RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1937:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1937.. Andra kammaren. Nr 41.

Fredagen den 4 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr talmannen tillkännagav, att efter överenskommelse mellan talmännen
bestämts, att gemensamma omröstningar komme att äga rum lördagen den 5
innevarande juni angående de voteringspropositioner, som vore av kamrarna
godkända.

§ 2.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har ledamoten av kammaren herr
Jonsson i Skedsbygd till mig framställt vissa frågor angående den s. k. byggsparrörelsen,
därvid interpellanten särskilt berört den verksamhet, som bedrivits
av två namngivna byggsparkassor, och som givit upphov till olika framställningar
hos Kungl. Maj :t.

Den rörelse, varom här är fråga, är för vårt lands vidkommande av tämligen
ungt datum. Den första svenska byggsparkassan började sin verksamhet
1932, men någon mera nämnvärd utbredning synes rörelsen icke ha fått
förrän under de närmast följande åren.

Kassorna äro organiserade såsom ekonomiska föreningar och ha enligt sina
stadgar till syfte att^bereda sina medlemmar tillfälle att erhålla kredit för
vissa särskilda ändamål, företrädesvis förvärv av egna hem eller andra mindre
fastigheter eller inlösen av sådan egendom besvärande inteckningar. Erforderliga
medel äro avsedda att anskaffas genom medlemmarnas kollektiva sparande,
d. v. s. genom att medlemmarna göra tillskott till en gemensam kassa,
ur vilken alla medlemmar sedan skola vara berättigade att bekomma lån i
viss närmare angiven ordningsföljd. Tillskotten utgöras vanligen av — förutom
själva medlemsinsatserna — en särskild inträdesavgift samt regelbundna
s. k. sparinbetalningar. Sparinbetalningarna pågå, till dess spararen erhåller
sitt lån från föreningen. Viss del av inbetalningarna tillfaller föreningen såsom
bidrag till förvaltningskostnaderna, medan återstoden utgör vederbörandes
spartillgodohavande. Vid lånetilldelningen får spararen tillbaka sitt spartillgodohavande,
medan återstoden av det utlämnade beloppet utgör lån, som spararen
har att amortera genom fortsatta inbetalningar. X utsända reklambroschyrer
framhalles, att genom ständiga tillskott av nya medlemmar och genom
inflytande amorteringar på utlämnade lån medel alltid skulle finnas tillgängliga
i sådan omfattning, att varje medlem, som ordentligt fullgjort sina
sparinbetalningar och övriga förpliktelser mot föreningen, skulle kunna förfoga
över önskat belopp inom kortare tid än örn han sparat ensam.

Den idé, på vilken byggsparrörelsen sålunda bygger, har emellertid i praktiken
visat sig behäftad med vissa svagheter. Då medlemmarna samtidigt äro
såväl lånesökande som sparare, måste förhållandet mellan tillgång och efter Andra

kammarens protokoll 1937. Nr hl. 1

Svar d
interpellation.

2 Nr 41. Fredagen den 4 juni 1937.

Svar d interpellation. (Forts.)

frågan på lånemedel inom byggsparkassorna ställa sig ogynnsammare än i
andra kreditinstitutioner, där sparmedel tillskjutas även av icke lånesökande.
Detta förhållande kommer icke klart till synes, så länge tillströmningen av
nya medlemmar är stor, i det att de rikligt inflytande sparmedlen då möjliggöra
en någorlunda snabb lånetilldelning. Men när ^tillströmningen avtager,
visar det sig genast i en förlängning av väntetiden på lån. Under väntetiden
göras inbetalningar till kassan, varå ingen eller jämförelsevis lag ränta åtnjutes.
Detta, betyder, att medlemmar, som erhålla lån efter lång väntetid, i
realiteten få vidkännas en hög ränta, ofta många gånger större än den, som
belöper å de först utlämnade lånen. Upprättas en ny kassa, kan .denna i regel
ställa en kortare väntetid i utsikt än de äldre, detta beroende på att de för
utlåning tillgängliga medlen i äldre kassor med ett större antal medlemmar
icke kunna tillväxa lika snabbt, relativt sett, som i nygrundade kassor med få
medlemmar. Härav uppstår en tendens att inrätta nya kassor med påföljd,
att det för de äldre blir allt svårare att värva nya medlemmar och att infria
sina löften.

Ogynnsamma erfarenheter av nu antydd art lia i rörelsens begynnelse framträtt
överallt, där rörelsen vunnit insteg. Sin största utbredning har rörelsen
erhållit i England, där den första byggsparkassan startades redan för omkring
150 år sedan, samt i Amerika. Aven i dessa länder hade byggsparkassorna
till en början att kämpa med mycket stora svårigheter. Dessa ha emellertid
så småningom övervunnits, och kassorna ha där kunnat utveckla sig till .mycket
betydelsefulla uppsamlingsställen för småfolkets besparingar och till de
måhända viktigaste finansieringsinstituten för egnahemsbyggandet. Detta
sammanhänger med att de engelska och amerikanska kassorna i motsats till de
svenska ha rättighet att mottaga insättningar även från allmänheten samt att
medlemmarna i kassorna till mycket stor del utgöras av personer, som icke
själva åstunda att erhålla lån, men som finna insättning i kassan utgöra en
fördelaktig kapitalplacering. En modern engelsk byggsparkassa kan därför
närmast betecknas som ett mellanting mellan en sparbank och en hypoteksinrättning.
Liksom andra penninginrättningar söker den genom lämplig avvägning
av räntesatserna upprätthålla jämvikt mellan in- och utlåning, och något
tilldelningsproblem i förut antydd mening existerar knappast, då tillgången
på rörelsemedel i allmänhet är god.

Av det anförda framgår, att de svenska byggsparkassorna, vilka ha att lita
endast till medlemmarnas egna tillskott, icke kunna anses jämförbara med
dessa engelska och amerikanska förebilder. I början av år 1934 Klevo dessa
kassor föremål för uppmärksamhet i dagspressen, som i en serie artiklar underkastade
deras verksamhet en skarp kritik och varnade allmänheten för att anförtro
sina besparingar åt dem. Med anledning härav lät jag inom finansdepartementet
igångsätta en närmare utredning angående denna rörelse, .och såsom
resultat härav upprättades en promemoria, vilken i maj samma år utremitterades
till åtskilliga myndigheter för yttrande. Antalet registrerade byggsparkassor
utgjorde då 9, av vilka emellertid endast 5, såvitt det kunnat utrönas,
påbörjat någon verksamhet.

I promemorian förordades ett ingripande från statsmakternas sida till skyddande
av spararnas intressen. Att därvid förbjuda den s. k. kollektiva sparverksamheten
som sådan ansågs icke böra ifrågakomma. Ett sådant sparande
för vissa bestämda ändamål kunde enligt promemorian utan tvivel vara till
gagn, om det organiserades på ett ändamålsenligt sätt och förbundes med en
måttlig kreditgivning efter sunda ekonomiska principer. Icke heller ansågos
kassorna böra ställas under kontroll av offentlig myndighet; en verkligt effektiv
tillsyn skulle ställa sig kostsam och dessutom vara svår eller rent av omöj -

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

.. .. o Svar å interpellation. (Forts.)

lig att utöva, oell vid sådant förhållande kunde den offentliga kontrollen vara
ägnad att ingiva allmänheten ett förtroende för kassorna, som dessa måhända
ej alltid förtjänade.

Det i egentlig mening karakteristiska och samtidigt förkastliga i den ifrågavarande
verksamheten, sådan denna bedrevs av föreningarna i vårt land, låg
enligt promemorian dan, att vissa medlemmar nödvändigt måste gynnas på
de övrigas bekostnad. Den räntefrihet eller förmån av billig ränta, som kunde
komma några medlemmar till del, nämligen dem som tidigt finge ut sina lån,
mäste betalas av de övriga, som finge vänta längre. I anslutning till denna
tankegang föreslogs i promemorian införande i lagen örn ekonomiska föreningar
av ett stadgande av innehall, att örn en ekonomisk förening med ändamål
att anskaffa lån åt medlemmarna utövade sin verksamhet enligt grunder, som
i tillämpningen medförde ett väsentligt gynnande av vissa medlemmar på de
övrigas bekostnad, sa skulle vederbörande domstol på ansökan av ombud, som
förordnades av justitiekansler!! eller, länsstyrelse, kunna förklara föreningen
skyldig att träda i likvidation. Därjämte föreslogs sådan ändring av bestämmelserna
örn registrering, att registrering skulle kunna vägras, örn föreningens
stadgar befunnos åsyfta verksamhet av nyss angivna art.

I remissyttrandena över promemorian tillstyrktes förslagets genomförande
eller lämnades detsamma i allt väsentligt utan erinran. Emellertid blev något
förslag i ämnet ej framlagt för riksdagen — det var mycket sent på riksdagen
1934 •— enär av allt att döma allmänheten tagit intryck av de upprepade
varningarna i pressen.''— införda bland annat på initiativ av statens egnareJse
TT me^ påföljd att rörelsen stagnerat. Det ansågs under sådana
iörhallanden icke påkallat att i lagstiftningsväg tvångsvis föreskriva en likvidation,
som ändock föreföll oundviklig.

Under sista, året ha till Kungl. Maj :t inkommit åtskilliga framställningar
örn undersökning av kassornas verksamhet samt om statligt stöd åt personer,
sorn icke erhållit utlovade lån, eller som eljest lidit förlust på grund av sitt
medlemskap i kassorna.. Därjämte lia ett par av kassorna hemställt om tillsättande
av en kommitté för utredning av frågan örn reglering i lag av kassornas
verksamhet i likhet med vad som redan skett i ett flertal andra länder.
däribland Danmark och Norge.

Redan av den tidigare verkställda utredningen torde framgå, att byggsparkassorna,
såsom de hittills organiserats i vårt land, icke ha någon uppgift att
tylla utan tvärtom utgöra en.icke önskvärd sparkasseform. För vårt lands
vidkommande synes en utveckling av kassorna i riktning mot den anglosaxiska
typen icke heller gärna kunna komma i fråga, ty härför förutsättes, att kassorna
erhålla rätt att mottaga insättningar från allmänheten, ett medgivande,
som uppenbarligen icke kan övervägas. För de redan existerande kassorna lärer
alitsa med hänsyn till att nyanskaffningen av medlemmar numera i
stort sett torde lia avstannat — icke återstå annat än att avveckla rörelsen.
vare sig detta skall ske på frivillighetens väg eller, efter lagändring, genom
tvangslikvidation.

För att erhålla närmare uppgifter angående rörelsens nuvarande omfattning
och möjligheterna att avveckla densamma har jag för avsikt att igångsätta en
iornyad utredning. . När resultatet därav föreligger, torde det bliva tillfälle
att taga ställning till frågan, huruvida ett ingripande i lagstiftningsväg för
att framtvinga avvecklingen och förhindra uppkomsten av nya kassor kan an?es
behövligt. Nämnas bör att enligt uppgift, som lämnades vid en kongress
'' september 1936 med ombud för byggsparkassor i Sverige, Danmark och
Norge, antalet kassor i Sverige vid nämnda tid utgjorde allenast feni, av vilka
åtminstone tva hade endast ringa omfattning.

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Svar å interpellation. (Forts.) _ o ....

Vad slutligen angår frågan, huruvida stöd från det allmännas sida i någon
form kan komma att beredas dem, som lidit förluster på grund av medlemskapet
i kassorna, synes den blivande utredningen böra. avvaktas, innan något
uttalande därutinnan kan göras.

Vidare yttrade:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Jag ber att till statsrådet och chefen för fi nansdepartementet

få framföra mitt tack för det svar, jag i dag erhållit pa den
av mig vid riksdagens början avgivna interpellationen.

När jag för första gången hösten 1936 hörde talas örn att s. k. byggsparkassor
av denna form börjat sin verksamhet i Kalmar län genom att tillsätta
ombud och värva medlemmar, hade jag icke anledning att närmare undersöka
dessa kassors konstruktion eller förmåga att fylla den uppgift, som de utgavo
sig att fullgöra. Fort nog kom emellertid till min kännedom, att personer,
som tecknat medlemskap i kassorna, råkat i ekonomiska svårigheter, och att
kassorna icke förmådde tillhandagå sina medlemmar med lån i den utsträckning,
som utlovats. Ja, jag har icke inom det område, jag närmast asyftar,
nämligen hela södra Kalmar län, kommit i kontakt med en enda person, som
hittills erhållit lån. Vid den undersökning, som jag i anledning härav gjorde,
kom jag i tillfälle att granska de inom detta område arbetande kassornas stadgar
och arbetsmetoder, varvid jag fort nog kom underfund med att denna
av sparverksamhet icke borde fa förekomma. En fortsatt verksamhet skulle
nämligen betyda, att allt flera medlemmar lockades att satsa sina besparingar
i hopp örn att erhålla byggnadslån på förmånliga villkor, men det var, som herr
statsrådet anmärkte, alldeles riktigt, att i och med att medlemstocken utökades,
så avlägsnades också möjligheterna för de sist tecknade medlemmarna att

erhålla lån. . .

Vidare meddelades mig, att en hel del missnöjda medlemmar uppvaktat regeringen
och anhållit, att herr statsrådet skulle vidtaga åtgärder varigenom
deras insatser i kassorna kunde räddas och de bli i tillfälle att på annat ^sätt
skaffa sig kapital för fullbordande av sina påbörjade byggnader. Då något
svar å denna framställning ej avhördes, blev jag omedelbart före riksdagens
början ombedd att taga mig an deras sak och örn möjligt bringa frågan örn dessa
kassors avveckling — och i samband härmed ekonomiskt stöd at dessa egnahemsbyggare,
som råkat illa ut pa grund av kassornas verksamhet ■ ett steg
framåt.

Då jag, såsom framgår av vad jag ovan anfört, ägde kännedom örn att framställning
skett till herr statsrådet i denna fråga, valde jag att mterpellationsvägen
efterhöra, vilka åtgärder som eventuellt vörö vidtagna i anledning av
den gjorda framställningen. Jag hoppades härigenom, att herr statsrådet redan
vid innevarande års riksdag skulle bliva i tillfälle att framkomma nied
förslag i angiven riktning.

Så har emellertid icke skett, och under den tid, som sedermera förflutit, har
ställningen för dessa medlemmar blivit alltmera kritisk. Många av dem hade
lockats att med utsikt att snart erhålla byggnadslån köpa tomt och att med
tillfälliga lån dels inbetala föreskrivna insatser av 15 procent av det sökta
lånebeloppet, dels påbörja byggnaden av det blivande egnahemmet, för att sedan
finna, att de råkat i händerna på låneinstitut, som icke kunde fullgöra sina
åtagna förpliktelser. Tidningspressen har överflödat med redogörelser över
hur offren för dessa s. k. sparkassor ofta lockats att genom upplåning anskaffa
och till kassorna inbetala de stadgade 15 procenten av den blivande lånesumman
utan att sedermera ens ställas i utsikt att erhålla utlovade lån. Hubriker

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Svar å interpellation. (Forts.)

sådana som »Sparkassornas verksamhet liknar Ebberöds bank», »Bygge och
Bo-kassa efter kedjebrevssystemet», »Egnahemsbyggare lurade av sparkassa»,
»Nio arbetare i Kalmar län lia frånhänts nära 10,000 kronor», »Bedrägligt
ombud för byggsparkassa», »Kassa utan guld hoppas på finansministern»,
»Kassadirektören beviljade sig själv lån på 10,000 kronor» o. s. v. lia ofta
varit synliga i tidningspressen.

Sedan jag framställde interpellationen till herr statsrådet, har jag ävenledes
i brev erhållit en hel del förfrågningar från personer från skilda delar av vårt
land, vilka råkat ut för dessa sparkassors verksamhet och beklagat sin nöd.
Samtliga ha i förhoppning att genom kassorna kunna erhålla billiga byggnadslån
lockats göra avsevärda inbetalningar till desamma, men löftena lia icke
hållits. Nu stå de med sina mer eller mindre färdiga egnahemsbyggnader, ofta
med_ skuld utöver byggnadskostnaderna på grund av att de upplånat pengar
till inbetalning av de stadgade 15 procenten till kassan. Jag skall taga mig
friheten citera ett par fall, som varit synliga i tidningspressen. Jag har undersökt
förhållandena och kommit till det resultatet, att vad som där påstås,
är fullt riktigt. Jag skall da börja tala örn en måleriarbetare J. som uppsöktes
av direktören för en sådan kassa och erbjöds ett lån på 13,000 kronor till en
fastighet. Direktören gick gärna med på att bevilja detta lån, då J. hade ett
sparkapital pa cirka 1,100 kronor, varav c:a 800 kronor genast vörö disponibla.
Ett kontrakt skrevs och följande morgon infann sig J. på direktörens
hotellrum, medförande denna sistnämnda summa. Sedan direktören försäkrat,
att han före klockan elva samma förmiddag skulle ordna J :s lån örn tillsammans
11,860 kronor, varav en del löpte med 6V2 procent i ränta i tvenne banker,
erhöll direktören det disponibla beloppet, c :a 800 kronor. J. har emellertid
icke erhållit något lån. Jag skulle kunna citera många sådana fall, men jagskall
icke upptaga kammarens tid med det.

Även^våra domstolar ha under senare tid sysslat med denna sak. Jag skall
be att få läsa upp ett litet referat över domstolsförhandlingar i Halmstad, som
ägde rum under förliden april månad. Här sade domaren, borgmästaren Bissmark,
på tal örn dessa kassors verksamhet, följande: »Det är hopplöst det

o^a’o^or<^I1®''a''1''na -^ar Consor — så var namnet på denna byggsparkassa —
på sådana personer, som tecknat kontrakt med kassan men ej fullgjort sina
inbetalningar på grund av degbär ständiga processerna. Då skulle ju alltså
de fa betala Consor för att malsägaren skulle kunna få igen sina pengar och
sedan skulle de själva inte kunna få tillbaka sitt.»

Under de mest kuriösa förevändningar söka nu kassorna befria sig från
av.®jlXna löf0ten 0(?k. förpliktelser. En sådan kassa skyller på att det utlovade
stödlanet pa 2 miljoner kronor uteblivit, en annan på den uppmärksamhet, som
riktats mot kassornas verksamhet i tidningspressen — det är alltså en verksamhet,
som icke tål offentlig kritik — eller på att den är motarbetad av en
D1 fp ©r s o n.. En kassa, där en person erhållit ett lån för inköp av en fastighet,
anför såsom orsak till att kassan i fråga icke kunnat skaffa pengar, att köpet
icke skett av lånesökandens fader, i vilket fall lånet varit lättare att ordna. I
cirkulär till medlemmarna söker man i en sadan kassa lugna medlemmarna
med att herr statsrådet sagt sig första »att de som leda byggsparrörelsen i
Sverige voro besjälade av en ärbar och redlig strävan att arbeta på ett sunt
och lör samhället gagnelig! sätt.» I ett annat cirkulär till medlemmarna söker
en kassa lugna de lanesökande med att man talat med regeringen oell regeringen
låtit första, att dessa kassor bedreve en verksamhet, som är nyttig. Efter
de uttalanden, som här gjorts av herr statsrådet, har jag för min del ingen anledning
jilt det minsta tro på detta utan bär endast velat anföra det’såsom
bevis pa kassornas sätt att söka slingra sig undan sina förpliktelser på alla

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Svar å interpellation. (Forts.) . .

möjliga vis. Att avsikterna icke alltid varit sa allvarliga oell metoderna icke
heller varit så riktiga, bevisas bl. a. av ett fall, som jag ber att fa relatera.
Vi sago litet var i tidningarna för någon tid sedan en redogörelse för en sådan
kassa — jag har förut icke hört talas örn den — från norra delen av vårt land.
Där hade till kassan av medlemmarna inbetalats i avgifter omkring 20,000 kronor,
varav cirka 17,000 kronor förbrukats i administrationskostnader. . Det enda
lån, sorn hade beviljats av kassan, hade direktören ensam beviljat sig själv.

Ehuru det på grund av herr statsrådets utlovade utredning icke kan vara av
intresse att framdraga alltför många exempel rörande dessa kassors verksamhet,
kan jag dock icke underlåta att beröra en officiell utredning rörande en
av dessa kassor. För mig är det fullständigt ofattbart att under, skydd a\
svensk lag eller, kanske rättare, på grund av bristande lagstiftning, sådan
verksamhet kan få fortgå. Den av mig asyftade kassan hade till grundare
eller initiativtagare tvenne personer av främmande nationalitet — sådana få
ju icke bedriva verksamhet i vårt land. För detta initiativtagande betingade
de sig en provision, som redan under första kvartalet skulle, enligt uppgift ai
utredningen, uppgått till c:a 70,000 kronor. Emellertid uppgavs det, att kassans
direktör lyckats nedbringa denna ersättning till 10,000 kronor. Jag har
granskat detta, och att det är riktigt, framgår därav att detta belopp, 10,000
kronor, finnes upptaget i räkenskaperna såsom organisationskostnader. Av
redogörelsen framgår vidare, att medlemmarnas lånekonto under det år, jag
åsyftar, uppgått till sammanlagt endast 81,535 kronor 39 öre, under det att
lönerna för samma tid utgått med 26,223 kronor 83 öre samt sammanlagda
administrationskostnaderna under samma år uppgått till 57,689 kronor 61
öre.

Jag skall icke framdraga flera exempel på denna s. k. sparkasseröreises metoder
eller sätt att arbeta. Det anförda torde vara tillräckligt för att motivera,
att åtgärder vidtagas för att stävja denna verksamhet.

Herr statsrådet har ju även i sitt svar uttalat, att lian anser, att kassorna
i vårt land icke ha någon uppgift att fylla, och jag delar till fullo herr statsrådets
åsikt i det fallet.

Vi ha i vårt land tillräckligt mångå fullt solida och under fullt riktiga
principer arbetande sparkassor. Jag erinrar örn våra sparbanker och örn postsparbanken,
vilka äro underkastade statens kontroll. Vi ha genom vår egnahemsrörelse
berett möjligheter för den fattige men strävsamme och ordningssamme
medborgaren att skaffa sig eget hem under fullt betryggande former.

Jag anser därför, att några statliga stödåtgärder för dessa kassors verksamhet
icke äro påkallade eller ens önskliga.

Men under den tid dessa verkat har i vårt land ett mycket stort antal människor
genom deras verksamhet bringats till ruinens brant. Här har enligt nini
uppfattning statsmakterna moralisk, om än icke juridisk skyldighet att träda
emellan och hålla dessa personer skadeslösa. Av det anförda exemplet rörande
en sådan kassas omkostnader, vilket exempel skulle kunnat ytterligare utökas
med redogörelser även från andra sådana kassor, framgår med önsklig tydlighet,
att avveckling av dessas verksamhet icke kan ske utan förluster för medlemmarna.
Då, såsom jag anfört, en mycket stor del av offren för denna osunda
form av sparkasserörelse nu hofås med ekonomisk ruin, mäste staten träda
emellan. Så har skett i många fall, då det gällt av staten kontrollerade sparbanker.
Jag erinrar örn hjälpen till insättarna i Allmänna sparbanken.^ Staten
har även i många andra fall räckt en hjälpande hand till dem, som pa grund
av andra orsaker råkat i ekonomiskt betryck, varför jag anser, att skyldighet
i detta fall bör föreligga, enär de påtalade förhållandena endast, kunnat
äga rum till följd av. bristande lagstiftning. Att offren i detta fall till över -

Fredagen den i juni 1937.

Nr 41.

Svar å interpellation. (Forts.)

vägande del äro fattiga arbetare, som lockats med fagra löften örn att på
denna genväg få medel till egna hem, torde efter mitt sätt att se saken vara ett
ytterligare skäl för staten att träda hjälpande emellan. Jag förväntar därför,
herr statsråd, att den tilltänkta utredningen måtte medföra till resultat ersättning
till de personer, som blivit ekonomiskt lidande av verksamheten i fråga,
samt omöjliggörande av dessa kassors fortsatta verksamhet.

§ 3.

.Vidare gav herr talmannen på begäran ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som yttrade: Med
andra kammarens tillstånd har dess ledamot herr Hilding Hagberg till mig
framställt följande spörsmål:

1) Föreligga några förutsättningar för ett snabbt och positivt resultat av
malmförädlingssakkunnigas arbete?

2) Om detta ej är att vänta, anser ej då regeringen, att frågan måste bearbetas
från andra•utgångspunkter?

( 3). Ämnar regeringen och i så fall när upptaga till prövning frågan om en
statlig malmförädling inom Norrbotten?

De av interpellanten omförmälda s. k. malmförädlingssakkunniga tillkallades
av chefen för handelsdepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 10 augusti 1932. De sakkuiinigas uppdrag angavs vara att verkställa utredning
rörande tillgodogörande tav statens malmtillgångar. Utredningsuppdraget,
som närmast föranleddes av en skrivelse från 1932 års riksdag, är
ännu ej slutfört.

Från, skilda håll har framförts önskvärdheten av att åtgärder vidtoges för
att påskynda lösningen av de frågor, som omfattas av ifrågavarande utredning.
Sålunda ha kommitterade, valda vid ett opinionsmöte med befolkningen
i Karlsvik den 12 november 1936, hemställt, att Kungl. Maj:t ville till ny prövning
upptaga frågan örn en statlig järnförädlingsindustri i Norrbotten och att
förslag därom måtte, örn möjligt, föreläggas 1937 års riksdag. Vidare har
Norrbottens läns landstings industrikommitté i skrivelse den 7 januari 1937
hemställt, att malmförädlingssakkunnigas utredning måtte påskyndas, samt
framhållit önskvärdheten av att utredningsresultatet framlades i sådant skick,
att möjligast säkra praktiska slutsatser kunde direkt dragas av detsamma.

Den.20 maj 1937 lia malmförädlingssakkunniga efter remiss avgivit utlåtande
i ärendet. De sakkunniga ha härvid närmare berört möjligheterna för
den norrbottniska järnmalmens förädling inom Norrbotten eller ökade användning
för järnframställning i mellersta Sverige. De spörsmål, som i dessa hänseenden
övervägs, lia varit dels upptagande av tackjärntillverkning i Norrbotten,
delden inverkan uppfinningarna på järnsvamptillverkningens område
kunde lia, på järnmalmförädlingen inom länet. De sakkunniga lia funnit, att
tillräckliga förutsättningar för startandet av tillverkning av träkolstackjärn
i Norrbotten för användning vid de mellansvenska stålverken icke vore för
handen. Beträffande tillverkning av träkolstackjärn för export lia de sakkunniga
framhållit, att tillverkningen försvårades av den mycket begränsade efterfrågan
från utlandet på dylikt tackjärn, samt att en sådan tillverkning sannolikt
komme att medföra en begränsning av tillverkningen vid en del mellansvenska
företag och möjligen en nedläggning av vissa av dem. Icke heller lönade
det sig enligt de sakkunnigas mening att börja tillverkning av träkolstackjärn
för framställning av handelsjärn. De sakkunniga ansåge, att utrymme
funnes för en ökning av produktionen av kokstackjärn, men att det vore
förenat med väsentliga svårigheter att förlägga en sådan till Norrbotten. Be -

svär å
interpellation.

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

träffande järnsvampen erinrade de sakkunniga, att av de manga olika framställningsmetoder,
som funnes, ingen hittills vare prövad i kommersiell drift
utom den s. k. Höganäsmetoden, vilken emellertid vore olämplig för Norrbotten.
Hösten 1933 hade vissa försök i större skala påbörjats i Söderfors, men
dessa hade måst avbrytas på grund av svårigheter vid vissa detaljer av den
maskinella utrustningen. Vidare hade igångsatts en försöksanläggning hos
Asea i Västerås, men några tillförlitliga resultat hade ännu,ej erhållits. De
sakkunniga räknade med att metoden måste praktiskt genomarbetas under
lång tid, innan den kunde tillämpas i praktiken.

I ett vid utlåtandet fogat särskilt yttrande har en av de sakkunniga anfört,
att utredningen borde inriktas på tillgodogörande av varpmalm och under normala
tider mera svårsåld malmmull från Gällivare malmfält genom anrikning i
större utsträckning till fosforren järnmalmsslig och samtidigt tillvaratagande
av apatiten. Den sakkunnige har föreslagit .vissa åtgärder i detta syfte.

Anledningen till att malmförädlingssakkunnigas arbete, oaktat den långa
tid som förflutit sedan utredningens igångsättande, ej ännu blivit färdigt torde
lia varit, att de sakkunniga velat avvakta nyssnämnda försök med framställning
av järnsvamp. I sin arbetsredogörelse för 1936 lia de sakkunniga ansett
önskvärt, att arbetet kunde avslutas till den 1 mars 1937. Ännu har, som
nämnts, slutligt utlåtande dock ej avgivits. Det synes av den redogörelse jag
Ilar lämnat tydligt, att något positivt och i praktiken genomförbart resultat
av utredningen i vad elen avser järnmalmförädlingen icke är att vänta. Med
hänsyn till vad sålunda förekommit har Kungl. Maj :t förut i dag på min
föredragning beslutat, att de. sakkunnigas uppdrag skall upphöra med utgången
av innevarande månad, ela slutredogörelse skall avgivas.

Interpellantens första fråga är härmed besvarad.

Vad angår de båda andra frågorna synes mig nyss lämnade redogörelse för
resultatet av malmförädlingssakkunnigas arbete icke böra föranleda uppgivandet
av försöken att på detta område skapa nya förvärvsmöjligheter för Norrbottens
befolkning. Avsikten med Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut är heller
icke att för Norrbottens vidkommande låta bero vid det resultat, vartill malmförädlings
s akkunniga kommit. Det synes emellertid nödvändigt, att en fortsatt
utredning i ämnet gives en mera positiv inriktning och därjämte en mera
begränsad omfattning än den hittillsvarande. De förädlingsproblem, vilka i
här förevarande sammanhang närmast diskuterats, ha gällt dels anrikning till
fosforren järnmalmsslig under samtidigt tillvaratagande av apatiten, dels
framställning av järnsvamp och dels tillverkning av tackjärn. I fråga örn
apatiten må erinras, att innevarande års riksdag med anledning av väckta motioner
örn anslag för vissa malmförädlingsförsök m. m. hos Kungl. Majit anhållit
örn utredning rörande betingelserna för tillverkning av fosforsyrehaltiga
gödningsämnen med svensk apatit som råvara samt för härav föranledda
arbetsföretag och malmförädlingsförsök anvisat ett anslag av 300,000 kronor.
Apatitens tillgodogörande torde således komma att bliva föremål för undersökning
i särskild ordning. Vad järnsvampen beträffar finnes såsom, framgår
av det anförda ännu ej utexperimenterad och tillförlitligt prövad någon tillverkningsmetod,
som lämpar sig för användning i Norrbotten. Den fortsatta
utredning, som kan ifrågakomma, bör alltså begränsas att avse tackjärnproblemet
såsom det i detta sammanhang mest aktuella. Skulle ett tackjärnverk
finnas böra inrättas, får det sedan bliva en framtidsfråga huruvida utbyggnad
därav kan ske för framställning jämväl av järnsvamp.

I samband med beslutet örn upphörande av malmförädlingssakkunnigas arbete
har Kungl. Maj :t från de utgångspunkter jag här anfört denna dag bemyndigat
chefen för handelsdepartementet, att tillkalla fyra utredningsmän

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Svar å interpellation. (Forts.)

jämte erforderligt antal sakkunniga oell experter för att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande anläggande av ett tackjärnverk i Norrbotten. Enligt
de för utredningen meddelade direktiven skall densamma bedrivas enligt
två linjer, avseende den ena tillverkning av träkolstackjärn och den andra tillverkning
av kokstackjärn. I direktiven har tillika framhållits, att, därest frågans
lösning skulle ur finansiell synpunkt påfordra statens mellankomst, förslag
i sådant hänseende borde framläggas, varjämte uttalats, att det eventuellt
kunde befinnas lämpligt, att anläggningen bleve helt statlig.

Härefter anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Den traditionella tacksamhet, som
man brukar uttrycka gentemot ett statsråd, när han har besvarat en interpellation,
är denna gång så mycket lättare att framföra som svaret från herr
statsrådets sida helt täcker min egen uppfattning örn vad som bör göras och
vad som i dag är möjligt att göra från regeringens sida, därest man vill nå
ett positivt resultat. Jag tänker därför ej heller kommentera herr statsrådets
svar, som är tillräckligt talande i sig självt och helt understryker den grundtanke,
jag har haft, när jag formulerade min interpellation till herr statsrådet.

Jag vill härutöver endast säga, att de förhoppningar, som nu knytas till
det beslut, som regeringen har fattat, äro, att denna utredning måtte ske med
största möjliga snabbhet. Jag tror, att jag uttrycker en allmän opinion från
den landsända, som jag har äran representera i denna kammare, när jag uttalar
denna förhoppning, att utredningen måtte bli snabb och att den skall leda
till åtgärder, som jag och framför allt Norrbottens befolkning önskar.

Det förhåller sig ju på det sättet, att denna fråga redan tidigare varit föremål
för utredning. Denna utredning kom emellertid till ett fullständigt negativt
resultat. Likväl har ända sedan dess lapplandsmalmerna börjat brytas, det
varit en mycket stark opinion i vårt land för tanken på att dessa malmer örn
icke helt så ändock i viss utsträckning skulle förädlas uppe vid malmfälten.
Det ekonomiska skäl, som tidigare har omöjliggjort en sådan tankes realiserande
eller i varje fall försvårat densamma, har ju varit, att för förädling av
ett ton järn har behövts en mycket större kvantitet kol, ett förhållande, som
förklarar, varför malmen i allmänhet fraktas till kolet för att förädlas, i stället
för att kolet skulle fraktas till malmfälten. Genom smältningsmetodernas
förbättrande föreligger emellertid icke längre samma ekonomiska skäl som tidigare
för ett fortsättande av denna ordning, d. v. s. att järnet skall fraktas
till kolet.

Jag vill inom parentes säga — jag har icke själv kunnat kontrollera saken
— att det uppges, att man exempelvis vid det ryska kolfältet Kuznetsktroj och
det ryska malmfältet Magnitogorsk bär löst frågan så, att för varje ton järn behövs
bara ett ton kol. Tågen gå med kol från Kuznetsktroj till Magnitogorsk
för att möjliggöra förädling av malmen vid malmfältet, och samtidigt gå tågen
tillbaka med malm till kolfältet, så att hälften av malmkvantiteten förädlas
på vardera platsen. Jag känner icke till huruvida man även i vårt land
har kunnat komma så långt, alt man kan reducera kolets andel i smältproccssen
till samma kvantitet som järnmalmen, men jag menar, att i den mån ett
sådant resultat uppnås, bär ju det ekonomiska skäl, som tidigare har anförts
mot en malmförädling vid malmfälten eller i deras närhet, bringats ur
världen.

