina pretentioner.

Jag vill således sluta med, herr talman, att såsom skandinav säga, att det
är pinsamt att yrka bifall till ett utskottsutlåtande, sommar totalt negativt!
dessa saker och under skenet av en över oss flammande laga av skandinavisk
entusiasm för att hålla samman börja med ett avtynande i denna lilla avärgafråga.
Men en dvärgafråga är ändå mer än ingenting. Och. inte vill jag vara
alldeles utan mening heller, herr talman. Jag skall därför tillåta mig den meningen,
att jag skall rösta med reservationerna i bägge punkterna, i den andra
dock mera ogärna, under förutsättning att deras »huruvida» stryks ur dagordningen
för en blivande beredning.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Vid debattens början, innan
vad som nu i dag förekommit var känt, hade jag för avsikt att framlägga de
synpunkter, som varit uppe i konstitutionsutskottet, säkerligen i något andra
ordalag än som på ett så förträffligt sätt gjorts av konstitutionsutskottets ordförande.
Emellertid har det nu genom herr Undéns anförande klarlagts, att
större möjligheter än vi tänkt oss föreligga för utlänningar att söka tjänster i
Sverige. Praxis har gått längre än vi i utskottet — vare sig reservanter eller
majoritet — tänkt oss. Vi visste visserligen, att praxis vid tolkning av 28 §
regeringsformen varit ganska vid, men icke i den utsträckning som herr Undén
uppvisat. Att utskottet icke talat örn denna praxis, är ju ganska förklarligt,
ty då hade utskottet kunnat komma in på något som hör till dechargesidän
av utskottets arbete, prövning av huruvida Kungl. Maj :ts rådgivare tillstyrkt
en vidare tolkning av regeringsformen än vad som kunde anses rimligt.
Efter vad som numera i denna kammare är känt det var icke känt i andra
kammaren, som gått med på reservationen i första punkten — vill jag, herr
talman, icke gå så långt i ordbyte som varit min mening.

Det har emellertid här i kammaren framförts, att det skulle vara lyckligt,
att det i allt fall gjordes ett sympatiuttalande för motionärernas och reservan -

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Örn rätt för utlänning att sökai vissa statstjänster, (Forts.)
fernäs synpunkter och för elen nordiska tanken. Då vill jag säga, att vi inom
utskottet, var och en för sig, vare sig vi höra till majoriteten eller reservanterna,
till fullo dela sympatierna för det nordiska samarbetet. Vi lia också alla
uttalat sympatier för det nordiska samarbete som förekommit, det anslag som
finns till föreläsare, den stora nordiska litteratur som finnes. Jag hade här
tänkt föredraga en liten förteckning på alla de nordiska tidskrifter som föreligga.
Jag har förteckningen här i min hand, ett bevis, synes det mig, för hur
det nordiska^ samarbetet fritt utvecklar sig. Men vi lia velat, herr talman, att
man skall hålla på det svenska, det nationella så mycket som möjligt, så att
det icke på något sätt blir ett för starkt uppgående i det nordiska. Det är ju
i allmänhet icke särdeles tacknämligt att här i riksdagen komma med citat,
annars skulle jag kunna tala örn hur en den nordiska tankens kämpe, vår störste
skald, för hundra år sedan talade örn allt »stort och ädelt i det nordanländska»,
nien framför allt »det väldiga, det svenska». Det var synpunkter, som gjorde
sig gällande då och göra det ännu. Vi vilja ha nordiskt samarbete på olika
områden, men vi vilja framför allt ha kvar det svenska. Det är därför jag anser
den motivering, utskottet haft för att icke vilja vara med på något initiativ
från riksdagens sida för möjligheten till ett långt gående utbyte av lärostolar,
vara riktig. \i vilja exempelvis gärna, att det anslag, som nu utgår
för föreläsningar av nordiska vetenskapsmän, skall ökas så att det räcker att
förmå någon av vara nordiska bröder att komma hit under en längre tidsperiod
och i sammanhang härmed utbyte kan ges för de tankar, som kunna vara av
så stor betydelse för oss, Nordens folk.

Nu tycks det emellertid i denna kammare egentligen vara fråga örn punkt
2), till vilken det yrkats bifall från skilda hall. Man vet att stämningen i kammaren
vid början av denna debatt var sådan, att örn punkten 1) togs. skulle
mycket vara vunnet för dem som vilja gå den vägen, men punkt 2) ville
man däremot ^ej vara med örn. Också har denna punkt avvisats av andra kammaren.
Och på denna punkt — som rör de högre tekniska befattningarna — anser
jag, att det är ändå viktigare, att man är mycket restriktiv, så att man ej på
något sätt oroar vårt svenska folk, som faktiskt, såvitt man hör vid samtal
med den ene och den andre, visar sig synnerligen obenäget för de ifrågasatta
förslagen. Folket vill ha svenska läkare och i stort sett icke några andra. Till
länsarkitekt, som skall bo i residensstaden, vill man ha en person som känner
till det svenska psyket och det svenska samhällets utveckling, undantag kunna
givetvis förekomma. När därför i kammaren nyss ett statsråd yttrade sig
från sin bänk och särskilt förordade till studium, vilken betydelse det kunde
lia, om en legitimation för en läkare i ett nordiskt land kunde vila på motsvarande
kompetens i de andra nordiska länderna, undrar jag, örn det är lämpligt
för riksdagen att nu stryka under detta, när vi veta vilken olika utbildning som
fordras för legitimation i vårt land och ett visst annat, jag vill inte säga vilket.
Var läkareutbildning tar kanske dubbelt sa lång tid som deras och svårt
bleve väl fa motsvarande kunskapsmatt. Och örn kunskapen ej blir densamma
som hos oss skulle vi nog icke ha det förtroende till de läkare från andra nordiska
stater som här strävas efter att i vårt land införa.

Jag vill sedan understryka, herr talman, att jag knappast tror att vare sig
deri väg som punkt 1) anvisar eller den som punkt 2) innebär är något att förorda
för det nordiska samarbetets skull, ty örn man tänker sig, hur det är vid
t. ex. professorsutnämnmgar, och vilka irritationsmoment, som redan nu finnas
mellan de olika kandidaterna till professurer och som ge genljud i pressen, och
hur många gånger den ene eller den andre i konstitutionsutskottet förfäktar någon
vetenskaplig uppfattning och säger att här måste vi väl göra en anmärkning
mot den som föredragit ärendet hos Kungl. Majit, så måste man ju säga,

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Otti rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
att örn det nu skulle sträcka sig därhän, att sökande från de olika nordiska länderna
kunde tilltvinga sig att komma i fråga både vid tillsättande av ämbeten
och befattningar, som avses i punkt 1) och i punkt 2), det skulle kunna bli sådana
irritationer, som icke skulle bli till nytta utan snarare till skada för det
nordiska samarbetet.

Herr talman! Jag skall sluta härmed. Jag anser som jag förut sagt, nämligen
att i det läge frågan nu ligger det icke vöre rätt av en talare att besvära
herr talmannen och kammaren med ett allt för långt anförande, varför jag, herr
talman, nöjer mig med att med dessa ord yrka bifall till utskottets hemställan
i de båda punkterna.

Herr Andersson, Nils: Herr talman! Två av motionärerna ha ju på ett

utmärkt sätt utvecklat de skäl, som tala för bifall till motionen, men det kanske
kan behöva sägas några ord även från reservanternas sida. Vi ha, åtminstone
jag för min del, sett denna fråga så att man här skulle ge en sympatiyttring
för det nordiska samarbetet och dess införande även på den praktiska
linjen, ifrån de allmänna vackra talesätten. Det är den öppna dörrens politik,
om jag så får säga, som hägrar för motionärer och reservanter. Då dörren
väsentligen är stängd, när det gäller den stora, vida världen, bör den kunna
hållas öppen inom de nordiska länderna, som ha sa utpräglad gemenskap i
många stycken, framför allt i kulturellt avseende.

I utskottet anfördes — och jag hörde nyss i andra kammaren samma argument
åberopas — att när det gäller att praktisera det nordiska samarbetet,
skall man inte, som motionärerna och reservanterna här föreslagit, börja i toppen,
d. v. s. lätta och vidga möjligheterna för akademiker att söka och inneha
lärarbefattningar i andra nordiska länder. Men det är inte så, att det trevande
samarbetet inskränker sig bara till toppen, det försiggår också vid basen, och
jag vill erinra örn att det inom arbetarrörelsen finns ett mycket stort intresse
för att vidga möjligheterna för utbyte av arbetskraft. Det har hållits flera
konferenser, som sysslat med detta problem, och det är inte uteslutet, att det
kan komma någonting ut av försöken att även lätta gränsspärrarna för arbetare
i de olika nordiska länderna. Jag tror att det ena som det andra är av stor
betydelse för det nordiska samarbetets utveckling.

Här har nu påpekats gentemot reservanterna, att § 28 regeringsformen nite
lägger de stora hinder i vägen för utländska män att söka akademiska befattningar
i detta land, som motionärerna ansett vara fallet. Men även örn det är
riktigt, så slås inte benen undan kravet på utredning, ty detta tar ju fasta på
ömsesidigheten, reciprociteten, och det skulle alltså innebära inte bara att väl
förtjänta män av den rena evangeliska läran skulle kunna få befattningar i
Sverige, utan också att motsvarande möjligheter finnas i de övriga nordiska
länderna för svenska vetenskapsmän och akademiker. •

I fråga om andra punkten utvecklade herr Strömberg en hårdhänt kritik av
reservanterna och framhöll, att när de hade medgivit att det skulle ställa sig
svårt för icke svenska tjänsteinnehavare, som det därvidlag är fråga om, att
kunna uppehålla befattningar i Sverige, så skulle ju den uppfattningen logiskt
ha resulterat i ett annat yrkande än vad reservanterna hade kommit fram till.

Men jag ber då att få fästa uppmärksamheten på att reservanterna efter detta
medgivande säga, att »en utredning bör emellertid kunna klargöra, i vilken
utsträckning detta är fallet» — alltså örn svårigheterna äro oöverkomliga —
»och i vad mån man kan gå motionärernas önskemål till mötes». Reservanterna
ha lämnat medgivandet att stora svårigheter föreligga, och socialministern
Ilar också nyss varit inne pa detta kapitel. Men aven lian fann likväl skäl

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938

Örn rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
föreligga för en utredning. Det kan Ilända att exemplifieringen i motionen
inte är särskilt lyckad, men det är att märka, att det heter till exempel tjänsteläkare,
tjänstearkitekter, tjänsteingenjörer o. s. v. Det är alltså inte fastslaget
från motionärernas och reservanternas sida, att det ovillkorligen skall vara
dessa eller bara dessa tjänster, utan de äro nämnda mera som exempel.

Herr talman! Jag ber att med dessa erinringar få yrka bifall till reservationen
i båda punkterna.

Herr Andrén: Herr talman, mina herrar! Det är en föga lockande upp gift

att vid denna tidpunkt, då kammarens ledamöter intaga sin lunch, begära
ordet i den fråga, som nu föreligger. Med hänsyn till vad som förekommit
i debatten skall jag emellertid be att få säga några ord.

Jag skalig först, be att fa göra några rent formella anmärkningar. Här
har riktats åtskillig kritik mot den reservation, som föreligger till konstitutionsutskottets
utlåtande, men herrar kritiker ha icke observerat, att reservanterna
i konstitutionsutskottet icke har rätt att gå utanför den motion, som
föreligger till behandling. Därav den begränsning, som onekligen vidlåder
även reservationen.

. konstaterade med tillfredsställelse att statsrådet Möller gärna skulle
vilja se en utredning, och då en utredning på något vidare basis än den, som
förordas i motionerna liksom i reservationen. Med hänsyn därtill vill jag
erinra örn att reservanterna pa denna punkt gjort så mycket, som överhuvud
kan göras, då vi riktat en invit till Kungl. Maj:t att örn en utredning kommer
till stand utvidga denna utredning. Det heter nämligen i motiverinegn till
reservationen på följande sätt: »Kommer en sådan utredning till stånd, torde
det ankomma på Kungl. Maj :t att i direktiven för densamma beakta de övriga
problem, som det nordiska samarbetet aktualiserar men som icke blivit
berörda i ovannämnda motioner.» Mera än så ha reservanterna inte kunnat
säga i denna sak.

Annu en formell anmärkning skall jag tillåta mig. Herr Reuterskiöld har
lar x. debatten förklarat, att enligt utskottets utlåtande var en reciprocitet
omöjlig. I utskottets utlåtande står det emellertid på följande sätt: »Utan
att taga någon bestämd ställning till frågan örn en verklig reciprocitet här
är möjlig» etc. — här. i utskottets utlåtande, hålles alltså frågan fullständigt
öppen, örn en reciprocitet är möjlig eller icke.

har emellertid inte begärt ordet för att yttra mig i dessa rent formella
frågor. Vad jag vill tala örn är framför allt § 28 regeringsformen och
det nordiska problem, som vi denna gång stå inför. Vad § 28 beträffar, har
professor Reuterskiöld i sista upplagan av sin grundlagskommentar sagt följande:
»Utländsk man och, med tillämpning av de eljest för svenska kvinnor
gällande grunder, även utländsk kvinna kan endast i de av grundlagen
uppräknade befattningarna nyttjas efter kallelse; ansökningsrätt saknas sålunda.
^ Även örn K. M:t stundom, i strid med grundlagen, medgivit utlänning
sådan rätt, innebär detta icke annat eller mera, än att K. M:t tagit
initiativ till kallelse och förty, jämlikt RF § 28, infordrat vederbörande myndighets
eller verks yttrande över utlänningens kompetens i samband med förslagets
uppgörande, men utan att utlänningen bort å detta uppföras eller överhuvud
bedömas efter de för svenska sökande stadgade befordringsgrunder.»

Jag vill tillägga, att såvitt jag förstår har professor Reuterskiöld goda skäl
lör en uppfattning sadan som denna. Nu ha vi hört av herr Undén, att praxis
brealt i en annan riktning. Vi lia fått en praxis, som enligt herr Reuterskölds
uppfattning och säkerligen också efter många andras uppfattning
star i direkt strid med grundlagen. Herr Undén erkände själv, utan att i

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
ordet vilja inlägga någon dålig betydelse, att man sett sig nödsakad att kringgå
grundlagen. Jag vill då fråga kammarens ledamöter: Är detta verkligen en
tillfredsställande ordning? Äro inte dessa förhållanden anledning nog till en
utredning?

Herr Undén gjorde även vissa andra uttalanden, som väl kunna uppfattas
såsom goda skäl för en utredning sådan som den, vilken här förordas. Herr
Undén framhöll, att han själv på en punkt åtminstone vill ha en utvidgning
av regeringsformens bestämmelser. Jag kan tillägga, att den reciprocitet,
som förutsättes i reservationen, endast kan uppnås genom förhandlingar med
främmande makter på grundvalen av en utredning. Även detta är ett skäl
för en sådan utredning. Såvitt jag kan se, har herr Undén i själva verket
anfört synnerligen starka skäl för en utredning av det slag, som begäres i
denna reservation.

Herr Undén framhöll till sist, att man i detta sammanhang måste bortse
från den nordiska synpunkten. Mina herrar! Jag är rädd för att man inte
kan bortse från denna synpunkt, och detta helt enkelt av språkliga skäl. Det
går inte att öppna våra universitets lärarbefattningar för vem som helst ute
i världen. Man måste ta hänsyn till studenternas språkkunskaper, och vi
kunna därför inte låta vilka nationer som helst tävla örn de svenska professurerna.
överhuvud taget är det nog så, att man inte kan se denna fråga
utan att komma fram till det nordiska perspektivet. Och jag måste bekänna,
att för mig är det en stor tillfredsställelse att under en tid, när man
överallt söker stänga fönstren, få vara med örn att öppna fönster mellan de
närbesläktade och närstående nordiska grannfolken. Det är inte minst av
detta skäl, som jag för min del vill yrka bifall till reservationen.

Vi få verkligen låta det bli något resultat av det myckna nordiska talet;
det är verkligen på tiden att vi i denna sak gå från ord till handling. Andra
kammaren har också varit beredd till detta vad punkten 1) beträffar, enär
andra kammaren med utomordentligt stor majoritet har givit första punkten
i reservationen sin anslutning. Naturligtvis kan man göra som herr Björkman,
nämligen uttala utomordentligt platoniska sympatier för den nordiska
tanken, men vägra att göra någonting alls. Det skäl, varmed herr Björkman
bidrog till debatten, var väsentligen det, att han ville ha kvar »det svenska».
Är det då verkligen någon, som på allvar tror, att det svenska skulle vara
hotat, därför att vi skulle få en eller annan dansk, norsk eller finländsk universitetslärare
i vårt land? Jag tror det verkligen inte.

Herr Reuterskiöld frågade också hur det skulle gå med de obefordrade
svenska vetenskapsidkarna. Det ligger bakom den motion, som nu föreligger
till kammarens behandling, icke bara en vetenskaplig internationalism, utan
också något av en storsvensk tanke. Vi svenskar veta vid det här laget, att
vi med framgång kunna tävla med utländska medborgare på många olika områden.
Vi veta också, att vi kunna vinna vänner för vår kultur och våra
insatser. Jag kan inte dela herr Reuterskiölds småsvenska pessimism på denna
punkt.

Jag erinrar mig en händelse, som jag inte kan underlåta att dröja vid ett
ögonblick i denna kammare. År 1013 var jag med vid det första officiella
svenska studentbesöket i Oslo efter 1905. Det var de svenska studentkårernas
representanter, som där mötte samman, och det var på den tiden en ganska
uppmärksammad händelse. Vi fyra svenska studenter uppvaktade den gången
Uorentz Dietrichson. Han var då 80 år gammal och isolerad från yttervärlden,
ty han hade blivit blind. När vi kommo upp till honom, vi fyra svenska
studenter, bad han oss att gå ut i tamburen och hämta våra svenska studentmössor.
Han kunde inte se deni, men han strök över den svenska student -

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Om rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
mössans sammet, och vi sågo nogsamt, att det var starka minnen som trängde
sig på den gamle mannen. Han hade under 1860- och 1870-talen varit docent
i Uppsala, Han hade gjort stora insatser i svensk litteratur och svenskt
kulturliv och kommit tillbaka till Norge som en av Sveriges varmaste vänner.
Även då han skulle få sin docentur, voro naturligtvis juristerna framme och
sökte sätta upp paragrafstängsel. Den gången misslyckades de. Jag hoppas,
att det skall misslyckas även denna gång. När jag för min del yrkar bifall
till reservationen, är det framför allt därför att jag gärna ville se, att minnen
av det slaget och vänner av det slaget skulle kunna förena de nordiska folken
med varandra, till fromma icke bara för det svenska kulturlivets utveckling,
utan till fromma för Norden i dess helhet.

Herr Pauli: Herr talman! Örn man vill ha en utredning av det slag, som
här begäres, alltså en förutsättningslös utredning, är det givetvis därför, att
man anser, att klarhet behöver skapas i en fråga, där någon klarhet för''närvarande
icke finnes. Om någonting framgått av den debatt, som förts här i
kammaren, borde det väl vara, att någon verklig klarhet icke föreligger i denna
fråga, så många motstridiga argument som framförts från de olika sidorna.
Därför betraktar jag denna debatt såsom ett ytterligare skäl för att en sådan
utredning verkställes.

Jag tillhörde dem, som ar 1932 voro med örn att i denna kammare uttala sig
i samma riktning som de nuvarande motionärerna och reservanterna. Jag får
erkänna, att det enda, som under den nu förda debatten har kunnat bidraga till
att göra mig i någon mån tveksam, är den belysning av frågan, som herr Unden
har givit. Jag har för övrigt fått det intrycket, att detsamma varit fallet
med en del andra ledamöter bär i kammaren, och det erkändes också av herr
Olhans anförande. Jag delar emellertid den uppfattning, som herr Ohlin
~.a uttalade, man inte av de av herr Undén anförda skälen behöver bringas
till den standpunkten, att en utredning är överflödig. Herr Undén gjorde gällande.
att en praxis redan är i gång, som onödiggör en ändring av ifrågavarande
grundlagsparagraf. Men det framgår också av vad herr Reuterskiöld både
hfr,y .at 1 sm grundlagskommentar och icke har yttrat i utskottsutlåtandet
att iian inte tycks vara pa samma linje som herr Undén i fråga örn det författningsenliga
i denna praxis. Hade det varit fallet, skulle väl ingenting varit
naturligare än att utskottet och dess ordförande hade framfört det i sig självt
ganska tungt vägande argumentet, att man med motionen helt enkelt slår in en
dörr, som tor lange sedan är öppnad genom en sådan praxis. Och är det å andra
sidan sa, att det finns någonting, som talar för herr Reuterskiölds i kommentaren
uttalade mening, vilken nyss citerades av herr Andrén nämligen att
denna praxis är grundlagsstridig och att en verklig ansökningsrätt icke finnes
tor utländska medborgare da är det ju så mycket större skäl att ordentligt
undersöka denna fråga och att inte låta detta otillfredsställande system fortsatta
pa sadant sätt,_ att man hjälper sig fram genom kringgående av grundlagsparagrafens
mening. ö

nnHprriW allltså i hö8;..8;rad uppskattar åtskilliga av de synpunkter, som
universitetskanslern framfört anser jag inte att de böra hindra oss från att i
likhet med andra kammaren begära denna förutsättningslösa utredning. Jag
ar ense med herr Unden i att man inte bör låta förleda sig alltför myckft av de
mer eller mindre romantiska känslor, som begreppen Norden och nordisk sarnow™?™
;mmK e vack.ai utan att man bör se kallt och sakligt på frågan
tpfpn - <1 01 % äunat uppställa det spörsmålet, hur man bäst gagnar universi ens,

den vetenskapliga forskningens och den vetenskapliga undervisningens
intressen. Men jag har den uppfattningen, att man kan göra detta utan att

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn rätt för u Hänni nr/ att söka vissa statstjänster. (Forts.)
därför lämna ur sikte de befogade synpunkter, som ha framförts för befrämjande
av det nordiska samarbetet.

