RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1936:45)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1936. Andra kammaren. Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Kl. 11 f. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ I Justerades

protokollet för den 9 innevarande juni.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Intygas att riksdagsmannen Knut Johansson, som lider av myosit i vänster
skuldra, under behandlingen för denna sjukdom måste vistas inomhus under en
tid av 7 dagar, räknat från dato.

Stockholm den 14 juni 1936.

Tor Engeström,
leg. läk.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har ledamoten av kammaren herr
Hassler till mig framställt det spörsmålet,, huruvida jag har för avsikt att till
behandling upptaga frågan örn sådan ändring i gällande lagstiftning, att större
trygghet beredes allmänheten i fråga örn handeln med aktier, obligationer och
liknande värdepapper.

Såsom framgår av interpellationen, är densamma föranledd av de förhållanden,
som blivit blottade i en pågående rättegång vid Stockholms rådhusrätt
mot förre bankiren Gunnar Palm, vilken i Stockholm bedrivit handel med fondpapper
under firma bankirfirman G. Palm & C :o.

Den yrkesmässiga fondhandeln kan bedrivas antingen i eget namn men för
annan persons räkning -— fondkommissionsrörelse — eller ock i eget namn och
för egen räkning. Härtill kommer förmedling av fondaffärer, där förmedlaren
sammanför köpare och säljare utan att därvid handla i eget namn. Såsom
interpellanten framhållit, är fondkommissionsrörelsen reglerad genom en särskild
lagstiftning, lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet.
Dylik rörelse må icke utövas utan att vederbörligt tillstånd
därtill erhållits. Annan fondhandel åter må bedrivas av envar, som uppfyller
de allmänna förutsättningarna för handels utövande.

Interpellanten har funnit det böra utredas, om ej all yrkesmässigt idkad
verksamhet, som avser köp och försäljning av fondpapper och som ej sker för
egen räkning, bör vara underkastad bestämmelserna i lagen örn fondkommis Andra

kammarens protokoll 1930. Nr 45. 1

Svar å
interpellation.

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Svar å interpellation. (Forts.)

sionsrörelse och fondbörsverksamhet. Vidare har interpellanten framhållit att,
under det att beteckning-en bank vore enligt lag förbehållen bankbolag och vissa
andra rättsinstitut, gällande lag lämnade full frihet för yrkesutövare att använda
beteckningen bankir samt att det förhölle sig så, att allmänheten finge
den oriktiga föreställningen, att de anstalter, som kallade sig bankirfirma,
bankiraktiebolag och dylikt, vore ställda under bank- och fondinspektionens
kontroll.

Sådan fondhandel, som icke är underkastad kontroll enligt fondkommissionslagen,
har efter hand vunnit en avsevärd utbredning. Allenast i huvudstaden
torde antalet yrkesmässiga utövare av dylik fondhandel numera uppgå till mera
än fyrtio. Vid utförande av sina kunders order om köp och försäljning av värdepapper
anlita dessa fondhandlare i många fall biträde av fondkommissionär.
I övrigt visar emellertid den av dem bedrivna verksamheten stora likheter med
fondkommissionsrörelse. Skillnaden mellan detta senare slag av rörelse och
den av de nu ifrågavarande fondhandlarna bedrivna förmedlingsrörelsen torde
sålunda vara skäligen ringa. Det ligger därför givetvis nära till hands att ifrågasätta,
huruvida icke fondkommissionslagen borde göras tillämplig även å
den yrkesmässiga förmedlingsrörelsen, vilken därvid skulle komma under tillsyn.
För egen del ställer jag mig emellertid tveksam, huruvida några större
fördelar skulle sta att vinna nied en dylik anordning, och detta framför allt
av det skälet, att det ju, såsom interpellanten också själv gjort gällande, måste
vara uteslutet att ställa den fondhandel, som bednves i eget namn och för egen
räkning, under tillsyn. Yrkesutövare av den typ, mot vilken interpellanten påkallar
skydd för allmänheten, skulle därför alltid komma att finnas. Samma
tveksamhet i fråga örn effektiviteten av en ändrad lagstiftning har även uttalats
av bank- och fondinspektionen, som på min anmodan yttrat sig i ärendet.

av interpellanten framförda tanken, att benämningen bankir skulle förbehållas
utövare av sådan fondhandel, som står under bank- och fondinspektionens
tillsyn, vållar likaledes en viss tveksamhet. Denna beteckning användes
nämligen även av utövare av annan verksamhet än fondhandel, t. ex. bankverksamhet,
vilken måste mera än fondhandeln betraktas såsom bankirrörelse
i detta ords vedertagna bemärkelse. Det kan även framhållas, att redan nu finnes
en beteckning för yrkesmässig utövare av sådan fondhandel, som står under
bank- och fondinspektionens tillsyn, nämligen fondkommissionär. Det kan
i detta sammanhang förtjäna framhållas, att i tidigare upplagor av Sveriges
handelskalender under fackregistrets rubrik »Bankirer och låneförmedlare»
visserligen, såsom interpellanten påvisat, upptagits såväl firmor, som stå under
bank- och fondinspektionens kontroll, som också andra firmor utan skillnad
mellan kontrollerade firmor och andra. I den senaste upplagan av kalendern
har emellertid en uppdelning skett. Under särskild rubrik upptagas sålunda
».Bankirer och fondkommissionärer» med underrubrik »under bank- och fondinspektionens
kontroll». En liknande uppdelning har sedan flera år förekommit
i stockholms adresskalender samt i rikstelefonkatalogen för Stockholm

Av vad jag nu anfört framgår, att tvekan kan råda, huruvida tillräcklig anledning
föreligger att för närvarande upptaga till behandling frågan om en
ändring av gällande lagstiftning i det av interpellanten angivna syftet. Något
mera definitivt uttalande i saken är jag icke beredd att göra utan ytterligare
prövning av frågan.

Härpå yttrade

Herr Hassler: Herr talman! Jag ber att få rikta ett tack till herr statsrådet
och cheien tor finansdepartementet för hans vänlighet att besvara min inter -

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Svar å interpellation. (Forts.)

pellaton. Herr statsrådet har framhållit, att den yrkesmässiga fondhandeln
kan bedrivas antingen i eget namn men för annan persons räkning — det är
vad nian kallar för fondkommissionsrörelse — eller oek i eget namn och för
egen räkning. Vidare har statsrådet påpekat, att fondhandeln därutöver kan
ske genom förmedling av fondaffärer, där förmedlaren sammanför köpare och
säljare utan att därvid handla i eget namn. Det är det sistnämnda slaget av
fondhandel, som jag i interpellationen kallat för handel i annans namn och
för annans räkning, och det är just mot denna form av fondhandel, som jag i
interpellationen främst begärt skydd. Herr statsrådet har yttrat, att denna
form av fondhandel på senare tid vunnit avsevärd utbredning.

För min del anser jag, att man kan ifrågasätta örn den definition, som statsrådet
lämnat på detta slag av fondaffärer kan anses alldeles exakt, att det
alltså är fondaffärer, där förmedlaren sammanför köpare och säljare utan
att handla i eget namn. I realiteten är det väl på det sättet, att han aldrig
sammanför köpare och säljare med varandra utan snarare alldeles självständigt
vänder sig dels till en säljare och dels till en köpare samt sedan skriver
ut fondnotan och gör avräkning mellan köparen och säljaren. Köparen och
säljaren vistas ofta i olika länder och komma aldrig i direkt kontakt med
varandra. Jag för min del tror, att det i realiteten icke finns någon stor skillnad
mellan fondkommissionsrörelse och denna slags verksamhet. De innebära
i ekonomiskt hänseende huvudsakligen detsamma, och jag anser, att allmänheten
har rätt att åtnjuta samma skydd i bägge fallen.

Herr statsrådet har förklarat, att han var tveksam, huruvida man kan vinna
större fördelar genom att utsträcka kontrollen över dessa slag av affärer
på sätt jag ifrågasatt. Denna tvekan grundar sig framför allt därpå, att det
skulle vara uteslutet att ställa fondhandel, som bedrives i eget namn och för
egen räkning, under kontroll. Jag har själv sagt i interpellationen, att man
i fråga örn den av vederbörande själv bedrivna fondhandeln icke kan tänka
sig någon direkt tillsyn, och statsrådet har framhållit, att en fondhandel av
den typ, mot vilken jag velat påkalla skydd, alltid kommer att finnas till.
Detta är formellt riktigt på så sätt, att dylika yrkesutövare väl kunna tänkas
alltjämt finnas kvar. Men den lagändring, som jag ifrågasatt, har den
innebörden, att, i den mån de idka sådan handel, skulle ^de komma att falla
under lagstiftningen och förbjudas. Det år klart, att sådana fondhandlare
kunna liksom andra överträda lagen och ägna sig åt en verksamhet, som de
icke få bedriva. Men man får antaga, att lagen dock har den verkan, att den
dels i betydande mån avskräcker från och dels ger möjlighet att beivra sådana
former av fondhandel. Da skulle denna art av verksamhet endast kunna
ske under bank- och fondinspektionens överinseende. Det är klart, att örn
förslaget genomföres, bank- och fondinspektionen far ökat ansvar och ökat
arbete, men det är ett förhållande, som härvidlag icke far vara avgörande.

Jag’ har vidare i interpellationen uttalat mig för lämpligheten av att reservera
namnet »bankir» at utövare av sadan fondhandel, som star under bankoch
fondinspektionens tillsyn. Jag medger, att detta förslag icke står i exakt
överensstämmelse med gängse språkbruk. Men det är värt att reflektera pa,
örn det kail öppna vägen för bättre förhallanden pa detta område. När namnet
»bank» i banklagen reserverades för vissa slags rättsubjekt, stod det icke
heller i full överensstämmelse med den tidens språkbruk, men jag tror, att
ingen ansåg annat, än att det var lämpligt, att denna bestämmelse inbördes i

banklagen.^s^det s]ula<i,. mod att anföra att tveksamhet kunde råda, huruvida

tillräcklig anledning förelåge att för närvarande upptaga till behandling mitt
förslag lill ändring av gällande lagstiftning. Statsrådet förklarade sig icke

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Svar å interpellation. (Forts.)

beredd att utan vidare prövning av frågan göra ett mera definitivt uttalande
i ^sälten. Jag vill för min del uttala den förhoppningen, att resultatet av en
sådan ytterligare prövning, som statsrådet nu ifrågasatte skulle komma till
stånd, måtte bli en reform i den av mig antydda riktningen.

§ 4.

Svar å Efter att på begäran ånyo hava erhållit ordet yttrade
interpellation.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Med denna kammares tillstånd har herr Janne Nilsson till mig framställt följande
spörsmål, nämligen dels huruvida de under åren 1932 och 1933 igångsatta
utredningarna angående vissa avgifter till Lunds domkyrka samt angående
s. k. hospitalsräntor fortskridit så långt, att förslag i dessa ärenden kunde
förväntas till 1937 års riksdag, dels ock huruvida jag i annat fall hade för avsikt
att vidtaga erforderliga åtgärder för utredningsarbetets påskyndande.

I anledning härav får jag anföra följande.

Utredning angående förenämnda, till Lunds domkyrka utgående avgifter begärdes
av riksdagen i skrivelse den 24 maj 1933, utredning angående liospitalsräntorna
i skrivelse den 7 maj 1932. över sistnämnda skrivelse avgav kammarkollegiet
utlåtande den 31 augusti 1933. Åt en särskilt tillkallad sakkunnig
uppdrogs därefter, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december
1933, att inom finansdepartementet biträda med utredning i de uti riksdagens
skrivelser avsedda frågorna.

Med skrivelse den 31 mars 1936 har den sakkunnige sedermera till chefen
för finansdepartementet överlämnat en promemoria, innefattande av författningsförslag
åtföljd utredning angående ifrågavarande till Lunds domkyrka
utgående avgifter. Rörande innehållet i denna promemoria må här i korthet
framhållas, att den sakkunnige funnit till domkyrkan utgående räntor, däri
inbegripet landgillespannmål samt acke- och dagsverksspannmål av domkyrkan
frånsålda hemman, vara att betrakta såsom frälseskatteräntor, för vilkas
avlösning möjlighet föreligger redan på grund av gällande lagstiftning (lagen
den 8 november 1912 örn avlösning av vissa frälseräntor). Förslag har däremot
framlagts örn att från sådant hemman utgående kronotiondespannmål och
städjeavgift skola upphöra att utgå mot ersättning till domkyrkan av statsverket.
Vidare har föreslagits, att innehavare av vissa stadsfastigheter, vilka betala
jordskyld till domkyrkan, skola få friköpa sig från denna avgiftsskyldighet.
Vad beträffar den av interpellanten särskilt omnämnda s. k. erkänslan,
som uttages av domkyrkan vid försäljning av domkyrkan förut tillhöriga hemman,
har den sakkunnige kommit till den uppfattningen, att domkyrkan icke
har befogenhet att mot vederbörande jordägares bestridande uttaga dylik avgift.
I denna del har föreslagits, att 20 § lagen den 8 november 1912 örn avlösning
av vissa frälseräntor, däri gjorts förbehåll örn bibehållandet av domkyrkans
rätt till erkänsla vid avlösning av frälseränta, skall upphävas i vad
avser sagda avgift. Därmed har avsetts, att sådan avgift utan vidare skulle
bortfalla. Någon ersättning till domkyrkan härför har icke föreslagits.

Omförmälda promemoria har i vanlig ordning utremitterats till vederbörande
myndigheter, vilka ha att före den 15 innevarande juni till finansdepartementet
inkomma med sina yttranden.

Vad angår hospitalsräntorna — varmed avses vissa jämlikt brev den 12 maj
1876 från hospitalen till statsverket indragna räntor — innefattar kammarkollegiets
förenämnda yttrande förslag örn fullständig avskrivning av dessa räntor.
Ett förslag i sådant syfte torde emellertid lämpligen böra framläggas för riks -

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Svar å interpellation. (Forts.)

dagen först i samband med förslag om åtgärder, som må finnas påkallade beträffande
förberörda avgifter till Lunds domkyrka samt vissa andra liknande
avgifter (landgille, landskyld m. fl.).

Av vad jag sålunda anfört framgår, att de av interpellanten avsedda ärendena
inom en nära framtid torde komma att föreligga i ett sådant skick, att hinder
icke behöver föreligga för ärendenas framläggande inför nästa års riksdag.

Vidare anförde:

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet

och chefen för finansdepartementet få framföra ett tack för det snabba, svar,
jag erhållit, och jag utsträcker detta tack till att jämväl gälla innehållet i
svaret. Jag skall nöja mig med att kort och gott konstatera, att detta svar ^säkerligen
kommer att mottagas med tillfredsställelse av dem, som denna fråga
berör.

Herr Vougt: Herr talman! Enär här berörts en fråga av stor vikt för

Malmöhus län, skall jag be att få instämma i den förhoppning, som uttalades
av herr Janne Nilsson, att de människor på landsbygden, som förvärvat lägenheter,
vilka förut tillhört Lunds domkyrka, må inom kort komma att befrias
från den avgäld, som det här är fråga om.

Herr Paulsen: Herr talman! Då även jag varit med örn att underskriva en
motion örn denna sak, som vid föregående års riksdag väcktes av herr Janne
Nilsson, ber jag att få instämma i det yttrande, han nu hade.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 160—165, bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr 76—80 och första lagutskottets utlåtande
nr 51.

§ 6.

Härpå föredrogs och Indes till handlingarna särskilda utskottets memorial,
nr 4, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande det i utskottets
utlåtande nr 1 framlagda förslag till värnpliktslag.

§ 7.

Till avgörande företogs nu statsutskottets utlåtande, nr 153, i anledning av Äng. gränsleKungl.
Maj :ts proposition angående granskning av läroböcker jämte i ämne! nxng™J*ro''
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, den 21 februari 1936 dagtecknad proposition,
nr 143, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att till granskning av läroböcker för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett anslag a\ 15,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr Sefve väckt motion, nr 711, vari hemställts,
att riksdagen med avslag å Kungl. Maj :ts förevarande proposition måtte
till granskning av läroböcker genom skolöverstyrelsen anvisa ett anslag av

4,000 kronor;

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. granskning av läroböcker. (Forts.)

dels ock en inom andra kammaren av herr Carleson väckt motion, nr 717,
varj föreslagits, att riksdagen måtte, med avslag å Kungl. Maj :ts proposition
i ärendet, besluta att för bestridande av ökade kostnader för läroboksgranskning
anvisa ett anslag av 5,000 kronor på skolöverstyrelsens stat.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förevarande proposition samt de i ämnet väckta motionerna,

a) till skolöverstyrelsen: granskning av läroböcker anvisa ett anslag av

5,000 kronor att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med vad av utskottet i
utlåtandet anförts och enligt de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj :t
meddelades; samt

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn verkställande av utredning och
framläggande för riksdagen, i den mån så kunde visa sig erforderligt, av förslag
till åtgärder för ett förbilligande av kostnaderna för läroböcker m. m.
vid skolorna.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Johan Nilsson i Malmö,
Oscar Olsson, Anderson i Råstock, Jansson och Andersson i Prästbol, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det kan synas underligt, att en
lekman som jag yttrar sig i en fråga som denna, men jag skall genast, som
jag brukar, bekänna kort.

Jag skall be att få erinra om vilket missnöje det väckt ute i olika skoldistrikt,
att det enligt vår uppfattning på landsbygden är alltför täta ombyten av läroböcker.
Jag vet, att detta missnöje hänför sig icke endast eller huvudsakligen
till den egentliga landsbygden utan också till samhällen, köpingar och städer.
Da sa är förhållandet, är det också naturligt, att statsrådet, innan propositionen
i ärendet framlades, skickade ut det föreliggande förslaget för yttrande
bade till stadsförbundet och till landskommunernas förbund. Som kammarens
ledamöter finna av den lämnade redogörelsen, ha båda dessa organisationer i
allt väsentligt tillstyrkt det föreliggande sakkunnigeförslaget. För landskommunernas
förbunds vidkommande vill jag säga, att vi för vår del kostade på
oss en rätt så grundlig debatt, som slutade med att vi enade oss örn att tillstyrka
förslaget. Då tycker man, att det är litet underligt, att man så helt och hållet
kan komma bort fran den synpunkt, som framlagts i de sakkunnigas förslag,
och koppla in hela anordningen i skolöverstyrelsen.

Jag måste för min del säga rent ut, att jag anser det bättre, örn en utanför
skolöverstyrelsen stående institution finge verkställa den förberedande granskningen
och sedan skolöverstyrelsen finge bestämma, vilka läroböcker som skulle
komma till användning. Jag kan icke på något sätt komma ifrån att det ur
den synpunkt, som det här gäller att tillgodose, måste bli den mest effektiva
och alltså i längden bästa formen för att reglera läroboksbeståndet och få fram
de bästa läroböckerna. Jag försäkrar, att det finns ingen, som icke vill lia fram
ett sådant resultat, och jag tycker bara det är underligt, att man nödvändigtvis,
av rädsla för att till äventyrs få en ny mindre institution skall lägga en
mer eller mindre — jag ber örn ursäkt för att jag säger det — byråkratisk hallstämpel
på prövningen och granskningen av läroböckerna. Så ser jag på denna
sak, och därför har jag kommit att jämte några andra stå som reservant i denna
fråga och hemställt örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

. Nu är °det emellertid så, att första kammaren har vid senaste plenum, tror
jag, alltså i lördags, beslutat att göra rent bord och endast godkänna punkt b)

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Äng. granskning av läroböcker. (Forts.)
i föreliggande utskottsutlåtande. Med den uppfattning jag har, tycker jag
nog också, att det skulle vara den lyckligaste lösningen. Men då jag icke är
säker på att en sådan lösning kan vinna resonans^ här, skall jag för tillfället
avstå från att göra något yrkande, till dess jag får höra, hur de, som stå för
utskottsmajoritetens förslag, se på saken. Jag betraktar det som en given
fördel, att vi icke i riksdagens sista timme behöva belasta kamrarna med en
i och för sig onödig gemensam votering eller sammanjämkning eller jvad det
kan vara fråga örn. Därför avstår jag för tillfället fran att göra något yrkande.

Herr Persson i Falla: Herr talman! I den fråga, på vilken herr Anderson
i Råstock närmast tryckte, nämligen förbilligandet av läroböckerna, är det
ju ingen skillnad mellan utskottets förslag och det beslut, som första kammaren
fattat. Första kammaren beslöt att bifalla punkten b),, alltså en skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning och förslag i denna sak.

Beträffande frågans läge i övrigt vill jag säga, att när herr Anderson i
Råstock ansåg, att det skulle vara en alldeles särskild^ fördel att__ få denna
granskning förlagd utanför skolöverstyrelsen för att därigenom erhålla en effektivare
reform, kan jag icke dela hans mening. Det är ju dock sa, att skolöverstyrelsen
tillkom just för att handhava de centrala uppgifterna i fråga örn
skolväsendet, och till dessa centrala uppgifter hör ovedersägligen tillsynen
över och granskningen av läroboksbeståndet. Det förefaller rätt egendomligt,
att det skall tillskapas en särskild institution utanför skolöverstyrelsen. Jag
tror, att det ur den allmänna förvaltningens synpunkt måste anses vara en
ganska vansklig väg att ga in pa att pa detta sätt utanför de centrala verken
tillskapa småverk med alldeles speciella arbetsuppgifter. .

Jag har precis samma inställning som herr Anderson i Råstock, att vi icke
böra göra alltför mycket av dessa frågor i diskussionen utan att vi böra begränsa
oss. Jag skall därför icke gå djupare in i frågan, utan jag skall inskränka
ling till att pa de skäl, jag anfört, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag har i statsutskottet företrätt
den meningen, att den granskningsnämnd, som här ifrågasatts, skulle sortera
under skolöverstyrelsen, alltså organiseras inom densamma. Jag har nämligen
den alldeles bestämda uppfattningen, att det här är en uppgift, som skall
åligga ett sådant ämbetsverk, en sådan central myndighet som skolöverstyrelsen,
och att man icke skall skapa en särskild institution utanför skolöverstyrelsen
för denna saks skull.

Jag har däremot icke kunnat förlika mig med utskottsmajoritetens uppfattning
i övrigt, ehuru jag icke ansett det löna mödan att reservera mig. Jag
företrädde inom avdelningen en uppfattning, som tyvärr icke biträddes av
några andra, nämligen att nian skulle i stort sett kunna taga ecklesiastikministerns
förslag till granskningsnämnd men lägga den inom skolöverstyrelsen.
Men när detta uppslag icke fick anslutning från något håll, ansåg jag det icke
värt att kämpa vidare.

Jag anser nu, att det väsentligaste i hela denna sak har riksdagen icke tätt
tillfälle att uttala sig örn, nämligen vad man skall kunna göra, för att läroböckerna
skola bli billigare. Det är det största intresset för den stora allmänheten.
_ .

Som saken nu ligger till, har jag ingen som helst anledning att motsätta mig
ett sådant yrkande, som innebär avslag på första punkten av utskottets hemställan
men bifall till den senare punkten, vari begäres en utredning beträffande
förbilligande av läroböckerna.

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. granskning av läroböcker. (Forts.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Ensberg: Herr talman!
Henna fråga är tvivelsutan en för den svenska allmänheten högst betydelsefiill
fråga. ^ Det är dock ingen småsak, när vi betänka, att årligen giva
föräldrar och målsmän ut 5 miljoner kronor för skolböcker, och i dessa 5 miljoner
kronor ingå 800,000 kronor, som komma på kommunernas kostnader i
form av fria böcker. Det är därför redan ur prissynpunkt ett ofantligt stort
intresse särskilt för fattiga familjer, att det blir någon reda och ordning på
läroboksväsendets område Den

grundsats, som enligt min mening bör gälla och som är sund och riktig,
är att skälen för antagandet av en ny lärobok i ett ämne skola vara starka för
att beaktas. Att de skola vara starka skall enligt mm mening innebära, att
den nya boken representerar pedagogiskt och sakligt ett framsteg före’ den
gamla. Det har ej alltid varit fallet vid de ombyten vi fått bevittna. Om det
är tre barn: Tripp, Trapp, Trull, har Trull icke kunnat läsa Trapps böcker,
0C". Trapp har ej kunnat läsa Tripps. Det leder till betydande kostnader.

„ nämna, att en folkskollärarinna i Stockholm uppvaktade mig för ett

ar sedan och visade, hur ett barn i folkskolan bara genom flyttning från en
iörsamling till en annan åsamkat sina fattiga föräldrar en extra utgift för
läroböcker på icke mindre än 12 kronor, vilket är en betydande utgift i en fattig
människas budget. ^ Redan ur den synpunkten finnas skäl att gripa in.

Det finnes skäl också ur en annan synpunkt. Det är, att i fråga ”örn de främmande
språken bedrives det enligt min och mångas tanke rätt mycket av värdelöst
geschäft. Hur är det? Vi hava en rad textböcker i franska, tyska och
engelska, kommenterade av läroverkslärare. Jag har, herr talman, den kätterska
uppfattningen, att den person, som satts till språklärare i ett läroverk
skall bestå kommentaren själv. Det skall han kunna. Det där att tvinga barnen
i läroverken att köpa kommenterade läroböcker för dyra pengar, när man
kan inköpa originalupplagan för hälften, en tredjedel eller ibland en fjärdedel
men få kommentaren av läraren, det systemet älskar jag icke.

Jag skulle vilja lägga skolöverstyrelsens chef i detta samband på hjärtat
att sa långt som möjligt utmota ur läroverkens undervisningsliv de kommenterade
texterna i fråga om moderna språk.

Men, mina herrar, det är också en annan synpunkt. Här hava vi stora, mycket
stora och mäktiga förlagsintressen, som gärna vilja dirigera, hur bokvalet
sker. Jag behöver icke nämna några firmors eller den stora firmans namn. Herrarna
veta mycket val, vad saken rör sig örn. Jag har den uppfattningen, att
valet av läroböcker i vara skolor skall ske efter strängt sakliga synpunkter
och icke dirigeras av några intressen utifrån. Vidare skulle jag vilja säga,
att kontrollen över att ombyte av lärobok är motiverat och att det nya bokbeståndet^
är hållbart -— den kontrollen måste utövas helst av personer, som icke
liava några som helst personliga förbindelser med bokförlagen utan stå alldeles
fria.

Jag tror därför, att den ordning, som anvisas i Kungl. Maj:ts proposition,
pekar åt rätt hall. Jag medger, att den naturligtvis kan göras till föremål för
kritik. Men den sämsta lösningen av alla lösningar vore enligt min tanke att
ga den väg, som anvisats av utskottet under punkten a), ty det blir ingen lösning
alls. Här bär jag ett alldeles särskilt skäl att säga, att den punkten bör
kammaren avslå, liksom första kammaren redan har avslagit den. Jag har för
några dagar sedan tillsatt en utredning, som har till uppgift att granska skolöverstyrelsens
arbetsformer och arbetsuppgifter. Det säger sig självt, att örn
* likhet med utskottet här under punkten a) nu vill till skolöverstyrelsen
förlägga en vidgad granskningsuppgift, så berör det på det intimaste just det

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Ang. granskning av läroböcker. (Forts.)
utredningsspörsmål, som det för några dagar sedan närmare redogjorts för i
tidningarna, såsom herrarna sett. Det är enligt min tanke ett tillräckligt skäl
för att gå på avslag på punkten a).

