RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1937:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1937. Första kammaren. Nr 33.

Onsdagen den 19 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 12 innevarande månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att riksdagsmannen Johan Larsson, Örbyhus, på grund av sjukdom (gulsot?)
är arbetsoförmögen under minst 1 vecka framåt, räknat från i dag, betygar.

Örbyhus den 13 maj 1937.

O. Oredsson,
prov.-läkare.

Härmed intygas, att riksdagsman Fredrik Ström på grund av influensa
tillsvidare är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet.

Ulvsunda den 18 maj 1937.

Sven Sandén,

leg. läkare.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 144—152 samt första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 8 och 9.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition rörande godkännande av ett i Haag den 27 mars
1931 dagtecknat protokoll angående erkännande av den fasta mellanfolkliga
domstolens behörighet att tolka i Haag avslutade konventioner i internationellt
privaträttsliga ämnen, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 3, i anledning av vissa motioner
i utrikespolitiska ärenden.

Utrikesutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna
nr 189—191 samt 219 i första kammaren av herr Lindhagen.

I motionen I: 189 hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
äska ett ingående övervägande av den varaktiga fredens problem samt framlägga
för allmänheten och riksdagen en Sveriges, helst Nordens, fredsplan för
det nuvarande folkförbundets omgestaltning genom internationell överenskommelse
till idéer och organisation i de huvudsakliga syften, som i motionen närmare
angåves.

I motionen 1: 190 hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t begära
initiativ till att nationaliteternas självbestämningsrätt i alla världsdelar

Första kammarens protokoll 1037. Nr SS. 1

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

såsom förutsättning för världsfreden och således även för Sveriges fred började
diskuteras samt omhändertoges av folkförbundet och de internationella
överenskommelserna.

I motionen I: 191 hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära
initiativ till att världsproblemets språkfråga eller språkgemenskap mellan
nationerna, såsom en hävstång till världsfreden och således även för Sveriges
fred och inflytande, började diskuteras samt omhändertoges av folkförbundet
och de internationella överenskommelserna.

I motionen I: 219 hade motionären på anförda skäl hemställt att få till stöd
för motionen I: 189 ytterligare åberopa jämväl motiveringen i motionen I : 192,
utgörande avslutningen på en sammanhängande serie av fyra utrikespolitiska
motioner, av vilka de tre första hänvisats till utrikesutskottet. I motionen
I: 192 hade hemställts, att riksdagen vid prövning av tredje och fjärde huvudtitlarna
måtte uttala sig för och hos Kungl. Majit hemställa, att försvarsfrågan
och fredsfrågan hädanefter måtte sammanföras till ett odelbart, problem,
med utsikter sålunda att därigenom även främja en svensk eller nordisk fredsplan
för hela världens och följaktligen även Sveriges och Nordens fred. Sistnämnda
motion hade den 24 februari 1937 i enlighet med statsutskottets hemställan
i utlåtande nr 25 förklarats icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att motionerna I: 189 och I: 219 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B) att motionen I: 190 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

C) att motionen I: 191 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Om en Punkten A.

6''NordeHerr Lindhagen: Herr talman! Jag är i dag ute för första gången efter
fredsplan för fjorton dagars sängliggande i sjukdom, så att jag är tyvärr inte i den bästa
en varaktig form; men måste i alla fall säga några ord, så långt krafterna räcka.

’red'' I detta betänkande liksom i de följande äro vi framme vid utrikesutskottets
debut i de stora utrikespolitiska uppgifterna. Realpolitiskt kallas de den varaktiga
fredens och den internationella rättsordningens problem. De kunna ock
nämnas försvarsfrågans och fredsfrågans sammanförande till ett odelbart
problem. Alla tre nomenklaturerna ligga självklart i ett odelbart sammanhang.

Alla äro vi förmodligen ense örn att vår världsdel liksom den övriga världen
kunde och borde vara bättre. Likaså är det stora flertalet, dit .också motionären
hör, av den meningen, att även i utrikespolitiken liksom i inrikespolitiken
ligger det närmast till hands att syssla med dagsfrågorna, från de minsta till
de medelstora. Mina flesta motioner bland de i riksdagen väckta ha befattat
sig med sådana angelägenheter. Att laga efter läglighet här och där i mangahanda
måtto, söka hindra ett krigsutbrott och att ställa tillrätta litet varstädes
i den stora oredan äro behagliga gärningar. Och för^ övrigt, herr talman,
många bäckar små göra till sist örn inte förr en stor å.

Den europeiska, officiella pacifismen har stannat vid det senare bemödandet.
Den har aldrig velat vika från sin synvilla att man kan avskaffa eller mildra
krig och rustningar med bibehållande av deras djupliggande orsaker. Ofredens
huvudorsaker äro självfallet följande: kränkandet förnämligast i de tre gam -

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Oih en Sveriges och Nordens fredsplan för en varaktig fred. (Forts.)
la världsdelarna av »nationaliteternas» självbestämningsrätt, språkförbistringen
i världen, försummandet av jordens befolkningsfråga, den rasande ekonomiska
konkurrensen i vår tid mellan maskinerna nied undanröjande av handens
arbete, samt försummandet av de andliga värdena, de moraliska faktorerna.

Alla. mena nu, att en varaktig fred bör efterlysas, och man vill ej bestrida,
att en internationell rättsordning måste vara dess grundval. Och allmänt medgives,
att man måste utgå ifrån samförstånd. Till och med staterna, ett bland
de syndiga juridiska begrepp som finnas, ha därför behov av att gå i kyrkan
om söndagarna och göra korstecknet. En sådan sabbat firades av samtliga
»stater» två gånger i Haag strax före kriget, en gång i Paris —- Kelloggpakten.
— efter kriget och folkförbundets tillblivelse. Men sedan gingo staterna
ut igen och syndade under sina vardagar på det vanliga sättet. Anledningen
har av utrikesutskottet för eftervärlden omedvetet avslöjats i utskottets nu avgivna
betänkande.

Särskilt värdefullt är medgivandet att politik, utrikes vardagspolitik måtte
även. från småstaternas sida uppbyggas ännu på att av ömtålighetsskäl stå i
aktningsfullt givakt inför stormakternas myckna orena bröd i sina påsar, den
främsta huvudorsaken till förruttnelsen i världen. Även Sverige måste vara
hövligt, icke minst mot England, förmodligen för att få sälja framför allt
till de stora staterna, med vilka köpenskapen kan slå i spann. Att tala sanning
även i utrikespolitiken är en fara även för staterna och således i ali
synnerhet för regeringarna och deras tämligen privata folkförbund. Det är en
fara, synes nämnden mena,, att göra det diskussionsvis och konciliant till och
med.^ Något annat har ej ifragasatts, åtminstone ej av motionären i sina nu
föreliggande motioner.

Av utskottet har även fastslagits, att riksdagens majoritet gemenligen godkänt
en sa opportunistisk inställning i svensk utrikespolitik och lämnat regeringens
maktställning obeskuren. Riksdagen har inte frågat efter direktiven
för Sveriges framträdande i folkförbundet. Den har inte heller tagit illa via
sig, att regeringen negligerat 56 § riksdagsordningen, av vilken så mycket
väntades icke minst av statsminister Edén, skaparen av detta lagrum. Utrikesutskottet
åberopar nu förnöjt bara några negativa, ansvarslösa majoritetsbeslut
av riksdagen eller tvivelaktiga folkförbundsutskott. Ett sådant beslut är
auktoritativt avgörande för en obestämd tid framåt, oberoende av mellankomna
val, nya tidslägen och pockande förnuftssynpunkter, synes utskottet mena. För
egen del undviker utskottet uttala någon som helst personlig övertygelse men
instämmer i alla fall i riksdagens och folkförbundsmajoriteternas ovannämnda
s. k. visa avgöranden, vilket de i alla fall inte varit. De ha varit ett »jurare
in verba magistri», ett svärjande på magisterns ord. Och då är det verkligen
ganska anteckningsvärt, att utskottet vid uppskattningen av riksdagens beslut
skall sänka problemen sa lagt att det accepterar dessa beslut som sanningen
själv. Så förefaller det åtminstone.

Dylika klargöranden äro i alla fall en första vinst av utskottets inrättande.
Detta inrättande är ock ett första uppvaknande av riksdagsmajoritetens egen
självbevarelsedrift utan pekpinnar från magistrarna. Förr var utrikespolitiken
biltog i riksdagen. Den fick vallfärda mellan tillfälliga utskott, till vilka
utrikespolitikens ordinarie, alla dess varaktiga problem hänsköts. Sedan försökte
jag för omväxlings skull få dem fram till konstitutionsutskottet genom
att i klämmarna insätta orden »överenskommelse med främmande makter»,
vilket fordrades enligt grundlagen för att detta utskott skulle få ta hand örn
dem. Då detta inte heller hjälpte, utan utskottet gemenligen endast med ett
pär tre rader avfärdade de stora utrikespolitiska problemen, såsom »opraktiska»,
försökte jag få dem till statsutskottet genom att sammanbinda freds -

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 £. m.

Örn en Sveriges och Nordens fredsplan för en varaktig fred. (Forts.)
frågan med försvarsfrågan till ett odelbart helt såsom den ju är och således
även bör få vara. Men statsutskottet svarade, att frågan örn sammanhanget
mellan försvarsfrågan och fredsfrågan skötes av regeringen, den intresserade
icke riksdagen.

Så kom emellertid såsom ett under ett utrikesutskott på min motion. Jag
hade förgäves sökt få medmotionärer i första kammaren och en parallellmotion
i den andra. Att detta skulle i sin första infantilitet tillstyrka någon av de
nu avstyrkta motionerna har inte fallit motionären in. Detta så mycket mindre
som utrikesutskottet ju under första föret i portgången inte bildats genom
val utan genom att utrikesnämndens ledamöter ensamma genom en samlad invasion
i riksdagen med framställningar utsett sig till valfria medlemmar även
i detta nya utskott. Det kan ju vara en tidsenlig övergångsform, och jag vill
inte invända något vidare emot det. Men det bör utsägas, att en utrikesnämnd,
som suttit så länge och kunnat åskåda och erfara, vilket förakt för riksdagens
självbestämningsrätt hela nämnden, dess organisation och behandling av frågorna
innebure, ändock underlåtit att komma in till regeringen och sina kommittenter
i riksdagen och föreslå en omändring i dessa missförhållanden. En
sådan nämnd kan inte ha varit besjälad av de stora problemen och inte heller
av det demokratiska försvaret för riksdagens och menige mans i riksdagen
möjligheter att göra sig gällande samt bliva upplyst och intresserade av utrikes
ärenden. Regeringen borde i varje fall fullföljt en liberal regerings tidigare
initiativ, men det bör tacknämligt antecknas att stats- och utrikesministrarna
redan anslutit sig till det av mig återupprepade initiativet.

En annan konstitutiv olägenhet med denna tillfälliga övergångsperiod är,
att utrikesutskottet nu har blivit en dubbelgångare, har fått ett Janusansikte.
Regeringen får fortfarande vända sig till utskottet såsom utrikesnämnd i
dess ganska antidemokratiska skepnad och detta ännu medan riksdagen är
samlad. Det gamla formuläret för utrikesnämnden går igen med samma hemlighetsfullhet,
samma stängda portar till riksdagens menige. Regeringen får
fortfarande vända sig till ett sådan hemligt utskott och kan underlåta, såsom
också sker, att i proposition eller enligt 56 § riksdagsordningen sätta sig
i omedelbar förbindelse med riksdagen. Och utrikesutskottet blir naturligtvis
genom denna dubbelställning ännu mindre, intresserat för att slå vakt om riksdagens
rättigheter och hela folkets utrikespolitiska upplysning.

Nu kan ju klarligen i folkförbundet, inför dess blivande viktiga sammanträden,
ej från våra representanter, utsedda av regeringen, förväntas något
inlägg i de grundläggande frågorna för ett uppbyggande av en varaktig fred
och en internationell rättsordning. Herr Undén har någon gång i sina yngre
år förklarat, enligt ett referat i tidningen Social-Demokraten från ett möte,
att socialdemokratien inte har någon annan utrikespolitik än övriga partier.
Jag har aldrig blivit mera chockerad i mitt utrikespolitiska medvetande än
av ett sådant uttalande, och det var också en av hävstängerna för mig att
framgå med framställningar som bättre svarade emot socialdemokratiens program,
att gå ut för hela världen och dessutom så småningom att draga med
sig övriga partier. Örn detta var för mycket sagt av Undén på den tiden, står
det så mycket mera fast för vår tid. Utrikesutskottets enhälliga uttalanden
i dess nu framlagda första utlåtanden utgör ett ytterligare belägg för detta
kända förhållande.

Däremot anser jag, att den nuvarande regeringsbildningen, med ett nytt ansikte
för regeringsmakten, i alla fall är ett varsel örn ett kommande skapande
av s. k. landsregeringar i stället för partiregeringar, och därför omfattar jag
med synnerlig sympati denna nya företeelse i landets regeringsbildande.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Om en Sveriges och Nordens fredsplan för en varaktig fred. (Forts.)

Jag bläddrade häromdagen i gamla motioner om nationaliteternas självbestämningsrätt,
om världsspråket och om andra dithörande frågor. Det var med
ett glatt återseende. Nästan överallt slöt då nuvarande utrikesminister Sandler
upp vid min sida i underskrivande av sådana motioner liksom delvis även andra
kammarens nuvarande talman Säfström på den tiden gjorde. Det har sagts:
en revient toujours ä ses premiers amours, man återvänder alltid till sina första
förälskelser. Det föreligger därför möjligheter till förhoppningar på en sådan
utrikesminister som Sandler, trots hans försiktighet och jäntbligar ibland, särskilt
till västerlandets stormakter, möjligheter, som man inte spårat hos någon
föregående utrikesminister. Det dröjer nog, innan han kommer någorlunda tillbaka
till den konstitutiva planen för den varaktiga freden.

Nu vill jag fästa kammarens uppmärksamhet därpå, att även stormakter
börjat syssla med de frågor, som det nya utrikesutskottet tager avstånd ifrån
såsom överhuvud taget föremål för det svenska parlamentets verksamhet. Tyskland
har sålunda funnit det vara nödvändigt att framkomma med en konstruktiv
plan för Europas fred. Sedan följde Frankrike också med en konstruktiv
plan för Europas fred. Detta bevisar, att dessa båda stormakter äro rädda för
kriget och att de gärna vilja konstitutivt gå till grunden med frågorna, fastän
de inte själva äro beredda att draga ut konsekvenserna av orden örn »en konstruktiv
plan för Europas fred».

Wilson slungade i sin ordning för första gången i världshistorien ut sina
fjorton punkter, som han kallade för »ett program för världens fred». Ser man
emellertid på punkten 5 och detaljerna i hans program, finner man, att han inte
kom längre — fastän det ju är vackert så — än till den vita rasens fred, och
det var ju ändå ett stycke längre än till bara Europas fred.

Norden är ju oberoende av stormakternas svårigheter. Man får inte begära
för mycket av makter, som äro för stora och ha sina rötter genom gamla annektioner
på olika sätt. Därför har jag ansett, att Norden i alla fall kan ha till
uppgift att börja gå i spetsen för en konstruktiv plan för hela världens fred, och
detta är avsikten med de fyra motionerna nr 189—192.

För övrigt stå täta led bland folket — det obefordrade folket nämligen — i
opposition mot utrikesutskottet. Varbergskongressen år 1915 var ett strålande
minne över en uppslutning kring just en konstruktiv plan för hela världens fred
med krav på ett folkförbund och på nationernas självbestämningsrätt oell annat,
som hör dit. Andra kammaren antog också 1916 med stor majoritet en begäran,
att riksdagen ville lägga sig vinn om en konstruktiv plan för den varaktiga
freden, och då gingo även de stora frågorna in såsom en huvudsak i ett
sådant allmänt program. Sedan gammalt har den stora och äldsta svenska
freds- och skiljedomsföreningen haft detta stående på sitt program ehuru knappast,
örn jag så får uttrycka mig, överklassens och intellektualismens smärre
fredsföreningar, som äro bundna vid den europeiska pacifismens synvilla, men
göra sin nytta i alla fall. En av dessa föreningar, nämligen Svenska föreningen
för Nationernas förbund, som står i gunst hos regeringsmakten för tillfället,
har dock på mitt förslag för första gången i ett av dessa smärre föreningars
program intagit kravet på att vi nu också måste börja att föra upp på dagordningarna
frågan örn de djupgående orsakerna till krig och avrustningar. 1932
års folkriksdag i fredsfrågan med 396 valda ombud från socialdemokrater, nykterhetsorganisationer
och kyrkliga föreningar, samlade här i Stockholm, antogo
enhälligt och under stormande bifall en resolution för just de saker, som utrikesutskottet
nu har uppfordrat riksdagen att alldeles taga avstånd ifrån. Om
jag hade varit medlem i detta utskott eller tidigare varit åtminstone suppleant
i den där andra hemliga nämnden, skulle det i alla fall ha funnits en reservation,
herr talman, vid detta enformiga betänkande, vari man saknar bejakande

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Om en Sveriges och Nordens fredsplan för en varaktig fred. (Forts.)
av någonting av det som är stort uti i utrikespolitiken. Dess tid kommer nog
och vi vilja beflita oss därom, men det finns inte något därom heller, utan den
europeiska synvillornas politik, att kunna avskaffa krig och rustningar med
bibehållande av deras huvudorsaker, denna palliativpolitik inom folkförbundet
och regeringens utrikespolitik är obeskuren, buren upp på sköldarna av det nya
utrikesutskottet!

Jag framförde även vid den socialdemokratiska partikongressen förra året,
1936, precis samma krav, som återgivits i motionerna nr 189 och nr 192. Det
avstyrktes av en enhällig partistjmelse men ej heller av den principiellt. I allmänhet
blir flertalet motioner vid socialdemokratiska partikongresser avstyrkta
av partistyrelsen. Men i fråga örn denna min motion begärdes det
votering, herr talman, och det var jag, som gjorde det. Det ropades visserligen
i salen: »Ja, men uppresningen visar, at det är majoritet för partistyrelsens

förslag», varpå jag svarade: »Ja, men jag vill ha minoriteten räknad.» Då ropades
det från kongressen: »Låt honom få räkning»! Därvid inträffade det,
som jag betecknar såsom ett varslande resultat — jag skulle vilja kalla det lysande,
örn jag jämför det med utrikesutskottets uttalande —• nämligen att 76
röster avgåvos för det, som utrikesutskottet i dag avstyrker, mot 204 röster,
som gingo med partistyrelsens avslag, vilket dock som sagt i princip ej ställde
sig så avvisande som utrikesnämndens avslag, alltså jurare in verba magistri.
Men deras hjärta var nog även där i många fall på det andra hållet.

Många av riksdagens ledamöter, vilka nu, liksom tidigare skett, komma att
på ett utskotts hemställan antaga utskottets förslag, begagna sig ju även
ofta av möjligheten att på andra sätt opinionera just för de realiteter, som de
nödgats av partipolitiska skäl till sina huvudmäns behag avstyrka i riksdagen.

Vår utrikespolitiks stora linjer ligga således trots allt i ett starkt försvar på
djupen. Men givetvis får man vara tacknämlig även för avvecklingen av smärre
ingalunda betydelselösa konflikter liksom för den internationella sociala omvårdnad
om vilken folkförbundet-beflitar sig nere i Genéve. Men därmed är det
tills vidare punkt och slut.

I motionen nr 189 har nu hemställts, »att riksdagen ville hos Kungl. Majit
äska ett ingående övervägande av den varaktiga fredens problem samt framlägga
för allmänheten och riksdagen en Sveriges, helst Nordens, fredsplan för
det nuvarande folkförbundets omgestaltning genom internationell överenskommelse
till idéer och organisation i de huvudsakliga syften, som ovan sägs».

Jag vill tillägga, att det vid den nordiska interparlamentariska konferensen
i Köpenhamn i maj månad förra året från mitt håll framlades ett resolutionsförslag
med en utförlig motivering i det syftet. Detta befordrades till trycket
och utdelades. Men när man sedan kom till avgörandet av huvudpunkten, nämligen
om vår ställning i Norden till folkförbundet, hade från ledningarnas sida
tydligen beslutats och sedan av konferensens råd enhälligt avstyrkts att något
uttalande från konferensen gjordes. Förmodligen låg där bakom regeringarnas
benägenhet att förbehålla sig envälde i utrikesärenden. Fem isländare hade,
åtföljda av sekreterare, rest den långa vägen till Köpenhamn för att deltaga
i ett så mystiskt resultat. Det var bara jag och Norges förre statsminister
Mowinckel, som ansågo, att kongressen borde hedras med tillfället att få göra
ett uttalande i denna stora fråga. Varför skall staten kosta på pengar för sådana
middagsresor, när man inte ens får sysselsätta sig allvarligt med huvudsaken?
Det är bortkastade pengar, fastän likväl inte helt och hållet bortkastade,
eftersom umgänget ju också spelar någon roll. Jag tycker örn dessa lunchoch
middagstillställningar också därför, att där har man åtminstone roligt.

Herr talman! Jag yrkar pliktskyldigast bifall till mina motioner i denna
punkt.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Örn en Sveriges och Nordens fredsplan för en varaktig fred. (Forts.)

Herr Undén: Herr talman! Då jag utgår ifrån, att kammaren tagit del av
utrikesutskottets föreliggande utlåtande, skall jag inte närmare referera innehållet
i detsamma.

Herr Lindhagen fann, att utlåtandet var alltför negativt. Det faller av sig
självt, att ett utlåtande, som utmynnar i att icke finna något hållbart uppslag
i de framlagda motionerna, blir negativt. Därmed är icke sagt att det inte innehåller
åtskilliga sanningar. Även herr Lindhagens motioner innehålla givetvis
åtskilliga uttalanden, som i och för sig äro obestridliga sanningar bland
många andra uttalanden, som äro mera tvivelaktiga. Bland exempelvis de uttalanden,
som jag för min del ger min odelade anslutning i motionen nr 189,
är följande fredsbud, som enligt herr Lindhagen borde stå först och sist i den
föreslagna nordiska fredsplanen, nämligen »att konciliant tala sanning i utrikespolitiska
angelägenheter».'' Enligt min mening har utskottet ställt sig till
efterrättelse detta bud genom att tala sanning även i förhållande till herr
Lindhagen.

Det kan inte hjälpas, att dessa år efter år upprepade yrkanden te sig ganska
meningslösa såsom program för en utrikespolitik. Herr Lindhagen önskar tydligen,
att Sverige skall i Genéve utföra ungefär samma roll såsom motionär i
alla möjliga ämnen som herr Lindhagen utför i svenska riksdagen. Men jag
tvivlar på att riksdagen skulle anse, att den rollen skulle visa sig särskilt effektiv
eller välgörande för Sveriges ställning i Nationernas förbund.

Till slut skall jag endast göra en liten personlig anmärkning om något citat,
som herr Lindhagen framförde rörande ett uttalande av mig. Det är jag mycket
smickrad över, att herr Lindhagen lagt på minnet ett referat från något
föredrag. Jag känner emellertid inte igen det, och då det ju skulle visa, att jag
var särskilt konservativ redan i mina unga dagar, så vill jag säga, att jag såsom
de flesta människor sannolikt varit radikalare i mina yngre dagar än vad
jag nu är, och jag tvivlar därför på att herr Lindhagen rätt förstått eller återgivit
det uttalande han citerade.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Herr talman! Den siste ärade talaren förklarade, att han
var ense med mig beträffande min förevarande framställning, bakom vilken
står en mäktig opinion mångenstädes till förmån för sanning även i utrikespolitiken.
Talaren medgav nu, att det gällde att tala sanning i utrikespolitiken
och att börja med att göra det konciliant. Det är som sagt också mitt program.
Jag har med framgång provat det, där jag fått någon makt, ty det har förunnats
mig ibland i mina dagar.

Det har lyckats icke genom att, såsom Undén nu påstod, motionera örn »alla
möjliga och omöjliga saker» i riksdagen. Det uttrycket är av talaren hämtat
ifrån kåsörernas schlager i de sämre partitidningarna och själv också hör bra
litet på vad jag föreslagit och varför jag gjort det. Jag väcker aldrig någon
motion i en omöjlig sak utan blott i frågor, som böra gå igenom. Ärendet överväges
noga och med erfarenhet. Och ingen har fått så många motioner igenom
i riksdagen som jag och där det pj lyckats lär framtiden komma att genomföra
dem har mången tröstrikt sagt mig.

En annan sak är, att då situationen kräver en viss åtgärd, pionierar jag för
den utan att taga hänsyn till sådana synpunkter som att man inte skall väcka
andra motioner än dem som gå igenom i en riksdag. Örn man läte sig bestämmas
av .sådana synpunkter — som synes vara Undéns liksom så många andras
taktik, örn han överhuvud taget väcker något förslag i riksdagen —• skulle
världen se bra bortkommen ut, herr talman. Men jag har mött många människor
och särskilt framstående personer som säga att de inte kunna vara med

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Om en Sveriges och Nordens fredsplan för en varaktig fred. (Forts.)
om ett riksdagsinitiativ annat än om de äro säkra på att det går igenom i riksdagen.
Då kan riksdagen, tycker jag, lägga upp tillsvidare och låta någon diktator
regera under vilotiden.

Herr Bergman: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna debatt, men då herr
Lindhagen särskilt berört det nordiska interparlamentariska delegerademötet
i Köpenhamn i fjol och uttalat klander mot vad som där förekom så tillvida,
att man där icke skulle ha fått tillfälle att diskutera de viktiga frågor, herr
Lindhagen åsyftade, ber jag att få rikta en allvarlig gensaga mot detta påstående.
Det var ingalunda så, att man ej fick diskutera saken i full utsträckning.
Frågan örn »möjligheterna för ett fredsarbete genom folkens förbund»
var tvärtom föremål för den första stora debatten där. Herrarna kunna läsa
hela denna debatt in extenso; det ligger i kapprummet exemplar av förhandlingarna
till påseende, och medlemmarna i interparlamentariska gruppen ha
rättighet att tillägna sig var sitt exemplar.

Debatten inleddes av danske utrikesministern dr Munch med ett synnerligen
uttömmande och sakrikt anförande, och den fortsattes av Norges förre statsminister
Mowinckel, senare även av en annan norrman, nämligen förutvarande
utrikesminister Lykke, som är norska gruppens ordförande, vidare av generalauditör
Piirschel ifrån Danmark och av folketingsman Ulrichsen, av redaktör
Sw.entorzetski från Finland m. fl. De svenskar, som deltogo i debatten, voro
utom herr Lindhagen statsrådet Engberg, jag själv i egenskap av ordförande
för den svenska delegationen och dessutom också förutvarande riksdagsman
Röing, som var närvarande och hade ett inlägg bl. a. i avseende å de ekonomiska
förbindelsernas sammanhang med den fråga, det här gällde. Det var
intet förbud för hur många uttalanden som helst, och diskussionen slutade först
när ingen vidare talare var anmäld. Det är alltså fullkomligt oriktigt att säga,
att man kom dit endast för att äta middagar och icke för att utreda de viktiga
frågor, som där förekommo på mötesprogrammet.

Herr Lindhagen: Den siste talaren hör till dem som tydligen ha svårt att
höra, vad föregående talare yttrat. Jag har ju inte sagt ett ord om att denna
fråga inte fick diskuteras, tvärtom, ordet var fritt. Diet var inte någon överväldigande
diskussion, det får jag dock lov att säga, herr Bergman, men det
var i alla fall några som yttrade sig. Bergman yttrade sig på det sättet, att
han avstyrkte att denna kongress, som var sammankallad för att uttala
sig om situationen, gjorde något sådant uttalande överhuvud taget och det var
ju ock hans ståndpunkt i rådet. Sådan var hela rådets stolta inställning vid
denna konferens. Då hade vi väl blivit tillkallade för ingen annan huvudsaklig
uppgift än att förbrödra vid luncher och middagar -— härliga saker för resten,
jag var särskilt förtjust i lunchen.

Men så skickades mitt resolutionsförslag med Bergmans avslagsyrkande och
Mowinckels allmänna tillstyrkande av något yttrande och de andra talarnas
negativism till rådet. Inga talare vid konferensen hade dock yrkat, att kongressen
inte skulle yttra sig. Rådet framlade som sagt ett enhälligt avstyrkande
av att kongressen skulle göra något uttalande. Bergman och Engberg
vore med om detta beslut. Förmodligen stack där bakom fram något av den nya
parlamentariska tendensen: det där sköter nog regeringarna i alla fall — den
moderna interparlamentariska demokratiens inställning alltmer i utrikespolitiska
frågor.

Herr Bergman: Herr Lindhagen fortsätter att giva en oriktig redogörelse
för vad som försiggick vid det interparlamentariska delegerademötet. Det är

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Örn en Sveriges och Nordens fredsplan för en varaktig fred. (Forts.)
riktigt, som han säger, att det beslöts att icke fatta någon resolution men detta
beslut fattades icke på mitt förslag. Jag slutade mitt anförande så här,
efter att hava framlagt mina egna åsikter i saken: »Sådan är min syn på detta
spörsmål, och jag tror, att den är rätt allmän bland mina landsmän, men
jag betonar liksom flera föregående talare, att jag talar på egna vägnar och
icke gör anspråk på att tala å nationens. Det resolutionsförslag, som här framlagts
av min ärade landsman herr Lindhagen, kan jag icke giva mitt bifall.»
Till herr Lindhagens resolutionsförslag kunde jag alltså icke giva min anslutning
men det är ju icke detsamma som att man avsagt sig möjligheten att göra
något uttalande. Jag fortsatte: »Det finns naturligtvis tankar och uttalanden
däri — d. v. s. i herr Lindhagens resolutionsförslag — som kunna vara
riktiga, men det är i sin helhet så invävt med världsfrämmande fantasmer, att
det praktiskt taget synes oantagligt, och om det överhuvud taget skall fattas
någon resolution om detta viktiga men ännu i flera punkter oklara spörsmål
vid detta möte, så förefaller det mig riktigast, att ett förslag till resolution
framlägges av det nordiska interparlamentariska rådet, till vilket alla projekt
som här framföras först böra hänvisas för övervägande.» Det var i överensstämmelse
med mötets stadgar, att så borde ske; detta mitt råd följdes också
och frågan hänvisades till nordiska rådet. I rådet satt även herr Mowinkel,
som anfört vissa betänkligheter mot ett och annat i inledningsföredraget, men
icke yrkade, att det skulle antagas någon resolution, utan anslöt sig till rådets
allmänna mening, att detta för tillfället icke behövde ske. Mitt åtgörande innebar
endast, att saken borde hänskjutas till nordiska interparlamentariska
rådet, om och innan det skulle fattas någon resolution, och jag anser, att jag
därvid handlade fullkomligt korrekt. Mötet var, som nyss nämndes, av samma
mening.

Herr Lindhagen: Herr talman! Den siste talaren har riktigt återgivit,

att han under debatten i konferensen avstyrkte bifall till mitt resolutionsförslag,
men då skulle han väl själv ha föreslagit något bättre uttalande, då han
till och med var ordförande för den svenska interparlamentariska gruppen och
spelade dess första fiol. Men bakom yrkandet örn avslag å ali prövning ajv
mitt förslag låg väl också hans föresats att något yttrande från den tillkallade
församlingens sida ej vore mödan lönt.

Herr Bergman: Det är knappast trevligt, herr talman, att fortsätta denna
debatt, men eftersom herr Lindhagen envisas att framställa saken så, att det
skulle varit min skyldighet att framlägga ett förslag till resolution, när jag
inte gillade hans, måste jag inlägga en gensaga mot detta. Det är väl inte min
skyldighet att överallt, där jag finner herr Lindhagens förslag olämpliga, framlägga
andra förslag. Det har jag ingen skyldighet till.

Den som inledde frågan var Danmarks utrikesminister; han framlade icke
själv något förslag, och han önskade icke heller att någon resolution skulle
i då rådande situation antagas. Det framlades icke heller något förslag från
någon av de andra ledamöterna, men herr Lindhagen synes anse, att jag handlade
oriktigt, då jag inte på svenska gruppens vägnar framlade ett sådant.
Från början var det meningen, att svenska utrikesministern skulle vara närvarande,
ehuru han i sista stunden blev förhindrad, och jag hade alltså icke
någon anledning att på förhand förbereda något förslag. Jag anser det för
övrigt osannolikt, att ens utrikesministern, örn han hade varit tillstädes, hade
gjort det. Under sådana förhållanden och då danske utrikesministern, som var
inledare, icke själv ansåg det lämpligt att framlägga något förslag till resolution,
hade jag så mycket mindre någon anledning att göra det. Däremot del -

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Om nationaliteternas
självbestämningsrätt
i alla
världsdelar
m. m.

Om en Sveriges och Nordens fredsplan för en varaktig fred. (Forts.)
tog jag, som förut nämndes, i debatten och uttalade därvid min egeii uppfattning
i frågan; så vitt mig är bekant, var herr Lindhagen den ende, som hade
någon invändning mot vad jag då yttrade. Herrarna kunna, som sagt, i de
här tillgängliga förhandlingarna taga del av yttrandet in extenso.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på bifall till motionen I: 189;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten B.

Herr Lindhagen: Herr talman! I nationalitetsfrågan har utskottet kom mit

med en värdefull upplysning.

Utskottet omtalar nämligen, att i den instruktion, som av svenska regeringen
utfärdades för de delegerade, vilka skulle deltaga i officiösa överläggningar
vid fredskonferens^! om förslaget till förbundsakt, framhölls, att de svenska
representanterna borde taga under övervägande, huruvida ej lämpligen i förbundsakten
borde inledningsvis upptagas en allmän förklaring rörande nationaliteternas
rätt och örn alla staters rätt till fri handel i kolonierna. Så heter
det upplysningsvis i utskottets utlåtande vidare: »I sitt yttrande över förbundsakten
i dess slutliga avfattning förklarade emellertid delegerade sig ha
kommit till insikt örn, hur ömtåligt ett otvetydigt anslutande till nationalitetsprincipen
under dåvarande förhållanden vore. ’Så länge’, yttrade de, ''sorn
stormakterna inom sig innesluta ett flertal nationer —- och detta är förhållandet
med dem alla, örn hänsyn tages därtill, att samtliga äro kolonialmakter och
några inom det egentliga moderlandet ha olösta nationalitetsspörsmål — kan
icke förväntas, att de vilja fastslå nationalitetsprincipen såsom en ovillkorlig
grund för Nationernas förbund.’ Även frågan örn den öppna dörrens politik
i kolonierna hade ansetts vara av alltför ömtålig natur att kunna beröras i förbundsakten.
»

Nu, herr talman, måste man i alla fall fråga sig: örn här är meningen att
åstadkomma en internationell rättsordning för varaktig fred och en huvudsak
därvid är att godtaga principen örn nationernas självbestämningsrätt i alla
världsdelar, då är det väl bra egendomligt, att man skall gå på där nere och
kannstöpa bort denna stora sak på grund av att det väsentliga är för ömtåligt
att röra vid för stormakternas skull. .Vad blir det av det stora målet med
sådana föresatser i Genéve?

Akilleshälen i Nationernas förbunds organisation är ju den, att det har åtagit
sig att skydda blott de självständiga nationer, som anmält sig att ingå i förbundet.
Det var också därför, som det måste skydda Abessinien, ehuru även
här i pressen kunde påträffas yttranden om, att det var ju bara en barbarisk
nationalitet, så det var ju inte mycket att hålla på. I det stora hela höll
emellertid förbundet på Abessinien, men inte på det enda sätt, som i sådant
fall varit verkningsfullt, nämligen genom militära sanktioner. När skola
de användas, örn inte i sådana fall? Det är ju den enda utväg, som kunnat
ha räddat Abessinien. Jag vill visst inte påkalla, att folkförbundet skulle
beslutat sig för en sådan äventyrlig och grym utväg, men detta visar ju, att
de militära sanktionerna och sedan också de ekonomiska äro obrukbara redskap
för åstadkommande av något, som knappast kan ske annat än med något utrymme
även för sanningens makt, herr talman!

Jag skulle vilja föreslå de herrar — som med för Sverige okända direktiv
nu gå ned till Genéve för att å det ohörda landets vägnar besluta —■ att lägga

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Örn nationaliteternas självbestämning srätt i alla världsdelar m. m. (Forts.)
märke till, att världskriget endast var en stor uppsegling kring kampen om
nationaliteternas rätt. De båda krigande lägren utgingo, ententen från att den
ville frigöra centralmakternas undertryckta folk och centralmakterna från att
de ville frigöra ententens undertryckta folk, medan ingendera ville frigöra
sina egna. Det var först Trotskij, som 1917 kom fram med ett projekt örn
att sovjet skulle frigöra sina egna nationaliteter och att dessa skulle få bilda
egna stater, fast det sedan visade sig, att de då också måste åtaga sig att bilda
bolsjevikiska stater.

Nu inträffade det emellertid, att genom världskriget många nationaliteter
blevo frigjorda, och detta är ju en oerhört lycklig verkan av världskriget —
det har i alla fall en kreditsida också — men förbundet har fortfarande på sitt
program, att förbundet ej skall befatta sig med någon nation, som är undertryckt
förut. Således inte heller med någon nation, som efteråt blir undertryckt.
Detta är Akilleshälen.

Vad är nu det för slags nationalitetsbefrielse, herr talman, att gå fram med
ett förbund, som har denna grundläggande princip, att det inte skall befatta
sig med nationaliteter, som redan blivit undertryckta, annat än möjligtvis såsom
en medlare, såsom skedde i Ålandsfrågan eller vid något annat liknande tillfälle?
Det var också därpå, det berodde, att när Rifferkabylerna förde sin
frihetsstrid mot Frankrike och Spanien och gingo in till folkförbundet och begärde
skydd av detta, fingo de inte ens svar. Varför? Därför att de voro en
undertryckt nation, herr talman, och då var det den härskande statens inre
angelägenhet det gällde. Så illa står det ställt med folkförbundets konstitution.
Med en sådan segerfredskonstitution kan icke skapas någon internationell
rättsordning.

Efter världskriget inträffade emellertid, att med de besegrade staterna var
det inte så noga. Ungerns delning påminde ju något örn Polens, och även
Bulgarien fick ju känna på, att någon nationell rättvisa till överlopps inte stod
till buds för folken. Gentemot Turkiet däremot, som också besegrades, gick
man till väga på det sättet, att när man tog ifrån Turkiet åtskilliga underlydande
främmande folk, så inrättade man det ganska klokt och rättvist. Då
man inte ville, att dessa forna besittningar skulle återgå till Turkiet och man
heller inte hade någon anledning att hålla dem ofria, därför att ingen av dem
lydde under någon av de europeiska segrande stormakterna och där alltså inte
förelåg någon sådan »ömtålig fråga» för stormakterna, som omtalas av utrikesutskottet,
då fingo de olika segrande stormakterna mandat över olika sådana
nationaliteter med uppgift att ge dem full frihet, när de ansågo dem lia vuxit in
i kläderna.

Skulle man inte, herr Undén, kunna tänka sig, att man till en början försiktigt
i folkförbundet uttalade den grundsatsen, att även undertryckta nationaliteter
skulle någon gång i tidens fullbordan bli fria? Skulle man inte kunna
inrätta det så, att de stater, som nu ha dem i sin besittning, moraliskt tvingades
att slå in på den uppfattningen, att de skulle få ha mandat över de underkuvade
folken tills vidare för att göra dem fria, så snart de vuxit in i kläderna?
Detta Idoft som en eventuell framgångslinje mot sanningen.

Nu säger utskottet vidare, att enligt utskottets uppfattning läget sedan Nationernas
förbunds tillkomst icke undergått sådana förändringar, att frågan
örn nationalitetsprincipens upptagande i förbundsakten såsom en bindande
grundsats för förbundets medlemmar vunnit ökad aktualitet. Jag vill säga
herr Undén, att en bestående orätt är en ständig aktualitet, och den som förnekar,
att detta är en aktualitet, är bakom flötet på den punkten.

Men så heter det vidare: »Utskottet anser för övrigt, att motionären i hög
grad överskattar betydelsen av allmänna principförklaringar i folkförbunds -

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Örn nationaliteternas självbestämning srätt i alla världsdelar m. m. (Forts.)
akten eller i andra internationella urkunder. Nationernas förbund har, icke
utan fog, kritiserats för en benägenhet att antaga principuttalanden, som sedermera
icke kunnat efterföljas i praktiken och därför varit ägnade att försvaga
snarare än att stärka förbundets auktoritet.»

Jag känner verkligen inte till, vari dessa farliga principförklaringar bestå.
Det är väl i Kelloggpakten kanske och i de två Haagkonferensernas allmänna
uttalanden om att vi skola vara bröder. Kelloggpakten förklarar ju till och
med kriget för brottsligt, och det hade ingen verkan — det är så sant — men
ingen av dessa akter rörde vid den aktuella frågan örn nationaliteternas rätt.
När den frågan kom upp, då måste staterna frångå sina allmänna principförklaringar,
och därför tycker jag också, att det var opåkallat av dem att på
det där sättet gå i kyrkan och göra sig heliga vid de där tre tillfällena, när de
inte ville vara med örn att dra ut konsekvenserna av sina principer. Men tänk
örn detta skulle vara ett program för folkförbundet i fortsättningen, att man
skall undvika också allmänna aktualiserade principförklaringar. Vad blir
det då av folkförbundet, om jag får lov att fråga? De andliga verkligheterna
äro det verkliga grundlaget för en internationell rättsordning, eller, som det heter
i ett svenskt ordspråk: Det andliga är det mest praktiska.

Men så heter det i Jitskottsutlåtandet: »Vad särskilt angår frågan om de
färgade folkens ställning, har förbundet nyligen i ett konkret fall sökt värna
den enligt förbundsakten redan gällande grundsatsen, att en medlemsstat, vars
folk tillhör en färgad ras, skall åtnjuta likställighet med andra medlemsstater
och vara tillförsäkrad samma garantier för yttre oberoende och frihet som
dessa. Som bekant har förbundet emellertid missljmkats i sina ansträngningar
att hävda den nämnda grundsatsen i det åsyftade konkreta fallet. Efter denna
nedslående erfarenhet förefaller det än mindre än förut vara någon aktuell
uppgift att vidga förbundets program genom införandet av nya, vittgående
och allmänt avfattade principförklaringar i förbundsakten.»

Med andra ord: med Abessinien är saken avgjord; herrarna kunna lugnt
enligt edra egna principer förklara Italiens erövring av Abessinien såsom ett
fullbordat faktum, och Europa har väl ingenting annat att göra, föreställer jag
mig, ty inte kunna vi väl inlåta oss på ett allmänt krig och mobilisera för det
ändamålet. Men i och nied denna förklaring lia ni också erkänt, att ni ha den
grundsatsen, att ett fritt folk, som hädanefter blir underkuvat nied eller utan
folkförbundets förskyllan, också ej vidare kan påräkna något intresse från förbundet.
För det är ett folk, som inte längre är fritt, och alltså är det enligt
edra principer hädanefter en inre angelägenhet för Italien.

Jag förstår, att det måste man väl antagligen böja sig för, så hårt det än
månde vara. Men då man sedan påstår, att man på grund av den erfarenheten
skall akta sig för principdeklarationer i fortsättningen ännu mera än förut
och sålunda framför allt alldeles underlåta att tänka på de färgade folkens
rätt — ty det ligger i detta uttalande såsom ett program för svensk utrikespolitik
-—• då får man verkligen säga att man börjar längta efter den s. k.
stormen över Asien, som ändå en gång kommer och då Europa kommer att
bringas på knä förr eller senare i tidernas längd. Jag tycker att en sådan
utveckling under blod och tårar genom århundradena skulle ett folkförbund
söka undvika genom att tala örn rätten och inte genom att besluta att ännu
mindre än förut tala örn densamma.

Så slutar utskottet med följande uttalande, förstås: »Därest förslag örn tilllägg
till förbundsakten av dylik innebörd mot all sannolikhet skulle vinna anslutning,
komme därigenom blott att starkare framhävas avståndet mellan
folkförbundets grundsatser och möjligheten att praktiskt förverkliga dessa.»
Detta kan kallas för den svenska utrikespolitikens bankruttförklaring, såvitt

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Om nationaliteternas självbestämningsrätt i alla världsdelar m. m. (Forts.)
jag förstår. Det är en fördel med utskottet, att detta avslöjande äntligen kommit
till stånd. Avståndet mellan folkförbundets grundsatser och rättens förverkligande
blir sannerligen genom en sådan förklaring som denna ännu större
än förut.

Herr talman! Jag är ännu sjuk och jag borde enligt läkarens ordination
inte vidare yttra mig. Men det skulle ju i alla fall vara av intresse att något
redogöra för denna saks historia och se vilken anslutning den fått från början.
,Vi möta ju då den hugnesamma uppgiften, att när folkförbundet började att
organisera sin verksamhet, hade de svenska representanterna att följa direktiv
just för tillgodoseende av nationaliteternas rätt. Det gläder mig verkligen
att en sådan sak har fått förekomma i vår historia, fastän det sedan har
gått om intet.

För övrigt har ju utskottets ordförande hoppats att kammarens ledamöter
läst utskottets utlåtande. Jag tror däremot knappast att utskottets medlemmar
läst mina motioner, ty då skulle de inte ha skildrat denna sak på det sätt,
som de gjort i historiken i utskottets utlåtande.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att år 1920 på hösten beslöt nordiska
interparlamentariska förbundet på svenskarnas förslag att skriva till de skandinaviska
regeringarna och begära, att principen örn nationernas självbestämningsrätt
måtte bli inskriven i Nationernas förbunds akt. Och varför skedde
det, herr talman? Jo, därför att Ålandsfrågan då förelåg. En motion av mig
vid 1921 års riksdag i samma syfte bifölls då av enahanda anledning i bägge
kamrarna utan votering. Då gick det för sig, när Sverige kunde tänkas vinna
en liten fördel av att få in den stora principen i Nationernas förbunds akt. Men
när sedermera Ålandsfrågan löstes på sätt som skedde, avslog riksdagen och
nordiska interparlamentariska förbundet i fortsättningen den grundsats, för
vilken intresset så flammade upp åren 1920 och 1921. År 1921 talade i första
kammaren herrar Lindhagen, Westman, Adelswärd, Winberg och Hellberg i
Karlstad för denna grundsats. Herr Westman hade ett kraftigt yttrande, vari
han förklarade, att efter det anförande som motionären Lindhagen hållit kan
kammaren inte göra annat än instämma med honom. Jag tackar så mycket
för denna komplimang.

Sedan veta vi ju, hur det i själva verket gestaltat sig. Jag tycker också
att England är ett sympatiskt land ur stora synpunkter på andra områden.
Men naturligtvis har det våldsamma intressen, när det gäller ett undvikande
av nationernas självbestämningsrätt i Asien och Afrika, att man inte kan
förmena landet att ha den motsträvigheten de ha på den punkten. Men av dem,
som inte ligga i detta tvångsläge, borde nian kunna fordra att de åtminstone
tänka sig för något. Enligt pressen skall nu vid den stora imperiekonferensen
diskuteras frågan att ena England och dess imperium örn att gemensamt
förlägga »hundra enheter» i sjöförsvar i Orienten. Varför det, herr talman?
Det måste väl vara därför, att man på det sättet skall kunna hålla dessa undertryckta
folk fortfarande under sitt välde.

Det sammanhänger ju också med att Japan, som har överbefolkning och
som saknar råmaterial, måste tillförsäkra sig någon expansion för tryggande
av tillgången på råvaror och någon marknad för den industri, varpå folket ytterst
måste leva för tryggandet av tillgången på sådana råvaror.

Då dekreterade det europeiska Nationernas förbund för Japan, att »så få
ni inte bära er åt, ty det strider mot vår förbundsakt. Ni få hålla or på er ö,
även örn ni svälta ihjäl, vilket icke bekymrar oss». De europeiska stormakterna
.skulle naturligtvis sagt: »Vi förstå att ni behöva utvidga ert område och att
ni behöva råmaterial för er produktion, och vi skola därför ge er det av vårt
överflöd, om ni låta bli att ställa till krig.» Men någonting sådant föll inte

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Örn nationaliteternas självbestämning srätt i alla världsdelar m. m. (Forts.)
alls de europeiska stormakterna och icke heller deras handgångna europeiska
småstater in. De förklarade endast, att här skulle japanerna vara snälla att
följa de europeiska paragraferna och gärna svälta, vilket som sagt icke angick
européerna.

Och så går historien sin gilla gång. Egypten glider iner och mer ifrån England.
Indien håller alltmer och mer på att göra det. Det hjälper i det stora
loppet inte att kasta deras nationalhjältar i fängelse, ty en gång bryter
det loss även där nere. Varför inte då söka att konciliant förhindra en sådan
utveckling?

Nu lanseras visserligen en möjlighet, att de länder, som ha råmaterial, skulle
låta de på råmaterial fattiga få genom köp eller annorledes tillgång till de
råvaror, de behöva. Men vad länder det till? Sannolikt till ingenting eller
åtminstone till litet. Ty behöver den härskande staten dessa varor för sin egen
del, får man nog bli varse, att det inte beviljas några licenser för andra makter
att köpa råvaror inom dess områden.

Nationaliteternas problem är i historien erkänt som den främsta hörnstenen
för en internationell rättsordning, och då lär man aldrig komma ifrån kravet
på att intressera sig för detsamma. Staternas ansträngningar att vidmakthålla
obehöriga gränser och vidga dem i vissa fall, är huvudgrunden till rustningarna
och krigen. . ,

Jag yrkar sålunda, herr talman, pliktskyldigast bifall till min motion på
denna punkt.

Herr Undén: Herr talman! Då herr Lindhagen redan återgivit den del av
utskottsutlåtandet, som riktar sig mot hans motion, torde jag vara befriad
från skyldigheten att replikera. Jag vill endast påpeka, att utskottet icke
riktat sig mot den i och för sig förträffliga nationalitetsprincipen, utan endast
mot tanken på att göra en internationell aktion i syfte att aktualisera denna
princip såsom en bindande rättsregel i Nationernas förbund, oaktat man från
början måste finna, att örn mot förmodan en sådan grundsats bleve antagen
den under nuvarande förhållanden ändå icke komme att efterlevas.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr Lindhagen: Herr talman! Den 1 maj i år stod jag på Karlstads torg
och höll majtal inför en ganska stor församling. Arbetarkommunen hade
bett mig komma dit för att tala örn fredsfrågan efter mitt sinne. ^ Jag sade
då till Karlstadsborna bl. a.: Ni tro att mänskligheten står så långt borta,
att den har man ingen anledning att intressera sig för och således inte heller
för de färgade rasernas rätt. Men jag skall bevisa för er med några få ord,
att mänskligheten står alldeles invid era knutar.

Hur är det i Karlstad? Jo, här exercera era ynglingar någonstans i närheten,
och stadens befolkning betalar en avsevärd del av sin kronoskatt till
ett försvar. Varför göra Karlstadsborna det? Jo, därför att Sverige är rädd
för stormakternas rustningar. Varför rusta stormakterna? Jo, därför att de
måste göra det för att hålla icke minst sina besittningar i Asien och Afrika
under sin lydnad och skydda dem mot andra besittningshungriga stormakter,
som vilja ta deras besittningar ifrån dem. Alltså, sade jag, få ni Karlstadsbor
exercera och betala kronoskatt ända till dess att Asiens och Afrikas
folk blivit fria. Förr bli inte heller ni fria från militarismen. Då gick det
en ljusning över församlingen och jag frågade: Tycker ni inte att det är
riktigt? — Jo, det måste bestämt vara på det sättet! ropade flera röster.

Jag har gjort samma erfarenhet på ett annat ställe i den landsändan, nämligen
1934 i Säffle. Värmland där borta är en förhoppningsfull landsända

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Om nationaliteternas självbestämningsrätt i alla världsdelar m. rn. (Forts.)
och särskilt i Karlstad skiner solen, och det var bra att Vennerström, barn
av detta län, kom dit och åter blev en fri man.

Alltså skola vi, herr talman, enligt utrikesutskottets nöjda utlåtande exercera
och betala kronoskatt ända till dess att Asiens och Afrikas folk blivit
fria. Det blir en ganska lång väntan, och mycket pengar kommer att förgäves
kastas i sjön — och på landbacken samt uppe i luften också.

Detta såsom ett svar på utrikesutskottets ordförandes förklaring, att man
skall akta sig för goda principer om de inte genast kunna gå igenom i en
kaotisk riksdag eller i ett stackars folkförbund, och att folkförbundet ytterligare
under sin seglats bland blindskären bör ytterligare decimera sin vägledning
från stjärnorna, i den mån det haft någon. Nog är det bra synd
även örn svenskarna att släpas med i en sådan utslocknad och baksträvig
politik.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på bifall till motionen
I: 190; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten C.

Herr Lindhagen: Jag har i min exemplifiering av de grundläggande orsakerna
i detta sammanhang tagit upp världsproblemets språkfråga, därför att
den står närmast nationalitetsprincipen och därför att fred på jorden inte kan
tänkas förrän folken känna sig som hemma hos varandra och kunna tala med
varandra. Och detta kan inte ske, så länge de tre privilegierade stormaktsspråken
skola kallas för världsspråk med den för dem oerhörda lättnaden och
bekvämligheten att ensamma få tala var och en sitt språk, under det att alla
förtryckta språkfamiljer få reda sig bäst de kunna och måste komma bakom
flötet i fråga örn mellanfolkligt inflytande.

Detta har av de besinningsfulla insetts sedan gamla tider. Tysklands store
filosof Kant talade örn nationernas frigörelse i alla länder såsom villkoret för
en internationell rättsordning. Den lika store tyske filosofen Leibnitz framhöll
redan på den tiden, då dock latinet hade en sådan auktoritet bland de
lärda i länderna —- men inte bland andra — såsom världsspråk, nödvändigheten
för ett samförstånd mellan nationerna i gemen av ett gemensamt språk.

Nu är det också ganska karakteristiskt för hur utvecklingen i världen går
framåt, att den kommer underifrån i alla grundläggande frågor, från de behövande,
de försummade. De ha ju bildat sina världsspråkföreningar. Jag
kallar det världsspråk för min del och inte »hjälpspråk», som utskottet talar
örn och som även föreningarna själva ofta anse sig skyldiga att tala örn. Ty
världsspråket blir ett lika suveränt språk som nationalspråken, när det en
gång slagit igenom på det rätta sättet. Vidare skall man inte, vilket utskottet
också gör, vilseleda folken med att nationalspråken äro »levande» språk. Nationalspråken
äro stendöda språk för alla, som inte ha dem till modersmål.
Inte heller kan man tala om, att de ha en särskild själ, fulla som de äro av
oregelbundenheter och krångligheter, »der, die, das», och allt sådant, som vanligt
folk inte kan komma över. I varje fall kommer hatet i de svenska skolorna
mot de levande språken från de tre stormaktsspråkens grammatikor och
oregelbundenheter av alla slag.

Jag förvånar mig över att behöva stå ensam i ett parlament och förfäkta en
sådan sak som denna. Jag trodde att den överallt skulle kunna vinna anklang,
men här står saken fortfarande och stampar. Första kammaren har dock två

Om världsproblemets

språkfråga.

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Örn världsproblemets språkfråga. (Forts.)
gånger uttalat sig för ett världsspråk, men då föll frågan i andra kammaren
genom opposition från framstående socialdemokratiskt och högerpolitiskt håll.
Bönderna i andra kammaren, som inte förstodo saken, tyckte väl, att när de
höga herrarna själva inte äro ense, är det bäst att vi tills vidare rösta för avslag
i avbidan på större enighet mellan dem. Det fanns emellertid i alla fall
en stor minoritet i andra kammaren såväl den gången som vid ett följande tillfälle,
ehuruväl det inte gick att komma fram till ett beslut.

