RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1937:40)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1937. Andra kammaren. Nr 40.

Torsdagen den 3 juni.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 28 nästlidna maj.

§ 2.

Föredrogos men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 193—199.

Äng. lönereglering
för
lärare vid
allmänna
läroverken
m. fl. under -

§ 3.

Vid nu skedd föredragning av sammansatta stats- och andra lagutskottets
memorial, nr 4, angående ersättning åt e. o. hovrättsassessorn O. Bergholtz
vilken inom sammansatta stats- och andra lagutskottet biträtt vid behandlingen
av vissa frågor, biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 4.

Till avgörande företogs härefter statsutskottets utlåtande, nr 189, i anlednmg
av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för lärare vid de
allmänna läroverken m. fl. statliga undervisningsanstalter m. m. jämte i ämnet
vackta motioner.

I piopositionen nr 271 hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 5 anstalter m.m
mars 1937, iöreslagit riksdagen, bland annat, att godkänna ett av departementschefen
förordat förslag till avlöningsreglemente för ordinarie lärare vid
statens undervisningsväsen jämte den reglementet bilagda tjänsteförtecknmgen.

Enligt Kungl. Majrts berörda förslag skulle i den vid avlöningsreglementet
lögade tjanstefortecknmgen för lektorer upptagas följande lönegradsplaceringar:
högre lärarinneseminariet L 28 samt de allmänna läroverken folkSKoleseminarierna
och de tekniska läroverken E 27.

För adjunkter skulle i nämnda tjänsteförteckning upptagas följande lönegradsplacenngar:
högre lärarinneseminariet L 24 samt de allmänna läroverks*.
. iojkskoleseminanerna: övergångsstat och småskoleseminarierna L 23.

• u ilärare \ tecknmg, musik och gymnastik med lek och idrott skulle följande
lonegradsplacenngar upptagas: högre lärarinneseminariet, de allmänna
läroverken och läroanstalterna för blinda L 20 samt folk- och småskoleseminanernet
n zjl.

I samband med förenämnda proposition hade utskottet till behandling förehatt
följande motioner, nämligen:

inom första kammaren:

nr 245 av herr Gustaf Adolf Björkman;

nr 246 av herr Linder;

Andra kammarens protokoll 1987. Nr bo. j

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)
nr 247 av herr C. Herman Ericsson m. fl.;
nr 248 av herr Otto R. Wang son;

nr 291 av herr förste vice talmannen Olof Olsson m. fl.;

nr 292 av herrar Viktor Larsson och Bäcklund;

nr 293 av herrar Sandén och Bergqvist;

nr 295 av herr Bergqvist m. fl.;

nr 296 av herr Berglund;

nr 297 av herr Ruben Wagnsson;

nr 302 av herr Sandegård;

nr 303 av herr Bergman;

nr 304 av herr Bergman;

nr 305 av herrar Gustaf Adolf Björkman och Ekströmer;

nr 306 av herr Ruben Wagnsson;

nr 307 av herr Sjödahl;

nr 308 av herrar Holmström och Carlström;

nr 309 av herr Hamrin;

nr 310 av herrar Otto R. Wangson och Bergman; och
nr 311 av herr Hagberth m. fl.; samt

inom andra kammaren:

nr 492 av herr Vougt;

nr 493 av fru Nordgren;

nr 494 av herr Lundberg;

nr 495 av herr Hallén;

nr 496 av herr Sandström;

nr 497 av herr Bergquist;

nr 498 av fröken Hennings m. fl.;

nr 499 av herr Andersson i Malmö m. fl.;

nr 500 av herr Andersson i Igelboda;

nr 545 av herr Hallén;

nr 546 av herr Hage m. fl.;

nr 548 av herr Malmborg;

nr 549 av herr Tengström och fröken Hennings;

nr 550 av fröken Hesselgren och herr Hage;

nr 551 av herr Bergvall m. fl.;

nr 552 av herr Lindskog m. fl.;

nr 553 av herr Tengström;

nr 554 av herr Tengström; och

nr 555 av herrar Åqvist och De Geer i Lesjöfors.

Utskottets hemställan innefattade under mom. 1 av punkten A, att riksdagen
måtte godkänna det vid utskottets utlåtande fogade förslaget till avlöningsreglemente
för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsen jämte
den reglementet bilagda tjänsteförteckningen.

I mom. 2—67 av samma punkt föreslog utskottet, att riksdagen måtte fatta
vissa närmare angivna beslut beträffande avlönings stater samt anslag till avlöningar
och omkostnader för budgetåret 1937/1938 till olika statliga undervisningsanstalter
m. m.

I punkten B hemställde utskottet, att de i ämnet väckta motionerna, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under punkten
A, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Ang. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisning s Friligt

utskottets förslag skulle för lektorer och lärare i teckning, musik och
gymnastik med lek och idrott gälla ovanberörda, av Kungl. Maj:t föreslagna
lonegradsplaceringar. För adjunkter däremot hade utskottet föreslagit ''följande
lonegradsplacenngar i den vid avlöningsreglementet fogade tjänsteförteckningen:
högre lärarinneseminariet L 25 samt de allmänna läroverken folkskoleseminarierna:
övergångsstat och småskoleseminarierna L 24.

nJ.lå utlåtandet voro emellertid fogade, bland andra, följande reservatio v

^ 7en Jander 2) antecknad reservation hade herrar Johansson i Fredrikslund
Pauh bolmström Rahmn Persson i Falla och Holmdahl förklarat sig anse!
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte besluta:

att i den vid avlöningsreglementet fogade tjänsteförteckningen skulle för
Lk29 sårnad?«naS- foIj1ande lonegradsplaceringar: högre lärarinneseminariet
verken L 28 samt"111141 lar°Verken’ folkskoleseminarierna och de tekniska läroår
bemyndiga Kungl. Majit att i avlöningsstaterna för högre lärarinnesemmariet
de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna och de tekniska läro placeringdtaga

^ Jamknmgar’ som kunde föranledas av lektorernas lönegrads 1

RrSt0Ck’ Per/i Gesson, Jansson i Falun,
Nnrl^nbi n l Stockholm jonsson i Esklistuna, Svensson i Grönvik
Norling, Erlander och Hansson i Rubbestad i en under 3) antecknad reserva sluta!°rklarat

Slg anS6’ att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte be adtont+i69

Vr ^löningsreglementet fogade tjänsteförteckningen skulle för
junkter i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag upptagas följande lönetrrads

skoWngar: -h0Sre lararianeseminariet L 24 samt de allmänna läroverken^ folksholeseminariernai
övergångsstat och småskoleseminarierna L 23

ansWtförI''dplagltj +araV pakallade ändringar i avlöningsstater och avlöningsanslafterna
'' 1 reservatl0nen ^^agda förslaget berörda undervismtog Herrar

P. Bernhard Nilsson, Holmström, Rahmn och Holmdahl hade i Pn

Ä äaÄ Ä*"* - ■** “ K w

,S"-

»ti::!ä fttaÄttAw itr

"lk* “““■ *“ »‘kottet'' bort -ÄÄSSÄS

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.) . . , iqq7

tionerna I- 295 och II: 546 framställda förslaget örn intagning under ar 1967
av parallellavdelning till den fyraåriga linjens första klass vid seminariet i
Luleå — hemställa,

att riksdagen måtte besluta: rnii

att bemyndiga Kungl. Majit att i avlömngsstaterna for folkskolesemmarierna
vidtaga de jämkningar, som kunde föranledas av att vid folkskoleseminariet
i Luleå under år 1937 intoges parallellavdelning till den fyraanga lm J''en(under

punkt 34) att till Folkskoleseminarier: Stipendier för budgetåret
1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 110,000 kronor; samt

B) av herrar Norling och Erlander, vilka ansett, att utskottet bort med
tillstyrkande av bifall till det i motionen II: 495 framställda förslaget örn intagning
under år 1937 av ny avdelning manliga studenter i den tvaanga linjen
vid folkskoleseminariet i Karlstad — hemställa,
att riksdagen måtte besluta: .

att bemyndiga Kungl. Majit att i avlömngsstaterna för folkskoleseminanerna
vidtaga de jämkningar, som kunde föranledas av att vid folkskoleseminariet
i Karlstad under år 1937 intoges en ny avdelning manliga studenter ;

(under punkt 31) att till Folkskoleseminarier: Avlöningar for budgetaret
1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 1,920,000 kronor;

(under punkt 33) att till Folkskoleseminarier: Materiel bocker m. m. tor
budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av <5,800 kronor; och
(under punkt 34) att till Folkskoleseminarier: Stipendier for budgetaret
1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 110,600 kronor.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Jonsson i Eskilstuna, som anförde: Herr talman! Beträffande före dragningen

av statsutskottets utlåtande nr 189 får jag hemställa, att utlåtandet
företages till avgörande punktvis samt punkten A 1 i den ordning att till en
början föredrages det i punkten avsedda avlonmgsreglementet och härefter
den reglementet bilagda tjänsteförtecknmgen, den senare pa det satt, att torst
behandlas de delar därav, som avse lektorers lönegradsplacering, vidare de
delar som röra adjunkters lönegradsplacering, sedermera de delar, som anga
lönegradsplaceringen av lärare i teckning, musik och gymnastik med lek och
idrott, samt slutligen tjänsteförtecknmgen i återstående delar, varefter utskottets
hemställan i punkten A 1 föredrages, att vid den del av utlåtandet,
varom först uppstår överläggning, denna ina omfatta utlåtandet i dess helhet,
samt att författningstext och de skilda delarna av tjänsteförtecknmgen ej ma
behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens ledamot be gäres.

Detta förslag bifölls.

I enlighet med kammarens beslut beträffande föredragningsordningen föredrogs
nu i det i punkten A mom. 1 avsedda avlönmgsreglementet; och yttrade

därvid:

Herr Holmdahl: Herr talman! När riksdagen nu har att till slutligt av görande

uppta den föreliggande och föreslagna löneregleringen för läroverkslärare
och andra lärargrupper i statliga undervisningsanstalter, har det problem
som ligger i detta komplex av frågor, blivit i viss man förenklat genom
det redan fattade beslutet angående lönereglering för folkskolans lärargrupper.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

Frågan om de kvinnliga lärarnas löneställning måste ju betraktas som tills
vidare löst genom beslut örn folkskollärarinnornas inplacering i lönesystemet.
Den frågan kan alltså i dagens debatt avföras från dagordningen. Det är
uppenbart, att även de som i likhet med mig ansett, att likalönsprincipen inte
bort i detta ^sammanhang genomföras och på sätt som skett, naturligtvis inte
nu kunna påyrka en annan princips tillämpande, då det gäller de kvinnliga
lärarna vid statliga undervisningsanstalter. Vi i statsutskottet, som haft den
mening jag nu nämnt, ha inskränkt oss till att avgiva en principdeklaration,
nämligen den första vid detta utskottsutlåtande fogade reservationen. Vi ha
gjort detta, alltså avstått från att göra något särskilt yrkande rörande de
kvinnliga lärarnas lönesättning, även örn våra betänkligheter i det avseendet i
fråga örn nu föreliggande proposition ingalunda försvagats utan på sitt sätt
tvärtom förstärkts inför de här framträdande konsekvenserna av likalönsprincipens
genomförande. Jag tänker härvid på den faktiska löneförhöjning, som
kvinnliga läroverkslärare nu skola erhålla, vilken enligt min mening inte står i
någon rimlig proportion till de mycket blygsamma löneförbättringar, som deras
jämnställda manliga kamrater komma att få.

Men även i ett annat avseende är denna lönefråga enklare än den vi hade att
behandla för några veckor sedan. Någon meningsskiljaktighet örn tjänstgöringsskyldigheten
och tjänstgöringstiden föreligger icke. Utskottet har här
helt anslutit sig till Kungl. Maj :ts förslag i propositionen, och för övrigt
förekommer ju här vid dessa statliga undervisningsanstalter inte någon motsvarighet
till de växlande förhållanden rörande lästiden, som utmärker folkskolan.
Men, herr talman, å andra sidan är det nu föreliggande löneregleringsproblemet
så till vida mera invecklat och svåröverskådligt som det omfattar
ett större antal olika lärargrupper, vilkas inplacering i lönesystemet skall
bedömas icke blott med hänsyn till en i och för sig rimlig och rättvis lön
efter utbildning och tjänsteåligganden utan också med hänsyn till lönens lämpliga
relation mellan dessa lärargrupper inbördes.

Emellertid vill jag erinra örn de svårigheter, som möta viel alla försök till
alltför hårdragna jämförelser mellan lönerna inom skolväsendet och lönerna
inom statsförvaltningen i övrigt. Detta beror, herr talman, framför allt på
den speciella arten av lärarnas arbetsuppgifter. Särskilt när det gäller som
nu det högre skolväsendet ligger ju detta arbete till stor del utanför tjänsterummet,
om jag får använda det uttrycket. Detta arbete faller utanför den
egentligen föreslagna undervisningstiden och består till mycket väsentlig del
i arbete utanför skolan, i förberedelser till lektionerna, i arbetet med rättandet
och kontrollerandet av skriftliga prov och skriftliga uppgifter, som ju så rikligt
förekomma i det högre skolväsendet, vidare i det fortsatta strävandet att
halla sig ä jour med vetenskapens framåtskridande inom de olika ämnesgrupperna
o. s. v. Lärarens arbete kan därför inte och får inte mätas på samma
sått som när det gäller statsförvaltningen i övrigt endast efter det antal timmar
i veckan, han undervisar å lärorummet. Talet örn konsekvenserna av lärarnas
löneplacering med hänsyn till andra tjänstemannagrupper får därför föras
med stor försiktighet, och det är inte befogat att här dra alltför bestämda slutsatser.

Under alla förhållanden måste ihågkommas läraruppgiftens alldeles särskilda
art och personligen synnerligen krävande innebörd och beskaffenhet.
Detta att ständigt möta grupper av unga människor, med vilka man dagligen
och för varje timme skall söka na kontakt, väcka deras intresse, stimulera deras
studiehåg, och där man skall se till att man ständigt meddelar ett kunskapsstoff,
som är riktigt, väl avvägt och viii utmätt, allt detta, mina damer och

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

herrar, är en arbetsuppgift under så speciella förhållanden. och förenad med
så psykiskt ansträngande moment, att det förtjänar att särskilt observeras, när
man nu skall införa de statliga lärarkårerna i för statens civilförvaltning gällande
mycket schematiska lönereglemente och löneskala. Den närmaste och
mest rättvisa jämförelsen blir den, sorn anställes mellan lärargrupperna inbördes
så väl inom det stora kommunala skolväsendet, vår folkskola, som
inom det statliga undervisningsväsendet, våra läroverk.

Herr talman! Efter dessa korta inledande anmärkningar skall jag nu övergå
till de olika punkterna i nu föreliggande utlåtande. I den föredragna punkten
A 1 föreligger, i vad densamma avser avlöningsreglementet, ingen meningsskiljaktighet
inom utskottet. Men då man i alla fall här skall diskutera problemet
och utskottsutlåtandet i dess helhet, tillåter jag mig att först erinra örn
den redan förut av mig berörda principreservationen rörande de kvinnliga lärarnas
löneställning, en fråga, som på skäl, jag nyss angivit, inte föranleder
några särskilda yrkanden i nu förevarande sammanhang. Jag vill också beträffande
de inledande kapitlen i Kungl. Majits.här föreliggande proposition
nämna, att, såsom framgår av sidorna 39 och 40 i utskottsutlåtande^ utskottet
här på en punkt bär kommit till en annan ståndpunkt än Kungl. Maj :t i sitt
förslag. I den kungl, propositionen hade föreslagits, att den kommunala hyreshjälp,
som utgår till läroverkslärarna i Stockholm, Göteborg, Norrköping
och Lidingö, visserligen skulle bortfalla, men att för de lärare, som nu äro
ordinarie i dessa städer, skulle utav statsmedel utbetalas ersättning för denna
kommunala hyreshjälp. Jag har i den förberedande behandlingen å andra
avdelningen i statsutskottet mycket livligt tillstyrkt detta Kungl. Maj :ts förslag,
och jag har gjort det därför att jag trott, att förslaget berott därpå, att
framförallt för lärarna i dessa städer den nu föreslagna löneregleringen knappast
kommer att medföra någon nämnvärd löneförbättring, och att det därför
vore en kompensation som Kungl. Maj :t här velat giva dessa lärare. Men då
det under den fortsatta behandlingen i utskottet påpekades, att Kungl. Majit
och riksdagen hade gått en annan väg, då det gällde de kommunala bidragen
till folkskollärarnas avlöning, och då också vid undersökningen befanns, att
parallellen härvidlag var ganska slående, och att det också här i vissa
större städer förekom stora kommunala bidrag till lärarlönen, och löneregleringen
därigenom för dessa lärare icke skulle bli förmånligare än löneregleringen
för statens läroverkslärare, har jag inte kunnat annat än fästa den
största vikt vid ett sådant påpekande. Jag har därför måst frånfalk det yrkande
örn bifall till Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt, som jag i början
fasthöll vid. Jag har därför anslutit mig till utskottet, som nu enhälligt
föreslår, att samma princip skall tillämpas beträffande denna kommunala
hyreshjälp som beträffande de kommunala bidragen till folkskollärarnas löner,
så att, där löneregleringen kommer att medföra minskning i nu utgående samlade
löneförmåner, löneskillnad skall utbetalas så, att ingen minskning inträder.