Yad punkten b) beträffar, så säger det sig självt, att där är det endast tacknämligt
att riksdagen ännu en gång med skärpa understryker sitt krav på att
få läroböckerna förbilligade. Det finnes visserligen redan tidigare en framställning
i samma riktning. Men det skadar icke, att Kungl. Maj :t ännu en
gång får understruket vikten av detta.

Som frågan alltså ligger till, herr talman, skulle jag för min del vilja anhålla,
att andra kammaren i likhet med första kammaren avslår punkten a) och
bifaller punkten b).

Herr Holmdahl: Herr talman, mina damer och herrar! Herr statsrådet

började med att tala om vilken betydande och viktig fråga det är att få en
ordentlig hand över läroböckerna och skolböckerna icke minst från kostnadssynpunkt.
Han nämnde några siffror, som visade, vad läroböckerna kosta
målsmännen och skolorna för närvarande.

Ja, det är naturligtvis alldeles riktigt. Däri äro vi alla ense med honom.
Men jag vill fästa uppmärksamheten vid att då det gäller kostnadsfrågan,
finnes det icke någon som helst skillnad mellan Kungl. Maj :ts och utskottets
här föreliggande förslag mer än den, att utskottet vill anordna tills vidare en
sådan granskning och forma densamma på sådant sätt, att det blir 10,000
kronor billigare än det sätt, varpå Kungl. Majit föreslår, att granskningen
skall anordnas.

Nu har emellertid statsrådet kommit med samma yrkande, som han ställde
i första kammaren och som naturligtvis alltid kan räkna på en viss sympati
i arbetströtthetens tecken nämligen, att man skall göra rent bord med både
Kungl. Maj:ts och utskottets förslag och endast gå på den andra punkten,
det förslag, som innebär skrivelse örn förbilligande av kostnaderna. Det är
alltså att återföra frågan precis till utgångspunkten. 1930 skrev riksdagen
och begärde just att få billigare kostnader. Så sattes denna stora och utomordentligt
vidlyftiga apparat i gång, som genom statsrådets ingripande utvidgades
till att bliva den grundligaste undersökningen över läroboksbeståndet
i detta land. Statsrådet vitsordar även i sin proposition, att man måste anse,
att hela denna fråga nu är i grund och botten utredd och färdig för sitt lösande.
Nu skall det bliva pannkaka av alltsammans därför, att utskottet har vågat att
på en — och icke väsentlig — punkt justera Kungl. Maj:ts förslag. Jag kan
icke, herr talman, annat än be att för några ögonblick få fästa kammarens uppmärksamhet
på att i de väsentligare delarna är Kungl. Maj :ts förslag bifallet
i utskottets hemställan och att utskottets i likhet med Kungl. Maj :ts förslag
innebär högst väsentliga nyheter, då det gäller granskningen och antagningen
av läroböcker.

Jag är fullkomligt ense med herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
däri, att jag icke tror, att man kan komma mycket längre beträffande
kostnadsfrågan. Det har denna utredning visat. Man får, som statsrådet själv
säger i sin proposition, lita till, att när man gör en central granskning över
hela skolväsendet beträffande läroböckerna, när man därigenom kommer att
rationalisera antagandet av nya läroböcker och minska antalet läroböcker, är
detta ett sätt att på indirekt väg minska kostnaderna för läroböcker. Statsrådet
har själv icke kunnat framlägga något annat förslag än detta. Det hela
skulle fungera precis på samma sätt enligt propositionen som enligt utskottets
förslag. Jag vill erinra om, att vad som här i propositionen föreslagits
och som utskottet har biträtt, det är bland annat, att då det gäller läroboks -

Nr 45.

Måndagen den 15 juni -

Ang. granskning av läroböcker. (Forts.)
frågan på folkskolans område skall det för första gången även här anordnas
central granskning. Jag ber herrarna och damerna i riksdagens andra kammare
att erinra sig, att det är framför allt läroboksfrågan på folkskolans område
som föranlett dessa riksdagsskrivelser. Här har utskottet enhälligt biträtt
Kungl. Maj:ts förslag att under det att endast läroverkens böcker hittills
granskats centralt, skall nu hela folkskolans läroboksbestånd efter detta granskas
centralt.

Vidare har utredningen fastslagit en hel rad av principer för granskningen,
som statsrådet i sitt anförande var inne på. Även i fråga om dessa principer
bär utskottet utan undantag fastslagit och biträtt propositionens förslag.

Även beträffande själva formen för granskningen har utskottet biträtt
Kungl. Maj:ts förslag i en mycket viktig punkt, nämligen att varenda ny
lärobok, som skall antagas eller få utkomma i ny upplaga, skall granskas
av tvenne tillkallade experter. Man skall bjugga beslutet om antagande eller
förkastande på utlåtade från dessa experter. Det är någonting väsentligt för
den nya granskningsproceduren. Där äro Kungl. Majit och utskottet eniga.

Huvudskillnaden mellan propositionen och utskottsförslaget hänför sig väsentligen
till frågan örn granskningsnämnden. Här har statsrådet velat inrätta
en särskild granskningsnämnd, som skall handhava icke bara läroverkens
utan även folkskolornas läroboksfråga. Utskottet har ansett — på de
skäl, som herr Persson i Falla har angivit — att då det obestridligt hör till
skolöverstyrelsens uppgifter att befatta sig med centrala pedagogiska frågor
och detta är en central pedagogisk uppgift, så finnes det ingen anledning,
åtminstone icke till att börja med, att taga bort granskningen och det slutliga
antagandet av läroböckerna från den centrala skolmyndigheten. Det förhåller
sig också så, att statsrådet i direktiven för den utredning han igångsatt beträffande
detta ämbetsverk — något som jag konstaterat nied tillfredsställelse
—- betonar såsom ett huvuddirektiv för utredningen, att man skall se till, att
överstyrelsens organisation bättre avpassas, så att överstyrelsen allt mer och
mer må kunna koncentrera sig på de centrala pedagogiska uppgifterna.

Är det så förfärligt farligt att göra en ändring i Kungl. Maj :ts proposition,
som går ut därpå, att tills vidare skall granskningsförfarandets slutakt, antagandet
av läroböckerna, förläggas till skolöverstyrelsen? Jag fäster uppmärksamheten
på, att utskottet yttrat sig med synnerlig försiktighet. Utskottet
säger på sidan 30: »Det gäller att söka nå en organisation, där eventuellt
erforderliga förändringar lätt kunna vidtagas, exempelvis genom inrättande
inom skolöverstyrelsen av en nämnd med representation för målsmannaintresset»
etc. etc. Alltså, utskottet har lagt sitt förslag såsom ett försök, där man
ställer frågan tills vidare öppen.

Jag måste säga, att detta utskottets handlingssätt står i full överensstämmelse
med den ståndpunkt statsrådet företrädde, då han inhämtade Kungl.
Maj:ts tillstånd till utredning örn vissa organisations- och arbetsförhållanden
inom överstyrelsen. Det står i full överensstämmelse med den ståndpunkten.
Men det står icke i lika god överensstämmelse med detta förslag i propositionen
örn granskningsnämnden.

Nu vill jag säga. som jag redan antytt, att jag anser, att frågan, om granskningsnämnden
skall stå utanför överstyrelsen eller icke, har, låt mig säga,
en smula överdrivits. Det väsentliga är att få experter, som yttra sig örn varje
bok. Vare sig granskningen ligger i överstyrelsen eller hos en särskild nämnd,
kommer överstyrelsen resp. nämnden att bygga på dessa experters utlåtanden.

Jag har därför den uppfattningen, att örn kammaren vill taga ett viktigt
steg framåt, då det gäller denna nu grundligt utredda frågas lösning, bör kammaren
biträda utskottets förslag. Jag vill också fästa uppmärksamheten vid,

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Ang. granskning av läroböcker. (Forts.)
att statsrådet i propositionen här om läroböckerna själv ser på denna fråga
om granskningsnämndens inrättande eller icke på samma sätt — tycker jag -—■
som jag här gjort. Statsrådet erinrar nämligen om — det står på sidan 13
i utskottets utlåtande — att nu har läroboksfrågan för första gången blivit
utredd i hela sitt sammanhang. Han säger: »Det vill då synas, som om en
lösning äntligen borde åvägabringas och icke hela denna angelägenhet återigen
skjutas å sido på obestämd tid. Spörsmålet om vilken organisation, som
skäligen bör anordnas för läroboksgranskningen, torde därvid desto mindre
böra få utgöra något hinder, som det icke till sin natur torde vara av principiell
art utan snarare en lämplighetsfråga.»

Alltså, statsrådet själv säger, att denna fråga är dock icke av den betydelse,
att den bör avgöra förslagets antagande eller förkastande.

Ja, herr talman, jag vill på dessa skäl yrka bifall till utskottets föreliggande
utlåtande i båda punkterna. Jag vill beträffande skrivelseförslaget säga,
att jag intar precis samma position som statsrådet: oaktat vi båda väl inse,
att efter den utredning, som skett, något väsentligt i kostnadsfrågan knappast
torde kunna göras på annat sätt än som statsrådet föreslagit, d. v. s. genom
en effektivare och mera centraliserad granskning, vill jag icke, i likhet med
statsrådet, motsätta mig en skrivelse. Men jag måste säga, att efter det grundliga
sätt, varpå frågan blivit utredd under herr statsrådets ledning, tror jag
för min del icke mycket på möjligheten att komma längre än herr statsrådet
gjort i den kungliga propositionen; och jag ber, herr talman, därför att få yrka
bifall till utskottets förslag på de skäl jag anfört.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr tal man!

Den föregående ärade talaren tyckte, att det vore tråkigt, att detta
förslag nu skulle förvandlas till pannkaka. Den ärade talaren kanske erinrar
sig liksom jag ett ställe i Vergilius, där det skildras hurusom man vid Aeneas’
nedstigning till underjorden serverade hunden Cerberus en »ofta», en honungskaka
kanske vi skulle kunna översätta det med. Här har den ärade talaren
i stället för den pannkaka, som jag enligt hans tanke serverat, velat servera
kammaren en dylik »ofta», en dylik honungskaka — ty mina herrar, det
är en honungskaka. Han sätter fram den på bordet mycket aptitligt och erbjuder
herrarna att äta. Men jag som nu är pappa till propositionen och utredningen
och vet, vad det i den honungskakan är för ingredienser, som herrarna
icke riktigt sett, säger: Akta er, mina herrar, det är bättre att icke
äta av den där. Jag behöver icke gå närmare in på saken, ty kammarens
flertal vet, att det förhåller sig så. Det intresse från det stora läroboksförlaget,
vilket till förespråkare haft den stora tidning, som står det stora förlaget
ytterst nära, borde för kammaren vara tillräckligt för att se, att här
bjuder man en »ofta», ägnad att insöva och skapa slummer, där kammaren
bör ha ögonen öppna.

Herr Sefve: Herr talman! Herr ecklesiastikministern började med att tala
om de svårigheter, som föreligga för föräldrarna i fråga om anskaffande av
läroböcker och örn de förhållanden, som göra, att utgifterna för läroböcker
bli större än de borde vara. Jag ber att mycket livligt få instämma i detta.
Jag beklagar endast, att föräldrarnas så viktiga intressen blevo förbisedda
i det resonemang, som sedan följde. Jag måste beklaga, att så litet hittills
gjorts för att hjälpa dessa föräldrar.

Herr ecklesiastikministern kom sedan in på en del exemplifieringar
av vad han åsyftade. Han talade allra först örn texterna i främmande
språk, och jag vill då nämna, att jag förr i tiden var på precis samma

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. granskning av läroböcker. (Forts.)
linje som ecklesiastikministern. Jag har hävdat precis samma synpunkter.
Det var på den tiden då jag var ung och oerfaren som lärare. Sedan jag i
en rad konferenser drivit just dessa ecklesiastikministerns åsikter, har jag blivit
tvungen att omvända mig, och jag är övertygad örn att ecklesiastikministern
skall få göra på samma sätt, ifall han närmare sätter sig in i saken.
Jag har för min del tidigare varit av den uppfattningen, att dessa texter helst
böra vara utan kommentarer, bl. a. därför att, som jag trodde då, man på det
sättet skulle få dessa böcker billigare. Senare har jag emellertid funnit det
vara felaktigt; man får dem icke billigare på så sätt. Man fick det på den
tid jag drev dessa satser, men det var under krigstiden, då den svenska valutan
stod mycket högt. Sedan dess har en fullständig förskjutning inträtt;
nu köper man i regel de svenska upplagorna betydligt billigare än de utländska.
Man kan nämligen icke taga de stora utländska billighetsupplagorna,
och detta av den anledningen att de i regel icke äro så noggrant genomsedda
som önskligt är för en lärobok i en skola.

Dessutom vill jag framhålla, att visserligen är det rätt som herr ecklesiastikministern
sade, att man kunde kräva av lärarna, att de själva skulle kunna
göra den kommentaren. Det går emellertid icke att kräva det av den enkla
anledningen, att dessa lärare i regel äro specialister på ett språk men äro
tvungna att undervisa i flera. Våra skolor äro nämligen så konstruerade, att
det är nödvändigt, att de ha det ordnat så.

Men det är icke bara detta, som det gäller, utan även lärjungarnas tid.
Man måste säga, att det dyrbaraste av alltsammans i undervisningen är tiden.
Det är den som kostar det allmänna så mycket och även är dyrbar för föräldrarna.
Örn man skall tvinga lärare och lärjungar att använda en stor del
av undervisningstiden till anteckningar, blir skolundervisningen synnerligen
dyrbar. Därtill vill jag säga, att även om de synpunkter, som ecklesiastikministern
nu och jag tidigare för min del framlagt, vore riktiga, skulle det
icke alls bli bättre genom en sådan granskning, som här har föreslagits i
propositionen. Det framgår ganska tydligt av det resultat, vartill denna
granskning kommit. Jag Ilar för min del gått till just det förlag, som ecklesiastikministern
åsyftade, av den anledningen att detta förlag är det största,
och bett att där få jämföra dess listor med denna granskningslista. Och det
visade sig därvidlag, att av de textböcker, som blivit godkända av granskningsnämnden,
är det icke mindre än 39 stycken, som blivit underkända av
förlaget, eller rättare underkända av vederbörande skolor — d. v. s. den gallring
som för närvarande äger runi, är skarpare än den gallring som ägt rum
hos granskningsnämnden.

Ecklesiastikministern talade vidare om en förbindelse, örn jag hörde rätt —
jag är icke alldeles säker därpå; hörde jag fel, ber jag örn ursäkt — mellan
förlaget och skolöverstyrelsen, och att det var av denna anledning man icke
kunde rekommendera den lösning, som utskottet har föreslagit. Jag vill då
säga, att är man rädd för en sådan förbindelse, bör avskärandet därav icke
gälla endast granskningen, ty det har mycket liten betydelse, utan införandet
av läroböckerna i skolorna. De böcker, som därvid ifrågakomma, äro
naturligtvis av den beskaffenheten, att de i regel icke kunna ifrågasättas till
annat än godkännande vid en sådan läroboksgranskning, som förutsatts i propositionen,
men däremot kan det naturligtvis teoretiskt mycket väl tänkas,
att ett tryck utövas från skolöverstyrelsens sida på de underordnade skolmyndigheterna
vid läroböckernas införande. Där bär i så fall stöten sättas
in, men något sådant har icke föreslagits i propositionen.

Ecklesiastikministern har framhållit, att en ny situation inträtt, sedan en
kommitté tillsatts för utredning av en omorganisation av skolöverstyrelsen;

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Ang. granskning av läroböcker. (Forts.)
i och med denna åtgärd föreligger enligt hans uppfattning icke längre någon
aktualitet på läroboksfrågans område. Jag kan i så fall endast beklaga, att
ecklesiastikministern icke visste om detta vid den tid han framlade sin proposition,
ty i så fall hade mycket arbete besparats såväl i riksdagen som i
detta fall särskilt i utskottet. För min del kan jag däremot icke finna annat
än att denna utredningskommitté, som vi hoppas skall göra nytta, icke alls
på något sätt utgör anledning att motsätta sig utskottets förslag. Kommer
skolöverstyrelsen att omorganiseras, är det ju bara bra, att man till dess
hinner få ett par års erfarenhet av, hur denna granskning verkar. Man skulle
sedan eventuellt kunna lägga om den på annat sätt, ifail resultatet icke visat
sig lyckligt.

Det är ganska märkvärdigt med denna läroboksfråga. Det har varit ständiga
klagomål ute i landet, och som jag finner med ganska stort berättigande,
över de förhållanden, som äro rådande i fråga örn läroböckerna. En rad utredningar
ha följt på varandra, men de ha tillsynes icke lett till något som
helst resultat. 1927 års skolsakkunniga exempelvis framlade ett förslag, och
nu har man haft en ny kommitté, som framlagt ett annat. Något positivt
resultat har likväl ej uppnåtts, utan nu skall det bli utredning på nytt igen.
Jag undrar, vad de många tusen familjer, som ha sina barn i skolorna, tycka
örn detta. Är verkligen denna fråga så oerhört svår och besvärlig, att ingenting
skall kunna göras åt den, och är det så förfärligt svårt att kunna ta
ett litet steg? Blir det galet, så kan man ju ändra på det efter några år,
när felet- upptäckts. Ecklesiastikministern har själv sagt i propositionen, att
läroboksfrågan nu för första gången blivit utredd i hela sitt sammanhang,
och likväl, när utskottet framlagt ett positivt yrkande, vill ecklesiastikministern
icke vara med på detta. Jag måste ju säga för min del, att jag icke
kan instämma i ecklesiastikministerns uttalande, att frågan är utredd i hela
sitt sammanhang, ty såvitt jag kan förstå, har den sista kommittén mest koncentrerat
sig på frågan örn ett granskningsförfarande, men däremot på det
hela taget lämnat åsido det som för mig framstår som det viktigaste, nämligen
huru läroböckerna skola kunna göras billigare. Ty det är ju det, som
vi åsyfta, det är det som vi vilja allesammans.

För min del skall jag därför, herr talman, be att få yrka på, att riksdagens
andra kammare bifaller utskottets hemställan såväl i fråga örn den rent positiva
delen, d. v. s. att en granskning nu prövas i det avseendet, att en ny
utredning kommer till stånd, vilken framför allt tar sikte just på ett förbilligande
av läroböckerna.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag kommer tydligen i den situationen
att kunna åberopa dels herr statsrådet, dels generaldirektören och chefen
för skolöverstyrelsen, dels herr Sefve och dels herr Conrad Jonsson för ett
yrkande örn bifall till punkten b), men jag kanske får lov att säga några ord
varför jag kan åberopa samtliga dessa fyra herrar till förmån för ett sådant
yrkande. Beträffande herr statsrådet gav han en klar motivering, som herrarna
själva hörde; beträffande herr Holmdahl påpekar jag, att han var till
stor del väsentligen överens med herr statsrådet i fråga om den nsm utredningens
direktiv, och då undrar jag, örn det icke är klokt, eftersom dessa direktiv
innefatta en omprövning av skolöverstyrelsens omorganisation även på
denna punkt, att vänta oell se en liten smula.

Till herr Sefve vill jag bara ställa den frågan, örn han möjligen kommit till
klarhet enbart i egenskap av lärare, eller örn han icke tilläventyrs också vunnit
den större erfarenheten i egenskap av både lärare och läroboksförfattare.

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. granskning av läroböcker. (Forts.)

Det är möjligt och mänskligt, örn man tar en smula intryck av sina erfarenheter
från håda hållen. Jag vill visst icke klandra honom för det.

Vad nu beträffar själva saken, så har ju t. o. m. herr Sefve sagt, att örn det
skall sättas in stötar på något håll skola de riktas in på helt annat håll. Varför
då icke göra som reservanterna här tänkt sig, avslå första punkten, punkten
a), och bifalla punkten b)? De av kammarens ledamöter, som hörde herr
Conrad Jonssons anförande, torde alldeles säkert vara fullt på det klara med,
att han för sin del är med på att man förfar på detta sätt.

Herr talman, jag tänkte redan från början att jag icke skulle upptaga tiden
alltför länge, och jag vill därför sluta med att säga, att det blir liksom ett
större fönster mot allmänheten, om frågan blir löst på det sätt, som Kungl.
Majit föreslagit. Men eftersom det nu tyckes vara så att det är det som man
är mest rädd för, skall jag för att vi må komma till ett positivt slut be att få
yrka avslag på punkten a) och bifall till punkten b) i utskottets föreliggande
hemställan.

Herr Weline instämde häruti.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag skall endast be att få säga några ord i
anledning av herr statsrådets yttrande. Herr statsrådet sade, att jag serverat
kammaren en honungskaka. Jag måste säga, att han själv med detta yttrande
avlade ett mästarprov i demagogisk sockerbagarkonst. Det fanns ju inte ett
ord av sakligt bemötande av vad jag anförde, utan endast ett tillrättaläggande
på det mest behagliga sätt, för att kammaren skulle gå på herr statsrådets avslagsyrkande.
Det förekom också i ett annat parti av hans yttrande några
dunkla insinuationer om farhågor för obehöriga inflytelser från vissa mäktiga
förlagsintressen. Jag hoppas, herr talman, att jag icke behöver fatta denna
del av ett yttrande från regeringsbänken på ett sätt, som det möjligen kunde
fattas, ty då hade det varit på sin plats att inlägga en bestämd gensaga mot
ett dylikt yttrande.

Men jag erinrar örn att allt vad jag sakligt hade att anföra och som faktiskt
visar, att utskottet har anslutit sig till de väsentligaste delarna av Kungl.
Maj :ts förslag, det har jag icke fått något svar på. Jag erinrar örn att utskottets
förslag innehåller, att vi för första gången i detta land skola få genomförd
en centralt lagd läroboksgranskning för våra folkskolor, och att det
framför allt är folkskolans läroboksfråga, som intresserar kammaren. Jag
erinrar örn, att denna granskningsnämnd, som herr statsrådet nu håller så styvt
på, skulle komma att bestå av, om jag ser på den sakkunniga sidan av densamma,
en lärare för läroverken, en för kommunala mellanskolorna och realskolorna
och en för folkskolorna, och dessutom skulle adjungeras en ledamot
av överstyrelsen. Alltså, då det gäller en bok för folkskolan, sitter i denna
granskningsnämnd en folkskoleman och en representant för folkskoleavdelningen
i skolöverstyrelsen. Behandlas frågan av skolöverstyrelsen, kan den
tillgodogöra sig överstyrelsens samlade sakkunskap i läroboksfrågor på folkskolans
område, som är att finna på folkskoleavdelningen. Jag frågar, ifall
denna gransknings sista slutakt verkligen kommer att bli mera tryggad, om
den förlägges till en nämnd, som har en enda folkskoleman, än om den förlägges
till överstyrelsen, som harden stor avdelning för folkskoleväsendet, och
där vi ha en hel råd av undervisningsråd med hela sin erfarenhet och sakkunskap
förlagd till folkskolans område.

Herr talman, jag skall icke fördjupa mig i denna fråga längre. Ifall kammaren
vill göra rent bord, må det vara kammarens och departementschefens
ensak. Jag har bara velat framhålla här, att jag tycker att det är litet snöp -

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Ang. granskning av läroböcker. (Forts.)
ligt att efter så mycket och dyrbart utredningsarbete utan vidare göra rent
bord på så lösa grunder, som här framförts. Jag vidhåller mitt yrkande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Det utred ningsarbete,

som här utförts, har sannerligen icke varit förgäves, och det är
icke bortkastat. Jag tror alldeles tvärtom. Jag finner mig böra nämna för
herrarna, att folkskolans läroboksbestånd var fullständigt okänt för skolöverstyrelsen,
innan jag tillsatte denna undersökning, och den hade kommit till
sitt resultat. Ty för skolöverstyrelsen var endast läroverkens läroboksbestånd
bekant, medan överstyrelsen med sin generaldirektör i spetsen svävade i komplett
okunnighet om, ur vilka läroböcker den svenska folkskolans barn hämtade
sina kunskaper. Detta är läget. Och då må man ursäkta mig, om jag,
efter att hava kunnat konstatera, att skolöverstyrelsen under hela sitt bestånd
icke känt något behov av att taga upp denna sak, utan att jag måste taga upp
den, icke kunde vara alldeles övertygad örn att entusiasmen skulle vara så stor,
som den här plötsligt framstår för oss i dag, när man riktigt tigger och ber
att få de,nna granskning i skolöverstyrelsen.

Då jag velat ha en särskild nämnd, har detta icke endast varit ur synpunkten
av opartiskhet utan även med hänsyn till att detta är en prissättningsfråga.
Skolöverstyrelsen är sammansatt för pedagogiska ändamål; den är icke sammansatt
ur synpunkten att vara lämplig att avväga bokhandelspriserna, vilket
är en ekonomisk fråga.

Jag vill också säga till herr Holmdahl, att han tilläde mitt uttalande om
ovidkommande intressen en nyans, som jag icke avsåg. Jag har aldrig menat,
att i skolöverstyrelsen skulle sitta personer, som ha ovidkommande intressen.
Vad jag menade, och vidhåller, är det, att när mellan ett stort bokförlag och
framstående pedagoger knytas förbindelser, så vore ju de sistnämnda icke melån
människor, örn de, när det gäller bedömandet av läroböckerna, icke skulle
tänka också en smula på sig själva. Saken är ju den, örn herrarna tänka efter,
att vi äro angelägna att få framstående undervisningsråd. Men framstående
undervisningsråd, som vunnit sina sporrar såsom pedagoger, ha också ofta
vunnit sina sporrar som pedagogiska författare. Och däri ligger icke något fel,
tvärtom. Jag är glad över att undervisningsråden både före och under sin anställning
i skolöverstyrelsen syssla med pedagogiskt författarskap. Men för
att icke sätta dem i en ställning, som kunde vara otrevlig, bör man icke förlägga
en sådan här ömtålig uppgift just till skolöverstyrelsen. Därom kunna
vi lia delade meningar, men på en punkt borde vi icke lia det, och det är den,
att när Kungl. Majit nu har ställt skolöverstyrelsens arbetsuppgifter och arbetsområde
under en ingående granskning, så vore det väl besynnerligt att
föregripa denna på en så viktig punkt som just den ifrågavarande.

Jag vädjar till kammaren att gå på avslagsyrkandet. Jag tycker, att ivern
att nu få igenom detta, när jag själv vill hava avslag på det, är ganska besynnerlig.
Jag förstår den icke riktigt. Det är, som örn herr Holmdahl nu ville
pracka på mig en gåva, och han är förvånad och häpen över att jag icke tacksamt
tar emot den. Men jag fruktar danaerna, även då de komma med skänker,
och utan att uttala mig örn, vilka som i detta fall är danaerna, måste jag
vidhålla, att kammaren skulle handla klokt ur alla synpunkter genom att gå
på avslagslinjen.

