RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1937:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1937. Första kammaren. Nr 25.

Lördagen den 17 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

t)on''*''re^r?®S och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
288, angående vissa ändringar med avseende å statens engagemang i Wermlands
Enskilda Bank Aktiebolag.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Lindbärg
in. il väckta motionen, nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
pnsreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Föredrogos, men bordlädes ånyo pa flera ledamöters begäran första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 3—5.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande under
ar 1937 av en allmän jordbruksräkning;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till riksskogstaxenng
och avverkningsstatistik;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kvalitetsfrämjande
åtgärder på skogsvårdens område;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder för
lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård; samt

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till vissa torrläggningsföretag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 11, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna under
nksstatens elfte huvudtitel, i vad angår anslaget till allmänna indragninizsstaten;
och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till domkapitlen
för budgetåret 1937/1938 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts Äng. tona för
proposition angående tomt för biskopsgård i Skara jämte i ämnet väckta mo- biskopsgård
tioner. j Skara.

Första kammarens protokoll 1937. Nr 25.

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Äng. tomt för biskopsgård i Skara. (Forts.)

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts i proposition nr 143 framlagda förslag samt med avslag å
de likalydande motionerna I: 228 av herr F. Domö m. fl. och II: 452 av herr
andre vice talmannen K. Magnusson, medgiva, att av den av folkskoleseminariet
i Skara förut disponerade marken dels det enligt kungl, brevet den 9
mars 1934 i anledning av seminariets nedläggning därifrån avskilda området
örn cirka 6,200 kvadratmeter, å i ärendet företedd kopia av stadens tomtkarta
betecknat med A, dels ock av den återstående, av småskoleseminariet i Skara
nu disponerade marken ett område örn cirka 1,270 kvadratmeter, å nämnda
kartkopia betecknat med B, finge upplatas till tomt för biskopsgård i Skara,
under förutsättning att ett belopp av 26,780 kronor,_ motsvarande den sålunda
upplåtna tomtens uppskattade värde, avfördes å biskopslöneregleringsfonden
(kyrkofonden) och tills vidare redovisades a statens allmänna fastighetsfond.

I herr Domös m. fl. och herr Magnussons berörda motioner hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 143.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Bergström, Johanson
i Faleberg, Bäcklund, Domö och Magnusson i Skövde ansett, att — enär en
förflyttning av biskopsbostaden från Brunsbo till Skara skulle medföra ökade
hyggnadskostnader och bryta en värdefull tradition utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till herr Domös m. fl. och herr Magnussons
i Skövde motioner (1:228 och 11:452), avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition nr 143.

Herr Bäcklund: Herr talman! Fråga har uppkommit örn flyttning av

biskopens i Skara stift bostad från biskopsbostället Brunsbo i Skåningsåsaka
socken till Skara stad. Med anledning av den proposition, som omhandlar den
saken och som gäller upplåtelse av en tomt i Skara, ha sju stycken ledamöter
i denna kammare från stiftet väckt motion örn avslag å Kungl. Maj :ts proposition,
och en medlem av andra kammaren -—- dess andre vice talman -— har
motionerat örn samma sak. "Vi äro alitsa atta riksdagsmän fran stiftet, som
ha ansett, att den föreslagna anordningen icke är lämplig.

Det är en sexliundraårig tradition, som hinder skarabiskopen vid Brunsbo.
Biskopsudden upptager en hel rad av vår kyrkas och vår kulturs främste.
Jag erinrar blott om namnet Jesper Svedberg. Under hans tid var Brunsbo
och Skara vårt lands kanske främsta kulturcentrum. Denna tradition är för
värdefull för att utan tvingande skäl brytas, men sådana skäl föreligga ej.

Lekmän och präster äro ganska enstämmigt emot förslaget. Till och med
i Skara stad är flertalet emot att bryta traditionen. Domkapitlet bär fullgoda
lokaler i Skara. Brunsbo kan för billigare kostnad örn- och tillbyggas, i
vart fall kan man lika billigt bygga nytt i Brunsbo som i Skara. Det har
hittills icke framlagts något förnuftigt förslag örn att disponera Brunsbo lfall
biskopen skall flytta därifrån. Det har visserligen sagts, att en kristlig
ungdomsorganisation skulle kunna hyra Brunsbo, men det ligger i vida fältet.
Det är inte alls säkert, att något sådant kommer att ske.^

Kostnaden för om- och tillbyggnad av Brunsbo uppgår till 125,000 kronor.
Kostnaden för nybyggnad med tomt i Skara går till över 200.000 kronor, ja
kanske till 250,000 kronor. Brunsbo måste under alla förhållanden belasta
kyrkofonden med underhåll. Även örn biskopen icke vill bo pa Brunsbo, kail
ju byggnaden där inte få vara utan reparationer och underhåll, som draga dryga
kostnader. . , ..

Det har också talats om breddning av en bit väg fran allmänna landsvägen
mellan Skara—Skövde fram till Brunsbo. Ja, den vägen behöver ju breddas

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

Äng. tomt för biskopsgård i Skara. (Forts.)
under alla förhållanden, vare sig biskopen bor där eller inte — det gagnar ju
även andra än biskopen, nämligen arrendatorn, grannar m. fl., som använda
den vägen.

Jag^tycker, att man skall ha mycket starka skäl för att flytta biskopsbostaden
fran Brunsbo, da det, som jag förut nämnt, finnes en sexhundraårig tradition
för att biskopen skall bo där. Och jag tror, att flertalet inom länet blevo
väldigt förvånade, när en domprost från annat håll, som kom till Skara och
blev biskop där, inte ansag sig kunna bo på Brunsbo, där hans föregångare ju
kunnat bo utan att klaga däröver på något som helst sätt. Det är ju inte
längre fran Skara till Brunsbo än 3 kilometer en väg och 4 kilometer en annan
väg, sa det är ju intet nämnvärt avstånd. Det finnes för övrigt ungefär
analoga förhallanden i Växjö stift. Biskopen där bor visserligen kanske inom
stadens hank och stör, men långt utanför själva stadsbebyggelsen. Där ligga
expeditionslokalerna också i biskopsgården, men så är ju inte fallet i Skara
stift, utan där ligga expeditionslokalerna för domkapitlet, stiftsjägmästaren
o. s. v. i Skara stad. Därför finnes det ju intet skäl för allmänheten att besöka
Brunsbo, i varje fall inte i någon större utsträckning.

Jag tycker, att man här inte borde gå med på Kungl. Maj :ts förslag. Det
finnes inte tillräckliga skäl att ta ifrån folkskoleseminariet en del av dess
trädgård — detta bar man också protesterat emot — och till biskopsgård använda
ett tomtområde på mellan 7 och 8 tusen kvadratmeter. Det är ju ganska
mycket för en enda tomt, i en stad — det måste den tycka, som har ägnat sig
något åt tomtregleringar. Därför ha vi motionärer ansett, att Kungl. Maj:ts
förslag inte bör bifallas, och detsamma anse fem reservanter från statsutskottet.

Det är klart, att man här kan invända: det är Kungl. Majit, som fattar beslut
örn bygget. Men därtill behöves det ju i alla fall pengar, även örn man
tar dessa pengar från kyrkofonden, och jag tycker det är alldeles för dyrt
även om det gäller en biskop att uppföra en bostad, som kostar över 200,000
kronor, när vederbörande på Brunsbo, där traditionen finnes kvar, för ungefär
100,000 kronor lägre pris kan få en bostad, som, såsom jag antar, är precis
lika bra för sitt ändamål.

Jag ber med detta, herr talman, att få yrka bifall till den vid statsutskottets
utlåtande nr 64 fogade reservationen, som överensstämmer med de i ärendet
väckta motionerna.

Häri instämde herr Johansson, Johan, och herr Björck, John.

Herr Svensson, Martin: Jag bär inte deltagit i den förberedande behandlingen
av detta ärende på avdelningen, men finner mig dock föranlåten att
bär säga några ord för att motivera statsutskottets ståndpunkt.

_ Frågan örn biskopshus i Skara har nu blivit aktuell. Den bostad, som
biskopen .för närvarande bar, nämligen Brunsbo, ligger på rätt långt avstånd
fran Skara och är, efter de upplysningar, som lämnats av de ledamöter av
statsutskottets andra avdelning, som varit på platsen, i ganska bristfälligt
skick. Det framgår ju också av propositionen, att om Brunsbo skall kunna
bli en ändamålsenlig bostad för biskopen så kräves det ganska betydande reparationskostnader,
beräknade till ungefär 125,000 kronor. •— Nu föreligger
bär en framställning från Kungl. Majit om att genom förvärvande av tomt
inom Skara stad bereda möjlighet för byggande av biskopsbostad där. De
härför beräknade kostnaderna ställa sig visserligen något högre, än örn man
nejer sig med en reparation av den nuvarande biskopsbostaden i Brunsbo, men
de fördelar, som vinnas, äro avsevärda. Genom att biskopen bor i Skara har
han lättare att utöva sin ämbetsgärning, och allmänheten bar också lättare att

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Äng. tomt för biskopsgård i Skara. (Forts.)
komma i kontakt med biskopen. Det framgick också av de upplysningar, som
lämnades i utskottet, att även örn man reparerade Brunsbo, så komme det^inte
att bli en tidsenlig och bekväm byggnad, utan den komme att bli i mångå
avseenden obekväm. När det här av den föregående talaren gjorts en jämförelse
mellan biskopsgården i Växjö, Östrabo, och Brunsbo, vill jag påpeka,
att Östrabo ligger alldeles invid stadskanten och mycket nära domkyrkan, och
det kan, såvitt jag förstår, inte tänkas någon mera bekväm och lämplig plats
för biskopsbostad i Växjö än den nuvarande. I det fallet är det stor skillnad
mellan Östrabo och Brunsbo.

Det har mycket slagits på den strängen, att här finnas traditioner, som man
borde bevara, då Brunsbo som biskopssäte är ungefär 600 år gammalt. Ja,
men vi ha väl ändå inte den uppfattningen, att det finnes vissa platser, som
äro så sakrosankta, att man endast för den skull bör bevara dem för sådana
ändamål som detta.

Jag har inom utskottet, då jag lyssnat på skälen för och emot, fastän jag
från början var ganska sympatiskt stämd för motionen, kommit till den motsatta
meningen och alltså anslutit mig till den kungl, propositionen och till
statsutskottets majoritet, och jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Herr Bergström: Då jag liksom — enligt vad jag förmodar — de flesta av
oss har en stark känsla för traditionen och allt gammalt och fornt, har jag
livlig förståelse för Skarastiftsbornas inställning i denna fråga, men det
är inte ensamt den känslan, som gör, att jag håller före, att den gamla biskopsgården
Brunsbo borde bibehållas såsom bostad åt biskopen i Skara.

Herr Bäcklund har påpekat de olika kostnadsberäkningarna. Jag kunde i
stort sett instämma med honom, men jag skall bara göra en liten jämförelse.
Byggnadsstyrelsen har beräknat byggnadskostnaderna till 230,000 kronor, men
efter invändningar, som vi kunna läsa örn i propositionen och utskottets utlåtande,
från kammarkollegium och statskontoret, har byggnadsstyrelsen räknat
ned beloppet till 177,000 kronor. Statsutskottet har fäst uppmärksamheten
på, att det beloppet kunde ytterligare beskäras, och man kan ju tänka
sig, att det kan komma att ske. Låt oss säga, att det stannar vid 170,000
kronor. Men därtill kommer ju, som herr Bäcklund påpekade, kostnaden för
iordningställande av den gamla biskopsgården på 42,000 kronor. Den skall
alltså läggas till de 170,000, och då äro vi uppe i 212,000 kronor, noga räknat.
Man skulle kunna minska den utgiften med 87,000 kronor, ifall, som är framkastat,
den gamla biskopsgården ombyggdes till en modern biskopsbostad.
Genom en sådan anordning, d. v. s. genom att ombygga biskopshuset, skulle
man alltså kunna vinna, dels att man inte behövde göra vald på stiftsbornas
traditionskänsla, och dels skulle man spara mellan 80 och 90 tusen kronor.
Det är ju även för staten ett avsevärt belopp. Och dessutom skulle den
stora tomten på 8,000 kvadratmeter finnas tillgänglig för statens andra nödvändiga
behov. — Ja, det är på de grunderna, herr talman, som jag har anslutit
mig till reservanterna, och jag ber att få instämma i yrkandet örn bifall
till reservationen.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Det är några ord i den korta
reservationen, som ha givit mig anledning att drista mig att stiga upp i talarstolen
för att yttra mig i detta ärende. Det är de ord, som lyda så, att det
här gäller att bevara »en värdefull tradition». Innan jag emellertid vågar
bygga något på dessa ord, är det ju givet, att jag mast tänka på, örn de kunna
svara emot den reella verkligheten, och att man alltså icke ställer traditionen

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

.. Äng. tomt för biskopsgård i Skara. (Forts.)

sa högt, att den kan förstöra vanliga praktiska värden. Jag har emellertid
icke funnit, att det är något skäl till farhåga därför. Från herr Bäcklunds
och herr Bergströms sida har påpekats just själva kostnadsfrågan, och därvidlag
synes mig klart, att om man bibehåller biskopsgården i Brunsbo och ger
denna elen värdiga tillbyggnad och ombyggnad, som behöves, så blir det en
betydlig kostnadsminskning för det allmänna. Jag behöver icke upprepa de
siffror, som de av mig omnämnda talarna ha framlagt, och vilka siffror för
övrigt stå i betänkandet, och för mig är det tydligt, att kostnadssynpunkten
ingalunda talar obestridligt till förmån för Brunsbos nedläggande såsom biskopssäte
och överflyttande av biskopsbostaden till Skara.

Det talas örn svårigheten med kommunikationerna, men de äro väl icke så
svåra nu med de kommunikationsmedel, som finnas — bilar och annat, ej minst
telefonförbindelsen —, att det avstånd på 4 kilometer eller på 3 kilometer, örn
man tar den mindre vägen, bör verka i någon mån avskräckande. Visserligen
förstår jag innerligt väl, att biskopen nu behöver vara oftare inne i staden än
förut, därför att det hålles stiftsnämndssammanträden och kanske oftare domkapitel
o. s. v.. men då bör icke den lilla biten gångväg på 3 kilometer eller
en bilväg på högst 4 kilometer — som vi hört skulle den vägbiten bli förbättrad
— verka avskräckande. Det gäller ju 3, 4 minuters bilresa.

Jag kommer således därhän, att jag anser att man har rättighet att taga
fasta på vad som ligger i den »värdefulla traditionen». Och då må det förlåtas,
att ytterligare härom sägas några ord. Vi ha ju i år haft så många
långt utdragna kulturella debatter här, vi ha talat örn kyrkohandboken, vi lia
talat om historieundervisningen, vi ha talat om obligatoriska civiläktenskap,
och då har även jag många gånger tänkt att säga min mening, men jag har
tegat för att icke förlänga debatten. Nu ber jag emellertid att få ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk med några ord just om traditionen och därvid
som så många andra i de av mig nyss nämnda debatterna så att säga lufta
mina känslor. Traditionen är ju till dels en känslosak!

Ja, traditionen kan ju vara av allmän känslobetoning, det har omvittnats
från mångå håll — men därtill kommer naturligtvis den speciella känsla av
tradition, som är bunden vid de lokala intressena. Vi se exempel härpå, när
vi komma till Geijersgården i Ransäter, till Onkel-Adamsgården i Linköping,
liksom vi glädja oss att Lings ungdomshem nu håller på att iordningställas.
Men i dessa fall är det enbart personliga minnen det gäller, men här vid
Brunsbo ha vi en levande tradition i en levande miljö, så länge biskopssätet är
förlagt elit. Då frågar jag: Vad innebär nu detta? Jo, det innebär, att vi
kunna få ha kvar ett av våra två gamla biskopssäten. Ty detta är ej en stadsbostad
utan ett gammalt biskopssäte, där, som herr Bäcklund sade, minnen finnas
av en rad av kyrkans och kulturens allra främsta stormän. Brunsbo har
ju, som det sades, varit biskopssäte i 600 år. ända från biskop Brynulfs tid,
och det ligger på den urgamla biskopsgårdens grund. Att den sedan byggtsom
iir ej något förminskande på traditionen av att här är det gamla biskopssätet,
Ja, på detta biskopssäte ha många framstående män levat och dött.
Jag läste en gång i herdaminnena örn en biskop på Brunsbo, som för ett par
hundra ar sedan där slutade sina dagar med de orden: »Jag är ingen biskop

mer bär i världen.» Och av de gamla stormännen behöva vi blott nämna några,
som redan anförts här, Jesper Svedberg och Haguin Spegel. Kanske var
det på Brunsbo Haquin Spegel tog upp den viktiga frågan, att hela den svenska
allmogen skulle lära sig läsa innantill. Av den nya tidens biskopar kunna
vi nämna biskoparna Weidman och hans efterträdare, torparsonen Sven Lundblad.
Tänk på den vackra historien örn att en duktig scholaris i Skara, Sven
Lundblad, som var känd av eforus sorn en lovande yngling, kom ut med mat -

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Äng. tomt för biskopsgård i Skara. (Forts.)
säck till sin fader, som arbetade på ett bygge på Brunsbo. Biskopen fick syn
på honom och bjöd honom något och sade de kända orden: »Ja, sådant skall
du också få, när du blir biskop på Brunsbo.» Och torparsonen blev också
biskop på Brunsbo.

Att jag, herr talman, vågat lägga mig i dessa stiftsfrågor för Västergötland
beror väl på att mina förfäder, bondeståndsriksdagsmän och andra jordens
brukare, ha under långliga tider haft sina gardar där. Gårdarna, av mig ofta
besökta, äro alltjämt i släktens händer. Därför Ilar jag vid läsning av historia
och memoarer särskilt fäst mig mycket vid vad jag läst fran Västergötland
och västgötastiftet. Jag har då läst Johannes Sundblads manga Skaraböcker,
biskop Beckmans skildringar från Brunsbo. Gunnar Wennerborgs Skarabrev
och mycket annat. Av dessa skildringar framgår, att Brunsbo ständigt
varit något särskilt för västgötarna. Ja, så långt att Wennerberg skriver
om att läroverkspedellen skall lia bröllop på Brunsbo!

Sedan vill jag berätta en egen erfarenhet. När jag tog studenten hade vi
en rektor, som varit Skarabo. Vid kvällens festlighet säde han: »När jag

sett ert långa tåg här, studenter, då minns jag så väl, när jag fick den vita
mössan, men det var ett längre tåg. Då tågade vi — och nästan hela staden
var med oss — ut till Brunsbo, där eforus talade till oss.»

Får jag också tillägga och det är väl av reellt, demokratiskt intresse, att
det i mina böcker även står, att en hel del prästkandidater under kortare eller
längre tid fått vistas på Brunsbo under sin utbildningstid och därunder kommit
i bättre kontakt med biskopen. Detta har kunnat ske å det avskilda biskopssätet.
Hos biskopen i staden lärer det väl ej förekomma.