Särskilt för Norrbottens befolkning är ju frågan om järnförädling där uppe
brännande aktuell. Industrien där har gått tillbaka. Antalet sysselsatta inom
industrien är nu långt mindre än tidigare, trots att en oavbruten befolk -

Xr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Svar å interpellation. (Forts.)

ningstillväxt har ägt runi. Norrbotten är ju det enda län, höll jag på att säga,
som icke har vad man för närvarande populärt brukar kalla befolkningskris.
Varje år komma 2,000 unga människor ut på arbetsmarknaden och bjuda ut
sin arbetskraft till en industri, som har allt mindre sysselsättning för denna
arbetskraft. Det är för denna befokning en lijärteangelägenhet, att man snarast
kan vinna ökade försörjningsmöjligheter genom utbyggande av industrien.
Jag tror emellertid, att det även ur hela landets synpunkt måste vara en förnuftig
linje att försöka inom landet förädla åtminstone en del av de stora
naturrikedomar, som hämtas ur de lappländska gruvorna. Det importeras ju
för närvarande årligen 100,000-tals ton tackjärn, som borde kunna framställas
inom landet åtminstone i viss utsträckning. Med de tackjärnspriser, som nu
förefinnas, kan jag icke ett ögonblick föreställa mig, att det icke skulle finnas
goda möjligheter att genomföra en ekonomisk förädling av tackjärnet.

Naturligtvis är det alltid beroende av konjunkturerna hur ekonomisk en
sådan förädling kan bliva. Det är riktigt, men det var också därför, som jag
i min interpellation underströk, att skall det bli några resultat, måste åtgärder
vidtagas under högkonjunkturen, när landets industri ropar efter halvförädlat
järn och då en faktisk knapphet på den internationella marknaden börjar
göra sig gällande.

Det måste vidare enligt min mening vara staten, som tar initiativ, om det
skall bli något resultat. Jag står naturligtvis icke på den ståndpunkten, att
jag har något emot, örn en järnförädlingsindustri på privat initiativ komme
till stånd i Norrbotten, men jag tror icke på den möjligheten. De hittillsvarande
erfarenheterna ha ju givit vid handen, att de, som äro pessimistiska beträffande
det s. k. privata initiativet, tyvärr ha haft de starkaste skälen.
Skall man nå en lösning, måste därför staten ingripa. Staten har för övrigt
så mycket större anledning att göra det, som det ju ändå är statens malmtillgångar,
det här gäller, och eftersom staten åtminstone för närvarande, glädjande
nog, höll jag på att säga, för första gången i historien, sedan de bedrövliga
malmavtalen började upprättas, erhållit jämförelsevis stora ekonomiska
resultat av sitt engagemang uppe vid malmfälten.

Det är också ur en annan synpunkt ett statsintresse, nämligen att staten,
örn det fortsätter på sätt hittills skett, tvingas att uppträda som en försörjare
för befolkningen i Sveriges allra rikaste landsända. Denna landsända
har dock glänsande möjligheter icke bara att försörja sig själv utan också
att göra en långt större insats i landets ekonomiska liv för det samlade folkhushållets
höjande i olika avseenden.

Herr talman! Jag slutar med att ännu en gång uttrycka förhoppningen, att
det resoluta steg, som regeringen här tagit, också skall följas av snabbt handläggande
av denna fråga genom utredningssakkunniga.

Herr Hage: Herr talman! Jag framförde i 1932 års remissdebatt till den
då sittande handelsministern en fråga, huruvida han var inställd på att sätta
i gång med en utredning örn malmförädlingen i Norrbotten. Jag fick vid det
tillfället det svaret, att det skulle tillsättas en beredning, vilket också skedde.
Jag måste ju säga, att vid det tillfället uttryckte jag min glädje över tillsättandet
av denna kommitté, som skulle syssla med dessa saker. Jag trodde naturligtvis,
att utredningen ganska snart skulle leda till resultat, men jag
måste ju säga, att det har blivit idel besvikelser av det initiativ, som den
då sittande handelsministern åstadkom i det avseendet.

Vad orsaken kan vara därtill skall jag här icke gå in på. Det kan ju tänkas,
att i denna kommitté insattes representanter, som haft vissa intressen att

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Svar å interpellation. (Forts.)

se på dessa saker från andra utgångspunkter än vad vi norrbottningar
hava.

Jag vill emellertid, då denna fråga nu återkommit i ett nytt läge efter den
nu sittande handelsministerns svar, säga, att jag är synnerligen glad över,
att det nu ställes i utsikt en ny utredning i denna fråga. Jag är handelsministern
särskilt tacksam för att handelsministern icke på något sätt avskräckts
av de dåliga resultat, som hittills kommit till synes på detta område, från att
vidtaga åtgärder härvidlag. Jag vill liksom interpellanten uttrycka befolkningens
och länets tacksamhet och glädje över det nya initiativ från handelsministerns
sida, som vi här stå inför. Det är givetvis på det sättet, att Norrbotten
är alltjämt i en sådan ställning, att det har behov av åtgärder av denna
art. Det brukar sägas ibland här i kammaren, när man talar om de arbetslöshetstyngda
länen, att dessa äro Västernorrland, Bohuslän och Blekinge. Men
jag vill säga, att Norrbotten är i lika hög grad som Blekinge ett län, tyngt av
arbetslöshet. Åtminstone under stora delar av dessa år har Norrbotten räknats
som det tredje länet med avseende å arbetslöshetstungan i förhållande till antalet
innebyggare i länet. Från den utgångspunkten måste alltså ett sådant
initiativ som detta hälsas med särskild glädje.

Jag skall utöver _ detta uttrycka min övertygelse därom, att handelsministern
med hänsyn till de erfarenheter, som hittills kunnat inhämtas på detta
område, kommer att mycket noga se till, att ett sådant fördröjande av arbetet,
som skett i den gamla kommittén, icke skall komma att ske, när det gäller
denna nya kommitté. Jag vet visserligen fullväl, att denna fråga är så stor
och invecklad och att det måste taga viss tid för att komma fram till något
resultat på detta område. Men jag är övertygad örn, att handelsministern kommer
att se till, att, så långt som det är möjligt, denna fråga kommer att
forceras.

Med dessa ord vill jag ytterligare tacka för det svar, som handelsministern
avgivit till interpellanten i denna fråga.

Herr Kilbom:'' Herr talman! Ehuru jag icke är norrbottning eller representerar
Norrbottens län, skall jag be att få säga några ord i denna fråga. Vi
veta, att den varit föremål för kammarens behandling många gånger och att
man även från andra delar av landet än Norrbotten gång efter annan ifrågasatt,
örn icke staten kunde ingripa för att göra slut eller åtminstone begynna
göra slut på den privata drift, som mångenstädes i de gamla järnbruksbygderna
visat så sorgliga resultat. Vad min födelsebygd beträffar, som jag
närmast känner till, är det verkligen massor av fall — ett tiotal fall av gamla
nedlagda järnbruk och gruvor — som visa nödvändigheten av statligt ingripande.

Då enligt mitt förmenande den utredning, som handelsministern nu har signalerat
i interpellationssvaret till herr Hagberg, kan komma att i sina konsekvenser
bli av betydelse för andra bygder än Norrbotten, ber jag att med
hänsyn också till dessa omständigheter få uttala min alldeles särskilda tillfredsställelse
med det initiativ, som härvidlag tagits. Jag tror, att frågan för
exempelvis Uppland och Västmanland, för Örebro län och för några delar av
Värmland kan få den allra, allra största betydelse, örn man nu lyckas föra
den vidare på sätt, som man har anledning tro, att handelsministern tänkt
sig.

Speciellt för järn- och malmindustrien, men även för andra industrier kan
det initiativ, som regeringen härvidlag tagit, komma att bliva till sina konsekvenser
av allra största betydelse.

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Ang. anordnande
av en
femårig linje
vid kommunala
flickskolor.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 200 och 201.

§ 5.

Vid nu skedd föredragning av bevillningsutskottets memorial, nr 37, angående
ersättning, åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden
biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 6.

Härpå föredrogos, men bordlädes ånyo bevillningsutskottets memorial och
betänkanden nr 38—40 samt första lagutskottets utlåtande nr 68.

§ 7.

Härefter föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 190, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar i fråga örn vissa anslag till kommunala läroverk
och privatläroverk jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten l:o mom. I.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid härpå skedd föredragning av morn. II av förevarande punkt anförde:

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Man kan ju måhända tycka,

att den reservation, som finnes antecknad på denna punkt i betänkandet, kan
vara en onödighet. Den vilar på en motion, vari begäres utredning örn en
femårig linje vid de kommunala flickskolorna. Utskottet svarar, att en sådan
utredning pågår i skolöverstyrelsen. Av den anledningen och också med
anledning av att utskottet hänvisat till den omständigheten redan i fjol, anser
sig utskottet kunna avstyrka bifall till motionen. Men likväl är det ett antal
reservanter antecknade. Förhållandet förefaller ju egendomligt, men enligt
vad jag under hand fått upplysning örn, skulle den utredning, som pågår i
skolöverstyrelsen, vara av mera formell och teknisk art och icke på något sätt
anlagd för att främja det syfte motionären velat nå.

Jag anser detta syfte högst betydelsefullt och av stor vikt för undervisningen
i de kommunala flickskolorna. En sådan linje, som här är ifrågasatt,
skulle vara lämplig på många platser i vårt land, så långt min erfarenhet
sträcker sig åtminstone.

Jag gör intet yrkande. Jag anser, att det är ganska meningslöst. Jag uttrycker
emellertid den förhoppningen, att utredningen i skolöverstyrelsen
skall få en vidare ram och taga sikte på själva det syfte, motionären velat nå.
Örn så icke sker, få väl de, som äro intresserade för saken, bevaka den under
nästa år.

Jag skulle samtidigt vilja uttrycka den förhoppningen, att statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet, då han nu örn en tid möjligen tillsätter
en kommitté för utredning örn nya linjer för statens flickläroverk, också tar
under omprövning, huruvida icke utredningen i denna fråga skulle kunna
verkställas av samma kommitté. Jag har intet yrkande.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag hade ju egentligen icke behövt taga

till orda, då den föregående ärade talaren icke gjorde något yrkande. Men
då han uttalade en viss uppfattning örn den utredning, som utskottsmajorite -

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. anordnande av en femårig linje vid kommunala flickskolor. (Forts.)
ten här har hänvisat till såsom motiv för avslag på motionen, skall jag be att
få säga några ord på den punkten.

Det är verkligen så, att den kommunala flickskolestadgan ligger under utredning.
Man har satt i gång en utredning för att få en revision till stånd.
Jag vill emellertid säga till den föregående ärade talaren, att denna revision
är icke blott av formell och teknisk art utan kommer också att vidröra vissa
organisationsfrågor rörande denna skolform. Arbetet med denna revision har
fortskridit så långt, att jag hoppas, att vi kunna för Kungl. Maj :t framlägga
resultatet av revisionen redan i höst.

Enligt min uppfattning torde det nog bliva nödvändigt att också förelägga
riksdagen vissa av de ändringsförslag rörande den kommunala flickskolan,
som i detta sammanhang kunna komma upp. Det är från denna synpunkt
som majoriteten i utskottet har funnit det opåkallat att nu föreslå ett skrivelseförslag
i den speciella fråga, som motionären här framfört.

Jag vill tillägga, att örn man skulle gjort detta, hade man väl ändå både
i statsutskottet och i riksdagens kamrar bort upptaga en sakdiskussion i fråga
örn den kommunala flickskolans organisation, men detta har ej skett.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2:o)—5:o).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 191, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation av Chalmers tekniska
institut m. m. blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 9.

Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 192, i anledning Äng. löneregav
Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för lärarpersonalen vid kring för
navigationsskolorna. lärar personalen

vid

.. . _ navigations Utskottets

hemställan föredrogs; och yttrade därvid skolorna.

Herr Törnkvist: Herr talman! Sedan riksdagens båda kamrar fattat

samstämmiga. beslut rörande avlöning för adjunkterna vid de allmänna läroverken,
förefinnes, då detta ärende är intimt förknippat med det av mig
nämnda ärendet, knappast möjlighet att framställa annat yrkande än örn bifall.
till den på sidan 12 i betänkandet av herr Gustafsson i Benestad m. fl.
avgivna reservationen. Den har nyligen godkänts av första kammaren. Jag
ber, herr talman, att få göra detta yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den av herr Gustafsson
i Benestad m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Ang. förslag
till lag om
barnbidrag
m. m.

§ 10.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om barnbidrag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 mars 1937 dagtecknad proposition, nr 276, vilken hänvisats
till lagutskott och därefter tilldelats andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn barnbidrag;

2) lag om förskottering av underhållsbidrag till barn; samt

3) lag om kommunala pensionstillskott m. m.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
sju med anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 329 av herrar Sandén och Västberg samt nr 330 och nr
331 av friherre Lagerfelt m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 581 av
herr Baeckström m. fl., nr 582 av herr von Seth samt nr 583 och nr 584 av herr
Petersson i Lerbäcksbyn m. fl.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, med förklarande att det i propositionen framlagda förslaget
till lag örn barnbidrag icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för
sin del antaga i utlåtandet intaget förslag till lag örn barnbidrag;

B) att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda
förslag till

1) lag örn förskottering av underhållsbidrag till barn; och

2) lag örn kommunala pensionstillskott m. m.;

C) att motionerna 1:330, 11:581, 11:582 och 11:583 måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A) hemställt;

D) att motionen I: 329 måtte anses besvarad genom vad utskottet under A)
och B) hemställt; samt

E) att motionerna 1:331 och 11:584-, i den mån de icke blivit besvarade
genom vad utskottet under B) hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

.Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer

dels beträffande den allmänna motiveringen till lagförslagen av herrar
Strindlund, Andersson i Prästbol, Erlander och Hage samt fru Nordgren, vilka
i en under A antecknad reservation förklarat sig anse, att utskottets motivering
i vissa delar bort hava annan i reservationen angiven lydelse;

dels beträffande utskottets förslag till lag örn förskottering av underhållsbidrag
till barn av herrar Skoglund och Wistrand, som i en under C antecknad
reservation förklarat sig anse, att utskottet bort avstyrka den ifrågasatta lagstiftningen
;

dels ock åtskilliga reservationer beträffande olika delar av de framlagda
lagförslagen.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Fru Nordgren, som yttrade: Herr talman! Jag ber att få föreslå, att i
avseende å föredragningen av sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 1 skall gälla följande:

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. förslag till lag örn barnbidrag m. m. (Forts.)

att utskottets hemställan må föredragas punktvis,

att vardera av punkterna A) och B) må företagas till avgörande på det sätt,
att först föredragas respektive lagförslag paragrafvis med slutstadganden,
ingresser och rubriker sist, samt därefter utskottets hemställan,

samt att vid det lagrum, varom först uppkommer överläggning, denna må
omfatta utlåtandet i dess helhet.

Detta förslag bifölls.

Punkten A.

Utskottets förslag till lag om barnbidrag.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Fru Nordgren: Herr talman! Den fråga, vi nu behandla i riksdagens elfte
timme, är en av de största sociala frågorna vid årets riksdag. Och jag tvekar
icke att beteckna densamma som den för mödrar och barn mest betydelsefulla.
Ty här gäller det inte bara hjälp vid vissa särskilda tillfällen, utan här
gäller det tryggad försörjning under många år -— hela uppväxttiden — för
stora massor av Sveriges barn.

_ Enbart antalet barn under 16 år, vilka skola komma i åtnjutande av barnbidrag,
bär uppskattats till omkring 80,000 per år. Beträffande antalet barn,
till vilka bidragsförskott föreslås skola utgå, är det svårare att beräkna detta,
då det ju härvid inte är fråga örn det allmännas direkta övertagande av en del
av försörjningsplikten för ifrågavarande barnkategorier. Endast i de fall, där
försummelse från fädernas sida föreligger i fråga örn fullgörandet av denna
plikt, skall det allmänna träda emellan.. Det vill säga, att det allmänna bär
inträder som garant för att barnen få sin rätt och övertager kra.vrätten gentemot
de försumliga barnafäderna. Men att det även här är fråga örn ett stort
antal barn, som komma att stödjas, torde man få räkna med. Enligt av 1934
års barnpensioneringssakkunniga införskaffade statistiska uppgifter fanns det
vid 1935^ års utgång 57,000 utomäktenskapliga barn under 16 år ■—- därav
33,500 på landsbygden och 24,000 i städerna — vilkas fäder levde och vistades
å känd ort och för vilka ett månatligt underhållsbidrag var fastställt. För
icke mindre än 28,000 av dessa barn — eller 15,700 på landsbygden och 12,300
i städerna — förelåg sådan försummelse i fråga om bidragspliktens fullgörande,
att bidragsbelopp, förfallet under år 1935, vid utgången av april månad
1936 ännu helt ° eller delvis kvarstod oguldet. Detta innebär, att för inte
mindre än 47 % å landsbygden och 51 % i städerna av dessa barn, som tillerkänts
bidrag, förelåg försummelse från fädernas sida. Det är enligt min mening
siffror som vältaligt vittna örn nödvändigheten av att samhället lämnar
sitt stöd till att förhjälpa dessa barn till den rätt, de lagenligt blivit tillerkända.

Vad först beträffar barnbidragen, som skola utgå till änkors och invalida
försörjares barn samt till de föräldralösa barnen, vill jag uttala min stora
glädje och tillfredsställelse över att denna fråga nu äntligen efter mera än fyra
årtionden står inför sin lösning och, det måste erkännas med tacksamhet,
en ganska tillfredsställande sådan. Jag vet också, att kammarens beslut här i
(lag kommer att hälsas med stor glädje av de ensamma mödrarna ute i landet,
liksom av de familjeförsörjare, som på grund av varaktig arbetsoförmåga icke
åro i stånd att själva trygga sina barns försörjning. De belopp, som här föreslås
skola utgå till dessa barn — 240 kronor per år för ett barn i lägsta ortsgruppen
— aro visserligen i och för sig icke stora, men de äro dock av sådan
storleksordning, att de äro ägnade att skapa trygghet åt barnen under deras

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. förslag till lag örn barnbidrag m. m. (Forts.)
uppväxttid. Jämför nian de nu föreslagna barnbidragen med de barnpensioner
som tidigare föreslagits, förefalla de rent av storslagna. Jag vill^ erinra
om att, då den första regeringspropositionen med förslag örn pension åt^pensionsförsäkrades
efterlevande, i äktenskapet födda barn år 1895 — alltså för
42 år sedan —• förelädes riksdagen, föreslogs pensionen skola utgå med 30
kronor per år och barn. Trots att de föreslagna pensionsbeloppen voro så
blygsamt tilltagna, avslog riksdagen förslaget av bl. a. ekonomiska skäl. Man
kan alltså säga, att det rör sig framåt.

Vidare ber jag att alldeles särskilt till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få frambära ett vördsamt tack för den utformning, lagen örn
barnbidrag fått, och för att detta stöd åt änkors barn och föräldralösa barn givits
pensions karaktär. Detta hälsas med glädje och tacksamhet av tusentals
ensamma mödrar i vårt land, som i detta se ett bevis på att deras medra- och
uppfostrargärning fått en erkännande uppskattning. Länge nog lia de kvinnor
i fattiga ekonomiska omständigheter, som förlorat sitt stöd i livet genom
dödens ingrepp eller eljest lämnats ensamma med minderåriga, oförsörjda barn,
nödgats vandra den för mångå tunga vägen till fattigvården för sina barns
försörjning. När jag betecknar fattigvårdens väg såsom tung att beträda, vill
jag betona, att detta icke innebär någon kritik mot eller något klander av våra
''fattigvårdsmyndigheter, ja inte ens mot fattigvården som sådan. Tvärtom
erkänner jag gärna, att denna kan vara god och human, där densamma handhaves
av människor med hjärtat på rätta stället. Men för de samhällsmedborgare,
som visserligen kunna lia levat i små omständigheter men under familjeförsörjarens
livstid, eller under dennes hälsas dagar, varit vana att reda
sig själva och sörja för sina barn, känns det det oaktat bittert att behöva anlita
fattigvården. Ty trots dennas humanisering kvarlever dock bland stora lager
av vårt folk den uppfattningen, att det är förödmjukande att uppbära fattigunderstöd.
Och denna ambition hos vårt folk är enligt min mening en moralisk
tillgång, som det säkerligen vore till skada, örn den försvunne. Men framförallt
är det inte bra för barn att växa upp i hem, som upprätthållas genom fattigunderstöd.
Hos en del barn kvarlämnar detta att ha »fostrats upp på fattigvården»,
som det heter, bittra minnen för livet, hos andra han det däremot skapa
en understödstagareanda, som följer dem som vuxna. Det ^är inte precis
någon sällsynt företeelse, att understödsbehovet så att säga »går i arv» fran
den ena generationen till den andra i en familj, som haft sitt uppehälle genom
fattigvården under barnens minderårighet. Den erfarenheten torde nog många
fattigvårdsmyndigheter ha gjort.

Inte minst ur dessa synpunkter, herr talman, är det, som jag finnér det vara
av så stort värde, att barnbidragshjälpen får pensions karaktär och utgår pa
samma sätt och handhaves av samma organ som folkpensionerna åt våra åldriggar
nämligen genom pensionsnämnderna och. pensionsstyrelsen. Det finns emellertid
andra meningsriktningar -— som varit starkt företrädda i det utskott,
som behandlat detta ärende, och väl även finnas här i kammaren enligt vilka
barnavårdsnämnderna, samt i andra hand länsstyrelserna och kammarrätten,
böra vara organ för handhavandet av barnbidragen. Denna uppfattning har också
vad beträffar barnavårdsnämnderna som verkställande organ kommit till uttryck
i den allmänna motiveringen i utskottsbetänkandet.

Naturligtvis finns det skäl, som kunna tala för en dylik anordning, framförallt
örn man, såsom förhållandet är på en del håll, anser, att barnavårdsnämndernas
verksamhet bör utsträckas att omfatta även barnen i familjerna, i
så måtto att alla barn skola övervakas av det allmänna, alltså även i cle fall,
där föräldrarna fullgöra sina plikter mot barnen på ett tillfredsställande sätt
men på grund av vissa omständigheter, sådana som faderns frånfälle elier ar -

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

. Äng. förslag till lag örn barnbidrag m. m. (Forts.)
b.etsoförmaga, äro i behov av samhällets ekonomiska stöd. För egen del är jag
inte övertygad om att det ur samhällets synpunkt är vare sig önskvärt eller
lyckligt att sträcka övervakandet av barnen så långt eller att överflytta föräldraansvaret
på samhället i så stor utsträckning. Jag tror tvärtom, att det
ur alla synpunkter är lyckligast, att de föräldrar, som själva kunna sköta sina
barn, fa göra detta utan samhällets inblandning, även örn ekonomisk hjälp lämnas
at barnen vid föreliggande behov.

Kanske kan. det en gång i framtiden bli nödvändigt, att alla barn få samhällsvard
och övervakning, på grund av den omvandling av hemmen som pågår
särskilt i städerna — genom kvinnornas allt mera tilltagande förvärvsarbete
utom. hemmet.. Men ännu så länge torde denna fråga icke vara aktuell.
Och jag vill erinra örn att varken änkornas barn eller barnen till de invalida
försörjare, som jämte sin folkpension enligt 1921 års bestämmelse uppbära
barntillägg för sina barn, stå under barnavårdsnämndernas övervakning, enligt
nu gällande barnavårdslagar, i annan mån än vad som gäller för alla barn, nämligen
skyldigheten för barnavårdsnämnd att ingripa i de fall barnen vanvårdas
och pa grund av föräldrarnas försummelse eller bristande vårdnadsförmåga
behöva omhändertagas för samhällsvård. Detta kommer jämväl att gälla för
de barn. till vilka barnbidrag komma att utgå, då enligt 10 § i lagförslaget, örn
särskilda skäl därtill äro, barnbidraget skall utgå till barnavårdsnämnd eller
annan, nied skyldighet för vederbörande att handhava barnbidraget på sätt,
som är för barnet mest gagneligt. Och de tusentals änkor i vårt land, som
hittills själva utan döt allmäiinas stöd, ofta lindor slit och släp och nied stora
uppoffringar, fostrat sina barn till goda och dugliga samhällsmedborgare, äro
levande bevis för dessa mödrars förmåga att sköta sina barn på egen hand.
samhället star i stor tacksamhetsskuld till alla dessa fattiga mödrar för denna
deras samhällsgärning. Och samhället bör också, med fullt förtroende för
dessa kategorier av mödrar, kunna överlämna vården av deras barn åt dem själva
även i fortsättningen och ge dem det ekonomiska stöd de behöva till sina
barns fostran, i den värdigare form som en hjälp av pensions karaktär har i
det allmänna medvetandet.

Detta också sagt utan att.jag pa minsta sätt vill förringa eller undervärdera
barnavårdsnämndernas gärning, vilken jag tvärtom tillmäter stort värde. Men
det kan inte hjälpas .fattigvård och barnavård anses alltjämt vara nära besläktade
och betraktas i allmänhet som ett. Härtill kommer, att barnavårdsnämnderna
— med den tidigare av denna riksdag beslutade nya uppgiften
att handhava hjälpen åt mödrar i nöd, liksom den uppgift som ytterligare kommer
att påläggas dem med bidragsförskottsverksamheten — bli så arbetsbetungade,
att de knappast orka med flera uppgifter. I städerna går det givetvis
att ordna genom anställandet av flera tjänstemän, men på landsbygden ställer
detta sig svårare. Genom den av utskottet föreslagna bestämmelsen, att
barnavårdsnämnd skall ha rätt att vara representerad vid pensionsnämnds sammanträden
då barnbidragsärenden behandlas — med yttranderätt och rätt för
barnavårdsnämndens representant. att få till protokollet antecknad sin melbi11^
blir det sörjt lör det nödiga samarbetet mellan dessa båda nämnder.
Utskottets förslag går ju också ut på att barnbidragen skola handhavas av
pensionsnämnderna i likhet med vad Kungl. Maj :t föreslagit. Men tillstyrkandet
härav sker under viss .förutsättning, såsom framgår av utskottets yttrande
vid den allmänna motiveringen å sid. 12 i betänkandet.

F,em av utskottets ledamöter — däribland undertecknad — lia ansett att något
lörbandsut.talandc beträffande en eventuell omorganisation av barnbidragsverksamheten
icke bör göras i detta sammanhang, varför vi reservationsvis yr Andra

hammarens protokoll 1037. Nr -il. 9

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. förslag till lag om barnbidrag m. m. (Forts.)
kat, att denna del av motiveringen skall utgå. Riksdagen Ilar redan beslutat,
att utredning skall ske rörande en allmän översyn över socialvårdens ordnande,
och vi reservanter förutsätta, att ifrågavarande spörsmål härvid vederbörligen
beaktas. Frånsett de meningsskiljaktigheter som råda beträffande det lämpligaste
organet för barnbidragsverksamhetens handhavande, är det glädjande
att kunna konstatera, att det råder fullständig enighet inom utskottet ■— och
jag hoppas även här i kammaren — örn denna ekonomiska hjälp at änkors barn
och föräldralösa barn, vilket är hedrande för den svenska riksdagen. Detaljsaker
av här omnämnda slag betyda ju dock mindre mot det stora hela.

Betänkligare är naturligtvis, att man från högerns sida ställt sig avvisande
mot dyrortsgrupperingen. Även örn en sådan härvidlag icke kan tillmätas samma
betydelse som beträffande folkpensioneringen, torde det dock icke kunna bestridas,
att det ställer sig kostsammare att fostra barn på dyrorter än i billigare
ortsgrupper. Jag hoppas också, att riksdagen skall följa utskottet även i denna
del av förslaget.

När det så gäller bidragsförskotten, råder det tyvärr inte samma enighet
som ifråga örn barnbidragen. Beträffande de förstnämnda. yrkar man från
högern rent avslag. Detta är att beklaga. Ty dels gäller det ju här stora grupper
av de sämst ställda barnen i samhället, barn vilkas fäder leva, men försumma
sina plikter mot sina barn. Att sa är förhållandet i mycket stor utsträckning,
bevisas av de siffror angående antalet av dessa försummelser, som
jag förut anfört. Dels gäller det indirekt att avlyfta en del av de ekonomiska
kostnaderna för dessa barns försörjning — vilken ofta kommer på fattigvården
-— från kommunerna över på staten.

Sedan råder det ju å andra sidan delade meningar örn huru stor andel av
dessa kostnader som skall överflyttas från kommunerna till staten. Enligt
Kungl. Maj:ts och utskottets förslag bör staten endast bära 3U av kostnaderna
för bidragsförskotten medan fyra reservanter inom utskottet anse, att statsverket
bör bära 7/s av desamma. Ddan kan första dessa sistnämnda synpunkter
bättre än de rena avslagsyrkandena. För min del tror jag dock, att det är behövligt
med den press p.å kommunerna, som den större bidragsandelen utgör,
för att dessa skola hålla strängare efter de försumliga barnafäderna, än vad
fallet måhända skulle bli, ifall staten tar så stor andel som /8 av dessa kostnädfir.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag med den
ändring beträffande den allmänna motiveringen till lagförslagen, som föreslås i
den av°herr Strindlund m. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr Olovson, fru ''Alvén, fru Johansson och fru
Björck.

Herr Skoglund: Herr talman! Den fråga vi i dag behandla är av mycket
stor betydelse. Den har stor räckvidd socialt sett, när det gäller att hjälpa
deni, som det är avsett för, men den har också en mycket stor räckvidd i ekonomiskt
hänseende.

När jag för min del varit med att biträda lagen örn barnbidrag, har det varit
för att jag anser, att det är en mycket god gärning att hjälpa ensamstående
mödrar, framför allt änkor, att själva uppfostra sina barn.

Vad jag däremot beklagar är, att icke socialministern har haft möjlighet
att komma med dessa propositioner tidigare under riksdagen. Den korta tiden
har gjort, att utskottsbehandlingen blivit ytterligt forcerad och att utskottet
haft mycket få möjligheter att göra de ändringar på den ena och den
andra punkten, som det måhända önskat göra.

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

„ Äng. förslag till lag örn barnbidrag m. m. (Forts.)

Det Ilar i ram för allt under utskottsarbetet, i likhet med vad myndigheterna
P°r|i.Un^e[ remisserna, livligt diskuterats, huruvida det lämpliga organet att
handhava barnbidragen skulle vara pensionsnämnderna, som propositionen föreslår,
eller barnavårdsnämnderna. Inom utskotet har det funnits en mycket
stark majoritet som ansett, att barnavårdsnämnderna borde bli de organ, som
skulle handhava denna verksamhet. Det visade sig dock vid de försök, som
gjordes attoff orma ett förslag i överensstämmelse därmed, att det stötte på
sa stora svårigheter, att vi, enär utskottet icke ville gå på avslag, blevo nödsakade
att i det väsentliga följa Kungl. Majit.

Utskottet har dock gjort ett, som jag betraktar det, mycket betydelsefullt
tillägg, när det föreslagit den ändring i lagen, att barnavårdsnämndens ordförande
eller den ledamot av barnavårdsnämnden, som denna utser, skall kallas
till pensionsnämndens sammanträde. Utskottet har också i motiveringen
sagt ut, att det är av vikt att samarbete kommer till stånd mellan pensionsoch
barnavårdsnämnderna.

Det är efter den ändringen och sedan utskottet ytterligare erinrat att riksdagen
begärt en utredning örn socialvården och att dessa frågor då komma att
prövas, som jag för min del låtit betänkligheterna fara och biträtt utskottets
iörslag.

Fru Nordgren nämnde. örn de reservanter, som finnas och vilka ansett, att
en del av utskottets motivering skulle utgå. Jag tror icke, att det sker något
farligt, örn de skulle få sin vilja fram. Men jag vill dock, herr talman, bestämt
säga, att utskottets utlåtande återgiver vad utskottsmajoriteten har
iramlört under det att diskussionen pågick örn denna fråga.

Fru Nordgren säde också någonting örn den reservation angående dyrortsgruppenngen,
som jag biträtt. Jag skall icke i detta sammanhang taga upp
någon längre diskussion örn den frågan. Den ha vi debatterat här vid tidigare
tillfällen. Jag ber endast få fästa kammarens uppmärksamhet på att
0i 1£’r.en ^ mera betänksam, då det gällde dyrortsgrupperingen be tralfande

dessa förslag, än när det gällde folkpensioneringen. Frågan får
val betraktas såsom avgjord genom det beslut, riksdagen tidigare fattat. Men
lag. ber ätt fa understryka, att möter det besvärligheter med dyrortsgruppermgen
i fråga örn folkpensioneringen, så blir det ännu större svårigheter
här. Det kan man även utläsa ur de yttranden, som återfinnas i propositionen.

. Har jag alitsa icke mycket att invända, utom beträffande dyrortsgrupperingen,
då det gäller förslaget till lag örn barnbidrag, så har jag betydligt
större betänkligheter, när det gäller lagförslaget om förskottering av underhållsbidrag
till barn.. Denna betänksamhet framträder även i många av de
uttalanden, som återfinnas i propositionen, från myndigheter, som äro hörda.
De ha yttrat sig på ett sådant sätt, att. det i en rad av fall måste betraktas
som ett rent avstyrkande. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet sädet
funnit det praktiska genomförandet av förskotteringen av underhållsbidragen
vara förenat med betydande olägenheter, och det ifrågasätter
huruvida man icke borde tills vidare uppskjuta ett beslut i denna riktning. Styrelsen
för svenska stadsförbundet har likartade betänkligheter, och socialstyrelsen
säger, att ett genomförande av ett sådant här förslag kommer att märfcbart
föregripa de möjligheter, som förefinnas till en rationell avvägning av
olika hjälptormer.

När ing alltså har starka skäl, som tala mot den utformning förslaget fått i
propositionen, och därtill kommer vad jag nämnde i början av mitt anförande
nämligen att utskottet har haft mycket kort tid till sitt förfogande och icke’
kunnat göra de ändringar, som jag för min del anser vara nödvändiga nödgas

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

''Äng. förslag till lag om barnbidrag m. m, (Forts.)
jag i dag ställa ett avslagsyrkande, vilket jag kommer att göra, när vi komma

till delina lags paragraf. , „ . .

