RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1937:43)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1937. Första kammaren. Nr 43.

Tisdagen den 8 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag lill riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 431, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag till
vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus;

nr 432, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående exploatering av
Konradsbergs- och Mariebergsområdena å Kungsholmen i Stockholm m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 433, i anledning av väckt motion örn restitution till två personer i Eskilstuna
av för högt erlagda kronoutskylder;

nr 434, i anledning av väckt motion örn inrättande av ett centralt organ för
planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda anstalterna för
asociala individer; samt

nr 441, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till inkomstoch
utgiftsstat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1937/1938
m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 435, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till grunder för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret 1937/1938.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 438, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd åt
vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.;

nr 439, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd åt
vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.; samt
nr 440, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 och 4 förordningen den 21 juni 1922 (nr
277) angående postsparbanken.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Forslund, som Äng. anläggtillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr ning av bro
Lindhagens interpellation angående förslaget örn anläggning av en bro över över SvJne''
Svinesund, erhöll ordet och yttrade: Herr talman! Med första kammarens m
tillstånd har herr Carl Lindhagen till mig framställt följande frågor:

»1) Vilka äro anledningarna till att den av svenska riksdagen förordade och
av en svensk-norsk kommitté i detalj tillstyrkta bron över Svinesund ej föranlett
någon proposition till årets riksdag örn brons definitiva byggande?

2) Kan en sådan proposition förväntas bli omsider framlagd i god tid för
1938 års riksdag?»

Första kammarens protokoll 1987. Nr 43.

Nr 43.

Tisdagen den 8 juni 1937.

Äng. anläggning av en bro över Svinesund. (Forts.)

Med hänsyn till den utförliga redogörelse för frågans dåvarande läge, som
gavs i hans excellens herr statsministerns svar på interpellation av herr Lindhagen
vid 1934 års riksdag angående en broförbindelse mellan Sverige och
Norge över Svinesund, kan jag inskränka mig att här erinra, att Kungl. Maj :t
genom beslut den 15 juni 1934 uppdrog åt dåvarande landshövdingen i Göteborgs
och Bohus län, sedermera riksmarskalken O. von Sydow att med vederbörande
norska myndigheter förhandla angående en färjeförbindelse eventuellt
anläggande av en broförbindelse över Svinesund. Sedan riksmarskalken von
Sydow anhållit om befrielse från uppdraget, uppdrog Kungl. Majit genom
beslut den 17 januari 1936 åt nuvarande landshövdingen i nämnda län Malte
Jacobsson att fortsätta förhandlingarna.

I en den 15 december 1936 dagtecknad skrivelse inkom landshövding Jacobsson
till Kungl. Majit med redogörelse för de förda förhandlingarna samt den
preliminära överenskommelse, vari förhandlingarna resulterat. Av de vid
förhandlingarna förda protokollen framgår, att representanterna för de båda
länderna enat sig örn att avstyrka färjeförbindelse och föreslå anläggande av
en bro över sundet. Till brobyggnad hade utarbetats flera alternativa förslag,
av vilka båda ländernas representanter på i den preliminära överenskommelsen
närmare angivna villkor tillstyrkt vissa alternativ. .

Till de sålunda i överenskommelsen upptagna alternativa förslagen bär jag
emellertid ännu inte haft anledning att taga bestämd ställning, enär, såsom
givet är i fråga örn en mellanriksförbindelse mellan Sverige och Norge, brons
utförande förutsätter norska statens medverkan och jag under hand erfarit,
att norska regeringen icke varit beredd att framlägga fragan för årets storting.
Huruvida frågan kan komma att föreläggas 1938 års riksdag kan i
dess nuvarande läge icke med säkerhet angivas. Det är emellertid min förhoppning
att den på många håll livligt önskade förbindelsen inom en icke allt
för avlägsen framtid skall kunna komma till stånd.

Herr Lindhagen: Jag får tacka för det benägna svaret, fast det innehal ler

ju egentligen inte mer än vi visste förut. Jag hade tänkt mig, att vi
skulle få en något mera ingående redogörelse för de senaste norska betank ^1

anledning av min tidigare interpellation, som _ statsrådet omnämnt, ändrade
regeringen sina direktiv så Hilvida, att den inte begärde undersökning
endast örn någon ny färja, utan lät undersökningen omfatta även fragan örn
en bro. Sedan har intresset för saken hållits vid makt, och aven jag ilar
varit kallad till Norge för att hålla föredrag i ämnet. Slutligen kom det tili
stånd ett bestämt förslag från svensk sida om byggande av en bro tili att
börja med en landsvägsbro, eftersom den svenska autostradan fram till Svinesund
är färdig och väntar på en överfart. . ■,

För att motivera mitt intresse för saken kan l^g aven åberopa att riksdagen
1936 på motion av mig framhållit, att den önskat att fa till 1937 ars rr s
dag framlagd en proposition i denna sak. Den hade naturligtvisi betydelse av
därigenom, att den skulle bereda stenarbetarna okade arbetstillfällen i verk
ligt produktivt arbete i stället för i företag, som inte kunna sia i spann. Me
framför allt därför att genom en sadan bro skulle laggas grunden till ut
förande av det svenska programmet örn en första sammanbindning emellan
södra Svenne och Norge genom den gamla Kongevejen över Svinesund.

Nu hade man ju hoppats, att regeringen skulle framlägga en proposition örn
bvnaande av bron i år, och vi ha även fatt hora, att man, som det star ilar,

inom kommunikationsdepartementet hoppats, att ett förslag darom skulle kun“komma
till stånd. En svensk-norsk kommitté har nämligen enhälligt till -

Tisdagen den 8 juni 1937.

Nr 43.

Äng. anläggning av en bro över Svinesund. (Forts.)
styrkt en landsvägsbro. Även norrmännen lära inte lia velat veta av någonting
annat, och de komma visst aldrig att lämna bidrag till någon ny färja.
Enighet uppnåddes även beträffande kostnaderna för bron och fördelningen
av dessa och givetvis också angående brons läge, därvid det också lär tagits
hänsyn till att den inte skulle ligga i vägen för en eventuell järnvägsförbindelse
över Svinesund.

Jag har ju under riksdagens lopp försport av kommunikationsministern,
att man var sysselsatt med ivriga förhandlingar med Norge för att försöka få
frågan framlagd vid årets riksdag. Men man ser nu, att dessa bemödanden icke
lyckats, därför att den norska regeringen icke varit beredd att framlägga frågan
för Norges storting i år, och saken tycks till och med ligga så pass illa,
att underhandlingarna med Norge inte ens lett till någon klarhet örn huruvida
man kan framlägga något förslag för nästa års storting. Det står nämligen
i svaret: »Huruvida frågan kan komma att föreläggas 1938 års riks dag

kan i dess nuvarande läge icke med säkerhet angivas.» Men det är i alla
fall statsrådets förhoppning, att den på många håll i varje fall inom Sverige
och icke minst ibland bohuslänningarna livligt önskade förbindelsen inom en
icke alltför avlägsen framtid skall kunna komma till stånd. Jag har mottagit
tillfredsställelse från bohuslänska reservanter i riksdagen över denna interpellation.