Jag borde icke tala längre örn dessa minnen, som naturligen passa bättre i en
uppsats än i ett tal. Men innan jag slutar, vill jag nämna vad som står för
mig från det jag i går såg i herdaminnena. Där finns en fotografisk kopia av
ett brev av jesper Svedberg, vilket slutar i den gamla siratliga stilen med
följande ord: »Gudi befallandes Eder är jag Eder hörsammaste tjänare Jesper
Svedberg. Scriptum Brunsbo anno 1723.» Och sa till allra sist ett nästan
personligt Brunsbominne. Det levde en biskop på Brunsbo, som efter 40
Brunsboår där dog i mitten av 1870-talet. Från hans efterlämnade hustru har
jag så att säga Brunsbominnen. Biskopen var stående på förslag till ärkebiskop,
erbjuden att erhålla ämbetet, men sade sitt bestämda nej. Och sitt
brev till högsta vederbörande slutade han med orden: »Jag älskar lugnet

och skuggan.» Det var tydligen Brunsbo han ej ville lämna med dess traditioner.
Men detta betydde icke på något sätt, att han levde ett bekvämligt liv
där utan han var känd som en bland de mest nitiskt och allvarligt arbetande.

Med vad jag nu tillåtit mig säga, herr talman, har jag motiverat, varför
jag yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Sandegård.

Herr statsrådet Engberg: Föga anade jag, herr talman, när jag för ett par
år sedan var och tittade på lokaliteterna i Brunsbo, att spörsmålet örn biskopshusets
eventuella förflyttning och förläggning till Skara skulle komma att utlösa
en så lysande vältalighet som den kammaren nyss bevittnat i den djupsinniga
oration över traditionen och dess betydelse, som den senaste ärade talaren
levererade. Skulle man följa de synpunkter, som den siste ärade talaren
anlagt, då frågar jag mig: När skulle vi våga flytta pa en gammal prästgård
i det här landet? Jag har ju dock som ecklesiastikminister nu i åtskilliga år
oupphörligt haft uppe spörsmål örn prästgårdars förflyttning och förläggning
till lämpligare ställen, prästgårdar med mycket gamla traditioner. Säkerligen

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

Äng. tomt för biskopsgård i Skara. (Forts.)
skulle någon gammal kalenderbitare, örn han velat forska i arkiven, kunnat få
fram minnen och gestalter ur det förflutna där, liksom den föregående ärade
talaren beträffande Brunsbo. Kanske skulle man också där kunna erinra sig
någon kvinna, med vilken man varit barndomsvän o. s. v., och därur hämta motiv
för att sätta sig emot en förnuftig åtgärd.

Det föreföll, som örn herr Björkman levde i den föreställningen, att därute
på Brunsbo bor vad de gamla latinarna brukade kalla en genius loci, en ställets
ande, någon mystisk företeelse, som har injagat både vördnad och skräck
hos honom till den grad, att han nu vill sätta sig emot statsutskottets förslag
att företa den omflyttning, som sunt förnuft utpekar.

Saken är nämligen den, att därute på Brunsbo har varken Spegel eller Svedberg
bott, som man tycks föreställa sig här i kammaren. Sviker inte mitt minne
så dog Jesper Svedberg år 1735 och Spegel 1714. Men huset på Brunsbo är
tidigast uppfört ungefär vid Svedbergs död, i mitten av 1730-talet. Man kan
tryggt säga, att ingen av de båda har bott i de nuvarande lokaliteterna. Ty ni
mena väl inte, mina herrar, att de möjligen bott i den gamla källaren under
huset, vilken verkligen härrör från 1400-talet och ursprungligen torde lia tjänat
vissa försvarsändamål.

Vad biskopen i Skara som stiftschef behöver är en modern bostad i närheten
av de institutioner, han dagligen skall lia befattning med. Han behöver dagligen
nås av stiftets prästerskap. Mena nu herrarna, att det är rimligt, att
prästerskapet i Skara stift, när det vill träffa stiftschefen, inte bara skall fara
till stiftsstaden, utan sedan också kosta på sig skjuts på den mycket dåliga
vägen ut till Brunsbo med bil eller vad det nu kan vara? Mena herrarna, att
biskopen, som dagligen behöver stå i kontakt med sitt domkapitel — jag fäster
uppmärksamheten på att genom domkapitelreformen har denna dagliga kontakt
mellan biskopen och hans kapitel blivit ännu mera önskvärd — skall behöva
färdas denna långa väg var gång? Eller låt oss tänka på hans befattning
med stiftsnämnden! Rikets samtliga biskopar sitta ju som ordförande i stiftsnämnderna.
I denna har biskopen fått en rad nya angelägenheter, och människor
behöva träffa honom i ecklesiastika boställsfrågar i hans egenskap av
ordförande. Mena herrarna, att alla dessa skola tvingas fara ut till Brunsbo
för att träffa honom, eller att han dagligen skall ge sig in till Skara för sådana
ärenden? Jag finner det för min del alldeles orimligt, och jag vet, att när statsutskottets
andra avdelning besökte Brunsbo — vilket också omtalas i utlåtandet
— kom man till alldeles samma resultat som jag har kommit till, att den
enda^ rimliga och praktiska lösningen av denna fråga är, att när man nu har
tillgång till en del av seminarietomten och den är lämplig, man där uppför ett
nytt biskopshus.

Den slutliga kostnaden för detta är det svårt att nu uttala sig om, ty det blir
ju Kungl. Maj :t, som ytterst fastställer den, eftersom det här gäller medel, som
riksdagen inte har att anvisa. Det är möjligt, att den uttalade önskan, att det
må bli billigare, kan tillmötesgås, och då hör den tillmötesgås. Men jag fäster
uppmärksamheten på att den summa, det kommer att kosta att bygga ett nytt
biskopshus på Brunsbo, inte blir så ringa. Först och främst finns det ingen
vattenledning därute. Biskopen har fått reda sig med en gammal brunn. Det
finns inga bekvämligheter av något slag, alltså inte heller några avloppsledningar,
som sålunda bl. a. måste anläggas. Allt i allt, om där skall uppföras
ett hyggligt bostadshus för biskopen, så blir kostnaden, såsom här också erinrats
örn i utredningen, minst 125,000 kronor. Den torde, örn kostnaden för
vägförbättringen medräknas, sannolikt komma att bli ännu högre.

Är det inte då rimligare, att herr Björkman får lia kvar de byggnader, i
vilka han hör minnets vindar susa? Låt dem stå därute, så kunna herr Björk -

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Äng. tomt för biskopsgård i Skara. (Forts.)
man och andra, som intressera sig för traditionen, göra en vallfärd också till
Brunsbo, när de komma till Skara, och då kunna de uppleva allt detta, som ville
frambxista i hans hyllning till traditionen. Är inte det bättre än att man utplånar
dessa byggnader? Ty herr Björkman bör erinra sig, att ingen av dessa
gamla byggnader blir kvar, därest man skall låta biskopen stanna kvar på
Brunsbo, utan då jämnas allt ned ovanom den där medeltida källaren. Annat
är inte möjligt. Jag frågar honom då, örn han tycker det vara rimligt att förorda
ett alternativ, som på en gång bevarar de gamla olägenheterna och tar bort
de byggnader, till vilka han knutit så mycket av den vackra lyriken i sitt anförande.

Jag vädjar till kammarens sunda och praktiska omdöme att följa statsutskottets
förslag. Det innebär en lösning, som är tidsenlig och förnuftig, och
den kränker inte på något sätt traditionen, ty traditionen lever kvar i Brunsbo,
och den kommer att leva kvar. Man kränker den inte på något sätt genom att
stiftschefen placeras lokalt, där han bör bemma och där han med hänsyn till
sin dagliga gärning också bör vistas.

Herr Bergman: Herr talman! I utskottets utlåtande finner man följande
påstående: »Utskottet har övertygat sig örn att den nuvarande biskopsbostaden
i Brunsbo ej är i sitt nuvarande skick tjänlig för sitt ändamål. Kostnaderna
för att nöjaktigt iståndsätta biskopsbostaden bliva så pass höga, att alternativet
att förlägga bostaden till Skara synes både med hänsyn härtill och
i betraktande av olägenheterna i övrigt av att bibehålla bostaden i Brunsbo
vara att föredraga.» Om man så går till den föregående utredningen, finner
man, att kostnaderna för att bygga ett nytt biskopshus i Skara först beräknats*
till 230,000 kronor och sedan prutats ned till 200,000. På ett annat
ställe står, att byggnadsstyrelsen icke för sin del haft något att erinra mot
att den nuvarande byggnaden i Brunsbo disponeras på visst föreslaget sätt —
för användning av Skara stifts ungdomsråd. Styrelsen ansåge, heter det, att
kostnaderna för byggnadens iordningställande för ändamålet kunde beräknas
till 42,000 kronor. Till bruk för sådant kyrkligt och allmännyttigt ändamål
skulle Brunsbo alltså kunna iordningställas för 42,000 kronor. Men att
iordningställa gården, så att den kan bli en användbar bostad för biskopen,
det skulle, heter det på ett annat ställe, kosta 125,000 kronor. Det måtte vara
en oerhörd skillnad mellan de anspråk, som man anser biskopen böra göra på
sin bostad, och de anspråk som ställas på byggnaden, örn den skall användas
för det andra ändamålet. Det är svårt att inse, att skillnaden skall behöva
vara så stor. Men även örn man håller sig till den högsta tänkta Summan
125,000 kronor för iordningställande av Brunsbo som biskopsgård, blir det i
alla fall betydligt dyrare att bygga i Skara, allra minst alltså 75,000 kronor
dyrare.

Nu har statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet förordat det senare
alternativet. Han är i allmänhet benägen för att låta bygga nya hus —
det ha vi som arbetat i denna byggnad, nyligen fått ett påtagligt vittnesbörd
om —, och han är ju flott och generös till sin natur, så att han frågar
inte efter vad det kostar. Men när han gör gällande, att det skulle vara
orimligt, att prästerna i Skara stift skulle behöva underkasta sig promenaden
eller skjutsen till Brunsbo, när de skola tala med sin biskop vid något tillfälle
då han icke kan träffas i Skara, och att det skulle vara svårt för biskopen
också, som skall stå i ständig förbindelse med sitt domkapitel, att behöva bo
tre eller fyra kilometer från Skara, så förvåna vi oss över att detta skall vara
så förfärligt svårt i våra dagar med nutida kommunikationer, som äro så ofantligt
mycket bättre än de kommunikationer, man hade att tillgå under före -

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

Äng. tomt för biskopsgård i Skara. (Forts.)
gående 600 åren, då det likväl gick utan klagan från vare sig präster eller
biskop.

Herr statsrådet sade, gent emot den pietetsfulle herr Björkman, att man
kan leta upp alla möjliga prästgårdar och andra kulturbyggnader i vårt land,
där herr Björkman kan finna minnen, vilka hans känslor bjuda honom bevara.
Det är naturligtvis fullkomligt riktigt. Det är säkerligen inte för vare sig
herr Björkman eller någon annan fråga örn att bevara vilka gårdar, inte ens
vilka prästgårdar som helst. Men örn man skulle vilja förgripa sig på Tegnérs
Östrabo eller på komministergården i Råshult, där Linné som gosse larvat
bland blommorna i sin faders trädgård, då blir det en annan sak. Här gäller
det nu Sveriges äldsta oavbrutet bibehållna biskopssäte, och det står i full paritet
med de anförda exemplen, prästgårdarna, örn det inte står i ännu högre
klass, vad pietetskänslorna och de historiska traditionerna beträffar, åtminstone
i bygderna kring Vänern.

Nu säger herr statsrådet, att den nuvarande byggnad, som finns på Brunsbo,
är byggd först långt in på 1700-talet, och i dess rum skulle således icke
Jesper Svedberg ha bott. Swedenborg var ju son till Svedberg, och han har
väl då inte heller växt upp just i den byggnaden. Det må vara riktigt, men
det har bott märkliga kulturpersonligheter där även senare, förtjänta att ihågkommas.
För övrigt är det inte byggnaden i och för sig, som är så helig för
oss, som hålla på det gamla Brunsbo, utan det är själva platsen. Det ligger
någonting i det där talet örn genius loci, som herr statsrådet anförde. I Gamla
Uppsala finns det val nu ingen byggnad kvar, där Sveriges konungar bott
på den tiden, då de residerade där; det finns där överhuvud icke någon byggnad
kvar från hednatiden, men det hindrar inte. att själva platsen är omgiven
av en helgd, som gör, att man inte skulle vilja ha den ändrad på vad sätt som
helst. Det är ur sådana synpunkter som jag tror, att man ej bör bagatellisera
pietetsskälen. Därtill komma kostnadsskälen, som ju annars bruka inverka
på statsutskottet och riksdagen. Ty hur man än räknar, blir det dock mycket
billigare att bibehålla och iordningställa biskopsbostaden vid Brunsbo än att
bygga ett nytt hus i Skara.

På grund av dessa skäl tillåter jag mig yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag får säga, att jag också är bekajad
med stor sentimentalitet inför gamla historiska byggnadsverk, kanske lika stor
sorn herrar Björkmans och Bergmans, och jag är kanske också bekajad mled
lika liten vördnad för nya biskopar och deras synpunkter som herr Björkman.
Följaktligen var jag egentligen predestinerad, när jag reste med statsutskottets
avdelning till Skara, för att slå ett slag för gamla Brunsbo, men det blev ingenting
av, och jag tror inte. att det skulle blivit någonting av för någon, som
fått se Brunsbo, sådant det nu är. Statsrådet talade örn en byggnad från 1730-talet. Ja, det är möjligt, att det finns något kvar av den byggnaden, men sedan
biskop Keijser byggde sitt förfärliga torn på den där anskrämligheten, kan
jag inte begripa, att någon människa överhuvud taget kan tänka sig, att det
skulle vara någon djupare pietet förbunden med en sådan byggnad som denna.
Följaktligen tror jag, att man i detta fall skall taga något litet mer hänsyn,
till den levande biskopen än till det gamla rucklet, som står där och som visst
inte i något hänseende för någon människa, som har sett det kan verka lockande
eller förmå någon att önska, att det skall finnas.

Jag får således säga, att det enda, som skulle bli kvar av traditionen, skulle
vara namnet Brunsbo, örn det skulle uppföras en ny biskopsgård där. Jag
tycker ändå, att det vore att offra litet för mycket åt en sentimentalitet, som
nog inte gärna allvarligt kan göra anspråk nå det vackra namnet pietet.

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Äng. tomt för biskopsgård i Skara. (Forts.)

Beträffande de kostnadsfunderingar, som herr Bergman gav sig in på, är
det ett par saker oell ting. som också böra beaktas. I de 125,000 kronorna inräknade
han inte vägbygget, och vägbyggen kosta ju alltid en del, även örn
det bara gäller ett par kilometer, som det här är fråga örn. Skall biskopen
kunna komma fram till den nya vägen, måste det där vägstycket läggas örn.
Det kostar pengar. Kostnadssumman blir således mer än de 125,000 kronorna.

Vad sedan de 42,000 kronorna till den nya stiftelsen beträffar, vill jag fästa
herr Bergmans och kammarens uppmärksamhet på att vi inte taga någon ståndpunkt
till den frågan i dag. Jag opponerar emot att staten i detta fall skall''
ikläda sig kostnader för ett kyrkligt ungdomshem eller vad det nu kan vara
i den stilen. Under alla förhållanden kunna vi ju vänta med den diskussionen,
tills den frågan föreligger här inför riksdagen. Det är väl inte heller så .säkert,
att de där ombyggnadskostnaderna skulle få betalas helt och hållet av
staten.

Undantaga vi enligt affärskutym värdet av Brunsbo, så skulle vi ju rentav
kunna komma fram till betydligt lägre siffror för det nya huset än man anfört
här.

Vad för övrigt angår ironiseringen över skillnaden mellan att ge ut 42,000
kronor för att göra Brunsbo lämpligt för en stiftelse och 125,000 för att göra
det till ett biskopssäte, så får kanske herr Bergman ändå medge, att örn det
är fråga örn en stiftelse med samlingsrum och sovsalar för kyrklig ungdom
och dylikt, bör detta kunna arrangeras för rätt låga kostnader.. Därtill kommer,
att när det gäller att ställa i ordning för ett sådant praktiskt behov, behöver
man inte alls tänka på exteriören och alla de förändringar, som kunna
komma i fråga där. Den saken kunna vi således lämna å sido.

Däremot är jag lika livligt övertygad som herr Bergman örn att det inte. är
så sympatiskt att bygga en biskopsbostad för 200,000 kronor. Det tycker jag
inte är trevligt; det motsvarar en hyra, som går bra nära upp till generaldirektörslön.
Jag tycker, att även de, som ha större pietet för biskopar än jag, borde
kunna anse, att det är bra dyra byggen. Men det är inte heller den saken,
vi skola besluta örn i dag; den saken få vi gräla örn senare. Statsutskottet har
nog sagt ifrån, att här bör man titta på kostnadsprogrammet en gång till. När
den saken kommer för riksdagen, kan det hitta på att hända, att herr Bergman
och jag finna varandra. I dag är det bara fråga örn var biskopssätet skall
ligga — jag hoppas, att kammaren är snäll och beaktar det. De stora byggnadskostnaderna
och allt det där kunna vi således nu skjuta åt sidan. Vad det
i dag gäller är: skall biskopen, som har sin dagliga gärning i Skara, bo i staden,
eller skall han bo tre kilometer utanför denna? Det är det saken gäller
i dag. Sedan kan man ju säga: »Ja, kostnadsspöket står där ändå», o. s. v.
Men spöken skall kammaren inte låta skrämma sig av.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Det är ett antal skaraborgare, som ha
väckt motion i båda kamrarna och yrkat avslag på Kungl. Maj ds framställning
i fråga örn biskopsgårdens förflyttning till Skara. Statsrådet Engberg
har här redogjort så pass utförligt för saken, att inte någonting är att tillägga.
Jag tillhör, herr talman, de skaraborgare, som anse, att man bör gå den Väg,
som Kungl. Maj :t har föreslagit.

Anledningen till att jag begärt ordet är egentligen, att herr Bäcklund handskats
litet lättvindigt med siffrorna. Han säger, att det blir 100,000 kronor
dyrare att bygga i Skara än att behålla biskopssätet ute på Brunsbo. Här
uppges, att en ombyggnad av Brunsbo skulle röra sig örn 125,000 kronor och
att de senaste kostnadsberäkningarna för det andra alternativets del, vilka äro

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

Ang. tomt för biskopsgård i Skara. (Forts.)
uppgjorda i samråd med biskopen i Skara, skulle röra sig örn 177,000 kronor.
Lägger man till den förra summan kostnaden för iordningställande av vägen
från Brunsbo och ut till stora landsvägen, kominer man upp i en kostnadssumma,
som gör, att det inte kommer att skilja på mer än kanske 30 ä 40,000 kronor,
örn man förflyttar biskopsbostaden till Skara.

Jag delar statsrådets uppfattning, att det är nödvändigt, att biskopen bor i
Skara. Hans ämbetsgöromål äro ju nu helt andra än tidigare. Jag har samtalat
med ledamöter av stiftsnämnden i Skaraborgs län, och de äro av den
övertygelsen, att denna förflyttning bör äga rum. Jag går sålunda emot de
skaraborgare, som ha motionerat i ämnet, och ansluter mig till statsutskottets
uppfattning och Kungl. Maj :ts förslag.

Jag ber att få yrka bifall till det här föreliggande utlåtandet.