Jag skall sedan, herr talman, övergå till de viktigaste frågorna, eller de
frågor, som givetvis påkallat det största intresset och också inom utskottet
meningsskiljaktighet, nämligen löneplaceringarna av de olika huvudgrupperna
av lärare. Jag vill då först bara i förbigående nämna, att när det gäller
Kungl. Maj:ts förslag till löneställning för rektorerna, har utskottet enhälligt
tillstyrkt detta förslag. Detta framgår som herrarna se av utskottsutlåtandet
på sid. 47. När jag nämner detta, gör jag det därför att det i vissa motioner
har framförts yrkanden örn, att man här skulle bättra pa vissa rektorers löner
just i de nyss nämnda städerna, emedan annars relationen mellan rektors -

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken ni. fl. undervisnings.
.. . . , , anstalter m. m. (Forts.)

tonen och lektorslönen skulle bil mycket försämrad för rektorerna. Jag vill
örn dessa yrkanden i vissa motioner endast säga, att huvudskälet för ett biträdande
av den tanke, som framförts i motionerna, bortfallit i och med den
ståndpunkt, som utskottet intagit till frågan om den kommunala hyreshjälpen.
Beträffande övriga lärargrupper ha meningsskiljaktigheterna yppat sig i första
hand rörande lektorers och adjunkters placering. Förande lektorernas placering
har utskottet följt Kungl. Maj :ts förslag. Rörande adjunkterna har utskottet
föreslagit deras placering i närmast högre lönegrad. På båda punkterna
föreligga reservationer.

Jag skall nu tillåta mig, herr talman, att beträffande lektorernas placering
säga några ord örn den under punkt 2 avgivna reservationen, liksom jag sedan
skall yttra några ord örn utskottets ställningstagande till adjunkternas löne?:acennng‘
Jag. skall med hänsyn till det myckna arbete vi ha framför oss
försöka fatta mig sa kort som möjligt. Utskottet har som sagt här beträffande
lektorernas löner tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag om en placering i 27 :e
lönegraden. Den debatt, som förts i utskottet, har emellertid gjort, att utskottet
har sagt. att det till en del behjärtar de skäl, som anförts för en högre
placering. Den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. avgivna reservationen
om denna högre lönegradsplacering har framförts framför allt av tvenne
skäl. Först och främst med tanke pa de utomordentliga kompetenskrav, som
gälla för lektors tjänsterna. Man måste nog säga, att dessa tjänster i kompetensavseende
inta en särställning inom statsförvaltningen. För lektorskompetens
krävs licentiatexamen, den högsta akademiska examen, och därtill filosofie
doktorsgrad. Härav följer som lätt inses en lång studietid och därmed
följande dryga utbildningskostnader. Man har i den kommitté, som har undersökt
studenternas studieförhållanden för olika banor, framlagt mycket intiessanta
siffror beträffande bade studietid och studiekostnader för dem, som
försöka förvärva lektorskompetens. Det framgår av denna utredning, att man
måste räkna med en utbildningstid av 10, 11 år utom provåret, och att man
mäste räkna med en kostnad av en storleksordning mellan 23,000 och 27,000
kronor eller något sådant. Det är alltså en mycket dryg både utbildningstid
och utbildningskostnad som den måste kosta på sig, som skall skaffa sig lektorskompetens.
och det är alldeles uppenbart, att man måste fästa det största
avseende vid detta, då ju lönen måste avvägas i proportion härtill.

Det andra skälet, som för reservanterna framstått såsom alldeles särskilt
vägande, år, att vi kunna konstatera en brist på kompetenta sökande till lektorstjänster;
för närvarande ha vi 11 lektorstjänster obesatta. Och det har
under de senare fem, sex åren förekommit ett mycket stort antal fall, då dylika
tjänster ha måst ledigförklaras. två eller flera gånger, beroende på att man
inte den första, andra eller tredje gången fått kompetenta sökande. Detta synes
oss tala för att man bör söka åstadkomma en sådan reell löneförbättring,
sinn representeras av den 23:e lönegraden. Reservanterna lia alltså här velat
gå ett steg längre än Kungl. Majit föreslagit.

Härtill kommer emellertid en enligt min uppfattning mycket viktig synpunkt
som gör, att denna fråga i alldeles särskild mening kan betraktas som
en kulturfråga. Det är nämligen av stor vikt, att vi få en fullgod rekrytering
av lektorskaren med hänsyn till denna kårs betydelse för det vetenskapliga arbetet
och den vetenskapliga forskningen i vårt land. Det är inte blott så, att
de, svenska lektorerna åstadkomma en mycket stor del av de primära vetenskapliga
undersökningar, som äro oundgängliga förutsättningar för framstegen
för den vetenskapliga forskningen inom olika ämnesområden. lektorer
kunna hänvisa till en betydande egen vetenskaplig produktion. De höga kom -

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.) . .

petenskraven för dessa lärare lia därför inte blott betydelse för undervisningens
allmänna nivå vid vara högre allmänna läroverk utan också för tillgängen
på vetenskapliga arbetare., på personer som vilja ägna sig åt vetenskapligt arbete
och vetenskaplig forskning. Och detta är av betydelse, då de vetenskapliga
uppgifterna verkligen kräva i allmänhet, mycket i manga olika avseenden

av dem, som ägna sig åt dem. „ . „ ,

Jag vill också erinra örn att professurerna vid vara universitet otta besattas
med lektorer, och förutsättningen för att mindre bemedlade överhuvud
skola kunna fullfölja sin vetenskapliga utbildning och ägna sig åt forskning
har ju sedan gammalt i vårt land varit möjligheten att kunna fa ett lektorat,
ifall man icke kan vinna i den alltid osäkra konkurrensen örn en professur. Jag
tror, herr talman, att man kan säga, att det inom ett_ så litet folk som vart
är av mycket stor betydelse för vårt lands vetenskapliga insatser överhuvud,
att de egentliga forskarplatserna, professorstjänsterna, tillförsäkras °en fullgod
rekrytering, och det är i detta avseende som lektorsinstitutionen i vart land ar
utav synnerligt värde. Och därför menar jag, att en löneställning för dessa,
som så gott ske kan garanterar en fullgod och fulltalig rekrytering, är myc -

ket motiverad. .. . . ,

Jag har, herr talman, velat framhålla dessa synpunkter, även örn jag inte
har stora förhoppningar om att riksdagen eller denna kammare skall vilja ga
utöver Kungl. Maj:ts förslag, men jag har velat framhålla, att det förslag
reservanterna här framlagt dock kan bygga på mycket starka sakliga skal
och på skäl, som icke minst ha haft en mycket god förespråkare i den nuvarande
departementschefen, chefen för ecklesiastikdepartementet.

Jag skall sedan be att få säga några ord örn adjunkternas placering. JNar
utskottsmajoriteten på denna enda punkt ansett sig böra följa en annan oe
något högre löneplacering än Kungl. Maj:ts, så har detta berott dels pa hansynen
till adjunkternas utbildning och arbetsuppgifter och till att dessa val
motivera en dylik placering i och för sig. en placering i 24:e lönegraden, men
dels ock kanske främst därpå, att ett bifall till propositionen i vissa tall
skulle medföra direkt löneminskning, i andra en mycket obetydlig löneförbättring.
Diskussionen, mina damer och herrar, örn adjunkternas löneplacering
har ju under det sista decenniet rört sig örn deras placering i 23 :e elier 24.e
lönegraden. Det är ju rätt förståeligt, att det vållat icke liten besvikelse, att,
under nu rådande, förhållanden med höjd levnadsstandard och okade loner pa
de flesta arbetsområden, löneregleringen för denna läroverkens storsta lärarkår
skulle utfalla så, att denna kår finge placering i den lägsta av de bada
ifrågasatta lönegraderna. En placering av adjunkterna io23 :e lönegraden alltså
enligt propositionens förslag, innebär, örn jag ser pa slutlonens Jaruttobelopp,
en direkt minskning för 28.3 procent av denna kar. Ser jag pa motsvarande
nettobelopp så minskas lönen genom en placering i B 23 tor öb.5 procent
av denna kår. Mer än hälften av kåren far alitsa mindre kontant Ion att
leva på än nu. Och detta som resultat av en lönereglering som man vanta!,
nå i snart 20 år. En placering i 24 :e lönegraden, som utskottet Ilar föreslagit
riksdagen att besluta, medför i slutlönens bruttobelopp en mindre ökning tor
alla. i nettobeloppet likaså en mindre ökning med undantag tor dem pa A-oit.
Jag vill tillägga, att det även vid placering i 24 :e lönegraden verkligen icke

är stora löneförhöjningar, det är fråga om.

Som jag redan nämnt är det uppenbart, att även när det galler denna lärarkårs
piacering får man komma ihåg den dryga utbildningen, de dryga utbildningskostnaderna
och den långa studietid som åtgå. I den nyssnämnda utredningen
räknar man med att det för att vinna adjunktskompetens genom li o -

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Ang. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

sofie magisterexamens avläggande tar 5ä 6 år. Man har också räknat med
studiekostnader, provåret inberäknat, på omkring 12,000 kronor. Jag har velat
säga detta för att fästa uppmärksamheten vid att här både utbildning, kostnader
och tid för utbildningen äro sådana, att de motivera att man tar hänsyn
till dem vid löneplaceringen.

Jag tillåter mig också säga, att adjunkternas tjänstgöring ju är i hög grad
analog och parallell och i många fall identisk med lektorernas. De lia därtill
ett större antal undervisningstimmar i veckan. Adjunkterna sköta till omkring
50 procent undervisningen också vid gymnasierna, och där stå de beträffande
undervisningsarbetet fullt jämställda med lektorerna. När alltså förhållandet
är detta, så har det synts utskottet också innebära ett skäl för att placera dem
i den högre av de här båda förekommande lönegraderna. Man har också här
att tillse, att lönen icke tillmätes för knappt med hänsyn till rekryteringen.
Det är i hög grad önskvärt, att vi erhålla kvalificerat folk som läraraspiranter,
och det har under senare tid förmärkts bestämda tendenser till en försvagad
rekrytering på denna studie- och utbildnings väg. Jag tillåter mig, herr talman,
även om jag nu inte ställer något yrkande på dessa punkter, dock redan
nu säga, att jag varmt förordar, att andra kammaren ansluter sig till det förslag,
som utskottet här framlagt.

Slutligen, herr talman, några ord om övningslärarnas placering. Kungl.
Maj.-t har föreslagit de ordinarie övningslärarnas placering i 20:e lönegraden
vid en tjänstetid av 30 timmar i veckan. Det har anförts en reservation här,
som står som nr 4 bland reservationerna, vilken jag biträtt, och som jag ber att
få säga några ord om. Reservanterna förorda övningslärarnas inplacering i
lönegrad B 21. Jag vill kort och gott säga, att vi i detta avseende kunna stödja
oss på såväl läroverkslönesakkunnigas förslag som skolöverstyrelsens förslag.
De lia föreslagit denna placering, som naturligtvis blir så mycket mer motiverad
med hänsyn till den ståndpunkt, reservanterna intagit i fråga om adjunkternas
placering. Det skäl, som synes mig innebära ett särskilt starkt stöd
för denna reservation, är emellertid, att denna lärargrupp mycket ofta icke
kommer upp till full lön. Genom det nya system, som nu här skall genomföras
beträffande övningslärarnas avlöning och som enligt min mening innebär stora
fördelar i tekniskt avseende, skulle den fulla lönen enligt den lönegrad, i vilken
de placerats, beräknas efter 30 timmars tjänstgöring i veckan. Uppnår övningsläraren
icke detta timantal, sker avdrag med 3 procent av lönen för varje
timme, som understiger de 30. Nu är det så, att en mycket stor del av dessa
Övningslärare aldrig kommer upp till en tjänstgöringstid av 30 timmar, och
därav följer, att de få en så mycket mindre lön på sin ordinarie tjänst.

Jag skall bara nämna några få fakta, som belysa dessa förhållanden. Av
musiklärarna vid våra läroverk kommer ingen upp till full tjänstgöring. Inga
musiklärare få alltså tillgodoräkna sig den fulla lönen i den lönegrad, i vilken
de placerats. Ungefär hälften tjänstgör mindre än 20 timmar i veckan och
får alltså motsvarande avdrag på lönen. Nära hälften av samtliga teckningslärare
komma att få reducerad tjänstgöring, och ungefär en tredjedel av dem
få mindre än 20 timmar. Av samtliga gymnastiklärare bär blott omkring 40
procent full tjänstgöring, 30 timmar. De övriga få reducerad tjänstgöringstid
och därmed reducerad lön, och en fjärdedel kommer under 20 timmars tjänstgöring.
Beträffande gymnastiklärarna vid de högre allmänna läroverken
kommer föga mer än hälften upp till 30 veckotimmar, medan vid realskolor
och samrealskolor blott en sjättedel kommer upp till full tjänstgöring, medan
ungefär två tredjedelar av dem få mindre än 20 timmar.

Det är bland annat dessa faktiska tjänstgöringsförhållanden, som göra, att

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

jag ansett, att denna grupp borde placeras så, att löneplaceringen äger rum så
att säga med någon prutmån i stället för tvärtom. Det förhåller sig så, att
denna kår av lärare, övningslärarna, på grund av denna begränsade tjänstgöring
ofta lever under mycket knappa omständigheter och med mycket små
möjligheter att utfylla den otillräckliga arbetsinkomst, som de få genom sin
ordinarie tjänst vid läroverken, emedan det timantal de arbeta är så begränsat.
Och när man ser på denna kårs utomordentliga betydelse för ungdomens fostran
och den vikt som övningsämnena ha, inte minst i våra dagar med dess syn på
uppfostran och de pedagogiska problemen överhuvud taget, så menar jag, att
det föreligger mycket starka skäl för att gå med på reservanternas ståndpunkt
här och placera övningslärarna i den 21 :a lönegraden.

Ja, herr talman, härmed har jag berört de tre huvudpunkter beträffande denna
lönereglering, örn vilka det uppstått meningsskiljaktigheter i utskottet. Jag
har sökt att så kort det varit mig möjligt motivera den ståndpunkt jag och
mina meningsfränder intagit. Det vore mycket att säga om en hel rad andra
punkter i detta förslag, men jag anser mig böra begränsa mig till det nu sagda,
med hänsyn till den långt framskridna tiden och med hänsyn till det arbete,
som ännu återstår under årets riksdag. Jag ber att senare få återkomma med
yrkanden under respektive punkter. Beträffande den punkt, som nu föredrages,
yrkar jag bifall till det föreliggande utskottsförslaget.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Först skulle jag vilja meddela,
att det av vissa skäl är högeligen önskvärt, att riksdagens båda kamrar kunde
fatta beslut i detta ärende vid detta plenum, och helst i god tid. Örn vi icke avgöra
ärendet i dag, kan det hända, att kamrarnas ledamöter få stanna kvar här
till nästa vecka; det är nämligen mycket möjligt, att det fattas skiljaktiga beslut
av kamrarna och att en gemensam votering måste företagas. Kan beslutet
fattas i dag, så är det möjligt att ordna den gemensamma voteringen på lördagen.
Kan det inte fattas i dag, så kan den gemensamma voteringen inte äga
rum förrän nästa vecka.

I det föreliggande förslaget har, örn man undantar adjunkterna, statsutskottet
inte gjort några nämnvärda justeringar av Kungl. Maj:ts proposition. De
ändringsförslag man kan tala örn, utom den jag nyss nämnde, adjunkternas löneställning,
gäller placeringen av de extra ordinarie adjunkterna i en lönegrad
utöver den, som Kungl. Majit föreslagit, alltså en placering av dem i den 21 :a
lönegraden. Dessutom har utskottet varit enigt örn att placera trädgårdslärarna
vid folkskoleseminarierna något högre än Kungl. Majit har tänkt sig. Det
är de enda justeringar, som det kan vara värt att tala örn.

Den tvist, som uppstått i utskottet, har företrädesvis rört adjunkterna. Därvidlag
är utskottet delat, jag vill inte säga i två likvärdiga grupper men i varje
fall två något så när jämförbara storleksgrupper. Majoriteten tänker sig, att
adjunkterna skola placeras i 24 :e lönegraden, men reservanterna, 10 stycken,
mena att placeringen kan äga rum enligt Kungl. Maj :ts förslag. Vad är nu det
riktiga? Skall man anse, att en placering av adjunkterna i 24:e lönegraden är
en lagom placering, att det är den riktiga placeringen av adjunkterna, medan
en placering enligt Kungl. Maj :ts förslag i 23 :e lönegraden är en sådan, enligt
vilken adjunkterna få alldeles för litet betalt? Eller skall nian anse, att 24 :e
lönegraden är för mycket och att den 23 :e är alldeles lagom? Ingen människa
kan stå upp och säga med någon bestämdhet, att precis den .ena eller den andra
siffran är den riktiga och den som träffar prick och placerar adjunkterna precis
där de skola placeras för att de skola få den riktiga inställningen i det statliga
lönesystemet.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

Man nödgas göra jämförelser både uppåt och nedåt och åt sidorna. Man får
göra jämförelser med lektorerna, och — jag medger det — i detta fall är den reservation.
för vilken herr Holmdahl nyss talade, den konsekventa och riktiga.
Placerar man adjunkterna i 24 :e lönegraden, så är det rimligt att låta lektorerna
marschera ett steg uppåt på den staliga lönestegen och gå till den 28 :e lönegraden.
Placerar man adjunkterna i B 24 är det också riktigt att låta de ordinarie
övningslä.rarna marschera upp ett stycke. Det är den logiska konsekvensen
av den inställning som utskottets majoritet har. Man kan nämligen
inte isolera adjunkterna från övriga grupper av lärare vid d.e allmänna läroverken
och seminarierna, utan man måste se på det hela för att man skall kunna
få en rimlig inplacering, och framför allt måste man se åt sidorna för att finna
ut var staten har ställt övriga befattningshavare, som vad utbildning beträffar
kunna ^anses jämförbara med läroverkens och seminariernas lärare. Då träffar
man på flera grupper, med vilka man kan göra naturliga jämförelser, men jagskall
nöja mig med att peka på en, den är tillräckligt illustrerande. Det är
andre bibliotekariebefattningen vid våra stora statsbibliotek.