Underhandlingarna med Norge ha med andra ord inte ens givit säkerhet för
att det skall framläggas något förslag i Norge ens till 1938 års storting, och
därav följer, att statsrådet inte med säkerhet kan utlova en proposition ens
till 1938 års svenska riksdag. Statsrådet har emellertid en förhoppning, att
bron inom en icke alltför avlägsen framtid skall kunna komma till stånd. Där
ligger ju en stor och bred marginal. Staden Haldens motstånd beror, tror jag,
på oförstånd. Staden skulle florera ännu mera, örn den finge en ny utfartsväg
även till dessa fruktbara orter i det gamla Viken med hamnar och till
Sydsverige. Denna stads motstånd måtte spela en oerhörd roll inom den norska
politiken. Naturligtvis finns det också andra skäl: norrmännen ha ju
ganska ont örn pengar och många vägar, som vänta på anläggning, att förmodligen
de måste ransonera pengarna och använda dem till de närmast liggande
ändamålen. Men i detta flagranta fall skjutes alltid Haldens motstånd i förgrunden,
och Sverige åtar sig ju största delen av kostnaden, då bör det väl
ligga även Norge örn hjärtat att få en sådan här gammal mellanfolklig förbindelse
mellan de två länderna återupplivad. Men då sägs det alltid, att
det är staden Halden, som det hänger på.

Jag vågar väl inte fråga statsrådet — ty det skulle då lia stått något örn
det i motiven — men jag ville särskilt veta,*vad det är för skäl, som i Norge
under senaste förhandlingarna anförts för detta uppskov, så att man även därav
kan draga några slutsatser örn hur länge utförandet kan dröja. Om det
dröjer »ad calendas greecas», d. v. s. så länge Halden äger bestånd, då få vi
väl ta saken i egna händer och till en början dra fram också Bohusbanan till
Svinesund. Därigenom skulle den nödlidande stenarbetarbefolkningen under
ett par tre år få ett betydande tillskott i arbete, och på samma gång norra
Bohuslän, som varit eftersatt i fråga örn samfärdsmedel, tillförsäkras järnvägsförbindelse
fram till Svinesund. På så sätt tror jag det skulle gå fortare att
få fram både en landsvägsbro och en järnvägsbro. Det var endast genom att
vi utan att avvakta överenskommelse med Norge förde fram vår autostrada
ända fram till Svinesund, som det överhuvud taget kunde komma till stånd
några överläggningar örn denna sak.

Och är det meningen, att det inte skall komma något norskt förslag ens till
landsvägsbro, så länge Halden finnes till, kunna vi lika gärna taga i tu med
saken nu som senare. Då få vi väl också anlägga en filial till Strömstad un -

Nr 43.

Tisdagen den 8 juni 1937.

Ang. anläggning
av gångoch
cykelbanor.

Äng. anläggning av en bro över Svinesund. (Forts.)
der denna stads administration på den svenska sidan örn Svinesund som slutpunkt
för vår autostrada och vår järnväg med en särskild hamn och köpenskap
även för Sverige i detta fagra och välbelägna farvatten.

Ja, herr statsråd, det sista säger jag nu bara för att kåsera, när man inte
kan få några påtagliga svar. Jag vill nu dock fråga i alla fall, örn statsrådet
vill ge riksdagen något mera konkret svar örn de sista förhandlingarna
med norrmännen, men jag begär inte, att statsrådet skall göra det, örn han
anser det inopportunt. Jag förstår ju inte den saken närmare.

Ordet lämnades härefter ånyo till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Forslund, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
även besvara herr Lindhagens interpellation örn anläggning av gang- och

cykelbanor, och nu anförde: ...

Herr talman! Med första ka/m marens tillstånd har herr Lindhagen tili mig

framställt följande spörsmål: . „ , . , . ...

1) Är statsrådet benäget att föranstalta örn statistik länsvis dels över längden
och eventuellt den ungefärliga bredden av gamla landsvägar och nya autostrador,
som utanför stadsplanelagda samhällen upplåtits till motortrafik,
och dels över längden, omfattningen och eventuellt den ungefärliga belägenheten
av anlagda banor för fotgängare och cyklister på dessa vägar?

2) Anser statsrådet ej en systematisk reform främst kräva att vid nyanläggning
av austrador med bidrag från bilskattemedel i anläggningen skall
ingå någon anspråkslös fotbana pa åtminstone en sida av vägen samt nödtorftiga
cykelbanor helst på ömse sidor?

3) Kan det ej anses särdeles påkallat, att även vid gamla landsvagar, upp låtna

för motortrafik, bör med bidrag givetvis från bilskattemedel omsider något
i möjligaste mån åtgöras i förenämnda syfte? .

4) Kan det ej i fall som i frågan 3) sägs vara lämpligt att börja omedelbart,
exempelvis med den vägsträcka örn 6 å 7 kilometer av gamla landsvägen
från Ystad till Malmö, där under senare tider 5 fotgängare dödats, minst 13
skadats och samtliga tillskyndats andra vedervärdigheter, på sätt erinrats i en
petition från 158 fotgängare, vidfogad riksdagsmotionen I: 275 för år 1935?

I likhet med interpellanten är jag av den meningen, att det är en angelägenhet
av synnerlig vikt att tillse, att särskilda gångbanor och även cykelbanor
anordnas, där så av trafikförhållandena är påkallat. En dylik anordning är
ägnad såväl att skydda gående och cyklande mot den tyngre ^vägtrafiken som
ock att underlätta de motordrivna fordonens framförande på starkt trafikerade
sträckor. * . .. ...

Frågan om anordnande av gång- och cykelbanor har också vid olika tillfällen
varit föremål för uppmärksamhet och åtgärder. Sålunda avlät dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet den 24 november 1933 en cirkulärskrivelse
till länsstyrelserna i ämnet. Han framhöll därvid, blanc! annat,
att den uppdelning av trafiken, som ifrågavarande anläggningar avsåge att
möjliggöra, vore ett synnerligen beaktansvärt önskemål, ej blott för cykeltrafiken,
utan även och icke minst med hänsyn till den allmänna trafiksäkerheten
på vägarna. Där behov av särskilda cykelbanor förelåge eller kunde förutses,
borde fördenskull företagen fran början planläggas med hänsyn till sådana
banor. Departementschefen, som vidare framhöll, att vad som sagts örn behovet
av särskilda cykelbanor och åtgärder för anordnande av dylika, gällde
även i tillämpliga delar beträffande särskilda banor för gångtrafik, anmodade
genom ifrågavarande ämbetsskrivelse samtliga länsstyrelser att var och en
inom sitt län i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verka för att
sålunda framförda synpunkter vunne beaktande.

Tisdagen den 8 juni 1937.

Nr 43.

Äng. anläggning av gång- och cykelbanor. (Forts.)

Vidare må erinras om att 1931 års väg- och brosakkunniga i sitt betänkande
den 7 juni 1934 rörande vägbyggnader upptogo förevarande anläggningsfrågor
och bland annat föreslogo, att en särskild plan skulle uppgöras över de i
länen erforderliga cykelbanorna och cykelstigarna. Genom Kungl. Maj :ts beslut
den 4 oktober 1935 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erhållit uppdrag
att vidare bearbeta denna fråga. Enligt vad jag inhämtat har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen under år 1936 bland annat igångsatt utredning angående
behovet av gång- och cykelbanor samt föranstaltat örn utarbetande av
nya normalbestämmelser för vägbyggnad. Att härutinnan ännu icke så mycket
kunnat åtgöras, beror på att till grund för nämnda plans upprättande måste
ligga kännedom om trafikens art och omfattning på de skilda vägarna, och
denna kännedom kan vinnas först då resultaten av de under år 1936 utförda omfattande
trafikräkningarna föreligga. Enligt vad jag inhämtat är det att förvänta,
att dessa resultat skola bliva färdigbearbetade under instundande höst.
Givet är att till grund för en dylik plan måste ligga uppgifter även örn förefintliga
banor och att planens genomförande kommer att medföra även en sådan
löpande statistik, som interpellanten i sin första fråga efterlyst; statistik
rörande förefintligbeten av allmänna vägar och deras längd finnes sedan lång
tid.