Herr Domö: Herr talman! Här föreligger ju en ganska enastående situation,
i det att övervägande delen av ortsrepresentationen från Skara stift i riksdagen
ber att få slippa ett anslag av den omfattning, som Kungl. Maj:ts förslag
innebär och utskottet förordar. I regel brukar det ju vara så, att det är
ortsrepresentationen, som vill ha anslag, medan regeringen och riksdag få
vara återhållande. Att herr Torsten Ström icke delar vår uppfattning, gör inte
så stor skillnad — med hänsyn till vårt antal blir han bara undantaget, som
bekräftar regeln.

Herr Torsten Ström tog upp till mera ingående dryftande spörsmålet örn
kostnaderna, och även herr Olsson var inne på detsamma. Man säger, att vägen
kostar mycket att ställa i ordning. Men det är ju dock på det sättet, att
den väg, som nu går till Brunsbo, är till något mer än en tredjedel enskild väg,
vari andra fastigheter också ha del. Om man breddar denna väg där, skola
dessa fastigheter deltaga såväl i anläggningen som i underhållet av densamma.
Men därtill kommer, och det är det viktigaste, att det är mycket lätt att komma
med en ny väg ned till stora landsvägen, en ny väg, som också andra fastigheter
få deltaga i kostnaderna för. Ordnandet av väg till biskopssätet i
Brunsbo kommer alltså inte att spela den stora roll, som man kan tro av herr
Olssons yttrande.

Medan jag erinrar mig herr Olssons yttrande, att vi inte nu skola taga ställning
till frågan örn Brunsbos framtida användning i händelse av biskopssätets
förflyttning, vill jag säga —- med tanke på den ton, som gick igenom herr
Olssons anförande i denna del — att om vi, utom att vi nu få se biskopssätet
mot vår vilja flyttat till Skara, därtill skola få se Brunsbo som en ödegård,
som staten inte känner ansvar för, då blir det för o.ss iinnu smärtsammare med
förflyttningsbeslutet.

Herr Olsson sade vidare, att alla, som sett Brunsbo, äro med på en förflyttning.
Vill herr Olsson göra gällande, att vi alla, som skrivit på ortsmotionen,
varken ha sett Brunsbo eller sökt sätta oss in i vad det här gäller? Det är en
något onödig insinuation, herr Olsson.

Det fanns en tid, då man var mycket angelägen örn att göra prästgårdar och
kyrkor så att säga moderna. Den tiden är i färsk hågkomst, icke minst inom
Skara stift, där vi från den tiden ha minnen i form av banala kyrkor och disponentvillor
som prästgårdar. Tack vare att den smakriktningen fick göra sig
alltför bred även i Skara stift, har där kanske skapats en opinion och en stämning
emot att i onödan rasera och nybygga kyrkor och prästgårdar — och nu
det gamla biskopssätet, dag vågar påstå, att just detta, att man vill avvika
från gamla traditioner och avskaffa Brunsbo som biskopssäte, är ett återfall i
den nyss av mig kritiserade tiden med bristande sinne för pietet och tradition.
.Vi motionärer från stiftet ha ingen önskan att biträda därvid. Nu dömer man

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Äng. tomt för biskopsgård i Skara. (Forts.)
ganska hårt den tiden, som så omilt gick fram över de gamla byggnaderna.
Kanhända det blir en dag också, då man frågar sig: »Varför behöllo vi inte
Brunsbo?» Ty det är dock, mina herrar, på det sättet, att det går för sig att
med ganska rimlig kostnad göra Brunsbo till en bekväm och modern bostad för
biskopen. Biskopen i Skara är högt skattad och det med rätta, och vi unna
honom gärna en bra bostad och vilja gärna medverka till, att han får en sådan.
Men vi kunna inte underlåta att framhålla, att när det går att åstadkomma
detta ■— det vågar jag påstå trots allt vad herr Ström yttrade — för ungefär
hälften av den kostnad, som erfordras för att bygga en ny biskopsbostad i
Skara, då anse vi också, att vi genom att ansluta oss till detta billigare kostnadsförslag
ha tillmötesgått alla rimliga krav, som kunna resas, när det gäller
att skaffa en ordentlig bostad åt biskopen. Biskopssätet Brunsbo ligger
ett stycke utanför staden, men det är, som här förut sagts, särskilt med moderna
kommunikationsmedel möjligt att lätt komma dit. Det är kanske litet obekvämt
för biskopen att nödgas bo därute, men måhända kan detta uppvägas
av de andra värden, som biskopssätet i Brunsbo kan bereda innehavaren av
biskopsstolen i Skara stift. Skälet, att det skulle vara svårt för prästerna att
komma ut till det gamla biskopssätet — det var det skälet, som jag tyckte,
att herr statsrådet starkast framhöll — förlorar litet i värde, när det är så, att
det övervägande antalet präster i Skara stift helst ser, att biskopssätet blir
kvar på Brunsbo. Det är ingen svårighet — det kan den intyga, som är kännare
av ortsförhållandena — för prästerna att komma ut till Brunsbo. Kommunikationer
finnas av olika slag, och i regel kommer prästerskapet i sina bilar
till staden Skara. Örn prästerna då taga Brunsbo eller Skara till mål för sin
färd, är för dem ganska likgiltigt. När nu såväl de ekonomiska skälen som
känslan för traditionen tala för att bibehålla det gamla biskopssätet Brunsbo,
varför skall man då förlägga biskopsbostaden till Skara. Enligt min mening
torde det, herr statsråd, finnas skäl att ytterligare noggrant överväga, hur
denna sak skall ordnas. En jämförelse mellan kostnaderna för det ursprungliga
restaurationsförslaget och det nedprutade nybyggnadsförslaget ger knappast
full rättvisa, därför att man har pressat ned nybyggnadsförslaget, men
ingalunda sökt utröna, örn det är möjligt att för en lägre kostnad än som i
handlingarna angives restaurera biskopssätet i Brunsbo.

På anförda skäl, herr talman, tillåter jag mig att instämma i yrkandet örn
bifall till reservationen.

Hery statsrådet Engberg: Herr talman! Herr Bergman menade, att i de

moderna kommunikationernas tidevarv bör det inte vara så svårt för vederbörande
biskop att mycket bekvämt förflytta sig från biskopssätet Brunsbo
till Skara. Det är riktigt, herr Bergman, därest man tvingar biskopen att
skaffa sig en bil. Men kanske herr Bergman skulle kunna lämna mig en
upplysning om, hur det skall tillgå. Det finns nämligen inte något anslag
disponibelt, varav man skulle kunna ersätta biskopen för kostnaden för inköp
av bil och för resor från Brunsbo till Skara och åter. Den kostnaden får han
i så fall gälda ur egen kassa. Kan herr Bergman ge mig anvisning på var
ett sådant anslag finnes? Jag kan det inte. Jag vet såsom ecklesiastikminister,
att det inte finns något sådant, ty biskopen kan inte få ersättning
såsom för tjänsteresor eller såsom för förrättning, när han reser från Brunsbo
till sitt domkapitel och till sin stiftsnämnd, så att det där talet örn de moderna
kommunikationerna och hur lätt det är att begagna sig av dem, kan ju göra
sig i och för sig, men när man betänker, att det i så fall är biskopen själv, som
måste bekosta resorna, får det föga värde.

Jag vill vidare göra den erinran mot den siste ärade talaren, att då han

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

Äng. tomt för biskopsgård i Skara. (Forts.)
anförde den prästerliga opinionen i Skara stift, och sade, att den skulle Vara
emot en förflyttning av biskopssätet, är det egendomligt, att lian inte inbegriper
den nuvarande biskopen i denna opinion. Stiftets aktade chef önskar
själv att förflyttningen sker, och jag tror, att han bättre än den föregående
ärade talaren kan bedöma den kyrkliga synpunkten i denna fråga.

Jag måste också, örn jag tittar ut över vårt lands alla stift, fråga: lia
herrarna någonstädes sett ett motstycke till den ordning, som här råder, eller
att biskopen skall bo på ett sådant avstånd — ej mindre än 4 kilometer -—
från sitt domkapitel? Yad beträffar Östrabo, som här nämnts, vill jag erinra
herrarna därom, att domkapitlets lokaler ligga i biskopshuset. Biskop
Städener behöver inte ens företa en promenad utanför sina egna dörrar för
att komma till domkapitlet, utan går bara en trappa ned. Det är en helt annan
situation. Jag känner inte någon stiftsstad, där det orimliga förhållandet
råder, som råder just i Skara. Det må vara sant, att denna avlägsna förläggning
av biskopsgården kunde gå för sig på den tiden, då det var mindre
att göra för biskopen, men nu, sedan vi fått stiftsnämnd, nu, sedan domkapitlets
göromål ökats, och nu, då den synodala verksamheten inom stiften, ungdomsverksamheten
etc. utvecklats, har biskopen på ett helt annat sätt än
förut blivit engagerad i än det ena, än det andra och bör stå att träffa vida
oftare än förut.

Talet om att man bör bibehålla det gamla biskopssätet bara av hänsyn
till traditionen, det förstår jag icke. Och för att visa, hur förvirrad tankegången
är hos traditionalismens drabanter, skall jag anknyta än en gång till
herr Bergman. Herr Bergman tog som exempel Gamla Uppsala och dess kungar.
Han sade att det finns nog ingenting längre kvar av de bostäder i
Gamla Uppsala, där kungarna bodde, men, tilläde han, traditionen finns kvar.
Ja, herr Bergman, det var precis detsamma som jag ville framhålla. Traditionen
finns fortfarande kvar på Brunsbo, även örn biskopen, liksom kungarna
flyttade från Uppsala till Stockholm, flyttar från Brunsbo till Skara. Det
exempel herr Bergman använde, blir i själva verket ett vapen mot honom
själv och hans argumentation.

Vad kostnaden beträffar, bör det ju upplysas därom, att det var väl en felsägning
från herr Oscar Olssons sida. när hail yttrade, att riksdagen senare
skulle fatta beslut om kostnadssumman. Nej, det är ett beslut, som beror
av Kungl. Maj :t, enär det gäller en kostnad, i fråga örn vilken riksdagen icke
har att fatta beslut. Men Kungl. Maj :t skall självfallet ingående pröva frågan
örn kostnadsramen, innan Kungl. Maj :t fattar beslut. Emellertid tror
jag, att örn man lägger summan av vad det kostar att bredda vägen från
Brunsbo till Skaravägen till dessa 125,000 kronor, som representera ombyggnadskostnaden
för Brunsbo — jag vet inte vad det kostar att göra denna väg,
som är en smal och usel stig, till en hygglig och framkomlig väg — totalsumman
kommer att ligga vid ett par hundra tusen kronor minst, så att den verkliga
skillnaden mellan den beräknade kostnaden enligt byggnadsstyrelsens
plan och det kostnadsförslag, som blir det definitiva, därest biskopssätet skall
vara kvar i Brunsbo, blir mycket liten. Kanske den inte blir större, än att
den alldeles kan utjusteras, då Kungl. Majit går att pröva hela kostnadsfrågan.

Jag hemställer än en gång, att kammaren måtte följa statsutskottet.

Herr Bäcklund: Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet en gång
till, men då min gode vän herr Ström sade, att jag handskats vårdslöst med
siffrorna, skall jag be att få protestera. Jag kom för Brunsbo upp till en
byggnadskostnad av 125,000 kronor, ty den siffran står i Kungl. Maj:ts propo -

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Äng. tomt för biskopsgård i Skara. (Forts.)
sition. Där står också, att kostnaden för en nybyggnad i Skara går efter skedd
nedräkning till över 200,000 kronor. Det är det, som jag sagt, oell de siffrorna
står jag fortfarande för. Om herr Ström vill, skall jag läsa upp vad Kungl.
Maj:t skriver, eftersom herr Ström själv inte läst det riktigt. Där står det:
»Kostnaderna för erforderliga örn- och tillbyggnadsarbeten å den nuvarande
biskopsgården Brunsbo jämte vissa behövliga arbeten å tomtområdet skulle
enligt en inom byggnadsstyrelsen verkställd beräkning uppgå till 125,000 kronor.
» Sedan talas det något örn vägen, varefter det om biskopsgården i Skara
yttras: »Kostnaderna för den sålunda skisserade biskopsbostaden jämte vaktmästarbostad
samt för erforderliga planeringsarbeten o. d. skulle enligt en genom
byggnadsstyrelsen verkställd beräkning uppgå till 230,000 kronor.» Härtill
kommer värdet av nämnda tomt, som av styrelsen uppskattas till 23,000
kronor. Tomten har sedermera uppskattats till högre värde.

Längre fram i propositionen yttras: »I förnyat, den 22 oktober 1936 gemensamt
avgivet utlåtande hava kammarkollegiet och statskontoret förmält sig
icke kunna undgå att finna även den nu beräknade kostnaden för biskopsbostadens
förflyttning hög samt förslagsvis angivit 200,000 kronor såsom det belopp,
vilket utgifterna för byggnadens uppförande jämte beräknat värde av
tomten icke borde få överstiga.

I anledning härav har byggnadsstyrelsen i skrivelse den 5 november 1936
anfört:

Under den av kammarkollegiet och statskontoret angivna förutsättningen
och då värdet å den avsedda tomten beräknats till 23,000 kronor, skulle själva
byggnadskostnaden beräknas till 177,000 kronor.» Men härtill kommer tomtvärdet.
som är uppskattat till 26,780 kronor, och då är man genast uppe i en
summa som överstiger 200,000 kronor, och eftersom det fluktuerar litet grand
i fråga örn byggnadskostnaderna ibland när staten bygger, så kanske kostnaden
blir ännu större innan huset blir färdigt. Jag tar därför inte tillbaka
någonting av vad jag yttrat i det fallet, utan stöder mig på propositionen.

Örn man sedan har 4 eller 3 kilometers väg mellan Skara och Brunsbo, är
det ingenting att tala örn. Det går ju de flesta dagarna av året för en vanlig
människa att snart cykla en sådan liten bit. Det är nog med biskopen i Skara
som med statsrådet och mig: han börjar bli litet korpulent, så det skulle kanske
inte skada med litet cyklande mellan Brunsbo och Skara. Men jag skulle
vilja rekommendera ecklesiastikministern att taga reda på hur prästerna och
skollärarna ha det i allmänhet ute i socknarna. Det är inte många, som äro
utan bil. Och jag tycker, att då till och med jag, som är en ganska underordnad
tjänsteman, kan hålla mig med bil, och även andra, som stå långt ned på
rangskalan i förhållande till en biskop — vilken har en bra avlöning — kunna
hålla sig med egen bil, borde en biskop kunna göra det utan att få särskild ersättning
därför. Jag tycker, att detta inte var något starkt skäl, att framhäva
svårigheterna att kunna ge biskopen bil på det allmännas bekostnad.

Så sades det av utskottets talesman, att avdelningen, som varit i Brunsbo,
fann det bristfälligt. Ja, det är klart, att vilket ställe man än kommer till,
där huset står öde och tomt, finner man det väl vara bristfälligt. Det är väl
ingen, som kommer till en lägenhet, från vilken befattningshavaren för länge
sedan avflyttat och som står öde. som inte finner lägenheten bristfällig. Men
med den inställning, som jag med flera haft. var det ju meningen, att för omoch
tillbyggnad av Brunsbo skulle användas 125,000 kronor, och då förfaller
det där talet örn bristfälligheten, men det blir i alla fall 100,000 kronor billigare
a(t bygga där än att bygga i Skara.

Men det finns en annan sak att tänka på, som inte omnämnts här, och det
är hänsynen till den lilla landskommun, där biskopen nu bor. Den har 824 in -

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

Ang. tomt för biskopsgård i Skara. (Forts.)
vånare, och då kail var och en räkna ut, att biskopens skatter i den kommunen
lia naturligtvis betytt något för denna lilla kommun. Att de skulle betyda
något också för Skara, vill jag inte bestrida, men för staden betyda de naturligtvis
inte så mycket som för den lilla kommunen. Den skulle bli av med den
stora löntagare, som heter biskopen i Skara-Brunsbo. Jag tror, att man även
får se på den saken. Det är kanske inte rätt mot en sådan kommun att trissa
upp dess skatter i onödan, därför att man fått för sig, att man skall flytta
biskopssätet och bygga ett nytt i Skara.

Jag instämmer med herr Bergman, när han gjorde gällande, att herr statsrådet
har litet lätt för att bygga nytt. Jag tycker, att det kunde räcka med
nybyggnad av riksdagshuset den här gången, och att man kunde låta Brunsbo
vara i fred.

Saken är också den, att biskopen skriver tiggarbrev. Jag är själv med i en
sparbank, där han vände sig till sparbankens huvudmän och tiggde pengar för
domkyrkan. Han har visserligen inte än tiggt något för biskopsgården, men
han vill ha pengar till Skara domkyrka, och jag tycker, att man borde på annat
sätt ordna med erforderliga medel både för domkyrkan och biskopsgården än
genom tiggarbrev. Det väckte också förvåning i Skaraborgs län, när de första
kostnadssummorna blevo kända och det visade sig, att för biskopen föreslogs en
bostad, som kostade omkring 260,000 kronor. Jag hade ju inte trott, att fordringarna
skulle vara så stora ens för en biskop, och även örn summan har räknats
ned nu, så att den går till något över 200,000 kronor, kan inte vanligt folk begripa,
att en tjänsteinnehavare skall behöva en så dyrbar bostad.

Herr Oscar Olsson sade också, att vi inte taga ställning till saken i dag.
Jo, visst göra vi det. Det är alldeles fel att påstå motsatsen. Hade han varit
med avdelningen i Brunsbo, så hade han nog kommit till den uppfattningen, att
vi definitivt taga ställning till saken i dag. Men nu har han ju inte heller
varit närvarande vid ärendets behandling i utskottet. Riksdagen tar i dag
ställning till saken, ty Kungl. Majit har sagt ifrån, att här skall riksdagen bara
medverka med tomtfrågan. Byggnadsfrågan klarar Kungl. Maj :t själv. Och
Kungl. Maj :t klarar även byggnadsfrågan på Brunsbo, vad det än skall byggas
örn till. Vare sig det blir använt för Skara stifts ungdomsråd eller som biskopssäte,
så kommer Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande klara den saken, så
att herr Olssons resonemang är alldeles skevt. Jag antager, att det är så med
herr Oscar Olsson, som det var med en ledamot av andra avdelningen i statsutskottet.
Han yttrade, när vi behandlade detta ärende i utskottet, ungefär följande:
»När jag for till Brunsbo, hade jag stor sympati för motionen och var
så gott som inställd på att gå med på den, men sedan jag fått se Brunsbo, kom
jag till en annan uppfattning». Nu var det så, att andra avdelningen var där
i februari, och motionen kom inte förrän den 12 mars. Det var ingen annan,
som sett motionen, men han hade ändå sett den, när han var i Brunsbo! Det är
kanske så med herr Oscar Olsson också, att han sett litet mer än som i verkligheten
förelegat.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få vidhålla det yrkande, jag gjort.
Jag vill tillägga, att Skara stifts ungdomsråd ännu inte alls bestämt sig för att
förhyra Brunsbo. Det är bara en tanke, som kanske inte alls kommer att förverkligas.