Andre bibliotekarierna äro placerade i 21 :a lönegraden, två lönegrader under
den där man tänker ställa in adjunkterna. De måste lia en utbildning som är
minst densamma som adjunkternas, och ser man efter vad de bibliotekarier som
nu finnas ha för utbildning, finner man, att de äro licentiater eller doktorer.
De ha således fått underkasta sig en utbildning, som varit ungefär densamma
som lektorernas. Riksdagen har vid ett par tillfällen under de senaste dagarna
avvisat andra grupper, som gjort anspråk på att få en bättre placering i
löneavseende än Kungl. Maj :t tillärnat dem och som slutligen också kammaren
gått in för. Folkskollärarna, småskollärarinnorna också för resten, ha avvisats,
riksdagen ville inte gå högre än Kungl. Maj :t föreslagit, om man undantar den
lilla justering som gjordes beträffande småskollärarinnorna, men lönegradsplaceringen
för alla lärare vid folkskolan blev den, som Kungl. Majit hade
tänkt sig. Anspråk från lärarna, framförda också här i motioner, ha avvisats
av kammaren. I går hade vi att behandla frågan örn lönereglering vid serafimerlasarettet,
och riksdagen avvisade vissa grupper, som ■— det kan jag gärna
nu få säga — enligt min mening lia en alldeles orimligt låg löneplacering, men
de avvisades med den tysta förutsättningen, att de få göra sig påminta, när
möjligen nästa år den slutliga regleringen av hela d.et statliga lönesystemet kommer
att äga rum.

Jag skall försöka föregå med gott exempel och nöja mig med vad jag nu har
sagt. I den föredragna punkten har jag intet annat yrkande än örn bifall till
utskottets förslag. Den rör nämligen bara reglementet och örn dess innehåll
räder det inga meningsskiljaktigheter. Vid föredragningen av tjänsteförteckningen
skall jag göra det yrkande, som överensstämmer med den reservation,
som är avgiven av herr Anderson i Råstock m. fl.

Herr Danielsson: Herr talman! Jag skall till en början livligt instämma
med den föregående talaren däri att vi, om det är möjligt, böra komma
ifrån den här frågan redan vid detta plenum. Jag hade knappast tänkt att
ens begära ordet örn det inte varit för att lämna ett kort meddelande, då jag
i stort sett kan instämma i de synpunkter, som framfördes av generaldirektör
Holmdahl i hans utförliga anförande. Jag skall inte till de skäl, som han
drog fram som motiv för sitt ställningstagande, söka att foga några nya synpunkter
utan skall i min mån försöka bidraga till att debaften förkortas så
mycket som möjligt.

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

Som framgår av utskottets utlåtande tillhör undertecknad den majoritet,
som gått in för adjunkternas lönegradsplacering i B 24; jag finns däremot
inte med bland reservanterna som önska uppflyttning av lektorerna i lönegrad
B 28. Det var vid ett tillfälle fråga örn en kompromiss, enligt vilken utskottet
skulle ha enat sig örn adjunkternas placering i 24 :e lönegraden. Nu
blev man ju inte enig om saken, och därför voro de, som i likhet med undertecknad
höllö på att både adjunkterna och lektorerna skulle flyttas upp en
lönegrad, oförhindrade att reservera sig. Detta blev emellertid inte fallet för
min del och därför nämner jag här. att också jag anser, att, örn man flyttar
upp adjunkterna, skola även lektorerna flyttas upp, till B 28. Det torde
vara. ett lagom avstånd, förefaller det åtminstone undertecknad, med 4 lönegrader
dem emellan.

Jag skall inte dra fram några jämförelser, sådana kunna göras i det oändliga
dels utav dem, som hålla på att vi skola placera dessa lärare i respektive
23 :e och 27 :e lönegraden, och dels också av dem, som skulle vilja motivera
en något högre lönegradsplacering — det vore lätt att dra fram exempel
även på detta. För övrigt är kammaren säkerligen trött på siffror vid det här
laget.

Det har ju antytts av en föregående talare, att man kan vara tveksam örn
var man skall placera vederbörande, och speciellt äro många tveksamma just
med hänsyn till konsekvenserna. Jag tror nu för min del inte, att dessa konsekvenser
bli så svåra, att 1936 års lönekommitté skall känna sig på något
sätt bunden. Man kan väl ändå inte vara så bunden av hänsyn till konsekvenserna,
att icke ifrågavarande förslag på något sätt skulle kunna regleras, örn
så vore önskvärt. Systemet skall ju också enligt detta förslag, vill jag minnas,
vara att anse som ett provisorium.

Vad adjunkterna beträffar så känna vi ju till att slutlönen i alla fall låter
någorlunda. Men man får härvidlag betänka den rätt långa utbildningstid,
som adjunkterna i likhet med lektorerna få underkasta sig, innan de kunna
påräkna någon ordinarie placering, jag tror det är någon gång emellan 35
och 40 års ålder. Det har ju också visat sig, att det åtminstone i vissa trakter
av vårt land, kanske mest i de norra delarna, varit svårt att få de ordinarie
adjunktstjänsterna besatta, efter vad det upplysts mig. Vad lektorerna beträffar
veta vi alla, och det framgår också av reservationen, att det varit synnerligen
svårt att få kompetenta sökande till en del ledigförklarade platser.
Detta förstår man också, då lektorsutbildningen tar en tid av 5 år mera än
som åtgår för erhållandet av adjunktskompetens. Och som jag nämnde då jag
talade örn bägge kategorierna i ett sammanhang, dröjer det mycket länge,
innan de kunna bli ordinarie. Dessa faktorer måste man ta hänsyn till, då
man går att bedöma frågan örn den slutliga lönen.

Man kan ju tycka, jag har hört det framföras ifrån flera håll, att doktorsavhandlingen
— disputationen utöver licentiatexamen — skulle vara onödig
för lektorerna med hänsyn till själva undervisningen, detta håller åtminstone
en del på. Men jag vågar inte gå så långt, jag tror, att för den vetenskapliga
forskningen är den höga kompetensen till nytta, ja, kanske nödvändig. Och
då jag som mycket okunnig lekman på detta område inte vågar gå med på
föreställningen, att lektorerna inte skulle behöva — detta har inte förts fram
här i debatten, men det har gjorts gällande från annat håll — så hög kompetens,
så sker detta i känslan av den vetenskapliga forskningens stora betydelse
för alla områden av det alltmer utvecklade kulturlivet.

Jag kommer således i fråga örn lönegradsplaceringen för lektorerna att
rösta för den reservation, till vilken herr Holmdahl anslöt sig, och jag kom -

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

mer givetvis också, då det blir fråga om lönegradsplaceringen av adjunkterna,
att följa utskottets förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Man befinner

sig i en ganska egendomlig situation, när man efter mycket grundliga utredningar
och mycket överväganden har lagt fram ett förslag till lönereglering,
som man trodde skulle tillmötesgå ganska långtgående krav på placering
för de lärare, som det här är fråga örn, men då finner — jag skulle nästan
vilja säga en entusiasm — både för en högre placering och för skola och
vetenskap, som det enbart är glädjande att finna men som man — det får
jag ju bekänna — inte hade väntat skulle ta sig sådana uttryck. Nå, det är
ju en sak för sig, men de argument, som anförts för att Kungl. Majit icke
.skulle ha kommit fram till en rimlig placering, ha, såvitt jag förstår, inte
varit mycket starka.

Det är en gammal strid som här dragits upp — inte frågan örn lektorernas
lönegradsplacering, ty praktiskt taget har tidigare ingen tänkt sig, att man
skulle kunna gå utöver den 27 :e lönegraden, emedan alla, som något känna
till vårt lönesystem och överhuvud taget känna till, vilka som äro placerade i
den 28 :e lönegraden, ha sagt sig, att konsekvenserna av ett sådant steg skulle
bli alltför långt gående. Däremot har det varit någon diskussion rörande
frågan, huruvida inte möjligen adjunkterna skulle kunna placeras i den 23 :e
eller 24 :e lönegraden, men lägg märke till att, när vi tidigare haft denna sak
uppe, har striden stått också mellan den 22 :a och 23 :e lönegraden. 1928 års
lönekommitté vågade inte gå längre än till B 23. När jag säger detta, gör
jag det därför att jag vill, att kammaren skall få ett intryck av att här äro
vi faktiskt, på grund av omständigheter som jag inte förstår, inne på en
linje att höja upp överhuvud taget de bättre betalade statstjänarnas löneställning.
Vill man gå den vägen — och det står kammaren och riksdagen
fritt att säga, att hela vårt lönesystem har placerat vissa och stora lönegrupper
för lågt — så skall man i varje fall göra det med öppna ögon och veta, att
man inte bara får ta konsekvenserna, när det gäller dessa högre lönegrader,
utan jag vill verkligen se den riksdag som, sedan man på dessa punkter höjt
Kungl. Maj :ts förslag, nästa år säger, att hela raden av befattningshavare
placerade ifrån l:a t. o. m. 12 :e lönegraderna skola vi hålla nere.

När jag säger detta är det inte därför att jag på något sätt underskattar
deri roll, som dessa lärare spela. Jag behöver inte erinra örn att jag själv
står den kår. det här gäller, så nära, att jag har erfarenhet både av de adjunkter,
det här är tal om, och av lektorerna. Örn man ser på den levnadsstandard,
dessa grupper åtnjuta på grund av den statliga lönen, så är det också klart
att jag är den siste som skulle vilja säga, att denna levnadsstandard är för
hög. Det är överhuvud taget myckt svårt, när man ännu håller sig till
dessa grupper, som ha mellan 6,000 och 11,000 kronors inkomst, att säga, att
det är alldeles för mycket att människor i vårt samhälle skola ha sådana inkomster.

Men på det sättet ställer det sig inte, när vi tvingas att bestämma, vilka
löner staten skall betala. Vi måste se dessa grupper i jämförelse med andra
grupper, och när man gör det, då får jag säga, som det står i propositionen,
att när placeringen av de ordinarie befattningshavarna inom en hel kår bara
rör sig örn den 23 :e och 27 :e lönegraden, så kan man inte örn den kåren säga
annat än att hela placeringen är relativt hög.

Jag säger, att man måste göra jämförelse. Örn jag ser på den levnadsbana,
som en ung man som kommer till universitetet för att ägna sig åt läraryrket

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

har framför sig, och jämför den med andra universitetsutbildares, som ge sig
in i statens tjänst, i ämbetsverk, i Kungl. Maj:ts kansli, i bibliotek, som här har
erinrats om, måste jag säga, att dessa, som gå lärarbanan, icke äro ogynnsamt
ställda. Detta förklarar också, att man i propositionen kunde placera de extra
ordinarie adjunkterna så pass lågt som man gjorde — örn det nu kan kallas
lågt att föreslå den 20 :e lönegraden. På den punkten har utskottet enhälligt
företagit en justering och placerat dem i den 21 :a. Eftersom detta var en
punkt, där det vid det förberedande arbetet — jag erkänner det — rådde en
viss tveksamhet, skall jag inte därvidlag göra några invändningar utan godtaga
utskottets förslag. Men det är kanske icke alla kammarens ledamöter
som veta, att när Kungl. Maj :t föreslog en placering av de e. o. adjunkterna
i lönegrad B 20, så innebar detta, att en ung man med examen och provårstjänstgöring
omedelbart kunde få en lön, som rörde sig mellan 4,728 kronor
på billigaste ort, där det knappast finnes några lärare, upp till 6,213 kronor
på dyraste ort. Under det sjätte året skulle han vara uppe i en lön mellan
något över 5,000 kronor och upp till 6,640 kronor. Den som i likhet med den
stora mängden av lärare i läroverken är i medelåldern och vet vilka löner,
som betalas till de unga lärarna, måste säga sig, att detta är icke någon dålig
löneplacering, i synnerhet som den innebär en icke oväsentlig höjning av de
redan utgående lönerna. Men som sagt, den höjning, som utskottet företagit,
kan motiveras på ett sätt, som jag har vissa sympatier för, nämligen så, att
man säger, att det finnes ingen anledning, att vi skola låta människor få
vänta så länge med att få så pass stora inkomster, att de kunna bilda familj
och överhuvud taget någorlunda hastigt betala av sina skulder. Vi anse
därför, att det är bättre att låta dem få litet högre löner strax, så att de icke
behöva vänta till den högre medelåldern, innan de komma i en någorlunda
hygglig inkomstställning. Under sådana förhållanden skall jag icke lägga
några hinder på den punkten. Jag skall icke uppehålla mig vid frågan om
lektorerna. Jag är visserligen av den meningen, att örn man skall begagna de
vanliga argumenten för en placering av denna lärarkategori i viss lönegrad,
böra ju lektorerna, om man vill sätta adjunkterna i lönegrad B 24 .sättas i
lönegrad B 28. Vill man placera dem så, måste man mycket grundligt överväga,
huruvida icke folkskollärarnas placering i lönegrad B 17 för 9 månaders
tjänstgöring måste tagas i förnyad och mycket allvarlig omprövning. Det
kan ifrågasättas, örn det bör vara en skillnad på 7 lönegrader mellan folkskollänarna
och adjunkterna och sedan en skillnad på 4 lönegrader mellan adjunkter
och lektorer. Men det hör till de konsekvenser, som jag förmodar herr Danielsson
och de andra, i kammaren, som tidigare varit sparsamhetsvänner, övervägt,
innan de anslutit sig till utskottsmajoriteten och reservationen.

Att en placering av adjunkterna i lönegrad B 23, som regeringen föreslagit,
icke är en dålig placering, skall jag be att få visa med några siffror. Kanske
herr Danielsson har rätt, när han säger, att kammaren är trött på siffror. Men
eftersom hela lönefrågan icke är annat än ett system av siffror, ber jag i alla
fall få erinra örn, vad denna lönegrad B 23 innebär. Uppgifterna finnas även
i den kungl, propositionen. Jag förmodar, att kammarens ledamöter ha sett
på den tabell, som finnes i slutet av den kungl, propositionen, men av den tabellen
får man inte ett riktigt intryck av vad löneförbättringen betyder. Det
är nämligen så, att man i dessa tabeller endast upptagit lönen under det första,
sjätte, elfte, sextonde och följande år. Detta gör, att man icke får klart
för sig, vilken betydande förbättring, som inträder under vissa av dessa år.
I det nya lönesystemet klättrar man upp i ny lön eklass efter 3 år, under det
att man i gamla lönesystemet fick vänta i 5 år på en sådan uppflyttning. Örn

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken nu. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

nian placerar in adjunkterna i lönegrad B 23, innebär det visserligen •— jag
skall komma till den lägsta dyrortsgruppen strax — att vederbörande under
första året icke får större ökning i lönen än c:a 200 kronor, under det att den,
som sitter i E-ort, får en ökning omedelbart på över 700 kronor och den, som
sitter ^Stockholm, en ökning på över 1,000 kronor. Detta under första t. o. m.
tredje aret. När jag kommer till fjärde och femte åren — lägg märke till att
detta gäller dem, som sitta på billigaste ort — får vederbörande under fjärde,
femte året en löneökning av icke mindre än 658 kronor. Den, som sitter i Fort,
får en ökning med 1,228 kronor, och den, som sitter i Stockholm, får en höjning
av 1,500 kronor. Sjätte året kommer det där tillägget efter 5 år enligt
den gamla löneplanen. Löneökningen under just 6:e året är icke mer än 18
kronor i lägsta dyrortsgruppen, under det att den är 637 kronor i E-ort, och
866 kronor i Stockholm. Under 7:e t. o. m. 9:e året blir det återigen löneökning
på mellan 480 kronor och 1,374 kronor. Från Ilie t. o. m. 15:e året är
vederbörande uppe i en löneökning från 302 kronor t. o. m. 1,224 kronor.