Med avseende å nyssnämnda normalbestämmelser för vägbyggnader kan jag
nämna, att inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan år 1936 arbete pågått
med upprättande^ av förslag till nya dylika bestämmelser, avpassade efter de
nu gällande förhållandena. Detta förslag till nya normalbestämmelser, vilket
i manga avseenden, bland annat, även i fråga örn gång- och cykelbanor, i väsentliga
delar ansluter sig till de av 1931 års väg- och brosakkunniga framlagda
riktlinjerna, har varit föremål för yttrande av åtskilliga tekniska myndigheter
och sammanslutningar och är för närvarande under överarbetning i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De nya normalbestämmelserna med tillhörande^
normalsektioner väntas föreligga färdiga under år 1937 och komma att
innehålla erforderliga bestämmelser med normalsektioner, bland annat för anordnande
av cykel- och gångbanor.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har även sin uppmärksamhet fästad på
möjligheten att för cykeltrafiken anordna i förhållande till själva vägarna friliggande
cykelstigar, där så med hänsyn till omständigheterna och för ernående
av förbilligande kan ske.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har därjämte genom väginspektörerna
och vägingenjörerna sökt arbeta för att i vägförslagen hänsyn i erforderlig
mån tages till gång- och cykeltrafiken genom intagande i respektive förslag
av erforderliga gång- och cykelbanor eller förarbeten för dylika banor, där behov
av sådana i en närmare framtid kan förutses. I och med utfärdandet av
de nyss nämnda nya normalbestämmelserna för vägbyggnad kunna myndigheter
och förslagsställare utgå från gemensamma riktlinjer och bestämmelser
vad beträffar anordnande av dylika banor.

Emellertid förhåller det sig ju så, att anordnandet av gång- och cykelbanor
väsentligen är en kostnadsfråga. Ofta nog — och särskilt på de platser där
behovet av dylika banor är störst, nämligen vid infartsvägarna till större städe1-
uppkomma betydande kostnader även för erforderliga markförvärv. Möjligheterna
att åstadkomma ifrågavarande anordningar äro alltså beroende av
tillgången till medel för ändamålet.

Vanligen utföras gång- och cykelbanor i samband med nyanläggning av
vägar eller vid förefintliga vägars omläggning oell förbättring, men det föreligger
icke något formellt hinder mot att utföra en vägbreddning endast genom
anläggande av gång- och cykelbanor. Till varje arbete av denna natur

Nr 43.

Tisdagen den 8 juni 1937.

Äng. anläggning av gång- och cykelbanor. (Forts.)
kan författningsenligt utgå statsbidrag från vederbörande anslag. Och dessa
anslag hava, som bekant, under senare år i regel utgått av automobilskattemedel;
jag bortser då från arbetslöshetskommissionens vägarbeten.

De i interpellantens frågor nr 2)—4) avsedd åtgärderna kunna alltså komma
till genomförande inom ramen av nu gällande författningar. Jag är emellertid
icke beredd att nu taga ståndpunkt till den i frågan nr 2) upptagna
tanken att stadga skyldighet för vederbörande att vid vissa väganläggningar
alltid utföra gång- och cykelbanor. Av naturliga skäl måste nämligen de flerårsplaner,
som ligga till grund för vägarbetena i landet, upprättas under noggrant
vägande mot varandra av de förefintliga behoven av olika slag, och det
låter sig i praktiken svårligen göra att giva ett visst slag av vägarbeten företräde
framför andra, kanske mer behövliga arbeten. I vilken mån gång- och
cykelbanor kunna upptagas i flerårsplanerna är, såsom nyss antytts, i hög grad
beroende av medelstillgången, och som bekant har under de senaste åren en^viss
knapphet på medel för nya arbeten gjort sig gällande, främst beroende på att
statsbidrag nu måste utgå till en hel rad vägarbeten, som vägdistrikten utfört
under de svåra krisåren utan att hava erhållit sitt statsbidrag.

Om alltså åtskilliga svårigheter av ekonomisk art komma att möta, när det
gäller att genomföra den plan, som nu är under arbete hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
är det likväl min livliga förhoppning att det skall visa sig möjligt
att inom rimlig tid åstadkomma ett så tillfredsställande resultat, som omständigheterna
medgiva.

Herr Lindhagen: Jag får tacka herr statsrådet för den redbara möda, han
och kanske främst hans kansli nedlagt på att framföra detta oklara tal, som
utströmmar ifrån kungl, automobilklubben och de högre ämbetsmännen i orterna,
som ta för givet, att de förnämliga trafikanterna på allfarsvägarna inte
äro de, som blivit utträngda från dem, utan först och sist vägarnas nye envåldshärskare
motorismen. Mina frågor äro egentligen besvarade med ett bleklagt
nej. Det har knappast statsrådet vetat, men så är förhållandet.

Jag vill bara återgiva anslaget: »I likhet med interpellanten är jag av den
meningen, att det är en angelägenhet av synnerlig vikt att tillse, att särskilda
gångbanor och även cykelbanor anordnas.» Jag skulle ha sagt »av vikt», ty
det är försiktigare, när man inte kan utlova några handgripliga resultat, men
det står »synnerlig» och då menar jag, att det måste slå i spann också.

Jag får tacka för att de svagaste, som inte äro skyddade av mer än sin
kropp, komma först; cyklisterna ha åtminstone sin maskin, cykeln, som i någon
mån värnar dem på de stora nu motoriserade trafikbanorna. Men så fortsätter
statsrådet med att omedelbart därpå inskränka den synnerliga vikten
till: -—- »där så av trafikförhållandena är påkallat». Där kommer det kolossala
förbehållet, som redan i begynnelsen trampade ned alla mina frågor. Vad
menas med »där så av trafikförhållandena är påkallat»? Ja, det kommer fram,
kanske omedvetet men klart, i följande sats: »En dylik anordning är ägnad
såväl att skydda gående» — de stå först, tackar! — »och cyklande» — därnäst,
tackar! — »mot den tyngre vägtrafiken, som ock att underlätta de motordrivna
fordonens framförande på starkt trafikerade sträckor». Där ha vi den
gamla opinionen bland de motoriserade experterna i landet, att gångbanor och
cykelbanor endast skola förekomma på de starkt trafikerade sträckorna. När
man sedan undersöker vad som menas med »starkt trafikerade sträckor», finner
man, att det är sådana, som ligga närmast de större städerna. Alla de
andra vägarna äro alltså även i svarets inledning avskurna i stort sett från
verkligheternas värld.

Jag övergår nu till de skilda frågorna. Yi ha ju en viss erfarenhet av hur

Tisdagen den 8 juni 1937.

Nr 43.

Äng. anläggning av gång- och cykelbanor. (Forts.)
det går till i sådana här ärenden i riksdagen. Nn för tiden är ju riksdagen till
följd av de många ärenden, som förekomma, oell det invecklade partilivet inte
längre en sådan folklig representation, som den ursprungligen var avsedd att
vara. En representation, som sade ifrån till de mäktige. Nu lita vi oss till
expertisen. Och mest till vederbörande ämbetsverk, som i våra grundlagar
till skillnad från andra länders grundlagar fått ett ofantligt inflytande i statsstyrelsen.
Ty med förbigående av dem kan ju ingenting väsentligt ske. Och
när man frågat dem, är det så många som äro tillfrågade, att man tycker det
kan vara Gudi nog, och så blir det magert med hänvändelserna till de svaga,
som skola skyddas.