Herr Pauli: Herr talman! Jag måste instämma med herr Domö, när han
konstaterar, att den här situationen är rätt enastående. Här erbjudes från
Kungl. Maj :ts och statsutskottets sida ett nybygge för biskopen i Skara, vilket
skulle tillfredsställa moderna anspråk och ställa bättre lokaler och arbetsmöjligheter
till buds både för domkapitlet och för hela det arbetsområde, det

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Äng. tomt för biskopsgård i Skara. (''Forts.)
här gäller. Men då får vi se, hur ortsrepresentanterna i statsutskottet och
riksdagen uppträda och säga: »Nej tack, vi vilja inte ha detta anslag.»

Jag hade tillfälle att deltaga i den resa, som utskottsavdelningen företog
bland annat för att bese Brunsbo, och jag har även i utskottet haft tillfälle att
förvåna mig över den argumentering, som ortsrepresentanterna kommit med.
Denna förvåning har sannerligen inte minskats, när jag åhört överläggningen
här i kammaren utan örn möjligt i någon mån ökats. De skäl, som framförts
från representanterna på Skaraborgsbänken — jag undantager då herr Torsten
Ström — sammanfattas i reservationen, där det anges vara dels av materiell
art, då man säger, att det skulle bli för dyrt att följa utskottet, dels av ideell
art, då, man påstår, att man inte vill bryta en värdefull tradition. Därtill
lade herr Bäcklund i sitt sista anförande ett litet extra skäl av kommunal natur,
nämligen att man inte får låta biskopen flytta från den lilla landskommun,
där han nu bor, ty det skulle innebära, att man berövar denna kommun
en betydande skatteinkomst. Jag undrar, örn inte kammaren tycker, att det
måtte stå illa till med argumentationen på det hållet, då man börjar använda
även sådana skäl som det sistnämnda, vilket jag inte skall spilla några ord på.

Vad beträffar kostnadsfrågan har ju den berörts ganska flitigt i de sista
anförandena. Jag tror, att statsrådet Engberg hade rätt, när han påpekade,
att om man lägger ihop den ofrånkomliga kostnaden för vägförbättringen med
den beräknade kostnaden för örn- och nybyggnad på Brunsbo, kommer nian
till en summa, som föga eller intet skiljer sig från nybyggnadskostnaden i
Skara.

Det har här varit en hel del tal örn vägen mellan Brunsbo och Skara, och
herr Bäcklund anförde en ganska originell synpunkt. Han framhöll nämligen,
att örn man lät vägen vara sådan den är — alltså otjänlig för biltrafik
— erbjuder sig ett osökt tillfälle för biskopen att stärka och utveckla sin fysik
genom att cykla. Men han menade väl antagligen inte detta som något
mera allvarligt argument, ty han övergick sedan till tanken, att biskopen borde
ha råd att skaffa sig en bil. Alltså gick även herr Bäcklund in för att
vägen borde förbättras och göras till en bilväg. Jag tror därför, att reservanternas
första skäl om de ökade kostnaderna står sig ganska dåligt, ju mer
man granskar det.

Så återstår det stora argumentet örn traditionen. Jag frågade i statsutskottet
den ärade andrakammarledamot, som där anslog de djupaste brösttonerna,
vad det var, som utgjorde det värdefulla i denna tradition. Först lät det, som
om det vore namnet Brunsbo. Så förklarade han, att det kanske inte var så
nödvändigt, att biskopen undertecknade sina handlingar just på Brunsbo, såsom
han hade gjort förut. Sedan ifrågasattes det, örn det var själva byggnaden.
Men örn herrarna hade sett denna byggnad och konstaterat, att det i
själva verket endast är de ganska anspråkslösa källarutrymmena, som ha flera
seklers tradition och som förskriva sig ungefär från medeltiden, medan den
egentliga byggnaden, såsom här redan framhållits, inte alls bär på någon särskilt
gammal tradition, skulle herrarna knappast bli så imponerade av detta
tal om traditionen. Då sedan herr Johan Bergman, tror jag det var, talade
om att man skulle »förgripa sig» på denna byggnad, tycker jag, att han ställde
saken alldeles på huvudet, ty det, som här ifrågasättes just från reservanternas
sida, är ju att underkasta denna byggnad en genomgripande modernisering,
efter vilken det antagligen skulle bli mycket svårt att känna igen det
gamla Brunsbo. Det är väl i alla fall mera pietetsfullt att behålla byggnaden
i dess nuvarande skick och söka göra en sådan mildare restaurering, som
kanske kan möjliggöra dess användning som hembygdsmuseum t. ex., vilket
ifrågasatts. Det är på det sättet som man förfar med den största pietetskäns -

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

Äng. tomt för biskopsgård i Skara. (Forts.)
lan; det tror jag nog att även herr Bergman får medge. Ett stort ombyggnadsarbete
mäste medföra en mycket radikal förändring av denna byggnad.
Det förstår ju var och en, som har varit och tittat in både i källare och på
vind och i de övriga lokaliteterna. Och det tycker jag borde vara i hög grad
stötande för en så högt utvecklad traditionskänsla, som den herr Bergman och
de ärade ortsrepresentanterna utvecklat.

När man sedan retirerat från traditionen i namnet och traditionen i själva
byggnaden, återstår något, som herr Bergman pa sitt lärda språk kallade för
genius, loci, alitsa själVa den anda, som vilar över stället. Den skulle väl då
bestå i att Brunsbo ligger just på fyra kilometers avstånd från Skara, och
möjligtvis också i den rent yttre omgivningen. Jag får säga, att här hamnar
man i den rena mystiken. Själva avståndet från Skara och landskapet runt
biskopshuset, som sannerligen inte är av någon särskilt anmärkningsvärd karaktär,
kunna val inte konstituera något så stort värde, att man bör respektera
det pa det sätt, som nu ifragasättes. Man laborerar här med något ogripbart
och ovägbart, och det är antagligen vad herr Bergman själv vill säga, att
sådant som detta kan man inte komma åt genom blott en yttre granskning;
bär rör man vid något, som är ett värde i och för sig. Ja, jag skall visst inte
förneka, att sådana historiska traditioner kunna finnas, som kunna vara värda
att bevaras, men jag tillåter mig verkligen betvivla, att man här har att göra
med en sådan tradition.

Mot den argumentation, som med en respektingivande envishet framförts av
Skaraborgsrepresen tanterna, står dock det vanliga sunda förnuftet, som säger
att när det gäller ett praktiskt arbetsområde bör man ordna förhållandena på
ett praktiskt och rationellt sätt. När man här kan göra detta, utan att man
därmed, sa vitt jag kan bedöma, ikläder staten några väsentligt större kostnader
än ett bibehållande och en restaurering av den gamla opraktiska anordningen
skulle innebära, tycker jag sannerligen inte, att riksdagen bör tveka
örn vilken väg den skall beträda. Skulle det emellertid till äventyrs vara så,
att riksdagen eller denna kammare skulle hysa någon sådan tvekan kan jag
inte ge kammarens ledamöter ett bättre råd än att själva resa och titta på
Brunsbo. Därefter torde kammaren bli ganska övertygad örn vilken väg man
bör välja.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Bergman: Herr talman! Jag kände uppriktigt sagt inte igen herr

statsrådets av mig förut således kanske oförtjänt prisade generositet, när jag
hörde hans senaste anförande. Han är ju annars känd för en sådan mycket
sympatisk egenskap, men denna gång ställde han sig till den grad snål och
avvisande, att han förklarade, att han inte kunde se någon levande råd att
skaffa biskopen i Skara en bil. Skulle detta verkligen vara absolut omöjligt
för statsrådet Arthur Engberg? Vi ha annars ofta och i synnerhet efter vadén
i höstas tyckt oss finna, att han kan göra nästan vad som faller honom in
Det borde väl inte vara någon omöjlighet att åstadkomma en bil åt biskopen
1. Skara eller att ge^ honom ersättning för tjänsteresor. Vi vanliga lekmän lia
litet svårt att förstå, att en resa på tre eller fyra kilometer från Brunsbo till
Skara för sammanträde med domkapitlet icke skulle vara tjänsteresa, men
jag böjer mig naturligtvis för statsrådets större expertis på detta område.
Skulle det verkligen vara omöjligt för statsrådet att bringa in dessa färder
under begreppet tjänsteresor, må det väl vara hänt. Men då får jag säga,
att när nian i våra dagar till sin glädje ser, att ett allt mer växande antal av
Sveriges bönder och arbetare kunna på egen bekostnad skaffa sig bilar, vöre
det viii bra märkvärdigt, örn inte också biskopen i Skara själv skulle kunna

Första kammarens protokoll 1937. Nr 25■ 2

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Äng. tomt för biskopsgård i Skara. (Forts.)
skaffa sig en bil. Kanske bär lian elef redan. Jag undrar, om det finns någon
biskop här i landet, som inte har en bil. Så nog kunna vi lämna frågan
om bilen därhän.

Vidare sade statsrådet, att det är en jämförelse, som inte lämpar sig,
när man i detta sammanhang talar örn Gamla Uppsala.. Ja, naturligtvis, alla
jämförelser halta, och det gör också denna. Det finns ingen bostad kvar där
för de gamla kungarna, men det finns kanske en bostad för deras kvarlevor
i de stora högarna. Ifall det skulle falla någon in att flytta dessa kungshögar
och lägga dem på annan plats, t. ex. i närheten av Riddarholmskyrkan,
tror jag nog, att det skulle protesteras energiskt.

Jag skall emellertid gå in på en mera praktisk sida av denna fråga. Örn
biskopen får sin bostad i ett nytt stenhus i Skara, skulle det val vara ganska
underligt, örn inte biskopen och hans familj i alla fall skulle vilja bo annorstädes
än i staden under någon del av sommaren. Förmodligen vill han skaffa
sig ett s. k. sommarnöje. Men då skulle inte Brunsbo vara tillgängligt. Det
skall ju användas för annat ändamål och blir avhänt fran honom. Det blir
alltså en extra kostnad för biskopen, som han säkerligen komme att få underkasta
sig. Man kanske också bör tänka något på den konsekvensen, när man
överväger den ekonomiska sidan av vad som här föreslås.

Herr Pauli polemiserade mot min varning mot att »förgripa sig på en byggnad».
Det var inte alldeles så jag sade eller menade. Jag erkände ju, att den
nuvarande byggnaden på Brunsbo var av jämförelsevis ungt datum, som
statsrådet framhöll. Talet örn »förgripelsen» gällde icke själva byggnaden,
utan just den genius loci, som vi nyss talade om, och den gamla traditionen,
som vill so Skarabiskopen residera i det historiska Brunsbo. Det kan kanske
förefalla en och annan oväntat, att jag, som inte är skaraborgare, lägger
mig i denna diskussion, men det finns ju andra, som inte heller äro skaraborgare,
som gjort detsamma, och jag har för egen del en särskild anledning
att ta till orda i denna fråga. Under största delen a,v de 600 år, som biskopen
i Skara residerat i Brunsbo och därifrån utfärdat sina skrivelser o. s. v., har
han nämligen också varit biskop över mina hembygder, Värmland och Dal —
Karlstads stift är blott ett par hundra år gammalt — så att jag har ett visst
skäl att här hysa historiska pietetskänslor, även jag.

Jag ber, herr talman, fortfarande att få yrka bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag hade egentligen inte

tänkt att begära ordet, då representanterna från statsutskottet, enkannerligen
dess andra avdelning, förorsakat en så livlig och på mångå inlägg så riklig
debatt, att här inte skulle vara plats för några ytterligare inlägg, så mycket
mera som härtill kommit en hel rad av talare, som gjort det vanliga rikliga
ordflödet ännu större. Jag skulle därför inte lia begärt ordet, örn inte herr
Bäcklund hade begått en orättvisa mot en ledamot av andra kammaren, som inte
här kan försvara sig. .

Herr Bäcklund yttrade, att denna ledamot av andra kammaren i statsutskottet
skulle lia sagt att han tagit ställning till denna fråga nied hänsyn till
en motion, som framkommit. Denna motion var dock, upplyste herr Bäcklund,
inte väckt, då statsutskottets andra avdelning besökte Brunsbo, sa att
någon hänsyn till den då inte kunde förekomma. Den andrakammarledamot,
som det här gäller, upplyste emellertid senare att han på ett tidigt stadium
hade fått underrättelse örn att en sådan motion skulle väckas. Han var pa
väg att acceptera ett då tänkt förslag i den, men när han kom till Brunsbo,
fann han det orimligt och omöjligt att bygga örn biskopsgården där. varlör
han gick på avslagslinjen.

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

. Ang. tomt för biskopsgård i Skara. (Forts.)

Eftersom jag Ilar ordet, vill jag passa på att säga, att jag också Ilar respekt
för traditionen. Jag vill gärna, att man skall bevara gamla slottsbyggnader,
men det har visat sig, att, örn man vill ha någon praktisk nytta av dessa byggnader,
går det merendels inte att omändra dem till skapliga bostäder och
dylikt. Jag har flera exempel, som jag skulle kunna dra fram här, men jag
skall inte förlänga debatten. De skulle emellertid visa, att man får vara
försiktig, när man skall ändra örn gamla byggnader. Denna byggnad i Brunsbo
saknar både typ och stil och är som en uppstaplad hög av stenar och trä.
Större värde har den inte. Jag skulle kunna gå med på en kompromiss, nämligen
att bygga en ny biskopsbostad i Brunsbo vid sidan av den gamla, men
da skulle det ju i alla fall behöva bli en ny byggnad.

Nu ha ju för övrigt även herr Domös egna partivänner, som voro med vid
besöket på Brunsbo, mycket starkt betonat, att det inte finns några möjligheter
att inreda en tillfredsställande biskopsbostad i den gamla byggnaden,
som är fullkomligt stillös. Då vet jag sannerligen inte. vad man skall göra
med en sådan uppstaplad sten- och trämassa. De, som vilja bevara den gamla
byggnaden, få ju ändå tillfälle att göra det genom att reparera den för andra
ändamål. För bostadsändamål är den dock, liksom så många andra liknande
byggnader, fullkomligt omöjlig.

Jag ber, herr talman, med vad jag nu sagt kort och gott att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle
med avslag å utskottets hemställan godkänna den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bäcklund begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 64, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergman begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —56;

Nej — 35.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Om stöd åt
den mindre
skeppsfarten.

Herr statsrådet Forslund avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 289, angående inköp av vattenrätt i Gimån och Ljungan m. m.; samt
nr 290, angående exploatering av Konradsbergs- och Mariebergsområdena å
Kungsholmen i Stockholm m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1937/1938 till byggnadsarbeten m. m.
vid centralfängelset i Malmö; . . „

nr 66 i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1937/1938 till byggnadsarbeten m. m.
vid centralfängelset å Härlanda; . . -nr

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda iramställning
angående lån till föreningen Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka j,
nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen framlagda förslag
örn nedsättning av räntan för lån från vissa statens utlånmgsfonder, samt
nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående efterskänkande av
Älvsåkers kommuns betalningsskyldighet för lan ur vattenkrafts- och kraftiedningslånefonderna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 70, i anledning av väckta motioner
örn stöd åt den mindre skeppsfarten.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 61,
av herrar Th. Nilsson och J. Gustavson och den andra inom andra kammaren,
nr 185 av herr G. Karlsson i Munkedal m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning angående beredande
av stöd åt den mindre skeppsfarten samt att för 1938 ars riksdag framlägga
det förslag, vartill utredning kunnat giva anledning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner I: 61 och II: 185 ej måtte av riksdagen bifallas.

Herr Nilsson, Theodor: Herr talman! I sitt här föreliggande utlåtande har
det aktade statsutskottet hemställt örn avslag å den av herr Gustavson och mig
väckta motionen örn skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan örn utredning angående
möjligheterna att åstadkomma stöd åt den mindre skeppsfarten^

Skälet för utskottets avslagsyrkande är i huvudsak, att riksdagen sa sent
som 1936 behandlade detta spörsmål och att då en ny stodlanefond inrattades,
varifrån intill den 1 juli 1938 lån finge utlämnas till rederiföretag mot 4 procents
ränta. Utskottet anför vidare, att någon efterfrågan pa dylika stodian

* * i. ’ f •• 1*

63 Då^de av utskottet angivna skälen till största delen varit kända av oss, men
vi ändå besvärat riksdagen med en motion i ärendet, skedde detta, emedan vi
icke ansågo att lån mot 4 procents ränta fran redenlanefonden var en tillräcklig
hjälp åt den mindre skeppsfarten. I Tyskland erhålla de mindre fraktutövarna
en statssubvention av 30—40 procent för varje nybyggna av yg
under 400 ton, som ersätter ett till utlandet försålt och exporterat fartyg av
äldre och omodern typ. Enligt de uppgifter, som fran kommers^

kollegium infördes 1936 hit till landet sammanlagt 19 mindre fartyg av aldre
typ S en genomsnittsålder av cirka 20 år. Under samma tid infördes dessutom

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

„ Örn stöd åt den mindre skeppsfarten. (Forts.)

loop r avjstörre tyP med en genomsnittsålder av omkring 15 år. Under
lydh nybyggdes i Tyskland, för så vitt jag är riktigt underrättad, 35 stycken
larryg mellan 250 och 400 registerton, medan det här i landet endast byggdes
ett fartyg av denna typ.

^Ted tacksamhet notera vi, herr talman, att det högt aktade statsutskottet
ställer sig förstående till vår motion. Utskottet anför nämligen: »Det skall ej
iörnekas, att ifrågavarande mindre fartyg — mestadels segelfartyg med hjälpmaskinen,
vilket i stor utsträckning kommer till användning — fylla viktiga
samhälleliga transportuppgifter liksom ej heller att deras ägare representera
eno firupp företagare, vilken grupp saväl ekonomiskt som i andra avseenden
mäste arbeta under ovanligt harda förhållanden.» I fortsättningen av sitt yttrande
uttalar emellertid utskottet en förmodan, att det allmänna konjunkturuppsvinget
jämväl skall lia kommit denna näring till godo. Som ett skäl för
denna uppfattning anför utskottet, att fartygsprisen och fartygsvärdena ju avsevärt
höjts. Vi motionärer dela givetvis utskottets uppfattning, att det allmänna
konjunkturuppsvinget i någon mån även kommit den mindre skeppsfarten
till delfinen att de höjda fartygspriserna skulle bidra till att lätta de
ekonomiska svårigheter, vilka utskottet villigt erkänner förefinnas för dessa
fraktutövare, ha vi svårt att förstå. På grund av sin fattigdom ha dessa människor
inte möjlighet att skaffa sig de nya fartyg, som de i många fall så väl
behöva, utan de fa inskränka sig till att i någon mån söka modernisera och
förbättra simi gamla fartyg. Till följd av den stegring av fartygspriserna,
som inträtt pa grund av de förbättrade konjunkturerna, kostar givetvis även
detta bra mycket mer pengar än tidigare. I vårt land äro dess bättre de flesta
av småfartygen självägda, vilket nog, så vitt jag förstår, måste rekommenderas
framför bolagsformen. Men flertalet av dessa mindre fartygsägare äro
i sådana ekonomiska förhållanden, att de, som jag nyss sade, inte mäkta med
vare sig att skaffa sig nya fartyg eller ens att bättra på sina gamla.

oMed vår motion lia vi nu, herr talman, avsett att få utredd möjligheten att
på något lämpligt sätt bringa dessa näringsutövare hjälp, t. ex. under de former,
som skett i Tyskland, eller också på något annat sätt. Man skulle ju
kunna tänka sig, att staten beviljade dessa mindre fraktutövare lån, som vore
räntefria ett eller tva av de första åren och som sedan löpte med en lägre
ränta, som knappast borde överstiga 2.5 procent, samt med lång amorteringstid.
Givetvis kan det tänkas många andra vägar att komma fram på, och det
tillvägagångssätt, som man tillämpar i Tyskland med direkt statssubvention
till de mindre fraktutövarna, är ju mycket tilltalande.