Under detta anförande hade herr talmannen uppkommit och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Holmdahl: Herr talman! Herr statsrådet slutade med att uttala sin

förvåning över, örn kammaren skulle vilja pracka på honom en gåva, som han

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. granskning av läroböcker. (Forts.)
undanber sig. Det är verkligen ett ytterligt karakteristiskt ock intressant uttalande
från det nuvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet.
Han uppfattar en sådan här fråga som en personlig fråga, som örn det
hade en så väsentlig betydelse, vem som lagt fram förslaget. Utskottet har
liksom jag -— det tillåter jag mig säga — försökt att helt och hållet behandla
detta som en rent saklig fråga. Och alldeles oberoende av örn statsrådet heter
Engberg eller något annat, har jag bedömt denna fråga som en saklig fråga.
Det är från saklig synpunkt, som jag finner det ganska meningslöst, att efter
ett så dyrbart och långvarigt utredningsarbete — jag måste uttala min eloge
till statsrådet Engberg för att han med sådan energi har bedrivit detta utredningsarbete
— då det icke finns någon väsentlig differens mellan utskottets
förslag och Kungl. Maj:ts, att då göra rent bord. Jag har icke hört några
sakliga skäl — det enda skulle vara, att man vill slippa ifrån gemensam votering,
och det kan jag förstå. Men frågan är dock av den omfattning och har
så ofta berörts i riksdagen, i skrivelser och dylikt, att den synpunkten får väl
ändå skjutas åt sidan.

Herr talman! Jag tigger verkligen icke och ber för att få läroboksgranskningen
till skolöverstyrelsen. För min personliga del skulle jag gärna se en
arbetsavlastning. Men jag anser för min del, att granskningen av läroböckerna
är en central pedagogisk uppgift, som bör handläggas av den centrala skolmyndigheten.
Och jag vill peka på, som jag redan tidigare gjort, att denna
uppfattning delades av statsrådet Engberg, då han för några dagar sedan tillsatte
denna utredning, som fått såsom huvuddirektiv att se till, att skolöverstyrelsen
får mera tid och möjligheter att ägna sig åt sin centrala pedagogiska
uppgift. Det är icke inkonsekvens på min sida, då jag säger, att det ligger
mera i denna utrednings anda, att man icke tar ifrån skolöverstyrelsen en central
pedagogisk uppgift, som den redan har.

Till sist, herr talman, kom herr statsrådet med en fullkomligt häpnadsväckande
sak. Han sade, att folkskolans läroboksbestånd var fullkomligt okänt
för skolöverstyrelsen, innan han trädde till. Jag undrar, om det fanns någon
plats i detta land, där det fanns en mera ingående och intim kännedom örn
detta än på skolöverstyrelsens folkskoleavdelning. Förhållandet är nämligen
det, att valet av folkskolans läroböcker enligt gällande instruktioner icke legat
under överstyrelsen, utan, som herrarna veta, är det skolråden i de olika
skoldistrikten, som haft att avgöra denna fråga, och dessa ärenden lia därför
aldrig kommit upp till skolöverstyrelsen. För några år sedan genomfördes av
statsrådet en centralisering därigenom, att de 52 folkskolinspektörerna fingo
övervakande och avgörande myndighet härvidlag. Men det är alldeles uppenbart,
att skolöverstyrelsen under sådana förhållanden icke kunde taga sig för
att göra en ytterst kostsam och ingående utredning om det faktiska läget i denna
fråga Det betyder icke, att icke överstyrelsens folkskolavdelning hade den
mest samlade kunskap på detta område, som fanns, ty där sutto dock fyra ä
fem undervisningsråd, som under liela sitt liv sysslat med folkskolan, dels såsom
folkskollärare, dels som Överlärare och dels som folkskolinspektörer, och
därför hava en mycket ingående översikt på detta område. Men denna grundliga
kunskap om läroboksbeståndet i detalj kunde ingen människa i detta land
ha, förrän den utredning verkställts, som statsrådet satt igång. På den grund
kan man emellertid icke säga, att skolöverstyrelsen saknade kunskap om läroboksbeståndet.
Den bästa sakkunskapen torde ha förelegat där, och det torde
komma att bli så, även örn en ny granskningsnämnd tillkommer, helt enkelt
därför, att i skolöverstyrelsen är samlad en rad av folkskolans män, som på
grund av sina insatser på detta område blivit undervisningsråd.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Ang. granskning av läroböcker. (Forts.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Den före gående

ärade talaren erkände ju själv, att skolöverstyrelsen icke kunde kunna
till läroboksbeståndet. Han erinrar sig nog själv, att när jag tog detta initiativ,
var det min första önskan att få en förteckning från skolöverstyrelsen över
de existerande läroböckerna. Det befanns då, att någon sådan förteckning
hade icke skolöverstyrelsen; den hade endast en dylik beträffande läroverken.
Jag vidhåller alltså till alla delar, att skolöverstyrelsen^ icke kunde ha och
icke hade någon kännedom örn folkskolans läroboksbestånd. Denna kännedom
har den nu äntligen vunnit genom den av mig tillsatta utredningen.

För det andra undrar jag ändå, örn icke herr Holmdahl roade sig med att
denna vackra dag vara intelligent kapriciös, när han talade örn att det här
var något slags personlig gåva till mig, som jag avvisade och att jag uppfattade
det så, som örn det gällde mig personligen. Nej, visst icke, icke ett enda
ögonblick. Utan vad det här gäller och vad jag sökt ge uttryck för, fastän
herr Holmdahl icke fullt tycks hava fattat, vad jag menade, är, att här står
jag som representant för regeringen och säger, att jag hellre tar avslag på
punkt a) än bifall med det innehåll, som här ges åt den från herr Holmdahls
och andras sida.

Jag vill även tillägga det, att när herr Holmdahl talade örn att skolöverstyrelsen
skall lia sin centrala uppgift i det pedagogiska, så har han alldeles
rätt. Men herrarna torde lägga märke till, att här är det icke fråga om endast
det pedagogiska. Det är också fråga örn ekonomiska saker, örn prissättning
på böckerna. Jag skulle i ett enda ord vilja sammanfatta vad det gäller.
Det gäller, att även få lekmannainflytandet på något sätt representerat, men
det är avskuret i samma ögonblick, som utredningen reserveras uteslutande för
pedagogerna. Det är sakläget.

Herr Anderson i Råstock: Då herr Holmdahl säger, att allt är förlorat, örn
vi nu avslå punkt a), så kan jag icke neka mig nöjet erinra herr Holmdahl
örn att han sagt, att just på den punkten är det icke något vidare att vinna, men
att han biträtt den lika väl.

Jag sade i mitt förra anförande några ord örn att det skulle bli liksom litet
större fönster ut mot allmänheten örn vi toge Kungl. Maj :ts förslag. Det ger
mig anledning att här citera några ord ur vad svenska stadsförbundet i sitt
yttrande sagt angående granskningens förläggande till skolöverstyrelsen. Det
kan vara nyttigt att få detta till kammarens protokoll, föreställer jag mig.
Det säger: »Men det torde också ligga i öppen dag, att en risk för allt för renodlat
pedagogiska synpunkter vid granskningen då kunde föreligga. Det vore
överstyrelsens plikt att tillse, att allt iakttoges, som vore till undervisningens
fromma, och det vore därför fullt naturligt, om gallringen av överdrivet pedagogiska
hänsyn bleve mindre effektiv ur ekonomiska synpunkter än önskligt
vore. Den omständigheten att läroboksförfattarna befunne sig i största
utsträckning bland undervisningens handhavare vid skolorna och i dessas ledning
krävde också sitt beaktande. Ett förläggande av granskningen till en
utomstående myndighet skulle sannolikt vara ägnat att göra den mera fri och
obunden. Från pedagogisk synpunkt torde man hava anledning att opponera
sig mot ett sådant förfaringssätt, endast örn granskningsmyndigheten skulle
sammansättas så, att sakkunskap på undervisningens område undanskötes.
En sådan anmärkning syntes emellertid icke mell fog kunna riktas mot det
föreliggande förslaget. Snarare skulle man då vilja anmärka på, att ''allmänintresset’
skulle företrädas enbart av ordföranden, medan övriga ledamöter och
experter skulle mycket markant företräda undervisningsintresset.»

Andra kammarens protokoll 1936. Nr Jt5.

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. granskning av läroböcker. (Forts.)

Jag tror, att detta kan räcka för att motivera den syn på saken, som jag i
allt väsentligt ansluter mig till.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Sefve: Herr talman! Herr Anderson i Råstock riktade till mig en

fråga, huruvida jag kommit till klarhet i fråga örn textböckerna i främmande
språk i egenskap av författare eller lärare. Jag trodde, att herr Anderson i
Råstock kände till, att jag icke på något sätt är författare till kommentarer
eller textböcker i främmande språk; mitt författarskap ligger på ett helt annat
område. Jag är icke ens lärare i främmande språk. Alltså har jag kommit till
denna inställning i fragan varken som lärare i dessa ämnen eller författare utan
som rektor och provårsföreståndare. Det är på grund av mina erfarenheter i
denna egenskap, som jag tvungits modifiera min tidigare uppfattning i frågan.

Såvitt jag förstår, äro vi för närvarande i den situationen, att ingen har yrkat
bifall till den kungliga propositionen. Det finns sålunda endast två saker
att välja emellan. Det ena är ett rent avslagsyrkande, som jag naturligtvis förstår,
och det andra är ett yrkande örn bifall till utskottets hemställan. Skillnaden
mellan dessa, yrkanden är, kan man säga, bara den, att i ena fallet gör
riksdagen ett experiment, i andra fallet däremot gör riksdagen ingenting annat
än begär en ny utredning. Denna utredning är naturligtvis mycket bra att få,
i all synnerhet som jag anser att den utredning, som gjorts, i allt för liten grad
har tagit hänsyn just till det, som vi åsyfta, d. v. s. förbilligande av läroböckerna,
alltför litet tagit hänsyn till de ekonomiska faktorer, som därvidlag äro
avgörande. Äfen trots det att jag salunda har denna uppfattning, måste jag
säga, att nog vöre det bra, örn vi under den tid, som återstår, till dess skolöverstyrelsen
blivit omorganiserad, hunne samla erfarenhet på detta område. Låt
oss alltså taga detta som ett försök! Antingen visar det sig, att det blir bra,
åtminstone sa bra, att det ytterligare kan förbättras, eller också visar det sig,
att det icke är bra. I sa fall far man vidtaga en annan anordning. För min
del finner jag det icke vara annat än lyckligt i fall riksdagen gjorde någonting
positivt i denna fråga och ej blott kastade den tillbaka till utredmngskvarnen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först propositioner
angående utskottets hemställan i mom. a), nämligen dels på bifall
till berörda hemställan, dels ock pa avslag dära; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den senare propositionen.
. Herr Persson i Falla begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslar statsutskottets hemställan i mom. a) av
utskottets förevarande utlåtande nr 153, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets

berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförf aran det; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren avslagit utskottets hemställan i förevarande
moment.

Vidare blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets i mom. b)
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

§ 8.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 154, i anledning av Kungl.
Majits i statsverkspropositionen gjorda framställning om avlöningsanslag till
socialstyrelsen m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

§ 9.

Å föredragningslistan fanns vidare upptaget statsutskottets utlåtande, nr Ang- e”
155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret soth
1936/1937 till inrättande av en anstalt för män, som ådömts ungdomsfängelse ådömts ungm.
m. domsfängelse

m. m.

I en den 28 februari 1936 dagtecknad proposition, nr 129, hade Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen besluta l:o)

att för inrättande å den inom östra Husby socken belägna delen av
kronoegendomen Skenäs kungsgård av en anstalt för män, som ådömts ungdomsfängelse,
för budgetåret 1936/1937 under utgifter för kapitalökning, statens
allmänna fastighetsfond, anvisa ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel,
av 400,000 kronor;

2:o) att medgiva att den av domänstyrelsen utarrenderade, i östra Husby
socken belägna delen av Skenäs kungsgård jämte den i samband därmed liggande
till kungsgården hörande skogsmarken finge den 14 mars 1938 överlåtas
till fångvården med föreskrift att fångvården skulle inträda i de rättigheter
och skyldigheter, som Kungl. Majit och kronan nämnda dag ägde till
avträdande arrendatorn, och under iakttagande att statens domäners fond nedskreves
med ett mot taxeringsvärdet svarande belopp.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) för inrättande å den inom östra Husby socken belägna delen av kronoegendomen
Skenäs kungsgård av en anstalt för män, som ådömts ungdomsfängelse,
för budgetåret 1936/1937 under utgifter för kapitalökning, statens
allmänna fastighetsfond, anvisa ett reservationsanslag av 400,000 kronor;

b) medgiva att den av domänstyrelsen utarrenderade, i östra Husby socken
belägna delen av Skenäs kungsgård jämte den i samband därmed liggande till
kungsgården hörande skogsmarken finge den 14 mars 1938 överlåtas till fångvården
med föreskrift att fångvården skulle inträda i de rättigheter och skyldigheter,
som Kungl. Majit och kronan nämnda dag ägde till avträdande arrendatorn,
och under iakttagande att statens domäners fond nedskreves med
ett mot taxeringsvärdet svarande belopp.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Borell, Ber J. Gustafsson,

Alexander Nilsson, Bäckström, Strindlund, Svensson i Grönvik, Olofsson i
Digernäs, Aronson och Olsson i Staxäng, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

a) att Kungl. Majits förevarande proposition icke måtte vinna riksdagens
bifall;

b) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om övervägande,
huruvida icke för tillgodoseende av det platsbehov, som kunde uppkomma
efter ikraftträdandet av lagen örn ungdomsfängelse, borde kunna utnyttjas
vid statens uppfostringsanstalt å Bona odisponerade utrymmen.

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. en anstalt för män, som ådömts ungdomsfängelse m. m. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Aronson: Herr talman! Det ärende, som här föreligger, är, som kammaren
vet, uppkommet _ på grund av ett beslut, som fattades av förlidet års
riksdag. Detta besluts innebörd var inrättande i vårt uppfostrings- och bestraffningssystem
av en ny gren, som består däruti, att brottslingar av en viss
svårighetsgrad i åldern 18—21 år skulle omhändertagas i för detta ändamål
inrättade anstalter. I och med detta har också uppkommit frågan örn anskaffande
av anstalter för ifrågavarande ändamål. Regeringen har nu föreslagit
och utskottsmajoriteten för sin del gått med på, att denna fråga skulle lösas
på så sätt, att en dylik anstalt skulle uppföras vid en kronoegendom Skenäs
i Östergötland för en kostnad av 400,000 kronor.

. Utskottet har för att närmare studera dessa förhållanden avlagt besök dels
vid uppfostringsanstalten Bona, där, som kammaren känner till, ungdom av
viss brottslighetsgrad för närvarande är omhändertagen, dels även vid den omnämnda
kronoegendomen Skenäs. Fråga har uppkommit, huruvida nian icke
vid den utgård av Bona, som benämnes Bockfall, skulle kunna åtminstone provisoriskt
och försöksvis anordna detta ungdomsfängelse. Reservanterna, som
finnas antecknade på sidan 13 i förevarande utskottsutlåtande, lia för sin del
kommit till den uppfattningen, att vi för närvarande kunde inskränka oss till
att lata denna utgärd av Bona, Bockfall, få bli den anstalt, där ifrågavarande
klientel skulle omhändertagas.

Denna uppfattning grunda reservanterna framför allt på två skäl. Det ena
är, att man ändå icke anser sig ha tillräcklig visshet örn huru stort utrymmesbehov,
som kan komma att uppstå i den nu projekterade anstalten, och att det
sålunda är en viss svårighet, för att icke säga omöjlighet, att för närvarande få
någon bestämd uppfattning örn, huru stor denna anstalt bör tilltagas. Det andra
skälet är, att alla tecken tyda på, att den underbelastning, som Bona för närvarande
har, kommer att göra sig mer och mer gällande. Det överflöd på utrymme,
som för närvarande existerar vid Bona, kommer således att bliva allt
större och större. Man har ganska stark anledning att räkna med en utveckrinff
11(?,enna lyckliga riktning. Utgården vid Bona ligger på ett avstånd av
liera kilometer från moderanstalten och borde därför mycket väl, åtminstone
tills vidare, kunna tågås i anspråk för det ifrågavarande ändamålet. Detta har
emellertid icke utskottet velat vara med örn av den anledning, att utskottet anser,
att de olika klientelen icke skulle komma att hållas tillräckligt åtskilda
Iran varandra. Utskottet har ansett det vara av stor betydelse, att de två kategorierna,
^ ungdomsbrottslingar under aderton år och ungdomsbrottslingar över
aderton år, hållas skilda från varandra. Det måste medges, att med den lösning,
som här av reservanterna ifrågasatts, blir behovet av klientelens åtskiljande
icke fullt tillgodosett, men det blir i alla fall tillgodosett i ganska stor
utsträckning, i det att denna utgård, som jag nämnde, ligger flera kilometer
fran moderanstalten. Vid utgården finns tillfälle till arbete i jordbruk, trädgardsskötsel
och skogsbruk. Alla de omhändertagna, som skola arbeta i dessa
yrkesgrenar har man möjlighet att hålla fullständigt skilda från det (ivriga
khenteiet. Ltt fullständigt särskiljande skulle emellertid bliva omöjligt bena
11 ande den övriga yrkesutbildningen, då verkstäderna äro förlagda till moderanstalten
och eleverna under sin utbildning måste vistas i samma rum. Reservanterna
ha emellertid kommit till den uppfattningen, att nian icke bör
tillmäta denna lilla oanständighet så stor betydelse, att man för den skull
skulle avsta ifrån att göra det synnerligen värdefulla experiment som reservanterna
töreslagit.

Jag nämnde i början av mitt anförande, att man här rör sig med två synner -

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Ang. en anstalt för män, som ådömts ungdomsfänaelse m. m. (Forts.)
ligen betydelsefulla ovisshetsmoment. Man vet icke, hur stort anstaltsutrymme,
som kommer att erfordras för detta klientel, och man vet icke, örn utrymmet
kommer att i alltmer och mer minskad omfattning tillvaratagas vid Bona.
Skulle å Bona intagna unga män i åldern 18—21 år komma att överföras till
den nya anstalten, var den nu kommer att bliva förlagd, så blir Bona ytterligare
avfolkat. Vid Bona lär vara utrymme för cirka 200 elever, men för närvarande
finnas där endast 128. Man kan tänka sig, att denna brist i utfyllning
framdeles kommer att ännu mera göra sig gällande. Då är det verkligen svårt
att förstå, varför man skulle avstå ifrån att göra detta experiment, som kan
väntas medföra en besparing av omkring 400,000 kronor, naturligtvis minus
de kostnader, som behövas för fullständigande av gården Bockfall vid Bona,
så att den i framtiden kan tillgodose det behov, som här föreligger.

Jag ber de få, som nu äro närvarande i kammaren, lägga märke till att det
är ingenting värre, som här ifrågasättes, än att man skulle göra detta experiment,
som väl ändå icke kan anses vara av så vådlig art, att man bör avstå
ifrån att göra det, då man har utsikt att därigenom kunna spara in flera hundratusen
kronor. Frågan blir i koncentrerad form den, om man skall anse, att
det är så ytterst betydelsefullt, att dessa två kategorier, som det här är fråga
örn, hållas absolut skilda från varandra, så att man för den skull icke kan
våga göra det bär ifrågasatta experimentet. Att ett absolut särskiljande av de
olika kategorierna icke kan lia så stor betydelse, tror jag mig kunna giva ganska
gott belägg för. Jag behöver endast hänvisa till det förhållandet, att vi
till dags dato icke fullständigt genomfört det systemet och att ett sådant genomförande
icke heller kommer att ske, innan den nya lagen träder i tillämpning.
Under nuvarande förhållanden äro ju de olika klientelen sammanblandade
med varandra. Man har knappast sett någon så oerhört betydelsefull
olägenhet därav, att man för den skull har anledning avstå från att göra detta
experiment.

Jag ber att få rekommendera dessa synpunkter till allvarligt begrundande.
Jag kan knappast föreställa mig, att, örn man kunde avvinna kammarledamöterna
tillräcklig uppmärksamhet för denna sak. det skulle kunna undgås, att
en betydande del av kammarens ledamöter komme att ansluta sig till reservanternas
förslag. Man bör åtminstone tills vidare söka lösa frågan på detta
sätt för att såmedelst få den erfarenhet, som kan bliva behövlig, innan man
går in för en definitiv lösning. Eljest skulle man kanske meningslöst komma
att kasta ut flera hundratusen kronor.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Med herr Aronson förenade sig herr Olsson i Staxäng.

Herr Jansson: Herr talman! Jag tror icke, att det var den sista ärade

talarens mening, att man skulle försöka bygga ut Bockfall. Reservanterna
anse ju, att man under detta försök bör placera eleverna i redan befintliga
förläggningslogement. Flera sådana tomma logement finnas ju vid Bona.
Det är ju detta reservanterna i själva verket syfta på.

En nybyggnad på Bockfall tror jag litet var slagit ur hågen. Det har man
nog icke tänkt så mycket på, sedan vi varit och sett, hur det verkligen förhåller
sig på ort och ställe. Detta har jag velat nämna i anledning av herr Aronsons
yttrande.

I själva sakfrågan ber jag endast få framhålla följande. Frågan har varit
föremål för utredning under många år. Olika förslag ha förelegat. Man har
dock aldrig kunnat komma fram till ett förslag, som varit realiserbart, utan
alltför dryga kostnader. Därför blev ej byggnadsförslaget förelagt förra årets

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. en anstalt för män, som ådömts ungdomsfängelse m. m. (Forts.)
riksdag, och Kungl. Maj :t vidtog förnyad prövning, huruvida icke saken skulle
kunna ordnas på billigare sätt än genom att omedelbart bygga upp en fullständigt
ny anstalt, tillräckligt stor för det tänkta behovet. Det förslag, som nu
föreligger, går just i den riktningen. Man har tänkt sig att använda ett av de
redan befintliga straffängelserna i närheten av Skenäs, som kunde vara lämpligt
såsom upptagningsanstalt. Sedan skulle man till en början bygga ut en
paviljong på Skenäs för visst antal av det klientel, som kunde anses böra
komma i åtnjutande av en relativ frihet. Allt eftersom behovet ökades, skulle
man undan för undan bygga, under användande av de intagnas arbetskraft. Så
har det gått till på Svartsjö, och så har även Kungl. Majit tänkt sig att det
skulle gå till på Skenäs. Jag tycker den idén är värd att uppmuntras och fullföljas.

Det har sagts, att eftersom man icke kunnat bestämma sig för vilket strafffängelse,
som skulle tagas i anspråk som moderhäkte, borde man icke våga sig
på detta experiment. För min del har jag fått den uppfattningen, att detta i
föreliggande ögonblick icke spelar någon som helst roll, ty det finns i närheten
av Skenäs tre straffängelser, som lämpligen kunna användas såsom moderhäkten
— två av dessa äro inte alls mycket belagda — intill dess att man löst
frågan hur återfallsförbrytarna och de förminskat tillräkneliga skola förvaras.
Av dessa två andra grupper av olyckliga människor förvaras de förminskat
tillräkneliga i Norrköping och återfallsförbrytarna i Karlstad och Ystad. Fångvårdssakkunniga
och andra, som intresserat sig för dessa ting, ha ansett, att
åtgärder borde vidtagas för beredande av utrymme åt de två sistnämnda grupperna.
Den frågan är ännu icke fullständigt klar, men genom ett bifall till
det förslag, som nu föreligger, föregriper man icke på något sätt den frågans
lösning.

Jag tycker, att de praktiska skäl, billighetsskäl och lämplighetsskäl ur uppfostringssynpunkt,
som tala för det föreliggande förslaget, äro så starka, att
jag icke ansett mig kunna gå emot detsamma, ehuru jag förra året ansåg
det då tänkta förslaget vara alltför dyrbart.

Det är ytterligare en hel del att säga i denna punkt, men jag skall för min
del inskränka mig till att med dessa ord bedja att få yrka bifall till utskottets
förslag. Jag är säker på att departementschefen kommer att utveckla frågan
på ett mera lättförståeligt sätt än jag gjort, och jag skall därför icke upptaga
tiden i onödan.

Herr Aronson: Herr talman! Jag skall icke upptaga tiden med något

långt anförande. Jag förmådde tydligen i mitt förra anförande icke göra
mig förstådd av herr Jansson, och jag nödgas därför taga till orda för att
förklara mig närmare. Jag menar icke, att en utbyggnad av Bockfall omedelbart
skulle företagas utan endast att, örn denna anstalt skulle visa sig vara
lämplig för det nu ifrågavarande ändamålet, det skulle kunna komma ifråga
att göra den utbyggnad, som vore behövlig för att de olika klientelen där
skulle kunna förvaras fullständigt skilda från varandra. Herr Jansson fattade
mitt anförande tydligen så som om jag menat, att en utbyggnad omedelbart
skulle ske, men det har icke varit min och efter vad jag tror, icke heller
övriga reservanters mening.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag begärde ordet för att säga
några få ord.

Som första synpunkt vill jag framhålla, att skiljelinjen här går mellan dem,
som vilja försöka individualisera behandlingen av de unga brottslingarna och
örn möjligt försöka få dem in på bättre vägar, och dem, som icke tycka, att

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Ang. en anstalt för män, som ådömts ungdomsfängelse m. m. (Forts.)
det är så noga, om vi blanda ihop skyddshemsklientelet med fångar. För egen
del vill jag säga, att sedan jag varit med i Svartsjöstyrelsen i omkring tio år
och i internerings- och sinnessjuknämnderna alltifrån deras tillkomst, har jag
läst örn många sorgliga levnadsöden och fått den bestämda uppfattningen, att
många av dem, som blivit beständiga kunder på olika anstalter, skulle kunnat
räddas åt samhället, örn de i tid blivit omhändertagna på ett riktigt sätt.

Nu vill man här göra gällande, att Bona är ett skyddshem och att vi gärna
kunna där placera de unga brottslingar, som dömas till ungdomsfängelse. I
vintras reste jag och några stycken andra dit för att se, hur det såg ut. Jag
vill här bara konstatera, att, när vi vände oss till föreståndaren på Bona och
frågade honom, hur han skulle kunna organisera arbetet så att det icke bleve
någon sammanblandning mellan de olika slagen av elever, så gick han alldeles
bet. Han kunde icke klara upp den saken. Det var ganska naturligt, att
han icke kunde göra det. Det arbete, som åtminstone sommartid huvudsakligen
står till buds på Bona, är jordbruksarbete, och i verkstäderna saknas lokaler
för särskiljande av de olika kategorierna. Det var icke så underligt, att
han gick bet på att förklara, hur det skulle kunna gå till.