Här i riksdagen gissar man sig också till riktigheterna i sådana fall som
dessa utan att veta något därom. Det åberopas den välsignade cirkulärskrivelsen
från chefen för kommunikationsdepartementet den 24 november 1933
och en kommitté, som tillsattes med dessa instansers medgivande att något
borde göras i denna sak i nödfall. Nu betonar senast andra lagutskottet gissningsvis,
att här är ingen fara på taket, ty här görs så ofantligt mycket på det
området här i landet. Men jag har frågat personer, som närmast lia med arbetet
att göra, och de säga, att det är inte alls på det sättet. Och det ligger i
sakens natur, att det inte kan vara så. Statsrådet har själv angivit detta i
motiveringen till svaret.

Jag vill nu komma ifrån de där gissningarna. Man sitter och gissar i andra
lagutskottet till och med, att här anläggas så mycket cykel- och fotgängarbanor
även vid de gamla landsvägarna, vilket ju inte alls är fallet. Det var en
representant i utskottet som invände, att han som kände sitt län väl märkte
inte att där anlagts mer än 700 meter cykelbanor. Men ändå antecknades
ingen skiljaktighet annat än min mot utskottets vilseledande motivering.

Därför trodde jag det skulle vara av värde för oss alla och särskilt för den här
förbisedda allmänheten att få exakta upplysningar.

Det talas vackert örn ifrågavarande önskemål, men man önskar inte få dem
effektivt tillgodosedda utan faller tillbaka på det här kvacksalveriet med
»vägkultur».

Jag har alltså begärt, att vi skola få veta den precisa längden länsvis på
alla vägar, som äro frigjorda för automobiltrafik, dels gamla landsvägar och
dels nya autostrador, och vidare att för länen anges längden, omfattningen och
eventuellt även den ungefärliga belägenheten av anlagda banor för fotgängare
och cyklister, allt i den mån dessa banor ligga utom stadsplanelagda samhällen.
Då får man ju verkligen se, vad som är sanning i de där gissningarna.

Jag såg citerat i en tidning häromdagen vad Göteborgs Morgonpost, som
visst är ett organ för det konservativa partiet i södra Sverige, skrev örn denna
interpellation, nämligen att det var en kitslig fråga av herr Lindhagen,
men den var berättigad. Det är en konservativ tidning, herr statsråd, och då
är det väl sannolikt, att det är riktigt. Tidningen har gemenligen skällt på
mig tidigare, men här medger den, att min fråga är berättigad.

Av interpellationssvaret i dag få vi veta, att det redan finns en statistik
för de färdiga vägarna och ett slags generalplan, som är i vardande. För att få
den färdig måste man vänta på resultatet av trafikräkningarna, och först när
dessa äro färdiga, får man förmodligen — fastän det säges inte i svaret •—
veta vad som redan är anlagt av gång- och cykelbanor. Det är således svaret på
min första fråga.

Men vi få inte veta huruvida, när man någon gång kommer fram med denna
generalplan, som efter påstötningar nu lär utarbetas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
kan motses, att denna statistik framlägges länsvis med

Nr 43.

Tisdagen den 8 juni 1937.

Äng. anläggning av gång- och cykelbanor. (Forts.)
uppgift på vad som är upplåtet för automobiltrafiken samt vilka och huru
mycket av dessa vägar äro försedda med gångbanor och cykelbanor.

När statsrådet i början av sitt svar sagt, att dylika anordningar komma i
fråga på »starkt trafikerade sträckor» och längre fram i svaret har sagt, att
detta endast gäller vägar i närheten av större städer, är det klart, att det inte
är så mycket bevänt med den saken.

Ett statsråd är ju i avsevärd utsträckning diktator i sådana frågor som
dessa. Statsråden äro här Karl XI och Karl IX. Då skola ni väl inte behöva
fråga edra ämbetsverk, som äro alltför automobiliserade, kan man säga, och
spörja fördomsfulla övermänniskor i övrigt. Utan ta itu med att skydda menige
man, som ha lika stor rättighet att bli skyddade som de stora automobilfartygen! Herr

statsrådet undanskjuter skyddet för de svaga, när han på ett ställe
i svaret säger, att man får inte ge företrädesrätt för vissa grupper. Här
är det inte fråga örn någon företrädesrätt, ty det kan väl inte kallas företrädesrätt,
när man fordrar likställighet även för fotgängare och cyklister.

Hur förhåller det sig i detta avseende? Jo, på de gamla landsvägarna släpptes
denna automobilisering in på slumpens skickelse, och då uppkommo nya
förhållanden, varav följde stor blodsutgjutelse och mycken kroppsskada. Huvudsaken
är ju, att vägarna inte skola bli avrättningsplatser eller platser för
lemlästning av människor. De skola vara kulturella färdevägar. Det är klart,
att man här gjort sig skyldig till ett förbiseende, och det händer alla; det
skulle jag kanske också ha gjort. Men man kan, som jag, låta sig varnas av
erfarenheterna och säga, att här mlåste något göras. Det måste så mycket
mera göras något, som det ju faktiskt är så, att man på de gamla landsvägarna
släppt in ett fordon, som är omaka med dem, som förut haft rätt och
vana att där färdas. När man tillåter en sådan radikal förändring beträffande
de gamla landsvägarna, skall man också se till att detta kompletteras med särskilt
skydd för de svagaste, som förut utan fara trafikerat dessa landsvägar.
Det skall ske även på de gamla landsvägarna, samtidigt som det bygges nya
vägar med särskilda gång- och cykelbanor. Det kan nu inte ske på en gång,
ty det har försummats så mycket, men det kan ske småningom. Det är förvånande,
att nya autostrador verkligen få byggas utan dylika anordningar, och
fortfarande ställes i utsikt att vid byggandet även av nya autostrador hänsyn
icke skall tagas till detta krav annat än där trafikförhållandena så påkalla,
d. v. s. »på starkt trafikerade sträckor». Annars skulle det bli för dyrt,
antydes det. Detta är bara ett eko från den stora opinionen t. ex. i andra lagutskottet.
När jag där 1936 ifrågasatte, att det skulle byggas sådana vägar,
hördes ett par rop från bilfolk i utskottet: »Det ha vi inte råd till.» Det är
en ekonomisk fråga, mena även vederbörande ämbetsverk, stora som små. Motorismen
är konungen för dagen, och det är den, som skall gå hänsynslöst fram,
och det är för den det skall byggas nya bilvägar utan tanke på örn det händelsevis
finns medel att hjälpa de svaga. Men anser man sig inte lia råd att
bygga vägar med gång- och cykelbanor, då har man inte råd med att bygga
autostrador heller längre än att pengarna räcka även för de andra ändamålen.

Det är för övrigt billiga anordningar, dessa gångbanor. Det behövs i regel
fotgängarbanor av enklaste beskaffenhet, i vanliga fall räcker det med en gångbana,
tillräckligt bred för en person. Örn trafiken är stor, bör det däremot
finnas fotgängarbanor på båda sidor om vägen. Inte heller cykelbanorna behöva
bli dyrbara i anläggning, fastän de naturligtvis måste göras bredare och
merendels byggas en på vardera sidan örn vägen.

Nu säges det i svaret på ett ställe, att det har också ifrågasatts att anlägga
»friliggande cykelstigar». Det låter ju bra. Men så säges det i fort -

Tisdagen den 8 juni 1937.

Nr 43.

Avig.\ anläggning av gång- och cykelbanor. (Forts.)
sättningen: »där så nied hänsyn till omständigheterna och för ernående av
förbilligande kan ske». Kan nian alltså anordna cykelbanor billigare friliggande
än om man lägger dem invid vägarna, skall man göra det, men ej underlåta
anläggningen örn det ej kan ske friliggande.