Jag kan inte riktigt dela herr Andréns mening, att man hitintills inte bär
gått från ord till handling i detta avseende. Vi ha ju dock ganska nyligen i
denna kammare varit med örn att bifalla en kungl, proposition, som inbegriper
även de nordiska länderna i det nu inför sin start stående utbytet av studenter
mellan de olika ländernas universitet. Därmed ha vi tagit ett steg i samma
riktning som här åsyftas. Liksom vi genom det beslutet velat bidraga till att
bringa den studerande ungdomen vid våra universitet och högskolor i fruktbärande
och lärorik kontakt med varandra, ha vi, som dela reservanternas uppfattning,
också velat ge möjlighet åt Nordens universitet att på vissa lärarplatser
tillgodogöra sig de vetenskapliga krafter, som finnas i de andra nordiska
länderna. I den mån detta sker med tillgodoseende av de självklara vetenskapliga
kraven, gör man en mycket värdefull insats i arbetet för den kulturella
nordiska samhörigheten.

Jag tror, att den nya skandinavism, örn vi skola använda detta traditionella
ord, som under senare år — vi kunna ju säga i synnerhet sedan 1905 •— har
vuxit upp mellan de nordiska länderna, bygger på en säkrare mark än den gamla
1800-talsskandinavismen. Man försöker att verkligen gå fram efter linjer,
som stå i överensstämmelse med nyktra och sakliga synpunkter, och man låter
inte förleda sig till några överdrivna gester. Jag betraktar inte heller det förslag
som nu föreligger som någon sådan överdriven gest. Jag tror, att detta
förslag mycket väl kan förverkligas inom en ram av nyktert hänsynstagande
till de vetenskapliga kraven, och det är därför, som jag vidhåller den mening
jag här tillät mig uttala redan för sex år sedan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den första punkten i den föreliggande
reservationen.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Reuterskiöld, som yttrade:
Den ärade talaren ondgjorde sig över att utskottet icke i sitt betänkande erinrat
om den praxis, som nu råder. Jag vill i anledning därav förklara, att
utskottet icke har att ingå på någon grundlagstolkning i ett sådant spörsmål
som detta. Det är en dechargefråga. När i dechargebehandlingen Kungl.
Maj:ts utnämningar, som här av universitetskanslern blivit omnämnda, lämnats
utan erinran, har konstitutionsutskottet i och med detsamma givit möjlighet
till uppkomst av en konstitutionell sedvanerätt, vilket icke utesluter att man
från teoretisk synpunkt kan ha betänkligheter.

I detta fall vill jag tillåta mig erinra örn att en tidigare talman i denna kammare
vägrat proposition på ett utskottsbetänkande, i vars motivering fanns en
grundlagstolkning, emedan det icke är på den vägen, som grundlagen tolkas.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr talman! Det har ju redan sagts så
mycket i detta ärende, att det inte är mycket att tillägga. Med anledning av
att jag var förhindrad att deltaga i utskottets behandling av dessa motioner skall
jag emellertid med några få ord motivera, varför jag kommer att ansluta mig
till utskottets yrkande om avslag, på de föreliggande motionerna.

Ifrån en av motionärerna, herr Andrén, hörde vi ju för en stund sedan ett
mycket starkt känslobetonat anförande. Det var ett anförande, som jag fick
mycket stor respekt för. Men då herr Andrén slutade med, att han hoppades,
att det inte heller nu, liksom i det fall herr Andrén omnämnde, skulle lyckas
för juristerna med några försök att .ställa upp några lagparagrafer såsom
hinder för förtjänstfulla utländska vetenskapsmän att vinna anställning vid
våra svenska universitet, så tycker jag, efter den upplysning rörande praxis,

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Örn rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
som här i kammaren lämnats av herr Undén, att det, såsom redan förut sagts,
är att slå in öppna dörrar att göra det påståendet, att grundlagen skulle lägga
hinder i vägen för förtjänstfulla utländska vetenskapsmän att vinna anställning
vid våra universitet och högskolor. Den möjligheten finns redan.

Herr Pauli gjorde den erinran gentemot utskottet, att det borde ha meddelat,
att det icke hade något att invända mot en sådan tolkning. I den punkten
ansluter jag mig helt till vad konstitutionsutskottets ordförande i ett genmäle
till herr Pauli anförde — jag behöver inte upprepa det, men jag hade annars
tänkt att säga detsamma.

När det här talas örn betydelsen av ett nordiskt samarbete, skall man inte
försöka göra gällande, att de, som här i kammaren ha anslutit sig till utskottets
yrkande om avslag på de föreliggande motionerna, därför äro motståndare till
det nordiska samarbetet. Vi kunna räkna oss såsom lika varma anhängare av
detta nordiska samarbete som de, vilka ansluta sig till reservationen.

_ Herr Nils Andersson påpekade, att man ju även från fackföreningsrörelsens
sida vill åstadkomma nordiskt samarbete på det sättet, att man söker få till
stånd utväxling av arbetare i skilda yrken de olika skandinaviska länderna
emellan. Jag förmodar, att herr Nils Andersson syftade på det uppslag, som
givits av Föreningen Norden, där man sökt få till stånd ett dylikt utbyte av
arbetare, varvid man också sökt medverkan dels av arbetsgivarsammanslutningen
här i landet och dels av landsorganisationen. Men det uppslaget avser
ju ett utbyte endast för någon kortare tid, ett halvår exempelvis. Man har också
sökt kontakt med svenska arbetsgivareföreningen för att få till stånd bestämmelser,
som garantera de arbetare, som på det sättet få tillfällig anställning i
något av de övriga skandinaviska länderna, att få komma tillbaka till sina
förutvarande anställningar i det egna landet. Ett sådant samarbete förmenar
jag närmast kan liknas vid det nordiska samarbete universiteten emellan, som
ligger i att man söker få utländska universitetslärare till våra universitet och
högskolor för att hålla flera eller färre föreläsningar i något visst angivet
ämne. Det är ett samarbete, som enligt mitt förmenande måste vara av en
utomordentligt stor betydelse, och vi lia i år också i någon ringa mån höjt det
anslag, som vi tidigare haft för att möjliggöra detta utbyte av föreläsare. Det
kan måhända finnas anledning att till ett kommande år ytterligare höja detta
anslag, så att man i större utsträckning kan taga dessa tjänster i anspråk.

Nu har det sagts, att det är viktigt att få den utredning utförd, sorn föreslås
från reservanternas sida, för att kunna åstadkomma denna bättre kommunikation
mellan vetenskapsmän i de olika skandinaviska länderna, så att de få
möjlighet att söka anställning vid grannländernas universitet, jag understryker
vad jag nyss sade, att för den sidan av saken har universitetskanslern
herr Undén på ett så klargörande sätt redogjort, att man icke ytterligare behöver
orda därom.

Vad beträffar punkten 2 i reservanternas förslag, som avser motionen nr 131,
där man vill ha en utredning i syfte att vissa tekniska befattningar, såsom
tjänsteläkare, tjänstearkitekter och tjänsteingenjörer, skulle stå öppna för ansökan
från medborgare i något av de andra skandinaviska länderna, skulle
detta enligt mitt förmenande komma att medföra mycket stora praktiska olägenheter,
och det ha ju inte heller reservanterna varit blinda för. Jag tycker,
att det i motiveringen till deras reservation, förekommer några rader, som så
pass starkt markera dessa svårigheter, att detta redan borde föra fram till ett
avstående från det yrkande, som där har gjorts. Reservanterna säga: »Även i
fråga örn dessa tjänster gäller det, att innehavarna i vissa fall måste äga en
sådan förtrogenhet med svensk rätt och svenska förhållanden, att det knappast
kan komma i fråga att göra dem tillgängliga för främmande medborgare.» Jag

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
ber att få understryka vad reservanterna själva sagt i detta hänseende, att det
måste vara förenat med så stora praktiska olägenheter, att det knappast kan
komma i fråga att göra tjänsterna tillgängliga för utländska medborgare.

Min uppfattning är emellertid, herr talman, att örn riksdagen ansluter sig till
punkten 1 i reservanternas förslag, så har man så att säga öppnat porten även
för punkten 2. De, som i likhet med mig ha den uppfattningen, att mycket
stora praktiska olägenheter äro förknippade med ett bifall till det yrkande,
som innefattas i andra punkten av reservanternas förslag, böra i konsekvens
med denna sin uppfattning rösta för avslag på reservanternas förslag även i
punkten 1.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Källman.

Herr Hammarskjöld: Herr talman! Under största delen av herr Undéns

anförande gjorde jag mig den förhoppningen, att jag skulle få det nöjet att
instämma med honom. Detta var så länge han talade om den första punkten.

Mitt intryck vid läsningen av utskottets utlåtande och motionerna var nämligen
tvåfaldigt. Först fick jag det intrycket, att här förelåg en utrikespolitiskt
betonad sak, i vilken Kungl. Maj :t borde taga initiativet, och att
särskilt icke universiteten borde dragas in i utrikespolitiska ärenden. Det
andra intrycket var, att jag icke kunde förstå att fordran, att en grundlagsändring
skall vara nödig och nyttig, här var uppfylld.

Med avseende å alla de läroämnen — och kanske ändå flera — där ett
anlitande av utländska professorer skulle vara rimligt, ha vi efter erfarenhetens
vittnesbörd verkligen icke någon som helst brist på kompetenta sökande
här riket. Möjligheten att få en mer än vanligt framstående förmåga
är ju redan nu tillfinnandes både enligt en mera sträng grundlagstolkning och
enligt den praxis, som under senare år har utbildat sig. Men den, som har
någon kännedom om universitetsbefordringsärenden, vet, att det i många,
många fall väger synnerligen jämnt och är ganska tvivelaktigt, vem av flera
kompetenta sökande som bör ha företrädet. Jag delar då helt och hållet
herr Undéns uppfattning, att det inte gärna kan vara någons avsikt och önskan,
att när saken är tvivelaktig, och det kan vara fråga om en hårsmåns skillnad
mellan den ene och den andre sökande, man skulle kunna vara tvungen att
föredraga den utländske sökande.

De, som ha någon kännedom om universitetsbefordringsärenden, veta ju
också, att det ofta utspinner sig en ganska livlig polemik om sakkunnigförslagen
och örn behandlingen hos de vederbörande akademiska myndigheterna
och att det därvid också förekommer, att man kan tro sig spåra en viss rivalitet
mellan Uppsala och Lund, så att lokalpatriotismen på det ena eller
andra hållet gör sig gällande. Jag undrar nu, örn det kan vara lämpligt och
vara befordrande för de skandinaviska känslorna, att man i större utsträckning
än redan nu är möjligt föranleder dylika polemiker och dylika befordringsstrider,
där det gäller, om rekryteringen skall ske från det ena eller
andra hållet. Det låter materialistiskt och krasst, men det kan ändå icke alldeles
förbigås, att det finnes en mycket stark uppfattning av att det är en
stor risk för svenskar att slå sig på högre vetenskapliga studier, emedan befordringsförhållandena
äro så osäkra. Vi måste därför, anses det, på ett
bättre sätt än hittills sörja för docenter. Häromdagen funno vi ju t. o. m.
att vissa kompetensfordringar för lektorer voro nyttiga för att på det sättet
bereda en säkrare ersättning åt sådana, som idkat djupare vetenskapliga stu Första

kammarens protokoll 1038. Nr 33. 3

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Örn rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
dier men inte äro i tillfälle att få någon professur. Är det då skäl att förstärka
sådana olägenheter?

Jag är sålunda ense med herr Undén om att utskottets förslag bör bifallas
i första punkten. Skiljaktigheten mellan honom och mig gäller den
andra punkten. Nu har det emellertid meddelats mig från flera håll, att
reservationen i andra punkten redan är avslagen i andra kammaren, och därför
är det inte nödvändigt att orda mycket örn den. Men jag vill endast säga,
att det förefaller mig, som om man började i galen ända, när man börjar
med att fordra utredning örn den formella kompetensen att söka tjänster i
stället för att börja med att undersöka, örn man kan få någon likformighet
till stånd med avseende på utbildningen, och, speciellt vad läkarna angår, beträffande
villkoren för legitimation, som ju äro betydligt viktigare än de särskilda
villkoren för att bli tjänsteläkare. Men jag skall som sagt inte gå närmare
in på detta, då det ju i alla händelser redan är känt, att det icke kommer
någon riksdagsskrivelse till stånd i den punkten. Jag kommer att rösta för
utskottets utlåtande även med avseende å den andra punkten.

Herr Ohlin: I det anförande, som herr Hammarskjöld nu har hållit, argumenterade
han till att börja med mot en fullkomlig likställighet för medborgare
från andra nordiska länder. Jag vill då framhäva, att örn man bifaller
begäran örn en undersökning, så har man därmed inte bundit sig för
att lösningen skall bli absolut likställighet. Man kan mycket väl tänka sig,
att om det väger någorlunda jämnt och det är tveksamt, man föredrager en
svensk medborgare.

Vidare framhåller herr Hammarskjöld, att risken för svenska docenter att
inte bli placerade vid svenska universitet och högskolor skulle bli stor. Jag
tror, att det annars är en allmän erfarenhet, att ju större område man har,
ju flera högskolor det finns, ju fler befattningar av en viss art det förekommer,
desto mindre blir den väntetid i genomsnitt, som en ung vetenskapsman
måste räkna med, desto mindre blir den risk, han annars löper att, om
han missar en chans, överhuvud taget icke få någon chans mera. Ju friare
möjligheterna bli inom hela det nordiska området, desto mera komma alltså
riskerna för docenterna att minskas. Och ingenting tyder på att de unga
svenska vetenskapsmännen skulle vara mindre kompetenta än de, som finnas
i de andra nordiska länderna.

Vad beträffar riskerna för stridigheter, som skulle försvåra det nordiska
samarbetet och störa stämningen, vill jag endast hänvisa till att man i Danmark
har haft ett förfaringssätt av den typ. som nu eventuellt skulle förutsättas
efter en utredning, och jag har mig inte bekant, att de förhandlingar,
underhandlingar och diskussioner i vetenskapliga kretsar, som där framkommit,
vid något tillfälle ha haft den verkan, som herr Hammarskjöld befarade.

Men, herr talman, jag begärde ordet egentligen för att göra ett påpekande
med anledning av herr Undéns uttalande. Det är tydligt — och det förstår
man också — att herr Undéns anförande måste göra det allra största intryck
på kammaren. Många lia därav dragit den slutsatsen — jag vet inte, om det
var herr Undéns egna ord — att med den praxis, som nu råder, skulle en
utredning här och kravet på en sådan egentligen bara innebära, att man slår
in öppna dörrar. Jag vill då gärna framhålla två saker: den ena underströks
redan av herr Pauli. Det förefaller ostridigt, att praxis rörande dessa befordringsärenden
är en smula oviss, ty det råder nu en helt ny praxis därvidlag,
såsom universitetskanslern har framhållit. Vid tidigare tillfällen har
man haft en annan. Nåväl, denna praxis är icke blott en smula oviss och
ny, utan det är en praxis, som, om den skall tillämpas, måste tillämpas på

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
samma sätt gentemot alla utlänningar, alltså icke bara nordiska medborgare.
lien, mina herrar, antag, att denna praxis skulle slå igenom och bli allmänt
bekant! Riskera vi inte då, att kanske en hel del tyskar eller österrikare
och andra, som få det svårt i sina egna länder, komma och söka våra befattningar?
Måste man inte räkna med det såsom icke blott möjligt utan
mycket sannolikt, att inför den påfrestning, som en tillströmning av ett väsentligt
antal medborgare från andra länder skulle medföra, så komme denna
svenska praxis, som vi nu eventuellt ha fått på allra senaste tiden, att återigen
ändras och en åtstramning ske för att skydda oss mot denna invasion,
som man kanske skulle kunna befara av ariska eller icke arbska vetenskapsmän
från andra länder. Det förefaller mig, som örn man, ifall man vill åt
medborgarna inom de övriga nordiska länderna ge en rätt, som går åtminstone
så långt som herr Undéns praxis och eventuellt ett steg längre, inte
kan känna sig lugn med det tillstånd, som nu råder. Örn man alltså bifaller
reservationen, så förefaller det mig, som örn däri läge ingenting annat än
detta, att man vill lia denna rätt mera garanterad, som tillkommer medborgare
i de andra nordiska länderna. Man vill undersöka möjligheterna att få en
starkare precisering av denna rätt än som för närvarande kan anses föreligga.
Enligt min mening är det alltså även för de ledamöter av kammaren, som
eventuellt anse, att formuleringen av motionen och av reservationen lämnar
något övrigt att önska, möjligt att betrakta saken så, att man vill göra ett
sympatiuttalande för en nordisk politik i den riktning, som motionärerna och
reservanterna önska, och någon fara för att ett sådant sympatiuttalande skulle
anses prejudicerande i fråga örn tolkningen av § 28 i regeringsformen och
leda till ett återvändande till den gamla praxis, kan väl efter alla yttranden
av herr Undén och andra icke anses föreligga.

Det har varit glädjande att konstatera, att de, som talat för utskottet,
deklarerat varma sympatier för den nordiska inriktningen, men det kan nog
ändå inte undvikas, att örn utskottets yrkande här vinner bifall, så kommer
detta att inte bara i Sverige utan även i övriga nordiska länder betraktas såsom
ett bakslag för dessa strävanden till nordiskt samarbete på det akademiska
området. Den, som vill undvika detta och i stället ge stöd åt dessa
strävanden, förefaller mig därför, herr talman, böra följa reservanterna.

Herr Lindhagen: För en stund sedan kom herr Hammarskjöld fram till

mig och frågade, vad jag egentligen hade yrkat. Jag skall be att till förtydligande
av mitt yrkande få till protokollet anteckna, att jag såsom skandinav
i dag längtar efter någon tillstymmelse till spår av möjlighet till att få vara
med örn en aktiv framryckning på något sätt i Nordens stora fråga i vår tid.
Formuleringarna i motionärernas motion och reservanternas reservation äro icke
mina formuleringar. Men jag nödgas ju hoppas, att den utredning, som kan
komma till stånd, även måtte beakta de synpunkter, som jag har tillåtit mig
anföra till protokollet för att höja denna fråga till den större flykt och d«yt
större omfång, sorn rätteligen tillkommer densamma.

Jag skulle därför gärna vilja se, att i första kammaren även de, som äro
tveksamma på den första punkten, ville instämma med andra kammaren i den
punkten, så att vi kunna få ett samlat beslut om saken. De samvetsbetänkligheter,
som ni hysa däremot, kunna ni gärna tysta ned för att i alla fall visa, att
man vill något i riksdagen i den här saken. Den andra punkten har ju andra
kammaren instinktivt avböjt, och jag har ingenting emot att första kammaren
även här i enighetens namn följer andra kammaren.