Sedan kommer jag till det, som hela denna opposition stött sig på, nämligen,
att man, när man kommer över det 16 :e året, har en löneminskning på den
billigaste orten av 338 kronor, pa den näst billigaste orten av 74 kronor, under
det att man på dyraste orten får en löneökning på 584 kronor. Örn man nu
skulle vilja göra en rättvisande jämförelse mellan de nya lönerna, som föreslås,
och de nuvarande, måste man göra den på sätt, som tjänstemännen annars
äro mycket skickliga i. De räkna omedelbart ut de inkomster, som de ha intresse
av. De räkna alltså ut den sammanlagda lönesumman, som de uppbära
under 30 eller 35 års tjänstgöring och slå ut den summan på alla åren. Vad
göra talesmännen för deras sak här? Jo. här smusslar man undan på ett sätt,
som jag ° icke kan kalla fair play, allt vad som hänför sig till tiden före
det 16:e året och sedan talar man bara örn, hur det förhåller sig efter det 16:e
året. Örn man räknar med ordinarie tjänst i 30 år och slår ut den lönesumman
på alla åren — detta har jag verkligen roat mig med att göra, eftersom
ingen annan tycks lia roat sig därmed — så kommer jag till att på billigaste
ort blir ökningen i genomsnitt ganska liten, bara några tiotal kronor. Men så
snart man är på B-ort, blir det högre siffror och man kommer sedan upp till
en ökning på mellan 400 och 800 kronor i genomsnitt om året. Jag måste
säga, att denna löneökning är icke föraktlig. Det är kanske inte så många
av kammarens ledamöter, som varit med i riksdagen under hela 1920-talet och
samtidigt följt med de. tillfälliga löneförbättringar, som riksdagen beslutat.
Den, som varit tillräckligt intresserad därav och följt med, vet, att när dessa
tillfälliga och provisoriska löneförbättringar genomförts, var det, även örn det
icke skrevs klart ut i utskottets betänkande och i riksdagens beslut, en klar
förutsättning överallt, att med dessa provisoriska tillägg hade de statliga lärarna
till skillnad från folkskollärarna fått sin faktiska lönereglering. Det
som återstod var att inplacera dessa befattningshavare i det nya lönesystemet,
vilket icke borde medföra andra kostnader än som överhuvud taget brukar
följa, när man skall placera in folk i en löneplan. Man måste ju göra vissa
justeringar och eftersom man aldrig kan justera annat än uppåt, så måste det
kosta pengar. Niir nu denna lönereglering togs upp på nytt. ansågs det allmänt
att hela denna lönereglering för alla de statliga skolorna kanske skulle
kosta, låt mig säga, en miljon kronor. Nu kostar den över 3 miljoner kronor.

Man Ilar talat om dem, sorn bo på billigaste ort och de sakkunniga från skolorna,
som varit med vid utarbetandet av propositionen och som icke lia kunnat
ansluta sig till de två övrigas linjer, lia skrivit en reservation, som flitigt
begagnats i debatten och där talar man om hur stor procent av adjunkterna,

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

nämligen 28 %, som t. o. m. få löneminskning. Jag tror, att herr Holmdahl
även talade om de 28 procenten. Hur många lärare sitta i dyrorterna A och
B? Jag behöver icke erinra kammarledamöterna örn, att förslaget icke, innebär
någon lönesänkning för någon nu tjänstgörande lärare. Staten är så gentil,
att ingen som fått lön på ett eller annat sätt, kommer att gå miste om den.
Förslaget innebär endast att tjänsten, när den nybesättes, icke längre får betalas
med den gamla lönen. I dessa A- och B-orter finnas alltså 5 + 47 eller
Hilmma 52 lärare. Dessa 52 lärare utgöra av hela antalet 1,245 icke 28 procent
utan 4 procent. Varifrån får då herr Holmdahl dessa 2.8 procent? Jo,
han lägger till lärarna i Stockholm. Lidingö och Göteborg, vilka ha .kommunala
lönetillägg. Men när dessa tillägg försvinna blir det löneminskning. Är
det någon i denna kammare, som när det gäller folkskolelärarnas kommunala
lönetillägg vågar ställa sig på den ståndpunkten, att folkskolelärarna skola
placeras så högt att de eller rättare sagt de, som efterträda dem, överhuvud taget
icke skola lida någon löneminskning, örn dessa tillägg försvinna. Ingen
vågar tala därom. Här gör man det, utan att egentligen anföra några motiv.
Man kan ju här säga. att det endast är några stycken, fyra procent, för vilka
det överhuvud taget är tal örn någon löneminskning. För övrigt blir det löneförbättring
över lag. . - , . „ . ,

Nu skall jag icke med detta ha sagt, att man icke helst skulle velat, undvika
en lönesänkning även på de billigaste orterna. Men de, som på den
punkten äro ömhjärtade, kan jag trösta med att hela frågan, örn vår dyrortsgruppering
är under förnyad utredning. Om det är någonting, som kommer
att ske, är det, det misstänker jag, att man kanske snarast kommer till insikt
örn att de billigaste orterna icke äro så billiga, i förhållande till de dyrare,
som man tidigare föreställt sig, och att en justering, som eventuellt kommer
att äga rum, kommer att gå i den riktningen. Men det är inte det väsentliga«te,
utan det väsentligaste är i grund och botten, att vi här lia att göra med
ett led i en lönereglering, som ur manga synpunkter kanske borde ha kommit
i ett enda sammanhang. Det fanns mycket starka röster, som talade för att
man icke skulle våga sig på experimentet att göra denna, lönereglering för iararna
annat än i sammanhang med en allmän lönereglering, så att man verkligen
kunde grundligt överväga inplaceringen av de olika tjänsterna. Det ansågs
emellertid föreligga så pass starka skäl — lärarna ha ju fått vänta länge
på att bli inplacerade i det nya lönesystemet — att man tog risken

Örn man vill ta den risken och örn man, som herr Danielsson, till oell med
nämnde, anser att detta är ett provisorium, som man eventuellt vill .justera vid
en definitiv reglering, då måste man väl framgå med större försiktighet an
vanligt. Örn det nu verkligen skulle vara så — jag kan ju antaga, att .jag
står på herr Danielssons och herr Holmdahls ståndpunkt att vi äro djupt
övertygade örn att här har skett en oriktig inplacering, när adjunkterna. placerats
i lönegrad B 23 och lektorerna i lönegrad B 27 och att vi aro fullt och
tast övertygade örn, att de. enligt en rättvisande jämförelse, bora placeras i
lönegrad B 24 respektive lönegrad B 28, då är det enda förnuftiga att saga:
Vi placera in dem nu i lönegrad B 23 och lönegrad B 27 När sedan hela
översynen av inplaceringen skall ske, kunna dessa lärare lika val som alia
andra tjänstemän'' komma med sina önskemål, och med den bevisföring, de
kunna prestera, visa up.p, att. deras placering är för låg. Da kan man eventuellt
åstadkomma den justering, som man här eftersträvar.

Meningarna ha ju varit delade eller rättare sagt litet delade bland dem, som
verkligen länge sysslat med lönefrågor. Jag kan försäkra kammaren,. att
bland dem, som under 10—20 års tid sysslat med dessa frågor, har det icke

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken ni. fl. undervisning s anstalter

m. m. (Forts.)

tunnits mer än en enda mening beträffande denna inplacering — den nämligen
att inplaceringen av dessa befattningshavare i lönegrad B 23 och lönegrad
B 27 är en gynnsam placering. Men vill man på den punkten få en
ändring till stand, är det icke rimligt att säga, att vi i år skola göra ett provisorium
och inplacera dem i lönegrad B 24 och i lönegrad B 28 för att sedan
undersöka saken, när man vet, att man icke kan ändra nedåt.

. Det förefaller mig som om den uppfattningen vore ganska starkt företrädd
i kammaren, att Kungl. Maj :ts förslag är ett tillmötesgående förslag och att
det vore förbundet med mycket stora risker att följa utskottsmajoritetens förslag.
Jag har nu bara talat örn den olika inplaceringen utan att erinra örn de
statsfinansiella konsekvenserna. Det är icke så lätt att säga, vilka följder,
som en sa hög placering pa dessa punkter skulle innebära, men kammaren
kan vara övertygad örn, att skulle man vara villig att ta konsekvenserna av en
så pass hög inplacering på alla de punkter, där dessa konsekvenser kunna förefalla
skäliga, då kommer kammaren kanske till sist att rygga tillbaka, och
det är icke omöjligt, att en del av dem, ja många av dem, som nu anse sig
kunna stödja utskottets förslag, och till och med en av reservanterna, skulle
säga, att vi visste icke vad vi gjorde, när vi gingo in för det förslaget.

Kungl. Maj :t har i sitt förslag vägt det ena mot det andra och placerat in
de olika grupperna,_ så att man fått sammanhang mellan lönerna. Då förefaller
det icke rimligt, att man på förslag i en enskild motion gör örn allt
detta. Det mesta man skulle kunna sträcka sig till är att säga, att vi hemställa,
att våra önskemål tagas i övervägande vid den slutliga revisionen, men
så kommer naturligtvis att ske under alla förhållanden. Jag tror, att det
enda riktiga är, örn kammaren lika väl som riksdagen i detta fall följer den
reservationen, som innebär bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Efter det synnerligen belysande
anförande, som här nyss hållits av statsrådet, skulle jag helt och hållet
kunna avstå från att säga någonting örn de synpunkter, som jag i stort sett
velat anföra, då de ju sammanfalla med vad vi nyss hört. Då jag emellertid
står såsom medansvarig i den reservation, som nu diskuteras, vill jag ändå anföra
några synpunkter, varför jag kommit till den inställningen, att adjunkterna
böra placeras i lönegrad B 23.

_ Jag har under mitt arbete i 1936 års lönekommitté kommit till den uppfattningen,
att man icke bör särskilja adjunkterna utan att taga hänsyn till andra
tjänstemannagruppers placering. Örn man tager den hänsynen, kan man inte
komma ifrån att lönegrad B 23 är den, som bäst bör ifrågakomma för adjunkterna.
Som vi hörde av herr statsrådet lia också alla sakkunniga, som sysslat
med denna proposition, kommit till samma resultat. Sålunda föreslog 1920
års lärarlönekommitté lönegrad B 23. 1928 års lönekommitté föreslog också

lönegrad B 23. 1936 års lärarlönesakkunniga förc.slogo dels lönegrad B 23

och dels lönegrad B 24. De, som föreslogo lönegrad B 24, voro emellertid
lärare, nämligen rektorerna Grimlund och Norrbom, under det att de, som icke
voro läroverkslärare utan så att säga neutrala, nämligen generaldirektör Stridsberg,
sorn torde vara en av våra främsta experter på löneområdet och kanslirådet
Sandberg, ansågo att lönegrad B 23 var den lönegrad, som borde ifrågakomma
för dessa adjunkter. Om man ser på lönegradplaceringen för övriga
statstjänare, ser att t. ex. notarier och byråingenjörer äro i 21 :a lönegraden,
mäste man säga sig, att den föreslagna placeringen i 23 :e lönegraden är en tämligen
god placering och alls inte för låg. Jag vill i likhet nied statsrådet på Andra

kammarens protokoll 1937. Nr ho. 2

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.) *

peka, att om man nu går in för 24 :e lönegraden, detta ovillkorligen mäste medföra
konsekvenser i avseende å löneplaceringen för övriga statstjänare. Det
hjälper inte då att endast från 22 :a till 24 :e lönegraden flytta upp dem som
närmast skulle komma i fråga, utan då måste det bli uppflyttningar även från
20 :e och 21 :a lönegraderna uppåt undan för undan. Konsekvenserna komma
sålunda att bli betydligt större än de som framgå av föreliggande betänkande.
Det stannar inte vid dessa 600,000 kronor, örn läroverkslärarna uppflyttas i
24 :e lönegraden, utan det kommer att bli betydligt högre belopp.

Ser man efter, vilka belopp som skulle utgå till läroverkslärarna enligt 23 :e
lönegraden, finner man, att de inte äro sa laga. Statsrådet papekade helt nyligen
att endast ett fåtal befinna sig på den lägsta ortsgruppen — det är inalles
52 på A- eller B-orter. De allra flesta äro på F-ort eller på ännu högre
dyrorter. Dessa på F-ort få en begynnelselön av 6,990 kronor, och med 13 %
dyrtids tillägg, som kommer att utgå nästa år, blir begynnelselönen 7,898 kronor.
Efter nio års tjänstgöring såsom ordinarie komma de upp i en slutlön av
8,340 kronor. Med dyrtidstillägg blir slutlönen då 9,414 kronor. Dessutom
veta vi, att i en kungl, proposition till innevarande års riksdag föreslagits en
tillfällig löneförbätring, som skall tillfredsställa alla statstjänare, en löneförbättring
som enligt förslaget i detta fall skulle uppgå till 120 kronor men som
möjligen kommer att ytterligare ökas. Alltså skulle en läroverkslärare med
den föreslagna placeringen i 23 :e lönegraden på de flesta orter få en lön av
ungefär 10,000 kronor. Jag undrar, örn man med skäl kan säga, att detta är
en låg placering. . ,

Jag skulle tro, att man gjorde klokt i att följa Kungl. Maj :ts förslag och
reservationen, vilken går ut på bifall till Kungl. Maj :ts förslag. Det är nämligen
bättre, att man inte låter känslorna spela in alltför mycket, när det gäller
att placera befattningshavare i den ena eller andra lönegraden utan låter sakkunskapen
ha det största inflytandet pa detta område. Därvidlag bär ju
Kungl. Maj :t större förmåga att överblicka hela sammanhanget än enskilda
riksdagsmän.

Jag hemställer därför, herr talman, örn bifall till den reservation, som är avgiven
av herr Anderson i Råstock m. fl.

Herr Holmbäck: Herr talman! För min del har jag länge hyst den uppfattningen,
att läroverkslärarna utgöra en kår, som i jämförelse med andra
statstjänstemannakårer varit tillbakasatt. Det är därför med stor glädje jag
sett denna proposition, som jag betraktar som ett steg framåt. Jag är också
glad över den utveckling, som ägt rum under de sista åren, då på statsrådets
och chefen för ecklesiastikdepartementet förslag ett stort antal läroverkslärarplatser
inrättats, varigenom befordringsåldern för läroverkslärarna har kunnat
sänkas. .

Diskussionen här i dag rör sig ju egentligen örn huruvida adjunkterna skola
placeras i 23 :e eller i 24 :e lönegraden och huruvida lektorerna skola placeras i
27 :e eller i 28:e lönegraden. För en placering av adjunkterna i 24:e lönegraden
finns det majoritet inom utskottet, och jag skall därför, då jag har den uppfattningen,
att en dylik placering är den riktiga, inte närmare ga in pa den saken.
Men när man påstår, att denna placering skulle innebära så stora konsekvenser
beträffande andra statstjänstemän, undrar jag verkligen, om detta påstående
kan anses vara riktigt. I den bilaga, som är fogad till statsutskottets utlåtande,
äro angivna en hel del tjänster, som tillhöra 24:e lönegraden^ advokatfiskal,
(l:e) aktuarie, (lie) arkivarie, bibliotekarie, lie byråingenjör, (lie)
byråinspektör, direktör av 3 kl. vid fångvården, direktör (Landskrona), ex -

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Ang. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisnings ,

. „ . anstalter m. m. (Forts.)

peditionsförestandare viel S. J., frökontrollant... ja, jag kanske inte behöver
räkna upp dem alla. Kan man med allvar påstå, att dessa befattningshavare
skulle kunna komma och begära en högre lönegradsplacering därför att adjunkterna
ställts i 24 :e lönegraden?

Att 2 .e bibliotekarierna vid biblioteken stå sämre än adjunkterna komme
att göra vare sig dessa bli placerade i 23 :e eller 24 :e lönegraden, är naturmen
man dock tänka på att 2:e bibliotekarierna ha möjlighet
till befordran, vilket adjunkterna inte i större omfattning ha örn de inte äro
lektorskompetenta, och vidare att just 2:e bibliotekarierna vid biblioteken äro
mycket ogynnsamt placerade i lönegradshänseende.

Jag skall ägna några ord åt den fråga, som väl står främst i intresset,
nämligen fragan örn placeringen av lektorerna. Statsrådet och chefen för
finansdepartementet, som tyvärr nu inte är närvarande i kammaren, yttrade
att de, som ägna sig åt lärarinnan efter den utbildning de fått vid universitetet,
äro bättre ställda i varje fall inte sämre ställda •— än andra kategorier
som med likvärdig utbildning lämna universitetet och gå t. ex. till ämbetsverken.
Jag tror för min del inte, att man med fog kan påstå detta,
inte kan man väl göra gällande, att den person, som lämnar universitetet med
en lärarexamen eller med en filosofie doktorsgrad, är bättre ställd än den som
lämnar universitetet med en juris kandidatexamen? Det tror jag är alldeles
orimligt att påstå. Den unge juristen har mycket större befordringsmöjligheter
och möjligheter till förtjänst än den unge läraren. Hans framtid gestaltar
sig i ekonomiskt avseende i regel på ett helt annat och vida bättre
sätt.