Det är visserligen sant, att, som herr Aronson sade, Bockfall ligger flera kilometer
ifrån Bona, men ägorna gränsa till varandra och såväl jordbruket som
verkstäderna måste, om icke kostnaderna skola bliva alltför orimliga, ledas
centralt. Det finns icke en av medlemmarna i den delegation, som var där
ute i vårvintras, som är beredd att tillstyrka det av reservanterna föreslagna
arrangemanget. Alla på detta område sakkunniga — själv representerar jag
givetvis icke sakkunskapen på något sätt, jag har dock fått någon liten erfarenhet
genom mitt arbete på detta område — äro absolut eniga om att skall
det gå att hjälpa människor, som kommit på sned, så skall det ske i ungdomsåren.
Sedan de blivit gamla, är det fullkomligt lönlöst.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken Wellin: Herr talman! Då jag förra året var i tillfälle att inom

första lagutskottet följa behandlingen av frågan örn inrättande av ungdomsfängelser,
må det kanske tillåtas mig att säga några ord i nu föreliggande
fråga.

Såsom ärendet lagts upp från statsutskottets sida har bär skilts på kvinnliga
och manliga ungdomar i fråga örn placeringen inom ungdomsfängelse.
Den kvinnliga ungdomen skulle placeras vid någon redan förefintlig anstalt,
men för den manliga ungdomen skulle upprättas en särskild anstalt. Enligt
min uppfattning — måhända tar jag fel — har man här principiellt föreslagit
denna olikhet därför, att man räknat med att ett större antal manlig än kvinnlig
ungdom skulle komma att bliva hänvisad till ungdomsfängelse. Det är ju
ett skäl, som man kan böja sig för. Jag förstår fullkomligt och respekterar de
sparsamhetssynpunkter, som kommit fram från reservanternas sida. Det är
klart, att det medför stor kostnad att inrätta en särskild anstalt. Att för den
manliga ungdomen såväl som för den kvinnliga begagna redan förefintliga
anstalter, vilka för relativt låg kostnad kunna förändras så att de bliva lämpliga
för sitt nya ändamål, kan ju sägas vara tacknämligt. Det är något, som
kan vara svårt att motsätta sig, men däremot måste man göra gällande, att
det här är fråga örn att införa en helt ny typ av behandling av den vilsekomna
manliga ungdomen. Då är det fråga örn man kan vinna de erfarenheter,
som vid ett första försök avses, därest man icke inrättar särskilda anstalter.
Det har sagts, att de olika klienlolen inom samma anstalt kunna hållas åtskilda,
men det kommer nog att stidla sig ganska svårt i praktiken. Det må vara

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. en anstalt för män, som ådömts ungdomsfängelse m. m. (Forts.)
att man i vissa avseenden t. ex. i fråga om administration kan upprätthålla
eli viss skillnad, men det torde vara ganska svårt att — särskilt under fritiden
— hålla ungdomarna åtskilda. Då jag måste komma till det resultatet,
att man, örn man på detta sätt sammanblandar dem, icke vinner det resultat,
som man avsett att vinna genom inrättande av ungdomsfängelser, måste jag,
herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Höör: Herr talman! Reservanterna säga, att det finns
god plats på Bona så att man kan förlägga även dessa ungdomsfångar där.
Jag vill visst icke bestrida, att det finns många lediga platser på Bona. Men
det är en sak, en annan sak är örn man kan utnyttja detta platsutrymme för
förläggning av detta nya klientel. Det är i det avseendet som utskottsmajoritetens
och reservanternas ståndpunkter skilja sig åt. Man säger nu, att man
icke skall blanda ihop de olika kategorierna, därför att de skola under olika
ledning. Men även örn man skulle kunna göra en sådan uppdelning, vilket
jag för min del icke tror, så återstår ju dock den invändningen mot reservanternas
förslag — och den invändningen är för mig det väsentliga •—- nämligen
att om dessa ungdomsbrottslingar skola förläggas till Bona, så kommer denna
anstalt att i fortsättningen få heta fängelse. Vilken betydelse detta kommer
att få för de pojkar som skola skickas till Bona för skyddsuppfostran, förstår
var och en. Då barnavårdsnämnder eller målsmän skicka sådana här minderåriga
till Bona, kommer det bland allmänheten att heta, att barnen skickas
icke till uppfostringsanstalten å Bona utan till ett fängelse. Den saken ber
jag att få lägga herrarna på hjärtat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Henrikson: Herr talman! Jag skall endast be att få yttra några ord
i den föreliggande frågan.

Jag har under flerårig verksamhet bland ungdomen många gånger träffat
på upprörande fall, där faktiskt den samhälleliga ungdomsvården burit skulden
för att unga människor råkat i olycka. Denna ungdomsvård har under
senare år med all rätt kritiserats på det kraftigaste. Det har ju också visat
sig, att man med denna verksamhet icke nått några särskilt goda resultat. Jag
skulle kunna anföra flera exempel på att man i den samhälleliga ungdomsvården
fostrat »brottslingar», som det heter, i stället för att göra sjuklingar
friska. Jag tror, att de initiativ till förbättringar, som härvidlag tagits och
som resulterat dels. i den vid 1935 års riksdag beslutade lagen örn ungdomsfängelse
och dels i den stora skyddshemsreform, som i år genomförts, för
framtiden komma att bli av den allra största betydelse. Då gäller det emellertid
helt naturligt att se till, att dessa reformer icke förfuskas, utan att de
bringas till tillämpning på ett sätt som gör att resultatet blir det bästa möjliga.
l all synnerhet färjman då .icke ge efter i fråga örn de krav som ställas
på en differentiering. Såväl justitieministern som socialministern ha ju nedlagt
ett erkännansvärt arbete på att få till stånd en ordentlig uppdelning av
vården av de unga, vilka råkat illa ut. Det förhåller sig nu så i de allra
flesta fall, att detta klientel skulle fa den bästa vården, örn det kunde fördelas
och vårdas^ på sätt som i varje särskilt fall erfordras. Någon uppmjukning
i här ifrågavarande avseende får därför icke ske. För egen del anser
jag, att en dylik uppmjukning skulle komma till stånd, därest riksdagen nu
antoge den reservation som är fogad vid utskottsutlåtandet. Av den anledningen
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan. Jag
tror, att snålheten skulle komma att bedraga visheten, örn man här skulle bifalla
reservationen.

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Ang. en anstalt för män, sorn ådörnts ungdomsfängelse m. rn. (Forts.)

Herr Strindlund: Herr talman! Jag kan ju förstå, att det icke lönar sig att
ta upp någon egentlig strid i den här frågan. Jag vet nämligen av egen erfarenhet,
att det i slutet av riksdagen, då ärendena trängas på föredragningslistan,
aldrig brukar lyckas att få kamrarna att gå ifrån ett förslag, som en
utskottsmajoritet stannat för.

Jag begärde ordet, herr talman, närmast för att ge en litet fylligare motivering
för min ståndpunkt sådan den är angiven i reservationen. Vi ha oss ju
bekant, att lagen örn ungdomsfängelse icke kan träda i tillämpning förrän man
anskaffat erforderliga platser för dem som dömts till ungdomsfängelse. I
över ett års tid skulle jag tro att förläggningsfrågan varit under diskussion. I
fjol ifrågasatte man, huruvida icke det beslutade ungdomsfängelset skulle^kunna
byggas på Arnö i Mälaren. De planer som då voro uppe. gingo ut på, att
man skulle bygga en anstalt med 150 platser. Denna plan visade sig emellertid
så pass dyr, att man icke ansåg sig kunna biträda detta förslag. Sedan
dess lia olika förläggningsorter varit under omprövning, bland annat då den
utgård till Bona, Bockfall, som herr Aronson i sitt anförande omnämnde. Denna
förläggningsplats har icke kommit med i den slutliga diskussionen. I stället
har man kört fram med Skenäs, och utskottsmajoriteten bär för sin _del° också
gått in för att denna gård skulle bebyggas för ändamålet. Då vi på avdelningen
skulle ta ställning till förläggningsfrågan, ansågo vi, att det var
nödvändigt att göra en resa till de ifrågasatta förläggningsorterna för att få
en uppfattning om, vilken av dessa som kunde vara den lämpligaste, och örn
det icke skulle vara möjligt att ansluta detta ungdomsfängelse till uppfostringsanstalten
å Bona. Under den resa som vi salunda gjorde kom jag för
egen del till den uppfattningen, att vi, som frågan låg till, än på en tid icke
borde gå in för någon nybyggnad vare sig å Arnö eller vid Skenäs och ej heller
å Bockfall, utan att vi borde se tiden an till dess denna lag hunnit träda
i tillämpning, och att vi intill dess borde utnyttja det å Bona tillgängliga platsutrymmet.

Jag ber nu att till en början få påpeka, att det byggnad^rogram som upplagts
i utskottsförslaget innebär, att vi skola bereda plats åt ett 30-tal sådana
här ungdomsfångar vid Skenäs. Några verkstadsbyggnader finnas icke upptagna
i detta kostnadsförslag. Därest denna anstalt skulle ordnas på sätt som
enligt modern uppfattning anses önskvärt, skulle vi för framtiden ha att emotse
mycket dryga utgifter utöver dem som äro upptagna i det föreliggande utskottsförslaget.
Jämväl utskottsförslaget förefaller mig emellertid rätt dyrbart,
eftersom detsamma går löst på 400,000 kronor, och detta i all synnerhet
som enligt förslaget plats skulle beredas åt endast ett trettiotal ynglingar.
Kostnaderna skulle sålunda belöpa sig till mer än 10,000 kronor per vårdplats,
örn jag nu får använda det uttryck, som herr Anderson i Råstock använde, ty
det ''skall ju heta så. Varje vårdplats skulle sålunda ställa sig dyrare än en
vårdplats å ett hospital eller en vårdplats på en hel del av våra sanatorier.
Det är dessa rätt väsentliga kostnader, fröken Wellin, som vi nog också i detta
sammanhang måste räkna med.

Här har nu gjorts en del invändningar mot den ståndpunkt jag intar, invändningar
som jag nu, till en del åtminstone, vill försöka uppta till bemötande.
Herr Jansson stiilldc sig avvisande till reservanternas förslag, så vitt jag
förstår, huvudsakligen av det skälet att han ville använda anstalten å Bona
till något annat än ungdomsfängelse eller uppfostringsanstalt._ Ja, han lade
ju här faktiskt upp ett helt nytt program, som gick ut på en viss omflyttning
av det klientel, som nu befolkar våra fångvårdsanstalter. Jag må ju ge honom
rätt uti, att Bona lämpar sig alldeles särskilt bra för det ändamål, vartill lian
tänkte sig att anstalten skulle kunna användas. Den frågan är emellertid än -

Nr ,45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. en anstalt för män, som ådömts ungdomsfängelse m. m. (Forts.)
nu icke knäckt. Då Bona i och för sig har visat sig vara ganska dyrbart och
i sin drift blivit orimlig^ dyrt, eftersom man ju inte kan sänka antalet befattningshavare.
i samma mån som antalet där intagna sjunker, borde vi, synes
det mig, intill dess det program, som herr Jansson här skisserade, blivit godkänt,
kunna använda det utrymme som redan finns å Bona. Här göres nu
emellertid galande, att man å Bona icke kan undgå den där sammanblandningen.
Jag vill i det avseendet till en början säga, att örn man dragit de rätta
konsekvenserna av denna sats örn uppdelningen, så borde man givetvis ha kommit
till det resultatet, att man krävt nybyggnader även för de kvinnor, som
dömts till ungdomsfängelse. Det har emellertid varken Kungl. Maj :t eller
utskottsmajoriteten gjort. Man har sagt, att det är möjligt att man kan undgå
sammanblandning, örn man håller sig till enbart jordbruksarbete, men att
detta skulle bli svårare, då det gäller att utnyttja tillgängligt verkstadsutrymme.
Detta resonemang förstår jag, men jag ber att få erinra därom, att i det
program som uppgjorts för utbyggande av Skenäs icke förelåg något äskande
örn anslag till byggande av verkstäder. Under sådana förhållanden har jag
inbillat mig, att örn man tills vidare — jag förutsätter nämligen, att verkstäder
förr eller senare komma att uppföras — kan klara sig utan verkstäder
på Skenäs^ utan skada för pojkarna, så borde man, örn nu denna sammanblandning
är så skadlig, kunna klara sig utan verkstadsbyggnad även på Bona.
Jag vill i detta sammanhang framhålla, att man, vilket herr Anderson i Råstock
mycket väl vet, redan nu har en viss uppdelning av det klientel, som
finns på Bona.

o En sak ha vi väl i vart fall fått lära av detta, och en sak som vi böra lägga
på minnet, nämligen att vi, örn man driver den här uppdelningsprincipen alltför
långt, nog få lov att bygga en anstalt nära nog för varenda person som
blir omhändertagen av fångvården eller på annat sätt. Vi kunna väl vara ense
åtminstone därom, att man nu fått lära sig, att det hädanefter är riskabelt att
bygga alltför stora anstalter.

Jag vill också i anledning av vad herr Andersson i Höör anförde erinra därom,
att det icke är säkert —• åtminstone enligt de uppgifter som jag under
hand fått — att antalet tillgängliga platser å Bona kommer att ökas. Man
har nämligen mer och mer kommit underfund örn, att man skall, då man tar
hand örn ungdomen, akta sig för att låta den få denna så att säga anstaltstyp
över sig. Därför är det också önskligt att denna ungdom så fort som möjligt
får .komma ut i, om jag sa far säga, friheten, där den också kommer att bättre
finna sig tillrätta, om den icke alltför länge fått vistas på en sådan här anstalt.
. Försökspermittering.sker väl nu också i större utsträckning än tidigare,
och hittilldags har den, enligt vad som sagts mig, slagit väl ut. Örn nu detta
är riktigt, vilket jag för min del anser, måste det väl ha till följd, att platsbehovet
minskar än ytterligare, och att antalet lediga platser ökas. Jag kan
icke finna annat än att man bör kunna godtaga reservationen, särskilt som de
risker som skulle kunna uppstå för detta klientel, vare sig det är fråga om
Bonapo.jkar eller pojkar som dömts till ungdomsfängelse, äro överdrivna.

Till fröken Wellin, som framhöll, att hon respekterar sparsamhetssträvandena,
och att hon själv vill vara med örn att driva sparsamhetspolitik, vill jag
säga, att vi som gå på sparsamhetslinjen skulle vara ytterst tacksamma, örn
vi någon gång kunde få fröken Wellin att gå på vår sida och hjälpa till i våra
sparsamhetssträvanden. Jag kan icke finna, att det är rimligt att vi skola
gå in för ett nybyggnadsprogram, när vi lia stora anstalter, som ligga halvbelagda.
Vi borde väl i stället i första hand undersöka, örn det icke är möjligt
att utan större olägenhet använda det stora platsutrymme som redan finns.
Det är av den anledningen jag ansett, att man tills vidare och till dess man

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Ang. en anstalt för män, som ådömts ungdomsfängelse m. m. (Forts.)
fått en klarare uppfattning om det överflyttningsprogram som kerr Jansson
talade örn och en bättre erfarenhet örn huruvida riskerna verkligen äro så stora
som man här gör gällande, kan göra detta ungdomsfängelse till en avdelning
av uppfostringsanstalten å Bona i där för ändamålet tillgängligt utrymme.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Fröken Wellin, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr talman!
Jag skall bara be att få säga till herr Strindlund med anledning av hans yttrande
att det skulle vara roligt örn jag någon gång kunde vara med på hans
sida i sparsamhetssträvandena, att jag nog icke. svikit i det avseendet tidigare
och att jag icke heller så här i sista stund vill svika sparsamhetssträvandena.
Jag mäste emellertid säga, att örn man har godtagit en princip, så
skall man fullfölja den och vara konsekvent. Det är ur den synpunkten jag i
detta fall icke kan följa sparsamhetsvännerna, låt vara att jag respekterar
deras motiv.

Härpå yttrade:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Då jag i utskottet icke hör till den

avdelning som detaljbehandlat detta ärende, kom jag att vid dess behandling
i utskottet ställa mig mycket tveksam.

De sparsamhetssynpukter som både herr Aronson och herr Strindlund här
framfört är jag för min del i allmänhet mycket känslig för. Då emellertid
under utskottsbehandlingens gång de båda sidornas skäl framfördes mot varandra,
blev jag mer och mer övertygad örn, att den väg reservationen väljer
är en ur olika synpunkter mycket vansklig väg. Vi böra väl vara överens
därom, att den lag, som i fjol genomfördes angående ungdomsfängelse, också
skall tillämpas. Jag tror emellertid, att det är mycket osäkert, örn denna
lag kan träda i tillämpning, i vart fall icke på avsett sätt, örn reservationen
skulle gå igenom. En större eller mindre sammanblandning mellan unga
fångar och tvångsuppfostrade ynglingar måste nämligen komma till stånd,
därest man förlägger detta ungdomsfängelse till Bona.

Jag är för egen del icke säker på, att den linje, som herr Strindlund här talat
för, verkligen kommer att medföra någon besparing i statens utgifter. Jag är
tvärtom övertygad örn, att det hela ganska snart måste ordnas på ett annat
sätt än herr Strindlund föreslagit. Vi kunna icke, örn vi skola göra verklighet
av den vid föregående års riksdag beslutade lagstiftningen på. detta område,
ha ungdomsbrottslingarna och de unga tvångsuppfostrande pojkarna förlagda
på samma ställe. Man måste härvidlag gå in för en åtskillnad de
olika grupperna emellan. Örn man nu för att göra detta s. k. experiment
nödgas företa rätt så vidlyftiga byggnadsarbeten. å Bona eller vid., gården
Bockfall, och örn experimenten sedan som troligt är icke bli lyckade, så är detta
arbete, så vitt jag. förstår, tämligen bortkastat eller till ingen nytta. Skall
man däremot utan vidare förlägga ungdomsfångarna vid Bona, förefaller det
mig som örn man icke kan föra 1935 års lag om ungdomsfängelse ut i verkligheten.
Detta gör att jag, när jag övervägt de skäl som från olika sidor framförts,
nödgats ställa mig på utskottets linje, och jag yrkar alltså, herr talman,
bifall till utskottets förslag.

I detta anförande, under vilket herr förste v.ice^ talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herr Björck i Kristianstad.

Herr Jausson: Herr talman! Det är kanske onödigt att säga mer i.denna

sak. Men då här talats örn det stora antalet lediga platser å Bona, vill jag

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. en anstalt för män, som ådömts ungdomsfängelse m. m. (Forts.)
tor min del säga, att denna omständighet kanske delvis åtminstone har sin
grund i att pojkarna vissa tider äro utackorderade hos en arbetsgivare, till
exempel en jordbrukare, men fortfarande äro inskrivna på Bona. Örn en på
detta sätt utskriven pojke icke lämpligen kan användas i detta mera öppna
arbete, mäste han tas in igen. Det är detta som gör, att det är mycket svårt
att beräkna det antal platser, som för var dag kunna vara belagda. Detta
är en sak som man i detta sammanhang måste ta i betraktande.

Jag begärde emellertid, herr talman, ordet närmast därför att jag fått mottaga
förebråelser ifrån en hel del håll därför att jag icke anlagt tillräckligt
humana synpunkter på den här frågan utan att jag lagt för mycket vikt
vid de ekonomiska synpunkterna. Jag erkänner gärna, att jag vid förra årets
riksdag hyste den meningen, att de kostnader som det då var fråga örn voro
alltför stora. Jag vill emellertid framhålla, att jag, sedan jag nu undersökt
detta spörsmål, kommit till den uppfattningen, att det förslag som nu föreligger
anvisar det sätt,, pa vilket man billigast kan skaffa platser åt dem,
som komma att dömas till ungdomsfängelse. Jag skulle även vilja säga att
ett biträdande av reservanternas förslag, vilket enligt reservanternas mening
skulle bil billigare an utskottets, kan ställa sig dyrt nog. Jag är för min del
av den bestämda uppfattningen, att det vore så att säga att kasta de
pengar i sjön, som. nian skulle använda för detta experiment. Låt vara att det
härvidlag kanske icke ^rör sig örn så stora summor, herr Strindlund, men det
är dock i vart fall fråga örn något tusental kronor, som man på detta sätt
skulle gora av med utan någon sorn helst verklig nytta. Är man överens om
att ha en lämplig anstalt, bör man bifalla det förslag, som nu föreligger. En
utveckling kan sedermera ske i den mån finanserna tillåta det. Jag tror, att
detta förslag kan tillfredsställa även dem, som på dessa ting anlägga mera
humana synpunkter än utskottet brukar anlägga. •— Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Olsson i Rimforsa: Herr talman! Hina herrar! Jag skulle kunna

nöja mig nied att instämma nied vad som uttalats av herr Jansson. Jag vill
dock säga, att jag finner tanken på ett sammanförande av de här båda anstätterna
till Boria vara ganska misslyckad. Åtminstone med den uppfattning
jag fick, då vi i fjol besökte Bona, har jag svårt att tänka mig hur något
sadant lämpligen skall kunna ordnas. Det är ju.så, att de elever på Bona. som
nu finnas där, d. v. s. skyddshemmets elever — i viss mån är ju så även fallet
med dem, som skola till ungdomsfängelset — skola leva ett liv i viss frihet.
Jag tror, att det många gånger kommer att ställa sig vanskligt att ordna det
sa, som man vill ha det ordnat.

Vid en försiktig uppläggning av. frågan om tillskapande av dessa ungdomsfängelser
böra icke de ekonomiska konsekvenserna avskräcka oss från
att följa planen. Den tanke, som framfördes, då riksdagen fattade beslut i
fjol med avseende å fostran av dessa unga, som kommit på sned, var ju att
denna fostran skulle hjälpa dem att komma in på bättre banor i livet. Jag
skulle beklaga, örn denna tanke skulle på något sätt förfuskas, och jag fruktar
att sa skulle bli fallet vid bifall till reservationen. Jag ber därför att
för min del få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Schlyter: Herr talman!

Såsom herrarna torde erinra sig, var det förra året en ganska skarp strid inom
lagutskottet och kamrarna, huru man skulle förfara beträffande den brottsliga
ungdomen. Det ena förslaget innebar, att man skulle behandla samtliga från

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Äng. en anstalt för män, som ådömts ungdomsfängelse m. m. (Forts.)
15-årsåldern upp i 20-årsåldern på samma sätt, enligt det redan i svensk lag
befintliga tvångsuppfostringsinstitutet. Det andra förslaget, som innehölls i
den kungl, propositionen, avsåg att dela upp dessa ungdomar i 2 grupper, en
yngre i åldern 15 till och med 17 år, för vilka tvångsuppfostran fortfarande
skulle kunna ådömas i stället för straff, och en äldre grupp i åldern 18 till
och med 20 år, för vilka ungdomsfängelse skulle kunna utgöra samhällets
reaktionsform mot brottet. Kungl. Maj :ts förslag segrade, och det innebar
att samhället beträffande unga förbrytare, som uppnått den kriminella myndighetsåldern
18 år, alltid skulle reagera med ett verkligt straff; domstolarna
skulle under givna förutsättningar kunna ådöma dem ungdomsfängelse, medan
de yngre vilsekomna ungdomarna, som begått något som i lagen betecknas
såsom brott, skulle av domstolarna i stället för straff kunna ådömas tvångsuppfostran.
Detta särhållande av båda grupperna av unga förbrytare blev
godkänt av förra årets riksdag. I planen ingick självklart, att dessa grupper
som regel skulle behandlas på olika anstalter. Detta har redan framhållits
av talesmän från statsutskottet, både av fröken Wellin och nu senast av herr
Olsson i Rimforsa. Även andra ha betonat, vilken prejudicerande betydelse
för detta års beslut förra årets ståndpunktstagande i lagstiftningsfrågan måste
ha.

I praktiskt avseende förhåller det sig nu så, att de pojkar som dömas till
tvångsuppfostran komma till Bona. De som äro mellan 15 och 17 år stå där
under särskild styrelse, som sorterar direkt under justitiedepartementet. De
som dömas till ungdomsfängelse och tas in på den anstalt, som Kungl. Maj :t
nu föreslagit skola uppföras, sortera däremot under fångvårdsstyrelsen. Hur
skulle det, mina herrar, bli i praktiken, örn man i en logementsbyggnad på
Bona stoppade in ett antal unga brottslingar, som dömts till ungdomsfängelse
och som lyda under annan uppsiktsmyndighet än de andra, som äro intagna på
Bonaanstalten. Jag förstår icke, hur det praktiskt skulle gå att ordna den
saken. Jag har emellertid själv tidigare ur sparsamhetssynpunkt varit frestad
av ett uppslag som framförts, nämligen att man i närheten av Bona, på
andra sidan sjön, på ett ställe som heter Bockfall skulle uppföra en ny anstalt.
På så sätt skulle man uppnå en viss förbindelse mellan dessa olika behandlingsformer
av brottslig ungdom och kunna utnyttja vissa gemensamma
anordningar och därigenom åstadkomma en viss besparing. En sådan anordning
skulle icke behöva medföra så avsevärda olägenheter. Det är emellertid
ett helt annat förslag, som nu föreligger här.

Den förste ärade talaren gjorde sig skyldig till ett misstag, när han talade
om, att det nu skulle vara fråga örn en förläggning till Bockfall. Så är icke
alls förhållandet. Reservanterna föreslå, att man för dem, som dömts till
ungdomsfängelse, skall begagna en redan existerande logementsbyggnad, som
ligger inne bland de andra byggnaderna vid Bonaanstalten. Ått uppföra nya
bostadslägenheter å egendomen Bockfall blir icke alls billigare, skulle jag tro,
än att bygga på Skeniis, såsom föreslagits i propositionen. En besparing i
kostnaderna på 100,000-tals kronor härvidlag, något som herr Aronson antog
att man skulle ernå, är naturligtvis utesluten.

Nu är det sant att Bonaanstalten är i största laget. Antalet elever, som
skickas dit, har sjunkit, och man kan mycket vill förstå deni, som ifrågasätta,
huruvida man icke på denna grund av sparsamhetsskäl borde under några år
pröva sig fram genom att undersöka, örn man icke kunde använda Bonaanstalten
tills man vunnit något ökad erfarenhet örn exempelvis hur manga som
verkligen komma att bli dömda, till ungdomsfängelse. Jag vill nämna, att en
undersökning har verkställts örn icke Bonaanstaltens utrymme skulle kunna
på lämpligt sätt komma till användning i fångvårdens tjänst. Själv anser

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. en anstalt för män, som ådömts ungdomsfängelse m. m. (Forts.)
jag, att det skulle vara lyckligt, om även uppfostringsanstalten kunde flyttas
ut från denna stora förläggning och förläggas i annan miljö och i byggnader
uppförda särskilt för detta ändamål. Inom fångvården föreligger en ganska
stor myckenhet av krav på bättre utrymmen och nya lokaler. Det är icke
fråga örn annat än att, närhelst uppfostringsanstalten flyttar från Bona, detta
utrymme kommer fångvården utmärkt väl till pass för annat ändamål. De
byggnadsplan, som varit under övervägande, äro i år framlagda i en proposition
angående fångvården och där hava alltså riksdagens ledamöter kunnat
inhämta kunskap örn de tankar, som varit uppe.