Nu har utskottet ägnat saken en särskild uppmärksamhet. Det har åberopat
auktoritativa uttalanden men blott till förmån för det nuvarande tillståndets
bibehållande. Men detta har skett med uteslutande av alla auktoritativa
uttalanden till förmån för den stora saken. Detta bevisar, att utskottet helt
står på den ståndpunkten, att världsproblemets språkfråga är en föraktlig sak.
Det gör överhuvud taget de flesta människor, som kunna tala någorlunda något
av de tre så kallade världsspråken. De tycka väl att de inte behöva något
världsspråk för egen del. På annat sätt kan icke förklaras, att de svåraste
motståndarna just äro de, som studerat språk vid universitetet — de äro örn
än med undantag särskilt omöjliga.

År 1911 var det en tysk professor och pristagare, vars namn jag glömt för
tillfället, som intresserade sig för problemet. Han gick in till svenska regeringen
med en framställning, vari han trodde, att svenska regeringen skulle
vara en utmärkt initiativtagare på grund av sin neutrala ställning och sitt eget
intresse för att få till stånd ett världsspråk. Då tillkallade dåvarande chefen
för ecklesiastikdepartementet, vem det var vet jag inte, en expert, som skulle
uttala sig i saken, och därtill utsågs för departementets räkning professorn
vid Uppsala universitet i sanskrit och jämförande indoeuropeisk språkforskning
K. F. Johansson. Han tyckte att ett hjälpspråk, som han kallade det,
var någonting alldeles hjälplöst. Det var ingenting, som man kunde eller borde
intressera sig för. På denna stolta auktoritet förklarade då ecklesiastikdepartementet,
att den tyske vetenskapsmannens framställning icke föranledde
någon åtgärd. Detta finns alltså åberopat i utskottsutlåtandet. Så avgöras
till början merendels alla stora framstegsfrågor av funktionarismen. Samma
år, 1911, hade jag första gången framfört frågan i svenska riksdagen och mött
ganska stort intresse i andra kammaren.

Men år 1912, då frågan ånyo framfördes, var till densamma fogade uttalanden
från 15 professorer i Sverige. Det var ganska egendomligt att finna,
att naturvetenskapsmännen i allmänhet voro för världsspråkstanken, men humanisterna
emot. De som voro mest emot voro professorerna Harald Hjärne
och Nathan Söderblom och ytterligare en professor, vars namn jag nu glömt,
medan däremot bl. a. professorerna De Geer och Arrhenius livligt tala för ett
världsspråk. Varför ha de icke blivit nämnda, likaväl som herr Johansson, i
utskottets betänkande? Antingen skall man väl göra ett allmänt omnämnande
om att meningarna varit delade, eller också skall man åberopa samtliga uttalanden
som föreligga. Men varför skall herr Johansson stå här ensam och
skylta? Adolf Noreen var också fullständigt med örn saken och förklarade att
det var det enda möjliga, och han var i alla fall en av de största språkforskare
vi haft. Mans uttalande hade en gång även den underbara verkan, att herr
Borell i första kammaren, som ju så långt min erfarenhet sträcker sig är benägen
för betänksamhet, följde Noreen därför att han imponerats av hans skäl.

Sedan kommer det värsta i utskottets utlåtande. Det är ganska intressant
att iakttaga, att när folkförbundet skulle träda i funktion, kommo de första
motionerna att röra sig örn införandet av ett världsspråk, och då förordade
man också esperanto och ingenting annat. Detta omnämnes flyktigt i utskottets
utlåtande. Utskottet nämner att Robert Cecil och några andra represen -

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Örn världs problemets språkfråga. (Forts.)
tanter i folkförbundet hade väckt frågan om esperantos införande såsom undervisningsämne
i skolorna. Cecil har ju sedermera varit med om att nyligen
skapa »världssamlingen för fred», men i den församlingens program finns ingenting
örn nationernas självbestämningsrätt och inte heller någonting örn ett
världsspråk. Sålunda kommer det inte att bli någon världssamling — inte från
de färgade rasernas sida i varje händelse.

Åren 1920 och 1921, just när verksamheten skulle startas, var det, som sagt,
genom en instinkt delegerade från 14 stater, nämligen Sydafrika. Brasilien''.
Belgien, Chile, Kina, Columbia, Haiti, Italien, Japan, Indien, Persien, Polen,
Rumänien och Tjeckoslovakien ingingo med framställningar till folkförbundet
förordande en allmän undervisning i esperanto i skolorna såsom ett internationellt
språk. Det krävdes således icke någon förutsättningslös undersökning
om vilket språk som skulle komma i fråga. Detta har utskottet icke omnämnt
på ett riktigt sätt. Emellertid beslöt första församlingens andra kommission
att med anledning av dessa motioner uttala ett önskemål örn att den saken
bleve allvarligt undersökt. Sedan gick frågan genom flera församlingars instanser.
som delvis förordade saken. Slutligen beslöts det att den skulle hänvisas
till folkförbundets generalsekretariat. Detta sekretariat gjorde en vidlyftig
enquéte i frågan och kom till det resultatet, att det måste förorda ett
världsspråk och att det förordade esperanto. Esperanto hade nämligen fått en
sådan utbredning och växt att det kunde betraktas som ett s. k. levande språk.

Denna rapport jämte vad tidigare förekommit skickades sedan, som också
av utskottet omnämnts, till avgörande av förbundets kommitté för intellektuellt
samarbete — Commission de Cooperation Intellectuelle — och då sammanträdde
denna kommitté av intellektualister —■ mest professorer. Frankrike
hade övertaget och fransmannen Hanotaux hade förut i en av kommissionerna
hållit ett lysande tal för franskan såsom världsspråk. Nu kom emellertid
rapporten till den här kommittén, och då beslöts med sex röster mot en,
varjämte tre ledamöter avhöllo sig från att rösta, att man icke skulle förorda
ett s. k. konstgjort språk. Man uttalade sig i stället för att förbundets alla
bemödanden böra nedläggas på utbredningen av de levande språken — pluralis,
således många hundra sådana — och den moderna litteraturen, vilka företräda
efter dess mening ett av de mäktigaste medel att närma andarna, att
underlätta samförståndet mellan folken, med ett ord, att förverkliga folkförbundets
ideal. Denna storartade majoritet på sex röster omnämnes icke av
utrikesutskottet. Det bara talar örn att världsspråksfrågan hänsköts till denna
kommitté och att den förordade, att alla levande språk skulle studeras i stället
för att man genom ett världsspråk skulle kunna få den sammanhållande länken
i världen. Kan man tänka sig, att det kan vara tillåtet att i en allvarlig
församling komma med sådana glosor? Mena de »svenskan»?
o Så slutar då utrikesutskottet med att konstatera, att Nationernas förbunds
råd godkände för sin del denna ståndpunkt vid sammanträde den 10 september
1923 och att frågan sedan dess icke varit föremål för mera ingående prövning
på förbundets föranstaltande. Någon hänvisning till församlingarna, som först
handlagt frågan, skedde icke. Rådet, behärskat av Frankrike och övriga stormakter,
fick försiktigt avgörande lagt i sin partiska hand.

Detta avgörande av Nationernas förbunds råd, en liten samling på en handfull
personer, styrda av stormakter, som voro enväldiga i synnerhet på den
tiden mom rådet, tillmätes då av utrikesutskottet denna auktoritativa betydelse
med överhoppande av tidigare uttalanden inom andra kommissioner och
även uttalanden av själva generalsekretariatet.

Ungefär samtidigt som denna betydelsefulla tilldragelse ägde rum inför

Forsta kammarens protokoll 1037. Nr 33. 2

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Örn världsproblemets språkfråga. (Forts.)
folkförbundet sammanträdde en särskild kommission, utsedd av engelska vetenskapssamfundet,
vilket ju var särskilt värdefullt. Efter att lia studerat
frågan, som det heter, förklarade det engelska vetenskapssamfundets kommission,
att något nationellt språk kunde icke komma i fråga på grund av
dess oregelbundenheter och därför att det skulle bereda ett så stort övertag för
den stormakt, som fick sitt eget språk antaget. Yad kommissionen yttrade
i den här frågan har återgivits i min motion, och den slutade med: »Varför
begära att för vår bekvämlighet större delen av människosläktet skulle studera
tjugo gånger längre tid endast för att lyckas komma i förbindelse med
sina medmänniskor mindre fullkomligt än som erfordras för att lära esperanto
fullkomligt.»

Sådana där saker får man icke veta av utrikesutskottets resumé. Det är
bara herr Johansson i Uppsala, kommittén för intellektuellt samarbete och
rådets slutliga beslut, som anses vara värt att tjänstgöra såsom bevis på vartåt
det bör peka.

Jag hade tillfälle att år 1918 på uppdrag av svenska hushållningskommissionen
besöka retrograd för att skaffa vissa livsmedel åt svenskarna. Då besökte
jag för detta ändamål också tre gånger Lenin personligen. Jag tyckte
vid ett tillfälle, att jag borde fråga honom, som skulle göra så stora omvälvningar
i världen, örn han inte också ville intressera sig för ett världsspråk.
Då funderade han ett ögonblick och sade sedan: Men varför skola vi ha blott
ett världsspråk? Vi hava redan tre världsspråk och ryskan blir det fjärde.
Jag var då så övermodig, att jag sade, att Lenin är tydligen inte mogen för
den här saken ännu, utan låtom oss övergå till ett annat samtalsämne.

Den bästa uppmuntran fick saken vid interparlamentariska unionens kongress
i Washington 1925. Där väcktes också världsspråksfrågan på tal från
mitt håll. Då förklarade en av de största tidningarna där, att bland hela denna
mångspråkiga församling har icke framkommit en enda fruktbärande idé
annat än från borgmästaren i Stockholm, som väckt förslag örn ett världsspråk,
men det skulle naturligtvis bli »det amerikanska språket», sade tidningen.
Med andra ord: Språket är kännetecknande för nationaliteten. Vissa
nationaliteter med samma språk kunna i alla fall bilda särskilda stater, som
t. ex. Nordamerika och England. Det ligger ett väldigt hav mellan dem, men
i samma mån som bägge dessa gemensamma språkfamiljer utbilda sina språk
olika, blir det olika nationaliteter.

När sedan frågan kom till avgörande, sade kongressens president, att han
tyckte förslaget vara förståndigt, men det måste, sade han, bli »det amerikanska
språket».

När sedan under kongressen spanjorerna från Sydamerika och Centralamerika,
som för första gången voro med på en sådan kongress, begärde, som sin
enda insats för övrigt, att spanskan skulle bli kongresspråk lika väl som de
andra tre språken, rusade en japan upp och sade: Skall spanskan bli kongressspråk,
då skall även japanskan bli kongresspråk. På väg från kongressen till
dess avslutning i Kanadas huvudstad Ottawa, hade jag sällskap med en fransk
deltagare i kongressen. Vi talade bland annat även örn denna sak, ett världsspråk,
och han sade då, att det måste bli franskan, som blir världsspråket.
Där ser man således, vartåt det pekar.

En egendomlig upplevelse var den stora esperantokongressen här i Stockholm
1934. Den hade sitt säte här i riksdagshuset, och jag stod då på talarstolen
här i kammaren och höll ett föredrag på esperanto om esperanto såsom
världsspråk. Denna sal och läktare voro alldeles överfyllda av en brokig publik,
som var gripen av hänförelse över den stora saken, att man här i Sverige var så
tillmötesgående mot esperanto. Men hur ser det ut, när man i dag talar för en

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Örn världsproblemets språkfråga. (Forts.)
svensk riksdagspublik? Jo, icke något intresse, helt naturligt kanske, då man
icke kan intressera sig för allting.

Herr talman! Jag får yrka bifall till motionen.

o Herr Undén: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets utlåtande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till
motionen I: 191; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och yttrade: I protokollet kommer
sedan att sta, att utskottets hemställan örn avslag å herr Lindhagens motioner
biet med övervägande ja besvarad. Vid voteringarna hörde jag emellertid
endast svaga rop och vid de två sista endast två som ropade ja för avslag
å motionerna.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning av väckt motion
angående uppsägande av Sveriges medlemskap i Nationernas förbund.

I en inom andra kammaren väckt, till utrikesutskottet hänvisad motion,
nr 296, av herr Flyg m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till regeringen hemställa, att regeringen snarast måtte inkomma till
riksdagen med förslag, att densamma skulle besluta uppsäga Sveriges medlemskap
i Nationernas förbund.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionen II: 296 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Hammarskjöld: Herr vice talman, mina herrar! Då till följd av oförutsedda
omständigheter jag icke haft tillfälle att deltaga i utskottets slutbehandling
av denna fråga, må det tillåtas mig att nu tillkännagiva, att jag
instämmer i utskottets hemställan, att motionen icke skall föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vad motiveringen angår, skulle jag gärna lia sett, om utskottet, i nära
anslutning till utrikesministerns uttalande i fjolårets interpellationsdebatt,
hade _ betonat, att Sveriges villighet att kvarstå i Nationernas förbund icke
tål vilka påfrestningar som helst, utan är beroende av utvecklingen i en för
våra uppfattningar och intressen gynnsam riktning. Enligt mitt förmenande
kunna vi ännu hoppas, att de, i utskottets utlåtande delvis berörda missförhållanden,
som äro ägnade att väcka betänkligheter, skola kunna undanröjas.
Särskilt vöre det mycket önskvärt, örn den förklaring, som svenska regeringen
i likhet med vissa andra regeringar avgivit därom, att under nuvarande
omständigheter man måste förbehålla sig en viss fri prövningsrätt
i avseende å tillämpningen av förbundsaktens artikel 16, icke komme att förbli
en ensidig förklaring, vars verksamhet kan bestridas, utan komme att
vinna något slags erkännande eller accepterande.

Emellertid är för en uppmärksam läsare utskottets utlåtande tydligt nog,
och jag saknar därför anledning att inlåta mig på det, för övrigt hopplösa’
företaget att föreslå någon ändring däri.

Jag har alltså, herr vice talman, icke något annat yrkande än örn bifall till
utskottets hemställan.

Orri Sveriges
utträde ur
Nationernas
förbund.

Nr 33.

Onsdagen, den 19 maj 1937 f. m.

Örn Sveriges utträde ur Nationernas förbund. (Forts.)

Herr Undén: Utrikesutskottet skulle givetvis kunnat inskränka sig till att
mera summariskt behandla den i denna fråga väckta motionen, eftersom motionärerna
endast upprepa yrkanden, som framförts till riksdagen allt sedan
Nationernas förbunds bildande och Sveriges inträde däri. Men då utrikesutskottet
ju har kommit till i syfte, att riksdagens kamrar skola få bättre tillfälle
att debattera utrikespolitiska spörsmål, och då det förefaller, som örn
något annat tillfälle att diskutera spörsmålet örn vårt lands ställning till
Nationernas förbund icke finnes under innevarande riksdag, har utskottet ansett
det riktigare att ingå något närmare på spörsmålet — icke så mycket
på den av motionärerna direkt väckta frågan örn Sveriges utträde ur förbundet,
utan närmast spörsmålet örn vår ställning till sanktionssystemet.

Det försiggick ju här i kammaren en ingående debatt i detta ämne förra
året, men sedan dess har åtskilligt tillkommit, som kan mycket väl motivera
ytterligare en diskussion inom riksdagen. Jag syftar då här i främsta rummet
på den kommuniké, den gemensamma förklaring, som de exneutrala staternas
utrikesministrar avgåvo i samband med att Nationernas förbund avskrev
sina sanktioner gentemot Italien under den abessinska konflikten. Vidare
har svenska regeringen i augusti månad förra året avgivit ett svar till
Nationernas förbunds generalsekretariat, vari också uttalas anslutning till den
tidigare kommunikén och varigenom dessutom denna kommuniké på ett mera
officiellt sätt bragts till Nationernas förbunds kännedom.

Jag understryker, att denna kommuniké av den 1 juli 1936 i första rummet
framhåller, att enligt dessa utrikesministrars mening inga ansträngningar
böra underlåtas för att fullfölja de strävanden att åstadkomma ett internationellt
på rätten grundat samfund, som fått sitt uttryck i bildandet av Nationernas
förbund. Det är alltså en positiv inställning till Nationernas förbund,
som intas av de sex utrikesministrarna, och vidare säges med hänsyn till den
blivande revisionen av förbundsakten, att man bör eftersträva att vidtaga
sådana ändringar eller sådana modifikationer, som skulle kunna leda
till ett stärkande av den trygghet, som Nationernas förbund har till ändamål
att tillförsäkra staterna. Vid sidan av dessa positiva uttalanden örn fasthållande
vid förbundet och dess grundläggande idéer förekommer det emellertid
också — och det är kanske det viktigaste uttalandet — sådana förklaringar,
som innebära, att man från respektive regeringars sida, mäste förbehålla sig
att vid tillämpningen av sanktionssystemet ta hänsyn till vissa faktorer, som
i kommunikén närmare anges. Dessa faktorer äro, att det har skett kränkningar
av förbundsakten, att vissa artiklar i förbundsakten tillämpas och andra
icke eller rättare sagt, att man finner det ohållbart, att vissa delar av förbundsakten
skola vara döda bokstäver under det att det fordras, att andra
delar tillämpas bokstavligt. Därvid syftar man i främsta rummet tydligen
på misslyckandet i fråga örn nedrustningarna. Man kunde givetvis också ha anfört
ytterligare omständigheter, den direkta erfarenheten från sanktionssystemets
tillämpning vid den italiensk-abessinska konflikten, som visar, dels att
man endast tillämpade de ekonomiska sanktionerna successivt och dels att
man avstod från att fullfölja dem, när de hotade att utmynna i en militär
konflikt.

Tendensen i kommunikén är alltså, att de regeringar, sorn ha samlat sig
örn detta uttalande, anse sig böra ta hänsyn till dessa förhallanden vid en
framtida tillämpning av artikel 16. De förbehålla sig alltså en viss friare
prövningsrätt, när det gäller att tillämpa dessa sanktioner.

Man kan måhända fråga sig, örn ett sådant uttalande hade behövts. Det
råder på sina håll den föreställningen — även här i riksdagen — att de olika
staterna redan för närvarande enligt paktens bokstav skulle hava en fullsta!!-

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m. Nr 33. 21

Örn Sveriges utträde ur Nationernas förbund. (Forts.)
iligt fri prövningsrätt eller, som det sagts, att vårt land vid inträdet i Nationernas
förbund gjort något förbehåll, som givit oss en privilegierad ställning.
Detta är emellertid icke fallet. När man talar örn den fria prövningsrätten,
begagnar nian ett uttryck^ som ibland, kan vara något tvetydigt. Det
är klart, att man icke på order från Genéve vidtar de åtgärder, som ingå i de
ekonomiska sanktionerna, utan det skall alltid ske av de olika ländernas statsmakter.
Förbundsakten förutsätter emellertid, och en lojal tillämpning innebär,
att ^regeringarna visserligen äga fri prövningsrätt i ett avseende, nämligen
i fråga om huruvida det föreligger ett angrepp i strid mot pakten, men
att i övrigt systemet skall verka automatiskt. Oberoende av själva texten
måste det dock alltid ytterligare vara förenligt med en lojal tolkning av
förbundsakten, att det råder en viss sammanhållning mellan medlemmarna.
En stat kan icke vara förpliktad att handla i ett sådant tillfälle utan hänsyn
till hur manga andra stater, som falla ifrån •— alltså utan hänsyn till
hur förbundet i dess helhet fungerar i den föreliggande situationen.

Av detta innehåll i förbundsakten framgår också i vad mån det är möjligt
för medlemmar att föra en neutral politik med bibehållet medlemsskap i Nationernas
förbund. Även i den punkten råder åtskillig förvirring framför allt
därav, att man ofta använder ordet neutral i olika bemärkelser. Ibland syftar
man å den rent folkrättsliga neutraliteten, och det är klart, att förbundsaktens
sanktioner bygga pa ett system, som icke är förenligt med den rent
folkrättsliga neutraliteten i äldre mening. Förbundsakten förutsätter, att man
gör skillnad mellan angriparen och hans offer och att man således icke behandlar
bada opartiskt, under det att den gamla neutraliteten kräver, att man
åtminstone formellt skall behandla de olika krigförande opartiskt och lika
på vissa bestämda områden. Men neutral användes också ofta i mera populär
bemärkelse i betydelsen »icke krigförande», d. v. s. att man icke deltar i
krigsatgärder. I det avseendet är alltså neutralitet förenlig med förbundspakten,
eftersom förbundsakten icke förpliktar oss till deltagande i militära sanktioner.
Det är lätt att se skillnaden, örn vi tänka oss vårt lands ställning under
den abessinska konflikten. Vi deltogo i sanktionerna och bedrevo i folkrättslig
mening alltså icke en neutral politik, men vi voro å andra sidan icke
krigförande. I en mera populär mening kan det alltså sägas, att vi voro
neutrala, nämligen därför att vi stodo utanför kriget.

Det är ju klart, att pa grundval av de erfarenheter, som vi nu ha särskilt
fran den abessinska .konflikten och dess utgång, måste vi, såsom utrikesministrarna
i kommunikén sagt, taga hänsyn till detta vid tillämpningen av
paktens bestämmelser. Utskottet har i sitt utlåtande förordat, att man eftersträvar
en uppmjukning av sanktionsparagrafen i den riktningen, att medlemsstaterna
skola tillerkännas större handlingsfrihet än för närvarande, och
det är givet, att en sådan uppmjukning kan ske i olika former. Det kantänkas
genom direkta ändringar i pakten, det kan tänkas genom förklarande resolutioner
eller det kan också tänkas, att staterna i annan form godtaga förklaringar,
som avges av olika stater angående deras synpunkter på sin ställning
till sanktionerna.

dag vill för min personliga del i denna sak säga, att jag tror, att särskilt
på en punkt har en aktion i det syfte, som utskottet förordar, vissa utsikter
att leda till ett.erkännande från övriga förbundsstaters sida i någon form av
en dylik uppmjukning. Det gäller frågan om passagerätten, vilken som bekant
har behandlats både av den holländska utrikesministern och den belgiska
utrikesministern, vilka lia förklarat, att ilo måste tillämpa denna bestämmelse
på ett sätt, som ger dem frihet att själva bedöma, örn de kunna medge
en tillämpning av tredje stycket i artikel 16 eller icke. Den svenska utrikes -

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 £. m.

Om Sveriges utträde ur Nationernas förbund. (Forts.)
ministern har också nyligen i ett offentligt anförande givit uttryck åt en liknande
uppfattning. Jag tror alltså för min del. att en aktion i det syfte, som
utskottet här förordar, har vissa utsikter att leda till ett resultat, när det gäller
just bestämmelserna i artikel 16, tredje stycket.

Det är ju klart för alla, att Nationernas förbund i nuvarande ögonblick är
ett mycket skröpligt fredsinstrument. Det svarar föga mot de förhoppningar,
som ställdes på det, när förbundet stiftades och när vårt land inträdde i
detsamma. Det är endast rättvist att tillägga, att det icke heller svarar mot
de farhågor, som utmålades vid vårt inträde i förbundet, då det befarades, att
Nationernas förbund skulle med diktaturmakt kommendera de olika staterna
på ett sätt, som alldeles skulle beröva dem deras suveränitet.

Vi röra oss i det politiska livet överallt med arbetshypoteser. Vi handla,
som örn våra antaganden örn mål och medel inom politiken avsåge bevisbara
fakta, och vi försöka så gott sig göra låter att vid konfrontationer med en
motspänstig verklighet företaga en anpassning, mer eller mindre intelligent.
De politiska partiprogrammen vimla av dylika arbetshypoteser på politikens
skilda fält. Även folkförbundet är en sådan arbetshypotes. Skulle vi avstå
från idén att på den vägen nå fram till en stabil fred, måste vi skaffa
oss andra arbetshypoteser, men ingen lär för närvarande kunna anvisa någon
bättre. Att slå sönder folkförbundet för att omedelbart söka åstadkomma ett
idealiskt förbund, en fredssammanslutning av mera fullkomlig art, ter sig
i varje fall för ögonblicket inte vara någon bättre väg. Än mindre idén att
ersätta folkförbundet för vårt lands vidkommande med ett regionalt försvarsförbund
eller att återgå till isoleringspolitik. Vi ha enligt min tanke inte
råd att släppa folkförbundet som arbetshypotes för den utrikespolitik, som
syftar åt den organiserade freden och den kollektiva säkerheten.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Det är givetvis
med stort intresse, som jag tagit del av utrikesutskottets uttalande i dess
motivering, liksom jag också med stort intresse lj-ssnat till vad som nu förekommit
här i kammaren. Detta senare ger mig ingen anledning att ingå i
någon som helst polemik.

Vad utskottets uttalande beträffar, kan jag i allt ansluta mig till detsamma.
Det är givet, att det ju inte innehåller allt, som kunde vara att säga i detta
sammanhang, men det innehåller intet, som jag icke anser mig kunna till fullo
biträda både i avseende på de uttalanden, som äro gjorda örn att söka vidmakthålla
folkförbundet, och i avseende på utskottets uttalanden beträffande tilllämpningen
av medlemsskapets förpliktelser med hänsyn till det praktiska
läget. Jag menar, att det alltjämt gäller, i den mån Sverige har tillfälle att
påverka utvecklingen och i full medvetenhet örn folkförbundets nuvarande svaghetstillstånd,
att det är ett större svenskt intresse att söka utveckla folkförbundet,
såsom utskottet säger, till ett effekiv fredsinstrument än att lösgöra vårt
land från de med medlemskapet förenade förpliktelserna genom utträde ur förbundet.

I det här sammanhanget bör man ju också överväga, vad innebörd ett
utträde av en eller flera stater har och huruvida icke ett sådant utträde i
själva verket kan motverka det uppgivna syftet, nämligen att öka det egna
landets trygghet, och jag ser med tillfredsställelse, att utrikesutskottet bär
haft öppna ögon för den sidan av saken. Jag menar, att beträffande den
s. k. paktreformen finns det även andra frågor än de i utskottets uttalande
berörda, som kunna vara av stor betydelse, när det gäller att bedöma värdet
eller nackdelen av ett medlemskap i förbundet. Utan att vilja närmare ingå

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Om Sveriges utträde ur Nationernas förbund. (Forts.)
på frågan understryker jag särskilt betydelsen av den behandling, som i förbundet
kan komma att ägnas åt artikel 11.

Jag finner det emellertid naturligt, örn utrikesutskottet i detta sammanhang
särskilt har ägnat sin uppmärksamhet åt artikel 16. Utskottet använder
där ett uttryck i fråga örn den allmänna riktlinjen för våra strävanden, som ju
är ganska vagt, då det talas om att nian skall verka för en uppmjukning. Det
är icke för att polemisera utan för att precisera vad jag menar i detta läge
kan vara närmast uppnåeligt, som jag också i likhet med den näst föregående
talaren vill stryka under den särskilt aktuella betydelsen av att rikta uppmärksamheten
på två punkter i artikel 16, den, som handlar om det ömsesidiga
biståndet, och den, som handlar örn rätten till passage. I bägge dessa hänseenden
har jag offentligt givit uttryck åt den meningen, att de böra vara att
betrakta på samma sätt som de militära sanktionerna och att sålunda vårt land
bör för sin del hävda och verka för ett erkännande i en eller annan form av
den uppfattningen, att varken ett bistånd med militära medel eller lämnande av
rätt till passage för främmande trupper kan få ske utan vederbörande stats
eget uttryckliga samtycke. Jag tror, att det är den punkt, där man verkligen
kan sätta in för att åstadkomma ett ur vår trygghetssynpunkt betydelsefullt
resultat.

Utskottets uttalanden, som jag förmodar komma att vinna allmän anslutning
här i kammaren, komma efter min mening att ge ett verksamt stöd för
att fortsätta arbetet efter de riktlinjer, som för närvarande följas i den svenska
utrikesledningen, och sålunda tillvarataga de möjligheter, som återstå att genom
folkförbundet befrämja den allmänna freden och samtidigt Sveriges intresse
att bevara en rörelsefrihet, som kan visa sig oumbärlig.

Herr Lindhagen: Herr talman! Även jag ber att få instämma i det slut,
vartill utskottet kommit.

Det är ju klart, att någon fred inte kan åstadkommas annat än genom samförstånd,
och samförståndet måste då taga sin början hos de härskande staterna.
För mig ter det sig alltid så, att örn någonstädes allting går i lås och
man inte behöver frukta, att det skall bli en ogynnsam utveckling, då kan
man hålla sig borta. Men ju oredigare situationen är, ju större faror en institution
som folkförbundet är utsatt för genom olika förvecklingar, desto
mera bör man stanna och inte gå därifrån. Att försöka bilda ett nytt folkförbund
med förkastande av det gamla kan svårligen leda till något förnuftigt
resultat inom rimlig tid. Därför är jag fullständigt ense med utskottet om
det slut, vartill utskottet kommit.

Beträffande motiveringen däremot kan jag inte finna, att den — såsom bär
blivit sagt — är tillräcklig eller uttömmande. Jag skall be att i det avseendet
få hänvisa till den uppfattning, som närmare utvecklats av mig i fråga om en
omvandling av folkförbundet till idéer och organisation — vilket i dessa
tider inte bör kunna anses vara någon främmande och allra minst verklighetsfrämmande
angelägenhet, såsom man dock i vår bortkommenhet har ansett
sig böra kalla det.

Jag ber att få särskilt uttala det önskemålet från pacifistiska håll här i landet
till utrikesministern, att han måtte något närmare undersöka hållbarheten av
der. s. k. kollektiva säkerheten. Den kollektiva säkerheten består ju i att stormakter
och småstater skola ena sig örn fredsframryckningens stora linjer. Men
är det möjligt att göra detta med den olika inställning, som dessa makter ha
i fråga örn rättens förverkligande? Man kan ju inte begära för mycket av
en stormakt, med åtskillig orätt i påsen. Den kan ej intressera sig även effektivt
för en effektiv rättsordning och de små staternas representanter med di -

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Om Sveriges utträde ur Nationernas förbund. (Forts.)
relativ blott från sina regeringars vankelmod utan benägenhet att gå till grunden
med problem. Erfarenheten har ju ock lärt det, att den kollektiva säkerhetens
rätta namn ju ej kan vara annat än den kollektiva osäkerheten.

Dit hör också frågan, huruvida de militära och de ekonomiska sanktionerna
inte innebära ett misstag. De lia ju slagit fel bägge två, de förstnämnda
genom att inte begagnas vid det enda tillfälle, där de verkligen skulle ha haft
någon verkan — vilket jag inte alls vill klandra — och de senare likaså.

Bland uttalandena i motiveringen har jag särskilt fäst mig vid en sak, som
jag absolut inte tror, att pacifister i vidsträckt mening kunna instämma i. Det
gäller de upprepade påståenden, som utrikesministrarna i Norden och även
här utrikesutskottet gjort, att det är »ohållbart, att vissa artiklar i förbundsakten,
framför allt artikeln om minskning av rustningarna, förbliva döda bokstäver,
medan i motsats härtill andra artiklar tillämpas». Är det inte ett verklighetsfrämmande
åskådningssätt? Hur skall man kunna begära, att en minskning
av rustningarna skall kunna ha någon som helst aktualitet, så länge man
bibehåller rustningarnas grundorsaker? Förbundet har ju också av naturliga
skäl totalt misslyckats i långvariga bemödanden på detta område och medlemmarna
däribland även Sverige med Undén och Sandler i spetsen befinna
sig i full upprustning i skarp motsägelse mot deras förenämnda »framför allt».

Och kan det, såsom utrikesministern nyss sade, i övrigt förväntas, att det
nuvarande folkförbundet skall kunna bli ett »effektivt fredsinstrument», med
bibehållande av utrikesutskottets anvisningar, örn vad man inte skall sysselsätta
sig med. Det gäller ju här de allra första och främsta förutsättningarna
för att kunna tala om möjligheten att skapa ett effektivt fredsinstrument. Är
det inte verklighetsfrämmande att fälla ett sådant påstående? I alla fall är
det mera verklighetsfrämmande än mina hänvisningar till de djupgående orsakerna,
som utskottet däremot är enigt örn att lägga på hyllan.

Härmed sammanhänger också en annan sak, nämligen frågan örn ett nordiskt
försvarsförbund. Vi ha ju nu i fredsfrågan anslutit oss till stormakternas
uppfattning, att man måste upprusta, och det är väl för att försvara oss mot
dem, som vi särskilt rusta oss. De pacifistiska linjerna bordläggas däremot
tills vidare åtminstone, och huvudvikten lägges på vårt försvar och vår upprustning.
När vi göra på det viset, för detta ju lätt med sig den tanken, att vi
också skola se till, att'' denna upprustning blir så effektiv som möjligt, och
för den skull bör man sammansluta de nordiska länderna till ett försvarsförbund.
På så vis skulle denna upprustning göras effektivare, och på samma
gång skulle vi göra oss till en liten stormakt, som på något sätt skulle
kunna lägga även sitt ord i vågskålen vid de andra stormakternas spel.

Är det inte den allra största fara för Norden att på det sättet utbjuda sig
att bli en kvantitet att räkna med i den ena eller andra stormaktsorganisationens
kamp om makten och landvinningarna? Och kunna vi för övrigt någonsin
tro, att alla de nordiska länderna äro färdiga att offra liv och blod i Sönderjylland
för att bevara Nordens gräns mot söder, eller borta vid Memel för att
bevara Nordens gräns på den sydöstra kanten, eller vid Systerbäck för att
bevara Finlands integritet? Detta tror jag är overkligheter. Man får inte
tro allt för visst att man kan samla folket örn sådant.

Därför synes mig det vara en befrielse, att Stauning tagit avstånd från denna
förvirring i försvarsvännernas propaganda. Han har ju också vunnit bifall
såvitt jag förstår av norska pressen för sitt framträdande i Oslo. Den
svenska regeringens ställning är inte bekant, och det är ju mera bekymmersamt
och svårt för den att framträda offentligt med densamma. Den har
kanske inte heller någon alldeles säkert utformad ståndpunkt. Vi ville dock
gärna lia ett besked, så att den fråga kunde avföras från dagordningen, som

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Örn Sveriges utträde ur Nationernas förbund. (Forts.)
kallas det nordiska försvarsförbundet. Att Finland med all makt önskar ett
sådant förbund och att de tre nordiska länderna Estland, Lettland och Litauen
också önska det med all makt, är ju ganska klart, men de tre sista ländernas
diplomatiska beskickningar medgiva, att vi inte kunna vara färdiga att i förväg
i samlad trupp utlova ett gemensamt försvarsförbund för alla förhållanden.
Ett avgörande i sådant hänseende bör i farans stund endast kunna ske
från fall till fall såsom med Englands och Amerikas inträde i det stora kriget.
För övrigt vad är för Norden nu minst farligt, en upprustning eller att svara
på stormakternas upprustning med en nedrustning?

Alltså hoppas jag, att den svenska regeringen på något sätt skall ge Norden
besked också örn sin inställning i fråga örn den nordiska försvarsalliansen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av
4 § lagen den 5 mars 1937 (nr 61) angående åtgärder för att förhindra frivilligas
deltagande i inbördeskriget i Spanien m. m., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 140, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående lönereglering för folk- och småskollärare m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 270, hade Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen biiagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 5 mars 1937, föreslagit riksdagen att fatta beslut på
sätt i propositionen under särskilda med I—XX betecknade punkter närmare
angivits.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 249, av herr Wagnsson m. fl.;

nr 250, av herr E. Andersson m. fl.;

nr 251, av herr V. Andersson;

nr 252, av herr Johansson m. fl.;

nr 284, av herr Bergqvist m. fl.;

nr 285, av herr Bergqvist m. fl.;

nr 286, av herr Sandén m. fl.;

nr 287, av herrar Norman och Berglund;

nr 288, av herrar Norman och Berglund;

nr 289, av herr Sjödahl; samt

nr 290, av herr Sjödahl; ävensom

inom andra kammaren:
nr 80, av herr Jacobson;

nr 470, av herr Weijne;

Äng. lönereglering
för
folk- och småskollärare

m. m.

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
rr Gardell-,

:r Pettersson i Dahl m. fl.;
nr 488, av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.;
rr Jacobson;

rr Hagberg i Luleå m. fl.;

•r Hagberg i Luleå m. fl.;
nr 531, av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.;

rr Johnsson i Kalmar m. fl.;
rr Lindén m. fl.;
rr Nilsson i Antnäs m. fl.;
rr Malmborg m. fl.;

536, av fröken Hesselgren m. fl.;
av fröken Hennings m. fl.;
rr Lundqvist m. fl.;
rr Wallén;

rrar Johansson i Tväråselet och Johansson i Norrfors;
rr Lövgren m. fl.; samt
av herr förste vice talmannen Jeppson m. fl.

nr	486,	av
nr	487,	av
nr	488,	av
nr	489,	av
nr	490,	av
nr	491,	av
nr	531,	av
nr	532.	av
nr	533,	av
nr	534,	av
nr	535'',	av
nr	536,	av
nr	537,	av
nr	538,	av
nr	539,	av
nr	540,	av
nr	541.	av
nr	542,	av

Med förmälan, att utskottet komme att framdeles avgiva utlåtande beträffande
Kungl. Maj:ts i propositionen nr 270 framlagda förslag i fråga örn anslag
till kommunala flickskolor och kommunala mellanskolor ävensom beträffande
motionen nr I: 290 av herr Sjödahl, hade utskottet i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt, att riksdagen måtte fatta beslut
på sätt utlåtandet under särskilda med Ä 1— A 25 och B betecknade
punkter närmare visade.

I punkterna A 1— A 6 hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte

1. besluta, att för ej mindre lärare vid folk- och småskolor samt vid statens
egentliga folkskolor, mindre folkskolor och småskolor i rikets nordligaste
gränsorter ävensom vid Skytteanska skolan i Tärna än även vid de i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 5 mars 1937 angivna befattningshavare
vid sjukvårdsanstalter, barnhem, arbetsstugor och skolhem skulle
genomföras lönereglering från och med den 1 januari 1938;

2. besluta, att ordinarie manlig lärare vid folkskola skulle från och med
den 1 juli 1938 hänföras till lönegraden B 17 i den under 9 § avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451, jfr 270/1925) för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, införda
löneplanen, därest lästiden utgjorde 39 veckor årligen, till lönegraden
B 16, därest lästiden utgjorde 361/a veckor årligen, och till lönegraden B 15,
därest lästiden utgjorde veckor årligen, samt att lönen skulle under förra
hälften av kalenderåret 1938 utgå på sätt utskottet i det föregående angivit;

3. besluta, att ordinarie kvinnlig lärare vid folkskola skulle hänföras till
samma lönegrad som manlig lärare, dock utan rätt att åtnjuta lön enligt högsta
löneklassen inom vederbörande lönegrad;

4. besluta, att ordinarie lärare vid småskola skulle, på sätt under 2. angivits
beträffande ordinarie manlig lärare vid folkskola, hänföras till lönegraderna
B 9, B 8, respektive B 7;

5. besluta, att de lärare och andra befattningshavare, som under 1. angivits,
skulle i övrigt i enlighet med vad departementschefen till omförmälda statsrådsprotokoll
yttrat men med iakttagande av vad utskottet i det föregående
anfört åtnjuta avlöning jämlikt det i statsrådsprotokollet berörda förslaget
till avlöningsreglemente för lärare vid folk- och småskolor;

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)

6. hos Kungl. Maj :t anhålla ej mindre om utredning och förslag till sådan
jämkning i åliggandena för lärare vid folk- och småskolor, att tjänstgöringstiden
för dessa lärare utsträcktes till 39 veckor årligen, än även om utredning,
huruvida och i vad måll lönerna för de lärare vid småskola, vilka utbildats
vid de genom beslut av 1936 års riksdag omorganiserade småskoleseminarierna,
borde undergå förhöjning, därest sistnämnda lärare ålades allmän
skyldighet att meddela undervisning jämväl i folkskolestadiets lägre årsklasser.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits l:o) av herrar Johansson i Fredrikslund,
Borell, Nilsson i Landeryd, Rahmn, Holmdahl och von Seth, vilka
ansett dels att utskottets utlåtande angående lönereglering för folk- och småskollärare
m. m. bort hava den lydelse, reservationen visade, dels ock att utskottet
bort under punkterna A 2—A 4 och A 6 hemställa, att riksdagen
måtte

2. besluta, att ordinarie manlig lärare, vid folkskola skulle efter en övergångsperiod
av tre och ett halvt år, alltså från och med den 1 juli 1941, hänföras
till lönegraden B 17 i den under 9 § avlöningsreglementet den 22 juni
1921 (nr 451, jfr 270/1925) för befattningshavare vid statsdepartement och
vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, införda löneplanen
ävensom från och med nämnda tidpunkt åläggas en tjänstgöringsskyldighet
av 39 veckor årligen; skolande sagda övergångsperiod så anordnas, att
sådan lärare från och med den 1 januari 1938 hänfördes vid skolor med en
lästid av högst 36 veckor årligen till lönegraden B 15, vid skolor med en lästid
av mer än 36 men ej 39 veckor till lönegraden B 16 och vid skolor med
en lästid av 39 veckor till lönegraden B 17 och att sådan lärare, som den 1 juli
1939 åtnjöte avlöning enligt lönegraden B 15, skulle från och med sistnämnda
dag uppflyttas till lönegraden B 16, i samband varmed ordinarie manlig lärare
vid folkskola skulle åläggas en tjänstgöringsskyldighet av lägst 361 /2 veckor
årligen;

3. besluta, att ordinarie kvinnlig lärare vid folkskola skulle, på sätt under
2. angivits beträffande manlig sådan lärare, åtnjuta lön två lönegrader lägre
än manlig lärare, dock utan rätt att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom
vederbörande lönegrad;

4. besluta, att ordinarie lärare vid småskola skulle efter en övergångsperiod
av tre och ett halvt år, alltså från och med den 1 juli 1941, hänföras till lönegraden
B 9 i omförmälda löneplan ävensom från och med nämnda tidpunkt
åläggas en tjänstgöringsskyldighet av 39 veckor årligen; skolande sagda övergångsperiod
så anordnas, att sådan lärare från och med den 1 januari 1938
hänfördes, på sätt under 2. angivits beträffande ordinarie manlig lärare vid
folkskola, till lönegraderna B 7,* B 8, respektive B 9 och att sådan lärare, som
den 1 juli 1939 åtnjöte avlöning enligt lönegraden B 7, skulle från och med
sistnämnda dag uppflyttas till lönegraden B 8, i samband varmed ordinarie lärare
vid småskola skulle åläggas en tjänstgöringsskyldighet av lägst 36 Va
veckor årligen;

6. hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag rörande åtgärder att
i möjligaste mån och under beaktande av vad utskottet i det av reservanterna
föreslagna utlåtandet förut anfört effektivt utnyttja den ovannämnda tjänstgöringsskyldigheten
för lärare vid folk- och småskolor;

2:o) av herr Jeppsson, som ansett dels att utskottets utlåtande angående
lönereglering för folk- och småskollärare m. m. bort lyda så som i denna reser -

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
vatkin angivits, dels ock att utskottet bort under punkterna A 2, A 4 och A 6
hemställa, att riksdagen måtte

2. besluta, att ordinarie manliga lärare vid folkskola skulle efter en övergångstid
av 3 V2 år, alltså från och med den 1 juli 1941, hänföras till lönegraden
B 17 i den under 9 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451,
jfr 270/1925) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra
verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, införda löneplanen ävensom från
och med nämnda tidpunkt åläggas en tjänstgöringsskyldighet av 39 veckor
årligen; skolande sagda övergångstid så anordnas, att sådan lärare från och
med den 1 januari 1938 hänfördes vid skolor med en lästid av högst 36 veckor
årligen till lönegraden B 15, vid skolor med en lästid av mer än 36 men ej
39 veckor årligen till lönegraden B 16 och vid skolor med en årlig lästid av 39
veckor till lönegraden B 17 och att sådan lärare, som den 1 juli 1938 åtnjöte
avlöning_ enligt lönegraden B 15, skulle från och med sistnämnda dag uppflyttas
till lönegraden B 16, i samband varmed ordinarie manlig lärare vid
folkskola skulle åläggas en tjänstgöringsskyldighet av mer än 36 men ej
39 veckor årligen;

4. besluta, att ordinarie lärare vid småskola skulle efter en övergångstid
av 3 V2 år, alltså från och med den 1 juli 1941, hänföras till lönegraden B 10
i omförmälda löneplan ävensom från och med nämnda tidpunkt åläggas en
tjänstgöringsskyldighet av 39 veckor årligen; skolande sagda övergångsperiod
så anordnas, att sådan lärare från och med den 1 januari 1938 hänfördes, på
sätt under 2. angivits beträffande ordinarie manlig lärare, till lönegraderna
B 7, B 8 respektive B 9 och att sådan lärare, som den 1 juli 1938 åtnjöte avlöning
enligt lönegraderna B 7 eller B 8, skulle från och med sistnämnda dag
uppflyttas till lönegraden B 9, i samband varmed ordinarie lärare vid småskola
skulle åläggas en tjänstgöringsskyldighet av mer än 36 men ej 39 veckor
årligen, samt att sådan lärare, som den 1 juli 1938 åtnjöte avlöning enligt
lönegraden B 9, skulle från och med sagda dag uppflyttas till lönegraden
B 10;

6. hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag rörande åtgärder att
i möjligaste mån och under beaktande av vad utskottet i det av reservanten
föreslagna utlåtandet förut anfört effektivt utnyttja den ovannämnda tjänstgöringsskyldigheten
för lärare vid folk- och småskolor;

3:o) av herr Bäckström, som anslutit sig till herr Jeppsons reservation utom
i fråga om lön till ordinarie kvinnlig folkskollärare;

4:o) av herr Olof Olsson, som ansett dels att utskottets utlåtande bort i viss
angiven del hava den ändrade lydelse, reservationen visade, dels ock att utskottet
bort under punkten A 2 hemställa, att riksdagen måtte besluta, att ordinarie
manlig lärare vid folkskola skulle efter en Övergångsperiod av fyra och ett
halvt år, alltså från och med den 1 juli 1942, hänföras till lönegraden B 17 i
den under 9 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451, jfr 270/1925) för
befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den
civila statsförvaltningen, införda löneplanen ävensom från och med nämnda
tidpunkt åläggas en tjänstgöringsskyldighet av 39 veckor årligen; skolande
sagda övergångsperiod så anordnas, att sådan lärare från och med den 1
januari 1938 hänfördes vid skolor med en lästid av högst 36 veckor årligen
till lönegraden B 15, vid skolor med en lästid av mer än 36 men ej 39 veckor
till lönegraden B 16 och vid skolor med en lästid av 39 veckor till lönegraden
B 17 och att sådan lärare, som den 1 juli 1940 åtnjöte avlöning enligt löne -

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
graden B 15, skulle från och med sistnämnda dag uppflyttas till lönegraden
B 16, i samband varmed ordinarie manlig lärare vid folkskola skulle åläggas
en tjänstgöringsskyldighet av lägst 36 V2 veckor årligen;

5 :o) av herrar Nilsson i Gränebo, von Heland, Häckström, Svensson i Grönvik
och Andersson i Södergård, vilka ansett, att utskottet bort — i avbidan
på omprövningen av det förslag, som 1936 års lönekommitté kunde komma
att framlägga — under punkten A 3 föreslå riksdagen att besluta, att ordinarie
kvinnlig lärare vid folkskola skulle åtnjuta lön två lönegrader lägre än manlig
lärare, dock utan rätt att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom vederbörande
lönegrad;

6:0) av herrar Olof Olsson, Pauli och Larsson i Varberg, vilka ansett, att utskottet
bort under punkten A 4 föreslå sådan uppflyttning i lönegrad av ordinarie
lärare vid småskola, varom framlagts förslag i de i denna del likalydande
motionerna 1:249 av herr Ruben Wagnsson m. fl. och 11:532 av herr
Johnsson i Kalmar m. fl.;

7 :o) av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottet bort under punkten A 4
föreslå riksdagen att besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att ordinarie
lärare vid småskola skulle från och med den 1 juli 1943, under förutsättning
att vid denna tidpunkt för dessa lärare gällde en allmän tjänstgöringsskyldighet
av 39 veckor per år, erhålla lön enligt lönegraden B 10, dock
utan rätt att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom denna lönegrad;

8:0) av herr Oscar Olsson, som ansett dels att utskottets utlåtande bort i
viss närmare angiven del hava den ändrade avfattning, som i reservationen angivits,
dels ock att utskottet bort i anslutning härtill under punkten A 6 hemställa,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla ej mindre örn utredning
och förslag, örn möjligt redan till 1938 års riksdag, till sådan jämkning i
åliggandena för lärare vid folk- och småskolor, att tjänstgöringstiden för dessa
lärare utsträcktes till 39 veckor årligen, än även örn vidtagande av åtgärder
för lästidens utsträckande till minst 36 V2 veckor senast från och med läsåret
1939—1940 i de skoldistrikt, som då hade kortare lästid.

I de i reservationen nr 6 avsedda motionerna I: 249 och II: 532 hade i den
del, varom i nämnda reservation var fråga, hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i propositionen nr 270, att småskollärarinnorna, i den mån
likalönsprincipen tillämpades för manlig och kvinnlig folkskollärare, i överensstämmelse
med förfaringssättet för de kvinnliga folkskollärarnas lönegradsuppflyttning
från och med den 1 juli 1940 finge uppbära lön enligt en och från
och med den 1 juli 1943 enligt två lönegraders högre placering än i propositionen
föreslagits, varvid dock såsom villkor för uppflyttningen i den högsta
lönegraden (B 11, vid nio månaders tjänstgöring efter den 1 juli 1943) skulle
uppställas, att småskollärarinnorna skulle kunna åläggas intill 30 veckotimmars
undervisning, vari skulle kunna ingå även viss undervisning å folkskolestadiet,
bland annat i slöjd.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Med avseende å föredragningen
av statsutskottets utlåtande nr 140 får jag hemställa, att detsamma må företagas
till avgörande punktvis, dock att i samband med punkten A 2 skall behandlas
punkten A 6 i vad den avser anhållan om utredning och förslag till
viss jämkning i åligganden för lärare vid folkskolor, samt att i samband med
punkten A 4 skall behandlas punkten A 6 i återstående delar.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)

Punkten A 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten A 2 och i samband därmed punkten A 6, i vad den avsåg anhållan
om utredning och förslag till viss jämkning i åliggandena för lärare vid folkskolor.

Herr statsrådet Engberg: Herr talman! Hen lönereglering, som härmed
föreligger på riksdagens bord, har ju kommit mycket buller åstad. Jag vore
frestad att säga, att under min riksdagsmannabana har jag icke upplevat en
lönereglering, kring vilken det har stått så mycken diskussion, kring vilken det
har skrivits och talats så mycket. Jag skall heller icke, herr talman, ett ögonblick
förneka, att i en sådan fråga det finns utrymme för mycket skiftande
meningar. Det är för det första naturligt, att den stora och betydelsefulla kår,
som närmast beröres, skall ha sökt med all kraft föra sina synpunkter till torgs
och verka för sina intressen. Därom är ingenting att säga, det är mänskligt.
Men å andra sidan är det också naturligt, att i en sådan fråga med den infällning
i och sammansmältning med den svenska bygden och dess liv som den
svenska folkskolan har, det jämväl i riksdagen skall finnas anknytningspunkter
för en hel rad meningar och intressen.

Jag skulle först vilja tacka statsutskottet för att det liksom hyfsat ekvationen,
sörjt för att de väsentliga tingen förts fram i blickpunkten och att de
oväsentliga förts undan. Det är ingen överdrift, herr talman, att säga, att i
statsutskottets utlåtande några saker slutgiltigt ställts utanför stridslinjen.
Dit räknar jag alla krav, som på ett tidigare stadium framställts på en lönesättning
för folkskollärarkåren utöver den sjuttonde lönegraden som maximigrad.
Dit räknar jag vidare förnekandet av det nödvändiga sambandet mellan
lärarens faktiskt utförda arbetsprestation och hans lön. Man har vunnit
principiell enighet i statsutskottet på denna punkt. Därmed har från alla läger
inom statsutskottet erkänts, att folkskollärarkårens avlöning varken kan eller
får skiljas från spörsmålen örn lästidens, undervisningens, tjänstgöringstidens,
den faktiskt utkrävda tjänstgöringsskyldighetens omfattning.

Även högerreservationen har på denna punkt i princip ställt sig på den plattform,
där den kungliga propositionen befinner sig, i det den nämligen erkänt,
att det är principiellt riktigt, att tjänstgöringens reglering måste utgöra underlaget
för lönens reglering. Skillnaden — till vilken jag sedan återkommer —
ligger i utformningen av principen. Den ligger inte i principen själv.

Jag önskar vidare, herr talman, fästa uppmärksamheten på att statsutskottet
har till rimliga proportioner reducerat det som sagts och skrivits örn att
småskollärarinnekåren genom det föreliggande förslaget skulle ha behandlats
på ett orättvist sätt. Det material, statsutskottet lagt fram och som närmast
finnes i en tabell, fogad till utskottets utlåtande, beträffande relationen emellan
småskollärarinnornas föreslagna löner och de manliga lärarnas löner, utvisar
till fullo, hur ofantligt överdrivet det talet har varit, att småskollärarinnekåren
skulle ha särskilt missgynnats. Jag tror, att det har varit till nytta, att
detta material har framlagts.

Vidare har statsutskottet — och därför skall jag också be att få framföra
min tacksamhet — företagit vissa smärre förbättringar av Kungl. Maj :ts proposition.
Dit räknar jag exempelvis den förbättring, som består i att man har
övergått till fixa tider i stället för variabla, när det gällt den tjänstgöringstid,
som skall läggas till grund för den differentierade lönen.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)

Emellertid har jag den uppfattningen, att det kan vara till nytta för riksdagen
-— och här närmast för första kammaren — att få taga del av de förmåner,
de rena fördelar i ekonomiskt avseende, som vinnas genom statsutskottets
förslag och Kungl. Maj :ts förslag i jämförelse nied den nuvarande ordningen.

Som bekant innebär Kungl. Maj:ts och utskottets förslag, att vi koppla in
folkskolans lärarkår i den civila lönestaten och dess gällande ordning. Det betyder
då också, att i och med denna inkoppling får denna kår den rad fördelar,
som automatiskt följa av att den infogas och inlemmas i det för civilstaten
gällande lönesystemet. Eftersom detta inte närmare har utvecklats av
statsutskottet och redovisats närmare, har jag funnit det önskvärt att för kammaren
meddela de punkter, där den kår, vars lönereglering det nu gäller, i
kraft av själva inkopplingen i det nya lönesystemet kommer att göra avsevärda
vinster. Jag har inom departementet låtit utarbeta en analys av detta
material och skall be att få punkt för punkt i korthet redogöra för resultatet.

Den nuvarande ersättningen exempelvis för övertidsläsning, som för varje
månad utgör en åttondel av den kontanta minimilönen, utökas till cirka en
åttondel av hela lönen samt inarbetas i den fasta lönen och blir sålunda pensionsbildande.
Enligt bestämmelserna i 8 § i reglementsförslaget kan ordinarie
lärare på vissa villkor få bibehålla denna ersättning, även örn vederbörande
skoldistrikt minskar den årliga lästiden.