Talet örn att man inte bör ge vissa fördelar åt fotgängarna och cyklisterna
är ganska oförståeligt. Här är det ju bara fråga om att ge alla lika rätt. I
Tyskland byggas vägar enbart för automobilerna. De första tågen kördes
visst också på landsväg, men man såg snart, att det inte gick, och då inrättades
särskilda järnvägar. I utlandet har man börjat förstå, att automobilfrågan
knappast löses på annat sätt än genom att bilarna få särskilda
vägar.

Sedan kommer jag till den andra frågan: »Anser statsrådet ej en syste matisk

reform främst kräva att vid nyanläggning av autostrador med bidrag
från bilskattemedel i anläggningen skall ingå någon anspråkslös fotbana på
åtminstone en sida av vägen samt nödtorftiga cykelbanor helst på ömse sidor?
Jag har sedan utvecklat, att detta bör alltid ske. Det säges nu, som
herrarna i lagutskottet ^sade, att det kanske inte finns pengar. Men då får
man som sagt bygga, så långt pengarna räcka, för alla erforderliga ändamål.
Ty en väg blir inte anständig, örn det inte också blir sörjt för särskilda banor
åt gångtrafikanter och cyklister. Cykeln är dessutom det meniga folkets
mekaniska medel att komma snabbt fram, och den har verkligen lika stor rätt
att kräva att få särskilda vägar som de stora och dyrbara automobilerna, vilka
endast kunna användas av folk med större förmögenhet eller också officiellt i
drosktrafik.

Nu har det i svaret också sagts här, att det endast i händelse av behov skall
tagas hänsyn till gång- och cykeltrafiken. Jag menar, att det alltid är behov
därav, eftersom det på alla vägar kommer att finnas fotgängare och
cyklister.

Den tredje frågan lyder: »Kan det ej anses särdeles påkallat, att även vid
gamla landsvägar, upplåtna för motortrafik, bör med bidrag givetvis från bilskattemedel
omsider något i möjligaste mån åtgöras i förenämnda syfte?» Det
har sagts mig, att det i regel inte bygges några sådana gång- och cykelbanor
ens vid ombyggnad av gamla vägar. Och sådana banor har jag aldrig sett
heller där jag rest i landet, annat än något litet i omedelbar närhet av större
städer, alltså inom det stadsplanelagda området, och någon bit utanför, när
det gäller Stockholm, men visst inte överallt.

Beträffande denna fråga säger statsrådet, att det är nog riktigt att så sker
och »det föreligger icke något formellt hinder» — det är hemskt, att statsrådet
skall tvingas av motoropinionen ute i landet att på detta sätt taga avstånd
från det dock tillåtna utförandet av vägbreddning endast genom
anläggande av gång- och cykelbanor. Och så fortsätter statsrådet: »Till

varje arbete av denna natur kan författningsenligt utgå statsbidrag från vederbörande
anslag. Och dessa anslag hava, som bekant, under senare år i
regel utgått av automobilskattemedel; jag bortser då från arbetslöshetskommissionens
vägarbeten.»

Det måtte ägt rum i ett mycket fåtal fall, och då kan det knappast vara
»bekant». Detta har väl skrivits i kansliet och har undgått statsrådets uppmärksamhet.

För att taga ett blodigt exempel, har framställts frågan nr J på följande
sätt: »Kan det ej i fall som i frågan 3 sägs vara lämpligt att börja omedel bart

exempelvis med den vägsträcka örn 6 ä 7 kilometer av gamla landsvägen
från Ystad till Malmö, där under senare tider 5 fotgängare dödats, minst 13
skadats och samtliga tillskyndats andra vedervärdigheter, på sätt erinrats i

Nr 43.

Tisdagen den 8 juni 1937.

Äng. anläggning av gång- och cykelbanor. (Forts.)
en petition från 158 fotgängare, vidfogad riksdagsmotionen I: 275 för år
1935?»

Om jag vore Karl IX eller Karl XI, skulle jag ögonblickligen taga itu med
denna vägsträcka. Det får väl inte räcka med att säga, att det formellt finns
möjligheter att göra det. Örn man ser något sådant fall, får man lov att ingripa.
Med svaret tager statsrådet avstånd även från frågan nr 4, som han
förresten inte har yttrat sig om. Skall man göra något i saken, skall man väl
börja med ett sådant fall som det i frågan nr 4 omnämnda.

Så får jag tacka herr statsrådet för att han ägnat omtanke åt detta för honom
särskilt besvärliga ärende och för att han också säger, att han hoppas
att kunna »inom rimlig tid åstadkomma ett så tillfredsställande resultat, som
omständigheterna medgiva». Men omständigheterna medgiva aldrig detta, så
att statsrådet får aldrig tillfälle att bli herre över dem, när man låter dem
vara herre över oss, som skola lagstifta. Min livliga förvissning är, att det
inte blir något resultat av detta, förrän det blir nya tider, då man börjar förstå,
att även de svagaste ha lika stor rätt som andra att bli skyddade. ^ Detta
till billigt pris, när det ändå nedlägges så stora kostnader och offras så mycket
liv och lemmar för den där stora och naturligtvis även tidsenligt och segerrikt
framåtstormande motortrafiken.

Justerades protokollen för den 1 och den 2 innevarande månad.

Föredrogos bankoutskottets utlåtanden:

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn ändring i
vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 (nr 442) ;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn ändring i
vissa delar av allmänna familjepensionsreglementet den 16 oktober 1936 (nr
542); . . .

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag örn ändring i
vissa delar av militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935 (nr 167);

nr 81, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående tillämpning av
civila tjänstepensionsreglementet å lärare vid statens undervisningsväsen;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 2 § lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphörande av
tjänstepensionsrätten i statens pensionsanstalt för vissa lärare vid statens undervisningsväsende
m. m.;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1937/1938, i vad rör pensionsväsendet;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till dyrtidstillägg
åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt
pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst
m. fl.; samt

nr 86, angående provisorisk avlöningsförstärkning under budgetåret 1937/
1938 till befattningshavare vid riksdagens verk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Tisdagen den 8 juni 1937.

Nr 43.

Föredrogs och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 87, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.

Punkterna 1—8.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkten 12.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Punkterna U—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Lades till handlingarna.

Punkten 22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23.

Lades till handlingarna.

Vid föredragning av budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades
sekreterare bifölls vad deputerade i detta memorial hemställt.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 436, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1937;

nr 437, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn särskild skatt å förmögenhet för år 1937; samt

nr 442, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 294 med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande nr 41, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1937/1938, m. m.; och

Nr 43.

Onsdagen den 9 juni 1937.

Ang. revision
av trafikförsäkringslagstiftningen.

jordbruksutskottets memorial nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till avsättning till
fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.25 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 9 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Westman, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Lindhagens
interpellation angående skyndsam revision av trafikförsäkringslagstiftningen,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens till stånd

har herr Lindhagen i en interpellation till mig riktat följande frågor:

1) Av vilken anledning har Kungl. Maj:t i justitiedepartementet ej kunnat
infria den av riksdagarna 1935 och 1936 äskade skyndsamheten med att inbegripa
fotgängare lika fulländat som bilägare och motorförare under försäkringslagstiftningens
hägn, trots att det för medlemmar av detta fotfolk gäller
dagar, ja timmar?

2) När kan det förväntas att den förenämnda rättskränkningen mot fotgängare,
som råka ut för bilolyckor, varder med regeringens begärda medverkan
skyndsamt utplånad ur den svenska rättsordningen?

Spörsmålet örn utvidgning av den obligatoriska trafikförsäkringen till att
avse även olyckshändelser har länge varit aktuellt. I samband med antagandet
av lagen örn trafikförsäkring å motorfordon hemställde sålunda 1929 års
riksdag hos Kungl. Maj:t om utredning i sådant syfte. Det ansågs emellertid,
att innan frågan örn försäkringspliktens utvidgning upptoges till omprövning
en statistik borde åvägabringas till ledning för bedömandet av den ökning
i risken, olyckshändelsernas indragande under försäkringen skulle innebära.