Den fattigdom, som sålunda, enligt vad också utskottet erkänner, är konstaterad
bland utövarna av den mindre fraktfarten, medför givetvis, att de fartyg,
som denna näringsgrens utövare måste inköpa från utlandet för att överhuvud
taget kunna bedriva sin näring, ofta stå på gränsen till utrangering. Jag kan
givetvis inte lämna några detaljerade uppgifter för att bestyrka mitt påstående,
men jag har hört detta av do mindre fraktutövarna själva. Att det är
klent beställt med den fartygstyp, varom jag här talar, framgår för övrigt av
de i motionen angivna siffrorna. Jag skall bär be att få anföra några siffror
ur den tabell, som där finnes intagen, över vårt bestånd av fartyg i storleksgruppen
99—499 bruttoton med en ålder av 20 år och därutöver. År 1926 funnos
här i Sverige av denna fartygstyp sammanlagt 1,312 fartyg på tillsammans
146,177 registerton. År 1933 hade detta antal gått ned med 60 stycken,
och då hade vi 1,252 fartyg på tillsammans 136,401 registerton. Men 1934 var
det en stegring igen, och då gick antalet upp till 1,265 på summa 137,504 registerton.
Jag kan, herr talman, inte underlåta att tycka, att det är hårt, att
utövarna av denna farofyllda näring, såsom det berättats mig skölt och sker,

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Om stöd åt den mindre skeppsfarten. (Forts.)
på grund av fattigdom skola nödgas från andra länder inköpa fartyg, som kanske
stå på gränsen till utrangering.

Jag tackar emellertid, herr talman, än en gång det högt aktade statsutskottet
för dess försök att för riksdagen klarlägga det verkliga läget bland denna närings
utövare, och jag tar särskilt fasta på utskottets uttalande, att denna
grupp »såväl ekonomiskt som i andra avseenden måste arbeta under ovanligt
hårda förhållanden». Men, herr talman, jag drar också den slutsatsen av utskottets
uttalande och dess ärliga önskan att hjälpa dessa mindre fraktutövare.,
att utskottet inte skulle känna sig förbigånget, för den händelse riksdagen i
detta fall skulle behaga gå på en annan linje än utskottet. Det gäller ju här
en plikttrogen och strävsam medborgargrupp, vars näring är av stort värde
för vårt samhälle i dess helhet. Då övriga näringsutövare i vårt samhälle med
vår humana lagstiftning, vårt humana samhällsskick och vårt lands hjälpsamma
inbyggare arbeta under lyckliga omständigheter, dristar jag mig, herr talman,
trots att utsikterna väl inte äro så stora, ändå att vördsamt hemställa om
kammarens bifall till vår motion.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Som den föregående ärade
talaren anförde, har utskottet mycket riktigt med välvilja behandlat den här
föreliggande motionen. Denna fråga var föremal för riksdagens behandling
även i fjol, men kunde då intet beslut fattas i den riktning, som motionärerna
önskade. Då utskottet inte har kunnat finna, att några nya motiv tillkommit,
har utskottet stannat vid att även i år yrka avslag på motionen. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad^ utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni 1932 angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 16 § 2 och 3 morn., 26 §, 27 § 3 mom.,^ 30 och 31 §§
samt 41 § 1 mom. förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker m. m.; samt

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

.Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning
av väckt motion örn visst tillägg till lagen örn barn i äktenskap lii. lii., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 51, i anledning
av Kungl. Majlis proposition angående försäljning av vissa kronoegendo -

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

mar och lägenheter från sådana egendomar, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Kades till handlingarna.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande för
Kungl. Majit att besluta örn försäljning av till arrendeegnahemsfonden överförda
kronoegendomar;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 6 § 5 mom. lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning
av slakthus;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss ändring i gällande
bestämmelser örn lån till jordbrukare för genomförande av ackord m. m.;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av viss
del av Abisko nationalpark till svenska turistföreningen;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedskrivning av
ett Härryda elektriska andelsförening u. p. a. beviljat kraftledningslån; samt
nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig nedsättning
av räntan å köpeskilling för visa lägenheter, som upplåtits från kronojord.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen om kommandomål, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 22, i
anledning av väckt motion örn höjning av nu utgående importtull för vissa
slag av textilfilt, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets memorial nr 71, örn anvisande
av de i regeringsformen 63 § föreskrivna kreditivsummor, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 72, i anledning av remiss från Om återandra
kammaren av en av fröken K. Hesselgren m. fl. väckt motion. lämnande

från slata Detta

memorial lydde: utskottet av en

»Till statsutskottet Ilar från andra kammaren remitterats en av fröken K. dit
Hesselgren m. fl. väckt motion, nr 412, innefattande bland annat frågan örn
barnmorskas pensionsålder och kvarstående i tjänst.

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Örn återlämnande från statsutskottet av en dit remitterad motion (Forts.)

Då ifrågavarande spörsmål icke lämpligen torde böra behandlas av statsutskottet,
anser sig utskottet i anslutning till § 7 av de för riksdagen gällande
reglementariska föreskrifterna böra hemställa, att fröken Hesselgrens
m. fl. ovannämnda motion (II: 412) må i vad motionen avser barnmorskas
pensionsålder och kvarstående i tjänst till andra kammaren återlämnas.»

Herr förste vice talmannen: Jag ber att få hemställa, herr talman, att

utskottets hemställan bifalles med förklarande att ifrågavarande motion, i vad
den avser barnmorskas pensionsålder såväl som kvarstående i tjänst, är av beskaffenhet
att böra behandlas av bankoutskottet, till vilket utskott Kungl.
Maj:ts proposition nr 257 angående pensionsförhållandena för vissa barnmorskor
blivit hänvisad.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad herr förste vice talmannen
därunder hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till uppförande av beskickningshus i Warszawa;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående inköp av fastighet
för konsulatet i Reykjavik;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
det under tredje huvudtiteln för budgetåret 1936/1937 anvisade förslagsanslaget
till Utrikesdepartementet: Avlöningar, posten Grundavlöningar m. m.
till övrig icke-ordinarie personal;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
tredje huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av
täckning för förluster å vissa fordringar, redovisade i arméförvaltningens räkenskaper
å propriebalansers konto;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
medel för bestridande av vissa merkostnader för traktamentsersättningar till
personal vid truppförband inom södra arméfördelningen för deltagande i vissa
fälttjänstövningar;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
anslaget till vissa arbeten å mobiliseringsverket;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för värnpliktige
befälseleven N. E. Ohlson m. fl. från viss betalningsskyldighet till
kronan;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för kaptenen
N. E. Bouveng samt löjtnanterna A. W. Thorburn och G. V. Heuman att tillgodoräkna
sig viss tid för placering i löneklass;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
lappskolbordet i Jukkasjärvi;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av tomtområdet
för de patologiska och hygienisk-bakteriologiska institutionerna vid
universitetet i Uppsala; samt

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag till rasbiologiska
institutet för budgetåret 1937/1938.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 85, i anledning av Kungl. Äng. statens
Majt:s proposition angående statens övertagande av dövstumundervisnings- överjf9ande
väsendet jämte i ämnet väckta motioner. aundervis

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall"l’,^^^’“Äe”<^e<•
till Kungl. Maj:ts i proposition nr 109 framlagda förslag men med avslag
å de likalydande motionerna I: 220 av herr Th. Nilsson m. fl. och 11:432 av
herr E. Bengtsson m. fl., besluta,

a) att staten skulle från och med den 1 juli 1938 övertaga ansvaret för
dövstumundervisningsväsendets fortsatta uppehållande under förutsättning,
att landstingen och de städer, som icke deltoge i landsting, utan ersättning
och förbehåll samt med full äganderätt till statsverket överlämnade all sin
för dövstumundervisningsväsendet använda fasta och lösa egendom, varav
staten funne sig vara i behov, däri jämväl inbegripen den för dövstumma
barns sommarvistelse avsedda egendomen Vejbystrand jämte därtill hörande
lös egendom;

b) att statsbidrag till dövstumskoldistrikts barndomsskolor och till för dövstumma
avsedd lantbruks- eller hantverksskola skulle under budgetåret 1937/

1938 utgå under förutsättning, att ledigblivna ordinarie befattningar icke
återbesattes med ordinarie innehavare och att nya ordinarie befattningar icke
inrättades samt att icke några sådana ändringar vidtoges med avseende å den
nuvarande personalens löneställning, som för berörda personal medförde rätt till
ökade löneförmåner utöver de nuvarande för tiden efter den 1 juli 1938.

I de av herr Nilsson m. fl. och herr Bengtsson m. fl. väckta motionerna
hade hemställts, dels att staten vid övertagandet av dövstumundervisningen
även skulle ansvara för kostnaderna för redan utgående pensioner till f. d.
befattningshavare vid dövstumskolorna, dels att staten skulle lämna ersättning
enligt särskild värdering vid övertagande av den fjärde dövstumskoledistriktet
tillhörande s. k. C-skolan i Vänersborg.

Reservation hade avgivits av herrar Johansson i Fredrikslund, Bäcklund,

Danielsson och Olsson i Staxäng, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Herr Nilsson, Theodor: Herr talman! Den fråga, som vi nu skola behandla,
har ju länge väntat på sin lösning, och de flesta torde väl vara eniga om att''
det enda rätta är att staten övertar dövstumundervisningen.

Då nu riksdagen efter stora utredningar och på grund av en kungl, proposition
skall taga ställning till spörsmålet och behandla det här föreliggande
statsutskottsutlåtandet, förstår jag så väl, herr talman, att det knappast är
någon mening med att försöka få riksdagen att beakta de rättmätiga krav,,
som motionsvis framförts i bägge kamrarna av riksdagsmän, tillhörande huvudmannaområdena
för fjärde distriktets dövstumskola i Vänersborg. Det
blir svårt, därför att beträffande den i motionen omnämnda C-skolan i Vänersborg
såväl av utredningsmannen som i den kungl, propositionen anses, att någon
ersättning ej bör utgå för nämnda fastighet. Med avseende å de i motionen
avhandlade pensionerna till f. d. befattningshavare vid dövstumskolorna
hade visserligen utredningsmannen tillstyrkt, att staten skulle övertaga dessa
kostnader, medan Kungl. Maj :t anser det lämpligt, att distriktens huvudmän i
fortsättningen få bära kostnaderna, liksom hittills har skett. Kostnaderna för
ifrågavarande pensioner belöpa sig för samtliga distrikt i landet till cirka]

50,000 kronor. För fjärde distriktets dövstumskola utgöra de 11,420 kronor
jämte dyrtidstillägg å 3,276 kronor eller tillhopa 14,696 kronor. Beträffande
C-skolan ligger denna, herr talman, alldeles avskild från själva dövstumskolan.

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Ang. statens övertagande av döv stumundervisningsväsendet. (Forts.)

Det är ,ett par gator emellan. Den fastigehten har ingenting gemensamt med
själva dövstumskolans A- och B-avdelningar.

Det är över tjugo år sedan som skolan användes för dövstumundervisning.
Tidvis har den varit uthyrd till Vänersborgs stad för undervisningsändamål.
För cirka tio år sedan var det fråga örn att försälja fastigheten, och flera någorlunda
antagliga anbud förelågo. Då förelåg ett förslag hos styrelsen att
ingå till huvudmännen med hemställan örn att få försälja fastigheten till den
högstbjudande av anbudsgivarna. Bland dem inom styrelsen, som motsatte
sig en sådan försäljning, var jag. Jag anförde — och de övriga med mig som
hävdade den meningen -— att vi icke skulle göra oss av med skolan, ty örn staten,
som troligt var, snart kom att övertaga dövstumundervisningen, vilket man
ju har väntat på varje år under långa tider, så skulle vi icke ställa staten utan
möjlighet att få förvärva denna fastighet. Visserligen behövdes den icke för
någon direkt dövstumundervisning inom vårt distrikt, men vi tänkte, att det var
möjligt, att staten kan finna lämpligt att använda den för elever från annat
distrikt eller till annat dövstumundervisningsändamål. Jag framhöll för eget
vidkommande som min bestämda mening, att ifall staten skulle behöva skolan,
kommer staten att lösa den. Behöver staten icke skolan för närvarande, då
kan det ju icke bli tal örn att staten skulle vilja ha skolan ens för något pris.
Fastigheten såldes icke, utan i stället beslöt styrelsen efter några år att upprätta
en hantverksskola, som sedan början av år 1931 fortsatt sin verksamhet.
Det var en hantverksskola, avsedd för yrkes- eller så kallad hantverksundervisning
för gossar, som slutat den egentliga dövstumskoleundervisningen.

Det belopp, som distriktet begärt för skolan i en framställning, som genom
skrivelse från styrelsen gjordes till Kungl. Maj :t, utgör 409,905 kronor, och
utredningsmannen säger i sin utredning, att denna »distriktets ståndpunkt är
förståelig. Dess egendomar äro av stor omfattning samt lia ett jämförelsevis
högt värde. Därjämte har distriktet nedlagt ett mycket erkännansvärt intresse
och iklätt sig betydande kostnader för anordnandet av utbildning i olika yrken
åt dövstumma, som slutat sin obligatoriska skolgång. Enligt gällande författningar
har det icke ålegat distriktet att anordna och upprätthålla denna verksamhet.
»

Ja, herr talman, sedan anförde samma utredningsman liksom också departementschefen,
att skolan bör övertagas av staten och att sålunda fjärde distriktets
dövstumskola liksom alla andra skall slippa denna undervisning. Det är
ju tacknämligt, och jag vill redan nu fastslå, att det icke skulle falla mig in att
i vårt landsting försöka på något sätt stjälpa frågan om statens övertagande
av dövstumundervisningen, hur riksdagen än kommer att ställa sig till vår
motion. Vad jag nu talar för är vad jag anser vara rätt och billigt från riksdagens
och statens sida. Ha vi gått in för en undervisning i stället för att
sälja byggnaden, som vi icke behövt för den av oss bedrivna dövstumundervisningen,
utan i stället tagit och anordnat en så behövlig gren av dövstumundervisningen
som yrkesundervisningen för de äldre gossarna, fastän denna icke är
påbjuden, så kan det väl knappast sägas vara någon ersättning för byggnaden,
att vi i fortsättningen slippa denna kostnad. Det slippa ju alla andra i vårt
långa land, som icke gjort samma offer som fjärde distriktet. Visserligen hade
man lokal till sitt förfogande, så att det icke behövde byggas för ändamålet,
men hade det funnits aldrig så litet av egoism hos styrelsen, hade den naturligtvis
sålt skolan. Örn man misstänkt, att staten skulle komma att vid tillfälle
övertaga dövstumundervisningen, på sätt som nu tycks ske, skulle jag nästan tro,
att jag för eget vidkommande icke hävdat den mening, som jag då hade, utan i
stället biträtt försäljningen.

Beträffande den andra delen av frågan, eller när det gäller pensioner till f. d.

Lördagen deli 17 april 1937.

Nr 25.

Äng. statens övertagande av döv stumundervisning sväsendet. (Forts.)
befattningshavare, så anför statsrådet, att fjärde distriktets undervisning har
mindre utgifter än övriga distrikt. Jag vill även fästa uppmärksamheten på,
säger departementschefen, att ifrågavarande distrikt näst efter första och
tredje distrikten har de lägsta kostnaderna för dövstumundervisningsväsendet.
Jag gör mig icke skyldig till någon överdrift, om jag säger: Inom olika styrelser
och förvaltningar, där jag varit med, har jag knappats träffat på någon
plats, där man har haft en så plikttrogen och sparsam betjäning, som just vid
dövstumskolan. Att vi kunnat bedriva undervisningsverksamheten så billigt
och att vi kunnat på så sätt hålla kostnaderna nere, betyder ju bara, att vi ha
försökt att iakttaga all möjlig sparsamhet på området.

Nu säger utskottet i sitt yttrande, att beträffande pensionerna till f. d. befattningshavare,
så bör det ju icke vara något så märkvärdigt att få en rättvis
fördelning mellan huvudmännen. Utskottet menar, att organisationen av styrelser
och dylikt icke i fortsättningen behöver stå kvar. Jag förstår det så
väl, herr talman. Det kail naturligtvis räknas ut på de olika huvudmännen,
örn man endast har en person eller möjligtvis två, som tar emot pensionerna, och
fördelar dem, på sätt man kommer överens om, till respektive pensionstagare.
Men redan detta är ju en liten apparat och ett litet besvär som fortfarande, efter
det staten har övertagit undervisningen, för denna undervisningsgren kommer
att åvila de nuvarande huvudmännen, och jag undrar: Är det verkligen riktigt?
För vårt vidkommande vet jag intet fall, då man icke hållit pensionerna i underkant,
men örn man lämnat vederbörande utan pension, hade det väl knappast
varit riktigt att fordra, att man i fortsättningen skulle hava fått plikttrogna
tjänare på respektive platser, om de arbetat vid en institution under en styrelse,
som lämnade dem utan pension. Det har alltså varit praktiskt klokt och naturligtvis
mänskligt och riktigt att de fått pension. Skall nu denna, när det hela
övertages av staten, fortfarande bäras av huvudmännen? Jag kan icke finna,
att det är rimligt.

För att sedan återgå till C-skolan ber jag, herr talman, få påpeka, att underhållskostnaderna
för fjärde distriktets dövstumskola -— däri icke inberäknat Cskolan,
väl att märka — för de sista åren belöpt sig till 165,000 kronor, medan
samtliga övriga distrikts kostnader för reparationer och underhåll under samma
tid uppgingo till 105,000 kronor. Skulle det bli en rättvis fördelning här, skulle
dessutom tilläggas cirka 20,000 kronor örn året, som fjärde distriktet haft i vissa
reparationskostnader. Byggnadsarbeten och reparationer hava under de sista
åren avsett uppsättning av ett gediget järnstaket omkring hela tomten, ny badavdelning,
w. c.-anläggning och nya maskiner i tvättstuga, ny värmeledning och
köksutrustning, omläggning av elektriska ledningar och ombyggnad av sjukavdelningen.
Ett distrikt, som på detta sätt sköter sina angelägenheter, borde
man väl ändå, när staten skall övertaga verksamheten, i någon mån visa rättvisa.
Det borde vara en sporre för alla andra i framtiden, då det iir någonting
som man väntar att staten skall övertaga, att sköta det så, att man kan säga till
statsmakterna i vårt land: Var så goda och tag vad vi hava förvaltat efter
vår bästa förmåga!