För det andra kommer enligt statsutskottets förslag, örn detta blir riksdagens
beslut, att enligt 12 § utgå kallortstillägg, beräknat till en årskostnad
av 750,000 kronor, i stället för de nuvarande s. k. lappmarks- och finnbygdstilläggen,
som beräknas uppgå till ett årligt belopp av sammanlagt 250,000
kronor. Här har ju statsutskottet begärt särskild utredning om bibehållande
helt eller delvis av finnbygdstilläggen även efter löneregleringens genomförande.

För det tredje kommer ordinarie lärare enligt det nya systemet att äga att
uppbära oavkortad lön jämte i förekommande fall kallortstillägg även för den
tid, han efter i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t lämnat medgivande använt
för att utom sin tjänstgöringsort göra iakttagelser eller idka studier, som på
ett påtagligt sätt kunna tjäna undervisningsväsendets intresse. Det är onödigt
att närmare understryka, hur betydelsefull denna förmån för lärarkåren
blir. Unga och vetgiriga lärare, som önska vidga sina insikter och sina vyer,
få här ett direkt handtag, betydelsefullt för deras utveckling och gärning.

För det fjärde komma här förmånligare bestämmelser att införas i fråga örn
avlöning vid olycksfall i tjänst. Det blir oavkortad lön under ledighet på
grund av sjukdom till följd av olycksfall, under det att för närvarande samma
avdrag föreskrives där som vid annan sjukdom.

För det femte ges rätt till ledighet under en månad mot vanligt sjukavdrag
för vårdande av svag hälsa, om ledigheten tages i omedelbart sammanhang
med föregående tjänstledighet på grund av sjukdom och av vederbörande läkare
förklaras erforderlig för återvinnande av full tjänstduglighet.

För det sjätte ges ledighet mot vanligt sjukavdrag under högst åtta dagar
för enskild angelägenhet, som av vederbörande folkskolinspektör befinnes
vara av särskilt ömmande beskaffenhet eller där eljest synnerliga skäl föreligga.

För det sjunde kommer ordinarie lärare att under ledighet för fullgörande
av vederbörande såsom reservofficer eller värnpliktig åliggande militärtjänstgöring
få behålla hälften av honom eljest tillkommande löneförmåner, och
extra ordinarie lärare uppbär ersättning med 2 kronor per dag.

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)

För det åttonde kommer begravningshjälp att utgå till dödsbo efter lärare
med en tiondel av hans oavkortade årslön vid tiden för dödsfallet, dock högst
500 kronor för ordinarie lärare och högst 400 kronor för extra ordinarie lärare.

För det nionde erhåller icke-ordinarie lärare — såväl extraordinarie som vikarierande
— rätt till avlöningsförhöjningar efter tre, sex, nio, tolv och. femton
års tjänstgöring. Härigenom kan slutlönen för icke-ordinarie lärare vid folkskolan
uppgå till 1,200 ä 1,700 kronor mer än begynnelselönen och för lärare
vid småskolan till 660 ä 900 kronor mer än begynnelselönen.

Kom vidare ihåg, att för närvarande åtnjuta dessa lärare icke någon lönetursrätt,
utan endast ett av försämrade befordringsförhållanden motiverat provisoriskt
lönetillägg efter fem års tjänstgöring å 300 kronor för manlig folkskollärare,
200 kronor för kvinnlig och 150 kronor för lärare vid småskola!

Lägg vidare märke till att genom inkopplingen i det nya lönesystemet få lärarna
rätt till anslutning till statens intressekontor på samma villkor som statens
övriga befattningshavare!

Det kanske betydelsefullaste ligger dock i den förstärkning av pensions.underlaget,
som det nya systemet kommer att innebära — en synpunkt, som virvlats
bort i den allmänna debatten. För närvarande är pensionsunderlaget för
manlig lärare i folkskolan beräknat till 2,544 kronor med en pensionsavgift
av 75 kronor, för kvinnlig är det 2,112 med en pensionsavgift av 62:50.. Men
efter genomförande av statsutskottets förslag kommer för manliga lärare i B 15
pensionsunderlaget att beräknas till 3,036 kronor med 129 kronor som pensionsavgift
och för kvinnliga till 2,844 kronor med samma pensionsavgift, och i B
17 blir pensionsunderlaget för manliga 3,444 kronor och för kvinnliga 3,240
kronor, för bägge med en pensionsavgift av 156 kronor. Går jag till småskollärarinnornas
pensionsunderlag, finner jag, att detta nu beräknas till 1,440
kronor med en pensionsavgift av 41: 25. Efter genomförandet av statsutskottets
och Kungl. Maj :ts förslag blir det för en lärarinna i B 7 1,716 kronor i pensionsunderlag
och för en lärarinna i B 9 1,920 kronor med respektive 57 och 69
kronor i avgift.

Jag har velat andraga dessa siffror, herr talman, därför att de tjäna till att
belysa, att de fördelar för lärarkåren, som vinnas genom det nya lönesystemet,
inte bara utgöras av en förbättrad löneställning, utan också av andra
betydelsefulla förmåner, som vinnas i kraft av inkopplingen i det nya lönesystemet.

Emellertid har ju debatten i denna fråga närmast kommit att röra sig kring
tre huvudpunkter. Den måhända mest omstridda, örn jag ser på ställningen
i statsutskottet, är ju frågan om likalönsprincipen. Vi befinna oss, herr talman,
i det stycket i vårt land i en ganska egendomlig situation. Medan i
såväl Norge som Danmark likalönsprincipen för länge sedan är genomförd
för lärarnas vidkommande, så strida vi om den än i dag. När jag för någon
tid sedan var nere i Danmark och träffade min danske regeringskollega, som
inom parentes sagt är jordbrukare, så föll talet på den danska löneregleringen
av år 1919. Han talade då örn att utan någon som helst meningsskiljaktighet
mellan olika läger hade man genomfört likalönsprincipen, och han satte upp
ett förvånat ansikte över att vi inte hade genomfört den i Sverige.. Jag fäster
särskilt uppmärksamheten därå, att mig veterligt är folkskolan icke i något
nordiskt land så inbäddad i särskilt bondebefolkningens omvårdnad och intresse
som just i Danmark. Den danska folkskolan är den danska bondeklassens
ögonsten, och den danska bondeklassen har ägnat denna folkskola en omvårdnad,
som är storartad. Det är i kraft av den danska bondeklassens in -

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
tressen som likalönsprincipen genomförts för folkskolans lärarpersonal, oell
man har funnit, att det har varit rimligt och riktigt.

Jag har svårt att förstå de människor, som mena, att när det föreligger
samma utbildning, samma utbildningskostnader, samma krav på tjänstgöring,
samma ansvar att bära både åt det ena och det andra hållet, lönen skall sättas
olika. Tåg. två syskon, en flicka och en pojke, som gå igenom seminariet!
De skola bli lärare båda två. De låna kanske pengar båda två, de få samma
skuldsättning. De komma ut som lärare, få sin befattning, ha att utföra
exakt samma arbete, bära exakt samma ansvar och bära samma bördor, kraven
äro lika stora på dem båda. Men här skulle det enligt högerreservanternas
mening — ty det är dock det, som ligger bakom — vara riktigt, att den kvinnliga
arbetskraften placeras två lönegrader lägre än den manliga. Eller låt
oss gå till ett fall, som vi naturligtvis komma till i ett senare sammanhang:
löneregleringen för de allmänna läroverken! Tåg två syskon, en student och
en studentska, som göra samma studier, åsamka sig samma skulder, driva studierna
fram kanske till lektor skompetens och gå till läroverken som lärare!
Den ena skall då betalas lägre än den andre. Varför? Månne därför att det
skulle vara någon skillnad i insatsen? Nej, bara därför att den ena är kvinna
och den andre är man, skall den ena belönas olika mot den andre.

Jag är inte någon feminist, herr talman, men så mycket måste jag säga,
att det är den orimligaste orättvisa att bedöma arbetsprestationer på detta
sätt. Den, som närmare satt sig in i och vet, vad den kvinnliga arbetskraften
betyder i den svenska folkskolan, vad den betyder i de svenska läroverken
efter 1927 års reform, den, som sökt göra sig en föreställning örn arbetsprestationerna
och deras värde, den måste säga sig, att tiden är inne för att
avskriva hela denna vidskepliga åsikt, att den kvinnliga arbetskraften i och
för sig skulle vara av sämre valör, när det gäller undervisningen, än den
manliga. Jag har själv, herr talman, åtskilliga gånger vid våra samläroverk
och våra statliga flickläroverk åhört lektioner i olika ämnen för att bilda mig
en mening, och jag vågar försäkra, att de, som hävda den uppfattningen, att
våra lärarinnors insats i detta arbete på något sätt skulle vara sämre än männens,
taga storligen miste. Jag har i studentexamen hört kvinnliga lärare
hålla förhör, som enligt min mening ha stått på en nivå till vilken ingen
manlig lärare, som jag åhört, kommit upp. Och jag frågar mig: Är det rim
och reson, att människor, som utföra samma arbetsprestation åt det allmänna,
skola betalas olika, därför att vår herre har gjort den ena till man och den andra
till kvinna? Det förefaller mig, som örn den svenska riksdagen på skolväsendets
område borde vara färdig att göra slut på slik oefterrättlighet.

Det är de obotfärdigas förhinder, när man här från högerhåll hänvisar till
1925. Ja, det hampade sig så, herr talman, att en motivering bortföll genom
olika beslut i de olika kamrarna, och det har blivit ett spekulationsobjekt för
statsvetenskapens heroer, både med och utan diplom, och det har utvecklats oerhört
mycket skarpsinne för att för det första utröna, om riksdagen har menat
något alls, och för det andra — därest den till äventyrs skulle ha menat något
-— vad den då händelsevis kunde ha menat. Månne icke det där kan överlåtas
åt de statsvetenskapliga seminarierna i Uppsala och Lund? Jag tycker, att
en riksdag, som arbetar praktiskt, kan ha fog att säga sig: Vilka outgrundliga
meningar, som på grund av den olika utgången i kamrarna än månde ha
legat bakom den motivlösa framställningen från riksdagen 1925, så ha väl
ändå vi som praktiska karlar att taga verkligheten sådan den är och följaktligen,
när vi nu inkoppla lärarkåren i ett lönesystem, som icke räknar med
manliga och kvinnliga löner, upphöra att vidmakthålla denna åtskillnad? Jag

Första kammarens protokoll 1037. Nr 33. 3

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
vädjar verkligen till de herrar i första kammaren, som känt sig tveksamma
i denna fråga, att rannsaka sig själva och fråga, om det kan vara rätt och
billigt att sätta kvinnorna i en lönegrad, som ligger två grader lägre än
männens?

Går jag till folkskolan och dess inre arbete, torde det vara fullt intygat,
att lärarinnornas undervisningsresultat är lika gott och i många fall bättre
än männens. Liksom naturligtvis tvärtom. De, som under sin skoltid haft
bara med manliga lärare att göra, kunna kanske lockas till tron, att dessa
sköta undervisningen bäst. De Ira ingen erfarenhet av något annat. Men när
erfarenheten är vunnen, både i folkskolorna och i läroverken, att den kvinnliga
arbetskraften är minst lika ypperlig, minst lika välkvalificerad, och att
plikttroheten icke är det bittersta mindre, att ambitionen snarare mången
gång hos kvinnorna kan vara något större än hos oss män -— det lär nog
vara ett kvinnligt drag att ha större ambition; man märker det redan, hos
flickorna i skolan, och det fortlever hos dem även som vuxna kvinnor i lärarinneställning
— borde vi icke inför allt detta vara färdiga att acceptera
likalönsprincipen? Den är en rättvis princip, och den är en nödvändig princip
i ett samhälle, som för länge sedan har infört den allmänna och lika rösträtten,
ett samhälle, där man i den civila förvaltningen icke längre räknar
med manliga löner och kvinnliga löner. J ag vill icke påstå, att de lagstiftare,
som genomförde detta, därför skulle kunna förliknas vid dem, som Schiller
tänkte på, när han utbrast: »Und jené himmlischen Gestalten, sie fragen nicht
nach Mann und Weib!» (»Och dessa himmelska gestalter, de fråga ej örn det
är man eller kvinna»), utan jag tänker bara, att en nutida riksdag, såsom vår
riksdag, borde, när den handlägger denna fråga, beakta, att erfarenheten till
dato har givit vid handen, att intet rimligt skäl finnes att vid lärarkårens
inkoppling i det nya lönesystemet förse anordningen med en spärrhake, som
innebär, att kvinnorna sättas i något slags strykklass.

Jag vet — och det har skymtat fram under debatten — att det existerar
en mening, som säger så här: Ja, det kommer att gå ut över lärarinnekåren.
Den utsätter sig för risken att reduceras, säger man, därför att människan är
en gång sådan, då hon ställes i valet mellan kvinnlig och manlig arbetskraft
och har att bestämma sig, att hon föredrager den manliga a-rbetskraften.
Därom vet jag ingenting, herr talman. Jag vet bara, att på min fråga, hur
det verkat i Danmark, svarade man, att man där icke hade kunnat förmärka
någon dylik reduktion, och jag förmodar, att de danska och svenska kvinnorna
väl äro ungefär lika, och att det, som i nämnda avseende gäller i det
ena landet, också skall kunna gälla i det andra landet.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten därå, herr talman, att örn vi i den
civila förvaltningen icke fråga efter manliga eller kvinnliga löner, så ha vi
väl också där någon erfarenhet. Vi ha t. ex. kvinnor, som tjänstgöra i Kungl.
Maj:ts kansli. Många departementschefer torde med .mig kunna vitsorda, att
dessa kvinnor sannerligen icke representera någon mindervärdig arbetskraft.
Jag har för min del bara gjort den stilla reflexionen, att det är vidunderligt
i alla fall, hur mångå vidskepelser vi män ha dragits med, när vi gått ut
ifrån, att den kvinnliga arbetskraften skulle vara sämre kvalificerad än den
manliga.

Efter detta, herr talman, skall jag säga några ord. örn den andra punkten,
där bataljen stått het, och det är differentieringsprincipen. Här stod en åsikt,
som sade, att oberoende av tjänstgöringstidens längd, av lästidens omfattning
och av tjänstgöringsskyldighetens omfattning, skall lönen vara lika. Ja, såsom
jag redan förut antytt, har man på den punkten nått principiell enighet,

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
ty även högerreservationen tar härvidlag som utgångspunkt dock erkännandet
av att. det är nödvändigt att anknyta och anpassa lönesättningen, lönegradsplaceringen,
efter den faktiska arbetsinsatsen, efter tjänstgöringen. Och därmed
befinna vi oss på gammal beprövad mark, ty lägg märke till, mina herrar,
att redan i existerande ordning gäller, att man avlönar med hänsyn till tjänstgöringstidens
omfattning, till den utkrävda tjänstgöringsskyldigheten! Lägg
märke till, att i den man man gar utöver den stadgade minimitiden, är det särskild
ersättning för övertidsarbete!

Var och en mäste säga sig, att i särskild ersättning för övertidsarbete ligger,
att man erkänner riktigheten av att lägga olika omfattning av tjänstgöringstid
och lästid till grund för det hela. Men härtill kommer en särskild
omständighet, herr talman, som jag icke vill underlåta att trycka på. Den
har kanske icke kommit riktigt klart till uttryck i utskottsutlåtandet, ty där
användes en del formuleringar, som icke äro riktigt distinkta, icke riktigt
klara. Man rör sig med uttrycken lästid, tjänstgöringsskyldighet, tjänstetiden
och dess omfattning o. s. v. För mig och regeringen har bakom framställningen
i denna fråga legat följande övervägande. Redan när vi här i
riksdagen genomförde propositionen örn att staten skulle övertaga den sista
tiondedelen av lärarlönerna samt att staten beträffande skolhusbyggnaderna
skulle engagera sig med ända till 3/4 av kostnaderna, låg bakom detta principen
»jag ger för att du skall ge», eller med andra ord: om staten på sig
vältrar över dessa nya bördor, så klii ver staten i vederlag undervisningens
förbättring. Det var det, som låg bakom propositionen påföljande år om den
sjuåriga skolan. Ty i samma ögonblick som staten hade åtagit sig, dels den
sista .delen av lärarlönen, dels dessa byggnadskostnader i så stor omfattning
som jag nämnt, var det klart, att staten som vederlag skulle på undervisning
och effektivitet ställa skärpta krav, vilket också skedde i form av förslaget
örn det sjunde skolåret — ett förslag, som riksdagen tog.

Det är samma ^tankegång som jag sökt fullfölja i detta fall, den nämligen,
att staten skall å ena sidan övertaga kostnaderna för den övertid, som skoldistrikten
kunna komma att besluta — alltså att kostnaden för den förlängning
av lästiden, som där kan komma att inträda genom lokala beslut, icke
skall ligga pa kommunen — men i vederlag skall staten kräva, att undervisningen
förbättras. Följaktligen är det här ur mina synpunkter en fråga
icke bara örn tjänstgöringstiden och dess längd, det är icke bara en fråga om
tjänstgöringsskyldigheten och dess omfattning, utan också en fråga örn lästidens
längd och örn stärkande av svaga skolformer. Alltså: skall staten
betala, sa skall den också veta, vad den får för pengarna.

Det är detta, som enligt min tanke bör framhållas gentemot dem, som i likhet
med högerreservanterna kräva, att här skall fixeras en bestämd tid, inom
vilken allt. detta skall ha skett. I propositionen örn det sjunde skolåret hade
jag anledning framhålla, att vårt land i fråga örn traditioner, psykologisk och
sociologisk struktur är högst olikartat och att en klok politik bör räkna med
denna både provinsiella och lokala olikhet i svenskt kynne och tradition, och
att man följaktligen med hänsyn härtill, när man genomförde en sådan reform
som det sjunde skolåret, borde gå fram med försiktighet och omsikt.

Vad är det, som här föreligger? Högerreservanterna mena: »Vi kunna sätta
ut ett visst år, och vi kunna säga, att det och det året skall allt detta vara
genomfört.» Ja, det är lätt att säga tulipanaros, som det heter, men var snäll
och gör’n! Det är lätt att säga, att inom det och det året skall allt detta vara
genomfört, men vad vet riksdagen örn möjligheten att genomföra det? Och vilka
äro de anordningar som tarvas för att undervisningens förbättring skall

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
bli resultat av den statliga merutgiften? Yi lia i propositionen ställt oss på
den ståndpunkten, att erfarenheten själv får utvisa möjligheten, och nian får
lokalt handla därefter. Statsutskottet har tagit ett steg, som har mitt fulla
gillande, därför att det på den punkten är ett riktigt steg. Statsutskottet har
hemställt örn en utredning av dessa spörsmål.. Ty det säger sig självt, att örn
jag tager en sådan sak som lästidens förlängning, så veta herrarna mycket väl,
att detta i och för sig är ett ganska ömtåligt problem i olika delar av vårt land,
särskilt i den svenska bygden. Den, som är något förtrogen med den svenska
bygdens speciella psykologi, vet, att ifrågasättande av lästidens utsträckning
kan stöta på patrull, och stöter ofta på.patrull. Det ligger därför makt uppå,
herr talman, att man gör en undersökning i detta stycke och icke bara fixerar
och säger, att det och det året skall allt detta, vara genomfört.

Men vi ha därjämte just det problem, som jag här tangerat och som bör komma
med vid en dylikt undersökning. Där bör komma med i vilken omfattning
man kan förstärka de svagare skolformerna. Där bör komma..med icke
bara frågan örn den förlängda lästiden, som gäller barnen, utan också den förlängda
tjänstgöringsskyldigheten och tjänstetiden, som gäller lärarna. Kort
och gott: hur mycket i form av undervisningens förbättring får staten i vederlag
för sin ökade ekonomiska insats? Det finnes de allra starkaste motiv för
att här göra en utredning, och i denna utredning mäste da rimligtvis också
ingå en undersökning, vid vilken tidpunkt situationen möjligen kan vara mogen
för att genomföra dessa. ting. Högerreservationen innebär, att. man på
förhand, utan att veta någonting, utan att ha gjort en detaljgranskning, skall
kunna fixera ett visst år och säga: Då skall det vara fullbordat. — Det

är enligt mitt sätt att se att ställa pa huvudet hela den parlamentariska praxis,
som har utmärkt den svenska riksdagen i analoga frågor. Men icke nog härmed.
Det är tyvärr icke garantier för den bättre undervisningen högern
åstundan, men väl för den högre löneplaceringen.

Jag håller därför före, herr talman, att den argumentation, som högerreservanterna
här fört i fält, icke är hållbar. .

Jag kommer så till frågan örn småskollärarinnorna. Kungl. Maj :t har föreslagit
deras placering i resp. lönegraderna 7, 8 och 9 — alltså en utveckling
etappvis, allt eftersom tjänstgöringstiden, tjänstgöringsskyldigheten och lastiden
i enlighet med vad jag sagt kommer att ändras. ^ Det har sagts, att detta
vöre orättvist. Den tabell, som är bifogad utskottsutlatandet och som jag hoppas
herrarna ha studerat, anställer jämförelse mellan människor, placerade i
olika lönegrader. Den utvisar tillfullo, huruvida detta kan anses orättvist
eller icke. Örn jag för det första alltså tager placeringen i den lägsta, 7 :e
lönegraden — vilka hitta herrarna där i samma lönegrad, örn herrarna titta
efter? Statsutskottet har i förbigående i sitt utlåtande.hänvisat till det. Jo,
vi påträffa t. ex. våra sjuksköterskor.. Vilken utbildning mäste en sjuksköterska
ha? Hon får obligatoriskt gå igenom ett 8-ångt flickläroverk, lion
har sedan 3 års krävande utbildning. Efter allt detta sättes hon i 7 :e lönegraden
och har en ledighet, herr talman, av en månad, per ar. En småskollararinna
har efter, principiellt, realskoleexamen gått igenom ett tvaangt seminarium,
får sedan tjänst. och har i de allra flesta fall eif ledighet av 4 mannder
per år med bibehållen lön. . ... ... .. . •.

Det kan måhända invändas, att man icke närmast far jämföra människor
från olika verksamhetsområden med varandra. Jag har emellertid den uppfattningen,
att staten, om den har olika befattningshavare, mäste se till att
de behandlas efter principen örn rättvisa. Staten har en kar av sjuksköterskor
Staten har en kår av småskollärarinnor. När nu sjuksköterskorna sattas

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. ni. (Forts.)
i 7 :e lönegraden och dessa småskollärarinnor börja i 7 :e lönegraden för att
sedan, i den mån tjänstgöringstiden förlänges, komma upp i 9:e lönegraden
— då har man ju, såvitt jag förstår, en ganska klar skyldighet att anställa
jämförelser. Den, som har någon erfarenhet av den svenska sjuksköterskekåren,
storde kunna vitsorda, att det är en kår, som i sin gärning förtjänar
allas var beundran. Intet arbete är mer enerverande, mer påfrestande. Intet
arbete ställer kanske större krav på samvetsgrannhet, precision, självuppoffring
och hängivenhet än den kårens arbete. Detsamma kan sägas örn vår småskollärarinnekår.
Jag vill för min del av fullaste hjärta intyga och understryka,
att av dem som ha att taga hand örn våra barn, ha kanske småskollärarinnorna
den ömtåligaste uppgiften. Även de ha ett slitsamt och strävsamt
arbete, ett arbete fyllt av plikt och möda. Men lägg märke till att de i
det övervägande antalet fall ha 4 månaders rekreation, där sjuksköterskorna
bara ha en månad, och de ha möjlighet att raskt nog kliva upp i 8 :e och 9 :e
lönegraderna. Enligt samtligas uppfattning i utskottet förutsätter man nämligen,
att utvecklingen fram till en tjänstgöringsskyldighet av 39 veckor skall
gå mycket fort, och följaktligen bör man också beträffande småskollärarinnorna
ha i åtanke, att de placeras icke bara i samma grad som sjuksköterskorna,
utan detta är en startplacering. De komma dessutom i 8:e och 9:e lönegraderna.

Jag har velat anföra detta, herr talman, för att understryka, att i den debatt,
som har stått kring denna lönereglering, har det varit en oerhörd överdrift i
påståendena beträffande småskollärarinnorna, och det har också visat sig, när
allt detta kommit under statsutskottets kalla och granskande ögon, att det icke
har hållit måttet, utan statsutskottet har behållit huvudet kallt och gjort en
inplacering av våra småskollärarinnor, som jag finner vara riktig. Utskottet
har emellertid också pekat på behovet av vissa utredningar. Den väsentligaste
av dessa är den jag redan berört, att utreda förhållandet mellan lönegradsplaceringen
— alltså differentiering av lönen — och lärareinsatsen. Jag
vill betyga, herr talman, att i vad på regeringen ankommer skall intet underlåtas
att i detta stycke tillmötesgå statsutskottets uttalade önskan. Denna
utredning kommer, därest statsutskottets förslag vinner riksdagens bifall, att
ofördröjligen igångsättas, och jag lovar att ingenting underlåta för att den
skall bedrivas med all möjlig energi och skyndsamhet, så att resultatet så
snart som möjligt skall kunna presenteras riksdagen.

Ja, herr talman, jag skall för ögonblicket icke fördjupa mig mer i dessa
frågor. Jag har velat peka på dessa principiellt betydelsefulla huvudpunkter,
och jag uttalar den förhoppningen, att första kammaren i de nu föredragna
punkterna måtte ge sin anslutning till statsutskottets hemställan.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman, mina herrar! Herr ecklesiastikministern
har i sitt anförande helt naturligt berört hela detta ärende. Med herr
talmannens benägna medgivande skall även jag be att få yttra några ord även
om de punkter, som ännu icke äro föredragna.

Jag hade tänkt att till en början i mitt anförande något redogöra för de
extra fördelar, som tillkomma våra folkskollärare genom att kåren får övergå
till den allmänna civilförvaltningens lönereglemente, men ecklesiastikministern
har ju så utförligt gått in på detta, att jag icke skall upptaga kammarens
tid med att repetera någonting i den vägen. När ecklesiastikministern sedan
övergick till de punkter, som utskottsklämmen innehåller, började han med
likalönsprincipen och motiverade, varför enligt hans mening lika lön borde
utgå till manliga och kvinnliga folkskollärare. Han tog ett exempel: en gosse

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1037 £. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
och en flicka från samma hem genomgå samma kurser för att utbilda sig till
lärare. När de bli färdiga, äro de lilia kvalificerade. Han ville med detta
exempel göra gällande, att det vore orimligt att placera den manlige läraren
högre i lönehänseende än den kvinnliga. Han talade också örn att kvinnliga
lärare och befattningshavare överhuvud taget äro fullt jämförbara med manliga
i vad gäller förmågan att fylla sin uppgift.

Jag skall inte —■ delvis kanske av artighet mot kvinnorna — gå närmare in
på denna fråga. Jag vill blott nämna, att när jag för åtskilliga år sedan var
ledamot av en statlig löneregleringskommitté, gjorde vid en grundlig utredning
angående denna sak, varvid vi t. o. m. studerade förhållandena i olika
delar av Europa, och då visade det sig, att de manliga tjänstemännens prestationsförmåga
var större än de kvinnligas, av olika skäl, som jag här inte skall
gå in på.

Det finns naturligtvis inom vår skollärarkår en mängd dugliga och praktiska
både manliga och kvinnliga lärare, och det finns också motsatsen. Men
på det hela taget tror jag, att särskilt när det gäller undervisningen i de äldre
klasserna de manliga ha företräde, därför att det är lättare för dem att uppehålla
disciplin, det är lättare för dem att göra sig gällande bland de äldre
skolbarnen, vilket ännu mer torde komma att framträda, när den sjuåriga
folkskolan blir genomförd.

Ecklesiastikministern talade örn denna fråga — lönen för manliga och kvinnliga
folkskollärare — endast från prestationssynpunkt, men nämnde ingenting
örn behovsprincipen. Han yttrade bland annat, att 1925 års riksdagsbeslut
kunde anses prejudicerande för ståndpunktstagandet till likalönsprincipen.
För min del skall jag inte närmare yttra mig därom, då jag icke var med i
riksdagen 1925, men jag måste säga, att inom den avdelning av statsutskottet,
som förberedde ärendet, hävdade man inte den meningen, att nämnda beslut
skulle vara prejudicerande i fråga örn likalönsprincipen, utan man ansåg att
den frågan fortfarande vore öppen och borde behandlas av 1936 års lönekommitté.
Jag vill emellertid inte underlåta att framhålla, att den ståndpunkt
riksdagen kommer att inta i fråga om lärarinnorna säkerligen blir prejudicerande
för likalönsprincipens tillämpning på statens befattningshavare i övrigt.
Vi få inte glömma, att folkskollärarinnorna äro över 6,500 och småskollärarinnorna,
vilkas löneställning säkerligen kommer att influeras av folkskollärarinnornas,
över 12,300. Om riksdagen vid detta tillfälle godkänner statsutskottsmajoritetens
förslag, kan man vara absolut säker på, att den därmed
binder sig vid likalönsprincipen, försåvitt den inte ytterligare vill höja lönerna
för de manliga folkskollärarna. För egen del har jag, som jag tidigare
nämnde, deltagit i kommittéarbete rörande denna fråga och sysslat med den
ganska ingående, varför min ståndpunkt kanske är mer utpräglad än de flestas.

Man kan ju resonera örn den lika lönen från olika synpunkter. Man kan
fråga, örn en lön, räknad i kronor och ören, kan anses vara lika för befattningshavare
på olika orter, eller örn det är behovet eller penningens köpkraft
på den ort, där vederbörande är stationerad, som är avgörande. Jag tänker
på ortsgrupperingen för våra statstjänstemän. Ingen vill väl pasta. att en
befattningshavare inom en över hela landet sa spridd kar som exempelvis posteller
järnvägspersonalen, som själv är bosatt i Stockholm, har en annan ställning
än en befattningshavare med samma tjänst i landsorten. Man anser dem
likställda, trots att den som är bosatt i Stockholm uppbär högre lön än den
som är bosatt i landsorten. När året gått och deras levnadskostnader äro betalda,
är det ekonomiska resultatet för dem av det gångna året detsamma. Detta
är ju avsikten med ortsplaceringen i lönehänseende. Örn man beträffande folk -

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Ane/, lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
skollärare och lärarinnor talar om lika lön i kronor och ören, skulle man vara
tvungen att resonera på samma sätt beträffande statens övriga befattningshavare.
Men för dem är det behovsprincipen, som är bestämmande för löneläget
inom de olika dyrortsgrupperna. I annat fall skulle det naturligtvis
aldrig vara någon dyrortsgruppering. På samma sätt är det, när det gäller
dyrtidstilläggen. Här blev konsekvensen så mycket mera orimlig. Om likalönsprincipen
vore genomförd och folkskollärarinnorna finge samma lön som
de manliga lärarna, vilka i regel äro eller i varje fall borde vara familjeförsörjare,
så finge ju en ogift lärarinna dyrtidstillägg på en lön som är beräknad
för en familj bestående av fyra personer, vilket skulle göra skillnaden
ännu mer frappant. Min uppfattning är, att lönen bör tillmätas så att levnadsstandarden
för de manliga och de kvinnliga lärarna blir densamma, men
det blir den inte, om de kvinnliga placeras i 17 :e lönegraden minus en löneklass,
utan den blir för dem betydligt högre.

Det finns också en annan punkt i detta förslag som gör, att de kvinnliga
lärarna bli bättre ställda, och det är bostadsfrågan. Varje lärare är skyldig
att motta en bostad på tre rum och kök, oavsett örn läraren är manlig eller
kvinnlig, men ingenting hindrar den, som kan, att avstå ett eller ett pär rum,
att hyra ut dem till annan person. En lärarinna kan bo i ett enda ruta och
hyra ut de övriga för att därigenom bereda sig en hyresinkomst utan att lönen
minskas, men en manlig lärare som har familj behöver ha alla tre rummen.
I de fall, där skoldistriktet inte tillhandahåller bostad, utan lämnar kontant
ersättning, måste läraren skaffa sig bostad på egen hand av en storlek och
dyrhetsklass, som motsvarar hans personliga behov. En ogift lärarinna hyr
givetvis en mindre bostad än en gift manlig lärare, och följden blir, att hennes
nettolön blir större än en motsvarande manlig befattningshavares på samma
plats. Den synpunkt, som herr ecklesiastikministern framhöll, nämligen likställigheten
i fråga örn arbetsprestationer, kan naturligtvis anläggas, fastän
jag inte tror, att den heller står sig. Men går man in på frågan örn de manliga
och kvinnliga lärarnas levnadsstandard, så blir det orimliga konsekvenser
av likställigheten, ty det blir ingen likställighet i levnadsstandard, utan det
blir en betydlig olikhet.

_ Jag skall nu övergå till att med några ord beröra punkt 2, som rör uppfattning
i skoldistrikt, där det för närvarande tillämpas kortare tjänstgöringstid
för lärare än 39 veckor. Som alla kammarens ledamöter säkerligen ha sett,
skiljer sig i denna punkt utskottsförslaget från herr Johanssons i Fredrikslund
_ reservation i sådant avseende, att enligt utskottsförslaget blir det skoldistriktets
sak att besluta örn förbättrad skolform, varigenom lärare skulle
komma upp i högre löneställning, medan enligt herr Johanssons i Fredrikslund
m. fl. reservation uppflyttning från lönegrad 15 till 16 skall ske efter
ett och ett halvt år och från lönegrad 16 till 17 efter ytterligare två år. Enligt
ulin uppfattning — och jag förstår ärligt talat inte, varför inte ecklesiastikministern
delar den ■—• ligger det en utomordentlig fördel i denna automatiska
uppflyttning. När riksdagen nu skall besluta i en så pass stor fråga som vår
lärarekårs löneställning, är det nödvändigt att riksdagen därmed förknippar en
avsevärd förbättring av skolväsendet i landet, särskilt när det blir så betydligt
ökade kostnader som här är fallet. Detta sker inte, örn utskottsförslaget bifalles,
men det sker, örn herr Johanssons i Fredrikslund reservation bifalles. Det
är uppenbart, att ett skoldistrikt, så snart denna reform är genomförd och till
och med när som holst, kan förbättra sitt skolväsen, inrätta en högre skolform
i stället för en lägre och öka lästiden från kortare tid till längre. Därmed
flyttas också lärarna automatiskt upp i en löneställning, som motsvarar den

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
ökade tjänstgöringstiden. Men å andra sidan är det självfallet, att om dessa
förbättringar genomfördes automatiskt inom en viss tidsperiod, vunnes två
stora fördelar. Den ena fördelen är, att en lärare kan arbeta för ett bättre
skolväsen utan att råka ut för misstanken hos befolkningen i distriktet, att
det är ett ekonomiskt intresse hos honom, att han gör det för att få bättre lön.
Var och en förstår, hur det skall kännas för en lärare, som verkligen är mån
örn sitt anseende, att med liv och lust arbeta för ett förbättrat skolväsen, om
hans strävanden misstydas så, som örn det bara vore fråga örn hans rent ekonomiska
intresse. Det är inte så lätt att under sådana förhållanden arbeta
på någon förbättring. Örn däremot uppflyttningen i högre lönegrad efter en
viss tidrymd sker automatiskt kan läraren arbeta för ett bättre skolväsen, och
befolkningen i orten kan av honom kräva den arbetsprestation, som svarar mot
hans ökade lön. Därigenom vinnes utan vidare vad vi säkerligen alla sträva
till, nämligen möjlighet att hastigare kunna genomföra ett förbättrat skolväsen
över hela landet. Det är uppenbart att befolkningen nu, när skoldistrikten
avkopplas från utgifterna för lärarlönerna och staten övertar det hela, kommer
att kräva, att lärarna skola fullgöra en arbetsprestation, som svarar mot
den lön de uppbära. Detta kommer att medföra betydliga förbättringar av
vårt skolväsen, vilka däremot, örn utskottets förslag bifalles, komma att skjutas
till en oviss framtid. Visserligen skall det bli en utredning — och jag är
ecklesiastikministern tacksam för att han ställde i utsikt, att den skulle bedrivas
skyndsamt — huruvida en tjänstgöringstid över 34 V2 vecka skall kunna
tillämpas. Men även om det skulle bli förslag till riksdagen därom, så
tror jag att övergången på många håll kommer att ske mycket sakta, såvida
man inte har denna möjlighet att pressa fram en hastigare övergång till bättre
skolformer och ett bättre utnyttjande av lärarnas arbetskrafter. Reservationen
ifrågasätter ju att tjänstgöringsskyldigheten skulle kunna tagas i anspråk
icke bara för direkt läsning med skolbarnen i de vanliga klasserna, utan
också för alternering mellan de olika klasserna, så att lästiden för barnen icke
skall behöva förlängas, men bli mera effektiv, vidare för läsning med efterblivna
barn, särskilt på småskolestadiet, något som är ett utomordentligt viktigt
problem, och slutligen utnyttjande av den överblivna tiden för fortsättningsskola
och slöjdundervisning. Därigenom skulle i de allra flesta fall
folkskollärarnas tjänstgöringstid säkerligen till fullo utnyttjas. Jag tror det
skulle ge skolan ett utomordentligt gott handtag, örn herr Johanssons i Fredrikslund
reservation på denna punkt vunne riksdagens bifall.

Punkt 4, som gäller småskollärarinnorna, är en konsekvens av vad som föreslås
i reservationens punkt 2, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till
herr Johanssons i Fredrikslund reservation beträffande punkterna 2 och 6 i
föredragna delar.

Herr Pauli: Herr talman! Som kammaren har hört, är det huvudsakligen
två frågor, kring vilka diskussionen beträffande detta utskottsförslag och
den proposition, som det gäller, nu rör sig. Den ena frågan gäller principen
örn lika lön för manliga och kvinnliga lärare, den andra frågan gäller lönegradsplaceringens
differentiering efter tjänstgöringstid. Jag har ju ingen
anledning att här ta upp alltför mycket av kammarens tid med att utveckla
utskottets synpunkter på dessa två frågor, allra helst som de blivit utförligt
belysta redan i statsrådets anförande. Men eftersom min ärade utskottskamrat
herr Nilsson i Landeryd, som nyss har talat för högerns reservation, har
berört dem från sina speciella utgångspunkter, kan det kanske vara lämpligt,
att jag något belyser hans resonemang.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. ni. (Forts.)

För oss, som haft tillfälle att höra herr Nilsson i Landeryd på avdelningen
och vid utskottets plenum, var det ingen överraskning, när han förklarade, att
hans ståndpunkt till likalönsprincipen var mera utpräglad än de flestas. Det
ha vi klarligen förnummit sedan länge. Däremot ha vi inte ■—- åtminstone
på den sida jag tillhör — kunnat tillerkänna hans argument någon slående
kraft i proportion till hans övertygelses rotfasthet. När han försöker göja
gällande, att de kvinnliga lärarnas arbetsprestation är underlägsen de manliga
lärarnas — ty även örn han sade sig av artighet icke vilja göra ett sådant
uttalande, så gjorde han det likväl —■ så tror jag uppriktigt sagt, att han
brister i bevisningen. Hänvisningen till en viss utredning örn andra saker
som han tidigare har deltagit i kan icke vara tillfyllest. Han nämnde särskilt
frågan örn möjligheten att hålla disciplin i de högre folkskoleklasserna. Jag
får verkligen säga, att detta är ett alltför komplicerat problem för att kunna
lösas genom en enkel gränsdragning mellan könen. Det finns kvinnor som
ha en utomordentlig disciplinär förmåga, och det finns karlar som ganska utpräglat
sakna sådan förmåga. Det är fullkomligt hopplöst att i sådana ting
dra upp en gräns efter kön.

Det var emellertid icke detta som var herr Nilssons i Landeryd huvudargument,
utan det var behovsprincipen. Jag måste säga, att hans argument för
behovssynpunkten föreföllo mig rätt egendomliga. Han drog in en sådan sak
som dyrortsgrupperingen och försökte dra en parallell mellan denna och den
olika lönen för manliga och kvinnliga lärare. Dyrortsgrupperingen är ju
dock en helt annan historia. Det är utrönt, att det på grund av vissa ekonomiska
faktorer är dyrare att leva på en ort än på en annan, och man tillerkänner
följaktligen av denna klara orsak den, som bor på den dyrare orten, ett
visst tillägg. Men när herr Nilsson i Landeryd söker vindicera, att det alltid
är dyrare att vara karl än att vara fruntimmer, så tror jag att han även på
den punkten brister i bevisningen. Han drar fram det vanliga argumentet,
att de manliga lärarna äro familjeförsörjare, och örn de icke äro det, så böra de
vara det, säde han. Ja, men herr Nilsson i Landeryd, huvudsaken är väl just
själva faktum, nämligen den förefintliga försörjningsplikten. Örn den saken
har det varit åtskillig polemik under senare tiden, särskilt i de olika fackorganen,
och det har därunder visat sig att man från den sida, där man vänder
sig mot likalönsprincipen, har kommit med uppgifter, som vid en närmare
granskning icke hålla streck. Det är ingalunda en så stor procent som man
velat göra gällande av de manliga lärarna som ha försörjningsplikt. Dessutom
kan försörjningsplikten icke användas som argument på ett sådant sätt,
som man från detta håll gjort. Man har nämligen inte bara tagit upp försörjningsplikt
mot oförsörjda barn, vilket ju bör vara det huvudsakliga —•
jag vill för övrigt inom parentes nämna, att man i den förebragta statistiken
icke tycks ha skilt mellan kategorien oförsörjda barn och sådana, som redan
kommit ut i livet och skaffat sig sin bärgning eller mot hustru, där försörjningsplikten
redan är en mera problematisk historia ur lönepolitikens synpunkt,
utan även i ganska stor utsträckning försörjningsplikt mot hushållerskor
och hembiträden. Det sätt, varpå denna argumentering har förts, är sannerligen
icke något starkt stöd för det motstånd man rest mot den fullkomligt
rättvisa princip, som ligger i, att ett arbete, som är likadant på det ena
som på det andra hållet och som kräver samma utbildning, skall uppskattas
lika. Jag vill påminna örn vad statsrådet nyss anförde, nämligen att likalönsprincipen
sedan många år är genomförd i våra närmaste grannländer, och det
vore sannerligen icke något tecken på att den svenska riksdagen ville utmärka
sig i framstegshänseende, örn vi vägrade att nu godtaga den.

Jag skall icke ge mig in på någon diskussion i en annan punkt, som herr

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)

Nilsson i Landeryd också tog upp, nämligen huruvida principen fastslogs
1925 eller om frågan fortfarande kunde anses stå öppen. Yi kunna naturligtvis
inte tvinga riksdagen till något konsekvensmakeri med avseende på vad
som hände 1925, och vi hörde nyss herr statsrådet berätta, huru detta varit
föremål för invecklade tolkningstvister. Jag måste fråga, hur herr Nilsson i
Landeryd kan använda ett sådant uttryck som att »man» inom utskottet
hävdat, att frågan icke avgjordes principiellt 1925 utan fortfarande vore öppen.
Såvitt jag kunde höra -— och jag var också närvarande vid de avdelningssammanträden,
som han närmast syftade på — så hävdade man visserligen
detta på herr Nilssons i Landeryd och hans partikamraters håll, men
jag hörde då inte att det var någon enhällig mening. Detta framgår också av
ståndpunktstagandet till propositionen. Jag vill också hoppas, att kammaren
på denna punkt, på de mycket goda skäl som äro förebragta, följer utskottet
i fråga örn lönesättningen för kvinnliga lärare i jämförelse med
manliga.

När det sedan gäller den andra frågan, nämligen differentieringen av lönegradsplacerade
lärare i tre olika grupper efter tjänstgöringstidens längd, så
måste man förvåna sig över den splittring som på denna punkt uppstått i utskottet.
I själva verket finns det inte någon principiell motsättning mellan
de olika ståndpunkterna. Men icke desto mindre, och trots att man i huvudsak
är ense, ha vi nu dels utskottets ståndpunkt, dels den reservation, som
herr Nilsson i Landeryd med några partikamrater har undertecknat, dels en
reservation, undertecknad av herr Jeppsson och några av hans partikamrater,
sorn, i den speciella fråga, örn vilken jag nu talar, icke efter vad jag kunnat
upptäcka på annat sätt skiljer sig från högerherrarnas reservation än att orden
3 V2 äro uttryckta med siffror, under det herr Johansson i Fredrikslund
har dem med bokstäver. Varför man under sådana förhållanden skall marschera
fram med två olika reservationer, har jag svårt att förstå. Slutligen
finns det ytterligare två reservationer, vilkas målsmän säkerligen också komma
att göra sig gällande i debatten. Men det märkliga faktum är, att vi allesammans
äro överens om huvudsaken, nämligen att vi, som det heter i utskottsutlåtandet,
önska, att denna differentiering endast skall vara ett övergångsstadium.
Utskottet uttalar till och med en förvissning örn att det endast
skall bli ett mycket kort övergångsstadium. Det enda man tvistar örn
är, huruvida man skall komma fram till den enhetliga löneplaceringen och den
enhetliga tjänstgöringstiden efter en viss övergångstid som bestämmes redan
i år, eller örn man skall avstå från att nu bestämma övergångstid och nöja
sig med att begära en skyndsam utredning i syfte att så snart som möjligt
komma till det eftersträvade målet. Och vad är det för skillnad mellan de
olika reservationernas ståndpunkter? Den ena reservanten säger: »Låt oss
få en övergångstid på 3 V2 år.» Den andra reservanten säger: »Låt oss få en
övergångstid på 4 V2 år.» Hur skall man kunna säga vilket av dessa förslag
som är det riktiga? Jag hoppas också, att den tid, som skall förflyta, till
dess vi komma fram till den tidpunkt, då man kan göra både tjänstgöringen
och lönegradsplaceringen enhetliga, skall kunna bli ungefär en så kort årsperiod,
som antydes av dessa reservanter. Men jag har verkligen svårt att tillskriva
mig en sådan grad av profetisk förmåga, att jag vågar påstå inför
riksdagen, att det kommer att taga precis 3 V2 år eller precis 4 V2 år, innan
allt är klappat och klart. Under sådana omständigheter och då vi ha hört
statsrådet nyss uttryckligen förklara, att regeringen kommer att göra allt vad
den kan för att påskynda den begärda utredningen — för att alltså laga, att
vad som har ställts i utsikt av utskottet, också blir verklighet — då borde
man ju kunna anse att man når precis samma mål som det, som de olika re -

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
servanterna ha uppställt, genom att förena sig om detta utredningskrav med
ett klart understrykande både av syftet och av skyndsamheten.

Det är emellertid en liten sak, som jag skall tillåta mig att i detta sammanhang
framhålla, herr talman, beträffande motiveringen i utskottsutlåtandet.
När. man läser propositionen, så finner man, att det däri icke har gjorts
någon strängare skillnad mellan begreppen lästid för skolbarnen och tjänstgöringstid
för lärarna. Däremot bär nian vid utskottsbehandlingen byggt på
den tanken, att den utsträckta tiden 39 veckor och även en utsträckning, som
är lägre än 39 veckor, skulle gälla tjänstgöringen för lärarna, vilket ju är
nödvändigt, eftersom det är den faktiska arbetsprestationen, som bör utgöra
grunden för lönesättningen, men att det icke samtidigt skall behöva betyda
en motsvarande höjning av lästiden för barnen. Även om detta äro utskottsmajoriteten
och reservanterna fullkomligt ense, och den sak nian vill ha utredd
är just det lämpligaste systemet att inom ramen för den utsträckta tjänstgöringstiden
för lärarna finna den bästa användningen för denna tjänstgöring
i form av en t. ex. på olika klassavdelningar fördelad lästid för barnen. Det
har ju också varit så, som det har framhållits, att nian på många håll på vår
landsbygd drar sig för alltför snabbt framtvingade utökningar av själva lästiden.
Men däremot har, såvitt jag förstår, inte på något håll inom statsutskottet
någon bestämd opposition rests mot att tjänstgöringstiden för lärarna
utsträckes under förutsättning, att det inte nödvändigt behöver medföra en
motsvarande lästid för alla barn och klassavdelningar. Under sådana förhållanden
finner jag, att vad som säges i utskottsutlåtandet på sid. 53 stycket
3 nedifrån är, såvitt det gäller de två senare meningarna, fullt riktigt. Däremot
finnes det en första kort mening i detta stycke, som jag tror kan vålla
missuppfattningar. Den lyder så här: »Uppmärksammas bör, att lönegradsplaceringen
enligt Kungl. Maj :ts förslag liksom vid bifall till utskottets ändringsförslag
anknytes till lästiden, alltså icke till lärarnas tjänstgöringstid.»
Denna formulering är knappast lycklig, eftersom det dock uttryckligen påpekas
på den föregående sidan i utskottsbetänkandet, att »utskottet ansluter
sig till Kungl. Maj :ts förslag örn en differentierad lön, avvägd med hänsyn
till lärarnas tjänstgöringstid». Följaktligen måste man betrakta denna lilla
punkt, som jag nyss läst upp, såsom en inadvertens, och möjligen skulle den
också kunna medföra vissa praktiska svårigheter vid den kommande tolkningen
av riksdagens ståndpunkt. Jag anser det därför vara lyckligast, örn denna
punkt utgår ur utskottets betänkande. Den spelar inte den allra minsta
roll för resonemanget i övrigt, och jag har gjort mig förvissad örn, att man
på majoritetssidan inom utskottet inte har någonting att invända mot att den
utgår. Jag kommer alltså att i mitt yrkande även innefatta ett yrkande örn
strykning av denna punkt i motiveringen.

Vad slutligen beträffar frågan örn småskollärarinnorna, vilken ju strängt
taget inte hör till de punkter, som talmannen har givit oss fullmakt att för
närvarande behandla, men som ju dock i någon mån beröres i punkten 6, så
vill jag säga, att jag där inte fullt kan dela propositionens och utskottsmajoritetens
uppfattning, att man har gjort allt som rätteligen bör göras. Jag har
därför förenat mig med två andra reservanter, som lia framställt ett yrkande
i enlighet med herr Wagnssons motion örn en höjning efte,r viss övergångstid
till lönegraden B 11 i stället för B 9 för den händelse att likalönsprincipen genomföres.
Jag har för övrigt nöjet att i denna punkt principiellt befinna
mig på samma sida som de ärade högerreservanterna. De göra nämligen en
mycket generös och gentil gest mot småskollärarinnorna och säga ungefär så
här: vi tycka, att utskottet och propositionen lia rullat tillbaka till en föråldrad
ståndpunkt i fråga örn småskollärarinnorna, genom att sätta ett allt -

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
för stort avstånd mellan folkskollärarinnornas lönegradsplacering oell småskollärarinnornas.
Vi reservanter tycka, att detta avstånd borde vara mycket
mindre, dock naturligtvis under en förutsättning, nämligen att likalönsprincipen
genomföres. Men eftersom vi reservanter tyvärr äro av den uppfattningen,
att likalönsprincipen icke bör genomföras, så kan alltså vår berömvärda
generositet mot småskollärarinnorna icke resultera i något som
helst positivt förslag, utan vi föreslå liksom propositionen lönegraden 9. Ja,
jag förstår, att det är roligt att göra frikostiga gester, och jag förstår också,
att det är så mycket behagligare, när det ingenting kostar. Jag kan naturligtvis
få det svaret, att den reservation jag har biträtt också är en gest, eftersom
den inte har utsikt att bifallas, men där är dock den lilla skillnaden, att
örn jag och mina medreservanter finge anslutning till detta, så skulle vi inte
tveka att rösta därför, medan jag däremot undrar, örn en liknande värme i
önskemålet föreligger hos herrar högerreservanter. Jag vill alltså säga, herr
talman, att om kamrarna bifalla propositionen och utskottsutlåtandet i fråga
örn den principiellt likalönesättningen för manliga och kvinnliga folkskollärare,
då anser jag i likhet med mina medreservanter det riktiga vara, att lönegradsplaceringen
för småskollärarinnorna föres något närmare den för de
kvinnliga folkskollärarna. I nuvarande läge skall jag på den punkten icke
framställa något yrkande.

Mitt yrkande blir alltså, herr talman, bifall till utskottets hemställan i den
nu ifrågavarande punkten, dock med den ändring i utskottets motivering på
sid. 53, att första punkten i stycket 3 nedifrån, som börjar med »Uppmärksammas
bör» och slutar med »tjänstgöringstid», utgår.

Herr förste vice talmannen: Jag tänker inte rida i galopp, herr talman,
utan jag tänker gå mycket sakta fram och stanna och peka på de punkter,
som jag för min del anser ha någon betydelse i den här frågan.

Jag vill då börja med att säga, att jag betraktar den som en lönereglering.
Jag vet mycket väl, att den, sådan som den föreligger, kan belamras med
många frågetecken, men jag går i alla fall ut från vad den är och bör vara:
en lönereglering. Om vid sidan av detta visst gagn för undervisningen skulle
liksom slinka med, så är det bara bra.

På grund av denna min syn på saken, gäller det för mig närmast att frambära
tvenne punkter i ärendet. För det första: På vilka punkter är det,
som man inte kan vara nöjd beträffande den framlagda folkskollärarlöneregleringen?
Vad är det, som inte duger? Och för det andra: Hur skall man
få den bättring, som är behövlig? Och eftersom detta mycket kortare kan
uttryckas på det sättet: Hur ska vi egentligen ställa oss till de båda siffertalen:
39 veckor och B 17, så kommer mitt anförande huvudsakligast att röra
sig kring dessa siffertal.

Hittills har det ju varit på det sättet, att den lagstadgade minimitiden är
841/2 veckor för alla våra folkskollärare. Är det någonting egentligen att
anmärka på detta? Jo, jag tror, att man utan att använda för mycket begrundande
kan tycka, att 34V2 veckors arbete på ett år inte är mycket för
en vuxen karl -— inte för en vuxen kvinna heller för all del, men både propositionen
och utskottet lia ju den ridderligheten att här endast omnämna
den manliga läraren. Men detta är också en sak som man har uppmärksammat
i det praktiska livet. När man gick igenom de statistiska siffrorna för
ett par år sedan, så fann man, att på 507 ställen hade man en övertidsläsning
med 10 dagar, på 468 ställen en dito på 24 dagar och på 2,299 ställen läste
man ända upp till 30 dagar i övertid. Det fanns några skolor, som voro
än värre, men det var bara ett litet fåtal och förtjänar intet särskilt örn -

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
nämnande. Dessa siffror, som jag nu har angivit, gälla för vissa bestämda
dagar: 10 dagar, 24 och 30 dagar, men inalles •— sålunda om man även räknar
med ställen, som hade siffertal mellan dem jag nu nämnt •—■ så lästes det
3,975 dagar utöver den lagstadgade tiden —■ 1,736 lästes av lärare och 2,919
av lärarinnor. Om vi således skulle gå över på en längre tjänstgöringstid,
d. v. s. undervisningstid, skulle det inte vara något nytt eller oprövat. Det
är således ingenting, som man behöver skriva om, besvära Kungl. Majit örn.
Det är en sak, som vi kunna bestämma själva. Det är ju i alla fall riksdagen,
som förr eller senare skall bestämma den här siffran. Den är redan
nu upptagen i propositionen och i utskottets utlåtande, och jag förmodar, att
för riksdagen och för denna kammare komma 39 veckor inte att bli någonting
annat än 39 veckor. Jag kan inte tänka mig, att man i det fallet kan sitta
och utreda. Men vilken siffra man än stannar för, om för 8 månader eller
9 månader eller någon annan tid, så bör den tiden vara enhetlig över hela
landet. Det bör inte vara 3472 veckor på ett ställe eller 3672 på ett annat
eller rentav 39 veckor på ett tredje ställe. Det bör vara enhetlig undervisningstid
för alla våra lärare. Det sker inte något fel genom detta. Det är
naturligt, och det har varit så hittills. Alla våra folkskollärare ha alldeles
samma utbildning, och i fråga örn statens omvårdnad bär det ena skoldistriktet
precis lika stora rättigheter som det andra.