Sedermera ha trafikförsäkringsanstalterna till försäkringsinspektionen lämnat
fortlöpande statistiska uppgifter örn trafikförsäkringen, och från och med
år 1935 ha polismyndigheterna till statistiska centralbyrån lämnat uppgifter
örn inträffade trafikolyckor. Genom de sålunda hos försäkringsinspektionen
och statistiska centralbyrån insamlade uppgifterna torde numera ett grundläggande
statistiskt material ha erhållits för frågans bedömande.

Den 23 april 1937 begärde och erhöll jag nådigt bemyndigande att tillkalla
tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning angående
reform av gällande rättsregler rörande trafikförsäkring samt ansvarighet för
skada i följd av trafik med motorfordon. Jag lämnade därvid en närmare
redogörelse för frågans läge, till vilken jag ber att få hänvisa. Jag underströk
särskilt att den ifrågasatta revisionen av trafikförsäkringen borde ske på sådant
sätt att en ökning av försäkringspremierna i möjligaste mån undvekes.
Det är ju också uppenbart att detta är en angelägenhet av väsentlig bety -

Onsdagen den 9 juni 1937.

Nr 43.

Äng. revision av trafikförsäkringslagstiftningen. (Forts.)
delse för problemet. För fullgörande av sitt uppdrag komma därför de sakkunniga
att med stöd av redan förefintligt eller särskilt infordrat material
verkställa en ingående statistisk undersökning till ledning för bedömande av
den premiehöjning en utvidgning av trafikförsäkringen enligt olika av riksdagen
ifrågasatta eller eljest tänkbara alternativ kan medföra. Förberedelser
för igångsättandet av en sådan undersökning ha också enligt vad jag inhämtat
vidtagits av de sakkunniga i samråd med försäkringsinspektionen. Det torde
icke kunna förväntas att de sakkunnigas på denna statistiska undersökning
grundade förslag kan föreligga förrän under loppet av nästa år. Erinras må
att utredningen omfattar frågor av delvis invecklad natur och berör stridiga
intressen.

Till sist vill jag framhålla att den närliggande frågan örn åtgärder för att
nedbringa olycksfallsfrekvensen vid trafik med motorfordon för närvarande
utredes av särskilda inom kommunikationsdepartementet tillkallade sakkunniga.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag får naturligtvis i underdånighet tacka
för svaret, ehuru det inte just är så hoppingivande, lika litet som kommunikationsministerns
svar i går. De spela också på samma negativa sträng.

Jag får lov att säga några ord även örn själva saken, herr talman, ty det
gäller här en nödlidande samhällsklass, och det är så svårt i majoritetsvälden
och deras styrelsesätt att få någon tid över till omtanke örn dem. Det är en
lång rad, och jag har särskilt fått den otacksamma uppgiften att syssla med
dem, därför att de så ofta komma till mig med sina problem, jag vet inte
varför. Men det är ganska betungande.

Statsrådet har erinrat att redan år 1929 skrev riksdagen och begärde trafikolyckshändelsernas
indragning under försäkringslagstiftningen. Det ansågs
emellertid, att innan man kunde utreda i sak, måste göras en statistik för bedömande
av ökningen i risken, därest olyckshändelserna skulle indragas under
försäkringen. Denna »ökning i risken» är väl detsamma som ökningen i risken
att få högre premier för bilägarna och mindre utdelning för aktieägarna. Ty
olycksfallsförsäkringsanstalterna äro ju inte tillkomna i människovänligt syfte,
fastän de samtidigt i sin mån tjäna ett sådant, utan de äro tillkomna fru
att placera kapital och få högre ränta än vad som överhuvud taget bestås
i den allmänna marknaden. De är således fråga om dels en risk för ökning av
bilägarnas, försäkringsavgifter och dels eventuellt för minskning av aktieägarnas
utdelningar.

Nu ha undersökningarna beträffande statistiken inkommit både från trafikförsäkringsanstalterna
och från statistiska centralbyrån, och nu, år 1937,
förklarar statsrådet, att det finns en förhoppning i viss mån att vi erhållit ett
grundläggande statistiskt material för frågans bedömande. Där lia vi således
en utgångspunkt.

Jag interpellerade den 10 april i år och framställde de frågor, som nu lästes
upp av statsrådet. Den 23 april begärde och erhöll herr statsrådet nådigt bemyndigande
att tillkalla tre sakkunniga för att sätta i gång en ny utredning
i nu förevarande fråga. Med andra ord: min interpellation har således verkat
därhän, att man omsider den 23 april började tänka på saken. Det är inte
det nuvarande statsrådets fel att man inte kommit i gång tidigare, fastän riksdagen
skrev redan 1935 och gjorde en ytterligare påminnelse 1936 örn att den
ville lia en skyndsam utredning. Det är i första hand den föregående justitieministern.
som lagt armarna i kors och inte vidtagit ens de förberedande undersökningarna,
och sedan var den efterföljande nära att följa exemplet, örn
ej min interpellation kommit.

Nr 43.

Onsdagen den 9 juni 1937.

Äng. revision av trafikförsäkring slag stiftning en. (Forts.)

Justitieministern har nu förklarat, att han lämnat den föreskriften eller det
direktivet för de tre sakkunniga, att en ökning av försäkringspremierna i möjligaste
mån skulle undvikas. Jag vet inte vad syftet kan vara, men han tillägger,
att detta är en angelägenhet av väsentlig betydelse för problemet. Jag förmodar
att det inte betyder, att om det befinnes, att höjningen blir väl stor, så
skall man lämna fotgängarna åt sitt öde. Det är väl förmodligen inte meningen?
Men det är visserligen tacksamt för alla, som vederbör, att apparaten
kan hållas inom en så måttlig ram som möjligt i ekonomiskt avseende. Statsrådet
vill till och med ställa i utsikt, att en ökning skall kunna undvikas.
Jag vet inte hur det skall gå till, men kan det ske så vore det ju ett ganska
tacknämligt trolleri.

Nu tillkommer emellertid, sägs det, behovet av en annan statistik, sedan vi
fått den primära statistiken, och det är den speciella statistiken för att få material
för ett bedömande av premieökningen. Man kan därför inte vänta något
resultat förrän under loppet av år 1938. Sedan kommer utarbetandet av propositionen
och den onödiga hänvisningen till det onödiga lagrådet, denna spärrfästning
mot de mänskliga behoven i detta land, vilken saknas i andra länder,
men som här blivit en institution och en evig påle i vårt kött till att fördröja
brådskande lagförslag. Det ligger därför i gudarnas knän, tydligen, när något
resultat kan komma till synes.

Ända från år 1929, då riksdagen började begära en lagstiftning, har trots
påminnelserna ingen lagstiftning kommit till stånd och är fortfarande ställd på
långdrag, och under tiden har rättskränkningen mot fotgängarna fortgått obeskuren,
ehuru för den gäller dagar, ja timmar. Ett totalt kärlekslöst statsmaskineri
således. Jag känner till det, ty jag har fått behandla åtskilliga sådana
speciella fall, och försäkrar att det är upprörande vilka lidanden och förluster
fotgängare rättslöst tillskyndas genom att ställas utanför rättsordningen
till skillnad från chaufförerna.