På grund av vad jag sålunda anfört ber jag, herr talman, att få hemställa
örn bifall till den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna reservationen, vilket
är detsamma som bifall till vår motion.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det har icke fallit någon inom utskottet
in att förneka, att fjärde distriktet med denna C-skola har inlagt stora förtjänster
örn dövstumundervisningen inom sitt område. Det är ett mycket erkännansvärt
intresse, sorn distriktet där har visat.

Men det är en sak. Det kail ju rent av Ilända, att det finns andra dylika

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Äng. statens övertagande av döv stumundervisningsväsendet. (Forts.)
distrikt, som också visat ett mycket erkännansvärt intresse och som från den
synpunkten skulle kunna göra anspråk på en särställning, när det gäller överflyttande
av egendom till staten, när staten skulle övertaga fast och lös egendom.
Jag vill ändock fästa herrarnas uppmärksamhet på att det är ett distrikt
till, som i någon mån kan jämställas med det fjärde, nämligen det
tredje, som har upprättat en lantbruks- och hantverksskola samt ett skyddsoch
åldersdomshem å Råbylund. När utredningsmannen jämför C-skolan i
Vänersborg och skälen för att den skulle undandragas ett överlämnande till
staten å ena sidan och Råbylundsinstitutionerna å den andra, så säger utredningsmannen
— med allt det erkännande han visar fjärde distriktet — att
han ej tror, att det är så nödvändigt, att Råbylundsinstitutionerna överlämnas
till staten, men för C-skolan gör han däremot intet undantag. Jag vill icke
fästa alltför stor vikt och betydelse därvid, men jag anser ändock, att när
utredningsmannen kommer till detta resultat, så kan nian icke helt förbigå
detsamma.

Herr Theodor Nilsson anmärkte att man icke kunde tillmäta någon betydelse
åt utredningsmannens synpunkt, att fjärde distriktet dock blev befriat från de
rätt betydande utgifterna för hantverksskolans verksamhet genom statens övertagande
av undervisningen och att däri skulle ligga någon motivering för
att örn staten använder skolan för något liknande, vilket distriktet icke varit
skyldigt att göra, så borde väl distriktet i någon mån känna sig tröstat av att
dessa utgifter för distriktets vidkommande försvunno. Det Ilar varit så hela
tiden, när staten övertagit viss undervisning här i landet, och senast när det
gällde småskoleseminariernas indragande till staten, att staten bestämt krävt,
att all egendom, som staten behövde, skulle övergå till staten. Principiellt
är det således alldeles samma sak och icke något annat, som det här är fråga
örn. Departementschefens anvisning att man i alla fall får ta hänsyn till
att det distrikt, som sparar mest vid statens övertagande av dövstumundervisningen,
blir det fjärde, bör väl också kunna anses som en förmildrande omständighet,
även om distriktet med något skäl kan påpeka, att man har gjort
mera än man behövde. Departementschefen är också rädd för att ett ensidigt
beaktande på ett distrikts intressen skulle kunna medföra orättvisor på andra
håll. Det kan ej förnekas. Det är andra distrikt, som skulle kunna komma
fram med ett påpekande, att nog ha de på en eller annan punkt gjort mer
än de ha behövt. Det är emellertid mycket möjligt, att fjärde distriktet i det
fallet gjort mer än något annat. Jag vet inte, men jag håller det icke för
otroligt. Örn man vid ett tillfälle sådant som detta, när det gäller övertagande
från statens sida av stora utgifter för de olika distrikten, kommer med en vågskål
för att se efter, örn man icke i det ena distriktet skulle kunna göra
anspråk på undantagsbestämmelser, när det gäller en jämförelse med andra
distrikt, så tycker jag ändå, att det är rätt svårt för riksdagen att taga någon
hänsyn därtill.

Kungl. Maj :t och statsutskottet hava icke ansett sig på någon punkt böra gå
ifrån principen örn skyldigheten att överlämna egendomen till staten. Det
kan hända, att staten sedan icke anser sig behöva all denna egendom. Och
skulle det vara så, att staten icke behövde C-skolan i Vänersborg, kommer
distriktet att återfå den. Försiktigheten både i fråga örn denna skola och
Råbylundsinstitutionen har emellertid bjudit att icke på förhand medge något
undantag lika litet som beviljande av någon ersättning. Beträffande överlämnandet
av C-skolan ber jag på av mig anförda skäl att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Vad sedan angår den andra frågan, är den lika omöjlig rent principiellt att gå
med på, nämligen att staten vid detta tillfälle skulle göra vad staten alltid

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

Äng. statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet. (Forts.)
har vägrat att göra vid liknande tillfällen eller övertaga skyldigheten att utbetala
pensioner, som redan utgå. Det är en summa på 35,000 kronor. Riksdagen
kan säga, att det inte betyder så förfärligt mycket från summans synpunkt,
om riksdagen går med på kravet i motionen eller ej. Nej, det gör det
inte, men i principiella frågor får man alltid tänka på konsekvenserna. När
det gällde landstingsseminarierna föll det icke riksdagen in, att riksdagen
skulle övertaga den skyldigheten. Det är fullkomligt orimligt att förutsätta
något sådant. Det säges i motionerna, att det är olika förhållanden, när det
gäller dövstumundervisningen och småskoleseminarierna. När vi undersökte
de »olika förhållandena», bestodo dessa i att när det gällde dövstumdistrikten,
så är det flera landsting, som äro med i varje distrikt, medan det, när det gällde
seminarierna, var ett landsting för varje distrikt. Ja, men den skillnaden kan
väl icke på något sätt beröra principen. Ur praktisk synpunkt tyckte man
nog i början att det skulle vara galet att upprätthålla en organisation enbart
för utbetalande av dessa 35,000 kronor. Men när vi resonerade örn svårigheterna
på den punkten, kommo vi till samma resultat som herr Nilsson själv
nu kom till. Det är inte så stora trollkonster, som behövas för en repartisering,
när det gäller ett begränsat antal pensionärer. Det är inte heller någon
trollkonst att göra en ordentlig fördelning, så länge dessa människor leva, och
att varje år få bidrag från de olika landstingen med de summor, som det är
fråga om.

Följaktligen stå vi här inför rent principiella avgöranden i båda fallen,
både när det gäller överlåtandet av den fasta och lösa egendomen och övertagandet
av skyldigheten att utbetala pensionerna. Ehuru frågan icke rent
ekonomiskt för tillfället är av någon stor betydelse, får jag likväl på grund
av de konsekvenser, som skulle följa ett brytande av dessa i riksdagen ständigt
hävdade principer, yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Bärg, Johan: Jag ber att få säga några ord i vad rör frågan örn ordnandet
av pensionerna.

Jag kommer icke med något annat yrkande än utskottets, men jag anser
skäl föreligga att göra någon erinran mot den här av den siste ärade talaren
så starkt fastspikade principen i fråga örn förfarandet mellan landstingen och
staten i föreliggande fall. Herr Oscar Olsson sade, att han funnit det fullständigt
orimligt, örn staten skulle övertaga pensionskostnaden för den pensionerade
personalen. Ja, jag vet ej, vari orimligheten består. Någon ekonomisk
fråga är det icke vare sig för landstingen eller staten, utan det är helt enkelt
en praktisk fråga. Jag vill i detta sammanhang säga, att det aldrig skulle
falla mig in att stå här och tala för att staten skulle betala något till landstingen
för övertagande av fastigheterna. Det är ju en gemensam angelägenhet
för hela svenska folket. Den har hittills handhafts av landstingen med bidrag
från staten, men nu övertar staten det hela. Staten och landstingen äro väl ej
två varandra så ovidkommande parter, att man behöver, för att använda herr
Olssons uttryck, gå omkring med vågskålar i detta fall och skifta ut, vad som
skall tillkomma den ena eller den andra. Örn nu landstingen anse sig ha fått
en ekonomisk förmån i detta fall, är ju detta bra. Staten får taga motsvarande
börda, och det smäller, som man brukar säga, ungefär lika högt, men det är
ur organisationssynpunkt och med hänsyn till undervisningen en fördel, att
staten handhar det hela, och man måste därför hälsa förslaget med tillfredsställelse.
Jag har, herr talman, som mångårig ledamot av en sådan distriktsstyrelse
varit i tillfälle att se, hur hela undervisningsverksamheten på detta
område har lidit under denna långa övergångstid. Och jag kan i detta sammanhang
säga, att otvivelaktigt äro de värden, som staten får av landstingen

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Ang. statens övertagande av döv stumundervisning sväsendet. (Forts.)
vid det ifrågasatta övertagandet av dövstumundervisningen, inte alltid så stora.
Man har dragit sig fram såvitt möjligt utan större kostnader både i fråga
om fastigheter och inventarier och endast sett till att nian någorlunda anständigt
har kunnat driva skolornas arbete.

Jag tycker således, att den saken inte är mycket att tala örn, men i fråga
om pensioneringen må jag säga •— jag hoppas att statsrådet inte tar illa upp
— att det förfarandet är litet grand futtigt, att man skall dela upp åliggandena
mellan staten och distriktet i det fallet även för framtiden. Staten och
landstingen äro väl inga vanliga affärsmän, som behöva göra något slags
lagmässigt lagda bokslut vid ett sådant här övertagande. Jag tycker också,
att det är nästan litet förargligt att tänka sig, att huvudmännen i ett skoldistrikt
alltjämt skola behöva i någon mån upprätthålla en viss sorts institution,
antingen man nu uppdrar åt en enda person eller man skall ha någon
delegation, som varje år, så länge det finns en enda pensionär i livet, skall
räkna ut och verkställa debiteringar, t. ex. i första distriktet på åtta huvudmän,
för att dela upp en liten summa för pensionering av exempelvis en vaktmästare.
Så länge han lever, måste man ha den institutionen, såvitt jag förstår,
eller uppdraga saken åt en person.

Det förefaller mig som sagt ganska obehövligt, att utgifterna för redan
pensionerad personal fortfarande skola bäras av distrikten, men när nu Kungl.
Maj :t vill ha det så, är det ju ingenting av vikt att jämra sig över. Jag skulle
i stället vilja vädja till statsrådet att vid omprövningen av andra hithörande
angelägenheter i fråga örn den anställda personalen, som ännu inte äro uppklarade,
också taga under övervägande, huruvida inte skolöverstyrelsen eller
statskontoret eller något annat centralt organ kunde få i uppdrag att sköta
örn utdebiteringen på de olika huvudmännen och utbetalandet av pensionerna,
så att varje distrikt sluppe upprätthålla någon sorts pensionsanstalt i miniatyr
för dessa rätt obetydliga saker. Det är den enda önskan jag har, herr talman,
sådan frågan nu ligger till, och det skulle otvivelaktigt bespara distriktsstyrelserna
en hel del besvär och huvudbry, örn det kunde ordnas så genom en
departementsåtgärd, att landstingen helt och hållet befriades från^befattnmgen
med den ifrågavarande verksamheten med undantag av de små penningtillskott,
som fordras för utbetalande i fortsättningen av vid övertagandet utgående
pensioner.

Häri instämde herr Karlsson, Oscar Gottfrid.

Herr Bäcklund: Herr talman! Jag har i Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott
varit med örn att behandla den här fragan, och jag kan tala
örn att man där var enig örn att göra en framstöt i riksdagen i denna fråga.
Med anledning därav och då även övriga huvudmän inom fjärde dövstumskoldistriktet
voro av samma mening, ha motioner väckts i bägge kamrarna. I
första kammaren var det inte mindre än tjugu och i andra kammaren inte
mindre än tjugufyra motionärer. Men denna omständighet har tydligen inte
gjort något intryck på statsutskottet, örn man bortser från reservanterna, bland
vilka ju återfinnas några av motionärerna. Utskottet har ansett propositionens
förslag angående den s. k. C-skolan i Vänersborg och även beträffande
pensioneringen vara riktiga. .

Man kan säga, att ortsintressena inte tillgodosetts i denna fråga liksom
inte heller beträffande ett annat ärende, som avgjordes tidigare i dag. Jag
tycker emellertid, att riksdagen inte borde bortse ifrån dem helt och hållet vid
behandlingen av vissa spörsmål. Vi äro naturligtvis, såsom föregående talare
också ha sagt, tacksamma för att staten nu skall övertaga dövstumundervisningen,
men vi kunna inte se, att det kan vara rättvist, att staten därvid också

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

Ang. statens övertagande av döv stumundervisning sväsendet. (Forts.)
skall lägga embargo på C-skolan i Vänersborg. Det har inte ålegat detta
dövstumskoldistrikt att hålla C-skolan. Den ligger inte tillsammans med dövstumskolans
byggnader i övrigt eller på samma tomt som dessa, utan den är
en helt fristående inrättning. Huvudmännen lia varit så hyggliga, att de
satt i gång en sådan skola vid sidan av vad som ålegat dem och på det sättet
utvidgat undervisningen för de dövstumma inom distriktet. Detta borde inte
belönas på det sättet, att staten utan vidare tar den inrättningen, ty den är ju
enastående inom alla dövstumdistrikten. I de andra distrikten finns ingenting
sådant att ta.

Herr Oscar Olsson säger, att örn staten inte behöver C-skolan, får distriktet
naturligtvis tillbaka den. Ja, det betyder, att herr Oscar Olsson tänker sig,
att undervisningen i Vänersborg möjligen skall försämras, örn nämligen Cskolan
skulle slopas. Men varför har man då varit angelägen — både utredningsmannen
och departementschefen — att ovillkorligen ta ifrån distriktet
C-skolan, som ligger vid sidan örn dövstumskolverksamheten sådan den ålagts
distriktet av staten? Jag tror nu inte, att det blir fråga örn något återlämnande,
utan staten kommer nog att lägga beslag på C-skolan, om det blir möjligt
genom riksdagens beslut.

Genom statens övertagande av dövstumundervisningen och en del andra åligganden
har man ju försökt att bereda landstingen lättnader i deras utgifter.
Sådana åtgärder medföra en skatteutjämning. Man har ansett, att staten
skulle överta en del uppgifter, som tidigare ålegat landstingen. Men det har
också försiggått en utveckling i motsatt riktning. Landstingen ha fått nya
och dyrbara uppgifter; deras sjukvårdsväsen t. ex. sväller ut undan för undan.
Man kan därför inte säga, att på det stora hela taget förmärkts någon tendens
till skattelindring inom landstingen utan snarare tvärtom. Några dylika
synpunkter kunna därför inte anföras till försvar för avslaget på framställningen
om ersättning för C-skolan. Och när distriktet inte har haft skyldighet
att hålla C-skolan, vet jag inte, vilken rätt staten har att lägga beslag på
den. Enligt mitt sätt att se har staten ingen sådan rätt. Men staten kan naturligtvis
göra det i alla fall, det är inte tu tal örn det. När regeringen och
riksdagen fordra, att så skall ske, blir det naturligtvis på det sättet, men det
finns ändå ingen rätt för staten att lägga beslag på någonting, som inte har
tillhört det egentliga dövstumskolväsendet. Det är mitt sätt att resonera, och
så resonera många andra.

Jag förstår ju, att det är mycket svårt att vinna gehör för sådana rättvisesynpunkter
här i riksdagen, och det gäller också pensionsfrågan. Vad den angår
kan jag instämma med den föregående talaren, men han inskränkte sig till
att endast begära, att staten skulle ordna utdebiteringen på huvudmännen och
utbetalandet av pensionerna. Den saken berör också hans distrikt och alla
de övriga, men vad som kan vara rättvist, när det ensamt gäller fjärde distriktet,
det går man förbi. Det är naturligtvis tacknämligt att få stöd för någon
del av reservationen, men jag tycker inte, att man på det sättet bara skall
tänka på att se örn sitt eget hus, utan att man också bör ta hänsyn till, att
det är rättvist, att fjärde dövstumdistriktet får behålla sin C-skola, liksom
det är rättvist, att staten försöker ordna pensioneringsfrågan på det sättet,
att varje distrikt slipper upprätthålla något slags organisation, som skall
handha utdebiteringen och utbetalandet av de redan utgående pensionerna, om
nu staten inte vill påta sig själva pensionskostnaderna, fastän de inte borde
te sig så avskräckande stora för staten.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som jag undertecknat och vilken som första namn upptager herr Johansson i
Fredrikslund.

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Äng. statens övertagande av döv stumundervisning sväsendet. (Forts.)

Herr Björnsson: Herr talman! Då den motion, som senast herr Bäcklund
berört, var under förberedande, frestades jag av länskamrater att skriva
under den. Jag försökte sätta mig in i vad frågan gällde. Jag kom då underfund
med att jag var i viss mån jävig, så till vida som jag tillhörde det distrikt,
som ansett sig missgynnat vid den uppgörelse, som här skall äga rum mellan
staten och dövstumskoldistrikten, d. v. s. praktiskt taget landstingen. Och jag
tyckte, när jag hade gjort klart för mig, att det distrikt jag tillhör utgöres av
rätt många landsting och en stor stad, var det en för liten sak att bråka örn Cskolans
överlämnande till staten utan ersättning, örn man därmed riskerade att
ställa sig hindrande i vägen för en viktig reform. Jag tyckte sålunda visserligen,
att motionärerna hade principiellt rätt, då de krävde, att distriktet skulle
få ersättning för en merprestation, som det gjort jämfört med övriga statens
medkontrahenter i denna överenskommelse, men jag tyckte å andra sidan inte, att
saken var av någon större betydelse. Örn motionen bifallits, skulle distriktet
lia fått en viss ersättning; den skulle slås ut på de olika intressenterna, och det
skulle resultera i så och så stor lindring per skattekrona i landstingsskatt. Det
där, tänkte jag, får väl vara.

Men däremot tycker jag, att de krav, som motionärerna framställt i ett annat
avseende och som herr Bärg här pläderade för på ett i grund och botten tillräckligt
sätt, är fullt berättigat. Jag kan omöjligen förstå det patos herr Oscar
Olsson utvecklar, då han säger, att det är en princip, som riksdagen har, att när
den övertar en sådan här verksamhet skall den inte överta några pensionskostnader.
Herr Oscar Olsson kan säkerligen proklamera än den ena principen och
än den andra, men på ett område som detta ha vi väl mycket litet med t. ex.
rättsprinciper att göra. Här är det väl endast fråga om att på det mest praktiska
sättet ur administrativ synpunkt ordna en fråga. Örn jag kan sägas vara
i viss mån jävig, då det gäller ersättning för byggnader m. m., alltså den ersättning,
varom andra delen av motionen handlar, så kan man omöjligen betrakta
mig som jävig, då det gäller det krav, som innefattas i motionens första
del, nämligen att staten skall ansvara för pensionskostnaderna. Jag bär inte
räknat efter, örn detta skulle medföra något tiondels öres minskning i landstingsskatt
för det ena eller andra distriktet, och jag bryr mig inte örn att göra det.
Det enda och allt avgörande skälet ligger i besvarandet av frågan: skall det
vara rim och reson att, sedan dövstumskoldistrikten inte vidare ha något som
helst med dövstumundervisningen att göra, i varje distrikt behålla en organisation
endast för att utbetala pensioner, som beviljats några före detta befattningshavare?
Vi lia tillräckligt med papperskvarnar, som mala mycket klen
mäld för stora kostnader. Jag tycker således, att det är en från rent organisatorisk
synpunkt självklar fördel att på denna punkt bli av med specialdelegationer,
delegationer för utbetalande av pensioner till ett fåtal före detta befattningshavare.
Hur länge dessa delegationer skola finnas kvar, vet man ju
inte. Det beror på hur långlivade pensionärerna bli.