Detta gällde således den första av de båda frågorna. För ungefär 15 år
sedan eller något mer tillsattes en kommitté i vårt land, som skulle försöka
grunda ut, hur man skulle kunna inmontera landets folkskollärarkår i statens
lönesystem, detta i hög grad därför, att lärarkåren själv hade begärt att komma
in i det statliga lönesystemet. När den kommittén efter ett par tre år var
färdig med sitt utlåtande, hade den för sin del funnit, att 17 :e lönegraden
ungefär innebar den rätta placeringen. Det är klart, att det inte är lätt att
bestämma vad som kan vara den mest passeliga placeringen. Det är rätt
svårt att jämföra denna kår med andra större kårer, men i alla fall tyckte
man, att den utbildning, som den svenska folkskollärarkåren hade, var av
den beskaffenhet, att någonstans från den 15 :e till och nied den 17 :e lönegraden
borde kåren placeras i. Nu veta vi ju, att det är så med våra svenska
skolmästare, att de ha en förutbildning upp till realskolexamen och dessutom
en fyraårig seminariekurs. De lia just inte några stora befordringsutsikter,
men de ha i stället en så mycket mera vidlyftig ferietid.

Vad är det nu, som har vållat svårigheterna att bestämma sig för det, som
jag personligen tycker, mycket enkla ställningstagandet, både till de 39 veckorna
och till den 17 :e lönegraden? Ja, så underligt det än kan låta, så har
egentligen detta ställningstagande fallit på ett litet ord, nämligen det lilla
ordet rättfärdighet. Om man vill vara vänlig i sitt tal, så säger man på detta
sätt. Vill man tala sanning, så säger man naturligtvis någonting annat.

Läsåret 1933—1934 hade vi 13,823 folkskollärare i vårt land; 8,029 voro
karlar, och 5,794 voro kvinnor. Av dessa läste 901 karlar och 1,398 kvinnor
9 månader örn året, 219 karlar och 249 kvinnor läste 24 dagar mera än den
lagstadgade minimitiden. Det var inte troligt, att man skulle kunna få så
många barn just att gå exempelvis 9 månader, detta därför att den saken ju
bestämmes på annat håll. Och därav drog man då den slutsatsen, att det inte
var rättvist, att de, som läste den längre tiden, inte skulle lia högre lön än
de, som läste den kortare. Det fanns alltså ett samband mellan undervisningstid
och lön. Och vi hörde ju alldeles nyss från statsrådsbänken, att det
var detta, som var anledningen.

Innan jag går vidare, vill jag inflika en liten parentes här. De lärare och
lärarinnor, som ha den längre lästiden eller undervisningstiden -—- det skall

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
raan egentligen inte förväxla ty undervisningstiden, det är lärarnas tid, lästiden
däremot, det är barnens — dessa lärare alltså, som lia den längre undervisningstiden,
det är sådana, som lia sitt verksamhetsområde antingen i städer
eller också i större samhällen, oell man skall inte tro, att lärarnas arbete är
precis detsamma i staden som ute på landsbygden. Där är en ganska stor
skillnad. Läraren i staden har ett lättare arbete. Det är mycket, som lägges
till rätta för honom. Men mannen på landsbygden har de sämre skolformerna,
han har vanligtvis mer än en klass att undervisa. Läraren i staden har bara
sin egen klass, sin renodlade klass, om jag så får säga. Kurserna äro dock
inte mindre i de olika klasserna för den skull. Om en pojke från en sådan
skola söker sig in i en högre skola, så får han inte lindring därför, att han
gått i en sämre skolform. Resultatet av detta måste bli, att arbetet för den
enskilde läraren blir mycket tyngre. Även om man således kan säga, att
det är orättvist, att en lärare på landsbygden, som läser under en kortare
tid, skall lia lön, som om han läste en längre, så är orättfärdigheten inte så
stor som det låter. Men alldeles frånsett detta så är orättvisan i detta senare
fall inte så stor, som när man — vilket har skett såväl i Kungl. Maj :ts proposition
som i utskottets förslag ävensom i de olika övergångstiderna hos de
olika reservanterna — delar upp lärarna i tre olika lönegrupper. Allesammans
ha ju den inställningen, att om någon undervisar i 3b veckor, så skall
han komma upp i B 17, undervisar han mer än 36 veckor i B 16, och om han
undervisar högst 36 veckor, skall han sättas i B 15. Ty vad betyder egentligen
denna gradering i tre lönegrupper? Jo, den betyder, att endast några
få, kanske några hundra, komma upp i den högsta lönegruppen, B 17. Endast
de, vilka jag omnämnde, som ha sin bostad eller sitt verksamhetsområde i stad
eller i större samhällen, kunna nå den högsta lönegraden. Men det stora flertalet
— inte mindre än ungefär 80 % av allesammans — stannar i den lägsta
lönegraden.

I detta sammanhang vill jag göra en liten utvikning. Departementschefen
gjorde sig all möda att visa upp vilka fördelar, som följde med denna placering
i B 15, B 16 och B 17. Den, som inte är invigd i de här sakerna, får, när han hör
en sådan framställning, gärna den uppfattningen, att detta vore något alldeles
extra för folkskollärarna — något, som de finge liksom på köpet till den
lönegrad, i vilken de blivit satta. Det är inte alls på det sättet. De ha inte
några fördelar framför andra, som sitta i samma lönegrad, och om vi nu taga
lönegraden B 7, som departementschefen särskilt sysselsatte sig med, så tog
han först och främst fram sjuksköterskorna och påvisade, hur de hade det, men
det är i ett helt annat sammanhang, som vi inte ha att göra med nu — jag
kommer till det sedan. Men taga vi nu dem, som stå i B 15 — sålunda dem,
som stå i den lägsta graden, som folkskollärarna komma i — så är väl ingenting
rimligare än att vi taga fram och visa upp vad slags folk som står i samma
lönegrad och som har precis samma fördelar som dem man kunde tro folkskollärarna
vara ensamma om. I 15 lönegraden ha vi t. ex. skogsbiträde, registrator,
kontorsskrivare, stationsskrivare, bokhållare, ritare, postassistent, materialförvaltare,
kronohäktesföreståndare, tullmästare, stationsmästare, garage-,
verkstads-, lednings-, vagns- och maskinmästare o. s. v.

Jag kan inte för min del tycka, att det är så förfärligt konstigt, att folkskollärarna
få dessa fördelar, när materialförvaltare och garagemästare och
vagnmästare o. s. v. ha precis samma fördelar. Det är ibland mycket litet,
som kan förvilla människor.

Nå, men vad skall man nu göra för att detta förslag må kunna ändras och
bli bättre? Det system, som ecklesiastikministern använder eller vill använda,
det gör ingen nytta. Jag blev litet förvånad nu, när jag hörde herr Pauli. Ef -

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Ane/, lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
ter allt att döma laar man inom utskottet levt i samma förvillelse, vari jag tyckes
lia levt, nämligen i den, att ecklesiastikministern såväl som utskottet haft
den uppfattningen, att för dessa parter sammanfaller lärarnas undervisningstid
med barnens lästid och att således en lärare inte kan komma upp i 17 :e
lönegraden, för den händelse inte hans lärjungar gå 9 månader i skolan. För
att förvissa mig örn hur det förhöll sig på denna punkt frågade jag för säkerhets
skull ett av de statsråd, som varit ivrigt sysselsatta med att handlägga
denna proposition, och han bekräftade till fullo, att villkoret för att någon
skulle komma upp i 16 :e lönegraden skulle vara, att barnen läste i över 36 veckor.
Antingen har jag fått f.el underrättelse eller också har herr Pauli fått fel
underrättelse, men det är ju rätt märkvärdigt, att utskottet står på den sidan,
där jag står med mina underrättelser. Jag är följaktligen av den uppfattningen,
att herr Pauli nog får fråga en gång till. Ty om det skulle vara på det
viset, att undervisningstid och lästid skulle sammanfalla, då komme det att
dröja länge, innan våra folkskollärare komme upp i högre lönegrad. Det är
lätt att ordna i en stad, där man har skolan liksom bortom hörnet, men det är
betydligt svårare att ordna ute på landsbygden, där man har helt andra terrängförhållanden
och helt andra fördomar också. Och jag måste ju säga, att
jag knappast kan tänka mig, att denna kammare ens har drömt örn att vara
med örn en lönereglering, där lärarlönen skulle nästan bli helt beroende av skolbarnens
förmåga att promenera genom den terräng, som de ha omkring sig.

Jag kan inte heller tänka mig, att denna kammare någonsin har varit med
om att lönereglera på ett sådant sätt, att staten varken fått bestämmanderätten
över arbetsprestationerna i skoldistrikten eller över lönen, ty den, som bestämmer
över detta, så som man har lagt upp det hitintills, är skoldistrikten. Det
är de, som bestämma, huruvida barnen ska gå i skolan åtta eller nio månader,
och med undervisningstiden följer den löneplacering, som folkskollärarna ska
ha. Jag undrar, örn man kan säga, att detta är en bra omkastning, och örn det
är rimligt, att det skall vara på det viset, att våra folkskollärares hela välfärd
så att säga skall vara beroende av huruvida de ha kommit att hamna i ett distrikt,
där man vill öka ut lästiden för barnen, eller i ett distrikt, där man inte
vill det. Vill man i distriktet utöka lästiden, då stiga lärarna mot toppen och
nå den högsta lönegraden. Vill man det inte, kommer läraren helt enkelt ingen
vart, inte bara av det skälet, som herr Nilsson i Landeryd framhöll, att han
alltid kommer att betraktas med misstroende, utan han kommer överhuvud taget
att jämt och ständigt stå och stampa på samma ställe.

Men nu säger man kanhända: här behöver minsann ingen stå och jämra sig.
Utskottet skriver ju till Kungl. Maj:t och vill genom Kungl. Majit ha till stånd
en riktigt bra ordning. Jag måste emellertid säga, att jag aldrig riktigt har
kunnat förstå utskottets ställning, fastän jag många gånger har frågat efter
vad utskottet menat, och efter den upplysning, som herr Pauli lämnat i dag,
tycker jag, att det är ändå värre. Utskottet skriver, att utskottet inte kan
»förorda en till tiderna fixerad övergång till längre läs- och tjänstgöringstider
i folkskolan utan anser sig böra föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj :t anhålla
örn utredning och förslag i syfte att förlänga tjänstgöringstiden för lärare
vid folk- och småskolor till 39 veckor». Meningen kan val inte vara att
skriva till Kungl. Majit i syfte att förlänga tjänstgöringstiden till 39 veckor.
39 veckor finns redan, som ju är nämnt, såväl i betänkandet som i propositionen.
39 veckor är inte något, som man utreder. Det är någonting, som man
bestämmer sig flir. Jag har aldrig vetat vad som låg bakom detta, örn det var
lästiden, undervisningstiden, en blandning av båda eller vad det var, och jag är
uppriktigt sagt lika konfunderad efter den upplysning, som herr Pauli lämnade.
Men på denna punkt ha vi ju ett annat skrivelseförslag, nämligen från

Nr 33.

Onsdagen, den 19 maj 1937 f. m.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
reservanterna, som åtminstone har den förtjänsten, att man vet precis, vad de
mena. Det skrivelseförslaget bygger på skolöverstyrelsens remissyttrande.

Skolöverstyrelsen kunde nämligen inte finna, att det var rättvist, att man
helt och hållet skulle överlämna bestämmanderätten över undervisningstiden
och lästiden till skoldistrikten. Man var fullt på det klara med att det vore så
gott som att överlämna det åt rena godtycket, och enligt skolöverstyrelsens
mening skulle i så fall många lärare aldrig någonsin komma upp i den högsta
lönegraden. Då hade skolöverstyrelsen ett mycket bättre sätt att reda upp denna
fråga. Det var klart, att de 39 veckorna inte var något att bråka om, och de
behövde inte gå ut över några andra än folkskollärarna själva och rakt inte
över barnen. Det kunde vara rätt besvärligt, att för barnens del ordna en lästid,
som t. ex. gick Otydligt längre än den nuvarande på vissa ställen och något
ändå högre på andra ställen, men ute på landsbygden sällan nådde upp till
de 39 veckorna. Detta behövde emellertid inte hindra, att man kunde ha 39
veckors arbetstid för lärarna även på landsbygden och sedan ordna det så för*
barnen, att de också hade verklig nytta av alla dessa veckor, även om de inte
själva behövde vandra till skolan hela den tiden. I sin motion nr 249 har herr
Wagnsson utfört denna tanke närmare. Jag tycker, att man behöver bara läsa
igenom en halv sida i hans motion, för att man skall förstå, att detta är så gott
som Columbi ägg.

Herr Wagnsson skriver t. ex. på följande sätt: »I en skola av B 3- eller D
1-form vore det synnerligen lämpligt, att läraren under höstterminens första
månad undervisade endast småskolestadiet, och att han sedan under vårterminens
första eller sista månad — ankommande på vad som ur lokala synpunkter
vore lämpligast — Hnge ägna sig uteslutande åt folkskolestadiet. På samma
sätt kunde i en B 2-skola undervisning meddelas under två månader växelvis
åt klasserna 3—4 och klasserna 5—6 eller 5—7 (beroende på skolans anordning
som sex- eller sjuårig).» Vad det av mig nyss omnämnda skrivelseförslaget innehåller,
är således en begäran örn utredning, hur man bäst skall kunna utnyttja
de 39 veckorna för lärarnas arbete. Det är någonting, som bör undersökas.
Genom att man skiftade ut lärarens undervisning i olika perioder på olika
klasser, skulle man kunna nyttiggöra denna på ett bättre sätt, än nä,r han får
sitta med flera klasser på en gång. Jag tycker verkligen, att det ligger mer
än mycken reson i att ordna undervisningen på det sättet.

Vi ha då, för att rekapitulera, åstadkommit, att vi fått två fixa punkter redan
under denna riksdag, dels de 39 veckorna och dels lönegraden B 17. Vi lia
kvar en osäker punkt. Den skriva vi örn. Det är frågan om hur de 39 veckorna
bäst skola kunna utnyttjas. Det är någonting helt annat att man lämnar
riksdagen med dessa beslut, än att man lämnar riksdagen med en skrivelse, örn
vilken man egentligen inte riktigt vet, vad den innehåller. Örn riksdagen följer
denna linje, gör riksdagen en god gärning i mer an ett avseende. Riksdagen
kommer nämligen genom en handling i denna riktning att så gott som med ens
ta bort allt det missnöje, som har hopat sig under denna vår, inte bara ibland
folkskollärarna utan på många andra håll. Man befarar nämligen, att vissa
saker skola inträffa. Man befarar, att det skall bli tätare ombyten på lärarplatserna,
därför att de duktigaste lärarna naturligtvis komma att söka sig till
de ställen, där man har de 39 veckorna och således den högsta lönegraden..
Dessutom fruktar man, som herr Bernhard Nilsson antydde, att det kommer
att uppstå en så gott som ständig irritation mellan lärarna å ena sidan och skolråden
å den andra. Vad skolan beträffar, misstänker man vidare, att folkskollärarna
i hög grad komma att gripas av en känsla av rotlöshet, som åtminstone
inte kan vara till gagn för skolorna.

Det är efter ha gått gatan rätt fram och sett på de ting, som ha betydelse,

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
och prövat vad som är det bästa att göra i de olika fallen, som jag kommit till
den uppfattning som jag här företräder. Det är klart, att den utredning, som
jag har förordat, tar tid. Även örn man kan ironisera över 3V2 eller 41/2 år och
låta påskina, att vi, som ha dessa siffror, utge oss för profeter, kan män ändå
med säkerhet säga med den kännedom man har som riksdagsman örn utredningar,
att utredningar minsann inte äro några kapplöpningar, där det gäller
att komma först till målet. Jag tror för min del, att en sådan utredning kommer
att ta en så pass lång tid, att övergångstiden knappast kan sättas till
mindre än 4^2 år. Det är min lilla säregenhet i de många trasor så att säga,
som åtfölja utskottets utlåtande.

Det är på grund av vad jag nu anfört, herr talman, som jag för min del går
att yrka bifall till den reservation, som jag har fäst vid utskottets utlåtande.

Herr Bäckström: Herr talman! Då jag har haft förmånen att deltaga i
statsutskottet vid handläggningen av denna fråga och jag måst anteckna mig
som reservant, då jag inte kunnat följa utskottsmajoriteten utan i stället anslutit
mig till den av herr Jeppsson avgivna reservationen, skall jag nu begagna
tillfället ^att få säga några ord med anledning av min ståndpunkt i den
föreliggande frågan.

Lärarnas löneregleringsfråga har ju, som alla veta, varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet sedan 15—20 år tillbaka, och nu hoppas man, att
den med det förslag, som nu föreligger, skall nå sin lösning. Jag har emellertid
inte kunnat följa utskottsmajoriteten, då man här vill ha till stånd ytterligare
en utredning örn lönegraderingen. Jag anser för min del, att riksdagen
redan nu borde fatta beslut, sa att lärarna kunna få besked örn vad de ha att
räkna med i fortsättningen, och icke ytterligare utreda frågan örn deras löneplacering.
Jag instämmer till fullo i vad herr förste vice talmannen anförde,
då han här redogjorde för sina synpunkter på denna fråga. Jag anser nämligen,
att om riksdagen nu beslutar i enlighet med den reservation, som herr
Jeppsson fogat till utskottets betänkande, skulle man därigenom vinna, att
man fastställer en viss tjänstgöringstid för lärarna. Därigenom skulle man få
till stånd en likställighet mellan städerna och landsbygden, i vad gäller lärarna.
Jag anser nämligen, att lärarna böra lia samma tjänstgöringsskyldighet
och i möjligaste man samma tjänstgöringstid såväl i städer som på landsbygden.
Endast härigenom kan man undgå en för landsbygdens skolväsende
olämplig klassificering av lärartjänsterna. En utökning av lärarnas tjänstgöringsskyldighet
föreslogs också av 1936 års lärarlönesakkunniga, och ett
bättre utnyttjande av lärarnas arbetskraft ligger ju helt i linje med senare
års strävanden att förbättra undervisningsmöjligheterna på landsbygden, så att
skolförhållandena där bli likartade med städernas. Jag tror, att nian med
denna utgångspunkt skulle vinna, att man fick lika goda lärarkrafter på landsbygden
som i städerna och de större samhällena. De nuvarande förhållandena
inom skolväsendet innebära nämligen en viss favorisering i så måtto, att städerna
och de större samhällena dra åt sig de bästa lärarkrafterna. Det är därför
som jag anser, att man redan nu bör definitivt besluta örn tjänstgöringstiden
och inte följa utskottets och Kungl. Maj :ts förslag örn en utredning örn
differentiering.

På sid. 92 i utskottets utlåtande finnes en uppgift å de beräknade årliga
merkostnaderna för statsverket vid lönereglering för folk- och småskollärare
enligt de olika alternativ, som här föreligga. Enligt denna tabell skulle utskottets
förslag från den 1/7 1943 medföra en merkostnad av 20.5 miljoner
kronor, medan motsvarande belopp för herr Jeppssons reservation angives till

Första kammarens protokoll 1037. Nr 33. 4

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)

33.5 miljoner kronor. Här måste emellertid föreligga något missförstånd i ett
eller annat avseende, ty skillnaden är i verkligheten inte så stor som här uppgives.
Man har nämligen inte räknat med i utskottets förslag den uppflyttning
av lärarna i de olika lönegraderna, som skall ske före det ar, da förslaget
skall träda i full tillämpning. Skillnaden är, som sagt, inte så stor, som här
angives, och det måste väl bero på något missförstånd, att denna uppgift kommit
att visa så stor skillnad.

Herr Pauli sade, att det icke var någon skillnad mellan högerns och herr
Jeppssons reservationer. Jag måste säga, att det finns en formell skillnad
däri, att herr Jeppssons reservation bygger på att den däri föreslagna löneuppflyttningen
skall träda i tillämpning redan den a/7 1938. Men därmed
förändras inte det budgetförslag, som nu föreligger, d. v. s. för tiden från 1/7
1937 till 1/7 1938. I det avseendet skiljer sig alltså herr Jeppssons reservation
ifrån högerns reservation.

Det är, herr talman, dessa synpunkter, som på denna punkt ^ha föranlett
mig att intaga den ståndpunkt, som jag gjort till utskottets utlåtande under
punkt 2.

När vi sedan komma till punkt 3 i utlåtandet, bär jag där anmält mm reservation
mot likalönsprincipen. Jag anser nämligen, att Kungl. Maj :t gärna
kunde lia väntat med att framlägga förslaget örn likalönsprincipens införande,
alldenstund det sitter en lönekommitté och det naturligtvis hade varit det
riktiga, att den fått pröva även denna fråga. Vi lia för vår del ansett, att utskottet
bort avbida prövningen av de förslag, som 1936 års lönekommitté kan
komma att framlägga. Det synes mig alltså, som örn det hade varit riktigast,
att statens lönekommitté, som har att behandla löneregleringsfrågan för statstjänstemännen
över huvud, även fått ta likalönsprincipen för lärarnas del under
utredning och sedan framlägga förslag till riksdagen.

Under punkt 4 har jag också anslutit mig till herr Jeppssons reservation
beträffande småskollärarnas löneplacering. Enligt 1936 års beslut är det ingen
skillnad i fråga örn kompetensvillkoren för dem, som söka inträde till folk- och
småskoleseminarierna, vare sig vederbörande skall utbilda sig till småskollärarinna
eller folkskollärare. Det är samma anspråk som ställas på dem.
Utbildningstiden är tre år för småskollärarinnorna och fyra år för folkskollärarna,
och då anser jag, att det inte bör vara så stor skillnad mellan deras
placering i lönegrad. Enligt utskottets och Kungl. Maj:ts förslag skulle det
bli åtta lönegraders skillnad, och det anser jag inte vara rättvist. Det sammanfaller
mera med rättvisans krav, om man flyttar upp småskollärarinnorna i
10 :e lönegraden, som föreslås i den jeppssonska reservationen, till vilken jag
givit min anslutning. Jag kan inte finna, att det är riktigt, att det skall vara
så stor skillnad i löneavseende mellan de båda lärargrupperna, då ju småskollärarinnorna
i mycket stor utsträckning anförtros undervisa i de lägre folkskolehus
serna, och således ha en arbetsam tjänstgöring. Man måste tänka
på att småskolebarnens undervisning kräver ett mycket tungt och påfrestande
arbete från lärarnas sida. Jag anser därför, att man inte har värdesatt småskollärarinnorna
så, som man borde ha gjort, och att man bör låta dem flytta
upp till lönegraden B 10.

Herr talman! Detta var endast några synpunkter, som jag har velat ge
tillkänna. Jag skulle egentligen ha velat gå ännu längre, än vad utskottet
och reservanterna här föreslagit. När medlemmarna av Sveriges lärarkår i
och med det förestående beslutet bli statstjänare i full utsträckning, skulle det
nämligen inte ha skadat, att de fått en betydligt längre tjänstgöringstid än
vad som här föreslagits. Det ligger onekligen något i den synpunkt, som herr
förste vice talmannen här anförde, när han sade, att 34V2 veckors tjänstgöring

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
är ingenting för en riktig karl. Jag anser för min del, att man borde ha gått
ännu längre^ och behandlat lärarna liksom övriga statstjänstemän, så att de
åtminstone fått en tjänstgöringstid av tio månader. Detta behöver alls inte
betyda, att skolbarnen skulle få längre undervisningstid, ty lärarnas tjänstgöring
kan delas upp på flera olika sätt, det innebär endast ett bättre utnyttjande
av lärarkrafterna, vilket hade varit på sin plats att i detta sammanhang
söka åstadkomma.

Jag ber, herr talman, fa yrka bifall till den av herr Jeppsson avgivna reservationen
under punkt II.

Herr Olsson, Osear: Herr ^talman! Herr förste vice talmannen har onekligen
rätt i att vi skola komma ihåg, att det här gäller en lönereglering — på vilken
lärarkåren har väntat i 17 år.

Ecklesiastikministern uttalade sin tillfredsställelse över att utskottet trots
den ganska skarpa och heta allmänna diskussion, som har förts sedan förslaget
framlades, dock har funnit sig böra gå samma väg som regeringen och
anknyta placeringen Uönegrad till den lästid, som uttages av lärarna. Regeringens
förslag har således kommit att bifallas på det sättet, att den stora
folkskollärarkåren tillsvidare placeras i tre olika lönegrader, B 15, B 16 och
B 17. Ecklesiastikministern hade utan tvivel också rätt i att det’inte är så
underligt, att det har blivit en så stor förstämning i kåren på grund av denna
differentiering av lönerna, då väl kåren i stort sett haft ganska grundade
skäl att vänta, att majoriteten av karens medlemmar skulle komma upp i 17 :e
lönegraden, den som man i allmänhet har talat örn i detta sammanhang. Nu
har det inträffat, som också herr förste vice talmannen påpekade, att 80 procent
av lärarna ha placerats i den lägsta lönegraden, i den 15 :e lönegraden. Det
är således endast en liten minoritet av lärarkåren, som får en lönereglering av
den art, att det blir så att säga kännbara fördelar för kåren. Vilken del av
lärarkåren är det, man alltid har mest ömmat för, när det gällt löneregleringar?
Ar det städernas lärare, eller är det landsbygdens lärare? Det är ingen tvekan
om svaret på den frågan. De lärare, för vilka man i första hand velat ha en
lönereglering, ha således satts kvar två lönegrader under den lönegrad, på
vilken lärarna kunna göra berättigade anspråk.

Det har i detta sammanhang talats om en deklassering av landsbygdens lärare,
och det är ganska svårt att komma ifrån, att det uttalandet är riktigt.
När regeringen har knutit löneregleringen till villkor för förbättring av vårt
lands skolväsen, äro vi alla erkännsamma för denna synpunkt, men man hade
väl kunnat vänta, att denna anknytning av lönebeloppen till förbättringar i
skolväsendet skulle ha kunnat göras på ett sådant sätt, att man inte framkallat
den bittra stämning, som nu med full rätt har uppstått inom lärarkåren.

När man ser på de huvudreservationer — till vilka jag inte räknar min
egen — som här lia framkommit, högerns, folkpartiets och herr förste vice
talmannens reservationer, finner man, att dessa reservationer i grund och botten
syfta till alldeles samma sak på precis samma vägar. Det är bara den skillnaden,
att herr förste vice talmannen i sin reservation mera har sett till vad
man möjligen kan uppnå, ån vad man kan önska sig. Båda partireservationerna
äro tydligen lagda på ett sådant sätt, att man har satt upp just vad som
skulle vara önskvärt för lärarkåren i detta fall. Herr förste vice talmannen
vill i sin reservation till slut komma lika långt, som de båda partireservationerna
önska, men han har tagit längre tid på sig för att på det sättet möjligen
kunna förmå kamrarna att gå fram på den väg, som folkskollärarkåren önskar,
att man nu skall beträda. Jag tror nu, som herr förste vice talmannen också
antydde, örn jag hörde rätt, att hans optimism ändå är för stor, när det gäller

52 Nr 33. Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
möjligheten att komma fram på de vägar, som han är inne på. När jag på
avdelningen och i utskottet försökte komma fram till ett resultat i denna riktning,
var det på en sådan väg, att man så snart som möjligt skulle få bort det
stora irritationsmomentet i denna lönereglering. Man skulle alltså så snart
som möjligt komma bort från den lägsta lönegraden både för folkskollärarna
och småskollärarinnorna. Hur många av småskollärarinnorna är det, som få
stå kvar i B 7, om utskottets förslag går igenom? Jo, inte mindre än 87
procent av hela småskollärarinnekåren skulle få stå kvar i lönegraden B 7,
den lönegrad, i vilken de i dag så högt beundrade och omtalade sjuksköterskorna
äro placerade. Bet är således en mycket liten minoritet av landsbygdens
småskollärarinnor, som inom en överskådlig framtid, höll jag på att säga,
kunna komma fram till detta klättrande, som ecklesiastikministern själv fann
så beundransvärt och åtråvärt upp till 8:e och 9:e lönegraden, alltså något
över vad de bästa avlönade sjuksköterskorna i statens tjänst kunna komma
upp till.

Jag vill i förbigående säga, att sällan något upprört mig så mycket, vare
sig det kommer från ecklesiastikministern eller andra, som detta sätt att göra
jämförelser, då det gäller småskollärarinnorna. Sjuksköterskorna äro notoriskt
underbetalda och det är ett oerhört arbete, som ålägges den kåren. Hittills
har man alltid varit överens örn att denna kår varit skandalöst och upprörande
underbetald, men så kommer man nu. då det gäller småskollärarinnornas lönefråga,
och säger: tänk dessa, ädla kvinnor, som göra ett sådant arbete, ni småskollärarinnor
skola komma lika högt i löneavseende som sjuksköterskorna,
och med tiden ha ni utsikter att komma till och med litet högre! Det har
med skäl anmärkts, att skall man göra jämförelser, så skall man taga jämförelseobjekten
på områden, där jämförelsen hör hemma, och det jämförelseobjekt,
som man i detta fall bör taga, är folkskollärarnas lönenivå. Enligt
utskottets liksom enligt Kungl. Maj:ts förslag blir det för 87 procent av
landets småskollärarinnor åtta lönegraders skillnad mellan dem och de lägst
betalda folkskollärarna. När man talar vackra ord örn hur storartat frikostigt
man går fram gent emot småskollärarinnorna, borde man ändå komma ihåg,
att dessa förslag, som här framlagts, ligga i öppen dag för var man, som
läst både propositionen och utskottsutlåtandet.

Vad sedan beträffar möjligheten att komma fram till ett avskaffande inte
bara av lönegraden B 7 för småskollärarinnorna utan även av lönegraden B 15
för folkskollärarna, så fann jag, när jag övervägt alla möjligheter, en enda
framkomlig väg, och denna var att taga Kungl. Maj :t på orden och konsekvent
fullfölja tanken i Kungl. Maj:ts egen proposition. ^ Vad är det Kungl.
Majit åtrår enligt sin egen proposition? Kungl. Majit åtrår ett ^förhållande,
då 34 veckors lästid skall tillhöra det förflutna här i landet. Kungl. Majit
åtrår att så fort som möjligt komma upp till 36 veckors lästid och sedan utan
alltför långt uppskov till 39 veckors lästid. Kungl. Majit anser, att om denna
lästid genomföres här i landet, är det fullt i sin ordning, att lönegraderna B 16
och B 17 bli de normala för folkskollärarna samt B 8 och B 9 för småskollärarinnorna.
Såsom Kungl. Maj :ts förslag är utformat och som utskottet följt
det, betyder det emellertid att under en obestämd framtid lönegraden B 16
för folkskollärarna och lönegraden B 8 för småskollärarinnorna blir ett ouppnåeligt
önskemål, åtminstone vad angår landsbygdens lärare och lärarinnor.
Bet är väl inte så man visar välvilja mot en kår, som man annars säger mycket
vackra ord örn på grund av det plikttrogna och goda arbete, den utför.

Vad är nu anledningen till att dessa tre huvudreservationer, jag talade om,
inte kunde sammansmältas till en? Då hade det varit någon utsikt för så mäktiga
partier och representanter i riksdagen som de, vilka dessa reservanter till -

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
höra, att komma fram till något resultat. Det är ju ändå struntsaker, som skilja
de tre reservationerna från varandra. Varför var det omöjligt att komma
fram till en gemensam ståndpunkt där? Jo, anledningen var densamma som
för mig gjorde det omöjligt att komma fram på den väg, som jag betecknat
som den framkomliga enighetsvägen i denna fråga. Jag ville, att riksdagen
i dag skulle besluta att kungl. Majit den 1 juli 1939 skulle genomföra en lästid
överallt i landet av minst 36V2 veckor. Då hade Kungl. Majit haft första
etappen av sm åtrådda utveckling genomförd samtidigt som denna oerhörda
bitterhet bland landets folkskollärarkår på landbygden skulle ha avlägsnats.
_yore det inte värt att försöka ga denna väg? Utan att ha alltför stora förhoppningar
om att få kammaren med mig, måste jag ändå yrka bifall till detta
förslag. Det förslaget sårar ingens intresse, varken Kungl. Maj :ts eller någon
av utskottsgruppernas, samtidigt som det löser lönefrågan för den grupp
lärare, vilken alla här äro överens örn blivit den mest missgynnade. Vad var
nu anledningen till att splittringen blev sa stor bade i dessa reservationer örn
rena struntfrågor och mellan utskottet och reservanterna? Anledningen var,
att det kastades in en pedagogisk och metodisk fråga, som har rört till ställningen
pa ett sadant sätt, att åtminstone de, som ahörde herr Paulis anförande,
fingo bekräftat att man inte ens här i kammaren är riktigt på det klara med
vad man vill eller inte vill. Förste vice talmannen sade, att han inte i utskottet
kunnat riktigt reda ut, vad utskottet ville. Jag trodde, att det var överord
av herr förste vice talmannen i utskottet. Efter herr Paulis anförande här
i dag förstår jag, att herr förste vice talmannen har fullt fog för vad han här
sagt rörande innebörden i statsutskottets utlåtande. Jag har emellertid hela
tiden varit fullt pa det klara med vad det innebär, och jag har klart för mig
att örn den mening får stå kvar, som herr Pauli vill ha bort, kan utlåtandet inte
misstolkas. Det, som förste vice talmannen opponerade sig mot förra gången
vi hade debatt örn saken, var uttalandet på sid. 52, där det talas örn tjänstgöringstid,
lästid och undervisningstid om vartannat. Men just det stycke som
herr Pauli var inne på, klarar upp, hur den saken skall läsas. Det heter nämligen
pa sid. 53: »Uppmärksammas bör, att lönegradsplaceringen enligt Kungl
Maj_:ts förslag liksom vid bifall till utskottets ändringsförslag anknytes till
lastiden, alitsa icke till lärarnas tjänstgöringstid. Om, såsom utskottet enligt
det ovanstaende förutsatt, åtgärder vidtagas, som leda till en generell och av
barnens lästid delvis oberoende utsträckning av lärarnas tjänstgöringstid lärer
det vara erforderligt att låta lönegradsplaceringen anknyta till tjänstgöringstulen
i stallet för till lästiden.» Det är klara verba, som inte kunna missför■
„ger man bort f‘irsta meningen, blir det genast suddigare, och det skulle

intei förvåna mig om, såsom jag hört privat antydas, någon god vän till folkskollärarkåren
skulle vilja stryka hela stycket, ty örn frågan bara ordnades så
att läraren tar tjanstgora 39 veckor, så måste, även om barnen gå i skolan bara
34 /2 veckor, uttalandet tolkas på det sättet, att löneregleringen härigenom är
genomlörd i alla sådana ^skoldistrikt till och med utan någon utredning. Jag
har sanningen att säga sa pass stora sympatier för folkskollärarna i detta fall,
att jag skulle taga även en sådan_ utgång med mycket gott humör, men jag vill
inte medverka till detta utan att riksdagen vet vad riksdagen gör.

Nu är det en hake i denna av herr Pauli citerade mening, som jag verkligen
lörut inte tänkt på, och det är att örn meningen får stå, alldeles sorn den står,
sa skulle de halvtidslasande skolornas lärare, de, som redan nu ha 39 veckors
tjänstgöring, inte komma upp i B 17. Det har naturligtvis aldrig varit utskottets
mening att utestänga dem därifrån, och jag kan inte tänka annat än att
vad utskottet här skrivit bör tolkas i sammanhang med det hela Men för att
klara upp den saken skall jag be att få göra ett ändringsförslag i motiveringen

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
på den punkten. Jag vill inte stryka hela punkten, ty då blir det så suddigt,
att riksdagen inte vet vad den gör. Jag vill därför lia kvar orden: »Uppmärksammas
bör, att lönegradsplaceringen enligt Kungl. Maj:ts förslag liksom vid
bifall till utskottets ändringsförslag anknytes till lästiden», men vill sedan inskjuta
»utom beträffande halvtidsläsande skolor», före orden »alltså icke till
lärarnas tjänstgöringstid». Då äro de halvtidsläsande skolorna därigenom räddade,
och då har man inte utsatt sig för några äventyrligbeter på den punkten.

Vad är nu meningen med den pedagogisk-metodiska diskussion som kastats
in och gjort det tämligen omöjligt att komma fram till någon enighet? _ Såsom
själv varande lärare har jag ingenting att anmärka emot den princip, som
skolöverstyrelsen först kom fram med och som sedan upptagits i motioner både
från överstyrelsehåll och från lärarhåll, vilka motioner gå ut på, att i vissa fall
kan resultatet av undervisningen i folkskolan bli lika bra eller bättre, om man
gör en uppdelning av lärjungarna, så att man för skötande av tjänstgöringen i
skolorna kan koncentrera sig på vissa läraravdelningar under en kortare tid.
36 eller 34V2 veckor, eller vad det nu kan vara. Varför har jag inte kunnat
gå med på den linjen? Jo, därför att vad regeringen önskat i fråga örn vår
folkskolas förbättring i mycket stor utsträckning kan — örn linjen strikt fullföljes
_ fuskås bort. Det framgår alldeles tydligt speciellt av högerreservationen,
som beträffande denna 39 veckors tjänstgöring för lärarna föreslår: vi
lägga in slöjd, vi lägga in fortsättningsskola, och så vidare. Resultatet skulle
bli, att i så gott som alla landets skoldistrikt, där man nu inte vill lia mer än
34V2 veckors lästid för barnen, skulle man för framtiden inte heller få det.
Det, som Kungl. Maj :t alltså lagt vikten på, nämligen att lästiden skulle utökas,
skulle utan vidare kunna saboteras.

Vi ha i kamrarna vid föregående tillfällen haft åtskilliga debatter rörande
nödvändigheten för vissa delar av landsbygden, att man i lantbrukarhemmen
får behålla barnen, åtminstone de äldre barnen, hemma för deras sysselsättande
i lättare jordbruksarbete, vilket skulle hindras, örn skoltiden utsträcktes.
Jag har alltid haft för mig, att detta var en synpunkt, som inte hade med
skolans bästa att göra. Det är därför som jag, trots att alla andra ledamöter
i utskottet tyckas ha haft en annan mening, hållit på Kungl. Maj :ts förslag,
vilket utgått från lästiden, icke från tjänstgöringstidens utökning, och jag
hade för mig, att fasthållandet vid Kungl. Maj :ts förslag på ett sådant sätt,
att eventuell sabotering inte kunde ske på denna punkt, var nödvändig för att
överhuvud kunna hjälpa landsbygdens lärare att fa en bättre placering i lönehänseende.
Det var således på den punkten jag föreslog, att man skulle följa
Kungl. Maj :ts förslag och inte dessa nya pedagogiska inkast trots deras förtjänster
på de punkter, som rörde utsträckandet av lästiden till 36V2 veckor.
Vad betyder detta lästidens utsträckande till 36V2 veckor? Det betyder en
veckas längre hösttermin och en veckas längre vårtermin, det är det hela.
Örn man överhuvud tillmäter en utsträckning av den kortaste lästiden någon
betydelse för resultatet av undervisningen, borde man på den punkten kunnat
vara ense med mig däri, att det är inga berättigade intressen, som skadas
genom att man går den vägen även utan utredning. För mig stod det också aldeles
klart, att i och med att denna pedagogiska fråga bedrevs, jag höll pa
att säga på detta något för beskäftiga sätt, sa vältes det stenar 1 vägen lör
lösningen av lärarnas lönefråga i den riktning, jag ville ha den löst så snart
sora möjligt, nämligen så att de sämst ställda av denna lärarkar komma upp
€n lönegrad. Ty det har förste vice talmannen rätt i, att när denna Qpedagogiska
fråga kommit in i löneregleringen, så går det inte att på ett år få en
utredning gjord. Det skulle kunna gå, om man får den första etappen av -

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
kopplad och får lästiden utsträckt till 3672 veckor utan. utredning, som propositionen
föreslagit. Då det sedan gäller en ökning av ytterligare blott 21/a
veckor, ^ förutsätter jag, att spörsmålet blir så mycket enklare oell att det
skall gå så mycket fortare att verkställa en uppdelning och fördelning, att
en utredning på kort tid skall bli möjlig.

Men kam det inte tänkas, att 361[2 veckor på något håll kan vara för lång
lästid? Jo, visst kan det tänkas — allting kan tänkas ■—• men det kan inte
tänkas bli så i något väsentligt antal skoldistrikt. Jag vet inte, örn herrarna
äro så intresserade, att herrarna ha statsutskottets utlåtande till hands, annars
står det där på sid. 52: »En minimilästid av 3672 veckor per år synes icke
vara orimlig» etc. Och vad utskottet menar med minimilästid är tydligt, ty
sedan talar utskottet örn en tjänstgöring av 39 veckor. Där äro således tjänstgöringstid
och lästid satta i direkt motsats mot varandra. Utskottet är således
självt på det klara med att en minimilästid av 3672 veckor per år inte är
orimlig. Det trodde jag, att åtminstone högerreservanterna också varit överens
örn, ty det har stått i deras tryck, ända tills betänkandet kommit mig
tillhanda. Då var det avlägsnat. Jag trodde alltså, att alla voro överens örn
detta. Det har kanske skett en förändring i uppfattningen, fastän det tror
jag inte. Säkert är det förändringar i uppfattningen om den bästa taktiken,
vilka här kommit till synes, särskilt efter det att folkpartiets reservation
blivit skriven. Ty folkpartiets reservation går lika energiskt som högerreservationen
emot varje utsträckning överhuvud av lästiden genom beslut av riksdagen
i detta sammanhang, och förste vice talmannens reservation är av samma
ull som de andras på den punkten eftersom reservationerna ha samma ordalag.
Det har tydligt sagts ifrån i dessa reservationer, att meningen är -—
och jag förstår att det har en stark lockelse på lantbrukarhåll, där man har
denna gamla uppfattning — att barnen skola kunna hållas hemma från skolan
i så stor utsträckning som möjligt. Jag förstår ju, att det kan vara en stor
lockelse på sådana håll att ordna det så att dessa lantbrukare lia den känslan:
här ha vi möjlighet att genomföra en lönereglering sådan som lärarna själva
önska den utan att vi samtidigt behöva förbättra skolväsendet på det sätt som
Kungl. Maj:t i propositionen främst avser.

Jag vet, att det är från taktisk synpunkt mycket oskickligt av mig att här
blotta denna synpunkt, men det kan inte hjälpas. Jag tycker ändå, att kammaren
skall ha någon aning örn, varför det varit så svårt att komma fram
till ett rimligt resultat, ehuru alla vilja hjälpa folkskollärarna. Här lia vi
anledningen! Om kamrarnas majoritet har en annan uppfattning — om kamrarnas
majoritet bär den uppfattning, som utskottet ger uttryck åt, när utskottet
säger, att »en minimilästid av 3672 veckor per år synes icke vara orimlig»
•— något som på avdelningen var den allmänna uppfattningen och i statsutskottets
plenum också under diskussionen örn detta ärende var en allmänt hävdad
mening — då ha kamrarna, då har riksdagen här en väg att gå, som inte
träder den kungl, propositionens riktlinjer för nära på en enda punkt. Herrarna
kunna se, hur nära mitt förslag sluter sig till utskottets, som ju följer
Kungl. Maj:ts huvudlinjer, om herrarna lägga märke till hur mycket jag behövt
ändra i utskottets motivering för att kunna ansluta mig till denna. Det
gäller också sid. 52 i utlåtandet, andra stycket nedifrån, där utskottet yttrar:
»Med hänsyn till de skiftande förhållandena i dc särskilda skoldistrikten kan
det vara tvivelaktigt, örn barnens lästid kan allestädes utan svårigheter utsträckas
till 39 veckor eller ens till 3672-» Det enda, jag där strukit, är orden
»eller ens till 36V2». Jag tror, att kammarens ledamöter av det nu anförda skola
inse, att mitt förslag mycket väl hänger ihop med hela den motivering,

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
utskottet givit, i synnerhet om kammarens ledamöter komma ihåg, att utskottet
uttryckligt sagt ifrån att en minimilästid av 36V2 veckor per år icke
synes vara orimlig.

På grund av vad jag anfört i fråga om punkt 2 har jag intet annat yrkande
på den punkten än om bifall till utskottets förslag, emedan mitt förslag, som
innebär sådan komplettering av motiveringen, att den ger lärarna på landsb5Tgden
säkerhet att vid en bestämd tidpunkt komma till en bättre löneställning,
först kommer upp under punkt 6. Ett bifall till utskottets förslag på
nu ifrågavarande punkt har således för mitt förslag endast det resultatet, att
min reservation under punkt 8 sedan kommer under proposition. Det viskas nu
till mig, att punkterna 4 och 6 föredragas samtidigt. Ja, jag är tacksam för
upplysningen att de föredragas samtidigt. Jag antar, att föredragningen inte
kan ske på det sättet, att det ställes proposition på min reservation emot utskottets
förslag, men örn så skulle ske ber jag —■ fortfarande med tack för upplysningen
— att få yrka bifall till punkt 6 redan nu. Det blir sedan herr talmannens
sak att avgöra, vilket föredragningssätt som kan anses vara det riktiga,
men jag anser, att min reservation bör föredragas under punkt 6 i utskottets
förslag, då utskottet under punkt 6 begär en skrivelse lika väl som
jag under denna punkt begär det.

Vad sedan principen om lika lön åt folkskollärarinnorna som åt lärarna beträffar,
har jag på den punkten inte mycket att tillägga till vad som redan är
sagt, delvis för resten av mig själv. I fråga om likalönsprincipen är det bara
en sak, där jag vill göra anmärkning mot herr Nilsson i Landeryd. Herr
Nilsson i Landeryd sade, att det rimliga är väl, att man inte tänker på lönen
i kronor och öre utan på levnadsstandarden. Visst är det så! För att då bevisa
saken riktigt bra för kammaren, jämförde herr Nilsson i Landeryd en
manlig familjeförsörjare med en ogift lärarinna utan barn. Men, mina herrar,
man kan göra jämförelser på bra många olika sätt. Skulle en hållbar
jämförelse i detta fall göras, så borde den väl ske mellan en ogift lärare utan
barn och en ogift lärarinna utan barn eller också mellan en lärare, som är familjeförsörjare,
och en lärarinna, som är familjeförsörjare. Man bör väl jämföra
familjeförsörjare med familjeförsörjare och ensamstående lärare med ensamstående
lärarinnor. Gör man inte det tror jag inte, att jämförelserna komma
att ha något övertygande värde. Man kan ju säga, att en ungkarl behöver mer
än en ensamstående lärarinna. Ja, men då får man gå vidare: då behöver en
ödslande ungkarl för sin levnadsstandards uppehållande bra mycket mer än
en sparsam. Det blir tråkiga konsekvenser genom det jämförelsesätt, som herr
Nilsson i Landeryd använde sig av. Han sade visserligen, att varje manlig
lärare bör gifta sig. Ja, men skall det var skäl för att de lärare, som inte gifta
sig och inte lia familj, skola belönas genom att komma upp på en levnadsstandard,
som är avsedd för familjeförsörjare? Varför skola ungkarlar i det fallet
ställas på en helt annan nivå än de ogifta lärarinnorna?

Jag tror således, att det försöket att fresta anhängare av likalönsprincipen
inte kan ha någon vidare framtid för sig. Ecklesiastikministern gjorde en
jämförelse mellan två syskon, som gingo samma utbildningsväg och kommo
fram till samma ställning i statens tjänst, och anmärkte, att det väl vore besynnerligt,
om det skulle vara rättvist, att en man bara därför att han är karl
skulle lia högre lön än kvinnan bara därför att hon är kvinna. Det är väl ändock
en deklassering av kvinnan, som man i ett demokratiskt samhälle borde
vara fri från. Jag kan ju medge, att det finns något skäl för en sådan uppdelning.
När jag ser på denna kammare, som är så maskulint betonad att det
inte finns en enda kvinnlig ledamot, kan man ju säga, att när kvinnorna, som
äro i majoritet bland väljarna, sörja så för sin representation här i kammaren,

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
kunna de ha det som de ha. Jag tycker, att det kan ligga något i den synpunkten.
Men så pass ridderlig får jag väl ändå vara, att jag inte begagnar mig
av det skälet för att ansluta mig till en eventuell majoritet i denna maskulina
kammare för en deklassering av kvinnorna och den kvinnliga arbetskraften.

På grund av någon motion här i kammaren har jag tänkt åtskilligt på det
förhållandet, att vid ansökning till ett lektorat jag själv och en kvinnlig kompetent
sökande anmälde oss och att den kvinnliga sökanden befanns vara mycket
mer kvalificerad än jag Följaktligen skulle hon få platsen. Vad skulle
resultatet bli i lönehänseende? Jo, då den mest meriterade fick platsen, fick
dess innehavare också en lägre lön, än örn den mindre kvalificerade hade
varit ensam sökande och fått platsen! Ja, är det inte utmärkt? När folkskollärartjänster
komma att utannonseras, som kunna besättas med manliga eller
kvinnliga befattningshavare, skall, örn den kvinnliga befattningshavaren är
överlägsen, denna få mindre betalt, än örn någon av de underlägsna manliga
sökandena hade fått platsen.

När man tänker på sådana konsekvenser, blir man inte precis glad över att
denna diskussion på denna punkt skall behöva föras i ett högt kultiverat, demokratiskt
land år 1937. Det har redan antytts, att man, i och med att man inte
följer likalönsprincipen, vill införa en nyhet på den löneplan, som lärarna nu
skulle flyttas upp på. Ja, på den löneplanen har man hittills ingen skillnad i
lönerna mellan manliga och kvinnliga lärare. Det skulle således vara riksdagen
år 1937 förbehållet att i löneplanen införa olikställighet mellan man och
kvinna i lönehänseende för samma sorts arbete, utfört under samma kvalifikationer.

Yrkandena när det gäller likalönsprincipen och småskollärarinnorna komina
att göras i annat sammanhang. Vad beträffar punkten 2, herr talman, har jag
intet annat yrkande att göra än örn bifall till utskottets förslag, och vad gäller
punkten 6, som här föredragits i samband med punkten 2, yrkar jag bifall
till min reservation.

Friherre Lagerfelt: Herr talman! Då jag varit hedrad med uppdraget att
vara inkallad såsom sakkunnig bland dem, som förberett detta ärende, ber jag
att få säga några ord i frågan.

Uppdraget att vara sakkunnig har för mig varit av stort intresse. Det
har verkligen varit ett nöje för mig att få ägna tid at detta arbete, som gällde
att ordna angelägenheterna för vår lärarkår, både den manliga och den kvinnliga.
Jag har under min verksamhet lärt mig att högt värdera lärarkårens
maktpåliggande, viktiga uppdrag i samhället, och jag har lärt mig att med
tacksamhet uppskatta det sätt, på vilket lärare och lärarinnor i allmänhet
sköta sitt viktiga kall.

De sakkunniga hava haft fördelen att ha en insiktsfull och duglig man
till ordförande och en skicklig sekreterare. Det är dessa personers förtjänst,
att de sakkunniga på så kort tid kunnat komma fram med ett förslag i detta
storä ärGiidG

dag ber att få beröra sakkunnigmajoritetens, till vilken jag själv lior, ställning
till de frågor, som ha omdebatterats i denna stund. Jag går da först till
placeringen av manliga lärare. Sakkunnigmajoriteten föreslog en placering
av manliga lärare i lönegraden H 17 efter vissa övergangsar, men skulle
villkoret för en placering i denna lönegrad vara en tjänstgöringsplikt av 39
veckor. De sakkunniga höllö för angeläget, att samma avlöning skulle tillkomma
lärare i samtliga distrikt, både de som hade den gamla lästiden
av 34 V2 veckor, de som hade en något längre lästid och de, som hade genomfört
den fulla lästiden av 39 veckor. Anledningen till detta var, att de sak -

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
kunniga hade klart för sig, att om de distrikt, som hade kortare lästid, d. v. s.
lantdistrikten, skulle bjuda sina lärare lägre avlöning, så skulle stadsdistrikten
först välja alla de mest förtjänta och endast de mindre förtjänta bliva över
för lantdistrikten. Alltså är det ett landsbygdsintresse att lönen blir lika i
de olika distrikten. Men de sakkunniga hade också klart för sig, att vi icke
kunde komma med förslag örn en obligatorisk lästid av 39 veckor. Vi ha
nyligen antagit ett sjunde läsår såsom obligatoriskt. I och med detta stiger
lästiden för varje barn från 6 år ä 8 månader, motsvarande 48 läsmånader, till
7 år med 8 månader, eller 56 månader. Därifrån avgår 1 V2 månads fortsättningsskola,
men i alla fall stiger lästiden från 48 månader till 54 V2 månader.
Skulle vi nu hava ökat den obligatoriska lästiden till 39 veckor, 9 månader, så
hade denna lästid stigit från 48 månader till 7 X 9 = 63 —• 1 V2 = 61 V2
läsmånader. Detta ansågo vi vara orimligt.

De sakkunniga förutsätta alltså, att varje skoldistrikt äger att bestämma
undervisningstidens längd emellan de obligatoriska 34^2 och 39 veckorna. För
att få tjänstgöringstiden för lärare så ordnad, att den fyllde ut dessa 4 V2 veckor,
föreslogo de sakkunniga, att läraren skulle taga motsvarande undervisning
i slöjd. Detta förslag har skolöverstyrelsen förbättrat, och det är upptaget
i den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. avgivna reservationen.
Herr förste vice talmannen berörde det nyss i sitt anförande och kallade det
Columbi ägg. Jag säger alldeles detsamma: Skolöverstyrelsens förbättring

av de sakkunnigas förslag finner jag rent genial. Jag tänker mig en skola av Btyp,
en B 1- eller B 2-skola, där lärarinnan i första och andra klasserna, som
undervisar två klasser parallellt, tar emot hälften av barnen efter ett års skolgång,
medan den andra hälften, som utgöres av nybörjare, består av så små
barn, att de knappast hitta vägen till skolan och ofta gråta bara därför att
de inte få vara hemma. En sådan lärarinna kan börja en månad tidigare med
alla dessa små, som behöva läras att vara skilda från sitt hem och börja att
ägna sig åt skolarbetet, utan att vid denna gärning bliva störd av de större barnen
och — vad som är ännu viktigare — utan att de små barnen behöva hindra
de större barnens undervisning. När sedan lärarinnan kommit till slutet av
läsåret, tar hon sin nionde månad med endast de större barnen, och de få en
grundlig duvning i sina ämnen och kunskaper från de två åren, tills de skola
gå över till nästa avdelning i skolan. På samma sätt går det nog att efter
Columbi ägg utnyttja all den lästid, som läraren är skyldig att undervisa,
ehuru den icke blir uttagen genom en ökad obligatorisk skolgång för alla barn.

Så var det frågan örn likalönsprincipen. Vi hörde vid debattens början herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet hålla ett storartat anförande,
en kvinnobeprisning. I allt vad han då sade i sak anser jag mig kunna instämma,
men han använde sin vältalighet och förmåga att framställa vad han
säger på ett sätt, som påminde mig mera örn riddartiden, romantikens tid, än
örn vår egen tid. Även örn man kan instämma i innehållet i vad han säde, så
kan man icke, när det är fråga örn handläggandet av ekonomiska angelägenheter,
med de premisser han anförde komma fram till likalönsprincipen.