Nu säger herr Strindlund, att det kan vara skäl att vänta, ty man vet ju
icke hur många platser som behövas. Förra året var fråga uppe örn att anlägga
en anstalt på Arnö för icke mindre än 150 personer. Nu vill man börja
bygga för 30 personer. Jag vill nämna att det förslag, som var uppe förra
året, aldrig vunnit Kungl. Maj:ts godkännande. Jag har från första början
reagerat däremot, på alldeles samma skäl som herr Strindlund. Man bör icke
slå på stort och inrätta en så stor anstalt, innan man har erfarenhet av i vilken
utsträckning den kommer att begagnas.

Herr Strindlund framhöll, att Kungl. Maj :ts förslag innebär mycket dryga
kostnader, och han hade rälmat ut, att varje vårdplats skulle gå till 10,000
kronor. Häremot vill jag erinra att i kostnaderna ingå åtskilliga gemensamma
kostnader för anordningar, som skola bli användbara även för den utbyggda
.anstalten, såsom kostnader för köksutrymmen, personalen o. s. v. I
propositionen star det bland annat att beträffande posterna värme-, vattenoch
avloppsledningar samt övriga sanitära installationer, elektriska installationer
och kraftledning torde böra framhållas, att huvudavloppsledningen samt
kraftledningen ansetts böra redan från början så dimensioneras, att de förslå
även vid vidare utbyggnad av anstalten. Det är alltså icke fullt riktigt att
dela upp det nu begärda anslaget på det lilla antal intagna, som man från
början räknar med.

Jag skall icke uppehålla kammaren längre med detta, men jag vill gärna
anföra en synpunkt, som jag icke hört framhållas i dag, men som på ett mycket
övertygande sätt framhölls i första kammaren av en gammal erfaren häradshövding.
Han talade om att det inom domstolarna tidigare rått ett ganska
stort .misstroende mot tvångsuppfostringsanstalterna. Man har haft den uppfattningen
att en ung pojke, som icke är fördärvad förut, blir fördärvad, när
han. kommer till en dylik anstalt. Det är klart, att jag i princip delar herr
Strindlunds uppfattning, att en sådan anstaltsvård ingalunda är eftersträvansvärd.
När det gäller kriminell ungdom, böra strävandena i allra största möjliga
utsträckning, i stället gå ut på individuell behandling genom utackordering
och utplacering av vederbörande på olika arbetsplatser. Såsom sista resurs
måste man emellertid räkna med anstaltsvård. Men då säger denna häradshövding:
vi ha hyst misstroende mot Bonaanstalten, men det har blivit
bättre förhållanden där på senare tid. Vi känna oss övertygade om att tvångsuppfostringsinstitutet
är användbart och lämpligt i mångå fall, men skulle så
vara, att riksdagen tog sig för att till Bonaanstalten skicka förbrytare i åldrarna
mellan 18 och 20 år, vilka förbrytare, såsom fullmyndiga enligt strafflagen,
äro dömda till straff, då kommer vårt misstroende till anstalten att
växa, och då får man se, huruvida icke domstolarna i fortsättningen komma
att reagera så, att de i så liten utsträckning som möjligt begagna sig av Bonaanstalten.
Jag anser denna synpunkt synnerligen viktig, och den bekräftar
utgångspunkten för hela lagstiftningen, att det är angeläget att hålla dessa
åldersgrupper isär från varandra. Det är därför min varma förhoppning,
att andra kammaren i år skall vidhålla sin ståndpunkt från förra året och bi -

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Äng. en anstalt för män, som ådömts ungdomsfängelse m. m. (Forts.)
falla Kungl. Maj:ts proposition, som går ut på den första verkstäilighetsåtgärden
av förra årets riksdagsbeslut.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Aronson, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition unplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 155, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 10.

Härefter föredrogs sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande,
nr 7, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts propositioner nr 241 med förslag
till lag örn domkapitel m. m. samt nr 242 angående ändrade bestämmelser
för biskoparnas avlönande m. m. framställda förslag om anslag till domkapitlens
verksamhet m. m.; och biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 11.

Till avgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande, nr 150, i anledning av Äng. folkKungl.
Maj:ts proposition angående folk- och småskoleseminariernas organi-oc* småskole sation

m. m. jämte i ämnet väckta motioner. seminariernas

organisation

Uti en den 21 februari 1936 dagtecknad proposition, nr 100, hade Kungl. m• mMajit,
under åberopande av vid pronositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, för riksdagen framlagt förslag
angående folk- och småskoleseminariernas organisation m. m.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande motioner, nämligen:

inom första kammaren:

nr 322 av herr Norman;

nr 330 av herr Anders Andersson m. fl.;

nr 331 av herr Sandén;

nr 348 av herr Sjödahl;

nr 349 av herr Bergman;

nr 350 av herrar Englund och Bjurström;

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)
nr 351 av herrar Bergman och Rahmn;

nr 352 och 353 av herr andre vice talmannen Nilsson m. fl.; och
nr 354 och 355 av herrar Pauli och Wagnsson; samt

inom andra kammaren:

nr 664 av herr Gustafson i Kasenberg m. fl.;

nr 669 av herr förste vice talmannen Magnusson m. fl.;

nr 670 av herr Anderson i Norrköping;

nr 688 av herr Johnsson i Kalmar m. fl.;

nr 689 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.;

nr 690 av herr Andersson i Ovanmyra; och

nr 691 av herr Holmdahl.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte — i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition
ävensom de i ämnet väckta motionerna —

A. Besluta följande organisation av folk- och småskoleseminarierna, att
träda i successiv tillämpning från och med läsåret 1936—1937:

1. a. Folkskoleseminarierna skola vara till antalet tio, därav sex skola vara
anordnade såsom dubbelseminarier och fyra såsom enkelseminarier, varav två
tillsvidare.

b. Av dubbelseminarierna skola

fem innefatta en 4-årig och en 2-årig linje, den senare studentkurs, (4 + 2),
och

ett innefatta en 4-årig och en 2-årig linje, den senare avsedd för utbildning
av småskollärarinnor till folkskollärarinnor, (4 + särskild kurs).

Ettvart av enkelseminarierna skall innefatta en 4-årig linje.

c. Dubbelseminarierna skola förläggas till Umeå, Falun, Uppsala, Linköping,
Göteborg och Lund. Av dessa seminarier skall seminariet i Falun
vara av formen 4 + särskild kurs.

Enkelseminarierna skola förläggas till Luleå, Stockholm, Kalmar och Karlstad.

d. Seminarierna i Uppsala, Linköping och Karlstad skola vara avsedda för
manliga elever, seminarierna i Falun, Stockholm och Kalmar för kvinnliga
elever och ettvart av de återstående seminarierna för manliga och kvinnliga
elever.

2. a. Småskoleseminarierna skola vara till antalet sju, därav tre skola
vara anordnade såsom dubbelseminarier och tills vidare fyra såsom enkelseminarier.

b. Ettvart av dubbelseminarierna skall innefatta två 2-åriga linjer (2 + 2).
Av enkelseminarierna skola två innefatta, vartdera, en 3-årig linje, och två''

vartdera, en 2-årig linje.

c. Dubbelseminarierna skola förläggas till Strängnäs, Skara och Landskrona.

-rT..''^^e^s?m+ar^erna skola förläggas till Haparanda, Lycksele, Härnösand och
Växjö. Av dessa skola de båda förstnämnda seminarierna vara 3-åriga.

3- . * löljd härav skall folkskoleseminariet i Växjö samt småskoleseminarierna
i Linköping och Falun nedläggas, det förra successivt från och med läsaret
1936—1937 och de båda senare med utgången av läsåret 1935—1936;

• -T-'' a,H fastigheter, i vilka de nuvarande småskoleseminarierna

i Linköping och Falun vore inrymda, finge efter nedläggandet av dessa seminarier
utan vederlag återgå till Östergötlands läns landsting, respektive Kopparbergs
läns landsting;

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Äng. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)

C. Medgiva att — därest sådan innehavare av ordinarie lärarbefattning i
teckning, musik, gymnastik, manlig slöjd, kvinnlig slöjd (inklusive lärarinna
i kvinnlig slöjd vid manligt seminariums övningsskola) och hushållsgöromål
vid folkskoleseminarium, som erhållit dylik anställning före den 1 juli
1935, under tiden från och med läsåret 1936—1937 intill dess att vederbörande
avginge från ifrågavarande befattning, komme att erhålla mindre omfattande
tjänstgöring än som motsvarade ett medeltal, beräknat pa sätt i statsrådsprotokollet
angivits — han finge under varje läsår,^ sedan det på befattningen
kommande antalet lärartimmar fastställts, äga åtnjuta ett personligt
lönetillägg, motsvarande två tredjedelar av skillnaden mellan den avlöning, som
han skulle hava uppburit, örn för tjänsten varit bestämd en tjänstgöring av
den omfattning, som skulle motsvara ovannämnda medeltal, och den, som han
uppbure för sin faktiska tjänstgöring under året, tillfällig löneförbättring däri
inräknad;

D. Medgiva, att hyresbidrag finge utgå till kvinnlig lektor vid folkskoleseminarierna
i Stockholm och Göteborg enligt samma grunder som för manlig
lektor vid samma seminarier;

E. Godkänna i punkten intagen avlöningsstat för folkskoleseminarierna
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1936/1937;

F. Till Folkskoleseminarier: Avlöningar för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett förslagsanslag av 1,610,300 kronor;

G. Till Folkskoleseminarier: Omkostnader för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett förslagsanslag av 287,000 kronor;

H. Till Folkskoleseminarier: Materiel, böcker m. m. för budgetåret 1936/
1937 anvisa ett reservationsanslag av 75,500 kronor;

I. Till Folkskoleseminarier: Stipendier för budgetåret 1936/1937 anvisa ett
reservationsanslag av 107,700 kronor;

J. Godkänna i punkten intagen avlöningsstat för småskoleseminarierna att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1936/1937;

K. Till Småskoleseminarier: Avlöningar för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett förslagsanslag av 278,800 kronor;

L. Till Småskoleseminarier: Omkostnader för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett förslagsanslag av 66,000 kronor;

M. Till Småskoleseminarier: Materiel, böcker m. m. för budgetåret 1936/
1937 anvisa ett reservationsanslag av 11,700 kronor:

jST. Till Småskoleseminarier: Stipendier för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett reservationsanslag av 19,500 kronor;

O. Till Småskoleseminarier: Anordnande av fortbildningskurser för småskollärarinnor
för budgetåret 1936/1937 anvisa ett anslag av 5,000 kronor;

P. Till Bidrag till avlöning åt vissa på indragningsstat hos landsting uppförda
seminarielärare m. m. för budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag
av 110.000 kronor;

Q. Medgiva, att icke-ordinarie ämneslärarinnan vid småskoleseminariet i
Strängnäs Sigrid Degerman finge, på sätt för budgetåret 1935/1936 ägt rum,
jämväl under budgetåret 1936/1937 bibehållas vid de avlöningsförmåner, hon
ägt uppbära under läsåret 1934—1935;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn verkställande,
under beaktande av vad utskottet i utlåtandet anfört, av närmare utredning
örn kostnaderna för en vid höjning av kompetensen för ämneslärarna
vid småskoleseminarierna erforderlig lönereglering jämte i samband med en
dylik stående frågor, ävensom örn framläggande, örn möjligt till 1937 års
riksdag, av ett på en dylik utredning grundat förslag;

Andra kammarens protokoll 1930. Nr 33.

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)

Hl- att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om verkställande
av utredning och framläggande för 1937 års riksdag av förslag i fråga
om personligt lönetillägg åt lärare i trädgårdsskötsel vid sådant folkskoleseminarium,
som från dubbelseminarium ombildades till enkelseminarium;

IV. att de i ämnet väckta motionerna måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet under I—III hemställt, icke föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

1. beträffande inträdesfordringarna till den 4-åriga linjen av herrar Bergqvist,
Oscar Olsson, Asplund, Borell och Holmdahl, vilka ansett, att av utskottet
härutinnan gjort uttalande bort i stället hava i reservationen angiven
lydelse;

2. beträffande fördelningen av examinationsavdelningarna mellan folkskoleseminarielinjer
av olika slag av herrar Oscar Olsson, Asplund, Borell, Pauli
och Holmdahl;

3. beträffande folkskoleseminariernas förläggning m. m.:

a) av herrar Andersson i Höör, Jonsson i Eskilstuna, Andersson i Prästbol,
Norling, Weijne och Persson i Tidaholm, vilka ansett, att utskottets under
I gjorda hemställan bort i nedan angivna delar hava följande lydelse:

iA. Besluta följande organisation av folk- och småskoleseminarierna, att
träda i successiv tillämpning från och med läsåret 1936—1937;

1. a. Folkskoleseminarierna skola vara till antalet nio, därav sju skola
vara anordnade såsom dubbelseminarier och två tills vidare såsom enkelseminarier.

b. Av dubbelseminarierna skola

ett innefatta två 4-åriga linjer (4 + 4),

fem innefatta en 4-arig och en 2-arig linje, den senare studentkurs,
(4 + 2), och

.ett innefatta en 4-årig och en 2-årig linje, den senare avsedd för utbildning
av småskollärarinnor till folkskollärarinnor, (4 + särskild kurs).

Ettvart av enkelseminarierna skall innefatta en 4-årig linje.

c. Dubbelseminarierna skola förläggas till Umeå, Falun, Uppsala, Stockholm,
Linköping, Göteborg och Lund. Av dessa seminarier skall seminariet
i Umeå vara av formen 4 + 4 och seminariet i Falun av formen 4 + särskild
kurs.

Enkelseminarierna skola förläggas till Luleå och Karlstad.

d. Seminarierna i Uppsala, Linköping och Karlstad skola vara avsedda
för manliga elever, seminarierna i Falun och Stockholm för kvinnliga elever
och ettvart av de återstående seminarierna för manliga och kvinnliga elever.

2. a. Småskoleseminarierna skola — — — (sid. 76) _ _ — vara 3-

åriga.

3. I följd härav skola folkskoleseminarierna i Växjö och Kalmar samt
småskoleseminarierna i Linköping och Falun nedläggas, de båda förra successivt
fran och med läsaret 1936—1937 och de båda senare med utgången
av läsåret 1935—1936;

B. Medgiva, att---samma seminarier.

. E- Godkänna i reservationen intagen avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1936/1937;

_F. Till Folkskoleseminarier: Avlöningar för budgetåret 1936/1937 an visa

ett förslagsanslag av 1,634,800 kronor;

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Ang. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)

G. Till Folkskoleseminarier: Omkostnader —-- 287,000 kronor; ^

H. Till Folkskoleseminarier: Materiel, böcker m. m. för budgetåret
1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 74,000 kronor;

I. Till Folkskoleseminarier: Stipendier för budgetåret 1936/1937 anvisa
ett reservationsanslag av 105,000 kronor;

J. Godkänna följande — — — läsåret 1934—1935;

b) av herrar Pauli och Holmdahl, vilka ansett, att utskottet bort besluta
i enlighet med herr Anderssons i Höör m. fl. ovannämnda reservation med
viss förändring;

c) av herrar N. J. Martin Svensson, Per J. Gustafsson, Strindlund,
Svensson i Grönvik och Aronson, vilka ansett, att utskottets under I gjorda
hemställan bort i nedan angivna delar hava följande lydelse:

A. Besluta---läsåret 1936—1937;

1. a. Folkskoleseminarierna skola — —_— två tillsvidare.

b. Av dubbelseminarierna---4-årig linje.

c. Dubbelseminarierna skola förläggas till Umeå, Falun, Uppsala, Linköping,
Göteborg och Lund. Av dessa seminarier skall seminariet i Falun
vara av formen 4 + särskild kurs.

Enkelseminarierna skola förläggas till Luleå, Stockholm, Växjö och Karlstad.

d. Seminarierna i Uppsala, Linköping, Växjö och Karlstad skola vara
avsedda för manliga elever, seminarierna i Falun, Stockholm och Göteborg
för kvinnliga elever och ettvart av de återstående seminarierna för manliga
och kvinnliga elever.

2. a. Småskoleseminarierna skola — — — och Landskrona.

Enkelseminarierna skola förläggas till Haparanda, Lycksele och Härnösand
samt till plats, varom beslut efter verkställd utredning skall fattas.
Av dessa skola de båda förstnämnda seminarierna vara 3-åriga.

3. I följd härav skall folkskoleseminariet i Kalmar samt småskoleseminarierna
i Linköping och Falun nedläggas, det förra successivt från och
med läsåret 1936—1937 och de båda senare med utgången av läsåret 1935—
1936;

B. Medgiva, att —--läsåret 1934—1935.

d) av herr Oscar Olsson.

4. beträffande inträdesfordringarna vid småskoleseminarierna av herrar
Bergqvist, Oscar Olsson, Asplund, Borell och Holmdahl.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet
av

Herr Persson i Falla, som yttrade: Herr talman! Beträffande föredrag ningen

av statsutskottets utlåtande nr 150 hemställer jag, att utlåtandet föredrages
punktvis och momentvis, så att först föredrages punkt I A mom. 1,
vidare punkt I A mom. 2 och 3, därefter punkterna I B—Q var för sig och
slutligen punkterna II—IV likaledes var för sig. Jag hemställer tillika att
vid föredragningen av punkten I A mom. 1 överläggningen måtte få omfatta
betänkandet i dess helhet.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed föredrogs nu punkten I A mom. 1; och anförde därvid
:

Nr 43.

Måndagen den 15 juni.

Äng. folk- och s m å skole s e m in a ri ern a s organisation m. m. (Forts.)

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Mina damer och herrar! Detta
utlåtande förefaller nog vara ganska trasigt och gör kanske på de ärade kammarledamöterna
ett tämligen förvirrat intryck. Emellertid förhåller det sig så.
att det i själva verket inte är så många meningsskiljaktigheter i fråga örn det
väsentliga, som det möjligen kan förefalla kammarens ledamöter. Man torde
tvärt örn kunna pasta, att utskottet i stort sett är ense örn denna omorganisation.

Först och främst är utskottet ense därom, att omorganisationen bör ske redan
nu. Därav följer att utskottet avvisar elen motion, som yrkat på uppskov
med ärendet. Det finns ingenting som kan motivera ett dröjsmål. Man vet redan
nu att den seminarieorganisation som finns är för stor i förhållande till
det föreliggande behovet, och man vet följaktligen att en inskränkning måste
ske. Det finns ingenting att vinna på ett uppskov. Man kan nämligen för
överskådlig tid framåt se vad man ungefärligen behöver i organisatoriskt avseende
för att utbilda det erforderliga antalet lärare, och följaktligen kan riksdagen
i det fallet skrida till beslut.

Vidare är utskottet ense om att studentkurserna, som förut varit 1-åriga.
skola göras 2-åriga. Det finns inom utskottet också enighet därom att studentkurserna
numera böra bli en fast beståndsdel i seminarieorganisationen, vilket
de icke varit förut.. Utskottet är ense med Kungl. Maj:t även i det fallet, att
examinationsavdelningarna vid folkskoleseminarierna böra inskränkas till 16.
Därom råder ingen meningsskiljaktighet. För övrigt är utskottet också enigt
om att en övergång till samseminarier nu bör ske, örn också icke över hela linien.
. Dessutom föreligger det enighet örn att en särkurs bör anordnas vid seminariet
i. Falun för sådana småskollärarinnor, som vilja gå två år för att utbilda
sig till folkskollärarinnor, och till sist råder det enighet beträffande
småskoleseminariernas lärare, eller närmare bestämt beträffande deras kompetens,
som utskottet vill lia höjd.

De delade meningarna föreligga i fråga örn inträdesprövningarna till de 4-åriga seminarierna. I likhet med Kungl. Maj :t vill flertalet i utskottet att det
skall vara lika inträdesprov för alla sökande till de 4-åriga kurserna och att
man inte skall ta någon hänsyn till skolbetyg, utan att alla skola ställas på
lika fot, då de söka inträde, och prövas på samma sätt. I fråga om antalet
studentkurser råder det också delade meningar. Inom utskottet liksom i riksdagen
har det funnits en stark känsla av att man skulle kunna inskränka antalet
studentkurser ännu mer än Kungl. Maj :t föreslagit. Och under det förberedande
utskottsarbetet fanns det ganska länge en betydande stämning för
att man skulle ga vissa motionärer till mötes och nöja sig med fyra studentkurser.
Flertalet inom utskottet samlade sig dock kring den meningen att man
borde, stanna .vid fem studentkurser; Kungl. Maj :t har föreslagit sex, de sakkunnigas
majoritet som bekant sju.

Jag kan i detta sammanhang få säga ett ord örn motiverandet av denna inskränkning.
Många i utskottet mena — det finns delade meningar och det
finns olika motiv bakom utskottets ståndpunkt i detta fall — att när det är
fråga örn att utbilda lärare för. åtminstone landsbygdens ungdom är det lämpligare
att fa sådana, som före sitt inträde vid seminarierna ha någon erfarenhet
av det praktiska arbetet, särskilt ute pa landsbygden, vilket ju ofta de elever
ha sorn söka inträde i de 4-åriga seminarierna. Därför tycker man att antalet
4-åriga kurser bör vara betydligt större än vad Kungl. Maj :t i varje fall föreslagit.
För min del har jag till väsentlig del ett annat motiv. Jag erkänner berättigandet
i det förstnämnda men har dessutom ett annat, nämligen att riksdagen
enligt min mening bör iakttaga en smula försiktighet, när den höjer antalet
studentkurser från det nuvarande antalet sådana kurser, som ju flytta
mellan olika seminarier, till ett högre antal fasta, emedan man ännu inte vet.

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Ane/, folk- och sniåskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)
huruvida det är möjligt att fylla alla de av Kungl. Majit föreslagna studentavdelningarna
med ett dugligt material. Och jag kan gärna säga att seminarielärarna
— i varje fall den övervägande delen — företräda den uppfattningen,
att man bör gå fram med försiktighet, emedan det är tvivelaktigt, huruvida
det kan bli möjligt att på en gång fylla detta större antal studentkurser med
elever som avgjort äro dugliga och lämpade för lärarkallet. Visar det sig att
detta antal av fem uppenbarligen är för litet, så är det lättare att korrigera
saken än att fastställa ett antal av sex för att måhända sedan^finna, att ^detta
var ett för stort antal, i vilket fall det enligt min mening är svårare att gå tillbaka
till den lägre siffran.

Vad småskoleseminariernas förläggning beträffar finns det i utskottet en
övervägande majoritet för Kungl. Maj :ts förslag, men en av utskottets ledamöter
vill draga in småskoleseminarierna i Haparanda och Lycksele och förlägga
småskoleseminarierna för Norrbotten och Västerbotten till Luleå. Jag
föreställer mig att det åtminstone inte finns någon stämning för den saken
bland Norrbottensrepresentanterna.

Den stora meningsskiljaktigheten och den varom striden här följaktligen
kommer att stå och som kammarens ledamöter rekommenderas att fästa särskild
uppmärksamhet vid — de övriga frågorna tror jag inte det blir någon1
större strid örn här — gäller förläggningen av seminarierna. Några reservanter
i statsutskottet vilja bibehålla det manliga seminariet i Växjö. Utskottets
majoritet vill bibehålla det kvinnliga seminariet i Kalmar, under det att åtskilliga
reservanter, bland dessa undertecknad, vilja biträda Kungl. Maj :ts förslag
i detta fall och slopa seminariet i Kalmar och upprätta en fast studentlin.
ie vid det kvinnliga seminariet i Stockholm.

Detta är i stora drag innehållet i såväl utskottsförslaget som i reservationerna.
Vid behandlingen i utskottet fanns från början en mycket stark sympati
för Kalmarseminariets bibehållande. Vad Växjö beträffar kan det naturligtvis
åberopas sakliga skäl också för den ståndpunkt som anhängarna av Växjöseminariet
företräda, men jag kan inte neka till att jag tycker att de dock i
mycket högre grad representera ett lokalt intresse än företrädarna för den mening,
som vill bibehålla Kalmarseminariet. De som arbetat för Kalmarseminariets
bibehållande ha naturligtvis också varit besjälade av lokala intressen,
det skola de givetvis inte försöka förneka, men det finns också andra skäl för
bibehållandet av Kalmarseminariet, det skall jag inte alls bestrida. Det är
nämligen på det sättet att Kalmar kvinnliga seminarium blivit ett slags pedagogisk
idyll, om jag får uttrycka mig på det sättet, och en sådan kan naturligtvis
alltid röra känslosträngarna hos människorna. Därtill kommer att Kalmar
seminarium sedan lång tid tillbaka intar en särställning såtillvida att där
finnes ett elevförbund, som enligt mångas uppfattning utfört en betydande pedagogisk
fostrargärning bland lärarna och kanske i främsta rummet bland
folkskollärarinnorna i detta land. Det är det s. k. Rostadförbundet. Eleverna
som gå ut från Kalmarseminariet hålla fast vid denna organisation livet igenom.
Man försöker samla pedagogiska erfarenheter oell skickar in meddelanden
härom till sitt gamla seminarium, varefter förbundets styrelse bearbetar
materialet och sprider det i olika skrifter ut över landet till lärarna. Sålunda
har Kalmarseminariet intagit en framträdande och aktningsvärd särställning
inom den svenska seminaricorganisationen. Det är en sanning som man inte
kan bestrida.

Men det finns skäl som gjorde ali också jag, som från början var anhängare
av Kalmar seminariums bibehållande, stannade för att gå på Kungl. Maj :ts förslag
beträffande slopande av Kalmar seminarium och inrättandet av en studentavdelning
vid seminariet i Slockholm i stället. För det första, kräver se -

Nr 43.

Måndagen den 15 juni.

Äng. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)
minariets bibehållande i Kalmar en avsevärd byggnadskostnad, ungefär

300,000 kronor, för att det skall kunna iståndsättas för sitt ändamål. Nu meddelas
visserligen att Kalmar stad — där träder ju lokalintresset in — har lovat
bestrida kostnaderna för den behövliga nybyggnaden, vilka således icke skulle
komma att belasta statsverket, men det blir ju ändå, rent nationalekonomiskt
sett, en betydande utgift. För det andra kommer seminariets bibehållande i
Kalmar att öka antalet enkelseminarier från två, enligt Kungl. Maj :ts förslag,
till fyra, och det strider absolut emot riksdagens en gång uttalade mening, då
riksdagen begärde utredning och förslag rörande omorganisation av seminarierna,
varvid riksdagen ansåg att man i första hand borde försöka använda de
statens stora seminariebyggnader, som äro avsedda för dubbelseminarier och
som nu icke kunna utnyttjas i sin fulla utsträckning och vilka för övrigt inte
heller i fortsättningen, så långt man nu kan se, kunna komma att utnyttjas.