Slutligen, herr talman, vill jag gentemot herr Paulis tidstrogna framhållande
av afl de gamla studenttågens skandinavism iir en förlegad och en obrukbar

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Örn rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)
ståndpunkt gentemot vår realistiska inställning, säga, att jag Ilar en annan mening.
De unga studenttågen nied sin eldiga hänförelse på den tiden gjorde
ofantligt mycket mera för Nordens sak än vad vi, herr talman, i dag göra i
riksdagen och vid andra tillfällen högst tillåta oss.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Det skulle otvivelaktigt ha underlättat
för oss kammarledamöter att taga ställning i detta ärende, om konstitutionsutskottet
i sitt utlåtande icke blott redogjort för grundlagens bestämmelser
i hithörande ting utan jämväl för den praxis, som har utvecklat sig på området.
När så inte har skett, har åtminstone jag och kanske åtskilliga andra
av kammarens ledamöter hamnat i ett visst tvivelsmål, hur man i den, som jag
hoppas, nu förestående voteringen skall rösta. När jag ändå kommer att lägga
min röst för reservationen även i första punkten, så sker det ingalunda för att,
såsom herr Undén uttryckte sig, räcka ett finger åt en restriktiv och begränsande
tolkning av § 28 regeringsformen. Det sker fastmera av den anledningen,
att även den praxis, som på sistone måhända kanske mera lokalt har utvecklat
sig, i vissa delar är mera restriktiv än jag skulle önska. Ty fortfarande låder
vid denna praxis ett visst bekännelsetvång, som jag för min del inte kan anse
vara på sin plats, när det gäller tillsättandet av akademiska lärartjänster. Såvitt
jag förstår, tar reservationen på första punkten sikte även på att lätta på
detta bekännelsetvång. Jag har velat säga detta, herr talman, för att mitt votum
i den förestående voteringen icke skulle komma att misstolkas.

Jag ber alltså, herr talman, att få ansluta mig till det yrkande, som är framställt
om bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Wagnsson, Sten, Sam Larsson, Elon Andersson,
Bjurström, Jolin Björck, Fredrik Ström och Roos.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Andrén: Med anledning av den siste ärade talarens anförande vill

jag framhålla, att man självklart icke tolkar grundlagar genom uttalanden i
utskottsutlåtanden. I den situation, som nu föreligger, förefaller det mig vara
en avgjord fördel, att icke heller något sådant försök att tolka grundlagen har
gjorts. Man tar alltså icke ställning till de grundlagsfrågor, som här diskuterats,
genom att rösta på det ena eller andra sättet.

Jag vill tillägga, att den skillnad mellan praxis och grundlag, som man nog
har anledning misstänka föreligger i denna fråga, som diskuterats i dag, synes
mig vara ett klart och allvarligt skäl för den utredning, reservanterna ha begärt.

_ Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i punkten 1 av den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
pa bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlin begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 15
punkten 1, röstar

Ja;

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Om rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i punkten 1 av den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt. att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindström begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 50.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten 2.

Herr Andersson, Nils: Jag yrkar bifall till reservationen på denna punkt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder annat yrkande ej förekommit, än att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i punkten 2 av den vid förevarande utlåtande fogade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare enligt
berörda yrkande; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Nils, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 15
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i punkten 2 av den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Örn höjd pensum
för f. d.
distrikts -ingenjören
C. J. Insulander.

Om rätt för utlänning att söka vissa statstjänster. (Forts.)

Då emellertid herr Reuterskiöld begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunno.s vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 45.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 37, i anledning av väckt motion
örn höjning av pensionsunderlaget för f. d. distriktsingenjören C. J. Insulander.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 162, vilken hänvisats till
bankoutskottets förberedande behandling, hade herr Gärde hemställt, att riksdagen
ville besluta, att pensionsunderlaget för f. d. distriktsingenjören C. J.
Insulander skulle bestämmas till 4,000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion 1:162 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Gärde: Herr talman! Efter den debatt om Nordens folk och nordiskt
samarbete, vartill vi nyss lyssnat, kommer en fråga, som man kan säga ligger
på ett väsentligt lägre plan. Det rör sig bara örn en enskild man och hans rätt
till pension. Det är fråga örn förhöjd pension till förre distriktsingenjören Carl
Johan Insulander.

I en av mig väckt motion har jag hemställt, att riksdagen måtte besluta örn
samma pension till honom som för distriktschef i väg- och vattenbyggnadsdistrikt,
för vilken pensionsunderlaget är 4,000 kronor, under det att den pension,
han nu åtnjuter som distriktsingenjör, har ett underlag av endast 2,000
kronor. Bankoutskottet har avstyrkt bifall till min framställning i motionen.
Jag skall då be att få redogöra något för Insulanders befordringsförhållanden
och hans tjänstgöring i statens tjänst.

Insulander utnämndes den 1 juni 1905 till distriktsingenjör och kvarstod i
den tjänsten till den 30 juni 1930, då han på grund av omorganisation av vägoch
vattenbyggnadsstaten i samband med vägväsendets omorganisation överfördes
på indragningsstat, där han kvarstod till uppnådd pensionsålder den 30
juni 1937, då honom tillerkändes pension såsom distriktsingenjör med det av
mig nyss uppgivna pensionsunderlaget av 2,000 kronor.

Insulander har emellertid under större delen av sin tjänstgöring i statens
tjänst haft sin sysselsättning på helt andra platser och skött helt andra beställningar.
Redan den 1 maj 1916 fick han förordnande såsom distriktschef i
östra väg- och vattenbyggnadsdistriktet med förläggning i Stockholm, och han
har förvaltat den tjänsten eller annan högre tjänst så gott som oavbrutet under
flera år och fram till sin pensionsålder. Från den 1 maj 1916 till den 31 augusti
1930 tjänstgjorde han såsom byråchef i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och under en tid som överdirektör i styrelsen och dessutom som distriktschef.
Efter den 1 juli 1930 fram till den 30 juni 1935 hade han förordnande såsom
baninspektör under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Han har dessutom under
14 år, fr. o. m. 1919 t. o. m. 1932, varit vattenrättsingenjör vid Söderbygdens
vattendomstol, en befattning, som under den tiden stod på extra stat, men
1932 överfördes till ordinarie stat, varvid det ansågs, att den borde hänföras till
byråchefstjänsten.

Örn man sammanfattar Insulanders tjänstgöring i högre befattningar än

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Om höjd pension för f. d. di strikt sing en för en C. J. Insulander. (Forts.)
distriktsingenjör, har han under sammanlagt 7 år oell 7 månader tjänstgjort
såsom ömsevis byråchef och överdirektör vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
i 7 år och 9 månader såsom distriktschef och i 4 år och 10 månader såsom
baninspektör, varjämte han varit vattenrättsingenjör under 14 år. Befattningen
som vattenrättsingenjör var vid denna tid inte någon heltidstjänst, utan kunde
innehas samtidigt med annan tjänst, så att han Ilar delvis under denna tid förenat
tjänsten som vattenrättsingenjör med sin tjänstgöring som distriktschef,
byråchef eller baninspektör.

Anledningen till att Insulander inte erhållit utnämning till någon av dessa
högre tjänster, som han sålunda skött, har varit, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
under iner än ett tiotal år stått under omorganisation och att Kungl.
Majit genom kungörelse, som utfärdades den 20 oktober 1922, förordnade, att
tjänsterna vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstaten
inte skulle besättas med ordinarie innehavare, utan allenast på förordnande.
Då denna kungörelse utkom 1922, funnos tre distriktschefsbefattningar
lediga. En av dessa befattningar hann tillsättas, innan kungörelsen kom, under
det att de två andra — och av dessa var Insulander sökande till den ena —
skulle tillsättas strax efter det att kungörelsen utfärdades, vilket hade till följd
att Insulanders ungefär jämnårige kamrat blev ordinarie distriktschef, under
det att Insulander endast fick förordnande på tjänsten. Det var alltså en ödets
nyck, kan man säga, som föranledde, att han inte redan år 1922 fick ordinarie
befattning såsom distriktschef. Sedermera yppades inte någon möjlighet för
honom att få ordinarie tjänst vid väg- och vattenbyggnadsstaten, därför att i
samband med vägväsendets omorganisation de befattningar, som det här är
fråga örn, överfördes på indragningsstat. Insulander hade då den enda vägen
att välja, örn han överhuvud taget skulle få en ordinarie befattning, att övergå
till vägväsendet, vilket han emellertid på skäl, som jag strax kommer att utveckla,
inte ansåg sig böra göra.

Frågan örn Insulanders pensionsrätt har tidigare varit föremål för riksdagens
behandling och uttalande från riksdagens sida. Bedan vid 1930 års riksdag
i samband med frågan örn vägväsendets omorganisation väcktes i riksdagen
en motion, i vilken det hemställdes, att de personer, som under åtskilliga
år innehaft förordnanden på vakanta tjänster såsom distriktschefer, måtte
i avlönings- och pensionsavseende likställas med ordinarie distriktschefer. Riksdagen
yttrade i anledning av dessa motioner i sin skrivelse i ämnet bl. a., att
»riksdagen ansåge förtjänt av övervägande, huruvida de t. f. distriktscheferna
ej borde erhålla ett högre pensionsunderlag än det för distriktsingenjör gällande».
Riksdagen ställde sig alltså vid denna tid välvillig till de synpunkter,
som sålunda motionsvis gjorts gällande. Frågan återkom vid 1931 års
riksdag i två motioner. Vid detta tillfälle anförde bankoutskottet i sitt utlåtande,
»att utskottet i likhet med chefen för kommunikationsdepartementet
lunne lämpligt, att ifrågavarande spörsmål företoges till prövning längre
fram, i samband med vederbörande befattningshavares avgång från sin befattning».
Den tidpunkten bär nu inträffat, då Insulander den 30 juni 1937
blivit berättigad till pension. Bankoutskottets dåvarande ordförande, överdirektör
Svensson, yttrade år 1931 i debatten i första kammaren i detta ärende,
att »det torde vara att motse att denna prövning då kommer att ske i en för
vederbörande gynnsam riktning». Alltså även här ett tillmötesgående från
riksdagens sida. Sedermera har Insulander i samband med sin övergång på
pensionsstat hos Kungl. Majit gjort framställning örn att få komma i åtnjutande
av den pension, som följer med distriktschefstjänst, men Kungl. Majit
har 1937 på hemställan av statskontoret icke funnit Insulanders framställning
böra föranleda någon åtgärd. Han har återkommit även under detta år med

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Örn höjd pension för f. d. di strikt sin g enjaren C. J. Insulander. (Forts.)
en sådan framställning hos Kungl. Maj.-t, vari lian hemställde, att Kungl.
Majit hos riksdagen måtte göra framställning örn ökad pension för honom.
Kungl. Majit har lämnat denna framställning utan bifall. Vad angår redogörelsen
för denna framställning i utskottets utlåtande vill jag framhålla, att
den så till vida är otydlig, eller kanske till och med missvisande, som Kungl.
Marits beslut icke direkt avser frågan, huruvida Insulander borde komma i
åtnjutande, av en högre pension, utan huruvida Kungl. Maj :t borde göra en
framställning till riksdagen i saken. En sådan framställning till riksdagen
var ju vid denna tidpunkt inte erforderlig, med hänsyn till att denna pensionsfråga
redan dessförinnan genom motion hade dragits under riksdagens prövning.

Mot Insulanders ansökan örn att få den av honom begärda högre pensionen
har statskontoret framhållit, att Insulander under år 1930 skulle ha avvisat
ett erbjudande att erhålla förordnande som extra byråchef i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Detta är riktigt, men det gällde endast ett förordnande,
och genom mottagande av detta förordnande skulle han alltså inte ha kommit
i bättre ställning med avseende på utsikterna att erhålla ordinarie tjänst. Att
han avvisade detta förordnande berodde på att han mottagit ett annat uppdrag,
nämligen såsom baninspektör, varjämte han dessutom samtidigt innehade befattningen
som vattenrättsingenjör. Dessa båda befattningar gåvo honom i och
för sig en så stor arbetsbörda, att han, särskilt med hänsyn till att han dessutom
var överansträngd av tidigare tjänstgöring, inte ansåg sig böra mottaga
det erbjudna förordnandet som extra byråchef, vilket säkerligen skulle ha
föranlett, att han nödgats avgå från sitt förordnande som vattenrättsingenjör.
Han behöll i stället förordnandet som baninspektör tillsammans med förordnandet
som vattenrättsingenjör.

Utskottet har för sin avvisande ståndpunkt till framställningen örn högre
pension för Insulander inte heller direkt anfört detta skäl, utan i stället ett
annat, nämligen att Insulander vägrat att i samband med vägväsendets omorganisation
övergå till befattning vid vägväsendet. Men även vid den tidpunkt,
då denna möjlighet öppnade sig för honom, innehade han alltjämt sin
vattenrättsingenjörsbefattning och dessutom sitt förordnande som baninspektör,
och det förefaller mig, som örn det inte borde läggas honom till last, att han
behöll dessa båda befattningar. För verksamheten vid den vattendomstol, där
Insulander tjänstgjorde som vattenrättsingenjör, var det av stor betydelse, att
han bibehöll sin befattning. Jag har så mycket större anledning att antaga
detta, som jag mycket väl erinrar mig de bekymmer, som det väckte hos vattenrättsdomaren
i Söderbygdens vattendomstol, när frågan kom upp att Insulander
skulle lämna sin befattning som vattenrättsingenjör. Jag är övertygad
örn att han genom sitt val att stanna kvar som vattenrättsingenjör och baninspektör
inte på något sätt har åsidosatt några allmänna intressen eller hänsyn
till statens krav. Det förefaller mig ganska underligt, att det, när det nu gäller
att bereda Insulander en pension, som motsvaras av mer än tjugo års tjänstgöring
i högre befattningar än den ursprungliga, som han fick redan 1905,
skall anföras som ett argument mot honom, att han bibehöll dessa sina befattningar.
Jag kan för min del inte förstå annat, än att då en person under en
så lång följd av år som alltifrån 1916 utfört betydelsefulla uppgifter i statens
och det allmännas tjänst, bör han också erhålla en pension, som motsvarar hans
tjänstgöring, och bara det formella förhållandet, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsstatcn kommo under omorganisation vid
en viss tidpunkt, kan inte få utesluta honom från en sådan pension. Syftet med
att befattningshavarna vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och väg- och
vattenbyggnadsstaten på detta sätt tillsattes på förordnande kan ju inte lia

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn höjd pension för f. d. d i st r i k t s i n genf öre n C. J. Insulander. (Forts.)
varit, att de personer, som drabbades av detta belt utan sin förskyllan, därmed
också skulle vara avskurna från möjligheten att få en pension, som stod
i skäligt förhållande till deras tjänstgöring. Detta har ju också varit riksdagens
synpunkt på denna fråga vid tidigare tillfällen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har alltid tillstyrkt Insulanders framställningar på denna punkt.
Nu har det emellertid mot honom åberopats dessa formella skäl, nämligen för
det första att han inte mottog ett förordnande som extra byråchef, som dock
inte beredde honom någon möjlighet att komma på ordinarie stat, och för det
andra att han inte övergick till en helt annan och ny befattning, nämligen på
vägväsendets område. Han hade ju dock redan förut befattningar i statens
tjänst, som han ägnade sig åt, låt vara att de inte voro på ordinarie stat, nämligen
vattenrättsingenjörs- och baninspektörsbefattningarna, och han utförde
i dessa befattningar ett för staten och det allmänna nyttigt arbete. Det förefaller
mig därför hårt, att detta skall läggas honom till last, Pär det gäller att
bereda honom en skälig pension.

Man kan ju säga, att denna fråga inte är av någon ömmande natur.. Jag
vill inte heller påstå, att Insulanders ekonomi är sådan, att han nödvändigtvis
behöver denna högre pension, men jag vill framhålla, att Insulander är för sin
ålderdom beroende av denna pension. Han innehar inte en sådan ekonomisk
ställning, att han är helt frigjord från omtanke örn sin framtid, när det gäller
ekonomien. Hans förmögenhet är mycket liten och icke av den storleken, att
den på något sätt kan utgöra ett underlag för hans försörjning.

Jag förstår, herr talman, att eftersom bankoutskottet är enhälligt, är det
mycket djärvt att framställa något yrkande om bifall till motionen, men å
andra sidan har jag mig bekant, att det rått ganska stor tveksamhet inom bankoutskottet
rörande utgången av denna fråga. Jag kan för min del inte finna
annat, än att det i detta fall är en obillighet begången mot distriktsingenjör
Insulander, föranledd av en omorganisation, som har tagit en lång tid i anspråk,
mer än tio år, varigenom han berövats utsikten att komma på ordinarie
stat, till vilket han var fullständigt självskriven. Det är ju också ostridigt,
att det här är fråga örn en man, som skött alla de befattningar, han haft, med
stor skicklighet och fullgjort sina åligganden på ett sätt, mot vilket inte klander
riktats. Det bör också uppmärksammas, att han under en ganska lång tid
uppehållit befattningen som överdirektör i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Pensionsunderlaget för distriktsingenjör är ganska obetydligt, inte mer. än
2,000 kronor. Den höjning av pensionsunderlaget, som det här gäller, är inte
heller så stor. Det är också bara 2,000 kronor. Han skulle alltså komma upp
till 4,000 kronor. Det är ett pensionsunderlag, som väsentligt understiger det
pensionsunderlag, som gäller för till exempel byråchef.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen och hemställer alitsa,
att riksdagen måtte besluta, att pensionsunderlaget för Insulander bestämmes
till 4,000 kronor.

I herr Gärdes yttrande instämde herr Frändén.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag har inte deltagit i detta ärende i bankoutskottet,
men jag vill anmäla, att örn jag hade deltagit i behandlingen av
ärendet, skulle jag lia ställt mig på den sida, som vill bifalla motionen.

Herr Gärde har ju här utvecklat alla de synpunkter, som tala för en sådan
ståndpunkt. I bankoutskottets utlåtande, åtminstone i dess motivering, tryckes
det på att Insulander i samband med vägväsendets omorganisation år .1930
hade haft möjlighet att erhålla befattning inom den nya organisationen, i vilket
fall han skulle ha fått sin pensionsfråga reglerad på ett ur hans synpunk1er
tillfredsställande sätt, men afl han underlåtit att göra detta. Jag vill med -

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Örn höjd pension för f. d. distrikt singenjör en C. J. Insulander. (Forts.)
deln. att Insulander uppvaktat mig såsom ordförande i utskottet och omtalat,
att anledningen till att han vid detta tillfälle avböjde den erbjudna tjänsten
var icke, att han överhuvud taget inte ville ha den eller att han ansåg, att han
kunde förtjäna ett rikligare levebröd på annat håll, utan att han var kroppsligen
nedbruten och att han ansåg, att han inte kunde sköta tjänsten på ett
tillfredsställande sätt.

Jag har ansett mig böra meddela detta, inte därför att jag vågar påstå, att
denna upplysning, om den hade lämnats i utskottet, skulle lia omstämt utskottet
till förmån för motionen, men därför att jag tror, att det i så fall i utskottet
skulle ha funnits en och annan reservant, som vågat yrka bifall till motionen.
När nu herr Gärde framställt detta yrkande gentemot ett enhälligt utskott,
vill jag meddela, att jag kommer att rösta för hans yrkande.

Herr Nilsson, Theodor: Herr talman! Det är tydligt, att efter ett sådant
anförande, som den ärade motionären här hållit, kan det kanske förefalla, som
om utskottet vid behandlingen av detta spörsmål farit mer än skäligt hårt
fram.

Redan vid omorganisationen år 1930. då detta spörsmål var på tal, framhöll
allmänna civilförvaltningens lönenämnd och statskontoret, att de av principiella
skäl bestämt avstyrkte en sådan anordning som den nu ifrågasatta. Departementschefen
yttrade för sin del, att han funne uteslutet att vid avlöningsförmånernas
bestämmande beträffande de distriktsingenjörer, som på förordnande
bestritt distriktschefstjänst, taga hänsyn till de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
berörda omständigheterna. Ärendet har sedan dess förlöpt på
det sätt, som den ärade motionären här meddelade. Man kan inte komma från
det faktum, vilket också utskottet tryckte på vid behandlingen av den motion,
som väcktes vid 1931 års riksdag, att »ifrågavarande befattningshavare — vilkas
huvudsakliga inkomst härflutit av arvoden för förrättningar enligt taxa
samt av praktiserande ingenjörsverksamhet -— ägde utan tjänstgöringsskyldighet
uppbära löneförmåner av 6,875 kronor årligen jämte dyrtidstillägg»,
örn de ville kvarstå i tjänsten.

När detta ärende förlidet år förelåg till Kungl. Maj:ts prövning och Kungl.
Majit då avvisade frågan liksom också har skett innevarande år, skulle det
väl ändå vara litet märkvärdigt, örn utskottet nu skulle ha vågat tillstyrka
motionen och ta konsekvenserna av ett beslut om bifall till den här gjorda
framställningen. Jag kan för övrigt inte se, att något nytt har framkommit,
sedan riksdagen år 1931 behandlade och avslog denna framställning. Det är
visserligen sant, vad den ärade motionären här anförde, att sedan dess har vederbörande
inträtt i pensionsåldern, men efter det har ju Kungl. Maj :t behandlat
spörsmålet och lämnat ansökningen utan bifall.