Det hela har kommit till genom staten, som således är den ende skyldige.
Jag lägger ej skulden för några bilolyckor på någon av kontrahenterna — från
fotgängarna och till chaufförerna äro de statens offerväsen. Och det beror på,
att staten på alif ar sväg arna släppt in ett livsfarligt nytt fordon, utan att på
samma gång skydda alifarsvägarnäs gamla klientel. Minst skyddade äro fotgängarna,
ty de ha till värn bara sin kropp. Cyklisterna ha större skydd genom
sin cykel, och kärrorna med hästar gå mest fria. Det är ju en kolossal
risk för bilarna att köra över dem, så att här måste de fara försiktigare
fram.

Således har under den långa tiden från 1929 en uppenbar rättskränkning
uppehållits av statsmakten, utan att man i departementet kommit sig för att
påskynda utredningen för att få till stånd åtgärder häremot. Det beror på att
när det gäller de svagare, så sakna vi den riktiga rättskänslan. Majoritetssystemet
gör att majoriteten får så mycket att syssla med, när det gäller att
övertaga regeringen och utöva sina majoritetsprivilegier och allt sådant, och
då får folket vara biltogt, till dess att »förhållandena», som majoriteten alltid
talar örn, äntligen hjälper dem.

Jag menar också, fastän detta är ju ett nästan gudlöst tal, att den kommitté
som skall ta itu med saken, även bör få överväga huruvida inte alla de, som
från 1929 oförskyllt tillfogats lidande, skulle kunna få någon retroaktiv ersättning.
Vissa lagar ha ju retroaktiv verkan. Bördan kan här knappast
läggas på försäkringsanstalterna, utan det måste vara staten, den verkligt
skyldige, som med sina medel ger dem denna retroaktiva ersättning. Det svaras
nog, att »man kan inte». Men där vilja finns, där finns också en väg.

Onsdagen den 9 juni 1937.

Nr 43.

Äng. revision av trafikförsåkringslagstiftningen. (Forts.)
Finns däremot inte viljan, så kan givetvis den, som icke har viljan, icke heller
någonting. Det är naturvetenskapligt och således ofrånkomligt.

Nu förklarade också statsrådet, att detta är en invecklad fråga till sin natur
och berör stridiga intressen. Det förstår jag så väl. Men Schlyter kunde
ju ha börjat i tid med utredningen och inte kastat hela bördan på den nuvarande
justitieministern. Man har väl haft mycket majoritetsaktuellt att göra
i departementen, och för dessa förbisedda medborgare har »vederbörande ämbetsverk»
inte haft något intresse till övers. Och välviljan mot de svagaste,
mot maktlösa minoriteter, har det demokratiska systemet lika litet som det
ohöljt diktatoriska systemet haft förmåga att tillägna sig någon levande nitälskan.
Det ligger väl naturlagar även bakom ett sådant missförhållande.

Herr statsrådet slutade sitt svar med ett intressant tillägg, för vilket jag
får särskilt någorlunda tacka honom. Han säger: »Till sist vill jag framhålla
att den närliggande frågan örn åtgärder för att nedbringa» — varför inte avskaffa,
ty man bör inte tillåta att folk mördas eller göras till krymplingar
— »olycksfallsfrekvensen vid trafik med motorfordon för närvarande utredes
av särskilda inom kommunikationsdepartementet tillkallade sakkunniga.»

När nu en utredning skall ske med sikte på att man skall undvika en minskning
i aktieutdelningen eller en höjning i premierna för redan försäkringstekniskt
tillgodosedda medborgare såsom kanske rent av viktigare angelägenheter,
vill jag fästa statsrådets uppmärksamhet därpå att här bör äga rum
jämväl en djupgående undersökning om försäkringsbolagens finansiering såsom
kapitalistiska företag i syfte att åstadkomma en avsevärd utdelning åt
aktieägarna.. Här möter man också den dyrbara administrationen. Den har
särskilt manifesterat sig däri att de högsta cheferna tillerkännas furstliga arvoden,
någonting som också drar med sig nödvändigheten att höja premierna
för dem, som skola anlita den människovänliga delen i dessa anstalters verksamhet,
ty det skall naturligtvis inte bestridas att en sådan föreligger. Dit
hör den omfattande administrationen i övrigt och alla agenters provision.
Detta bidrar också till höjning av premierna naturligtvis. Man blir i vår tid
översvämmad av agenter, som telefonera morgnar och kvällar för att inte
säga nätter, örn de ha fått spår på någon, som möjligtvis skulle kunna ta en
sådan här försäkring på det ena eller andra. Det där behövs alltså synas i
sömmarna och därför vill jag ha anmärkt här, att om 50 eller 75 år blir väl
också någon åtgärd vidtagen.

Så var det detta tal örn att »nedbringa olycksfallsfrekvensen», vilket väl
bör omläggas till ett principiellt avskaffande av olycksfallen. Då vill jag
vänligen be att få påminna herr statsrådet örn den s. k. trafikkulturens kvacksalveri,
som visserligen kan uträtta något litet —• statistiken visar fortfarande
att den ej är något mera — men har till ledande princip att skyggt undvika allt
gående till grunden av problemet.

Man skall sålunda lära skolbarnen, hur de böra akta sig för bilarna. Det
är en fördel för bilarna och även gubevars för barnen, fastän deras framtid
i vår tid inte är så förfärligt lysande. Vidare anser man sig nu utan några
begränsningar kunna släppa lös hastigheten. Alla dessa olika människor,
som sitta vid en ratt och som varenda en har olika ansikte och även olika
omdömesförmåga, skola förutsättas ha samma omtänksamma sätt att styra
sin bil. Det är också kvacksalveri att hoppas på något, som strider mot alla
gudomliga och mänskliga naturlagar.

Vidare göres stor affär av att i några stora städer på en handfull ställen lia
vi fått några gula streck, och det anses av experterna här i huvudstaden vara
en av huvudlösningarna på den här frågan för hela staden och hela landet. Det
är i det närmaste rena humbugen, det förstår statsrådet nog lika bra som jag.

Nr 43.

Onsdagen den 9 juni 1937.

Äng. revision av trafikförsäkring slagstiftningen. (Forts.)

Därmed vill jag dock inte alldeles lia klandrat ut de här strecken, ty om man
blir överkörd när man går mellan dem, får den skadade eller de efterlevande ersättning-
I annat fall få de det inte. Bilarna skola kunna stanna framför ett sådant
streck under alla förhållanden. De skola stanna ögonblickligen, men det
göra de sällan eller aldrig, och därför gå vi heller aldrig mellan strecken, förrän
vi se, att passagen är fri från bägge håll. Jag frågade en poliskonstapel på
Tegelbacken: hur länge skola vi vänta? Han svarade: tills strecken för ett tillräckligt
ögonblick äro fria från fara för bilarna. Och sedan vände han mig
ryggen och tittade åt annat håll. Klart besked alltså! Det här förstod jag förut,
men det var bara att pröva vad konstapeln hade för instruktioner. Kvacksalveri
alltså, herr statsråd. Det enda rejäla är fyrarna på de få ställen de äro
anbragta och under den tid de äro tända.

Huvudsaken är väl, herr statsråd, att gå till grunden med tingen och ej lita
blott till palliativ. Är det inte så, herr statsrådet, att man för att bli befriad
från ogräs måste dra upp det med rötterna? Det är med samhällets ogräs på
samma sätt, att man måste dra upp det med rötterna. Varför göra vi det icke?
Jo, därför att inom majoritetsfolkets och ämbetsverkens sfärer är man ovillig,
ytterst ovillig, att till exempel till sakkunniga utse sådana, som kunna anses lia
benägenhet att vilja dra upp ogräset med rötterna, utan de skall vara »försiktigt»
folk, som icke inlåter sig på en sådan genomgripande åtgärd i allmänhet.
Och det beror väl därpå att även ogräsets vidsträckta fält i samhället äro våra
majoriteters och styrelsers omistliga betesmarker i mångt och mycket. Ogräset
kan av den ena eller andra orsaken för dagen icke undvaras.