Vad som enligt min uppfattning fått en särskilt dålig utformning i denna
lag är bestämmelsen angående inkomstgränsen för de ogifta mödrar, som
skulle komma att erhålla förskottsbidrag. Under det att för den förstnämnda
av dessa lagar de för folkpensioneringen gällande grunderna skola tillämpas,
har man i detta fall föreslagit, att taxeringsuppgifterna skola vara avgörande.
Till att börja med hörde jag till dem i utskottet, som ansågo det vara möjligt
göra den ändringen, att man tillämpade folkpensioneringsgrunderna även pa
det här förslaget. Jag måste dock erkänna, att efter att hava funderat en
hel del på detta, har jag kommit till det resultatet, att även detta möter stora
svårigheter. Det är onekligen betänkligt att låta två olika myndigheter pröva
ärendena, när dessa sedan icke gå till samma överinstans. Örn alitsa pensionsnämnderna
börja använda en tillämpning och barnavårdsnämnderna en annan,
och sedan de högre instanserna pröva dem olika, kunna vi komma till svårigheter,
som man ingalunda får förbise. Det är förmodligen av denna anledning,
som socialministern bär gått den väg han gjort och sökt finna ^ en utgångspunkt
i taxeringsuppgifterna. Men när man ser litet närmare pa ''''"ilka
möjligheter till ett sakligt bedömande, som dessa ge, blir man minst sagt förskräckt.
Ty då man vet, huru taxeringsarbetet går till, så måste man, även om
man erkänner, att taxeringsarbetet i regel är noggrant och grundligt utfört,
nog säga, att när det gäller denna grupp skattedragare, nämligen iinga kvinnor,
som ofta icke lia så stor egen arbetsförtjänst, taxeringsmyndigheterna icke
äro så förfärligt noggranna. Det kanske icke finns någon grupp av skattskyldiga
medborgare, som slarvar så mycket med sina deklarationer som just

Jag skulle därutöver vilja tillägga, att vad taxeringsuppgifterna beträffa^
så äro de nog i regel föråldrade vid det tillfälle, då barnavårdsnämnderna
skola använda sig av dem. Taxeringsnämnderna grunda ju sitt beslut på den
inkomst, som åtnjutits året förut. Och nu skulle barnavårdsnämnderna vid
en betydligt senare tidpunkt få ledning av detta, då inkomsten kanske hett
och hållet ändrats för dem, som uppgifterna avse. Vi skola . icke heller förglömma,
att självdeklarationerna äro handlingar, som icke äro tillgängliga
för vem som helst. De äro omgärdade med sekretess och kunna icke utlämnas
till vilken som begär det. .... ...

När utskottet skulle försöka väga mot varandra de grunder, som galla tor
folkpensioneringen, och de grunder, som statsrådet i propositionen föreslagit,
fann man, att ingendera voro lämpliga för det föreliggande förslaget. _ Och
då det icke var tid att försöka pröva en tredje utväg, anser jag tor mili det
enbart detta berättiga frågan, huruvida nian redan i år skall taga lagen örn
förskottering av underhållsbidrag, särskilt som man mäste saga sig, att detta
förslag icke är av den stora betydelse som det första lagförslaget om barn "

Utöver de svårigheter, jag här nämnt, tillkommer ytterligare, att det blir en
omfattande pappersexercis för barnavårdsnämnderna därigenom, att barnavårdsnämnderna
skola lämna detta förskottsbidrag ^och ater söka vad de lag
ut av länsstyrelserna. Länsstyrelserna i sin tur måste för att bevaka aet allmännas
intresse kräva mycket noggranna uppgifter av barnavårdsnämnderna.
Man kan därför befara, att det här blir fråga om ett arbete tor barnavårdsnämnderna,
som kommer att kräva förstärkta arbetskrafter och gora
det ytterligt svårt för de kommunala förtroendemännen att fullgöra sitt uppdrag
utan att anställa särskilt avlönad personal. .

Det är heller icke gott att avgöra, huru denna förskottering kommer att

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Aing. förslag till lag örn barnbidrag m. m.\ (Forts.)
verka beträffande de personer, som i första hand böra stå för ansvaret, nämligen
barnafäderna. Kan man befara, att lagen kommer att medföra en ytterligare
förslappning av ansvarskänslan för barnen och att barnafäderna i
större ^utsträckning komma att slippa ifrån att betala vad de ha skyldighet
till, då är detta ett ytterligare minus för detta förslag.

. Dfit är allt detta sammanlagt, herr talman, som gör, att herr Wistrand och
jag. till utskottets betänkande hava fogat en reservation, vari vi förklara, att
vi icke vilja vara med örn lagförslagets genomförande i det skick, det nu befinner
sig.

Till sist skulle jag vilja säga ett par ord till fru Nordgren, med anledning
av vad hon yttrade angående barnavårdsnämnderna och de krafter, som voro
i rörelse för att utvidga barnavårdsnämndernas myndighet och få dem att
övervaka även barn till föräldrar, vilka känna sitt ansvar och försöka att efter
förmåga ge barnen, den vard och fostran, de behöva. Fru Nordgren trodde,
att det var lyckligast, örn föräldrarna finge sköta sina barn själva så långt
det är möjligt och själva omhänderha deras uppfostran. Jag ber att till fru
Nordgren få säga ett uppriktigt tack för de synpunkter, hon där framförde.
Jag tror, att det finns moderna socialpolitiker också i detta land, som börja
ha sådana drömmar, som fru Nordgren befarade. En sådan utveckling skulle
vara olycklig. Barnavårdsnämnderna skola taga hand örn de barn, vilka icke
få den vård, de äro i behov av, och barnavårdsnämnderna skola taga hand örn
barn till föräldrar, som icke äga förmåga att själva uppfostra sina barn. Men
de skola icke .bli en dadda, som springer i varje hem och lägger sig i sådant,
som icke angår dem. Därför gladde det mig att i dag i denna lagstiftande
församling höra fru Nordgren säga dessa ord.

Herr talman! Jag ställer intet yrkande, förrän de olika punkterna komma
till behandling.

Med herr Skoglund förenade sig herr Persson i Grytterud.

Herr Baeckström: Herr talman! I likhet med fru Nordgren ber jag få uttrycka
min glädje, över att detta förslag till lag örn barnbidrag nu äntligen
kommer att föras i hamn. Jag ber att få uttala min tacksamhet till socialministern,
som nu på ett så. lyckligt sätt löst denna fråga, Jag är glad dels såsom
mångårig ordförande i olika barnvårdsnämnder, dels också såsom präst i
svenska kyrkan. Det torde icke vara obekant för riksdagen, att det i århundraden
i svenska .kyrkor har uppsänts böner för änkor och värnlösa. Ännu
i denna dag hedes i kyrkan alldeles särskilt för änkor och värnlösa. De
fromma i landet se i detta lagförslag, en bönhörelse på århundradens böner.
Och jag ber att. få lyckönska socialministern, att han blivit den Högstes utkorade
redskap i denna fråga.

Närmaste anledningen till att jag tagit till orda är emellertid den, att jagblivit
ombedd yrka bifall till den reservation, som framförts av fröken Hesselgren.
Fröken Hesselgren är av offentligt uppdrag förhindrad att själv
närvara och har bett mig att säga några ord. Som kammarens ledamöter se,
finns det överst på sidan 33 en blank reservation av fröken Hesselgren beträffande
4 §. .Hennes reservation avser att yrka bifall till den motion, som
avlämnats av mig och henne och som därjämte är undertecknad av ytterligare
tre av kammarens ledamöter. I motionen föreslås ett tillägg till sista stycket
i § 4 i lagen om barnbidrag. Stycket lyder nu så: »Då kvinna, vars barn
eller adoptivbarn erhåller barnbidrag, ingår äktenskap med man, som icke
är arbetsoförmögen, indrages barnbidraget.» Nu lia vi föreslagit följande tilllägg:
»----såvida icke särskilda omständigheter giva vid handen, att det

Xr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. förslag till lag om barnbidrag m. m. (Forts.)
bör bibehållas. Avlider barnens moder, utgår barnbidrag för barn, som vårdas
av styvfadern, allenast enligt § 5 mom. 2.»

Yi ha i vår motion anfört ett exempel på, huru denna lagparagraf verkar
enligt den ordalydelse, som förordas av sammansatta stats- och andra lagutskottet.
Yi kunna taga ett exempel ur livet. En änka sitter med tre barn.
Då får hon enligt § 5, 2 morn., örn hon bor t. ex. i tredje ortsgruppen, ett barnbidrag
på 900 kronor för dessa barn. Men örn hon sedan ingår äktenskap,
indrages barnbidraget. Örn nu det skulle inträffa, att modern avlider och
styvfadern sitter med sin avlidna hustrus barn, så får han icke bara 900 kronor
utan enligt § 5, mom. 1, ett barnbidrag pa 1,260 kronor. Oss har det förefallit,
att denna verkan av lagen i viss mån är ganska orättvis, och vi ha
därför föreslagit den uppmjukning av denna paragraf, som finns i vår motion.
För den, som arbetat i barnavården, är det uppenbart, att det finns
ingenting, som är så svårt att komma till rätta med, som just styvfädernas
försörjningsplikt. Barnavårdsnämnderna måste i oändligt mångå fall släppa
efter på denna försörjningsplikt. Att nu lagen i förslaget fått denna formulering
har skett med stöd av den bekanta lagen den 11 juni 1920 örn makes
underhållsskyldighet mot andra makens barn. Sistnämnda lag har den formuleringen,
att försörjningsplikt föreligger endast så länge äktenskapet består.
Nu lia vi föreslagit, att när en änka med barn, för vilka lion har pension,
gifter sig, skall pensionsnämnden i varje fall kunna avgöra, örn icke
barnbidraget, där förhållandena så medgiva, skall kunna bibehållas. Yi lia
funnit detta vara synnerligen rättvist, ty eljest kommer det att påläggas styvfadern
en försörjningsbörda, som i manga fall kan vara synnerligen orätt VIS

Detta skulle visserligen komma att innebära en fördyring vid lagens tilllämpning,
men vi ha å andra sidan föreslagit, att örn modern skulle avlida
och styvfadern själv tager hand om den avlidna hustruns barn, skall han icke
få ut det förhöjda bidrag, som utgår till föräldralösa barn, utan det barnbidrag,
som utgår till änka. Härigenom skulle möjligen en utjämning kunna
äga rum och kostnaderna icke bli så stora. . ,

Jag förstår ju, att det är liten utsikt att vinna gehör för detta yrkande.
Men jag har på uppdrag av fröken Hesselgren i alla fall velat yrka biiail
till hennes reservation, vilket innebär bifall till min motion.

Häruti instämde herr Tengström.

Herr Hage- Herr talman! Jag har varit med örn att underteckna en reservation
rörande §§ 20 och 22 i förslaget till lag örn förskottering av underhållsbidrag
till barn, d. v. s. det senare av de lagförslag, som har föreligga till behandling.
Vårt yrkande i denna reservation går ut på, att staten skall övertaga
en större del av kostnaderna för denna sociala verksamhet, än vad som
föreslagits av utskottsmajoriteten och i propositionen. Nu har jag emellertid
av presidiet fått den upplysningen, att man icke kan få proposition pa detta
yrkande. Under sådana förhållanden måste ju reservationen betraktas som en
förolyckad reservation. Jag skall naturligtvis icke heller göra något yrkande
i reservationens riktning, men jag vill bara här lämna en liten förklaring.

Den som representerar en trakt, där kommunerna hava en mycket hög beskattning,
den vill gärna passa på vid varje tillfälle, då det är möjligt, att ia
en liten avbetalning på den skatteutjämning, som vi behöva i dessa skattetyngda
kommuner. Yad denna slutliga skatteutjämning beträffar, veta vi ju, att
den antagligen kommer ktt dröja ganska länge. Vid varje tillfälle, da det kan
åstadkommas en liten avbetalning på den där skatteutjämningen till förman

Fredagen den 4 juni 1937.

Xr 41.

„ Ang. förslag till lag om barnbidrag m. rn. (Forts.)

tor de skattetyngda kommunerna, gör jag därför ett försök att åstadkomma
detta. Nu gar det alltså icke i det Ilar fallet, och under sådana förhållanden
inskränker jag mig till det påpekande, som jag nu har gjort.

? övrigt kan man ju säga, att här föreligger till behandling en stor och betydelsefull
fråga, och jag har för min del varit med örn att tillstyrka båda de
har loreliggande förslagen. Jag skulle vilja säga, att denna stora och betydelsefulla
huvudfråga är av sadan social innebörd och omfattning, att jag för
min del gärna skulle se, att man utan alltför mycken diskussion kunde fatta
beslut i denna sak, att nian alitsa, nied ett ord sagt, kunde samlas omkring
utskottets förslag och skjuta undan debatter örn småsaker. Från denna utgangspunkt
skall jag för min del inskränka mig till ett ganska kort anförande.

" a ^1 a *a-^ * någon mån taga upp till bemötande det anförande, som
här hölls av herr Skoglund. Herr Skoglund ville icke vara med örn att tillstyrka
det senare av de här föreliggande lagförslagen, alltså det örn förskottermg
av underhållsbidrag till barn. Jag måste dock säga, att det skulle vara
mycket beklagligt, örn detta förslag skulle falla. Även detta syftar nämligen
till en mycket betydelsefull och nödvändig social hjälp. Det avser
ju att barnen icke skulle bliva lidande, för det fall att barnets
lader ar oförmögen eller genom slarv underlåter att betala barnbidrag.
dag tycker att det .är en riktig och sund tanke detta, att barnet icke skall
bliva lidande i ett. sådant, fall. Sedan blir det en senare sak, huru man skall
ordna med betalningen till det allmänna. Därvidlag innebär ju emellertid
denna lagstiftning, att man skall halla efter fadern och söka taga ut de underhållsbidrag,
som det här är fråga örn, på effektivt sätt.

Nu kari man möjligen säga, att det finns saker i detta lagförslag som
kanske icke äro lagtekniskt utformade på ett fullkomligt sätt. Det är möjligt,
att det lörhaller sig så; den invändningen har även framförts inom utskottet.
Och jag kan mycket väl förstå, att man på vissa punkter rest invändningar
emot utskottets formulering av lagtexten. Men jag tröstar mig i detta fall —
såsom jag tröstat mig mångå, mångå gånger tidigare, då det varit fråga örn
att åstadkomma en ny lagstiftning.— med de gamla argument, som jag ofta
1 rami ort Iran denna, talarstol, nämligen att örn vi finna, att det behöver företagas
justeringar, så justera vi lagen, sedan erfarenheten lärt oss vad som
behover justeras Om nian alltså antager ett sådant lagförslag som detta
vinner man ju därmed i alla fall, att själva lagen icke fördröjes; sedan blir
det en senare sak att, när erfarenheterna ge vid handen, att vissa justeringar
behovas, gora dessa i detaljpunkter. Så ha vi gjort i många, många fall vid
sociailagstiftningens genomförande här i riksdagen. Herr Skoglunds argumentering
och utgångspunkt kan jag därför icke tillmäta så stor betydelse som
nan tyckes göra. ’

Jag .skulle kunna inskränka mig till detta, men jag skall beröra ännu en
liten sak.. Jag har varit med örn den reservation, i vilken man opponerar sig
mot en viss elei av motiveringen. Det gäller ju där huru man skall förorda
att barnavardsnamnderna skola lia hand örn denna verksamhet. I den frågan
s rulle jag vilja säga, att det finns ingen anledning, som saken nu ligger till
att ge något slags positivt förord som utskottet hill har givit, åt den lanken.’
Varior kan man icke låta den sallen stå öppen? Utskottet skriver emellertid:

» nligt utskottets mening mäste det nämligen anses vara av stor vikt att barnavardsnamnderna
anförtros, sådana uppgifter, alt deras verksamhet anpassas
till den utveckling pa familje- och barnavårdens område, i vilken den nu föreslagna
reformen utgör ett betydelsefullt led.» Det är på sätt och vis kan
man saga, ett ganska positivt uttalande lill förmån för ali. vid en eventuell
reiorm barnavårdsnämnderna skola lia hand även om den verksamhet som nu

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. förslag till lag om barnbidrag m. m. (Forts.)
tillskapas genom det första av dessa bägge lagförslag. För några dagar sedan
.— det bär också fru Nordgren sagt — gingo vi in för ett beslut, som syftade
till att överhuvud taget liela denna sociala verksamhet och dess organisation
skulle bli föremål för en förutsättningslös utredning, men i dag skulle vi alitsa
gå emot detta beslut på sätt och vis och uttala oss för en icke förutsättningslös
utredning på denna punkt. Det tycker jag är fullständigt orimligt att man
kan vara med örn något sådant. Jag ber alltså att få förorda och yrka bifall
till den reservation, som finnes på denna punkt och som är avgiven av herrar
Strindlund, Andersson i Prästbol, Erlander, mig och fru Nordgren. Jag skulle
vilja särskilt tillägga: Huru skall det t. ex. ga, örn denna förutsättningslösa
utredning skulle resultera i, att den där gamla tanken pa att åstadkomma en
social nämnd skulle bli verklighet? Då måste man i alla fall överge den^tanken,
att barnavårdsnämnderna skulle ta hand om denna angelägenhet, såvitt
jag kan förstå. _ _

Herr talman, jag skall inskränka mig till detta och ber nu att fa yrka bifall
till utskottets förslag, evad det gäller första punkten, som här föreligger till
behandling.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall först tillåta mig att uttala ,ett tack till det sammansatta utskottet för den
behandling som dessa mycket viktiga propositioner lia underkastats._ Jagär
uppriktigt glad över, att riksdagen nu alldeles uppenbart är färdig att
fatta ett beslut, som enligt min uppfattning är det viktigaste —- jämte beslutet
om lantarbetarnas arbetstid — som denna riksdag haft att fatta. Jag lar
uppriktigt säga, att när jag hört det väldiga väsen, som stått kring lärarlöner
och spritlagstiftning, eller vad den kallas, så har jag varit ganska road. För
min personliga del anser jag uppriktigt sagt den fråga som här föreligger till
avgörande vara av ofantligt mycket större betydelse för tusentals och åter tusentals
medborgare i vårt samhälle än någon av de frågor, omkring vilka de
stora sensationella debatterna stått, främst kanske utom, men, åtminstone delvis,
också inom riksdagen. _

Jag kan kanske få tillåta mig att säga ett par ord, som aro en smula ovidkommande.
Jag har ända sedan jag första gången var socialminister haft ett
mycket stort intresse för att bringa till lösning frågan örn änkors och ogifta
mödrars barn. Jag tog upp spörsmålet genom ett uppdrag till pensionsstyrelsen
redan på hösten 1924, men omständigheterna ha ju gjort, att arbetet sedermera
praktiskt taget fåt vila. När en regering rätt sent skickade ärendet till
den stora pensionskommittén, som återlämnade hela frågan år 1934 — alltså tio
år efter det ett första initiativ tagits för att åstadkomma en lösning — till
Kungl. Maj :t, betraktade jag det som en synnerligen trängande åtgärd att omedelbart
tillsätta en ny utredning, en utredning, som slutligen har resulterat i
dessa lagförslag. Jag hade hoppats, att redan till 1936 ars riksdag kunna
komma med en proposition i dessa ämnen.. Det visade sig emellertid, att vederbörande
kommitté blev så pass sent färdig bara med förslaget örn barnbidrag
till änkors barn, att det skulle vålla stora svårigheter att. i den av arbete ove.rhopade
riksdagen lägga fram förslag redan föregående år, och da kommittén
för övrigt skulle fortsätta sitt arbete med uppgiften att söka losa samma spörsmål
beträffande ogifta mödrars barn och s. k. skilsmässobarn, amag jag det
vara lämpligt att vänta till 1937, då bägge frågorna kunde komma att behancl la

Nuhareifärad talare på Östgötabanken nämnt att propositionen kommit sent.
Ja jag försäkrar, att från socialdepartementets sida har ingenting försummats
för att få fram propositionen i god tid. Men jag vill fästa uppmärksamheten

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Ang. förslag till lag om barnbidrag m. m. (Forts.)
på, att kommitténs förslag kom fram den 18 december förra året, att själva
förslaget var av den natur, att även kommunerna ute i landet helst borde få
tillfälle att yttra sig i ärendet och att det städse många gånger klagats på att
Kungl. Majit ger remissmyndigheterna för kort remisstid o. s. v. Allt detta
gjorde att man icke, särskilt med hänsyn till att vissa kommuner skulle höras,
kunde sätta en alltför kort remisstid. Dessutom gällde det ju ett mycket omfattande
lagförslag, där ,en ingående prövning av åtskilliga av förslagets paragrafer
—, även örn det icke fanns någon erinran att göra mot de belopp som
skulle utgå — krävde ett ganska ingående övervägande. Ett övervägande som
enligt sakens natur måste bli alldeles särskilt viktigt var, huru organisationen
av denna bidragsverksamhet skulle gestaltas med hänsyn till att det ena förslaget
pekade på barnavårdsnämnderna och det andra på pensionsnämnderna. När
man som jag vet inom vederbörande utskott Hacket livligt har diskuterat frågan
huruvida icke bägge bidragen skulle kunna förläggas till barnavårdsnämnderna,
så vill jag bara upplysa örn, att det finns kanske intet spörsmål
inom hela detta lagstiftningskomplex som har varit föremål för ett så intensivt
övervägande som frågan om icke en dylik anordning skulle vara möjlig. Vi
ha av många skäl, som jag icke nu skall komma in på, slutligen stannat för att
detta icke rimligen kunde låta sig göra, och därför kom också Kungl. Maj :ts
förslag att i det avseendet gå på samma linje som vederbörande kommittés. Jag
nämner detta därför att jag blev litet överraskad, då jag fick de första upplysningarna
från utskottet, som tydde på att man där eventuellt trodde sig örn att
kunna ett, tu, tre lagstifta på denna mycket svåra punkt, när en kungl, kommitté
hade grubblat igenom och, jag är övertygad därom, ytterst ingående och
omsorgsfullt diskuterat örn en sådan möjlighet kunde föreligga, en punkt, där
sedermera Kungl. Maj :t av ganska naturliga skäl också, som jag nämnt, varit
alldeles särskilt intensiv i sina överväganden.

Jag betraktar alltså dessa förslag såsom synnerligen betydelsefulla. De
lägga in under den sociala vårdnaden, som skall utmärka ett modernt civiliserat
samhälle, ett nytt och ganska betydande område. Jag behöver kanske icke här
särskilt framhålla ett sådant fall som att en person vid unga år blir änka med
kanske två eller tre oförsörjda barn. Hon står utan försörjningsmöjligheter,
hon har kanske haft det ganska bra ställt, kanske mannen har haft en ganska
god inkomst, men han efterlämnar i alla fall ingenting, själv är hon oprövad
som arbeterska, men hon måste söka sig in på arbetsmarknaden för att överhuvud
kunna få försörjningsmöjligheter för sina barn. Det finns mödrar som
befinna sig i utomordentliga svårigheter, och man må säga om fattigvården
vad man vill, men det ligger ett slags tiggeri i hänvändelsen till fattigvården.
Det är därför det är så värdefullt att få klara regler örn rätten till ett visst bidrag,
så att det icke behöver vara någon tvekan varken för sökanden eller dem
som eventuellt lia att pröva ansökningen, örn uppfyllelsen av vissa objektiva,
i lag föreskrivna villkor. Och så få de sina bidrag. Det kommer att medföra
lättnader i det betryck, som unga änkor äro underkastade, men som kanske
många av kammarens ledamöter lia svårt att göra sig en riktig föreställning
örn.

Jag nämnde, att jag tyckte det var angeläget, att örn möjligt bägge förslagen,
både det örn barnbidrag och bidragsförskottering, kunde föreläggas samma
riksdag, och jag .skulle ju lia varit mycket ledsen, örn riksdagen skulle lia svarat
Kungl. Maj :t att det är onödigt med denna sammankoppling, att vi tvärtom
mycket viii kunna bifalla den ena halvan men låta den andra anstå. Jag skall
icke gå in på frågan om vad en sådan likartad ordning för ogifta mödrar och
frånskilda mödrar kan lia för betydelse. Häri ligger ju att samhället uttryckligen
förklarar, alt det icke i och för sig betraktar det sorn ett sådant brott,

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. förslag till lag om barnbidrag m. m. (Forts.)
som behöver medföra en slags social mindervärdighet hos dessa mödrar, och på
den punkten innebär också detta lagförslag örn bidragsförskottering efter min
uppfattning ett ganska betydande framsteg.

Jag skall icke uppehålla dagens debatt med några långa utläggningar. Jag
skall nu bara tillåta mig att yttra ett ord örn den ena reservationen, elen som
är avgiven av herr Strindlund m. fl. rörande motiveringen. Jag skall gärna
erkänna, att det finns goda skäl för denna reservation, ty det kan ju otvivelaktigt
ifrågasättas, huruvida riksdagen, sedan den redan har fattat beslut örn en
skrivelse rörande den allmänna översynen av socialvården, i ett därefter kommande
betänkande skall ge sig in på ett så delikat ämne som att skriva något
slags specialdirektiv. Men jag betraktar å andra sidan vad utskottet skriver
som fullkomligt ofarligt för de direktiv, som sedermera skulle utarbetas rörande
den sociala översynen. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att när man
skall gå in på denna s. k. sociala översyn, kan man icke begränsa sig, som
man på åtskilliga håll inom riksdagen tycks ha föreställt sig, till att bara ta
upp frågan örn vilka organ som skola handhava vissa av dessa sociala vårduppgifter,
utan själva denna utredning måste enligt sakens natur också taga
upp en rad sakfrågor till prövning, som skola avse att i lagstiftningen söka avlägsna
ojämnheter, som kunna ha uppkommit och som vi veta utmärka bl. a.
denna lagstiftning, som riksdagen nu står färdig att besluta. Skall en sådan
översyn utföras, föreställer jag mig, att den t. ex. får ta upp spörsmålet, örn
icke tiden snart kan vara mogen att flytta invaliditetsersättningen från pensionsstyrelsen
till sjukkassorna. Sjukkassorna befinna sig för närvarande i en
mycket snabb utveckling. De hinder, som förelågo för att biträda dåvarande
pensionskommitténs förslag på den punkten, förminskas år för år, och det kommer
följaktligen att bli möjligt att finna utvägar på den punkten. Men flyttar
man ärendena örn invaliderna från pensionsstj^relsen till andra organ, exempelvis
sjukförsäkringen, så förloras ju också intresset för att bibehålla ärendena
örn invalidernas barn under pensionsnämnderna, — dessa ärenden hänga ju intimt
samman. Hur man skall ordna’ denna sak vill jag icke yttra mig örn i dag,
det är praktiskt taget omöjligt. Det ligger i sakens natur, att hela frågan om
barnavårdsnämndernas verksamhet, örn däri skall ingå en slags direkt understödjande
verksamhet eller ej, också kommer i stöpsleven. Vad det kan.resultera
i, kan ingen människa veta någonting örn i dag. . Jag föreställer mig, att
utvecklingen måste gå dithän, att man försöker centralisera, framför allt lokalt,
så stor del av alla de olika grenarna som överhuvud är möjligt, så att man får
en översyn av de sociala understödsbehoven på ett ställe. Vi lia tagit det första
steget med socialregistret; det kommer flera steg, men jag hoppas, att det kommer
icke att inskränka sig till frågan örn organisationen. Jag kan nämna vissa
spörsmål, som äro berörda här, t. ex. av herr Backström, som talade örn en
änka, som gifte örn sig, så att hennes barn få styvfader. Här kan man måhända
tänka sig en form, där i viss utsträckning barnbidraget bibehålies. Här är
vidare frågan örn barn med okänd fader, — den frågan är icke löst i detta lagförslag.
Det finns vissa sådana spörsmål, som efter min uppfattning måste
hänskjutas till denna kommitté, som skall göra den stora översynen _ över °hela
denna s. k. socialvård. Detta gör, att jag betraktar vad utskottet skrivit såsom
fullkomligt ofarligt, och därför har jag ingenting att invända, örn andra kammaren
biträder utskottets förslag, — ty jag tror att reservanterna kunna vara
ganska lugna för att när den där översynen skall ske, måste den arbeta, på mycket
självständigare linjer beträffande hela den verksamhet den får sig anförtrodd,
än att bara se efter vad sammansatta stats- och andra lagutskottet Ira
skrivit i dessa punkter. Den skall naturligtvis pröva detta, det ligger i sakens
natur, det kan den icke undgå, men det kan mycket väl hända, att den finner,

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. förslag till lag om barnbidrag m. m. (Forts.)
att den här ifrågasatta linjen icke är lämplig utan att man måste ta andra linjer,
och då kan vad som skrivits i utskott,ets utlåtande här på intet sätt anses
vara bindande för den utredning, sorn sålunda skall komma till stånd.

Jag har velat säga detta. Jag har förstått det så, att man genom att skriva
på detta sätt har undgått en kanske allvarligare tvist i organisationsfrågan,
vilket eljest står som ett perspektiv, och därför har jag som sagt ingen erinran
att göra, örn riksdagen så att säga konfirmerar den kompromiss, som kan ligga
i denna formulering. Jag tror icke heller, att reservanterna behöva betrakta
ett riksdagsbeslut i enlighet med utskottets förslag även på denna punkt på
annat sätt, än att man har gjort en varning. Men det räcker också efter min
uppfattning med en varning. Jag kan icke tro, att det på något sätt kommer
att få något avgörande inflytande på den framtida gestaltningen av dessa
ting.

Ja, herr talman, jag har icke mera att anföra; jag hoppas, att utskottets förslag
skall vinna andra kammarens bifall, och jag är som sagt mycket glad över
att ett sådant beslut kan fattas, därför att det bidrar till att civilisera vårt samhälle.

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! Jag skall be att få instämma i
det anförande, varmed fru Nordgren inledde dagens debatt. Det anförandet
var buret av en utomordentlig sakkunskap på här ifrågavarande område och
av ett socialt patos, som åtminstone på mig gjorde ett synnerligen djupt intryck.
Jag skall icke dölja, att i det sammansatta utskottet meningarna
varit litet delade örn organisationen av denna barnbidragsverksamhet. I början
av utskottets arbete kunde man nog förmärka, att en synnerligen säker
majoritet var inne på linjen att överföra denna bidragsverksamhet till barnavårdsnämnderna.
Jag kom själv att tillhöra majoriteten bland annat beroende
därpå, att jag vid genomläsandet av den kungl, propositionen fann, att
flertalet av de avgivna remissyttrandena förordat en sådan linje. Jag vill
nämna, att exempelvis pensionsstyrelsen, som man givetvis i ett fall som detta
måste anse besitta en ganska stor sakkunskap, bestämt sagt ifrån, att barnavårdsnämnderna
borde vara de kommunala organ, som skulle ha hand örn denna
verksamhet. På liknande sätt yttrade sig statskontoret, ett flertal länsstyrelser,
stadsfullmäktige i ett flertal städer samt en hel del institutioner av
olika slag. Det är därför ganska förklarligt örn man från början fick det intrycket,
att barnavårdsnämnden skulle vara det lämpliga organet i detta
falk

När vi emellertid kommo spörsmålet litet närmare in på livet funno vi, att
det var omöjligt att som saken låg till lösa organisationsfrågan på det sätt
vi tänkt oss. Vi frånföllo därför vår tidigare uppfattning och gingo över till
den linje, som föreslagits i den kungl, propositionen. Men nu är det ju så
med oss människor att örn vi en gång bibringats en viss uppfattning så vilja
vi sedan också försvara densamma. Denna vår tidigare uppfattning finns nu
så att säga bevarad i utskottets motivering, och jag skall be att få citera ur
denna själva tvistefrågan. Jag överlåter sedan åt de närvarande att avgöra,
huruvida det skulle ligga någon fara uti att låta dessa ord stå kvar i utskottsutlåtandet.
Vi lia som sagt i motiveringen skrivit följande: »Obestridligt
är, såsom departementschefen framhållit, att den nu föreslagna organisationen
kommer att medföra ytterligare splittring inom socialvården. Då utskottet
nu tillstyrker den av Kungl. Maj :t föreslagna organisa,Ilonen av barnbi
dragsverksamheten, sker detta under förutsättning, att vid den allmänna
översyn, som kan förväntas, denna fråga underkastas förnyad prövning, därvid
lämpligheten att anförtro barnvårdsnämnderna denna verksamhet bör

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. förslag till. lag om barnbidrag m. m. (Forts.)
övervägas. Enligt utskottets mening måste det nämligen anses vara av stor
vikt, att barnavårdsnämnderna anförtros sådana uppgifter att deras verksamhet
anpassas till den utveckling på familje- och barnavårdens område, i
vilken den nu föreslagna reformen utgör ett betydelsefullt led.»

Det är alldeles självklart, att man vid den översyn, som sålunda skall företagas,
inte kan undgå att ägna denna fråga en alldeles speciell uppmärksamhet.
Jag för min del skulle tro, att vare sig man beslutar en förutsättningslös
utredning eller förfar på annat sätt, så måste vederbörande ägna detta
spörsmål en ganska ingående uppmärksamhet. Alla måste nämligen erkänna,
att det inte kan vara riktigt att en familj med tre barn på grund
liggande omständigheterna skall för att få hjälp behöva gå till fattigvården
för det ena barnet, till pensionsnämnden för det andra och till barnavårdsnämnden
för det tredje. Något sådant kan inte vara rimligt och riktigt, vilket
jag förmodar litet var erkänner.

Jag ber, herr talman, att med det anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Erlander: Herr talman! Jag delar fullkomligt socialministerns uppfattning,
att det skrivsätt, som det sammansatta utskottet begagnar, i. motiveringen,
är ganska ofarligt. Jag tror mig kunna försäkra socialministern,
att vi fem reservanter skrivit som vi gjort inte för att skydda Kungl. Majit
mot eventuella direktiv från riksdagens sida utan. för att skydda oss själva
mot att eventuellt kunna tillskrivas åsikter, som vi inte hyst. ^ Utskottsmajoriteten
visade nämligen en så stor benägenhet att gå på barnvårdsnämnderna,
att vi fem reservanter inte kunde följa med. I denna situation ansåg åtminstone
jag, att jag borde skydda mig själv genom att i en reservation tala örn,
att jag inte delade entusiasmen för att låta barnvårdsnämnderna ta hand om
denna verksamhet. Detta är anledning till att mitt namn återfinns under
reservationen. . . _

Jag skulle dessutom vilja säga några ord till herr Skoglund. Han slutade
sitt anförande med några ord, som gåvo uttryck åt den uppfattning som just
minoriteten i utskottet hyst i denna fråga. Han säde, att vi inte skola, låta
barnvårdsnämnderna bli någon slags dadda som springer omkring i familjerna
och ser efter hur man sköter sig. Detta, herr Skoglund, är just elen motivering,
reservanterna haft för sitt ställningstagande. "Vi ha nämligen fragut
oss vilken mening samhället kunde lia med denna änkebarnspensionering. Svaret
har blivit, att meningen är att ge de hem, där_inkomsttagaren gått bort,
en möjlighet till sådana inkomster att man kan hålla hemmet samman. Vi
reservanter vilja emellertid inte att man i dessa hem skall släppa in. samhälleliga
hjälporgan, som lia rätt att inspektera hur dessa änkor sköta sig och
sina barn. Sista delen av herr Skoglunds inlägg vittnar således om, att han
är tillräckligt vidsynt för att dela den uppfattning, som .ligger bakom vart
strävande att, när det låter sig göra, i stället för allmosor införa ett socialförsäkringssystem
i detta land.. .