Nu säger motionären, att den omständigheten, att Kungl. Majit har lämnat
ansökningen utan bifall, är ju inte detsamma som att Kungl. Maj :t har ansett,
att ansökningen icke skulle kunna av riksdagen bifallas. Men kvar stå väl
ändå de konsekvenser, som statskontoret påpekat, och det är alltså den varning,
vi fått från det hållet, som utskottet har tagit hänsyn till, när vi avstyrkt
den föreliggande motionen. Vi ha här i riksdagen och i bankoutskottet
vid flera tillfällen behandlat framställningar, som man på grund av konsekvenserna
avråtts att bifalla. Jag har i flera fall inte dragit mig för konsekvenserna,
då det gällt framställningar av detta slag, men då har det varit i
sådana fall, där jag ansett, att det inte skulle bli fråga örn så stora belopp förståten.
Det har alltså varit fråga örn så enstaka fall, att man inte av fruktan
för konsekvenserna behövt hysa några betänkligheter. Det har också gällt
särskilt behjärtansvärda fall.

Onsdagen den 11 maj 193S.

Nr 33.

Om höjd pension för f. d. distrikt^ingenjören C. J■ Insulander. (Forts.)

Jag hav visserligen inte några siffror till hands över de inkomster, som
sportlerna lia givit Insulander, men jag förmodar, att de varit ganska avsevärda.
I varje fall har det sagts, att det huvudsakliga skälet, varför han inte
övergick till vägväsendet var, att han ansåg, att han som fri kunde komma åt
att skaffa sig större inkomster, än örn han band sig för en fast befattning inom
vägväsendet. Detta är väl också en omständighet, som bör beaktas vid denna
frågas bedömande. Han hade dock här tillfälle att trygga sin framtid oell få
sin pensionsfråga reglerad. Han ville emellertid inte utnyttja denna möjlighet.
Skall nu riksdagen vara färdig att gripa in och ge denna högre pension
till en person, som en gång frivilligt avstått från möjligheten att ordna, sm
pensionsfråga på ett för honom tillfredsställande sätt? Nu sade visserligen
utskottets ordförande, att detta skett på grund av sjukdom. Det.är märkvärdigt,
att detta yttrande kommer fram på detta sätt först i elfte timmen. Det
hade vari bättre, om det framförts, när ärendet realbehandlades i utskottet.
Jag tycker för min del, att det är ganska långsökt att nu komma med. detta
argument. Det skulle ju ha varit ett mycket starkt skäl, örn det vore riktigt,
men i så fall hade man väl bort framkomma med några bevis för att detta
verkligen var förhållandet. När några sådana bevis inte förelegat vid utskottets
behandling av ärendet, har utskottet, och även jag för .mitt vidkommande,
intagit en avvisande ståndpunkt. Jag anser inte, att man i ett fall som detta,
kan åberopa några som helst behjärtansvärda omständigheter, och jag kan inte
heller finna, att rättvisans krav på något sätt blivit åsidosatta. Örn en person
har möjlighet att tillförsäkra sig en förmån, som han anser vara något att
sätta värde på, och han själv avstår från att göra detta, är det val ändå bra
märkvärdigt, örn man skall tillmötesgå honom, när han^ sedan längre fram
kommer och begär att få del av den förmån, som han. en gång frivilligt avstått
ifrån. Det ligger väl ändå nära till hands och är rimligt, mänskligt sett, örn
man tänker: han såg en nackdel i det erbjudande, som han en gång fick, och
därför begagnade han inte denna möjlighet att få sin pensionsfråga reglerad.
Han ansåg nämligen, att detta var en förmån, som blev° av verkligt värde för
honom, först när han uppnått pensionsåldern och kom i åtnjutande av pension,
och han var inte beredd att då binda sig, troligen därför att han hade andra
mera närliggande förmåner i sikte.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Gärde: Herr talman! Bara ett par ord. Jag vill gentemot den föregående
ärade talaren påpeka, att då riksdagen år 1931 behandlade denna fråga,
avvisades visserligen de föreliggande motionerna men under uttalande, att
riksdagen i likhet med chefen för kommunikationsdepartementet funnit lampligt,
att ifrågavarande spörsmål företoges till prövning längre fram i samband
med vederbörande befattningshavares avgång från sin befattning. Det är just
den tidpunkten, som nu är inne, och det är alltså av den anledningen, som frågan
nu har upptagits. . ,

Vad sedan beträffar det förhållandet, att Insulander avvisade möjligheten
att övergå till befattning vid vägväsendet, vill jag framhålla, att han ju därmed
inte på något sätt blev en fri man. Han innehade ju fortfarande befattningar
i statens tjänst, dels som baninspektör och dels som vattenrättsingenjör,
och dessa båda befattningar tillsammans gåvo honom fullt arbete under elen
lid han var sysselsatt i statens tjänst på grund av förordnande. Han har alltså
''inte därigenom tillskansat sig någon fördel eller ekonomisk förmån utöver
vad som skulle lia tillkommit honom, om han på ordinarie stat innehaft dessa
befattningar. Lika litet som den synpunkten överhuvud taget bör vinna beak -

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Om höjd pension för f. d. distriktsingenjör en C. J. Insulander. (Forts.)
tande i fråga om en ordinarie tjänstemans pensionsrätt, bör den ha någon betydelse,
när det gäller en man, som har skött tjänsten på förordnande.

Herr Nilsson, Theodor: Det är sant, vad föregående talare sist framhöll,
herr talman, men i detta fall visste han ju ändå hela tiden, att utsikterna voro
rätt ringa att ånyo komma i åtnjutande av denna förmån, vilket ju var sagt
redan från början vid omorganisationen år 1930, och han har frivilligt avstått
från förmånen.

Jag vidhåller fortfarande mitt yrkande.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 38, i anledning
av väckta motioner örn årligt understöd åt fru Beda Hallberg, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Örn pension Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 39, i anledning av väckta
"b. Ostlund! m°ti°ner arn pension åt konstnären Helmer Osslund.

I två till bankoutskottets handläggning hänvisade likalydande motioner,
nr 15 i första kammaren av herr Gabrielsson m. fl. och nr 189 i andra kammaren
av herr Mäler m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att
till konstnären Heirner Osslund utbetala en årlig pension av 5,000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner 1:15 och 11:189 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar Åkerberg och Holmström, vilka inom
utskottet yrkat bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag har ingen förhoppning, att vad jag nu
säger skall kunna omvända kammaren till att bifalla den motion, som här föreligger
och till förmån för vilken jag och herr Holmström i utskottet antecknat
reservation, men jag anser mig med anledning av avgörandet i förra frågan
och det avgörande, som nu förestår i denna fråga, böra säga några ord och
draga upp ett par paralleller.

Denna fråga har ett visst sammanhang med det ärende, som vi nyss utan
ett ords debatt avgjorde till förmån för en väckt motion, det sammanhanget
framför allt, att det i båda fallen är fråga örn pensioner till folk, som inte
innehaft statstjänst, utan som skulle pensioneras eller honoreras för samhällsgagnande
arbete eller överhuvud för den uppmärksammade livsgärning, de ha
utfört.

Då sådana frågor komma på tal, brukar man ju i allmänhet skrämma med
prejudikat. Man säger: om vi bevilja den här pensionen, komma tusen andra
att också vilja ha pension, och vi ha ingen möjlighet att avvisa dem, örn vi
i detta fall ge vederbörande motionär den handräckning, som ett bifall till
hans motion skulle utgöra. Jag har för min del den uppfattningen, att det i
så fall var ett mycket farligare prejudikat, som riksdagen gav, då den biföll

Onsdagen den 11 maj 193S.

Nr 33.

Örn pension åt konstnären H. Osslund. (Forts.)
motionen om understöd åt fru Beda Hallberg, än det skulle bli, om denna motion
bifölles. Fru Beda Hallberg har kommit fram med en idé, hon har väckt
ett förslag, och detta har lett till en verksamhet, som givit landet mycket
pengar för tuberkulossjukvården. Men det finns många människor, som kunna
lia lysande idéer, ehuru de samtidigt inte ha någon större förmåga att omsätta
dessa idéer i pengar och utnyttja idéerna. Å andra sidan finns det andra, som
inte ha några idéer, men som ha desto större förmåga att taga åt sig äran
av andras idéer. Det finns många exempel på detta från politiken. Jag
vill nämna ett. Det talades där ute i den stora politiken örn Dawesplanen
och Yongplanen, men det är ganska bekant, att herrar Dawes
och Young ha mycket litet haft med dessa planers utformande att göra; de
lia bara satt sitt namn under dem. Jag vill inte en minut göra gällande, att
fru Beda Hallberg också skulle vara i denna situation, att hon tagit åt sig
äran av en annans idé, det är inte min mening. Men jag vill säga, att örn man
är rädd för prejudikat, borde man vara särskilt känslig för att belöna en sådan
gärning som hennes, när man har så små möjligheter att i varje fall avgöra,
huruvida det är den person, som gett sitt namn åt en viss sak eller åt
en idé, som också verkligen är idéens upphovsman.

Det är klart, att örn det gäller en konstnär som Helmer Osslund kan avgörandet
vara tveksamt. Riksdagen besitter så liten sakkunskap på hithörande
område, har så liten möjlighet att kunna bedöma värdet av den gärning, som
det här är fråga örn, även örn vi här i kamrarna ofta yttra oss ganska tvärsäkert
örn konstnärliga värden och kvaliteter. Det är naturligtvis svårt att
säga: »Denne man bör lia en pension!» därför att vi i så fall få lita på magisterns
ord, då det gäller att bedöma ett konstnärskap, som det här är fråga
örn. Men jag undrar örn vi inte få lita på magisterns ord även i de flesta andra
fall? I en hel rad sådana avgöranden får riksdagen lov att lita på den sakkunskap,
som uttalat sig i en fråga. Å andra sidan kan ett sådant fall inte
bli i så hög grad prejudicerande som andra fall. Det är ju inte vilken målare
som helst, som kan tänkas få pension: det bör vara en målare av mycket stor
förtjänst, en konstnär, örn vilken sakkunskapen enat sig i uttalandet, att han
gjort en insats, som berättigar honom till en framskjuten plats inom vår nationella
konst. Jag vågar påstå, att i fråga om Helmer Osslund föreligger det
fallet, att den konstnärliga sakkunskapen är enig om att han gjort en sådan
insats inom konsten. Men man får väl säga, att det kanske inte är rädslan för
prejudikat som gjort, att bankoutskottet så enhälligt tillstyrkt pension åt fru
Beda Hallberg, men nära på lika enhälligt avstyrkt pension åt Helmer Osslund.
Anledningen är väl snarare, att de kulturella värdena överhuvud taget
inte röna samma uppskattning bland människor i allmänhet och inte heller i
den svenska riksdagen. Man vill lia mera materiellt påtagliga värden att slå
vakt omkring, då det gäller att bevilja pension åt en människa; antingen måste
vederbörande ha haft en verklig statstjänst eller också gjort en insats, som det
verkligen går att taga på för gemene man. Fru Beda Hallberg har kommit
fram med en idé, som gett pengar, inte alls åt henne men åt många, många
människor i detta land, en idé som har bidragit till att lindra sjukdomar och
hjälpt till att förebygga framför allt en förhärjande folksjukdoms utbredning
inom vårt folk. Helmer Osslund har bara målat tavlor, och det är ju inte
så klart enligt mångas åsikt, att det har någon större betydelse. Men det finns
ett gammalt bibelord, som säger, att människan lever inte bara av bröd, utan
också av varje litet ord som utgår ur Guds mun. Jag vågar påstå, att det är
inte bara den materiella standarden i landet, som är avgörande för våra förutsättningar
att hävda oss som nation inför världen. Den kulturella fasaden
är kanske i det avseendet av minst lika stor betydelse, och ett land, där brödet

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Om pension åt konstnären H. Osslund. (Forts.)
förekommer mera rikligt än kanske i de flesta andra, bör lia råd att vara generöst,
då det gäller att taga vara på det här gudsordet, som ju enligt bibeln
har lika stor betydelse för människan.

Jag tycker, att den svenska riksdagen går väl långt i sin obenägenhet att
honorera en kulturell gärning. Det har väckts åtskilliga motioner om sådana
honnörspensioner, men de ha i allmänhet mötts med ett bleklagt nej. Jag behöver
inte nämna några namn, men jag skulle tro, att i alla de fall, då sådana
förslag varit före, hade det varit mer eller mindre berättigat, att riksdagen
gått dem till mötes. Jag tror inte, att jag för kammaren bakom ljuset, örn
jag säger, att utlandet i det fallet visat klarare sinne för kulturvärdena än
den svenska riksdagen. Men även den svenska riksdagen har gett pensioner i
sådana fall. Den har gett pensioner också åt målare. Jag vill erinra om det
mest kända fallet: Nils Forsberg fick pension av svenska riksdagen — jag

minns inte beloppet, jag tror det var 4,000 — han fick det för en tavla, som
vunnit ett visst världsrykte, »En hjältes död». Alla ha sett den i reproduktion.
Den har, som jag sade, vunnit ett visst världsrykte, inte på grund av
den konstnärliga kvaliteten utan på grund av själva ämnesvalet. Osslund är
utan tvivel en större konstnär än Forsberg var. Hans insats har verkat befruktande
på den konstnärsgeneration, som för närvarande har ledningen inom
den svenska målarkonsten. Han har väl däremot gjort en nationell insats, som
kan vara förtjänt att hedras och belönas.

Nu påpekades i utskottet, att Osslund haft en utställning, och med anledning
av den reklam, som denna motion åstadkommit, har han fått sälja en
massa tavlor, och han bör kunna leva på vad han fått in utan att behöva någon
statspension. Det är sant, att hans utställning gick ovanligt bra. I allmänhet
säljer en konstnär inte så mycket på utställningarna. Men Osslund
fick sälja en hel del och mer än vanligt. Å andra sidan är det så, att Helmer
Osslund är en man, som inte »samlat i ladorna» -— däremot har han samlat
desto mera av skulder och enligt upplysning, som jag från tillförlitligt håll
fått, ha pengarna, som influtit för dessa tavlor, inte räckt mer än till att hjälpligt
nog klara hans skulder. Han står fortfarande med två tomma händer.

Nu hänvisar utskottet till den utväg, som försökts en gång förut och som nu
även statskontoret ifrågasätter, nämligen att det skall anvisas statsmedel för
inköp av konstverk, utförda av Osslund. Ja, det är ju en bra väg också, under
förutsättning att det finns några konstverk, utförda av Osslund, vilka staten
kan köpa. Nu torde emellertid riksdagens ledamöter lia sig bekant, att Osslund
är sjuk. Hans hand och hans öga ha inte längre den säkerhet, som erfordras
för att han skall kunna måla några tavlor, för att han med andra ord
skall kunna arbeta i sitt yrke. Örn han kunde arbeta i sitt yrke, skulle aldrig
denna motion ha väckts, det skulle aldrig ha ifrågasatts, att riksdagen skulle
ge honom pension. Han har praktiskt taget inga tavlor kvar, och då är det ju
en ganska meningslös gest som bankoutskottet gör, då utskottet hänvisar till
att det skulle kunna inköpas tavlor av statsmedel, så att han skulle kunna få
sitt levebröd på det sättet. Han är praktiskt taget hänvisad till sig själv och
därmed också till den allmänna välgörenheten.

Jag tycker, att det skulle hedra den svenska riksdagen att hjälpa till. så
att en kulturens banbrytare kunde leva sina få sista dagar relativt sorgfritt
och inte behövde hemfalla åt ett sådant öde, som jag nyss nämnde.

Herr talman! Ehuru jag inte har någon förhoppning örn att kammaren skall
bifalla mitt yrkande, vill jag ändå ställa detsamma och yrkar således bifall
till den i ärendet väckta motionen.

Häri instämde herr Heuman.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Om pension åt konstnären H. Osslund. (Forts.)

Herr Ehrnberg: Herr talman! Bankoutskottet har i delina fråga inte kunnat
följa sin ärade ordförande, utan utskottet har, trots att han vid denna
frågas behandling i utskottet med ännu större värme än nyss här i kammaren
talat för bifall till motionen, måst ställa sig avvisande till själva grundtanken
i motionen att bereda statspension åt konstnärer. I utskottets avstyrkande
hemställan får man inte inlägga något ställningstagande till och ännu mindre
något underkännande av herr Osslunds konstnärskap. Det är endast av principiella
skäl och — som ofta måste vara avgörande i bankoutskottet — av farhåga
för oberäkneliga konsekvenser som utskottet icke anser sig kunna tillråda
riksdagen att medelst ekonomisk hjälp i form av understöd eller pension gå in
för att bereda en konstnär ekonomisk tryggad tillvaro. För bankoutskottet har
det funnits en mera sympatisk utväg i samma syfte, vilken herr ordföranden i
utskottet redan antytt och som också anvisats av statskontoret, en väg, som
förresten redan beträtts av Kungl. Majit, då Kungl. Majit i fjol, samtidigt
som Kungl. Majit sade nej till en framställning örn pension åt herr Osslund,
anvisade 3,000 kronor för inköp av tavlor av honom.

Nu säger visserligen bankoutskottets ärade ordförande, att det inte vidare
finns några tavlor av hans hand att köpa, men den upplysningen har inte tidigare
lämnats, åtminstone inte vid utskottets behandling av ärendet. Det förefaller
utskottet, som örn en sådan väg som denna — örn det nu finns några
tavlor, vilket kanske är möjligt — kunde allt fortfarande beträdas, och bankoutskottet
har ingenting att erinra däremot, örn nu verkligen behov kan anses
föreligga att hjälpa honom. Det upplystes emellertid helt öppet i bankoutskottet,
att vid den utställning, som nyligen hölls här i huvudstaden, hade
Osslund sålt tavlor för 60,000 kronor och att därjämte influtit 1.0,000 kronor
i inträdesavgifter. Sistnämnda belopp skulle emellertid ha åtgått till bestridande
av omkostnader, som voro förenade med utställningen.

Vid sådant förhållande kan man väl Ira rätt att draga starkt i tvivelsmål,
huruvida den närvarande tidpunkten kan vara lämplig för en framställning om
statspension till herr Osslund. Bankoutskottet har inte kunnat finna detta,
och bankoutskottet har därför ansett sig böra avstyrka bifall till föreliggande
motion.

Det skulle, som herr ordföranden redan sagt, föranleda stora olägenheter, örn
det bleve fråga örn statspension som belöning åt framstående konstnärer, enär
nian inte kan inom riksdagens väggar räkna på att det skall finnas tillräcklig
sakkunskap, skickad att fälla ett rättssäkert omdöme i en sadan fråga. Här
finnas ju visserligen i riksdagen många konstkännare, men kanske ännu flera,
som anse sig vara konstkännare utan att de verkligen äro det, och jag tror nu
för min del, att det vore en synnerlig farlig väg att slå in på att som belöning
för konstnärskap anslå medel till statspensioner.

Vad utskottets ordförande hade att anföra beträffande den redan avgjorda
frågan örn årligt understöd åt fru Beda Hallberg, anser jag mig inte böra ingå
på något som helst bemötande av. Inte heller anser jag, att med den inställning,
som utskottet har i denna fråga, det kan vara skäl att ingå på något
yttrande om den jämförelse, som av utskottets ordförande gjordes mellan här
ifrågavarande konstnär och en annan konstnär, som tidigare tilldelats statspension.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Berlind.

Herr Holmström: Herr talman! Såsom medreservant till den ärade ut skottsordföranden

hade jag kunnat nöja mig med att instämma i hans anförande.
Men det var vissa delar av vad han yttrade, när han gjorde en parallell

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Örn pension åt konstnären H. OssluncL. (Forts.)
mellan den här frågan och kammarens under föregående punkt fattade beslut,
som jag inte kan biträda. Jag instämmer emellertid så mycket livligare i det,
som han i övrigt anförde.

Jag är inte alls rädd för några konsekvenser, om riksdagen skulle bifalla
motionen. Skulle det finnas ännu en konstnär av samma kapacitet som Helmer
Osslund och han behöver hjälp, så må det vara rätt, att man beviljar även honom
en honnörspension.

Det har talats örn den utställning, som Helmer Osslund under våren haft.
Den var rekordmässigt livligt besökt. Detta torde väl till en del bero på den
reklam för utställningen, som gavs genom motionen. Men att Helmer Osslund
fick sälja så många av sina tavlor, kan inte tolkas på annat sätt än som ett
bevis för att allmänheten uppskattar Helmer Osslunds konstnärsskap.

Med dessa få ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I herr Holmströms yttrande instämde herrar Velander och Bergqvist.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag kommer att yrka bifall
till reservationen i detta stycke, och jag gör det på ungefär enahanda grunder
som herr Åkerberg.