Jag skulle knappast tro, herr talman, att jag hade begärt ordet, örn jag
vetat, vad herr Bärg skulle säga. Jag har tagit till orda i alla fall, därför att
herr Bärg inte framställde något yrkande. Min uppfattning om hur man praktiskt
och på enklast möjliga sätt bör ordna saker och ting reser sig mot att man
skall bibehålla dessa delegationer för att utbetala några få pensioner. Jag tycker,
att det är alldeles klart, att man bör låta staten övertaga detta utan att man
därmed tar någon som helst principiell ståndpunkt till hur staten bör förfara i
andra fall. Det vore en helt annan sak, örn det hade varit varje landsting för
sig, som haft att utbetala pensionerna, ty i landstingen har man ändå en stor
organisation för sådana ändamål. Men i detta fall är det flera landsting, som
skola samarbeta. Herr Olsson kan således frälsa sin själ och rädda sina prim

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

Ann. statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet. (Forts )
cipskäl en annan gång genom att säga, att när det gällde dövstumskoldistrikten,
iunnos inga organisationer, soln hade andra liknande uppgifter att fullgöra vid
sidan om utbetalandet av pensionerna till de gamla befattningshavarna. Därför
tick staten ta hand örn den saken och det gjordes ett undantag från den regel
som herr Olsson betraktar som så gyllene, bara därför att statsutskottet en gång
har knäsatt den.

Jag anser mig, herr talman, böra yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen i vad den avser bifall till första delen av klämmen i de
likalydande motionerna, d. v. s. att staten vid övertagandet av dövstumunderyisnmgen
även skall ansvara för kostnaderna för redan utgående pensioner till
1. d. befattningshavare vid dövstumskolorna.

T herr Björnssons yttrande instämde herrar Reuterskiöld, Källman, Viktor
Larsson och Olof Carlsson.

Herr statsrådet Engberg: När jag lyssnade till min ärade vän herr Björnssons
anförande, undrade jag, örn han sökte bibringa kammaren den föreställningen,
att det här var fråga örn skapande av det, som August Strindberg
skildrar i Roda rummet: ämbetsverket för utbetalande av tjänstemännens löner.
Ben bär Baken är i själva verket mycket enkel. Vad herrarna diskutera
örn ar: skall staten har i motsats till vad fallet var, när det gällde småskolesf.
^“a.ne5na> 1 . da sig pensionskostnader för en personal, som icke varit anställd
i statens tjänst? Skälet varför man här skulle slå in på en alldeles ny
väg lia herrarna angivit på det sättet, att det skulle bli så krångligt att utbetala
pensionerna i detta fall. Jag kan inte tänka mig, att det är allvarligt
menat. Det ar ju på det sättet, att landstingen redan ha att utbetala vissa
tilläggspensioner och repartisera dem genom sina förvaltningsutskott. Vad är
deh sorn hindrar, att förvaltningsutskotten överenskomma, att inom ett visst
distrikt svarar ett förvaltningsutskott för distributionen av ifrågavarande pensioner?
Herr Björnsson talade om delegationer — vad är det för delegationer?
Det vore ju att anknyta till den ordning, som i och med antagandet av det
föreliggande förslaget avskaffas. Den nya ordningen räknar inte med dylika
delegationer. Men lika väl som vissa tilläggspensioner till sjukvårdspersonal
utbetalas genom förvaltningsutskotten, lika väl kunna de ifrågavarande pensionerna
utbetalas av de existerande förvaltningsutskotten, som efter inbördes
överenskommelse ordna det på ett praktiskt sätt så, att genom ett utskott pensionerna
repartiseras inom ett visst distrikt. Propositionen förutsätter inte tillskapandet
av någon som helst ny organisation, den räknar inte med några delegationer,
utan meningen är, att man skall anknyta till organismer, som redan
finnas och som faktiskt användas för motsvarande ändamål. Det vore
också förvånande, om våra landsting, som äro så praktiskt lagda och där det
finns sa mycket praktiskt folk, som kan laga efter läglighet, icke skulle kunna
komma överens örn en sådan sak.

. är en annan sak, örn man tar upp en principiell diskussion örn huruvida
staten överhuvud taget skall bära dessa pensionskostnader eller icke. Beträffande
den frågan må jag säga, såsom redan framhållits, att nog vore
det besynnerligt örn staten, som, när det gällde seminarierna, förklarade det
vara dess princip att icke överta några pensioner, skulle i det här fallet avge
en alldeles motsatt deklaration. Och varför skulle den göra det? Den frågan
har jag inte fått besvarad. _ Å ena sidan gällde det utbildning av blivande
lärarpersonal, å den andra sidan undervisning av dövstumma. Att det förhållandet,
att undervisningsobjekten i de båda fallen äro olika, skulle motivera,
att man förfore på principiellt olika sätt, kan jag rakt inte förstå.

Första kammarens protokoll 1937. Nr 25-

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Äng. statens övertagande av döv stumundervisningsväsendet. (Forts.)

Herr Olsson, Oscar: Det är ganska lustigt, att det var jag, som i utskottsavdelningen
hävdade de synpunkter, som herrar Bärg och Björnsson här med
mycket stor pondus gjort sig till talesmän för. I avdelningen blevo vi mycket
snabbt fullkomligt överens med herrar Bärg och Björnsson därom, att har unge
inte sättas i gång någon sorts papperskvarn. Mitt förslag var precis det,
som herr Bärg kom fram med, innan herr Björnsson skärpte det. Mitt ursprungliga
förslag gick ut på att vi skulle be Kungl. Majit att ordna flen
här saken på ett sådant sätt, att det inte uppstode något krångel for de olika
distrikten och landstingen, således precis vad herr Barg önskade, att statsrådet
skulle ombesörja. Varför övergav jag da en sa förnuftig ståndpunkt
som herr Bärgs? Jo, helt enkelt därför att en gammal _ landstingsman,_ som
inte är här närvarande i dag, herr Nilsson i Landeryd, i avdelningen visade
på olika sätt, hur enkelt den här saken kunde anordnas Det var således tor
sakkunskapen från landstingen, som vi höjde oss i avdelningen, da vi icke
framställde det önskemål till departementschefen, som herr Barg nyss uttalat.
Jag utgick hela tiden från att detta skulle vara den sista resursen, men
när en gammal tränad landstingsman sade, att det dar att repassera ar sa
förfärligt enkelt, att vilken kamrerare som helst kan gora upp en sadan plan
från början, så att det sedan bara är att varje ar skicka beloppen till de olika
pensionärerna, så tyckte jag, att det inte var någon ide att jag såsom mindre
sakkunnig i fråga om landstingsorganisationen och landstingsadministrationen
opponerade mig och vidhöll mitt förslag. Det är den saken. o Jag ar således
liksom departementschefen övertygad örn, att detta inte ar någon svar kons

atVSfsedan beträffar den överlägsna tonell gentemot mitt ten, har

herr statsrådet redan varit inne pa den saken och pekat pa att det ar en p
cip det här gäller och att det gäller ett första brott emot den principen Men
det är en sak till, som herrar Bärg och Björnsson, ifall de nu ha last statsutskottets
utlåtande noggrant, kanske hade kunnat fästa sig vid. Jag syftar p •
vad^som.U sägesi utlåtandet mitt på sid. 20: »Såvitt av motionerna kan utläsas
innefattar detta yrkande jämväl de tilläggspensioner, som beviljas

vissa’ dövstumskoldistrikt och som enligt utredningsmannens, myndigheternas

och departementschefens enstämmiga uppfattning icke bora galeas av staten.»
Det är verkligen en allvarlig princip, som man har kommer in pa. Det ar
småsaker kan det tyckas, ty det gäller bara 35 000 kronor Men det ar det
ledsamma från herrarnas synpunkt med statsutskottet, att statsutskottet a
tid får lov att taga hänsyn till vad som kan komma som konsekvens en annan
trång Det är möjligt, att ett sådant betraktelsesätt av statsutskottet ar smafkuret
och det kan hända, att jag själv ibland tyckt så, men det ar en statsutskottsprincip,
som i sak är mycket sund och mycket bra och derför kanne
jag mig inte alltför generad över att hävda denna princip har i dag.

Herr Bärg Johan: Herr talman! Det tjänar ingenting till att kivas örn
dessa saker För att vara litet elak skulle jag dock kunna saga att jag ar syntriton
£taam fö, dö Morna, jas vant i tillfälle att har fa .»hämta J
huru land stins,t skall kunna sköta små angelogenhete, prakbskt. Det kunde
t''n Lefnraq att iag inte har någon insikt i den saken. ,

Det har talats om att det, som här föreslås, inte är någonting konstigt och
att det inte behövs någon stor apparat och några papperskvarnar och sadant
för att genomföra förslaget. Jag tror mig, herr talman forsta, att sadant ick
behövs ty det är ju inte ett problem, som landstingen inte kunna losa, till fo j
av dess konstighet. Det skulle vara ynkligt beställt i detta land, örn man inte

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

Äng. statens övertagande av döv stumundervisning sväsendet. (Forts.)
rådde med en sådan sak. Frågan är för mig bara den: År det nödvändigt att
göra denna sak'' besvärligare än som behövs?

Herr statsrådet talade om landstingens vana att handla praktiskt. Ja, det
är JJ*st det, som stöter mig, att man i detta fall, trots att det inte är något svårt
problem att lösa, inte försöker ordna frågan mera praktiskt än som nu föreslås.
Visst kunna de åtta städerna och landstingen i första dövstumskoldistriktet
göra en hemställan exempelvis till Södermanlands läns landsting att varje år
debitera ut kostnaderna sa länge det finns en enda pensionär kvar och det kan
det ju finnas i manga ar ännu. Och om det till slut låt mig säga bara blir en
vaktmästare kvar, som skall ha en pension av 45 kronor i månaden, skola vi
hålla j>å med att varje år debitera ut detta pensionsbelopp med några få kronor
på varje särskilt håll, bara för att man inte skall bryta mot en princip, som
tycks för alla tider fastslagen, när staten övertog småskoleseminarierna. Jag
föreställer mig väl, att om denna princip, som nyss sagts, fastän förhållandena
nu äro helt annorlunda mot när dessa seminarier övertogos, skall vara så helig,
komma sådana här mycket opraktiska åtgärder att i alla tider framåt få praktiseras,
oavsett örn det verkligen finnes skäl därtill.

Jag vill ännu en gång för min del betyga, att dessa kostnader inte betydaett
jota för landstingen. Det är inte dem vi tala örn utan det är enbart fråga
örn huruvida det kan vara nödvändigt att krångla till saken och göra den besvärligare
än som behövs, när det är fråga örn sådana struntsaker.

Jag fattade herr Björnssons yrkande. så, att han ville att kammaren här
skulle besluta, att staten skulle övertaga jämväl kostnaderna. Ja, blir det ,en
omröstning örn saken, kan jag gå med på det också, men så långt har jag aldrig
sträckt mig, ty i fall det roar någon, att statsverket skall slippa ifrån dessa
slantar, är det synd att inte ga det kravet till mötes. För landstingen är det
a^ctist ingen ekonomisk fråga, men som jag upprepade gånger har sagt,
da iragan otvivelaktigt kan lösas på ett enklare sätt har jag inte kunnat tiga.
Jag ser, att utskottet säger, att man inte behöver bibehålla den nuvarande distriktsorganisationen.
Ja, man kan kalla den vad manhill, men några människor
här i landet måste ändå ombesörja detta.

Jag har intet yrkande att framställa nu heller.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende pa det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) av herr Nilsson, Theodor, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som föranleddes av bifall till de i
ämnet väckta motionerna; samt 3:o) av herr Björnsson, att kammaren skulle
• .ii:.8, utskottets hemställan med den ändring, som föranleddes av ett bifall
till förra delen av nämnda motioner, nämligen »att staten vid övertagandet av
dövstumundervisnmgen även skall ansvara för kostnaderna för redan utgående
pensioner till f. d. befattningshavare vid dövstumskolorna.»

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och torkbräde sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
inea övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Theodor, begärde votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen,
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till det under 2:o) här ovan upptagna yrkandet.

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Äng. statens övertagande av döv stumundervisning sväsendet. (Forts.)

Herr Björnsson äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 85 antager bifall till herr Theodor Nilssons yrkande i ämnet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Björnssons yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8o, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinn pr Nej, bifalles herr Björnssons yrkande i ämnet.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen^och. därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat tor
nej-propositionen.

Då emellertid herr Wistrand begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna

hava utfallit sålunda:

Ja — 37;
Nej — 45.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 86, i. anledning
av Kungl. Maj:ts framställning angående understöd åt vissa lärarinnor, som
på grund av folkskoleväsendets omorganisation förlorat sin anställning, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Äng. vidgade Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts
arbetsupp- framställning angående beredande av vidgade arbetsuppgifter tor svenska
gifter för konstnärer jämte en i ämnet väckt motion.

konstnärer. I proposition nr 157 hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden tor den 19

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

• mdsade arbetsuppgifter för svenska konstnärer. (Forts.)

iebruan 1937, föreslagit riksdagen att till konstrådet för budgetåret 1937/1938
anvisa ett anslag av 9,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr I. Ekströmer väckt motion (I: 231), vari hemställts, att
riksdagen måtte uttala, att det föreslagna konstrådet borde få följande sammansättning: a)

ordförande utsedd av Kungl. Majit i enlighet med kungl, propositionen,

b) nationalmuseichefen,

c) 1 representant för byggnadsstyrelsen utsedd av Kungl. Majit,

d) 2 konstnärer, därav 1 målare och 1 skulptör, utsedda av Kungl. Majit
efter förslag av de institutioner, som framdeles kunde komma att bestämmas,

e) 1 »lekman» med intresse för bildande konst, utsedd av Kungl. Majit,

£) 1 ledamot utsedd, enligt propositionens förslag, av de enligt ovan av

Kungl. Maj :t utsedda 6 ledamöterna.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen matte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å herr Ekströmers berörda motion (I: 231), till Konstrådet för budgetaret
1937/1938 anvisa ett anslag av 9,000 kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Johansson i
Fredrikslund, Svensson i Kompersmåla, Nilsson i Landeryd, Persson i Falla
och Olsson i Staxäng ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till herr Ekströmers
motion (I: 231).

Herr Ekströmer: Herr talman! Må det först tillåtas mig att i ali enkelhet
komplimentera departementschefen för det initiativ, som tagit sitt uttryck
i denna proposition och som förvisso hälsas med största glädje av alla vårt lands
konstvänner.

Beträffande nu den motion, som jag vågat framlägga, har utskottet till en
del av densamma intagit en mycket välvillig, ståndpunkt, nämligen beträffande
nationalmuseichefens ledamotskap av konstrådet, då utskottet skriver, att det
förutsätter, att Kungl. Maj :t där sa finnes lämpligt -— »icke lärer underlåta
att taga honom i anspråk såsom ledamot». För min del måste jag säga,
att jag tycker, att utskottet kunde lia tagit steget fullt ut och gärna låtit honom
först som sist bli självskriven ledamot med tanke på de uppgifter, som
konstrådet tänkts fa för landets konstliv, och jag hänvisar därvid till de uttryck
jag använt i min motion.

Sedan har i motionen också påyrkats en annan sammansättning i övrigt av
konstrådet än den av Kungl. Majit föreslagna, vilken senare innebär att i rådet
skulle finnas fyra eller noga räknat fem -—- ifall man räknar med arkitekten
också — konstnärer men endast två vad man skulle vilja kalla lekmän.
Jag citerar ånyo motionen: »I och för sig kanske häremot ej vore så mycket
att anmärka, då det ju måste anses som självklart att konstnärer måste besitta
en betydande sakkunskap i fråga örn konst. Men det har väl i alla tider visat
s?£ att den begåvning och det temperament, som väl är konstnärens största
tillgång i hans skapande verksamhet, ligger på ett helt annat plan än det sakliga
och i möjligaste mån objektiva bedömande, som fordras vid ett planmässigt
arbete av den natur som här ifrågasatts.»

Jag sätter verkligen i fråga, huruvida med den föreslagna sammansättningen,
med en avgjord majoritet för det konstnärliga inslaget, man kan påräkna
den sa att säga objektiva — om man över huvud kan tala örn något sådant be -

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Äng. vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer. (Forts.)
träffande konst — inställning till frågorna, som man gärna ville tänka sig, och
örn det icke vore lämpligare med en annan sammansättning.

Jag har för mig, att konstfrågor nu för tiden äro icke så litet mera komplicerade
än vad de voro förr; åtminstone tror man, att konsten förr i världen var
så att säga mera ursprunglig och att konstverken mera spontant kommo fram
ur konstnärens skapande fantasi. Den moderna konsten synes mig i stället
vara mera intellektuellt betonad: man vill söka sig fram, gärna till något nyt ,
och man experimenterar med färger, former och linjer mera med användaime
av, skulle jag vilja säga, sitt förstånd än av den konstnärliga ingivelsen. Fa,
det sättet uppkommer den ena säregna konstriktningen efter den andra, bil
hel del av dessa konstriktningar ha visserligen bestående värde, och konstverk
av oförgänglig skönhet ha ur dem framskapats, men åtskilliga andra konstriktningar
upptiäda, som gärna till en början vilja gälla som slutgiltiga, reklameras
upp och höjas till skyarna för att kanske efter någon kort tid falla i

obeveklig glömska. o „ ..

Jag menar, att det nu för tiden är betydligt svarare an förr att sa att saga
sovra och skilja på god och dålig konst, på vad som verkligen är reprpsentativt
för det bästa hos samtiden och det som kanske endast har kuriositetsintresse
eller möjligtvis musealt intresse. Och om jag då anser en sådan sovring nödvändig,
kan jag ej tycka annat, än att det är mindre lämpligt att anförtro denna
sovring åt ett konstråd, som till sin övervägande majoritet är sammansatt av
utövande konstnärer, som stå mitt uppe i alltsammans och som kanske med^ liv
och lust kasta sig in i de pågående konstfejderna och vilkas omdöme mäste
vara i högsta grad subjektivt. Kan man ej tänka sig — jag ser möjligen spöken
på ljusa dagen — att detta menligt skall inverka på vad jag ville kalla
det objektiva konstbedömandet?

Meningen nied propositionen är, synes det mig, att fa fram det bästa av samtida
konst till glädje oell vederkvickelse för inte blott det nu levande släktet
utan för all framtid. Jag undrar, mina herrar, när man också tänker på att
detta konstråd inte endast skall ha sin verksamhet i Stockholm utan över hela
landet, örn det ej då vore rent ut sagt litet lugnare, att rådet finge en mera allsidig
sammansättning. Jag vill också och det är en detalj, som icke framhållits
i motionen — påpeka, att med den i motionen föreslagna sammansättningen
av rådet, en representant för en så viktig konstgren som konsthantverket
också kan beräknas få plats i konstrådet, vilket svårligen låter sig göra
enligt Kungl. Maj:ts förslag.