Den tredje anmärkningen man kan göra härvidlag är att örn man bibehåller
det 4-åriga kvinnliga seminariet i Kalmar och slopar ifrågasatta studentavdelning
vid kvinnliga seminariet i Stockholm, så inträder det mycket beklagliga
förhållandet —• och det är för mig det fullkomligt avgörande — att det inte
blir någon möjlighet för utbildning av kvinnliga studenter som vilja bli folkskollärarinnor
annat än vid seminariet i Umeå i norr och seminariet i Lund
i söder. Sålunda kunna icke kvinnliga studenter, som vilja ägna sig åt lärarinnekallet
och som äro bosatta i södra Norrland, i mellersta Sverige eller i
norra Götaland, på nära håll få tillträde till ett seminarium, utan måste antingen
söka sig upp till Umeå, ned till Lund eller till Göteborg i väster.

Då jag inte kan inse att organisationen med bibehållande av Kalmar seminarium,
vilket enligt min mening väsentligen baseras på känsloskäl, är ändamålsenlig
och rationell, och då den, örn den nu fastställes, icke för framtiden
kan rubbas på något sätt vad Kalmar beträffar, har jag slutligen stannat för
att biträda Kungl. Maj:ts förslag örn upprättandet av en kvinnlig avdelning
för studenter vid seminariet i Stockholm och slopandet av Kalmar seminarium.
_ Detta är beklagligt, och man gör inte ett sådant förslag med särskilt
lätt hjärta, men skall man se strängt sakligt på den här frågan och se den ur
vad man brukar kalla rikssynpunkt och ur synpunkten av det helas väl, får
man låta lokalintressena skjutas åt sidan och gå in för en annan organisation.
Jag kan ju inte misstänkas för att ha några vare sig lokala eller andra intressen
i detta fall, jag har naturligtvis snarare en viss förmåga att se rent
objektivt på hela detta spörsmål, och detta gör att jag anser mig kunna rekommendera
kammarens ledamöter att, när vi komma till avgörandet i denna
punkt, gå på den reservation, som under punkt 3 a är antecknad av herr Andersson
i Höör m. fl.

Det skall påminnas om att under årens lopp, då man varit nödsakad att inskränka
seminarieorganisationen, lokalintressena på åtskilliga platser i landet
allt mer och mer fått lov att ge vika. Skara har sålunda fått se sitt seminarium
försvinna liksom också Härnösand och Landskrona, utan att man tagit
någon hänsyn till de röster som därifrån höjts med begäran örn att respektive
platsers seminarier skulle bibehållas. Örn jag också medger, att förhållandena
äro något annorlunda för Kalmars vidkommande, finns det heller inga
skäl att ta någon avgörande hänsyn till de intressen som förorda Kalmarseminariets
bibehållande, och det är därför jag på den punkten biträtt Kungl.
Maj:ts förslag. Men då antalet studentavdelningar i reservationen liksom i
utskottets förslag är mindre än det antal som Kungl. Maj :t föreslagit, nödvändiggör
denna organisation att dubbelseminariet i Umeå omorganiseras, i
motsats till vad Kungl. Maj :t föreslagit, så att vi få två 4-åriga kurser i

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Ang. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)
Umeå i stället för en 4-årig och en 2-årig. På sätt och vis blir Umeå seminarium
därigenom större. Det får ingen utbildningslinje för kvinnliga studenter,
men erfarenheterna ha visat att det ifrån dessa trakter av Sverige inte
kommer så stort antal kvinnliga studenter, som vilja utbilda sig till folkskollärarinnor,
som det kommer från hela den väldiga övriga delen av landet, vilken,
enligt utskottets förslag, skulle bli alldeles utan någon utbildningslinje
för kvinnliga studenter.

Så kommer till sist ett skäl, som inte behöver vara avgörande men som borde
spela en roll också för riksdagens ledamöter, och det är att uppehållandet
av seminariet i Kalmar och den organisation som utskottsmajoriteten föreslagit
för statsverket betyder en årlig merkostnad av 75,000 kr.

Med hänvisning till det sagda skall jag bara be att få säga, att jag i de
olika punkterna kommer att ställa de yrkanden, som genom mitt ställningstagande
i statsutskottet vid avgörandet av denna fråga bli nödvändiga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr tal man!

Jag har redan förut i dag i första kammaren givit till känna, att jag
för min del gärna accepterar den samlingslinje, som synes mig ligga i herr
Anderssons i Höör m. fl. reservation.

Det är givet, att jag helst hade önskat, att antalet studentlinjer hade blivit
det i Kungl. Maj:ts proposition förutsatta, alltså 6. Läget var ju det, att de
sakkunniga hade föreslagit 7 och reservanterna 5, och jag tyckte mig ställa
kyrkan mitt i byn, när jag därför i propositionen föreslog 6. Då det emellertid
har visat sig, att det inte är att påräkna något bärigt underlag för kravet
på 6 studentlinjer, har jag i detta stycke ansett, att det inte är skäl att taga
upp någon strid, och jag kan på den punkten helt förena mig med utskottets
och den föreliggande reservationens i detta fall gemensamma ståndpunkt.

Vad den andra frågan beträffar, frågan örn seminariernas förläggning, är
det min uppfattning, att man i det långa loppet står säkrast och starkast, om
man så mycket som möjligt kan bortse från lokala och provinsiella synpunkter
och bedöma seminarieorganisationen såsom en riksfråga. Jag är den förste
att erkänna — och det har den föregående ärade talaren också uttryckligen
medgivit — att det naturligtvis är åtskilliga affektionsvärden, åtskilliga
känslovärden, som äro knutna till Kalmar seminarium, enkannerligen dess
lärjungeorganisation. Men jag tycker, att örn man väger dessa affektionsvärden
emot de olägenheter, som onekligen måste uppstå, när man inte har tillgång
till utbildning av kvinnliga studenter annat än i Umeå, Göteborg och
Lund, bör det vara något som överväger till förmån för synpunkten att Kalmar
seminarium nedlägges. Denna fråga örn förläggningen till Stockholm är
ingen Stockholmsfråga, ty vore det en Stockholmsfråga, skulle det enligt min
tanke väga ganska fjäderlätt. Nej, det är en fråga om utbildning av studentskor
ifrån hela mellersta Sverige, och det måste ju, som den föregående ärade
talaren framhållit, vara en orimlighet att på det stora sjok, som det heter, av
Sveriges karta, som vi ha mellan Umeå och Lund, det icke skulle finnas för
Sveriges flickor, som tagit studentexamen, någon möjlighet att taga lärarinneexamen.
Det har dock åtskilligt att betyda för många fattiga familjer här i
landet, som hjälpt fram, ofta nied stora umbäranden, sina döttrar till studentexamen,
att dessa kunna få sin utbildning i rimlig närhet av föräldrahemmet,
och att både ur geografiska och demografiska synpunkter Mellansverige och
särskilt huvudstaden erbjuder sig som en lämplig förläggningsort, synes mig
alldeles uppenbart.

Jag skall därför kort och gott, herr talman, be att få uttrycka den önskan,
att andra kammaren samlas kring den reservation, som här är avgiven av

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. folk- och småskoleserninariernas organisation m. m. (Forts.)
herr Andersson i Höör m. fl. Den lösningen synes mig i den nuvarande situationen
vara den, som är riktigast.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag tror det vore tacknämligt, örn vi
i detta skede av riksdagen såvitt möjligt begränsade oss i de föreliggande frågorna.
Jag skall försöka att efterkomma detta så långt som möjligt.

Det är i detta, som man kan tycka, något trasiga betänkande, egentligen 3
frågekomplex, som äro av större betydelse. Det första är frågan örn studentkursernas
antal, det andra är frågan örn inträdesfordringarna och det tredje är
frågan om förläggningen. Den tredje saken, nämligen förläggningen, är i
rätt hög grad beroende av studentkursernas antal.

Jag skall nu inte närmare gå in på en motivering av utskottets ståndpunktstagande
beträffande studentkursernas antal, ty jag föreställer mig, att sedan
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet nu har accepterat utskottets
ståndpunkt, alltså 5 studentlinjer, kan den frågan anses ganska avgjord. Inte
heller skall jag, ännu så länge i varje fall, gå in på frågan om inträdesfordringarna,
eftersom i detta skede ingen opposition rests emot utskottets linje.
Jag skall alltså omedelbart övergå till frågan örn förläggningen.

Det har ju först av herr Conrad Jonsson och nu senast av ecklesiastikministern
rests en viss kritik emot utskottets förläggningsplan. Det är klart, att
när man har att göra med en så pass invecklad och besvärlig sak som frågan
örn förläggningen, skall man aldrig kunna komma till ett förslag, som man
kan säga är den idealiska lösningen — här ligger varje seminarium precis
på det ställe, där det skall ligga. Då det är fråga örn att göra en indragning
av en förutvarande större organisation, framträda svårigheterna med alldeles
särskild styrka. Beträffande den anmärkning, som statsrådet Engberg nyss
här gjorde emot att seminariet i Stockholm inte skulle få den studentkurs,
som var upptagen i regeringens proposition, vill jag säga några ord.

Jag kan inte tillägna mig den föreställningen, att det skulle vara så absolut
nödvändigt med en studentkurs i Stockholm eller att det skulle vara så orimligt,
att det inte funnes en sådan kurs för kvinnliga studenter inom ett område
mellan Umeå _ och Lund. Vi kunna ju tillägga: mellan Umeå, Lund och
Göteborg, ty i Göteborg skall ju också förläggas en sådan studentkurs.
Jag tycker, att de anspråk, som herr Jonsson i Eskilstuna hade, att
det inom detta område rimligtvis skulle finnas en kvinnlig studentkurs,
egentligen är litet överdrivet. När vi ha fyra olika utbildningslinjer,
alltså 4-årig manlig och 4-årig kvinnlig linje, 2-årig manlig studentkurs
och 2-årig kvinnlig studentkurs. skall man inte ställa det anspråket, att var
och en av dessa olika linjer skall ha en alldeles jämn och likformig fördelning
över hela landet. Det är fullständigt omöjligt och orimligt att kunna tillfredsställa
ett sådant anspråk. Men liur lia vi haft det förut? Vi ha haft nu
senast en enda studentlinje. Tidigare hade vi 2, och det fick man anse vara
ur det helas synpunkt rimligt. Men efter utskottets förslag nu kommer det att
bli utbildningsmöjligheter för kvinnliga studenter både i Umeå, i Lund och i
Göteborg. Då vi måste vara på det klara med, att i det stora flertalet fall
måste eleverna resa från hemorten till utbildningsanstalten, då är det väl ändå
inte av så oerhört stor betydelse, örn de få resa några mil längre eller kortare
väg. Det spelar inte någon avgörande roll. Jag tycker, att man blåser upp
denna fråga till fullkomligt orimliga dimensioner. Vad som har betydelse är
naturligtvis den anmärkning, som herr Jonsson riktade, nämligen att det blir
dyrare med ett enkelseminarium i Kalmar än med cn dubbelförläggning i
Stockholm. Det är klart, att det får man taga hänsyn till. Men det andra
skälet tycker jag inte har någon betydelse alls.

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Ang. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)

Beträffande Kalmarseminariet — och det är ju frågan om dess bibehållande,
som här spelar en betydande roll — har herr Jonsson redan erkänt, att det
finns vissa ganska starka skäl — mycket starka, tror jag till och med han
sa(je — Som tala till förmån för detsamma, och han var själv tidigare starkt
engagerad för den linjen. Skälen för Kalmarseminariet äro ju av alldeles särskilt
slag. Det är dels de pedagogiska undersökningar, som bedrivits genom
Kostads elevförbund, som vi ha därnere, och dels den mycket starka sammanhållning,
som åstadkommes av detta elevförbund. Detta har en ideell betydelse,
som jag tror man inte får bortvifta med att säga, att det är känsloskäl
och sentimentalitet. Jag tror denna sammanhållning har en mycket reell betydelse.
Av intresse för det levnadskall, som de påtagit sig, samlas de varje
år vissa tider och diskutera pedagogiska och andra frågor, som höra samman
med deras lärargärning. De hålla intresset varmt och levande för den uppgift,
som de lia, och jag menar, att detta är något, som inte saknar betydelse. Det
är också detta som har gjort, att Kalmar kommit att intaga den ställning som
det har i utskottets utlåtande.

X övrigt måste jag säga, att da man Ilar att bedöma ett annat alternativ, som
kommer att framhållas litet längre fram i debatten, nämligen att bibehålla
Växjö seminarium — det är alltså en viss konkurrens mellan Kalmar och
Växjö —• finns det mycket goda skäl också för detta alternativ. De rent
materiella skälen tala starkare för Växjö än för Kalmar. Man bär där lokaler,
som äro i det fullvärdiga skick, att man icke behöver nedlägga några som helst
kostnader på desamma. Jag för min del har svårt att väga dessa olika, för
övrigt icke jämförbara faktorer mot varandra. Jag menar, att vilken förläggning
man väljer av dessa båda, kommer det att bli en god lösning av frågan.
Jag kan nämligen inte anse det rimligt och riktigt, att den stora del av
landet, som vi med ett gammalt begrepp kalla för Götaland, skall, såsom annars
kommer att ske, bli blottställd på utbildningsanstalter. Det bör rimligtvis få
det antal utbildningsanstalter, som det skäligen kan göra anspråk på, och
detta tycker jag man bör beakta.

Sedan är det ett annat skäl, som man kanske kan kalla för ett sentimentalt
skäl, men som jag tror har sin reella betydelse, nämligen att dessa utbildningsanstalter
ute i landet ha varit som ett slags kulturhärdar. Vissa städer, som
sedan långliga tider tillbaka haft dessa läroanstalter, ha fatt en viss prägel
av lärdomsstäder. De lia varit en kulturmedelpunkt. Det visar sig, att man
i de olika provinserna tillmäter detta stor betydelse, och jag menar därför, att
man inte skall gå och rasera sådana kulturinstitutioner, örn man inte är alldeles
tvungen att göra det. För Stockholms vidkommande spelar däremot ett seminarium
ingen som helst roll. Ecklesiastikministern yttrade ju också för en
stund sedan, att frågan örn Stockholmsseminariets anordnande som enkel- eller
dubbelseminarium inte hade någon betydelse för Stockholm, utan att han sag
frågan uteslutande ur rikssynpunkt. Men jag tror, att även örn man låter rikssynpunkten
vara bestämmande, skall man ändå inte kunna komma ifrån, att
det är oriktigt att låta en så stor del av landet, som det gamla begreppet
Götaland omfattar, bli orimligt svagt tillgodosett i fråga om lärarutbildning,
under det att Svealand skulle få en anhopning av seminarier, ett större antal
än man där har behov av. Det är av dessa skill jag mäste ansluta mig till utskottets
förslag i denna del.

Beträffande den ekonomiska sidan av saken är det naturligtvis tacknämligt,
:111 nian kan spara i möjligaste mån, men jag tycker inte, att den merutgift,
som det bitr är fråga om, har dea avgörande betydelse nian vill tillmäta den.
Vi skola komma ihåg — och detta vill jag understryka särskilt gentemot
herr Conrad Jonssons argument — att utskottets förslag innefattar fyra enkel -

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. folk- och småskoleseminariernas organisation in. m. (Forts.)
se.!T\inaT.ier’ under Jet _aH man tidigare gått in för dubbelseminarierna, som
ställa sig mest ekonomiska oell som även ur pedagogisk synpunkt kanske äro
mest eftersträvansvärda. Men jag vill säga, att vad vi här föreslå är ju en
i hög grad reducerad organisation. Den är nedskuren så starkt, att jag är
övertygad örn att den inte i fortsättningen får vara så liten. Den torde komma
att utvidgas, och möjlighet härtill finnes ju också i Kungl. Maj:ts förslag
genom reseryutrymmen på ett par platser. Behovet av utvidgningsmöjligheter
är även enligt utskottets förslag tillgodosett på samma sätt, varigenom seminarierna
i Lulea och Karlstad skulle fungera som enkelseminarier, trots att
de nu äro dubbelseminarier, och det överflödiga utrymmet där disponeras såsom
lokalreserv. Det är min bestämda uppfattning, att denna lokalreserv kommer —
ganska snart kanske - - att tagas i anspråk. Då blir det endast två enkelseminarier
i hela seminarieorganisationen, och jag anser, att en dylik liten avvikelse
från dubbelseminarieprincipen kan man göra och taga de ekonomiska
konsekvenserna därav.

Jag har alitsa, da jag haft att överväga frågan örn förläggningen, måst
ställa mig på utskottets linje. Jag har tvekat mellan Kalmar och Växjö, men
jag säger, att örn man tager den ena eller den andra av dessa, är jag ungefär
lika tillfredsställd. Då de som höllö på Kalmar voro i avgjord majoritet, hade
jag ingen anledning att därvidlag reservera mig.

bom frågan my ligger till, går jag över hela linjen med på utskottets förslag,
och jag ber alltså att i överensstämmelse därmed få yrka bifall till utskottsförslaget
i dess helhet.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det synes mig, att debatten skulle
kunna åtskilligt förenklas. Såvitt jag förstår, är frågan om inträdesprövningar
och antalet studentklasser i och med det uttalande statsrådet gjorde så
gott som bortförd från debatten. Det är uppenbart, att detta är till fördel, ty
därigenom förenklas situationen väsentligen för de ledamöter av kammaren,
som kanske inte haft tid att ingående sätta sig in i vad saken gäller. Jag
skall också begränsa mig till att uttala mig örn den del av de olika förslagen,
varom ineningsskiljaktigheter föreligga. Det är alltså förläggningen av folkskoleseminarierna,
som frågan nu närmast gäller.

Det föreligger tre olika förslag. Företrädare för två av förslagen ha redan
hatt ordet. Herr Jonsson i Eskilstuna talade för den reservation han antecknat
sig för. Innebörden av hans yrkande är bifall till Kungl. Maj:ts förslå»-bara med den ändringen, att med hänsyn till att det blir 5 studentklasser i stäk
let för av Kungl. Maj:t föreslagna 6 kombinationen i Umeå skall vara 4 + 4
i stället för 4 + 2. Utskottet har gått på en annan linje. Det föreslår att den
studentklass, som Kungl. Majit vill ha i Stockholm, skall bort men att ett
kvinnligt enkelseminarium skall vara förlagt till Kalmar. De olika motiveringarna
för dessa förslag ha redan framförts. Jag skall komma med ett annat
förslag.

Jag förstår, att herrarna och damerna tycka, att man anlägger alltför mycket
lokala synpunkter på frågan. Men det är kanske i själva verket inte enbart
den sidan av saken som vi haft för ögonen. Det hela är nog i större utsträckning
en ekonomisk fråga inte bara med hänsyn till de kostnader, som
avila statsverket, utan med hänsyn till utbildningskostnaderna för dem som
skola utbilda sig till folkskollärare. Om man tager hänsyn till dessa kostnader,
vagar jag bestämt hävda, att inte på någon av de platser, som här nämnts,
f™, f°stnaderna så låga som i Växjö. Och örn man tänker på de geografiska
lorhallandena, är det väl märkvärdigt, att när det gäller Götaland — herr Persson
i Falla var ju inne på den saken — som har ungefär hälften av folkmäng -

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Äng. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)
den och ungefär hälften av folkskollärarna i landet, skola av 16 examinationsavdelningar
endast 6 stycken enligt Kungl. Maj:ts och herr Jonssons i Eskilstuna
förslag förläggas dit och så i utkanterna — till Linköping, Göteborg och
Lund. Man kan inte förneka, att ett sådant tillvägagångssätt förefaller orimligt
— det må kallas rikssynpunkter eller annat. Jag trodde, att även utbildningskostnaderna
för folkskollärarna i viss man hade sitt intresse. Jag anser
för min enkla del, att hänsynen till dem som skola studera i detta sammanhang
bör väga minst lika tungt som det ökade belopp, som kommer att åvila
statsverket, om man går in för en viss linje.

Det är även en annan synpunkt, som jag inte kan underlåta atthen liten smula
beröra. Enligt den ståndpunkt jag intager bör utbyte ske, så att studentavdelningen
i Stockholm utbytes mot ett 4-klassigt _ manligt enkelseminarium
i Växjö. Det är val ända pa det sättet, att de blivande folkskollärarna
torde lia mycket stor nytta av att utbildningen inte sker i en storstad. Jag
undrar, örn inte det är så, att det är av värde för de blivande folkskollärarna,
örn de från början inte bli avskilda från landsbygden i större utsträckning än
som är nödvändigt. Man har t. o. m. under debatterna i andra avdelningen
av statsutskottet nämnt, att det vore nyttigt, om de kunde någon viss tid få
lära sig litet landsbygdsförhållanden, örn de inte redan förut kunna dem. Jag
måste säga, att under sådana förhållanden kan det inte vara annat än till fördel
att de inte avkopplas alltför mycket från den ort, där de höra hemma.

Man har talat örn, att Stockholmsseminariets lokaler inte vore lämpliga, i
varje fall inte i deras nuvarande skick, utan att man måste göra vissa omändringsarbeten,
örn man enligt Kungl. Maj:ts förslag skall inrätta en tvåårig
studentavdelning där. Man har beräknat kostnaderna till omkring 6,000 kronor.
Jag måste för min del säga, att jag inte är riktigt säker på att man kan
utföra arbetena för detta belopp. Jag är av den övertygelsen —- och jag har
erfarenhet i det fallet — att när man börjar riva i gamla byggnader, inte minst
örn byggnaderna ligga i Stockholm, blir det ingen billig historia. Jag tror
alltså, att kostnaden blir större än man beräknat.

Därtill kommer, att man väl också får taga någon hänsyn till att det här
i Stockholm inte finns någon seminarieträdgård. Man får ha vilken uppfattning
man vill örn Ågärdet av denna förmån. Vad den saken beträffar är det
intet tvivel örn, att det är en förmån. Det finns en rymligt tilltagen sådan
trädgård i Växjö.

Så vitt jag förstår, är det alltså inte bara lokala skäl, som tala för den
ståndpunkt jag företräder, utan även ekonomiska skäl — i varje fall med hänsyn
till dem som skola utbilda sig till folkskollärare. Jag tror heller inte, att
det saknas pedagogiska skäl, något som framgick av de synpunkter jag nyss
berörde.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till det nu sagda och ber härmed att
få yrka bifall till den reservation, som A''id utskottets utlåtande är fogad av
herr Svensson i Kompersmåla m. fl.

I detta yttrande instämde herrar förste vice talmannen Magnusson, Olsson
i Blädinge, Blomquist, Mattsson, Gustafson i Dädesjö och Petersson i Storgården.

Herr Johnsson i Kalmar: Herr talman! Då frågan örn Rostadsseminariet

ånyo befinner sig i stöpsleven, tillåter jag mig att säga några ord i denna fråga.

Åtskilliga gånger tidigare har frågan örn seminariets antingen definitiva
nedläggande eller också utvidgande varit föremål för statsmakternas prövning,
och alla gångerna ha meningarna varit mycket delade i fråga om de föreslag -

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Antj. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (jForts.)
na åtgärderna. Seminariet är ett av de första i riket och daterar sin verksamhet
från januari månad år 1843. År 1860 ändrades seminariet till ett
kvinnligt seminarium och som sådant har det sedan dess fungerat. Den byggnad,
där seminariet är inrymt, jämte tillhörande markområde, cirka 4 tunnland,
är av den i vårt lands kulturhistoria kända Cecilia Fryxell år 1875
donerat till staten som undervisningsanstalt. Det heter i donationsbrevet: »Genom
detta gåvobrev överlåter jag åt Svenska Kronan under full äganderätt
den mig tillhöriga vid Kalmar stad belägna egendomen Rostad med där befintliga
åbyggnader och planteringar m. m., som därtill hörer, under villkor,
att nämnda egendom för all framtid kommer att användas uteslutande för
det till Kalmar förlagda folksskollärarinneseminariet eller, örn detta skulle
upphöra, för annan offentlig eller med statsmedel understödd och under statens
tillsyn ställd undervisningsanstalt.»

Donators vilja har här klart markerats. Lagliga hinder möta visserligen inte
för att nedlägga seminarieverksamheten, men det torde ifrågasättas, örn inte
pietetsskäl och hänsyn till donators syftemål med donationen borde’ så långt
som möjligt respekteras. Seminariet och dess verksamhet har också varit sådant,
att största möjliga hänsyn till detsamma borde tagas, när det gäller en
ny reformering av seminarieorganisationen. Departementschefen understryker
också detta i propositionen, då han säger: »Vad särskilt beträffar Kalmarseminanet,
som helt skulle upphöra med sin utbildningsverksamhet i och med
ilen nya organisationens genomförande, skulle jag i och för sig känt det som
en tillfredsställelse, örn jag icke nödgats framställa ett förslag, som medför,
att den högt skattade insats, som detta seminarium gjort ifråga örn lärarutbildningen,
och de värdefulla pedagogiska traditioner, som där vuxit fram,
icke vidare kunna fullföljas._ Men jag har självfallet ansett det som min plikt
att framför allt se det föreliggande problemet ur rikssynpunkt.»

\ ad den sista passusen beträffar så kan man fråga sig, örn inte även Rostadssemmariets
bibehållande kan betraktas som en riksfråga och ses ur rikssynpunkt
och inte enbart ur lokalsynpunkt. Att bevara Rostadsseminariet är i
första hand ett riksintresse, säger en Stockholms-tidning. Här är det frågan
om att till folkuppfostrans tjänst vidmakthålla en rik och levande tradition,
och det gäller ingalunda något av utvecklingen dömt. Det är ingen konst att
riva ner en undervisningsanstalt av detta slag, hur väl den än hävdat sitt
existensberättigande, men det är en svår sak att skapa en ny. Rostadsseminanets
ställning har skapats av generationers hängivna arbete. Här ligga värden
att taga vara på. Att följa utskottet i denna fråga är att handla sakligt
och med hänsyn till vad som för landet är det viktigaste, slutar tidningen.

Den kände kulturpersonligheten professor John Landqvist säger på tal om
..a. arseminariet, att detta är en känslig angelägenhet och därtill en av de
viktigaste punkterna i seminariekomplexet. Det är icke ett seminarium vilket
som helst, som kan utan skada för den pedagogiska utbildningen i allmänhet
nedläggas eller förflyttas, det bildar en av centralpunkterna för pedagogisk
tradition och verksamhet i riket. Endast okunnighet örn seminariets lokaliteter,
tradition och karaktär kan komma till slutsatsen att yrkandet på dess bibehållande
spelar rollen av ett lägre ortsintresse gentemot ett riksintresse. Bibehållandet
av^Rostadssemmariet är just ett pedagogiskt livsintresse.