Det var en annan passus i herr Skoglunds anförande, som var. ganska intressant,
och som visar hur svårt det i själva verket skulle ha varit att ga pa
barnavårdsnämnderna -—• och det var när herr Skoglund talade örn förskottsbidragen
och svårigheten att kunna tolka förskottslagens 5 §. Herr Skoglund
sade något som gladde mig mycket, nämligen att han förstod risken av att
lia två organ för att tolka samma bestämmelser örn inkomstprövningen. Ja,
det är just detta som varit svårigheten eller åtminstone en av svårigheterna,
då det gällt att lägga frågan örn bidraget hos barnavårdsnämnderna. Herr

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Ang. förslag till lag om barnbidrag m. m. (Forts.)
Skoglund har sålunda när det gäller inkomstprövningen en uppfattning, som
är helt identisk med Kungl. Maj:ts.

Däremot kan jag inte riktigt förstå herr Skoglund, när han tar svårigheten
med inkomstprövningen till förevändning för att yrka avslag på lagen
örn förskottsbidrag. Vilka olyckor skulle det kunna inträffa, örn nu § 5 är
så otydlig som herr Skoglund säger? Jag tror inte, att det skulle bli i så
värst många fall som en person, som har rätt till förskottsbidrag, inte skulle
få detta på grund av någon felaktighet i lagens formulering. Risken föreligger
ju, men den som råkar ut för detta, har ju alltid möjligheten att kunna
vända sig till samhällets nuvarande hjälporgan. Detta är den enda verkliga
risk som kan föreligga enligt herr Skoglunds mening på grund av den dåliga
utformningen av 5 § i lagen om förskott. Den risken är väl emellertid, herr
Skoglund, inte så stor att man kan ta den till förevändning för att helt enkelt
fälla hela lagförslaget. Jag tror att det vore riktigare av herr Skoglund att
säga, att han inte vill vara med örn en lagstiftning på detta område. Det
Amre riktigare än att redovisa en sådan obetydlighet, som herr Skoglund nu
kom med, såsom skäl för ett avslagsyrkande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ericson i Boxholm: Herr talman! Jag skulle inte ha begärt ordet,

örn det inte vore en passus i bestämmelserna örn förskottering av underhållsbidraget,
som jag inte riktigt är på det klara med. Jag instämmer helt med
socialministern i hans uttalande örn, att detta är en av de största och viktigaste
sociala frågor, som fått sin lösning Aud innevarande års riksdag. Vi som ute
i orterna lia att tillämpa de s. k. sociallagarna veta kanske mer än andra, vilken
betydelse detta kommer att få speciellt för dem som tidigare anlitat fattigvården.

Då det gäller fördelningsgrunden är saken klar, såvitt jag kan förstå, när
en pensionsnämnd omfattar flera kommuner. Då det däremot gäller för en
barnavårdsnämnd att utlämna förskottsbidrag, kan jag varken i propositionen
eller i utskottsförslaget finna någon klar utformning. Jag tänker nu närmast
på sådana barn, som äro utackorderade. I en kommun vistas ofta många barn,
som tillhöra en annan kommun. Hittills har det varit så, och detsamma är
förhållandet på fattigvårdens område, att det åligger hemortskommunen att lämna
vistelsekommunen ersättning för denna vård. Här står emellertid i 20 §, att
»utgift för bidragsförskott bestrides, i den mån ersättning ej kunnat uttagas
aAr den underhållsskyldige, till tre fjärdedelar av statsverket och till en fjärdedel
av den kommun, vars barnavårdsnämnd beviljat förskottet». Detta innebär
alltså, att hemortsrättsbestämmelserna slopas och att det åligger vistelsekommunen
att lämna detta förskott, vilket skulle betyda en fullständig brytning
med de bestämmelser, som hittills varit gällande. Jag vill inte säga något
ofördelaktigt örn själva tankegången att på detta sätt avkoppla hemortsrättsbestämmelserna,
utan jag vill bara fråga, örn det är någon av utskottets ledamöter,
som tänkt på. hur man skall gå till väga med avseende å de barn, som
Aristas i en kommun, men som lia hemortsrätt i en annan.

Herr Strindlund: Jag ber att få hänvisa den siste talaren till 3 § i samma
lagförslag.

Herr Hallén: Herr talman! Mina damer och herrar! Innan kammaren

går att klubbfästa det synnerligen betydelsefulla beslut som här förestår, tilllåter
jag mig att med några korta ord bringa i erinran en annan händelse i vår
sociala omvårdnads historia.

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. förslag till lag om barnbidrag m. m. (Forts.)

Det hände för tjugufyra år sedan här i denna kammare en vårnatt, att kammaren
stod redo att lägga den första grunden till en annan del av detta sociala
uppbyggnadsarbete. Det var när vi voterade örn den första grunden till folkpensioneringen.
Det var en ringa styver, som vi då kunde ge de gamla, det
var 75 kronor i begynnelsen. Men jag minns så väl som örn det varit i dag,
hur kammaren faktiskt var djupt gripen, när vi gingo till den voteringen. Vi
liksom sågo i andanom det där ändlösa tåget av alla i arbetet utslitna, värkbrutna
och förbrukade människor, som skulle kunna skönja en första ljusglimt
i sin ålders höst.

Jag kan inte neka till, herr talman, att när vi i dag skola fatta detta beslut,
så är det en erinran örn det jag nu omnämnt. Det är visserligen sant att när
vi 1918 fingo den nya barnavårdslagen, gav riksdagen sin principiella anslutning
till tanken om samhällets stora förpliktelser emot de värnlösa och hjälplösa.
Men i och med det beslut vi nu fatta konfirmeras den tanken på ett ändå
suveränare och överlägsnare sätt. Jag menar, att det innebär en verklig ljuspunkt
för hela vår sociala kultur, att vi kunna skrida till ett beslut sådant
som detta. Det kanske också blir mera att betrakta såsom en grundsten och
en begynnelse, men det är dock något som vi böra känna verklig glädje och
tacksamhet inför. Det är närmast hela detta sociala patos och hela den samhällssyn
som växer fram och aktualiseras i våra dagar, det är närmast den vi
bringa vår erkänsla. Men jag tror också det är befogat att man här bringar
samma erkänsla till den som har liksom fått förkroppsliga och utlösa alla dessa
krafter i vårt sociala reformarbete, jag menar vår nuvarande socialminister.

Jag har velat för min ringa del på detta sätt bringa honom en erkänsla och
ett tack, och jag vet att det finns ute i våra bygder många människor med bekymrade
hjärtan och sinnen, som ifrån denna dag komma att se ljuset på
dagarna och tingen.

Herr Olsson i Mellerud instämde häruti.

överläggningen förklarades härmed avslutad. På av herr talmannen därå
given proposition blev förevarande paragraf av kammaren godkänd.

Herr talmannen gav härefter propositioner dels på godkännande av utskottets
yttrande å sid. 11—13 i utskottets förevarande utlåtande, dels ock på bifall
till det förslag i avseende å motiveringen, som framställts i den av herr Strindlund
m. fl. under A antecknade reservationen; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

2 och 3 §§.

Godkändes.

4 § föredrogs; och yttrade därvid

Herr Baeckström: Då socialministern i sitt anförande utlovade att frågan
örn styvbarn skulle komma att upptagas till förnyad omprövning, ber jag att
få återtaga mitt tidigare yrkande och yrkar nu i stället bifall till utskottets
hemställan.

.Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.

Efter föredragning av 5 § anförde

Herr Skoglund: Jag ber att få yrka avslag på utskottets förslag rörande
denna paragraf, som ju gäller frågan örn dyrortsgrupperingen.

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. förslag till lag om barnbidrag m. m. (Forts.)

Efter ett kort uppehåll fortsatte herr Skoglund:

Herr talman! Jag återtager detta mitt yrkande, då jag förstår att det
med hänsyn till voteringsordningen är omöjligt att framställa ett sådant yrkande.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

6—16 §§, lagförslagets slutstadgande, ingress och rubrik.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A) förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga örn lagförslaget.

Punkten B.

Utskottets förslag till lag om förskottering av underhållsbidrag till barn.

1 § föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Skoglund: Med hänvisning till mina tidigare uttalanden i denna fråga
tillåter jag mig yrka avslag på Kungl. Maj :ts förevarande förslag.

Herr Strindlund: Jag ber kort och gott att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

oHärmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av förevarande paragraf, dels ock på avslag å hela det föreliggande
lagförslaget; och blev paragrafen av kammaren godkänd.

Återstående delar av lagförslaget, utskottets förslag till lag om kommunala
pensionstillskott m. m.

Godkändes.

Utskottets hemställan under punkten B) förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga örn lagförslagen.

Punkterna C—E.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
390, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående socialstyrelsens
organisation m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 12.

Till avgörande företogos vart efter annat
sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av 43 § lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering;
och

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag till folkpensioner
och invalidunderstöd m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 och 4 förordningen den 21 juni 1922 (nr
277) angående postsparbanken; och

nr 75, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i gällande
banklagstiftning;

första lagutskottets utlåtande, nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av 2 § lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 51, i anledning av väckta motioner angående visst tillägg till lagen om
införsel i avlöning, pension och livränta; och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 44 § och 81 § 4 mom. lagen den 4 juni 1918 (nr 422)
örn fattigvården, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Äng. förslag Vidare förekom till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr 53, i antia
lag om, ledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn krigsförsäkring
krigsforsak- för 0mjj0I(j §_ fartyg tjänstgörande personer m. m.

TtTlQ JOT Olli bord

å fartyg Genom en den 13 maj 1937 dagtecknad proposition, nr 313, vilken hänvi tjanstgomnde

ga£g ^ lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga, bland annat, vid propositionen fogat
förslag till lag örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle 5 § andra stycket i förenämnda lagförslag
hava följande lydelse:

»Med efterlevande avses i denna paragraf allenast make, barn, som äger
rätt till arv efter den avlidne, och adoptivbarn jämte deras avkomlingar samt
föräldrar och adoptivföräldrar. Einnes ej annan efterlevande än. make, tillfaller
hela det enligt första stycket utgående beloppet maken. Finnas jämte
make andra efterlevande, tillfaller halva beloppet maken. Belopp, som utgår
till andra efterlevande än make, fördelas dem emellan enligt de regler, som
gälla för fördelning av arvfallen egendom.»

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer

1) av herrar P. Sandström, Holstenson, Hage och Gardell, vilka hemställt,
att 5 § andra stycket i utskottets förslag måtte erhålla följande lydelse:

»Med efterlevande — — — halva beloppet maken; dock att, örn jämte
make allenast föräldrar eller adoptivföräldrar leva efter, tre fjärdedelar av
beloppet skola tillfalla maken. Belopp, som —- — — arvfallen egendom.»,
samt

2) av herr Nordborg.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Hage: Herr talman! I denna fråga föreligger en detaljreservation,
som är avgiven av herrar Sandström, Holstenson, Gardell och undertecknad.

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. förslag till lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande

-r. ,. personer m. m. (Forts.)

Denna reservation galler femte paragrafens andra stycke i det föreliggande
förslaget. Dar talas om den engångsersättning som skall lämnas till efterlevan o

aar p olycksfall till följd av krigsåtgärd under tjänstgöring

pa ett fartyg. Längre fram i denna paragraf heter det: »Finnas jämte make
andra efterlevande, tillfaller halva beloppet maken.» Med avseende på den
fördelningen, som skulle innebära att, om en sjöman råkar ut för en sådan här
olycka, makan endast får hälften av ersättningen, har lagrådet yttrat att
makan enligt lagradets mening i detta fall borde få allihopa eller åtminstone
en större del av ersättningen. På grundval av detta uttalande ha vi reservanter
gatt m för ett yrkande, vari det heter, att »om jämte make allenast föraldrar
eller adoptivforaldrar leva efter, tre fjärdedelar av beloppet skola tilllalla
maken».

.Vi ha med detta uttalande velat åstadkomma att den efterlevande makan
får en större del av ersättningen än föräldrar som leva efter; och jag tycker
att man har ett starkt skäl för en sådan ståndpunkt. Ty visserligen är det
bra örn man kan tillgodose föräldrarna till en avliden sjöman, men i de flesta
i-i nu i. j0g- vara så, att den efterlevande maken drabbas hårdast av
dödsfallet, och darfor bor hon, tycker jag, också ha det mesta av denna ersättning.
Visserligen kan det hända, men det händer inte ofta, att en sjöman, som
rakar ut forén sadan olycka, har lämnat ett visst bidrag till underhåll av föräldrarna
Men i mångå, mångå fall är detta icke fallet, och då blir den ersättning
föräldrarna fa, ett rent tillskott, som det, såvitt jag kan förstå, inte finns
någon motivering för.

Vika; alla fall, då vi inte ville gå alltför mycket emot föräldrarna, gått med
pa, att de skola kunna fa åtminstone en fjärdedel av sådan ersättning, under
det att maken skulle få tre fjärdedelar. Jag tycker detta är synnerligen rim Jag

skall med denna korta motivering be att få yrka bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till berörda
hemställan med den ändring i förslaget till lag om krigsförsäkring för
ombord a fartyg tjänstgörande personer som föreslagits i den av herr P.
bandström m. fl. avgivna vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr
svaradV1Ce talmanneri den förra Propositionen vara med övervägande ja be -

Herr Hage begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
tofjande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 53, röstar

Den, det ej vill, röstar

Nej;

.. yr.nner Nej har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i förslaget till lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer, som föreslagits i den av herr P. Sandström m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Andra kammarens protokoll 1937. Nr hl. q

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

§ 14.

Härefter föredrogos vart efter annat:
andra lagutskottets utlåtanden:

nr 54, i anledning av väckt motion om effektivare tillämpning av alkoholistlagen
å vagabonderande alkoholister; och

nr 56 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
tillägg till lagen den 22 juni 1928 (nr 302) örn vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus; samt

jordbruksutskottets utlåtanden: . . .

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning om ersättning till statens allmänna fa stighetsfond;

och . , »

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda iramställning
angående nionde huvudtitelns anslag till extra utgifter.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

15.

Äng. anslag Därnäst i ordningen var å föredragningslitstan uppfört statsutskottets utlatill
statliga och tande, nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
kommunala ^ statliga och kommunala beredskapsarbeten m. m. jämte i ämnet väckta
beredskaps- ,.
arbeten. motioner.

I en den 23 april 1937 dagtecknad proposition nr 300 hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet med vad departementschefen
anfört, besluta örn igångsättande av statliga och kommunala beredskapsarbeten
till en sammanlagd kostnad för staten av högst 15,000,000 kronor,

dels till Statliga och kommunala beredskapsarbeten för budgetåret 1937/
1938 anvisa ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor;

dels ock medgiva, att kvarstående reservationer å de av 1933 och 1934 års
riksdagar anvisade reservationsanslagen till lån och subventioner till främjande
av enskild företagsamhet finge av Kungl. Maj :t under budgetaret 1937/
1938 disponeras för ifrågavarande ändamål enligt de ändrade grunder, som
av departementschefen angivits.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag hade utskottet till behandling förehaft
följande motioner, nämligen

inom första hammaren:

nr 69 av herrar Rahmn och Holmström,

nr 107 av herrar Bergman och Johan Larsson,

nr 108 av herr Domö m. fl.,

nr 185 av herrar Tamm och Sandström,

nr 334 av herr John A. Gustavson m. fl.,

nr 335 av herr J. A. Theodor Nilsson m. fl.,

nr 336 av herr Stendahl, och

nr 337 av herr Hagström; samt

inom andra hammaren:
nr 161 av herr Arnemarh m. fl.,
nr 217 av herr Bagge m. fl.,
nr 286 av herr Annér m. fl.,

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
nr 381 av herr Lundqvist m. fl.,
nr 589 av herr Mårtensson m. fl.,
nr 590 av herr Osberg m. fl.,
nr 591, av herrar Henriksson och Nylander och
nr 592 av herrar Sandström och Lindmark.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj .ts förevarande förslag samt att de i ämnet väckta motionerna, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört och hemställt, icke
matte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade likväl avgivits:

1 :o) av herr Törnkvist, som ansett, att ur utskottets motivering å sid. 4 i
det tryckta utlåtandet följande uttalande bort utgå: »Det bör med andra ord
tillses, att för reservarbeten gällande bestämmelser i nu berörda hänseenden i
i ampliga delar beaktas. Med hänsyn till skogs- och jordbrukets svårigneter
att under vissa perioder erhålla tillräcklig arbetskraft böra vidare sådana
anordningar eftersträvas, som göra det möjligt att under nämnda tidsperioder
avbryta eller inskränka beredskapsarbeten.»; samt

r. ~ av herrar Johansson i Fredrikslund, Nilsson i Landeryd, Hörstadius,
Homo, Persson i Falla och Olsson i Staxäng, vilka ansett,

. dels.at.t utskottets motivering i viss del bort hava annan i reservationen angiven
lydelse, dels ock, att utskottet i punkten 2 :o) bort hemställa, att riksdagen
matte med bifall till herrar Stendahl, Henrikssons och Nylanders fö-''
^nämnda motioner (I: 336 och II: 591) avslå Kungl. Maj:ts förslag rörande
dispositionen av de av 1933 och 1934 års riksdagar anvisade reservationsans
agen till lan och subventioner till främjande av enskild företagsamhet.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Bagge: Herr talman! Det har förut i dag, enligt min mening med
log, gjorts anmärkning pa att en proposition har framlagts så sent, att det
knappast varit möjligt för riksdagen att i vederbörlig ordning behandla den.
Metta kan otvivelaktigt sägas också örn den nu föreliggande propositionen. Jag
forsvar mycket val,. att man förr om åren lagt fram arbetslöshetspropositionen
skäligen sent, därför att man velat ha det färskaste materialet att bygga på I
ar bär emellertid situationen varit sådan, att jag har mycket svårt att förstå,
att hänsyn till materialet skulle nödvändiggöra ett så ytterligt sent framläggande
av propositionen. Yi ha ju ifrån början haft fullkomligt reda på hurudant
arbetsloshetslaget var, några väsentliga förändringar har man inte kun :

:S''SkU VrtMVag mäste beklaga, att riksdagens behandling
av det ena ärendet efter det andra gores illusorisk på grund av det sätt varpå
propositionerna framläggas. Detta örn detta. ’ v

Vad nu beträffar denna proposition, så har den väsentligen lagts på åtgärder
rörande arbetslösheten i de särskilt utsatta områdena, de områden, därg ännu
s. k. permanent arbetslöshet kvarbliver oaktat konjunkturens förbättring Det
ar en sak som ar naturlig och som jag för min del hälsar med tillfredsställelse.
Departementschefens uttalande örn önskvärdheten av att planmässigt inrikta
verksamheten pa att försöka råda bot på detta slag av arbetslöshet så långt
nian Hu kan gora det, ar någonting som vi inom högern lia all anledning att
vara belatna med. Det kanske inte heller kan vara otillbörligt, att jag framhaller,
att jag for min del i riksdagens första kammare redan 1934 tillät mig
fasta uppmärksamheten pa detta förhållande och på detta speciella slag av

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

;Äng anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
arbetslöshet, ''jag tillät mig också framhålla, att det inte var möjligt att behandla
detta slag av arbetslöshet i exempelvis Bohuslan och Blekinge — och
numera även i Västernorrlands län och på flera andra platser pa samma satt
som den konjunkturella arbetslösheten, som har helt andra orsaker och därlor

bör behandlas med andra medel. o A ,, i

Emellertid har departementschefen ar efter ar alltjamt lortsatt med att behandla
också detta slag av arbetslöshet på samma schablonmässiga sätt som
den övriga arbetslösheten. Hans universalmedel har varit offentliga arbeten
och det är först på sistone han börjat tänka på några andra medel. Emellertid
är det uppenbart att de offentliga arbetena inte kunna hjälpa emot detta slag
av arbetslöshet. När man har en arbetslöshet, som beror på att vissa industrier
överhuvud taget icke kunna repa sig igen eller som beror på andra anledningar,
som äro av varaktig karaktär, är det uppenbart att man inte kan Vida bot pa
den med offentliga arbeten vare sig av det ena eller andra slageh Här behövs
det helt andra medel, och problemet är givetvis av åtminstone på sitt sätt betydligt
mer invecklad och besvärlig art än den arbetslöshet vi tidigare känt.

Jag tillät mig att vid 1935 års riksdag upprepa denna framställning, och när
nian alltjämt inte såg till någon planmässig och rationell behandling av detta
slag av arbetslöshet från regeringen, motionerade högern oin saken, bade vid
1936 års och vid innevarande års riksdag. Därmed ha vi försökt att framlägga
en hel del olika förslag, väl vetande att problemet är ytterligt svart och
att det är omöjligt för enskilda, som icke behärska förvaltningens resurser, at
egentligen kunna komma med det planmässiga förslag, som behövs i fråga om
denna form av arbetslöshet. Därför lade vi tyngdpunkten på en analys och
en utredning av problemet, och framlade en del praktiska förslag av olika beskaffenhet
och krävde även en verklig plan för vad man skulle kunna göra at

det här slaget av arbetslöshet. . , , ...

Först nu ställes en sådan plan i utsikt i den föreliggande propositionen,
som talar örn att nian skall göra en utredning örn hur man pa ett planmässigt
sätt skall kulina gå tillväga, sedan man funnit att de spridda och olika lokala
utredningarna inte ha lett till något resultat. De ha varit alltför ensidig inriktade
för att man ur dem skulle kunna få fram vad sorn verkligen behövdes.
Något påtagligt konkret förslag finns inte heller i propositionen Den
är synnerligen fattig i det avseendet. Det finns i alla fall en hel del erfarenheter
utomlands, som man kunde lia haft skäl att ta vara pa. J ag kan erinra
örn — något som kammarens ledamöter säkerligen ha reda pa —- etet
svåra problem av alldeles likartad beskaffenhet, som uppkommit i England,
och de olika möjligheter man där har prövat och trevat sig fram tili under
årens lopp. Jag skulle tro, att man där för närvarande väsentligen har stannat
vid skattelindringar och yrkesutbildning, i viss man i mycket större utsträckning
än här har man försökt med förflyttningar av en stor del av arbetarbefolkningen,
och slutligen har man pa sistone aven tillsatt s. k. »special
commissioners» för de olika distrikten, d. v. s personer som ha mycket vidsträckt
fullmakt, då det gäller att först studera hela distriktets olika problem
och svårigheter ur en gemensam synvinkel och att sedan tillämpa de

resultat man kommit till. . „ .... , i . °

I våra motioner förra året och detta ar ha vi också särskilt tryckt pa
skattelindringen. Det är uppenbart att man inte kan tänka sig, att några nya
industrier skola uppblomstra i kommuner, som lida under fullkomligt abnorma
skatteförhållanden, och vi ha därför försökt komma fram med förslag
örn hur man skulle bära sig åt i detta fall. Jag förstår val, att det ar en svar
sak, ty den hänger ju ihop med hela det stora skatteutjamningsproblemet, som
för närvarande är under utredning. Vi lia också talat örn möjligheten a

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
försöka åstadkomma småindustrier för de arbetslösa själva och undrat, om
man inte möjligen kunde tillsätta några vad vi kalla för näringskonsulenter,
d. v. s. personer, som hjälpte folk och ginge dem till handa med att på ett
praktiskt sätt ordna upp saker och ting för dem, när det gäller att skaffa sig
försörjningskällor. Vi ha också tagit upp ett gammalt förslag, som jag
väckt motion om — jag kommer inte ihåg örn det var 1933 eller 1934 — nämligen
om förtidspensionering av vissa äldre arbetare. Och slutligen ha vi
även framlagt förslag i olika frågor, sammanhängande med en ökad rörlighet
hos arbetskraften och framför allt yrkesutbildningen. Vi ha också framhållit,
att det är givet, att man särskilt beträffande äldre arbetare och folk
sorn blivit rotfasta i bygden inte kan flytta dem hur som helst utan måste
försöka gå fram med lämpor.

Det mesta av detta har nu antytts även i den kungl, propositionen. Det
enda. som är utelämnat, såvitt jag nu kan erinra mig, är frågan örn förtidspensioneringen,
och det förmodar jag beror på att riksdagen en gång avslagit
det förslaget, men det gjorde riksdagen på grunder, som jag alltjämt
anser^icke vara bärande, och jag tror ännu i dag att detta skulle vara ett av
de manga medel man lämpligen skulle kunna använda.

Det sorn. jag framför allt vill kritisera är, att jag tycker att departementschefen
varit alldeles för sent ute med dessa saker. Jag förstår inte, varför
man inte skulle kunnat betydligt tidigare lia undersökt dessa möjligheter och
försökt göra upp ordentliga och helgjutna planer för de olika åtgärder, som
i.detta avseende behöva vidtagas. Jag skall ta ett enda exempel, där för övrigt
departementschefen har mitt fulla erkännande i och för sig för vad han
gjort, nämligen i frågan om yrkesutbildningen. Om den saken hade kommit
i gång på ett tidigare stadium, hade vi stått betydligt mycket bättre än vi
göra för närvarande, när det tar så lång tiel att få fram exempelvis yrkesutbildade
mekaniska arbetare, under det att samtidigt den mekaniska verkstadsindustrien
lider brist på dessa arbetare. Jag kan hänvisa till att det
inte är någon eftervisdom,. när jag säger detta, utan — som jag tidigare i
mitt anförande haft anledning framhålla — detta är saker, som jag för min
del redan för tre år sedan, således 1934, har uppmärksammat och försökt att
få riksdagen och höga vederbörande att uppmärksamma. Beträffande det
allmänna yrkesskoleanslaget har högern också velat bevilja större anslag än
man inom andra partier velat vara med på.

Det är ju.uppenbart också, att även örn man skulle lyckas att i någon större
utsträckning sanera de distrikt, varom nu är fråga, så är detta inte gjort vare
sig pa ett. eller två ar, utan det tar givetvis lång tid. Och jag förstår mycket
val och gillar att man under tiden måste ge folk underhåll och möjlighet till
försörjning. Men det är uppenbart att de åtgärderna inte få svämma över
alla gränser utan måste regleras så, att en överflyttning inte hindras genom
de medel som användas. Jag tror därför att man har anledning vara försiktig
med de offentliga arbetena, som medföra mycket stora olägenheter ur
dessa synpunkter. Detta gäller för övrigt båda de olika slag av arbeten
som kunna komma till användning. Vi lia inom högern aldrig haft den uppfattningen,
att exempelvis reservarbetena skulle pågå i det oändliga. Jag
tror att det har sina mycket stora risker och mycket stora olägenheter. Det
samlas då där mer och mer folk av sämre kvalitet, och man får svårt att
sköta arbetena på ett effektivt och lämpligt sätt. Men detta gäller säkerligen
också i mycket stor utsträckning de s. k. beredskapsarbetena.

Det paradoxala i det nuvarande läget är ju, att när vi lia en
situation på arbetsmarknaden, som är fullkomligt enastående — det
lär vara rekord i avseende på de olika arbetsmarknadsstatistiska siff -

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. anslag till statliga och kommunala, beredskapsarbeten. (Forts.)
roma i fråga om bristen på arbetskraft i olika avseenden och särskilt, sorn
vi alla veta, i fråga om brist på arbetskraft inom jordbruket — skall man å
andra sidan lämna väldiga belopp till offentliga arbeten under en högkonjunktur
som denna, varunder dylika offentliga arbeten äro särskilt olämpliga
både ur konjunktursynpunkt och alla möjliga andra synpunkter. Nu är det
klart att dessa arbeten i någon mån kunna behövas ur de synpunkter jag
tidigare framhållit, d. v. s. för att underhålla folk under övergångstiden, men
jag har svårt att förstå att de skola behövas i den utsträckning som föreslagits
i propositionen och som ett enhälligt utskott förordat. Såsom saken nu
ligger till, vill jag icke motsätta mig detta, men jag får verkligen säga att
jag måste ställa mig mycket tveksam, i synnerhet med hänsyn till den ytterst
knapphändiga motivering som föreligger på denna punkt även i den kungl,
propositionen.

Visa icke dessa väldiga belopp till offentliga arbeten och denna kolossala
brist på arbetskraft, att det i alla fall är något galet med hela systemet.
Jag förstår mycket väl att man inte ifrån de utsatta omradena kan överföra
vem som helst till jordbruket, men naturligtvis kan det ske i en mycket stor
utsträckning, och i varje fall böra ju som sagt åtgärderna för arbetslöshetens
bekämpande inte vara så beskaffade, att de direkt motverka en sund utveckling
på detta område. o .

Örn vi nu emellertid se på dessa beredskapsarbeten, så visar det sig att de
i allra högsta grad ha en säsongartad karaktär. Jag har framför mig ett
par indexserier för säsongväxlingarna under olika år, för beredskapsarbetena
och för A.K.-arbetena. Det är mycket påfallande att beredskapsarbetena
helt och hållet följa säsongväxlingarna. De visa mycket stora säsongvariationer.
Under oktober månad är sysselsättningen vid beredskapsarbetena ungefär
31/* gånger så stor som under februari månad exempelvis. Enligt indexen
förekommer den mesta sysselsättningen vid beredskapsarbetena fr. o. m.
juni t. o. m. november månad och den minsta under månaderna januari—maj.
Detta är ju alldeles tvärtemot vad som borde vara fallet. Det är uppenbart
att om arbete av denna karaktär väsentligen förlägges till den tid, när jordbruket
har det största behovet av arbetskraft, och detta arbete för övrigt är
ganska väl betalt, måste följden bli, att man inte får ut folk till jordbruket i
den utsträckning som vore den riktiga. __

Det är för övrigt inom parentes ett motsatt förhållande med A.K.-arbetena,
som gå i motsatt riktning till säsongen i mycket stor utsträckning. Där äro
flera arbetare sysselsatta under de sämre månaderna och relativt färre under

de bättre månaderna. ,

Det är också i ett annat avseende som dessa beredskapsarbeten förefalla na
varit mindre väl planlagda och mindre lämpliga att tillgripa, och det gäller i
fråga om deras geografiska fördelning. Örn man därvidlag gör en liten översikt,
så visar det sig att under hela den tid som de offentliga arbetena i den
öppna marknaden existerat, har hjälpen genom dessa arbeten varit förhallandevis
mindre i de utsatta områdena än i landet i övrigt. För varje år och
varje län underskrider antalet hjälpta uti de utsatta länen medeltalet för antalet
hjälpta i hela landet. Dessutom visar procenttalet ifrån 1933 fram till
slutet av 1936 en ständigt sjunkande kurva i detta avseende. Snedvridningen
av hjälpens geografiska placering kan nog hänföra sig ända tillbaka till den
utredning, som ursprungligen låg till grund för Kungl. Maj :ts proposition till
1933 års riksdag. De län som då presenterade långa önskelistor ha alltsedan
dess fått mera hjälp, och, som det förefaller, skäligen oberoende av arbetslöshetssituationen.
I detta fall visa A.K.-arbetena en annan bild. De ha ju

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
större utbredning'', och de lia gynnat de län, som haft det värre ställt, örn också
inte heller de i den utsträckning som man skulle ha önskat.

Ja, man finner beträffande fördelningen av arbetena på de andra mindre utsatta
länen i förhållande till den där rådande arbetslösheten, att vissa län erhållit
så mycket hjälp, att antalet där i offentliga arbeten sysselsatta arbetare
överstiger medeltalet hjälpsökande arbetslösa. Detta har skett under
budgetaret 1935/1936 och under juli—december 1936 i följande län: Sörm lands

län, Gotlands län, Kristianstads län, Skaraborgs län, Västmanlands län,
Jämtlands län och Västerbottens län. Jag nämner detta bara som ett exempel
pa att det förefaller, som örn beredskapsarbetenas fördelning varit föga
lämplig med hänsyn till vad vi här närmast ha att beakta, nämligen frågan
örn de särskilt utsatta områdena. Fördelningen förefaller vara i hög grad
slumpvis tillkommen.

Nu har utskottet i sitt utlåtande uppsatt vissa villkor, som förefalla, som
örn de skulle kunna i någon mån minska dessa olägenheter, och detta har jag
också velat stryka under. När man således har talat om nödvändigheten av
att kunna avbryta^ eller inskränka beredskapsarbetena på lämpligt sätt, kan
detta möjligen i någon mån klara upp säsongsvårigheterna. När man talar
örn att företräde bör givas åt arbeten, som i största möjliga utsträckning skapa
direkta arbetstillfällen, sa är detta likaså någonting som är ägnat att råda
hot pa dessa olägenheter; och framför allt gäller detta naturligtvis då man
villkatt reglerna för reservarbetena skola gälla också för beredskapsarbetena,
i fråga om hänvisning och avstängning m. m. av arbetskraft. Allt detta visar
emellertid nödvändigheten av en plan och att man får ett mer planmässigt
handhavande av dessa arbeten. Detta är naturligtvis framför allt fallet, om
vi än en gang skulle stå inför en massarbetslöshet. Den utredning departementschefen
och även utskottet talar om kommer säkert att visa, att man vid
en förnyad massarbetslöshet blir tvungen att ställa upp just de villkor som
äro karakteristiska för de nuvarande reservarbetena. Jag har velat som min
uppfattning med anledning av det föreliggande utskottsutlåtandet bestämt
säga. ifrån, att den erfarenhet jag har kunnat få på detta område avgjort pekar
i denna riktning, och därpå tyda ju även i någon mån de villkor som utskottet
i år uppställt för beredskapsarbetena.

Jag skulle också vilja säga att systemet med parlamentariska kommittéer,
som skola leta upp alla möjliga arbeten, har visat sig synnerligen ineffektivt
Jag har redan talat örn 1933 års kommitté och dess resultat som grunden till
en hel del av de besvärligheter vi sedermera haft. Jag tror det skulle vara
nyttigt och riktigt, örn man i stället lade den undersökning och utredning rörande
de beredskapsåtgärder, sorn här bli nödvändiga med tanke på en eventuellt
kommande massarbetslöshet, i händerna på sakkunniga tjänstemän och
inte i händerna på en sådan där parlamentarisk kommitté, till vilken alla möjliga
.förslag örn arbeten och önskelistor skickas in. Vi lia en sådan organisation!
den nuvarande arbetslöshetskommissionen, som borde vara mycket lämplig
just för att. planera för framtiden i detta avseende. Om nu namnet A. K.
på^något sätt inte konvenerar, så kan man ju döpa örn organisationen liksom
i så mycket annat, då man bytt ut namn, som inte ansetts vara så trevliga.