När det gäller konst, är det ju mycket svårt att säga, vad som är det rätta,
ty örn smak kan man ju som bekant aldrig disputera, men det synes mig dock
som om det vore för allmänheten, och det gäller ju landet i dess helhet, angenämare
örn man visste, att detta nya konstråd finge en sådan sammansättning
som i motionen föreslagits.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Den föregående ärade talaren, som i egenskap
av motionär talade för den av herr Johansson m. fl. avgivna reservationen,
intog ju, som vi hörde, en mycket välvillig ställning till den nya institution,
som här föreslås. Han började med att tacka statsrådet för det initiativ, som
denne tagit och som bör kunna lända saväl konstnärerna själva som var byggnadskultur
i allmänhet, örn man sa far säga, till gagn. _ o

Den föregående talarens anmärkningar inskränkte sig till två punkter. Dels
önskade han få nationalmuseets chef självskriven i konstrådet och dels önskade
han få en annan sammansättning i fråga örn konstnärsrepresentationen.
Han erkände själv, att utskottet i viss män gått honom till mötes genom att

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

Ang. vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer. (Forts.)
påpeka, att man får förutsätta, att Kungl. Maj :t i de fall, där det anses ändamålsenligt,
tar nationalmuseichefen i anspråk såsom ledamot av konstrådet.
Detta får anses så mycket mera naturligt, örn det skulle bli så, som antydes i
propositionen, att konstrådet även kommer att taga befattning med nationalmusei
inköp av konst. Jag tror emellertid, att man lugnt kan gå den väg, som
utskottet anvisat, och lämna detta i Kungl. Maj:ts händer. Departementschefen
har ju i propositionen sagt, att man måste förbehålla Kungl. Maj :t en viss
frihet vid utseendet av konstrådets ledamöter, och att det inte bör föreligga
en absolut bundenhet vid de uppställda allmänna direktiven.

Huvuddelen av herr Ekströmers anförande rörde sig örn huruvida man i
konstrådet, som skulle bestå av sju ledamöter, skall ha fyra konstnärsrepresentanter
eller endast två. Jag tror att de synpunkter, han framfört, i stort
sett kunna användas som argument mot hans egen slutsats. Det är ju alldeles
riktigt, när han framhåller, att det i våra dagar finns många olika smakriktningar
och stilriktningar inom den bildande konsten. Dessa riktningar följa
snabbare på varandra i utvecklingsserien i våra tider än de gjort förr, och
representanterna för dem kunna komma att stå ganska skarpt emot varandra.
Nu är det så, att enligt det kungl, förslaget två institutioner skola ha förslagsrätt
i fråga örn utseendet utav konstnärsrepresentanter, nämligen dels akademien
för de fria konsterna och dels en allmän representativ sammanslutning
av i landet verksamma konstnärer. Det kan inom parentes tillfogas, att en
sådan representativ sammanslutning numera existerar. Förutsättningarna finnas
alltså. På grundval av de förslag, som från akademien och denna förening
framställas, skulle Kungl. Maj:t utse två målare och två skulptörer. Örn
man däremot skulle gå den väg, som herr Ekströmer föreslår, bleve det antingen
så, att man holle sig bara till två herrar, som vore föreslagna av konstakademien,
eller till två, som vore föreslagna av vad vi skulle kunna kalla
konstnärsföreningen —- jag vet inte vad som är dess officiella namn — eller
så, att man toge en från vartdera hållet. I senare fallet skulle man från ena
hållet ta en målare och från det andra en skulptör. Det kan dessutom erinras
om att utom målare och skulptörer finns det även andra konstutövare, bland
andra den icke oviktiga gren, som representeras av teckning och grafik. Det
säger sig självt, att det skulle bli ganska otillfredsställande med denna magra
representation, och att det skulle bli ganska svårt att utan kollision träffa ett
sådant val. Men dessutom, örn vi tänka oss, att man bara hade två stycken
utövande konstnärer i konstrådet, då skulle ju, herr Ekströmer, faran för att
en viss konstriktning bleve ensidigt representerad där bli mycket större än
om man hade det dubbla antalet. Just den av herr Ekströmer eftersträvade
objektiviteten vid avvägandet mellan olika smak- och stilsynpunkter skulle,
såvitt jag förstår, mycket bättre möjliggöras, örn man toge ett något större
antal konstnärer, som kunde representera de olika riktningarna och vilkas synpunkter
kunde balansera varandra inom konstrådets diskussioner, än om man
ginge fram på den mera ensidiga urvalslinje, som herr Ekströmer rekommenderar.
Herr Ekströmer tycks frukta, att det skulle uppstå några svåra fejder
inom konstrådet, om man har så många konstnärer där, och han slutade med
att önska, att det skulle bli ett »lugnare» konstråd än det som Kungl. Majit
tänkt sig. Jag tror verkligen, att både herr Ekströmer och andra lia en smula
romantiskt överdrivna föreställningar örn vissa sidor hos konstnärernas temperament
och natur. Jag skulle tro att vår tids konstnärer visserligen äro i
stånd till att stå upp ordentligt flir sina meningar och säga ifrån, men att de
ingalunda sakna den yttre behärskning och det sinne för praktiska angelägenheter,
som skulle fordras i dessa överläggningar. Jag vill visst inte göra det
till någon sorts kritik emot våra konstnärer, örn jag antyder att många av dem

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Ang. vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer. (Forts.)
jämte konstnärlig begåvning även äga ett visst affärssinne, och nied detta affärssinne
sammanhänga de egenskaper, som jag nyss talade om.

Jag tror alltså, att just med beaktande av dessa önskemål örn ett sakligt,
objektivt och allsidigt bedömande av urvalsfrågorna, när det gäller den konst,
som skall inköpas åt staten, kommer man allra bäst fram på den väg, som
Kungl. Majit föreslagit. Och när herr Ekströmer liksom departementschefen
påminner örn att även konsthantverket bör få spela en roll härvidlag, är det
ju ingalunda omöjligt att även få en representant för detta, örn man tänker sig
att den sjunde ledamoten, som skulle väljas av de övriga, toges från ett sådant
håll. Visserligen skulle då herr Ekströmer bli ännu mera förskräckt därför
att man finge en femte icke lekman till ledamot, men jag tror inte man behöver
frukta, som jag hörde att någon gjorde, från ett annat håll inom statsutskottet,
att det skulle uppstå en kompakt majoritet av utövande konstnärer,
som alldeles skulle trycka ned lekmannaminoriteten och utöva ett slags artistdiktatur
inom konstrådet. I det fallet torde man våga säga, att det finns en
viss likhet mellan konstnärsnaturen och professorsnaturen, sådan den angivits
i ett bekant talesätt från Tyskland, att »en professor är en person, som är av
annan mening». Konstnärerna äro gärna litet individualistiskt lagda, och det
tror jag är bara till gagn för den förda diskussionen, samtidigt som det förhindrar
ett sådant där kompakt majoritetsvälde. Och skulle det någon gång
inträffa, att ailä dessa fyra konstnärer hade en gemensam mening örn någon
fråga i konstrådet, då kan man vara ganska lugn för att de också hade rätt.

Med åberopande av dessa synpunkter ber jag, herr talman,^ att få yrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och alltså till utskottets hemställan.

Herr Ström, Fredrik: Jag tror vi kunna vara överens om att med glädje

hälsa statsrådets initiativ i denna fråga. Det är inte för tidigt, att konsten i
vårt land har fått ett sådant organ som det som nu föreslås. Men jag måste i
alla fall med herr Ekströmer uttala mitt stora tvivel örn att den organisation
av konstrådet, som föreslås, är den riktiga. Jag har en mycket lång erfarenhet
på dessa områden från kommunala eller i varje fall kommunalt understödda
institutioner och från organisationer, där kommunen varit representerad,
och denna erfarenhet säger mig, att vi här ha en mycket svår nöt att knäcka
och att det inte är alldeles säkert, att det är till vare sig konstens eller konstnärernas
nytta, att man ger dem en majoritet i konstrådet.

Först och främst lia vi så många konstriktningar. Det finns en mångfald
olika sekter på detta område, som ytterst intensivt bekämpa varandra, och det
är omöjligt att i detta fall tillgodose dem alla, Om nian då skall lia fyra stycken
konstnärer av sju ledamöter, så riskerar man, att det blir litet för brokigt
och att resultatet kan bli en spänning och en motsättning, som inte är till fromma
för det resultat, som man vill nå med konstrådet, Jag måste också instämma
med herr Ekströmer i hans utsaga, att det skapande temperamentet,
som finns hos konstnärerna, icke alltid är till fördel, när det gäller organisatoriska
uppgifter. Det är självklart, att konstnärerna skola vara företrädda
i rådet, men faran ligger just i att man ger dem majoritet och att inom
denna majoritet trots konstnärernas individualism ändå kan komma till stånd
en motsättning mellan vissa konstriktningar eller, om konstriktningarna, som
äro företrädda, ena sig, mellan dessa och den minoritetsuppfattning, som genom
lekmännen skulle företräda objektiviteten och de orepresenterade konstuppfattningarna.
Jag måste därför för min del finna, trots att jag erkänner,
att det ligger åtskilligt i vad herr Pauli sagt, att det dock är en allt för stor
risk att taga det steg, som man nu här från utskottets sida föreslår. Jag tror
att man rent av riskerar det verk, som statsrådet velat ernå.

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

Ang. vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer. (Forts.)

Slutligen har jag den meningen, att den myndighet, som skall utse representanterna
i konstrådet, kanske skulle kunna nå en mera allsidig sammansättning
av rådet, örn den finge för flertalet medlemmar röra sig över en större
räjong och icke mer eller mindre vara bunden vid de förslag, som de två
institutionerna framlägga. Det är på grund av mycket lång erfarenhet i sådana
saker som denna, som jag yrkar bifall till herr Ekströmers reservation.

Häri instämde herr Lindhagen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall
till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 87, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som föranledes
av bifall till den i ämnet väckta motionen.

Då emellertid herr Pauli begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja -— 38;

Nej — 39.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av
skadestånd m. m. till änkan R. Hallberg; samt

nr 89, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående nedsättning av
räntan för egnahemslån vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk
jämte en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Örn vägnätets

utbyggande
med ett system
av cykelvägar.

Örn pension
åt förra
städerskan
Vilma
Fröberg.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 90, i anledning av väckta motioner
angående vägnätets utbyggande med ett system av cykelvägar.

Med föranledande av två likalydande motioner, väckta den ena, nr 57, inom
första kammaren av herr H. Sten m. fl. och den andra, nr 132, inom andra
kammaren av herr P. L. Persson i Undersvik m. fl., hade utskottet i det nu
föreliggande utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla örn utredning rörande lämpligheten och möjligheterna av statligt
stöd för anläggning av cykelstigar genom landets mera avlägsna skogsområden
och andra glest befolkade bygder, som vore i behov av dylika samfärdselförbindelser.

Herr Lindhagen: Jag lyckönskar motionären till att förslaget gått igenom,
men jag begagnar tillfället att framhålla, att det vore lyckligt, örn riksdagen
kunde vara lika enig örn att man behövde ha talrika cykelbanor även vid landsvägarna.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets memorial
nr 91, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn vissa
anslag under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkterna 1 och 2.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls*

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 34, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionering av viss indelt personal vid
armén, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.

Punkterna 1—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

I punkten 19 av propositionen nr 259 hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen
medgiva, att förra städerskan hos lantmäteriundervisningen Ida Vilhelmina
(Vilma) Fröberg, född Gustafsson, finge, räknat från och med den 1
januari 1937, under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en årlig pension av 408 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förevarande framställning.

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

Örn pension åt förra städerskan Vilma Fröberg. (Forts.)

Herr Sundvik: Herr talman! Enär det synes, att det måhända framkommit
nya synpunkter på denna fråga, som ej voro kända för utskottet, då detta
behandlade frågan, får jag härmed, herr talman, föreslå, att ärendet återremitteras
till utskottet för förnyad behandling.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag vill å utskottets vägnar meddela, att
utskottet ingenting har att erinra emot att ärendet återremitteras,

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder annat
yrkande ej förekommit, än att den nu föredragna punkten skulle visas
åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare på återremiss; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 26—32.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av vissa framställningar rörande understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr H7, i anledning av framställningar angående ersättning till vissa personer
i anledning av skada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.;

nr 38, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap m. m.;

nr 39, angående särskild ersättning åt en tjänsteman hos bevillningsutskottet;
samt

nr 40, angående avlöningen för två hos andra kammaren anställda vaktmästare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av väckt motion örn vissa ändringar i vattenlagen, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående placering i lönehänseende
av jägmästaren i Hälsinglands revir E. Q. Oldenburg;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
domänfonden till kronoarrendatorn J. Åberg m. m.;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till viss
undersökning rörande den statsunderstödda torrläggningsverksamheten;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till täckande
av kostnader för jordbrukets deltagande i Brysselutställningen 1935;

nr 63, i anledning av väckta motioner angående omorganisation av kontrollen
över tillverkning av och handeln med margarin m. m.;

nr 64, i anledning av väckt motion örn ändring i kungörelsen angående statsbidrag
till jordförbättring å ofullständiga jordbruk; samt

nr 65, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för statsbidrag
enligt kungörelsen örn vissa åtgärder mot tuberkulos hos nötkreatur.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 25.

Lördagen den 17 april 1937.

Vid. föredragning av Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner nr
289 och 290 blevo desamma på begäran bordlagda.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 148, i^ anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag angående uppförande av nytt landstatshus i Gävle;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa arbeten till
fördjupning av Trollhätte kanal;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reservavstängningsanordning
vid Vargöns kraftstation;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kronans deltagande
i en andra reglering av sjön Torrön; samt

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatta åtgärder
för främjande av sparsamhet bland skolungdomen.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 316, av herr Björkman, Gustaf, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 m. m.;

nr 817, av herr Gabrielsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 m. m.;

nr 318, av herr Petersson, Knut, och herr Ekströmer, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 m. m.;

nr 319, av herr Sköldén m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 m. m.; samt

nr 320, av herr Gabrielsson, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad för
laboratorier för gjuteriteknik m. m. vid tekniska högskolan ävensom inredning
av vissa lokaler inom fackavdelningen för elektroteknik m. m. vid högskolan;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ämnesomfattningen
för vissa professurer vid universitetet i Uppsala m. m.;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1937/1938 till universitetskanslersämbetet jämte i ämnet väckta motioner; nr

95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation av
vissa läroverk i Göteborg:

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående avstående i
vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående restitution i visst
fall av erlagd gåvoskatt;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution till
Stockholms högskola av erlagd arvsskatt;

Lördagen den 17 april 1937.

Nr 25.

nr 99, i anledning av Kungl. Mäj:ts propositioner angående statsförvärv av
järnvägarna Sala—Gysinge—Hagaström och Uppsala—Enköping; samt
nr 100, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsförvärv av
de östra centralbanans järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägarna jämte i ämnet
väckta motioner; ävensom

första lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av väckt motion angående en partiell, kompletterande revision
av förmynderskapslagstiftningen;

nr 37, i anledning av väckt motion örn upphävande av inmutningsrätten till
mineralfyndigheter och dess ersättande med ett koncessionssystem ;

nr 38, i anledning av väckt motion angående ett förenklat tomtindelningsförfarande; nr

39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser örn beräkning av strafftid, m. m.;

nr 40, i anledning av väckt motion angående upphävande eller revision av
lagen örn straff för ämbetsbrott av präst m. m.; samt

nr 41, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om förekommande och släckning av skogseld, dels ock i ämnet väckt motion.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.03 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 25.

Tisdagen den 20 april 1937.

Tisdagen den 20 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Protokolls- Upplästes för justering kammarens protokoll för förmiddagssammanträdet
justering. (]en 44 [ denna månad.

Herr von Heland: Med anledning av att man på ett fördomsfritt sätt i tidningspressen
försökt använda sig av mina yttranden under förra onsdagens
debatt angående dyrortsgruppering vid folkpensionering, önskar jag vid justeringen
av protokollet framhålla:

Det s. k. citat, som man använt sig av för angreppet, är falskt och kan inte
återfinnas i protokollet. Jag har uppvisat stenogTafernas utskrift för högerriksdagsmännen
Domö och Rahmn, och borde dessa herrar sålunda kunna bestyrka
denna min uppgift. I protokollet kan man också konstatera, att jag
utförligt motiverat, varför jag ändrat mitt votum i frågan. Jag önskar vid
denna justering särskilt upprepa:

1. Genom högerns katastrof artade tillbakagång vid förra årets val är det
politiska läget i riksdagen fullständigt förändrat.

2. Örn två partier besluta samarbeta i regeringsställning efter ett överenskommet
handlingsprogram, är det nödvändigt, att överenskomna programpunkter
hållas.

3. Då man t. o. m. inom det avslagsyrkande partiet, högern, anser, att viss
dyrortsgruppering kunde vara skälig, bör en tvivlare kunna gå med på praktisk
prövning, i all synnerhet som riksdagen alltid har möjlighet att ånyo taga
upp hela frågan till behandling.

Efter härmed slutad överläggning godkändes det upplästa protokollet.

Justerades protokollen för kammarens sammanträden den 14 innevarande
april på aftonen och den 16 april.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Asplund för tiden den 22
innevarande månad—den 1 nästkommande maj.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 8, till Konungen angående vissa av Kungl. Maj:t för budgetåret 1937/1938
under riksstatens åttonde huvudtitel gjorda framställningar m. m.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 153, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till
riksdagen med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen örn kommandomål.

Tisdagen den 20 april 1937.

Nr 25.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande under
år 1937 av en allmän jordbruksräkning;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till riksskogstaxering
och avverkningsstatistik;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond;

nr 160, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till kvalitetsfrämjande
åtgärder på skogsvårdens område;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
för lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård;

nr 162^ i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till vissa torrläggningsföretag;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Majit att besluta om försäljning av till arrendeegnahemsfonden
överförda kronoegendomar;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 6 § 5 mom. lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning
och slakthus;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring
i gällande bestämmelser örn lån till jordbrukare för genomförande av ackord
m. m.;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
viss del av Abisko nationalpark till svenska turistföreningen;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående nedskrivning
av ett Härryda elektriska andelsförening u. p. a. beviljat kraftledningslån;
samt

nr 170, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig nedsättning
av räntan å köpeskilling för vissa lägenheter, som upplåtits från
kronojord.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 415, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, i anledning av väckt motion, II: 107, om
införande av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn m. m., beslöt första kammaren
hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga utskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 289, angående inköp av vattenrätt i Glimån och Ljungan m. m.; och
nr 290, angående exploatering av Konradsbergs- och Mariebergsområdena
å Kungsholmen i Stockholm m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda motioner:
nr 316, av herr Björkman, Gustaf, m. fl.;
nr 3172 av herr Gabrielsson m. fl.;

Nr 25.

Tisdagen den 20 april 1937.

nr 318, av herr Petersson, Knut, och herr Ekströmer; samt
nr 319, av herr Sköldén m. fl.;

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet herr Gabrielssons motion,
nr 320, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 92—100 och första lagutskottets utlåtanden nr 36—41.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:
nr 321, av herr Hansén m. fl.;
nr 322, av herr Forssell; och
nr 323, av herr Carlström m. fl.;

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område.

Anmäldes och bordlädes

andra lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 3 mom. 3 och § 4
mom. 5 förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete; samt

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 4, i anledning av
väckt motion angående tillgodoseende av behovet av allmänna samlingslokaler.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

372021