. bär tillåtit mig att anföra dessa uttalanden för att framhålla, att när
vi från denna bygd, där seminariet är förlagt, yrkar på dess bibehållande,
andra synpunkter än enbart lokalsynpunkter kunna anföras härför. Det Damgar
för övrigt av dessa uttalanden, att den pedagogiska verksamhet, som bednves
^av Rostadsseminaiet, enkannerligen dess elevförbund, uppmärksammats
pa ett särskilt sätt i vart land. Men det är inte enbart i vårt land utan

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Äng. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)
även i grannländerna, framför allt Norge, som man hyser livligt intresse för
Rostadsseminariet och flitigt använder sig av det material, som där framskapas
till undervisningens fromma.

Den institution, som främst bidragit till att seminariet kommit att intaga
denna särställning i landet, nämligen Rostads elevförbund, är en ganska enastående
företeelse i svensk skolhistoria. Detta elevförbund bildades år 1904
för att tjäna till inbördes stöd och uppmuntran för elever vid och lärarinnor,
som utgått från Kalmar Folkskoleseminarium. Enligt stadgarna skulle förbundet
arbeta för upprättande av ett seminaristhem och för åstadkommamde
av en lånefond för behövande elever. Vidare skulle en förbundsskrift utgivas
och förbundsmöten anordnas, då så ansågs lämpligt. Seminaristhemmet har
blivit verklighet och är beläget mitt emot seminariet, och förbundsskriften
har utkommit i 32 årgångar. Denna förbundsskrift har, förutom att den utgjort
en sammanhållande länk mellan medlemmarna och förbundet, bedrivit
en uppmärksammad pedagogisk verksamhet. Årsskriften sprides även utanför
landets gränser och torde med den upplaga den har vara den pedagogiska
tidsskrift, som har den största spridningen i vårt land. Under de senare åren
har till elevförbundets verksamhet även kommit att höra utförande och understödjande
av pedagogiska undersökningar, vilket också påpekats i motioner
väckta i båda kamrarna. Sålunda tillhandahållas nu på Rostad för de lärare
och skolstyrelser, som så önska, till självkostnadspris standardprov och tabeller,
med hjälp av vilka en lärare kan bedöma sina elevers ståndpunkt ifråga örn
såväl mekanisk räkning som problemräkning. Hittills har tryckts en halv miljon
provräkningsblad och 120,000 för problemräkning. Rostads elevförbund räknar
för närvarande något över 1,000 avgiftsbetalande medlemmar, spridda
över hela landet, mest i Sydsverige. Ett nedläggande av Rostad kommer att
betyda, att den verksamhet, som nu bedrives av elevförbundet, kommer att
avbrytas och resultaten av ett genom decennier fortsatt uppbyggnads- och organisationsarbete
spolieras. Det är därför inte enbart ett lokalintresse att
Rostadsseminariet bibehålies utan ett riksintresse för att inte säga ett skandinaviskt
intresse att det finns kvar och får fortsätta med sin verksamhet.

Vad det sedan gäller seminarieorganisationen i sin helhet så vill det synas,
som om, när det gäller Götaland, lärarinnornas utbildning blivit synnerligen
missgynnad i den kungl, propositionen. Under det att pa 1920-talet fram till
1926 fanns icke mindre än sju kvinnliga avgångsklasser med årlig examination
av omkring 200 lärarinnor, är Rostad nu det enda kvinnliga folkskoleseminariet
i Sydsverige. På den korta tiden av 10 år har sålunda folkskolärarinneproduktionen
i Götaland krym t ihop fran omkring 200 till 20 per år.
Under samma tid har de kvinnliga seminariernas organisation i det övriga
Sverige lämnats alldeles orörd. Att märka är, att Kalmar-seminariet under tiden
1913—1926 fungerade som dubbelseminarium av typen 4+1. Det var nämligen
då en kvinnlig studentklass knuten till seminariet. När studentklassen
år 1926 indrogs, förutsattes i statsverkspropositionen, att indragningen ej
skulle bliva beständig, utan att den kvinnliga studentkursen skulle i framtiden
alternera mellan Stockholm och Kalmar, 4 år på vardera stället. Så har
emellertid inte blivit fallet.

Som ett bevis på den inskränkning, som skett för Götaland, kan anföras, att
under åren 1933 och 1934 utav 409 inträdessökande till Rostad mottogos 45
eller 11 %, under det att för hela riket 1932 -1931 inträ dcsprocenten av de sökande
utgjorde 16.5. Man ser av detta, alt Götaland blivit missgynnat, såsom
också framhållits av en tidigare talare.

I den av herr Andersson i Höör m. fl. avgivna reservationen yrkas nu, alf
två kvinnliga avgångsklasser förläggas till Lund och Göteborg. På vartdera

Xr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)
stället skulle årligen mottagas 12 kvinnliga studenter och 12 kvinnliga icke
studenter. Med hänsyn till folkmängden i Götaland vill det synas, som om
detta skulle vara för litet. Av de 16 avgångsklasserna placeras 3 i Norrland,
7 i Svealand och 6 i Götaland. Sakkunniga hade i sitt förslag upptagit 7 avdelningar
i Götaland. Det är ju dock att märka, att Götaland rymmer mer
än hälften av Sveriges befolkning. Om man sedan ser på fördelningen av de
kvinnliga avdelningarna, framgår det, att Götaland erhåller 2 kvinnliga avdelningar
och Svealand 4.

Rostadsseminariet rekryteras nu till huvudsaklig del av elever, vilka genom
vederbörliga prövningar kvalificerat sig för inträde utan att tidigare ha avlagt
några särskilda examina, i en del fall visserligen realexamen, men i mindre antal
fall studentexamen. För min egen del hyser jag den uppfattningen, att
även dessa, som inte tidigare avlagt några särskilda examina, bli lika fullt
kvalificerade för de uppgifter, som de gå in för, som de vilka tidigare tagit
studentexamen eller någon annan examen, exempelvis realexamen. Departementschefen
understryker också detta, då han säger, att han inte kan vara med
örn att understödja ett förslag, som vore ägnat att från tillträde till seminarierna
utestänga dem som vilja ägna sig åt folkskollärarbanan men ej haft tillfälle
att åtnjuta utbildning vid allmänt läroverk eller annan läroanstalt. Det
har ju också visat sig, att de elever, som utgått från Rostadsseminariet, haft
synnerligen lätt att vinna anställning, och detta är väl i mycket beroende just
på det goda anseende, som seminariet har ur undervisningssynpunkt.

Nu talas det örn här, att det blir betydliga byggnadskostnader därnere i
Kalmar, örn denna tillbyggnad skall kunna göras. Staden Kalmar har emellertid
förklarat sig villig att bestrida de kostnader som uppstå, så att statsverket
inte skall behöva vidkännas några särskilda utgifter. Nu anser man, att
det inte kan vara riktigt, att staden som sådan skall göra detta. Men det är
inte första gången staden får vidkännas byggnadskostnader, när det gäller
undervisningsanstalter. Yi fingo för några år sedan bygga ett nytt läroverk,
vilket betingade en kostnad av cirka 1 1/2 miljon kronor, för att få lia läroverket
kvar i Kalmar. Nu är det på det sättet att utanför den byggnad, dit seminariet
är förlagt, är en ganska stor park, som omfattar, såsom jag nämnde,
cirka 4 tunnland. Dessutom finns det en särskild byggnad med ett rätt stort
tomtområde, i vilken för närvarande skolköket är inrymt. Vidare finns det
en stor tomt, som är avsedd för rektorsbostad och som också skulle kunna tillföras
seminariekomplexet. Det är i det avseendet alltså stora möjligheter att
få till stånd den utbyggnad, som kan behövas, utan att det på något sätt behöver
inkräkta på de tomtutrymmen, som äro nödvändiga för bedrivande av
den till seminariet hörande verksamheten.

Det har beträffande studentklassen i Stockholm talats om att det är mycket
lämpligt att bibehålla Stockholm som undervisningsort på grund av de stora
och rika möjligheter, som stå till buds för eleverna, att skaffa sig kunskap vid
sidan örn den egentliga utbildningen. Ja, man kan väl kanske säga, att detta
kan vara riktigt. Men återigen kan man väl ifrågasätta, om studierna här i Stockholm
kunna idkas med det lugn och den ro, som landsorten erbjuder. Det är
mycket möjligt, att elevernas intressen bli så splittrade, att de inte tillgodogöra
sig studierna lika bra i Stockholm som i landsorten, där förhållandena äro
mycket lugnare.

Även ur ekonomiska synpunkter måste det vara betydligt mera fördelaktigt
för eleverna att få sin utbildning i ett mindre och billigare samhälle än i en
storstad. När det gäller seminarieutbildningen, tror jag därför inte att man
alltför mycket får trycka på den synpunkten, att Stockholm skulle lia något
större företräde framför landsorten.

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Äng. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)

Nu har man visserligen talat om denna kvinnliga studentklass, som skulle
komma bort, därest seminariet förlädes till Kalmar eller Växjö. Man kan väl
i alla händelser ifrågasätta, örn det inte skulle finnas någon möjlighet att inorganisera
denna kvinnliga studentklass i något annat seminarium, om så
skulle behövas. Vi ha ju dock ett seminarium i Uppsala, som inte alls ligger
så långt från Stockholm. Uppsalaseminariet är visserligen avsett för manliga
elever, men man bör väl utan större olägenheter kunna förvandla detta till
ett samseminarium och där inrymma den studentklass, som nu inte kan få sin
utbildning i Stockholm. Jag tror inte, att man begår någon mannamån, örn man
yrkar på ett bibehållande av Rostadsseminariet, som ju dock alla erkänna haft
en mycket stor betydelse för den pedagogiska verksamheten i vårt land. Det
är ju också mycket starka skäl, som framförts för ett bibehållande av Kalmarseminariet.

Jag skall, herr talman, med dessa ord be att få yrka bifall till utskottets
hemställan på denna punkt. Jag är övertygad örn att om riksdagen och nu
närmast andra kammaren följer denna hemställan, så kommer man därmed att
bidra till att det mycket kraftiga och energiska pedagogiska arbete, som utförts
vid Rostadsseminariet, även i fortsättningen blir bestående till fördel för
de elever och blivande lärare, som genomgå detta seminarium.

Häruti instämde herrar Johansson i Krogstorp, Jonsson i Mörbylånga,
Lundell, Gustafsson i Välsnäs, Holm, Jonsson i Skedsbygd, Gardell i
Gahns, Svedman, Werner i Hultsfred, Gustafson i Vimmerby och Wallerius.

Herr Holmdahl: Herr talman! Den här förda debatten har ju visat, vad

man kunde vänta, nämligen att huvudintresset skulle samla sig kring frågan
om den nya seminarieorganisationens förläggning och ge belägg för hur starka
intressen, som ute i bygderna äro förankrade kring seminarierna. Jag tycker,
att detta ur vissa synpunkter är något mycket vackert. Det visar ju, hur dessa
läroanstalter blivit verkliga kulturhärdar över allt, där de legat ute i landet.
Jag försäkrar herrarna, som instämt med herr Svensson i Grönvik och Johnsson
i Kalmar, att jag mycket väl kan förstå ett sådant ortsintresse. Jag beklagar
på det högsta, att jag under senare år måst medverka till nedläggande
av det ena seminariet efter det andra. För endast ett par år sedan måste vi
ju nedlägga folkskoleseminarierna i Landskrona, Skara och Härnösand. Det
är uppenbart, att något sådant gör man icke utan att stå inför en absolut
tvingande nödvändighet. Det är emellertid just det som vi göra. Vi stå nämligen
inför nödvändigheten att bättre utnyttja de förstklassiga lokaler, som
vi redan ha inom de stora och relativt nybyggda dubbelseminarierna, och därmed
också söka dra samman hela organisationen. I det läget är det naturligtvis
alldeles självklart, att man måste försöka dra samman dem på ett ekonomiskt
fördelaktigt sätt. Följden har blivit, att vi tvingats nedlägga ett och
annat seminarium, för vars bibehållande man ur ekonomiska synpunkter inte
kan anföra några som helst bärande skäl. Sådant är det läge, som vi i dag
befinna oss i.

Jag skall, herr talman, inledningsvis göra den deklarationen, att varje tanke
på att genomföra en sådan operation är ytterst smärtsam. Jag måste emellertid
för min del ansluta mig till den uppfattningen som departementschefen
och herr Conrad Jonsson i Eskilstuna gett uttryck åt och som går ut på att
andra kammaren ur rikssynpunkter sett skulle handla klokast, örn man biträdde
den reservation, som avgivits av herr Andersson i Höör m. fl.

Innan jag går in på de skäl, som enligt min mening på ett fullt tvingande
sätt tala för den i denna reservation föreslagna förläggningen av den nya or -

Xr 45.

Måndagen elen 15 juni.

Äng. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)
ganisationen, nödgas jag dock att med några ord beröra de båda reservationer,
som jag tillåtit mig biträda, men till vilka jag efter min nyss avgivna deklaration
icke kommer att yrka bifall. Det gäller reservationerna 2 och 3 b.
De återfinnas i utlåtandet på sidorna 83—84 och 88. I dessa reservationer
har jag biträtt Kungl. Maj :ts förslag i fråga om antalet studentavdelningar,
vilket ju är en av de avgörande punkterna i hela denna fråga. Jag anser, att
Kungl. Maj :ts förslag hade bort av utskottet bifallas, och vi borde alltså ha
gått in för sex studentavdelningar. Jag vill i det sammanhanget erinra örn
— vilket ju också departementschefen framhöll i sitt anförande — att majoriteten
av de sakkunniga ursprungligen föreslagit sju studentavdelningar.
Utskottet har ju stannat för fem, och då jag förstår, att kammaren inte är hågad
att gå längre än utskottet på denna punkt, nödgas jag också uppge striden
örn antalet studentavdelningar. Jag skall endast be att med några ord
få anföra ett par av de skäl, som tala för Kungl. Maj :ts ursprungliga förslag.

När de sakkunnigas majoritet föreslog sju studentavdelningar, utgick man i
sina beräkningar från det ökade studentantal, som numera utexamineras från
våra läroverk. På sid. 18 i utlåtandet stå en del uppgifter härom, som hämtats
från den kungl, propositionen. Jag erinrar bl. a. örn att 1934 utexaminerades
i vårt land 2,568 studenter. Det var alltså utgångsläget för de sakkunniga.
Men hur är situationen nu? Jo. år 1935, alltså i fjol, utexaminerades
i det närmaste 3,000 studenter. Till studentexamen i år anmäldes 400
abiturienter fler än i fjol. Vi äro alltså uppe i ett antal studenter, som med
över 800 överstiger det antal, som de sakkunniga räknade med och som så småningom
från Kungl. Maj :ts sida resulterade i ett förslag örn sex studentavdelningar.
Jag måste verkligen säga, att när Kungl. Majit föreslog sex studentavdelningar,
var detta synnerligen välgrundat. Jag skall emellertid inte fördjupa
mig ytterligare i denna del av frågan, och jag har endast velat anföra,
att- jag anser, att starka sakskäl tala för ett bifall till Kungl. Majit förslag. Å
andra sidan är det ju dock här fråga örn en punkt, där riksdagen och Kungl.
Majit utan alltför stora ingrepp i organisationen kunna verkställa en jämkning,
örn utvecklingen visar, att en sådan blir erforderlig. Jag kommer därför, herr
talman, som jag redan sagt, icke att framställa något yrkande om bifall till
reservationerna nr 2 och 3 b, utan jag ansluter mig i den delen till den av herr
Andersson i Höör avgivna reservationen.

Innan jag går in på de avgörande skäl. som tala för denna reservation, skall
jag tillåta mig att beröra ännu en punkt, där jag biträtt en reservation, som
går emot både Kungl. Maj :ts förslag, utskottsmajoriteten och den nyssnämnda
reservationen. Jag inser fuller väl, att det under sådana omständigheter inte
finns stora utsikter att vinna någon anslutning till denna reservation. Den
står antecknad sorn nr 1 och berör endast utskottets motivering. Jag anser
dock, att den däri berörda frågan är av en sådan betydelse, att jag till kammarens
protokoll har velat anteckna min mening. Jag vill ytterligare understryka
den på det sätt som ett bifallsyrkande innebär, och ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till denna av herrar Bergqvist, Oscar Olsson m. fl.
avgivna reservationen. Den gäller frågan örn inträdesfordringarna till den
4-åriga linjen. Jag har därvidlag liksom mina medreservanter ansett, att en
av huvuduppgifterna för den nu företagna omorganisationen var att knyta
folkskoleseminarierna samman med vår skolorganisation i övrigt. Folkskoleseminarierna
ha varit som en isolerad ö i vår skolorganisation. De som sökt
inträde på den fyraåriga linjen lia inte behövt åberopa sig på några andra
betyg än avgångsbetyget från folkskolan. Samtidigt har emellertid kompetensnivån
hos de inträdessökande stigit på ett sådant sätt, att omkring två
tredjedelar av de inträdessökande ha en kompetens som sammanfaller med

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Ang. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.),
realexamen eller övergår denna. Det hade därför enligt min mening varit
önskvärt, om man kunnat gå något längre än vad utskottsmajoriteten och
Kungl. Maj :t föreslå, så att man kunnat få till stånd en bättre anknytning
än hittills mellan seminarierna och våra övriga utbildningsanstalter. Vi äro
ju alla överens om att inträdesfordringarna i det stora hela böra höjas i nivå
med realexamen. Vi som stå bakom den av herrar Bergqvist och Oscar Olsson
avgivna reservationen skilja oss emellertid från både utskottsmajoriteten
och de övriga reservanterna. Utskottets förslag innebär, att alla inträdessökande
skola prövas i samtliga ämnen. Detta medför den beklagliga konsekvensen,
att även om det kommer ungdomar med mycket färska betyg i realexamen
— de ha kanske avlagt sin examen för endast någon vecka sedan —
skola de ändå vid inträdesproven till folkskoleseminariet prövas i samtliga ämnen
av helt andra lärare. Detta är emellertid inte den värsta konsekvensen,
ty i en sådan situation lia ju de inträdessökande sina kunskaper i färskt behåll,
utan den som jag tycker ur ungdomens synpunkter mest beklagliga konsekvensen
inträffar, då det är fråga örn ungdomar, som avlagt sin realexamen
för ett eller två år sedan, vilket väl blir det mest vanliga bland dem, som söka
inträde i seminarierna. På grund av att så lång tid förflutit sedan de avlade
sin realexamen, bli de oroliga för sina kunskaper och söka sig till olika preparandakurser
och börja pluggläsa för att ånyo i examen redovisa en massa minneskunskaper.
För att komma bort från detta lia vi reservanter föreslagit, att
realexamensbetygen skulle få gälla här som över allt annars. De sökande
skulle således endast behöva pröva i modersmål och räkning samt ett övningsänine,
för att seminarielärarna överhuvud skulle komma i kontakt med dem
och få tillfälle pröva deras lämplighet och mognad. Jag kan inte finna, att
det kan vara en vare sig lämplig eller önskvärd anordning att på detta sätt
tvinga de inträdessökande att examensmässigt redovisa för sina kunskaper,
som dock till rätt stor del utgöras av rena minneskunskaper. Därigenom tvingar
man nämligen helt enkelt in dem i dessa preparandakurser, och får ingen
rätsida på dessa förhållanden. De sakkunniga lia ju i sin utredning mycket
stärkt erkänt behovet härav. Jag tror därför inte, att man bör gå på den linje,
som utskottsmajoriteten föreslagit.

Man kanske invänder, att genom den av oss i vår reservation föreslagna åtgärden
skulle man bereda svårigheter för den grupp av de inträdessökande,
som inte har realexamen. Jag tror dock, att man därvidlag betydligt överdriver
de svårigheter, som skulle kunna uppstå. Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att precis samma bestämmelser, som reservanterna här föreslagit
skulle gälla för seminarierna, redan gälla fiir dem som söka inträde till de allmänna
läroverken. Där behöva de inträdessökande, som komma med avgångsbetyg
från folkskolan, inte pröva i mer än två ämnen, under det att de, som
inte lia något sådant avgångsbetyg få pröva i alla ämnen. Jag har verkligen
aldrig hört. att man från denna grupps sida framfört några klagomål örn att
det skett någon mannamån eller att bestämmelsen i fråga skulle innebära några
andra svårigheter för de inträdessökande än de svårigheter, som ligga i själva
inträdesproven. Jag iir därför övertygad örn att den grupp av de inträdessökande
till våra seminarier, som inte skaffat sig realexamen, inte på något
sätt kommer att bli sämre ställd i konkurrensen, än vad som för närvarande
iir fallet. Detta påstående bygger jag på den erfarenhet, sorn jag äger som
seminarielärare. Redan nu tvingas man nämligen i alla fall på grund av att
inträdesproven äro ytterligt forcerade och den stora massan av inträdessökande
att ta hänsyn till deras betyg och andra papper. Örn utskottet hade gått
på reservanternas linje, skulle detta medfört en ytterligt önskvärd förenkling
oell effektivisering av inträdesproven. De hade begränsats och kunde ge (dt

Andra kain maren s prof (tholl Idda. Xr Ao. 4

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. folk- och småskoleseminariernas organisation rn. m. (Forts.)
tydligare oell bättre utslag. Deri stora massan av de inträdessökande, som avlagt
realexamen, skulle då ej behöva söka sig till preparandakurser, utan liksom
vid alla andra anstalter för fortsatt utbildning skulle skolbetygen få gälla,
även då de sökte inträde till seminarierna.

Ja, herr talman, jag vet, att det inte finns många i denna kammare, som reflektera
på att biträda den reservation, som jag här pläderar för. Jag bär
emellertid detta med jämnmod. Jag tror nämligen, att utvecklingen mycket
snart kommer att visa, att man blir tvungen att gå över på den linje, som här
föreslagits av reservanterna. Då jag emellertid vill söka hävda ungdomens
intressen och vill få bort dessa preparandakurser samt göra inträdesproven till
seminarierna så effektiva och rättvisande som möjligt, tillåter jag mig, herr
talman, att på denna punkt, som alltså endast rör utskottets motivering, yrka
bifall till den reservation, som här står som nummer 1 och som är avgiven av
herr Bergqvist m. fl. Mitt yrkande kommer nog inte att vålla något som helst
besvär för kammarens ledamöter, då det gäller att ta ståndpunkt till de här
framförda förslagen, ty jag vet, att vi reservanter på denna punkt äro rätt
isolerade.

Sedan skall jag, herr talman, tillåta mig att övergå till de skäl, som i den
stora avgörande frågan örn seminarieorganisationens förläggning tala för den
reservation, som avgivits av herr Andersson i Höör m. fl. och som är betecknad
med numret 3 a. Jag har redan förut framhållit, att det är mycket smärtsamt
att behöva operera bort ett seminarium. Det föreliggande förslaget innebär,
att både seminariet i Växjö och Kalmar skola nedläggas. Växjö skulle
dock som kompensation få ett småskoleseminarium. När folkskoleseminariet i
Strängnäs på sin tid nedlades, fick man ju där ett småskoleseminarium i stället.
På samma sätt ordnade man det i Skara, och nu är det meningen, att det
skall bli likadant i Växjö. Detta bör väl i någon mån lindra den ledsnad, som
representanterna för Växjö med omnejd känna. När det gäller Kalmar, vill
jag varmt instämma i den föregående talarens uttalande örn det där förlagda
seminariets stora insats i fråga örn folkskollärarnas utbildning. Jag instämmer
också i hans yttrande örn Kostads elevförbund. Ingen kail mer än jag
uppskatta de mycket gedigna och värdefulla insatser, som detta seminarium
gjort vid sidan av alla andra. Traditionerna kring Rostad ha också så att
säga förlängts genom det där bildade elevförbundet. Jag vill gärna också erkänna
betydelsen och värdet av dess årspublikation. Örn man därför endast
skulle ha att ta hänsyn till rent pedagogiska önskemål, skulle jag aldrig ett
ögonblick vilja vara med örn att nedlägga detta seminarium. Men, herr talman,
det oaktat finns dock pedagogiska skäl, som kunna åberopas emot ett
bibehållande av Kalmarseminariet.

Jag skall emellertid först med ett par ord beröra de bärande ekonomiska
skäl, som enligt mitt sätt att se göra att man måste gå på Kungl. Maj :ts förslag
i organisationsfrågan, d. v. s. i det stora hela det förslag, som föreligger i
herr Anderssons i Höör m. fl. reservation. Jag måste erinra något örn dessa
ekonomiska skäl, ty oaktat min naturliga inställning hade varit, att göra allt
för att söka rädda Kalmar- eller Växjöseminariet, har jag inte kunnat tillstyrka
Kungl. Maj:t att göra det, när jag yttrade mig i skolöverstyrelsen och
inte heller i statsutskottet.

Mina herrar! Herr Conrad Jonsson erinrade nyss om att örn man tar utskottsmajoritetens
förslag, kommer detta att medföra en ökad driftkostnad för folkskoleseminarierna
på 75,000 kronor örn året. Om man tar Kungl. Maj :ts förslag,
komma vi å andra sidan att bli i stånd att långt fullständigare utnyttja
de moderna och välbyggda dubbelseminarierna, där staten lagt ned många miljoner.
Utskottsmajoritetens förslag innebär, att man inte så väl kommer att

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Äng. folk- och s n i å s k o leberti i n aner nas organisation m. m. (Forts.)
kunna utnyttja dessa, utan i stället upprätthåller man ett seminarium, som för
sin drift förutsätter ombyggnadsarbeten på omkring 300,000 kronor. Med dessa
siffror för ögonen har jag helt enkelt inte kunnat gå in för att söka rädda Kalmarseminariet.

Det är emellertid inte endast dessa i och för sig fullständigt övertygande
ekonomiska skäl, som tala för att man inte kan gå på utskottsmajoritetens
linje, utan det finns även rent pedagogiska skäl, som kunna åberopas till förmån
för Kungl. Maj:ts förslag. Herr Conrad Jonsson pekade bl. a. på att
Kungl. Maj:ts förslag innebär, att man följer de synnerligen befogade direktiv,
som riksdagen givit örn att först söka utnyttja de relativt nybyggda dubbelseminarierna
och endast i så liten utsträckning som möjligt bibehålla enkelseminarierna.
Kungl. Maj:ts förslag liksom den reservation, som jag här kommer
att yrka bifall till, innebär, att man blott skall bibehålla två enkelseminarier
i vår nya organisation, under det att utskottsmajoriteten vill bibehålla fyra
enkelseminarier. Det är på denna punkt, som de pedagogiska betänkligheterna
inställa sig. Örn vi nämligen skola söka få till stånd en verklig förbättring
och inre omorganisation av vår lärarutbildning, då är en av de väsentligaste
förutsättningarna härför, att seminarierna få tillgång till facklärare med lektorskompetens
— alltså med samma kompetens som lärarna vid gymnasierna
— i så stort antal som är nödvändigt med hänsyn till undervisningsplanerna
och timantalet. Vilka följder kommer det nu att medföra för enkelseminarierna,
örn man ökar deras antal? Örn utskottsmajoritetens förslag bifalles, blir
följden, att vi få fyra enkelseminarier, som få en ofullständig och otillräcklig
uppsättning av lärare för att dessa kunna anses organiserade på ett fullt tillfredsställande
sätt. För mig är detta en fråga av väsentlig betydelse.