Det förvånar mig uppriktigt sagt, att därest herr Åkerberg i utskottet framställt
saken så, som han framställde den här i kammaren i dag, utskottet då
kunnat fatta de båda beslut, som utskottet fattat i fallen Beda Hallberg och
Helmer Osslund. Det hade väl egentligen bara behövts, tänker jag, att man
kastat örn dessa båda ärenden på utskottets föredragningslista, för att resultatet
skulle ha blivit annorlunda. Ty det kan inte vara riktigt, att man låtsas örn
ingenting, då det gäller en man, som verkligen har det personliga arbete bakom
sig, som Osslund har, och som, såvitt jag kan förstå, en gång kommer att
nämnas bland konstens goda svenner — att man låter honom gå obelönad och
å andra sidan ger en i riksdagens annaler enastående änkepension till en kvinna,
som visserligen har haft en god idé och vilken idé var värd en gratifikation,
men aldrig någonting mera. Ty det arbete, som har utförts på grund av denna
idé, har utförts av tiotusentals andra svenska kvinnor, för att nu inte tala örn
de många barn, som arbetat på samma sida.

Jag skulle med tanke på framtiden vilja säga, att jag tycker, att bankoutskottets
ledamöter i sådana här ting skola tänka sig väldigt noga för, ty i
fråga örn fallet Osslund kan aldrig i framtiden ske något annat i avseende på
konsekvenser än sådana, som vi allesamman önska, nämligen att arbetare på
andens område, var och en i sin stad också böra ihågkommas, då jag däremot
vad beträffar det andra fallet tänker mig, att bankoutskottets ledamöter en
gång förr eller senare i konsekvensväg få en och annan nöt att knäcka, som
kanske inte blir så mjuk i skalet.

Jag tycker därför, att har man kunnat gå med på någonting sådant som man
gick med på i föregående ärende, då bör det inte vara svårt att nu följa herr
Åkerberg i hans anförande örn vad som talar för pension åt Helmer Osslund.

Personligen är jag övertygad örn att det är mera avgörande skäl som tala
för Osslund än för fru Beda Hallberg, fastän jag för min del inte skulle ha
velat lämna henne heller utan det erkännande, som hennes tanke och första arbete
på denna tanke kan vara värd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen vid detta utlåtande.

Häri instämde herr Ström, Fredrik, och herr Lindström.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Om pension åt konstnären H. Osslund. (Forts.)

Herr Västberg: Herr talman! Man brukar ju här i riksdagen tala ganska
vackra och högstämda ord örn kulturen, och att samhället bör understödja kulturen,
men en väsentlig del av denna kultur är väl ändå vår konst och vår diktning.
Om man nu ser efter vad statsmakterna gjort för att understödja våra
diktare och konstnärer, kan man emellertid knappast finna något annat ord,
som karakteriserar ställningen, än att samhället svältföder dessa kulturbärare.

Vad nu angår Helmer Osslund, kan man ju utan att vara »sakkunnig» säga,
att han vunnit allmänt erkännande som en av våra större konstnärer på sitt
område, men därtill kommer, att det i detta fall är fråga även örn ömmande
omständigheter. Det är fråga örn understöd åt en människa i nöd, det är fråga
örn att understödja en människa i ett prekärt läge.

När man nu pliktskyldigast från bankoutskottets sida varnar för konsekvenserna,
måste jag ju anmärka, att jag uppskattar dessa varningar från detta
vårt officiella varningsinstitut, när det söker klargöra, vilka konsekvenser riksdagen
har att vänta av pensioner på ett sådant här område. Men örn det skulle
bli några konsekvenser i den riktningen, att riksdagen visade sig en smula
mera generös gent emot våra diktare och konstnärer och det komme att kosta
det svenska samhället några tusen kronor per år mera än nu i understöd åt
denna del av kulturen, så måste jag för min del säga, att detta är konsekvenser,
som det svenska samhället och dess medborgare inte bara kunna bära, utan
som också vore till glädje och gagn just för den svenska kulturen.

Det är med dessa ord som jag ber att få yrka bifall till reservationen. Det
skulle hedra första kammaren, örn den kunde vidhålla sina gamla kulturtraditioner
och även på detta område göra en liten bräsch i en ganska inskränkt
opinion.

Herr Ehrnberg: Herr talman! Herr förste vice talmannen riktade en

maning till bankoutskottets ledamöter att noga tänka sig för vid behandlingen
av ärenden av samma art som nu föreliggande. Men det är just vad vi inom
utskottet gjort då vi stannat för att avstyrka bifall till motionen. Jag tror
inte som herrarna i allmänhet här velat göra gällande, att ett bifall till motionen
inte skulle medföra några farliga konsekvenser. Jag tror snarare, att man
kanske redan vid nästa riksdag skulle hava att motse ett flertal motioner örn
pension åt konstnärer i ett eller annat avseende. Det skulle säkert inte bara
komma att gälla utövare av målarekonsten, utan vi finge nog tänka oss representanter
för alla sköna konster, ty bland konstutövarna inom alla områden
finns det säkerligen många, som befinna sig i sådan ställning, att ekonomiskt
stöd skulle för dem vara välbehövligt. Men jag undrar, örn riksdagen verkligen
skulle vara beredd att gå in för sådana konsekvenser av ett beslut i denna
pensionsfråga.

Beträffande herr förste vice talmannens redogörelse även för fallet Beda
Hallberg, vågar jag för min del påstå, att det skulle vara ganska svårt att
inom vårt land leta fram någon person, som genom en idé, vilken kommit till
realiserande, åstadkommit en sådan välgörenhet som hon och på ett så effektivt
sätt kommit att ge anledning till så stor offervillighet för välgörande ändamål
som hon.

Jag kan inte följa herr Västberg, då han talar örn att här skulle vara ett
exempel på en människa i nöd. Kan man verkligen tala om en människa i
nöd, då hon såsom denne konstutövare för mycket kort tid sedan fått inkomster
på 60,000 kronor? Då vill jag säga, att min uppfattning örn vad som är
nöd är en helt annan än herr Västbergs. Jag tycker för min del, att det beloppet

Första kammarens protokoll 19S8. Nr 38. 4

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Om pension åt konstnären H. Osslund. (Forts.)
bör kunna för ganska lång tid vara tillräckligt för att vederbörande inte skall
råka i nöd.

Herr talman! Jag Ilar för min del ingen anledning att frångå det yrkande,
jag redan framställt, nämligen om bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Nilsson, Theodor.

Herr förste vice talmannen: Det är klart, att vi allesammans gång på gång
måste sätta oss ned och tänka noga efter, vad vi ska göra i det ena eller andra
fallet. Det äro vi tvungna till allesammans. Och jag måste naturligtvis instämma
med herr Ehrnberg i, att det inte är så lätt att alltid träffa rätt. Det
är också klart att såsom vanliga människor måste vi en eller annan gång begå
sådant, som man inte är riktigt säker på, att det är det bästa. Det gäller oss
alla. Men eftersom vi så ofta tvingas att tänka över, vilka konsekvenser den
eller den handlingen kommer att dra med sig, förefaller det mig, som örn det
så småningom avlagrade sig vissa principiella inställningar som vi inte behövde
vara rädda för, och vilkas konsekvenser vi efteråt kunnat konstatera inte varit
av det farliga slaget. När vi häromåret gå vo en konstnär en pension, och
när vi något år efteråt gåvo en författare ett årsbidrag o. s. v., kan jag för min
del säga, att intetdera av dessa beslut gnager inom mig på något sätt. Och örn
vi någon gång ytterligare skulle komma i den situationen, att vi ville ge en
konstnär — en målare, en skulptör eller vem det vara månde —- någon hjälp,
och jag måste bestämma mig för eller emot, skulle jag inte draga mig för att
rösta för ett bidrag till denna medborgare av samma storleksordning som det
vi nu diskutera. Ty, som herr Åkerberg eller herr Västberg sade, det är så
litet som går från staten till den sortens folk, och det är så mycket som de ge
staten, att sådana konsekvenser kunna vi med glädje ta.

I herr förste vice talmannens yttrande instämde herr Wagnsson.

Herr Åkerberg: Jag har begärt ordet för att lämna ett par upplysningar.

Herr Ehrnberg bestred att, som jag nämnde i mitt första anförande, jag inom
utskottet upplyst, att Osslund inte längre kan måla några tavlor och inte har
några tavlor. Jag vidhåller att jag framhöll dessa synpunkter i utskottet.
Herr Ehrnberg kan ju ha glömt bort saken, men jag bär velat upplysa härom
för att visa att bankoutskottet inte var främmande för den, när utskottet fattade
sitt beslut.

Då jag drog upp parallellen med fru Beda Hallberg, var det inte min mening
— det vill jag med anledning av herr Holmströms yttrande understryka
— att på något sätt diskvalificera framställningen om pension åt henne. Jag
vill dock påpeka den olika behandling som dessa båda ärenden ha fått och att
faran för att ett prejudikat skall skapas är något större i det förra fallet än i
det senare.

Så har man återigen fört på tal den stora inkomst Osslund skulle ha haft
på utställningen. Jag upplyste redan i mitt förra anförande, att den inkomst
som inflöt på denna utställning har gått åt att betala Osslunds skulder, och
den existerar ju därför inte i dag för honom som någon tillgång. Han kan inte
leva på pengar som redan ha försvunnit ur hans hand. Vad siffran 60,000 beträffar
vet jag inte, örn det är den riktiga, men i den uppgivna inkomstsumman
ingår en betydande post för tavlor som icke ägts av Osslund. Han har
visserligen målat dem, men personer som ägt dessa tavlor ha haft dem med
på utställningen och även låtit där försälja dem. Det är alltså en inkomst
som inte kommit Helmer Osslund till godo.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn pension åt konstnären H. Osslund. (Forts.)

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av väckt motion örn rätt för fullmäktige i riksbanken att
utse andre deputerade utom fullmäktiges krets; och

nr 41, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställningar örn
årligt understöd åt två städerskor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 49, i anledning av väckta Örn revisionav
motioner örn revidering av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936. lantarbetstids -

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 178 i första
kammaren av herr Domö m. fl. och nr 288 i andra kammaren av herr Bagge

m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att hos Kungl. Maj :t begära en allsidig utredning av frågan örn lantarbetstidslagens
revidering.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Tamm,, Ekströmer, Skoglund, och Sandström i Härnösand,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade,
slutande med en hemställan, att riksdagen med anledning av motionerna
nr 1:178 och IT: 288 ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn verkställande
av allsidig utredning rörande den praktiska tillämpningen av den av
1937 års riksdag beslutade ändringen av 1936 års lantarbetstidslag och till
1939 års riksdag framkomma med förslag till sådan revision av sagda lag -

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Örn revision av lant arbet stid sia g en. (Forts.)
stiftning, att densamma bragtes i överensstämmelse med det praktiska livets
krav;

2) av herrar Elon Andersson och Barnekow, vilka yrkat, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t vid framläggande
av förslag örn lagens prolongation måtte, utan att rubba lagstiftningens huvudgrunder,
taga hänsyn till de erfarenheter beträffande svårigheterna vid
lagens tillämpning, som redan vunnits och ytterligare kunde vinnas, samt låta
detta komma till uttryck i den nya lagtexten.

Herr Tamm: Herr talman! Vid behandlingen av den proposition örn lantarbetstidslag,
som framlades för 1936 års riksdag, företog andra lagutskottet
som bekant en del justeringar och ändringar i syfte dels att mildra de ekonomiska
verkningarna, särskilt för det mindre jordbruket, dels också för att
göra bestämmelserna mera anpassade efter det praktiska livets krav. Utskottets
förslag bifölls också av riksdagen, och jag skulle knappast tro, att
någon av oss, som bidrogo till en positiv lösning vid det tillfället, har däröver
behövt känna annat än tillfredsställelse. Lagen i sin dåvarande utformning
har också visat sig praktisk och väl avvägd, och mig veterligt ha inga direkta
anmärkningar mot densamma framställts. Under alla förhållanden torde
ingen erinran från det politiska parti som jag tillhör ha gjorts mot detta
beslut.

Den regering som tillkom efter valet på hösten 1936 framlade emellertid
redan vid 1937 års riksdag en ny proposition i samma ärende, där man tog
med praktiskt taget samtliga av de år 1936 utsovrade bestämmelserna. Förslaget
genomdrevs också här i riksdagen med hjälp av den nya politiska
konstellationen. Vi i högerpartiet kunde icke vara med på denna omsvängning
i åsikter utan ställde oss fortfarande på samma ståndpunkt som ett år tidigare.
Enligt vår mening hade nämligen inga sakliga motiv förebragts för
behovet av en så omedelbar lagskärpning, utan vi ansågo det mer än skäligt,
att den korta tid av tre år, under vilken lagen var beslutad att gälla, skulle
få gå under insamlande av de erfarenheter man kunde utvinna av den praktiska
tillämpningen.

Emellertid gjorde man då och har även sedermera gjort ett försök att framkonstruera
dylika motiv, främst gående ut på en hänvisning till svårigheterna
att skaffa jordbruket arbetskraft. För min del tror jag knappast att det var
svårare i slutet av september än i maj månad 1936 att anskaffa till exempel
kreatursskötare i tillräckligt antal, och av allt att döma har ännu ingen
ljusning inträtt, trots lagskärpningen på detta område. Men lagens, örn jag
så får säga reella innebörd, där ju frågan örn ladugårdsskötarna o. s. v. innefattas,
ligger ju för dagen mera vid sidan av ämnet, och jag för min del skall
icke uppehålla mig därvid, då jag förmenar att någon real debatt örn lantarbetstidslagens
bestämmelser knappast är motiverad i detta sammanhang.

Emellertid blev 1937 utformningen av detaljbestämmelserna sådan -— vilket
även vid detta tillfälle bestämt hävdades av mina meningsfränder — att det
i flera avseenden måste möta svårigheter för jordbrukarna och deras arbetare
att anpassa sig efter lagens bestämmelser. Trots att den nya lagen trädde
i kraft så sent som den 1 november förra året ha olägenheterna redan så
tydligt framträtt, och detta icke minst vid de under förra sommaren och hösten
förda löneförhandlingarna, att det är uppenbart att en överarbetning och
översyn av de nya lagbestämmelserna omedelbart måste anses påkallad och
önskvärd. På den punkten torde knappast någon meningsskiljaktighet råda
mellan jordbrukets arbetsgivare och arbetare eller mellan deras organisationer.
Arbetsrådets alltmer stegrade arbetsbörda för behandling av dispens -

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Om revision av lantarbetstidslagen. (Forts.)
frågor i samband med denna lagstiftning pekar ju också llän på samma sak
och ger belägg för behovet av den översyn som vi ha föreslagit. Det är just
önskvärdheten av en sådan översyn, som den i år av högerpartiet framlagda
motionen framhäver.

Utskottet har nu i sitt utlåtande framhållit, att lantarbetstidslagen endast
gäller till och med oktober 1939 ■— vilket ju är alldeles riktigt — och tillagt,
att man ju kan förvänta att ett nytt förslag framlägges för 1939 års riksdag.
Utskottet förutsätter, att vid utarbetandet av Kungl. Maj:ts förslag de
vunna erfarenheterna av lagens tillämpning ägnas tillbörlig uppmärksamhet
och att de jämkningar föreslås, som av erfarenheten visat sig påkallade. Ja,
det är just vad motionärerna önska. Jag vill påpeka, att någon större verklig
meningsskiljaktighet sålunda icke råder mellan utskottet och motionärerna.
Jag gör detta särskilt med anledning av en ledande artikel, som en av de ärade
ledamöterna av denna kammare i går hade i en av de större tidningarna i
Stockholm, där han på ett kanske väl starkt demagogiskt sätt utnyttjade situationen
och gjorde gällande, att det verkligen förelåg ganska olika uppfattningar,
och att högerns idéer och tankegångar i denna motion voro i hög
grad överdrivna och oberättigade. Så kan knappast sägas vara fallet, då utskottets
och vår mening praktiskt taget sammanfalla. Skillnaden är, att vi
anse frågan vara av så stor vikt och betydelse, att vi icke kunna känna oss till
freds med vare sig några statsrådsuttalanden vid politiska möten ute i landet
eller en platonisk åtgärd i form av en utskottsmotivering, vilken ju som vi
alla veta till ingenting förpliktar. Yi ha ansett att riksdagen borde i en skrivelse
direkt till Kungl. Majit hemställa örn en allsidig utredning rörande vad
vi betrakta som den praktiska tillämpningen av den vid 1937 års riksdag beslutade
ändringen av 1936 års lantarbetstidslag, och därefter till 1939 års
riksdag framlägga förslag till en sådan revision av lagen, att den bringas
i överensstämmelse med det praktiska livets krav.

Det är detta som vår motion och vår reservation innehålla, och med hänvisning
till vad jag uttalat örn behovet enligt vår mening av ett mera positivt ställningstagande
i frågan, men utan att vilja understryka några meningsskiljaktigheter
i stort sett mellan utskottet och oss, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation som avgivits av mig m. fl.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Det är säkerligen en föga tillfredsställande
metod i det politiska arbetet att ägna alltför mycken uppmärksamhet
åt den snö som föll i fjol . Även den som icke känner sig riktigt tillfredsställd
med åtskilligt av vad som då förekom, exempelvis beslutet i den fråga varom
diskussionen nu rör sig, nödgas acceptera förhållandena sådana de äro och försöka
göra det bästa möjliga av situationen. Både ur den synpunkten och
med hänsyn till föreliggande omständigheter tror jag därför det är onödigt att
ägna alltför stor uppmärksamhet åt uppgiften att exemplifiera de svårigheter
som fjolårets beslut angående lantarbetstidslagen visat sig medföra i den praktiska
tillämpningen. Jag tror för övrigt, att dessa svårigheter kunna anses
tillräckligt konstaterade i dc utlåtanden som avgivits av olika myndigheter
och vilka såsom bilagor äro fogade till utskottets betänkande. Svårigheterna
erkännas ju också av utskottet, som till och med ger lagen ett så dåligt betyg,
att den ej står i överensstämmelse med vad som befunnits praktiskt och lämpligt,
det vill säga utskottet konstaterar att lagen är opraktisk och olämplig.
Jag finner det för min del ganska anmärkningsvärt att man efter ett knappt
halvårs erfarenhet kan skriva ett så dåligt betyg åt lagen, i all synnerhet som
betygsgivarna höra till dem, som vid lagens tillkomst positivt medverkade till
utformandet av bestämmelserna i deras nuvarande form.

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Om revision av lantarbetstidslapen. (Forts.)

I den motion, som har föranlett riksdagsbehandlingen i år, begäres en allsidig
utredning örn lagens revision. Detta yrkande måste väl tydas på det sättet,
att man anser tillräcklig erfarenhet ha vunnits icke bara för att rätta till nu
konstaterade svårigheter utan även för att på basis av dessa erfarenheter sträcka
utredningen avsevärt längre. I likhet med arbetsrådets majoritet tror jag för
min del, att det icke finns tillräckligt material för en sådan långt gående utredning
örn lagens innebörd och verkningar, och det förefaller mig också ligga
åtskilligt i den anmärkning, som arbetsrådets majoritet i detta sammanhang
fäller, nämligen att en sådan omfattande utredning skulle, med hänsyn till den
korta tid som återstår, innan ärendet på nytt skall föreläggas riksdagen, föranleda
en forcering av ärendet, som knappast skulle vara till fördel för dess
behandling. Det förefaller mig fortfarande, trots de modifieringar i motionens
ursprungliga ordalydelse som senare ha gjorts, vara ganska ovisst hur långt
detta yrkande går, hur pass stor omfattning det har. Örn man accepterar den
synpunkten, att lantarbetstidslagen har tillkommit bland annat för att bereda
önskvärda sociala fördelar åt lantarbetarna, är det givetvis angeläget att bibehålla
de huvudgrunder, varpå lagen vilar, och att vid en kommande utredning,
vilken omfattning den än må ha, icke sätta dem i fråga. Jag kan således, med
hänsyn till den omfattning som högerreservanternas förslag möjligen har, icke
ge min anslutning till ett så vidsträckt och ganska obestämt yrkande om en allsidig
utredning.

Däremot är det uppenbarligen av vikt att vid framläggande av förslag till
lagens prolongering tillgodogöra sig de påtagliga erfarenheter som redan vunnits
angående de svårigheter som mött vid dess tillämpning eller, som jag i början
av mitt anförande tillät mig uttrycka saken, göra det bästa möjliga av de
förhållanden som för närvarande råda. Det har sagts på sina håll, att dessa
svårigheter redan i stor utsträckning ha övervunnits under den tid lagen varit i
kraft. Men detta har i så fall skett, herr talman, genom ett dispensförfarande
vid sidan av lagen, och det kan varken vara föredömligt eller lämpligt att så
sker. Svårigheterna böra väl rättas till inom lagens ram, när tillfälle därtill
gives. Ett dsdikt tillfälle kommer i samband med lagens prolongering, och det
är såvitt jag förstår angeläget att under sådana omständigheter fästa uppmärksamheten
därpå, för att vederbörande skola beakta erfarenheterna, i syfte att
den blivande lagstiftningen må erhålla den bästa möjliga utformning som står
att få med ledning av redan vunna erfarenheter.