De sakkunniga ha just inte gått in på denna likalönsprincip utan ha förklarat
sig icke vilja föregripa den utredning, som pågår om. lönereglering för statens
verk i stort. Jag själv tillåter mig då att säga, att även örn jag till fullo
uppskattar kvinnans duglighet som lärarinna, så måste°vi tänka på en sak.
Flickorna äro tidigare utvecklade än pojkarna i 12—16-årsåldern. Flickorna
lära sig fort, och deras ambition och ordningssinne äro tidigt väckta. Men
kvinnan åldras fortare än mannen. När kvinnan nalkas pensionsåldern, händer
det ofta, att hon får taga en förtidspensionering eller tjänstledighet på
grund av att krafterna icke räcka till. Det torde hända, att det arbete, som

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
kvinnan utför, och det, som mannen utför, blir lika betalt, örn kvinnan, såsom
är föreslaget av reservanterna, sättes två lönegrader under mannen.

Vad småskollärarinnornas placering beträffar ha de sakkunniga varit ense
örn att placera dem i nionde lönegraden med 39 veckors tjänstgöringsskyldighet.
Småskollärarinnorna ha den stora fördelen framför folkskollärarinnorna,
att de äro utan konkurrens från männens sida om sina befattningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Johansson i Fredrikslund
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Jag vill anknyta till ett uttalande i stats utskottets

utlåtande. Utskottet konstaterar, att löneregleringsförslaget innebär,
att löneregleringen skall utformas i anslutning till det lönesystem, som
gäller för statsförvaltningen i allmänhet. Och som skäl för att utskottet —-det gäller således både utskottsmajoriteten och reservanterna — ansluter sig
till detta förslag säger utskottet, att det »kan vara lämpligt framför allt med
hänsyn till folkskollärarkårens sedan länge uttalade önskan om en reglering
av lönerna efter dessa principer». Jag inkasserar med tillfredsställelse detta
hänsynstagande till lärarkårens synpunkter och önskemål. Något sådant har
eljest icke så särdeles mycket kommit till uttryck i riksdagstrycket, örn jag
bortser ifrån en del motioner. I den kungl, propositionen refereras knappast
vad lärarkåren haft för uppfattningar och önskemål i denna för lärarna så
viktiga fråga. Det är inom parentes sagt rätt anmärkningsvärt, eftersom kårens
representanter ha haft förmånen att inför 1936 års sakkunniga få framföra
sina synpunkter och önskemål. I sakkunnigbetänkandet lämnas också
en utförlig redogörelse för dessa kårens uppfattningar. Då dessa emellertid
icke i någon nämnvärd grad fått komma till uttryck i vare sig regeringspropositionen
eller statsutskottets utlåtande, är det ganska naturligt att jag nu begagnar
min ställning som riksdagsman att granska det föreliggande löneförslaget
framför allt i min egenskap av representant för den kår, som jag har
äran tillhöra och, jag vill tillägga, främst i egenskap av landsbygdslärare.

Det är alldeles riktigt, som statsutskottet säger, att inplaceringen i det allmänna
lönesystemet sedan länge varit det stora önskemålet inom Sveriges
folkskollärarkår. Vi lia eftersträvat en sådan inplacering bland annat för att
komma i åtnjutande av de många förmåner, som herr statsrådet i sitt stora
anförande här på förmiddagen pekade på. lien jag vill också i det sammanhanget
säga, att dessa förmåner icke äro någonting, som speciellt gynnar just
lärarkåren, utan det är endast på det sättet, att denna förut varit missgynnad
i jämförelse med andra grupper av befattningshavare i jämförbar ställning,
för vilka staten bestämmer lönerna. Till de förmåner, som förut uppräknats,
skulle jag vilja lägga den, att lärarkåren genom inplacering i lönesystemet får
möjlighet att följa med i utvecklingen på ett annat sätt än hittills, så att kåren
icke behöver komma på efterkälken vid framtida kommande lönerevisioner.
Hur värdefullt detta är, framgår av ett annat regeringsförslag, som
ligger på riksdagens bord, nämligen propositionen örn den provisoriska avlöningsförstärkningen,
varigenom lärarkåren skulle utöver den egentliga löneregleringen
få nära hälften så mycket till, som den egentliga löneregleringen
kommer att ge, sådant förslaget nu föreligger.

Till vår gamla önskan örn lönereglering med inplacering i lönesystemet ha
vi också knutit den förhoppningen, att lärarkårens avlöningsförhållanden skulle
ordnas så, att befattningshavarna skulle få något så när lika reallön oberoende
av på vilken ort i vårt avlånga land som de lia sin tjänstgöring. När
vi således i många år inriktat våra lönesträvanden på att uppnå det mål, som
nu i fråga örn inplaceringen ligger inom räckhåll, ha särskilt landsbygd.slärar -

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
na inte förbisett, att inplaceringen för dem kan ha en del avigsidor. Sålunda
är exempelvis bruttolönesystemet icke särskilt förmånligt för landsbygdens
lärarkår, som nu får en del av sin lön in natura i form av fri bostad och uppvärmning
av densamma. Tvärtom kommer bruttolönesystemet i många fall
att medföra en minskning av den behållna löneförbättringen just för landsbygdens
lärare. I allmänhet taxeras lärarbostäderna ute på landsbygden förhållandevis
lågt. Med bruttolönesystemet kommer bostadsvärdet säkerligen i
många fall att uppskattas avsevärt högre. Jag skulle tro, att värderingen av
bostaden enligt bruttolönesystemet kan medföra en beskattning av låt oss säga
ytterligare 2J/2 bevillningskronor, något som, örn kommunalskatten håller sig
omkring det medeltal, som lär gälla för landsbygden, nämligen 10 kronor, genom
skatteökningen medför en minskning av den behållna lönen på 25 kronor
jämfört med skatten på de värden, som för närvarande bruka åsättas bostadsförmånen
vid taxeringen.

På samma sätt förhåller det sig med dyrortsgrupperingen. Även denna
kommer i många fall att medföra en minskning av reallönen på vissa platser.
Det är många faktorer, som ingå i lärarens standard, vilka icke medräknas
bland dem som konstituera indelningen i de olika dyrortsgrupperna. Som
exempel kan jag nämna kostnaderna för barnens utbildning, kostnaderna
för eget utbildningsarbete och mera sådant. Ja, det kan till och med inträffa
och kommer icke så sällan att inträffa, att till och med rena livsmedelskostnader
kunna ställa sig större för den rena landsbygdsläraren, örn
jag så får uttrycka mig, än för den, som tjänstgör i ett närliggande samhälle.
Det är inte alls ovanligt, att ett större eller mindre samhälle är placerat
som C-ort, medan den omgivande landsbygden är A-ort. I det fallet
komma förhållandena att gestalta sig på följande sätt. Vi antaga, att både
de befattningshavare, som tjänstgöra i samhället, och de, som tjänstgöra på
den kringliggande landsbygden, äro placerade i sjuttonde löneklassen.
Det föreligger då en löneskillnad till förmån för läraren i samhället av
356 kronor. Hans hyresavdrag är 348 kronor större än det belopp läraren
på landsbygden skall betala för bostaden. Den förre får således en
visserligen obetydligt men dock något större behållen lön än landsbygdsläraren.
I elfte löneklassen är löneskillnaden 277 kronor och hyresavdraget
för småskollärarinna i samhället är 168 kronor större än det lärarinnan ute
på landsbygden skall betala. I det fallet uppstår således en ännu större
skillnad i den behållna lönen till förmån för lärarinnan i samhället. Men
dessutom är det ofta så, att landsbygdslärarna och -lärarinnorna måste resa
in till samhället, när de skola skaffa sig sina förnödenheter av olika slag, till
och med vanliga livsmedel.

Ehuru således landsbygdslärarna i själva verket icke varit blinda för en
del avigsidor, som för deras vidkommande följa av inplaceringen i lönesystemet,
ha vi ändå icke velat motsätta oss en sådan. Det är alltså en enhällig
opinion bland lärarkåren för denna inplacering. När landsbygdslärarna ha
anslutit sig till den opinionen, har det skett i förhopppning örn att löneläget
flir dem skulle bli åtminstone så förmånligt, som de sakkunniga föreslagit.
Jag vill särskilt understryka, att när lärarkåren ansett sig kunna kräva, att
manlig folkskollärare skulle placeras i sjuttonde lönegraden — det har ju
konstaterats i propositionen och även i utskottets utlåtande, att manlig folkskollärares
placering är utgångspunkten för hela lönesättningen i övrigt ■—
är det icke ett påhitt av lärarkåren, utan det är vad de sakkunniga lia konstaterat,
såsom herr statsrådet själv säger i propositionen, vara den önskvärda
och lämpliga placeringen för manliga folkskollärare. 1920 års lönekommitté
ansåg också, att denna placering var den lämpliga och önskvärda, för att

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
begagna detta uttryckssätt, som sedan använts. Lärarkåren har således varit
lojal och icke sträckt sina förhoppningar längre än till den av de sakkunniga
konstaterade lämpliga placeringen. Under sådana förhållanden har regeringsförslaget
om en lönedifferentiering väckt djup besvikelse på grund av den av
differentieringen följande placeringen av det stora flertalet lärare två lönegrader
under den, som ansetts lämplig och önskvärd. Såsom här redan har
anförts, komma 84 procent av de manliga folkskollärarna, 87 procent av småskollärarinnorna
oell 70 procent av folkskollärarinnorna att få denna placering
två lönegrader under den av de sakkunniga förordade.

Propositionens förslag örn den variabla lästiden med möjlighet till utsträckt
lästid för lärarna utan någon lönekompensation verkade ytterligare ogynnsamt.
När utskottet nu föreslår fixa lästider, innebär detta en avgjord förbättring
av regeringsförslaget, vilken jag tror, att lärarkåren skall tacksamt
uppmärksamma. Kårens bestämda önskemål är dock att komma fram till
en enhetlig placering, och den har förklarat sig villig att påtaga sig den ökade
prestationsskyldighet, som statsmakterna kunna önska pålägga den i samband
med ett genomförande av den enhetliga löneplaceringen.

I det sammanhanget måste jag som min personliga mening säga, att det icke
skulle vara någon särskilt stor orättvisa, örn en enhetlig lönegradsplacering
genomfördes, utan att någon ökad prestationsskyldighet ålades. Det är särskilt
från landsbygdslärarnas synpunkt jag vill konstatera detta. Landsbygdslärarna
arbeta ofta i de mera svårarbetade skolformerna. De lia icke alltid
tillfredsställande undervisningslokaler, och de ha ofta mindre tillgång till
moderna hjälpmedel i fråga örn undervisningsmateriel av olika slag än lärarna
i större samhällen ha. Det skulle, menar jag, icke vara en så särdeles stor
orättvisa, örn lärarna på landsbygden såsom en kompensation för de ogynnsammare
arbetsförhållandena placerades i lönehänseende lika förmånligt som
de kamrater i de större samhällena, som lia mera lättarbetade skolor men en
längre lästid.

Ur skolans synpunkt måste jag emellertid med tillfredsställelse hälsa den
inriktning mot kvalitativa förbättringar av undervisningsväsendet, som hela
statsutskottet otvetydigt har. Jag bara nödgas beklaga, att detta inresse icke
tagit sig mera positiva uttryck från majoritetens sida än som har skett. Statsutskottsmajoriteten
önskar en utredning rörande dessa förhållanden. Lärarkåren
är emellertid icke utan fog överhuvud taget ganska kritiskt inställd mot
välvilliga uttalanden av statsmakterna, uttalanden som i sig själva icke förplikta
till någonting. År 1882 hade vi här i riksdagen en lönediskussion, som
just gällde folkskollärarkåren. En framstående ledamot av riksdagen, Jöns
Rundbäck, yttrade då beträffande sådana välvilliga uttalanden: »Statsutskottets
blommor mätta icke, given folkskolelärarne bröd, de hungra.» Då jag nu
anknyter till detta yttrande, har jag anledning att konstatera, att det ekonomiska
läget för den svenska folkskollärarkåren sedan dess har avsevärt förbättrats,
och den sista delen av uttalandet, att folkskollärarna bokstavligen
hungra, iiger sålunda gudskelov inte någon aktualitet för närvarande. Men
bildligt talat kanske det kan ha sin tillämpning, ty det faktiska förhållandet
är, att en stor del av folkskollärarkårens medlemmar, särskilt sådana som äro
tyngda av stora försörjningsbördor för sin familj, icke ens med den nu föreslagna
löneplaceringen får möjligheter att tillfredsställa sina andliga behov
såsom vore både önskvärt och berättigat.

Nu ha nio reservanter inom utskottet velat fixera tidpunkten för ikraftträdandet
av bestämmelsen om den ökade tjänstgöringsskyldigheten och därmed
också tidpunkten för en enhetlig löneplaoerings ikraftträdande. Med anledning
av de olika reservationer, som föreligga, måste jag fråga mig, varför

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
nian icke kunnat uppnå samling kring ett gemensamt uttalande av de nio
reservanterna i stället för att de ledamöter av statsutskottet, som önskat ett
positivt beslut i detta avseende, gått fram mera efter partilinjer. Herr Oscar
Olsson konstaterade, att det berodde på att ett pedagogiskt eller metodiskt
spörsmål kommit in i diskussionen och försvårat en sådan samling. Jag tycker
nu, att den motion, som jag tillsammans med herr Berglund i denna kammare
och några kamrater i andra kammaren framburit, borde ha varit en
idealisk grund för en sammanjämkning av de olika intressen, som i detta fall
dock lia syftat mot samma mål. I den ifrågavarande motionen yrkas, att
endast de två högsta lönegradsplaceringarna skulle tillämpas, så att löneställningen
från och med löneregleringens ikraftträdande skulle bli antingen
B 16 eller B 17 för manliga folkskollärare och analog placering för de övriga
kategorierna. Ett beslut i den riktningen, kompletterat med en utredning,
såsom nu föreslås, beträffande möjligheterna att komma fram till 39 veckors
tjänstgöringstid för samtliga lärare hade enligt min mening varit en idealisk
sammanjämkningslinje. Ett riksdagsbeslut av den innebörden skulle också
ha medfört en relativ och till och med relativt stor tillfredsställelse inom den
svenska folkskollärarkåren.

En sådan lösning hade varit angelägen framför allt med tanke på de befattningshavare,
som nu stå i tur att avgå från tjänsten med pension. Statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet framhöll med fog betydelsen av
löneregleringen i pensionshänseende, då pensionsunderlaget därigenom blir så
mycket fördelaktigare än tidigare. Nu stå många gamla lärare inför pensionsålderns
inträde, och de ha hoppats, att även örn den lönereglering, som de väntat
på i så många år, icke kommer dem tillgodo, skulle de dock få en förbättrad
pension. Herr statsrådet har också beaktat detta önskemål, då han uttalat
sig välvilligt örn en retroaktiv tillämpning av de pensionsbestämmelser,
som troligen komma att antagas nästa år. När statsutskottet berör det spörsmålet,
säger utskottet, att det »saknar anledning att ingå på dessa frågor men
anser sig böra framhålla vikten av att en viss försiktighet iakttages vid avfattningen
av de bestämmelser, som avse att meddela retroaktiv giltighet åt de
nya föreskrifterna i pensionshänseende». Jag hoppas, att man icke skall behöva
tolka detta uttalande såsom ett avvisande av departementschefens mera
tydligt uttryckta välvilliga inställning i detta avseende. För min del tycker
jag, att det skulle vara ganska naturligt, örn man utsträckte tillämpningen av
de förmånligare pensionsbestämmelserna till tidpunkten för ikraftträdandet av
den provisoriska avlöningsförbättring, som lärarkåren sedan några år har
åtnjutit, ty denna avlöningsförbättring har ju endast varit ett förskott på den
lönereglering, som nu skall beslutas. Det är väl möjligt, att man i så fall
behöver företa vissa jämkningar med hänsyn till att de ifrågavarande befattningshavare
under dessa år betalat avsevärt lägre pensionsavgifter än de som
komma att åvila befattningshavarna i framtiden. Synnerligen betydelsefullt
är i varje fall, att man icke glömmer bort de lärarkrafter, som nu ingå i pensionsåldern,
innan löneregleringen har trätt i kraft eller innan pensionsregleringen
har beslutats. Skulle ett bättre pensionsunderlag kunnat vinnas, därigenom
att man redan nu beslutat en placering i lägst sextonde lönegraden för
de manliga lärarna, hade åtskilligt av värde även i detta avseende vunnits genom
en sådan sammanjämkning.

Jag tror mig kunna konstatera, att de synpunkter, som jag hittills framfört
i denna fråga, uppbäras av en enhällig opinion bland Sveriges folkskollärare,
oberoende av örn de äro stads- eller landsbygdslärare och oberoende av örn de
tjänstgöra vid folkskola eller vid småskola. Till lönediskussionen ha emellertid
knutits även en del frågor, som mera beröra speciella gruppintressen. När

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
jag nu kommer in på det området, ber jag att från början klart och tydligt få
säga ifrån, att jag här framför mina personliga uppfattningar beträffande de
föreliggande spörsmålen.

Den mest brännbara frågan gäller, det känna vi alla till, likalönsprincipen.
I det fallet ba meningarna inom lärarkåren brutit sig synnerligen skarpt under
den lönediskussion, som förts på sista tiden. Jag tror man kan säga, att
diskussionen bär rört frågan örn vad som är viktigast: tillgodoseendet av ett
visst behov, nämligen familjeförsörjarens behov, eller tillgodoseendet av en
viss princip. Jag tror, att de kvinnliga kamraternas ståndpunkt av mig tolkas
rätt, örn jag säger, att det icke så mycket är pengarna de längta efter utan
fastmera detta att även i löneställningen finna ett uttryck för en rättvis uppskattning
av ett likvärdigt arbete. I det fallet förstår jag folkskollärarinnorna,
och jag inte bara förstår dem, utan jag delar deras uppfattning. Men å
andra sidan har man gentemot tillgodoseendet av denna princip satt försörjningsbehovet
hos flertalet av de manliga lärarna. När jag har haft att ta ståndpunkt
till detta spörsmål, har det varit med mig som med riksdagsmannakandidaten
i den gamla Strixhistorien -—• och det är kanske på samma sätt med en
stor del av kammarens ledamöter; han bley på ett valmöte interpellerad örn sin
ställning till nykterhetsfrågan, och då sade han: »Vad nykterheta beträffar,
måste jag säga, att jag gillar strävandet fast utan entusiasm.» Det är nog en
mycket vanlig manlig ståndpunkt, när det gäller likalönsprincipen: vi gilla
strävandet fast utan entusiasm. Och finner man då, att behovssynpunkten väger
tyngre, kanske välviljan svalnar helt och hållet och övergår till ren negativism.

Jag måste erkänna, att vore det så, att jag hade att välja mellan att rösta för
att ge de manliga lärarna de 4 V4 miljoner kronor, som likalönsprincipens genomförande
kostar, eller rösta för likalönsprincipen, skulle jag rösta för att de
manliga lärarna finge de 4 V4 miljonerna. Nu ligger emellertid saken icke till
på det sättet. Jag tror, att de 4 V4 miljonerna lia spelat en alldeles för stor roll
i lönediskussionen och tillmätts en helt annan betydelse än de verkligen ha. När
t. ex. herr Pettersson i Dahl och några andra bondeförbundsrepresentanter i
andra kammaren i en motion yrka, att de manliga lärarnas löneställning skall
förbättras så, att de komma upp i lönegraden B 16 och B 17 men att man skall
hålla sig inom regeringspropositionens kostnadsram, så räkna motionärerna
fel. Det är nämligen så, att av de 4 V4 miljonerna äro 1 V4 miljon kronor direkt
knutna till likalönsprincipens genomförande. Det är det belopp, som kommunerna,
om likalönsprincipen genomföres, skola betala utöver det eljest utgående
bidraget. Genomföres den icke, skall denna merkostnad icke påföras kommunerna,
och då bortfalla de 1 V4 miljon kronorna. De återstående 3 miljonerna,
som utgöra statsverkets kostnader för likalönsprincipens genomförande,
bli icke heller disponibla, ty om likalönsprincipen icke genomföres och de manliga
lärarna placeras t. ex. i sjuttonde lönegraden, följer som en konsekvens därav
— och jag tror inte, att någon skulle vilja motsätta sig det — att de kvinnliga
befattningshavarna placeras i femtonde lönegraden. Men regeringen räknar
just med detta, att flertalet av folkskollärarinnorna skola bli placerade på
det sättet. 70 procent av dem stanna nu under övergångstiden kvar i trettonde
lönegraden, men när de få samma lön som männen, komma de upp i femtonde
lönegraden. På det sättet försvinner även större delen av de 3 miljonerna, utan
att de manliga litrarna få någonting med av dem, även om likalönsprincipen
icke genomföres.

Jag är för övrigt ganska rädd för ett uppskjutande av denna frågas avgörande.
Jag kan inte förstå annat än att den ganska intimt hänger samman just
med själva inplaceringen i lönesystemet. Det påpekas också i regeringsförsla -

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
get, att redan formella skäl tala för att lika lön införes. Skulle man nu besluta
örn uppskov och ta upp frågan igen, när lärarna äro inplacerade, förstår jag
icke att man kan klara upp saken på annat sätt än man gjorde år 1925 i fråga
örn vissa andra statstjänstemän, d. v. s. att man klassificerar lärartjänsterna i
folkskolorna. Man kan tänka sig, att de manliga lärare, som nu tjänstgöra,
kallas förste lärare och äro placerade i en högre lönegrad, och de kvinnliga kallas
andre lärare och komma två lönegrader under förste lärarna. Det skulle
från de manliga lärarnas synpunkt kanske kunna godtagas, men den utveckling,
som sedan skulle följa, förskräcker åtminstone mig. Ty resultatet skulle säkerligen
med fri tävlan mellan män och kvinnor örn de olika tjänsterna ganska
snart bli, att man inom samma skoldistrikt hade en kvinnlig förste lärare och en
manlig andre lärare. Och då tror jag att situationen skulle bli än värre ur
de manliga lärarnas synpunkt än örn likalönsprincipen nu genomföres.

Jag kommer således, herr talman, att rösta för utskottsmajoritetens yrkande
i denna del. Men jag vill tillägga, att det för mig står klart, att örn riksdagen
nu genomför likalönsprincipen på detta område, måste som en nödvändig konsekvens
följa, att riksdagen på allvar tar upp familjeförsörjningsproblemet och
definitivt löser det på ett eller annat eller kanske helst på flera olika sätt.

Vad småskollärarinnorna beträffar tror jag, att vi allesamman erkänna, att
denna lärarkår har en synnerligen betydelsefull uppgift i det för barnen så ömtåliga
skede av livet, som övergången från uteslutande hemmets till skolans
värld utgör. Statsutskottet önskar en utredning örn beredande av förbättrad
löneställning för hädanefter utbildade småskollärarinnor. För min del anser
jag, att detta skulle innebära en orättvisa och i många fall en grym orättvisa
mot alla de nuvarande plikttrogna arbetarna på detta verksamhetsfält, vilka i
stor utsträckning uppoffrat ferier och påtagit sig ekonomiska bördor för att
hålla sig i kontakt med den revolutionerande utveckling inom pedagogikens område,
berörande deras arbetsuppgifter, som ägt runi. Jag ansluter mig i detta
fall till herrar Olof Olssons, Paulis och Larssons i Varberg reservation. Jag
tycker, att man här kan skönja en ganska klar utvecklingslinje: sakkunnigereservadionen,
som ju i stort sett ligger till grund för regeringsförslaget, föreslår
en placering i sjätte lönegraden, regeringen förordar sjunde graden och
utskottet syftar till någonting bättre för alla i mån av tjänstgöringstidens utökning
och förbättring särskilt för de hädanefter utbildade. Riksdagen kan
gärna fortsätta på denna raka linje genom att bifalla den reservation örn en
successiv uppflyttning till lönegraden B 11, som påyrkas i en reservation.

Jag ber, herr talman, att få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk ännu
några minuter för att säga ett par ord örn de icke ordinarie befattningshavarna.

Statsutskottet har beträffande de icke ordinaries löneställning uttalat sig för
två tydliga förbättringar av regeringsförslaget, när det föreslår, att årslönen
skall beräknas efter en dagspenning baserad på årslönen för 39 veckors undervisningstid
enligt den lönegrad, som skulle tillämpas för icke ordinarie lärare,
och likaså när utskottet i anslutning till departementschefens uttalande om kommunernas
skyldighet att bibehålla de nuvarande lärarkrafterna i lägst den löneställning,
som de för närvarande lia, också önskar tillförsäkra de extra ordinarie
denna förmån. Enligt mitt förmenande tala dock starka skäl för den ytterligare
förbättringen, att de icke ordinarie placeras endast två lönegrader under
de ordinarie. De icke ordinarie inom skolans värld äro icke jämförbara
med extra tjänstemän i statens verk i övrigt. De ha samma utbildning som de
ordinarie. Det beror mera på en tillfällighet och icke på kvalifikationen, örn
en person blir vikarie, extra ordinarie eller ordinarie lärare, och de icke ordinarie
ha samma ansvarsställning t. ex. såsom klassföreståndare som de ordinarie,
och i allt övrigt äro deras arbetsuppgifter desamma som de ordinarie lärarnas.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Nr 33.

Äng. lönereglering för folie- och småskollärare m. m. (Forts.)

Jag yrkar i detta avseende, herr talman, bifall till motionen nr 287 i denna
kammare. Skulle detta yrkande bifallas, föranledes därav en ändring av utskottets
motivering på sid. 57 näst sista stycket, där utskottet ansluter sig till
Kungl. Maj :ts förslag. Den enda ändring, som skulle behöva göras, är att av
orden »Utskottet har för sin del icke funnit» ordet »icke» utgår samt att orden
»tre löneklasser» ändras till »två löneklasser», varjämte sista meningen i stycket
utgår. Skulle, vilket jag naturligtvis inte kan förvänta, då ingen reservation
därom ens föreligger, mitt yrkande örn bifall till motionen vinna majoritet
i kammaren, hemställer jag alltså örn denna ändring av motiveringen.

När jag nu går till ett slutyrkande, skulle jag helst vilja yrka bifall till min
motion men finner det givetvis fullständigt meningslöst. Jag yrkar i stället,
herr talman, bifall till herr Olof Olssons reservation beträffande den enhetliga
löneplaceringen. Skulle detta yrkande bifallas, förefaller det mig, som om
punkten 6 i statsutskottets utlåtande därmed borde falla bort. Jag yrkar vidare
bifall till herr Olof Olssons m. fl. reservation beträffande småskollärarinnornas
löneställning.

Innan jag slutar, måste jag taga upp ännu en fråga, som varit under diskussion
i kammaren. Herr Pauli gjorde ett yrkande örn ändring av utskottets
motivering genom uteslutande av en sats på sid. 58. Herr Oscar Olsson har
mycket energiskt vänt sig däremot och i stället velat sätta in några ord, varigenom
man skulle kunna undgå den feltolkning, som möjligen kunde uppstå
av utskottets uttalande sådant det nu föreligger. Men herr Oscar Olssons förslag
klarar inte av den saken. På sid. 52 säger utskottet att »utskottet ansluter
sig till Kungl. Maj:ts förslag örn en differentierad lön, avvägd med
hänsyn till lärarnas tjänstgöringstid», och på sid. 53 säger utskottet: »Uppmärksammas
bör, att lönegradsplaceringen enligt Kungl. Maj :ts förslag liksom
vid bifall till utskottets ändringsförslag anknytes till lästiden, alltså icke
till lärarnas tjänstgöringstid.» Det är två rakt motsatta uppfattningar, som här
deklareras. Utskottet kan ju fa lia dem, men jag kan icke förstå med vad
rätt utskottet pastar, att även Kungl. Maj :t har dessa olika uppfattningar.
Det gäller inte bara lärarna i de halvtidsläsande skolorna, utan det finns
även ett hundratal eller kanske ett pär hundratal lärare, som för närvarande
ha en tjänstgöringstid av 39 veckor, medan barnen endast läsa
34V2 veckor. Vilken lönegradsplacering, vill jag fråga herr Oscar
Olsson, skola dessa lärare nu få — i B 15 eller i B 17? I Norrlands.
finnbygder Täler det förhållandet, att staten betalar ’ ersättning
för lärarnas överläsningstid; barnen ha ingen överläsningstid, men lärarna
lia det pa grund av de svararbetade förhallandena. Det är således någonting,
sorn i praktiken har tillämpats av det, som skolöverstyrelsen beträffande förstärkningsanordningar
nu har föreslagit i samband med löneregleringen. Det
finns även på en del andra platser i landet vissa B 3-skolor och D 1-skolor,
där förhållandet är detsamma, d. v. s. där lärarna faktiskt för närvarande ha
39 veckors tjänstgöringstid medan barnen har 341/2 veckors lästid. Örn ifrågavarande
mening i utskottets motivering far kvarstå, komma även med herr
Oscar Olssons ändring, såvitt jag kan förstå, nämnda lärare, vilka lia en
tjänstgöringstid av 39 veckor, i alla fall att bli placerade i lönegraden B 15,
därför att barnens lästid är 341/2 veckor. Det synes mig därför vara alldeles
nödvändigt, att kammaren med bifall till utskottets yrkande i den nu föredragna
punkten ansluter sig till herr Paulis yrkande och utesluter den första
meningen 1 tredje stycket nedifrån på sid. 53. Då uttryckcs just vad Kungl.
Majit har menat, når Kungl. Majit talar om undervisningstider och tjänstgöringstider,
nämligen att lärarens faktiska tjänstgöringstid, sådan den nu föreligger,
skall vara konstituerande för lönegradsplaceringen. Om icke det

Första kammarens protokoll 1037. Nr 33. 5

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 f. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
yrkande, som jag i första hand framställt, skulle vinna bifall, kommer jag
att ansluta mig till herr Paulis yrkande beträffande denna punkt av motiveringen.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på framställning av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr Borell avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 338, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överenskommelse mellan Sverige,
Estland och Finland rörande förhindrande av spritsmuggling m. m.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande godkännande av
ett i Haag den 27 mars 1931 dagtecknat protokoll angående erkännande av den
fasta mellanfolkliga domstolens behörighet att tolka i Haag avslutade konventioner
i internationellt privaträttsliga ämnen; och

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 § lagen den 5 mars 1937 (nr 61) angående åtgärder för
att förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget i Spanien m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr

305, att utskottets hemställan i utlåtande nr 2, samt, i fråga örn förslaget nr

306, att utskottets hemställan i utlåtande nr 5 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1937/1938 till Gymnastiska centralinstitutet: Avlöningar jämte i
ämnet väckta motioner m. m.;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående justitiekanslersexpeditionens avlöningsanslag jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till ersättning
åt Lunds domkyrka för upphörande av vissa kyrkan tillkommande avgifter;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till inlösen
av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille m. m.;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående upphörande av vissa till statsverket indragna hospitalsräntor;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till oförutsedda utgifter; samt

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till räntor å statsskulden m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.08 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 140, i an- Äng. löneledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående lönereglering för folk- och små- re9lerin9 för
skollärare m. m. jämte i ämnet väckta motioner, punkten A 2 och punkten A 6 /o?/j ?,cA smd''
i vad den avsåg anhållan örn utredning och förslag till viss jämkning i ålig- mm*
gandena för lärare vid folkskolor. (Forts)

Herr Wagnsson, Ruben: Herr talman! Sa många och så långa anföranden
ha redan hållits under förmiddagen i denna debatt, att föreliggande frågor
kunna sägas ha blivit belysta ur olika synpunkter, och mycket nytt utöver
vad som sagts^ kan troligen inte framkomma. Jag skall därför försöka fatta
mig kort och låta mitt anförande närmast få karaktären av en deklaration. Jag
känner nämligen ett behov av att ange de skäl, som för mig äro avgörande,
då jag vid de blivande voteringarna på två viktiga punkter icke anser mig
kunna stödja utskottsförslaget.

Innan jag gör detta, vill jag emellertid uttrycka min tillfredsställelse över
den upputsning, som statsutskottet i ett par avseenden bestått den kungl,
propositionen. _ Särskilt tillfredsställande finner jag det vara, att utskottet
helt anslutit sig till den i min motion framförda kritiken av de i propositionen
föreslagna variabla lästiderna och att utskottet i denna mycket viktiga detalj
bifallit vad jag i den av mig väckta motionen föreslagit. Jag inregistrerar
också med tillfredsställelse, att ecklesiastikministern i sitt anförande här på
förmiddagen förklarade detta förslag innebära en påtaglig förbättring framför
propositionen. Att utskottet också i fråga örn beräkningen av de icke-ordinarie
lärarnas avlöning godtagit det av mig framlagda förslaget och också här gjort
en ändring i propositionen, finner jag tacknämligt, och jag vill också vid detta
tillfälle till utskottet framföra min tacksamhet härför.

Dessa förbättringar beröra emellertid endast detaljer, låt vara detaljer av
ganska stor praktisk räckvidd. De grundläggande principerna i Kungl.

Maj :ts förslag har emellertid utskottet godtagit. Som ecklesiastikministern
framhöll, har vid behandlingen av frågan det varit tre problem, som stått i
förgrunden: likalönsprincipen, lönedifferentieringen för likartade tjänster och
småskollärarinnornas löneplacering. Beträffande den första av dessa frågor
kan jag nöja mig med att instämma i vad statsrådet Engberg här anförde.

Det förefaller också mig vara en absurditet att behålla ett lönesystem, som
innebär ett underkännande av det kvinnliga arbetet. I vad mån familjeförsörjningen
skall inverka på avlöningen, bör avgöras i ett annat sammanhang. En
manlig lärare utan försörjningsplikt och en kvinnlig lärare utan försörjningsplikt
i samma tjänsteställning böra avlönas på samma sätt, liksom försörjningsplikten
bör kompenseras på ett likartat sätt. Även örn riksdagen nu
skulle hesitera för att acceptera denna sats, kommer helt visst frågan tillbaka,
och jag är då övertygad örn att de herrar, som i dag representerat en extremt
maskulin ståndpunkt, icke komma att visa sig opåverkbara från den opinion,
kvinnovärlden i så fall skulle igångsätta. Jag anser mig emellertid i detta

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
sammanhang också böra erinra örn att det av regeringen framlagda förslaget
endast innebär likalönsprincipens tillämpning i ganska modifierad form, i det
att lärarinnorna icke skulle erhålla det sista ålderstillägget, något som synes
alldeles lia blivit borttappat i diskussionen här. De av oss, som voro med,
då riksdagen 1925 dryftade detta problem, erinra sig säkerligen den vikt,
som motståndarna till likalönsprincipen fäste vid denna avvikelse från Principen.
Huruvida det sista steget på vägen till likalönsprincipens fullständiga
tillämpning skall tagas, får väl riksdagen avgöra i samband med de nästa år
förestående löneregleringarna.

Om jag alltså, herr talman, helt ansluter mig till propositionen^ en^av dess
fundamentala delar, nödgas jag däremot anmäla opposition på två andra
punkter, nämligen då det gäller lönedifferentieringen och da det gäller lönegradsplaceringen
av småskollärarinnorna. Skälen mot en lönedifferentiering
ha under diskussionen här utförligt blivit framlagda av flera talare. Jag kan
nöja mig med att i den punkten instämma i vad herr förste vice talmannen i
sitt anförande framhöll och vill för egen del bara tillägga ett pär ord.

En av fördelarna med den löneplan, som nu skall tillämpas för lärarna, är
att den avser att kompensera tjänstinnehavarna för dyrorternas högre levnadskostnader.
Att lönerna därför differentieras efter dyrorterna mäste anses som
en rättvis åtgärd. Spänningen mellan avlöningen på den billigaste och den
dyraste orten är, för att taga ett par exempel, i 15 :e lönegraden, när det gäller
begynnelselönen, 1,290 kronor, d. v. s. man anser alitsa, att en tjänsteman, som
är placerad i Stockholm, bör tack vare de dyrare levnadskostnaderna här och
kanske i främsta rummet på grund av de uppskruvade hyrorna ha en lön, som
utgör 1,290 kronor högre belopp i penningar, än en tjänsteman i motsvarande
ställning på den billigare orten har, för att ha möjlighet att upprätthålla
ungefär samma levnadsstandard som hans kollega på A-ort. När det galler
slutlönen, är skillnaden ungefär 1,550 kronor. Denna skillnad anses alltså
för andrå tjänster motsvara de högre levnadskostnaderna på den dyraste orten.
För lärarna föreslås nu ett lönesystem, som placerar över 98 procent av landsbygdens
lärare i lönegrad B 15, medan storstädernas lärare placeras i B 17.
Detta innebär, som var och en förstår, att spännvidden mellan landsbygdslärarens
och storstadslärarens lön blir väsentligt större än skillnaden mellan
andra befattningshavares löner. En landsbygdslärare på A-ort får i begynnelselön
i regel, örn jag räknar in alla tillägg, 3,786 kronor, medan hans kollega
i Stockholm får 5,730 kronor. Slutlönen blir på landet 5,016 kronor och i
Stockholm 7,422 kronor, d. v. s. en lönedifferentiering vid starten av ^1,944
kronor och i slutlönen av 2,406 kronor. Detta innebär, såvitt jag förstår, en
deklassering av landsbygdens lärartjänster, och detta vill jag särskilt lägga
landsbygdens representanter här i kammaren på hjärtat. Jag tänker därvid
inte minst på den talare, som är anmäld efter mig här och som ju alltid och
ofta med stor framgång — brukat företräda landsbygdens intresse.

Man kan nu åstadkomma en önskvärd utjämning och samtidigt nå en betydelsefull
pedagogisk reform, örn man utökar tjänstgöringstiden också för
landsbygdens lärare. Detta kan ske pa olika sätt. Jag hänvisar till vad
skolöverstyrelsen anfört i sitt yttrande vid remissen här. Flera talare —— jag
tänker på herr förste vice talmannen och friherre Lagerfelt — ha ju i sina
anföranden i denna debatt utförligt uppehållit sig vid dessa synpunkter. Det
synes på alla håll råda enighet örn önskvärdheten av en reform i denna riktning.
Redan i propositionen säger departementschefen, att han helt ansluter
sig till den uppfattningen, att kostnaden för en utsträckning av undervisningstiden
bör avlastas från kommunerna för att skolundervisningen skall kunna
förstärkas och kvarstående kvalitetsskillnader i skolhänseende mellan olika

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
distrikt, såvitt de bero av undervisningstidens längd, utjämnas, oberoende av
distriktens ekonomiska ställning. Departementschefen tillägger, att han anser
en allmän placering i lönegrad B 17 önskvärd och hoppas, att en sådan genom
undervisningstidens förlängning successivt skall komma till stånd. Utskottet
säger på sid. 52 i sitt utlåtande ungefär detsamma. Utskottet ansluter sig till
departementschefens uppfattning örn önskvärdheten av en förlängd undervisningstid
och är i princip ense med de motionärer, som förorda en utökning av
den årliga lästiden och en utsträckning med det snaraste till 39 veckor av den
faktiska tjänstgöringstiden för lärarna. Och utskottet tillägger, vilket jag
tid min del anser vara mycket betydelsefullt, att det hoppas, att den nu av
utskottet förordade lönedifferentieringen allenast blir, som utskottet säger, en
övergångsform i lönesystemet.

Samma uppfattning framträder ändå något starkare accentuerad i samtliga
de reservationer, som föreligga vid utskottsutlåtandet. Är denna rörande enighet
nu inte bara skenbar, utan motsvarar den en faktisk övertygelse hos de
personer, som förklarat sig hysa den meningen, då förefaller det mig verkligen
mycket egendomligt, att man inte har kunnat åstadkomma en enighet. Det
har gjorts försök att sammanjämka de stridiga uppfattningarna inom utskottet,
men dessa försök ha misslyckats. Jag beklagar livligt, att man icke
har kunnat finna en formel, som gjort det möjligt att samla alla dessa, som
förklarat sig hysa samma uppfattning i saken, kring ett förslag, som ger uttryck
för denna deras eniga syn på frågan.

Nu står emellertid kammaren inför ett avgörande, och då gäller det närmast
att taga ställning till frågan, örn man nu skall nöja sig med att ge uttryck
för sin önskan i en skrivelse till Kungl. Majit, där man begär en utredning
i saken, eller örn man redan nu anser sig kunna fatta ett beslut. Jag har
naturligtvis en mycket stor aktning för de utredningar, som komma till stånd
genom statens utredningsorgan, men jag har också en viss erfarenhet, som
säger mig, att man inte alltid kan räkna med att resultatet av dessa utredningar
svarar mot de förväntningar, vilka hysas när utredningarna igångsättas.
På detta område gäller i mycket hög grad den gamla regeln, att det
är bättre med en fågel i handen än med tio i skogen, och jag vill tillägga, att
ingen fråga kan bättre illustrera riktigheten av detta än just den föreliggande
frågan. Redan 1920 igångsattes utredningen örn en lönereglering för folkskolans
lärare. När den första utredningen blev klar, Indes den utan vidare
på hyllorna i ecklesiastikdepartementet, och där samlade sig under årens
lopp mycket damm. Riksdagen fick göra några påminnelser, och till slut
ansågs det på grund av en riksdagsskrivelse nödvändigt att komplettera den
redan gamla utredningen. En ny utredning sattes i gång, men även dess
resultat hamnade på hyllorna i ecklesiastikdepartementet, och jag förmodar,
att det samlades ganska mycket damm också på den, som sedan särskilda
sakkunniga under förra året och detta år fått försöka putsa bort. Vi ha alltså
hållit på att utreda denna fråga i hela sjutton år, innan nian nu nått ett resultat,
som möjliggör att frågan föreligger här för kammaren. Jag är alldeles
övertygad om att därest riksdagen här nu stannar vid att endast begära
en utredning, så kommer det att visa sig, att man icke på den korta tid, man
från utskottets sida förespeglar kammaren, kommer att nå ett resultat, som
löser denna fråga på ett sätt, som kan befinnas önskvärt. Jag tror, att vi
då under åtskilliga år framåt få finna oss i en lönedifferentiering, som faktiskt
innebär en deklassering av landsbygdens lärartjänster och som också
kommer att medföra, att alla lärare med de bästa meriterna komma att söka
få plats i städerna, och landsbygdens skolor få nöja sig med de lärare, som
inte lyckats placera sig i andra tjänster. Jag vill därför av dessa skäl för

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
min del bestämt deklarera, att jag här inte kan följa utskottet, utan att jag
ansluter mig till den reservation, som herr Olof Olsson avgivit och som på
denna punkt i väsentliga delar sammanfaller med den av mig väckta motionen.
Jag tillägger, att örn denna reservation i de förberedande voteringarna
kommer att utslås, är jag beredd att stödja vilken som helst av de återstående
reservationerna för att redan nu få ett avgörande i denna för folkskolan efter
mitt förmenande ytterst viktiga och betydelsefulla fråga. Jag vill inte taga
på mitt ansvar, att den skjutes ut i det ovissa, vilket en utredning alltid innebär.

Det är också på en annan punkt, som jag måste ställa mig kritisk mot utskottet,
och det är beträffande den placering av småskollärarinnorna, som från utskottets
sida har gjorts. Jag har en mycket stark känsla av att denna löneplacering
är beroende på den undervärdering av kvinnoarbetet, som ecklesiastikministern
här i förmiddags så vältaligt ordade örn. Ecklesiastikministern
har dragit konsekvensen av sitt ståndpunktstagande, då det gällt folkskollärarinnornas
löneplacering, men han har icke varit beredd att göra det, då
det gällt småskollärarinnornas löneplacering. Detta har kanske i första hand
berott på att i ena fallet har man haft jämförliga manliga tjänster, i det andra
har man praktiskt taget uteslutande kvinnliga tjänster, och det fåtal manliga
småskollärare, som finnas, har därför inte behövt så värst störande inverka
på bedömandet av denna fråga. Men det är ganska betecknande, att trots att
man ställer sig på likalönsprincipens grund för småskolans vidkommande,
har man stannat vid en löneplacering, som är så låg, att man inte anser sig
kunna avlöna de manliga småskollärare som finnas, med dessa löner, utan för
deras vidkommande föreslagit ett lönetillägg, som skall göra det möjligt för
dem att draga sig fram på desa löner.

Nu har ecklesiastikministern här tidigare under debatten dragit upp vissa
paralleller med andra befattningshavare, och han rekommenderade till kammarens
studium den bilaga, som är fogad till utskottsutlåtandet och där det
finns en förteckning på olika tjänstinnehavare. Jag tror också, att det är mycket
lärorikt att studera denna bilaga, men jag är inte säker på att man därvid
kommer till samma resultat som ecklesiastikministern gjorde. Han framhöll
där som en parallell till den här föreslagna löneplaceringen den samtidigt
av regeringen föreslagna löneplaceringen av sjuksköterskorna. Nu vill jag för
min del gärna säga, att jag också beträffande denna befattningshavargrupp
anser, att man behandlat den styvmoderligt, och det av precis samma skäl
som småskollärarinnorna blivit styvmoderligt behandlade. Man har inte heller
när det gällde sjuksköterskorna haft att göra med någon manlig befattningshavargrupp,
som kunnat pressa upp lönerna, utan sjuksköterskorna utgöra
en speciellt kvinnlig befattningshavargrupp, och därför har man nöjt
sig med en lägre lönenivå. Men jag måste vända mig mot att man här, då
det gäller jämförelser, just väljer ut en grupp, som på detta sätt är lågt placerad.
Jag undrar vad herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
skulle ha gjort, om det under den tid, då han var huvudredaktör för SocialDemokraten
och någon lågt avlönad arbetargrupp varit invecklad i en lönestrid,
hade hänt, att man försökt få hans tidning att säga till dessa arbetargrupper:
»Ni skola inte försöka få edra löner förbättrade, ty lantarbetarna,
skogs- och flottnings arbetarna och vissa andra arbetargrupper ha det betydligt
sämre än ni ha, och därför skola ni vara belåtna med er ställning.» Jag
tror överhuvud taget, att det är oriktigt att vid behandlingen av dessa frågor
allt för mycket hårdraga paralleller av detta slag, och det är just ecklesiastikministerns
anförande här ett ganska belysande exempel på. Han framhöll,
att sjuksköterskorna ha treårig utbildningstid, medan småskollärarinnor -

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
na ha tvåårig, och att det därför inte fanns någon anledning att placera småskollärarinnorna
så värst mycket högre än sjuksköterskorna. Hur är det med
den saken? Ja, det är naturligtvis alldeles riktigt, som herr statsrådet anförde,
men han glömde att samtidigt upplysa kammaren om att sjuksköterskorna ha
sin treåriga utbildningstid i så måtto gratis, att de under den tiden ha kost och
logi fritt, medan småskollärarinnorna oftast måste bekosta inackordering och
rum i de städer, där seminarierna äro belägna, och alltså belastas de med studieskulder
på helt annat sätt än sjuksköterskorna. Skall man här draga den
parallellen, skall man naturligtvis inte undanhålla kammaren alla de faktorer,
som kunna inverka på ett bedömande av frågan, och därför bör, synes det
mig, vad ecklesiastikministern här anfört kompletteras med de uppgifter, jag
nu lämnat. Jag kan tillägga, att för sjuksköterskornas vidkommande gäller
ytterligare, att de det sista av de tre utbildningsåren lia en mindre avlöning,
även örn den är så- bagatellartad, att man kanske inte bör kalla den
avlöning, medan ju småskollärarinnorna helt och hållet få bekosta sin utbildning
själva.

Det finns också i fråga örn småskollärarinnelönerna en annan punkt, som
jag måste med några ord beröra. Utskottet säger på sid. 56 i sitt utlåtande,
att utskottet väl kan tänka sig en förbättrad löneställning för de småskollärarinnor,
som få sin utbildning i de omorganiserade seminarierna, men att
samtidigt skall företagas undersökning örn en generell utsträckning av deras
arbetsuppgifter, som synes motiverad med hänsyn till den förbättrade utbildningen
för dessa lärarinnor. Det förefaller utskottet vara av värde, att en
dylik utredning, kommer till stånd, och utskottet säger också, att därvid bör
övervägas, örn inte en del av undervisningen på folkskolestadiet kan övertagas
av dessa småskollärarinnor.

o Jag finner detta uttalande, högst anmärkningsvärt. Det har inte framställts
något yrkande i denna riktning från något håll, såvitt jag vet. Skolöverstyrelsen
har aldrig blivit hörd över detta uppslag och har aldrig gjort någon
framstöt i denna riktning. Småskollärarinnorna själva ha ännu mindre gjort
någon framställning, och från kommuner eller enskilda eller i motioner här i
riksdagen har frågan aldrig tagits upp. Förslaget är mycket anmärkningsvärt,
därför att då riksdagen beslöt den seminariereform, som nu trätt i tillämpning,
ifrågasattes aldrig ett ögonblick, att småskollärarinnornas undervisning skulle
få någon annan karaktär i framtiden än nu. Man har icke låtit dessa omorganiserade
seminarier ge småskollärarinnorna den utbildning, som skulle lia
hrävts för att göra dem skickade att övertaga denna undervisning. Jag bortser
då från de två treåriga seminarierna uppe i Norrland. Här föreligger alltså
ett löst framkastat projekt, som man vill göra till föremål för utredning och
som, såvitt jag förstår, icke är sakligt motiverat. Dessutom skulle ett genomförande
av det förslag, som här skisserats, medföra en klyvning av småskollärarinnekåren
efter två olika principer. Först skulle nian dela in lärarinnorna i
sådana, som tagit sin examen före 1939, och sådana, som tagit den efter denna
tid, och eventuellt ha olika lönegradsplacering för dessa grupper, sedan skulle
man dessutom tills vidare behålla treklyvningen allt efter lästidens längd. Vidare
förordas högre lön för biträdande lärarinnor vid folkskolor och för lärarinnor
vid mindre folkskolor. Jag tror, herr talman, att det nästan skulle bli
en hel vetenskap att hålla reda på de olika löner, som på detta sätt skulle tillfalla
småskollärarinnorna, för den händelse utskottsförslaget skulle på denna
punkt resultera i en utredning, som medförde ptt beslut i den riktning, utskottet
här tänkt sig.

Herr talman! Av de skäl, som jag hill- angivit, kan jag på de två punkter,
som jag nu senast berört, icke ansluta mig till det föreliggande utskottsbetän -

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
kandet. .Tåg beklagar livligt, att avgörandet i en fråga sådan som denna skall
ske i stridens tecken. Örn riksdagen nu, såsom man väl får utgå ifrån, bifaller
utskottets förslag, kommer detta utan tvivel att väcka missmod i vida kretsar
inom lärarekåren, det kommer att minska arbetsglädjen, och därigenom kommer
det svenska skolväsendet, såvitt jag kan bedöma, att tillfogas skada. En
lönereglering däremot, som tillmötesgått rimliga och rättvisa önskemål från
lärarkårens sida, hade på ett lyckligt sätt kompletterat de betydelsefulla skolreformer,
riksdagen de senaste åren beslutat. Jag beklagar livligt, att situationen
skall vara denna.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Liksom den närmast föregående
talaren inledde sitt anförande med att ban kunde fatta sig mycket kort, kan
jag nu säga detsamma vid denna tidpunkt av debatten. Jag vill ändå med
några ord ge tillkänna min ståndpunkt, och kan då säga, att jag har i stort
anslutit mig till det föreliggande utskottsförslaget, ehuru jag måste tillägga,
att jag i en del avseenden ej finner det tillfredsställande. Jag bortser därvid
från den punkt — likalönprincipen — där jag uttalat mig för en annan mening
än utskottets majoritet och tänker närmast på att när man nu går att införa
folkskollärarna i det statliga lönesystemet, nödgas man inplacera dem i tre olika
lönegrader. Någon motsvarighet härtill finnes icke beträffande någon annan
tjänstemannagrupp inom statsförvaltningen. Ingen vill väl påstå, att ett sådant
system är tillfredsställande, eller tro, att det hos folkskollärarkåren kommer
att väcka förståelse. Jag hoppades också under arbetet i utskottet, att
vi skulle kunna komma fram till ett förslag, med mera enhetlig avlöning och
tjänstgöringstid, men det har stött på allt för stora svårigheter, och ju mera vi
sysslat med frågan, desto mera ha vi nog kommit underfund med att så som
folkskolan och tjänstgöringstiden där är ordnad, har det inte varit möjligt att
i ett enda slag införa en tillfredsställande reform i detta avseende. I viss mån
är dock utskottets förslag ett provisorium, enär utredning däri snarligen begäres
för uppförande av de nu lägst placerade lärarna i högre lönegrad.

Det kan ju även råda tveksamhet mot att anpassa lönesystemet efter lästidens
eller tjänstgöringstidens längd, men därom ha ju dock alla inom utskottet
enats, och någon annan framkomlig väg har man ej funnit. Längden av
lärarnas tjänstgöringstid, som kanske kan lösgöras från frågan örn längden av
barnens lästid, har blivit det rättesnöre, varefter lönegradsplaceringen ordnats,
och det stå vi ju nu inför. Här har uttalats åtskillig kritik mot denna anordning,
men ingen har dock kunnat komma med något annat förslag, som haft
utsikt att vinna framgång. Under sådana förhållanden få vi väl finna oss i
detta, men jag kan understryka, vad den föregående talaren sade, att detta
missförhållande — örn man kan beteckna det så ■— kommer att gå ut över
landsbygdens lärare. Det är ju från mina synpunkter icke med glädje, som
jag tillkännager detta. Den utväg, som här ifrågasättes för att råda bot pä
detta, är att utöka tjänstgöringstiden för att kunna flytta upp de lägst placerade
lärarna i en högre löneställning, och därom måste naturligtvis en undersökning
och utredning verkställas. Man kan inte fatta ett beslut i denna sak
på rak arm. Ute i de vidsträckta, glest bebyggda landskommunerna i landets
olika delar, där skolarna ligga på långt avstånd från varandra, där vägen till
skolan är lång och där ofta endast ett mindre antal barn gå i varje skola, kan
det vara svårt att ordna med en lästid av 39 veckor per år. En sådan tjänstgöringstid
kan även för läraren bliva för lång, i synnerhet om han, såsom ofta
är fallet i landsbygdskommunerna, också skall undervisa i fortsättningsskolan.
Jag anser, att dessa förhållanden äro så pass betydelsefulla, att de kräva
en utredning, och jag har därför inte kunnat ansluta mig till vare sig högerre -

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
servanternas förslag eller till folkpartiets reservation eller till den av herr förste
vice talmannen framförda reservationen örn att riksdagen redan nu skulle
fatta beslut om den tidpunkt, då lärarna skulle uppflyttas i högre lönegrad.
Därmed bör enligt min mening anstå, till dess en utredning verkställts. För
övrigt skulle det väl inte stå i överensstämmelse med riksdagens principer att
först besluta en sak och sedan utreda, huruvida densamma, skall utföras och
verkställas. Detta vore tvärtemot vad som är vanligt här i riksdagen. Jag
har därför icke kunnat biträda förslaget, men har givit majoritetsförslaget inom
utskottet min anslutning på dessa punkter.

Men ehuru åtskilligt finnes, som behöver utredas i denna fråga, anser jag likväl
att man ej nu bör uppskjuta en lönereglering för folkskolans lärare. De
ha nämligen fått vänta länge nog på en sådan, och hur länge vi än skulle dröja
därmed, skulle det likväl finnas svårigheter i vägen för löneregleringens genomförande.
Man bör därför redan nu gå till handling och därigenom även
uppmuntra lärarkåren uti fyllandet av sin viktiga samhällsuppgift.^ Ett uppskov
med beslutet skulle bidraga till att skapa misstämning inom kåren. Det
är på grund av de nu anförda skälen som jag ansett det nödvändigt, att en lönereglering
redan nu genomföres.