Till sist skall jag bara be att få säga att av alla förslag i den kungl, propositionen
förefaller mig det minst lyckade vara bibehållandet av anslaget för
subvention av enskild företagsverksamhet. Det är .ganska egendomligt att ju
längre man kommer ifrån depressionen, med vilken ju detta anslag från början
motiverades, desto mera vill man utvidga och uppmjuka villkoren för användningen
av anslaget. Det är väl knappast något som varit föremål för så mycken
enligt min uppfattning berättigad kritik som handhavandet av dessa sub -

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
ventioner till den enskilda företagsverksamheten. Jag kan bara påminna om
dechargedebatten 1935 och den rad av mycket påfallande exempel på missbruk,
som framkommit i konstitutionsutskottets utlåtanden och därvid fogade reservationer
rörande denna angelägenhet. Jag kan icke förstå, att det kan vara
riktigt och lämpligt att ställa dylika klumpanslag till en departementschefs
förfogande, varken när det gäller subventioner eller när det gäller beredskapsarbeten.
Det riktiga är väl ändå, att riksdagen förbehåller sig sin anslagsbeviljande
rätt och att man får in förslag till de olika ändamål i detta avseende,
vilka kräva pengar. Så har skett i vissa fall, till exempel beträffande
Kalix. Jag kan icke förstå, varför man inte kan göra det också, örn det behövs
pengar för något speciellt ändamål i de s. k. utsatta områdena. När det
gäller mindre belopp, ha vi för vår del ansett, att det vore lämpligt att 500,000
kronor föres in under A. K:s budget för att ställas till Kungl. Maj :ts förfogande
för den hjälp, som i varje särskilt fall kan behövas till de småindustrier,
varom jag tidigare talat. I övrigt är det svårt att förstå, varför man
inte kan få fram klara och rimliga förslag till vad vederbörande vill göra. så
att statsutskottet och riksdagen få tillfälle pröva dem i vederbörlig ordning.
Det här är en form av ministerstyrelse, som jag tycker är mycket litet tilltalande
och som förefaller mig stå i bestämd strid, i betänklig strid med våra
traditioner.

Herr talman! Jag har intet yrkande i fråga örn första punkten. I fråga
örn den andra punkten yrkar jag bifall till högerreservationen.

Herr Arnemark: Herr talman! Jag skall be att med några ord få beröra
ett ämne, som ligger mig mycket nära örn hjärtat, och det är frågan örn de
arbetslösa äldre tjänstemännens speciella svårigheter i fråga om att vinna
återanställning.

Jag kommer icke att gå in på frågan i hela dess vidd, utan jag skall främst
uppehålla mig vid de motioner, som vi ledamöter av olika partier tillåtit oss
väcka redan vid riksdagens början, nämligen motionerna nr 161 i denna kammare
och nr 69 i första kammaren. I dessa motioner taga vi sikte på någonting,
som vi tro är en väsentlig orsak till att arbetslöshet fortfarande råder hos
de privatanställda äldre tjänstemännen.

Den arbetslöshetskategori, som det här rör sig om, räknas ju icke i tiotusental
utan med relativt blygsamma matematiska mått. ilen icke förty anse vi,
att den bör hållas i minnet. Dessa äldre arbetslösa tjänstemän äro mestadels
familjeförsörjare, varför det självfallet blir så, att ett betydligt antal personer
drabbas av den nöd, vari en familjeförsörjare försättes vid iråkad arbetslöshet.
Dessa personer ha — i allmänhet åtminstone -— icke den inställningen, att de
i onödan anlita samhällets hjälp. De tiga i det längsta och lida i tysthet. Vad
de främst önska och behöva är hjälp till att återkomma till nyttigt, produktivt
arbete. Trots den rådande högkonjunkturen förhåller det sig faktiskt så, att
arbetslösheten just för denna grupp, särskilt för dem, som kommit upp i 45—1
50-årsåldern och däröver, hotar att bliva permanent; och alldeles särskilt synes
så bliva fallet för dem, som varit i kameral eller teknisk tjänstemannaställning
i handel, industri och liknande näringsgrenar. I de flesta fall ha dessa
mistat sina platser genom rationalisering, sammanslagning av företag, företagens
likvidation och särskilt genom de personalindragningar, som företagits
under sista krisperioden. De besitta oftast stor teoretisk kompetens och ha
mångårig och grundlig praktisk erfarenhet i sina fack, men finna sig ofta i
alla fall utestängda från arbetsmarknaden just på grund av sin levnadsålder,
även när det gäller arbetsuppgifter, som i förhållande till deras utbildning och
praktik äro av relativt enkel beskaffenhet.

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Ang. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)

Svårigheterna för dessa människor att erhålla nya platser bottna till en början
i en naturlig benägenhet hos arbetsgivarna -— jag understryker naturlig
benägenhet — att giva företräde åt yngre och på grund därav billigare arbetskraft.

Jag kommer nu in på den speciella sak som vi tala om i våra motioner, nämligen
kostnaderna för de anställdas pensionering. Det visar sig att just det
momentet spelar en betydande roll, när dessa personer söka anställning. De
större och välordnade företagen söka ju numera, dess bättre får man säga, ordna
sin personals ålderdomsförsörjning genom pensionsförsäkring eller genom
tillskapandet av särskilda pensionsfonder. Men man kan inte blunda för att
detta i och för sig synnerligen värdefulla sociala framsteg tyvärr just för denna
kategori, arbetssökande, dessa medelålders och äldre tjänstemän, kommit
att bli ett hinder, när det gäller att erhålla ny plats. Man har funnit, att det
i. många fall är beroende på att arbetsgivarens pensionspremier för dylika
tjänstemän ställa sig mycket högre än för yngre tjänstemän. Det skulle föra
för långt att med siffror belysa, huru pensionskostnaderna stiga med högre
levnadsålder. I det hänseendet åtnöjer jag mig med att hänvisa intresserade
att taga del av den bilaga, som åtföljer motionen nr 69 i första kammaren. Tager
man del av den, står det ganska klart vilken väsentligt handikap en äldre
sökande har i tävlan med en yngre konkurrent. Man kan ju tycka, att äldre
platssökande kunna erbjuda sig att avstå från pension. Så sker i de flesta
fall på grund av den bekymmersamma situation, i vilken de befinna sig. I
något fall kail det inverka på vederbörande arbetsgivare. Men erfarenheten
visar också, att företag med ordnad tjänstepensionering ytterst ogärna vilja
acceptera sådana erbjudanden att avstå från ålderdomsförsörjning. Det är
förklarligt nog, ty man har på känn, att när avskedets dag kommer, anser man
sig i alla fall lia vissa förpliktelser mot de anställda.

_ Som jag redan i korthet sökt visa, har man, så vitt vi motionärer kunnat
finna, häri att söka en väsentlig orsak till att arbetslösheten bland de äldre
tjänstemännen så envist står kvar trots de goda konjunkturerna. För min personliga
del har jag av omständigheternas makt kommit att stå i nära kontakt
med den organisation, föreningen arbetslösa tjänstemän, som bildats förra året
för att söka tillvarataga dessa arbetslösas intressen. I den föreningen har jag
fått rikt tillfälle att taga del av medlemmarnas bekymmer och erfarenheter vid
deras oftast .fåfänga jakt efter ny anställning. Vad jag där erfarit har bestyrkt,
att vi i berörda förhållande lia en av kärnpunkterna, varför det ställer
sig.såjsvårt för dessa arbetslösa äldre tjänstemän att få nytt engagemang. Vi
lia i våra motioner stannat för att det borde allvarligt prövas, örn icke det allmänna
genom bidrag i någon form skulle kunna undanröja de speciella hindren
för likvideringen av arbetslösheten inom just delina medborgargrupp. Vår
hemställan gick ut därpå, att utskottet skulle uttala sig för en utredning i
syfte att bereda företag, som varaktigt nyanställer arbetslös äldre tjänsteman,
statsbidrag i någon form till täckandet av de merkostnader för ordnandet av
dennes pensionering, som kunna uppkomma genom den anställdes högre ålder.

Statsutskottet har i det utlåtande, som vi nu behandla, redovisat våra motioner
tillsammans med en knippe andra motioner, vari bland annat just arbetslösheten
bland den kategori som jag talar örn beröres. Örn man ser till kvantiteten
är ju resultatet av vårt yrkande ganska magert i utskottets utlåtande.
Utskottet anför på sid. 4 i det föreliggande utlåtandet: »De åtgärder, som
hittills vidtagits för att bispringa arbetslösa tjänstemän, synas utskottet alltjämt
böra fullföljas, samt de förslag beaktas, som i avseende härå framförts i
motionerna 1: 69 och II: 161» o. s. v. Jag är tacksam för detta uttalande. Det
är ju enligt min mening positivt, och jag fattar det så, att utskottet vill att

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
även de upppslag, som vi motionärer tillåtit oss framföra, skola prövas i den
utredning, som statsrådet och chefen för socialdepartementet utlovat i propositionen,
och som skulle gå ut på att utfinna medel för att likvidera den kvarstående
arbetslösheten, och då bland annat den restarbetslöshet, som man har
i de större städerna. Den utredningstanken har nu statsutskottet skänkt sin
välsignelse. Under sådana förhållanden, skall .jag, herr talman, icke yrka bifall
till vår motionsvis framförda hemställan, utan jag vill sluta med en vördsam
vädjan till socialministern att låta även detta motionsuppslag komma
under prövning i sammanhang med utredningen.

Jag är på det klara med att ett realiserande av vår tanke stöter på ganska
stora svårigheter, men icke förty är jag, på grund av de skäl jag anfört, av
den uppfattningen, att det är ett uppslag, som bör allvarligt prövas, örn det
ändå icke kan realiseras i någon form. Jag hyser också för min del förhoppning
örn, att statsrådet •— jag beklagar, att jag icke är i tillfälle att här tala
till honom direkt — skall ha de arbetslösa tjänstemännens problem i åtanke och
söka utfinna effektiva medel för att komma till rätta med just denna elakartade
sort av restarbetslöshet. Jag grundar den förhoppningen därpå, att han
redan i ett par fall lagt i dagen tillmötesgående inför önskemål från den organisation,
som företräder de arbetslösa tjänstemännen, och är det mig angeläget
att till protokollet uttala mitt tack till statsrådet härför.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande på denna punkt än bifall till utskottets
hemställan.

Herr Wallentheim: Herr talman! Då jag begärt ordet i denna debatt,

är det för att till en del av utskottets utlåtande få knyta några korta erinringar,
nämligen till den delen, som berör arbetslösheten bland ungdomen.

Jag inregistrerar med glädje det mycket starkt förbättrade arbetslöshetsläget
och fäster uppmärksamheten på att ungdomsarbetslösheten, så långt
siffrorna visa, ha gått tillbaka proportionsvis starkare än den övriga arbetslösheten.
Jag skall icke trötta med några siffror på denna punkt. Jag vill
nöja mig nied att konstatera, att medan vi mot slutet av år 1933 hade i det
allra närmaste 34 procent av de arbetslösa i åldern under 25 år, är motsvarande
siffra för den 31 juli i fjol icke fullt 20 procent.

Då jag begärt ordet, är det icke för att försöka förmörka den ljusa bilden
eller för att framställa läget sämre än vad det i själva verket är, men det finnes
ju människor i detta land, som anse att arbetsmarknadsläget är så ljust, att
man betraktar ungdomsarbetslösheten såsom övervunnen och följaktligen såsom
ett problem, som man icke längre behöver befatta sig med. Det är dylika
alltför optimistiska uppfattningar, som jag ville opponera mot och varna för.
De siffror, som komma fram i A. K.-rapporterna örn antalet hjälpsökande
arbetslösa, teckna icke det verkliga arbetslöshetsläget. Genomsnittligt äro
siffrorna alltför låga. Så är förhållandet, när det gäller arbetslösheten i allmänhet,
men alldeles särskilt när det gäller ungdomsarbetslösheten. Ju bättre
konjunkturerna bli, desto mera missvisande bli A. K:s siffror, när det gäller
ungdomsarbetslösheten. Jag skall icke trötta kammaren med att närmare söka
utveckla anledningen därtill. Jag nöjer mig med att konstatera fakta.

Det finnes emellertid material, som tala ett betydligt allvarligare språk i
detta fall än A. K:s siffror. Ett sådant material finna vi exempelvis i antalet
ansökningar till de verkstadsskolor, som upprättats här och var i landet och
som huvudsakligen äro avsedda för arbetslösa. Jag vill erinra örn att i Gävleborgs
län hade man i sina förhandskalkyler räknat med, att man i stort sett
kunde påräkna 225 stycken arbetslösa som rekryteringsmaterial till den där
upprättade verkstadsskolan. Det kom in mellan 500 och 600 anmälningar. I

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
Stockholms län, där man uppe i trakten av Gimo har en liknande skola, är
läget i stort sett likartat. Även ett annat material ber jag att få fästa uppmärksamheten
på. Inom landets största politiska ungdomsorganisation, det
socialdemokratiska ungdomsförbundet, som räknar i runt tal 105,000 medlemmar,
hade man i slutet av mars i år en beräknad arbetslöshet av mellan
10,000 och 12,000 personer, av vilka man kan antaga att 8,000 ä 9,000 befinna
sig i åldern under 25 år. Det är dessa siffror, som jag menar tala sitt tydliga
språk och som nödvändiggöra, att man alltjämt riktar uppmärksamheten på
ungdomsarbetslösheten såsom ett stort och allvarligt problem. Jag hoppas
innerligt, att vi under denna högkonjunktur inte skola göra oss skyldiga till
samma felsyn, som vi gjorde oss skyldiga till i slutet av 1920-talet, när vi
icke märkte denna arbetslöshet, utan först fingo blicken öppen därför, när
läget blivit ytterligt allvarligt. Jag hoppas alltså, att man på detta område
gör sitt bästa från statens, landstingens och från primärkommunernas sida, att
det blir ett samarbete de olika myndigheterna emellan och att man handlar
snabbt.

Jag är tacksam för att regeringen tagit upp detta problem och tagit initiativ
på satt som skett. Men jag vill rikta till regeringen en vädjan att med all
möjlig skyndsamhet sätta i gång och fullfölja erforderliga undersökningar och
utredningar på detta område.

Medan jag har ordet, skulle jag vilja passa på och säga ytterligare en sak i
detta ämne. Det har vid flera tillfällen talats om, att vi måste förbereda oss
på att möta en ny ekonomisk kris, örn en sådan skulle komma. De undersökningar,
som därvidlag torde ifrågakomma, böra, förefaller det mig också, taga
sikte på hur vi skola möta en eventuellt stegrad imgdomsarbetslöshet och böra
bland annat beröra frågan örn lämpliga arbetsobjekt för ungdomar. 1934 års
sakkunniga rörande ungdomsarbetslösheten hade den frågan uppe, och de gjorde,
efter direktiv av departementschefen, en snabbinventering, som emellertid
på grund av den korta tiden måste bli mycket ofullständig. Den visade emellertid,
att det fanns arbetsobjekt i mycket stor omfattning, men att dessa
arbetsobjekt voro så litet utredda och så oklara, att de endast i mycket ringa
omfattning kunde läggas till grund för omedelbara beräkningar och åtgärder.
Nu menar jag, att det vore önskligt, att det gjordes en ny, grundlig inventering,
så att om en ny kris skulle komma, man inte går i månader och år och väntar
på att det skall göras förberedande undersökningar. Till denna inventering
borde enligt min mening även knytas en utredning av fråga örn förläggningsmöjligheter
för de. unga, som inte kunna få vara kvar i hemorten. Det visade
sig 1934, att svårigheten att verkligen komma i gång och göra något på detta
område i mycket hög grad sammanhängde med att man inte hade någon närmare
klarhet i hur det låg till i fråga örn förläggningsmöjligheterna. Det
skulle inte heller skada, örn man till en förberedande undersökning toge upp
frågan örn ledare för dessa eventuella ungdomsarbeten och ungdomsförläggningar
och sökte kontakt med hela den rad av ungdomsorganisationer, som vi
ha i detta land, kontakt med människor, som äro vana att handskas och umgås
med ungdom.

Herr talman! Jag har velat göra dessa reflexioner kring ett problem, som
enligt mitt förmenande ännu alltjämt tillhör de viktigaste, som vi ha att syssla
med.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde fru Alvén, herr Sundström i Vikmanshyttan, fru Johansson
samt herrar Landgren, Andersson i Tungelsta och Gustafsson i
Bogla.

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)

Herr Osberg: Herr talman! Förlidet år väcktes Ilar i båda kamrarna motioner
undertecknade av de flesta av representanterna för Bohuslän örn ett fortsatt
utbyggande av inomskärsfarleden Strömstad—Göteborg delen Sannäsfjorden—
Isvikskilen. Innan statsutskottet gick till behandling av frågan, voro avdelningens
ledamöter vänliga nog att resa ned till Bohuslän och studera förhållandena
på ort och ställe samt taga del av denna framställning jämte flera
andra, som voro gjorda i samband därmed. När ärendet slutbehandlats i statsutskottet
och överlämnats till riksdagen, gjorde statsutskottet följande uttalande
— jag skall tillåta mig att här läsa upp det: »I motionerna I: 128 och

II: 200 har begärts anslag med 500,000 kronor för utförande såsom beredskapsarbete
av en inomskärsfarled Sannäsfjorden—Isvikskilen för en beräknad totalkostnad
av 3,180,000 kronor. Ifrågavarande företag innanför den för västliga
stormar starkt utsatta Tjurpannefjorden utgör jämte den redan utförda
Sotenkanalen ett av arbetena i en sedan gammalt föreliggande plan på en
inomskärsfarled Strömstad—Göteborg. Enligt vad som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vitsordats utgör företaget -— som omfattar stora skärningsarbeten
■—• ett synnerligen lämpligt arbetsobjekt för de i denna trakt talrikt
befintliga arbetslösa. Att på enskild motion anslag till företaget skulle anvisas
kan utskottet dock ej tillstyrka. Å Kungl. Maj :t torde böra ankomma
att, efter vederbörande myndigheters hörande, pröva lämpligheten av företagets
igångsättning såsom ett lee! i övriga åtgärder för bekämpande av den i
orten rådande arbetslösheten.» Efter ett så välvilligt yttrande av statsutskottet
och sedan riksdagen enhälligt antagit utskottets förslag, hade vi representanter
för Bohuslän ifrån båda kamrarna livligt hoppats på att regeringen
med denna fullmakt skulle igångsätta ifrågavarande arbete. Men tiden har
gått, och det har inte blivit någonting gjort. Anledningen vet jag inte. Det
förefaller oss, som om det hade varit det lämpligaste man kunde tänka sig för
Bohusläns vidkommande att ha fått detta arbete igångsatt.

Det bär inte saknats påstötningar från denna trakt under den tid som gått.
Stora allmänna möten ha sammankallats för dryftande av arbetslöshetsspörsmålet
i Bohuslän^ där även socialministern varit närvarande, och en deputation
har varit i Stockholm och personligen uppvaktat regeringen samt framhållit
nyttan och nödvändigheten av att arbetet igångsattes. Men tiden har som sagt
gått utan att något åtgjorts. Då tog jag mig friheten att framställa en interpellation
till socialministern, däri jag frågade, huruvida regeringen hade
för avsikt att innevarande budgetår taga itu med arbetet. Jag har ännu inte
fått något svar av socialministern. Anledningen är mig inte bekant — interpellationen
framställdes i god tid. Jag tänkte då, att socialministern möjligen
skulle vid denna anslagsfrågas behandling begagna tillfället att svara på min
fråga. Men svaret har uteblivit.

När det inte blev något svar, ha vi representanter för Bohuslän dryftat spörsmålet,
och vi kommo överens örn, när Kungl. Maj :t framlade propositionen
till årets riksdag örn anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten,
att även i år göra en framställning örn samma sak. Nu har statsutskottet endast
pekat på vad som uttalades i fjol. Utskottet har inte intagit någon ändrad
ståndpunkt utan bara hänvisat till fjolårets beslut. Utskottet har varit
mera kortfattat i år, och man kan ju förstå, att utskottet egentligen inte behöver
upprepa sina synpunkter. Det heter i år: »Vid fjolårets riksdag be handlades

jämväl spörsmålet örn utförande av en inomskärsfarled Sannäsfjorden—Isvikskilen
för en beräknad totalkostnad av 3,180,000 kronor. Riksdagen
ansåg därvid, att å Kungl. Maj:t borde ankomma att, efter vederbörande
myndigheters hörande, pröva lämpligheten av företagets igångsättande såsom
ett led bland övriga åtgärder för bekämpande av den i orten rådande arbets -

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Ang. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
lösheten. Med anledning av motionerna I: 335 och II: 590 har utskottet endast
velat framhålla, att vad sålunda uttalats alltjämt bör äga giltighet.» Detta
är ju egentligen ett fullt tillfredsställande yttrande.

Det ligger alltså i framtiden — liksom det gjort under det gångna året —
i regeringens hand att se till vad som är att göra. Det kan ju tyckas, att vi
i Bohuslän fått mycket arbete utfört och att det gått åt mycket pengar. Men
när det nu är på det sättet, att vi endast ha, kan man säga, två orter i landet,
där det fortfarande är rätt bekymmersamt i avseende å arbetslöshet, medan
det övriga landet drager nytta av högkonjunkturen, tycker man verkligen, att
regeringen borde koncentrera sig på att få fram det arbete, som här är i fråga.
Det har visat sig, när det gäller den del av farleden, som redan är utbyggd,
nämligen Sotenkanalen att ingen kunnat förvänta att den skulle bli till så stor
nytta för orten, som den verkligen blivit. Vid den tidpunkt, då statsutskottet
även reste ned och tog del av spörsmålet, var nuvarande förste vice talmannen
herr Jeppsson kommunikationsminister. Han hade lagt fram förslaget
och fick egentligen mer än han begärde. Han hade tänkt sig, att kanalen
skulle byggas ut till 3.6 meters djup, men utskottet ansåg, att det skulle bli
4.5 meters djup. Jag kan nämna, att under förra året passerade inte mindre
än 10,000 båtar genom Sotenkanalen, som är första delen av denna inomskärsfarled,
vilken vi nu resonera örn. Den högt liggande svängbron där fick öppnas
inemot 4,000 gånger för att släppa igenom de fartyg, som äro av den storleksordning,
att de inte kunna passera under bron. Jag tycker — och jag
förstår inte, varför inte regeringen tagit upp detta spörsmål —• att när man
nu börjat på med detta företag, som varit så önskvärt i många år, man också
skall fortsätta och få en utbyggnad till stånd. Visserligen finns det en massa
projekt, både större och mindre, som kunna vara lovvärda, men jag menar,
att vad det här är fråga örn är något för framtiden bestående. Och man har
ju nere i Bohuslän vädjat till myndigheterna örn hjälp till goda kommunikationer,
så att vi skola kunna påräkna större turisttrafik där under sommarmånaderna.
Det har skett en alldeles ovanligt stor ökning i räjongen omkring
Sotenkanalen, och man hoppas på att örn man får denna inomskärsfarled utbyggd,
det skall bli ett oerhört uppsving. Nu är det på det sättet, att under
höstmånaderna med dess starka höststormar där nere båtarna få ligga i Havstenssund
om de äro på sydgående, och i Grebbestad, om de äro på nordgående,
och vänta på lägenhet att komma över. Det skulle inte vara riktigt,
om man tänkte sig att vi hade en järnväg, som vöre beroende av väderleksförhållandena,
att man stoppade tågen några dagar här och några dagar där för
att avvakta bättre väder. Jämförelsen kan halta kanske, men i stort sett är
den riktig. De stora lastångarna gå ju utanför, där de ha rum sjö, men de
mindre farkosterna kunna inte reda sig utan skydd av kobbarna utanför och
med tillhjälp av de kanaler, som äro projekterade här.

Det ifrågavarande arbetet skulle bli synnerligen lämpligt såsom ett slags
regulator. Vi hade förliden vinter under tre månaders tid ett tjockt snötäcke
på marken, och alla vägbyggen, som voro under arbete, måste nedläggas. Det
var ingen annan råd för kommunerna än att genom ren fattigvård hjälpa till
att skaffa mat och kläder till arbetarnas barn och hustrur för att de skulle
kunna taga sig fram över vintern. Nu har överdirektören i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sagt, att om han får detta arbete, skulle det vara alldeles
utmärkt såsom regulator. På grund av att det mest är manuellt arbete, kan
antalet arbetare höjas eller sänkas alltefter behov. Man kan förstå, vad det
skulle innebära, örn dessa som gå lediga under ett par tre månader örn vintern
kunde få sysselsättning där.

Det är vidare en annan omständighet, som gör, att igångsättande av arbetet

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
är av behovet påkallat. Stenindustrien har nämligen numera koncentrerats
till norra Bohuslän i Vette härad och söderut till Stångenäs och Sotenäs härader.
Den del av kanalen, som skulle byggas om, ifall det nu blir av, ligger
i Tanums härad. Där har stenindustrien rent av upphört. Det är en massa
människor, som där skaffat sig egnahem. De ha skuld på dessa och ha inte
kunnat under de sista åren nöjaktigt omsätta och förränta lånen. Vi ha i
riksdagen anslagit medel för att de skulle kunna få lån och fullgöra sina skyldigheter,
och vad vore då naturligare än att dessa människor kunde få utföra
arbetet i fråga, vilket ju är ett gagneligt sådant, och på det sättet få litet
mera stabiliserade förhållanden. Det skulle som sagt tjäna som regulator en
fem ä sex år framåt. Under den tiden hoppas man väl att läget skall ha
blivit något utjämnat.

Nu ha vi ingenting annat att göra än att leva på hoppet igen. Man får
väl antaga, att när riksdagen två år i rad gett regeringen oinskränkt fullmakt
att fullfölja arbetet och när det gjorts så många framställningar från regeringens
egna partivänner gång efter annan, det måste vara särskilda omständigheter,
som utgöra anledningen till att regeringen inte täger upp spörsmålet.
Man tycker, att när en samfälld riksdag under den situation, som föreligger,
gett sitt bifall, bör man verkligen taga itu nied saken. Det gläder mig att se,
att herr kommunikationsministern kommit in i kammaren nu. Denna fråga hör
ju visserligen till socialministerns område, men jag är säker örn att med det
intresse kommunikationsministern har för kommunikationernas utveckling han
skall göra vad på honom ankommer i detta fall.

Den föregående talaren påpekade, att det skulle sättas igång en organisation,
som man skulle lia till hands, ifall det skulle bli arbetslöshet bland ungdomen.
Här är nu en åtgärd i samma riktning. Detta arbete kan ju, sedan
det väl börjat, tagas i saktare eller hastigare tempo allefter behovet, och det
kan, såsom jag flera gånger förut sagt, tjäna såsom en regulator. Det är ju
också ett företag, som varit önskat där nere i ett sextiotal år. När nu första
delen av arbetet, såsom jag påvisat, haft sådana goda följder på alla möjliga
områden är det alla skäl i att fullfölja detsamma.

Jag sade en gång för många år sedan här, när det var fråga örn anslag till
arbetslöshetens bekämpande och det från högerhåll var mycket stark opposition
mot att det äskades så högt belopp, att jag inte hade något emot beloppets
storlek. Det har jag inte heller nu, och jag är också med på att det
överskott, som finns vid budgetårets slut, gärna må överföras och lämnas i
regeringens händer. Men jag sade samtidigt, att det viktigaste inte var hur
mycket pengar, som skulle ges ut, utan hur och till vilka ändamål pengarna
användas. Så är det här också. Ingen i denna kammare och -— det vågar jag
påstå — ingen i regeringen kan göra gällande, att detta är ett onyttigt arbete.
Den saken har undersökts flera gånger i statsutskottet. Jag menar
då, att vi måste ha goda skäl att hoppas på att regeringen under kommande
budgetår inte låter frågan vila längre utan tager upp den till behandling.

I övrigt, herr talman, har jag ingenting att erinra mot det föreliggande
förslaget, till vilket våra motioner blivit anknutna, utan jag yrkar bifall till
detsamma med den livliga förhoppningen, att herrarna i regeringen inte låta
den av mig nu berörda frågan vila utan taga upp den och sätta i gång med
arbetet. Ni skola få hela Bohusläns befolknings välsignelse, örn ni göra
detta, och ni skola säkerligen inte behöva påräkna något klander från det
övriga landets invånare.

Herr Eriksson i Sandby: Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition nr

300, vilken ju också ligger till grund för detta utskottsbetänkande, har de -

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
partementscliefen statsrådet Möller erinrat om, hurusom den kvarvarande arbetslösheten
erbjuder två särskilda problem, vilka enligt hans uppfattning
böra ägnas stor uppmärksamhet. Det ena, säger han, utgöres av arbetslösheten
i storstäderna, det andra av arbetslösheten i en del svårt hemsökta
trakter av vissa län.

Nu är det på det sättet, att jag för mitt vidkommande kanske inte representerar
ett län, som i sin helhet kan betecknas som en särskilt hemsökt
trakt, men däremot torde den bygd, som jag representerar, nämligen norra
delen av Stockholms län, det s. k. Roslagen, utan tvivel kunna betecknas såsom
särskilt hemsökt a,v arbetslöshet. Socialministern har uttalat — och utskottet
har understrukit det — att i den mån inte en utflyttning av ledigbliven
arbetskraft från de ifrågavarande landsändarna kan komma till stånd,
syntes enligt hans mening ingen annan framkomlig väg förefinnas för sysselsättningsproblemets
lösning än att inrikta sig på understödjande av ny företagsamhet,
som ökar arbetstillgången på dylika platser.
o Jag har alldeles särskilt velat understryka dessa synpunkter, därför att,
så vitt jag förstår, det enda som kan rädda den bygd jag representerar är
just understödjandet av enskild företagsamhet, som kan bereda permanenta
arbetstillfällen.

Det är naturligt, att det föreligger stora svårigheter för denna del av norra
Uppland. En hel rad nedlagda bruk däruppe vittna örn att den enskilda företagsamheten
inte förmått uppehålla produktionen. Jag behöver bara nämna
Leufsta, Tobo, Karlholm, Forsmark, Skebo, Edsbro — det är en lång rad av
nedlagda bruk, som ge ganska tydliga exempel. Ändock måste jag säga, att
denna bygd har synnerligen goda förutsättningar i olika avseenden. Det
finns en hel mängd av olika nyttighetsvaror. Det finns malm, det finns ännu,
trots den stora stormfällningen för några år sedan, en hel del skog kvar, och
det finns stora förutsättningar, örn man ser på utlastningsmöjligheterna. Det
finns nämligen en del goda hamnar, och framför allt finns det en synnerligen
god och gedigen arbetarstam, som har prövats i ett ansvarsfullt värv under
flera hundra år tillbaka.

Nu senast har kronan satts på verket genom den försäljning av Gimoösterby
bruk, vilken skedde till Korsnäsbolaget under sistförflutna höst,
något som medfört, att detta bolag nedlagt driften av Gimo bruk, varigenom
cirka 40(3 arbetare gjorts arbetslösa. Det har redan tidigare under en lång
följd av år rått, särskilt i Hargs kommun, en synnerligen svårartad arbetslöshet,
och det är helt naturligt, att den driftsinskränkning, som genom Gimo
bruks inställelse ägde rum, gjort läget ännu mera bekymmersamt. Jag vet,
att man här kan göra den anmärkningen, att under rådande högkonjunktur det
bör vara möjligt att verkställa en överflyttning av arbetskraften. Men kammarens
ärade ledamöter torde förstå, att detta ändå endast till en viss del
är möjligt. Man kan peka på, hurusom under en lång följd av år det skett
en minskning av befolkningen däruppe i dessa bygder, en fortgående avfolkning.
Man kan också fråga sig, huruvida en dylik utveckling överhuvud
taget kan vara önskvärd, en avfolkning av en hel bygd med de goda möjligheter
i olika avseenden, som jag tidigare påvisat.

_ Det finns emellertid _ också andra skäl, som tala för, att denna överflyttning
inte alltid är möjlig att realisera. Örn jag tar som exempel Hargs kommun,
så finner jag, att genom driftsinskränkningen i Gimo cirka 130 stycken
arbetare blivit arbetslösa. Av dessa 130 liro inte mindre än G8 över 50 år gamla,
och ytterligare 17 stycken arn i omedelbar närhet av 50-årsåldern. Lägger jag
därtill, att av dessa arbetare inte mindre än 50 stycken äro fastighetsägare, torde
var och en få lov att medge, att problemet ingalunda är så enkelt, när det

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskap särk et en. (Forts.)
gäller överflyttning av arbetskraft. När arbetarna uppnått denna ålder, är
det dessutom så, att de inte längre äro lämpliga som utsugningsobjekt, och
man har följaktligen inte heller längre möjlighet att få dessa människor placerade.
Det är naturligtvis också långt ifrån självklart, att det finns en öppen
marknad, som efterfrågar denna arbetskraft, och man torde väl ändå inte
kunna driva ut dessa människor i en arbetsmarknad, som överhuvud taget
inte finns.

Vidare måste man också ta hänsyn till den periodiska arbetslöshet, som under
en lång följd av år har rått i denna bygd, och som gjort att arbetarna
där uppe redan tidigare praktiskt taget blivit fullkomligt utarmade. _ Jag
kan ju nämna, hurusom av dessa arbetare vid Hargs bruk under år 1935 ingen
kommit upp till en högre årsinkomst än 685 kronor. Årsinkomsterna för
dessa arbetare variera mellan 392 och 685 kronor, och ändå är flertalet av
dessa inkomsttagare familjeförsörjare. Under år 1936, som av olika omständigheter
har varit relativt gynnsamt, är det endast 5 stycken i denna
bygd, som kommit upp till en årsinkomst av 1,000 kronor. När man vidare
också vet, att de 56 lägenhetsägarna lia en genomsnittlig skuldbörda av 5,000
kronor på sina egnahem, då förstår man, att det verkligen är befogat att i
detta sammanhang tala örn ett nödläge.