Nu finns det emellertid här en närliggande allvarlig utväg, som man först
bör ta itu med för att kunna avskaffa olycksfallsfrekvensen. Vi böra förstå,
att när allfarvägarna fingo in de här livsfarliga fordonen på sitt område, vidtog
man för allfarvägarnas gamla klientel icke några skyddsanordningar från
samhällets sida, vilka nu äro en sådan modern sak i fabrikerna åtminstone —
men ännu icke på vägarna. Vad olycksfallsfrekvensen ännu särskilt väntar
på är särskilda vägbanor åt de gamla trafikanterna på allfarvägarna. För
hästfordonen är det mindre nödvändigt. De äro sa skrymmande, att motorfordonen
av egen omtanke ej våga sig på dem. Men det behövs så mycket mer
för fotgängarna och cyklisterna. När man nu bygger en ny autostrada, måste
det sålunda höra till, att också samtidigt anlägges en gångbana — mycket anspråkslös
— å ena sidan av vägen och på mera öde sträckor gärna så smal, att
bara en person kan gå i bredd, men så beskaffad att man kan gå örn. varandra —
och en cykelbana på båda sidor. Då först kan man på ett effektivt sätt förekomma
olyckor. Refuger för övergång och effektiv särskiljning av bilriktningarna
åtminstone i kurvor och backkrön verka i samma riktning, och jag skall
be herr statsrådet tala örn för dessa s. k. sakkunniga, att detta måste de också
sysselsätta sig med och att de för övrigt böra ta del av mitt genmäle till kommunikationsministern
i går med anledning av min trafikinterpellation till honom.

I går gav nämligen kommunikationsministern det för frågan mest främmande
och nedslående interpellationssvar, man kan tänka sig. Man fick veta, att
gång- och cykelbanor voro vederbörande livligt intresserade för, men att göra
dem, det funno de inte lämpligt.

Det var så många förhinder. Endast när »omständigheterna» föranledde
därtill fick det ske. Och sedan blev det klart, att därmed menades endast intensivare
trafiksträckor nära större städer. På alla vägar finns det^dock ett
klientel som heter fotgängare och cykelåkare, och de skola väl också tas någon
hänsyn till normalt och regelbundet. °

Det skylldes också på kostnaderna för gång- och cykelbanor. De borde vika

Onsdagen den 9 juni 1937.

Nr 43.

Äng. revision av trafikförsäkringslagstiftningen. (Forts.)
för autostradorna därför att dessa voro dyrare. Det ansåg till och med därför
vara »ett obehörigt företräde» att giva gång- och cykelbanor jämlikhet
»med andra och mera behövliga vägarbeten»! Men det var ju fråga örn att söka
nedskära olycksfallsfrekvensen! Därpå svaras att en huvudorsak till dem
måste dock bibehållas av kostnadsskäl och hänsyn till maskinernas kungliga
anstormande på allfarvägarna. Alltså: »Guds fred — yxskaft»!

En landsregering, vartill bemödanden nu guskelov börjat yppas, bör väl
självständigt leta sig ned till alla svaga, förtryckta och hotade med undanskjutande
av vederbörande ämbetsverks ofullgångna expertis.

Till sist måste sägas någonting om detta ständiga fallande i armarna på
»s. k. sakkunnig a».

Förr, i den gamla goda tiden, kallades de för kommittéer, ett neutralt namn.
Nu ha dessa i stället blivit »sakkunniga»! Det är väl därför, att de äro mindre
sakkunniga än förut och därför behöva någon skylt för att inbilla allmänheten,
att sakkunskap ligger bakom!

Nu förhåller det sig emellertid så, att först och främst får ingen komma in
som sakkunnig, som vill rycka upp ogräset med rötterna. Det kan ju ha sina
sidor för den, som skall regera försiktigt och måste hålla sig kvar vid makten.
Men det blir ju ett räddningslöst regerande, örn man ej ens vågar diskutera
det väsentligaste.

För det andra är det ju så, att en mängd s. k. sakkunniga tillsättas för att
de skola lära sig frågan, som är fallet exempelvis med många utkorade riksdagsmän.
Jag har tidigare ock haft nöjet att någon gång få sådana där uppdrag,
innan jag kunde någonting. Meningen med en sådan sakkunskap är ju,
att den sålunda befordrade skall till tack hjälpa regeringen att få igenom sina
förslag i riksdagen och annorstädes.

Vidare är det särskilt på det här området nästan en mani hos höga vederbörande
att såsom »sakkunniga» tillkalla företrädesvis motorfordonsintressenter
och deras förtroendemän. De kunna väl inte sägas vara sakkunniga annat än
till tillvaratagande av sina speciella, redan förut dominerande intressen. Någon
»intressenas harmoni» kan ej utgå från en sådan sakkunskap och allraminst
någon lösning från roten. Här borde icke något intresseskap få dominera
utan ledningen ytterst läggas i händerna på neutrala välvilliga människor, som
vilja hjälpa de svaga. Det ligger nog i själva verket för det nuvarande statsrådets
kynne, örn han får hållas ensam. Det skall jag nu be honom göra och
inte ta råd från sitt kansli eller från partihåll eller sådant utan vara verkligen
för en gångs skull en diktator på det rätta sättet, som ju tillfälle är för ett
statsråd inom sitt departement nu för tiden. Nantia diktaturen där uppe,
herr statsråd, annars blir det ingenting av i denna viktiga och brådskande
angelägenhet.

Ja, herr talman, jag tackar herr statsrådet för att han nu upptagit detta initiativ,
som Schlyter inte hunnit med, och jag tackar honom också för att han
åtminstone tillsatt »sakkunniga». Jag känner dem inte och vill verkligen inte
höra vad de heta. Det är kanske förmodligen i detta fall icke bara motorfolk,
som åtminstone kommunikationsdepartementet och Överståthållarämbetet företrädesvis
pläga tillsätta. Man bör inte fästa avseende vid vad en sådan kommitté
av sistnämnda slag ensidigt deklarerat. Här gäller det en rättvis och
välvillig hänsyn mot alla och framför allt skydd för de svagaste, men på samma
gång för alla.

Justerades protokollet för den 3 innevarande månad.

Första kammarens protokoll 1987. Nr 43.

Nr 43.

Onsdagen den 9 juni 1937.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 445, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag om ändring i
vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 (nr 442);

nr 446, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn ändring
i vissa delar av allmänna familjepensionsreglementet den 16 oktober 1936
(nr 542); i . .

nr 447, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag örn ändring i
vissa delar av militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935 (nr 167);

nr 448, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillämpning av
civila tjänstepensionsreglementet å lärare vid statens undervisningsväsen;

nr 449, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2 § lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension;

nr 450, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upphörande av
tjänstepensionsrätten i statens pensionsanstalt för vissa lärare vid statens undervisningsväsen
m. m.; . . .

nr 451, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1937/1938, i vad rör pensionsväsendet;

nr 452, i anledning av Kungl. Maj:ts under vissa punkter av elfte huvudtiteln
gjorda framställningar örn anslag till dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt pensionsberättigade änkor
och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.; samt

nr 453, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.

Vid föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 41, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1937/1938, m. m., bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial nr 94, i
anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående
anslag till avsättning till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen
m. m. _

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 443, till Konungen angående beräkning av bevillningarna för budgetåret
1937/1938, m. m. _

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial nr 202, angående ersättning
åt biträde, anlitat av statsutskottet vid handläggning av visst ärende.

Justerades protokollsutdrag för denna dag,
träde avslutades kl. 11.32 f. m.

varefter kammarens sammanIn
fidem

G. H. Berggren.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

372945