„ Beträffande lektorernas placering i 27 :e eller 28 :e lönegraden har herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet gjort gällande i propositionen,
att en placering i 28 :e lönegraden skulle medföra stora konsekvenser, och det
var samma tema herr statsrådet och chefen för finansdepartementet var inne på.
Hat oss se ett ögonblick, vilka tjänstemän som äro placerade i 28 :e lönegraden!
Det ar enligt samma källa som jag nyss nämnde 1 :e advokatfiskal, arbetschef
vid kartverket, avdelningsföreståndare vid statens växtskyddsanstalt, byrådirektor,
chef tor statens biografbyrå, driftschef vid statens vattenfallsverk
järnvägsinspektor, ledamot av riksförsäkringsanstalten. luftfartsinspektör De
läkare vid sinnessjukhus, professor vid farmaceutiska institutet och Chalmers
tekniska institut, sekreterare vid universiteten, sprängämnesinspektör, stiftssekreterare,
yrkesinspektör, Överlärare vid barnmorskeläroanstalterna samt
Överläkare av 2:a klass vid sinnessjukhus. Vilka av dessa kategorier skulle
hunna anses utföra en mera krävande verksamhet än den, som efter avlagt
doktorsprov vid ett universitet ägnar sig åt en så viktig sak som gymnasialundervisningen?
Jag tror, att det endast är en kategori, som i så fall skulle
kunna komma i fråga, och det är professorerna vid farmaceutiska institutet och
Chalmers tekniska institut. De äro nu mycket få, och jag kan inte finna nå avgörande

skäl för att de, i varje fall under någon tid, inte skulle kunna
sta i samma klass som t. ex. läroverkslektorerna.

Det andra skäl, som göres gällande mot en placering av lektorerna i 28 :e lönegraden,
är att skillnaden mellan deras löner och rektorernas skulle bli så liten
Detta är utskottets skäl. Det blir dock en skillnad på 1,500 h 2,500 kronor —
olika för olika fall — och den skillnaden kan möjligen anses fullt tillräcklig.

Jag har nu sysslat bara med några synpunkter för att bemöta de inpass
som gjorts mot en placering av läroverkslektorerna i 28 :c lönegraden. Låt mig
nu övergå till att se litet mera positivt på saken. Vad finns det för skäl till
att placera dem i 28:e lönegraden?

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

Först skulle jag vilja peka på att tillgången till aspiranter pa lektorat börjar
minskas. Det har påpekats flera gånger förut, att för närvarande finns
det i moderna språk 11 lektorat, som varit ledigförklarade utan att någon sökande
anmält sig. Detta visar naturligtvis, att personer inte anse lektorsbanan
så god, att de vilja ägna sig åt den efter att lia tagit doktorsgrad
vid universitetet. Man skulle kunna tro, att dessa lektorat äro placerade uteslutande
i övre Norrland, men så är visst inte fallet. De finnas i övre Norrland -i Haparanda, Luleå och Umeå — men också i Mellansverige nämligen i
Karlstad, Västerås, Norrköping och Visby, samt dessutom i sodra b venge,
nämligen i Karlskrona, Kristianstad, Landskrona och Ystad. Det Kan vara av
ett visst intresse att höra, att i fjol kungjordes ett lektorat ledigt i stockholm,
till vilket anmälde sig blott två sökande, båda transportsökande Iran andra
platser. Det föreligger alltså brist på lektorskompetenta personer, som vilja
söka lektorat. Det är lagen örn tillgång och efterfrågan, som härvidlag gor
sig gällande. Jag har i min hand ett litet häfte, där det sammanställts vissa
uttalanden av skilda personer, och det är ganska intressant att där se, att_statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet just starky understrukit den

synpunkt jag nu varit inne på. I ett tal på Visingsö för någon tid sedan _
jag tror det var i fjol — yttrade lian: »Praktiskt taget varje vecka har jag

anledning till bekymmer över minskningen i tillgången pa ett fullt tult redsställande
rekryteringsmaterial, när det gäller besättande av lediga lektorat.»
Med denna synpunkt för ögonen måste man anse en högre placering desto

mera motiverad. , „ . . , , v.

Då skulle man emellertid kunna göra det inpasset, att det kunde vara lampligt
att i stället för att höja lönerna gå en annan väg, nämligen att sänka kompetensen,
att t. ex. fordra endast licentiatexamen. Jag tror för mm del, att
detta vore en olycklig väg, och detta ur tre synpunkter. For det forsta skulle
därigenom otvivelaktigt den kulturella nivån i Sverige sankas. Doktorsavhandlingarna
utgöra nämligen en betydande del av var vetenskapliga produktion,
och de avhandlingar, som författas av personer, vilka agna sig at iaroverksundervisning,
äro en väsentlig del av dessa doktorsavhandlingar. Vidare
sysselsätta sig ett betydande antal av lektorerna även i fortsättningen, i den
mån deras tid tillåter det, med vetenskapliga studier. De publicera ganska
mycket, och allt sådant skulle naturligtvis falla bort, örn lektorerna inte ia
den träning vid universitet, som de behöva för sådan produktion, r or det andra
innebär fordran på doktorsavhandling för lektorerna för universiteten
en utomordentligt värdefull tillgång med hänsyn till rekryteringen av
docentkåren och därigenom också professorskaren. Slutligen ai det m stor
fördel att man ute i landet vid läroverken har vetenskapligt utbildade krafter
för undervisningen. För det moderna gymnasiet med dess friare arbetsförmer
behöver man krafter, vilkas studier inte endast varit inriktade pa en
lägre examen, krafter vilka verkligen haft kontakt med den vetenskapliga
forskningen och följa med denna och som kunna tillfredsställa elevernas begär
efter kontakt med forskningen på ett annat sätt än de som endast hade en

^Ijed^essaord skulle jag kunna sluta, herr talman. Jag vill bara ytterligare
framhålla, att för min del har jag alltid som en av de storsta tillgångar jag
haft betraktat den undervisning och de lärdomar jag fatt i laroverket. J ag
tror att alla, som haft den stora förmånen att få en högre skolutbildning, dela
min uppfattning i detta hänseende. Det är kanske manga har i kammaren,
som visserligen inte haft denna förmån, men som tratt i förbindelse med de
svenska läroverken därigenom, att de haft söner eller döttrar, vilka gatt ige -

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Ang. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

nom våra läroverk och där slutligen tagit sin studentexamen. Alla dessa
torde väl av egen erfarenhet ha sett det nit, det intresse och den framgång,
varmed undervisningen vid läroverken bedrives. Man skulle gagna denna undervisning,
örn man godkände en placering av adjunkterna i 24 :e och lektorerna
i 28 :e lönegraden. Vad särskilt angår lektorerna, tycker jag, att de 200,000
kronor, som det skulle kosta örn året, vore mycket väl använda pengar.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, harr statsrådet Engberg: Herr talman!
En lönereglering för läroverken kan naturligtvis inte ses isolerad. Den
mäste inte bara stå i sammanhang med statsverksamheten i övrigt utan även
bringas i överensstämmelse med löneregleringar inom skolans egen värld.

Den linje, som statsutskottets majoritet valt, kommer enligt mm tanke att
leda till fortsatt irritation, därest den skulle gå segrande igenom. Och varför?
Å ena sidan brytes den avvägning, sorn var tänkt i den kungl, propositionen
mellan folkskollärarnas högsta placering ■— 17 :e lönegraden -— och adjunkternas
placering - - 23 :e lönegraden — genom att denna distans ökas med en lönegrad.
Å andra sidan rubbar den jämvikten mellan adjunkter och lektorer genom
att förkorta distansen mellan dem med en lönegrad. Jag vill på den senaste
punkten i anledning av herr Holmbäcks yttrande säga, att det var just
det värdefulla i denna relation i förslaget mellan adjunktslönen och lektorslönen,
att den höll den tillbörliga distansen uppe för att göra rättvisa åt de synpunkter
jag utvecklade i det tal, som den ärade talaren gjorde mig äran att
åberopa.

Jag fäster uppmärksamheten därå, att örn man sätter läroverksadjunkterna
i 24 :e lönegraden men lektorerna i 27 :e lönegraden, har man gjort den merinkomst,
som den skulle få, vilken ägnar sig åt lektorsbanan, så mycket mindre,
att lusten att gå den banan i motsvarande grad måste komma att förminskas.
Tåg två personer, som börjat vid universitet samtidigt och som avlägga sin
filosofiemagisterexamen samtidigt. Den ene går omedelbart till läroverken och
börjar samla tjänstgöringsmeriter. Han får sitt provår så småningom och blir
adjunkt. Den andre stannar vid universitetet, tager sin licentiatexamen, skriver
avhandling, disputerar och gör sig lektorskompetent. Jag är övertygad om —
och det är intygat från alla håll -— att den som gör det senare får ekonomiskt
den sämre lotten, örn bådas ekonomiska utgångspunkter äro desamma och båda
skola låna upp sina pengar. Det är därför ofantligt viktigt, att relationen mellan
adjunktslönen och lektorslönen inte väljes godtyckligt. Så länge vi ha de
nuvarande förhållandena inom gymnasierna, så länge vi ställa de anspråk vi
hittills ställt på lektorskompetensen, måste detta avstånd mellan adjunkternas
och lektorernas löner upprätthållas.

Det är en helt annan fråga, herr talman, huruvida och i vad mån den nuvarande
utbildningen av lärare för våra läroverk motsvarar de fordringar, som
kanske borde ställas. Som kammaren har sig bekant, ligger lärareutbildningsproblemet
för närvarande i stöpsleven. Vad som skall komma därur, därom
vet jag ingenting, men en sak är säker: frågan örn de anspråk man skall ställa
på läraren och hans utbildning måste vara ett problem, som blir aktuellt inom
en nära framtid, och då finns det dubbel anledning att betrakta vad som sker
nu som ett provisorium i nära anslutning till gamla, gällande krav på lärarnas
utbildning.

Jag går emellertid tillbaka till det oläge nedåt — om uttrycket tillåtes —

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 193".

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

och det oläge uppåt, som skapas. Vi lia satt våra folkskollärare i 17 :e lönegraden
såsom högsta lönegrad. Den avvägningen skedde från regeringens sida med
uppmärksamheten fästad vid 23 :e lönegraden för läroverksadjunkterna. Denna
lönegradsplacering för adjunkterna var utgångspunkten för att sätta folkskollärarna
i 17 :e lönegraden, ity att det ansågs rimligt och riktigt, att mellan folkskollärarnas
placering och adjunkternas skulle just vara ett ^sadant avstand,
som mellan 17 :e och 23 :e lönegraden. Örn man nu ökar avståndet och sätter
läroverksadjunkterna i en högre lönegrad, i 24 :e lönegraden, än vad här var på
goda grunder beräknat, så skulle jag, örn jag vore folkskollärare, känna det som
i viss mån en skymf, att medan man skärper utbildningsvillkoren för folkskollärarkåren
men inte vidtager någon motsvarande skärpning för utbildningen
av läroverksadjunkterna, man sätter läroverksadjunkterna i en lönegrad högre
än den 23 :e lönegraden, som var mycket väl avvägd och väl beräknad i förhållande
till den 17 :e.

Går jag å andra sidan till förhållandet mellan adjunkter och lektorer, leder
ett sönderbrytande av avvägningen med säkerhet till, att lektorskåren också
kommer att öppna sin lilla lönerörelse. Jag skulle tro, att bade skolan och
undervisningen skulle må gott av att vi sluppe det irritationsmoment, som komme
att skapas på detta sätt.

För övrigt kan man inte liksom d.en siste ärade talaren bagatellisera konsekvenserna
av en dylik godtycklig reglering. Jag griper ett exempel ur hans
anförande, nämligen beträffande Chalmers tekniska institut och farmaceutiska
institutet. I stället för att bestrida — det kunde han ju inte göra, när det gällde
faktum — och i stället för att argumentera emot det förklarade han, att
det är ju en så liten kår, att det är ingenting att ta hänsyn till. Ja tack, herr
talman. Det är inte så man får förfara vid löneregleringar. En kår må vara
liten eller stor, rättvisa är rättvisa och orättvisa är orättvisa. Man måste använda
samma måttstock och se till, att man inte förfar partiskt.

Herr talman! Här lia vi Chalmers tekniska instituts professorer placerade
i 28 :e lönegraden och vi ha farmaceutiska institutets professorer i samma lönegrad.
Den ärade talaren, som själv är universitetsprofessor, vet, att när det
gäller vetenskapliga fordringar på Chalmers och farmaceutiska institutets professor
äro de exakt lika stora som på de herrar, som söka professur vid våra.
statsuniversitet. Men örn man när det gäller lönerna skall placera lektorer i
28 :e lönegraden, och professorerna vid Chalmers och farmaceutiska institutet
skulle sitta i samma lönegrad, kan ett sadant tillstånd omöjligen upprätthallas.
Det måste leda till konsekvenser.

I dagarna har det bildats en de lärda verkens fackförening, örn jag så får uttrycka
mig. Den utgöres av Jern, som äro anställda i riksarkivet,^ riksmuseet,
bibliotek o. s. v. De ha sammanslutit sig i känslan av att de också måste förfäkta
sina intressen. Jag går t. ex. till statens historiska museum, jag går till
antikvarierna. De äro satta i 26:e lönegraden. Herrarna kunna se i statskalendern,
att varenda en av dessa är filosofie doktor. Går jag till andre antikvarierna
ser jag, att där ha vi filosofie doktorer och licentiater. De äro satta
i 21 :e lönegraden. Dessa andre antikvarier ha en mycket påfrestande tjänstgöring
— jag vill tillägga en tjänstgöring, som kräver en speciell vetenskaplig
utbildning.

Jag skulle också ha lust att säga, att den människa, som får ha daglig kontakt
med ungdomen i våra läroverk, har en avundsvärd ställning i jämförelse
med den, som skall vara instängd i ett rum på statens historiska museum eller
någon dylik institution. Eller jag går till departementen. Vi ha där människor,
som få gå i mycket lägre löneplacering än vad som här är ifrågasatt för

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

läroverksadjunkterna, män som lia påkostande föredragningar, som tarva både
gedigna juridiska, administrativa och fackmässiga kunskaper, i omfattningfullt
jämförliga med vad som här kan komma ifråga. Vi få tänka på dessa
fakta. Det är det man inte gör, när man här vill placera läroverksadjunkterna
i 24 :e lönegraden.

Jag måste för min del säga, att örn vi skola få någon ordning och reda i dessa
lönefrågor, är den första grundsats, som måste tillämpas, den, att det skall vara
billighet och rättvisa i olika riktningar. Här skapas orättvisa, här skapas
obillighet, därest man griper godtyckligt ut läroverksadjunkternas kår och ger
den denna löneplacering men inte sörjer för att avvägningen präglas av jämnmått.
När konsekvenserna exempelvis skola dras av att man skall sätta våra
Övningslärare i 21 :a lönegraden -—■ ty dit skulle det komma att peka i en framtid
— vad blir då resultatet? Jag vill säga, att folkskollärarna kunna med
allt skäl hävda, att skola vi sitta i 17 :e men en gymnastiklärare i 21 :a lönegraden
är det ett orimligt avstånd.

Jag har därför den uppfattningen, herr talman, att kammaren handlar klokt
och välbetänkt därest den följer den reservation, som är avgiven av herr Anderson
i Råstock m. fl., och jag hoppas för min del, att andra kammarens majoritet
samlas kring den. Ty sker en lösning på denna linje i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag, undviker man de obehagliga konsekvenser, den
oreda i olika riktningar, som kommer att skapas, därest man tar den 24 :e lönegraden
för adjunkterna.

Herr förste vice talmannen gav nu för kort genmälte ordet till

Herr Holmbäck, som anförde: Herr talman! Endast ett pär ord. När herr
statsrådet replikerade mitt yttrande angående professorerna vid Chalmers tekniska
institut och farmaceutiska institutet, så lade han i min mun en tanke,
som jag aldrig givit uttryck åt. När jag sade, att där gäller det en så liten
kår, menade jag naturligtvis det, att örn man nu skulle för en tid sätta lektorerna
i samma lönegrad som dessa professorer och därigenom bli tvungen att
efter en tid höja professorernas vid dessa institutioner löneställning, så var det
en ganska ringa sak, därför att det är en så liten kår. Det gäller något tiotal
befattningshavare, och de statsfinansiella konsekvenserna där äro alltså förhållandevis
små. Vad däremot angår de övriga befattningshavarna, där de
statsfinansiella konsekvenserna äro stora, kan jag inte anse, att man blir
tvungen att höja löneställningen för dem.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet gjorde också en
jämförelse med förhållandena beträffande de tjänstemän, som äro anställda i
vitterhetsakademiens tjänst. Statskalendern upplyser inte, i vilken lönegrad
de stå, och jag vet inte örn herr statsrådet med sitt yttrande menade antikvarierna
och avdelningsföreståndarna eller de extra andre antikvarierna. Jag
kan därför inte gå in på en replik i denna fråga, men när herr statsrådet säger
att dessa tjänstemän äro bundna vid tjänsterummet under det att läroverkslärarna
ha mycket friare verksamhet, skulle jag vilja fråga dessa antikvarier,
om de ville bli läroverkslärare. Jag skulle vilje se, örn de inte skulle säga nej.

Vidare yttrade:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, harr statsrådet Engberg: Herr tal man!

Den ärade talaren ordade fortfarande örn en liten kår. Jag vill meddela
kammaren, att här kommer en mycket, mycket stor grupp, som blir aktuell i

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

sommar. Den kommitté, som har dessa lönefrågor om hand, kommer då med
frågan örn lönereglering vid de kommunala mellanskolorna och motsvarande
skolor. Det är ingen hemlighet för regeringen och det är ingen hemlighet för
kommitténs ledamöter, att en placering av läroverksadjunkterna i 24 :e lönegraden
drar med sig obönhörligen motsvarande krav för ett betydande antal
lärare inom denna väldiga grupp. Jag skulle tro, att kammarens ärade ledamöter
ha anledning tänka på detta.