Av utskottsbetänkandet och det däri upptagna kostnadsförslaget skola herrarna
finna, att utskottsmajoriteten föreslår en förvandling av Stockholmsseminariet
från dubbel- till enkelseminarium. Detta medför indragning av tre
av de lektorstjänster, som enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle finnas vid Stockliolmsseminariet.
Detta kommer att försvaga hela seminarieomorganisationen
och företrädandet av viktiga ämnen i lärarutbildningen. Det är icke minst på
dessa grunder, herr talman, som jag icke har kunnat vid sidan av de ekonomiska
skälen finna annat än att starka inre organisatoriska och pedagogiska
skäl tala till förmån för Kungl. Maj:ts förslag, d. v. s. den reservation, som
avgivits av herr Andersson i Höör m. fl.

Sedan skall jag be att endast med några få ord få bemöta en del uttalanden,
som gjorts av de föregående ärade talarna.

Herr Persson i Falla sade med anledning av ett yttrande av herr Conrad
Jonsson, att det är litet för mycket att begära, att varje seminarium skall vara
försett med båda linjerna, den fyraåriga och den tvååriga. Detta är icke ifrågasatt;
det är i stället fråga örn att indraga en linje vid ett förutvarande dubbelseminarium.
Det kan ju hända, att jag missuppfattat herr Persson i Falla.
Jag vill emellertid framhålla, att man bör se frågan om studentklassernas förläggning
ur allmänna synpunkter och från ungdomens synpunkt. Har man
fria händer att ordna förläggningen, bör man givetvis se till att studentklasserna
bli något så när jämnt fördelade över hela landet. Stockholmsseminariet,
det äldsta i riket, fick en studentklass i och med att man inrättade denna utbildningsform
för folkskollärare. Man bör inte draga in studentkursen på en
plats, som procentuellt har det ojämförligt största antalet för varje år utexaminerade
studenter. Inom det område, varifrån Stockholmsseminariet rekryteras,
utexamineras per år ett mångdubbelt större antal studenter än t. ex. hela
Norrland. Rikssynpunkterna, de allmänna synpunkterna, hänsynen till att
ungdomen skall så billigt som möjligt kunna genomgå sin utbildning tala för,

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)
att man bör behålla en linje, som ligger i den del av landet, där läroverken äro
talrikast och antalet utexaminerade studenter är störst.

Herr Svensson i Grönvik ville anföra vissa skäl för seminariets förläggning
till Växjö och Stockholmsseminariets förvandlande till ett enkelseminarium och
åberopade därvid bland annat de reparationskostnader, som skulle uppstå vid
Stockholmsseminariet. Jag vill påpeka, att då Stockholmsseminariet för omkring
10 år sedan ombyggdes för en kostnad av flera hundratusen kronor, erhöll
det synnerligen moderna och ändamålsenliga lokaler. De förändringar,
som nu på sin höjd behöva göras, äro, att man kanske måste flytta ett par väggar.
Man behöver inte företaga ombyggnader i någon större utsträckning.
De sakkunniga ha beräknat dessa omkostnader till 6,000 kronor. Det är verkligen
icke en summa, som man måste taga hänsyn till, när hela organisationen
i alla fall blir så väsentligt fördyrad, vare sig man bestämmer sig för Kalmar
eller Växjö som förläggningsort.

Jag vill vidare säga till herr Svensson i Grönvik, att han gjorde sig skyldig
till en liten missuppfattning. Det förhåller sig inte så, att Stockholmsseminariet
saknar skolträdgård. Det är försett med skolträdgård och trädgårdslärare,
och eleverna deltaga i trädgårdsarbetet det stadgade antalet timmar liksom
vid andra seminarier. Herr Svensson i Grönvik behöver bara gå förbi Stockholmsseminariet
för att konstatera detta. Jag medgiver, att trädgården är
liten; i detta avseende äro de flesta andra seminarier bättre utrustade. Men
det är oriktigt att säga, att seminariet saknar utbildning i trädgårdsskötsel.
Eleverna få utbildning även i detta ämne.

Herr Johnsson i Kalmar ville förringa betydelsen av de utbildningsmöjligheter
utanför seminariet, som stöde till buds i Stockholm, och säde. att de inte
vore av något större värde. Enligt min mening lia de stort värde, dessa utbildningsmöjligheter.
En del av studierna vid seminariet brukar också förläggas
till naturhistoriska museet och andra vetenskapliga institutioner. Ingen kan
bestrida, att detta är av stort värde för lärarutbildningen i huvudstaden

Herr talman! Detta är den ståndpunkt jag kommit till. De motiv, som jag
anfört för min anslutning till reservationen nr 3. a), skulle jag kunna kort och
gott sammanfatta så, att det åtminstone för mig personligen inte synes vara
försvarbart att godkänna en så väsentligt mycket dyrare organisation, som utskottets
linje innebär. Jag har vidare funnit, att det ur de pedagogiska intressenas
synpunkt inte är önskvärd att få fyra enkelseminarier, när man nu
mycket väl kan ordna saken på sätt, som i propositionen har föreslagits, nämligen
genom två enkelseminarier och resten dubbelseminarier.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att förutom det yrkande, jag tidigare
ställt örn bifall till reservationen under 1., ifråga örn seminariernas organisation
och deras förläggning instämma i det bifallsyrkande, som tidigare gjorts till
den av herr Andersson i Höör m. fl. under 3. a) avgivna reservationen.

I detta anförande instämde fru Östlund och fru Gustafson.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr Persson i Falla uttryckte den förhopp ningen,

att vi skulle försöka fatta oss kort i denna debatt. Det var en alldeles
riktig önskan, men den var tyvärr alldeles för from, ty det har ju visat sig, att
förhoppningen inte har slagit in.

Här har för övrigt talats både länge och väl också örn diverse ting, som
icke ha någon betydelse i den strid, som nu står mellan Stockholm och Kalmar.
Jag har för min del, herr talman, inte någon särskild förkärlek för Stockholm.
Jag tillhör icke dem, som mena, att allting skall centraliseras till huvudstaden,
att i Stockholm skola finnas de flesta kulturhistoriska och andra allmänna

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Äng. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)
institutioner, under det att landsorten skall vara utan. Men vid prövningen
av den föreliggande frågan har jag icke kunnat komma till något annat resultat
än jag har gjort. När jag grep mig an med den hade jag starka sympatier
för Kalmar. Under det fortsatta arbetet blev jag fullkomligt på det
klara med, att örn riksdagen skall taga sakliga hänsyn vid behandlingen av
denna fråga, bör den antaga den reservation, som anmälts av herr Andersson i
Höör m. fl. _

Nu gör man gällande, att det skulle vara möjligt att förlägga utbildningen
av kvinnliga studenter till något annat seminarium i Mellansverige och att
det inte just skulle behöva ligga i Stockholm. På detta sätt skulle man kunna
bibehålla Kalmarseminariet. Detta har framhållits från flera håll och framförts
offentligt av herr Johnsson i Kalmar. Jag har också hört andra, som
gått omkring och resonerat örn att man väl kunde göra på det sättet. Ja, det
är egentligen fruktansvärt litet som nian kan göra i denna sak. Det rör sig
nämligen örn proportionerna mellan examinationsavdelningarna, och detta
problem kan man inte lösa på ett så enkelt sätt, som mångå föreställa sig. Om
man gör ett samseminarium av det manliga seminariet i Uppsala, som en talare
här framhöll, blir resultatet, att man får flera kvinnliga examinationsavdelningar,
än man behöver, lika många för kvinnor som för män, och erfarenheten
har visat, att denna proportion är till nackdel för behovet av manliga
lärare. Man får vid bedömandet av detta problem taga hänsyn till alla faktorer,
och icke bara till den ena sidan av saken.

Herr Persson i Falla förklarade, att seminarierna ute i landsorten äro ett
slags kulturhärdar, som utöva ett mycket stort inflytande på hela bygdens
kulturliv. Detta är kanske en riktig anmärkning. Jag beklagar. bara, att
kulturhärdarna i Kalmar och Växjö inte utövat något befordrande inflytande
på folkskoleväsendet i Kalmar län och Kronobergs län. Jag kan inte neka
mig nöjet att säga denna lilla artighet, ty så förhåller det sig. Den som deltog
i och kommer ihåg behandlingen av den sjuåriga folkskolan, vet hur det
står till med folkskoleväsendet i Kronobergs och Kalmar län.

Sedan kan jag ju lämna kammaren den upplysningen, att det i statsutskottet
inte fanns majoritet för Kalmar. Det var endast nio, som röstade för Kalmar,
och statsutskottet består ju av 24 man. Genom underliga propositionsordningar
framkom till slut det resultat, som nu föreligger. Som saken ligger
till, är det väl nästan hopplöst att strida för den mening, som företrädes i reservation.
Jag vill emellertid, innan debatten avslutas, förklara, att skall man
taga strängt sakliga hänsyn och se hela denna organisationsfråga ur rikssynpunkt,
då skall man följa reservationen. Jag har bemödat mig örn att se fullkomligt
objektivt på hela denna fråga från början till slut vid dess behandling
i statsutskottet, och därför har jag kommit till det resultat, jag gjort.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven av herr Andersson
i Höör m. fl.

Herr Svensson i Grönvik: Jag begärde ordet med anledning av herr Holmdahls
anförande. Han uttalade sig mycket entusiastiskt för studentavdelningarna.
Det var emellertid en passus i hans anförande, som jag tyckte var litet
dunkel. Han sade nämligen, att man inte behöver göra så stort nummer av
om man tager fem studentavdelningar, som utskottet föreslagit, ty. Kungl.
Maj :t kan sedan ändra detta utan något större rabalder. Jag vet inte, om
han uttryckte sig på det sättet, men jag fattade honom ungefär så.. När man
hörde herr Holmdahl i statsutskottets andra avdelning, kunde man inte undgå
att få den uppfattningen, att han anser, att det vore lyckligt, om det inrättades
så många studentklasser som möjligt. Han ville även i så stor utsträckning som

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)
möjligt förlägga dem till universitets- oell högskolestäder. Jag kan icke underlåta,
att i detta sammanhang omnämna, att personer resonerat med mig
om, huruvida man icke borde förlägga samtliga folkskoleseminarier i universitets-
och högskolestäder. Jag ber de ärade ledamöterna av denna kammare att
tänka litet mera pa denna sak. Utvecklingen skulle tydligen i en nära framtid
gå därhän, att vi finge enbart studenter som elever vid folkskoleseminarierna;
Jag tror att man från landsbygdens sida bör reagera en liten smula mot
en sådan tankegång. Jag har inte påstått, att herr Holmdahl framfört precis
dessa synpunkter. Men det resonemang lian framförde i sitt anförande gav
mig anledning att tänka på just denna sida av saken.

Sedan nämnde herr Holmdahl något örn trädgarden vid Stockholmsseminanet.
Ja, herr Holmdahl, man får inte ha stora anspråk, om man anser, att den
trädgård, som finnes vid Stockholmsseminariet, kan lia någon betydelse för
undervisningen där. Det är en tomtplan rätt och slätt och ingenting vidare.
Jag tror, att man mäste erkänna detta, örn man vill vara något så när saklig.

Herr Conrad Jonsson gjorde gällande, att han hade försökt att betrakta denna
iråga objektivt och sakligt och att lian kommit till sin nuvarande uppfattning
först vid ett senare skede av frågans behandling. Jag kan inte förstå
annat än att han har betraktat saken enbart ur statsutskottssynpunkt och bara
tagit hänsyn till de kostnader, som komma att åvila staten i detta sammanhang.
Jag tror inte, att jag felbedömer läget, örn jag antager, att denna sida av saken
för honom har varit den mest betydelsefulla.

Jag har i ett tidigare anförande tillåtit mig säga, att det finns andra ekonomiska
synpunkter, som man inte bör underlåta att poängtera. Det är kostnaderna
för dem, som skola genomgå folkskoleseminarierna.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare yrkande om bifall till herr Svenssons
i Kompersmåla m. fl. reservation.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag uppfattade inte riktigt den siste ärade
talarens hela yttrande — jag blev upptagen av ett samtal. Men jag tyckte
mig förnimma, att han ville antyda, att min egentliga mening vore, att man
bara skulle ha studentlinjer vid våra folkskoleseminarier. Detta uttalande förvånar
mig. Vi lia ju tidigare diskuterat detta spörsmål i statsutskottets andra
avdelning. Då borde herr Svensson i Grönvik veta, att jag inte alls har den
uppfattningen. Alla, som äro insatta i denna fråga, veta, att bl. a. från visst
folkskollärarhåll har man velat basera hela folkskollärareutbildningen på
studentexamen. För min del delar jag inte delina uppfattning. Jag har
framhållit detta icke bara vid denna frågas behandling utan även vid flera tillfällen
tidigare. Däremot anser jag, att utvecklingen har gått därhän, att ett
ökat antal studenter borde vinna inträde vid seminarierna och att studentlinjerna
borde fast inorganiseras. i seminarieorganisationen. Jag kan inte finna,
att Kungl. Maj :ts förslag i detta fall har gått till överdrift, särskilt med
hänsyn till att studentantalet vuxit sa snabbt, sedan de sakkunniga framlade
sitt förslag. ° Jag tror, att det därför är en ganska riktig avvägning att under
sådana, förhållanden gå in för .organisation med sex studentlinjer och nio fyra^1lin^r''.
. ^lar emellertid inte gjort något yrkande på denna punkt utan
i stället biträtt det yrkande örn fem studentavdelningar, som framförts av utskottsmajoriteten,
vilket är liktydigt med det yrkande, som gjorts i den reservation,
som avgivits av herr Andersson i Höör m.fl.

Herr Lundell: Herr talman! Det lönar sig väl inte så särdeles mycket för
en representant för de här kämpande landsortsintressena att taga till orda i
denna fråga, ty det kommer alltid att avvisas med att det är bara ortsintressen

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Ang. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. ° (Forts.},
som tala och att inga sakskäl komma i fråga. Det är heller inte så mycket att
tillägga till vad som redan har sagts, men det är ändå ett par saker, som jag
skulle vilja trycka en smula på.

Det har sagts, att det är en nationalekonomisk förlust, om det skall byggas
i Kalmar. Men det har enligt min mening tyngts för litet på det motsatta skälet.
att det skall byggas en del både i fall Stockholm skulle ha en studentkurs
och i fall undervisningen skulle förläggas till Växjö. Det blir inte enbart
skäl gent emot Kalmar.

Det har också sagts, att det komme att bli ett beklagligt förhållande för
kvinnliga studenter att bli förvisade antingen till Lund, Umeå eller Göteborg.
Och man har menat, att det från vissa håll är väl långa avstånd till dessa platser,
men man får val ändå inte säga, att vare sig Lund eller Göteborg ligger
alldeles i kulturens utkanter.

Dessutom kan det finnas den möjligheten, som något har berörts, att t. ex.
den studentkurs, som finnes i Uppsala, skulle kunna göras till en samundervisningskurs.
Det förrycker proportionen — den sankrosankta proportionen
8 ^—7 1/2 — som man funnit vara den riktiga. Men den kan återupprättas
igen genom ett förskjutande i motsatt riktning på ett annat håll, örn man anser
den bäst motsvara behovet för framtiden.

Men det är dock icke detta, som jag nu framdragit, som är mitt huvudskäl
för att man bör hålla på förläggningen till Kalmar eller Växjö av undervisningen.
Det är fråga om dessa platser snarare egentligen än Stockholm. Enligt
min mening är det ju ändå betydligt lugnare att bedriva studieverksamhet
i en landsortsstad än i Stockholm. Det blir där en mera fruktbärande undervisning
och ett bättre resultat för eleverna. Det finnes visserligen i Stockholm
muséer och andra institutioner, som äro utmärkta för de studerande att
ha att tillgå, och det finnes där den undervisningsmöjlighet, som ligger i att
sitta på riksdagens läktare och få en inblick i den högre statskonsten. Men utom
dessa möjligheter finnes det också här i Stockholm biografer och danslokaler,
och de verka inte på samma sätt befrämjande för studieresultatet. Örn jag
skulle välja mellan att ha större delen av undervisningen förlagd till kungl,
huvudstaden eller att ha större delen av den förlagd till landsorten, är det senare
att i så stor utsträckning som möjligt föredraga. Och jag skulle tro, att
var och en, som själv har bedrivit studieverksamhet, måste ge mig rätt i en sådan
tankegång. Såvitt jag vet, har statsrådet Engberg bedrivit sina studier i
Uppsala. Jag vet inte, örn det kan ha berott på ämnesvalet, men jag misstänker,
att även örn det hade funnits samma ämnesmöjligheter i Stockholm som
i Uppsala, så hade han ändå förlagt dem till Uppsala och det väl dels för studielugnets
skull — ja, jag vet inte i vad mån han hade intresse därav — men
dels också för kostnadernas skull. Det är billigare för vederbörande att ha
sina studier förlagda till en landsortsstad.

__ Alltså för förläggning till landsorten i så stor utsträckning som möjligt tala
såväl frågan örn studielugnet som frågan om kostnaderna för eleverna. Och
när herr Jonsson i Eskilstuna säger, att alla sakskäl tala för förläggning till
Stockholm, skulle jag vilja fråga honom, om inte detta är sakskäl, som tala i
motsatt riktning.

Jag ber. herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Jonsson

i Eskilstuna för en stund sedan med sådant eftertryck försäkrade, att örn man
ville se sakligt på frågan, fanns det endast en väg att gå, nämligen att bifalla
herr Anderssons i Höör m. fl. reservation. Jag vill inte på något sätt ifrågasätta
sakligheten av den reservationen eller hos dem, som stå för den, men jag

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Äng. folk- och småskoleseminariernas organisation rn. m. (Forts.)
vill bara säga det, att jag bär bedömt frågan så gott jag förstått, på ett fullt
sakligt och objektivt sätt. Jag Ilar inga lokala intressesynpunkter, som spela
m, utan jag har sökt bedöma frågan sakligt och objektivt, och på detta sätt
har jag i en detalj kommit till en annan uppfattning än herr Jonsson i Eskilstuna.
. Det är inte fråga örn olika saklighet, utan det är fråga om olika värdesättning:
den ene värdesätter vissa faktorer på ett annat sätt än den andra.
Det är det, som gör att vi komma uå olika linjer, men sakligheten kan vara
lika stor hos deni, som yrka bifall till utskottets förslag, som hos deni, som oå
pa reservationen.

Sedan vill jag vända mig mot herr Jonssons i Eskilstuna påstående, då han
säger, att det. inte går, det är omöjligt att göra en omjustering av de förläggningar,
som ifragasättas, t. ex. sa att man förlägger utbildning för kvinnliga
studenter i Linköping. Det går mycket väl att göra det. Man kan utbyta
Löteborg mot Linköping som plats för en studentkurs. Man kan göra justeringar
på olika punkter och dock ha kvar samma proportion mellan manliga
och kvinnliga seminaristen som vi ha. Men jag vill inte trycka för mycket på
denna, möjlighet till justeringar framdeles, därför att jag förmenar, att den förläggning,
som utskottet här ifrågasätter, är ganska tillfredsställande. Men man
behöver således inte göra förändringar ur de synpunkter, som herr Jonsson i
Eskilstuna framhållit.

o^err Danielsson: Herr talman! Jag skulle inte ha förlängt debatten i denna
Daga, örn inte under densamma från vissa håll gjorts gällande den synpunkten
att det är ortsmtressen, som här dominerat, och att vi, som etå bakom utskottets
förslag, inte skulle ha sett frågan ur saklig synpunkt. Jag tror, att
vi nog litet var försökt se frågan ur saklig synpunkt, och jag är övertygad
örn, att även efter denna debatt, örn man ser frågan ur saklig synpunkt och
rikssynpunkt, utskottets förslag, d. v. s. Kalmarlinjen, är att föredraga. Själv
bor jag långt bort från både Växjö, Kalmar och Stockholm och har försökt
bedöma Dagan ur rent sakliga synpunkter.

Det kan diskuteras ganska mycket, .huruvida storstaden iir den lämpliga
platsen för ungdom att bedriva studier i. Jag skall inte ge mig in på ämnet.
Men det har erkänts från många håll, att Kalmar seminarium har betytt ofantligt
mycket ur pedagogisk synpunkt för hela riket och inte bara för den närmäste
trakten. Det är lätt att slå sönder en sådan institution, som det utgör
i vart pedagogiska liv, men det är inte lika lätt att skapa det nytt igen.

Jag kan. meddela, att efter vad jag försport har första kammaren redan med
stor majoritet tagit utskottets, förslag. Hur en sammanjämkning skall kunna
ske, örn kamrarna stanna i olika beslut, kan åtminstone inte jag i hastigheten
räkna ut, och det bör för många, som äro tveksamma i frågan, vara ett ytterligare
motiv att biträds, utskottets förslug, till vilket jag, herr talman. ber att
få yrka bifall.

Herr Weijner Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig i denna debatt
men när jag hörde herr Lundell, kunde jag inte låta bli att begära ordet.

^Han är väldigt rädd för att de kvinnliga studenterna i Stockholm skola o-å
på biografer^och danssalonger. Jag gjorde den reflexionen: Finns det inga
biografer i Kalmar? Jag skall gärna medge, att nöjestillfällena äro mycket
större i Stockholm, men jag ber herr Lundell observera, att här gäller det inte
seminarium eller icke seminarium i Stockholm, utan här gäller det en studentlinje.
Kan herr Lundell med gott samvete och utan att han är rädd för, att
moralen skall knäckas hos de kvinnliga seminaristerna i Stockholm, som gå

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

Äng. folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)
i den fyraåriga linjen, vara nied om den saken, tycker jag, att han också med
gott samvete kan se stndentskor gå i seminariet här i Stockholm.

Sedan har det gjorts de vanliga försöken att spela ut storstaden mot småstäderna.
Jag har i stort sett samma mening som de, vilka talat för Kalmar
och Växjö, nämligen att seminarierna i småstäderna ej böra indragas, men örn
man skall ha ett seminarium i Stockholm, bör det förenas med studentlinje.
Här gäller det inte bara dem som bo i Stockholm, utan det gäller hela mellansvenge
och södra delarna av Norrland. Jag kan, herr talman, för min del
inte vara med örn att skapa en organisation, enligt vilken en studentska i mellansverige,
som vill bli folkskollärarinna, skall behöva ge sig ner till Lund eller
Göteborg eller upp till Umeå.

Det är därför, herr talman, som jag i statsutskottet har varit med örn att
reservera mig och som jag här ber att fa yrka bifall till den reservation, som
avgivits av herr Andersson i Höör m. fl.

Herr Lundell: Herr talman! Endast en kort replik till herr Weijne.

Det är väl ändå klart, att det är skillnad mellan vad utskottet tänker lägga
till Stockholm, nämligen vad som här betecknas med 4, och det som reservanterna
vilja lägga dit, nämligen 4+2, och då är min ståndpunkt den, att av
två onda ting bör man välja det mindre. Jag kan dock tänka mig. att i framtiden
även denna 4:a kan försvinna från Stockholm.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner pa
1 :o) bifall till utskottets hemställan i punkten I A mom. 1, 2 :o) bifall
till vad i motsvarande avseende föreslagits i den av herr Andersson
i Höör m. fl. avgivna, under 3 a) antecknade reservationen samt 3 :o) bifall
till vad i samma avseenden föreslagits i herr N. J. Martin Svenssons
m. fl. under 3 c) antecknade reservation; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Votering begärdes emellertid av herr Andersson i Höör, i följd varav
herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna nu förklarades
hava flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Svensson i Grönvik votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes.

Den, som vill. att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
punkten I A mom. 1 i statsutskottets utlåtande nr 150 antager vad
härutinnan föreslås i den av herr Andersson i Höör lii. fl. avgivna, under o a)
antecknade reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

''VT *

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
vad i motsvarande avseenden föreslagits i herr Svenssons i Kompersmåla
lii. fl. under 3 c) antecknade reservation.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfaranrlet; och befanns därvid flertalet hava röstat_ tor
ja-propositionen, vadan propositionen för huvudvoteringen, som etter given
varsel nu upplästes oell godkändes, erhöll följande lydelse.

Andra kammarens protokoll 1030. A r Jiö.

Nr 45.

Måndagen den 15 juni.

Ane/, folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets Hemställan i punkten I
A mom. 1 i utskottets förevarande utlåtande nr 150, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit vad i motsvarande avseenden föreslagits
i den av herr Andersson i Höör m. fl. avgivna, under 3 a) antecknade reservationen.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tilllämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat,vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgå vos 1)2 ja och 91 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i nu ifrågavarande del.

Härefter framställde herr talmannen i fråga om motiveringen propositioner
dels på bifall till den av herr Bergqvist m. fl. avgivna, under 1 antecknade
reservationen, dels ock på avslag därå; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den senare propositionen.

Efter härpå skedd föredragning av punkten I A morn. 2 och 3 erhölls på
begäran ordet av

Herr Jonsson i Eskilstuna, som anförde: Herr talman! Jag ber att på

denna punkt få hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Härefter föredrogos vart för sig utskottets hemställanden i punkterna I
B—Q; och biföll kammaren därvid vad utskottet hemställt.

Slutligen föredrogos punkterna II—IV; och blev vad utskottet i dessa punkter
hemställt jämväl av kammaren bifallet.

§ 12.

Ordet lämnades på begäran till

Herr andre vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, dels att å morgondagens föredragningslista måtte bland två gånger
bordlagda ärenden följande ärenden uppföras främst i nu angiven ordning,
nämligen: statsutskottets utlåtanden nr 160, 161, 162, 163, 164 och 165, bankoutskottets
utlåtanden nr 78, 79 och 74, sammansatta banko- och jordbruksutskottets
utlåtande,_ nr 1, jordbruksutskottets utlåtanden nr 86 och 87, dels att
å samma föredragningslista andra lagutskottets utlåtande nr 54 sättes närmast
före andra lagutskottets utlåtande nr 55, dels ock att andra lagutskottets
utlåtanden nr 52 och 58 måtte i nu nämnd ordning uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden å föredragningslistan för onsdagen den 17 juni.

Denna hemställan bifölls.

Måndagen den 15 juni.

Nr 45.

§ 13.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet, nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn avlönings- och omkostnadsanslag för socialdepartementet
;

från sammansatta stats- och andra lagutskottet, nr 330, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 6, 7,
8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering;
samt

från sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet, nr 331, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta motioner.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september 1928
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, m. m., ävensom i ämnet väckta
motioner;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn särskild skatt å förmögenhet för år 1936 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till förordning
örn extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1936 ävensom en i ämnet
väckt motion; samt

nr 49, i anledning av väckt motion örn viss ändring av gällande bestämmelser
om gift kvinnas beskattning.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.7 e. m.

In fidem
Per Cronvall.