Ganska betecknande för förhållandena är också, att medan skatteunderlaget
visar en ständig och oavbruten stegring inom vårt land i dess helhet, sker
i denna bygd en ständigt fortgående minskning av skatteunderlaget. I exempelvis
Hargs kommun, som jag tidigare pekat på, har skatteunderlaget sedan
1930 sjunkit med nära 40 %. Jag kan också ta ett annat exempel, nämligen
från Forsmarks socken. Vid Johannisfors’ sulfatfabrik i denna socken sysselsattes
1932 cirka 130 stycken arbetare. Av dessa voro 57 familjeförsörjare,
46 hade passerat 40-årsåldern och av samtliga voro 10° egnahemsägare.
Driften nedlades och arbetarna blevo arbetslösa. Under de år, som förflutit
sedan detta skedde, har det inte varit möjligt för flera än 15 att få arbetsansfällning
på annat håll och att således utflytta. Alla övriga gå kvar i trakten
och lia inte annat än enstaka tillfälliga arbeten. Deras årsinkomst är så låg,
att man här skulle bestrida möjligheten att leva därpå, örn jag skulle anföra
ett exempel. Ett tillfälligt skogsarbete eller ett A. K.-arbete under ett par
månader av året ger sannerligen inte ens vad man kanske skulle betrakta som
existensminimum. Men skatteunderlaget har också under dessa år sjunkit
med ända upp till inemot 50 %, och var och en, främst kanske den som är
kommunalman, har möjligheter att förstå, vad detta betyder i en liten landskommun.
Det tråkiga är, att förhållandena äro fullkomligt ° likartade i en
råd av kommuner där uppe. Om jag tar min egen kommun, så kan jag peka
på, hurusom av 100 familjeförsörjande arbetare det är 60 stycken, vilka inte
på ett helt år uppnått en inkomst av 1,000 kronor, och av dessa 60 familjeförsörjare
är det 20, som inte ha kommit upp till en årsinkomst av 600 kronor.

jag behöver förmodligen inte här anföra fler exempel för att kammarens
ledamöter skola vara på det klara med, att läget för denna bygd är synnerligen
svårartat. Nu vet jag visserligen, att man kan komma med den anmärkningen,
att det inte framgår av anmälningssiffrorna hos arbetslöshetskommissionen,
att läget är så bekymmersamt, som jag här gjort gällande.
Men det är att märka, att dessa anmälningssiffror inte avspegla de verkliga
förhållandena. Det finns helt naturligt en hel mängd _ orsaker till, att anmälningssiffrorna
inte äro tillförlitliga. Man har givetvis full rätt att hävda
anmälningspliktens fullgörande såsom någonting helt naturligt. Men a andra
sidan kanske man också får lov att förstå dessa arbetare, som vecka efter
vecka, månad efter månad och år efter år fullgöra sin plikt och anmäla sig

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

.Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
hos arbetslöshetskommissionen utan något som helst resultat. Man måste ju
törsta om de bli missmodiga och till slut inte anmäla sig hos kommittéerna.
Man har genom stickprov kunnat konstatera, att arbetslösheten i kommunerna
där uppe som regel är dubbelt större än vad anmälningssiffrorna hos arbetsloshetskommissionen
utvisa. Förhållandet är ju synnerligen beklagligt, men
det är inte desto mindre sant. Det ges också andra orsaker till att anmälningssit
troma inte äro exakta som mätare av den rådande arbetslösheten.
Det kan till exempel yppa sig ett tillfälligt arbete — i Hargshamn kan det
salunda förekomma, att man far en lastning på en båt av virke eller någonting
dylikt, som tar en tre, fyra dagar i anspråk — och inträffar detta under
manadens sista vecka,° da rapport avgives till A. K., så rapporteras icke vederbörande
arbetare såsom arbetslös, även örn han varit arbetslös under månadens
första tre veckor. Också sådana förhållanden bidraga till, att arbetslöshetssiffrorna
icke kunna bli tillförlitliga, och jag kan försäkra kammarens
ärade ledamöter, att det finns en mångfald av exempel, som bestyrka
mina uppgifter därvidlag. Ser man på läget just för närvarande, är det också
fjärt, att avvecklingen av industrien vid Gimo medfört en hel del arbetstillfällen,
som väl att märka äro av fullkomligt tillfällig karaktär, och som ju
inom en nära framtid äro avslutade. Därefter kommer läget utan tvivel att
ytterligare förvärras. Det är nämligen på det sättet, att den stora präktiga
sagverksanläggningen vid Gimo, för inte så lång tid sedan moderniserad, nu
haller^ på att jämnas med marken. Sågverk, hyvel och övriga hus rivas,
brädgården lastas ut och en del uppröjningsarbeten utföras. Men sedan detta
är slut, är allt definitivt slut. Da finns det knappast några som helst utsikter,
att folket i denna bygd skall få någonting att arbeta med. Då har man
lyckats stoppa detta sista bruk, och man har lyckats att stänga den sista utvägen
för människorna i denna verkligt hårt prövade bygd att genom sina
händers arbete kunna bidraga till sitt uppehälle.

Ja, herr förste vice talman, jag har velat anföra dessa synpunkter i denna
debatt, och jag har därigenom främst velat rikta en hemställan till regeringen
och framför allt då till socialministern att med den största välvilja taga upp
till behandling alla de uppslag till fasta eller tillfälliga arbeten, vilka kunna
uppkomma. Jag är ju medveten örn, att starka och inflytelserika krafter äro
i rörelse för att tillsvidare söka hindra uppkomsten av nya industrier i bygden,
och jag är likaså medveten om de svårigheter, som regeringen här har att
taga hänsyn till. Men jag är också medveten om, att regeringen vid sina avgöranden
endast kommer att taga hänsyn till starkt bärande och sakliga skäl.
Jag tror till sist, att det endast genom en undersökning eller en utredning örn
hela bygdens försörjningsproblem på längre sikt skall vara möjligt för oss att
komma fram till några positiva resultat, då det gäller att bereda arbetstillfällen
åt dessa människor.

Innan jag slutar mitt anförande, vill jag emellertid till herr socialministern
rikta ett tack för den hjälp vi redan ha fått i denna bygd. Jag tänker därvid
först på stödet till egnahemsägarna i Hargshamn, som ju på socialministerns
hemställan beslutades av riksdagen för någon tid sedan, vidare på det anslag
till beredskapsarbete, som vi ha fatt, likaledes genom socialministerns hjälp,
och som kommer att medföra en hel del välbehövliga arbetstillfällen, och jag
tänker slutligen på deri yrkesundervisning för de arbetslösa ungdomarna, som
på socialministerns initiativ kommer att påbörjas där uppe inom en nära
framtid.

Jag har, herr förste vice talman, i denna debatt velat anföra dessa synpunkter,
och jag har intet yrkande.

Andra kammarens protokoll 1937. Nr hl.

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)

Herr Molander: Herr talman! Jag kan förstå den föregående ärade talaren
då han här vill framföra sin hembygds bekymmer. Jag skall nu inte gora
på samma sätt som hail, men kammaren kan ju förstå, graden och omfanget av
de nödrop, som vi i så fall skulle upphäva här pa Västernorrlandsbänken, när
jag säger, att vi ha socknar i Västernorrlands län, som ha större arbetslöshet än
hela Stockholms län tillsammans. . ....,

Det var emellertid en annan sak, jag här ville yttra mig om, och den gande
utskottets motivering. De reflexioner och uttalanden, som statsutskottet gjort
i föreliggande ärende, komma väl att bli de nya arbetslöshetsdirektiven. I dessa
direktiv gör utskottet bland annat följande uttalande: »Med hänsyn till skogs och

jordbrukets svårigheter att under vissa perioder erhålla tillräcklig arbetskraft,
böra vidare sådana anordningar eftersträvas, som göra det möjligt att
under nämnda tidsperioder avbryta eller inskränka beredskapsarbeten.» Jag
har under hand gått och interpellerat en del framstående ledamöter av statsutskottet
var man har fått det ifrån, att det skulle ha varit svart ntt erhålla
arbetskraft inom skogsbruket, och då har man sagt, att det påstås det. För
min del kan jag ju med lika stort skäl påstå motsatsen, och det kan väl smälla
lika högt. Under innevarande vinter torde man ha avverkat, såvitt jag kan
förstå, mera timmer än kanske någonsin förut i den svenska trävaruhanteringens
historia. Men finns det någon ledamot av statsutskottet, som kan stiga
upp här och styrka, att en enda av de utstämplade timmerstockarna inte har
avverkats? Om så skulle vara förhållandet, torde det i varje fall icke vara
på grund av bristande arbetskraft. Inte ha vi sett det i tidningarna, och inte
ha vi fått det kungjort för oss på något annat sätt. Jag tror inte heller, att
det står någonting örn det i propositionen, ehuru jag inte har den tillgänglig.
I varje fall står det inte något därom i statsutskottets betänkande.

Skola vi då fästa oss vid den andra sak, som omnämndes av statsutskottet,
nämligen jordbrukets svårigheter, så är det väl möjligt, att man tidvis inom
jordbruket har svårigheter att få skördefolk, liksom också brist på mjölkare,
ladugårdskarlar och dylikt. Örn vi nu tänka oss, att det anordnas beredskapsarbeten
uppe i Norrland — vi ha där tjogtals med nedlagda sågverk, och de
arbetslösa sågverksarbetare, som äro i medelåldern, ha synnerligen svårt att
få arbete i öppna arbetsmarknaden, emedan det finns fullt upp med, folk, som
kan taga dessa arbeten — och örn vi vidare tänka oss, att det uppstår brist pa
ladugårdskarlar, mjölkare och dylikt nere i Skåne och Mellansverige, är det
då meningen, att de beredskapsarbeten skola avbrytas, som man har satt i
gång uppe i Norrland för att kunna bereda försörjning åt de arbetslösa sågverksarbetarna,
för att dessa före detta och i manga fall till aren komna sågverksarbetare
skola ned till Sydsverige för att mjölka kor eller bedriva annat
jordbruksarbete. Det är ju helt enkelt fullkomligt orimligt, såvitt jag kan
första

Nu har statsutskottets ärade ordförande under hand sagt till mig, att det givetvis
är meningen, att dessa direktiv skola tillämpas i tillämpliga delar och på
ett förnuftigt sätt och av förnuftiga människor. Ja, vi känna till hur arbetslöshetsdirektiven
tillämpats förut. Jag vågar ju inte säga, att de inte ha tilllämpats
av förnuftiga människor, men jag vagar påstå, att inte ha direktiven
alla gånger tillämpats förnuftigt. Man kan nog därför ha sina betänkliglieter
gentemot vad som här anföres. Jag tror, att örn man, i överensstämmelse
med vad herr Törnkvist här har yrkat, stryker denna passus ur utskottets motivering,
så kommer med all sannolikhet tillämpningen av de nya direktiven
att bli rätt så restriktiv i alla fall.

Det synes mig således klart, att man här har velat tillskärpa ytterligare vad
Kungl. Majit från början har avsett, och jag ber därför, herr förste vice tal -

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

^4w(7. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
man, att ta yrka bifall till den av herr Törnkvist vid utlåtandet fogade reservationen.

Med herr Molander förenade sig herr Näsström.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Jag tror, att man från alla håll

vant angelägen örn, åtminstone var det fallet inom statsutskottet, att icke i år
åstadkomma några uttalanden, som skulle ge anledning till en på något vis
sk^,rp ? er .skarpJ arbetslöshetsdebatt. Samma strävan har också gjort sig
galande under debatten här inom kammaren, ehuru jag inte kan neka till att
det senaste anförandet, som hölls här av herr Molander, hade någonting i tonen,
sorn, örn man skulle taga upp det, nog kunde vara ägnat att skärpa debaten.
Jag skall emellertid icke taga upp det i annan mening, än att jag måste
saga herr Molander, att när han riktar den retoriska frågan, om det var meningen,
att sågverksarbetaren skulle resa ned till Sydsverige för att mjölka
kor, kail jag lugna honom med, att det finns ingen förnuftig jordbrukare, som
ett ögonblick skulle tanka pa att för det ändamålet anställa en sågverksarbetare.
Man ar verkligen inte så okunnig på jordbrukarhåll, att man ett ögonblick
tanker sig möjligheten att använda en på detta sätt utbildad arbetare
väre sig till att mjölka kor eller till jordbruksarbete i övrigt.

A är jag begärde ordet, var det emellertid i anledning av herr Wallentins
anförande da han talade örn ungdomsarbetslösheten. Var och en, som har haft
att svara for ungdom, vet, vilka svårigheter, som möta, när man icke kan ge
ungdomarna sysselsättning. Har man den erfarenheten, behjärtar man till
fullo de svårigheter, som mota för enskilda, för föräldrar och målsmän, som ha
att svara för ungdomarna. Man forstår också, vilka svårigheter det medför

”lW VM!1® ,s,yi?punk1t>.. nf ^t råder en stor arbetslöshet bland ungdomen.

l r • Wallentheim erkände emellertid, att det har inträtt betydligt förbättrade
förhållanden härutinnan men han gjorde också gällande, att statistiken

het Wred1S °Ch aS i fortfarande finns en ganska betydande arbetslöshet
bland ungdomen. Det ar möjligt, att sa är fallet. Jag skall inte bestrida
och behover inte alls bestrida eller överhuvud taget ingå på de av honom lämnade
uppgifterna, lika val som jag hoppas, att ingen här heller skall bestrida

b!nW V\SetPa,f”hia jrdena sådana de den dag som är gestalta sig inom jordbruket
och trädgårdsodlingen sa är det där så gott som omöjligt i vidsträckta
e, ln?m vart att erhålla tillräcklig arbetskraft och icke minst att

erhålla den yngre arbetskraft, som vi ha behov av och som nödvändigt måste
finnas inom dessa nanngar därest arbetskraften och därest företagarekraften
inom dessma narmgar i längden skola kunna rekryteras och vidmakthållas.

bpfikrJ+1 fU •• ra L ?!djet gall1er en överflyttning av arbetskraft och arbetskraftens
rörlighet och bedömandet av detta vidlyftiga spörsmål så möter
det mycket stora svårigheter att tvinga över en på visst sätt utbildad arbets viH^ocrförmT^^jl

D0t kan.Ba> °dl mycket betyder därvidlag den enskildes
Vlij.a ocJl formaga till anpassning, men i stort sett skall man erkänna att det

** R“''ler «**

En annan sak är det, när det gäller utbildning av arbetskraft, när det gäller
arbetsanstallning i unga ar, och da givetvis inriktningen måste ske i den ena
eller andra riktningen. Da ar det givetvis av betydelse, örn förhållandena skapas
sådana, att degarö ägnade att rikta in den yngre arbetskraften i vissa riktningar
med förbigående och försummande av andra, i detta fall jordbruket och

men ia^Tklir w!1'' T lngen,llng att farida emot yrkesskoleutbildning,
men jag skall bara be, att man observerar att inte denna kommer att bli ett

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
medel, vangenom ungdomlig arbetskraft får ett tillfälle att. med undvikande
av att ägna sig åt jordbruksnäringen komma in i andra näringar, där det är
mera gott örn arbetskraft, ty härigenom kommer bristen på arbetskraft inom
jordbruksnäringen och besläktade näringar att bli mera permanent. Jag tror
det är nödvändigt att vi verkligen allvarligt inrikta oss på en lösning av detta
spörsmål, ty ingen län kunna förneka, för det första att det räder en mycket
allvarlig svårighet för vårt jordbruk för närvarande att erhålla tillräcklig arbetskraft
och att det finns brist på arbetsfolk, herr Molander, även inom skogsbruket
på många håll. Denna svårighet är större, när det gäller den yngre arbetskraften,
varav många jordbrukare äro i hög grad beroende, och den svårigheten
kommer att skärpas i samma mån som rekryteringen av den yngre arbetskraften
är allt för ringa och vi därigenom i framtiden stå där kanske med tillräcklig,
ja mer än tillräcklig arbetskraft inom andra yrkesområden, medan vi
ha för litet arbetskraft inom jordbruket.

Jag har velat fästa uppmärksamheten på detta allvarliga problem, som sannerligen
inte är av någon politisk eller partipolitisk innebörd men som är av
den yttersta vikt för det svenska folkets fria försörjning och sysselsättning.

I detta anförande instämde herrar Persson i Falla, Hansson i Vännäsby,
Eriksson i Frägsta, Janson i Frändesta och Magnusson i Tumhult.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Mollen Herr talman! Det
är med en viss tvekan som jag tar till orda i denna diskussion, ty jag har
egentligen ingen anledning att gå in i polemik åt något håll.

Det som närmast föranledde mig att begära ordet var ett pär yttranden av
herr Bagge. Han syntes föreställa sig, att man kunde tala örn vissa försummelser,
då det gällt frågan örn arbetslöshetspolitikens praktiska. anordnande.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att när den socialdemokratiska regeringen
år 1932 trädde till, så fanns ju faktiskt icke något annat organ i kampen
emot arbetslösheten än arbetslöshetskommissionen.. Det kunde inte förhindras,
att det 1933 i vissa avseenden mäste bli en improvisation.

Beträffande vissa yttranden örn nödvändigheten av skattel.indringar i kommunerna
och örn utvidgad yrkesundervisning och annat vill jag bara påpeka,
att örn jag tar de tankar, som äro utvecklade i högerns motion med undantag
av frågan om förtidspensionering av arbetare, har jag gång på gång redan för
åtminstone 1 V2 örn inte 2 år sedan framhållit, att det fanns vissa problem pa
dessa områden att lösa, utan vilka man knappast kunde komma till något
resultat, då det gällde de svarta områdena i landet. Örn å andra ^sidan vissa
utredningar ha dröjt en smula, är det inte att förvåna sig över, då man först
ville se, hur långt den allmänna konjunkturförbättringen kunde komma till
rätta med arbetslösheten, och först sedan man kunde konstatera, att den allmänna
konjunkturförbättringen i alla fall kvarlämnade en viss restarbetslöshet,
försöka gripa sig an de speciella restproblemen. Det är vad som skedde.
Först 1935 förordnades örn upprättandet av de första verkstadsskolorna. Jag
får ju säga, att om det skulle vara någon förebråelse, att dessa, verkstadsskolor
inte kommit till stånd tidigare, så tycker jag den är rätt orimlig. En åtgärd,
som vidtogs, örn jag minns rätt, redan 1933 var att utse särskilda kommitterade
för att utreda och avgiva förslag beträffande, den speciella kampen
emot ungdomsarbetslösheten. Denna utredningskommitté kom icke med något
förslag om att särskilt utvidga verkstadsskoleutbildningen, utan det är en
sak, som helt och hållet togs upp något år senare av regeringen av det skälet,
att man då ansåg, att man kunde begränsa upprättandet av sådana nya verkstadsskolor
till vissa bestämda områden. I själva verket är det ett rätt vitt -

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
utseende företag, därför att det kan komma att vara förknippade vissa svårigheter
vid valet av de yrken, i vilka utbildning skall ske. Nu säges det,
att det är brist på möbelsnickare, och det är mycket möjligt, att det är sådan
brist. Jag vet bara att jag ar 1934 blev utsatt för mycket allvarliga förebråelser,
därför att jag hade tillåtit mig att använda det av riksdagen beviljade
laneanslaget bland annat för att stödja vissa möbelfabriker; vederbörande
myndighet, som representerar näringslivet här i landet, hade den uppfattningen,
att det var överflöd pa möbelfabriker och att följaktligen några stycken
av dem skulle slås ihjäl för att denna näring skulle saneras. Jag bara erinrar
om detta. Det kan verkligen finnas vissa svårigheter med dessa ting.

Jag skall inte ta upp någon diskussion örn reservarbeten kontra beredskapsa:„?ten.
Det är nästan omöjligt att dra några slutsatser av sifferserierna av
skäl, som jag inte här skall komma in på. I varje fall måste själva det statistiska
materialet utnyttjas med mycket stor försiktighet, ty det är tyvärr
av den beskaffenhet, att man mycket lätt drar felaktiga slutsatser ur det.
Beredskapsarbeten äro ju i regel små arbeten, under det att arbetslöshetskommissionen
helst ville ha arbeten, som räcka 4—5 år, en sak som gör, att
vi just nu för resten befinna oss i det läget, att vi skola mobilisera ett extra
antal specialarbetare för att fa dessa arbeten, avslutade, och detta i en tid,
da efterfrågan just pa yrkesarbetare är särskilt utpräglad. Beredskapsarbetena
äro små arbeten, skolbyggnader och andra byggnader, som uppföras
under en viss tid. Sedan äro de slut. Deras fördelning kan enligt sakens
natur bli ganska ojämn. Men frågan, vilka landsdelar reservarbetena komma
till godo, är inte så enkelt besvarad. Det beror på vad man menar med att
arbetena komma en viss landsdel till godo. Det är nämligen på det sättet,
att med ett och annat undantag ha de stora vägarbeten, som varit reservarbeten,
drivits i Alvsborgs, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län, d. v. s.
län, där arbetslösheten har varit ytterst obetydlig. De ha alltså fått vägarna.
Sedan är det visserligen sant, att det har hänvisats arbetslösa från län, där
större arbetslöshet varit rådande, till dessa vägarbeten i de delar av landet,
där arbetslösheten var mycket, ringa. Riksdagen förbjöd visserligen 1933
Kungl. Maj .t att hänvisa folk till beredskapsarbeten, men detta har sedermera
gudskelov blivit upphävt, så att man nu får det.

. Sedan har herr Osberg fragat, varför han inte fått svar på sin interpellation
örn Isvikskanalen. Jag betraktar arbetslöshetspropositionen i år som
ett svar. Där är visserligen inte uttryckligen talat om Isvikskanalen, men
herr. Osberg kan val inte vara okunnig örn att förslaget örn Isvikskanalen ligger
i kommunikationsdepartementet, och det erinras i propositionen örn att det
hos kommunikationsdepartementet och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreligga
ett stort antal framställningar örn bidrag till hamnanläggningar, broar
och farleder. . Sedan medger jag, att jag inte är beredd att svara på den
Dagan, huruvida de pengar, som jag hoppas andra kammaren örn en stund
för sin. del vill bevilja, först bland alla beredskapsarbeten skola läggas ned
på Isvikskanalen. Isvikskanalen får väl finna sig i att tillhöra de beredskapsarbeten,
som i tävlan med andra bli prövade, och, som sagt, huruvida
det anses vara ett lämpligare beredskapsarbete än åtskilliga andra, är en sak,
som jag för närvarande inte iir beredd att yttra mig örn. Man kan inte yttra
sig därom, förrän man fått en överblick över samtliga de arbeten, som äro
föreslagna för Bohusläns del.

Den gamla striden örn lånen och subventionerna har jag ingen lust att närmare
komma in på här. Jag skulle bara vilja uttrycka en stilla förvåning
över att bland reservanterna finns herr Olsson i Staxäng. Det är ju rätt
egendomligt i år, då det förutses att dessa pengar väsentligen —- naturligtvis

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
inte uteslutande men väsentligen — skola komma att användas för aty hjälpa
igång företag just i Bohuslän och vidare i Västernorrland. Här går hela
riksdagen in för den uppfattningen, att örn man skall reda upp arbetslöshetsproblemet
på längre sikt. duga varken reservarbeten eller beredskapsarbeten,
utan då måste man söka få till stånd en ny företagarverksamhet. Örn
det skall vara småindustri eller större industrier, kan ju inte vara avgörande.
Även örn jag för min del delar den uppfattningen, att småindustrien kanske
snarast borde ha företräde framför storindustrien, sa kan det inte innebära,
att man utan vidare avvisar tanken på att även storindustriella anläggningar
skola komma till Bohuslän. Att då en Bobuslänsrepresentant förklarar, att
han inte vill vara med örn att Kungl. Maj :t får lov utan de eventuella dröjsmål
— det vet varken han eller jag något bestämt örn — som °frågans underställande
under riksdagen kan medföra, upptaga sådana frågor till avgörande,
det medger jag är mera förvånande.

Det är ju på sitt sätt förvånande, att högern gar emot denna ganska obetydliga
fullmakt, då det inte gäller beviljande av nya pengar utan endast
gäller att få använda pengar, som äro beviljade 1933 och 1934, ^och då man
skall koncentrera verksamheten på att söka åstadkomma flera sådana åtgärder
emot arbetslösheten i de svarta landsdelarna, men det är väl reminiscenser
från de gamla striderna kring detta anslag. Jag betraktar naturligtvis
högerns ståndpunkt från gamla tider som bättre motiverad, då det gäller dessa
ting, än den är i dag, när som sagt alla vilja att staten skall stödja ny företagsamhet
där borta. Att da spärra vägen till ett sadant stödjande finnér
jag som sagt vara rätt egendomligt. Det kan Ilända, att det inte betyder sa
mycket, ty det kan hända, att ingenting vidare blir av.

Jag skall dock ta ett exempel på motsatsen. __ Regeringen har strax etter
det att propositionen var framlagd beviljat ett lån på 50,000 kronor till startande
av den trärörs fabrik, som är berörd i den kungl, propositionen i ar
och som nu håller på att upprättas i Uddevalla. Därest det hade blivit ett
uppskov med detta låns beviljande till efter den 1 juli i år, skulle regeringen,
örn högerreservanterna fått sin vilja fram, nödgats vänta med hela denna sak,
till dess riksdagen sammanträder i januari månad.

Nu förhåller det sig på det sättet, att jag har ställt vissa förhoppningar
på denna trärörsfabrik, då jag har förordat, att man skall nedlägga beredskapspengar
på ganska omfattande vatten- och avloppsledningar i de.bohuslänska
kustorterna. Då är frågan den: skulle beslut, vilket ju^är nödvändigt,
fattas i juli, augusti eller september månad, att de skulle igångsättas, trots
att man har möjlighet — jag vågar inte svara bestämt för det — att någon
gång mot årets slut få ersätta de gamla järnrören med trärör, sa skulle hogerreservationen
tvingat oss att importera järnrör, eftersom de inte göras i
Sverige, några månader, innan vi skulle kunna fa trärör levererade av en ny
fabrik i Bohuslän. Jag har bara velat peka på, att det kunde eventuellt ha
blivit konsekvensen, örn dessa regler skulle gällt nu. Nu ha de fatt sitt Ian.
Men det kan komma ett uppslag under höstens lopp, beträffande vilket det
inte är lämpligt att man uppskjuter sitt beslut om ett eventuellt stöd av ena
oller andra slaget.

Medan jag har ordet måste jag erkänna, att beträffande den punkt i utskottsutlåtandet,
som säger, att det bör tillses, att för reservarbeten gällande
bestämmelser i nu berörda hänseenden i tillämpliga delar beaktas, är jag tveksam
ty jag förstår inte, hur man skall tolka den. Örn detta uttalande hänför
sig uteslutande till att man skall planlägga och bedriva beredskapsarbetena
så, att man inte kvarhåller arbetskraft, som kan beredas sysselsättning i öppna
marknaden i övrigt, finns från min utgångspunkt ingenting att säga om

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
den saken. Tolkar man det med förnuft, behöver det inte bli någon tvist örn
det. Men då genom uttrycket »i tillämpliga delar» är outsagt, vilka för arbetslöshetskommissionens
arbeten gällande direktiv, som vi eventuellt skola ta
hänsyn till, så kan naturligtvis en sådan fras i utskottsutlåtandet leda till kommande
tvister. Det är ju inte säkert att jag förmår tolka denna bestämmelse
på precis samma sätt som samtliga kammarens ledamöter skulle önska, att
den hade tolkats. Men det är väl besvär, som man får lov att ta, örn det nu
skulle bli sådana kommande tolkningstvister. Det kan väl som sagt ingen
hjälpa. Det gör, att jag inte på den punkten anser att man behöver ta upp
någon strid med statsutskottet om dess skrivsätt. Vi få väl se till ett annat
år, huruvida vi äro ense örn vad de där orden, när de skola föras ut i levande
livet, egentligen betyda.

Herr förste vice talmannen gav härefter för kort genmäle ordet till

Herr Bagge, som yttrade: Herr talman! Socialministern sade, att örn hans
utredningar och åtgärder ha dröjt beträffande denna form av arbetslöshet, så
är. det inte så underligt, ty han hade först velat se, om inte den kunde försvinna
på grund av att konjunkturläget förbättrats. Men det är där, som
just. hans ° misstag ligger. Jag upprepar ännu en gång, att redan 1934 var
det inte några större svårigheter att inse detta, och jag försökte för min ringa
del att klargöra saken så gott jag kunde, och även andra talare från högerhall
ha varit inne pa detsamma. Detta är sålunda inte någon eftervisdom,
utan jag kan inte se annat än att den saken borde legat klar för tre år sedan,
t. o. m. fullständigt klar.

Vad beträffar statistiken örn beredskapsarbeten och reservarbeten o. s. v.
är det möjligt, att den kan vara svårtolkad, men den saken är klar, att de
allmänna linjerna äro fullkomligt uppenbara, nämligen att beredskapsarbetena
företrädesvis förekomma på sådana tider och orter, att de ställa till besvär
och bekymmer för arbetsmarknaden och speciellt för jordbruket. Likaså
har den geografiska fördelningen varit olämplig. Jag har inte sagt detta om
reservarbetena och deras geografiska fördelning — det har jag inte talat
något närmare örn. Jag var med flit mycket försiktig i den delen.

Beträffande subventionsanslaget förvånade sig herr statsrådet över, att högern
intog den ståndpunkt, som den här gjort. Nej, det är väl inte så underligt
redan av den anledningen, att vi vid förra riksdagen förde fram i vår motion
det bestämda kravet att beträffande sådana här saker skall det framläggas
begäran örn anslag i varje särskilt fall till riksdagen, så att riksdagen får
pröva det på vanligt sätt och att det inte får ställas en klumpsumma till förfogande
på sätt som här föreslås.

Vidare anförde

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! För
att klargöra denna fråga örn beredskapsarbetenas geografiska fördelning vill
jag fästa uppmärksamheten på, att i den statistik, som ligger till grund för
arbetssiffrorna, ingå .statens byggnader, vilkas läge bestämmas av riksdagen
och som inte ta den ringaste hänsyn till arbetslösheten. Där ingår vidare alla
bostadsbyggnader på landsbygden. Pengarna fördelas visserligen formellt av
Kungl. Majit, men denna prövning är i själva verket mycket formell, ty fördelningen
skor av egnahemsstyrelsen i förhållande till de behov av bättre bostäder,
som äro anmälda i olika delar av landet.

Jag skulle kunna ta flera anslagsrubriker, som ingå i den här statistiken,

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
där arbetslösheten i och för sig icke spelar någon roll. Men om herr Bagge
vill besvära sig med att ta de ganska obetydliga anslag, som jag brukar kalla
för egentliga beredskapsarbeten och varom beslut fattas av socialdepartementet.
tror jag han skall finna, att de äro mycket omsorgsfullt avvägda med
hänsyn till arbetslösheten i de olika orterna.

Herr Osberg, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Det är myc ket

riktigt, herr statsråd, att jag har vetskap örn att Isvikskilskanalen har varit
med i räkningen här. Men det förstår väl herr statsrådet, att det lote är nog
med att det finns på papperet, utan vi vilja ha arbetet utfört. Jag far lov att
påpeka, när herr statsrådet säger, att statsrådet inte är beredd att föra fram
detta i främsta linjen, att det ha inte vi begärt. Vi vilja nämligen inte hindra
utförandet av andra företag, men vi ha ansett, att ett igångsättande av detta
företag skulle varit synnerligen värdefullt för de arbetslösa, enär de därigenom
under en följd av år skulle kunna fa något sa när stadigvarande arbete.
De äro utarmade dessa stenhuggare, som fått fara fran det ena A. K.-arbetet
till det andra. Vidare är att märka, att den myndighet, som skulle utföra
arbetet, nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sagt, att det skulle vara
ett lämpligt regleringsarbete.

Jag har inte klandrat herr statsrådet, för att statsrådet icke givit mig svar
på min interpellation, utan jag har bara förväntat, att det skulle ske vid
detta tillfälle, och nu har jag ju fått svar. . .

Det är inte så ofta, som en regering har en så samstämmig mening bakom
sig, som regeringen har i detta fall. Det är andra aret som statsutskottet
tillstyrkt dessa arbetens utförande och framhållit, att de äro av stor betydelse.
Det behöver jag inte tala örn för herr statsrådet, ty det vet herr statsrådet
lika väl som jag. Som jag sade i mitt anförande förut, hoppas jag, att regeringen
kommer att beakta den fullmakt den nu far och göra det bästa av
situationen. Då har regeringen Bohusläns välsignelse.

Härefter anförde:

Herr Andersson i Malmö: I den redogörelse för arbetslöshetsläget, som

lämnats i den kungl, propositionen, har man erkänt, att denna arbetslöshet är
koncentrerad till vissa delar av landet, de s. k. arbetslöshetsöarna. Jag skall
för min del gärna vara med örn all den hjälp, som rimligen kan lämnas till
dessa delar av landet för att där bringa lättnader. I nämnda redogörelse har
också omnämnts den relativt stora arbetslöshet, som finns inom städerna i landet,
förnämligast de större städerna, och det är för att säga några ord örn
den saken, som jag, herr förste vice talman, har begärt ordet.

Denna arbetslöshet är långt ifrån ringa. Jag ser nu här av arbetslöshetskom
mission ens rapport för april månad i ar, att de arbetslösas antal i Stockholm,
Göteborg och Malmöhus län, därvidlag förnämligast dess städer, uppgår till
ungefär 6,000. Hela antalet arbetslösa, som yi ha inom landet, är enligt samma
rapport 22,000," således finnas över en fjärdedel av rapporterade antalet
arbetslösa inom de av mig nu angivna städerna. _ Det är därför ett allvarligt
problem, hur man skall bemästra arbetslösheten i dessa städer. Jag förutsätter,
att det anslag, som vi här behandla, nämligen anslaget till beredskapsarbeten
även — i den mån så kan vara lämpligt — kan komma städerna här i
landet till godo, städer som också själva vilja lämna avsevärda bidrag till
att bringa hjälp på här ifrågavarande sätt till dessa arbetslösa. Dessa 6,000
utgöra tämligen säkert inte hela antalet arbetslösa inom av mig nu nämnda
områden. Vi veta ju, att många av de arbetslösa inte gå och anmäla sig hos

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
arbetslöshetskommittéerna, och jag vet inte, hur mångå man behöver lägga
till dessa 6,000 för att få fram den verkliga arbetslöshetssiffran.

Emellertid är det ju egendomligt, att vi mitt under en högkonjunktur skola
behöva dragas med en arbetslöshet i storstäderna här i landet. Detta är en
arbetslöshet, som i inte ringa grad förefinnes bland de äldre arbetarna, särskilt
arbetarna över femtio år. När nu frågan om arbetslöshetens likvidering,
som det heter i propositionen och utskottsutlåtandet, skall komma under utredning,
och en allmän översyn också skall vidtagas över bestämmelserna örn
den samhälleliga hjälpverksamheten, så skulle jag vilja bringa i åtanke, att
detta problem, städernas arbetslöshetsproblem, också blir ihågkommet vid denna
utredning.