Herr Lindskog: Herr talman! För min del skall jag he att få efter komma

herr Jonssons i Eskilstuna uppmaning att vi skola yttra oss kort i denna
debatt. Det är blott några få synpunkter, som jag vill framlägga.

Jag begärde ordet med anledning av chefens för finansdepartementet yttrande,
då han ställde sig ytterst förvånad över att den placering, som här var
given åt lektorer och adjunkter, icke väckt allmän tillfredsställelse. Han drog
därvidlag fram särskilt en jämförelse, som sedermera ecklesiastikministern
också kommit tillbaka till, nämligen jämförelsen med folkskollärarna. Man
säger, att det vore orimligt att öka distansen mellan folkskollärare och adjunkt
mer än dessa sju lönegrader, som nu finnas emellan dem. Jag ber dock att
få som replik till finansministern och ecklesiastikministern ställa en annan
fråga: kan den skillnad på sju lönegrader emellan folkskollärare och adjunkt,
som dock grundar sig därpå att adjunkten faktiskt har en utbildningstid, som
normalt sett måste anses vara 6 år mer än folkskollärarens, vara mindre motiverad
än exempelvis skillnaden i det förslag, som finansministern och ecklesiastikministern
själva ha framlagt rörande folkskollärare och småskollärare,. då
det var en skillnad på åtta lönegrader och detta fastän där skillnaden i utbildning
endast belöper sig till ungefär två år? När man har gjort en^skillnad
emellan småskollärare och folkskollärare på åtta lönegrader för två års olika
utbildning, skall man inte tala alltför kraftigt örn orättvisan i att höja löneskillnaden
mellan adjunkt och folkskollärare från sju lönegrader ytterligare en
lönegrad. Jag kan inte för min del tillägna mig detta betraktelsesätt, att man
skall anse det vara så orimligt att här höja adjunktskåren ifrån 23 :e till 24 :e
lönegraden.

Här har också av herr Jonsson i Eskilstuna tagits fram en annan jämförelse,
nämligen med andre bibliotekarierna, som också ha utbildning som fil. doktorer
och som äro i en lägre lönegrad. Ecklesiastikministern talade också örn
några likställda befattningshavare, och han nämnde örn den där utomordentliga
glädjen, som lärarna ha av den dagliga kontakten med ungdomen, i jämförelse
med dessa befattningshavare, som sitta på sina ämbetsrum och bara peta med
böcker och arkivalier. Ja, mina damer och herrar, jag har för min del erfarenhet
på båda områdena. Jag har varit biblioteksman i flera år och jag har varit
lärare i fem år, och jag har haft tillfälle att göra. jämförelser
olika befattningarna. Jag vill för min del sätta en bibliotekaries befattning
mycket, mycket högt. Han har en utomordentligt viktig och betydelsefull
uppgift. Men vi skola inte till jämförelse taga upp vad det kostar av psykisk
och fysisk påfrestning; ty det vill jag säga, den dagliga kontakten med ungdomen
i all ära: en lärares och en lärarinnas arbetsuppgifter äro verkligen, så
påfrestande, så påkostande både psykiskt och fysiskt, att den, som ej själv
stått i den gärningen, verkligen icke kan göra sig en föreställning om vad. det
tar på krafterna. Det är inte bara en fras, när man talar om gamla utslitna
lärarinnor, utan det är en faktisk verklighet, och det är också en faktiskt verklighet,
när man talar örn gamla utslitna lärare. Att ha en timmes undervisning
tar enligt min bestämda personliga erfarenhet lika mycket på krafterna

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Ang. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

som två timmar på ett ämbetsrum. Och när man talar örn, att läroverkslärarna
ha bara fem eller sex timmars undervisning om dagen, är det ett oriktigt och
orättfärdigt tal, ty det kostar oerhört mycket arbete även på fritid, och dessutom
tar detta arbete så mycket, att de sannerligen behöva återhämta sig under
dagens övriga timmar.

För min del menar jag precis som herr Holmbäck, att lärarnas arbete är undervärderat
i den allmänna uppfattningen, och jag tror, att här har riksdagen
ett tillfälle att verkligen försöka lyfta upp denna grupp av befattningshavare,
som dock är för hela vårt folk av en så utomordentlig betydelse.

Jag kan på en punkt fullständigt hålla med ecklesiastikministern och det är
när han säger, att det är betänkligt att inte då också höja för lektorerna. Jag
minns mycket väl, hur ecklesiastikministern för ett par år sedan — jag önskade
han vore närvarande, så jag kunde ge honom ett erkännande för detta -—
höll ett varmhjärtat tal, däri han meddelade att han med bekymmer såg, hur
svårt det var att få sökande till våra lektorat och hur nödvändigt det just därför
var att höja lönerna alldeles bestämt och avsevärt för lektorerna. Den
gången fylldes lektorerna med förhoppningar om en verkligt avsevärd förbättring.
Man må inte alldeles undra på, att de känna sig en liten smula desillusionerade,
när löneförbättringen inte blivit mer än den i verkligheten nu är.
För min del skulle jag därför vilja på det allra livligaste instämma i de synpukter,
som herr Holmdahl och herr Holmbäck framlagt. De äro riktiga även
därutinnan, att våra lektorer och adjunkter äro kulturbärare i det svenska samhället,
och det skola vi inte glömma bort. Yad lektorerna speciellt angår ha
de en oerhört betydande roll just därutinnan, att de liksom utvidga det vetenskapliga
arbete, som man annars vid universiteten har alltför fåtaliga krafter
för att kunna ensam ombesörja.

Vad adjunkterna angår så kan jag som sagt inte på något sätt gå med på,
att skillnaden mellan folkskollärare och adjunkter skulle vara för stor, örn man
höjde adjunkterna en lönegrad. Adjunkternas skuldsättning är notoriskt högst
betydande, och för att jag inte nu skall bryta mot herr Jonssons i Eskilstuna
maning skall jag inskränka mig och sluta med att läsa upp ett par rader ur en
dikt. Jag brukar inte citera vers, men den här gången skall jag verkligen göra
det. För några veckor sedan skrev en av Stockholms adjunkter en dikt, som
verkligen, skulle jag vilja säga, var skriven med hans hjärteblod och som var
och en, som stått i en lärares ställning, vet att den är verkligen tagen ur livet.
Det var adjunkten Nyström i Stockholm. Han skrev en dikt, som heter »Adjunkt»,
ur vilken jag endast skall läsa upp ett par rader.

Skolor, privatlektioner
och eviga växlar och lån,
studieskulder, som aldrig ta slut,
en ångest, som ständigt står kvar,
och barn, som vill bli något annat
och bättre än sin får.

Det är sanna ord, som var och en kan intyga, som känner den kår, det här
är fråga örn.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som föreslår
28 :e lönegraden för lektorerna, och ber att få yrka bifall till statsutskottets
förslag i vad det gäller adjunkterna.

Häruti instämde herrar Nylander, Arnemark, Sjögren, Hagberg i Malmö,
Lundberg och Lithander.

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. to. (Forts.)

Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! Efter de anföranden, som bär
ha hållits dels av finansministern och dels av ecklesiastikministern,. må det icke
förvåna, att den, som här på en punkt företräder utskottsmajoritetens linje,
anser sig förpliktad att säga några ord.

Finansministern uttrjmkte sin häpenhet över de långtgående krav, som man
här har ställt, och tänkte därvid särskilt på de krav, som gå utöver Kungl.
Haj:ts proposition. Ecklesiastikministern talade örn den godtyckliga reglering,
som här skulle åstadkommas, och att det skulle bli obehagliga konsekvenser
och vållas oreda i lönerna.

Jag måste säga, att jag tycker, att dessa uttryckssätt förefalla en smula
överdrivna. Vad är det som statsutskottet här har gjort? Statsutskottet har
tillstyrkt den kungl, propositionen, som innefattar många stora och invecklade
frågor, på praktiskt taget alla punkter — jag bortser härvid från den
förändring, som gjorts rörande de e. o. adjunkterna, som uppenbarligen accepterats
-— men på en enda punkt har statsutskottet gjort en justering, nämligen
beträffande adjunkternas lönegradsplacering. Där har utskottet gått på
den högre av de sedan länge diskuterade lönegraderna. Är detta att genomföra
en olämplig lönereglering? Är det att komma med orimliga krav, att man
företar en så försiktig justering i ett så stort löneregleringskomplex? Det är
uppenbarligen meningen, att riksdagsbehandlingen och utskottsbehandlingen
av en sådan proposition som denna inte få rubba den på en enda punkt, därför
att det hela hänger så väl ihop, så att örn man rubbar på en punkt, blir
det hela galet. Det förhåller sig, herr talman, verkligen inte så, utan detta är
icke orimliga krav, vare sig när det gäller adjunkternas placering i 24 :e lönegraden
eller lektorernas placering i 28 :e lönegraden, och det är ju icke på något
sätt krav, som äro ägnade att skapa oreda i lönesystemet. Man har nämligen
faktiskt hållit sig inom gränserna för de utredningar, som vidtagits, och
på båda dessa punkter har man inom utredningarna företrätt just den mening,
som jag här har hävdat beträffande adjunkter och lektorer, och som
utskottet har företrätt beträffande adjunkterna. Inom läroverkslärarlönesakkunniga
var det halva antalet, örn jag minns rätt, som gick på placering i 24 :e
och 28 :e lönegraderna, medan ordföranden och en ledamot gingo på 23 :e och

27 :e lönegraderna. Är det då så oerhört att efter en ingående och saklig
prövning av dessa förslag vissa ledamöter i riksdagen anse sig kunna ansluta
sig till reservanternas uppfattning på denna punkt? Kan man med något
sken av berättigande säga, att detta är orimliga krav, som vålla oreda etc.?

Jag skall nu tillåta mig att först säga några ord om finansministerns yttrande.
Med anledning av detta tal om dessa långtgående krav tillåter jag mig
påpeka, vad ett tillmötesgående av desamma statsfinansiellt sett har att betyda.
Vad först lektorerna angår, betyder denna skillnad mellan 27 :e och

28 :e lönegraderna för lektorerna inalles 200,000 kronor. Beträffande den så
starkt omstridda punkten örn adjunkternas lönegradsplacering är att märka,
att merutgiften för en placering i B 24 i stället för i B 23 är 600,000 kronor.
Rent statsfinansiellt sett mot bakgrunden av den stora lönereglering vi beslöto
för några veckor sedan, där i vissa fall en skillnad av en lönegrad, belöpte
sig på ett par miljoner kronor i ökade utgifter, så synes det mig egendomligt,
att finansministern först vid detta tillfälle här i kammaren gör gällande,
att detta är orimligt långtgående krav. Frågan t. ex. om lektorernas
lönegradsplacering är, örn man ser den i sammanhang med hela löneregleringskomplexet,
en fråga av mycket begränsad omfattning, ekonomiskt sett.

Nu ville emellertid finansministern göra gällande, att de ekonomiska farhågorna
också bottnade däri, att man måste draga en rad av nära nog nöd -

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Ang. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

vändiga konsekvenser av en sådan placering som utskottet föreslagit beträffande
adjunkterna och som jag och vissa reservanter föreslagit beträffande
lektorerna. _Jag beklagar, att finansministern inte var inne under mitt första
anförande. Jag tror nämligen, att det ligger mycket goda skäl bakom det
påstående, som jag då gjorde, att man måste med stor försiktighet yttra sig
örn konsekvenserna, då det gäller dessa lärargruppers placering, därför att
de stå och lia hittills stått i fullkomligt isolerad ställning. Nu skola de visserligen
införas i det statliga lönesystemet, men både deras utbildning och
deras uppgifter äro av den art, att de med hänsyn därtill måste intaga en
särställning. Därför anser jag, att man verkligen kan säga, att det inte blir
fråga om några nödvändiga konsekvenser. Jag tror, att farhågorna för dessa
ha högst betydligt överdrivits.

I fråga örn kravet på lektorernas uppflyttning i 28 :e lönegraden säger finansministern,
att ingen människa har tänkt på att placera lektorerna högre
än i 27 :e lönegraden, förrän detta krav nu plötsligt dykt upp. Jag vill då
erinra örn, att det verkligen har hänt någonting, sedan man i tidigare lönekommittéer
har föreslagit lektorernas placering i 27 :e lönegraden. Det har
hänt det,, att det ser ut att bli en brist på aspiranter till dessa tjänster. Lektorsföreningen
gjorde 1935 en framställning till ecklesiastikministern på
grundval av en utredning örn detta, och ecklesiastikministern tog synnerligen
välvilligt upp detta. Denna framställning remitterades till skolöverstyrelsen,
och när skolöverstyrelsen fick yttra sig över denna utredning, anförde skolöverstyrelsen,
att synnerligen starka skäl förelågo för en högre placering av
lektorerna än i 27 :e lönegraden, detta på grundval av det material, som förebragts,
vilket visat, att det här håller på att uppstå en brist på kompetenta
aspiranter till lektorstjänster. Jag har redan tidigare varit inne på denna fråga
och vill understryka, att det är det verkliga läget. Det är mycket möjligt,
att denna fråga om några år måste tagas upp igen, beroende på att lektorsbristen
då kanske blir ännu mera påfallande än den är nu. Jag tillåter mig
emellertid att fråga de av kammarens ledamöter, som äro närvarande: Är det
någonting så orimligt, att under sådana speciella förhållanden säga, att man
här måste se till, att man får en löneställning, som lockar ungt folk att gå
denna väg, eftersom staten önskar undervisningsväsendet så organiserat, att
man kan besätta lektorstjänsterna med lektorskompetent folk?

Sedan talade finansministern också örn adjunkternas placering i 24 :e lönegraden,
och även här ville han göra gällande, att det är ett relativt nytt krav.
Det framgick av hans framställning, att praktiskt tagit alla hade varit ense
om att adjunkterna skulle placeras i 23 :e lönegraden. Jag vill då endast erinra
om, att redan så tidigt som 1923 yttrade den lärarlönekommitté, som först
rullade upp hela detta löneregleringsproblem, att kommittén föreslog en inplacering
av manliga adjunkter i en lönegrad, sammanfallande med den 23 :e
lönegraden, men örn med hänsyn till lönetekniska synpunkter tvekan skulle
råda i fråga örn lämpligheten av en placering av adjunkterna i en nybildad
lönegrad, ansåg kommittén, att de manliga adjunkterna närmast borde placeras
i 24:e lönegraden. Alltså redan 1923 i detta kommittéutlåtande, var man
på det klara med, att adjunkterna kunde placeras antingen i 23 :e eller 24 :e
lönegraden. Sedan dess ha en hel del upp flyttningar av tjänstemän skett, som
tidigare stått i lägre lönegrader, och sorn nu stå i 24:e lönegraden. Jag vill
erinra örn, att beträffande länsstyrelserna bär riksdagen för några dagar sedan
beslutat, att länsnot,ariorna och länsbokhållarna skola placeras i B 24.
Eftersom loir talats örn konsekvenser och man vill utsträcka konsekvenserna
även utanför skolkrctsen, så är viii detta också en parallell att beakta. Jag

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

tillåter mig därför att fråga: Är elef egentligen rimligt, att adjunkterna vid
våra läroverk placeras i lägre lönegrad än länsnotarierna i våra länsstyrelser?
Yad jag här framför allt vill framhålla är, att under femton år har
diskussionen rört sig örn denna placering i 23 :e och 24 :e lönegraden.

Finansministern gick sedan in på relationen mellan dessa lärargrupper och
andra. Han berörde frågan örn relationen till folkskollärare, och ecklesiastikministern
fortsatte på det temat. Jag skall därför uppskjuta att besvara de
anmärkningar, som här ha gjorts från såväl finansministern som ecklesiastikministern,
tills jag kommer till det anförande ecklesiastikministern här höll.

Jag vill emellertid först något beröra det sätt, varpå finansministern sökte
kritisera några av de siffror, som jag hade tillåtit mig att här anföra beträffande
konsekvensen av en placering av adjunkterna i 23 :e eller 24 :e lönegraden.
Finansministern framhöll först, att det inte alls var någon dålig lönesättning
att placeras i 23 :e lönegraden. Jag vet inte, att någon har betecknat
den som sådan. Det är tvärtom alldeles uppenbart, att införandet i det
statliga lönesystemet medför många fördelar, bland annat en snabbare uppfattning
efter tjänstålder i löneklasser. När emellertid finansministern ville
göra gällande, att det inte var fair play, som han sade, att komma med de
siffror, som jag tillåtit mig anföra, då det gällde att tala örn konsekvensen
av denna lönereglering, så kan jag inte ge honom rätt i denna anmärkning.
Det är ju alldeles uppenbart, att man kan försöka få en siffermässig bild av
vad en lönereglering innebär, men med denna olika dyrortsgruppering, med
dessa olika löneklasser är det oerhört svårt att i en kammardebatt ge en
sådan. Jag undrar verkligen, örn herrarna fingo någon konkret bild av alla
de siffror, som finansministern här läste upp. Men örn man skall försöka på
några punkter belysa det med siffror, vill jag bestämt göra gällande, att man
har full rätt att undersöka den nuvarande slutlönens relation till den slutlön,
som framkommer, ifall adjunkterna bli placerade i den ena eller andra lönegraden.
Jag anser, att i själva verket de siffrorna säga mera än de siffror
som finansministern kom med, med vilka han visade, att det var förmånligare
ställt, då det gällde lönerna i de första löneklasserna. I fråga örn slutlönen
äro de siffror, som jag här har tillåtit mig nämna, obestridligen riktiga.
Det förhåller sig så, att i 23 :e lönegraden medför slutlönens brutto en direkt
minskning för 28.3 % och nettolönen en minskning för 56.5 % av adjunkterna.
Mer än hälften av adjunkterna får sålunda mindre kontant lön att leva på an
de nu ha, och denna slutlön uppnås enligt den nu föreliggande löneregleringen
det tionde året, sedan man tillträtt ordinarie tjänst. När man skall jämföra
två lönesystem, är det väl i alla fall mycket upplysande att undersöka
vilken slutlön befattningshavarna erhålla enligt de olika systemen. Det
är naturligtvis också intressant att jämföra den sammanlagda löneinkomsten
under 30 år. Jag anser emellertid, att det är fullt befogat att göra gällande,
att resultatet beträffande de väntade löneförbättringarna för en stor del av
denna kår i stort sett uteblivit.