Nu förutsätter även utskottet att en sådan bearbetning av erfarenheterna
skall äga rum. Härutinnan föreligger sålunda, vilket redan har påpekats,
ingen som helst skiljaktighet mellan utskottet och reservanterna av den ena
eller den andra riktningen. Men utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t utan
någon riksdagens åtgärd skall verkställa en sådan bearbetning. Utskottet förmenar
således att riksdagen helst skall skjuta ifrån sig den för många kanske
obehagliga uppgiften att hemställa örn nödvändiga praktiska ändringar
i en lag som riksdagen i fjol antog. Det förefaller mig knappast finnas någon
anledning för riksdagen att visa denna något ömtåliga blygsamhet. Även om
man, som utskottet gör, förutsätter ett visst intresse hos Kungl. Maj :t, skulle
det dock icke vara ur vägen att öppet meddela Kungl. Majit, att även riksdagen
hyser samma intresse, och hemställa om Kungl. Majlis medverkan att få
detta intresse tillgodosett. Jag har för min del ingenting alls emot att, som
uttrycket föll sig häromdagen, visa Kungl. Majit det sedvanliga lilla förtroendet,
men så långt bör väl icke detta förtroende sträcka sig, att riksdagen
underlåter att säga sin mening, därest den därtill beredes tillfälle. Denna
riksdagens uttalade mening bör enligt min uppfattning få den begränsade omfattning
som angives i den av herr Barnekow och mig avgivna reservationen,

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn revision av lantarbetstidslagen. (Forts.)
om vars innebörd alla inom utskottet äro ense, även utskottets majoritet, och
till vilken reservation, herr talman, jag därför ber att få yrka bifall.

Herr Sundberg: Om den nya arbetstidslagen innehåller bestämmelser av

den art, att det är svårt eller rent av omöjligt för vissa kategorier av jordbrukare.
särskilt sådana mindre jordbrukare som icke ha tillgång till arbetskraft
från egna familjemedlemmar, att inom lagens råmärken sköta sin näring, vill
man då motsätta sig att lägga en sådan sak till rätta? Eller vägrar man rent
av att erkänna att dessa svårigheter existera? Eller skall man häri se ett uttryck
av den nya demokratien att i kraft av sin majoritetsställning underlåta
att ta hänsyn till ett förslag, endast därför att det emanerar från ett oppositionsparti?
_ .

Ty den omständigheten att lantarbetstidslagen endast existerat en kort tid
utgör ju i och för sig icke något skäl att motsätta sig en utredning beträffande
påtalade brister i lagen, såvida man erkänner att dylika brister existera — ett erkännande
som till och med lantarbetarna själva genom sitt förbund lämna
— vilka man är beredd att söka råda bot för.

Från denna utgångspunkt synes det mig uppenbart att en utredning är av
nöden och att den bör igångsättas utan tidsutdräkt. Jag anhåller, herr talman,
att på anförda skäl få yrka bifall till den av herr Tamm m. fl. avgivna
reservationen.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag tillåter mig att ta till orda i
denna debatt, ehuru det gäller en skrivelse till Kungl. Maj :t. Förhållandet är
ju det, att såvida det inte finns alldeles bestämda uttryckliga önskemål, som
riksdagen vill skriva örn, strider det mot all praxis, sådan jag känner den från
en numera ganska lång riksdagsmannabana, att riksdagen skriver örn fullkomligt
självklara saker, som Kungl. Maj :t har skyldighet att göra. Det ligger i
sakens natur, att eftersom denna lags giltighetstid utgår 1939, måste 1939 års
riksdag komma att realbehandla ett lagförslag. Det vore väl en underlig Kungl.
Majit, som icke vid utarbetandet av en ny proposition toge reda på hur den
praktiska tillämpningen av den gamla lagen hade utfallit, vilka erfarenheter
man i det fallet hade nått, och naturligtvis också toge den hänsyn till dessa
praktiska erfarenheter som vore möjlig utan att rubba själva huvudgrunderna,
vilket ju folkpartiets representanter i andra lagutskottet icke vilja vara med örn.

Men anser man det redan ådagalagt, att en lagstiftning som försöker införa
åttatimmarsdagsprincipen inom jordbruket — jag säger uttryckligen principen,
ty åttatimmarsdagen är ju inte genomförd — icke kan tillämpas, förstår jag
att man vill skriva. Är man däremot icke beredd att inta denna ståndpunkt,
då måste jag säga, att detta skrivelseförslag är det mest meningslösa jag någonsin
har sett underställas riksdagen, ty något mera självklart än att en utredning
på basis av vunna erfarenheter skall ske och att dess resultat skall
presenteras riksdagen i samband med propositionen i ämnet nästa år, kan jag
överhuvud taget inte finna i vårt offentliga liv.

Herr Norman: Herr talman! De båda talesmännen för de två reservationer,
som här föreligga, lia i stort sett undvikit att gå inpå någon detaljkritik
av nu gällande lantarbetstidslag. Jag kan därför också begränsa mig i mitt
anförande och i stort sett underlåta att gå in på de olika detaljkritiska synpunkter,
som lia kommit fram i den allmänna diskussionen och även under utskottsbehandlingen.
I ett par avseenden måste jag dock polemisera litet grand
mot de ärade reservanterna.

Herr Tamm framhöll, att hans parti vid antagandet av den reformerade la -

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Örn revision av lantarbetstidslagen. (Forts.)
gen i fjol hade varnat för de svårigheter, som skulle möta vid försöket att
praktiskt anpassa sig efter de nya bestämmelserna. Samma synpunkter på
svårigheterna framträda mycket starkare i den motion, som utskottet här haft
att yttra sig över. Det kan måhända då vara skäl att hänvisa till vad arbetsrådet
säger i detta avseende. Arbetsrådet framhåller, att på grund av den
korta tid. under vilken lagen varit i tillämpning, kan man helt naturligt inte
ha så stora erfarenheter av dess verkningar, men i ett avseende har arbetsrådet,
trots denna korta tillämpningstid, hunnit göra ett erfarenhetsrön, som arbetsrådet
anser det vara skäl att framhålla, och det är i ett avseende som visar,
att dessa befarade svårigheter i den praktiska tillämpningen icke lia varit så
stora, som man på olika håll befarade under förarbetena och förhandsdiskussionen,
. innan den ändrade lagbestämmelsen antogs. Arbetsrådet framhåller, att
det i anmärkningsvärd grad har visat sig möjligt att övervinna vissa befarade
svårigheter, och de exempel, som motionärerna anföra på föreliggande brister,
hänföra sig, säger arbetsrådet, till en tolkning av lagtexten, som icke motsvarar
den praktiska tillämpningen. Det gäller ett par tre områden, som jag icke här
skall gå in på, eftersom detaljdiskussion hittills har undvikits.

I detta sammanhang får jag kanske också rikta ett svar till herr Elon Andersson,
som förvånade sig över det dåliga betyg, som utskottet i sitt utlåtande
ha^de givit denna lagstiftning, vilken i fjol nied rätt stor majoritet tillstyrktes
från utskottets sida och antogs av riksdagen. Detta dåliga betyg fick han fram
genom att läsa utskottsutlåtandet på ett enligt min mening något egendomligt
sätt. Utskottet Ilar, i anslutning till vad arbetsrådets majoritet sagt, framhållit,
att vissa erfarenheter redan äro vunna, så att nu inför frågan örn lagens
prolongering lämpligen bör undersökas, huruvida icke lagstiftningen »kan bringas
i bättre överensstämmelse med vad som befunnits praktiskt och lämpligt».
Av detta yttrande utläste herr Elon Andersson, att utskottet skulle sagt, att
lagen är opraktisk och olämplig. Detta är ett något —• för att icke säga mycket—
fritt sätt att läsa, som jag för min del icke kan godkänna. Det har väl
i stället varit så, att det i tillämpningen — såsom också arbetsrådet framhållit
visat sig gå rätt bra att praktiskt komma tillrätta med svårigheterna, tack
vare de möjligheter, som lagen ger till ett ganska vidsträckt dispensförfarande.
Men när man har vunnit dessa erfarenheter, förefaller det mig mycket
lämpligt, att man, i den män det är möjligt, i lagtexten utskriver, vad som skall
gälla, pa så sätt, att dispensförfarandet icke blir så allmänt som det hittills
varit. Just denna stora frihet i fråga om arbetsrådets rätt att ge dispens tycks
emellertid ha utgjort en styrka i lagen nu rinder övergångsåren.
o Både^herr Tamm och herr Elon Andersson framhöllo, att det egentligen icke
råder någon större meningsskiljaktighet mellan de ledamöter av utskottet, som
ha reserverat sig, och utskottsmajoriteten. Jag ber att få inkassera detta erkännande
från de.bägge talesmännen för reservanterna, ty det måste betyda,
att reservanterna i anmärkningsvärd grad ha närmat sig utskottsmajoritetens
ståndpunkt, så att det. mera är en formell fråga, hur man här skall förfara:
örn man skall skriva till Kungl. Majit, eller örn man skall förutsätta — som
utskottet har gjort — att de vunna erfarenheterna komma att beaktas, när
Kungl. Maj :t förbereder framläggandet av förslag rörande lagens fortsatta giltighet,
när den nästa höst upphör att gälla. För att inte brista i undersåtlig
vördnad borde jag kanske inte använda det uttryck, som enligt mitt sätt att se
närmast skulle ligga till hands: att det helt enkelt är Kungl. Maj :ts skyldighet
att taga dessa olika erfarenheter under bedömande, men statsrådet framhöll
ju själv detta och begagnade därvid just de orden. Jag tänkte i stället säga,
att det är självklart, att Kungl. Maj :t kommer att göra det övervägande, som
här behöves.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn revision av lantarbetstidslagen. (Forts.)

Det sades ifrån redan vid lagens första framläggande ■— och det ligger ju
i sakens natur, när man antager en lag av provisorisk natur och med kort giltighetstid
— att man under dessa första år beräknade att vinna erfarenheter,
som kunde motivera ett nytt övervägande, även i sakligt hänseende, alltså beträffande
lagens materiella bestämmelser. I fråga örn grundprinciperna tror
jag att en mycket stor majoritet inom riksdagen har den uppfattningen, att
dessa böra tillämpas även i fortsättningen. Däremot förmodar jag, att det i ett
eller annat avseende skall visa sig lämpligt att göra någon eller några ändringar.
men jag anser det fullkomligt onödigt och meningslöst att skriva till Kungl.
Maj :t örn den saken. Då skulle man ju ha bestämt påvisat, att man i det ena
eller andra avseendet vill ha den eller den ändringen genomförd, men att begära
en allmän eller en mera begränsad revision utan att framhålla några positiva
synpunkter kan icke vara av någon som helst betydelse för det resultat, som
riksdagen i vilket fall som helst nästa år kommer att få taga ståndpunkt till.

Det är således icke bara av det skälet, att jag och mina meningsfränder inom
utskottet i det här fallet hysa förtroende för Kungl. Maj :t som vi icke velat tillstyrka
någon utredning, vare sig i mera vidsträckt eller mera begränsad form,
utan vårt ställningstagande motiveras också just av detta, som utskottet även
sagt, att utskottet finner det självklart, att de erfarenheter, som vunnits under
lagens provisoriska giltighet, skola beaktas, när förslag framlägges om dess
fortsatta tillämpning, oavsett om lagen då göres provisorisk eller permanent.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets utlåtande.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag kan bekräfta, vad herr Tamm sade,
att då vi i fjol röstade mot antagandet av lagen, berodde detta ingalunda på
någon principiell inställning mot en förbättring av lantarbetarnas villkor, utan
orsaken var helt enkelt den, att vi icke gillade den febrila brådska, med vilken
man ville genomdriva ett förslag, som gott kunde vunnit på att tagas mera försiktigt
och vi trodde heller icke på de utfästelser, som gjordes, örn full kompensation
för de ökade utgifter som lagen måste medföra. Vi framhöllo då
också redan i utskottet, att lagen på olika punkter var opraktiskt utformad,
men alla våra invändningar möttes med fullkomligt oförstående och lagen blev
antagen i stort sett i enlighet med det ursprungliga förslaget.

Nu veta vi ju, hur det har gått: Jag skall icke närmare ingå på de ekonomiska
konsekvenserna utan endast nämna, att det verkligen visat sig, att inkomsterna
icke hålla jämna steg med de på grund av denna lag ökade utgifterna,
utan att nettoresultatet faktiskt har försämrats. Den som i likhet med
mig gör bokslut varje månad kan redan nu konstatera detta och det är minsann
många jordbrukare här i landet, som ha det nog så bekymmersamt.

I fråga örn lagens utformning äro nu praktiskt taget alla ense örn, att det
hade varit riktigare att skriva den på annat sätt. Däremot råder, som sagt,
egentligen ingen meningsskiljaktighet, utan nu är det endast fråga örn, vad
som skall göras. Utskottet menar, att det skulle vara tillräckligt att lita på,
att höga vederbörande av sig själva vidtaga de ändringar, som kunna vara behövliga.
Statsrådet Möller sade också nyss ganska överlägset, att han ansåg
det vara alldeles självklart, att allt skulle göras, som behövde göras. Men
jag måste säga, att det hade väl varit lika självklart, att man vid lagens första
framläggande hade försökt att ge den en mera förnuftig utformning. Vi
ha därför blivit litet skrämda, och vi tycka, att när det gäller en lag, som är
av så pass genomgripande betydelse för flertalet jordbrukares ekonomi, kunde
man verkligen önska och begära, att en verkligt grundlig utredning komme till
stånd —- icke bara en rent formell översyn, utan en verklig utredning, var -

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Örn revision av lantarbetstidslagen. (Forts.)
vid det praktiska livets män från olika håll, både arbetsgivare och arbetare,
kunde få göra sig hörda.

Man säger, att tiden icke är inne för en sådan utredning, men jag frågar:
Örn nu denna lag skall bli definitiv nästa år — när skall då utredningen göras?
Det måste väl vara nu. Herr Elon Andersson menar, att tiden varit för
knapp och att inga erfarenheter vunnits, men jag vill påstå, att sådana erfarenheter
går det mycket fort att skaffa sig. Dem gör man, jag höll på att
säga, dagligen, och den invändningen tror jag icke är mycket vägande.

Jag är också litet förvånad över herr Elon Anderssons reservation. Jag
tycker nästan att hela denna reservation är liksom en lek med ord. Det påminner
örn en person, som går på en planka och är rädd för att trampa fel
på ena eller andra sidan. I grund och botten innebär denna reservation nästan
samma sak, som vi huvudreservanter •— örn jag får kalla oss så — vilja. Vi
vilja icke rubba på grunderna för denna lag — det vill jag för min del ärligt
säga ifrån, men Ari vilja ha en praktisk och grundlig utredning, så att åtminstone
onödiga kostnader och besvär undvikas, så att dispenssystemet kommer
bort och så att lagen av menige man kan begripas.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Tamm m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Domö: Herr talman! Jag ber att i anledning av statsrådet Möllers
anförande få säga, att det kanske är en ganska ovanlig sak, som vi påyrkat
här — att man efter en så kort tid skall begära en översyn av en ny lag. Men
det är också ovanligt, att en ny lag verkligen är sådan, att den på så kort tid
kunnat visa så uppenbara brister, som den år 1937 skärpta lantarbetstidslagen
gjort. Det ena förhållandet ger givetvis det andra, och därför äro våra krav
de, som framförts i reservationen.

Herr statsrådet säger vidare, att det är en självklar sak, att en översyn
kommer att äga rum före prolongering av lagen. Ja, det kan ju i alla fall vara
litet olika, hur denna översyn blir. Örn riksdagen skriver med framhållande av
en hel del saker, som riksdagen anser böra tagas under övervägande, och framhåller
behovet av en sådan översyn, är det väl ganska sannolikt, att denna kan
bli något grundligare än den eljest skulle lia blivit. Och även om det är litet
ovanligt att begära en sådan skrivelse, så är det väl så mycket annat underligt,
som sker och som har skett, inte minst beträffande den här föreliggande saken,
exempelvis att 1936 års provisoriska lag blev utökad och i hög grad förändrad
omedelbart sedan den trätt i verkställighet. Det är en sak, som också är mycket
ovanlig, att man förfar så med en överbyggnad på en provisorisk lagstiftning,
innan man har erfarenhet av dess verkningar. Vi varnade för 1937 års
skärpning och våra farhågor lia tidigt blivit besannade. Men det är ju glädjande,
att högerns framstöt i alla fall lett till visst resultat, då jag för min
del vill förmena, att även utskottsmajoritetens utlåtande, ehuru avstyrkande
i klämmen, dock i sin motivering innebär ett tydligt erkännande av lagens
bristfälligheter och anvisning på, att en översyn tydligen behöves.

När herr Norman, andra lagutskottets ärade ordförande, vill inkassera reservanternas
uttalande som ett erkännande och tyda det så, att de skulle närma
sig utskottsmajoritetens ståndpunkt, har jag litet svårt att förstå honom, tj'' är
det inte i stället så, att utskottsmajoriteten, just av de skäl jag nyss sade, i sin
motivering — där lagens brister erkännas — har närmat sig reservanternas
ståndpunkt, fastän man inte i klämmen vill ta konsekvensen?

Här har talats örn ändringar av huvudgrunderna eller av grunderna i lagen
vid en översyn. För min del vill jag inte mycket yttra mig örn den saken, bland
annat därför, att det torde vara tämligen svårt att säga, vad som i det fallet

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn revision av lantarbetstidslagen. (Forts.)
skall räknas som grund eller huvudgrund. Jag tror, att det är litet farligt att
ge sig in på en sådan tolkning. Lagen får väl ändras så att den fyller .det praktiska
livets krav och kan tillämpas, även örn en ändring behöver gå ut över
vissa av dess grunder. En revision av sagda lagstiftning bör ske, så att densamma
bringas i överensstämmelse med det praktiska livets krav, ty det är ju
en lag, som skall tillämpas i det praktiska livet, och en sådan allmän översyn
av lagen för att bringa den i överensstämmelse med dessa krav är väl motiverad.

Herr Elon Andersson sade, att denna lag hade fått ett dåligt betyg. Ja, det
måste man väl säga, att örn någon lag i tillämpningen fått C eller D i betyg,
så har det varit lantarbetstidslagen. Men jag kan inte undgå att uttrycka min
förundran över att man inte, när det är så uppenbart, att misstag här blivit
begångna, vill erkänna misstagen och vara med örn en skrivelse som den föreslagna.
Det brukar sägas, att det icke är någon skam att erkänna misstag, som
man begått. Varför vill inte majoriteten i detta fall vidgå, att ett misstag är
begånget och rätta detsamma?

Jag kan inte underlåta att säga några ord till min gode vän, herr Västberg.
Hail har undertecknat detta utskottsutlåtande och delar alltså den kritiska, inställning,
som man ovillkorligen måste utläsa ur utskottsmajoritetens motivering,
men i en av honom undertecknad ledare har han betecknat hela. framstöten
som en politisk fint och demagogisk framställning. Det är tydligt, att
herr Västberg här föreligger i två upplagor, i ena fallet som den välbalanserade
utskottsledamoten och i det andra fallet som ledareskribent, vilken, allt eftersom
han skriver, i någon mån hettar upp sig och tar till ord, som nog kunna
vara mycket diskutabla.

Jag kan inte, herr talman, komma till annat resultat, än att sa gott som allt,
som blivit sagt här i dag, talar för att en skrivelse är sakligt motiverad, och
därför ber jag att få yrka bifall till den av herr Tamm m. fl. avgivna reservationen.

Herr Heiding: Herr talman! Örn man jämför den i detta ärende väckta

motionen och den reservation, som är fogad till utskottets betänkande, finner
man, att det är en mycket stor skillnad mellan de uttalanden, som där äro gjorda.
Man kan säga, att i motionen framförts en hel del synpunkter, som .enligt
min mening icke äro med verkligheten överensstämmande. Det har ju för
övrigt även arbetsrådet framhållit. Här äro anförda exempel, av sadan art,
att jag knappast tror, att herr Domö skulle vilja se dem återgivna i en eventuell
skrivelse till Kungl. Maj :t.