Åtskillig kritik har ju icke minst från lärarnas egen sida riktats mot det
föreliggande förslaget, därför att det skulle ge alltför litet, men summan av
förslagets fördelar är ju dock ganska betydande. I procent räknat innebär sålunda
förslaget en avsevärd förhöjning av de nuvarande lönerna, varjämte,
såsom herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet i dag framhållit,
vederbörande skulle komma i åtnjutande av en hel del andra förmaner
förutom fördelen av att bliva inplacerade i det statliga lönesystemet, vilket
naturligtvis alltid medför en större känsla av trygghet och säkerhet än örn
deras lön skall regleras särskilt utan sammanhang med statens befattningshavares
i övrigt. På grund av detta skäl har jag velat stödja det föreliggande
utskottsförslaget.

Jag har dock icke ansett mig kunna biträda utskottsmajoritetens uppfattning
på en punkt, nämligen i fråga örn likalönsprincipen. Jag anser, att den
frågan ännu inte är tillräckligt utredd, vilket för övrigt vitsordades här på
förmiddagen av friherre Lagerfelt, som tillhört de sakkunniga. Han nämnde,
att de sakkunniga inte hade närmare ingått i prövning av frågan, och den är
alltså från de sakkunnigas sida inte utredd. Det beslut, som riksdagen fattade
år 1925, anser jag inte vara fullt tillämpligt på nu ifrågavarande tjänstemannagrupper.
Det beslutet gällde nämligen tjänstemän i statsförvaltningen
i övrigt, och man prövade därvid inte, hur det skulle verka för folkskollärarkåren.
Även den punkten i löneregleringsförslaget är enligt min mening
så pass viktig att den bör sakligt utredas, innan man fattar beslut i frågan.
Då dessutom 1986 års lönekommitté har att utreda frågan örn lönesystemet i
övrigt, bör kommittén även utreda denna fråga, så att den kommer i sitt rätta
sammanhang.

Det skulle ju kunna anföras en del motiv mot en lika löneplacering för manliga
och kvinnliga lärare, men här är så mycket anfört av bärande skäl, att
jag finner det sagda vara nog. Men naturligtvis kan det även anföras skäl för
en sådan. Jag anser en bättre utredning bör företagas och att utredningen av
1936 års lönekommitté avvaktas innan riksdagen går att fatta sitt beslut.

Jag kommer därför, herr talman, när vi behandla punkten 3. att framställa
ett särskilt yrkande i den punkten, och på den nu föredragna punkten ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Johansson, Johan.

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare rn. m. (Forts.)

Herr Ralunn: Herr talman! Jag skall be att få börja mitt anförande på
samma sätt som de två sista talarna, nämligen med att lova att jag skall fatta
mig mycket kort, och jag hoppas, att jag skall bli i tillfälle att infria detta
löfte bättre än vad de lyckades göra. I varje fall skall jag inte hålla något
utredande föredrag, utan skall endast be att få göra några små randanmärkningar
till vad. herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet förut
har yttrat här i dag.

Herr statsrådet säde bland annat, att högerreservanterna ställa all parlamentarisk
praxis på huvudet, när de yrka på att efter 31/-’ år 39 veckors årlig
tjänstgöring skall införas för lärarna. Han säger vidare: vad veta högerreservanterna
örn möjligheterna härför? Jag måste därvidlag säga, att man får
veta ganska mycket örn möjligheterna för detta, örn man läser handlingarna
något så när ingående. Det talas bl. a. örn den möjlighet, som inte minst friherre
Lagerfelt var inne på, nämligen att det gäller att på lämpligt sätt infoga
slöjdundervisningen. Vidare påpekas på flera ställen, att det är önskvärt,
att åtminstone en del av fortsättningsskolan inkorporeras i denna 39 veckorsperiod
samt att det är synnerligen lämpligt att däri inkludera särskild undervisning
för efterblivna barn. Vidare framhålles det — och här har jag
tillfälle att särskilt citera herr Sjödahls motion — när det gäller de lägre skolformerna
B 3 och D 1, hur utomordentligt värdefullt det vore, ifall dessa lägre
skolformer kunde ordnas så, att lärarna där kunde bli i tillfälle att koncentrera
sig på undervisningen på sätt som man har gjort upp förslag till.

Jag har en personlig erfarenhet av en B 3-skola, som jag var i tillfälle att
besöka nyligen i Uppland. Jag hade därvid ett samtal med lärarinnan och
fick då höra, att det var ordnat på det sättet, att hon undervisar första, tredje
och femte klasserna på en gång. I första klassen hade hon innanläsning med
barnen — det var sålunda nybörjare. Hon sade: »Tänk, örn vi i stället hade
t. ex. en månads längre lästid och finge taga hand om dessa småttingar för
sig och sluppe innanläsningsövningarna samtidigt med att vi undervisade två
andra klasser i samma klassrum — åtminstone någon tid i början av läsåret.»
Hon bad mig framföra ett sådant önskemål. Då jag läste herr Sjödahls motion,
fann jag att han hade precis samma uppfattning som jag i denna fråga,
då han talar örn hur utomordentligt viktigt det är, att lärarinnan i sin besvärliga
uppgift att börja med att lära barnen innanläsning inte skall behöva
tyngas av att samtidigt undervisa en hel del andra elever, som hunnit betydligt
längre i skolan. Det är förresten en synpunkt, som mycket kraftigt understrukits
av skolöverstyrelsen, varför jag inte skall trötta med att utveckla
den vidare. Jag vill dock säga, att jag för min del har blivit övertygad örn
att det inte bör vara förenat med några svårigheter att genomföra dessa 39
veckors tjänstgöringstid för lärarna •— märk väl, inte lästid för barnen, utan
tjänstgöring för lärarna — och vidare vill jag påpeka, att högerreservationen
anhåller, att Kungl. Majit skall lia sin uppmärksamhet riktad på detta och
snarast utreda denna fråga. Jag vill åberopa vad herr statsrådet sade, att
ingenting skall underlåtas för att påskynda utredningen, och då kommer jag
till det resultatet, att den linje, som man är inne på i högerreservationen, inte
kan göra skäl för den karakteristik, som gavs av herr statsrådet, nämligen att
det är att ställa all parlamentarisk praxis på huvudet att först fastställa tiden
och sedan komma med utredningen, utan här går man ut ifrån, att det finns
alla förutsättningar för att kunna få en både snar och grundlig utredning till
stånd, sorn .skulle medföra, att det inte vore någon risk att fastställa denna
tidsperiod till 31A år, som högerreservationen avser.

Vidare talade herr statsrådet örn en sak, som flera talare varit inne på, nämligen
en jämförelse mellan sjuksköterskornas och småskollärarinnornas löner.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
Jag får för mili del säga, att jag kom att tänka på, under hans ingående och
med rätta entusiastiska skildring av sjuksköterskornas uppgifter: hur stämmer
det resonemanget med hans förslag, att man skall sätta folkskollärarinnorna
i en så hög lönegrad som B 17, samtidigt som han ville jämställa sjuksköterskor
och småskollärarinnor i lönehänseende? Varför jämför statsrådet inte
också sjuksköterskornas lön med folkskollärarinnornas?

Vi böra betänka, att efter den nya seminariestadgan av år 1936 skillnaden
i utbildning mellan folkskollärarinnor och småskollärarinnor blir ännu mindre
än förut. Det är också en synpunkt, som man bör lia i minnet i detta sammanhang.

Herr statsrådet betonade också, då han talade om likalönsprincipen, att det
är samma utbildning för män och kvinnor inom denna kår, och under sådana
förhållanden böra de också lia samma lön. Jag kom då att tänka på att denna
likvärdiga utbildning bör också betonas, då det gäller jämförelsen mellan folkskollärare
i städerna och på landsbygden. De ha också fått samma utbildning,
men, mina herrar, de lärare, som arbeta på landsbygden, ha på sätt och vis
ett svårare och ansvarsfullare arbete än de i städerna. Hur går det till i storstädernas
skolor? Jo, där lia lärarna att rätta sig efter det schema, som uppgjorts
av en Överlärare eller av skolstyrelsen, men på landet få lärarna ofta
sköta örn det hela och få ha bekymmer för att på lämpligt sätt kombinera de
många klasser, vari samma lärare på en gång skall undervisa. Såvida man
inte vill deklassera undervisningen på landsbygden, låter det litet egendomligt,
att man tar så lätt på denna detalj. Jag anser för min del, att det behövs alldeles
särskilt meriterat folk för att undervisa just på landsbygden, och sådant
folk får man lättare genom att gå på den linje, som högerreservationen slår
fast, nämligen att markera en bestämd tid för övergången till det nya lönesystemet.

Herr statsrådet påpekade vidare ■—- och det kanske verkade såsom ett mycket
bestickande tal för litet var här — att man i Danmark och Norge sedan
lång tid tillbaka har tillämpat ett sådant likalönssystem. Jag blev litet överraskad,
då jag hörde detta, ty jag hade fått en annan uppfattning örn förhållandet
i våra grannländer. Jag har nu varit i tillfälle att ytterligare granska
dessa frågor. Det visar sig då, att likalönsprincipen visserligen genomfördes
i Danmark år 1919, men att man redan år 1922 började ändra på den, liksom
senare under åren 1925 och 1928, så att det nu finns tre olika löneklasser där:
en för gifta lärare, vilken är den högsta löneklassen, den därnäst högsta löneklassen
för ogifta lärare över 35 år och den tredje och lägsta löneklassen för
ogifta lärare under 35 år. Lönen är sålunda ganska differentierad.

Beträffande förhållandena i Norge vet jag, att de kvinnliga lärarna där endast
hava fem sjättedelar av de manliga lärarnas undervisningstid per vecka,
och att lönen där utgår i proportion till undervisningen; alltså få de kvinnliga
lärarna där endast fem sjättedelar av de manliga lärarnas lön. Sålunda kan
förhållandet inte heller sägas vara precis detsamma där som i Sverige, i varje
fall inte fullt adekvat med Kungl. Maj :ts och utskottets förslag på denna punkt.

Under middagsrasten ■— det är bra med sådana ibland •—- träffade jag en
just i dessa danska skolfrågor mycket initierad herre, som visserligen inte haft
som sin källa Danmarks ecklesiastikminister, utan i stället grundade sitt uttalande
på »vox populi» efter ett ingående studium av de danska folkskolorna,
varvid både Överlärare, inspektörer och lärare hade delgivit honom sina meningar,
och han hade fått det bestämda intrycket, att man i Danmark inte var
nöjd med likalönssystemet. Förutom de redan vidtagna ändringarna pågår för
närvarande en förnyad utredning för att man skall få bättre tillfälle att tillgodose
försörjnings- och behovsprincipen, än vad man förut gjort. Han nämn -

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
de också att det förekommer ofta på somrarna i Danmark, att man träffar
manliga lärare, som bo kvar i städerna. Varför? Jo, de ha inte råd att resa
ut på landet. Men däremot är det mycket vanligt, sade han, att lärarinnorna
resa utomlands, vilket de lia möjlighet till på grund av sin bättre ekonomiska
ställning. Det kan vara farligt att generalisera sådana iakttagelser, men det
kan ändå vara lärorikt att lyssna till dem, som verkligen studerat frågan.
Min sagesman hade mycket grundligt satt sig in i dessa förhållanden. Herr
Pauli: Är han högerman? — Jag skulle vilja säga, med anledning av herr
Paulis inpass, att man oberoende av partiståndpunkt nog bör kunna förstå dessa
synpunkter.

I en så här långvarig debatter jag rädd för att upprepa, vad föregående
talare sagt, inte bara till innehållet, utan även i formen. Jag hade t. ex. å
propos högerreservationens företräde antecknat: »en fågel i handen är bättre
än tio i skogen», men det ordspråket är redan använt av herr Ruben Wagnsson,
så att jag får försöka hitta på något annat. Folkskollärarna särskilt ute
på landet ha väl haft anledning säga så här: man väntar aldrig för länge på
något gott, men när de nu efter 17 års utredningar endast i undantagsfall kunna
komma upp i sjuttonde lönegraden, får jag verkligen säga, att de ha orsak
att vara ganska missbelåtna och inte tro på den satsen, att det skall bli så
bra, bara man väntar. Jag är, herr talman, för min del bestämd anhängare av
den enhetliga tjänstgöringen och därför också av den enhetliga löneplaceringen,
vilket enligt min uppfattning först kommer till uttryck i den av mig rekommenderade
reservationen.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Jag skall be att få avgiva en ganska
kort deklaration.

Först vill jag då säga, att det förefaller mig, som örn inte minst den nu förda
debatten skulle, ha visat, att det är på ett par punkter som statsutskottets betänkande
omöjligen kan anses tillfredsställa rimliga fordringar. Den ena punkten,
som jag helt kortfattat skall dröja vid, är den, som gäller inplaceringen i
de olika löneklasserna, där denna skall vara beroende på lästidens längd ute i
de olika kommunernas skolor. Det förefaller mig, som örn de skäl, som herr
förste vice talmannen tidigast på förmiddagen och sedan herr Ruben Wagnsson
på eftermiddagen anfört på denna punkt, skulle vara alldeles avgörande bevis
för att det inte kan vara riktigt att förfara på det sätt, som utskottet liksom
Kungl. Maj :t i detta avseende föreslagit. Det måste medföra en ogynnsam ställning
för landsbygdens skolor, och det måste på kommunerna lägga svårigheter,
som dessa knappast kunna bemästra, och det måste komma att ställa lärarna
i en synnerligen osympatisk ställning, så fort de påyrka en utsträckning av
lästiden. Örn det är så — och det förefaller av debatten att döma vara fallet —
att man allmänt önskar och eftersträvar att utsträcka lärarnas tjänstgöringstid
till att som regel omfatta 39 veckor — därmed inte sagt, att barnens lästid skall
vara lika lång — borde det vara riktigast, såsom här också framhållits, att beslut
i det avseendet fattas av statsmakterna, nu närmast alltså av riksdagen,
och att detta avgörande inte får bli beroende på kommunernas ställningstagande
och på en utredning, som skall igångsättas. Jag kommer på denna punkt
sålunda närmast att rösta för den reservation, som av herr Jeppsson är fogad
till utskottets betänkande.

På en annan punkt, som också har berörts här, förefaller det också, som örn
statsutskottet liksom tidigare Kungl. Maj :t inte skulle ha förfarit riktigt. Det
är, när det gäller småskollärarinnornas avlöning. Det förefaller mig, som örn
det skulle vara ganska uppenbart även efter vad som sagts här i dag och särskilt
av herr statsrådet, att man alltför snävt har placerat ned dem i en löne -

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
klass, som inte motsvarar vare sig deras utbildning eller ansvar och arbetsbörda.
Det kan hända, att man kan, såsom herr statsrådet gjorde, jämföra dem
med sjuksköterskorna. Jag är dock inte säker på att denna jämförelse är alldeles
riktig. Men vad som är alldeles säkert är, att man kan jämföra dem med
folkskollärarinnorna och jämföra löneplaceringen mellan dessa bägge grupper.
Då måste man, synes det mig, säga, att skillnaden i lön uppenbarligen är för
stor, med den jämförelsevis ringa skillnad, som ändå finns i fråga örn utbildningstid.
På den punkten skall jag sålunda för min del komma att ansluta mig
till herr Olof Olssons reservation.

Till slut skall jag säga några ord örn den så omstridda likalönsprincipens
tillämpning på lärarna. Det är ju nu frågan örn att införa lärarna i det lönesystem,
som hittills har tillämpats för civilstatens tjänstemän m. fl. Det är då
uppenbart, att inom detta civilstatens lönesystem tillämpas praktiskt taget
samma lön för man som kvinna på samma slags tjänster. Den enda skillnaden
är som bekant den, att det högsta ålderstillägget för närvarande inte tillfaller
kvinnorna. En notarie, en sekreterare, en kanslisekreterare och annan jämförlig
tjänsteman får samma lön, vare sig vederbörande befattningshavare är man eller
kvinna. Nu är det meningen att tillämpa detta lönesystem även på lärarna,
och då måste jag säga, att örn det är på något område, där utbildningen är lika,
där arbetsbördan är lika, där ansvaret är lika och där skickligheten hos vederbörande
lärare är praktiskt taget lika, så är det väl på detta område. _ Örn det
på någon punkt inte borde vara svårt att säga, att samma lön skall tillämpas,
vare sig det är man eller kvinna, borde det, såvitt jag förstår, vara på detta

område. .

Nu säger man, och det har sagts här under debatten också i dag, att försörjningsplikten
är olika för de manliga och för de kvinnliga lärarna.^ Det är emellertid
som bekant så, herr talman, att vi inte här i landet ha någon lön efter
behovsprincipen. Vi ha inte och ha hittills aldrig haft någon lönnsom har utgått
efter denna princip, och örn den skall genomföras — det skall jag inte säga
något örn nu — är det väl i alla fall uppenbart, att gränslinjen inte skall gå
efter kön. Det är väl, för att ta ett enda exempel, ganska uppenbart, att en
ogift manlig lärare, som inte har någon försörjningsplikt, inte skall ha högre
lön, örn man går efter behovsprincipen, än en kvinnlig lärare, som har mycket
betungande försörjningsplikt. Skall det vara någon rimlighet i den principens
tillämpning, måste den ju ske på helt annat sätt, efter helt andra grunder än
som ligga i det system, som här från reservanternas sida föreslagits. Och örn
man då säger, att detta endast kan gälla i ett fåtal fall, eftersom, säger man,
det stora flertalet manliga lärare äro gifta och. det stora flertalet kvinnliga lärare
inte ha någon försörjningsplikt, rubbar ju detta inte ett spår på denna
princip, som jag här talat örn och som säger, att lika arbete med samma förutsättningar
skall ha samma lön, sa länge man inte har gatt efter någon annan
princip, nämligen behovsprincipens tillämpning överhuvud taget inom statens

Det förefaller mig alltså, herr talman, som örn det av mycket enkla skäl vore
alldeles uppenbart riktigt och rättfärdigt att ge de kvinnliga lärarna, när man
ger dem sjunilia/ ställning och samma ansvar, också samma lön som de manliga
lärarna. Jag kommer därför på denna punkt att rösta för bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herr Hansén.

Herr Sjödahl: Herr talman! Då jag, med all aktning för vad både den

kungl, propositionen och utskottsutlåtandet innehåller av positivt värdefulla

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
ting, dock hyser en avvikande mening på särskilt en punkt rörande utskottets
förslag, har jag ansett mig böra taga till orda här i afton.

Jag har i en motion framlagt den synpunkten, att det måhända nu inte är
rätta ögonblicket att införa likalönsprincipen i vad det gäller lärarna. Jag
har gjort detta av olika grunder. Jag vill dock, innan jag fortsätter mitt anförande,
betyga min allra största respekt för det arbete, som de kvinnliga lärarna
nedlägga såväl i folkskolan som i läroverken. Deras arbete brister ingalunda
vare sig i skicklighet eller ännu mindre i energi eller ambition. Och
jag kan givetvis inte motivera någon olikhet i löneställning endast därmed att
vissa äro män och andra äro kvinnor. Den måste motiveras på ett mindre
grovt sätt.

Man har sagt, att de kvinnliga arbetskrafterna i det stora hela, inte bara
i de särskilda undervisningstimmarnas gärning, utan även i veckornas och
årets och i den långa följden av år, uträtta ett arbete, som fullt motsvarar
männens. Jag har för min del ingen bestämd mening på denna punkt, men jag
vill erinra om en sådan sak som att läroverksavdelningens chef i skolöverstyrelsen,
undervisningsrådet Wallin, för några månader sedan skrev en artikel,
som fanns införd i en av huvudstadens tidningar, vari han såsom resultatet av
sin samlade erfarenhet från årtionden såsom lärare och undervisningsråd uttalade
som sin bestämda uppfattning, att de kvinnliga lärarna överansträngdes
och att det vore rimligt och lyckligt för deras undervisargärning att deras
timantal minskades i jämförelse med männens. Jag vågar ju inte påstå, att
denne erfarne man hade rätt i sin uppfattning. Men den omständigheten att
han så bestämt framhäver sin mening är säkerligen ett memento, som riksdagen
bör ihågkomma, när den går att besluta i denna viktiga principfråga.

Jag vill erinra örn att på riksdagens bord sedan några dagar ligger ett förslag
till tjänstepensionsreglemente för lärarna. Enligt detta förslag komma
alla lärare vid läroverken, där förut de kvinnliga lärarna haft en pensionsålder
på 60 år och männen på 65, att jämställas i fråga örn pensionsåldern. Det är
uppenbarligen en fullt logisk följd av likalönsprincipen. Skall det vara tal
om lika arbete, fordras det givetvis, att man av den kvinnliga arbetskraften
också kräver en tjänstgöring upp till de 65 åren liksom för männen. Det
finns säkerligen många, som på grund av sin kommunala eller på andra håll
samlade erfarenhet ha gjort den iakttagelsen, att det är ett icke obetydligt
antal kvinnor, som då de hunnit upp mot 60-årsåldern, lämpligen borde lämna
den pedagogiska banan och genom att tillerkännas pension få möjlighet att
draga sig undan lärarens mycket uppslitande arbete. Jag är för min del inte
övertygad örn att det är riktigt och lämpligt att införa en så hög pensionsålder
för de kvinnliga lärarna som 65 år. Men uppenbarligen är det så, att
tar man likalönsprincipen, måste man genomföra likhet även på den punkten.

Jag vill tillika erinra örn att när det gäller folkskollärarna och folkskollärarinnorna
är visserligen pensionsåldern för närvarande 60 år, men för de tjänstemän,
som i vårt statliga pensionsreglemente komma upp i samma lönegrader,
brukar pensionsåldern vara 65 år. Man kan naturligtvis tänka sig, att
det göres undantag för manliga och kvinnliga lärare i folkskolorna, men jag
misstänker, att det blir nödvändigt att ta upp en diskussion på den punkten,
eventuellt att framlägga ett förslag i ärendet, och då kommer beträffande dessa
lärargrupper en högre pensionsålder att införas. Huruvida en förhöjd pensionsålder
för kvinnliga folkskollärare är möjlig, därom är jag mycket tveksam
men vill icke uttala en bestämd uppfattning.

Nog tycker jag emellertid, att innan en så stor och viktig principfråga som
frågan om lika lön genomföres för lärargruppernas del, borde det ha skett
en ordentlig undersökning med uppgift att konstatera, att de kvinnliga lärarna

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
i det langa loppet verkligen orka nied att utföra samma arbete som männen.
Det är ju ändå därpå som principiellt sett liela frågan örn lika lön grundar
sig. Och det är också ett faktum, som väl knappast ens i en lönediskussion
skall kunna bestridas, att kvinnorna fysiologiskt sett åldras fortare än männen.

Att en diskussion örn likalönsprincipen kommit upp just i detta sammanhang,
^är rätt naturligt, eftersom det i fråga örn lärargrupperna kommer att
gälla åtskilliga tiotusental personer. Örn inom en annan kår, bestående väsentligen
av män, en eller annan kvinna droppar in, betyder det relativt litet —
principiellt betyder det naturligtvis lika mycket, men det väcker inte samma
uppmärksamhet och därför icke heller samma diskusison. Lika litet skulle
det givetvis vara nödvändigt, enligt min mening, att taga upp en diskussion
om saken, därest det gällde högt kvalificerade poster, för vilka krävdes en
mycket dyrbar och långvarig utbildning, t. ex. professurer.

Det är emellertid en annan omständighet, som gör mig tveksam mot likalönsprincipens
genomförande just nu. Det är ändock på det sättet, att i våra nuvarande
löneförhållanden har det tagits en icke obetydlig hänsyn till behovsprincipen.
.Visserligen är den mycket ofullkomligt genomförd, eftersom både
gifta och ogifta män erhålla samma lön, och jag finner inte på något sätt det
nuvarande systemet vara det bästa. Jag måste erkänna, att jag är anhängare
av familjelönsprincipen, och jag skulle vara utomordentligt glad, örn man
för vissa betydande statstjänargrupper allmänt skulle kunna genomföra en familjelönsprincip,
som gav åt familjeförsörjaren en högre lön än åt den icke
familjeförsörjande, vare sig man eller kvinna. Inför möjligheten att genomföra
någonting sådant stå vi dock för närvarande icke.

Det nuvarande lönesystemet, som inom lärargrupperna ger åt männen en
högre lön än åt kvinnorna, är icke fullt rättvist ur den synpunkt, jag här velat
hävda. Men det förhåller sig faktiskt så, att icke bara det övervägande antalet
av männen, utan man måste säga det överväldigande antalet, äro familjeförsörjare.
Och örn kvinnorna skulle höjas upp till samma löneställning som
männen, så kommer bland dessa kvinnor det överväldigande antalet att icke
vara familjeförsörjare. Jag menar därför att som läget är, är det nuvarande
systemet bättre anpassat efter de krav, som jag för min del sätter på ett lönesystem,
och som jag tycker äro mer socialt försvarliga än vad som här föreslagits.

Nu kan man naturligtvis invända, att det är möjligt att även med likalönsprincipen
på annat sätt genomföra en hjälp åt familjeförsörjare. Man kan naturligtvis,
när det gäller de ekonomiskt svagaste grupperna, genom socialpolitiska
åtgärder lämna ett betydelsefullt stöd. Man kan också, när det gäller
de större inkomsttagarna, genom en skattedifferentiering få till stånd så pass
stora skatteavdrag, att det för dessa större inkomsttagares räkning kan bli en
tillfredsställande differentiering med hänsyn till familjeförsörjningen. Men
för de mellanskikt, som det här gäller, är jag mycket skeptisk beträffande möjligheterna
att på vare sig det ena eller andra sättet åstadkomma någonting väsentligt.

Det är detta, som gör, att jag för närvarande, herr talman, är benägen att
finna det lämpligt, om riksdagen uppsköte ställningstagandet i fråga om likalönsprincipen,
till dess att en verklig utredning föreligger, så att man kan
bedöma spörsmålet i hela dess vidd. Jag vill också erinra örn, att i utskottsutlåtandet
med mycket stor styrka påpekats, att det är ett provisorium det
här gäller, och om det är ett provisorium tycker jag, att det än mer skulle
vara tillbörligt, örn man icke i detta sammanhang fattade ett så stort och viktigt
principiellt avgörande, som här ifrågasalts.

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)

Denna princip, om elen också är av utomordentlig vikt, är emellertid icke
det enda i detta förslag, som förtjänar beaktande och diskussion. Det är en
annan sak, som jag något skulle vilja peka på. Det förslag, som föreligger,
har rönt mycken kritik, därför att det har tredelat de olika lärarkategorierna,
i vad det gäller deras lön. Det är tämligen uppenbart, att detta är en betydande
olägenhet och att det skulle vara lyckligt, örn den kunde rationellt
avhjälpas. Frågan har upptagits av såväl utskottets majoritet som av utskottets
olika reservanter — på alla håll har man varit ense om, att en tredelning
av lönesystemet är något, som man vill komma bort ifrån. Det målet
kan givetvis nås, och det är på den punkten som jag i det föreliggande förslaget
ser icke bara ett ekonomiskt problem och ett löneförslag, utan en verkligt
stor fråga: örn man nämligen sammankopplar den utökade lönen genom
upphöjning i löneklass med en utvidgning av undervisningstiden, kan man
faktiskt göra den svenska folkskolan och den svenska folkundervisningen mer
effektiv än den hittills har varit. Det är ur synpunkten av denna sammankoppling,
vilken i Kungl. Maj:ts proposition med styrka har framhävts och
i utskottets utlåtande även framhäves, örn också med en viss oklarhet, som
jag tror att man har att hälsa både den kungl, propositionen och utskottets
förslag med verklig tillfredsställelse. Det är ändå orimligt, mina herrar, att
det i hälften av Sveriges städer finns en undervisningstid, som icke uppgår till
nio månader av året. Det kan inte vara rimligt, att t. ex. i sådana städer som
Skara, Karlstad, Visby, Luleå, Strängnäs, Nyköping, Mariestad och Skövde
undervisningstiden i de högre skolformerna är nio månader, medan den däremot
i folkskolan endast är åtta månader. Detta kan inte vara en rimlig ordning,
och jag tycker, att man genom denna propositions framläggande skulle
våga hoppas, att de kommunala myndigheterna på dessa olika håll skola taga
initiativ för att mycket snart genomföra en utsträckt lästid. Även när det
gäller landsbygdens ungdom vore säkerligen en utvidgning av lästiden utomordentligt
önskvärd. En utvidgning av lästiden med en åttondedel innebär en
utomordentligt mycket större träning och övning i en hel del grundläggande
kunskaper och färdigheter, som äro nödvändiga och behövliga för att landsbygdens
ungdom ur utbildningssynpunkt skall kunna komma upp i nivå med
de större städernas och industrisamhällenas. Jag vill sålunda hoppas, att vi
genom utskottets förslag och dess anbefallning till Kungl. Majit att göra en
utredning på detta område mycket snart i praktiskt taget alla skolor av
A-typ, där en lärare undervisar en klass, skola kunna få den längsta undervisningstiden,
och att vi i de s. k. C-skolorna med varannandagsläsning skola
kunna få undervisningen utvidgad från fyra månader till fyra och en halv för
eleverna och till nio månader för lärarna. Göres detta, har man å ena sidan
vunnit en betydande ökning i den pedagogiska effekten och å andra sidan fört
upp dessa lärargrupper, som efter vad jag vill minnas, utgöra cirka 43 procent
av samtliga lärare, i den högsta lönegraden. Följer man sedermera utskottets
anvisningar och undersöker, i vad man man beträffande B-typens
skolor kan genomföra en förlängning av undervisningstiden för åtminstone vissa
grupper av eleverna, kan nian även på den punkten vinna en betydande pedagogisk
effekt.

Jag ser, herr talman, i det föreliggande förslaget en möjlighet att icke bara
förbättra lärarnas löner, utan framför allt en möjlighet att i samband därmed
genomföra en verklig förbättring av den svenska folkundervisningen, icke bara
i städerna, utan framför allt ute på landsbygden. Denna möjlighet, öppnas
enligt min mening fullt och helt genom utskottets förslag och icke minst genom
det löfte, som av ecklesiastikministern givits, att med all kraft sätta i
gång och påskynda den begärda utredningen. Det är av den anledningen och

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
med den motiveringen som jag, herr talman, ber att få yrka bifall till utskottets
förslag sådant det här föreligger, utom beträffande punkt 3, där jag för min del
måste ansluta mig till herr Nilssons i Gränebo reservation.

Herr Bergman: Herr talman, mina herrar! Denna dag borde ju egentligen
vara en stor dag i den svenska folkundervisningens historia. Att den icke i
alla avseenden torde komma att betraktas på detta sätt, beror säkerligen på
förhållanden, som sammanhänga med den mindre intima bekantskap med folkundervisningen
såväl i stort som i dess detaljer, som utmärker den, som är ansvarig
för detta ärende, i jämförelse med vad vi säkert hade fått bevittna, ifall
t. ex. en Fridtjuv Berg eller en Värner Rydén haft att lösa denna fråga. Med
allt erkännande av den nuvarande ecklesiastikministerns stora intresse för bildningssträvandena
i allmänhet, och för folkundervisningen icke minst, tycker
man sig dock kunna konstatera, att det är denna obekantskap med vissa väsentliga
ting inom folkskoleväsendet, som ytterst torde vara orsaken till det otillfredsställande
skick, i vilket propositionen kommit till riksdagen och som i sin
ordning medfört, att även den utskottsbehandling, propositionen undergått, icke
lett till ett i allo önskvärt resultat.

Denna proposition har ju i flera viktiga avseenden mötts av en praktiskt taget
enhällig och mycket skarp kritik från de närmast sakkunniga på detta område,
nämligen landets folkskollärarkår.

Den svenska liberalismen har såsom ett av de förnämsta föremålen för sitt
intresse och sin omvårdnad i alla tider haft folkbildningen, och folkskolan
såsom denna bildningsgrundval. Man kan säga, att när det stora genombrottet
för folkskolan ägde rum år 1842 — vilket minne vi väl örn fem år komma att
fira här i landet, och med allt skäl — var det den då unga liberalismens framträdande,
som skapade det årets epokgörande folkskolelagstiftning. Det är
den liberala mentalitet, som till en del utmärkte redan början av förra århundradet,
men ännu mer dess mitt, i vilken detta starka folkbildningsintresse bottnar.
liberalismens strävan var att göra folket delaktigt i ledningen av landets
öden i största möjliga utsträckning, och därmed följde också som en nödvändig
konsekvens ett energiskt strävande att uppfostra och utbilda menige
man till skicklighet att uppbära denna stora uppgift.

Det var också en sådan mentalitet som besjälade Anders Fryxell, när han för
ungefär hundra år sedan gav ut sin betydelsefulla programskrift örn enhetlighet
och medborgerlighet i undervisningsväsendet, en skrift som man kan säga
är utgångspunkten bl. a. för vad man kallar enhetsskolan i vårt land. Jag
tror, att flera av hans tankar ha blivit åtskilligt förvanskade i senare tider och
icke förverkligats helt i den anda, som de hos honom hade. Det skulle nog vara
önskvärt, att man läste den skriften något omsorgsfullare, än man gjort i våra
dagar. Då skulle bl. a. en del okloka åtgärder, som kommo till stånd i samband
med 1927 års reform, kanske lia blivit ogjorda. Örn jag förut gav ett
erkännande åt Värner Rydén, innebär ju det nu sagda också en kritik av honom,
men det ha vi icke att närmare sysselsätta oss med i dag. I stort sett skulle
han ha fullföljt de fryxellska linjerna, tror jag, om han ännu varit verksam och
haft med folkskolan av i dag att göra. Jag ber också att i det avseendet få ge
ett erkännande åt den nuvarande ecklesiastikministern, som på sin kreditsida
kan skriva åtskilliga åtgärder, genom vilka han åstadkommit eller förberett
förbättringar i det, som för tio år sedan icke gjordes så bra, som det borde ha
gjorts.

Detta hör emellertid närmast till den högre undervisningens område, medan
det i dag är fråga om folkskolan, även örn dessa båda ju nära sammanhänga
med varandra, i synnerhet »i skarven emellan dem».

Första kammarens protokoll 1937. Nr 33.

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)

Det var, som sagt, den liberala mentaliteten, som skapade den svenska folkskolan
och som besjälade ej blott Anders Fryxell utan även Torsten Rudenschöld,
kanske den största gestalten från mitten av förra århundradet med avseende
på folkskolans utveckling, och som också besjälade den siste av de stora
reformatorerna på detta område, en man, som de äldre av oss ännu erinra sig
från riksdagsarbetet, nämligen Fridtjuv Berg.

Jag är på det klara med att vi allesammans vilja den svenska folkskolans
bästa och därmed också vilja åstadkomma den största möjliga förbättring i de
lärares ställning, som skola uppbära den svenska folkskolan. Men vi skulle ha
velat, att denna ställning blivit mera tillfredsställande än den kommer att bli
enligt det förslag, som måhända nu blir riksdagens beslut.

En viktig fråga, som sammanhänger med detta, är den här i afton redan ofta
berörda likalönsprincipen. Det är också en gammal liberal tanke. Likställighet
mellan man och kvinna har från första början varit en av de liberala idéerna.
Det var denna liberalismens tanke, som så småningom framkallade den
lika arvsrätten. Det är också den, som föranlett, att i folkpartiets nuvarande
program uttryckligen står utsagt, att vi vilja arbeta för likställighet mellan
man och kvinna. Denna princip kräver som sin klara konsekvens den lika lönen
för män och kvinnor, när de utföra likvärdigt arbete. Men det är att observera,
att när vi tala örn den lika lönen är det endast fråga örn att vi motsätta
oss olika lön på grund av kön, däremot naturligtvis icke en sådan olikhet,
som kan föranledas av olika försörjningsplikter och dylikt. Örn man vill ordna
det så som i Danmark, vilket här anfördes som exempel av herr Rahmn, att
de ogifta lärarna och lärarinnorna ha en lön och de gifta lärarna och lärarinnorna
ha en högre lön på grund av deras större försörjningsplikt, är detta en
sak som kan diskuteras. Och det gäller då givetvis icke endast lärarna, utan
också andra befattningshavare. Detta är emellertid en sak för sig, men att
stipulera olika lön allenast på grund av olika kön, det är det. som vi motsätta
oss. I detta avseende bär Kungl. Maj :t följt våra linjer. Med hänsyn därtill
ber jag att få ansluta mig till det resonemang, som fördes av statsrådet på
den punkten.

Det, som har förefallit oss kanske allra mest otillfredsställande av allt, som
ingår i propositionen och i utskottsförslaget, är — vad som också har gått igen
här under diskussionen hos många talare — den ställning, småskollärarinnorna
lia fått. Vi beklaga på det djupaste, att man på den punkten, där det förefallit,
som alla egentligen skulle tycka, att småskollärarinnorna ha rätt i sina
krav, ändå ej har kunnat åstadkomma något annat än väsentligen detsamma,
som har framlagts i propositionen, vilket man dock allmänt synes ha funnit
orimligt. Jag vill särskilt framhålla den omständigheten, att en hel mängd
småskollärarinnor ju faktiskt fungera som folkskollärarinnor, såsom ledarinnor
för de s. k. mindre folkskolorna utan att de därför ha någon ersättning,
som motsvarar denna ansvarsfulla och krävande uppgift, som en stor mängd
av dem få utföra utöver deras egentliga småskoleundervisning. Doktor Beth
Hennings i andra kammaren har i en motion fäst särskild uppmärksamhet på
den saken; jag hänvisar till denna tänkvärda motion.

När det blev bekant för landets småskollärarinnor vad som här hade föreslagits,
blevo de naturligtvis i högsta grad bestörta och förvånade, därför att
de av pressen överallt sett sig mycket väl behandlade. Man hade tagit deras
parti så gott som allmänt, och de trodde därför helt naturligt, att på den punkten
åtminstone skulle väl någon väsentlig ändring i vad propositionen innehöll
ske. Men utskottets majoritet ville inte höra på det örat, trots den starka
presskören. Småskollärarinnorna lia avspisats med ett utredningslöfte, om
vars värde de icke veta Arnd de skola tro. Det är icke utan skäl, som styrelsen

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

Äng.'' lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
för Sveriges småskollärarinneförening säger i ett uttalande, som alldeles nyss
har tillställts riksdagens ledamöter: »Utskottets framtidsförslag, att småskollärarinnor,
vilka vunnit inträde vid seminarium, efter 1936 års beslut örn höjda
inträdesfordringar, möjligen skulle få ökad lön genom att undervisningsskyldigheten
utsträckes till folkskolans lägre klasser, är föga tillfredsställande för
de småskollärarinnor, som nu äro i tjänst. Det är den kåren, som fått börja
med ytterst låga löner och nu i många år väntat på en tillfredsställande reglering
av lönen. Det är att märka, att ett stort antal av nu tjänstgörande småskollärarinnor
vid inträde i seminarium haft de förkunskaper, som år 1936
fastställts.»

Det skulle kunna sägas mycket i denna sak, men jag skall inte ta upp tiden
med att ytterligare utveckla densamma. Det är flera talare, som förut varit
inne på detta kapitel; jag endast beklagar nu, att mari stannat vid vad som här
föreslagits.^ Jag kommer såväl i avseende på de föregående punkterna som i
avseende på denna till samma resultat som min partivän herr Sam Larsson.

Jag ber därför att få framställa samma yrkande, som han gjorde, d. v. s. i de
punkter, som nu närmast föreligga till avgörande, örn bifall till herr Jeppssons
reservation.

Herr Bergqvist: Herr talman! Under den debatt, som redan här ägt rum,
har frågan så allsidigt och grundligt belysts, att det kunde vara alldeles onödigt,
att jag hade begärt ordet, men såsom motionär i ärendet anser jag mig
dock böra säga några få ord.

Folkskollärarnas uppgift är för samhället av den allra största vikt. Därför
är det också rimligt, att statsmakterna söka att vårda sig örn dem och
uppmuntra dem i deras arbete genom skäliga löneförmåner. Länge ha de väntat
på en lönereglering, och den ena utredningen har skett efter den andra,
men löneregleringen har dröjt år efter år. Nu har äntligen ett förslag framlagts
för riksdagen, men som bekant ha såväl Kungl. Maj ris förslag som också
utskottsmajoritetens förslag väckt mycken misstämning bland lärarna och
framför allt friand de manliga lärarna på landsbygden. Detta torde icke böra
framkalla någon förundran. Landsbygdens lärare komma ovedersägligen i
en ogynnsam ställning, örn utskottets förslag bifalles, och detta är så mycket
beklagligare, som de utgöra det ojämförligt största antalet. Den nu föreslagna
lösningen av löneregleringsfrågan för lärare vid folkskolan kan icke betraktas
såsom någon definitiv lösning av frågan. Den är endast provisorisk eller preliminär^
Detta erkännes, också i själva verket av utskottet, ty utskottet säger
sig i princip instämma i det syfte, som ligger bakom reservanternas förslag,
att samtliga lärare skola komma upp i lönegrad B 17 och att det sålunda så
småningom skall bli en enhetlig lönesättning. Man kan icke komma ifrån,
att enhetliga löner för folkskolans lärarkår är ett rimligt och rättvist krav.
Örn detta är riktigt, då synes det också, som örn riksdagen borde efter alla dessa
många och långa utredningar ta steget fullt ut och i ett sammanhang lösa
denna fråga definitivt. Utskottet förespeglar visserligen, att en enhetlig lösning
snart skall komma och att denna skall gå ungefär efter reservanternas
linjer. Men först skall det ske cn utredning. Därmed skjutes frågan ut i det
ovissa. Det kan dröja länge, innan utredningen iir färdig och leder till något
resultat. Visserligen har statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
lovat, att ingenting skall underlåtas för att göra en snabb utredning, men i alla
fall torde det, innan resultatet kan genomföras i praktiken, komma att draga
om ganska länge.

För övrigt bör man observera vad utskottsmajoriteten säger i sitt utlåtande
angående den differentiering av löneställningen, som av Kungl. Majit och ut -

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
skottet föreslagits. Utskottet säger på sid. 52 och 53: »Mot detaljerna i den av
Kungl. Majit föreslagna lönedifferentieringen har utskottet ingen annan erinran
än att de lönegrader, jämlikt vilka lönen skall utgå, enligt utskottets
mening böra hänföra sig till vissa fixerade lästider i stället för till variabla Jästider
enligt Kungl. Maj:ts förslag.» Vidare säger utskottet: »Vid övervägandet
av dessa frågor har utskottet funnit sig böra föreslå, att ordinarie manlig folkskollärare
skall åtnjuta lön enligt lönegraden B 15 vid en lästid av 3-U/2 veckor
årligen, enligt lönegraden B 16 vid en lästid av veckor årligen och
enligt lönegraden B 17 vid en lästid av 39 veckor årligen.» Sedan fortsätter
utskottet: »I samband härmed bör föreskrift meddelas örn att den årliga lästiden
skall omfatta 3U/2, 36V2 eller 39 läsveckor.» Därav tycks det nästan framgå,
som örn man för en tid framåt skulle fastslå denna olika klassificering av
folkskolorna i sådana, där man har 3D/2, 36V2 och 39 läsveckor årligen, och
under tiden få landsbygdens lärare en både ogynnsam och mindre behaglig
ställning.

Örn någon förbättring i skolväsendet skall äga rum, måste den naturligtvis
ske på initiativ från de lokala skolmyndigheternas sida inom respektive skoldistrikt.
Det är icke så sagt, att de alltid äro så pigga på att göra någon
framställning eller vidta någon åtgärd för att få en sådan förbättring. Örn
man då tänker, att folkskolläraren av intresse för folkskoleväsendet skulle
söka pådriva saken, så kan det, såsom redan förut påpekats här, lätteligen
tillvitas honom, att han gör det i egoistiskt intresse för att kunna förbättra
sina löneförmåner.

Det synes, som om reservanternas ståndpunkt borde kunna tillerkännas ett
bestämt företräde. Beslutar riksdagen, att lärarna efter en viss bestämd övergångstid
skola komma upp till en enhetlig lönenivå, som ansluter sig till de sakkunnigas
förslag, då veta de, vad de ha att rätta sig efter, och då kunna de
också utföra sin gärning med större arbetsmod och arbetsglädje, i stället för
att gå och vara ovissa örn vad de ha att vänta.

Nu måste det naturligtvis bli en utredning örn huru skolan skall organiseras,
för att läraren skall kunna få den undervisningstid, som berättigar honom till
upp flyttning i lönegrad B 17. Man har uttalat tvivel örn, huruvida det är
möjligt, att i alla skoldistrikt kunna ordna det så. Med den kännedom, jag
har örn förhållandena i olika bygder i Norrland, kan jag åtminstone våga säga,
att där torde det icke möta några svårigheter. Hur det kan vara i andra delar
av landet, är jag icke i tillfälle att kunna bedöma, men man torde kunna ha
rätt att lita på kungl, skolöverstyrelsen, som ju har ansett, att detta är möjligt
och därtill också givit vissa direktiv för hur det skall kunna genomföras.
Därför tror jag, att det är möjligt, och en sådan utredning skulle säkerligen
mycket lätt kunna genomföras under den övergångstid av 3V2 år, som i ett par
reservationer här har föreslagits. Jag är helt och fullt övertygad örn att det
vore lyckligt, örn riksdagen nu fattade ett definitivt beslut om hur det skall bli
med denna sak, så att lärarna visste vad de hade att räkna med.

Jag skulle vilja säga också några ord örn likalönsprincipen. Den är ju
ganska omstridd. Det ha vi också hört här i dag i kamrarna, att den är. Det
kan sättas i fråga, örn den lika lönen ens ur principiella synpunkter är fullt
försvarlig. Herr Bergman har sagt att likalönsprincipen endast är ett uttryck
för den gamla liberala grundsatsen örn likställighet mellan man och
kvinna. Jag undrar, örn det är så. Örn jag tänker mig en manlig lärare med
försörjningsplikt och en lärarinna, som är ensam, bli de då båda likställda genom
lika lön? Deras levnadsstandard blir ingalunda densamma. Den försörjningspliktige
lärarens ställning blir mycket sämre än den icke försörjningspliktiga
lärarinnans och icke bara hans ställning, utan också hans hustrus

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
oell barns. De komma i en betydligt sämre ställning än den ensamma lärarinnan,
som uppbär lika stor lön som familjeförsörjaren med hustru oell barn.

Nu sade visserligen herr Sani Larsson, att här i Sverige lia vi ingen lönesättning
efter behovsprincipen. Det är väl icke alldeles riktigt. Det ha vi
ju ändå, och det har redan framhållits, att vi ha det genom uppdelningen i
olika dyrortsgrupper. En person, som bor på, låt oss säga, en A-ort, har en
annan och mindre lön än den, som bor på en G-ort, och det är väl behovsprincipen,
som gör detta. Den senare behöver mera, för att kunna leva, än den,
som bor på en billigare ort; därför avlönas han bättre.

För övrigt synes det mig vara ett fel i vårt svenska avlöningssystem, att man
icke mera har tänkt på att samhället genom sin lönesättning också skall sörja
för familjernas uppehälle, så att de skola kunna existera, och man bör även
ta hänsyn till det psykologiskt betänkliga i att vissa samhällets tjänare skola
märka, hur de lia mycket svårare att kunna dra sig fram på sin lön än andra i
samma tjänsteställning.

Nu vill jag säga i denna fråga om lika lön att en differentiering bort kunna
ifrågakomma mellan gifta och ogifta manliga lärare. Jag kan vara med
om att man jämställer en ogift man med en ogift kvinna, men när det gäller
en familjeförsörjare, anser jag det vara mindre riktigt, att han icke skall få
en större lön för sitt arbete än den, som icke har någon familj att försörja.

Man säger nu: »lika arbete lika lön». Frågan blir då örn kvinnan överhuvud
taget i längden kan prestera samma arbete som en man. Det är ett uppslitande
arbete att dag ut och dag in undervisa barn, att hålla uppsikt över dem och se
till, att disciplinen upprätthålles. Det är nervslitande, men kvinnan har nu icke
samma starka nerver som mannen. Det kan icke hjälpas, och det är icke något
nedsättande för kvinnans del. Det är beroende på hennes byggnad. Hon
har skapats svagare än mannen. Därför tåla icke hennes nerver samma påfrestning
som mannens — åtminstone icke i det långa loppet — och av den
här omnämnda undersökningen av undervisningsrådet Wallin bestyrkes också,
att kvinnliga lärare ofta bli överansträngda. Jag kan också nämna, att det
i vissa skolor anses nödvändigt, att det finnes manliga lärare, för att tukt
och disciplin skall kunna upprätthållas. Jag har från min erfarenhet många
exempel på att man har nödgats anställa manliga lärare, för att disciplinen
skulle kunna upprätthållas i skolan. Om jag vidare tänker på de gifta lärarinnorna,
är det tydligt, att de icke alltid utföra samma arbete som lärarna,
ty de behöva då och då tjänstledighet, och då måste deras arbete i skolan
skötas av en annan med särskild kostnad för samhället.

Med allt vad jag har sagt vill jag på intet sätt underkänna kvinnans arbete
och i all synnerhet icke lärarinnornas. Jag har de allra klaraste bevis
på att lärarinnorna i regel äro mycket plikttrogna, mycket ambitiösa och göra
sitt allra bästa för att kunna ge barnen en god undervisning. Det ser man ju
också på resultatet av lärarinnornas undervisning. Åtminstone till en tid kunna
de driva sin undervisning fullt ut lika framgångsrikt som mannen. Herr statsrådet
sade i förmiddags, att lärarinnorna till och med vinna ett bättre resultat
av sitt arbete än lärarna. Ja, jag medger, att det kan hända i vissa
fall, men man får icke upphöja det till någon generell regel. Jag tror nog,
att de manliga lärarna i det fallet kunna fullt ut jämföras med de kvinnliga.
Jag medger också, att det kan finnas kvinnor, som äro ytterst dugliga lärarinnor,
och att de särskilt inom t. ex. de lägre klasserna i folkskolan och under
en viss tid av sin lärarinnegärning kunna vinna synerligen goda resultat.

Sedan sade herr statsrådet, att det var en »vidskeplig föreställning», att kvinnan
skall lia mindre betalt än mannen för sitt arbete. Den föreställningen iir
nog icke vidskeplig, utan den bär sin grund i känslan av att mannen, som är

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
familjeförsörjare, har behov av en något större lön ari en kvinna, som är ensam.

Herr Nilsson i Landeryd har här jämfört den familjeförsörjande läraren med
en ensam lärarinna. Därpå svarade herr Oscar Olsson, att den jämförelsen
icke var så belysande; han skulle i stället ha jämfört »en ogift lärare utan
barn med en ogift lärarinna utan harn». Ja, jag känner min gamle vän herr
Oscar Olsson allt för väl för att tro, att han avsiktligt skulle ha inlagt någon
bismak av insinuation i detta eljest något frapperande yttrande.

Emellertid har ju varken högermotionen i ärendet eller högerreservationen tagit
någon slutgiltig ståndpunkt till frågan örn likalönsprincipen, utan de lia
velat, att hela denna fråga skulle anstå, till dess att den kunde lösas i ett större
sammanhang, och det blir ju snart tillfälle att göra detta, när lönekommittén
framlägger sitt förslag.

Vad småskollärarinnorna angår, vill jag säga, att de äro nog lågt avlönade,
och det hade ju varit önskvärt, örn de kunnat komma litet längre än till nionde
lönegraden. Det vore emellertid gott, örn de kunde samtliga komma dit. De
allra flesta få stanna i sjunde lönegraden. Därför är det samma intresse för
småskollärarinnorna som för lärarna på landsbygden, att riksdagen nu fattar
ett definitivt beslut. Vidare vill jag säga, att det kanske icke varit ur vägen,
ifall man hade tänkt på de småskollärarinnor, som ha treårig utbildning, och
givit dem en något bättre löneställning än de lärarinnor, som endast lia en tvåårig
utbildning. Detta hade lämpligen kunnat ske på det sättet, att man givit
lärarinnorna i de mindre folkskolorna något större lön ‘än lärarinnorna i
småskolan och jämställt dem, som lia treårig utbildning, med lärarinnorna vid
de mindre folkskolorna.

Slutligen vill jag erinra örn en grupp av lärare, som har blivit utelämnad
här, men jag hoppas, att frågan örn den gruppens löneförhållanden snart upptages.
Det gäller nomadlärarna. Deras löner äro bestämda genom nomadskolreglementet
och äro satta till samma belopp som hittills ha gällt för folkskollärare
och småskollärare. Nu ha de lämnats utanför förslaget örn lönereglering,
och jag ville hemställa, att statsrådet måtte tänka på att snart ta upp
frågan om nomadlärarnas lönereglering.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall i den föredragna
punkten till den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. avgivna reservationen.

Herr Wohlin: Herr talman! Den svenska folkskollärarkåren har ju den
ansvarsfulla uppgiften att uppfostra det övervägande antalet av vårt lands
uppväxande ungdom och dess uppfostraruppgift växer alltmera i betydelse
i ett land som vårt, där kulturen går framåt och där de demokratiska institutionernas
framtida bestånd väsentligen beror på ett upplyst och intellektuellt utvecklat
folk. Denna kår har under en lång följd av år varit underbetald i sitt
arbete och alla äro nu eniga örn att tiden är inne för att rätta till ett under åratal
och årtionden allt för länge bestående missförhållande.

När det nu gäller att fatta ståndpunkt till detta ärende, får man till en början
uttrycka sin tillfredsställelse över att frågan i sina stora linjer har bragts
fram till den uppläggning, som den har i departementschefens proposition och
i utskottsutlåtandet, och uttala den förhoppningen, att den lönereglering, som
nu kommer att bli genomförd, skall bli till lycka och välsignelse för det arbete,
som den svenska folkskollärarkåren i framtiden har att utföra. Med avseende
å frågan örn de manliga lärarnas löneplacering finner jag för min del starka
skäl vara förebragta för den ståndpunkt, som innefattas i den av herr J. B.
Johansson i Fredrikslund m. fl. avgivna reservationen, liksom i den speciella

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
reservation, som är avgiven av herr Olof Olsson. Det förefaller mig som örn
elen svenska landsbygdens representanter borde beakta, att utskottsförslaget i
denna punkt i realiteten innebär ett betydande missgynnande av landsbygdens
folkskollärare. I dessa tider, när allt göres som göras kan för att främja landsbygdens
utveckling, hindra avfolkningen av landsbygden och överhuvud taget
bringa dess befolkning i bättre förhållanden, borde även denna sak vara av en
viss betydelse. En folkskollärare på landsbygden kommer nied utskottets löneplacering
i en väsentligt sämre ställning än en folkskollärare i stad, och det
utredningsyrkande, som utskottet presterar som ett slags ersättning härför, är
en gest i det blå, vars värde är problematiskt. Jag ansluter mig av dessa
skäl — som jag icke skall upptaga tiden med att ytterligare utveckla — till
den allmänna tankegång, som ligger innesluten i dessa båda reservationer, och
jag tror att en anslutning till herr Olof Olssons reservation på denna punkt
skulle vara synnerligen lycklig, varigenom vid en kommande sammanjämkning
en förbättring skulle åstadkommas med avseende å de manliga folkskollärarnas
på landsbygden allmänna löneplacering.