Jag skall sedan tillåta mig att säga några ord med anledning av ecklesiastikministerns
yttrande. Han framhöll, att man bröt så att säga sammanhanget
i denna lönereglering på två sätt, dels uppåt och dels nedåt.

Uppåt jämförde han adjunkterna närmast med lektorerna, och ansåg, att i
den relation, som propositionen har mellan adjunkternas lön i B 23 och lektorernas
i B 27 låg ett mycket stort värde, och man fick inte rubba denna relation.
Beträffande den saken tillåter jag mig endast att erinra därom, att relationen
mellan B 24, d. v. s. den lön utskottsmajoriteten har föreslagit för adjunkterna,
och B 27 som Kungl. Majit har föreslagit beträffande lektorerna, är praktiskt

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. to. (Forts.)

taget precis densamma, som nu gäller mellan adjunkts- och lektorslön. Jag
vill nämna, att adjunkts slutlön i medeltal för olika ortsgrupper utgör nu 87.2 %
av lektors slutlön. Lönedifferensen är i runt tal 1,300 kronor. Placeras adjunkten
i 24 :e lönegraden och lektorn i 27 :e lönegraden blir adjunktens lön
86.4 % av lektorslönen. Det blir alltså en förbättring i relationen mellan
adjunkts- och lektorslönen till förmån för lektorslönen. Ett bifall till utskottsmajoritetens
förslag beträffande adjunkternas lönegradsplacering rubbar med
andra ord icke relationen mellan lönerna för adjunkter och lektorer. Emellertid
erinrade statsrådet också örn, att relationen rubbades nedåt. Och han tänkte
därvid särskilt på folkskollärarnas löner. Jag vill utöver vad den förre ärade
talaren anfört blott erinra därom, att 1928 års lönekommitté hade föreslagit
folkskollärarna i lönegrad B 15 och adjunkterna i B 23, alltså en större löneskillnad
än mellan B 17 och B 24. I sitt utlåtande över 1928 års lönekommittés
förslag föreslog skolöverstyrelsen — i detta förslag deltogo samtliga
avdelningar i överstyrelsen, alltså även folkskolavdelningen — B 17 för de
manliga folkskollärarna och B 24 för adjunkterna. Jag vill bara hänvisa till
dessa fakta ur förhistorien till denna lönereglering för att visa, att det nog
inte är så, att, örn adjunkterna placerades i B 24, detta komme att bliva en signal
till nya lönerörelser från folkskollärarnas sida. Man har för fem, sex år
sedan varit inne på större avstånd mellan folkskollärares och adjunkts lön, utan
att det rönt någon större opposition, för såvitt jag vet.

Emellertid anförde också ecklesiastikministern som stöd för det orimliga
i att placera lektorerna i 28 :e lönegraden, att professorerna vid Chalmers tekniska
institut äro placerade i B 28, och att det vore rätt orimligt, att lektorerna
skulle komma i samma löneplacering som professorerna vid detta tekniska institut.
Jag vill beträffande detta endast säga, att hittills ha professorerna vid
Chalmers tekniska institut haft en undervisning, som man kan säga, örn jag är
riktigt underrättad, mera närmar sig lektorernas undervisningssätt än professorernas
vid en högskola, framför allt beträffande tjänstgöringstiden för professorerna.
Riksdagen skall ju emellertid på grundval av en kungl, proposition
gå att kanske inom några timmar eller också i morgon besluta en omorganisation
av Chalmers tekniska institut till en teknisk högskola. I denna
proposition säger departementschefen beträffande professorernas löneställning:
»Styrelsen har gjort framställning örn lönereglering för professorerna
vid institutet och i sådant hänseende föreslagit, att de skulle jämställas med
professorerna vid tekniska högskolan. Jag finner det i och för sig befogat att
efter institutets högre avdelnings förändring till en högskola den avsedda jämställdheten
kommer till stånd, men med hänsyn till pågående utredningar inom
1936 års lönekommitté torde tidpunkten nu icke vara lämplig för framläggande
av förslag i denna riktning.» Jag menar alltså, att då statsrådet själv ställt
i utsikt, att dessa professorer snarast möjligt skulle uppflyttas i samma löneställning
som professorerna vid tekniska högskolan synes relationen mellan
förtnämnda professorer och lektorerna inte kunna anföras som skäl mot att
lektorerna placeras i 28 :e lönegraden.

Herr talman! Jag har ansell mig nödsakad, med hänsyn till denna frågas
stora vikt, att söka ge svar på några av de anmärkningar, sorn här framställts,
inte minst från regeringsbänken. Jag måste säga, att det förvånar mig, att
man från det hållet rest så starkt motstånd mot varje förslag till även den
minsta förbättring av propositionens förslag lill lönereglering. Jag lyckor,
att det är ganska egendomligt, därför att vi kunna viii i alla fall vara ense örn,
att det verkligen inte rör sig örn några långtgående krav eller förslag, sorn
kunna åstadkomma någon som helst oreda i lönesystemet. Det är egendomligt

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

framför allt därför, att departementschefen själv i den kungl, propositionen på
sidan 14 säger följande ord: »I den nu förestående löneregleringen för lärarpersonalen
bör självfallet eftersträvas att bereda någon förbättring i löneläget
och undvika löneminskning.» Det är, herr talman, i själva verket innebörden
i det enda ändringsförslag, som utskottsmajoriteten har gjort, nämligen beträffande
adjunkternas lönegradsplacering. Det är alltså innebörden, just
detta att man vill nå detta syfte, och i själva verket tjänar också det förslag,
som har framkommit beträffande lektorernas placering, samma syfte. Jag ber
att i det följande vid föredragningen av respektive punkter få komma med de
yrkanden, som jag har att ställa.

Fröken Hennings: Av den här förda debatten kan det förefalla, som om
läroverkens anslagsfråga uteslutande rör sig örn, huruvida man skall placera
adjunkterna i 23 :e eller 24 :e lönegraden och lektorerna i 27 :e eller 28 :e.

Jag har emellertid tagit mig friheten att begära ordet i anledning av en
mycket viktig fråga, nämligen frågan örn flickläroverkens framtida omorganisation,
i vilken fråga jag har väckt en motion tillsammans med en del kammarledamöter
ur olika partier.

Det förhåller sig ju kort sagt så, att då folkskolan blev bottenskola, anordnade
man en dubbel anknytning mellan folkskolan och realskolan. Dels byggde
man på den 6-åriga folkskolan en 4-årig realskola, dels på den 4-åriga folkskolan
en 5-årig realskola. Vidare gjorde man en dubbel anknytning mellan
realskolan och gymnasiet. Sålunda byggde man på den näst högsta realskoleklassen
ett 4-årigt gymnasium —■ den äldre linjen. Dessutom tillskapade
man en ny linje, nämligen ett 3-årigt gymnasium på grundval av avslutad realskola.

Båda dessa linjer ha ju sina obestridliga förtjänster. Det är alldeles uppenbart,
att det är en fördel för ungdomen ifrån landsbygden och de mindre städerna
att så länge som möjligt få gå kvar i ortens folkskola eller realskola
för att sedan så sent som möjligt fortsätta i realskolan eller gymnasiet med
koncentrerat arbete där. Men å andra sidan har denna linje den obestridliga
nackdelen, att den tager ett år längre tid än den andra linjen -— den tager
13 år. Dessutom är den ur pedagogisk synpunkt obestridligen sämre än den
andra linjen. Det förhåller sig ju så, att när lärjungarna fått arbeta förhållandevis
lugnt och stilla i folkskolan i 6 år, blir det ett mycket forcerat arbete
i realskolan i 4 år och ett ytterligare forcerat arbete i gymnasiet i 3 år.

När år 1927 beslut fattades om att bereda flickorna samma möjligheter som
pojkarna att bevista läroverken, anvisade man härför två olika vägar. Dels
öppnade man i de städer, där lärjungeantalet gjorde det möjligt, helt enkelt
pojkläroverken för flickorna, dels upprättade man i vissa större städer, nämligen
Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Örebro, särskilda flickläroverk.
I dessa flickläroverk inrättades endast en anknytning till folkskolan,
nämligen 4-årig realskola, byggd på 6-årig folkskola, med 3-årigt gymnasium.
Av vad jag nu sagt framgår, att flickorna kommit i en mycket ofördelaktigare
ställning än pojkarna i de större städerna. I de mindre städerna
— t. ex. en stad som Falun — ha flickorna alltså möjlighet att gå i pojkläroverket.
De ha där alltså att välja mellan femårig realskola och fyraårigt
gymnasium eller fyraårig realskola och treårigt gymnasium. I Stockholm och
de fyra städer, jag nyss nämnde, måste flickorna för att komma i åtnjutande
av undervisning i statsläroverk välja den besvärligare vägen över sexårig folkskola,
fyraårig realskola och treårigt gymnasium. Det har framhållits såsom
särskilt beklagligt, att denna forcerade undervisning är den enda, som står

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

flickorna till buds och att den tyngsta arbetsbördan drabbar deni i en ålder,
då de otvivelaktigt äro mest ömtåliga. Det Ilar på grund härav självfallet
rests krav såväl från lärår- och föräldrahåll som från kvinnovärlden i allmänhet
på att detta missförhållande måste avhjälpas. Det enda resultatet hittills
har blivit, att det upprättats en fyraårig latinlinje i Stockholm och örebro. Från
lärarhåll lia vi emellertid tagit fasta på, att ecklesiastikministern dock vid
upprepade tillfällen betygat sitt intresse för saken. Så skedde 1935, och senast
har ecklesiastikministern vid Brommaläroverkets invigning yttrat några
ord, som låta löftesrika. Han sade vid detta tillfälle: »Det enda riktiga vore,
att utan avknappning på den fyraåriga linjen nyskapa ett antal femåriga, en
utväg, som i själva verket är den enda försvarliga.» Det skulle ha varit ganska
roligt, örn dessa löftesrika toner hade gjort sig hörda vid det tillfälle, då
ecklesiastikministern invigde flickläroverket i Stockholm. Detta kanske icke
har så stor betydelse; uttalandet har i varje fall fällts och bör vara något
att ta fasta på.

Jag vill för min del i någon mån beklaga, att utskottet, när det avslog min
motion under motivering, att departementschefen har ställt i utsikt att upptaga
denna fråga till närmare prövning, för sin del icke på något sätt har velat
ställa sig bakom detta legitima krav. Jag har därför så mycket mera anledning
att uttrycka den förhoppningen, att ecklesiastikministern så snart som
möjligt måtte igångsätta den utredning, som är förutsättningen för att ett förslag
örn upprättande dels av femårig realskola och dels fyraårigt gymnasium
vid flickläroverken fortast möjligt och, som vi hoppas, till nästa år skall kunna
föreläggas riksdagen.

Jag skall icke utförligare ingå på den sida av lärarfrågan, som debatterats
här i dag. Det är icke särskilt roligt att tala i egen sak. Men jag skulle
ändå vilja säga ett par ord; det kanske må vara mig obetaget. Riksdagen må
placera lärarna i 23:e eller 24:e, 27:e eller 28:e lönegraden; det blir riksdagens
ensak. Jag skulle emellertid vilja ifrågasätta, örn vi i fortsättningen
kunna få fullgoda lärarkrafter till våra läroverk. Det är ju dock ett faktum,
att brist på lärare redan gör sig gällande. Det har visat sig svårt att besätta
vissa lektorat, och man har kunnat konstatera en alltjämt pågående minskning
i tillgången på extralärare och vikarier. Man har även kunnat påvisa en i
viss mån försämrad rekrytering till adjunkturerna. Detta ha i synnerhet rektorerna
varit i tillfället att iakttaga. Vad kan orsaken vara till dessa förhållanden?
De lia tvivelsutan delvis sin grund i att unga människor icke anse,
att lärarbanan rymmer några möjligheter till karriär, eftersom adjunkturerna
äro förenade med slutlön. Jag skulle vilja fästa kammarens uppmärksamhet
på det förhållandet, att när Kungl. Majit för någon tid sedan på en gång
utnämnde 120 läroverksadjunkter, utgjorde 38, d. v. s. närmare en tredjedel
av dessa, kvinnor. Jag är den första att glädja mig åt att det kommer kvinnor
in i läroverken, men jag måste likväl säga, att proportionen förefaller mig en
aning egendomlig. Detta tyder val i alla fall på att bland manliga akademici
intresset för lärarbanan är i sjunkande, under det att de kvinnliga fortfarande
anse denna bana fördelaktig. Detta är väl även ett förhållande som man måste
taga med i räkningen.

I detta sammanhang förtjänar även en annan omständighet att framhållas.
För läraryrket fordras en alldeles speciell läggning. Det kan inte hjälpas
att en person, som ägnar sig åt läraryrket men saknar dessa speciella förutsättningar,
blir ohjälpligt handikappad, även örn han har de bästa avsikter.
Detta yrke blir därför mycket tungt för dem som välja det endast för att få
sin utkomst utan att egentligen känna sig kallade därtill. Det är alldeles rik -

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

tigt vad ecklesiatikministern nyss sade, att vi lärare ha en andlig tillgång i att
vara omgivna av ungdom. Det är jag den första att vilja understryka: detta
är verkligen en tillgång. Det kan nog i alla fall inte bestridas, att detta arbete
är av sällsynt påfrestande beskaffenhet. Först när jag nu. efter 20-årig oavbruten
tjänstgöring vid läroverken för första gången har blivit tjänstledig för
att utföra annat uppdrag, har jag verkligen märkt, huru nervuppslitande och
krävande detta arbete verkligen är.

Jag skulle till sist vilja framhålla för denna kammare, att det dock är ett
verkligt demokratiskt intresse, att se till att vi få så goda läroverkslärarkrafter
som möjligt. Läroverken rekryteras ju i största utsträckning ur alla samhällsklasser;
lärdomsskolan är icke på något sätt avsedd för de högre klasserna.
Vi ha i våra läroverk massor av elever, som gå för nedsatt terminsavgift
eller helt och hållet kostnadsfritt. Jag har många gånger förundrat
mig över hur det är möjligt för föräldrar med små inkomster att under stora
uppoffringar hålla sina barn i läroverken.

Till slut skulle jag vilja citera ett ord av professor Otto von Friesen, som
för närvarande är ordförande i den kommitté, som skall verkställa utredning
örn och framlägga förslag till förändringar i lärarutbildningen. Han betonar
vikten av att behålla en läroverkslärarkår, som är intellektuellt och vetenskapligt
kvalificerad, och det samhälleliga intresse, det måste innebära att till
denna kår kunna förvärva begåvade och duktiga människor, och säger: »Vi

böra akta oss för intellektuell nedrustning i en tid, då det militära och civila
fältväbeldömets andliga halvvärld hänsynslöst förtrycker några av Europas
främsta kulturländer och dess anda som en smitta sprider sig över världen.
Framför allt böra vi ägna våra omsorger åt en så viktig strategisk punkt i
försvaret mot denna anda som den högre lärarutbildningen är.»

Herrar Anderson i Norrköping, Liedberg och Mosesson instämde häruti.

Herr Sundström i Skövde: Det var några synpunkter, som framfördes av

herr Lindskog, som föranledde mig att begära ordet.

Herr Lindskog sade, att relationen mellan folkskollärarnas och adjunkternas
löner icke alls är för stor med hänsyn till skillnaden i utbildningstiden,
och han angav denna skillnad till sex år. Jag medger, att herr Lindskog har
rätt, om man syftar på de redan utbildade folkskollärarna. Men denna löneplan
är ju även avsedd att gälla för framtiden. Under sådana förhållanden är
det icke möjligt, att herr Lindskogs påstående kan vara riktigt. Den seminariereform,
som i fjol beslutades, medförde ju inrättande av en tvåårig linje
nied studentexamen som grund. En filosofie magisterexamen anses ju i normala
fall taga fem år utöver studentexamen. Efter denna beräkningsgrund
skulle således skillnaden uppgå till tre år.