Herr Domö yttrade i sitt anförande, att man i skrivelsen skulle kunna begära
utredning i fråga om en tiel del saker, men inte vill väl herr Domö, för
att få bättre förhållanden till stånd, åberopa det i motionen anförda exemplet,
att örn en lantbrukare, som har tre par hästar och tre fast anställda, kördrängar
för att kunna utnyttja samtliga sina sex hästar vid enbetskörning i skogen
tillfälligt anställer tre nya arbetare, skulle dessa, sistnämnda arbetare kunna
utnyttja tjänlig väderlek, väglag, slädföre och dylikt till ackordsarbete utan
att behöva taga någon som helst hänsyn till lagens arbetstidsbestämmelser, medan
de fast anställda arbetarna, alltså de som i första hand borde gynnas.med
förtjänstmöjligheter, äro inskränkta till att under den egentliga skogskörningssäsongen
arbeta blott 41 timmar per vecka. Vidare heter det i motionen: »Örn
otjänlig väderlek hindrat dem att den ena veckan skaffa sig någon arbetsförtjänst,
äro de på grund av lagens stadgande förhindrade att den påföljande
veckan, örn väderleken då medgiver arbete, inhämta den minskning i arbetsförtjänst,
som tidigare drabbat dem.» Ja, jag undrar verkligen, örn detta vore
praktiskt genomförbart, frånsett lagen? Örn de en hel vecka bli förhindrade

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Om revision av lantarbetstidslagen. (Forts.)
att arbeta, finnes det väl ingen möjlighet för dem att veckan därpå arbeta dubbelt
antal timmar? Av motionen att döma skulle det emellertid gå för sig.
Jag tror nu inte, att skogsarbetare äro så ömtåliga, att de äro rädda för litet
snöyra.. Örn vädret skulle bli alltför svårt, är det givet, att de kanske skulle
hålla sig inne några timmar eller kanske en halv dag och sedan ta igen det
förlorade. Men en motsvarighet till det exempel, som här anförts, tror jag
knappast existerar i verkligheten.

I början.av motionen heter det: »Resultatet av denna de teoretiska spekulationernas
tillämpning på praktiska förhållanden har blivit vad man kunde vänta:
förvirring, osäkerhet i rättstillämpningen och ett missnöje, vilket går som
en mäktig våg över hela landet.» Ja, härtill kan ju i sin mån lia medverkat,
att det finnes personer, som försöka göra bristerna större än de egentligen äro.
Herr Domö undrade, varför man inte ville erkänna de misstag, som man hade
begått vid antagandet av denna lag. Jag medger gärna, att lagen har en del
brister. Det framhålles även i utskottsutlåtandet, att så är fallet. Men vi ha
ansett, att Kungl. Majit har möjlighet att rätta dessa misstag, när förslag till
lagens prolongering nästa år framlägges.

I utskottet uttalade jag min förvåning över att denna motion hade väckts så
omedelbart efter tillkomsten av 1937 års skärpta lagbestämmelser; det hade
icke gått fullt tre månader, sedan de trädde i kraft. Ett par ledamöter av utskottet
ansågo, att jag hade orätt, när jag gjorde detta uttalande, men jag tyckte
mig ha fullt fog att göra det, ty det är givet, att man bör låta lagen verka
någon, tid, så att man vinner erfarenhet, och icke strax komma och säga, att det
är jså illa som motionärerna gjort gällande. Det är väl klart, att det är mycket
svårt att tillämpa en lag som denna, som berör ett område, där vi förut icke
haft några lagbestämmelser alls. Alla dessa förhållanden skola nu regleras,
och envar torde inse, att det kommer att möta en del svårigheter i början. Men
ingen vill väl påstå, att vi skulle haft det bättre ställt i detta hänseende eller
lättare att fa arbetskraft, om vi icke hade haft denna arbetstidslag införd vid
jordbruket; helt säkert är det många av de yngre arbetarna ute på landsbygden,
som i ännu större utsträckning än vad nu är fallet skulle ha övergått tili industri,
vägarbete och dylikt. För att kunna kvarhålla en del av dessa människor
tror jag att det under rådande förhållanden var en nödvändig åtgärd, som vidigs,
då man genomförde lantarbetstidslagen. Det har ju också erkänts här
från alla håll, att ingen hade något emot 1936 års lag. Vi äro fullt ense örn att
man bör lia en arbetstidslag, men det är 1937 års arbetstidslag med dess skärpta
bestämmelser, som det ovillkorligen skall göras så stort nummer av.

Hela denna fråga, gäller ju huvudsakligen kreatursskötarna, vilka genom
tillägget 1937 blevo inbegripna under lagens bestämmelser. Men det visade sig
ju, att det knappast var någon, som ville fortsätta som kreatursskötare år 1937,
sedan man sett, att de andra arbetarna kunde få den frihet, som lagen medgav
dem. Därför ansåg jag.för min del, kanske med en viss tvekan, att man borde
införa detta tillägg, varigenom även kreatursskötarna kunde få komma i åtnjutande
av samma fördelar. Det har ju sagts, att det har varit så svårt på många
håll med kreatursskötarna, och att man inte kunde ordna arbetstiden för dem,
men det är tydligt, att med litet god vilja går det säkerligen många gånger att
komma över dessa besvärligheter, och jag är förvissad örn att det kommer att
bli lättare allt eftersom tiden går.

Det har vidare framhållits både i motionen och vid behandlingen i utskottet,
att bestämmelserna kanske äro något oklara när det gäller så kallat blandat arbete,
och man kan säga, att detta huvudsakligen gäller de mindre och medelstora
gårdarna, där en man inte har full sysselsättning med kreatursskötsel hela
dagen. Här är det allra svårast att ordna arbetsförhållandena, ty man vet inte.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn revision av lantarbetstidslagen. (Forts.)
vilket man skall räkna som det huvudsakliga arbetet, kreatursskötsel eller det
arbete, vederbörande för övrigt utför vid jordbruket. I detta fall behöver det
nog dragas upp litet klarare gränser. Men man får förutsätta, att en sådan
sak kommer att grundligt undersökas av Kungl. Maj :t innan nytt förslag framlägges.

Sedan framhöll herr Sundberg här med stor kraft, att det var så svårt för
de mindre jordbrukarna att få folk. Ja, visst kan man säga, att det är svårt;
det är verkligen mycket svårt för dem att få folk, men man får väl säga, att
det har varit lika svårt även under de närmast föregående åren innan ännu någon
lantarbetstidslag var införd. Vad man mest har klagat över vid det mindre
jordbruket -är svårigheten att få kvinnlig arbetskraft. Den kvinnliga arbetskraften
har i stort sett egentligen inte varit underkastad lagens bestämmelser,
men den bär ju i ett mycket tidigt skede flyttat från landsbygden in till städer
och samhällen. Jag menar därför, att i det avseendet har väl inte lantarbetstidslagen
varit orsaken till flykten från landsbygden. Det är ju så, att de mindre
gårdarna i stort sett äro fritagna från tillämpning av lagens bestämmelser, men
jag anser, att det nästan blir nödvändigt även för de mindre jordbrukarna att
åtminstone i någon mån tillämpa arbetstidslagen vid sina jordbruk. De kunna
inte hålla fast vid det gamla och tillämpa den långa arbetstid, som förr allmänt
förekom, ty då blir det omöjligt för dem att få någon arbetskraft. Det synes
mig alldeles uppenbart, att så blir fallet, och man måste rätta sig efter läget
under de tider, som komma, och inte efter vad som tidigare har varit.

Jag är förvissad örn att det skall vara möjligt att få fram ett sådant förslag
till en kommande riksdag, som vi kunna bliva nöjda med, och jag skall för min
del, det får jag säga, inte vara rädd för att bidraga till genomförandet av vissa
jämkningar, där de verkligen behövas. Jag är fullt överens därom att sådana
behövas, men jag anser, att man inte nu skall komma och säga, att det är så
galet, att man ovillkorligen behöver gå in för en utredning av den art, som här
är begärd från högerhåll. Med den allsidiga utredning, som högermotionärerna
ha begärt, och med de exempel, de ha framfört i sin motion, anser jag, att de
ha gått alldeles för långt. Jag tror, att vi komma att vara nöjda med det förslag,
som framkommer från Kungl. Maj:ts sida.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Löfvander: Herr talman! Det synes mig som örn högerpartiet med
denna motion har slagit in öppna dörrar. Det torde väl stå klart för alla
ledamöter i riksdagen, att en revidering av lagen kommer att ske, innan den
lägges fram i form av ett definitivt lagförslag; det har ju också sagts av socialministern,
att så kommer att ske. Jag har fått den uppfattningen, att vi
skulle ha sluppit denna motion och denna diskussion, örn det inte hade varit
valår i år, och jag har befästs i denna uppfattning, då jag märkt den energi,
som högerns representanter i dag ådagalägga här i kammaren.

Man talar om vilka svårigheter att anpassa sig som båda parterna ha att
kämpa med. Ja, det skulle väl vara märkvärdigt örn tillämpningen av en lag
som denna skulle kunna genomföras alldeles gnisselfritt. Det har förekommit
vissa svårigheter att åstadkomma avtal, som stå i överensstämmelse med
arbetstidslagen. Men man får väl lära även härvidlag och dra nytta av de
erfarenheter, man skaffat sig under den tid lagen varit i tillämpning. De svåraste
olägenheterna har ju arbetsrådet avhjälpt genom att i stor utsträckning
bevilja dispenser.

Herr Ekströmer talade örn att han redan konstaterat ett sämre nettoresultat
av jordbruket. Men, herr Ekströmer, jag undrar hur man kan konstatera
ett sämre nettoresultat av jordbruket redan nu? Vi ha ännu inte bärgat in den

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Om revision av lantarbetstidslagen. (Forts.)
gröda, som man arbetat för under den korta tid lagen varit i tillämpning, och
då förstår jag inte, hur man skall kunna bedöma nettoresultatet. Även om
man räknar ut särskilda månadsresultat, kan man ändå inte bedöma verkningarna
i detta avseende, förrän ett år har gått efter det lagen började tillämpas.

Man Ilar i dag inte diskuterat lagens vara eller inte vara; den frågan kommer
troligen igen någon gång. Vad man har talat örn är de många svårigheter,
som lagen medfört. Jag vill emellertid som skånsk jordbrukare säga,
att jag inte Ilar, märkt, att svårigheterna att tillämpa lagen skulle vara så
stora. Det är många gånger fråga örn svårigheter att tillämpa de avtal, man
har ingått, och man tror ofta, att det är lagen, som har åstadkommit detta,
men sa är inte alltid förhållandet. Örn man granskar de anmärkningar som
göras är det i de flesta fall avtalet, som är grund till dessa svårigheter. Jag
tycker, att det skulle vara märkvärdigt, om jordbrukarna i andra delar av
landet skulle ha svårare att inordna sig under denna lag än jordbrukarna i
Skåne. Jag bär varit ute och hållit många föredrag i dessa frågor och deltagit
i många diskussioner, där även högermän ha varit närvarande, men jag
har ingenstans bland praktiska jordbrukare hört denna veklagan, som framkommit
här i kammaren i dag. Man har sett på lagen som en nödvändighet
och inordnat sig under densamma på ett klokt sätt.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
framhöll med mycket stor skärpa, att det hörde till Kungl.
Maj:ts självklara åligganden att undersöka erfarenheterna örn de svårigheter,
som lagens tillämpning har visat sig medföra, och att det under sådana omständigheter
skulle vara skäligen onödigt för riksdagen att hos Kungl. Majit
framhålla sin mening och hemställa om dess beaktande. Det är väl knappast
någon, soni dräger ! tvivelsmål Kungl. Maj:ts intresse att följa erfarenheterna
av lagens tillämpning med all möjlig uppmärksamhet, men här är det inte bara
fråga örn att be Kungl. Maj :t göra detta utan också att be Kungl. Maj :t att
låta dessa erfarenheter komma till uttryck i den nya lagstiftningen; och jag
är inte riktigt övertygad örn, att den nuvarande regeringen anser det ingå i
sina skyldigheter att göra detta i hela den omfattning, som reservanterna här
mena är behövlig. Hur man emellertid än ser på saken, hur mycket förtroende
man än lägger i Kungl. Maj :ts hand — örn. man anser det vara dess skyldighet,
som utskottets ärade ordförande formulerade det, eller örn man anser
det vara bara Kungl. Maj:ts självfallna rättighet att uppmärksamma och beakta
dessa erfarenheter — lär det väl inte kunna bestridas, att även riksdagen
bär en viss rättighet att ge uttryck åt en mening angående de brister och svårigheter,
den anser förefinnas, och hos Kungl. Majit hemställa, att denna
riksdagens mening måtte vinna behörigt beaktande vid framläggandet av det
nya lagförslaget.

Herr Domö: Herr talman! När herr Heiding talade, fick jag, allt eftersom
anförandet skred framåt, ett mycket starkt intryck av. att han menade —
jag tror, att han också sade det nästan uttryckligen — att galet är det med
denna lag, men —säger han — fullt så galet, som högerreservanterna anse, är
det inte; det var i stora drag kontentan av den ståndpunkt i fråga örn lagen,
jag fick ut av herr Heidings yttrande.

Herr Heiding invände, att det inte finnes något påtagbart om innehållet i
en skrivelse fran riksdagen i denna fråga. I anledning därav vill jag framhålla
några synpunkter, som framgå av föreliggande utskottsutlåtande och
bilagorna till det.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn revision av lantarbetstidslagen. (Forts.)

Här har framhållits, att arbetsrådet har ansett det vara obehövligt med en
skrivelse med begäran om översyn. Men det är allenast fyra av arbetsrådets
sju ledamöter, som stå för detta majoritetsuttalande, under det att de tre övriga
i ena eller andra formen haft en från majoriteten skiljaktig uppfattning.
En reservant inskränker sig till att påpeka vissa nackdelar av den nuvarande
lagen, som borde lia framhållits i arbetsrådets yttrande, och två av arbetsrådets
ledamöter anse, att motionärernas begäran borde bifallas.

Jag ber först att få framhålla ett par synpunkter, som anföras av en bland
de ledamöter, som hade avvikande mening i arbetsrådet. Han säger att det
synes »vara av vikt, att statsmakternas uppmärksamhet inriktas på de svårigheter,
som lagens tillämpning för närvarande medför», och nämner vissa
speciella problem i samband därmed. Vidare yttrar han: »Det torde icke
kunna förnekas, att lagtillämpningen på båda dessa punkter berett såväl arbetsgivare
och arbetare som arbetsrådet bekymmer.---I några fall synes

det för närvarande som örn arbetsrådets praxis skulle i viss mån tendera mot
att samma dispenser givas generellt för vissa arbetargrupper.» Och så framhåller
han det betänkliga i att dylika dispenser av i verkligheten generell natur
skola vara nödvändiga. På tal örn de problem, som herr Heiding var inne
på beträffande förhållandena i skogsarbete och ackordsarbete, säger han: »För
närvarande torde även de fast anställda skogs- och dikningsarbetarna, som
arbeta på ackord, genom arbetsrådets tolkning av § 1 a) lantarbetstidslagen i
mycket stor utsträckning falla utanfö] lagens tillämpning.» Här är det alltså
en tolkning, som har kunnat möjliggöra det. Det var sannerligen ingalunda
klart, hur lagen menade i det fallet, och det har ju rått delade meningar örn
den tolkning, som här har måst tillgripas. Vidare säger samme reservant:
»Beträffande djurskötare har arbetsrådet — såvitt jag förstår av praktiska
skäl funnit nödvändigt att antaga en lagtolkning, beträffande vilken tvekan
torde kunna råda, huruvida den står i full överensstämmelse med lagens ordalag.
» På detta sätt te sig för denna arbetsrådets ledamot lagen och de tolkningar
av den, som äro gjorda.

De två andra ledamöterna av arbetsrådet, som ha tillstyrkt motionen, säga:
»En prolongation av lagen utan en i samband därmed verkställd överarbetning
av lagtexten finna vi med hänsyn till vunna erfarenheter utesluten.» Och i
fortsättningen yttra de: »Frågan synes då endast vara, örn lagen redan nu
har föranlett sådana missförhållanden, att en översyn av lagen kunde vara
befogad. Vi anse bestämt att så är fallet. Och arbetsrådets majoritet synes
dela denna vår mening, i det att majoriteten i sitt yttrande framhåller önskvärdheten
av att lagen redan till nästa års riksdag gives en viss överarbetning,
formell såväl som omprövande. Eftersom det — såsom nämnts — torde vara
ostridigt att de lagstiftande myndigheterna vid sitt ställningstagande komma
att behöva närmare upplysningar örn de missförhållanden, som lagen föranlett,
ävensom lämpliga förslag till undanröjande av dessa missförhållanden,
borde arbetsrådets egen motivering, logiskt sett, Ira lett till ett tillstyrkande
av motionärernas förslag.» Så långt arbetsrådets ledamöter.

Sedan skall jag inte vidare uppehålla mig vid saken, då jag anser, att det
har framhållits tillräckligt många omständigheter, som ge belägg för behovet
av en grundlig översyn, kanske grundligare än den, som kommer lagen
till del, om översynen skall ske endast omedelbart före lagens prolongation.
En genomgripande utredning örn hela lagen torde helt visst vara behövlig.

I anledning av herr TJi franders anförande, då han talade örn, att vi inte
skulle lia haft denna debatt örn det inte varit valår, skulle jag till slut vilja
säga, att vi inte skulle behövt denna debatt och behövt påvisa dessa svårigheter,
om det inte hade varit så brått med att bygga på 1936 års lag med

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Örn revision av lantarbetstidslagen. (Forts.)

1937 års. tillägg. Det är nog så, att det inte är höstens val, som äro anledningen
till uppmärksamheten på lagen, utan anledningen därtill är den erfarenhet,
som jordbrukarna ute i landet ha av lagen och dess verkningar. Där
lia vi ständig påminnelse både örn lagens befintlighet och örn dess oformligheter,
^och det torde inte vara överflödigt, herr talman, att här i riksdagen
framhålla olägenheter av sådant slag, som den skärpta lantarbetstidslagen har
visat sig medföra, och detta utan att vi behöva bli beskyllda för att detta
skulle ske emedan det är valår. Nu säger herr Löfvander, att i det skånska
jordbruket har man inte så stor olägenhet av lagen, utan det går bra där. Må
vara, men det är kanske betydligt lättare i Skåne med en del arbetsförhållanden
av den enkla anledningen, att de klimatiska förhållandena och dylikt i
Skåne äro bättre än i andra delar av landet; jag tänker särskilt på den längre
tidsperiod, under vilken man kan bruka jorden och verkställa skördearbetet i
Skåne jämfört med övriga delar av landet.

Herr Norman: Herr talman! Jag tror inte det är alltför stor anledning
att diskutera med herr Domö örn vari den konstaterade överensstämmelsen
mellan utskottets majoritet och minoritet består, huruvida den består i att den
ena parten har närmat sig till den andra eller tvärtom. Herr Domö ville göra
gällande, att det var utskottets majoritet, som hade närmat sig minoritetens
och därmed motionärernas ståndpunkt. Jag erinrar örn, att utskottet har skrivit,
att utskottet anser, att »tiden icke är inne för den av motionärerna ifrågasatta
utredningen örn lantarbetstidslagen». Så konstaterar utskottet, att vissa
erfarenheter redan nu ha gjorts.. Utskottet tänker därvid på den överenskommelse,
som har träffats i kollektivavtalet i höstas, där bägge parterna ha enat
sig örn vissa arbetstidsbestämmelser dels i fråga om de så kallade blandade
arbetarna, d. v. s. de, som äro sysselsatta delvis med djurskötsel och delvis
med jordbruksarbete i övrigt, och dels beträffande djurskötarna. Man har
där kommit överens örn att vissa bestämmelser i kollektivavtalet skola gälla
under förutsättning att arbetsrådet medger dispens. Det har arbetsrådet
gjort, och det är alltså dessa praktiska förhållanden, som utskottet har haft i
sikte, när utskottet har yttrat, att vissa erfarenheter av lagstiftningen redan
nu ha vunnits. Är herr Domö belåten med utskottets uppfattning i bägge
dessa avseenden, dels i fråga örn att tiden icke är inne för den av motionärerna
ifrågasatta utredningen och dels beträffande de praktiska erfarenheterna,
då kan jag ju gå med på, att det är utskottets majoritet, som har närmat sig
motionärernas ståndpunkt, men då föreställer jag mig, att vi skola kunna
komma mycket bra överens nästa år, då vi återigen skola lagstifta i denna
fråga. Det återstår bara en undrande fråga från min sida: varför har herr
Domö motionerat, och varför ha reservanterna reserverat sig?

Herr Västberg: Herr talman! Jag har blivit direkt apostroferad av både
herr Tamm och herr Domö, som betygsatte mina åtgöranden utanför riksdagen,
när det gäller den föreliggande frågan. Då deras betygsättning i allt väsentligt
är oriktig, anser jag det inte lämpligt, att deras uttalanden få stå oemotsagda
i kammarens protokoll.