Genom herr Molander har formuleringen av viss del av utskottets motivering
bringats under diskussion. Jag har också för min del ställt mig tveksam
rörande lämpligheten av denna del av motiveringen. Vad jag närmast har
befarat, är en strävan att få in bestämmelser, som gälla för arbetslöshetskommissionens
arbeten, d. v. s. för reservarbeten, att gälla även för beredskapsarbetena,
som ju äro arbeten av helt annan karaktär än reservarbetena. Jag
skulle för min del därför helst sett, att inte denna del i motiveringen hade
funnits. Det är möjligt och troligt, att med en klok tillämpning — som vi
skola hoppas, att det kommer att bli, och jag har ju ingen anledning att förmoda
något annat — mina farhågor inte komma att besannas. Men när nu
yrkande har ställts örn bifall till herr Törnkvists reservation, som går ut på
ett borttagande av denna del av motiveringen, ber jag också, herr förste vice
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan med den ändring i motiveringen,
som föreslås i herr Törnkvists reservation.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag har intet annat yrkande än örn
bifall till utskottets förslag och har därför egentligen ingen anledning att yttra
mig i någon vidlyftigare omfattning.

Det är emellertid lämpligt, att jag med anledning av herrar Molanders och
Anderssons i Malmö erinringar mot en viss passus i motiveringen först som
sist säger, att den kan ingalunda medföra den fara, de inbillat sig, ty det kan
väl inte någon förnuftig människa sätta i fråga, att man, örn man har beredskapsarbete
i gång uppe i Norrland, och det sedan skulle fattas arbetskraft i
södra Sverige, skulle inställa det beredskapsarbetet för att skicka arbetskraft
till södra Sverige. Det skulle vara rent orimligt, och jag har aldrig hört någon,
som tolkat det på ett så omfångsrikt sätt, som herr Molander gjort. Jag
tror för min del, att det inte spelar någon roll, örn denna passus står i motiveringen.

Anledningen till att denna passus kommit dit är de många motioner, som
förelegat, i vilka man klagat så bittert över att man inte kunnat erhålla arbetskraft
till jordbruket eller skogsbruket, och frågat, vad det då skall tjäna
till att anslå stora summor för att igångsätta beredskapsarbeten. Vi ha sagt
dem, att det är självklart, att kan det beredas arbete åt människorna i öppna
marknaden, komma aldrig dessa beredskapsarbeten att igångsättas. Under
sådana förhållanden är det klart, att vi inte kunna ha något emot, att man
skriver ut, att under förutsättning att arbete kan beredas i öppna marknaden,
är det inte påkallat att igångsätta beredskapsarbeten.

Jag kan sedan i anledning av att departementschefen — han är inte inne
nu — uttryckt sin undran över vad vi menat, när vi sagt, att reservarbetslöshetsreglerna
skulle i tillämpliga delar även tillämpas i fråga örn beredskapsarbeten
säga, att örn det skulle behöva bli hänvisning till dessa arbeten, som
av departementschefen ifrågasatts, vilja vi, att nya regler icke skola tilläm -

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
pas, utan samma regler som användas i fråga örn hänvisning till reservarbeten
böra tillämpas i den mån så ske kan.

Jag vill i detta sammanhang säga, att dessa beredskapsarbeten sortera inte
under arbetslöshetskommissionen. De sortera under Kungl. Maj :t, det är
Kungl. Maj :t som, efter hörande av respektive myndigheter, ger tillstånd till
att en kommun får bidrag till ett beredskapsarbete, örn arbetslöshet finnes inom
det område, där man vill anordna beredskapsarbeten. Med hänsyn härtill
hyser jag för min del inte den ringaste tvekan om, att vi kunna skriva som
vi skrivit. Därigenom ha vi sagt ifrån till dem som inte tro sig kunna få
arbetskraft till jorden och skogen, att de skola få den arbetskraft de behöva.
Det blir inga beredskapsarbeten igångsatta, förrän de fått arbetskraft, naturligtvis
under förutsättning, att de personer, som det är fråga om, lämpa sig
för arbete i jordbruket eller skogsbruket. Det är bela innebörden av vad vi
skrivit.

Herrar Molander och Andersson i Malmö yrka bifall till herr Törnkvists reservation.
Jag tror, att det är hugget som stucket, vilket man tager, utskottets
förslag eller reservationen. Utskottets förslag är en kompromiss. Jag
har varit med örn kompromissen på avdelningen, och följaktligen anser jag,
att när man inte vinner något utöver vad utskottet sagt, genom att bifalla reservationen,
kan man gå in för bifall till utskottets förslag.

Jag skall inte vidare yttra mig i frågan utan ber endast att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Jag vill emellertid poängtera en enda sak, som departementschefen också
sagt angående högerreservationen. Det är högst märkvärdigt, att man klandrar
regeringen för att den inte försökt igångsätta eller få i gång småföretag,
men samtidigt vägrar att ge de pengar, som departementschefen begärt just
för samma ändamål, som herr Bagge sade var så önskvärt, att det tillgodosågs.
Jag menar, att det är inkonsekvent, och det kan inte skada, att vi även
från vårt håll, som på avdelningen varit med om att behandla detta ärende,
stryka under, vad departementschefen framhållit.

Vad bohuslänningarna angår, tror jag, att deras fråga ligger så bra till som
den överhuvud kan göra, och jag tror, att de kunna vara fullkomligt obekymrade.
De få nog sin kanal, när det anses lämpligt att igångsätta arbetet med
den.

Herr Olsson i Staxäng: Beträffande denna punkt av det utlåtande vi här
nu debattera, vill jag i likhet med den förre talaren här erinra örn att det var
efter en ganska lång diskussion inom utskottet, som utskottet kom fram till
det förslag, som här föreligger. När vi sålunda ha kommit fram till en överenskommelse
eller kompromiss, som jag i viss mån kan kalla det, kommer jag
för min del inte att här taga upp någon diskussion på den punkten, allra helst
som inga större invändningar mot detta förslag från utskottet ha framkommit
här.

Jag skulle emellertid inte ha begärt ordet och förlängt debatten, örn jag inte
föranletts därtill av den tolkning chefen för socialdepartementet gav åt vår
reservation, där vi gå emot, att han fortfarande skall få disponera den reservation,
som finns, när det gäller subventionerna och vi i stället begära en utvidgning
av möjligheterna att inom anslagen till arbetslöshetskommissionen i
viss mån tillgodose detta ändamål. Han tolkade det på det sättet, att örn reservanternas
förslag bleve bifallet, skulle man inte kunna lämna bidrag vid
startandet av sådana företag, som exempelvis fabriken i Uddevalla — som
förresten fått bidrag — som statsrådet talade örn.

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)

Jag vill gentemot detta säga, att det är två skäl, som dikterat vårt avslagsyrkande
beträffande subventionerna, nämligen dels att vi ha den uppfattningen,
att vad som förevarit i fråga om detta anslag, gör oss betänksamma mot
detsamma och ger oss skäl att yrka avslag, dels att vi anse, att när det gäller
beviljande av stora subventioner, bör man icke avhända riksdagen den beslutanderätt
i fråga örn dylika saker, som bör vara densamma förbehållen.
Till grund för vår reservation, när det gäller arbetslöshetskommissionens anslag,
ligga just dessa principiella betänkligheter, som jag här framhållit. Vi
ha pekat på att man under detta anslag har möjlighet att befordra uppkomsten
av småindustrier och sagt, att särskild hänsyn bör tagas till önskemålet,
att i de utsatta områdena befordra uppkomsten av småindustrier. Jag anser,
att med den formuleringen har man inte spärrat vägen för regeringen att i
ett fall som det socialministern här relaterat gynna den företagsamhet som han
avsåg.

Jag stöder mig i detta mitt påstående inte minst på det förhållandet, att
under detta anslag till arbetslöshetskommissionen, alltså till befrämjande av
företagarverksamhet, som anslagsposten heter, har det varit en ganska stor
frihet från regeringens sida. Man har under den anslagsbestämningen pressat
in en hel del andra saker, som jag för min del vill ifrågasätta, örn man
med full rätt kan pressa in under ett anslag, som är betecknat främjande av
företagarverksamhet. Sålunda har från denna anslagspost bidrag lämnats till
hamnanläggningar och väganläggningar etc. Jag vill visserligen ej sätta mig
emot. beviljande av anslag till dessa ändamål i och för sig, men jag tillåter
mig ifrågasätta, örn de kunna inrymmas under ifrågavarande anslagspost. Jag
vill därför säga, att det finns möjligheter att även enligt reservanternas förslag
tillgodose eventuellt framkomna anslagsäskanden ifrån vissa orters sida,
när det gäller att stödja ett sådant företag som socialministern här omnämnde.
Men vad vi ställa oss främmande för, det är, att större anslag på detta sätt
skola kunna beviljas av regeringen, utan att riksdagen får taga ställning till
det särskilda fallet.

.Herr Strindlund: Herr talman! Blott några ord bland annat med anledning
av det senaste anförandet.

I utskottet ha högerns representanter reserverat sig mot utskottets förslag
i fråga om anslaget till den fortsatta låne- och subventionsverksamheten för
främjande av enskild företagsamhet. Enligt utskottets mening bör återstående
medel fortfarande få disponeras av Kungl. Majit. Motiveringen till högerreservanternas
ståndpunkt återfinnes på sidan 8, där det föreslås ändring i utskottets
motivering på sidan 6. Jag vill inte minst i anledning av det sista
anförandet av herr Olsson i Staxäng, där han bl. a. förklarade sig anse det
principiellt farligt, att riksdagen avhänder sig rätten att besluta beträffande
dessa medels användande och överlämnande denna till Kungl. Majit, säga, att
jag tycker, att det är något överraskande, då högermännen motsätta sig, att
anslaget till lån och subventioner till främjande av enskild företagsamhet
skulle fortfarande stå till Kungl. Maj :ts förfogande, då vi veta, att just beträffande
det anslaget har riksdagen själv uppsatt ganska stränga direktiv.
Däremot vill högern ha höjning i de anslag till främjande av enskild företagareverksamhet,
som utgår med belopp, som föreslås anvisade i nästa utlåtande,
rörande reservarbeten, för vilket riksdagen överhuvud taget icke givit några
direktiv, utan helt ställt dem till Kungl. Maj :ts förfogande och fria disposition.
Det enda direktivet är att genom dessa anslags användande bör erhållas
en viss arbetseffekt.

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)

Härtill vill jag lägga, att jag överhuvud inte förstår det resonemang, som
reservanterna föra. De ha på sidan 8, som sagts, gått emot det anslag jag nyss
nämnde. Men på sidan 5 äro de eniga med utskottet i dess uttalande, då utskottet
svarat på en motion av, bl a., herr Olsson i Staxäng, vartill jag kanske
senare återkommer. Utskottet säger: »Utskottet, som förutsätter, att departemenschefen
ingående granskat i dylikt hänseende förefintligt undersökningsoch
beräkningsmaterial, saknar anledning att med hänsyn till de synpunkter,
som framkommit i motionerna I: 384 och II: 589, göra annat uttalande än att
utskottet förväntar, att Kungl. Maj :t även i fortsättningen undersöker alla möjligheter,
som kunna vara ägnade att skapa bestående arbetstillfällen även å
ifrågavarande ort.» Jag tycker, att reservationen inte rimmar bra med utskottets
uttalande i denna del, varom även högermännen äro med. Jag tycker
inte heller, att herr Olssons i Staxäng uttalande nu rimmar bra med vad han
själv förut sagt — man får väl räkna med, att det är hans eget uttalande, när
han skrivit under motionen nr 589 i andra kammaren, där man uttrycker sig
på följande sätt: »I fråga om de ekonomiska svårigheternas avhjälpande för

Bohusläns vidkommande, så måste kraftåtgärder vidtagas för att få till stånd
nya verksamhetsgrenar, för så vitt inte stora delar av nämnda län för framtiden
skola bliva ödelagda. Frågan är dock, vilka näringsgrenar, som lämpligast
kunna dirigeras över eller nystartas inom länet. Olika uppslag måste
alltjämt bliva föremål för prövning. Vid denna omprövning är det möjligt, att
andra företag och verksamhetsgrenar kunna visa sig vara bättre lämpade för
länets vidkommande än anläggningen av omnämnda vitplåtvalsverk. Men
tills denna omprövning i sin helhet är verkställd, böra enligt vårt förmenande
alla möjligheter hållas öppna.»

Jag kan inte förstå annat, än att detta är ett ganska kraftigt uttalande just
för att även tåne- och subventionsverksamheten skall tillsvidare stå öppen för
åstadkommande av nya företag bl. a. i Bohuslän.

Jag tillåter mig till slut något vidröra den andra reservationen till utlåtandet
nämligen herr Törnkvists. Då här min kamrat på länsbänken sagt, att
det inte finns någonting, som bevisar att det är brist på skogsarbetare, vill jag
för det första hänvisa till den redogörelse, som från arbetslöshetskommissionen
lämnats rörande arbetslöshetens fördelning på olika grupper av yrken för april
månad. Såväl herr Molander som jag känna till, att april månad ur skogsarbetarsynpunkt
kanske är en av de sämsta vi ha. Då redovisas här för hela
landet inom nämnda yrkesgrupp 402 arbetslösa. Det är i själva verket, måste
man säga, för att vara under den månaden, en synnerligen låg siffra. Men
därjämte vill jag säga, att på grund av ett utredningsuppdrag, som jag jämte
andra har, ha vi haft överläggningar med skogsmän så gott som från hela landet,
bl. a. också länsjägmästare, och vi ha uttalanden från dem — jag skall
inte nämna några namn och inte heller län — där det säges, att f. n. är det ytterst
svårt att få arbetare till skogen för att utföra skogsvårds- och kultiveringsarbete
i beräknad omfattning. Ett sådant uttalande från det hållet måste
vara ganska beviskraftigt.

Så vitt jag förstått herr Törnkvist rätt, ville han ha den ändringen i utskottets
uttalande, att »avbryta eller» skulle utgå. Hans motivering för detta
yrkande har varit att man skulle eventuellt kunna utläsa utskottets uttalande
på sådant sätt, att örn det råder brist på arbetare i en viss del av landet, så
skulle beredskapsarbetena generellt över hela landet nedläggas. Jag anser,
att då såväl från utskottsavdelningens ordförande som från oss andra, vilka
deltagit i det förberedande arbetet, säges ut, att något sådant icke är avsett,
utan att »avbryta» här bara är en grad i förhållande till »inskränka», har
därmed givits en tolkning, som också herr Törnkvist närmast torde ha av -

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)
sett med sitt ändringsförslag. Vi äro alltså, så vitt jag kan förstå, fullt
eniga.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Molander erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
När herr Strindlund åberopar sig på arbetslöshetsstatistiken, synes det mig, att
han bevisar, att jag har rätt och att han själv har fel. Örn det i april månad
fanns 400 arbetslösa skogsarbetare, kunde man väl i första hand tagit dessa i
anspråk för utförande av det skogsarbete, som fanns att få. Detta förhållande
kan alltså inte vara något motiv för statsutskottet att skriva, att skogsbruket
har svart för att fa tillräcklig arbetskraft, och att man därför måste upphöra
med beredskapsarbetena. Det borde räcka som bevis att herr Strindlund påvisat,
att det finns 400 arbetslösa skogsarbetare.

o Såsom jag förut anfört, har det i vinter rått synnerligen exceptionella förhallanden
på detta område pa grund av de mycket stora avverkningarna.
Några klagomål, som framkommit vare sig i tidningar eller på annat sätt, har
emellertid jag inte någon kännedom örn. Nu vill jag säga, att det nog ibland
kan tänkas, att det yppar sig brist även på skogsarbetare. Jag har exempel
på att bolagen bjudit 25 öre för res åt huggarna. Men med det priset kan en
van skogsarbetare inte förtjäna mer än 2 kronor per dag. Till och med arbetslöshetskommitteerna
ha ansett, att detta inte varit en skälig lön, varför de inte
ansett sig kunna tvinga någon att ta ett sådant arbete. Under sådana förhållanden
kan man nog få fram, att det råder brist på skogsarbetare.

Jag vill passa pa tillfället att säga till herr andre vice talmannen, att det
verkligen har förekommit, att ett ganska stort antal yngre skogsarbetare från
Västernorrlands^ län rest söderut, bl. a. till Södermanland, för att ta anställning
som ladugardskarlar eller ladugardsskötare eller som jordbruksarbetare.
Jag talade emellertid i mitt anförande om de mera till ålders komna skogsarbetarna,
som inte borde skickas till dylika arbeten, därför att de inte passa
för dem.

Härpå anförde

Herr Strindlund: Herr talman! Det föreföll mig nästan, som örn herr

Molander skulle ha läst utskottets uttalande så att dessa beredskapsarbeten
skulle kunna avbrytas när som helst. Vi ha emellertid skrivit, att en förutsättning
för detta skulle vara, att en verklig brist på arbetare för jord- och
skogsbruk förelåge. Örn brist inte föreligger, komma dessa arbeten varken
att inskränkas eller avbrytas.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav först
propositioner beträffande utskottets hemställan nämligen dels på bifall till
berörda hemställan, dels ock på bifall till den av herr Johansson i Fredrikslund
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Herr förste vice talmannen gav vidare beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet av herr Törnkvist avgivna, under 1) antecknade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Molander, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Ang. anslag
till statens
arbetslöshetskommission

m. m.

Äng. anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets motivering i utskottets
förevarande utlåtande nr 193, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utskottets berörda utlåtande av
herr Törnkvist avgivna, under 1) antecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Molander begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgå vos 109 ja och 69
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets motivering.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 16.

Härefter upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 194, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning angående anslag till statens arbetslöshetskommission,
reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 23 april 1937 dagtecknad proposition nr 302 hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels till Statens arbetslöshetskommission för budgetåret 1937/1938 anvisa
ett förslagsanslag av 600,000 kronor;

dels till Reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet m. m. för samma budgetår
anvisa ett reservationsanslag av 14,000,000 kronor;

dels ock godkänna de av departementschefen förordade grunderna för användningen
av nämnda reservationsanslag.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels en inom andra kammaren av herr Nordström i Kramfors m. fl. väckt
motion, nr 3, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta avskaffa arbetslöshetskommissionen
och de nuvarande arbetslöshetsdirektiven, att offentliga
arbeten, vid vilka kollektivavtalslöner tillämpades, måtte anordnas och handhavas
av statens, kommunernas och vägdistriktens ordinarie organ samt att
40,000,000 kronor måtte ställas till regeringens förfogande, att användas för
att genom anslag och lån till vägdistrikt och kommuner göra det möjligt för
dessa att anordna arbeten för arbetslöshetens bekämpande samt för anslag
till kommunerna för bedrivande av kontant understödsverksamhet i de fall
lämpliga arbeten icke kunde anordnas,

dels ock en inom andra kammaren av herr Olsson i Stockholm m. fl.
väckt motion, nr 4, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta avskaffa arbetslöshetskommissionen
och dess besvärsnämnd, att de nödvändiga arbetsuppgifterna
beträffande understödsverksamheten skulle överföras till socialdepartementet
samt att samtliga för de arbetslösa anordnade arbeten skulle över -

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Ang. anslag till statens arbetslöshetskommission m. m. (Forts.)
tagas av statens olika verk och betalas i enlighet nied i den öppna arbetsmarknaden
gällande avtal.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å de i
ämnet väckta motionerna bifalla Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Det är ju betecknande för hur
djupt den ekonomiska krisen har gripit in i vårt samhällssystem, att vi i dag
trots en oerhörd högkonjunktur ändock måste konstatera, att det allt fortfarande
finns en mycket stor arbetslöshet i vårt land. Visserligen påstår herr
statsrådet Möller i propositionen nr 300, att »arbetslöshetsläget kan bedömas
såsom i stort sett gynnsamt», men för de arbetslösa själva och för de kommuner,
som alltjämt brottas med att lösa detta problem, torde läget vara allt
annat än gynnsamt. Det äger kanske sin riktighet, att arbetslösheten nu i
huvudsak ar tillfinnandes på de s. k. arbetslöshetsöarna, vissa distrikt, men
örn man tittar på den sista rapporten från statens arbetslöshetskommission,
skall man finna, att fackföreningarna allt fortfarande rapportera inte mindre
än 14 % arbetslösa, d. v. s. att det alltjämt finns omkring 100,000 arbetslösa.
Jag tror, att man har större anledning att sätta tro till fackföreningarnas
uppgifter än till de uppgifter om arbetslöshetens omfattning, som arbetslöshetskommissionen
anger, örn man tar i betraktande de metoder, som arbetslöshetskommissionen
begagnar för att pressa ner antalet anmälda arbetslösa.
Vid den konferens, som för en tid sedan hölls i Härnösand med ombud för de
flesta kommunerna i Ångermanland, där ju också statsrådet och chefen för
socialdepartementet var närvarande jämte en del riksdagsmän, framkom, hur
lättvindigt det var för arbetslöshetskommissionen att minska de arbetslösas
antal. Det var flera av de lokala arbetslöshetskommittéernas ordförande, som
påvisade, att det gång efter annan bara kom ett direktiv från arbetslöshetskommissionen
örn att nu skulle man minska det antal, som kommunerna hade
rätt att ha i arbete. Sålunda påvisades, att man i ett flertal kommuner hade
fått sådana direktiv utan att arbetslösheten hade minskat. Jag kan inte underlåta,
att ange ett par exempel. Arbetslöshetskommitténs ordförande i Gudmundrå
uppvisade, att man fått direktiv att minska sin arbetsstyrka med 75
man i mars i år, d. v. s. man var tvingad att skicka in från arbetet dessa 75
man, som sedan endast hade en fördel av den s. k. arbetslöshetshjälpen, nämligen
att stämpla. De stämplade naturligtvis en tid, men i medvetande om att
det inte tjänade något till att stämpla, då de ju ändock inte kunde få någon
hjälp, så slutade de också, helt naturligt, upp att stämpla, med resultat att arbetslösheten
minskades i arbetslöshetskommissionens rapporter men inte i verkligheten.
Från Nora kommun rapporterades enahanda förhållanden, utan att
det hade yppat sig ett enda nytt arbetstillfälle i öppna marknaden fick man
bara en order att nedskära de arbetandes antal. Det finns väl ingen, som
kan begära, att de arbetslösa vecka in och vecka ut skola gå och stämpla bara
för att förnöja arbetslöshetskommissionen, när de ändock veta, att de inte
kunna leva på att stämpla. Något annat blir det ju inte. Det torde inte vara
bara på några enstaka platser som dessa metoder praktiseras, utan man kan
säkerligen antaga, att detta är den genomgående principen för arbetslöshetskommissionen.
Därför har man också all rätt att ställa sig tvivlande till de
siffror, som arbetslöshetskommissionen kommer fram till. Det är kanske nödvändigt
att tillägga, att jag naturligtvis inte förnekar, att arbetslösheten har
minskat i vårt land.

Det kan ju inte heller vara huvudfrågan, hur stor arbetslösheten är, utan jag

Nr 41.

Fredagen, den 4 juni 1937.

Äng. anslag till statens arbetslöshetskommission m. m. (Forts.)
måste säga för mitt vidkommande, att det är av större vikt, hur det är ordnat
för att ge de av arbetslösheten drabbade verklig hjälp, och i det fallet
tror jag att det finns anledning till grava anmärkningar mot den förda arbetslöshetspolitiken
i vårt land. Arbetslöshetskommissionen har blivit synonym
med den mest brutala och hänsynslösa behandling av offren för dess hjälpverksamhet.
Det har faktiskt utvecklats en hel liten vetenskap örn hur man på
mest effektiva sätt skall visa de arbetslösa, att de äro av samhället utstötta
mindervärdiga element, som bara ha att foga sig i de tusen och en förordningar
och paragrafer, som höga vederbörande behaga antaga. De gångna åren
ha ju givit massor av exempel på upprörande trakasseringar av de arbetslösa.
Det är inte nog med att de begagnas av staten såsom slavar ute vid de olika
förläggningarna för att bygga vägar, broar, hamnanläggningar, flyghamnar
o. s. v., utan staten ockrar även på de arbetslösas nödläge för att genomföra
en hel del absolut nödvändiga arbeten. För att understryka detta skall jag
hänvisa till vad departementschefen säger i Kungl. Maj:ts proposition nr 302
på sidan 31. Han säger: »Detta betingas redan av det faktum, att kommissionen
den 1 mars innevarande år hade ej mindre än 277 arbetsföretag i gång, av
vilka det stora flertalet är av natur att böra snarast görligt föras till slut.»
Det är alltså fråga om sådana arbeten, som nödvändigt måste föras till slut.
Men ändå räknas de som hjälp till de arbetslösa, fastän de utgöra sådana arbeten
som staten har behov av. Jag har en gång förut i denna kammare påtalat,
hur de arbetslösa begagnats för att sätta vårt vägnät i någorlunda brukbart
skick. Den oerhörda utveckling som motortrafiken fått under de senare
åren ställer allt större och större krav på utbyggnad av vårt vägsystem. Det
är alltså ett trängande behov ur kommunikationssynpunkt att vägar byggas
och förbättras. Men detta behov försöker man dölja bakom tal örn att det bara
är fråga örn att »hjälpa» de arbetslösa. För löner som äro för små att leva av
men för stora att svälta ihjäl på få de arbetslösa hjälpa samhället att bygga
vägar i takt med de krav som den ökade trafiken ställer. Det finns massor
av splittrade hem och familjer efter den väg, där arbetslöshetskommissionen
gått fram för att »hjälpa» de oförskyllt arbetslösa. Utan att på något som
helst sätt förneka, att det också funnits och finns arbetslöshetskommissionens
arbetsplatser och förläggningar, där man försökt att göra det något så när
drägligt för de deporterade, tror jag ändock att man kan påstå, att i huvudsak
lia arbetslöshetskommissionens direktiv genomförts i anda och sanning.

Gång efter annan har den av landsorganisationen tillsatte ombudsmannen
Algot Rosberg tvingats att påtala hur oerhört rättslösa de arbetslösa äro. Vilja
de inte finna sig uti de förordningar som utges, så är det bara avstängning,
övergrepp från platsledarnas sida, urusla bostäder, dåliga verktyg, hemliga
ackordspriser, allt måste de arbetslösa finna sig i, örn de skola vederfaras den
stora nåden att bli »hjälpta» av den »sakrosankta» institution som arbetslöshetskommissionen
utgör. Det finns något som heter besvärsnämnden, säger
man. Ja visst, men det är ju ingen hemlighet, att denna besvärsnämnd blott
är ett annex till arbetslöshetskommissionen, och det torde inte vara svårt att
räkna dem, som hos besvärsnämnden fått sina klagomål beaktade. För de
arbetslösa betyder faktiskt den nuvarande arbetslöshetspolitiken, att man gör
nöden och svälten till en permanent företeelse som fullständigt utarmar de av
arbetslöshet drabbade. De arbetslösa själva, fackföreningarna och arbetarpressen
ha upprepade gånger försökt att vinna rättelse i de oefterrättliga förhållandena,
men ständigt ställa arbetslöshetskommissionens direktiv hinder i
vägen.

Jag kan inte underlåta att med ett par exempel visa upp hur förhållandena
äro vid en av arbetslöshetskommissionens arbetsplatser, Exens flygfält. Jag

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. anslag till statens arbetslöshetskommission m. m. (Forts.)
skall inskränka mig till att återge ett par saker, som varit införda i tidningen
Socialdemokraten, ett av regeringspartiernas huvudorgan, som på ett drastiskt
sätt visa arbetslöshetskommissionens politiks rätta ansikte. Här är ett
urklipp ur »Socialdemokraten», som är rätt betecknande för tillståndet på
vissa arbetsplatser i landet: »Urusla förhållanden för arbetarna. I skrivelse
till arbetslöshetskommissionen bär Hälsingborgs FCO och De arbetslösas förening
i staden påtalat de odrägliga förhållanden, som äro rådande vid Exens
flygfält i Småland. ^Resultatet av gjorda undersökningar vittnar örn att denna
AK-arbetsplats i fråga örn arbetsvillkoren torde vara en av de allra sämsta,
vilket sannerligen inte vill säga lite. Föreståndarna vid arbetslöshetsbyråerna
i Hälsingborg och Malmö understryka den kraftiga kritiken från arbetarhåll.»
Jag skall inte läsa upp allt detta men jag skall anföra slutklämmen: »Efter
denna skildring utsände man från Hälsinborgs FCO tvenne kommitterade
för att undersöka förhallandena vid Exens flygfält. Dessa ha i en rapport
lämnat ytterligare uppgifter örn de urusla arbetsförhållandena och platsledarens
hänsynslöshet. Det är beklämmande skildringar över det liv dessa reservarbetare
måste föra. Förutom de dåliga bostäderna och lång, delvis of ärbar
väg till närmaste handelsbod, ha verktygen varit i hög grad bristfälliga, vilket
menligt inverkat på arbetarnas ackordsförtjänster. På grund av de olidliga
förhållandena ha arbetarna icke kunnat härda ut. De ha gång på gång lämnat
arbetsplatsen trots att följden därav blivit avstängning från all hjälp. Föreståndaren
S. Ekström vid arbetslöshetsbyrån i Hälsingborg meddelar, att av
35 arbetare, som under fjolåret hänvisats till Exens flygfält, ha 32 efter endast
en kort tid lämnat arbetsplatsen. I januari hänvisades 10 arbetare, av
vilka 6 gåvo sig därifrån efter endast några dagar. Herr Ekström hagvid
personliga besök på arbetsplatsen konstaterat att arbetarnas anmärkningar varit
berättigade.» Samma anmärkning har också verifierats av byråföreståndaren
Erik Ericsson_i Malmö. Från samma arbetsplats ha de arbetslösa själva
sänt en skrivelse till arbetslöshetskommissionen den 12 mars i år, däri de
säga: »Alltså, vi bevisar, med ett avtal i allmänna marknaden, att en reservarbetare
i Exen, för att erhålla den fastställda normallönen, måste utföra en
mer än dubbel arbetsprestation än en vägarbetare i Konga härad.» För att
komma upp till den av arbetslöshetskommissionen fastställda normallönen skola
de arbetslösa vid denna arbetsplats prestera dubbelt så mycket arbete som en
arbetare i öppna marknaden. Örn ackordspriserna vid denna arbetsplats konstaterade
landsorganisationens ombudsman Rosberg: »Det visade sig sålunda
att de mycket diskuterade och kritiserade ackordspriserna äro hemligstämplade.
Den särskilda: ''Handledning för prissättning vid ackordsarbete å reservarbete’
har beteckningen ''korrektur'' och bär dessutom stämpeln ''konfidentiellt''.»

^Förhållandena vid Exen torde inte vara så värst mycket sämre än vid
många andra av arbetslöshetskommissionens arbetsplatser.

Det är inte bara för de arbetslösa som den nuvarande arbetslöshetspolitiken
är förödande utan också för vårt lands övriga arbetare. De låga lönerna vid
arbetslöshetskommissionens arbetsplatser ha också fått tjäna till att pressa
ner de övriga arbetarnas inkomster och löner.

Men det är inte bara det arbetande folket självt som tungt har drabbats av
den nuvarande arbetslöshetspolitiken. Det finns många kommuner i vårt land,
som drivits till ruinens brant genom den förda arbetslöshetspolitiken. Jag erinrar
örn vad jag nyss refererade ifrån den konferens, som hölls i Härnösand.
Där framkom också, att genom A. K:s direktiv att minska antalet arbetare,"
sorn kommunerna hade rätt att ha i arbete, så nåddes bara det resultatet,
att arbetarna tvingades anlita fattigvården för att överhuvud tu Andra

kammarens protokoll 1937. Nr Itl.

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. anslag till statens arbetslöshetskommission m. m. (Forts.)
get kunna leva. Det framkom också, att trots högkonjunkturen så steg
allt fortfarande fattigvårdsutgifterna på ett mycket oroväckande sätt
för de små fattiga kommunerna. Socialministern förklarade där uppe,
att han var förskräckt över meddelandena om fattigvårdsutgifternas fortsatta
stegring, och han sade sig icke kunna första orsaken till detta. Enligt ruin
mening framgick det dock tämligen klart, att det var den förda A. K.-politiken,
som var orsak till att fattigvårdsutgifterna fortfarande stego. För en
del kommuner betyder den nuvarande A. K.-politiken, att man på dem övervältrar
ansvaret för de arbetslösa och arbetslösheten, ehuru de allt fortfarande
ha att dragas med en stor arbetslöshet. De arbetslösa ha under alla dessa år,
som de fört en ojämn kamp mot arbetslösheten och dess fruktansvärda följder,
försökt att vinna statsmakternas beaktande av sitt prekära läge. Tyvärr mäste
vi säga, att de i huvudsak inte ha nått något resultat. Fackförenmgsfolket,
som ju också vet, att de arbetslösa begagnas i kampen mot dess löner och
arbetsförhållanden, har också på sista tiden, i allt större omfattning i resolutioner
och protestuttalanden krävt en mänskligare behandling av de arbetslösa.
Jag förmodar, att både arbetslöshetskommissionen och regeringen från massor
av fackföreningar här i landet fått mottaga kravet örn arbetslöshetskommissionens
slopande. Jag har själv här en hel trave med uttalanden från fackföreningar,
däri man kräver ett slut på den nuvarande arbetslöshetspolitiken. Da
dessa uttalanden enligt uppgift ställts till alla arbetarpartier här i riksdagen,
skall jag inte uppta tiden med att citera deni. Jag vill endast betona, att jag
anser, att de som vilja kalla sig arbetarrepresentanter i riksdagen lia skyldighet
att ta hänsyn till fackföreningsfolkets krav. Den senaste landsorganisationskongressen
antog också ett uttalande, vari krävdes arbetslöshetskommissionens
avskaffande. Landsorganisationen omfattar omkring 750,000 arbetare,
varför man med säkerhet kan påstå, att Sveriges arbetande folk enhälligt ställt
sig bakom detta krav. Det är ju heller ingen hemlighet, att en hel råd av
de socialdemokratiska partidistrikten ha hemställt örn, att man egentligen borde
göra slut på ett fullständigt orättfärdigt system. Jag vill inte neka mig
nöjet att citera vad 32 socialdemokratiska partiorganisationer i Bohuslän sagt
örn den nu praktiserade arbetslöshetspolitiken. I ett uttalande från en konferens
i Hunnebostrand heter det bl. a.: »Socialdemokrater i Bohuslän, repre senterande

32 olika partiorganisationer, ha varit samlade till ett möte i Hunnebostrand
för att behandla den olidliga situation, som de arbetslösa stenhuggarna
kommit i genom den långa arbetslösheten, och ge härmed uttryck at den
bestämda och hos alla arbetslösa levande känslan, att den hittills praktiserade
hjälpmetoden med arbetslöshetskommissionen som förmedlare av hjälpen icke
längre kan uthärdas. Hemmen utarmas för oss, och den uppväxande ungdomen
riskerar att såväl fysiskt som moraliskt taga skada.» Detta uttalande
är förmodligen inte något undantag utan en allmänt utbredd känsla hos alla

arbetare i vårt land. 0 , .