Jag tror emellertid icke, att enbart utbildningstiden kan läggas till grund
för relationen mellan lönerna. Herr Lindskogs resonemang förefaller mig ännu
orimligare mot bakgrunden av de faktiska sifferuppgifterna. Det förhåller
sig nämligen så, att skillnaden mellan adjunkts och en folkskollärares lön på
D-ort utgör enligt lönegrad B 17 2,102 kronor. Örn en adjunkt placeras i
23 :e lönegraden, innebär detta, att hans lön med 50 procent kommer att överstiga
folkskollärarens. Går han upp i 24 :e lönegraden, skulle skillnaden bli
2,538 kronor, och adjunktens lön med 60 procent överstiga folkskollärarens.
Anser herr Lindskog verkligen, att den nu föreliggande skillnaden tål att utvidgas
ytterligare? _

Jag skall emellertid vara tacksam mot herr Lindskog i ett avseende. Örn

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

man från folkskollärarkårens sida till äventyrs hyst några förhoppningar, att
dess lönefråga skulle upptagas till förnyad prövning och att adjunkternas
uPpflyttning i 24 :e lönegraden skulle medföra en uppflyttning av folkskollärarna
i 18 :e lönegraden, bör man inom denna kår efter herr Lindskogs anförande
kunna vara förvissad om, att något sådant icke kommer att ske. Jag
stärkes ännu mera i min syn på denna sak, örn jag därtill lägger vad herr
Holmdahl hade att^ anföra. Herr Holmdahl gick så långt, att han till och med
anförde exempel på att det vid vissa tillfällen ifrågasatts att placera adjunkterna
i 23 :e och lärarna i 15 :e lönegraden, alltså 8 lönegraders skillnad. Jag
beklagar, örn herr Holmdahl anser, att det skall vara så stor skillnad mellan
de olika lärarkategorierna.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Lindskog: Med anledning av den siste talarens yttrande, som jag tyvärr
endast delvis uppfattade men vars mening jag tror att jag förstod, ber
jag att få uttala min livliga tillfredsställelse över att herr Sundström numera
tycks intressera sig för folkskollärarnas lönefråga på ett mera positivt sätt,
än då denna var föremål för behandling. Vid detta tillfälle yrkade jag på en
högre lönegradsplacering för folkskollärarna än vad herr Sundström gjorde.

När jag gjorde en jämförelse mellan utbildningstiden för folkskollärare och
adjunkter, avsåg jag givetvis den oftast förekommande typen av folkskollärare.
Dessa ha att efter avlagd realskolexamen genomgå en fyraårig seminariekurs.
Adjunkterna måste först avlägga studentexamen och sedan en magisterexamen,
som normalt anses taga fem år i anspråk, varpå följer ett provår,
vilket herr Sundström samvetsgrant glömde att nämna. Såvitt jag kan
finna råder en skillnad på sex år mellan dessa utbildningstider. Däremot
medger jag gärna, att om man tager den mindre vanliga kombinationen och
avser dem, som efter studentexamen genomgå en tvåårig seminariekurs, blir
utbildningstiden utöver studentexamen två år, under det att adjunkterna ha
att räkna med sex. Det blir under alla förhållanden en skillnad på fyra år
mellan dessa grupper.

Hur man än räknar kvarstår riktigheten av vad jag nyss sade, att denna
skillnad är större än skillnaden mellan små- och folkskollärarnas utbildningstider,
som endast utgöres av två år. Trots detta råder det ju stor skillnad
i lönegradshänseende mellan dessa båda kategorier.

Herr Holmdahl: Herr Sundström har ju fullkomligt missuppfattat mitt

yttrande. Vad jag vände mig mot var att ecklesiastikministern åberopade
folkskollärarnas lönegradsplacering i B 17 som ett argument mot en bättre
placering av adjunkterna än som föreslogs i propositionen. Han syntes vilja
göra gällande, att avståndet mellan dessa grupper i lönegradshänseende .skulle
vara fixerad. Jag yttrade då, att 1928 års lönekommitté för folkskollärarna
hade föreslagit lönegraden B 15 och för adjunkterna B 23. När skolöverstyrelsen
yttrade sig örn detta förslag, varvid även hela folkskolavdelningen deltog,
föreslog skolöverstyrelsen, att folkskollärarna skulle placeras i B 17 och
adjunkterna i B 24. Jag bär icke uttalat något omdöme örn lämpligheten av
denna ståndpunkt. Jag har endast velat fästa uppmärksamheten på dessa
fakta ur denna lönefrågas förhistoria för alf. framhålla, att man enligt min
mening icke kan på sätt som här skett använda folkskollärarnas nyvunna löne Andra

kammarens protokoll 1937. Nr 40. 3

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

ställning som ett argument mot adjunkternas placering i B 24. Det var detta
oell ingenting annat, som jag har velat säga.

Härmed var överläggningen slutad. Det av utskottet framlagda förslaget
till avlöningsreglemente godkändes.

Vidare föredrogs den vid utskottets förslag till avlöningsreglemente bilägga
tjänsteförteckningen i de delar, som rörde lektorers lönegradsplacering. Därvid
yttrade:

Herr Holmdahl: Herr talman! Beträffande denna punkt ber jag, under

hänvisning till vad jag tidigare under dagens debatt yttrat, att få yrka bifall
till den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. avgivna reservationen.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall

till utskottets förslag i denna del.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen ° gay propositioner beträffande
lektorers lönegradsplacering, nämligen dels på bifall till utskottets
förslag, dels ock på bifall till den i detta ämne av herr Johansson i Fredrikslund
m! fl. avgivna, under 2) antecknade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Holmdahl
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren beträffande lektorers lönegradsplacering bifaller
statsutskottets förslag i dess utlåtande nr 189, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den i detta ämne av herr Johansson i
Fredrikslund m. fl. avgivna, under 2) antecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsför faran det; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets förslag.

Härefter föredrogs berörda tjänsteförteckning i de delar, som avsåge adjunkters
lönegradsplacering; och yttrade därvid:

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till

den beträffande adjunkternas lönegradsplacering av herr Anderson i Råstock
m. fl. avgivna reservationen. Den har redan tagits av första kammaren.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag tillåter mig på denna punkt yrka

bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
beträffande adjunkters lönegradsplacering, nämligen dels på bifall till
utskottets förslag i denna del, dels ock på bifall i motsvarande delar till den
av herr Anderson i Råstock m. fl. avgivna, under 3) antecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den senare propositionen. Votering begärdes likväl av herr Holmdahl, i

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Ang. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes oell
godkändes:

Den, som vill, att kammaren beträffande adjunkters lönegradsplacering bifaller
den vid statsutskottets utlåtande nr 189 av herr Anderson i Råstock m. fl.
avgivna, under 3) antecknade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets förslag i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen.
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren beträffande adjunkters lönegradsplacering bifallit
den av herr Anderson i Råstock m. fl. avgivna, under 3) antecknade reservationen.

Härpå föredrogos de delar av tjänsteförteckningen, som anginge lönegradsplaceringen
av lärare i teckning, musik och gymnastik med lek och idrott; och
begärdes ordet därvid av

Herr Holmdahl, som anförde: Herr talman! Jag anhåller att med stöd av
vad jag tidigare anfört få yrka bifall till den av herr Nilsson i Landeryd
m. fl. avgivna reservationen.

Vidare yttrade

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall

till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets förslag i nu nämnda delar, dels ock på bifall
till den av herr P. Bernhard Nilsson m. fl. avgivna, under 4) antecknade
reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

Återstående delar av tjänsteförteckningen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i mom. 1 förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga om avlöningsreglementet och tjänsteförteckningen.

Mom. 2—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Moni. 12.

I anslutning till kammarens ovanberörda beslut angående adjunkters lönegradsplacering
biföll kammaren, på förslag av herr talmannen, utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits i den av herr Anderson i Råstock
m. fl. avgivna, under 3)antecknade reservationen.

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

Mom. 13.

På förslag av herr talmannen biföll kammaren utskottets hemställan med de
ändringar, som föreslagits i den under 3) antecknade reservationen av herr Anderson
i Råstock m. fl.

Morn. 14.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren bifalla utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits i den av herr Anderson i Råstock m. fl. avgivna,
under 3) antecknade reservationen.

Mom. 15—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 23.

På förslag av herr talmannen biföll kammaren utskottets hemställan med
den ändring som föreslagits i den under 3) antecknade reservationen av herr
Anderson i Råstock m. fl.

Mom. 24.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 25.

Kammaren beslöt, på förslag av herr talmannen, bifalla utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits i den av herr Anderson i Råstock
m. fl. avgivna, under 3) antecknade reservationen.

Mom. 26.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren bifalla utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits i herr Andersons i Råstock med Peres
reservation under 3).

Mom. 27.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid nu skedd föredragning av mom. 28 blev utskottets däri gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

Härefter yttrade:

Herr Holmdahl: Herr talman! De reservationer, som röra folkskoleseminariernas
organisation under budgetåret 1937/1938, återfinnas av de av herrarna,
som lia utlåtandet till hands, på sidan 183, och utskottets uttalande återfinnes
på sidan 124. I själva verket innefattar den första av dessa reservationer,
liksom efter vad jag tror även den andra, ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag
så till vida, att det till hösten skall upprättas en extra studentkurs i Stock -

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken ni. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

holm för utbildning av folkskollärarinnor. Det har nämligen visat sig — och
det visste man redan när man genomförde den sista folkskoleseminarieorganisationen
att det skulle komma att visa sig — ett större behov av utbildade
folkskollärare än den ordinarie organisationen kunde fylla med ordinarie intagning
av elever, och man anordnade därför också organisationen så, att det
skulle finnas reservmöjligheter för att kunna i fall av behov utöka intagningen
vid seminarierna. Herr talman! Nu vill jag endast nämna, att vid beräkningar
rörande lärartillgången, som gjordes i höstas, visade det sig, att lärarbrist
hotade under de närmast följande åren. Det har därför blivit nödvändigt
att pa det sättet utnyttja vissa av reservmöjligheterna för elevintagning för
folkskoleseminarierna. _ Skolöverstyrelsen hade därför i sina petita föreslagit,
att utom den ordinarie intagningen skulle en studentavdelning intagas i Stockholm
och en klass av fyraårig linje i Luleå. Farhågorna för en kommande
lärarbrist lia sedan dess visat sig mera berättigade än man då kunde fastställa.
I själva verket har man under förra hälften av detta år erfarit, att stor knapphet
har rått på lärare i stora delar av landet och att man haft svårigheter — ja,
att det pa sina hall varit omöjligt — att anskaffa kompetenta vikarier. Så har
t. o. m. förhållandet varit i södra Sverige, där rätt stort läraröverflöd förut varit
rådande. Störst torde emellertid svårigheterna ha varit i Norrland, där det
aldrig funnits läraröverflöd. Och det sista läsåret har det där knappast funnits
en enda lärare att tillgå för kortare vikariat. Av de lärare, sorn utexaminerats
i Norrland under de sista åren, har nämligen så gott som varenda en
haft anställning under hela läsåret eller under en hel termin. Det är dessa
förhållanden som gjort, att jag inom utskottet, för att få tillfälle att erinra örn
dessa förhållanden, yrkade bifall till en väckt motion om upprättande av en
fyraårig linje i Luleå i tanke att avgiva en blank reservation. Emellertid visade
det sig i utskottet, att flera anslöto sig till detta yrkande, och så har
denna reservation 5) A) kommit till. Den innebär bifall till Kungl. Maj:ts
förslag, men ^dessutom att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att upprätta
en fyraårig linje och dess första klass från och med nästa höst vid Luleå
seminarium på de skäl och grunder, som jag här har anfört. Jag tror visserligen
icke, att kamrarna äro beredda att här frångå Kungl. Maj :ts förslag,
och det är icke heller i den förhoppningen jag tagit till orda. Men då denna
fråga om lärartillgång har intresserat riksdagen i hög grad, har jag dock menat,
att vid behandlingen av denna motion örn upprättandet av fyraårig linje
i Luleå, det kunde vara lämpligt, att jag lämnade kammaren dessa upplysningar,
som jag nu försökt att giva.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall dels till utskottets förslag och
delis till det tillägg till utskottets förslag, som innefattas i denna av herrar
Olof Olsson m. fl. avgivna reservation.

• herr Holmdahl förenade sig herrar Hage, Nilsson i Antnäs och Persson
i k alla.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Båda de reservationer, som äro
antecknade till denna punkt, avse en utbyggnad av seminarieorganisationen
över den ram, som Kungl. Majit hade tänkt sig. Det är möjligt, att det kan
vara nyttigt och nödvändigt att bygga ut seminarieorganisationen, men jag
tror icke, att riksdagen kan improvisera en sådan utbyggnad. Skall det ske,
så bör det nog ske efter förslag av Kungl. Maj :t och efter en utredning. Vill
man emellertid pa något sätt tillgodose ett snart uppstående behov av nya lä -

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Äng. lönereglering för lärare vid allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
m. m. (Forts.)

rarkrafter, då är det förnuftigare att följa den reservation, som är antecknad
under punkt B) och som är avgiven av herrar Norling och Erlander, ty den
skaffar oss två år tidigare än reservationen under A) de ökade lärarkrafter,
som man möjligen skulle kunna behöva. Det är visserligen bara två namn under
denna reservation, men skall kammaren välja mellan de båda reservationerna,
så skall jag be att få rekommendera den sistnämnda.

Jag ber emellertid att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Erlander: Herr talman! Jag skall icke säga mångå ord beträffande
den av herr Norling och mig avgivna reservationen nr 5) B), i all synnerhet inte
efter det anförande herr Jonsson i Eskilstuna nu hållit. Jag förstår, att kammaren
inte låter övertyga sig av en enskild motionär att vidtaga en utvidgning
av seminarieorganisationen. Skälet till att herr Norling och jag reserverat oss,
har varit, att vi under utskottsbehandlingen ha blivit övertygade örn, av bland
andra herr Holmdahl, att det verkligen föreligger ett stort behov av och en
brist på folkskollärare för närvarande. Vi ha då sagt oss, att detta behov
kommer att ökas ända fram till 1940, då en minskning kan tänkas inträda i
behovet av folkskollärare i landets folkskoleväsen. Behovet är alltså störst
under det läsår, som börjar 1939. Vi ha då resonerat så: Äro vi övertygade
om, att det behövs ett ökat antal folkskollärare utexaminerade under de närmaste
åren, så skall man naturligtvis välja en väg, som leder till att just när
behovet av lärarkrafter är störst ökningen i de nyexaminerades antal växer.
Detta är anledningen till att vi ha valt vägen att rekommendera den tvååriga
studentklassen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag med det tillägg, som innefattas
i herr Norlings och min reservation.

Häruti instämde herr Hallén.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav först propositioner
beträffande det i motionerna I: 295 och II: 546 framställda förslaget örn intagning
under år 1937 av parallellavdelning till den fyraariga linjens första klass,
nämligen dels på bifall till utskottets avslagsyrkande beträffande förevarande
förslag, dels ock på bifall till den av herr förste vice talmannen Olof Olsson
m. fl. avgivna, under 5) A) antecknade reservationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Vidare framställde herr talmannen propositioner beträffande det i motionen
II: 495 framställda förslaget om intagning under år 1937 av ny avdelning manliga
studenter i den tvååriga linjen vid folkskoleseminariet i Karlstad, nämligen
dels på bifall till utskottets avslagsyrkande beträffande detta förslag,
dels ock på bifall till den av herrar Norling och Erlander avgivna, under 5) B)
antecknade reservationen; och blev berörda förslag av kammaren avslaget.

Mom. 29—67.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vunkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Torsdagen den 3 juni 1937.

Nr 40.

§ 5.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Lithander, som yttrade: Herr talman! Jag ber att till kammaren få
överlämna den sedvanliga årsberättelsen från riksdagens interparlamentariska
grupp.

Talaren överlämnade härvid en till riksdagen ställd, av tryckt exemplar av
de vid den trettioandra interparlamentariska konferensen i Budapest år 193G
fattade resolutioner åtföljd skrivelse av följande lydelse:

Till Riksdagen.

I enlighet med bestämmelserna i stadgarna för Interparlamentariska Unionen,
att varje nationell grupp av nämnda union skall till vederbörande statsmakters
kännedom bringa de beslut av de interparlamentariska konferenserna, som äro
av allmänt intresse, får Styrelsen för Riksdagens Interparlamentariska Grupp
härmed till Riksdagen vördsamt överlämna ett exemplar av de vid den trettioandra
interparlamentariska konferensen i Budapest år 1936 fattade resolutioner.
Stockholm den 2 juni 1937.

För Styrelsen för Riksdagens Interparlamentariska Grupp

J. Bergman,

ordförande.

Omförmälda skrivelse och resolutioner lades till handlingarna.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående provisorisk
avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. m. jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1937/1938;

bevillningsutskottets memorial och betänkanden:

nr 37, angående ersättning at av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden;

nr 38, med föranledande av kamrarnas återremiss av utskottets betänkande
nr 34, i vad detsamma avser tullen å tobakspipor samt huvuden och skaft- därtill
ävensom cigarr- och cigarrettmunstycken;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningom
extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1937 ävensom en i ämnet väckt
motion; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn särskild skatt å förmögenhet för år 1937 jämte i ämnet väckta motioner;
samt

första lagutskottets utlåtande, nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till grunder för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret 1937/1938.

Nr 40.

Torsdagen den 3 juni 1937.

§ 7.

Upplästes och lädes till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 3 juni 1937.

S. D. Förordnade herrar deputerade kanslisterna hos kammaren A. F. Klason
och G. A. H. Titz att under återstoden av innevarande riksdag vara stenografer
hos kammaren ävensom juris studeranden P. Bergsten och fru Signhild
Elfner att under samma tid vara kanslister hos kammaren.

Som ovan
In fidem
Per Cronvall.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.30 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

372790