Herr Tamm karakteriserade en av mina artiklar som demagogisk, och herr
Domö sade, att jag uppträdde i två skepnader. Jag tror, att båda dessa omdömen
äro felaktiga.

Jag utgick i den omnämnda artikeln från den motion, som högerpartiet
väckt, och refererade densamma. Jag har inte hört några invändningar mot
detta referat. De slutsatser, som jag tillät mig draga vid bedömandet av motionen,
vidhåller jag alltjämt. Jag tror också, att det funnits anledning för

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn revision av lantarbetstidslagen. (Forts.)
högern, när den nu skall föra fram den här frågan i valrörelsen, att följa det
vänliga rådet av Mauritz Västberg att vara mindre bluffartad och mindre
överdriven i omdömena örn lantarbetstidslagen och hålla sig mera på verklighetens
mark. Det tror jag skulle gagna även högern.

När jag läser högerreservationen och hör vad herrar Tamm och Domö och
andra säga i dag i kammaren, får jag ett mycket bestämt intryck av att det
inte är jag, som uppträtt i två skepnader, utan representanterna för högern.
Det är en helt annan ton i de inlägg i frågan, som gjorts av åtminstone herrar
Tamm och Domö, än i motionen. Herr Sundberg tror jag däremot inte förstod
den här saken riktigt.

Vi äro väl allesamman ense örn vad det här gäller, nämligen om behovet av
en översyn av ifrågavarande lagstiftning med hänsyn till de hittills vunna
erfarenheterna. Lagstiftningen är ju ett provisorium, och det förutsättes, att
regeringen så småningom skall framlägga ett nytt förslag. Under sådana förhållanden
är det väl, såsom socialminister Möller sade, alldeles självklart, att
Kungl. Majit måste företa en undersökning i frågan oberoende av ett särskilt
påpekande från riksdagens sida och att Kungl. Maj :t därvid också måste beakta
erfarenheterna av den nuvarande lagstiftningen. Jag tror sålunda inte,
att framstöten från högerns sida varit nödvändig för att Kungl. Majit skulle
beakta det väsentliga i motionen, nämligen begäran örn en översyn av lagstiftningen.

Vad sedan beträffar erfarenheterna av lagstiftningen, i den mån man under
den korta tid lagen varit i kraft kunnat vinna en erfarenhet, som utgör någon
säker grund att bygga på, vill. jag säga, att två meningar ha kristalliserats
ut. Å ena sidan önska arbetsgivarna en uppluckring av lagen, men å andra
sidan är motparten, tror jag, på det klara med att man på vissa punkter måste
kräva en skärpning. Det förefinnes alltså ingen enighet i sak, utan endast
en enighet i form, d. v. s. man önskar, att regeringen skall beakta de vunna
erfarenheterna, av lagen. Sedan komma de motsatta gruppernas olika intressen
att göra sig gällande. Man bör därför inte draga alltför vittgående slutsatser
i fråga örn enigheten.

Jag hoppas, att man i allt väsentligt skall kunna bibehålla lagstiftningen,
framför allt med hänsyn till jordbrukets eget intresse, då det gäller att erhålla
arbetskraft och få den att stanna kvar. Jag tror inte, att det är någon
mening med att, såsom en del talare gjort, taga upp själva realfrågan till diskussion.
Jag är också alldeles övertygad om att det är ganska onödigt att
diskutera frågan om på vilket sätt en utredning skall företas. Jag tror nämligen,
att Kungl. Maj :t helt naturligt kommer att verkställa en grundlig prövning
och översyn av lagen och förelägga riksdagen ett genomarbetat förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Heiding: Herr talman! Herr Domö läste upp lämpliga stycken ur
det yttrande av reservanterna inom arbetsrådet, som är fogat till andra lagutskottets
betänkande. Han kunde emellertid lika väl ha citerat vad arbetsrådets
majoritet sagt om motionerna. Det tycker jag hade varit riktigare. Jag
ber därför att få läsa upp ett stycke av vad arbetsrådets majoritet uttalat, för
att det åtminstone skall komma in i protokollet. Det heter i det nämnda yttrandet:
»Motionärernas exempel på arbetstidslagens brister hänföra sig i öv rigt

till en tolkning av lagtexten, som ej motsvarar den praktiska tillämpningen.
Skogsarbete och dikning har sålunda i mycket stor utsträckning befunnits
undantaget från lagens tillämpning enligt 1 § a), varjämte, då så ej varit
fallet, behovet av utsträckt tid setts tillgodo enligt 5 § 1 eller 3 mom. Frågan
örn djurskötarnas arbetstid har likaledes i lagtillämpningen kunnat lösas utan

Första hammarens protokoll 1038. Nr SS. 5

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Om revision av lantarbetstidslagen. (Forts.)
de av motionärerna angivna svårigheterna.» Jag vill endast fästa herr Domös
uppmärksamhet på detta arbetsrådets uttalande.

Herr Domö sade vidare, att jag skulle ha erkänt, att det är något galet med
lagen men att jag inte vill vara med örn att helt rätta till den. Jag framhöll,
att lagen hade vissa brister, och jag tror, att vi alla äro överens därom. Det
föreligger brister, som böra avhjälpas, men jag litar på att Kungl. Majit skall
verkställa en utredning, varigenom dessa mindre brister undanröjas och man
kan komma fram till en bättre tolkning av lagen på vissa punkter. Den allmänna
arbetstidslagen, som infördes år 1919, gällde provisoriskt ända fram
till år 1930, och vissa ändringar måste genomföras, innan man fick lagen att
fungera till belåtenhet. Man kan inte heller få en så pass ny lag som den nu
ifrågavarande att fungera oklanderligt med ens. Men fördenskull behöver man
inte komma med sådana uttalanden, som återfinnas i motionen.

Nu framhöll herr Domö, att frågan tack vare motionen kommit upp till behandling
och blivit diskuterad. Den skulle väl ändå ha kommit upp vid nästa
års riksdag. Men det är klart, att en motionär gärna vill tro, att han gjort
någon nytta genom att väcka motionen, även örn den blivit avslagen. Huruvida
man kan anse, att så är förhållandet även i detta fall, skall jag inte uttala
mig örn. Jag vill endast säga, att jag tycker, att man kan konstatera,
att det har inträffat en kolossal förändring av sinnesstämningen hos högerns
representanter från den tidpunkt i början av januari, då motionen skrevs, och
tills reservationen avfattades, ty denna är betydligt mildare än motionen.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Löfvander: Herr Domö ville göra gällande, att vi i Skåne på grund
av den längre tidrymd, under vilken jordbruksarbetet kan pågå där nere,
skulle ha mindre svårigheter att komma tillrätta med lantarbetstidslagen än
man har på andra håll i landet. Nu förhåller det sig så, att arbetstiden under
perioden april—september, under den tid det viktigaste jordbruksarbetet utföres,
efter den ifrågavarande lagens införande blivit två timmar kortare per
vecka än enligt det förut gällande avtalet. Jag tror inte, att dessa två timmar
per vecka kunna ha den betydelse vare sig i tekniskt eller ekonomiskt avseende,
som herrarna göra gällande. Det finns också ett område, där arbetstidens
längd är lika över hela landet både på sommaren och på vintern, nämligen när
det gäller kreatursskötseln. Även beträffande kreatursskötseln ha vi klarat
oss över förväntan bra trots den nuvarande lagens bestämmelser. Jag kan
inte komma ifrån, att man betydligt överdriver de svårigheter, som lantarbetstidslagen
skulle medföra.

Herr Ekströmer: Herr talman! Herr Löfvander frågade mig nyss, huru
jag redan nu kunde veta något örn det ekonomiska resultatet av jordbruket
under den tid den nya lagen varit gällande. Men jag sade redan i mitt första
anförande, att jag gör bokslut för varje månad, och ett dylikt månadsbokslut
visar, när det gäller ladugårdsskötseln fullt tillförlitligt resultat, ty i fråga
örn den äro bokslutssiffrorna alldeles oberoende av skörderesultatet.

Vad beträffar skillnaden mellan Skåne och andra landsdelar med avseende på
arbetskostnaderna för brukandet av jorden, har jag ingenting att tillägga utöver
vad herrar Domö och Löfvander sagt. Men jag vill påpeka, att i jordbruk
med stora skördar per arealenhet, såsom t. ex. i Skåne, spela arbetskostnaderna
icke så stor roll som i kargare bygder, därför att de utgöra en mindre
procent av den totala omsättningen. Därför vidhåller jag, att många jordbrukare
ha det verkligt bekymmersamt till följd av den ifrågavarande lagen i
stora delar av landet.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Örn revision av lantarbetstidslagen. (Forts.)

Herr Löfvander sade, att motionärerna slagit in öppna dörrar. Men hur
skulle motionärerna kunna veta, att dörrarna voro öppna efter det bestämda
avvisandet av högerns invändningar i fjol? Och örn de nu äro öppna, sa är
det väl just motionärerna som först öppnat dem och nu söka hindra dem att sia
igen och gå i baklås.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2 :o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Tamm m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; samt
3:o) att kammaren skulle bifalla herrar Elon Anderssons och Barnekows vid
utlåtandet avgivna reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Tamm begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 2:o) här ovan angivna yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 49,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

svinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Tamm m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpa, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Domö begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 37.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion om utredning av frågan örn läkarutbildningens
reformering, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt,

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Vid ånyo skedd föredragning av kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion örn ändrad organisation av de socialvetenskapliga
studierna vid universiteten, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

] anledning aT två av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
amstallnmgar om anslag till kapitalinvestering i fonden för låneunderstöd
avseende vissa sociala ändamål;

siaW2!!n«^lilefdllln?-fr MaJ:ts Proposition angående inrättande av en

statens anstalt för själsligt abnorma manliga skyddshemselever m. m.-

nr 130 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
s7onsavdSg; samt,r k°mpensatl0n åt arbetare 1 statens tjänst för familjepen nr

131, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag till aktieteckning i Svenska Penninglotteriet Aktiebolag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Foredrogs ånyo och godkändes statsutskottets memorial nr 132, i anledning
Wigar™08 Sklljaktlga beslut 1 fråga om anslag till Vattendomstolarna: Av -

fnZ j^viLu, IJir,edrogs åny° bevillningsutskottets betänkande nr 20, i anledning av väckare/
till luft- a m°P°ner om skattefrihet för vissa gåvor till luftvärnet m. m.

iamet m. m I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner nr 94 i första
kammaren av heil Domö m fl. och nr 188 i andra kammaren av herr Bagge
m. ii., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta:

dels sådana ändringar av kungl, förordningen den 19 november 1914 örn
arvsskatt och skatt för gåva, att gåva, som lämnades för luftvärnet till försvarsförening,
undantoges från skatt enligt nämnda förordning,

dels sådana ändringar av kommunalskattelagen och förordningen örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, att skattskyldig, som lämnat gåva för luftvärnet
till staten eller till försvarsförening, fritoges från skatt till stat och
kommun ior sa stor del av sm inkomst, som svarade mot gåvans storlek,

dels ock sådana ändringar av kommunalskattelagen och förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, att försvarsförening undantoges från
skyldighet att erlägga skatt till stat och kommun för sin inkomst.

stäHtS^0ttet had<3 1 det nU föredragna betänkandet av angivna orsaker hem 1)

att riksdagen måtte, med anledning av de likalydande motionerna I: 94 av
herr Domö m. fl. och II: 188 av herr Bagge m. fl., i vad motionerna avsåge
sadan ändring av förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, att
skattskyldig, som lamnat gåva för luftvärnet till staten eller till försvarsförening
skulle fritagas från skatt till staten för så stor del av sin inkomst, som
svarade mot gavans storlek, för sm del antaga under punkten infört förslag till
förordning om rätt att vid taxering- åren 1939-1941 enligt förordningen den
28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta
avdrag ior belopp som utgivits såsom gåva för luftvärnet;

2) att förenämnda motioner, i den mån de icke blivit besvarade genom vad
åtgärd** Under PUnkt6n ^ bemstä]lt’ icke måtte föranleda någon riksdagens

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation hade herr Anderson i Norrkopmg,
friherre Lagerfelt samt herrar Bengtsson, Velander och Lundell inom
utskottet yrkat, att utskottets hemställan, i anslutning till de likalydande mo -

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Äng. skattefrihet för vissa gåvor till luftvärnet m. m. (Forts.)
tionerna I: 94 av herr Domö m. fl. och II: 188 av herr Bagge m. fl., skulle innefatta
förslag, att skattskyldig, som lämnat gåva för luftvärnet till staten eller
till försvarsförening, skulle fritagas från beskattning jämväl vid taxeringen
till kommunal inkomstskatt för sa stor del av sin inkomst, som svarade mot
gåvans storlek.

Herr Velander: Herr talman! Det är kanske en smula vågat, med hänsyn
till kammarens otålighet inför frågan örn det skall bli eftermiddagsplenum
eller icke, att taga något av dess dyrbara tid i anspråk. Det har emellertid
synts mig, som örn den till utskottets betänkande fogade reservationen borde
föranleda ett par ord.

I det betänkande, som på sin tid avgavs av Civila luftskyddsutredningen,
konstaterades, att tillgången pa luftvärnsmateriel efter 1936 års försvarsbeslut
skulle komma att bli synnerligen knapp, bortsett från Stockholm måhända
helt obefintlig. I anslutning därtill diskuterades möjligheten av att för
tillgodoseende av behovet därav mobilisera det privata intresset eller den enskilda
offervilligheten.

. De särskilda sakkunniga, som därefter inom försvarsdepartementet biträtt
vid utredningen rörande frågan örn förutsättningarna för mottagande från statens
sida av på frivillighetens väg anskaffad luftvärnsmateriel, förordade
bl. a. såsom en lämplig åtgärd för uppmuntran till gåvor för det lokala luftvärnet
skattefrihet till stat och kommun för så stor del av givarens inkomst,
som svarade mot gåvan.

Denna de sakkunnigas tankegång har fullföljts i de föreliggande motionerna,
i det att för dylika gåvor skattefrihet i skilda hänseenden påkallats.
Utskottet har också på väsentliga punkter gått motionärerna till mötes. På
en punkt torde man dock kunna säga, att utskottsmajoriteten varit en smula
omedgörlig. Den har nämligen ställt sig fullständigt avvisande till motionärernas
önskningar örn frihet från beskattning jämväl i kommunalt hänseende för
gåvor till luftvärnsmateriel. Såsom skäl för sin ståndpunkt har utskottsmajoriteten
därvid hänvisat till den minskning av det kommunala skatteunderlaget,
som därigenom skulle uppkomma, och den ökning av skattetrycket för
de skattskyldiga inom kommunen, som alltså skulle följa.

Reservanterna vilja nu inte bestrida, att man vid övervägande av spörsmål
sådana sani de förevarande kan hysa vissa principiella betänkligheter. Reservanterna
ha emellertid med hänsyn till det syfte, som motionärerna velat
tillgodose, i likhet med kammarrätten och för övrigt alla remissinstanser på
ett undantag när, ansett, att dessa betänkligheter icke borde få vara avgörande.
Reservanterna lia sålunda ansett, att, då gåvorna toge sikte på ett tillgodoseende
av allmänna intressen av utomordentlig vikt, principiella betänkligheter
icke borde få spela någon avgörande roll. Talet örn de avsedda gåvornas
inverkan på det kommunala skatteunderlaget torde förresten av olika
skäl knappast kunna tillerkännas någon reell innebörd.

Inför det kompakta motstånd, som på antydda punkt mött inom utskottet,
lia reservanterna nödgats resignera. De ha dock genom den föreliggande reservationen
velat markera sin inställning till motionärernas förslag jämväl
härutinnan, som reservanterna funnit vara synnerligen väl grundat. Reservanterna
ha däremot icke avsett att här i kammaren taga upp någon större
strid i ärendet, helst som utskottsmajoriteten för övrigt i väsentliga avseenden
tillgodosett motionärernas önskningar.

-lag har sålunda, herr talman, intet yrkande att framställa.

Häri instämde friherre Lagerfelt.

Nr 38.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Om tullfrihet
för råvaror för
läkemedelstillverkning

m. m.

Äng. skattefrihet för vissa gåvor till luftvärnet m. m. (Forts.)

Herr Bärg, Johan: Herr Velander framställde inte något yrkande, och

jag kunde därför lia avstått från att yttra mig, om hän inte i sitt anförande
hade sökt ge sken av att motionärernas meningsfränder inom utskottet skulle,
som man brukar säga, ha lagt manken till för att förmå utskottet att tillstyrka
motionen i nu berört avseende men att utskottsmajoriteten i det fallet varit
omedgörlig. Jag tror, att jag kommer verkligheten mycket nära, örn jag säger,
att det icke hos förespråkarna skulle ha väckt någon större tillfredsställelse,
örn utskottet på denna punkt förordat bifall till motionen. Man har heller
icke — det tycker jag det finns anledning att påpeka här —• anvisat någon
framkomlig väg, när det gäller att ordna den kommunala skattebefrielsen på
ett sådant sätt, att icke ovidkommande kommuner fått vidkännas en del av
skatteförlusten. Det får väl ändå anses vara rimligt, att man inte tvångsbeskattar
kommuner, vilka icke erhållit något bidrag till sitt luftvärn.

Jag vill endast med dessa ord, herr talman, i protokollet ge ett uttryck för
att jag har en känsla av att motionärernas talesmän, i själva verket äro tillfreds
med det förslag, som här föreligger och till vilket jag ber att få yrka
bifall.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande betänkandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 21, i anledning
av väckt motion örn åtgärder mot hemtillverkning av alkoholhaltigt vin,
bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 22, i anledning av väckta
motioner örn tullfrihet för varor, avsedda för läkemedelstillverkning m. m.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 156, i
första kammaren av herr Holmström och nr 268 i andra kammaren av herr
Henriksson, hade hemställts, att sådan ändring måtte vidtagas i gällande tullförfattningar,
att dels tillverkare av läkemedel berättigades att till riket införa
för läkemedelstillverkning avsedda varor, oberoende av under vilken tulltaxerubrik
de hörde, utan erläggande av tullavgift, dels ock övriga importörer
av för läkemedels tillverkning avsedda råvaror berättigades till restitution
av erlagda tullavgifter i den mån vederbörande kunde styrka, att den
importerade varan försålts till läkemedelstillverkare i och för dennes tillverk -ningsrörelse.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:156 av herr Holmström och II: 268 av herr
Henriksson, örn tullfrihet för varor, avsedda för läkemedelstillverkning m. m.,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Holmström: Herr talman! Min motion i förevarande ärende har av
bevillningsutskottet avstyrkts. Utskottet instämmer emellertid i motionens
syfte, men pekar på möjligheten att på andra vägar nå målet. Jag ber att
endast få framföra mitt tack till bevillningsutskottet för den intresserade och
grundliga behandling, som utskottet tydligen givit motionen, och uttala den
förhoppningen, att proposition i ämnet må bli förelagd nästa års riksdag.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial och utlåtande:
nr 42, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens avdelningskontor
i Malmö; samt

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsrätt i statens
pensionsanstalt för vissa grupper av befattningshavare.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 340, av herr Domö m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till statlig lagerhållning m. m.;

nr 341, av herr Björck, John, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m.;

nr 342, av herr Björck, John, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m.;

nr 343, av herr Björck, John, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m.;

nr 344, av herr Mannerskantz m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m.; samt

nr 345, av herr Mannerskantz, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga; nr

134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
säkerhetsanstalt för förvarade och internerade samt ny sinnessjukavdelning
inom fångvården jämte en i ämnet väckt motion;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till Statens
uppfostringsanstalt å Bona: Nybyggnadsarbeten m. m.;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till kapitalinvestering för uppförande av en logementsbyggnad
vid fångkolonien å Singeshult;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmänna grunder
för avskrivning av å statens allmänna fastighetsfond bokförda tillgångar
m. m.;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisning å
statens allmänna fastighetsfond av vissa fastigheter, disponerade av Uppsala
och Lunds universitet;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för
statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1938/39 m. m.; och

nr 140, i anledning av väckta motioner om stöd åt den mindre skeppsfarten;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av väckt motion angående effektivare åtgärder för skogsbetets
inskränkande; och

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

nr 51, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd,
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 12, i anledning av
aterremiss av utskottets utlåtande nr 5, i anledning av väckt motion örn beredando
de.n kvinnliga ungdomen av ökad utbildning i hemvård och därmed
narbeslaktade samhälleliga uppgifter; samt

första kammarens enskilda utskotts utlåtande nr 1, med förslag till ändrad
lydelse av g 20 i kammarens ordningsstadga.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 254, i anledning av vackt motion örn ändring av 2 § kungörelsen angående
nandel med farmaeevtiska specialiteter; och

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
örn andrad lydelse av 15 § kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306) angående
handel med farmaeevtiska specialiteter.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Slockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

382221