Jag bar emellertid icke begärt ordet för denna sida av frågan, vilken tidigare
under debatten blivit så utförligt belyst, utan för att yttra några ord i en
annan central punkt av det föreliggande frågekomplexet, nämligen den s. k.
likalönsprincipen, d. v. s. förhållandet mellan de manliga och kvinnliga folkskollärarnas
löneställning. Jag erinrar örn, att efter behörigbetslagens genomförande
i vårt land — varvid möjlighet bereddes för kvinnor att med vissa naturliga
undantag söka alla tjänster här i riket —- utvecklingen har gått i den
riktningen att män och kvinnor enligt grundlagens bud örn förtjänst och skicklighet
i icke ringa omfattning tävla örn tjänster. Att en viss tjänst, som innefattar
krav på en bestämd arbetsprestation, vid sådant förhållande skall avlönas
lika, oavsett örn den innehaves av en man eller en kvinna, förefaller mig
— i likhet med ett antal föregående talare och icke minst herr Sam Larsson,
som på den punkten enligt min uppfattning på ett logiskt bindande och klart
sätt framlade detta spörsmål —• så uppenbart, att bevisbördan måste åvila
dem, som lia en motsatt uppfattning. Principen lika lön för lika arbete bottnar
ju icke endast i rättfärdighetssynpunkter och rättvisesynpunkter, utan
också i ett statsintresse. Ett arbete av ett och samma slag skall betalas lika,
vem som än utför det, och vem som än enligt grundlagens bud har sökt och
fått tjänsten. I den civila statsförvaltningen har också denna princip genomgående
slagit igenom. Riksdagen har nu att besluta, huruvida den speciella
tjänstemannakår, som utgöres av våra folkskollärare, i detta avseende skall
intaga en undantagsställning gentemot andra grupper av statstjänare. Det
förefaller mig fullkomligt orimligt att göra en sådan särskillnad, och detta så
mycket mera som på det område, varom nu är fråga, utbildningskravet och
kravet på skicklighet och duglighet i arbetet är så lika, som man mänskligt att
döma kan begära. En manlig folkskollärare och en kvinnlig folkskollärare lia
praktiskt taget samma utbildning, de lia båda att utföra samma uppfostrareoch
liiraregärning. Under förutsättning att lästiden är densamma och att pensionsåldern
blir densamma, är arbetet precis detsamma och skall betalas lika.
Mot denna princip lia även reservanterna knappast kunnat göra någon välbefogad
erinran. Man har hänvisat till att en kommitté, kallad 193(5 års lönekommitté,
är i verksamhet, och ansett att denna fråga bör uppskjutas, tills
nämnda kommitté slutfört sitt arbete. Kommittén arbetar med en revision av
de statliga avlöningsreglementena, men på dessa områden är ju likalönsprincipen
redan av statsmakterna genomförd. Jag kan icke se något skäl för riksdagen
att vid sitt ståndpunktstagande idag till den nu föreliggande frågan
avvakta detta utredningsarbete, som icke rör den s. k. likalönsprincipen. Jag

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)

Ilar också fått elen uppfattningen, att hänvisningen till ifrågavarande utredningsarbete
mera är att betrakta som ett formellt skäl och att de reella skälen
ligga på ett helt annat plan. Dessa reella skäl bottna i en hos reservanterna
förefintlig uppfattning, att lönerna för folkskollärarkåren icke endast skola
taga hänsyn till arbetets art, utan åtminstone till en viss del grundas även på
behovsprövning. Såväl föredragande departementschefen som ett stort antal
talare efter honom i båda kamrarna ha emellertid klart ådagalagt, att ett lönesystem,
grundat på behovsprincipen, för närvarande icke finnes i Sverige och
alltså icke existerar i den civila administrationen, med vilken jämförelse närmast
bör göras, vadan det ur alla synpunkter är olämpligt att plötsligt kasta
in denna behovsprincip, till vilken riksdagen aldrig tidigare har fattat någon
ståndpunkt, i diskussionen örn skollärarkåren. Det borde väl snarare vara så
att de ärade reservanter, som hänvisat till en pågående utredning av 1936 års
lönekommitté, i den mån de vilja ställa frågan på framtiden hänvisade till en
pågående utredning om det kvinnliga yrkesarbetet, vilken ännu icke är avslutad.
Som saken i dag ligger, finns det enligt min uppfattning ingen som helst
anledning för riksdagen att i den föreliggande lönefrågan avvika från de lönepolitiska
huvudlinjer, som de svenska statsmakterna tillförene och allt intill
denna dag lia följt.

Man har här gjort gällande, att de kvinnliga folkskollärarna visserligen
i fråga om skicklighet och duglighet i sitt arbete samt i fråga örn ambition och
nit äro fullt jämställda med de manliga folkskollärarna, men man har sökt med
ljus och lykta efter motiv att likväl placera dem vissa lönegrader under sina
manliga kolleger. Man har då hänvisat till att de manliga folkskollärarna i
regel lia en familjebörda som de kvinnliga icke äga, åtminstone icke i motsvarande
grad, och att denna familjesynpunkt borde vara utslagsgivande vid
frågans bedömande. Jag tror att man vid detta resonemang fullständigt har
missförstått den familjevårdande befolkningspolitik, som riksdagen redan i
år i åtskilliga frågor har slagit in på och med all sannolikhet även i fortsättningen
kommer att följa. I den mån det gäller att i fortsättningen underlätta
läget för familjer med barn, särskilt familjer med flera barn, är reformlinjen
icke den här föreliggande, nämligen en differentiering i lönepolitiken, utan
den ligger på socialpolitiska plan av helt annan natur, som riksdagens ledamöter
erinra sig från tidigare debatter i år, och till vilka man sedermera återkommer.
Jag vill också fästa uppmärksamheten på den bristande logik som
vidlåder de ärade reservanternas ståndpunkt i denna fråga. Såsom redan under
debatten vid flera tillfällen har understrukits, existerar ju ett visst antal
ogifta manliga folkskollärare, och icke differentierar nian väl efter familjesynpunkt,
när man på detta sätt differentierar efter kön. Det blir ju ingen
logik, eftersom en ogift manlig folkskollärare icke har andra utgifter än en
ogift kvinnlig, överhuvud taget tror jag, att hela denna uppfattning måste
underkännas. Jag måste ytterligare tillägga, att friherre Lagerfels synpunkt
med avseende å den kvinnliga arbetskraftens avtagande med åren nog i mycket
hög grad vilade på en hypotes. Väl kan det vara sant, som en ärad talare på
Gröteborgsbänken antydde, att den kvinnliga arbetskraften under någon period
av kvinnans liv nedsättes. men den brukar i regel återgå till sin normala storlek.
Nog känna vi alla från vår dagliga erfarenhet oändligt många kvinnor,
verksamma på lärarinnefältet, i femtioårsåldern och därutöver, som med kraft
och myndighet sköta sin uppgift och äro lika vitala och lika arbetsdugliga i
denna ålder som sina manliga kolleger. Den fysiska styrkan är icke alltid
ett prerogativ för den manliga delen av människosläktet; kvinnor äro ofta i
dessa högre åldrar mycket arbetsdugliga tjänstemän och befattningshavare.
Jag tror således att icke heller den synpunkten håller streck, och när nu pen -

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
sionsåldern skall bestämmas lika, så tror jag att detta är en helt naturlig sak
som ansluter sig till hela likalönsprincipens system i övrigt.

Jag har, herr talman, fått den uppfattningen att de ärade talesmännen mot
likalönsprincipen befinna sig på vacklande grund i sin argumentering, då man
dels skjuter det hela till en kommande utredning utan att nu taga ståndpunkt,
dels har en allmän känsla, som man icke kan kläda i logiskt bindande form,
att det bör vara på det sättet, att mannen är bättre betald än kvinnan. Det är
ett uttryck för ens natur, men någon beviskedja konstituerar icke en sådan
känsla. Jag har den uppfattningen, att det vore en grov orättvisa mot den
stora och högtstående kvinnliga folkskollärarkåren, örn man på lönepolitikens
område degraderade densamma och därmed gåve uttryck för den uppfattningen,
att dess arbetsinsatser och dess prestationer vore mindre värda än de manliga
lärarnas arbete och insatser. En sådan uppfattning står i dålig överensstämmelse
med hela den sunda tidsutveckling, som bör skipa rättvisa åt alla
och således även könen emellan, när det gäller insatserna i det gemensamma
samhälleliga arbetet. Även friherre Lagerfelt medgav ju, att den uppväxande
kvinnliga generationen besitter stor ambition. Det har den också, den arbetar
sig fram i olika yrken, och den bör av statsmakterna tillerkännas likvärdighet
med den manliga arbetskraften, när det är fråga örn lika arbete och lika
fullgoda prestationer.

Jag kommer med dessa ord, herr talman, till den bestämda slutsatsen, att
det är riktigt, rättvist och rimligt, samt att det är i överensstämmelse med en
sund lönepolitik att tillämpa likalönsprincipen och sålunda i förevarande avseende
följa departementschefen och utskottet, och jag kommer således på
denna punkt att i den kommande omröstningen ansluta mig till utskottsförslaget.

Herr Hamrin: Herr talman! Det torde vara ogörligt att avväga löneför månerna

för befattningshavare i vare sig enskild eller allmän tjänst så att vederbörande
själva anse sig ha blivit fullt rättvist bedömda, överhuvud taget torde
detta vara omöjligt, så snart icke arbetsresultatet eller produktionsresultatet
skapar någon gräns uppåt. Från personal i allmän tjänst, där icke någon sådan
gräns finnes, kommer alltid talet om rättvisa och rättvisesynpunkter att framföras.
Jag vill därför redan från början göra gällande, att uppskattningen av en
människas arbete alltid blir mer eller mindre individuell, mer eller mindre subjektiv.
Med andra ord: vad vi här kalla behovsprincipen kommer fram, medvetet eller
omedvetet, vid bestämmande av de löner som befattningshavare skola tillerkännas.
Se vi på det nu gällande avlöningsreglementet, så finna vi där sammanförda
en hel mängd personer inom de olika lönegraderna. De lia mycket olika arbete,
äro anställda inom olika delar av statsförvaltningen, men man bär ansett
sig kunna sammanföra dem därför att de utföra ett ungefär lika kvalificerat arbete,
ha ungefär samma utbildning och ungefär samma förutsättningar och
framtidsutsikter, örn vi se på löneskalorna i avlöningsreglementet, finna vi
exempelvis under femte lönegraden sammanförda brevbärare, lokomotiveldare,
stationskarlar o. s. v. Men när man kommer till tals med de olika grupperna, får
nian snart höra, att den ena anser sig orättvist bedömd i jämförelse med den andra
och tvärtom. Jag erinrar mig, herr talman, besök jag på den tiden jag sysslade
med denna fråga mera intimt hade av deputationer från olika grupper. När
jag svarade en sådan grupp, att om en lönereglering för densamma skulle genomföras,
detta ovillkorligen medförde en uppfattning jämväl av andra grupper,
som för närvarande åtnjuta avlöning efter samma lönegrad inom avlöningsreglementet,
så fick jag till svar, att det icke var rimligt att göra en sådan
jämförelse mellan respektive grupper inom olika grenar av statens affilrs -

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
verksamhet. Och så drog man fram skillnaderna ur olika synpunkter, som
skulle ge vid handen att ens egen grupp var orättvist bedömd jämförd med en
annan inom samma lönegrad. Några dagar senare kunde jag få ett liknande besök
av den sistnämnda gruppen. Det blev precis samma resonemang med samma
resultat. Jag menar alltså, herr talman, att hela detta resonemang örn rättvisa
och rättvisesynpunkter i fråga örn avvägningen av löneförmåner aldrig
kan ge enighet örn var rättvisan ligger. Det blir en skälighetsprövning och en
behovsprövning, som till syvende och sidst blir avgörande, och så är det också
i den fråga vi nu diskutera. Jag tänker då på lärarlönefrågan i dess helhet.

Men innan jag går in på densamma skall jag tillåta mig att med några ord
beröra läget på ifrågavarande arbetsmarknad. För några dagar sedan gingo
genom tidningspressen vissa notiser med uppgift på antalet inträdessökande vid
seminarierna i landet. Jag måste säga att jag blev ganska förbluffad, när jag
såg vilket stort antal män och kvinnor som sökte sig in på lärarbanan. Jag frågade
mig helt naturligt, liksom många andra måste ha gjort, hur det var möjligt,
att så många sökte sig in på denna bana med kännedom örn de dåliga ekonomiska
villkoren och i en tid, då arbetstillgången är betydligt bättre än för en tre, fyra
år sedan. Och ändå var det endast V4 eller V5 av de anmälda som kunde tagas
in vid seminarierna och utbildas till lärare. En betydande reducering måste således
ske, och det är att märka •—• vilket jag i dag fått bekräftat av sakkunniga
på området — att de flesta sökande äro sådana som komma från landsbygden
och mindre samhällen. De kunna visserligen hoppas på att få tjänster i
städerna, som äro bättre avlönade, men de måste räkna med att få stanna kvar
på landet efter utbildningens slut och nöja sig med de sämre löneförmåner som
tillkomma landsbygdens lärare.

Emellertid har jag icke härmed, herr talman, velat säga, att icke det krav
som framförts från lärarehåll och upptagits av regeringen är berättigat. Jag
kan visserligen icke godtaga det resonemang som föres i fackpressen och som
går ut på, att statsmakterna skulle ha givit några slags utfästelser örn lönereglering
uppåt för denna lärarkår. Det är sant att vissa utredningar verkställts
som syfta till en bättre löneplacering,, men ingen riksdag och såvitt jag kunnat
finna ingen regering har gjort utfästelser, som nu kunna tagas till intäkt för
att en höjning av lönerna skall komma att ske. Men de förbättrade tiderna, de
bättre ekonomiska förhållandena och det rikligare flödet till statskassan gör
det ju möjligt för riksdagen att låta jämväl denna stora kår få del av dessa förbättringar.
Jag vill dock härvid påpeka, att på ett tidigare stadium framförde
vår stora lärarkår som sitt främsta önskemål att bli inrangerad i det statliga
lönesystemet. Man tänkte, att komma vi väl in där, så kommer som en naturlig
följd högre lön och bättre ekonomiska villkor. Nu synes man icke värdesätta
inrangeringen i det statliga lönesystemet så högt som man tydligen förut
gjorde.

Efter dessa allmänna reflexioner, herr talman, skall jag tillåta mig att gå in
på den kanske mest brännande frågan här i dag, vilken den föregående ärade
talaren mycket sysslade med. Jag är nog djärv att göra det påståendet, att
likalönsprincipen utgår från ett teoretiskt betraktelsesätt på livet, som man
omöjligen kan genomföra i ett samhälle, jag höll på att säga det må vara konstruerat
hur som helst. Det kommer alltid att finnas stora grupper, ja, de största
grupperna i samhället, på vilka denna princip icke kan tillämpas. Ty skall
man söka tillämpa den överallt, tror jag man kommer in i förhållanden, som
man icke kan överblicka. För övrigt vill jag beträffande denna princip om lika
lön erinra om vad vår finansminister gång på gång brukar komma in på. Jag
skall inte söka citera honom ordagrant, ty då kanske jag blir motsagd, men jag
har fattat finansministerns uttalande beträffande behovsprincipens förhållande

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
till våra samlade inkomster och tillgångar så, att vi måste söka dela de gemensamma
inkomsterna så rättvist som möjligt. I ett tal som herr finansministern
höll för en kort tid sedan läste jag ut en önskan att få till stånd en sådan utveckling
på det ekonomiska området.

När det nu gäller lika lön för män och kvinnor inom samma arbetsområde,
skall jag tillåta mig att ifrågasätta, huruvida det icke vore rimligt att man
också konstaterade huruvida det blev lika stora kostnader för det allmänna,
om man använder kvinnlig eller manlig arbetskraft. Det är icke så länge sedan
jag lyssnade till ett föredrag på nationalekonomiska föreningen, där en kvinnlig
talare kom in på detta kapitel men avfärdade det med de enkla orden, att
örn man jämför det arbete som utföres av män och kvinnor inom samma arbetsområde,
så blir det ena icke dyrare än det andra. Ja, mina herrar, för min del
måste jag bestrida att den satsen är riktig. Jag har här framför mig vissa
uppgifter från ett arbetsområde som jag har haft tillfälle att under senare år
studera. Dessa siffror visa tydligt och ofrånkomligt, att den kvinnliga arbetskraften
blir dyrare för samhället än den manliga. På ett visst verksamhetsområde
äro anställda 400 personer, en del män och en del kvinnor, med för
vissa grupper precis samma arbete. Förra årets statistik visar att genomsnittsprocenten
per person för befattningshavarnas sjukledighet var 16.8, men
för de kvinnliga befattningshavarna enbart var 24. Tar jag med annan ledighet,
alltså med större ledighetsavdrag, så visar det sig att på männens del
komma 64 dagar pr år och på kvinnornas 1,294 dagar. Jag skyndar mig att
tillägga, att det var omkring 40 % mindre manlig personal än kvinnlig. Men
även örn jag tager hänsyn till denna betydande skillnad, visar det sig, att
staten i detta fall fick betala åtskilligt mer för den kvinnliga arbetskraften än
för den manliga.

Jag har också i min hand några siffror från ett av de större skoldistrikten i
landet — för att nu komma in på denna fråga — där antalet lärarinnor är
ungefär detsamma som antalet manliga lärare. Siffrorna gälla första kvartalet
i år, och det framgår av dem, att den i detta skoldistrikt beviljade ledigheten
för de manliga lärarna uppgick till 6 dagar och för de kvinnliga till 127
dagar. Jag skulle kunna anföra exempel, som ligga mig ännu närmare och
som alldeles uppenbart påvisa, att den kvinnliga arbetskraften blir dyrare än
den manliga. Det sammanhänger också med förhållanden, som här äro påpekade
bl. a. av herr Sjödahl, som framhöll, att detta är en naturens ordning,
som även gäller det område, som vi nu tala örn.

Jag skall inte närmare gå in på det ''resonemang, som här förts senast av
herr Wohlin och tidigare av min ärade vän på Västernorrlandslänsbänken, herr
Sam Larsson, där man säger, att skall man uppdraga en gräns, kan man i
rimlighetens namn inte göra det mellan könen, och så fortsätter resonemanget
och säger, att det finnes män, som inte ha någon försörjningsplikt, liksom det
också finnes lärarinnor, som lia försörjningsplikt. Därtill vill jag för min del
endast svara, att man lagstiftar inte för några undantag, även örn dessa i och
för sig kunna vara många. Jag vågar inte uppge någon exakt siffra. Jag
har fått mycket olika uppgifter från lärarhåll, när jag framställt frågan: Hur
hög procent av landets lärare äro gifta? Jag framställde den frågan till en
deputation, som sökte mig i min hemstad, och då fick jag ett svar, som gav vid
handen, att omkring 13 ä 14 procent av de ordinarie och icke ordinarie lärarna
skulle vara ogifta: resten skulle vara gifta och lia försörjningsplikt. Jag har
framställt samma fråga här i dag till en av kammarens ledamöter, som är lärare,
och då fick jag en siffra, som var betydligt högre för de ogifta och som stannade
vid omkring 20 procent. Men i båda fallen är det något som man kan
konstatera, menar jag, att inom lärarkåren föreligger försörjningsplikt för ett

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
så betydande antal män, att den i det avseendet inte kan jämföras med lärarinnornas
försörjningsplikt.

Herr talman, jag har här med några ord endast velat framhålla mina synpunkter
på denna fråga. Jag ser den som en praktisk fråga. Jag kan inte
finna, att det är en praktisk anordning att fatta ett beslut, som i och för sig
innebär, att en lärarinna kan komma att uppbära högre lön än en manlig kollega.
Jag tänker då på det sakförhållandet, som blivit berört förut här i dag
-—■ möjligheten att skaffa sig inkomster på den lagligen tillerkända bostaden.
Det blir i själva verket mycket ofta en förmån för en lärarinna att avstå en del
av den henne tillerkända bostadsförmånen.

Vad nu de föredragna punkterna beträffar, herr talman, sluter jag mig till
den riktningen, som jag här har givit uttryck åt, att man skulle söka bättre tillgodose
landsbygdens lärare än vad den kungl, propositionen och utskottsmajoriteten
göra. Skälen härför ha blivit så många gånger påpekade av dem, som
i det avseendet tänka lika med mig, att jag inte skall ta tiden i anspråk med att
närmare orda därom, ty det skulle endast bli en upprepning av vad förut är
sagt. I valet mellan de olika reservationerna — herr Jeppssons, herr J. B.
Johanssons i Fredrikslund och herr Olof Olssons — synes mig skillnaden inte
vara stor. Jag kan, rättare sagt, för min del ansluta mig till vilket som helst
av dessa yrkanden, då samtliga ha det gemensamt, att de söka tillgodose landsbygdens
lärare litet bättre än de övriga förslagen göra. Man har här såsom
skäl mot detta anfört — det påpekas också såväl i propositionen som i utskottsbetänkandet
— att den kortare arbetstiden motiverar en lägre avlöning,
eller jag kanske kan vända på satsen och säga, att om man utsträcker arbetstiden,
så kan man också därmed förena en förbättrad löneställning. Jag är
dock inte alldeles säker på, att skillnaden i arbetstid icke uppväges av de sämre
förhållanden, under vilka många -—- örn icke alla — av landsbygdens lärare
arbeta. En betydande del av dessa undervisar också i flera klasser, och det
måste givetvis vara mera ansträngande och ta på nerverna mera, än där undervisningen
bedrives enligt högre former.

Jag skall sålunda, herr talman, sluta med att säga, att jag framställer intet
yrkande örn bifall till någon av dessa reservationer, utan jag kommer att ansluta
mig till den, som har de största utsikterna att vinna beaktande av kammaren.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag skulle inte besvära kammaren
så här sent med något anförande, örn inte under debatten i båda kamrarna
hade förekommit dels hänvisning till pågående utredning och dels ett ganska
livligt meningsutbyte om innebörden av det lönesystem, som vi redan ha inom
stora delar av förvaltningen och i vilket det nu vore meningen att inplacera
även lärarna. Men när jag nu skall säga några ord om den saken, vill jag i
anslutning till vad herr Hamrin nyss yttrade gärna uppehålla mig ett ögonblick
vid just den fråga, som säkerligen, när det i denna kammare gäller att
avgöra den s. k. likalönsfrågan, spelar den viktigaste rollen, nämligen frågan
om människornas olika behov.

Det är alldeles riktigt, att både jag i mina tal och -—■ jag är övertygad därom
■—- regeringen i allmänhet ha kraftigt understrukit, att när det gäller användningen
av samhällets resurser, måste man vara intresserad av att de
komma till användning på de punkter, där de bäst behövas. Detta är en av
anledningarna till att regeringen också när det gällt löneregleringar har ansett
sig böra framgå med en viss försiktighet. Det är tydligt, att när det gäller
att avmäta löneförmånerna för den mycket stora grupp av medborgare,
som är anställd i statens tjänst, kan frågan örn vad det skall kosta inte skjutas

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
undan, när man samtidigt Ilar en sådan mängd olika statsuppgifter, som måste
fyllas. Och jag skall gärna erkänna, att när vi inte ha ansett oss kunna placera
skolornas tjänstemän i högre lönegrader och med högre löner än vi föreslagit,
så beror detta inte minst därpå, att vi måste räkna ut, varifrån pengarna
skola tagas, och även om inte pengarna skulle kunna användas på andra
områden, där behoven äro större. Jag säger nu detta, därför att en genomgående
kritik av regeringspropositionen i fråga örn lärarlönerna har varit, att
den inte har tillmätt lönerna tillräckligt högt. Jag tror, att örn man väger
statens uppgifter på olika områden, så har man svårt att ansvara för att använda
en större del av inkomsterna just på dessa områden. Det är ändå ett
faktum, som jag ber denna kammare erinra sig, att när vi under våren 1936
resonerade örn de kommande statsutgifterna, då man talade örn hur mycket
pengar som skulle gå åt till löneregleringar, och vi från regeringshåll kastade
fram siffran 16 miljoner, som en lönereglering enbart för skolorna skulle
kosta, så tror jag att de allra flesta tyckte att det var ett mycket stort belopp.
Den första kritik, som har träffat regeringspropositionen, fastän den stiger
till betydligt högre belopp, är, att man tycker, att det inte är nog. När vi
samtidigt räknade ut vad det skulle kosta, örn man skulle göra en tillfällig
löneförbättring för de redan reglerade verken, kommo vi till, att det skulle gå
till kanske 10 miljoner. Ja, var och en vet, att den tillfälliga löneförbättring,
som nu är framlagd, kostar ungefär 16 miljoner bara för de verk, som
inte höra till undervisningen, och för undervisningsväsendet skulle det under
ett helt år kosta, låt mig säga, 6 å 7 miljoner. Denna tillfälliga löneförbättring
skulle sålunda gå på över 20 miljoner. Kammaren kan vara övertygad
örn, att när dessa löneregleringar blivit genomförda, kommer statens lönekonto
att ökas med summor, som för ett år sedan skulle ha förefallit kanske de allra
flesta av dem, som nu tala örn, att vi varit för sparsamma, alldeles för höga.
Det kommer antagligen, innan dessa löneregleringar äro färdiga, att kosta staten
åtminstone 40 miljoner, antagligen mera.

Detta är en av de anledningar, som gjort, att jag tror det är riktigt, även
när det gäller placering av lärarna, att gå fram med en viss försiktighet. Jag
vill särskilt erinra de många i denna kammare liksom i medkammaren, som
ha talat örn, vilken vikt man skall tillmäta sakkunskap och utredningar, att
vid den förberedande behandlingen av detta ärende har visserligen skolöverstyrelsen,
som närmast är det verk, som har lärarnas intressen om hand, gått
på den linjen, som innebär, att man snabbast möjligt skulle genomföra en reglering,
som satte lärarna i 17 :e lönegraden och småskollärarinnorna i 9:e lönegraden,
men statskontoret, som ju får anses representera en ganska betydande
sakkunskap, när det gäller de statliga lönerna, har -— liksom propositionen ■—•
föreslagit 15 :e, 16 :e och 17 :e lönegraden, och den civila lönenämnden, som ju
har vissa möjligheter att göra jämförelser mellan dessa och andra grupper och
i vilken riksdagens olika partier äro representerade —- även de, som i dag
anse, att regeringens placering är för låg — placerade lärarna i 14 :e, 15 :e och
16 :e lönegraderna. Just därför att vi stå inför en lönereglering, som väl till
nästa år inte kan innebära en omplacering av alla statstjänare, men som i fortsättningen
kommer att upptaga en granskning av den s. k. tjänsteförteckningen
och där alla olika grupper, som anse sig vara för lågt placerade, kunna
framföra sina önskemål, där sålunda ep verklig granskning av alla tjänstemän
skall företagas i jämförelse med varandra — just inför en sådan granskning
kan det nog finnas skäl till att vid denna första inplacering av lärarna i det
nya lönesystemet framgå med en viss försiktighet.

Nu skall jag mycket villigt erkänna, att man kan svara: Ja, men när regeringen
placerar lärarna på detta sätt, så har man ju ändå förutsatt, att de så

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
småningom skola kunna komma upp genom att undervisningen väsentligen förbättras.
Och det är riktigt. Men kammaren må förlåta mig, örn jag gör en
liten reflexion. Regeringen bär där gått ut ifrån, att förbättringen av skolväsendet
skulle vara det primära och att lärarnas placering skulle följa efter,
under det att man här stundom har det intrycket, att lärarnas placering för
mången är det primära, och sedan får skolväsendet anpassa sig därefter bäst
det kan. Jag tror, att den förra metoden är den riktiga, och därför anser jag,
att det är principiellt mindre riktigt att här försöka, som reservanterna göra,
först fastslå, hur man skall placera lärarna, och sedan undersöka, på vilka
vägar det skall ske. Det är riktigast att gå den omvända vägen och undersöka,
hur detta skall äga rum. Jag skall inte förneka, att det kan finnas
skäl för en förbättring av skolväsendet, som inte innebär en förlängning av
barnens skoltid, men den saken är så pass oprövad, att det kan finnas anledning
att även där säga, att en mycket grundlig utredning bör föregå, innan
man fattar ståndpunkt. En grundlig utredning behöver inte innebära en mycket
långvarig utredning.

Det är det enda jag skall säga örn placeringen i hela systemet, örn jag så får
säga, utom kanske på en enda punkt, och det gäller den mycket omdebatterade
frågan örn småskollärarinnornas placering.

Jag skall erkänna, att hela lönegradsplaceringen är mer eller mindre godtycklig.
I den frågan instämmer jag gärna med herr Hamrin: att därvidlag
avgöra vad som är rättvist eller icke, det tror jag inte går för sig. Man får
ta hänsyn till en mängd ting. Man gör jämförelser med andra. Man tar hänsyn
till utbildning, man tar även hänsyn till behov, som jag strax skall komma
till. Men en synpunkt, som vi väl ändå allesammans måste erkänna spelar
en betydande roll vid alla resonemang örn lönerna och förbättring av lönerna
— det är ju de faktiskt föreliggande förhållandena. Det är ju ändå
så, att även grupper av arbetare och anställda, som ha relativt låga löner —
mycket lägre än dem som det här är fråga örn — de tänka sig aldrig, att de på
en enda gång skola få en löneförbättring, som lyfter upp dem till en förut alldeles
okänd nivå. Men det har väl inte undgått kammarens ledamöter vid studiet
av de löner, som föreslås för småskollärarinnor, att örn jag räknar ut, vad
en småskollärarinna för närvarande har -— vare sig jag tar dem, som skulle
sättas i 7 :e, 8 :e eller 9 :e lönegraden — och därtill lägger det redan föreslagna
provisoriska lönetillägget, så kommer jag upp till en löneförbättring omedelbart,
på en gång — inte efter 3 och 6 år, såsom folkskollärarinnorna göra —
på mellan 25 och 40 procent, när jag gått igenom en sådan småskollärarinnas
hela arbetsliv, från första året hon träder i tjänst till det år hon avgår. Jag
får säga, att inför en sådan förbättring i löneställningen är det egendomligt
att höra talas örn, att detta är en så ringa löneförbättring, att man t. o. m.
kallat det upprörande. Ja, jag är övertygad örn att de allra flesta av den stora
mängd tjänstemän, som i detta ögonblick vänta på sin löneförbättring, skulle
anse, låt oss säga, 10 procent som en mycket betydande förbättring.

Om jag sålunda tror, att propositionen ger uttryck för det mesta som man
i detta ögonblick kan ansvara för att föreslå, kommer jag emellertid över till
frågan om de kvinnliga folkskollärarnas placering, och där anser jag, _ att
diskussionen redan från början blivit snedvriden genom att man — jag kan inte
förstå av vilken anledning -— omedelbart har skapat en uppfattning inom stora
lager, både bland de manliga lärarna och hos den stora allmänheten, att det var
detta förslag om att lärarinnorna skulle placeras i samma lönegrader som männen,
som har förhindrat att de manliga lärarna fått en bättre placering. Jag
har redan tidigare offentligt förklarat, att så har saken inte gått till. Den avvägning
av löneplaceringen, som har föranlett förslaget örn 15 :e, 16 :e och 17 :e

Onsdagen den 19 maj 1937 e. in.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
lönegraderna, Ilar kommit till alldeles oberoende av vilka kostnader som genomförandet
av den s. k. likalönsprincipen skulle betinga. Man kan sålunda
inte vinna någonting för de manliga lärarna genom att här försöka genomföra
en lägre placering för de kvinnliga.

Därmed är jag inne på en fråga, som även i denna kammare redan blivit så
grundligt genomdebatterad, att jag inte skall söka öka argumenten med några
av det allmänna slaget, utan i stället tala örn de tekniska ting, som jag närmast
har ansvaret för. Jag skall emellertid bara, när det gäller behovsprincipen,
där herr Hamrin apostroferade mig, just framhålla, att det är väl ingen
i denna kammare, som kan underkänna regeringens intresse för att taga hänsyn
till behoven, när det gäller lönesättningen, eftersom regeringen framlagt ett
förslag till tillfälliga löneförbättringar, där man just velat få fram en diskussion
och ett avgörande örn den principen. Regeringen är sålunda fullt medveten
om, att vid sidan örn placeringen av befattningshavare efter deras prestation
finnes det också ett problem örn, låt mig säga, samhällets erkännande av
deras arbete under hänsynstagande till deras behov. Men just därför, att denna
fråga örn hur nian skall ta hänsyn till behoven är så kvistig, just därför att
det finnes och kommer att finnas så mycket delade meningar örn de vägar, på
vilka man därvid bör gå, när den ene säger, att vi skola gå fram genom att
lätta på skatterna, den andre säger, att vi skola gå fram på den socialpolitiska
vägen, den tredje, att vi skola gå fram lönevägen och den fjärde, att vi skola
gå fram på alla vägarna tillsammans — just därför att så är förhållandet, måste
man erkänna, att denna fråga inte är mogen för sin lösning på samma sätt
som frågan örn placering i samma lönegrad, när man utför samma arbete. I
den punkten kan jag helt och hållet instämma i det som yttrades av herr
Wohlin.

Örn man därför går ut ifrån, att lönen i statens lönesystem åtminstone tillsvidare
väsentligen och i främsta rummet är en ersättning för det utförda arbetet,
så är det ju ganska egendomligt, örn man just för den grupp av i det allmännas
tjänst anställda, beträffande vilken man utan någon svårighet kan påvisa
likhet i arbetsuppgift, likhet i utbildning o. s. v., skall frångå en princip,
som man i övrigt har genomfört. Jag erkänner, att herr Hamrin kan ha rätt,
när han säger, att man vid granskning av uppgifter örn kvinnliga och manliga
befattningshavares sjukledighet och dylikt kan finna, att kvinnorna äro sjuklediga
i större utsträckning än männen. Nu får jag visserligen säga,
att örn denna sjukledighet är föranledd av att kvinnorna föda barn, så
vore det mycket egendomligt, om samma riksdag, som vill tillerkänna
dessa barnaföderskor understöd oell ersättning för att de utföra denna samhällsnödvändiga
uppgift, samtidigt skulle säga: Men vi skola placera er lägre
i lön, därför att ni äro tvungna att vara sjuka under tiden. Om det inte gäller
denna sorts sjukdom, utan i stället sjukdomar, som äro gemensamma för män
och kvinnor, kommer man inte undan den frågan: Varför i all världen göra
skillnad just mellan män och kvinnor? Varför inte finna på en väg, som säger:
Vi skola göra större avdrag, när folk är sjuka, och på det viset komma till, att
örn kvinnorna äro mycket mera sjuka än männen, få dc så mycket större bidrag
och så mycket lägre löner. Det är det felet, som genomgående göres i alla
dessa diskussioner av dem, som av gamla inrotade föreställningar vilja göra
skillnad just mellan män och kvinnor, att de ständigt och jämt se världen uppdelad
i dessa två kön. De se inte människorna som individer, där man kan säga:
den ena är mera effektiv än den andra, eller den ena är mera sjuk än den
andra; vi skola göra de individuella skillnader vi kunna. Utan de säga: Här
ha vi män — för dem ha vi ett medeltal, som ser ut på det viset, här ha vi
kvinnor — för dem ha vi ett medeltal, som ser ut på det viset. Denna vördnad

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
för medeltalen, som man skapar och sedan själv är bunden i, har bidragit att
förvirra dessa diskussioner mer än något annat. Det tar sig naturligtvis allra
kraftigast uttryck, när man till sist säger: Männen äro familjeförsörjare, kvinnorna
äro det icke. Därför måste männen ha högre lön. — Det måsteväl var
och en erkänna, att vill man gå på den vägen, som heter, att ,en familjeförsörjare
skall ha en ersättning, som en icke familjeförsörjare skall sakna, då bör
det finnas mer rationella metoder att genomföra den skillnaden än de ^metoder,
som säga: män på ena sidan, kvinnor på den andra. Jag skulle förstå det till
nöds, örn detta vore en skillnad och en princip, som i övrigt vore genomförd i
statsförvaltningen, men det är just det, som inte är fallet.

Man har under diskussionen ständigt och jämt åberopat, att 1925 års lönereglering,
som genomförde, som det hette, inplacering av män och kvinnor
i samma löneplan, inte verkligt genomfördp lika löner. Ja, låt oss inte tvista
örn vad som menas med att verkligt genomföra lika löner, utan låt oss bara säga,
att vi äro villiga att i detta ögonblick genomföra lika stor likställighet
mellan män och kvinnor på undervisningsområdet, som den likställighet vi ha
genomfört inom övriga delar av förvaltningen — det må sedan vara en fullständig
likalön eller inte, det behöva vi inte diskutera. Och då kan ingen komma
ifrån, att inom den övriga förvaltningen finnes det inga tjänster, som äro slutna
för kvinnor, annat än sådana, där de, som man säger, av naturliga skäl inte
kunna komma i fråga. Örn vi taga en tjänst i 17 :e lönegraden, t. ex. en s. k.
förste postassistent, är det visserligen så, att det är många fler män än kvinnor
i denna 17 :e lönegrad, men kvinnorna hindras inte att komma dit.

Det är emellertid detta som riksdagen nu vill genomföra genom att gå emot
likalönsprincipen, genom att säga, det skall visserligen vid folkskolorna få
finnas en 17 :e lönegrad, men denna får inte någon kvinnlig befattningshavare
komma i. Det är detta, som utgör skillnaden mellan de förslag från reservanterna,
som nu föreligga, och den form av lika lön — jag vill inte säga någonting
mer — som redan är genomförd i den övriga förvaltningen. Där ha män
och kvinnor rättighet att fritt och obehindrat tävla med varandra. Kvinnorna
göra det under stora svårigheter därför, att det kanske finnes sa mycket fördomar
mot att använda kvinnor. Det finnes kanske sakliga skäl för att vara
försiktig med att använda kvinnor. Därom skall jag inte yttra mig. Det är
samma svårigheter, som göra, att örn jag ser mig örn i denna kammare, så finner
jag inte en enda kvinna, vilket inte hindrar, att vi alla erkänna, att det
finnes samma rättighet för kvinnor och män att vara medlemmar i denna första
kammare. Jag säger detta därför, att i andra kammaren framfördes såsom
ett argument mot att vi inte redan genomfört en lika lön i förvaltningen
i övrigt, att det är så få kvinnor, som ha lyckats komma in i dessa befattningar,
där det är mest män. Vi få göra skillnad mellan å ena sidan den principiella
likställigheten, som gör, att kvinnor ha rätt att komma in i befattningarna,
och å andra deras faktiska_ möjligheter att komma in, vilka delvis kunna
vara beroende på deras egen inneboende svaghet, men också beroende på
den, som skall välja ut, vare sig det nu är en byråchef eller det är en valmanskår.
.

Det var den första saken, som jag tror är fullt utom all diskussion. Vi ha
rättighet för kvinnorna för övrigt att komma in i alla de befattningar, vilken
lönegrad det än må vara, som finnas upptagna i löneplanen. Här skulle vi
skapa ett förbud för kvinnorna att komma in i vissa befattningar, som skulle
vara förbehållna för män. Vi ha en registrator i ett departement. Örn han
är en man eller hon är en kvinna, så ha de dock samma lön. Tar jag en amanuensbefattning,
så gäller, att de få samma lön. Lyckas amanuensen bli andre,
kanslisekreterare, kommer han i 21 :a lönegraden antingen har är man eller

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
kvinna. Blir han eller lion förste kanslisekreterare, då blir det 26 :e lönegraden,
antingen det är fråga om en man eller kvinna, men här skulle vi säga —
ty lägg märke till: konsekvensen från denna sak leder över till läroverken —
att manliga adjunkter skola sättas i 23 :e, men kvinnliga i 21 :a lönegraden, och
en manlig lektor skall sitta i 27 :e, en kvinnlig i 25 :e lönegraden. Det är denna
olikhet, som inte finnes inom resten av statstjänsten, som det är orimligt att
här genomföra. Då hänvisar man — det är det sista jag ville omnämna -—
till den utredning, som pågår, och man säger: den utredningen skola vi avvakta.
Och jag skall, innan jag springer över och röstar i andra kammaren,
säga, att om jag hade velat, så hade jag här kunnat ha ett papper från ordföranden
i 1936 års lönekommitté, som skulle för riksdagen lia förklarat, att
denna lönekommitté aldrig ett ögonblick har tänkt att taga upp de frågor, som
här i dag diskuteras. De sagda komitterade syssla med den löneplan, som redan
finnes. Där finnes ingen annan olikhet mellan män och kvinnor än att
kvinnor sakna det sista ålderstillägget. Den saken diskutera de, men de kunna
icke diskutera frågan örn hur man skall placera in lärare och lärarinnor.
Vill kammaren gå på reservanternas linje, så är kammaren skyldig att begära
en ny utredning, som skall taga upp denna fråga till behandling. Den
kan inte hänvisa till en redan pågående utredning.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Det är inte utan att jag såsom
enkel lekman och landsortsrepresentant känner en viss ängslan då jag här tar
till orda i denna fråga efter ali den visdom och all den sakkunskap, som har
bjudits i denna debatt. Men jag måste säga, att jag är icke tillfredsställd helt
och fullt med det förslag, som här föreligger. Det har alltid funnits en klyfta
mellan stad och landsbygd, och jag skulle ha varit till freds, om jag i dag
kunde ha lagt min röst för ett förslag så utformat, att man därmed också kunde
ha sagt: nu slå vi en brygga över denna klyfta. Men det kan man inte
säga med det förslag, som här föreligger. Nu har det visserligen sagts från
flera håll, att vi sträva efter att komma fram till denna likställighet i vad det
gäller stad och landsbygd, d. v. s. vad angår lönerna för lärarkåren, som denna
fråga gäller, och därmed också lästiden. Men sådant som förslaget här
föreligger kommer landsbygdens lärarpersonal i efterhand därigenom, att avgörandet
är lagt i händerna på primärkommunerna. Det beror på dessa kommuners
goda vilja, örn de vilja fatta sådana beslut i sina skoldistrikt, att det
kan bli möjligt för lärarna att komma upp i en högre lönegrad än i den femtonde
lönegraden. Det kommer att möta svårigheter, det är min bestämda
övertygelse. Och vad som är än värre är, att den fred, som nu har varit rådande
på landsbygden mellan lärarpersonalen å ena sidan och församlingsborna å
den andra, den kommer i många fall att bryta ut i en strid, ty det ligger väl
ändå i sakens natur, att dessa lärare på landsbygden komma att göra framstötar
för att förmå kommunerna att fatta beslut örn en längre lästid. Ty det
är därpå det hela hänger. Det skulle ha varit lyckligare, om riksdagen nu
kunde ha beslutat lika lön och lika lästid för stad och land, även örn detta
.skulle ha varit förenat med en ganska lång övergångsperiod. Nu har det visserligen
utlovats en utredning i fråga örn lästiden. Ja, måtte denna utredning
komma snart! Men det kan hända, att det kan dröja ganska länge innan den
blir klar, och under denna tid skall hela denna kår på landsbygden gå i en
ovisshet, i en ständig oro för sin framtid. Ja, jag tror icke jag gör mig skyldig
till överord eller alltför stor felbedömning, örn jag säger, att den klyfta,
sorn redan nu finnes, kan komma att vidgas, ty jag förmodar, att alla städer i
vårt land komme att besluta ökad lästid och därmed också bjuda möjligheter

Förslå kammarens protokoll 1937. Nr 33. 1

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
för sina lärare till en bättre lön. Och varför skulle de inte fatta sådana beslut?
Städernas barn äro ju knappast vid den åldern beroende av någon arbetsförtjänst
i någon nämnvärd utsträckning. Vad gör det dem om de gå i
skolan någon vecka längre under året? Det kan inte skada dem. Tvärtom
skall det gagna dem, och därmed menar jag, att man har ökat klyftan mellan
stad och landsbygd, och det är detta jag som landsbygdsrepresentant har velat
säga för att få det till protokollet.

Nu kan det ju hända, att den utredning, som utlovats på detta område, kan
ske snabbt. Det kan ju hända, att riksdagen inom ett år eller två kan vara
i tillfälle att fatta ett beslut i den riktningen, att man härmed kan jämna vägen
eller taga bort skillnaden mellan städernas och landsbygdens förhållanden
i vad det gäller skolans område.

Vad angår likalönsprincipen så måste jag säga, att detta är principiellt riktigt:
lika lön för lika arbete oavsett kön. Men jag kan för min del^ändå inte
blunda för att den kvinnliga läraren härigenom lyftes upp till en något högre
standard på många områden eller i många fall än den manliga läraren, men
det är naturligtvis ingenting att göra åt detta. Jag håller emellertid före, att
behovsprincipen kan man inte bortse ifrån, när det gäller att bestämma löner,
vilken kår det än kan vara fråga om. Och det kan hända, att riksdagen
i en snar framtid också blir ställd inför tvånget att taga en bestämd ståndpunkt
till behovsprincipen, när det gäller lönesättningarna.

Jag har egentligen begärt ordet, herr talman, för att säga några ord^om
småskollärarinnorna. Det har ju sagts från flera hall, t. ex. fran statsradsbänken,
att det är inte så mycket att säga örn den placering man nu har tänkt
att sätta småskollärarinnorna i. Nej, det må vara hänt och sant, men den
skillnad i lönehänseende mellan folkskollärarinnor och småskollärarinnor, som
hitintills varit rådande, har på sina håll ansetts vara onödigt stor. Nu bomme
denna skillnad att bli ännu större, och då måste man fråga sig: vad är då anledningen
till att denna löneskillnad skall ökas? Har det skett någon förändring
i utbildningstiden? Nej, det har det inte. Inte heller i kostnaderna för
denna utbildning. Har det skett någon förändring i arbetsförhållandena inom
skolans respektive kvinnliga avdelningar? Nej, inte detta heller. Men om
man skulle kunna säga något om arbetsförhållandena inom skolan, så skulle
jag vilja säga, att småskollärarinnan hon utför grovarbetet i skolans tjänst.
Hon skall taga emot dessa 7-åringar och leda dem på de första stapplande
stegen på vetandets väg. Hennes nerver och hennes tålamod sättas här på ett
hårt prov. Den, som någon gång har varit i en småskola och lyssnat till undervisningen,
måste beundra dessa småskollärarinnor för det stora tålamod de
verkligen kunna prestera, när de taga hand om dessa nybörjare. ^ Men det är
inte endast barnens stapplande steg, som de skola leda. I hur mångå fall får
inte en småskollärarinna också lära dessa 7-åringar att snyta sig? Alla kunna
icke detta! Det är inte så konstigt att förklara, örn man går ut på landsbygden
och kommer in i dessa fattiga hem, där både man och hustru gå ut
i förvärvsarbetet och barnen äro lämnade åt sig själva. Vården av de mindre
syskonen lämnas åt de något större. Det är ingen, som kan taga hand örn dem
och lära dem dessa enkla grepp och enkla metoder. Det har i otaliga fall
småskollärarinnorna fått göra. Då tycker jag, att en placering i 9 :e lönegraden
skulle vara en erkänsla för allt deras arbete i skolan tjänst. Det blir en
besvikelse hos denna lärarinnekår, jag vet det, och det blir också en besvikelse
på landsbygden överhuvud taget över att man har vidgat denna klyfta i lönehänseende
mellan dessa två kvinnliga lärargrupper.

Jag skall inte, herr talman, taga upp tiden med några längre utläggningar.
Det har sagts tillräckligt mycket i denna fråga. Jag skall bara nämna, att

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
jag kommer att ansluta mig till den reservation, som herr förste vice talmannen
har avgivit.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Det vore frestande att göra några
repliker till föregående talare, men jag skall inte falla för den frestelsen med
hänsyn till den sena tidpunkten. Jag kan dock i varje fall inte återhålla mitt
behov att delgiva generaldirektör Wohlin en reflexion, som jag gjorde, när
han i slutet av sitt anförande talade örn att reservanterna här stå på vacklande
grund. Jag tror, att generaldirektör Wohlins grund för sin bevisföring
är minst lika vacklande.

Men jag begärde ordet egentligen för att säga några ord örn kostnadsfrågan.
I fall man slår upp tabellen här på sid. 92, då förefaller det av siffrorna där,
att den reservation, som herr Johansson i Fredrikslund avgivit, skulle vålla
cirka 4 miljoner högre kostnad, än vad utskottets förslag skulle medföra. Dessa
siffror äro emellertid vilseledande på det sättet, att det i siffran för utskottets
förslag inte finnes angivet — och inte kan angivas — den kostnadsökning,
som uppkommer därigenom, att skoldistrikt under tiden fram till 1943
övergå till längre lästid och att sålunda lärarna komma upp i högre löneställning.
Det är dels den omständighet, som jag nu nämnde, och dels likalönprincipen,
som utskottet också har framfört, som gör, att jag är övertygad örn,
att utskottets förslag blir dyrare för staten än herr Johanssons i Fredrikslund
reservation.

Jag skall nu med hänsyn till nödvändigheten att såvitt möjligt komma till
en enig ståndpunkt beträffande reservanternas förslag be att få avstå från
mitt yrkande vid punkt 2 och punkt 6 och i stället yrka bifall till herr Olof
Olssons reservation med avseende å punkt 2 och klämmen i herrar Jeppssons
och Johanssons i Fredrikslund reservation beträffande punkt 6. Den är likalydande.

I herr Bernhard Nilssons yttrande instämde herr Bergqvist.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Endast några ord i anledning av herr
finansministerns uttalande. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att finansministerns
uttalande rörande reservationerna inte drabbar den förbättring för
läral-na, som jag i min reservation har framlagt förslag om. Den väsentliga
anmärkningen, som finansministern riktade mot de övriga reservationerna,
gick ut på att propositionen liksom utskottet gjort förbättringen av undervisningen
till de primära och låtit lärarlönerna komma efter denna förbättring.
Det är precis detsamma som jag har gjort i min reservation. Min reservation
innebär inte heller några äventyrligheter från statsfinansiell synpunkt för de
närmaste åren på det sätt, som eventuellt herr Hamrin något kunde vara
inne på, därför att det är först år 1939 den 1 juni, som denna lönegrad B 15
enligt mitt förslag skulle vara avskaffad för folkskollärarna. Som herr Nilsson
i Landeryd framhöll, betyder inte det — han hänvisade till tabellen på
sid. 92 — en ökning av 5 miljoner kronor, jämfört med utskottets och Kungl.
Maj :ts förslag, därför att under denna tid komme väl ändå en hel del skoldistrikt
att frivilligt gå upp till 36 eller 36V2 veckor. Följaktligen komme det
inte att bli några stora summor, varmed år 1939 kostnaden för en organisation
i enlighet med den av mig framlagda reservationen komme att överskrida vad
Kungl. Maj :t och utskottet ha beräknat. Just det starkaste misstämningselcmentet,
som har medföljt detta förslag, skulle således avlägsnas enligt mitt
förslag, utan att man på något sätt bröte emot regeringens och utskottets principer.

100

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)

Vad sedan beträffar övergången i den sista etappen till 39 veckors lästid
och uppfattning till B 17 av landsbygdens skollärare, kommer den enligt det
förslag jag har framlagt att gå till precis på det sätt, som finansministern
antydde, när han talade örn den nödvändiga utredning, som skulle göras. Jag
ger finansministern rätt i att utskottsreservanter och kammarledamöter inte
kunna sitta och göra någon utredning i det fallet eller antyda, vartill en sådan
utredning skulle leda. Det är följaktligen enligt mitt sätt att se nödvändigt
att där följa utskottets linjer, som äro desamma som regeringens. Det
kan mycket väl hända — och det går mycket väl för sig, såvitt jag förstod
både ecklesiastikministern och finansministern — att den utredningen kan
vara färdig, så att man är framme i alla fall ungefär vid den tidpunkt, som
t. ex. herr Olof Olsson vill ha bestämd nu här i kväll för upp flyttningen till
17 :e lönegraden.

Vad slutligen angår finansministerns anmärkning beträffande småskollärarinnorna,
vill jag fästa uppmärksamheten på att där har jag framgått med
sådan försiktighet, att finansministern väl svårligen kunde begära större.
Han må lia hur rätt som helst i att den löneökning, som skulle ske för småskollärarinnorna,
i vissa fall skulle uppgå till över 25 procent, men när jag har
föreslagit en uppflyttning till B 10 för småskollärarinnor, så har jag förlagt
tidpunkten för denna uppflyttning till samma dag, då likalönprincipen skall
vara genomförd för folkskollärarinnorna. Det är väl ändå tämligen naturligt,
att i och med att likalönprincipen genomföres och klyftan därigenom blir
ännu större år 1943 emellan folkskollärarinnor och småskollärarinnor, så tages
samtidigt det där lilla steget, så att klyftan inte ytterligare vidgas, utan
den mycket stora klyftan endast bibehålies vid den bredd, som den nu får vid
likalönprincipens genomförande. .

Vad sedan likalönprincipens genomförande beträffar, kan jag nöja mig med
att ansluta mig till vad herr Wohlin och finansministern där anförde.

Herr förste vice talmannen: Som kammaren behagade finna, herr talman,
har jag inte någon punkt 6 i min reservation. Jag ber därför att få förena mig
på den punkten med herr Bernhard Nilsson i hans yrkande.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag skulle ha levererat finansministern en

kort replik, örn han varit inne här. Då han inte är närvarande skall jag i alla
fall anhålla att få diktera till protokollet några ord.

Hela det resonemang som statsrådet för synes mig oriktigt. Genomförandet
av likalönprincipen sker icke här i dag genom bifall till utskottets förslag och
regeringspropositionen. Jag behöver bara hänvisa till sidan 73 i utskottets
betänkande, där andra punkten i hemställan börjar »att ordinarie manlig lärare
vid folkskolan o. s. v., och sidan 74, där tredje punkten börjar »att ordinarie
kvinnlig lärare vid folkskolan o. s. v. Detta är ju tydliga bevis för att principen
om likalön icke är genomförd i propositionen, och den kommer inte heller
att genomföras genom beslut i dag. Skillnaden veta vi ju alla örn, jag behöver
inte taga upp tiden med att påpeka den.

Sedan vill jag tillägga, att det är misstag av finansministern, när han trodde,
att jag endast räknade nied sjukledigheten. Vi ha annan ledighet med högre
avdrag, som också kan utnyttjas mer och mindre, och jag menar, att. det är ett
faktum, som inte herrarna skola försöka komma ifrån, att den utnyttjas till det
yttersta, när det gäller kvinnorna. Vad betyder detta? Jo, det betyder bara,
att det finns mindre arbetsförmåga, mindre motståndskraft bos kvinnorna. Det
är naturens ordning, och den lära inte herrarna kunna upphäva nied några slags
beslut och några slags utredningar eller någonting i den vägen.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

101

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)

Slutligen ett pär ord till, herr talman! Herr finansministern påpekade här,
att löneregleringarna sådana de skisserades förra året komma att bli dyrare,
när de bli genomförda, än vad man då räknade med. Härtill gör jag då den
reflexionen, att med tillämpning av finansministerns fördelningsprinciper i viss
mån efter behovet, så hade de pengarna antingen kunnat sparas, då i varje fall
utgifterna bli större än han beräknat, eller också tilldelas dem, som bättre behöva
dem än de, till vilka de nu gå. Den saken tycker jag är alldeles uppenbar.
Skulle man ha använt dessa pengar, skulle man ha gett dem till de grupper,
som hade varit i större behov därav än de grupper, som nu enligt propositionen
och utskottsmajoritetens betänkande få del av desamma.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag skall endast säga ett pär ord rörande
den punkt, som närmast är föredragen. Skillnaden mellan de olika ståndpunkterna
kan ju synas inte vara så stor. Utskottet föreslår en utredning, syftande
till en utsträckning av tjänstgöringstiden för lärarna, under det att reservanter
av olika färg föreslå, att denna utsträckning skall beslutas på rak arm av riksdagen
efter en viss övergångstid. Den skillnaden är dock inte så betydelselös.
Jag vill understryka, att det här i verkligheten gäller en ganska betydande
skolreform. Det hör verkligen till de parlamentariska ovanligheterna för att
inte säga oformligheterna, att reservanter inom ett utskott så skaka ur armen
en så pass betydande förändring i fråga örn ett så stort område av undervisningsväsendet
eller överhuvud taget vilket område av statslivet som helst, och
det förvånar mig, att så pass försiktiga herrar som herr Hamrin och många
andra, som älska att föra betänksamhetens ord på läpparna, med sådan glöd
kunna gå in för en sådan improvisation. Det skulle ju vara förklarligt, örn det
verkligen vore nödvändigt med hänsyn till önskvärdheten av att så fort som
möjligt komma fram, men det förefaller mig vara möjligt att komma fram lika
fort på utskottets väg som på den väg, som reservanterna ha föreslagit.