Den socialdemokratiska regering, som satt 1933, hade ju också den uppfattningen,
att arbetslöshetskommissionen måste bort, och den framlade ju till och
med förslag örn dess avskaffande. Är det inte litet egendomligt att man 1933
mitt under krisens värsta tryck ansåg, att man kunde avskaffa arbetslöshetskommissionen,
men att man i dag är redo att bibehålla denna av en enhetlig
arbetaropinion fördömda institution. Departementschefens uttalande i propositionen
nr 302 på sid. 31 kan ju dock inte tolkas på annat sätt än att arbetslöshetskommissionen
skall vara kvar. Statsrådet säger nämligen, att man under
förutsättning av att det gynnsamma konjunkturläget fortbestar harska!
att överväga, huruvida inte andra medel än arbetslöshetskommissionen sta till
förfogande för arbetslöshetens bekämpande. Det är alltså enligt detta utta -

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. anslag till statens arbetslöshet skommission m. m. (Forts.)
lande endast under förutsättning av en fortsatt högkonjunktur, som statsrådet
anser, att andra medel böra övervägas. Men hur är det, mina damer och herrar?
Har inte chefen för finansdepartementet redan signalerat en antågande
lågkonjunktur, och är det i händelse härav socialministerns mening, att den
nuvarande arbetslöshetspolitiken skall fortsättas?

Utan att på något sätt underskatta den förbättring, som består uti en utökning
av beredskapsarbetena, vilka jag vill ge min anslutning till, måste jag
dock ställa ytterligare en fråga till socialministern. Örn man nu igångsätter
både beredskapsarbeten och vanliga A. K.-arbeten på en plats, så kommer ju
arbetslöshetskommittén där i en mycket brydsam situation. Den skall placera
ut de arbetslösa, en del till beredskapsarbeten och andra till A. K.-arbeten*
d. v. s. en del till arbete, som betalas enligt öppna marknadens priser, och del
till arbeten, som betalas enligt de gamla A. K.-lönerna. En del arbetslösa,
som kanske fått gå utan arbete i både 3, 4, 5 ja, till och med 6 år, komma
fortfarande att tilldelas A. K.-arbeten med gällande orättfärdigt låga löner.
Jag vill i detta sammanhang erinra om, vad en medlem av herr statsrådets
eget parti efterlyste vid det förut omtalade mötet i Härnösand. Han ställde
då frågan, huruvida det inte skulle kunna ordnas så, att de som fortfarande
skulle hänvisas till arbets! öshetskommissionen och de statskommunala reservarbetsplatserna
också skulle kunna betalas avtalsenliga löner. Jag tror, att
arbetarmajoriteten i riksdagen skulle kunna villfara en sådan begäran, örn det
bara funnes litet god vilja.

Till slut skulle jag vilja säga några ord i den fråga, som kammaren nyss
har behandlat, nämligen frågan örn beredskapsarbetena. I går ansåg sig en
borgerlig Stockholmstidning ha rätt att upphäva en tämligen oförställd glädjeyttring
i anledning av det sätt, på vilket statsutskottet behandlat frågan om
beredskapsarbetena. Ja, det är inte utan, att man måste erkänna, att den svenska
högerns representanter ha anledning att vara glada, när utskottet vill införa
sådana direktiv i fråga örn dessa arbeten, att de i det väsentliga skulle
bil jämförliga.med .övriga A. K.-arbeten med deras förhatliga direktiv. Jag
hänvisar till sid. 4 i utskottets utlåtande, där det heter: »Det bör med andra
ord tillses, att för reservarbeten gällande bestämmelser i nu berörda hänseenden
i tillämpliga delar beaktas. Med hänsyn till skogs- och jordbrukets svårigheter
att under vissa perioder erhålla tillräcklig arbetskraft, böra vidare sådana
anordningar eftersträvas, som göra det möjligt att under nämnda tidsperioder
avbryta eller inskränka beredskapsarbeten.» Helt säkert betyder
detta, att också reservarbetena komma att bli organ för godtycke och lönenedpressning
under den motiveringen, att jordbruket behöver arbetskraft. Man
får ju inte heller glömma, ^att en reservarbetare, som lyckats få ett arbete i
öppna marknaden, om också bara för några dagar, låt oss säga ett jordbruksarbete,
kan få vänta både länge och väl, innan han på nytt är berättigad att
erhålla arbete genom sin _arbetslöshetskommitté. Följden blir, att han för
detta tillfälliga arbete på några dagar har att anteckna en ren förlust.

Herr talman! .På grund av att kammaren nyss har fattat beslut i frågan
örn beredskapsarbetena kan jag inte yrka bifall till den motion örn arbetslöshetskommissionens
avskaffande, som vi vid årets riksdag ha framfört. Jag
skulle dä,rför vilja ställa ett annat yrkande, nämligen ett yrkande, som går ut
på, att riksdagen ville besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Majit ville till nästa års riksdag framkomma med förslag om arbetslöshetskommissionens
avskaffande och genomförandet av en humanare arbetslöshetspolitik,
samt. att Kungl. Majit därvid ville beakta de synpunkter, som
vi anfört i vår motion nr 3 vid årets riksdag.

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. anslag till statens arbetslöshetskommission ra. ra. (Forts.)

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Jag har tidigare här i kammaren
vid ett par tillfällen framfört de skäl, som jag anser tala för avskaffandet av
den nuvarande arbetslöshetspolitiken, och jag kan därför nu fatta mig ganska

Det är emellertid några nytillkomna omständigheter, som skapat mycket
stora svårigheter för såväl arbetslöshetskommittéerna som för arbetsledningar
och arbetsbefäl på de olika arbetsplatserna. Debatten om beredskapsarbetena
visar ju också, att arbetslösheten i landet allt fortfarande är ganska stor, och
att frågan härom är ett svårlöst problem både för stat och kommun. Den nedgång
i arbetslösheten, som inträtt under de senaste aren, har medfört, att den
mest kvalificerade arbetskraften kunnat fa arbete i den öppna marknaden, medan
däremot den mindre kvalificerade arbetskraften kommit att tillhöra de permanent
arbetslösas skara. Jag tänker härvidlag inte på de egentliga kroppsarbetarna
utan på dem, som ha mer eller mindre s. k. intellektuella yrken såsom
bokbindare och andra, som under vanliga förhållanden endast har att utföra
lättare arbete. Då nu dessa människor kommenderas ut på reservarbetsplatserna,
ha de på grund av ackordsbestämmelserna och de gällande lönesatserna
mycket svårt att på lång tid kunna ernå en lön, som svarar mot de grunder,
som äro fastställda i arbetslöshetskungörelsen. Yi lia hafden hel del
dylika fall i de s. k. tremånadersperioderna. Först går det en månad, innan
vederbörande få litet valkar i händerna, och sedan går det en månad till, innan
han får någon vana vid det arbete, hail skall utföra. Följden blir att hail
under två månaders tid inte har möjlighet att kunna komma upp ens. till
den avlöning, som förutsättes i de av arbetslöshetskommissionen givna principerna.
Sedan han väl kommit ett stycke in i sitt arbete^, återstår för ^benoni
endast en månad. Medvetandet örn att man inom en manad mäste ga ifrån
sitt arbete verkar också i allra högsta grad deprimerande på dessa arbetare, och
följden blir att de lia mycket svårt att kunna förtjäna vad arbetslöshetskommissionen
eller vad arbetslöshetskommittéerna stipulerat.

För att visa hur vår nuvarande arbetslöshetspolitik verkar, skall jag ge ett
litet belysande exempel. Häromdagen kom till mig en nian och visade sitt
flyttningsbetyg. Av detta framgick, att han hade 5 barn, av vilka det äldsta
var 7 år. Enligt kvitto från sin arbetsplats A: 72 hade han haft en månadslön
av 166 kronor 45 öre, varav dock 120 kronor uppburits i förskott i olika
poster. Han hade sålunda endast 46 kronor 45 öre att lyfta. Han är en
utomordentligt god arbetare i sitt fack, men han passar säkerligen litet till att
bryta berg eller vad det är för grovarbete, han sysslar med på denna A. H:s
arbetsplats. Det finns inga möjligheter i världen för honom och hans hustru
jämte fem barn att kunna uppehålla sig i Stockholms stad på en månadsinkomst,
uppgående till 166 kronor 45 öre. Han nödgas således att skicka sm
fru till fattigvården och begära extra understöd och hjälp, för att familjen
skall kunna uppehålla sig. Men då han går till fattigvården, erhåller hamned
de nuvarande fattigvårdsbestämmelserna icke ett belopp i vanlig social bemärkelse
utan han erhåller ett lån från fattigvården, vilket så snart som denne
man kan erhålla arbete i den öppna arbetsmarknaden kanske med en lön, sorn
inte kan räknas som någon topplön, fattigvården kommer och begär få återbetalt.
Härigenom kommer denne man att återigen dras ned ekonomiskt med sm
stora familj. Han arbetar och utnyttjar sin arbetskraft så långt som möjligt,
men han kommer trots detta icke ut ur eländet, och följaktligen mäste han tor
sill del, örn han icke har en otroligt stark vilja, ge upp, och samhället får kanske
taga hand örn både honom, hans hustru och hans stora familj.

Jag undrar, vad det finns för rim och reson i att fortsätta en arbetslöshetspolitik,
som för samhället i dess helhet blir dyrbarare än örn man betalar arbe -

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Ang. anslag till statens arbetslöshetskommission m. m. (Forts.)
tarna vid dessa förläggningar, som A. K. har, avtalsenlig lön, som åtminstone
från början ger honom, jag höll på att säga, litet styrka i kampen för tillvaron.

Då man talar örn att arbetslöshetssiffrorna sjunkit, och då man visar fram
siffror, som varit synnerligen blygsamma, till och med de lägsta, som vi haft
på många år, då borde det icke vara någon större uppoffring från riksdagens
sida eller från samhällets sida, om man frångick en sådan arbetslöshetspolitik,
som hittills varit, och i stället förklarade, att de arbetare, som få dessa arbeten,
som särskilt igångsättas, böra betalas med avtalsenliga löner, så att arbetarna
själva ha möjlighet att kunna försörja sig. Några större utgifter blir
det icke, och om icke riksdagen vill slå in på en sådan väg, är det säkerligen
åtskilligt, som talar för att det blir betydligt dyrbarare i längden för samhället
att själv driva denna arbetslöshetspolitik.

°Nu har man visserligen förklarat från departementschefens sida, att man
håller på att avskaffa grunderna för elen nuvarande arbetslöshetspolitiken och
därmed också A. K. Ja, kan man göra ett sådant påstående på fullgoda skäl?
Då man är beredd att anslå 14 miljoner kronor och dessutom 600,000 kronor
för fortsatt administration och man vet, att arbetslösheten kanske rätt så snart
kommer att ökas igen, då är det här icke fråga om ett avskaffande av den
utav den allmänna opinionen utdömda arbetslöshetspolitiken, utan då håller man
på att konservera den, tills den blomstrar upp på nytt i samma ögonblick, som
arbetslösheten kommer att växa.

o Herr Bagge yttrade i den föregående debatten, att man kan byta om namnet
på A. K. »Vi kunna ju döpa örn A. K.», sade professor Bagge. Ja, örn vi
döpa örn A. K. och ger denna institution det allra vackraste och grannaste
namn, vi kunna hitta på, består ändå det förhållandet, att massor av människor
icke få sin utkomst genom det arbete, de själva utföra i samhällets tjänst,
och detta är det väsentliga. Jag har tidigare ansett, att de arbeten, som nu
utföras, kan läggas under statsverket eller att man, örn man icke vill det, kan
inrätta en särskild institution som A. K., vilken tar hand örn arbetslösheten,
men skall betala efter den öppna marknadens grunder, så att arbetarna lia möjlighet
att försörja sig och sm familj på det arbete de själva utföra.

Då det problemet återstår olöst, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
motionen, nr 4, väckt av undertecknad och några andra ledamöter av denna
kammare.

Herr Brädefors: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av att vi

behandla här ett avsnitt, som är sammanknippat med denna fråga. Jag erinrar
örn vilka löften som från regeringspartiets sida d. v. s. ifrån socialdemokratiska
vältalare gåvos i valrörelsen angående denna fråga. De voro ganska
eniga allesammans i valrörelsen örn att A.K. skulle bort. Och det är
icke fritt, att icke arbetarna hyste ganska stora förhoppningar av denna valrörelse
och hoppades, att efter valet, när arbetarpartiet gick framåt, då måste
väl A.K. försvinna, örn det icke varit möjligt förut. Jag märkte emellertid,
att man vänt på parollen litet grand. Strax efteråt läste jag i någon socialdemokratisk
tidning, att det icke alls var aktuellt att avskaffa A.K., utan att
det var mera aktuellt att avskaffa arbetslösheten. Örn det vore så, att man
kunde gå den vägen, att första avskaffa arbetslösheten och sedan A.K., skulle
det icke resas något motstånd från vår sida, blott herrarna kunna förverkliga
den saken, men på vilket siitt det nu skall ske, talar man icke örn. Är det
meningen att man så mycket som möjligt skall söka få in dessa arbetslösa i
industrien? Är det den vägen, man ämnar gå, när man talar örn att avskaffa
arbetslösheten? Då vill jag säga, att statens egna verk i det fallet föregå med

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. anslag till statens arbetslöshet skommission m. m. (Forts.)
mycket dåligt exempel, när det gäller att taga in mera arbetskraft i deras
arbeten.

Jag skall endast nämna ett par exempel. Det är icke obekant för kammarens
ledamöter — jag tror icke för någon av er — att det skrivits i dagspressen
och i järnvägsmännens fackorgan Signalen om huru det t. ex. är vid
statens järnvägar och här i Stockholm vid Stockholm norra, en av Sveriges
största godsstationer. Huru är förhållandet där? Det har skrivits och påtalats,
att det är brist på arbetare, brist på personal, och att här .få massor
av vagnar stå dagligen olossade och olastade på grund av brist på personal.
Men är det brist på ledig arbetskraft i Stockholm? Nej, det är det icke. Det
finns långa köer här även vid statens järnvägar, som vänta att få några timmars
arbete. Det finns icke brist på arbetare. Det verkar också på det sättet,
att personalen icke får någon som helst regelbunden arbetstid, utan den
får arbeta vilken tid på dygnet som helst och ändå hinner den icke utföra det
arbete, som skall utföras, örn icke trafiken skall bli lidande.

Jag skall nämna ett exempel till. Detta exempel tar jag ifrån den arbetsplats,
där jag själv arbetar, nämligen vid statens järnvägars huvudverkstäder
i Notviken. Redan under fjolåret arbetade man där ganska mycket på
övertid på grund därav, att det var för mycket arbete och den där anställda
personalen icke hann med det, men man anställde icke nya arbetare. Under
detta års tre första månader, alltså under första kvartalet, hade man vid
dessa huvudverkstäder i Notviken med en arbetsstyrka, uppgående till icke
fullt 300 personer, arbetat i 9,429 övertidstimmar. Det är ett skrämmande
exempel på vilket sätt statens egna verk gå tillväga, oaktat man menar, att
man skall avskaffa arbetslösheten genom att försöka få in ny arbetskraft i
industrien och olika verksamhetsområden. Men det är icke nog med detta.
Vi ha observerat just i dagarna från järnvägsmännens tidning Signalen ett
meddelande örn hur kungl, järnvägsstyrelsen i ett cirkulär vänt sig till sina
distriktschefer med en uppmaning till dem att vara försiktiga och återhållsamma
med nyanställning av personal, därför att kostnaderna för den nyrekrytering,
som skett den sista tiden, överstigit inkomsterna av den ökade
trafiken vid statens järnvägar. Trots att det är för liten personal, går ett
statens verk in för att bromsa nyintagning, även örn det är absolut nödvändigt
att taga in ny personal.

En liknande personalpolitik har redan i denna kammare patalats t. ex. av
min partikamrat Senander, där det gällde tullverket. Det är emellertid icke
endast dessa statens verk, som föra en sådan politik som denna, utan även
andra statens verk föra en liknande personalpolitik. Huru skall man då
kunna tänka sig att på den vägen kunna taga bort arbetslösheten, medan man
har en institution, som heter A.K. och under denna institution läggas alla
nödvändiga arbeten för att utföras till underpris, till pris, som icke någon arbetare
kan existera på. Det är icke alls något märkvärdigt, om även regenngspariets
egna medlemmar börja reagera mot att icke de löften, som i denna sak
gåvos under senaste valrörelsen, äntligen börja infrias.

Herr Olsson i Staxäng: Herr talman! Vid detta utlåtande är fogad en

reservation av J. B. Johansson m. fl. Da denna reservation har bl. a. anknytning
till den reservation, som samma reservanter lämnat vid föregående
utlåtande, alltså statsutskottets utlåtande, nr 193, punkt 2, vilken reservation
blivit avslagen, har jag ingen anledning att yrka bifall till den reservation,
som är knuten till föreliggande utlåtande, varför jag ber att ta yrka bifall
till utskottets förslag.

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng .anslag till statens arbetslöshetskommission m. m. (Forts.)

H^ Jansson i Falun: Herr talman! Sedan herr Olsson i Staxäng yrkat
bifall till utskottets förslag, skulle det kunna vara ganska överflödigt, att jag
här begärt ordet. Eftersom jag nu i alla fall fått ordet, ber jag att i anledning
av den kritik, som från kommunistiskt håll framförts över att från
Kungl. Maj:ts sida och speciellt departementschefens sida icke något vidtagits
för att undersöka möjligheten av en omläggning av arbetslöshetspolitiken,
fa erinra därom, att i propositionen rörande socialstyrelsens omorganisation
redogjordes för sakkunnigeutredningens resultat angående hela detta
spörsmål. Därvid har departementschefen sagt, att han för det dåvarande,
dv. s. nar propositionen skrevs, icke varit redo att taga ståndpunkt till den
Dagan, utan att den skulle underkastas förnyat övervägande. Det är därför,
som sedan nu kammaren bifallit regeringens förslag om anslag till beredskapsarbeten,
från utskottets sida i motiveringen omnämnts just denna utredning.
I anledning härav anser jag det icke nu kunna vara påkallat att
ytterligare skriva till Kungl. Majit i den saken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1:°) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till det av herr Nordström i
Kramfors under överläggningen framställda yrkandet samt 3:o) bifall till
motionen II: 4; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 195, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående befrielse för f.
uppbördskommissarien Eric Svenson från viss, honom ådöma ersättningsskyldighet
till kronan;

nr. 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
provisoriska sekundärsjukhus inom den statliga sinnessjukvården; och

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1937/1938 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

kapital, anvisat
åt svenska
spannmålsföreningen.

§ 18.

. ^"bl nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 198, i anled- Äng. avskrivning
av Kungl. Maj :ts förslag om anslag för avskrivning av lånekapital an- ning av låne''
visat åt svenska spannmålsföreningen, yttrade: ’

..Ue.r,r Lundell: Herr talman! Jag har tidigare under riksdagen vid några
tilliallen hatt anledning begära ordet för att åberopa en motion, nr 314 som
väcktes av mig i början av riksdagen och som berörde budgeten. Jag’hemstallde
i denna motion, att statsutskottet vid budgetarbetet ville beakta i
motionen framförda synpunkter beträffande nedskärning av investeringsprogrammet,
minskning av låneavbetalningarna och skattesänkning. Denna motion
här i förevarande utskottsbetänkande blivit omnämnd av den anledningen,
att i densamma bland annat har uttalats, att avbetalningen av förluster å
svenska spannmålsföreningen för budgetåret 1937/1938 lämpligen borde kunna
begränsas till samma belopp som i den nu löpande riksstaten eller till

9.000. 000 kronor, och att återstående belopp, som då kunde beräknas till cirka

30.000. 000 kronor, borde fördelas på flera kommande budgetår och icke behövde
tagas ut nu på en gång i klump.

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. avskrivning av lånekapital, anvisat åt svenska spannmåls för erlin g en.

(Forts.)

Spannmålsregleringen var då ännu icke avslutad, och vad som kunde komma
att behöva täckas av staten berodde ju i hög grad på hur veteavgifter och
annat, som var avsett att täcka den ifrågavarande förlusten, blevo reglerade.
Nu har ju veteavgiften sedan riksdagens början blivit sänkt i två omgångar,
först från 2.5 till 1.5 öre från den 1 februari i år och sedan från 1.5 till 0.5
öre från den 1 mars. Man skulle alltså nästan kunna säga, att vid den tidpunkt,
när medel som allra bäst behövdes för att täcka förlusterna pa spannmålsregleringen,
har veteavgiften sänkts till att ej giva mer än en femtedel av
vad den givit tidigare. Resultatet har blivit det, som framgår av det föreliggande
utlåtandet, nämligen att det hål i spannmålsregleringen, som staten
skall täcka med vanliga skattemedel, har från de 39,000,000, varmed man
räknade i budgetförslaget, ökats med ytterligare 9,500,000 kronor.

Att sedan dela upp vare sig de förut beräknade 39,000,000 kronorna på två
eller tre år i enlighet med vad jag i min motion hade framkastat eller att ens
skjuta över de nytillkomna 9,500,000 kronorna på något följande år har utskottet
icke velat reflektera på. Det förefaller nästan som om, sedan finansministern
inriktat sig på att någon skattesänkning vid denna ^riksdag icke
skulle förekomma, har både han och statsutskottet konsekvent gatt in för att
göra rent hus med de medel, som kunde vara disponibla för skattesänkning.

I fjol föreslog ju finansministern själv skattesänkning, men i år, när statsinkomsterna
ha stigit betydligt och när högkonjunktur räder, ^ föreslås icke
någon skattesänkning utan tvärtom stoppas alla möjligheter i sådan riktning
omsorgsfullt igen genom ökade statsutgifter. —- Jag är rädd för att finansministerns
och statsmakternas tillvägagångssätt i detta hänseende gentemot
skattedragarna kan komma att hämna sig. Jag tror för all ^del icke, att
det kommer att hämna sig särskilt på finansministern eller på hans parti,
utan väl direkt på samhället i dess helhet. .

Eftersom det nu förevarande utlåtandet rör utfallet av spannmalsreglermgen,
vill jag begagna tillfället att uttala, ett beklagande över att denna reglering
har handhafts sa, att utfallet såvitt man nu kan se har blivit ett sa
ofantligt underskott som sammanlagt 90,250,000 kronor, vilket belopp nu
måste täckas av staten. Med god vilja och med större ekonomiskt. sinne fran
statsmakternas sida hade säkerligen en reglering, vilken, det vill jag betona,
i förhållande till lantbruksnäringen hade gjort samma nytta, kunnat ordnas
med vida mindre underskott örn ens med något underskott alls. Åtskilligt av
det, som har förekommit under spannmålsregleringen, har nästan, kan man
säga, tyckts vara inriktat pa att göra statens förluster sa stora som möjligt,
fastän man väl får anse, att motsatsen borde ha varit åtminstone ett av ögonmärkena
vid handhavandet av denna reglering. — Spannmålsregleringen som
den har skötts och utfallit under den lågkonjunktur, sorn. gått till ända, finnér
jag vara ett mycket mörkt blad i krisåtgärdernas historia. . .

Sedan nu underskottet, vilket ju staten på förhand har åtagit sig att tacka,
tenderat att bli så oerhört stort, som det har blivit, måste man ovillkorligen
säga att det är ganska anmärkningsvärt, att veteavgiften har reglerats nedåt,
så att vad som behövt täckas med anslag å riksstaten med vanliga skattemedel
under de år som gått blivit först 5,000,000 kronor, sedan 9,000,000
kronor och nu ytterligare 48,500,000 kronor, alitsa tillsammans 62,500,000
kronor. Jag tror, att det mycket väl hade kunnat gå för sig att bibehålla
veteavgiften vid sin tidigare höjd ännu någon tid, och att man icke hade behövt
sänka den så brådstörtat som skedde i februari, och mars i varas.

Avsikten med sänkningen av veteavgiften, såvitt jag har upplattat saken
rätt, har ju varit, att kvarnarna skulle få den inhemska brödsäden i siutsum -

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

Äng. avskrivning av lanekapital, anvisat åt svenska spannmålsföreningen.

o (Forts.)

ina sa att säga, alitsa icke blott vad lantbrukarna fick utan även vad staten
tog ut i skatt, väsentligt billigare än vad den utländska spannmålen skulle
kostat med tillagd tull,^ och att som följd därav konsumenterna skulle kunna få
bröd av svensk spannmål till ett billigare pris än de annars skulle få. Detta var,
såvitt jag känner till, avsikten, men huruvida den avsikten också har kunnat
genomföras, d. v. s. örn konsumenterna verkligen lia fått billigare bröd än de
annars skulle fatt, därom har jag icke sett några bestämda uträkningar och
det lär val icke gå att få fram några noggrannare kalkyler på den punkten.
Det är ju så, att vad som sparas på ett håll i produktionsprocessen, kan så
lätt försvinna på andra håll, innan varan kommer fram till konsumenterna. I
fråga örn bröd finns det mångå led i produktionen och marknadsförandet
efter det lantbruket har gjort sitt. Det framgår också av socialstyrelsens
statistik, att brödpriset har stigit icke så litet under tiden sedan i höstas.

Dessutom, det vill jag tillägga, är det ju icke alldeles självfallet, att konsumenterna
här i landet skola ha billigare bröd än de i nuvarande läge skulle
få, ifall de vore hänvisade till utländsk brödsäd, importerad och förtullad.

Jag har, herr talman, intet yrkande. Jag har endast velat påtala förhållanden,
som ha synts mig beklagliga och anmärkningsvärda. I fråga örn vad
jag har sagt beträffande själva spannmålsregleringens utförande vill jag
tillägga för att undvika missförstånd, att jag icke riktar förebråelser åt något
särskilt håll. Vi äro nog mer eller mindre inom alla partier medskyldiga
till att regleringsåtgärderna blevo sådana, att utfallet har blivit så beklagligt,
som det har blivit.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skulle kunna inskränka mig
till att rätt och slätt yrka bifall till utskottets hemställan, eftersom den föregående
ärade talaren icke alls gjorde något yrkande, men jag skall be att få
säga några ord till.

När herr Lundell började sitt anförande, trodde jag, att han skulle låta sin
färla vina över statsutskottet, men det befanns, att det icke var så farligt med
den saken, utan hans kritik gällde framför allt de misstag, som herr Lundell
och vi andra ha begått, när vi ha medverkat till åtgärderna för spannmålsregleringens
genomförande, och det var ju en helt annan sak. Jag fruktar emellertid,
att vi ha begått ett misstag till, nämligen att icke vederbörande ha sett upp
här i riksdagen och skaffat sig herr Lundells medverkan vid handhavandet av
den svåra uppgiften att genomföra denna reglering, ty i så fall hade det säkerligen
blivit på det sättet, att åtminstone icke herr ljundell stigit upp här i
dag för att klaga.

Örn jag sedan skulle få uttala ett önskemål, är det, att om vi bägge få leva
och kunna reta varandra en smula ett annat år här i riksdagen, och örn herr
Jamdell åter skall skriva en så omfattande motion som denna, vilken faktiskt
är ett helt program och som vi nödgats skriva något om från statsutskottets
sida en hel rad gånger, så vore det i högsta grad önskvärt, att herr ljundell ville
bereda dem, som då sitta i statsutskottet, den utsökta förmånen att dela upp
motionen i särskilda yrkanden för alla olika slag av anslag, som herr Lundell
Ilar berört. Jag misstänker, att också bevillningsutskottet skulle känna en viss
tillfredsställelse, örn herr Lundell ville tillmötesgå oss i det avseende, som jag
nu har pekat på.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundell: Gentemot herr Andersons i Råstock förmodan, att saken

skulle lia ordnats bättre, örn jag hade medverkat i spannmålsregleringen, vill

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937.

Äng. avskrivning av lånekapital, anvisat åt svenska spannmåls förening en.

(Forts.)

jag säga, att min uppfattning är. att örn det hela finge göras om, skulle vem
som helst av oss kunna göra det bättre. Jag menar icke vem som helst av herr
Anderson i Råstock och mig utan vem som hålst i kammaren.

Vad sedan angår avfattningen av den motion, som jag väckte i början av
riksdagen angående budgeten, så beklagade, såvitt jag uppfattade rätt, utskottets
ordförande, att motionen icke utmynnade i bestämda yrkanden. Det är
emellertid ganska klart, att en motion av detta slag kan icke utmynna i några
alldeles bestämda yrkanden. Eftersom huvudsyftet med motionen var, att man
skulle skära ned investeringsprogrammet och minska låneåterbetalningarna,
blir det naturligtvis tämligen likgiltigt, örn investeringarna exempelvis skulle
skäras ned med 30 eller 33 miljoner kronor, under det att man, om man skall
ställa bestämda yrkanden, givetvis måste inrikta sig på alldeles bestämda summor
och alldeles bestämda anslag såväl i det ena fallet som i det andra.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Tyvärr har jag icke hört herr Lundells anförande och har därför
icke klart för mig riktigt vad det gällde, men det har sagts mig, att herr
Lundell nämnde, att spannmålsregleringen var illa skött. Jag förmodar, att
detta närmast måste syfta på dem, som å tjänstens vägnar haft att fullgöra
riksdagens direktiv och att försöka klara upp det hela.

Jag skulle vilja säga, att huvudorsaken till de stora förluster, som ha uppkommit
på spannmålsregleringen, var givetvis det alltför ringa sammanhang,
som från början fanns i hela regleringsproceduren. När brödspannmålsregleringen
infördes, började man icke samtidigt med reglering av andra saker,
detta av den förklarliga anledningen, att priserna på andra varuslag då lågo
bättre till än priserna på brödsäd. När sedan priserna folio på andra produkter
blev det icke någon paritet mellan priserna inom de olika produktionsgrenarna.
En sådan paritet fick man icke förrän senare, när man samtidigt grep
in i fråga örn den animaliska produktionen och foderspannmålsproduktionen,
då det blev mera jämställdhet mellan de olika priserna. Det var ju under detta
första skede, som brödsädsodlingen växte till så stora kvantiteter dels på
grund av större areal, dels på grund av goda skördar. Särskilt lagringskostnaderna
blevo också i början, innan erfarenhet hade vunnits, alldeles för höga.
Dessa lagringskostnader ha till stor del bidragit till de förluster, som ha uppstått.
Man kan emellertid icke lasta dem, som å tjänstens vägnar handhaft
dessa saker, ty man har säkerligen gjort det bästa man kunnat av förhandenvarande
förhållanden.

Sedan kom det kritik över de stora förluster, som uppstodo, och man sade,
att man icke skulle fortsätta att lagra, vilket kostade så mycket pengar, utan
man skulle istället sälja ut varan. Då sålde man ut. Det är klart, att hade
man vetat, hurudan utvecklingen skulle bli, hade det varit lyckligare att ha
kvar ett större lager för att exportera det på världsmarknaden, när priserna
på brödspannmålen stego. I så fall skulle förlusten ha kunnat elimineras
i större utsträckning än som nu skett.

Man får nog se hela denna fråga i sitt sammanhang från början. Hade det
från början funnits samma samstämmighet i hela regleringssystemet som man
haft under de senare åren, så hade spannmålsproduktionen även med relativt
goda skördar icke blivit av den storleksordning, som den fick under de första
åren. Jag menar därför, att man kan icke säga, att de, som haft hand örn
detta, icke ha varit vuxna sin uppgift, ty uppgiften var sådan, att den var
svår för vem som än skulle fått hand örn den.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

§ 19.

Slutligen föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 199, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning angående anslag till avsättning till fondinspektionens
fond; och biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 20.

Justerades protokollen för den 29 nästlidna maj.

§ 21.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

fran statsutskottet, nr 388, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
främjande av planmässigt sparande samt inrättande av en statens bosättningslånefond
m. m.;

fran bankoutskottet, nr 384, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr
286) örn sparbanker jämte vissa i ämnet väckta motioner m. m.;

från andra lagutskottet:

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar; nr

402, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, dels
ock i ämnet väckta motioner; och

nr 403, i anledning av väckta motioner angående översyn av bestämmelserna
rörande samhällets hjälpverksamhet m. m.;

från statsutskottet:

nr 389, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till länsstyrelserna
för budgetåret 1937/1938 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 391, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bestridandet av
kostnaderna för vissa byggnadsarbeten för signalregementets förläggning å
lalla Frösunda;

. 392, i anledning av väckt motion om anslag till en experimentverksamhet

i syfte att ur skogsavfall utvinna motorbränsle;

nr 393, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående bidrag till allmänna barnbördshuset i Stockholm för budgetåret
1937/1938;

nr 399, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade grunder
för statsbidrag till Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund;

nr 394, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag till
polisväsendet;

nr 395 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till civilt
luftskydd;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till Statistiska centralbyrån: Avlöningar till personal
för verksamheten i allmänhet;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag till avsättning
till jordbrukskassetillsynens fond för budgetåret 1937/1938 m. m.; och

Nr 41.

Fredagen den 4 juni 1937,

nr 398, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statlig
lagerhållning m. m.;

från bevillningsutskottet:

nr 408, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande bestämmelser
rörande restitution av arvsskatt;

nr 409, i anledning av väckt motion angående viss ändring i 19 § förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva;

nr 410, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 2 mars 1934 med ytterligare tillägg
till gällande tulltaxa;

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 •§ 1 mom. förordningen den 6 november 1908 angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

nr 412, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 m. m.;

nr 413, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående försäljning av rusdrycker m. m.;

nr 414, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 53 § 1 mom. samt anvisningarna till 29 och 53 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 415, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 7 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

nr 416, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, ävensom vissa motioner angående stämpelavgiften;

nr 417, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att infordra vissa uppgifter för prövning av frågor örn ändringar
i det kommunala beskattningsväsendet;

nr 418, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 293 med förslag till viss
ändring i gällande tulltaxa m. m.; och

nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
mellan Sverige, Estland och Finland rörande förhindrande av spritsmuggling
m. m. samt

från sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet, nr 420, ^anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område med mera.

§ 22.

Herr talmannen tillkännagav, att följande interpellationer komme att vid
morgondagens plenum besvaras, nämligen:

Herr Osbergs interpellation till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående viss utsträckning av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen;
och

herr Nybloms interpellation till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående rättskipningens handhavande.

§ 23.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets memorial, nr 2, angående
ersättning åt av utskottet anlitat biträde; samt

Fredagen den 4 juni 1937.

Nr 41.

bankoutskottets memorial:

nr 76, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott; och
nr 77, angående ersättning åt biträde, anlitat av bankoutskottet vid handläggning
av visst ärende.

§ 24.

Justerades protokollsutdrag.

§ 25.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr förste vice talmannen Jeppsson under den 5 juni och
* Bergvall » 11 dagar fr. o. m. den 5 juni.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.50 e. m.

In fidem
Per Cronvall.