Med hänvisning till detta vill jag, herr talman, vädja till kammaren att samla
sig i denna punkt omkring utskottets förslag.

Herr Bäckström: Herr talman! För att samla kammarens ledamöter till
så stor enighet som möjligt i denna stora fråga, som är så viktig, skall jag hemställa
örn att få återtaga mitt tidigare framställda yrkande under punkt 2 och
förena mig med herr förste vice talmannens yrkande.

Herr Bergman: Jag har begärt ordet för att göra alldeles samma yrkande
som den föregående ärade talaren. Även jag återtar alltså mitt förra yrkande
och ansluter mig till förste vice talmannens.

Med anledning av vad herr Åkerberg yttrade för en liten stund sedan örn det
oformliga och oparlamentariska i att ett utskott så kraftigt omstöper en proposition
som här skulle vara förhållandet, ber jag att få erinra örn vad som hände
för tio år sedan, då en kunglig proposition på ett mycket våldsammare och i
vissa avseenden rent ödesdigert sätt omstöptes av det dåvarande särskilda utskottet,
vilken åtgärd då hade förmånen att åtnjuta herr Åkerbergs välsignelse.
Detta är minsann ingen ovanlighet Det kunde anföras många andra exempel,
och de skäl, som här ha anförts för nu föreslagna förändringar, äro minsann
ofantligt mycket mer befogade än de skäl, som föranledde en del av d.e nämnda
omstöpningarna för tio år sedan. Det skulle nu vara en reservation i ett utskott,
som vållade omstöpningen, örn riksdagen biträder reservationen. Men den skillnaden
är väl ej så väsentlig.

102

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)

Friherre Lagerfelt: Herr talman! Med anledning av vad som förekommit
under debatten, tillåter jag mig återtaga mitt tidigare gjorda yrkande och ber
att få instämma i det av herr Bernhard Nilsson senast gjorda yrkandet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att,
utom beträffande motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt, hade beträffande
nu föredragna delar av ifrågavarande utlåtande yrkats 1 :o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr förste vice talmannen och herr
Nilsson, Bernhard, att kammaren skulle dels godkänna den hemställan, som
förordats i den av herr Olof Olsson med avseende å punkten A 2 anförda reservationen,
dels ock antaga det förslag, som innefattades i punkten A 6 i den
av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
i vad denna punkt avsåge anhållan örn utredning och förslag rörande åtgärder
att utnyttja tjänstgöringsskyldigheten för lärare vid folkskolor; samt 3:o), av
herr Olsson, Oscar, att kammaren skulle godkänna den hemställan, som föreslagits
i den av honom beträffande punkten A 6 avgivna reservationen, såvitt
denna hemställan avsåge anhållan örn utredning och förslag till viss jämkning
i åliggandena för lärare vid folkskolor.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Bernhard, begärde votering, i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall till det under 2 :o) här ovan upptagna
yrkandet, uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet i utlåtande nr 140 hemställt under
punkten A 2 samt under punkten A 6 i vad densamma avser anhållan örn utredning
och förslag till viss jämkning i åliggandena för lärare vid folkskolor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles det yrkande, som under överläggningen framställts av
herr förste vice talmannen och herr Bernhard Nilsson.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 79.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vidkommande utskottets motivering, fortsatte herr talmannen, hade yrkats
l:o), av herr Pauli, att därur skulle uteslutas första meningen i tredje stycket
nedifrån å sid. 53 i det tryckta utlåtandet, så lydande: »Uppmärksammas bör,
att lönegradsplaceringen enligt Kungl. Maj :ts förslag liksom vid bifall till ut -

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

103

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
skottets ändringsförslag anknytes till lästiden, alltså icke till lärarnas tjänstgöringstid.
» samt 2:o), av herr Olsson, Oscar, att nämnda mening skulle godkännas
med den ändring, att näst efter ordet »lästiden» inom tankstreck inskötes
orden »utom beträffande halvtidsläsande skolor».

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till herr Paulis yrkande vara med övervägande ja besvarad.

Punkten A 3.

Herr Nilsson, Bernhard: Med åberopande av tidigare gjord motivering ber
jag att få yrka bifall till herr Johanssons i Fredrikslund reservation, dock med
den ändringen i motiveringen, att i det stycke, som står längst ned på sidan 81
och börjar »Lönen för...», årtalet 1939 ändras till 1940 och årtalet 1941 till
1942, i överensstämmelse med de beslut, som kammaren nyss har fattat.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Under hänvisning till vad jag
tidigare yttrat i denna sak ber jag att få yrka bifall till den av mig m. fl. vid
denna punkt avgivna reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder förekommit följande yrkanden: l:o) att vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt skulle bifallas; 2:o) av herr Nilsson,
Bernhard, att det förslag skulle antagas, som innefattades i motsvarande punkt
av den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
med de ändringar i motiveringen, som föranleddes av kammarens föregående
beslut; samt 3:o), av herr andre vice talmannen, att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles i herr Nilssons i Gränebo m. fl. vid utlåtandet
anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till herr Bernhard Nilssons yrkande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr andre vice talmannen och herr Pauli begärde votering, i anledning varav
herr talmannen upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med
hemställan, huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i
den förestående omröstningen; och förklarade herr talmannen sig finna de härå
avgivna svaren hava utfallit med övervägande ja för deras åsikt, som ville till
kontraproposition antaga bifall till herr andre vice talmannens yrkande.

Herr Pauli äskade emellertid votering jämväl örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 140 punkten A 3 antager bifall till herr andre vice talmannens
yrkande i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;.

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
utskottets hemställan.

104

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)

Ja — 68;

Nej — 67.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande punkten A 3 i statsutskottets utlåtande nr 140 bifaller
herr Bernhard Nilssons yrkande i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Neij

Vinner Nej, bifalles herr andre vice talmannens yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 42;

Nej — 37.

Därjämte hade 59 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten A 4 och i samband därmed punkten A 6 i återstående delar.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag är inte alldeles säker på,
att det är riktigt att begära ordet vid denna sena timma, men eftersom min reservation
har varit utsatt för angrepp alldeles särskilt från regeringsbänken,
tror jag, att det är rätt mot reservationen, att det åtminstone säges ett par ord.
Trots vad som har sagts angående småskollärarinnorna, tror jag, att alla måste
medge, att av de folkskollärargrupper, som vi ha, ingen har vunnit i sympati
på samma sätt under månadernas gång som just småskollärarinnorna. Det har
ifrån alla håll bekräftats eller i varje fall påståtts, att dessa småskollärarinnors
lön, under den tid som gått, har varit väl snävt tilltagen, och man har
sagt från många håll, att det inte är mer än riktigt, att detta rättas till och
rättas till ordentligt. Det är klart, som det har sagts förut från flera håll här
i kammaren, att det inte är lätt att säga, vilken den önskvärda lönesättningen
är, men alltid har man en liten hjälp vid värdesättningen av en jämförelse med
andra grupper av ungefär liknande beskaffenhet. Och även örn det bleve på
det viset, att man en gång komme att placera folkskollärarinnorna i 17, 16, 15,

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

105

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)

14 eller 13 lönegraden, så skulle det ändå emellan dessa folkskollärarinnor och
småskollärarinnorna finnas ett avstånd, som inte vore berättigat, vare sig på
grund av utbildningen eller på grund av arbetets art. Skillnaden mellan småskollärarinnans
utbildning i våra dagar och folkskollärarinnans är inte större
än att därest småskollärarinnan ginge tvenne seminarieår till, skulle hon vara
folkskollärarinnans jämlike. Och denna utbildning kräves av det arbete, som
småskollärarinnan har. Det är nämligen inte så i våra dagar som det var förr,
att småskollärarinnan sitter och rent mekaniskt lär barnen att läsa, skriva och
räkna. Hennes arbete är numera bra mycket mera komplicerat, och det för
nied sig en ansträngning av själskrafterna, som i det långa loppet tröttar i synnerligen
hög grad.

Vad som alldeles särskilt har framhållits såsom ett hinder för att ge småskollärarinnan
en något så när hög lönesättning är detta: vad ska de säga, som
befinna sig i de närmast lägre lönegraderna? De ska säkerligen allesamman
komma och begära att få löneförhöjning. Det är under sådana omständigheter
kanske på sin plats, att man tar och visar upp, vilka dessa äro, som skulle
råka i uppror. Vi ha i lönegraden B 7 exempelvis: förste vaktmästare och förste
portvakt, kanslibiträde, laboratoriebiträde, fodermarsk, eldare, värdebrevbärare,
skogvaktare, inkasserare, magasinsföreståndare, stallförman, ladugårdsförman,
brevbärareförman, köksföreståndarinna av första klassen, kassörska,
sjuksköterska vid tandläkareinstitutet och nu också efter årets beslut vid Karolinska
institutet. Detta är några stickprov från B 7. I B 8 ha vi: maskinist
av andra klassen, maskinskötare, värmeledningsskötare, montör, överkonstapel,
stationsförman, stallförman, vagnförman. I B 9 lia vi kontorister och montörer,
i B 10 också maskinister men av första klassen, preparatorer, bokbinderi-,
tryckeri-, lednings- och verkstadsförmän, yrkesmästare av första klassen,
verkmästare, trädgårds-, bangårds-, ban-, tåg-, fyr-, mudder- och slussmästare
jämte oldfru.

Jag förstår mycket väl, att alla dessa skulle få förespråkare, att människor
skulle träda in för deras krav på att få en löneförhöjning, ty det är ju på det
sättet, att om man frånser kassörskorna och köksföreståndarinnorna, sjuksköterskorna
och oldfrun i livrustkammaren, så ha alla dessa, som befinna sig i
B 7, B 8, B 9 och B 10 — eller låt oss stanna vid B 9, där man nu vill
plocka in våra småskollärarinnor — en gemensam egenskap: de äro manfolk
allesamman. Och vi veta ju, att en karl i alla fall är en karl, det ha vi hört
i kväll också, och han kan nästan allting, men en kvinna, en småskollärarinna,
är ett fruntimmer, och vi veta ju också allesamman, att fruntimren i allmänhet
inte kunna så mycket. Detta är den allmänna maskulina uppfattningen,
som man naturligtvis har att räkna med. Men om vi se saken allvarligt, rent
allvarligt, vad ha dessa egentligen för anledning att klaga? Och med vad
rätt lia dessa egentligen att vara avundsjuka, för den händelse småskollärarinnorna
skulle komma i en högre löneställning. Ja, hur förträffliga alla dessa
biträden och förmän och mästare av olika slag må vara —■ alla dessa trädgårdsmästare
och bangårdsmästare och ban- och tåg- och fyr- och mudderoch
slussmästare — så är det i alla fall människor, som huvudsakligast ha lärt
av livet — det är inte någon dålig lärdom, men den kan också meddelas småskollärarinnan
— och som sedan ha plockats fram ur hopen och fått de befattningar
de ha. Men det finns ingen möjlighet att jämföra dem med människor,
sora under åratal målmedvetet utbildat sig, kvalificerat sig för ett yrke, som
i sin tur också är ett kvalificerat yrke och som inte bemästras av vem som
helst.

Det är de allmänna synpunkter, som man kan lägga på denna fråga. Men
det finns en annan synpunkt, som för mig är mycket viktigare och som man

106

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
också bör tänka på i ett ögonblick som detta. På grund av särskilda omständigheter
har jag haft anledning att speciellt sysselsätta mig med småskollärarinnorna
och jag har under denna sysselsättning, som räckt under långa
år, fått en inblick i deras förhållanden, som det säkerligen inte är mången
förunnat att få. I hundratals fall lia konturerna av dessa småskollärarinnors
yttre liv upprullats för mig, och jag måste säga, att de bilder, jag fått se inte
alltid varit vackra; många lia varit rent skrämmande. Inom denna kår äger nämligen
rum en livsförbränning, som är enastående. Jag vill bara föra fram
en enda liten sak, som pekar på, hur det kan vara ställt inom denna kår och
hur det kan konstateras. Under åren 1920—1929 var det enligt en liten utredning,
som jag verkställde, 1,976 småskollärarinnor, som pensionerades och
av detta antal hade 293 pensionerats långt mera i förtid än som vanligen är
fallet bland män och kvinnor. Av dessa hade 120 måst pensioneras på grund
av nevrasteni och inte mindre än 54 på grund av sinnessjukdom. Det är nämligen
så, att dessa småskollärarinnor, som bo på landsbygden, vanligtvis bo
mycket illa i kalla, dragiga och fuktiga bostäder och de tjänstgöra i skollokaler
av enahanda beskaffenhet. De ha ett tungt arbete, man tvingas ibland
att säga, att de ha ett oerhört tungt arbete, som i hög grad sliter på nervsystemet.
Men därtill kommer en sak, som är ändå värre. Såväl deras skolor
som deras bostäder ligga ofta avsides. Storskolan ligger vid kyrkan i
byn men småskolorna äro strödda ut i utkanter av socknarna för att lättare
kunna samla upp barnen litet varstans ifrån. Det har sina sidor att placera
ofta unga kvinnor i dessa långt bort från orternas centrum liggande trakter
inte bara för isoleringens skull — isoleringen är typisk för dessa lärarinnors
liv — utan också för den ständiga ängslan, som griper dessa kvinnor i deras
avskildhet från hela världen, så att säga, och som är rätt naturlig, därför att
de ha så lite skydd att ty till. Jag finner det därför rätt naturligt, att dessa
dåliga lokaler, denna avskildhet från världen och denna ständiga ängslan har
som följd de siffror, som jag nyss meddelade. Vi begära alla att våra småskollärarinnor
såväl som all annan lärarpersonal ska vara spänstiga, de ska
visa sig från en fördelaktig sida inför barnen och de ska göra ett gott arbete,
men vi ha nu under åratal låtit dessa människor leva och arbeta under verkligt
usla förhållanden på många, många ställen. Det är klart •— det vet
jag såväl som alla andra — att pengar hjälpa inte för allting här i världen,
men en bättre ordnad ekonomi har i alla fall vissa fördelar med sig. Den kan
i varje fall exempelvis i viss mån fördriva isoleringen. Det är således inte
så mycket de vanliga skälen, som framföras för att ge småskollärarinnorna en
bättre ställning, som ha bevekt mig, utan det är min kännedom om det liv,
de tvingas att föra, ett liv, som i förtid förbränner kåren, och min bestämda
mening, att det är ovärdigt för ett land att beskära människor, vilka arbeta
och sträva just i landets speciella intressen, ett sådant liv, som har bevekt
mig att påyrka en uppfattning för dem till lönegraden Bil.

Mycket kan sägas ytterligare om detta, men tiden går och det är mera, som
skall göras. Jag nöjer mig följaktligen med det nu sagda och hoppas, att
det i någon mån skall kunna beveka kammaren att taga en inställning till
detta spörsmål, som för kammaren i sig själv skulle vara hedrande. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till min reservation på denna punkt.

I herr förste vice talmannens yttrande instämde herrar Elof Andersson, Otto
Wangson, Bergman och Nerman.

Herr Sandén: Herr talman! Herr statsrådet förklarade i sitt inledningsanförande,
att utskottet hade till rimliga proportioner reducerat agitationen
omkring den kungl, propositionen. Framför allt skulle detta enligt statsrå -

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

107

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
dets utsago vara förhållandet i fråga om påståendet, att småskollärarinnorna
placerats för lågt på löneskalan. I andra kammaren bestyrkte herr statsrådet
sitt generella omdöme med ett citat ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Citatet var valt med urskillning. I fråga örn småskollärarinnorna skrev emellertid
den av statsrådet åberopade tidningen i samma artikel något, som visar,
att den ros, som herr statsrådet fäste på sitt rockuppslag vid tillfället i fråga,
var behäftad med törnen. Som ett komplement till herr statsrådets citat ber
jag att just på denna punkt, trots att likalönsförslaget fallit, få läsa följande
rader ur Handelstidningen: »’Likalönen’ har fört med sig en annan allvarlig olägenhet,
nämligen att löneklyftan mellan folkskollärarinnor och småskollärarinnor
blir oskäligt stor, hela åtta lönegrader. En så stor skillnad i lön motiveras
varken av de förstnämndas längre utbildning eller av undervisningens
art. Arbetet i småklasserna är minst lika betungande som i de högre klasserna.
Det hade varit enkel rättvisa örn utskottet beaktat de motionsvis framförda
yrkandena om en uppflyttning av småskollärarinnorna.»

Vad Handelstidningen här givit uttryck åt är en uppfattning, som har rönt
livlig genklang inte minst här i riksdagen. Under motionstiden försäkrades
det från de mest skilda håll, att man var beredd att understödja småskollärarinnornas
krav på en bättre löneplacering. Vid den kommande voteringen skall
det visa sig, hur pass allvarligt menade dessa utfästelser från skilda ledamöter
av denna kammare voro.

Utskottet har motiverat sin avvisande hållning med en hänvisning till den
lönesättning, som beretts vissa andra befattningshavare, t. ex. sjuksköterskorna,
vilka i bästa fall avlönas enligt lönegraden B 7. Det förefaller åtminstone
mig, som örn denna motivering vore svag, inte minst därför att den kan
användas just på det sätt, som utskottet har använt densamma. Nästa gång
kan diskussionen mycket väl gälla sjuksköterskorna, och då kan utskottet säga,
att småskollärarinnorna få nöja sig med B 7 — endast en mindre del av
kåren kommer i bästa fall upp till B 9 —, alltså böra även sjuksköterskorna
vara nöjda med B 7. Men det är väl knappast från sådana utgångspunkter,
som arbetet bör värdesättas. Skola de dåligt avlönade göras till riktrotar, är
det fara värt, att många, som nu ha det relativt hyggligt, få det sämre. Själv
har jag i korthet uttryckt den uppfattningen, att det arbete, som utföres av
småskolans lärarpersonal, undervärderas. Det är, som förut påpekats, dessa
lärarkrafter, som från början taga hand örn barnen. De utföra det grundläggande
arbetet. I vissa fall få de t. o. m. sköta undervisningen under hela
skoltiden, men inte ens då de tjänstgöra som lärare håde i småskolan och folkskolan,
få de annan lön än som småskollärare. Frågan örn kompensation åt
dessa lärare skall ju utredas, men jag undrar, örn det inte hade varit rimligt,
att vi redan nu hade visat vår uppskattning av dem, som utföra ett gott och
plikttroget arbete och som under många, många år tidigare ha utfört ett lika
plikttroget arbete, fastän deras lön tidigare varit mycket dålig.

Jag finner för övrigt svalget mellan småskollärarna och folkskollärarna
alltför stort. En skillnad på 8, 9 lönegrader är varken rimlig eller motiverad.
Jag missunnar naturligtvis inte folkskollärarna den lön, som de kunna få.
Tvärtom! Men jag finner skäligt, att småskolans lärare få sitt arbete värdesatt
efter rimliga principer och alltså komma i åtnjutande av en bättre löneplacering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Olof Olsson avgivna
reservationen.

Häri instämde herrar Sandegård, Sam Larsson, Nils Andersson och Asplund.

108

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Med åberopande av motiveringen i
herr J. B. Johanssons i Fredrikslund m. flis reservation, återgiven i slutet av
sid. 81 och å sid. 82—83, ber jag att få yrka bifall till nämnda reservation.
För att emellertid likställighet beträffande övergången till högre löneställning
skall ske beträffande punkterna 2 och 4 ber jag få hemställa, att årtalet 1939
i sista stycket av reservationen på sid. 82 ändras till 1940, och att årtalet 1941
i samma stycke ändras till 1942 — detta gäller motiveringen -— samt vidare
att i klämmen på sid. 83 ordet tre i andra raden ändras till fyra, att årtalet
1941 i tredje raden ändras till 1942 samt att årtalet 1939 på sid. 83 punkt 4
sjätte raden nedifrån ändras till 1940.

Herr Bäckström: Herr talman! Då jag tidigare redogjort för min ståndpunkt
även i den nu föredragna punkten, ber jag på grund av den långt framskridna
tiden endast att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande av herr
Jeppsson under punkt 4 fogade reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Med hänvisning till den motivering jag
givit här förut under debatten ber jag att få yrka bifall till min vid punkt 4
av detta utlåtande fogade reservation, som innebär, »att ordinarie lärare vid
småskola skall från och med den 1 juli 1943, under förutsättning att vid denna
tidpunkt för dessa lärare gäller en allmän tjänstgöringsskyldighet av 39 veckor
per år, erhålla lön enligt lönegraden B 10, dock utan rätt att åtnjuta lön
enligt högsta löneklassen inom denna lönegrad».

I detta anförande instämde herr Bäcklund.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Den reservation, som jag omnämnde,
fick en väl kort utformning. Den måste bättre specificeras, för att
den skall kunna flyta in i trycket, till den eventuella kraft och verkan den
kan ha.

Örn man slår upp sid. 83, måste i stycket 4 på denna sida en del förändringar
ske. Jag yrkar således, att stycket erhåller denna lydelse:

»4. besluta, att ordinarie lärare vid småskola skall efter en övergångsperiod
av fyra och ett halvt år, alltså från och med den 1 juli 1942, hänföras till lönegraden
B 11 i omförmälda löneplan ävensom från och med nämnda tidpunkt
åläggas en tjänstgöringsskyldighet av 39 veckor årligen; skolande sagda övergångsperiod
så anordnas, att sådan lärare från och med den 1 januari 1938
hänföres, på sätt under 2. angivits beträffande ordinarie manlig lärare vid folkskola,
till lönegraderna B 9, B 10, respektive B 11 och att sådan lärare, som
den 1 juli 1940 åtnjuter avlöning enligt lönegraden B 9, skall från och med sist
nämnda dag uppflyttas till lönegraden B 10, i samband varmed ordinarie lärare
vid småskola ålägges en tjänstgöringsskyldighet av lägst 36 J/2 veckor årligen
;

------------------------—»

Det är mycket av detta som säkerligen ingen har uppfattat riktigt, men den
föreslagna lydelsen finns att påse här, och det är nödvändigt, att man ungefär
vet, vad man går till mötes och vad man beslutar sig för.

Herr Bäckström: Herr talman! Jag skall be att få komplettera mitt yrkande
under punkt 4 i herr Jeppssons reservation å sid. 88, som avser övergångstiden,
på det sätt, att siffran 3 J/2 i andra raden ändras till 4 1/2, att årtalet
1941 i tredje raden ändras till 1942, samt att årtalet 1938 på de två sista
ställena ändras till 1940.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 33.

109

Ang. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)
Herr Sandén: Herr talman! Jag ber få instämma i det yrkande, som herr
Olof Olsson nu senast framställt.

Sedan jämväl de övriga ledamöter, som instämt i herr förste vice talmannens
först gjorda yrkande, förenat sig med honom i hans senare framställda, ändrade
yrkande, förklarades överläggningen slutad, varefter herr talmannen yttrade,
att i avseende på nu förevarande delar av utskottets utlåtande yrkats
l:o), av herr Nilsson, Bernhard, att det förslag skulle antagas, som innefattades
i motsvarande delar av den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen, dock med följande ändringar beträffande
punkten A 4, nämligen att orden »tre och ett halvt år» utbyttes mot »fyra och
ett halvt år» samt att årtalen »1941» och »1939» ersattes med »1942» respektive
»1940», varjämte motsvarande ändringar skulle göras i reservationens motivering; 2:o),

av herr förste vice talmannen, att kammaren skulle godkänna nyssnämnda
förslag med den ytterligare ändring i punkten A 4, att lönegradsbeteckningarna
»B 7», »B 8» och »B 9» på förekommande ställen utbyttes mot respektive
»B 9», »B 10» och »B 11»;

3:o), av herr Olsson, Oscar, att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom med avseende å punkten A 4 anförda reservationen; samt

4:o) , av herr Bäckström, att kammaren skulle godkänna det förslag, som innehölles
i motsvarande delar av den av herr Jeppsson vid utlåtandet avgivna reservationen,
dock med följande ändringar i punkten A 4, nämligen att orden
»31/, år» utbyttes mot »4V2 år», att årtalet »1941» ersattes med »1942» samt
att tidsbestämningen »1 juli 1938» å förekommande ställen ändrades till »1 juli
1940», varjämte motsvarande ändringar skulle göras i reservationens motivering.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner, först därpå att utskottets hemställan
i nu föredragna delar skulle bifallas, i den mån densamma ej finge
anses hava förfallit genom kammarens redan fattade beslut, samt vidare enligt
de under l:o)—4:o) här ovan upptagna yrkandena; och förklarade herr talmannen
sig anse propositionen på bifall till herr Bernhard Nilssons yrkande
vara nied övervägande ja besvarad.

Herr Sandén begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till utskottets hemställan i ifrågakommande delar,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som beträffande punkten A 4 och de i samband därmed föredragna delarna
av punkten A 6 i statsutskottets utlåtande nr 140 bifaller herr Bernhard
Nilssons yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan i ifrågakommande delar.

Ilo

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Sammanjämkningsförslag
äng.
beredande av
vidgade arbetsuppgifter

för svenska
konstnärer.

Äng. lönereglering för folk- och småskollärare m. m. (Forts.)

Ja — 69;

Nej — 51.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten A 5.

Herr Norman: Herr talman! I anslutning till vad jag yttrade i mitt anförande
på förmiddagen ber jag få yrka följande tillägg till denna punkt:

»dock att icke ordinarie lärare skola avlönas två löneklasser lägre än motsvarande
ordinarie befattningshavare».

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder endast
yrkats, av herr Norman, att vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt skulle bifallas med den ändring att i slutet av den s. k. klämmen
tillädes följande: »dock att icke-ordinarie lärare skola avlönas två löneklasser
lägre än motsvarande ordinarie befattningshavare».

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
oförändrad samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna A 7—A 25 och B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets memorial nr 143, i anledning av kamrarnas
beslut i fråga örn beredande av vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 157, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 19 februari 1937, föreslagit riksdagen att till konstrådet
för budgetåret 1937/1938 anvisa ett anslag av 9,000 kronor.

I en inom första kammaren av herr I. Ekströmer väckt motion (I: 231) hade
hemställts, att riksdagen måtte uttala, att det föreslagna konstrådet borde få
den ändrade sammansättning, som i motionen angivits.

Utskottet hade i sitt utlåtande nr 87 anfört och hemställt följande:

»Mot vad departementschefen anfört rörande formerna för den konstfrämjande
verksamhet, som även enligt utskottets mening bör komma till stånd, har
utskottet intet att erinra. Lämpligt synes vara, att denna verksamhet, såsom
Kungl. Maj:t föreslagit, ställes under ledning av ett för ändamålet tillskapat
organ, ett konstråd, med i huvudsak de befogenheter, som i statsrådsprotokollet
angivits.

Vad sammansättningen av konstrådet beträffar, innebär det ovanberörda,
motionsvis framställda förslaget den avvikelsen från departementschefens förslag,
att antalet i konstrådet ingående representanter för konstnärerna skulle
sänkas från fyra till två och i stället i rådet ingå dels nationalmuseichefen som
självskriven ledamot, dels ock en av Kungl. Maj:t utsedd lekman med intresse
för bildande konst. I anledning härav vill utskottet framhålla önskvärdheten
av att både de allmänna och de mer utpräglat konstnärliga intressena få en
såvitt möjligt är allsidig och auktoritativ representation i konstrådet. Ur denna

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Nr 38.

lil

Sammanjämkningsförslag äng. beredande av vidgade arbetsuppgifter försvenska
konstnärer. (Forts.)

synpunkt synes den i statsrådsprotokollet angivna sammansättningen av konstrådet
väl avvägd. Någon minskning av antalet företrädare för de utövande
konstnärerna är icke tillrådlig. Att uttryckligen tillerkänna nationalmuseichefen
ledamotskap synes icke vara erforderligt, då det torde få förutsättas,
att Kungl. Maj :t -— örn så befinnes ändamålsenligt — icke lärer underlåta att
taga honom i anspråk såsom ledamot av konstrådet.

Mot detaljerna i Kungl. Maj :ts förslag i övrigt och mot kostnadsberäkningarna
har utskottet intet att erinra.

Utskottet hemställer alltså, att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å herr Ekströmers ovannämnda motion (1:231), till
Konstrådet för budgetåret 1937/1938 anvisa ett anslag av 9,000 kronor.»’

Sedan enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag första kammaren
bifallit utskottets hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till
den i ämnet väckta motionen, varemot andra kammaren bifallit utskottets hemställan
oförändrad, hade utskottet i memorial nr 128 anfört följande:

»Då sammanjämkning av de skiljaktiga besluten icke synes böra ske, får
utskottet framhålla, att enligt dess mening riksdagens beslut beträffande motiveringen
till det beviljade anslaget så utfallit, att ur utskottets utlåtande
skola utgå de där gjorda uttalandena angående konstrådets sammansättning,
vilket utskottet velat för riksdagen anmäla.»

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade första kammaren visat
memorialet åter till utskottet, varemot andra kammaren lagt detsamma till
handlingarna.

Med anledning av vad sålunda förekommit hade utskottet i det nu föreliggande
memorialet hemställt, att första kammaren måtte fatta beslut rörande
statsutskottets memorial nr 128.

Till följd härav föredrogs nu ånyo statsutskottets memorial nr 128.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Efter andra kammarens beslut är ju en
gemensam votering utesluten, men örn första kammaren inte redan genom sitt
föregående beslut hade ogillat statsutskottets memorial i denna punkt, skulle
jag nu ha yrkat, att detta memorial med ogillande lagts till handlingarna. När
emellertid kammaren en gång har uttalat sig och gjort det så pass eftertryckligt
som skedde, bör kammaren inte upprepa samma uttalande, och under sådana
förhållanden finns det ingenting annat att göra än att nu låta detta memorial
läggas till handlingarna under erinran från min sida, att första kammaren
icke har varit med om den förklaring, som detta memorial innehåller, att någon
sammanjämkning inte bort ske. Det förbehåller sig kammaren att själv avgöra.

Men, herr talman, jag har så mycket större anledning att betona detta, som i
följd av det beslut, som alldeles nyss här fattades, sammanjämkningsfrågan
kommer upp igen i ett annat sammanhang. Jag vill därför stryka under, att
statsutskottet icke får fortsätta på den väg, som utskottet slagit in på i det nu
föreliggande memorialet och det föregående, då man så att säga velat undertrycka
kamrarnas prövningsrätt i fråga om sammanjämkning smöjligheterna.
Det är nödvändigt att fasthålla vid att sammanjämkningens väg i sådana här
ting är den naturliga, och jag har velat hävda detta både i det nu föreliggande
fallet och för det fall, som kommer.

Jag har intet annat yrkande, än att memorialet bagges till handlingarna.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, Indes memorialet nr 128 till
handlingarna.

112

Nr 33.

Onsdagen den 19 maj 1937 e. m.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av
rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;

nr 292, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående täckande av vissa
av marinförvaltningen förskotterade kostnader för en expedition år 1926 med
Stockholms stad tillhöriga »Isbrytaren II»;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till färdigställande av andra våningen i statens provningsanstalts
huvudbyggnad;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för tillbyggnad av statens provningsanstalts flygelbyggnad; nr

295, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorde framställning
örn anslag till ändrings- och inredningsarbeten i patent- och registreringsverkets
byggnad;

nr 296, i anledning av vissa framställningar rörande anslag till sjöförsvaret;
nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets övertagande
av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, vilkas
tjänster i samband med upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma
att indragas;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lån för ytterligare
utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. m.; samt

nr 299, i anledning av väckt motion örn statens gäldande av kostnaderna
för hemtransport av officer och underofficer med vederlike, som i fredstid avlidit
under tjänstgöring å främmande ort.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.43 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 21 maj 1937.

Nr 33.

113

Fredagen den 21 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Anmäldes oell godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 300, till Konungen i anledning av Kungl. Mj :ts proposition angående vissa
ändringar med avseende å statens engagemang i Wermlands Enskilda Bank
Aktiebolag.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 307, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj :ts förslag till lag örn anställande
av distriktsbarnmorskor m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Westman, som tillkänna- Örn ytterligare
givit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr von He- garantier mot
lands interpellation örn ytterligare garantier mot förväxling av smör och margarm,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! I en med första kammarens margarin.
tillstånd till mig riktad interpellation har kammarens ledamot, herr von Heland,
framställt frågan huruvida jag ansåge utgången av ett i interpellationen
omnämnt, nyligen i Göteborg avdömt, i pressen refererat mål jämfört med vad
i interpellationen i övrigt anförts tyda på att vår nuvarande margarinförordning
icke utgjorde tillräcklig garanti mot förväxling av smör och margarin,
samt huruvida jag, om så vore fallet, ämnade föreslå på grund härav erforderliga
författningsändringar.

Av Göteborgs rådhusrätts protokoll i det antydda målet har jag inhämtat
att till prövning i målet förelåg allmänne åklagarens yrkande örn ansvar å
innehavarinnan av en lunchrestaurang i Göteborg för det hon serverat sina
gäster en blandning av smör och margarin till brödet, fastän å matsedlarna
som vanligt upptagits »smör och bröd eller smörgåsar». Den åtalade medgav
att det förhöll sig så som åklagaren uppgivit. Hon anförde bland annat att
hon i sin rörelse tillämpade synnerligen billiga priser, och att det vore tack
vare inblandningen av margarin i smöret, som detta kunde ske. Åklagaren
åberopade icke något visst lagrum till stöd för sitt åtal. Rådhusrätten ogillade
åtalet, enär den tilltalade icke kunde anses hava drivit handel med margarin
genom att, på sätt hon inedgivit, använda sådant i sin rörelse.

Under förarbetena till vår nuvarande margarinförordning — förordningen
den 30 juni 1932 ang. kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin,
margarinost, fetiemulsion och konstister, m. m. — togs under övervägande
jämväl det spörsmål, som i interpellationen i första hand synes vara åsyftat,
nämligen frågan örn införande av bestämmelser till förhindrande av att
allmänheten å restauranger och andra näringsställen tillhandahölles margarin
under mer eller mindre uttryckligt angivande av att varan utgöres av
smör. I propositionen nr 114 till 1932 års riksdag med förslag till nyssnämnda
förordning hänvisas sålunda till en skrivelse den 14 juli 1928 av
lantbruksstyrelsen till Kungl. Majit, vilken skrivelse åtföljdes av styrelsens

Första "kammarens protokoll 1987. Nr 38. 8

114

Nr 33.

Fredagen den 21 maj 1937.

Örn ytterligare garantier mot förväxling av smör och margarin. (Forts.)
förslag till ny förordning i ämnet. I denna skrivelse framhöll styrelsen att
bestämmelser saknades, vilka hindrade att konstprodukter såsom margarin och
konstgjord grädde å näringsställen tillhandahölles konsumenter i stället för
naturprodukter utan att uppgift örn utbytet därvid lämnades. Enligt styrelsens
förmenande utgjorde detta förhållande en allvarlig brist, vars betydelse
ökades i samma mån som fabrikationen av konstgjorda ersättningsmedel fullkomnades,
och framför allt måste det, enligt styrelsens åsikt, ur konsumentsynpunkt
anses otillfredsställande att i stället för smör och grädde få margarin
och fettemulsion. Styrelsen sade sig också hava noggrant övervägt möjligheten
att föreslå stadganden till förhindrande härav men funnit detta icke
kunna ske utan en alltför långt gående kontroll över näringsställena. I propositionen
erinras vidare om att jordbruksutredningen framhållit att till förhindrande
av salubjudande och försäljning under vilseledande beteckningar av de
konstprodukter, som avsåges i förordningen, jämväl erfordrades förbud mot
att varorna å restauranger och andra näringsställen tillhandahölles under namn
av smör, grädde och mjölk. Dåvarande chefen för jordbruksdepartementet anförde
i propositionen att ehuru det förfarande jordbruksutredningen sålunda
påtalat vore ägnat att ingiva starka betänkligheter, så hade departementschefen
på de av lantbruksstyrelsen anförda skäl ansett särskilda åtgärder i
detta hänseende ej för det dåvarande lämpligen kunna vidtagas. I motioner
till 1932 års riksdag — 1: 303 av herr Petrus Nilsson m. fl., 11:440 av herr
Olsson i Kullenbergstorp m. fl. och II: 448 av herr Persson i Grytterud lii. fl.
— påyrkades införande av bestämmelser till förhindrande av att margarin och
fettemulsioner å restauranger, konditorier och andra offentliga näringsställen
serverades under oriktiga varubeteckningar. I sitt utlåtande —■ nr 70 — i anledning
av propositionen och motionerna förordade jordbruksutskottet att i den
nya margarinförordningen måtte upptagas bestämmelser till den verkan att
margarin icke finge hava mörkare gul färg än den natursmöret hade, då det
vore som ljusats. Utskottet anförde i anledning av de nämnda motionerna att
därest denna utskottets hemställan vunne bifall, försvårades förväxlingen av
smör och margarin å näringsställen. Utskottet funne därför någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionerna icke vara påkallad och avstyrkte bifall till
de i motionerna framställda yrkandena. Utskottets förslag i fråga örn färgningen
godkändes av andra men lämnades utan bifall av första kammaren.
Den nya margarinförordningen koni att innehålla varken bestämmelser om
färg på margarin eller örn försäljning eller servering därav på näringsställen.

Åtskilliga missförhållanden inom livsmedelsbranschen kunna emellertid beivras
med tillhjälp av övrig befintlig lagstiftning på området, och då närmast,
förutom allmänna strafflagen, förordningen den 29 juni 1917 äng. förbud i
vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med
födoämnen samt stadgandena mot illojal reklam i lagen den 29 maj 1931 med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Såsom exempel vill jag omnämna
att högsta domstolen i ett nyligen den 27 februari 1937 meddelat utslag med
tillämpning av den nyssnämnda förordningen av 1917 fällt en bageriidkerska
i Stockholm till ansvar för det hon i sin butik försålt semlor som hon kallat
gräddsemlor, fastän de icke varit fyllda med grädde utan med uppvispad fettemulsion.

Det torde likväl vara obestridligt att vår livsmedelslagstiftning är behäftad
med åtskilliga brister. Frågan örn modernisering av denna lagstiftning, vilken
fråga tidigare åtskilliga gånger varit under prövning, upptogs vid 1936 års
riksdag i två motioner, nämligen nr 155 i första kammaren av herrar Stendahl
och Nylander och nr 346 i andra kammaren av herr Hagberg m. fl. Mo -

Fredagen den 21 maj 1937.

Nr 33.

115

. Örn ytterligare garantier mot förväxling av smör och margarin. (Forts )
Sönerna resulterade i en skrivelse till Kungl. Maj :t, nr 243, med anhållan att
Kungl. Maj :t ville lata verkställa en förutsättningslös utredning rörande en
ur enhetliga synpunkter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning saint för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Jämlikt
Kungl. Maj :ts den 23 oktober 1936 givna bemyndigande har chefen för
socialdepartementet tillkallat fem sakkunniga för att verkställa den i skrivelsen
begärda utredningen. Det torde med visshet kunna antagas att de sakkunnigas
utredning kommer att resultera i bland annat förslag till bestämmelser,
innefattande en ^utsträckning av straffansvaret för både oredliga och
vårdslösa förfaranden saväl vid handel med som eljest vid utlämnande av livsmedel
till allmänheten. Jag har inhämtat att de sakkunniga fått sin uppmärksamhet
riktad å den omnämnda rättegången i Göteborg.

Med avseende å. den större fråga, som interpellationen avser att främja, vill
jag erinra örn att i motioner av mig i första kammaren och av herr Johanson i
Hallagården m. fl. i andra kammaren vid 1936 års riksdag hemställdes att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla örn en objektiv vetenskaplig utredning
om smörets och margarinets näringsfysiologiska betydelse och om behovet av
kontroll över vitaminiserat margarin samt att de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda, måtte föreläggas riksdagen. I motionerna omnämndes några
synpunkter i denna sak, som medicinska fakulteten vid Uppsala universitet
framlade i ett den 29 juni 1934 till medicinalstyrelsen avgivet yttrande. Fakulteten
yttrade i huvudsak följande: Det hos oss vanliga, uteslutande av västfelt
framställda margarinet har visserligen lika högt förbränningsvärde som
natursmöret men saknar eller innehåller endast betydelselösa spår av de båda
i natursmöret förefintliga vitaminerna Å och D, vilka äro så viktiga för människans
näringsprocesser. Detta är anledningen till att man hos oss liksom annorstädes
börjat att med användning av fiskoljor vitaminisera margarin. Vitaminiserat
margarin är emellertid en produkt, som kräver noggrann kontroll.
För stor vitaminhalt kan nämligen medföra skada, och gagnet uteblir, örn halten
göres för liten. —• Motionerna föranledde en riksdagsskrivelse i enlighet med
det i motionerna framställda yrkandet. Med anledning av skrivelsen uppdrog
Kungl. Maj:t den 5 juni 1936 åt näringsrådet att utarbeta förslag och kostnadsberäkning
för den begärda utredningen. Näringsrådet har den 13 april
1937 till jordbruksdepartementet inkommit med utlåtande med plan och kostnadsberäkning
för en utredning örn smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse. Näringsrådet omnämner i utlåtandet en av professorn vid
Lunds universitet Erik Widmark jämte en medarbetare 1936 publicerad skrift
med titeln »En jämförelse mellan det näringsfysiologiska värdet av smör och
margarin, grundad på en sammanställning av den nyare litteraturen på detta
område.» I skriften omnämnes bl. a. försök som professorn vid lantbrukshögskolan
Aron Westerlund utfört på råttor rörande inverkan av smör och margarin
på kalkomsättningen. Redogörelse för försöken är publicerad i lantbrukshögskolans
annaler, Vol. 2 1935. Det i försökskosten ingående fettet utgjordes
för några råttor av smör medan andra fingo margarin. Det visade sig att de
djur, som fingo margarin, utsöndrade större mängd kalk än de djur, som fingo
smör. Enligt vad professor Westerlund på ett annat ställe anför — Lantbrukshögskolans
annaler Vol. 1 1933—1934 — tages den kalk, som djuret berövas,
från skelettet, med påföljd att detta uppmjukas oller på annat stift förändras.
Emellertid är att märka att vid försöken kosten för samtliga djur var fattig på
D-vitaminer. Professor Westerlund framhåller jämväl, och detta understrykes
i professor Widmarks nyssnämnda skrift, att de utförda undersökningarna icke
definitivt förklara den vid försöken iakttagna skillnaden mellen smörets och

116

Nr 33.

Fredagen den 21 maj 1937.

Om ytterligare garantier mot förväxling av smör och margarin. (Forts.)
margarinets inverkan på kalkomsättningen. I professor Widmarks skrift anföres
dock att de föreliggande undersökningarna synas på ett övertygande sätt
visa att organismens kalkbehov lättare kan tillgodoses om kosten innehåller
smör än örn den innehåller margarin. Näringsrådet anser det vara av betydelse
att de fortsatta undersökningarna rörande smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse utföras genom likartade försök på åtminstone två vetenskapliga
institutioner.

Vad angår den andra frågan, som beröres i 1936 års riksdagsskrivelse,^nämligen
frågan örn behovet av kontroll över vitaminiserat margarin, så pågår för
närvarande inom socialdepartementet en utredning angående inrättande av ett
statens socialhygieniska institut. Utredningen har fortskridit så långt, att förslag
i ämnet torde komma att underställas 1938 års riksdag. Enligt vad som
uppgivits för mig avses institutet inrymma bl. a. ett särskilt vitaminlaboratorium
för forskning och livsmedelskontroll.

Slutligen vill jag erinra om att jordbruksutskottet i utlåtande nr 63 till årets
riksdag i anledning av två motioner, av vilka den ena väckts av interpellanten,
hemställt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa utredning angående omorganisation av kontrollen
över tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion
och konstister m. m. samt vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kan föranleda.
Utskottet erinrar i sitt utlåtande om livsmedelslagstiftningssakkunnigas
verksamhet och örn nu ifrågavarande interpellation samt anför i sin motivering
bl. a. att medan margarinfabrikerna i regel torde fylla rimliga hygieniska krav
synas brister vidlåda tillsynen å förordningens efterlevnad beträffande handeln
med margarinvarorna. Utskottet uppdrager tänkbara riktlinjer för reformer
och anser den begärda utredningen böra komma till stånd genom livsmedelslagstiftningssakkunniga
eller på annat sätt, som Kungl. Majit kan finna lämpligt.
I detta sammanhang framhåller utskottet önsvärdheten av att ytterligare garantier
skapas, eventuellt genom härför erforderlig särskild lagstiftning, mot den
»förväxling» av smör och margarin, som påtalats i interpellationen. Sedan
riksdagen godkänt utskottets utlåtande och avlåtit skrivelse i ämnet, har Kungl.
Majit den 13 maj uppdragit åt livsmedelslagstiftningssakkunniga att verkställa
den begärda utredningen.

Såsom svar å interpellantens fråga får jag uttala att jag för min del anser
det önskvärt att förbättringar vidtagas i lagstiftningen till skydd mot förväxling
mellan smör och margarin. Emellertid synes detta spörsmål icke för närvarande
böra göras till föremål för en fristående reglering, utan resultatet av
den pågående utredningen angående en utvidgad livsmedelslagstiftning torde
böra avvaktas, Först då de sakkunnigas förslag härom blivit framlagda kan
avgöras huruvida ytterligare utredningar rörande lagstiftningsåtgärder bliva
erforderliga för att tillgodose de önskemål, som framförts i interpellationen.

Herr von Heland: Herr talman! Jag ber vördsamt att få tacka statsrådet
och chefen för justitiedepartementet för svaret på min interpellation. Det utförliga
svaret synes mig visa herr justitieministerns och därmed regeringens intresse
för en god lösning av den av mig påtalade frågan, något som helt säkert
kommer att på det högsta tillfredsställa jordbrukarna, vilka anse sig synnerligen
missgynnade genom de bristfälligheter, som nu föreligga beträffande
handeln med margarinvaror.

Det kan inte anses nöjaktigt ordnat, när exempelvis i Stockholms stads hälsovårdsnämnds
berättelse år 1935 bl. a. kan anföras: Av 10 smörprov, vilka vid
skilda tillfällen inlämnats från privatpersoner under misstanke örn inblandning

Fredagen den 2t maj 1937.

Nr 33.

117

Örn ytterligare garantier mot förväxling av smör och margarin. (Forts.)
av margarin, utgjordes 3 prov av margarinblandat smör; »smöret» hade serverats
i ett fall på ett hotell, i de båda övriga fallen på mindre restauranger, och
fettet innehöll resp. 36, 23 och 79 % smörfett. För närvarande kan dylik servering
av margarin under namn av smör ej förbjudas.

A andra sidan synes det av herr statsrådet anförda exemplet beträffande av
högsta domstolen meddelat utslag visa, att viss kontroll kan åstadkommas mot
illojal konkurrens. Ehuru fallen inte äro fullt analoga, torde åklagaren i Göteborgsmålet
icke ha visat tillräckligt intresse att hävda befintlig lagstiftnings
auktoritet. Det torde sålunda, som herr stasrådet anför, vara obestridligt, att
vår livsmedelslagstiftning är behäftad med åtskilliga brister, och hela jordbrukarklassen
måste vara tacksam för att herr justitieministern är intresserad av
en snar modernisering av denna lagstiftning.

Herr statsrådet meddelar, att även de av mig i år i motionen nr 75 och i interpellation
berörda frågorna överlämnats till livsmedelslagstiftningssakkunnigas
utredning. Jag vill därför i detta sammanhang beklaga, att ingen jordbrukare
fått säte i denna kommitté, som är av så ofantlig betydelse för livsmedelsproducenterna,
och för vars arbete vi inom jordbrukarnas ekonomiska föreningsrörelse
ha så stort intresse. Jag vågar framställa det önskemålet, att regeringen
måtte taga under övervägande, huruvida kommittén kunde utökas med en
jordbrukare, verksam inom nämnda föreningsrörelse.

Till slut vill jag även vädja till vederbörande statsråd att medverka till att de
sakkunniga med skyndsamhet driva fram sitt viktiga arbete, så att resultatet
snarast kan framläggas. Jag hemställer också, att arbetet måtte så bedrivas,
att resultat inom vissa mer klara och viktiga områden kunde föreläggas för reglering,
innan hela komplexet av frågor slutbehandlats.

Herr von Stockenström: Herr talman! Det exempel, som herr statsrådet
nämnt rörande handeln med semlor, var ju av mycket stort intresse, ty genom
den omtalade rättegångens fullföljande i högsta instans blev det verkligen
konstaterat, att när en affärsman annonserat om gräddsemlor, fastän semlorna
icke innehöllo grädde, blev den, som sålt varan, straffad. Nu är det emellertid
så, att när det gäller servering av margarin på näringsställen, torde det
kunna vara tveksamt, örn detta är att betrakta som handel, och detta var väl
anledningen till att vederbörande i Göteborg icke ansåg det vara lönt att fullfölja
saken i högre rätt.

Jag har för egen del i likhet med interpellanten med tillfredsställelse konstaterat,
att herr statsrådet och regeringen ha sin uppmärksamhet riktad på denna
sak och att det finns utsikter att få en rättelse till stånd i lagstiftningen, så
att förväxling mellan margarin och smör inte vidare skall komma i fråga. Jag
vill emellertid särskilt understryka vad interpellanten framhöll, nämligen önskvärdheten
av att resultatet inte kommer att låta vänta på sig alltför länge. Vi
hade en livsmedelslagstiftningskommitté, som arbetade omkring år 1920, och
örn jag minns rätt pågick dess arbete i ungefär fem år. Den nya kommittén är
just tillsatt, och jag vill därför endast uttrycka den förhoppningen, att den
måtte kunna slutföra sitt arbete inom avsevärt mycket kortare tid än den förra
livsmedelslagstiftningskommittén.

Justerades protokollen för den 14 och den 18 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

118

Nr 83.

Fredagen den 21 maj 1937.

Riksdagens första kammare, Stockholm.

Med hänvisning till bilagda läkarintyg får undertecknad vördsamt anhålla
örn ledighet den tid läkarbetyget utvisar.

Örbyhus den 19 maj 1937.

Joh. Larsson.

Att riksdagsmannen Johan Larsson, Örbyhus, på grund av av sjukdom (gulsot)
är arbetsoduglig under minst två veckor, räknat från denna dag, betygar

Örbyhus den 18 maj 1937.

O. Oredsson.
prov.-läk.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, herr Johan Larsson
på grund av den i åberopade läkarintyget omförmälda sjukdomen vore oförmögen
till arbete.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Borell m. fl.
väckta motionen, nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland rörande förhindrande
av spritsmuggling m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsuskottets
utlåtanden nr 153—159.

Interpellation Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag

ar^m anl&iT teater mig härmed anhålla örn kammarens tillstånd att få till kommunikaning
av en tionsministern framställa följande frågor:
bro över 1) Vilka äro anledningarna till att den av svenska riksdagen förordade och
Svinesund. av en svensk-norsk kommitté i detalj tillstyrkta bron över Svinesund ej föranlett
någon proposition till årets riksdag örn brons definitiva byggande?

2) Kan en sådan proposition förväntas bli omsider framlagd i god tid för
1938 års riksdag?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation Ordet lämnades ånyo till herr Lindhagen, som nu anförde: Inom riksdagsom
anlägg- kretsar råder den föreställningen, att gång- och cykelbanor under senare år
”''ocA^feZ^ »i betydande omfattning utförts eller planerats».

banor. Så är icke fallet enligt vad jämväl huvudstadens främste expert och en
tjänsteman i kommunikationsdepartementet sagt mig. På det stora antalet
gamla landsvägar, som nu på slumpens försyn upplåtits till motortrafik och
där behov utav förenämnda banor är störst, förekomma i stort sett och praktiskt
taget inga sådana anläggningar. Icke heller sker så på de bitar av gamla
landsvägar, som uträtas och något vidgas. På nyanlagda autostrador förekomma
här och var sådana anläggningar eller en av dem i närheten av stora
städer, men eljest mera sällan. Detta är även min erfarenhet från resor i
landet.

Alltmer höjas nu enligt meddelanden i pressen rop från fotgängare- och cyklistfolket
för att detta missförhållande må rättas genom handling och med
system i utförandet. Saklig verifikation örn läget i stället för gissningar är
tillika oundgänglig.

Fredagen den 21 maj 1937.

Nr 33.

119

Interpellation om anläggning av gång- och cykelbanor. (Forts.)

Av sagda skäl hemställes om kammarens tillstånd att få till kommunikationsministern
framställa följande frågor:

1) Är statsrådet benäget att föranstalta en statistik länsvis dels över längden
och eventuellt den ungefärliga bredden av gamla landsvägar och nya autostrador,
som utanför stadsplanelagda samhällen upplåtits till motortrafik och
dels över längden, omfattningen och eventuellt den ungefärliga belägenheten
av anlagda banor för fotgängare och cyklister på dessa vägar?

2) Anser statsrådet ej en systematisk reform främst kräva att vid nyanläggning
av autostrador med bidrag från bilskattemedel i anläggningen skall
inga. någon anspråkslös fotbana på åtminstone en sida av vägen samt nödtorftiga
cykelbanor helst på ömse sidor?

o 3) Kan det ej anses särdeles pakallat att även vid gamla landsvägar, upplåtna
för motortrafik, bör med bidrag givetvis från bilskattemedel omsider
något i möjligaste mån åtgöras i förenämnda syfte?

4) Kan det.ej i fall som i frågan 3) sägs vara lämpligt att börja omedelbart
exempelvis med den vägsträcka av 6 å 7 kilometer av gamla landsvägen
från Ystad till Malmö, där under senare tider 5 fotgängare dödats, minst 13
skadats och samtliga tillskyndats andra vedervärdigheter på sätt erinrats i en
petition från 158 fotgängare, vidfogad riksdagsmotionen I: 275 för år 1935?

Även denna anhållan bifölls.

Anmäldes och bordlädes

o konstitutionsutskottets memorial nr 22, angående arvoden åt kammarrättsrådet
d:r C. W. U. Kuylenstierna och hovrättsassessorn B. Hagström, vilka
inom utskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor;

bankoutskottets memorial och utlåtanden:

nr 63, angående användande av riksbankens vinst för år 1936;

nr 64, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning rörande viss
ändring av tjänsteförteckningen för riksbanken; och

nr 66, i anledning av vissa förslag till förändringar av riksdagshuset och
dess omgivningar m. m.; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av väckt motion angående giltigheten av efter den 1 januari
1897 gjorda köp av på viss fastighet belöpande andel i samfälld mark;
och

nr 63, i anledning av väckt motion angående reformering av åklagarväsendet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.27 e. m.

In fidem
Eric Carlén.